SOU 1971:84
Kommunal kompetens
Till Statsrådet och chefen för civildepartementet
Kungl. Maj:t bemyndigade den 23 januari 1959 chefen för inrikesdepartementet att tillkalla sakunniga och experter för utred- ning av vissa kommunalrättsliga frågor (kommunalrättskommittén).
De sakkunniga utgörs numera av följande därtill utsedda personer: landshövdingen Ingvar Lindell, ordförande, f.d. lands- tingsrådet Torsten Andrée, riksdagsledamo— ten Nils-Eric Gustafsson, v. ordföranden i Svenska kommunförbundet Sture Holm- qvist, riksdagsledamotcn Ivar Högström, regeringsrådet Stig Nordlund, utrednings- sekreteraren Erik A. Lindh, kaptenen Ber- til Strandberg och riksdagsledamoten Olof Westberg.
Experterna utgörs numera av följande därtill utsedda personer: rådmannen Svante Boman, hovrättsrådet Erik Borglund, di- rektören Sven-Olof Dahlman, förbundsdi- rektören Sven Järdler, bitr. professorn Fritz Kaijser, landstingsdirektören Bernt Olvén, direktören Rolf Romson, byråchefen Rein Rooseniit och länsrådet Jan-Erik Stenius. Hovrättsrådet Ulf Lindquist är numera sek- reterare åt kommittén.
Kommittén har tidigare överlämnat be- tänkandena Ersättning för kommunala. för- troendeuppdrag (SOU 1961: 54), Kommu- nal beredskap (SOU 1962: 7), Kommunalt stöd åt studerande från utvecklingsländema (SOU 1962: 21), Kommunalförbundens lå- nerätt (SOU 1963: 2), Kommunala renhåll- ningsavgiftcr (SOU 1963: 29), Om den kommunala självstyrelsens lokala förankring (SOU 1965: 6), Kommunala bolag och and- ra särskilda rättssubjekt för kommunal verk- samhet (SOU 1965: 40), Ekonomiska för-
måner till kommunala förtroendemän med heltidstjänstgöring (SOU 1966: 72), Kom- munala befogenheter inom turistväsendet (SOU 1967: 50), Enhetlig kommuntyp, stä- dernas auktionsmonopol, m.m. (SOU 1967: 58), Mandattider och valperioder i kommu- nallagstiftningcn (stencil K 1968: 11), Full- mäktige och suppleanter i kommunerna (stencil K 1969: 5) samt Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa. beslut (stencil C 1970: 2).
Sedan kommittén nu slutfört samtliga åt kommittén givna utredningsuppdrag får kommittén härmed överlämna betänkandet Kommunal kompetens (SOU 1971: 84).
Under arbetet har kommittén haft över- läggningar med arbetsmarknadsstyrelsen och 1968 års lokaliseringsutredning.
Till betänkandet har fogats reservationer av dels ledamoten Högström med instäm- mande av experten Stenius (kommunal lo- kalhållning för näringslivet). dels ledamö- terna Gustafsson, Holmqvist, Lindh och Westberg med instämmande av experterna Järdler och Romson (kommunalbesvär) samt särskilt yttrande av experten Kaijser (lagstiftningsteknik).
Stockholm i december 1971
Ingvar Lindell
Nils—Eric Gustafsson Ivar Högström Erik A. Lindh Olle Westberg / Ulf Lindquist
Torsten Andrée Sture Holmqvist Stig Nordlund Bertil Strandberg
Sammanfattning
Inledning ............. Utredningsuppdraget ........ Kommittén ............ 1 Kommunens roll i dagens samhälle . 1.1 Något om utvecklingen . . . . 1.2 Kommunal expansion efter år 1948 ............ 1.2.1 Utgiftssidan ....... 1.2.2 Inkomstsidan ......
1.3 Kommunallags- eller speciallags— reglerad expansion? ...... 1.4 Kommunerna och samhällspla- neringen ...........
2 Metoder för kompetensreglering m.m. 2.1 Kompetensregleringen före 1948
års reform ..........
2.2 1948 års kompetensreform . . . 2.3 Besvärsgrunder och allmänna
principer vid besvärsprövningen .
2.4 Något om kompetensbegränsande
normer i rättstillämpningen . . .
10 11
15 15 17
21 21
22 23 25 26 26 28
29 32
37
39
2.5 Oreglerad och specialreglerad kompetens .......... 2.6 Kommittén ......... 3 Kommuns och landstingskommuns befogenhet att i egenskap av sjuk- vårdshuvudman utge ersättning för skada vid medicinsk behandling. . . 3.1 De kommunala sjukvårdshuvud- männens skadeståndsrättsliga. . ansvar för behandlingsskador . . 3.2 Något om reformarbetet på ska- deståndsrättens område . . . . 3.3 Ersättning utan skadeståndsskyl- dighet ............
4 Kommuns befogenhet att förvärva mark .............. 4.1 Markpolltiska mål och medel enligt speciallagstiftning m.m. . 4.2 Rättspraxis .......... 4.3 Kommittén ..........
5. Kommuns befogenhet att tillhanda- hålla lokaler m.m. åt statliga eller :andstingskommunala inrättningar . 5.1 Frågans tidigare behandling i
översiktliga sammanhang . . . 5.2 Särskilda regleringar m. rn. . . 5.3 Rättspraxis .......... 5.4 En undersökning av de faktiska
förhållandena rn. m ....... 5.5 Kommittén
6. Kommunal affärsverksamhet kommunalt stöd till näringslivet . . 6.1 Frågans behandling före 1948 års
kompetensreform .......
42
50
50
53
54
57
ena &
68 70
73 73
6.2
6.3
6.4
6.5
: 6.6
6.7
6.1.1 1862 års kommunalförord- ningar 6.1.2 Förslag i ämnet före 1930 års kommunallagstiftning . 6.1.3 1930 års kommunallagar . 6.1.4 Reformförslag 1930—1948 . Frågans behandling vid 1948 års kompetensreform och i tiden där- efter ............. 6.2.1 1948 års kompetensreform 6.2.2 1953 års kommunallagsre- form .......... 6.2.3 1958 års riksdag ..... 6.2.4 1964 års riksdag ..... 6.2.5 Lagstiftning och förslag i frågan under senare delen av 1960-talet Rättspraxis .......... 6.3.1 Åtgärder i huvudsakligt syf- te att trygga kommunmed— lemmarnas behov av vikti- gare tjänster och förnöden— heter .......... 6.3.2 Allmänt näringsfrämjande åtgärder 6.3.3 Kommunalt engagemang i eller kommunalt stöd till företag vars verksamhet i och för sig faller utanför kommuns kompetens . . . Undersökningar av omfattning och effekter av kommunalt före- tagsstöd av lokaliseringspolitisk art Regionalpolitiken; rollfördelning- en mellan stat och kommun . . . 6.5.1 Regionalpolitikens mål . . 6.5.2 De regionalpolitiska medlen 6.5.2.1 Samhällsplanering- en ........ 6.5.2.2 Statligt stöd till nä- ringslivet ..... Samhällets stöd till hantverk och småindustri 6.6.1 Småföretagsutredningen 6.6.2 1954 års riksdag ..... 6.6.3 1960 års riksdag ..... 6.6.4 1968 års riksdag ..... 6.6.5 Det statliga stödet till små- företagen ........ Arbetsmarknadspolitiken; rollför— delningen mellan stat och kom- mun ............. 6.7.1 Utvecklingen .6.7.2 Arbetsmarknadspolitikens
73 73 75 75
75 75 79 82 83
85 (86
87
89
91
92 97 97 98 98 100 101 102 103 104 105
106
107
organisation 6.7.3 Kommunala åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen och andra arbetsmarknadsförfatt— ningar 6.7.3.1 Beredskapsarbete . 6.7.3.2 Arkivarbete 6.7.3.3 Kommunalt kon- tantunderstöd och socialhjälp . . . . 6.7.3.4 Arbetsvård. . . . 6.7.3.5 Omskolning 6.7.3.6 Industribeställning- ar ........ Kommittén .......... 6.8.1 Allmänt ......... 6.8.2 Kommunal service av nä- ringspolitisk betydelse m.m. 6.8.3 Kommunalt stöd åt närings- livet m.m ........ 6.8.4 Synpunkter på en reglering 6.8.5 Specialmotivering till lag— förslaget
6.8
7 Återgång av olaga kommunala beslut 7.1 Verkställbarhet av underställ- ningsfria kommunala beslut . . 7.2 Verkställbarhet av underställ- ningsbundna kommunala beslut 7.3 Kommuns skyldighet att ombe- sörja återgång av verkställighet 7.4 Ärenden hos JO ang. verkställ- barhet och återgång m. rn. . . . 7.5 JO:s synpunkter och förslag till lagstiftning beträlfande återgång
av olaga kommunala beslut. . . 7.6 Kommittén ..........
Reservationer och särskilda yttranden
1 Ledamoten Högström och experten Stenius 2 Ledamoten Gustafsson m. ti ..... 3 Experten Kaijser .........
Bilagor
1 De borgerliga primärkommunernas roll i den offentliga hushållningen . . 2 Rättspraxis betr. kommuns befogen- heter på skilda områden ...... 3 Rättsfall betr. kommuns befogenhet att driva eller stödja verksamhet av industriell eller kommersiell art. . .
110 110 111
111 113 114 114 115 115 118
121 124
125
133
133
135
136
138
142 144
148 151 152
156
179
198
Förslag till Lag om kommuns befogenheter med avseende på enskild näringsverksamhet
1 & Kommun får främja näringslivets utveckling i kommunen genom åtgärder av allmän natur.
2 &
Kommun får vidtaga åtgärd för tillhandahållande av lokal åt enskilt företag inom handel, hantverk eller industri, om lokalen tillhandahålles mot ett med hänsyn till kost- naderna skäligt vederlag.
I den omfattning det är påkallat från regionalpolitisk synpunkt får Konungen förordna att kommuns åtgärd enligt första stycket endast får vidtagas i samråd med myndighet som Konungen bestämmer.
3 5 När sysselsättningssvårigheter hotar eller uppkommit i kommun, får kommunen i samråd med myndighet som Konungen bestämmer lämna sådant stöd åt enskilt företag, som kan i avsevärd mån minska svårigheterna.
4 &
Utöver vad som följer av 2—3 55 får kommun stödja enskild näringsverksamhet endast när stödet är påkallat för att allmänna behov av tjänster eller förnödenheter i kommunen skall tillgodoses, för att nyttiggöra i kommunens ägo befintliga naturtillgångar eller för att skydda kommunen mot förmögenhetsförlust.
5 &
Rätt att anföra besvär över kommuns beslut i ämne som avses i denna lag tillkommer, förutom medlem av kommunen, den myndighet som Konungen bestämmer. I övrigt gäller om besvär vad som föreskrives i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) och kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).
6 5 Genom denna lag göres ej inskränkning i kommuns befogenhet enligt författning, som avses i 35 andra stycket kommunallagen och 35 andra stycket kommunallagen för Stockholm.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till
kungörelse med vissa föreskrifter i anslutning till lagen (1972: ) om kommuns befogenheter med avseende på enskild näringsverksamhet
Kungl. Maj:t har, med stöd av ovannämnda lag, funnit gott förordna som följer. 1 5 Arbetsmarknadsstyrelsen är myndighet som avses i 2, 3 och 5 55 lagen. 25 Kommuns åtgärd för tillhandahållande av lokal åt enskilt företag inom handel, hantverk eller industri får endast vidtagas i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen om åtgärden består i
1. förvärv av byggnad med mer än 500 kvadratmeter våningsyta,
2. uppförande av helt ny byggnad eller till- eller påbyggnad av förut befintlig bygg- nad och byggnadsåtgärden innefattar ett lokaltillskott av mer än 500 kvadratmeter vå- ningsyta, samt
3. bidrag, lån, borgensåtagande eller annat jämförligt ekonomiskt tillskott till enskilt rättssubjekt för dess tillhandahållande av lokal åt enskilt företag.
Samråd erfordras dock ej för åtgärd under punkterna 1 och 2, om kommunen er— håller statligt kreditstöd eller statligt bidrag för åtgärden eller ändamålet med åtgärden är att i byggnaden inrymma ett flertal mindre företag eller arbetsställen som var för sig tar i anspråk högst 500 kvadratmeter.
35 Kommun som planerar åtgärd som sägs i 2 5 denna kungörelse eller stöd åt företag enligt 3 5 lagen skall göra skriftlig anmälan därom till arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen upptar samråd med kommunen rörande åtgärdens lämplig- het från regionalpolitisk synpunkt och meddelar beslut huruvida arbetsmarknadssty- relsen biträder åtgärden. 4 5 Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt 3 5 föres hos Konungen genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den
Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1953: 753)
Härigenom förordnas i fråga om kommunallagen (1953: 753) dels att 77 5 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 79 5, av ne- dan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) 77 5
Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, äger länsstyrelsen, om skäl därtill äro, för- bjuda överklagade beslutets verkställighet.
Grundas —————— helhet.
795
Denna lag träder i kraft den
(Föreslagen lydelse)
Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, skall länsstyrelsen förbjuda verkställighet av överklagade beslutet, om skäl därtill äro med hänsyn till omständigheterna i målet och möjligheten att vid bifall till besvären åstad- komma rättelse av verkställighet.
Grundas —————— helhet.
Har kommunalt beslut blivit genom laga kraft ägande utslag upphävt men har verk- ställighet då redan skett, åligger det kom- munstyrelsen att föranstalta om möjlig rät- telse av verkställigheten. Därvid äger kom- munstyrelsen vidtaga åtgärd som eljest an- kommer på kommunfullmäktige eller an- nan nämnd än kommunstyrelsen.
Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
Härigenom förordnas beträffande kommunallagen (1957: 50) för Stockholm dels att 81 5 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas en ny para- graf, 83 5, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) 81 5
Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, äger länsstyrelsen, om skäl därtill äro, för- bjuda överklagade beslutets verkställighet.
Grundas —————— helhet.
83å
Denna lag träder i kraft den
(Föreslagen lydelse)
Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, skall länsstyrelsen förbjuda verkställighet av överklagade beslutet, om skäl därtill äro med hänsyn till omständigheterna i målet och möjligheten att vid bifall till besvären åstadkomma rättelse av verkställighet.
Grundas —————— helhet.
Har kommunalt beslut blivit genom laga kraft ägande utslag upphävt men har verk- ställighet då redan skett, åligger det kom- munstyrelsen att föranstalta om möjlig rät- telse av verkställigheten. Därvid äger kom- munstyrelsen vidtaga åtgärd som eljest an- kommer på kommunfullmäktige eller annan nämnd än kommunstyrelsen.
Sammanfattning
I betänkandet görs en översyn av borgerlig primärkommuns allmänna kompetens, vä- sentligen baserad på en genomgång av den rättspraxis i kommunalbesvärsmål som ut- vecklats sedan 1948, då den allmänna kom— petensregeln i 35 kommunallagen fick sin nuvarande utformning.
I 1 kap. belyser kommittén utvecklingen för den kommunala verksamheten sedan 1948 med utgångspunkter i den kommuna- la finansstatistiken. Framställningen ger en översiktlig bild av kommunens roll i dagens samhälle och därmed också en uppfattning i stort om vad den allmänna och speciella kommunala kompetensen idag omfattar.
I 2 kap. diskuterar kommittén metoder för kompetensbestämning. Kommittén fin- ner att behovet av faktiska förändringar hänför sig till vissa rätt klart avgränsade angelägenheter och avstår bl.a. av detta skäl från att föreslå ändring i 3 5 kommu- nallagen. Önskemål om faktiska förändring- ar i kommuns kompetens låter sig i nuva- rande läge enklast förverkligas genom att visst ämnesområde bryts ut från 35 KL och att mera detaljbetonade bestämmelser i ämnet tas in i särskild lag av kommunal- lagsnatur.
Kommittén konstaterar i detta samman- hang att rättstillämpningens informativa uppgift förtjänar särskild uppmärksamhet och föreslår att de regeringsrättens kompe— tensrättsliga avgöranden som nu svårtill— gängligt redovisas i årsbokens notisavdel-
ning får en statlig publicitet liknande den som ges åt de egentliga prejudikatsfallen.
I 3—6 kap. tar kommittén upp vissa sär- skilda kompetensfrågor.
I 3 kap. behandlas kommuns och lands- tingskommuns befogenhet att i egenskap av sjukvårdshuvudman utge ersättning för ska— da vid medicinsk behandling utan att skade— ståndsskyldighet föreligger. En granskning av frågan ger vid handen att den allmänna kompetensregeln inte generellt kan anses utesluta varje form av frivilligt kommunalt patientskydd. Det rättsliga underlaget för ett sådant ekonomiskt patientskydd konsta- teras emellertid vara alltför osäkert för att ligga till grund för kommunalt handlande. Kommittén föreslår därför att kommuns be- fogenhet i förevarande hänseende blir före- mål för något slag av specialreglering sedan statsmakterna slutligen tagit ställning till det utredningsförslag på skadeståndsområdet som nu är föremål för KMzts prövning.
I direktiven ifrågasätts om rättspraxis i fråga om kommuns befogenheter att göra markförvärv överensstämmer med den all- männa uppfattningen om betydelsen av kommunalt markägande. Hithörande frågor behandlas i 4 kap. Kommitténs rättsfalls- genomgång ger vid handen att i varje fall senare rättspraxis ligger väl i linje med de förväntningar om en framsynt och aktiv markpolitik som numera ställs på kommu— nerna. Kommittén finner inte något behov av Specialregler på detta område utöver de
som redan finns exempelvis i byggnadslag- stiftningen, expropriationslagen, förköpsla- gen och naturvårdslagen.
I 5 kap. tar kommittén upp kommuns be- fogenhet att tillhandahålla lokaler m. m. åt statliga och landstingskommunala inrättning- ar.
När huvudmannaskapet för en samhälle- lig verksamhet ligger på staten eller lands- tinget bör enligt kommitténs mening i av- saknad av specialreglering eller särskilda ställningstaganden från statsmakternas sida i princip gälla, att staten eller landstinget själv svarar för dvs. uppför, anskaffar, iordningställer och förvaltar de större an- läggningar som kan behövas uteslutande för verksamheten i fråga. I andra fall finner kommittén inte möjligt att uppställa någon enhetlig princip för kommuns befogenheter på området. Kommittén erinrar om att hu- vudmannaskapet på vissa verksamhetsområ- den är blandat och att vissa kommunala verksamhetsgrenar har ett nära samband med annans verksamhet. Vidare erinras om att kommunernas befattning med bostads- byggandet och saneringen av äldre tätorts- bebyggelse kan motivera särskilda kommu- nala insatser på området. I den mån avsak- naden av fastare gränser för kommuns be- fogenhet att göra byggnadsinvesteringar för statliga eller landstingskommunala inrätt- ningar anses medföra olägenheter får detta avhjälpas när reglerna för de särskilda verk- samhetsgrenarna är föremål för översyn.
När kommun tillhandagår stat eller lands- ting med mark, vatten och avlopp, elektri- citet, lokaler eller annat bör enligt kommit- téns mening ersättning i princip utgå efter samma taxor eller normer som allmänt till- lämpas av kommunen.
De riktlinjer kommittén hävdar för kom- muns kompetens på nu behandlade område företräder en mindre restriktiv syn på kom- muns befogenhet att investera i lokaler för upplåtelse till statliga eller landstingskommu- nala inrättningar än den som man tycker sig finna i rättspraxis. Samtidigt innebär riktlinjerna ett anspråk på mera konsekvent tillämpning av den i dagens läge tämligen självklara och av senare rättspraxis i huvud-
sak godtagna principen att kommun inte slutligen bör ta på sig eller belastas med kostnader för ändamål som enligt special- lagstiftning eller eljest är statliga eller lands- tingskommunala. I båda hänseendena är det fråga om jämkningar i rättstillämpningen som kan väntas ske utan särskild lagstift- ning.
I 6 kap. tar kommittén upp frågor om kommunal affärsverksamhet och kommunalt stöd till näringslivet. Kommittén föreslår här en särskild lagreglering som är inriktad på åtgärder vilka kan betecknas som stöd till enskild näringsverksamhet och som vä- sentligen bygger på gällande rätt.
Kommun får enligt förslaget befogenhet att vidta åtgärder för tillhandahållande av lokal åt enskilt företag inom handel, hant- verk eller industri om lokalen tillhandahålls mot ett med hänsyn till kostnaderna skäligt vederlag. Kommittén tar därmed i princip avstånd från subventionerad kommunal lo- kalhållning åt näringslivet. För att samord- na de kommunala lokalinvesteringarna med regionalpolitiken och förhindra att kommun gör investeringar som rätteligen bör göras av företagen själva, eventuellt med anlitan- de av statligt kreditstöd eller statliga bidrag, föreslår kommittén att vissa kommunala åt- gärder för lokalhållning skall få vidtas alle- nast i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Samrådet föreslås omfatta frågan om den kommunala åtgärdens lämplighet från regio- nalpolitisk synpunkt. KM:t föreslås få full- makt att meddela förordnande om sådant samråd i den omfattning det är påkallat från regionalpolitisk synpunkt.
Kommittén finner att möjligheter alltjämt bör föreligga för kommun att lämna syssel- sättningspolitiskt betingat stöd till enskilt fö- retag. En förutsättning för sådant kommu- nalt stöd föreslås emellertid i fortsättningen vara att stödet lämnas i samråd med arbets- marknadsstyrelsen. Kommittén menar att stödåtgärder av här åsyftat slag i första hand bör vara en statlig angelägenhet och att kommunala åtgärder bör ifrågakomma en- dast när det av särskilda skäl framstår som ändamålsenligt att insatsen görs av kommu- nen.
Utöver vad ovan sagts föreslås kommun ha befogenhet att stödja enskild näringsverk- samhet endast när stödet är påkallat för att tillgodose allmänna behov av tjänster eller förnödenheter i kommunen, för att nyttig- göra i kommunens ägo befintliga natur- tillgångar eller för att skydda kommunen mot förmögenhetsförlust. Förslaget i detta hänseende bygger helt på det beståendes grund.
Lagförslaget lämnar förekommande spe— ciallagstiftning intakt. I den mån kommun enligt sådan lagstiftning har befogenhet att lämna stöd till enskild näringsverksamhet kommer den alltså att kvarstå.
Till följd av regleringens allmänna natur kan annat rättsmedel mot kommunala be- slut på området än kommunalbesvär inte ifrågakomma. Detta rättsmedel känneteck- nas bl.a. av att det endast är tillgängligt för kommunmedlem. För att främja intres- set av att den kommunala aktiviteten veder— börligen anpassas till regleringen och för att stärka samspelet mellan lag och rättstillämp- ning föreslår kommittén att kretsen av be- svärsberättigade utvidgas så att kommunala beslut enligt den föreslagna författningen kan bringas till överprövning genom talan av statlig myndighet i den mån det påkallas från riks- och regionssynpunkter. Kommit- tén föreslår att denna besvärsrätt skall till- komma arbetsmarknadsstyrelsen.
I 7 kap. behandlas frågor om återgång av kommunala beslut som blivit upphävda efter kommunalbesvär.
Enligt gällande rätt inträder verkställbar- het av ett kommunalt beslut i princip genom att beslutet justeras. Det ankommer på ve- derbörande verkställighetsorgan att efter en under ämbetsansvar gjord avvägning mellan effektivitets- och rättsskyddsintressen be- stämma huruvida verkställighet bör anstå tills beslutet vunnit laga kraft. Denna ord- ning bör enligt kommitténs mening bestå främst med hänsyn till intresset av effektivi- tet i den kommunala förvaltningen. Kom- mittén anser också att en reglering av verk- ställbarhetsregelns modifikationer alltjämt kan avvaras.
Återgångssituationer är ofta komplicerade
och förenade med olägenheter av skilda slag. För att så långt som möjligt söka fö- rebygga att återgångsfall uppkommer före- slår kommittén en aktivering av det nuva- rande inhibitionsinstitutet, som ger besvärs- myndighet möjlighet att provisoriskt förbju- da verkställighet av klandrat beslut. Har kommunalbesvär anförts hos länsstyrelsen skall länsstyrelsen enligt kommitténs änd- ringsförslag till kommunallagen och kom- munallagen för Stockholm förbjuda verk- ställighet av överklagade beslutet, om det finns skäl därtill med hänsyn till omständig- heterna i målet och möjligheten att vid bi- fall till besvären åstadkomma rättelse av verkställighet.
Den avsiktligt elastiska bestämningen av kommunens allmänna kompetens och den i princip omedelbara verkställbarheten av kommunala beslut medför att en viss fre- kvens av återgångssituationer är oundviklig. Möjligheterna till rättelse av skedd verk- ställighet är f. n. i vissa lägen helt beroen- de på kommunens egen vilja. Denna ord- ning är erfarenhetsmässigt inte tillfredsstäl- lande. Kommittén föreslår det tillägget till kommunallagen och kommunallagen för Stockholm att det skall ankomma på kom- munstyrelsen att föranstalta om möjlig rät- telse av verkställigheten och att kommunsty- relsen därvid skall ha befogenhet att vidta åtgärd som annars ankommer på kommun- fullmäktige eller annan nämnd än kommun- styrelsen. Därmed ger ämbetsansvaret i för- ening med JO-tillsynen enligt kommitténs mening en effektiv sanktion mot otillbör- lig passivitet från kommunens sida.
Albin-u- Wwäoulw|äp m: www.—wanmmmm mb mammi... tm eggade-| -Mimibb w mma. mi natriumsz EW. m m...;ummrmuwrmi söm m Wie-img». mist-ihm Milman qui-'i .uilmi tmbasbl vn luigilliitzil'mv m .Wemm tämlmå Mama—mm,» naturnämw in! de. maximannenwarptsnb its—MW) .mjorlrtma; möt. amkm HI" tum-mum Musume..- u man: im!” ”mä-w Mäkelä—ww WMI. music—nitä— mama-m..... UtMIWM'mtwrnl W lingam-.nu- !mr ! 1 . "| "air.... "ämm WW. mutagena. nm.—. , nhM.mn-M.M|mtcw M.MWRVXM'MCJ pharma mmm M. M ciiaifa'Mdn M tumma" M.MMH Amiri .fi—Mil m el.-n nun-G Hrmwamml—iq mh Mini. Mmm» II.—'em MM” M men»). Jimi Wiman-t..!mmw MÅ! :mim m Musume? Män-mem! emm mamma...-lill mumu:-.uw.m m m omm. imam am d bm Walin. Mi WWMMWn WtMIlm—Qh M |!"— ann-.m- mmun natalie-pp sei-um an...-m M M damm-mål hår.-i men:-n.": ut', . '.?ng "II"-CT mimi.- f*ll r .com->; | f; ...-i'm: I'l- lm av kum. "':an * De wikilink." i ”mf-hm? ' Ahi1' .iJF lur kum. mum imnwrcn ;'.'. nu velit-trail 1:14: ulfu'itil'l HMIHAM' nn "wu-':'. rf'ltrfifji-t syn på km.-',- (mitt;. Mången;- * .-.*- . l..-kalur för upplåtelze till til.]! lig.-.a eller i::n'Jahr-g'iåorn-Tr- lll—la thåtiuitvdr usr '.rn .ru-n nr.:—| fi*m'rrf Ihr tum 1 rätan-tu.. SanvllJigr i”! fri-Zn Wind ett, amp-"iir på mem komer-Hunt tilin'mpnirw. av El!-'.!] i l'iulfllm liir-|: li'flllja'l'l IHH"!!! c..'.| _|” Miu-J!! |?t'L'-.pfni|.7!.l lan ..'.
.",..r|lr1-'|z|.:
11'L':'l|,.'|.|
&%%me Mmmm... man bullan nöta-m mmm ut mmuxmnmmw assignment—s ”Eh mmm vi- tm. Mumhwm Mundi. .mnndnfifwmitm—ämoi man?"-im av mm i..—nå mmmi. uträtt—m. söt. lakt man!?!” smb i tani-lö?! Jinhöiimtiaugötmöl torn mmm. nu &%åsäcmw Weed tum-;. .l '.,- .. Jami Em atm-:Mlnsmöhmswfm l.. m Intu- &!!! ÅHML Hitmen-mm?? & www.wiwrwwmu Ulm MWIÖIMÅHLÅQJ? SRW »neul' tt'l. h: 135 ”Wlhaknåb mamma)! m..-mami Wm. lääkär— mi wm..a=m.!amm.mmm mi,:ivmwmmmmbmmm. wu .wmu im. mamma. MM ann-ha-!eårmti Jimi En!!! numi- ptlmilt. mmlÄ-Ei .mllwwtmi al nam amkm;- mama.... m. MVH.#-ig Mmm tunnan! W matematmm muhammnm se.”..wmmumimnm.m Manta wwwimm *MFåHMIMtM 'MF?4HÅFÖE Mia!: m mmm..-..mmmm M Hakim. stadium-m .m nu Mr.M—nmi Waara en: ill! "alla M M m ill—lö] sin! |. ... .. .. .mwiemw va Miammm-i ww". F. 1... Mum-tillit! ln- Winn-mimi e..-u::- M' maxi-.] li Mmmm m m Hmmm..—itne. .. m- mm;.milmmns ! is: in: att! mat W mmm-.it
tll-'t-ra-rw.._'i .nu-. - "
Miaa—imamen!!! aim Matilda.—q tim. Wrath hwi- mimnmilimnmrm mttamöäm mm mamm mm ut Westium-i.u lisa—nm. utan; man» W Milk lackat? .. f_nllzg! an itcnutn utr—m Munnani Mo i mmm—Å.
Inledning
U tredningsu ppdraget
I anförande till statsrådsprotokollet den 5 mars 1965 anförde chefen för inrikesdepar- tementet, statsrådet Rune Johansson följan- de.
»Den grundläggande bestämmelsen om borgerlig primärkommuns kompetens finns i 35 kommunallagen. Enligt detta stad- gande äger kommun själv vårda sina ange- lägenheter, såvitt icke handhavandet av des- sa enligt gällande författningar tillkommer annan. Vidare hänvisas i paragrafen till vad som är särskilt stadgat angående vissa kom- munala angelägenheter.
Kompetensregeln fick sin nuvarande ut- formning år 1948. Den bygger på princi- pen, att kommunala åtgärder skall tillgodo- se allmänna till kommunen knutna intres- sen. Genom att avfatta regeln som en ge- neralklausul avsåg man enligt motiven att. möjliggöra en fortsatt anpassning av kom- muns befogenheter efter samhällsutveckling- ens krav. Det drag av elasticitet som även tidigare präglat regeln blev ytterligare accen- tuerat. Uppgiften att närmare avgränsa om- rådet för kommunernas kompetens överläm- nades liksom förut åt rättspraxis.
. Regeringsrättens praxis i fråga om den kommunala kompetensen torde på de flesta områden väl ansluta till den omvälvande samhällsutveckling som skett sedan'kompe- tensreglerna utformades, På vissa områden synes praxis emellertid inte entydig eller helt i samklang med utvecklingen. -
I detta sammanhang bör först uppmärk- sammas tillämpningen av de kommunala kompetensreglerna då det gäller markför- värv. Vid flera avgöranden, även från se- nare år, har dylika förvärv ansetts inte va— ra betingade av något kommunernas särskil— da behov, varför de kommunala besluten upphävts. Det kan ifrågasättas om denna praxis överensstämmer med den allmänna uppfattningen om betydelsen av kommunalt markägande, en uppfattning som kommit till uttryck bl. a. i förslag till statliga stöd- åtgärder för att främja en aktiv kommunal markpolitik och vid den nyligen genomförda omorganisationen av naturvården (prop. 1964: 48, LSU 41, rskr 371).
Ett annat närliggande område där kom- munens befogenheter behöver — om icke ut- vidgas —— så dock klarläggas, inte minst med tanke på den-nuvarande starka inves- teringsverksamheten på den kommunala sektorn, gäller kommunala engagemangför att tillhandahålla lokaler åt statliga eller landstingskommunala inrättningar.
Frågan om att ändra bestämmelserna om den kommunala kompetensen har under, se- nare år aktualiserats vid flera tillfällen, i all- mänhet med anledning av vissa avgöranden i rättstillämpningen.
Vid 1958 års B- riksdag och vid 1964 års riksdag har sålunda motioner väckts om Vid- gad rätt för kommun att driva industri- och affärsverksamhet. Vid båda dessa tillfällen avslogs motionerna.
I en delfråga rörande kommuns befogen-
het att driva affärsverksamhet har emeller- tid utgången blivit en annan. Med anled- ning av en motion om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar m.m. har sålunda 1964 års riksdag hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning av den kommunala kompetensen, att kommun äger vidta åtgärder för att tillskapa semes- terbyar och liknande anläggningar (KU 14, rskr 318). Konstitutionsutskottet erinrar i sitt utlåtande om att kommun enligt gäl- lande rätt inte får driva spekulativ verksam- het, dvs. verksamhet helt eller väsentligen 1' vinstsyfte. Däremot har kommun ansetts äga vidta åtgärder för att allmänt främja näringslivet i orten samt att själv driva eller delta i företag inom de kommunala affärs- verkens traditionella område. Enligt gam- mal hävd har kommun också rätt att vid ar- betslöshet eller hot om arbetslöshet driva el- ler understödja företagsverksamhet, som annars faller utanför den kommunala kom- petensen. Utskottet förklarar, att flera skäl talar för att borgerlig primärkommun bör kunna anlägga och förvalta semesterbyar i egen regi eller genom ett för ändamålet särskilt bildat rättssubjekt, oavsett om an- läggningen betjänar egna kommunmedlem- mar eller ej. Det måste sålunda vara ett all- mänt intresse, att kommuner i natursköna områden medverkar till att semesterbyar kommer till stånd, där de semestrande obe- roende av kommuntillhörighet kan få stan- dardmässigt goda boplatser till överkomlig kostnad. Hänsyn till sanitära intressen och ordningssynpunkter, planeringsförhållanden m.m. gör att det inte kan vara en kommun likgiltigt var och hur en semesterby anläggs eller hur den administreras. Kommunala initiativ och åtgärder för att lösa dessa pro- blem framstår enligt utskottets mening inte heller som betänkliga från lokaliseringspoli- tiska synpunkter.
Ytterligare må erinras om att borgerliga primärkommuner och landstingskommuner genom en särskild lag den 14 december 1962 (nr 638) fått rätt att bistå vissa ut- ländska studerande.
Med hänsyn till det anförda bör en över-
syn av reglerna om borgerlig primärkom— muns kompetens nu komma till stånd. Ut- gångspunkten vid denna översyn bör vara, att reglerna alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen knutna intressen. Utredningen bör därför inriktas på att inom denna ram söka nå en lämplig precisering av kommunernas befo- genheter. Därvid bör särskilt beaktas den utveckling mot större kommunenheter och därmed förbättrade betingelser för kommu- nal förvaltning, som den nya kommunin- delningsreforrnen syftar till. Huruvida pre- ciseringen av den kommunala kompetensen bör ske i kommunallagen eller genom spe- cialreglering eller på båda dessa vägar, får prövas av utredningen. Under alla förhål- landen måste dock fortfarande ett betydan- de utrymme lämnas åt rättstillämpningen att anpassa kompetensen efter utvecklingen.
Precisering av den kommunala kompe— tensen är särskilt angelägen när det gäller kommunal drift av rörelse och kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag. Utredning- en bör i denna del först pröva frågan om kommuns befogenhet att anordna och dri- va semesterbyar, turisthotell, linbanor och liknande turistanläggningar. I det samman- hanget bör övervägas om det i något annat hänseende finns anledning att vidga kom- muns rätt att driva rörelse, då det med hän- syn till allmänintresset och kommunens öv— riga uppgifter kan bedömas vara ändamåls- enligt att verksamheten drivs i allmän regi. Som exempel kan här nämnas drivande av parkeringshus med tillhörande service. Så- dan verksamhet i uteslutande syfte att er- hålla ekonomisk vinst bör dock alltjämt inte hänföras till de kommunala angelägenheter- na.
Vad härefter angår förhållandet till det enskilda näringslivet bör något kommunalt stöd åt enskilda företag i princip inte vidare komma i fråga. Som framgår av statsmak- ternas beslut med anledning av prop. 1964: 185 angående riktlinjer för en aktiv lokali- seringspolitik m.m. har det ansetts vara ett riksintresse och därför väsentligen en statlig uppgift att verka för den från samhällssyn-
punkt lämpligaste lokaliseringen av närings- livet. Utredningen bör med hänsyn härtill söka skapa ett regelsystem, som hindrar att kommunala subventioner lämnas i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och utvidgning. Däremot bör det liksom hittills vara en kommunal angelägenhet att allmänt främja näringslivets utveckling inom kom- munen. Utredningen bör i detta samman- hang överväga hur kommuns nuvarande be— fogenhet att inrätta småindustri— och hant- verkshus lämpligen bör avgränsas gentemot den verksamhet i lokaliseringspolitiskt syfte som ligger utanför den kommunala kompe- tensen.
I övrigt bör i reglerna om den kommu— nala kompetensen göras de ändringar, som en genomgång av praxis kan ge anledning till. Med anknytning till vad som sagts in— ledningsvis om rättstillämpningen torde bö- ra undersökas bl. a. hur kompetensregler- na bör utformas för att medge kommunerna att genomföra långsiktiga markförvärv och i vilka undantagsfall tillhandahållande av 10— kaler för annat än kommunala ändamål bör anses falla inom den kommunala kompeten- sen.
Riksdagens justitieombudsman har i skri- velse den 3 februari 1965 samtidigt med att han förordat en översyn av de kommunala kompetensreglerna framhållit önskvärdheten av att legala möjligheter skapas att tvinga fram återgång av olaga kommunala beslut. Lagreglerna bör enligt justitieombudsman- nen ge befogenhet för länsstyrelsen att fö- relägga kommun vid vite att utreda om och hur återgång bör ske samt för Kungl. Maj:t att förelägga kommunen att genomföra åter- gången i de fall utredningen ger anledning därtill. Justitieombudsmannen anser att frå- gan om sådana regler bör upptas i kommu- nallagstiftningen bör utredas närmare. Jag ansluter mig till denna uppfattning.
Under senare tid har samarbetet på det kommunala området utvecklats starkt. Framför allt har detta kommit till uttryck i bildandet av samarbetsnämnder inom de nya kommunblocken. Men även storstäder- nas uppgående i landstingskommun är att se som ett led i denna utveckling. Redan har
Gävle och Hälsingborg återinträtt i respekti- ve landstingskommun och beslut har medde- lats om Norrköpings återinträde i Östergöt- lands läns landstingskommun. Utredningar pågår vidare om Stockholms, Göteborgs och Malmö städers samgående med lands- tingskommun. I samband härmed har den frågan tagits upp, om det särskilda behovet av samverkan och samordning inom stor- stadsregionerna kan tillgodoses genom att landstingskommun, i vilken sådan region in- går, övertar vissa funktioner som hittills ut- övats av primärkommunerna inom regionen formellt var för sig men ofta i samverkan genom frivilliga samarbetsorgan. Lands- tingskommunen skulle i den här delen fram— för allt svara för planering och samordning i fråga om bebyggelsen, bostadsförsörjning- en, vatten- och avloppsanläggningar, natur- vården och lokaltrafiken.
Den landstingskommunala och den pri- märkommunala kompetensen sammanfaller materiellt sett i stor utsträckning. Något principiellt hinder för landstingskommun att för landstingsområdet i dess helhet komplet- tera åtgärder som primärkommun vidtagit för sitt område har sålunda inte ansetts fö- religga. Om landstingskommun skall hand- ha den planerings— och samordningsverk— samhet som jag tidigare berört, förutsätter det emellertid befogenhet för landstingskom- munen att vidta åtgärder som hänför sig till bara en del av landstingskommunen. Det bör undersökas hur en sådan befogenhet lämpligen kan inrymmas i landstingskom- muns kompetens.»
Kommittén
Den borgerliga primärkommunens befogen- heter eller kompetens grundas på positiv lag. Den allmänna huvudbestämmelsen för kommuns befogenheter finns i 35 kom- munallagen, som sedan 1948 har följande lydelse.
»Kommun äger att själv. efter vad i den- na lag närmare bestämmes, vårda sina an- gelägenheter, såvitt icke handhavandet där— av enligt gällande författningar tillkommer annan.
Angående vissa kommunala angelägenhe- ter är särskilt stadgat.»
Såsom omedelbart framgår ger lagtexten ringa vägledning när det gäller att fastställa huruvida en viss angelägenhet är av sådan beskaffenhet att den kan hänföras till den krets av angelägenheter som kommunen en- ligt lagrummet själv äger vårda. Texten ger inte heller någon konkret upplysning i frå- gan i vad mån kommunen vid vården eller handhavandet av sina angelägenheter kan vara underkastad särskilda rättsliga begräns- ningar. För närmare besked om vad som åsyftas med lagrummet är man hänvisad till andra rättskällor som tillsammans represen- terar ett omfattande och delvis svåröver- skådligt material, framvuxet under en av- sevärd tidsperiod. Till de primära källorna hör motiven till 35 kommunallagen, de särskilda grunder på vilka kommunmedlem enligt besvärsreglcrna i 6 kap. kommunal- lagen (s.k. kommunalbesvär) kan påkalla laglighetsprövning av ett kommunalt beslut samt den rättspraxis, som i kommunalbe- svärsmål utbildats i anslutning till lagrummet huvudsakligen under den tid som förflutit sedan lagrummet fick sin nuvarande utform- ning. Dessa rättskällor har ägnats särskild uppmärksamhet i betänkandet.
Av stor betydelse är givetvis också det särskilda författningsmaterial till vilket lag- rummet hänvisar. En viss uppfattning om de nuvarande dimensionerna av detta ma- terial får man redan vid betraktande av att närmare hälften av de 700—1000 författ- ningar som årligen utkommer i Svensk för- fattningssamling direkt eller indirekt brukar beröra de kommunala menigheterna. Kom- mittén har inte sett det som praktiskt möj- ligt att annat än översiktligt beröra den för kommunerna gällande särskilda lagstiftning- en. Viktigare delar av denna lagstiftning har beskrivits i andra utredningssamman- hang och kommittén får i detta avseende hänvisa bl. a. till länsdemokratiutredning- ens betänkanden »Författningsfrågan och det kommunala sambandet» (SOU 1965: 54) samt »Förvaltning och folkstyre» (SOU 1968: 47).
Som allmän utgångspunkt för arbetet med
föreliggande uppdrag, som i första hand går ut på att se över kommuns huvudsakligen på 35 första stycket grundade kompetens och här undersöka behovet och möjligheter- na av preciseringar eller förändringar, har kommittén valt en koncentrerad bild av kommunernas faktiska roll i dagens sam— hälle, sådan denna framstår i den kommu- nala finansstatistiken (kap. 1 och bilaga 1). Beskrivningen är avsedd att ge en samlad uppfattning om den verklighet som i allt vä- sentligt oomstritt utvecklat sig på gällande rättsligt underlag och att samtidigt tjäna som perspektiv på behovet och möjligheterna av att med traditionella rättsliga medel forma mera tydliga gränser för nutida kommunal verksamhet. Kommunerna är inte såsom från början inriktade på ett fåtal klart av- gränsade förvaltnings- och myndighetsupp- gifter av utpräglat lokalt intresse. Numera är det i stället till stor del fråga om aktiva samhällsutvecklande insatser av produktiv art i ett integrerat samhälle, där den kom- munala verksamhetens samordning med verksamheter som bedrivs av annan kom- mun, staten och den enskilde dominerar över frågor om vad som i sina detaljer bör vara tillåtet eller otillåtet för kommunen.
Utredningsuppdraget refererar främst till den rättspraxis som utvecklats i kommunal- besvärsmål och som är en av huvudkällorna för gällande kompetensrätt. Kommittén har i enlighet härmed genomgått regeringsrät- tens avgöranden sådana de redovisas i re— geringsrättens årsbok och därvid ställt frå— gan huruvida de riktlinjer som där kunnat iakttas i materiellt hänseende motsvarar de krav på såväl hämningar som aktivitet som idag kan uppställas för att kommunerna på ett ändamålsenligt sätt skall kunna fullgöra sin roll i samhället. Den uppställda frågan har kommittén i allt väsentligt ansett sig kunna besvara jakande. De materiella reg- ler som kommittén föreslår är därför base- rade på rättspraxis och kan endast sägas innefatta justeringar i gällande rätt.
Såvitt kunnat bedömas från de allmänna utgångspunkter som anvisats åt kommittén är det egentliga reformbehovet koncentre- rat till de delar av regelsystemet som är av-
sedda att anpassa kommunernas verksamhet efter de normer som redan nu gäller. Kom- mittén har här kommit fram till att en viss utvidgning av möjligheten att genom kom- munalbesvär få till stånd en prövning av kommunala beslut kan vara motiverad samt att reglerna om återgång av upphävt kom- munalt beslut bör ändras så att rimliga åter- gångskrav blir sanktionerade.
Det föreliggande uppdraget har föranlett delbetänkandet »Kommunala befogenheter inom turistväsendet» (SOU 1967: 50), som också följts av lagstiftning i ämnet. Kom- mitténs slutliga överväganden innebär att särlagstiftningen på detta område bör bestå.
Kommittén har tidigare haft att undersö— ka de problem som sammanhänger med handhavandet av kommunala uppgifter i sär- skilda associationsformer och har redovisat detta uppdrag i betänkandet »Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för kommunal verksamhet» (SOU 1965: 40). Frågor som rör kommunala bolag är nume- ra föremål för fortsatt behandling av utred- ningen om den kommunala demokratin, som på grundval av kommitténs betänkande och i tiden därefter vunna erfarenheter har att överväga bl. a. former för insyn och in- flytande i kommunala bolag och andra rätts- subjekt. Liknande frågor behandlas från andra utgångspunkter av ämbetsansvarskom- mittén, som enligt principbetänkande (SOU 1969: 20) söker åstadkomma ett enhetligt ansvar såväl då det allmänna uppträder i traditionell myndighetsform som då offent- lig verksamhet fullgörs på annat sätt, exem- pelvis genom privaträttsligt bildade organ.
Ehuru bolagsproblematiken åter fått ak- tualitet för kommittén, har kommittén inte ansett sig böra på nytt uppta frågor om an- litande av särskilda rättssubjekt för kom- munal verksamhet. Vid behandling av frå- gor om kommuns befogenheter med avseen- de på näringslivet har kommittén i princip betraktat privaträttens juridiska personer som enskilda rättssubjekt, oavsett om de do- mineras av enskilda eller offentliga intres— senter. De lagförslag kommittén framlägger kan indirekt tänkas medverka till att dämpa kommunernas benägenhet att anlita privat-
rättsliga former för sin verksamhet.
I ett begränsat hänseende berör utred- ningsuppdraget även den allmänna lands- tingskommunala kompetensen, vilken i stor utsträckning sammanfaller med primärkom- munernas allmänna kompetens. Uppdraget i denna del sammanhänger med det särskil- da behovet av samverkan mellan primär- kommuner i storstadsregioner och den där- av uppkomna frågan att till landstingskom- muner i sådana regioner överföra vissa tra- ditionellt primärkommunala funktioner. De olika kommunalrättsliga problem som före- ligger i anslutning till en sådan överflytt- ning har sedermera för Stockholmsregionens vidkommande blivit lösta genom lag (1969: 215) med särskilda bestämmelser om Stock- holms läns landstingskommun. I samband med att chefen för kommunikationsdeparte- mentet den 7 april 1967 tillkallade en sak- kunnig för att lägga fram förslag till författ- ningsbestämmelser för ett s. k. storlands- ting i Stockholmsregionen (»Storlandsting- ets författning», SOU 1968: 35) blev kom- munalrättskommittén också befriad från motsvarande del av sitt uppdrag.
Den i kommitténs uppdrag delvis kvarstå- ende frågan, hur en befogenhet för lands— tingskommun att vidta åtgärder, som hän- för sig bara till en del av landstingskommu- nen, lämpligen kan inrymmas i landstings- kommuns befogenhet, har enligt kommit- téns mening blivit besvarad genom nyss- nämnda lag och dess motiv (prop. 1969: 112 s. 90): Uppgiftsöverflyttningar av ifrå- gasatt slag har inte fullt ut stöd i landstings- lagens nuvarande kompetensbestämmelse, utan fordrar ett uttryckligt kompetenstill— skott antingen genom ändring i landstings- lagen eller genom särlagstiftning som ger visst landsting ökade befogenheter. Frågan huruvida möjligheter bör öppnas för upp- giftsöverflyttningar i andra regioner över- vägs numera av länsberedningen, som bl. a. har att undersöka huruvida sådana primär- kommunala uppgifter, som inte kan be- mästras av de nya kommunerna var för sig, bör helt eller delvis kunna överlåtas till landstingskommunerna. Länsberedningen har som huvuduppdrag att sammanfatta
och komplettera de olika utredningsbetän- kanden, som under senare delen av 1960- talet ställt hela den regionala samhällsför- valtningens nuvarande uppbyggnad under diskussion.
I det nya läget har kommittén sett det som ändamålslöst att i betänkandet ingå på frågor om ändringar i den landstingskom- munala kompetensen.
KM:t har till kommittén överlämnat av- skrifter av skrivelser den 9 mars och den 29 augusti 1967 i vilka ombudsmannen för nä- ringsfrihetsfrågor belyst problem som sam- manhänger med kommunernas ökade akti- vitet i samband med fastighetsöverlåtelser mm. Vad därvid anförts har beaktats av kommittén i de delar skrivelserna berört frågor inom kommitténs arbetsområde.
1. Kommunens roll i dagens samhälle
Inledning
Kommunens roll i den fortlöpande samhälls- processen torde knappast vara möjlig att fånga in enbart under hänvisning till sam- hällsvetenskapliga definitioner eller till sta- tistiska uppgifter. Såsom en allmän utgångs- punkt för en redogörelse om kommunens roll kan ställas påståendet att samhälls- utvecklingen format kommunerna. Med sam- ma fog kan emellertid hävdas att den kom- munala verksamhetens kraftiga expansion varit en av de betydelsefulla faktorer som format det moderna svenska samhället. Detta samhälle är nu ett utpräglat välfärds- och servicesamhälle, som reser stora krav på medborgarnas vilja och förmåga att bidra till de gemensamma kostnaderna.
Organisationen för den offentliga förvalt- ningen bildar numera ett komplicerat möns— ter där statliga och kommunala tjänster i be- tydande utsträckning samordnats ochutifrån sett bildar ett sammanhängande helt. Vad som härvid skall eller bör vara en statlig respektive kommunal förvaltningsuppgift prövas tid efter annan av statsmakterna. Där- vid spelar praktiskt-administrativa övervä- ganden en betydelsefull roll. Att uppgifter som berör hela riket alltid skall vara statliga medan angelägenheter, som endast avser lo- kala områden bör vara kommunala, har inte alltid utgjort riktmärke för statsmakternas överväganden.
1.1 Något om utvecklingen
För att få en översiktlig uppfattning om kommunernas betydelse är det nödvändigt att något se på den kommunala verksamheten i ett historiskt perspektiv.
Kommunalförfattningarna av år 1862 kom till i ett utpräglat jordbrukssamhälle. Den kommunala verksamheten kom under flera årtionden därefter att präglas av detta för- hållande. År 1870 försörjde sig över 70 % av befolkningen av jordbruket och dess bi- näringar. Vid sekelskiftet var motsvarande siffra 55 % . I dag är den 9—10 %.
I kommunalstyrelseförordningen för lan— det stadgades att varje socken skulle bilda en särskild kommun. Redan vid förordning- ens tillkomst var man medveten om svaghe- terna med att kommunindelningen byggde på socknarna. Man menade att många kom- muner skulle bli föga bärkraftiga och att de därför inte skulle komma att kunna sköta sina skilda uppgifter. En bidragande orsak till att man ändå valde socknen som indel- ningsenhet kan ha varit, att tillkomsten av landstingkommunen skulle föra med sig ökade möjligheter till lokal självstyrelse.
1800-talets agrara samhälle känneteckna- des av en kraftig befolkningstillväxt. Med folkökningen följde försörjningssvårigheter. Fattigvårdsutgifterna blev stora framförallt för landsbygdskomrnunerna. Med den snabbt växande industrialiseringen mot slutet av år-
hundradet, med utvandringen och med de förbättrade brukningsmetoderna lättade emellertid dessa kommuners problem.
Den kommunala expansion som därefter ägt rum har sin grund främst i industrialise- ringen, urbaniseringen, standardstegringen och framväxten av utbildningssamhället.
Som 1862 års lagstiftare antagit visade det sig att de små kommunenheterna inte kunde motsvara de krav som nämnda sam- hällsprocesser ställde på dem. Antalet lands— kommuner var såväl vid sekelskiftet som år 1940 omkring 2 400. Nästan hälften av dem hade detta år mindre än 1 000 invånare. Skatteunderlaget i de mindre kommunerna var mycket svagt. En utgiftsökning med ett obetydligt belopp förde med sig en avsevärd höjning av utdebiteringen. 1919 års lagstift- ning om kommunalförbund var ett försök att komma tillrätta med småkommunernas problem men denna lagstiftning hade inte kommit att motsvara förväntningarna.
Utvecklingen blev i stället den att man i allt större utsträckning kom att anlita stats- och landstingsbidrag till den primärkommu— nala verksamheten eller att staten och lands- tingskommunen övertog en del av primär— kommunens förvaltningsuppgifter. Denna ut- veckling fick i sin tur till följd att det statliga inflytandet ökade på viktiga förvaltningsom- råden.
Som ett led i strävandena att vända denna utveckling tillkom den s. k. storkommunrc- formen är 1952. Före reformen fanns det 2 281 landskommuner. Sammanlagda antalet primärkommuner efter reformen — städer och köpingar inräknade — blev 1 037.
Under senare delen av 1950-talet började man åter att i den allmänna debatten ta upp frågan om inte utvecklingen på det kommu- nala området medfört problem, som gick utöver vad många av de nybildade kommu- nerna förmådde att lösa på egen hand. I bör- jan av år 1962 fattade riksdagen beslut om en ny kommunindelning. Genom denna för- enas tätort och glesbygd till kommuner, som från näringsgeografisk synpunkt kommer att utgöra sammanhållna regioner. Kommunin- delningen kommer att vara helt genomförd år 1974. Syftet med den nya indelningen är
bl.a. att få till stånd en tillfredsställande samordning mellan kommunens olika upp- gifter. Antalet kommuner kommer 1974 att uppgå till omkring 275.
De flesta kommuners arbetssituation präg- las nu av ett industrialiserat näringsliv, en starkt koncentrerad befolkning, höga stan— dardkrav från kommunmedlemmarnas sida och ett utbyggt undervisningsväsende. Men även verksamheten för de kommuner som industrialiserats mindre befinner sig under inflytande av tidigare nämnda samhällspro- cesser. Beträffande dessa kommuner behöver här endast erinras om att den kommunala verksamheten numera i mycket hög grad är inriktad på att gripa in för att avhjälpa svå- righeter, hjälpa människor i svåra situatio— ner och skapa trygghet och trivsel bland medborgarna.
Den kommunala utveckling som nu är av särskilt intresse att få belyst är den som ägt rum efter 1948, då den allmänna kompe- tensbestämmelsen i 3 5 kommunallagen fick sitt nuvarande innehåll. En principiell utvidgning av kommunens allmänna befo- genheter hade 1945 förordats av de sakkun- niga som utarbetade förslaget till kommun- reformen 1952. I vilken utsträckning den kommunala expansionen härefter haft nämnda regel som rättsligt underlag eller försiggått med stöd av andra bestämmelser belyses närmare av den följande framställ- ningen, som väsentligen bygger på uppgif- ter hämtade ur bilaga 1 till betänkandet.
1.2 Kommunal expansion efter år I 948 Alltsedan andra världskrigets slut har det all- männas verksamhet — statens och kommu— nernas — ökat mycket snabbt. Av tillgänglig statistik finner man att den kommunala kon- sumtionen och de kommunala investeringar— na vuxit i snabbare takt än motsvarande stat- liga. Förändringarna kan illustreras med föl— jande siffror från åren 1950 och 1968. (Upp- gifterna avser samtliga kommunkategorier, dvs. borgerliga primärkommuner, kyrkliga kommuner och landstingskommuner.) Staten har under denna tid ökat sin konsumtion från omkring 2 100 Mkr till 12 300 Mkr, vil- ket innebär en ökning från 6,9 till 9,1 % av
bruttonationalprodukten. Den kommunala konsumtionen under samma tid har ökat från drygt 2 100 Mkr till över 18 800 Mkr eller från 7,1 till 13,9 % av bruttonational- produkten. För investeringar använde staten 1950 900 Mkr och 1968 omkring 4 300 Mkr, en ökning från 2,9 till 3,2 % av bruttonatio- nalprodukten. Motsvarande siffror för de kommunala investeringarna är 700 Mkr 1950 och omkring 7 100 Mkr 1968, dvs. en ökning från 2,4 till 5,2 % av bruttonational— produkten.
Dessa siffror ger en mycket översiktlig bild av omfattningen av de uppgifter som staten och kommunen handhar. De lämnar dock inte fullständig upplysning om statens och kommunernas faktiska utgifter. Till fak- tiska statliga utgifter räknas nämligen också exempelvis folkpensioner och barnbidrag och de i detta sammanhang än viktigare stats— bidragen till kommunerna. Till kommuner— nas faktiska utgifter räknas exempelvis bi— dragen inom socialvården och bidragen till staten såsom andel i statens kostnader för folkpensionen och för polisväsendet m.m. Kommunernas faktiska utgifter - liksom sta- tens — såsom de redovisas i den officiella fi— nansstatistiken är därför större än vad nyss- nämnda siffror ger vid handen. De samman- lagda kommunala utgifterna har emellertid inte varit större än statens sammanlagda utgifter.
Av kommunernas faktiska utgifter år 1968 föll drygt 75 % på de borgerliga pri- märkommunerna, knappt 3 % på de kyrkli- ga kommunerna och omkring 22 0/0 på landstingskommunerna.
De borgerliga primärkommunerna torde således f.n. svara för omkring 3/4 av den samlade kommunala hushållningen. Huvud- parten av den kommunala verksamhetens till- växt faller också på dessa kommuner.
För att få en uppfattning om de borgerliga primärkommunernas verksamhet, dess om- fattning och inriktning kan det vara lämpligt att utgå från kommunernas finanser. En ut- förlig redogörelse för den kommunala ex- pansionen fr. o. m 1952 sådan den återspeg- las i den kommunala finansstatistiken finns i bilaga 1.
År 1952, när den s.k. storkommunreformen var genomförd och den kommunala finans— statistiken lades om, kan vara ett lämpligt ut- gångsår för jämförelser. Detta år var de bor- gerliga primärkommunernas totala utgifter 4 263 Mkr. 1967 uppgick utgifterna till 21 772 Mkr. En omräkning av denna siffra till 1952 års penningvärde ger en summa av omkring 13 000 Mkr. Detta betyder en verk- lig volymökning på omkring 8 700 Mkr eller 205 %.
Den kommunala statistiken innehåller föl- jande tio huvudtitlar 0) central förvaltning, 1) rätts- och samhällsskydd, 2) fastighetsför- valtning och bostadsförsörjning, 3) stads- byggnad, gatuförvaltnin g, sport— och frilufts— liv, 4) hamnar, kommunikationer, näringsliv, 5) industriell verksamhet, 6) undervisning och annan kulturell verksamhet, 7) social- vård, 8) hälsovård samt 9) finansförvaltning. Bakom rubrikerna döljer sig en mångskif— tande kommunal verksamhet.
Beträffande den centrala förvaltningen steg bruttoutgifterna åren 1952 till 1967 från 2,2 till 2,8 % av de totala kommunala utgif- terna. Utgiftsökningen beror främst på den omfattande utbyggnad och förstärkning av den kommunala förvaltningsapparaten som ägt rum. Detta har i sin tur berott på den snabba ökningen av den kommunala verk- samheten och på det alltmer invecklade för- valtningsförfarandet med bl. a. dess ökade krav på förbättrat beslutsunderlag. Trots att den officiella statistiken inte är så uppbyggd att det exakta antalet anställda i kommunal tjänst kan anges är det alldeles tydligt att an- talet anställda kraftigt ökat under de båda sista decennierna. Till de stigande utgifterna för förvaltningen torde också ha bidragit att man i allt större utsträckning utnyttjar för- troendemän med hel- eller halvtidstjänstgö- ring.
För rätts- och samhällsskyddet har under perioden relativt sett inträtt en kostnads- minskning från 7,7 % till 2,9 % av de to- tala utgifterna. Anledningen härtill är främst att flera tidigare kommunala uppgifter för- statligats. Sålunda har huvudmannaskapet
för bl. a. domstols-, polis-, exekutions- och uppbördsväsendet under 1960-talet helt över— tagits av staten. Under en femårsperiod räk- nat från 1965 har kommunerna fått bidra till statsverkets kostnader för polis-, åklagar—, och exekutionsverksamheten samt för förva- ringen av häktade. Fr. o. m. 1971 får vissa kommuner tio år framåt betala kostnadsbi- drag till staten för domstolslokaler.
Under huvudtiteln rätts- och samhälls- skydd faller bl.a. ersättning till borgerliga medlare i äktenskapstvister, utgifter för att inrätta och utrusta allmänna skyddsrum samt understöd till det allmänna hemvärnet.
Utgifterna för fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning har åren 1952—1967 stigit från 356 Mkr till 2 437 Mkr eller från 8,3 till 11,2 % av de totala utgifterna. Till stor del kan ökningen hänföras till kommunernas utgifter för markförvärv. Lagstiftningen år 1967 om kommunal förköpsrätt synes enligt en år 1970 företagen utredning inte nämn- värt ha påverkat kommunernas markanskaff— ning.
Kommunernas verksamhet på bostadsför- sörjningens område och den statliga bostads— politiken har samma mål. Det kommunala och statliga handlandet på detta område är därför väl samordnat. Den inverkan som bo- stadsbyggandet och övrigt kommunalt byg- gande har på samhällsekonomin i stort har nödvändiggjort ett avsevärt statligt inflytande på verksamheten. Omkring 90 % av allt bo- stadsbyggande finansieras f.n. med statligt stöd. 1968 nyproducerades permanenta bo- städer till en kostnad av omkring 7 500 Mkr.
Helt följdriktigt kan också konstateras kraftiga utgiftsökningar beträffande stads- byggnad, gatuförvaltning, sport och frilufts- liv — från 8,8 % till 11,2 % av de totala ut- gifterna. Orsakerna till denna utveckling är främst att söka i utbyggnaden av tätorterna, bilismens expansion, miljövärden och ökad efterfrågan på anläggningar för sport, fri— luftsliv och turism. För en vidgad verksam- het i nämnda hänseende har som rättsliga instrument under 1960-talet tillkommit bl.a. 1964 års naturvårdslag och 1968 års lag om kommunala befogenheter inom tu- ristväsendet. Som nyss nämnts har det kom-
munala byggandet såväl som bostadsbyggan- det stor samhällsekonomisk betydelse. Ut- gifterna för gator, vägar, parker m.m. var 1952 282 Mkr och 1967 1746 Mkr. Det kommunala nybyggandet (exklusive bostä- der och industri) drog 1968 en sammanlagd kostnad av 6 240 Mkr. Det statliga inflytan- det även beträffande detta byggande är där- för betydande.
Utgifterna för hamnar, kommunikationer och näringsliv har relativt sett minskat, näm- ligen från 4,6 till 2,9 % av de totala utgif- terna. Bland utgiftspostema kan särskilt pe- kas på kostnaderna för hamnar. Åren 1952 till 1967 har utgifterna för dem stigit från 103 Mkr till 291 Mkr.
För kommunernas industriella verksamhet har utgifterna under perioden ökat från 772 Mkr till 3 134 Mkr. Industriell verksamhet som bedrivs av kommunala bolag inräknas inte i dessa belopp. Verksamhet i icke bo— lagsform har relativt sett minskat, nämligen från 18,1 till 14,4 %. De tunga posterna för den industriella verksamheten är att hän- föra till elverken samt till vatten- och av- loppsverken. Värmeverken synes komma att dra allt högre kostnader.
För det stora flertalet kommuner har ut- formningen av den obligatoriska skolan varit den stora uppgiften på undervisningens och utbildningens områden. Den nioåriga grund- skolans genomförande liksom kommunali- seringen av gymnasieundervisningen fr. o. m. läsåret 1966/ 67 har fört med sig en kraftig ökning av de kommunala insatserna. Skol- väsendets drift och utbyggnad är numera för åtskilliga kommuner, trots betydande stats- bidrag, den mest betungande utgiften. Med den ökande kommunala verksamheten på skolområdet har följt ett ökat statligt infly- tande framför allt när det gäller planeringen. Undervisningsområdet är i detalj reglerat av staten. Alla beslut av praktisk betydelse för- utsätter dock samverkan mellan statliga och kommunala organ.
För undervisning och annan kulturell verksamhet var kommunernas utgifter 1952 1 100 Mkr och nära 6 000 Mkr 1967 eller 26,4 % respektive 27,3 % av de totala utgif- terna.
Under huvudtiteln inrymmes utgifter bl. a. för yrkesskolor, fackskolor, sjöbefälsskolor, ehuru dessa är statliga skolor, studiestipen— dier — även åt utländska studerande enligt lag av år 1962 — samt bidrag till folkhögsko- lor och till det fria och frivilliga folkbild- ningsarbetet.
Socialvården är också en betydande post bland de kommunala utgifterna. 1952 upp- gick socialvårdskostnadema till 13,2 0/0 av de totala utgifterna, 1967 till 14,1 %. Starkt stigande utgifter under senare år visar barna— och ungdomsvården, åldringsvården och den sociala hemhjälpen. Sålunda var ut- gifterna för åldringsvården 1960 340 Mkr och 1967 1 102 Mkr. Utgifterna för den egentliga socialhjälpen har relativt sett minskat.
Kommunernas kostnader för hälso- och sjukvården har relativt sett minskat från 7,4 % av de totala utgifterna 1952 till 6,9 % 1967, huvudsakligen beroende på att tre städer under perioden inträtt i landsting.
Utgifterna för finansförvaltningen har ökat från 139 Mkr 1952 till 1 371 Mkr 1967. Ökningen får främst tillskrivas kommuner- nas ökade investeringsvolym med därav föl- jande upplåning och stigande räntekostna- der.
1.2.2 Inkomstsidan
År 1968 uppgick de statliga skatteinkomster- na till omkring 31 600 Mkr eller 23,3 % av bruttonationalprodukten. De kommunala skatteinkomsterna samma år var 15 200 Mkr eller 11,2 0/0 av bruttonationalprodukten. De borgerliga primärkommunernas totala inkomster har naturligt nog ökat i ungefär samma takt som utgifterna. 1952 var de to- tala inkomsterna 3 694 Mkr, 1967 20 623 Mkr. Omräknat till 1952 års penningvärde innebär detta en ökning på omkring 8 620 Mkr eller i runt tal 230 % . Skatteinkomsterna har under de senaste båda decennierna varierat mellan 42 och 52 % av kommunernas totala inkomster. Räknat per invånare har antalet skattekro- nor under tiden 1952 till 1970 stigit från 26,70 kr till 96,01 kr. Ser man till de en- skilda kommunerna har det förekommit och
förekommer alltjämt mycket stora variatio- ner mellan dem i fråga om skattekraften. Anledningen härtill är att söka i ett flertal faktorer såsom näringslivets struktur, yrkes- fördelningen och graden av yrkesverksamhet.
Den kommunala verksamheten är i myc- ket hög grad beroende av statsbidrag. 1952 uppgick statsbidragen totalt till 765 Mkr, vil- ket var 20,7 % av kommunernas totala in- komster. 1967 var statsbidragen nära 5 000 Mkr eller 24,2 % av de totala inkomsterna. Syftet med statsbidragsgivningen är bl. a. att underlätta finansieringen av verksamheter, som staten kan ha ålagt kommunerna, att ut- jämna skillnaden i utdebiteringsbehov och därmed skattetryck samt att stimulera kom- munerna till att bedriva eller bygga ut viss verksamhet.
Man talar numera om s. k. specialdestine- rade bidrag och skatteutjämningsbidrag. Sistnämnda bidrag hade före 1966 sin mot- svarighet i skattelindringsbidragen och skat- teersättning för förhöjda ortsavdrag. De spe- cialdestinerade bidragen, dvs. bidrag som är styrda till speciella ändamål, uppgick 1967 till 4235 Mkr eller 85 % av det totala bi- dragsbeloppet. Helt dominerande bland des- sa bidrag är de för undervisning och annan kulturell verksamhet. De var 1967 2 990 Mkr. Sedan mitten av 1960-talet har bidra- gen inom socialvården ökat påtagligt och uppgick 1967 till 305 Mkr.
Skatteutjämningsbidragen utgår i tre for- mer, nämligen bidrag vid brist på skattekraft, bidrag vid hög utdebitering och s.k. extra bidrag. De båda förstnämnda formerna av bidrag uträknas och fastställs av länsstyrel- serna utan ansökningsförfarande. Extra bi- drag utgår efter ansökan och beviljas av KM:t om synnerliga skäl bedöms föreligga. För de enskilda kommunerna kan skatteut- jämningsbidraget variera per skattekrona från ett fåtal ören till över 35 kr och per in- vånare från ett par kronor till över 1 000 kr.
Statens kostnader för skatteutjämningsbi- dragen har stigit väsentligt sedan det nuva- rande systemet började tillämpas 1966. För 1970 belöper på de tre formerna av bidrag respektive 964 Mkr, 137 Mkr och 21 Mkr. Våren 1970 har tillsatts en utredning med
uppgift att se över skatteutjämningssystemet. Syftet med utredningen skall vara att nå en ytterligare utjämnad kommunalskatt över he- la landet. Under våren 1971 har riksdagen beslutat om utredning beträffande kostnads- fördelningen mellan stat och kommun, en fråga som har nära samband med skatteut- jämningssystemet. Samtidigt som skatteut— jämningssystemet överses skall övervägas om särskilda regler kan utformas, som kan ut- göra korrektiv mot att statsbidrag används av kommunerna till ändamål vilka ligger utanför den kommunala kompetensen.
Kommunerna driver i större eller mindre grad verksamhet av s. k. affärsmässig art. Exempel härpå är el- och värrneverk, vat— ten- och avloppsverk, renhållningsverk, kom- munikationsföretag. Sådan verksamhet be- räknas i allmänhet vara självbärande. I åt- skilliga fall täcker emellertid inte inkomster- na de verkliga kostnaderna. Även inom and- ra områden förekommer att kommunen dri- ver verksamheten mot avgifter eller andra ersättningar, ibland differentierade med hän- syn till betalningsförmåga hos dem som nytt- jar anordningen. Exempel härpå förekom- mer inom socialvårdens verksamhetsområ- den.
Kommunernas inkomster i form av hyror och arrenden, avgifter och ersättningar samt inkomst av rörelse uppgick 1952 till 1 179 Mkr och 1967 till 4 983 Mkr.
Studerar man närmare affärsverksamheten och i driftutgifterna räknar in kostnaderna för ränta och avskrivning på investerat kapi- tal torde med stor sannolikhet varje verk- samhetsgren komma att visa underskott. Un- dantag kan möjligen göras för elverksför- valtningen. Totalt sett får därför kommuner- na varje år med skatte- och lånemedel täcka den affärsdrivande verksamheten med myc— ket stora belopp.
Ser man på den kommunala upplåningen visar också denna en ökad omfattning. Sum- ma kommunala lån var 1952 4 138 Mkr och 1967 15 364 Mkr. Ett närmare studium av statistiken visar att kommunerna numera lå- nefinansierar en mindre del av sina netto- kapitalutgifter än tidigare. Skattefinansie- ringsgraden har således ökat.
1.3. Kommunallags- eller speciallagsregle- rad expansion?
Försök har gjorts att med de kommunala rä- kenskaperna som underlag få fram hur den kommunala verksamheten fördelar sig mel- lan den sektor som i rättsligt hänseende åter- faller på kommunallagens allmänna kompe- tensregel och den sektor som är specialregle- rad. (Sc närmare härom i bilaga 1.) De sta- tistiska sammanställningarna visar att det inte skett några större förskjutningar mellan de båda verksamhetsområdena under åren 1952 till 1967. Den speciallagsreglerade verksamhetens andel av de totala utgifterna kan både 1952 och 1967 beräknas ha upp— gått till cirka 72 %.
1.4. Kommunerna och samhällsplaneringen
Med den pågående kommunindelningsrefor- men uppkommer förutsättningar för ett all- mänt och aktivt kommunalt deltagande i samhällsplaneringen.
I propositionen till 1969 års lag med sär- skilda bestämmelser om ändring i kommun- indelningen anför föredragande departe- mentschefen bl. a. »En effektiv samhällspla- nering i en god demokrati måste bygga på god kännedom om förhållandena ute i våra bygder och på medborgarnas vilja att göra aktiva insatser för att tillvarata olika bygders förutsättningar att utvecklas. Om detta skall vara möjligt måste kommunerna själva kun- na spela en aktiv roll i samhällsplaneringen och därvid delta i en växelverkan mellan oli- ka former av planering. En sådan växelver- kan är nämligen en betydelsefull förutsätt- ning om man i samhällsplaneringen vill både främja effektivitet och ta hänsyn till de en- skilda medborgarnas vilja» .
För den hittills bedrivna lokaliserings- och näringspolitiken liksom i fråga om samhälls- planeringen i övrigt har med hänsyn till be- hovet av översiktlig regional bedömning lä- nen ansetts vara lämpliga enheter. Länssty- relserna eller andra statliga länsorgan har tilldelats uppgifter inom ramen för den av statsmakterna beslutade politiken. De styr- medel som hittills huvudsakligen kommit till
användning har varit arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder av typ flyttningsbidrag, be- rcdskapsarbeten, lokaliseringsstöd till före- tag samt skatteutjämningsbidragen.
För den framtida regionala politiken an— ses viktigt att målen för denna får en fast förankring såväl i länen som i kommunerna. Betydelsefulla beslut fattas nämligen på det regionala planet beträffande fördelningen av de offentliga investeringarna mellan kom- munerna. De kommunala och regionala för— delningsbesluten blir i stor utsträckning väg— ledande också för näringslivets lokaliserings- beslut. Det är därför angeläget att länsorgan och kommuner i samverkan deltar vid ut- formningen av den regionala politiken. Som ett viktigt led i denna politik ingår den be- dömning kommunerna själva gör beträffan- de utvecklingen. 1969 deltog omkring 500 kommuner i en undersökning, som hade till syfte att söka kartlägga kommunernas eko— nomiska långtidsplanering. En ny omfattan— de undersökning startade 1970. För att ge en allmän föreställning om den samhällseko- nomiska betydelsen härav kan erinras om att de kommunala investeringarna 1969 upp- gick till omkring 8 000 Mkr, motsvarande närmare hälften av samtliga offentliga inves— teringar. Till jämförelse kan nämnas att de totala bruttoinvesteringarna för samtliga nä- ringsgrenar 1969 uppgick till 33 500 Mkr.
Regionalpolitikens uppgift är att skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kul— turellt avseende mellan människor i olika re- gioner. Detta mål innefattar också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekono- miska tillväxten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas.
Vilken roll primärkommunen i framtiden skall ha i en sålunda fortlöpande samhälls- process måste bedömas som en utomordent- ligt viktig organisationsfråga.
2. Metoder för kompetensreglering m. m.
I kommunalrättskommitténs uppdrag ingår att verkställa en allmän översyn av regler- na om borgerlig primärkommuns kompetens. Utredningsdirektiven anger att kompetens- reglerna alltjämt måste vara grundade på hu- vudprincipen att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen knutna intressen. Kommittén har i uppdrag att in- om denna ram söka nå en lämplig precise— ring av kommunernas befogenheter. Om preciseringen bör ske i kommunallagen el- ler genom specialreglering eller på båda dessa vägar, får enligt direktiven prövas av utredningen.
De frågor som kommittén tar upp i detta kapitel avser närmast hur kompetensregle— ringen principiellt bör ske. — Direktiven an- visar särskilda verksamhetsområden, för vil— ka rättsläget behöver närmare klarläggas och lämpliga lösningar sökas. Även på and— ra än de sålunda nämnda områdena sägs en genomgång av rättspraxis kunna aktualisera reformer beträffande kompetensbedömning- en. Anbefallda genomgångar och därav för- anledda förslag redovisas i särskilda avsnitt för varje område. Vid kommitténs övervä- gande nu av principerna för kompetensreg- leringen har kommittén beaktat de behov av reformer på delområden som sålunda fun- nits föreligga.
Den 1948 införda allmänna kompetens- bestämmelsen och dess motiv (2.2) är en cen-
tral utgångspunkt för kommitténs övervägan- den. Bestämmelsen anknyter till tidigare kompetensbestämmelser och rättspraxis. Ti- digare förhållanden (2.1) ger sålunda också underlag för övervägandena. Ytterligare un- derlag utgör rättspraxis' utveckling, särskilt efter 1948. För särskilda områden har redo- visning för rättspraxis lämnats i specialav- snitten och bilaga 2. Några anteckningar om besvärsgrunderna och de allmänt kompe- tensbegränsande normerna görs under 2.3 och 2.4. Slutligen kan erinras om hur ut- vecklingen i en mängd hänseenden nu kan ha gett kompetensbestämmelsen ett annat innehåll än den hade 1948. Kommittén syf- tar här främst på utvecklingen beträffande olika områden som berör samhällslivet, änd- rade betingelser för och ökad intensitet i samhällslivet samt förändrade Värderingar i samhällsfrågor (kap. 1). Till en del har så- dana förändringar lett till utbyggnad av eller reformer i speciallagstiftning som reg- lerar kommunal kompetens. Sådan regle- ring kan på olika sätt påverka också den inte specialreglerade kompetensen. Även reformer, som inte avsatt sig i sådan spe— ciallagstiftning, kan ha betydelse för kom- munernas roll i samhällslivet och därmed för kompetensfrågorna. En redovisning för relationerna mellan speciallagstiftningen och den oreglerade kompetensen lämnas under 2.5.
2.1. Kompetensregleringen före 1948 års reform
Kompetensbestämmelsen (1 5) i 1862 års förordning om kommunalstyrelse på lan- det (KFL) löd:
Varje socken på landet utgör för sig en särskild kommun vars medlemmar äga att själva, efter vad denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke, en- ligt gällande författningar, det tillkommer of- fentlig ämbetsmyndighet att dem handhava.
Om behandlingen av kyrkliga angelägenhe- ter, samt ärenden rörande folkskolan är sär- skilt stadgat.
I motsvarande bestämmelse i förordning- en om kommunalstyrelse i stad (KFS) ut- sades att »varje stad, med därunder lydan- de område», utgjorde »för sig en särskild kommun». Fortsättningen av bestämmelsen överensstämde helt med bestämmelsen i KFL.
1862 års förordning om landsting angav kompetens till »för länet gemensamma an- gelägenheter, vilka avse den allmänna hus- hållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikations- väsendets befordrande, hälsovård, undervis- ning, allmän ordning och säkerhet, med me- ra dylikt». Undantag gjordes för angelä- genheter, som tillhörde offentlig myndig- hets ämbetsåtgärd.
Den särskilda förordningen 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm bestämde kompetensen genom uttrycket »sina ge- mensamma angelägenheter».
De gemensamma ordnings— och hushåll- ningsangelägenheterna torde ha innefattat också specialreglerade ämnesområden. Man synes ha räknat med att bestämmelsen i kommunalförordningarna om gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter skulle tjäna som enda underlag för det stora flertalet uppgifter. Förekomsten av speciallagstiftning berördes i 7 & KFL, där kommunalstämmans uppgifter angavs vara bl.a. »alla de ärenden, som enligt särskil- da författningar nu äro till sockenstämmans handläggning hänvisade». Uppräkningsme- toden i 1843 års sockenstämmoförordning
övergavs visserligen, men efterlämnade på detta sätt en säregen reminiscens i KFL. - Antalet specialförfattningar var vid kom— munalförordningarnas tillkomst förhållande- vis begränsat.
Metoden för kompetensbestämning dis- kuterades av 1858 års sakkunniga, som ut- talade (betänkandet s. XI f)):
Någon annan eller närmare bestämning af de särskilda angelägenheter, som borde kunna blifva föremål för kommunernas sjelfverk- samhet och beslutanderätt, än den, som lig- ger uti de tre orden: »gemensamma ordnings— och hushållningsangelägenheter», hafva Com- mitterade icke funnit lämpligt att bland de all- männa stadgandena intaga. Att inskränka des- sa angelägenheter till endast sådana ärenden af borgerlig natur, som uti 1843 års Förordning punktvis uppräknas och till soknestämmas handläggning öfverlemnas, hade varit att allt- för mycket missförstå de billiga anspråk, kom- munalfriheten, under en väl afvägd kontroll från statens sida, på sjelfverksamhet med skäl kan göra, och ett försök till ett sådant uppräk- nande skulle dessutom icke hafva lyckats, eme- dan det, i följd af sjelfva den mångsidighet, som ligger uti allt slags förvaltande verksam- hets natur, hvarken hade kunnat blifva full- ständigt, eller omfatta alla de särskildheter, som dermed egde samband. De här ofvan an- förda orden deremot hafva synts Committera- de bäst uttrycka kommunalverksamhetens bå- de omfång och begränsning. De påtrycka den- na verksamhet en uteslutande administrativ ka- rakter och förutsätta, att de angelägenheter in- om kommunen, med hvilka den eger taga be— fattning, skola hafva sin rot och sin upp- komst uti och från de gemensamma intres- sen, dem kommunen såsom personlighet eger att vårda.
De tillåtna kommunala angelägenheterna bestämdes i kommunalförordningarna ge- nom orden »sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Det ligger nära till hands att anta att ordet »gemen- samma» här främst fungerade som en må— tare på kommunintressets intensitet. Orden »ordnings- och hushållningsangelägenheter» skulle däremot beskriva angelägenheternas art.
Ursprungsinnebörden av bestämningsor- den har alltid varit osäker. Osäkerheten har främst gällt ordet gemensamma. Redan i slutet av 1800-talet1 konstaterades att
* C. G. Hammarskjöld. Bidrag till tolkning . . . Sthlm 1888 s. 33 f.
många åtgärder och anstalter, som endast gagnade en del av kommunen, likväl kunde vara lagliga på grund av sin beskaffenhet att röra »ett mera allmänt intresse». Och i detta sekels början framhölls1 mot bak- grunden av dåvarande rättspraxis att ordet gemensamma inte åsyftade summor av pri— vata intressen utan kvalificerades av alhnän- intressen. Iakttagelsen hade stöd i ursprungs- motiven. Det bör erinras om hur där under- ströks att de gemensamma ändamål som sammanband kommunmedlemmarna till en enhet tillika måste vara statsändamål. Vi- dare sades den valda kompetensbestäm- ningen påtrycka den kommunala verksam- heten »en uteslutande administrativ karak- tär». Samtidigt förutsattes (jfr ordet gemen- samma) att de kommunala angelägenheterna skulle »ha sin rot och sin uppkomst uti och från de gemensamma intressen, dem kommunen såsom personlighet äger att vår- da.».
Av intresse kan här också vara att erinra om den tolkning av ordet »gemensamma» som kammarkollegiet gav uttryck för vid 1948 års kompetensreform. Kollegiet ansåg sig vid ingående undersökningar ha funnit att ordet används för att ge en gräns mot angelägenheter, som hänförde sig till viss grupp inom kommunen (fastighetsägare etc.).
I sin lokutionsteknik sökte besvärsmyn- digheterna från slutet av 1800-talet och fram till 1948 upprätthålla en viss skillnad mellan »ordnings- och hushållningsangelä- genheter». Det förra uttrycket fick då an- knyta till den kommunala förordningsmak- ten, utan att dock nå fram till full konse- kvens. Även i doktrinen har denna skill- nad stundom tillmätts betydelse (Thulin, Sundberg). Huruvida en sådan medveten åt- skillnad verkligen varit avsedd torde emel- lertid vara osäkert. Uttalanden av motiv- skrivaren, riksarkivarien J. ]. Nordström, vid 1872 års riksdag, tyder närmast på att man med dubbeluttrycket, en försvensk- ning av orden ekonomie och politie, velat framhäva kommunalangelägenheternas ka- raktär av förvaltningsangelägenheter. Den- na åsikt har framförts i både svensk (Her-
litz) och finsk (Kuuskoski) doktrin. För sin del fann kommunallagskommittén (1947) uttrycket inte mer upplysande än om det i stället stått förvaltningsangelägenheter eller helt enkelt angelägenheter. Uttrycket var en- ligt kommunallagskommittén lika använd- bart hur än kommunalverksamhetens före- mål växlade.
Utöver nu angivna positiva kompetens- bestämningsord innehöll kommunalförord- ningarna även en negativ bestämning. Lag- texten gjorde förbehållet, »såvitt icke, enligt gällande författningar, det tillkommer of- fentlig ämbetsmyndighet att dem hand- hava». Vid 1930 års kommunallagsrevision erhöll förbehållet sin alltjämt gällande ly— delse »såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan». Med »annan» avsågs i första hand annat offentligrättsligt subjekt. Förbehållet fyllde även funktionen att erinra om att även andra kommunala angelägenheter än de som då berördes i lagrummets andra styc- ke — folkskoleväsendet och församlingsange- lägenheter — kunde vara reglerade i spe- ciallagstiftning. Enligt motivuttalanden hör- de sålunda byggnads- och hälsovårdsnämn- ders myndighetsfunktioner till undantags- området.
Den avsevärda tid, under vilken 1862 års kommunalförordningar kom att gälla, kän- netecknades när det gäller kommunernas uppgifter främst av speciallagstiftningens starka tillväxt. Det rättsliga underlaget för kommunalverksamheten försköts i avsevärd utsträckning från komrnunallagarna till spc- ciallagstiftningen. Till övervägande del till- kom sådan speciallagstiftning för att i olika hänseenden reglera kommunal verksamhet mera i detalj. Kommunallagstiftningen kun- de självfallet inte belastas med allehanda sådana föreskrifter. Till en del har emeller- tid särlagstiftning också anlitats för att ge kommunerna befogenheter, som inte skulle tillkommit dem efter den alhnänna kompe- tensbestämmelsen.
Den alhnänna kompetensbestämmelsen föranledde under 1870-talets inledande år en
1 David Davidsson, Ekonomisk Tidskrift 1909 s. 314 f.
del diskussion i riksdagen. Närmast var det kommunernas intresse att deltaga i det ökande järnvägsbyggandet som aktualisera- de kompetensfrågorna. Civilministern fann i uttalande vid 1871 års riksdag insatserna vara kompetensenliga, om de främjade kom- munens intresse av bättre kommunikatio- ner. Han hänvisade också till fall där in- satser i ett industriellt företag kunde vara befogade för att bereda den fattigare delen av kommunens befolkning tillfälle till förut saknad arbetsförtjänst. Uttalandet under- strök även i övrigt den kommunala själv- bestämningsrätten.
I en motion vid 1872 års riksdag begär- des förslag till sådan ändring eller förkla- ring av kommunallagarna att de ärenden, som hörde till hushållningsangelägenheter- na, blev närmare bestämda och begränsade. Lagutskottet tillstyrkte en utredning och an- gav en utväg kunna vara att följa 1843 års sockenstämmoförordnings princip att punkt- vis uppräkna de kommunala angelägenhe- terna. Om detta inte lät sig göra, återstod enligt utskottet utvägen att genom negativa bestämmelser förekomma att kommunerna befattade sig med sådana företag, som om de också indirekt medförde gagn för fler- talet av kommunens medlemmar, likväl inte avsåg att fylla mera allmänna kommunal- behov. Motionen blev emellertid avslagen av kamrarna. En liknande motion vid 1873 års riksdag rönte samma öde; förslaget vann denna gång inte gehör heller hos ut- skottet.
Motioner vid 1920 års riksdag reste krav på utredning med syfte att så ändra kom- munallagarna att kommunernas rätt att dri- va ekonornisk verksamhet av olika slag vid- gades. Konstitutionsutskottet ville inte mot- sätta sig en viss ökning av kompetensen och hänvisade till möjligheterna att nå en sådan genom att den för lands- och stads- kommun gällande trängre ordalydelsen för- ändrades i överensstämmelse med den något vidare formuleringen i Stockholmsförord- ningen. Utskottet förutsatte emellertid att anförda synpunkter skulle prövas vid en allmän revision av kommunalförfattningar— na. Riksdagen avslog motionen.
Förarbetena till 1930 års kommunallagar redovisar ett antal olika förslag till redige- ring av kompetensbestämmelsen. Betänkan- dets förslag anslöt nära till kommunalför- ordningarnas bestämning. Propositionen upptog förslaget »kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina gemensamma ordnings- och hus- hållningsangelägenheter, såvitt icke hand- havandet därav enligt gällande författning- ar tillkommer annan». I en motion föreslogs lydelsen »kommunen äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina välfärds-, ordnings- och hushållnings- angelägenheter, såvitt etc.».
I motionen gjordes gällande att ordet »gemensamma» borde utgå för att kommu- nerna inte skulle vara hindrade att tillgo- dose »ändamål med mera begränsat till- lämplighetsområde». Tillägget av »välfärds- angelägenheter» skedde med hänvisning till att sådana angelägenheter uppdragits åt kommunerna i speciallagstiftning. Konstitu- tionsutskottets majoritet fann den i motio- nen föreslagna bestämmelsen föranleda en kraftig utvidgning av kompetensen utan att behov därav förelåg samt att formulering- en var vag och kunde föranleda osäkerhet. Utskottet förordade att kompetensen be- stämdes till »för kommunen gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Borttagandet av ordet »medlemmars» mo- tiverades av utskottets ordförande under riksdagsdebatten med en hänvisning till att uttrycket inte var exakt med hänsyn till den utveckling som ägt rum beträffande kom- munernas allmänna och specialreglerade uppgifter. Riksdagen följde utskottets för- slag.
Kompetensbestämningen i 1862 års för- ordningar hade både en territoriell (»varje socken» —— »varje stad») och en personell anknytning (»vars medlemmar»). Denna an- knytning förekom inte i 1930 års kompe- tensbestämmelse. Bestämningen av vad som territoriellt utgjorde kommun gavs plats i en särskild bestämmelse (1 5). Kommun- medlemskapet bestämdes i en annan sär- skild bestämmelse (2 5). Kompetensbestäm- melsen (3 &) gav så rätt åt »kommun»
(»stadskommun») att »själv ——-— vårda si- na gemensamma ordnings- och hushållnings- angelägenheter —— —». Viss antydan om av- sikten med att angelägenheterna hänfördes inte till medlemmarna utan till kommunen ges i det ovan refererade uttalandet av kon- stitutionsutskottets ordförande vid förslagets riksdagsbehandling.
Beträffande omredigeringen 1930 har 1962 års fritidsutredning1 erinrat om att utmönstringen ur kompetensregeln av or- det »medlemmar» tillkom som en följd av motionsvis framställda krav på kompetens- utvidgningar. Utredningen har här velat se en begynnande upplösning av den i tidiga- re författningstext markerade men i nämnda motioner angripna nära anknytningen mel- lan kommunmedlemmar och kommunal verksamhet.
1930 års motionsyrkande avsåg, som framgått, en utmönstring av ordet gemen- samma och tillägg av ordet välfärds (-ange- lägenheter) men icke något subjektsutbyte. Enligt utskottsordförandes anförande under riksdagsbehandlingen skulle utbytet av »kommunmedlemmar» mot »kommun» vä- sentligen motiverats med att den special- reglerade kommunalverksamheten utvidgats. Det mycket kortfattade uttalandet i KU— betänkandet utesluter inte att även någon mindre vidgning av den oreglerade kompe- tensen kan ha varit avsedd. Uttalandet ger ingen vägledning för hur denna i så fall skulle gestaltat sig. Och i rättspraxis, där den senare ur språklig synpunkt kritiserade ordsammanställningen »en kommunens ge- mensamma . . .» tidigt blivit standardloku- tion i kompetensmål, synes textändringen inte ha avsatt några spår. Huruvida den 1930 införda nya subjektsbestämningen fö- regrep ett modernare synsätt på kompetens- förhållandena synes därför tveksamt. Den har emellertid bibehållits i 1953 års kom- munallag.
Efter 1930 och fram till kompetensrefor- men 1948 framkomna förslag om kompe- tensutvidgningar avsåg till övervägande del speciella verksamhetsområden. Också krav på en mera allmän vidgning av den oregle- rade kompetensen gav sig emellertid till-
känna. Särskild betydelse har väl de på- pekanden och förslag som gjordes av kom- munindelningskommittén (SOU 1945: 38). Främst var det tätortssamhällenas förhål- landen som tilldrog sig uppmärksamhet. Gällande municipallagstiftning hade enligt indelningskommittén skapat osäkerhet och återhållsamhet beträffande de ordinarie pri- märkommunernas insatser. Kommunindel- ningskommittén skisserade ett förslag till tillägg till kompetensbestämmelsen. Enligt detta tillägg skulle med gemensamma ord- nings- och hushållningsangelägenheter för- stås »icke endast sådana angelägenheter, som angå samtliga eller det övervägande flertalet kommunmedlemmar, utan även så- dana, som eljest äro ägnade att tillgodose eller främja allmänna intressen inom kom- munen».
2.2. I 948 års kompetensreform
Kommunallagskommitténs uppdrag, som lämnades vid en tidpunkt då proposition förelåg om ny kommunindelning, avsåg bl. a. en utredning om behovet att vidga den kommunala beslutanderätten. Vid sin un- dersökning fann kommittén en utvidgning främst vara motiverad i förhållande till de begränsningar, som på olika sätt uppställts med utgångspunkt från gemensamhetskra- vet. Kommittén berörde här bl. a. hur det- ta gemensamhetskrav genombrutits på många specialreglerade områden. Även på de inte specialreglerade områdena hade en- ligt kommittén efter hand getts alltmer ut- rymme åt om en angelägenhet från allmän synpunkt framstod som en lämplig kom- munal uppgift. Så länge uttrycket »gemen- samma» bibehölls i kompetensbestämmel- sen, ansågs det dock inte kunna förväntas att kommunerna i rättstillämpningen tiller- kändes den större rörelsefrihet som kommit- tén ansåg motiverad. Beträffande kommu- nallagskommitténs ståndpunkt kan hänvi- sas till följande uttalande av kommittén.2
Låter man samhällsintresset vara det ledan- de motivet för kommunalverksamheten, kan
1 SOU 1965: 19 s. 238. * SOU 1947: 53 s. 68.
större beaktande skänkas de olika angelägen- heternas art och natur. Befinnes det med hän- syn till arten av ett visst ändamål vara ett all- mänt intresse, att en kommun främjar ända- målet, bör kommunen vara berättigad därtill, även om åtgärden kommer blott en mindre del av kommunens område eller ett mindre- tal av dess medlemmar direkt till godo. Den kommunala befogenheten i fråga om viss an- gelägenhet får sålunda bedömas ur synpunk- ten om det är lämpligt, ändamålsenligt, skä— ligt o.s.v. att kommunen befattar sig med angelägenheten. Givet är, att man vid detta bedömande icke kan helt bortse från om den åtgärd varom är fråga gagnar ett större eller mindre antal kommunmedlemmar. Det för- hållandet att en åtgärd tillgodoser ett behov hos flertalet kommunmedlemmar innefattar tvärtom i regel en anvisning om att ett sam— hällsintresse föreligger. Men det väsentliga är, att ett allmänt, ett samhälleligt intresse icke nödvändigtvis förutsätter att ett sådant kvanti- tativt betydande behov är för handen.
Uttrycket »ordnings- och hushållnings- angelägenheter» ansågs av kommittén ha haft ringa betydelse för rättstillämpningen. Det uteslöts bl.a. med hänsyn till att det ansågs föråldrat och svårförståeligt.
Departementschefen1 anslöt sig till dessa kommitténs uttalanden. — Det bör dock här erinras om att propositionen inte äter- gav vad kommittén anfört därom att ett behovs hänförande till flertalet kommunin- vånare kunde innefatta en anvisning om att ett samhällsintresse förelåg. —- Departements- chefen underströk vikten av att man helt allmänt gav kommunerna en friare, mera obunden ställning som samhällets lokala för- valtningsorgan och att kommunerna på lång sikt fick nya utvecklingsmöjligheter. Den då förestående kommunindelningsreformen ut- gjorde enligt departementschefens mening ett särskilt skäl för ökade kommunala be- fogenheter.
En väsentlig fråga vid 1948 års kompe- tensreform var om den sedan gammalt an- vända metoden — med en i generalklausul- form given allmän bestämning — borde bi- behållas. Olika motiv för att bibehålla me- toden anfördes av kommunallagskommit- tén. Alternativet var att räkna upp de kom- munala angelägenheterna. Alternativet ute- slöts bl.a. därför att en sådan uppräkning skulle betyda ett principiellt upphävande av
kommunernas rätt att allt efter sina olika behov utsträcka den kommunala verksam- heten till nya områden. Metoden med en generalklausul ansågs ge kommunerna fri- het att med beaktande av de lokala för- hållandena och tidslägets växlingar ta egna initiativ och göra självständiga insatser på olika verksamhetsområden. Det ansågs vi— dare vara en fördel att besvärsmyndighe- terna fick en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter de skiftande förhållandena i de särskilda fallen med be- aktande av den allmänna samhällsutveck- lingen. En allmänt hållen generalklausul an- sågs bäst överensstämma med tanken att allmänintresset främst skulle vara vägledan- de för kompetensbedömningen. Kommittén fann inte nödigt att i kompetensstadgande närmare markera att allmänintresset skulle vara vägledande och hänvisade till att ock- så uttrycket »kommunala angelägenheter» (andra stycket) utvisade anknytningen till allmänintresset.
I frågan om sättet för genomförande av 1948 års kompetensreform rådde oenighet inom kommunallagskommittén. Kommitté- majoriteten förordade att den önskade kom- petensutvidgningen skulle vinnas genom att kommunallagens allmänna kompetensregel fick den ändrade lydelse, lagrummet nu har. Två reservanter (herrar Herlitz och Petters- son) hävdade däremot att det gamla kom- petensstadgandet borde bibehållas. I den mån ökat utrymme behövde beredas för kommunal verksamhet, borde detta i stort ske genom särskild lagstiftning. Sådana ut— vidgningar ansåg reservanterna för det då- varande böra övervägas inom byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningens ram samt beträffande elektrifiering, bostads- försörjning, stipendiegivning och hemvär- nets understödjande.
Som skäl för sin ståndpunkt anförde reservanterna bl. a. följande:
En ändring av den allmänna kompetensre- gelns lydelse skulle införa ett betydande osä- kerhetsmoment i den kommunala självstyrel- sen. Äldre rättspraxis skulle sålunda förlora sin vägledande betydelse. Den föreslagna nya
1 Prop. 1948: 140.
lydelsen av kompetensstadgandet kunde, lika litet som dess föregångare, förmedla någon kunskap om kompetensgränserna. Kommitté- majoritetens motiv till belysning av den nya kompetensregelns innebörd var inte klargö- rande.
Den lagstiftningsmetod som majoriteten an- visat ingav allvarliga betänkligheter. En nmo- tiveringslagstiftning» av det slag majoriteten förordat skulle leda till att kommunalmännen hänvisades att finna lagens mening genom sammanställning av kommittébetänkande, pro- position och utskottsutlåtande. Uttalanden som i anledning av nya kompetensproblem fälldes av departementschefer och riksdagsutskott — ofta kanske andra utskott än konstitutionsut- skottet — måste vid denna metod tillerkän- nas avgörande betydelse för kompetensfrågor- nas bedömande. På detta sätt bildades efter- hand en snårskog av olika uttalanden, i vilka kommunalmän och andra tvingades att söka sig till rätta. Särskilda svårigheter uppkom när de förhållanden, som lagts till grund för uttalandena, i ett eller annat hänseende änd- rats.
Metoden ställde också besvärsmyndigheter- na inför svårigheter. Enligt erkända rättsgrund- satser har sålunda den lagtolkning som utgår från lagtexten företräde framför den, som byg- ger på lagstiftarens mening och naturligtvis än mer framför senare uttalanden — utan sam- band med lagstiftning — om hur en lag bör tolkas.
I den mån motiveringen likväl tillerkändes betydelse komplicerades situationen av att mo- tiveringsuttalandena inte täckte alla kommuna- la verksamhetsområden men likväl var av- sedda att lämna en viss ledning beträffande inte behandlade avsnitt av kommunal verk- samhet. Uttalandena skulle därmed få en ana- logisk tillämpning. Med hänsyn till uttalande- nas stundom motsägelsefulla karaktär äventy- rade detta en konsekvent rättstillämpning.
Att bibehålla äldre kompetensregler i oför- ändrat skick skulle innebära betydande förde— lar. Visserligen skulle gränserna för kommuns befogenheter under alla förhållanden, hur lag- stiftningen än gestaltade sig, bli oklara och osäkra. Den rika rättspraxis som redan upp- vuxit på gällande lags grund skapade emeller- tid en ojämförligt större säkerhet och klarhet än kommittémajoritetens utläggningar av en lagtext, som i och för sig icke gav någon ledning.
Det fanns inte någon anledning att misströs- ta om regeringsrättens vidsynthet vid bedöman- de av företag och åtgärder som i följd av den framskridande utvecklingen framstår som fal- lande inom kommunernas naturliga verksam- hetsområde. Samtidigt var emellertid den gene- rella regeln om kommunernas kompetens lika litet i framtiden som dittills till fyllest. Erfor-
derliga supplerande regler borde även fram- gent meddelas i särskilda lagar eller andra un- der riksdagens medverkan tillkomna lagar. Denna utväg hade ett bestämt företräde fram- för den som består i att kommunalmännen hänvisas att ur propositioner och utskottsut- låtanden hämta besked om kommunernas be— fogenheter. Andra fördelar med den var att man på detta sätt kunde uppdraga klara grän- ser mellan den statliga och kommunala verk- samhetssfären. Utvecklingen öppnade ständigt nya områden, på vilka såväl staten som kom- munerna äro verksamma. Till undvikande av planlöshet i det allmännas verksamhet fram- stod det på sådana områden som angeläget, att de olika verksamhetsformerna på ett rationellt sätt koordinerades med varandra. Detta var icke möjligt utan lagstiftning. På många om- råden var det också viktigt med lagstiftning, som reglerade förutsättningarna för kommu- nernas ingripanden, beskaffenheten och om- fattningen av de åtgärder de fick vidtaga osv. Särskilt gällde detta då fråga var om kommu- nernas rätt att utge understöd och bidrag till enskilda. En objektiv behandling av de en- skilda fallen behövde här tryggas.
Departementschefen följde kommitté- majoritetens förslag och uttalade gentemot vad reservanterna anfört (prop. s. 68 f):
Av det anförda torde framgå, att jag icke blott förordar, att en sådan utvidgning nu bör komma till stånd, utan även anser, att den i första hand bör ske genom en ändring av det stadgande i kommunallagarna, som begrän- sar kommunernas kompetens till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Kommittéreservanterna ha mot denna lösning av kompetensproblemet bl.a. invänt, att den för en avsevärd tid skulle införa ett bety- dande osäkerhetsmoment i den kommunala självstyrelsen. Reservanternas farhågor synes mig överdrivna. Det är ju i intet avseende frå- ga om att inskränka kommunernas befogenhe- ter. De föreliggande prejudikaten komma där- för att behålla sin betydelse i den mån de klargjort, hur långt dessa befogenheter sträcka sig. Osäkerheten hänför sig endast till det utan- för liggande området. Att döma av den vid betänkandet fogade rättsfallsöversikten synes emellertid det övervägande flertalet av de av- göranden, i vilka en kommun ansetts ha över- skridit sin befogenhet, avse områden, där någon osäkerhet ej behöver råda. Åtskilliga av dessa ha nämligen sedermera reglerats eller komma sannolikt att regleras genom särskild lagstift— ning. På många andra punkter torde det ef- ter en ändring av kompetensregeln bli tämli- gen klart, huruvida den omtvistade åtgärden alltjämt faller utanför kompetensen. Uppenbar- ligen kommer det likväl att i framtiden upp-
stå vissa tolkningssvårigheter. Dessa synas emellertid ej behöva bli större än de som för- anletts av den nuvarande bestämmelsen.
På en viktig principiell punkt hade emel- lertid reservanterna framgång. Kommitté- majoriteten hade föreslagit att kommunerna på vissa områden skulle utan stöd av sär- skild lag tillerkännas en mera allmän un- derstödsrätt utanför den egentliga social- vården. Reservanterna hade i linje med sin principiella inställning motsatt sig en så- dan utvidgning. Departementschefen och riksdagen avvisade majoritetens förslag. Som följd härav bibehölls 1947 års bostads— försörjningslag, trots att kommittémajorite- ten ansett den särskilda lagstiftningen obe- hövlig.
Att allmänintresset ställdes i förgrunden innebar givetvis inte att den kommunala verksamheten inom obestämda gränser läm- nades full frihet. Verksamheten korn enligt kommunallagskommittén att vara underkas— tad vissa principiella grunder, vilkas be- gränsande innebörd rättspraxis hade att tol- ka. Kommittén erinrade om hur dessa grun- der i viss mån kommit till uttryck i besvärs- grunderna. Särskilt erinrades om den all- männa objektivitets- och rättviseprincip, som gällde inom all offentlig förvaltning och alltjämt borde vara rättesnöre för den kommunala verksamheten (bet. s. 68).
Departementschefen uttalade (prop. s. 71 f) att den föreslagna kompetensbestäm- ningen visserligen kom att innebära att, såsom redan stundom varit fallet, skälig- hetssynpunkter borde beaktas vid besvärs- prövningen. I sista hand måste det enligt departementschefen bli fråga om en rätts- prövning med tillämpning av principiella begränsningsnormer, som gällde all kom- munal verksamhet eller förvaltningsverksam- het överhuvudtaget.
Också andra begränsningar berördes i förarbetena. En angelägenhet, som skulle kunna bli föremål för kommunens omvård- nad, måste sålunda uppbäras av ett till kommunen lokaliserat intresse. Vidare skul- le angelägenheter, vars handhavande enligt gällande författningar tillkom annan, falla utanför kompetensen. I sistnämnt hänseen-
de kom bestämmelsen, liksom sina före- gångare, att innehålla en uttrycklig begräns- ningsregel. Kommunallagskommittén anför- de (betänkandet s. 97) att det möjligen kunde anses överflödigt att uttryckligen reg- lera detta undantag. Uttrycket »sina ange- lägenheter» kunde sålunda sägas innesluta ifrågavarande begränsning. Undantaget an- sågs emellertid böra få ett klart och otve- tydigt uttryck i lagtexten. — Det bör under- strykas att undantaget gäller författnings- reglerad verksamhet av annan. I vad mån andra insatser av annan begränsar kompe- tensen berörs inte i förarbetena.
En allmän begränsningsregel som förtjä- nar närmare uppmärksamhet avser under- stöd till enskilda kommunmedlemmar. Kommunallagskommittén diskuterade den- na princip med utgångspunkt närmast från frågor om stipendiegivning samt arbetslös— hets- och bostadsunderstöd. Enligt kommit- tén borde den då gällande restriktiva till- lämpningen alltjämt gälla såvitt angick so— cialvården i trängre bemärkelse. Beträffan- de socialvården uttalade kommittén (betän- kandet s. 71) att endast staten hade sådan överblick över de olika hjälpbehoven, som krävdes för att kunna välja ut de områden, där samhälleliga åtgärder var mest påkalla— de, och ge åtgärderna den lämpligaste for- men. Den enhetlighet och samordning mel- lan olika hjälpformer som var oundgänglig för en rationell socialvård syntes sålunda kunna nås blott om socialvården bedrevs i av staten reglerad ordning. För andra om- råden ville kommunallagskommittén — så- som led i annan verksamhet —— acceptera viss planmässig understödsverksamhet utan annat stöd än den allmänna kompetens- bestämmelsen. Kommittén tillade emeller- tid (bet. s. 73) att förhållanden, som då inte kunde överblickas, kunde framkalla behov av en närmare reglering från statens sida av kommunens understödsverksamhet i ett eller annat hänseende. Det kunde exempel- vis bli nödvändigt att dra upp gränser mel- lan statens och kommunernas uppgifter på ett visst område. En sådan reglering ansågs ha sin naturliga plats i speciallagstiftning- en. — Beträffande speciallagstiftningens upp-
gifter uttalade kommittén i ett annat sam— manhang (bet. s. 96) att metoden att reg- lera den kommunala verksamheten i sär- skilda författningar borde anlitas då det föreligger behov av närmare föreskrifter om utövande av kommunala befogenheter, lik- som då det gällde att ålägga kommunerna förpliktelser.
Departementschefen, som inledningsvis fann motsvarande ordning som för social- vården böra gälla för arbetslöshetspolitiken, fann sig inte kunna helt oreserverat anslu- ta sig till kommitténs ståndpunkt (prop. s. 74). Dittillsvarande praxis hade emeller- tid enligt departementschefen varit alltför restriktiv. Såvitt gällde stipendiegivning an- såg departementschefen en sådan vara väl förenlig med kommunens omfattande upp- gifter beträffande undervisnings- och bild- ningsverksamhet. En liberalare tillämpning ansågs kunna komma i fråga också på vis- sa andra områden, där bidragens karaktär av understöd inte var särskilt påtaglig och där det allmänna intresset av kommunal verksamhet var betydande. Departements- chefen fann att en mindre restriktiv till- lämpning kunde ligga i linje med tanke- gången att låta allmänintresset vara norme- rande för den kommunala kompetensen.
Andra begränsningsprinciper, som inte uttryckligen omnämndes i förarbetena, föl- jer av likställighetsprincipen och av förbudet mot retroaktivt verkande beslut.
Förutom vad sålunda förekom i anslut- ning till kompetensstadgandets allmänna innebörd förekom i förarbetena mera kon- kreta uttalanden för ett antal särskilda kom- munala verksamhetsfält. Uttalandena gjor- des beträffande angelägenheter, för vilka krav rests på en vidgad kompetens. Ut- talandena, specialdirektiven, avsågs ha nor- merande karaktär och skulle minska be- svärsmyndigheternas osäkerhet i det för- ändrade utgångsläget för kompetensbedöm- ningen. Kommunerna skulle enligt depar- tementschefen här inte behöva avvakta väg- ledande avgöranden av de rättstillämpande myndigheterna. Uttalandena utgick från den nya lagtexten och de förut berörda allmän- na begränsningsprinciperna. Det ansågs så-
lunda inte möjligt att lägga enbart praktis- ka synpunkter på speciella kompetensfrå— gor, men ett visst utrymme för skälighets- prövning skulle finnas. Specialuttalandena angavs i allmänhet medge en bedömning efter mera objektiva linjer.
Kommunallagskommittén gjorde uttalan- den av ovan avsedda karaktär — meddela- de specialdirektiv — beträffande ett flertal uppgifter. Sålunda behandlades frågor om tillgodoseende av särskilda tätortsbehov, kommunal affärsverksamhet, understödjan- de av enskilda näringsföretag, bostadsför- sörjning, anordnande av allmänna samlings- lokaler, arbetslöshetshjälp, stipendiegivning, enskild väghållning, elektrifiering och för- svarsändamål. Att nå fullständighet skulle enligt kommittén ha varit en omöjlighet och en sådan fullständighet skulle ha lagt onödiga band på rättspraxis.
Kommitténs uttalanden för särskilda om- råden refererades i propositionen. I vis- sa fall gjorde departementschefen utfyllan— de uttalanden, i andra förklarade han sig i huvudsak ansluta sig till kommittéförsla- get. Såsom förut antytts gav departements- chefen i förhållande till understödsfrågor tillkänna en avvikande principiell inställ- ning, dock utan att i de särskilda frågorna komma till väsentligen andra regler än dem kommittén förordat.
Under specialdirektiven, som karakteri- seras som utvecklingar av allmändirektiven, påträffas redan i äldre rättspraxis upprätt- hållna grundsatser. Så är förhållandet beträf- fande kommuns rätt att allmänt stödja nä- ringslivet och förbud mot engagemang i spekulativa företag. Undantag gjordes här som tidigare för situationer av arbetslös— het. Väsentligen uttrycker specialdirektiven önskemål om antingen konkret angivna nyanseringar i redovisad äldre rättspraxis eller bibehållande av där intagna ståndpunk- ter. Det betonas att specialdirektiven inte gör anspråk på fullständighet. Därför kvar- står verksamhetsfält, där det överlämnades åt besvärsmyndigheterna att i rättspraxis ef- ter eget bedömande omsätta huvudprinci- perna för kompetensutvidgningen. Även för dessa verksamhetsfält har lagstiftaren
uppenbarligen räknat med att erforderlig visshet om kompetensinnehållet efter hand skall utkristalliseras genom successiv preju- dikatbildning. I initialstadiet har visst ut- rymme för lämplighetsavvägningar reserve- rats. Det är mot denna bakgrund man lär få se användningen av orden »i regel» och »i allmänhet» då kompetensprövningens ka- raktär av »objektiv» rättsprövning berörs.
Det ligger i sakens natur att kompetens- prövningen av angelägenheter, vilkas kom- munala karaktär uteslutande blir att be— döma efter 3 5 1 st. KL i dess nya lydelse. kan kräva vissa överväganden om angelä- gcnheten allmänt sett bör anses vara kom- munal. Detta genomgångsled i prövningen får då följas av en bedömning av de spe- ciella omständigheter, som berör den aktuel— la kommunen, och av den beslutade åtgär- dens art och syfte. Detta bekräftas av de- partementschefens uttalande att kompetens- stadgandets första stycke skulle medge an- passning efter de skiftande förhållandena i de särskilda fallen med beaktande av den allmänna samhällsutvecklingen samt kom- munernas ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan. — I den speciallagstift- ning, vartill 3 5 2 st. hänvisar, fastslås där- emot regelmässigt att där behandlad ange- lägenhet har en entydigt kommunal karak- tär. Därmed förlorar den enskilda kommu- nens speciella förhållanden i betydelse.
2.3. Besvärsgrunder och allmänna principer vid besvärsprövningen
Såsom kommunallagskommittén anförde (jfr ovan s. 35) replierar de allmänna prin- ciper som i rättspraxis reglerar den kom- munala verksamheten i viss mån på de sär- skilda klandergrunder som bestämmer kom- munalbesvärsprövningens art och omfatt- ning. Vid överväganden av den allmänna kompetensregelns innehåll och lydelse finns det därför anledning att något beröra det kommunala besvärsinstitutet och förhållan- det mellan där upptagna klandergrunder och kompetensregeln.
Det kommunala besvärsinstitutets tillbli- velse lär med hänsyn till källmaterialets torf-
tighet och delvis motsägelsefulla beskaffen- het aldrig helt kunna klarläggas. På grund- val av förarbetena till 1862 års kommunal- reform kan dock fastslås att besvärsinstitu- tets huvudsyfte var att besvärsprövningen i kommunalmål skulle få karaktär av kas- satorisk rättsprövning. Prövningen skulle inte som normalt i dåtida och senare för- valtningsprocess omfatta både rätts- och lämplighetsprövning med rätt för besvärs- myndighet att vid bifall till besvär omgöra överklagat beslut.
Denna begränsning i besvärsprövningen tillkom i den kommunala självstyrelsens in- tresse. Av uppfattningen att kommunerna var att betrakta som både ett slags perma- nenta föreningar och integrerade delar av statsförvaltningen ansågs följa att endast kommunmedlem ägde rätt att genom kla- gan utlösa den till rättsprövning begränsa- de statskontrollen.
Bristen på inhemska exempel på en dy- lik exklusiv rättsprövning av förvaltnings- mål gjorde att 1862 års lagstiftare tog in- tryck av utländska förebilder. Detta gäller om de tre viktigaste besvärsgrunderna, de som rör fel i förfarandet (»icke tillkommit i laga ordning»), strid mot lag (»står i strid mot allmän lag eller författning») och an- norledes överskriden befogenhet (»annorle- des överskrider deras befogenhet, som fat- tat beslutet»).
Av övriga besvärsgrunder tillkom orätt- vis grund (»vilar på orättvis grund») under lagstiftningsarbetets slutskede. Det har an- tagits att denna besvärsgrund främst ville ge eftertryck åt likställighetsprincipen. De knapphändiga motiven utesluter dock inte att besvärsprövningen på. orättvis grund där- utöver kunde få ett för det nya besvärsinsti- tutet eljest främmande inslag av billighets- prövning,
Enskild rätt kränkt (»kränker klagandens enskilda rätt») har ett ännu dunklare för- flutet. Troligen anknyter den till en under sockensjälvstyrelsen vanlig klandergrund med anor från den tid då som regel enhällig- het krävdes för bindande stämmobeslut, be- slutade avgifter (skatter) utgick för obe- stämd framtid samt många ärenden om en-
skild rätt slutligt avgjordes i administrativ väg och inte av allmän domstol. I linje här- med ligger att endast den kränkte tiller- känns klagorätt och att vid bifall till hans besvär rättelsen (beslutsupphävandet) enbart gäller till hans förmån om inte beslutet även befinns strida mot lag eller vila på orättvis grund, då beslutet helt upphävs.
Relationerna mellan de olika besvärsgrun- derna har varit en omstridd fråga. Enighet har visserligen rätt om att besvärsgrunden fel i förfarandet är en helt självständig be- svärsgrund, som endast får aktualitet vid på- stådda felaktigheter i beslutets tillkomst me- dan övriga besvärsgrunder avser brister i beslutsinnehållet. Men om det inbördes för- hållandet mellan de på beslutsinnehållet in- riktade besvärsgrunderna har meningarna gått isär.
I äldre doktrin, som lade vikt vid besvärs- grundernas ursprungliga ordningsföljd och använda sammanbindningsord, antogs till- lämpningsområdena delvis sammanflyta. I nyare doktrin har däremot hävdats att en bestämd åtskillnad mellan även dessa be- svärsgrunder redan från början varit avsedd. Till stöd för denna uppfattning har anförts dels vissa ursprungliga olikheter mellan be- svärsgrunderna med avseende å möjligheter för klaganden att utverka verkställighetsför- bud dels vissa beträffande enskild rätt kränkt alltjämt bestående avvikelser i fråga om klagorätt och rättsföljd.
Denna åsiktsförskjutning har otvivelaktigt påverkats av det sätt på vilket besvärsmyn- digheterna använt besvärsgrunderna under olika tider. Under ett inledande skede an- litades besvärsgrunderna enskild rätt kränkt och orättvis grund ytterst sällan positivt. Orsak härtill kan ha varit att orättvis grund ansågs i viss mån bryta mot huvudtanken om besvärsprövningens karaktär av enbart rättsprövning och att enskild rätt kränkt stred mot härskande liberala idéer om en bestämd boskillnad mellan besvärsmyndig- heters och allmänna domstolars jurisdik- tionsområden.
Äldre rättsfallssamlingar ger blott ett fåtal för övrigt svårförståeliga exempel på anli- tande av orättvis grund. När åter besvärs-
grunden enskild rätt kränkt några gånger anlitades var det i lägen där en uppenbar rättskränkning skett men det föreföll ovisst om beslutsämnet föll under allmän domstols jurisdiktion och samtidigt fördelaktigt att begränsa rättsföljden till klagandens förmån på sätt besvärsgrunden medgav. Dessa rätts- fall samt de använda avslagslokutionerna torde berättiga slutsatsen att positivt anli- tande av besvärsgrunden ansågs uteslutet när klagandens rätt ostridigt skyddades av allmän domstol. Enbart den omständigheten att annan besvärsgrund kunde tänkas till- lämplig uteslöt inte att enskild rätt kränkt tillämpades.
Med början under det första decenniet efter regeringsrättens inrättande har efter hand en omsvängning skett i rättspraxis be- träffande klandergrundernas anlitande.
Klandergrunden orättvis grund, har fått en utsträckt användning främst när fråga varit om mot likställighetsgrundsatsen stri- dande kommunala avgiftsbeslut, när avgifts— rätten som sådan inte varit ifrågasatt, men även anlitats i andra fall av mannamån (se t. ex. RÅ 1951 ref 43, obehörig vägran att medverka till bostadsanskaffning åt utländsk medborgare, RÅ 1933 S 241, 360, miss- gynnande vid kommunala subventionsbi- drag, RÅ 1958 ref 30, obehörig förmån av parkeringsplatsupplåtelse).
På besvärsgrunden enskild rätt kränkt har upphävts beslut, som inneburit uppenbar kränkning av kommunala förtroendemäns rätt till ersättningsförmåner och kommunala arbetstagares anställningsvillkor. Några rättsfall visar att även kommunala beslut vilka inneburit enligt äldre bestämmelser otillåtet avslag på kostnadsfri avloppsan- slutning (RÅ 1943 S 436), egenmäktigt förfarande (RÅ 1951 I 248, 1970 C 207) felaktig sjukhusavgiftsdebitering (RÅ 1962 I 192) eller återtagande av beviljad efter— gift av servitutsrätt (RÅ 1966 I 49) upphävts på denna besvärsgrund under förutsättning att det kommunala övergreppet mot den en- skilde framstått som uppenbart. I samtliga dessa fall har fråga varit om domstolsskyd— dad rätt. I vissa avseenden har tillämpnings- området för besvärsgrunden väsentligt be—
gränsats efter 1965 års lag om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbets- givares beslut.
Utan jämförelse har dock strid mot lag och annorledes överskriden befogenhet bli- vit de i kompetensmål mest anlitade be- svärsgrunderna. Motivuttalanden från för- arbetena till 1862 års kommunalreform ty- der på att man ursprungligen inte hållit dern strängt isär. Besvärsgrunden annorle- des överskriden befogenhet kom att domi- nera och gör det alltjämt. Strid mot lag har stundom anlitats då kompetensöver- skridandet brutit mot uttrycklig författnings- bestämmelse. Vanligen, men inte undan- tagslöst, har den överträdda regeln varit en speciallagsregel. I ett par sällsynta undan- tagsfall har den tillhört allmän civillag av särskild betydelse för kommunalt handlan- de (RÅ 1951 I 236; 1964 ref 4).
Den omständigheten att visst kommunalt verksamhetsområde specialreglerats uteslu- ter inte i och för sig tillämpning av besvärs- grunden annorledes överskriden befogenhet. Även där kompetensfrågan kan sägas gälla konflikt mellan kommunallagens allmänna kompetensregel och specialförfattningskom- petens (RÅ 1923 ref 30; individuella sociala hjälpåtgärder i annan ordning eller på an- nan grund än specialförfattning medger be- fogenhetsöverskridande) eller kompetensför- delningsbestämmelser, är besvärsgrunden annorledes överskriden befogenhet den utan jämförelse vanligast anlitade. Motsvarande gäller då den påtalade lagstridigheten inne- bär brott mot kommunallagens egna kompe- tensfördelningsregler (jfr 4 men även 30, 45, 54, 61 och 62 åå KL). Besvärsgrunden an- norledes överskriden befogenhet har också använts vid illojal maktanvändning (se t. ex. RÅ 1958 ref 24), vid olaga retroaktivitet (RÅ 1928 ref 65), då avgift varit otillåten (se t. ex. RÅ 1938 ref 32) och då avgifts- sättning genom brott mot självkostnadsprin- cipen inneburit förtäckt beskattning (RÅ 1918 ref 55).
Sammanfattningsvis kan sägas att man i modern rättstillämpning strävar efter att ge varje besvärsgrund ett från övriga klart av- skilt tillämpningsområde. Denna strävan
står i god överensstämmelse med nyare doktrins grundsyn på kommunalbesvärsin- stitutet.
2.4 Något om kompetensbegränsande nor- mer i rättstillämpningen
Flertalet av de allmänna kompetensbegrän- sande grundprinciper som underbygger kom- munernas kompetens enligt 3 & KL kan, på grund av sin egen beskaffenhet och de mycket skiftande förhållanden för vilka de är avsedda att gälla, inte medge någon långtgående exakthet i tillämpningen. I rättstillämpningen har dessa normer också behandlats som allmänna målsättningsprin- ciper. När det i visst fall varit aktuellt för besvärsinstanserna att tillämpa principerna har i huvudsak endast fall av mera markant åsidosättande av principerna lett till upphä- vande av klandrat beslut. Denna uppfatt- ning av principerna har kommit till tydligt uttryck i en del utslagsmotiveringar, där be- svärsinstanserna ogillat klagandes talan un- der hänvisning till att kommunen inte visats ha gjort otillbörlig eller väsentlig avvikelse från den princip som klaganden underför- stått eller direkt åberopat i målet (RÅ 1956 I 83, 1958 ref 7, 1969 C 84, 1970 C 2362 se även 1967 K 455).
Med iakttagande av ovan angivna margi- naler har rättspraxis efter hand förtydligat de kompetensbegränsande normernas inne- börd.
Lokaliseringsprincipen innebär att en an- gelägenhet måste uppbäras av ett till kom- munen knutet intresse för att kunna bli fö- remål för kommunens omvårdnad. Grund- satsen, som utgör den centrala utgångs- punkten för bedömning av huruvida viss verksamhetsgren kan anses omfattad av kommunens kompetens, anknyter på en gång till kommunmedlemmarna och kom- munens geografiska område. Här skall en- dast erinras om att principen är försedd med viktiga modifikationer som sammanhänger med befolkningens rörlighet och ofrånkom- liga imperfektioner i kommunindelningen. Den utesluter inte kommunala anordningar, som närmast används av andra än kommun-
medlemmarna, exempelvis kommunala ho- tell i tätorter (RÅ 1968 K 728), eller kom- munala markinnehav och anläggningar i an- nan kommun för exempelvis friluftsändamål (RÅ 1962 I 131), vattentäkter, reningsverk o.dyl. i den mån dessa behövs för den eg- na kommunen. Rättstillämpningen ger fåta- liga exempel på restriktioner till följd av 10- kaliseringsprincipens personella och geogra— fiska moment. Engagemang i turistväsen- dets anläggningar har i rättstillämpningen inte ansetts omfattad av kommuns allmän- na kompetens, vilket delvis kan ses som en restriktion till följd av lokaliseringsprinci- pens referens till kommunmedlemmarna. Den kompetens kommunerna numera har i fråga om sådana anläggningar grundas på särlagstiftning.
I lokaliseringsprincipen ligger bl.a. den kompetensbegränsningen att kommun inte får ingripa i annan kommuns angelägenhe- ter. Den begränsningen har uppmärksam- mats i Bostadst som ger kommun befogen- het att vidta bostadspolitiska åtgärder i an- nan kommun under förutsättning att sist- nämnda kommun samtycker därtill.
Innebörden av grundsatsen om objektivi- tet och rättvisa i den kommunala verksam- heten har bl.a. aktualiserats i situationer där efterfrågan på kommunala nyttigheter varit större än tillgången. I ansökningskö efter småhustomter har kommun inte ansetts bunden av den tidsmässiga turordningen mellan sökandena (RÅ 1968 K 1900). Kommun är här uppenbarligen oförhindrad att låta företrädesrätten påverkas av andra omständigheter såsom exempelvis sökandes ekonomiska förutsättningar att utnyttja tomt för avsett ändamål. Liknande bedömning har skett när fråga varit om företrädesrätt till kioskhandelsplatser (RÅ 1956 I 156, 1958 I 216, 1962 I 113), butikslokal (RÅ 1968 K 1349) och lotteristånd (RÅ 1969 C 84). Urvalet får emellertid inte ske på otill- börligt sätt. I sistnämnda fall ansågs urva- let godtagbart när det vägletts av intresset att bereda så många intressegrupper som möjligt tillfälle att nyttja ett eftersökt lotteri- stånd. När platser i kommunal lekskola in- te kunnat beredas alla barn som önskats pla-
cerade där har urvalet ansetts kunna ske ge- nom lottning (RÅ 1967 S 390). När fråga varit om fördelning av mark mellan olika bostads— och byggnadsföretag för bostads— byggande har besvärsinstanserna tillerkänt kommunen en viss frihet att göra urval bland de intressenter som anmält sig men samtidigt indirekt gett uttryck för att uppen— bara monopolsträvanden inte kan godtas (RÅ 1963 I 140).
Principerna om likställighet mellan kom- munmedlemmarna och om förbud att lämna understöd åt enskild kan ses som delprinci- per av grundsatsen om objektivitet och rätt- visa.
Likställighetrgrundsatsen har ansetts inne- bära att vårdavgifter på ålderdomshem inte kunnat bestämmas till olika belopp efter vårdtagarens betalningsförmåga i varje sär- skilt fall (RÅ 1968 ref. 30).1 Avgörandet lär inte utesluta avgiftsdifferentiering på an- nan grund, exempelvis efter det utrymme som ställs till vårdtagarens enskilda förfo- gande. Det kan i detta sammanhang erinras om att kommun ansetts oförhindrad att till- lämpa inkomstgraderad taxa för lekstugu— verksamhet, när dylik differentiering godta- gits av statsmakterna vid beslut om statsbi- dragsgivning för verksamheten (RÅ 1970 ref. 11). Rättspraxis synes sålunda inte upp- ställa något krav på kvalificerat särskilt för- fattningsstöd för inkomstdifferentierade av- gifter på vårdområdena.
På avgifts- eller vederlagsfinansierade om- råden där de kommunala prestationerna är mindre standardiserade uppkommer ett i motsvarande grad större utrymme för av- giftsdifferentiering. I enlighet härmed har anmälningsavgifter i ansökningskö efter små- hustomter ansetts kunna differentieras för olika tomtområden efter deras belägenhet (RÅ 1968 K 286) samt avgifter för mark- upplåtelser kunnat differentieras efter mar- kens belägenhet och användning (RÅ 1951 I 51).
Likställighetsfrågor har inte sällan upp-
1 Socialutredningen har föreslagit en special- reglering som möjliggör inkomstdifferentierade avgifter på ålderdomshemmen (stencil 1970; 6, socialdepartementet).
kommit i samband med upplåtelse av sam- lingslokal. Här har rättstillämpningen, up- penbarligen med ledning av den statsbidrags- författning som gäller på området, forrnu- lerat ett krav på att sådana lokaler opar- tiskt, i skälig omfattning och på skäliga vill- kor hålls tillgängliga för föreningslivet i or- ten eller eljest för tillställningar av allmän betydelse (RÅ 1966 ref. 49). Vid upplåtelse av skollokaler för sammankomster har kom- mun ansetts ha en något vidare urvalsbefo- genhet, som möjligen kan anses grundad på att särskilda hänsyn måste tagas till lokaler- nas egentliga ändamål. Kommun har därvid inte fått behandla viss religiös organisation annorlunda än andra på orten verksamma religiösa organisationer (RÅ 1958 E 76) men har däremot ansetts kunna avböja lo- kalupplåtelse till sådan organisation när upp- låtelse endast brukade ske för politiska fö- redrag i samband med allmänna val (1958 E 77).
Vid bidragsgivning till föreningslivet får kommun inte gynna viss organisation fram- för annan organisation på samma verksam- hetsområde. Landstingskommuns beslut om anslag till viss folkpensionärsorganisation med uteslutande av annan sådan organisa- tion har av likställighetsskäl upphävts ehuru anslaget varit förenat med villkoret att den fritidsverksamhet som avsågs med anslaget skulle stå öppen för alla folkpensionärer i lä- net (RegR 7/1 1971).
Intresset av effektivitet i den kommunala förvaltningsapparaten och skydd för den kommunala förmögenheten medför att kom- munen i vissa hänseenden ges en handlings- frihet liknande den som tillkommer enskilda rättssubjekt. Vid tjänstetillsättning kan kom- mun utse den person som kommunen själv finner lämpligast om inga särskilda meriter föreskrivits för tjänsten. Rättspraxis har konsekvent hävdat att det här inte ges något utrymme för de eljest kompetensbegränsan- de grundsatserna utöver vad som kan följa av besvärsnämndsinstitutet (se ex. vis RÅ 1961 I 50). Kommun är också oförhindrad att ge tjänstemän särskilda förmåner om det sker för tjänstens skull (RÅ 1962 I 101). När kommun anlitar entreprenörer eller vid-
tar förrnögenhetsdispositioner i form av ex- empelvis avyttring av överblivna förvalt- ningsbyggnader har kommun inte ansetts be— höva begagna sig av anbudsförfarande (RÅ 1958 1245, 1962 118, 1966 1122, 144, 1968 K 1631, 1969 C 195). När anbudsför- farande skett eller olika anbud ändock in- kommit har kommun inte ansetts bunden vid det anbud som varit gynnsammast i pris- hänseende (RÅ 1959 I 199, 1967 K 510, 1968 K 1631, 1969 K 191, 1969 C 43, 1970 C 90). Kommun har i sådana situationer an- setts ha en betydande om också inte obe— gränsad handlingsfrihet. De avtal kommu- nen ingår får inte innefatta ett berikande av motparten. Beslut om viss fastighetsförsälj- ning har upphävts när det pris kommunen betingat sig väsentligt understigit fastighe- tens verkliga värde samt det därigenom och med hänsyn till omständigheterna i övrigt ansetts klarlagt att beslutet inneburit otill- börligt gynnande av enskild person (1967 K 455).
Vid avgifts— eller vederlagsfinansiering av verksamhet varigenom kommunen i olika hänseenden betjänar allmänheten i kommu- nen gäller enligt rättspraxis en självkost- nadsprincip. Den innebär att det totala ve- derlag kommunen uppbär av dem som tar nyttigheterna i anspråk inte får väsentligt överstiga kommunens kostnader för verk- samheten, varvid med kostnader avses bl. a. löner, räntor, avskrivningar och annat som med ett företagsekonomiskt synsätt kan hän- föras till kostnader i en verksamhet (RÅ 1958 ref. 7, gas- och elavgifter, samt 1968 ref. 30, avgifter på ålderdomshem). Princi- pen har praktisk betydelse främst för verk- samheter som är någotsånär klart avgräns- bara och möjliga att sammanhålla. Den har i doktrinen med stöd av äldre rättspraxis förklarats med att överuttag skulle utgöra en form av olaga särbeskattning och inne- fatta en orättvisa mot nyttjarna genom att dessa skulle få deltaga i andra kommunala kostnader än dem som föranleds av den be- rörda verksamheten. Många inexakta kom- ponenter bildar underlag för en självkost- nadsberäkning. Man lär inte kunna komma längre än till ett konstaterande att principen
ger uttryck för en allmän målsättning. En vederlagsfinansierad verksamhet skall i oli- ka hänseenden vara upplagd med inriktning på att överskott undviks. Osäkerhet beträf- fande beräkningsmetoder och beräkningsre- sultat torde utesluta precisa självkostnads- bestämningar, Man har att röra sig med när- mevärden, när det i ett särskilt fall skall av- göras huruvida principen överträtts eller in- te. För att det med rimlig säkerhet skall kunna sägas att principen överträtts måste överuttaget vara alldeles påtagligt, vara vä- sentligt.
Självkostnadsprincipen har ett nära sam- band med grundsatsen om förbud mot spe- kulativ verksamhet, vars innebörd belyses av ett betydande antal avgöranden rörande kommunala engagemang i näringslivet (se härom i 6 kap. och bilaga 3).
Det skall slutligen erinras om att motiven till 3å KL ger ett visst bemyndigande för kommun att avvika från de allmänt kompe- tensbegränsande grundsatserna när det är påkallat i nödsituationer samt att grundsat- serna inte sällan frångåtts i speciallagstift- ningen. Särskilt förtjänar framhållas att kommunerna enligt socialförfattningarna har omfattande åligganden och befogenhe- ter att ge understöd åt dem som efter nuti- da värderingar kan anses behöva särskilt stöd från det lokala samhällets sida.
2.5. Oreglerad och specialreglerad kompetens
En högst avsevärd del av dagens kommu- nala verksamhet grundar sig på speciallag- stiftning. Av viktigare verksamhetsgrenar, som helt eller till övervägande grad följer speciallagstiftning, kan nämnas brandväsen- det, byggnadsväsendet, civilförsvaret och den kommunala beredskapen, hälsovården socialvården, den bostadssociala verksamhe- ten, sjukvården samt undervisningsväsendet. Ekonomiskt sett väger den specialreglerade verksamheten tungt. Det kan erinras om att av samtliga kommuners, församlingars, landstingskommuners och municipalsamhäl- lens utgifter 1967 upptog undervisning och annan kulturell verksamhet 22,5 procent,
hälso- och sjukvård 22,3 procent samt so- cialvård och socialförsäkring 11,4 procent.
Den s.k. oreglerade kompetensen (3 5 första stycket KL) kompletteras sålunda av en omfattande och variationsrik speciallag- stiftning (specialreglerad kompetens, 3 5 andra stycket KL). Förskjutningar äger stän- digt rum mellan oreglerad och specialreg— lerad kompetens. Under utvecklingens gång har allt flera verksamhetsområden blivit fö— remål för speciallagstiftning eller ändrad speciallagstiftning gett väsentliga kompetens- tillskott. Ny eller ändrad speciallagstiftning får på olika vägar verkningar för den oreg- lerade kompetensen. Hur påverkan sker och vad den får för resultat skiftar med den spe- cialreglerade kompetensens karaktär och sättet för kompetensnormeringen i special- lagstiftningen. Många varianter förekommer i författningsfloran.
Stundom kan en specialreglering sägas vara direkt och omedelbart inriktad endast på att ge ett visst tillskott till den oreglerade, frivilliga kompetensen. Ofta innebär detta att det allmänna kompetensstadgandet byggs ut med en kompletterande lagstiftning av kommunallags natur (exempelvis 1962 års lag om rätt att bistå utländska studerande). Konkreta kompetenstillskott erhålles emel- lertid inte sällan också genom annan lag- stiftning än kommunallagstiftning.
Vanligare är emellertid att specialregle- ringen avser för kommunen obligatoriska angelägenheter och ger åtskilliga detaljerade föreskrifter om uppgifter och former för verksamheten. Till en del ges kommunfull- mäktige då särskilda uppgifter, men till övervägande del läggs uppgifterna på nämnd. Nämnduppgifterna och sättet för deras handhavande brukar då noga preci- seras och föga utrymme lämnas för ett fritt handlande. För fullmäktige däremot före- skrivs vanligen ett i allmänna ordalag ut- tryckt ansvar för verksamheten i dess hel- het; ibland nämns särskilda anläggningar som skall finnas eller tjänster som skall till- handahållas. — Direkta föreskrifter om skyl- dighet för kommunen — fullmäktige att fi- nansiera berörd verksamhet brukar numera inte ges utan finansieringstvånget uppfattas
som underförstått. — De allmänt hållna skyl- digheterna ger ett större eller mindre utrym- me för kommunal handlingsfrihet beträffan- de verksamhetens omfattning och standard. Förutom mer eller mindre tvångsmässiga uppgifter tillför speciallagstiftning stundom samtidigt kommunerna en rent fakultativ kompetens.
Stor variationsrikedom utmärker special- regleringen när det gäller kompetensen och dennas fördelning på fullmäktige och nämn- der. Variationsrikedomen gör att försök till systematisering möter stora svårigheter.
Det kan ibland vara tveksamt huruvida en särskild kompetensreglering ger en ut- tömmande reglering av kompetensen på visst område. I nyare speciallagstiftning sö- ker man otvivelaktigt oftast att reglera kom- petensen så uttömmande och allsidigt som möjligt. Så sker i nu gällande byggnads—, brandförsvars-, skol- och barnavårdslagstift- ning liksom i socialhjälpslagen efter 1968 års författningsändringar. Vid en uttöm- mande reglering kan kommunallagens all- männa kompetensregel antagas i motsvaran- de mån förlora betydelse för kompetensen inom det berörda området.
Åtskillig speciallagstiftning lämnar emel- lertid alltjämt ett icke reglerat utrymme för åtgärder av generell natur. Det är då ofta inte alldeles klart om själva speciallagsreg- leringen ger denna kompetens eller om åt- gärder får söka sitt stöd i den allmänna kompetensbestämmelsen. Ett exempel utgör här den allmänna hälsovårdsstadgan. Dess inledande paragraf ålägger kommunerna att ha hand om den allmänna hälsovården. På inte oviktiga punkter lämnas emellertid öp- pet i vad mån kommunen i eget intresse har rätt — eller rent av skyldighet — att i mark- ägares eller nyttjanderättshavares ställe vid- taga eller bekosta åtgärder i hälso- och triv- selfrämjande syfte (jfr RÅ 1967 S 275, 276; 1969 S 14 samt SOU 1969: 18 s. 50 ff). Naturvårdslagen är ett annat exempel. Där fastslås att naturvården är en såväl stat- lig som kommunal angelägenhet, men lagen ger i övrigt inget underlag för kommunal beslutanderätt. I motiven förutsätts emeller- tid kommunala insatser bl. a. när det gäller
att skaffa kommuninvånarna tillgång till na- turområden och möjligheter till friluftsliv. En sådan befogenhet har kommunerna re- dan sedan decennier ansetts ha till följd av den allmänna kompetensbestämmelsen (jfr KU 1969: 39 s. 5). Också miljöskyddslagen kan nämnas som exempel. Däri åläggs kom- munerna skyldigheter bl.a. beträffande re- ningsverk. Lagen tillägger emellertid inte kommunerna några befogenheter utöver vad som följer av hälsovårds- och byggnadslag- stiftningens samt allmänna ordningsstadgans vanligen tvingande bestämmelser. Beträffan- de 1947 års bostadsförsörjningslag kan råda tvekan om lagen är en uttömmande regle- ring av kommuns befogenheter på området.
I det konkreta fallet kan det många gång— er vara svårt att avgöra i vilken män och hur en specialreglering återverkar på den oreglerade kompetensen. Frågan om special- regleringen eller det allmänna kompetens- stadgandet utgör lagstöd för en insats har föga intresse för en kommunmedlem som anför besvär. Besvärsmyndigheternas utslag lämnar sällan några klargörande besked i frågan. Det kan därför vara ovisst i vad mån den allmänna kompetensregeln i sådana mål tillagts någon supplerande roll.
Det förefaller rimligt att antaga att en speciallagstiftning, som lägger vida och all- mänt beskrivna samhällsuppgifter i kommu- nal hand, kan bidraga till att tänja gränserna för den oreglerade kompetensen. Åtgärder, som inte ligger direkt i centrum för special- lagstiftningen, men allmänt kompletterar specialinsatserna torde då stundom närmast få anses ha sitt lagstöd i en sålunda vidgad oreglerad kompetens. Det kan exempelvis antagas att den omfattande specialregle- ringen på skolans område bidragit till att allmänt vidga befogenheterna beträffande utbildning och bildningsverksamhet. Troli— gen kan man också räkna med att förekoms- ten av en specialreglerad kompetens på ett område åtminstone analogivis kan tillmätas viss betydelse vid diskussioner om tillåtlighe- ten av åtgärder på ett angränsande eller lik- nande område.
Tydligt är att kommunallagstiftaren räk- nat med att specialregleringen som helhet
har en reflexverkan på den oreglerade kom- petensen. En sådan tankegång möter bl.a. i departementschefsuttalandet att den kom- munala kompetensen i sista hand är att här- leda ur kommunens ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan. Det kan alltid så- gas att en speciallagstiftning ger bidrag till värderingen av vad som är en allmän sam- hällelig uppgift. Förskjutningar i dessa vär- deringar kan alltid — vare sig de manifeste- ras i speciallagstiftning eller inte —— ha all- männa återverkningar på den kommunala kompetensen.
Vid diskussionerna om specialreglering- arnas verkningar i kompetenshänseende har givetvis avsetts Specialregleringar i form av samfälld lagstiftning av KM:t och riksdagen. Uppenbarligen har exempelvis en på riksda- gens beslut grundad statsbidragsförfattning inte i och för sig någon direkt kompetens- verkan. Sådana författningar tillmäts emel- lertid stor betydelse vid bedömningen av vad som kan uppfattas som ett lokalt allmänin- tresse.
Ett annat samband mellan specialreglerad och oreglerad kompetens råder i finansie- ringshänseende. Kommunmedlemmarnas skattekraft kan anlitas för såväl det ena sla- get av uppgifter som det andra. Fullmäkti- ges anslagsbeslut är här underkastade sam- ma besvärsregler (76—78 åå KL). För kom- munal verksamhet grundläggande principer såsom självkostnads— och likställighetsprin- ciperna gäller också för verksamhet enligt specialförfattningarna, om annat inte följer av specialregleringen eller av verksamhetens natur.
2.6. Kommittén
Den oreglerade kompetensen har hittills för primärkommunernas del alltid bestämts ge- nom en generalklausul. De motiv som an- förts för denna ordning har naturligtvis i da- gens läge inte minskat i bärkraft. Metoden bevarar ett önskvärt utrymme för kommu- nerna att utveckla den kommunala verk- samheten med beaktande av de lokala för- hållandena och de växande kraven på en allsidig samhällsservice. Det är även en
uppenbar fördel att besvärsmyndigheterna bereds en jämförelsevis stor frihet att an- passa sin ståndpunkt efter de särskilda fal- lens skiftande förhållanden och efter den allmänna samhällsutvecklingen.
Det ligger i sakens natur att en generell kompetensregel tagen för sig har ett be- gränsat upplysningsvärde. Lagmotiv och ut- talanden i andra sammanhang får i kombi- nation med rättspraxis utgöra de väsentli- gaste källorna när det gäller att fastställa kompetensens gränser. Trots att den kom- munala verksamheten vuxit i omfattning och intensitet vållar en allmänt avfattad be- stämmelse i dag knappast större svårigheter än tidigare. Praxis har efter hand bidragit till fastare gränser. Den alltmer omfattande speciallagstiftningen har på många områ- den undanröjt tidigare tveksamheter och samtidigt bidragit till belysningen av andra gränsdragningsfrågor. På grund härav har den alhnänna kompetensbestämmelsen i dag inte samma dominerande betydelse som den kan ha haft under tidigare skeden.
En annan grundläggande metod för be- stämning av den allmänna kompetensen — närmast då en uppräkningsmetod _ är redan med hänsyn till tekniska svårigheter knap- past möjlig. Även om en uppräkning av i dag förekommande och tänkbara kommu- nala verksamhetsfält skulle kunna genom- föras, skulle en sådan uppräkning rätt snart kräva omfattande kompletteringar. Kompe- tensen — kommunernas roll i ett dynamiskt samhällsliv — måste enligt kommitténs me- ning bestämmas genom en allmänt avfattad bestämmelse.
Frågan uppkommer då om större klarhet i några hänseenden kan skapas genom en omformulering av eller tillägg till den nu- varande bestämmelsen. Kommittén har över- vägt olika möjligheter att på dessa vägar öka precisionen. Främst har kommittén där- vid diskuterat olika begränsande tillägg, ge- nom vilka vissa uppgifter uttryckligen un- dantages från kompetensen. En sådan me- tod att precisera kommunallagsreglerad kompetens är inte ny. Förbehållet »såvitt icke handhavandet därav enligt gällande för- fattningar tillkommer annan» ger exempel
på denna normeringsmetod. Det kan också erinras om att denna metod hade aktualitet då man vid 1872 års riksdag behandlade frågor om deltagandet i järnvägsbyggandet (s. 31).
En lösning som diskuterats kan här få illustrera metoden. Behoven av vissa preci- seringar hänför sig enligt vad kommittén funnit främst till gränsdragningen mellan statligt och regionalt å ena sidan och pri- märkommunalt kompetensområde å den andra. Primärkommunerna är enligt nuva- rande lagtext obehöriga i första hand be- träffande angelägenheter, sorn >>författnings- mässigt» tillkommer annan. Bestämningen »sina angelägenheter» ger emellertid andra begränsningar. Dessa får bl.a. anses inne- bära att behov, som utan författningsregle- ring faktiskt tillgodoses genom andra sam- hällsorgan, kan falla utanför den primär- kommunala kompetensen eller inte bli före- mål för annat än kompletterande kommu- nala insatser. Det skulle vara tänkbart att något större klarhet här skapades om förbe- hållet gavs lydelsen >>om inte angelägenhe- ten enligt gällande författningar eller eljest handhas av annan». Ändringen skulle kunna ge underlag för mera preciserade uttalanden om här berörda gränsdragningsproblem.
En annan metod att förtydliga vissa be- gränsningar skulle kunna vara att modifiera eller komplettera besvärsreglerna. Tänkbart vore exempelvis att såsom fjärde besvärs- grund ange att beslutet »avser angelägen- het, som med hänsyn till intresset av enhet- lighet eller samordning bör handhas av and- ra samhällsorgan». Eventuellt skulle då or— gan, som företräder statsmakterna, kunna ges befogenhet att på denna grund angripa ett kommunalt beslut.
Kommittén har emellertid inte funnit de skisserade lösningarna användbara. Begräns- ningsregler har — liksom den positiva upp- räkningsmetoden — en påtaglig svaghet ge- nom ökade krav på fullständighet. Att i 3 & KL införa en ny begränsningsregel skulle föra med sig en avsevärd osäkerhet om i vilken mån befintlig rättspraxis allt- jämt har relevans. Användandet av den ne- gativa metoden skulle vidare kräva detalj—
bestämningar som får anses främmande för generalklausulmetoden. Det skulle exempel- vis knappast vara tillräckligt med en hän- visning till angelägenheter, som författnings— mässigt eller eljest tillkommer annan. Även andra faktorer behöver preciseras för att det skall vara möjligt att hänföra en »ny» eller kraftigt växande angelägenhet till det ena eller andra samhällsorganet. Stor be- tydelse måste exempelvis tillmätas hur starka behoven är av enhetlighet och sam- ordning på området liksom frågorna om finansieringen av olika samhällsangelägen- heter. I den mån oklarheten om gränserna på något område här är särskilt besvärande, låter sig gränsdragningsfrågorna lättare och klarare lösas genom speciallagstiftning.
Metoden att bygga ut besvärsgrunderna har särskilda svagheter. Osäkerheten om betydelsen av befintlig rättspraxis skulle bli mycket framträdande. Lösningar efter den- na linje lär inte kunna bli tillfredsställan- de utan en mera allmän översyn av kom- munalbesvärsgrunderna och kommunalbe- svärsinstitutet som helhet. En sådan över- syn medför omprövningar även av andra besvärsmöjligheter och låter sig bl.a. av detta skäl inte infogas i kommitténs upp- drag.
Möjligheterna att i dagens läge precisera kompetensen genom ett allmänt kompetens- stadgande i kommunallagen eller genom tillägg till besvärsreglerna är sålunda rätt begränsade. Önskvärda ändringar i sam- klang med utvecklingens krav låter sig då lämpligare förverkligas genom reformer av olika institutionella förhållanden och av handläggningsformerna (beredningsfrågor, förvaltningsorganisationens uppbyggnad, budget och redovisning, besvärsordning). Reformer efter den antydda linjen kan emel- lertid knappast föreslås nu utan får tas un— der övervägande vid den mera allmänna översyn av kommunallagstiftningen som ny- ligen påbörjats.
Ett annat sätt att över ändringar i 3 & KL modifiera kompetensinnehållet är att helt ta bort tillägget »såvitt icke handha- vandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan». Om tillägget togs bort,
skulle det vara möjligt att i motiven för ändringen skapa en något ökad klarhet om relationerna mellan oreglerad och special- reglerad kompetens.
Tillägget ger knappast något otvetydigt besked i en del frågor av betydelse. En- ligt kommunallagskommittén avsågs med »annan» dels staten eller offentlig myndig- het och dels särskilda kommunala subjekt såsom landstingskommuner och municipal— samhällen. Undantaget bör emellertid i da— gens läge uppenbarligen ges en något vi- dare tolkning. Till »annan» bör exempel— vis höra sådana särskilda offentligrättsliga subjekt som de allmänna försäkringskassor- na. Ordalagen »såvitt icke» inbjuder till olika läsarter. Ges uttrycket innebörden >>i den mån icke», skapas ett relativt stort utrymme för olika kommunala insatser på områden, vars handhavande i första hand tillkommer »annan». På en del områden skulle en sådan kommunal kompetens säkerligen vara väl vid. Uttrycket kan emellertid — såsom kom— munallagskommittén närmast synes ha av- sett — läsas som »försåvitt icke» eller »så- vida icke». En sträng tolkning i enlighet med det senare lässättet skulle i stor ut— sträckning utesluta kompletterande insat- ser på »annans» verksamhetsområde. Re- sultatet förefaller knappast godtagbart för många verksamhetsområden. Praxis har heller inte anslutit sig till en sådan tolk- ning av tillägget. — En motsvarande oklarhet kan för övrigt sägas vidlåda uttrycken »vår— da» sina angelägenheter och »tillkommer annan». En sträng läsning kan ge långtgå- ende föreställningar om exklusiv suveräni- tet. Strängt markerade gränser mellan oli- ka verksamhets- och ansvarsområden kan vara alltför rigorösa för dagens integrerade samhällsverksamhet.
Förbehållet »tillkommer annan» kan ock- så uppfattas som i viss mån överflödigt, ett förhållande som vidgicks vid 1948 års kompetensreform (se 5. 35 i det föregående). Till »annan» skulle enligt kommunallags- kommittén hänföras också »offentlig äm— betsmyndighet». Dit räknade kommittén bl.a. »vissa till den kommunala förvalt- ningen hörande organ, såsom hälsovårds— nämnd, byggnadsnämnd m.fl, som fullgö-
ra i allmän författning föreskrivna åliggan— den». Att verksamheten genom sådana kommunala organ inte inbegrips under den allmänna kompetensen följer emellertid fullt uttömmande av 3 5 andra stycket KL. Vi— dare bör erinras om att undantaget enligt lagtexten avser endast författningsreglerad verksamhet genom annan. Redan uttrycket »sina angelägenheter» ger emellertid ett un- dantagande, som omfattar inte bara dessa författningsreglerade angelägenheter utan också angelägenheter, som utan egentligt författningsstöd handhas av andra offentli— ga organ än kommunerna.
Värdet av nu diskuterad metod beror till stor del på hur starka och vittgående önskemålen är om faktiska förändringar i nuvarande praxis. Kommunalrättskommit- tén har funnit att behovet av faktiska för- ändringar är begränsat till vissa rätt klart av— gränsbara angelägenheter. I detta läge synes utvägen med ändringar i den allmänna kom— petensbestämmelsen icke framkomlig. Det specialreglerade fältet är stort och variations- rikt. Det skulle mot denna bakgrund möta avsevärda svårigheter att ge allmänna reglei eller göra uttalanden av större allmängiltig- het. Kommittén avstår därför från nu dis— kuterade ingrepp i 3 & KL.
Kommunalrättskommittén är sålunda in- te beredd att föreslå någon ändrad lydelse av vare sig första eller andra stycket av 3 & KL. Härav följer att kommittén inte heller föreslår några tillägg till eller ändring- ar i de 1948 beslutade motiven till den all— männa kompetensbestämmelsen. Även om vissa av dessa motivuttalanden redan från början — främst kanske på grund av sin teoretiska beskaffenhet — uppfattats som svårtolkade, har rättspraxis nu undanröjt åtskilliga oklarheter. Andra uttalanden har genom tillkomsten av speciallagstiftning nu inte samma betydelse. Det kan också erin- ras om hur den allmänna samhällsutveck- lingen, den pågående kommunindelningsre— formen och åtskilliga genomgripande refor- mer på olika områden medfört att gräns— dragningsproblem, som ägnades uppmärk— samhet vid 1948 års reform, inte längre medför samma tveksamhet. Erfarenheten visar också att lagkommentarer och tillgång
till både lokal expertis hos tjänstemän och expertis hos kommunförbundet mestadels ger erforderlig vägledning åt de kommunala organen. Tillräcklig anledning föreligger inte att genom omskrivning anpassa 1948 års motiv till nuläget.
Vill man nu i något hänseende ge mera preciserade kompetensregler synes man va— ra hänvisad till någon form av speciallag- stiftning.
Kommitténs allmänna inställning är att specialregleringar av kommunernas kompe- tens bör anlitas med viss återhållsamhet. En väsentlig del av vidareutvecklingen av kommunal verksamhet måste kännetecknas av den frihet, som den allmänna kompetens- bestämmelsen ger. Att genom specialregle- ring i mera avgörande grad styra den kom- munala verksamheten skulle bidraga till in— te önskvärda förskjutningar beträffande kommunernas ställning i samhällslivet. Det förefaller emellertid troligt att framtida för- hållanden kan kräva att man i något stör- re utsträckning än hittills behöver sätta in speciallagstiftning. Ett avgörande skäl här— för kan vara att man på särskilda områden, där problem dyker upp och snabbt får vä- sentlig betydelse, inte gärna kan under läng— re tid låta kompetensläget vara osäkert i av- vaktan på en vägledande och fyllig rätts- praxis.
Utgångsläget för kommunalrättskommit- téns översyn skiljer sig från kommunal- lagskommitténs. Vid 1948 års reform gäll- de det uteslutande att ta ställning till frå- gor om utvidgning av kompetensområdet. Kommunalrättskommittén har också att överväga frågor om kompetensbegränsning- ar. Med detta utgångsläge ligger det när- mast till hands att reglera frågor om gräns- märken i speciella hänseenden för kompe- tensen genom utbrytning av visst ämnesom- råde från den allmänna kommunallagen och intagande av mera detaljbetonade bestäm- melser i särskild lag av kommunallagsnatur. — Denna väg med utbruten speciell kommu- nallagstiftning har beträtts av statsmakterna genom 1962 års lag om stöd åt utländska studerande, 1968 års lag om kommunala befogenheter inom turistväsendet, 1969 års
lag om kommunalt partistöd och 1970 års lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning av handikappade.
En fördel med specialregleringar genom kommunallag är att man därmed undviker osäkerhet om tolkningen av den allmänna kompetensregeln. En uttrycklig ändring av 3 & KL skulle under en avsevärd övergångs- tid skapa sådan osäkerhet. Också ett från- gående av motiven för bestämmelsen skulle ha en sådan verkan. Även om det i 3 & KL reglerade kompetensinnehållet reduce— ras genom den utbrutna kommunallagen, påverkar dennas innehåll inte tolkningen av huvudstadgandet. Metoden ger inte, som förändringar i huvudstadgandet, utrymme för några falska motsatsslut. Den utbrutna kompetensförfattningen skall tolkas för sig och efter de motiv som anförs för denna författning. Motiv för det allmänna kom- petensstadgandet, som speciellt hänför sig till det utbrutna området, förlorar naturligt- vis i motsvarande mån sin giltighet.
Till fördelarna med utbrytningsmetoden hör också att de mera allmänt hållna di- rektiv för kommunalt handlande som läm- nats i motiven för 1948 års kompetensre- form i fortsättningen också kommer att gäl- la för den utbrutna lagstiftningen, i den mån annat inte följer av denna.
Rättspraxis, dvs. främst regeringsrättens ut- slag, får med den diskuterade metoden för specialområdet såväl som för det allmän- na kompetensområdet alltjämt en domine- rande betydelse. Genom den särskilda lag- stiftningen och förhållandevis fylliga mo- tiv för denna ökas emellertid möjligheterna att på förhand bedöma vad som är kompe- tensenligt. Detta kan medverka till en önsk- värd minskning av antalet besvärsmål; mer- parten av kommunala besvärsmål på kom- petensområdet hänför sig till de sektorer som kan ifrågakomma för utbrytning.
Kommunalrättskommittén vill alltså för- orda att 3 & KL bibehålls i oförändrad ly- delse men att dess innehåll vid behov kom- pletteras med utbrutna särskilda kommu- nallagar. Behovet av sådan särreglering dis- kuteras i kap. 3—6. Kommitténs ståndpunkt innebär också att de förut nämnda lagarna
om bistånd åt utländska studerande, om vis- sa kommunala befogenheter inom turistvä- sendet, om kommunalt partistöd och om sysselsättning av handikappade kvarstår.
Det finns anledning att här ta upp ock- så en särskild fråga, berörd vid 1948 års kompetensreform. Mot bakgrund av den dominerande roll som tilldelades rättspraxis ifrågasatte en enig kommunallagskommitté om inte regeringsrätten vid prövningen av kompetensmål borde få tillgång till praktisk kommunal erfarenhet. Kommunallagskom- mittén tänkte sig att ett remissorgan av interkommunal art här skulle vara verk- samt. Tanken avvisades emellertid av stats— makterna såsom främmande för svensk för- valtningsordning och mindre väl överens— stämmande med grunderna för det kom- munala besvärsinstitutet. Departementsche- fen erinrade emellertid om att besvärsmyn- digheten givetvis var oförhindrad att in- hämta yttrande från något existerande mel- lankommunalt organ om detta var erfor- derligt och lämpligt. Det borde emellertid enligt departementschefen som dittills an- komma på vederbörande myndighet att fritt pröva om ett sådant remissförfarande i visst fall kunde vara av värde.
Möjligen skulle skälen för ett remissför- farande av det slag kommunallagskommit— tén tänkte sig i dag ha ett påtagligt värde. Samhällsverksamheten har blivit alltmer omfattande, komplicerad och expansiv. Svå- righeter måste kunna uppkomma för be- svärsmyndigheterna att vara allsidigt och aktuellt informerade om den kommunala verkligheten och om de växlande krav som samhällsutvecklingen kan ställa på kommu- nerna. Avstånden mellan »kommunal prax- is» och >>rättspraxis» kan sporadiskt bli sto- ra. Besvärsmyndigheterna kan i vissa lä- gen sakna tillräcklig information om hur kommunerna i allmänhet uppfattat och till- lämpat kompetensreglerna på något särskilt verksamhetsområde och om vilka bevekelse- grunder och faktiska förhållanden som dri- vit fram en »kommunal praxis».
På motsvarande sätt kan osäkerhet råda i kommunerna om rättspraxis. Hur vägle- dande rättspraxis kan bli beror till stor
del på frekvensen av de kommunala be- svärsmålen och målens spridning över kom- petensområdet. Osäkerhet uppstår ute i kommunerna om man endast kan bygga på mycket gamla avgöranden eller helt saknar ledning av rättspraxis. Det är också viktigt att kommunalmännen snabbt och effektivt kan få information om ändringar i rätts- praxis.
Också det hävdvunna skriftliga förfaran- det i kommunalbesvärsmål och de stränga reglerna för införande av besvärsfakta i målen begränsar möjligheterna att hos be- svärsmyndigheterna få en allsidig och ini- tierad prövning, som kan resultera i vägle- dande rättspraxis. Enskilda parter och kom- muner i partställning är inte alltid i stånd att ge behövlig information om »kommu- nal praxis» och om betydelsefulla faktiska förhållanden. Processmaterialet blir sällan så fullständigt som vore önskvärt. Ibland ligger det utanför det möjligas ram att pre- sentera alla för ett mål relevanta omstän- digheter, i synnerhet som egen aktivitet från besvärsmyndigheternas sida kan av kla- ganden och hans motpart uppfattas som partiskhet.
Det kan noteras att regeringsrätten på senare tid i viss utsträckning begagnat sig av remissförfaranden i besvärsmål. Det har i några fall hänt att yttrande inhämtats från kommunförbundet.
Vissa skäl talar mot former av obligato- riska remissförfaranden av berört slag. Ett dylikt remissförfarande till en beslutande instans hos ett kommunförbund — och nå- got annat alternativ torde i dag inte stå till buds — skulle lätt kunna leda till en olyck- lig sammanblandning mellan juridik och po- litik. Det står inte heller i överensstämmelse med de särskilda kommunernas frihet att i besvärsmål ge särskild betydelse åt uttalan- den från en mellankommunal icke offent- ligrättslig intresseorganisation.
I själva verket finns säkerligen andra och bättre vägar att i ökad grad tillgodose be- hoven av ömsesidig information. Kommun- förbunden kan väntas bli allt bättre rusta- de att fylla sin roll i det informationsutby— te på tjänstemannanivå som enligt nuva-
rande ordning kan förekomma. Möjligheter finns att vid rekrytering av regeringsrätts- sekreterare tillgodose kraven på förtrogen- het med kommunala förhållanden och in- formationskällor. — Det får prövas i ett vidare sammanhang än det nu förevarande om någon betydelsefull komplettering be- träffande organisation och handläggnings- ordning skulle kunna verksamt bidraga till ytterligare förbättring av informations- och bedömningsmöjlighetema.
Vid 1948 års kompetensreform har man räknat med att besvärsmyndigheterna skall kunna finna principer av relativ fasthet men samtidigt vara öppna för jämkning av des- sa principer efter samhällsutvecklingens krav och de enskilda fallens förhållanden. Man har också utgått ifrån att besvärsmyn- digheterna skall kunna för kommunalmän- nen tydliggöra vilka principer och princip- modifikationer som tillämpats i de olika av- görandcna. Kommunalrättskommittén an- ser sig ha funnit att rimliga krav på en kon- sekvent, flexibel och informativ rättspraxis numera är i stort sett tillgodosedda.
Rättstillämpningens informativa uppgift förtjänar särskild uppmärksamhet. De tidi- gare ofta kortfattade och på standardloku- tioner vilande beskeden om överklagade be— sluts laglighet eller olaglighet har i växan- de grad ersatts av fylligare resonerande mo- tiveringar. Man har anledning att vänta sig en fortsatt utveckling i denna riktning sedan regeringsrättens allmänna arbetsbörda ge- nom pågående reformer nedbragts till rim- lig nivå. En sådan utveckling mot mera upp- lysande motiveringar förutsätter bl.a. en viss kvalitet och utförlighet i processmate- rialet, för vilket i första hand parterna — sär- skilt då kommunen — har att svara. Kom- mittén tycker sig ha spårat en viss benägen— het hos kommunerna, att inta en passiv håll- ning i kommunalbesvärsmålen. Detta kan någon gång ha berott på att man från kom- munens sida sett utgången i målet som själv- klar i den ena eller andra riktningen. I andra fall kan orsaken ha varit att kommunen sak- nat egen kommunalrättslig expertis och av olika anledningar avstått från att anlita så— dan utifrån. Medvetenheten om att utslag,
som inte rör enskild rätt, saknar omedelbara praktiska konsekvenser för den kommunala handlingsfriheten, kan också ha medverkat. Kommunindelningsreformen, som leder till en jämnare standard för de kommunala för- valtningarna, samt kommitténs förslag be- träffande återgång av olaga kommunala be- slut och om viss talerätt för statlig befatt- ningshavare (kap. 6—7) är emellertid ägnade att aktivera kommunernas processföring och därmed förbättra besvärsinstansernas möj- ligheter till informativa motiveringar. Kom- mittén vill i detta sammanhang erinra om att relevanta fakta om förhållanden i kom- munen, som lokalt ter sig kända för envar, inte alltid är så kända i besvärsinstanserna att de utan särskilt åberopande kan läggas till grund för utslag. Det är sålunda angelä- get att kommunen i förekommande besvärs— mål presterar en utförlig sakframställning och argumentering. Vikten härav ökar om målet går till regeringsrätten, eftersom kän— nedomen om lokala förhållanden inte kan vara lika väl företrädd där som i länssty- relsen.
Bland regeringsrättens avgöranden i kom- munala besvärsmål kommer man i fram- tiden liksom hittills att finna dels en mind- re grupp med ett framträdande prejudikat- värde — de nuvarande referatfallen — och dels ett större antal avgöranden, som var för sig har mindre eller ingen betydelse som prejudikat men som sammantagna måste tillskrivas ett icke oväsentligt informations- värde om den kommunala kompetensen. Dessa fall redovisas för närvarande i no— tisavdelningen till regeringsrättens årsbok på ett systematiskt och typografiskt svårtill- gängligt sätt. I syfte att skapa bättre känne- dom om dessa avgöranden föreslår kom- mittén att de ges en statlig publicitet liknan- de den som ges åt de egentliga prejudikat- fallen.
3. Kommuns och landstingskommuns befogenhet att
i egenskap av sjukvårdshuvudman utge ersättning för skada vid medicinsk behandling
Svensk skadeståndsrätt bygger — låt vara med en rad undantag — på den s.k. cul- paprincipen, vilken innebär att den som lidit skada har rätt till skadestånd endast om ska- dan uppkommit genom oaktsamhet från an- nans sida. Culpaprincipen gäller också ska- da vid medicinsk undersökning eller behand- ling. Om skadan vållats genom fel eller för- summelse från någon som är anställd på ett sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning, kan den som lidit skadan i stället för att vända sig mot den anställde kräva ersättning av hans arbetsgivare dvs. sjukvårdshuvudman- nen. Här föreligger ett arbetsgivaransvar, s. k. principalansvar, vilket gäller oavsett hu- ruvida verksamheten drivs av staten, kom- mun eller enskild.
Kvar står emellertid att skadeståndsskyl- dighet föreligger endast om skadan uppkom- mit genom fel eller försummelse. Skador som orsakats av ursäktliga misstag eller oför- utsedda fel på instrument och apparater är inte ersättningsgilla.
Den tekniska och vetenskapliga utveck- lingen har efter hand lett till en alltmera avancerad sjukvård. Parallellt härmed har riskerna för oförutsedda skador på patien— ten ökat. Frågor om ersättning åt den som drabbas av skada vid medicinsk undersök- ning eller behandling har därmed fått ökad aktualitet.
Under senare år har i skilda sammanhang framförts önskemål att skadestånd eller där- med jämförlig ersättning skall utgå även om
fel eller försummelse inte förekommit eller inte kan bevisas. Dessa önskemål har i sin tur aktualiserat den kommunalrättsliga frå— gan huruvida kommunallagen kan anses medge de kommunala sjukvårdshuvudmän— nen, främst landstingskommuner och lands- tingsfria primärkommuner, att inom sin sjuk- vård utge ersättning oberoende av culpa- ansvar. Sedan denna fråga ansetts böra be- svaras nekande, har dåvarande Stockholms stads sjukvårdsstyrelse i skrivelse till KM:t den 13 juni 1967 framhållit behovet av att den kommunala kompetensen i förevarande hänseende blir översedd, så att ersättnings— frågan kan lösas på ett mera tillfredsställan- de sätt för den enskilde. Skrivelsen med där- till hörande handlingar har sedermera över- lämnats till kommittén för beaktande.
3.1 De kommunala siukvårdshuvudmännens skadeståndsrättsliga ansvar för behandlings- skador
Från sjukvårdens område finns i rättspraxis flera avgöranden där fråga varit om sjuk- vårdshuvudmans skyldighet att utge skade- stånd för behandlingsskador. Några sådana avgöranden skall här återges i korthet.
NJA 1925 s. 103. En patient, som var in— tagen på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, fick på grund av misstag från en sjuksköters— keelevs sida natronlut i stället för ett ordi- nerat febernedsättande medel. Härav följde bestående men för patienten. Av patienten
mot staden förd skadeståndstalan bifölls. HD anförde, att olyckan inträffat »till följd av sådant felaktigt förfarande å sjukvårds— personalens sida, att staden såsom utövare av verksamheten å sjukhuset» måste anses skyldig utge ersättning för den därigenom uppkomna skadan.
NJA 1932 s. 373. En pojke hade brutit ena armen och behandlades på polikliniken på Filipstads lasarett. Enligt medicinalstyrel- sen hade läkaren vid behandlingen förfarit felaktigt, vilket föranledde att en del av ar— men senare måste amputeras. Landstinget instämdes och krävdes på skadestånd på grund av läkarens felaktiga förfaringssätt. HD fann att läkarbehandlingen lämnats vid »sådan mottagning för öppen sjukvård, som avses i 12 & av lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, utan att behandlingen stått i ome- delbart samband med intagning å sjukhu- set». Skadan hade »sålunda uppkommit vid sjukvård, som är att anse såsom utövad av lasarettets läkare enskilt och för vilken följ- aktligen landstinget icke är ansvarigt».
NJA 1932 s. 572. En patient, som vår- dades på länslasarettet i Södertälje, hade skadats till följd av att ett värmekrus av sjukvårdspersonalen kvarglömts i patientens säng under narkossömn. Därvid hade ena foten blivit bränd och stadigvarande men uppkommit. Då »skadan måste anses ha vållats genom bristande omsorg och upp- märksamhet från sjukhuspersonalens sida>>, ansågs landstinget »såsom utövare av verk- samheten å lasarettet» ersättningsskyldigt Med »sjukhuspersonalen» avses i målet en elev eller en avdelningssköterska eller, san- nolikt, båda dessa.
NJA 1938 s. 22. På polikliniken vid rönt- genavdelningen å Lunds lasarett, sorterande under Malmöhus läns landsting, skadades en där inte intagen patient genom felaktig sköt- sel av instrument handhavda av anställd skö- terska. Patienten yrkade skadestånd av lä- karen och landstinget. Talan mot läkaren ogillades på den grund att denne inte ansva- rade för åtgärder av den personal han haft att tillgå. Landstinget ålades ersättningsskyl- dighet med motiveringen att landstinget var
»ansvarigt för skada som genom fel eller försummelse av personalen vid röntgenav- delningen å lasarettet uppkommer för där behandlad patient. Då enligt gällande reg— lemente för Lunds lasarett polikliniker skul- le inrättas i den utsträckning som var nödig eller nyttig för den akademiska undervis- ningen ansågs att olyckan inte inträffat un- der mottagning för öppen sjukvård, alltså inte under sjukvård utövad av läkaren en- skilt, utan under sjukvård utövad av lands- tinget.
NJA 1942 s. 718. Vid en blindtarmsope- ration på länslasarettet i Falun hade av miss- tag en kompress kvarglömts i patientens bukhåla, på grund varav patienten sederme- ra avled. Skadeståndstalan fördes mot lands- tinget. I målet avgav medicinalstyrelsens ve- tenskapliga råd det utlåtandet, att stöd syn- tes saknas för antagandet att kompressens kvarlämnande berott på vårdlöshet från lä- karens sida. HD fann emellertid, att patien- tens död förorsakats av ett vid operationen förelupet fel. Felet ansågs vara av sådan be- skaffenhet, att landstinget såsom utövare av verksamheten på lasarettet var skyldigt utge skadestånd.
NJA 1944 A 177 (FFR 1944 s. 236). På Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm blev en kvinna skadad vid behandling med ovaddei rat cirkulärt gipsförband. Skadeståndstalan fördes mot Stockholms stad. I inhämtat ytt- rande från medicinalstyrelsen uttalades, att fel i behandlingen visserligen förekommit men att felet inte berott på vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse utan hade sin grund i felaktigt bedömande. Domsto- larna fann ej styrkt, att skadan uppkommit i följd av sådant felaktigt förfarande från sjukvårdspersonalens sida att Stockholms stad såsom utövare av verksamheten på sjukhuset var skadeståndsskyldig.
NJA 1945 s. 617. Vid operation av en patient på länslasarettet i Torsby hade res- ter av en tampong blivit kvar i operations- såret och förorsakat skada. I skadestånds— målet åberopade landstinget ett utlåtande från medicinalstyrelsen, vari utsades, att lä- karens förfarande ej kunde betraktas som felaktigt och att intet framkommit som tai
lade för att läkaren genom felaktig behand- ling framkallat tampongresters kvarblivande i såret. Talan mot landstinget ogillades, enär ej ådagalagts att vid patientens behandling eller vård å lasarettet vårdslöshet eller för- summelse förekommit, som kunde läggas någon av personalen till last, och käranden inte visat annan grund för landstingets an- svarighet.
NJA 1946 B 655 (FFR 1946 s. 181). Vid en operation hade en s. k. tork blivit kvar- glömd i operationssåret. Läkaren ansågs av domstolarna ha visat försummelse och åla- des solidariskt med landstinget såsom utöva- re av verksamheten på lasarettet att utge skadestånd till patienten.
NJA 1947 B114 (FFR 1947 s. 66). En person hade på grund av buksmärtor intagits på Sabbatsberg sjukhus i Stockholm. Två läkare ställde diagnosen akut gallstensanfall och gav patienten smärtstillande och sömn- givande medel. Då patientens tillstånd för- sämrades undersöktes han av en annan läka- re (överläkare), som fann att patienten led av bukhinneinflammation och brustet mag- sår. Efter en tid avled patienten i sjukdo- men. Medicinalstyrelsen konstaterade, att fel diagnos ställts av de båda förstnämnda lä- karna och erinrade dessa om deras skyldig— het att vid oklara bukfall bl. a. rådgöra med överläkaren. Skadeståndstalan fördes mot Stockholms stad såsom utövare av verk- samheten å sjukhuset. Talan ogillades emel- lertid, varvid domstolen konstaterade, att även om det kunde antagas, att patientens liv hade räddats därest riktig diagnos från början hade ställts och operation då ome- delbart vidtagits, hade det inte visats, att ve- derbörande läkare vid behandlingen av pa- tienten gjort sig skyldiga till förfarande av beskaffenhet att kunna för staden medföra skadeståndsskyldighet.
NJA 1951 C256 (FFR 1951 s. 69). En på Gällivare lasarett intagen patient hade efter en operation blivit förlamad på grund av ett vid operationen begånget fel. Patien- ten förde skadeståndstalan mot landstinget såsom utövare av verksamheten å lasarettet och mot den opererande läkaren. Hovrätten konstaterade att det i målet inte blivit styrkt
vem som begått det fel, vilket lett till för- lamningen. Vid operationen medverkade nämligen en assisterande läkare. Att felet uppkommit genom mindre omsorgsfull be- handling var dock klart och hade bekräftats av medicinalstyrelsen. Läkaren befriades från ersättningsskyldighet medan landsting- et ansågs ansvarigt för felet och ålades ska- deståndsskyldighet.
NJA 1952 s. 270. En värnpliktig uppgav vid besiktning på förbandets sjukavdelning att han sedan flera år haft öronflytning. Detta föranledde ingen åtgärd. Ej heller vid ett senare tillfälle, då den värnpliktige in- ställde sig på sjukavdelningen medförande läkarintyg, enligt vilket han led av kronisk otit, vidtogs några åtgärder. Vid ett tredje tillfälle medförde den värnpliktige intyg från en specialist. Han remitterades då till ett länslasarett, som saknade öronspecialist. Han opererades flera gånger men fick som följ- der av sjukdomen och operationerna bestå- ende dövhet på ena örat, partiell ansiktsför- lamning och nedsatt syn. Skadeståndstalan fördes mot kronan och landstinget. I målet yttrade medicinalstyrelsen att det med störs- ta sannolikhet kunde antagas att de invalidi- serande komplikationerna hade undvikits om den värnpliktige vid första undersök- ningstillfället remitterats till vård på special- klinik för öron-, näs- och halssjukdomar. Kronan ålades skadeståndsskyldighet på grund av försummelse i läkarvården vid för- bandet. Landstinget blev inte skadestånds- skyldigt, enär de läkare, som på länslasaret- tet behandlat fallet, inte ansågs ha gjort sig skyldiga till sådant förfarande att det kunde föranleda ersättningsskyldighet för lands- tinget, samt den omständigheten, att lands- tinget inte haft anordnad öronspecialistvård å länslasarettet, inte i och för sig lagligen föranledde skadeståndsskyldighet.
NJA 1959 s. 674. En patient på distrikts- tandpoliklinik hade efter en injektion för bedövning drabbats av förlamning. Mot ve- derbörande landsting fördes skadeståndsta- lan. Därvid gjordes inte gällande, att fel el- ler försummelse begåtts av den behandlande tandläkaren eller av annan personal å klini- ken. Käranden åberopade endast den om-
ständigheten, att arten och omfattningen av landstingets verksamhet medförde, att ska- dor av dylikt slag i det långa loppet kom- mer att inträffa. Domstolarna ogillade ska- deståndstalan och ansåg, att den åberopade grunden inte kunde medföra, att landsting- et skulle bära risken för dylika skador.
NJA 1960 s. 589. Vid en åderbrocksope- ration å Ersta sjukhus i Stockholm hade ett misstag begåtts, varigenom en artär i stället för en ven avskurits av den opererande lä- karen. Det visade sig, att patienten hade en kärlanomali, bestående i att artären låg på det ställe, där venen vanligtvis låg. Missta- get fick till följd, att patientens högra under- ben måste amputeras. Medicinalstyrelsen ut- talade, att feldiagnos av misstag ställts, nå- got som dock i detta fall inte kunde skyllas på slarv, vårdslöshet eller försummelse hos läkaren. HD fann efter vidlyftig utredning det icke ådagalagt, att läkaren vid operatio- nen förfarit vårdslöst, och ogillade därför skadeståndstalan mot sjukhusets innehavare, Svenska Diakoniss-Sällskapet.
Såsom framgår av referaten ansvarar hu- vudmannen för ett sjukhus för den på sjuk- huset anställda personalens fel och försum- melser. När det gäller sådan verksamhet som är att anse som vederbörande läkares på sjukhuset bedrivna enskilda mottagning, svarar inte sjukhusets huvudman för där- under uppkommen skada. Sjukvården är då inte en av sjukhusförvaltningen utövad verksamhet och kommunen—landstinget är inte vederbörande läkares principal.
Det bör framhållas att både sjukhusäga- ren och personalens skadeståndsansvar om- fattar såväl skada orsakad genom positiva åtgärder som skada på grund av underlåten- het att ägna patienten vård och tillsyn eller att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått un- der behandlingen. Skadan behöver inte nöd- vändigt stå i samband med behandlingen: även felaktig diagnos, felaktiga råd eller för tidig utskrivning från sjukhuset torde kunna medföra ersättningsskyldighet för därigenom uppkommen kroppsskada (Strömberg: Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare, Lund 1948, s. 176).
Medicinalväsendets ansvarsnämnd prövar
om läkare handlat i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och äger vid fel eller försummelse utdela erinran eller var- ning. Den omständigheten att ansvarsnämn- den fritar läkaren från vårdslöshet utesluter inte skadeståndsansvar vare sig för huvud- man eller för läkaren. Det är domstolarna, som slutligt prövar skuld- och ansvarsfrå- gan. Se t. ex. NJA 1942 s. 718. Huvudman- nen kan alltså bli skadeståndsskyldig trots att ansvarsnämnden förklarat att någon vårdslöshet hos läkaren inte förekommit. Det kan till och med förekomma, att hu- vudmannen blir ansvarig för genom vårds- löshet uppkommen skada utan att det kan utredas vilken befattningshavare det är som vållat skadan, se FFR 1951 s. 69.
Omvänt kan man tänka sig att en läkare straffas på disciplinär väg, sedan nämnden funnit att han förfarit vårdslöst, utan att skadeståndsskyldighet för honom eller hu- vudmannen inträder.
Uppenbart är, att ansvarsnämndens be- slut ofta blir vägledande för domstolens be- slut och att även i övrigt sakägares möjlig- het att erhålla skadestånd på grund av fel- aktig behandling m.m. vanligen blir bero- ende på den ståndpunkt, som ansvarsnämn- den intagit i disciplinfrågan (Medicinalsty- relseutredningen SOU 1946: 20 och Förvalt- ningsrättslig tidskrift 1955 s. 1 ff).
3.2 Något om reformarbetet på skade- ståndsrättens område
På skadeståndsrättens område pågår ett re- formarbete som avsatt ett flertal betänkan- den (Skadestånd i offentlig verksamhet SOU 195 8: 43, Allmänna bestämmelser om skade- stånd SOU 1963: 33, Arbetsgivares och ar- betstagares skadeståndsansvar SOU 1964: 31). På grundval av dessa betänkanden har inom justitiedepartementet utarbetats ett för- slag till skadeståndslag som den 19 mars 1971 remitterats till lagrådet.
Den föreslagna lagen behandlar de vikti- gaste fallen av skadestånd på grund av eget eller annans vållande i utomobligatoriska
förhållanden. Principalansvaret har utfor- mats så, att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller för- summelse i tjänsten. För sjukvårdshuvud— männens del innebär detta att full ersätt- ning enligt skadeståndsrättsliga regler skall utgå i alla de fall då skada beror på fel eller försummelse bland vårdpersonalen på en sjukvårdsinrättning. Förslaget torde inte in- nebära någon markant utvidgning av det skadeståndsansvar som redan nu enligt rätts- praxis anses åvila sjukvårdshuvudmännen.
I motiven till förslaget behandlas bl. a. en mångfald riksdagsmotioner och framställ- ningar till KM:t om en vidsträckt tillämp- ning av s.k. objektivt ansvar, dvs. ansvar oberoende av vållande t. ex. i fråga om er- sättning för skador genom brott, skador i yrkeslivet, skador förorsakade av djur och skador genom felaktig medicinsk behand— ling. Önskemålen om förstärkning av det ekonomiska skyddet vid personskador anses enligt motiven i första hand böra tillgodoses genom försäkringsanordningar som verkar direkt till de skadelidandes förmån, inte ge- nom ett mera allmänt objektivt skadestånds- ansvar. I den mån det rör sig om skaderis- ker som är direkt framkallade genom en i organiserade former bedriven verksamhet, anses det ligga nära till hands att kostna- derna för behövliga försäkringsanordningar bestrids av den som utövar verksamheten. Så t. ex. anses det naturligt att den ekono- miska bördan av förluster genom skador till följd av medicinsk felbehandling via premier för lämpligt utformade försäkringar bärs av huvudmännen för sjukvårdsinrättningarna resp. de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna. Eftersom såväl sjukvårdens och folktandvårdens huvudmän som de privat- praktiserande läkarna och tandläkarna för- klarat sig beredda att ta initiativ till på lämp- ligt sätt utformade försäkringssystem eller andra likvärdiga ersättningsanordningar på detta område har det inte ansetts föreligga skäl att ta upp frågan om ingripande genom lagstiftning till säkerställande av att dessa ersättningSproblem blir lösta.
3.3 Ersättning utan skadeståndsskyldighet
Det ligger i sakens natur att frågan huruvi- da skadeståndsskyldighet föreligger ofta kan framstå som tveksam i det enskilda skade- fallet. Om kommunal sjukvårdshuvudman i sådant fall träffar överenskommelse med den skadelidande om jämkad ersättning blir ersättningen att betrakta som grundad på skadeståndsskyldighet under förutsättning att det vid en objektiv och insiktsfull be- dömning av relevanta faktiska och rättsliga förhållanden framstår som ovisst hur en civil rättegång rörande skadeståndsskyldigheten skulle utfalla.
Fråga uppkommer nu om det kan anses ingå i kommuns befogenhet att utan i nämn- da mening skadeståndsrättsli g grund utge er- sättning för patientskada.
Svaret ligger nära till hands när det gäller skönsmässigt utgivna ersättningar från fall till fall. Sådana ersättningar är inte förenliga med grundsatsen om likställdhet mellan kommunmedlemmarna och får redan av denna anledning anses falla utanför kom- muns allmänna kompetens. Frågan kan emellertid inte besvaras lika entydigt när det gäller ersättningar som utgår efter på för- hand fastställda normer. Ett normativt er- sättningssystem kan väl tänkas utformat så att det tillgodoser anspråken på likställdhet, även om det är förenat med betydande svå- righeter att konstruera ett sådant system och ge det en rimlig avgränsning. Likställighets- grundsatsen kan alltså inte sägas resa något generellt hinder i sammanhanget.
Andra skäl kan emellertid tala mot den kommunalrättsliga lagligheten av ett sådant skydd.
Betraktar man det ifrågasatta försäkrings- skyddet som en form av utvidgad socialför- säkring finns motivuttalanden som klargör att en tidigare på fattigvårdslag grundad rätt att anslå medel till sjukkasseverksamhet upphört med 1948 års kompetensreform. För en negativ inställning kan vidare åbe- ropas andra motivuttalanden vid denna re- form (se ovan 5. 35). Enligt dessa skulle tidigare förbud mot kommunal understöds-
verksamhet utan stöd av författning fort- bestå när det gällde socialvården i trängre bemärkelse. Samtidigt reserverade sig stats- makterna mot kommunallagskommitténs tanke att stöd åt enskilda utanför social- vården borde få lämnas utan särskilt lag- stöd om stödet utgjorde ett naturligt led i verksamhet av annan art och syfte, som det i och för sig tillkom kommunerna att bedriva eller främja, under förutsättning att understödsgivningen präglades av planmäs— sighet och objektivitet.
Det finns också några äldre rättsfall rö- rande kommunalt stöd åt större kollektiv som går i samma negativa riktning. Några av dessa är från slutet av förra seklet och av- såg beslut om livränta och pension vid viss ålder åt barn, som föddes i kommunen, samt om insättargaranti för en sockensparbank (W 492, 858). I båda fallen blev besluten upphävda. Större intresse påkallar ett rätts- fall från 1934 (RÅ 1934 S 118), som gällde beviljande av anslag till olycksfallsförsäkring av skolbarn. Beslutet därom upphävdes så- som ej avseende något för vederbörande »socken» gemensamt ordnings— eller hus- hållningsändamål. Av notisen framgår att försäkringen skulle avse ersättning för olycksfall, som inträffade i samband med undervisningen vid skolan, under gymnastik och raster, under deltagande i av skolan an- ordnade gemensamma idrottsövningar, ut— flykter och besök på utställningar, museer, fabriker osv. samt under den direkta färden till och från skolan. Ersättning skulle utgå vid full invaliditet med 6000 kr och vid dödsfall med 600 kr samt för läkarvård! med högst 3 kr per dag under 365 dagar. Premien skulle utgöra 1 kr 80 öre per barn och år.
Relevansen och styrkan av dessa motar- gument kan emellertid ifrågasättas. Analo- gin med socialförsäkring är inte träffande eftersom det nu är fråga om skydd mot spe- ciella skaderisker i en avgränsbar kommunal verksamhetsgren. Det vi idag menar med socialförsäkring (allmän försäkring och yr- kesskadeförsäkring) tillgodoser behovet av ersättningsskydd för personskador i allmän-
het och har inte kunnat täcka in speciella ersättningsbehov som exempelvis av skador i militärtjänst. Ett kommunalt patientskydd av aktuellt slag behöver inte stå i strid med övervägandena om hur ett samhälleligt eko- nomiskt grundskydd för envar bör vara konstruerat och begränsat.
Motivuttalandena vid 1948 års kompe- tensreform var restriktiva men lämnade samtidigt ett visst inte närmare bestämt ut- rymme för insatser av stödkaraktär på and- ra områden än de som särskilt nämndes. I propositionen framhölls sålunda att det inte var möjligt att dra upp en tydlig gräns för kommunernas understödjande verksam- het utan att i detalj binda den kommunala utvecklingen. Skedde så skulle syftet med kompetensutvidgningen förfelas (prop. s. 75).
Senare rättspraxis lämnar såvitt nu är i fråga inte något bidrag till förtydligande av de gränser som uppdrogs vid 1948 års re- form. Det aktuella prejudikatvärdet av 1934 års notisfall måste betraktas som tveksamt. Ett faktum är att många, kanske flertalet kommuner numera tecknar olycksfallsför- säkring för skolbarn av ungefär samma in- nehåll som i 1934 års fall. Denna omstän- dighet måste tillrnätas en viss betydelse så- som uttryck för vad som kan anses motsva- ra nutida standard inom svensk skolförvalt- ning.
För en rätt för kommun att i egenskap av sjukvårdshuvudman ikläda sig ett W'dgat skadeståndsansvar visavi patienter kan nu anföras vissa argument som inte har aktua— litet för skolområdet. Som huvudprincip inom sjukvården gäller att behandlingsme- toden beror på patientens samtycke. Detta bildar det kanske viktigaste underlaget för det inom sjukvården hittills upprätthållna avtalsmässiga betraktelsesättet på där upp- komna patientskador. Vidare äger sjuk— vårdshuvudmannen enligt 27 & sjukvårds- lagen inom självkostnadsprincipens ram fritt bestämma vårdavgifterna för såväl sluten som öppen vård, låt vara att denna befo— genhet med hänsyn till samordningen med den i allmänförsäkringen inbyggda sjuk- försäkringen och gällande utomlänsavtal
Mot denna bakgrund bör det inte anses utslutet att de kommunala sjukvårdshuvud- männen åtminstone beträffande sjukhusvår- den äger göra i avgiftsrätten förankrade särskilda ekonomiska åtaganden beträffan- de vissa avgränsbara skadefall, exempelvis fel vid kirurgiska och därmed jämställbara ingrepp. Sådana åtaganden blir snarare att betrakta som en garanti för producerade tjänster än som en form av socialförsäk— ring eller understöd åt enskild.
Dessa överväganden synes sammanfatt- ningsvis ge vid handen att den allmänna kompetensregeln inte generellt kan anses utesluta varje form av frivilligt kommunalt patientskydd ovanför skadeståndsansvaret men att det rättsliga underlaget för ett så- dant skydd är alltför osäkert för att i prak- tiken lämpa sig som grund för kommunalt handlande, i vart fall när det gäller mera långtgående kommunala ansvarsåtaganden. Frågan om kommuns befogenheter på om- rådet bör därför bli föremål för något slag av specialreglering. Även andra skäl talar härför. Ett ersättningssystem kan behöva utformas utan de bindningar som den kom- munala likställighetsprincipen ger. Garan- tier kan behövas för någon grad av enhet- lighet i de olika sjukvårdshuvudmännens åtaganden. En sådan specialreglering torde väsentligen böra förarbetas från medicinsk- tekniska och försäkringsrättsliga utgångs- punkter samt under beaktande av statsmak— ternas ställningstagande till det utrednings- förslag på skadeståndsområdet som nu är föremål för lagrådets prövning.
4. Kommuns befogenhet att förvärva mark
Kommittén har enligt direktiven att under- söka hur kompetensreglerna bör utformas för att medge kommunerna att genomföra långsiktiga markförvärv och samtidigt söka nå en lämplig precisering av befogenhe- terna.
Direktiven är i nu nämnda delar inriktade på det ämnesområde som brukar kallas kommunal markpolitik och som anknyter till de med tätortsutvecklingen och naturvår- den sammanhängande markfrågorna.
Hänvisningar till S4
- SOU 1993:109: Avsnitt 5.9.2
4.1. Markpolitiska mål och medel enligt speciallagstiftning m. m.
Ett karakteristiskt drag i dagens samhälle är bosättningens och företagsamhetens kon- centration till tätorter. Under de senaste 45 åren har tätorternas folkmängd ökat från 2,7 milj. till drygt 6 milj. invånare, vilket innebär att ca 77 % av landets be— folkning nu är bosatt i tätorter. Att inflytt- ningen till tätorter totalt sett nalkas sin kul- men betyder inte att urbaniseringsprocessen är avslutad. Flertalet större tätorter väntas fortsätta att expandera dels genom den all- männa folkmängdsökningen och dels genom befolkningstillskott från smärre tätorter. Un- der senare år har flera nya tätorter uppstått i storstadsregionerna och tillvuxit snabbt. Även denna tendens väntas bli bestående. Folkmängdsökningen, befolkningsomflytt- ningen och den ekonomiska utvecklingen ställer krav på ett effektivt och ändamåls—
enligt samhällsbyggande. Obebyggd mark behöver efter hand tas i anspråk för be- byggelse och tidigare bebyggelse, särskilt kärnorna i äldre tätorter, behöver byggas om.
Ansvaret för samhällsbyggandet åvilar i betydande grad kommunerna. Ett viktigt hjälpmedel i kommunernas samhällsbyg— gande är deras rätt att bestämma var tätbe- byggelse får uppkomma och hur den skall vara utformad, det s.k. kommunala plan- monopolet. Markens användning skall en- ligt byggnadslagstiftningen bestämmas ge- nom översiktlig planering (region- och ge- neralplan) samt detaljplanering (stadsplan eller byggnadsplan). Kommunen har även att medverka vid genomförandet av be- byggelseplanering. Bestämmelser i special- författningar ålägger kommunerna att svara för byggande och underhåll av en rad ge- mensamhetsanläggningar såsom skolor, all- männa byggnader, gator, vatten- och av- loppsledningar m.m. Enligt lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bo- stadsförsörjningens främjande (nr 523, om- tryckt 1967: 309) har kommunen ett bety- dande ansvar för bostadsförsörjningen. Med stöd av denna författning har ett stort antal kommuner ålagts skyldighet att årligen upp- rätta femårsplan till främjande av att bo- stadsbyggandet inom kommunen förbereds och genomförs på ett ändamålsenligt sätt.
Kommunens faktiska möjligheter att be- stämma hur marken skall användas och
dess möjligheter att påverka tidsschemat för beslutad markanvändning är i hög grad be- roende av att den erforderliga marken finns tillgänglig i god tid och kan upplåtas på skäliga villkor. Frågan om markägareför- hållandenas inverkan på samhällsbyggandet har tillsammans med frågan om s.k. oför- tjänt markvärdestegring varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet särskilt un— der senare år och lett till ett flertal reformer som tagit sikte på att öka kommunalt mark- ägande i tätortsregionerna. För att främja en aktiv kommunal markpolitik har stats- makterna efter hand skapat en serie hjälp- medel vilka i olika hänseenden ger kommu- nen en privilegierad ställning som mark- förvärvare och markägare.
Till de för kommunen viktigaste markpoli- tiska hjälpmedlen hör expropriationsrätt, lösningsrätt, förköpsrätt, möjligheter att upplåta mark med tomträtt samt statliga tomträttslån och markförvärvslån.
Bland kommunernas möjligheter till tvångsförvärv av fast egendom spelar ex- propriationsrätten och lösningsrätten en vik- tig roll. Enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation kan fastighet eller särskild rätt till fastighet exproprieras. När en fastighet tas i anspråk genom expropria- tion, är ägaren skyldig att avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt till den. Expropriationsrätt kan medges för vissa ändamål som anges i lagens 1 5 under punkterna 1—19. De expropriationsgrunder som närmast är anknutna till kommunala markbehov återfinns under punkterna 2 (an- läggning för den allmänna samfärdseln), 3 (allmän byggnad), 4 (ändamål som det enligt lag eller författning tillkommer kom— mun att tillgodose), 5 (vattentäkt), 6 (ända- mål som är jämförligt med något av de för- ut nämnda och som äger väsentlig betydelse för det allmänna), 7 (förvärv i syfte att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskeläge eller på annan ort med större sammanträngd befolkning), 8 (förvärv till byggnad för överläggningar, folkbildning, nykterhetssträvanden m.m.), 16 (förvärv i syfte att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyg-
gelse och därmed sammanhängande anord- ningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som inte är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt), 18 (markförvärv för atomreaktor eller atomenergianläggning som är av större gagn för orten), samt 19 (grovt vanvårdad hyresbostadsfastighet). Till- stånd till expropriation meddelas av Kungl. Maj:t. Tillstånd får ges om det är nödvän- digt att fastighet tas i anspråk för något av de i lagen uppräknade ändamålen genom expropriation.
Frågan om löseskillingens storlek, ersätt- ning för skada och intrång, förhandstill- träde samt ett flertal andra spörsmål prövas av expropriationsdomstol (fr. o. m. 1972 av fastighetsdomstol).
Till 1971 års riksdag har framlagts pro— position med förslag till ändringar i expro— priationslagen.1 Förslaget innebär samman- fattningsvis följande.
Beträffande expropriation för tätbebyg- gelseändamål föreslås att reglerna utformas så att de möjliggör en aktiv kommunal markpolitik. Två synpunkter har därvid va— rit vägledande. Den ena är att kommun i princip skall ha företrädesrätt till all mark som behövs för tätbebyggelseåtgärder och den andra att kommunen skall ha möjlighet att förvärva marken på ett tidigt stadium. Kommunerna föreslås i enlighet härmed få rätt till expropriation för att få möjlighet att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbe- byggelse eller därmed sammanhängande an- ordning.
Den föreslagna regeln gäller såväl obe- byggd som redan tätbebyggd mark. När det gäller det senare slaget av mark föreslås dock den begränsningen att expropriation får ske endast om det med skäl kan antas att marken inom överskådlig tid, varmed i huvudsak avses tider upp till 20 år, kommer att beröras av byggnads- eller anläggnings- åtgärd som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För att understryka be- tydelsen av tomträttsinstitutet anges särskilt i förslaget att expropriation kan ske för att
1 Prop. 1971: 122. SOU 1971: 84
ge kommun möjlighet att upplåta mark med tomträtt.
Värdestegringsexpropriation är en ny ex- propriationsgrund som föreslås införd. I fall då staten eller kommun avser att inom visst område utföra sådana byggnads- eller anläggningsåtgärder som kan föranleda ex- propriation enligt expropriationslagen skall egendom i områdets omedelbart närhet kunna exproprieras. En förutsättning härför är att de planerade byggnads- eller anlägg- ningsåtgärderna medför väsentligt ökat vär- de för egendomen i fråga eller annars avse- värt ökar möjligheterna att utnyttja egen- domen.
Bestämmelserna om expropriation för tät- bebyggelseändamål och om värdestegrings- expropriation blir enligt förslaget så vid- sträckta att de helt täcker de nuvarande be— stämmelserna om zonexpropriation och tomtexpropriation i 44 och 45 55 byggnads- lagen. Dessa bestämmelser föreslås därför bli upphävda. Med avseende på expropria- tionsändamålen innebär förslaget slutligen att nuvarande regler i byggnadslagen om expropriation till skydd för äldre bebyggelse som det av historiska eller kulturhistoriska skäl är angeläget att hålla i värdigt skick överförs till expropriationslagen.
Ersättningsreglerna är utformade utifrån grundsatsen att å ena sidan ingen bör drab- bas av ekonomisk förlust på grund av att hans egendom tas i anspråk genom expro- priation men att å andra sidan den expro— prierande har ett befogat anspråk att inte behöva betala ersättning för sådana värden som tillskapas genom hans egna insatser.
Utgångspunkten för ersättningsreglerna är att för fastighet som exproprieras skall erläggas en löseskilling motsvarande fastig- hetens marknadsvärde vid tiden för expro- priationsmålets avgörande med de begräns— ningar som kan följa av de särskilda regler— na om förebyggande av markvärdestegring. När det gäller marknadsvärdet framhålls att kommunala köp och försäljningar tillhör den normala marknadsbilden i tätbebyg- gelseregioner och att kommunens inflytande på prisnivån bör slå igenom vid bestäm- mandet av expropriationsersättningen.
När det gäller expropriation för tätbe- byggelseändamål föreslås vissa ytterligare värderingsregler, vilka avser att hindra att samhället vid expropriation som sker för att genomföra tätbebyggelse eller för att ut- veckla sådan bebyggelse skall behöva betala ersättning för marken med belopp som in- nefattar sådan värdestegring som beror på samhällets egna insatser i samband med tätbebyggelseutvecklingen.
Om kommunerna bedriver en fast och konsekvent markpolitik anses de föreslagna ändringarna beträffande värderingsreglerna och expropriationsmöjligheterna kunna dämpa prisstegringarna på fastighetsmark- naden.
I byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) finns åtskilliga bestämmelser om rätt att lösa mark för genomförande av bebyg- gelseplaner och tomtindelning. Enligt 18 & nämnda lag äger kommun lösa till sig mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Lös- ningsrätt föreligger med stöd av 41 & även till mark, som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats. Särskilda be- stämmelser gäller för det fall att allmän väg eller enskild väg för två eller flera fastig- heter ingår i mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats eller, i fråga om allmän väg, till särskilt trafikom- råde som skall tillhöra kommunen. Kom- munen äger då i regel utan lösen ta marken i anspråk (19, 20, 42 och 43 åå). Kom- mun har vidare rätt att lösa i fastställd ge- neralplan eller stadsplan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt be- byggande och ej heller skall användas till trafikled, gata eller allmän plats om mar— kens användning för avsett ändamål ej kan anses säkerställd ändå (18 och 41 åå). Här- med åsyftas bl. a. mark för allmän byggnad, järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats och begravningsplats. Kommunen kan även utanför tillämpningsområdena för 19 och 42 åå ta i anspråk mark helt utan ersätt- ning, nämligen i de s.k. markexploatörs- fallen (70 å). Om stadsplan läggs över om- råde i en ägares hand, äger nämligen KM:t
vid planens fastställande förordna att mark, som för områdets ändamålsenliga använd- ning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, under vissa förutsättningar skall tillfalla kommunen utan ersättning.
De möjligheter till tvångsförvärv som nu nämnts är begränsade till mark som ingår i trafikleder, andra allmänna platser eller specialområden. Även i fråga om mark som är avsedd för enskilt bebyggande föreligger rätt för kommunen att i viss utsträckning in- lösa marken (zonexpropriation, tomtexpro— priation). Som ovan nämnts föreslås be- stämmelserna härom bli täckta av regler i expropriationslagen.
Rörande mark inom byggnadsplan finns inte några inlösenregler motsvarande de nu nämnda. Markägaren är alltså inte skyldig att avstå mark för planens genomförande. Däremot är han i vissa fall skyldig att utan ersättning med nyttjanderätt upplåta mark för väg och allmän plats (112 och 113 55). Dessutom kan sådan mark tvångsvis tas i anspråk med stöd av lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.
Ett viktigt markpolitiskt instrument utgör förköpslagen den 8 december 1967 (nr 868). Lagen ger kommunen förköpsrätt vid för- säljning som omfattar sådan mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen be- hövs för tätbebyggelse eller dämied sam- manhängande anordning (1 å). Lagen inne— bär att kommunen får förvärva den egen- dom som köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och kö- paren. Syftet med lagen är att förbättra kommunens möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva den mark som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom åstad- komma en dämpning av prisutvecklingen i fråga om sådan mark. Förköpsrätten är geografiskt begränsad till kommunblocket. Om egendomen ligger i annan kommun får förköpsrätt utövas endast om denna kom— mun samtycker därtill. Särskilda undan- tagsbestämmelser utesluter vissa kategorier av fastigheter från förköpsrättens tillämp- ningsområde (3 5). Sålunda undantas i prin-
cip alla fastigheter som har mindre ägovidd än 3 000 m2 och ett taxeringsvärde som är lägre än 200000 kr. Detta undantag tar sikte på bl. a. egnahemsbebyggelse och fri- tidshus. Även sådan jordbruks- och skogs- bruksmark vars brukningsändamål inte kommer att ändras på längre sikt är i prak- tiken undantagen från förköpsrätten genom att tillståndsprövningen enligt jordförvärvs- lagen bibehållits och samordnats med pröv- ningen enligt förköpslagen. I förarbetena erinras om att areal- och värderegeln i viss utsträckning utesluter från förköpsrätt så- dana fastigheter som kommunen har intresse av men att detta varit nödvändigt för att ge förköpsinstitutet en från andra synpunk- ter acceptabel utformning.1 Vid prövningen av om förutsättning föreligger att utöva för- köpsrätt med hänsyn till bestämmelsen i 1 5 skall inriktningen av den kommande samhällsutvecklingen och behovet av mark för olika ändamål bedömas. Härom anför- des i propositionen följande.
»Är det fråga om ett område beträffande vilket generalplan upprättats och antagits av vederbörande kommunala organ och är den aktuella marken enligt planen avsatt för bostads- eller industribebyggelse eller sådana ändamål som trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m. bör förutsätt- ning för att utöva förköpsrätt i allmänhet föreligga. Bedömningen bör utfalla på sam- ma sätt om området i antagen regionplan avsatts för angivna ändamål. Skulle stads- plan eller byggnadsplan för området vara under utarbetande bör detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommu- nen att få förköpsrätt till den mark som planen är avsedd att omfatta. Även om planläggningsarbetet ej fortskridit så långt att vare sig general- eller regionplan upp- rättats eller förslag till detaljplan föreligger, bör förköpsrätt kunna utövas om marken med hänsyn till belägenheten och kommu- nens utveckling kan antas behövas för ifrå- gavarande ändamål. Anspråken på den san- nolikhetsbevisning som kommunen har att prestera för att få inträda genom förköp bör inte få sättas alltför högt. Ett påstående
1 Prop. 1967:90 s. 79. SOU 1971: 84
som inte är underbyggt av någon utredning att viss mark krävs för tätbebyggelse är å andra sidan givetvis inte tillräckligt. Lämp- ligt underlag för bedömningen i sådana fall då varken översiktliga eller detaljerade pla- ner föreligger kan vara t.ex. befolknings- prognoser, bostadsbyggnadsprogram eller in- dustriutvecklingsplaner. ——— Om utveck- lingen med tillräcklig grad av sannolikhet kan överblickas för avsevärd tid framåt, bör förköp kunna få ske även om det kom- mer att dröja lång tid innan ändringen i markens användning är aktuell.»
Tomträttsinstitutet, som tillkom år 1907 och är reglerat i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, var ur- sprungligen främst ett medel för det all- männa att främja en från social synpunkt önskvärd utveckling av bostadsförhållan- dena genom att — utan att avstå äganderät- ten — tillhandahålla mark för egnahemsbe- byggelse utan kapitalinsats för den enskild- de. Tomrätten har successivt utvecklats till ett markpolitiskt instrument med vidare uppgifter inom samhällsbyggandet. Vid si- dan av den rent sociala funktionen har så- lunda möjligheten för det allmänna — främst kommunerna — att med hjälp av tomträtts- institutet aktivt styra markanvändning till- dragit sig ökad uppmärksamhet. Därjämte har den med institutet förenade möjlighe- ten för samhället att tillgodogöra sig mark- värdestegringen med tiden fått större be- tydelse än man från början räknat med. I syfte att öka tomträttens effektivitet i detta hänseende har genom lagändring år 1967 (nr 869) avgäldsperioderna i fråga om tomt- rätt som upplåts för bostadsändamål för- kortats från 20 till 10 år.
1967 års riksdag har antagit riktlinjer dels för statliga lån (tomträttslån) till kom- muner som upplåtit mark för vars bebyg- gande statliga bostadslån beviljats, dels för mark- och bostadspolitiken. I sistnämnda sammanhang har riksdagen beslutat om markförvärvslån till kommunerna. Tomt- rättslånen har till syfte att stimulera kom- munerna till ökad användning av tomträtts- institutet. Lånen skall efter 10 års amorte- ringsfrihet återbetalas på 30 år. Beträffande markpolitiken uttalas att kommunernas
markpolitik bör inriktas på förvärv av mark i så stor omfattning att kommunerna får dominerande inflytande över de marktill- gångar som inom överskådlig tid kan be- räknas bli tagna i anspråk för samhälls- byggandet. Kommunerna bör ha en mark- beredskap som innebär att mark är säker- ställd för minst tio års byggande. Kommu- nerna rekommenderas vidare att företrädes- vis upplåta marken med tomträtt sedan den iordningställts för bebyggelse. För att un- derlätta de kommunala markförvärven ställs särskilda statliga lån till förfogande för kommunala markköp. Lånen, som skall amorteras på tio år, skall i huvudsak in- riktas på markförvärv för bostadsförsörj— ningen.1
Urbaniseringen har medfört ett ökat be- hov av mark för rekreation och friluftsliv. Detta markbehov anses i huvudsak kunna tillgodoses genom bestämmelserna i natur- vårdslagen den 11 december 1964 (nr 822) om naturreservat och strandskyddsområde. Instituten tillämpas genom förordnande av länsstyrelsen, och staten har att betala de ersättningar som därvid kan utgå till mark- ägaren. I den mån dessa institut skulle visa sig otillräckliga torde det ankomma på kom- munerna att göra markförvärv för ändamå- let. Kommunernas befogenhet i detta hän- seende återfaller på 2 å naturvårdslagen enligt vilken naturvården är en såväl stat- lig som kommunal angelägenhet. Enligt av statsmakterna antagna riktlinjer för stöd till friluftslivet bör det i princip vara en kommunal uppgift att uppföra de anlägg- ningar som behövs för friluftslivet och för— värva den för sådana anläggningar erfor- derliga marken.2
Frågan om samhällets ansvar för fritids- bebyggelse har övervägts av 1962 års fri- tidsutredning (SOU 1965: 19). Utredningen har rekommenderat att kommunerna i den utsträckning det är möjligt driver en aktiv inköpspolitik i syfte att tillhandahålla mark för fritidsbebyggelse.3
1 Prop. 1967: 100. 2 Prop. 1967: 59 s. 65 f. 3 Bet. s. 290.
Nytillskotten av speciallagstiftning om kom- munal markpolitik medför att äldre rätts— praxis blir av mindre intresse. Avgöranden från senare tid visar att rättspraxis lämnar breda handlingsmarginaler för kommunen vid fastighetsförvärv, när det uppgivna än- damålet med förvärvet är av markpolitisk art. Exempel härpå ges i RÅ 1968 K 737. Här hade stadsfullmäktige i Jönköping be- slutat förvärva en lantegendom inom kom- munen för 3,5 milj. kr. Klaganden, som yrkade att förvärvsbeslutet måtte upphävas, androg bl.a. att marken enligt hälsovårds- nämndens och byggnadsnämndens yttran- den var olämplig för all slags bebyggelse och att marken i varje fall inte kunde an- vändas för något kompetensenligt ändamål under de närmaste decennierna. Kommunen invände bl. a. följande: Vissa delar av egen— domen kunde under en tämligen nära fram- tid användas för lämpligt ändamål. En när- mare angiven del av marken var lämplig för bostadsbebyggelse. Vissa delar av egendo— men erfordrades för förbindelseleder mel- lan riksvägar. Det var inte uteslutet att vissa delar av egendomen skulle kunna användas till industribebyggelse, och andra delar var lämpade för fritids- och idrottsändamål. En preciserad redogörelse för användningen av egendomens område kunde visserligen inte nu lämnas, men en sådan redogörelse kunde inte anses vara en förutsättning för att be- slutet skulle vara kompetensenligt. — Läns- styrelsen lämnade besvären utan bifall och åberopade därvid vad kommunen anfört i målet. Häri gjorde regeringsrätten ej änd- ring. — Likartade fall med samma utgång redovisas i RÅ 1967 I 47 (Linköping), K 1109 (Mörarp) och 1969 C 116 (Eksjö).
I fråga om markförvärv för fritids- och friluftsliv har praxis tidigt erkänt vittgå- ende befogenheter för kommunerna. Mark— förvärv för dylikt ändamål har ansetts kun- na ske även inom annan kommun, om det behövts för den egna kommunens invå- nare (RÅ 1941 ref. 4, 1962 I 131, 1963 I 81,1964 I147,1965 I 72 och 1966 I 61).
I en grupp av rättsfall, som innefattar upphävande av kommunalt förvärvsbeslut,
kan man inte konstatera huruvida markpo- litiska överväganden förekommit eller om det med hänsyn till fastighetens läge, be- skaffenhet och andra omständigheter ens funnits utrymme för sådana överväganden. En del av dessa rättsfall, som gällt kom- muns befogenhet att förvärva jordbruksfas- tighet, visar att det i princip inte är tillåtet för kommun att köpa fastighet, som inte rimligen kan väntas komma till användning för annat än jordbruk och skogsbruk. Ex- empel på sådana avgöranden utgör RÅ 1946 ref. 33, 1959 I 137,1 1962 I 121,1 1964 I 221 och 1965 I 122.1 Besvärsin- stansernas motiveringar i sådana fall visar att nämnda princip kan ställas åt sidan när så är påkallat av speciella skäl, exempelvis arbetslöshet (RÅ 1962 I 121, 1964 I 22),1 intresset av att vid exekutiv auktion skydda kommunalt borgensåtagande för egnahems- lån (RÅ 1964 I 48, 1965 I 1221) eller behov av yttre rationalisering av förekommande kommunalt skogsbruk (RÅ 1968 K 1897).1 I några fall har fastighetsköp dis- kvalificerats på grund av subventionsinslag (RÅ 1954 I 215, 1964 I 30).1
Vid besvärsprövningen i mål om kom- munala markförvärv brukar besvärsinstan- serna inte ställa några högre krav på bevis- ning från kommunens sida beträffande ändamålet med förvärvet. Det är vanligen för kommunens vidkommande tillfyllest om kommunen kan göra sannolikt eller antag- ligt att förvärvet sker för ett ändamål som kan erkännas som kompetensenligt (se ex- empelvis motiveringen i RÅ 1959 I 137 och 1964 I 22).1
När den kommunala motivkretsen för fastighetsförvärv är komplicerad och före- ter inslag som var för sig kan påverka må- let i olika riktning, kan man stundom finna en benägenhet i rättstillämpningen att låta det kompetensenliga inslaget bestämma ut- gången i målet (RÅ 1960 I 146, 1961 I 80 och 1964 I 12).1
4.3 Kommittén
Kompetensregeln i 3 & kommunallagen hämtar numera i betydande utsträckning sitt
1 Se bil. 3.
konkreta innehåll från speciallagstiftningen och kompetensens anpassning till samhälls- utvecklingen har i allt högre grad kommit att ske genom sådan lagstiftning.
Såsom visats har statsmakterna, särskilt under den senaste tiden, genom lagstiftning, kreditstöd och särskilda ställningstaganden gett uttryck för meningen att kommunerna bör driva en aktiv markpolitik. Härmed åsyftas, såsom framgår främst av förarbe- tena till förköpslagen och statsmakternas ut- talanden i samband med beslut om kommu- nala markförvärvslån, att kommunen bör skaffa sig ett dominerande innehav av sådan mark som även med mycket långsiktiga be— dömanden kan behövas för samhällsbyggan- det. Ändamålet med ett sådant markinnehav är att främja ett rationellt och effektivt samhällsbyggande i såväl fysisk som ekono- misk bemärkelse och att samtidigt ge sam- hället möjlighet att självt tillgodogöra sig den markvärdestegring som följer av sam- hällets egna insatser i samhällsbyggandet. Till den kommunala markpolitiken är även att hänföra markförvärv för att på längre sikt främja naturvården och trygga tillgång- en på mark för fritids- och friluftsliv.
Det är tydligt att dessa statsmakternas ställningstaganden, i den mån de inte kom- mit till uttryck i direkt kompetensgrun- dande lagstiftning, skänker ett motsvarande innehåll åt kommunallagens allmänna kom- petensregel genom de utvecklings- och vår- deringselement som finns inbyggda i denna regel. Rättsfallsgenomgången visar också att i varje fall senare rättstillämpning ligger väl i linje med de förväntningar om en framsynt markpolitik som numera ställs på kommunerna.
Med de utgångspunkter rättstillämpning- en idag har att välja kan man knappast fin- na något hinder för sådana kommunala markförvärv som primärt kan anses tjäna de till begreppet aktiv kommunal markpo— litik hänförliga ändamålen. De avgöran- den, som må utvisa att rättspraxis följt mera restriktiva principer, kan med den inställ- ning statsmakterna i dag har till kommuna- la markförvärv, inte längre anses Vägledan- de. Till följd härav föreligger inte heller nå-
got behov av specialreglering av denna kom- petensfråga.
Det ligger i sakens natur att kommunens markpolitiska befogenheter inte kan anges med någon större precision vare sig i tids- mässigt eller geografiskt hänseende. Om de markpolitiska målen skall kunna uppnås sy- nes rättstillämpningen böra uppehålla en stark presumtion för att kommunala mark- förvärv i tätorter och tätortsregioner fyller en markpolitisk funktion och således är kompetensenliga.
Vissa kompetensbegränsningar avseende villkor och ändamål för kommunalt fastig- hetsförvärv kommer att behandlas i anslut- ning till frågor om kommunens förhållande till näringslivet.
Hänvisningar till S4-1
- SOU 1993:109: Avsnitt 5.9.2
5 Kommuns befogenhet att tillhandahålla lokaler m.m. åt statliga eller landstingskommunala
inrättningar
I direktiven framhålls att ett område där kommunens befogenheter behöver — om icke utvidgas — så dock klarläggas, inte minst med tanke på den nuvarande starka inve- steringsverksamheten på den kommunala sektorn, gäller kommunala engagemang för att tillhandahålla lokaler åt statliga eller landstingskommunala inrättningar.
5.1 F rågans tidigare behandling i över- siktliga sammanhang
Vid 1948 års kompetensreform berördes hit- hörande frågor endast såvitt avsåg hemvär- nets lokalfrågor. Kommunala anslag till mi- litära ändamål ansågs i princip falla utan- för kommunens kompetens men med hän- syn till hemvärnets särskilda anknytning till kommunen förklarades kommunen dock ha befogenhet att vidta åtgärder för att till- godose hemvärnets lokalbehov (prop. 1948: 140 s. 79).
I 1951 års lokaliseringsbetänkande1 läm- nades en del uppgifter om kommunala sub— ventioner till staten, som visar att det på 1940-talet var tämligen vanligt att städer utan vederlag tillhandahöll mark och led— ningar för permanenta militärförläggningar. Inte så sällan var det fråga om mark som kommunen först måste köpa av enskilda markägare. Utredningen noterade även att Sundsvall och Umeå kommit att bära en inte obetydlig del av kostnaden för lokal- anskaffning till de i dessa städer förlagda
hovrätterna. I betänkandet refereras ett bi- dragsavtal mellan Vänersborgs stad och tele- grafstyrelsen, som tyder på att det vid denna tid var vanligt att kommunerna, framför allt städerna, vederlagsfritt tillhandahöll mark för de statliga affärsverkens anläggningar. Utredningen tog avstånd från kommunal subventionspolitik i allmänhet och inbegrep då också kommunala förmåner till statliga och landstingskommunala verk och inrätt- ningar. Statliga myndigheter borde inte un- der några förhållanden göra valet av orter för sina inrättningar beroende av kommu- nala subventioner.
Ämnet berördes även i 1963 års lokali- seringsbetänkande.2 Utredningen framhöll som självklart att förläggning av statlig verk- samhet inte fick göras beroende av vilka speciella förmåner av ekonomisk art, som den ena eller andra kommunen kunde er- bjuda. Kommunala subventioner framstod som en från sakliga synpunkter omotiverad omfördelning av vissa kostnader mellan sta- ten och kommunerna.
Det kan i detta sammanhang noteras att KM:t i cirkulär (SFS 1969: 438) anbefallt samtliga statsmyndigheter att vid beslut som rör lokalisering av offentliga investeringar eller som på annat sätt har betydelse för den regionala utvecklingen beakta det pro- gnosmaterial3 rn. 111. som utarbetats inom
1 SOU 1951:6 s. 68,114. ' SOU 1963:58 s. 397. ' SOU 1969z27.
länsplanering 1967 samt vad KM:t och riks- dagen i anslutning därtill uttalat.1
Sambandet mellan de regionala planerna och de olika statsmyndigheternas verksam— het har även förstärkts på annat sätt. Enligt länsstyrelseinstruktionen (1971: 460) skall sålunda central myndighet, som inte är af— färsdrivande verk, i fråga om lokalisering av anläggning eller fördelning av resurser sam- råda med berörd länsstyrelse. Går beslutet emot den mening som länsstyrelsen uttalat, skall den centrala myndigheten genast un- derrätta länsstyrelsen om beslutet. Om läns- styrelsen finner att beslutet strider mot de regionalpolitiska målen för länet bör läns- styrelsen påkalla att KM:t omprövar be- slutet.
5.2 Särskilda regleringar m. m.
Frågor om lokalförsörjning m.m. har ofta blivit föremål för speciella överväganden och regleringar vid tillfällen då huvudmannaska- pet för samhälleliga verksamheter föränd- rats. Syftet med sådana regleringar har före- trädesvis varit att under en övergångspe- riod säkra tillgången till de lokaler i vilka verksamheten bedrivits.
Huvudmannaskapet för den offentliga ar- betsförmedlingen överfördes definitivt från kommunerna och landstingen till staten den 1 januari 1948.
I betänkandet till reformen föreslog de sakkunniga att staten helt skulle svara för kostnaderna för den offentliga arbetsförmed- lingens verksamhet men att kommunerna skulle vara skyldiga att medverka vid ord- nandet av arbetsförmedlingens lokalfråga. Detta kunde ske genom att kommun ålades att tillhandahålla godkänd lokal för arbets- förmedlingsändamål, för vilken lokal staten i vanlig ordning betalade hyra. Fördelen med detta ansågs främst vara att man kunde undvika en tämligen stor och dyrbar statlig förvaltningsapparat.2
Vid remissbehandlingen framhöll svenska stadsförbundet bl.a. att kommunerna rim- ligen borde få garantier i någon form för att tillhandahållna lokaler inte plötsligt från- träddes, exempelvis av det skälet att er—
forderliga utrymmen kunde erhållas i någon nybyggnad för andra statliga förvaltnings- uppgifter. Landskommunernas förbund mot- satte sig lagstadgad skyldighet för kommun att tillhandahålla lokaler och framhöll att kommunerna helt säkert beredvilligt skulle medverka till anskaffandet av lämpliga loka- ler där så av praktiska skäl var möjligt. Det var för landskommunernas vidkommande naturligt att de kommunala förvaltnings- byggnaderna dimensionerades på sådant sätt att däri kunde inrymmas lokaler även för arbetsförmedlingen. En samordning av loka- lerna skulle underlätta det nödvändiga sam- arbetet.
Departementschefen fann det vara av största värde för arbetsförmedlingsorganen att kunna påräkna medverkan från kom- munernas sida vid anskaffning av lämpliga lokaler för arbetsförmedlingen men ansåg det sannolikt att kommunerna frivilligt skul- le lämna sådan medverkan i erforderlig ut- sträckning. Till följd härav fann han sig för närvarande böra avstå från förslag om åläggande för kommunerna. Uttalandet läm- nades utan erinran av riksdagen.3
År 1963 överfördes huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet från staten och vissa städer till landstingen. I samband med den förhandlingsöverenskommelse i ekono— miska frågor som då ingicks mellan staten och landstingen erinrades om att landstingen i samband med övertagandet skulle vidkän- nas utgifter för bl.a. anordnande och un- derhåll av läkarstationer och andra mottag- ningslokaler. I det kommittébetänkande som låg till grund för reformen berördes frågan om läkarbostäder. Det förutsattes att kom- munerna vid behov skulle kunna bidra till kostnaderna för bostäder åt tjänsteläkare hos landstingen. Häremot gjordes under remiss- behandlingen invändningar från kommunalt håll. Svenska landskommunernas förbund anförde följande.
Genom att låta huvudmannaskapet omfatta även mottagningslokaler och i förekommande
1Prop. 1969:1 bilaga 13 5. 92—147, SU 57, BaU 30.
? Prop. 1947: 239 s. 176 f. 3Prop. 1947:239 8. 173—177; SU 227; rskr 441.
fall bostäder skulle det såvitt styrelsen kan be- döma också vara möjligt att i större utsträck- ning än hittills stävja den :saxningspolitik» mellan primärkommunerna, som provinsiallä- karna för närvarande i icke ringa utsträckning bedriver i syfte att betinga sig förmåner av olika slag, t.ex. i fråga om bostadssubventio- ner. Styrelsen vill i detta sammanhang fram- hålla, att styrelsen icke delar kommitténs upp- fattning, att primärkommunerna även efter en huvudmannaskapsreform skulle vara beredda att t.o.m. i ökad utsträckning tillhandahålla bostäder åt provinsialläkarna. Enligt styrelsens mening bör dessa läkare själva i största möj- liga utsträckning kunna ordna sin bostadsfråga inom ramen för kommunernas normala bo- stadsförsörjningspolitik. Därest undantagsvis bostäder av tjänstebostadskaraktär skall komma i fråga, bör huvudmännen, dvs. landstingen, svara härför och inte primärkommunerna.
Liknande synpunkter anfördes av svenska stadsförbundet.
Detta meningsutbyte om bostäderna för- anledde inget särskilt uttalande i den propo- sition som låg till grund för reformen.1 Det gamla tjänstebostadssystemet för bl.a. pro- vinsialläkare, distriktsveterinärer och folk- skollärare var redan under avveckling till följd av principbeslut i ämnet vid 1956 års riksdag.2 En kungörelse (1921: 687) ang. statsbidrag till bl. a. kommun för anskaffan- de av bostäder åt provinsialläkare på lands- bygden blev också upphävd i samband med provinsialläkarreformen (1961: 414). Bo- stadsbehovet för berörda tjänstemannagrup- per ansågs kunna tillgodoses av den all- männa bostadsmarknaden sådan den utveck— lat sig efter tillkomsten av 1947 års bostads- försörjningslag. I den mån tidigare tjänste- bostad i fortsättningen tillhandahölls till be- fattningshavare borde det ske i hyresför- hållande, varvid hyran i princip borde sät- tas så att den inte fick karaktär av löne— förmån. Detta gällde såväl av statsverket tillhandahållna bostäder som bostäder, vilka uppläts av kommun eller annan till tjänste- män, på vilka statliga avlöningsreglementen var tillämpliga.3
Huvudmannaskapet för polis-, åklagar-, exekutions- och häktesväsendet överfördes helt från kommuner till staten den 1 januari 1965. Principbeslut härom fattades redan år 1962.4 Vid remissbehandlingen av det be-
tänkande som låg till grund för principbe- slutet förekom olika meningar om det fram- tida ansvaret för lokalhållning åt verksam- heterna. Departementschefen fann att star- ka administrativa och praktiska skäl talade för ett statligt ansvar för lokalförsörjningen. Särskilt om polisdistrikten, såsom föresla— gits, gjordes avsevärt större och regelmäs- sigt kom att innefatta åtskilliga kommuner, kunde man befara att lokalhållning i kom- munal regi skulle bli svåradministrerad och eftersatt. I propositionen förordades därför att staten påtog sig ansvaret för lokalhåll- ningen. Detta godtogs också av riksdagen. Frågor om lokalupplåtelse m. m. för de för- statligade verksamheterna reglerades i sär- skild lag (1964: 322). Staten tillförsäkrades därvid nyttjanderätten under fem år till kom— munägda lokaler som den 1 januari 1965 användes eller börjat iordningställas för verksamheterna. För denna nyttjanderätt skulle ersättning i princip utgå enligt gängse grunder för hyressättning, att avräknas från ett kostnadsbidrag som kommunerna över— gångsvis skulle lämna till staten. En liknan- de reglering (1966: 241) skedde för upp- bördsväsendet när uppbördsverken i de stä- der som hade egen uppbördsförvaltning blev förstatligade den 1 januari 1967.
Den 1 januari 1965 avvecklades vissa stä- ders skyldighet att hålla tull/rus. Detta in- nebar att staten i fortsättningen skulle sva- ra för kostnaderna för tullverkets admini- strationslokaler, vartill räknades exempelvis expeditionslokaler för tulltaxering, uppbörd och redovisning samt personalrum o.dyl. De berörda städerna skulle däremot även i fortsättningen bära det ekonomiska ansva- ret för sådana lokaler som erfordrades för godsförvaring, godsundersökning, godsbe- vakning m. m. vid hamnar och andra trafik— platser. Det förutsattes att de lokaler städer- na upplåtit till tullverket även i fortsätt— ningen skulle stå till verkets förfogande. För dessa lokaler skulle emellertid utgå hyra efter gängse normer. Likaledes förutsattes
1 Prop. 19612181 s. 68, 77 och 118. * Prop. l956:116. ” Prop. l956:116 s. 63. 4 Prop. 1962:148.
att städerna vid planering av hamnanlägg- ningar och andra trafikplatser skulle beakta tullverkets behov av administrationslokaler och upplåta lämpliga utrymmen härför. I vissa fall ansågs det vara lämpligt att staten inlöste de byggnader som i huvudsak rym- de endast administrationslokaler.1
Lokalhållningen för de allmänna sedan den 1 januari 1965 helt förstatligade under— rätterna reformerades den 1 januari 1971. Domstolslokaler och annat som ägdes av s. k. tingshusbyggnadsskyldiga överfördes till staten. Den specialkommun som tingshus- byggnadsskyldiga utgjort upphörde därmed. I fall där tingshusbyggnadsskyldighet full- gjorts av primärkommun tillförsäkrades sta- ten nyttjanderätt till lokalerna under tio år på villkor som svarade mot kommunens kostnader. I fråga om rådhusrättsstäderna innebar reformen att staten fick hyresrätt till de lokaler som städerna upplät för råd- husrätterna och att städerna skulle betala staten ett bidrag till statens kostnader för domstolslokalerna under tio år. Hyresrät- ten kan bestå i tio år med vissa möjligheter till förlängning. Staten har att betala mark- nadshyra för lokalerna. Hithörande frågor har reglerats i lag (1970: 390) med vissa be- stämmelser i anledning av statens överta- gande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna.
5.3 Rättspraxis
Under tiden efter 1948 års kompetensre— form har förekommit åtskilliga kommunala besvärsmål med anknytning till föreliggande gränsdragningsfråga.
En grupp av avgöranden har närmast gällt frågan vilka slags naturaprestationer kommun ägt tillhandahålla statliga eller landstingskommunala inrättningar.
Kommun har ansetts äga köpa och för självkostnadspris till Kronan sälja mark för planerad fångvårdsanstalt (1963 I 205) samt köpa fabriksfastighet för uthyrning till stat- lig myndighet för omskolningsverksamhet (1964 I 15).2
Kommun har vidare ansetts i samband med bostadsbyggande äga uppföra byggnad
med post— och banklokaler (1969 K 920). Länsstyrelsen framhöll i sitt utslag att bygg- naden skulle uppföras i kommunens central- ort och tillgodose kommunmedlemmarnas behov av ändamålsenliga post— och bank- lokaler där. Såsom kompetensöverskridande har däremot ansetts kommuns beslut att uppföra byggnad, inrymmande fyra bostads- lägenheter, kontorslokaler för post och ar- betsförmedling samt livsmedelsbutik och bbarservering (1969 K 673).2 En skiljaktig ledamot framhöll att byggnaden i betydan- de omfattning var avsedd för ändamål, som kommunen ägde tillgodose, och fann att den omständigheten att byggnadsföretaget gjordes ekonomiskt mera bärande genom att byggnaden tillika innehöll affärslokaler m.m. inte borde föranleda att byggnads- företaget fördenskull ansågs kompetensöver- skridande.
Kommun har ansetts äga uppföra per- sonalbostäder för statlig alkoholistanstalt (1957 I 189) köpa tvåfamiljshus för att be- reda bostad åt tandläkare inom den lands- tingskommunala folktandvården (1953 I 240), bygga om kommunägt hus till bostad för provinsialläkare och uppföra läkarmot- tagning i anslutning till bostaden (1959 I 24) samt teckna bostadsrätt för bostad åt statlig distriktsveterinär eller köpa fastighet till bostad för sådan befattningshavare (1951 I 237, 1961 I 128).
En grupp rättsfall har närmast gällt den kompetensrättsliga betydelsen av ekonomis- ka villkor för kommunala engagemang på förevarande område.
Kommun har ansetts äga vederlagsfritt överlåta markområde till Kronan för upp- rättande av flygflottilj (1942 S 460), uttaga lägre avgifter för vattenleverans till fång— vårdsanstalt än till andra abonnenter i kom- munen (1951 I 266) samt utan anslutnings- avgift tillhandahålla vatten och avlopp vid tomtgräns för fångvårdsanstalt (1956 I 123). Kommun har vidare ansetts oförhindrad att utan avgift tillhandahålla vatten till lands- tingslasarett (1950 I 205) samt att av lands— ting köpa ett äldre sjukhärbärge för pris
1 Prop. 1964: 157 s. 64. 2 Se bil. 3.
som påståtts vara för högt och samtidigt vederlagsfritt överlåta mark till ny anlägg- ning med kostnadsfri anslutning till kom- munens VA-nät (1953 I 156).
Såsom kompetensöverskridande har där- emot ansetts kommunal medverkan vid till- komsten av en ammunitionsfabrik, innebä— rande att kommunen skulle av enskilda för- värva mark och överlåta marken till statens fabriksverk för ett underpris av ca 150 000 kr. RegR framhöll bl. a. att klandrade be— slutet innebar, att kommunen skulle lämna för densamma betydande bidrag till anlägg— ningar för rikets försvar, vars tillgodoseende i och för sig ankom på staten och inte på kommunen (1960 I 137).
Särskild kommunal bostadssubvention till tandläkare inom den landstingskommunala folktandvården har ansetts tillåten när plat- serna inom folktandvården i kommunen an- nars inte kunnat besättas (1956 I 14) samt när tjänst varit svår att besätta och skol- tandvården i distriktet inte kunnat ombe— sörjas utan befattningshavare på tjänsten (1968 K 734).
När kommunala bidrag till hemvärnets samlingslokaler prövats i besvärsmål har de i enlighet med uttalandena i motiven till 1948 års kompetensreform godtagits som kompetensenliga (1925 ref. 40, 1954 I 183).
5.4 En undersökning av de faktiska förhållandena m. m.
För att få uppgifter och synpunkter i ämnet har kommittén hösten 1969 gjort skrift— liga förfrågningar dels hos några statliga verk (tele-, post- och arbetsmarknadsverken) och dels hos några landstingskommuner (Norrbottens, Södermanlands och Malmö- hus län). Frågorna till de statliga verken och deras svar var följande.
1. I vilken utsträckning tillhandahåller kom- muner eller kommunägda företag lokaler åt verket?
Televerkets lokalbehov för telefon- och radioteknisk utrustning jämte erforderlig driftpersonal samt för förrådshantering och industriverksamhet tillgodoses regelmässigt genom att verket uppför egna byggnader
på för ändamålet anskaffade tomter. Un- dantagsvis förekommer att verket förhyr stations— och förrådslokaler. Dessa, av spe- ciella skäl motiverade fall, är emellertid yt- terst sällsynta. Däremot utgör förhyrning det normala tillvägagångssättet när det gäl- ler försörjning av kontors- och kundtjänst- lokaler. Denna lokalförhyrning sker på öpp— na marknaden, varvid det förekommer i viss utsträckning att kommuner eller kommun- ägda företag upplåter lokaler enligt hyres- avtal i vanlig ordning. Postverkets lokal- behov tillgodoses genom att allt efter om- ständigheterna egna byggnader uppföres el- ler lokaler förhyrs. I ett 20-tal fall före- kommer dessutom att lokal erhållits med bostadsrätt. Vad gäller antalet lokaler är förhyrning den dominerande formen för 10- kalanskaffning. F. n. disponeras över 2000 lokaler enligt hyresavtal. Som lokalupplåtare är samtliga kategorier fastighetsägare repre- senterade, dvs. enskilda personer och bolag av olika karaktär, inte minst s.k. samhälls- nyttiga bolag och stiftelser, samt statliga och kommunala myndigheter. Förhyrning av lokaler sker numera i stor utsträckning i byggnader uppförda av kommunägda stif— telser och bolag. Lokalförhyrning direkt av kommunal myndighet förekommer också i viss utsträckning (f.n. ca 200 hyresavtal). Länsarbetsnämnderna hyr lokaler för ar- betsförmedlingar i fastigheter ägda av kom- muner eller kommunägda företag på ca 130 orter i landet. Till övervägande del gäller det mindre lokaler i kommunalhus men även några större förhyrningar förekommer.
2. Kan man urskilja någon särskild kategori av lokaler (viss typ, viss storlek etc.) där det från verkets utgångspunkter är rationellt och ändamålsenligt med kommunalt huvudmanna- skap för lokalerna?
Televerket anser att det från kundtjänst- synpunkt kan vara lämpligt att lokaler för teleexpeditioner eller talhytter tillhandahål- les i s.k. servicehus — inrymmande post, bank, försäkringskassa m.m. — vilka i vissa centralorter på landsbygden uppförs av kom- munen. Postverket framhåller att exempel finns på förhyrning av förhållandevis stora lokaler inom kommunägda byggnader,
bl. a. lokaler för postkontoret i Södertälje som är inrymt i det nyuppförda rådhuset. Nödvändigheten att ge en postanstalt ett centralt läge medför med dagens byggnads- praxis att postverket ofta hänvisas att för- hyra lokal hos det byggnadsföretag som sva— rar för en centrumbyggnation. Ej sällan är detta byggnadsföretag kommunägt. Någon valmöjlighet för postverket ifråga om loka- lens förläggning hos den ena eller andra hyresvärden föreligger av förklarliga skäl ej i sådana fall. Särskilt vad gäller post- anstalter på mindre orter, där möjligheterna att finna lämplig lokal är begränsade, före- kommer att en kommun i ortens intresse tar aktiv del i lokalanskaffningen och i en- staka fall medverkar till frågans lösning ge- nom byggnadsproduktion. Arbetsmarknads- verket anför att det i allmänhet är ända- målsenligt att förlägga arbetsförmedlingar till kommunalhus eller liknande.
3. Finns det något behov av speciell service från kommunerna exempelvis vid förvaltning av verkets fastigheter och lokaler?
Televerket anför att kommunalt åtagande kan ifrågakomma för renhållning och snö— röjning, särskilt inom mera ensligt belägna tomter som innehåller byggnader med obe- mannade telefon- eller radiostationer. Även vägunderhåll för televerkets räkning kan i vissa fall utgöra ett lämpligt objekt för kom- munal entreprenad. Postverket träffar ofta avtal med kommunen om sådan gaturen- hållning som åvilar postverket i egenskap av fastighetsägare. Det förekommer även avtal om snöplogning på postgårdar och an— nan vård av tomtmark till verkets fastighe- ter. Arbetsmarknadsverket anför att det inte torde vara nödvändigt med någon speciell service från kommunerna utöver den som hyresvärdar i allmänhet lämnar.
4. Förekommer det att kommun tillhanda- håller lokaler eller annan avgifts- eller pris- belagd service åt verket mot ersättning som uppenbart underskrider kommunens självkost- nad?
För lokal— och markupplåtelser samt an- nan service, som kommun tillhandahåller televerket, erlägger verket i allmänhet gäng-
se avgifter. I inte ringa omfattning medges dock verket rätt att kostnadsfritt eller mot obetydlig ersättning disponera mark för tele- fonkiosker. Det förekommer också att kom- munen åtager sig att utan kostnad för tele- verket framdraga elektricitet till telefon- kioskerna och ombesörja renhållning i och kring dessa. I vissa fall får verket gratis dis- ponera gatumark för parkering av service- bilar och vidare händer det ibland att kom- mun utan vederlag eller mot symbolisk hyra upplåter lokalutrymme för radiostation med endast lokal räckvidd eller station för be— redskapsändamål. Postverket anför att ver- kets avtal med kommuner får anses ha träf- fats på affärsmässig bas. Arbetsmarknads— verket upplyser att det i något enstaka fall förekommit att en kommun för att få be- hålla arbetsförmedling på orten satt en hyra som understigit marknadspriset. Förfrågningen till landstingen avsåg mot- tagningar och bostäder, som kommunerna upplåtit till landstinget för provinsialläkare, distriktssköterskor och tandläkare inom folk- tandvården eller direkt till dessa befatt- ningshavare samt villkoren för upplåtelser- na. Av svaren, som redovisas i nedanståen- de tabell, framgår att det är vanligt i de tre landstingen att kommunen, varmed även av- ses särskilda, av kommun dominerade rätts- subjekt, till landstinget upplåter lokal för pa- tientmottagning inom den öppna sjukvården (143) och folktandvården (138). För dessa lokaler tillämpas i regel marknadshyra. I D- län förekommer dock reducerad hyra för ett antal distriktssköterskemottagningar. Det är också vanligt, särskilt i BD-län, att befatt- ningshavarna hyr bostäder av kommunen. I BD-län är hyran ofta reducerad för provin— sialläkare och folktandvårdsläkare (35 resp. 58). I vad mån dessa bostäder utgörs av för ändamålet särskilt uppförda enfamiljsvillor eller mera ordinära hyresbostäder är inte känt. Landstinget i BD-län erinrar i sitt svar om att landstingsförbundet i samband med provinsialläkarväsendets överförande från staten till landstingen uttalade att det även i fortsättningen borde åvila primär- kommunerna att tillhandahålla bostäder åt provinsialläkare och framhåller att det inte
Antal mottagningar och bostäder som av kom- mun, kommunalt bolag, kommunal stiftelse eller förening upplåts till landstingskommunerna i BD-, D- och M-län eller deras befattningsha- vare
Hyra mot- svarande Utan er- Reducerad verklig sättning hyra hyreskostn. BDDMBDDMBDD M
Provinsial-
läkare- mottagningar 19 12 21 bostäder 35 2 4 15 Distrikts-
sköterske- mottagningar I 18 10 46 26 bostäder 3 34 Folktandvårds- mottagningar 85 15 38 bostäder 3 58 9 9 10 Andra ändamål 11 55 21
heller är praktiskt genomförbart att lands- tinget i ett län av Norrbottens storlek står för bostadsanskaffningen åt de befattnings- havare det här är fråga om.
I det pågående utredningsarbetet rörande veterinärväsendets organisation har veteri— närväsendeutredningen i delbetänkande1 framlagt uppgifter om bl. a. de statliga dis- triktsveterinärernas bostads- och lokalförhål- landen.
Av de ca 250 distriktsveterinärerna hyr ca 130 bostad av kommun (motsv.). I enstaka fall har länsstyrelsen på begäran av kommu— nen fastställt bostaden som tjänstebostad. Hyran är i många fall subventionerad men kommunerna söker efter hand genomföra en marknadsanpassad hyressättning. 230 distriktsveterinärer har tillgång till särskilda tjänsteavdelningar, vanligen i anslutning till bostaden. Vissa kommuner har helt eller delvis tagit på sig kostnaden för tjänstelo- kaler. I anslutning till vissa mottagningslo- kaler finns särskilda anordningar för sluten djursjukvård, som i viss utsträckning erhållit bidrag från vederbörande kommun eller and- ra intressenter.
Veterinärväsendeutredningen har funnit, att distriktsveterinärväsendet, som överför- des från landstingen till staten år 1934, allt- jämt bör handhas i statligt huvudmanna-
skap. Även om principiella skäl kan tala för att staten bör ha ansvaret för tillhandahål- landet av erforderliga lokaler för veterinär— stationer och andra särskilda mottagningslo- kaler anses det ligga närmare till hands att kommunerna i stället får ta på sig detta an- svar. Som skäl för en sådan ordning åbero- par utredningen att veterinärstationer för- bättrar möjligheterna att tillgodose det be- hov av hund- och smådjursvård, för vilket kommunerna enligt riksdagens beslut2 i förs- ta hand måste anses ansvariga. Utredningen anför också skäl av rent praktisk natur. Kommunerna anses i många fall relativt en— kelt kunna tillgodose behovet av tjänstelo- kaler i samband med att kommunala bygg- nadsfrågor får sin lösning. Underhållet av lokalerna anses också kunna ske på enklare sätt genom kommunens försorg, särskilt som det i regel väntas bli fråga om orter, där staten inte har andra lokaler att underhålla.
5.5 Kommittén
Huvudmannaskapet för åtskilliga samhälle- liga verksamhetsgrenar ligger enligt författ- ning eller sedvänja på stat eller landstings- kommun. Dessa verksamheter alstrar, lik- som all annan organiserad aktivitet, någon form av lokalbehov. Beskaffenheten, om- fattningen och spridningen av lokalbehovet varierar efter verksamhetens art. Det pri- märkommunala huvudmannaskapet för det fysiska samhällsbyggandet i form av be- byggelseplanering, markförsörjning och bo- stadsförsörjning medför ofta att lokalbeho— vet för statlig och landstingskommunal verk- samhet måste tillgodoses under någon form av medverkan från kommunens sida. Be- träffande vissa statliga verksamhetsgrenar förekommer specialreglering som tillägger primärkommun uppgifter beträffande loka- ler för verksamheten. Men vanligen saknas sådana regler och i den mån regler finns är de ofta ofullständiga. Gränserna för kom- munens befogenhet får i sådana fall dras från mera allmänna utgångspunkter.
När huvudmannaskapet för en samhälle-
1 SOU 1971:3. ? Prop. 1967:155 s. 67, JoU nr 40.
lig verksamhet ligger på staten eller lands- tinget bör i avsaknad av specialreglering el- ler särskilda ställningstaganden från stats- makternas sida i princip gälla, att staten eller landstinget skall framför kommunen svara för dvs. uppföra, anskaffa, iordningställa och förvalta de större anläggningar som kan behövas uteslutande för verksamheten i frå- ga. Sjukhus, kriminalvårdsanstalter och mi- litärförläggningar utgör exempel på sådana anläggningar.
Inom verksamhetsområden där kommu- nerna delar huvudmannaskapet med stat el- ler landsting bör kommun i princip vara oförhindrad att tillhandahålla lokal för verk- samheten. Detsamma bör gälla när en kom- munal verksamhetsgren har sådant samband med annans verksamhet att det ställer sig naturligt och ändamålsenligt med gemensamt nyttjade anläggningar.
Oavsett huvudmannaskapet för själva verksamheten bör kommunen ha fria händer att tillhandahålla mindre lokaler, inrymda i flerfamiljshus eller kommunala förvaltnings— byggnader. I gränsområdet mellan sådana lokaler och större särskilda anläggningar bör också finnas ett utrymme för kommunalt huvudmannaskap. När kommun exploaterar ett område för bostadsbebyggelse eller sa- nerar en äldre tätortskärna bör kommunen sålunda ha befogenhet att tillhandahålla de olika slag av lokaler och anläggningar för offentlig verksamhet som behövs för att göra området funktionsdugligt. I tätorter är det ofta fördelaktigt om vissa offentliga serviceinrättningar, såsom post— och tele- kontor, arbetsförmedling, apotek, provinsial- läkarmottagning, folktandvård, socialbyrå, sjukkassa m. m. ligger samlade. Kommunen bör ha befogenhet att medverka till en så- dan koncentration genom att tillhandahålla de erforderliga lokalerna.
Behovet av bostäder för statliga eller landstingskommunala befattningshavare kan numera i regel tillgodoses inom ramen för kommunernas ordinära, allmäninriktade bo- stadspolitik. För vissa statliga eller lands- tingskommunala inrättningar kan dock fort- farande behövas speciella bostäder, reserve- rade för befattningshavare vid inrättningar-
na. Behovet därav skiftar alltefter inrätt— ningarnas art och förhållandena på orten. Genom kommunernas omfattande engage— mang i bostadsförsörjningens olika led kan det ofta vara rationellt att kommunen till- handahåller kategoribostäder av här om- nämnt slag, ehuru den verksamhet som där- igenom betjänas ankommer på stat eller landsting. Avgörande för kommuns befo- genhet i detta avseende får vara vad som från förvaltningstekniska synpunkter fram- står som mest ändamålsenligt.
Kommittén finner det inte möjligt att i samband med en allmän översyn av kom- muns kompetens ge någon detaljprecision åt kommuns befogenhet att göra byggnads- investeringar för statliga eller landstings- kommunala inrättningar. Avsaknaden av fastare gränser är förenad med vissa olä- genheter av bl.a. redovisningsteknisk art. Överblicken över investeringsbehovet och omfattningen av investeringar för de stat- liga och landstingskommunala verksamhe- terna kan bli ofullständig. Investeringar och investeringsbehov som rätteligen bör föras på statliga eller landstingskommunala hu- vudmän kan få en mera undanskymd plats i kommunala stater och planer. Synpunkter av detta slag bör beaktas när specialreglerna för de särskilda verksamhetsgrenarna är fö- remål för översyn.
När kommun tillhandagår stat eller lands- ting med lokaler, bör ersättningen i princip motsvara kommunens kostnader. Om kom- munen särskilt tillhandahåller mark, vatten och avlopp, elektricitet o. dyl. bör ersätt- ning utgå efter samma taxor eller riktlinjer som allmänt tillämpas av kommunen. Stat och landsting har sålunda att göra rätt för sig när kommunens tjänster anlitas. En mot- satt ordning innebär en omotiverad och av tillfälligheter beroende omfördelning av sam- hällskostnaderna mellan olika skattekollek- tiv och låter sig inte heller förenas med det växande intresset av överblick och kontroll över kostnadsläget för de olika verksam- hetsgrenarna. Det bör således i princip inte förekomma att kommunerna vare sig direkt eller indirekt lämnar särskilda ekonomiska förmåner till statliga eller landstingskommu—
nala inrättningar. Med indirekta förmåner avses exempelvis speciella bostadssubventio— ner till landstingskommunala eller statliga befattningshavare. I den mån huvudman— nen av rekryteringsskäl anser erforderligt att särskilda åtgärder vidtas för att ordna bostadsfrågan för vissa befattningshavare bör kostnaden härför slutligen bäras av hu- vudmannen för verksamheten.
Principen om full kostnadstäckning vid primärkommunal lokalhållning är enkel att tillämpa när lokalerna betjänar verksamhe— ter som mera exklusivt ankommer på stat eller landsting. Det förekommer emellertid inte så sällan att verksamhetsgrenar med olika huvudmän flyter över i varandra, så- som den primärkommunala åldringsvården och den landstingskommunala långtidsvår- den av sjuka, eller att huvudmannaskapet för en verksamhetsgren är blandat, såsom inom området för arbetsvårdens verkstäder, där såväl primärkommun som landstings- kommun har befogenheterl båda de valda exemplen kan samverkan tänkas förekom- ma på det sätt att kommunen tillhandahåller lokalen eller anläggningen medan landstinget helt eller delvis driver verksamheten. Lik- nande samverkansituationer kan tänkas fö- rekomma också med statliga inrättningar eller verksamhetsgrenar. I dylika fall får kostnadsfördelningen göras med ledning av en totalbedömning av den integrerade verk- samhetens inriktning och kostnader.
Förhållandet kommun—stat/ landsting är på förevarande område delvis parallellt med relationen kommun—näringsliv. För utveck- lingen i den enskilda kommunen är det av stor vikt med en inom kommunen väl ut- byggd service från statliga och landstings- kommunala verksamhetsgrenar. En så långt som möjligt fullständig samhällsservice till- hör grundstenarna i en god tillväxtmiljö. I sin ambition har vissa kommuner påtagit sig alltför stora investeringar och kostnader för lokaler och andra anläggningar åt stat eller landsting. Sådana insatser har ibland skett på kommunens eget initiativ men har ibland också varit resultatet av direkta eller indirekta påtryckningar från statliga eller landstingskommunala organ. Detta har, som
tidigare nämnts, medfört att kommunen i förekommande fall fått bära investeringar eller kostnader som rätteligen bort bäras av stat eller landsting och har dessutom varit ägnat att på icke rationellt sätt påverka lokaliseringen av berörda inrättningar. I den mån dylika förhållanden alltjämt förekom— mer kan de väntas bli i viss mån motver- kade genom den pågående kommunindel— ningsreformen. Mellan de för en mera allsi— dig lokal service anpassade storkommunerna kommer kommunernas konkurrens om stat- liga och landstingskommunala inrättningar att minska och i vissa avseenden helt för- svinna, vilket i motsvarande mån kommer att försvaga eller undanröja kommunernas motiv för överdrivna insatser på området. I samma riktning verkar också den gradvis utvecklade regionalpolitiken, vars progno- ser, behovsutredningar och planer ger ett efter hand allt bättre beslutsunderlag för samhällsorganen. Emellertid är det orealis— tiskt att tro att jordmånen för slumpvisa förskjutningar till kommunen av statliga och landstingskommunala investeringar el- ler kostnader helt kommer att försvinna. Det finns därför anledning framhålla att ansvaret för en i praktiken god ordning på förevarande område till en inte oväsentlig del vilar på statliga och landstingskommu- nala organ.
De riktlinjer kommittén hävdat för kom— muns allmänna kompetens på nu behandla- de område företräder en mindre restriktiv syn på kommuns befogenhet att investera i lokaler för upplåtelse till statliga eller lands- tingskommunala inrättningar än den som man tycker sig finna i rättspraxis. Samti— digt innebär riktlinjerna ett anspråk på mera konsekvent tillämpning av den i dagens läge tämligen självklara och av senare rättspraxis i huvudsak godtagna principen att kommun inte slutligen bör ta på sig eller belastas med kostnader för ändamål som enligt special- lagstiftning eller eljest är statliga eller lands- tingskommunala. I båda hänseendena är det fråga om jämkningar i rättstillämpningen som kan väntas ske utan särskild lagstift- ning.
6 Kommunal affärsverksamhet och kommunalt stöd
till näringslivet
6.1 Frågans behandling före 1948 års kom- petensreform
6.1.1 1862 års kommunalförordningar
I förarbetena till 1862 års förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad synes inte ha förekommit några uttalanden röran- de den borgerliga primärkommunens förhål- lande till näringslivet. I förordningarna in- fördes bestämmelsen att beslut om nya eller förhöjda avgifter å »den allmänna rörel- sen», varmed avsågs hamnar, broar, vägar och andra jämförliga inrättningar, skulle un- derställas KM:ts prövning. Syftet med den- na underställningsbestämmelse synes ha va- rit att skydda samfärdsel och näringsliv mot oskäligt betungande avgifter och samtidigt slå vakt om principen att kommunens ut- gifter skulle bestridas genom uttaxering av allmän kommunalskatt.
Kommitterades förslag till landstingsför- ordning upptog i ä2 andra stycket följande bestämmelse. »Ej må landsting inlåta sig på bedrivande av spekulativa företag.» Själva betänkandet innehöll inte någon kommentar till detta stycke. Kommitténs ordförande fö- reslog i reservation1 att stycket skulle bort- tagas och anförde:
Av fruktan att den nya institutionen, lands- tinget, skulle missbruka sin makt, har kommit- téns majoritet i denna paragrafs senare del för— bjudit densamma att inlåta sig på bedrivande av spekulativa företag. Den hämsko man därige- nom velat lägga på landstinget, skulle i min tanke föga uppfylla det ändamål man därmed
avsett, emedan föreskriften lätt kan kringgås. Uttrycket »spekulativa företag: är obestämt, kan tolkas på mångahanda sätt och skulle för- anleda till flerfaldiga tvister. Innebär det en tanke att landstinget skulle vara förhindrat att ingå på varje företag som kan lämna avkast- ning eller vinst så förefaller det löjligt. Avser åter denna föreskrift ett förbud för landstinget att med en bestämd summa understödja en för hela länet gagnelig industri, såsom avtappning av en sjö, tillvägabringandet av en viktig kom- munikationsanstalt till lands eller vatten, in- rättandet av ett mönstermejeri, en torvkolsfab- rik eller dylikt, så vore föreskriften rent av skadlig.
Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet vid 1859—1860 års riksdag biträdde upp— fattningen att landstinget inte borde få inlå- ta sig på företag, som ensamt avsåg pen— ningvinst. Under hänvisning bl. a. till svårig- heten att bestämma gränsen mellan spekula- tivt och icke spekulativt företag ansåg emel- lertid utskottet, att det föreslagna stadgan- det kunde utelämnas. Så skedde också.
6.1.2 Förslag i ämnet före 1930 års kommu- nallagstiftning
Vid riksdagarna i början av 1870-talet fö- rekom en livlig debatt rörande omfattningen av kommunernas befogenhet, närmast för- anledd av kommunernas deltagande i järn- vägsbyggandet. I interpellationssvar vid 1871 års riksdag2 redogjorde civilministern för de
1 1859 års bet. s. 117. 211 kammarens prot. 1 bandet s. 370.
grunder efter vilka KM:t avgjorde besvär över kommuns beslut att understödja eller som intressent ingå i kommunikations— eller industriföretag. Beträffande frågan om kom- muns rätt att främja järnvägsföretag yttra- de civilministern, att det avgörande var om järnvägen såsom kommunikationsanstalt i och för sig hade betydelse för kommunen eller inte. I senare fall kunde kommunens deltagande i företaget inte betraktas annat än som ett försök att för vinstens skull in- draga kommunen i ett för densamma allde- les främmande industriellt företag. Härtill var kommunen inte berättigad. Där det åter kunde visas, att en järnväg främjade kom- munens intresse av bättre kommunikationer, där var kommunen att anse som befogad att beskatta sig själv för åstadkommande av bidrag i ena eller andra formen för järnvä- gens byggande. Beträffande grundsatsen att industriföretag var för det kommunala livet främmande yttrades i interpellationssvaret, att grundsatsen i allmänhet var riktig men dock kunde tåla någon modifikation. Det kunde nämligen tänkas det fall, att en kom— mun för att bereda den fattigare delen av sin befolkning tillfälle till förut saknad ar— betsförtjänst och således för realiserande av ett kommunalt ändamål intresserade sig i ett industriellt företag. Omständigheterna kun- dei angivna fall vara sådana, att ett kommu- nalt beslut med nämnda syfte borde anses befogat och giltigt.
I motion vid 1872 års riksdag1 hemställ- des att riksdagen hos KM:t måtte anhålla om förslag till sådan ändring eller förklaring av kommunallagarna, att de ärenden som borde hänföras till kommuns gemensamma hushållningsangelägenheter blev närmare be- stämda och begränsade. Motionären hänvi- sade till det kommunala engagemanget i järnvägsbolag, vilket engagemang motionä- ren fann alltför långtgående. Lagutskottet tillstyrkte bifall till motionen.2 Efter livlig debatt i kamrarna, där man framhöll svårig- heten att bestämdare än som skett uppdra gränsen för kommunernas verksamhetsom- råde och vände sig mot tanken att från det- ta område utesluta befordrandet av järn- vägsanläggningar, blev motionen avslagen
Vid 1873 och 1875 års riksdagar förekom ytterligare motioner med liknande syfte.3 Även dessa lämnades utan bifall.
I motion till 1920 års riksdag föreslogs att riksdagen hos KM:t måtte hemställa om utredning angående ändringar i kommunal- förordningarna för att kommun och lands- ting skulle få möjlighet att helt och hållet eller som delägare grunda och driva ekono— misk verksamhet av olika slag.4 Vid ut- skottsbehandlingen5 inhämtades yttrande från Svenska stadsförbundet. Förbundet framhöll bl.a., att den kommunala affärs- verksamheten beträffande kommunikations- väsen, fastighetspolitik, bostadsbyggande, anskaffning och beredning av livsmedel, klä- der o.dyl. visat, att nuvarande gränser för kompetensen inte kunde anses trånga. Även om en del prejudikat från äldre tid skulle visa en viss snävhet i tolkningen bevisade detta inte, att modern åskådning och gällan- de praxis kommit i den oförenliga motsats som gjordes gällande i motionen. Utskottet för sin del framhöll bl. a. att en utvidgning av kommunernas verksamhet genom efter tidens krav påkallad ändring i gällande praxis syntes vara att föredra framför för— fattningsändring. Härmed vanns också be— rättigad hänsyn till att vad som inom en kommun kunde framstå som ett gemensamt behov inte behövde framstå så i en annan. Utskottet förordade en formell omredigering av kompetensbestämmelserna i FKL och FKS och var inte främmande för möjlighe- ten att med en sådan ändring skulle följa någon utsträckning av lands- och stadskom- muns behörighet. Mot en sådan utvidgning av kompetensen borde skäligen inte någon invändning kunna göras. Utskottet förutsat— te emellertid att de berörda synpunkterna skulle beaktas vid en allmän revision av kommunallagarna. Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.
1 [1:149. 2 nr 14. 3 11:131, II: 8. 4 II: 296.
5 11 kammaren, femte tillfälliga utskottet,
'nrll.
1930 års revision var huvudsakligen av for- mell art. Kompetensbestämmelserna omre— digerades utan ändring i de kommunala be- fogenheterna. Önskemål i sistnämnda av- seende saknades dock inte. I motioner till 1930 års1 riksdag hemställdes att kompe- tensstadgandena måtte få en formulering som uteslöt gemensamhetsrekvisitet, vilket rekvisit i rättspraxis blivit så tillämpat att kommunerna hindrades från att göra önsk- värda insatser för elektrifiering, anläggning av vägar och avlopp mm., då dessa åtgär- der inte varit till gagn för kommunen i dess helhet. KU2 yttrade att det inte torde före- ligga något behov av den väsentliga utvidg- ning av kommunernas uppgifter som motio- närerna syntes eftersträva.
6.1.4 Reformförslag 1930—1948
Frågan om den kommunala kompetensen berördes i olika sammanhang utan att man ägnade särskild uppmärksamhet åt kommu- nens förhållande till näringslivet.
I motioner vid 1936 års riksdag begärdes utredning rörande den kommunala självsty- relsen i hela dess vidd, närmast i syfte att få en fastare ram för kommunens uppgif- ter.3
Överståthållarämbetet hemställde i skri- velse till KM:t 5/8 1944 om sådan lagänd- ring att Stockholms stad erhöll en mot tids— utvecklingen svarande vidgad kompetens och framhöll därvid bl. a. att det moderna samhällslivet nödvändiggjorde kommunala åtgärder på allt flera områden för att till- godose kommunmedlemmarnas olika intres- sen. Liknande förslag gjordes av kommun- indelningskommittén beträffande kommu- nerna i allmänhet.4
6.2 Frågans behandling vid 1948 års kom- petensreform och i tiden därefter
6.2.1 1948 års kompetensreform
Den allmänna kompetensregeln i 3 & KL fick sin nu gällande lydelse genom lagänd- ring som trädde i kraft 1/7 1948. Det cen-
trala i denna reform var att gemensamhets- intresset ersattes av allmänintresset som norm för kompetensen. Kännetecknande för kommunala åtgärder skulle vara att de till- godosåg allmänna till kommunen knutna in— tressen.
I förarbetena har utvecklats hur den nya kompetensbestämningen är avsedd att verka på olika områden.
Under rubriken kommunal affärsverk- samhet och understödjande av enskilda nä- ringsföretag anförde kommunallagskommit- tén följande:
Kommunerna och bland dem i första rum- met städerna bedriva en rad olika verksamhets- grenar, som pläga sammanfattas under beteck- ningen kommunal affärsverksamhet. Hit höra sådana företag som gasverk, elektricitetsverk, spårvägar, vattenledningsverk, renhållningsverk, hamnar, saluhallar rn. m. Den kommunala verk- samheten på vissa av dessa områden får hu- vudsakligen anses innebära ett fullföljande och tillgodoseende av uppgifter, som ankomma på kommunerna enligt särskilda författningar. Vat- tenlednings- och renhållningsverk kunna hän- föras till denna kategori, i det de ha nära sam- band med vissa av kommunernas uppgifter en- ligt hälsovårdsstadgan. Andra företagsgrenar, bland vilka de nyssnämnda industri— och kom- munikationsverken äro de ekonomiskt mest be- tydande, bedrivas däremot utan annat legalt stöd än kommunallagarnas allmänna kompe- tensbestämmelse. Dylika arter av kommunal affärsverksamhet äro de som äro av största in- tresset i förevarande sammanhang.
Utmärkande för de viktigaste kommunala affärsverken är deras faktiska monopolställ— ning. Denna är väsentligen beroende av kom- munens bestämmanderätt över sin publika mark, dvs. gator, torg och andra allmänna plat- ser. För anbringande av ledningsstolpar och nedläggande av ledningar å sådan mark erford- ras tillstånd av kommunen. Den kommunala förfoganderätten över marken nödvändiggör gi- vetvis icke i och för sig kommunalt handhavan- de av exempelvis distributionen av elektrisk energi — mångenstädes ombesörjes sådan dis- tribution av enskilt företag med stöd av kom- munal koncession — men är en av de fakto- rer som bidragit till att sådan drift, som kräver kontinuerlig tillgång till kommunens mark, kommit att i stor utsträckning ombesörjas av kommunen eller kommunägda företag.
1 1:287 och 288. ? nr 30. 31: 174 och II: 505. 4 SOU 1945: 38 s. 29.
Framförallt betingas emellertid den kommu- nala driften av gas- och elektricitetsverk, spår- vägar osv. av de stora allmänna intressen, som äro förbundna med handhavandet av dessa verksamhetsgrenar. Det gäller här tillhanda— hållande av nyttigheter eller tjänster, som äro oumbärliga för kommunens medlemmar i ge— men. Det är ett samhällsintresse, att tillgången till dessa nyttigheter tryggas och att desamma kunna erhållas till så låga priser som möjligt. Man har ansett, att dessa intressen bäst tillgo- doses genom kommunal drift bl.a. därför att denna icke är förbunden med enskilt vinstin- tresse. Det är en i rättspraxis upprätthållen grundsats, vilken kom till uttryck redan under förarbetena till kommunalförordningarna, att kommun icke äger inlåta sig på företag enbart i syfte att erhålla ekonomisk vinst därav (»spe— kulativa företag»). Taxorna för anlitande av ifrågavarande kommunala anordningar anses i enlighet härmed icke kunna bestämmas så, att de medföra ren företagarvinst.
För kommunal drift av sådana företag av monOpolkaraktär, som nyss omnämnts, bere- der praxis inga hinder. Ej heller ställer den sig i princip avvisande till att kommuner idka så- dan rörelse, som naturligt ansluter sig till mo- nopoldriften, såsom koksförsäljning, elektrisk installationsverksamhet m.m .
Vid sidan av de nu nämnda affärsföretagen, dvs. dels företag som anknyta till kommuner- nas i särskilda författningar reglerade uppgif- ter och dels de utan föranledande av speciella författningsföreskrifter bedrivna monopollik- nande företagen, förekommer i viss utsträck- ning kommunal affärsrörelse av annat slag. Det förekommer dessutom, att kommuner lämna understöd åt eller eljest främja enskilda nä- ringsföretag. Dessa båda former av kommunal verksamhet stå i det nära förhållande till var- andra, att de synes böra behandlas i ett sam- manhang.
Beträffande sådan verksamhet, som här av- ses, har i rättspraxis stor betydelse tillmätts den förut nämnda principen att kommun icke äger driva spekulativa företag. Kommunal ak— tieteckning i eller understödjande i annan form av kvarnbolag, sockerfabriksbolag m.fl. har sålunda enligt vissa äldre avgöranden ansetts otillåtet.
Särskilt belysande är ett fall, där ett beslut av en stad att bevilja anslag för anläggande av en kuranstalt undanröjdes under motivering, att det huvudsakliga syftet med anstalten vore att såsom affärsföretag bedriva sanatorierörelse för beredande av vård åt patienter från annan ort (RÅ 1916: 100). I ett annat rättsfall blev ett kommunalfullmäktigebeslut om anslag till ut— redning av ett trävarubolags ställning i och för frågan om förvärv för kommunens räkning av aktier i bolaget upphävt, enär det ändamål var- till anslaget beviljats så mycket mindre kunde
hänföras till gemensamma ordnings- och hus— hållningsangelägenheter, som förvärvandet av aktier i bolaget icke skulle vara att anse som sådan angelägenhet. Något avseende synes icke ha fästs vid det från kommunens sida åbero- pade förhållandet, att risk förelåge för nedläg- gande av bolagets verksamhet, varigenom en avsevärd del av kommunens invånare skulle- förlora sin utkomst (RÅ 1926: 61).
Å andra sidan ha kommunerna ansetts be- rättigade att driva eller främja vissa affärsfö— retag, vilka liksom de förut nämnda monopol- liknande företagen tillgodose allmänna intres- sen av betydande vikt. Delägarskap i eller un-— derstöd åt jämvägs- och ångbåtsbolag samt omnibusrörelse liksom drivande av företag för alstring eller distribution av elektrisk energi även i fall, då någon på innehav av publik mark grundad monopolställning icke förele- gat, ha sålunda betraktats såsom kommunala angelägenheter. Över huvud har praxis intagit en positiv hållning till kommunala insatser på kommunikationsväsendets och närliggande om— råden. Till sistnämnda kategori kunna även hänföras åtgärder till gagn för den resande allmänheten, såsom uppförande av hotell och restauranter. Här ha förhållandena i det sär- skilda fallet spelat stor roll. Medan sålunda t.ex. Hässleholms stad ägt teckna aktier i ett bolag för uppförande av ett hotell i staden (RÅ 1946 s. 391), har Leksands socken icke ansetts befogad till aktieteckning i ett bolag för drivan- de av ett turisthotell därstädes (RÅ 1946 s. 427).
De samhälleliga intressen som äro knutna till företag på kommunikationsväsendets och därmed jämförliga områden äro alltså vad som motiverat kommunalt drivande eller understöd- jande av dylika företag. Dessa företag tillhöra i enlighet härmed sedan länge den normala kommunala verksamheten. Stundom ha även, om ock i begränsad omfattning, allmänna in- tressen ansetts kunna legalisera kommunala åt- gärder inom områden, som normalt bruka vara förbehållna det enskilda näringslivet. Sålunda fann regeringsrättens majoritet, i ett till rege- ringsrätten för yttrande överlämnat underställ- ningsärende, med hänsyn till i ärendet upplysta särskilda omständigheter laga hinder ej möta för en kommun att upptaga ett amorteringslån att användas antingen till tecknande av aktier i ett tillämnat aktiebolag för industriell verk- samhet eller för att såsom lån utlämnas till nämnda bolag (RÅ 1929 Fi. 279). Regerings- rättens ställningstagande torde vara att se mot. bakgrunden av företagets syfte att minska ar- betslösheten i kommunen. Om rättspraxis här- igenom definitivt lämnat den ståndpunkt som intogs i det ovannämnda fallet RÅ 1926: 61 synes dock tveksamt. Däremot ha i den av Kungl. Maj:t tillämpade praxis i underställ- ningsärenden i flera fall godkänts kommunala borgensåtaganden till förmån för enskilda före—
tag, där det kunnat påvisas, att det kommuna- la stödet åsyftat att hindra arbetslöshet.
Av kommunal verksamhet i övrigt, som be- rör det enskilda näringslivets område, må näm— nas de åtgärder som vidtagits under kristider. Särskilt under förra världskriget förekomma många kommunala anordningar på livsmedels- produktionens och livsmedelshandelns områ- den. Men även under normala förhållanden har exempelvis mejerirörelse drivits av kom- muner. I sådana fall, då kommun för något kommunalt ändamål förvärvat jordbruks- eller skogsfastighet, har kommunen idkat försäljning av alster från fastigheten. Även andra slag av kommunal affärsverksamhet än de nu nämnda förekomma i praktiken, merendels utan att lagligheten därav varit föremål för prövning.
Under senare år har det blivit allt vanligare, att kommuner — utan att det aktuella läget på arbetsmarknaden påkallar det — i syfte att dra— ga till sig industriföretag eller för att förmå så- dana att avstå från planerad bortflyttning läm- na företagen subventioner i form av kontanta flyttningsbidrag, bekostande av vägar, vatten- och avloppsledningar m.m. Praxis intager nu— mera en restriktiv ståndpunkt till åtgärder av dylikt slag. Såsom av bil. I framgår ha flera kommunala beslut med sådan innebörd upp- hävts, enär de ansetts icke gälla en kommu- nens gemensamma ordnings- och hushållnings- angelägenhet.
Enligt kommitténs uppfattning har rättspraxis i fråga om kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag i all- mänhet kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter de med olika tider växlande behoven av samhälleliga insatser. Det bör emel- lertid starkt understrykas, att man här befinner sig på ett område som är föremål för oavlåt- liga förändringar. Den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen samt de tekniska fram- stegen kunna framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält, som hittills helt eller huvudsakligen varit förbehållen den en- skilda företagsamheten. Det är av vikt, att rättstillämpningen vid bedömandet av sådana åtgärder icke låter binda sig av traditionella synpunkter utan beaktar vad de allmänna in- tressena kunna anses kräva i olika fall. Att närmare förutse vad som enligt ett sådant be- dömande kan komma att hänföras till tillåten verksamhet är givetvis icke möjligt. En positiv inställning hos praxis synes i första hand böra förväntas i fråga om sådana företag som på ett eller annat sätt anknyta till redan befintlig kommunal verksamhet. En sådan anknytning kan ofta te sig naturlig. Såsom exempel härå kunna nämnas kommunal stuveriverksarnhet 'i hamnarl, biografrörelse i av kommun dis— ponerad allmän samlingslokal, förädling och försäljning av skogsprodukter från kommuns skogar, försäljning av grus från kommunalt
grustag osv. Behovet att skapa arbetstillfäl- len åt arbetslösa eller hindra hotande arbets- löshet kan motivera igångsättande och dri- vande av företag, som icke ha ett sådant samband med äldre kommunala verksam- hetsgrenar. I övrigt kunna arten och omfatt- ningen av de näringsföretag, beträffande vil- ka kommunal drift kan ifrågakomma, icke överblickas. Det måste hänskjutas till rätts- praxis att med beaktande av omständigheter- na i de särskilda fallen bedöma vad som bör vara tillåtet för kommunerna.
Motsvarande synpunkter torde i tillämp- liga delar vara att anlägga på kommuner- nas understödjande av den enskilda före- tagsamheten. Föreligger ett allmänt intresse av kommunalt stöd åt enskilt företag, bör kommunen i princip kunna lämna sådant stöd. Särskilt är det angeläget att kommu- nerna äga befogenhet att medelst lån, teck- nande av borgen eller annorledes medverka till uppehållande av driften vid industrier eller andra företag i sådana fall, där ett ned- läggande eller inskränkande av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen. I dylikt fall bör emellertid den kommunala åtgär- den även bedömas ur de allmänna synpunk— ter rörande näringslivets lokalisering, som utvecklas i det följande.
Såsom ovan berörts förekommer på många håll en subventionsverksamhet till förmån för den enskilda industrien, som huvudsakligen har en annan karaktär. I syfte att erhålla ökat skat- teunderlag och komma i åtnjutande av andra fördelar, som tillkomsten av en ny industri an- ses medföra, ha kommuner lämnat understöd i olika former åt enskilda industriföretag. På åt— skilliga håll ha tillsatts särskilda kommittéer el- ler nämnder med uppdrag att verka för indu- striens utveckling och förkovran inom kommu- nen. I dagspressen och facktidskrifter och även på annat sätt bedrives en omfattande reklam i syfte att få nya industriföretag förlagda till kommunen. En viss konkurrens om industri- en har på detta sätt uppkommit mellan oli- ka kommuner. Denna konkurrens har stund- om tagit sig mindre tilltalande uttryck, så— som då två eller flera kommuner i tävlan om en viss industri överbjudit varandra beträf- fande subventioner och förmåner av olika slag.
I fråga om tillåtligheten av dylika sub- ventioner bör först framhållas, att det får anses tillhöra kommuns befogenheter att all- mänt befrämja näringslivets utveckling inom kommunen. I enlighet härmed reserveras i synnerhet i stadssamhällena särskild mark för industriändamål; industriområdena förses
* Jfr 1946 års stuveriutrednings betänkande, »Stuveriverksamheten i svenska hamnar» (SOU 1947:28), s. 76 f.
med trafikleder, stickspår, ledningar för vat- ten och avlopp m.m. För tillgodoseendet av hantverkets och småindustriens behov av arbetslokaler har man i vissa kommuner gått ett steg längre, i det man för ändamålet an- skaffat och iordningställt särskilda byggna- der, där ett flertal verkstäder kunnat inrym- mas. Dylika och därmed jämförliga åtgär- der synas på grund av sin allmänna natur falla inom kommuns kompetensområde. De äro visserligen ofta ägnade att minska drifts- kostnaderna för vederbörande rörelseidkare, men de ha icke den individuella karaktär som utmärker de egentliga industrisubventionerna.
Huruvida eller i vad mån subventioner av sistberörda slag böra vara tillåtliga är där— emot synnerligen tvivelaktigt. Å ena sidan kan det ofta framstå såsom ett betydande intresse för en kommun att tillförsäkra kom- munen en industri, t.ex. för åstadkomman- de av en i näringsekonomiskt hänseende lämplig avvägning av olika näringsgrenar, för upptagande av överskottsarbetskraft etc. Ur kommunal synpunkt kan i dylika fall en subvention i en eller annan form synas be- rättigad. Å andra sidan finnas starka skäl, som tala emot en fri subventionsrätt för kommunerna. Det kommunala auktioneran- det i fråga om förmåner åt industrien är re- dan i och för sig en föga önskvärd företeel- se. Vad som i detta sammanhang är av stör- re vikt är emellertid, att kommunala initiativ och åtgärder på förevarande område kunna komma i motsättning till de pågående strä- vandena att åstadkomma en ur rikssynpunkt rationell lokalisering av näringslivet till oli- ka orter och områden. En ohämmad kom- munal konkurrens om industrien med läm- nande av subventioner i allehanda former skulle allvarligt äventyra framgången för nämnda strävanden. Med hänsyn härtill sy- nes man ha all anledning att ställa sig tvek- sam till en uppmjukning av den nuvarande restriktiva praxis i fråga om industrisubven- tioner. I alla händelser förefaller denna praxis böra bibehållas intill dess någon form av allmän kontroll eller reglering av närings- livets lokalisering kommit till stånd. Det kan i detta sammanhang erinras om att veder- börande statsråd den 17 februari 1947 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkal- lat sakkunniga för att utreda och avgiva för- slag rörande näringslivets lokalisering. En- ligt utredningens direktiv skall den bl.a. framlägga förslag rörande samordnade och enhetliga åtgärder från statliga myndigheters sida i lokaliseringsfrågor. Den skall vidare undersöka möjligheterna att utveckla syste- met med en rådgivning rörande näringslivets lokalisering och angiva de åtgärder, som even- tuellt kunna befinnas erforderliga för att upp- muntra enskilda företag att välja lämplig för-
läggningsort. Utredningen skall slutligen över- väga huruvida i vissa fall en särskild tillstånds- givning gällande företagens lokalisering kan anses erforderlig.
Det torde kunna antagas, att utredningen kommer att behandla de uppgifter som böra ankomma på kommunerna i fråga om närings- livets lokalisering. Enligt kommitténs mening är det lämpligt, att spörsmålet om den kom— munala subventionsverksamheten och om en eventuell kontroll av densamma, byggd på skyl— dighet för kommunerna att underställa subven- - tionsbeslut myndighets prövning eller anord- nad i annan form, i första hand blir föremål för undersökning i nämnda sammanhang. Kom— mittén torde för sin del kunna få anledning återkomma till hithörande frågor i ett senare skede av kommitténs arbete.
I förevarande ämne förklarade sig departe- mentschefen i huvudsak ense med kommit- tén och anfördel:
Jag delar sålunda kommitténs uppfattning att införandet av allmänintresset som kom- petensreglerande faktor åtminstone icke f.n. kan innebära en vidgning av gränserna för kommunernas befogenheter på detta områ— de, sådana dessa gränser uppdragits av praxis. Affärsverksamhet i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst synes icke kun- na betraktas som en naturlig kommunal an- gelägenhet. Det torde vidare vara ett riksin- tresse, att en ur hela samhällets synpunkt ändamålsenlig lokalisering av näringslivet er- hålles. En fri kommunal subventionering av enskilda industriföretag med därav följande konkurrens mellan kommunerna om företa- gen bör därför icke vara tillåten. Såsom kommittén framhållit, bör hittillsvarande praxis bibehållas intill dess någon form av allmän kontroll eller reglering av näringslivets lokali- sering kommit till stånd. De farhågor som från några håll uttalats för att den företagna kom- petensutvidgningen skulle innebära risker för den kommunala ekonomin och medföra affärs- verksamhet inom de grenar av näringslivet, som hittills varit förbehållna det privata initia- tivet, anser jag med hänsyn till det anförda överdrivna. Man rör sig emellertid här på ett område, där en snabb utveckling äger rum med förskjutningar i betraktelsesättet och där det därför är särskilt värdefullt att liksom hittills ha en elastisk regel.
Departementschefens uttalanden lämna- des utan erinran av riksdagen.2 Det kan tilläggas att kommunallagskom- mittén återkom till hithörande frågor i sam-
1 Prop. 19481140 s. 78 f. 2 KU 1948: 24 s. 25; rskr 270.
band med frågor om arbetslöshetshjälp var- vid kommittén framhöll att kommunerna borde anses oförhindrade att på annat sätt än genom direkta bidrag åt arbetslösa be- driva verksamhet till hindrande av arbets- löshet. I överensstämmelse med gällande rättspraxis borde kommunerna i princip ha rätt att bereda arbetslösa utkomst genom igångsättande av arbetsföretag även i såda- na fall då företaget i och för sig inte var en kommunal angelägenhet t. ex. dikningsarbe— te på enskild skogsägares mark. Under hän— visning till vad som anförts om understöd- jande av enskild affärsverksamhet framhöll kommittén att kommunerna i liknande syf- te borde kunna understödja industrier och andra enskilda näringsföretag men tillade att ett beaktande av önskemålet om en än- damålsenlig lokalisering av näringslivet kun- de föranleda ett annat bedömande av dylika kommunala åtgärder.1
Vad kommittén sålunda anfört föranledde inte någon direkt kommentar av departe- mentschef eller riksdag.
6.2.2 1953 års kommunallagsreform
År 1951 framlades betänkande angående näringslivets lokalisering.2
I betänkandet presenterades bl. a. en un- dersökning i syfte att utröna i vilken omfatt- ning kommunerna sökt påverka lokalisering av företag och i vilka former detta skett.3 Utredningen fann undersökningen visa att den kommunala aktiviteten haft en utomor- dentlig räckvidd. Praktiskt taget varje stad eller större köping hade vidtagit åtgärder av olika slag för att få företag lokaliserade till orten. Undantag utgjorde egentligen endast de allra största städerna till vilka företagen tenderade att lokalisera sin verksamhet utan påverkan. De åtgärder som vidtagits av kom- munerna hade i princip varit av två slag, nämligen å ena sidan en allmän reklambeto- nad aktivitet i syfte att främja expansion av näringslivet i kommunen och å andra sidan ekonomiska stödåtgärder av sådan natur, att de med större eller mindre rätt kunde be- tecknas som subventioner till näringslivet.
Om motiven för kommunernas insatser anförde utredningen följande:
Näringslivets lokalisering är för kommuner- nas del en angelägenhet av utomordentlig bety- delse. Frågan om kommunmedlemmarnas till- gång till arbete och förvärvsmöjligheter måste nämligen utgöra en väsentlig faktor i det kom- munala livet. Bortfalla förvärvsmöjligheterna för en grupp, ökas bördorna för de övriga. Tillkomsten eller förlusten av en förvärvskälla kan för en kommun ha de mest vittgående kon- sekvenser ekonomiskt, socialt, kulturellt, poli- tiskt. Följden kan bli en befolkningsmässig strukturförändring, ägnad att i sin tur skapa nya problem av framförallt social natur. Det finnes i vårt land många kommuner, som för sin existens såsom ekonomiska subjekt äro helt beroende av kanske ett enda industriföretag.
Den ökade rörligheten hos näringslivet har medfört ökat intresse hos och större möjlighe- ter för kommunerna att påverka lokaliseringen av produktionsenhetema inom näringslivet. Ef- terhand har den kommunala konkurrensen om företagen blivit ett karakteristiskt drag i nuti- da svensk — och även utländsk — kommunal- politik.
Det är framförallt två synpunkter, som man från kommunalt håll anlägger på lokaliserings- spörsmålet. Den ena är den skattepolitiska - ett företag och dess anställda utgöra ju skatte- objekt, kanske av dominerande betydelse för kommunens samlade ekonomi. Den andra är den sysselsättningspolitiska — de allra flesta kommuner ha erfarenheter av vilka förödande verkningar arbetslösheten kan ha för de kom- munala finanserna. Anledning finns till förmo- dan ,att skapandet av nya arbetsmöjligheter va- rit den dominerande drivfjädern för kommuner- nas lokaliseringspolitik under mellankrigstiden med dess arbetslöshetskriser, medan i dagens situation man väl ser mindre på antalet nya arbetsanställningar och i stället lägger huvud- vikten på en möjlig ökning av skatteunderla- get. Det går slutligen icke att bortse från de psykologiska motiv, som kunna betinga ett sam- hälles expansion. En kommuns befolkningssiff— ra anses ofta vara ett mått även på kommu- nens förutsättningar att ordna för invånarnas bästa. En kommunal aktivitet i fråga om ett fö- retags lokalisering får därför mången gång ses mot bakgrund av en allmän expansiv tendens.
Utredningen fann att befrämjandet av or- tens näringsliv genom planeringsåtgärder och information om ortens förutsättningar
! Bet. s. 85. 2 SOU 1951: 6. ” Undersökningen är närmare redovisad på s. 93.
från lokaliseringssynpunkt var centrala upp— gifter för kommunerna. Beträffande den di- rekta ekonomiska understödsverksamheten anförde utredningen följandelz
Sedda ur den egna kommunens synpunkt kunna dylika stödåtgärder många gånger fram- stå som berättigade och rimliga. Detta gäller då kanske främst i sådana fall, där den kom- munala stödåtgärden haft till syfte att motver- ka en inom kommunen rådande eller befarad arbetslöshet, eller där över huvud sociala mo- tiv varit förhärskande.
Fall kunna givetvis förekomma, där en kom- munal stödåtgärd kan leda till ett även ur 10- kaliseringspolitisk synpunkt gynnsamt resultat. Så kan exempelvis bli förhållandet, då kommu- nen kompenserar en företagare för den för- lust, han eventuellt gör vid en ur allmänt sam- hälleliga synpunkter önskvärd lokalisering till orten.
Den kommunala subventionspolitiken kan så- lunda i enstaka fall och under vissa förutsätt- ningar ha en gynnsam lokaliseringseffekt. De principiella erinringar utredningen anfört i frå- ga om statliga understöd som medel att påver- ka företagens lokalisering äga emellertid giltig- het även när det gäller kommunala bidrag i samma syfte. Härtill kommer att en kommunal stödåtgärd — till skillnad från en statlig — har till enda syfte att påverka lokaliseringen till för- mån för den egna orten utan hänsyn till, huru- vida denna lokalisering ur andra synpunkter är riktig. Den kommunala subventionspolitiken kan därför i mycket stor utsträckning snedvri— da den lokaliseringsinriktning, som eftersträvas ur nationalekonomiska synpunkter och kan där— för också äventyra resultatet av en allmän lo- kaliseringspolitik.
Utifrån de synpunkter utredningen främst har att företräda, komma vi därför till den slut- satsen, att kommunerna icke genom subventio- ner böra påverka företagsenheternas lokalise- ring. De lokaliseringspolitiska synpunkterna äro emellertid icke de enda, som kunna eller böra anläggas på denna fråga. Ett system med kom- munerna auktionerande om ett företag ter sig föga värdigt och leder till även ur »samkom- munala» synpunkter ogynnsamma ekonomiska verkningar. Icke minst från kommunalt håll har därför varnats för en alltför ohämmad kon- kurrenspolitik, vars resultat många gånger icke blir annat än ekonomiska tillskott till vissa fö- retagare utan motprestation. Det berättigade i denna kritik minskas på intet sätt av att staten och landstingen gång efter annan funnit gott mottaga dylika kommunala subventioner. Det är tvärtom utredningens bestämda uppfattning att statliga myndigheter icke under några för- hållanden böra göra sitt ställningstagande i 10- kaliseringsfrågor beroende av kommunala sub—
ventioner.
Ehuru enighet i princip råder om det olämp- liga i att kommunerna driva en dylik subven- tionspolitik och trots att lämnande av under- stöd i denna ordning i de allra flesta fall inne- bär ett klart överskridande av de i kommunal- lagarna fixerade gränserna för den kommunala kompetensen, har subventionspolitiken fortsatt att florera tämligen obehindrat. De rättsliga korrektiven — överklagningsrätten och under- ställningsskyldigheten i vissa fall — äro uppen- barligen otillräckliga; överklagningsrätten, där- för att denna endast tillkommer kommunmed- lem och följaktligen sällan utnyttjas i fall var- om nu är fråga, och underställningsskyldighe- ten, därför att den endast föreligger i särskilda fall. Utlåning av medel till enskild företagare blir sålunda icke ens indirekt föremål för un- derställning, därest lånet finansieras av dispo- nibla medel eller av medel, som kommunen i sin tur upplånat med utnyttjande av den under- ställningsfria lånerätten. Borgensteckning kan också ske utan underställning enligt de regler som gälla för upplåning. Underställningsskyl- digheten som sådan är f.ö. ett föga effektivt medel, beroende på att ett kommunalt beslut är bindande mot kommunen, oavsett resultatet av underställningsåtgärden. Kungl. Maj:t blir därigenom ställd i en tvångssituation, som väl i viss mån förklarar den relativt liberala be- dömning, som utbildat sig i underställnings- praxis.
Det kan då ifrågasättas, huruvida icke den motsättning som existerar mellan den reella politiken och kommunernas formella befogen- heter, bör ge anledning till en skärpning av reglerna för underställningsskyldigheten.
Ett centralt lokaliseringsorgan kommer un- der sitt arbete att fortlöpande få kontakt med lokaliseringsfall där kommunala subventioner äro ifrågasatta. Genom upplysning och råd- givning blir det då möjligt för lokaliseringsor— ganet att påverka kommunernas beslut.
På lång sikt torde en förnuftigare avvägd kommunal lokaliseringspolitik kunna vinnas ge- nom att densamma inordnas i sitt stora sam- manhang: lokaliseringen av näringslivet över- huvud taget. Särskilt betydelsefull framstår där- vid den samordning av lokaliseringspolitiken och översiktsplaneringen, som vi föreslå i det följande. Uppenbart är dock att åtskilliga fak- torer i alla fall skulle kvarstå, som vore ägna- de att animera en med subventioner förbunden kommunal lokaliseringspolitik. Sålunda kan det genom planeringsåtgärder icke förhindras att ett företag subventioneras, som redan är för- lagt till en viss kommun men som står inför valet att stanna eller lokalisera sig till annan kommun. Utredningen har konstaterat att i när— mare hälften av de undersökta fallen subven-
1 Bet. s. 113 ff. SOU 1971: 84
tioner-ingen gällt just dylika lokaliseringsfall. Icke heller kan genom dylika åtgärder förhind- ras subventioner för att ernå en enbart ur skat- tesynpunkt förmånlig lokalisering. Ett exempel på en dylik subvention är Jönköpings subven- tionering av Svenska Tändsticksaktiebolaget, vilken endast hade till syfte att få bolagets säte flyttat till staden.
Det är vidare givet att vid behandlingen av de beslut om subventioner till företag, som en- ligt nu gällande regler komma under Kungl Maj:ts prövning, bedömningen även bör avse beslutets ändamålsenlighet ur lokaliseringssyn- punkt
Skall härutöver överhuvudtaget införas en obligatorisk prövning av kommunala subven- tioner, måste denna enligt vår mening ske sam- tidigt med en prövning av den ifrågasatta loka- liseringens ändamålsenlighet. Därest lokalise- ringen göres beroende av någon form av till- ståndsgivning från statens sida, synes en even- tuell underställningsskyldighet och den därav föranledda prövningen böra knytas till denna tillståndsgivning.
Därest någon tillståndsgivning icke skulle komma till stånd eller denna skulle ges en så- dan utformning att det icke går att därtill an- knyta någon central prövning av de kommu- nala subventionerna, återstår endast möjlighe- ten att skärpa underställningsskyldigheten. En sådan skärpning erbjuder många svårigheter. Som framgått av framställningen i kap. III finnas en mängd olika typer och graderingar av subventioner. I många fall kunna olika me- ningar råda om subvention överhuvudtaget fö- religger.
Problemet om det är möjligt att komma till rätta med de kommunala subventionerna en— bart genom att skärpa underställningsskyldig- heten synes böra prövas som en del av spörs- målet om lämpligheten och önskvärdheten av att över huvud taget skärpa underställningsskyl- digheten. Denna fråga synes därför böra upp- tagas till ny omprövning av kommunallags- kommittén.
Varken lagstiftningsåtgärder eller andra åt- göranden från statsmakternas sida torde helt kunna undanröja subventioner och andra icke önskvärda utslag av den kommunala konkur- rensen om företagen. När det gäller att länka de kommunala ambitionerna in på banor, som icke strida mot de allmänt nationalekonomiska strävandena, måste till sist de ansvariga kom- munala myndigheterna själva göra den avgö— rande insatsen. Vi vilja emellertid förmoda, att i och med att betydelsen av en riktig genom- förd lokaliseringspolitik blir allmänt insedd, så vidtagas efterhand också på övriga områden åtgärder, som harmoniera med eller underlätta genomförandet av en sådan politik också för kommunernas vidkommande.
På grundval av 1951 års lokaliseringsbe- tänkande beslöt statsmakterna år 1952 om vissa åtgärder för näringslivets lokalisering. Beslutet utgjorde det första steget i riktning mot den regionalpolitik som skulle ta fasta- re form under senare delen av 1960-talet. Man stod inför ett i det närmaste outforskat område och ansåg det därför riktigt att tills vidare låta forsknings- och upplysningsverk. samhet få en dominerande ställning. Indivi- duella bidrag av staten som medel för loka- liseringspåverkan borde i regel inte förekom- ma. Frågan om kollektiva bidrag borde prö- vas i varje särskilt fallt. I propositionen un- derströk departementschefen i överensstäm- melse med vad som anförts såväl av utred- ningen som i flertalet remissyttranden önsk— värdheten av att de kommunala subventio- nerna upphörde och framhöll att AMS i egenskap av statligt lokaliseringsorgan vid fortlöpande samarbete med kommunerna borde ha sin uppmärksamhet riktad härpå. Tillståndstvång för näringslivet vid företags— etablering ansågs inte erforderligt.1 Depar- tementschefens uttalanden godtogs av riks- dagen.2
I 1952 års betänkande med förslag till kommunallag m. m.3 tog kommunallags- kommittén på nytt upp frågan om industri- subventioner och anförde:
I det läge frågan om näringslivets lokalise- ring befinner sig efter framläggandet av lokali- seringsutredningens förslag torde kommittén sakna anledning att närmare överväga spörs- målet om underställning av kommunala sub— ventionsbeslut. Man synes tills vidare böra av- vakta de åtgärder förslaget kan föranleda från statsmakternas sida och de verkningar dess ge- nomförande kan få beträffande subventionsgiv- ningen. Det förefaller kommittén, som om man i den föreslagna upplysnings— och rådgivnings— verksamheten skulle få ett lämpligt medel att påverka kommunernas beslut i sådana lokalise— ringsfall, där kommunal subvention ifrågasatts. Visserligen lära de organ, som avses skola ha hand om denna verksamhet, icke få kontakt med alla subventionsfall, t. ex. sådana där kom- munala åtgärder aktualiseras för att hindra ned- läggning eller bortflyttning av en industri. Men kommittén anser förutsättningar finnas för att
1 Prop. 1952:127 5. 14. 2 SU 1952:137 5. 20 rskr 246. 3 SOU 1952: 14 s. 329.
upplysningsarbetet på förevarande område skall väcka insikt i allt vidare kretsar om betydelsen av en hela landet omfattande lokaliseringspoli- tik. I den mån så sker kommer benägenheten för kommunal subventionsgivning att avtaga. Till det sagda komma de allvarliga gensagor som ur den kommunala självbestämningsrät- tens synpunkt kunna resas mot en skärpning av underställningsskyldigheten. Det skulle för öv- rigt, vilket också lokaliseringsutredningen påpe- kat, möta stora svårigheter att finna otvetydiga och verksamma lagbestämmelser rörande de beslut som skulle underställas. Över huvud in- nefattar underställningsinstitutet en olämplig form för kontrollen över kommunernas sub- ventionsgivning, och dess utnyttjande för så- dant ändamål synes kunna komma i fråga blott i nödfall, dvs. endast om övriga tänkbara åt— gärder att hindra en snedvridning av närings- livets lokalisering genom kommunala subven- tioner visa sig resultatlösa.
Kommitténs uttalanden blev inte föremål för något ställningstagande i samband med den år 1953 avlåtna kommunallagsproposi- tionen.1
6.2.3 1958 års riksdag
I motioner vid 1958 års B-riksdag2 begärdes utredning i syfte att undersöka om KL kun- de ändras så att kommunal drift av industri- eller affärsverksamhet utöver »serviceom- rådena» blev klart lagenlig. Motionärerna menade att sådana befogenheter skulle vara av stor betydelse särskilt för att motverka avflyttning från glesbygderna och skulle verka sanerande på den överbudspolitik betr. subventioner, som påstods bedriven mellan kommunerna.
Stadsförbundet och landskommunernas förbund gav avstyrkande yttranden över motionerna.
Stadsförbundet ansåg att en viss uppmjuk- ning av rättspraxis på området borde kom- ma till stånd men att detta önskemål borde kunna tillgodoses inom ramen för gällande kommunallag.
Landskommunernas förbund framhöll i sitt yttrande att den av motionärerna antyd- da sanerande effekten inte kunde uppnås en- bart genom en utvidgning av den kommu- nala kompetensen. Förbundet delade i stäl- let den av kommunallagskommittén i 1948
års betänkande uttalade åsikten att kommu- nala industrisubventioner förutsatte någon form av allmän kontroll eller reglering av näringslivets lokalisering m.a.o. tillvaron av auktoriserade industrilokaliseringsorgan, vilkas inhämtade poistiva rekommendatio- ner skulle bli avgörande för det kommunala stödet i varje särskilt fall. Förbundet anför— de vidare:
Paradoxalt nog kan det f.ö. ifrågasättas om en sådan ordning med central kontroll och reg- lering, därest den infördes, skulle innebära en reell kommunal kompetensutvidgning. Schema— tiskt innebär ju nuvarande rättsläge, att en kommun, då beslutet därom inte överklagas el— ler m. a. o. kommunmedlemmarna äro ense om åtgärden, är i stånd att lämna vittgående stöd till industri. Vidare är kommun oförhindrad att vidtaga allmänt näringsbefrämjande åtgärder, exempelvis upprustning av industriområden och anskaffande av s.k. hantverkshus. Om i det först anförda fallet stödet tar formen av kapi- talinsats med upplånade medel eller ingående av borgen utanför den underställningsfria lå- nerätten tillkommer visserligen en ytterligare rätts- och lämplighetsprövning hos KM:t, som i förstnämnt avseende följer samma grundsat- ser som upprätthållas vid besvärsprövning. Men tar kommunen enbart utdebiterade medel i an- språk uteblir en sådan prövning.
Sant är visserligen att regeringsrätten före- trätt en mycket restriktiv hållning i besvärsmål om industrisubventioner. Vid bedömande av denna rättspraxis är emellertid att märka att det i målen regelmässigt varit fråga om mycket påtagliga individuella subventioner. För dagen är det därför svårt att med säkerhet ange var gränsen går mellan tillåtna allmänt närings- befrämjande kommunala åtgärder och olagliga subventioner. Ett slutligt bedömande av hittills- varande rättspraxis förutsätter tillgång till ett mera differentierat rättsfallsmaterial än det som nu föreligger.
Påpekas må också att kommunalbesvären för närvarande icke ge besvärsmyndigheterna möjlighet att närmare ingå på interkommuna- la näringsförhållanden. Endast kommunmed- lem har besvärsrätt, varför en kommunen utan- förstående företagare som regel icke har möj- lighet att åtkomma beslut, varigenom kom- mun gynnat en konkurrent.
Internt — mellan företagare som äro kom- munmedlemmar eller där en av dem är kom- munmedlem — innebära däremot nu tillämpa- de regler en möjlighet för en företagare att med utsikt till framgång besvärsvägen angripa
1 Prop. 1953:210_ 3 1:13 och 11:14.
beslut varigenom annan företagare kommer i åtnjutande av särskilda förmåner från kommu- nens sida. Risken för att kommunala subven- tionsbeslut skola överklagas av sådan anled- ning är vida större i stadssamhällen med de- ras rikare utvecklade näringsliv än i rena lands- kommuner. Det är enligt styrelsens mening svårt att bestrida berättigandet av den säker- hetsventil mot mannamån som den kommunala besvärsrätten här utgör.
På sistone har industrilokaliseringen på lands— bygden även fått en skolpolitisk aspekt. Kon- kret kan frågan ställas så: Hur skall landsbyg- dens skolväsende kunna ge en tillfredsställande yrkesutbildning utan tillgång till industri- och hantverksföretag? Med denna motivering ha kommuner beslutat lämna begränsade subven- tioner under förutsättning av att företaget åta- git sig att medverka i yrkesskolundervisningen. Antecknas kan då att KM:t i statsrådet (finans- departementet) vid i anslutning till besluten prövade ansökningar om tillstånd att teckna borgen medgivit detta.
Otvivelaktigt har frekvensen av kommunala industrisubventioner ökat under senare år. Pa- rallellt därmed har antalet besvärsmål med för den subventionsgivande kommunen negativ ut- gång stigit. Styrelsen saknar i detta samman- hang anledning att ingå på subtila bedömande om kommunerna äro bättre eller sämre skicka- de än centrala myndigheter att bedöma var en industri lämpligen bör ligga och i vilka hän- seenden näringslivet i den enskilda kommunen bör utvidgas eller differentieras. Styrelsen till- låter sig dock att betvivla att, då det gäller storindustri med goda framtidsutsikter, ett kom- munalt stöd på några hundra tusen kronor för en ansvarsmedveten företagsledare kan bli ut- slagsgivande i andra än de jämförelsevis få fall, då valet står mellan flera ur lokaliserings- synpunkt likvärdiga orter. I vart fall torde det vara tveksamt om en utvidgning av den kom- munala kompetensen i dagens läge skulle be- fordra landsbygdens intressen. För att nå detta syfte och hindra stadssamhällena från att rycka till sig ytterligare industri måste troligen en dy- lik kompetensutvidgning kombineras med en lokaliseringsreglering som skulle begränsa både industrins rörelsefrihet och den frihet, som gäl- lande regler i sin praktiska tillämpning ge de kommunala självstyrelseintressena på området.
Motionärernas utredningsyrkande omfattar också frågan om vidgad möjlighet för kommun att i egen regi driva näring. I detta samman- hang må erinras om att kommun enligt kom- munallagskommitténs förutberörda uttalanden får antagas äga relativt vida befogenheter här- vidlag då fråga är om företag, som på ett eller annat sätt anknyta till redan befintlig kommunal verksamhet (stuveriverksamhet i kommunal hamn, biografrörelse i av kommun disponerad allmän samlingslokal, förädling och
försäljning av skogsprodukter från kommunägd skog och försäljning av grus från kommunalt grustag osv.) samt om att kommun i rätts- praxis tillerkänts befogenhet att driva kommu- nikationsföretag (järnväg, spårvägar, bussrörel- se, hamnrörelse, rederi) och traditionella kom- munala affärsverk (elkraft, gas, vatten, renhåll- ning). Åtminstone för landsbygdens vidkom- mande torde något behov av utvidgning av den- na kompetens icke förefinnas.
Motionerna avstyrktes av KUl och av— slogs av riksdagen. Som motivering anförde KU i huvudsak att en viss utveckling på det- ta område av den kommunala kompetensen var naturlig och önskvärd samt att besvärs- myndigheterna borde ta hänsyn till samhälls— utvecklingen. Att utan inskränkning tiller- känna kommun rätt att stödja eller driva in_ dustri- och affärsverksamhet av rent speku- lativ natur var emellertid en långtgående åt- gärd som väckte betänkligheter. En ur riks- synpunkt olämplig lokalisering av närings- livet kunde därigenom framkallas. En sådan utökning av kompetensen som ifrågasatts i motionerna kunde också medföra risk för att de ekonomiskt starkare kommunerna drog till sig industri- och affärsverksamhet från de svagare.
6.2.4 1964 års riksdag
Den nuvarande statliga lokaliseringspoliti- ken bedrivs enligt riktlinjer som antagits av 1964 års riksdag. Till grund för statsmak- ternas ställningstaganden låg ett av kommit- tén för näringslivets lokalisering år 1963 av- givet betänkande2 i vilket kommittén bl.a. behandlade det kommunala stödet till före- tagen.3
Kommittén skilde mellan kommunal ser- vice och kommunala subventioner. Till ser- vice hänförde kommittén åtgärder som tog sikte på att förbättra de allmänna betingel- serna för olika slag av företagsamhet genom förutseende markplanering för industrier och bostäder, investeringar i bostäder, ga- tor och vägar, vatten och avloppsanlägg- ningar, skolor m.m. samt andra olika åt-
1 B 1958:6. 2 Aktiv lokaliseringspolitik SOU 1963:58,
jte bilagorna SOU 1963:49 och 62. ” Se prop. l964:185 s. 97 f.
gärder för att förbättra de yttre betingelser- na för såväl det bestående näringslivets ut— veckling som tillkomsten av nya företag. Till subventioner hänförde kommittén ekono- miskt stöd i olika former till företag som startade verksamhet i kommunen och till fö- retag som hotades av driftnedläggelse eller som övervägde att flytta till annan kommun. Kommittén erinrade om att de statliga stöd- åtgärderna var ett led i strävandena att få till stånd en förstärkning och differentiering av näringslivet i vissa orter och områden där en sådan utveckling av samhällsekonomiska och sociala skäl var särskilt angelägen. De kommunala stödåtgärderna hade däremot till syfte att i första hand tillvarata den eg- na kommunens intresse. Från denna ut- gångspunkt kunde dylika åtgärder många gånger framstå som rimliga och berättigade exempelvis för att motverka rådande eller befarad arbetslöshet. Fall kunde givetvis fö- rekomma där kommunalt stöd kunde leda till även från allmänna synpunkter gynn- samt resultat. Allmänt gällde emellertid att kommunerna i sin stödverksamhet hade be- gränsade möjligheter att ta hänsyn till om den lokalisering de medverkade till var för- enlig med allmänna lokaliseringssynpunkter. Den kommunala subventionspolitiken kun- de därför i många fall komma i motsättning till principerna för den samhälleliga lokali- seringsverksamheten. Härtill kom att kom- munernas möjligheter att stödja enskilda fö- retag var starkt varierande. Det var inga- lunda säkert att en expansion av näringsli- vet främst borde eftersträvas i de kommu— ner som hade de bästa ekonomiska resur- serna att genom ekonomiskt stöd stimulera nyetablering och inflyttning av företag. Även från andra synpunkter ingav de kommuna- la subventionerna starka betänkligheter. Många kommuner hade lämnat stöd till fö- retag som inte visat sig vara bärkraftiga. Förklaringen härtill ville kommittén söka i att de kommunala myndigheterna inte hade haft tillräckliga insikter i företagsekonomisi ka och tekniska frågor. Den kommunala konkurrensen om företagen hade i andra fall lett till att stöd lämnats när något be- hov att kompensera företaget för extra kost—'
nader i samband med lokalisering av en in- dustrianläggning till en viss ort inte förele— gat. En del av företagets kostnader för etab— leringen överfördes därmed på kommunen utan att någon egentlig motprestation från företagets sida krävdes. Uppenbarligen kun- de det kommunala stödet därigenom få inte önskvärda konsekvenser från konkurrens- synpunkt. Ekonomiskt stöd syntes även i be- tydande omfattning lämnas till företag som på grund av bristande lönsamhet eller av andra skäl hade svårt att driva sin verk- samhet. Sådana åtgärder syntes i vissa fall kunna fördröja en anpassning av produktio- nen till ändrade marknads- och konkurrens- förhållande. Det förekom vidare, att kom- munerna erbjöd speciella förrnåner till före- tag, som stod i begrepp att flytta verksam— heten till en annan kommun. En dylik akti— vitet ingav betänkligheter med hänsyn bl. a. till att den kunde orsaka en från såväl före- tagsekonomiska som samhälleliga synpunk- ter felaktig lokalisering av olika produk- tionsenheter.
Kommittén uttalade den bestämda upp- fattningen, att kommunalt ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda företags lokali- sering och utveckling inte borde ifrågakom- ma.
Vad kommittén anförde gentemot kom- munala subventioner gillades av remissin- stanserna. Från skilda håll underströks dock kommunernas roll när det gällde att genom framsynt samhällsplanering skapa gynnsam- ma betingelser för företagsamheten.1
Kommunförbundet erinrade i sitt remiss- yttrande om att kommunernas strävan att söka bromsa en ogynnsam befolkningsut— veckling i vissa fall lett till kommunala stöd— åtgärder i form av s.k. industrisubventio- ner (borgensåtaganden eller län). Det hade även förekommit att statliga organ och före- tag vid lokaliseringar av sina verksamheter spelat ut kommunerna mot varandra och av- gjort lokaliseringen med hänsyn till erbjud- na kommunala subventioner. Det var för förbundsstyrelsen känt, att företagarför- eningar krävt kommunala borgensåtaganden
1 Prop. s. 130.
som förutsättning för statligt lån åt enskilda företagare. Förbundsstyrelsen, som hade uppmärksamheten riktad på dessa företeel- ser, delade kommitténs uppfattning att kom- munalt företagsstöd av nu nämnt slag inte borde få förekomma. Sådan subventionering torde emellertid ha spelat ut sin roll om till. räckliga statliga medel ställdes till förfogan- de för industrilokaliseringspolitiska åtgär- der. Det fanns därför inte anledning att överväga särskilda statliga åtgärder i syfte att förhindra icke önskvärda kommunala stödåtgärder.
Sveriges hantverks- och industriorganisa- tion framhöll i sitt yttrande att ett princi- piellt avståndstagande från kommunal sub- ventionering inte borde skymma blicken för det faktum att aktiv kommunalpolitik, som syftade till att knyta ny eller vidgad före- tagsamhet till orten hade att räkna med en offertgivning, där det kunde vara svårt att skilja på god kommunal service och fördold subvention, som, hållen inom måttliga grän— ser, tedde sig fullt försvarlig från vederbö- rande kommuns synpunkt.
Den allmänna opinionen inom och utom kommunerna torde i sista hand garantera att överdrifter på detta område var sällsynta. Organisationen poängterade, att en företags- vänlig inställning fortfarande saknades inom många kommuner och att å andra sidan kommuner med realistisk och positiv inställ- ning i många fall medverkat till en lokalise— ring av näringsföretag som från allmän syn- punkt måste bedömas som klart positiv och värdefull.
Landsorganisationen var skeptisk mot kommunernas förmåga att motstå subven- tionslinjen. Kommunerna skulle få stor be— tydelse för den regionala planeringen av den industriella miljön. För att uppnå en ekonomiskt riktig utveckling och fördelning var det enligt LO nödvändigt att skapa ju— ridiska garantier, så att inte kommunala subventioner ledde till en ur riksperspekti- vet ogynnsam lokalisering. LO räknade med att en ökad rådgivning i lokaliseringsfrågor och kommunblockreformen skulle minska dessa faror men inte helt undanröja dem. En lagstiftning ansågs därför påkallad.
I propositionen1 framhöll departements- chefen att kommunernas roll i en aktiv lo— kaliseringspolitik främst skulle vara att sör- ja för en förutseende planering och för att de samhälleliga investeringar som föll inom ramen för den kommunala kompetensen ut- byggdes och dimensionerades på ett sätt som svarade mot servicebehoven. Departements- chefen anförde vidare:
Däremot anser jag i likhet med kommittén och en så gott som enhällig remissopinion, att kommunala subventioner som syftar till att på- verka enskilda företags lokalisering och utveck- ling bör bestämt avvisas. De omfattande kom- munala initiativen under senare år i form av erbjudanden av varjehanda förmåner i syfte att förmå företag att etablera sig på orter, som utifrån lokala eller kommunalpolitiska bedöm- ningar ansetts behöva industriell förstärkning, har i många fall lett till direkta felinvestering- ar. Dylika icke samordnade aktioner låter sig långtifrån alltid förenas med en efter vidare samhällsekonomiska bedömningar förd lokali- seringspolitik och kan leda till att kommuner- nas ekonomiska möjligheter och villighet att erbjuda stöd blir avgörande för företagens lo- kalisering. Som en konsekvens av den statliga aktivitet som enligt mitt förslag skall bedrivas i lokaliseringsfrågor, varvid olika kommunala intressen i möjligaste mån skall beaktas, utgår jag från att något utrymme för kommunalt ekonomiskt engagemang på detta område icke längre skall föreligga. Jag anser mig således ha anledning räkna med att kommunalt stöd i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och utvidgning inte skall förekomma i fortsätt- ningen. Beträffande gränserna för kommuner- nas kompetens härvidlag ämnar jag föreslå KM:t att föranstalta om särskild utredning.
Riksdagen instämde i vad departements- chefen anfört.2
6.2.5 Lagstiftning och förslag i frågan under senare delen av 1960-talet
Efter förslag i kommunalrättskommitténs delbetänkande3 över det föreliggande upp— draget har borgerlig primärkommun genom lag (1968: 131) om vissa kommunala befo- genheter inom turistväsendet tillagts befo- genhet att vidta åtgärder för uppförande
1 Prop. s. 207. ? BoU 1964: 48 s. 34; rskr 408. 3 SOU 1967: 50.
och drift av turistanläggningar i den mån det är påkallat för att främja turistväsendet in- om kommunen. I propositionen1 framhöll departementschefen att befogenheten borde vara begränsad till vad som föranleddes av syftet med lagen, nämligen att undanröja det hinder för kommunala åtgärder på om- rådet som låg i att sådana åtgärder enligt praxis inte fick vidtas för andra än i huvud- sak kommunens egna medlemmar. De all- männa principerna som i övrigt gällde för den kommunala kompetensen borde alltså fortfarande gälla. Det betydde till en början att kommunal verksamhet på området inte borde få syfta till att ge kommunen affärs- vinst. Åtgärderna borde få vidtas i samma former som var tillåtna för motsvarande åt- gärder inom områden som redan nu föll in— om den kommunala kompetensen. I den mån kommun bedömde det lämpligt att ge stöd åt organisation eller enskilt företag — vilket kunde antas undantagsvis bli fallet — borde det alltså vara tillåtet. Därvid måste emellertid iakttas gängse principer för kom- munalt stöd nämligen att stödet stod i rim- lig relation till allmännyttan och att det in- te innebar otillbörligt gynnande av enskild person.
Parkeringskommittén har är 1968 fram- lagt förslag till parkeringslag.2 Enligt försla- get skall kommun äga inrätta och driva par- keringshus och andra parkeringsanläggning- ar samt genom upplåtelse av mark, läm- nande av lån, tecknande av borgen eller andra liknande åtgärder underlätta tillkoms- ten eller stödja driften av enskilda parke- ringsanläggningar.
Genom ändringar år 1969 (1969: 689) i förordningen (1940: 910) angående yrkes— mässig automobiltrafik m. in. har kommuns och landstingskommuns befogenheter be- träffande kollektivtrafik förstärkts. Kom- mun, landstingskommun eller kommunalt trafikföretag har numera företräde framför annan när det gäller tillstånd till linjetrafik med omnibus och kan även mot lösen tvångsvis överta trafiktillstånd från annan.
Genom lag (1970: 663) om vissa kommu- nala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade har kommun tillerkänts
befogenhet att i samverkan med arbetsmark- nadsmyndighet driva affärsverksamhet i syf- te att bereda arbetsanställning åt handikap- pade (se vidare härom s. 113).
6.3 Rättspraxis3
I 1947 års kompetensbetänkande behandla- des rättspraxis på förevarande område under rubriken Kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag samt Arbetslöshetshjälp. Den sammanfatt- ning som i det följande görs av rättsfallsma- terialet på området är huvudsakligen begrän- sad till avgöranden i tiden efter 1948 års kompetensreform. Flertalet av de kommen- terade rättsfallen finns refererade i bilaga 3.
Det tämligen omfattande rättsfallsmateria- let på området domineras av notisfall, om vilka brukar gälla att de inte får tillskrivas någon större generell räckvidd. Om såväl notisfallen som referatfallen — de egentliga prejudikatsfallen _ kan sägas att de sällan var för sig ger underlag för mera inträngan- de analys, närmast beroende på att utsla- gen ofta motiverats med allmänna hänvis- ningar till utredningen i målet utan att an- ge hur fakta och data i målet påverkat ut- gången och föranlett att den klandrade kom- munala åtgärden bedömts som kompetensen- lig resp. kompetensöverskridande. Detta kan i sin tur i flertalet fall antas bero på att pro- cessmaterialet, för vilket parterna har att svara, varit otillräckligt för klargörande överväganden. Den avsaknad av i egentlig mening rättslig precision som på goda grun- der utmärker själva kompetensregeln i 3 & KL går sålunda igen i rättsfallsmaterialet och inbjuder därmed till varsamhet när det gäller att gruppera och dra generella slutsat- ser av rättsfallen.
Allmänt kan sägas att rättspraxis under den undersökta perioden liksom tidigare iakttagit restriktivitet vid bedömning av kommunala åtgärder i riktning mot en ytter-
1 1968144 8. 20. 2 SOU 1968:18.
3 Flertalet under 6.3 åberopade rättsfall är återgivna i bil. 3.
ligare integrering av kommunal verksamhet och näringsliv än den som föranleds av sär- skilda uttalanden i motiven till 1948 års kompetensreform, speciallagstiftningen och kommunernas hävdvunna befogenheter på de 5. k. kommunala affärsverkens område.
Praxis under perioden innebär ett fullfölj- ande av de principer som kunde iakttas i rättstillämpningen vid 1948 års kompetens- reform och av de förväntningar om besvärs- prövningens anpassning till den ekonomiska, sociala och tekniska utvecklingen, som då uttrycktes.
6.3.1 Åtgärder i huvudsakligt syfte att tryg- ga kommunmedlemmarnas behov av viktiga- re tjänster och förnödenheter
A. Vid kompetensreformen noterades att rättspraxis inte beredde några hinder för kommunalt engagemangi sådana verksam- heter av monopolkaraktär (energiverk och andra ledningsverk) som tillhandahöll nyttig- heter eller tjänster, som var oumbärliga för kommunens medlemmar i gemen och vars handhavande tilldrog sig ett betydande all- mänt intresse. Detsamma kan sägas beträf- fande senare rättstillämpning och belyses av fallet 1967 I 29. Här ansågs kommun oför- hindrad att köpa en minoritetspost av aktier i ett enskilt bolag som ombesörjde eldistribu- tion i kommunen. Att bolaget genom dotter- företag drev för den kommunala kompeten- sen i princip främmande industriell rörelse ansågs inte böra hindra köpet, enär kommu- nens intresse av att få insyn och inflytande över eldistributionen inte kunde förverkligas på annat sätt.
I motiven erinrades om att taxor för anli- tande av ifrågavarande kommunala anord- ningar inte ansågs få bestämmas så att de medförde ren företagarvinst. Denna rätts- grundsats konfirmerasi fallet 1958 ref. 7, som indirekt fastslår att avgifterna inte får väsentligt överstiga en efter företagsekono- miska grunder beräknad självkostnad.
B. I motiven noterades vidare att praxis över huvud intagit en positiv hållning till kommunala insatser på kommunikationsvä-
sendets område. Motsvarande iakttagelse kan göras även i senare praxis.
Kommun har ansetts kunna engagera sig i tillskapande av flygfält genom markanskaff— ning (1970 C 326) och borgensåtagande (1969 ref. 26). I sistnämnda fall yttrade RegR bl. a. att det fick anses utgöra en kom- munal angelägenhet att genom ekonomiskt stöd främja anläggandet av ett flygfält i syfte att skapa ökade kommunikationsmöj- ligheter för orten.
Frågan om kommuns befogenhet att till- godose behovet av hotell och restauranger i tätorter belyses av två rättsfall av senare da- tum (1968 K 726, 1968 K 728). Av fallen framgår att kommun får tillskapa sådana an- läggningar om de befintliga anläggningarna med hänsyn till omfattning, standard och omständigheterna i övrigt framstår som otill- räckliga och behovet av anläggningar inte kan väntas bli tillgodosett genom insatser av enskilda företag och personer.
I fallet K 726 synes det ha varit klart att anläggningen under en avsevärd tid fram- över inte helt skulle kunna bära sina kostna- der, men denna omständighet, på vilken kla- ganden väsentligen grundade sin talan, läm- nades utan kommentareri Rengsi övrigt tämligen utförligt motiverade utslag. Detta lär inte betyda att RegR skulle vara beredd att utan begränsningar godtaga ekonomiska uppoffringar för hotelländamål. Redan i den allmänna behovsprövningen får anses ligga att den kommunala insatsen framstår som ekonomiskt försvarlig med hänsyn till rådan- de och väntade förhållanden på orten.
De båda ovan behandlade avgörandena ligger i linje med en del mindre utförligt mo- tiverade äldre avgöranden (1946 S 391, 1952 I 165, 1957 I 141, 1964 I 61 och 1965 I 39).
Kommun har ansetts kunna engagera sig i trafikföretag av olika slag. Kommuner på Öland har sålunda ansetts äga teckna borgen åt enskild person för köp av färja i syfte att trygga eller få till stånd färjetrafik med fast- landet (1960 I 186, 1963 I 135).
Kommunalt beslut om ekonomiskt under- stöd till enskild bilfärjetrafik över Öresund har i visst fall upphävts enär beräknings—
grunderna för stödet varit sådana att beslu- tet ansetts stå i strid med reglerna i 20 å hamntaxekungörelsen om trafikanternas lik- ställdhet i fråga om hamnavgifter (1960 I 187). Av de skiljaktiga meningarna i detta mål synes emellertid framgå att förekomsten av bilfärjetrafik kan vara av sådan betydelse för en kustkommun att kommunen kan ha rätt att engagera sig däri genom ekonomiskt stöd till enskild redare i den mån det verkli- gen behövs för att trafiken skall förekomma.
Såsom framgår redan av de ovannämnda fallen lägger praxis i och för sig inte hinder i vägen för insatser som innebär att viss en. skild trafikutövare får fördelar framför and— ra. Men det förutsätts då att de samhälleliga trafikintressena av insatsen är så starka att den enskilde trafikutövarens eventuella för- delar blir av klart underordnad betydelse. Kommunalt beslut om att bevilja lån till en person för förvärv av andel i taxirörelse har i enlighet härmed ansetts kompetensöver- skridande när det inte framgått att lånet ut- gjort en förutsättning för taxirörelsens fort- bestånd (1968 K 283). RegR framhöll här att beslutet fick anses innebära ett ur kom- munalrättslig synpunkt obehörigt understöd- jande av enskild person. RegR:s motivering i övrigt innebar ett erkännande av att det i och för sig kunde ligga i kommunens intres- se att den ifrågavarande taxirörelsen upp- rätthölls.
Ett annat exempel där allmänna trafikin- tressen kan tänkas i någon mån ha inverkat på kompetensprövningen utgör fallet 1968 K 1587, där kommunal medverkan vid till- skapandet av en lastbilscentral genom bor- gensåtagande för enskild person ansetts kompetensenlig av KM:t i statsrådet.
Avgörandena rörande kommuns kompe- tens på förevarande område går i samma riktning som äldre rättspraxis angående kommunalt stöd åt eller deltagande i buss- trafik (1926 ref. 25, 1928 S 234, 1939 S 149), sjötrafik (1916 C 5, 1951 I 157) och järnvägstrafik (1910 ref. 102, 1929 ref, 74, 1932 S 220).
C. I motiven framhölls också att en posi- tiv inställning hos praxis i första hand borde
förväntas i fråga om sådana företag som på ett eller annat sätt anknöt till redan befintlig kommunal verksamhet. Som exempel på vad som åsyftades nämndes stuveriverksamhet i kommunal hamn, biografrörelse i av kom- mun disponerad allmän samlingslokal, samt förädling och försäljning från kommunalt grustag. Några rättsfall under perioden ut- ökar eller befäster exempelsamlingen.
Kommuns beslut att inrätta och driva av- giftsfinansierad körskola har ansetts kompe— tensenligt (1965 ref. 43, 1968 K 1770). I bå- da fallen avsåg vederbörande kommun att driva verksamheten utan vinst. I notisfallet framhöll RegR att i dagens samhälle beho- vet av körkort för medborgarna i gemen framstår som särskilt starkt med hänsyn till yrkesutövning och fritidsverksamhet och att det mot den bakgrunden får anses falla inom den kommunala kompetensen att aktivt en— gagera sig i utbildning av motorförare.
Såsom kompetensenligt har ansetts beslut om kommunalisering av kioskrörelse med godsmottagning och försäljning som bedrevs i kommunägd busstation (1953 I 107). Kioskhandel är annars en verksamhet som i princip ansetts falla utanför kommuns all- männa kompetens (1965 ref. 17, 1968 K 1198, 1970 C 239).
Kommunalt beslut att genom förskottslik— vid och kapitaltillskott stödja ett kommun- ägt aktiebolag, som drev grustagsrörelse har ansetts kompetensenligt (1964 I 86). Läns- styrelsen fäste i sitt utslag avseende vid arten av bolagets verksamhet. — Verksamhet av ifrågavarande slag har såtillvida samband med annan kommunal verksamhet att kom- munen vanligen är storförbrukare av grus och sand i sitt väg-, gatu- och bostads— byggande. Möjligen kan fallet också ses som exempel på utnyttjande av kommunala na- turtillgångar, något som alltid ansetts ingå i kommuns kompetens. Kommun anses exem- pelvis ha rätt att kommersiellt utnyttja jord- bruks- eller skogsfastigheter som kommun av ålder, genom donationer eller på liknande speciell grund blivit ägare till eller som kom- munen kan ha förvärvat som markreserv för samhällsbyggandet (1951 I 70, 1958 I 52).
Ett annat exempel på anknytningseffekter
ges i fallet 1968 K 61, där stads beslut att från stadsträdgården skulle idkas försäljning av plantskoleväxter till allmänheten ansågs kompetensenligt, enär verksamheten fick an- ses ha ett naturligt samband med hållandet av ifrågavarande stadsträdgård.
I detta sammanhang kan också nämnas att kommun ansetts oförhindrad att kommu- nalisera skolskjutsverksamhet (1962 I 82, 1963 I 188). Därvid har invändning om att verksamheten inte överensstämt med villkor för statsbidrag ansetts sakna betydelse för kompetensfrågan. Invändningar av innebörd att åtgärden varit obehövlig och att verksam- heten lika väl kunnat fullgöras med anlitan- de av den enskilda yrkesmässiga trafiken har varit verkningslösa.
D. När det enskilda initiativet viker eller bortfaller på ett visst område kan detta, som framgått av det föregående, medverka till att ge rättsligt utrymme för kommunala åtgär- der. Frågan i vad mån kommun kan tiller- kännas befogenhet att på sådan grund befat— ta sig med lokal varuförsörining belyses i fallet 1970 C 260, som gällde kommunal borgen åt en livsmedelshandlare för uppfö- rande av affärslokal i ett mindre samhälle, där tidigare affärsrörelsen upphört och orts- befolkningen i huvudsak blivit hänvisade till livsmedelsbussar och butiker i andra samhäl- len. RegR fann förhållandena sådana att det i och för sig fick anses falla inom ramen för kommunens uppgifter att vidtaga lämpliga åtgärder för att främja varuförsörjningen på orten men upphävde likväl det kommunala beslutet. Avgörande var därvid dels att den kommunala insatsen skedde genom ekono- miskt stöd till rörelseidkare och dels att va— ruförsörjningen i orten, ehuru inte helt till- fredsställande, dock ansågs ordnad i den omfattning som numera kunde anses från ekonomisk synpunkt försvarlig inom lands- bygdsområden i allmänhet. Beslutet ansågs inte förestavat av ett så betydande allmän- intresse, att dess karaktär av stödåtgärd till förmån för enskild person vid sidan därav framstod som oväsentlig.
E. Kommunerna driver i betydande om-
fattning affärsrörelse och annan verksamhet genom särskilda rättssubjekt, främst aktie— bolag och stiftelser, i vilka kommunen ge- nom dominerande aktieinnehav eller eljest har ett bestämmande inflytande.1 Denna form för kommunal verksamhet har i prin- cip godtagits i rättstillämpningen, när det gällt avgränsade verksamheter inom den oreglerade sektorn, ehuru de särskilda rätts- subjekten är undandragna kommunalrättslig kontroll. Hithörande frågor belyses i ett antal fall som avsett besvär över kommu- nala beslut att bilda särskilt rättssubjekt och anslå medel till dess verksamhet (1963 1193, 1965 I 70 och 148, 1966 ref. 7, I 15 och I 18 samt 1967 K 1471). Minimikravet för att ett sådant beslut skall anses kompetens- enligt synes vara att den i bolagsordningen eller stadgarna angivna verksamheten är begränsad till verksamhet som typiskt sett kan godtas som kommunal. Avseende fästes även vid andra omständigheter. Såsom framgår av majoritetsmeningen och dissen- serna i fallet 1966 ref. 7, kan en i förhål- lande till den avsedda verksamheten alltför omfattande medelsanvisning resp. balans mellan dessa faktorer vara omständigheter som självständigt påverkar kompetensbe- dömningen. I fallet 1966 I 18 ges exempel på att kommunal medelsanvisning till kom- munägt särskilt rättssubjekt någon gång kan vara kompetensenligt ehuru rättssubjektet driver verksamhet som inte godtas som kommunal.
6.3.2 Allmänt näringsfrämjande åtgärder
I motiven framhölls att det fick anses tillhö- ra kommuns befogenhet att allmänt befräm- ja näringslivets utveckling inom kommunen. Som exempel härpå nämndes iordningsställ- ande av byggklara industriområden med tra- fikleder, stickspår, vatten och avlopp m.m. samt anskaffning och iordningställande av särskilda byggnader där ett flertal verkstäder för hantverk och småindustri kunde inrym- mas. Dylika och därmed jämförliga åtgärder ansågs på grund av sin allmänna natur falla inom kommunens kompetensområde. De var
1 Se bolagsbet. SOU 1965:40 s. 11—37.
visserligen ofta ägnade att minska driftskost- naderna för vederbörande rörelseidkare men de hade inte karaktären av individuella för- måner.
Rättspraxis under perioden har ytterliga- re exemplifierat och nyanserat här åsyftade befogenheter.
Några hithörande fall har redovisats tidi- gare i kommitténs betänkande ”Kommuna- la befogenheter inom turistväsendet” (SOU l970:50) s. 54—56. Ehuru kommunen nu- mera har vidgade befogenheter inom turist- väsendet har dessa avgöranden fortfarande ett principiellt intresse. Såsom lagligt har an- setts anslag till enskild sammanslutning för anordnande och drift av turistbyrå i kommu- nen (1952 I 263), uppförande av byggnad för turistbyrå och restaurang (1953 I 239) samt ekonomisk garanti eller anslag för fest- spel och andra för turistnäringen i kommu- nen betydelsefulla evenemang (1956 I 27, 1958 I 225 och 1966 1152).
Andra exempel utgör fallen 1955 I 122 och 1966 I 101, som båda avsåg kommunalt stöd åt varuutställningar. I det första fallet var fråga om tillstånd för Göteborgs stad att teckna borgen för lån åt stiftelsen Svenska Mässan för uppförande av en mässbyggnad, som bl. a. skulle innehålla lokaler åt stadens nämnder. KM:t inhämtade i underställ- ningsmålet RegR:s utlåtande huruvida sta- dens borgensåtaganden, i vad dessa gällde lokaler i byggnaden, som inte var avsedda för stadens nämnder, var att anse som en kommunal angelägenhet. RegR fann med hänsyn till i målet upplysta förhållanden de i remissen avsedda borgensåtagandena böra anses utgöra en kommunal angelägenhet och KM:t i statsrådet biföll ansökningen. Av den kortfattade notisen kan man inte utläsa vad som avses med i målet upplysta förhållan- den. Stadens intresse av att få lokaler i bygg- naden för sina nämnder har sannolikt i nå- gon mån inverkat på bedömningen. — I 1966 års fall ansågs anslag å 200 000 kr för ve- derlagsfritt tillhandahållande av mark, fram- dragande av ledningar, upplåtelse av lokaler rn. m. åt enskild person för anordnande av nordisk fritids- och jordbruksutställning i Vadstena vara en stadens angelägenhet. LSt
hänvisade här till den betydelse utställning— en måste anses ha för stadens näringar och till arten av det lämnade stödet. Dessa skäl synes ha godtagits av RegR. Exempel på ett kompetensenligt landstingskommunalt enga- gemang av liknande slag ges i fallet 1969 C 113. — En negativ gränsmarkering ges i fal- let 1968 K 831. Där upphävde RegR som kompetensöverskridande ett beslut av full- mäktige i Götene köping att teckna fem an- delar å 1 000 kr i West Expo AB, som enligt bolagsordningen hade till föremål för sin verksamhet att driva utställnings. och kon— sultverksamhet samt idka annan i samband därmed stående rörelse. Som motivering an— förde RegR att den verksamhet som avsågs skola utövas av bolaget inte kunde anses va- ra av sådan natur att förvärvet av andelar i bolaget kunde bedömas som en köpingens angelägenhet. Enligt klagandens uppgifter i målet skulle bolaget tillhandahålla perma- nent utställningslokal i Skara åt industrifö- retagen i området samt aktivt verka för för- säljning av utställarnas produkter. Till skill- nad från de mera traditionella varumässor- na synes West Expo i första hand varit av- sedd som ett slags försäljningsorgan för in- dustrin i regionen. Man får anta att sist- nämnda förhållande åsyftats med RegR:s hänvisning till verksamhetens natur.
Till de allmänt näringsfrämjande åtgär- derna kan hänföras tillhandahållande av mark till det enskilda näringslivet för dess lokaler och övriga anläggningar (1964 I 12).
Praxis synes inte uppställa något hinder mot att kommun tillämpar en generell låg- prislinje i sin med avseende på näringslivet förda markpolitik (se 1967 K 769 och RegR:s motivering i fallet 1965 I 144). I princip tar praxis emellertid avstånd från in- dividuella prisförmåner. Det vederlag kom- munen betingar sig får inte i enstaka fall vä- sentligt underskrida markens verkliga värde (1954 I 215, 1957 I 157). Prövningen av förhållandet pris—markvärde synes ske på ett sätt som lämnar breda handlingsmargi- naler för kommunen (1955 I 185, 1956 I 83, 1957 I 157, 1966 I 57).
De vederlagsprinciper som gäller vid åt- gärder för markförsörjning åt näringslivet
torde i tillämpliga delar gälla även när kom- munen tillhandagår näringslivet med sådan service som kommunen håller för bebyggel- sen i allmänhet, exempelvis från energi- och värmeverk. Avgifterna får i princip inte sät— tas så att viss nyttjare får förmåner som inte under motsvarande förhållanden kommer annan nyttjare till del (1949 I 211).
Praxis har i åtskilliga fall prövat frågor om kommuns befogenhet att tillhandahålla lokaler åt näringslivet.
Grundsatsen om allmäninriktning har här ansetts överträdd när fråga varit om uppfö- rande av byggnad för huvudsakligen ett en- då företag (1952 I 271, 1962 I 40, 1962 I 245, 1964 I 25, 133, 1966 I 15, 37, 102, 129, 1967 K 767). Bedömningen har blivit densamma i mål om förvärv av byggnad, när kommunen avsett att använda byggna- den för sådant ändamål som ovan nämnts, exempelvis för uthyrning till säljaren—före- tagaren (1966 I 25, 1967 ref 35), eller kom- munen varit ur stånd att påvisa något aktu. ellt kompetensenligt behov av byggnaden (1963 I 199, 1965 I 144).
De nämnda fallen avser industrilokaler. Samma ståndpunkt har emellertid intagits till lokalhållning för handeln (1970 C 108), där praxis även i andra hänseenden ställt sig restriktiv (1966 I 171, 1969 K 673).
En mera positiv belysning av kommuns befogenhet på förevarande speciella område ges i ett antal rättsfall, där fråga varit om lagligheten av kommuns beslut att bilda sär- skilt rättssjubjekt för lokalhållningsändamål eller att tillskjuta medel till sådant rättssub- jekt.
Beslut härom har ansetts kompetensenligt när föremålet för det särskilda rättssubjektets verksamhet enligt bolagsordning eller stad- gar varit att »tillgodose hantverkets och småindustrins behov av arbetslokaler ge- nom anskaffande och iordningställande av särskilda byggnader där ett flertal verkstä- der kan inrymmas» (1966 ref. 7), att »upp föra, köpa, sälja och förvalta fastigheter för beredande av lokaler för hantverk och små- industri samt att bedriva annan därmed för- enlig verksamhet» (1965 I 70) och att »upp- föra och uthyra lokaler för hantverk och
Det kommunala beslutet har emellertid ansetts kompetensöverskridande när ända- målet med rättssubjektets verksamhet varit att >>bygga och förvalta industri- och hant- verksfastigheter ävensom utöva därmed för- enlig verksamhet» (1963 I 193) eller att »uppföra och förvalta byggnader för indu- striellt ändamål ävensom bedriva annan där- med sammanhängande verksamhet» (1967 K 1471).
Oavsett verksamhetens ändamål enligt bo- lagsordning eller stadgar har kommun an- setts överskrida sina befogenheter när fråga varit om lån eller borgensåtagande till rätts- subjektet för uppförande av industribygg- nad, att uthyras till ett enda enskilt industri- företag (1966 I 15, 1967 K 767) eller om medelstillskott för att gottgöra hyresbortfall som uppkommit genom att ett enskilt före- tag befriats från att erlägga hyra för lokaler som företaget hyrt av det särskilda rättssub— jektet (1967 K 1477).
Beträffande olika speciella frågor röran- de kommuns mellanhavande med särskilda rättssubjekt av hithörande slag; se 1966 I 115 (inhibitionsfråga), 1966 I 18 (tillfälligt lån för ändringsarbeten på fastighet) och 1970 C 257 (överföring av icke kompetens- enlig anläggningstillgång).
6.3.3 Kommunalt engagemang i eller kom- munalt stöd till företag vars verksamhet i och för sig faller utanför kommuns kompe- tens
I motiven till 1948 års kompetensreform framhölls att behovet av att skapa arbetstill- fällen åt arbetslösa eller att hindra hotande arbetslöshet kunde ge kommun befogenhet att igångsätta och driva företag, vars verk- samhet eljest inte omfattades av kommunens kompetens. Särskilt ansågs det angeläget att kommunerna ägde befogenhet att genom lån, tecknande av borgen eller annorledes medverka till uppehållande av driften vid in- dustrier eller andra företag i sådana fall där nedläggning eller inskränkning i driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen. Däremot ansågs det synnerligen tvivel-
aktigt om stödåtgärder i syfte att skaffa kommunen ökat skatteunderlag eller åstad- komma andra liknande effekter, som i och för sig kunde vara gynnsamma för den egna kommunen, borde vara tillåtna. Efter en dis- kussion rörande de omständigheter som tala- de för och mot sådana stödåtgärder stanna- de man vid att tills vidare godta dåvarande rättspraxis, som konstaterades vara restrik- tiv. Det förklarades uttryckligen att införan- det av allmänintresset inte för det dåvaran- de innebar någon utvidgning av kommuns befogenhet på området.
Hur rättstillämpningen under perioden ställt sig till kommunala insatser inom vad som kan kallas näringslivets område fram— går delvis av de begränsningar som enligt det föregående gäller i fråga om kommunala en- gagemang i verksamheter av affärsmässig art i huvudsakligt syfte att tillhandahålla tjäns- ter och förnödenheter till kommunmedlem- marna i gemen och i fråga om kommuns be- fogenhet att allmänt främja näringslivet. Sammanfattningsvis kan rättstillämpningen sägas formulera huvudregeln att insatser som faller utanför dessa begränsningslinjer är otillåtna. I de många rättsfall som illustre- rar huvudregeln har i flertalet fall fråga va- rit om engagemang i industrin. Rättsfallsma- terialet ger en katalog över åtgärder som en- ligt huvudregeln anses kompetensöverskri- dande. Som exempel kan nämnas aktieteck- ning (1970 C 240) kreditstöd genom lån eller borgensåtaganden (1961 I 49, 186), kontantbidrag (1954 I 89), eftergift av ford- ran eller säkerhet för fordran (1952 I 157, 1967 K 822), betalningsåtagande utan mot- prestation (1952 I 272), köp av fastighet för uppenbart överpris (1964 I 30), överlåtelse av mark vederlagsfritt eller till väsentligt un- derpris samt köp av mark i syfte att överlå— ta marken på dylika villkor (1952 I 62, 1954 I 215, 1957 I 157, 1968 ref. 18), vederlags- fria arbeten på annans industrimark (1961 I 185), köp av maskiner för uthyrning eller försäljning (1953 I 214).
Åtgärder av exemplifierat slag har godta— gits endast när de ansetts påkallade på grund av rådande eller befarad arbetslöshet i kom- munen. Bedömningen har emellertid varit
restriktiv och exemplen på fall där åtgärder på denna grund befunnits kompetensenliga är fåtaliga i förhållande till antalet prövade fall. Den arbetslöshet som avses motverkad eller avvärjd skall vara av viss icke obetydlig omfattning för att vinna beaktande (1959 I 203, 1962 I 203). Den kommunala insatsen skall stå i rimlig proportion till de åberopade sysselsättningssvårigheterna (1960 I 137). vara försvarlig till sin omfattning (1969 K 837) och ha avsevärd betydelse för att hind— ra eller motverka svårigheterna (1959 I 137, 1962 I 121, 1964 I 25). Intresset av att av- hjälpa dold arbetslöshet (1966 I 102) eller att åstadkomma en lämplig differentiering av näringslivet (1962 ref. 1) har inte ansetts kunna legalisera stödinsatser. När kommun tidigare engagerat sig ekonomiskt i ett före- tag har kommunens intresse av att skydda sig mot ekonomisk förlust kunnat medverka till att legalisera ytterligare ekonomiska in- satser (1969 K 837). Det kvantitativt bety- dande rättsfallsmaterialet på området (se sakregistret till bilaga 3) ger inte underlag för närmare konkretisering av förevarande befogenhet.
6.4 Undersökningar av omfattning och ef- fekter av kommunalt företagsstöd av lokali- seringspolitisk art
Frågan om omfattningen och effekten av kommunal lokaliseringsaktivitet med avseen- de på näringslivet har vid ett flertal tillfällen varit föremål för undersökningar i såväl statlig som enskild regi, Undersökningar av sådant slag finns redovisade i 1951 års loka- liseringsbetänkande,1 i en av biträdande di- rektören i Skattebetalarnas förening Ulf Öje- man år 1961 utgiven skrift »Kommunala in- dustrisubventioner», i Industriförbundets tidskrift 1963/6, i 1963 års lokaliseringsbe— tänkande samt i en av civilekonomen Inge- mar Eliasson inom Ekonomiska forsknings- institutet vid Handelshögskolan i Stockholm utarbetad skrift »Kommunernas stöd till fö- retag 1964—1966» (stencil 1968).
I 1951 års lokaliseringsbetänkande pre— senteras en undersökning rörande städer och
1 SOU l951:6.
Grundmaterialet för denna undersökning var en inom Svenska stadsförbundet gjord sammanställning av där tillgängligt material rörande kommunal lokaliseringsverksamhet. Materialet hänförde sig till senare delen av 1940-talet samt 1950-talet.
Beträffande allmänt näringsfrämjande åt- gärder noterades att ett 70—tal städer och kö- pingar under de senaste åren inrättat kom— munala organ som verkat för utvecklingen av näringslivet i orten.
Praktiskt taget varje stad eller större kö- ping hade vidtagit åtgärder av olika slag för att få företag lokaliserade till orten. Undan— tag utgjorde egentligen bara de största stä- derna.
Undersökningsmaterialet ansågs visa att ekonomiska stödåtgärder till förmån för så— väl enskilda företag som för statliga och landstingskommunala verk och inrättningar varit synnerligen vanliga och i flertalet fall även av betydande storlek. Beloppet av den totala ekonomiska insatsen var inte möjlig att få fram men det ansågs att understödet vissa år uppgått till miljonbelopp.
I närmare hälften av de undersökta fallen av ekonomiskt stöd till enskilt företag hade stödet lämnats till företag som redan var etablerat på orten men övervägde att flytta till annan ort.
I syfte att belysa de olika formerna för in- dividuella stödåtgärder redogjorde utred- ningen för ett 20-tal exempel på industristöd i lika många städer eller köpingar. Den ojämförligen vanligaste formen för industri- stöd angavs vara upplåtelse av mark kost— nadsfritt eller till nedsatt pris. De påträffa- de fallen av sådant stöd sades vara legio.
Vid sidan av de individuella stödåtgärder- na hade utredningen påträffat ett stort antal fall av kollektiva stödåtgärder i form av un- derpriser på mark och kommunal service. Utredningen fann anledning förmoda att detta stöd inneburit betydande tillskott till näringslivet och verksamt bidragit till för- skjutningar i den naturliga lokaliseringen.
Av kommunala förmåner till statliga verk och inrättningar gav utredningen ett tio- tal exempel på vederlagsfria upplåtelser av
mark m.m. till försvaret, det statliga dom- stolsväsendet och telegrafväsendet. I flera fall hade den kommunala insatsen gjorts se- dan lokaliseringcn blivit ett faktum. Å and- ra sidan hade enligt utredningen otvivelak- tigt förekommit fall där de kommunala åta- gandena kunnat inverka på lokaliseringen.
Den av Öjeman redovisade utredningen hänför sig till landskommunerna i Uppsala län. Undersökningen gjordes vid årsskiftet 1960/61 genom telefonintervjuer med ve- derbörande kommunalkamrer eller kommu- nalkassör.
Av länets 22 landskommuner var 16 ty- piska jordbrukskommuner med en eller ett par mindre tätorter. Tre av kommunerna betecknades som övervägande industribeto- nade medan resterande tre var blandade kommuner där hälften av befolkningen ar— betade i jordbruk medan andra hälften bod- de i samhällen och sysselsattes i industrier, verkstäder och servicenäringar.
Allmänt kunde konstateras att flertalet av kommunerna bedrev informationsverksam- het angående kommunens möjligheter som industriort. Alla kommuner var öppna för diskussion beträffande olika villkor om en företagare visade intresse för kommunen och kommunen kunde övertygas om att fö- retaget var solvent och hade goda framtids- utsikter.
Det praktiskt taget enda skälet till att jordbrukskommunerna försökte öka indu- strialiseringen i kommunen var att man vil- le motverka avfolkningen. I något fall upp- gavs som ytterligare skäl att man inte ville bli »sovkommun» till Uppsala. Även i de industribetonade kommunerna förelåg på några håll en viss rädsla för att kommunen skulle få en sådan funktion. Det vanligaste skälet till ökad industrialisering var i dessa kommuner önskemålet att bereda sysselsätt— ning för kvinnlig arbetskraft. I något fall ha- de ett viktigt skäl för industrialiseringspoli- tiken varit önskemål att få småindustri till orten och därigenom differentiera närings- livet.
Det ojämförligt vanligaste industristödet lämnades genom markpolitiken. Nio av de 22 landskommunerna tog vid markförsälj-
ning endast ut råmarkspriset och avstod från att skaffa täckning för förekommande kost- nader för gator, vägar, vatten och avlopp m. m. I en kommun överlät man marken till företagaren för råmarkspris men lämnade kredit för köpeskillingen mot toppinteck- ning. Krediten gällde för obestämd tid och löpte med 1/4 % ränta. Endast tre av kom- munerna tog ut verklig kostnad för marken inklusive kostnader för vägar, vatten och av- lopp m.m. Resterande tio kommuner hade inte sålt någon mark till enskilda företag. För att underlätta lösningen av vatten- och avloppsfrågan hade dock en av dessa kom- muner gått i borgen för ett lån som vederbö- rande företag upptagit för detta ändamål.
Den andra huvudformen för kommunalt stöd till enskilda företag var borgensåtagan- de. Elva av de 22 kommunerna hade gått i borgen för enskilda företag, som regel i två eller tre fall per kommun. I allmänhet hade åtagandena inrymts i den underställningsfria lånerätten. I två fall hade borgensåtagandet skett efter tillstånd av KM:t.
Övriga stödformer såsom lån, bidrag o. dyl. var ovanliga. En kommun hade lämnat tio-årigt amorteringslån å 150 000 kr. mot marknadsränta. En annan kommun hade uppfört en fabriksbyggnad och uthyrt den till enskild företagare mot underhyra.
Den gjorda undersökningen ansågs ge en uppfattning om vilka stödåtgärder som nu var vanligast och hur de motiverades. I regel hade kommunerna med hänsyn till den kom- munala konkurrensen om de enskilda företa— gen sett sig tvingade att ge favörer av olika slag. I många kommuner hade man ansett denna utveckling i och för sig olycklig.
I Industriförbundets tidskrift redovisas re- sultatet av en frågeundersökning hos kom- munerna rörande kommunal lokaliseringsak- tivitet under femårsperioden 1958—1962.
Ett särskilt frågeformulär utsändes i bör- jan av år 1963 till samtliga kommuner och svar erhölls från 927 av rikets dåvarande 1 006 kommuner.
I fråga om informationsverksamhet visa- de undersökningen att 125 kommuner under undersökningsperioden genom reklam— och upplysningsverksamhet sökt stimulera före-
tag att etablera sig i kommunen. Enbart an- nonsering i samma syfte bedrevs av 321 kommuner. Något mer än hälften av antalet tillfrågade kommuner sökte i någon form sprida kunskaper om kommunens möjlighe- ter att ta emot nya industrier och de förde- lar som en sådan lokalisering kunde innebä- ra för företagen. Verksamheten var vanliga- re bland städer (69 %) och köpingar (74 %) än bland landskommuner (46 %).
Kostnader för annonsering och reklam under perioden uppgick för samtliga kom- muner till 2,1 milj. kr. Betydande skillnader förelåg mellan olika kommuntyper. För stä- derna var genomsnittet 16 000 kr., för kö- pingarna 4 000 kr. och för landskommuner- na 1 600 kr. Stor spridning förelåg dessutom inom de olika kommuntyperna.
En av frågorna gällde antalet nyetable- ringar av företag som vid starten hade minst 10 anställda. Med företag avsågs även »kommunala verk och kommunalägda före- tag». Särredovisning av enskilda och kom- munala företag skedde ej.
Totalt redovisades för perioden 1 100 ny- etableringar, fördelade på 401 kommuner; 52 % av nyetableringarna hade skett i städer och köpingar.
Av de 1 100 nyetableringarna blev 496 föremål för kommunalt stöd i 271 kommu- ner. Närmare hälften av samtliga nyetable- ringar erhöll således stöd i drygt en fjärde- del av rikets dåvarande kommuner.
Flertalet eller 155 av de 271 stödkommu- nerna hade lämnat stöd till en enda nyetable- ring; kommunerna hade vardera lämnat stöd åt 2—3 nyetableringar; 22 kommuner hade vardera lämnat stöd åt 4—11 nyetablering- ar.
Det förekom relativt sett flera stödkom- muner bland städerna (38 %) än bland kö- pingar (34 %) och landskommuner (27 %).
Ett 130-tal kommuner, som inte fått nå- gon nyetablering under perioden, hade ge- nom löften om ekonomiskt stöd försökt sti- mulera företag till nyetablering på orten.
Av stödformerna var borgen det vanligas- te förekommande nyetableringstödet. 130 kommuner hade under perioden lämnat stöd i den formen. De därnäst vanligaste stöd-
formerna var underpris på mark (ca 110 kommuner), låga hyror (ca 80 kommuner) och lån (ca 65 kommuner). Ett 30-tal kom- muner hade tillämpat underpriser på el, vat- ten m. m. Ett liknande antal kommuner ha— de gett stöd i forrn av underpris vid försälj- ning av industribyggnader resp. flyttnings- bidrag. Endast ett fåtal kommuner hade lämnat stöd i form av aktieteckning. Eko- nomiska stödåtgärder för att behålla redan existerande företag hade vidtagits av 234 kommuner. Närmare 2/5 av dessa kommu- ner hade lämnat stöd även åt nyetablering- ar.
Ungefär hälften av rikets kommuner hade under perioden lämnat stöd åt nyetablerat eller redan existerande företag.
En jämförelse mellan lokaliseringsverk- samhet och sysselsättningsutveckling visade att antalet stödkommuner med negativ sys- selsättningsutveckling var något mindre än antalet stödkommuner med positiv syssel- sättningsutveckling.
Undersökningsmaterialet gav vidare vid handen att städer eller kommuner med stor folkmängd eller centralort ofta hade hög 10- kaliseringsaktivitet. Det ansågs också kunna utläsas att de kommuner som haft många nyetableringar under perioden bildade en grupp med naturliga förutsättningar för in- dustriell utveckling och låg lokaliseringsak- tivitet. Bland kommuner med få nyetable- ringar fanns en markant övervikt av stöd- kommuner.
I fråga om lokaliseringsaktivitetens regio- nala fördelning kunde konstateras en rela- tiv stor aktivitet i sydöstra och norra Sveri- ge samt i Skaraborgs län. I dessa delar av landet hade framförallt kommunerna i Ös- tergötlands, Blekinge och Västerbottens län haft hög andel nyetableringar. I Västerbot- tens, Blekinge, Kronobergs och Östergöt- lands län hade kommunerna i relativt stor omfattning stött redan befintliga företag. Uppsala län uppvisade den lägsta aktivite- ten i fråga om stöd åt nyetablering men låg ett stycke över riksgenomsnittet i fråga om stöd åt befintliga företag.1
Undersökningen gav inte någon uppfatt- ning om det ekonomiska stödets absoluta
I 1963 års lokaliseringsbetänkande, bila- ga 1,2 redovisas en ingående undersökning av industrilokaliseringar under perioden 1946—1961.
Undersökningen avsåg den rumsliga för- delningen av industriella nytillskott i form av nystartade produktionsenheter, varvid ar- betsställen som vid slutet av undersöknings- perioden hade minst 25 anställda studera- des. Primärmaterialet bestod av frågeblan- ketter vilka tillställts arbetsställen som an- togs sysselsätta minst 25 personer och var lokaliserade dvs. nyetablerade, flyttade eller utlagda som filialer under perioden. På blan- ketterna frågades bl. a. efter orsaken till 10- kaliseringen. För att normera svaren upptog blanketten nio lokaliseringsorsaker, varav en med benämningen kommunala stödåtgär- der. Svar gavs genom markering i rutor i anslutning till de olika orsaksalternativen. Flera markeringar kunde förekomma. Vida- re frågades efter vilka av de markerade or- sakerna som varit avgörande vid valet av lokaliseringsplats.
Bland lokaliseringsorsakerna för samtliga industrigrupper dominerade ledig industrilo- kal eller lämplig tomtmark (orsaken marke- rad på 51 % av blanketterna). God tillgång på arbetskraft intog en mycket framskjuten plats (50 % av blanketterna). I storstadsre- gionerna var emellertid denna lokaliserings- faktor obetydlig (18 %). På 11 % av blan- ketterna uppgavs att kommunala stödåtgär- der påverkat lokaliseringen, dock i mycket liten omfattning inom storstadsregionerna (2 %). Med den här tillämpade beräknings- grunden fick kommunala stödåtgärder sjun- de plats i rangordningen för de nio på blan— ketten upptagna lokaliseringsorsakerna, när- mast följt av » goda servicemöjligheter» (5,8 %) och »övriga orsaker» (8,5 %).
Särskilt intresse ägnades omlokalisering- ar, varmed avsågs total flyttning av en pro- duktionsenhet eller utflyttning av filial. Så- dana omlokaliseringar hade varit synnerli- gen vanliga och hade till stor del varit rik- tade ut från storstadsregionerna. Kommuna-
1 Jfr Öjemans undersökning. 2 SOU 1963149.
la stödåtgärder på den nya lokaliseringsor- ten ansågs knappast ha förorsakat själva ut- flyttningen från storstadsområdet men hade inverkat på valet av lokaliseringsort sedan utflyttningen beslutats av andra skäl. På ca 20 % av svarsblanketterna från de utflyttade eller som filialer utlagda anläggningarna an- gavs sådant stöd. I dessa fall hade billig tomtmark samt personalbostäder och yrkes- utbildning lockat företagsenheterna.
De relativt sett mest omfattande omloka- liseringarna hade ägt rum inom textil- och sömnadsindustrin. Kommunala stödåtgärder hade här varit bidragande orsak enligt 13 % av blanketterna. De former av kommunalt stöd som förekommit enligt dessa hade varit på kommunens bekostnad uppförd industri- lokal, som ställts till förfogande, anskaffning av tomtmark samt kommunala lån. Utred- ningen anförde i detta sammanhang:
af Trolle (1961) har gisslat den kommunal- politik, som bedrivits av flera landsortskom- muner i samband med lokaliseringen av pro- duktionsenheter inom konfektionsindustrin. Det har främst varit fråga om kommuner med avfolkning och sjunkande skatteunderlag, vilka haft typiskt manliga industrier men saknat kvinnlig komplementindustri, som kan tänkas bidraga till att kvarhålla kvinnorna. Författaren ger ett par exempel. »Ett företag på en större ort lägger ned en filialfabrik på en mindre ort. Kommunen ingriper för att upprätthålla drif- ten. En ny företagare utan eget kapital får sätta igång med lån från företagarförening, kre- dit från leverantörer och banker och borgen från kommunen. Efter något år blir det kon- kurs. Sysselsättningproblemet löses emellertid. Ett större företag på annan ort, som befinner sig under expansion och saknar tillräckliga egna lokaler, tar hand om filialfabriken...» »Ett annat företag har två små fabriker i relativt närliggande kommuner. Den ena erbjuder före- tagaren förmåner, bl.a. genom att bygga en större fabrik, om hela verksamheten koncen- treras dit. Så sker. Den andra blir stående med lokaler och arbetskraft. Vad händer?» Kom- munernas politik är förståelig. De har sina egna svårigheter, som måste lösas. Men konfektions- industrin har icke en tillräcklig marknad för att kunna bära upp alla dessa nytillskott.
Den kommunalpolitik, som här skildras, har kanske inte i främsta rummet berört flyttning— arna och filialutläggningama från de större orterna ovan. Däremot torde den vara typisk för några av de fall, vilka döljs under rubriken »övriga» i tab 15.l Många av de produktions-
enheter inom konfektionsindustrin, vilkas lokali- sering bestämts av kommunala åtgärder, torde emellertid vara för små för att finnas med i ma- terialet, som ligger till grund för denna under- sökning, eller har försvunnit före årsskiftet 1961/62.
Eliassons undersökning grundas på en en- kät i 125 kommuner, utvalda med tillämp- ning av statistiska metoder bland landets kommuner 31/12 1966 utom Stockholm, Göteborg och Malmö (992 kommuner). Un- dersökningens syfte var att klarlägga före- komsten av ekonomiskt stöd från kommuner till företag 1964—1966. Antagandet bakom undersökningen var att sådant stöd till följd av statsmakternas lokaliseringspolitiska in- satser blivit mindre vanligt i jämförelse med den enl'gt redovisningen i industriförbun- dets tidskrift undersökta perioden 1958— 1962.
Eliasson redovisar sammanfattningsvis föl— jande resultat av sin undersökning.
1. Kommunerna i norra stödområdet för statligt lokaliseringsstöd har en positivare in- ställning till principerna för fördelningen av detta stöd än kommunerna utanför. De ex- panderande kommunerna i stödområdet tyc- ker utan undantag att principerna för loka- liseringsstödet är lämpliga medan 25 % av stödområdets stagnerande eller tillbakagå- ende kommuner tycker att principerna är olämpliga.
2. Tillkomsten av länsstyrelsernas plane- ringsråd har inte betytt att kommunerna sysslar mindre med frågor som rör närings- livets lokalisering. Tvärtom har var tredje av stödområdets expanderande kommuner kommit att syssla mera med hithörande frå- gor efter planeringsrådens tillkomst.
3. Nära hälften av alla kommuner utarbe- tar långtidsplaner över både investeringar och driftskostnader. 17 % av de ej exp. kom- munerna har ingen långtidsplanering.
4. Tre kommuner av fyra i stödområdet har erhållit nya företag. Andelen kommu- ner i övriga riket som erhållit nya företag är 55 % av de ej exp. och 65 % av de exp. 5. Till företag med minst 5 anställda etable—
1 43 anläggningar.
rade före 1964 har 77 % av kommunerna gi- vit stöd i någon form. Motsvarande andel som givit stöd till nyetableringar 1964—66 är 83 % . Andelen kommuner som stött före- tag är högre inom stödområdet än utanför.
6. Den i industriförbundets tidskrift redo- visade undersökningen, som avsåg förhål- landena 1958—62, begränsades till företag med mer än 10 anställda. Om ovanstående siffror görs jämförbara blir andelen kommu- ner som stött befintliga företag 31 % jäm- fört med 29 % 1958—62 och andelen kom- muner som stött nyetableringar 33 % jäm- fört med 25 % 1958—62. Antagandet att förekomsten av kommunalt stöd till företag skulle minskat är alltså inte verifierat. Tvärt- om har det blivit vanligare att kommuner stöder nya företag.
7. De vanligaste stödformerna har varit borgen och försäljning och uthyrning av mark och byggnader till priser som legat under kommunens självkostnad.
8. 47 % av rikets kommuner har någon gång under åren 1964—66 gått i borgen för företag. Det totala beloppet för borgensför- bindelserna har beräknats till ca 135 miljo- ner eller ca 45 miljoner/år. Av dessa förbin- delser har 6,8 miljoner eller ca 2,3 miljo- ner/år inlösts av kommunerna.
9. 16 % av kommunerna har beviljat lån till företag på tillsammans ca 18 miljoner eller ca 6 miljoner/år. På dessa lån har räntelättnader på ca 2 miljoner eller ca 0,6 miljoner/år beviljats.
10. 60 % av kommunerna har sålt eller hyrt ut mark och/eller byggnader till priser som legat under kommunens självkostnad. Skillnaden mellan självkostnad och försälj- ningspriserna har beräknats till ca 79 miljo- ner eller ca 26 miljoner/år.
11. Andelen kommuner som använt des- sa former av företagsstöd är högre i stöd- området (88 %) än utanför (73 %). Vidare är andelen ej exp. kommuner som använt dessa former för företagsstöd högre (83 %) än för exp. kommuner (73 %). 12. 65 % av stödområdets ej exp. kom- muner har någon gång under åren 1964—66 erbjudit företag stöd utan att detta lett till nyetablering. Motsvarande andel av övriga
13. 80 % av kommunerna har informerat företagare om respektive kommuns lokali- seringspolitiska förutsättningar. Den vanli- gaste informationskanalen har varit annon- ser i tidningar och tidskrifter samt att till- sätta en speciell industrinämnd eller dylikt.
6.5 Regionalpolitiken; rollfördelningen mellan stat och kommun
Till begreppet regionalpolitik hänförs olika samhälleliga strävanden, som har till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande och ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den nåringsgeografiska utveckling- en och därigenom skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt och socialt avseende mellan de människor som bor i olika delar av landet (regioner). Den regionalpolitiska verksamhe- ten går ut på att förbättra den regionala samhällsplaneringen i avsikt att få till stånd en målmedveten och samordnad fördelning av utbyggnadsresurserna. Arbetet har sin tyngdpunkt i länen. Metodutveckling och samordning sker i inrikesdepartementet i nä- ra anknytning till regional forsknings— och utredningsverksamhet. Regionalpolitiken be- rör alla viktigare fackområden för samhälle- lig verksamhet såsom arbetsmarknadspoliti- ken, bostadsbyggandet, utbildningsväsendet, kommunikationer, sjukvård m. m. Ett av de mera påtagliga uttrycken för regionalpoli- tikens strävanden är det direkta lokalise- ringsstödet till näringslivet i form av lån och bidrag till industriell verksamhet. Det är också i anslutning till detta stöd som stats- makterna angett huvudmålen för den regio- nalpolitiska verksamheten.
6.5.1 Regionalpolitikens mål
Genom beslut av 1964 års riksdag om en aktiv lokaliseringspolitik angavs målet för lokaliseringspolitiken vara att främja en så- dan lokalisering av näringslivet,
1. att landets tillgångar av kapital och ar- betskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt
2. att det stigande välståndet fördelas på ett sådant sätt att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service,
3. att strukturomvandlingen och den eko- nomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas,
4. att landets försvar underlättas. På kort sikt kan konflikter mellan de oli- ka delmålen inte alltid undvikas. En avväg- ning tänkes då få ske från fall till fall ut- ifrån den prioritering av olika delmål som framstår som mest ändamålsenlig.
Efter 1964 års riksdagsbeslut har de re- gionalpolitiska målen gradvis konkretiserats. Betydelsefulla steg i den riktningen har ta- gits vid 1969 och 1970 års riksdagar. Un- derlaget för dessa beslut var främst förelig- gande länsplaner samt att delbetänkande av 1968 års lokaliseringsutredning.
I 1970 års prop.1 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m.m. framhöll departementschefen önsk- värdheten av en ytterligare konkretisering av de regionalpolitiska målen och anförde vidare.
En viktig förutsättning härför är att målen får en fast förankring inte bara i riksdag och regering utan också i länen och kommunerna. Betydelsefulla beslut fattas på det regionala planet rörande fördelningen av de offentliga investeringarna mellan kommunerna. De kom- munala och regionala fördelningsbesluten blir i stor utsträckning vägledande också för nä- ringslivets lokaliseringsbeslut. Det är därför angeläget att länsorgan och kommuner i sam- verkan deltar vid utformningen av den regio- nala politiken. Liksom hittills bör därför den långsiktiga utrednings- och planeringsverksam- heten på länsplanet utgöra underlag för en re- gional politik.
6.5.2 De regionalpolitiska medlen
6.5,2.1 Samhällsplaneringen
De regionalpolitiska målen skulle enligt 1964 års riksdagsbeslut främjas genom samhälle- lig rådgivning åt företag om lokaliserings- betingelserna i olika delar av landet, statligt ekonomiskt stöd vid industrilokalisering in-
om vissa områden samt en aktiv samhälls- planering, Särskilt avseende fästes vid sam- hällsplaneringen. En regional utvecklings- planering sågs som en nödvändig förutsätt— ning för att få till stånd en sådan samord- ning av insatserna i form av lokaliserings- stöd, offentliga investeringar m.m. att ef- fekterna både för samhället och individerna blir maximala.
Samhällsplaneringens huvuduppgift som ett medel för regionalpolitiken förutsattes vara att utveckla instrument dels för sam- ordning av beslutsfattandet inom olika sek- torer och på olika nivåer inom den statliga verksamheten, dels för samverkan mellan stat och kommun i syfte att regionalt förde- la de samhälleliga resurserna så att en regio- nalt balanserad ekonomisk tillväxt och en jämnare fördelning av välståndet kunde för- verkligas. Planeringen borde utmynna i kon- kreta förslag och handlingsprogram. Läns- styrelserna fick huvudansvaret för denna verksamhet i länen och i samband därmed inrättades planeringsråd med rådgivande funktioner.
Planeringen inleddes med en försöksverk— samhet under beteckningen Länsplanering 1967. Resultatet av denna planering har re- dovisats i 1969 års statsverksproposition. Planeringen hade till främsta syfte att i lä- nen ange till vilka kommunblock de regio- nalpolitiska insatserna i första hand borde koncentreras. Länsplanering 1967 kunde in- te fullföljas så långt som till konkreta hand- lingsprogram. Sådana program har emeller- tid nu tagits fram i en ny länsplaneringsom- gång (länsprogram 1970). I dessa program har länsstyrelserna, på grundval av vissa av 1970 års riksdag uppdragna riktlinjer,1 gjort en preliminär klassificering av orterna (kom- munblocken) inom resp. län, utvisande vil- ken funktion ortema enligt länsstyrelsens bedömande bör ha i regionala sammanhang och vilka åtgärder som behöver vidtas för att lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp. På grundval av bl. a. länsplanerna har på riksnivå utarbetats en
1 1970:75. 1 Prop. 1970:75. ” Ds In 197lz7.
skiss till ortsklassificering i ett regionalt handlingsprogram.2 Skissen utgår från vissa huvudkategorier av orter eller regioner: stor- stadsområdena (Stockholm, Göteborg, Mal- mö), där expansionen enligt stadsmakternas riktlinjer bör dämpas, storstadsaltcrnativ, dvs. orter som med rimliga regionalpolitiska insatser kan ges förhållanden som är likvär- diga med storstäderna i fråga om kommuni- kationer, arbetsmarknad, kvalificerad servi- ce m.m., regionala tillväxtcentra, till vilka huvuddelen av de offentliga investeringarna och de lokaliseringspolitiska insatserna bör koncentreras och som jämte storstadsalter- nativen skall fungera som huvudorter för näringsliv och kvalificerad service, service- orter i glesbygdsområdena, där en accepta- bel servicenivå kan uppnås antingen genom regionalpolitiskt stöd till näringslivet eller mera speciella regionalpolitiska åtgärder, samt slutligen övriga arter, som kan ställas utanför ett riksomfattande handlingsorgan och blir föremål för insatser som huvudsak- ligen utformas på länsplanet. Det är i sist- nämnda grupp fråga om orter som är väl- belägna i förhållande till regionala tillväxt— centra och kan anses ingå i en gemensam ar- betsmarknad för sådana orter. Denna skiss till en ortsklassificering får ses som ett av de första stegen mot ett mera fast utformat system av geografiska stödjepunkter för de regionalpolitiska ansträngningarna.
I syfte bl. a. att förbättra den regionalpo— litiska planeringen har enligt beslut av 1970 års riksdag1 med verkan fr. o. m. 1/ 7 1971 genomförts ändringar i den statliga länsför- valtningen.
Länsstyrelsen har fått en lekmannastyrel- se med landshövdingen som ordförande samt tio andra ledamöter, av vilka fem utses av KM:t och fem av landstinget och lands- tingsfri kommun. Den nya länsstyrelsen har till uppgift att leda och samordna den sam- hällsplanering som bedrivs inom den statliga länsförvaltningen. I planeringsfrågor av re- gionalpolitisk betydelse som tidigare hand- lagts av vissa andra länsorgan har länssty- relsen övertagit beslutanderätten. Länsarki- tektkontoret samt överlantmätaren och läns- lantmäterikontoret har inordnats i länssty-
relsen. I övrigt är de olika länsorganen allt— jämt fristående från varandra. I proposi- tionen1 erinrade departementschefen om vikten av att insatserna från det allmännas sida sker i nära samverkan mellan stat och kommun. Beträffande kommunernas delta— gande i samhällsplaneringen anfördes föl- jande.
För en effektivare samhällsplanering i olika former är den snart genomförda kommunin- delningsreformen en väsentlig förutsättning. Kommunernas funktion som samhällets basor- ganisation säkras genom att kommunerna får en storlek och geografisk utformning som skapar möjligheter att inom kommunerna byg— ga upp både en differentierad service för medborgarna och en effektiv organisation för planering och förvaltning. Den kommunala pla- neringen får förutsättningarna att utvecklas pa- rallellt och i samarbete med den statliga sam— tidigt som behovet av en detaljerad statlig till- syn och rådgivning minskar.
Statlig och kommunal planering kan inte bedrivas åtskilda från varandra. Den planering som skilda huvudmän ansvarar för i det ge- mensamma samhällsarbetet måste genom en konstruktiv dialog inriktas mot samma mål.
Sedd i ett vidare perspektiv ingår kommun- indelningsreformen i den regionala politiken och innebär en betydande geografisk rationali- sering. Den nya kommunindelningen ger en grund för decentralisering av såväl beslutsfunk- tioner som offentlig och enskild verksamhet i en omfattning som sannolikt inte skulle ha bli- vit möjlig i ett samhälle med bestående splitt- ring i kommunstrukturen. Reformen innebär vidare ett viktigt inslag i utjämningspolitiken genom att den för samman vanligen expansiva orter med ekonomiskt svaga glesbygder.
Jag har tidigare redogjort för utformningen och inriktningen av den regionalpolitik som grundade sig på beslutet vid 1964 års riksdag om en aktiv lokaliseringspolitik och som inne- fattar försök att åstadkomma en mera sam- ordnad statlig planering. Det bör understrykas att den organisation som utformats för denna verksamhet i sig själv innebär en betydande decentralisering i förhållande till möjliga al- ternativa lösningar. Att tyngdpunkten i arbetet har lagts på länen innebär nämligen inte, som ibland sagts, en uppgiftsförskjutning från kom- munerna till länsorganen utan en förläggning av statliga uppgifter till regional nivå med öka— de reella möjligheter för kommunerna att med- verka i arbetet.
Departementschefen berörde även kom— munernas egen planering och denna plane-
1 Prop. 19701103.
' En påtaglig förnyelse har skett av den kom- munala planeringen med särskild betoning på en förlängning av det tidsperspektiv som man söker överblicka. Planeringsverksamheten har också alltmera blivit en uppgift för kommu- nernas styrelser, vilket får ses som ett uttryck för en strävan till ökad samordning av sektors- planeringen.
När det gäller samhällsplaneringens utveck- ling inom kommunerna har Svenska kommun- förbundet spelat en betydelsefull roll som samordnare, idégivare och teknisk rådgivare. Jag tror emellertid att också utvecklingen inom den statliga planeringen har inspirerat till öka- de planeringsinsatser inom kommunerna. I w'ssa fall har den statliga regionalpolitiska pla- neringen varit direkt beroende av en parallell utveckling på den kommunala sidan. I andra avseenden har den statliga planeringen mera in- direkt stimulerat till vidgad kommunal plane- ring. Regionalpolitiken kommer också efter hand som den utvecklas att ge kommunerna fastare utgångspunkter för planeringen.
Viktiga inslag i den kommunala planeringen är utvecklingen av bostadsbyggnadsprogram- men och de i stor utsträckning därpå grunda- de försöken med kommunalekonomisk lång- tidsplanering. Riksdagen har vid behandlingen av länsplaneringen 1967 betonat att en fort- satt utveckling av försöksverksamheten med långsiktig kommunal investeringsplanering är en förutsättning för att man skall kunna sam- ordna de planer som kan möjliggöra konkret samverkan mellan stat, kommun och närings- liv. Försöken med kommunalekonomisk lång- tidsplanering startade år 1966 i tio kommuner men har efter hand vidgats så att de år 1969 omfattade drygt 500 kommuner, som kan be- räknas svara för den absoluta huvuddelen av investeringarna inom den kommunala sektorn.
Ett i detta sammanhang intressant utveck- lingsdrag är försöken att finna nya former för interkommunal planering. Inom- åtskilliga kommunblock har prövats olika former för gemensam utvecklingsplanering, bl.a. i samar- bete med Statens planverk och Svenska kom- munförbundet. Vidare bör nämnas de kom- munalförbund som i några fall har bildats för regionalplanering i friare former än dem som byggnadslagen anvisar. Dessa kommunal- förbund söker främja dels en starkare anknyt- ning mellan sektorsplanering och den fysiska planeringen dels ett närmare samband mellan regional planering och plangenomförande.
6.5.2.2 Statligt stöd till näringslivet.
Statsmaktemas strävanden för att uppnå de regionalpolitiska målen sker med anlitande
av en serie medel som det i förevarande sammanhang skulle föra för långt att ens översiktligen totalbeskriva. De kanske mest utslagsgivande medlen finner man inom de traditionella samhälleliga sektorer och verk- samhetsområden inom vilka kommunerna ofta har specialreglerade eller eljest oom- stridda befogenheter (ex.vis bostadsförsörj- ning och kommunikationer). Vid sidan här— av förekommer åtskilliga särskilda medel som har en mera direkt anknytning till re- gionalpolitiken och som i allt väsentligt an- förtrotts åt staten och dess organ. Om de oli- ka medlen kan sägas att de var för sig har begränsad betydelse och blir effektiva först när de används i planmässiga kombinatio- ner.
En del av de särskilda statliga medlen är omedelbart inriktade på att påverka förlägg- ningen och utvecklingen av de olika enhe— terna inom det enskilda näringslivet. Sådan påverkan utövas bl.a. genom fortlöpande samråd mellan samhälle och näringsliv, delvis i organiserade former. I detta hän- seende kan erinras om att företagare och andra, som avser att inom storstadsregion bygga lokaler av viss storlek, enligt lag (1970: 725) är skyldiga att dessförinnan sam- råda med arbetsmarknadsstyrelsen om för- läggningen av den berörda verksamheten.
Ett statligt ekonomiskt stöd till individuel- la företag med principiell anknytning till investeringar har en framträdande plats i den regionalpolitiska medelsarsenalen.1 Det- ta stöd (lokaliseringsstöd) utgår företrädes- vis inom de fyra nordligaste länen och vissa angränsande områden (allmänna stödområ- det). I övriga delar av landet utgår lokali- seringsstöd i särskilda fall såsom när avse- värda sysselsättningssvårigheter förutses el- ler uppkommit till följd av industrinedlägg— ning i samband med omfattande branschra- tionalisering eller av liknande orsak eller när särskilda skäl talar för att område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör till- föras ytterligare industri. Stödet är avsett att underlätta nyetablering, utbyggnad och ra- tionalisering av företag samt utgår i form av
1 KK (1970: 180) om statligt regionalpolitiskt stöd, ändrad l971:451.
bidrag, avskrivningslån, amorteringslån, låne- garanti och ersättning vid flyttning av före- tag. Till de allmänna förutsättningarna för stödet hör att den verksamhet företaget be- driver kan väntas medföra varaktig syssel- sättning för arbetskraften och tillfredsstäl— lande lönsamhet. Till kretsen av stödberät- tigade företag hänförs sådana som utövar industriell eller industriliknande verksamhet, industriserviceverksamhet samt verksamhet inom turistväsendet i glesbygdsområden. Stödet är tillgängligt för svenska eller ut- ländska fysiska eller juridiska personer in- om det enskilda näringslivet. Stöd kan utgå även till statliga företag, dvs. svenska juri— diska personer i vilka staten har ett bestäm— mande inflytande. Kommunala bolag kan för närvarande inte erhålla lokaliseringsstöd.
Andra typer av regionalpolitiskt ekono- miskt stöd till företagen är utbildnings— och sysselsättningsstöd. Företag som inom all- männa stödområdet börjar eller utvidgar verksamhet kan för en inkörningsperiod få utbildningsstöd med visst belopp per nyan- ställd. Till industriföretag i Norrlands in- land och Norrbottens kustland (inre stödom- rådet) kan utgå sysselsättningsstöd med visst belopp för varje årsarbetskraft. Regionalpo- litiskt stöd kan också under vissa förutsätt- ningar utgå direkt till kvalificerad arbets- kraft som flyttar till allmänna stödområdet (flyttningsstöd).
Arbetsmarknadsstyrelsen är centralt or- gan för det ovannämnda regionalpolitiska stödet medan länsstyrelserna, länsarbets- nämnderna och företagarföreningarna i lä- nen svarar för den regionala verksamheten.
Ifråga om lokaliseringsstöd ligger besluts- funktionerna hos centrala organ medan be- redning av stödärenden och tillsyn av un- derstödda företag sker regionalt. Vissa vikti- gare eller svårbedömda stödärenden avgörs av KM:t. Arbetsmarknadsstyrelsens uppgif— ter inom regionalpolitiken understryker det oskiljaktiga sambandet mellan regionalpoli- tik och arbetsmarknadspolitik.
Vissa former av regionalpolitiskt ekono- miskt stöd är reglerade i särskilda kungörel- ser. Enligt närmare bestämmelser i KK (1970 592) om statligt regionalpolitiskt transport-
stöd utgår transportstöd i form av fraktbi- drag för vissa längre transporter med an- knytning till det s. k. allmänna stödområdet. Mottagare av detta stöd är inte bara enskil- da näringsföretag utan också kommuner och statliga myndigheter inom stödområdet. I KK (1971: 420) om rationaliseringsstöd till vissa jordbruk och KK (1971: 421) om pris— stöd till vissa jordbruk regleras andra regio- nalpolitiskt betingade statliga stödåtgärder inom landets norra och mellersta delar för att där förbättra försörjningsunderlaget för jordbruk med begränsade utvecklingsmöjlig— heter och höja lönsamheten inom näringen,
Det allmänna statliga regionalpolitiska stö- det till näringslivet har efter hand fått en betydande omfattning och har under tiden 1965—1970 utgått med sammanlagt 1137 Mkr, varav 915 Mkr i lån och återstoden i bidrag. För perioden 1970/71—1972/73 utgår regionalpolitiskt stöd inom en ram av 1 200 Mkr, varav 75 Mkr för transport- stöd. Anslagen för lokaliseringsbidrag, av- skrivning, lån, lokaliseringslån, utbildnings- stöd och sysselsättningsstöd uppgår för bud- getåret 1971/72 till 375 Mkr.
Det kan i detta sammanhang erinras om att staten lämnar ett omfattande huvudsak- ligen företagsekonomiskt betingat kredit- stöd till ett flertal olika näringsgrenar inom jordbruket och industrin. Genom att de fö— retagsekonomiska bedömningarna måste ske mot bakgrund av den regionala samhälls— planeringen kommer även detta stöd i re— gionalpolitikens tjänst även om det primära syftet med stödet är ett annat.
66. Samhällets stöd till hantverk och små- industri
Ett kompetensrättsli gt delproblem beträffan- de kommuns förhållande till näringslivet är hur kommuns nuvarande befogenhet att till- handahålla lokaler för hantverk och småin- dustri lämpligen bör avgränsas från den verksamhet i lokaliseringspolitiskt syfte som ligger utanför den kommunala kompeten- sen. Bl. a. för denna delfråga är det av in- tresse att betrakta det nuvarande samhälle- liga stödet till de mindre företagen och de
överväganden som tid efter annan gjorts i detta ämne.
Småföretagsamheten har alltsedan förra århundradet varit föremål för ett efter hand alltmera omfattande stöd från statsmakter- nas sida i form av kreditgivning samt upp- lysnings— och rådgivningsverksamhet. Vid skilda tillfällen har därvid behandlats frå- gan om gränsdragning mellan å ena sidan de mindre företagen vars speciella problem ansetts påkalla permanenta samhälleliga stödåtgärder och å andra sidan de större fö- retagen för vilka samhällsstöd tidigare inte befunnits lika framträdande. Till de speciel- la problemen har bl.a. hänförts småföre- tagsamhetens lokalbehov. Till de större frå- gorna har hört stödets betydelse i lokalise- rings- och arbetsmarknadspolitiskt hänseen- de.
6.6.1 Småföretagsutredningen
I sitt år 1946 avgivna betänkande använde småföretagsutredningen begreppet småföre- tag utan definition.1 Någon generell gräns- dragning mellan å ena sidan småföretag och å andra sidan egentlig industri fann utred— ningen knappast möjlig. Utredningen uppe— höll sig ingående vid småföretagsamhetens lokalbehov och lämnade följande uppgifter om kommunala insatser.
»Kollektiva verkstadshus, även benämnda hantverkshus, funnos den 1 januari 1945 i minst fyra städer, nämligen Stockholm, Gö- teborg, Halmstad och Uddevalla. Av dessa härstammade göteborgshuset från 1914, me- dan de övriga tillkommit under de sista tio åren. Husens golvyta varierar från 1 625 m? i Uddevalla till 31 700 m2 i Stockholm och byggnadskostnaderna (fastighetsvärde) från omkring 150000 kronor till 5,6 miljoner kronor. Principen för hyressättningen har i allmänhet varit, att städerna skulle tillhanda- hålla lokalerna till självkostnadspris. I no- vember 1945 beslöto stadsfullmäktige i Gäv- le uppföra första etappen i ett verkstadshus, som i fullt utbyggt skick avses omfatta 6000—7 000 m2 golvyta. Uppförandet av verkstadshus planeras eller diskuteras för närvarande i ett flertal städer. Utredningen
har tillställt 85 av städerna i riket en förfrå- gan i saken och därvid erfarit, att positiva åtgärder till direkt ekonomiskt stöd åt dy- lika hus vidtagits eller beslutats, förutom i ovannämnda fem städer, av Sundbyberg, Uppsala, Värnamo, Karlskoga och Karlstad. I 32 städer pågå utredningar, i vissa fall långt komna, av möjligheterna att på detta sätt bereda småföretagsamheten lokalutrym- men. Från 34 städer har meddelats, att inga åtgärder vidtagits, och 14 ha icke be- svarat utredningens förfrågan. Såväl i Stock- holm som i Göteborg är frågan om uppfö- rande av ytterligare verkstadshus föremål för övervägande. — — — I någon omfattning ha kommuner uppfört eller beviljat lån för uppförandet av enskilda verkstadsbyggna- der. Som exempel kan nämnas, att Hudiks— valls stad genom uppförande av fastigheter i egen regi eller genom borgensförbindelser till stödjande av enskilda initiativ engagerat sig för sammanlagt omkring 300 000 kronor, utgörande huvuddelen av byggnadskostna- derna för en ramlistfabrik, ett varv för småbåtar, en lådfabrik samt en planerad konfektionsfabrik. Då fastigheten uppföres av staden, uthyres den under vissa år till självkostnad. Avsikten är, att hyresgästen därefter skall genom årliga amorteringar under loppet av en längre period så små- ningom bliva ägare till huset. Reducerad hy- ra under startåren har i något fall medgi- vits.»
Om behovet av kommunala åtgärder ytt- rade utredningen följande.
»En betydande del av hantverks- och småindustriföretagen har icke direkt behov av enskilda verkstadsfastigheter för rörelsens bedrivande. För dessa synes lokalbehovet bäst kunna tillgodoses genom förhyrande av ändamålsenliga lokaler. Detta innebär för många företag vissa fördelar. Rörelsens ka- pitalbehov blir mindre, varjämte kostnader- na för vissa tekniska och hygieniska an- ordningar samt för fastighetens förvaltning och skötsel kunna delas med andra företag. Särskilt i städer och tätorter synas fördelar-
1 SOU 1946:40 s. 11.
na vara påtagliga, då som tidigare framhål- lits uppförandet av självständiga småverk- städer ofta blir oproportionerligt dyrbart och i vissa fall överhuvud taget ej låter sig göra. I sådana fall synes kollektiva verk- stadshus i kommunal eller enskild regi kun- na innebära cn lösning av lokalproblemen. Privata initiativ på detta område ha hittills endast förekommit i ringa utsträckning, men en förbättring av läget på byggnadsmarkna— den kan tänkas medföra ökad enskild aktivi- tet. Det får anses vara ett väsentligt ehuru hittills i stor utsträckning förbisett intresse för kommunerna att inom dessas respektive områden verksamma företag sättas i tillfälle att arbeta under möjligast gynnsamma för- hållanden. Kommunerna bör därför stödja initiativ respektive själva vidtaga åtgärder för tillhandahållande av lämpliga verkstads- lokaler. Sådana åtgärder böra enligt utred- ningens mening vidtagas i väsentligt större omfattning än hittills varit fallet. Detta gäl- ler särskilt samhällen, där genom sanerings- åtgärder m. m. den aktuella tillgången på ar— betslokaler minskats. Det bör observeras, att de kommuner, vilka hittills planerat eller vidtagit åtgärder på området, i regel äro ekonomiskt välsituerade. Oaktat de fördelar för kommunen, som på längre sikt torde va- ra förknippade med genomförandet av dy— lika åtgärder, är det knappast att förvänta, att hårt skattetyngda kommuner skola utan statens medverkan beträda samma väg, även om lokala förhållanden i övrigt skulle moti- vera detta. Sådana åtgärder torde efter hand kunna bli aktuella även i landskommunerna. I en inom 1942 års jordbrukskommitté verk- ställd utredning rekommenderas sålunda att kollektiva verkstadshus komma till utfö- rande i samband med en eftersträvad kon- centration till mindre tätorter av viss del av bebyggelsen i landskommunerna i avsikt att åstadkomma en utvidgning av landsbygdens industriella företagsamhet.»
Utredningen föreslog att kommuner och allmännyttiga företag skulle erhålla statliga tertiärlån till uppförande av kollektiva verk- stadshus för hantverk och småindustri efter mönster av bostadslånen. Utredningens för- slag kom aldrig till utförande.
Genom beslut vid 1954 års riksdag inför- des statlig lånegaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag.1
Till grund för reformen låg en inom han- delsdepartementet upprättad PM som bl. a. uppehöll sig vid de kommunala stödåtgär- derna med uttalande att frågor om stöd åt företagsamheten borde prövas ur en vidare synvinkel än den enskilda kommunens och att stödverksamheten främst måste anses va- ra en statlig angelägenhet.
Ett framträdande motiv för lånegarantier- na var de mindre företagens behov av kapi- tal för anskaffning av tidsenliga lokaler och maskiner. Ägarna var inte sällan ur stånd att tillhandahålla eget kapital av nämnvärd storlek och saknade ofta bankmässiga sä- kerheter för kompletterande krediter. Stor vikt fästes vid lokaliseringspolitiska syn- punkter. Härom anförde departementsche- fen:
Såsom framhållits av utredningsmännen och vitsordats av åtskilliga remissinstanser — bl. a. riksbanksfullmäktige, arbetsmarknadsstyrelsen, landsorganisationen och landskommunernas för- bund — har vidare de lånemöjligheter, staten kan tillhandahålla, stor betydelse som hjälp- medel för en ur det allmännas synpunkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättningspoli- tik. Denna politik går bl.a. ut på att i område- na, där näringslivet har en ensidig samman- sättning eller domineras av konjunkturkänslig storindustri, söka åstadkomma en differentie- ring genom tillskapande eller utvidgning av livskraftig småindustri. Det är vidare fråga om att skapa ersättning för sysselsättningsmöjlighe- ter, som äventyras genom nedläggande av före- tag. Enskilda kommuner har i sådana situatio- ner gjort icke obetydliga insatser genom lån- givning, borgensåtaganden och på andra vägar, men den kommunala insatsen på området har icke varit utan olägenheter, bl.a. med hänsyn till risken för olämplig konkurrens mellan olika kommuner om företagen. I åtskilliga fall torde för övrigt kommunerna med dylika stöd- åtgärder ha gått utöver sina befogenheter en- ligt kommunallagarna. Företagareföreningarna har å sin sida åtagit sig och med viss framgång fullgjort liknande uppgifter inom ramen för den samhälleliga lokaliserings- och sysselsätt- ningspolitiken. Föreningarnas kapacitet för des- sa uppgifter är emellertid, såsom förut framhål-
1 Prop. 19542210.
lits, starkt begränsad på grund av den jämfö- relsevis ringa medelstillgången. För att möj— liggöra effektivare insatser på detta område är enligt min mening en utvidgning av resurserna synnerligen önskvärd.
6.6.3 1960 års riksdag
I slutet av 1950-talet gjordes en översyn av det statliga kreditstödet åt den mindre före- tagsamheten.1 I betänkandet häröver be- handlades utförligt begreppen hantverk och småindustri. Utredningen fann att en fast gränsdragning, som var förenad med stora svårigheter och som väsentligen borde ske med utgångspunkt från det antal arbetare som sysselsattes och företagens egna kapi- tal samt dess omslutning och omsättning, knappast var nödvändig i sammanhanget. För att stödverksamheten skulle kunna be- drivas på ett tillfredsställande sätt borde de organ som handhade verksamheten ges fri— het att från fall till fall bedöma om företaget var att hänföra till sådan verksamhet för vilken kreditstödet var avsett. Denna upp- fattning delades av departementschefen som tillade att kreditstöd även borde kunna ges i exempelvis sådana fall, som var angeläg— na ur sysselsättnings- och lokaliseringssyn- punkt, även om företaget inte var att hän- föra till småindustri. Detsamma borde kun- na gälla i fall då kreditstöd till en större in- dustri medförde gynnsamma verkningar för mindre industri- och hantverksföretag, ge- nom att de senare var underleverantörer till den större industrin.2
Beträffande den statliga stödverksamhe- tens syfte framhöll departementschefen som självklart att stödet skulle utgöra ett kom- plement till den verksamhet, som bedrevs av de vanliga kreditinstituten. Statligt kredit- stöd borde alltså i princip utgå endast då lån inte stod att få från dessa. Vid stödets fördelning borde bl.a. beaktas de lokalise- rings- och sysselsättningspolitiska synpunk- terna.8
Rörande kreditändamålen anförde utred— ningen bl. a. följande.
Ett centralt spörsmål vid bedömningen av frågan angående det allmännas medverkan vid tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar
är, huruvida det icke i själva verket främst kan anses vara en kommunal uppgift att före- träda det allmänna i detta sammanhang. Även om tvekan kan råda rörande i vilken utsträck- ning en kommun har befogenhet att ekono- miskt engagera sig i åtgärder som syfta till nä- ringslivets utveckling, torde det dock numera få anses klarlagt, att tillgodoseendet av hant- verkets och småindustriens behov av arbets- lokaler i form av kollektiva verkstadshus är att anse som en angelägenhet inom kommunernas kompetens. Då behovet av kollektiva verk- stadsanläggningar främst sammanhänger med den kommunala planeringen, vilket ofta torde vara fallet, kan det knappast anses vara en primär uppgift att inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri läm- na bidrag till dylika anläggningar. Det måste emellertid förutsättas, att kommunerna i åt- skilliga andra fall, där behov av kollektiva verkstadsanläggningar gör sig gällande, icke vilja påtaga sig en uppgift av detta slag. I den mån lån för ändamålet icke kan erhållas hos kreditinstituten — det ligger i det statliga kre- ditstödets inriktning på toppkrediter att lån icke bör beviljas om lånesökanden kan få lån på annat håll — kan det förefinnas behov av statligt kreditstöd för att möjliggöra tillkoms- ten av kollektiva verkstadsanläggningar. Även om en viss risk kan föreligga, att ett öppnande av möjligheter att anlita det statliga kreditstö- det för ändamål av detta slag medför en mins- kad beredvillighet hos kommunerna att bidra- ga till lösningen av hithörande spörsmål, bör detta icke hindra att bidrag till kollektiva verkstadsanläggningar kunna utgå inom ra- men för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri4
Departementschefen fann i likhet med ut- redningsmannen, att det i första hand var en kommunal angelägenhet att inom ramen för den allmänna planeringen tillgodose be- hovet av kollektiva verkstadshus och fram- höll att det också i regel torde ligga inom kommunernas kompetens att ekonomiskt engagera sig i anordnandet av kollektiva verkstadshus, avsedda att tillgodose lokalbe- hovet för inom kommunen verksamma hant- verks- och småindustriidkare. Om behov fö- relåg av ett kollektivt verkstadshus, och ve- derbörande kommun saknade möjlighet att ekonomiskt stödja företaget, borde undan— tagsvis statligt kreditstöd kunna utgå under
1 SOU 1959:7; prop 196021, Bil 12: Tionde huvudtiteln s. 123. 5” Prop. s. 158. 3 Prop. s. 159. 4 Bet. s. 82.
förutsättning att en sammanslutning av nä- ringsidkare stod som huvudman för företa- get.1
I fråga om säkerheter anförde utredning- en.
En fråga som i detta sammanhang bör be- röras är huruvida lån eller lånegarantier bör lämnas i de fall, där säkerhet i form av kom- munal borgen kan erhållas. 1954 års utredning inom handelsdepartementet angående industri- lånegarantierna berörde allmänt kommunernas insatser med avseende å näringslivets lokalise- ring och framhöll, att frågor rörande stöd åt företagsamheten i första hand borde prövas ur en vidare synvinkel än den enskilda kommu- nens samt att stödverksamheten därför främst måste anses vara en statlig angelägenhet. Re- dan från denna utgångspunkt kan ifrågasättas huruvida kommunal borgen bör godtagas som säkerhet i förevarande sammanhang. Därjäm- te må erinras om att det statliga kreditstödet är avsett att tillgodose behovet av toppkrediter, och att därför om bankmässig säkerhet kan ställas kreditstöd av detta slag icke bör lämnas. Det kan ej heller anses lämpligt, att staten eller företagarföreningarna i de fall förutsättningar i övrigt föreligga för statligt kreditstöd övervält- rar ansvaret för toppkrediter på kommunerna genom utnyttjande av kommunal borgen. Från nu angivna utgångspunkter synes kommunal borgen, som utgör en bankmässig säkerhet, icke böra förekomma vid det statliga kreditstö— det till hantverk och småindustri.
Vad utredningen anförde om säkerheter lämnades utan kommentar i propositionen.
6.6.4 1968 års riksdag
Länens företagarföreningar, som har status av ekonomiska föreningar och formellt är att betrakta som privaträttsliga juridiska per- soner, har sedan länge fungerat som förmed- lingsorgan för det statliga stödet till hant- verk och småindustri. Vid 1968 års riksdag antog statsmakterna riktlinjer för företagare- förcningamas verksamhet.2 Riktlinjerna in- nebar bl. a. att beslutanderätten beträffande det statliga stödet i ökad utsträckning dele- gerades till föreningarna samtidigt som sta- ten och landstingen fick majoritet i för- eningarnas styrelser och verksamheten un- derkastades statlig kontroll och tillsyn.
Om vad som bör förstås med småindustri och hantverk, som traditionellt utgör före-
målet för föreningarnas verksamhet, anför- des i betänkandet följande.
En beskrivning av den stora gruppen företag inom småindustri och hantverk innebär vissa svårigheter redan vid avgränsningen. I det föl- jande används, beroende på det statistiska grundmaterialets varierande utformning, olika sysselsättningsmått, såsom antalet anställda el— ler antalet arbetare, för att särskilja småindustri och hantverk från andra företagsgrupper. I och för sig skulle andra storleksmått — såsom års- omsättning och marknadsandel, d. v. 5. ett före- tags beräknade andel av den totala försälj- ningen inom ifrågavarande bransch — i vissa sammanhang kunna utnyttjas med större be- rättigande. De i den officiella statistiken an- vända sysselsättningsmåtten ger dock vanligen en relativt god bild av företagsstorleken, även om användningen av icke samstämmiga stor- leksmått — antalet arbetare i industristatistiken resp. antalet anställda i företagsregistret — försvårar jämförelser och därmed säkra slut- satser genom sammanställning av olika uppgif- ter. I vissa fall kan också allmänna beskriv- ningar —— rörande t.ex. organisatoriska för- hållanden, kapitalförsörjning, produktionstek- nik etc — utnyttjas för att beskriva skillnaden mellan stora och små företag. Kännetecken av detta slag kan dock svårligen användas vid en statistisk presentation och skulle även i vissa fall vara direkt missvisande. Med utgångspunkt från antalet anställda brukar gränsen mellan mindre företag inom hantverk och industri å ena sidan samt övriga företag — d.v.s. me- delstora och större industriföretag -— å den andra vanligen dras vid ett femtiotal anställda. Flertalet företag upp till denna storlek kan oavsett bransch antas ha likartade förhållan- den och problem rörande företagsorganisation, självständighet, kapitalförsörjning, flexibilitet m.m. samtidigt som kraven på ändrad före- tagsadministration —- ökad ansvarsdelegering, ökad stabilitet genom långsiktiga finansierings- och produktionsplaner etc. — växer i takt med företagets ökade storlek. Även om gränsen med hänsyn till sådana faktorer i hög grad är flytan- de, torde flertalet industriföretag, med över ett femtiotal anställda ha en annan företagsstruk- tur och andra problem än småindustrin. Till hantverk och småindustri bör således kunna hänföras huvudsakligen företag med upp till femtio anställda.
Utredningen har, på grund av att dess material bygger på industristatistikens upp- gifter, definierat småindustri som arbetsstäl- le med upp till 50 arbetare dvs ca 60—70 anställda.
1 Prop. s. 164. 2 SOU 1967:40, prop. 196826], SU 102.
I betänkandet lämnas en del uppgifter om industri och hantverk: Enligt företagsregist- ret, som omfattar företag i juridisk mening inom samtliga näringsgrenar utom jord- och skogsbruk, fanns år 1962 96 000 företag in- om industri och hantverk. Av dessa beräkna- des 27 500 utgöra industriföretag. 91 % av industriföretagen sysselsatte mindre än 50 anställda. Dessa mindre företag sysselsatte totalt mer än 250 000 anställda och svarade därmed för omkring en fjärdedel av den to- tala industrisysselsättningen.I
Till diskussionen om gränsdragning mel- lan större och mindre industri kan läggas följande uppgifter om konfektionsindustrin ur koncentrationsutredningens betänkande IIIZ: Konfektionsindustrin arbetar i bety- dande grad med små produktionsenheter. År 1965 fanns totalt 742 arbetsställen, var- av 5 53 sysselsatte högst 50 arbetare var. Till- verkningsmetoderna har i många fall bety- dande inslag av hantverk och de produk- tionstekniska förutsättningarna anses inte nämnvärt gynna stora produktionsenheter, Inom branschen har förekommit en från marknadssynpunkt onormalt hög etablerings- takt. En av orsakerna härtill anses vara att konfektionsindustrin bedömts som en lämp- lig kompletteringsindustri för kvinnlig ar- betskraft. Kommunerna sägs i många fall ha bedrivit en aktiv rekrytering av konfektions- företag. Detta i förening med de obetydliga finansiella etableringshindren anses i viss ut- sträckning ha bromsat den strukturella an- passningen i branschen. En stor del av etableringarna har skett under ogynnsamma räntabilitetsförutsättningar.
I 1967 års betänkande och den därpå grundade propositionen behandlas frågan om sambandet mellan det speciella stödet till småföretagsamheten och lokaliseringsstödet. Härom anförde departementschefen.
Utredningen har i detta sammanhang erinrat om 1964 års riksdagsbeslut om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik. Enligt vad utredning- en har framhållit måste beslutet anses innebära att det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri har fått ändrad inriktning med be- tydande konsekvenser både för stödets omfatt- ning och fördelning och för lånevillkorens ut- formning. Otvivelaktigt innebar riksdagsbeslu-
tet en förändring såtillvida, att det angavs att det av företagareföreningarna administrerade stödet inte längre primärt skulle tjäna ett loka- liseringspolitiskt syfte utan mera renodlat vara att anse som ett företagsekonomiskt betingat stöd. Som jag underströk i prop. 1964: 185 är emellertid gränsdragningen mellan lokaliserings- stödet och företagareföreningarnas kreditgiv- ning vansklig. Någon skarp skiljelinje gick en- ligt vad jag framhöll inte att dra och olika samverkansfrågor fick lösas i nära kontakt mel- lan lokaliseringsmyndigheterna, kommerskolle- gium och företagareföreningarna. Erfarenheten har också bekräftat att det inte har gått att gö- ra strikt skillnad vid tillämpningen av de båda stödformerna. Ett uttryck härför är riksdagens beslut förra året (BaU 1967: 30 s. 22, rskr. 288) att öppna möjlighet för näringsidkare som er- hållit lokaliseringsstöd att i vissa fall också få kreditstöd. I remissyttrandena har nämnda svå- righet starkt understrukits. Lokaliseringspolitis- ka synpunkter har med nödvändighet måst be- aktas i större eller mindre utsträckning också i de avgöranden om kreditstöd, som företagare- föreningarna har fattat. Detta har varit natur- ligt också av den anledningen att det i riktlin- jerna för lokaliseringspolitiken har förutsatts att företagareföreningarna skall hålla nära kon- takt med de länsorgan, som handlägger ären- den om lokaliseringsstöd. Strävan till regional samordning medför också krav på att förening- arnas kreditstödjande och rådgivande verksam- het står i samklang med den lokaliseringspoli- tiska målsättningen. En effektiv samordning mellan de båda stödformerna torde för fram- tiden bli ofrånkomlig. Det slutliga ställnings- tagandet till samordningen torde få anstå till dess den nyligen tillkallade utredningen om den fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamhe- ten slutfört sitt arbete.
6.6.5 Det statliga stödet till småföretagen
Det statliga stödet till småföretagen regleras iKK (1960: 372, omtryckt 1968: 354, senast ändrad 1971: 450) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Statligt kreditstöd (lån eller lånegaranti) får i den ordning och på de villkor som i författning— en sägs lämnas för att främja hemslöjd, hant- verk och småindustri samt därmed jämförlig verksamhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan
1 Bet. s. 49 och prop. s. 81. 2 SOU 1968: 5 s. 218 ff.
industriell verksamhet samt i fråga om an- läggningsverksamhet och verksamhet hän- förlig till jordbrukets binäringar. Kreditstöd får lämnas utövare av sådan verksamhet för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad eller inredning av lokaler eller anläggningar som är nödvändiga för verksamheten, för an- skaffning av maskiner, arbetsredskap eller verktyg, samt, om särskilda skäl föreligger, för anskaffning av omsättningstillgångar. Kreditstöd får även om särskilda skäl före- ligger, lämnas sammanslutning av utövare av sådan verksamhet som ovan nämnts i syf- te att främja avsättningen av deras produk- ter eller för att möjliggöra tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar. Vid pröv- ning av ärendet skall beaktas bl.a. dels i vad mån kreditstödet är ägnat att skapa öka- de möjligheter för rationell drift av verk- samheten eller att eljest främja dess lönsam- het, dels låntagarens yrkesmässiga egenska- per och personliga förutsättningar i övrigt, dels ock i vilken utsträckning eget kapital insatts i rörelsen. Om den lånesökande kan ställa sådan säkerhet att han normalt kan er- hålla lån på den ordinarie kreditmarknaden, bör statligt kreditstöd inte beviljas om ej synnerliga skäl föreligger. Vidare förutsät- tes att den som erhåller kreditstöd ”skall ställa den säkerhet som med hänsyn till hans ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet samt till omständig- heterna i övrigt kan påfordras”.
Ändringar i författningen har skett bl. a. för att anpassa stödet till den statliga ar- betsmarknads- och regionalpolitiken. Låne- ärendena skulle enligt författningens ur- sprungliga lydelse särskilt bedömas med hänsyn till sysselsättnings- och lokaliserings- synpunkter. Numera gäller i stället att ären- dena skall avgöras efter samråd med veder- börande arbetsmarknadsorgan och att kre- ditstöd inte får beviljas näringsidkare till in- vestering för vilken han erhållit statligt re- gionalpolitiskt stöd eller statligt län eller bi- drag i annan form (SFS 1970: 181).
Det totala kreditstödet i form av hant- verks- och industrilån samt garantilån till hantverk och småindustri utgör ca 100 Mkr per år.
6.7. Arbetsmarknadspolitiken; rollfördel- ningen mellan stat och kommun
6.7.1. Utvecklingen
Ännu vid l900-talets ingång inskränkte sig samhällets insatser på området i huvudsak till kommunala åtgärder i form av fattig- vård. Vid sekelskiftet införde några större städer offentlig arbetsförmedling. Ett fram- trädande motiv för denna åtgärd var att ned- bringa utgifterna för fattigvård. Statsmak- terna började emellertid gradvis ta på sig ett ansvar för förhållandena på arbetsmarkna- den genom statsbidrag till kommunala ar— betsförmedlingar (1906), inrättande av sta- tens arbetslöshetskommission (1914), stats- bidrag till kommunalt kontantunderstöd till arbetslösa samt statliga nödhjälps- och re- servarbeten för arbetslösa (1916).
Fram till de första åren av 1930-talet var de samhälleliga ingripandena på arbetsmark- naden begränsade till socialpolitiskt motive- rade stödåtgärder under depressionstider. En vändpunkt kom med 1933 års krisuppgörel- se. Denna medförde ett genombrott för den moderna konjunkturpolitiken som anlitade en serie olika metoder för att motverka kon- junkturväxlingarna och därmed också sväng- ningar i sysselsättningsläget. Genom krisupp- görelsen inleddes en avveckling av de under- betalda nödhjälpsarbetena. De ersattes till största delen med beredskapsarbeten vid vil- ka kollektivavtalens löner tillämpades. Ar- betsförmedlingen förblev tills vidare en kom— munal angelägenhet men ansvaret för verk- samheten lades på landstingen (1934).
Under den fortsatta tiden fram till andra världskriget präglades utvecklingen av allt starkare engagemang från statens sida i sys- selsättningsfrågorna. Arbetslöshetshjälpen efterträddes av en aktiv och differentierad sysselsättningsskapande politik. Alltjämt var dock ledningen av de arbetsmarknadspoli- tiska åtgärderna till stor del anförtrodd åt kommunerna.
Under andra världskriget övertog den cen- trala statliga arbetsmyndigheten till väsent- lig del ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Kristiden nödvändiggjorde långtgående om- flyttning av arbetskraft för att klara landets
försörjning. För att förverkliga detta kräv- des bl. a. en utbyggnad av arbetsförmed- lingsorganisationen och en effektivisering av dess verksamhet, Statsmakterna vidtog en rad provisoriska åtgärder, vilka bl. a. inne- bar förstatligande av arbetsförmedlingsorga- nisationen. Dessa provisorier gjordes perma- nenta genom beslut av 1947 års riksdag. Be- slutet innebar att primär- och sekundärkom- munerna definitivt befriades från ansvaret för den offentliga arbetsförmedlingen.
Ett av huvudmålen för statsmakternas po- litik under efterkrigstiden blev att upprätt- hålla full sysselsättning. Som en följd härav har de arbetsmarknadspolitiska ambitioner— na efter hand vuxit och kraven på differen- tierade åtgärder ökat. Från att ursprungligen ha syftat till att lindra arbetslöshetens följ- der och sedermera till att aktivt bekämpa ar- betslöshet har arbetsmarknadspolitiken kom- mit att få en allmänt balansskapande funk- tion på arbetsmarknaden. Arbetsmarknads- politiken har med bibehållande av sin social- politiska förankring successivt fått allt större betydelse som ett led i den allmänna ekono- miska politiken.
Utvecklingen under efterkrigstiden åter- speglas i förändringarna i statens utgifter för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. År 1948 uppgick utgifterna till 51 milj. kr. I 1970 års statsverksproposition beräknades utgifterna till ca 1 900 milj. kr.
Den statliga arbetsmarknadspolitiken drivs för närvarande efter riktlinjer som antagits av 1966 års riksdag. I propositionen1 fram- håller departementschefen i anslutning till allmänna synpunkter på arbetsmarknadspo- litiken att arbetsmarknadspolitikens uppgift inte kan uttryckas i en enkel, kortfattad for- mel. Det ligger i sakens natur att den måste ha starkt differentierad inriktning och an- vända flera olika metoder. Den skall sålun- da i samklang med den ekonomiska politi- ken i stort främja balansen på arbetsmark- naden. Den skall vidare vara ett led i sam- hällets strukturpolitik, främja den ekono- miska tillväxten samt stödja och förstärka lokaliseringspolitiken. Den skall i såväl sam- hällets som den enskildes intresse syfta till att bereda varje medborgare möjlighet till
lönsam, meningsfull sysselsättning med fritt yrkesval. I inledningen till propositionen sä- ges målet i mera komprimerad form vara att åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt vald sysselsättning.
De olika delmålen för arbetsmarknadspo- litiken är svåra att precisera var för sig och är dessutom inte alltid förenliga med var- andra. De allmänna syftena för verksamhe- ten kompletteras emellertid av författnings- mässiga föreskrifter och instruktioner an- gående de arbetsmarknadspolitiska medlen och deras handhavande.
Till medlen hör i första hand platsför- medlingen, som syftar till att sammanföra arbetsgivare och arbetstagare, omskolning och annan arbetsmarknadsbetingad yrkesut- bildning, särskilda bidrag för att underlätta arbetskraftens geografiska och yrkesmässi- ga rörlighet, sysselsättningsskapande åtgär- der såsom frigöring av näringslivets investe- ringsfonder, tidigareläggning av offentliga investeringar eller offentliga beställningar hos industrin och igångsättning av bered- skapsarbeten samt temporära åtgärder i form av kontant ersättning till arbetslösa, primärt genom ersättning från de statsunderstödda arbetslöshetskassorna och sekundärt genom kommunalt kontantunderstöd.
Ansvaret för sysselsättningen har, som nämnts, i stigande grad blivit en statlig an- gelägenhet. Vad som hänt med arbetsför- medlingen illustrerar denna utveckling. Yt- terligare exempel härpå skall ges i det föl- jande. De kommunala menigheterna har emellertid alltjämt betydelsefulla uppgifter på området. Vilka dessa uppgifter är låter sig inte entydigt beskrivas. Svaret på frågan får i första hand sökas dels i det författ- ningsmaterial som är speciellt inriktat på att reglera samhällets insatser på arbetsmarkna- den och dels i kommunallagarnas regler om de kommunala menigheternas allmänna be- fogenheter (3 5 KL och 4 & LL).
1 Prop. 1966: 52 s. 191.
6.7.2. Arbetsmarknadspolitikens organisation
Statliga organ
Arbetsmarknadsstyrelsen är central förvalt- ningsmyndighet för allmänna arbetsmark- nadsfrågor och chefsmyndighet för länsar- betsnämnderna.l I styrelsen ingår, förutom generaldirektören och överdirektören, elva av K M:t utsedda ledamöter. Av dessa repre- senterar tre SAF , tre LO, två TCO och en SACO.
I varje län finns en länsarbetsnämnd, som är länsmyndighet för allmänna arbetsmark- nadsfrågor. Nämnden består av ordförande och sju andra ledamöter, alla utsedda av KM:t, varav två representerar SAF, två LO och en TCO, Genom föreskrifter i instruk- tionen garanteras samråd och samverkan mellan länsarbetsnämnden och länsstyrelsen, särskilt i frågor av regionalpolitisk betydel- se. Efter hand har såväl med som utan för- fattningsföreskrifter utvecklats olika organ genom vilka länsarbetsnämnderna kan sam- råda och samarbeta med organisationer och myndigheter som berörs av nämndernas ar- bete. Länsarbetsnämnd bedriver offentlig arbetsförmedling genom ett huvudkontor, ett antal avdelningskontor och arbetsför- medlingsombud.
Kommunala organ
Enligt lagen (1944: 475) om arbetslöshets- nämnd äger KM:t förordna att inom pri- märkommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd verksamhet vid oförvållad arbetslöshet, ävensom att för ändamålet skall tillsättas särskild sådan nämnd. Om förordnandet saknar föreskrift om särskild nämnd och kommunen inte hel— ler tillsätter sådan nämnd, skall kommun- styrelsen vara arbetslöshetsnämnd. Flera kommuner kan förena sig om en gemensam arbetslöshetsnämnd.
1944 års lag innebar inte något väsentligt nytt för kommunerna. Den ersatte bestäm- melser om kommunal arbetslöshetskommit- té i KK 30/6 1934 (nr 434) ang. statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbets-
löshet. Enligt nämnda KK omhänderhades de lokala åtgärderna för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid ar- betslöshet inom varje kommun av en arbets- löshetskommitté. Kommittén borde verka för och själv vidta de åtgärder, vilka inom området för dess verksamhet kunde tjäna till att förebygga arbetslöshet eller mildra verkningarna därav, ävensom för sådant än- damål samarbeta med myndigheter. Ordför- anden och hans suppleanter skulle utses och förordnas av länsstyrelsen. Enligt nämnda KK ankom det således på kommunen att en- sam bestämma huruvida lokalt arbetslöshets- organ skulle förekomma. Frivilligheten an- sågs ha lett till ojämnheter vid utnyttjandet av det statliga stödet och avsikten med 1944 års lag var att motverka denna olägenhet genom att skapa möjlighet att vid behov gö- ra inrättande av lokalt arbetslöshetsorgan obligatoriskt.2
I kommun, som anordnar beredskapsar- bete eller bedriver kontantunderstödsverk- samhet med statsbidrag enligt Arme skall finnas arbetslöshetsnämnd om KM:t inte fö- reskriver annat (114 & 2 st. Arme).
Enligt Zå 1944 års lag äger KM:t med- dela föreskrifter om tillämpning av lagen, Sådana föreskrifter har meddelats genom KK 3/6 1966 (nr 369). Enligt denna har arbetslöshetsnämnd till uppgift att vidta el- ler »på annat sätt främja» kommunala åt— gärder för att förebygga arbetslöshet eller minska verkningarna av arbetslöshet (1 5). Det åligger nämnden särskilt att handlägga frågor om kommuns hjälpverksamhet vid ar- betslöshet enligt Arme, tillse att hjälpverk- samheten begränsas till vad som påkallas av verkligt behov och särskilt iaktta att verk- samheten inte kommer arbetsovilliga eller andra obehöriga tillgodo, samarbeta med myndigheter och enskilda vilkas verksamhet rör sysselsättningsfrågor samt omedelbart underrätta länsarbetsnämnden om arbets- konflikt som påverkar hjälpverksamheten inom kommittén (2 5). Nämnden har att gö-
1 KM:ts instruktion för arbetsmarknadssty- relsen och länsarbetsnämnderna (l965:667, om- tryckt 1970: 727, ändrad senast 1971:449). * Prop. 1944:280 5. 5; LU2 64.
ra de framställningar till kommunens full- mäktige och styrelse som behövs för nämn- dens verksamhet. Nämnden äger infordra yttranden och upplysningar från kommu- nens styrelse, annan nämnd, beredning eller tjänsteman (3 5). Särskild arbetslöshets- nämnd skall bestå av ordförande samt minst fyra och högst tio andra ledamöter (4 5). Ledamot eller suppleant i arbetsmarknads- styrelsen eller länsarbetsnämnd eller tjäns- teman hos styrelsen eller länsarbetsnämnd får inte vara ledamot i särskild arbetslös- hetsnämnd (5 5). På anfordran skall arbets- löshetsnämnd bereda arbetsmarknadsstyrel- sen eller länsarbetsnämnden tillfälle att granska arbetslöshetsnämndens räkenskaper, protokoll och andra handlingar samt att ge— nom företrädare närvara vid sammanträde med arbetslöshetsnämnden och delta i över- läggningarna. Arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnden äger påkalla sammanträ- de med arbetslöshetsnämnd (8 5). Arbets— löshetsnämnd skall till arbetsmarknadssty- relsen eller länsarbetsnämnden lämna de handlingar och uppgifter om verksamheten som styrelsen eller länsarbetsnämnden be- gär (9 5)-
1944 års lag och dess tillämpningsföre- skrifter, vilka endast gäller borgerlig primär- kommun och saknar motsvarighet på det se- kundärkommunala planet, syftar i första hand till att vid behov aktivera kommuner- na att vidta statsunderstödda åtgärder och garantera samverkan mellan stat och kom- mun. Indirekt ger dessa författningar en an- tydan om uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. AV 1 och 2 55 tillämpnings- kungörelsen framgår sålunda att kommunen bör vidta »kommunala» åtgärder för att fö- rebygga arbetslöshet eller minska verkning- arna av arbetslöshet och att vissa sådana åt- gärder på området är beskrivna i Arme.
6.7.3. Kommunala åtgärder enligt arbets- marknadskungörelsenl och andra arbets- marknadsförfattningar
Arme är den centrala författningen för ar- betsmarknadspolitiken. Här regleras flerta- let av de arbetsmarknadspolitiska medlen. I
det följande behandlas endast sådana medel för vilka regleringen i något hänseende för- utsätter insatser av kommunala menigheter.
6.7.3.1 Beredskapsarbete
Det viktigaste medlet för att snabbt och på kort sikt skapa ökad sysselsättning utgör be- redskapsarbetena. Sådana arbeten utförs för statens räkning (statligt ha), för kommuns eller landstingskommuns räkning (kommu- nalt ba) eller för enskilds räkning (enskilt ba) (76 å). Avgörande för hur ett arbete skall rubriceras är vem som är huvudman för arbetet.
Tidigare skilde man endast mellan statliga och statskommunala beredskapsarbeten och gav uttryckligen företräde åt sistnämnda ka- tegori. Prioritetsregeln bedömdes i 1966 års proposition som föråldrad med hänsyn till den allmänna ansvarsförskjutningen på om- rådet och fick därför utgå.2 Trots priorite- ringen hade de statskommunala arbetena gradvis minskat i omfattning i relation till de statliga arbetena och hade under första hälf- ten av 1960—talet representerat endast 10— 15 % av totala kostnaden för beredskapsar- beten under perioden.
Till kommunalt (eller enskilt) beredskaps- arbete utgår statsbidrag om arbetet påbörjats med tillstånd av AMS (95 å). Bidraget utgår med 33 % av sådana kostnader för arbete som godkänts av AMS. I område med hög och långvarig arbetslöshet samt sjunkande befolkningstal kan bidrag utgå med högre belopp (96 5).
Till beredskapsarbete skall utväljas arbe- ten som framstår som angelägna även bort- sett från sysselsättningsläget. Vid valet mel- lan lika angelägna arbeten skall företräde lämnas sådant arbete som utan olägenhet kan anpassas till växlingar i arbetslösheten (78 5)-
AMS meddelar närmare bestämmelser om anordnande och bedrivande av bered- skapsarbete samt om antalet sysselsatta vid sådant arbete (79 å).
Beredskapsarbete anvisas arbetslös genom
1 1966: 368, omtryckt 1968:246, ändrad senast 1971:448. 2 Prop. sid. 249.
det arbetsförmedlingskontor där han är an- mäld (80 5). Att vederbörande söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen är således en allmän förutsättning för anvis- ning. Denna och ett flertal andra allmänna förutsättningar för anvisning behandlas i 72— 75 åå. Bestämmelserna syftar framför allt till att förhindra att beredskapsarbetena sys- selsätter arbetskraft som är eller efter om- skolning kan bli efterfrågad på den öppna marknaden.
Det samarbete mellan stat och kommun som avses med institutet kommunala bered- skapsarbeten begränsas av den kommunala kompetensen sådan denna uppfattas i rätts- tillämpningen. I detta avseende kan erinras om fallet RÅ 1966 I 53, där kommuns be- slut, att uppföra ett hotell under förutsätt— ning bl. a. att arbetet fick utföras som stats- kommunalt beredskapsarbete, blev upphävt, enär anläggningen fick anses företrädesvis avsedd att befrämja turistväsendet, vilket vid tiden för avgörandet i princip ansågs otill- låtet för kommunerna. Av intresse är även fallet RÅ 1968 K 728, där en kommuns be- slut att i enlighet med vederbörligt tillstånd av AMS uppföra ett hotell som kommunalt beredskapsarbete visserligen blev fastställt men inte på grund av att arbetet skulle ut- föras som kommunalt beredskapsarbete utan under åberopande av att det behövdes ett hotell av ifrågavarande slag i kommunen och att behovet inte kunde väntas bli till- godosett genom enskilda initiativ.1
De nämnda rättsfallen illustrerar hur in- stitutet kommunalt beredskapsarbete kan komma i konflikt med rättspraxis i anslut- ning till reglerna om den kommunala kom- petensen, särskilt restriktionerna beträffan- de kommunala åtgärder som innefattar en- gagemang i näringslivet. Sådana konfliktris- ker söker statsmakterna dock undvika. Un- der åren 1963 och 1964 medgavs försöksvis att industribyggnader i lokaliseringsfrämjan- de syfte fick uppföras som statskommunalt beredskapsarbete. Som villkor för att bered- skapsarbete av detta slag skulle komma ifrå- ga gällde bl.a. att kommun var huvudman och att byggnaderna uthyrdes eller överläts till vederbörande företag mot vederlag som
motsvarade kommunens kostnader, att kom- munala subventioner vid sidan av det stat- liga stödet inte lämnades, att tillräckliga fö- retagsekonomiska förutsättningar bedömdes föreligga för fortsatt drift utan offentligt stöd samt att sådan arbetskraft fanns till- gänglig som inte lämpligen kunde omplace- ras till andra orter. Intill utgången av sep— tember 1964 beviljades bidrag i 170 fall. Totala byggnadskostnaden för dessa industri- lokaler beräknades till ca 210 milj. kr, var- av ca 82 milj, kr täcktes av statsbidrag. Nu- mera får beredskapsarbetena inte användas som lokaliseringspolitiskt medel. Statliga in- vesteringsbidrag till industrilokaler i form av kommunala beredskapsarbeten skall en- ligt uttalanden i 1964 års lokaliseringspro- positionen inte vidare förekomma.2 Senare motioner om återgång till den gamla ord- ningen har avslagits av riksdagen under hän- visning till 1964 års beslut om lokaliserings- politiken. Det har därvid framhållits att det inte föreligger något hinder att lämna inves- teringsbidrag till kommun för uppförande av sådana kollektivanläggningar för småin- dustri och hantverk som det ligger inom den kommunala kompetensen att tillhanda- hålla.3
6.7.3 .2 Arkivarbete
Arkivarbete som hjälp åt arbetslösa kan va- ra statligt eller kommunalt (82 å). De kom— munala arkivarbetena anordnas inom kom- munala verk och myndigheter. För sådana arbeten gäller i allt väsentligt samma regler om statsbidrag och annat som gäller be- träffande beredskapsarbete.
6.7.3.3 Kommunalt kontantunderstöd och socialhjälp
Kommunalt kontantunderstöd är enligt Arme en form av arbetslöshetshjälp. All- männa förutsättningar för sådan hjälp och därmed också för kommunalt kontantunder- stöd är bl. a. att den arbetslöse är arbetsför
1 Fallet återgivet i bilaga 3. 2 Prop. 1964: 185 s. 174 och 198. 3 SU 1966: 107 s. 36, rskr 251.
och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning, att han söker arbete ge- nom den offentliga arbetsförmedlingen samt att han inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden eller inte lämpligen kan bli föremål för annan åtgärd för att un- derlätta hans placering i sådant arbete.
Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen bestämmer om understöd skall lämnas och beloppens stor- lek. De får dock inte överstiga 24 kr om da- gen till ensamstående, 28 kr om dagen till makar gemensamt och 2 kr om dagen i till- lägg för varje barn. Kontantunderstödsverk- samheten leds centralt av arbetsmarknads- styrelsen och regionalt av länsarbetsnämn- derna som fortlöpande skall hålla kommu- nerna i länet underrättade om behovet av kontantunderstöd åt arbetslösa. Statsbidrag utgår med 20 0/0 av kostnaderna för sådan kontantunderstödsverksamhet som kommun bedriver med tillstånd av länsarbetsnämn- den. I samband med tillståndet bestämmer nämnden det största antal arbetslösa i kom- munen till vilket understöd med statsbidrag får utgå vid varje tidpunkt.
Verksamheten med kontantunderstöd har under 1960-talet haft en begränsad omfatt- ning. Under åren 1960—66 utbetalades kon- tantunderstöd i något 10-tal kommuner per år. Under konjunkturdämpningen åren 1967 —1968 ökade dock verksamheten och hade sin största omfattning år 1968, då totalkost- naden för stödet uppgick till ca 5,5 milj. kr.
För tid då arbetslös uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller statligt omställningsbidrag får kommunalt dagun- derstöd inte utges till honom. Sådant under- stöd får inte heller utges till arbetslös som i anledning av arbetslösheten åtnjuter social- hjälp för sig eller sin familj. Rätt till social— hjälp tillkommer den som på grund av ål- derdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete. Den som är arbets- för och i övrigt oförhindrad att åtaga sig ar- bete har således inte rätt till socialhjälp vid arbetslöshet. Minderåriga barn är däremot berättigade till socialhjälp, vilken vanligtvis
avvägs så att den täcker även kostnad för vård som lämnas av någon av föräldrarna S. k. frivillig socialhjälp kan kommun med- dela enligt grunder som kommunen själv bestämmer. Hjälp kan alltså lämnas friska arbetsföra personer som är arbetslösa men de har inte någon rätt till hjälp. Frivillig so- cialhjälp skall i princip återbetalas till kom- munen.
Frågan om kontanthjälpens ställning in— om arbetsmarknadspolitiken har behandlats av KSA-utredningen som bl. a. haft att över- väga frågan om en allmän ev. obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. På grundval av ett delbetänkande om stödformer för äldre ar- betstagare1 beslutade 1968 års riksdag om särskilt statligt kontantstöd åt arbetslösa i ål- dern 60—66 år samt om förbättringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.2 Det nya äldrestödet, som fått benämningen statligt omställningsbidrag (101—111 55 Arme), är ett temporärt institut i avbidan på en mera generell lösning av frågorna om skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet. KSA-utredningen övervägde att lösa frågan om äldrestödet genom utvidgning av det kommunala kontantunderstödet men fann att ifrågavarande försörjningsskydd inte bor de göras beroende av kommunala beslut om att understödsverksamhet skulle påbörjas el- ler om sätt och villkor för dess bedrivande. Det primära ansvaret för den arbetsmark- nadsmässiga bedömningen av den arbetslö- ses behov av bidrag borde i första hand åvila de statliga arbetsmarknadsorganen.
I sitt slutbetänkande har KSA-utredning— en3 föreslagit att skyddet mot inkomstbort- fall som förorsakats av bristande tillgång på arbetstillfällen främst bör anordnas inom ra- men för en statsunderstödd, frivillig arbets- löshetsförsäkring. De reformer utredningen därvid föreslår innebär bl. a. att det kommu- nala kontantunderstödet omedelbart avveck- las.
Kommunalt understöd i form av social- hjälp får även i fortsättningen betydelse i de fall då fysiska, psykiska eller sociala handi-
1 SOU 1967:62. ” SFS 1968z246. 3 SOU 1971: 44.
kapp hos en arbetssökande för en tid för- svårar eller omöjliggör arbetsplacering, lik- som då ersättningsbelopp som utgår från arbetslöshetsförsäkring eller i form av kon- tant statligt arbetsmarknadsstöd i något fall visar sig otillräckligt för att täcka förelig- gande hjälpbehov. Socialhjälpen får framde- les liksom hittills betydelse som komple- ment till de statliga och statsunderstödda kontanta stödformerna på arbetsmarknaden.
6.7.3.4 Arbetsvård
Arbetsvård är en samlingsbeteckning för så- dana åtgärder som är särskilt ägnade att un- derlätta handikappades anpassning till ar- betslivet (9å Arme). Arbetsvården är ett led i arbetsförmedlingsorganens verksamhet (3 5)—
I Arme regleras en del särskilda former av bidrag till handikappade såsom närings- hjälp (57 5) samt bidrag och lån till anskaff- ning av motorfordon (62 5). Dessa bidrag är enligt Arme rent statliga.
1960 års arbetsmarknadsutredning gjorde en undersökning av näringshjälpsförhållan- dena 1962—1963 i fem län.1 Bland närings- hjälpsobjekten fanns 68 verkstadsrörelser och 41 kiosk- eller affärsrörelser. Av den to- tala kostnaden för näringshjälpsobjekt hade staten svarat för 45 %, landsting för 10 % och primärkommuner för 11 %. Sedan den- na undersökning har den statliga närings- hjälpen etappvis förstärkts. Utredningen framhöll att tendensen till ökning av statens engagemang låg i linje med vad som skedde inom arbetsmarknadspolitiken i övrigt. Ut— redningen erinrade om att det inte fanns några för de olika landstingen och primär- kommunerna gemensamma regler för bi- dragsgivning till näringshjälp och framhöll att utvecklingen mot en förstärkt statlig nä- ringshjälp var ägnad att skapa likartade för- utsättningar för sådan hjälp till handikappa- de i olika delar av landet. Minskade åta- ganden för näringshjälp från landstingen, som inte regelmässigt bedrev individuell hjälpverksamhet, och från kommunerna bor- de enligt utredningens mening på längre sikt kunna leda till en eftersträvansvärd kon-
centration av de kommunala menigheternas insatser för anordning och drift av de för arbetsvården nödvändiga anläggningarna.2
AMS synes i det praktiska arbetet räkna med kompletterande näringshjälp från de kommunala menighetema.3 Primärkommu- nalt bidrag torde stundom kunna grundas på 135 socialhjälpslagen om s.k. frivillig socialhjälp.
Målet för arbetsvården är att den handi- kappade får ett förvärvsarbete antingen i öppna marknaden eller som egen företagare eller i s.k. skyddad verksamhet. Placering- en kan föregås av arbetsträning eller arbets- prövning på särskilda arbetsplatser. Enligt KK (1966: 370) om statsbidrag till verkstä- der inom arbetsvården utgår statsbidrag till landstingskommun, kommun, förening eller stiftelse för anordnande eller drift av avdel- ning för arbetsprövning eller verkstad för arbetsträning eller för skyddad sysselsätt- ning för handikappade (1 och 2 åå). Drift- bidrag utgår även till näringsföretag som har särskild avdelning för sysselsättning av handikappade (11 å ; »halvskyddad syssel- sättning»). Statsbidragen är förenade med en rad villkor för att garantera att bidragen kommer till ändamålsenlig användning. Verksamheten står under tillsyn av de statli- ga arbetsmarknadsorganen (13 å).
Statsunderstödda verkstäder för skyddad sysselsättning har upprättats av ett 100-tal huvudmän, främst landsting och primärkom- muner.4 Tendensen går mot ett ökat lands- tingskommunalt engagemang och i flera län har under senare år landstingskommunen övertagit den primärkommunala verksamhe- ten på området. Verksamheten omfattar till övervägande del verkstadsrörelse med viss specialisering.
De oklarheter som tidigare rått beträffan- de kommuns befogenhet att vara verksam för att sysselsätta handikappade har nume- ra undanröjts genom lag (1970: 663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om
1 SOU 1965: 9 s. 350 ff. ? Bet. s. 373. 3 Förändring och trygghet, arbetsmarknads- politik i tillämpning; AMS 1967; s. 120. 4 SOU 1965: 9 s. 346.
sysselsättning för handikappade. Genom la- gen har borgerlig primärkommun tillerkänts befogenhet att driva affärsverksamhet i syfte att bereda arbetsanställning åt handikappa- de, i den mån handikappade inom kommu- nen icke i tillräcklig utsträckning kan bere- das anställningar på annat sätt, samt under förutsättning att verksamheten anordnas så att den är särskilt lämpad för sysselsättning av handikappade och att anställning i verk- samheten sker efter anvisning av den offent- liga arbetsförmedlingen eller, efter dennas medgivande, av kommunens socialvårdsor- gan. Bakgrunden till denna lagstiftning var dels överväganden i anslutning till att kom- munerna genom 1968 års ändringar i social- hjälpslagen tilldelats ett förstahandsansvar för handikappvården och dels att regerings- rätten i mål om kommunalt engagemang i kioskhandel upphävt kommuns beslut om att själv eller genom särskilt bildat rättssubjekt driva affärsverksamhet i syfte att sysselsätta handikappade (RÅ 1968 K1198, 1970 C 239).1 I propositionen? framhöll departe- mentschefen bl. a. att man ur reglementet för det kommunala organ som bedrev verk— samheten eller av bolagsordning eller mot- svarande urkund för kommunalt bolag eller annat särskilt rättssubjekt borde kunna utlä- sa huruvida de i lagen angivna förutsätt- ningarna för verksamheten förelåg eller ej. Med hänsyn till den offentliga kontrollen av kommunens handlande var det nödvän- digt att de handlingar som gav besked i des- sa hänseenden var offentliga. Eftersom för- utsättningarna ingick i avgränsningen av den kommunala kompetensen var kommunen skyldig att konstatera att förutsättningarna verkligen var för handen, innan kommunen beslutade att engagera sig i affärsverksam- heten. Beträffande innebörden av begreppet affärsverksamhet hänvisade departements- chefen till 1948 års motiv till 3 5 KL. Be- greppet handikappad borde ha samma inne- börd som det hade inom arbetsvården. I det- ta hänseende hänvisades till 1966 års propo- sition om riktlinjer för arbetsmarknadspoli- tiken m.m. där det utan någon definition sägs att man inom arbetsvården tolkat be- greppet handikappad vidsträckt. Departe-
mentschefen anslöt sig till vad många re- missinstanser betonat, nämligen att kompe- tensutvidgningen inte fick utnyttjas för kom- munal näringsverksamhet som kommunen ansåg lämplig från andra synpunkter än de här aktuella.
6.7.3.5 Omskolning
Yrkesutbildning för arbetslösa får enligt KK därom 29/6 1945 (nr 445, ändrad 1957: 129) ordnas av kommun, huvudman för cen- tral verkstadsskola eller av skolöverstyrel- sen. Denna yrkesutbildning står under cen- tral ledning av SÖ, som har att utöva led- ningen i samråd med AMS.
Statsbidrag till kommunal arbetslöshets- kurs utgår med belopp som i huvudsak mot- svarar kostnaden för lärare och undervis— ningsmaterial (4 €). Som villkor för statsbi- drag gäller bl.a. att kommunen utan kost- nad för staten tillhandahåller behövliga lo- kaler och svarar för lokalunderhåll (6 $). Inkomster av säljbar produktion vid kom- munal arbetslöshetskurs disponeras i enlig— het med föreskrifter av SÖ (5 €).
Till deltagare i arbetslöshetskurs utgår statligt utbildningsbidrag (15 & Arme).
6.7.3.6 Industribeställningar
I statsbudgeten anslås årligen medel att vid behov användas för statliga och kommuna- la industribeställningar i sysselsättningsfräm- jande syfte vid enskilt företag eller inom bransch av näringslivet. Bidrag kan utgå till kommun endast för beställning som avser en bransch. Bidrag till kommunala industri- beställningar skall enligt bestämmelser i reg- leringsbrev beslutas av KM:t. Det är här fråga om beställningar som i och för sig be- hövs för den kommunala verksamheten. I den mån en av kommunen ensam finansie— rad industribeställning har karaktären av stöd åt enskild näringsverksamhet, vilket in- te torde vara fallet när producenten utvalts på marknadsmässiga grunder och beställ- ningen avviker från det normala endast ge-
1 Se bil. 3. 2 1970: 153.
nom att den tidigarelagts, lär beställningen kommunalrättsligt stundom kunna grundas på de extraordinära sysselsättningspolitiska befogenheter som kommun tillerkänns i rättstillämpningen.
6.8 Kommittén 6.8.1 Allmänt
När en helhetssyn på förhållandet mellan kommun och näringsliv sist presenterades vid 1948 års kompetensreform hade närings- livet ännu knappast hunnit övervinna svi- terna av andra världskrigets undantagstill- stånd. Kommunallagskommittén ägnade vis- serligen relativt stort utrymme åt specialfrå- gor om kommuns befogenhet att driva eller stödja näringsverksamhet. Men något för- sök att närmare behandla relationerna mel- lan kommunal aktivitet och näringsliv gjor- des inte. Orsak till detta kan ha varit att något mera omfattande material som kunde utgjort underlag för en sådan analys inte stod till förfogande.
En genomgång av förarbetena, där ämnet behandlas under rubriken Kommunal affärs- verksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag, ger även intryck av att kom- munernas förhållande till näringslivet och gränsdragningen mellan kommun och nä- ringsliv den gången inte uppfattades som någon större fråga. Kommunallagskommit- tén ifrågasatte väl vissa smärre justeringar i de grundsatser, åt vilka rättspraxis gett ut- tryck. Men i övrigt ansåg kommittén inte införandet av allmänintresset som kompe- tensreglerande faktor för det dåvarande in- nebära någon utvidgning av den kommunala kompetensen. KM:t och riksdag anslöt sig i huvudsak till denna uppfattning.
I anslutning härtill betonades angelägen- heten av att en från hela samhällets syn- punkt ändamålsenlig lokalisering av närings- livet inte förrycktes genom kommunala in- satser. En omprövning av kommuns närings- politiska kompetens borde därför anstå in- till dess någon form av allmän kontroll el- ler reglering av näringslivets lokalisering kommit till stånd.
Under remissbehandlingen av kommitté- förslaget hade farhågor yppats för att kom- munerna med stöd av den nya kompetens- regeln skulle engagera sig i näringsverksam- heter som tidigare förbehållits det privata initiativet. Med anledning härav framhölls att man här rörde sig på ett område där en snabb utveckling ägde rum med för- skjutningar i betraktelsesättet och där det därför var särskilt värdefullt att liksom för- ut ha en elastisk regel.
Sammanfattningsvis innebar 1948 års kompetensreform att man uppmärksamma- de de aspekter som kan läggas på kompe- tensen på förevarande område men aVStod från särskilda regleringar. Den statliga loka- liserings- och arbetsmarknadspolitiken var ännu tämligen outvecklade företeelser som inte inbjöd till några fastare bestämningar av hur huvudmannaskapet för samhälleliga styrningar eller ingripanden i näringslivet borde vara fördelat. Man konstaterade att kommunerna inte sällan engagerade sig dju- pare i näringslivet än som från allmänna synpunkter var önskvärt men saknade un- derlag för att närmare ange begränsningar- na eller på annat sätt förhindra alltför långt- gående kommunala insatser. När proble- met några få år senare på nytt togs upp — nu i samband med framkomna frågor om hur lokaliseringspolitiken borde utformas — sköts frågan om en reglering på framtiden närmast i förväntan om att de kommunala ambitionerna automatiskt skulle länkas in på banor, som sammanföll med rikspoli- tiska målsättningar.
Under det kvartssekel som förflutit se- dan 1948 års kompetensreform har stora förändringar skett inom de offentliga och privata sektorerna av samhället.
Med ett ökat varuutbyte med utlandet har exportindustriernas betydelse för folk- hushållet oavbrutet vuxit. Förhållanden på världs- och hemmamarknader i förening med den lönepolitik som arbetsmarknads- parterna drivit har skapat ett allt starkare behov av att koncentrera, rationalisera och omstrukturera viktiga näringsgrenar. Kre- dit-, allokerings- och sysselsättningsfrågor har blivit samhällspolitiska nyckelproblem.
Företagsnedläggningar och nyetableringar sker i ett alltmer stegrat tempo.
De näringsgeografiska följdverkningarna av utvecklingen har föranlett olika slag av samhällsingripanden. Behovet av offentliga styrningar av näringslivet har blivit alltmer markerat och inte som förr i huvudsak gällt jordbruket. Modern industridrift, bi- lism och jordbruksnedläggningar har aktua- liserat miljövårdsproblem av förut okänd storleksordning. Konsumenterna har måst skyddas mot en konkurrensbegränsning och en marknadsföring, som äventyrat en riktig prissättning på varor och tjänster.
Vid sidan av detta har förbättrad teknik och större specialisering på snart sagt alla områden ökat behovet av mänsklig sam- verkan, av kollektiv service och därmed också av samhällsplanering och samhälls- åtgärder. Inom näringslivet har antalet i serviceyrken anställda stigit i relation till övriga arbetstagare. Tillväxten av den of- fentliga sektorn har haft en liknande effekt. Arbetskraften har blivit rörligare. Inslaget av pendlare med bostad och arbetsplats på skilda håll har stigit. Invandring av utländsk arbetskraft har förekommit i större omfatt- ning än förr. Omläggningarna inom närings- livet har intensifierat strävandena att om- flytta och omskola arbetskraft samt bereda överårig eller eljest svårplacerad arbetskraft ny sysselsättning. Parallellt härmed har den utarmning av vissa bygder som följt i urba- niseringens spår framtvingat lokaliserings- åtgärder i förut okänd skala.
I sakens natur har legat att staten i allt väsentligt stått för den allt starkare styrning från det allmännas sida som näringslivets utveckling krävt. För detta ändamål har ef- ter hand nya medel och metoder kommit till användning vid sidan av mera traditio- nella. Direkta statliga engagemang i nä— ringsverksamhet var förr ovanliga. Vid and- ra världskrigets slut var de i huvudsak be- gränsade till de statliga affärsverken, vissa försvarsindustrier, vissa beredskapsindustrier (såsom AB Svensk Torvförädling och Svens- ka Skifferoljeaktiebolaget) samt delägare- skap i viss norrländsk och mellansvensk gruvindustri. Omfattningen av dylika direk-
ta engagemang har sedan dess ökat. Inrät- tandet av ett särskilt industridepartement för bl. a. i bolagsform driven statlig närings- verksamhet är ett led i denna utveckling.
Den influens på näringslivet som före- kommit från kommunalt håll har utövats främst med stöd av gällande byggnads-, brandförsvars- och hälsovårdslagstiftning men också genom kommunala engagemang särskilt i kommunikationsväsendet (hamn- anläggningar, salutorg, slakthus, busstatio- ner, numera även flygfält, förr även järn- vägar). Främst inom större tätortskommu— ner har de kommunala affärsverken utgjort exempel på direkta kommunala närings— livsengagemang. Till inte oväsentlig del in- nefattar det kommunala affärsverksområ— det numera verksamheter som kommun på grund av lag är skyldig att driva. I andra fall framstår det som självklart att kommun har att tillhandahålla kommunmedlemmar- na nyttigheterna. Området för dessa verk- samheter har endast i relativt ringa omfatt- ning vidgats sedan 1948 års kompetens- reform.
I äldre tid utgjorde näringslivets försörj- ning med lokala anordningar inget större kommunalt problem. I de större tätorts- kommunerna svarade i regel det privata initiativet för arbetstagarnas försörjning med bostäder och annan nödtorft. De större landsbygdsindustriema engagerade sig förr ofta vidlyftigt för att bereda sina anställda olika slags tätortsservice. Tiden efter andra världskriget kännetecknas av att det all- männa, främst kommunerna, övertagit an— svaret för detta. Såsom huvudman för sam— hällsbyggandet, bebyggelseplanering, distri- butionsapparatens förläggning, anordnande av kommunikationer, utbildning fram till universitetsstadiet, fritidsanläggningar, hälso- vård och socialvård, kulturliv och nöjes- anordningar är kommunerna medansvariga för förhållandena inom näringslivet.
Omvänt är kommunerna i dag i högre grad än någonsin förut beroende av närings- livet för sitt fortbestånd som självständiga förvaltningsenheter. På ett markant sätt har detta kommit till uttryck vid de båda efter andra världskriget genomförda kommunin-
delningsreforrnerna. Särskilt för 1962 års snart avslutade reform har näringsgeogra- fiska överväganden haft en utslagsgivande betydelse för kommunstorlek och kommun- gränser. Utan tillräckliga ekonomiska re- surser har kommunen inte ansetts kunna erbjuda den förvaltningsstandard, som med- borgarna har rätt att kräva. Det skatteun- derlag och den sysselsättning ett framgångs- rikt näringsliv ger är vanligen av avgörande betydelse för kommunen.
Till den kommunala självstyrelsen hör en frihet att vara verksam för att tillvarata och påverka de lokala utvecklingsmöjligheter- na, att genom egna initiativ skapa välfärd för invånarna i den egna kommunen. Den friheten måste emellertid avbalanseras mot andra väsentliga allmänna och enskilda in- tressen.
Ett av de mest utmärkande dragen för den allmänna utvecklingen under efterkrigs- tiden är en kraftig tillväxt av den offentliga intressesfären. Detta innebär bl. a. att ett betydande samhälleligt inflytande över nä- ringslivet blivit allmänt accepterat som nå- got nödvändigt för en fortsatt och rimligt fördelad välståndsökning.
Efter hand som enskilda angelägenheter utvecklats till offentliga sådana har nya ställ- ningstaganden måst göras till frågan i vad mån de offentliga angelägenheterna borde decentraliseras till kommunerna. Praktiskt taget hela det offentliga systemet uppvisar direkta eller indirekta ställningstaganden i denna fråga. På de flesta samhälleliga verk- samhetsområden där något lokalt intresse förekommer har man stannat för ett blandat statligt och kommunalt inflytande. Ett allde- les renodlat statligt eller kommunalt huvud- mannaskap hör till sällsyntheterna.
Frågorna om samhällets förhållande till näringslivet kan närmast insorteras under det ämnesområde som täcks av närings-, lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken. När statsmakterna efter hand utformat rikt- linjerna för verksamheten på dessa områ- den har utgångspunkten varit att samhällets direkta styrningar och inflytelser på närings- liv och sysselsättning väsentligen måste ske under hänsynstagande till regionala och na-
tionella intressen. Denna principiella stånd- punkt har ofta varit underförstådd såsom självklar men har ibland blivit direkt un- derstruken. Ståndpunktstagandet innebär samtidigt att det växande samhälleliga in- tresset av näringslivets och sysselsättningens utveckling inte bör föranleda någon princi- piell omgestaltning av kommunernas hävd- vunna allmänna befogenheter på området, sådana dessa befogenheter formulerats i för- arbetena till 1948 års kompetensreform och i rättstillämpningen. Kommunernas roll i samspelet mellan samhälle och näringsliv är därmed till sina huvuddrag fastslagen och lämnar för kommunalrättskommitténs del nu inte utrymme för någon omprövning från grunden av gällande gränser för kom- munernas kompetens på ifrågavarande om- råde. Motiven för en bibehållen traditionell ordning har emellertid förskjutits. Frågor om närmare gränsbestämningar får numera delvis bedömas från andra infallsvinklar än tidigare.
Behovet av närmare kompetensprecise- ringar hänför sig i dag mera till intresset av att avbalansera de kommunala befogen- heterna gentemot riks- och regionalintres- sen än att bevara näringslivet åt det en- skilda initiativet. Kommunernas allt livli- gare aktivitet med avseende på näringslivet och deras omedelbart på speciallagstiftning grundade befogenheter gör samtidigt att den negativa sidan av kommunernas allmänna kompetens tilldrar sig större uppmärksam- het än tidigare. Kommunernas specialregle- rade befogenheter har blivit så omfattande att det börjar bli naturligare att på föreva- rande område mera fråga efter vad som bör vara otillåtet än vad som bör vara tillåtet.
När kommittén i det följande ingår när- mare på kompetensfrågor som berör rela- tionen kommun—näringsliv ställer det sig na- turligt att söka anknytningspunkter i rätts- tillämpningen som, trots många särdrag och ofullkomligheter i det kommunala besvärs- institutet, likväl tämligen allsidigt återspeg- lar de kompetensproblem som är av praktisk betydelse för den närmare framtiden och värda att beaktas i ett översiktligt samman- hang.
Förekommande kommunalengagemang i verksamhet av affärsmässig eller affärslik- nande art ligger i gränsområdet till den sektor av samhället som brukar betecknas som näringslivet. När gränsen varit föremål för närmare bestämningar i rättstillämpning- en har två vitt skilda typer av kompetens- frågor kommit i förgrunden.
Den ena och mindre vanliga frågan har främst gällt omfånget av vad som brukar benämnas kommunal service. Denna verk- samhet kännetecknas av att kommunen med iakttagande av allmängiltighet och objektiv likställighet tillhandagår allmänheten i kom- munen — företagare såväl som arbetstagare, juridiska såväl som fysiska personer — med nyttigheter av olika slag.
Det andra, i rättstillämpningen betydligt vanligare problemet, har varit av annan art. Här har frågeställningen varit huruvida kommunen i huvudsakligen sysselsättnings- och näringspolitiska syften ägt befatta sig med viss verksamhet av affärsmässig art, fastän verksamheten klart fallit utanför om— rådet för kommunal service.
Vid den kompetensrättsliga behandlingen av relationen kommun—näringsliv ter det sig ändamålsenligt att dela upp ämnesområdet i de två huvudspörsmål som sålunda anvi- sas av rättstillämpningen. Från en sådan ut- gångspunkt verkar det vara möjligt att med utnyttjande av hittillsvarande till stora de- lar alltjämt aktuell och i sak godtagbar rättspraxis uppnå en tillräcklig fasthet i be- dömningen av vad som på förevarande om- råde bör förstås med det nu och i framti- den grundläggande kravet att kommunens insatser skall tillgodose alhnänna till kom- munen knutna intressen. Uppgiften är då i första hand att ange begränsande normer för en utveckling som sedan länge innebär att den kommunala sektorn gradvis expan- derar in på områden där det enskilda initia- tivet tidigare varit förhärskande och där staten efter hand åtagit sig allt större upp- gifter i närings-, lokaliserings- och arbets- marknadspolitiska syften.
6.8.2 Kommunal service av näringspolitisk betydelse m. m.
Enligt speciallagstiftning, rättstillämpning och allmänt godtagen sedvänja får kommun på olika sätt engagera sig i vissa verksam- heter, genom vilka kommunen mot betal- ning tillhandahåller något direkt åt allmän- heten eller öppna delkollektiv av allmänhe- ten i kommunen. Exempel på sådan kom- munal verksamhet är el-, gas- och värme- verk, fryseriföretag, kollektiva verkstadsan- läggningar för hantverk och småindustri, saluhallar, parkeringsanläggningar, buss-, spårvägs- och sjötrafikföretag, hamnrörel- ser, flygplatsrörelser, hotell-, restaurang-, teater- och konserthusrörelser samt rörelser för tillhandahållande av fritids— och nöjes- anläggningar. Några verksamheter sanktio- neras i särskild kommunallag eller special- lag, som ålägger kommun att befatta sig med verksamheten eller ger kommun befo— genhet härtill. Exempel på sådan verksam- het utgör va-verk, renhållningsverk, bostads- företag, företag inom turistväsendet, slakt- husrörelser rn. m. Andra typer av verksam— het erkänns i statsbidragsförfattningar. Så är exempelvis fallet med tvätterirörelser och tillhandahållande av samlingslokaler.
Kommuns i åtskilliga författningar erkän- da uppgifter inom markpolitiken ger kom- munen befogenhet att förvärva, äga och upplåta mark i samhällsbyggande syfte. Även denna verksamhet hör till det helt el- ler delvis vederlagsfinansierade serviceområ- det.
Det rör sig här om mycket skilda slag av verksamheter som är vanskliga att sam- la under någon mera upplysande gemensam nämnare. Tyngdpunkten i aktiviteterna kan sägas ligga i tillhandahållande av kollektiva anläggningar eller anordningar av olika slag. I den mån kommunen tillhandahåller an- nat än själva anläggningen är det ofta fråga om nyttigheter som kan betecknas som tjänster — inte varor — samtidigt som själva anläggningen framstår som det primära. Åtskilliga verksamheter kan hänföras till kommunikationsväsendet, särskilt då områ- det för kollektiv personbefordran. En del
verksamheter kännetecknas av att de till sin natur är monopolistiska och koncessione- rade.
De verksamheter inom vilka kommuner- na vanligen utnyttjar möjligheter till helt kostnadstäckande vederlagsfinansiering kan oftast utan våld på språkbruket kallas af- färsverksamhet. Ibland såsom inom social- vårds- och utbildningssektorema ter sig dock denna benämning mindre träffande.
Kommunernas aktuella engagemang i verksamheter av exemplifierat slag är re- sultatet av en sekellång utveckling, vars drivande faktorer från början varit av rent praktisk art. Den har framför allt dikterats av trängande konkreta, inte sällan tekniskt betingade behov av omfattande lokal sam- verkan mellan människorna i tätorterna. I de tidigaste skedena har ibland historiska tillfälligheter påverkat utvecklingen. Exem- pel härpå utgör kommunala el- och gas- verk. Teoretiska och rättsliga överväganden har däremot spelat en underordnad roll även för kommunala engagemang som i dag har direkt stöd i särskilda författningar. Initia- tivet har oftast kommit från kommunerna i hägnet av den relativa handlingsfrihet som den centrala kommunalförfattningens all- männa kompetensregel och den egna be- skattningsrätten erbjudit. Speciallagstiftning- en har i inledningsskeden främst haft be- tydelse när det gällt att skapa enhetliga för- hållanden i rikets kommuner för verksam- heter som redan upptagits av ett mindre antal kommuner, där behovet av de seder- mera specialreglerade insatserna varit mest framträdande. Efter hand som förrådet av särskilda författningar om kommunal verk- samhet utvidgats har ett underlag tillkommit för i första hand positiva men ibland också negativa bestämningar av kommunens all- männa kompetens på förevarande område. Den allmänna kompetensregelns betydelse som exklusivt rättsligt underlag för kommu- nernas verksamhet på hithörande områden har därigenom efter hand minskat. För åt- skillig kommunal affärsverksamhet som tidi- gare helt ansetts grundad på kommunalla- gens allmänna kompetensregel ter det sig i dag rimligare att åberopa återverkan från
De kommunala befogenheterna inom el- försörjningen härleds naturligare ur ord- nings-, byggnads-, väg- och trafiksäkerhets- lagstiftningen. Den praktiskt ofta tvingande uppgiften att ge hushållen tillgång till gas- eller eldistribution utgör en självklar kon- sekvens av det kommunala ansvaret för god bostadsstandard enligt 1947 års bostadsför- sörjningslag. Det är också i denna lag och inte i 3 & KL som man kan tänkas finna stöd för kommuns engagemang i fabrikation av byggnadsmaterial.
Rätten och skyldigheten att driva va-an- läggningar och svara för renhållningsverk grundar sig på hälsovårdsstadga och annan särlagstiftning. Kommunala engagemang i slakterianläggningar i den mån de fortfa- rande existerar kan ses som led i fullgöran- de av kommunala uppgifter enligt hälso- och livsmedelsstadgorna samt köttbesikt- ningslagen osv.
Av traditionella kommunala affärsverk- samheter har väl numera bara hamnrörelse och andra kommunikationsanstalter renod- lat stöd i 3 5 KL. Men även på dessa om- råden kan ibland rättsligt underlag hämtas från annat håll. Att man i 3 & KL måste invärdera en befogenhet för kommun att driva hamnrörelse framgår indirekt av hamnavgiftsregleringen, att kommun får be— driva busstrafikrörelse för kollektiv person- befordran framgår av de tillståndsregler som gäller för sådan trafik.
Den nyligen kommun tillerkända rätten att driva körskola kan alltefter valet av ut- siktspunkt ses som en åtgärd för förbättrad trafiksäkerhet, en förberedelse till yrkes- utbildning eller en allmänt medborgerlig upplysning. Kommuns befogenhet att driva eller stödja anläggande och drift av parke- ringshus kan förväntas bli reglerad i sär- skild ordning.
De ståndpunkter, som rättstillämpningen intagit till konkreta frågor rörande omfatt- ningen av det kommunala serviceområdet och sättet att driva sådan verksamhet, inne— fattar enligt kommitténs mening i allt vä- sentligt godtagbara avvägningar mellan de olika samhälleliga och enskilda intressen
som gör sig gällande när innebörden av be- stämningen »allmänna till kommunen knut- na intressen» skall överföras till verklighe- ten. De normer kommittén i det följande utvecklar utgår i enlighet härmed från rätts- praxis och är avsedda som samlade riktlin— jer för hittills i rättstillämpningen oprövade varianter av kommunal serviceverksamhet.
Ett grundläggande kännetecken för kom- munal affärsverksamhet bör vara att de nyt— tigheter kommunen avser att tillhandahålla är av särskild vikt eller av särskilt intresse för allmänheten i kommunen, dvs. kom- munmedlemmarna och andra personer el- ler företag som befinner sig i kommunen el- ler söker sig dit. Nyttigheterna bör till sin art framstå som kvalificerade för ett sam- hälleligt engagemang.
Om ett kommunalt engagemang sker med anlitande av statsbidrag bör det lokala all- mänintresset som regel anses dokumenterat. Intresserekvisitet bör ofta anses vara för- handen beträffande affärsverksamhet som har ett nära och naturligt samband med er— känd kommunal verksamhet eller framstår som ett led i sådan verksamhet. Exempel från rättstillämpningen på sådan verksamhet är avgiftsbelagd undervisning för körkort, installationsverksamhet i anslutning till kom- munalt elverk, stuveriverksamhet i hamn, kioskhandel i kommunal busstation, försälj- ning från stadsträdgård, fabrikation av bygg- nadselement för försäljning till bostadsbyg- gare i kommunen samt kommersiellt ut— nyttjande av kommunägda naturtillgångar.
I vissa fall kan det vara lämpligt, att kommunen tillhandahåller nyttigheter även av annan art. Det kan nämligen föreligga ett behov av att kommunen tar befattning med viss verksamhet i stället för att låta denna bero på enskilda initiativ. Behövligt kan ett sådant ingripande bli om det en- skilda initiativet inte räcker till för att verk- samheten alls skall förekomma i kommu- nen eller är otillräckligt för att verksamhe— ten skall förekomma i rimlig omfattning, med rimlig standard och till kostnad som är överkomlig för den enskilde. Exempel på aktuella verksamheter av detta slag utgör speciell transportservice och dagligvarudistri-
De i det föregående angivna riktlinjerna ger täckning för kommunal affärsverksam— het på de områden där rättstillämpningen hittills medgett sådan verksamhet. De i di- rektiven för utredningen berörda frågorna om kommuns befogenhet att driva parke- ringshus har uttömmande behandlats av parkeringskommittén, och frågan om kom- munala befogenheter inom turistväsendet har efter förslag av kommunalrättskommit- tén reglerats i särskild lag.
I fråga om villkoren för kommunal ser- vice bör, när inte annat är särskilt stadgat, som allmän regel gälla att priser och avgif- ter på de nyttigheter som tillhandahålls av kommunen inte får väsentligt överstiga en efter företagsekonomiska grunder beräknad självkostnad för verksamheten. Något all- mänt rättsligt krav på en undre pris- eller avgiftsnivå synes inte kunna uppställas när kommunen engagerar sig i hela eller över- vägande delen av en viss verksamhet i kom- munen. Är en kommunal insats av kom- pletterande art följer emellertid av likstäl- lighetshänsyn att kommunens priser eller avgifter inte får väsentligt underskrida själv- kostnaden. När kommun exempelvis utövar sin befogenhet att tillhandahålla mark åt näringslivet torde likställighetshänsyn nästan alltid påkalla att kommunen håller priser och avgifter i huvudsaklig nivå med kost- naden. Av likställighetshänsyn följer också i övrigt att prissättningen inte får vara sådan att vissa kommunmedlemmar eller grupper gynnas framför andra. Detta hindrar natur- ligtvis inte att avgifter och priser differen— tieras på objektiv grund, exempelvis genom kvantitetsrabatter.
Vad förut anförts om affärsverksamhet, som kan sägas vara kvalificerad för kom- munalt huvudmannaskap eller därmed jäm- förbar kommunal åtgärd och som brukar omnämnas som kommunal service, ansluter sig i allt väsentligt till gällande rätt. Rätts- fallsmaterialet om vad som bör hänföras till lagenlig kommunal service av affärs- mässig art och hur denna bör handhas vi— sar att kompetensbestämningen i det enskil— da fallet inte vållar några större svårighe—
ter och att kommunens, den enskildes och statsmakternas intressen och värderingar här i stort sett sammanfaller. Det synes där- för, när verksamheten bedrivs i kommunal regi, liksom hittills kunna anförtros åt rätts- tillämpningen att med ledning av den all- mänt hållna lagregeln i 3 & KL, förekom- mande speciallagstiftning och omständighe- terna i det enskilda fallet ange gränsen för kommunens befogenheter på området. Det blir härigenom möjligt att även i fortsätt— ningen anpassa befogenheterna efter de nya anspråk som samhällsutvecklingen efter hand kan komma att ställa på kommuner- na. Men den anpassningen bör alltjämt ske med en moderation som förbehåller åt stats— makterna att genom samfälld lagstiftning besluta om mera väsentliga, till sin art nya kommunala engagemang i näringslivet.
6.8.3 Kommunalt stöd åt näringslivet m. m.
Det förekommer i viss utsträckning att kom- munerna befattar sig med verksamhet av affärsmässig art utanför det nyss beskriv- na i praktiken inte särskilt omstridda om- rådet för kommunal service. Det är här frå- ga om åtgärder som i ett eller flera hän- seenden avviker från de traditionella i 3 & KL inbyggda principerna om allmängiltig- het, likställighet och självkostnad eller är oförenliga med de till detta lagrum höran- de reglerna om kommunal verksamhets an- knytning till kommunområdet resp. det principiella förbudet mot kommunalt under- stöd åt enskild. Huvudsakliga syftet med dessa insatser är inte att tillhandagå med olika nyttigheter inom kommunen utan att på längre eller kortare sikt stärka eller be- vara näringsliv och sysselsättning i kommu- nen. Insatserna har ett huvudsakligen nä- rings- eller arbetsmarknadspolitiskt syfte. Formerna för kommunernas insatser är här desamma som vid kommunal service av affärsmässig art, men olika slag av ekono- miska, mestadels individuellt inriktade till- skott till enskilda företag — i fortsättning- en benämnda stödåtgärder — dominerar framför självständig kommunal verksamhet.
Det kommunala stöd som utgetts till före-
tagen uppgår enligt tillgängliga undersök- ningar till icke oväsentliga belopp. Enligt en undersökning som föreligger för perioden 1964—1966 och som bygger på uppgifter från kommunerna, skulle under denna pe- riod kreditstödet i form av borgensåtagan- den och lån utgöra ca 50 milj. kr. per år. Man kan utgå från att undersökningens siff- ror ligger i underkant. Stödkommunerna sy- nes vara tämligen jämnt fördelade över hela landet. Stödet tycks huvudsakligen utgå till industriföretag men det har även funnits exempel på kommunalt stöd till enskilda jordbrukare. Det har någon gång förekom- mit att fullmäktige antagit normer, flerårs- plan och medelsram för direkt ekonomiskt stöd till olika kategorier av företagare i kommunen.
I fråga om denna kommunala verksam- het har rättstillämpningen sedan gammalt intagit en restriktiv hållning. Vissa allmänt näringsfrämjande, ofta med den tidigare be- skrivna serviceverksamheten jämförliga åt- gärder, såsom medverkan i utställningsverk- samhet eller åtgärder för att tillgodose hant- verkets och den mindre industrins behov av kollektiva verkstadslokaler har ansetts till- låtna.
Däremot har som principiellt otillåtet an- setts sådant som direkta bidrag till närings- företag, ingripanden i näringslivets kredit- försörjning eller tillhandagående med an- nat som fallit utanför området för kommu- nal service samt sådan service till indivi- duellt bestämda underpriser. Det enda som enligt rättstillämpningen kunnat legalisera sådana åtgärder är befarad eller rådande arbetslöshet i kommunen. En rikhaltig rätts- praxis ger numera vissa konturer åt den- na undantagsbefogenhet såvitt avser ingri- panden som kan betecknas som stöd åt nä- ringsidkare.
Det fordras att den arbetslöshet som kom- munen vill motverka eller avvärja skall va- ra av inte obetydlig omfattning för att vin- na beaktande. Stödet skall stå i rimlig pro- portion till de aktuella sysselsättningssvå- righeterna och skall ha avsevärd effekt på sysselsättningssituationen. Stödet erkänns endast som ett defensivt medel mot arbets-
löshet. Intresset av att avhjälpa dold arbets- löshet bland kvinnor eller önskemål att åstadkomma en lämplig differentiering av näringslivet i kommunen och därigenom på längre sikt motverka olägenheter av upp- kommande arbetslöshet har sålunda inte ansetts kunna legalisera företagsstöd. Mot- svarande torde gälla även vid självständiga kommunala insatser såsom kommunal drift av näringsföretag. Att befogenheten in- skränks av intresset av en från riks- eller regionalsynpunkt rationell lokalisering av näringslivet är också klart. Det uttalades re- dan i förarbetena till 1948 års kompetens- reform. Men någon närmare precisering av hur detta till sin natur svårbestämbara in- tresse tänkes inverka på befogenheten i det enskilda fallet har naturligt nog inte kun- nat åstadkommas i rättstillämpningen. Inte heller kan man där se hur befogenheten tänkes påverkad av den numera nästan helt förstatligade arbetsmarknadspolitiken, som delvis är inriktad på att stimulera ar- betskraftens rörlighet över kommungrän- serna.
Kommittén finner att rättsläget på före- varande område genom de olika intressen som numera gör sig gällande blivit så kom- plicerat att det inte lämpar sig för fort- satt hantering enbart genom rättstillämp- ningen. Kommunernas befogenheter på om- rådet kan behöva preciseras i lagstiftning, lämpligen då i en särskild kommunallag.
Den primära utgångspunkten för kom- mitténs överväganden ges i statsmakternas uttalanden vid 1964 års riksdag, då rikt- linjerna för lokaliseringspolitiken fastlades. KM:t uttalade då med riksdagens uttryck- liga godkännande att något kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag i princip inte vi- dare borde komma i fråga. Kommunerna borde inte med sådana medel påverka fö- retagens lokalisering och utveckling. Sam- ma ståndpunkt hade intagits av den utred- ning som låg till grund för lokaliseringspoli- tikens utformning och av majoriteten av re- missinstansema.
På grundval av de riktlinjer som antogs vid 1964 års riksdag har sedermera efter
hand utformats en på regional grund vi- lande verksamhet (regionalpolitiken) i vil- ken statliga bidrag och statligt kreditstöd till näringslivet ingår som viktiga hjälp- medel. Detta stöd, som administreras främst av AMS (lokaliseringsstöd), kommerskolle- gium (garantilån till hemslöjd, hantverk och småindustri), företagareföreningarna i lä- nen (direkta hantverks- och industrilån) samt lantbruksstyrelsen och lantbruksnämn- derna (garantilån till jordbrukare) men även av andra organ exempelvis statens investeringsbank, utgår med beaktande bl. a. av regionala utvecklingsplaner, formade un- der fortlöpande samspel mellan kommuner- na, länsstyrelserna och statsmakterna. 1964 års riktlinjer har därmed fullföljts på ett sätt som Visar att de refererade uttalandena allt- jämt har full aktualitet.
Kommittén kan också ansluta sig till principen att direkt eller indirekt ekonomiskt stöd till enskilda företag i syfte att påverka företagens lokalisering och utveckling inte bör ingå i kommuns befogenhet. Samhälle- ligt engagemang i den övervägande del av näringslivet, som tämligen oomstritt faller utanför den kommunala serviceverksamhe- ten, är förenat med sådana ekonomiska bör- dor och risker och berör i sådan grad natio- nella och regionala intressen att verksamhe- ten inte vidare bör betraktas som en ange- lägenhet för den lokala självstyrelsen. Det ter sig knappast som en framkomlig väg till en jämnare välfärdsfördelning i olika delar av landet att låta kommunerna med sådana medel driva en aktiv närings- och syssel- sättningspolitik, vägledda av sina egna in- tressen. Företagsstödet har emellertid lokalt betingade socialpolitiska aspekter, vilka till- sammans med argument, som söker sig fram ur intresset av kommunal självstyrelse, kan påkalla vissa modifikationer.
De synpunkter som samlar sig för den principiella huvudregeln kan sägas vara föl- jande.
Kommunalt företagsstöd är mest aktuellt för ekonomiskt svagare kommuner, som är mindre attraktiva för näringslivet och som kännetecknas av vikande befolkningsunder-
lag med ogynnsam åldersfördelning. Stöd i form av bidrag blir en ren k05tnad. Lån och borgensåtaganden ligger i hög riskklass. De kan väntas förekomma först när var- ken bankerna, staten eller företagareför- eningarna är beredda att göra insatser. Det kommunala stödet har alltså en tendens att medföra extra belastning på människorna i svagare kommuner, där utdebiteringen re- dan av andra orsaker är hög.
Kommunalt företagsstöd är sällan effek- tivt när det gäller att vända en ogynnsam ut- veckling i kommunen. Den 5. k. infrastruk- turen (bostäder, skolor, sjukhus, vägar och övriga kommunikationer samt annan of- fentlig service) som till stor del är regionali- serad, dvs. beroende på beslut av länsorgan, är väl så viktig.
En företeelse som man kunnat iaktta in- om industrin under 1960-talet är utflytt- ning av arbetsställen från storstadsregioner- na, ofta i form av filialutläggningar. Den- na omlokalisering är spontan och beror främst på konkurrensen om arbetskraften i storstadsregionerna med därav följande löneglidning.1 Ibland stimuleras sådan ut- flyttning genom statliga åtgärder, såsom fri- givning av investeringsfonder, geografisk be- gränsning av investeringsavgifter och före- skrifter om lokaliseringssamråd. Valet mel- lan flera för företaget och samhället lik- värdiga orter inbjuder kommunerna till att lämna företagsstöd för att få dessa omloka- liseringar till den egna kommunen. Även ett stöd i syfte att behålla ett arbetsställe kan tänkas inveckla flera kommuner i budgiv- ning om förmåner. Ett inte ovanligt inslag i näringslivets rationalisering är att flera ar- betsställen i samma bransch koncentreras till en enda ort. I inledningen av ett sådant händelseförlopp kan varje berörd kommun se sitt arbetsställe hotat och finna anled- ning att erbjuda förmåner för att behålla sitt arbetsställe. De kommunala engage- mangen för att åstadkomma den för ett framgångsrikt näringsliv nödvändiga infra- strukturen är betydande. Nedläggning eller utflyttning av företag äventyrar det i infra- strukturen nedlagda kapitalet. Det ligger
nära till hands för företagaren att begagna sig av situationen och utverka ett kommu- nalt stöd som från kommunens synpunkt är onödigt högt eller i sämsta fall helt över- flödigt.
Som tidigare nämnts kan stödet vara för- enat med direkta utgifter. Över de statliga skatteutjämningsbidragen får dessa utgifter delvis bäras av det nationella skattekollek- tivet. Medlet ger sålunda kommunen ett diskutabelt inflytande över denna omfördel- ningsprocess.
Kommunens mål sammanfaller inte all- tid med de centrala/regionala målen. Det finns risk för att kommunalt stöd såväl ge- nerellt som i enskilda fall används på ett sätt som kan motverka den statliga nä- rings-, lokaliserings- och arbetsmarknadspo- litiken.
De skäl som talar för att huvudprincipen förses med vissa modifikationer eller undan- tag, vilka bevarar ett utrymme för kom- munala initiativ, är företrädesvis följande.
När en viss samhällelig verksamhet, så- som i detta fall samhälleligt stöd till nä- ringslivet, i princip lagts under centralt/re- gionalt huvudmannaskap, uppkommer re- gelmässigt restbehov, kanske företrädesvis av temporär art, som inte blir tillgodosedda av det ordinära systemet. Det kan vara lämpligt att kommunerna, som står de ak- tuella samhälleliga realiteterna närmast, får möjlighet att här träda till.
Riskerna för ett ohämmat kommunalt nä- ringsstöd begränsas av praktiska ekonomis- ka förhållanden. Kommunalskatten har en praktisk övre gräns. Eventuella överskri- danden av denna gräns betalas endast del- vis av skatteutjämningssystemet.
De misstag som i en del fall gjorts på kommunalt håll kan inte sällan antas be- ro på bristfälligt beslutsunderlag. Det är vanligt att besvär över kommunalt närings- stöd innehåller anmärkning om att utred- ningen om konsekvenserna av stödet varit otillräcklig. I de större kommuner som ska- pas genom kommunindelningsreformen får
1 Se lokaliseringsutr. SOU 1963: 49 s. 107 och statsverksprop. 1969 bil. 13 s. 142.
förutsättningarna för en tillfredsställande be- redning antas bli bättre än hittills. Kom- munområdenas utformning efter näringsgeo- grafiska förhållanden minskar i viss mån riskerna för fellokalisering av näringslivet genom kommunala åtgärder. De kommuna- la initiativen blir inriktade på områden som är avsedda att bestå som lokala förvalt- ningsenheter.
Arbetsmarknadspolitiken och lokalise- ringspolitiken skall visserligen utan varje tvekan vara en i princip statlig/ regional an- gelägenhet. Det krävs överblick och sam- ordning för att de tillgängliga resurserna skall bli insatta där de blir till största gagn. Fördelningen av resurserna bör väsentligen ske på grundval av riks- och regionalpla- neringen. Samtidigt måste emellertid ac- cepteras att all vår produktion svårligen kan ordnas i ett maximaleffektivt utveck- lingsfrämjande system. Viss sysselsättning måste av sociala skäl hållas igång trots att den inte fyller måtten. Detta kan vara nöd- vändigt bl. a. av hänsyn till viss arbetskraft, som av olika skäl inte kan omskolas eller flyttas. Det kan exempelvis röra sig om hänsyn till äldre, specialinriktad arbetskraft, som på olika sätt är så rotad i en bygd att omställningar knappast är möjliga. Ett stöd från det allmännas sida i sådana lägen har både arbetsmarknadsmässiga och miljöpo- litiska aspekter, som blir speciellt framträ- dande i områden som hotas av total av- folkning. Kommunerna har särskilda möj- ligheter att fånga upp och bedöma sådana fall samt att finna ut de lämpligaste vägar- na att lösa frågorna.
Vid avvägning av de synpunkter som så- lunda anmält sig finner kommittén att kom- munernas nuvarande i rättstillämpningen utformade formella befogenheter att främja och stödja näringslivet i stort sett ter sig ändamålsenliga och lämpade att läggas till grund för en lagreglering på området. Väg- ledande för en sådan reglering bör främst vara att kommunerna endast bör ha ett se- kundäransvar i fråga om samhälleligt direkt- stöd till näringslivet och att kommunernas insatser i detta hänseende bör vara samord- nade med det statliga stödet.
Med hänsyn till vad ovan anförts anser kom- mittén att vissa kommunala befogenheter med avseende på näringslivet bör brytas ut ur 3 & KL och närmare bestämmas i en sär- skild lag.
En särreglering är främst påkallad när det gäller kommuns befogenheter att tillhanda- hålla lokaler åt näringslivet och att lämna sysselsättningspolitiskt betingat ekonomiskt stöd till företagen. Dessa befogenheter bör omformas med ledning av det principiella betraktelsesättet att det väsentligen bör vara en statlig angelägenhet att tillgodose före- kommande behov av direkta samhälleliga in- gripanden i landets näringsliv men att det samtidigt bör finnas ett visst utrymme för sådana kommunala insatser som från tid till annan kan anses utgöra ett ändamålsenligt komplement till den statliga verksamheten.
De nu åsyftade speciella befogenheterna är inte åtkomliga för materiella lagregler, som med någon egentlig precision och var- aktighet på förhand anger gränsen mellan tillåtet och otillåtet. Den önskvärda begräns- ningen av dessa befogenheter får därför åstadkommas med en institutionell anord- ning, lämpligen ett obligatoriskt samrådsför— farande, som gör kommunala åtgärder i det enskilda fallet beroende av att de biträds av myndighet eller organ som har till uppgift att företräda de riks- och regionintressen som här gör sig gällande.
Kommittén har kommit fram till att reg- leringen i huvudsak bör inriktas på åtgärder som kan betecknas som stöd åt enskild nä- ringsverksamhet. Inriktningen på stödåtgär- der motiveras av att det främst är genom sådana åtgärder som kommunerna kan kän- na sig föranlåtna att göra insatser utöver vad som tillkommer dem.
Regleringen kommer härigenom att om- fatta även området för kommunal service- verksamhet i den mån verksamheten full- görs genom stöd åt enskild näringsidkare. Ehuru det inte heller på detta område är möjligt att åstadkomma någon egentlig ma- teriell precision av befogenheterna ser kom- mittén inget behov av att här skapa särskil-
da samrådsbindningar för det kommunala handlandet. Kommittén är väl medveten om att avsaknaden av dylika bindningar på det kommunala serviceområdet kan vara för- enad med vissa olägenheter, men anser att den ordningen innebär fördelar som klart överväger nackdelarna. Ett visst mått av rättsligt och faktiskt utrymme för kommu- nala, till förhållandena inom det egna geo- grafiska området anpassade och på kom- muninvånarna i gemen inriktade insatser är ett av grundelementen i den kommunala självstyrelse vars fortsatta bestånd ingen ifrå- gasätter. Att en eller annan kommunal in- sats härigenom kan komma att gå längre än som från allmän synpunkt kan vara önsk- värd, ser kommittén som ett rimligt pris för en intiativvillig och levande lokal självsty- relse.
Genom en reglering efter dessa riktlinjer vinnes bland annat den systematiska förde- len att allt kommunalt stöd åt näringsidka- re i fortsättningen måste vara grundat på speciallagstiftning, låt vara att denna lag- stiftning i viktiga delar blir allmänt hållen och för sitt konkreta innehåll i betydande grad beroende av motiv och rättspraxis.
På grund av regleringens allmänna natur kan annat rättsmedel mot kommunala be- slut på området än kommunalbesvär inte ifrågakomma. Detta rättsmedel känneteck- nas bland annat av att det endast är till- gängligt för kommunmedlem. För att främ- ja intresset av att den kommunala aktivite- ten vederbörligen anpassas till regleringen och för att stärka samspelet mellan lag och rättstillämpning synes det lämpligt att på fö- religgande område utvidga kretsen av be- svärsberättigade så att kommunala beslut kan bringas till överprövning genom talan av statlig myndighet i den mån det påkallas från riks- och regionsynpunkter. Även i öv- rigt bör effekterna av kommunalbesvärsin- stitutet stärkas. Kommittén får i detta hän- seende hänvisa till förslaget om ändrade återgångsregler (7 kap.).
6.8.5 Specialmotivering till lagförslaget
Vissa begrepp som kommer till användning
i den föreslagna lagen behöver närmare bestämmas för att ge stadga åt regleringen. Med enskild näringsverksamhet avses verksamhet som yrkesmässigt — dvs. i för- värvs- eller vinstsyfte — bedrivs av fysisk person som egen företagare eller av sär- skilt icke offentligrättsligt subjekt, exempel- vis aktiebolag, ekonomisk förening, stiftel- se osv. även om dessa subjekt domineras av offentligrättsliga intressenter.
Såsom enskilda rättssubjekt anses sålun- da bl. a. sådana bolag som helt eller delvis ägs av stat eller kommun.
För att näringsverksamhet skall anses fö- religga krävs i första hand att utövaren av verksamheten uppträder som självständig företagare. Så är fallet när utövaren inte efter civilrättsligt betraktelsesätt är att an- se som anställd.
Utmärkande för näringsverksamhet är vidare att det skall vara fråga om yrkesmäs- sig verksamhet. Häri ligger till en början att verksamheten har en viss varaktighet el- ler åtminstone är inriktad på en serie affärs- händelser.
För att yrkesmässighet skall vara förhan- den bör vidare fordras, att fråga är om en verksamhet, vari normalt ingår ett väsentligt ekonomiskt moment. Så är fallet då verk- samheten präglas av att utövaren bedriver den i vinst- eller förvärvssyfte. Ibland före- kommer det att sådant syfte inte finns el- ler inte kan påvisas eller att det inte ens är förutsatt att vederlag skall utgå för pres- tationerna. Så kan vara fallet vid verksam— het som drivs i annat rättssubjekts intres- se. Även sådana verksamhetsformer bör hänföras till näringsområdet om verksam- heten bedrivs i sådana kommersiella for- mer som gör den jämförlig med normalt förekommande näringsgrenar.
Ett annat kännetecken på yrkesmässighet är att verksamheten är inriktad på att va- ror eller tjänster tillhandahålls åt annan. Yrkesmässighet får anses föreligga även när tillverkningen eller andra nu åsyftade åt- gärder går ut på att tillgodose utövarens behov i annan av honom utövad verksam- het, som i sin tur är att anse som yrkes- mässig.
Konstnärlig verksamhet blir att betrak- ta som näringsverksamhet endast om däri ingår mera omfattande eller väsentliga mo- ment, som inte är av konstnärlig art. Ex- empel på konstnärlig verksamhet som på grund av kommersiella inslag blir att hän- föra till näringsverksamhet utgör filmin- dustrin.
Ett enskilt rättsubjekt kan driva flera verksamheter, varav en gren kan vara att hänföra till näringsverksamhet och en an- nan gren kan falla utanför detta begrepp. Det får då bero på sambandet mellan de olika verksamhetsgrenarna och andra om- ständigheter om verksamheten totalt, del- vis eller inte alls skall bedömas som nä- ringsverksamhet. Om exempelvis en ideell förening driver viss näringsverksamhet för att täcka kostnaderna för huvudverksam- heten bör detta i förevarande sammanhang inte innebära att verksamheten till någon del bedöms som näringsverksamhet.
De s.k. kommunala bolagen driver of- ta verksamhet som begreppsmässigt blir att hänföra till näringsverksamhet. Hit hör bl.a. kommunala trafikföretag enligt 12 5 förordningen (1940: 910) ang. yrkesmässig automobiltrafik m.m. samt företag som enligt 5 & bostadslånekungörelsen (1967: 552) kan godkännas som allmännyttiga fö- retag. Om ett kommunalt bolag drivs med underskott bör detta inte i och för sig in- verka på frågan om verksamhetens klas- sificering som näringsverksamhet eller an- nan verksamhet.
Med stöd avses i första hand insatser utanför området för kommunal service, sådant detta område bestäms av gällande rätt. Borgensåtaganden, penningkrediter el- ler penningbidrag blir vanligen att anse som stöd oavsett om tillskotten är generella i den meningen att de utgår till en grupp av näringsidkare eller utgår individuellt till visst företag. Det ingår inte i de kommunala serviceuppgifterna att tillgodose näringsli- vets kapitalbehov.
Med hänsyn till svårigheterna att med till- räcklig tydlighet avgränsa kommuns befo- genhet att tillhandahålla lokaler åt handeln, hantverket och industrin har kommittén sett
sig föranlåten att ge en särskild allmän regel för all sådan lokalhållning.
Frågan huruvida en viss prestation från kommunens sida direkt till en näringsidkare är att anse som stöd i den föreslagna la- gens mening måste, såsom redan nu fram- gått, ytterst bero på omständigheterna i det enskilda fallet.
Till de relevanta omständigheterna hör prestationens art. Tillhandahållande av ex- empelvis byggnadsklar industrimark, elek- trisk kraft och värme är prestationer som ingår i den kommunala serviceverksamhe- ten och därigenom faller utanför lagens stödbegrepp. Prestationer av detta slag blir emellertid att anse som stöd om kommunen avstår från att ta ut det vederlag som bör utgå med tillämpning av de allmänna kom- munalrättsliga principerna om allmängiltig- het och likställdhet.
Ofta kan det bli nödvändigt att se till andra omständigheter än prestationens art. Detta måste alltid ske vid penningpresta- tioner, där inte bara motprestationen utan även syftet med kommunens prestation blir av betydelse. Om kommunen köper en be- byggd industrifastighet för att riva bygg- naderna och bygga en idrottsanläggning blir köpet att bedöma enligt 3 & KL medan åtgärden blir att anse som en stödåtgärd enligt lagförslaget om avsikten är att lösgö- ra kapital för säljaren. När en kommunal åtgärd sker för kombinerade ändamål får bedömningen ske med ledning av en huvud- saklighetsprincip. Det primära eller huvud- sakliga syftet med åtgärden får bestämma huruvida åtgärden skall anses som stöd.
Subtila gränsdragningsfrågor kan ibland uppkomma exempelvis på yrkesutbildning- ens område. Sådan utbildning sker ibland på kommunens bekostnad vid enskilt före- tag. Stöd får anses föreligga om kommunen betalar uppenbart högre ersättning än som svarar mot kostnaden för utbildningen eller när syftet är att bidra till kostnaden för inarbetning av speciella arbetsmoment vid företaget, medan ersättningar för grundut- bildning som är ägnad att allmänt förbätt- ra vederbörandes möjligheter på arbets- marknaden blir att jämställa med övriga ut-
Såsom framgått av det anförda är det med hänsyn till kommunens skiftande upp- gifter och specialregleringarnas beskaffen- het inte möjligt att alldeles entydigt ange vad som skall förstås med stöd enligt den av kommittén föreslagna regleringen. Å and- ra sidan torde det som nämnts likväl utgöra tillräcklig vägledning för hur lagförslagets stödbegrepp skall förstås. Härigenom är en- ligt kommitténs mening de samhälleliga och enskilda intressen som anknyter till regle- ringen fullt tillgodosedda.
lå
Paragrafen utgör en portalbestämmelse som bekräftar kommunens beroende av nä- ringslivet och kommunens rätt att genom allmänfrämjande åtgärder skapa gynnsamma betingelser för företagsamhet i kommunen. Grundsatsen har gammal hävd och har fått särskild aktualitet efter hand som samban- det mellan samhälle och näringsliv blivit alltmer uppmärksammat. Med tanke på sta- tens numera starka både direkta och indi- rekta engagemang i frågor om näringslivets lokalisering och finansiering är grundsat- sen inte längre lika självklar som vid 1948 års kompetensreform. Otvivelaktigt kan mot kommunala investeringar som syftar till att allmänt främja näringslivet ibland riktas kri- tik på lokaliseringspolitiska grunder av del- vis samma slag som mot individuella före- tagssubventioner. Från samhällsekonomisk synpunkt är felinvesteringar i allmänt nä- ringsfrämjande syfte lika förkastliga som obefogat kommunalt stöd till enskilda nä- ringsföretag.
Mot att nu överge grundsatsen talar främst två skäl. Det ena skälet är att en begränsning av befogenheten att allmänt främja näringslivet skulle uppfattas som ett kraftigt ingrepp i hävdvunnen kommunal självstyrelse och kommunaldemokratin. Från denna utgångspunkt kan det tvärtom synas angeläget att fastslå att grundsatsen består trots de förändringar som läget un- dergått sedan 1948. Det andra skälet är att grundsatsen i vad den enbart replierar på 3 € KL har minskat i betydelse.
Som exempel på tillåtna kommunala åt- gärder med allmänt näringsfrämjande syfte angav kommunallagskommittén på sin tid markreservationer för industriändamål, in- dustriområdens utrustande med trafikleder och ledningar för vatten och avlopp samt tillhandahållande av kollektivhus åt hant- verk och småindustri.
Med markreservationer för industriända- mål torde ha avsetts både planläggning och markanskaffning. Bebyggelseplanering föll emellertid redan 1948 utanför 3 & KL. Be- träffande va-anläggningar kan åter anmär- kas att deras reglering senare utbrutits ur byggnads- och vattenlagarna. Om övriga av kommunallagskommittén anmärkta, enbart på 3 & KL stödda åtgärder gäller att de inte åsyftar tillgodoseende av visst på förhand känt företagsbehov utan en obestämd före- tagarkrets.
Beträffande åtgärdernas beskaffenhet är den av kommunallagskommittén lämnade exemplifieringen trots sin tidsbundenhet fortfarande så till vida informativ som åt- gärder som kommun är skyldig att vidtaga på grund av specialförfattning faller utanför ämnesområdet. I princip måste detsamma gälla för på specialförfattning grundad fa- kultativ kompetens.
Såsom kommunalrättskommittén tidigare utvecklat kan visserligen inom området för fakultativt kommunalt handlande ibland tveksamhet råda om viss kommunal åtgärd replierar på kommunallagens allmänna kom- petensregel eller på specialförfattning. Ehu- ru oklara gränsfall förekommer talar pre— sumtionen i flertalet dylika fall dock för att befogenheten, när sådan finns, får härledas ur specialförfattningen och inte omedelbart ur kommunallagens allmänna kompetensre- gel.
Beaktas detta visar det sig att den be- fogenhet att allmänt främja näringslivet som exklusivt kan återföras på kommunal- lagens allmänna kompetensregel numera är ganska begränsad till omfånget. Kommuns befogenheter att möta näringslivets behov av bostäder åt sina anställda grundas exempel- vis inte på 3 5 KL utan på 1947 års bo- stadsförsörjningslag och de krav på bostads-
standard som denna författning uppställer vid sidan av hälsovårds- och byggnadsstad- gorna. Motsvarande gäller för praktiskt ta- get allt som har med den s. k. infrastruktu- ren att göra. Den allt ymnigare specialreg- leringen har här successivt urholkat den en- bart kommunallagsstödda kompetensen. Det för restbefogenheten utslagsgivande kompe- tenskriteriet att åtgärden allmänt skall främ- ja näringslivet är visserligen i och för sig vidsträckt men inte obegränsat. Det är un- derkastat de allmänna objektivitets- och pro- portionalitetsgrundsatser som underligger all kommunal kompetens, grundsatser som kan återföras på kommunalbesvärsgrunder och därför har tillämplighet oavsett om åtgärden replierar på kommunallag eller specialför- fattning. Vad nu anförts talar för att konfir- merandet i kommunallag av grundsatsen att kommun äger allmänt främja näringslivet inte behöver äventyra en rationell regional- politik. Bestämmelsen täcker in de kollek- tivt näringsfrämjande åtgärder som nu god- tas som ordinärt kompetensenliga och som avser annat än lokalhållning, exempelvis bi- drag till varumässor eller till näringskorpo- rativa lokala organisationer för deras infor- mations- och utbildningsverksamhet. Genom paragrafen fastläggs indirekt grundprincipen att kommun inte har någon generell befo- genhet att lämna understöd åt näringslivet.
25
Paragrafen reglerar kommuns allmänna befogenhet att tillhandahålla lokaler för handel, hantverk och industri. Genom para- grafen görs en viss utvidgning i den hittills- varande befogenheten att tillhandahålla lo- kaler för hantverk och småindustri. Kravet att lokalerna skall vara inrymda i kollektiv- hus upprätthålls inte längre, lokaler för han- deln tillkommer och när det gäller industri- lokaler har gränsdragningen blivit flexiblare.
Kommunernas nuvarande verksamhet på förevarande område torde väsentligen be- drivas med anlitande av särskilda rättssub- jekt. Mot detta sätt att driva lokalhållnings- verksamhet avses alltjämt inte föreligga nå- got hinder förutsatt att de resurstillskott
kommunerna lämnar sådana rättssubjekt sker på villkor att det särskilda rättssubjek- tet driver sin verksamhet med iakttagande av de begränsningar och bestämmelser i öv- rigt som gäller när kommunen driver verk- samheten inom ramen för den kommunal- lagsreglerade organisationen.
Begränsningarna i kommuns befogenhet enligt 2 & ligger däri att vederlag för upp- låtelser skall vara skäliga med hänsyn till kommunens kostnader och att vissa åtgärder för lokalhållning enligt KM:ts förordnande kommer att få vidtas allenast i samråd med myndighet som KM:t bestämmer.
Vederlagsbestämningen innebär att verk- samheten bör vara inriktad på självfinan— siering. Hyror eller andra ersättningar bör i princip vara självkostnadsanpassade i den meningen att de inte uppenbart får under- skrida kostnaden. Ytterst innefattar detta ett krav på att planeringen av de kommu- nala insatserna grundas på realistiska be- dömningar av den efterfrågan som kan fö- religga. Planeringen får inte grundas på en efterfrågan som är baserad på subventione- rade hyror eller priser eller som eljest är av sådan natur att dess tillgodoseende ut- sätter kommunen för ekonomiska risker som näringslivet enligt rådande marknadssystem i princip självt har att bära. Häri ligger även en begränsning av det slags lokaler som kommunen får tillhandahålla. Lokalerna bör vara av sådan beskaffenhet att de läm- par sig för skiftande näringsändamål. Där- med utesluts i princip lokalhållning, som är anpassad till speciella önskemål för visst företag. Om ett företag måste läggas ner eller flyttas bör lokalen utan alltför omfat- tande ändringar kunna användas av ett an- nat företag inom en annan bransch. Förut- sättningar för självfinansiering får i regel anses föreligga när lokalhållningsverksam- heten är inriktad på mindre företag eller arbetsställen, som har en naturlig bindning till kommunen med hänsyn till rörelsens ändamål, eller som arbetar under sådana allmänna betingelser att de för sin verk- samhet är beroende av tillgång till hyres- lokaler.
En viktig begränsning ligger i det i andra
stycket behandlade regionalpolitiskt beting- ade samrådet som KM:t bör få fullmakt att närmare utforma med ledning av de rikt- linjer för regionalpolitiken som riksdagen godkänt eller kan komma att godkänna.
Redan nu föreligger författningsgrundad möjlighet för KM:t att anordna regional- politiskt betingat samråd mellan statlig myn- dighet å ena samt företag och kommuner å andra sidan. Genom lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd har riksdagen be- myndigat KM:t att förordna om skyldig- het för den som planerar nybyggnad av el- ler annan byggnadslovskrävande åtgärd med lokaler att samråda med statlig lokaliserings- myndighet om lokaliseringen av den verk- samhet som lokalerna är avsedda för. Så- dant förordnande kan ges i den omfattning det är påkallat från regionalpolitisk syn- punkt. Syftet med samrådet är att skapa garanti för att företagares lokaliseringsbe- slut fattas på grundval av allsidig informa- tion om lokaliseringsförutsättningarna på skilda håll i landet. Det är med vederbö- rande byggherre samrådet äger rum även i sådana fall där byggherren inte avser att själv använda lokalerna utan ämnar hyra ut dem eller på annat sätt upplåta dem till annan. Lokaliseringsmyndighet är arbets- marknadsstyrelsen, där samrådsärendena handläggs av en särskild delegation i vilken bl.a. ingår företrädare för kommunerna. Byggherren kan inte få byggnadslov förrän påbjudet samråd avslutats.
Med stöd av bemyndigandet i lagen om lokaliseringssamråd har KM:t i kungörelse (1971: 51) förordnat att samrådsskyldighet skall föreligga inom kommunerna i Stock- holms-, Malmö- och Göteborgsregionerna. Samrådsskyldig är den som planerar upp- förande av helt ny byggnad eller till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad, vartill fordras byggnadslov enligt byggnadsstadgan (1959: 612), om byggnadsåtgärden innefat- tar ett lokaltillskott av minst 500 m2 vå- ningsyta och lokalerna är avsedda att helt eller till huvudsaklig del användas för verk- samhet inom någon av de näringsgrenar som anges i bilaga till kungörelsen. Bilagan upp- tar näringslivets tillverkningsgrenar jämte
partihandel och varuhandelsförmedling, bank- och annan finansverksamhet, i den mån skyldighet inte föreligger att inhämta yttrande från nämnden för bankkontors- etablering enligt bl. a. 68 & lagen (1955 : 183) om bankrörelse, försäkringsverksamhet, fas- tighetsförvaltning och förmedling samt upp- dragsverksamhet.
Enligt kungörelsen föreligger inte sam- rådsskyldighet om byggnadsåtgärden avser lokaler som skall användas för statlig, kom- munal eller landstingskommunal myndighets räkning. Undantaget synes endast avse byg- gande för förvaltningsändamål i egentlig me— ning. Kommun som exempelvis planerar uppförande av ett s.k. hantverks- och in- dustrihus torde således vara samrådsskyl- dig enligt författningen.
Lagen om lokaliseringssamråd har bety- delse som ett medel att samstämma kom- munal lokalhållning för näringslivet med regionalpolitiska intressen. Lagen används emellertid nu för ett speciellt ändamål, näm- ligen att dämpa näringslivets expansion i storstadsregioner till förmån för landets öv- riga regioner i allmänhet. Lagen tilläm- pas alltså i begränsad omfattning. Den kan inte heller väntas bli tillämpad med sådan räckvidd att den får generell inverkan på kommunernas aktivitet i fråga om lokal- hållning.
Syftet med den samrådsskyldighet som kommittén nu föreslår är att skapa garan- tier för att kommunerna inte gör insatser i sådana fall där ägaridentitet i fråga om lokalerna och själva rörelsen ställer sig na- turlig och inte heller i övrigt begagnar be- fogenheten på ett sätt som motverkar de regionalpolitiska strävandena för en sam- hällsekonomiskt och i övrigt lämplig loka- lisering av näringslivet. Ett annat viktigt syf- te med bestämmelsen är att undvika såda- na sammanträffanden av kommunal lokal- hållning och statligt investeringsstöd att risk- fördelningen mellan företagare och sam- hälle får en olämplig utformning.
Hur samrådsförfarandet enligt 2 och 3 åå lagförslaget lämpligen kan gestaltas i ett in- ledningsskede framgår av förslaget till kun- görelse i ämnet. Beträffande de olika be-
stämmelserna i kungörelsen vill kommittén anföra följande.
Arbetsmarknadsstyrelsen intar ställning- en som centralt verk för arbetsmarknads- frågor, för det statliga regionalpolitiska stö- det till näringslivet och för det lokaliserings- samråd som sker direkt med näringslivet i storstadsregionerna. Det ligger då närmast till hands att arbetsmarknadsstyrelsen får fullgöra även de nu avsedda samrådsfunk- tionerna.
De regionalpolitiska effekterna av kom- munal lokalhållningsverksamhet torde vä— sentligen uppkomma vid investeringstillfäl- len. Samrådet bör därför lämpligen ankny- ta till sådana åtgärder som förvärv av bygg- nad, uppförande av ny byggnad samt till- eller påbyggnad av befintlig byggnad. Hur en byggnad sedermera används på grund av ändrade förhållanden såsom exempelvis fö- retagsflyttning eller företagsnedläggning tor- de från regionalpolitisk synpunkt vara av mindre intresse så länge användandet inte är förenat med understöd åt enskilt företag. Något behov av fortlöpande obligatoriskt samråd beträffande handhavandet av loka- lerna synes inte föreligga.
Samrådet bör ges en begränsning med av- seende på våningsyta. Med ledning av de överväganden som gjorts i motiven till lagen om lokaliseringssamråd synes gränsen lämp- ligen kunna sättas vid en yta av 500 m2. När fråga är om kollektivanläggningar får grän- sen gälla de olika lokalenheterna i anlägg- ningen.
Från samrådet bör undantas investeringar som sker med statligt stöd. Därigenom un- dantas exempelvis byggnader vilka såsom bostadskomplement är eller blir belånade med statliga bostadslån.
Kommun kan enligt lagförslaget driva lokalhållningsverksamhet genom anlitande av enskilt rättssubjekt. För att samrådsinsti— tutet i sådana fall skall kunna fylla sin funk- tion torde det vara nödvändigt att generellt anknyta samrådet till kreditstöd och förmö- genhetsöverföringar till sådana rättssubjekt.
Den genomgående förutsättningen för samrådsskyldighet enligt paragrafen är att ändamålet med åtgärden är att tillhandahål-
la lokal åt handel, hantverk eller industri. Utan att det närmare anges i paragrafen tor- de vara klart att samrådsskyldigheten endast omfattar åtgärder vars huvudsakliga ända- mål är lokalhållning. Ett fastighetsförvärv som primärt föranleds av kommunens mark- politiska uppgifter berörs således inte av samrådsreglema även om kommunen genom förvärvet skulle bli ägare till en industri- byggnad.
Utan närmare förtydligande torde det också vara klart att utanför samrådet faller lokaler som hålls tillgängliga för envar, ex- empelvis lagerlokaler i hamn.
Samrådet bör avse den samrådsbundna åtgärdens lämplighet från regionalpolitisk synpunkt och bör sättas in på ett tidigt sta- dium för att leda till reella överläggningar mellan kommunen och AMS om olika vägar att lösa de svårigheter som uppkallat kom- munen till aktivitet. Förfarandet torde inte behöva regleras i sina detaljer. Det bör räc- ka med föreskrifter om hur förfarandet in- leds och avslutas.
Samrådets kompetensrättsliga betydelse framgår av texten i lagförslaget. Samråds- regeln är en speciell kommunal berednings- regel, vars åsidosättande innebär ett fel i förfarandet.
Mot AMS:s beslut i samrådsärende bör talan kunna föras genom besvär hos KM:t i statsrådet.
3 %
Förestående eller inträffad arbetslöshet i kommunen på grund av företagsnedläggning eller driftsinskränkningar bör i princip mot- verkas genom statliga åtgärder eller stats- understödda kommunala åtgärder. Kom- munens medverkan bör alltså i första hand ske genom sådana insatser som omnämns i arbetsmarknadskungörelsen, dvs. främst genom åtgärder som är direkt inriktade på den berörda arbetskraften. Även andra åt- gärder står ordinärt kommunen till buds, exempelvis tidigareläggning av en kommu- nal upphandling.
Genom det allt bättre informationsutby-
tet mellan näringsliv och samhälle, bl. a. genom varselöverenskommelser mellan fö- retagaren och arbetsmarknadsmyndigheten och olika institutionella samrådsförfaran- den mellan samhälle och näringsliv, har överfallssituationer av arbetslöshet till följd av företagsnedläggningar eller driftsin- skränkningar blivit mindre vanliga. Arbets- marknadsmyndigheten har härigenom oftast skäligt rådrum för att med statliga ekono- miska stödinsatser avhjälpa företagens me- ra tillfälliga svårigheter eller, om stöd till företaget inte är försvarligt, angripa fallet med flera olika arbetsmarknadspolitiska me- del. I rena nedläggningssituationer inom in- dustrin torde AMS bl. a. ha vissa möjlighe- ter att fortsätta driften i form av industriellt beredskapsarbete.
Enligt kommitténs mening är behovet av sysselsättningspolitiskt betingat direkt eko- nomiskt stöd från kommunerna till det en- skilda näringslivet idag starkt reducerat och kan väntas ytterligare minska genom fort— satt utbyggnad och differentiering av den statliga lokaliserings— och arbetsmarknads- politiken samt genom dessa verksamheters anknytning till en efter hand mera konkret utformad regionalpolitik. Trots alla ansträng- ningar att i statligt huvudmannaskap bemäst- ra de många problem som är förenade med intresset av full sysselsättning är det dock realistiskt att räkna med vissa kvarstående lokala restbehov som inte kan nöjaktigt till- godoses inom ramen för det ordinära syste— met. Kommuns befogenhet enligt förevaran- de paragraf är nu avsedd för sådana undan- tagsfall men ger också utrymme för mera reguljära insatser om sådana framdeles skul- le befinnas ändamålsenliga.
De undantagsfall som paragrafen i första hand åsyftar kan inte identifieras på för- hand. Begränsningen av de kommunala in- satserna får ske i ett obligatoriskt samråd mellan kommunen och myndighet som KM:t bestämmer, lämpligen arbetsmarknadsstyrel- sen. Det får därvid ankomma på AMS att från regionalpolitiska utgångspunkter allsi- digt pröva behovet och lämpligheten av de insatser kommunen kan vara beredd till med stöd av lagrummet.
Om utformningen av samrådet får kom- mittén hänvisa till förslaget till kungörelse och kommentarerna härtill under föregåen- de paragraf.
4 %
Av paragrafen framgår att stöd till en- skild näringsverksamhet i andra fall än som avses i 2 och 3 %& får lämnas endast om det behövs för fullgörande av kommunens upp- gifter på det verksamhetsområde som kom- mittén i den allmänna motiveringen behand- lat under rubriken kommunal service (6.8.2), för att nyttiggöra i kommunens ägo befintliga naturtillgångar eller för att skyd- da kommunen mot förmögenhetsförlust. Be- stämmelsen bygger helt på det beståendes grund.
Kommittén har valt att ange rekvisitet för stöd i allmänt servicesyfte så, att stödet skall vara påkallat för att kommuninvå- narnas behov av tjänster eller förnödenheter skall tillgodoses. Här avses i första hand sådan verksamhet som faller inom de kom- munala affärsverkens traditionella ram men också annan lokal och allmäninriktad ser- vice som kommun under normala förhål- landen har befogenhet att dra försorg om. Rekvisitet avses också ge täckning för stöd- åtgärder som undantagsförhållanden kan ge anledning till inte endast under av krig, krigshot och andra avspärrningsförhållan- den orsakade försörjningskriser utan också lokala försörjningskriser på grund av hastig avfolkning inom en kommundel och lik- nande. Av vad kommittén i den allmänna motiveringen anfört om huvudsyftet med lagförslaget torde framgå att någon speciellt restriktiv tillämpning av kommuns befogen- heter på serviceområdet inte är avsedd.
Som framgår av motiven till 1948 års kompetensreform och av rättspraxis (se s. 77 och 88) har kommun ansetts ha befogen- het att nyttiggöra naturtillgångar i kommu- nens ägo, exempelvis skogs- och grustill- gångar. Det är inte ovanligt att sådan ex- ploatering sker genom anlitande av enskilda rättssubjekt i vilka kommunen engagerar sig i former som enligt lagförslaget blir att
hänföra till stöd åt enskild näringsverksam- het. Mot detta har rättstillämpningen i prin- cip inte rest något hinder och lagrummet innebär nu en kodifiering av denna befo- genhet. Alltjämt gäller att kommun vid an- skaffning av naturtillgång inte får vägledas av vinstintressen.
Kommuns intresse av att skydda sin för- mögenhet kan undantagsvis påkalla stöd till enskilt näringsföretag. Paragrafen får i den— na del ses mot bakgrund av bestämmelsen i 50 & första stycket KL enligt vilken kom- munen tillhörig fast eller lös egendom bör så förvaltas, att kommunens förmögenhet ej minskas. Förutsättningen för stöd i sådant syfte är att åtgärden framstår som förenlig med god sed i den kommunala drätselför- valtningen.
55
Frågorna enligt denna lag gäller främst en avvägning mellan statligt—regionala in- tressen gentemot kommunala intressen. Det är uppenbart att de regionala intressena be- svärsvägen knappast kan på ett tillfredsstäl- lande sätt tillgodoses enbart genom en be- svärsrätt för kommunens medlemmar. Kom- mittén har därför funnit lämpligt att tiller- känna ett organ för det allmänna rätt att anföra besvär i här avsedda ämne. Det får antagas att besvärsrätten sällan får aktuali- tet. Självfallet bör besvärsrätten användas endast i ärenden som från principiella eller sakliga synpunkter är av särskild vikt. En dylik besvärsrätt ligger väl i linje med det inflytande som de statliga och regionala or- ganen i andra sammanhang utövar på den kommunala verksamheten.
Den särskilda besvärsrätten bör lärnpli- gen anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen.
65
I speciallagstiftning förekommer ibland befogenhet för kommun att stödja enskild näringsverksamhet. Exempel härpå ges i 145 socialhjälpslagen, i lagen om kommu- nala befogenheter inom turistväsendet och lagen om vissa kommunala befogenheter
i fråga om sysselsättning för handikappade. Genom förevarande paragraf klargörs att lagen inte inverkar på sådana befogenheter och ej heller i övrigt ingriper i annan spe— ciallagstiftning.
7. Återgång av olaga kommunala beslut
Olaga kan ett kommunalt beslut sägas vara så snart det strider mot de rättsliga normer som gäller för kommunen enligt KL eller annan författning. I det följande behandlas emellertid företrädesvis beslut som är olaga i den bemärkelsen att beslutet upphävts i kommunalbesvärsmål. Framställningen är inriktad på att belysa de offentligrättsliga problem som uppkommer när ett sådant beslut blivit helt eller delvis verkställt i ti- den mellan tillkomsten av beslutet och det upphävande utslaget. Ytterst tar framställ- ningen sikte på den 'i direktiven aktualise- rade frågan huruvida legala möjligheter bör skapas för att tvinga kommunen att åter- ställa den verkställighet som kan ha skett.
7.1 Verkställbarhet av underställningsfria kommunala beslut
Beslut som fattas av fullmäktige eller nämnd skall protokollföras. Protokollet skall jus- teras och justering kan ske genast (24, 39 och 45 åå KL).
Verkställbarhet av ett beslut inträder i princip genom justeringen. Denna princip framgår inte direkt av KL men har indirekt stöd i bestämmelsen att länsstyrelsen äger förbjuda verkställighet av överklagat beslut om det finns skäl därtill (s.k. inhibition, 77 5 första st. KL). Principen om omedelbar verkställbarhet är emellertid underkastad viktiga modifikationer, vilka grundas på in-
tresset av att eventuella kommunalbesvär över ett beslut inte blir onyttiga genom verkställighet. Det ankommer på vederbö- rande verkställighetsorgan att under det oin- skränkta ämbetsansvar som gäller beträf- fande sådant organ väga de båda intres- sena mot varandra och avgöra huruvida verkställighet skall anstå till dess beslutet vunnit laga kraft.
I äldre kommunallagar lämnades dunkla och motsägande besked om tidpunkten för verkställbarhet. Det förekom ett stadgande att verkställighet fick ske, om klagande för- summat att inge besvärsskrift eller iaktta vissa andra formföreskrifter. Denna regel kunde tolkas så att beslut inte fick verk- ställas förrän det antingen visat sig att ingen klagat, eller att klagande försummat någon formföreskrift eller anförda besvär blivit avgjorda genom lagakraftägande beslut. Å andra sidan fanns det, liksom nu, en inhi- bitionsbestämmelse, som utgick från att verkställbarheten inträdde omedelbart.
Den numera gällande ordningen infördes genom 1953 års kommunallagsreform. Be- träffande verkställbarhet anförde kommu- nallagskommittén (SOU 1952: 14 s. 337):
Ofta är det nödvändigt, att fattat beslut kan bringas till verkställighet utan hinder av att beslutet icke vunnit laga kraft. Sålunda måste t.ex. i december fattade beslut, som innefat- ta val av kommunala förtroendemän med tjänstgöringsperiod från och med påföljande års ingång, givetvis kunna verkställas, oaktat
besvär anföras. Likaledes måste den i slutet av året antagna utgifts- och inkomststaten kunna börja tillämpas från budgetårets in- gång. Men även där verkställighet av ej la- gakraftvunnet beslut icke är, såsom i de nyss- nämnda fallen, oundgänglig för att den kom- munala förvaltningsapparaten över huvud skall fungera, är det ur synpunkten av förvaltnings- arbetets ostörda gång, dess rationella plane— rande och utförande, ofta önskvärt, att verk- ställighet ej behöver anstå i avbidan på klago- tidens utgång. Mot det anförda står den andra synpunkten, den nämligen att anförda besvär, som äro befogade, i möjligaste mån böra kun- na leda till åsyftat resultat, dvs. hindra be- slutets verkställighet. Kommunens organ böra därför ej genom att verkställa beslut hindra sådan »rättelse» därav, som besvärsmyndig- heten kan komma att vidtaga. Att kommun på detta sätt föregriper utgången av besvärs- prövningen och omöjliggör återställande av lä- get före verkställigheten, förekommer någon gång.
Enligt kommitténs mening bör det föreva- rande spörsmålet ses mot bakgrunden därav att kommunalstyrelsen i allmänhet utövas en- ligt lag och författning och att de beslut, som med utsikt till framgång kunna överklagas, därför äro relativt sällsynta. Med det prak- tiska livets förhållanden överensstämmer det därför bäst att i princip anse kommunalbeslut verkställbart så snart det föreligger i defi- nitivt skick, dvs. då protokollet över beslutet blivit justerat. För att emellertid icke syftet med besvärsreglerna skall tillspillogivas mås— te det verkställande organet städse överväga, om verkställighet av ej lagakraftvunnet beslut äventyrar möjligheten för eventuell klagande att vinna rättelse. Medan vissa beslut äro så- dana, att deras verkställande icke hindrar en återgång, kan i andra fall läget före verkstäl- ligheten icke återställas. Beträffande beslut av det senare slaget måste verkställighetsorganets övervägande bl. a. innefatta ett visst bedö- mande av frågan om beslutet med framgång kan angripas med besvär. Finner organet risk föreligga för att besvär skulle leda till be- slutets undanröjande, bör det låta anstå med verkställigheten, till dess besvärstiden utlöpt, respektive till dess beslutet fastställts genom lagakraftägande utslag, såvida ej effektivitets- kravet påkallar annat. Frågan huruvida ett icke lagakraftvunnet beslut bör verkställas el- ler icke har organet att bedöma under i prin- cip samma ansvar för dess ledamöter som i fråga om andra förvaltningsåtgärder. Givet är emellertid, att verkställighetsorganen mången gång kunna ställas inför svårigheter vid av- vägningen av å ena sidan den kommunala effektivitetens krav och å andra det rättsskydds-
behov som besvärsreglerna äro avsedda att tillgodose, och det torde ligga i sakens natur, att de icke i varje sådan situation träffa det avgörande, som sedermera befinnes vara det riktiga.
Kommunallagskommittén fann inte lämp- ligt att föreslå uttryckliga bestämmelser om verkställbarhet. En viss ledning för bedö- mande av hithörande spörsmål ansåg kom- mittén kunna hämtas av de synpunkter kom— mittén anfört i ämnet. Genom att behålla bestämmelsen om rätt för länsstyrelsen att meddela verkställighetsförbud och låta stad- gandet om verkställbarhet vid viss försum- melse från klagandes sida utgå, ansåg sig kommittén ha gett tillräckliga uttryck åt den av kommittén skisserade huvudregeln. Kommitténs synpunkter på frågan om verk- ställbarhet ansågs av departementschefen väl avvägda och lämpade att tjäna som led- ning för praxis i kommunerna samt lämna- des utan erinran vid utskottsbehandlingen (prop. 1953: 210 s. 198—199; KU 1953: 22 s. 60).
Enligt 4 & KL utövas kommuns beslutan- derätt av kommunfullmäktige, medan för- valtning och verkställighet tillkommer kom- munstyrelsen och övriga nämnder. Upp- giftsfördelningen har i rättstillämpningen an- setts innebära att fullmäktige saknat befo- genhet att ge nämnd bemyndigande om omedelbar verkställighet av fullmäktigebe- slut, oavsett att nämnden hänskjutit frågan om verkställighet till fullmäktige (RÅ 1969 C 62). Det ankommer sålunda på veder- börande nämnd att själv överväga och be- stämma huruvida verkställighet av ett full- mäktigebeslut bör ske innan beslutet vunnit laga kraft. Nämnd kan inte överflytta detta ansvar till fullmäktige och är inte heller bunden av ett eventuellt fullmäktigebeslut om omedelbar verkställighet. — Att speciella omständigheter i det enskilda fallet kan tän— kas medge avsteg från denna princip antyds i RÅ 1953 I 293; jfr även länsstyrelsens ut- slag i RÅ 1969 K 677.
Ett ärende hos fullmäktige kan vara av sådan natur att fullmäktiges beslut i huvud- saken innefattar beslut om verkställighet oavsett laga kraft. Exempel på sådant ären—
de ges i RÅ 1961 I 46, där kommunen hade beslutat att förvärva en fastighet vid en re- dan kungjord och nära förestående exekutiv auktion. Även i sådana fall torde verkställig- hetsorganet ha att själv pröva verkställig- hetsfrågan (JO 1966 s. 314—318).
Länsstyrelsen har, som nämnts, rätt att meddela verkställighetsförbud i kommunal- besvärsmål »om skäl därtill äro». Härom anförde kommunallagskommittén:
Genom denna allmänna formulering blir det bl. a. klart, att verkställighetsförbud kan med- delas, oavsett på vilken eller vilka av de i la- gen stadgade grunderna klaganden stödjer sina besvär. Vidare synes den föreslagna avfatt- ningen bättre än den nuvarande giva vid han— den, att verkställighetsförbud kan meddelas när som helst under tiden för besvärens anhängig- het hos länsstyrelsen, sålunda icke blott i sam- band med meddelande av utslag utan även dess- förinnan och alltså redan omedelbart efter det besvären inkommit. Eftersom den föreslagna lydelsen icke lärer innebära någon större änd- ring i sak av gällande rätt, torde den icke leda till någon egentlig ökning av de för närvarande sällsynta fall, då verkställighet förbjudas. Frå— gan huruvida verkställighetsförbud skall med- delas får bedömas framför allt ur synpunk- ten om det erfordras för att klaganden skall vinna den rättelse som avses med besvären. Vad särskilt angår interimistiskt verkställig- hetsförbud får meddelande av dylikt i all- mänhet anses förutsätta, att länsstyrelsen fin— ner vad i målet förekommit göra det sanno- likt, att den slutliga prövningen av besvären skall leda till deras godkännande. Skulle läns- styrelsen sedermera, t.ex. på grund av de upp- lysningar som framkomma i samband med besvärens kommunicering, komma till ett an- nat resultat i huvudfrågan, äger den givetvis återkalla verkställighetsförbudet.
Kommunallagskommitténs uttalanden god— togs av KM:t och riksdag (prop. 1953: 210 s. 198—199; KU 1953: 22 s. 60). Departe- mentschefen framhöll att länsstyrelsens rätt att meddela verkställighetsförbud endast tor- de behöva begagnas undantagsvis och att lagtexten syntes ge länsstyrelsen frihet att handla efter omständigheterna i det sär- skilda fallet.
Beträffande verkställighetsförbud bör framhållas att länsstyrelsen har rätt att med- dela sådant förbud utan yrkande från kla- gandens sida. Förordnar länsstyrelsen om
verkställighetsförbud innan utslag medde- las i huvudsaken, kan länsstyrelsens förord- nande överklagas särskilt till regeringsrätten. Har klandrade kommunala beslutet börjat verkställas när länsstyrelsen meddelar för- bud, gäller förbudet fortsatt verkställighet. Om länsstyrelsens prövning av själva saken utmynnar i ett upphävande av kommunens beslut torde själva upphävandet få innebör- den av verkställighetsförbud endast om ut- slaget vinner laga kraft. Länsstyrelsen har dock rätt att i samband med ett upphävande förordna om inhibition.
För regeringsrättens del saknas uttryck- liga regler om rätt att förordna om inhibi- tion. Regeringsrätten anses emellertid ha samma befogenhet därvidlag som den vilken tillkommer länsstyrelse.1
7.2 Verkställbarhet av underställningsbund- na kommunala beslut
Vissa kommunala beslut, på vilka reglerna om kommunalbesvär är tillämpliga, skall för att bli gällande underställas statlig myn- dighet för prövning och fastställelse. I KL förekommer för närvarande sådana före- skrifter beträffande beslut om besvärs- nämndsreglemente (76 å), extraordinär pen- ningplacering (61 å), vissa flerårsanslag (52 5), viss fondbildning eller fonddisposi- tion (56 å), upptagande av lån och ingående av bergen i vissa fall (60 &) samt avgifter å den allmänna rörelsen (74 å). Underställ- ningsbestämmelser beträffande kommunala beslut som kan angripas genom kommunal- besvär förekommer även i andra författ— ningar, exempelvis i lagen (19575 259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. m. Förekommande föreskrifter om under— ställning innebär, om ej annat stadgats, att beslutet inte får verkställas förrän det fast- ställts. När underställning sker h0s länssty- relse eller statligt verk kan fastställelsebe- slut överklagas hos KM:t. Vid underställ- ning hos länsstyrelse kan det förekomma
1 Se besvärssakkunnigas slutbetänkande SOU 1964: 27 s. 603. Jfr landstingslagens besvärs- regler och RÅ 1962 I 151.
kommunalbesvär över underställda beslutet, varvid länsstyrelsen anses kunna fatta sam— tidiga beslut i besvärsmålet och underställ- ningsärendet. I dessa fall inställer sig frå- gan om redan fastställelsen ger verkställbar- het eller om tidpunkten för verkställbarhet på liknande sätt som gäller för underställ- ningsfria beslut kan framflyttas av hänsyn till att kvarstående besvärsmöjligheter (full- följda kommunalbesvär över kommunens beslut, resp. förvaltningsbesvär i fastställel— seärendet) inte blir onyttiga. Båda alterna- tiven har förespråkare inom doktrinen.1 Det synes väl förenligt med allmänna rätts- grundsatser att även i dessa fall anse en nyanserad verkställbarhetsregel tillämplig.2
7.3. Kommuns skyldighet att ombesörja återgång av verkställighet
Talan mot ett kommunalt beslut innebär en förlängning av den tidsrymd inom vil- ken frågan om ett kommunalt besluts gil- tighet hålls öppen. Tidsförlängningen kan variera kraftigt beroende på målets omfatt- ning och svårighetsgrad, parternas process- föring, arbetsbalansen i besvärsinstanserna etc. Under denna tid är beslutet i princip verkställbart och åtskillig verkställighet kan ha ägt rum i form av rättshandlingar och andra åtgärder. Om processen slutligen le- der till att det kommunala beslutet blir upp- hävt innebär detta i princip för kommunens del att fortsatt verkställighet inte får ske samt att kommunens fullmäktige och nämn- der inom ramen för KL:s uppgiftsfördel- ning skall vidta de åtgärder som är möj- liga för att rätta till den offentligrättsliga oordning som uppstått till följd av den re- dan skedda verkställigheten. Dessa krav, som ligger i sakens natur, antyds i den me— ning som rutinmässigt avslutar regerings- rättens utslag: »Det länder vederbörande till underdånig efterrättelse.» Frågan om vad som i detta hänseende närmare ankom- mer på kommunen tilldrar sig särskild upp- märksamhet när verkställigheten bestått i rättshandling inom området för oreglerad förvaltning och, såsom exempelvis vid ett avtal, varit fri från inslag av omedelbar of-
fentligrättslig maktutövning mot enskild per- son. Frågan får en viss belysning i följande rättsfall.
RÅ 1963 I 129. Vid sammanträde 25/9 1959 beslöt kommunalfullmäktige i Arvids- jaurs kommun att godkänna vissa av ombud för kommunen träffade avtal med Sveriges Kreditbank och Aktiebolaget Nordiska Kompaniet om kommunens förvärv av en Arvidsjaurs Hotellfastighetsaktiebolag i kon- kurs tillhörig tomt i Arvidsjaurs municipal- samhälle med därå uppförd hotellbyggnad jämte inventarier. Vidare beslöts bl.a. att uppdra åt två personer att dels företräda kommunen vid exekutiv försäljning av fas- tigheten och därvid avge bud å 1350 000 kronor enligt det med banken träffade avta- let, dels ock slutföra inköpet av inventa- rierna från Aktiebolaget Nordiska Kompa- niet. Därjämte uppdrogs åt samma perso- ner att föra underhandlingar om hotellets utarrendering.
Över fullmäktiges beslut anfördes besvär. Innan dessa slutligt prövats, inropades fas- tigheten å exekutiv auktion den 19 oktober 1959 av de utsedda representanterna för kommunen. Fullmäktiges beslut bringades även i övrigt i verkställighet innan besvären slutligt prövats. Genom utslag den 2 mars 1961 upphävde regeringsrätten fullmäktiges beslut. Såsom skäl anfördes att sådana om— ständigheter inte förelåg, att klandrade be- slutet kunde anses avse en angelägenhet som det tillkom kommunen att vårda, och att fullmäktige således genom klandrade be- slutet överskridit sin befogenhet. (RÅ 1961 I 46; jfr 1961 I 44 och 45).
Sedan fullmäktige den 24 april 1961 fått del av regeringsrättens utslag, beslöt full- mäktige att lägga utslaget till handlingarna. Även detta beslut överklagades. I förkla- ring över besvären uttalade fullmäktige att kommunen ej var villig att avhända sig fas— tigheten.3 Genom utslag den 30 maj 1963 prövade regeringsrätten lagligt upphäva full-
1Strömberg, FT 1961 s. 260; Sundberg, Kommunalrått (1963) s. 255.
2 Jfr besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet 11 kap 9 å (SOU 1964: 27). ” JO 1966 s. 309.
mäktiges sistnämnda beslut. Regeringsrätten förklarade härvid att fullmäktige genom be- slutet överskridit sin befogenhet, eftersom det ålegat kommunen att — sedan fullmäk— tiges beslut den 25 september 1959 blivit av regeringsrätten upphävt — begagna till buds stående medel för att bringa till återgång den verkställighet av beslutet som ägt rum, och fullmäktiges beslut den 24 april 1961 måste så förstås, att fullmäktige därigenom förklarat att upphävandet av det förra be- slutet, oavsett möjligheterna att ställa sig re- geringsrättens utslag till efterrättelse, inte skulle föranleda någon kommunens åtgärd.
RÅ 1965 ref. 2. Vid exekutiv försäljning av en jordbruksfastighet i Indals-Lidens kommun blev fastigheten inropad för kom- munens räkning och kommunen fick lag- fart å fånget. Fullmäktige beslöt sedermera godkänna förvärvet av fastigheten. Detta beslut blev upphävt enär kommunen, som tecknat borgen för visst i fastigheten inteck- nat lånebelopp, inte behövt ropa in fastig- heten för att skydda sina intressen på grund av borgensåtagandet och det inte visats att kommunen eljest ägt att förvärva fastighe— ten. Medan denna besvärsprocess ännu på- gick anslog fullmäktige i sin utgifts- och inkomststat vissa belopp avseende underhåll m. m. av fastigheten. Efter besvär över detta beslut förklarade regeringsrätten att det måste anses ha varit en kommunens ange— lägenhet att i det uppkomna läget — i awak- tan på de åtgärder kommunen kunde kom— ma att nödgas vidtaga i anledning av att fullmäktiges beslut om att godkänna fastig- hetsförvärvet blivit upphävt — svara för de med innehavet av fastigheten förenade nö- diga kostnaderna.
RÅ 1969 C 78. I februari 1966 beslöt stadsfullmäktige i Vadstena att »sälja» en tomt till ett tryckeriföretag i staden för 7 150 kr. och anvisade samtidigt medel till motsvarande belopp »för täckande av köpe- skillingen». Genom utslag i februari 1968 blev detta beslut av regeringsrätten upphävt, enär kungörelsen till fullmäktiges samman— träde varit missledande och ofullständig samt beslutet i sak inneburit vederlagsfri överlåtelse av tomten och därmed otillåtet
stöd till enskilt företag (RÅ 1968 ref. 18). Utslaget anmäldes i fullmäktige den 25 april 1969, varvid fullmäktige beslöt »lägga an— mälan till handlingarna». Över beslutet an- fördes besvär under påstående att fullmäk— tige genom beslutet underlåtit att vidta med anledning av regeringsrättens utslag erfor- derliga åtgärder för att bringa till återgång skedd verkställighet av det upphävda be- slutet. Fullmäktige avgav yttrande av vilket enligt länsstyrelsens utslag framgick att drät- selkammaren i avvaktan på regeringsrättens utslag tagit revers på köpesummans belopp och efter utslaget tagit kontakt med tomt- köparen för förhandlingar om formerna för köpeskillingens erläggande. Under hänvis- ning härtill lämnade länsstyrelsen besvären utan bifall. Regeringsrätten gjorde ej änd- ring i länsstyrelsens utslag.
De ovan refererade avgörandena ger vid handen att kommun, som fattat ett beslut som sedermera blir upphävt genom laga- kraftägande utslag, är skyldig att inventera olika rättsliga och faktiska möjligheter att återställa den verkställighet som kan ha skett på grund av det upphävda beslutet och att fatta beslut som innebär att till buds stående medel för återgång av verkställig- heten blir begagnade.
I handläggningshänseende torde ett upp- hävande utslag ha anhängighetsverkan hos vederbörande kommunala organ. Om verk- ställighet skett eller om beslut t.ex. ut- gjort svar på en väckt motion kan det vara nödvändigt att ett nytt beslut sätts i det upp- hävda beslutets ställe. Det upphävande ut- slaget medför då att ärendet är att betrakta som återanhängigt hos vederbörande verk- ställighetsorgan, som har att föreslå full- mäktige ett till det upphävande utslaget an- passat nytt beslut i ärendet jämte förslag till beslut om återgångsåtgärder i fall där verk— ställighet skett. Har upphävda beslutet fat- tats av nämnd torde det i princip ankomma på nämnden att själv fatta erforderligt be- slut.
Innebörden av kommunallagens krav på återgångsåtgärder från kommunens sida är i viss mån beroende av frågan hur ett upp- hävande utslag inverkar på rättshandling
som kommunen kan ha ingått under mellan- tiden. Exempel på denna problematik läm- nar NJA 1931 s. 345: Enligt lagakraftvun- net beslut av fullmäktige iklädde sig en kommun borgen för två lån som en bank beviljat ett kraftbolag i orten. Sedan ban- ken och bolaget överenskommit att lånen skulle sammanföras till en löpande räkning tecknade kommunen, enligt nytt beslut av fullmäktige, borgen för räkningen. Det nya beslutet blev efter kommunalbesvär upp- hävt. När banken härefter krävde betalning av kommunen, bestred kommunen betal— ningsskyldighet och hävdade bl. a. att bor- gensåtagandet till följd av det upphävande utslaget inte kunde göras gällande mot kom- munen. Underrätterna ogillade bankens ta- lan under åberopande bl. a. av att fullmäk- tiges senaste beslut blivit upphävt. HD fann att borgensförbindelsen var ogiltig såvitt den grundats på det sedermera upphävda beslutet men giltig i den mån förbindelsen inte medförde vidsträcktare förpliktelser än det första beslutet medgav. — Domstolarna var sålunda ense om att ett borgensåtagande som ingås på grund av beslut som sedermera blir upphävt i varje fall förlorar sin normala verkan mot kommunen genom det upphä- vande utslaget.
Rättsfallet ger ett exempel på att en rätts- handling blir ogiltig när det underliggande kommunala beslutet blir upphävt. Fallets prejudicerande räckvidd är emellertid osä— ker. Samtidigt som man alltjämt har att hål- la fast vid en grundregel om ogiltighet, som i avtalsförhållande kan hävdas av kommu- nen exempelvis genom återföring av presta- tioner, kan man konstatera att de numera gällande verkställbarhetsreglerna i förening med dagens omfattande kommunala verk- samhet ger ett helt annat utrymme än tidi— gare för undantag eller modifikationer som betingas av hänsyn till kommunens avtals— kontrahenter eller andra som berörs av en kommunal åtgärd.
Med ledning av de verkningar allmän domstol stundom tillerkänt bristfälliga men lagakraftvunna kommunala beslut1 har man anledning anta att intresset av tilltro i den allmänna omsättningen och hänsyn till kom-
munens motpart genom beaktande av så- dant som god tro, nytta, passivitet, samtyc- ke m. m. i vissa fall helt eller delvis kan neutralisera ogiltigheten av mellanliggande rättshandling. Klart är att inträffad ogiltig- het kan medföra skyldighet för kommunen att utge skadestånd till avtalskontrahent.2 Dylika modifikationer av ogiltighetsregeln kan ofta te sig naturliga. När kommunal- lagen i princip tillerkänner kommunen rätt att ingå rättshandlingar på grund av icke lagakraftvunnet beslut är det rimligt att de retroaktiva verkningarna av ett upphävande utslag får bestämmas efter en avvägning mel- lan offentligrättsliga och civilrättsliga intres- sen.:| Sammanfattningsvis får man alltså räkna med att rättsordningen stundom kan medge verkningar av mellanliggande rätts- handlingar och att dessa verkningar kan resa svårigheter för kommunen att rätta sig efter ett upphävande utslag genom att låta skedd verkställighet gå åter i samma ordning som den tillkommit. Ibland kan denna väg till rättelse vara helt stängd. Har kommunen exempelvis inropat en fastighet på exeku— tiv auktion torde i vart fall efter köpeskill- lingens fördelning en återgång i de ur- sprungliga spåren vara utesluten.
7.4 Ärenden hos JO ang. verkställbarhet och återgång av verkställighet m. m.
Enligt instruktionen (1967: 928) har riksda- gens ombudsmän (justitieombudsmännen) tillsyn över att de tjänstemän och andra, som är underkastade fullständigt ämbetsansvar, i sin tjänsteutövning efterlever lagar och andra författningar och i Övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen bedrivs genom inspek- tioner och genom sådana undersökningar och beslut som kan anses påkallade med an- ledning av klagomål, inspektionsiakttagelser eller andra förhållanden. 10 får som sär- skild åklagare väcka åtal, när någon som
1 NJA 1930 s. 403, 1942 s. 251. 2 NJA 1929 s. 128; RÅ 1957 I 47. 3Westman i FT 1947 s. 15 ff; Sjöberg, Det kommunala besvärsinstitutet (1948), s. 263 ff; Sundberg, Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Philips Hult (1960), s. 471 11”; Jäger- skiöld i FT 1961 s. 96 ti"; Kaijser, Kommunal- lagarna II (1967) s. 319 ff.
står under hans tillsyn i sin tjänsteutövning brutit mot lag eller annan författning eller på annat sätt åsidosatt något tjänsteåliggan- de. JO bör främst ingripa när enskild rätts- säkerhet kränkts eller satts i fara eller när någon åsidosatt sin tjänsteplikt av egennytta, mannamån eller grov försummelse.
Vid tillsyn över kommunal verksamhet skall JO beakta de särskilda betingelser un- der vilka den folkliga självstyrelsen arbetar. Han bör inte ingripa så att den kommunala verksamheten onödigt hämmas. Motsvaran- de bestämmelse fanns även i tidigare in- struktion (1957: 165), vilken dessutom före- skrev att JO vid tillsyn över den kommu- nala verksamheten inte borde ingripa i fall där det var fråga om annat än frihetsberö- vande eller uppenbart övergrepp.
Om förekommet fel inte är av allvarlig beskaffenhet och särskilda skäl inte föran- leder till annat, bör JO, i stället för att väcka åtal eller göra anmälan till myndighet med disciplinär bestraffningsrätt, låta bero vid er- inran, vunnen rättelse, avgiven förklaring eller vad som i övrigt förekommit.
Vid tillsynen över den kommunala verk- samheten har JO vid några tillfällen haft an- ledning att ta ställning till frågor om verk- ställbarhet och återgång av verkställighet av kommunala beslut. I det följande lämnas kortfattade referat av vad som förevarit i dessa ärenden.
1961 s. 4311
Vid sammanträde 26/10 1957 beslöt full- mäktige i Vika kommun att bevilja en före- tagare i kommunen ett lån om 10 000 kr. mot säkerhet i fastighetsinteckningar. Lånet skulle vara ränte- och amorteringsfritt un- der de tre första åren samt därefter löpa med ränta och återbetalas i viss angiven ordning.
Fullmäktiges protokoll över sammanträ- det justerades 4/11 1957. Lånebeloppet ut- betalades 9/11 1957.
Sedan besvär över fullmäktiges beslut a_n- förts 18/11 1957 blev beslutet upphävt ge- nom utslag av länsstyrelsen 1/ 12 1958, enär fullmäktige dels ej anvisat medel för täckan—
de av anslaget och dels överskridit sin be- fogenhet. Utslaget vann laga kraft.
I revisionsberättelsen över kommunens förvaltning år 1957 anmärkte de kommu- nala revisorerna att kommunalnämnden bort inse risken av att beslutet kunde bli överklagat, bl. a. på grund av att en av full- mäktiges ledamöter reserverat sig mot be- slutet, Och därför bort låta anstå med ut- betalningen i avbidan på att besvärstiden löpt ut eller lagakraftägande utslag förelegat. Revisorerna förklarade sig på grund härav inte kunna tillstyrka ansvarsfrihet för kom- munalnämndens förvaltning år 1957. Full- mäktige beslöt 16/6 1958 att inte bevilja an- svarsfrihet men upptog sedermera frågan till ny behandling och beslöt 18/ 8 1958 att bevilja full ansvarsfrihet. Över sistnämnda beslut anfördes besvär, som bifölls av läns- styrelsen men ogillades av regeringsrätten (RÅ 1960 ref. 38).
I maj 1958 anfördes hos JO klagomål mot kommunalnämnden och kommunalkam— rern för att de verkställt fullmäktiges ut- låningsbeslut innan det vunnit laga kraft.
Klagomålet föranledde bl. a. följande ut- talande från JO:s sida.
Kommunalnämnden har i sin förklaring gjort gällande, att man ej känt till eller haft anledning räkna med att besvär skulle kom- ma att anföras över fullmäktiges ifråga- komna beslut. Denna invändning saknar en- ligt min mening avgörande betydelse för verkställighetsfrågans bedömande. Det av- görande för denna bedömning är huruvida det fanns anledning räkna med att beslutet komme att undanröjas i händelse av be- svär. Det omstridda beslutet var icke med— delat för att tillgodose något i särskild för- fattning angivet ändamål, som det ankom på kommunen att befrämja, och ägde enligt en stadig och för de flesta kommunalmän väl känd praxis icke heller stöd i kommu- nallagen; beslutet blev också sedermera un- danröjt av länsstyrelsen på anförda besvär. Det borde därför ha stått klart för kommu- nens verkställande organ, att fullmäktiges beslut troligen skulle komma att undanröjas i händelse av besvär. Det är vidare att
* Ämbetsberättelsen.
märka, att fråga var om ett beslut, vars verkställande hindrade en återgång, om be- slutet efter besvär undanröjdes. Även om be- loppet kunde återkrävas, skulle dock i varje fall någon ersättning för räntekostnaden icke kunna avkrävas låntagaren. Ett åter- ställande av det rättsläge, som rådde innan beslutet verkställdes, var alltså icke möj- ligt. Av nu anförda skäl och då några effek- tivitetssynpunkter icke åberopats och uppen- barligen ej heller kunna göras gällande till stöd för att beloppet bort utbetalas, innan beslutet vunnit laga kraft, finner jag kom- munens verkställande organ ha förfarit fel- aktigt genom att verkställa beslutet, innan det vunnit laga kraft.
Under åberopande av vad Svenska lands- kommunernas förbund i yttrande över kla— gomålen anfört om arbetsbördan på kom- munalkontoret vid tiden för utbetalningen m. rn. fann JO omständigheterna förmild- rande. På grund härav och då beloppet se- dermera återbetalts till kommunen, lät JO vid sina uttalanden i ärendet bero.
1966 s. 307
Det tidigare i korthet refererade fallet RÅ 1963 I 129, avseende kommunalt förvärv av hotellfastighet på exekutiv auktion m. m. (se 5. 136) åtföljdes av en anmälan som för- anledde JO att jämte annat pröva huruvida kommunalnämnden eller kommunal befatt- ningshavare förfarit felaktigt genom att medverka till verkställighet av fullmäktiges beslut, ehuru beslutet ännu inte vunnit laga kraft.
JO fann att omständigheterna var sådana att fullmäktiges beslut inte bort verkställas, innan besvären, vilka anfördes två dagar före den exekutiva auktionen, blivit slut- ligen prövade: Kommunen hade inte befun- nit sig i en sådan tvångssituation att kom- munens bästa påkallade omedelbar verk- ställighet. Fullmäktiges föreskrift om att förvärvet skulle ske på exekutiv auktion var i och för sig inte av beskaffenhet att påverka bedömningen av frågan om beslutet bort verkställas, ehuru det inte vunnit laga kraft. Med hänsyn till att rättspraxis angående
kommuns befogenhet att engagera sig i ho— tell— och restaurantföretag inte var entydig måste det ha stått klart för de verkställande organen att det fanns en betydande risk för att fullmäktiges beslut skulle bli undanröjt. Det borde vidare ha stått klart för de verk- ställande organen att — om beslutet efter besvär undanröjdes — återgång av verkstäl- ligheten, i den mån sådan var möjlig, inte kunde ske utan betydande risk för förlust för kommunen. — Straffbart fel ansågs inte föreligga: I förevarande fall hade kommu- nens representanter efter genomgång av praxis, varvid juridisk expertis anlitats, kommit till den bestämda uppfattningen att besvären skulle komma att ogillas. Ett starkt stöd för riktigheten av denna mening var att, när verkställigheten skedde, länsstyrel- sen vid två tillfällen redan hade behandlat frågan om kommunens engagemang i ho- tellföretaget och då tagit sådan ställning till frågan, att man inom kommunen hade all anledning utgå från att länsstyrelsen skulle anse förvärvet av hotellfastigheten och in- ventarierna kompetensenligt. Länsstyrelsen hade nämligen dels genom beslut som vun- nit laga kraft ogillat besvär över ett beslut av fullmäktige att låna ut 300000 kr. till en stiftelse, som bildats för att förvärva ho- tellfastigheten, och dels avslagit framställ- ning om inhibition av det i ärendet aktuella beslutet.
JO prövade även frågan om återgång av verkställigheten och anförde sammanfatt- ningsvis följande. Någon fullständig åter- gång av rättsläget, sådant det gestaltat sig före verkställigheten, var numera inte möj— lig. Däremot var det möjligt att avveckla de kommunala engagemangen i hotellrörel- sen. Kommunen var skyldig att göra så i den mån det kunde ske utan alltför bety- dande förluster. Som regeringsrätten funnit stod följaktligen fullmäktiges beslut att lägga regeringsrättens utslag till handlingarna och fullmäktiges förklaring att kommunen inte var villig avhända sig fastigheten i strid mot kommunens skyldighet att om möjligt åvä- gabringa återgång av verkställigheten.
JO noterade härefter att ledamöter av fullmäktige inte var underkastade ämbets-
ansvar och sålunda inte kunde göras straff- rättsligt ansvariga, att kommunallagen inte anvisade något medel varigenom besvärs- myndighet kunde framtvinga återgång av verkställighet samt att inte heller länsstyrel- seinstruktionen —— såsom klaganden i ären- det hävdat — syntes inrymma några tvångs- medel. JO utgick emellertid från att kom- munen av lojalitet mot gällande rättsord- ning skulle söka åvägabringa rättelse. Det fanns så mycket mera anledning anta att de för kommunen ansvariga förtroendemän- nen var villiga att medverka härtill som full- mäktige i beslut i oktober 1963 uppdragit åt kommunalnämnden att med anlitande av juridisk expertis utreda ärendet, särskilt frå- gan om försäljning av fastigheten. Med hän— syn till detta beslut ansåg sig JO sakna an- ledning att närmare undersöka frågan om ansvar för ledamot av kommunalnämnden för underlåtenhet att utreda och för full- mäktige framlägga erforderliga förslag till rättelse.
1966 s. 3361
Enligt köpekontrakt den 3/5 1962 förvär- vade Locknevi kommun en skogsfastighet för 131 000 kronor. Förvärvet godkändes av kommunalfullmäktige den 26/5 1962. Beslutet överklagades varvid regeringsrätten i utslag 30/1 1964 prövade lagligt att med ändring av länsstyrelsens utslag upphäva kommunalfullmäktiges beslut såsom kom- petensöverskridande (RÅ 1964 I 22).
Oaktat fullmäktiges beslut blivit upphävt, hade någon åtgärd för köpets återgång inte vidtagits från kommunens sida. I anledning härav framställdes klagomål hos JO, som i beslut 22/ 7 1965 bl. a. anförde att det ålåg kommunalnämnden att söka åvägabringa återgång och att hos fullmäktige framlägga erforderliga förslag härom.
I en 8/ 2 1967 till JO inkommen skrift an- förde klaganden ånyo klagomål mot kom- munalnämnden för att den underlåtit att ef- ter JO:s beslut från juli 1965 vidta åtgärder för att söka åvägabringa en återgång av kommunens köp av fastigheten.
I beslut 20/10 1967 anförde JO i anled- ning härav:
Sedan beslutet om fastighetsköpet upphävts, var kommunen skyldig att söka genom åter- gångsåtgärder i möjligaste mån försätta kom- munen i samma rättsläge som före fastighets- förvärvet. Det ålåg följaktligen Kommunal- nämnden som en tjänsteplikt att söka åväga— bringa återgång genom att hos kommunalfull- mäktige, som enligt 4 & kommunallagen har att utöva kommunens beslutanderätt, framläg— ga förslag härom.
Kommunalnämnden har också vid två till- fällen, senast den 29 april 1966, framlagt för- slag för kommunalfullmäktige om återgång av verkställigheten av fullmäktiges beslut att för- värva fastigheten. Kommunalnämndens förslag innebar att fastigheten skulle överlåtas till vis- sa ledamöter av Nämnden vilka förklarat sig villiga övertaga densamma. Kommunalnämn- den har vidare vid flera tillfällen överlämnat ärendet till kommunalfullmäktige utan eget yttrande. Under tiden efter den 29 april 1966 har Kommunalnämnden inte framlagt något förslag i frågan för fullmäktige.
Med den bestämda ståndpunkt, som kom- munalfullmäktige hela tiden intog att kommu- nen inte skulle avhända sig fastigheten, har det emellertid uppenbarligen varit meningslöst för Kommunalnämnden att framlägga vidare för- slag i frågan för fullmäktige. Någon försum- melse i påtalat hänseende kan följaktligen icke anses ligga Kommunalnämndens ledamöter till last.
Ansvaret för att någon återgång av fastig- hetsköpet inte kommit till stånd ännu närmare fyra år efter det regeringsrätten upphävt kom- munalfullmäktiges beslut att förvärva fastig- heten faller helt på kommunalfullmäktige. Kommunalfullmäktiges ledamöter är dock inte underkastade fullständigt ämbetsansvar och står därför inte under JO:s tillsyn. Kommunalfull- mäktiges handlingssätt kan därför inte föran- leda någon åtgärd från min sida.
Vad som förekommit i detta ärende utgör ett klargörande exempel på behovet av ett rättsmedel, varigenom en kommun kan förmås att lojalt ställa sig besvärsinstansernas avgö- randen till efterrättelse i enlighet med gällande rättsordning. Klagomålen föranleder därför inte vidare åtgärd från min sida än att ett exemplar av mitt beslut i ärendet överlämnas till kom- munalrättskommittén för kännedom.
1 samt JO:s beslut 20/10 1967 (ej återgivet i ämbetsberättelsen).
7.5. JO:s synpunkter och förslag till lagstift- ning beträffande återgång av olaga kommu- nala beslut
JO, som i vissa av honom handlagda ären- den fått uppmärksamheten riktad på beho- vet av bestämmelser som kan säkerställa en återgång av verkställighet av ett seder- mera såsom olagligt upphävt fullmäktigebe— slut, har i skrivelse till KM:t den 3 februari 1965 anfört följande.
Karakteristiskt för den kommunala självsty— relsen i vårt land är den relativa friheten från statskontroll. Det rättsmedel som står miss- nöjd kommunmedlem till förfogande, när sär- skild författning icke anvisar annan väg att överklaga kommunala beslut, är kommunal- besvär. Kännetecknande för kommunalbesvärs- institutet är —— med vissa här ovidkommande undantag för det s.k. tjänstebesvärsinstitutet — besvärsrättens beroende av kommunmedlem- skap och besvärsprövningens begränsning till en kassatorisk legalitetsprövning på basis av särskilda kommunala besvärsgrunder.
Ehuru tillkommet för samhällsförhållanden som vitt skilde sig från de nutida utgör kom- munalbesvärsinstitutet en oskiljaktig del av vår moderna kommunaldemokrati. Det ger en elas- ticitet hos kommunalverksamheten som med kommunmedlemmarnas goda minne tillåter pionjärinsatser även utanför det fastslagna kompetensområdet.
Effekten av bifall till anförda kommunal- besvär är att det överklagade beslutet upphä- ves. Ogillas besvären eller lämnas beslutet oöverklagat innebär detta som regel att be— slutet, oavsett felaktigheter i innehåll eller till- komstsätt, genom senare verkställighet får av- sedda rättsverkningar. Har beslutet på besvär upphävts är det icke längre verkställbart.
Kommunala beslut kunna emellertid verk— ställas, innan de vunnit laga kraft. Huvudre- geln är givetvis att lagakraftvinnande bör före- gå verkställighet. Såsom framgår av förarbe- tena till kommunallagen må dock verkställig- het, där omständigheterna så påkalla, ske utan avvaktan på besvärsmyndigheternas beslut. Det ankommer således på vederbörande kommu- nala verkställighetsorgan att avgöra om, när och i vad mån ett kommunalt beslut skall för- verkligas. Detta synsätt, som räknar med möj- ligheten av ursäktliga misstag på verkställig- hetsstadiet ligger till grund för kommunal- lagstiftarnas i förarbetena deklarerade uppfatt- ning att ett kommunalt beslut principiellt är verkställbart så snart dess innehåll genom pro- tokollsjustering fixerats. Det bygger på för- troende till kommunalmännens respekt för lag
och förordning. En viktig garanti för att be- slut av representativa organ icke verkställas utan tungt vägande skäl är det ämbets- och revisionsansvar verkställighetsorganens ledamö- ter äro underkastade.
På sätt framgår av vad jag anfört i mitt beslut har kommuns verkställande organ vid prövning av fråga, huruvida fullmäktiges be— slut må verkställas innan detsamma vunnit laga kraft, att beakta, å ena sidan, styrkan av de skäl som påkalla omedelbar verkställighet av beslutet och, å andra sidan, angelägenheten av att eventuella besvär som äro befogade kunna leda till åsyftat resultat. Därvid skall i sist- nämnda hänseende hänsyn tagas till de kom- plicerade problem som kunna uppkomma vid ett upphävande av ett fullmäktigebeslut som redan verkställts.
Ett upphävande av ett av fullmäktige fattat beslut innebär att beslutet är att anse såsom ogiltigt. Av grunderna för det kommunala be- svärsinstitutet torde följa -— såsom ock fram- går av vad kommunallagskommittén anfört vid behandlingen av verkställbarhetsproblemet (SOU 1952: 14 s. 337) —— att kommun är i princip skyldig att söka ombesörja återgång av verkställighet av sedermera upphävt beslut. Re- geringsrätten har också i sitt förut omnämnda utslag den 30 maj 1963 uttalat att det ålegat Arvidsjaurs kommun att, sedan fullmäktiges be— slut den 25 september 1959 blivit av regerings- rätten upphävt, begagna till buds stående me- del för att bringa till återgång den verkställig— het av beslutet som ägt rum.
Det har emellertid — även i andra fall än det nu aktuella — hänt att kommun vägrat medverka till återgång av skedd verkställighet av beslut, som upphävts. Några rättsmedel ge- nom vilka kommun kan tvingas att vidtaga åt- gärder för att bringa åter upphävt verkställt beslut finnas icke. Ämbets- och revisionsan- svaret för de verkställande organens ledamöter blir också sällan aktuellt i dessa situationer, enär det i regel ej är verkställighetsorganen utan kommunens representativa organ som mås- te fatta beslut rörande återgång. Fullmäktige- ledamöter äro emellertid underkastade endast partiellt och i detta sammanhang irrelevant ämbetsansvar och stämmodeltagarna äro icke underkastade något ämbetsansvar alls. Det finns alltså icke någon möjlighet att ingripa mot ett representativt organ som utan tillräckliga skäl vägrar att medverka till återgång av skedd verk— ställighet.
Med hänsyn till att förevarande situationen — då kommun ställts inför problemet att vid— taga åtgärder för att bringa åter upphävt verk- ställt beslut — synas ha förekommit i relativt många fall under senare år och med kommu- nalverksamhetens expansion kunna väntas bli
allt vanligare, har jag ansett mig böra under- söka om det kan anses påkallat att komplette- ra lagstiftningen med bestämmelser i syfte att förekomma obehörig verkställighet av laga- kraftvunna beslut och att säkerställa återgång av verkställt beslut som därefter upphävts.
Vad först angår verkställighet av kommu- nala beslut som ej vunnit laga kraft må fram— hållas, att det givetvis med hänsyn till intresset av effektivitet i det kommunala arbetet icke kan ifrågakomma att rubba nu gällande ord- ning, enligt vilken fullmäktigebeslut kunna verkställas, oaktat de icke vunnit laga kraft. Ett visst rättsmedel mot obehörig verkställig- het av icke lagakraftvunnet beslut finnes — utöver det ämbetsansvar de verkställande or- ganen äro underkastade — i befogenheten för besvärsmyndighet att i samband med besvär meddela inhibitionsbeslut. I kommunallagarna (77 5 första stycket kommunallagen och 90 5 första stycket lagen om församlingsstyrelse) har sålunda givits befogenhet åt länsstyrelse att, då skäl äro därtill, förbjuda överklagat besluts verkställighet. Någon motsvarande befogenhet finnes ej enligt landstingslagen och torde ej heller erfordras.
Inhibitionsinstitutet är i och för sig lämpat att tillgodose det ur rättsskyddssynpunkt star- ka kravet att kommunala beslut icke utan myc- ket tungt vägande skäl verkställas, innan de vunnit laga kraft. För att institutet skall ha tillräcklig betydelse ur denna synpunkt är det emellertid av vikt att i samband med anförda besvär sådan prövning verkligen sker. Så synes emellertid för närvarande ingalunda alltid vara fallet. Ehuru ifrågavarande lagbestämmelser ge länsstyrelse befogenhet att pröva inhibitions- frågan oavsett om yrkande därom framställts eller icke, torde i praxis sådana frågor sällan upptagas till prövning annat än på särskilt yrkande. Det synes mig emellertid vara av vikt att länsstyrelse i kommunala besvärsmål ex officio prövar om skäl finnas att meddela för- bud mot verkställighet av överklagat beslut. Därest vederbörande länsstyrelse redan i ome- delbart samband med att besvär inkomma prö— var huruvida verkställighet av det överklagade beslutet bör förbjudas på grund av de i för- arbetena till kommunallagen angivna grunder- na för verkställbarhet, kan i stor utsträckning förhindras att svårlösta situationer uppkomma till följd av att kommunalt beslut senare verk- ställes, oaktat det icke vunnit laga kraft. Själv- fallet kan sådan prövning göras även senare under länsstyrelsens handläggning av besvärs- ärendet och jämväl meddelas i samband med att länsstyrelsen slutligt avgör besvären.
Det är naturligtvis tänkbart att ett inhibi- tionsbeslut skulle få större effekt, om det för- enades med vite. Man torde emellertid kun—
na räkna med att de verkställande organen lojalt komma att iakttaga ett av länsstyrelsen meddelat verkställighetsförbud, även om det icke är förenat med vite, i all synnerhet som ämbetsansvar kan utkrävas vid tredska. Till- räckliga skäl att införa befogenhet att före- lägga vite i samband med inhibitionsbeslut sy- nes mig därför icke föreligga.
Vad därefter angår frågan om införande av bestämmelser i syfte att säkerställa återgång av verkställt beslut, som upphävts, får jag an- föra följande.
På sätt framgår av det redan sagda ger gäl— lande lag icke befogenhet för statlig myndighet att tvinga kommun att vidtaga åtgärd för åter- gång av olagligt beslut som upphävts. Avsak- naden av sådana rättsmedel torde historiskt ha sin förklaring i att man icke ansett sig behöva räkna med möjligheten att en kommun icke skulle respektera besvärsmyndigheternas ogil- tigförklaring av kommunbeslut.
Det förtroende för kommunalmännens loja- litet gentemot besvärsmyndigheternas beslut som sålunda visats från lagstiftarnas sida har också i allmänhet icke svikits. Under senare tid ha emellertid som förut framhållits inträf- fat flera fall, där kommunerna visat obenä— genhet att ställa sig ogiltigförklaring av kom- munbeslut till efterrättelse. Det förut omnämn- da ärendet utgör icke det enda exemplet på att kommunal bevakning av intressen vid exe— kutiv auktion kan skapa ur återgångssynpunkt komplicerade lägen. Från senaste är äro minst två likartade fall kända. Även ett annat fall av »olaga» kommunalt fastighetsförvärv som vid tidpunkten för beslutsupphävandet redan hunnit lagfaras för kommunen har kommit till min kännedom. Det var i två av dessa fall fråga om överskridande av den kommunala kompetensen bestående i förvärv av fastighet som till väsentlig del rymde skog.
Olika skäl kunna vara avgörande för kom- muns passivitet när det gäller att vidtaga åter- gångsåtgärder. Motivet kan sålunda vara att återgång ter sig rättsligt eller faktiskt omöjlig. Det kan vara att icke någon enskild lidit ska- da av beslutsverkställigheten. Motivet kan emel- lertid även vara att återgångskravet synes »orättvist» med hänsyn till att oöverklagad verksamhet av samma slag som avses med det upphävda beslutet fått vid omfattning i andra kommuner eller att utgången i besvärs— målet kommit som en överraskning med hän- syn till tidigare svårtydd rättspraxis och att kommunen skulle göra kännbara förluster om verkställigheten återginge.
I lagens avsaknad av rättsmedel för att fram- tvinga återgång av verkställt beslut, som se- nare upphävts såsom olagligt, kan helt visst kommunalmän, som ha en annan uppfattning
än besvärsmyndigheterna om laglighet av be- slutet, se en laga grund för underlåtenhet att vidtaga åtgärder för återgång. Så är i all syn— nerhet förhållandet om beslut av liknande be- skaffenhet i andra kommuner lämnats utan överklagande eller av besvärsmyndigheterna godtagits. Härtill kommer att man kan ha myc- ket delade meningar om den praktiska möjlig- heten att åvägabringa återgång. Det framstår därför i många fall såsom i viss mån förklar- ligt att kommun underlåtit att ställa sig be- svärsmyndighets beslut till efterrättelse. För att allmänhetens tillit till myndigheternas vilja att upprätthålla rättsordningen icke skall rubbas med därav följande allvarliga konsekvenser är det emellertid oundgängligt att kommunerna lojalt böja sig för besvärsmyndigheternas be- slut och åvägabringa återgång av verkställig— het av upphävda beslut, i den mån återgång kan anses möjlig. För att förekomma ett upp- repande av vad som nu inträffat i flera fall och som kan befaras bli vanligare med den stora utvidgning av kommunernas verksam- het, som blivit en följd av utvecklingen, fram— står det därför som önskvärt att det finnes rättsmedel, varigenom en återgång av upphävt beslut kan i fall av tredska framtvingas.
En komplettering av gällande bestämmelser, varigenom dylikt rättsmedel tillskapas, lärer icke kunna inge några betänkligheter ur princi- piell synpunkt. Den kommunala säjlvstyrelsens betydelse för vårt demokratiska samhällsskick kan helt visst icke överskattas. Den nuvarande relativa friheten från statskontroll bör därför enligt min mening värnas. Införande av befo- genhet för statsmyndighet att ålägga kommun att vidtaga åtgärder för att bringa åter av kommunen företagna olaga åtgärder kan emel- lertid icke gärna karakteriseras som ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Blotta före- komsten av ett dylikt rättsmedel torde vara tillräckligt för att förmå kommun att, där så är möjligt, söka åvägabringa återgång av verk- ställt beslut som upphävts.
Det ifrågasatta rättsmedlet synes mig lämp- ligen böra utformas såsom en befogenhet att vid vite förelägga kommun att utreda om en återgång bör ske samt att, om skäl äro där- till, genomföra återgången. Det är härvid själv- fallet, att en kommun icke bör vara pliktig att under alla omständigheter åvägabringa åter- gång av verkställt beslut, som upphävts såsom olagligt. I vissa fall kan en återgång vara omöjlig att genomföra. I andra fall kan åter- gång icke ske utan så betydande förlust, att kommunen av hänsyn till kommunmedlemmar- na icke rimligen bör tvingas härtill.
Det torde böra ankomma på länsstyrelse att förelägga kommun att vid vite utreda om återgång bör ske och i så fall hur den bör
genomföras. Länsstyrelsen har genom sin tidi- gare befattning med besvärsärendet blivit väl insatt i saken, och länsstyrelsen har ett i läns- styrelseinstruktionen inskrivet allmänt ansvar för att länets kommuner respektera för kom- munalförvaltningen gällande rättsordning. Läns- styrelsens prövning synes böra ske ex officio och således icke vara beroende av framställ- ning av klaganden eller kommunmedlem.
Fråga om föreläggande för kommun att ge- nomföra en återgång synes böra ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Det kan tilläggas att skrivelsen även inne- höll förslag om viss vidgning av kommuner- nas kompetens när det gäller engagemang i turist- och friluftsverksamhet och förvärv av skogsfastighet.1
7.6. Kommittén
Den omedelbara rättsliga innebörden av att ett kommunalt beslut efter besvär enligt kommunallagen blir upphävt är att beslutet inte får verkställas. Om verkställighet lik- väl skett innebär det upphävande utslaget vidare ett krav på kommunen att själv åter- ställa denna verkställighet så att läget så långt som möjligt blir detsamma som det var innan verkställigheten började. Detta av kommunallagen endast indirekt uttalade men till sin natur självklara krav är sanktio- nerat genom regler om ämbetsansvar för kommunala nämndledamöter och tjänste- män samt genom den enskildes möjligheter att genom civil talan hävda personliga an- språk till följd av verkställigheten. Sanktio- nerna är emellertid ofullständiga. Kommun- fullmäktiges ledamöter är endast underkas- tade ett begränsat, i förevarande samman- hang betydelselöst ämbetsansvar, och det är dessutom oklart hur uppgifterna i en åter- gångssituation fördelar sig på fullmäktige och nämnder. Enskilda har i vissa återgångs- fall inte rätt till civil talan och när sådan talerätt föreligger saknar den enskilde stund— om intresse av att utnyttja den. Något of— fentligrättsligt medel varmed man i händelse av passivitet eller otillräcklig aktivitet från kommunens sida kan framtvinga ett åter- gångsförfarande finns inte vare sig i kom- munallagen eller annan offentligrättslig för—
1 Se om denna kompetensfråga sid. 57.
fattning. Några av JO uppmärksammade fall har nu framkallat frågan om en kom- plettering av kommunallagstiftningen i detta hänseende.
Återgångssituationer är ofta komplicerade och förenade med olägenheter av skilda slag. Möjligheterna att utan väsentliga in- gripanden i nuvarande kommunalrättsliga system lagreglera återgångsförfarandet är begränsade. Det är därför av intresse att i första hand så långt som möjligt söka före- bygga att återgångsfall uppkommer. Före- byggande effekter kan uppnås genom legala inskränkningar 'i nuvarande huvudregel om omedelbar verkställbarhet eller genom en aktivering av inhibitionsinstitutet.
Enligt gällande rätt inträder verkställbar- het av ett kommunalt beslut i princip ge- nom att beslutet justeras och verkställbar- heten upphör endast genom inhibition eller genom lagakraftägande utslag som upphäver beslutet. Mot särskilda legala inskränkning- ar i principen om omedelbar verkställbarhet talar med stor styrka intresset av effektivi- tet i den kommunala förvaltningen. Detta gäller såväl generella som speciella, till vissa slag av beslut knutna inskränkningar. I båda fallen verkar inskränkningarna i blindo. De drabbar mångfalden lagliga och fåtalet olag- liga beslut utan åtskillnad. Övervägande skäl synes därför tala för att nuvarande princip för verkställbarhet lämnas orubbad. Det får därmed liksom hittills ankomma på veder- börande verkställighetsorgan att efter en un- der ämbetsansvar gjord avvägning mellan effektivitets- och rättsskyddsintressen be- stämma huruvida verkställighet bör anstå. Med hänsyn till prövningens kasuella natur och den ringa frekvensen av fall där avväg- ningen får aktualitet, kan en lagreglering av verkställbarhetsregelns modifikationer allt— jämt avvaras. Kommittén vill emellertid un- derstryka vikten av att den allmänna legali- tetsprövningen, som har sin naturliga tyngd- punkt på beredningsstadiet, sker med om- sorg. De bästa förutsättningarna för legali- tetsprövning torde i regel finnas i kommun- styrelsen och dess kansli. Kommunstyrelsen har inseende över övriga nämnders verksam- het (30 5 KL). När kommunstyrelsen vid be-
redning av fullmäktigeärenden eller eljest uppmärksammar tveksamma verkställighets- frågor beträffande ärenden som skall verk- ställas av annan nämnd, bör styrelsen ta ställning till verkställighetsfrågan och i före- kommande fall råda nämnden att vänta med verkställighet i avbidan på laga kraft. Ge- nom den snart genomförda kommunindel- ningsreformen kan kommunstyrelserna över lag väntas få god förmåga att uppmärksam- ma och pröva rättsfrågor.
Sedan besvär blivit anförda äger länssty- relsen om skäl därtill äro meddela verk- ställighetsförbud. I rättstillämpningen kan man skönja en obenägenhet hes besvärsin- stanserna att begagna denna möjlighet. En mera aktiv tillämpning av inhibitionsinsti- tutet borde vara ägnad att förebygga eller förenkla återgångssituationer. I detta syfte bör bestämmelsen omformas till ett ålig- gande för länsstyrelsen att meddela inhibi- tion när det under målets handläggning uppkommer skäl därtill. Behovet av inhi- bition bör således prövas inte bara på fram— ställning av klaganden utan också ex offi- cio. När besvär blivit i vederbörlig ordning anförda bör en första prövning av inhibi- tionsfrågan ske utan dröjsmål. Om målets fortsatta handläggning ger anledning till änd- ring i det första bedömandet bör inhibitions- frågan upptagas till förnyad prövning. In- hibitionsfrågan bör alltid övervägas när må- let avgörs. Det kan här anmärkas att läns- styrelsen givetvis äger infordra upplysningar under hand 'i inhibitionsfrågan från kom- munens sida.
Utgången av inhibitionsprövningen måste bero på omständigheterna i det enskilda fal- let. Till de primära omständigheterna hör frågan om talans beskaffenhet. När besvä- ren är helt utsiktslösa, vilket inte sällan är fallet, kan inhibition naturligt nog inte kom- ma i fråga. Är det å andra sidan uppenbart att besvären slutligen kommer att bifallas, bör inhibition som regel meddelas. Framstår det som ovisst hur den slutliga prövningen av besvären kommer att utfalla, vilket sär- skilt kan inträffa när besvären i något hän— seende avser kommunens kompetens, bör inhibitionsfrågan avgöras med ledning av en
förhandsbedömning av den återgångssitua- tion som uppkommer 'i händelse av verk- ställighet. Det kan ibland möta betydande fysiska hinder för kommunen att rätta till en verkställighet. I vissa fall kan en rättelse vara förenad med betydande kostnader för kommunen eller betydande olägenhet för annan, exempelvis annan kommun, staten eller enskild. När rättelse på sådant sättw är svår att åstadkomma bör inhibition komma i fråga. Men även andra omständigheter måste kunna påverka inhibitionsprövningen. Har verkställighet börjat och fortskridit så att förutsättningar för en besvärande åter— gångssituation redan föreligger, kan ett av- brott i verkställigheten vara till mera skada än nytta. Har verkställigheten i det närmas- te fullbordats kan ett avbrott i verkställig- heten te sig meningslöst. Mångfalden av tänkbara varianter av besvärsmål gör det omöjligt att uttömmande ange de omstän- digheter som i det enskilda fallet bör inver- ka på inhibitionsprövningen. Länsstyrelsen måste även i fortsättningen ha en viss frihet att pröva inhibitionsfrågan under beaktande av situationens egenart.
Länsstyrelsens beslut i inhibitionsfråga skall liksom hittills kunna överklagas sär- skilt till regeringsrätten.
I enlighet med det anförda föreslår kom— mittén beträffande 77 & första stycket kom- munallagen ändringar, som gör länsstyrel- sens inhibitionsprövning i kommunalbe- svärsmål obligatorisk och samtidigt anger en av de viktigaste utgångspunkterna för pröv- ningen, nämligen möjligheten att åstadkom— ma rättelse av verkställighet. Någon särskild reglering av inhibitionsprövningen i rege- ringsrätten anser kommittén inte erforder- lig.
Den avsiktligt elastiska bestämningen av kommunens allmänna kompetens och den i princip omedelbara verkställbarheten av kommunala beslut medför att en viss frek- vens av återgångssituationer är oundviklig. Såsom JO framhållit i sin skrivelse till KM:t är möjligheterna till rättelse av skedd verk— ställighet i vissa lägen helt beroende på kom- munens egen vilja. Denna ordning har åt- minstone i ett uppmärksammat fall lett till
resultat, som kan betecknas som otillfreds- ställande.
Det av JO framlagda förslaget skulle gi— vetvis ge garantier för tillbörlig aktivitet från kommunens sida. Kommittén anser det emellertid angeläget att i det längsta söka lösningar utan vitessanktioner eller direkta statliga ingripanden i den oreglerade kom- munala förvaltningen. Enligt kommitténs mening kan det med 1015 förslag åsyftade resultatet också nås utan anlitande av såda— na medel.
När verkställighet av ett kommunalt be- slut förlorat sitt underlag genom ett upp- hävande utslag i kommunalbesvär, uppkom- mer en extraordinär situation, vars rättsliga konsekvenser i flera hänseenden är oklara. Det ligger visserligen 'i sakens natur att kom- munen är skyldig att vidta rättelse i en eller annan form. Men inför frågan hur ansvaret för detta rättelse-, avvecklings- eller åter- gångsförfarande fördelar sig på kommu— nens olika organ är man för närvarande i stor utsträckning hänvisad till antaganden. Det innebär bl.a. att gällande regler om ämbetsansvar, som i och för sig utgör ett verkningsfullt legalitetsfrämjande medel, i praktiken saknar betydelse som sanktion för återgångskravet. Något i sammanhanget re- levant ämbetsansvar finns inte för fullmäk- tiges ledamöter, och det ämbetsansvar som åvilar kommunstyrelsens och övriga nämn- ders ledamöter uttunnas av oklarheter be- träffande deras befogenheter och skyldighe- ter i återgångsärenden.
Det skulle bringa reda i ansvarsfrågan och vara väl förenligt med kommunstyrelsens ledande och övervakande förvaltningsfunk— tioner att tillägga kommunstyrelsen skyldig- het att på kommunens vägnar vidta erfor- derliga återgångsåtgärder. Därmed skulle ämbetsansvaret i förening med JO-tillsynen bli en effektiv sanktion mot otillbörlig passi- vitet från kommunens sida i fall där sådan passivitet kan befaras.
Den behörighetsregel kommittén vill för— orda avses innebära att ett laga kraft vunnet upphävande utslag i kommunalbesvärsmål alltid anhängiggör ett ärende i kommunsty- relsen, oavsett om det upphävda beslutet
fattats av fullmäktige, kommunstyrelsen el- ler särskild fakultativ eller obligatorisk nämnd. Om det upphävda beslutet helt eller delvis verkställts bör det åligga styrelsen att fatta beslut om de återgångsåtgärder som kan finnas erforderliga, varvid styrelsen bör kunna utan särskilt bemyndigande av full- mäktige förfoga över vad kommunen tillhör i fast eller lös egendom, i den mån så erford- ras för att åstadkomma återgång. Styrelsen bör emellertid här liksom eljest ha att till- godose legal'itetskravet på ett sätt som är förenligt med kommunens bästa. Om exem- pelvis ett fullmäktigebeslut blivit upphävt på grund av jäv, bristande beredning eller fel- aktig kungörelse, kan det vara tillräckligt att styrelsen föreslår fullmäktige ett nytt, formellt oantastligt beslut i samma ämne. Fattar fullmäktige sådant beslut, förfaller den hos styrelsen anhängiga återgångsfrå- gan. Underlåter fullmäktige att fatta nytt beslut kvarstår återgångsfrågan hos styrel- sen med skyldighet för styrelsen att vidta erforderliga åtgärder i ärendet. Av det an- förda framgår att styrelsens utvidgade befo- genhet inte bör sträcka sig längre än som påkallas av det aktuella legalitetsintresset samt att den bör vara exklusiv i förhållande till fullmäktige och nämnder. Av det sagda torde vidare framgå att den särskilda befo- genheten inte innefattar rätt för styrelsen att i fullmäktiges ställe företa valhandlingar, fastställa budget etc.
Det är knappast möjligt att i lagtext ge någon närmare precision av vad kommun— styrelsen på grund av den föreslagna regeln har att företa i olika återgångsfall. Redan ti- digare har nämnts att frågan om återgångs- åtgärder kan förfalla genom att det organ som fattat upphävda beslutet fattar ett nytt beslut, som reparerar formella brister i det upphävda beslutet. Det kan tilläggas att även materiella brister i ett upphävt beslut någon gång kan repareras på det sättet. Om exem- pelvis ett beslut om kommunalt egendoms- förvärv blivit upphävt på grund av att för- värvet skett för ett icke kompetensenligt än- damål kan frågan om återgångsåtgärder för- falla genom ett nytt beslut om egendomens användning för ett ändamål som faller inom kommunens kompetens.
För kvarstående egentliga återgångsfall bör följande riktlinjer gälla för kommun- styrelsens handlande. Huvudregeln har vid ett tillfälle formulerats av regeringsrätten: Det bör ankomma på kommunstyrelsen att med till buds stående medel bringa verkstäl- ligheten till återgång. Verkställighet i form av rättshandlingar bör bringas att återgå på ogiltighetsgrund, i den mån kommunstyrel- sen inte väljer andra utvägar, exempelvis i form av avveckling av verksamhet eller egendomsinnehav. Den omständigheten att ett återgångsförfarande är förenat med kost- nader eller förluster bör i princip inte för- svaga det grundläggande kravet på åter- gångsåtgärder. Kommunstyrelsen bör emel- lertid i syfte att minska eventuella förluster ha en viss frihet att välja metod och tids- plan för återgång. I princip bör dock gälla att återgång skall genomföras utan onödigt dröjsmål. Undantagsvis kan situationer tän- kas förekomma där återgångsförfarande skulle medföra så omfattande ekonomiska förluster för kommunen att det skulle te sig orimligt att uppehålla ett krav på åter- gång. Genom att alternativa återgångsför- faranden mestadels finns att tillgå måste så- dana situationer bli mycket ovanliga. Åter- gångsförfarande är ibland omöjligt att ge- nomföra. Om verkställigheten exempelvis bestått i en utbetalning kan återkrav vara uteslutet på civilrättsliga grunder. I fall där betalningsmottagaren är återbäringsskyldig kan återbäring vara utesluten på grund av bristande betalningsförmåga. När återgångs- förfarandet även i ett längre tidsperspektiv framstår som omöjligt att genomföra måste kommunstyrelsen ha rätt att avskriva åter- gångsärendet. Kommittén vill understryka att modifikationerna av huvudregeln inte i något hänseende är avsedda för fall där en- skild på grund av verkställighetsåtgärd har uppenbart befogade civilrättsliga anspråk mot kommunen.
Kommitténs förslag till lösning av åter— gångstrågorna föranleder parallella ändring- ar i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm. Kommittén finner ej skäl föreslå motsvarande ändringar i övriga kom- munallagar.
Reservationer och särskilda yttranden
1 Reservation av ledamoten Högström med instämmande av experten Stenius
I kommunalrättskommitténs nu föreliggan- de förslag preciseras den kommunala kom- petensen i hithörande frågor genom tillska- pande av en särskild lag. Härigenom nås en samlad överblick över tänkbara former av engagemang i näringslivet, och klarhet nås i görligaste mån om vad som i de olika fallen får anses falla inom den kommunala kompetensen. Lagen fyller därigenom ett angeläget behov. Enighet inom kommittén råder beträffande innehållet i flertalet där angivna fall av kommunala kompetenspro- blem på näringslivets område. Sålunda för- utsätts — på väsentligen samma sätt som nu råder i praxis — att kommun skall få dels främja näringslivets utveckling i kommunen genom åtgärder av allmän natur (1 5), dels stödja enskild näringsverksamhet när stödet är påkallat för att allmänna behov av tjäns- ter eller förnödenheter i kommunen skall tillgodoses (s.k. kommunal affärsverksam- het, kommunal serviceverksamhet o.s.v.) för att nyttiggöra i kommunens ägo befint- liga naturtillgångar eller för att skydda kom- munen mot förmögenhetsförlust (4 å). Kom- munalt stöd åt enskild näringsverksamhet skall vidare få förekomma i fall där befo- genhet är reglerad i speciallagstiftning, t. ex. inom turistväsendet (6 å).
Förslagets 3 & överensstämmer i sina grunddrag med de förhållanden som f.n. gäller i praxis. Tveksamhet kan i och för sig
råda att nu skapa en uttrycklig regel om kom— munal kompetens på området för arbets- marknadspolitiken som det ju i första hand tillkommer staten att handha. Den föreslag- na paragrafens utformning är dock sådan att ett kommunalt stöd endast kommer ifråga i särskilda situationer och då i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Kommuns befo— genhet enligt denna & är avsedd att tillämpas undantagsvis.
I ett avseende innebär emellertid enligt vår mening den föreslagna lagen en mar- kant utökning av kommunernas befogenhet att stödja det enskilda näringslivet. Det gäl- ler 2 5, enligt vilken kommun får vidtaga åt- gärd för tillhandahållande av lokal åt en- skilt företag inom bl. a. industri om lokalen tillhandahålles mot ett med hänsyn till kost- naderna skäligt vederlag. Enligt samma & äger Konungen i den omfattning det är på- kallat från regionalpolitisk synpunkt förord- na att kommuns åtgärd för ändamål som nu sagts får vidtagas allenast i samråd med myndighet som Konungen bestämmer. Den föreslagna lagen kompletteras med en kun- görelse med närmare bestämmelser om i vilka fall uppförande av industribyggnader m.m. skall anses ha regionalpolitisk bety- delse.
I praktiken innebär förslaget — med ut- gångspunkt från de föreslagna författnings- bestämmelserna och från kommitténs utta— landen i motiven — att det skulle falla inom den kommunala kompetensen dels att utan inskränkningar åt enskilda företag förvärva
och bygga industrilokaler med en vånings- yta, för var och en, upp till 500 m2, dels att, utan annan inskränkning än att åtgär- den vidtages i samråd med arbetsmarknads- styrelsen, förvärva och bygga industriloka- ler med obegränsad yta. Även stöd i form av borgen åt enskilt rättssubjekt eller annat jämförligt ekonomiskt tillskott skulle enligt förslaget i samma utsträckning vara en kom- munal angelägenhet. I detta sammanhang bortses från det i lagtexten framförda kravet på skäligt vederlag för tillhandahållandet av lokalerna.
Ett genomförande av kommitténs förslag skulle enligt vår mening få vidsträckta verk- ningar. Några bärande motiv för kommit- téns genomgripande förslag har inte före- bragts. Förslaget står inte heller i överens- stämmelse med kommitténs egen, i motiven uttalade principiella inställning, nämligen att samhälleligt engagemang i den övervä- gande del av näringslivet, som tämligen oomstritt faller utanför den kommunala ser- viceverksamheten, är förenat med sådana ekonomiska bördor och risker och i sådan grad berör nationella och regionala intres- sen att verksamheten inte vidare bör betrak- tas som en angelägenhet för den lokala självstyrelsen samt att det knappast ter sig som en framkomlig väg till en jämnare väl— färdsfördelning i olika delar av landet att låta kommunerna med sådana medel driva en aktiv närings— och sysselsättningspolitik, vägledda av sina egna intressen.
Den av kommittémajoriteten trots detta uttalande föreslagna utökningen av den kommunala kompetensen har i detta sam- manhang särskild betydelse beträffande så- dant kommunalt förvärv och uppförande av industribyggnader som inte skall ske i sam- råd med arbetsmarknadsmyndighet. En stor frekvens av sådana kommunala engagemang skulle spela en inte oväsentlig roll i den kommunala ekonomin. Erfarenhetsmässigt visar det sig att dessa engagemang i många fall medför mindre produktiva resultat.
Den föreslagna kompetensutökningen stri- der för övrigt enligt vår mening uppenbarli- gen mot de för kommunalrättskommittén givna direktiven liksom mot riktlinjer som
uppdragits för lokaliseringspolitiken. Enligt direktiven bör nämligen, då det gäller för- hållandet till det enskilda näringslivet, nå- got kommunalt stöd åt enskilda företag i princip inte vidare komma i fråga. Med hänsyn till att det ansetts vara ett riksintres- se och därför väsentligen en statlig uppgift att verka för den från samhällssynpunkt lämpligaste lokaliseringen av näringslivet bör enligt direktiven skapas ett regelsystem, som hindrar att kommunala subventioner lämnas i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och utvidgning.
Enligt vår mening bör det här anförda leda till att den föreslagna utökningen av den kommunala kompetensen enligt försla- gets 2 & inte kommer till stånd.
Vad härefter beträffar tillhandahållande av lokaler för hantverk och småindustri får vi anföra följande.
Sedan 1948 års kommunallagsreform gäl— ler regeln att — då det är fråga om stödfor- mer som inte är individuella — kommun un— der angivna betingelser äger för tillgodo- seendet av hantverkets och småindustrins behov av arbetslokaler iordningställa bygg- nader, där ett flertal verkstäder kan inrym- mas. Bakgrunden till den kommunala befo- genheten härvidlag är närmast samhällets behov av att — ofta av planmässiga, sanitära och sociala skäl — medverka till en lösning av placeringen av småföretagsamhetens verkstäder på lämpliga platser. Den nu be- rörda kommunala befogenheten bör i prin- cip kunna fortbestå. En kommun bör alltså få vidtaga åtgärder för att mot vederlag som täcker kostnaderna tillgodose efterfrågan från hantverkare och småindustriidkare'på kollektiva lokaler. Upprätthållandet av en sådan grundsats bör — om förutsättningarna för det kommunala stödet iakttages — inte motverka genomförandet av lokaliseringspo- litiken.
Såsom berörts i anslutning till kommen- taren till förslagets 1 och 4 åå har tillhanda- hållande av kollektivhus åt hantverk och småindustri, liksom vissa andra kollektiva näringsfrämjande åtgärder m.m. hänförts till tillåtna kommunala åtgärder med all-
mänt näringsfrämjande syfte eller med ser- vicekaraktär. Ett särskilt lagstadgande med angivande av kommunal kompetens på om- rådet skulle därför i och för sig inte vara erforderligt. Emellertid bör, såsom direkti- ven anger, övervägas hur kommuns hittills- varande befogenhet att uppföra sådana hus lämpligen skall avgränsas gentemot den verksamhet i lokaliseringspolitiskt syfte som ligger utanför den kommunala kompetensen. Bakgrunden till det i direktiven uttalade be- hovet av gränsdragning i nu förevarande sammanhang torde ha varit att begreppet hantverks- och småindustrihus inte varit till— räckligt tydligt i kommunalrättslig mening och kommit att flerstädes tolkas på ett sätt som inte i allo rimmat med lagstiftarens me- ning och därför varit oförenligt med den kommunala kompetensen.
En exakt gränsdragning för verksamhets- området för hantverk och småindustri i för- hållande till verksamhetsområdet för den större industrin är ogörlig att ange. Inom kommittén förda diskussioner, liksom utta- landen i samband med tillkomsten av det statliga kreditstödet till hantverk och små- industri, visar att generellt giltiga regler inte är möjliga att invändningsfritt fastställa. Be- hovet av lokalutrymmen, antal anställda osv. varierar inom olika näringsgrenar. Un- der begreppet småindustri har ibland hän- förts företagsamhet, som inte bara med hänsyn till lokalens våningsyta och antalet sysselsatta utan även till sin natur och be- skaffenhet rätteligen varit att anse som an- nat än småindustri. Ett kommunalt stöd åt en sådan företagsamhet har ofta varit i bris- tande samklang med den förda lokaliserings- politiken.
Ett beaktande av lokaliseringspolitiska synpunkter liksom av behövliga begräns- ningar gentemot annan företagsamhet än småindustri i kollektiva lokaler kan — med utgångspunkt från att normgivande regler i fråga om den kommunala kompetensen här- vidlag inte kan anges med någon exakthet eller varaktighet — tillgodoses i annan form. På samma sätt som ett samrådsförfarande med statlig myndighet föreslås av kommitté- majoriteten vid kommunalt uppförande av
individuella industribyggnader utöver viss storlek kan lämpligen ett sådant samråds- förfarande komma till stånd i vissa lägen då det gäller kollektiva verkstadshus. Sam- råd bör alltså ske när uppförandet av verk— stadshuset är av regionalpolitisk betydelse (här hänvisas till kommitténs uttalande på sid. 129—130 i betänkandet). Praktiska och administrativa skäl talar även här för en normerande gränslinje för samrådsskyldig- hetens inträdande, som lämpligen kan ut- tryckas med våningsytans storlek. Förslags- vis skulle samråd ske, när det gäller en vå- ningsyta av 300 rn2 och däröver för vart och ett av i ett kollektivt verkstadshus ingående företag. Att ett samrådsförfarande i allmän— het inte kommer att omfatta lokaler med särskilt stora ytor framgår av den givna för- utsättningen att fråga endast är om hantverk och småindustri. Lämplig samrådsmyndig- het bör i fall som dessa vara länsarbets- nämnd. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning ange rikt- linjer härvidlag.
2 5 bör enligt det här anförda få följande lydelse.
»Kommun får vidtaga åtgärd för att mot vederlag som täcker kostnaderna tillhandahålla lokaler åt företag inom hantverk och småindu- stri i byggnad, gemensam för ett flertal dylika företag.
I den omfattning det är påkallat från regio— nalpolitisk synpunkt äger Konungen förordna att kommuns åtgärd för ändamål som nu sagts får vidtagas endast i samråd med myndighet som Konungen bestämmer.»
Vad slutligen gäller återstående del av kommittémajoritetens förslag till 2 5, av- seende lokaler åt enskilda företag inom handel, kan följande anföras. Det får i vissa fall anses vara förenligt med kommuns kompetens att t. ex. utöva sådan kommunal service som stöd åt handeln i glesbygder. Ett uttryck härför är bl. a. kommitténs förslag till 4 & där stöd är påkallat för att allmän- na behov av tjänster eller förnödenheter i kommunen skall tillgodoses. Genom anknyt- ningen till 4 5 i förslaget leder detta till att behov inte här föreligger att i en särskild paragraf ange den kommunala kompetensen rörande lokaler åt handeln.
2 Reservation av ledamöterna Gustafsson, Holmqvist, Lindh och Westberg med in- stämmande av experterna Järdler och Rom- son
Det av kommittén framlagda förslaget till lag om kommuns befogenheter med avse- ende på enskild näringsverksamhet innehål- ler bestämmelser om tillhandahållande av lokaler för enskild näringsverksamhet (2 5), om stöd åt enskilt företag när sysselsätt- ningssvårigheter hotar eller uppkommit i kommun (3 &) samt om stöd åt enskild nä- ringsverksamhet i vissa andra fall, när stö- det påkallas för att allmänna behov av tjäns- ter eller förnödenheter i kommunen skall tillgodoses, för att nyttiggöra i kommunens ägo befintliga naturtillgångar eller för att skydda kommunen mot förmögenhetsförlust (4 5). Besvärsrätt i fråga om beslut i dessa ämnen skall enligt 5 & tillkomma inte blott som nu kommunmedlem utan även myndig- het som Konungen bestämmer.
Anledningen till att besvärsrätten föreslås utvidgad på detta sätt är dels det intresse staten såsom huvudman för arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik har av att kommu— nerna inte genom beslut och åtgärder mot- verkar statliga och regionala strävanden på dessa områden, dels det slumpmässiga sätt på vilket den genom kommunalbesvär ut- lösta statskontrollen hittills verkat.
Att stats- och kommunintressen bryts mot varandra är nu ingenting unikt för just dessa sektorer av samhällsverksamheten. Tvärtom är detta ett ständigt återkommande feno- men på alla områden av offentlig verksam- het där både stat och kommun är engage- rade. Det är också oriktigt att tro att såda— na motsättningar alltid skulle vara av ondo. Inom rimliga gränser är sådana motsätt- ningar tvärtom ett för vårt demokratiska statsskick stimulerande inslag i samhällsakti— viteten. På vissa områden har lagstiftaren sörjt för att riksintresset av gemensam mål- sättning, styrning och samordning samt en- skildas rättsskyddsbehov blir tillgodosett. Medlen för att nå detta mål växlar från område till område. Lagstiftningen på om- rådet kan göras mera detaljerad, utgående
statsbidrag villkoras, statliga myndigheter tilläggas övergripande besluts- och kontroll- funktioner, rättsmedlen till den enskilde medborgarens skydd stärkas osv. På åtskil- liga områden inom den specialreglerade för- valtningen har enskild fått möjlighet att överklaga nämndbeslut med förvaltningsbe- svär, ett rättsmedel som materiellt över- flyttar beslutanderätten från kommunal till statlig myndighet.
I fråga om fullmäktigebeslut har man emellertid ryggat tillbaka för ingrepp i det kommunala besvärsinstitutet. Orsaken till återhållsamheten på denna punkt är lätt att förstå.
Traditionellt utgår kommunalbesvärsinsti- tutet från att kommunmedlemmarna främst i egenskap av skattebetalare uppmärksamt följer kommunalmyndigheternas handlande. Underlåtet överklagande av kompetensöver- skridande beslut uppfattas av gammalt som ett tyst medgivande till med beslutet förenat skatteuttag. Först sedan det efter besvär konstaterats att kommunmedlemmarna inte enhälligt står bakom beslutet, blir detta att betrakta som olagligt.
På kommunfullmäktige, som utses genom direkta val av kommunens röstberättigade medlemmar, ankommer att fatta för kom- munens ekonomi grundläggande beslut. Mer än andra är fullmäktige därför att anse som bärare av kommunaldemokratin.
Att alla kommunmedlemmar men också endast dessa har besvärsrätt över av full- mäktige fattade beslut ter sig mot denna bakgrund lika naturligt som att efterföl- jande besvärsprövning begränsas av särskil- da besvärsgrunder och blott är kassatorisk.
Den avvägning mellan genom besvär ut- löst statskontroll och kommunala självsty- relseintressen som kommunalbesvärsinstitu- tet ger uttryck åt gjordes under andra sam- hällsförhållanden än som nu råder och kan- ske också för delvis andra syften. Emeller- tid har avvägningen visat sig passa utom— ordentligt väl samman med modern kom- munaldemokrati. Enligt vår uppfattning ut- gör kommunalbesvärsinstitutet såsom det i dag är utformat och fungerar en livsnerv för vår kommunala självstyrelse och därmed
Kommittémajoritetens förslag att tiller- känna företrädare för statsintresset besvärs- rätt över kommunfullmäktigbeslut överens- stämmer inte med denna vår grundinställ- ning till kommunalbevärsinstitutet. Det må vara att man förutsätter att dessa företrä— dare blott skall använda sin klagorätt i ärenden som från principiella eller sakliga synpunkter är av särskild vikt. Men denna begränsning kommer inte till uttryck i lag- text och saknar därför juridisk relevans. Oavsett detta skulle en dylik diskretionär prövning få åtskilliga mindre tilltalande konsekvenser. Samma slags olaglighet skulle i en kommun påtalas och i en annan lämnas opåtald. Kommunmedlemmar skulle kan- ske avstå från att klaga i förlitande på att laglighetsintressena ändå bevakades o.s.v. Väsentligare än detta är dock att med för- slaget om det godtas i denna del en bräsch slagits i det skyddsvärn för den kommunala självstyrelsen som kommunalbesvärsinsti- tutet utgör. Det finns många andra kommu- nala verksamhetsfält, där staten på lika goda grunder skulle kunna åberopa nationella in- tressen för en besvärsrätt vid sidan av kom- munmedlemmar. I ett sådant perspektiv ut- gör förslaget ett farligt prejudikat.
Under det långvariga och intensiva arbete som kommittén ägnat förevarande frågor har vi stärkts i vår övertygelse att en sådan vidgad besvärsrätt för statsmyndighet som kommittémajoriteten förordar inte bara är äventyrlig för vår kommunala självstyrelse utan också onödig.
Sedan utredningsdirektiven gavs har 1962 års kommunindelningsreform kommit in i ett avgörande skede. 1974 då reformen i princip skall vara avslutad kommer antalet kommunenheter att ha nedgått till ca 270. 1970-talets kommuner får därmed helt and- ra administrativa och ekonomiska resurser än 1960—talets. Även om näringslivet också därefter kommer att vara av största betydel- se för kommunalförvaltningen lär man inte längre behöva räkna med att enskilda kom- muner på samma sätt som nu känner sig tvungna att tillgripa halvt desperata åtgär- der för att neutralisera ödesdigra återverk-
ningar av den fortgående industriella struk- turrationaliseringen. Man bör också kunna hysa hopp om att den statliga lokaliserings- politiken vid den tiden nått större effektivi- tet än nu.
I vart fall finns det enligt vår åsikt ingen anledning att bedöma den fortsatta utveck- lingen så pessimistiskt som kommittémajori- teten uppenbarligen gör. Skulle det efter indelningsreformens genomförande trots allt kvarstå ett behov av utökad statskontroll över kommunernas förhållande till närings— livet bör den saken prövas i ett vidare sam- manhang. Tänkbart är att då helt andra styrningsalternativ aktualiseras.
Slutförandet av kommunindelningsrefor- men kommer också att ge pressen och de särskilda organisationer som plägar bevaka skattebetalarnas intressen helt andra möjlig- heter att fullgöra sina uppgifter. Även detta utgör ett starkt skäl för att avvakta den fort- satta utvecklingen innan man företar en så genomgripande förändring av det hävdvun- na kommunalbesvärsinstitutet som nu före— slagits.
3 Särskilt yttrande av experten Kaijser
Vid redovisning av deluppdraget om kom— munala befogenheter inom turistväsendet (SOU 1967:50) anmärkte kommittén att sättet att redovisa varje sådant deluppdrag rörande den kommunala kompetensen för sig äventyrade sammanhangen. »En delbe- handling måste vidare utmynna i en special- reglering i särskild kommunallag eller annan särskild författning och för därmed in re- formarbetet på en väg som kommittén stäl- ler sig tveksam till».
Det fortsatta lagstiftningsarbetet rörande kommuns näringspolitiska kompetens har inte jävat detta uttalande. Utom 1968 års lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet har ännu en lag av betydelse för kommuns näringspolitiska kompetens, 1970 års lag om vissa kommunala befogen- heter i fråga om sysselsättning för handi- kappade tillkommit. Antas kommitténs nu framlagda förslag till lag om kommuns be- fogenheter med avseende på enskild nä-
ringsverksamhet kommer tre särlagar att gälla på detta kompetensområde.
Sinsemellan skulle dessa lagar uppvisa en grundläggande olikhet såtillvida som turist- och handikapplagarna gäller näringsverk- samhet i både kommunal och enskild regi medan den nya lagen endast tar sikte på näringsverksamhet i enskild regi, däri in- begripet verksamhet som drivs genom sär- skilt bildade »kommunägda» rättssubjekt. Detta innebär att generalklausulen i 3 & KL alltfort reglerar motsvarande näringsverk- samhet i direkt kommunal regi.
Ur lagteknisk synpunkt anser jag en så- dan lösning med den kommunala närings— kompetensen uppspaltad på fyra lagar av kommunallags natur minst sagt olämplig.
Enligt min mening bör innehållet i dessa författningar sammanföras till en lag med samma tillämpningsområde (se bilaga). Detta innebär att kommuns näringspolitiska kompetens helt utbryts ur 3 & KL. Därmed blir det möjligt att i samma författning precisera och sammanfatta de grundsatser åt vilka rättspraxis hittills gett uttryck och de kompetensutvidgningar och kompetens- begränsningar som aktualiserats i kommitté- direktiven och under kommittéarbetet. Så har i realiteten skett i motiv och bilagor till föreliggande kommittéförslag, vilket inte för- vånar eftersom målsättningen mycket länge just var att till en enda författning utbryta all på kommunallag stödd näringskompe- tens. Det måste också vara till fördel för rättstillämpningen att underlaget för gräns- dragningar mellan tillåtet allmänt närings- främjande och otillåten eller på särskild grund tillåten individuell näringssubvention står att finna i samma författning. Slutli- gen och detta är det viktigaste blir det kom— munala näringsengagemanget lika bedömt vare sig det innebär drift i egen regi, ge- nom kommunägt särskilt rättssubjekt eller subvention åt enskilt företag.
På sistnämnda punkt innebär kommitté- förslaget att drift i kommunal regi såtillvida favoriseras som den undantas från lagens tillämpning. Denna effekt som i och för sig rimmar väl med kommitténs i betänkandet om kommunala bolag redovisade grundsyn
på kommunal bolagsverksamhet tycks dock kommittén själv av motiven att döma inte tillmäta någon nämnvärd betydelse.
Till vad kommittén i sak föreslagit rö— rande den nya näringslagens innehåll kan jag eljest ansluta mig. På en viktig punkt, besvärsrätten, har enighet inte kunnat vin- nas inom kommittén. En stark minoritet hävdar att bestämmelsen om att viss utom- stående statlig myndighet skall tillerkännas klagorätt över vissa kommunala beslut om näringssubvention och lokalupplåtelser åt enskilda näringsföretag bör utgå.
Jag har full förståelse för de principskäl som dikterar minoritetens ställningstagande. Jag är vidare ense med minoriteten om att 1962 års kommunindelningsreform när den 1974 slutförs, och en med tiden effektivi- serad statlig lokaliseringspolitik väsentligt kommer att reducera antalet olagliga kom- munengagemang i näringslivet. Även vad minoriteten i övrigt anför som skäl för att avvakta den fortsatta utvecklingen innan man förgriper sig på kommunalbesvärsin- stitutet förtjänar beaktande. Följs de rekom- mendationer majoriteten gett om begagnadet av den nya besvärsrätten blir effekten av den vidgade besvärsrätten hur som helst så begränsad att den gott kan undvaras.
Det finns emellertid ett skäl, ett rättvise- skäl som trots allt talar för majoritetsförsla- get. När det gäller de för strukturrationali— sering och arbetslöshet mest utsatta kom- munerna står redan i dag två sanktionsme- del till statsmaktens förfogande när det gäl- ler att motverka otillåten kommunal nä- ringssubvention. Ett eljest utgående lokali- seringsbidrag kan äventyras och en reduk- tion av extra skatteunderlagstillskott på grund av hög utdebitering riskeras. Sådana risker löper inte en ekonomiskt stark kom- mun när den med illojala medel vill dra till sig nya företag.
Utan att själv vilja ta slutlig ställning i den besvärliga besvärsrättsfrågan har jag därför ansett mig böra förse mitt författ- ningsutkast med en besvärsparagraf av sam- ma modell som kommittémajoritetens men med ett något vidare tillämpningsområde, eftersom även åtgärder för att bereda han—
dikappade sysselsättning bör falla inom den nya besvärsrätten, om nu en sådan av andra skäl anses behövlig.
Helt allmänt bör tilläggas att en komplett kommunal näringslag ingalunda behöver uppfattas som någon slags tvångströja på kommunerna. Tvärtom betyder tillkomsten av en sådan lag en önskvärd kodifiering av kommuns hittills endast på rättspraxis grun- dade rätt att allmänt stödja näringslivet inom kommunen och själv driva eller stödja allmännyttig näringsverksamhet. Vidare skulle det bli lättare för lagstiftaren att med utgångspunkt från denna lag undanta i kommunal regi drivna näringsföretag från kontroller som kan behövas vid enskild nä- ringsdrift men är onödiga och hindersamma vid kommunal. Dylik kontroll har blivit ett vanligt inslag i modern näringspolitik. Den aktivitet som därvid utvecklats av ombuds- män och senast vid prisstoppets administra- tion har, tycks det mig, inte alltid präglats av full förståelse för kommunala förhållan- den.
Bilaga till Kaijsers yttrande. Förslag till
Lag om kommuns befogenheter med avseende på näringslivet
1 & Kommun får främja näringslivets utveckling i kommunen genom åtgärder av all- män natur. 2 5 Kommun får driva eller genom bidrag, försträckning, borgensåtagande eller på an- nat sätt stödja näringsverksamhet, som erfordras för att tillgodose kommuninvånares behov av allmännyttiga förnödenheter eller tjänster, för att nyttiggöra i kommunens ägo befintliga naturtillgångar eller för att skydda kommunen mot förmögenhetsförlust.
3 & Kommun får vidtaga åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar i den mån det är påkallat för att främja turistväsendet inom kommunen.
4 &
Kommun får vidtaga åtgärd för tillhandahållande av lokal åt enskilt företag inom handel, hantverk eller industri om lokalen tillhandahålles mot ett med hänsyn till kostnaderna för ändamålet skäligt vederlag.
I den omfattning det är påkallat från regionalpolitisk synpunkt får Konungen för- ordna att kommuns åtgärd för ändamål som nu är sagt får vidtagas allenast i samråd med myndighet som Konungen bestämmer.
5 5 När sysselsättningssvårigheter hotar eller uppkommit i kommun, får kommunen i samråd med myndighet som Konungen bestämmer igångsätta, övertaga eller stödja näringsverksamhet, om och i den mån detta utan att lägga hinder för mera långsiktiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder omedelbart och avsevärt kan minska svårigheterna.
6 &
Kommun får driva näringsverksamhet i syfte att bereda arbetsanställning åt handi- kappade i den mån handikappade inom kommunen icke i tillräcklig omfattning kan beredas lämplig anställning på annat sätt under förutsättning att
1. verksamheten anordnas så att den är särskilt lämpad för sysselsättning av handi— kappade,
2. anställning i verksamheten sker efter anvisning av den offentliga arbetsförmed— lingen eller efter dennas medgivande av kommunens socialvårdsorgan.
7 &
Utöver vad som följer av 1—6 55 får kommun driva eller stödja näringsverksamhet endast när sådan befogenhet tillkommer kommun enligt särskild författning. 8 !?
Rätt att anföra besvär över kommuns beslut i fråga som avses i 4, 5 och 6 55 denna lag tillkommer, förutom medlem av kommunen, den myndighet som Konungen be- stämmer. I övrigt gäller om besvär vad som föreskrives i kommunallagen den 18 de- cember 1953 (nr 753) och kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).
9 &
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela närmare före- skrifter angående tillämpningen av 5 och 6 åå denna lag.
Bilaga 1 De borgerliga primärkommunernas roll i den
offentliga hushållningen
1.1 Den kommunala sektorns tillväxt1
Under de två senaste decennierna eller i stort sett under hela efterkrigstiden har det allmännas verksamhet, dvs. statens och de olika kommunkategoriernas verksamhet, ökat mycket snabbt. Ökningen har skett i accelererande takt under hela perioden. Den kommunala verksamheten har expanderat snabbare än statens. Detta gäller såväl i fråga om konsumtion som i fråga om investering- ar. I tabell 1 A redovisas denna utveckling.
Med bruttonationalprodukten (BNP) i ta— bellen avses denna till marknadspris. Upp- gifterna för den statliga och kommunala verksamheten inkluderar uppgifter för av staten resp. kommunerna ägda företag; dock ej bostadsföretag.
Som framgår av tabellen uppgick den stat- liga konsumtionen till knappt 2,1 miljarder kr. 1950 och de statliga investeringarna till
0,9 miljarder kr., motsvarande 6,9 resp. 2,9 % av BNP. Den kommunala konsum- tionen var obetydligt högre än den statliga eller drygt 2,1 miljarder kr., utgörande 7,1 % av BNP. För investeringar använde kom- munerna nämnda år något över 0,7 mil- jarder kr. eller 2,4 % av BNP. Under 1950 hade statens och kommunernas verksamhet sålunda ungefär samma omfattning.
Av tabellen kan utläsas de förändringar och relativa förskjutningar som skett beträf- fande statens och kommunernas verksamhet från 1950 till 1968. Staten har under denna tid ökat sin konsumtion från ca 2,1 mil- jarder kr. till 12,3 miljarder kr., innebärande en ökning från 6,9 till 9,1 % av BNP. Den kommunala konsumtionen har ökat betyd-
1 Under 1.1 används ordet kommun i olika böjningsformer som beteckning för samtliga kommunkategorier (borgerlig primärkommun,
landstingskommun, kyrklig kommun, tingslag), när inte annat framgår av sammanhanget.
Tabell I A. Bruttonationalprodukt samt statlig och kommunal konsumtion och investering 1950—1968.
Brutto- Statlig Statlig Kommunal Kommunal national- konsumtion investering konsumtion investering produkt Milj. % av Milj. % av Milj. % av Milj. % av Är Milj. kr kr BNP kr BNP kr BNP kr BNP 1950 30 242 2 090 6,9 888 2,9 2 133 .7,1. 723 2,4 1955 47 860 3 908 8,2 1 695 3,5 4 162 8,7 1 575 3,3 1960 67 745 5 698 8,4 2 584 3,8 6 288 9,3 2 323 3,4 1965 108 201 9 956 9,2 3 612 3,3 11 138 10,3 4 832 4,5 1967 127 143 11 172 8,8 4 059 3,2 16 298 12,8 6 389 5,0 1968 135 828 12 296 9,1 4 299 3,2 18 842 13,9 7 126 5,2 156 SOU 1971: 84
Statliga Kommunala Brutto- Skatteinkomster i procent skatter skatter Totala national— av nationalprodukten skatter produkt
År Milj. kr % Milj. kr % Milj. kr Milj. kr Statliga Kommunala Summa 1950 5 042 72 1 929 28 6 971 30 242 16,7 6,4 23,1 1955 9 076 71 3 645 29 12 721 47 860 19,0 7,6 26,6 1960 15 192 76 4 895 24 20 087 67 745 22,4 7,2 29,6 1965 25 461 73 9 267 27 34 728 108 201 23,5 8,6 32,1 1967 29 169 68 13 636 32 42 805 127 143 22,9 10,7 33,6 1968 31 611 68 15192 32 46 803 135 828 23,3 11,2 34,5
ligt mera eller från drygt 2,1 miljarder till över 18,8 miljarder kr., en förändring från 7,1 % till 13,9 % av BNP.
För investeringar använde staten 1968 ca 4,3 miljarder kr. mot 0,9 miljarder 1950. Detta innebär en ganska obetydlig ökning mätt i procent av BNP, nämligen från 2,9 % till 3,2 %. Under 1960 tog dock staten i anspråk 3,8 % av BNP för investe- ringar. År 1968 uppgick de kommunala in- vesteringarna till ca 7,1 miljarder kr. mot 0,7 miljarder 1950. Detta innebär en ök- ning från 2,4 % till 5,2 % av BNP.
Den i tabellen lämnade redovisningen rö- rande statens och kommunernas konsum- tion och investeringar får anses ge en riktig bild av omfattningen av den verksamhet el- ler de uppgifter, som staten och kommu— nerna handhar. Redovisningen lämnar där- emot inte någon fullständig upplysning om statens och kommunernas faktiska utgifter. Bland statens utgifter ingår nämligen bl. a. inkomstöverföringar till den privata sektorn med mycket betydande belopp, t. ex. folk- pensioner och barnbidrag. Dessa statsutgif- ter inräknas icke i den statliga konsumtio- nen. Från staten sker också inkomstöver— föringar till kommunerna i form av stats- bidrag såväl till kommunernas löpande ut- gifter (driftbidrag) som till kommunernas investeringar (investeringsbidrag). Inte hel- ler dessa utgifter för staten inräknas i den statliga konsumtionen.
Även bland kommunernas utgifter före- kommer inkomstöverföringar — dock av be— tydligt mindre omfattning än för staten — och främst då till den privata sektorn, t. ex. socialhjälp och andra bidrag inom social-
vården men också till staten såsom andel i folkpensionskostnader och bidrag till kost- naderna för polisväsendet m. m. I sistnämn- da fallet kan man sålunda tala om ett kom- munbidrag till staten eller som man ibland uttrycker det ett »omvänt statsbidrag». Kommunernas faktiska utgifter — liksom statens — såsom de redovisas i den officiella finansstatistiken är sålunda större än vad som framgår av tabell 1 A. För år 1968, det sista år för vilket officiella uppgifter fö- religger, uppgick de totala utgifterna för samtliga kommuner till 32,3 miljarder kr., medan summan för den kommunala kon- sumtionen och de kommunala investering- arna enligt tabell 1 A utgjorde ca 26,0 mil- jarder kr. Då är ändå att märka, att kon— sumtion och investeringar för de kommun- ägda företagen icke ingår i det förstnämnda beloppet men väl i det sistnämnda.
Den kommunala sektorns tillväxt och stor- lek i förhållande till den statliga enligt re- dovisningen i tabell 1 A kan möjligen leda till den slutsatsen, att kommunernas totala utgifter är större än statens utgifter och att kommunernas skatteintäkter är större än statens skatteintäkter. Så är emellertid inte fallet. Statens faktiska utgifter och skatte- intäkter är betydligt större än kommuner- nas, beroende på bl. a. att — som ovan sagts — en betydligt större del av statens skatte- inkomster används för inkomstöverföringar till den privata sektorn och att staten ge- nom sina bidrag till kommunerna finansie— rar en icke obetydlig del av kommunernas utgifter. Statens bidrag till kommunerna har under senare tid utgjort mellan 20 till 25 % av kommunernas totala inkomster. I tabell
1 B redovisas uppgifter om statens och kom- munernas totala skatteinkomster vissa år un- der tiden 1950-1968 och dessa skatter i pro- cent av BNP.
Av redovisningen i tabellen framgår att kommunalskatternas andel av de totala skatterna ökat med 4 %, nämligen från 28 till 32 %, medan de statliga skatternas andel minskat i motsvarande mån, nämligen från 72 till 68 %. 1960 utgjorde dock de statliga skatterna 76 % och kommunalskatten en- dast 24 %. Av tabellen framgår vidare att den statliga skatten 1968 motsvarade 23,3 % av BNP mot 16,7 % 1950. Motsvarande siff- ror för kommunalskatten är 11,2 % resp. 6,4 %.
De uppgifter som lämnats här ovan av- ser samtliga kommunkategorier, sålunda borgerliga primärkommuner, församlingar (kyrkliga kommuner) och landsting. Av kommunernas totala utgifter för år 1968, 32,3 miljarder kr., föll drygt 75 % på de borgerliga primärkommunerna, knappt 3 % på församlingarna och ca 22 % på lands- tingen. Av skatterna för samma år, 15,2 mil- jarder kr., belöpte knappt 69 % på de bor- gerliga primärkommunerna, drygt 4 % på församlingarna och något mer än 27 % på landstingen. Skatteinkomsterna har sålunda — relativt sett — en något större betydelse för församlingarna och landstingen än för de borgerliga primärkommunerna. De borgerli- ga primärkommunerna får nämligen för fi- nansiering av sin verksamhet betydligt större statsbidrag än de övriga kommunkategorier- na och de borgerliga primärkommunerna kan också räkna med avsevärda inkomster i form av avgifter av olika slag, försäljnings- medel o. d.
1.2. De borgerliga primärkommunernas finanser
Den snabba expansion som ovan redovi- sats beträffande den totala kommunala hus- hållningen eller verksamheten sedan 1950- talets början är i hög grad karaktäristisk också för utvecklingen inom de borgerliga primärkommunernas verksamhetsområden. Då — såsom ovan angetts — de borger-
liga primärkommunerna 1967 svarade för 3/ 4 av den totala kommunala hushållning- en faller också huvudparten av verksam— hetens tillväxt på de borgerliga primärkom- munerna. Här bör dock inskjutas att lands- tingens uppgifter inom dessas huvudsakliga verksamhetsområden, nämligen hälso- och sjukvården, uppvisar en mycket stark ök— ning under den allra senaste tiden.
Orsakerna till den kraftiga utgiftsexpan- sionen inom de borgerliga primärkommu— nernas verksamhetsområden är flera. Av största betydelse är den fortgående omflytt- ningen av befolkningen från landsbygden till städerna och andra tätorter eller som man också uttrycker det den pågående ur- baniseringen inom samhället. År 1965 bod- de ca 6 milj. människor i tätorter mot en— dast 4,5 milj. år 1950. Denna koncentra- tion av människor till tätorterna har med- fört ett starkt ökat behov av mark för bostadsbebyggelse och andra ändamål och därtill hörande kollektiva anordningar av olika slag. Bilismens utbredning har också krävt utbyggnader av vägar och gator, broar och andra trafikanordningar, som i sin tur nödvändiggjort stadsombyggnader och andra betydande ingrepp i bebyggel- sen.
Under hela efterkrigstiden har ett om— fattande lagstiftningsarbete bedrivits. Strängt taget har reformer genomförts inom varje område av den s. k. specialreglerade sektorn under denna tid med nya utökade upp- gifter för primärkommunerna som resultat. Dessa reformer har inneburit en utökning av den kommunala verksamheten i såväl kvantitativt som kvalitativt avseende.
Men även inom den s.k. fria eller oregle- rade sektorn har primärkommunernas verk- samhet ökat starkt. Den tekniska och eko- nomiska utvecklingen, välståndsutveckling i samhället och medborgarnas ökade krav på kollektivt tillgodoseende av skilda behov liksom deras allt större efterfrågan på tjäns- ter och service genom det allmännas för— sorg har nämligen medfört att kommunerna fått ta på sig helt nya uppgifter som de inte är direkt eller formellt ålagda att handha.
1.2.1. De borgerliga primärkommunernas ut- gifter
I tabell 1 C lämnas en redovisning rörande de borgerliga primärkommunernas bruttout- gifter för olika ändamål vissa år under tiden 1952-1967. 1952 som begynnelseår för denna redovisning — liksom för viss övrig redogörelse rörande kommunernas finanser — har valts på grund av dels den från och med detta år genomförda kommunreformen dels omläggningen av den kommunala fi- nansstatistiken från och med samma år. Re- dovisningen tar sikte på att visa sammansätt— ningen av den kommunala verksamheten med dess huvudgrupper och de förändringar eller förskjutningar däri som inträffat under den redovisade perioden. I redovisningen har därför medtagits uppgifter om kommu- nernas bruttoutgifter fördelade på de tio hu- vudtitlar som förekommer i den primärkom- munala redovisningen och på de undergrup- per eller titlar som kan anses innehålla upp— gifter av intresse för belysande av utveck- lingen för vissa kommunala verksamhetsgre- nar. För huvudtitlama redovisas också des- sas procentuella andel av de totala utgifter- na.
År 1952 uppgick utgifterna till totalt 4263 milj. kr. 1967 hade utgifterna stigit till 21 772 milj. kr. Skillnaden mellan dessa belopp ger naturligtvis inte en rättvisande bild av den verkliga volymförändringen un- der denna tid, eftersom en ganska betydande penningvärdeförsämring inträffat under pe- rioden. En omräkning av beloppet för år 1967, 21,8 miljarder kr., till 1952 års pen- ningvärde ger en summa på ungefär 13 miljarder kr. Detta innebär en verklig vo- lymökning på något över 8,7 miljarder kr. eller 205 %.
På grund av redovisnings- och statistik- omläggningar är det inte möjligt att beträf- fande vissa delar av den kommunala verk- samheten åstadkomma en fullt likformig redovisning eller att göra helt riktiga jäm- förelser för hela perioden. Detta gäller främst inom undervisningens och social— vårdens områden. Sålunda redovisas admi- nistrationskostnaderna för samtliga skolfor-
mer på en särskild titel fr. o. m. 1958 mot att tidigare ha ingått i kostnaderna för resp skolform. Detsamma gäller fr.o.m. 1965 kostnaderna för lokaler och inventarier samt sociala och pedagogiska anordningar. Inom socialvårdens område redovisas fr. o. m. 1965 kostnaderna för barna- och ungdomsvår- dens institutioner samt fritidsverksamhet för barna- och ungdomsvård på särskilda titlar mot att tidigare ha ingått i kostnaderna för egentlig barna- och ungdomsvård eller öv- rig socialvård. Samma är förhållandet be- träffande kostnaderna för nykterhetsvård, som före 1965 redovisades inom titeln öv- rig socialvård och socialförsäkring.
Den förhållandevis stora kostnadsökning- en för kommunernas centrala förvaltning, från 94 milj. kr. 1952 till 607 milj. kr. 1967, beror främst på en successiv utbyggnad och förstärkning av den kommunala förvalt- ningsapparaten, som i sin tur är orsakad av den snabbt ökade kommunala verksamhe- ten och det alltmer komplicerade förvalt- ningsförfarandet. Den kommunala förvalt- ningen har krävt såväl fler anställda som mer kvalificerade anställda, vilket medfört att de egentliga lönekostnaderna har stigit förhållandevis starkt under perioden. Det- samma gäller de s. k. lönebikostnaderna med bl. a. de anställdas sociala förmåner. Vad här sagts beträffande orsakerna till kost— nadsökningarna gäller inte enbart för kom- munernas centrala förvaltning utan i hög grad även för vissa andra delar av förvalt— ningen, där betydande personalförstärkning- ar varit nödvändiga.
För rätts— och samhällsskydd kan konsta— teras en ganska betydande kostnadsminsk- ning relativt sett, närmare bestämt från 7,7 % till 2,9 %. I absoluta tal har kostnader- na stigit från 329 milj. kr. 1952 till 723 milj. kr. 1965 men därefter sjunkit till 627 milj. kr. 1967. Denna utveckling har sin för- klaring i bl. a. förstatligandet av polis—, åkla- gar- och domstolsväsende m. m., vilket i sin tur resulterat i minskat statsbidrag för des- sa ändamål.
Utgifterna för fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning uppvisar en mycket mar- kant ökning, särskilt från l960-talets bör-
Tabell I.C. De borgerliga primärkommunernas bruttoutgifter, fördelade på huvudtitlar och vissa titlar (Belopp i milj. kr.).
Huvudtitlar 0—-9/titlar (ändamål)
0 Central förvaltning ] Rätts— och samhällsskydd 2 Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning 3 Stadsbyggnad, gatuförvaltning, sport och friluftsliv Byggnads- och planväsen Gator, vägar, parker m. m. Gymnastik, idrott, bad m. m. Övrigt
Summa
4 Hamnar, kommunikationer, näringsliv Hamnar Kommunikationsföretag Salutorg, slakterier m. m. Övrigt
Summa
5 Industriell verksamhet Gasverk Elverk Kraft- och värmeverk Vatten- och avloppsverk Renhållningsverk Övrigt
Summa
1952 1955 1958 1960 1963 1965 1966 1967
Belopp
94 329
356
36 282 57
375 103 92 195 145 343 222 55 772
8,8
4,6
18,1
Belopp
125 381 541
47 427 91 5
570 117 112 229
141 451 384 71 13
1060
%
9,9 4,0
18,3
Belopp
175 484 599 62 560 135 758 133 121 254 143 569 542 84 33
1 371
10,1
3,4
18,3
Belopp
207 543 645
71 699 113
889 158 131 20 309 125 633 51 606 93 11
1 519
10,3
3,6
17,7
Belopp
332 723
1 271
128
1 074 191 21 1 414
213 146 22 381 126 825 113 898 135
71
2168
%
11,1
3,0
17,0
Belopp
444 723
1764
169
1 377 283 68 1 897
278 186 13 35 512 109 873 364
1 135 124 42
2647
%
2,7 4,4
10,6 11,4
3,1
16,0
Belopp %
528 2,8 682 3,6
2144 11,3
198
1 618 316 73
2205 11,7
270 196 1 8 44
528 2,8 132
1 075 265 1 217 147 41
2 877 15,2
Belopp
607 627
2 437
227
1 746 399 77 2 449
291 166
14 157
628 120
1 168 298 1 337 180 31
3134
%
2,8 2,9
11,2
2,9
14,4
Tabell 1 . C. (forts.)
1952 1955 1958 1960 1963 1965 1966 1967
Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp %
6 Undervisning och annan kulturell verksamhet Administration, lokaler m. m. Skoladministration Lokaler och inventarier Sociala anordningar Pedagogiska anordningar
Summa för skoladm. lokaler m. m.
Grundskola/folkskola 927 Avvecklingsskolor 63 Yrkesskolor 44 Gymnasier och fackskolor m. m. 26 Annan kulturell verksamhet Folkbildningsverksamhet Teater- konsertverksamhet m. m. 64 Musikskolor Lekskolor Övrigt
Summa för annan kulturell verksamhet 64
Totalsumma för undervisning och annan kulturell verksamhet 1 124
26,4
1 189 61 31 95
95 1 456
25,2
35
35 1 471 102 108 54
115 115
1 885
25,2
58
58 1 619 106 163
113 166 166
2 225
25,8
168 168
2 350 127 266
147 252 252
3 310 25,9
91
450 49
1 634 1 872 267 161 134 42 29
7 40
252
4186
25,3
104
1 207 499 61 1 871 2 091 289 348 149 51 33 10 31
274
4 936 26,1
130
1 367 555 84 2 136 2 461 327 634 175 66 42
6 41
330
5 945 27,3
Tabell 1 .C . (forts.).
7 Sacialvdrd
Gemensam administration
Barna- och ungdomsvård Egentlig barna- och ungdomsvård Institutioner för barna- och ungdomsvård Fritidsverksamhet för barna- och ungdomsvård
Summa för barna- och ung- domsvård
Nykterhetsvård
Socialhjälp
Åldringsvård
Andel i folkpensionskostnader Social hemhjälp
Övrig socialvård och socialförsäkring
Totalsumma för socialvård 8 Hälsovård
9. F inansförvaltning Totalsumma
1952 1955 1958 1960 1963 1965 1966 1967
Belopp %
10 90 90
126 176 113 23 25 563 316 139 4 263
17
120 120 134 230 220 31 35
13,2 787 7,4 390
3,3 244 100,0 5783
Belopp %
26
162 162 175 281 321
59 13,6 1 067
6,7 522 4,2 364 100,0 7479
Belopp %
30
191 191 190 340 374 50 72
14,3 1247 7,0 587
4,9 442 100,0 8613
Belopp % Belopp % Belopp %
44 54
248 279 165 36 279 449
47
203 240 471 711 483 688 76 96 118 101
14,5 1674 13,1 2386 6,8 773 6,1 1053
5,1 701 5,5 958 100,0 12747 100,0 16570
78
287 214 43 544
53 250 930 444 129 115
14,4 2543 6,3 1312
5,8 1180 100,0 18 935
Belopp % Belopp
116 307 274 65 646
64 296 1 103 536 151 153
13,4 3 065 6,9 1 509
6,2 1371 100,0 21772
%
14,1 6,9
6,3 100,0
jan. Kommunernas utgifter för dessa ända- mål var 1960 645 milj. kr. mot 356 milj. kr. 1952. Fram till 1967 har utgifterna stigit till 2437 milj. kr., utgörande 11,2 % av kommunernas totala utgifter. Utgifterna för 1960 motsvarade endast 7,5 %. Till stor del beror denna ökning på att kommuner- na i början av 1960—talet påbörjade uppbyg- gandet av större markreserver för bostads- ändamål, industriändamål m. m. Markan- skaffningen har därefter fortsatt i för varje år ökad takt. År 1955 uppgick kommuner- nas utgifter för inköp av fastigheter till en- dast 150 milj. kr., 1960 till 171 milj. kr. men för 1967 till hela 1 245 milj. kr.
Orsakerna till de snabbt stigande utgif- terna för fastighetsförvaltning och bostads- försörjning är primärt den fortgående ur- baniseringen — befolkningsomflyttningen och tätorternas utbyggnad — samt kommu- nernas ökade ansvar och utvidgade uppgif- ter för bostadsförsörjningen och »samhälls- byggandet» i stort.
Även inom huvudtiteln för stadsbyggnad m.m., kan betydande kostnadsstegringar konstateras, nämligen från 375 milj. kr. till 2 450 milj. kr. eller från 8,8 % till 11,2 % av kommunernas totala utgifter. Primärt är orsakerna härtill desamma som angivits här ovan, nämligen urbaniseringen och kom- munernas utvidgade ansvar och uppgifter. Tätorternas utbyggnad och bilismens snab- ba expansion har medfört starkt ökade kost- nader för byggande och underhåll av gator och vägar. Under senare år har också kom- munerna gjort mycket betydande insatser på området för sport och idrott samt fri- luftsliv och turism. 1967 satsade kommu- nerna ca 400 milj.kr. för dessa ändamål mot något över 100 milj. kr. 1960.
Inom områdena för hamnar, kommuni- kationer och näringsliv, huvudtitel 4, samt industriell verksamhet, huvudtitel 5, finner man att den kommunala verksamheten minskat relativt sett, nämligen från 4,6 % till 2,9 % resp. från 18,1 % till 14,4 %. I absoluta tal har utgifterna för hamnar, kommunikationer och näringsliv ökat från 195 milj. kr. till 628 milj.kr. och utgifter- na för kommunernas industriella verksam-
het från 772 milj. kr. till 3134 milj. kr. I viss, inte obetydlig omfattning bedrivs hit- hörande verksamhetsgrenar genom kommu- nala bolag, avseende främst kommunika- tionsföretag, elverk, värmeverk och renhåll- ningsverk. Utgifterna för den bolagsdrivna verksamheten ingår inte i denna redovis- ning.
Beträffande de industriella verksamheter- na kan noteras, att gasverken håller på att successivt avvecklas, medan kraft- och vår- meverk har tillkommit som en ny verk- samhetsgren. De i absoluta tal ganska sto- ra utgiftsstegringarna för vatten- och av- loppsverken, nämligen från 222 milj. kr. 1952 till 1337 milj.kr. 1967, beror på bl.a. tätorternas utbyggnad, genomföran- det av en betydande vatten- och avlopps- sanering i äldre tätorter och en fortgående ökad rening av avloppsvattnet.
Utgifterna för undervisning och annan kulturell verksamhet har under den aktuella perioden varierat mellan ca 25 och 27 % av kommunernas totala utgifter. Utveckling- en har sålunda varit ganska stabil. Det rör sig emellertid här om mycket stora belopp. 1967 uppgick kommunernas totala utgif- ter för denna verksamhetsgren till nära 6 miljarder kr. mot något mer än 1,1 mil- jarder kr. 1952.
Utvecklingen bestäms här av en rad fak- torer, såsom beslutade reformer, ändrad uppgifts- och ansvarsfördelning mellan sta- ten och kommunerna, antalet barn i olika åldersklasser m.m. Så t. ex. påverkade de höga födelsetalen under 1940-talets första del antalet elever i folkskolan/ grundskolan i början och mitten av 1950-talet. Därmed steg också kostnaderna för denna skolform. Den beslutade grundskolereformen med ut- ökad skolplikt från sju till nio år har också medfört ökade kostnader för grundskolan samtidigt som den resulterat i minskat an- tal elever i och lägre kostnader för avveck- lingsskolorna.
Av tabellmaterialet kan bl. a. utläsas att utgifterna för yrkesundervisningen visar en mycket markant ökning, från 44 milj.kr. 1952 till 327 milj. kr. 1967. Genom kom- munaliseringen av gymnasieundervisningen
fr.o.m. läsåret 1966/ 67 har kommuner- nas utgifter också för denna skolform sti- git mycket snabbt. 1967 drog gymnasierna och fackskolorna en kostnad på 634 milj. kr. mot 161 milj. kr. år 1965. Dessa kost- nadsökningar motsvaras i stort sett av ökat statsbidrag. Det kan också konstateras att de skolsociala och pedagogiska anordning- arna är ganska kostnadskrävande. 1967 uppgick kostnaden för dessa ändamål till 640 milj. kr.
Socialvårdens andel av kommunernas to- tala utgifter har under den redovisade pe- rioden varit tämligen konstant, ca 13—14 %. De totala utgifterna för den samlade social- vården uppgick till nära 3,1 miljarder kr. 1967 mot knappt 0,6 miljarder kr. 1952.
Av intresse beträffande utvecklingen inom socialvårdsområdet är de snabbt stigande kostnaderna på senare år för barna- och ungdomsvården, ca 100 milj. kr. per år från 1965 . Starkt stigande utgifter visar också så- dana verksamhetsgrenar som åldringsvård och social hemhjälp — särskilt under senare år. Detta beror på att antalet åldringar suc- cessivt ökar. Av samma orsak har kommu- nernas utgifter för andel i folkpensionskost- nader skjutit i höjden under åren 1952— 1965, närmare bestämt från 113 milj. kr. till 688 milj. kr. Genom den fr.o.m. år 1966 beslutade ändringen rörande finansie- ring av folkpensionskostnaderna sjönk kom- munernas utgifter för detta ändamål med nära 250 milj. kr. från 1965—1966. Men genom ökat antal folkpensionärer och be- slutande höjningar av de kommunala bo- stadstilläggen steg kostnaderna åter betyd- ligt från 1966 till 1967 eller med nära 100 milj. kr.
Kommunernas kostnader för den egent- liga socialhjälpen (tidigare fattigvården) har minskat relativt sett under perioden. I abso— luta tal har utgifterna för socialhjälpen sti- git från 126 milj. kr. 1952 till 296 milj. kr. 1967.
Kommunernas kostnader för hälsovården visar också en tämligen stabil utveckling, 7,4 % 1952, 6,1 % 1963 och 6,9 % för åren 1966 och 1967. Under denna period har dock tre städer inträtt i resp. landsting, vil-
ket givetvis medfört minskade utgifter för hälso— och sjukvården för de borgerliga pri- märkommunerna och däremot svarande ök- ning för landstingen. Å andra sidan har överförande av ansvaret och kostnaderna för mentalsjukvården från staten till lands- tingen och de landstingsfria städerna inne- burit ökade sjukvårdskostnader för de åter- stående landstingsfria städerna. De totala kostnaderna för hälsovården utgjorde 1967 ca 1 500 milj. kr. mot 316 milj. kr. 1952.
Kommunernas utgifter inom finansförvalt- ningens huvudtitel har 10-dubblats under den redovisade perioden. De har ökat från 139 milj. kr. 1952 till 1371 milj. kr. 1967. Orsaken till denna betydande utgiftsökning är till allra största delen de stigande ränte- kostnaderna för kommunerna. Denna steg- ring beror i sin tur dels på att kommunernas investeringsvolym ökat mycket starkt under perioden med den därav följande ökade upplåningen och dels på de betydligt höjda räntesatsema.
1.2.2 De borgerliga primärkommunernas inkomster
Utvecklingen under åren 1952—1967
Kommunernas inkomster uppvisar — helt naturligt — i stort sett samma utveckling som kommunernas utgifter. I tabell 1. D lämnas en redovisning rörande kommuner- nas inkomster, fördelade på vissa huvud- grupper, och dessas utveckling från 1952 till 1967. År 1952 uppgick inkomsterna till totalt 3 694 milj. kr. Fram till 1967 hade in- komsterna stigit till 20 623 milj. kr. I fast penningvärde innebär detta en volymökning på ca 8 620 milj. kr., vilket motsvarar om- kring 233 %.
En jämförelse mellan kommunernas ut- gifter och inkomster ger vid handen att ut- gifterna överstiger inkomsterna med i runda tal 570 milj. kr. 1952 och med 1 150 milj. kr. 1967. I stort sett utgöres denna skillnad av kommunernas nettoupplåning. I den of- ficiella statistiken betraktas kommunernas upplåning icke som inkomster och kommu- nernas avbetalningar på upptagna lån där- för heller icke som utgifter.
Tabell J.D. De borgerliga primärkommunernas inkomster. (Belopp imilj. kr.).
Inkomstslag
1952 1953 1955 1958 1960 1963 1965 1966 1967
Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp %
Belopp
Intäkter (driftinkomster)
Skatter
Statsbidrag
Hyror och arrenden Avgifter och ersättningar
Inkomst av rörelse
Räntor Övriga intäkter
Summa för intäkter
Kapitalinkomster
Investeringsbidrag från staten Investeringsbidrag från andra
Försäljning av tillgångar
Övriga kapitalinkomster
Summa för kapitalinkomster
Totalsumma
1 644 686 130
331 706
49 19 3 565 79 12 38
2,2 114 0,3 17 1,0 48
19
.
Onn— . Väv—1
» v—t
N_Vthl'f'l OO letm va—to 'n
Cx
2,4 0,4 1,0 0,4
2 657 862 180
459 923
84 20
5185
156 25 93 2,9 0,4 1,7 0,0
3 656 1 780 301
o.
eft—im W'N oo O _ ('i—(
n
618
1 519 146 85 8 105
v—1 00 ("1 N 1—
..
ON'h ka..—18001 m
BIN—:O q- |x _. v-l
ON N N 00 ND
223 276
v—l ("I
51 0,7 91 139 1,9 138 17
1,0 1,6 0,2
5 091 4 , 2 356 1 397
1 949 1 168 189
3 9 3 835 7, 6 1 1 10 985 92 452 3,8 155 1,3 218 1,9
16 0,1
6 571 2 839 523 1 027 2 296
226 353
13 835
613 215 376
36
4,1 1,4 2,5 0,2
8 117 4 3 320 1 580 5 8 3 1 216 6 2 502 14, 263 1 366 2 2
16364 9,
666 3,7 280 1,6 433 2,5
26 0,1
9 458 4 221 640 1 392 2 650
297 447
19105
758 301 411
43
129 3 694 3,5 198 100,0 4749 4,2 100,0 275 5 460
5,0 100,0
413 5,7 522 7235 man 8627 6,0 100,0
841 7,1 11826 100,0
1 240 15 075
8,2 100,0
1 405 7,9
517 769 100,0
1518 20623
7,4 1000
Utdebitering per skattekrona
Antal skattekronor enl. Förändring taxering året före budgetåret
_— Borgerliga Total' Borgerliga
Totalt (milj. Per inv. primär- utdebitering primär— Budgetår kr.) kommuner kommuner Totalt2 1950 168,2 24: 04 7: 22 9: 97 1951 l74,5 24: 77 7: 42 10: 19 0:20 0: 22 1952 188,1 26: 70 9: 02 12:53 1:60 2:34 1953 243,4 34: 29 9: 13 12:72 0: 11 0: 19 19541 251,5 35:18 8: 96 12:39 —0: 17 —0: 33 1955 255,8 35: 56 8: 93 12:24 —0: 03 —-0: 15 1956 278,2 38: 46 9: 06 12:36 0:13 0:12 1957 302,0 41: 43 9: 38 12: 60 0:32 0: 24 1958 310,l 42: 24 10:23 13:68 0:85 1: 08 1959 329,3 44: 54 10:61 14: 20 0: 38 0: 52 19601 302,6 40: 69 10: 85 14: 63 0:24 0:43 1961 319,6 42:77 11:00 15:00 0: 15 0:37 1962 357,1 47: 63 11:09 15: 24 0:09 0:24 1963 396,4 52: 55 11:09 15: 46 0:00 0:22 19641 417,4 55:06 11:69 16: 50 0:60 1: 04 1965 460,4 60: 37 12: 18 17: 25 0:49 0:75 1966 528,1 68: 63 12: 85 18: 29 0:67 1:04 1967 598,6 77: 01 12:95 18: 71 0:10 0:42 1968 658,9 84:00 13: 24 19: 34 0:29 0: 63 1969 711,6 90: 15 13:76 20: 24 0: 52 0:90 1970 762,2 96: 01 14: 18 21:00 0:42 0: 76
Total förändring 6: 96 11: 03
1 Nya ortsavdrag ' Med total kommunal utdebitering avses utdebitering för samtliga kommunkategorier, borgerliga primärkommuner, församlingar, landsting och tingslag.
Skatteunderlag och skatteuttag
I tabell 1. E redovisas utvecklingen av skat- teunderlag och skatteuttag, utdebitering per skattekrona, fr.o.m. budgetåret 1950 t. o. m. budgetåret 1970.
Som framgår av sammanställningen ut- gjorde det totala skatteunderlaget budget- året 1950 (taxeringsåret 1949) 168,2 milj. skattekronor. För budgetåret 1970 är an- talet skattekronor 762,2 milj.
Under den redovisade perioden har tre ortsavdragsreformer, höjning av ortsavdra- gen, genomförts genom beslut av riksdagen 1950, 1957 och 1961 med verkan på den slutliga kommunalskatten för budgetåren 1954, 1960 och 1964. 1950 års ortsav- dragsreform innebar ett bortfall av skatte- underlag för kommunerna på ca 20 milj. skattekronor, 1957 års reform ca 39 milj. skattekronor och 1961 års reform ca 18
milj. skattekronor. Totalt sålunda 77 milj. skattekronor. Härför har kommunerna fått viss kompensation av staten i form av skatte- ersättning. Skatteersättningen uppgick 1952 till 46 milj. kr. och nådde sitt maximum 1963 med 502 milj. kr.
Utdebiteringen till de borgerliga primär- kommunerna har under perioden höjts från 7: 22 till 14: 18, dvs. med 6: 96 per skatte- krona. Detta innebär sålunda nästan en för- dubbling av utdebiteringen. Från budget- året 1951 till budgetåret 1952 skedde en höjning med 1: 60. Denna betydande höj- ning av utdebiteringen har delvis sin för- klaringi 1952 års kommunindelningsreform. För budgetåren 1954 och 1955 inträffade smärre sänkningar av utdebiteringen, näm- ligen med 17 resp. 3 öre per skattekrona. Från år 1962 till 1963 blev utdebiteringen oförändrad.
Utdebiteringen för samtliga kommunka-
Antal kommuner är
Utdeb per skattekrona 1952 1957 1962 1965 1967 1969 —— 5: _- 75 30 2 — — —— 5:01— 7: — 395 305 68 19 4 2 7: 01— 9: -— 369 465 323 176 75 23 9: 01—11: — 151 175 436 421 345 225 11: 01—13: — 37 49 163 355 442 488 13:01—15:—— 4 6 28 20 31 105 15: 01— — — —— — — 2 Summa 1 031 1 030 1 020 991 897 845
1 Landstingsfria städer undantagna.
tegorier, dvs. den totala kommunala utde- biteringen, har mer än fördubblats under den redovisade perioden. Den har stigit från 9: 97 till 21: — per skattekrona.
De borgerliga primärkommunernas skat- teinkomster för vissa år under tiden 1952 till 1967 framgår av sammanställningen över kommunernas inkomster i tabell 1. D. 1952 uppgick skatteinkomsterna till 1644 milj. kr., utgörande 44,5 % av kommunernas to- tala inkomster. Fram till 1967 hade skatte- inkomster stigit till 9458 milj. kr., vilket motsvarade 45,9 % av inkomsterna. Skat- ternas andel av kommunernas totala inkoms— ter har varierat ganska kraftigt under den redovisade perioden. Sålunda utgjorde skat- teinkomsterna 52 % av de totala inkomster- na under 1953 mot endast 42,4 % under 1960. Dessa variationer beror huvudsakli-
gen på skatteunderlagets utveckling och kon- struktionen av systemet för skatteavräkning— en mellan staten och kommunerna.
Skattekraft och skattetryck
Den utdebitering som för år 1950—1970 redovisas i tabell 1. B är medelutdebitering- en för hela riket. Det har emellertid förele— gat och föreligger alltjämt betydande skillna- der i fråga om utdebitering mellan olika kommuner. I tabell 1. F visas spridningen i utdebiteringen för vissa år under tiden 1952—1969. Då utdebiteringens höjd i det enskilda fallet bestäms av förhållandet mellan utdebite— ringsbehovet, dvs. behovet av skattemedel, och skatteunderlaget, beror — helt naturligt -— spridningen i utdebiteringen på de olika
Tabell J.G. Kommunerna fördelade efter skattekraft 1952—1969.
Antal kommuner är
Skattekronor per invånare 1952 1957 1962 1965 1967 1969 — 20 00 612 42 25 l — —— 20,01— 30,00 357 452 321 59 2 — 30,01— 40,00 58 369 379 335 35 6 40,01— 50,00 8 142 215 320 190 59 50,01— 60,00 1 23 69 168 294 188 60,01— 70,00 _ 5 9 82 210 236 70,01— 80,00 1 1 4 18 107 183 80,01— 90,00 — 1 1 4 44 93 90,01—100,00 —— —— 1 2 8 46 100,01 —1 10,00 — — 1 3 3 22 110,01—120,00 — — — — 1 6 120,01 — _ -— 1 3 6 9 Summa 1 037 1 036 1 026 995 900 848
kommunernas varierande skattemedelsbe— hov och skatteunderlag.
Av tabell 1. E framgår också antalet skat- tekronor per invånare för hela riket. Det är alltså där fråga om medelskattekraften i riket. Även beträffande skattekraften har det förekommit och förekommer mycket sto- ra variationer kommunerna emellan. I ta- bell 1. G redovisas dessa variationer.
De stora skillnader kommunerna emellan i fråga om skattekraft beror på ett flertal skilda faktorer. Stor betydelse för skatte- kraften har näringslivets struktur, befolk- ningens fördelning på yrken med skilda in- komstnivåer samt graden av yrkesverksam— het bland kommuninvånarna. Graden av yr- kesverksamhet beror på bl. a. sysselsättnings- möjligheterna på orten, särskilt för den kvinnliga befolkningen, samt befolkningens ålderssammansättning.
Statsbidragen, deras utveckling från special- destinerade bidrag till generella samt deras ekonomiska betydelse
Ett betydande antal statsbidrag för skilda ändamål utgår till kommunerna. Syftet med statsbidragsgivningen är bl. a. att underlät- ta finansieringen av viss kommunal verk- samhet som staten överlåtit på kommuner- na, att utjämna skillnader i utdebiterings— behov och därmed skattetryck samt att sti- mulera kommunerna till att bedriva eller utbygga viss verksamhet.
I början av 1950-talet var antalet stats— bidrag betydligt större än vad det är i dag. Under de två senaste decennierna har stats— bidragssystemet översetts vid flera tillfällen. Genom beslut 1957 avvecklades och ersat- tes 27 driftbidrag med två andra bidrag. Vidare avvecklades ett antal särskilda stats- bidrag år 1965 i samband med genomfö- randet av det nya skatteutjämningssystemet och ett belopp motsvarande summan av dessa statsbidrag inbakades i skatteutjäm- ningsbidraget.
I tabell 1. H redovisas kommunernas stats- bidrag för olika ändamål och bidragens re- lativa betydelse under perioden 1952—1967.
Huvudparten av bidragen avser bidrag till
den löpande verksamheten, dvs. till drift- utgifter, medan en mindre del utgår som bidrag till investeringar, kapitalutgifter.
I tabellen har de olika specialdestinera- de bidragen, avseende såväl driftbidrag som investeringsbidrag, sammanförts till ett an- tal grupper, som anger de huvudsakliga verk- samhetsområden eller ändamål, vartill bi- dragen utgår. De generella bidragen, dvs. de ej specialdestinerade bidragen, avser skatte- lindring till särskilt skattetyngda kommuner och skatteersättning för förhöjda ortsavdrag t.o.m. 1965 och därefter skatteutjämning samt vissa andra ändamål. Samtliga dessa bidrag betraktas som driftbidrag.
De specialdestinerade bidragen utgjorde över 90 % av det totala bidragsbeloppet i början på 1950-talet. Genom det fr.o.m. 1958 förhöjda bidraget i form av skatte- ersättning som kompensation för skatteun- derlagsbortfallet i anledning av 1957 års ortsavdragsreform sjönk de specialdestinera- de bidragens andel till ca 73 %. Dessa bidrag ökade därefter sin andel och utgjorde 1967 ungefär 85 %.
Totalt uppgick statsbidragen 1952 till 765 milj. kr., utgörande 20,7 % av kommunernas totala inkomster. 1967 uppgick statsbidra- gen till nära 5 miljarder kr., motsvarande 24,2 % av de totala inkomsterna i kom- munerna.
Bidragen för undervisning och annan kul- turell verksamhet är helt dominerande bland de specialdestinerade bidragen. Bidragen för dessa ändamål utgjorde i början på 1950- talet 68 %, sjönk till ungefär 51 % 1958 för att därefter öka till 60 % 1967. De två senaste årens Ökning torde bl. a. bero på överförandet av gymnasieundervisningen från staten till kommunerna.
Statsbidragen inom socialvårdsområdet har ökat betydligt sedan 1965, beroende på bl. a. återinförandet av statsbidraget till so- cial hemhjälp samt större statsbidrag för barntillsynen i kommunerna, vilken verk- samhet utbyggts mycket snabbt under de senaste åren.
Den ökade statsbidragsgivningen — även relativt sett — för stadsbyggnad m. ni. kan förklaras av kommunernas mycket starkt
stigande kostnader för bl. a. gatu- och väg- hållningen.
Genom främst polisväsendets förstatligan- de har statsbidragsgivningen inom området för rätts- och samhällsskydd förlorat i be- tydelse.
Statsbidragen för undervisning och annan kulturell verksamhet och stadsbyggnad med gator och vägar, sport och friluftsliv samt skatteutjämning utgjorde 1967 tillsammans nära 84% av det totala bidragsbeloppet. Bidragen för övriga ändamål har sålunda en förhållandevis ringa betydelse för kommu— nerna totalt sett.
Avgifternas betydelse för kommunernas ekonomi
Kommunerna bedriver i större eller mindre grad — beroende på kommunernas storlek, tätortsgrad och struktur i övrigt — verksam— hetsgrenar som kan sägas ha affärsmässig karaktär. Kommunerna tillhandahåller här tjänster och varor i stort sett på samma sätt som ett enskilt företag. Exempel på sådana verksamhetsgrenar är el- och värmeverk, vatten- och avloppsverk, renhållningsverk och kommunikationsföretag. Till övervä- gande grad beräknas sådan verksamhet vara självbärande och avses sålunda inte belasta skattebetalarna, men i åtskilliga fall täcker inte inkomsterna de verkliga kostnaderna.
Även inom andra områden av den kom— munala verksamheten förekommer avgifts- finansiering. Avgifterna har där dock mind- re ekonomisk betydelse än inom de affärs- mässigt bedrivna verksamhetsgrenarna. In- om socialvårdens verksamhetsområden, där avgifter förekommer i icke obetydlig om- fattning, differentieras avgifterna ofta efter vederbörandes betalningsförmåga.
Kommunernas inkomster i form av hyror och arrenden, avgifter och ersättningar samt inkomst av rörelse och dessas gruppers rela- tiva betydelse under perioden 1952—1967 framgår av tabell 1. D. Avgifter eller bidrag från enskilda ingår också i posten »övriga intäkter» samt bland kapitalinkomsterna i posten »investeringsbidrag från andra».
Med avgifter och ersättningar avses i ta—
bellen sådana intäkter, som är att anse såsom vederlag för prestationer från kom- munernas sida, huvudsakligen vårdavgifter, gransknings- och besiktningsavgifter, kon- cessionsavgifter, lösen av handlingar, kost- ersättning, ersättningar för utförda arbeten o. d.
Med inkomst av rörelse avses intäkter från kommunernas affärsmässigt drivna verksamhetsgrenar. Dessa intäkter utgörs främst av försålda produkter från jordbruks- fastigheter och skogar samt andra intäkter av fastigheter än hyror, arrenden och tomt- rättsavgifter, avgifter från vatten- och av- loppsverk, el—, värme- och gasverk, renhåll- ningsverk, hamnar, kommunikationsföretag, badhus, salutorg och köttbesiktningsbyråer m.m.
I posten övriga intäkter ingår bl. a. bi- drag från andra kommuner (interkommuna- la ersättningar) samt vissa bidrag från en- skilda i den mån de ej är att hänföra till egentliga avgifter och ersättningar.
Investeringsbidrag från andra avser i hu- vudsak avgifter från enskilda för anslutning till vatten— och avloppsverk, elverk samt en- skildas bidrag till gatumark och gatubygg- nad. Bidragen är därför närmast att be- trakta som inkomst av affärsmässigt be- driven verksamhet, dvs. inkomst av rörelse.
Sifferuppgiftema i tabell 1. D avseende nämnda inkomster torde inte kräva några närmare kommentarer. Det är dock att mär- ka, att såväl avgifter och ersättningar som rörelseintäkter, hyror och arrenden minskat i betydelse relativt sett. Detta samman- hänger delvis med att utgifterna för vissa av ifrågavarande verksamhetsgrenar också minskat relativt sett. Posten övriga intäkter samt posten för försäljning av tillgångar har däremot fått ökad betydelse. Ökningen av inkomsterna genom markförsäljningar sammanhänger med kommunernas på se- nare tid kraftigt ökade markinköp och en därefter följande försäljning.
För att i någon mån belysa graden av självkostnadstäckning för de grenar av den kommunala verksamheten som kan sägas ha affärsmässig karaktär lämnas i tabell 1. I uppgifter om utgifter och inkomster för
kommunernas fastighetsförvaltning, hamn- förvaltning, kommunikationer o.d. samt den industriella verksamheten under år 1967.
Av tabellen framgår att driftinkomstema för vissa verksamheter är betydligt högre än driftutgifterna. Då är dock att märka att i driftutgifterna inte ingår kostnader för ränta och avskrivning på det kapital som är investerat i anläggningarna. Om dessa kostnader läggs till de redovisade driftut- gifterna, kommer med stor sannolikhet varje verksamhetsgren att visa underskott -— el- verksförvaltningen möjligen undantagen.
Kapitalutgifterna, dvs. utgifterna för in- vestering i anläggningarna, överstiger med mycket betydande belopp kapitalinkomster- na. Totalt får därför kommunerna varje år täcka mycket stora belopp för den affärs- drivande verksamheten med skattemedel och lånemedel.
1.2.3 Skatteutjämningssystemet, dess allmänna konstruktion och effekter på kommunal ekonomi
Fram till 1966 erhöll kommunerna ett all- mänt statsbidrag i form av skatteersättning i anledning av 1957 och 1961 års ortsav- dragsreformer. Tidigare utgick också en provisorisk skatteersättning till kommunerna på grund av 1950 års ortsavdragsreform. Som tidigare nämnts kunde synnerligt skat- tetyngda kommuner också erhålla ett sär- skilt skattelindringsbidrag. De totala belop— pen för här nämnda bidrag framgår av ta- bell 1. H.
Fr.o.m. år 1966 avlöstes bl. a. skatteer- sättningarna och skattelindringsbidraget och ersattes med ett allmänt skatteutjämnings- bidrag. Med detta bidrag avsåg man främst att reducera de rådande olikheterna i utde- biteringen kommunerna emellan, som till största delen beror på skillnaderna i kommu- nernas skattekraft. Skatteutjämningsbidrag kan utgå i tre olika former, nämligen som bidrag vid brist på skattekraft och bidrag vid hög utdebitering samt som extra bidrag. Bidrag på grund av brist på skattekraft till- kommer samtliga kommunkategorier, så-
lunda borgerliga primärkommuner, lands- tingskommuner och kyrkliga kommunenhe- ter. Bidrag utgår, då skattekraften för ve- derbörande kommun understiger en viss nivå. Bidrag vid hög utdebitering utgår där- emot endast till borgerlig primärkommun och då under förutsättning att den samman- lagda utdebiteringen för kommunen över- stiger medelutdebiteringen i riket. Extra skatteutjämningsbidrag kan på särskild an- sökan utgå, om synnerliga skäl föreligger.
Skatteutjämning vid brist på skattekraft baseras på ett tillskott av skatteunderlag från staten. Skatteunderlagstillskottet varierar med hänsyn till kommunens geografiska be- lägenhet. Riket har utifrån antagna kost- nadsskillnader för den kommunala verksam- heten indelats i tre skattekraftsområden med olika gränser för tillskottens storlek. Skatte- kraftsområde 1 omfattar hela riket med undantag av de fyra nordligaste länen. Vissa kommuner i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län tillhör dock skattekraftsom- råde 2. Skattekraftsområde 2 omfattar — förutom ifrågavarande kommuner i de här nämnda länen _ Västernorrlands och Jämt- lands län samt Västerbottens läns kust- land och skattekraftsområde 3 Lapplands- delen av Västerbottens län och Norrbottens län. KM:t äger besluta om ändring av dessa skattekraftsområden.
I skattekraftsområde 1 garanteras kom- munerna i princip en skattekraft, som mot- svarar 90 % av medelskattekraften i riket (landstingskommun 95 %). I skattekrafts- område 2 och 3 är den garanterade skatte- kraften 110 resp. 125 %. Om en kommuns totala utdebitering understiger medelutde- biteringen i riket reduceras de här nämnda procenttalen på visst sätt, närmare bestämt med en procentenhet för varje fullt 20-tal ören som kommunens utdebitering under- stiger medelutdebiteringen.
Bidragsbeloppet för visst bidragsår vid brist på skattekraft bestäms av det tillskott av skatteunderlag som kommunen tiller- känns och den utdebitering kommunen själv fastställt för bidragsåret. Bidragsbelop— pet är med andra ord lika med produkten av det antal skattekronor som staten tillskju-
Tabell J.H. De borgerliga—primärkommunernas statsbidrag för olika ändamål (Belopp i milj. kr.).
1952 1953 1955 1958 1960 1963 1965 1966 1967
Ändamål Belopp] %
Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp %
Belopp s
Specialdestinerade bidrag Rätts- och samhälls-
skydd 53 Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning 9 Stadsbyggn, gator och vägar, sport- och friluftsliv 50 Hamnar, kommunika- tioner och näringsliv 12 Industriell verksamhet Undervisning och annan kulturell verksamhet 520 Socialvård 13 Hälsovård Övriga ändamål 40
Summa för special- destinerade bidrag 697
Ej specialdestinerade
bidrag
Skattelindring 4 Skatteersättning 46 Skatteutjämning
Övriga ändamål 18
Summa för ej special- destinerade bidrag 68
Totalsumma 765 I % av kommunernas totala inkomster 20,7
6,9 1,2
100,0
62 10 50 18 578 19 49
786
46 19 66 852 17,9
7,3 1,2
100,0
65 19 73 34 676 26 52
945
46 24 74
1 019 18,7
6,4 1,9 7,2
100,0
89 5,1 96 4,7 128 20 1,1 17 0,8 18
118 6,7 151 7,3 280
38 2,2 51 2,5 66 898 51,2 1 071 52,1 1 507 32 1,8 41 2,0 43 2 91 5, 121 5,9 175 1 286 73,3 1 548 75,3 2 217
433 24,7 460 22,4 502 30 1,7 38 1,8 38 468 26,7 508 24,7 591 1 754 100,0 2 056 100,0 2 808 24,3 23,8 23,7
4,6 93 2,7 0,6 93 2,7
10,0 312 9 2,3 17 0 94 2, 7 1 957 56, ,5 200 5 114 3
2
78,9 2 880 83,5
1,8 98 2,8 17,9 425 12,3 1,4 48 1,4
21,1 571 16,5 100,0 3 451 100,0 22,9
64 45
390 106 2 299 258 135
3 303
636 46 682 3 985
22,4
56 56
451
36 98
2990
305 243
4 235
701 741 4 976
24,2
14,9 100,0
Skatteutjämningsbidraget vid hög utdebi- tering bestäms genom att kommunens totala skatteunderlag, inkl. eventuellt tillskott, mul- tipliceras med en viss procent av den del av kommunens totala utdebitering, som överstiger medelutdebiteringen i riket. Ju mer kommunens totala utdebitering över- stiger medelutdebiteringen desto större bi- dragsprocent, dock högst 60 %.
Skatteutjämningsbidrag vid brist på skat- tekraft och vid hög utdebitering uträknas och fastställs av länsstyrelserna utan ansök- ningsförfarande. Extra skatteutjämningsbi- drag däremot utgår efter ansökan och be- viljas av Kungl. Maj:t om synnerliga skäl för bidrag bedömes föreligga.
Skatteutjämningsbidragens storlek för åren 1966—1970 till de borgerliga primär- kommunerna framgår av tabell 1. J. Det to- tala bidraget har ökat från 636 milj. kr. 1966 till 964 milj. kr. 1970. År 1966 mot- svarade skatteutjämningsbidraget en utde- bitering per skattekrona om 1: 20 mot 1: 27 för 1970. Mätt per invånare utgjorde bidra- get 82 kr. 1966 mot 120 kr. 1970.
Som jämförelse kan nämnas att utgående skatteersättning 1958 i anledning av 1957 års ortsavdragsreform samt skattelindrings- bidrag för samma år motsvarande en utde- bitering av 1: 62 per skattekrona.
En del kommuner erhåller inget bidrag. Andra kommuner erhåller relativt obetyd— liga belopp, medan de allra sämst ställda kommunerna, dvs. kommuner med mycket låg skattekraft och i regel därför också hög utdebitering, kommer i åtnjutande av myc- ket stora bidrag. För de enskilda kommu- nerna kan skatteutjämningsbidraget variera från ett fåtal öre per skattekrona till över 35 kr. per skattekrona och från ett par kro- nor per invånare till över 1 000 kronor per invånare.
Skatteutjämningssystemet är ett viktigt in- slag i den kommunala sektorns ekonomi. På sina håll skulle det inte vara möjligt att driva en kommunal verksamhet av nuva- rande omfattning utan det stöd som skatte- utjämningsbidragen utgör. Systemet med- verkar också till en koncentration av skatte-
satserna kring medelutdebiteringen. År 1969 bodde drygt 80 % av landets befolkning i kommuner med en total kommunal utdebi- tering mellan 18 och 22 kr. Den pågående kommunindelningsreformen väntas medföra ytterligare koncentration av utdebiterings- satserna.
1.2.4 De borgerliga primärkommunernas upplåning, volym, låneformer och långivare
Kommunernas upplåning med avseende på volym, låneformer och total låneskuld för perioden 1952 till 1967 redovisas i tabell 1. K. Den totala låneskuldens fördelning på låneformer och långivare för åren 1960— 1969 visas i tabell 1. L.
I tabell 1. K har summan av de upptagna anläggningslånen för varje år ställts i rela- tion till kommunernas nettokapitalutgifter, dvs. bruttoutgifter för investeringsändamål minskade med kapitalinkomster (statsbidrag till investeringar, försäljningsmedel, anslut- ningsavgifter o.d. från enskilda). Därav framgår att kommunerna numera lånefinan- sierar en mindre del av sina nettokapitalut- gifter än vid periodens början, ca 50% 1967 mot 78 % 1952. Kommunerna har med andra ord ökat skattefinansieringsgra- den. Av tabellen framgår vidare att möjlig- heterna för kommunerna att verkställa med- given upplåning varierat kraftigt från ett år till ett annat. Variationerna beror främst på förhållandena på den allmänna kapital- marknaden. Så t.ex. kunde kommunerna för år 1961 endast upplåna 689 milj. kr., motsvarande ca 38 % av nettokapitalutgif- terna. Året därpå var kreditmarknadsläget helt förändrat, vilket medgav en upplåning på 1 370 milj. kr. eller ca 62 % av netto- kapitalutgifterna.
Såsom sammanställningen i tabell 1. L visar har obligationslånen, som f. ö. endast utnyttjas av de större städerna, förlorat i be- tydelse relativt sett. I övrigt kan nämnas, att sparbankema ökat sin andel i lånestoc- ken hos kommunerna från 1960 till 1969. De enskilda försäkringsanstaltema har där- emot minskat sin andel med hälften, nämli- gen från ca 16 % till 8 %. Denna relativa
Tabell 1.1. De borgerliga primärkommunernas utgifter och inkomster för affärsmässig verk- samhet 1967.
Drift- Kap- Drift- Kap- Netto- utg. utg. Summa ink. ink. Summa utg.
Fastighets/örvaltning Skogsdrift 25 8 33 35 2 37 — 4 Lantegendomar, markreserv 23 525 548 38 91 129 419 Regi och saneringsfastigh. 39 352 391 43 63 106 285 Exploateringsfastigh. 31 469 500 58 208 266 234 Tomträttsmark 12 — 12 39 — 39 —— 27 Hyresfastigheter 169 241 410 245 51 296 114
Summa 299 1 595 1 894 458 415 873 1 021 Hamnar, kommunikationer m. m. Hamnar 162 129 291 245 20 265 26 Spårvägs- och busstrafik 81 79 160 135 25 160 —- Saluhallar, torg och slakterier 12 2 14 16 —— 16 — 2 Övrigt 149 14 163 18 5 23 140
Summa 404 224 628 414 50 464 164 Industriell verksamhet Gasverk 115 5 120 130 — 130 — 10 Elverk 844 324 1 168 1 259 14 1 273 — 105 Kraft- och värmeverk 148 150 298 214 45 259 39 Vatten och avloppsverk 316 1 021 1 337 580 266 846 491 Renhållningsverk 150 30 180 144 4 148 32
igt 16 15 31 17 1 18 13 Summa 1 589 1 545 3 134 2 344 330 2 674 460
minskning av de enskilda försäkringsanstal- ternas totala utlåning till kommunerna upp- vägs av en motsvarande volymmässig ök- ning av Allmänna pensionsfondens låne- stock hos kommunerna. Allmänna pensions- fondens lån till kommunerna vid utgången av 1960 utgjorde totalt 40 milj. kr., mot- svarande 0,6 % av kommunernas totala lå- neskuld, mot 1 667 milj. kr. eller 9,5 % vid utgången av 1969.
Ingen större relativ förändring i fråga om den totala långfristiga upplåningen och den kortfristiga upplåningen har inträffat under den redovisade perioden.
1.3 De borgerliga primärkommunernas verksamhet fördelad på den s. k. oreglerade eller fria sektorn och den specialreglerade sektorn
Då den kommunala verksamheten och dess innehåll beskrivs brukar den i allmänhet uppdelas i två skilda sektorer, den oreglerade eller fria sektorn resp. den specialreglerade.
Till den första hänföres sådana lokala an- gelägenheter, som kommunerna inom kom- munallagarnas ram har full frihet att befatta sig med eller handha. Kommunerna avgör m.a.o. om och i vilken omfattning kom- munerna skall utnyttja de befogenheter som kommunallagarna ger dem och de bestäm- mer också utan statliga myndigheters in- blandning standarden på den kommunala verksamheten inom denna sektor. Till den andra sektorn åter hör sådana uppgifter som staten ålagt kommunerna eller delege- rat till kommunerna genom speciella lagar, som i större eller mindre grad inskränker kommunernas handlingsfrihet. Genom dessa lagar bestämmer staten i stort såväl verk- samhetens kvantitativa som kvalitativa om- fattning i syfte att garantera alla medbor- gare i riket oberoende av bostadsort lik- värdiga förmåner från det allmännas sida. Med den omfattning och den samman- sättning som de borgerliga primärkommu- nernas verksamhet numera har fått är det emellertid knappast möjligt att beträffande
Tabell J.J. Skatteutjämningsbidrag till borgerliga primärkommuner (Bidrag totalt, per skattekrona och per invånare).
Belopp 1 milj. kr Per skattekrona Per invånare Kommunkategori 1966 1967 1968 1969 1970 1966 1967 1968 1969 1970 1966 1967 1968 1969 1970
Landskommuner 496 490 570 586 636 3: 28 3: 17 3: 36 3: 36 3: 40 166 184 212 229 246 Köpingar 46 57 61 82 92 1: 21 1: 25 1: 23 1: 43 1: 50 76 88 94 116 130 Städer 94 154 162 223 236 0: 28 0: 39 0: 37 0: 48 0: 46 23 34 35 47 50
Hela riket 636 701 793 891 964 1: 20 1: 17 1: 20 1: 25 1: 27 82 89 100 112 12£)_
Tabell J.K. De borgerliga primärkommunernas upplåning och låneskulder (Upptagna anlägg- ningslån i milj. kr. och i % av nettokapitalutgifter, låneformer och total låneskuld.)
Anläggningslån vid årets slut
Upptagna anlägg- ningslån under året Med Kungl Maj:ts tillstånd I % av Tillfälliga nettoka- Obliga- Revers— lån vid Summa
År Milj. kr. pitalntg. tionslån1 lån Övriga Summa årets slut lån
1952 683 78,1 3 429 54 3 483 655 4 138 1953 756 74,0 3 999 59 4 058 342 4 400 1954 718 63,6 4 479 46 4 525 329 4 854 1955 653 52,4 4 835 60 4 895 441 5 336 1956 750 57,6 4 475 78 4 553 471 5 024 1957 672 45,4 4 646 74 4 720 805 5 525 1958 623 44,4 5 017 108 5 125 574 5 699 1959 673 43,0 5 372 152 5 524 617 6 141 1960 760 50,1 1 400 4 089 563 6 052 448 6 500 1961 689 38,4 1 453 4 381 554 6 388 477 6 865 1962 1 370 62,4 1 641 5 040 713 7 394 429 7 823 1963 1 424 49,7 1 935 5 622 839 8 396 438 8 834 1964 1 883 54,9 2 393 5 665 1 772 9 830 603 10 433 1965 1 721 46,3 2 456 6 481 2 064 11 001 852 11 853 1966 2 250 52,7 2 694 7 377 2 412 12 483 962 13 445 1967 2 461 48,7 2 826 8 596 2 847 14 269 1 095 15 364
1 Före 1960 ingår obligationslånen i reverslånen
vissa verksamhetsgrenar dra någon bestämd gräns mellan vad som är att hänföra till den specialreglerade sektorn och vad som tillhör den fria. Inom en del verksamhets- områden förekommer det inslag av både obligatoriska och fakultativa uppgifter. Här- till kommer att kommunala insatser inom den fria sektorn kan förebygga eller begränsa behov av insatser inom den reglerade sek- torn. Så kan t. ex. införandet eller förhöjning av kommunala bostadstillägg till pensionärer eller kommunala bostadstillägg till barnfa- miljer minska behovet av egentlig social- hjälp. Samma effekt kan uppnås genom en utbyggnad av den kommunala barntillsynen och skyddade verkstäder o. d., vilka åtgärder kan eliminera eller minska behovet av social- hjälp till exempelvis ensamma mödrar och handikappade. Inom andra verksamhetsom- råden är gränsdragningen helt klar. Vissa försök till gränsdragning eller beskrivning av de två sektorernas verksamhet har gjorts tidigare, bl.a. av länsdemokratiutredningen i dess betänkande SOU 1965: 43.
I tabellerna 1. M och 1. N har gjorts en ganska grov fördelning av de borgerliga primärkommunernas totala bruttoutgifter —-
utom finansförvaltningens — på de två sek- torerna. Till den oreglerade sektorn har därvid hänförts:
— Alla utgifter inom huvudtitel central förvaltning, innehållande bl. a. alla utgifter för fullmäktige och kommunstyrelsen samt dessas kanslier, hela drätselförvaltningen, revisionen och centrala utredningar, vilka samtliga — och särskilt då drätselförvalt- ningen och revisionen — kan anses »betjäna» såväl den reglerade som den oreglerade sek- torn.
— Alla utgifter inom huvudtiteln fastig- hetsförvaltning och bostadsförsörjning, ehuru här ingår utgifter för markförvärv för olika ändamål, t. ex. mark för bostads- ändamål, skolor, ålderdomshem m.m. samt kostnader för förmedling av statligt bostads- stöd, dvs. förmedlingsorganets kostnader.
— Utgifter för gymnastik, idrott, bad m. m. samt vissa andra smärre utgiftsposter inom huvudtiteln för stadsbyggnad.
— Samtliga utgifter inom huvudtiteln för hamnar, kommunikationer och näringsliv utom utgifterna för hamnförvaltningen.
— Alla utgifter för industriell verksamhet utom för vatten-, avlopps- och renhållnings-
Tabell I.L. De borgerliga primärkommunernas låneskuld, låneformer och långivare. (Belopp i milj. kr.)
Låneform/långivare
1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967
19681 19691
Belopp % Belopp % Belopp % Belopp %
Belopp
% Belopp
%
Belopp % Belopp % Belopp % Belopp %
Obligationslån
Reverslån m. m. Sparbanker Postbanken Enskilda försäkrings- anstalter
Allmänna pensions- fonden
Övriga långivare
Summa för lång- fristiga lån
Kortfristiga lån Aflärsbanker Övriga långivare
Summa för kort- fristiga lån
Totalsumma
1 Uppgifterna preliminära
1 400 662 908 1 017 40 2 025 6 052
231 217 448 6 500
21,5 1 453 10,2 14,0 15,6
0,6 87 31,2 2173
703 925
1 047
93,1 6 388
249
3,6 3,3 228 6,9 477 100,0 6865
21,2
1 641
815 1 081 1 107 202 2 548
7 394
263 166 429 7 823
21,0 10,4 13,8 14,1
2,6 32,6
94,5
1 935
941 1 222 1 158 301 2 839
8 396
236 202 438 8 834
21,9
ha _.
. _ om en _v—Å _
V'—
1000
2 393 1 056 1 333 1 243
533 3 272
9 830
353 250 603 10 433 100,0
22,9 2 456
10,1 12,8
1 187 1444 11,9 1276
790 3 848
5,1 31,4
94,2 11 001 359 493 3,4 2,4 5,8 852
20,7 10,0 12,2 10,8
6,7 32,4
92,8
3,0 4,2 7,2
11 853 100,0
2 694 20,0 2 826
1 384 1 737 1 717 1 988 1 309 1 327
963 4 396
1098 5 313
12 483 14 269
412 550 458
3,1 4,1 637
962 7,2 1095 13 445 100,0
15 364100,0
18,4 2900 18,0 11,2 12,9
1 992 2 248 8,6 1 394 1 329 5 249
7,2 34,6
92,9 15112 93,7
366 23 653 4,0
1019 16131 100,0
3 041 17,4
2158 2 360
12,3 13,5
1 401 1 667 5 836
16 463
447
2,5 605 3,5
1 052 6,0 17 515 100,0
Tabell I.M. De borgerliga primärkommunernas bruttoutgifter för den oreglerade förvalt- ningen (sektorn). (Belopp i milj. kr.).
Förvaltningsgrenar 1952 1953 1955 1958 1960 1963 1965 1966 1967
Central förvaltning 94 100 125 175 207 332 444 528 607 Fastighetsförv. och bostadsförsörjn. 356 387 541 599 645 1 271 1 764 2 144 2 437
Gymnastik, idrott,
bad m. m. 57 64 91 135 113 191 283 316 399
Övriga ändamål för stadsbyggnad 5 1 6 21 68 73 77 Kommunikationsföretag 92 106 112 121 131 146 186 196 166
Salutorg, slakterier m. m. 20 22 13 18 14 vriga ändamål för näringsliv 35 44 157 Gasverk 145 135 141 143 125 126 109 132 120 Elverk 343 384 451 569 633 825 873 1 075 1 168 Kraft- och värmeverk 51 113 364 265 298 vrig industriell verk- samhet 7 7 13 33 11 71 42 41 31
Folkbildningsverksamhet
m. m. 64 76 95 115 166 252 252 274 330 Summa utgifter 1 158 1 259 1 574 1 891 2 108 3 370 4 433 5 106 5 804
I % av totala utgifter
(utom finansförvaltning) 28,1 27,6 28,4 26,6 25,8 28,0 28,4 28,8 28,4
verk.
— Utgifterna för folkbildningsverksamhet m. m. inom huvudtiteln undervisning och annan kulturell verksamhet, dvs. de utgifter som icke kan hänföras till den egentliga undervisningen. Hit hör sålunda utgifter för bibliotek, teater- och muséer, musikskolor, bidrag till bildningsorganisationer och andra kulturella organisationer.
Till den reglerade sektorn har hänförts: — Alla utgifter för byggnads- och planvä- sen samt gator, vägar och parker "inom hu- vudtiteln för stadsbyggnad, ehuru det icke
alltid är en obligatorisk kommunal uppgift att anlägga och underhålla gator, vägar och parker, t. ex. inom byggnadsplaneområden.
— Utgifter för hamn/örvaltning. — Utgifter för vatten-, avlopps- och ren- hållningsverk.
— Alla utgifter för undervisning, dvs. för alla förekommande skolformer. I dessa ut— gifter ingår sålunda utgifter för Skolmål- tider, fria läroböcker i icke obligatoriska skolor m.m., trots att detta icke är obliga- toriska uppgifter för kommunerna.
— Alla utgifter inom socialvårdens huvud-
Tabell J.N. De borgerliga primärkommunernas bruttoutgifter för den specialreglerade för- valtningen (sektorn). (Belopp i milj. kr.).
Förvaltningsgrenar 1952 1953 1955 1958 1960 1963 1965 1966 1967 Rätts- och samhällsskydd 329 339 381 484 543 723 723 682 627 Byggnads- och planväsen 36 38 47 62 71 128 169 198 227 Gator, vägar, parker m. m. 282 326 427 560 699 1 074 1 377 1 618 1 746 Hamnar 103 106 117 133 158 213 278 270 291 Vatten- och avloppsverk 222 296 384 542 606 898 1 135 1 217 1 337 Renhållningsverk 55 57 71 84 93 135 124 147 180 Undervisningsväsen 1 060 1 170 1 361 1 770 2 059 3 058 3 934 4 662 5 615 Socialvård 563 634 787 1 067 1 247 1 674 2 386 2 543 3 065 Hälsovård 316 332 390 522 587 773 1 053 1 312 1 509 Summa utgifter 2 966 3 298 3 965 5 224 6 063 8 676 11 179 12 649 14 597 I % av totala utgifter (utom nnansförvaltning) 71,9 72,4 71,6 73,4 74,2 72,0 71,6 71,2 71,6 SOU 1971: 84 177
titel. Sålunda även utgifter för barntillsyn och social hemhjälp (statsbidrag utgår). Även kommunernas utgifter för andel i folkpensioner ingår här. T.o.m. 1965 var kommunerna skyldiga att bidraga till kost- naderna för kommunala bostadstillägg och vissa andra (statliga) folkpensionsförmåner. Fr. o. m. 1966 svarar kommunerna enbart för kostnaderna för de kommunala bostads- tilläggen. Kommunerna bestämmer emeller- tid själva såväl nu som tidigare om bostads- tillägg skall utgå och bostadstilläggens stor- lek.
— Alla utgifter inom hälsovåndens huvud- titel, ehuru häri kan ingå vissa uppgifter av fakultativ art.
Slutligen må här nämnas att utgifterna för finansförvaltningen, huvudsakligen rän- teutgifter icke har medtagits vare sig i sam- manställningen för den oreglerade sektorn eller för den reglerade. Anledningen härtill är främst att i bruttoutgifterna för de olika verksamhetsgrenarna har medräknats alla kapitalutgifter, dvs. utgifter för investe- ringar. Det har då inte ansetts vara riktigt att belasta dessa verksamhetsgrenar med räntekostnader. Om utgifterna inom finans- förvaltningen medtagits, hade det varit nöd- vändigt att fördela dem efter de två sekto- rernas andel av de totala utgifterna och då hade en fördelning ändå inte påverkat rela- tionerna de två sektorerna emellan.
Av sammanställningarna framgår att det icke skett några större förskjutningar mel- lan de två sektorerna. Vid såväl periodens början som dess slut utgjorde den specialreg- lerade sektorns andel av de totala utgifterna (utom finansförvaltning) omkring 72 %. För år 1960 utvisar den specialreglerade sektorn sin största andel av de totala utgif— terna, nämligen något mer än 74 % därav.
Bilaga 2 skilda områden
2.1 Allmänt om kompetensgränser gentemot statliga angelägenheter
I princip får kommunerna inte utan särskil- da författningsbestämmelser därom delta i kostnaderna för statliga myndigheters verk- samhet eller göra särskilda ekonomiska in- satser för statliga verk och myndigheter. Hur principen uppfattats i rättstillämpning- en belyses i ett flertal rättsfall.
Kommun har ansetts sakna befogenhet att anslå medel till arvode, kontorskostna- der m.m. åt ordförande i taxeringsnämnd (1946 ref. 50).1 Sådan ersättning bestrids enligt taxeringsförordningen av statsmedel. Kommun har vidare ansetts sakna befo- genhet att besluta om kommunalt lönetillägg till lantbrevbärare (1952 I 295), lönetillägg till lärare vid statligt gymnasium (1960 I 170), arvodesförstärkning till nämndemän (152 I 110, 166) och bidrag till möblering av landsfiskalskontor (1949 I 183).
Kommun har däremot ansetts oförhind- rad att anslå medel till arvode åt personer för sortering av deklarationer och inkomst- uppgifter, skrivhjälp åt taxeringsnämndsord- förande o.dyl. (1950 I 12, 73, 1951 I 156, 258). Stad har i samband med stadens för- ening i judiciellt hänseende med domsaga ansetts ha befogenhet att, under förutsätt- ning att särskild inskrivningsdomare förord- nades för staden, gentemot statsverket sva- ra för viss del av kostnaden för inskriv- ningsväsendet i staden (1962 ref. 53). Stad
Rättspraxis beträffande kommuns befogenheter på
har vidare i visst fall ansetts äga anvisa me— del för att täcka uppkommet underskott för i staden anordnade akademiska kurser, vil- ka bedrevs under administrativ medverkan från stadens sida (1970 ref. 56).
I besvär över landstingsbeslut om medels- anslag till hushållningssällskapet för fiske- tillsyn hävdades att fisketillsyn var en poli- siär verksamhet, som efter polisväsendets förstatligande var en rent statlig angelägen- het. Med hänsyn till vad i målet upplysts om karaktären av hushållningssällskapets fis- ketillsyn ansågs landstinget lagligen oför- hindrat att bidra till kostnaderna för denna verksamhet i den utsträckning som skett (1969 C 248).
Principen har betydelse även för kommu- nala opinionsyttringar rörande statlig verk- samhet.
Kommuns beslut att rekommendera kom- munens organ att tills vidare inte köpa syd- afrikanska varor har ansetts kompetens- överskridande. Beslutet var till sin verkliga innebörd inte en allmän anvisning till kom- munens organ i syfte att få till stånd en ändamålsenlig upphandling utan en utrikes- politisk manifestation, varigenom fullmäkti- ge avsett att ge uttryck för ogillande av den i Sydafrika förda apartheidpolitiken och medverka till att åstadkomma en ändring i denna. Med denna innebörd var beslutet inte att hänföra till en sådan kommunal an-
1 Alla hänvisningar av detta slag gäller re- geringsrättens årsbok.
gelägenhet, som avsågs i 3 & KL (1969 ref. 52, plenimål). . Fråga om tillåtligheten av kommunal opi- nionsyttring på rättskipningens område prö- vades i 1969 C 81. Sedan allmän underrätt meddelat dom i åklagarmål om ansvar för förtal beslöt drätselkammaren, som inte kun- de vara part i målet, det uttalandet, att do— men måste anses ha en så principiell be— tydelse, att det borde kunna anses föreligga skäl för fullföljande av talan. Drätselkam— maren ansågs ha varit oförhindrad att göra uttalandet, enär det brottmål vartill uttalan- det hänförde sig gällde ansvar för förtal av kommunens fastighetsdirektör med anled- ning av dennes tjänsteutövning.
Besvär över kommunalt beslut att begära namnändring på poststation har lämnats utan avseende, enär beslutet endast avsåg en framställning till vederbörande statliga myndighet och det inte påståtts att beslutet inte tillkommit i laga ordning (1964 I 80).
Beträffande lokaler och bostäder samt villkor för kommunal service till statliga verk och myndigheter m. m. se sid. 67.
2.2 Kompetensgränser gentemot kyrkliga eller religiösa angelägenheter
Ett stort antal, huvudsakligen äldre rättsfall belyser kompetensgränsen mellan kommun och församling.
Såsom kompetensöverskridande har an- setts
anslag för krematorium, urnlund o.dyl. när kommunen inte haft att hålla begrav— ningsplats (1914 ref. 3, 1931 E 131 och 1933 E 19),
kommunala bestämmelser ang. vissa för kyrkligt ändamål använda lokaler i en skol- byggnad (1934 ref. 3),
anslag till församlings skol- och försam— lingsbibliotek (1938 S 248),
anslag till kyrkobyggnad och andra kyrk- liga lokaler (1963 I 222), samt
upplåtelse av skolbyggnad för industri- ändamål, när byggnaden legat på försam- lingsägd mark (1965 I 109).
Såsom kompetensenligt har däremot an- setts vederlagsfri upplåtelse av mark till för-
samling för kyrkobyggnad (1917 ref. 40 och 1930 ref. 81), avstående från rätt till ge- mensamt använd sockenstuga, som låg på kyrklig mark och behövde repareras (1960 I 138) samt försäljning av fastighet till för- samling för underpris och på villkor att fas- tigheten —- vilken skulle användas som för- samlingshem — vid behov och på skäliga vill- kor uppläts för sammankomster av politisk och ideell karaktär (1969 C 80). Vidare har kommun (Stockholm), som haft att anskaf- fa och vårda begravningsplats i kommunen, ansetts oförhindrad dels att genom råd och anvisningar samt tillhandahållande av be- gravningsförrättare bereda den som önskar anordna borgerlig begravning möjlighet att förverkliga sin önskan, dels att av kommu- nala medel utge ersättning till den som för- rättar borgerlig begravning (1969 ref. 10).
Bortsett från markupplåtelse till den kyrk- liga kommunen synes rättspraxis inta en restriktiv hållning till borgerligt-kommunala bidrag till verksamhet av utpräglat religiös art. Kommun har väl ansetts ha befogen- het att lämna bidrag till KFUM:s allmänna verksamhet i kommunen (1964 I 160) me- dan däremot kommunalt beslut om bidrag med 400 kr. till frikyrkoförsamlings sön- dagsskoleverksamhet ansetts kompetensöver- skridande (1966 ref. 9). I anslutning till det förra rättsfallet bör erinras om att kommu- nerna genom ändring år 1965 i 3 & BvL är ålagda att stödja den personlighetsutveck- lande och samhällsfostrande verksamhet som utövas genom ungdomens egna sammanslut- ningar. Det bör också noteras att den kyrk- liga kommunen ansetts ha befogenhet att anslå medel till andra söndagsskolor än de statskyrkliga (1956 ref. 17).
Om pågående överväganden om kyrkans ställning skulle leda till mera väsentliga änd- ringar i förhållandet stat—kyrka, kan det bli nödvändigt att ompröva den borgerliga kom- munens befogenheter i förhållande till de religiösa samfunden i allmänhet.
2.3 Bostadsförsörjning
Samhällets ansvar för bostadsförsörjningen är delat mellan stat och kommun. Kommu-
nerna svarar i huvudsak för de åtgärder som behövs för att säkerställa tillräckliga produktionsinitiativ samt för ett ändamåls- enligt byggande och förvaltande av bostads- husen. Staten gör i allt väsentligt de finan- siella insatser som behövs för att säkerställa tillräcklig kreditförsörjning åt bostadsbyg- gandet och för att hålla hyrorna på rimlig och jämn nivå.
2.3.1 Bosttadsförsörjningslagen m.m.
Av central betydelse för kommunernas be- fogenheter på området är lagen (1947: 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörj- ningens främjande (omtryckt 1967: 309). Enligt 1 & äger kommunen, om den så fin- ner påkallat för att främja bostadsförsörj— ningen inom kommunen eller område, i vil- ket kommunen ingår och som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshän- seende, ställa medel till förfogande att en- ligt de grunder och i den ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte att nedbringa den enskildes kostna- der för anskaffande eller innehav av en full- värdig bostad. Kommun får inte bedriva verksamhet enligt vad nu sagts inom annan kommun utan att sistnämnda kommun sam- tyckt därtill. I 2—4 åå behandlas bl. a. vissa skyldigheter för kommun. Enligt 2 5 är kommun skyldig att genom lämpligt kom— munalt organ förmedla lån och bidrag, som utgår av statsmedel i syfte att främja bo- stadsförsörjningen inom riket. Kommun är också skyldig att i övrigt, i den omfattning KM:t närmare bestämmer, biträda vid hand- havandet av den statliga låne- och bidrags- verksamheten för bostadsförsörjningsända— mål. Från dessa skyldigheter är mindre kom— mun befriad i den utsträckning KM:t före- skriver. Enligt samma paragraf åligger det vidare kommun att genom lämpligt organ fortlöpande samla uppgifter om bostadsför— sörjningen i kommunen och på begäran un- derrätta bostadssökande om möjligheterna att få bostad i kommunen, bostädernas be— lägenhet, storlek och utrustning, bostads- kostnader samt andra förhållanden som bo- stadssökande behöver kännedom om. En-
ligt 3 & skall kommunen vidare i den om- fattning KM:t bestämmer fortlöpande upp- rätta bostadsbyggnadsprogram i syfte att främja att bostadsbyggandet inom kommu- nen förbereds och genomförs på ett ända- målsenligt sätt. Bostadsprogram skall upp- rättas efter samråd med bostadsstyrelsen och tillställas styrelsen. Närmare föreskrifter om bostadsbyggnadsprogram meddelas av KM:t eller myndighet som KM:t bestämmer. I 4 & behandlas frågor om bostadsförmedling. Om det behövs för att främja bostadsför- sörjningen, äger KM:t förordna, att kom- mun skall anordna avgiftsfri bostadsförmed- ling samt att kommuner i område som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjnings- hänseende skall anordna gemensam sådan förmedling och tillämpa enhetliga grunder för anvisning av bostäder. Har förordnan— de meddelats om gemensam bostadsförmed- ling, skall de deltagande kommunerna hand- ha denna i kommunalförbund.
Ett flertal författningar om statliga lån och bidrag förutsätter, ibland under direkt hänvisning till kommuns befogenheter och skyldigheter enligt Bostadst, kommunala insatser genom tillskapande av bostadsföre— tag, tillskott av grundkapital till sådana före- tag, borgensåtaganden för lån samt kom- munala bidrag till vissa grupper av bostads- havare. Exempel på sådana författningar är bostadslånekungörelsen (1967: 552), kun- görelsen (1968: 425) om statliga bostadstill- lägg till barnfamiljer och kungörelsen (1968: 426) om statsbidrag till kommunala bostads- tillägg till barnfamiljer. I kompetenshän- seende har dylika författningar betydelse så- som angivande vissa minimibefogenheter en- ligt Bostadst.
Vidden av de befogenheter statsmakter- na tillagt kommunerna genom Bostadst framgår av motiven för lagen och förar- betena till de ändringar i lagen som tid ef- ter annan skett.
I propositionen till Bostadst1 förekom en särskild bestämmelse om skyldighet för kommun att till främjande av bostadsför- sörjningen inom kommunen vidtaga alla de
1 Prop. 19471259 s. 2 och 19.
åtgärder beträffande planläggning av bygg- nadsproduktionen, initiativtagande till bil- dandet av allmännyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen som erford- rades för att åstadkomma en tillfredsställan- de tillgång på fullvärdiga bostäder inom kommunen. Vid riksdagsbehandlingen bort- togs denna bestämmelse under hänvisning till pågående utredningar om expropriations- frågor. Samtidigt underströks emellertid att den i förslaget beskrivna uppgiften skulle ankomma på kommunerna fastän särskilda hinder fick anses föreligga för att då lag- fästa ett sådant åläggande.l
Beträffande den närmare innebörden av 1 5, som fram till år 1959 endast avsåg åt— gärder inom kommunens eget område, an- förde departementschefen följande.2
Rörande formerna för de kommunala sub-, ventionema för bostadsförsörjningsändamål har i ett yttrande anmärkts, att en förutsättning för att dylik subvention skulle kunna utgå borde vara att statlig subvention utginge. För min del är jag icke beredd att förorda någon sådan in- skränkning av kommunernas fria prövnings- rätt. Då lagstiftningen ingår som ett led i strä- vandena att aktivisera kommunernas bostads- politiska verksamhet, synes deras fria initiativ- rätt i fråga om åtgärder för bostadsförsörjning- ens förbättring icke böra beskäras. Kommunala bostadssubventioner böra således kunna utgå icke blott som ett tillskott till det statliga stöd som i visst fall åtnjutes utan även för att under- lätta lösningen av bostadsfrågan för personer till vilka något sådant statligt stöd icke utgår. Beträffande exempelvis pensionärer och andra ensamstående med små inkomster kunna sär- skilda åtgärder utanför den statliga stödverk- samhetens ram vara erforderliga för att under— lätta bostadsförsörjningsförhållandena. Hinder synes icke heller böra föreligga för att en kom- mun, om den så önskar, genom kommunala subventioner understöder personer vilka endast på grund av sin inkomst äro uteslutna från att komma i åtnjutande av statliga bostadsrabatter. Tillhandahållande på förmånliga villkor av tomtmark för bostadsbyggande och liknande åtgärder böra ej heller ovillkorligen förbindas med ett krav på att statlig subvention utgår. Det enda villkor som enligt min mening bör uppställas för rätten att utge kommunala sub- ventioner är att dessa skola vara ägnade att bidraga till en förbättrad bostadsförsörjning på orten. Syftet med de kommunala subventioner- na bör således vara att för inom kommunen bosatta personer nedbringa kostnaderna för an-
skaffande och behållande av en fullvärdig bo- stad.
Departementschefens uttalanden lämna- des utan erinran av riksdagen med tillägget att 1 & gav kommunerna i stort sett fria händer att själva utforma sina bostadsför- sörjande åtgärder. De enda begränsningar av betydelse som förefanns, låg däri, att åt- gärderna skulle gagna inom kommunen bo- satta personer och att ändamålet med åt- gärderna skulle avse anskaffande eller inne- hav av fullvärdig bostad.3
Kommunallagskommittén tog i 1947 års kompetensbetänkande upp frågan om kom- munala åtgärder på bostadsförsörjningens område. Kommittén fann att oavsett om den bostadspolitiska verksamheten bedrevs genom subventioner till enskilda eller i and- ra former, t.ex. såsom kommunal produk- tion av hyreshus, syntes det naturligt och konsekvent, att befogenheten att vidtaga de olika åtgärderna hade samma författnings- mässiga grund, nämligen den allmänna kom- petensbestämmelsen i kommunallagarna. Kommittén uttalade bl. a.4
En på kommunallagarna stödd rätt att främ- ja bostadsförsörjningen i den omfattning här avses giver kommunerna vidsträckta befogen- heter i fråga om sättet för verksamhetens be- drivande. Vad särskilt angår understödjande av enskilda personer få kommunerna anses be- rättigade att själva bestämma villkoren för åt- njutande av subventioner och formerna för subventioneringen. Hinder bör ej möta att läm- na bidrag till sådana grupper av bostadsbehö- vande, som på grund av sina inkomstförhål- landen äro uteslutna från statligt stöd till sin bostadsförsörjning, liksom ej att utgiva hyres- bidrag i form av bostadssubvention i stället för i form av fattigvård. Det sagda innebär emel- lertid icke, att kommunerna få bedriva sin subventionsverksamhet utan iakttagande av de allmängiltiga principer, som böra vara bestäm- mande för all understödsgivning från samhäl- lets sida.
De befogenheter på det bostadspolitiska området som enligt kommunallagskommit- téns mening borde inrymmas i kommunens
1 BU 53 s. 17 ff. ” Prop. s. 8—11. ** LZU 53. s. 15. * SOU 1947: 53 s. 82.
allmänna kompetens avsågs i princip sam- manfalla med dem som upptogs i propo- sitionen till Bostadst. I vart fall skulle en- ligt kommittén så vara förhållandet om det- ta lagförslag fick anses utgå från att sub- ventionsgivningen borde bedrivas i enlighet med de principer som kommunallagskom- mittén angett och i regel med tillämpning av vissa av kommunen bestämda grunder för verksamheten. Kommittén fann att under denna förutsättning en allmän utvidgning av kommunernas beslutanderätt enligt kommit- téns förslag skulle göra en särskild lagstift- ning för kommunernas åtgärder på bostads- försörjningens område onödig.
Departementschefen var emellertid av an- nan mening. Eftersom 1947 års lagstiftning avsåg att reglera även kommunernas skyl- digheter beträffande bostadsförsörjningen, ansåg han att det måste vara betydelsefullt att omfattningen av kommunernas befogen- heter på området reglerades i samma författ- ning. Endast därigenom ansågs det möjligt att samordna kommunernas verksamhet med den statliga bostadspolitiken till gagn för en effektiv sådan politik.I
1 & i Bostadst fick sin nuvarande lydelse genom ändring år 1959 sedan det visat sig att den ursprungliga begränsningen av kom- munernas bostadspolitiska åtgärder till kom- munens område i vissa fall utgjort hinder för en önskvärd kommunal samverkan. Depar- tementschefen framhöll att det var av stort värde att en kommuns bostadsbyggnadsföre— tag fick möjlighet att uppföra bostadshus i andra kommuner inom samma bostadsför- sörjningsområde, utan att man behövde an- lita kommunalförbundets form eller kanske nödgas vidta särskilda anordningar av juri- disk natur. Han utgick därvid från att det förelåg något till den egna kommunen knu- tet intresse för åtgärden, t.ex. att denna främjande bostadsförsörjningen för dem som var verksamma eller avsåg att verka inom kommunen. Mot dessa uttalanden gjorde riksdagen inte någon erinran.2
Genom lagändring år 1967 tillfördes Bo- stadst bestämmelserna om rätt för KM:t att förordna, att kommun skall anordna av- giftsfri bostadsförmedling samt att kommu-
ner i område, som kan anses utgöra en en- het i bostadsförsörjningshänseende, skall an- ordna gemensam sådan förmedling och till— lämpa enhetliga grunder vid anvisning av bostäder.
Bestämmelserna om bostadsförmedling skall ses i samband med bestämmelserna i 1967 års bostadslånekungörelse (1967: 552, ändrad senast 1970: 109). Om kommun be— driver förmedling av bostäder i exempelvis flerfamiljshus kan, enligt 51 å i kungörel- sen, länsbostadsnämnden på kommunens be— gäran besluta, att bostadslån för sådant hus kommer att beviljas och får övertagas en- dast om låntagaren tillförsäkrar kommunen rätt att förmedla upplåtelse av bostäderna. Sådant beslut av länsbostadsnämnden får beviljas endast om i 52 & angivna förut- sättningar föreligger. Bland förutsättningar— na kan här nämnas, att den kommunala bo- stadsförmedlingen omfattar samtliga hus, som byggs med stöd av bostadslån, att bo— stadssökandens rätt att bli anvisad bostad inte görs beroende av att han är bosatt i kommunen samt att bostäder för särskilda grupper av bostadssökande reserveras endast i den omfattning som länsbostadsnämnden medger.
Motiveringen till dessa bestämmelser i bo— stadslånekungörelsen är i huvudsak följan- de.3 Utgångspunkten är att kommunerna skall kunna fullgöra uppgiften att tillförsäk- ra medborgarna goda bostäder till rimliga kostnader. En väsentlig förutsättning här- för är att staten ger byggherrarna finan— siellt stöd. Det ligger då också i statens in- tresse att de bostäder som tillkommer med sådant stöd fördelas inom kommunen så rättvist som möjligt. Genom att samman— koppla de statliga bostadslånen med villko- ret om kommuns förmedlingsrätt har sta- ten fått möjlighet att utöva inflytande på fördelningen. Regleringen innebär således att låntagaren — byggherren i förhållande till kommunen blir skyldig att lämna ny- producerade bostäder till kommunens bo-
1 Prop. 1948: 140 s. 81. ” Prop. 1959: 173, LSU 27, rskr 359. ” Prop. 1967:100.
stadsförmedling och kommunen blir i sin tur i förhållande till staten skyldig att iakt- taga vissa fördelningsnormer.
Beträffande fördelningsnormema, som kommit till uttryck i 52 å i kungörelsen och i anvisningar som bostadsstyrelsen tid efter annan utfärdar rörande tillämpning av kungörelsen, anförde departementschefen bl. a.1
De bostäder som byggs med statligt stöd bör enligt min mening i princip vara tillgängliga för alla medborgare. Den enskildes rätt att väl- ja bosättningsort, näringslivets utveckling och rörligheten på arbetsmarknaden är intressen som bör gälla framför lokala intressen. Det krav på bosättning och kyrkobokföring som f.n. ställs i vissa kommuner bör således inte godtas vid tillämpning av lånevillkoret om kom- munal bostadsförmedling. — — — Enligt min mening måste omfattande lägenhetsreservatio- ner (för särskilda yrkesgrupper) anses stå i strid med de anvisningsprinciper jag har för- ordat i det föregående. — — — Liksom utred- ningen anser jag att behovet av lägenhetsreser- vationer växlar mellan olika kommuner. Det är därför inte möjligt att med allmän giltighet fastslå den procentandel som bör anses fören- lig med de anvisningsprinciper som skall följa lånevillkoret. Jag är dock benägen att anse 20% vara en väl hög andel för lägenhetsre— servationer. Jag föreslår att det får ankomma på de statliga lånebeviljande myndigheterna att bestämma den tillåtna andelen lägenhets- reservationer i samband med att beslut med- delas om att lånevillkoret om kommunal bo- stadsförmedling skall äga tillämpning inom viss kommun. Det får alltså förutsättas att kommunen och länsbostadsnämnden överläg— ger om behovet av reservationer. Därvid bör länsarbetsnämnden beredas tillfälle att ge sin mening till känna. Länsbostadsnämndens be- slut kan kommunen överklaga hos bostadssty- relsen.
De statliga lånemyndigheterna har även i övrigt att tillse att anvisningsnormer, som är förenliga med allmänna bostadsförsörj— ningssynpunkter, tillämpas av kommunerna. Om en kommun bedriver förmedlingsverk- samhet i strid mot sådana normer uppfyl- ler kommunen inte förutsättningarna för den med långivningen förenade förmed— lingsrätten. Påföljden kan då bli att villkoret om lägenhetsanvisning genom kommunal förmedling inte längre skall gälla för lån inom kommunen.
Genom olika institutionella medel är kom- munernas verksamhet inom bostadsförsörj- ningen nära samordnad med de riks— och regionalintressen som anknyter till samhälls- utvecklingen i stort. Ett exempel på sam— ordningstekniken ger de i det föregående beskrivna reglerna om kommunalt monopol vid bostadsförmedling. Det väsentligaste samordningsmedlet finner man emellertid i systemet med planeringen av bostadsbyg- gandet och fördelningen av statliga medel till verksamheten.
Grundläggande beslut om bostadsbyggan- dets omfattning fattas av statsmakterna i en riksomfattande bostadsbyggnadsplan. Denna grundas dels på en bedömning inom natio- nalbudgetens ram av hur stora resurser, som kan avdelas för bostadssektorn, dels på en bedömning av bostadsbyggnadsbehovet och aktuella planer för bostadsbyggande. Be- dömningen av bostadsbyggnadsbehovet grun- das på särskilda riksomfattande utredningar (t.ex. bostadsbyggnadsutredningen SOU 1965: 32) och på de kommunala bostads- byggnadsprogrammen enligt 3 % Bostadst. Dessa senare program upprättas varje år av ett stort antal kommuner och avser en fem- årsperiod. Kommunerna gör således vad man brukar kalla en rullande bostadsplane- ring.
Det kommunala bostadsbyggnadsprogram- met skall omfatta en bedömning av nödvän- digt och möjligt bostadsbyggande. Därtill skall i programmet anges de olika förutsätt- ningarna för byggandet såsom finansiering, befolkningstillväxt, näringslivsutveckling, be- hovet av förnyelse av bostadsbeståndet, marktillgång, vatten- och avloppsförhållan- den rn. rn. Programmet är sålunda detaljerat och utvisar sammanfattningsvis kommunens målsättning för bostadsförsörjningen. Pro- grammet utarbetas i kommunstyrelsen. Un- der arbetets gång sker samråd med skilda länsorgan främst länsbostadsnämnden, läns- arbetsnämnden, länsarkitekten och överlant- mätaren. Bostadsbyggnadsprogrammet över-
1 Prop. s. 252 ff.
lämnas till länsbostadsnämnden och bostads- styrelsen.
Nuvarande bostadsbyggnadsplan fastställ— des 1969 och omfattar en femårsperiod. För de första två åren avser planen hela riket. För de tre senare åren är planen i huvud- sak begränsad till orter och regioner med klart expansivt näringsliv och långsiktig be- folkningsutveckling. Planen innehåller ett garanterat program och för de första tre åren dessutom en projektreserv. Det garan- terade programmet avser endast bostadsbyg- gande med statliga lån. För de två första åren fastställs även en ram för det bostads- byggande som finansieras utan statliga lån. Projektreserven omfattar för de två första åren bostadsbyggande såväl med som utan statliga län.1
De medel som används för att åstadkom- ma ett bostadsbyggande i enlighet med pla- nen är beslut om statliga bostadslån och be- slut om igångsättningstillstånd för bostads— byggnadsföretag utan statliga län. Den om- fattning i vilken beslut härom får meddelas under ett år fastställs av riksdagen, när det gäller beslut om bostadslån, och av KM:t beträffande igångsättningstillstånd. Omfatt- ningen av lån respektive igångsättningstill- stånd uttrycks i antal lägenheter. Utöver ra- men i lägenheter för beslut om bostadslån fastställs för löpande kalenderår en ram i kronor. Denna medelsram är emellertid se- kundär i förhållande till lägenhetsramen. Den regionala och lokala fördelningen av ramen för det statsbelånade bostadsbyggan- det sker fr. o. m. 1970 i kvadratmeter vå- ningsyta enligt beslut vid 1968 års riksdag.
Ramen för beslut om bostadslån ställs till bostadsstyrelsens förfogande för fördelning. Ramen för beslut om igångsättningstillstånd för företag utan statliga lån ställs till ar— betsmarknadsstyrelsens förfogande. De båda styrelserna gör fördelningarna efter samråd med varandra. Riksdagen har angett vissa grunder för låneramens geografiska fördel— ning. Särskild hänsyn skall tas till bostads- bristen i storstadsområdena och andra tät- orter samt till det bostadsbehov som upp- kommer i samband med näringslivets ex- pansion.
Lokaliseringen av bostadsbyggandet skall ske under hänsynstagande till regionalpoli- tiken (KMzts cirkulär till samtliga statsmyn- digheter 1969: 438). Vid det samråd i för- delningsfrågan som äger rum mellan bo- stadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen har arbetsmarknadsstyrelsen särskilt att be- akta den del av byggnadsbehovet som har samband med näringslivets utveckling och samhällets lokaliseringspolitiska insatser.
Fördelningarna inom länen handhas av länsbostadsnämnden respektive länsarbets- nämnden. Beslutanderätten beträffande den huvudsakliga fördelningen på kommuner ligger fr.o.m. juli 1971 hos länsstyrelsen.2 Kommunblocken utgör f. 11. lokala enheter för fördelningen. Efter fördelningen på kom- munblock föreslår blockets samarbetsnämnd fördelningen på kommuner. Grunden för fördelningen på kommunblock och kommu- ner är sammanfattningsvis den regionala pla- neringen, de kommunala bostadsbyggnads- programmen samt aktuella planer för indu- striell och samhällelig utbyggnad. Vidare be- aktas planer på sanering av undermålig be- byggelse samt möjligheterna till att genom- föra större bostadsbyggnadsprojekt på ett rationellt sätt.
Länsarbetsnämnden samråder vid fördel- ningen av sin ram för byggande utan stat- liga lån med länsbostadsnämnden. Därvid gäller i princip samma riktlinjer som för fördelningen av ramen för beslut om lån.
En mindre del av den fastställda totalra-, men ställs till bostadsstyrelsens förfogande för fördelning först under löpande år. De huvudsakliga omständigheter som beaktas vid fördelningen av denna »reserv» är ny- etableringar och utvidgningar av industri- företag, som inte var kända vid den ordi- narie ramens fördelning. Vidare beaktas be- hovet av att underlätta rekryteringen av ar- betskraft genom att kunna erbjuda bostad i samband med omflyttning. Denna fördel- ning av »reserven» sker således under sär- skilt hänsynstagande till arbetsmarknadssyn- punkter. Den görs centralt av bostadssty-
1 Prop. 1969:1, Bil. 13, SU 50, rskr 141. ” Prop. 1970:103 5. 135.
relsen efter samråd med arbetsmarknadssty— relsen.
Inom den ram för beslut om bostadslån som tilldelats en kommun skall kommunen turordna projekten. Förslaget härom grun- das i allmänhet på det kommunala bostads— byggnadsprogrammet. I detta anges de bo- stadsbyggnadsföretag som efter kommunens bedömning avses att påbörjas under det närmaste eller följande fyra åren. Bedöm- ningen avser bl. a. hustyp, lägenhetstyp, upplåtelseform, kostnader och lokalisering. Genom att till- eller avstyrka ansökningar om statliga lån och genom att i vissa fall ikläda sig ekonomiskt ansvar för lån åt bo- stadsbyggnadsföretag har kommunerna ett betydande inflytande på bostadsbyggandet. Eftersom f. n. cirka 90 % av allt bostads- byggande finansieras med statligt stöd blir dock låneramarna och deras fördelning näs- tan helt bestämmande för i vilken utsträck- ning de kommunala planerna för bostads- produktionen kan realiseras.
För länsarbetsnämndens tillståndsgivning för företag utan statliga lån gäller numera samma riktlinjer för fördelning och utnytt- jande som för låneramarna. Kommunerna ger sålunda turordningsförslag och anger därvid vilka projekt bland en rad namn- givna, som bör rymmas inom ramen.
2.3.3 Rättspraxis
I de kommunalbesvärsmål som förekommit rörande kommunala beslut med anknytning till bostadsförsörjningen har klagandenas ta- lan företrädesvis gått ut på att kommunen åsidosatt den likställdhet mellan kommun- medlemmarna som i princip gäller för kom- muns oreglerade verksamhet. Eftersom Bo- stadst ger kommun en vidsträckt och täm- ligen allmänt formulerad fullmakt att vara verksam på bostadsområdet och ger kom- mun rätt att frångå den allmänna likställig- hetsprincipen, exempelvis genom att utge bostadsbidrag till resurssvaga grupper, är det inte överraskande att bifallna kommunal- besvär tillhör sällsyntheterna.
Besvär över kommunala beslut om kredit-
stöd och bidrag till allmännyttiga bostads- företag har genomgående ogillats. Som kom- petensenligt har sålunda ansetts
befrielse från tomträttsavgäld för sådana flerfamiljshus som uppförts vissa kristidsår samt motsvarande kontantbidrag för flerfa- miljshus som under samma tid uppförts på annan mark, allt i former som inneburit att förmånen kommit hyresgästerna till godo (1950 I 60),
lån till bostadsrättsförening för fastighets- reparation (1953 I 41),
bidrag till bostadsföretag för att täcka visst års driftsunderskott (1953 I 215),
borgen för byggnadskreditiv åt bostads- rättsförening (195 5 I 49),
bildande av bostadsstiftelse i syfte att upp- föra och förvalta bostadshus med tillhöran- de affärslokaler och kollektiva anläggning- ar, marksubvention till stiftelsen m. m. (1957 I 44, 1962 I 57),
bidrag till bostadsstiftelse för uppförande av hyreshus (1958 I 91),
borgen för lån till bostadsrättsförening (1964 I 97),
saneringbidrag till (1965 I 14) samt
ersättning till sekreterare för arbete i sam- band med bildande av bostadsrättsförening (1967 I 55).
Kommun har ansetts oförhindrad att ge varierande bostadsbidrag till egnahems- ägare vid kraftverksbygge (1952 I 99, 1954 I 53),
besluta att kommunal borgen för egna- hemsbyggen inte skulle tecknas vid uppfö- rande av monteringsfärdiga hus (1955 I 40),
bevilja jämkning av köpeskillingar för eg- nahemstomter till följd av olikartade grund- förhållanden inom egnahemsområde (1957 I 165),
vägra särskild jämkning av köpeskilling för köpare av lösvirkeshus, som uppförts av kommunen, ehuru generellt kommunalt stimulansbidrag utgick till egnahemsbygga- re som uppförde sådana hus (1960 I 32) samt
under speciella förhållanden göra löne-
bostadsrättsförening
utbetalning för att häva blockad av vissa egnahemsbyggen i privat regi (1967 K 817).
Den omständigheten att kommunalt be- slut att teckna borgen för banklån till bo- stadsrättshavare endast avsett personer som erhållit bostadsrätt i hus uppförda av HSB och Riksbyggen, har inte ansetts medföra att beslutet varit kompetensöverskridande (1958 I 232). RegR fann, såvitt av hand- lingarna i målet framgick, att beslutet var avsett och ägnat att i allmänhet främja bo- stadsförsörjningen inom kommunen och inte att gynna blott vissa personer eller företag. På liknande skäl har besvär över kommu- nalt beslut att förbehålla för bostadsända- mål avsedd mark åt ett antal namngivna kooperativa bostads- och byggnadsföretag i visst fall ogillats (1963 I 140).
Rättspraxis rörande kommuns befogenhet att förvärva och upplåta mark för sam- hällsbyggandet behandlas företrädesvis på s. 62. Här skall endast erinras om att be- svär utan framgång anförts mot kommunalt beslut om förvärv av mark för överlåtelse till HSB under påstående att kommunen otillbörligen medverkat till skatteförmåner för säljaren genom att ge sken av tvångs- försäljning (1964 I 136) samt att kommun vid tillhandahållande av mark för bostads- ändamål inte ansetts bunden vid schema-' tisk turordning mellan olika tomtspekulanter (1956 I 66, 1959 I 108) och inte heller an- setts skyldig att vid överlåtelse av mark eller bostadsfastighet tillämpa anbudsförfarande (1962 I 18, 1966 I 122, 144, 1970 C 61) eller sälja till högstbjudande (1958 I 25).
Kommun har naturligt nog ansetts oför- hindrad att ge särskilda bostadsförmåner åt kommunens befattningshavare för att under- lätta att anställa och behålla lämpliga inne— havare på befattningarna (1962 I 101, 1966 I 40, 1967 K 770, 1969 C 258). Beträffande särskilda bostadsförmåner åt statliga eller landstingskommunala befattningshavare, se 5. 68.
Bostadslånekungörelsen förutsätter vissa kommunala engagemang även för tillkoms- ten av lokaler för offentlig och enskild när- service åt hushållen. Gränsen för tillåten
kommunal lokalhållning belyses bl. a. av fal- len 1969 K 673 och 920 (se närmare härom s. 67).
De principer beträffande kommunal bo- stadsförmedling som fastlagts av 1967 års riksdag och de garantier som därvid ska- pats för principernas efterföljd i kommu- nerna medför att flertalet av de många av- göranden av regeringsrätten som rör för- medlingsfrågor här saknar närmare intresse (se 1958 I 44, 53; 1959 I 33, 39; 1964 I 79; 1965 I 26, 38; 1966 I 12, 99, 139, 149 och 150). I det enda referatfallet på området fastslås att kommun, som driver bostadsför- medling, har rätt att göra den skillnad mel- lan olika bostadssökande, som kan hänföras till deras större eller mindre behov av bo- stad, samt att den omständigheten att bo- stadssökande saknar svenskt medborgarskap väl kan ha betydelse för behovsprövningen men inte ensamt får utgöra giltig grund att vägra sökande bistånd till bostadsanskaff- ning (1951 ref. 43). Ett senare notisfall visar att kommun under speciella förhållanden kan ha rätt att göra omfattande lägenhets- reservationer för viss kategori av bostadssö- kande. Kommun har sålunda i samband med köp av större delvis bostadsbebyggt markområde, som tillhörde ett för sysselsätt- ningen på orten dominerande industriföre- tag, ansetts oförhindrad att i köpekontraktet förbinda sig att i första hand bereda företa- gets personal och pensionärer bostäder i de hus som fanns på området eller kunde kom- ma att uppföras där (1968 K 735).
Det kan slutligen tilläggas att ett flertal statliga utredningar är sysselsatta med spe- ciella frågor som rör bostadspolitiken i all- mänhet. Bland de i förevarande sammanhang viktigare kan nämnas utredningen rörande det framtida bostadsbyggandets omfattning och inriktning, byggkonkurrensutredningen, saneringsutredningen, butiksetableringsutred- ningen och servicekommittén. Mot bakgrun- den av direktiven för dessa utredningar kan man konstatera att rättstillämpningen hittills endast konfronterats med en ringa del av den kompetensproblematik som inryms i Bostadst.
Vid utgången av år 1965 fanns i landet 212 kommunala företag för detaljdistribu- tion av elkraft. Dessa företag betjänade om- kring 2,2 milj. abonnenter, motsvarande un- gefär 60 procent av samtliga abonnenter. Av företagen drevs ett 30-tal i bolagsform och återstoden inom ramen för den kom- munallagsreglerade organisationen (kommu- nala elverk). Övervägande antalet företag bedrev distribution huvudsakligen i tätorter. Flertalet företag köpte den för distributio— nen erforderliga råkraften utifrån men åt- skilliga företag hade tillgång till egen rå- kraft av vatten- eller värmekraft.
Enligt lagen (1902: 71) innefattande vis- sa bestämmelser om elektriska anläggning- ar, är eldistribution en koncessionsbunden verksamhet. Kommun anses i fall av kon- kurrens med annan sökande ha förtur till områdeskoncession och är enligt uttrycklig bestämmelse inte skyldig att utan synnerliga skäl inom område med stadsplan eller bygg- nadsplan eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag för elektrisk starkströms- ledning. Sistnämnda bestämmelse ger kom- munen en viss vetorätt i koncessionsären- den. Efter framställning av abonnent är kon- cessionshavaren — även kommunal sådan —- skyldig att underkasta sig prisreglering i syf- te att åstadkomma skäliga priser och villkor i övrigt för elleverans.
Vissa frågor om kommunal elförsörjning berördes vid 1948 års kompetensreform. En- ligt äldre rättspraxis fick kommun inte un- derstödja elektrifieringsåtgärder, som endast kom en mindre del av kommunen till godo. Det kvantitativa betraktelsesätt som låg till grund för denna ståndpunkt övergavs ge- nom 1948 års kompetensreform. Kommu- nallagskommittén ansåg att en allmän verk- samhet i syfte att trygga försörjningen med elektrisk energi tillhörde kommuns befogen- het och att kommunen borde vara berätti- gad att lämna elektrifieringsbidrag till en-, skilda. I anslutning härtill framhöll depar- tementschefen (prop. 1948: 140 s. 75) att det tydligen var ett allmänt intresse, att så
många hushåll som möjligt försågs med elektrisk energi. Detta borde anses självfallet för tätorternas del men borde även gälla avlägset liggande gårdar och byar. Om där- för åtgärder för elektrifiering av en dylik gård eller by ingick i en plan för elektri- fiering av t. ex. vissa områden i en kommun, syntes inte den omständigheten att bidragen i varje särskilt fall beviljades till enskilda böra föranleda att de skulle anses otillåtna. Mot detta uttalande gjorde riksdagen inte någon erinran.
Frågor rörande landets elförsörjning har under senare delen av 1960-talet övervägts av två olika utredningar: ellagstiftningsut- redningen, SOU 1966: 39, och eldistribu- tionsutredningen, SOU 1968: 39. Den sist- nämnda utredningen har framlagt förslag till ny ellag m.m. som, i den mån det blir genomfört, kan sägas medföra att elförsörj- ningen i än högre grad än f.n. blir ett i allmänt kommunalrättsligt hänseende neu- tralt område.
RegR har endast vid ett fåtal tillfällen haft att pröva frågor om kommunens befo- genheter på området: kommun har i visst fall ansetts oförhindrad att, i syfte att få insyn och inflytande över eldistributionen i kommunen, köpa aktier i elbolag, ehuru fö- retaget genom dotterbolag även drev trä- industriell rörelse (1967 I 29). —- Vid be- stämmande av kommunal eltaxa har kom- mun ansetts äga lägga till grund en själv- kostnadsberäkning, som innefattat dels av- skrivning å anläggningstillgångar eller mot- svarande avsättning till investeringsfond, be- räknad på återanskaffningskostnaden, dels vad som på närvarande tid ansetts belöpa av kostnaden för framtida pensioner åt an- ställd personal. När det inte framgått att av- gifterna väsentligt överstigit en på sådant sätt beräknad självkostnad har avgifterna ansetts kompetensenliga (1958 ref. 7). - Kommunal stödverksamhet får i princip inte bedrivas medelst avsteg från affärsverks- taxor (1949 I 211, 1950 I 76). Exempel på tillåtet avsteg från eljest tillämpade debite- ringsnormer ges i fallet 1956 I 73.1
1 Se rättsfallssamlingen i bilaga 3.
Fram till år 1967 kunde statligt lån utgå för anläggande, inköp, utvidgning eller mo- dernisering av tvätteri. Enligt låneförfatt- ningen (1961: 153) utgick sådana lån huvud- sakligen till kommun, landstingskommun eller till juridisk person i vilken kommun eller landstingskommun hade ett bestäm- mande inflytande. Lån fick beviljas kom- mun eller landstingskommun under förut- sättning bl. a. att sökanden förband sig att medge alla inom tvätteriets verksamhetsom- råde boende lika rätt att begagna tvätteriet mot avgift, som inte översteg kommunens eller landstingskommunens självkostnad, normal avskrivning inräknad. Annan lånta— gare än kommun eller landstingskommun skulle som säkerhet för lån ställa borgen av vederbörande kommun eller landstingskom- mun. När denna borgensbestämmelse inför- des uttalade departementschefen att anord- nande av fristående kollektiva tvätterier en- ligt hans mening till övervägande del var en kommunal angelägenhet.1 Efter hand som större hänsyn togs till behovet av tvätt- möjligheter vid planeringen av den enskilda bostaden och den maskinella utrustningen i hemmen ökade, avtog intresset för de sär- skilda tvätterilånen. Långivningen avveckla- des vid utgången av år 1967.2 Kvar står möjligheten att genom bostadslån finansiera större gemensamma tvätterianläggningar som anordnas i nya bostadsområden.
Särskilt under efterkrigstiden var det van- ligt att kommunerna genom självständiga insatser eller genom stödåtgärder verkade för tillkomsten eller beståndet av tvätteri- inrättningar såväl på landsbygden som i tätorterna. I rättstillämpningen erkändes ti- digt denna verksamhet som i princip kom- petensenlig (1941 S 474). Endast ett fåtal rättsfall föreligger på området.
I det enda referatfallet (1950 ref. 22) var fråga om kompetensenligheten av ett stads- fullmäktigebeslut att uppföra en större kom- munal tvättinrättning, avsedd för såväl in— lämningstvätt — vari inbegreps våttvätt och kemisk tvätt — som s. k. självtvätt. Klagan- den invände att det inte fanns något behov
av en dylik anläggning för stadens vidkom- mande och att inrättningen skulle komma att fungera som centraltvätteri för en större region. Staden medgav i målet att den pla- nerade anläggningen var något överdimen- sionerad i förhållande till det aktuella beho- vet men framhöll att den väntade befolk- ningsutvecklingen i staden snart nog skulle alstra tvättbehov som motsvarade anlägg- ningens kapacitet. I avbidan härpå skulle tvätt mottas från andra håll än själva sta- den. Huvuddelen skulle komma från lands- tinget. Såväl länsstyrelsen som RegR lämna- de utan särskild motivering besvären utan bifall. - Ytterligare exempel på positiv ut- gång av behovsprövning ger 1964 I 164, där kommunalt beslut om att uppföra tvätteri- byggnad ansågs kompetensenligt, ehuru kla- ganden invände att behovet av allmänna tvättinrättningar i kommunen redan var till- godosett och denna invändning kan ha haft visst stöd därav att kommunens ansökan om statligt lån till anläggningen avslagits. Formen för den kommunala insatsen har här liksom på andra fakultativa verksam- hetsområden varit av underordnad betydel- se. Exempel på tillåtna varian'ter är andels- teckning i ekonomisk förening jämte bor- gen för investeringslån (1941 S 474, 1954 I 92), avskrivningslån till innehavare av tvätterirörelse (1951 I 265), anslag för att bestrida kostnader för frakt av hushålls- tvätt från uppsamlingsplatser i kommunen till enskilt tvätteri i annan kommun (1952 I 265), hyresfri upplåtelse av gammal mejeri- byggnad till andelstvätteri jämte engångs- bidrag till föreningen (1954 I 32), anslag för att täcka driftsunderskott i tvätterirö- relse, som drevs av annan än kommunen (1956 I 12, 1957 I 118) samt driftbidrag till person, som arrenderade kommunal tvät- terianläggning (1964 I 6). De invändningar klagandena utan framgång gjort mot dessa kommunala beslut har närmast gått ut på att enskilda näringsidkare i tvätteribran— schen skulle lida ekonomisk skada av det kommunala ingripandet, att tvätteriverksam- het inte borde subventioneras eller att en-
1 Prop. 1956: 1, bil. 26, s. 39. ” Prop. 1967: 100 s. 260.
dast ett begränsat antal av kommunens med- lemmar kunde väntas dra nytta av den kommunala insatsen.
2.6 Samlingslokaler
Kommunallagskommittén tog ställning till kommuns befogenhet att bevilja stöd för anordnande av samlingslokaler (SOU 1947: 53, s. 84). Förut hade den kommunala kompetensen varit beroende av om omstän- digheterna var sådana, att statslån eller statsbidrag beviljades eller uppenbarligen kunde utgå för ändamålet. Enligt kommit- téns mening borde emellertid kommuns be- fogenhet i fråga om anslag till samlingsloka- ler i princip inte vara beroende av om för- hållandena i det särskilda fallet var sådana, att statslån eller statsbidrag kunde erhållas. Den kommunala befogenheten borde i stål- let vara stödd på kommunallagarnas all- männa kompetensregler och sålunda beting- ad av om anordnandet av den ifrågavarande samlingslokalen kunde anses tillgodose ett allmänt intresse inom kommunen. Depar- tementschefen framhöll i anslutning till det- ta uttalande (prop. 19482140 s. 79), att ifrågavarande anslagsverksamhet borde vara tillåten under förutsättning att den kunde anses tillgodose ett allmänt intresse inom kommunen och skedde på ett objektivt och rättvist sätt. För att dylika förutsättningar skulle kunna anses uppfyllda, borde i det konkreta fallet fordras garantier för att 10- kalen kom att opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor hållas tillgänglig för föreningslivet i orten samt att, om detta lik— väl inte skedde, bidraget skulle återgå till kommunen. Formellt skulle emellertid den kommunala bidragsgivningen inte såsom dit- tills vara beroende av om statsbidrag kun- de erhållas. Om garantier skapats enligt det sagda, borde i allmänhet kunna förutsät— tas att ett legitimt behov av lokalen före- låg. Kommunerna borde vidare kunna an- visa medel även till inredning, löpande un- derhåll och drift av en samlingslokal, om denna enligt vad förut anförts var berät- tigad till kommunalt bidrag, oaktat stats- bidrag för dylika ändamål icke kunde på-
räknas. — Dessa uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.
Enligt kungörelsen den 24 maj 1957 om statslån för ordnande av allmänna samlings- lokaler (1957: 367), kan, för att tillgodo- se behovet av allmänna samlingslokaler, statligt lån beviljas bl.a. kommun för ny- byggnad, ombyggnad eller köp av byggnad. Annan ägare av allmänna samlingslokaler än kommun eller kommunalt företag kan även beviljas saneringslån, dvs. lån för av- hjälpande av sådant ekonomiskt trångmål, som uppenbarligen vållar ägaren svårighe- ter att hålla lokalerna tillgängliga i den om- fattning och för de ändamål, som avses i kungörelsen. Sådant lån får dock utgå en- dast om lokalerna fortfarande kan anses lämpliga som allmänna samlingslokaler. Som förutsättning för statligt saneringslån gäller vidare, att kommunen samtidigt läm- nar stöd åt lokalägaren genom lån eller bi- drag motsvarande lägst 25 % av den del av statslånet som skall vara räntefritt och stående. Kungörelsen innehåller vidare täm- ligen detaljerade bestämmelser om vad som bör förstås med allmänna samlingslokaler, om lånens storlek och om lånevillkoren. Ett allmänt villkor för statligt län är att 10- kalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor upplåts åt envar inom or- ten verksam organisation. Om detta och vissa andra i kungörelsen angivna lånevill- kor åsidosätts, är låntagaren skyldig att ef- ter uppsägning återbetala hela det statliga lånet.
Statslånekungörelsen grundar inte ome- delbart kompetens för kommunen att utge stöd till rättssubjekt som tillhandahåller el- ler avser att tillhandahålla allmän samlings- lokal men den skapar en i det närmaste orubblig presumtion för att kommunala in- satser i vart fall är kompetensenliga i den mån insatserna sker under de förutsättning- arna och på de villkor som gäller för stat- liga lån.
Kommunerna har sedan gammalt på oli- ka sätt varit verksamma för att tillgodose behovet av samlingslokaler. Verksamheten har i stor utsträckning haft formen av stöd åt enskilda rättssubjekt, främst då folkets-
husföreningar, bygdegårdsföreningar och andra liknande sammanslutningar. Vid en undersökning av rättstillämpningen i kom- munala besvärsmål åren 1948—1969 finner man en jämförelsevis hög frekvens av mål där kompetensenligheten av kommunala stödåtgärder på området varit föremål för prövning. I den alldeles övervägande delen av dessa mål har dock anmärkningar mot de kommunala stödåtgärderna ogillats.
Sammanfattningsvis ger rättstillämpning- en, i enlighet med uttalandena vid 1948 års kompetensreform, uttryck för meningen att kommun har en allmän befogenhet att till- godose behovet av samlingslokaler i kom- munen genom självständiga åtgärder eller genom stöd åt särskilda rättssubjekt. Vid stödåtgärder skall så långt som möjligt ga- rantier föreligga för att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor hålles tillgängliga för föreningslivet i or- ten eller eljest för tillställningar av allmän betydelse. Vid penningbidrag har i en del fall fordrats föreskrift om att bidraget skall återbetalas om nämnda villkor inte blir upp- fyllda. (Se företrädesvis 1966 ref. 49, 1954 1152, 237 och 1955 1179.)
Behovet av lokaler har inte så sällan ifrå- gasatts i målen.
Exempel på positiv utgång av behovspröv- ningen ges i 1948 I 324, 360, 1949 I 178, 1950 I 30, 206, 1952 I 51, 133, 142, 1954 I 152, 1960 I 124, 1961 I 36, 1963 I 175, 1964 I 180, 1965 I 7.
I fallet 1964 I 180 ansågs visserligen stor tillgång på allmänna samlingslokaler före- ligga i kommunen men den kommunala stödåtgärden befanns likväl kompetensenlig med hänsyn till vad som upplysts om be- skaffenheten av dessa lokaler och omstän- digheterna i övrigt.
Exempel på negativ utgång av behovs- prövning ger 1954 I 237, där det inte an- sågs visat att en planerad större dans-, ser- verings- och möteslokal i folkets park skul- le fylla ett behov av samlingslokaler som inte ändå kom att tillgodoses, 1959 I 107, där RegR hänvisade till den mycket stora tillgången till andra samlingslokaler i kom- munen, samt 1960 I 57, där länsstyrelsen i
sitt av RegR ej ändrade utslag hänvisade bl. a. till det sätt på vilket frågan om all- männa samlingslokaler i kommunen nume- ra blivit löst.
Exempel på självständiga kommunala in- satser ger 1950 I 148, där kommunalt be- slut om byggande av medborgarhus, inrym- mande bl. a. bank-, post- och biograflokal ansågs kompetensenligt.
Kommun har ansetts kunna teckna bor- gen för lån till folkparksförening för uppfö- rande av inbyggd dansbana (1970 C 69). RegR anförde i sitt utslag följande: Kom- munallagens bestämmelser hindrar i och för sig icke att en kommun lämnar ekonomiskt stöd till lokaler för fritids- och ungdoms- verksamhet som tillhör annat rättssubjekt än kommunen. En förutsättning måste dock vara att lokalerna kan bedömas komma att stå till förfogande för avsett ändamål och på skäliga villkor. Av handlingarna i målet framgår att folkparken i kommunen står öp- pen för allmänheten och anses utgöra en obestridlig tillgång för kommunens befolk— ning, icke minst dess ungdom. Vid sådant förhållande och då det kan antagas att ifrå- gavarande anläggning kommer att hållas till- gänglig för allmänheten på skäliga Villkor, kan fullmäktige icke anses ha genom kland- rade beslutet överskridit sin befogenhet.
Den omständigheten att lokalerna varit avsedda att helt eller delvis användas som teater-, biograf— eller danslokal har i prin- cip inte hindrat kommunalt stöd.
Exempel på fall med positiv prövning av stödinsatser för kombinerade ändamål ut- gör 1948 I 324, 360, 1950 I 148, 1952 I 142, 1953 I 273, 1955 I 180, 1956 I 117 och 1958 I 244. När dylika åtgärder an- setts kompetensöverskridande kan detta möjligen ha berott på att den kommersiella användningen av lokalerna framstått som alltför dominerande (1951 I 65, 1954 I 237, 1955 I 177, 1958 1121 och1960 I 8).
När byggnad huvudsakligen använts för icke anslagsgillt ändamål har beslut om all- mänt reparationsbidrag upphävts (1951 I 65). När mottagaren av kommunalt stöd delvis drivit icke anslagsgill verksamhet har krävts att stödet varit anpassat till kostna-
derna för den anslagsgilla verksamheten (1955 I 215).
Erforderliga garantier för att lokalerna hållits tillgängliga för allmänheten opartiskt etc. har i visst fall ansetts föreligga redan därigenom att mottagaren haft statliga lån för lokalerna (1967 K 1469). Kravet på opantisk upplåtelse innebär bl.a. att viss sammanslutning inte får ges tillgång till 10- kalerna på speciellt förmånliga villkor (1951 I 220) och att inte heller viss organisation får uteslutas från att begagna lokalerna ( 195 3 I 53).
I anslutning härtill kan nämnas att uni- versitetsstad ansetts kunna lämna betydan- de kontantbidrag till studentkåren i staden för uppförande av kårhus med villkor »att om större olägenhet ej vållades studentkå- ren, den blivande kårlokalen i skälig omfatt- ning och på skäliga villkor skulle upplåtas som kårlokal för annan studentorganisation och som allmän samlingslokal, med skyl- dighet för drätselkammaren att bevaka att de uppställda villkoren iakttages» (1969 C 206). RegR hänvisade här dels till att KM:t i ärende om kommunalt borgensåtagande ansett det ligga inom stadens kompetens att engagera sig till stöd för uppförande av kår- huset och dels till det ovannämnda villko- ret för bidraget. — Om kompetensenligt landstingsbidrag till samma kårhus se 1969 C 205 .
Saneringslån och andra jämförliga åtgär- der har i princip ansetts tillåtna. Vid denna typ av åtgärder får avvägningen mellan en- skild förmån och allmänna intressen sär- skild aktualitet. Rättstillämpningen uppvi- sar en viss restriktivitet ifråga om sanerings- insatser. Exempel på kompetensenliga åt- gärder ger 1957 I 228, 1961 I 82, 1962 I 59, 1963 I 206 och 1970 C 233. Exempel på kompetensöverskridande insatser ges i 1949 I 75, 1958 I 121, 173 och 1968 K 1899. No- tiserna medger inte några säkra slutsatser om vilka omständigheter som varit avgö- rande i här nämnda mål.
Den omständigheten att lokalerna legat i annan kommun har i princip inte utgjort hinder för kommunalt stöd (1950 I 88 och 1954 I 132).
I 2 kap. 32 & skolstadgan (1962: 439) an- ges att kommun är skyldig att för frivillig bildningsverksamhet och liknande fostran- de verksamhet bland ungdom upplåta skol- väsendets mark och byggnader, om det kan ske utan att större olägenhet vållas skolans verksamhet, samt att kommunen har rätt att göra upplåtelse även för annat ända- mål, om det kan ske utan större olägenhet. Bestämmelsen ger kommunen tämligen fria händer men medger inte kommunala re- striktioner som missgynnar viss meningsrikt- ning i fråga om tillgång till lokalerna (1958 E 76—78). Jfr numera. 2 kap. 26 5 1971 års skolstadga (1971: 235).
2.7 Vägar, vägbelysning
Beträffande kommuns befogenhet att ta be- fattning med det enskilda vägväsendet fram- höll kommunallagskommittén (SOU 1947: 5 s. 89 ff.) att särskilt för landskommunernas del blev ett väl utvecklat enskilt vägsystem ett viktigt komplement till de allmänna vä- garna genom att det underlättade avsätt- ningen av för jordbruket erforderliga varor. Fördelarna för lantbruksnäringen i en viss kommun att ha tillgång till goda vägar kom även kommunen såsom sådan till godo. Ett direkt kommunalt intresse syntes vara, att tillfredsställande vägförbindelser fanns från kommunens olika delar till dess skolor. Ett förgrenat vägsystem kunde för övrigt er- bjuda möjligheter till rationalisering av kommunernas skolväsen genom att vissa skolor kunde nedläggas och undervisning- en flyttas till en centralt belägen skola, dit eleverna fördes med Skolskjutsar. Vägväsen- dets betydelse för ett effektivt brandförsvar var uppenbar. Över huvud syntes vägnätets utbyggande och vidmakthållande utgöra en förutsättning för kommunalförvaltningens rationella bedrivande. Om dylika synpunk- ter lades på kommunernas understödjande aV det enskilda vägväsendet, kunde man hädanefter icke anse en kommun sakna rätt att understödja ett visst vägföretag en- bart därför att företaget inte tillgodosåg ett trafikbehov hos tillräckligt stor del av kom- munen. Avgörande för kommunens anslags-
rätt blev i stället om den kommunala åtgär- den, betraktad såsom ett led i en kontinuer- lig kommunal verksamhet, var ägnad att tjäna allmänna intressen, varvid de trafik- mässiga synpunkterna borde tillmätas bety- delse. En väg, som endast användes av ve- derbörande fastighetsägare för trafik till ex- empelvis vissa ägoskiften på fastigheten, till- godosåg inte ett sådant intresse, att kom- munalt anslag borde komma i fråga. Kom- munens utvidgade rätt att främja det en- skilda vägväsendet ansågs medföra, att bi- drag fick beviljas i de flesta fall där stats- bidrag kunde utgå. Det förekom emeller- tid även, att kommun själv byggde och stundom också åtog sig det framtida un- derhållet av vägar, beträffande vilka väg- hållningsskyldigheten enligt vanliga regler ankom på vederbörande vägintressenter. Mot en dylik kommuns egen väghållning borde inte något principiellt hinder kunna uppställas. Det var emellertid uppenbart, att det borde föreligga jämförelsevis starka skäl för att på detta sätt avlyfta väghåll- ningsbördan från dem som enligt lag hade att bära den. Även om dessa formellt allt- jämt var ansvariga för väghållningen, blev de genom det kommunala initiativet i prak- tiken befriade från vidare kostnader. För en kommunal väghållning av sagda slag bor- de enligt kommitténs uppfattning uppställas det krav, att den påkallades av ett särskilt betydande allmänt intresse. -— Departements- chefen och riksdagen anslöt sig i huvudsak till vad kommittén sålunda anfört.
Några rättsfall belyser likställighetsfrågor vid kommunala bidrag till enskilda vägar: Kommun har ansetts oförhindrad att be- gränsa bidragsgivning till att omfatta en- dast statsbidragsgilla vägar (1956 I 115). Kommunalt beslut om bidrag till byggande av statsbidragsberättigade skogsbilvägar in- om kommunen har emellertid upphävts så- som vilande på orättvis grund, när villko- ren för det kommunala bidraget inneburit att storskogsbrukets vägar uteslutits från rätt till bidrag (1966 I 20). Kommunalt be- slut om vägbidrag till »enskilda skogsägare, boende och verksamma inom kommunen» har vid besvär över verkställighet ansetts
omfatta även aktiebolag, som ägde skogs- mark i kommunen (1967 K 418). »Enskild skogsägare» har i motsvarande samman- hang ansetts omfatta juridisk person, ehu- ru fullmäktige i målet förklarat att detta inte varit avsett (1968 K 1630). Kommu- nalt beslut om bidrag till vägsamfällighet, att fördelas endast mellan intressenter som var mantalsskrivna i kommunen, har upp— hävts såsom vilande på orättvis grund (1969 K 41). Kommunalt bidrag till vägförening- ar med viss procent av vägförenings utde- bitering har ansetts tillåtet ehuru utdebi- teringens storlek delvis berott på i vad mån vägbygget finansierats med län (1969 C 45). Kommun har ansetts oförhindrad att över- gångsvis ikläda sig ansvaret för vägar och öppna platser inom område som skulle läg- gas under byggnadsplan (1957 I 212).
Några fall belyser innebörden av kravet på allmänintresse av den kommunala insat- sen: Omfattande ekonomiskt engagemang i brobygge har ansetts kompetensöverskridan- de när anläggningen huvudsakligen skulle betjäna ett visst enskilt industriföretag (1967 K 821). Ett mindre kommunalt bi- drag till enskilt brobygge, vars läge avstyrkts av Vägförvaltningen, har ansetts kompetens- överskridande. Broanläggningen ansågs inte vara av tillräcklig betydelse för de ändamål, som kommunen hade att tillgodose (1957 I 116). Kommun har vidare ansetts över- skrida sin befogenhet genom att besluta att visst bidrag till vägunderhåll skulle utgå för sådana enskilda vägar, som ej på annat sätt erhöll statliga eller kommunala bidrag till underhållet (1970 C 545). Exempel på posi— tiv utgång av prövningen beträffande all- mänintresset ger 1969 C 75: Målet gäll- de reparation av en bro. RegR, som fann åtgärden kompetensenlig, framhöll att bron visserligen inte hade samma betydelse som trafikled som tidigare men att den likväl var ägnad att främja samfärdseln i kommu- nen om den sattes i stånd samt att arbetet var avsett att utföras som kommunalt be- redskapsarbete och kunde vara av viss bety- delse för att motverka arbetslöshet i kom- munen. Ytterligare exempel på fall där all- mänintresset ansetts vara tillgodosett utgör
1958 I 261 (bidrag till vägsamfällighet), 1961 I 69 (bidrag till skogsbilväg), 1961 I 163 (bidrag till enskild väg) och 1962 I 218 (bidrag till enskild fastighetsägare för byggande av bro). Införande av elektrisk ytterbelysning vid allmänneligen befarna vägar i eller vid tät- bebyggda orter har i ett flertal äldre fall förklarats vara en kommunal angelägenhet (1909 ref. 7, 1915 ref. 34, 1948 I 374, 375). Kommun har emellertid förklarats sakna befogenhet att ålägga vissa kommun- medlemmar att delta i driftskostnader för kommunal vägbelysning (1953 ref. 38). - Det kan erinras om att 1960 års vägsak- kunniga föreslagit sådan lagändring att väg- hållare för allmän väg får möjlighet att i sin väghållning införa även vägbelysning (SOU 1968: 17 s. 75 f.). Beträffande kommuns befogenhet att till- handahålla parkeringsplatser m.m., se be- tänkandet »Parkering», SOU 1968: 18 s. 255 ff., och kommunalrättskommitténs be- tänkande i vissa underställningsfrågor, sten- ci1C1970:2 s.106 och 112.
2.8 Folktandvård m. m.
Folktandvården organiseras och handhas av landstingen och landstingsfria kommuner. Statsbidrag utgår för verksamheten (SFS 1961: 278).
Enligt förordningen (1950: 606) om kom- muns bidrag till folktandvården har kom- mun vissa skyldigheter och befogenheter att delta i kostnader för folktandvård. Enligt l & nämnda förordning gäller sålunda att där barn anmälts till regelbundet deltagan- de i folktandvård, som landsting eller stad utanför landsting anordnat med bidrag av statsmedel, åligger det den kommun, inom vilken barnet är kyrkoskrivet, att till lands- tinget eller staden erlägga den årliga be- handlingsavgift, som enligt vad därom är särskilt stadgat skall utgå för barnet. En- ligt 2 5 äger kommun även i annan ord- ning bidra till bestridande av kostnader för folktandvård åt inom kommunen kyrko- skrivna svenska medborgare. Författningen tillkom samtidigt som statsbidrag till kom-
munerna för vissa utgifter för folktand- vård slopades.
I propositionen anförde departements- chefen: Då kommunerna — bortsett från städer
utanför landsting — nu således icke längre avses skola åtnjuta något som helst stats- bidrag för folktandvård, kan tveksamhet upp- stå om kommunernas kompetens att anslå medel till bestridande av kostnader, som sam- manhänga med folktandvården, i varje fall om bidragsgivningen sker efter generella normer. Jag har, såsom nyss refererats, uttalat ett öns- kemål att medel till lindring i de obemedlades tandvårdskostnader även i fortsättningen an- slås av kommunerna. Jämväl i andra hän- seenden kan kommun tänkas bidraga till k05t- nader för folktandvården, t.ex. för skolbar— nens resor till och från poliklinikerna. För att undanröja allt tvivel om kommunernas be— fogenheter i dessa hänseenden torde därför i förordningen böra fastslås, att kommun äger bidraga till bestridande av kostnader för folk- tandvård åt inom kommunen kyrkoskrivna svenska medborgare jämväl på annat sätt än genom att erlägga behandlingsavgifter för barn. Härigenom skulle kommun få rätt att anslå medel till folktandvård efter individuell prövning, utan att bidraget anses som fattig- vård (prop. 1950: 92).
I vissa kommuner förekommer under- skott på tandläkare inom och utom folk- tandvården. För att trygga tillgången på tandvård har sådana kommuner ibland sett sig nödsakade att utge förmåner till tand- läkare för att få folktandvårdstjänster be- satta eller förmå privatpraktiker att etable- ra sig i kommunen.
Rättstillämpningen har ställt sig positiv till olika former av särskilda bostadsförmå- ner åt tandläkare inom folktandvården. Sär-” skild bostadssubvention till sådan tandläkare har ansetts tillåten när platserna vid folk- tandvården inom kommunen inte kunnat besättas utan att bostad med reducerad hy- ra erbjudits befattningshavarna och det va- rit angeläget att folktandvården upprätt- hållits i full utsträckning (1956 I 14) eller när svårigheter förelegat att besätta tjänst inom folktandvården och skoltandvården inte kunnat upprätthållas med mindre tjäns- ten var besatt (1968 K 734).
Såsom kompetensöverskridande har där-
emot ansetts borgen för privatpraktiserande tandläkare (1968 ref. 29). Borgensåtagan- det avsåg ett lån om 50000 kr. för köp av utrustning. Säkerhet skulle ställas ge- nom förlagsinteckning i utrustningen. Kom- munen åberopade i målet dels ovannämn- da förordning om kommunalt bidrag till folktandvården och dels några rättsfall i vilka kommunala bidrag till landstingskom- munala sjukhus blivit godtagna (1942 S 211, 1950 I 205 och 1953 I 156). Kom- munen framhöll att de otillräckliga tand- vårdsmöjligheterna sannolikt bidragit till att vården i många fall kommit för sent och att socialnämnden fått motta ansökningar om bidrag till vårdkostnader som varit onormalt höga på grund av att vården inte skett i tid. Det hade därför under många år förelegat önskemål om att kommunen skul- le medverka till en privat tandklinik på or- ten. Kommunen hävdade att detta var en samhällets vårdfråga som låg inom den kommunala kompetensen. RegR upphävde det kom-munala beslutet under uttalande, att det icke kan anses vara en kommunens angelägenhet att tillgodose tandvårdsbeho- vet i kommunen genom stöd åt privatprak- tiserande tandläkare. Av hänvisningar un- der rättsfallets rubrik framgår att avgöran- det vägletts av ovannämnda prop. 1950: 92 och av rättsfall i vilka beslut om kommuna— la insatser inom området för den landstings- kommunala rättshjälpen blivit upphävda (1939 ref. 58 och 1952 ref. 36).
I anslutning till 1968 års fall kan erinras om att tandläkarutbildningen och folktand- vården är under snabb utbyggnad (prop. 1970: 122).
2.9 F ritidsanläggningar m. m.
Kommunerna har ett omfattande ekono- miskt engagemang i sådana fritidsanlägg- ningar av olika slag som företrädesvis är avsedda för kommunmedlemmarna. Kom- munernas befogenheter i detta hänseende har inte i någon större utsträckning ifrå- gasatts i kommunalbesvärsmål eller eljest. Förekommande besvär har merendels ogil- lats. Exempel härpå ges i fallen 1970 C 85
(uppförande av idrottshall), 1970 C 86 (bor- gensåtagande för förening för utrustning av bowlinghall), 1962 I 219 och 1970 C 70 (borgen och annat ekonomiskt stöd åt förening för anläggande av konstfrusen is- bana) och 1966 I 133 (räntefritt lån till bo- lag som förvaltade golfbana). Att kommuns befogenhet på området inte är obegränsad antyds i fallet 1969 ref. 261 i vilket ett bor- gensåtagande för finansiering av en kombi- nerad flyg- och motorbana ansågs kom- petensenligt med hänsyn till föreliggande omständigheter.
Enligt lagen (1968: 131) om vissa kom- munala befogenheter inom turistväsendet får kommun vidtaga åtgärder för uppfö- rande och drift av turistanläggningar i den mån det är påkallat för att främja turist- väsendet inom kommunen. I besvärsmål an- gående beslut av fullmäktige i Markaryds köping att teckna aktier i ett bolag med ändamål att uppföra och driva en som »barnparadis» betecknad anläggning upp- kom frågan huruvida anläggningen kunde anses utgöra turistanläggning i lagens me- ning (1970 ref. 13). Frågan besvarades ne- kande och RegR undanröjde kommunens beslut med följande motivering.
Den tilltänkta anläggningen »Dennisland» synes närmast vara avsedd att dra till sig re- sande som inte av andra skäl skulle göra up- pehåll i trakten av Markaryd. Det har icke ens påståtts, att den enskilde huvudintressenten är verksam inom turistnäringen. Det ekonomis- ka utbyte som denne kan vänta av anläggningen är uppenbarligen knutet till möjligheterna att göra reklam för en seriefigur eller tidskrift. Anläggningens reklamkaraktär understrykes yt- terligare av en uppgift i fullmäktiges yttrande till LSt att huvuddelen av anläggningskostna- derna är avsedd att inflyta från företag som skall få köpa reklamplatser genom att »upp- föra olika arrangemang på området». Härmed kan sammanställas, att den enskilde huvud- intressenten enligt fullmäktiges klandrade be- slut skall äga tillsätta majoriteten av det till- tänkta bolagets styrelse, däribland ordf. och verkställande direktören.
En anläggning av detta slag kan, även om den skulle kunna förmå turister att stanna i k:nen, icke anses utgöra en turistanläggning av det slag som avses i lagen den 10 maj 1968 om
1 Se rättsfallssamlingen i bilaga 3.
vissa kommunala befogenheter inom turistvä- sendet. Icke heller den betydelse anläggningen skulle kunna få för fritidsverksamheten bland k:nens egna invånare eller annan i målet åbe- ropad grund ger k:nen befogenhet att i den om- fattning här är fråga stödja turistväsendet ovid- kommande enskilda ekonomiska intressen.
Förord
Sammanställningen redovisar från rege- ringsrättens årsbok referat och notiser som belyser kommuns befogenhet att driva eller stödja verksamhet av industriell eller kom- mersiell art.
Utslag hänförliga till sådana områden som den allmänna kommunala markpoliti— ken, de avgiftsbelagda vårdområdena, turist- näringen samt folkparks- och Folkets Hus- verksamheten har i princip utelämnats. Dy- lika avgöranden behandlas under resp. sak- område i betänkandet och i bilaga 2.
Med dessa begränsningar avser samman- ställningen att vara i det närmaste fullstän- dig för årgångarna 1952—1969. Betr. äldre årgångar redovisas ett fåtal fall som på grund av hänvisningar i senare referatfall eller av annan orsak ansetts vara av särskilt intresse.
Fallen har återgetts i sammanfattning som betr. sakframställning och parternas ar- gumentation drivits så långt som möjligt utan att förringa fallens upplysningsvärde. LSt:s och RegR:s utslag har vanligtvis åter- getts utan omskrivning när de inte bestått av korta standardfraser.
Sammanställningen inleds av ett krono- logiskt register med kortfattade upplysning- ar om varje mål och avslutas med kom- mun— och sakregister.
Kronologiskt register
1926 ref. 61
1929 Fi 279
1940 ref. 8
1949 ref. 49
1951 1104
1952 I 62
198
1157
1271
I 272
Järna, Kopparbergs 1. Au- slag f. kommunal utred- ning av fråga om köp av aktier i Skogsindustri,
olagl .......... Ljusnarsberg, Örebro ]. Räntefritt lån t. skogs- industri, alt. aktieköp, Iagl. ......... Tierp, Uppsala 1. Pen- ningbidrag m.m. t. me- tallindustri f. att avvärja utflyttning av rörelsen, olagl .......... Skara. Borgen f. lån t. tjurcentral,olagl. . . . . Ullareds kn, Hallands l. Borgen f. lån t. industri- företag, olagl. Östra Ljungby, Kristian- stads 1. Markgåva och penningbidrag t. industri- företag f. att främja in- flyttning av företaget, olagl .......... Eda, Värmlands ]. Tillfäl- ligt lån t. industriföretag f. lösen av varuväxlar, Iagl. ......... Visby. Eftergift av låne- fordran å konkursmåssigt spinneri, olagl ...... Halmstad. Byggande av fabrik f. uthyrning el. för- säljning t. betongindustri, olagl .......... Algutsboda, Kronobergs 1.
206
207
208
209
210
210
211
211
212
1953 I 107
I 134
I 214
I 257
1954 I 89
1182
I 215
1955 I 122
I 141
1185
1956 I 15
Borgen o. penningbidrag t. metallindustri, olagl. Köping. Kommunalisering av kioskrörelse m.m. i kommunägd busstation, lag!. Knäred, Hallands ]. Aktie- teckning i massaindustri, olagl .......... Säbrå, Västernorrlands 1. Köp av maskiner f. avbe- talningsförsäljning t. viss småföretagare, olagl. Nyed, Värmlands ]. Aktie- teckning i cellulosaindustri, olagl .......... Dals-Ed, Älvsborgs l. Pen- ningbidrag t. industriföre- tag, olagl ........ Lammhult, Kronobergs l. Penningbidrag och ränte- fritt lån t. mejeriförening, olagl .......... Mönsterås, Kalmar 1. Köp av mark f. försäljning t. betydande underpris t. Skogsindustri, olagl. Göteborg. Borgen f. lån t. Svenska Mässan, stiftelse, lag!. ......... Kalmar. Anordnande av färjläge att nyttjas av viss redare, lag!. ...... Uddevalla. Marköverlåtelse t. varvsindustri i sb. m. visst markbyte, lagt. Föllinge, Jämtlands l. Bor-
212
213
214
214
214
214
215
216
1957
1958
1959
173
183
14
1157
I 213
126
152
163
1124
1145
1163
I 137
I 201
gen f. upplinnares lån hos hush.sällskap f. byggande av dikesgrävmaskin, olagl. Norrtälje. Betalningsan- stånd f. industriföretags el-avgifter, lag!. . Kopparberg, Örebro 1. Markförsäljning t. verk- stadsindustri f. uppenbart underpris, lag! ...... Lagunda, Uppsala 1. Till- läggsanslag betr. tidigare beslutat och påbörjat fab- riksbygge f. uthyrning t. industriföretag, tag!. Örnsköldsvik. Överlåtelse av mark t. industriföretag f. pris väsentligen under- stigande markens verkliga värde, olagl ....... Vessigebro, Hallands ]. Köp av fastighet f. om- byggnad och upplåtelse t. konfektionsindustri m. m., olagl .......... Björna, Västernorrlands 1. Borgen f. lån t. betongin- dustri, olagl ....... Järnskog, Värmlands ]. Uppförande av ny vatten- kvarn i sekelgammal kom— munal kvamanläggning, som var belastad med vis— sa servitut, lag!. . Grästorp, Skaraborgs ]. Köp av fabriksbyggn m. maskiner f. uthyrning t. konfektionsindustri, olagl. Fräjered, Skaraborgs l. Borgen f. checkräknings- kredit t. sågverksföretag, olagl .......... Bäckefors, Älvsborgs ]. Anslag f. utbyggnad av avloppsdike från snickeri- fabrik, olagl ....... Lammhult, Kronobergs ]. Borgen f. lån t. enskild person f. startande av verkstadsrörelse, olagl.. . Junsele, Västernorrlands 1. Köp av skogsfast. såsom arbetsprojekt f. komman- de arbetslöshetstider, olagl. Mörrum, Blekinge 1. Län
216
217
217
217
218
218
218
219
219
220
220
221
221
I 203
1960 ref. 15
1104
I 146
1186
I 187
1961 I 49
180
181
I 185
1186
1962 ref. 1
I]
140
148
t. enskild person f. star- tande av kioskrörelse, olagl .......... Åmål. Borgen f. lån t. såg- verksbolag, lag!.
Orsa, Kopparbergs !. Bor- gen f. lån t. Skogsindustri, olagl .......... Östra Ljungby, Kristian- stads ]. Anslag t. uppfö- rande av transformator- station vid lådfabrik, olagl (Enskild eldistribution i knen,) Kumla, Örebro 1. Köp av fabriksfast. f. uthyrning, lag!. ......... Mörbylånga, Kalmar 1. Borgen åt redare f. köp av färja, lag! ........ Landskrona. Bidrag t. re- deriföretag, motsvarande debiterade hamnavgifter med visst avdrag, olagl. . Högvad, Älvsborgs ]. Bor- gen f. lån t. sågverksföre- tag f. uppförande av indu- stribyggn, olagl ..... By, Kopparbergs ]. Köp av bruksfastigheter, lag/. Bäckefors, Älvsborgs 1. Län el. borgen t. träindu- stri, olagl ........ Osby, Kristianstads ]. Ve- derlagsfritt kommunalt arbete på industriföretags tomt, olagl. ...... Vännäs, Västerbottens ]. Borgen f. lån t. bryggeri- resp. måleriföretag, olagl. Ljusnarsberg, Örebro ]. Borgen t. ensk. person f. dennes övertagande av in- dustrier i knen, olagl. . . Frösö, Jämtlands 1. Upp- låtelse av mark t. kraftbo- lag mot rätt att ta kraft t. gatubelysning, lag!. . . . Vessigebro, Hallands ]. Uppförande av industri- byggn., väsentligen avsedd att upplåtas t. en enskild företagare, olagl. . . . . Södra Kinda, Östergöt- lands 1. Utbetalning av ti-
221
221
222
223
224
224
224
225
225
226
226
227
227
228
228
1114
1121
I 203
I 225
I 245
1963 I 21
128 178
I84
1100
1135
I 193
1199
I 203
digare beslutat bidrag t. industriföretag, lag!. Fors, Jämtlands 1. Åtgär- der f. att tillgodose lokal- behov f. hantverk och småindustri samt 5. k. skyddad verksamhet,
lag!. ......... Ramsele, Västernorrlands ]. Köp av skogsfastigheter, olagl .......... Burträsk, Västerbottens ]. Lån t. ensk. person att användas i sågverksrörel- se, lagl ......... Stensele, Västerbottens 1. Län och borgen t. två ensk. personer f. startande av bilverkstad, olagl. (Sb m. 1963 I 203 och 1965 I 70.) Kumla, Örebro 1. Uppfö- rande av industribyggn. f. visst företag, olagl. . . .
Ekshärad, Värmlands ]. Lån t. handelsbolag f . upp- förande av bilverkstad, olagl .......... Inhibition. Se 1963 I 78 . Jokkmokk, Norrbottens 1. Val av placeringsort f. kommunal spånskivefab- rik, lag!. ....... Kramfors. Uppförande av lokaler f. arbetsmarknads- betingad vuxenutbildning, lagl. ......... Hallstahammar, Västman- lands l. Borgen f. lån t. ensk. företagare, olagl. Borgholm. Borgen t. reda- re f. anskaffande av färja, lag!. Ängelholm. Bolagsbildn. f. byggande och förvaltning av industri- och hantverks- fastigheter och därmed förenlig verksamhet,
olagl ..........
Öregrund. Köp av indu- strifast. f. att underlätta företagets anskaffning av nya lokaler, olagl. Stensele, Västerbottens ]. Uppförande av bilverk-
229
230
230
231
232
232
232 233
233
233
233
234
235
235
I 208
I 214
I 226
1964 I 12
115
122
125
130
186
1133
1151
1965 ref. 17
stads- och serviceanlägg- ning för uthyrning, olagl. (Sb m. 1962 I 225 och 1965 I 70) ......... Lammhult, Kronobergs ]. Borgen f. lån t. ensk. mö- belfabrikant jämte bl. a. avtal om inbyggd verk- stadsskola, olagl. . . . . Solberga, Jönköpings ]. Köp av mark som tillhör- de verkstadsföretag, lag!. Hede, Jämtlands 1. Borgen f. lån t. verkstadsägare f. att möjliggöra fortsatt
drift av rörelse, olagl. . .
Östra Orust, Göteborgs & Bohus 1. Köp av mark f. upplåtelse t. båtbyggare, lag!. Orsa, Kopparbergs ]. Köp av fabriksfast. f. uthyrning t. statlig myndighet f. om- skolningsverksamhet, lag!. Locknevi, Kalmar 1. Köp av skogsfast. f. utbildnings- ändamål och beredskaps- arbeten, olagl ...... Bollebygd, Älvsborgs 1. Uppförande av fabrikslo- kaler f. försäljning t. själv- kostnadspris, olagl. . . . Tyresö, Stockholms ]. Köp av fastighet f. betydande överpris f. anordnande av brandstation m. m., olagl. Uddevalla. Förskottslikvid och kapitaltillskott t. kom- munägt grus AB, lag!. . . Broby, Kristianstads ]. Till- läggsanslag vid uppföran- de av fabriksbyggn. f. ut- hyrning el. överlåtelse t. industriföretag, olagl. . . Kristinehamn. Köp av fab- riksfast. f. upprustning och nybyggn. samt uthyr- ning t. säljaren, lagl.. . . Södertälje. Bildande av kommunal stiftelse m. hu- vudsakligt ändamål att driva vinstgivande kiosk- handel och därigenom ge
235
236
237
237
237
238
238
239
239
240
240
240
1965 ref. 43
152
170
178
189
1122
1144
I 148
1966 ref. 7
plenimål
115
116
sysselsättning åt partiellt arbetsföra, olagl. . . . . Borlänge. Inrättande av kommunal körskola, lagl. (Jfr 1968 K 1770) . . . . Häverö, Stockholms l. Fastighetsalfärer m. verk- stadsbolag på villkor som påstods vara särskilt för- delaktiga f. bolaget, lag!. Stensele, Västerbottens ]. Bildande av AB vars verk- samhet skulle ha t. före- mål att uppföra, köpa, sälja och förvalta fastighe- ter f. beredande av lokaler f. hantverk och småindu- stri samt därmed fören]. verksamhet, lag!. (Sb m. 19621225 och 1963 I 203) Jörn, Västerbottens ]. Upp- förande av industribyggn. ss statskom. beredskaps- arbete f. uthyrning t. trä- industri, lag!. Rydaholm, Jönköpings ]. Försäljning t. underpris av fabriksbyggn. som upp- förts av knen, lag!. . . . Ramsele, Västernorrlands ]. Köp av jordbruks- och skogsfast. på ex. auktion, olagl .......... Linköping. Fastighetsaf- fårer m. industriföretag på villkor som var särskilt förmånliga f. företaget, olagl .......... Nora. Medelsanslag t. kommunal stiftelse m. uppgift bl. a. att tillhanda- hålla lokaler ät industri och hantverk, olagl. Ängelholm. Verksamhet gm kommunalt bolag f. att tillgodose hantverkets och småindustrins behov av arbetslokaler, lag!. . . Västra Kinda, Östergöt- lands l. Byggnadskreditiv åt kommunal industristif— telse f. uppförande av mö— belfabrik, olagl. . Västra Kinda, Östergöt- lands l. Såsom utbildnings-
241
242
243
243
244
244
245
245
246
247
248
118
125
137
157
I 101
I 102
1115
1129
1171
1967 ref. 35
bidrag betecknat penning- bidrag per årsarbetare t. sågverksföretag, olagl.. . Västra Kinda. Tillfälligt lån t. kommunal industri- stiftelse f. ändringsarbete å fastighet, uthyrd t. ensk. företag, lag! ....... Alfta, Gävleborgs ]. Köp av fabriksfast. f. uthyrning t. säljaren och i sb därmed bidrag och borgensåta- ganden t. denne, olagl.. . Burträsk, Västerbottens l. Uppförande av maskin- hall f. uthyrning t. hus- vagnsfabrikant, vars kom- munägda lokaler måste rivas pga. vägomläggning, olagl .......... Knivsta, Stockholms ]. Markförsåljning t. ensk. företag f. påstått under- pris, lagl. ....... Vadstena. Naturabidrag t. ensk. person f. an- ordnande av fritids- och jordbruksutställning, lag!. Borlänge. Uppförande av fabriksbyggn. f. uthyrning t. textilföretag, olagl. (Jfr 1967 K 1155) Folkunga, Östergötlands ]. Borgen f. lån rn. m. t. stif- telse f. uppförande av verkstad. Stiftelsen hade t. föremål för sin verk- samhet att tillhandahålla hyreslokaler åt hantver- ket och småindustrin i knen. — Inhibition Grästorp, Skaraborgs ]. Uppförande av industri- byggn. f. uthyrning. t. kon- fektionsföretag, som hyrde otillräckliga lokaler av knen, jämte avtal om in- byggd yrkesskola, olagl. (Jfr 1967 K 1200) . . . . Storvik, Gävleborgs ]. Penningbidrag t. bostads- stiftelse f. uppförande av affärshus, olagl. Svärdsjö, Kopparbergs !. Försäljning av bebyggd
249
249
250
251
251
251
251
252
industrifastighet t. kom- munal industristiftelse, olagl .......... Burträsk, Västerbottens 1. Medelsanslag t. knstyrel— sen för ospecificerade åt- gärder i syfte att främja kvinnlig sysselsättning i knen, lag!. Torsås, Kalmar 1. Köp av aktier i industriföretag som bl. a. ombesörjde el- distribution i knen, lag!. Motala. Lån t. kommunal industristiftelse f. uppfö- rande av fabrik f. uthyr- ning t. ett företag, olagl. Ängelholm. Försäljning t. företag av byggnadsklar industrimark t. pris som var förmånligt med hän- syn t. stadens kostnader för marken, lag!. . Södra Sotenäs, Göteborgs & Bohus ]. Anläggning av bro, som inte inom rimlig tid kunde väntas betjäna annan trafik än den som alstrades av en ensk. fab- riksanläggning i knen, olagl .......... Rydaholm, Jönköpings l. Eftergift av säkerhet f. lån t. träindustri, olagl. . . . K 1109 Mörarp, Malmöhus ]. Ar- rendeupplåtelse t. under- pris i sb m. markköp, lag!. K 1155 Borlänge. Utvidgning av
ref. 37
129
K 767
K 769
K 821
K 822
kommunägd fabriksbyggn.
som var uthyrd t. konfek- tionsföretag, inhibition. (Jfr 1966 I 102) . . K 1200 Grästorp, Skaraborgs l. Anslag t. betalning av be- ställda byggnadsritningar f. icke kompetensenligt kommunalt fabriksbygge, lag!. (Jfr 1966 I 129) . . K 1471 Dorotea, Västerbottens l. Lån t. kommunalt indu- stribyggnadsbolag, vars verksamhet enl. stadgarna ej var begränsad till kom- munala angelägenheter, olagl. (Jfr 1969 K 836) . .
253
254
254
255
256
256
257
257
258
258
259
1968
K 1474 Örebro. Uppförande av fabriksbyggn. f. uthyrning t. ett industriföretag, olagl. K 1476 Västra Kinda, Östergöt- lands l. Anläggn. av vägar, stickspår samt va-ledningar (statskom. beredskapsar- bete) åt etablerande träin- dustri, som fått statligt lo- kaliseringslån, lag!. . . . K 1477 Västra Kinda, Östergöt- lands l. Gottgörelse t. kom- munal industristiftelse f. hyresbortfall som upp- kommit gm att ett ensk. företag befriats från att er- lägga hyra f . industrilokal, olagl .......... Vadstena. Vederlagsfri överlåtelse av tomt t. tryckeriföretag, olagl. . . Alfta, Gävleborgs ]. An- slutning t. kooperativ skogsägareförening m. därav följande medlem- skap i föreningen, !agl.. . Uddevalla. Försäljning av plantskoleväxter från stadsträdgård, lag!. . . . Haparanda. Aktieteckning i fryseriföretag, lag!. Linköping. Köp av samtl. aktier i bolag m. m. f. ge- nomförande av byggnads- plan och i sb därmed pen- ningbidrag t. företag f. omställning av arbetskraft, lag!. Högsjö, Västernorrlands 1. Län t. ensk. person f. för- värv. av andel i taxirörelse, olagl .......... Junsele, Västernorrlands l. Hyresersättning t. hus- vagnsfabrikant, ej inhibi— tion .......... Ljusdal, Gävleborgs ]. Aktieteckning i träindustri f. att trygga fortsatt drift, lag!. Borås. Uppförande av ho- tell m. m., lag! ...... Kramfors, Våstemorrlands l. Uppförande av hotell (kommunalt beredskaps- ref. 18 ref. 77 Köl K63 K 101 K 283 K 393 K 497 K 726 K 728
259
260
261
262
263
263
263
264
264
264
265
265
1 969
arbete), lag! ....... Götene, Skaraborgs ]. Ak- tieteckning i utställnings- och försäljningsföretag (West Expo AB), olagl. . K 1198 Avesta. Lån t. kommunal stiftelse, som drev kioskrö- relse i syfte bl. a. att bere- da sysselsättning åt par- tiellt arbetsföra, olagl. . . K 1300 Burträsk, Västerbottens ]. Bildande av kommunalt bolag m. föremål f. verk- samheten bl. a. att uppföra och uthyra lokaler f. hant- verk och småindustri inom knen, lag! ........ K 1523 Häverö, Stockholms l. Uppförande av industri- byggn. f. uthyrning t. tex- tilföretag, olagl. . K 1587 Korpilombolo, Norrbottens ]. Borgen f. lån t. åkare, lag!. K 1770 Hälsingborg. Anordnande av kommunal körskola, lag!. (Jfr 1965 ref. 43) . . K 1822 Öckerö, Göteborgs & Bo- hus 1. Köp av fastighet f. anordnande av skola och i sb därmed ersättning f. förlorad hyresrätt t. ett av säljaren ägt AB, lag!. . . K 1897 Junsele, Västernorrlands ]. Köp av skogsfast. i syfte bl. a. öka möjligheterna f. skogligt beredskapsarbete, olagl .......... Gislaved, Jönköpings ]. Borgen f. lån t. motorföre- ning f. anläggande av komb. flyg- och motor- bana, lagl ........ Ytterlännäs, Västernorr- lands l. Anslag t. fåravels- förening f. inköp av bl. a. fårstängsel, lag!. Hammerdal, Jämtlands ]. Uppförande av affärshus inrymmande bl. a. bo- stadslägenheter och loka- ler f. post, olagl. Fjällsjä, Västernorrlands l. Lån m.m. t. nedläggnings- hotat verkstadsföretag, K 831 ref. 26 ref. 35 K 673 K 677
266
267
268
269
270
270
271
271
272
272
273
1970 C 108
lag!. Burträsk, Västerbottens ]. Investeringsstöd t. träin- dustri gm bidrag och lån enl. av knen fastställda grunder f. industristöd, olagl .......... Dorotea, Västerbottens ]. Lån t. det i 1967 K 1471 nämnda kommunala bo- laget, olagl. ...... Övertorneå, Norrbottens l. Temporärt köp av ned- läggningshotad träindustri i vilken knen hade ett be- tydande ekonomiskt en- gagemang, lag!. . . . . Himledalen, Hallands l. Tecknande av industribevis i kooperativ skogsindustri, olagl .......... K 1018 Hjortsed, Kalmar 1. Bi- drag t. industriföretag f. anordn. av fyrbelysning i farled t. enskild lastage- plats, olagl. Kopparbergs läns lands- ting. Lån t. ek. förening (Dala Marknad) f. bl.a. uppförande av utställ-
ningsbyggn., lagt.. . . . Traryd, Kronobergs ]. Borgen f. industriföretag, olagl .......... Nora. Borgen f. byggnads- kreditiv åt industriföretag f. uppf. av flerfamiljshus, lag!. Nora. Särskild ersättn. i samband rn. fastighetsköp, lag!. Rätan, Jämtlands ]. An- skaffande av skissritning- gar t. varuhall, olagl.. . Ockelbo, Gävleborgs ]. Tecknande av industribe- vis i skogsindustri, olagl. Korpilombolo, Norrbottens ]. Borgen f. industriföre- tag, olagl ........ Flen, Södermanlands ]. Överpris vid fastighets- köp, olagl ........ Nynäshamn. Markupplå- telse t. kom. stiftelse, som
K 806
K 836
K 837
K 963
C113
C 130
Cl3l
C 132
C 189
C 231
C 236
C 239
274
274
275
276
277
277
277
278
278
278
279
279
279
C 240
C 257
C 260
C311
C 383
drev kioskrörelse f. syssel- sättn. av partiellt arbets- föra, olagl ....... 280 Kalmar. Utnyttjande av teckningsrått v. nyemission av aktier i verkstadsin- dustri, olagl ....... 280 Burträsk, Västerbottens l. Försäljn. t. kom. bolag av bebyggd industrifast., som var upplåten t. visst industriföretag, olagl.. . 281 Gustav Adolf, Värmlands ]. Borgen f. livsmedelshand- lare f. uppförande av affärshus, olagl. . . . . 282 Lessebo, Kronobergs 1. Fråga om inhibition i mål ang. industristöd. . . . 282 Burträsk, Västerbottens ]. Omsättning av fordran å industriföretag f. att av- värja nedläggningshot och skydda knens fordran, lag!. ......... 283
Rättsfall
1926 ref. 61 Kommunalfullmäktiges beslut om anslag för utredning angående ett indust- riellt bolags ställning i syfte att kommunen skulle jämte andra kommuner förvärva ak- tiemajoriteten i bolaget har upphävts, då in- köp av dylika aktier icke skulle varit att an- se såsom en kommunal angelägenhet
Fm i Järna kn behandlade vid sammanträde 25/ 10 1925 förslag till utgifts- och inkomst- stat för år 1926. I staten hade bl. a. upp— tagits en utgiftspost å 5000 kr. till »om- kostnader för undersökning av Trävaruaktie— bolaget Dalarnes ställning och utredning i och för frågan om förvärv för knens räk— ning av aktier i samma bolag». Förslaget blev i denna del godkänt. Över beslutet an- fördes besvär.
Under sommaren 1925 ryktades, att Da- larnebolaget, vilket hade sin verksamhet in- om övre Dalarna, skulle sammanslås med någon av de stora trävarubolag, som drev rörelse med intresseriktning till ostkusten. Då en sådan fusion ansetts verka hämman- de på avsättningen av skogsprodukter från övre Dalarna och även innebära fara för nedläggande av en del av de industriella anläggningar, som Dalarnebolaget drev med export över västkusten, hade kommunal- nämnderna från övre Dalarnas kner igång- satt en utredning om bolagets ställning och ingått i de särskilda knerna med fram- ställning, att dessa skulle köpa aktiemajo— riteten i bolaget. Fm i Järna kn hade 19/ 7
1925 beslutat bevilja förslagsanslag av 5 000 kr. att av kommunalnämnden dispone- ras för utredning av frågan om knens ställning till Dalarnebolagets uppgående i annat bolag. Detta beslut hade vunnit laga kraft. Vidare hade fm 15/8 1925 beslutat att för knens räkning under vissa villkor inköpa 856 aktier i bolaget för samman— lagt 795100 kr. Däröver anförda besvär var beroende på LSt:s prövning.
Klg androg, att undersökningen av bola- gets ställning och utredning av frågan om förvärv av aktier i bolaget inte avsåg nå- got kommunalt ändamål. Fm hade, samti- digt som 1925 års stat blivit godkänd, be- stämt sig för att frånträda beslutet om köp av aktier i bolaget. Med hänsyn härtill och då kommunalnämnden inte kunde utan fm:s medgivande ikläda knen betalningsskyldig- het för utredningskostnaden, syntes ansla- gets beviljande ännu mera obefogat. Klg yrkade att anslagsbeslutet måtte upphävas.
I förklaring anförde fm att beviljade an- slaget endast avsåg betalning av knens skuld för utredning, som skett för att utröna vad som från knens sida kunde göras för att motverka en förestående nedläggning av en industriell rörelse, varav stora delar av sock- nen var beroende.
Sedan LSt upphävt fm:s beslut om köp av aktier såsom kompetensöverskridande, anförde klg ytterligare: Då själva köpet av aktier således inte var en kommunal an- gelägenhet, kunde tydligen inte heller be-
slutet att bestrida kostnader för förbere- dande åtgärder för aktieköpet avse en sådan angelägenhet. Av Järna kns medel hade ut- givits ca 10 000 kr. till kostnader för ifrå- gavarande utredning. Då inte någon av de personer, till vilka detta beloppet utbetalats, fått fm:s bemyndigande att verkställa de uppdrag, varför de erhållit betalning, samt därtill kom, att utredningen varit slutförd redan då fm beviljat nu klandrade anslaget, var fm:s beslut uppenbarligen olajgligt. Härjämte var det givetvis oriktigt, att Järna kn ensam skulle bestrida kostnaderna, ehuru enligt den uppgjorda planen ytterligare 13 kommuner skulle delta i inköpet av aktier- naibolaget.
LSt: Ej bifall till besvären. I RegR anförde fm: Det var viktigt för Järna kn att bolagets rörelse fortfor, utan att en väsentlig omläggning i inskränkau— de riktning ägde rum. 500 arbetare var sysselsatta vid bolagets verk inom knen och minst 1800 personer av knens invånare fick helt och hållet sitt uppehälle genom bo- lagets industriella drift. Det syntes vara ett kommunalt intresse av synnerlig betydelse, att knen i tid vidtog åtgärder för att för- hindra att bolaget, exempelvis genom över- flyttning av aktiemajoriteten, omlade sin verksamhet på sådant sätt, att en avsevärd del av knens medlemmar förlorade sin av bolagets verksamhet beroende utkomst och knens skatteförmåga avsevärt nedgick. Ge- nom det ingripande som nu skett, hade man även lyckats åtminstone förhindra di- rekt försäljning av bolagets tillgångar till de stora skogsbolagen, och det kunde med skäl ifrågasättas, om inte detta varit värt många gånger den uppoffring som Järna kn'enligt fm:s beslut underkastats. Sedan knens revisorer av 1925 års räkenskaper och förvaltning anmält, att för ifrågava- rande ändamål utbetalats ca 10 000 kr, samt hemställt, att fm måtte godkänna de av kommunalnämnden gjorda utbetalningarna och anmoda nämnden att vidtaga nödiga åtgärder för att på godvillig väg utfå bi- drag av andra kner till dessa kostnader, hade revisorernas hemställan också blivit av fm enhälligt bifallen.
RegR: Det ändamål, vartill ifrågavarande anslag beviljats, eller verkställande av ut- redning angående Trävaruaktiebolaget Da- larnes ställning i syfte att Järna kn skulle jämte andra kner förvärva aktiemajoriteten i bolaget, kan så mycket mindre hänföras till knens gemensamma ordnings- och hus- hållningsangelägenheter, som förvärvandet av aktier i bolaget icke skulle vara att anse som en dylik angelägenhet.
Vid sådant förhållande hava kfm genom anslagets beviljande överskridit sin befogen- het. På grund härav prövar RegR lagligt att med ändring av KB:s resolution upphäva fm:s klandrade beslut.
1929 Fi 279
Ljusnarsbergs kn hemställde hos KM:t om tillstånd att få uppta ett 20-årigt amorte- ringslån å 100000 kr., att användas an- tingen till tecknande på vissa villkor av preferensaktier i ett tillämnat AB för in- dustriell verksamhet i knen eller för att så- som lån, räntefritt under 5 år, utlämnas till nämnda bolag. Ansökningen remitterades till RegR för yttrande.
RegR:s flesta ledamöter (4) ansåg, att med hänsyn till i ärendet upplysta sär- skilda omständigheter laga hinder ej mött för meddelande av tillstånd för knen att för ifrågavarande ändamål uppta ett lån av angiven storlek. — En skiljaktig ledamot: Den omständigheten, att ifrågavarande före- tag, vars drivande uppenbarligen icke i och för sig kan anses såsom en knens gemen- samma hushållningsangelägenhet, beräknas i viss mån minska inom knen rådande ar- betslöshet ävensom tillföra knen ökade skat- ter, kan enligt min mening icke medföra, att företagets drivande må anses som en dy- lik angelägenhet. På grund härav och då vad sålunda anförts äger motsvarande till- lämpning i fråga om beviljande av lån från knens sida för ifrågavarande ändamål, hem- ställer jag, att Kungl. Maj:t måtte finna ansökningen icke kunna bifallas.
Ansökningen blev sedermera återkallad.
1940 ref. 8 Kommun har beslutat anslå me- del till enskilt företag i ändamål att företaget icke skulle verkställa ifrågasatt överflyttning av sin verksamhet till annan ort. Fråga om lagligheten av detta beslut
Ett AB drev i Tierps köping sedan om— kring 45 år industriell verksamhet i en fa— briksanläggning och en gjuterianläggning. Bolaget ägde dessutom en obebyggd fastig- het i köpingen. Fabriksanläggningen härja- des av eld i maj 1939. Enligt uppgift inne- fattade gällande stadsplanebestämmelser hin— der för bolaget att återuppföra anläggning på den gamla platsen. Efter branden över— vägde bolaget att flytta rörelsen till Mehe- deby.1 Alternativt planerades att förlägga bolagets hela verksamhet till bolagets obe- byggda tomt i köpingen. Bolaget synes — sägs det i referatet — ha utgått från att det skulle ställa sig förmånligare för bolaget med en flyttning till Mehedeby. Uppföran- de av nya fabriksbyggnader i köpingen skul- le sålunda till följd av dåliga grundförhål- landen där dra större kostnad än motsva- rande arbeten i Mehedeby. Sistnämnda ort tillhörde dessutom en för bolaget förmånli— gare ortsgrupp än Tierp, varför arbetslöner- na i Mehedeby skulle bli lägre.
Från köpingens sida visades intresse för att bolagets verksamhet, vari sysselsattes omkring 100 i Tierp eller dess närhet bo- satta arbetare, fortfarande skulle bli kvar på platsen. Förhandlingar upptogs mellan bolaget och representanter för köpingen i syfte att köpingen gentemot bolaget skulle ikläda sig vissa förpliktelser av ekonomisk art för den händelse verksamheten inte flyt- tades. Bolagets krav i detta hänseende fixe- rades slutligen i en till fm:s ordförande avlåten skrivelse. Däri förband sig bolaget att omedelbart utbygga den obebyggda tom- ten för hela sitt industriella behov mot att köpingen dels verkställde vissa dränerings- anbeten och spåranläggningar m.m. och dels till bolaget betalade 28 000 kr. i när- mare angivna annuiteter.
Fm beslöt — jämte det fm förklarade sig inte godkänna de i bolagets skrivelse uppställda villkoren — att, under förut—
sättning att bolaget utbyggde hela sin in- industri på den obebyggda tomten, dels ut- föra vissa närmare angivna dränerings- och gatuarbeten m.m. och dels anslå 18 000 kr. till bolaget som ersättning för med flyttning av industrin från övriga lokaler förenade extra kostnader, att utgå i lika annuiteter årligen under 5 år från och med 1940 samt utan ränta. Medel därtill skulle upptas i stat och gäldas av elverkets överskott.
Över beslutet såvitt avsåg anslag å 18 000 kr. anfördes besvär, varvid klg anförde: Bolaget hade som skäl för sitt krav på förmåner från köpingens sida åberopat bl. a. att det skulle ställa sig avsevärt mera kost- samt för bolaget att förlägga den nya an— läggningen till den obebyggda tomten än till Mehedeby främst på grund av dåliga grundförhållanden på tomten. Sedan arbe- tena där börjat, hade det emellertid visat sig att några grundförbättrande anordningar inte behövdes. Bolaget hade således lämnat oriktiga upplysningar, och då fm:s beslut grundats på dessa upplysningar förelåg skäl för beslutets hävande. Därtill kom, att fm genom beslutet överskridit sin befogenhet.
Fm anförde: Det hade under utredningen framgått, att en del av bolagets äldre arbe- tare inte ville flytta från köpingen och föl- ja med företaget till annan ort. I händelse av förflyttning av fabrikerna hade därför kunnat befaras, att dessa arbetare blivit utan arbeten och i en framtid nödgats söka hjälp av köpingen. Detta hade utgjort ett vägande skäl för köpingen att göra mesta möjliga för att få behålla bolagets industri i Tierp. — Fm:s ordförande anförde för egen del att fm:s beslut tillkommit för att få behålla en industri, som med all sanno— likhet kommit att förflyttas om fm inte till— mötesgått bolagets framställningar. Åtgär- den måste därför betraktas som en hushåll- ningsangelägenhet.
Bolaget yttrade sig i målet och gjorde därvid gällande, att bolagets nya anläggning— ar skulle ha kunnat byggas för 25 000 kr. lägre kostnad i Mehedeby än i Tierp, och förebragte utredning till stöd för detta på- stående.
1 beläget ca 2 mil från köpingen.
Klg anförde ytterligare: Samtliga arbetare hade av bolaget erbjudits att medfölja före- taget till annan ort. Endast fem av de äld- re hade vägrat. Dessa arbetare hade — om bolaget flyttat — omedelbart kunnat anstäl- las vid köpingens egna arbeten, då det en längre tid varit synnerligen gott om arbeten i köpingen och flera nya större arbeten planerats. Det kunde inte anses vara en köpingens hushållningsangelägenhet att ge- nom understöd försöka få behålla denna industri i köpingen. Lagstiftningens mening var inte att kommunerna skulle genom sub- vention sinsemellan konkurrera om industri- er och andra större företag.
Bolaget anförde ytterligare: Varje strävan att förstora ett samhälle genom att dra till sig invånare från andra samhällen innebar givetvis i regel en hushållningsangelägenhet för vederbörande kn samt på samma gång ofta en konkurrens med de andra samhäl- lena. Det hade också blivit en vedertagen praxis, att kner offrade mycket stora belopp på att få industrier och andra företag att förlägga sin verksamhet just dit, och till den juridiska innebörden var det samma sak, när en kn bjudit exempelvis staten sto- ra förmåner för att få regemente förlagt till knen. Skulle beslut om en sådan kostnad vara lagstridig, skulle väl inte KM:t accep- tera dylika bidrag. Av rättspraxis syntes man också kunna utläsa, att ärendet betrak- tades såsom en knens hushållningsangelä— genhet, så snart utgiften för ändamål av här ifrågavarande slag kunde beräknas medföra så stora fördelar för knen, att utgiften inte stod i någon orimlig proportion till dessa fördelar. En sådan fördel, som en industris förläggande till eller kvarhållande i ett sam- hälle måste anses innebära för samhället ifråga, var naturligtvis till sin art sådan att den också måste anses komma indirekt alla knens medlemmar tillgodo. Det syn- tes vara otvetydigt, att fm haft befogenhet att fatta klandrade beslutet.
LSt: Enär fm:s ifrågavarande beslut mås- te anses innefatta anslag av kommunala medel för ändamål, som icke rör knens gemensamma ordnings— eller hushållnings- angelägenheter, samt fm således genom be-
slutet överskridit sin befogenhet, prövar LSt lagligt att med bifall till besvären undan- röja klandrade beslutet.
Bolaget fullföljde talan och anförde: Skul- le det resultat, vartill LSt i denna fråga kommit, bli fastställt såsom riktigt, medför- de detta mycket betydelsefulla verkningar för den kommunala förvaltningen i landet. Knerna hade hittills ansett sig behöriga att genom anslag antingen i form av tomtupp- låtelser, nedsättning av tomtpriser eller i di- rekt kontanta bidrag verka för att dra till sig industrier eller liknande företag. Om LSt:s lagtolkning var riktig, skulle detta innebära, att alla dylika förvaltningsåtgär- der inte var lagligen grundade, och att varje knmedlem skulle kunna besvärsvägen få en sådan åtgärd undanröjd.
Fm anförde att anslaget inte i huvudsak grundats på fördyrade byggnadskostnader för bolaget utan fastmer på önskemålet att få behålla en för köpingen betydelsefull in- dustri.
En ledamot i fm utvecklade i en skrift- lig reservation hurusom bolaget under för- handlingarna försökt uppnå så stora med- givanden som möjligt av köpingen. Fm hade enligt hans mening överskridit sin befogen- het, då anslag beviljats till enskilt företag och detta under en tid, då ingen arbetslöshet fanns i köpingen utan tvärtom brist på ar— betskraft förelåg. Anslagets storlek, om därtill lades anslag till järnvägsspår samt kostnader för gatubygge, dräneringar, elek- triska ledningar m. m., var av sådan storlek, att skattebetalarna drabbades av en utgift på ca 35000 kr., vilket i förhållande till köpingens folkmängd, skattekraft samt be- hov till gemensamma utgifter var orimligt.
RegR: Ej ändring.
1949 ref 49 Fråga om lagligheten av stads- fullmäktiges beslut rörande understödjande av tiurcentralförening
Stfm i Skara beslöt att till Skaraborgs tjur— central förening 11. p. a. med nyttjanderätt utan ersättning upplåta mark i staden för anläggning av en för länet avsedd tjurcen- tral, att teckna borgen för ett ZO-årigt amor-
teringslån å högst 75 000 kr. till föreningen samt att bidraga till kostnaderna för an- läggningen med 20 000 kr.
Över beslutet anfördes besvär med yrkan— de att beslutet måtte undanröjas. Klg an- förde: Centralens ändamål var att produce- ra sperma för seminföreningarna. Förening- en var bildad endast för att tillgodose sina medlemmars intressen. Annan än medlem ägde inte tillgodogöra sig centralens produk- tion. Här var inte fråga om någon stadens angelägenhet utan ett typiskt lantortsintres- se. Stadens enda fördel skulle bli skatter från de anställda, enligt uppgift en veteri- när och två arbetare, således en mycket obe- tydlig fördel i jämförelse med stadens åta- ganden. Att göra sådana utfästelser för att få en anläggning förlagd till Skara i stället för på annan ort syntes vara en obehörig och osund konkurrens, som inte kunde få uppmuntras. Sådan dragkamp olika sam— hällen emellan borde tvärtom stävjas.
Fm genmälde, att Skara sedan många år tillbaka var centrum för jordbruksnäringen i länet och bl. a. hade landets äldsta veteri- närinrättning. Till Skara var också förlagda länets hushållningssällskap och en lantmana naskola. För staden måste det således vara av stort intresse, att samtliga för jordbruket verksamma institutioner liksom jordbrukar- nas egna sammanslutningar fick sin verk-, samhet förlagd till staden. Betydelsen härav måste anses vara så stor, att ekonomiskt stöd från stadens sida var väl motiverat. Rent principiellt måste det anses vara en stadens angelägenhet att få en jordbruks- ekonomisk sammanslutnings verksamhet för- lagd till Skara. Fm kunde därför inte anses ha överskridit sina befogenheter genom klandrade beslutet.
Klg anförde ytterligare bl. a., att veteri- närinrättningen, hushållningssällskapet och lantmannaskolan hade rent länsändamål. Samtliga lantbrukare i länet drog nytta där- av. Tjurcentralföreningen, som var en eko- nomisk förening för ett ringa antal lant- brukare i länet och ett fåtal inom Skara, kunde ej jämföras därmed. Det stora jord- område, som staden avhänt sig genom fm:s beslut, skulle kunna skänka staden goda
inkomster om industriföretag placerades där.
LS: Med hänsyn till av fm anförda för- hållanden måste ett förläggande till staden av ifrågavarande anläggning anses vara av sådant värde för staden att dess understöd- jande kan anses vara en stadens angelägen- het. På grund härav och då klg ej heller eljest åberopat något förhållande, på grund varav beslutet skulle vara olagligt, prövar LSt skäligt lämna besvären utan bifall.
RegR: Enär de av fm i målet åberopade omständigheterna icke föranleda till att ett understödjande av ifrågavarande förening på sätt som skett kan anses utgöra en sta- dens angelägenhet, och fm således genom klandrade beslutet överskridit sin befogen- het, prövar RegR lagligt att med ändring av LSt:s utslag upphäva fm:s beslut.
1951 I 104
Kfm i Ullareds kn beslöt att på närmare angivna villkor teckna borgen för ett lån om 50 000 kr. till Falken—bergs Bakelit & Metallindustri AB. — Över beslu-tet anför- des besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär borgensåtagandet inte var en kommunal angelägenhet.
LSt upphävde klandrade beslutet, enär detsamma inte kunde anses vara en sådan knens angelägenhet, varom fm ägde be- sluta. — RegR: Ej ändring.
1952 I 62
Kfm i Östra Ljungby kn beslöt år 1951 att godkänna ett mellan knen och ett enskilt industribolag träffat avtal, innebärande att knen — mot det att bolaget förband sig att under 15 år ha sitt säte i knen med för- läggande dit av sitt kontor och hela sin fabrikation, varvid i verksamheten skulle hållas en arbetsstyrka av viss storlek — åtog sig att till bolaget utan ersättning överlåta visst markområde, värt ca 25 000 kr., att till bygdens elförening erlägga an- slutningsavgift för bolagets kraftbehov med 10000 kr. samt att delta i kostnaden för det överlåtna områdets planering och iord-
ningställande. Bolaget skulle till säkerhet för sina åtaganden överlämna vissa inteck- ningar. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom bl.a. kompe— tensöverskridande måtte upphävas.
LSt: Enär klandrade beslutet innebär un- derstödjande av ett enskilt näringsföretag och denna åtgärd icke kan anses betingad av inom kommunen rådande särskilda för- hållanden, alltså och då beslutet förty icke kan anses vara en knens angelägenhet och följaktligen står i strid mot allmän lag, prövar LSt lagligt upphäva detsamma. RegR: ej ändring.
1952 I 98
Kommunalnämnden i Eda kn utlämnade åt ett enskilt industribolag i knen ett tillfäl— ligt lån å 11 000 kr. mot säkerhet i varor. Bolaget befann sig i likviditetssvårigheter och behövde lånet för att lösa varuväxlar. Underhandlingar pågick med andra företag om ev. övertagande av bolagets tillgångar och skulder. — Fm beslöt godkänna nämn- dens åtgärder i ärendet. Över fmzs beslut anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom olagligt och kränkande enskild rätt måtte upphävas. Klg anförde huvudsakligen. Att på sätt som skett genom klandrade be- slutet inträda hjälpande när det gällde en industri, däri knen icke hade större intresse än att knen var hyresvärd, var icke riktigt, i synnerhet som bolagets arbetarstam var ganska liten och brist på arbetskraft före- låg inom nästan alla områden. Dessutom hade knens hjälp inte på något sätt kunnat vara avgörande för bolagets existens. Bola- get hade trätt i likvidation och kom möj- ligen även att försättas i konkurs. Det kun— de under inga förhållanden vara riktigt, att knen bedrev något slags låneverksam- het med omhänderhavda skattemedel.
LSt prövade, enär klandrade beslutet icke kunde anses beröra en sådan Eda kns an- gelägenhet, som knen ägde handhava en- ligt 3 5 LKL, och fm förty genom det— samma överskridit sin befogenhet, lagligt upphäva beslutet.
RegR: (3 ledamöter) Enär med hänsyn till i målet förekomna särskilda omständig- heter frågan om beviljande av omförmälda lån måste anses hava utgjort en kommunal angelägenhet, samt fm:s beslut icke är av beskaffenhet att kunna kränka klg:s en- skilda rätt, finner RegR skäligt att, med ändring av LSt:s utslag, förklara den mot klandrade beslutet förda talan icke kunna bifallas. (2 ledamöter: ej ändring.)
1952 I 157
Stfm i Visby beslöt efter framställning av AB Spunn att efterskänka ett av staden till bolaget fyra år tidigare lämnat lån å 150 000 kr. under förutsättning att bolaget rekonstruerades enligt upprättad plan. Re- konstruktionen skulle ske så att det ur- sprungliga aktiekapitalet, 5 000 kr., öka- des till 405 000 kr. genom att nyteckning gjordes av enskilda intressenter med anknyt- ning till fåraveln på Gotland, enskilda per- soner efterskänkte fordringar å bolaget å tillhopa 150 000 kr. samt Sveriges lantbruks- förbund lämnade bolaget ett lån å 300 000 kr. Om rekonstruktionen inte kom till stånd och bolaget trädde i likvidation eller i kon— kurs, skulle stadens fordran kvarstå oför- ändrad.
Över beslutet anfördes besvär med yrkan- de att beslutet såsom bl. a. kompetensöver- skridande måtte upphävas. Klg anförde sam- manfattningsvis: Någon arbetslöshet kunde, med hänsyn till det ringa antalet av den hos bolaget sysselsatta personalen, knappast upp- komma genom bolagets ev. nedläggande, och de ekonomiska förutsättningarna för företagets fortsatta drift syntes knappast fö- religga, varför det inte heller kunde anses vara av allmänt intresse att, på sätt kland- rade beslutet innehöll, lämna företaget kommunalt stöd. Genom beslutet kom sta- den att drabbas hårdare än övriga ford- ringsägare. Rätteligen borde tillfälle beretts samtliga fordringsägare att bevaka sina in- tressen i den konkurs, som torde varit ound- viklig, om stadens åtagande inte kommit emellan. Bolagets verkliga ekonomiska ställ- ning syntes emellertid inte ha utretts vid
ärendets beredning. — Fm genmälde: När beslutet om lånets efterskänkande fattades, hade situationen för bolaget varit sådan, att det måste träda i likvidation eller bli försatt i konkurs, varvid stadens fordran med all sannolikhet varit värdelös. Såsom villkor för tillskjutande av kapital uppställ- des från de av bolagets rekonstruktion in- tresserade jordbrukarorganisationernas sida, att vissa av bolagets borgenärer skulle helt eller delvis avskriva sina fordringar hos bolaget, staden helt. Staden hade då försökt att förhandlingsvägen få detta villkor hävt eller uppmjukat, men förhandlingarna hade icke länt till positivt resultat. Genomföran- det av rekonstruktionen skulle dock möjlig— göra företagets fortbestånd. Av denna an- ledning hade fm beslutat avskriva stadens fordran. Beslutet måste innebära en avgjord fördel för staden genom att förebygga ar- betslöshet för den hos bolaget anställda per- sonalen och utgifter för staden för att hind- ra arbetslösheten. Den föga differentierade industriella verksamhet, som fanns i Visby och på Gotland i övrigt, medförde att det måste anses angeläget för de kommunala myndigheterna att tillse, att driften hos re- dan befintliga företag kunde upprätthållas för att en kris, liknande den inom textil- industrin uppkomna, kunde överlevas, detta även med tanke på att råvaran i detta fall erhölls från Gotland och att det närmast var fråga om en förädling av densamma, vilken eljest skulle komma att ske på annat håll.
LSt: Fm:s uppgift, att bolaget, därest sta— dens fordran icke avskrivits, varit nödsakat träda i likvidation eller måst försättas i kon— kurs och att fordringen i sådant fall med all sannolikhet varit att betrakta såsom vär- delös, kan anses av handlingarna i målet bekräftad. Det måste även anses ligga i stadens intresse, att dess näringliv icke häm- mas eller försvagas. På grund härav kunna fm icke anses genom klandrade beslutet ha- va överskridit sin befogenhet. Då ej heller visats att beslutet vilar på orättvis grund eller eljest är olagligt i något av de hänse- enden, som omförmälas i 76 & LKS, finner Lst besvären icke kunna bifallas. RegR:
(3 ledamöter) Enär det ej utrönts att stadens ifrågakomna fordran saknade värde, samt sådana omständigheter icke förekommit i målet, att det understöd åt enskilt affärs- företag, som fordringens efterskänkande skulle innebära, må anses som en stadens angelägenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s kland— rade beslut. (2 skiljaktiga ledamöter: ej änd- ring.)
1952 I 271
Stfm i Halmstad beslöt att uppföra en fa- briksbyggnad i staden för en beräknad kost- nad av 320000 kr. Byggnaden skulle ut- hyras till ett enskilt industribolag (betong- industri) på 10 år mot en årlig hyra som skulle medge fullständig amortering av sta— dens kapitalinsats över hyrestiden jämte för— räntning med 3,6 %. Bolaget skulle för sitt åtagande ställa godtagbar säkerhet och skul- le ha rätt att när som helst under hyrestiden förvärva anläggningen för ett pris som mot- svarade knens självkostnad. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte un- danröjas. Klg framhöll att stödet till bola- get inte kunde anses vara avsett att före- komma eller lindra arbetslöshet. LSI: Enär klandrade beslutet icke kan an- ses avse en Halmstads stadskommuns ange- lägenhet, samt frn förty genom detsamma överskridit sin befogenhet, prövar LSt lag- ligt upphäva beslutet. RegR: Ej ändring.
1952 I 272
Kfm i Algutsboda kn beslöt att med an- litande av knens underställningsfria låne— rätt utöka ett tidigare beslutat borgenåtagan- de för lån å 50 000 kr. åt ett enskilt bolag (metallindustri) till att avse 70 000 kr. För åtagandet skulle bolaget ställa säkerhet i en industrifastighet, som bolaget ämnade förvärva i knen, eller annan säkerhet, som kunde godtas av knen. Fm beslöt samti- digt att »eftergiva» räntekostnaderna för 50 000 kr. å detta lån under 5 år, att till— handahålla bolaget eller egnahemsbyggare
fri tomt för ett egnahem samt att utreda frågan om uppförande av ett bostadshus för uthyrning av 2 bostadslägenheter till bolaget. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär knen inte ägde rätt enligt KL att teckna borgen åt enskilda eller bolag för att star- ta industriföretag, eller efterge räntekostna- der. — Fm genmälde bl. a. att den inom knen befintliga industrin var ensidigt in- riktad på huvudsakligen glasindustri, vilken var mycket känslig för konjunkturväxlingar, att partiell arbetslöshet inom glasindustrin redan förelåg och kunde väntas ytterligare öka inom den närmaste tiden samt att det klandrade beslutet, vilket kom att under- lätta för bolaget att inrätta en metallin- dustri i knen, hade tillkommit som ett led i strävan att förebygga arbetslöshet inom knen.
LSt: Enär med hänsyn till målet upplysta omständigheter fm måste anses hava ägt be- fogenhet att i nu berörda fall fatta beslut om borgenåtagande och eftergivande av rän- tekostnader, samt klg icke i övrigt anfört någon omständighet, på grund varav ovan- nämnda eller övriga klandrade beslut skulle vara olagliga i något av de hänseenden, varom förmäles i 81 & LKL, prövar LSt skäligt lämna de av klg anförda besvären utan bifall. RegR: Enär genom vad i målet anförts det icke gjorts sannolikt, att de av fm beslutade åtgärderna att teckna borgen för bolaget och att ikläda knen betalnings- skyldighet för ränta å bolagets ifrågavaran- de lån äga sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet inom knen, att de kunna anses avse en angelägenhet, som det till- kommer knen att vårda, förty och då beslu- tet i nämnda delar icke heller eljest, såvitt visat, berör någon knens angelägenhet, samt fm följaktligen genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, finner RegR skä— ligt att med ändring av LSt:s resolution upphäva samma beslut.
1953 1107
Stfm i Köping förehade till behandling för- slag om kommunalisering av busstations'
rörelsen vid ett torg i staden, innebärande att godsinlämnings- och kioskrörelsen i busstationen — vilken var inrymd i en sta- den tillhörig fastighet — skulle drivas i kommunal regi från den tidpunkt, när då gällande hyreskontrakt å busstationen utlöp- te. Stfm beslöt vid sammanträdet dels att busstationsrörelsen i fortsättningen skulle handhavas av staden, med uppdrag åt dk att avge förslag rörande lämpligaste for- men för rörelsens handhavande, dels att i avbidan härpå rörelsen tillfälligtvis skulle skötas av Köpings Omnibuss AB, i vilket bolag staden ägde aktiemajoriteten. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär beslutet stod i strid mot allmän lag eller författning, kränkte klg:s enskilda rätt Och var befogen- hetsöverskridande. Till stöd för besvären anfördes i huvudsak följande. Fm:s beslut avsåg, att staden skulle driva det affärs- företag, som det av klg innehavda AB Kö- pings Busstation dittills drivit, och vilket företag huvudsakligen omfattat försäljning av tobaksvaror, tidningar och konfektyrer. Det var alldeles uppenbart att en stad eller kn inte kunde ha rätt att driva en rörelse av nämnda art, till förfång och i konkurrens med stadens affärsidkare även om den even- tuella vinsten skulle användas till något allmännyttigt ändamål.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär fm genom klandrade beslutet inte kunde anses ha överskridit sin befogenhet samt klg inte visat att beslutet eljest var olagligt i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 % LKS. RegR: Ej ändring.
1953 I 134
Kfm i Knäreds kn uppdrog åt skogsallmän- ningsnämnden att teckna 10 aktier ä 200 kr. i »skogsägamas massafabrik». Över be- slutet anfördes besvär med yrkande att be- slutet måtte upphävas, enär knens budget var hårt ansträngd och skattebetalarna i stort sett inte kunde ha intresse i denna ak— tieteckning. LSt upphävde klandrade beslutet såsom kompetensöverskridande. RegR: Ej ändring.
Kfm i Säbrå kn beslöt att köpa en järn— svarv och en järnhammare för 4000 kr. samt att »uthyra» maskinerna till en en- skild person S mot månatlig avbetalning jämte 3 % ränta samt i övrigt på sådana villkor, som garanterade knen säkerhet för köpeskillingen. Över beslutet anfördes be- svär med yrkande att beslutet såsom kompe- tensöverskridande måtte upphävas. Klg an- förde i huvudsak följande. Den av S be- drivna rörelsen var av mindre omfattning. Endast tidvis hade S en eller annan ar- betare anställd. Fråga var inte om en åt- gärd till förhindrande av arbetslöshet. Det kunde därför inte vara en kommunal an- gelägenhet att lämna ekonomiskt bistånd på sätt som skett.
LSt: Enär klandrade beslutet icke kan an- ses avse en knens angelägenhet, samt fm förty genom nämnda beslut överskridit sin befogenhet, prövar LSt lagligt att med bi- fall till besvären upphäva samma beslut. RegR: Ej ändring.
1953 I 257
Kfm i Nyeds kn beslöt att teckna 40 aktier åt 200 kr i Skogsägarnas Cellulosa AB. Me- del till förvärvet skulle tagas av återstående tillgångar i skogsaxisfonden från Älvbacka kn, vilken uppgått i Nyeds kn. Över beslu- tet anfördes besvär med yrkande att be- slutet måtte undanröjas. Klg anförde bl. a. att ändamålet med aktieteckningen var för knen främmande och inte avsåg ett gemen— samt behov.
LSt: Enär klandrade beslutet icke såvitt visats, är olagligt i något avseende, varom förmäles i 81 & LKL, lämnar LSt be- svären utan bifall. RegR: Enär, såvitt hand- lingarna i målet utmärka, bildandet av ovan omförmälda bolag icke är av sådan betydelse för Nyeds kn, att aktieteckningen kan anses utgöra en knens angelägenhet, samt frn för- ty genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s be- slut.
En enskild person M hemställde hos kfm i Dals—Eds kn om kommunalt stöd till kost— naden för inlösen av mark, som var erfor- derlig för uppdämning vid ett planerat kraftverksbygge i en av M bedriven in- dustriell rörelse. Fm beslöt att på vissa vill- kor bevilja 5 000 kr. för det angivna ända— målet med hänsyn till risken för friställ- ning av arbetskraft och önskvärdheten av att bereda ytterligare arbetstillfällen inom knen. Över beslutet anfördes besvär under påstående att beslutet var kompetensöver- skridande. Klg framhöll i huvudsak att den av M bedrivna rörelsen var av så ringa omfattning och av så liten betydelse för knen att en eventuell arbetslöshet inom knen inte torde kunna minskas genom att låta arbetslösa få anställning i hans rörelse.
LSt upphävde klandrade beslutet såsom kompetensöverskridande. RegR: Ej ändring.
19541182
Kfm i Lammhults kn beslöt att som sub- vention till Lammhults Mejeriförening för inköpt byggnadstomt i Lammhult bevilja 16 000 kr. att utbetalas ur i kommunalkas- san av för ändamålet tillgängliga medel. Vi- dare beslöt fm, för att underlätta uppföran- det av nya mejerilokaler i knen, att bevilja föreningen ett IO-årigt räntefritt lån å 150000 kr. Som säkerhet för lånet skulle knen erhålla inteckning i föreningens ifrå— gavarande fastighet. Medel för lånet skulle anskaffas genom upplåning i mån av be— hov. Såväl det beviljade anslaget å 16 000 kr. som lånesumman fick utbetalas först sedan föreningen antagit entreprenör och det pla- nerade byggnadsarbetet påbörjats. Över be- slutet anfördes besvär med yrkande att be- slutet, såsom bl. a. kompetensöverskridande, måtte upphävas.
LSt: Enär fm icke genom klandrade be- sluten kunna anses hava överskridit sin be- fogenhet samt desamma ej heller eljest visats vara olagligt i något av de i 81 & LKL an- givna hänseenden, lämnar LSt de av klg an- förda besvären utan bifall. RegR: Enär un-
derstödjande av ifrågavarande förening ic- ke kan anses utgöra en kommunens angelä- genhet, och fm således genom de klandra- de besluten överskridit sin befogenhet, prö- var RegR lagligt att med ändring av LSt:s resolution upphäva ifrågavarande båda be- slut.
1954 I 215
Kommunalfullmäktige i Mönsterås köping beslöt i aug. 1952 att preliminärt godkänna ett köpekontrakt med makarna L om för- värv av två makarna tillhöriga fastigheter. Fm beslöt samtidigt att till Skogsägarnas In- dustri AB överlåta erforderligt markområ- de av fastigheterna under förutsättning att där förlades en planerad fabriksanläggning och under villkor i övrigt som fm sederme- ra skulle fastställa. Beslutet vann laga kraft. I nov. 1952 beslöt fm godkänna ett köpe- avtal, enligt vilket köpingen på vissa villkor sålde de av köpingen ännu ej förvärvade fastigheterna till bolaget för 13 600 kr. Även detta beslut vann laga kraft.
I aug. 1953 beslöt fm att godkänna för- slag till köpekontrakt mellan köpingen och makarna L, enligt vilket köpingen förvär- vade makarnas ifrågavarande fastigheter på villkor bl.a. att makarna L som köpeskil- ling skulle erhålla en behållen summa av 300000 kr., varjämte köpingen skulle be— tala all sådan ökning i makarnas inkomst- skatt som kunde uppkomma genom att ma- karna på grund av försäljningen blev be— skattade för realisationsvinst och ev. för in- komst genom avyttring av växande skog. Mot detta beslut — köpingens slutliga in- köpsbeslut — anfördes besvär, varvid an— drogs att det låg i öppen dag att köpeavta— let mellan köpingen och bolaget innefattan- de gåva eller subvention till bolaget, Vilket inte kunde vara en köpingens angelägenhet.
LSt, som ansåg att köpingen på grund av sina år 1952 fattade lagakraftvunna be- slut i saken varit tvungen att fatta klandra- de beslutet lämnade besvären utan bifalL
RegR utalade i sitt utslag till en början att klandrade beslutet inte kunde antagas vara grundat på någon köpingens förplik-
telse mot makarna L eller på något dess la- ga kraft ägande beslut om inköp av egen- domen, samt att köpingens avtal med bola- get om egendomens försäljning till bolaget inte kunde utgöra hinder för prövning i nu förevarande mål av fm:s befogenhet att be- sluta om inköp av egendomen. I fortsätt- ningen anförde RegR: På grund av angivna förhållanden och enär omständigheterna i målet giva vid handen, att ändamålet med ifrågavarande fastighetsköp, på sätt i be- svären anmärkts, icke är någon köpingens angelägenhet, samt fm förty måste anses hava genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s klandrade beslut.
19551122
Stfm i Göteborg beslöt teckna stadens bor- gen till säkerhet för ett 30-årigt lån åt Svenska Mässan, Stiftelse, å ca 5 milj. kr., för uppförande av ny mässbyggnad, som till en del skulle innehålla lokaler för sta- dens nämnder. Beslutet underställdes KM:ts prövning med anhållan om fastställelse. KM:t inhämtade RegR:s utlåtande huruvida borgensåtagandet, i vad detta gällde loka- ler som inte var avsedda för stadens nämn- der, var att anse som en kommunal ange- lägenhet. RegR fann med hänsyn till i målet upplysta förhållanden borgensåtagandet ut- göra en kommunal angelägenhet. KM:t i statsrådet fastställde stadens beslut.
19551141
Stfm i Kalmar bemyndigade hamndirektio- nen att för 168 500 kr. anordna ett nytt färjeläge i staden för en namngiven färja. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär beslutet innebar gynnande av ett enskilt företag till förfång för stadens skattebetalare samt åt- minstone någon del av kostnaderna för får- jeläget borde bestridas av den som utövade färjetrafiken. LSt: Enär klg icke anfört nå— got av beskaffenhet att kunna medföra
ändring i klandrade beslutet, föranleda be- svären icke till någon LSt:s åtgärd. RegR: Ej ändring.
1955 I 185
Stfm i Uddevalla beslöt bemyndiga dk att dels till Uddevallavarvet AB, på de villkor kammaren kunde finna erforderligt före- skriva, överlåta ett kajområde, dels till samma bolag överlåta ett staden tillhörigt större område på de villkor kammaren kunde finna erforderligt föreskriva för till- varatagande av stadens intressen ifråga om det överlåtna områdets slutliga area] och gränsemas närmare utformning, eventuella väg— och ledningsservitut rn. m., dels ock i förevarande sammanhang för stadens räk- ning förvärva den mark som tagits i an- språk för ett industrijärnvägsspår till sist- nämnda område.
Över beslutet anfördes besvär med yrkan- de att beslutet såsom bl. a. kompetensöver- skridande måtte upphävas. Klg androg i kort sammanfattning följande. Kajområdet, som ägdes av staden och var upplåtet med nyttjanderätt till varvet, var behäftat med brister, som det ålåg staden att avhjälpa. För detta arbete förelåg två olika förslag. Enligt det ena skulle arbetet kosta 200 000 kr. och enligt det andra 800000 kr. Kost— naden för årligt underhåll av kajområde ha- de beräknats till 10000 kr. med ett kapi- taliserat värde av 300 000 kr. Genom över- låtelsen av kajområdet skulle staden befrias från skyldigheten att avhjälpa bristerna och från skyldigheten att underhålla kajområ- det. Enligt uppgift skulle en av staden för förhandlingar med varvet tillsatt kommitté ha ansett kajens nuvarande värde motsvara det kapitaliserade värdet av underhållskost— nadema eller 300000 kr. Transaktionen med kajområdet syntes riktigast kunnat uppgöras på det sätt, att staden överlämna- de kajområdet, som även i sitt nuvarande skick representerade ett värde, till varvet och samtidigt befriades från att iordning- ställa och underhålla detta område. Enligt klandrade beslutet hade emellertid staden samtidigt till varvet överlåtit ett större mark-
område (ca 268000 m2). Värdet av detta område hade av nämnda kommitté angetts till 500000 kr. Med ledning av priset på närliggande mark kunde verkliga värdet av sistnämnda markområde beräknas till ca 3 milj. kr. Även med beaktande av den osä- kerhetsmarginal, som möjligen kunde vid- låda värdeberäkningen, var det tydligt att överlåtelsen av markområdet skulle inne- bära en miljongåva från staden till varvet.
Av handlingarna i målet inhämtades bl. a., att staden och varvet enligt ett i handling- arna omnämnt preliminärt, i skrift ännu inte utformat avtal träffat uppgörelse an- gående överlåtelse till staden respektive varvsbolaget av berörda markområden, att stadens och varvets underhandlingsdelegera- de enats om ett värde å marken motsva- rande taxeringsvärdet, att den staden åvilan- de skyldigheten att iordningsställa kajområ- det i olika sammanhang och med varieran- de metoder beräknats till belopp mellan 160000 och 875000 kr., att det mindre område, som staden hade för avsikt att förvärva, utgjorde ca 1400 m2 samt att de områden staden ämnade överlåta till var— vet hade ett sammanlagt taxeringsvärde av ca 200 000 kr.
LSt: Enär med hänsyn till vad i målet framkommit angående värdet av de å ömse sidor mellan staden och varvet avtalade pres- tationerna, klg icke kan anses ha styrkt, att fm genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, samt klandrade beslutet, så- vitt handlingarna utvisa, i övrigt icke är olagligt i något av de i 76 & KL angivna hänseendena, prövar LSt lagligt lämna de anförda besvären utan bifall.
RegR: Ej ändring.
I956I15
Kfm i Föllinge kn beslöt att teckna borgen åt en dikesmaskinägare för byggande av en av honom konstruerad dikesgrävmaskin, vilket borgensåtagande skulle gälla under en tid understigande 5 år. Beslutet överklaga- des såsom kompetensöverskridande. LSt upphävde klandrade beslutet på den av klg åberopade grunden. RegR: Ej ändring.
Ett gjuteriföretag i Norrtälje hemställde i juli 1955 om hjälp av staden på grund av rådande kreditsvårigheter. Företaget häfta- de i skuld till staden för elavgifter fr.o.m. april 1955. Enligt gällande kontrakt skulle likvid erläggas i efterskott för varje månad. Företaget önskade en löpande 9-månaders- kredit fr.o.m. april 1955 fram till okto- ber 1958. Härefter önskade företaget med 1/15 varje månad avbetala kreditskulden med slutlikvid i december 1959. Som sä— kerhet för krediten erbjöd företaget en för- lagsinteckning å 100000 kr. I september 1955 beslöt fm bevilja den begärda krediten. I besvär över beslutet yrkades att beslu- tet måtte upphävas, enär krediten inne- har ett understödjande av enskilt industri- företag. LSt fann att fm:s beslut borde an- ses avse en kommunal angelägenhet och lämnade därför besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
1956 I 83
Kfm i Kopparbergs köping beslöt att på vissa villkor till ett verkstadsbolag sälja en stadsäga i köpingen för 25 000 kr. Över beslutet anfördes besvär, varvid klg i hu- vudsak anförde följande. Anbud på köp av området hade avgivits, som betydligt över- skred 25 000 kr. Rättvisan fordrade, att området såldes enl. anbudssystemet. Man kunde ifrågasätta om icke mannamån ha- de skett och om icke en dold subvention förelåg. Skattebetalarnas intresse hade icke heller tillvaratagits på önskvärt sätt. Enär klandrade beslutet på grund av det anförda kunde anses olagligt, hemställde klg att LSt måtte upphäva detsamma och visa må- let åter till fm för ny laglikmätig behand- ling. LSt: Enligt klg:s uppgift, som av fm lämnats obestridd, hava frn visserligen be- slutat försäljning av stadsägan till ett pris, vida understigande det, som för samma fas- tighet kunnat erhållas, därest försäljning i stället skett till den högstbjudande. Enär emellertid genom utredningen i målet ej kan anses styrkt, att klandrade beslutet syftar
till att obehörigen gynna viss person, samt handlingarna i målet fastmera giva vid han- den, att fm:s syfte varit ett annat, alltså och då ej heller visats annan omständighet, som jämlikt 76 & KL kan föranleda upphävande av fm:s klandrade beslut, lämnar LSt be- svären utan bifall. RegR: Ej ändring.
195714
Kfrn i Lagunda kn beslöt 24/3 1955 — för att motarbeta avflyttning från knen, för att bereda ungdomen sysselsättningsmöjlig- heter samt för att bidraga till ett mer dif- ferentierat näringsliv i knen — att på ett industriområde i knen uppföra en industri- byggnad för en beräknad kostnad av ca 100 000 kr., att uthyras till ett stockholms- företag mot en årshyra av 7 % av anlägg— ningskostnaderna och med rätt för bolaget att förvärva byggnaden till självkostnads- pris efter 3 år. Sedan företaget begärt viss utvidgning av den planerade byggnaden, be— slöt fm 12/ 9 1955 att bevilja ett tilläggs- anslag å 45 000 kr. Besluten vann laga kraft.
Sedan byggnaden i det närmaste färdig- ställts och det visat sig att kostnaderna be- tydligt översteg tidigare anvisade belopp beslöt fm 30/1 1956 att bevilja ytterliga- re ett tilläggsanslag å 46 000 kr. Över detta beslut anfördes besvär med yrkande att be- slutet såsom kompetensöverskridande måtte undanröjas.
LSt: Enär uppförandet av ifrågavarande industribyggnad icke kan anses utgöra så- dan angelägenhet som Lagunda kn äger att handhava enligt 3 5 KL samt fm förty genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar LSt lagligt undanröja fm:s 30/1 fattade beslut i vad detsamma avser beviljande av anslag till ifrågavaran- de ändamål. RegR: Enär ovannämnda be- slut 24/3 och 12/9 1955 om uppförande av ifrågavarande byggnad och om beviljan- de av anslag till företaget vunnit laga kraft, samt vid sådant förhållande och med hän- syn till vad i målet blivit upplyst angående fortskridande av arbetet med byggnadens uppförande vid tiden för klandrade beslu- tets fattande hinder ej kan anses hava mött
för fm att — oavsett huruvida uppförandet av byggnadens ursprungligen varit att anse såsom en kommunal angelägenhet — bevil- ja omförmälda tilläggsanslag å 46000 kr., prövar RegR lagligt att, med ändring av 1..st utslag, ogilla den mot klandrade beslu- tet förda talan.
1957 I 157
Stfm i Örnsköldsvik beslöt att till AB Hägg- lund&Söner överlåta ett större markom- råde i staden. Som vederlag skulle bolaget till staden överlåta ett mindre markområ- de samt betala 100000 kr. Det skulle vi- dare åligga bolaget vid vite av 500 000 kr. att inom 5 år från tillträdet ha uppfört vis- sa industribyggnader å det av bolaget för- värvade området. Bolaget skulle vidare ha optionsrätt till ytterligare mark till angivet pris. Över beslutet anfördes besvär med yr— kande att beslutet såsom befogenhetsöver- skridande måtte upphävas. Klg androg i huvudsak följande. Genom beslutet hade fm överlåtit ett stort markområde för ett så ringa vederlag, att försäljningen måste betraktas såsom en subvention till bola- get. Syftet måste uppenbarligen ha varit att inbjuda bolaget till industriella investering- ar inom stadens område. Ett ensidigt gyn- nande av ett enskilt företag kunde inte vara en stadens angelägenhet.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär klg inte visat, att fm genom klandrade be— slutet överskridit sin befogenhet eller att beslutet var olagligt i något av de övriga hänseenden, varom förmäldes i 76 & KL. RegR: Av utredningen i målet måste anses framgå, att fm genom klandrade beslutet till bolaget överlåtit mark mot vederlag, som väsentligt understiger markens verkliga värde; och enär såvitt handlingarna utvisar, understödjandet av bolaget på angivet sätt icke skett under sådana omständigheter, att det kan anses som en stadens angelägen- het, samt fm förty genom klandrade beslu— tet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att med ändring av LSt:s utslag upp— häva fmzs beslut.
Kfm i Vessigebro kn beslöt att köpa en fastighet i knen för ett pris av 60 000 kr., att iordningställa fastigheten för konfek- tionsindustri för en beräknad kostnad av ca 55 000 kr. samt att till en enskild person, som avsåg att i fastigheten starta en kon- fektionsfabrik, utlämna ett lån å 75 000 kr. mot säkerhet i förlagsinteckning, vilket lån skulle vara räntefritt i 5 år och amorterings- fritt i 10 år, då det skulle inlösas. Över be- sluten anfördes besvär med yrkande att be- sluten såsom kompetensöverskridande måt- te upphävas. Klg anförde i huvudsak föl- jande. En kn ägde inte rätt att understödja det enskilda näringslivet under annan be— tingelse än för att motverka rådande eller befarad arbetslöshet. Den tillämnade in- dustrin ämnade i huvudsak sysselsätta kvinn— lig arbetskraft. Någon arbetslöshet bland kvinnor fanns emellertid inte i knen.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär med hänsyn till i målet upplysta särskilda omständigheter frågan om iordningställande av lokal för konfektionsindustri i knen samt beviljande av omförmälda lån fick anses ha utgjort en kommunal angelägenhet. RegR: Enär fm:s klandrade beslut icke kun- nat anses avse kommunala angelägenheter, samt fm förty genom beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att med ändring av LSt:s utslag upphäva samma be- slut.
]958 126
Kfm i Björna kn beslöt att knen skulle teckna borgen för vissa lån åt ett industri- bolag intill ett belopp av 600000 kr. En— ligt det vid sammanträdet förda protokollet ämnade bolaget starta ett företag i knen för tillverkning av byggnadsmateriel. Med hän— syn till den ringa differentieringen av nä- ringslivet i knen och då det inom knen fanns en hel del arbetskraft, som det un- der långa tider på året var svårt att bere— da arbete, ansåg fm det vara synnerligen önskvärt att kunna medverka till det pla- nerade företagets förverkligande. Över be-
slutet anfördes besvär med yrkande att be- slutet såsom kompetensöverskridande måt- te undanröjas. LSt upphävde klandrade be- slutet på den av klg åberopade grunden. RegR: Ej ändring.
1958 I 52
Järnskogs kn förvärvade år 1870 ett hem- man i Järnskogs socken med tillhörande vattenfall, kvarn och såg. Den på egendo- men befintliga mangårdsbyggnaden var av- sedd att användas som ålderdomshem. Vid överlåtelsen förbehöll sig jordägarna i vis- sa hemman i socknen genom servitut fri såg— och förmalningsrätt vid anläggning- arna i en fors å den av knen förvärvade fastigheten. År 1956, då knen alltjämt drev kvarnrörelse i forsen, upptog frn till behand- ling fråga om uppförande av en ny kvarn i stället för den gamla, som blivit bristfällig och måste genomgå kostnadskrävande repa- ration. Fm beslöt att en ny kvarn med till- hörande spannmålstork skulle uppföras å fastigheten för en beräknad kostnad av 160 000 kr. Över detta beslut anfördes be- svär, varvid klg androg: För att få utrönt i vad mån knen alltjämt hade förpliktelser mot jordägarna i fråga hade utredning an- gående vad dessas fria förmalningsrätt nu- mera var värd bort verkställas. Det var eko- nomiskt oförsvarbart att bygga en ny kvarn. Under senare år hade skett en betydande nedgång i kvarndriften och verksamheten hade gått med förlust. Det kunde därför inte förväntas att kvarnrörelsen i framtiden utan tillskott av skattemedel skulle bära sig. Den nya kvarnen kunde inte med fördel användas av hela knen. Enär klandrade beslutet var kompetensöverskridande och vi- lade på orättvis grund, yrkades att beslu- tet måtte upphävas.
LSt: Enär med hänsyn till i målet före- komna särskilda omständigheter fm genom klandrade beslutet icke kunna anses hava överskridit sin befogenhet samt klg i öv- rigt icke styrkt någon omständighet, på grund varav beslutet är att anse som olag- ligt i något avseende, varom förmäles i
76 & KL, alltså lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
1958 I 63
Kfm i Grästorps kn beslöt att av två en- skilda personer förvärva en fabriksfastig- het i knen för 275 000 kr. och på villkor i övrigt, bl. a. att gällande hyresavtal med hy- resgästen i byggnadens bottenvåning skulle överlåtas på knen samt att i köpeskillingen skulle ingå i byggnadens första våning in- monterade 31 st. elarmaturer samt maskin- bord. Det antecknades i protokollet, att vis- sa ändringsarbeten måste göras i fastighe— tens båda våningar i samband med uthyr- ning till ett konfektionsföretag i Borås, som ämnade starta konfektionsfabrik i andra vå- ningen, samt att fastigheten behövde repa- reras och att vattenförsörjningen till fas- tigheten behövde ordnas. Fm beslöt att kö— peskillingen skulle täckas genom ett 25- årigt amorteringslån å 250 000 kr. varjäm- te 25 000 kr. skulle tagas ur allmänna in- vesteringsfonden. — Över fm:s beslut an- fördes besvär, varvid klg sammanfattnings- vis anförde följande. Ärendet var inte till- räckligt utrett. Fastigheten kunde värde- ras till högst 200000 kr. Reparationskost- naderna och kostnader för vatten skulle uppgå till sammanlagt ca 35 000 kr. Sum- man av beräknade hyresbelopp från hy- resgästen i bottenvåningen och från konfek- tionsfirman i andra våningen utgjorde en rimlig avkastning på ett fastighetsvärde av högst 200000 kr. Det rådde icke någon brist på arbete för kvinnliga arbetssökan- de i knen enligt vad länsarbetsnämnden vid upprepade tillfällen redovisat. Det var en allmän uppfattning i knen att förvärvet av fastigheten gynnade vissa av fm:s ledamö— ter i deras egenskap av borgenärer i ett ti- digare konfektionsbolags konkursbo. — Fm genmälde: Påståendet att det inte fanns ar- betsbrist beträffande kvinnliga arbetssökan- de i knen var vilseledande. Den konfektions- industri som tills nyligen bedrivits i bygg- naden, hade sysselsatt 20 å 25 kvinnor. Då detta företag på grund av konkurs upp- hört med sin verksamhet samt det efter-
trädande bolaget inte kunde få disponera lokalerna annat än i samband med köp av fastigheten, hade den kvinnliga personalen stått utan arbete, om inte knen förvärvat fastigheten. — Klg framhöll att klandrade beslutet innebar en ren subvention av stor omfattning i det att knens skattskyldiga på- lades att under flera år betala hyra åt ifrå- gavarande konfektionsfirma.
LSt: Enär huvudsakliga syftet med för- värvet av fastigheten måste anses hava va- rit att understödja industriföretag samt vad i målet förekommit icke givit vid handen, att inom Grästorps kn föreligga sådana om- ständigheter, som kunna föranleda till att nämnda understödjande är en kommunal angelägenhet, som fm ägt tillgodose, samt fm förty genom klandrade beslutet överskri- dit sin befogenhet, prövar LSt lagligt upp- häva nämnda beslut. RegR: Ej ändring.
1958 I 124
En av kfm i Fröjereds kn tillsatt kommitté med uppdrag att verkställa utredning rö- rande upptagande av driften vid Blikstorps sågverk i knen yttrade i avgiven redogö- relse följande. Kommittén hade lyckats för- må ägarna av sågverket att överlåta det- samma till ett bolag av intresserade orts- bor för 112 000 kr. Till detta belopp kom kostnaden för en del byggnader och in- ventarier, uppgående till ca 50 000 kr. Bola- get var ännu inte konstituerat men hade ut— lovats ett aktiekapital av 90000 kr. Kom- mittén föreslog, att knen för att säkerställa driften vid sågverket skulle teckna bor- gen å ett checkräkningskontrakt med ett belopp av 350 000 kr., för vilket åtagande knen som säkerhet skulle erhålla inteckning i sågverket, liggande över 50000 kr. samt förlagsinteckning. Vid ärendets beredning beslöt kommunalnämnden att med hänsyn till den arbetslöshet, som en nedläggning av driften vid sågverket skulle medföra, före- slå fm att teckna begärd borgen med angi- ven säkerhet under förutsättning av KM:ts godkännande. Fm beslöt i enlighet med kommunalnämndens förslag. — Över fm:s beslut anfördes besvär med yrkande att
beslutet, såsom innefattande olämplig in— dustrisubvention, måtte upphävas. —- I ytt- rande över besvären förklarade länsarbets- nämnden, att nämnden, med hänsyn till svårigheten att finna lämplig sysselsättning för arbetslösa inom knen, fann angeläget framhålla vikten av att driften vid sågver- ket upprätthölls och om möjligt utvidgades till att omfatta ökat antal arbetare.
LSt: Med hänsyn till syftet med det be- slutade borgensåtagandet och till det av länsarbetsnämnden vitsordade behovet av åtgärder mot arbetslöshet inom knen fin— ner LSt laga hinder icke hava förelegat för fm att ikläda knen borgen för det till- ämnade bolagets ifrågavarande checkräk- ningsförbindelse. På grund härav och då klg ej heller eljest åberopat någon omstän— dighet av beskaffenhet att jämlikt 76 & KL föranleda upphävande av klandrade beslu- tet, prövar LSt skäligt lämna besvären utan bifall. — RegR: Enär genom vad i målet anförts det icke gjorts sannolikt, att ifråga- varande borgensåtagande skulle äga sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet i knen att detsamma kan anses avse en knens angelägenhet, förty och då klandra- de beslutet ej heller eljest, såvitt visats, be- rör någon sådan angelägenhet, samt fm följaktligen genom beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva samma beslut.
19581145
Fm i Bäckefors kn beslöt anslå 2700 kr. till utbyggnad av ett avloppsdike från ett enskilt bolags snickerifabrik knen. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetensöverskridande måt- te upphävas. Beslutet innebar enligt klg:s mening ett »direkt anslag till själva fabriks- anläggningen».
LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: Enär utbyggnaden av ifrågavarande avlopps- dike, såvitt handlingarna i målet utvisa, icke är av sådan betydelse för de ändamål, som knen har att tillgodose, att utförandet av ar- betet kan anses utgöra en knens angelä-
genhet, samt fm förty genom klandrade be- slutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att med ändring av LSt:s res upphäva fm:s beslut.
19581 163
Kfm i Lammhults kn beslöt att knen skul- le teckna borgen för ett 10-årigt amorte- ringslån å 50 000 kr. till en enskild person för startande av verkstadsrörelse samt att fordra säkerhet för förbindelsen i form av en fastighetsinteckning å 30000 kr. i ve- derbörandes bostadsfastighet samt en för- lagsinteckning å 20000 kr. i rörelsen. — Över beslutet anfördes besvär med yrkan- de att beslutet, såsom innefattande subven- tion till enskilt industriföretag, måtte upp— hävas. LSt upphävde klandrade beslutet så- som kompetensöverskridande. RegR: Ej ändring.
1959 I 137
Kommunalfullmäktige i Junsele kn beslöt att med anlitande av vissa reserverade me- del inköpa en fastighet i knen. Enl. det vid fm:s sammanträde förda protokollet inne- höll fastigheten omfattande skogsarealer av betydande värde och därtill kunde knen förse sig med arbetsprojekt för kommande arbetslöshetstider. Över fm:s beslut anför— des besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär det inte var en kommunal angelägenhet att köpa skogsfastigheter, i synnerhet som medel, reserverade för and- ra ändamål, måste tagas i bruk för köpeskil- lingens erläggande. LSt lämnade besvären 'utan bifall. RegR: Enär det icke genom vad i målet förekommit gjorts sannolikt, att ifrågavarande fastighetsköp skulle äga av- sevärd betydelse för motverkande av ar- betslöshet i knen, samt eljest ej åberopats omständighet av beskaffenhet att medfört att köpet skulle kunna anses som en k:nens .angelägenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s be- 'slut.
Kfm i Mörrums kn beslöt i enlighet med en av kommunalnämnden gjord hemställan att bevilja en enskild person I ett lån å 4 250 kr. för startande av en kioskrörelse i Mör- rum. Medlen skulle tagas ur årets anslag för oförutsedda behov och uppföras å till- läggsstat för året. Över beslutet anfördes besvär, varvid klg androg följande. Kommu- nalt bidrag till ] kunde lagligen ej lämnas i annan form än genom socialhjälp. I:s eko- nomiska ställning var sådan, att socialnämn- den ansett sig ej kunna lämna I dylik hjälp. Enär fm:s beslut stod i strid mot allmän författning och fm genom beslutet överskri- dit sin befogenhet yrkades, att LSt måtte bifalla besvären och förbjuda beslutets verk- ställighet. LSt upphävde klandrade beslu- tet såsom kompetensöverskridande. RegR: Ej ändring.
1959 I 203
Stfm i Åmål beslöt — efter framställning av Åmåls Sågverks AB och på förslag av dk — att på vissa i beslutet närmare angiv- na villkor teckna borgen åt bolaget för ett tioårigt amorteringslån ä 1 milj. kr. i Sve- riges Kreditbank. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte upphävas. Klg anförde i huvudsak följande. Tillräcklig utredning saknades i betydelsefulla hänseen— den. Lånet innebar att bolaget bytte bank- förbindelse. Orsakerna härtill var inte redo— visade. En sådan redovisning var nödvändig för bedömande av bolagets kreditvärdighet. Det var även önskvärt med en redogörelse för de saneringar bl. a. i avseende å bola- gets ledning, som allmänt ansågs erforderli— ga. Det saknades vidare utredning rörande bolagets utsikter att under de närmaste åren få beställningar till bärande priser och däri- genom bereda de anställda fortsatt arbete. Det fanns inte någon garanti för att lånet eller någon del därav i verkligheten skulle komma de anställda till godo. Principiellt borde knen ej engagera sig i enskilda in- dustrier. — Klg gjorde härjämte jävsinvänd- ning.
LSt: Med hänsyn till den arbetslöshet, som sannolikt komme att uppstå, om sta- den ej finge ingå ifrågavarande borgensför- bindelse, finner LSt, att denna åtgärd faller inom den kommunala behörigheten. På grund härav och då klg i övrigt icke an- fört någon omständighet av beskaffenhet att jämlikt 76 & KL föranleda undanröjan- de av klandrade beslutet, lämnar LSt besvä- ren utan bifall. Klgzs övriga i ärendet fram-. ställda yrkanden och önskemål lämnar LSt utan avseende. RegR: Ej ändring.
1960 ref. 15 Fråga huruvida beslut av fm att teckna borgen för lån åt ett in- dustriföretag inom knen ägde sådan bety- delse till förekommande av arbetslöshet, att beslutet kunde anses avse en knen:s ange— lägenhet
(Jfr 1926 ref. 61, 1929 Fi 279, 1940 ref. 8, 1951 I 104, 1952 I 98, 1954 I 89 och 1959 I 203.) AB Orsa Plattfabrik, som bildats år 1955 och drev fabriksrörelse i Orsa kn, hem- ställde år 1959 hos knen om ett lån å 425 000 kr. för betalning av investerings- skatt enligt 1958 års taxering. Kommunal- nämnden föreslog att fm skulle teckna bor- gen för ett 5-årigt lån å begärda beloppet, enär bolagets räntekostnader för lånet där- igenom avsevärt skulle nedbringas och det var synnerligen väsentligt, att fabrikens drift kunde upprätthållas i dåvarande om- fattning eller eventuellt ökas.
Vid ärendets behandling av fm upplys- tes, att 60 arbetare och 10 tjänstemän sys— selsattes i bolagets fabrik samt att för an- skaffande av råvaran åtgick 9 000 dagsver- ken för huggning och 4000—5 000 dags- verken för transport av virket, varvid 5 last- bilar dagligen nyttjades. Fm beslöt 23/5 1959 enligt kommunalnämndens förslag och uppdrog åt nämnden att hos KM:t ansö— ka om tillstånd till borgensteckningen.
Över fm:s beslut anfördes besvär, var- vid klg androg i huvudsak följande. Någon lönsamhetskalkyl för rörelsen hade inte fö- rebragts och knens säkerhet för åtagan- det hade inte klarlagts. Det kunde inte vara
rätt att åsamka knen ytterligare skatteut- gifter med omkring 2 kr per skattekrona för ett företag med sådana räkenskaper som de bolaget framlagt. Det var aktieägarnas sak att ordna ifrågavarande lån. Enär fm:s beslut var kompetensöverskridande och kränkte enskild rätt, yrkades att beslutet måtte undanröjas.
I bolagets årsredovisning för räkenskaps- året aug. 57—juli 58, som företeddes i målet, anfördes bl. a.: Tillverkningen hade gått i stort sett tillfredsställande. Under året ha- de fabriken stått stilla under 10 veckor på grund av dubbla semestrar och garantiom- byggnad av silo. Under 22 veckor hade fabriken haft 2-skiftsdrift och under 20 veckor l-skiftsdrift. Anledningen till upp- kommet driftsunderskott var, att försälj— ningen inte uppnått erforderlig omfattning. Företagsledningen hade tagit konsekvenser- na därav genom att sedan 1/6 58 genom- föra en helt ny försäljningsorganisation. Re- sultatet hade omedelbart visat sig däri- genom att de arbetare, som 21/7 58 per- mitterats, återanställts 15/ 9 samma år, var- vid 2-skiftsdrift återupptagits i full utsträck- ning.
Fm genmälde, att det måste anses vara en kommunal angelägenhet att under rå- dande arbetsmarknadsläge stödja ett före- tag, som skänkte ca 130 kommuninvånare sysselsättning, och hemställde, att besvären måtte ogillas.
I skrift till LSt anförde fm:s ordf. och kommunalnämndens ordf. gemensamt bl. a.: Av bolagets aktiekapital å 1231000 kr hade 1 milj. kr. tecknats av Orsa jord— ägande sockenmän och återstoden av privat- personer. Knen, som icke ägde några aktier i bolaget, hade dittills understött företaget genom att kostnadsfritt upplåta tomtmark för industrianläggningen samt genom att teckna borgen för ett lån å 500000 kr. Orsa jordägare hade å sin sida under många år lämnat direkta penninganslag till knen för Skattelindring med varierande belopp, senast år 1959 med 150000 kr. Numera använder jordägarna dessa medel till stöd åt nyanläggningar av vatten- och avlopps- ledningar inom knen. Genom dessa anslag
hade knens engagemang i dylika företag i högsta grad underlättats. Vid tiden för fa- brikens tillkomst hade knen drabbats av att flera institutioner i rationaliseringssyfte flyt- tats till andra orter. Detta hade medfört en åderlåtning av knens skatteobjekt med ett 75-tal befattningshavare. AB Orsa Plattfa- brik hade då blivit ett resultat av knens strävanden att med jordägarnas bistånd fin- na kompensation för det genom utflytt- ningarna minskade skatteunderlaget samt be— reda sysselsättning för de kommuninvånare som saknade arbete. Dessa strävanden syn— tes även ha lyckats. Utan denna industri skulle läget under vintern 58/59 ha varit katastrofalt och även under övriga tider synnerligen svårbemästrat. Över hälften av knen:s befolkning var beroende av jord- och skogsprodukter för sin utkomst. Av det sagda framgick att AB Orsa Plattfabriks rörelse var av den största betydelse för knens befolkning. Det beslut, som fm fattat om ifrågavarande borgensteckning, syntes vara en ringa kompensation för den nytta knen hade av rörelsen och för det stöd, som knens invånare hade av Orsa jord- ägare i övriga här ovan nämnda samman- hang.
LSt: Med hänsyn till den betydelse AB Orsa Plattfabrik har för motverkande av arbetslöshet inom knen och den ställning företaget i övrigt intar inom denna finner LSt fm:s beslut att genom ifrågavarande borgensåtagande bistå företaget avse en knen:s angelägenhet. Enär sålunda fm ge- nom klandrade beslutet icke kunna anses hava överskridit sin befogenhet och, såvitt visats, detsamma ej heller eljest är olagligt i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. I RegR anförde klg bl. a.: Någon arbets- löshet i egentlig mening förekom knappast inom knen. Det aktuella läget var tvärtom det, att viss svårighet förelåg att tillgodost skogsbrukets behov av arbetskraft. Med hän- syn till fm:s tidigare beslut att teckna bor- gen åt bolaget med 500 000 kr. måste knens sammanlagda åtagande betecknas som myc- ket riskfyllt. Fm hade, då beslutet fattades, haft ytterst knapphändiga uppgifter såsom
underlag för bedömandet av bolagets ställ- ning och produktionens framtida lönsamhet.
Till bemötande av klg:s påstående att nå— gon arbetslöshet knappast fanns inom knen framlade fm vissa uppgifter från arbets- förmedlingen samt anförde vidare bl. a.: Att arbetslösheten var mindre nu än då AB Orsa Plattfabrik startades, berodde till stor del på att fabriken absorberat en del av arbetskraftsöverskottet. Företaget syssel- satte nu direkt och indirekt ca 150 årsarbe- tare. Ett ev. bortfall av denna sysselsätt- ningskapacitet skulle medföra högst allvarli— ga konsekvenser för arbetsmarknadsläget i knen. Klg:s farhågor för den risk knen löp- te genom borgensteckningen var överdrivna. Efter startsvårigheter, som kunde anses nor- mala för ett nytt företag, hade man nu kommit väl igång. Sedan 21/ 9 59 arbetades i 3 skift med full avsättning för denna pro- duktion.
RegR: Enär av utredningen i målet icke framgår, att det understöd till bolaget, som borgensförbindelsen innebure, skulle äga sådan betydelse till förekommande av ar- betslöshet, att för den skull fm:s beslut kan anses avse en knen:s angelägenhet, samt ej heller i övrigt förebragts omstän- dighet som ger beslutet dylik innebörd, prö- var RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s beslut.
19601104
En lådfabrikant hemställde hos kfm i Öst- ra Ljungby kn om knen:s medverkan vid uppförande av en ny transformatorstation vid lådfabriken. Fm beslöt anslå 10 500 kr. till nybyggnad av hus för transformator vid lådfabriken. Enligt protokollet skulle med— len tagas ur posten Medel till fm:s förfo- gande i årets budget och äganderätten till byggnaden skulle på betryggande sätt till— försäkras knen. Över beslutet anfördes be- svär med yrkande att beslutet såsom kom- petensöverskridande och vilande på orätt- vis grund måtte upphävas. Klg androg i huvudsak följande. Transformatorstationen skulle uppföras inom lådfabrikens område och torde komma att betjäna endast fabri-
ken. Knen handhade inte distribution av elektrisk energi, och det var således inte någon knens angelägenhet att uppföra eller deltaga i kostnaderna för uppförande av transformatorstationer. LSt upphävde kland- rade beslutet såsom kompetensöverskridan- de. RegR: Ej ändring.
1960 I 146
Stfm i Kumla beslöt att för 550000 kr. förvärva ett antal stadsägor som tillhörde en förpackningsindustri (aktiebolag) i sta— den. Köpeskillingen skulle täckas med 100 000 kr. ur allmänna investeringsfonden och med 450 000 genom uttaxering fem år. Samtidigt godkände fm ett avtal med bo- laget genom vilket bolaget för en tid av nio månader av staden hyrde stadsägorna för 30 000 kr. I besvär över beslutet yrkades att beslutet måtte upphävas. Klg anförde: Tax.värdet för stadsägoma var 344000 kr. och detta värde torde ungefärligen motsvara saluvärdet. I köpesumman ingick således en kommunal subvention på 100 000— 200000 kr. Det förelåg inte någon stor arbetslöshet i staden. Som skäl för stadens köp hade anförts att staden genom köpet skulle erhålla lokalerna, vilka kunde erbju- das nya industrier, som var villiga att flytta till staden. Detta kunde inte anses utgöra en kommunal angelägenhet.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär klg inte visar att klandrade beslutet var fel- aktigt i något av de hänseenden, som om- förmäldes i 76 & KL. RegR: ej ändring. — En ledamot var skiljaktig: Enär förvärvet av ifrågavarande fastigheter icke, såvitt handlingarna utvisa, kan anses utgöra en stadens angelägenhet, och fm således genom klandrade beslutet överskridit sin befogen- het, prövar jag lagligt att, med ändring av LSt:s res. upphäva fm:s klandrade beslut.
19601186
Kfm i Mörbylånga kn på Öland beslöt att teckna borgen å 250 000 kr. åt en enskild person för inköp av en färja, avsedd att användas i planerad färjetrafik mellan Mör-
bylånga och fastlandet. Över beslutet an— fördes besvär med yrkande att beslutet så- som kompetensöverskridande måtte upp-. hävas. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
1960 I 187
Stfm i Landskrona beslöt att fastställa ut- gifts- och inkomststat för år 1959, varvid fm såsom ersättning till ett enskilt rederi- företag enligt särskild överenskommelse be- viljade ett förslagsanslag å 30000 kr. Er- sättningen skulle avse bilfärjetrafik mellan Landskrona och Danmark och skulle utgå i den form att till företaget skulle utbetalas ett belopp, motsvarande företaget debiterade hamnavgifter med visst avdrag. Över beslu- tet anfördes besvär med yrkande att be- slutet måtte upphävas såsom bl.a. kompe- tensöverskridande. Klg anförde i huvudsak följande. Rederirörelsen drevs av en dansk medborgare .l , skriven och boende i Köpen- hamn. Den av fm beslutade ersättningen ut- gik således till en utländsk medborgare, som inte drev rörelse i Landskrona. Er- sättning hade t.o.m. 1958 utgått för rede- riets samtliga fartyg för såväl person— som godsbefordran, och även om man nu möj- ligen tänkt sig, att subvention blott skulle utgå för två bilfärjor, som visserligen fors- lade både passagerare och gods, måste J:s rörelse betraktas som en helhet. Motsvaran- de subvention hade inte beviljats andra tra- fikföretag, som upprätthöll linjetrafik mellan Köpenhamn och Landskrona. Fm:s beslut stod därför i strid mot föreskrifterna i hamn- taxekungörelsen samt de i vederbörlig ord- ning för staden fastsällda hamntaxorna. st rörelse var synnerligen lönande och erford- rade icke någon subvention.
LSt lämnade besvären utan bifall. RegR (2 ledamöter): Enär den överenskommelse, enligt vilken den av fm beslutade ersätt- ningen är avsedd att utgå, innebär att er- sättningen skall motsvara sammanlagda be- loppet av rederiets under ett år till staden erlagda hamnavgifter för viss trafik, min- skat med 20 000 kr, samt beslutet följakt- ligen måste anses stå i strid mot 20 5
HamntaxeK, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag upphäva fm:s be- slut. — En skiljaktig ledamot: I betrak- tande bl. a. av vad som i målet blivit utrett rörande tillgängliga trafikförbindelser mel— lan Landskrona och Danmark kan den med fm:s beslut avsedda bilfärjetrafiken icke an— ses äga sådan betydelse för Landskrona stad att trafikens understödjande kan anses ut- göra en stadens angelägenhet. På grund av det anförda måste fm — oavsett vad med fog erinrats rörande den form, i vilken ersättningen avses skola utgå —— genom beslu- tet anses hava överskridit sin befogenhet. Jag prövar därför lagligt att, med ändring av LSt:s utslag upphäva fm:s beslut — Annan skiljaktig ledamot: I målet är upplyst, att årligt anslag till trafikföretaget utgått allt— sedan år 195 3 i syfte att främja uppkomsten av reguljär bilfärjetrafik mellan Landskrona och Danmark. Att anslå medel till dylikt ändamål får anses utgöra en stadens an- gelägenhet och hinder kan i och för sig icke anses möta för staden att, såsom skett, i detta syfte under en övergångstid bevilja understöd åt ett enskilt trafikföretag även om detsamma är utländskt. Vad klg där- utinnan anfört kan förty icke vinna avse- ende. Vidkommande fråga, huruvida kland- rade beslutet strider mot HamntaxeK, är väl i målet upplyst, att den beslutade er- sättningens storlek gjorts direkt beroende av hur mycket trafikföretaget kommer att år 1958 erlägga till staden i hamnavgifter. Vad i 20 & nämnda KK stadgas därom, att lindring i fråga om fastställda hamn- avgifter icke må medgivas viss trafikant, kan emellertid icke anses innebära hinder för en kn att, såsom i målet skett, med an- litande av andra än för hamnens drift av- sedda medel understödja visst trafikföretag, därest detta enligt eljest gällande bestämmel- ser må anses tillåtligt. På grund av det an förda och då klg ej heller i övrigt anfört skäl, på grund varav klandrade beslutet skulle vara olagligt i något av de hänseen- den varom omförmäles i 76 & KL, fast- ställer jag det slut, vartill LSt kommit i målet.
(Ur KK 21/4 1955 om fastställelse av
»205 Befrielse från fastställd hamnav- gift eller andra fastställda hamntaxebestäm- melser eller ock lindring däri må ej med- givas viss trafikant utan skall efter bestämd, på förhand kungjord grund, som ofördröj- ligen skall delgivas kommerskollegium och länsstyrelsen, komma alla trafikanter under lika förhållanden till godo.»)
1961 I 49
Kfm i Högvads kn beslöt att teckna borgen för ett lån å 20 000 kr., som ett Sågverks- bolag avsåg att uppta hos affärsbank, var-, vid knen såsom säkerhet skulle erhålla in— teckning med bästa rätt i en industrifastig- het. Över fm:s beslut anfördes besvär, var- vid klg androg i huvudsak följande. Då någon arbetslöshet inte fanns på orten, före- låg inga omständigheter, som motiverade borgen åt en industrirörelse. Fm hade förty genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet och klg yrkade att beslutet på denna grund måtte undanröjas. LSt upp- hävde klandrade beslutet, enär genom vad i målet anförts icke gjorts sannolikt, att beslutade borgensåtagandet ägde sådan be— tydelse för motverkande av arbetslöshet in- om knen, att den kunde anses avse en an- gelägenhet, som det tillkom knen att vårda. RegR: Ej ändring.
1961 I 80
Kfm i By kn beslöt att, som det heter i notisen, i enlighet med komndns förslag i princip inköpa Vita bruket för 194 000 kr. och Röda bruket för 340000 kr. av AB Näs Bruk. I besvär yrkades att beslutet måtte undanröjas såsom kompetensöverskri- dande och ej tillkommet i laga ordning, varvid i huvudsak anfördes: Värdering hade ej bragts till fm:s kännedom. Ej heller hade utredning om behov för knen att köpa fastigheterna förebragts. Beslutet angav inte vilken areal som skulle köpas. Priset var 200 000—300 000 kr. för högt, vilket klart innebar en subvention till säljaren, ett in- dustriföretag. Man hade från början labore- rat med ett pris för enbart Röda bruket
av 300 000 kr. samt ett flyttningsbidrag om 40000 kr men, då dylika bidrag ej kunde anses vara en kommunal angelägenhet, i stället höjt priset för Röda bruket till 340 000 kr.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär klg inte styrkt något förhållande, på grund varav klandrade beslutet var att anse som olagligt i något avseende, varom förmäldes i 76 & KL. RegR: ej ändring. — En leda— mot var skiljaktig och ville upphäva fms be- slut: Klg har vid sitt klander av fms beslut anmärkt, bl.a., att knen icke visats hava behov att förvärva ifrågakomna fastigheter; och enär av handlingarna i målet är uppen- bart att beslutet tillkommit i syfte att inom knens område kvarhålla visst enskilt indust- riföretag och till detta område draga en inom annan kn bedriven industriell verk- samhet ävensom att detta syfte — ändå att det icke varit det enda — inverkat av- görande å beslutet, åtminstone såtillvida att fördenskull köpets föremål bestämts till be- tydligt större områden och köpeskillingen till avsevärt högre belopp än eljest skulle blivit fallet, ty och som icke förebragts om- ständighet, som kan grunda antagande, att köpet, sådant det i klandrade beslutet be- stämts, likväl utgjort en knens angelägen- het, måste fm anses hava genom beslutet överskridit sin befogenhet.
1961 I 81
Kfm i Bäckefors kn beslöt att ställa 75 000 kr. till förfogande som lån till ett träindustri— företag, att användas som rörelsekapital för igångsättande av en fabrik i knen. Sedan besvär anförts över detta beslut, upptog fm vid nytt sammanträde för definitivt beslut frågan om lån till företaget och beslöt där- vid att för ett lån å 75 000 kr teckna under- ställningsfri borgen för en tid av 5 år eller intill dess annan möjlighet att låna uppstod eller, om så ansågs nödvändigt, utlåna 75 000 kr. till företaget intill dess borgens- lån hann ordnas. Även över detta beslut anfördes besvär. Klg anförde i sina besvär huvudsakligen följande. Beslut att teckna borgen eller bevilja lån till industrier låg
utanför den kommunala kompetensen. KM:t hade tidigare avslagit en ansökan av knen om rätt att teckna borgen för ett lån till ifrågavarande industri. Då beslutet inte upp- tog någon bestämmelse om årliga avbetal— ningar av länet, hade detsamma inte till- kommit i laga ordning.
LSt: Sysselsättningssvårigheterna i Bäcke- fors kn äro sådana, att det med hänsyn därtill och till sysselsättningssvårigheter jäm— väl i omgivande kner får anses vara en kommunal angelägenhet att, på sätt fm med senaste klandrade beslutet avsett, vidtaga åtgärder för att motverka arbetslöshet.
I beslutet får anses underförstått att — om kommunal borgen tecknas —— lånet, på sätt i 58 & KL sägs, skall årligen avbe- talas. På grund härav och då klg i övrigt icke anfört omständighet av beskaffenhet att jämlikt 76 & KL föranleda att beslutet skall upphävas, lämnar LSt besvären i den- na del utan bifall. (Besvären över det första klandrade beslutet föranledde icke något LSt:s yttrande, enär det senaste klandrade beslutet trätt i det första beslutets ställe.) RegR upphävde det senaste klandrade be- slutet, enär omständigheterna i målet inte grundade antagande, att det beslutade un- derstödet åt ifrågavarande företag skulle äga sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet i knen att det kunde anses av- se en knens angelägenhet. RegR gjorde ej ändring i LSt:s resolution såvitt avsåg det första klandrade beslutet.
1961 I 185
Kfm i Osby Köping beslöt, i enlighet med en mellan industrinämnden i köpingen och ett enskilt aktiebolag (Osby-Pannan) träf- fad, av kommunalnämnden tillstyrkt över- enskommelse, att utföra eller låta utföra vissa arbeten för högst 150000 kr., å en bolaget tillhörig tomt i köpingen. Enligt överenskommelsen förband sig bolaget att på tomten uppföra nybyggnader för ca 1 milj. kr. inkl. fasta maskiner samt att, då byggnaderna färdigställts, utöka arbetsstyr- kan med omkring 40 personer. Över be- slutet anfördes besvär med yrkande att be-
slutet, såsom bl.a. befogenhetsöverskridan— de, måtte upphävas.
LSt: Med hänsyn till vad i målet upp- lysts — särskilt rörande de alternativt be- räknade kostnaderna för iordningsställande genom köpingens egen försorg av nytt om- råde för ifrågavarande industriella utbygg— nad — kunna fm genom klandrade beslu- tet icke anses hava överskridit sin befogen- het. Då klg ej heller i övrigt visat något förhållande av beskaffenhet att jämlikt 75 ä 1 mom. KL böra föranleda upphävande av klandrade beslutet, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: Enär fm:s klandrade be- slut icke, såvitt handlingarna i målet utvisa, kan anses avse en köpingens angelägenhet, och fm således genom beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva sagda beslut.
1961 I 186
Kfm i Vännäs köping beslöt att för amorte— ringslån å 75000 kr. till enskild person N och å 20000 kr. till en enskild person S teckna underställningsfri borgen för en tid av 5 år. Som säkerhet för borgensåta- gandena skulle ställas vissa inteckningar. Lånet till N skulle användas som rörelse- kapital och rationaliseringsbefrämjande åt- gärder i dennes bryggerirörelse och lånet till S som rörelsekapital i dennes måleri- rörelse i köpingen. Över dessa beslut anför- des besvär med yrkande att besluten såsom kompetensöverskridande måtte undanröjas. LSt upphävde besluten på den av klg åbe- ropade grunden. RegR: Ej ändring.
1962 ref. ] Fråga om lagligheten av kom- munalt borgensåtagande för industriföretag, som befarades utan dylikt stöd komma att nedläggas. (Jfr 1960 ref. 15.)
Kfm i Ljusnarsberg kn beslöt teckna borgen åt ingenjör B för ett femårigt amorterings- lån i bank om 150000 kr. Genom lånet skulle B förvärva en mekanisk verkstad och ett gjuteri m.m. i Högforsbruk inom knen (arbetsstyrka 25 man) från Högfors AB.
För finansering av förvärvet skulle B dess— utom uppta banklån mot botteninteckningar i fastigheter m.m. samt ett av företagar- föreningen utverkat statligt industrigaranti- lån om 250 000 kr. Under frågans behand- ling i knen framfördes som skäl för det kommunala engagemanget, att bolaget skul- le lägga ner driften vid verkstaden och gju- teriet om försäljning inte kom till stånd. Nedläggandet av driften skulle medföra, att bruket tynade bort och att de investeringar av allmänna medel som under senare år skett ivatten- och avloppsanläggningar, skol- byggnader samt bostäder på platsen till störs- ta delen blev onyttiga. Å andra sidan skul- le en uppryckning och vidareutveckling av platsens industri medföra inte bara stora fördelar för knens skatteutveckling utan även leda till att Högforsbruks samhälle kom att bestå som en utvecklingsbar tätort.
I besvär över beslutet framhöll klg att beslutet inte var ägnat att gagna ett allmänt samhälleligt intresse och anmärkte bl.a. att det inte förelåg någon säkerhet för det banklån, som knen skulle teckna borgen för.
Fm avstyrkte besvären. I en pm utveckla- de kommunalkamrern frågan om företagets betydelse för Högforsbruks samhälle i syn- nerhet och för knen i allmänhet. I pm framhölls bl. a. att företaget och kommunen vidtagit kostsamma åtgärder för att skapa utvecklingsmöjligheter vid bruket. — Fack- föreningen och arbetslöshetsnämnden i knen hemställde i skrivelse till LSt om avslag på besvären. De hänvisade bl. a. till det kon- junkturkänsliga sysselsättningsläget i knen.
LSt: Enär den industriella verksamheten inom. knen till övervägande del utgöres av gruvdrift och därtill hörande tung industri, samt det för den skull för knen måste an— ses vara angeläget för att motverka risker- na för arbetslöhet att åtgärder vidtages för erhållande av en mera differentierad in- dustriell verksamhet inom knen och i allt fall för att driften vid ett där befintligt företag med sådan verksamhet alljämt skall kunna upprätthållas, ty och som fara före- ligger att, därest knens borgensåtagande för ifrågavarande lån icke lämnas, driften
vid Högforsindustrin kan komma att ned- läggas och att som följd därav Högfors samhälle kommer att avfolkas, samt det med hänsyn till de betydande belopp, som knen under senare år investerat för skol— väsendet, vatten- och avloppsanläggningar och andra anordningar för gemensamt be- hov inom Högfors samhälle, och de åta- ganden för egnahemslån i fastigheter inom samhället, som knen iklätt sig, måste vara av ett stort allmänt intresse att åtgärder vid— tagas för att förebygga att samhället av- folkas och de för nyssnämnda anordningar nedlagda beloppen göras onyttiga, alltså och då fm av anförda skäl genom klandra- de beslutet icke kunna anses hava över- skridit sin befogenhet samt klg i övrigt icke förebragt någon omständighet på grund varav beslutet är olagligt i något av de hänseenden, som omförmälas i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall.
I RegR anförde klg: Anledning att ur arbetslöshetssynpunkt vidta åtgärder före- låg ej, enär befintliga industrier av verk- stadskaraktär hade ett behov av arbets- kraft, som översteg antalet anställda vid Högforsindustrin. Faran för att säljaren skulle nedlägga driften, om kommunal bor- gen ej lämnades, utgjorde ett påstående som inte dokumenterats. Rörelsens nedläg- gande var för säljaren det sämsta av flera alternativ. Om säljaren kunde dokumentera, att driften vid Högforsindustrin kom att nedläggas, om kommunal borgen inte be- viljades, innebar denna dokumentering även en väsentlig nedsättning av industrins mark- nadsmässiga saluvärde. Av de ca 500 per- soner, som bodde i denna del av knen, ar- betade 23 i Högforsindustrin. Behovet av bostäder för övriga industrier i denna kom- mundel var så stort, att inga bostäder blev outnyttjade, om dessa 23 skulle få arbete på annan plats inom knen och eventuellt flytta från samhället. Tvärtom kom fort— farande ett visst behov av flera bostäder att finnas.
Av anteckningar på en vid besvären fogad karta framgick, att olika industrier inom knen hade tillhopa ca 1 500 arbetare samt att tre av dessa industriföretag vid tillfället
sökte ytterligare arbetskraft. Fm avstyrkte underdåniga besvären och kommunalkam- rern erinrade i en ny pm, att gruvindustrin var utsatt för störningar och att det måste anses vara en viktig kommunal angelägen- het att söka inom rimliga gränser stödja komplementföretag som kunde bidra till dif— ferentieringen av den tunga industrin.
RegR: (tre ledamöter) Av utredningen framgår ej, att det stöd åt B, som den beslutade kommunala borgen innebär, äger betydelse med avseende å arbetslöshetslä- get i knen. Vad åter angår önskemålet att inom denna sörja för en lämplig differen- tiering av näringslivet och därigenom på längre sikt minska olägenheterna av upp- kommande arbetslöshet äro, såvitt utretts, omständigheterna icke sådana, att det kan anses vara en knens angelägenhet att främja detta syfte genom individuella stödåtgärder av det slag varom i målet är fråga. Ej heller i övrigt har i målet förebragts om- ständighet, till följd varav beviljandet av ifrågavarande borgen kan anses utgöra en knens angelägenhet. RegR prövar därför lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s beslut. — (En ledamot läm- nade besvären utan bifall.)
1962 I I
Kfm i Frösö köping upplät åt ett enskilt kraftbolag kostnadsfritt mark för en trans- formatorstation i köpingen mot att köpingen bl.a. skulle äga rätt att för gatubelysning utta viss kvantitet elkraft. Beslutet ansågs kompetensenligt av såväl LSt som RegR.
1962 I 40
Kfm i Vessigebro kn beslöt att låta upp- föra en industribyggnad för hantverk och småindustri i Vessigebro samhälle för högst 225 000 kr, att uppdra åt kommunalndn att verkställa byggnationen vid lämplig tid— punkt samt att för ändamålet anslå högst 225000 kr. ur allmäna investeringsfonden. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte upphävas. Klg anförde: Byggnaden
skulle uppföras för att uthyras till visss angiven enskild företagare på vissa för den- ne förmånliga vilkor. En kn ägde icke be- fogenhet att understödja enskilda närings— företag i annat fall än då syftet var att motverka rådande eller befarad arbetslös— het. Någon arbetslöshet fanns ej i knen. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: Enär av handlingarna i målet måste anses framgå, att den industribyggnad, som fm beslutat låta uppföra, väsentligen är avsedd att upplåtas till en enskild industriidkare, alltså och då uppförande av en industri- byggnad för detta ändamål icke utgör en kommunens angelägenhet, prövar RegR lag- ligt att med ändring av LSt:s utslag upp- häva fmzs klandrade beslut.
1962 I 48
Kfm i Södra Kinda kn beslöt 15/5 55 — i anledning av en av ett aktiebolag hos knen gjord framställning — att därest bolaget inköpte en i Horn inom knen belägen förut- varande fabriksbyggnad och dit flyttade sin i Anderstorps köping bedrivna fabriks- verksamhet, lämna bolaget bidrag med 70 000 kr. till bestridande av kostnaderna för flyttning, montage och driftsstopp. Betal- ningen skulle ske i delposter 20 000 + 20000 + 30000 och slu-tbetalning skulle äga rum först när flyttningen slutförts och fabrikationen igångsatts i full utsträckning. Beslutet vann laga kraft.
Bolaget förvärvade fabriksbyggnaden i Horn och erhöll därvid av knen ett första delbelopp om 20 000 kr. Enligt fm:s protokoll inträffade härefter följande. Kommunalnämnden påtalade 20/ 6 56 hos bolaget, att fabrikationen i Horn ännu inte igångsatts. Bolaget meddela- de då att flyttning från Anderstorp till Horn av vissa skäl inte kunnat ske men att bolaget köpt en del för fabriken i Horn avsedda maskiner. Bolaget hemställde att en del- betalning till bolaget om 20000 kr., som enligt beslutet 15/5 55 skolat äga rum 15/1 56, nu måtte verkställas, enär bolaget behövde medel till betalning av de inköpta maskinerna. Mellan nämnden och bolaget
träffades överenskommelse, att nämnden skulle hos fm hemställa om godkännande av att utbetalning av 20000 kr. verkställ- des, så snart tiden för talan mot beslut av fm om sådant godkännande utgått. Samti- digt avgav bolaget till knen en skriftlig för- bindelse att — under förutsättning att knen ställde beloppet 20 000 kr. till bolagets för- fogande — omgående inmontera erforder- liga maskiner i fabriksbyggnaden i Horn och senast 1/ 9 56 starta fabrikationen där. Bolaget förband sig att, om fabrikationen inte igångsatts 1/10 56 före utgången av år 1956 till knen återbetala, förutom tidiga- re erhållna 20000 kr., nu ifrågavarande 20000 kr. — Vid sammanträde 25/6 56 beslöt fm godkänna nämndens förslag om omedelbar utbetalning till bolaget av sist— nämnda belopp. Även detta beslut vann laga kraft.
Vid sammanträde 15/11 60 beslöt fm bifalla ett av kndn framlagt förslag om att, enär bolagets ställning konsoliderats och dess fabrikation visat viss expansion såväl i fråga om driften som beträffande an- ställning av arbetskraft, 15/ 1 61 till bolaget betala återstående 30000 kr. av det enligt tidigare beslut beviljade bidraget å 70000 kr. Över sistnämnda beslut anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetens- överskridande och icke tillkommet i laga ordning måtte upphävas. Klg anförde: Den avsedda flyttningen hade inte kommit till stånd. Bolaget drev fortfarande sin verk— samhet i Anderstorp och hade huvudkontor där. Till stöd för anhållan om utbetalning av beloppet 30 000 kr. hade bolaget anfört, att det hade för avsikt att flytta en av bo— laget annorstädes än i Anderstorp bedriven mindre plastindustri till Södra Kinda kn, därvid beloppet skulle användas till in- köp av en för denna verksamhet avsedd maskin. Förutsättningarna för beslutet 15/ 5 55 hade inte uppfyllts på sådant sätt, att fm varit berättigade att besluta om den nu ifrågavarande utbetalningen. Klandrade beslutet avsåg ett helt nytt ärende, som inte hade samband med beslutet 15/5 55. Genom att bolaget hade sin huvudsakliga verksamhet och sitt huvudkontor i annan
kn och annat län, saknades garantier för att Södra Kinda kn skulle få hela nyttan av subventionen. Det måste därför anses olämpligt att subventionera ett dylikt före- tag.
LSt: Besluten 15/5 55 och 25/6 56 har vunnit laga kraft. Fm måste genom beslu- tet 25/6 56 anses ha frånträtt det i beslutet 15/5 55 stadgade villkoret för utbetalning av de 30 000 kr. av bidraget, nämligen att bolagets fabriksverksamhet i Anderstorp skulle överflyttas till Horn. På grund härav och då klg i övrigt ej visat någon omstän- dighet, på grund varav det klandrade be- slutet skulle vara olagligt i något av de hän- seenden som omförmälas i 76 & KL, läm- nar LSt besvären utan bifall.
RegR: I målet är ostridigt, att bolagets i Anderstorps köping bedrivna fabriksrörel— se icke blivit, såsom förutsatts i fmzs laga kraftvunna beslut 15/5 55, överflyttad till Horn inom knen men att bolaget förvär- vat i målet omförmäld, därstädes belägen fabriksbyggnad och däri sedermera igång- satt viss tillverkning. Genom sitt likaledes laga kraftvunna belsut 25/ 6 56 måste, så- som LSt anfört, fm anses hava frånträtt ovannämnda vid 1955 års beslut stadgade villkor för bidrag till bolaget. Enär fm med sitt klandrade beslut få anses hava avsett att slutföra den bidragsgivning å to- talt 70000 kr. till bolaget, vilken knen ge— nom 1955 års beslut förbundit sig att fullgöra, samt — oavsett huruvida det sist- nämnda beslutet varit att anse såsom lag- ligt jämlikt 3 och 76 55 KL — fm få anses hava varit berättigade att på sätt skett be— sluta om utbetalning av ifrågavarande av bidraget dittills oguldna 30000 kr., lämnar RegR besvären utan bifall.
1962 I 114
Kfm i Fors kn beslöt bemyndiga kommu— nalnämnden att för tillgodoseende av det lokalbehov, som fanns för såväl småindustri som skyddad verksamhet, dels föranstalta om uppförande av ny verkstadslokal för uthyrning till ett handelsbolag, dels ock inköpa en fabrikören W tillhörig av nämn—
da bolag arrenderad verkstadslokal i Bisp- gården, varjämte åt nämnden uppdrogs att senare inkomma till fm med förslag till köpekontrakt och hyresavtal. Fm beslöt att för bestridande av de av beslutet föranledda kostnaderna uppta ett fem-årigt amorterings- lån å 350 000 kr., att amorteras och täckas genom utdebitering under fem år. — Över fm:s beslut anfördes besvär, varvid klg an- drog bl. a. att nybyggnad av verkstadslokal i Bispgården inte för det dåvarande kunde anses som en knens angelägenhet. — Fm genmälde; Vid utredning som knen låtit verkställa hade framkommit att den W till- höriga verkstadslokalen var lämplig för s. k. skyddad verksamhet. Inom knen förelåg be- hov av skyddad verksamhet. Genom knens inköp av verkstadslokalen ställdes bolaget utan lokaler. Detta företag befann sig i stark expansion. Med nya lokaler skulle företaget kunna öka antalet anställda och bereda byg- dens folk ökade sysselsättningsmöjligheter. Avsikten var även, att företaget skulle läm- na arbetsobjekt för den planerade skyddade verksamheten, samt att kunna bereda även andra hantverkare eller småindustriföretag arbetslokaler till i orten gängse marknads- hyra. Någon subventionering av enskilt före- tag var det sålunda inte fråga om. LSt: Av handlingarna framgår, att fm genom kland— rade beslutet avsett att tillgodose lokalbeho- vet jämväl för andra hantverkare eller små- industriföretag än bolaget, samt att uppfö- rande av den nya verkstadslokalen skulle möjliggöra anordnandet av s. k. skyddad verksamhet i den från fabrikören W inköpta verkstadslokalen. Med hänsyn härtill kunna fm icke anses hava genom berörda beslut överskridit sin befogenhet. RegR: Ej änd- ring.
1962 I 12]
Kfm i Ramsele kn beslöt att för 320000 kr köpa sex fastigheter i knen samt att till betalning av köpeskillingen anvisa tillgäng- liga medel i avvaktan på senare beslut om slutlig täckning. Över beslutet anfördes be- svär med yrkande att beslutet måtte upp- hävas. Klg anförde i huvudsak följande.
Ifrågavarande fastigheter innehöll 752 har, varav 582 har prod. skogsmark. De låg på avsevärt avstånd från tätorter och kun- de inte till någon del tagas i anspråk för tätbebyggelse eller kommunalt byggnads- ändamål. Knen ägde redan en 2000 har prod. skogsmark, och ingen av de nu för- värvade fastigheterna gränsade till denna mark. Förvärvet kunde därför inte förväntas bli av betydelse för ett mera rationellt be- drivet skogsbruk. Förvärvet var inte av be- tydelse för arbetslöshetens bekämpande, och köpet hade inte heller skett i sådant syfte. Fastigheterna hade vid fastighetstaxering för tre år sedan åsatts ett sammanlagt värde av 92000 kr. Köpeskillingen var således uppenbarligen för hög. Knen saknade fon— derade medel för köpet, varför huvudparten av köpeskillingen måste finansieras med skattemedel. Flera jordbrukare i trakten hade förklarat sig intresserade av att för- värva skogsmarken. Knen hade genom kö- pet berövat dess jordbrukare möjligheterna till en sund utveckling av dess näringsfång och genom den godtagna prispolitiken för- svårat för andra att för överkomliga priser förvärva skogsmark. Förvärvet kunde såle- des inte anses vara en kommunal angelägen— het. — I tilläggsskrift efter besvärstidens utgång anförde klg följande. Som motiv för köpet hade uppgivits att knen var villig medverka till arronderingsbyten med skogs- bolag och lantbruksnämnden samt att sälja skogsmark för tillgodoseende av komplette- ringsbehov för enskilda jordbrukare. Sedan 1948 fanns i varje län en statlig institution för handhavande av rationaliseringsuppgif- ter. I den mån huvudmotivet för förvärvet av LSt bedömdes vara skoglig bytesverksam- het, skulle beslutet även i den delen vara klart lagstridigt.
LSt, som inte prövade anmärkningrna i klgs tilläggsskrift, upphävde klandrade be- slutet, enär det icke genom vad i målet förekommit gjorts sannolikt att ifrågava- rande fastighetsköp skulle äga avsevärd be- tydelse för motverkande av arbetslöshet i knen samt eljest ej åberopats omständighet av beskaffenhet att medföra att köpet skulle anses som en knens angelägenhet. RegR:
ej ändring. Två ledamöter var skiljaktiga enligt följande: Med hänsyn till den synner- liga betydelse skogsbruket har för närings— livet i knen och den begränsning av för- sörjningsmöjligheterna för knens invånare, som föreligger med hänsyn till knens läge och övriga omständigheter, kan det icke an- ses opåkallat att knen såsom led i åtgärder för motverkande av arbetslöshet förvärvar skogsmark i lämplig omfattning. Enär på grund därav och vad i övrigt i målet före- kommit ifrågav. fastighetsköp må anses så- som en knens angelägenhet, samt i övrigt icke förebragts någon omständighet på grund varav beslutet är olagligt i något av de hän- seenden, som omförmälas i 76 5 KL, finner jag skäligt att, med ändring av LSt:s ut- slag, förklara den mot fm:s beslut förda talan icke kunna bifallas.
1962 I 203
Kfm i Burträsks kn beslöt i dec. 1961 att bevilja en enskild person N ett lån å 50 000 kr. att användas i en av N bedriven såg— verksrörelse i knen. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte upphävas. Fm genmälde bl. a. följande. Folkmängden i knen hade sedan år 1952 minskat med 1 451 personer. Denna minskning hade sin grund i otillräckliga försörjningsmöjlighe- ter inom knen. Svårigheterna att finna an- nan sysselsättning för överskottsarbetskraf- ten inom skogs- och jordbruket torde vara väl kända. Den industriella utvecklingen inom knen hade icke varit tillfredsställande. Detta kunde belysas med att under senare tid nedlagts ett kalkbruk inom knen, vari— genom 26 man blivit arbetslösa. N:s såg— verksrörelse sysselsatte — förutom skogsar- betare och körare — normalt omkring 20 anställda och under högsäsong ytterligare fyra å fem personer. Samtliga anställda hade vid tidpunkten för fm:s klandrade be- slut varit arbetslösa men erhållit sysselsätt- ning sedan detta beslut fattats. Verksam- heten vid sågverket hade igångsatts i för- väntan på att det kommunala lånet skulle beviljas. N:s sågverksrörelse var således av
avsevärd betydelse för knen och det fick under rådande omständigheter anses vara en knens angelägenhet att med en så rela- tivt blygsam summa som 50000 kr. med- verka till att förhindra arbetslöshet för de i nämnda sågverksrörelse sysselsatta arbets- tagarna. Vid årsskiftet 1961/1962 hade om- kring 100 arbetslösa varit anmälda på ar- betsförmedlingen.
LSt: Med hänsyn till rådande svårigheter att bereda knens invånare sysselsättning och den betydelse ifrågavarande sågverksrörelse har för motverkande av arbetslöshet inom knen, finner LSt att det får anses ha varit en knens angelägenhet att på det sätt som anges i klandrade beslutet, bistå företaget. På grund härav och då i målet ej visats att beslutet eljest är ogiltigt i något av de hänseenden, som avses i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
1962 I 225
För att möjliggöra för två enskilda perso- ner, F och S, att igångsätta ett bilindustri- företag i Storuman, beslöt kfm i Stensele kn med hänsyn till det planerade företagets väsentliga betydelse för sysselsättningen och näringslivet inom knen att för uppförande av en central verkstadslokal i Storuman be- vilja F och S ett 20-årigt amorteringslån å 300000 kr. mot gällande inlåningsränta å kapitalsamlingsräkning och mot säkerhet av inteckning å 300 000 kr., samt att för sam- ma personer och samma ändamål teckna borgen för ett lån å 300000 kr. mot för- lagsinteckning å samma belopp. Över beslu- tet anfördes besvär med yrkande att beslu- tet såsom olagligt måtte upphävas.
LSt: Av den i målet förebragta utred- ningen framgår, att Stensele kn sedan år 1956 utsatts för en kraftig befolkningsminsk- ning och att under den närmaste tiden sys- selsättningsmöjligheterna för knens invånare kommer att nedgå avsevärt genom att vat— tenkraftsutbyggnaden i knen nu står inför sitt slutskede. Under sådana förhållanden finner LSt det vara en knens uppgift att verka för att åstadkomma nya arbetsupp- gifter för knens invånare och därigenom
motverka arbetslösheten i knen. Med hän- syn till det föreliggande behovet av åtgär- der till motverkande av arbetslöshet inom knen finner LSt laga hinder icke ha före— legat för fm att genom beslutade åtgärder understödja det planerade industriföretaget och lämnar förty besvären utan bifall.
RegR: Vad i målet förekommit giver icke tillräckligt stöd för antagande, att det beslu- tade understödet åt ifrågavarande industri- företag skulle äga sådan betydelse för mot- verkande av arbetslöshet i knen, att under- stödet för den skull kan anses avse en knens angelägenhet. Ej heller i övrigt har före- bragts omständighet, som giver beslutet dy- lik innebörd. Enär fm följaktligen genom klandrade beslutet överskridit sin befogen- het, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva sagda beslut.
1962 I 245
Stfm i Kumla beslöt att i staden låta uppfö— ra en industribyggnad »för ett enskilt AB:s räkning», att för ändamålet anvisa ca 150 000 kr. av stadens tillgängliga kassame- del samt att bemyndiga dk att å fm:s väg- nar fastställa anläggningskostnadens storlek och godkänna erforderliga avtal. Över be- slutet anfördes besvär med yrkande att be- slutet måtte upphävas såsom bl.a. kom- petensöverskridande. LSt lämnade besvären utan bifall, enär klg icke visat, att fm:s klandrade beslut var olagligt i något av de hänseenden, som omförmäldes i 76 & KL. RegR: Enär fm:s klandrade beslut icke kan anses avse en stadens angelägenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s belsut.
1963 I 21
Kfm i Ekshärads kn beslöt år 1960, i en- lighet med en mellan knen och en enskild person S — som avsåg att uppföra en bil- lackeringsverkstad i knen — träffad över- enskommelse, att för det tillämnade bygg- nadsföretaget anslå tillhopa 36 000 för utred- ning och markkostnader, att fördelas på tre år. Medel för ändamålet skulle uttaxeras
under åren 1961, 1962 och 1963. Beslutet vann laga kraft. — År 1962 anmälde S att han dåmera inte hade möjlighet att upp- föra någon verkstad i knen. Ett handels- bolag, i vilket S icke var delägare, avsåg att uppföra en lokal för billackering och anhöll hos frn att det S beviljade anslaget om 36 000 kr. måtte överföras å handels- bolaget. Fm beslöt i enlighet härmed under förutsättning att den av bolaget tillämnade verkstaden blev av samma storleksordning som den S planerat. Beslutet överklagades och blev av LSt upphävt såsom kompetens— överskridande. I RegR anförde knen att be- villningsbeslutet vunnit laga kraft och att klandrade beslutet endast avsåg fråga vem som skulle få disponera anslaget. RegR läm- nade besvären utan bifall.
1963 I 28 och 78
Kfm i Jokkmokks kn beslöt att bilda ett AB för tillverkning av spånskivor. Någon enskild intressent skulle inte förekomma i bolaget. För finansiering av knens aktie- teckning (1 780 000 kr.) skulle ansökan gö— ras om att få ta i anspråk s.k. vatten— regleringsmedel. För finansiering av bola— gets verksamhet skulle göras ansökan om arbetsmarknadsmedel, lån från affärsbank, inldustrilån med statlig lånegaranti samt industrilån över Norrlandsfonden.
Över fm:s beslut anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär det »saknade laglig grund enligt KL och kommentarerna till samma lag». Dessutom begärdes inhibition. LSt lämnade inhibi- tionsyrkandet utan bifall. Klagandena full följde talan i inhibitionsfrågan och förkla- rade därvid att de inte hade något att er- inra mot att fabriken förlades till Jokk- mokk kn. De ansåg emellertid inte styrkt att Jokkmokks samhälle var den lämpligaste placeringsorten inom knen och önskade yt- terligare utredning angående projektet, dess placering och lönsamhet. RegR: Ej ändring.
LSt upptog härefter huvudsaken till avgö— rande och lämnade besvären utan bifall, enär klagandena inte anfört någon omstän- dighet, som jämlikt 76 5 KL kunde med-
föra ändring i eller upphävande av kland- rade beslutet. — I RegR anförde klagande- na att de med sitt i besvären hos LSt fram- förda påstående att klandrade beslutet sak- nade laglig grund avsåg att beslutet dels till innehållet var oändamålsenligt, dels inte beretts i överensstämmelse med 19 & KL. Klagandena yrkade, att målet måtte åter- förvisas till knen för ny behandling. I en senare avgiven skrift uppgav klagandena, att drivandet av en industri inte var en kom- munal angelägenhet och att fm genom klandrade beslutet överskridit sin befogen- het. RegR, som fann klagandenas först hos K. M:t framställda påstående, att kland- rade beslutet avsåg ett ämne som inte var en kommunal angelägehet, inte kunna kom- ma under bedömande, lämnade besvären utan bifall.
1963 I 84
Stfm i Kramfors beslöt att för en beräknad kostnad av 1 milj. kr. låta uppföra under- visningslokaler för vuxenutbildning samt att hos ArbmSt ansöka om statsbidrag för an- läggningskostnaden. — Över beslutet anför- des besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas. Klg androg i huvudsak följande. Den vuxna arbetskraftens utbildning bor- de icke anses åvila knerna utan ankom på staten eller de industrier, som hade intresse av sådan undervisning. Det kunde inte anses föreligga skyldighet för staden att tillgodo- se behovet av lokaler för utbildning och om- skolning av överflödig arbetskraft eller att ikläda sig kostnader för ifrågav. utbildning. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
19631100
Tranemo Textil AB drev viss tillverkning i Hallstahammar köping. Det beslöts att för denna tillverkning, som avsågs utökad, skulle bildas ett särskilt företag, Hallsta— Textil AB, i vilket aktiekapitalet å 100 000 kr. skulle fördelas mellan ägaren av Tra- nemo Textil AB och en direktör F, som skulle leda verksamheten. F hemställde om
kommunal borgen för ett personligt lån å 50000 kr. Fm beslöt om sådan borgen för en tid av fem år på villkor att lånet amorterades med minst 5 000 kr. per år samt att säkerhet ställdes i form av dels pantförskrivning av aktier i bolaget till ett värde av 50 000 kr., dels förlagsinteck- ning å 50000 kr. i bolagets maskiner och inventarier, dels livförsäkring för F år 50 000 kr. med köpingen såsom förmånstagare. — I besvär över beslutet yrkades att beslutet såsom befogenhetsöverskridande måtte upp- hävas. — Fm genmälde sammanfattnings— vis följande. Vid arbetsförmedlingen fanns 50 kvinnliga sökande, som önskade industri— arbete. Hallsta Textil AB hade 73 anställ- da, huvudsakligen kvinnor. Med den före- slagna utbyggnaden av Hallsta Textil AB skulle således arbetslösheten bland de kvinn- liga industriarbetarna kunna minska avse- värt. Då det vidare ur industriledarens syn- punkt var orationellt att längre driva till- verkning i Hallstahammar, om den aktuella tillbyggnaden inte kom till stånd, hade fm:s beslut dikterats av den omständigheten, att risken för ytterligare arbetslöshet bland de kvinnliga industriarbetarna var överhängan- de. Fm tillfogade vidare att konfektions- industrin var ett utmärkt komplement till den tunga industrin i köpingen och att tex- tilföretaget erbjöd deltidsarbete. LSt fann med hänsyn till i målet upplysta förhållan- den köpingens ifrågavarande borgensåtagan— de avse en kommunal angelägenhet. RegR: (tre ledamöter) Av utredningen i målet framgår icke, att det stöd åt F, som den beslutade kommunala borgen innebär, äger sådan betydelse för motverkande av ar- betslöshet i köpingen, att klandrade beslutet fördenskull kan anses avse en köpingens an- gelägenhet. Ej heller i övrigt har förebragts omständighet, som giver beslutet dylik inne- börd. Enär fm följaktligen genom klandra- de beslutet överskridit sin befogenhet, prö- var RegR lagligt att, med ändringav LSt:s utslag, upphäva sagda beslut. (Två leda- möter: ej ändring.)
Mellan Borgholms stad och Rederi AB Nordö träffades följande avtal. Nordö för- band sig att under minst fem år upprätthål- la daglig färjetrafik mellan Borgholm och fastlandet. Staden åtog sig att gemensamt med Ålems kn på fastlandssidan teckna borgen för ett fem-årigt amorteringslån å 700 000 kr., som Nordö ämnade uppta för att finansiera anskaffning av färja. Nordö förband sig härjämte att under avtalstiden garantera Borgholms hamn intäkter av får- jetrafiken i form av hamnavgifter med minst 15 000 kr. per år att som säkerhet för borgensförbindelsen ställa intecknings- säkerheter för mellan 500 000 och 800 000 kr. i den färja, som skulle uppehålla trafi- ken, samt för mellan 1 300000 och 1700 000 kr. i ett annat Nordö tillhörigt fartyg ävensom att, om trafiken nedlades, inlösa vad som återstod av bolagets lån och därmed bringa borgensåtagandet att upphöra. — Fm beslöt anlägga färjeläget för en beräknad kostnad av 175000 kr. och att bestrida kostnaden med ett lO-årigt amorteringslån. — Över avtals- och anlägg- ningsbeslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte upphävas. I besvären anfördes sam- manfattningsvis: Färjeförbindelsen hade ti- digare upprätthållits av ett annat bolag, som förklarat sig berett att utan kostnad för staden återuppta färjetrafiken under sex må— nader per år. Nordö hade nu favoriserats och fm hade tvingats satsa pengar på ett nytt färjeläge och teckna en riskfylld bor- gen. Kostnaderna för amortering av anlägg- ningslånet kunde inte täckas av stadens in— komster från trafiken. Om bolaget tvinga— des bryta avtalet före fem-årsperiodens slut, skulle stadens förlust bli ännu större. Vär- det av inteckningssäkerhetema var svår att bedöma. Klandrade beslutet byggde på otill- låtet lösa ekonomiska kalkyler. Endast Nordö gynnades av beslutet, enär Nordö fick möjlighet att köpa en färja. — LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
Stfm i Ängelholm beslöt att bilda ett kom- munalt AB som enligt bolagsordningen skul— le ha till föremål för sin verksamhet att bygga och förvalta industri- och hantverks- fastigheter ävensom att utöva därmed fören- lig verksamt. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetens- överskridande måtte upphävas. Klg anförde sammanfattningsvis: Bolaget skulle i prakti- ken få okontrollerade möjligheter att dispo- nera stadens medel för privata företag un- der förhållanden, som icke uppfyllde lag- stiftarens villkor för att åtgärden skulle kunna anses såsom en kommunal angelä- genhet. Fm torde icke lagligen äga lämna bolaget så obestämda och vittgående befo- genheter. Den enskilde kommunmedlemmen fick inte några möjligheter att besvärsvägen förhindra eller reagera mot sådana bolagets åtgöranden, som inte kunde anses såsom kommunal angelägenhet. Fm:s beslut måste därför anses kränka den enskilde kommun- medlemmens rätt.
LSt: Klandrade beslutet innebär i och för sig icke en subvention till ett enskilt företag utan en åtgärd, som är ägnad att helt allmänt stödja det enskilda näringslivet. Vad klg anfört och vad i övrigt i målet förekommit giver icke tillräcklig grund till antagande att beslutet skall komma att inne- bära annat än ovan nämnts, nämligen en åtgärd av allmän natur till stöd för närings- livet. På grund av det anförda och då bc- slutet ej heller eljest är olagligt i något av de hänseenden, varom i 76 & KL sägs, finner LSt ej skäl ändra eller upphäva be- slutet. RegR: Enär det inte kan anses utgöra en stadens angelägenhet att bilda ett AB, vilket har till föremål för sin verksamhet att bygga och förvalta industrifastigheter ävensom att utöva annan därmed förenlig verksamhet, och fm alltså genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s ut- slag, upphäva samma beslut.
Ett enskilt industri AB planerade att i Öre- grunds stad uppföra en ny fabriksbyggnad för att i denna förlägga hela sin produk— tion. Bolaget beräknade att 120 personer jämte kontorspersonal härigenom skulle er- hålla sysselsättning. En förutsättning för tillkomsten av anläggningen var dock att det på ett tillfredsställande sätt kunde ord- nas med bolagets befintliga lokaler i sta- den, vilka lokaler var avsevärt mindre än de planerade. Bolaget föreslog att staden skulle hyra de nuvarande lokalerna under en tid av tio år mot en hyra av 50000 kr. per år och att lokalerna därefter skulle tillfalla staden. Stfm beslöt i enlighet med bolagets förslag. Över beslutet anfördes be- svär varvid i huvudsak androgs följande. Beslutet att hyra lokalerna var rätteligen ett avbetalningsköp. Om köpet fullföljdes skulle det under de tio åren kosta staden 600 000—700 000 kr. vartill kom kostnader för brandförsäkringspremier m. in. Det kun- de ifrågasättas om staden hade råd härtill. En kn skulle i princip inte bygga lokaler för att ställas till en industris förfogande, och inte heller skulle en kn utsätta sig för affärsmässiga risker. Lagen gav ej heller knen rätt att hjälpa ett företag ekonomiskt.
LSt: Klandrade beslutet innebär under- stödjande av ett enskilt näringsföretag utan att denna åtgärd, såvitt visats, betingats av inom staden rådande särskilda förhållanden i förevarande avseende. Beslutet kan på grund härav icke anses avse en stadens angelägenhet. Då fm förljaktligen genom nämnda beslut överskridit sin befogenhet, prövar LSt lagligt upphäva samma beslut. RegR: Ej ändring.
1963 I 203
Kfm i Stensele kn beslöt år 1961 att be- vilja två enskilda personer, som ämnade igångsätta ett bilindustriföretag i knen, ett lån å 300 000 kr. för uppförande av en cen- tral verkstadslokal i Storuman och att teck- na borgen för ett lån å 300000 kr, som nämnda personer ämnade uppta. Detta be-
slut blev överklagat. LSt fann knen oför— hindrad att vidta de beslutade åtgärderna och hänvisade därvid till att knen sedan lång tid tillbaka var föremål för kraftig be- folkningsminskning och att sysselsättnings— möjlighetema i knen avsevärt skulle minska genom att en vattenkraftsutbyggnad stod i sitt slutskede. RegR däremot upphävde klandrade beslutet, enär vad i målet före- kommit inte gav tillräckligt stöd för anta— gande, att det beslutade understödet skulle äga sådan betydelse för motverkande av ar- betslöshet i knen, att understödet för den skull skulle kunna anses avse en knens an- gelägenhet. (Se 1962 I 225.)
År 1963 beslöt fm att i Storuman upp— föra en central bilverkstads- och service- anläggning för en beräknad kostnad av 1 100000 kr. samt att uthyra anläggningen på affärsmässiga grunder. Kommunalnämn- den bemyndigades upplåna ett belopp, som motsvarade den beräknade anläggningskost- naden med avdrag för vad knen kunde uppbära i statsbidrag från arbetsmarknads- styrelsen eller, om sådant bidrag inte er- hölls, med avdrag för 300000 kr., vilket belopp skulle utgå ur allmänna investerings- fonden. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte undanröjas så- som kompetensöverskridande. I besvären påstods att beslutet i sak men i annan form avsåg samma ärende som fm:s beslut år 1961, vilket upphävts av RegR. LSt: Enär den planerade verkstadsanlägningen får an- ses bli av väsentlig betydelse för närings- livet i orten och för motverkande av arbets- löshet inom knen samt då anläggningen enligt klandrade beslutet skall uthyras på affärsmässiga grunder, finner LSt fm icke genom beslutet ha överskridit sin befogen- het. LSt prövar förty lagligt lämna besvären utan bifall. RegR upphävde klandrade bc- slutet, enär byggnadsföretaget inte kunde väntas få sådan betydelse för sysselsättning- en inom knen eller eljest bli till sådan nytta för knens invånare, att företaget kunde an- ses utgöra en knens angelägenhet.
Kfm i Lammhults kn beslöt att teckna borgen för ett 15-årigt amorteringslån å 350 000 kr. åt en möbelfabrikant A i knen. Som säkerhet för borgensåtagandet skulle ställas inteckningar i fabriksfastigheten samt förlagsinteckningar. Som förutsättning för borgensåtagandet skulle gälla, att A för- band sig att upplåta sina lokaler för in- byggd verkstadsskola, att A erhöll ackords- uppgörelse med sina borgenärer, att A för- band sig att efter ackordsuppgörelse ombilda företaget till aktiebolag, varvid bolagsord— ningen skulle föreskriva att bolagets förvalt- ning och räkenskaper skulle granskas av auktoriserad revisor, samt att A förband sig att dels tillse, att av kommunalnämnden föreslagen person utsågs att jämte den auk- toriserade revisorn granska bolagets förvalt- ning, och dels vid ytterligare investeringar eller större ändringar i företagets skötsel för ekonomisk rådgivning anlita sakkunnig, som godkändes av kommunalnämnden. Bor- gensåtagandet skulle överflyttas till bolaget så snart detta bildats. Fms beslut skulle gälla under förutsättning att knen erhöll vederbörligt tillstånd av KM:t att göra bor- gensåtagandet. — Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet, såsom bl.a. innefattande otillåtet stöd åt enskilt företag, måtte upphävas.
LSt, som hörde fm, länsskolnämnden och länsarbetsnämnden över besvären, fann borgensåtagandet kompetensenligt med hän- syn till den betydelse, som den planerade inbyggda verkstadsskolan skulle få för yr- kesundervisningen inom kommunen.
RegR: Ehuru knen får anses under vissa förutsättningar vara berättigad att, i syfte att få till stånd yrkesutbildningsverksamhet inom knen, bereda enskilt företag ekono— miskt stöd för åstadkommande inom före- tagets ram av sådan utbildning, bl. a. i form av s.k. inbyggd verkstadsskola, måste det borgensåtagande, varom i målet är fråga, med hänsyn till omständigheterna anses till sin omfattning betydligt överstiga vad som i förevarande fall skäligen kunnat erford- ras för tillgodoseende av ändamål som ovan
sagts. Enär vid sådant förhållande fm måste anses hava genom klandrade beslutet över- skridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s belsut.
1963 I 214
Kommunalfullmäktige i Solberga kn beslöt att av ett verkstadsbolag köpa tre fastig- heter i knen för 120 000 kr. samt att fastig- heterna skulle tillföras och förvaltas av stiftelsen Solbergahus. Över detta beslut an- fördes besvär, varvid anfördes: Motivet för köpet var att friställa kapital åt bolaget för utvidgning av nuv. verkstadslokaler. Det- ta ekonomiska stöd skulle inte på något sätt förekomma eller hindra arbetslöshet i knen utan skulle helt och hållet komma bo- laget till godo. Det hade inte heller visats att fastigheterna skulle användas för något legalt kommunalt behov. Då köpet därför inte kunde anses vara en kommunal ange- lägenhet, hade fm genom beslutet överskri- dit sin befogenhet. LSt: Jämlikt lagen 10/ 7 1947 (nr 523) äger knen vara verksam för främjande av bostadsförsörjningen. Förvär- vet av fastigheterna får anses vara en åt- gärd i angivet hänseende. Då såvitt hand- lingarna i målet utvisa fastigheterna inköpts för ett skäligt pris kan någon subvention från knens sida icke anses föreligga. Vid nu angivna förhållanden kan det icke an- ses, att fm genom klandrade beslutet över- skridit sin befogenhet. Då klg ej heller i övrigt visat att beslutet är olagligt i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: ej ändring.
1963 I 226
Kfm i Hede kn beslöt att teckna borgen för ett högst tvåårigt lån å 40000 kr., som en verkstadsägare i knen ämnade uppta. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas. Klg androg huvudsakligen följande. Knen hade förra året låtit uppföra en venkstadsbyggnad, som för billig hyra uthyrts till verkstadsägaren,
)ch hade även tecknat borgen å 50 000 kr. för anskaffande av startkapital åt honom. Verkstaden hade endast varit i drift ca sex månader, då det nu klandrade beslutet fat— tades. — Fm genmälde att det förelåg stora sysselsättningssvårigheter i knen och att än— damålet med borgen var att trygga syssel- sättningen för de vid företaget anställda. LSt: Enär av utredningen i målet icke fram- går, att det understöd till verkstadsägaren, som borgensförbindelsen inneburit, skulle äga sådan betydelse till förekommande av arbetslöshet, att fördenskull fms beslut kan anses avse en knens angelägenhet, samt ej heller i övrigt förebragts omständigheter, som ger beslutet dylik innebörd, prövar LSt lagligt att, med bifall till besvären, upp- häva samma beslut. RegR: Ej ändring.
1964 I 12
Östra Orusts kn beslöt på förslag av knens industrikommitté att köpa två markområ— den. I besvär över beslutet androg klg i hu- vudsak följande. Avsikten med markköpet var att sälja marken vidare till en båtbygga- re i kommunen för reducerat pris eller att utarrendera områdena till denne för ett pris som inte täckte knens kostnader. Enär det inte visats att knen hade något legalt behov av områdena, utan markförvärvet endast var tänkt som ett olagligt stöd åt ett enskilt företag, hade fm genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. — Klg gjorde dessutom vissa anmärkningar mot anslags- beslutet. LSt: Av handlingarnas innehåll får anses framgå, att knen genom ifrågavarande markförvärv åsyftat att medelst aktiv mark- politik främja näringslivet i orten. Mark— förvärv för dylikt ändamål får [anses falla inom den kommunala kompetensen. Vad klg anfört angående bristfällighet hos de i klandrade beslutet intagna täckningsföre- skrifterna förtjänar ej avseende. Av klg åbe- ropade omständigheter äro sålunda, såvitt visats, ej av beskaffenhet att jämlikt 76 & KL kunna föranleda hävande av fms be— slut. På grund härav lämnas besvären utan bifall. RegR: ej ändring.
Vid ett sammanträde förehade kommunal- fullmäktige i Orsa kn fråga om förvärv av en i knen belägen snickerifabriksfastig— het, som tillhörde ett handelsbolag. I prot. antecknades bl. a. att bolagets fabriksbygg- nad uppförts år 1950, och då kostat 355 400 kr., att tomten, som bolaget på sin tid för- värvat av knen, kunde värderas till ca 25 000 kr., att bolaget i enlighet med över- enskommelsen vid tomtförvärvet, vid ev. försäljning av fastigheten hade att först hembjuda fastigheten till knen, som där- vid inte behövde erlägga likvid för tomt- marken, samt att komndn i ärendet föresla- git fm att lämna bolaget köpeanbud å fas- tigheten å 325 000 kr. ävensom, om anbu- det antogs, hyra ut fastigheten till översty- relsen för yrkesutbildning för fastighetens användande till viss omskolningsverksam- het. Fm beslöt att lämna anbud å 325 000 kr. att, om budet antogs, hyra ut lokalen till överstyrelsen för 31500 kr. på två år med 3 mån. uppsägning och ettårsförläng— ning, att för finansiering av köpeskillingen låta — sedan vederbörligt tillstånd sökts hos KM:t — uppta ett amorteringslån å 325 000 kr. avsett att återbetalas inom 25 år, samt att fullfölja köpet endast under förutsättning att uthyrning kom till stånd på nämnda villkor. Över beslutet att köpa fast. anfördes besvär, varvid anmärktes, att utredningen i ärendet var bristfällig och ofullständig, att det fanns sannolika skäl antaga att priset innefattade en betydande överbetalning samt att beslutet syntes gynna bolagsmännen framför övriga medlemmar i knen och därför vilade på orättvis grund. I påminnelser anförde klg vidare att över- betalningen vid blivande ackordsuppgörel- se mellan bolaget och dess borgenärer skulle möjliggöra utdelning åt oprioriterade borge- närer och därigenom stred mot likställig- hetsprincipen. LSt lämnade besvären utan bifall, enär klg inte visat att beslutet var olagligt i något av de hänseenden, varom förmäldes i 76 % KL. RegR: ej ändring.
Locknevi kn beslöt att av en enskild per- son F för 131 000 kr. köpa en skogsfastig- het i knen, att övertaga ett bottenlån i fas- tigheten å 44 237 kr. i en hypoteksförening samt att ur allmänna investeringsfonden an- slå dels 86 762 kr. till att bestrida resteran- de del av köpeskillingen, dels ock 29 000 kr. till att infria vissa Fzs skuldförbindelser ävensom till att betala lagfartskostnader och övriga utgifter i samband med köpet. — Över beslutet anfördes besvär, varvid klg i huvudsak anförde: Fastigheten skulle ha sålts på exekutiv auktion. Klg hade som delägare i en grannfastighet haft för avsikt att inropa fastigheten på auktionen och där- vid ämnat bjuda 170000 kr. Då det blivit känt att knen före den utsatta auktionen köpt fastigheten för 131 000 kr., hade andra Fzs borgenärer hotat försätta F i konkurs och därmed åvägabringa återgång av fas- tighetsköpet. Knen hade då höjt köpesum- man, så att nämnda borgenärer erhållit betalning. Ännu fanns dock fordringsägare som inte fått likvid, varför konkurshotet alltjämt kvarstod. F. hade inför hotet om konkurs varit tvungen att söka utvinna så mycket som möjligt av fastigheten bl. a. genom största tillåtna skogsavverkning samt genom upplåtande av rätt att taga grus å fastigheten under 5 är, varför köpet inte var en så fördelaktig affär som man velat göra gällande. Det kunde även ifrågasättas om knen hade rätt att vid fastighetsköp kon- kurrera med en enskild knmedlem enbart av den anledningen, att köpet var en fördel- aktig affär. Det var anmärkningsvärt att knen köpte en fastighet för 160000 kr, av vilken knen inte hade någon nytta. Fm hade genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. Då klg önskat köpa fastig- heten till ett pris överstigande det av fm beslutade, hade fm genom beslutet även kränkt klgs enskilda rätt.
LSt: Ifrågavarande fastighetsköp får med hänsyn till i målet föreliggande omständig- heter anses avse en knens angelägenhet. En- ligt vad handlingarna i målet vidare utvisa, är syftet med fm:s beslut att erlägga betal-
ning till ifrågavarande fordringsägare för att förhindra en återgång av fastighetsköpet. Fm kan således icke anses hava genom klandrade beslutet överskridit sina befogen- heter. På grund härav och enär klandrade beslutet icke visats kränka klgs enskilda rätt, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: Fastighetsköpet har av frn i huvudsak moti- verats med hänvisning till intresset av att förvärva en skogsfastighet för undervisnings- ändamål samt för planering av beredskaps- arbeten för fall av arbetslöshet. Såvitt hand- lingarna utvisa hava emellertid knens upp— gifter på nämnda områden tidigare kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt utan till- gång till sådan fastighet. Vad i målet före- kommit ger icke heller anledning antaga, att fastigheten ifråga framdeles skulle kunna få nämnvärd betydelse i något av de angivna hänseendena. Enär fms klandrade beslut vid angivna förhållanden icke kan anses av— se en knens angelägenhet, samt fm följakt- ligen genom detsamma överskridit sin be- fogenhet, prövar RegR lagligt, att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva sagda be- slut.
1964 I 25
Kfrn i Bollebygds kn beslöt att för ett belopp av högst 1,5 milj. kr. uppföra fabriks- lokaler på en fastighet i knen, vilka fabriks- lokaler efter färdigställandet enligt överens- kommelse skulle säljas till en viss företa- gare i knen för självkostnadspris. Fm be- slöt samtidigt att för finansiering av bygget uppta ett 15-årigt amorteringslån till ett belopp av 1,5 milj. kr. samt att erlägga ränta å länet i enlighet med träffad över- enskommelse med företagaren. Över beslu- tet anfördes besvär under yrkande att, enär beslutet inte avsåg att lindra arbetslöshet och knen därför inte ägde bevilja enskild näringsidkare stöd för att starta eller upp- rätthålla industriföretag, beslutet måtte upp- hävas. LSt upphävde klandrade beslutet, enär det icke genom vad i målet förekommit gjorts sannolikt, att det understöd till bo- laget, som klandrade beslutet innebar, skul— le äga avsevärd betydelse för att lindra el-
ler motverka arbetslöshet i knen, samt el- jest ej åberopats omständighet av beskaf- fenhet att medföra att beslutet kunde anses avse en knens angelägenhet. RegR: Ej änd- ring.
1964 I 30
I denna notis, som är svårtillgänglig, be- skrivs invecklade förhållanden mellan Tyresö kn och några enskilda företag, vilka för- hållanden utmynnade i att knen beslöt köpa en till brandstation avsedd fastighet av A-bolaget under förutsättning att A-bolaget, som nedlagt en inom knen driven rörelse, överlät vissa industrifastigheter till B-bola- get, som var berett att starta ny rörelse på industrifastigheterna. I besvär över beslutet påstods att det av knen beslutade köpet innefattade avsevärd subvention till enskilt företag. Knen å sin sida gjorde gällande att köpeskillingen var marknadsmässig och framhöll att det avgörande skälet för köpet inte varit att främja överlåtelsen av in- dustrifastigheterna utan att få en tillfreds- ställande lösning av brandskyddet i knen. LSt upphävde beslutet, enär beslutet fick anses innebära understödjande av enskilt näringsföretag utan att denna åtgärd, såvitt visats, betingats av inom knen rådande sär- skilda förhållanden. RegR fastställde med ingående motivering det slut LSt:s utslag innehöll. I motiveringen anfördes bl. a. att fms beslut fick anses i väsentlig mån ha haft till syfte att möjliggöra en överens- kommelse mellan bolagen, så att B-bolaget blev ägare till industrifastigheterna och kom att driva verksamhet i knen, att köpeskil- lingen, 900 000 kr., med hänsyn till i målet förebragt utredning om fastighetens värde måste innefatta ett betydande överpris (450 000 kr?) samt att överpriset fick anses som ett knens bidrag för att få till stånd en uppgörelse mellan de båda bolagen med verkan att B-bolaget skulle bli ägare till industrifastigheterna. »På grund av vad så- lunda förekommit i målet får fms beslut att inköpa fastigheten anses hava i huvud- sak haft till syfte att lämna bidrag till en- skilt företag. Denna åtgärd har icke, såvitt
visats, betingats av sådana inom knen rå- dande förhållanden, att beslutet kan anses avse en knens angelägenhet.» — En leda- mot var skiljaktig och ville lämna besvären utan bifall. Denne ledamot fann inte i må- let ådagalagt att klandrade beslutet i verk- ligheten avsett sådant understödjande av en- skilt företag, som inte var hänförligt till knens angelägenheter.
1964 I 86
Stfm i Uddevalla beslöt att godkänna av dk utlämnad förskottslikvid till Rosseröds AB, i vilket staden och det kommunägda AB Gröngatan var ensamma aktieägare, för grusleveranser m. m. till staden å 300 000 kr. ävensom bolaget tillhandahållet för- lagskapital å 80000 kr. för möjliggörande av bolagets verksamhet. Över beslutet an- fördes besvär, varvid klg sammanfattnings- vis anförde: Staden hade tillsammans med AB Gröngatan hittills satsat 565 000 kr. i Rosseröds AB. Genom feldispositioner hade förlusterna för sistnämnda bolag upp- gått till höga belopp. Det måste anses orik- tigt att på sätt som skett med allmänna medel understödja ett företag av sådan för- lustbringande karaktär, särskilt som förlus— ten syntes ha uppkommit genom affärer, som borde vara främmande för ett kom- munägt företag av detta slag. Klg ansåg att klandrade beslutet kränkte hans enskil- da rätt och vilade på orättvis grund. LSt: Med hänsyn till arten av Rosseröds AB:s verksamhet och bolagets karaktär av kom- munägt företag finner LSt, att fms beslut om stöd åt bolaget avsett en stadens ange- lägenhet. Vid sådant förhållande är de om- ständigheter, klg åberopat, icke av beskaf- fenhet att jämlikt 76 & KL föranleda upp— hävande av beslutet, såvitt nu är i fråga. LSt lämnar därför besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
1964 I 133
Kfm i Broby kn beslöt att i knen uppföra en fabriksbyggnad för högst 540000 kr., att utarrendera fabriksbyggnaden och den
kommunägda tomten till ett enskilt industri- företag med förbindelse för företaget att överflytta hela sin verksamhet till Broby, samt att bestämma arrendesumman till 8 % per år av totala kostnaden för byggnad, tomt och anslutningar. Vidare beslöts att företaget skulle ha rätt att när som helst överta fastigheten till bokförda värdet samt att företaget skulle erhålla kommunalt bi- drag med 100000 kr. till omskolning av lokal arbetskraft. Beslutet vann laga kraft och avtal kom till stånd mellan knen och företaget.
Senare kalkyler visade att fabriksbygg- naden skulle kosta ca 800 000 kr. Fm beslöt då att bevilja tilläggsanslag med 260000 kr. samt godkände ett förslag till tilläggs- avtal enligt vilket hyran för fastigheten skulle var 48 000 kr. per år. Över detta beslut anfördes besvär med yrkande att be- slutet måtte upphävas enär det kränkte en- skild rätt och var kompetensöverskridande. I besvären framhölls att den senast bestäm— da hyran innefattade avsevärd subvention till företaget. Orsaken till att fm inte ville an- passa hyran efter den högre kostnaden på- stods vara att företaget hotat att inte flytta till knen om hyran höjdes.
LSt upphävde klandrade beslutet, enär uppförandet av ifrågavarande fabriksanlägg— ning ävensom anläggningens upplåtande i anslutning härtill åt annan, vare sig genom uthyrning eller med äganderätt, inte kunde anses utgöra sådana angelägenheter som Broby kn ägde att handha enligt 3 % KL samt fm således — oavsett att det första beslutet vunnit laga kraft — genom kland- rade beslutet överskridit sin befogenhet. RegR: Ej ändring.
1964 I 151
Stfm i Kristinehamn beslöt att av ett en- skilt AB köpa två stadsägor i staden för 400000 kr., att där uppföra vissa fabriks- och kontorsbyggnader för beräknade 1300 000 kr., att verkställa viss upprust- ning av på fastigheterna befintliga byggna- der för en kostnad av högst 75000 kr. samt att för en tid av tio år till bolaget
uthyra byggnaderna på stadsägorna mot en hyra, som med 2 % skulle överstiga räntan för stadens lån för ändamålet och utgå på dels ett belopp om 300000 kr. och dels produktionskostnaderna för nybyggnader och kostnader för upprustning av befint- liga byggnader. Bolaget skulle härjämte till staden erlägga 10 000 kr. per år under tio år, motsvarande en avskrivning om 100000 kr. på köpeskillingen för fastig- heterna. Staden skulle svara för försäkring och yttre underhåll av byggnaderna och för fastighetsskatt. — Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte un- danröjas såsom kompetensöverskridande. Klg androg: Genom beslutet lämnade sta- den enskilt företag en subvention. Till stöd härför hade icke anförts arbetslöshet eller andra motiv, som kunde medföra att beslu- tet föll inom ramen för den kommunala kompetensen.
LSt: Stfms beslut att förvärva här ifrågav. stadsägor samt att därå uppföra vissa ny- byggnader och verkställa viss upprustning av den på fastigheterna befintliga anlägg- ningen måste bedömas få sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet i staden att detsamma kan anses avse en stadens angelägenhet. På grund härav och då i må— let ej visats att beslutet eljest är ogiltigt i något av de hänseenden som omförmälas i 76 & KL, prövar LSt skäligt lämna besvä- ren utan bifall. RegR: Ej ändring. — En skiljaktig ledamot: Av utredningen i målet framgår icke, att de med klandrade be- slutet avsedda åtgärderna skulle äga sådan betydelse till förekommande av arbetslöshet inom staden, att beslutet fördenskull kan anses avse en stadens angelägenhet. Ej hel- ler i övrigt har förebragts någon omständig- het, som giver beslutet dylik innebörd. Som fm följaktligen genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar jag lag- ligt att, med ändring av LSt:s utslag, upp- häva sagda belsut.
1965 ref. 17 Stfmbeslut att bilda en kam- munal stiftelse med huvudsakligt ändamål att driva vinstgivande kioskhandel och i rörelsen sysselsätta partiellt arbetsföra per-
soner har ansetts icke avse en stadens an- gelägenhet (Jfr 1953 I 107)
På initiativ av socialvårdschefen i Söder- tälje beslöt fm i staden att bilda en stiftelse, benämnd »Allmännyttiga kioskföretag i Sö- dertälje», att antaga upprättat förslag till stadgar för stiftelsen, att till stiftelsen med äganderätt överlåta i stadens ägo befint— liga kiosker samt att till stiftelsens grund- fond anvisa 50000 kr. att täckas av ut— taxerade medel i nästföljande årets stat. — Ifrågavarande stadgar innehöll bl. a. följan- de. 5 2. Stiftelsen har till syfte att bereda utkomstmöjligheter åt partiellt arbetsföra genom deras sysselsättande i kioskhandel och annan rörelse samt har för sådant ändamål att inom Södertälje äga, förvärva eller uppföra försäljningskiosker samt driva kioskhandel och därmed jämförlig verk- samhet. 5 3. Stiftelsens verksamhet handha- ves av en styrelse, som har sitt säte i Sö- dertälje. Styrelsen utgöres av socialnämn- dens ordf. och v. ordf. samt ytterligare en ledamot av nämnden jämte dkts ordf. eller annan ledamot av dk. Suppleanter skola vara tre, varav två väljas av socialnämnden och en av dk. & 13. Ersättning till styrelse- ledamot och anställd må ej utgå med större belopp än vad som kan anses utgöra skälig ersättning för utfört arbete. 5 15. Stiftelsen äger att själv anställa erforderlig personal för den direkta ledningen av stiftelsens af- färsverksamhet och förvaltningen av stiftel- sens verksamhet i övrigt. å 16. Stiftelsens grundfond är 50000 kr. 5 17. Av stiftel- sens årsvinst efter avdrag av vad som åt- går till täckande av möjligen förefintlig för— lust från föregående år skall minst 10 % årligen avsättas till reservfond, vars behåll- ning icke utan medgivande av socialnämn- den må användas för annat ändamål än täckning av uppkommet underskott. Sedan reservfonden uppgått till ett belopp av 25 000 kr. må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade beloppet skall avsättning därtill ånyo vidtagas. Återstoden av årsvinsten skall överlämnas till socialnämnden att an- vändas till befrämjande av partiellt arbets-
föras intressen. & 21. Ändring av dessa stadgar får ske endast efter godkännande av fm i Södertälje. & 22. Upplöses stiftel- sen, skola dess tillgångar överlämnas till fm i Södertälje att användas till befräm— jande av de partiellt arbetsföras intressen.
Över beslutet anfördes besvär med yrkan- de att beslutet måtte upphävas. Klg (ett flertal) androg i huvudsak följande. Klg, som drev kioskhandel i staden, kunde ej finna det riktigt, att staden på sätt som skett bildade en stiftelse, som — jämte AB Svenska pressbyrån — skulle få ensamrätt att bedriva sådan rörelse i staden. Fms beslut, som innebar en kommunal monopo- lisering av kioskhandeln, stod i strid mot gällande allmän lag och författning. I vart fall överensstämde beslutet ej med närings- frihetsförordningen. Drivande av kioskrö- relse kunde inte anses vara en kommunal angelägenhet.
Dk genmälde bl. a.: Fms beslut innebar, att äganderätten till stadens kiosker övergått till stiftelsen, som i samband därmed över- tagit de rättigheter och skyldigheter, som enligt kontrakten åvilade staden. Stiftelsen hade därmed möjlighet att uppsäga kontrak- ten samt att därefter förfoga över kioskema enligt styrelsens gottfinnande. Sannolikt kom stiftelsen därvid att som avlönade biträden i kioskema anställa antingen hittillsvarande arrendatorer eller andra partiellt arbetsföra och för sådant arbete lämpliga personer. Stiftelsen hade vidare möjlighet att efter prövning i varje särskilt förekommande fall söka förvärva privatägda, på allmän mark befintliga kiosker för att även i dessa an- ställa partiellt arbetsföra såsom biträden. Till sist torde stiftelsen komma att med anslag av staden uppföra och på samma sätt driva nya kiosker i staden, där sådana prövades erforderliga och lämpliga. — Fm hemställde, att besvären måtte lämnas utan avseende.
LSt: Enär fm genom klandrade beslutet icke kunna anses hava överskridit sin be- fogenhet samt klg icke visat, att beslutet eljest är olagligt i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, prövar LSt lag- ligt lämna besvären utan bifall.
I RegR anförde klg bl. a.: Fm ville en— ligt klgzs mening inlåta sig på företaget i spekulativt syfte. De partiellt arbetsföra var genom gällande nyttjanderättsavtal med sta- den fullt tillgodosedda med arbetstillfällen inom kioskhandeln. Dessa arbetstillfällen kunde inte bli flera eller bättre genom att en kommunal stiftelse bildades för kioskhan- deln. Nuvarande nyttjanderättshavare hade hänvänt sig till arbetsförmedlingen i staden för att få lämplig personal, men förmed- lingen hade icke kunnat anvisa någon par- tiellt arbetsför. Klg och hans organisation, Svenska Kioskhandlareförebundet, kunde in— te godta kommunernas intrång på kiosk- handelns område i spekulativt och inkomst— fördelande syfte.
Fm och LSt hemställde att klgs talan i RegR måtte ogillas.
RegR: Av handlingarna framgår väl, att fm med sitt klandrade beslut åsyftat att be- reda partiellt arbetsföra personer i staden utkomst genom lämpligt arbete, men enär i målet icke visats, att det för detta syfte erfordrats att, såsom skett, bilda en kom- munal stiftelse med ändamål att driva vinstgivande affärsrörelser, samt klandrade beslutet förty icke kan anses avse en sta- dens angelägenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fms beslut.
1965 ref. 43 Stfm har icke ansetts över- skrida sin befogenhet genom beslut att in- rätta kommunal körskola i stadens regi (Jfr SOU 1965: 42 s. 120—123)
Stfm i Borlänge beslöt att inrätta en kör- skola, vilken skulle administreras av skolst i staden, samt att ställa 50000 kr. till skolstzs förfogande för ändamålet. Skolst bemyndigades vidare att hos LSt söka ve— derbörligt tillstånd för verksamheten. — Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom bl. a. befogenhetsöverskri- dande måtte upphävas. Klg anförde: Kör- skoleutbildning kunde inte betraktas som en generell yrkesutbildning. Flertalet personer skaffade sig körkort endast för sitt privata nöje och endast ett fåtal blev yrkeschauf-
förer eller hade omedelbar nytta av sina körkunskaper vid utförandet av sitt dagliga arbete. Det kommunala anslaget kom såle- des att ur nyttosynpunkt falla ojämnt och vilade därför på orättvis grund. — Fm gen- mälde bl. a: Den allmänna ekonomiska och sociala utveckligen samt de tekniska fram— stegen kunde framkalla behov av kommu- nala åtgärder på verksamhetsfält, som tidi- gare helt eller huvudsakligen varit förbe- hållna den enskilda företagsamheten. Kland- rade beslutet var inte avsett att medföra någon som helst ekonomisk vinst för sta- den utan var endast avsett att gagna all— mänheten.
LSt: Enär inrättande av körskola icke kan anses vara en sådan stadens angelägenhet, varom fm enligt 3 & KL äger besluta, samt fm genom klandrade beslutet således över- skridit sin befogenhet, prövar LSt jämlikt 76 & samma lag lagligt upphäva klandrade beslutet. — RegR: Enär fm genom beslutet att inrätta kommunal körskola icke kunna anses hava överskridit sin befogenhet, samt ej heller i övrigt visats, att klandrade be- slutet är olagligt i något av de hänseenden, som omförmälas i 76 ä 1 mom. KL, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSts ut- slag, ogilla den mot fms beslut förda ta— lan. — En ledamot var skiljaktig och fann ej skäl göra ändring i LSts utslag.
1965 I 52
Mellan Häverö kn och ett enskilt verkstads- bolag träffades överenskommelse av föl- jande innebörd. Bolaget sålde två fastig- heter till knen för viss köpeskilling. Knen å sin sida sålde till bolaget en industritomt för viss köpeskilling med optionsrätt för bo- laget till ytterligare tomtmark för samma pris. Ett villkor för bolagets tomtköp var att knen till tomtgränsen framdrog till knens römät anslutna vatten- och avloppsledning- ar samt serviceledningar för elförsörjning, ombesörjde att tomten fick tillfredsställan- de anslutning till allmän väg samt garante- rade att den av bolaget köpta marken jämte optionsmarken skulle förbli industrimark under överskådlig framtid. I besvär över
fms beslut anfördes att köpeskillingen för de av bolaget till knen sålda fastigheterna var alltför hög medan däremot köpeskilling— en för till bolaget såld tomtmark var för låg. I sistnämnda hänseende hänvisades till att knen åtagit sig att framdra ledningar för vatten, avlopp och elektricitet till tomt- gränsen och att ombesörja att tomten fick anslutning till allmän väg. Upplåtelse av optionsrätt framhölls vidare överskrida fms kompetens. Detsamma påstods betr. garan- tin att tomtmarken inom överskådlig tid skulle förbli industrimark. LSt lämnade besvären utan bifall, enär det icke kunde anses framgå, att fm genom klandrade be- slutet överskridit sin befogenhet, samt klg icke i övrigt anfört skäl av beskaffenhet att föranleda upphävande av eller ändring i beslutet. RegR: Ej ändring.
1965 I 70
Kfm i Stensele kn beslöt, att medverka till uppkomsten av ett helkommunalt AB med uppgift att uppföra, köpa, sälja och förvalta fastigheter för beredande av lokaler för hantverk och småindustri inom knen samt att bedriva annan därmed förenlig verk- samhet, att bemyndiga kommunalnämnden att för ändamålet teckna och förvärva samt- liga aktier i det tilltänkta bolaget, att ur allmänna investeringsfonden anvisa 300 000 kr. .för betalning av tecknade och köpta aktier ävensom 6 000 kr. ur vissa andra me- del för täckande av kostnader för bolagets bildande, samt att bestämma, att fm själva eller av dem utsedda representanter skulle företräda knen på bolagsstämmor i bolaget. I besvär över beslutet anfördes att det till- ämnade bolaget skulle uppföra en bilverk— stad, avsedd för ett enskilt företag i orten, att fm vid två tidigare tillfällen i olika förklädnader beslutat i samma sak, vilka beslut efter besvär blivit undanröjda av KM:t, samt att föreliggande beslut innebar att knens medlemmar frånhänts möjlighet att med stöd av KL:s bestämmelser hävda rätt till handlingars offentlighet, ämbets- mannasvar för besluts verkställighet samt besvärsrätt för enskild kommunmedlem.
LSt: Fms klandrade beslut åsyftar :att bereda lokaler för hantverket och småindust- rin inom knen. På grund härav och då det får anses vara en knens angelägenhet att vidtaga dylika för det enskilda näringslivet allmänt stödjande åtgärder samt beslutet ej heller eljest är olagligt i något av de hän- seenden, varom i 76 & KL sägs, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: (3 ledamö- ter) Ej ändring. En av dessa ledamöter an— förde: Den verksamhet, vars ändamål bola- get avser att tjäna — att bereda lokaler åt hantverket och småindustrin inom knen — faller inom området för den kommunala kompetensen. På grund härav och då hin— der ej möter för knen att bedriva verksam- heten genom ett kommunalt bolag instäm- mer jag i (beslutet att ej göra ändring i LSt:s utslag). — En skiljaktig ledamot: Var- ken den omständigheten, att det må till- komma knen att förvärva fastigheter för att tillgodose inorn knen eventuellt före- fintligt behov av arbetslokaler för hantverk och småindustri, eller vad eljest förekommit i målet kan grunda befogenhet för knen att bilda ett AB med ändamål att förvärva och förvalta sådana fastigheter. Jag prövar där- för lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s klandrade beslut.
1965 I 78
I samverkan med ArbmSt beslöt fm i Jörns kn bl. a. att kostnadsfritt arrendera en tomt, som ägdes av enskilt hyvleribolag, att på tomten uppföra två industribyggnader för beräknad kostnad av 560000 kr. (stats- kommunalt beredskapsarbete) att uthyra byggnaderna till bolaget för belopp mot- svarande 8 % av knens utgifter för byggna- derna, varav 5 % skulle utgöra ränta på knens i anläggningen nedlagda kapital och 3 % skulle avse kostnader för fömyelser av byggnaderna, samt att bolaget skulle ha rätt att efter 5 år köpa byggnaderna till knens självkostnadspris, sedan därifrån av- räknats statsbidrag samt det belopp som i form av hyra erlagts för förnyelse av bygg- naderna. Kostnaderna skulle täckas med 183000 kr. i statsbidrag, 130000 kr. ut
anslaget för arbetslöshetens bekämpande och 150000 kr. ur allmänna investerings- fonden, varjämte 97 000 kr. skulle anvisas i nästkommande års stat. Över beslutet an- fördes besvär varvid klg androg i huvud— sak följande. Föreskriften om hyra var så utformad, att uthyrning till bolaget av 10- kalerna — i vilka bolaget avsåg att be- driva tillverkning av monteringsfärdiga trä- hus — syntes, med hänsyn till gällande intecknings- och borgenslåneräntor, innefatta en icke föraktlig kommunal subvention. Vi- dare hade fm, som tidigare avslagit fram- ställningar från andra sågverksföretag om kommunalt stöd, genom klandrade beslutet otvivelaktigt gynnat enskilt företag. Ett kom- munalt arrangemang av förevarande art, som innefattade kommunal subvention, ut- gjorde inte någon kommunal angelägenhet. Fm hade därför genom beslutet överskridit sin befogenhet, och beslutet syntes även, med hänsyn till sin art, vila på orättvis grund.
LSt: Enär det ifrågavarande byggnadsfö- retaget med hänsyn till upplysta förhållan- den får anses bli av sådan betydelse för sysselsättningen inom knen, att företaget kan anses utgöra en knens angelägenhet, samt anläggningen enligt klandrade beslu- tet skall uthyras på affärsmässiga grunder, finner LSt fm icke genom beslutet ha över- skridit sina befogenheter. På grund härav prövar LSt lagligt lämna besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
1965 I 89
Fm i Rydaholms kn beslöt att till ett enskilt industribolag sälja en industrifastighet för 510 000 kr. Över detta beslut anfördes be- svär varvid klg i huvudsak anförde. Det hade kostat knen närmare 1 milj. kr. att uppföra fabriksbyggnaden. Försäljningen in- nefattade således en avsevärd subvention. Arbetslöshet eller andra motiv, som kunde medföra att beslutet föll inom ramen för den kommunala kompetensen, hade inte åberopats. Fm hade således genom beslutet överskridit sin befogenhet.
LSt: Av utredningen framgår, att ifråga- varande fastighet sålts till ett pris, som nå- got överstigit taxeringsvärdet. Med hänsyn härtill och till att försäljningen även får an- ses tillföra knen indirekta värden kan be- slutet om densamma uppenbarligen icke an- ses överskrida fms befogenhet. Vid sådant förhållande och då ej heller eljest vad klg anfört till stöd för besvären är av beskaf- fenhet att jämlikt 76 & KL kunna föranleda till klandrade beslutets upphävande, lämnar [St besvären uta-n bifall. RegR: Av hand— lingarna framgår, att knen tidigare uppfört ifrågavarande byggnader åt bolaget mot viss årlig ersättning innefattande jämväl amor- tering. Fm har uppgivit att byggnadskost- naden uppgått till 847000 kr. och taxe- ringsvärdet för hela den fasta egendomen till 499000 kr. Genom klandrade beslutet har fm beslutat sälja den fasta egendomen till bolaget för 510 000 kr., på villkor bl. a. att köpeskillingen skulle erläggas kontant, att viss utbyggnad skulle ske samt att bo- laget skulle fram till tillträdesdagen fullgöra sina förpliktelser enligt tidigare avtal. Frå- gan om lagligheten av det klandrade beslu- tet måste bedömas mot bakgrund av den situation som uppkommit genom knens ti— digare åtaganden, vilkas laglighet nu icke kan komma under bedömande och från vilka knen frigjort sig genom försäljningen. I betraktande härav kan försäljningen med därtill knutna villkor, ehuru synbarligen för— delaktig för bolaget, icke, såvitt visats, anses ha inneburit att fm överskridit sina befogen- heter eller eljest handlat i strid mot KL. På grund av vad sålunda anförts — och då av klg hos KM:t påstådd underlåtenhet att indriva fordringar hos bolaget icke kan komma under bedömande i målet -— prövar RegR lagligt att lämna besvären utan bifall.
1965 I 122
Sedan en fastighet i Ramsele kn vid exe- kutiv auktion inropats av ombud för kom- munen för 130500 kr., beslöt frn i knen att godkänna förvärvet samt att till täck- ning av köpeskillingen anvisa 130500 kr. av vilket belopp 110000 kr. skulle upp-
lånas och 20 500 kr. utgå ur skogsinveste- ringsfonden. Mot beslutet anfördes besvär, varvid klg i huvudsak androg följande: Knen hade visserligen gått i borgen för ett egnahemslån om 45 000 kr. åt den tidigare ägaren av fastigheten men hade inte be- hövt av denna anledning inropa fastighe— ten, enär Ramsele skogsägareförening vid auktionen avgivit bud, som täckte knens på grund av borgensåtagandet uppkomna fordran hos fastighetsägaren. Knen hade inte något behov av denna fastighet, som var en skogsfastighet. Den skulle inte ex- ploateras och den behövdes inte heller för att motverka arbetslöshet i knen, för vilket ändamål den dessutom inte kunde utnytt- jas. Det var inte en kommunal angelägen- het att förvärva mark i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte. Enär fm genom be— slutet överskridit sin befogenhet, yrkades att detta måtte upphävas.
LSt: Av utredningen i målet fra-mgår, att vid den exekutiva auktionen av annan än knen avgavs så högt bud att knens ford— ringar enligt borgenärsförteckningen täcktes. Vid sådant förhållande kan fastighetsköpet ej anses ha skett till skyddande av dessa fordringar. I målet har ej gjorts sannolikt, att fastighetsköpet skulle äga avsevärd be- tydelse för motverkande av arbetslöshet i knen. Ej heller eljest har i målet åberopats omständighet av beskaffenhet att medföra att köpet skulle anses som en knens ange- lägenhet. Fm måste därför genom att god- känna köpet anses ha överskridit sin befo- genhet. På grund härav upphäver LSt klandrade beslutet. RegR: ej ändring.
1965 I 144
Stfm i Linköping beslöt, att sälja en in- dustritomt till ett enskilt bolag för 20 kr./ m2, inklusive gatumarkskostnad, att under förutsättning att bolaget uppförde en fa- briksbyggnad på tomten ge bolaget åter- bäring med 25 % av köpeskillingen, att ge bolaget optionsrätt till ytterligare mark på liknande villkor samt att av bolaget köpa två fastigheter i staden för 3 milj. kr. Syf- tet med transaktionerna skulle enligt beslu-
tet vara att möjliggöra för bolaget att genom nybyggnad i staden åstadkomma rationella fabriks- och kontorsutrymmen samt expan- sionsreserver.
Över beslutet anfördes besvär med yrkan- de att beslutet såsom kompetensöverskridan- de måtte undanröjas. Klg anförde samman— fattningsvis följande. Återbäringen innebar 25 % rabatt på stadens självkostnadspris för tomtmarken. Sådan rabatt lämnades inte till alla företag som köpte industrimark av staden. Förmånen var således av individuell karaktär. De fabriksfastigheter staden skul— le köpa av bolaget hade uppenbarligen över- värderats. Taxeringsvärdet var 1,5 milj.kr. Den höga köpeskillingen hade av staden motiverats med att köpet var ett led i en större uppgörelse, som syftade till att behål- la bolagets verksamhet i Linköping. Rabat- ten och överpriset utgjorde otillåten subven- tion. — Stfm genmälde, att återbäring åt- njutits av åtskilliga företag och som regel förekommit vid försäljning av stora tomter. Om återbäringen kunde anses utgöra sub- vention måste den bedömas som tillåten med hänsyn till sin ringa storlek. Köpet av fabriksfastigheterna hade motiverats av den kommunala uppgiften att tillhandahålla lo- kaler för t.ex. småindustri och hantverk. Övervärdering av fastigheterna hade inte ägt rum.
LSI lämnade besvären utan bifall. RegR: Av utredningen i målet framgår, att initiativet till de förhandlingar, vilka fö- regått stfms klandrade beslut, tagits av bola— get, som därvid hemställt att av staden få inköpa lämpligt belägen tomtmark, där bola- get skulle kunna genom nybyggnad åstad- komma rationella fabriks- och kontorsut- rymmen samt erforderliga expansionsreser- ver, att dk i anledning därav beslutat utta- la, att staden borde vidtaga särskilda åtgär- der för att kunna behålla bolagets verksam- het i Linköping, samt att fms klandrade be- slut avser sådana särskilda åtgärder. Det framstår redan på grund härav som san- nolikt, att fm avsett att genom beslutet be- reda bolaget och dess ägare — de senare Så.-] som tillika ägare av de fabriksfastigheter staden beslutat köpa — förmåner utöver dem
som staden varit beredd att erbjuda om bo- laget ej förklarat sig eljest ämna flytta sin rörelse till annan ort. En förmodan härom vinner ytterligare stöd av, bl. a. följande i målet upplysta omständigheter. Beträffande sådan s. k. tomtåterbäring, som erbjudes bo- laget genom klandrade beslutet, yttrade dkzs dåvarande arbetsutskott i skrivelse år 1960 bl.a., att staden i princip borde få sina självkostnader täckta för sina exploaterings- företag beträffande industritomtmark men att en återgång till tidigare subventionspo- litik (tomtåterbäring) borde kunna övervä- gas under vissa förutsättningar, vilket inne- bure, att tomtprissubvention borde kunna komma i fråga efter prövning av stfm i var- je särskilt fall. Klg har också i målet oemot- sagt uppgivit, att tomtåterbäring utgjort en rabatt, som ingalunda lämnades alla företag vilka förvärvade industrimark av staden. Det samband som uppenbarligen föreligger mellan å ena sidan bolagets önskemål att förvärva tomtmark för överflyttning dit av sin hittills å de båda (fabriksfastigheterna) bedrivna rörelse och å andra sidan stadens beredvillighet att köpa (fabriksfastigheterna), stadens underlåtenhet att mot gjort bestri- dande styrka något aktuellt behov för staden av lokaler för hantverk och småindustri, det (fabriksfastigheterna) åsatta priset ävensom det förhållandet, att (byggnaden å fabriks- fastigheterna) icke utan dyrbara ändringar torde vara tjänlig för det av staden uppgiv- na ändamålet, måste anses utgöra starka be- lägg för klgs påstående, att avsikten med köpet av (fabriksfastigheterna) främst varit att ge ekonomiskt stöd åt ett enskilt företag. Enär vid ovan angivna förhållanden fms klandrade beslut icke kan anses gälla en sta— dens angelägenhet, och fm således genom beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s ut— slag, upphäva sagda beslut.
1965 I 148
År 1956 bildades i enlighet med beslut av stfm i Nora Stiftelsen Industri- och Hant- verkshus i Nora, varjämte fm avsatte
251000 kr. till stiftelsens grundfond. En- ligt stadgarna hade stiftelsen till ändamål att stödja näringslivet i staden bl. a. ge- nom att förvärva fastigheter eller tomträtt till tomter för att genom ny-, till- eller om- byggnad inrätta lokaler för industri och hantverk med tillhörande kollektiva anord- ningar och förvalta denna egendom och att, om syftet tillika klart var att förhindra el- ler lindra arbetslöshet eller att främja sys- selsättningsmöjligheterna för stadens ung- dom eller omskolning av arbetskraft, eller om andra synnerliga skäl förelåg, befrämja byggande eller förbättringar av industri- och hantverkslokaler, som ägdes och förvaltades av andra. Stiftelsen stod under överinseen- de av stfm i Nora. Stiftelsens verksamhet handhades av en av fm utsedd styrelse om 5 ledamöter, valda för 4 år. Stiftelsen skul- le enligt stadgarna sträva efter att tillhan— dahålla lokaler till lägsta möjliga hyra. Hy- rorna skulle så beräknas, att inom stiftel- sen kunde bildas en fond för yttre Och in- re reparationer. Till denna fond skulle år- ligen avsättas ett belopp, vars storlek be- stämdes av styrelsen. Stiftelsen tillhörig fas- tighet eller tomträtt fick stiftelsen inte av- hända sig utan medgivande av fm. Änd- ring av stadgarna skulle beslutas av fm. — Beslutet synes ha vunnit laga kraft.
År 1964 beslöt frn att anvisa 25 000 kr. av medlen till oförutsedda utgifter i 1964 års budget till grundfonden för stiftelsen. Över beslutet anfördes besvär under påstå— ende att beslutet innebar att stiftelsen fick möjlighet att lämna olaga industrisubventio- ner.
LSt upphävde fms beslut, enär det inte kunde anses utgöra en stadens angelägen- het att lämna bidrag till en stiftelse, som hade till ändamål att bedriva i stadgarna an- givna verksamhet. RegR: Enär det icke kan anses utgöra en stadens angelägenhet att, på sätt som skett genom fms beslut år 1964, ställa 25000 kr. till stiftelsens för- fogande, alltså och på de av LSt anförda skälen prövar RegR rättvist fastställa det beslut LSts utslag innehåller.
1966 ref 7 Hinder har icke ansetts före— ligga för kommunen att gm kommunalt bo- lag driva verksamhet för att tillgodose hant- verkets och småindustrins behov av arbets- lokaler. Plenimål (Jfr 1963 I 193, 1965 I 70 och 148 samt SOU 1965: 40 s. 18—19, 65— 72,191—201, FT1954s.191.)
Stfm i Ängelholm beslöt bemyndiga dk att för stadens räkning teckna aktier intill ett belopp av 200 000 kr. i ett under bildande varande bolag, benämt Ängelholms Små- industrifastigheter AB, i enlighet med de bestämmelser som intagits i ett upprät- tat förslag till bolagsordning, samt anvisa- de medel för anslagets täckande m.m. För- slaget till bolagsordning innehöll bl. a. föl- jande: »5 2. Bolaget har till föremål för sin verksamhet att tillgodose hantverkets och småindustrins behov av arbetslokaler genom anskaffande och iordningsställande av sär- skilda byggnader, där ett flertal verkstäder kan inrymmas. — ä 3. Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 200000 kr. och högst 600 000 kr.»
Över beslutet anfördes besvär med yr- kande att beslutet måtte upphävas. Klg an- förde i huvudsak följande: Fm hade genom ett tidigare beslut försökt bilda ett bolag, benämnt Ängelholms Industribyggnads AB, med uppgift att bygga och förvalta in- dustri- och hantverksfastigheter, men detta beslut hade upphävts av KM:t, enär det icke avsåg en stadens angelägenhet (1963 I 193). Staden syntes nu hoppas att nå sitt mål ge- nom att formellt begränsa det planerade bolagets verksamhet till att tillgodose hant- verkets och småindustritns behov av arbets— lokaler, men i verkligheten kom, om det nu klandrade beslutet blev verkställt, bola- gets verksamhet sannolikt att utsträckas även till industrifastigheter för icke -— små- industrins behov. Byggande och förvaltan— de av industrifastigheter kunde icke rymmas inom en kns kompetensområde. Det fanns icke heller behov av sådana åtgärder från stadens sida för att lindra eller förekom- ma arbetslöshet. KM:t hade i samband med utformningen av riktlinjer för lokaliserings— politiken framhållit, att knerna icke skulle
subventionera industriföretag. Detta utta- lande borde lända till efterrättelse. Kland- rade beslutet skulle otvivelaktigt medföra orättvist gynnande av vissa näringsidkare till förfång för de övriga. Bolaget skulle i praktiken få okontrollerade möjligheter att disponera stadens medel till subventioner åt privata företag. Den enskilde knmedlemmen fick inga möjligheter att besvärsvägen för- hindra sådana bolagets åtgöranden. Fms beslut borde därför anses kränka den en- skilde knmedlemmens rätt.
LSt: Av handlingarna i målet framgår, att fm genom klandrade beslutet avsett att tillgodose hantverkets och småindustrins be- hov av arbetslokaler genom anskaffande och iordningsställande av särskilda byggna- der, där ett flertal verkstäder kunna in- rymmas. Med hänsyn härtill få fm icke an- ses hava genom beslutet överskridit sin be- fogenhet. På grund härav och då klg icke visat något annat förhållande att jämlik—; 76 ä 1 mom. KL böra medföra upphävan- de av klandrade beslutet, lämnar LSt besvä- ren utan bifall.
RegR:s utslag (8 ledamöter): Den i den föreslagna bolagsordningen angivna verk— samheten utgör en knens angelägenhet, och något hinder kan enligt gällande författ— ningar icke anses föreligga för att denna verksamhet drives genom kommunalt bolag. Vad som förekommit i målet giver icke vid handen, att bolaget skulle komma att driva annan verksamhet än den i bolags- ordningen angivna. Ej eller i övrigt har vi- sats omständighet, som kan föranleda upp— hävande av fms beslut. På grund härav finna vi ej skäl göra ändring i det slut LSts utslag innehåller.
6 ledamöter: Att verka för tillgodoseendet av hantverkets och småindustrins behov av arbetslokaler får, såsom LSt funnit, anses utgöra en kommunal angelägenhet. Hinder föreligger ej heller i och för sig för knen att uppdraga åt ett av knen bildat AB att omhänderha verksamheten. En given förut— sättning är därvid, att bolagets verksamhet icke utsträckes över gränserna för den kom- munala kompetensen. Vissa garantier för att så ej kommer att ske böra därför vara
för handen, i främsta rummet genom att den av bolagsordningen angivna verksamhe- ten är klart begränsad till den kommunala angelägenheten, men lämpligen även genom andra åtgärder, ägnade att förebygga att verksamheten ändras utan att knen i veder- börlig ordning fattat beslut därom. Fms klandrade beslut får med hänsyn till före- liggande förhållanden, däribland den be- gränsade medelsanvisningen, anses i nämn- da hänseenden godtagbart. På grund härav och då klg icke heller i övrigt visat om- ständighet av beskaffenhet att föranleda klandrade beslutets upphävande, finna vi ej skäl göra ändring i det slut, v-artill LSt kommit i målet. — 3 ledamöter. Ehuru 3 & 1 st. KL måste så förstås, att det endast är en kn själv som — genom sina egna organ samt under kommunalrättslig reglering och kontroll — äger vårda sådana knens angelä- genheter vilkas handhavande icke enligt gäl- lande författningar tillkommer annan, an- ses dock vissa sådana angelägenheter kunna handhavas av fristående rättssubjekt, åt vil- ka knen för ändamålet lämnat ekonomiskt stöd. Så bör dock med hänsyn till det ovan först sagda endast kunna ske i fråga om verksamhet, där risken för väsentliga av- vikelser i övrigt från kommunalrättsliga principer är ingen eller ringa. Väl anses det vara en angelägenhet enligt 3 5 1 st KL att en kn förvärvar fastigheter för att till- godose inom knen förefintligt behov av ar- betslokaler för hantverk och småindustri. Åtgärder härutinnan kunna dock — sär- skilt med hänsyn till att, enligt vad erfaren— heten visat, åtskilliga kner fattat beslut av- seende obehörigt gynnande av industriföre— tag — på grund av det förut anförda icke an- ses lagligen ske i den formen, att knen bil- dar ett bolag för ändamålet och därmed un- dandrager vårdandet av denna knens ange- lägenhet kommunalrättslig reglering och kontroll. Vi pröva därför lagligt att, med ändring av LSts utslag, upphäva fms be- slut.
19661 15
Fm i Västra Kinda kn beslöt år 1961 — för att motverka avfolkningen och stimulera
nylokalisering till knen — att bilda en kom- munal industristiftelse med ändamål att in- om knen förvärva fastigheter eller tomträtt till fastigheter i syfte att därå uppföra, för- valta och uthyra lokaler för hantverks- och industriändamål. Beslutet vann laga kraft.
År 1964 beslöt fm att av tillgängliga me- del tillhandahålla stiftelsen byggnadskredi- tiv för uppförande av en möbel'fabrik i knen. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte undanröjas, enär knen genom beslutet engagerade sig i pri- vatekonomisk industriell verksamhet, som föll helt utanför den kommunala kompe- tensen. — Fm genmälde, att avsikten med klandrade beslutet varit att säkerställa upp- förandet av en industrilokal, som skulle ägas och uthyras av industristiftelsen. Knens åtgärd var av tillfällig natur och kom att vara endast till dess tomtbildning var klar och fastighetsinteckningar kunde erhållas samt fasta lån kunde placeras i bank.
LSt: LSt finner, att fms åtgärd att av tillgängliga medel tillfälligt tillhandahålla industristiftelsen ifrågavarande byggnadskre- ditiv för tiden fram till dess vederbörande tomtbildning verkställts och fasta lån i bank kan erhållas mot inteckningssäkerhet, icke innebär, att knen överskridit sin befogen- het. LSt lämnar förty besvären utan bi- fall. RegR: Enär det icke kan anses utgö- ra en knens angelägenhet att, på sätt som skett genom fms beslut år 1964, tillhan— dahålla stiftelsen byggnadskreditiv för upp- förande av möbelfabriken, och frn alltså ge- nom klandrade beslutet överskridit sin be- fogenhet, prövar RegR lagligt att, med änd- ring av LSt:s utslag, upphäva samma beslut.
1966116
Fm i Västra Kinda kn beslöt år 1964 att under åren 1966 och 1967 utge utbildnings- bidrag med 1000 kr. per årsarbetare i en av ett enskilt AB i knen bedriven sågverks- rörelse, samt att godkänna ett mellan knens industristiftelse och bolaget upprättat hyres- avtal betr. vissa industrilokaler, som stiftel- sen åtagit sig att uppföra för bolagets räk- ning. Över beslutet anfördes besvär, varvid
klg framhöll att kontantbidraget innebar en klar subvention av ett privat företag samt att hyresavtalet var en civilrättslig handling mellan bolaget och stiftelsen och således in- te någon kommunal angelägenhet. — Fm genmälde, att de ansett ytterst viktigt att komma tillrätta med de problem betr. be- folkningsutvecklingen och sysselsättnings- möjligheterna som fanns inom knen. Som en följd härav var beslutet att utge utbild- ningsbidrag till företaget fattat med avsikt att ge företaget möjlighet att under produk- tionen och inom företagets speciella yrkes- område utbilda arbetskraft som exv. fri— ställdes inom jordbruk och skogsbruk eller som av annan anledning hade sysselsätt- ningssvårigheter i hemorten.
LSt: LSt finner till en början beslutet om utbildningsbidrag vara en kommunal ange— lägenhet med hänsyn till de på orten rå- dande arbetsmarknadsförhållandena. Vad därefter angår klg:s utsago, att avtalet var en civilrättslig handling mellan företa-get och industristiftelsen och därför icke var någon kommunal angelägenhet, finner LSt denna icke förtjäna avseende. På grund härav och då, såvitt av handlingarna framgår ej heller i övrigt visats att besluten är olagliga i något av de hänseenden, som avses i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: Det såsom utbildningsbidrag betecknade ansla- get får, på grund av vad i målet upplysts ang. arbetsmarknadssituationen i knen, grunderna för bidragets bestämmande samt övriga omständigheter, anses ha utgjort så- dant understöd till enskilt företag, som det icke ankommer på knen att lämna. Fm har därför genom beslutet i denna del överskri- dit sin befogenhet. Däremot har klg icke visat någon omständighet som kan föranle- da upphävande av beslutet att godkänna hyresavtalet. På grund av vad sålunda an- förts prövar RegR lagligt på det sätt ändra LSts utslag, att klandrade beslutet upphä- ves i vad avser det såsom utbildningsbi- drag betecknade anslaget.
1966118
Den i 1966 I 15 nämnda kommunala stif- telsen i Västra Kinda kn ägde i knen en fas-
tighet, som var uthyrd till ett enskilt AB för industriändamål. Stiftelsens förvärv av fastigheten samt om- och ti-llbyggnadsarbe- ten på densamma hade delvis finansierats med banklån å 200 000 kr. mot kommunal borgen, för vilken borgen KM:t år 1962 givit tillstånd. År 1964 beslöt fm, på hem- ställan av stiftelsen, att av tillgängliga medel till stiftelsen utlåna 25 000 kr. för vissa änd- ringsarbeten på fastigheten, intill dess ifrå- gavarande jämte övriga lån för fastighe- ten slutligen kunde placeras. Över beslutet anfördes besvär, varvid klg huvudsakligen androg: Genom klandrade beslutet lämna- de knen det enskilda företaget en subven— tion. Någon arbetslöshet eller några andra motiv som kunde medföra, att beslutet föll inom ramen för den kommunala kompeten- sen, hade icke framförts. — Fm genmälde bl. a., att avsikten med beslutet varit att ge stiftelsen möjlighet att snabbt genomfö- ra vissa omändrings- och utbyggnadsarbe- ten, vilka syftade till att ge bolaget möj- lighet till en rationellare produktion och yt- terligare ökning av antalet anställda. Den hyra, som bolaget hade att erlägga, reglera- des i förhållande till fastighetens produk- tionskostnad.
LSt: Fm:s beslut 4/ 5 61 om bildande av industristiftelsen och dess beslut 30/ 10 61 att efter KM:ts medgivande teckna borgen åt stiftelsen för inköp och ombyggnad av industrifastigheten har vunnit laga kraft. På grund härav och enär ändamålet med ifrå- gavarande lån, som avses vara av tillfällig karaktär och utgå ur knens tillgängliga me- del, är att möjliggöra vissa ändringsarbeten å den stiftelsen tillhöriga fastigheten, finner LSt hinder ej kan anses ha mött för fm att bevilja lånet. LSt lämnar förty besvären utan bifall. RegR: (3 ledamöter) På av LSt anförda skäl och enär de i målet av-. sedda byggnadsarbetena få anses ligga in- om ramen för normal förvaltning av den kommunala stiftelsens egendom, samt det med hänsyn till vad i målet upplysts om grunderna för hyrans bestämmande saknas anledning till antagande, att klandrade be— slutet skulle innebära otillåten subvention av enskilt företag, fastställer RegR det slut,
vartill LSt kommit i målet. (2 ledamöter:) Stiftelsen tillgodoser enligt sina stadgar and- ra ändamål än som knen har att vårda. Att på sätt som skett genom klandrade beslutet ställa medel till förfogande för investering i en stiftelsen tillhörig fastighet kan vid så— dant förhållande — oavsett att beslutet om stiftelsens bildande vunnit laga kraft — icke anses utgöra en knens angelägenhet. Enär fm alltså genom klandrade beslutet överskri- dit sin befogenhet, pröva vi lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva samma beslut.
1966 I 25
Fm i Alfta kn beslöt att köpa en fastighet på vilken ett enskilt sågverksbolag drev rö- relse i fabrikslokaler, att upplåta fabriks- fastigheten och del av annan fastighet med tomträtt till bolaget, att förse fabriksfastig— heten m.fl. fastigheter med vatten och av- lopp, att till bolaget betala 75 000 kr. ur allmänna investeringsfonden mot att bola- get åtog sig planering av industriområdet vid fabriksfastigheten, varvid beloppet skul- le »inräknas i det belopp, varå företaget skulle erlägga tomträttsavgäld» samt att teckna borgen å 200 000 kr. för lån åt bola- get, allt under förutsättning att bolaget för- band sig att starta nyproduktion av sådan omfattning att minst så många personer fick helårsanställning som f.n. var anställda i bolagets rörelse. — Över besluten anfördes besvär med yrkande att besluten måtte upp- hävas. Klg anförde huvudsakligen: Beslu- ten innebar subvention av bolaget och snedvred konkurrensen mellan sågverksföre- tagen i bygden. Någon arbetslöshet, som kunde motverkas med subventionerna, före- låg inte i knen, och annat motiv, som kun- de göra besluten kompetensenliga, hade in- te framförts.
LSt fann besluten om utbetalning av 75 000 kr. och borgen för 200 000 kr. kom— petensöverskridande och upphävde samtli- ga ifrågavarande beslut. — RegR: Ej änd- ring.
Fm i Burträsks kn beslöt att för 180 000 kr. uppföra en maskinhall i knen att uthyras till en husvagnsfabrikant. I besvär över beslutet hävdades att beslutet var befogenhetsöver- skridande och uppgavs att statsmakterna in- te funnit skäl lämna bidrag till lokalisering av industri till den ifrågavarande orten. Knen invände att husvagnsfabrikanten se- dan några år hyrde en lokal av knen och att denna lokal etappvis måste rivas i samband med omläggning av en länsväg. LSt lämna- de besvären utan bifall. RegR: Enär av handlingarna i målet framgår, att den ma- skinhall, som knen beslutat låta uppföra, är avsedd att upplåtas till en enskild rörelse- idkare, samt uppförande av en dyl. bygg- nad för nämnda ändamål icke kan anses avse en knens angelägenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fms beslut.
[966157
Knivsta kn beslöt att sälja en obebyggd fas- tighet till en person som ämnade driva plåtslagerirörelse på fastigheten. Över beslu- tet anfördes besvär under påstående bl. a., att priset endast motsvarade 1/ 3 av fas- tighetens värde och således innebar subven- tion. LSt ogillade besvären. RegR: Ej änd- ring, enär det i målet inte kunde anses till- förlitligen styrkt att beslutet var olagligt i något hänseende som avsågs i 76 5 KL.
1966 I 101
Stfm i Vadstena beslöt att genom tillhanda- hållande av mark och anläggningar för en kostnad av 200 000 kr. stödja en av enskild person anordnad fritids- och jordbruksut- ställning i Vadstena. I besvär över beslutet anfördes att fm genom beslutet överskridit sin befogenhet, enär beslutet innebar un- derstöd åt enskilt företag, som inte tillgo- dosåg något allmänt intresse för staden.
LSt: Mässor och utställningar anordnade i kommunal regi eller med kommunalt stöd förekommer eller har förekommit i en rad
svenska städer. Med hänsyn till den bety- delse ifrågav. utställning måste anses ha för de stadens näringar, varom är fråga i må- let, och arten av det stöd, varom staden beslutat, finner LSt att staden därigenom icke överskridit sin befogenhet. Då det ej heller i övrigt visats att beslutet är olagligt i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR : Ej ändring.
1966 I 102 (Jfr 1967 K 1155)
Stfm i Borlänge beslöt att låta uppföra en fabriksbyggnad i staden att uthyras till en textilindustri mot sedvanlig hyra. I besvär över beslutet anmärktes bl. a. att det inte kunde anses vara en kommunal angelägen- het att på förevarande sätt tillgodose en- skilt företags lokalbehov, att det kunde för- utsättas att företaget, som redan var verk- samt i staden, skulle erhålla de nya lokaler- na till subventionerad kostnad samt att in- dustrilokalisering på förevarande sätt stod i strid i mot allmän lag. Staden å sin sida framhöll, att subvention i form av låg hyna varken begärts eller utlovats, att staden föreslagit att uthyra byggnaden främst för att behålla bestämmanderätten över bygg- naden, som skulle ligga i närheten av bo- stadsområden, samt att stadens insats av- såg att tillgodose ett allmänt och berätti- gat önskemål att skapa arbetstillfälle för kvinnor.
LSt lämnade besvären utan bifall på föl- jande skäl: LSt finner av vad i målet före- kommit klandrade beslutet ge uttryck åt en strävan från stadens sida att medverka till en ur arbetsmarknadssynpunkt angelägen differentiering av stadens näringsliv, vilket f.n. kännetecknas av den tunga industrin med övervägande manlig arbetskraft. Vad staden sålunda vidtagit torde få anses av- se en kommunal angelägenhet. Med hänsyn härtill och då klg ej heller — mot stadens bestridande — visat, att klandnade beslutet skulle innefatta en subvention av ett enskilt företag, har fm genom beslutet ifråga icke överskridit sin befogenhet. - RegR: Av vad i målet förekommit framgår, att syftet med
fms klandrade beslut är att ställa industri- lokaler till förfogande för ett enskilt före- tag med huvudsakligen kvinnlig arbetskraft. Enbart det förhållandet, att möjligheterna till förvärvsarbete för kvinnor till följd av industrins allmänna struktur i staden är i viss mån begränsade och att därför ökning av sådana möjligheter ansetts önskvärda, kan emellertid icke medföra, att det blir en sta- dens angelägenhet att bereda företaget till- gång till ifrågavarande lokaler. Annan om- ständighet till följd varav uppförandet av fabriksbyggnaden kan anses såsom en sta- dens angelägenhet, har icke förebragts. Fm har följaktligen genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. RegR prövar därför lagligt att, med ändring av LSt:s ut- slag, upphäva fms beslut.
1966] 115
Folkunga Industristiftelse har enligt stadgar- na till föremål för sin verksamhet att inom Folkunga kn förvärva eller förhyra fastig- heter och därå uppföra samt uthyra loka- ler avsedda för småindustri och hantverk. Enligt stadgarna skall hyrorna vara så be- räknade, att utrymme kan erhållas såväl för tillfredsställande avskrivningar som för er- forderliga reservationer för kommande un- derhåll. — Fm i knen beslöt att bevilja stif- telsen borgen för lån å 100000 kr. för uppförande av en verkstadsbyggnad i knen samt anslag ur allmänna investeringsfon- den med 5 000 kr. till stiftelsens grundfond. Över dessa beslut anfördes besvär under påstående att besluten var kompetensöver- skridande, varjämte klg yrkade verkställig- hetsförbud. Yrkandet om verkställighets- förbud lämnades av LSt utan bifall, enär klg mot knens bestridande inte gjort san- nolikt att besluten skulle vara olagliga. RegR fann skäligt att i så måtto bifalla be- svären att RegR förordnade, att beslutet att bevilja borgen inte fick verkställas förrän frågan om beslutets giltighet slutligt prövats eller i laga ordning annorledes förordnats.
Kfm i Grästorps kn beslöt att i knen upp- föra en industribyggnad för en beräknad kostnad av 1050 000 kr. Därjämte beslöt frn att godkänna ett avtal mellan knen och ett konfektionsföretag enligt vilket före- taget förband sig att på 10 år hyra byggna- den för 53 000 kr. per år med rätt för före- taget att få hyrestiden förlängd på 10 år eller inom viss tid få köpa fastigheten mot i avtalet bestämd köpeskilling. För »arren— devillkorens» fullgörande skulle ställas bor- gen av enskild person. I avtalet skulle in- tagas bestämmelser att företaget var skyl- digt mottaga elever i blivande inbyggd yr- kesskolua. — Över beslutet anfördes besvär under påstående att beslutet var kompe- tensöverskridande och kränkte enskild rätt.
LSt upphävde beslutet som kompetens- överskridande, enär omständigheterna i må- let inte grundade antagande att det under- stöd åt enskilt företag som beslutet inne- bar skulle ha avsevärd betydelse för mot- verkande av arbetslöshet i knen och inte heller i övrigt åberopats någon omständig- het av sådan beskaffenhet att beslutet kun- de anses avse en knens angelägenhet. RegR: ej ändring. — En ledamot var skiljaktig: Av handlingarna i målet framgår, att ifråga- varande konfektionsindustri driver sin verk- samhet i en av knen ägd fastighet, där loka- lerna är otillräckliga för rörelsens nuvaran- de omfattning, och att, därest det beslutade byggnadsföretaget icke kommer till stånd, risker föreligger för verksamhetens nedläg- gande inom knen med betydande sysselsätt- ningssvårigheter för kvinnlig arbetskraft som följd. Med hänsyn till dessa förhållan- den och betydelsen ur utbildningssynpunkt av den planerade inbyggda yrkesskolan fin- ner jag ej hinder mot ifms beslut i det av LSt anmärkta hänseendet föreligga. Ej heller eljest har beslutet visats vara olagligt i nå- got av de hänseenden, som omförmäles i 76 ä 1 mom. KL.
1966 I 171
Kfm i Storviks köping beslöt bifalla en av stiftelsen Storviksbostäder gjord framställ-
ning om subvention om 300000 kr. till stiftelsen för uppförande av ett affärshus i köpingen. I besvär över beslutet anfördes att affärshuset inte huvudsakligen var av- sett för köpingens räkning och att subven- tionen utgjorde stöd åt privat affärsverk- samhet.
LSt lämnade besvären utan bifall och anförde: För köpingens fortsatta utveckling får det anses betydelsefullt att erforderliga anordningar i köpingen stå till förfogande för tillhandahållande av förnödenheter och tjänster. Byggnadsföretaget bör också upp- fattas såsom uttryck för en strävan att på längre sikt verka för lokalisering till köping- en av ytterligare företagsamhet. Vid sådant förhållande får klandrade beslutet anses in- nefatta en köpingens angelägenhet. RegR däremot upphävde klandrade beslutet, enär det inte kunde anses utgöra en köpingens angelägenhet att, på sätt som skett genom fms klandrade beslut, anslå medel till upp- förande av ifrågavarande affärshus och fm alltså genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet.
1967 ref. 35. Kommunalfullmäktige har beslutat bilda en kommunal industristiftel- se, fastställt stadgar för stiftelsen och an- visat medel till grundfond för denna (ej överklagat). Senare har fullmäktige beslutat dels att stiftelsen skulle av ett lokalt industri- företag, gentemot vilket kommunen iklätt rig vissa engagemang, förvärva en industri- byggnad, belägen på en kommunens fastig- het, dels att kommunen skulle till stiftelsen försälja denna fastighet, vilken därefter jämte byggnaden skulle uthyras till före- taget, dels ock att till stiftelsen skulle anslås vissa medel, som erfordrades i samband med nämnda transaktion. Fråga huruvida full- mäktige genom de senare besluten överskri- dit sin kompetens.
(Jfr 1965 ref. 21 och I 148.) Kfm i Svärdsjö kn beslöt 8/ 6 1965 att bil- da Svärdsjö kommunala industristiftelse, att fastställa ett framlagt förslag till stadgar för stiftelsen och att anvisa 5000 kr. till
grundfond för stiftelsen. Beslutet vann laga kraft.
Fm beslöt 1/3 1966 dels att sälja fastig- heten Borgärdet 4310 till stiftelsen och dels att stiftelsen skulle förvärva en AB Trans— form tillhörig industribyggnad på fastighe- ten enligt ett mellan stiftelsen och bolaget 16/ 2 1966 upprättat avtal. Enligt detta av- tal skulle köpeskillingen för industribyggna- den vara 360000 kr. Betalning skulle ske på så sätt att stiftelsen övertog en bolagets skuld till knen om motsvarande belopp. Stiftelsen skulle uthyra mark och industri- byggnad till bolaget för tio år med rätt för bolaget att under hyrestiden förvärva hela fastigheten mot en köpeskilling som motsvarade stiftelsens självkostnad.2
I besvär över beslutet yrkades att beslu- tet måtte upphävas. Klg androg följande: Genom besluten engagerade sig kommunen i industriell företagsamhet på ett sätt, som enligt klgs mening inte var förenligt med kommunallagen. Någon arbetslöshet som kunde motivera beslutet förelåg icke. Ej heller hade andra motiv framförts, som skulle kunna medföra att beslutet föll inom ramen för den kommunala kompetensen.
I förklaring över besvären anförde fm bl. a. följande: Transaktionen mellan stiftel- sen och bolaget innebar i realiteten, att stif- telsen och knen fick bättre säkerhet för sina engagemang gentemot bolaget, då industri- byggnaden med fasta inventarier blev stif- telsens egendom liksom också marken, se- dan den förvärvats från knen. Härigenom blev det möjligt för stiftelsen att lagfara fastigheten på sig, varvid hela fastigheten med industribyggnaden blev fast egendom. vilket måste anses ha avgörande betydelse ur säkerhetssynpunkt. Beträffande försälj- ningen av Borgärdet 4310 till stiftelsen fram- höll fm, att knen ägde rätt att förvärva och avyttra fast egendom, då det ur kommunal synpunkt ansågs lämpligt.
LSt lämnade besvären utan bifall och framhöll därvid sammanfattningsvis att be-
1 Se sid. 137. 2 Beträffande stiftelsens stadgar och det närmare innehållet i avtalet mellan stiftelsen och bolaget: se referatet i regeringsrättens årsbok.
slutet om stiftelsens förvärv av industribygg- naden måste anses tillkommet i knens och inte i företagets intresse samt att klandra- de beslutet, vilket måste ses som en helhet, inte innebar en enligt kommunallagen otill- låten förmån för bolaget.
RegR: Det kan icke utan särskilda skäl anses ligga inom en kommuns kompetens att vare sig direkt eller indirekt genom an- nan juridisk person förvärva industribygg- nad av ifrågavarande slag. I målet har icke ens påståtts, att köpet av byggnaden och därmed sammanhängande åtgärder skulle vara nödvändiga till undvikande av väsent- lig ekonomisk förlust för knen i dess mel- lanhavande med bolaget, och vad som helt allmänt anförts om att åtgärderna skulle vara ägnade att stärka knens ställning gent- emot bolaget kan ej anses utgöra sådant särskilt skäl som nyss sagts. Ej heller i öv- rigt ger utredningen vid handen, att sådana skäl finnes. Enär på grund härav fm genom klandrade besluten, vilka får uppfattas som en enhet, måste anses ha överskridit sin be- fogenhet, prövar RegR lagligt att, med änd- ring av LSts utslag, upphäva fullmäktiges ifrågavarande beslut.
RÅ 1967 ref. 37. Kommunalfullmäktiges beslut att — utan närmare direktiv — ställa visst belopp till kommunalnämndens för- fogande för åtgärder i syfte att befrämja den kvinnliga sysselsättningen i kommunen har överklagats under påstående, att anslaget kunde antagas komma till användning för ändamål utanför kommunens kompetens (otillåten industrisubvention). Enär valet av åtgärder lagts i kommunalnämndens hand, har besvären emellertid ogillats.
(Jfr 1966 ref. 7.) Kfm i Burträsks kn beslöt 31/3 1966 efter framställning från kommunalnämnden att av medel för arbetslöshetens bekämpande ställa ett belopp av 50000 kr. till nämn- dens förfogande för vidtagande av åtgärder i syfte att befrämja den kvinnliga syssel- sättningen inom knen. Nämnden hade till stöd för sin framställning åberopat, att an-
talet arbetssökande kvinnor inom kommu- nen var stort.
I besvär över beslutet yrkades att beslu— tet såsom bl. a. kompetensöverskridande måtte upphävas. Klg framhöll att konkret förslag om arbetsprojekt visserligen inte ha— de redovisats men att det under debatten i ärendet framkommit, att förslaget avsåg att påverka enskild textil- eller sömnadsindustri att etablera sig i knen och att anslaget så- ledes avsåg kostnader i samband därmed.
LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: Det i fms beslut angivna syftet med ifrågavarande anslag, dvs. vidtagande av åtgärder för att främja den kvinnliga sysselsättningen inom kommunen, kan i och för sig falla inom kommunens kompetens- område. Huruvida så faktiskt blir fallet, blir beroende på arten av de åtgärder som må komma att vidtagas. Såvitt handlingarna utvisar, har anslaget icke av fullmäktige förbundits med närmare direktiv rörande användningen. Kommunalnämnden får där- för antagas ha fria händer att inom ramen för det angivna syftet fatta beslut om valet av åtgärder, och frågan, huruvida dessa kommer att ligga inom eller utom kommu- nens kompetensområde, blir följaktligen be- roende av vad nämnden kan komma att besluta. Vad klg anmärkte rörande över- skridande av knens kompetens kan därför icke föranleda upphävande av fms klandra- de beslut.
1967 I 29
Kfm i Torsås kn beslöt köpa 925 aktier i AB Torsås Ångkvarn&Träindustri för 230 kr per aktie (minoritetspost). I besvär över beslutet anfördes följande. Bolaget drev utom elektrisk kraftstation och eldistribu- tion även stor sågverksrörelse. Omsättning- en i sågverksrörelsen torde uppgå till minst hälften av bolagets sammanlagda omsätt- ning. I den elektriska rörelsen var åtta per- soner sysselsatta och i trävarurörel—sen 40 personer. Det måste anses strida mot KL att knen investerade medel av denna stor- lek i en dylik rörelse. Om däremot den elektriska rörelsen avskiljts och försålts för
sig hade det kunnat vara en kommunal an- gelägenhet att förvärva densamma. Fm ha- de alltså genom beslutet överskridit sin kom- petens. Härtill kom att i knen fanns 6 år 7 andra sågverk, som alltså skulle få driva sin rörelse i konkurrens med ett av knen i hög grad subventionerat företag. Då klg själv drev en trävarurörelse, kunde hävdas att beslutet kränkte hans enskilda rätt, och det- samma gällde även övriga företagare inom branschen.
LSt: Av handlingarna i målet framgår, att fm genom klandrade beslutet åsyftat att få insyn i och inflytande över det före— tag, som ombesörjer eldistribution inom knen. Då nämnda syfte i föreliggande fall icke synes kunna förverkligas på annat sätt än genom förvärv av aktier i distributions- företaget, finner LSt den omständigheten att ett dotterföretag till distributionsföreta— get bedriver industriell verksam-het icke medföra, att fm genom klandrade beslutet kan anses ha överskridit sin befogenhet. På grund härav och då klg icke visat, att be- slutet eljest är olagligt i något av de hän- seenden, varom förmäles i 76 å KL, prövar LSt lagligt lämna besvären utan bifall. — RegR (3 ledamöter): Ej ändring. — En skilj- aktig ledamot: Jag — som med hänsyn till det sätt på vilket klg bestämt sin talan hos LSt icke till prövning upptar frågan huru- vida det kan anses utgöra en angelägenhet för knen att, på sätt som skett i förevaran- de fall, genom förvärv av aktiemajoritet i det företag, som ombesörjer eldistribution i knen, skaffa sig insyn i och inflytande på nämnda verksamhet — prövar på de skäl LSt i övrigt anfört i sitt utslag lagligt fast- ställa det slut samma utslag innehåller.
1967 K 767
Stfm i Motala beslöt år 1964 att teckna borgen för byggnadskreditiv om högst 500000 kr. åt Kommunala Industristiftel- sen, Motala, avsett för ett stiftelsens fabriks- bygge i staden. Beslutet vann laga kraft. I april 1965 beslöt stfm bevilja stiftelsen ett tillfälligt lån på 350 000 kr., avsett att täcka uppkomna merkostnader för fabriksbygget,
samt att anmoda stiftelsen att beakta kost- nadsstegringen vid hyressättningen för fab- riksbyggnaden. Det beviljade lånet skulle löpa med ränta, som med 0,5 % skulle överstiga högsta inlåningsränta i bank. Över detta beslut anfördes besvär varvid klg an- förde i huvudsak följande. Eftersom det in- te kunde anses vara en kommunal angelä- genhet att via en kommunal industristiftel- se bygga och förvalta industrifastigheter, kunde det ej heller ankomma på en kom- mun att ekonomiskt stödja en sådan stiftel- se. Det ärende, som klandrade beslutet av— såg, innefattade även hyressubvention till det företag, åt vilket fabriksbyggnaden ut- hyrts. Klg hemställde att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte undanröjas.
Efter att ha antecknat, att industribyggna- den i vart fall sedan våren 1965 var fär- digställd och tagen i anspråk för sitt än— damål, utlät sig LSt: LSt finner, att, enär ovannämnda beslut (år 1964) att ikläda staden borgen för byggnadskreditiv på 500 000 kr. vunnit laga kraft, samt vid så- dant förhållande och med hänsyn vad i målet blivit upplyst angående färdigställan- det av fastigheten, hinder ej kan anses ha mött för stfm att — oavsett huruvida bor- gensåtagandet ursprungligen varit att anse såsom en kommunal angelägenhet — bevilja ifrågavarande lån på 350 000 kr. Då klg ic- ke helleriövrigt visat att beslutet är olagligt i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. — RegR: Uppförandet av ifrågavarande fa- brik åt ett enskilt företag kan icke anses ha varit en kommunal angelägenhet. Ej heller har i målet visats, att staden till följd av sitt tidigare borgensåtagande eller av annan an- ledning varit nödsakad att för undvikande av en väsentlig ekonomisk förlust för staden stödja stiftelsen genom ifrågavarande lån. Enär vid angivna förhållande stfmts kland- rade beslut icke avser en stadens angelä- genhet och fm förty genom beslutet över- skridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt, att med ändring av LSt:s utslag, upphäva sagda beslut. — En skiljaktig ledamot: Ej ändring.
Stfm i Ängelholm beslöt att till Linköpings Linnefabriks AB sälja en tomt i staden för ca 138000 kr. I besvär över beslutet an- drogs huvudsakligen följande. Tomtpriset var bestämt till 10 kr./m2, inklusive kost— nader för gator samt vatten-, avlopps- och el-ledningar. Detta tomtpris hade sedan år 1960 tillämpats i det ifrågavarande områ— det. Priset var givetvis redan då för lågt med hänsyn till stadens beräknade kostna- der för gator och ledningar. Sedan hade kostnaderna för gator och ledningar stigit väsentligt. Under dessa år hade penningvär- det sjunkit med 25—30 %. Det förelåg allt- så en påtaglig subventionering av industri- företaget, vartill staden saknade laglig rätt. Köpeavtalet stadgade vidare, att halva köpe- skillingen skulle erläggas genom avbetalning— ar under 5 år och att 5 % ränta skulle er- läggas på obetald del av köpeskillingen. Staden skulle sålunda i realiteten fungera som företagets finansiär och långivare mot en räntegottgörelse, som väsentligt under- steg den ränta staden fick erlägga för egna lån. Någon motivering och försvar för subventionering och det obehöriga gynnan- det av företaget hade icke presterats från stadens sida. Klg yrkade att beslutet såsom befogenhetsöverskridande måtte upphävas. — I förklaring över besvären anförde fm bl. a., att bolaget förbundit sig att å ogul- den del av köpeskillingen erlägga högsta inlåningsränta. — LSt: Av utredningen i må- let kan ej anses visat att tomtpriset satts så lågt eller att sådana försäljningsvillkor lämnats, att den beslutade försäljningen må anses innebära ett understöd av enskilt före— tag. Enär fm alltså icke genom klandrade beslutet överskridit sina befogenheter, samt ej heller eljest visats någon omständighet som jämlikt 76 5 KL kan föranleda beslu- tets upphävande, lämnar LSt besvären utan bifall. — RegR: Ej ändring.
1967 K 821
Kfm i Södra Sotenäs kn beslöt att anordna en fastlandsförbindelse till två holmar vid
Kungshamns samhälle i knen, av vilka hol- mar knen ägde mer än hälften. Anlägg- ningskostnaden beräknades till 900 000 kr., varav 550000 kr. belöpte på en bro från fastlandet till en av holmarna och återsto- den avsåg vänd- och lastplats, tillfartsväg på fastlandet, vatten- och avloppsledningar samt administration och projektering m.m. Byggnadsföretaget skulle finansieras genom bidrag med 450000 kr. från ett konserv- företag som drev fabriksrörelse på en av holmarna och i övrigt med anlitande av kommunala medel. I besvären över beslutet yrkades att beslutet såsom innefattande ola- ga industrisubvention måtte upphävas.
LSt: Gravarne knblock, bestående av söd— ra Sotenäs, Smögens och Tossene kner, ut- visar för de senaste 10 åren vikande be- folkningssiffror. Bl.a. med hänsyn härtill måste det anses vara ett betydande kommu- nalt intresse att lokaliseringsfrågorna röran— de industriella anläggningar inom knbloc- ket noggrant uppmärksammas. För den in- dustriella utvecklingen inom södra Sotenäs kn äro möjligheterna att förlägga industri- områden i nära anslutning till sjön och be- fintliga hamnområden av stor betydelse. Ifrågavarande ögrupp, bestående av Röshol- men, Kristens holme m.fl. småöar, är ge- nom sitt läge i nära anslutning till Kungs- hamn ett naturligt komplement till samhäl- lets hamnområde. Klandrade beslutet är därför ägnat att förbättra möjligheterna till en utveckling av ortens industri. ABBA — Fyrtornet AB har en av sina fabriker belä- gen på Rösholmen i Kungshamn. Enligt av knen lämnad uppgift är ifrågavarande in- dustri den största i Kungshamn och av myc- ket stor betydelse för orten. Knen äger på Rösholmen ett betydande markområde, som av knen avses bli utnyttjat till industriom- råde, om fastlandsförbindelse kan ordnas. På grund härav får i målet anses utrett, att knen genom klandrade beslutet både be— främjar ortens industriella verksamhet och därjämte tillvaratager ett knens eget intres- se av betydande styrka. LSt finner därför, att fm genom klandrade beslutet icke över- skridit sin befogenhet.
RegR: Fm har i målet gjort gällande att
knen har behov av industritomter i anslut— ning till hamnområdet och att den har för avsikt att utnyttja sitt markinnehav på Rös- holmen till industriområde, om fastlands- förbindelse med ön kommer till stånd. När- mare upplysningar om det avsedda utnytt- jandet av nämnda markinnehav har emel- lertid icke lämnats. Ej heller föreligger i målet utredning om förutsättningarna i öv— rigt för att inom rimlig tid åstadkomma ett sådant utnyttjande av markinnehavet. Ut— redningen får fastmera anses ge vid han- den, att klandrade beslutet huvudsakligen innebär ett understödjande av det företag som redan etablerats på Rösholmen. Enär på grund härav fm genom klandrade beslu- tet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att med ändring av LSt:s utslag, un- danröja nämnda beslut.
1967 K 822
Kfm i Rydaholms kn beslöt år 1965 att teckna borgen för lån å 150 000 kr. till en person som drev såg— och byggnadsindustri i knen. Lånet skulle användas för uppföran- de -av större lokaler för företagarens in- dustri i knen. Som säkerhet för borgensåta- gandet skulle lämnas inteckningar i en fas— tighet i knen. Beslutet vann laga kraft. År 1966 beslöt fm, efter framställning från fö- retagarens sida, om ändringar i säkerheten för borgensåtagandet, innebärande att in- teckningssäkerheten i den förenämnda fas- tigheten dels uppflyttades och dels minska- des samtidigt som företagaren lämnade yt- terligare inteckningssäkerhet i annan fast och lös egendom. Detta beslut överklagades såsom kompetensöverskridande. Till stöd för besvären anfördes att knen genom beslu- tet avsevärt försämrade säkerheten för bor- gensåtagandet och därmed subventionerade företaget. Någon arbetslöshet eller andra mo- tiv, som kunde medföra att beslutet föll in- om ramen för den kommunala kompeten— sen, hade inte framförts. Klg framhöll vi- dare, att anledningen till att säkerheten så försämrats inte uppgivits men att av en till handlingarna fogad skrift framgick, att den ändrade säkerheten gjorde det möjligt
för såväl en affärsbank som för Ryda- holms jordbrukskassa att erhålla inteckning- ar med bättre förmånsrätt än knen. Det klandrade beslutet hade således den verkan att företagaren fick bättre lånemöjligheter. Därmed kunde också fastslås att beslutet hade uppenbar karaktär av subvention.
LSt: Fms beslut (år 1965) om borgens- åtagandet har vunnit laga kraft. Vidare var enligt vad i målet upplysts den aktuella industrianläggningen färdigställd vid tiden för klandrade beslutets fattande. Med hän- syn härtill och då beslutet (år 1966) syftat till att bereda industrianläggningens ägare möjlighet att ordna krediterna för företa- get och föra detta till en slutlig lösning samt det på grund av vad i målet upplysts om pantfastigheternas värde icke kan an- ses klarlagt att det klandrade utbytet av så- kerheten såsom sådant skulle innebära otill- låten subvention av enskilt företag, kan hinder icke anses ha mött för fm att utby— ta säkerheten på sätt klandrade beslutet in- nehåller. På grund härav lämnar LSt besvä- ren utan bifall.
RegR: Av den i målet 'förebragda utred- ringen framgår, att fms klandrade beslut icke avser någon knens angelägenhet utan allenast har till syfte att — utöver vad som skett genom beslutet (år 1965) — bereda stöd åt visst enskilt företag. Fm har såle- des genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. RegR prövar därför lagligt, att med ändring av LSt:s utslag, upphäva fms klandrade beslut.
1967K 1109
Kfm i Mörarps kn beslöt att köpa vissa fastigheter av A för 1487 500 kr., att säl— ja ett område av nämnda fastigheter med byggnader till A för 250 000 kr., att till A utarrendera 45 har mark utan byggnader för en årlig avgift av 400 kr./har samt att anhålla om KM:ts medgivande att för än— damålet låna 1 300 000 kr. Fm beslöt sam- tidigt att köpa vissa fastigheter av P för 340000 kr. samt att anhålla om KM:ts medgivande att för ändamålet låna 300 000 kr. Över dessa beslut anfördes besvär med
yrkande att besluten måtte upphävas. Klg androg i huvudsak följande. Knen hade inte under överskådlig tid behov av mera tomt- mark. Den årliga avgiften för vknens tomt- mark ökades från 100000 till 300 000 kr. Arrendeavgiften 400 kr./har var för låg. Knen fick 800 kr./ har för annan likvärdig egendom som knen ägde, varför i föreva- rande fall förelåg en subvention av 18 000 kr. per år. Att betala med reverser och inte invänta KM:ts tillstånd var att undanhålla berörd myndighet insyn i knens ekonomi. Denna var hårt ansträng och nödvändiga andra investeringar skulle äventyras, om köpen kom till stånd. Om inte beslutet tol- kades som olagligt, ansåg klg att frn över- skridit sin befogenhet och att beslutet vi- lade på orättvis grund. — LSt: Ej bifall. RegR: Ej ändring.
1967K 1155 (Jfr 1966 1102)
Stfm i Borlänge beslöt att, sedan vissa an- givna förutsättningar uppfyllts, uppföra en fabriksbyggnad för uthyrning till ett textil— företag samt att av tillgängliga medel för- skottera 480000 kr. för byggnadens upp- förande. Beslutet klandrades och upphäv- des (1966 I 102).
Textilföretaget, som sedan fabriksbygg- naden uppförts hyrde denna, meddelade se- dermera till knen att företaget för sin verk- samhet behövde väsentligt större lokaler. Fm beslöt härefter att projektera en till- byggnad av fabriksbyggnaden samt att för täckande av kostnaderna härför anvisa 40 000 kr. I besvär över detta beslut anför- des i huvudsak följande. Klg hade den störs- ta förståelse för fms olika åtgärder att sti- mulera ortens näringsliv, men dessa åtgär- der måste ovillkorligen vara förankrade i gällande kommunallagar. Att nu trotsa KM:ts utslag och fortsätta utbyggnaden av fabrikslokal, som uppförts olagligt, torde vara en för vårt land vikommande i kom- munala sammanhang helt unik form av ef- terlevnad av de beslut som KM:t meddelar. Klg yrkade därför inhibition och upphä— vande av klandrade beslutet. — LSt: Inhibi- tion. - RegR: Ej ändring.
Kfm i Grästorps kn beslöt 22/1 1965 att för en beräknad kostnad av ca 1 milj. kr. uppföra en industribyggnad i knen i huvud- saklig överensstämmelse med upprättade rit- ningar. Byggnaden skulle uthyras till ett konfektionsföretag. Sedan besvär anförts mot beslutet blev beslutet av LSt genom utslag 12/5 1965 upphävt såsom befogen- hetsöverskridande. Klg fullföljde talan till RegR, som 15/9 1966 fastställde LSt:s ut- slag (1966 I 129).
Den 26/5 1966, innan förenämnda mål avgjorts av RegR, beslöt fm att ställa ca 6 000 kr. till kommunalnämndens förfogan- de för betalning av en räkning för utförda arbeten med ritningar till den planerade fabrikslokalen. I besvär över detta beslut androg klg i huvudsak följande. De ifråga- varande ritningarna utgjorde en högst vä— sentlig del av byggnadsföretaget. Om LSt:s utslag 12/5 1965 skulle bli fastställt av KM:t borde även det nu klandrade beslutet upphävas. Klg anförde ytterligare att han vid ett telefonsamtal med en hos konfek- tionsföretaget anställd person fått uppfatt- ningen att ritningarna beställts av konfek- tionsföretaget. Det borde då i första hand vara konfektionsföretaget som skulle stå för kostnaden. Om det skulle föreligga ett avtal med någon representant för knen var detta i sak ovidkommande. Det föreföll följdriktigt att den eller de, som gett sig in på denna chansning, också fick stå för kostnaderna.
LSI: Fms nu klandrade beslut 26/ 5 1966 avser att lämna likvid till ingenjörsbyrån för ritningsuppdrag som lämnades denna före det fm 22/1 1965 fattade sitt tidigare klandrade beslut att uppföra ifrågavarande industribyggnad. Klg har inte visat att be- slutet 26/5 1966 som sådant är olagligt i något av de hänseenden som avses i 76 & KL. LSt lämnar därför besvären över det- ta beslut utan bifall.
RegR: Av vad som förekommit i målet kan icke anses framgå annat än att ritning- arna beställts för knens räkning samt att knen är skyldig att bekosta dem. Enär där-
för fm genom beslutet 26/5 1966 icke över- skridit sin befogenhet och beslutet ej heller i övrigt visats vara olagligt i något av de hänseenden, som sägs i 76 & KL, lämnar RegR besvären utan bifall.
1967 K 1471
Kfm i Dorotea kn beslöt att till AB Dorotea kns Industribyggnader för dess verksam- het utlåna 170000 kr. mot gällande bank- ränta samt att på visst sätt ändra bolagsord- ningen och bolagets firma. Över dessa be- slut anfördes besvär varvid klg beträffan- de lånebeslutet anförde att det saknades godtagbar säkerhet eller amorteringsplan för det beviljade lånet samt att det enligt rätts— praxis inte var en kommunal angelägenhet att bilda ett aktiebolag med ändamål att bygga och förvalta industribyggnader. Ef- ter besvärstidens utgång anförde klg ytter- ligare bl.a. att bolagsordningen innefatta- de en verksamhet som inte var förenlig med kommunallagen samt att besluten där— för var kompetensöverskridande.
LSt: Fm har 28/12 1964 beslutat bilda ifrågavarande bolag, vilket enligt bolagsord- ningen har till föremål för sin verksamhet att inom Dorotea kn förvärva, sälja och ut- arrendera fastigheter samt uppföra och för- valta byggnader för industriellt ändamål ävensom bedriva annan därmed samman- hängande verksamhet. Bolaget skall sålun- da främja ortens försörjning med industri- lokaler. Enligt bolagsordningen skall änd— ring i densamma för att bliva gällande god- kännas av fm. Samtidigt har fm beslutat anslå medel till aktiekapital. Beslutet har vunnit laga kraft. — Överklagade beslutet att ändra bolagsordningen avser allenast att ersätta ordet »kommun» med ordet zsocken». Knen och socknen omfattar sam- ma geografiska område. LSt finner visserli- gen uppenbart, att den verksamhet, som bolaget bedriver, icke utgör någon knens an- gelägenhet. Beslutet, som får anses inne- bära godkännande av befintligt eller kom— mande beslut i vederbörlig ordning om änd— ring av bolagsordningen i nämnda avseende, kan dock icke i och för sig innebära över-
skridande av kommunalfullmäktiges befo- genhet. Vad beträffar beslutet att bevilja bolaget län har klg inom besvärstiden icke anfört något av beskaffenhet att föranleda upphävande av nu ifrågavarande beslut. LSt ogillar förty besvären. — RegR upphävde klandrade lånebeslutet enär det icke varit en knens angelägenhet att besluta om bil- dande av ett aktiebolag med det ändamål bolagsordningen för AB Dorotea kns In- dustribyggnader innefattade samt att det därför icke var knens angelägenhet att bevil— ja bolaget lån till dess verksamhet.
1967 K 1474
Stfm i Örebro beslöt att förvärva ett antal stadsägor för 185 000 kr. att därå uppföra en fabriksbyggnad om ca 4000 m2 för ett uppskattat belopp av 2,5 milj. kr. samt att uthyra densamma till ett industriföretag mot en hyra som helt motsvarade kapital- och driftskostnader. Industriföretaget ifrå- ga var redan etablerat i staden men behöv- de ytterligare fabrikslokaler. Fm beslöt sam- tidigt att företaget, utöver hyra, skulle erläg- ga en årlig amortering av 1/ 20 av hela fastighetsvärdet. Avsikten var att staden ef- ter 5 år eller i vart fall efter 10 år skulle överlåta fastigheten till bolaget, varvid amorteringarna skulle avräknas på köpeskil- lingen.
I besvär över beslutet anfördes bl.a. Det var uppenbart att fm genom klandrade be- slutet lämnade bolaget ett ekonomiskt stöd som inte kunde vara förenligt med KL. De allmänna formuleringar, som låg till grund för fms beslut, gav möjlighet för stadens representanter att senare träffa avtal med bolaget, som gav bolaget förmåner av subventionskaraktär. Det framgick t. ex. in- te av beslutet vilken ränta som skulle uttas, hur man skulle förfara om bolaget nedla- des eller flyttades, eller vad som innefat- tades i uttrycket driftskostnader. Det var också oklart om och när bolaget skulle för- värva fastigheten. I rättspraxis hade också fastslagits, att uppförande av industribygg- nad för ett visst företag och uthyrning av
byggnaden till detta inte var en kommunal angelägenhet.
LSI: Enligt 3 & KL äger kn att själv, efter vad i nämnda lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter, såvitt icke hand- havandet därav enligt gällande författning- ar ti-llkommer annan. Med en sådan avfatt- ning av bestämmelsen för den kommunala kompetensen äger enligt vederbörande de- partementschefs uttalande i prop. till nyss— nämnda lag knerna frihet att med beaktan- de av de lokala förhållandena och tidslägets växlingar taga egna initiativ och göra själv- ständiga insatser på olika verksamhetsområ— den. På grund av vad sålunda anförts och då bolaget enligt klandrade beslutet för fa- briksbyggnaden skall erlägga en hyra, som helt motsvarar kapital- och driftskostnader— na och därjämte erlägga viss amortering samt staden fördenskull icke kan anses ha- va lämnat bolaget en otillåten subvention, alltså och då bolagets verksamhet redan ti- digare är förlagd till Örebro och den av fm beslutade medverkan för att tillgodose bola- gets ytterligare behov av fabrikslokaler där- för icke kan anses utgöra ett hinder mot en ur hela rikets synpunkt ändamålsenlig loka- lisering av näringslivet, samt klg icke hel- ler i övrigt visat, att beslutet är olagligt i något av de hänseenden, varom omförmä- les i 76 å KL, lämnar LSt besvären utan bifall. — RegR: Enär fms klandrade beslut icke avser en stadens angelägenhet, prövar RegR lagligt, att med ändring av LSt:s utslag upphäva fms beslut.
1967K1476
Kfm i Västra Kinda kn beslöt 1 dec. 1965 i anledning av föreliggande avtal med Skogs- ägarnas Industri AB att omedelbart börja projektering av väg och industrispår till bo- lagets fastighet Karleby 51 i knen samt att för ändamålet anvisa 15 000 kr. Fm beslöt något senare att anvisa ytterligare 35 000 kr. för projekteringsarbeten för anläggning av väg, industrispår jämte vatten— och avlopps- ledningar till fastigheten samt att anvisa 30000 kr. för betalning av intrångsersätt—
ning och disposition av mark m.m. för väg och industrispår till fastigheten.
I besvär över besluten anfördes samman- fattningsvis att det inte låg inom den kom- munala kompetensen att bygga bilväg eller järnväg åt ett visst industriföretag. En dy- lik stödåtgärd hade karaktären av subven- tion och gav vederbörande företag ett för- steg i konkurrensen, ett övertag som företa- get inte uppnått av egen kraft.
Fm avgav skriftligt yttrande i målet och lämnade därutöver vissa upplysningar un- der hand. Därvid framkom i huvudsak föl- jande. Med utgångspunkt från AMS:s lo- kaliseringsutredning för Östergötlands län och länsarbetsnämndens utredning rörande befolkningsutvecklingen och arbetskraftsför- hållanden inom Kinda-knerna hade fm be- dömt läget så att det var ytterst angeläget att knen genom olika åtgärder sökte stödja och stimulera möjligheterna till ökad syssel- sättning inom knen. Fm hade emellertid ge- nom besluten inte endast avsett att öka sysselsättningen utan också syftat till att tillgodose ett behov för ett industriområde. De beslutade åtgärderna berörde nämligen inte bara bolagets fastighet. Även andra industrifastigheter skulle få användning för den planerade nya vägen som tillfartsväg. Industrispåret och vatten- och avloppsled- ningarna skulle komma att betjäna också Karleby tegelbruk. Avtalet beträffande in- trångsersättning och disposition av mark innebar bl. a. visst markbyte, och delar av det område knen förvärvade avsåg man att i framtiden nyttja såsom område för in- dustri. Även områdena norr och söder om bolagets fastighet var väl lämpade för fort- satt utbyggnad av det aktuella industriområ— det, varför knen hade för avsikt att fram- deles hänvisa nya industriföretag dit. Då sådana åtgärder som att förse industriområ- den med vägar, stickspår och vatten- och avloppsledningar på grund av sin allmänna natur kunde anses falla inom knens kom- petens, ansåg sig fm inte ha överskridit sin befogenhet genom klandrade besluten.
LSt antecknade, att AMS medgivit att kommunen fick såsom statskommunalt be- redskapsarbete för en preliminärt beräknad
kostnad av ca 1,8 milj. kr. utföra vägar, järnväg, väg— och järnvägsbro samt vatten- oeh avloppsledningar till planerat industri- område öster om Kisasjön inom bolagets fastighet samt att statsbidrag fick utgå med 40 % av styrkta kostnader härför. Vidare antecknades, att antalet anmälningar av ar- betslösa i Kindaknerna under tiden 1960— 1966 stigit från 287 till 432, att i en av skogsvårdsstyrelsen i länet upprättad PM ang. råvarutillgången för sågverksindustrin i södra länsdelen redovisats ett klart behov av att sågverksindustrin här utbyggdes samt att länsplanenaren i länet i utredning för underlag om översiktsplanering i Kisa kn— block anfört bl. a.: Befolkningen inom bloc- ket som helhet hade oavbrutet minskats se- dan år 1950. Sysselsättningen inom jordbruk och skogsbruk utgjorde tillsammans grunden för näringarna inom blocket. Den pågåen- de rationaliseringen inom jord— och skogs— bruk tog sig bl. a. uttryck i minskat behov av arbetskraft. Överflyttningen av arbets- kraft från dessa näringsgrenar gjorde sig olika starkt gällande i blockets olika delar. Betydelsefullt för denna omflyttning var i vad mån andra näringsgrenar — främst då i tätorterna —- förmådde suga upp den arbets- kraft som friställdes.
LSt: Av de omständigheter knen åberopat till stöd för sina beslut finner LSt till en början framgå, att även andra industriföre- tag än det i målet aktuella kommer att få nytta av de beslutade åtgärderna. Därjämte har knen med framsynthet sörjt för att ny- etablerade industriers behov lättare kommer att kunna tillgodoses. Härutöver finner LSt emellertid att det — med hänsyn till vad ovan anförts om arbetskraft — och syssel- sättningsförhållandena i knen — föreligger väl underbyggda skäl för knen att på alla sätt söka motverka den arbetslöshet, som med tilltagande styrka gör sig gällande i regionen. Det framgår att knen med de klandrade besluten åsyftat att bekämpa den fara, som denna raskt stigande arbetslöshet medför. Nödvändigheten härav bekräftas genom det ovannämnda beslutet av AMS. LSt finner därför att den av knen besluta- de aktiviteten måste anses vara en i hög
grad nödvändig form av kommunal hjälp- verksamhet. Lämpligheten av att sågverks- industrin utbyggs -i knen framgår av den PM som upprättats av skogsvårdsstyrelsen i länet. På grund av vad sålunda anförts och då det ej heller i övrigt visats att klandrade besluten är olagliga i något av de hänseen- den, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall.
RegR: I målet har uppgivits, att det rå- der betydande arbetslöshet och avsevärda sysselsättningssvårigheter inom Kindabyg- den. Dessa uppgifter vinner stöd av att AMS genom sitt ovannämnda beslut medgivit, att de med klandrade besluten avsedda anlägg- ningsarbetena finge utföras såsom statskom- munala beredskapsarbeten liksom även av att KM:t genom beslut 25/ 8 1967 med stöd av KK 23/4 1965 (nr 101) om statligt lo- kaliseringsstöd beviljat Skogsägarnas In- dustri AB lokaliseringslån vid utförande av den planerade industrianläggningen på fas- tigheten Karleby 51. De av knen beslutade anläggningsar-betena är av den art, att de kan antagas få avsevärd betydelse för be- kämpande av arbetslöshet i knen. De av- ser också sådana verksamhetsområden — tra- fikomläggningar samt anläggningar för vat- tenförsörjning och avlopp — som det får anses ankomma på knen att svara för. Vid här angivna förhållanden kan den omstän— digheten, att knens åtaganden därjämte får antagas ha bidragit till bolagets beslut att förlägga industriföre-taget till knen, icke medföra, att åtagandet måste bedömas så- som otillåten industrisubvention. Fast mera har arbetena i viss mån karaktär av långsik- tiga planeringsåtgärder ägnade att underlätta nyetablering på platsen jämväl av andra in- dustriföretag. På grund av ovan angivna omständigheter kan det icke anses, att fm genom klandrade besluten överskridit sin befogenhet. Enär besluten ej heller eljest visats vara olagliga i något av de hänseen- den varom förmä-les i 76 & KL, fastställer RegR det slut vartill LSt kommit till målet.
1967 K 1477
Sedan kfm i Västra Kinda kn beslutat att — för att motverka avfolkningen och stimu-
lera nylokalisering till knen — bilda en kom- munal industristiftelse med ändamål att in- om knen förvärva fastigheter eller tomt- rätt till fastigheter i syfte att därå uppföra, förvalta och/eller uthyra lokaler för hant- verks- och industriän-d-amål, vilket beslut vunnit laga kraft, beslöt frn i okt. 1965 att anslå 50 000 kr. till stiftelsen.
I besvär över beslutet anfördes i huvud- sak följande. Stiftelsens verksamhet föll en- ligt fast praxis utanför den kommunala kompetensen. Eftersom redan tillkomsten av stiftelsen stod i strid med KLzs regler borde även kommunala beslut att förse stif- telsen med kapital m.m. falla utanför den kommunala kompetensen.
Fm anförde i målet att klandrade beslu- tet var ett följdbeslut till ett tidigare nume- ra lagakraftvunnet beslut varigenom ett in- dustriföretag, som hyrt lokal av stiftelsen, i samband med lokaliseringen till knen er- hållit befrielse från att betala hyra under en tid av 8 månader. Fm hade därför med nu beviljade anslag avsett att kompensera stiftelsen för detta hyresbortfall. Om stiftel- sen inte erhöll denna kompensation, kunde den inte sköta sina ekonomiska förpliktel- ser och måste då träda i likvidation, vilket skulle innebära stora värdeförluster.
LSt antecknade att AMS medgivit att i knen fick som statskommunalt beredskaps- arbete utföras vissa angivna arbeten vartill statsbidrag fick utgå med 40 % av styrkta kostnader. Vidare gjordes samma anteck- ningar ang. arbetslöshet »i Kindabygden och om länsplanerarens bedömningar som åter- finns i fallet 1967 K 1476. LSt: Med hän- syn till vad i målet anförts om arbetskrafts- och sysselsättningsförhållandena i knen fin- ner LSt att starka skäl föreligga för knen att på alla sätt söka motverka den arbets- löshet, som med tilltagande styrka gör sig gällande i knen. Det framgår att fm genom det klandrade beslutet åsyftat att bekämpa den fara för knen, som den stigande arbets- lösheten medför. Behovet härav understry- kes också genom det ovannämnda beslutet av AMS. LSt finner därför att beslutet in- nefattar åtgärder av sådan allmän natur att knen ägt besluta härom. Enär det icke
heller i övrigt visats att klandrade beslutet är olagli-gt i något av de hänseenden varom förmäles i 76 å KL, lämnar LSt förty be- svären utan bifall. RegR: Enär det icke visats föreligga sådana omständigheter att det kan anses utgöra en knens angelägenhet att på sätt som skett ge- nom (klandrade beslutet), gottgöra stiftel- sen det hyresbortfall som uppkommit genom att ett enskilt företag befriats från att erläg- ga hyra för lokaler som företaget hyr av stiftelsen, och fm alltså genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt, att med ändring av LSt:s ut- slag, upphäva samma beslut.
1968 ref. 18 (Fallet refererat på fråga hu- ruvida beslut tillkommit i laga ordning)
Stfm i Vadstena beslöt bemyndiga dk att för ett pris av 2 kr./m2 till »Vadstena af- färstryck» sälja en viss tomt i staden. Sam- tidigt beslöt ufm anvisa 7 150 kr. av ansla- get till fm:s förfogande för oförutsedda ut- gifter »till täckande av köpeskillingen). I besvär över beslutet anfördes i huvudsak föl- jande. Anslagsärendet hade inte upptagits i kungörelse. Staden var inte lagfaren ägare till fastigheten. Härigenom måste bered— ningen an-ses bristfällig. Dessutom hade fm genom beslutet i realiteten lämnat företa— get understöd i form av en gåva. Ett dylikt understöd var inte en stadens angelägenhet. LSt: Ej bifall till besvären. RegR: Av ut- redningen i målet framgår att i kungörelsen rörande stfm:s sammanträde den 24 februa- ri 1966 ärendet rörande tomten i kvarteret Cisternen betecknats såsom en försäljning och att i kungörelsen uppgift ej intagits att fråga var om ett anslag, motsvarande köpeskillingen för tomten. Då kungörelsen sålunda i förevarande hänseende varit miss- ledande och ofullständig, kan beslutet i frå- ga — oavsett vad i målet invänts om att fm:s ledamöter på annat sätt bibragts kän- nedom om det tilltänkta beslutets innebörd — ej anses ha tillkommit i laga ordning. Vad därefter angår beslutet i sak får anses, att stfm genom att utan vederlag överlåta tom- ten lämnat sådant stöd till enskilt företag,
vartill knen icke ägt befogenhet. På grund av det anförda och utan avseende på vad klg i övrigt mot beslutet invänt, prövar KM:t lagligt att, med ändring av överklaga- de beslutet, upphäva stfm:s klandrade be- slut.
1968 ref. 77
Kommun har ansetts oförhindrad att anslu- ta sig till kooperativ skogsägarförenings skogsbruksområde, oaktat detta förutsätter inträde som medlem i föreningen. (Jfr 1964 E 251) Kfm i Alfta kommun beslöt 15/12 1966, att kommunen skulle ingå som medlem i Alfta skogsbruksområde. Beslutet grundades på ett förslag av vissa fmledamöter, vilka som argument åberopat att anslutningen dels skulle medverka till full och jämn syssel— sättning inom skogsbruksområdet och dels skulle innebära ekonomi-ska och förvalt- ningstekniska fördelar för kommunen. Klandrade beslutet förutsatte att kommu- nen blev medlem i en regional skogsägare- förening. Föreningen hade enligt sina stad- gar till ändamål bl. a. att främja medlem- marn-as ekonomiska intressen genom att dri- va handel med och förädling av skogspro- dukter, som medlemmarna levererade till föreningen, söka befordra skogsproduktio- nens tekniska och ekonomiska utveckling hos medlemmarna samt främja jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. För bl. a. kom- mun utgjorde medlemsi—nsatsen 15 kr./100 kr. taxerat skogsvärde. Medlem var inte skyldig att delta med mer än 700 insat- ser. Uppsägning till utträde fick i princip inte ske förrän två år efter inträde. Rätt att utfå insats förelåg i huvudsak endast då avgången berott på att medlem uppsagt sig till utträde och uppsägningen föranletts av att medlemmen på grund av överlåtel- se av fastighet varaktigt upphört med skogs- produktion för avsalu.
I besvär över beslutet yrkades att beslu— tet måtte undanröj-as, varvid klg androg föl- jande. Beslutet innebar, att kommunen blev medlem i en ekonomisk förening, som var uppbyggd på det sätt som var brukligt inom
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Varje medlem hade en röst. Produkterna i fråga måste säljas till föreningen till det pris denna bestämde. Medlemmarna betala- de insatser i förhållande till sitt skogsinne- hav. Det var mycket svårt att lämna för- eningen. I princip k-unde medlem utträda ur föreningen endast om han varaktigt upphör- de med sin verksamhet. I annat fall för- lorade han hela insatskapitalet. Det var in- te förenligt med bestämmelserna i KL att ansluta en kommun till en ekonomisk för- ening av angivet slag. Fm hade därför ge- nom beslutet överskridit sin befogenhet. LSt: Ej bifall. RegR: Ej ändring.
1968 K 61
Stfm i Uddevalla beslöt att stadsträdgår- dens försäljning av plantskoleväxter till all- mänheten skulle återupptas. I besvär över beslutet anfördes att försäljningen inte kun- de ske utan att skattemedel togs i anspråk, att försäljningen lika lite som tillverkning av skor eller försäljning av livsmedel var ett på samboendet grund—at gemensamhets- intresse, att verksamheten endast skulle komma dem till godo som hade egna träd- gårdar, att det inte var tillåtet för knen att inlåta sig på spekulativa företag, att det dri- vande motivet för försäljningen var vinst- intresset samt att stadens invånare inte ha- de något behov av den ifrågasatta servicen. — LSt: Ej bifall till besvären. — RegR: Enär den av staden beslutade försäljningen av plantskoleväxter får anses ha naturligt sam- band med hållandet av ifrågavarande stads- trädgård samt sådana omständigheter ej vi- sats att försäljningen det oaktat skulle gå ut- över fmzs befogenhet, lämnar KM:t besvä- ren utan bifall.
1968 K 63
Stfm i Haparanda och sammanläggningsde- legerade i Haparanda vidgade stad beslöt att teckna nya aktier för 35 000 kr. i Norr- bottens Frys AB, Haparanda. I besvär över
1 Pastoratsskog har i princip ansetts kunna anslutas till skogsbruksområde.
besluten anfördes sammanfattningsvis: Be- sluten gällde inte någon kommunal angelä- genhet. Genom att teckna aktier i ett en— skilt bolag hade staden engagerat sig i en verksamhet som föll utanför den kommuna- la kompetensen. Besluten medförde dess— utom ett orättvist gynnande av ett enskilt företag till förfång för andra. Besluten mås- te därför även anses kränk-a den enskilde knmedlemmens rätt och vila på orättvis grund. Slutligen kunde ärendet inte anses vara tillräckligt berett. —- LSt: Enär stadens understödjande av ifrågavarande verksam- het med hänsyn till upplysta förhållanden får anses vara av sådan arbetsmarknads- mässig och samhällsnyttig betydelse, att stfm och sammanläggningsdelegerade ge— nom klandrade besluten icke kan anses ha överskridit sin befogenhet, prövar LSt lag- ligt lämna besvären utan bifall. — RegR: På av [St angivet skäl och enär i målen icke heller förebragts annan omständighet som jämlikt 76 & KL gör klandrade besluten olagliga, lämnar KM:t besvären utan bifall.
1968K101
Stfm i Linköping beslöt att köpa dels ett antal fastigheter för cirka 2,7 milj. kr. och dels samtliga aktier i ett AB för cirka 1 milj. kr. Kostnaderna skulle bestridas av tomtfondens medel och av ett anslag för förvärv av gatumark. I besvär över beslu— tet anfördes i huvudsak följande. I avtalet med en av säljarna av fastigheterna hade denne tillförsäkrats 60000 kr. i arbets- kraftsomställning. Därigenom hade stfm överskridit sin befogenhet. Beslutet o-m ak- tieförvärvet var enligt fastighetsdirektörens yttrande i ärendet nödvändigt för att sta— den skulle kunna förvärva en tomt i sta- den. Då inte säljarbolaget utan ett annat bolag hade lagfart på tomten var det för en utomstående obegripligt varför inte staden köpt tomten direkt av detta andra bolag. Av den företedda utredningen torde inte stfm ha kunnat skapa sig en nöjaktig uppfatt- ning av denna affärstransaktion. — LSt: Vad först gäller beslutet om fastighetsför- värven finner LSt att förvärven måste au-
ses ha skett för att möjliggöra realiseran- det av bl. a. byggnadsnämndens intentioner såsom framgår av dispositionsplanen. Mot bakgrund av vad som framkommit om byggnadsnämndens åtgöranden i föreliggan- de ärende kan därför icke ärendet befinnas vara bristfälligt berett innan det upptagits till avgörande. På gnmd härav och då det heller icke i övrigt visats att detta beslut, be- slutet om aktieförvärvet och besluten att anlita tomtfonden är olagliga i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. — RegR: Ej ändring.
1968 K 283
Fm i Högsjö kn beslöt att bevilja B ett kommunalt lån å 25000 kr. för förvärv av halva andelen i Högsjö taxi. Amorte— ring skulle ske med 500 kr./mån. Ränta skulle debiteras enligt »gällande regler här— för». Säkerhet skulle ställas i form av fas— tighetsinteckning. Beslutet överklagades un— der påstående att beslutet var kompetens— överskridande. — LSt: Enär fms beslut icke kan anses avse en knens angelägen— het och fm sålunda genom beslutet över— skridit sin befogenhet, prövar LSt lagligt upphäva detsamma. — RegR: Även om det må ligga i knens intresse att ifrågavarande taxirörelse upprätthålles, framgår likväl icke av utredningen i målet, att det ekonomiska stöd, som enligt klandrade beslutet skulle lämnas B, utgör en förutsättning för taxi— rörelsens fortbestånd. Beslutet måste därför anses innebära ett ur kommunalrättslig syn- punkt obehörigt understödja-nde av enskild. Enär fm följaktligen, såsom LSt funnit, ge- nom beslutet överskridit sin befogenhet, läm— nar KM:t besvären utan bifall.
1968 K 393
Fm i Junsele kn beslöt 23/1 68 att av medel för arbetslöshetens bekämpande ut— betala hyresersättning till AB Polarvagnen med 40 000 kr./ år retroaktivt för tiden 1/ 1 —31/10 1967 samt därefter för två måna— der i sänder i efterskott så länge driften
vid husvagnfsabriken i knen uppehölls, dock längst till slutet av 1969, på villkor att bolaget varje månad till arbetsförmedlingen i Junsele redovisade antalet anställda vid fabriken. I besvären hävdades att beslutet var kompetensöverskridande. Klg yrkade samtidigt interimistiskt förbud för knen att verkställa den ifrågavarande utbetalningen. — LSt fann ej skäl bifalla yrkandet om verkställighetsförbud. Detta beslut överkla- gades. — RegR: Ej ändring.
1968 K 497
Fm i Ljusdals köping beslöt att teckna aktier i Ljusdals Skogs AB för 1 milj. kr. att tagas ur allmänna investeringsfonden. Aktieteckningen avsåg att skapa möjligheter för bolaget att överta Östenäs sågverk i Ljusdal, vilket företag hotades av nedlägg- ning på grund av konkurs. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte undanröjas, enär beslutet inte hade sådan betydelse för motverkande av arbets- löshet att beslutet föll i-nom den kommunala kompetensen. LSt: Fm:s beslut att förvärva ifrågavarande aktier och därmed trygga den fortsatta driften vid Östenäs sågverk måste bedömas vara av sådan betydelse för mot- verkande av arbetslöshet i köpingen att det- samma kan anses avse en köpingens ange- lägenhet. På grund härav och då klg ej visat att beslutet eljest är ogiltigt i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. - RegR: Ej ändring.
1968 K 726
Stfm i Borås beslöt att genom anlitande av ett kommunalt bolag tillskapa en hotell- och restaurangfastighet i staden samt att uthyra anläggningen till Varabolaget mot en hyra, som under 20 är avsevärt under- steg stadens verkliga kostnader för anlägg- ningen. — I besvär över beslutet anfördes i huvudsak följande. Det var uppenbart att fm genom klandrade beslutet avsåg att läm- na ett affärsföretag subventioner. Hyran skulle under de första 5 åren av hyrestiden
med 450 000 kr. understiga stadens kostna- der för hotell- och restaurangfastigheten. Beslutet innebar att fm totalt skänkte när- mare 6 milj. kr. till bolaget. Härigenom missgynnades konkurrerande hotellföretag. Klg bestred riktigheten av dkzs i ärendet gjorda påstående, att knappast någon mera betydande hotellenhet kunnat komma till stånd utan ekonomisk medverkan av veder- börande kn. Att i rättspraxis godkänts stöd åt hotellrörelser i mindre städer, som an- nars inte kunnat få något hotell jämte restaurang med utskänkningsrättigheter, bor- de inte kunna åberopas som skäl för sådant stöd åt ett hotell i Borås. Klg yrkade att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte undanröjas. LSt lämnade besvären utan bifall och an- förde: I målet är utrett, att en ny hotell- och resauranganläggning i Borås är er- forderlig främst för att tillgodose stadens industri- och handelsföretags uppenbara be- hov av service på förevarande områden samt för att större konferenser, kongresser eller andra sammankomster skall kunna för- läggas till staden. Vidare är styrkt, att en dylik anläggning icke kan komma till stånd utan den medverkan från stadens sida, som genom klandrade beslutet skulle lämnas, var- för beslutet får anses avse en kommunal angelägehet.
RegR: Borås prägel av industri- och han- delscentrum medför ett starkt behov av sådana anordningar som hotell- och restau— ranger, avsedda som serviceorgan icke blott för industrin—s och handelns företrädare utan även för föreningslivet i staden och för medborgarna i gemen. Av handlingarna får anses framgå, att detta behov icke tillräck- ligt tillgodosågs av de i staden befintliga hotellen och restaurangerna. Detta förhål- lande styrkes särskilt av innehållet av de yttranden, som i målet avgivits av repre- sentanter för ett stort antal organisationer, föreningar och företag i staden. Såsom LSt funnit har behovet av hotell och restaurang- er av tillfredsställande omfattning och stan- dard icke kunnat tillgodoses genom insatser av enskilda företag och personer. Med hän- syn härtill har skäl funnits för staden att
besluta om inrättande av ett hotell av det slag, varom i målet är fråga, och stadens beslut får därför anses avse en stadens an- gelägenhet. På grund härav prövar KM:t lagligt ogilla besvären.
1968 K 728
Stfm i Kramfors beslöt att medge stiftelsen Kramfors Hyreshus att för en beräknad kostnad av 6,3 milj. kr. som beredskaps- arbete uppföra en hotell- och restaurang- byggnad, att föreskriva att i beredskaps- arbetet skulle ske utbildning av arbetskraft inom byggnadsbranschen, att mottaga ett av AMS beviljat statsbidrag å ca 2,3 milj. kr., att bemyndiga dk att träffa avtal mel- lan staden och stiftelsen beträffande an- läggningens uppförande och drift, att för finansiering av byggandet dels till stiftel- sens grundfond avsätta 2 milj. kr. och dels till stiftelsen utlåna 2 milj. kr., som under de första fem åren skulle vara räntefritt och därefter förräntas och amorteras på de villkor som fm senare kom att fast- ställa, att genom utdebitering 5 år finansiera avsättningen till stiftelsens grundfond och beviljade lånet till stiftelsen, att för stiftel— sen teckna borgen å ett byggnadskreditiv om högst 6 milj. kr. samt att i princip uttala att staden var beredd att senare pröva frågan om kommunalt stöd till hotellverk- samheten, i det fall influtna arrendeavgif- ter inte täckte drift- och kapitalkostnaderna för denna verksamhet.
I besvär över beslutet anfördes i huvud- sak följande. Det fanns inte något verkligt behov av det planerade hotellet. Det redan befintliga hotellet var tillräckligt. Inte heller förelåg något behov av ytterligare restau- rang. Stadens industriella utveckling tedde sig inte alltför ljus. Den i ärendet presente- rade utredningen om de ekonomiska för- pliktelserna för staden var ofullständig. Uppgifter saknades om hotellverksavmhetens ekonomiska konsekvenser för staden i fram- tiden. Det var tvivelaktigt om det kunde vara ett kommunalt intresse att indirekt dri- va hotell- och restaurangverksamhet. Erbju- dandet om kommunalt stöd vid eventuella
driftsförluster kunde under inga förhållan- den anses som ett kommunalt intresse. Med hänsyn till rådande ovisshet om befolknings- underlaget och antalet skattekronor under kommande år föreföll det förhastat att be- lasta skattebetalarna med i det närmaste ] milj. kr. om året i fem år. Staden hade un- derlåtit att underrätta övriga kner i kn- blocket.
LSt: Ej bifall. Hos KM:t tillade klg att stiftelsen, som enligt sina stad-gar hade till föremål för sin verksamhet att förvärva fastigheter el- ler tomträtt till tomter för att därå uppföra och förvalta bostadshus med tillhörande vaf- färslägenheter och kollektiva anordningar samt att uppföra småhus för försäljning, inte hade att bygga lyxhotell och svara för dess underhåll samt betala uppkomna för- luster. — RegR: Av handlingarna i målet framgår, att i Kramfors finns behov av hotellrum av god standard, och det har icke gjorts gällande, att behovet kan väntas bli tillgodosett genom enskilda initiativ. Med hänsyn härtill har skäl funnits för staden att besluta om inrättande av ett hotell av det slag, varom i målet är fråga, och sta- dens beslut får därför anses avse en sta- dens angelägenhet. På grund härav prövar KM:t, som ej till prövning upptager vad först i de underdåniga besvären anmärkts mot beslutet, lagligt ogilla besvären.
1968 K 831 (Jfr 1969 C 113)
Kfm i Götene köping beslöt att teckna 5 »andelar» ä 1 000 kr. i West Expo AB. En- ligt bolagsordningen hade bolaget till före-, mål för sin verksamhet att driva utställ- nings- och konsultverksamhet samt idka an- nan i samband därmed stående rörelse.
I besvär över beslutet anfördes huvudsak- ligen följande. Bolaget hade bildats för att ge industriföretagen i området möjlighet att på bolagets permanenta utställningslokal i Skara ställa ut sina produkter. Det var bolagets uppgift att genom expoverksam- heten förmedla kontakt mellan köpare och säljare, varför expon sålunda för de före- tag som ställde ut sina varor där kunde
sägas tjänstgöra som en del av försälj- ningsorganisationen. En subvention till bo- laget medförde att utställarnas kostnader för utrymme på expon kunde i motsvarande mån sänkas. Subventionen gick sålunda vi- dare till utställarna. Enligt klg:s mening kunde det inte vara riktigt att köpingen på detta sätt subventionerade företag som ställ- de ut sina produkter på expon. Denna för- säljning blev härigenom obehörigt gynnad jämfört med andra försäljningsmetoder och de företag som inte kunde eller ville använ- da sig av expon i sin försäljningsverksam- het missgynnades. En permanent utställning av typ West Expo AB kunde i och för sig betraktas som ett självständigt företag som borde bära sina egna kostnader. Om nu stöd lämnades från landsting och kn kunde nya expoföreta—g växa fram snabbt och planlöst utan att de ekonomiska förutsättningarna förelåg. Också i strävandena att länka in expokonkurrensen på sunda banor var det angeläget att subventioner från kner och landsting förhindrades. Under åberopande av det anförda hemställde klg att LSt måtte undanröja klandrade beslutet såsom befo- genhetsöverskridande.
LSt: Ej bifall. RegR: Den verksamhet som avses skola utövas av ifrågavarande bolag kan icke an- ses vara av sådan natur, att förvärvet av andelar i bolaget kan bedömas såsom en köpingens angelägenhet. Då fm genom klandrade beslutet överskridit sin befogen- het, prövar KM lagligt, att med ändring av LSt:s utslag, upphäva fm:s beslut.
1968Kll98
Stfm i Avesta beslöt år 1965 att bevilja Stiftelsen Allmännyttiga Kioskföretag i Avesta ett lO-årigt amorteringslån på 60 000 kr. mot ränta som med 1 % översteg spar- bankernas vid varje tidpunkt gällande högs- ta inlåningsränta. Syftet med detta län var enligt beslutet att bereda stiftelsen möjlig- het att uppföra ytterligare en försäljnings- kiosk och att anskaffa erforderliga inven- tarier och varulager till kiosken. Stiftelsens stadgar innehöll bl.a. följande. Stiftelsen
hade till syfte att bereda utkomstmöjlighe- ter åt partiellt arbetsföra genom deras sys- selsättning i kioskhandeln eller annan där- med jämförlig rörelse och hade för sådant ändamål att äga, förvärva eller uppföra för- säljningskiosker samt driva kioskhandel och annan dylik rörelse ävensom utöva förval— tande verksamhet. Stiftelsen ägde att själv anställa erforderlig personal för den direk- ta ledningen av stiftelsens affärsverksamhet och förvaltningen av stiftelsens verksamhet i övrigt. Stiftelsens grundfond var 15000 kr. AV stiftelsens årsvinst efter avdrag av vad som åtgick till täckande av möjligen förefintlig förlust från föregående år skulle minst 10 % årligen avsättas till en reserv- fond, vars behållning inte fick användas för annat ändamål än täckning av uppkommet underskott. Sedan reservfonden uppgått till ett belopp av 10 000 kr., fick vidare avsätt- ning till fonden inte ske. Nedgick fonden under 10 000 kr. skulle avsättningen därtill ånyo ske. Återstoden av årsvinsten skulle överlämnas till stfm att användas för 'all- männyttiga ändamål. Ändring av stadgarna fick ske endast efter godkännande av stfm. Upplöstes stiftelsen, skulle dess tillgångar överlämnas till stfm att användas för all- männyttiga ändamål.
I besvär över beslutet yrkades att beslu- tet måtte upphävas varjämte anfördes i hu- vudsak följande. Det var inte en stadens angelägenhet att vare sig i egen regi eller i stiftelseform driva affärsmässig kioskrö- relse. Stiftelsen ägde enligt uppgift 4 kios- ker men i endast en av dessa fanns par- tiellt arbetsför person anställd. Det hade inte från stadens sida gjorts gällande, att det skulle råda någon efterfrågan på yt- terligare kiosker för partiellt arbetsföras räkning.
Lst: Med hänsyn till stiftelsens ändamål innebär klandrade beslutet att stiftelsen be- reds möjlighet att utvidga en vinstgivande affärsrörelse. Att anslå medel till sådant än- damål kan icke anses vara en stadens ange- lägenhet. Vid sådant förhållande har stfm genom klandrade beslutet överskridit sina befogenheter. På grund härav prövar Lst jämlikt 76 & [KL lagligt upphäva detsamma.
— RegR: Visserligen får det anses vara en stadens angelägenhet att bereda utkomst- möjligheter för partiellt arbetsföra, men det är icke tillåtet för staden att för detta ända- mål själv eller genom särskilt bildad stiftel- se driva kioskhandel. På grund härav kan det icke heller vara en stadens angelägen— het att, såsom skett genom klandrade beslu- tet, bereda stiftelsen möjlighet att utvidga denna affärsrörelse. Enär stfm därför ge- nom klandrade beslutet överskridit sin be- fogenhet, prövar KM:t lagligt fastställa det slut, överklagade utslaget innehåller.
1968 K 1300
Kfm i Burträsks kn beslöt 30/6 1967 att bilda ett aktiebolag, benämnt Burträsks in- dustriaktiebolag, att fastställa aktiekapitalet till 450000 kr., att anvisa aktiekapitalet samt 1 000 kr. till registreringskost—nader ur investeringsfonden, att fastställa upprättat förslag till bolagsordning, att knens företrä- dare vid bolagsstämma årligen skulle utses av kfm, samt att uppdra åt kommunalnämn- den och kfm:s ordf. att gemensamt företrä- da knen vid den första bolagsstämman. En- ligt bolagsordningen hade aktiebolaget till föremål för sin verksamhet att bedriva före- tagsplanering i knen, uppföra och uthyra lokaler för hantverk och småindustri inom knen, biträda företagare med råd och an- visningar samt i övriga praktiskt verka för en sund utveckling av industri och hant— verk inom knen.
Klg androg i huvudsak följande. Det kun- de inte anses utgöra en kommunal angelä— genhet att uppföra och uthyra lokaler för hantverk och småindustri, i vart fall inte i annan form än som hittills accepterats inom kommunalrättslig praxis, t. ex. kom- munalt engagemang i form av uppförande av hantverkshus, i vilket lokaler för ett fler- tal utövare av småindustri och hantverk kunde inrymmas. Detta syntes inte vara av- sikten med klandrade beslutet och bolags- ordningen begränsade ej heller verksamhe- ten till sådana former. Kfm hade tidigare behandlat frågan om bildande av ett kom- munalt industriaktiebolag. Då förelåg också
förslag till bolagsordning, enligt vilket det tilltänkta bolaget skulle ha till föremål för sin verksamhet att bl. a. »uppföra och ut- hyra industrihus inom knen». Efter åter— remiss till kommunalnämnden hade bolags- ordningen på denna punkt ändrats till »loka— ler för hantverk och småindustri». Under handläggningen av ärendet hade det klart uttryckts, att förändringen tillkommit i av— sikt att närma bolagsordningen till vad som accepteras kommunalrättsligt. I sak torde någon ändring inte ha varit åsyftad. Den nu antagna bolagsordningen hindrade up— penbarligen inte att inom bolagets verksam— hetsområde också rymdes uppförande och uthyrning av separata rörelselokaler för hantverk och småindustri, dvs. just det in- dividuella stöd som enligt en fast kommu— nalrättslig praxis var otillåtet. Det hade inte i något annat sammanhang lämnats garan— tier för att en verksamhet, som knen avsåg att bedriva genom bolaget, skulle rymmas inom de gränser, som KL uppdrog för kommunal aktivitet.
LSt: Kfmzs klandrade beslut åsyftade att bereda lokaler för hantverket och småindu- strin inom knen. Vad som förekommit i må- let giver icke vid handen, att bolaget skulle komma att driva annan verksamhet än den i bolagsordningen angivna. På grund härav och då det får anses vara en knens angelä- genhet att vidtaga dylika för det enskilda näringslivet allmänt stödjande åtgärder samt beslutet ej heller eljest är olagligt i något av de hänseenden, varmed i 76 & KL sägs, läm- nar LSt besvären utan bifall.
RegR: Ej ändring. — En ledamot var skilj- aktig och anförde: Att anskaffa och iord- ningställa lokaler för att tillgodose behovet av arbetslokaler för hantverket och små- industrin inom en kn får anses som en knens angelägenhet, under förutsättning dock att det sker i form av en allmän åt— gärd för att tillgodose ett dylikt lokalbehov, ex.vis genom uppförande av ett s. k. hant— verkshus med plats för ett flertal verkstäder. Däremot kan det icke anses falla inom en kns kompetens att ge stöd åt vissa indi- viduella företag genom att anskaffa loka- ler enbart för deras behov. Ifrågavarande
AB skall enligt den fastställda bolagsord- ningen ha till uppgift bl.a. att »uppföra och uthyra lokaler för hantverk och små- industri inom knen». Ändamålet är således så allmänt formulerat, att det måste anses _ge utrymme jämväl för sådana individuella stödåtgärder, vilka enligt vad ovan sagts icke kan anses falla inom den kommunala kom— petensen. Att bilda ett kommunalt bolag med så vidsträckta befogenheter kan icke anses vara en knens angelägenhet. Enär kfm följaktligen genom sitt klandrade beslut måste anses ha överskridit sin befogenhet, prövar jag lagligt att, med ändring av LSt:s beslut, upphäva kfm:s klandrade beslut.
1968 K 1523
Kfm i Häverö kommun beslöt att uppföra en verkstadsbyggnad för en beräknad kost- nad av ca 900 000 kr. samt att uthyra bygg- naden till ett textilföretag.
Över beslutet anfördes besvär med yrkan- de att beslutet måtte undanröjas. Klg an- förde i huvudsak följande. Kommunalt stöd till enskilda företag var ägnat att snedvrida konkurrensförhållandena mellan olika före— tag och inbjöd till osund konkurrens mel- lan olika kommuner om företagen. Detta drog ofta förluster över skattebetalarna. I förevarande fall räknade kommunen vid hyressättningen med så låg förräntning som 6 %. Marknadsräntan vid ett riskfyllt en- gagemang, som det här var frågan om, låg avsevärt högre. Det var därför uppenbarli- gen fråga om subvention. Någon arbetslös- het som skulle kunna motivera stödåtgär— den förelåg inte. Snarare syntes det föreligga brist på arbetskraft.
I förklaring över besvären anförde fm i huvudsak följande. Den vid hyressättningen kalkylerade räntan överensstämde med de rekommendationer som utfärdats av stads— förbundet och kommunförbundet avseende beräkning av ränteersättningar i 1968 års budget. Någon subvention förelåg således inte. Lokalerna ifråga var projekterade så att de skulle kunna användas även för and— ra ändamål — såsom mekanisk verkstadsin- dustri, eller i sista hand som lagerlokaler —
och av två olika företag samtidigt. Kom- munens näringsliv dominerades av ett pap- persbruk, som huvudsakligen sysselsatte manlig arbetskraft, och länsarbetsnämnden hade funnit arbetsmarknadsläget i området sådant att aktiva sysselsättningsfrämjande åtgärder var motiverade. Ifrågavarande fö— retag, som sysselsatte 50 kvinnor, hade med- delat att verksamheten måste omlokaliseras till annan ort om inte mera ändamåls- enliga lokaler kunde ställas till företagets förfogande. Flera erbjudanden om lämpliga lokaler förelåg. Den kvinnliga yrkesverk- samhetsgraden var mycket låg i kommu- nen. En flyttning av företaget skulle ytter- ligare försämra kvinnornas möjligheter att erhålla arbete i kommunen och medföra en skärpning av en redan förut ansträngd ar- betsmarknad, där arbetslöshet kunde inträf- fa. Dessutom skulle de sociala problem i öv- rigt som sammanhängde med överrepresen- tationen av män förvärras. Överklagade be- slutet fick anses utgöra ett led i kommu- nens strävan att undvika arbetslöshet. Nå- gon osund konkurrens mellan kommuner om ett attraktivt lokaliseringsobjekt förelåg inte, eftersom företaget redan fanns i kom- munen. Kommunens erfarenheter av före- taget och företagaren var goda. Kommu- nens åtaganden var från kommunala syn- punkter acceptabla.
Lst: Fms åtgärd att för angivet ändamål låta uppföra en verkstadsbyggnad har sär- skilt motiverats av ett starkt uttalat behov av sysselsättningsmöjligheter för kvinnor inom kommunen och i nuvarande arbets— marknadsläge föreliggande fara för arbets- löshet. Åtgärden får anses ingå som led i fms allmänna medverkan till upprätthål- lande av sysselsättningen inom kommunen och ett fullföljande av fms beslut måste antas äga avsevärd betydelse för de inom kommunen bosatta kvinnornas möjligheter att erhålla sysselsättning. Lst finner därför överklagade beslutet avse en kommunens angelägenhet.
RegR: Enbart det förhållandet, att möj— ligheterna till förvärvsarbete för kvinnor till följd av industrins allmänna struktur i kom- munen är i viss mån begränsade och att
därför ökning av sådana möjligheter ansetts önskvärd, kan icke medföra, att det blir en kommunens angelägenhet att bereda företa- get tillgång till ifrågavarande lokaler. Ut— redningen i målet visar icke, att uppförande av fabriksbyggnaden skulle äga sådan bety- delse för att lindra eller motverka arbets- lösheten i kommunen, att klandrade beslu- tet för den skull kan anses avse en kommu— nens angelägenhet. Ej heller i övrigt har förebragts omständighet, som ger beslutet sådan innebörd. Fm har följaktligen genom klandrade besluten överskridit sin befogen— het. KM upphäver därför, med ändring av Lstzs beslut, fm:s beslut.
1968 K 1587
Kfm i Korpilombolo kommun beslöt 11/3 1968 att teckna borgen åt en åkare för ett 25-årigt amorteringslån å 150 000 kr. I be- svär över beslutet yrkades att beslutet så- som kompetensöverskridande måtte upphä- vas. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: Fm har efter beslut 14/8 1967, vilket vun- nit laga kraft, ansökt hos KM:t om till- stånd att ingå bl. a. den borgensförbindel- se, som besvären avser. KM:t har 2/ 2 1968 bifallit ansökan i denna del. På grund härav och då i målet icke visats att fms över— klagade beslut icke tillkommit i laga ord- ning, lämnar KM:t besvären utan bifall. Anmärkning: Av finansdepartementets akt i tillståndsärendet och LSt:s akt i be- svärsmålet framgår att ifrågavarande lån skulle användas för finansiering av en last- bilscentral eller lastbilsterminal som skulle betjäna ett flertal åkare i området. Anlägg- ningen var ett led i rationaliseringen av sy- stemet med lastbilscentraler i länet enligt en plan av Norrbottens Åkeriförening. Bort- sett från byggnadsarbetet synes anläggning- en ha haft ringa omedelbar betydelse för sysselsättningen i kommunen. Antalet an— ställda skulle öka från 18 till 21—22. Fm uppgav i ärendet att företaget var ett av kommunens ledande företag och framhöll att det måste vara en kommunal angelägen- het av stor vikt att den företagsamhet som redan var etablerad fick möjlighet att genom
en rationellare drift leva vidare och verka till gagn för kommunen och dess invånare.
1968 K 1770 (jfr 1965 ref. 43)
Stfm i Hälsingborg beslöt 22/9 1966 att anordna kommunal skola för körkortsut— bildning samt att för denna utbildning ut- taga elevavgifter av en sådan storlek att stadens kostnader för verksamheten helt täcktes av inflytande avgifter. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet såsom kompetensöverskridande och vilande på otillräckligt utredningsunderlag måtte upphävas. Klg anförde bl. a. följande. Ut- bildningen av bilförare hade sedan decen— nier varit förbehållen det privata initiativet, varvid personer efter länsstyrelsens nog- granna prövning av deras kvalifikationer fått särskilt tillstånd att driva körskola. Allt efter trafikens utveckling hade myndighe- terna skärpt kraven på dem som får ägna sig åt utbildning av bilförare och bilskolor- nas egen organisation hade nedlagt ett om— fattande och dyrbart arbete på att ge alla inom branschen sysselsatta en utbildning som motsvarade alla rimliga krav. Det skul— le frå-n bilskolornas synpunkt strida mot hävdvunnen praxis, om allt detta utbild— ningsarbete och alla investeringar helt plöts- ligt skulle kunna raseras genom att en kom- mun trängde sig in på detta område. Det klandrade beslutet innebar även att staden iklädde sig icke oväsentliga kostnader för anskaffning av bilar samt för driften. In— nan staden beslutade om en sådan kommu- nal verksamhet borde ha framlagts en till- förlitlig kalkyl över inkomster och utgifter. Sådan utredning hade emellertid inte fun— nits då beslutet fattades. — I yttrande över besvären åberopade stfm RÅ 1965 ref. 43.
LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: I dagens samhälle framstår behovet av kör- kort för medborgarna i gemen såsom sär— skilt starkt med hänsyn till yrkesutövning och fritidsverksamhet. Mot bakgrunden här- av får det anses falla inom den kommu- nala kompetensen att aktivt engagera sig i utbildningen av motorförare. På grund här- av och då klg ej heller i övrigt visat fog
för sin talan, lämnar KM:t besvären utan bifall.
1968 K 1822
Kfm i Öckerö kommun beslöt 7/5 66 att av ägarna till AB Hönö Hembageri inköpa ett antal fastigheter i kommunen med därå befintliga byggnader för 345000 kr. Fm beslöt härefter 29/10 66 att godkänna upp- rättade handlingar rörande förvärv av fas— tigheterna, innebärande bl. a. att köpeskil- lingen nedsattes med 120000 kr. och att motsvarande belopp i stället skulle tillfalla bolaget som ersättning för mistad hyres- rätt m. m.
Över beslutet 29/10 66 anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas. Till stöd för sin talan anförde klg bl. a.: Den av bolaget bedrivna rörelsen hade ned- lagts redan i maj månad 1966. Det torde inte rimligen böra komma i fråga att fm, såsom dock skett genom klandrade beslu- tet, skulle betala ersättning för denna re- dan verkställda nedläggning av bolagets rö- relse. Fms godkännande av klausulen om vederlag till bolaget torde innebära, att kom- munen beviljade bolaget en otillåten eko- nomisk favör. Även om mot förmodan er— sättningen till bolaget skulle anses utgöra ett i och för sig naturligt led i förvärvet av den fasta egendomen, innebar klausulens godkännande ett överskridande av fms be— fogenhet. Vid oktobersammanträdet hade en advokat, som kommunen konsulterat i förvärvsärendet, inför fmledamöterna före- dragit ärendet. Enär därvid ajournering för övergång till enskild sammankomst inte skett, hade beslutet inte tillkommit i laga ordning. Byggnader på fastigheterna skulle användas för skoländamål. Kommunen hade emellertid underlåtit att söka statsbidrag till anordnandet av ifrågavarande skollokaler, varför fm:s beslut även till följd härav stod i strid mot KL. LSt lämnade besvären utan bifall. — RegR: Ej ändring.
1968 K 1897
Kfm i Junsele kn beslöt att köpa en fastig- het i knen. I besvär över beslutet yrkades
att beslutet måtte undanröjas, enär det inte var en kommunal angelägenhet att inköpa skogsfastigheter.
LSt: Fastigheten har en areal av 163 hek— tar, varav 133 hektar skogsmark. Oavsett fastighetens ringa areal får den med hänsyn till sitt läge i anslutning till knens tidigare skogsmarksinnehav anses äga betydelse för motverkan av arbetslöshet i knen. Med hän- syn härtill och till det gagn för friluftslivet i knen, som förvärvet med hänsyn till upp- lysta förhållanden torde innebära, får kland- rade beslutet anses innefatta en angelägen- het, som det tillkommer knen att vårda. På grund härav och då klg i övrigt icke an— fört någon omständighet, som föranleder att klandrade beslutet skall anses olagligt i något av de i 76 & KL angivna hänseen- dena, lämnar LSt besvären utan bifall.
RegR: Fm har i främsta rummet moti- verat fastighetsförvärvet med att det gåve knen ökade möjligheter att bereda skogligt beredskapsarbete åt sådan äldre arbetskraft, som friställts genom skogsbolagens rationa— liseringsåtgärder och som för varje år ökat i antal. Emellertid har klg i målet uppgivit, att de beräknade skogsvårdsarbetena på fas— tigheten, vilka vore lämpliga för partiellt arbetsföra, uppginge till endast ett ringa an- tal dagsverken per år samt att med hänsyn därtill och till fastighetens belägenhet på ett avstånd av 35 km från knens centralort fastighetsförvärvet skulle bli av ringa bety- delse för att bereda arbetstillfällen åt dylik arbetskraft. De av klg sålunda lämnade fak- tiska uppgifterna har ej bestritts av fm. På grund av vad sålunda i målet förekommit kan ej antagas, att fastighetsköpet äger nämnvärd betydelse för motverkande av ar- betslöshet i knen. Till följd härav och då fm icke gjort sannolikt, att köpet, på sätt fm anfört i målet, skulle vara påkallat vare sig för en yttre rationalisering av knens skogsbruk eller för att främja turistväsendet inom knen, samt ej heller eljest åberopats omständighet av beskaffenhet att medföra, att förvärvet av fastigheten skulle kunna an- ses såsom en knens angelägenhet, upphäver RegR, med ändring av LSt:s beslut, fms klandrade beslut.
1969 ref. 26 Kommunalfullmäktiges beslut att teckna borgen för finansiering av en kombinerad flyg- och motorbana ansågs med hänsyn till föreliggande omständighe- ter falla inom området för den kommu- nala kompetensen.
Kfm i Gislaveds köping beslöt att teckna borgen för ett lån om 500 000 kr. som A- Ringen AB i Anderstorp ämnade uppta för anläggande av kombinerad flyg— och motor- bana i Anderstorp. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att LSt måtte pröva huruvida beslutet avsåg en köpingens ange- lägenhet.
LSt: Av handlingarna i målet får anses framgå att huvudsyftet med anläggningen är att å orten få till stånd ett flygfält, som särskilt kan betjäna Anderstorps och Gisla- veds köpingar och kringliggande kner och som är beläget inom Anderstorp men en— dast på kort avstånd från Gislaved. Motor- banan utgör allenast en mindre del av pro- jektet och har tillkommit i ändamål att ge- nom intäkter bidraga till att ekonomiskt sä- kerställa företaget. På grund härav och då utbyggandet av flygfältet, varigenom ökade kommunikationsmöjligheter för orten till- skapas, får anses utgöra en angelägenhet, som köpingen äger vårda, har fm icke ge— nom klandrade beslutet överskridit sin be- fogenhet. LSt lämnar därför besvären utan bifall.
RegR: Att genom ekonomiskt stöd främja anläggandet av ett flygfält i syfte att till— skapa ökade kommunikationsmöjligheter :för orten får anses utgöra en kommunal ange- lägenhet. I föreliggande fall skall anlägg- ningen emellertid utformas som en kom- bination av flygfält och motorbana, därvid intäkter från motorbanan är avsedda att bi:- draga till företagets finansiering. Vid be- dömandet huruvida detta förhållande kan innebära hinder för knen att genom borgens- åtagande ekonomiskt stödja företaget bör hänsyn tagas till följande omständigheter. Av handlingarna i målet framgår att av den beräknade totalkostnaden 2 milj. kr. är 1 400 000 kr. att hänföra till byggnadskost- nader enligt fast anbud. Härav belöper
1 200 000 kr. på flygfältet och därmed sam- manhängande arbeten samt 200000 kr på motorbanan. Hur stor del av återstående belopp, 600 000 kr., som avser flygfältet respektive motorbanan har icke närmare an- givits. Av företedd investeringskalkyl fram- går att i beloppet ingår kostnader för mark- område, bro, vägar, staket och stängselan- ordningar med sammanlagt 253 000 kr. Des— sa kostnader torde vara gemensamma för hela anläggningen. Det kan alltså konstate- ras, att investeringen i flygfältet är av en sådan storleksordning att en till 500 000 kr. begränsad kommunal borgen får anses i och för sig godtagbar. Det bör vidare beaktas, att flygfältet är en i den meningen självstän- dig markanläggnin—g att det kan användas för sitt ändamål oavsett om motorbanan i framtiden hibehålles eller ej och oavsett det ekonomiska utfallet av denna. Fms beslut att teckna ifrågavarande borgen får med hänsyn till föreliggande omständigheter an- ses falla inom området för den kommunala kompetensen. På grund av det anförda fast- ställer KM:t det slut LSt:s beslut innehåller.
1969 ref. 35. Kommunalfullmåktigbeslut om anslag till fåravelsförening för inköp av bl. a. stängsel för hållande av får har an— setts lagligt såsom ägnat att främja land- skapsvärden i knen (2 5 naturvårdslagen).
Kfm i Ytterlännäs kn beslöt att anvisa 10000 kr. att ställas till Västernorrlands fåravelsförenings förfogande för fördelning till fårägare i Ytterlännäs kn för inköp av bl. a. fårstängsel, varvid vid fördelning av anslaget skulle prövas ej enbart fåravelns intressen, utan även vilken betydelse respek- tive bidra-g skulle få för landskapsvärden inom området. Föreningen skulle till knen redovisa medlens användning. Beslutet över- klagades såsom kompetensöverskridande och vilande på orättvis grund.
LSt: Det av fm beslutade anslaget till fåravelsföreningen avses allenast komma en mindre grupp av jordbrukare inom knen till godo. Enär beviljande av anslag för det- ta begränsade ändamål icke kan anses ut- göra en knens angelägenhet, har fm härige-
nom överskridit sin befogenhet. LSt upphä- ver överklagade beslutet.
RegR fann klandrade beslutet kompetens- enligt och anförde: Enligt 2 5 naturvårds- lagen den 11 december 1964 är naturvården en såväl statlig som kommunal angelägen- het. Av handlingarna i målet framgår att fm med sitt klandrade beslut velat främja landskapsvärden inom knen. Fm kan där- för inte genom beslutet anses ha överskri- dit sin befogenhet.
1969 K 673
Kfm i Hammerdals kn beslöt att i Hammer- dals samhälle uppföra en byggnad inrym— mande affärs- och kontorslokal, lokaler för postens behov i nedre planet samt serve- ringslokaler och lägenheter i övre planet.
I besvär över beslutet anförde klg sam— manfattningsvis följande. Fm hade genom beslutet överskridit sina befogenheter. Det tillkom ej en kommunal myndighet att med skattemedel bygga lokaler för enskilt affärs— företag och matservering. Beslutet byggde på synnerligen bristfällig utredning. Vid sammanträdet uttalades klart och tydligt, att serveringslokalerna årligen skulle kom- ma att kräva subventionering av kommu— nala skattemedel. I den preliminära kost- nadskalkylen hade ej upptagits kostnader för tomtmark, projektering, inredning och utrustning till serverin—gslokalerna _m. m. Be- hovet av en ytterligare matservering i Ham— merdal hade ej undersökts. Ett uttalande vid sammanträdet av en av fmledamöterna gav belägg för att det ej förelåg något be- hov av flera näringsställen. Under 1967 hade en barservering i samhället tvingats upphöra på grund av bristande kundunder— lag. De två nu befintliga matserveringarna fyllde helt behovet av sådana serveringar. Det fanns ej någon anledning för knen att uppföra lokaler för postverket. Verket hyr- de sedan många år utrymmen i klg:s fas- tighet. Klg var villig att tillgodose postver- kets behov av utökade lokaler i fastigheten.
LSt: Enär uppförandet av ifrågavarande byggnad, avsedd att inrymma »— förutom fyra bostadslägenheter — kontorslokaler för
post och arbetsförmedling samt IiVsmedels- butik och barservering, icke kan anses ut- göra en kom-munal angelägenhet samt fm således genom klandrade beslutet överskri- dit sina befogenheter, prövar LSt lagligt undanröja beslutet. — RegR gjorde ej änd- ring i överklagade beslutet.
1969 K 677
Kfm i Fjällsjö kn beslöt att till direktören H i Stockholm utbetala 25 146 kr., utgöran- de knens del i kostnader för utredning till bedömning av lokaliseringsstöd för ett verk- stadsbolag i lknen, att godkänna ett mellan knen och bolaget träffat avtal om betalning av vissa kostnader för byggplanerin—g, att anbefalla kommunalnämnden att med ome— delbar verkställighet slutbetala knens enligt nämnda avtal åvilande kostnader, att anvisa härför erforderliga medel 107022 kr. ur fms anslag till oförutsedda behov i årets budget, samt att till bolaget utlämna ett fem-årigt lån 150000 kr. med 7 % ränta mot inteckningssäkerhet i en fastighet i knen. I besvär över beslutet yrkades att beslutet såsom kompetensöverskridande måt- te undanröjas.
LSt: LSt finner att — såsom länsarbets- nämnden anfört — en nedläggning av före- taget skulle innebära stora svårigheter i or- ten ur sysselsättningssynpunkt. Det måste därför anses ha varit en knens angelägenhet att — i avvaktan på resultatet av enligt handlingarna pågående utredning om till- förande av kapital till företaget — till .före- kommande av arbetslöshet i den omfattning som skett stödja företaget. Vad angår be- slutet att anbefalla omedelbar verkställighet av beslutet om slutbetalning av knens kost- nader enligt avtalet mellan knen och före- taget finner LSt att, såvitt handlingarna ut— märka, sådana omständigheter ej förelegat att fm ägt ge kommunalnämnden sådant di- rektiv. Enär emellertid enligt vad fm upp- lyst beslutet verkställts redan omedelbart ef— ter protokollets justering föranleder besvä- ren i denna del icke någon länsstyrelsens åtgärd. På grund härav och då klg i övrigt ej anfört någon omständighet på grundval
att klandrade besluten är olagliga i något av de hänseenden som omförmäles i 76 & KL, lämnar länsstyrelsen besvären utan bi- fall.
I RegR yrkade klg ändring i LSt:s be- slut, såvitt avsåg fms beslut att svara för beloppen 25 146 kr. och 107 022 kr. RegR gjorde ej ändring i överklagade beslutet.
1969 K 806
Kfm i Burträsks kn beslöt 30/4 1965 att bevilja N., som drev en såg- och hyvlerirö- relse i knen, borgen för ett banklån om 150000 kr. för uppförande av sorterings- hus och spikhall. Vid samma tillfälle be- slöts att kommunalt investeringsbidrag skul— le utgå till N. med belopp och på villkor som skulle fastställas sedan en av fm till- satt kommitté för utarbetande av grunder för kommunalt industristöd redovisat sitt uppdrag. Beslutet vann laga kraft.
Fm fastställde i juni och oktober 1965 grunder för kommunalt industristöd. Även dessa beslut vann laga kraft. Under åbero— pande av beslutet 30/4 1965 och de se— dermera fastställda grunderna för industri- stöd beslöt .fm 15/ 12 1967 att fastställa in- vesteringsbidraget till 50000 kr. samt att bevilja N. ett fem-årigt investeringslån om 50000 kr. Investeringsbidraget, som synes ha varit förenat med någon slags återbe- talningsskyldighet, skulle enligt beslutet av- skrivas efter vissa fastställda grunder som bl. a. berodde på antalet årsarbetare vid fö- retaget. Till protokollet antecknades »att det lån på 150 000 kr. som beviljats med knens borgen skall i sin helhet inlösas i samband med utbetalning av beviljat investeringslån och bidrag varvid företaget har att svara för den återstående tredjedelen av borgens- lånet».
I besvär över beslutet yrkades att beslutet måtte undanröjas såsom kompetensöverskri- dande. Klg framhöll att det inte visats att arbetslöshet eller andra godtagbara syssel- sättningspolitiska skäl motiverade att beslu- tet avsåg en kommunal angelägenhet. Här— jämte yrkades särskilt verkställighetsförbud.
LSt, som i särskilt beslut ej fann skäl bi-
falla framställningen om verkställighetsför- bud, yttrade i sitt utslag: Den omständighe- ten att frn år 1965 tillerkänt företaget ett till storleken icke bestämt bidrag och att besvär ej anförts över beslutet härom kan i och för sig icke medföra att frågan om tillåtligheten att utge sådant bidrag icke måste bedömas även med hänsyn till för- hållandena vid det nu överklagade beslutets tillkomst. Av handlingarna i målet framgår att viss arbetslöshet råder i knen. Denna arbetslöshet kan icke anses som obetydlig. Fms beslut innebär bl. a. att företaget ut- över nämnda investeringsbidrag om 50 000 kr. beviljats ett lån på samma belopp. Vi- dare framgår att det ekonomiska stöd före- taget beviljats skall användas för inlösen av det lån på 150000 kr. för vilket knen åtagit sig borgensansvar genom beslutet 30/ 4 1965. Emellertid har icke visats att det nu klandrade beslutet skulle motverka den rå- dande arbetslösheten inom knen. Sådana omständigheter synes därför icke ha före— legat att det varit en knens angelägenhet att lämna företaget ekonomiskt stöd. Då fm på grund härav måste anses ha överskridit sin befogenhet, prövar LSt skäligt att med bifall till besvären upphäva beslutet.
RegR: Väl får samband anses föreligga mellan fms klandrade beslut och det av fm 30/ 4 1965 fattade beslutet om borgens— åtagande m.m. I målet är emellertid icke visat, att det ekonomiska stöd som nu be— viljats företaget skulle vara erforderligt för företagets bestånd och därigenom ha sådan betydelse för att motverka arbetslöshet i knen, att det är att anse såsom en knens angelägenhet. På grund härav fastställer KM:t det slut vartill LSt kommit i målet.
1969 K 836 (Jfr 1967 K 1471)
Sedan kfm i Dorotea kn 30/ 6 1966 beslutat bl. a. att till AB Dorotea Kommuns Indu— stribyggnader för dess verksamhet utlåna 170 000 kr., förklarade RegR genom utslag 19/10 1967 (1967 K 1471), att det icke va- rit en knens angelägenhet att besluta om bil- dande av ett aktiebolag med det ändamål bolagsordningen för bolaget innefattade och
att det därför icke var en knens angelägen- het att bevilja bolaget lån till dess verksam- het, samt upphävde därför nämnda lånebe- slut med den motiveringen att fm genom be- slutet överskridit sin befogenhet.
Fm beslöt 3/2 1968 att till bolaget ut— lämna ett lån om 600 000 kr. Över beslutet anfördes besvär varvid klg åberopade RegR:s ovannämnda utslag.
LSt lämnade besvären utan bifall av pro- cessuella skäl.
RegR: Enär vad i nu förevarande mål förekommit icke ger anledning till annat be- dömande än i det av KM:t 19/10 1967 avgjorda målet, samt fm alltså även genom nu klandrade beslutet överskridit sin be- fogenhet, prövar KM:t lagligt att, med änd- ring av LSt:s beslut, upphäva jämväl 'fms beslut 3/2 1968.
1969 K 837
Kfm i Övertorneå kn beslöt i mars 1968 att av Norrbottens Timmerhus AB förvärva fastighet, maskiner, inventarier och verktyg för ca 600000 kr. samt lager av färdiga timmerhus och råvaror för pris beräknat efter vissa angivna grunder. Medel för för- värven anvisades ur fonden för främjande av näringslivet i knen. Fm uppdrog sam— tidigt åt kommunalnämnden att handha verkställigheten av rörelsens försäljnin-g el- ler utarrendering, dock att försäljningen skulle underställas fm.
I besvär över beslutet yrkades att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte upp- hävas, varvid klg anförde: Kommunalt stöd till enskilda företag i form av borgen, lån, nedsatt hyra, gåvor m.m. var ägnat att snedvrida konkurrensförhållandena mellan olika företag, inbjöd till osund konkurrens mellan olika kner om företagen och drog ofta förluster över skattebetalarna. I detta fall var det kommunala engagemanget sär- skilt vittgående, eftersom knen skulle gå in som förvärvare av företagets rörelse, en ställning som förpliktade till fortsatta stöd- åtgärder. Risken för att knen skulle lida ekonomiska förluster måste också bedömas som stor. Företaget hade hittills gått med
förlust och det fanns inga övertygande be- vis för att en förbättring kunde väntas.
I förklaring över besvären anförde kfm bl.a.: Syftet med beslutet hade varit att temporärt överta rörelsen för att senare överlåta den till köpare som hade förutsätt- ningar att utbygga rörelsen till minst den sysselsättningseffekt, som man planerat vid rörelsens projektering, nämligen 10—15 hel- årsarbetare. Genom äldre, lagakraftvunna beslut hade knen beslutat dels att teckna aktier i bolaget för 50000 kr. och dels att teckna borgen för ett byggnadskreditiv å 200 000 kr. Aktieteckningen och knens ford- ran hos bolaget för tomtmark hade sena- re, också genom ett lagakraftvunnet beslut, ändrats till ett lån å 100000 kr. Bolaget hade beviljats lokaliseringsstöd från AMS och ett lån om 190 000 kr. från Norrlands- fonden. Det allmännas finansieringsstöd till företaget uppgick till sammanlagt 993 000 kr. vanav 290000 kr. såsom lokaliserings— bidrag, 453 000 kr. som lån och 200 000 kr. såsom borgen. Genom knens köp av före- taget och senare försäljning av detta till se- riösa köpare hade huvuddelen av det all— männas satsning säkrats. Dessutom hade man grundad anledning tro att man härige— nom skulle komma att få en betydande ök- ning av sysselsättningseffekten på företaget. Knen åsamkades visserligen en »förlust» på ca 87000 kr. men återfick i gengäld äganderätten till tomten, som upplåtits till nye ägaren med tomträtt, samt blev fri från borgensåtagandet.
I målet upplystes, att köpekontrakt röran— de knens förvärv av ovannämnda egendom upprättades i april 1968 och köpekontrakt rörande den av fm omnämnda överlåtelsen imaj 1968.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär knens understödjande av ifrågavarande verk— samhet med hänsyn till upplysta förhållan- den fick anses vara av sådan arbetsmark— nadsmässig och samhällsnyttig betydelse, att kfm genom klandrade beslutet icke kunde ha anses ha överskridit sin befogenhet.
RegR: Ifrågavarande bolag, vari knen hade ett betydande ekonomiskt engagemang, befann sig, enligt vad utredningen i målet
ger vid handen, vid tidpunkten för kfm:s klandrade beslut i ekonomiskt krisläge och nedläggning av rörelsen kunde befaras. För knen framstod situationen uppenbarligen som ett hot om ökning av sysselsättnings- svårighetenna för knens befolkning och en avsevärd ekonomisk förlust för knen själv. De ekonomiska transaktioner, som inleddes med att knen i enlighet med klandrade be- slutet temporärt själv övertog rörelsen och som efterföljdes av rörelsens överlåtande till ny ägare kort tid därefter, syftade, enligt vad kfm uppgivit, till att avvärja detta hot. Med hänsyn härtill och med beaktande av övriga upplysta omständigheter får det an— ses försvarligt att knen påtog sig de ekono— miska risker som övertagandet av rörelsen innebar. På grund av vad sålunda anförts kan kfm icke anses ha genom klandrade be- slutet överskridit sin befogenhet. — RegR fastställde därför det slut vartill LSt kommit imålet.
En ledamot var skiljaktig och anförde: Som motiv för kfm:s klandrade beslut har anförts i huvudsak, att knens övertagande av ifrågavarande industri avsåg dels att möj- liggöra rörelsens fortbestånd och även en utbyggnad därav, ägnad att främja syssel- sättningen i knen, dels ock att skydda vissa ekonomiska intressen, som knen redan hade i företaget till följd av tidigare beviljade lån och borgen. Väl kan det vara en kom- munal angelägenhet att till ett enskilt före- tag i knen lämna visst stöd, om detta har avsevärd betydelse för att motverka anbets- löshet inom knen. Klandrade beslutet gäller emellertid en så vittgående åtgärd som ett fullständigt övertagande av rörelsen — låt vara med avsikt att senare överlåta den. I målet har ej visats, att knens tillfälliga över- tagande av rörelsen varit nödvändigt för att trygga rörelsens fortbestånd eller att eljest särskilda bärande skäl förelegat för beslutet. Därtill kommer, att beslutet, såvitt framgår av handlingarna, kunnat få endast en gans- ka begränsad betydelse för motverkan av arbetslöshet inom knen. I målet åberopade arbetsmarknadsskäl kan därför icke medfö- ra, att beslutet kan anses som en knens angelägenhet. Vad knen anfört därom, att
klandrade beslutet skulle vara påkallat för att skydda tidigare gjorda ekonomiska en- gagemang i företaget, kan icke anses styrkt och utgör därför ej tillräckligt skäl för så vittgående åtaganden som beslutet innefat- tar. Jag finner på grund av det anförda, att kfm genom klandrade beslutet överskri- dit sin befogenhet, och prövar därför lagligt att med ändring av LSt:s beslut upphäva kfm:s beslut.
1969 K 963
Kfm i Himledalens kn beslöt att » 10 000 kr. skulle placeras i industribevis i Skogsägar- nas Väröfabrik». I besvär över beslutet på- stods att beslutet var kompetensöverskri- dande samt orättvist mot befintliga företag inom knen, vilka trots ansökning härom inte vid något tillfälle fått lån eller bidrag.
I yttrande över besvären anförde fm, att skogsarealen inom knen var så betydande att det borde anses som en kommunal ange- lägenhet att den ifrågavarande industrin kom till stånd, att en del av virkesöver— skottet i Västsverige på ett bättre sätt kunde tillvaratas genom fabriken, att ökade ar- betstillfällen skapades inom knen, att knens skatteunderlag ökades samt att industribe- visen inte utgjorde någon subvention utan en omplacering av kapital, som gav bättre utdelning än bankränta.
I målet upplystes att skogsarealen inom knen uppgick till omkring 10000 hektar, vilken areal motsvarade 50 % av knens landareal. Skogen innehöll omkring 25 % lövskog. Härtill kom betydande .arealer av tall i gallringsstadiet. LSt antecknade att av 1965 års folkräkning framgick, att an- talet sysselsatta inom knen 1965 uppgick till 1337 personer, varav 763 personer inom jordbruk och skogsbruk.
LSt: Anläggandet av ifrågavarande skogs- industri är av ett sådant allmänt och bety— delsefullt intresse för invånarna i Himle- dalens kn, att den beslutade teckningen av industribevis till ett belopp om 10000 kr. får anses utgöra en knens angelägenhet. Fm har därför inte överskridit sin befogenhet genom teckningen. På grund härav och då
beslutet inte heller i övrigt är olagligt i nå- got av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: Tecknande av industribevis i ifråga- varande fabrik har icke visats äga sådan betydelse för att motverka arbetslöshet i Himledalens kn, att klandrade beslutet för den skull kan anses avse en knens ange— lägenhet. Ej heller i övrigt har förebragts omständighet, som ger beslutet sådan inne- börd. Fm har följaktligen genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. KM:t upphäver därför, med ändring av LSt:s be- slut, fms beslut.
I969K1018
Kfm i Hjortseds kn beslöt att bevilja ett anslag å 15000 kr. till Blankaholms såg som bidrag till kostnaderna för anordnande av fyrbelysning av farleden St. Bergö—Blan- kaholms hamn. I besvär över beslutet yr- kades att beslutet måtte upphävas.
LSt: Enär anordnandet av fyrbelysning i ifrågavarande farled, såvitt utredningen utvisar, icke kan anses utgöra en kommu- nal angelägenhet samt fm igenom klandra- de beslutet sålunda överskridit sin befo- genhet, prövar LSt lagligt upphäva det- samma.
RegR: Ej ändring.
1969 C 113 (Jfr 1968 K 831)
Kopparbergs läns landsting beslöt 9/ 6 1969 att bevilja Dala Marknad, ekonomisk för- ening, mot inteckningssäkerhet ett ränte— fritt lån å 1 500 000 kr. såsom stöd för fi- nansieringen av ett föreningens utställnings- projekt, innefattande uppförande av utställ- ningsbyggnad, vilket lån skulle amorteras under 20 år med början är 1975.
I besvär över beslutet anfördes i huvud— sak följande. Ärendet hade inte beretts på sådant sätt, att landstingets ledamöter k-un- nat skapa sig en objektiv uppfattning an- gående värdet av det ifrågavarande projek- tet. Varken handelskammaren eller länets företagarförening hade hörts i ärendet. Ge- nom att lånet skulle vara räntefritt band
sig landstinget för en väsentlig årlig utgift, utan att täckning förelåg för denna kostnad. Landstingets beslut hade därför inte till- kommit i laga ordning och landstinget hade samtidigt genom beslutet överskridit sin be- fogenhet. Inom landstingsområdet fanns mer än 1 000 enskilda företag, som sysslade med framställning av olika produkter. Från dessas sida hade hittills inte förelegat något intresse för en sådan marknadsföring som den Dala Marknad tillämpat. Intresse hade endast visats från 56 eller 57 utställare, var- av 14 utgjort städer, kner eller distribu- tionsföretag, vilka utställare icke represen- terade produktionsledet. Bland de ca 40 återstående fanns även sådana som deltog i utställningen mera av artighetsskäl än av eget intresse. Genom beslutet erhöll sålunda ett fåtal industrier och verkstäder i länet stöd på de andras bekostnad. Även av det- ta skäl hade landstinget genom beslutet överskridit sin befogenhet. Beslutet vilade jämväl i övrigt på orättvis grund. Genom beslutet ansåg klg, såsom aktieägare i en cykelfabrik i Falun och som skattebetalare, att hans enskilda rätt också hade kränkts. ;
RegR: Enär beslutet avser att främja nä- ringarnas utveckling inom landstingsområ- det och klg ej heller i öwigt visat, att be- slutet är olagligt i något av de hänseenden som i 78 & landstingslagen sägs, lämnar KM:t besvären utan bifall.
1969 C 130
Kfm i Traryds köping beslöt att teckna yt- terligare borgen å 40000 kr. för ett in- dustriföretag och att godta ändrade säker- hetsförhållanden för tidigare borgensteck- ning å 100 000 kr.
Beslutet överklagades såsom kompetens- överskridande varvid klg anförde: Kommu- nalt stöd åt enskilda i form av borgen, låg hyra, gåvor m. m. var ägnat att snedvrida konkurrensförhållandena mellan olika före- tag, inbjöd till osund konkurrens mellan olika kner om företagen och drog ofta för- luster över skattebetalarna. Endast om stö- det lämnades för att motverka arbetslös- het eller fick en mera generell utformning
syntes det vara förenligt med grunderna för kommunallagens bestämmelser om den kommunala kompetensen. Klg ansåg det uppenbart att det ökade risktagande, som knen i det aktuella fallet hade iklätts, ut- gjorde ett överskridande av den kommu- nala kompetensen.
LSt: Av utredningen i målet framgår ic— ke att det stöd åt bolaget, som det över- klagade beslutet innebär, äger sådan bety- delse med avseende å arbetslöshetsläget i knen, att beslutet för den skull kan anses avse en köpingens angelägenhet. Ej heller i övrigt har förebragts omständigheter, som giver beslutet dylik innebörd. Enär fm följaktligen genom klandrade beslutet över— skridit sin befogenhet, prövar LSt lagligt upphäva sagda beslut.
RegR: Ej ändring.
1969 C 131
Stfm i Nora beslöt att teckna borgen för ett byggnadskreditiv å 600 000 kr. till ett aktiebolag för nybyggnad av ett flerfamiljs- hus i knen.
I besvär över beslutet yrkades att beslu- tet måtte upphävas, varvid klg anförde: Det kunde inte anses vara en stadens angelä- genhet att bevilja ett privat industribolag borgen för byggnadskreditiv. Fm hade överskridit sin befogenhet och gynnat pri- vatintressen på det allmännas bekostnad,
l yttrande över besvären anförde läns- arbetsnämnden, att läget på arbetsmarkna- den i Nora och trakten däromkring sedan relativt lång tid tillbaka varit synnerligen besvärligt. Särskilt erinrades om nedlägg- ning av viss gruvdrift i trakten. Byggnads- branschen redovisade mycket begränsade arbetstillfällen och för Noras del stort över- skott på arbetskraft. Någon förbättring i läget väntades inte heller under det kom- mande kvartalet. Ur sysselsättningssynpunkt bedömde länsarbetsnämnden ifrågavarande arbete som angeläget.
LSt: Enär med hänsyn till den arbets- löshet, som är rådande inom Nora stad och trakten däromkring, samt till att — så- som av länsarbetsnämndens yttrade fram-
går — byggnadsbranschen redovisar mycket begränsade arbetstillfällen, fm genom kland- rade beslutet icke kunna anses hava över- skridit sin befogenhet, alltså och då klg i övrigt icke förebragt någon omständighet på grund varav beslutet är olagligt i något av de hänseenden, som omförmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
1969 C 132
Stfm i Nora beslöt att för 200 000 kr. och på de villkor i övrigt, som dk fann skäliga, av ett aktiebolag — samma bolag som det i fallet 1969 C 131 nämnda — förvärva ett antal tomter i staden. Samtidigt beslöt fm att ersätta bolaget för vissa kostnader och förluster med 20 000 kr.
I besvär över ersättningsbeslutet yrkades att beslutet såsom kompetensöverskridande måtte upphävas.
I förklaring över besvären anförde frn bl.a. att bolaget under den tid förhand- lingar om köp pågått mellan bolaget och staden anpassat sina uthyrningsåtgärder så att dessa inte skulle hindra stadens plane- ring, att bolaget begärt ersättning utöver den egentliga köpeskilligen med ca 29 000 kr., avseende kostnader för lagfarter, in- teckningar, reparationer enligt fakturor samt kostnader för ritningar och utredningar i samråd med staden, samt att staden i detta hänseende medgett att utge 20 000 kr.
LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: Ej ändring.
1970 C 108
Kfm i Rätans kn beslöt att införskaffa skiss- ritning till en varuhall i Rätansbyn, inrym- mande lokaler för livsmedelsaffär och bank, samt anvisa 10 000 kr till kostnaderna här- för.
I besvär över beslutet yrkade klg att be- slutet måtte upphävas, enär det inte kunde anses vara en kommunal angelägenhet att bygga varuhall för Hakonbolagets och Jämtlands Sparbanks räkning och den be- slutade utgiften därför måste anses vara onödig.
LSt: Enär uppförandet av en byggnad avsedd att inrymma huvudsakligen en va- ruhall icke kan anses utgöra en kommunal angelägenhet, har fm genom sitt beslut att införskaffa skissritningar till en sådan hall överskridit sin befogenhet. På grund här- av prövar LSt lagligt upphäva beslutet, så- vitt detsamma klandrats.
RegR: Ej ändring.
1970CI89
Kfm i Ockelbo kn beslöt att knen skulle teckna industribevis i Norrlands Skogsäga- res Cellulosa AB för ett belopp av 30 000 kr. och att likvid skulle erläggas genom avräkning å virkesleveranser under en tid av tre år. Som motiv för beslutet angavs bl.a., att förvärvet av fabriken och dess utbyggnad skulle innebära större avsätt- ningsmöjligheter för skogsägarna inom knen och att detta skulle få stor betydelse i frå- ga om arbetstillfällen och bättre inkomst- möjligheter för ett stort antal människor.
I besvär över beslutet yrkades att beslu- tet såsom kompetensöverskridande måtte undanröjas.
Fm framhöll i avgivet yttrande bl. a., att knen var medlem i skogsägareförening och ägare till 500 har skogsmark. Länsarbets- nämnden anförde i infordrat yttrande, att det fanns behov av ytterligare arbetstillfäl- len inom knen.
LSt: Ifrågavarande industribevis har ut- givits för anskaffande av kapital för utbygg- nad av Skogsindustri i Vallvik, Söderdala kn. Ockelbo kns medlemskap i skogsägare- förening och knens eget innehav av skog utgör i och för sig icke något skäl för knen att teckna industribevis. På grund av avståndet från Ockelbo till Vallvik är det osannolikt att ett ökat behov av arbets- kraft i Vallvik kan påverka marknadslä- get inom Ockelbo kn. Det är icke visat, att en utbyggnad av skogsindustrin i Vallvik kommer att medföra någon större ökning av efterfrågan på skogsarbetskraft inom Ockelbo. Det är därför knappast att för- moda att den av fm beslutade åtgärden kan förbättra arbetsmarknadsläget inom knen.
LSt finner att tecknande av ifrågavarande industribevis icke utgör någon kommunal angelägenhet. Fm har därför genom över- klagade beslutet överskridit sin befogenhet. LSt upphäver med stöd av 76 & KL fms beslut.
RegR: Ej ändring.
1970 C 231
Kfm i Korpilombolo kn beslöt att teckna borgen för lån om 100 000 kr. till ett aktie- bolag som drev en plastfabrik i knen. Åta- gandet skedde under förutsättning att knen fick insyn i företaget på i beslutet angivet sätt. '
Över beslutet anfördes besvär med yr- kande att beslutet måtte upphävas. Klg an- förde bl. a. att ett visst företag inte borde få favoriseras genom ett kommunalt be- slut. Även andra företag hade anhållit om borgen från knens sida men hade förbi- gåtts.
LSt: Enär knens understödjande av ifrå- gavarande verksamhet med hänsyn till upplysta förhållanden .får anses ha sådan arbetsmarknadsmässig och samhällsnyttig betydelse, att fm genom klandrade beslu- tet icke kan anses ha överskridit sin be- fogenhet, lämnar LSt besvären utan bifall.
RegR: Av utredningen i målet framgår icke, att det stöd åt det ifrågavarande före- taget, som den beslutade kommunala bor- gen innebär, äger sådan betydelse för mot— verkande av arbetslöshet i knen, att kland- rade beslutet fördenskull kan anses avse en knens angelägenhet. Ej heller i övrigt har förebragts omständighet, som giver be- slutet dylik innebörd. Enär fm följaktligen genom klandrade beslutet överskridit sin be- fogenhet, upphäver RegR, med ändring av LSt:s beslut, fms klandrade beslut.
1970 C 236
Stfm i Flen beslöt att av ett aktiebolag för- värva en tomt för 450 000 kr.
I besvär över beslutet yrkades att beslu- tet måtte upphävas, enär köpeskillingen var så hög att den kunde anses innefatta en
subventionering av företaget, som sålde tomten.
LSt: Fm kan icke genom överklagade beslutet anses ha överskridit sin befogenhet. På grund härav och då beslutet, såvitt vi- sats, ej heller i övrigt är olagligt i något av de hänseenden, varom förmäles i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall.
RegR: Det pris som fm beslutat erlägga för fastigheten överstiger avsevärt taxerings— värdet och framstår även i betraktande av andra, av klg åberopade omständigheter som högt. Utredningen ger emellertid icke till- räckligt stöd för att antaga att priset satts så högt, att fm härigenom kan anses ha otill- börligt gynnat säljaren. På grund härav och på de av LSt i övrigt anförda skälen fast- ställer RegR det slut vartill LSt kommit imålet.
1970 C 239
Dk i Nynäshamn beslöt att till Nynäshamns stads stiftelse för partiellt arbetsföra upp- låta mark för en kioskbyggnad.
I besvär över beslutet yrkades att beslu- tet såsom ett obefogat ingrepp i det en- skilda näringslivet måtte upphävas. Seder- mera hemställde klg även om verkställig- hetsförbud för klandrade beslutet.
LSt: LSt har ej funnit skäl meddela för- bud mot verkställighet av klandrade beslu- tet i avvaktan på slutlig prövning av besvä- ren. Av handlingarna i målet får anses framgå att stiftelsen driver affärsverksam- het för att förverkliga sitt syfte att bereda utkomstmöjligheter åt partiellt arbetsföra. Vidare framgår av handlingarna att stiftel- sen planerat att utvidga sin verksamhet ge- nom att inom kv Nornan uppsätta en kom- binerad konfektyr— och korvkiosk. Drätselk har genom klandrade beslutet möjliggjort för stiftelsen att kunna fullfölja sina planer att driva kioskrörelse inom området och sålunda utvidga sin verksamhet. Enär det icke är en stadens angelägenhet att själv eller genom särskilt bildad stiftelse driva kioskhandel, kan det icke heller vara en stadens angelägenhet att bereda stifte'sen möjlighet att utvidga en sådan affärsrö-
relse. Drätselk har därför genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. LSt upp- häver drätselkzs klandrade beslut.
RegR: Ej ändring.
1970 C 240
Kalmar stad innehade 1965 aktier i Kal- mar Verkstads AB. I samband med ny- emission erhöll staden företrädesrätt till ny- teckning av 5 895 aktier i bolaget. Stfm i Kalmar beslöt bemyndiga drätselk i staden att nyteckna och inköpa sistnämnda antal aktier till ett nominellt värde av 100 kr. per aktie efter en kurs av 120 kr.
I besvär över beslutet yrkades att beslu- tet måtte undanröjas såsom utgörande ett obefogat kommunalt engagemang i närings- livet.
LSt fann i målet utrett, att den av fm beslutade »penningplaceringen» tillkommit i syfte att motverka en till följd av nyemis- sionen förväntad reduktion av de äldre ak- tiernas värde. Med hänsyn härtill och då fm fick anses äga befogenhet att såsom ett led i förmögenhetsförvaltningen vidtaga åt- gärder för att förhindra förmögenhetsför- luster samt annan åtgärd i sådant syfte — vid tidpunkten för beslutets tillkomst — ej stod fm till buds, kunde klandrade beslu— tet icke anses överskrida denna befogen- het. I följd härav och med beaktande av övriga i målet föreliggande omständigheter fann LSt tillräcklig grund föreligga att med tillämpning av 61 & KL lämna sitt medgi— vande till den av fm beslutade åtgärden. Med denna utgång i »tillståndsfrågan» läm- nade LSt besvären utan bifall.
RegR: Klandrade beslutet avser ett an— slag av 707 400 kr. för ifrågavarande aktie- teckning, vartill jämlikt 52 5 KL medel an- visats ur allmänna investeringsfonden. Teck- ning av aktier i ett industriföretag kan ic- ke vara en kommunal angelägenhet annat än i vissa undantagsfall, då särskilda om— ständigheter kan åberopas till stöd för en sådan åtgärd. Att staden, som varit oför- hindrad att sälja teckningsråtterna, skulle ha lidit väsentlig ekonomisk förlust genom att icke teckna de nya aktierna är icke vi-
sat. Ej heller i övrigt har staden visat, att några särskilda omständigheter föreligger, som kan medföra, att aktieteckningen må kunna anses som en stadens angelägenhet. Enär fm vid angivna förhållanden genom klandrade beslutet överskridit sin befogen- het, upphäver RegR, med ändring av LSt:s utslag, fms beslut.
1970 C 257 (Jfr 1966 I 37)
Genom beslut år 1967 av kfm i Burträsks kn bildades Burträsks Industri AB, som enligt bolagsordningen hade till föremål för sin verksamhet att bedriva företagsplane- ring i Burträsks kn, uppföra och uthyra lo- kaler för hantverk och småindustri inom knen, biträda företagare med råd och an- visningar samt i övrigt praktiskt verka för en sund utveckling av industri och hant- verk inom Burträsks kn. Detta beslut synes ha vunnit laga kraft.
År 1969 beslöt fm att knen skulle till bolaget överföra åtta fastigheter, däribland Bygdsiljum 8: 20, till en kostnad motsva- rande 70 % av fastigheternas sammanlagda bokförda värde. Över detta beslut, såvitt avsåg att i bolagets ägo överföra fastighe- ten Bygdsiljum, anfördes besvär med yr- kan att beslutet måtte upphävas. Klg åbe- ropade följande: Beslutet var uppenbarligen ett försök att med kringgående av KLzs bestämmelser möjliggöra en sedan länge planerad överlåtelse av fastigheten till fabri- kör S, som drev en husvagnsfabrik på fas- tigheten, och således på ett otillåtet sätt subventionera S:s rörelse. På fastigheten hade med stöd av ett fm-beslut uppförts en industribyggnad att nyttjas av S. Det beslutet hade upphävts av RegR (1966 I 37) eftersom det inte var någon kommunal angelägenhet att låta uppföra en industri- byggnad, avsedd att upplåtas till enskild rörelseidkare. Syftet med det kommunala industribolaget var bl. a. att skaffa lokaler för hantverk och småindustri. Mot denna bakgrund torde det vara svårt att hävda att det skulle vara en kommunal angelä- genhet att låta bolaget förvärva denna in- dustrifastighet.
Fm anförde i yttrande över besvären, att påståendet att avsikten med överföring- en av fastigheten skulle vara att möjlig- göra en försäljning av fastigheten till S, som skulle erhålla ekonomisk förmån, sak- nade all grund.
LSt: Knen har rätt att till sitt industri- aktiebolag överföra fastigheter som redan har lokaler för hantverk och småindustri eller som lämpligen kan bebyggas med så- dana. Den ifrågavarande fastigheten dispo- neras av S för hans industriellt bedrivna husvagnstillverkning och är bebyggd med lokaler särskilt utformade för den verksam- hetens bedrivande. Något annat har inte sagts i målet än att S också i fortsättning- en kommer att förfoga över lokalerna i sin rörelse. Man kan alltså inte räkna med att lokalerna blir fria att upplåtas till hant- verk och småindustri. Av det sagda fram- går att fastigheten inte är en sådan fastig- het som knen har rätt att överföra till bola- get. Fm har alltså överskridit sin befogenhet genom beslutet, i den del det överklagats. Med bifall till besvären upphäver LSt där- för fms beslut, i vad det avser att över- föra ifrågavarande fastighet till bolaget.
RegR: Kommun äger själv eller genom kommunalt bolag att såsom en för det en- skilda näringslivet allmänt stödjande åt- gärd anskaffa och iordningställa lokaler för hantverk och småindustrin inom knen, ex— vis genom att uppföra s.k. hantverkshus med plats för flera verkstäder. På ifrågava- rande fastighet har knen låtit uppföra en industribyggnad, som därefter upplåtits till en enskild rörelseidkare. RegR har genom utslag (1966 I 37) funnit ett uppförande av byggnaden icke kunna anses avse en knens angelägenhet. Av handlingarna i målet framgår ej annat än att lokalerna avses komma att även i fortsättningen disponeras av samme rörelseidkare. Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden har knen genom att överlåta ifrågavarande fastighet på industri- aktiebolaget överskridit sin befogenhet. På grund härav lämnar RegR besvären utan bi- fall.
Kfm i Gustav Adolfs kn beslöt bevilja N kommunal borgen för 40 000 kr. för upp— förande av en affärsfastighet i Gustafsfors m. m.
I besvär över beslutet yrkades bl. a. att LSt måtte pröva huruvida beslutet kunde anses vara en kommunal angelägenhet.
LSt: Av handlingarna i målet framgår att det i Gustafsfors samhälle numera sak- nas fast affär för dagligvaror. Genom till- komsten av här ifrågavarande rörelse skul- le ca 1/3 av befolkningen i knen bere- das tillgång till en sådan fast affär. Enär fm måste anses ha befogenhet att som skett teckna borgen för att möjliggöra ifrågava- rande affärsrörelse och då det inte i öv- rigt visats att klandrade beslutet är olagligt i något av de avseenden, varom omförmä— les i 76 & KL, lämnar LSt besvären utan bifall.
RegR (3 ledamöter): I målet är upplyst att de i Gustafsfors tidigare verksamma af- färsrörelserna numera upphört och att ortsbefolkningen för sin varuförsörjning är i huvudsak hänvisad till livsmedelsbussar samt till affärer i Geijersholm och Hag- fors. Det får vid sådant förhållande anses i och för sig falla inom ramen för knens uppgifter att vidtaga lämpliga åtgärder för att främja varuförsörjningen i orten. Den åtgärd, som vidtagits genom klandrade be- slutet, består emellertid i att knen ingått borgensförbindelse till förmån för viss nä- ringsidkare och således lämnat denne eko- nomiskt stöd. Den i KL angivna begräns- ningen av de uppgifter, som det ankommer på knen att fullgöra, utesluter i allmänhet att knen lämnar ekonomiskt stöd åt enskild person i vidare mån än befogenhet därtill föreligger i anledning av särskild föreskrift i lag eller författning eller på därmed jäm- förlig grund. I förevarande fall kan, såvitt utredningen i målet givit vid handen, till stöd för åtgärden icke åberopas någon sär- skild föreskrift. Vidare är att beakta, att varuförsörjningen i orten, ehuru icke helt tillfredsställande, dock är ordnad i den omfattning, som numera anses från ekono-
misk synpunkt försvarlig inom landsbygds- områden i allmänhet. Det klandrade beslu- tet kan med hänsyn härtill icke anses fö- restavat av ett så betydande allmänintres- se, att dess karaktär av stödåtgärd till för- mån för enskild person vid sidan därav framstår som oväsentlig. Fm har således genom beslutet överskridit sin befogenhet. RegR upphäver därför, med ändring av LSt:s beslut, fms klandrade beslut.
En skiljaktig ledamot: I Gustafsfors sam- hälle bor omkring 350 personer utgörande ungefär 1/ 3 av knens befolkning. Samhäl- let, som tidigare haft två livsmedelsbutiker, är sedan 1969 utan sådan butik; avståndet till närmaste samhälle med livsmedelsaffär är 14 km. Knen har under senare år gjort betydande investeringar för samhällets be- varande. I betraktande av samhällets stor- lek och förhållandena i övrigt får det an- ses som ett allmänt kommunalt intresse att i samhället finnes tillgång till en livsmedels- butik. Kommunalt stöd påkallas för tillgo- doseende av detta intresse. Knen får där- för anses ha ägt befogenhet att besluta om ifrågavarande borgensåtagande. Med hän- syn härtill och då fms klandrade beslut ic- ke visats ha tillkommit i olaga ordning, fastställer jag det beslut vartill LSt kom- mit i målet.
1970 C3Il
Ett företag, som tillverkade elarmatur i Lessebo, hemställde hos Lessebo köping om ett lån om 100000 kr. under åberopande av likviditetssvårigheter i anledning av rå— dande kreditrestriktioner. Kndn beslöt 1/ 6 1970 »placera 100 000 kr. av köpingens lik- vida medel i bank. För lånet skulle erläg- gas 10 % ränta. Lånetid högst ett år. Som säkerhet för lånet skulle lämnas i fastig- heten Skomakaren nr 2 i Lessebo köping in- skriven inteckning i förmånsläge mellan 525 000—625 000 kr.».
Över beslutet anfördes besvär varvid klg hemställde att LSt omedelbart måtte för- bjuda överklagade beslutets verkställighet.
LSt förordnade 16/ 6 1970 att kndns be- slut inte — såvida inte annorledes i laga
ordning förordnades — fick verkställas så länge beslutets giltighet var beroende av LSt:s prövning.
RegR: Enär i målet upplysts att kn klandrade beslut verkställts 4/ 6 1970, för— anleder besvären icke något RegR:s vida- re yttrande.
1970 C 383 (Jfr 1966 I 37, 1970 C 257)
Kfm i Burträsks kn beslöt 29/ 3 1968 att till fabrikören S sälja fastigheten Bygdsiljum 8:20 med därå uppförda byggnader, att köpeskillingen skulle utgöra 296000 kr., att köpeskillingen skulle erläggas genom år- liga annuiteter med 8,65 %, varvid räntan skulle beräknas efter 6 %, samt att till så- kerhet för knens fordran skulle lämnas in- teckning i fastigheten, i förmånsläge ome— delbart efter den botteninteckning som kun- de belånas i bank, dock högst i förmånslä- ge från 200 000 kr.
Kfm beslöt vidare samma dag att knens lån på 100 000 kr. till S — vilket lån upp- kommit genom ianspråktagande av ett av knen ingånget borgensåtagande till förmån för S — skulle vara amorteringsfritt under en tid av tre år och att frågan om åter- betalning av lånet skulle upptagas till be- handling sedan den amorteringsfria tiden utlöpt.
Över båda besluten anfördes besvär med yrkande att besluten måtte undanröjas så- som kompetensöverskridande och vilande på orättvis grund.
Beträffande försäljningsbeslutet åberopade klg bl.a. att knens godtagande av säkerhet för köpeskillingen i form av inteckning i förmånsläge över 200000 kr. innebar att knen tillhandahöll S säkerheter, som den— ne behövde för upptagande av lån i kapital- förstärkningssyfte, och var att jämställa med ett lån till S på 200 000 kr. I yttrande över besvären anförde fm beträffande försälj- ningen: Fm beslöt 30/ 4 1965 att uppföra en maskinhall i Bygdsiljum i anslutning till befintliga industrilokaler samt att uthyra denna till S för en tid av minst fem år. Detta beslut blev upphävt av RegR (RÅ 1966 I 37). Knens möjligheter att ställa sig RegR:s beslut till efterrättelse bestod i att
sälja fastigheten. Så hade nu skett. Vid fast- ställande av amorteringarna av köpeskilling- en hade en avvägning skett så att dessa inte skulle komma att belasta företagets ekono- mi i sådan omfattning att företaget tvinga- des att helt inställa sin verksamhet eller kraftigt begränsa denna.
Beträffande lånebeslutet anförde klg bl. a. att beslutet måste anses ha självständig ka- raktär och innebära en förnyad kreditgiv- ning till S. I denna del yttrade kfm med anledning av besvären: År 1964 beviljade fm S borgen för ett kortfristigt banklån på 100000 kr. Genom lagakraftvunna beslut utsträcktes borgenstiden till 30/ 6 1967. I september 1967 löste knen lånet i egenskap av borgensman för S. Det nu klandrade be- slutet innebar ett uppskjutande av tid- punkten för ett slutgiltigt ställningstagande till frågan hur knen skulle återfå sitt kapi— tal utan att äventyra företagets existens. Knens ekonomiska intressen hade bäst till- godosetts genom det fattade beslutet.
LSt, som fann att försäljningsvillkoren och länet innefattade ett ekonomiskt stöd till S för vilket knen inte åberopat någon hållbar grund, upphävde beslutet såsom kompetensöverskridande.
Fm fullföljde talan mot LSt:s utslag en- dast såvitt avsåg beslut om lån till S.
RegR: Av handlingarna i målet framgår, att företagets ifrågavarande skuld uppkom- mit genom att knen nödgats infria ett bor- genstagande på grund av ett tidigare, laga- kraftvunnet beslut av fm. Enligt utredning av företagarföreningen skulle företagets ex- istens ha äventyrats på grund av pressad lönsamhet och kapitalbrist, om knen vid ti— den för klandrade beslutet hade krävt, att skulden omedelbart skulle betalas. Fog sy- nes även finnas för påståendet, att knens ekonomiska intressen bäst tillgodosågs ge- nom att uppskjuta frågan om skuldens åter- betalning.
Vid nu angivna förhållanden får knen skäligen anses ha varit behörig att fatta det klandrade beslutet.
KM:t prövar därför lagligt att, med änd— ring av LSt:s beslut, ogilla den mot fms beslut förda talan.
Kommunregister
Alfta Algutsboda Avesta
Björna Bollebygd Borgholm Borlänge
Borås Broby Burträsk
By Bäckefors
Dals-Ed Dorotea
Eda Ekshärad
Fjällsjö Folkunga Fors Fröjered Frösö Föllinge
Gislaved Grästorp
Gustav Adolf Göteborg Götene
Hallstahammar Halmstad
1966 I 25, 1968 ref 77, 1952 I 272, 1968 K 1198
1958 I 26, 1964 I 25, 1963 I 135, 1965 ref 43, 1966 I 102, 1967 K 1155, 1968 K 726, 1964 I 133, 1962 I 203, 1966 I 37, 1967 ref 37 1968 K 1300, 1969 K 806, 1970 C 257, 383 1961 I 80, 1958 I 145, 1961 I 81,
1954 I 89. 1967 K 1471, 1969 K 836,
1952 I 98, 1963 I 21,
1969 K 677, 1966 I 115, 1962 I 114, 1958 I 124, 1962 I 1, 1956 I 15,
1969 ref 26, 1958 I 63, 1966 I 129, 1967 K 1200, 1970 C 260 1955 I 122, 1968 K 831,
1963 I 100, 1952 I 27],
Hammerdal Haparanda Hede Himledalen Hjortsed Hälsingborg Häverö Högsjö Högvad
Jokkmokk Junsele
Järna Järnskog Jörn
Kalmar Knivsta Knäred Kopparberg Kopparbergs lt Korpilombolo Kramfors Kristinehamn Kumla Köping
Lagunda Lammhult
Landskrona Lessebo Linköping Ljusdal Ljusnarsberg Locknevi
Motala
1969 K 673, 1968 K 63, 1963 I 226, 1969 K 963, 1970 K 1018 1968 K 1770, 1965 I 52, 1968 K 1523, 1968 K 283 1961 I 49,
1963 I 28, 78, 1959 I 137, 1968 K 393, 1897, 1926 ref 61, 1958 I 52, 1965 I 78,
19551141, 1970 c 240 1966 I 57, 1953 1 134, 1956 1 83, 1969 c 113, 1968 1 1587, 1970 c 231 1963 1 84, 1968 K 728 1964 1 151, 1960 I 146, 1962 1 245, 1953 I 107,
1957 I 4, 1954 I 182, 1958 I 163, 1963 I 208, 1960 I 187, 1970 C 311 1965 I 144, 1968 K 101, 1968 K 497 1929 Fi 279, 1962 ref ], 1964 I 22,
1967 K 767,
Mönsterås Mörarp Mörbylånga Mörrum
Nora Norrtälje Nyed Nynäshamn
Ockelbo Orsa Osby
Ramsele Rydaholm Rätan
Skara Solberga Stensele
Storvik Svärdsjö Säbrå Södertälje Södra Kinda Södra Sotenäs
Tierp Torsås Traryd Tyresö Uddevalla
Ullared
Vadstena Vessigebro Visby Vännäs Västra Kinda
Ytterlännäs Åmål
Ängelholm
Öckerö Örebro
1954 I 215, Öregrund 1967 K 1109. Örnsköldsvik 1960 I 186, Östra Ljungby 1959 I 201, Östra Orust Övertorneå 1965I148,1969 C131,132 1956 I 73, 1953 I 257, 1970 C 239
1970 C 189 1960 ref 15, 1964 I 15, 1961 I 185,
1962 I 121, 1965 I 122, 1965 I 89, 1967 K 822, 1970 C 108
1949 ref 49, 1963 I 214, 1962 I 225, 1963 I 203, 1965 I 70, 1966 I 171, 1967 ref 35 1953 I 214, 1965 ref. 17, 1962 I 48, 1967 K 821,
1940 ref. 8, 1967 I 29, 1969 C 130 1964 I 30,
1955 I 185, 1964 I 86, 1968 K 61, 1951 I 104,
1966 I 101, 1968 ref. 18, 1957 I 213, 1962 I 40, 1952 I 157, 1961 I 186, 1966 115,16, 18, 1967 K 1476, K 1477
1969 ref 35, 1959 I 203,
1963 I 193, 1966 ref 7, 1967 K 769,
1968 K 1822, 1967 K 1474,
1963 I 199, 1957 I 157, 1952 I 62, 1960 I 104, 1964 I 12, 1969 K 837,
Sakregister1
Alfärshus
Arbetslöshet, rättslig betydelse av arbetslöshetens omfattning det kommunala ingripandets effekt på arbetslösheten
arbetslöshet bland kvinnor instabilt sysselsättningsläge i knen andra till sysselsättning och näringsliv hänförliga omständigheter
Arbetsmarknadspolitik
Avgift Beredskapsarbete, kommunalt
Bostadsförsörjning Bro
Byggnadsplan, genomförande av Civilrätt, inslag därav Elavglfter Elförsörjning Flygplats
Fryseri Fyrväsende Fåravel Färja Färjeläge Grustag Hamnavgift Hotell
1966 I 171, 1969 K 673, 1970 C 108
1958 I 63, 1959 I 203X, 1962 I 203X, 1969 K 806, 837X 1952 I 272, 1954 I 89, 1958 I 124, 1959 I 137, 1960 ref 15, 1961 I 49, 81, 1962 ref 1, 1121, 203X, 225, 1963 I 100, 203, 226, 1964 I 22, 25, 151X, 1965 I 78X, 1968 K 497X, 1523, 1969 K 806, 963, C 130, 131X, 132, 1970 C 231 1958 I 63, 1963 I 100, 1966 1102,1968 K 1523, 1967 ref 37X 1958 I 26, 1962 ref 1
1926 ref 61, 1929 Fi 279X, 1940 ref 8, 1951 I 104, 1952 I 62, 98X, 157, 1953 I 134, 257, 1954 I 182, 215, 1956 I 15, 1957 I 157, 1958 I 26, 163, 1960 I 104, 1961 I 185, 186, 1963 I 21, 28X, 78X 199, 1964 I 30, 1967 ref 37X, K 822, 1968 K 393X, 1969 K 677X, 837X se Arbetslöshet, Omskolning, Partiellt arbetsföra, Skyddad verksamhet, Utbildningsbidrag, Vuxenutbildning, Yrkes- skola se elavgift o. hamnavgift 1959 I 137, 1964 I 22, 1965 I 78X, 1967 K 1476X, 1968 K 728X, 1897 1963 I 214X, Skogsbruk se även Affärshus 1969 C 131 1967 K 821 1968 K 101X 1954 I 215,1962 I 48X, 1967 K 1200X 1956 I 73X 1962 I IX, 1967 I 29X 1969 ref 26X 1968 K 63X 1969 K 1018 se Naturvård 19551 141X, 1960 I 186X, 187, 1963 I 135X 1955 I 141X 1964 I 86X 1960 I 187 1968 K 726X, 728X
* X-markering av rättsfall betyder att klandrandebeslutet ansetts lagligt.
Kioskhandel Kommunala bolag och stiftelser
Kvarn Körskola Lastbilscentral Livsmedelshandel Lokaler, tillhandahållande därav åt industri (och hantverk)
handel Markupplåtelse, vederlagsfrågor m.m.
Maskiner m.m.
Mejeri Motorbana
Naturvård
Omskolning
Partiellt arbetsföra Sjötrafik Skenbar förmån f. enskild
Skogsbruk, jordbruk
Skogsfastighet, förvärv av Skyddad verksamhet
Socialhjälp Stadsträdgård
Taxi Tidigare kommunalt åtagande f. visst företag, rättslig bety- delse därav vid ytterligare el. ändrade åtaganden
Tjurcentral
Trafik
Utbildningsbidrag Utställning
Varumässa Vatten och avlopp
Vuxenutbildning Väg Yrkesskola, inbyggd » annan
1953 I 107X, 1959 I 201, 1965 ref 17, 1968 K 1198, 1970 C 239 se Affärshus, Arbetslöshet, Byggnadsplan, Elförsörjning, Fryseri, Grustag, Kioskhandel, Lokaler 1958 I 52X 1965 ref 43X, 1968 K 1770X 1968 K 1587 X 1970 C 260
1952 I 271, 1957 I 4X, 213, 1958 I 63, 1960 I 146X, 1961 I 80X, 1962 I 40, 114X, 245, 1963 I 193 (gm kom. bolag), 199, 203, 1964 I 133, 1965 I 70X (gm kom. bolag), 89X, 144, 148 (gm kom. stiftelse), 1966 ref 7X (gm kom. bolag), I 15 (gm kom. stiftelse), 18X (gm kom. stiftelse), 25, 37, 115 (gm kom. stiftelse), 129, 1967 ref 35 (gm kom. stiftelse), K 767 (gm kom. stiftelse), 1155, 1471, 1474, 1477 (gm. kom. stiftelse), 1968 K 1300X (grn kom. bolag), 1969 K 836 (gm korn. bolag), 1970 C 257 se även Arbetslöshet se Affärshus, Livsmedelshandel 1952 I 62, 1954 I 215, 1955 I 185X, 1956 I 83X, 1957 1157, 1964 I 12X, 1965 I 52X, 144, 1966 I 57X, 1967 K 769X, 1476X, 1970 C 236, 1968 ref 18 1953 I 214, 1958 I 63, 19601 104 1954 I 182 se Flygplats 1969 ref 35X 1964 I 15X 1968 K 1897, se Kioskhandel, Skyddad verksamhet se Färja 1962 I IX, 1967 K 1109X, 1968 K 101X, 1822X, 1969 C 132X 1968 ref 77X, se även 1953 I 134, 1969 K 963, 1970 C 189 samt Naturvård, Skogsfastighet 1959 I 137, 1962 1121, 1964 I 22,1965 1122,1968 K 1897 1962 I 114X (jfr Kioskhandel) 1959 I 201 1968 K 61X 1968 K 283 19521 157, 1954 I 215, 1960 ref 15, 1962 I 48X, 1963 I 226, 1964 I 133, 1965 I 89X, 1966 I 18X, 37, 129, 1967 ref 35, K 767, 822, 1155, 1477, 1969 K 806, 837X, 1970 C 240, 383X 1949 ref 49 se Bro, Flygplats, Fyrväsende, Färja, Hamn, Hamnavgift, Hotell, Kioskhandel, Körskola, Lastbilscentral, Taxi, Väg 1966 I 16, se även Omskolning
se Varumässa
1955 1122X,1966 I 101X, 1968 K 831,1969 C 113X 1958 I 145, 1967 K 1476 X 1963 I 84X 1967 K 1476X 1963 1208, 1966 I 129 1964 I 22 se även Omskolning
Nordisk udredningsserie (Nu) 1971
Kronologisk förteckning
&
(J!-hh) N
. Forskning med relation till utbildning för åldersklasserna 16—19 år. . Harmonisering av matematikundervianingan iårskurs 1 —6 i de nordiska länderna. . Konsument. och marknadeföringsfrågor. . Nordiska transportproblem. . Nordiska ministerrådets arbetsformer.
Statens offentliga utredning'ar'i1971 - 4 . . )
Systematisk förteckning
Juetitiedep'artementet Pon- och lgrikea Tidningar. [2]
Snatted. Företag ti a tiebolageleg m.m. [16]
Ny domstolsgdmlnistr'stion. [41] Utaöknin rött Xi. [46] Ungalsg verträderel. [49] Ny moratorielag. 56] Rätten ti.|| abort. 68]
Högsta domstolens kansli. [69] Maskinell teknik vid de allmänna valen. [72] Kriminalvårdianstelt. [ 4] _ Offentligt biträde och kostnadsersättning Iförvaltmnge- ärenden. [76] Den mänskliga faktorn" | vägtrafiken. [81] Skadestånd lll. [83 ]
Socialdepartementot
Familjepenaionsfri orm.m. [19] Särskilda tandvår anordningar för vissa patientgrupper. [35] Läkartjånster. [68]
Föravaredepartementet' Utbildningen av vissa värnpliktiga istabatlänet. [67] Kommunikationsdepartementet
Ny sjömanslag. [6]
Ett n bilregrater. [11] Utren ningen engånde befordran sviarligt gods på väg m.m. 1. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt goda på vag. (ADR) Betinkandel. [20] 2. Euro— peisk överenskommelse om internationell tranaponav farligt
gods på vag. (_ADR) Bilaga A. [21 ] 3. Europeisk överens—_ ommelse om internationell mneport av farligt goda på vig. (ADR) Bilalgsa B. [22] 4. Europeisk överenskommelse om international transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. [23 Sjömanepenaion. 30] Lastbil och Taxi. [ ] Vinterejöfart. [63]
Finansdepartementet
SOU 71. Handbok för det officiella utredningstrycket. [1] 1970 års långtidsutredning. 1. Svensk industri under 70- talet med utblick mot BO-talet. Bilaga 2. [6] 2. Finansiella tillvixtaepekter 1960- 1976. Bilaga 4. [7] 3. Ar betskraft:- reeurserns 1966- 1990. Bilaga1. [8] 4. Mil överden | Sve- rige under 70-talet Bilaga 8. [12] 6. Utvec ingstendenser moffentlig sektor. Bilaga 6 13] 6. Veruhandeln fram
illl 1975. Bilaggaa. [14] 7. Regional utvecklin och plane-
ring. Bilaga7 [16] 8. Export ooh import 971— 1976. Bilaga 6. [40 9. Plan och prognos. 1970 års långtidsutred— ning. Bilaga .[70] Större företags offentlige redovisning. [9] Mått och vikt. [18] Betalningebalansutredningen. 1. Den svenska betalnin :- balensetatietlken. [31] 2. Velutareurven och utrikesha'nande finansiella struktur. B|laga. [3 2] Teknisk översyn av kapitelbeeksttningen. [46]
Tmugedffngerr. 13., sylta logiska avelsmatrialet. imorn stetsförvaltningen._ [457] 2. Pereonurval med bdglpwpiylko-
. logiska undereokning'a'r. [43]
Mellanölafrågan. [66 ]
Svenske folkets ålkoholvan7m'j3 [77] Jordbruksbeskattningen.7 Byggnadsindax för bestå er. .][79] Förvaltning av fonderi staten, [8 ]
Utbildningadepartämentet
Vuxenpedagogiek förlikning och utbildning. [24]
Kyrkan kostar. [29 ] Produktionsreeureer för tv och radio | utbildningen. [36] Utredningen rörande lärarnas arbetsiörhållenden. 1. Lirrar- nas arbete. En statistiskarbetstldsetudie. 3.632. .Lårsrnaa.er- bete. Bila el. Tekniska rapporter. '[64] Lärarnas arbete. Bilaga Il. tabeller. [56] 1968 års utbildninpeutredning 1. Universitetsstudier uitan examen. [60] 2. V av utbildning och yrke. [61
3. Högre utbildning och arbetsmarknad. [6 2] Fonogrernmen i musiklivet. [73] Vuxna Utbildning Studiefinanswring. [80]
Jordbruksdepartementet Veterinirdistriktsindelni en. m.m. [3] Bokskogens bevarande.
Hendeledepartementet Friafferetid. [33 Konsumentpoliti' — riktlinjer och organisation. [37] Näringspolltiken —— ny verksorganleatlon. [69]
lnrikesdepartementet
Ssrvicekommitten. .1. Boendeaervica 3. Kommunat'udiian. [26] 2. Boendeservice 4. Projektatudien. [26] 3. Boenide- service 5. Totalkostnadaatudien. [27] 4. Boendeeervlco 6. Strukturatudlen. [28 Den fria rörli heten ör personer inom EEC. 536] Den svenska öpkraftsfördelnlngen1967.[3] KSA- utrednin en. 1. Försäkring och annatkontantetöd vid arbetslöshet. 42] 2. Arbetskraftens struktur och dimensio- ner. [4313. Bilagortill KSA- utredningens betänkande. [44] lnvendrarutredningenl. [51] Byggandetsindustrialieerin. [62] galneringleutredningenn anering I. [64] 2. Sanering ll. |agor 55] Rånteomfördelning och vinstutdelning. [67]
Civildepertamentet
Kommunala val. [4]
Räddningstjänst. [60] Hushållningt med mark och] vatten. [75] Kommunal ompetens. [84]
Industridepartementot Malm - Jord - Vatten. [17]
Anm. Siffrorna inorn klammer betecknar utredningarna: nummer i den kronologiska förteCkningen.
K L Beckmans TryckerierAB1971 ISBN 91 -38-000 73-3