SOU 1964:11

Älgfrågan

10. Älgavgifter för jaktåren 1961/62—1963/64 11 Bidrag till länsjaktvårdsföreningarna ur älgskadefonder 1960/ 61

—1962/63

12. Förslag till ändring i vissa delar av gällande älgavgiftkungörelse

ÄLGJAKTEN Kap. 9 Gällande lagstiftning m.m. Kap. 10 Grannländernas älglagstiftning Kap. 11 Till jaktutredningen överlämnade förslag Kap. 12 Svenska jägareförbundets förslag I Inledning . . II 1955 års omarbetade älgbetänkande . III Skrivelse till Kungl. Maj. t den 17 maj 1957 Kap. 13 Försök med reglerad älgjakt I Förberedande åtgärder m.m. . . II Vissa länsjaktvårdsföreningars förslag

J aktutredningens förslag Kap. 14 I Inledning 11 Varför helt reglerad aVSkjutning? III Allmänna synpunkter . IV Hemställan . .

Särskilda yttranden .

129 130

139 143 153 158 158 160 163 165 165 168

174 175 177 185

186

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

Vid 1953 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i älgfrågan, varav tre rör- de licensj akten efter älg. Sedan tredje lagutskottet i utlåtande nr 22 hemstä'llt, bland annat, att riksdagen måtte, i anledning av berörda motioner, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn rörande gällande ordning för meddelan- de av tillstånd till jakt å älg, bes'löt riksdagen, på sätt framgår av dess skri- velse den 12 maj 1953, nr 218, i enlighet härmed.

I beslut den 5 juni 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt jaktutredningen att — med beaktande av vad utskottet anfört i omförmälda utlåtande _ verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill denna kunde föranleda.

Jämväl vid 1955 års riksdag väcktes motioner, vilka även berörde jakten efter älg. Motionerna föranledde i enlighet med tredje lagutskottets hemstäl- lan i utlåtande m' 17 icke någon riksdagens åtgärd. Utskottet hade sålunda anfört, bland annat: Med anledning av riksdagens skrivelse den 12 maj 1953 har enligt Kungl. Maj :ts beslut den 5 juni samma år överlämnats åt 1949 års jaktutredning att verkställa översyn av gällande ordning för meddelande av tillstånd till jakt å älg. Även om riksdagens begäran närmast avsåg utred- nmg angående licensjakten, torde med hänsyn till avfattningen av Kungl. Maj:ts beslut det åt jaktutredningen överlämnade utredningsuppdraget icke vara begränsat härtill utan avse älgjakten i allmänhet.

Härefter ha till jaktutredningen överlämnats eller eljest inkommit en hel del ärenden rörande älgjakten och dess utövande. De äro redovisade i 11 kap. av betänkandet. Av dessa synas här böra särskilt framhållas två. Det ena ut— göres av ett av Svenska jägareförbundet efter flerårig utredning i underdånig skrivelse den 17 maj 1957 framlagt förslag —— av Kungl. Maj :t den 10 okto— ber 1957 överlämnat till utredningen för ytterligare utredning — om försöks- verksamhet med en ny ordning för älgjaktens bedrivande, innebärande att denna jakt kommer att syfta till en god älgvård samt ske under vederbörligt hänsynstagande till skogsbrukets och jordbrukets intressen. Med god älg- vård vill förbundet förstå, bland annat, en planmässig, mera human och bio- logiskt inriktad avskjutning.

Det andra ärendet, som överlämnats till jaktutredningen den 31 augusti 1961, har som sökande Soppero byalag i Norrbottens län och avser utredning av frågan om sådan ändring av gällande bestämmelser, att rätt till jakt under särskild jakttid (licensjakt) skall kunna medgivas jämväl å mark, belägen ovan odlingsgränsen.

Älgfrågan omfattar emellertid icke endast jakten efter älg. Älgstammens skadegörelse å gröda har redan för mer än trettio år sedan uppmärksammats och föranlett åtgärder från statsmakternas sida. Gällande bestämmelser till- kommo år 1951. Sedan dess har även älgens skadegörelse å skogsföryngringar blivit ett på många håll allvarligt problem.

Dessa spörsmål behandlades i fyra, vid 1956 års riksdag väckta motioner, beträffande vilka riksdagen, i enlighet med tredje lagutskottets hemställan i utlåtande nr 7, i skrivelse den 6 april 1956, nr 151, anhöll, att de jämte ut- skottets utlåtande skulle överlämnas till jaktutredningen. Kungl. Maj :t för- ordnade härom den 13 april 1956.

Jämväl älgskadefrågorna ha föranlett flera till jaktutredningen överläm- nade eller direkt inkomna ärenden. De äro förtecknade i betänkandets 3 kap. Bland dem kan nämnas riksdagens skrivelse den 18 mars 1959, nr 185, föran- ledd av en motion, över vilken tredje lagutskottet avgav utlåtande nr 9. Ären- det överlämnades till utredningen den 3 april 1959.

I det betänkande, benämnt Älgfrågan, som jaktutredningen härmed vörd— samt överlämnar till Herr Statsrådet, behandlas i en första avdelning ersätt— ningsreglerna vid skadegörelse av älg samt de därmed sammanhängande he— stämmelserna rörande älgavgifterna och älgskadefonderna. Ehuru vid ställ- ningstagandet till en blivande ordning för älgjaktens bedrivande beaktande måste skänkas även andra faktorer än älgstammens skadegörelse, är det dock denna som så att säga ligger i botten.

Problemet därvidlag kan således uttryckas så, att det gäller att komma fram till en avvägning mellan, å ena sidan, jakt- och naturvårdsintresset att i markerna äga en talrik och livskraftig älgstam samt, å andra sidan, skogs- och jordbruksuäringarnas krav att älgstammen skall stå under sådan kon— troll, att dess skadegörelse som regel icke överskrider den gräns, som enligt vår jakträttsliga ordning en markinnehavare rimligen har att tåla. Det är till en sådan avvägning den helt reglerade avskjutning syftar, beträffande vilken jaktutredningen föreslår att en länsvis bedriven försöksverksamhet skall få påbörjas. En ordning med helt reglerad avskjutning innebär ytterst ingenting annat än att alla jaktherättigade i en bygd skola bringas att sam- verka fö-r att åstadkomma ett i olika, älgstammen och älgjakten berörande avseenden möjligast bästa resultat.

Innan en försöksverksamhet kommer mera allmänt igång och ger tillräck- liga erfarenheter i detalj, måste dock åtskillig tid förflyta. Under väntetiden är det enligt jaktutredningens åsikt utomordentligt angeläget, att man inrik-

tar sig på att stimulera övergången till den ordning med punktvis reglerad avskjutning, som vi redan ha i licensjakten. Detta synes, såsom utvecklas i betänkandet, åtminstone tills vidare kunna ske inom ramen för nuvarande bestämmelser i ämnet.

Bland de till jaktutredningen överlämnade ärendena rörande älgjakten finnas en del, som hänföra sig till vissa detalj spörsmål. Även de ha behand- lats av utredningsmannen och de sakkunniga, som emellertid därvid funnit att förslag i respektive ämnen lämpligen icke böra framläggas, förrän Herr Statsrådet tagit ställning till den grundläggande frågan: försöksverksamhe- ten.

Ett av ärendena, det nyss omförmälda rörande licensjakt ovan odlings- gränsen, berör vidare även renbeteslagstiftningen. Vid sådant förhållande har jaktutredningen ansett sig icke vara i stånd att utarbeta förslag i ämnet. Utredningen har därför beslutat att i särskild skrivelse till Herr Statsrådet framlägga sina synpunkter på denna för den bofasta befolkningen i övre Norrland otvivelaktigt betydelsefulla fråga.

Vad i betänkandet föreslås i fråga om försöksverksamhet med helt regle- rad avskjutning har icke föranlett någon av de särskilt tillkallade sakkun- niga att framföra avvikande mening. Sådana meningar ha dock yppats be- träffande vissa av förslagen i första avdelningen av betänkandet, nämligen av herr Sköldin beträffande arealgränsen samt av herr Wennmark med in- stämmande av herrar Sköldin, Wikström och Bennet i fråga om vad som i 8 kap. under punkt X sägs om användning i särskilt fall av älgskademedel som bidrag för åtgärd till botande av älgskada å skogsodling.

Bromma den 21 februari 1964.

För 1949 års jaktutredning GUSTAF ADOLF BOUVENG

Harry Hamilton

WJ luna-u. .E-tlnaa—t Ei” .-.!L.._

him

...v:..1:u.n nullgl _. .]..- Luu! » _;., thailand-- l: "" :* 1. 'HIVEBÅ'I-llh' '

II”-|» +.! —'.'1| ill—_l'LH !! l'l'lf ,

h ". gl (milim—

ÄLGAVGIFTER, ÄLGSKADEFONDER OCH ERSÄTTNINGSREGLER

VID SKADEGÖRELSE AV ÄLC

.* |, ',,| | ||| |;-

| .'| ' IlllllFl:,|,_lll ..".. ..

| | | | || . — | ) l I | " '. | | , | .| ,- | , ,. || | . | | || ' I | | | ||| |||' :- | , . | | . | | , . , . _ H | , . | | | —|| | | | ., || , _ ,. . | ,_ | || .| | | | , . || | . | . | ,, . | | 7 | _ 'f , _ | , |. .,, , || | | '| | , . | | | | | | || "[ J | _ _|| | _|| -,_| |_ |”. . , -_ , _,'i-..' I . ' ' . lll .'._| .' ' II I — _|! . ._| _ , '.H ”||.I ,I.|_I||,,| ”_ '|> . , ' . |' | I L _ ll _ l ' l . |.| ,||. .. | .. | .||| ||||— || _ , . .. , , _ , .,._., _.,,_.. H*" ,. , . ,.Jmnrjlr . ' * * '. . " | .| , , ." '|- .v | '—.,_' _|. ' U ' .. | ,,||||_|||_.|||. ,* ||. . , .. .. ,'||,- | '. ,.—, * ' ,r ||| | . I,|||_I || . |. | , |_ __| | . . ', -. . .,,s . |. ** ' ,||, |||, |: ,, ||| | r'lhiJ | ,, .,f =.”... * ”,. .'._*|' *

UTVECKLINGEN FRAM TILL GÄLLANDE ORDNING

Den hos oss gällande ordningen, vilken innebär att man för att erhålla me- del till ersättning i vissa fall för skada som av älg förorsakas bland annat å gröda uttager en särskild avgift för varje fälld älg, har sitt ursprung i be- stämmelser, som tillkommo år 1931.

1931 års bestämmelser

I proposition, nr 214, till 1931 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att riksda- gen måtte _— med godkännande av de av föredragande departementschefen tillstyrkta grunderna för älgjaktens ordnande och för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg å gröda — medgiva uttagande av enligt samma grunder avsedda avgifter.

Sedan riksdagen, med åberopande av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande nr 79, anmält att riksdagen med vissa ändringar och tillägg bifallit propositionen, utfärdades den 18 juli 1931

dels förordning (nr 306) med vissa bestämmelser angående jakt efter älg, dels kungörelse (nr 307) angående allmänna villkor och bestämmelser för bidrag ur älgskadefonden.

Den nämnda förordningen innehöll bestämmelser dels om särskild jakttid för jakt efter älg, dels om skyldighet att för varje under allmän jakttid fälld älg be- tala en avgift av 15 kronor, ävensom att för varje älg, som avsågs i meddelat till- stånd om särskild jakttid, erlägga en avgift av 25 kronor, dels därom, att ifråga— varande avgifter skulle sammanföras till en för riket gemensam fond, älgskade- fonden, ur vilken i enlighet med vad särskilt stadgades skulle utgå bidrag till lindrande av skada av älg.

Kungörelsen nr 307 åter innehöll de närmare bestämmelserna angående rätten att erhålla bidrag ur älgskadefonden samt ordningen för sådant bidrags bestäm- mande och utbetalande. Det stadgades således, att bidrag kunde tillerkännas brukare av mindre brukningsdel för skada, som av älg tillfogades honom tillhörig växande eller avmejad men ej inbärgad gröda. Skadan skulle dock vara av väsent- lig beskaffenhet och brukaren skulle ej genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest ha kunnat hålla sig skadeslös. Till den vars brukningsdel omfattade större areal odlad jord än 15 hektar kunde bidrag utgå allenast när särskilda skäl före- lågo. Till grund för prövningen av bidragsansökning, vilken ställdes till Konungen, skulle ligga syn och värdering av två ojäviga, i jordbruk kunniga män, vilka sö- kanden ägde tillkalla. Värderingsinstrumentet jämte övriga ansökningshandlingar

skulle inom 14 dagar efter det skadan skedde överlämnas till vederbörande lands— eller stadsfiskal, vilken det ålåg att ofördröjligen överlämna handlingarna till läns- styrelsen jämte eget yttrande. Länsstyrelsen hade därefter att före utgången av december månad med eget utlåtande översända samtliga under året inkomna in— lagor. Beviljat bidrag utbetalade statskontoret till länsstyrelsen, som hade att om— besörja att bidraget kom vederbörande till handa.

Redan vid påföljande riksdag samt därefter vid samtliga riksdagar under åren 1933—1936 väcktes motioner om ändring i olika avseenden av de nu re- fererade bestämmelserna. Enär de därutinnan framförda önskemålen blivit i det stora hela tillgodosedda i senare tillkomna författningar i ämnet, torde motionerna kunna förbigås här. Dock synes böra omnämnas, att i motioner vid 1934 och 1935 års riksdagar framlades förslag om höjning till respektive 20 och 50 hektar av den gräns för arealen odlad jord, över vilken bidrag ur älgskadefonden kunde tillerkännas odlare allenast när därtill fanns särskil- da skäl.

1938 års beslut m. m.

I en till 1938 års riksdag avlåten proposition, nr 47, framlades så förslag om ändrade bestämmelser rörande älgavgifter och älgskadefonden. Försla— gen voro föranledda av ett av utredningsmannen för 1935 års jaktlagstift- ningssakkunniga den 25 oktober 1937 avgivet utlåtande med förslag angå- ende ändrade bestämmelser i fråga om älgskadefonden m. m. I ett tidigare, den 30 september 1936, avgivet betänkande (SOU 1936: 38) med förslag rö— rande jaktlagstiftningsfrågor, innehållande förslag till lag om rätt till jakt samt jaktstadga m. m., hade samme utredningsman föreslagit, att bestäm— melserna om särskild jakttid för jakt efter älg skulle skiljas från bestäm- melserna om älgavgifter och älgskadefond samt överflyttas till j aktstadgan. Härom yttrade jordbruksutskottet i sitt över propositionen avgivna», av riks- dagen godkända utlåtande nr 54.

De är 1931 tillkomna bestämmelserna för älgjaktens bedrivande torde få be- traktas som ett försök att å detta område åvägabringa en ordning, som möjlig- gjorde en mera rationell beskattning av älgstammen än som i regel vore möjlig under den korta allmänna jakttiden. Erfarenheterna från de 7 år bestämmelserna varit gällande ha visat, att de i stort sett varit ägnade att medföra det avsedda resultatet. Vissa jämkningar ha dock visat sig erforderliga främst till följd av den icke förutsebara ökning av älgstammen, som under de senaste åren ägt rum. Den- na ur jaktvår-dssynpun'kt glädjande företeelse har medfört en betydande stegring av älgsk—adorna, som i sin tur aktualiserat kravet på en sådan utformning av be- stämmelserna om älgjakten, att man genom jakt skall kunna bidraga till en minsk— ning av älgskadorna utan att behöva riskera älgstammens bestånd.

Då frågan om älgjaktens ordnande tack vare de vunna erfarenheterna får anses ha passerat försöksstadiet, finner utskottet i likhet med departementschefen lämp- ligt att stadgandena därom få inflyta i jaktstadgan.

I övrigt innehöll propositionen beträffande de av utredningsmannen före- slagna åndringarna i fråga om älgskadefonden, älgavgifterna samt dessas

användning i huvudsak följande förslag, vilka jordbruksutskottet fann väl- betänkta och alltså förordade till genomförande. De inflöto i förordningen den 3 juni 1938 (nr 280) angående älgavgifter m. 111. De här tidigare omför- mälda författningarna nr 306 och 307 av den 18 juli 1931 blevo samtidigt upphävda.

Genom nämnda förordning uppdelades älgskadefonden på två fonder, älg— skadefonden för norra Sverige, till vilken skulle föras avgifter för älgar som fälldes inom de sex nordligaste länen, samt älgskadefonden för södra Sverige för ålgavgifter från riket i övrigt.

I samband med frågan om den ordning, i vilken licensavgiften skulle in- betalas, framhöll departementschefen, att han i likhet med utredningsman- nen fann det önskvärt att licensjakten med dess möjligheter till reglerad av- skjutning kom till flitigare användning än vad då var förhållandet, samt yttrade vidare.

För att främja detta önskemål har utredningsmannen föreslagit bestämmelse om rätt för jakträttsinnehavare, som icke nedlagt i tillstånd till särskild jakttid avsett antal älgar, att återbekomma vad för mycket erlagts i avgift. Häremot torde i och för sig icke vara något att erinra. Jag håller emellertid före att man bör kunna gå ett steg längre och helt avskaffa förskottsbetalningen av licensavgiften.

I förordningen bestämdes älgavgifterna till 30 respektive 15 kronor. Härutöver innehöll förordningen, att ersättning ur älgskadefond skulle kunna tillerkännas även innehavare av fruktodling. Då det, i likhet med vad som gällde i fråga om skada å gröda, ansågs nödigt att begränsa rätten till ersättning, skulle emellertid sådan tillkomma endast den som odlade frukt i ändamål att försälja densamma. Detta uttrycktes så, att skadan skulle vara ägnad att inverka på odlarens utkomstmöjligheter.

I analogi med vad som föreskrives i det samtidigt tillkomna lagrum i la- gen om rätt till jakt, 24 5, vilket innehåller reglerna för ingripande mot ska- degörande villebrådsart, och med samma innebörd som där infördes vidare det allmänna villkoret för erhållande av ersättning för skada av älg, att ska- dan ej skäligen kunnat av den skadelidande förebyggas.

Kretsen av värderingsmän vidgades och det föreskrevs i den delen att av värderingsmännen, vilka båda skulle vara ojäviga samt kunniga i jordbruk eller trädgårdsskötsel, en skulle inneha något av angivna förtroendeuppdrag eller viss tjänst.

Älgstammen fortsatte emellertid att tillväxa och avskj utningen blev, bland annat på grund av de under åren 1939 och 1940 rådande särskilda förhållan- dena, inte tillräcklig för att förhindra, att älgskadorna i vissa län inom om- rådet för den södra älgskadefonden så ökade i omfattning, att denna fond. inte på långt när räckte till för att ersätta de godkända skadorna. Som exem- pel kan nämnas, att vid granskning inom jordbruksdepartementet av in- komna ansökningar om bidrag ur älgskadefonden för södra Sverige med anledning av älgskador under år 1940 ersättningsanspråk om tillhopa i runt

tal 346000 kronor befunnos berättigade, medan samtidigt å fonden inte fanns tillgängligt mer än cirka 133 100 kronor. Trots föreskrift av Kungl. Maj :t i april 1941 att från viss del av de i jaktvårdsfonden ingående medlen skulle till södra älgskadefonden överföras omkring 47 000 kronor, kunde bidrag ur fonden inte beviljas med högre belopp än sammanlagt 179 000 kronor, vilket motsvarade allenast 52 procent av de såsom berättigade prö- vade ersättningsanspråken.

1941 års riksdag

I en till 1941 års lagtima riksdag avlåten proposition, nr 291, upptogs där- efter frågan om höjning av vissa älgavgifter. I samband med att domänsty— relsen avgav förslag angående tillfälliga ändringar i gällande fridlysnings— och jakttider under j aktåret 1941/42, hade nämligen ämbetsverket övervägt ett förslag av Svenska jägareförbundet om höjning av älgavgifterna inom området för södra älgskadefonden på så sätt, att avgifterna skulle sättas till förslagsvis 40 kronor, lika för allmän och för särskild jakttid. Domänstyrel- sen, som av anförda skäl fann en höjning av älgavgifterna motiverad inom berörda del av riket, föreslog dock för sin del, att avgifterna där skulle utgå med 40 kronor för älg, som fälldes under särskild jakttid, samt 25 kronor för älg, som fälldes under allmän jakttid.

Föredragande statsrådet fann — med hänsyn till den här förut relaterade uuderskottssituationen samt till det förhållandet, att älgköttet betingade ett betydligt högre pris än vid tiden för de dåvarande älgavgifternas fastställan- de —— det befogat att genomföra en höjning av sagda avgifter samt biträdde domänstyrelsens förslag.

Jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 68 att, ehuru utskottet var av den uppfattningen att olika åsikter kunde göras gällande i fråga om den lämpliga avvägningen av älgavgifternas storlek, utskottet ville tillstyrka, att avgifterna inom ifrågavarande del av riket höjdes med i propositionen före- slagna belopp. Sedan riksdagen beslutat i enlighet härmed, utfärdades den 28 juni 1941 under nr 525 förordning i ämnet.

Vid 1941 års lagtima riksdag behandlades även den begränsning i rätten till ersättning för älgskada, som sammanhängde med 15 hektars-regeln. I en inom andra kammaren väckt motion, nr 159, hemställdes sålunda, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla 0111 skyndsam utredning rörande lämpligaste sättet att hälla brukare eller ägare, som ej har jakträtt, skades- lös för älgskada även i de fall, då arealen är större än 15 hektar.

Motionen föranledde i enlighet med jordbruksutskottets hemställan inte någon riksdagens åtgärd. Utskottet hade i sitt utlåtande nr 43 bland annat framhållit, att redan enligt gällande bestämmelser brukare av större areal i särskilda fall kunde tilldelas ersättning för älgskada.

1943 års älgavgiftkungörelse

Nästa fas i utvecklingen föranleddes av en skrivelse den 20 december 1941 av Hallands läns hushållningssällskap med hemställan, att utredning omedelbart måtte igångsättas angående ändrade bestämmelser för reglering av älgskador, så att dessa ersättningar komme att stå i proportion till den verkliga skada, som förorsakades av älgstammen. Därvid borde även möjlig— heten av en kombination av dåvarande regleringssystem och en försäkrinwgsform undersökas.

Sedan domänstyrelsen anbefallts att efter hörande av Svenska jägareför- bundet avgiva utlåtande över hushållningssällskapets hemställan, överläm- nade ämbetsverket av jägareförbundet i en den 16 maj 1942 dagtecknad skri- velse framlagda åtskilliga förslag angående ändrade bestämmelser för reg- lering av älgskador och jakt efter älg.

Väl ha en del av de av jägareförbundet framförda förslagen blivit genom- förda. Med hänsyn emellertid till det läge, vari älgfrågan i sin helhet nu be- finner sig, har jaktutredningen dock ansett det motiverat med en icke allt- för beskuren redogörelse för förslagen. Förslagen byggde på en utredning, som verkställts av en inom jägareförbundet utsedd kommitté, som bestod av professorn G. Lundberg, vilken tillhört 1935 års jaktlagstiftningssakkun- niga, kabinettskammarherren friherre H. Hamilton, lantbrukaren N. Matt- son och dåvarande jägmästaren T. Wennmark, numera sakkunnig hos jakt- utredningen alltsedan dennas tillkomst. Jägareförbundet föreslog sålunda i huvudsak följande.

Älgskadefonderna upp-delas på länsfonder, som förvaltas av vederbörande läns— styrelse. Av inflytande ålgavgifter avsättas under en övergångstid förslagsvis 10— 20 procent till en för hela riket gemensam regleringsfond. Ur denna böra _— efter Kungl. Maj:ts bestämmande och efter framställning av länsstyrelserna — medel kunna tagas i anspråk för understöd åt de för älgskador mest utsatta länen. I sam- band med inrättande av länsfonder genomföras jämväl vissa andra ändringar i nu- varande ordning för reglering av älgskador. Inom län, där älgskadefondens stor— lek i förhållande till de direkta skaderegleringarna så medgiver, böra sålunda me- del ur fonden även få disponeras som bidrag till skyddshägnad mot älg eller an- nan åtgärd till förhindrande av älgskada. Älgavgifterna bestämmas till lägst 15 och högst 50 kronor. Inom län, där inflytande avgifter väl förslå att täcka upp- komna skador, böra avgifterna sättas lägre än i de län, där skadorna uppgå till högre belopp. Kontroll anordnas över älgstammens tillväxt. Inom sådana län, där älgskadorna icke kunna regleras med skäliga älgavgifter, bör älgstammen ned- bringas. För att åstadkomma erforderlig kontroll över skadevärderingarna anord- nas samarbete mellan länsstyrelserna och länsjaktvårdsföreningarna. Länsstyrel- serna och länsjaktvårdsföreningarna böra samarbeta även för att möjliggöra att älg, som anställer skada, snarast möjligt fälles. Den allmänna jakttidens längd fast- ställes med hänsyn till älgstammens talrikhet och omfattningen av förekomman- de skador. Den särskilda jakttiden utsträckes. Under särskild jakttid skall det vara tillåtet att fälla årskalv av älg.

Av jägareförbundets motivering för förslagen, vilken redovisas i Kungl. Maj:ts proposition nr 82 till 1943 års riksdag, synes det jaktutredningen, att följande avsnitt erbjuda intresse även i dagens läge.

Med anledning av hushållningssällskapets i Hallands län önskan om en närmare undersökning av möjligheten för en kombination av nuvarande regleringssystem för älgskador och en försäkringsfond framhöll jägareförbundet, att älgskadorna i regel förekomma å samma åkrar år efter är —— under förutsättning givetvis att åkrarna äro besådda med för älgarna begärli—g gröda — och att en lantbrukare, som plågade utsättas för älgskada, ej kunde beräknas teckna försäkring häremot, enär premierna för en dylik försäkring skulle bli så höga, att en försäkring ej torde bliva till någon fördel. Möjligheterna för genomförandet av en försäkrings- form torde därför vara ytterst små, och förslaget härom syntes på dessa grunder utan vidare kunna avskrivas.

Beträffande förslaget om uppdelning av älgskadefonderna i länsfonder anfördes, bland annat, att anordnandet av länsfonder torde möjliggöra, att skadelidande kunde erhålla förskott å ersättningsbeloppet omedelbart efter värdering, och med- gåve ett förenklat förfaringssätt för reglering av älgskadorna därigenom, att pröv- ningen av ersättningsanspråken kunde beräknas anförtros länsstyrelserna. Därvid hade dessa möjlighet att erhålla bistånd av sakkunniga, icke minst av länsjakt- vårdsföreningarna. För länsstyrelserna torde förvaltningen av älgskadefonderna även innebära en direkt anledning att vaka däröver, att värderingarna skedde ef- ter enhetliga och med hänsyn till omständigheterna skäliga grunder.

I anslutning till förslaget om ändrade älgavgifter förklarade jägareförbundet att inom län, där uppenbar disproportion rådde mellan influtna älgavgifter och uppkommande skador, så att dessa med då utgående avgifter endast kunde till en ringa del ersättas, åtgärder borde vidtagas för att åstadkomma en skälig balans. Detta kunde till en viss grad ske genom höjda älgavgifter. I allmänhet torde kun- na förutsättas, att i södra och mellersta delarna av riket älgarnas skadegörelse å skog var avsevärt större än å växande gröda samt att dessa senare skador till ej oväsentlig del kommo på lantbrukare, som jämlikt gällande bestämmelser ej ägde rätt till ersättning. Förbundets kommitterade hade därför ansett sannolikt, att de skador ä åker m. m., som blevo föremål för reglering genom älgskadefonderna, ej uppgingo till mer än en tredjedel av de skador, som älgstammen vållade lanthus— hållningen i dess helhet. Av detta skäl ansågs älgavgifterna böra maximeras och högst uppgå till en tredjedel av älgarnas normala värde, vilket syntes kunna sät- tas till 150 kronor. Avgiften syntes i enlighet härmed böra utgå med högst 50 kro- nor. Minimiavgiften borde bibehållas vid 15 kronor.

Om man önskade åstadkomma kontroll över älgstammens tillväxt, kunde en höjning av älgavgifterna endast inom vissa gränser befrämja balans mellan upp- komna skador och inflytande älgavgifter, enär avgifterna, i 'den mån de blevo oskäligt höga, direkt motverkade lockelsen till avskjutning. Inom sådana län, där denna utbalansering med skäliga avgifter ej kunde åstadkommas, syntes älgstam- men böra nedbringas. Som måttstock för den styrka älgstammen kunde tillåtas ha från rationell jaktvårdssynpunkt syntes kunna läggas förhållandet mellan de fäll- da älgaruas värde och värdet av de älgskador, som vållades å trakten.

Föredragande statsrådet fann det angeläget att sådana anordningar bleve träffade, att genom älgar åsamkade skador å grödor och fruktodlingar i största möjliga utsträckning kunde ersättas. Av vad han därntinnan och i övrigt anförde till statsrådsprotokollet må följande återgivas.

Det av Svenska jägareförbundet framlagda förslaget att uppdela älgskadefon- derna å länsfonder, som förvaltas av länsstyrelserna, avser att lägga ansvaret för att älgskadorna bliva på ett tillfredsställande sätt reglerade på de lokala organen. Möjlighet att åstadkomma balans skulle ernås dels genom ökad avskjutning inom

områden, där älgskadorna äro betydande, dels genom höjda avgifter. En omstän- dighet, som även talar för jägareförbundets förslag, är att därigenom skulle möj- liggöras en betydligt snabbare och smidigare reglering av uppkomna skador. För närvarande bliva ansökningar om ersättning för skada å gröda, som inträffat un- der vegetationsperioden visst år, icke slutligt prövade förrän påföljande år. Det lokala handhavandet av skaderegleringen bör också underlätta erforderlig kontroll över uppskattningen av skadorna.

För min del anser jag, att de med förslagets genomförande förenade fördelarna äro större än därav följande nackdelar under förutsättning likväl att sådan anord- ning kan träffas, att ersättning för skadorna jämväl i de sämst ställda länen kan utgå med åtminstone lika hög procentuell andel som för närvarande. (Anm. Den- na utgjorde för de år 1941 timade, såsom ersättningsberättigade befunna skadorna 80 procent.) Enligt min uppfattning bör å ena sidan eftersträvas att en livskraf- tig älgstam kommer att bevaras inom sådana områden av landet, där de naturliga betingelserna härför äro för handen. Å andra sidan måste tillses att stammen icke på något håll växer till sådan storlek att älgarna orsaka mer avsevärd skada å skog, åker och trädgård.

De förslag, varom i propositionen begärdes riksdagens medgivande eller uttalande, inneburo således följande.

Då gällande bestämmelser syntes kunna utan olägenhet bibehållas beträffande norra älgskadefondens område, föreslogs uppdelning å länsfonder allenast av söd- ra älgskadefonden. Länsfonderna skulle förvaltas av länsstyrelserna. För dessa länsfonder skulle inrättas en gemensam regleringsfond att förvaltas av statskonto- ret. Till denna fond borde överföras vad som den 1 juli 1943 — dagen för uppdel- ningen — kunde innestå å södra fonden. Av älgavgifterna i län med länsfonder skulle viss av Kungl. Maj:t årligen bestämd del, högst 25 procent, inlevereras till regleringsfonden, och det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om utbetal- ning från densamma till länsfond, som ej medgav gäldande av uppkomna älgska- dor inom länet. På Kungl. Maj:t borde alltjämt ankomma att besluta om ersätt- ningar från den norra älgskadefonden, medan beträffande länsfonderna det skulle tillkomma vederbörande länsstyrelse att meddela beslut om skaderegleringar.

De regler, som då gällde i fråga om skadeersättningar, ansågos i stort sett kun- na tillämpas även efter uppdelningen av södra älgskadefonden. I anslutning till vad jägareförbundet föreslagit borde dock bidrag ur älgskadefond jämväl, i mån av tillgång, kunna utgå för åtgärder till förhindrande av älgskada. För att möjlig- göra en mera enhetlig skadevärdering borde kontroll över värderingarna i erfor- derlig utsträckning utövas av länsstyrelsen. Därvid borde samråd ske med läns- jaktvår-dsföreningen. I den mån överskott uppkomme i länsfond, borde länsstyrel- sen vara oförhindrad att disponera detsamma till jaktvårdsändamål, i första hand älgstammens skydd och vård. Bidrag ur regleringsfonden borde emellertid icke kunna påräknas till länsfond, som regelmässigt visade överskott. Därest älgavgif— terna för något år i sådant län inte förslogo till reglering av älgskadorna, fin-ge alltså bristen täckas på annat sätt. Lämpligt syntes därför vara, att länsstyrelserna eftersträvade viss fondering i älgskadefonderna.

Jägareförbundets förslag att älgavgifterna skulle tillåtas variera mellan 15 och 50 kronor godtogs, därvid det lämpligen skulle ankomma på Kungl. Maj:t att för varje år fastställa avgifternas storlek för olika län. Det syntes skäligt att åtminsto- ne tills vidare bibehålla en högre avgift för älg, som fällts under särskild jakttid.

Ett generellt utsträckande av den särskilda jakttiden för jakt efter älg borde inte ske, men det förutsattes att jakttiden, där speciella skäl föranledde därtill, skulle kunna utsträckas utöver den bestämda längsta tiden av en månad. Då slutligen

avgörande betänkligheter inte syntes kunna resas mot förslaget att under särskild jakttid tillåta fällandet av årskalv efter älg, borde Kungl. Maj:t kunna lämna med- givande därtill.

Propositionen behandlades av jordbruksutskottet, som därvid hade att taga ställning till tre med anledning av propositionen väckta motioner, näm- ligen en i första kammaren, nr 49, samt två i andra kammaren, nr 305 och nr 309. Innehållet i motionerna, till den del detsamma ger synpunkter i de frågor, vilka äro föremål för bedömande bland annat i förevarande betän— kande, framgår av det härefter lämnade referatet av utskottets utlåtande.

Jordbruksutskottet, vars utlåtande nr 19 godkändes av riksdagen, fann _— utom beträffande en punkt _ i sak intet att erinra mot Kungl. Maj:ts för- slag.

Den fråga, i vilken utskottet var av annan mening än propositionen, rörde beslutanderätten i fråga om användning för jaktvårdsändamål av uppkom— mande överskott i länsfond. Därutinnan borde enligt utskottet beslutande— rätten, i överensstämmelse med vad som gällde beträffande älgskadefonden för norra Sverige, tillkomma Kungl. Maj:t och icke som föreslogs i proposi- tionen vederbörande länsstyrelse.

När det gällde älgavgifternas storlek framhöll vidare utskottet angelägen- heten av att vid bestämmandet härav iakttoges viss återhållsamhet, enär allt— för höga avgifter syntes kunna få till följd minskad avjagning med ty åtföl— jande ökning av älgskadorna.

Jämväl utskottet fann det lämpligt att i sådana län, där älgskadorna voro betydande, frågan om viss decimering av älgstammen upptogs till övervä— gande. Ehuru utskottet hyste vissa tvivel rörande möjligheterna att genom stängsel o. dyl. förhindra skadegörelse av älg Ville utskottet dock icke mot- sätta sig, att ur älgskadefond, i mån av tillgång, jämväl skulle kunna utgå bidrag till dylika anordningar i särskilt utsatta orter. I anslutning till vad som anförts av hushållningssällskapet i Hallands län syntes jämväl böra undersökas möjligheterna för jordägare att åtminstone i fråga om skador & skog (kurs. här) kunna skydda sig genom försäkring.

Beträffande de nyss berörda motionerna innehöll utskottsutlåtandet i hu— vudsak följande.

I motionen II: 305 hade ifrågasatts, huruvida icke den i propositionen föreslag- na regleringsfonden omedelbart genom tillskott av statsmedel borde bringas upp till sådant belopp, att godkända skadebelopp kunde till fullo ersättas.

Utskottet, som i likhet med motionären fann det vara ett rimligt krav, att före- kommande älgskador såvitt möjligt till fullo ersattes, uttalade vidare, att utskottet fann motionärens nämnda förslag betänkligt ur flera synpunkter och alltså icke kunde ansluta sig till detsamma.

Vidkommande motionen II: 309 erinrade utskottet därom, att jämlikt gällande bestämmelser ersättning för älgskador allenast när särskilda skäl därtill förelågo kunde utgå till den, vars brukningsdel omfattade större areal än 15 hektar, att i propositionen ingen ändring föreslogs härutinnan, men att i motionen hade hem- ställts, att riksdagen måtte besluta, att oberoende av den gällande arealbegräns-

ningen brukare av jord, som icke hade jakträtten, samt andra ägare eller brukare i särskilt svag ekonomisk ställning måtte erhålla rätt till ersättning för av älgar förorsakade skador å växande gröda och trädgårdar.

I anslutning till vad utskottet vid 1941 års lagtima riksdag1 anförde i denna frå— ga ville utskottet nu framhålla, att varje utvidgning av de ersättningsberättigades krets syntes komma att medföra, att än mindre del av de fastställda skadebelop- pen skulle komma att kunna utgå än som för det dåvarande var fallet. Med hän- syn härtill och då redan enligt gällande bestämmelser även brukare av större areal än 15 hektar i särskilda fall kunde tilldelas ersättning för älgskador, fann utskottet sig icke böra tillstyrka bifall till motionen.

Beträffande motionen I: 49 anförde utskottet. I motionen hade anförts att sådan utveckling borde eftersträvas, att så småningom all älgjakt komme att kunna be- drivas i form av licensjakt. I syfte att stimulera till bildande av sammanslutningar av mindre skogsegendomar till lämpliga älgjaktområden föreslogs därför i motio- nen, att älgavgifterna måtte bestämmas lika för dylik jakt och för jakt under all- män jakttid, samt att den allmänna jakttiden måtte successivt avkortas i den mån licensjakten fick en mera allmän omfattning.

Rörande de här återgivna i motionen behandlade frågorna yttrade utskottet att utskottet — utan att vilja fatta ståndpunkt _ ville inskränka sig till att framhålla, att licensjakt syntes ur jaktvårdssynpunkt erbjuda vissa för-delar i förhållande till jakt under allmän jakttid. Enär emellertid frågan om jakttidens längd årligen var föremål för Kungl. Maj:ts prövning och därvid torde bestämmas med hänsyn till tillgången på älg och omfattningen av inträffade skador, syntes något riksdagens uttalande i ämnet icke erforderligt. Jämväl i fråga om den lämpligaste avvägning- en av älgavgifterna under särskild och allmän jakttid syntes böra överlåtas åt Kungl. Maj:t att inom den i propositionen angivna ramen och med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter träffa nödiga avgöranden.

Sedan riksdagen bifallit utskottets hemställan, utfärdades den 17 juni 1943 under nr 521 kungörelse angående älgavgifter m. m.

Vid 1945 års riksdag bragtes älgarnas skadegörelse å växande skog mo- tionsledes i blickpunkten. Redogörelse för vad i denna fråga förekom vid nämnda riksdag, för av riksdagens beslut föranledda undersökningar och i anslutning till dessa framförda förslag samt för de beslut i författningsväg, vartill förslagen gåvo upphov, lämnar jaktutredningen i slutet av detta ka- pitel. Närmast vill jaktutredningen fullständiga historiken rörande älgavgif- terna, älgskadefonderna och dessas användning, framför allt i vad avser bi— drag till lindrande av förlust genom älgskada å gröda m. m., med en redogö- relse för gällande bestämmelser i ämnet och deras tillkomst. I dessa avseen- den torde följande vara att anföra.

1950 års betänkande

Enligt de direktiv, som enligt chefens för jordbruksdepartementet anföran— de till statsrådsprotokollet den 14 januari 1949 skulle gälla för jaktutred- ningens uppdrag, ägde utredningen — förutom särskilt angivna frågor — även upptaga sådana spörsmål rörande jakträtt och jaktvård, som kunde

1 Se härom sid. 14.

uppkomma under utredningsarbetet. Med stöd härav utarbetade jaktutred- ningen under den första fasen av sitt arbete även förslag i fråga om älgav- gifterna och ersättning för älgskador. Förslagen återfinnas i avdelning VII, vilken omfattar kap. 22—24, av jaktutredningens den 11 november 1950 av- givna betänkande (SOU 1950: 40) med förslag till ändringar i jaktlagstift— ningen.

Såsom framgår av 23 kap. i betänkandet hade under åren 1948—1950 framförts olika förslag till ändringar i de enligt 1943 års älgavgiftkungö- relse gällande bestämmelserna, såväl beträffande älgavgifternas storlek som i fråga om ersättningsgrunderna.

Förslagsställare rörande det förstnämnda spörsmålet voro i regel länsj akt— vårdsföreningarna i sådana län, där påfallande disproportion mellan influt- na älgavgifter och godkända skadeersättningsanspråk förekom även efter nämnda kungörelses ikraftträdande. Sålunda hade Kronobergs läns jakt- vårdsförening i underdånig skrivelse i maj 1948 anhållit, dels att älgavgiften måtte erhålla sådan storlek — förslagsvis 75 kronor — att den garanterade full ersättning åt skadelidande odlare, dels att älgavgift måtte utgå med samma belopp, oavsett huruvida jakten ägde rum under allmän eller sär- skild jakttid.

Såväl Svenska jägareförbundet som domänstyrelsen, vilka hördes över länsjaktvårdsföreningens framställning, biträdde förslaget om höjning av älgavgiftens maximum till 75 kronor.

Yrkanden i förevarande avseenden framfördes under de två följande åren jämväl i de yttranden, som domänstyrelsen årligen införskaffade innan äm- betsverket avgav förslag till Kungl. Maj :t rörande älgavgifternas storlek.

År 1949 framförde sålunda Kronobergs läns jaktvårdsförening i sitt yttrande- enahanda förslag rörande älgavgiftens belopp och om införande av en enhetlig avgift, vilka framlagts i maj 1948. Älgskadenämnden i länet framhöll vikten av att avgiften inte höjdes så, att den komme att medföra en minskad avskjutning av älg inom länet. En ökning av avgiften till 75 kronor skulle emellertid enligt nämn- dens uppfattning icke förorsaka dylik minskning. Länsstyrelsen i Kronobergs län hade intet att erinra mot att älgavgiften bestämdes så, att full ersättning kunde utgå för uppkomna älgskador, men höjningen borde icke ske enbart inom de län, vilkas älgskadefonder utvisade brist, utan borde gälla samtliga län i södra och mellersta Sverige.

Även i yttrandet från Hallands läns jaktvårdsförening föreslogs en avgiftshöj- ning till 75 kronor för varje älg. Länsstyrelsen i Hallands län anförde, att det un- der senare år vid ett flertal tillfällen inträffat att jordbrukare hos länsstyrelsen klagat däröver, att älgavgiften utginge med alltför låga belopp. Därvid hade ofta framhållits att redan det minskade penningvär'det i och för sig motiverade höjda avgifter. En höjning med något eller några tiotal kronor ansåg länsstyrelsen inte komma att i nämnvärd grad kännas som en ekonomisk belastning för jägarna.

Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening instämde i en av Länghems jaktvårdsom— råde gjord framställning därom, att älgavgift —— med hänsyn till att köttvärdet av en älg uppgick till i medeltal 600 kronor —— bor-de utgå med lägst 25 och högst 200 kronor.

Även i 1950 års yttranden till domänstyrelsen rörande älgavgiftens storlek fram— förde länsstyrelserna och jaktvårdsföreningarna i Kronobergs och Hallands län liknande synpunkter som i de år 1949 avgivna yttrandena. Länsstyrelsen i Krono- bergs län ifrågasatte därjämte om inte — i betraktande av den utveckling licens- jakten undergått de senare åren — olikheten i älgavgift under allmän och särskild jakttid kunde upphävas och avgiften fastställas till ett enhetligt belopp att utgå oavsett när jakten bedreves.

Jämväl i Östergötlands län föreslogo länsjaktvårdsföreningen och länsstyrelsen höjning av älgavgiften, varjämte Älvsborgs läns norra jaktvårdsförening framhöll det synnerligen önskvärda i en enhetlig älgavgift för allmän och särskild jakttid.

Domänstyrelsen anförde i ett den 7 juni 1950 till Kungl. Maj:t avgivet förslag rörande älgavgiftens storlek under jaktåret 1950/51 att, då gällande bestämmelser inte syntes utgöra hinder för införande av en och samma älg— avgift för allmän och särskild jakttid, styrelsen — med hänsyn till att de i Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Örebro län influtna avgifterna vä— sentligt understege de i samma län uppkommande älgskadorna _ ville för- orda, att i dessa län fastställdes en enhetlig avgift av 50 kronor. Genom kungörelse den 9 juni 1950 (nr 307) beslöt Kungl. Maj :t i enlighet med vad domänstyrelsen sålunda föreslagit.

Jämväl i fråga om ersättningsgrunderna hade i 1949 och 1950 års yttran- den till domänstyrelsen framförts förslag till ändringar i då gällande be— stämmelser av älgskadenämnden i Kronobergs län, Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening samt Östergötlands läns jaktvårdsförening som föreslogo, att arealgränsen skulle höjas från 15 till 25 hektar odlad jord.

Jaktutredningens förslag, vilka i allt väsentligt avspeglas i gällande älgav- giftkungörelse, redovisas i 24 kap. av betänkandet. I fråga om de bestäm- melser, som sammanhänga med skyldigheten att betala älgavgift, innebar så- lunda förslaget att älgavgiftens maximum skulle höjas från 50 till 100 kro- nor, att älgskadefonden för norra Sverige skulle uppdelas på särskilda läns- fonder, att avsättningen till regleringsfonden skulle begränsas till högst 10 procent av de till varje länsfond inflytande avgifterna, att älgavgiften skul- le, även då jakten ägt rum på domänfondens mark, inbetalas till länsstyrel- sen, samt att straffet för underlåtenhet att lämna uppgift om antalet ned- lagda älgar eller för lämnad oriktig sådan uppgift borde skärpas till dags- böter.

Vid dessa ställningstaganden had-e jaktutredningen särskilt beaktat två i betänkandet närmare utvecklade principiella synpunkter.

Den ena synpunkten anslöt sig till den motivering, som ligger till grund för ut- tagandet av älgavgifter, nämligen att den som innebar ett mindre jordbruk i regel saknar möjlighet att genom jakt — speciellt jakt efter älg — bereda sig gottgörelse för de förluster, som åsamkas honom genom skador av älg. Utredningen erinrade om att en sådan brukare i allmänhet icke ens hade rätt att vid fall av avsevärd skadegörelse nedlägga det skadevållande djuret. Det vore då naturligt, att han erhölle rätt till ersättning för den förlust, som skadegörelsen tillfogade honom. Denna rätt borde emellertid i princip icke vara beroende av att medel för ända- målet funnes disponibla. Detta vore av vikt icke blott ur den skadelidandes syn-

punkt utan även ur allmän synpunkt. Man kunde nämligen inte vänta någon för- ståelse för jaktvårdsarbetet hos dem som ofta åsamkades ekonomiskt avbräck ge- nom älgskador. Det syntes alltså angeläget, att älgavgifterna fastställdes så, att in, flytande medel kunde beräknas täcka uppkommande skador.

Beträffande den andra av de synpunkter, som jaktutredningen funnit höra till- mätas avgörande betydelse vid behandlingen av frågor rörande älgavgifterna, hette det i betänkandet, att den sammanhängde med det sätt, varpå älgjakten var reglerad. Frånsett den av Kungl. Maj:t för riket i dess helhet fastställda, för stör- re delen av landet mycket korta allmänna jakttiden för jakt efter älg hade så- lunda överlämnats åt länsstyrelserna att i övrigt reglera älgjakten å enskild mark. I sådant avseende kunde en länsstyrelse dels lämna tillstånd till särskild jakttid _ licensjakt — dels i vissa fall utsträcka den allmänna jakttiden med högst 10 söckendagar, dels i särskilda fall av skadegörelse meddela tillstånd till ytterligare jakt efter älg. Det ankomme alltså på lokala organ att i väsentliga avseenden reg— lera avjagningen. Om man i ett län eftersträvade att hålla en stor älgstam och därför restriktivt utövade de befogenheter gällande bestämmelser inrymde, borde man i länet få taga konsekvenserna av att till följd därav vållades en mera omfat— tande skadegörelse. I princip syntes därför varje län böra åläggas att självt bära sina älgskador.

I betänkandet redovisades vidare en undersökning rörande älgavgifterna och älgskadorna under de sju åren 1943—1949, som jaktutredningen verk— ställt i syfte att utröna, huruvida de dåvarande bestämmelserna voro ägnade att tillgodose de nyss här återgivna principiella synpunkterna. Då i stort sett enahanda synpunkter ligga till grund jämväl för de förslag jaktutredningen nu framlägger i förevarande betänkande, finner utredningen motiverat att lämna en kortfattad redogörelse för resultatet av nämnda undersökning och de i 1950 års betänkande därav dragna slutsatserna. För en sådan redogö- relse synes det utredningen finnas så mycket större fog som under de två senaste åren älgskadefrekvensen inom vissa län tenderar att skapa ett läge liknande det, som där rådde vid tillkomsten av sistnämnda betänkande. Det- ta innehåller i berörda avseenden alltså i huvudsak följande.

Inom flertalet län hade de influtna avgifterna räckt väl till att täcka de inom samma län uppkomna älgskadorna, medan inom exempelvis Östergötlands, Krono- bergs och Hallands län under ifrågavarande sju år de godkända skadorna med respektive 67, 111 och 92 procent hade överstigit de inom vederbörande län in— flutna avgifterna inklusive vad som från länet skolat inbetalas till älgskaderegle- ringsfonden. Detta i trots av att högsta möjliga älgavgift uttagits, d. v. s. 50 kro- nor för licensälg samt, i enlighet med rådande praxis, ett 15 kronor lägre belopp för älgar, fällda under allmän jakttid. Årligen hade väsentliga tillskott måst till- föras älgskadefonderna i sistnämnda tre län. Ehuru dåmera så gott som samtliga medel i regleringsfonden tagits i anspråk, hade inom dessa län de godkända ska- dorna icke alla år kunnat till fullo ersättas.

Det framhölls att ur de principiella synpunkter, som utredningen lagt å förevarande spörsmål, åtgärder måste anses påkallade för att åstadkomma balans mellan skadornas omfattning och älgavgiftmedlen i dessa län. Där— vidlag stodo två utvägar till buds: höjning av älgavgifterna i de län, där in— flytande avgifter regelbundet visat sig icke räcka till, samt ökning av av— skjutningen inom dessa län. Härom hette det bland annat i betänkandet.

Vidkommande älgavgifternas storlek borde det liksom dittills få ankomma på Kungl. Maj:t att årligen inom en av riksdagen fastställd ram bestämma avgifterna. Det skildrade läget inom en del län krävde emellertid höjning av dåvarande maxi- mum. För att full ersättning skulle kunna beredas de skadelidande borde höjning- en vara ganska avsevärd. Utredningens beräkningar av de älgavgifter, som under år 1949 borde ha utgått inom respektive län för att erhålla full täckning av de god- kända skadorna inom länet, visade, att älgavgifterna inom vissa län hade behövt utgå med icke mindre än omkring 100 kronor. Utredningen kunde därför icke förorda, att maximum sattes till lägre belopp än 100 kronor. I betraktande av att det värde en nedlagd älg representerade i väsentlig grad stigit, sedan dåvarande maximum fastställdes, kunde en sådan höjning inte anses oskälig.

När det gällde att åstadkomma en ökning av avskjutningen ifrågakomme givetvis i första hand en ökning av den av Kungl. Maj:t bestämda jakttiden. Emellertid syn- tes de möjligheter i övrigt, som gällande bestämmelser inrymde, icke ha utnytt- jats. Inom vissa län hade de godkända skadorna å mindre brukningsdelar under— stundom betydligt överstigit 100 kronor per fälld älg. En så avsevärd skadegörel- se måste delvis bero på att älgstammen inom vederbörande län uppnått en sådan storleksordning, att särskilda åtgärder bort vidtagas för decimering av densam- ma. Enligt vad utredningen inhämtat hade dock ett år 1947 infört bemyndigande för länsstyrelse att i vissa fall efter förslag av älgskadenämnd utsträcka den all- männa jakttiden med högst 10 söckendagar inte någonstädes begagnats förrän under år 1950. Det syntes utredningen angeläget, att denna möjlighet att åstad- komma ökad avskjutning uppmärksammades inom de län, där omfattande älgska- dor förekommo. Utredningen ville även ifrågasätta om icke inom de län, där älg- avgifterna visat sig inte tillnärmelsevis förslå till att täcka uppkomna skador, de i praktiken tillämpade kraven på storleken och beskaffenheten av de områden, beträffande vilka särskild jakttid kunde medgivas, utan större våda skulle kunna något minskas till dess älgstammen inom dessa län nedbringats till en mera nor- mal omfattning.

Även i fråga om villkoren för att älgskadeersättning skall utgå föreslogs i betänkandet vissa ändringar, vilka inflöto i 1951 års älgavgiftkungörelse. Sålunda föreslog jaktutredningen, att villkoret att sökanden ej fick inneha mer än en viss mängd odlad jord skulle mildras så, att arealgränsen höjdes från 15 till 20 hektar. Å andra sidan skulle såsom ett nytt villkor uppställas att sökanden ej heller fick inneha mer än 200 hektar annan jord. Båda dessa krav skulle dock alltjämt kunna eftergivas, om särskilda skäl förelågo. Vi- dare skulle ersättning kunna utgå även för skada på annan trädgårdsodling än fruktodling liksom för älgskador i plantskola, dock endast beträffande plantor av trädgårdsväxter och fruktträd, allt med därtill hörande anlägg- ningar och såframt rörelsen bedreves i förvärvssyfte. Slutligen föreslogs att det generella villkoret, att skadan skulle vara av väsentlig beskaffenhet, skulle uppmj ukas därhän, att ersättning ej borde utgå för skada, som vore av allenast ringa beskaffenhet. I sin motivering för förslagen anförde utred- ningen bland annat följande.

Det hade vid prövningen av ersättningsansökningar visat sig, att bestämmelser- na i 1943 års kungörelse å ena sidan förhindrat, att ersättning beviljats i fall då sådan rimligen bort utgå, men å andra sidan stundom möjliggjort ersättning, då det med skäl kunnat ifrågasättas om detta varit påkallat. Älgskador å gröda kun-

de sålunda även för innehavare av större areal odlad jord än 15 hektar obestridli- gen bli mycket kännbara. Vidare kunde det vid en jämförelse mellan förhållande- na å brukningsdelar av olika storlek stundom framstå som en orättvisa att en jord- brukare, vilkens odlade jord uppgick till mer än 15 hektar, inte ägde rätt till ersätt- ning för älgskada å gröda, oaktat hans möjligheter att genom jakt efter älg erhålla gottgörelse voro starkt kringskurna på grund av ringa eller ingen tillgång på skogs— mark, under det att den som innehade en mindre areal odlad jord erhölle ersätt- ning även då i hans brukningsdel ingick omfattande skogsmark. Det i 1943 års kungörelse upptagna villkoret för ersättning, att vederbörande inte genom tillgo— dogörande av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös, syntes nämligen i praktiken ha tolkats så, att endast en verklig inkomst på grund av jakträtten ansetts förhindra eller minska ersättningen från älgskadefond, Det avgörande härvidlag borde i stället vara, huruvida den skadelidande haft möjlighet att ge- nom jakt eller genom utarrendering av jakträtten hålla sig skadeslös. Man bor- de därför genom en generell bestämmelse från ersättning utesluta dem, som kun- de anses ha ägt möjlighet att genom jakt eller utarrendering av jakträtten bere- da sig gottgörelse för älgskador. Detta kunde ske genom att en maximigräns fast- ställdes även i fråga om annan mark än odlad jord. Som utgångspunkt kunde där- vid tagas den areal, som i allmänhet torde anses utgöra minimum för jakt med drivande hund, således 200 hektar. Möjlighet borde dock även i fortsättningen fin- nas att bevilja ersättning till innehavare av större brukningsdel, om därtill vore särskilda skäl. Därigenom undvekos de olägenheter, som en schematisk regel av förordat innehåll ibland kunde medföra, t. ex. att skogsmarken överstege 200 hek- tar men på gruud av olämplig arrondering eller eljest icke utgjorde tjänlig jakt- mark. Bleve förslaget genomfört borde vid tillämpningen av det nyss berörda vill- koret liksom dittills avseende fästas endast vid den verkliga, av jakträtten härrö- rande inkomsten.

Därest en särskild maximiareal fastställdes i fråga om avrösningsjord, syntes en måttlig ökning av den väl låga arealgränsen beträffande odlad jord kunna vidtagas utan att de ersättningsberättigades krets därigenom utvidgades i sådan omfattning som vid denna frågas tidigare behandling befarats. Ett lämpligt maximum syntes vara 20 hektar.

1951 års beslut

De i betänkandet sålunda framlagda förslagen rörande älgavgif terna, älgska— defonderna och villkoren för att älgskadeersättning skulle utgå upptogos i Kungl. Maj:ts proposition nr 189 till 1951 års riksdag. Propositionen berör- de även andra delar av jaktlagstiftningen. I utlåtande nr 14 yttrade tredje lagutskottet, att utskottet icke hade något att erinra mot de förslag i propo- sitionen, som avsåge älgavgifterna, varför utskottet ville tillstyrka såväl den förordade höj ningen av älgavgifternas maximum som de övriga författnings- förslag i denna del, vilka krävde riksdagens medverkan. Rörande en i andra kammaren väckt motion, nr 624, som gick ut på att lieensjakten skulle för- bjudas, hemställde utskottet om riksdagens avslag. Riksdagen godkände, en- ligt vad som framgår av dess skrivelse nr 327, utskottsutlåtandet i förevaran- de delar, varefter Kungl. Maj:t den 1 juni 1951 under nr 298 utfärdade kun- görelse om älgavgifter m. m.

I de ämnen, varom hittills varit tal, har nämnda kungörelse icke blivit ändrad. Däremot har den paragraf, som innehåller bestämmelser om gode män för värdering vid fall av älgskador samt om värderingsförfarandet, änd- rats genom kungörelsen den 29 april 1955 (nr 199). Då bland de framställ- ningar i älgskadefrågan, som jaktutredningen fått till sig överlämnade, även ingå yrkanden och förslag beträffande värderingsbestämmelserna, synes det utredningen att 1955 års beslut lämpligen kan behandlas i redogörelsen för utredningens undersökningar i anslutning till berörda framställningar.

Älgskadorna & skog Såsom framgår av den föregående redogörelsen1 hade jordbruksutskottet vid 1943 års riksdag i sitt med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 82 av- givna utlåtande nr 19 yttrat, att det vore ett rimligt krav, att förekommande älgskador såvitt möjligt ersattes, samt att — i anslutning till vad som an- förts av hushållningssällskapet i Hallands län _— möjligheterna för jordbru- kare att åtminstone i fråga om skador å skog kunna skydda sig genom för- säkring syntes böra undersökas.2

Härefter väcktes vid 1945 års riksdag i andra kammaren en motion, nr 44, vari hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utred- ning angående omfattningen av förekommande älgskador å växande skog samt angående de åtgärder, som från statens sida lämpligast borde vidtagas till förebyggande av sådana skador.

Jordbruksutskottet förklarade, efter att ha införskaffat utlåtanden i ären- det av domänstyrelsen och skogsstyr-elsen,3 i utlåtande nr 44,

att den utredning, som föreslagits i motionens första del visserligen skulle kun- na vara av värde bland annat därigenom, att det skulle bli möjligt att verkställa en ingående jämförelse mellan älgarnas skadegörelse på skog samt skogsproduk- tionen och värdet av älgjakten. Såsom framhållits av Skogsstyrelsen skulle en dy- lik undersökning emellertid bli synnerligen svår att genomföra samt draga avse- värda kostnader. Då dessutom detta arbete åtminstone i viss mån visat sig kunna anförtros åt riksskogstaxeringen, ansåge utskottet sig icke kunna tillstyrka sär- skild utredning.

Däremot instämde utskottet i motionärens anförande rörande behovet av att ytterligare uppmärksamhet ägnades frågan om huru älgarnas skadegörelse på skog skulle kunna nedbringas samt tillstyrkte utredning rörande vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas till förebyggande och minskande av älgskador på skog. Under utredningen borde i första hand övervägas i vilken omfattning större av- skjutning borde komma till stånd. Decimering av stammen finge dock enligt ut— skottets mening icke drivas så långt, att fara uppstode för älgstammens bestånd. Därjämte borde dryftas huruvida icke ersättning från älgskadefonderna eller i an- nan ordning skulle kunna utbetalas även för älgskador å skog. I utredningsarbetet

1 Sid. 18. 2 Se härom sid. 15 och 16.

3Domänstyrelsen hörde i sin tur Svenska jägareförbundet. Skogsstyrelsen avgav sitt utlåtande efter hörande av skogsvårdsstyrelserna i riket, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

borde deltaga representanter för såväl jakt- som skogsvårdsintressen. Utskottet hemställde förty, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rö— rande vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas till förebyggande och mins- kande av älgskador å skog, samt vidtaga de åtgärder, som med anledning därav kunde ifrågakomma.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen _ skrivelse den 19 maj 1945, nr 265 — varefter genom nådigt beslut den 29 juni 1945 uppdrogs åt domänstyrelsen och Skogsstyrelsen gemensamt att -— med beaktande av vad i utskottsutlåtandet an- förts —— verkställa av riksdagen begärd utredning.

Domän- och skogsstyrelsernas utredning Ämbetsverken anförtrodde utredningen åt byråchefen i domänstyrelsen T. Wennmark, byråchefen i Skogsstyrelsen W. Plym Forshell och länsjägmäs- taren i Blekinge län N. B. Hansson. Som sekreterare biträdde dåvarande re- daktören för tidskriften Svensk Jakt, civiljägmästaren B. Haglund.

Utredningsmännen redovisade med skrivelse den 8 januari 1947 resulta- tet av sitt arbete i en »Promemoria över utredning rörande älgens skadegö- relse å växande skog samt förslag till åtgärder för minskande av sådan ska- degörelse».

I promemorian framlade utredningsmännen följande huvudprinciper att gälla för balansen mellan skogsvård och jaktvård:

1. Goda viltstammar äro önskvärda ur jaktvårdssynpunkt och med hänsyn till naturskyd-dsintressen. Skadegörelse borde därför kunna tålas till värde även över- stigande stammarnas ekonomiska avkastning.

2. Viltstammarna böra dock ej tillåtas växa till sådan storlek, att deras skade- görelse allvarligt fördyrar, försenar eller kvalitativt försämrar skogens föryng- ring, på annat sätt förhindrar skogsvårdsåtgärdernas lämpliga utformning eller äventyrar skogsmarkens rätta och fulla utnyttjande. Det bör därvid beaktas, att utförandet av återväxtåtgärder ofta är en skogsägare lagligen åvilande skyldighet.

3. I de fall ägare av större skogskomplex håller en talrik älgstam, bör angrän- sande ägare, som å sin mark därav uppenbarligen lider skada, ges skälig möjlig- het att fälla skadegörande älg.

Den ifrågavarande promemorian torde kunna betraktas som det grundläg- gande dokumentet i fråga om förekomsten av och åtgärder mot älgskador å skog. J aktutredningen har även tagit hänsyn till innehållet i promemorian i samband med sitt övervägande av föreliggande framställningar rörande er- sättning för älgskador å skog. Den i förevarande kapitel givna översikten av- ser emellertid att ge en fortlöpande sammanfattning av älgskadefrågans be- handling främst i legislativt hänseende. Därvid har, såsom torde framgå av det hittills sagda, även lämnats en redogörelse för de tankegångar och motiv, som legat till grund för utvecklingen fram till nu gällande bestämmelser i ämnet. Även i promemorian framlades förslag om författningsändringar. Dessa togo främst sikte på åtgärder, som voro ägnade att hålla älgstammen vid tolerabel nivå. Innan utredningen redogör för de på grundval av dessa förslag är 1947 tillkomna författningsbestämmelserna, vill emellertid ut- redningen i korthet relatera vad promemorian innehåller beträffande vissa

tidigare här återgivna,1 av jordbruksutskottet i utlåtandena nr 19/1943 och 44/1945 såsom önskvärda betecknade undersökningar.

Frågan om ersättning från älgskadefonderna eller i annan ordning även för älg- skador å skog hade genom utsänt frågeformulär gjorts till föremål för utredning. Uppgiftslämnarna hade emellertid varit synnerligen tveksamma beträffande möj- ligheten att utföra korrekta skadeuppskattningar, och flertalet hade ansett att så- dana värderingar icke vore möjliga att göra. Endast koncentrerade och mera om- fattande skadegörelser kunde tänkas bli föremål för en dylik värdering, vilken under alla förhållanden måste bli mycket summarisk och osäker. Kunskapen om älgbetade ungbestånds framtida utveckling och förmåga till självläkning vore myc- ket ringa. Därtill vore det stundom svårt eller omöjligt att skilja mellan skador, förorsakade av älg, och sådana, som uppkommit genom betning av husdjur eller annat villebråd än älg.

Utredningsmännen uttalade för egen del, att älgskadegörelsen å växande skog för det dåvarande syntes innebära en betydande värdeförlust för skogsbruket i form av försenad och försämrad produktion. Skogsägaren gjorde emellertid genom älgskadorna i regel icke någon omedelbar ekonomisk förlust, som föranledde kon— tanta utlägg, såvida han ej tvingades att helt eller delvis göra om verkställda kul- turer eller iståndsätta ruinerade självföryngringar. I dessa senare fall borde enligt utredningsmännen viss ersättning för uppkommen skada anses berättigad, dock endast under förutsättning att — beträffande större skogskomplex — ägaren inte genom att hålla en uppenbarligen alltför hög älgstam kunde anses såsom indirekt vållande till skador genom älgbetning å skogsäterväxten. Med hänsyn till de om- nämnda värderingssvårigheterna och den omständigheten, att kontant ersättning för älgskada å växande skog icke förmådde ersätta den uppkomna produktions- förlusten, kunde utredningsmännen inte förorda annan form av ersättning för älg- skadegörelse å skog än sådan, som enligt ett av Skogsstyrelsen framlagt, vid ifråga- varande tidpunkt på statsmakternas prövning beroende förslag till skogsvårdslag kunde utgå såsom statsbidrag till skadans botande.

Möjligheter att genom försäkring lindra de ekonomiska verkningarna av älg- skadegörelse ansågo vidare utredningsmännen inte föreligga. De erinrade om att frågan diskuterats av jaktvårdsorganisationer och försäkringssakkunniga beträf- fande skadegörelse å växande gröda. De därvid framkomna synpunkterna2 kun- de i full utsträckning tillämpas även i fråga om skadegörelse å växande skog, varjämte de i dylikt fall tillkommande betydande värderingssvårigheterna ytterli- gare komplicerade problemet.

Med godtagande av de i promemorian framlagda förslagen till åtgärder hemställde härefter domänstyrelsen och Skogsstyrelsen i gemensam under- dånig skrivelse den 12 februari 1947, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan ändring av jaktstadgan, som föreslagits i promemorian.

1947 års ändringar i jaktstadgan Sedan framställningen varit remitterad till, bland andra, länsstyrelserna i de älgförande länen, utfärdades den 27 juni 1947 under nr 402 kungörelse om ändring i vissa delar av jaktstadgan. De härigenom vidtagna ändringarna be-

1Sid. 18 och 25. 2 Se härom sid. 16.

träffande älgjakten gingo visserligen inte i alla stycken så långt som utred- ningsmännen föreslagit. Det omdömet synes dock vara berättigat, att vad dessa åsyftat blev i allt väsentligt genomfört.

Ändringarna i jaktstadgan kunna fördelas på två grupper. Den ena hän- förde sig till bestämmelserna om jakt efter älg under särskild jakttid (licens- jakt) i 15 och 16 55. Den andra gruppen innefattade tillägg till 45 och 46 55. De föranleddes av vad i promemorian uttalats i fråga om erforderlig tillämp- ning av 24 & jaktlagen— vilket lagrum, såsom tidigare här nämnts, innehål- ler reglerna för ingripande mot skadegörande villebrådsart.

Vidkommande den förstnämnda gruppen inneburo de nya, i nu avhandla- de sammanhang fortfarande gällande bestämmelserna följande.

Enligt 15 5 jaktstadgan hade det dittills varit så, att en ansökan om särskild jakttid städse skolat grundas huvudsakligen på viltvårdsskäl, och antalet av en licens omfatta-de älgar hade bestämts med hänsyn i första rummet till stammens storlek inom det område som licensen gällde. Om detta område hette det, att det skulle vara av den storlek och beskaffenhet, att det efter förhållandena i orten kunde anses medgiva tillfredsställande vård av älgbeståndet.

Med bibehållande av detta slag av licensjakt och ävenledes av sistnämnda vill- kor föreskrevs nu att, därest å sådant område växande skog tillfogas mera omfat- tande skador av älg, tillstånd till jakt under särskild jakttid jämväl kan meddelas. I dylikt fall skall antalet djur, som får fällas, bestämmas med hänsyn till behovet ur skogsvårdssynpunkt att nedbringa älgstammen. Licens för detta ändamål får jämväl innefatta rätt att fälla årskalv. Därvid skall i licensen angivas huru många av hela antalet älgar skola vara äldre djur och huru många årskalvar.

Vidare stadgades att länsstyrelsen skall för landstingsområde, där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning —— alltså icke allenast å skogen såsom ut- redningsmännen möjligen torde ha avsett — utse en av tre personer bestående älgskadenämnd med uppgift att noggrant följa förekomsten av dylik skadegörelse, framlägga förslag till åtgärder till förebyggande av sådan skadegörelse samt i öv— rigt tillhandagå länsstyrelsen med erforderlig sakkunskap i hithörande frågor.

Ytterligare infördes begreppet lövskogsområde. Som sådant kan länsstyrelsen efter förslag av älgskadenämnden förklara område, varest be-drives lövskogsbruk av större betydenhet, och enligt en samtidigt tillagd bestämmelse i 16 5 får inom lövskogsområde jakt efter älg äga rum under hela året.

Slutligen erhöll länsstyrelsen befogenhet att, då älgskadenämnden finner sär- skilda åtgärder till älgstammens efterhållande nödiga & annat område än lövskogs- område, efter förslag av nämnden där utsträcka den allmänna jakttiden för jakt efter älg med högst 10 söckendagar samt medgiva, att årskalv får fällas under all- män jakttid.

Det bör emellertid här inskjutas, att man genom en är 1960 vidtagen ändring av 15 5 1 mom. jaktstadgan — se härom SFS 1960: 263 — upphävde den dittillsvaran- de skillnaden i fråga om rätten att fälla årskalv mellan »vanlig licensjakt» och li- censjakt ur skogsvårdssynpunkt. Numera gäller således generellt att tillstånd till jakt efter älg under särskild jakttid må avse såväl årskalv som äldre djur, samt att, då sådant tillstånd meddelas, i tillståndsbeviset (licensen) skall angivas det högsta antal, som må utgöras av äldre djur än årskalv. Ändringens primära syfte var att sålunda söka i någon mån råda bot på den ur biologisk synpunkt alltmer ogynn- samma åldersfördelningen inom älgstammen. Därest de licensbeviljande myndig- heterna verkligen begagna sig av den härigenom öppnade möjligheten till ökat

kalvskytte, kommer emellertid åtgärden utan tvivel att även i gynnsam riktning påverka älgskadefrekvensen inom plant- och ungskogarna.

16 &" jaktstadgan reglera-de ursprungligen allenast det slag av licensjakt, som vanligen kallas jakt å havreälgar, (1. V. 5. den jakt efter älg beträffande vilken —- med anledning av omfattande älgskador å gröda _— tillstånd må meddelas för an- nan tid av året än som kan ske enligt bestämmelserna i 15 %. Licensens syfte är alltså att under vegetationsperioden genom jakt å eller i omedelbar närhet av åker rädda så mycket som möjligt av den av förstörelse hotade grödan. Nu gjordes ett tillägg även till 16 &, nämligen att motsvarande rätt skall gälla för det fall, att älg orsakar avsevärd skada å växande skog och ytterligare skadegörelse icke kan fö- rebyggas med mindre älgstammen minskas. Gemensamt för båda slagen av licen- ser är, att de inbegripa årskalvar, samt att om vid dylik jakt under tiden fr. o. m. den 15 april t. o. m. den 31 augusti ne-dlägges älgko, som åtföljes av kalv, det skall åligga den jagande att fälla jämväl kalven. 16 5 ger emellertid olika regler vidkom- mande det med utnyttjande av de båda i paragrafen behandlade licensslagen åt- komna villebrådet. Älgar, som fällas på grund av licens för havreälg, tillfalla jakt- rättsinnehavaren. Älg, som nedlägges med stöd av skogsskadelicens — oftast rör det sig då om jakt vintertid —— tillfaller kronan. Detsamma gäller för övrigt, lika- ledes jämlikt 16 5, om älg, som inom lövskogsområde fälles å annan tid än den för orten fastställda allmänna jakttiden för jakt efter älg. Enligt vad som stadgas i älgavgiftkungörelsen behöver å andra sidan vederbörande inte betala älgavgift för älg, som sålunda skall tillfalla kronan.

Vad beträffar den andra gruppen hade i promemorian uttalats, att bestäm- melserna i 24 & jaktlagen angående föreläggande om minskning av skadegö- rande viltstammar borde sättas i tillämpning i de fall, då en större markäga- res alltför stora älgstam lände angränsande markägare till väsentligt men för skogsvården. Bestämmelserna i 45 och 46 55 jaktstadgan borde därför ändras så, att om den avsedda skadegörelsen åstadkommits av älg det borde ankomma på älgskadenämnden att efter utredning avgiva utlåtande och förslag till lämpliga åtgärder. Motsvarande bestämmelser borde äga tillämp— ning även i fråga om jaktvårdsområde, där alltför talrika och skadegörande viltstammar uppdreves.

I remissutlåtandena berördes förevarande spörsmål av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Enligt förslaget skulle för möjliggöran-de av effek- tivare åtgärder än hittills till skogens skydd mot den på många håll aVSevärda skadegörelsen genom älg genom vissa tillägg till jaktstadgan länsstyrelserna och domänstyrelsen utrustas med utökade befogenheter för åstadkommande av älg- stammens minskning genom avskjutning. Redan nu gällande lagstiftning medgiver genom 24 & jaktlagen långt gående åtgärder till avhjälpande eller förhindrande av den ifrågavarande skadegörelsen. Detta stadgande torde dock i allmänhet icke hava kommit att tillämpas i den omfattning, vartill det giver möjlighet, Väl när- mast beroende därpå att en starkare avjagning till skydd för skogen icke ansetts harmoniera med jaktlagstiftningens egentliga syfte att bereda skydd åt det vilda till viltstammens vård och förkovran. Utredningsmännen hava, innan de stannat för att föreslå avskjutningen såsom det huvudsakliga medlet mot älgskadegörelsen, övervägt andra metoder att nå målet men funnit dylika sakna erforderlig effekt. Utredningsmännens uppfattning torde icke kunna vederläggas. Länsstyrelsen fin-

ner sålunda i enlighet med det anförda i likhet med utredningsmännen, att en ökad avskjutning av älg till skydd för skogen bör komma till stånd och att för möjliggörande härav sådana kompletterande bestämmelser till gällande jaktför- fattningar utfärdas, som lämna tillräckligt stöd för ingripanden och erforderligt utrymme för åtgärdernas vidtagande. Bestämmelsernas utformning i det förelig- gande förslaget har icke givit länsstyrelsen anledning till erinringar.

Länsstyrelsen iKronobergs län anförde _— efter en genomgång av de här till den första gruppen hänförda förslagen: Slutligen har stadgats möjlighet att åstadkom- ma minskning av viltstammar, då en större markägares alltför stora älgstam län— der angränsande markägare till väsentligt men för skogsvården. De sålunda före- slagna bestämmelserna finner länsstyrelsen med förut gjord erinran lämpliga. Ge- nom desammas införande skulle skapas möjligheter för en länsstyrelse att med hjälp av tillkalla-d sakkunskap på ett rationellt sätt inom olika lokala områden förordna om begränsning av älgstammen till en storlek, som för varje sådant om- råde kan anses vara mest lämplig. Ifrågavarande bestämmelser måste dock från den beslutande myndighetens sida förutsätta ett ständigt aktgivande icke blott på älgstammens skadegörande verksamhet utan även på dess önskvärdhet ur jakt— vårdssynpunkt och med hänsyn till starka naturskyddsintressen.

Länsstyrelsen iKristianstads lån framförde kritik mot vissa av förslagen röran- de 15 och 16 55 jaktstadgan samt redogjorde för hur länsstyrelsen ansåg de nödiga bestämmelserna böra utformas. Om förevarande spörsmål anförde länsstyrelsen: Därest älgstam, som huvudsakligen uppehåller sig å viss mark, länder till väsent- ligt men för skogsvården å angränsande mark, bör länsstyrelsen efter utredning och förslag av älgskadenämnden äga befogenhet att förelägga jakträttsiunehava- ren å förstnämnda mark att vidtaga åtgärder till älgstammens nedbringande. Så- dant föreläggande bör kunna givas vilken tid av året som helst. I föreläggandet bör angivas det antal djur, som skola avskjutas, huruvida årskalv må fällas, samt den tid, inom vilken vederbörande skall hava ställt sig föreläggandet till efterrättelse vid äventyr att länsstyrelsen eljest förordnar om jakt genom särskilt utsedda jäga— re. Framställning om sådant föreläggande bör även få göras av enskild markägare; dock bör länsstyrelsen innan ärendet avgöres höra älgskadenämnden.

De med anledning av vad sålunda förekommit genom 1947 års kungörelse beslutade tilläggen till 45 och 46 55 jaktstadgan inneburo följande.

Enligt 45 5 gällde att länsstyrelsen, sedan den fått anmälan om att av villebråd förorsakades sådan skadegörelse, varom förmäles i 24 5 1 mom. första stycket jaktlagen, d. v. s. avsevärd skada å gröda, skog eller plantering, skulle uppdraga åt lämplig och ojävig person att efter företagen utredning avgiva utlåtande, vilket, därest anmälan funnes befogad, skulle innefatta fullständigt förslag till förhind- rande av ytterligare skadegörelse. Nu tillades följande bestämmelse: Där fråga är om skadegörelse av älg inom område, för vilket tillsatts älgskadenämnd, skall upp- draget i stället lämnas denna nämnd.

Till 46 5, vilken handlar bland annat om jakt genom förordnad jägare, fogades vidare ett nytt stycke av följande lydelse: Vad i 45 & ävensom i denna paragraf sägs om jakträttsinnehavare skall, då skadegörelse av villebråd inträffat å mark, ingående i jaktvårdsområde varom stadgas i lagen om rätt till jakt, samt särskild styrelse finnes för handhavandet av jaktvårvden å området, gälla denna styrelse.

ÄLGSTAMMEN

Så långt tillbaka som vi ha kunskap om det vilda djurlivet i vårt land har förekomst av älg kunnat spåras. I likhet med kronhjorten är således även älgen att betrakta som ett ursvenskt djur. Utvecklingen har dock, i synner- het under innevarande sekel, för dessa båda arter gått i rakt motsatt rikt- ning. Kronhjorten är numera nära nog en relikt, vilken fordrar särskilda åt— gärder för att över huvud kunna bevaras åt framtiden. Vidkommande älgen domineras däremot —— såsom torde ha framgått av redogörelsen i 1 kap. —— problemen i första hand av spörsmålet, hur man skall kunna hålla stammen på en nivå, vilken å ena sidan är tillräcklig för att tillgodose ett starkt ut- brett jakt- och naturvårdsintresse, samt, å den andra, innefattar en med hänsyn till älgarnas skadegörelse inom skogsnäringen och jordbruket god- tagbar avvägning. Båda momenten inrymma även problemet hur man lokalt skall kunna förbättra älgstammens kvalitet. Till det ämnet blir det anled- ning att återkomma i ett senare sammanhang.

Redan på landskapslagarnas tid var älgen föremål för lagstiftningens in- tresse. Älgen var ett värdefullt villebråd och man sökte på olika sätt reglera älgjakten, till och med förbinda den med äganderätten till jord. När sedan landskapen uppgingo i ett gemensamt rike med enhetlig lagstiftning, slog man in på andra vägar. Magnus Erikssons allmänna landslag förbjöd allmo— gen att jaga älg. Älgjakten utvecklades till ett konungens och de högre stån— dens privilegium. I Kristoffers ungefär 100 år senare utfärdade landslag kan man finna den troligen tidigast i vårt land utfärdade fridlysningsbestämmel- sen för älg. Lagen stadgade nämligen förbud mot allt dödande av älg under tiden från fastans början till Olofsmässan. Samtidigt förbjöds inom vissa landskap en urgammal jaktform vid älgjakt, användandet av spjut. Älgen hotades i dessa tider inte endast av människan. Även de stora rovdjuren, sär- skilt vargen, togo sin tribut av stammen. I trots härav synes denna ha hållit sig ganska väl uppe. Vasakonungarna och deras efterträdare under 1500- och 1600—talen gjorde älgjakten i södra och mellersta delarna av riket helt till konungens och adelns särskilda rättighet. Fridlysningstiderna utökades och älgjakt under skidlöpning förbjöds. Allt detta bidrog till att älgen un- der dessa århundraden och fram mot slutet av 1700-talet var ganska allmänt förekommande. År 1789 erhöll emellertid Gustaf III de ofrälse ståndens med— verkan vid tillkomsten av förenings- och såkerhetsakten bland annat genom

att bryta adelns monopol på högviltjakten. Beslutet härom innefattades i KF den 21 februari 1789 om kronohemmans försäljande till skatte m. 111. Det fick för älgstammen katastrofala följder, vilka det tog mer än ett sekels an- strängningar att bota. En besinningslös jakt vidtog nämligen, och endast ef— ter knappt ett par decennier voro älgarna utrotade i stora delar av riket. En svag stam fanns kvar i Svealand samt i det inre av södra Norrland. Det blev därför nödvändigt att tillgripa totalförbud. Första gången så skedde var år 1808. Förbudet kom att äga bestånd ända till år 1817. Sedan dröjde det inte mer än nio år innan läget krävde ett nytt förbud. Över huvud känne- tecknades det allmännas åtgärder på älgjaktens område under 1800-talet av upprepade totalförbud. De medförde visserligen en momentan tillväxt av stammen. Men så snart ett förbud blev upphävt vidtog en ren utrotnings— jakt. Totalförbuden medförde även en ökning av den olovliga eller på olaga tid bedrivna älgjakten, särskilt i Norrland. Man sökte emellertid även, bland annat på initiativ av det då bildade Svenska jägareförbundet, förbättra situa— tionen genom att inskränka jakttiden. Sålunda försvann som en första åt- gärd i detta avseende år 1836 den lagligt bedrivna vinterjakten ur bilden. Trots detta minskade älgstammen alltmer och efter ett treårigt totalförbud, avseende hela riket, blev under 1850-talet jakttiden ytterligare minskad. Älgstammens kärna låg då i mellersta Sverige, främst i de stora brukssko- garna i Bergslagen. I övrigt var älgstammen synnerligen svag eller helt ut- rotad. Gränsen för älgens förekomst i norra Sverige hade dock förskjutits så långt uppåt som till Ångermanland och södra Lappland. Spridningen mot söder gick betydligt långsammare. Omkring år 1870 började älgen åter visa sig i Småland, där den tidigare under århundradet knappast förekommit, och vid 1890—talets ingång uppträdde älgen i såväl Halland som Skåne. I Malmöhus län fälldes sålunda den första älgen år 1891, i Kristianstads län något decennium tidigare men i Blekinge län först år 1910. Vid denna tid var jakttiden i tolv av rikets län inskränkt till senare delen av september månad, medan i många andra län, särskilt i Norrland, fortfarande gällde to- talförbud för älgjakt. Som ett ytterligare medel att skydda älgstammen mot för hård avskjutning infördes under slutet av 1800-talet förbud att skjuta årskalv efter älg. Till en början beslöts sådant kalvförbud i enstaka län, se- dermera inom flertalet län för att år 1921 bli generellt för hela riket. Dessa restriktioner medförde, bland annat, att älgen vid 1900-talets ingång åter förekom från nordligaste delarna av Norrbotten ned till Skåne.

Det här förut omnämnda förhållandet, att frigivande av älgjakten som re— gel gav upphov till renodlad rovj akt, kan utan svårighet verifieras genom av- skjutningsstatistiken. Som exempel kan tagas ett norrlandslän, där ett fler- årigt totalförbud upphävdes år 1887. Det året sköts i det avsedda länet offi— ciellt 655 älgar, under vart och ett av de tre följande åren respektive 543, 274 och 191. År 1892 utgjorde antalet 91 och år 1894 51 djur. Därefter var länet åter moget för totalförbud.

Under 1900-talets första årtionde ökade älgstammen och kan sägas ha va- rit på god tillväxt. Medeltalet per år fällda älgar under tiden 1901—1910 ut- gjorde 2 711. Första världskrigets utbrott ändrade snart nog situationen. Livsmedelsbristen gav upphov till en hänsynslös jakt, som i främsta rum- met drabbade det mest köttavkastande villebrådet, älgen. Skyddsåtgärder blevo följaktligen åter nödvändiga. 1921 utfärdades totalförbud mot jakt efter älg i Norrland och stora delar av riket i övrigt. Det ersattes 1926 av totalför- bud mot jakt efter älgko, gällande större delen av riket, varefter man år 1927 övergick till den i princip ännu gällande ordningen med alltefter till- gången på älg inom olika områden bestämt antal dagar för den allmänna älgjakten. Även andra världskriget medförde konsekvenser i fråga om älg- jakten. Älgstammen kom att utgöra en värdefull köttreserv, den allmänna jakttiden utökades betydligt och även älgköttet fick ingå i den för övriga köttvaror gällande ransoneringen. Stammen hade emellertid dåmera nått sådan styrka, att den väl motstod de påfrestningar, som den intensifierade jakten innebar.

Älgstammens tillväxt under den hittills förflutna delen av 1900-talet bely- ses kanske bäst av följande uppgifter rörande medeltalet per år nedlagda älgar under seklets första decennium, vilket årsmedeltal såsom nyss nämnts utgjorde 2 711, samt årsmedeltalet för tioårsperioden 1953—1962, som upp- gick till inte mindre än 29 184. De sålunda återgivna siffrorna äro de offi- ciella. Till dem får man lägga de genom brottslig handling åtkomna djuren, i varje fall huvudparten av dem. Antalet olovligen nedlagda älgar var säker- ligen, särskilt under den första tioårsperioden, icke obetydligt. Avskjutnings- siffrorna från den senare tioårsperioden samt företagna inventeringar peka hån mot att vinterälgstammen skulle omfatta omkring 118 000 djur. Tillväx- ten har emellertid, i varje fall under de senare decennierna, inte förlupit likformigt över riket i dess helhet. Belägg för det sist sagda kan man hämta ur avskjutningsstatistiken.

Som bilaga till jordbruksutskottets utlåtande nr 54 vid 1938 års riksdag var fogad en uppställning rörande älgskadefonden för åren 1935—1937. I densamma redovisades även antalet under dessa år i respektive län fällda älgar. Följande tabell visar nämnda antal ävensom motsvarande siffror tjugu år senare, alltså under åren 1955—1957. I tabellen redovisas avskjut- ningen i Värmlands och Kopparbergs län för sig. Orsaken härtill är att älg— skadefrekvensen å gröda i båda dessa län närmast är att jämföra med vad som i sådant avseende utmärker de norrländska länen, vilka likaledes redo- visas var för sig. Det erinras vidare om att älg saknas i Gotlands län.

Grovt räknat har således avskj utningen under de två decennierna fördubb— lats i de södra delarna av landet, nära nog femdubblats i Värmlands och Kopparbergs län tillsammantagna samt betydligt mer än tiodubblats i Norr- land. Beträffande Norrland får man dock räkna med att älgstammen under perioden 1935—37 varit starkare än vad som kan slutas till av de angivna

Antalet nedlagda älgar år

Landsdcl resp. län 1935 1936 1937 1955 1956 1957

Götaland utom Gotlands län samt Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län ................ 4 602 5 073 5 374 10 535 11 150 10 514 Värmlands län .................... 544 633 550 2 145 2 307 2 399 Kopparbergs län .................. 685 706 773 2 767 3 221 3 846

Summa S + W län 1 229 1 339 1 323 4 912 5 528 6 245

Gävleborgs län .................... 209 247 178 2 297 2 509 2 623 Västernorrlands län ................ 84 85 102 1 813 1 960 1 994 Jämtlands län .................... 299 320 381 2 986 4 126 4 444 Västerbottens län ................ 101 86 110 1 422 1 644 1 963 Norrbottens län .................. 106 80 98 773 843 959 Summa Norrland 799 818 869 9 291 11 082 11 982

Riket i dess helhet 6 630 7 230 7 566 24 738 27 760 28 742

avskjutningstalen, vilka endast redovisa vad som veterligen fällts under le- gal jakt. Vad speciellt angår Norrbottens län föreligger en skillnad även för den senare treårsperioden. Förhållandet belyses närmare i 5 kap.1

Går man så till femårsperioden 1958—62, för vilken även uppgifter röran- de avskjutningen äro sammanförda i de i 5 kap. intagna tabellerna 5: 1—5,2 uppvisar år 1962 en ökning i avskjutningen i förhållande till år 1957 med 2 556 djur. Av dessa komma 870 på de södra länen, icke mindre än 1 465 på Värmlands och Kopparbergs län samt 221 på Norrland. Att siffran för Norr- land inte blivit större får troligen ses som ett resultat av åtgärder för ned- bringande av älgstammen, vilka i ett par av länen måst tillgripas med anled- ning av där lokalt förekommande svåra älgskador å plant— och ungskogar.

1 Se härom sid. 58. 2 Sid. 53—57.

TILL JAKTUTREDNINGEN ÖVERLÄMNADE FÖRSLAG

Förtecknade i den tidsföljd, i vilken ärenden som avse älgskadefrågan och övriga med denna sammanhängande spörsmål enligt särskilda av Kungl. Maj :t å härefter angivna år och dagar meddelade beslut eller remisser bragts under jaktutredningens prövning, äro dessa ärenden följande.

1956 den 13 april.

Av fem vid 1956 års riksdag väckta motioner i älgfrågan rörde de likalydande motionerna I: 478 och II: 603 älgens skadegörelse å skogskulturer samt utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i syfte att underlätta åtgärder för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog ävensom att möjliggöra användandet av viss del av älgskadefondernas medel för dylika åtgärder.

Även i de likalydande motionerna I: 477 och 11: 589 omnämndes älgskadorna å skog och vidare berör-des lieensjakten. Denna funno motionärerna böra avskaffas, enär den innebure en orättvisa mot ägare av mindre fastigheter, vilka icke kunnat bilda jaktvårdsområden, samt arrendatorer, som saknade jakträtt. Motionärernas huvudargument var emellertid, att de utgående ersättningsbeloppen i allmänhet voro alltför små i förhållande till skadornas omfattning, att även jordbrukare på brukningsdelar om mer än 20 hektar o-dlad jord ofta saknade möjlighet att genom jakträtt eller på annat sätt hålla sig skadeslösa, samt att detta särskilt gällde arren- datorerna. I motionerna hemställdes därför, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av principerna för älgskadefonder i enlighet med vad i motionerna anförts.

Sedan tredje lagutskottet i utlåtande nr 7 hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att de ifrågavarande fyra motionerna bleve överläm- nade till jaktutredningen, beslöt riksdagen, på sätt framgår av dess skrivelse den 6 april 1956, nr 151, i enlighet härmed.

1958 den 10 juli.

RLF hade i en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställd skrift den 2 april 1958 hemställt om vissa ändringar i bestämmelserna rörande ersätt- ning ur älgskadefond. Sålunda föreslog riksförbundet, att ersättning åt godemän- nen för besiktning och värdering av älgskador skall utgå direkt ur älgskadefond eller gäldas av länsstyrelserna, att inom storkommunerna utses flera gode män än vad för närvarande föreskrives, samt att för gode män skall gälla kompetenskra— vet att de äro kunniga i jordbruk.

Utlåtande i ärendet infordrades av domänstyrelsen, som tillika överlämnade yttrande av Svenska jägareförbundet.

Riksförbundets framställning har i den del den avser antalet gode män

och dessas kompetens tidigare behandlats av jaktutredningen. Redogörelse för utredningens i underdånig skrivelse den 18 januari 1962 härom framlag- da förslag samt Kungl. Maj:ts beslut i ämnet lämnas i 4 kap.1

1959 den 3 april.

Vid 1959 års riksdag hade i första kammaren väckts en motion, nr 376, angåen— de ändringar i älgavgiftkungörelsen, avseende dels att kostnaderna för besiktning och värdering av älgskador skola betalas ur regleringsfonden, dels att brukare (arrendator) av jordbruk med mer än 20 hektar åker, vilken ej har jakträtt å fas- tigheten, skall på samma villkor som innehavare av mindre jordbruk erhålla er- sättning för inträffade älgskador.

I skrivelse den 18 mars 1959, nr 125, anhöll riksdagen — under hänvisning till vad som anförts i tredje lagutskottets över motionen avgivna utlåtande nr 9 — att motionen jämte utlåtandet skulle för kännedom överlämnas till jaktutredningen.

1959 den 11 juni.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift den 4 december 1958 hade en av kommunal- fullmäktige i Ramsbergs kommun utsedd kommitté gjort framställning om åtgärder för att förebygga skadegörelse av älgar vid vissa arrendejordbruk inom Klotens revir. Å skriften hade Örebro länsförbund av RLF tecknat hemställan om bifall till framställningen. Vidare hade i skrift den 23 juli 1958 till domänstyrelsen Jör- gen Jörgensen och 31 andra arrendatorer av skogsjordbruk å Klotens revir fram- fört klagomål över den skada som älgarna tillfogade deras grödor. Såvitt numera synes vara i fråga avsågo klagandenas önskemål att skadelidande skall erhålla kopia av det vid uppskattningen förda protokollet, att 6 & älgavgiftkungörelsen förtydligas så, att klart framgår att även skada på rotfruktodling kan ersättas, att värderingskostnaden skall utgå av allmänna medel, samt att bidrag till uppsät- tande av älgstängsel skall lämnas ur vederbörande länsälgskadefond.

Sedan infordrade utlåtanden i ärendet avgivits den 26 januari 1959 av domän- styrelsen samt den 27 maj samma år av jaktutredningen, bemyndigade Kungl. Maj:t nämnda den 11 juni 1959 domänstyrelsen att, i huvudsak enligt de riktlinjer som angivits i jaktutredningens utlåtande och för en kostnad av högst 30 000 kro- nor att utgåur den för länen gemensamma älgskaderegleringsfonden, kring ägor med strå- eller trin'dsäd, oljeväxter eller rotfrukter inom ifrågavarande delar av krouoparken Kloteu låta uppsätta el-stängsel.2 Tillika förordnades att framställ- ningen jämte dårtill hörande handlingar skulle överlämnas till jaktutredningen för att vara tillgänglig för utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.

1959 den 9 oktober.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 juni 1959 hade Svenska jägareförbundet hem- ställt, att ersättning för skada å motorfordon, som uppkommit vid sammanstötning med älg, skall -— med ändring av gällande praxis —— utgå ur älgskadefonden i det län, där sammanstötningen ägt rum, under förutsättning att fondens medel förslå därtill och i annat fall antingen, efter ändring av 3 % älgavgiftkungörelsen, ur regleringsfonden eller ur jaktvårdsfonden.

Infordrade utlåtanden i ärendet avgåvos av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och domänstyrelsen.

1 Se härom sid. 42. 2Om de med anledning härav vidtagna åtgärderna, vilka hade karaktär av försök, se sid. 47 ff.

1959 den 20 oktober.

I underdånig skrift den 5 oktober 1959 hade RLF såvitt i förevarande samman- hang får anses vara i fråga hemställt, dels att den som tillfogas skada av älg å ej inbärgad gröda bör, därest han inte genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös, kunna få ersättning ur älgskadefond, oavsett bruknings- delens storlek, dels att skogsägare, vilka själva inte kunna påverka älgstammens storlek eller tillgodogöra sig avkastning därav genom jakt eller annorledes, genom lagstiftning ges samma möjligheter till ersättning som en jordbrukare vid älgska— dor å gröda, dels att lagstiftningen omarbetas på sådant sätt, att möjligheter öpp- nas till ersättning för skador av andra villebrådsarter än älg.

1960 den 30 juni.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hade i skrivelse den 28 september 1959 till stats- rådet och chefen för jorldbruksdepartementet — med föranledande av en skrivelse den 9 juli 1959 från skogsvårdsstyrelsen i länet angående ersättning ur älgskade- fonden för skadegörelse genom älg på plant- och ungskog _- såsom önskvärt fram- hållit, att frågan om ersättning ur älgskadefonden för sådan skadegörelse tages under övervägande.

Infordrat utlåtande i ärendet avgavs av domänstyrelsen, som därvid bland an- nat hänvisade till vad beträffande nämnda spörsmål framkommit vid den i anslut— ning till beslut av 1945 års riksdag åt ämbetsverket och Skogsstyrelsen gemensamt uppdragna, i 1 kap. i detta betänkande behandlade utredningen.

1960 den 16 december.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift den 6 juli 1960 hade Jägarnas riksförbund an- hållit om sådan ändring i älgavgiftkungörelsen, att älgavgift vid licensjakt skall erläggas i förskott.

Domänstyrelsen avgav i ärendet infordrat utlåtande tillika med yttrande av Svenska jägareförbundet.

1962 den 16 februari.

I underdånig skrivelse den 5 januari 1962 hade Skaraborgs läns hushållnings- sällskap anhållit om närmare utredning, huruvida icke i fall, då skälig anledning därtill kan bedömas föreligga, kostnaderna för värdering av älgskador å gröda m. m. böra bestridas av vederbörande älgskadefond och icke såsom nu av den ska— delidande.

1962 den 16 februari.

Svenska jägareförbundet hade i underdånig skrivelse den 8 maj 1961 hemställt att älgavgiftkungörelsen måtte sålunda ändras, att Kungl. Maj :t skall äga bestäm- ma om bidrag ur den för samtliga län gemensamma regleringsfonden jämväl för åtgärder till förebyggande av älgskada och för jaktvårdsändamål inom län, vars älgskadefond Visar underskott.

Infordrat utlåtande i ärendet avgavs av domänstyrelsen, som tillika överläm- nade ett den 2 januari 1962 dagtecknat yttrande av jaktutredningen.

Härutöver ha direkt till jaktutredningen inkommit följande framställ- ningar, berörande vissa delar av älgskadeproblemet.

1962 den 5 juli.

Uppsala läns jaktvårdsförening har med skrift den 3 juli 1962 överlämnat utdrag av protokollet vid föreningens ordinarie länskongress år 1961. Av detta framgår .att kongressen anslutit sig till väckt motion, gående ut på dels att arealgränsen för

odlad jord vid ersättning för älgskada skjutes uppåt till 50 hektar, dels att jämlikt 16 5 jaktstadgan fälld s. k. havreälg skall tillfalla Kronan och inte såsom nu veder— börande markägare.

1963 den 29 juni.

I en den 27 maj 1963 dagtecknad, till länsstyrelsen i Älvsborgs län ställd skrift hade Södra Älvsborgs länsförbund av RLF anfört, bland annat, att länsförbundets stämma —— med anledning av motion angående ersättningen ur älgskadefonden _ uppdragit åt förbundsstyrelsen att uttala följande: »I vissa sammanhang har det framkommit att det, utöver ersättning för uppkomna skador, har utgått bidrag för anläggande av älgbanor. Visserligen kan det anses, att älgbanorna är ett led i jaktvården men styrelsen vill, med anledning av vad som beröres i motionen, bestämt hävda, att det väsentliga med älgskadefondens ändamål är att den är till för att ersätta skador som orsakats av älg. Eventuella överskott bör således föras i ny räkning eller förbrukas till ersättande av skador över nu gällande arealgräns och eventuellt ersättningar till värderingsmännen. Styrelsen hemställer därför att länsstyrelsen företager utredning för att erhålla förändringar i bestämmelserna med beaktande av ovan framförda synpunkter.»

Den 28 maj 1963 överlämna-de länsstyrelsen länsförbundets skrift till domänsty— relsen för den åtgärd skriften kunde föranleda. Härefter har domänstyrelsen den 27 juni 1963 för enahanda ändamål överlämnat handlingarna till jaktutredningen.

1963 den 4 september.

Svenska jägareförbundets förbundsstyrelse överlämnar en den 20 juni 1963 dag- tecknad framställning till förbundet av Hallands läns jaktvårdsförening med begä- ran om förbundets medverkan till en höjning av de inom länet utgående älgavgif- terna till för fullvuxen älg 175 kronor och för årskalv till 100 kronor. Som skäl hade anförts förändringen i penningvärdet sedan de nuvarande älgavgifterna be- stämdes, det avsevärt stegrade värdet av fällda älgar liksom värdet av den för älg-- skada utsatta grödan.

JAKTUTREDNINGENS UNDERSÖKNINGA R

KAP. 4

TILLÄMPNINGEN AV VISSA BESTÄMMELSER I ÄLGAVGIFTKUNGÖRELSEN

Såsom redogörelsen i 1 kap. utvisar har under det sedan ett trettiotal år på- gående lagstiftningsarbetet på ifrågavarande område från vederbörande statsråds sida liksom av riksdagen gjorts en del uttalanden om hur de suc- cessivt tillkomna bestämmelserna borde kunna tillämpas. Detta har, tillika med vad som anföres i vissa av de till jaktutredningen överlämnade utskotts- utlåtandena och övriga framställningar i fråga om gällande älgavgiftkungö- relse, för vilka redogjorts i 3 kap., föranlett utredningen att söka utröna praxis i olika avseenden vid tillämpningen av bestämmelserna i kungörelsen och de övriga stadganden, vilka ha samband med älgarnas skadegörelse. Till en del har detta skett förmedelst ett av jordbruksdepartementet på utred- ningens begäran länsstyrelserna i de älgförande länen tillställt frågeformu- lär. Detta-s primära syfte har varit att införskaffa nödigt statistiskt underlag för ett bedömande av, bland annat, behovet av en höjning av älgavgiftens maximibelopp. De därvid jämväl beträffande nyss omförmälda spörsmål erhållna uppgifterna ha därefter kompletterats med undersökningar på ort och ställe, som en av de sakkunniga, byråchefen T. Wennmark med veder- börligt tillstånd kunnat företaga inom några av älgskador särskilt svårt drabbade län. Vad som därvid framkommit redovisas i nästa kapitel.

I

I det utsända formuläret har den frågan ställts till länsstyrelserna, huruvida bestämmelsen i 6 5 sista stycket ålgavgiftkungörelsen att ersättning icke må utgå, om skadan är av allenast ringa beskaffenhet, tillämpats så att ska- dor, som inte uppgå till visst minimibelopp, över lag inte ersättas, eller om det göres en skälighetsprövning från fall till fall. Det anfördes i skrivelsen till länsstyrelserna, att frågan vore av intresse vid årligen återkommande skada å samma brukningsdel.

Länsstyrelsernas svar visa, såsom framgår av det följande, en varierande prax1s.

Hos länsstyrelsen i M län har frågan ej varit under bedömning och i BD län är problemet ej aktuellt på grund av det ringa antalet skador; en skada å 60 kronor har där ej ansetts ringa.

I B, E, F, H, 0, P, S, U, W och Z län anges att skälighetsbedömning göres från fall till fall. Därvid tages i U län viss hänsyn till skadans storlek i förhållande till den odlade arealen, varjämte tillgången på medel i någon mån varit av be- tydelse. I W län ersättas även relativt små skador, medan i 0 län skälighetsbedöm- ningen leder till att skador med ett värde under 100 kronor i allmänhet inte er- sättas.

I D län anses skada, som ej uppgått till 100 kronor, vara av ringa beskaffenhet, likaså i L och X län, därvid i L län smärre avvikelser ske efter särskild skälighets- prövning. I K län säges att samtliga värderade skador ha överstigit 100 kronor, varför fråga om tillämpning av 6 5 sista stycket ej uppkommit.

En värdegräns av 50 kronor tillämpas som regel i G, N, T, Y och AC län. I G län utgår ej ersättning då värdet understiger 60—75 kronor eller skörde- nedsättningen på den skadade marken understiger fem procent.

I B län ersattes under åren 1957—1960 ej skador, som uppgingo till allenast 50—75 kronor. Från och med år 1961 sker bedömningen så, att om en beräknad totalskada inte uppgått till minst 1/40-de1 av hela den odlade arealen, skadan an— ses vara av ringa beskaffenhet. Har skadan vid en sådan bedömning varit att an- se såsom ringa, har ersättning utgått endast om värdet av skadan varit relativt högt och särskilda skäl ansetts motivera utbetalande av bidrag. Vid denna bedömning tages hänsyn jämväl till om skador årligen återkomma å samma brukningsdel.

II

Enligt 6 5 första stycket sista punkten må ersättning för älgskada å gröda endast om särskilda skäl föreligga utgå till person, vilkens brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller 200 hektar annan jord. Av läns— styrelserna har begärts att de om möjligt skulle uppge antalet fall, då den sålunda medgivna möjligheten att bortse från de nämnda arealgränserna bli- vit utnyttjad, eller åtminstone frekvensen härav.

Från 17 av de ifrågavarande 23 länen uppges sådana fall ha förekommit; antalet varierar i allmänhet mellan 1 och 8. I 4 län har frekvensen dock varit större. Sålunda rapporteras från T län sammanlagt 29 fall under åren 1957—62 samt från U län, att antalet fall uppskattningsvis rör sig om 5 på 100 ansökningar, d. v. s. fem procent. Utförligare uppgifter lämnas från E och D län. Det förstnämnda länet rapporterar sammanlagt 9 bifallna och 7 avslagna ansökningar. I D län ha 53 ansökningar bifallits, samtliga med viss reduktion av ersättningarna, medan 8 ansökningar lämnats utan bifall. Enligt vad jaktutredningen inhämtat sker den i D län praktiserade reduk— tionen enligt en i förhållande till arealen av den av ersättningssökanden brukade odlade jorden stigande skala.

Som exempel härpå kan nämnas ett fall, då sökandens arrendejordbruk om— fattade inte mindre än 53 hektar odlad jord. Den av älgar skadade arealen upp— gick till cirka nio procent av totalarealen, dock med en uppskattad skördened- sättning av tjugufem procent. Något annat skäl för frångående av gällande areal- gräns än att sökanden var nyetablerad arrendator med de påfrestningar för ekono- mien, som detta innebure, synes i detta fall inte ha förelegat. Länsstyrelsen till—

erkände dock sökanden 299 kronor i ersättning. Sedan sökanden anfört besvär med yrkande om högre ersättning, yttrade domänstyrelsen i avgivet utlåtande, att styrelsen på grund av brukningslottens omfattning ansåg att särskilda skäl till ersättning ej förelågo, att klaganden dock redan erhållit ersättning med nyss- nämnda belopp, samt att styrelsen med hänsyn till klagandens ekonomiska situa- tion intet hade att erinra mot att därmed finge bero. Kungl. Maj:t lämnade genom beslut den 19 april 1963 besvären utan bifall.

III

Ytterligare har den frågan ställts, huruvida det vid fall av mera betydande skadegörelse förekommer, att länsstyrelsen utbetalar del av värderingssum— man i förskott mot avräkning på det slutligen fastställda ersättningsbe- loppet.

Frågan har besvarats med nej av samtliga utom av länsstyrelsen i D län, som meddelat att i enstaka fall till jordbrukare med mindre god eko- nomi förskottsvis utbetalats cirka femtio procent av skadebeloppen. Läns- styrelsen i 0 län säger, att orsaken till att förskottsbetalning inte förekom- mit sannolikt är den, att skadestånd av större omfattning icke begärts och att inte heller någon sökande gjort anspråk på att avräkning skolat ske.

IV

Älgavgiftkungörelsen berör varken i 7 5, som handlar om skadevärderingen, eller elj est hur värderingskostnaden, d. v. s. ersättningen till de enligt sagda paragraf utsedda gode männen, skall gäldas. Man torde därför kunna utgå ifrån och har så även gjort i praxis, att den skadelidande har att själv stå för nämnda kostnad. I den framställning av RLF, som överlämnats till jakt- utredningen den 10 juli 1958, hemställes, såsom nämnts i 3 kap., utom annat att ersättning åt besiktningsmännen skall utgå direkt ur älgskade- fond eller gäldas av länsstyrelserna. Även motionen I: 376 vid 1959 års riksdag, likaledes omförmäld i sagda kapitel, åsyftar ett avlyftande från den skadelidande av värderingskostnaden. I motionen föreslås att kostnaden skall betalas av regleringsfonden.

Då det emellertid uppgivits, att ersättning för värderingskostnaden ibland brukar medgivas, har den frågan ställts till länsstyrelserna, huruvida och till vilka belopp sådant medgivande lämnats. Frågan har besvarats nekande av 18 länsstyrelser. Svaren från övriga 5 länsstyrelser ger vid handen ett mycket sporadiskt beviljande av dylik ersättning. Endast i ett av länen har ersättningen uppgått till belopp, som antyder att det rör sig om flera än en sökande. Det är, varom det därvidlag var fråga, är för övrigt det enda i samma län, under vilket sådan ersättning uppges ha medgivits. I ett annat län har medgiven ersättning avräknats på det slutligen fastställda skade- beloppet.

42. V

Den under IV. omförmälda framställningen av RLF berör emellertid även uärderingsförfarandet. Såsom omnämnts i 1 kap.1 bygger älgavgiftkungörel— sen utom beträffande de i nämnda framställning åsyftade bestämmelserna på förslag, som framlades av jaktutredningen i en tidigare fas av dess arbete. Såvitt rör värderingsförfarandet överensstämde kungörelsen i sin ursprungliga lydelse med vad som förut gällt i ämnet såtillvida, att en skade— lidande kunde vända sig till vilka trovärdiga — tidigare ojäviga — personer han ville, blott dessa voro kunniga i jordbruk eller trädgårdsskötsel och den ene av dem var innehavare av något av angivna förtroendeuppdrag eller innehade viss tjänst. Härutinnan åvägabragtes ändring genom kungörel— sen den 29 april 1955 (nr 199). Enligt den lydelse, som därvid gavs åt 7 & älgavgiftkungörelsen, gäller nu att inom varje kommun, där älgskador å växande eller avmejad men ej inbärgad gröda eller å frukt- och andra träd— gårdsodlingar kunna befaras uppkomma, skola finnas två för värdering av sådana skador av länsstyrelsen för en tid av sex år utsedda gode män. Den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman, god man vid lant- mäteriförrättning, tjänsteman vid domänverket eller skogsvärdsstyrelse, polisman eller ordförande i kommunalnämnd och den andre skall utses på förslag av vederbörande hushållningssällskap. Vidare stadgas i 7 5 att, om gode män ej äro utsedda för kommunen eller utsedd god man är förhindrad att deltaga i värderingen, i stället må anlitas god man som ut— setts för annan kommun.

RLFzs ifrågavarande framställning utmynnar i denna del i en hemställan dels att inom storkommunerna måtte utses flera besiktningsmän, d. v. s. gode män, än vad f. n. föreskrives i 7 5, dels att för dessa skall gälla kompetenskravet att de äro kunniga i jordbruk. Häröver har jaktutredningen utlåtit sig den 18 januari 1962. Med förmälan att ett förslag om utökat antal gode män framlagts även av Värmlands läns jaktvårdsförbund i en av Svenska jägareförbundet till utred- ningen överlämnad skrivelse, hemställde utredningen, att Kungl. Maj:t ville för- ordna, att vad 7 5 innehåller i fråga om utseende av gode män icke skall utgöra hinder mot att inom viss kommun utses det ytterligare antal gode män, varav länsstyrelsen på grund av kommunens utsträckning eller av annat skäl finner att behov föreligger. Vad angick förslaget om visst kompetenskrav för gode männen fann utredningen, att behov knappast kunde anses föreligga av en be— stämmelse av ifrågasatt innehåll. Utredningen anförde som skäl, bland annat, att utredningen inte kunde tänka sig att av hushållningssällskapen, vilka ha att föreslå den ene av gode männen, något skulle till god man förorda person som vore okunnig i jordbruksangelägenheter. Vid av jaktutredningen nu företagna undersökningar har det emellertid inom ett par län antytts, att det ibland skulle vara si och så med den saken.

Genom ämbetsskrivelse den 16 februari 1962 till överståthållareämbetet och samtliga länsstyrelser utom i Gotlands län förordnade Kungl. Maj:t i enlighet med jaktutredningens hemställan samt anbefallde tillika -— även-

1 Jfr sid. 25.

ledes i anslutning till förslag av utredningen —— länsstyrelse, som begag- nade sig av det sålunda lämnade bemyndigandet, att därvid söka efter- sträva att de gode männen så fördelas inom kommunen, att de skadelidan- des kostnader för syn och värdering bliva så låga som möjligt.

Till länsstyrelserna har nu ställts den frågan, huruvida de funnit behov inom länet föreligga att utnyttja den genom Kungl. Maj:ts nyss återgivna beslut öppnade möjligheten att för kommun förordna flera än två gode män för värdering av älgskador.

Frågan har besvarats med nej eller inte för närvarande av 15 länssty— relser. I G län har utredning om behovet verkställts. Länsstyrelsen påpekar, att kommunerna i länet äro till ytan relativt små, men att med hänsyn till att antalet älgskador i väsentlig grad ökat under de två senaste åren läns— styrelsen emellertid överväger att begagna sig av det lämnade bemyndigan- det. I B län pågår utredning, i D län har efter förslag av hushållningssäll— skapet antalet gode män utökats i de kommuner, där behov ansetts före- ligga, och detsamma har skett i S län för kommuner, där älgskador äro ofta förekommande. I X län ha av 35 tillfrågade kommuner 5 använt sig av möjligheten, medan utökning skett för en kommun i vart och ett av åter- stående 3 län.

VI

Ävenledes ha länsstyrelserna ombetts lämna uppgifter rörande den omfatt- ning, i vilken man inom de olika länen funnit anledning tillämpa de i 1 kap. redovisade bestämmelserna i 15 5 4 mom. jaktstadgan.1

Vad först beträffar rätten för länsstyrelse att jämlikt tredje stycket av nämnda 4 mom. förlänga den allmänna jakttiden har under åren 1957— 1962 denna befogenhet begagnats allenast av länsstyrelserna i X och Z län. I båda länen har skälet emellertid varit älgarnas skadegörelse å skogs- planteringarna.

Sålunda beslöt länsstyrelsen i X län att för den del av Delsbo socken, som icke var ansluten till jaktvårdsområde, samt för vissa angränsande fastigheter i Järvsö socken utsträcka tiden — 4 dagar -—- för 1959 års allmänna jakttid efter älg med ytterligare 4 söckendagar samt medgav, att inom den så bestämda allmänna jakttiden inom området i fråga fick fällas årskalv efter älg.

Vad beträffar Z län har enligt den av Kungl. Maj:t årligen utfärdade jakttids- kungörelsen alltifrån 1957 års älgjakt årskalv fått fällas under allmän jakttid. Länsstyrelsen hade dessförinnan, under åren 1951—1953, för landskapet Jämt- land eller delar därav utsträckt tiden för den allmänna jakten samt medgivit kalvjakt. Även under den med anledning av jaktutredningens fråga aktuella sex- årsperioden hade under åren 1957 och 1958 den allmänna jakttiden utökats, för det förstnämnda året inom landskapet Jämtland och för det senare inom hela länet med undantag för vissa socknar.

1 Se härom sid. 28—29.

Under åren 1957 1962 synas inga beslut ha fattats om att område skall utgöra lövskogsområde. Av svarsskrivelserna och andra för jaktutredningen tillgängliga uppgifter framgår, att lövskogsområden finnas åtminstone i D, E, M och U län. I M län torde inemot länets halva areal ingå i ett samman— hängande sådant område.

Beträffande slutligen förefintligheten i de älgförande länen av älgskade- nämnd, om vars tillsättande och uppgifter regler ges i 15 5 4 mom. första stycket, kan i detta sammanhang nämnas, att sådan nämnd synes vara för— ordnad i samtliga åsyftade län utom Hallands. Avsikten har dock uppgivits vara att även där tillsätta älgskadenämnd. Det synes emellertid vidare för— hålla sig så, att inte överallt, där älgskadenämnd är förordnad, nämnden kommit att fylla den funktion eller eljest utnyttjas på ett sätt, som otvivel- aktigt var ändamålet med tillskapandet av detta organ. En av orsakerna härtill kan möjligen vara att söka i det förhållandet, att älgskadenämn— derna tillkommo som resultat av en utredning rörande älgens skadegörelse å växande skog.1 En annan bidragande orsak kan vidare ha varit, att läns- styrelserna först år 1954 fingo vederbörligt besked om den ersättning för uppdragets fullgörande, som skulle tillkomma nämndens ledamöter, samt hur kostnaden härför ävensom för nämndens expenser skulle gäldas. Jakt- utredningen får anledning att återkomma till utnyttjandet av älgskade- nämnderna vid redogörelsen i nästa kapitel för utredningens undersök- ningar av förhållandena i vissa, av älgskador å gröda sedan gammalt sär- skilt svårt utsatta län.

VII

Med tillkomsten av 1943 års älgavgiftkungörelse yppades möjlighet att med bidrag ur älgskadefond stödja åtgärder till förhindrande av älgskada.2 En hel del metoder för att skydda grödan ha under årens lopp försökts. Av dessa är det dock allenast elektriskt laddade stängsel, som visat sig med någorlunda säkerhet ge avsedd skyddseffekt.

Från ett par län, Värmlands och Kopparbergs, har på jaktutredningens begäran jaktvårdskonsulenten lämnat uppgifter om den verksamhet med el-stängsel, som Värmlands läns jaktvårdsförbund och Dalarnas jaktvårds- förbund tack vare bidrag ur respektive länsälgskadefond kunnat bedriva. Utöver det intresse de erhållna uppgifterna erbjuda i själva sakfrågan sy- nes det utredningen, att desamma visa hän på ett efterföljansvårt exempel hur samarbetet mellan länsstyrelsen och länsjaktvårdsorganisationen kan till allmän båtnad fungera på ett område som —— om man bortser från själva ordningen för älgjaktens bedrivande — torde kunna betraktas som en av de centrala och samtidigt från social synpunkt mest känsliga bland de

1Jfr sid. 26 ff. 2 Se bl. a. sid. 17 och 18.

komponenter, vilka tillsammantagna bilda vad som utredningen vill förstå med älgfrågan.

Om verksamheten i Värmlands län har jaktvårdskonsulenten H. Nedin i Karlstad meddelat i huvudsak följande.

Försök med el—stängsel ha pågått i Värmland sedan år 1945 men i större ut- sträckning först fr. o. m. är 1951. Cirka 250 stängsel ha satts upp och av dessa torde flertalet för närvarande vara i funktion. Jaktvårdsförbundets erfarenheter visa på att ett stängsel, som man verkligen bemödar sig att sätta upp riktigt och handha på rätt sätt, är effektivt, åtminstone till den tidpunkt då någon eller några älgar »av misstag» lärt sig att forcera stängslet med våld. Älgarna liksom lära upp varandra, och man får åter ett bra resultat på den platsen först sedan man skjutit bort de älgar som visat sig respektlösa mot stängslet.

Verksamheten är organiserad på följande sätt. Varje år utsänder länsstyrel- sen ett av jaktvårdsförbundet utarbetat erbjudande om el-stängsel till de lantbru- kare, som föregående säsong erhållit ersättning för älgskada å gröda om lägst 250 kronor. På grundval av svaren, som skola ställas till jaktvårdsförbundet, rek- virerar detta stängselmateriel -— speciellt apterade stängsel med tre trådar _— varefter en länsjaktvårdare åker ut med materielen och biträder vid uppsättan- det av stängslet första gången. Mottagaren får kvittera stängslet, vilket utlämnas som lån tills vidare. Efter 7—8 års användningstid kan man räkna med att stäng- selmaterielen är i huvudsak förbrukad. Åtminstone är den i sådant skick, att man inte gärna återfordrar densamma.

Esomoftast göres stickprov på hur stängslet fungerar. Någon protokollföring av dessa besiktningar har dock icke skett, och på grund av personalbrist kan detta arbete inte bedrivas rationellt.

Kostnaderna för materielen betalas av länsstyrelsen efter attest av jaktvårds- konsulenten. Länsjaktvårdarnas resor ha emellertid hittills fått bekostas av jakt- vårdsförbundet med anlitande av dess reseanslag.

De hittillsvarande kostnaderna äro svåra att uppge. Materielkostnaderna ha kanske belöpt sig till 60 000—70 000 kronor. Därvid har den galvaniserade stäng- seltråden köpts hos skrothandlare.

Beträffande metodiken för el-stängselverksamheten i Kopparbergs län och de där vunna erfarenheterna har jaktvårdskonsulenten Sven A. Mell- quist i Falun lämnat en ingående redogörelse.

Under åren 1955—1958 bedrevs i Dalarnas jaktvårdsförbunds regi försök att med el-stängsel förebygga skada av betande älgar på växande eller avmejad men ännu ej inbärgad gröda. Med de erfarenheter som därvid vunnos kunde fastslås, att riktigt uppsatta dylika stängsel, vilka höllos strömförande, respekterades av flertalet av de älgar som varit inställda på åkerbetning. Ett och annat genombrott under betningssäsongen i synnerhet tiden närmast efter uppsättningen, innan älgarna hunnit vänja sig vid stängslets existens, eller vid tillfällen, då detta av någon anledning blivit strömlöst, måste man givetvis alltid räkna med, men så- dana fataliteter äro närmast att likna vid tillfälliga driftstörningar.

Fr. o. m. är 1959 har länsförbundet sökt och erhållit anslag ur länets älgskade- fond för uppsättning av el-stängsel i större skala i länsförbundets regi. Ledare för det arbetslag på tre man, som under de första två åren reste omkring och satte upp stängslen, var den person som tidigare lett fältförsöken. Under åren 1961 och 1962, då över 200 hektar inhägnades, voro två arbetslag i verksamhet under den bråda tiden från sådden i slutet av maj och juni månad. Det gällde att få upp stängslen innan älgarna fått vana att beta på åkerbrod-den. Redan under

år 1956 utgav jaktvårdsförbundet en handledning för stängslens uppsättning. Den har undan för undan kompletterats med sedermera gjorda erfarenheter. Var och en som önskade ett stängsel hade att på sin till länsstyrelsen ställda ansökning teckna förbindelse att på platsen för stängningen tillhandahålla erforderligt an- tal stolpar, alt tillse att stängslet under betningssäsongen var i funktion, samt att ansvara för att stängselmaterielen efter hetningssäsongens slut blev tillvara- tagen och förvarad under tak.

Under år 1963 har stängselverksamheten bedrivits enligt en av länsstyrelsen utarbetad PM. Denna utsäger, bland annat, att den genom jaktvårdsförbundet till- handahållna stängselmaterielen (alltså ej stolpar och dylikt) utlämnas som lån, att sökanden har att själv hämta erforderlig materiel och ombesörja stängslets uppsättande, att bidrag till arbetskostnaderna för uppsättningen utgår med högst 25 kronor för varje tunnland inhägnat område, att den minsta areal, för vilken materiel kan utlånas och arbetskostnadsbidrag komma i fråga, är 1/2 hektar, att bidrag utgår först när arbetet är slutfört och efter sökandens anmälan av- synat och godkänt, samt att anmälan kan göras till förenämnde ledare av fält- försöken eller annan, som jaktvårdsförbundet kan förordna att avsyna arbetena.

Vid berättelsen är fogad följande

Sammanställning över el-stängselverksamhelen 1 9 5 9—1 9 6 3

År Areal Antal Utdragen Materiel- Arbets- Summa hektar stolpar tråd km c:a kostn. kr. kostn. kr. kostn. kr. 1939 88,7 1 773 53 4 967 11 080 16 047 1960 108 3 000 90 2 201 12 231 14 432 1961 217 6 389 200 5 132 16 561 21 693 1962 213 6 707 205 3 670 16 587 20 257 1963 160 —— —— 3 048 11 166 14 214

Följande kommentar till sammanställningen lämnas av Mellquist. Stängsel— aggregaten intagas efter varje säsong och genomgås genom jaktvårdsförbundets försorg före varje ny betningssäsong. De äro mycket hållbara och aggregat från försöksperioden 1955—58 äro fortfarande i bruk. Under årens lopp har sålunda samlats ett lager av cirka 100 fullt användbara apparater. Förrådet har givetvis också utökats och förnyats. Även kostnaderna härför ingå i de i sammanställ- ningen redovisade materielkostnaderna. Inköpspriset ligger f. n. vid 160 kronor per aggregat. Huvu-dparten av materielkostnadspesterna utgöres emellertid av de egentliga förbrukningsartiklarna, nämligen batterierna, vilka förnyats varje år och kostat 18:50 kronor stycket, isolatorer och spik till dessa, samt »blänkena», som särskilt beställts av aluminiumskrot. Stängselmottagarna rekommenderas vis- scrligen att tillvarata tråd och blänken, men trots att tråden på många håll får sitta uppe under vintern eller kanske just därför är förslitningen av träd mycket stor. I arbetskostnaderna för år 1963 ingå vidare —— förutom bidraget till stäng- selmottagarna _ resekostnader och lön för avsyningen av stängslena. Denna har huvudsakligen varit inriktad på att kollationera stängslets funktionsduglighet samt att rätta till eventuella felaktigheter.

Det heter vidare i redogörelsen, att under årens lopp vissa erfarenheter av stängselverksamheten kristalliserats ut. De ursprungligen enbart som havreälgar karakteriserade djuren har utökat sin dietlista till många andra grödor och måste nu helt allmänt betecknas som åkerälgar. Inte ens kornet, som man tidigare räk- nade med skulle lämnas i fred av de betande djuren, försmås längre. Från det brodden kommit upp efterhålls grödan så ihärdigt, att kornet på sina håll aldrig

hinner gå i ax i tid och mogna. Och till skillnad mot vad fallet var med de på havretegarna betande älgarna, som kunnat hållas borta med enbart två trådar, måste man nu på sina håll tillgripa det dubbla antalet och göra alla fyra trådarna strömförande. Älgarna ha lärt sig krypa under stängslen, man har kunnat i natt- mörkret till och med fotografera en älg, som företar ett formligt »strömhopp» mellan trådarna. Specialister utbildas på alla områden —— enligt dalaerfarenhe- terna även bland åkerälgarna. Dylika ha uppenbarat sig: till synes oberörda ha de brutit igenom stängsel med påkopplad ström från tre seriekopplade 7 1/2 volts batterier. Mot sådana individer finns bara ett medel, avlivning utan dröjsmål di- rekt på platsen för genombrottet. Ihållande torka medför dålig jordledningsför— måga, vilket tidvis resulterar i ökning av stängselgenombrott. En älg hade på en trakt invid ett stängsel hittat en träbro, som gav dålig jordledning och varifrån den natt efter natt forcerade stängslet. En järnplåt på bron stoppade till slut effektivt den genvägen. Sådana specialister, vilkas förmåga att ta sig igenom el- stängslen nu belysts med några exempel, höra emellertid till de mycket få undan- tagen. Chocken vid kontakten med el-stängslet medför vidare även, att en dylik älg sällan ger sig ro att utnyttja den tilltvingade betesmöjligheten.

Sammanfattningsvis säger Mellquist att el-stängslen, riktigt uppsatta och kontinuerligt tillsedda, måste betraktas som ett fullt tillförlitligt skydd mot betande älgar. Tacksamheten bland de små och stora markägare, vilka un- der årens lopp genom jaktvårdsförbundets medverkan fått hjälp med el- stängsel och som hellre velat skörda frukterna av sin odlarmöda än få en slant i ersättning ur älgskadefonden, har också varit uppriktig och stor.

Ett försök med syfte att belysa inte endast effekten av el-stängsel utan även vissa med dessas anbringande och utnyttjande förbundna spörsmål har vidare, på förslag av jaktutredningen, gjorts av domänverket med stöd av Kungl. Maj :ts i 3 kap. omförmälda beslut den 11 maj 1959. Om de därvid framkomna resultaten har utredningen inhämtat i huvudsak följande.

Under en följd av år hade kronoarrendatorerna inom Klotens och Malingsbo revir klagat över den skadegörelse som orsakades dem av den talrika älgstammen å kronoparken Kloten. Avsevärda ersättningsbelopp hade även måst utbetalas från vederbörande älgskadefonder. (Ägorna till kronoparken Kloten falla inom tre län, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs.) Försök med olika stängsel hade sedan några år tillbaka utförts å kronoparken av hovjägeristaten, domänverket och, såsom här förut är relaterat, Dalarnas jaktvårdsförbund. Sedan Kungl. Maj:t genom nyssnämnda beslut ställt medel till domänverkets förfogande, uppsattes batteridrivna el-stängsel på 6 gårdar inom Klotens revir och 24 gårdar inom Malingsbo revir. Som stängseltråd användes galvaniserad 2 mm järntråd. I all- mänhet monterades 3 strömförande trådar, den nedersta 60—70 om ovan mark och för övrigt med 60 cm avstånd mellan trådarna. På ungefär var 3:e meter av stängslet fästes strömförande blänken i form av dels klippta plåtbitar, dels 5 cm breda lättmetallband av samma material som användes vid kapsyltillverk— ning. Lättmetallbanden hade ställt sig billigast. Ersättningen till arren-datorerna för arbetet med uppsättningen varierade efter markbeskaffenheten m. m., i me- deltal utgjorde den 15 öre per m stängsel. Kostnaden för stängselmaterielen (el- aggregat med batterier, tråd, isolatorer och blänken) samt för arrendatorernas arbete framgår av följande uppställning. I de där redovisade kostnaderna ingår emellertid ej värdet å stolparna, vilka tillhandahöllos av reviret. För de 6 går-

darna å Kloten åtgick cirka 16 m3 stolpvirke. Med ett å-pris av 18: —/m3 skulle kostnaden bli cirka 20: —/hektar.

Revir och antal Stängsel Stängsel Arbets- Materiel Summa Medclkostnad per gårdar areal ha 1 m ers. kr. kr. kr. m stängsel ha

Kloten: 6 ........ 15,3 5 310 804 2 290 3 094 0: 58 202 Malingsbo: 24 . . . . 102,0 36 117 8 308 6 298 14 606 0: 40 143

Medräknas stolparnas virkesvärde, om vilket uppgifterna något divergera, skulle hektar-kostnaden rätteligen vara på Klotens revir cirka 220 kronor och på Ma- lingsbo revir cirka 160 kronor. Skillnaden mellan de båda reviren torde vara att tillskriva olikheterna i genomsnittsareal per arrendelott. Denna är genomgående mindre på Klotens revir, och ju mindre den hägnade arealen är, desto större bli kostnaderna per hektar. Dessutom användes en klenare och därigenom billigare tråd på Malingsbo revir.

Stängslen synas i stort sett ha varit effektiva. På samtliga gårdar inom Klotens revir och i ett par fall på Malingsbo revir ha älgar dock vid något eller några tillfällen kommit in i hägnaden, oftast beroende på att stängslet varit strömlöst. Under torråret 1959 var till följd av den dåliga jordledningen strömmen svag i trådarna. Jägmästaren i Klotens revir uppger, att några kor med kalvar lärt sig krypa mellan trådarna.

På Malingsbo revir har man endast använt 3-trådigt stängsel av 1,25 mm grov— lek och detta har ansetts vara tillfyllest. Arrendatorerna på Klotens revir synas dock vara av den åsikten, att 3 trådar i stängslet är väl litet men att ett 4-trådigt stängsel är tillräckligt. En ökning av trådantalet från 3 till 4 beräknas medföra en merkostnad av 10—15 kronor per hektar.

En av de frågor som jaktutredningen önskade få belysta genom försö- ket var den, huruvida stängslen borde bekostas, helt eller delvis, med medel ur älgskadefond. Länsstyrelsernas i Värmlands och Kopparbergs län in- ställning till detta spörsmål torde ha framgått av den föregående redogörel- sen. En inom domänstyrelsen gjord sammanställning av data beträffande de med el—stängsel försedda arrendelotterna synes utredningen ägnad att ytterligare belysa frågan. Att vissa av nämnda uppgifter begränsats till en treårsperiod beror på att man i sammanställningen utgått från en livslängd av blott tre år för stängselanläggningen i dess helhet (batterier och annan förbrukad eller försliten materiel därvid ej inbegripen). De tidigare åter- givna, i Värmland och Dalarna gjorda rönen ge dock vid handen att sagda tid måste anses för kort. I sammanhanget saknar emellertid detta betydelse.

Sålunda uppgick för 4 arrendelotter å Klotens revir om sammanlagt 13,7 hek- tar första årets stängselkostnad (materiel + arbete) till 2 482 kronor samt kost- naden för batterier och försliten annan materiel under följande två år till ett beräknat belopp av 400 kronor. Mot dessa belopp har ställts vad som i ersättning för älgskador å dessa 4 lotter utbetalats under treårsperioden 1957—1959, näm- ligen tillhopa 9 390 kronor. Därvid är att märka att för år 1959 _— året för stängs- lets uppsättande, vilket torrår utmärktes av mycket små älgskador _ hade inte begärts någon älgskadeersättning.

För 19 arrendelotter om tillsammans 88 hektar å Malingsbo revir gick stängsel- kostnaden (materiel + arbete) till 12550 kronor samt den beräknade kostnaden under två år för batterier och försliten annan materiel till 1 950 kronor. För de tre åren 1957—1959 utbetalades i älgskadeersättningar tillhopa 16 615 kronor. Därvid kan det vara av intresse att konstatera att det för år 1959 utbetalade er— sättningsbeloppet, 4 017 kronor, avsåg skador som det året inträffat innan stängs- len blivit uppsatta.

De anförda data ge vid handen, att det synes i varje fall inte bli dyrare för det allmänna såsom förvaltare av älgskadefonderna att man, där så kan ske, söker genom bidrag av fondmedel förebygga uppkomsten av älg- skador, vilka man eljest får betala ersättning för. Något annorlunda kan det dock komma att ställa sig i de nu avhandlade fallen, därest de ifrågavarande kronoarrendatorerna skulle vinna bifall till framställda krav på att, tvärt- emot ingånget avtal, få ersättning för sitt arbete med el-stängselns återupp- sättande efter det desamma efter vinterperioden varit intagna. För de 4 ar— rendelotterna inom Klotens revir har sagda arbetskostnad uppgivits till 692 kronor för ett vart av de två år som ingå i jämförelsen.

Saken synes dock jaktutredningen inte böra betraktas endast ur bok- slutsmässig debet- och kreditsynpunkt. Målet bör ju vara att så långt det är möjligt nedbringa de störningar älgarna åstadkomma för den enskilde jordbrukaren. Vill man i detta syfte inte gå in för en radikal nedskärning av älgstammen, en utväg som inte torde förordas av många, synes man i stället böra söka ordna det så, att åkerälgarna så långt det går hindras att över huvud göra skada. Ty, såsom det säges i redogörelsen från Dalarna, i de allra flesta fall ser den enskilde odlaren nog hellre att han får själv skörda sin gröda i stället för att vara hänvisad till en i sinom tid utfallande älg- skadeersättning, för vilkens fastställande han enligt gällande ordning dess- utom nödgats ikläda sig värderingskostnaden.

De i detta kapitelavsnitt redovisade erfarenheterna av stängselverksam- heten synas otvivelaktigt berättiga till slutsatsen, att ett el—stängsel, som skötes på riktigt sätt, i det övervägande antalet fall ger ett gott skydd mot älgbetning av gröda. Givet är dock att de inte äro användbara över allt. Man kan vidare självfallet inte helt bortse från relationen mellan uppsätt- ningskostnaden och den erhållna effekten. En ytterligare fråga, som synes förtjänt av närmare undersökning, beröres i den— nyss avhandlade samman- ställningen. Det heter där att man har diskuterat, huruvida det är nödvän- digt att taga ner stängslen varje höst och sätta upp dem igen varje sommar Mycket arbete skulle inbesparas samt tråd och stolpar utsättas för mindre slitage, om stängslen finge stå ute hela året och delvis utgöra arrendelottens ytterhägnad. Arrendatorernas åliggande att utan ersättning sköta stängslen enligt de meddelade anvisningarna skulle då förefalla naturligare och så- kert utföras bättre.

Jaktutredningen finner dessa synpunkter beaktansvärda. Det bör inte möta svårighet att få fram underlag för en rättvisande jämförelse rörande de olika metodernas betydelse för ett stängsels större eller mindre hållbar- het. Om emellertid en markinnehavare — han må vara självägande eller arrendator —— får hela stängselmaterielen (den självägande möjligen inte stolparna) utan kostnad och dessutom ersättning för sitt arbete vid stängs— lets första uppsättande ävensom kostnadsfritt nya batterier, synes det ligga närmast till att i nyuppsättning efter vintern se en rimlig åtgärd för att förebygga skadan (6 5 sista stycket älgavgiftkungörelsen). I betraktande av den av honom åtnjutna hjälpen torde berörda åtgärd skäligen ej heller kunna anses i personligt avseende betunga honom (förarbetena till 24 & jaktlagen). Det nu sagda utesluter naturligtvis inte det angelägna i att man söker i möjlig mån underlätta för en markinnehavare att fullgöra vad som sålunda enligt avtal eller jämlikt berörda stadganden kan anses an— komma på honom.

KAP. 5

I

Älgskadefrekvensen i olika landsdelar; Älgavgifterna;

Älgskadefonderna m. m.

Statsmakternas åtgärd att med godtagande av jaktutredningens förslag år 1951 dels för hela riket genomföra den dittills allenast i de södra och mel- lersta länen tillämpade ordningen med en älgskadefond för varje län, dels avsevärt höja älgavgiftens maximibelopp bör utan tvivel kunna uppfattas som ett uttryck för åsikten, att i princip varje län har att självt bära sina älgskador. I konsekvens härmed har äv en förutsatts, att älgavgifterna skola inom den av riksdagen medgivna ramen tillåtas variera i den mån så er— fordras för att i respektive län einå balans mellan det belopp, som genom älgjakten tillföres länets älgskadefond, samt, i första hand, beloppet av därstädes godkända ersättningskrav.

Frågorna i det i föregående kapitel omnämnda, på jaktutredningens be- gäran av jordbruksdepartementet till länsstyrelserna utsända formuläret av- sågo att ge utredningen underlag föl ett bedömande, huruvida gällande älg- avgiftkungörelse vid tillämpningen visat sig motsvara vad man, bland annat i här förut omfölmälda avseenden, åsyftat. Utredningen ansåg sig därvid kunna tidsmässigt begränsa frågorna till en femårsperiod, åren 1957—61, men förutsatte uttryckligen att, om motsvarande uppgifter förelågo beträf- fande år 1962, utredningen skulle få del även av dessa. Så har också skett i fråga om flertalet län. Vidkommande de län, där Vid den för svars avgivande utsatta tidpunkten sagda års älgskador inte voro slutligt reglerade, har komplettering senare skett. Vissa uppgifter ha vidare erhållits genom do- mänstyrelsen. Bokföringsår för länsälgskadefonderna är budgetåret. En del länsstyrelser har därför lämnat uppgifterna om inkomster och utgifter icke, såsom begärdes, för de angivna kalenderåren utan per budgetår. I synnerhet beträffande år 1957 har detta medfört svårighet att avgöra vilket års älg- skador utgifterna avsett. Av denna anledning har beträffande en del av det i tabellform redovisade materialet sistnämnda år uteslutits.

I de härefter i detta kapitel följande tabellerna 5.1—5 ha således sam- manställts uppgifter för åren 1958—1962 beträffande de län, varest det fin-

nes älg, dels angående godkända skador, influtna älgavgifter och vad som inbetalats till, respektive mottagits från älgskaderegleringsfonden, dels an- gående de belopp, som från vederbörande länsälgskadefond utbetalats för andra ändamål än skadeersättning, allt i enlighet med de från länsstyrel— serna erhållna svaren. Uppgifterna angående antalet under ifrågavarande år nedlagda älgar ha erhållits ur domänstyrelsens avskjutningsstatistik. Denna, som delvis ävenledes bygger på från länsstyrelserna erhållna upp— gifter, torde emellertid icke redovisa andra älgar än dem, för vilka erlagts älgavgift. I ett eller annat län kan därför under enstaka år älgavskjutningen förutsättas ha varit något större än den i nämnda statistik angivna. Det gäl— ler län, där 16 & sista stycket jaktstadgan vunnit tillämpningl.

Älgskadefrekvensen

När här användes ordet älgskadefrekvens åsyftas endast förekomsten av sådan skadegörelse å gröda och i trädgårdsodlingar, för vilken ersättning författningsenligt kan beviljas ur älgskadefond. Skäl synas emellertid före— ligga att erinra om vad som beträffande omfattningen av älgarnas skade- görelse uttalades under förarbetena till 1943 års älgavgiftkungörelse. Såsom framgår av redogörelsen i 1 kap.2 ansåg den av Svenska jägareförbundet till— satta utredningskommittén, att de skador å åker 111. m., vilka blevo föremål för reglering genom älgskadefonderna, ej uppgingo till mer än en tredjedel av de skador, som älgstammen vållade lanthushållningen i dess helhet. Kommittén fann därvidlag sig kunna förutsätta inte endast att i södra och mellersta delarna av riket älgarnas skadegörelse å skog var avsevärt större än den å växande gröda, utan även att skadorna å gröda till ej oväsentlig del drabbade lantbrukare, vilka jämlikt gällande bestämmelser ej ägde rätt till ersättning. Innehavet av odlad jord var då maximerat till 15 hektar. Ge— nom att år 1951 arealgränsen justerades uppåt till 20 hektar utökades kret- sen av de till ersättning berättigade med innehavarna av ett antal bruknings- enheter, som grovt räknat kan antagas ha motsvarat de vid tiden för 1961 års jordbruksräkning i storleksklassen 15—20 hektar befintliga eller nära 20 000. Såsom torde vara allmänt vitsordat ha emellertid älgskadorna å skog på vissa håll fortsatt att öka. De ha vidare i de norra delarna av riket blivit ett kanske än allvarligare problem än i landet i övrigt. Det synes därför jakt- utredningen antagligt att man fortfarande kan räkna med att de för när— varande ersättningsbara älgskadorna å gröda 111. m. uppgå till ett avsevärt mindre belopp än det sammanlagda beloppet av de skador, som älgstammen tillfogar lanthushållningen i vidsträckt bemärkelse.

lSe härom sid. 29. 2Sid. 16.

Å varje Influtna Regleringsfonden Utbetalat

Län Godkända Nedlagda fälld älg älgavgif— för andra skador älgar belöpande ter Inlevere- Mottagit ändamål än

skadebelopp rat till från skadeers.

kr. kr. kr. kr. kr. kr. .. pm B 43 584 885 49 32 700 3 270 _ 3 400 C 28 201 718 39 51 135 4 946 _ 4 144 D 54 653 1 088 50 61 235 6 022 _ 1 400 E 102 798 889 117 82 002 7 950 20 149 105 F 37 593 615 61 54 840 5 484 _ 1 500 G 57 808 502 115 45 515 4 551 _ _ H 31 312 790 40 50 905 5 090 _ 95 14 9 724 142 68 11 225 1 123 _ 2 500 L 15 913 224 71 19 280 1 928 _ 800 M 0 39 0 1 530 153 _ 500 N 34 413 379 90 33 250 3 271 _ 1 000 0 11 290 308 36 27 570 2 717 _ _ P 61 420 1 089 56 101 640 11 008 _ 350 R 89 476 798 112 76 880 7 534 _ 1 477 S 48 943 2 619 19 61 070 6 107 _ 27 197 T 179 663 1 260 142 116 742 11 425 80 000 765 U 87 555 1 115 78 55 620 5 497 _ _ W 46 783 4 245 11 73 736 7 373 _ 46 094 X 7 347 2 950 2 69 158 6 950 _ 38 000 Y 7 079 2 132 3 47 380 4 738 _ 35 185 Z 1 210 4 846 0,25 108 750 10 968 _ 56 616 AC 12 656 2 324 5 54 714 5 355 _ 20 000 BD 190 931 0,20 39 521 3 866 _ 19 430 S:a 969 611 30 888 31 1 276 398 127 326 100 149 260 558 (medeltal)

Å varje Influtna Regleringsfonden Uthetalat Län Godkända Nedlagda fälld älg älgavgif— för andra skador älgar belöpande ter Inlevere- Mottagit ändamål än skadebelopp rat till från skadeers. kr. kr. kr. kr. kr. kr. B 13 979 771 18 31 355 3135 _ 14 233 C 4 971 644 8 46 013 4 451 _ 11 089 D 19 355 1 043 19 58 427 5 806 _ 900 E 38 476 865 44 80 985 7 937 30 000 _ F 7 721 683 11 59 530 5 953 _ 1 500 G 16 363 623 26 56 965 5 701 _ 5 000 H 2 374 738 3 47 755 4 775 _ 8 335 K 3 380 135 25 10 510 1 050 _ 2 500 L 2 239 225 10 20 105 2 010 _ 800 M 0 39 0 1 560 156 _ 500 N 7 167 417 17 36 005 3 440 _ 1 000 0 736 280 3 24 485 2 427 _ 2 000 P 11 034 935 11 88 427 8 839 _ 30 400 R 21 450 788 27 75 135 7 414 _ 6 490 S 12 146 2 831 4 68126 6 812 _ 55 581 T 50 263 1 223 41 113 587 11 345 _ 1 050 U 14 135 1 116 13 58 080 5 856 _ _ W 11 846 4 283 3 76 101 7 610 _ 47 663 X 4 938 3 262 1,50 76 961 7 696 _ 33 350 Y 6 337 2 199 2 54 477 4 952 _ 47 265 Z 857 5 275 0,16 104 070 10 623 _ 52 617 AC 11 652 2 537 5 66 605 6 539 _ 24 000 BD 256 1 647 0,15 55 118 5 398 _ 21 435 S:a 261 675 32 559 8 1 310 382 129 925 30 000 367 708 (medeltal)

Tabell 5: 3 År 1960

Å varje Influtna Regleringsfonden Utbetalat

Län Godkända Nedlagda fälld älg älcav ”_ för andra skador älgar belöpaude btel'g Inlevere- Mottagit ändamål än

skadebelopp rat till från skadeers. kr. kr. kr. kr. kr. kr. B 29 546 819 36 31 574 3 157 _ 5 342 C 28 471 679 40 44 795 4 459 _ 12 122 D 90 874 1 138 80 64 005 6 153 _ 5 867 E 98 449 932 106 83 670 8 280 _ _ F 43 903 718 61 56 400 5 640 _ 6 000 G 63 444 596 106 55 190 5 459 _ 15 000 H 24 206 810 30 52 065 5 206 _ 31 215 K 5 985 124 48 10 110 1 011 _ 2 500 L 17 989 285 63 25 215 2 513 _ 800 M 270 50 5 1 825 182 _ 500 N 38 306 366 105 31 700 3 130 _ 1 000 0 8 940 279 30 22 195 2 191 _ 1 000 P 70 303 1 057 66 88 895 8 648 _ 10 350 R 73 232 795 92 71 965 7 138 _ 1 380 S 45 944 2 844 16 63 154 6 315 _ 56 256 T 131 848 1 330 99 118 434 11 880 _ 871 U 79 753 1 106 72 67 070 6 758 _ 454 W 25 260 4 292 6 75 020 7 502 _ 31 448 X 10 295 3 303 3 73 703 7 370 _ 35 612 Y 4 306 2 130 2 53 405 5 340 _ 31 244 Z 308 4 324 0,07 85 740 8 722 _ 66 318 AC 2 591 2 573 1 66 245 6 408 _ 56 021 BD 0 1 739 0 56 975 5 481 _ 15 025 5:21 894 223 32 289 27 1 299 350 128 943 _ 386 325 (medeltal)

Tabell 5: 4 År 1961

Å varje Influtna Regleringsfonden Utbetalat Län Godkända Nedlagda fälld älg äl av ”_ för andra skador älgar belöpande gterg Inlevere- Mottagit ändamål än skadebelopp rat till från skadeers. kr. kr. kr. kr. kr. kr.

B 25 438 780 33 31 375 3 137 _ 18 145 C 21 201 644 33 34 380 3 418 —- 11 595 D 40 420 1 113 36 64 545 6 082 _ 11 532 E 77 494 905 86 81 650 7 769 — _ F 50 465 784 64 59 650 5 965 _ 24 000 G 113 180 681 166 62 927 6 300 50 000 1 500 H 36 408 809 45 43 753 4 375 _— 15 363 K 11 196 175 64 13 595 1 360 -— 2 500 L 25 211 297 85 25 675 2 576 _ 800 M 373 39 9 1 585 150 — 500 N 82 068 422 194 37 325 3 631 30 000 1 000 0 18 922 293 65 22 335 2 269 — 21 000 P 142 895 1 200 119 96 225 9 572 _ 32 400 R 75 166 820 92 75 765 7 470 _ 2 365 S 36 948 3 065 12 111 490 11 149 _ 46 834 T 140 720 1 382 102 124 800 12 298 6 000 1 000 U 55 934 1 123 50 67 720 6 770 _ -— W 30 583 4 564 7 80 405 8 040 _ 35 323 X 8 332 3 292 2 70 922 7 092 _ 35 000 Y 4 732 1 810 3 49 439 4 944 _ 57 246 Z 192 3 884 0,05 82165 8 210 _ 108 394 AC 5 548 2 603 2 66 525 6 408 _ 51 900 BD 75 1 722 0,04 43 197 3 760 _ 15 025 S:a 1 003 501 32 407 32 1 347 448 132 745 86 000 493 422

(medeltal)

Å varje Influtna Regleringsfonden Utbetalat Län Godkända Nedlagda fälld älg äl av ”_ för andra skador älgar belöpande gterg Inlevere- Mottagit ändamål än skadebelopp rat till från skadeers. kr. kr. kr. kr. kr. kr. B 23 260 741 31 28 609 2 857 _ 13 478 C 18 918 576 33 32 200 3 220 _ 32 402 D 74 340 1 066 69 59 345 5 895 _ 15 000 E 105 705 903 117 78 845 7 884 21 000 _ F 53 869 800 67 62 040 6 204 _ 56 200 G 115 837 736 148 66 395 6 601 55 000 1 500 H 43 420 804 54 44 415 4 451 _ 83 033 K 6 594 164 40 13 090 1 309 _ 2 500 L 24 723 272 91 23 190 2 319 _ 3 382 M 102 59 2 2 350 243 _ 2 325 N 87 136 435 200 37 295 3 729 53 000 _ 0 25 833 315 82 24 170 2 378 _ 14 875 P 161 318 1 249 121 100 801 9 984 53 000 6 000 R 91 118 868 105 78 630 7 734 16 200 10 699 S 32 686 3 258 10 118 360 11 836 _ 55 866 T 201 000 1 378 146 120 255 12 262 85 000 _ U 84 252 1 018 82 78 755 7 867 _ _ W 28 082 4 452 6 83 100 8 310 _ 87 637 X 5 189 3 012 1,72 63 810 6 381 _ 52 147 Y 7 202 1 645 4 45 235 4 525 _ 48 000 Z 707 3 272 0,20 71 420 7 095 _ 63 338 AC 3 661 2 626 1 66 570 6 904 _ 52 500 BD 0 1 649 0 43 197 3 760 _ 21 134 S:a 1 194 952 31 298 31 1 342 077 133 748 283 200 622 016 (medeltal)

Ytterligare följande omständighet synes vara förtjänt av att ha i minnet vid bedömningen av det framkomna siffermaterialet och dettas inverkan på föreliggande ändringsförslag. Läget har, åtminstone under större delen av den aktuella fem-årsperioden, varit ett annat än det som rådde, då jaktut- redningen år 1950 framlade sina förslag i ämnet. Då hade under sju—årspe- rioden 1943—1949 i inget av Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Öre- bro län inflytande älgavgifter räckt till täckning av de godkända skadebelop- pen, utan för ändamålet hade betydande anslag ur den dåvarande reglerings- fonden måst tillgripas. I Blekinge län hade man under fem av de sju åren måst begära förstärkning ur regleringsfonden. Denna var också praktiskt taget tömd. Trots detta måste år 1946 i samtliga ifrågavarande län samt är 1949 i de fyra förstnämnda länen de godkända skadeersättningarna reduce- ras. Reduktionen uppgick år 1946 till över 22 procent. Under åren 1957— 1962 har däremot ingen reduktion av godkända skadeersättningsbelopp be- hövt ske. Visserligen ha de fyra förstnämnda länen av och till måst begära tillskott ur regleringsfonden. Tillskotten ha fram till budgetåret 1962/63 dock icke varit större än att de mer än väl täckts av den till regleringsfon- den inbetalade delen, 10 procent, av erlagda älgavgifter. Fondens kapitalbe-

hållning har därför undan för undan stigit och uppgick vid utgången av budgetåret 1961/62 till dryga 650 000 kronor. 1962 års älgskador förändrade emellertid i viss mån bilden. Den därigenom uppkomna situationen kom- menteras närmare i följande avsnitt av detta kapitel.

Tabellerna 5: 1—5 ge vidare anledning till ett par kommentarer, nämligen rörande dels skadefrekvensen under ett av de är uppgifterna avse, dels älg- avskjutningen i Norrbottens län.

I det förstnämnda avseendet visar en jämförelse mellan tabellen för år 1959 och tabellerna för det föregående året samt de efterföljande två åren högst betydande skillnader i fråga om de i Götaland och Svealand godkända skadebeloppen. Summan av dessa, antalet i landsdelarna nedlagda älgar samt medeltalet av det på varje där fälld älg belöpande skadebeloppet för ett vart av vidkommande fyra år framgår av följande sammanställning.

År 1958 1959 1960 1961

Godkända skador kronor .................. 941 129 237 635 876 723 1 014 622 Nedlagda älgar .......................... 17 705 17 639 18 220 19 096 Medeltalet skadebelopp per fälld älg kronor . . 53 13 48 53

Det bör i anslutning härtill erinras om att i de landsdelar sammanställ— ningen avser 1959 var ett torrår. Följ den blev tidig mognad och snabb bärg— ning av de för älgarna begärliga grödorna. Emellertid påverkades Skördeut— fallet negativt av bristen på regn under vegetationsperioden. Å andra sidan drabbades även älgarnas naturliga betesområden Linder sommaren och för— hösten av torkan. Måhända kunna älgarna av denna anledning ha varit för sitt näringssök i högre grad hänvisade till den odlade marken. Det synes där- för icke otroligt, att nedgången i älgskadegörelsen år 1959 till genomsnitt- ligt ungefär drygt en fjärdedel av de övriga i sammanställningen redovisade årens älgskador är, om än ej helt, att tillskriva de gynnsamma bärgnings- förhållandena under sagda torrår. I varje fall kan inte nedgången bero på att älgstammen var särskilt svag det året. Avskjutningen anses ju vara en mätare på stammens styrka, och 1959 skötos i Göta- och Svealandslänen praktiskt taget lika många älgar som år 1958.

Är det gj orda antagandet riktigt och således skörde- och bärgningsförhål- landena äga betydelse för frekvensen av älgskador, blir det _ sedan numera tillskapats en ordning, som ger möjlighet till ersättning för skördeskador _ utan tvivel angeläget att förebygga, att samma skada blir ersatt från två håll.

Vidkommande härefter älgavskjutningen i Norrbottens län sådan som denna avspeglas i den av domänstyrelsen publicerade statistiken, sprang siff- ran för fällda älgar, som för åren 1955—1958 angivits till respektive 773, 843, 959 och 931, år 1959 upp till 1 647. År 1960 var den 1 739 samt åren 1961 och 1962 respektive 1 722 och 1 649.

Orsaken till en sådan plötsligt stegrad avskjutning har inte gått att klar- lägga. En jämförande beräkning med utgångspunkt från de av länsstyrelsen till jaktutredningen lämnade uppgifterna rörande de under ifrågavarande år influtna älgavgifterna ger visserligen vid handen, att det rapporterade antalet fällda älgar borde under år 1957 varit något och under år 1958 åt- skilligt högre än vad statistiken utvisar. Varken denna omständighet eller det under årens lopp starkt ökade antalet under licensjakt, bland annat å kronans marker, fällda älgar synes emellertid innefatta en uttömmande för— klaring till det ifrågavarande märkliga hoppet uppåt i avskjutningen.

II

Älgskadefrekvensen i vissa bristlän; Älgskadornas

lokalisering därstädes m. m.

Såsom framgår av tabellerna 5: 1—5 och vad tidigare i detta kapitel anförts har sedan lång tid tillbaka i bland andra Östergötlands och Örebro län svå- righet förelegat att med influtna älgavgifter gälda godkända ersättningsbe- lopp. Med anledning härav framkom inom jaktutredningen för-slag därom, att det borde undersökas, huruvida nämnda disproportion sammanhänger med ägareförhållandena i nämnda län bland annat såtillvida att man å vissa marker håller för stor älgstam. Såväl i Östergötlands län, särskilt i de norra delarna, som i Örebro län finnas nämligen betydande sammanhängande arealer krono- och holagsmark, båda länen hysa även stora gods med avse- värda skogsmarksinnehav. I enlighet med vederbörligt medgivande åtog sig en av utredningens sakkunniga, byråchefen T. Wennmark att på ort och ställe undersöka olika på problemet inverkande faktorer. Sedan de från länsstyrelserna erhållna uppgifterna visat, att även Kronobergs län fortfa- rande är att hänföra till de utpräglade bristlänen samt att till dessa ånyo samt i än högre grad än tidigare måste räknas Hallands län, erhölls medgi- vande för Wennmark att inbegripa även dessa båda län i sina undersök- ningar.

Vid undersökningarna har länsvis för ett vart av åren 1957_1961 varje godkänt skadeståndsanspråk markerats å karta. Å denna anges även till Vil- ken kategori _ kronomark, holagsmark m. fl. — den ifrågavarande marken är att hänföra. För att återgivas i betänkandet ha utvalts kartorna för åren 1961 och 1959. De äro som bilaga 1—8 intagna i slutet av avdelningen.1 Det bör nämnas att 1957, 1958 och 1960 års kartor i fråga om lokaliseringen av älgskadefallen ge väsentligen enahanda bild som de här återgivna.

1 Sid. 118 ff.

Som östgötakartorna utvisa förekommer den största koncentrationen av älgskadorna i den del av länet, som ligger norr om Bråviken och Motala ström. Vid undersökningen lämnade länsjaktvårdsföreningen en del upp— gifter beträffande älgavskjutningen och älgersätfningarna under år 1961 med fördelning på områdena norr och söder om Motala ström. Desamma in- nefattas i följande sammanställning.

År 1961 Norr om Söder om Motala ström Motala ström

Areal 1 hektar ...................... 277 312 657 431 Fällda älgar: summa ................ 439 457

» » per 1 000 hektar ........ 1,58 0,7 Licens: tilldelning .................. 293 352

» skjutna .................... 221 202

» procent av tilldelning ........ 75,4 57,4 Ersättningar ur älgskadefonden kronor 45 616 29 570

Den genom sammanställningen ådagalagda differensen mellan det antal älgar, som omfattas av meddelade licenser, samt antalet under licensjakt fällda dj ur kräver en kommentar. Erfarenhetsmässigt äro älgarna under se- nare delen av hösten ganska rörliga och det är därför ingalunda säkert, att de vid tiden för jakten påträffas just i närheten av den mark, där de orsa- kat skador, under vintern på skogsplanteringarna samt under sommaren eller förhösten på grödan. I själva verket ligger häri en av de stora stöteste— narna, då fråga uppstår att genom minskning av älgstammen söka nedbringa dess skadegörelse år bland annat skogen. Vidare har är 1959 Kungl. Maj:t på förekommen anledning lämnat följande anvisning beträffande licensgivning- en. En licensansökning från en sökande, vilkens älgmarker bestå av flera från varandra åtskilda områden, bör för vart och ett av dessa områden an- giva samt länsstyrelsen i sin tur likaledes bestämma det antal älgar, vilket _ inom ramen för det sammanlagda antalet av ansökningen, respektive av den meddelade licensen omfattade djur _ bör få fällas inom vederbörande Område. Om nu en större skogs- eller annan markägare, det må vara ett bolag eller en enskild person, funnit att den å hans marker sig uppehållan- de vinterälgstammen med nödvändighet måste nedbringas med ett visst an- tal djur, är han, för att i någon mån neutralisera älgarnas nyssberörda rör- lighet, tvingad att begära ett sammanlagt betydligt större antal djur till för- delning å de skilda komplexen än vad han antagligen skulle behövt göra, därest hans marker behandlats som ett enda block. Det är detta vilket med- vetet och i lojalt syfte skett i Östergötland samt antagligen sker på många andra håll och som i huvudsak förklarar den ofta även därstädes förelig- gande, ibland påtagliga skillnaden mellan antalet licenserade och antalet nedlagda älgar. Härtill kommer emellertid att det, som en var med erfaren- het i fråga om licensjakt vet, även under den relativt långa tid som står en

licensinnehavare till buds kunna råda förhållanden, vilka göra det svårt att så bedriva jakten, att det medgivna antalet dj ur blir fällt. Det må för övrigt i sistberörda avseende erinras därom, att sedan är 1960 en licensinnehavare inte får skjuta vilka djur han vill. Han är bunden av licensens bestämmelse om det högsta antalet vuxna djur, alltså äldre än årskalvar, som får fällas. Än vidare bör man inte förbise att de flesta licensinnehavare och i varje fall de, vilka tillhöra den kategori det här närmast är fråga om, som regel äro inriktade på att bedriva avskjutningen selektivt i ändamål att dymedelst åstadkomma en angelägen höjning av älgstammens kvalitet.

För att återgå till östgötakartorna vill jaktutredningen framhålla, att åt- skilliga faktorer otvivelaktigt inverka på frågan, huru stor älgstam en viss mark kan bära. Fog kan därför finnas för åsikten att de ifrågavarande mar- kerna inte hysa större älgstam än som är förenlig med vad det där bedrivna skogsbruket kan bära. Å andra sidan ge de påvisade jordbruksskadorna an- ledning att hävda, att stammen, i varje fall lokalt, måste anses vara för stor. Jämför man kartorna för Östergötlands län med dem för Örebro län, finner man att läget beträffande älgskadorna i, bland andra, de socknar i sistnämnda län, som gränsa mot Östergötland, är likartad den som utmär- ker östgötasocknarna närmast söder om länsgränsen. Enligt ordförandens i älgskadenämnden i Örebro län mening är kardinalfrågan i detta län den, hur man skall kunna nedbringa älgstammen. Det kan anmärkas, att beträf- fande Östergötlands län tiden för den allmänna älgjakten under jaktåret 1963/64 i enlighet med ett av Svenska jägareförbundet framfört, av domän- styrelsen biträtt förslag bestämts till 4 dagar i den del av länet, som ligger norr om Bråviken och Motala ström, mot en minskning till 3 dagar i länet i övrigt, samt att under 4-dagarsjakten må fällas även årskalv efter älg. För Örebro län gäller 5 dagars allmän jakttid utan rätt att fälla kalv.

I och för sig innebär den omständigheten, att i Östergötlands och Örebro län älgstammen och i följd därav även dess skadegörelse är lokaliserad på sätt kartorna utvisa, inte något märkvärdigt. I båda länen utgöras de centra- la delarna av slättbygd, där det drives ett intensivt jordbruk och där till— gången på älg är obetydlig. En jämförelse med Kronobergs län synes bestyr- ka det sagda. Man har där ett skogslän, som praktiskt taget i sin helhet be- står av goda älgbiotoper. J ordbruken äro jämnt spridda över hela länet. De äro med få undantag små; antalet brukningsenheter i den för närvarande till ersättning för älgskada berättigande storleksklassen utgör nära det dubbla mot i Östergötlands län samt mer än det dubbla mot i Örebro län. Det synes jaktutredningen att kartorna över Kronobergs lån på ett slående sätt illustrera kontrasterna. De ge vid handen att älgskadorna icke äro loka— liserade till vissa delar av länet och ej heller koncentrerade till någon sär— skild markkategori. Snarare synes krono- och bolagsmarkerna i länets östra delar uppvisa den lägsta älgskadefrekvensen. I Hallands län förekomma älg-

skador som regel inte inom den av kusten i väster begränsade slättbygden. De delar av länet, som jordbruksstatistiskt betecknas »skogsbygden» och »norra Halland», kunna däremot i fråga om älgskadorna anses närmast jämförbara med Kronobergs län. Som synes av kartorna förekomma i mel- lersta delarna av Hallands län relativt stora arealer godsskogar. Älgskadefal- len i dessa trakter äro visserligen ganska många men ej talrikare än vad de äro i de övriga skogsbygdsbetonade kommunerna samt i norra delen av lä— net. Orsaken till den år 1961 timade explosionsartade stegringen i älgskade- frekvensen, vilken än mer accentuerades under år 1962, är därför svår att komma på spåren.

Den i de fyra nu avhandlade länen utförda särskilda undersökningen har emellertid resulterat i uppgifter jämväl rörande de skadelidandes fördel- ning på grupperna självägande och arrendatorer. Kännedom härom saknar inte betydelse, när det gäller att bedöma orsakerna till växlingarna i älgska— defrekvensen, samt är vidare av vikt vid ställningstagandet till vissa av de förslag, som framförts i de till jaktutredningen överlämnade ärendena. I sistnämnda avseende kompletteras det vid den särskilda undersökningen er- hållna materialet av en del, riket i dess helhet berörande uppgifter, vilka presenteras i nästa kapitel.

De sålunda beträffande Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Örebro län inhämtade uppgifterna äro länsvis sammanställda i de härvid återgivna tabellerna 5: 6 a och 5: 6 b.

Anm. En jämförelse mellan siffrorna i dessa tabellers summakolumn och siffror- na i kolumnen »Godkända skador» i tabellerna 5: 1—4 ger omedelbart vid han- den, att det endast är beträffande Kronobergs län som full överensstämmelse före- ligger. Avvikelserna äro störst i Östergötlands län. I fråga om Hallands län torde de i viss mån kunna förklaras av att i tabell 5:6b antagligen inte inräknats skada å trädgårdsodling m. m. I annat sammanhang ådagalagd svårighet att få in kompletterande uppgifter har föranlett utredningsmannen att låta vid oöverens- stämmelsen bero. Det är ju ej heller något eller några tusental kronor i den ena eller andra riktningen, som bör vara avgörande vid bedömningen av de förelig- gande problemen.

I fråga om Östergötlands och Örebro län får den genom tabellerna 5: 6 a och 5: 6 b påvisade relationen mellan av älgskada drabbade självägande och arrendatorer anses bekräfta den slutsats, som här förut dragits med ledning av vad kartorna utvisa. Älgskadorna i sagda båda län synas således i första hand drabba jordbrukare, vilkas inägoinnehav ligger inom eller i närheten av större skogskomplex med en talrik älgstam. Skadefallen äro vidare de flesta är så många och skadebeloppen så stora, att intetdera av länen kan anses regelmässigt bära sina älgskador, trots att högsta medgivna älgavgif- ter uttagas.

Kronobergs län erbjuder även i förevarande avseende en annan bild. I det- ta 1än, där såsom kartorna berätta älgskadorna äro jämnt fördelade över lä-

Tabell 5: 6 a Älgskador & gröda med fördelning å ägda och arrenderade bruknings— enheter åren 1957—1961 i

Ägare Arrendatorer Summa Antal Kronor Medeltal Antal Kronor Medeltal Antal Kronor Medeltal kr. kr. kr. Östergötlands [än är 1957 39 15 755 401 147 87 683 591 186 103 438 555 = 15 % = 85 % år 1958 31 12 199 393 151 93 326 618 182 105 525 578 = 11 % = 89 % år 1959 11 5 573 507 40 24 363 530 57 29 936 527 = 19 % = 81 % (zr 1960 42 18 675 444 123 89 241 727 165 107 916 654 = 17 % = 83 % är 1961 35 14 831 494 124 71 512 577 159 86 343 543 = 17 % = 83 % Medelprocent för åren 1957—1961 respektive 16 % och 84 % Kronobergs län är 1957 212 34 923 165 51 10 426 204 263 45 349 172 = 77 % = 23 % år 1958 232 47 756 200 43 10 052 233 275 57 808 210 = 83 % = 17 % år 1959 61 12 501 205 12 3 762 314 73 16 263 223 = 77 % = 23 % år 1960 194 48 890 252 46 14 554 317 240 63 444 264 = 77 % = 23 % (U' 1961 353 90 573 257 75 22 607 302 428 113 180 264 = 80 % = 20 %

Medelprocent för åren 1957—1961 respektive 79 % och 21 %

net, är det i ett övervägande antal fall _ 80 procent _ självägande jordbru- kare, som drabbas av skadegörelsen. Det är alltså fråga om personer, vilka få förutsättas ha jakträtt och således antingen självständigt eller såsom del- ägare i jaktvårdsområde eller medlem i annan jaktvårdssammanslutning ha i varje fall teoretisk möjlighet att påverka avskjutningsgraden. Oavsett detta är det vanskligt att söka avge ett bindande svar på frågan, huruvida älgstam- men kan anses vara för stor. Med hänsyn till älgskadefrekvensen ligger det närmast till hands att anse, att så måste vara fallet. Å andra sidan torde

Tabell 5: 6 b Älgskador å gröda med fördelning d ägda och arrenderade bruknings— enheter dren 1957—1961 i

Ägare Arrendatorer Summa Antal Kronor Medeltal Antal Kronor Medeltal Antal Kronor Medeltal kr. kr. kr. Hallands län är 1957 113 25 169 223 17 3 719 219 130 28 888 222 = 87 % = 13 % år 1958 123 30 740 250 9 2 857 317 132 33 597 255 = 92 % = 8 % år 1959 19 5 614 296 3 1 553 517 22 7 167 326 = 78 % = 22 % år 1960 92 33 551 365 10 3 625 363 102 37 176 364 = 91 % = 9 % år 1961 175 65 894 376 39 14 835 380 214 80 729 377 = 82 % = 18 % Medelprocent för åren 1957_1961 respektive 86 % och 14 % Örebro län är 1957 93 37 804 271 271 98 273 363 364 136 077 373 = 27 % = 73 % år 1958 105 49 257 470 275 129 318 470 380 178 575 470 = 28 % = 72 % år 1959 13 7 955 612 114 42 307 371 127 50 262 397 = 16 % = 84 % år 1960 59 30 285 518 208 101 453 488 267 132 738 497 = 23 % = 77 % år 1961 76 37 346 488 203 103 950 512 279 141 296 507 = 27 % = 73 %

Medelprocent för åren 1957—1961 respektive 26 % och 74 %

man ej kunna bortse från vad som varit och fortfarande i stor utsträckning är för jordbruket i detta län utmärkande, nämligen förekomsten av en mängd i skogarna upptagna smärre odlingar. Att i fråga om så beskaffade marker genom ökad avskjutning nedbringa älgskadorna utan att samtidigt spoliera älgstammen torde i varje fall inte vara möjligt med den för närva- rande gällande ordningen för älgjaktens bedrivande.

Såsom framgår av tabell 5: 6 b är det i Hallands län i än högre grad än i Kronobergs län de självägande, som äro mest drabbade av älgarnas skade—

görelse. Såsom förut påpekats har undersökningen inte gett belägg för an- tagandet, att orsaken till den under de sista åren i Hallands län kraftigt steg- rade älgskadefrekvensen skulle vara att söka däri, att någon viss ägarekate- gori håller för stor älgstam. Är det därför så, att älgstammen i länet vuxit sig för stor, synes denna företeelse få tillskrivas det förhållandet, att man över huvud inte ägnat problemet tillbörligt intresse. En omständighet, som pekar i denna riktning, är att man underlåtit att tillsätta älgskadenämnd. En annan kan vara att söka i det sätt, varpå älgjakten bedrives. Härvidlag torde en jämförelse med Kronobergs län ge vissa hållpunkter.

Antalet jaktvårdsområden är i det närmaste lika i båda länen. Antalet vid utgången av jaktåret 1961/62 befintliga jaktvårdsområden utgjorde sålunda i Hallands län 82 och i Kronobergs län 83. Ändock uppvisa de båda länen påfallande olikheter när det gällt att utnyttja möjligheten till licensjakt. Hur det i detta avseende förhållit sig under åren 1957—1962 framgår av föl- jande sammanställning.

År Län Hela antalet Antal som fällts Licensälgar i procent fällda älgar på licens av hela antalet

1957 Halland 395 73 1 8,5 Kronoberg 658 1 93 29,3 1958 Halland 379 63 16,6 Kronoberg 502 1 87 37,2 1959 Halland 417 64 15,3 Kronoberg 623 239 38,4 1960 Halland 366 63 17,2 Kronoberg 596 226 37,9 1961 Halland 422 55 13,0 Kronoberg 681 273 40,1 1962 Halland 435 57 13,1 Kronoberg 736 325 44,1

Den nu återgivna avskjutningsstatistiken för Kronobergs län får anses ge vid handen, utom annat, att man där låtit den samverkan till viltvårdens befrämjande, som är ett av syftena med jaktvårdsområdena, slå igenom även när det gäller älgvården. Man synes således ha i betydande omfattning begagnat sig av den möjlighet till reglering av avskj utningen, som licensjak- ten medger. Som ett belysande exempel kan pekas på avskjutningsresultatet för år 1958. Sammanställningen visar för det året en påfallande nedgång i antalet fällda älgar eller 156 djur mindre än under år 1957. Av detta antal faller emellertid på den allmänna jakten 150 djur, på licensjakten allenast 6.

Vad åter beträffar Hallands län torde det inte vara för djärvt att antaga, att det under ifrågavarande sex är tämligen konstanta antalet fällda licens- älgar huvudsakligen härrör från älgjakten på några större gods. Väl är det troligt att till den språngvisa stegringen av älgskadefrekvensen även med- verkat besvärliga bärgningsförhållanden. Vad här förut påvisats talar dock

för att älgstammen är större än den borde vara. Det är förty nödvändigt att länsjaktvårdsorganisationen sätter in all kraft för att förmå i första hand jaktvårdsområdena, vilka omsluta cirka 250 000 hektar eller i det närmaste femtio procent av länets areal, att övergå till medelst licens reglerad älgjakt. I Hallands län blev samverkan på det ekonomiska området redan tidigt all— män bland jordbrukarna. Det borde då inte vara ogörligt att övertyga dem om att licensjaktens syfte är att möjliggöra, att man bland annat genom samverkan, antingen i jaktvårdsområdets form eller annorledes, skall kun- na i fråga om älgen efterfölja anmaningen i 1 & jaktlagen att sörja för be- varandet av ett livskraftigt villebrådsbestånd under samtidigt hänsynstagan— de till jordbrukets och skogsskötselns intressen. Innan det kommer därhän lärer dock åtskillig tid förflyta. Komma därunder älgskadorna att hålla sig på nuvarande nivå, måste man tillgripa åtgärden med förlängning av den allmänna jakttiden. För att en dylik åtgärd skall ge resultat där detta bäst behövs, bör emellertid länsstyrelsens befogenhet jämlikt 15 5 4 mom. jakt- stadgan så utnyttjas, att ett förlängningsbeslut får avse just de delar av lä- net, som äro mest utsatta för älgskador. Förlängningsbeslutet bör vidare in- nehålla ett medgivande att under hela den allmänna jakttiden fälla årskalv. Med hänsyn till dels den skada, som erfarenhetsmässigt även moderlösa kal- var kunna göra, särskilt i plant- och ungskogar, dels den kända, ur olika bevekelsegrunder härrörande obenägenheten som många jägare hysa att skjuta kalv, kan det härutöver ifrågasättas, om inte kalvmedgivandet rent av bör kombineras med ett förbud att fälla kalvförande ko med mindre även kalven eller kalvarna skjutas.

III

Handhavandet av älgskadefrågorna i de

särskilt undersökta länen

Vid undersökningarna på ort och ställe har kontakt tagits, förutom med ve- derbörande befattningshavare i länsstyrelserna, med ordförandena i befint- liga älgskadenämnder, länsjaktvårdsföreningarnas ordförande eller vice ord- förande ävensom med jaktvårdskonsulenter och länsjaktvårdare. Det fram— kom därvid, att åsikterna om den nuvarande ordningens brister samt önske- målen om de förbättringar, som borde vidtagas, voro i de flesta avseenden ensartade i de olika länen. I det följande ges därför en sammanfattande redo— görelse för vad sålunda inhämtats. Vissa detaljspörsmål behandlas i senare sammanhang.

Det bör först erinras om att enligt 15 5 4 mom. jaktstadgan älgskadenämnd skall vara inrättad inom landstingsområde, där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning. Det gäller, såsom här tidigare påpekats, skador antingen å gröda in. in. eller å skog eller å bådadera. I sagda författningsrum är älgskadenämndens

uppgift preciserad sålunda, att den skall noggrant följa förekomsten av dylik ska- degörelse, framlägga förslag till åtgärder till förebyggande av sådan skadegörelse samt i övrigt tillhandagå länsstyrelsen med erforderlig sakkunskap i hithörande frågor. Vidare skall enligt 7 & kungörelsen om älgavgifter i län, där älgskadenämnd finnes, värderingsinstrument röran—de skada å gröda m. m. upprättas i två exem- plar, av vilka ett skall genom de värderande gode männens försorg tillställas nämnden. I 1950 års betänkande hade jaktutredningen (sid. 167) föreslagit, att innan ansökning om ersättning för älgskada'avgjordes, länsstyrelsen borde in- hämta yttrande från nämnden. Detta förslag avvisades av departementschefen (prop. 1951: 189, sid. 77) med motivering, att det lätt skulle leda till omgång och tidsutdräkt och i flertalet fall vara obehövligt och onyttigt.

I intet av de ifrågavarande länen, där älgskadenämnd är utsedd, har nämnden möjlighet att kontrollera värderingarna. Bestämmelsen om att nämnden skall erhålla ett exemplar av värderingsinstrumentet iakttages icke, varför eljest möjlig stickprovskontroll ej kan ske. När sedan nämnden från länsstyrelsen erhåller samtliga inkomna ansökningsårenden för utlå— tande, är det för sent att göra någon undersökning på platsen. En länssty— relse föreskrev för en del är sedan, att nämnden skulle underrättas så snart ansökan om värdering inkom. Detta skedde också några år och då gjordes stickprov, men sedan avglömdes saken. När i samma län skadegörelsen av gode männen värderats till 70 procent och däröver, har särskild undersök- ning vidtagits på så sätt att gode männen och även länsjaktvårdaren tillfrå- gats. Någon besiktning har denna nämnd inte gjort på 3—4 år.

Mot värderingsförfarandet riktas åtskilliga anmärkningar. Vad därntin- nan framkommit visar vikten av att både förslagsställarna och den utseen- de myndigheten eftersträva att godemanskap anförtros allenast personer, vilka verkligen äro sakkunniga. De måste alltså ha erfarenhet i fråga om de faktorer, till vilka hänsyn bör tagas för att man skall få en skadevärdering som är rättvisande lika mycket för den enskilde skadelidande som gentemot det allmänna. Hänsyn av mer eller mindre subjektiv natur böra emellertid inte få påverka den siffermässiga värderingen utan böra redovisas som sär- skilda skäl. Det blir sedermera länsstyrelsens sak att bedöma desamma. Ge- nom de numera befintliga värderingsmännen för uppskattning av skördeska- dor ha bygderna tillförts speciell sakkunskap på detta område. Även om dessa värderingsmän kanske inte som regel torde hinna med även ett gode- manskap för värdering av älgskador, synas de dock kunna utnyttjas som rådgivare.

Särskilt synes nämnda värderingsmäns sakkunskap kunna bli av värde vid sådana på länsstyrelsens initiativ anordnade instruktionsdagar, om vil- kas önskvärdhet man inom de nu ifrågavarande länen är ense. Man har där- vid framhållit, att exempelvis halva länet kunde tagas ett är, andra hälften det följande. I ett av länen, med 84 gode män, skulle sammanlagda kostna- den, som anses böra bestridas ur länsälgskadefonden, bli cirka 3 000 kro— nor eller 1 500 kronor för år. Vinst skulle man nog få genom likformiga vär-

deringar. Även älgskadenämnderna i angränsande län borde någon gång få möjlighet att sammanträffa för överläggningar.

En viss självrisk beträffande älgskada bör varje skadelidande få stå; självriskbeloppet skall alltså dragas ifrån även vid större skada. I ett av lä- nen föreslås att för ägare, som själv brukar marken, självrisken sättes i rela- tion till den innehavda odlade arealen exempelvis så, att i storleksklassen upp till 5 hektar självriskbeloppet utgör 100 kronor, mellan 5 och 15 hektar 200 kronor samt över 15 hektar 300 kronor. I ett par av länen föreslås där- jämte att marken eller i varje fall älgmarken skall åsättas ett visst >> jakt- värde», vilket skall avdragas från skadeersättningen. Detta oberoende av om jakträtten är utarrenderad eller om älgjakten ej utnyttjas. Under alla för- hållanden är man ense därom, att den värderade skadan skall ha uppgått till visstvminimibelopp för att berättiga till ersättning. Detta belopp bör inte understiga 100 eller 150 kronor.

Slutligen framhålles i ett par län att bestämmelsen i 7 & tredje stycket älg- avgiftkungörelsen, att en ersättningssökande skall till lands- eller stadsfiska- len överlämna värderingsinstrumentet inom fjorton dagar från det skadan skedde, är svår att iakttaga. Det kunde kanske i stället stå senast fjorton dagar efter värderingen. I sammanhang därmed framhålles det nödvändiga i att tiden mellan skadevärderingen och länsstyrelsens beslut i ersättnings- frågan minskas. Som det nu går till sker värderingen kanske i september, men ersättningen betalas inte ut förrän fram på våren.

I 1 kap. har närmare redogjorts för de i 1950 års betänkande framförda synpunkterna i fråga om förefintliga möjligheter att genom ökad avskjut- ning nedbringa älgskadorna å gröda m. m.1 J aktutredningen anser sig i före- varande sammanhang sakna anledning att ingå på den i betänkandet fram- förda tanken, att man i bristlän skulle kunna modifiera kraven på storlek och beskaffenhet av de områden beträffande vilka licensjakt kan medgivas. Däremot vill utredningen understryka vikten av att länsstyrelsernas pröv- ning av älglicensansökningarna sker med tillbörligt beaktande av hur in— komster och utgifter balansera i respektive länsälgskadefond. Hänsynsta- gande till näringsintresset vid prövningen av hur många älgar en licens skall omfatta är visserligen inte direkt utsagt i 15 5 1 mom. jaktstadgan annor- städes än i det sagda moment år 1947 tillagda nya tredje stycket, som av- handlar licens på grund av omfattande älgskador å skog. Det framgår emel- lertid klart av förarbetena till 15 5, att i älgvården, vars befordrande ut— gjorde det primära motivet för licensj akten, även ingå åtgärder för att hålla älgstammen inom med hänsyn till risken för skadegörelse å gröda rimliga gränser.2 Det är alltså inte enbart vederbörande jakträttsiunehavares önsk- ningar, som länsstyrelsen skall ta i betraktande vid prövningen av licensan- sökningarna. Ett nära samarbete med såväl älgskadenämnd som länsjakt-

1 Se härom sid. 23. 2Se SOU 1936: 38, sid. 178—480.

vårdsförening är förty av nöden, därest länsstyrelsen skall kunna vid licens- givningen tillgodose de olika intressen, vilka lagstiftaren velat befordra ge- nom lieensjakten.

Vid de i närmast föregående ävensom i detta avsnitt av förevarande kapi- tel behandlade, lokalt företagna undersökningarna erhölls i Östergötlands län även en redogörelse för de linjer, efter vilka man där utformat den för- beredande handläggningen av licensansökningarna. Ett återgivande av det väsentliga i redogörelsen bör enligt jaktutredningens förhoppning kunna tjäna till ledning för vederbörande a sådana platser inom riket, där man till äventyrs ännu icke beaktat vare sig nödvändigheten eller fördelarna av det här nyss omförmälda samarbetet. Gången vid handläggningen av licens- ansökningarna i Östergötlands län är således följande.

Allt efter det licensansökningarna inkomma till länsstyrelsen översänder denna desamma till länsjaktvårdsföreningen. Där .tas de om hand av jaktvårdskonsulen- ten, vilken om komplettering behövs begär sådan av sökanden. Licensområdena inläggas därefter på en generalstabskarta över länet. Då tidigare tillkomna licens- områden mestadels ha samma omfattning år från år ha gränserna utmärkts på kar— tan med tuscb, varefter områdenas form utklippts i olikfärgad celluloid för en— skild mark, holagsmark och jaktvårdsområden. På kartan ser man då lätt vilka delar av länet, som utgöra licensområden och varest det jagas på allmän tid. Stor- kommunerna ha numrerats, likaså varje licensområde inom respektive storkom- mun. Ett licensområde markeras på så sätt med två siffror, 11 t. ex. utmärker Y egendom i X storkommun. För varje storkommun finnes en mapp, i vilken ansök- ningshandlingarna förvaras i nummerordning. På mappen är antecknad avskjut- ningen per 1 000 hektar i kommunen under flera av de föregående åren. När samt- liga licensansökningar ankommit från länsstyrelsen, upprättas kommunvis för- teckning över desamma.

Därefter .genomgås samtliga ansökningar av ordföranden och jaktvårdskonsulen- ten gemensamt. Vid denna genomgång antecknas på ansökningshandlingarna för— slag till tilldelning samt vad som ytterligare kan vara av betydelse vid ärendets vidare behandling. Nästa steg är att ansökningarna behandlas av arbetsutskottet. Samtliga licensområden inom samma storkommun bli behandlade i en följd. I därför avsedd kolumn införes så på stencilen utskottets förslag beträffande älg- tilldelning.

Slutligen behandlas ansökningarna av styrelsen. Dennas medlemmar ha i god tid fått sig listan med arbetsutskottets förslag tillsänd och kunna i lugn och ro förbereda sammanträdet. Till detta äro kallade älgskadenämnden samt föredra— ganden i länsstyrelsen och förste länsassessorn. Ansökningshandlingarna gå sc- dan åter till länsstyrelsen jämte listan över licensområdena med styrelsens för- slag infört i vederbörlig kolumn.

Det tillägges i redogörelsen att beträffande tilldelningen av antalet älgar inom varje licensområde styrelsen går efter sin åsikt om vad som kan vara lämplig avskjutning inom ifrågavarande område. Om sedan sökanden av olika skäl inte vill »skjuta fullt» är detta något, som varken länsstyrelsen eller länsföreningen kan råda över.

Enligt vad jaktutredningen har sig bekant förhåller det sig dessbättre så, att det inte bara är i Östergötlands län som beviljandet av älgjaktlicenser

utgör en produkt av samarbetet mellan länsstyrelsen och främst länsjakt- vårdsorganisationen, låt vara kanske under delvis andra former än de här beskrivna. Vad utredningen med återgivandet av den från Östergötland er— hållna redogörelsen i första hand vill vinna har utredningen här förut an— tytt. Utredningen förmenar emellertid vidare, att redogörelsen bör vara äg- nad att bidraga till att skingra den okunnighet om licensj akten — både i frå— ga om dess syfte och beträffande grunderna för licensgivningen — som på sina håll fortfarande synes vara rådande. Så långt har utredningen dock inte velat sträcka sig som till att hoppas att vad i förevarande ämne här på- visats och anförts skall märkbart påverka dem, vilkas huvudsakliga bidrag till älgvårdens främjande och älgjaktens höjande hittills utgjorts av ideli- gen upprepade krav på licensjaktens avskaffande.

IV

Älgavgifternas storlek; Älgarnas värde som jaktbyte

I det föregående ha i olika avseenden behandlats förhållandena i län, var- est de inflytande älgavgifterna icke räckt till för att täcka de godkända ska- deersättningsbeloppen. Om dessa län har därvid sagts, att de icke varit i stånd att själva bära sina älgskador. Siffermässigt är detta givetvis riktigt. Man bör emellertid därvid inte förbise, att under de sista tolv åren älgavgif- terna i dessa län varit låsta till gällande maximum. Tillgången på medel för skadas gäldande ur vederbörande länsälgskadefond har därför varit helt av- hängig av antalet nedlagda älgar. Detta antal har under en följd av år på grund av älgstammens tillväxt successivt ökat. Älskadefrekvensens stegring åter, sådan denna avspeglas i beloppet godkända skador, hör naturligtvis till en del samman med att älgstammen växt till. Den påverkas dock i kanske minst lika hög grad av det av penningvärdets förändring under berörda tid betingade ökade ä—priset på den gröda, som utsatts för skadegörelse. Det är därför tänkbart att den i penningar uttryckta stegring av älgskadefrekven- sen, som skett under de senaste åren, icke är ett bevis för en i samma pro- portion ökad skadegörelse, i varje fall inte under år med normala bärgnings- förhållanden. Härmed må nu vara hur som helst, från de skadelidandes syn- punkt är det skadornas nuvärde i penningar, som är avgörande.

Även om man — vid bibehållande av gällande ordning för reglering av älgskada _ skulle stanna för att inte vidga kretsen av de till ersättning be- rättigade, lärer det bli ofrånkomligt att söka få bättre balans mellan belop- pet av inflytande älgavgifter och av vad som utbetalas i skadeersättningar. Såsom ett studium av den å följande sida intagna tabell 5: 7 torde ge vid handen, föreligger eljest risk att ej heller regleringsfonden kommer att i

längden förslå, i varje fall inte till täckande av anspråk av samma storleks— ordning som den vilken blev en följd av 1962 års älgskador. Från möjlighe- ten av en sådan utveckling lärer man så mycket mindre kunna bortse, sedan det visat sig —— se tabell 5: 5 —— att utöver de i detta kapitel särskilt behand- lade, man kan säga traditionella bristlänen nämnda år tillkommit såväl Älvsborgs som Skaraborgs län. I synnerhet i det förstnämnda av dessa båda län är bristen betydande.

I både Kronobergs och Hallands län ansåg man, att älgavgifterna borde höjas. Hallands läns jaktvårdsförening hade för övrigt redan för något år sedan framfört förslag härom. I det förstnämnda länet nämndes som lämp- ligt maximum 135—150 kronor. I Hallands län åter ansågs en höjning med 150—250 kronor kunna ske; dock vore det kanske lämpligast att gå en me-

Tabell 5: 7 Älgskaderegleringsfonden

Balansräkning Ingående Budgetår behållning Inkomster Utgifter 1957/58 279 306134 134 675:81 43 528: _ 1958/59 370 454: 15 117 017: 17 110 018: 50 1959/60 377 452: 82 149 428: 55 11 919: 25 1960/61 514 962: 12 116 655: 48 33 328: 58 1961/62 ' 598 289: 02 145 789: 84 86 005: — 1962/63 658 073: 86 133 492: 47 283 204: — (preliminärt)

.S'peeifikuiion av utgifterna 1957/58 Länsstyrelsen i Östergötlands län ............... 20 149: ——

Länsstyrelsen i Örebro län ..................... 23 344: — Restitutioncr ................................. 35 ;_. 43 528: —— 1958/59 Länsstyrelsen i Östergötlands län ............... 30 000: ——

Länsstyrelsen i Örebro län ..................... 80 000: —— Restitutioner ................................. 18: 50 110 018: 50 1959/60 Restitutioner ................................. 11 919: 25 1960/61 Domänstyrelsen: medel till vissa åtgärder med an-

ledning av älgskador å arrendejordbruk inom Klotens revir ................................. 27 320: 58 Svenska jägareförbundet: bidrag till propaganda- kampauj för human och riktigt bedriven älgjakt1960 6 000: —— Restitutioner ................................. 8: — 33 328: 58 1961/62 Länsstyrelsen i Kronobergs län ................. 50 000: —

Länsstyrelsen i Hallands län .................... 30 000: ——- Länsstyrelsen i Örebro län ..................... 6 000: =- Restitutioner ................................. 5: —— 86 005;— 1962/631 Länsstyrelsen i Östergötlands län ............... 21 000: _

Länsstyrelsen i Kronobergs län ................. 55 000: — Länsstyrelsen i Hallands län .................... 53 000: _- Länsstyrelsen i Älvsborgs län ................... 53 000: —— Länsstyrelsen i Örebro län ..................... 85 000: —— Länsstyrelsen i Skaraborgs län .................. 16 200: —- Övrigt ........................................ 4: — 283 204: ——

1 Bidragen till länsfonderna beslutade av KM:t den 29 mars och 31 maj 1963.

delväg och stanna vid 200 kronor. Länsjägmästaren i Hallands län, som till- lika är vice ordförande i länsjaktvårdsföreningen, har, på sätt framgår av den i slutet av avdelningen1 intagna bilaga 9, grafiskt återgivit den utveck- ling som skett i fråga om skillnaden mellan älgens värde och älgavgiftens storlek. Till grund för älgvårdena för de olika åren ligga uppgifter, som läm- nats av föreningsslakteriet i Halmstad.

Sveriges slakteriförbund har vidare på begäran av utredningsmannen från vissa slakteriföreningar införskaffat uppgifter angående avråkningsvärdet för älgar hösten 1962. En sammanställning av dessa uppgifter följer här.

Medelvikt Pris/kg Pris/älg Antal

kronor kronor älgar Stockholms och Uppsala län . . . . 146 4: 60 670 275 Östergötland .................. 153 4: 70 720 161 Kronoberg ................... 162 5: 60 900 55 Skaraborg .................... 148 5: 00 740 173 Örebro ...................... 142 5: 00 710 267 Kopparberg .................. 156 4: 60 720 19 Hälsingland + Västernorrland . . 137 4: 60 630 25 Jämtland .................... 168 4: 30 720 91

Slakteriförbundet har till tabellen lämnat följande kommentarer. Det är på de flesta håll en liten del av älgarna, som går till slakt. Ofta levereras endast del av älg och då vanligtvis framparten, som betalas 0: 75—1 kr./kg sämre än hel kropp. Detta påverkar sannolikt det lämnade resultatet så, att värdet per älg blir något för lågt.

Älgkalvarna ha ej kunnat särskiljas ur tillgängligt material, men enligt uppgift utgöra de en obetydlig del och anses ej märkbart påverka resultatet.

De angivna talen ange de vid veterinärbesiktningen godkända kropparna. En ganska stor del har kasserats eller har för dessa endast avräknats destruktions- värdet.

Vid den särskilda undersökningen i Östergötlands län erhöllos vidare spe- cificerade uppgifter rörande utfallet av den under åren 1953—1960 på licens bedrivna älgjakten vid ett större bruk i södra delen av länet. Den årliga av— skjutningen hade nämnda år varierat mellan högst 67 och lägst 34 vuxna djur (tjur, ko och kviga) samt mellan högst 22 och lägst 11 kalvar. Medel- vikten hade, efter avdrag för skottskadat kött, uppgått till för de vuxna dju- ren lägst 153,8 och högst 180,0 kg samt för kalvarna till lägst 62,6 och högst 78 kg. Medelvikten per djur av det skottskadade köttet hade för de olika åren varierat mellan 7,9 och 10,8 kg.

De sålunda förebragta uppgifterna torde Visa, att även i de län där högsta älgavgifter uttagas — 100 kronor för licensälg och 85 kronor för älg, fälld under allmän jakttid2 — utrymme finnes för en justering uppåt av älgav-

1 Sid. 127. 2 Utöver de fyra särskilt undersökta länen jämväl 'Blekinge och Skaraborgs län.

gifterna. Av redogörelsen i 1 kap. kan inhämtas att det vid tidigare tillfällen, då höjning av älgavgifterna varit under prövning, framhållits risken för att en alltför kraftig höjning skulle verka prohibitivt på avskjutningen. Till denna fråga, som utgör en sida av spörsmålet hur man lämpligast skall kunna hålla älgstammen på en ur skadesynpunkt tolerabel nivå, återkom- mer jaktutredningen i samband med att den framlägger förslag beträffande älgavgifterna.

SPÖRSMÅL SOM BERÖRA DE ARRENDERADE BRUKNINGSENHETERNA

I ett par av de i 3 kap. redovisade framställningarna ifrågasättes, om inte arrendatorer av jordbruksfastigheter, vilka få sin gröda skadad av älgar, borde få ersättning härför oberoende av den till deras arrendelotter höran- de odlade jordens areal.

Det i nämnda framställningar till stöd för en sådan bestämmelse åbero- pade skälet är att en arrendator, för att här använda ordalagen i älgavgift- kungörelsen, >>icke genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslö—s». Till denna omständighet återkommer jaktutredningen längre fram i förevarande kapitel.

Vad som först måste klarläggas är emellertid den inverkan berörda ut- vidgning av kretsen av de till älgskadeersättning berättigade kan förutses få för älgskadefondernas likviditet.

Bland de förslag som jaktutredningen framlägger i 8 kap. synes det, som i syfte att bättre anpassa ersättningsreglerna till den pågående utvecklingen inom jordbruket går ut på en höjning av arealgränsen för innehav av odlad jord från nuvarande 20 till 30 hektar, vara det mest kostnadskrävande. I än— damål att belysa förslagets kvantitetsmässiga innebörd har utredningen i de härefter följande tabellerna 6: I och 6: 2 sammanfört vissa uppgifter, som statistiska centralbyrån ställt till förfogande ur ämbetsverkets under utgiv- ning varande redogörelse för 1961 års jordbruksräkning. Denna omfattar visserligen endast brukningsenheter, vilkas åkerareal uppgår till 2 hektar eller däröver. I detta sammanhang saknar dock denna omständighet bety- delse, enär brukningsenheterna med mindre åkerareal, vare sig de bestå av ägd eller arrenderad jord, redan äro ersättningsberättigade i fråga om älg— skador.

Med ledning av tabell 6: 1 kan man sålunda räkna ut att av sammanlagda antalet brukningsenheter fr. o. m. 2 hektar och uppåt 70 947 eller 31 procent utgöras av arrendefastigheter. Av dessa äro emellertid endast drygt 13 pro- cent helt arrenderade, medan beträffande drygt 17,6 procent åkerjorden är delvis ägd och delvis arrenderad. Betydelsen härav belyses längre fram. Sain- manlagda arealen arrenderad åkerjord uppgår till drygt 29,4 procent av den befintliga åkerjorden å de i tabellen redovisade brukningsenheterna.

Tabell 6: 1 Brukningsenheternas och åkerarealens fördelning på ägare och arrendatorer år 1961

Antal brukningsenheter Åker, hektar Län Helt Helt Delvis _. ägda arren— arren— Summa Agd Arrenderad Summa derade derade

A + B 2 151 1 323 1 059 4 533 71 788 55 522 127 310 C 2 332 1 286 973 4 591 84 631 55 372 140 003 D 2 238 1 858 874 4 970 86 639 73 442 160 081 E 3 711 3 567 1 344 8 622 117 302 109 016 226 318 F 7 754 1 932 2 410 12 096 76 970 38 405 115 375 G 7 458 993 1 853 10 304 62 870 17 347 80 217 H 5 735 1 914 1 933 9 582 107 963 54 029 161 992 K 3 125 246 709 4 116 40 393 7 978 48 371 L 9 407 1 574 2 245 13 226 156 913 50 732 207 645 M 8 472 2 721 1 997 13 190 200 600 113 376 313 976 N 6 974 833 1 467 9 274 108 639 26 023 134 662 0 5 963 613 1 440 8 016 64 695 14 700 79 395 P 12 465 1 749 3 294 17 508 145 466 39 837 185 303 R 10 273 2 987 2 537 15 797 199 801 92 607 292 408 S 10 430 1 282 2 452 14 164 121 196 31 017 152 213 T 4 070 1 318 1 434 6 822 91 783 41 948 133 731 U 3 023 1 298 848 5 169 99 069 53 396 152 465 W 4 430 644 2 819 7 893 56 851 19 874 76 725 X 6 335 695 2 340 9 370 76 936 18 487 95 423 Y 10 553 428 1 771 12 752 73 140 9 693 82 833 Z 6 775 427 1 352 8 554 49 662 7 882 57 544 AC 14 486 494 1 960 16 940 109 779 8 112 117 891 BD 9 647 358 1 296 11 301 67 233 6 246 73 479

Hela riket u'tom Ilän 157 807 30 540 40407 228 754 2 270 319 945 041 3 215 360

Tabell 6: 2 Antalet år 1961 för hela riket och vissa län redovisade brukningsenheter

med fördelning å storleksgrupper efter innehavd åkerareal ävensom uppgifter gruppvis om rättslitel för innehavet

Hela riket (utom I län):

E län

G län

N län

T län

P län

helt ägda ............... helt arrenderade ......... delvis arrenderade .......

helt ägda ............... helt arrenderade ......... delvis arrenderade .......

helt ägda ............... helt arrenderade ......... delvis arrenderade . . . . . . .

helt ägda ............... helt arrenderade ......... delvis arrenderade .......

helt ägda ............... helt arrenderade ......... delvis arrenderade. .......

helt ägda ............... helt arrenderade ......... delvis arrenderade .......

2—20 20—30 30—50 50—100 över 100 141 117 8 722 4 970 1 964 1 034 19 588 4 356 3 823 2 083 690 31 682 4 421 2 636 1 227 441 2 421 484 416 267 123 2 103 526 495 339 104 729 214 199 154 48

7 345 61 26 20 6 887 60 32 12 2 1 765 63 20 5 — 6 041 556 276 64 37 571 117 86 40 19 1 161 168 86 40 12 3 229 408 275 100 58 856 186 166 80 30 787 321 213 86 27

11 607 533 239 65 21 1 427 158 109 45 10 2 906 240 108 34 6

Anm.: Enligt gällande älgavgiftkungörelse utgör innehav av högst 20 hektar odlad jord den regelmässiga förutsättningen för rätt att få älgskadeersättning. Med hänsyn härtill ha de vid jordbruksräkningen redovisade storleksgrupperna om 2—5, 5—10, 10—15 och 15—20 hektar åker ansetts höra i tabellen sammanslås till en grupp.

För jämförelsens skull ha införts uppgifter även för Älvsborgs län, vars älgskadefond till följd av 1962 års älgskador kom att uppvisa stor brist. '

Går man så till tabell 6: 2 kan ur denna utläsas att av befintliga, helt eller delvis arrenderade 70 947 brukningsenheter icke mindre än 51 270 eller 72 procent redan äro ersättningsberättigade. Höjes enligt jaktutredningens för— slag arealgränsen till 30 hektar, fångar man in ytterligare över 8 700 arren- defastigheter och det nyssnämnda procenttalet stiger till 84, 7.

Siffermässigt sett kan det kanske sägas, att det inte borde spela någon ur likviditetssynpunkt avgörande roll, därest man läte de återstående 15, 3 pro— centen arrendefastigheter i gemen få en särställning i ersättningshänseende. Jaktutredningen är emellertid av den meningen, att den merbel-astning av älg- skademedlen, som blir en följd av den föreslagna höjningen av arealgränsen, år så betydande att det i själva verket varit med viss tvekan som utredningen framlägger detta förslag. Storleksgruppen 20—30 hektar omfattar ju inte blott de nyssnämnda 8 700 arrendefastigheterna utan även, såsom tabell 6: 2 visar, ett ungefär lika stort antal helt ägda brukningsenheter. Utslagsgivan- de i fråga om merbelastningen är vidare inte blott antalet nytillkommande brukningsenheter. Man måste även ta i betraktande storleken av den ytterli- gare areal odlad jord, som till följd av den höjda arealgränsen blir ersätt- ningsberättigad. Denna areal utgör i storleksgruppen 20—30 hektar 437 550 hektar, varav ungefär två tredjedelar ägd och en tredjedel arrenderad åker- jord. Ett accepterande av den föreslagna särställningen för arrendefastighe- terna skulle komma att öka den i princip ersättningsberättigade åkerarealen med ytterligare inemot 1/2 miljon hektar. Såsom strax skall påvisas torde emellertid belastningen av älgskadefonderna icke öka i proportion till sagda arealökning.

Vad angår risken för älgskador å de brukningsenheter, som bilda stor- leksgrupperna över 20—30 hektar, synas nämligen följande från jordbruks- räkningen hämtade uppgifter berättiga till vissa slutsatser. Det framgår av redogörelsen i 5 kap. och åskådliggöres kanske bäst genom kartbilagorna 1, 3 och 4, att i Östergötlands, Hallands och Örebro län älgskadegörelsen är mest framträdande inom vissa av de i jordbruksstatistiken såsom naturliga jordbruksområden betecknade trakterna. Dessa äro i E län norra och södra skogsbygderna, i N län skogsbygden och norra Halland samt i T län södra skogsbygden och Bergslagen. Uppgifter rörande antalet till de olika storleks- grupperna hänförliga brukningsenheterna inom nämnda jordbruksområden ha sammanställts i härefter följande tabell 6: 3. Vid den i 5 kap. redovisade särskilda undersökningen i vissa bristlän erhölls vidare uppgifter rörande befintliga arrendelotter och dessas innehav av åkerareal beträffande ett skogsbolag och ett domänverksrevir inom norra skogsbyg den' 1 E län, alltså norr om Motala ström, samt en större skogsegendom inom södra skogsbyg- den i T Iän. Uppgifterna framgå av följande sammanställning.

De sålunda inhämtade uppgifterna utgöra visserligen endast ett stickprov men som sådant motsäga de i varje fall inte den slutsatsen, som jaktutred-

Åkerareal i hektar

under 20 .20—30 30—50 över 50 Summa Skogsbolaget: antal . . . . 46 6 2 0 54 » procent . . 85 11 4 —- 100 Domänreviret: antal . . . . 17 0 0 0 17 o — procent . . 100 — —— »— 100 Skogsegendomen: antal 23 11 6 1 41 » procent . . 56 27 15 2 100

ningen ansett sig kunna draga av en jämförelse mellan tabellerna 6: 2 och 6: 3. Den slutsatsen nämligen, att det Övervägande antalet arrendefastighe- ter med mer än 30 hektar åker äro att finna i de mera utpräglade jordbruks- bygderna, alltså i trakter där älgskador icke uppträda i nämnvärd omfatt— ning. Givetvis förekomma härutinnan undantag lika väl som att det även i skogsbygderna finnes ett antal arrendegårdar av berörda storlek, vilka kun- na bli hårt drabbade av älgskador. Redan vid nuvarande arealgräns ha emel- lertid länsstyrelserna jämlikt gällande älgavgiftkungörelse möjlighet att i fråga om älgskadegörelse å fastighet, vars åkerjord överstiger sistberörda gräns, beakta särskilda skäl. Denna möjlighet föreligger i lika mån beträf- fande helt ägda fastigheter, och utredningen har för sin del inte tänkt, att den föreslagna anpassningen uppåt av arealgränsen skall medföra ändring i vad sålunda f. n. gäller.

Jaktutredningen är vidare inte helt övertygad om bärigheten av det inled— ningsvis återgivna huvudsakliga skälet för den ifrågasatta särställningen för arrendefastigheterna, nämligen att deras innehavare såsom saknande jakt— rätt ej ha möjlighet att genom jakt hålla sig skadeslösa. Det bör kanske först framhållas att, när i älgavgiftkungörelsen talas om »tillgodogörande av jakt- rätt», det ingalunda åsyftas allenast jakträtt beträffande älg utan all av ve- derbörande uppburen inkomst av honom till äventyrs tillkommande jakt- rätt.

Det förhåller sig nu så att, för att en jordbruksarrendator icke skall äga jakträtt å den arrenderade marken, fordras enligt 7 5 andra stycket jaktla- gen uttryckligt avtal härom, t. ex. att jordägaren förbehåller sig eller even- tuellt annan jakträtten. Så är bland annat fallet med de i den här förut in- tagna sammanställningen redovisade arrendegårdarna och otvivelaktigt i många andra fall, där förhållandena äro likartade. Detta gäller särskilt för de lägre storleksgrupperna. Men man kan inte utgå ifrån att, därför att en person är arrendator, han också saknar jakträtt.

Vidare har man den stora grupp jordbrukare, vilkas odlade jord består av dels ägd, dels arrenderad åker. De cirka 4 300 jordbrukare av denna kate- gori, vilkas brukningsenheter tillhöra storleksgrupperna över 30 hektar, häv- da i avrundat tal 403 000 hektar åker och av denna areal äro blott något över 94 000 hektar, alltså mindre än en fjärdedel, arrenderade. Det synes vid så-

Tabell 6: 3 Antalet brukningsenheter inom vissa naturliga jordbruksområden i härefter angivna län

Summa Åkerareal i hektar brukn. enheter 2—20 20—30 30—50 50—100 över 100 E län Norra skogsbygden 1 496 därav helt ägda .............. 449 56 37 30 14 » helt arrenderade ....... 447 96 66 46 16 » delvis arrenderade ...... 149 36 28 21 5 Södra skogsbygden 2 505 därav helt ägda .............. 835 58 26 10 3 » helt arrenderade ....... 1 014 113 58 33 1 v delvis arrenderade ...... 288 35 22 6 3 N län Skogsbygden 3 200 därav helt ägda .............. 2 430 65 15 5 2 » helt arrenderade ....... 219 23 11 3 — » delvis arrenderade ...... 396 23 7 1 _— Norra Halland 1 923 därav helt ägda .............. 1 259 45 16 2 2 » helt arrenderade ....... 136 20 13 8 2 » delvis arrenderade ...... 367 32 15 5 1 T län Södra skogsbygden 1 116 därav helt ägda .............. 517 32 12 9 7 » helt arrenderade ....... 250 33 27 10 3 » delvis arrenderade ...... 169 29 12 5 1 Bergslagen 2 271 därav helt ägda .............. 1 314 56 33 9 7 » helt arrenderade ....... 387 37 24 10 8 » delvis arrenderade ...... 284 51 35 13 3

dant förhållande jaktutredningen mest realistiskt att räkna med att dessa »partiella arrendatorer» ha jakträtt inte blott på den ägda marken utan även på den arrenderade. Om de, exempelvis genom utarrendering, avhänt sig jakträtten, ha de tillgodogjort sig denna, och den därav härflytande inkoms— ten skall avräknas från dem eventuellt tillkommande älgskadeersättning.

Bland andra nu påvisade förhållanden tala enligt jaktutredningens åsikt bestämt emot en kategoriklyvning bland de av älgskador drabbade sådan som den ifrågasatta. Härtill kommer att en dylik åtgärd utan tvivel lär kom- plicera proceduren vid skadeersättningarnas bestämmande med påföljd, att den redan nu alltför långa tid, som på många håll förflyter mellan skade- görelsen och ersättningens utbetalande, blir ytterligare förlängd.

Vad till sist beträffar älgavgiftkungörelsens bestämmelse, att vederböran- de markinnehavare eljest kunnat hålla sig skadeslös, torde vara att nämna att i fråga om varken krono- eller bolagsarrendena avgäldens bestämmande numera sker under hänsynstagande till avsaknad av jakträtt eller förekomst

av älgskador. Enligt vad som uppgivits lär det dock ibland förekomma, att enskilda jordägare i detta avseende medge viss reduktion av arrendesum- man.

KAP. 7

ÄLGARNAS SKADEGÖRELSE Å PLANT- OCH UNGSKOG

Av den i 3 kap. verkställda förteckningen över till jaktutredningen över- lämnade ärenden i älgskadefrågan kan inhämtas, att åtskilliga av de gjorda framställningarna utmynna i en hemställan att möjligheterna att bereda skogsägare ersättning för dem genom älgbetning i produktiv skog åsamkad skadegörelse borde närmare undersökas. Det har härvidlag främst rört sig om älgskador å barrträden, enkannerligen tallkulturerna. Älgen äter inte gärna gran, och vad angår lövskogsbruket vill det synas att de i 1 kap. om— förmälda, år 1947 tillskapade möjligheterna till ingripande mot en för det- samma skadlig älgstam kunna anses vara i det stora hela tillfyllest.

En del undersökningar beträffande älgskadorna i skogen föreligga. I 1 kap. har sålunda redovisats slutsatserna i en den 8 januari 1947 avlämnad »Promemoria över utredning rörande älgens skadegörelse å växande skog samt förslag till åtgärder för minskande av sådan skadegörelse.»1 Prome- morian utgör resultatet av ett den 29 juni 1945 domänstyrelsen och skogs- styrelsen gemensamt meddelat utredningsuppdrag, närmast föranlett av an— hållan av riksdagen enligt skrivelse den 19 maj samma år, nr 265.

En sammanfattning av resultaten från en av jägmästaren Hans Westman ledd undersökning på fem kronoparker i södra och mellersta Sverige är vi- dare med titeln »Älgens skadegörelse på ungskogen» publicerad år 1958 så- som nr 28 i Skogshögskolans skriftserie.

Ytterligare innehåller det i 3 kap. antecknade, den 30 juni 1960 till jakt- utredningen överlämnade ärendet2 bland annat en av skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län utarbetad »Redogörelse över hösten 1958 gjord undersök- ning av älgens skadegörelse å plant- och ungskog i södra delen av Delsbo socken.»

Vad som jaktutredningen kunnat inhämta ur det sålunda vid skilda ti- der och från olika lokaler sammanbragta materialet har slutligen komplet- terats och illustrerats därigenom, att utredningsmannen och flera av jakt- utredningens sakku-nniga hade tillfälle att deltaga i en i juni 1963 i Kop- parbergs län av Svenska jägareförbundet och Dalarnas jaktvårdsförbund anordnad konferens med exkursioner. Huvudämnen voro älgjakten och äl- gens skadegörelse på ungskogen. Förutom så gott som hela jägareförbun-dets

ISe sid. 26 ff. 2*Se sid. 37.

fältpersonal var den skogliga expertisen inom länet i det närmaste mangrant företrädd. Det omvittnades under diskussionerna att de påvisade problemen voro representativa för de flesta andra lokaler icke endast i Dalarna utan även i Norrland, varest det bedrives skogsbruk under liknande klimatolo- giska och ekologiska förhållanden som de, vilka utmärkte objekten för ex— kursionerna.

För ett land som Sverige med stor utsträckning från söder mot norr, med avsevärda skillnader i höjd över havet och med betydande olikheter i fråga om de geologiska och klimato-logiska faktorerna växla givetvis även betingelserna för älgarnas livsföring. Med någorlunda allmängiltighet torde dock kunna sägas, att under vår, sommar och höst älgarnas skadegörelse å den produktiva skogen inte är av den omfattning, att den, där den över huvud förekommer, överskrider vad som kan anses vara från ekonomisk synpunkt tolerabelt. De biotoper, varest älgarna vanligen uppehålla sig under den snöfria delen av året, erbjuda således som regel tillräckligt foder av annat slag, varför djuren för att tillfredsställa sitt näringsbehov inte be- höva angripa tallkulturerna. Detta gäller i varje fall de delar av riket, till vil- ka, såsom här tidigare påvisatsl, älgstammens tyngdpunkt numera får anses vara fönlagd, d. v. s. de norrländska landskapen samt Värmland och Da— larna.

Under vintern döljer däremot som regel snön den bårris- och buskvege— tation, som jämte ettåriga växter torde utgöra huvudbeståndsdelen av äl- garnas sommarföda. I de fall, där lövträdsvegetationen är för ringa eller oåtkomlig för älgarna, äro de i huvudsak hänvisade till tallåterväxten. Den mest betydande skadegörelsen sker därvid på de hyggen, vilka uppstå ge- nom det moderna skogsbrukets förnyelsemetodik. Vissenligen skyddar snön även återväxterna där, men snödjupet når dock mera sällan sådan mäktig- het, att tallföryngringarna bli oåtkomliga för älg under hela den tid de befinna sig på plantskogsstadiet.

Den ekonomiska förlust som älgarna sålunda åsamka markägarna är av i huvudsak två slag, nämligen dels i form av minskad produktion där- igenom, att 'träd skadas eller i mindre utsträckning dödas, dels till följd av total ödeläggelse av hela eller större sammanhängande delar av återväxten.

Både domänstyrelsen och Skogsstyrelsen, vilka på jaktutredningens be- gäran yttrat sig beträffande förevarande spörsmål, framhålla, att i det först- nämnda fallet skadorna äro mycket svåra att objektivt värdera. Några åt— gärder för att förbättra tillståndet å de skadade områdena vidtagas normalt inte, varför markägarna ej behöva vidkännas direkta kontantutlägg. Be— träffande indirekta förluster såsom försenade föryngringar, minskad pro- duktion eller försämrad virkeskvalitet äro ett flertal faktorer alltför osäk— ra för att en rättvisande värdering skall kunna utföras. Domänstyrelsen

1 Se härom sid. 33 ff.

trycker härutinnan särskilt på bristfälliga kunskaper om hur olika styrke- grader av älgskador påverka det framtida beståndet samt på ännu rådande tveksamhet beträffande det ur produktionssynpunkt lämpligaste plantför— bandet på olika ståndorter.

I det senare fallet består förlusten _— förutom av den produktion, som marken givit fram till skadetillfället _ av kostnaderna för den nya åter- växten. Ämbetsverken anse i denna del, att endast kostnaderna för de av skadan förorsakade förnyade återväxtåtgärderna låta sig tillfredsställande beräkna. Vid bestämmande av den ekonomiska ersättning, som markägare f. 11. kan erhålla för älgskador å skog, tages följaktligen hänsyn endast till den sistnämnda kostnaden.

Ersättning för av älg orsakade skador på skog kan nämligen under vissa förutsättningar utgå av allmänna medel. Bestämmelserna härom äro givna i KK om statsbidrag till vissa skogsförbättrande åtgärder, vars gällande ly- delse framgår av KK nr 324/1960 och 109/1961. Kungörelsens i detta sam- manhang aktuella bestämmelser äro starkt knutna till skogvårdslagens fö- reskrifter om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Vad lagen in- nehåller i sådant avseende måste därför här närmare belysas.

Skogsvårdslagens 14 5 har det huvudsakliga innehållet, att markägaren är skyl- dig att efter sådan avverkning att kalmark uppstått vidta åtgärder så att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas på det avverkade området. Denna skyldighet kvarstår till dess den uppkomna skogen nått en sådan utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Den nyssnämnda kvarstå- ende reproduktionsskyldigheten innebär, att, om av någon anledning t. ex. torka, brand, älgbetning, insekts- eller svampangrepp, plantskogen förstörves i sådan. grad, att återväxten ej är att anse som nöjaktig, markägaren är skyldig att vidta nya återväxtåtgärder. Statsbidrag kan normalt inte påräknas för fullgörande av repro- duktionsskyldigheten.

I 15 % skogsvårdslagen föreskrives vidare att, om i skog, som lämnat plantstadiet, skada uppkom-mer genom brand, storm, insektshärjningar eller dylikt eller genom betning eller annan åverkan, skall vad i 14 % stadgas om vidtaganwde av åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, trots att skyldighet därtill ej föreligger enligt sistsagda lagrum. (Det är ju ej fråga om återväxtå'tgärder efte-r avverkning.) Åtgärder för återväxtens tryggaude må dock ej fordras till större kostnad än vad som motsvarar antingen värdet av de träd, som ägaren har kunnat tillgodogöra sig vid områdets iordningställande för återväxt, eller den ersättning markägaren uppburit eller kunnat uppbära med anledning av ska-dan, exempelvis ersättning från försäkringsbolag, skadestånd eller dylikt.

Då ung skog skadas genom bland annat älgbetning, kunna normalt inga inkoms- ter av kvarlämnade träd eller dylikt påräknas vid restaureringsarbetet. Såsom framgår av den nyss refererade 15 % kunna myndigheterna således inte påfordra, att förnyade återväxtåtgä—rder skola vidtagas. 17 % skogsvårdslagen stadgar emel- lertid, att vad som i 15 & sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd icke skall äga tillämpning, om skäligt bi— drag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel.

Statsbidrag till vissa skogsförbättrande åtgärder utgår i enlighet med bestäm- melserna i förutnämnda kungörelse från statens skogsförbättringsanslag och kan när fråga är om av älg orsakade skador på skog erhållas i följande fall.

A. För ny- eller hjälpkultur där tidigare plantskog helt eller delvis spolierats, under förutsättning att reprodukt'iomsplikt efter avverkning ej föreligger. Denna bestämmelse är tillämpbar i huvudsak beträffande skogsplanterad sämre jord- brukska samt hyggen upptagna före år 1934 i lappmarkerna. Av den totala skogsföryngringsarealen utgöra dock dessa objekt en relativt liten del (5 a 10 pro- cent).

B. För ny- eller hjälpkultur där tidigare skog helt eller delvis spoliera'ts samt under förutsättning, att skogen lämnat plantstadiet. Här är det likgiltigt om den ursprungliga återväxtåtgärden utlösts av reproduk'tionsplikten eller ej.

Bidrag kan således komma i fråga beträffande plantskog endast i de fall, då re- produktionsplikt ej föreligger. Om skogen lämnat plantstadiet äro samtliga objekt bidragskvalificerade. Bidrag utgår, i mån av tillgång på medel, till enskild person med 50 procent av den för åtgärden beräknade kostnaden. övriga ägarekategorier kunna f. n. ej påräkna bidrag från anslaget.

Skogsstyrelsen, ur vars yttrande till jaktutredningen den nu lämnade redogörel- sen är hämtad, påpekar, att frågan huruvida en skadad ungskog är att betrakta som ett bidragskvalificerat obj—ekt eller ej i hög grad är beroende av om den kan anses vara kvar i eller ha passerat plan'tskogsstadiet. Nuvarande tillämpningsföre- skrifter till skogsvårdslagen äro härvidlag något oklara. De äro emellertid under omarbetning. I framtiden kommer med största sannolikhet skog, som ej uppnått 1,3 m i höjd, att betraktas som plantskog.

Av Skogsstyrelsens yttrande framgår vidare att, förutom av statsmedel, möjlig— het att erhålla ersättning för av älg orsakade skador å skog f. n. föreligger från ett antal försäkringsbolag, vilka meddela skogsförsäkring. Ifrågavarande bolag ha bland sina allmänna försäkringsvillkor för skogsförsäkring en klausul angående kostnadsbidrag till återväxtåtgärder efter skadegörelse å skog. Hos de 5. k. S-bola- gen är denna klausul av följande innehåll:

»Har 'i försäkrad skog plantskog skadats under försäkringstiden genom torka, betning av älg eller svamp- eller insektsangrepp och blir försäkringstagaren till följd av sådana skador skyldig enligt 1948 års skogsvårdslag att vidtaga återväxt- åtgärd —— sådd eller plantering —— ersätter försäkringsgivaren hälften av den kostnad för åtgärden, som försäkrings'taga-ren fåt-t vidkännas utöver ersättning från annat håll.

Kostnadsbi-drag lämnas endast där inom ett rektangulärt eller cirkelrunt sam- manhängande område om minst 0,5 hektars storlek mer än 1/3 av plantskogen skadats så att återväxtåtgärd (hjälpkultur eller omkultur i form av sådd eller plan- tering) måste vidtagas.

Med plantskog förstås i denna klausul skog, vars medelålder understiger 10 år.» Skogsförsäkringsbolagens bestämmelser om kostnadsbidrag till återväxtåtgärder efter skadegörelse på plantsko-g äro av tillfällig karaktär och skulle ursprungligen upphöra att gälla år 1962. Giltigheten har emellertid förlängts till utgången av år 1965.

Skogsstyrelsen framhåller i anslutning härtill, att en enskild skogsägare således kan, om han har sin skog försäkrad, f. n. erhålla bidrag _ nor— malt 50 procent — till kostnaderna för det restaureringsarhete han enligt skogsvårdslagen är skyldig utföra när hans ungskog så skadats, t. ex. ge— nom älgbetning, att förnyade återväxtåtgärder måste vidtagas. Är skogen att betrakta som plantskog utgår bidraget från hans försäkringsbolag och i övriga fall från statens skogsförbättringsanslag. Någon ersättning för in-

direkta förluster i form av försenade föryngringar, minskad produktion eller försämrad virkeskvalitet utgår ej.

Skogsstyrelsen säger sig till sist anse, att frågan om av älg orsakad skada på skog bör betraktas som all annan skadegörelse. I händelse skadorna uppnå en icke tolerabel nivå — lokalt eller allmänt —— bör skadefrekvensen regleras genom en effektiv minskning av älgstammen. I de fall då skador trots detta uppstår bör markägaren ha möjlighet att liksom f. n. erhålla bidrag till de förnyade återväxtåtgärder, som skadan framkallat. Detta in- nebär att skogsägarna alltjämt böra ha möjlighet att försäkra plantskog mot skadegörelse. Medel ur älgskadefond böra däremot ej komma i fråga för er- sättning vid skadegörelse av älg på skog. Skulle i framtiden sådan ersätt- ning kunna utgå ur älgskadefond, håller styrelsen icke för otroligt, att detta kan framtvinga en så kraftig höjning av älgavgifterna, att en begränsande inverkan på avskjutningen skulle bli följden.

I sistnämnda avseende anför domänstyrelsen, att skador av älg på plant- och ungskog kunna på vissa begränsade områden vara betydande. Krav på skadeersättning torde därför kunna komma att resas i sådan omfattning, att länsfonderna skulle behöva förstärkas genom avsevärt höjda älgavgif- ter. Då älgavgifterna enbart på grund av stora anspråk på ersättning för älgskadegörelser på grödor m. m. torde behöva höjas inom vissa län, anser styrelsen det icke omöjligt att en ytterligare kraftig höjning av älgavgif- terna skulle kunna få en viss begränsande inverkan på avskjutningen.

I anslutning till domänstyrelsens och Skogsstyrelsens synpunkter beträf- fande de i förevarande kapitel avhandlade spörsmålen finner jaktutred- ningen angeläget att något uppehålla sig vid bakgrunden till den inled- ningsvis omförmälda framställningen av länsstyrelsen i Gävleborgs län, vilken hänförde sig till en av skogsvårdsstyrelsen i länet väckt fråga om er- sättning ur länsälgskadefonden för betningsskador av älg å plant- och ung- skog. Härom innehåller ett handlingarna i ärendet bilagt protokoll från älgskadenämndens i länet sammanträde den 12 september 1959 bland andra följande uppgifter och synpunkter. Efter att ha berört de skador å plant- och ungskog, vilka enligt vad som var för nämnden bekant förekommo på olika lokaler i länet, på sina håll i mycket stor omfattning, anförde älgska- denämnden, att det dittills enda synbara botemedlet mot skador torde vara att kraftigt nedbringa stammen och fälla de skadegörande individerna. Här- efter heter det i protokollet.

Ytterst måste skogsägarna själva ombesörja jakten och decimeringen av stam- men. I de fall, där skogsägarna sammansluta sig i jaktvårdsområden eller jakt— vårdsföreningar eller ensamma disponera tillräckligt stort och till figuren lämp- ligt markområde, bedrives jakten så gott som regelmässigt i form av licensjakt, varvid efter beräkning av älgbeståndet ett med hänsyn jämväl till eventuellt före- fintlig skogsskada lämpligt antal älgar fälles. Så snart skogsskador påvisats, har länsstyrelsen också så gott som undantagslöst lämnat licens på sökt antal älgar.

Det område, som nu blivit föremål för skogsvårdsstyrelsens undersökning, har

t. 0. m. 1958 års utgång utgjorts av Delsbo-Bobygdens jaktvårdsområde. Detta har tidigare under en lång följd av år fått tillstånd att under sär-skild jakttid — 30 da- gar — fälla sökt antal älgar. År 1957 söktes och fälldes sålunda ej mindre än 100 djur av en beräknad stam på 145 djur. Jakten var organiserad och tog sikte på ska- dornas eliminerande. År 1958 beslöto markägarna av okänd anledning att icke söka licens. Detta år fälldes på området endast 37 djur. Sedan jaktvårdsområdet numera upplösts och markägarna splittrats, ha de enskilda markägarna icke möj— lighet att erhålla licens och därigenom bedriva jakten rationellt.

Sedan i protokollet antecknats dels att det efter verkställd utredning framkom- mit, att älgstammen inom Delsbo-Bobygden var för stor med hänsyn till skogsvår- den, att således särskild åtgärd vore erforderlig för att nedbringa stammen, att så som förhållandena inom nämnda område voro enda framkomliga vägen därför var en utökad allmän jakttid, samt att älgskadenämnden följaktligen före- slog länsstyrelsen att jämlikt 15 ä 4 mom. tredje stycket jaktstadgan besluta om dy- lik utökning med 4 söckendagar inom den del av Delsbo socken, som inte var anslu- ten till jaktvårdsområde, samt inom en närmare angiven, angränsande del av Järvsö socken,1 dels att å de marker, som gränsade till det i förslaget avsedda om- rådet, älgjakten under år 1959 komme att bedrivas som licensjakt, anfördes i pro— tokollet.

Det av förslaget berörda området består emellertid av ett stort antal skif- ten, som — med vissa undantag —— var för sig äro av sådan litenhet och form, att rationell och organiserad jakt under sådana former att syftet med den föreslagna jakttiden uppnås är omöjlig att genomföra. Härtill kommer att, om var och en skall jaga på dessa små enheter, jakten måste bli ytterst riskfylld. Nämnden vill därför hemställa, att länsstyrelsen ville medverka till att ett eller flera jaktvårdsområden ånyo kommer till stånd inom området.

Beträffande möjligheten av att skada av älg på skog skulle kunna ersättas av medel ur älgskadefonden, delar nämnden skogsvårdsstyrelsens uppfatt- ning, att en sådan anordning vore önskvärd, men anser nämnden att den är omöjlig att genomföra.

Det förefaller jaktutredningen som om det nu refererade fallet inte får sin fulla belysning, med mindre man tar i betraktande även anledningarna till den schism inom det ifrågavarande jaktvårdsområdet, vilken — för- utom att den ledde till områdets upplösning — synes ha i väsentlig mån medverkat till att man släppte kontrollen över älgstammen med den häf- tigt stegrade älgskadegörelsen som följd. Härom vet man en hel del.

I jaktutredningens år 1961 avgivna betänkande med förslag till ändringar i jakt- lagstiftningen har jaktutredningen bland annat redogjort för sina undersökningar rörande anledningar till att beståndsti—den för en del jaktvårdsområden. ej för- längts. Därvid har även berättats om den uteblivna förlängningen för Delsbo—Bo- bygdens jaktvårdsområde.2 Denna berättelse visar, såvitt nu kan vara av intresse, att det inte var någon majoritet bland delägarna i det stora området, som velat

1 Om länsstyrelsens beslut med anledning av älgskadenämndens förslag, se 4 kap.: VI, sid. 43. 2 Se SOU 1961:67, sid. 26.

motverka en förlängning. Opponenterna hade emellertid lyckats få ihop några hektar över en femtedel av arealen. Berättelsen visar därutöver, att opponenter— nas motiv näppeligen kunna betecknas som uppbyggliga: hämnd för att områdets styrelse för tio år sedan eller mer sim plikt likmätigt anmält ett par av markägar- na för olaga jakt, samt vidare snikenhet, ity att fyra markägare med ur viltsyn- punkt särskilt välbelägna marker hellre ville för sig själva behålla allt det vilt, som där skulle kunna fällas.

Även om möjlighet hade funnits att ur älgskadefonden ersätta den ska- degörelse, som övergått de inom det upplösta jaktvårdsområdet belägna ungskogarna, vill jaktutredningen för sin del ifrågasätta, om inte de nyss framdragna omständigheterna få anses vara av sådan art att de, om de varit kända för en beslutande myndighet, skulle ha uteslutit ersättning. Den lärdomen bör väl också kunna dragas ur Delsbo-fallet, att om man med vett och vilja kastar över bord en etablerad jaktlig samverkan i licens— jaktens form har man även avhänt sig det säkraste medlet att hålla älg— skadegörelsen i skogen inom måttliga gränser.

Jaktutredningen kan dessbättre även lägga fram ett positivt belägg för vad en dylik samverkan kan ge till resultat. Detaljerna inhämtades i huvud- sak under den förutnämnda konferensen i Dalarna.

I Lillhärdals socken, som är den sydligaste i Härjedalen och gränsar mot, bland andra, Älvdalens socken i Dalarna, har man bildat ett jaktvårdsområde, omfat- tande cirka 60 000 hektar. När den nuvarande skogsförvaltaren hos ett av de mark- ägande bolagen inom jaktvårdsområdet tillträdde sin befattning, uppgick utbytet av älgjakten inom området till cirka 50 djur. Samtidigt voro älgskadorna på sko- gen mycket stora. Han lyckades emellertid intresse-ra även de enskilda markägar- na för en såsom licensjakt organiserad älgjakt med sikte på ökad avskjutning. Kurvan för denna steg också successivt från 50 till 90, till 112, till 120 och till 200. Under de sista tre åren ha årligen fällts inte mindre än 250 älgar. Resultat i form av minskade älgskador å skogen ha ej heller uteblivit. Visst förekomma fortfarande älgskador men då mest i form av punktskador, som inte kunna anses vara av ödeläggande art. Det är endast på ett av de markägande bolagens område, som skadegörelsen fortsätter att vålla bekymmer. Förhållandena äro emellertid där speciella. Det rör sig om en hedmark mellan två å—dalar, på vilken snödjupet ej brukar bli större än att älgarna kunna sparka sig ner till ungtallarna. Det är att märka, att jakten bedrivits endast under den normala licenstiden av en månad om hösten. På fråga om det fanns anledning att tro att älgstammen inom jaktvårds- området kunde tåla en uthållig avskjutning av nuvarande storleksordning, gavs det beskedet, att det ansåg man, i varje fall borde den inte behöva nedgå under 200 djur.

Jaktutredningen har med den detaljerade redogörelsen för Delsbo— och Lillhärdalsfallen, av vilka det Sistnämnda har motsvarigheter på andra or- ter, velat påvisa, att det finns en väg och antagligen den enda, som man har att gå, därest man, utan att numerärt spoliera älgstammen, vill söka häva eller mildra den motsättning mellan skogsvård och viltvård, som hål- ler på att växa fram eller på många håll inom landet redan råder till följd av älgstammens såväl samhälls- som privatekonomiskt vådliga skadegö- relse på ungskogen. Den vågen består i övergång i licensjaktens form till

organiserad eller om man så vill reglerad älgjakt. Att även biologiska skäl motivera denna övergång kommer att belysas längre fram i betänkandet.

Av det sålunda i detta kapitel anförda torde framgå, att jaktutredningen delar de centrala skogsvårdande myndigheternas uppfattning om att älgska— degörelse inte skall i ersättningshänseende behandlas annorlunda än övrig skadegörelse å skog. Utredningen är likaledes helt överens med dessa myn- digheter i fråga om det praktiskt och ekonomiskt ogenomförbara i att konsti- tuera en generell ersättningsrätt för sådana skador och därvid anlita medel ur älgskadefonderna. Det synes emellertid ha sitt intresse att ta del av hur man i grannländerna ser på dessa problem.

Vad Norge beträffar ger den norska älglagstiftningen icke något utrymme för rättsliga krav på ersättning för älgskador av vad slag det vara må. För skada å skog utgår över huvud ingen ersättning. Skada å gröda kan ersättas med hänsyn tagen till brukarens ekonomiska villkor. I sådana fall gäldas ersättningen med medel ur viltfonden, till vilken föras -— förutom den all- männa jaktvårdsavgiften — de särskilda avgifter, som den vilken erhållit älgjaktlicens (fellingstillatelse) har att erlägga.

I Finland ersättas skador, förorsakade av älgar, från ett av riksdagen för ändamålet beviljat anslag. Gällande bestämmelser i ämnet innehållas i lant- bruksministerietls beslut den 29 april 1963, nr 208 i Finlands författnings— samling. Enligt 12 & dessa bestämmelser erlägges bidrag för älgars skadegö— relse å skog genom att tilldela vederbörande centralskogssällskap medel för erläggande av kostnaderna för gransknings- och värderingsförrättningar, ut- arbetning av plan för ny beskogning av det skadade området, anskaffning av frö eller plantor samt röjnings- och beskogningsarbete jämte arbetsledning. Bidrag utgår inte om skadorna omfatta ett område, som är mindre än 25 ar, eller annars äro ringa, ej heller då det skadade området innehaves av staten eller då områdets ägare med stöd av lagen om skogsförbättring annars icke må beviljas skogsförbättringsmedel, och ej heller om för samma om— råde tidigare beviljats ersättning för ålgars skadegörelse å skog, såvida där— efter icke förflutit tio år.

Sedan lantbruksministeriet beslutat, för vilka fall av skadegörelse ersätt— ning skall erläggas, och genom forststyrel-sens förmedling beviljat vederbö- rande centralskogssällskap ett för ändamålet nödigt penningbelopp, skola centralskogssällskapen fördela medlen mellan skogsvårdsnämnderna, vilka närmast motsvara våra skogvårdsstyrelser, för erläggande av de nyssnämnda kostnaderna. Medelstilldelning sker alltså icke direkt till de av skogsskador drabbade enskilda markägarna.

89. JAKTUTREDNINGENS FÖRSLAG

KAP. 8

Inledning

Ett ställningstagande till framförda ändringsförslag beträffande den år 1931 tillkomna och därefter successivt utbyggda ordningen för kompensa- tion åt vissa markinnehavare för dem tillfogad skadegörelse av älgar krä- ver beaktande av åtskilliga faktorer. Sålunda torde ett av de syften, vilka man velat tillgodose genom systemet med älgskadefonder, tillkomna för- medelst älgjägarnas avgifter, säkerligen ha bottnat i en önskan att även hos nämnda markinnehavare skapa förståelse för nödvändigheten av åt— gärder till älgstammens skydd och förkovran.

Strävandena att återuppbygga älgstammen voro från början helt inrik- tade på att tillgodose jägarintresset. I begynnelsen torde de näppeligen ha omfattats av jägarna i gemen. Erfarenheterna från 1800-talet äro härutin- nan belysande. Initiativet till skyddsåtgärderna utgick i stället från den då relativt lilla krets som, samlad inom Svenska jägareförbundet och förbun- dets länsavdelningar, klart insåg att möjligheten att kunna idka jakt var avhängig av att man utövade jaktvård. När det gäller ett villebråd som älgen voro dock och äro som regel fortfarande andra jaktvårdande åtgär- der endast i undantagsfall praktiskt utförbara än sådana, som sikta till en begränsning av stammens beskattning. Genom den som en följd av en se- rie åtgärder i dylikt syfte skedda tillväxten av älgstammen har möjligheten att kunna få jaga älg blivit en helt annan än den var allenast femtio år tillbaka i tiden. Jaktkortsstatistiken antyder, att det är gott och väl 200 000 personer, som i egenskap av deltagare i älgjakt ha intresse av bevarandet av en individrik älgstam. Till dessa får man så lägga de ständigt ökande skaror icke-jägare, vilkas av naturvårdssynpunkter dikterade strävan be- träffande faunan även innefattar önskemålet om en icke alltför sparsam förekomst av älg i markerna. Det kan tilläggas att av de nyssnämnda om- kring 200 000 jägarna ett icke ringa antal är att finna bland den icke jord- ägande delen av befolkningen.

Det är alltså en icke oväsentlig del av rikets innevånare, för vilken älg- stammens nuvarande styrka utgör ett glädjeämne. Dock ligger det omdö- met nära till hands att de, vilka en gång i tiden trädde i bräschen för älg-

stammens restaurering, blivit bönhörda över hövan, åtminstone i vad gäl- ler stammens kvantitet. Det framgår av vad här tidigare utretts att stam- men i betraktande av dess skadegörelse måste på sina håll anses såsom va- rande alltför talrik. Skadorna å gröda kunna visserligen inom vissa grän- ser ersättas eller förebyggas, det sistnämnda dock endast lokalt och i mind- re omfattning. Även med hänsyn tagen härtill lärer man dock svårligen kunna komma ifrån, att skadegörelsen mångenstädes tagit en omfattning, som torde nödvändiggöra särskilda åtgärder. Vad åter angår skogsskadorna torde ett ersättningssystem beträffande dem helt i likhet med vad som gäl- ler för skadegörelse å gröda medföra alltför betungande ekonomiska konse- kvenser för älgskadefonderna. Som en följd härav har man att räkna med risk för minskad avskjutning. Härtill kommer att en fullständig värdering av älgskador å skog i de flesta fall är svår att åstadkomma. Problemet accen- tueras samtidigt därav, att den svåraste älgskadegörelsen å skog äger rum inom delar av riket, vilka _ utom annat »— på grund av den i allmänhet ringa förekomsten av odlad jord hittills ansetts vara mest lämpade att hysa en talrik älgstam.

II

Bör nuvarande ordning för reglering av älgskador bibehållas?

Hänsynstagande till här inledningsvis berörda omständigheter blir uppen- barligen av betydelse främst vid övervägandet av den lämpliga ordningen för älgjaktens framtida bedrivande. De kunna emellertid inte lämnas åsido när det gäller att finna det bästa systemet för att möjliggöra ersättning för älgskador å gröda m. 111.

Vid de diskussioner som i sistnämnda fråga förts inom jaktutredningen samt med för älgskadeproblemen intresserade har den tanken framställts, att en rationell lösning av problemen kanske vore att slopa den nuvarande ordningen med älgjägarnas gemensamma ansvar för älgskadegörelsen å odlad jord och i stället lägga detta ansvar på dem, vilka å sina marker hysa den skadegörande stammen. Ett närmare övervägande av möjligheten att åstadkomma en sådan ordning och dennas förutsebara konsekvenser har övertygat jaktutredningen om att denna väg icke är praktiskt framkomlig. Härtill kan läggas att saken har en principiell sida såtillvida, att ett fram— gäende på sagda väg rent av skulle kunna få till följd att den grundsats, plikten att bedriva jaktvård, varpå gällande jaktlagstiftning är byggd, bleve svår att efterkomma. Ty, för att ta ett exempel, varför skulle en dylik regel gälla endast beträffande älgen? Utredningen återkommer strax härtill men vill först belysa sakens praktiska sidor.

Vid ett studium av älgskadekoncentrationen sådan denna framgår av

kartbilagorna över Östergötlands och Örebro län synes man, såsom jaktut— redningen redan framhållit, ha svårt att komma ifrån, att markägarna norr om Motala ström i det förstnämnda länet samt inom södra skogsbygden och Bergslagen i det senare måste anses hålla för stor älgstam. Det kan då ligga nära till hands att säga att de därför också böra få ta konsekvenserna beträffande skadegörelsen. Granskar man därefter kartbilagorna över Kro- nobergs län, kommer man kanske också till slutsatsen att det även där skjutes för litet älg. Men att avgöra vilka markägare som där skulle få stå för älgskadeersättningarna torde vara omöjligt. I viss mån gäller detsam- ma, säsom kartbilagorna även visa, Hallands län, och utredningen håller det för högst antagligt att i Älvsborgs län förhållandena i nu berörda avse- enden äro i stort sett ensartade med de i Kronobergs län. Det nu påvisade torde ådagalägga, att i varje fall en generell övergång till en sådan ny ord- ning som den nu diskuterade måste anses praktiskt ogenomförbar.

Ser man därefter till de konsekvenser för älgstammen, som införandet av en markägaren-jakträttsinnehavarens skadeersättningsskyldighet skulle fö- ra med sig, synes följande vara att anföra.

Det sedan tiden efter första världskriget år från år ökande antalet av dem, vilka kunna få deltaga i älgjakt, och det likaledes stadigt ökade ut- bytet av jakten hade icke kunnat ske, om inte vissa större komplex av krone-, bolags- och fideikommisskogar tjäna som älgreservat, varifrån stammen sprider sig till även andra marker. Man må ha den ena eller andra uppfatt- ningen om storleken av de inom dessa reservat befintliga älgstammarna från synpunkten av deras skadegörelse å odlad jord. Ett är dock visst: ifrågavarande skogsägare ha fått betala sin tribut till älgarnas uppehälle i form av skador å sin skog. Skulle man nu ålägga dem att svara jämväl för skadorna å gröda på annans mark, kan man vara lika viss om att detta komme att resultera i en annan och hårdare älgpolitik. Denna komme i sin tur att få till följd sämre tillgång på älg i de omgivande trakterna. Med erfarenhet av den opposi'ion som framträtt inom bygder, där skogsägare ut- nyttjat de år 1947 öppnade möjligheterna att till skydd för plant- och ung- skogar beskära sin älgstam, är det inte svårt att föreställa sig hur det stora flertalet älgjägare skulle reagera inför en ordning med de nyss antydda konsekvenserna. A*.t älgstammen på sina håll synes behöva beskattas hår— dare än vad nu sker, har jaktutredningen tidigare framhållit. Denna be- skattning bör emellertid i län, där man ännu inte kan övergå till helt reg- lerad älgjakt, komma till stånd företrädesvis genom en av länsstyrelsen efter samråd med älgskadenämnd och länsjaktvårdsförening medgiven, långsiktigt planerad licensjakt.

Vad därefter beträffar de principiella betänkligheterna mot ett frångå- ende av grunderna för gällande älgavgiftkungörelse får jaktutredningen anföra.

Vid tiden för tillkomsten av 1931 års älgskadeförfattningar innehöll vår jaktlagstiftning icke några bestämmelser av väsentlig betydelse till jordbru- kets skydd mot skador av villebråd. En jordägare hade dock liksom nu rätt att till avvärjande av skada eller olägenhet från sin mark bortskrämma el- ler bortdriva villebråd. Likaledes tillerkände lagen icke jaktberättigad in- nehavare av gård eller trädgård rätt att döda och behålla dit inkommen vildkanin. År 1935 utfärdades en särskild lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin. När så 1935 års jaktlagstiftningssakkunniga i sitt den 30 sep— tember 1936 avgivna betänkande (SOU 1936: 38) togo upp frågan om be- kämpande av viltskador, ansågo de sig inte höra föreslå någon lagstadgad pekuniär ersättningsrätt för den skadelidande. Utländska förebilder i äm- net saknades ej. Deras förslag gick i stället ut på en ordning, som i allt väsentligt godtogs av statsmakterna och fick sitt uttryck i 24 5 1 mom. jaktlagen med till lagrummet hörande tillämpningsbestämmelser i jakt- stadgan. Det synes föreligga skäl att i anslutning härtill erinra om vad de- partementschefen yttrade vid remissen till lagrådet av nyssnämnda för- slag, nämligen att hänsynen till älgstammens fortbestånd torde få anses kräva att, därest odlaren t. ex. genom ersättning ur älgskadefonden blivit i huvudsak gottgjord för skada av älg, någon tillämpning av reglerna i sag- da moment ej bör förekomma annat än i undantagsfall. Jaktutredningen har nyss redogjort för sin uppfattning rörande de sannolika konsekvenser- na med avseende å älgstammen av att vederbörande jakträttsiunehavare skulle åläggas att i ersättningsväg svara för älgarnas skadegörelse å gröda på annans mark. Utredningen har även ställt frågan, varför en dylik regel skulle gälla endast beträffande skada av älg. Förslag om utvidgning av er- sättningsrätten till att avse skada av annat villebråd än älg föreligga såsom framgår av 3 kap. Väl är den skadegörelse som andra viltslag kunna till- foga bland annat grödan inte alls jämförlig med den av älgarna orsakade. Vidare kan man givetvis med 24 5 1 mom. jaktlagen som förebild såsom förutsättning för ersättningsrätt föreskriva, att skadan skall vara avsevärd. Utredningens samlade erfarenhet ger dock utrymme för farhågor, att in— förande av en sådan rätt kan komma att ge upphov till tvister och trakas— serier. Utredningen vill rent av sätta i fråga om inte förefintligheten av en motsvarande skyldighet för jakträttsiunehavarna kunde komma att inverka på deras vilja att söka efterkomma uppmaningen i 1 & jaktlagen att sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd.

Till detta kommer att en sådan ersättningsrätt _ givetvis bortsett från älgskadorna — numera måste anses än mindre motiverad än vad den till äventyrs kan ha varit tidigare. Jaktutredningens den 17 maj 1960 avgivna förslag angående reglering av rätten att utplantera vissa villebrådsarter har nu gett upphov till lagstiftning i ämnet. Vidare har 24 & jaktlagen utbyggts med bestämmelser, som ge större möjligheter att effektivt bekämpa vild- kaninerna. Vid sådant förhållande finner utredningen att den i 24 5 1 mom.

givna ordningen för inskridande mot andra skadegörande villebrådsarter måste anses vara tillfyllest. Denna ordning är icke, såsom det gjorts gäl- lande, vare sig omständlig eller tungrodd. Den kräver inte vidlyftigare ut- redning än vad som bör kunna fordras vid ett ingripande i enskild rätt av i lagrummet avsedd art. Liknande förfarande tillämpas i andra kulturlän- der, varest ävenledes jakträtten är knuten vid äganderätten till jord. En annan sak är att, till följd av de icke fullt entydiga ordalagen, i en del fall uppstått tvekan, huruvida lagrummet vore tillämpbart. I sistnämnda avse- ende har nyligen auktoritativt förklarats, att lagrummet är att tillämpa en- dast beträffande innehavare av mark och innehavare av jakträtt å samma område, en inskränkning som i varje fall 1935 års sakkunniga icke hade åsyftat. Utredningen kommer med anledning härav att i sitt slutbetänkande till övervägande ta upp ett förtydligande av den ifrågavarande lagtexten.

Att jaktutredningen således icke finner anledning föreslå omläggning av det gällande systemet för ersättande av älgskador betyder dock ej, såsom antytts i de föregående kapitlen, att utredningen skulle ha funnit viss ut- byggnad respektive jämkning av reglerna i 1951 års älgavgiftkungörelse opåkallad eller inte önskvärd. Huvudpunkterna i utredningens härefter framlagda ändringsförslag avse således följande spörsmål:

1. arealgränserna i fråga om innehav av olika slag av jord;

2. ersättningens bestämmande i fall, då särskilda skäl att bortse från arealgränsen anses föreligga; införande av viss självrisk för de ersättningssökande; förbättringar beträffande värderingen och kontrollen av denna; gäldandet av värderingskostnaden ; utvidgat användningsområde för älgskademedlen; älgavgifterna och älgskadefonderna; samt .regleringsfonden. Härutöver behandlas, delvis i nu nämnda sammanhang, frågan om utvid- gade befogenheter för länsstyrelserna. Avsikten med en sådan, avsevärt längre än nu gående decentralisering av hithörande ärenden är även att få till stånd ett bättre utnyttjande av samt därmed större ansvar för länssty- relsernas rådgivande sakkunniga organ, älgskadenämnden och länsjakt- vårdsföreningen.

907195???”

III

Arealgränserna

Enligt vad jaktutredningen kunnat inhämta torde ute i landet den mening- en vara ganska allmän, att en höjning är påkallad av det maximum för in- nehav av odlad jord, över vilket ersättning för älgskada nu kan utgå endast

när särskilda skäl föreligga. Man pekar därvid främst på den förskjutning uppåt i fråga om den odlade arealen, som sedan flera år kännetecknar de mindre jordbruken. Röster ha även höjts för att man skulle helt slopa arealgränsen när det gäller den odlade jorden. I den mån dessa förslag ta- git sikte uteslutande på de med arrenderätt innehavda brukningsenheterna, har frågan behandlats i 6 kap. och utredningen kan i den delen hänvisa till vad i sagda kapitel påvisats och anförts. Behovet av en arealgräns har vi- dare utredningen belyst i 1950 års betänkande. Utredningen har här förut i 1 kap. fylligt återgivit vad sagda betänkande därom innehåller. Vad som sedan dess förevarit har bibragt utredningen den bestämda uppfattningen, att det inte är möjligt att pålägga länsmyndigheterna arbetet med den in- dividualprövning av ersättningsansökningarna, som måste bli en följd av bortfallet av en mekaniskt verkande arealgräns.

Såsom jämväl framgår av redogörelsen i 1 kap. var under åren 1931— 1951 arealgränsen satt till 15 hektar. På förslag av jaktutredningen i nyss- nämnda betänkande höjdes gränsen år 1951 till 20 hektar och den har där- vid förblivit. Det torde kunna antagas att man med dessa gränser ville i ersättningsrätten innesluta _ förutom givetvis de rena småbruken _— även brukningsenheter med odlad jord av en storlek, som gjorde dem hänförliga till vad man vid respektive tidpunkter ansåg utmärka mindre familjejord- bruk.

Med utgångspunkt från sistnämnda förhållande finner jaktutredningen den sedan åtskilliga år pågående utvecklingen inom jordbruket utgöra ett starkt motiv för en höjning av arealgränsen. Om storleken av denna höj- ning kunna olika meningar råda. Utredningen finner dock att en höjning till 30 hektar bäst ansluter till den angivna grunden för gällande areal- gräns.

En sådan höjning måste otvivelaktigt anses betydande och jaktutredning— en har, såsom redan framhållits i 6 kap., endast med tvekan ansett sig böra framlägga förslag härom. Denna tveksamhet bottnar främst i att förslaget avges vid en tidpunkt då — såvitt för jaktutredningen tillgängliga uppgifter utvisa — älgskadefonderna i inte mindre än sex lån ej kunnat balanseras utan tillskott från regleringsfonden. I fyra av länen ha tillskotten varit oroande stora. Att i ett sådant läge utöka de generellt ersättningsberättiga- de brukningsenheterna med ett antal av 17 500 och en areal av över 437 000 hektar innebär utan tvivel tagande av en ganska stor risk. Härom torde föl- jande vara att säga.

Vad först beträffar älgskadefondernas ekonomi i bristlänen måste vid nuvarande älgavgifter läget betecknas såsom minst sagt otillfredsställande. Jaktutredningen vill emellertid erinra om vad tidigare här påpekats, näm- ligen att älgavgifterna icke följt med förändringen i penningvärdet.1 Följ-

! Se härom sid. 70.

den härav torde tydligast framgå av diagrammet i bilaga 9. Skillnaden mel- lan beloppen av högsta uttagna älgavgift under allmän jakttid och ett nor- malt älgvärde kan sålunda beräknas under åren från 1951 till 1961 ha stigit med cirka 200 procent. Älgavgiften är visserligen inte den enda faktor, som inverkar på nettovärdet av en älg. Utredningen är dock övertygad om att, därest frihet rått beträffande älgavgiftmaximum, man i samtliga bristlän utom troligen ett skulle kunnat uppnå balans mellan utbetalda skadeer- sättningar och influtna älgavgifter utan att den erforderliga höjningen av avgifterna skulle ha verkat hämmande på avskjutningen. En på 1962 års avskjutningssiffror grundad beräkning visar i detta avseende, att en höj- ning av avgifterna för vuxen älg med 30 kronor i Östergötlands, 50 kronor i Älvsborgs,1 25 kronor i Skaraborgs och 75 kronor i Örebro län skulle till- lika med en höjning av avgiften för årskalv med 10 eller 20 kronor ha onö- diggjort tillskott från regleringsfonden.2 För att i Kronobergs län nå sam- ma resultat hade krävts en fördubbling av samtliga avgifter. I Hallands län åter hade inte ens en avgiftsfördubbling räckt till för att täcka underskot- tet. Först vid en sådan höjning att avgiften för älg, fälld under allmän jakt— tid, kommit upp till 225 kronor, avgiften för licensälg till 240 kronor samt avgiften för årskalv till 120 kronor hade influtna avgifter och utbetalda er- sättningar balanserat. Det är avsevärt mer än vad man i Halland själv tänkt sig, och utredningen nödgas erinra om vad den i 5 kap. uttalat om nödvändigheten av en annanälgpolitik i sistnämnda län.3

Vad härefter beträffar det sannolika resultatet i form av ytterligare an- språk på älgskadefonderna av den föreslagna högre arealgränsen har jakt- utredningens motiv för förslaget varit den pågående utvecklingen inom jordbruket. Ett jämväl i denna utveckling ingående skeende synes emel- lertid ge en anvisning därom, att nämnda anspråk troligen inte bli av den storleksordning som man kunde vänta med hänsyn till antalet av och den sammanlagda åkerarealen å nytillkommande generellt ersättningsberät- tigade brukningsenheter.

De förändringar beträffande rikets totala åkerareal vid brukningsen- heter med över 2 hektar åker, som vid 1961 års jordbruksräkning konsta- terades ha skett sedan 1956 års räkning, bestodo för de flesta vid räk- ningarna redovisade storleksgrupperna av minskning. För allenast två av grupperna (30—50 och 50—100 hektar) kunde registreras förhållandevis obetydliga ökningar. Nettominskningen utgjorde avrundat 191 000 hektar eller 5,5 procent. Av bruttominskningen svarade storleksgrupperna mellan 2 och 20 hektar för drygt 202 000 hektar. I antal brukningsenheter mins- kade samma storleksgrupper med drygt 35 000. Även storleksgruppen 20—

1 De för Älvsborgs län då gällande älgavgifterna understege de i de övriga bristlänen gällande med 10 kr. för vuxen älg och 5 kr. för årskalv. 2 Storleken av dessa tillskott framgår av tabell 5: 7, sid. 71. 3 Se härom sid. 65.

30 hektar visade för hela riket någon minskning. Denna var emellertid inte genomgående, i vissa trakter, så t. ex. inom Gotlands län, visade gruppen ökning. Det synes därför lämpligt att i förevarande sammanhang betrakta denna grupp som i det närmaste konstant.

Som tidigare här framhållits insamlas vid en jordbruksräkning upp- gifter endast beträffande brukningsenheter vilkas åkerareal uppgår till minst 2 hektar. Generellt berättigad till ersättning för älgskada är där- emot f. 11. varje brukningsenhet upp till 20 hektar odlad jord, dess areal odlad jord må vara aldrig så liten. Jaktutredningen har diskuterat frågan, om icke rätten till ersättning för älgskada borde begränsas till innehavar- na av de brukningsenheter, vilka statistiskt anses utgöra jordbruksfastig- heter. Utredningen har dock funnit sociala och psykologiska skäl tala för ett bibehållande av den nuvarande ordningen i detta avseende. Emellertid äro ifrågavarande brukningsenheter lika väl som de vilka bilda storleks- grupperna 2—20 hektar underkastade den allmänna utvecklingen inom jordbruket. Statistiskt jämförelsematerial, som belyser saken, har inte varit tillgängligt för utredningen, men efter vad det försports minskar an— talet av nämnda smålägenheter —— genom nedläggning eller sammanslag- ning — i troligen än snabbare takt än brukningsenheterna inom storleks- grupperna 2—20 hektar.

Vad jaktutredningen sålunda velat påvisa är att, ehuru arealgränsens höjning ostridigt kommer att medföra större ianspråktagande av älgav- giftmedel, denna verkan dock i viss utsträckning blir kompenserad av att för närvarande till ersättning berättigade enheter successivt bortfalla.

Till detta kommer ett förhållande som redan berörts i 6 kap., näm- ligen att den faktiska älgskadefrekvensen icke sällan står i omvänd pro- portion till storleken av brukningsenheternas åkerareal. Detta samman- hänger med att enheterna med större åkerareal på många håll äro kon- centrerade till bygder med ingen eller mycket sparsam förekomst av älg. Förhållandet har i någon mån belysts genom den vid sagda kapitel fogade tabellen 6: 3. Följande sammanställning är avsedd att komplettera sagda tabell.

Antal brukningsenheter i storleksgruppen 20-—30 hektar

Östergötlands län ............ totalt 1 224 Skaraborgs län .............. totalt 2 098 Norra skogsbygden ........ 188 Nordöstra höglandet ...... 82 Östgötaslätten ............ 754 Slättbygden .............. 1 565 Södra kustlandet .......... 76 Falbygden ................ 295 Södra skogsbygden ........ 206 Sydöstra höglandet ........ 156

Hallands län ................ totalt 841 Örebro län .................. totalt 915 Skogsbygden .............. 111 Södra skogsbygden ........ 94 Slättbygden .............. 633 Slättbygden .............. 677 Norra Halland ............ 97 Bergslagen ................ 144

Nu är ju gränsen mellan olika slag av bygd inte överallt så markerad som i de i sammanställningen upptagna länen. Beträffande tre av dem kan av kartbilagorna inhämtas, till vilka bygder älgskadorna äro kon- centrerade. Uppgifterna från Skaraborgs län synas vidare ge stöd för an- tagandet att i övriga län en icke obetydlig del, kanske hälften, av de till storleksgruppen 20—30 hektar hörande brukningsenheterna äro att finna i bygder, där älgskador inte uppträda i nämnvärd omfattning.

Jaktutredningen finner av vad sålunda beträffande olika faktiska för— hållanden påvisats sig kunna draga den slutsatsen, att förslaget att ut- vidga kretsen av de till ersättning generellt berättigade inte torde i fråga om älgskademedlen medföra sådana konsekvenser att man för deras skull behöver avstå från en av utvecklingen frammanad åtgärd.

Vidkommande härefter arealgränsen för innehav av annan mark än odlad jord har inom jaktutredningen diskuterats, om inte nu gällande 200 hektar kunde minskas. Enär någon påtaglig olägenhet av den nuvarande gränsen inte kommit till utredningens kännedom, finner utredningen att det kan förbli vid gällande gräns.

IV

Särskilda skäl

Gällande älgavgiftkungörelse medger länsstyrelserna att bevilja ersättning för älgskada även till person, vilkens brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller 200 hektar annan jord, under förutsättning att särskilda skäl föreligga. Under 11. i 4 kap. har redogjorts för vad jaktut- redningen inhämtat rörande omfattningen av och grunderna vid tillämp- ningen av denna dispensbestämmelse.1

Det torde som regel vara endast beträffande arealgränsen för odlad jord som dispens behövt meddelas. Höjes i enlighet med jaktutredningens i föregående punkt framlagda förslag sagda arealgräns till 30 hektar, mins- kar uppenbarligen antalet fall då skäl för dispens föreligga. Ett visst be— hov av att kunna bortse från arealgränsen kommer dock säkerligen att kvarstå, varför utredningen föreslår att dispensmöjligheten bibehålles.

Det synes emellertid jaktutredningen berättigat att utgå ifrån, att stör- re innehav av odlad jord i allmänhet gör det lättare att bära inträffad älgskada. Utsikten för innehavaren att genom jakt erhålla både ekonomisk och annan kompensation står vidare som regel i relation till markens stor-

! Se härom sid. 40.

lek. Utredningens förslag är därför vidare att, då särskilda skäl för dispens befinnas föreligga, ersättningen för den godkända skadan underkastas re- duktion i förhållande till vederbörandes innehav av odlad jord. Normen för en dylik avtrappning i fråga om crsättningsbeloppet bör vara generellt gällande för länet. Även i förevarande avseende torde nämligen en meka— niskt verkande regel vara ägnad att underlätta länsstyrelsernas arbete. Men det bör vara en var länsstyrelses sak att med hänsyn tagen till de särskilda förhållanden, som må råda inom länet, närmare utforma en sådan regel. Lika uppenbart finner utredningen det vara, att fall kunna förekomma, då billigheten kräver jämkning av den en gång fastslagna normen.

Eftersom det nu föreslagna systemet redan praktiseras i Södermanlands län, synes det jaktutredningen inte vara ur vägen att som ett exempel på hur man kan gå till väga återge den av länsstyrelsen där för avtrappning- en tillämpade skalan. Enligt denna har reduktion skett med följande pro— centtal: 25 procent vid 21—25, 30 procent vid 26—30, 40 procent vid 31—40, 50 procent vid 41—50 samt 100 procent vid över 50 hektar åker. Avvikelser härifrån ha emellertid skett då särskilda skäl föranlett detta, så t. ex. i det i 4 kap. omnämnda fallet, då av vederbörande, vars arren— derade areal uppgick till 53 hektar, begärt bidrag reducerades med 75 procent.

V Självrisk

I 1943 års älgavgiftkungörelse föreskrevs att bidrag ur älgskadefond inte skulle utgå, med mindre skadan var av väsentlig beskaffenhet. I praktiken syntes dock även relativt små skador ha blivit ersatta. Denna praxis fann jaktutredningen enligt uttalande i 1950 års betänkande skä- lig och pekade dårvid på det förhållandet, att den som under en följd av år tillfogas smärre skador kan anses drabbas lika hårt som den vilken under ett enstaka år lider en större skada. Enligt utredningens av stats- makterna godtagna åsikt borde i förevarande avseende icke gälla annan begränsning än den som påkallades av att länsstyrelserna icke bleve be- tungade med ansökningar, som gällde allenast obetydliga belopp. I 6 & sista stycket gällande älgavgiftkungörelse uttryckes detta sålunda, att ersätt— ning ur älgskadefond icke må utgå, där skadan är av allenast ringa be- skaffenhet. .

Av den redogörelse rörande tillämpningen av nämnda föreskrift, som lämnats under I. i 4 kap., framgår att praxis växlar ganska avsevärt olika

länsstyrelser emellan.1 Häremot är väl i och för sig inte så mycket att invända. Förhållandena äro inte ensartade och detta gäller än mera de olika landsdelarna. En skada, som exempelvis i Götaland anses som ringa, kan i övre Norrland vara kännbar. Å andra sidan kan det inte anses tillfredsställande att man å ömse sidor av en länsgräns tillämpar skilda bedömningsgrunder eller olika minimibelopp. Länsgränserna utgöra ju i de flesta fall inga naturliga gränser. På många håll råda på ömse sidor av gränsen likartade förhållanden beträffande såväl jordbruket som älgföre- komst och älgskador.

Jaktutredningen har därför sökt finna en åtgärd, varigenom man på ifrågavarande område kan erhålla en mera enhetlig, tillika rättvis och lättadministrerad ordning, som samtidigt medför större effekt när det gäl- ler att förebygga ansökningar avseende småbelopp. En åtgärd med dylik innebörd och verkan har utredningen funnit vara ett beslut att ersätta föreskriften, att skadan icke får vara av ringa beskaffenhet, med en be- stämmelse därom, att en var som framställer anspråk på ersättning ur älg— skadefond har att stå viss självrisk. Ett sådant beslut kan icke anses inne- bära något från principiell synpunkt nytt. Vår lagstiftning rörande skade- görelse av vilt bygger otvivelaktigt på principen, att en markinnehavare får underkasta sig måttliga skador av villebråd. Bestämmelsen berör emel- lertid grunderna för ersättning ur älgskadefond och bör alltså inflyta i älgavgiftkungörelsen.

I denna bör helst även självriskbeloppet angivas. Med hänsyn till att ändamålet med självrisken främst är att införa en enhetlig, lätt tillämp- bar regel, som anger när en skada skall anses ringa, bör självriskbelop- pet vara lika för samtliga ersättningssökande. Detta innebär ingen obillig- het, tvärtom kan rättvisekravet anses väl tillgodosett därigenom, att samt— liga ersättningssökande ha att, oberoende av storleken av liden skada, stå självrisk. Beloppet av denna finner jaktutredningen i betraktande av nu- varande penningvärde inte gärna kunde sättas lägre än 100 kronor, en summa till vilken redan nu på åtskilliga håll en skada ansetts böra upp- gå för att ej bli ansedd såsom ringa. Det synes dock utredningen vara ändamålsenligt att man redan från början garderar sig mot ytterligare penningvärdeförändring och således i kungörelsen direkt utsäger, att be- loppet 100 kronor skall gälla såframt Kungl. Maj:t ej annat bestämmer. Därigenom öppnar man även en möjlighet att beakta till äventyrs före- kommande speciella förhållanden.

1 Se härom sid. 39.

V1

Värderingsförfarandet

Beträffande de krav på effektivisering av värderingsförfarandet, som fram- kommit såväl i till jaktutredningen överlämnade ärenden som vid de av utredningen i vissa län verkställda undersökningarna, får utredningen hän- visa till redogörelserna i 4 och 5 kap.1

Vad angår gode männens kompetens har jaktutredningen även annor- ledes än genom vad därom förekommer i nämnda redogörelser blivit över- tygad om behovet av en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Utredningen föreslår därför, att i 7 & älgavgiftkungörelsen göres det samtliga gode män — alltså även dem, vilka inneha där omförmälda befattningar eller all- männa uppdrag — avseende tillägget, att de skola vara med skördeupp- skattning eller eljest med jordbruk eller trädgårdsskötsel förtrogna.

Det är emellertid inte nog med att gode männen äga kunskap i nyss omförmälda avseenden, de måste även äga kännedom om sina övriga ålig— ganden som värderingsmän. Såsom anmärkningsvärd nödgas jaktutred- ningen betrakta den omständigheten att i varje fall i de av utredningen särskilt undersökta länen den genom särskild kungörelse, SFS 1953 nr 618, tillagda föreskriften i andra stycket av 7 & älgavgiftkungörelsen tyd- ligen fallit i glömska. Där stadgas att inom län där älgskadenämnd finnes skall värderingsinstrumentet upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall överlämnas till sökanden och det andra genom gode männens försorg tillställas älgskadenämnden. Denna föreskrift har till ändamål att möjlig- göra kontroll på ort och ställe. Det är där som de allvarligaste felkällor- na äro att finna, inte i misstag rörande normalskörd per hektar eller å-priser för olika slag av grödor eller annat sådant. Dylika misstag har länsstyrelsen lika stor möjlighet som älgskadenämnden att rätta till. Att, såsom tycks ske här och var, sedan samtliga ansökningshandlingar in- kommit till länsstyrelsen »hela paketet» remitteras till älgskadenämnden, har likaledes ett mycket begränsat värde ur kontrollsynpunkt. Det är då nästan undantagslöst för sent att göra en kontroll på platsen. Åtgärden rimmar dessutom dåligt med det i prop. nr 189:1951 av departements- chefen uttalade avståndstagandet från en dylik procedur.

Värderingen av älgskador är över huvud ett besvärligt problem. Jakt- utredningen tänker därvid inte främst på att det ibland kan vara svårt att avgöra, om en skada verkligen orsakats av älg. Men utredningen åsyftar det förhållandet, att resultatet av älgarnas åverkan å gröda inte alltid låter sig omedelbart bestämma. På eftersommaren och förhösten möter som

1 Se 4 kap. under V., sid. 42 samt 5 kap. under III., sid. 67.

regel härutinnan ingen svårighet. Annorlunda är det på våren och innan plantorna bildat ax. Betning på brodden torde i allmänhet inte orsaka skördeförlust, kanske en viss försening. Trampskador i tjällossningen kun- na ibland omedelbart konstateras vara ödeläggande, men lika ofta kan den bestående skadan inte taxeras förrän grödan gått i ax och skadans värde långt senare. Detta och åtskilligt annat behöva gode männen kän- na till.

Jaktutredningen vill därför livligt förorda att länsstyrelserna rekom- menderas att i enlighet med det från Kronobergs län emanerande för- slaget samla gode männen till instruktionsdagar, helst under medverkan jämväl av älgskadenämnden, hushållningssällskapet, jaktvårdstjänsteman och någon av de för uppskattning av skördeskador utsedda värderings- männen. Kostnaden bör självfallet bestridas ur länsälgskadefonden. Lämp- ligen kan man dela upp gode männen på ett par år, men därutöver torde sammandragning av dem kunna ske med relativt långa intervall. Vinst får man i varje fall genom att erhålla såväl för de skadelidande som för det allmänna mera rättvisande värderingar.

Den nyss påpekade svårigheten att avgöra, om en åverkan på odlad jord medför bestående skada, har vidare föranlett jaktutredningen att överväga ändamålsenligheten av regeln, att värderingsinstrumentet skall ingivas till vederbörande lands- eller stadsfiskal inom fjorton dagar från det skadan skedde. Utredningen har därvid funnit att, såsom ock framhållits i ett par av de särskilt undersökta länen, nämnda regel lämpligen bör ändras därhän, att ingivandet skall ske inom fjorton dagar efter Värde- ringen. Ett i annat sam-manhang framfört förslag, att de fjorton dagarna skola räknas från det värderingsinstrumentet kom sökanden tillhanda, kan utredningen således inte förorda. Det synes nämligen inte uteslutet att en sålunda bestämd tidsfrist kan komma att menligt inverka på möj- ligheten att snabbt få utförd en till äventyrs såsom önskvärd befunnen efterkontroll. Utredningen måste därutöver ifrågasätta värdet ur kontroll- synpunkt av omvägen över lands- eller stadsfiskalen. Utredningen har svårt att tänka sig, att någon av nämnda befattningshavare eller dem underställd polispersonal skall hinna med annan granskning av ansök- ningshandlingarna än en rent formell sådan. Iakttaga gode männen be- stämmelsen om att ett exemplar av värderingsinstrumentet skall tillställas älgskadenämnden och insänder sökanden ansökningshandlingarna inom nyss angiven tid efter värderingen direkt till länsstyrelsen torde möjlig- heten att föranstalta om efterkontroll av värderingen genom ledamot av nämnden eller befattningshavare vid länsjaktvårdsorganisationen vara så långt det sig göra låter bibehållen.

Ytterligare ett par rekommendationer till länsstyrelserna finner jakt- utredningen angelägna.

Sålunda böra älgskadenämnderna beredas möjlighet att öva saklig kontroll beträffande skadeuppskattningen. Av naturliga skäl kan det inte bli fråga om annat än en stickprovskontroll. Redan vetskapen om att en sådan är att räkna med torde emellertid verka befordrande för strävandena att få till stånd en rättvisande värdering.

Att tillfälle även bör beredas älgskadenämnderna i angränsande län eller åtminstone deras ordförande att sammanträffa för överläggningar finner utredningen vidare givet. Såsom utredningen påpekat under när- mast föregående punkt utgöra länsgränserna i allmänhet inte några natur- liga gränser och älgproblemen äro ofta likartade på ömse sidor av gränsen. I varje fall bör ett utbyte av erfarenheter bli till gagn för verksamheten. Även här böra kostnaderna bestridas ur vederbörande länsfonder.

Vad jaktutredningen vill vinna med nu föreslagna eller rekommenderade åtgärder är alltså, bland annat, att gode männen skola tillföras ökade in— sikter, att kontroll på platsen för skadan skall underlättas, samt att gransk- ningsproceduren fördröjande moment skola utmönstras. Blir allt detta verk- lighet, kan utredningen inte finna annat än att det också skall bli möjligt att avkorta den alltför långa tid, som för närvarande på sina håll förflyter mellan skadetillfället och ersättningens utbetalande. Det bör även låta sig göra att i ömmande fall utanordna en del av värderingssumman i förskott.

Vll

Värderingskostnaden

Enligt 7 & älgavgiftkungörelsen äga gode männen att av sökanden erhålla ersättning enligt samma grunder, som gälla för gode män vid lantmäteri- förrättningar. Föreskriften tillkom år 1955 i samband med att den tidigare gällande ordningen med av sökanden enligt eget skön tillkallade syne- och värderingsmän ersattes med bestämmelsen att länsstyrelsen har att utse gode män för värdering. Varken vid detta eller annat tillfälle har lämnats auktoritativt besked rörande vem som skall slutligen stå för nämnda ersättning. I praxis har så gott som genomgående ansetts, att kostnaden bör stanna å sökanden.1

Förslag att befria de ersättningssökande från nämnda utgift har, så- som framgår av 3 kap., framställts i flera av de till jaktutredningen över- lämnade ärendena. Skälen för och emot en sådan åtgärd ha belysts i ytt— randen med anledning av motionen 1:376 vid 1959 års riksdag, återgivna i tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

1 Om länsstyrelsernas praxis, se 4 kap. under IV., sid. 41.

Nuvarande praxis har otvivelaktigt sin grund i intresset att förebygga, att älgskadefonderna skulle komma att belastas med kostnader för skade- värdering i sådana fall, då skadan är så ringa att ersättning inte bör utgå eller det brister i fråga om annan för ersättnings undfående stadgad för— utsättning. Detta skäl finner jaktutredningen för sin del vara tungt vägan- de. Å andra sidan måste utredningen ifrågasätta det ur både principiell och billighetssynpunkt riktiga i att en person, vilken av länsstyrelsen be- finnes ha tillfogats skada av den art och omfattning, att han jämlikt allmän författning är berättigad till ersättning, skall vara nödgad att betala kost- naden för en procedur, som samma författning föreskriver för skadans be- dömande och värdering. En ytterligare synpunkt, som synes tala för en i princip kostnadsfri värdering, nämligen att härigenom gode männens ställ- ning vid värderingen skulle stärkas, har länsstyrelsen i Uppsala län fram- fört i yttrande till tredje lagutskottet samt utskottet särskilt understrukit i sitt nyss omförmälda utlåtande nr 9: 1959.

Jaktutredningen har således funnit beaktansvärda skäl tala för att vår- deringskostnaden skall ingå bland de ändamål, för vilka medel ur älg- skadefond må disponeras. Men utredningen har tillika funnit nödvändigt att söka förebygga att en regel av dylik innebörd får sådana konsekvenser för älgskadefondernas likviditet, att den i realiteten blir till skada för majoriteten av de skadelidande. Hittillsvarande praxis beträffande värde- ringskostnaden har, såsom nyss påpekats, syftat härtill.

Jaktutredningen finner det ligga i sakens natur, att värderingskost- naden må kunna ersättas endast i de fall då skadeersättning befinnes kun- na utbetalas, en princip som torde tillämpas på de flesta andra områden. Enbart härigenom vinner man dock ej det åsyftade skyddet. Gällande be- stämmelse, att ersättning ej må utgå om skadan är av allenast ringa be- skaffenhet är, såsom här redan framhållits, alltför tänjbar och den kan vidare sägas rent av inbjuda till subjektivt bedömande. Genomföres emel- lertid utredningens förslag om de ersättningssökandes självrisk, synes man så långt det över huvud torde vara möjligt ha garderat sig mot i oträngt mål påkallade värderingar samt småskador avseende ersättnings- ansökningar. Enligt utredningens mening är det nämligen likaledes ange- läget att söka skydda dem, vilka bli utsatta för icke ersättningsbar älg— skada, från att göra ansökningar enligt principen »går det, så går det», vars enda påföljd blir att de få betala en kanske självriskbeloppet sig när- mande värderingskostnad. Jaktutredningen håller det nämligen för san- nolikt att numera flertalet brukare äro i stånd att själva bedöma, om en skada över- eller understiger exempelvis det av utredningen föreslagna självriskbeloppet av 100 kronor. Ett muntligt konsulterande av någon av gode männen kan därvid ge ytterligare besked.

Endast under förutsättning att de sålunda angivna båda villkoren kom—

ma att gälla, anser jaktutredningen sig kunna föreslå, att den som läns- styrelsen finner berättigad till älgskadeersättning även skall bli ersatt för det belopp han visar sig ha utgivit till gode männen för deras uppskatt- ning och värdering av skadan. Utredningen finner nämligen att den nuva- rande ordningen bör såtillvida bibehållas, att sökanden skall mot kvitto betala gode männen dem tillkommande ersättning för värderingen för att sedermera, om han befinnes till skadeersättning berättigad, återfå be- loppet från länsstyrelsen.

Grunden till att jaktutredningen icke anser sig kunna förorda ett motsatt system, innebärande att godemännens ersättningsräkningar skola genast betalas av länsstyrelsen, är tvåfaldig. Utredningen befarar att ett dylikt system skall vad sökanden angår komma att motverka syftet med de villkor som utredningen funnit oeftergivliga, därest en i princip kostnads— fri värdering medgives. Vidare är utredningen övertygad därom, att sy- stemet ofelbart kommer att leda till att i de fall, då länsstyrelsen finner att skadeersättning ej kan utgå, ett särskilt förfarande blir nödvändigt för att av sökanden återfå vad som från älgskadefonden utbetalats till gode- männen. Onödigt arbete samt därutöver obehag och ovilja bleve en säker följd härav.

VIII

Utvidgat användningsområde för älgskademedlen

I två framställningar av Svenska jägareförbundet har frågan om ändring beträffande användningen av jaktvårdsfonden och älgskaderegleringsfon- den bragts under Kungl. Maj :ts prövning.

Den ena framställningen, som den 9 oktober 1959 överlämnats till jakt- utredningen, utmynnar i en hemställan att Kungl. Maj:t ville, med ändring av gällande praxis, låta ersättning för skada å motorfordon, som uppkom- mit vid sammanstötning med älg, utgå icke såsom nu av jaktvårdsfonden utan ur älgskadefonden i det län, där sammanstötningen ägt rum, under för- utsättning att fondens medel förslå därtill, och eljest antingen, efter änd- ring av 3 & älgavgiftkungörelsen, ur regleringsfonden eller ur jaktvårdsfon— den. I ärendet hade utlåtanden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och av domänstyrelsen.

I den andra framställningen, överlämnad till jaktutredningen den 16 feb- ruari 1962, hemställes om sådan ändring av älgavgiftkungörelsen, att Kungl. Maj:t skall äga bestämma om bidrag ur regleringsfonden jämväl för åtgär- der till förebyggande av älgskada och för jaktvårdsändamål inom län, vars älgskadefond redovisar underskott. Utlåtande i ärendet hade avgivits av do-

mänstyrelsen, som tillika överlämnat ett av jaktutredningen den 2 januari 1962 dagtecknat yttrande.

(1

Frågan om ersättning för skador a motorfordon vid kollision med älg upptogs av jaktutredningen till övervägande i 1950 års betänkande. Utred- ningen anförde därom.

Av älg förorsakas i viss utsträckning även andra egendomsskador än skador å skog och odlingar. I det övervägande antalet fall synes det härvidlag röra sig om skador, som vid sammanstötningar å landsväg mellan älg och motorfordon —— företrädesvis under mörker —— uppstå å fordonet. Ett flertal framställningar om ersättning för vid dylika kollisioner vållade skador å bilar och motorcyklar ha är- ligen underställts Kungl. Maj:ts prövning. Vid genomgång av dessa framställningar har utredningen funnit, att starka billighetsskäl tala för att bidrag till skadornas avhjälpande åtminstone i viss utsträckning beviljas de skadelidande. Då det här— vidlag måste bli fråga om en skälighetsprövning, som icke lämpligen kan regleras genom författningsbestämmelser i ämnet, förordar utredningen, att dylika an- sökningar från fall till fall skola upptagas och prövas av Kungl. Maj:t. Bidrag synes icke böra beviljas om skadegörelsen varit av allenast ringa beskaffenhet eller kunnat undvikas genom åtgärd, som rimligen kunnat påfordras från den skadelidandes sida. Då dessa bidrag motiveras av billighetsskäl, böra de icke ut- gå till försäkringsgivare.

För utbetalande av dessa bidrag torde älgavgiftmedel icke lämpligen böra an- litas. Däremot synes hinder icke böra möta att jaktvårdsfondens medel tagas i an- språk för ändamålet. På grund av bestämmelserna i 18 5 2 mom. jaktlagen och 25 & jaktstadgan samt föreskrifterna i kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 281) an- gående omhändertagande för kronans räkning av vissa dödade eller fångade djur m. m. tillföres jaktvårdsfonden för övrigt vissa inkomster i samband med att älg dödas eller skadas vid här åsyftade tillfällen.

Jaktutredningen har kunnat konstatera, att det är ingalunda obetydliga belopp som genom att Kungl. Maj:t följt rekommendationen i 1950 års be- tänkande kommit att belasta jaktvårdsfonden. Under de senaste fem jakt- åren har sålunda i skadebidrag (som regel högst två tredjedelar av skadan) utbetalats:

.laktår Antal bifallna Belopp

ansökningar kronor 1958/59 172 100 310 1959/60 169 99 030 1960/61 157 88 790 1961/62 154 90 810 1962/63 152 92 325

Antalet utan bifall lämnade ansökningar utgjorde under jaktåren 1961/ 62 och 1962/63 respektive 119 och 86.

Under första hälften av innevarande jaktår har, såvitt jaktutredningen tillhandakomna beslutsavskrifter utvisa, Kungl. Maj:t beviljat skadebidrag i 54 fall med sammanlagt 27 665 kronor, medan 61 ansökningar lämnats utan bifall.

Skadefallens fördelning på de olika länen synes i förevarande samman- hang kunna lämnas åsido. Genom länsstyrelserna regelmässigt tillställda av-

skrifter av såväl bifalls- som avslagsbesluten för vederbörande sökandes underrättande har nämligen en var länsstyrelse möjlighet att bedöma hur medelstillgången i länets älgskadefond påverkas, därest skadebidragen kom- ma att utgå av älgavgiftmedel.

I själva sakfrågan är jaktutredningen inte lika bestämt övertygad som ti- digare om det i och för sig befogade i att bidrag till täckande av skador till följd av sammanstötning med älg å sådan bilägares fordon, vilken anser sig kunna undvara fullständigt försäkringsskydd, skall utgå av medel, erhåll- na genom jägarna pålagda avgifter. Emellertid har en dylik ordning nu till- lämpats under åtskilliga år. Med hänsyn härtill och då skadebidragen från älgjägarnas synpunkt inte torde kunna frånkännas betydelse såsom med- verkande till att skapa en viss good will, finner utredningen sig sakna an— ledning att föreslå någon på principiell grund vilande ändring i gällande praxis. Utredningen förutsätter därvid att nuvarande restriktiva bedömning av bidragsansökningarna, innebärande att bland annat ouppmärksam, oakt- sam eller vårdslös körning utgör diskvalificeringsgrund, alltjämt kommer att tillämpas.

Om jaktutredningen alltså finner sig böra föreslå, att den ifrågavarande bidragsgivningen skall fortsätta, måste utredningen ifrågasätta bärigheten hos det skäl, som i 1950 års betänkande direkt anfördes till förmån för att man för dessa bidrag skall anlita jaktvårdsfonden. Såsom framgår av föl- jande sammanställning kräva trafikmedlen årligen tyvärr ett betydande an- tal offer bland högviltet.

Antalet under år 1962 av polismyndighet konstaterade kollisionsfall, vid vilka djuren dödats

Älg Rådjur Kronvilt Dovvilt Summa Landsväg .............. 497 819 2 15 1 333 Järnväg .............. 175 37 1 4 217 Summa 672 856 3 19 1 550

Vid bedömande av det sålunda till jaktutredningens förfogande ställda materialet bör observeras att detsamma endast upptar olycksfall, då det på- körda djuret ostridigt omkommit eller måst dödas, och av dessa endast de som kommit till polisens kännedom. När det gäller landsvägstrafiken och de genom denna dödade älgarna kan man nog räkna med att det i samman— ställningen redovisade antalet någorlunda motsvarar det verkliga; det är ju inte så lätt att gömma en älg i bilens baklucka som exempelvis ett rådjur. Men till antalet ostridigt dödade djur får man lägga dem, som mer eller mindre skadade lyckats slinka in i skogen utan att, om där över huvud gjorts några efterspaningar, ha blivit funna.

Vad som av nämnda trafikdödade djur befinnes gå att använda skall då

jakttid icke råder försäljas och nettobehållningen tillföras jaktvårdsfonden. Man kan bortse ifrån, att i många fall denna behållning blir ingen eller ringa. Det synes jaktutredningen ändock svårt att finna samband mellan dessa jaktvårdsfondens intäkter och de ifrågavarande skadebidragen. In- täkterna härröra ju från även andra djurarters förolyckande till följd av skilda orsaker, bland dessa kollision med ett helt annat trafikmedel. I varje fall kan utredningen inte inse att sambandet är sådant, att det motiverar att bidragen skola tagas ur en fond, som tillkommit för att befrämja helt andra ändamål än skadeersättning ex gratia. Utredningen kan alltså helt ansluta sig till Svenska jägareförbundets av remissinstanserna utan erinran lämna- de förslag, att skadeersättningsbidragen skola utgå ur älgskadefonden i det län, där sammanstötningen inträffat, eller, därest sådan fond visar brist, ur älgskaderegleringsfonden. Liksom hittills bör dock försäkringsgivare ej erhålla sådant bidrag.

Vidkommande den andra framställningen har jaktutredningen redan i sitt omförmälda yttrande till domänstyrelsen uttalat, att utredningen funnit starka skäl tala för att Kungl. Maj:t erhåller ökad befogenhet att bestämma över de ändamål, för vilkas tillgodoseende medel ur regleringsfonden må tagas i anspråk. Det kan enligt utredningens mening inte anses följdriktigt att eljest befogade åtgärder, vilka avse antingen att skapa bättre underlag för bedömning av den rätta älgavskjutningen inom ett län eller att bidraga till en humanisering av älgjakten, icke skola kunna genomföras av brist på medel i fråga om län, där man ännu icke lyckats uppnå balans mellan älg- tillgången och älgskadorna. Och vad särskilt beträffar de humanitära intres— sena vill utredningen erinra därom, att sedan den 1 juli 1961 avlagt godkänt prov för älgskyttemärke är ett obligatoriskt krav på den som söker tillstånd att inneha älgvapen eller vill tillfälligt låna dylikt vapen. Vid detta förhållan- de måste någorlunda bekväm tillgång till älgskyttebanor anses vara nödvän- dig.

Domänstyrelsen anslöt sig för sin del till och underströk betydelsen av den föreslagna ändringen.

.laktutredningen vill utöver de nyss ur nämnda yttrande återgivna syn- punkterna tillägga, att älgskyttebanorna visat sig vara attraktiva inte endast för nytillkommande älgvapenlicenssökande eller låntagare av vapen utan även för dem, vilka redan inneha älgvapenlicens. Till följd härav och genom att i villkoren för älgskyttemärket även ingår fordran på kunskap i gällande jaktförfattningar och om älgjaktens bedrivande över huvud —— instruktion i dessa ting får den som anmäler sig för avläggande av märkesprov * betyder tillkomsten av älgskyttebanor ett stort steg på vägen mot en human och från olyckor fri älgjakt. Att befordra en dylik utveckling måste givetvis vara lika angeläget i län, där älgskadefonden visar brist, som i övrigt. Utredning- en vill slutligen hänvisa till den i 4 kap. under VII lämnade redogörelsen för

olika försök med och resultat av särskilda åtgärder till förebyggande av älgskada.1 Enligt utredningens mening kan det icke anses ändamålsenligt att de län, där älgskadefrekvensen är störst, skola vara avstängda från möj- ligheten att åtminstone i någon utsträckning kunna söka förebygga skade.- görelse. Utredningen biträder alltså även i förevarande avseenden jägareför- bundets förslag.

Under punkt X i detta kapitel framlägger jaktutredningen ytterligare syn- punkter och förslag rörande ändrade regler för dispositionen av älgskade- regleringsfonden. Därvid avser utredningen att bereda utrymme för ett till- godoseende av även de nu behandlade önskemålen.

IX Älgavgifterna; Älgskadefonderna

För den sedan år 1951 gällande ordningen på ifrågavarande område och mo- tiven för densamma innehåller 1 kap. utförlig redogörelse. Här ges därför endast ett koncentrat av vad som i förevarande sammanhang torde vara av omedelbart intresse.

Enligt älgavgiftkungörelsen erlägges för älg som fälles inom riket en av Kungl. Maj:t bestämd avgift. Dennas minimum, respektive maximum utgör med anledning av riksdagens beslut 15 och 100 kronor. Avgift utgår dock icke för älg, som jämlikt 16 5 jaktstadgan tillfaller kronan.2

Avgiftsskyldigheten fullgöres normalt sålunda, att älgavgiften erlägges till länsstyrelsen senast å sjätte dagen efter utgången av den jakttid — allmän jakttid eller särskild jakttid (licenstid) — varunder älgen fällts. Med avgif- ten skall följa uppgift om det antal älgar (tjurar, kor och årskalvar) som jakträttsiunehavaren fällt inom länet. lnnehas jakträtten av flera # exem— pelvis av samägare eller av personer, vilka gemensamt arrendera den ifrå- gavarande jakträtten —— är en var av dem ansvarig för att omnämnda skyl- digheter fullgöras.

Inom varje län bildas av avgifterna för de inom länet fällda älgarna en älgskadefond. Viss av Kungl. Maj:t bestämd del av de årligen till fonden in- flytande ålgavgifterna, högst 10 procent, skall emellertid före årets utgång redovisas till en för samtliga län gemensam regleringsfond.

Ur länsfond skall enligt länsstyrelsens bestämmande ersättning utgå för skada, som älg förorsakat inom länet. På förekommen anledning bör det understrykas att, när i älgavgiftkungörelsen här talas om »skada som av

1 Se sid. 44 ff. 2Om dessa fall, se 1 kap. sid. 29.

älg förorsakats inom länet», allenast sådan skadegörelse åsyftas, som enligt bestämmelserna i kungörelsen — 6 5 -— berättigar till ersättning ur älgska- defond.

I den mån fondens medel därtill förslå, skall av densamma vidare utgå bi- drag dels enligt länsstyrelsens prövning och beslut för åtgärder till förebyg- gande av älgskada, dels enligt Kungl. Maj:ts bestämmande för jaktvårdsän- damål, i första hand älgstammens vård och skydd.

Kungl. Maj:t bestämmer vidare, efter ansökning av vederbörande länssty- relse, att medel från regleringsfonden får överföras till älgskadefond vars tillgångar icke förslå till ersättande av älgskador inom länet.

Gången vid fastställandet av älgavgifter för visst jaktår är den att —— se- dan domänstyrelsen begärt in uppgifter från länsstyrelserna rörande de av- gifter som de inom den av riksdagen medgivna ramen anse erforderliga i respektive län _ domänstyrelsen avger förslag i ämnet till Kungl. Maj:t. Senaste gången detta skedde var år 1961 och Kungl Maj:ts beslut i saken, vilket meddelades den 26 maj nämnda år (SFS nr 304: 1961), avsåg de tre jaktåren 1961/62, 1962/63 och 1963/64. De därvid för de olika länen fast- ställda avgifterna framgå av bilaga 10. Det kan nämnas att en lägre avgift för årskalv tillämpats från och med jaktåret 1952/53.

När det så gäller frågan om älgavgifternas framtida storlek har man, så- som torde framgå av det föregående, att främst beakta två synpunkter. En anpassning av avgifterna till nuvarande penningvärde synes sålunda få över- vägas. Härvidlag kommer avgiftsminimum i första hand i betraktande. Vi- dare måste i de län, där balans mellan inflytande avgifter och godkända ska- deersättningsanspråk f. n. icke kunnat åstadkommas utan bidrag från reg- leringsfonden, möjlighet föreligga att så bestämma avgifterna, att anspråk på dylika bidrag inte bli en för vidkommande län utmärkande permanent företeelse. Här blir det alltså fråga om avgifternas maximibelopp.

I nu nämnda avseenden finner jaktutredningen skäl erinra om att utred— ningen grundade sina i 1950 års betänkande framlagda, av statsmakterna i allt väsentligt godtagna förslag i älgskadefrågorna på två i Kungl. Maj:ts proposition nr 189 till 1951 års riksdag återgivna huvudprinciper.1

Den ena principen var den att sådana mindre jordbrukare, som ej genom jakt kunna få kompensation för älgskador, i stället böra erhålla full ersätt- ning i penningar. Denna grundsats fann utredningen föranleda att älgavgif- terna böra fastställas så, att inflytande medel kunna beräknas täcka upp- kommande skador.

Den andra huvudprincipen var att varje län borde självt bära sina älg- skador. Som skäl härför åberopade utredningen att länsstyrelserna ha vid- sträckta befogenheter att reglera avjagningen såväl genom att medgiva li- censjakt på särskild jakttid som genom att vid behov utsträcka den av

1 Ett utförligt referat av 1950 års betänkande i denna del återfinnes i 1 kap., sid. 21 ff.

Kungl. Maj:t fastställda allmänna jakttiden. Utredningen anförde att, om man i ett län med omfattande älgskador underlåter att begagna sig av de möjligheter som sålunda föreligga att nedbringa älgstammen till lämplig storlek, länet icke bör kunna påräkna att få bidrag till skaderegleringen från andra län.

Det anfördes i den nyssnämnda Kungl. propositionen, att under remiss- behandlingen inga invändningar hade rests mot de av utredningen anförda grundläggande principerna. Ej heller från departementschefens eller tredje lagutskottets sida föranledde vad utredningen sålunda anfört någon erin— ran.1

De sålunda år 1951 godtagna huvudprinciperna finner jaktutredningen alltjämt bärande samt vara i och för sig tillämpbara. Utredningens här förut framlagda förslag ha således gått ut bland annat på att vidga kretsen av de innehavare av mindre jordbruk, vilka skola kunna erhålla ersättning för älgskada, samt att bibehålla möjligheten för jordbrukare med större areal odlad jord att intill en viss gräns få skadeersättning, när därtill föreligga särskilda skäl. När det sedan gäller den andra huvudprincipen, nämligen att varje län bör självt bära sina älgskador och, om så icke sker, inte bör kunna påräkna bidrag till skaderegleringen från andra län, vill utredningen redan här särskilt understryka det senare ledet, till vilket utredningen äm- nar återkomma under nästa punkt. I övrigt får jaktutredningen anföra.

I betraktande av det allt uppslukande intresse, varmed älgjakten numera omfattas, anser utredningen visserligen, att ej ens så kraftiga höjningar av älgavgifterna som de, vilka utredningen under punkt III här förut funnit nödvändiga i vissa län, om dessa skola själva bära sina älgskador, komma att verka minskande på avskjutningen i flertalet av berörda län. Ej heller torde den i realiteten antagligen rätt blygsamma höjning av avgifterna, som kan komma att föranledas av den föreslagna liberaliseringen av ersättnings— villkoren, få prohibitiv verkan i fråga om avskjutningen. När det gäller frå- gan om att hålla uppe avskjutningen är det emellertid inte endast de till er— sättning berättigade skadorna å gröda m. m., vartill hänsyn måste tagas. Älgstammens skadegörelse å plant— och ungskogen medför åtminstone 10— kalt förluster, som kräva åtgärder. Annan åtgärd än en viss reduktion av stammen är, såsom utretts i 7 kap., icke möjlig. Hur denna reduktion, som alltså kräver ökad avskjutning, skall med nuvarande ordning för älgjaktens bedrivande kunna genomföras utan för stammen menliga följder utgör i själva verket det svåra problemet vid tillämpning av den andra huvudprin— cipen. Utredningen har varit inne på ämnet under punkt II i 5 kap.2 saint återkommer därtill i den senare avdelningen av betänkandet.

1 Härutinnan hänvisas till omförmälda prop. nr 189:1951 sid. 71, 75 och 77 samt tredje lagutskottets utlåtande nr 14: 1951 sid. 42. 2 Se härom sid. 63.

Om man således pålägger länet, d. v. s. länsstyrelsen i samarbete med älgskadenämnd och länsjaktvårdsförening, ansvaret för att länets älgskade— problem bli behandlade i enlighet med de nämnda huvudprinciperna, kan jaktutredningen för sin del inte finna annat än att en var länsstyrelse även här anförtros att besluta om storleken av de älgavgifter som — inom en av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställd ram —— böra uttagas i länet.

Beträffande nämnda ram finner jaktutredningen vad här förut påvisats och utretts leda till att älgavgift bör utgå med lägst 30 och högst 200 kro- nor. Detta är alltså utredningens förslag, med tillägg dock att Kungl. Maj:t skall äga rätt att, på framställning av länsstyrelse och då synnerliga skäl föreligga, medgiva att högre älgavgift uttages i länet.

Det är inte enbart fallet Halland, som utgör motiv för förslagets senare del. Såvitt utredningen förstår är det f. n. ogörligt att förutse utvecklingen vare sig i fråga om älgvårdena eller beträffande priserna på de grödor och andra produkter, som kunna skadas av älg. Utredningen finner det emel- lertid angeläget att man söker förebygga att situationer, liknande den som utmärkt de senaste åren, åter skola uppkomma. Dess huvudsakliga grund är ju en utveckling, som man inte haft anledning räkna med, då beslut om ramen för älgavgifterna tillkom.

I 1943 års proposition1 framhölls att bidrag ur regleringsfonden inte bör kunna påräknas till länsfond, som regelmässigt visar överskott. Det uttala— des att, därest i sådant län älgavgifterna för något år inte förslå till reglering av älgskadorna, bristen alltså får täckas på annat sätt och att det därför sy- nes vara lämpligt, att länsstyrelserna eftersträva viss fondering i älgskade- fonderna.

Utöver till nämnda allmänna synpunkter, vilka jaktutredningen finner fortfarande äga giltighet, bör vid länsstyrelsernas fastställande av älgav— gifternas belopp hänsyn tagas till det ökade ianspråktagande av älgavgift— medel, som kan bli följden, därest utredningens under föregående punkt framlagda förslag vinna bifall. Vidare måste beaktas den disposition av medel i länsfonderna, varom Kungl. Maj:t sedan lång tid tillbaka förord- nar vid Sin årliga prövning av staterna för jaktvårdsorganisationen i lä- nen och därutöver vid särskilda tillfällen. Storleken av dessa medelsan— visningar under de tre senaste jaktåren redovisas i bilaga 11. Av denna framgår att ändamålen utgjort dels jaktvården i allmänhet, dels särskilda åtgärder till älgstammens vård och skydd, till övervägande delen anlägg- ning av älgskyttebanor.

Vidare må till förklaring av vad jaktutredningen åsyftar beträffande älgavgifternas anpassning till nuvarande penningvärde anföras. Med sitt uttalande, att härvid avgiftsminimum i första hand kommer i betraktan- de, vill utredningen markera att enligt dess uppfattning den föreslagna

l.lfr sid. 17.

höjningen av minimum från nuvarande 15 till 30 kronor skall iakttagas så, att ingen avgift kommer att understiga 30 kronor _ jämför här bilaga 10. Avgiftshöjningen i övrigt får bli avhängig av den bedömning man inom respektive län gör i fråga om storleken av de anspråk, som ställas på älgskadefonden. Därvid torde det dock vara ändamålsenligt att tillämpa det nuvarande avståndet mellan de tre slagen avgifter. Utredningens be- stämda uppfattning och förslag är i varje fall att vid nämnda bedömning skall gälla, att skillnaden mellan avgiften för älg, fälld under allmän jakttid, och avgiften för älg, som fälles under särskild jakttid, ej får sät— tas högre än det belopp som tillämpats alltsedan 1938 eller 15 kronor. Grunden till detta uttalande och förslag är utredningens åsikt, att dess förslag att länsstyrelserna skola äga att en var för sitt län bestämma älg— avgifterna även måste inbegripa den obestritt Kungl. Maj:t f. n. tillkom- mande rätten att inom den av riksdagen godkända namen avgöra, om över huvud en högre avgift skalcl uttagas för licensälgar. Enligt utredningens mening saknas numera inte fog för att ifrågasätta det berättigade i att uttaga denna högre avgift. Utredningen avstår visserligen från att fram- lägga förslag i saken, men utredningen vill samtidigt understryka det utomordentligt angelägna i att intet åtgöres, som kan verka bromsande på den dessbättre hittills stadigt stigande tendensen att övergå till licensjakt.

Vad jaktutredningen sålunda sist anfört innefattar jämväl ställningsta- gande i princip till en den 1'6 december 1960 till utredningen överlämnad ansökning av Jägarnas riksförbund rörande ordningen för älgavgifternas erläggande. Ansökningen utmynnar i ett förslag, att älgavgiften vid med— delad licens för särskild jakttid skall erläggas i förskott och således göras oberoende av jaktens faktiska resultat. Det i ansökningen uppgivna skälet för en återgång till en för mer än 25 år sedan avskaffad ordning anges vara, att lieensjakten i många fall lett till en icke önskvärd rovjakt på älg.

Orsaken härtill skulle vara att söka i en del licenssökandes bristande noggrann- het och svårigheten för länsstyrelserna och övriga jaktvårdande myndigheter att på ett effektivt och tillfredsställande sätt kunna kontrollera riktigheten av de i licensansökningarna lämnade uppgifterna i vad rör älgstammens storlek 111. m. Den föreslagna ordningen avser att stävja detta otillbörliga utnyttjande av licens- rätten och dess genomförande skulle enligt ansökningen medverka till »att många licenssökande skulle bli betydligt noggrannare med sina licensuppgifter, eftersom de i annat fall påtar sig en viss ekonomisk risk».

Jaktutredningen har i 5 kap. behandlat en del problem vid licensgiv— ningen och även redogjort för en tillämpad ordning för prövning av licens- ansökningar, vilken utredningen funnit ur olika synpunkter betryggande.1 Härutöver vill utredningen understryka, att problemställningen i dagens läge närmast kan anses vara motsatt den i den överlämnade ansökningen konstruerade. Vad det gäller är nämligen dels att få licenssökandena att begära licens för ett tillräckligt stort antal älgar, dels att detta antal också

1 Se härom sid. 60 och 68.

bara

blir nedlagt. Även omständigheter av objektiv art kunna ibland medverka till att det sistnämnda icke sker, och utredningen anser det uteslutet att man skulle begagna förskottsbetalning av licensavgiften som ett tvångs- medel för att få till stånd en tillräckligt stor avskjutning. I likhet med domänstyrelsen, som yttrat sig i ärendet, finner utredningen alltså, att av- seende icke kan fästas vid den ifrågavarande ansökningen.

Fastställandet av älgavgifter bör nog i län med mera betydande älgskador ske för varje jaktår men synes i övrigt kunna ske för exempelvis 3-årsperio- der. Beslutet härom bör kungöras i god tid, lämpligen före den 1 april, den dag då licensansökan skall vara inlämnad.

X

Älgskaderegleringsfonden

Gällande älgavgiftkungörelse binder användningen av regleringsfonden till ett ändamål, nämligen att möjliggöra överföring enligt beslut av Kungl. Maj :t av medel till älgskadefond, vars tillgångar inte förslå till ersättande av älgskador. Enligt vad jaktutredningen försport råder inom de nordliga lä- nen ett utbrett missnöje med denna ordning. Man säger som så, att hos oss saknar älgarnas skadegörelse å gröda m. 111. som helhet tagen betydelse. Ska- degörelsen å skogen utgör det stora problemet. För den utgår ingen ersätt- ning. Vi kunna därför inte finna det rättvist att våra avsevärda bidrag till regleringsfonden skola gå till ersättning av skador å gröda, vilka med en annan älgpolitik säkerligen skulle kunna avsevärt nedbringas. Utredningen måste för sin del erkänna det berättigade i detta resonemang. De av utred- ningen i det föregående framlagda förslagen åsyfta ju ock att bland annat befordra tillkomsten av en ordning, då varje län blir självförsörjande i fråga om älgskadorna. Då detta blir fallet minskar uppenbarligen behovet av en regleringsfond för nuvarande ändamål. En viss reservfond torde man dock alltid behöva.

Jaktutredningen är emellertid även medveten om att, så som läget f. n. är, man måste räkna med att åtskillig tid kommer att förflyta, innan den efter- strävade balansen är uppnådd. Än längre tid kommer antagligen att förflyta innan de länsfonder i södra och mellersta Sverige, vilka nu visa brist eller stå på gränsen därtill, bli i stånd att utan tillskott från en regleringsfond bära de utgifter för jaktvårdsändamål m. m., för vilkas tillgodoseende Kungl. Maj :t redan nu anlitar älgavgiftmedel eller, vid bifall till utredningens un- der punkt VIII i detta kapitel framlagda förslag, kan kom—ma att göra detta. Ett tillgodoseende av dessa ändamål med anlitande av medel ur en regle-

ringsfond torde mötas av förståelse bland alla jaktvårdsintresserade, alltså även i de nordliga landsdelarna. Särskilt gäller detta anläggandet av älg- skyttebanor.

Enligt jaktutredningens uppfattning bör det alltså även fortsättningsvis finnas en hela riket avseende, av älgavgiftmedel uppbyggd fond, som står till Kungl. Maj:ts förfogande för bidragsgivning till jaktvårdsändamål i all- mänhet samt i övrigt till ändamål, sammanhängande med älgvården i vid- sträckt bemärkelse. Under älgvården inbegriper utredningen _ förutom de tills vidare ofrånkomliga bidragen till ersättande av älgskada å gröda m. m. —— de olika åtgärder, för vilkas genomförande utredningen under nämnda punkt VIII föreslagit att bidrag av älgavgiftmedel skall kunna utgå. Såsom närmare utvecklats i 7 kap. finner utredningen det vara av både praktiska och framför allt ekonomiska skäl icke möjligt att införa en allmän rätt till ersättning för älgskador å skog genom att för ändamålet anlita älgavgift- medel. Det har dock förekommit fall, då enskilda skogsägare, som icke haft möjlighet att påverka älgstammens storlek i trakten, utfört skogsodling, som blir förstörd genom älgbetning. Är läget därvid det att ersättning icke kan utgå från vare sig de skogliga anslagen eller försäkringsbolag, men de skogsvårdande myndigheterna finna, att synnerliga skäl föreligga för ett bidrag till åtgärd för botande av skadegörelsen, exempelvis att initiativet skolat bli av betydelse för bygden eller ha annan allmännyttig följd, bör en- ligt utredningens mening Kungl. Maj:t ej vara betagen möjligheten att läm- na ett dylikt bidrag ur regleringsfonden. Som ett konkret exempel härvid— lag vill utredningen omnämna älgskador å skogsodlingar, belägna å svår- föryngrade marker inom landets nordliga delar.

Jaktutredningen föreslår alltså bibehållandet av gällande ordning att av de årligen till länsälgskadefond inflytande älgavgifterna viss av Kungl. Maj :t bestämd del skall före årets utgång redovisas till en för samtliga län gemen- sam regleringsfond. Fonden bör liksom nu förvaltas av statskontoret. Den skall stå till Kungl. Maj :ts förfogande för här förut angivna ändamål.1 Av- sättningen till regleringsfonden är nu maximerad till tio procent av de läns- vis inflytande älgavgifterna och detta maximum torde böra bibehållas. Så som situationen beträffande älgskadefrekvensen f. n. ter sig, synes avsätt- ningen tills vidare få ske med maximalt belopp. När, vilket utredningen ut» går ifrån, kraven på tillskott från regleringsfonden för bidrag till skadeer— sättningar å gröda m. m. efter några år böra ha börjat minska, torde kunna övervägas att sänka procenttalet för inleverering till fonden. I första hand bör sådan åtgärd då vidtagas i fråga om de sex nordligaste länen, varest man torde ha att räkna med ett ökande behov av att kunna förstärka anslagen ur jaktvårdsfonden med älgavgiftmedel.

1 Ehuru Gotlands län saknar egen älgstam, är det många länsbor som jaga älg på fast— landet. Med nu föreslagen disposition av regleringsfonden bör således Kungl. Maj:t kunna lämna bidrag ur fonden till en älgskyxttebana på Gotland.

I anslutning till de i detta kapitel sålunda framlagda förslagen har jakt- utredningen utarbetat förslag till därav påkallade ändringar i gällande älg- avgiftkungörelse. Sistsagda förslag är intaget såsom bilaga 12 till denna av— delning av betänkandet. Förslaget synes utredningen inte kräva andra än följande kommentarer.

I likhet med vad som hittills skett torde den, som blir förvunnen till straff för underlåtenhet att lämna uppgift om antalet fällda älgar eller för att ha lämnat oriktig uppgift härom, böra förpliktas att utgiva högsta älgavgift.

Älgavgiftkungörelsen utgör den tredje huvudförfattningen på jaktlagstift- ningens område. De båda övriga äro lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt och Kungl. Maj:ts jaktstadga av samma dag (nr 279). Såväl jakt- lagen som jaktstadgan (36 5 1 mom. i båda) bestämmer rörande fördel- ningen av böter m. m., att hälften tillfaller jaktvårdsfonden och återstoden kronan.

I senare avdelningen av detta betänkande behandlas ett av en inom Svenska jägareförbundet till-satt älgjaktkommitté avgivet betänkande, be— nämnt »1955 års omarbetade älgbetänkande». I detta har i fråga om älg- avgiftkungörelsen föreslagits, bland annat, att böter, som enligt 9 & kungö— relsen ådömas för nyss omförmälda förseelser beträffande uppgiftsskyldig- heten, skola tillfalla vederbörande länsälgskadefond, i betänkandet kallad älgmedelsfond.

För egen del får jaktutredningen anföra, att det synes utredningen inte gärna kunna komma i fråga att införa en helt ny kategori mottagare av bötesandelar. Å andra sidan har utredningen inte kunnat finna något som hindrar att man _ i konsekvens med den ståndpunkt som lagstiftaren in— tagit beträffande de båda andra, jakträtt och j aktpolitik reglerande huvud- urkunderna — låter enahanda regel i fråga om bötesfördelningen, som kom- mit till uttryck i dem, gälla även för de jämlikt stadgande i den tredje hu- vudurkunden utdömda böterna.

XI

Hemställan

Under åberopande av vad i det föregående utretts och föreslagits hemstäl- ler jak-tutredningen att Kungl. Maj:t ville inhämta riksdagens bemyndigande att för älgavgifterna skall gälla en ram av lägst trettio och högst tvåhundra kronor. Bemyndigandet bör även innesluta en rätt för Kungl. Maj:t att, då beträffande visst län synnerliga skäl föreligga, medgiva länsstyrelsen att

för visst jaktår överskrida sålunda gällande ram med av Kungl. Maj:t bc- stämt belopp samt att, vid påtaglig förändring i prisläget, generellt höja ramens maximibelopp.

Vidare he-mställes att Kungl. Maj:t ville dels — i erforderliga delar efter riksdagens hörande _ vidtaga ändringar i gällande bestämmelser om älgavgifter m. 111. av den innebörd, som bilaga 12 närmare utvisar,

dels i samband därmed giva länsstyrelserna till känna vad utredningen i form av rekommendationer föreslagit i syfte att erhålla möjligast rättvisan- de skadevärderingar samt bättre kontrollmöjlighet beträffande dessa.

Kommentar

till kartbilagorna 1—8

Å de följande kartorna redovisas dels vissa ägareförhållanden i ett vart av Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Örebro län, dels antal och belägen- het av de under åren 1961 (bil. 1—4) och 1959 (bil. 5—8) av länsstyrel- serna i sagda län för ersättnings utbekommande godkända älgskadefallen.

I det förstnämnda avseendet utmärker

% mark tillhörig kronan, kyrkan, landsting, kommuner eller allmänningar, [IHM] mark tillhörig bolag eller föreningar,

7

% mark tillhörig större gods.

Länens gränser äro kopierade efter de särskilt utgivna kartorna över den nuvarande kommunindelningen. Ett inläggande jämväl av kommungränser- na har emellertid befunnits menligt inverka på tydligheten av de fakta, om vilka kartorna äro avsedda att ge upplysning. Verkställd markering av strandlinjerna för vissa större sjöar och vattendrag i Östergötlands, Krono- bergs och Örebro län torde i viss mån underlätta orienteringen. Vad beträf— far Motala ström, vilket vattendrag såsom framgår av 5 kap. kan anses ut- göra gräns mellan områden med olika ålgskadefrekvens, genomflyter ström- men sjöarna Boren, Norrbysjön, Roxen och Glan. Å kartorna har strömmens lopp angivits såsom följande sydstranden av Glan samt norra strandlinjen av de övriga sjöarna.

Älgskadefall

1

ÖSTERGÖTLANDS LÄN år 1961

Älgskadefall

!

KRONOBERCSLÄN år 1961

HALLANDS LÄN år 1961

Älgskadefall

BILAGA 4

Älgskadefall

1

ÖREBRO LÄN år 1961

Älgskadefall

l

ÖSTERGÖTLANDS LÄN år 1959

m4 BILAGA 6

Älgskadefall

]

KRONOBERGSLÄN år 1959

Älgskadefall

1

HALLANDS LÄN år 1959

ÖREBRO LÄN år 1959

Älgskadefall

Kronor |.000

||IIllllllllllllllllllllll'l

|DO

,4____________4

_, _— —_-_————_ _

5 O Jlllllllllllllllt|IllllllllllllllllllllltlllllllLllIllllltllllLllLul lllllllllllllllllllll 950 l3'55 (940 1945 I950

——-Vörde+ av en IED kq:s älg vid Halmstads kontrollalukterl Algavgifter i Hallands län _under allmän jakttid — --— under särskild jakttid —-—-— för årskalv

För jaktåren 1961/62—1963/64 i de olika länen gällande älgavgifter, fastställda av Kungl. Maj:t den "26 maj 1961

För För annan älg som fälles under ”Skalv allmän särskild jakttid jakttid De fem norrlandslänen jämte Kopparbergs län ................ 15 15 30 Värmlands län .................... 25 30 45 Stockholms län och stad .......... 25 35 50 Malmöhus län .................... 25 40 55 Uppsala, Södermanlands och Kalmar län .................... 35 50 65 Västmanlands län ................ 40 65 80 Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ............ 45 75 90

Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skara- borgs och Örebro län ............ 50 85 100

B I LA GA ll Bidrag till länsjaktvårdsföreningarna ur älgskade/onder 1960/61—1962/63 1960/61 1961/62 1962/63 Läns— Anm förening enl stat extra enl stat extra enl stat extra bidrag1 bidragl bidrag1 A+B 1 300 20 000 1 300 _ 1 300 22 000 1 där annat ej an- C —— — — 8 000 15 000 25 000 gives har'extra bi- D 900 15 000 1 500 _ 15 000 10 000 drag utgått för E _ __ __ _ _ _ älgskyttebanor F 6 000 _ 12 000 57 000 15 000 _ Seb/äl" ”Wings' G 1 500 15 000 1 500 _ _ _ ap . ”' dningställandc Hn 2 000 _ 10 000 38 900 10 000 _ "" . .. _ Hs 2 000 12 000 5 000 30 600 10 000 24 370 älv V'ltvatte" fm K 2 500 _ 2 500 _ 2 500 _ & g ” 1 500 kr kurs för [A&M % ggg : % ggg : 1 392 4 6_2_5 jaktvårdschefer o 1 000 20 000 1 000 _ 10 000 4 875 415 000 kr iord- ningställande av Ef! ägg 20 0? 2 538 20 039 ? 888 5 45 länsföreningens jaktvårdsgård i R 500 210 000 500 _ 3 000 821 500 Baggböle ?, 28 05) : 32 0? : 44 0? : 63 000 kr för för- "k med Vilt- U 6 000 _ 7 000 _ 8 000 _ 5? w 15 000 _ 15 000 30 000 15 000 30 000 SkyddsPreparat x 25 000 _ 25 000 28 750 25 000 48 400 Y 30 000 12 000 30 000 13 000 5 000 9 000 2 51 000 50 000 51 000 18 000 40 000 54 250 AC 24 000 13 000 37 600 419 050 25 000 27 639 BD 15 000 19 572 15 000 651 950 15 000 65 687 Kronor 214 350 206 572 252 600 315 250 266 100 352 761 5—631583

BILAGA 12

Förslag till ändring i vissa delar av

Kungl. Maj:ts kungörelse den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m. m.

(Gällande lydelse) 1 5.

För älg som fälles inom riket skall utgivas en av Kungl. Maj ;t för varje jaktår bestämd avgift av lägst fem- ton och högst etthundra kronor. Av— gift skall dock icke utgå för dj ur som jämlikt 16 å sista stycket jaktstad- gan den 3 juni 1938 (nr 279) tillfal- ler kronan.

2å.

Älgavgift erlägges till länsstyrelsen senast å sjätte dagen efter utgången av den jakttid varunder älgen fällts, dock att avgiften, om jakten idkats i hägnad jaktpark eller djurgård, skall erläggas senast å sjätte dagen efter det jakten avslutats.

Avgift skall vara åtföljd av upp- gift om det antal älgtjurar, älgkor och årskalvar av älg som jakträtts- innehavaren under jakten nedlagt inom länet.

Innehaves jakträtt av flera, är en var av dem ansvarig för att skyldig- het som avses i denna paragraf full- göres.

(Föreslagen lydelse) 1 5.

För älg som fälles inom riket skall utgå en av länsstyrelsen i det län, varest jakten äger rum, bestämd älg- avgift av lägst trettio och högst två— hundra kronor. Älgavgift utgår dock icke för älg, som jämlikt 16 & sista stycket jaktstadgan tillfaller kronan. Älgavgift fastställes för varje jaktår, såvida ej länsstyrelsen finner längre tid lämplig.

Efter förslag av länsstyrelse kan Kungl. Maj:t medgiva, att i länet mot för visst jaktår uttagas högre älgav- gift än nyss sagts, om därtill förelig- ga synnerliga skäl.

25.

(oförändrad)

(Gällande lydelse) 3 5.

Inom varje län skall av avgifter för älgar som fällts inom länet bil- das en älgskadefond. Av de älgav- gifter för varje år som inflyta till så- dan fond skall viss av Kungl. Maj:t bestämd del, högst tio procent, före årets utgång redovisas till en för samtliga län gemen-sam reglerings- fond.

Älgskadefond förvaltas av veder- börande länsstyrelse. Regleringsfon- den förvaltas av statskontoret.

Ur älgskadefond skall utgå ersätt- ning för skada, som förorsakats av älg inom länet samt, i den mån med- len förslå därtill, bidrag för åtgärder till förebyggande av älgskada och för jaktvårdsändamål inom länet, i förs- ta hand älgstammens vård och skydd.

Från regleringsfonden må efter Kungl. Maj:ts bestämmande medel överföras till älgskadefond vars till- gångar icke förslå till ersättande av älgskador inom länet.

45.

Om bidrag ur älgskadefond för jaktvårdsändamål bestämmer Kungl. Maj:t. Beslut om anvisande av me- del i övrigt ur sådan fond meddelas av länsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse) 3 5.

Inom varje län skola erlagda älg- avgifter bilda en länsälgskadefond, som förvaltas av länsstyrelsen. Av de älgavgifter som årligen inflyta till denna fond skall viss av Kungl. Maj:t bestämd del, högst tio procent, före årets utgång redovisas till en för hela riket gemensam regleringsfond, som står till Kungl. Maj:ts förfogan— de och förvaltas av statskontoret.

45.

1 mom. Ur länsälgskadefond skall enligt beslut av länsstyrelsen utgå er- sättning för skada som avses i 6 5 samt, i de fall sådan ersättning blir sökande tillerkänd, för belopp som han visar sig hava utgivit till de i 7 5 omförmälda gode männen. Vidare äger länsstyrelsen ur fonden dels be- strida kostnaderna för den älgskade- nämnd, som jämlikt 15 5 4 mom. jaktstadgan må vara utsedd för lä- net, ävensom övriga utgifter för åt— gärder, som länsstyrelsen finner nö—

132 (Gällande lydelse)

55.

Önskar länsstyrelse att medel sko- la överföras från regleringsfonden till länets älgskadefond för ersättan- de av älgskada inom länet, har läns- styrelsen att göra ansökning därom hos Kungl. Maj:t före utgången av det år då skadan inträffat.

65.

Har någon tillfogats skada av älg å honom tillhörig växande eller av- mejad men ej inbärgad gröda må, därest han icke genom tillgodogöran- de av jakträtt eller eljest kunnat hål- la sig skadeslös, ersättning ur länets älgskadefond tillerkännas honom. Till den vars brukningsdel omfattar mer än tjugu hektar odlad jord eller

diga för att befordra rättvisande ska- devärderingar, dels bevilja bidrag till anordningar för att förebygga älg- skada.

2 mom. Om bidrag ur länsälgska- defond för jaktvårdsändamål be- stämmer Kungl. Maj:t.

3 mom. Från regleringsfonden mä efter Kungl. Maj:ts bestämmande medel överföras till länsälgskade- fond, vars tillgångar inte förslå till gäldande av de i 1 och 2 mom. av- sedda utgifterna. I övrigt disponerar Kungl. Maj:t regleringsfonden för ändamål, som äga samband med fö- rekomsten av älg, däribland åtgär- der för stammens vård och fortbe- stånd.

55.

Finner länsstyrelse att medel be- höva överföras från regleringsfonden till länsälgskadefonden för att ända- mål, som avses i 4 5 I och 2 mom. skola kunna tillgodoses, skall fram- ställning därom göras hos Kungl. Maj:t före utgången av det år, under vilket huvudparten av de från som— ma års älgjakt härrörande älgavgif- terna influtit.

65.

Har någon tillfogats skada av älg å honom tillhörig växande eller av- mejad men ej inbärgad gröda, må ersättning ur Iänsälgskadefonden till- erkännas honom. Till den, vilkens brukningsdel omfattar mer än tret- tio hektar odlad jord eller mer än tvåhundra hektar annan mark, må dock ersättning utgå endast om sär-

(Gällande lydelse)

mer än tvåhundra hektar annan jord må dock sådan ersättning utgå, en- dast om särskilda skäl föreligga.

Ersättning ur älgskadefond må ock beviljas, om skada av älg inträf- fat å sådan fruktodling eller annan trädgårdsodling med därtill hörande särskilda anläggningar som drives i förvärvssyfte. Såsom trädgårdsodling skall härvid anses jämväl plantskola för fruktträd eller andra trädgårds- växter.

Ersättning må icke utgå, om ska— dan är av allenast ringa beskaffen— het eller den skadelidande underlåtit att vidtaga rimliga åtgärder för att förebygga skadan.

75.

För värdering av skador, som av- ses i 6 5, skall inom varje kommun, där sådana skador kunna befaras uppkomma, finnas två gode män. Dessa utses av länsstyrelsen för en tid av sex år. Av gode männen skall den ene vara nämndeman, ägo- delningsnämndeman, god man vid lantmäteriförrättning, tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdssty- relse, polisman eller ordförande i kommunalnämnd och den andre ut- ses på förslag av vederbörande hus- hållningssällskap.

Vill någon framställa anspråk på ersättning enligt 6 5, skall han oför- dröjligen låta de för kommunen ut- sedda gode männen syna och vär- dera skadan samt upprätta värde- ringsinstrument. Inom län där älg- skadenämnd finnes skall instrumen- tet upprättas i två exemplar av vilka

(Föreslagen lydelse)

skilda skäl föreligga.

Ersättning ur -— — _ andra träd- gårdsväxter.

Vid tillämpning av dessa bestäm- melser skall gälla, att en var skade- lidande har att stå självrisk med ett- hundra kronor eller det belopp Kungl. Maj:t kan komma att bestäm- ma. Ersättning utgår förty icke med mindre skadan överstiger självris- ken. Ej heller må ersättning tiller- kännas skadelidande, vilken genom tillgodogörande av jakträtt eller el- jest kunnat hålla sig skadeslös eller som underlåtit att vidtaga rimliga åt- gärder för att förebygga skadan.

7 5.

För värdering av skador, som av- ses i 6 5, skall inom kommun, där sådana skador kunna befaras upp- komma, finnas gode män till det an- tal länsstyrelsen, på grund av kom- munens utsträckning eller av annat skäl, finner behov föreligga. Gode männen utses av länsstyrelsen för en tid av sex år. Därvid bör eftersträvas att de så fördelas inom kommunen, att kostnaden för syn och värdering blir så låg som möjligt.

Av gode männen, vilka skola vara med skördeuppskattning eller eljest med jordbruk eller trädgårdsskötsel förtrogna, skall den ene eller, om de äro flera än två, halva antalet utses bland personer, som innehava föl- jande uppdrag eller befattningar, nämligen nämndeman, ägodelnings- nämndeman, god man vid lantmä- teriförrättning, tjänsteman vid do-

134 (Gällande lydelse)

det ena skall överlämnas till sökan- den och det andra genom gode män- nens försorg tillställas älgskade- nämnden. Äro gode män ej utsedda för kommunen eller är utsedd god man förhindrad att deltaga i värde- ringen, må i stället anlitas god man som utsetts för annan kommun. Gode männen äga av sökanden erhål- la ersättning enligt samma grunder, som gälla för gode män vid lantmä- teriförrättningar.

Sökanden har därefter att med bi- fogande av värderingsinstrument och de handlingar i övrigt han önskar åberopa ingiva sin ansökning till ve- derbörande landsfiskal eller stads- fiskal inom fjorton dagar efter det skadan skedde. Det åligger landsfis- kalen eller stadsfiskalen att skynd- samt överlämna ansökningshand- lingarna jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

Därest syn av skadan företagits i så nära anslutning till skadegörelsen, att det kan antagas att skadans art med säkerhet kunnat fastställas, må länsstyrelsen, om skäl i övrigt äro därtill, upptaga ansökning, även om den blivit för sent avlämnad till landsfiskalen eller stadsfiskalen.

(Föreslagen lydelse)

mänverket eller skogsvårdsstyrelse, polisman eller ordförande i kommu- nalnämnd. Den andre eller de övriga utses av vederbörande hushållnings- sällskap.

Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt 6 5 skall oför- dröjligen låta två av de för kommu- nen utsedda gode männen syna och värdera skadan samt upprätta värde- ringsinstrument. Inom län, där älg- skadenämnd finnes, skall instrumen- tet upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall överlämnas till sökan- den och det andra genom gode män- nens försorg utan dröjsmål tillstäl- las älgskadenämnden. Äro gode män ej utsedda för kommunen eller är utsedd gode man förhindrad deltaga i värderingen, må i stället anlitas för angränsande kommun utsedd god man.

Gode männen äga av sökanden uppbära ersättning enligt samma grunder, som gälla för gode män vid lantmäteriförrättningar. Vad sökan- den sålunda visar sig hava utgivit skall, såframt länsstyrelsen finner honom vara till skadeersättning be- rättigad, återbetalas samtidigt med ersättningsbeloppet.

Sökanden åligger att med bifogan- de av värderingsinstrumentet, gode männens kvitto och de handlingar han i övrigt önskar åberopa insända sin ansökning till länsstyrelsen inom fjorton dagar efter värderingen.

Har syn av skada-n företagits i så nära anslutning till skadegörelsen, att den kan antagas att skadans art med säkerhet kunnat fastställas, må

(Gällande lydelse)

85.

Underlåter någon att fullgöra upp- giftsskyldighet som åligger honom enligt 2 g eller avgiver han oriktig uppgift, straffes med dagsböter och vare pliktig erlägga älgavgift med etthundra kronor.

Dömes någon till ansvar för olaga jakt eller för olovlig jakt å annans jaktområde, skall han, om älg blivit fälld vid jakten, tillika förpliktas er- lägga älgavgift med etthundra kro- llOl'.

95.

Böter som ådömas enligt denna kungörelse tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse)

länsstyrelsen, om eljest skäl därtill äro, upptaga ansökning även då den inkommer för sent.

8 Q'.

Underlåter någon att fullgöra upp- giftsskyldighet, som åligger honom enligt 2 5 eller avgiver han oriktig uppgift, straffes med dagsböter och vare pliktig erlägga älgavgift med tvåhundra kronor.

Dömes någon till ansvar för olaga jakt eller för olovlig jakt å annans jaktområde, skall han, om vid jakten älg blivit fälld, tillika förpliktas er— lägga älgavgift med tvåhundra kro- nor.

9 5. Av böter som ådömas enligt denna kungörelse tillfalla hälften jakt- vårdsfonden och återstoden kronan.

ÄLGJAKTEN

KAP. 9

GÄLLANDE LAGSTIFTNING M. M.

Älg får i Sverige jagas dels under allmän jakttid, dels under särskild jakt- tid (licensjakt).

De tider av året, under vilka allmän jakt är tillåten, bestämmas i en av Kungl. Maj:t för varje jaktår utfärdad kungörelse om fridlysning av vissa djurarter. I Norrland samt de fem i nordvästra Dalarna belägna kommu- nerna Älvdalen, Lima, Transtrand, Särna och Idre äger jakten rum i sep- tember med som regel början å månadens andra måndag. I övriga delar av riket börjar jakt-en regelmässigt å andra måndagen i oktober. Genom att så förlägga jakttiden har man, bland annat, velat från jakt frilägga älgens brunsttid. _

Enligt kungörelsen för innevarande jaktår fick sålunda allmän september- jakt efter älg bedrivas under 2 dagar i Norrbottens och Västerbottens län, 4 dagar i Jäm-tlands län, 3 dagar i Västernorrlands län samt 5 dagar i de nyssnämnda dvala—kommunerna.

1963 års allmänna oktoberjakt efter älg ägde rum unde-r 5 dagar i åter- stoden av Kopparbergs län samt i Södermanlands, Västmanlands och Öre- bro län, under 3 dagar i Östergötlands län söder om Bråviken och Motala ström samt i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bo- hus ävensom Älvsborgs län, under 13 dagar i Malmöhus län med undantag av Norra Rörums socken samt i Albo, Järrestads och Ingelstads härad i Kristianstads län, under 6 dagar i återstoden av Kristianstads län och Norra Rörums socken samt under 4 dagar i övriga delar av riket, (1. V. s. Gävle- borg—s och Uppsala län, Stockholms stad och län, återstoden av Östergöt- lands län samt Värmlands, Skaraborgs och Hallands län.

För vissa kronoegendomar och kronoparker i Södermanlands, Östergöt- lands, Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Koppar— bergs län gällde speciella jakttider.

Beträffande årskalv efter älg gällde under den allmänna jakten förbud. Dock voro årskalvarna tillåtna i Östergötlands län norr om Bråviken och Motala ström, i Blek-inge län, i Malmöhus län undantagandes Norra Rörums socken, i nyssnämnda tre härad i Kristianstads län samt i Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län. Kalvförbudet omfattade vidare icke, bland andra, berörda kronoegendomar och kronoparker.

Enligt de preliminära avskjutningssiffrorna för år 1963 fälldes under all- män jakttid 16 479 älgar, därav 1 186 årskalvar, Denna avskjutning förde- lade sig med 6 871 djur på Götaland och Svealand utom Värmlands och Kop- parbergs län, 1339 djur på Värmlands och 3 110 djur på Kopparbergs län samt 5 159 djur på de norrländska länen tillsammantagna.

Bestämmelser om lieensjakten ges i 15 och 16 åå jaktstadgan. Jaktutred— ningen har tidigare ingående redogjort för vad dessa bestämmelser innehålla i sak och får alltså hänvisa till nämnda redogörelst I formellt avseende fö— reskrives att beträffande mark, varå gällande grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt äga tillämpning, licens meddelas av domänstyrelsen i samband med att upplåtelse sker av rätt till jakt efter älg å den ifrågava- rande marken. I fråga om all annan mark meddelas licens av länsstyrelsen i det län, där marken eller större delen därav är belägen.

Ansökningen skall som regel göras före utgången av mars månad och vara åtföljd av beskrivning över marken jämte tillförlitlig utredning rörande den ungefärliga tillgången på älg därstädes. Förekommer anledning därtill bör länsstyrelsen inhämta yttrande av myndighet i orten eller av lämplig jakt- vårdssammanslutning för länet, varmed är att förstå vederbörande länsjakt- vårdsförening. I 5 kap. har utredningen som ett exempel på hur denna be— stämmelse lämpligen kan tillämpas redogjort för gången av licensårende- nas handläggning i ett visst län.'—'

Är det så att en licensinnehavare vill genom minskning av älgstammen förebygga ytterligare skadegörelse å växande skog, skall vid licensansök— ningen fogas utlåtande av älgskadenämnden i länet eller, om sådan ej fin— nes, intyg av sakkunnig person, av vilket skall framgå omfattningen av re- dan inträffad skada samt huruvida marken är betesfredad.

Den preliminära avskjutningsstatistiken visar att under 1963 på licens fälldes 14 130 älgar. Av dessa utgjorde 3 319 ärskalvar. I Götaland och Svea- land utom Värmlands och Kopparbergs län fälldes 4 501 djur, i sagda län respektive 2022 och 1039 djur samt i norrlandslänen tillsammantagna 6 568 djur.

Svenska jägareförbundet har under en del är införskaffat och samman- ställt viss statistik rörande licensjakten. För åren 1955 och 1959 visar sta- tistiken bland annat även licensernas fördelning på olika ägarekategorier. Jaktutredningen har för sin del funnit, att det sålunda förebragta materia- let ger upplysningar, som i olika hänseenden kan anses äga betydande in- tresse. Utredningen återger det därför i följande sammanställning. Det bör observeras att uppgifterna i densamma inte inbegripa licensj akten på krono- mark.

Antalet älgar, som under de ifrågavarande två åren fälldes på licens, med- delad av domänstyrelsen, utgjorde respektive 1 034 och 1 988. Det kan än

1Se 1 kap., rubriken 1947 års ändringar i jaktstadgan, sid. 27. 2Sid. 69.

Licensinnehavare Antal licenser Fällda licens- Areal i älgar hektar 1955 1959 1955 1959 1959 Enskilda personer och jaktlag. . . . 816 1 283 _ — 2 767 741 Jaktvårdsområden och lokala

jaktvårdsföreningar .......... 672 904 —— — 4 022 894 Bolag, bruk m. fl ............... 363 422 — —— 4 253 649 Summa 1 851 2 609 7 928 11 660 11 044 284

vidare tilläggas, att i den här förut angivna siffran för de under 1963 års jakt på licens skjutna älgarna ingå dc djur, som fälldes på mark under do- mänstyrelsens förvaltning. De utgjorde 2 605.

Under tryckningen av betänkandet har jaktutredningen från Svenska jä- gareförbundet mottagit en sammanställning av uppgifter rörande 1962 års älgjakt, avsedd att ingå i förbundets redogörelse för jaktåret 1962/63. Sani- manställningen har här intagits såsom tabell 9: I. I denna redovisade data synas utredningen utgöra en upplysande komplettering av de i förevaran- de kapitel lämnade uppgifterna i fråga om avskjutningsförhållandena under gällande älglagstiftning. Detta gäller inte blott redovisningen av utnyttjan- det i de olika länen av möjligheten till licensjakt utan lika mycket avskjut- ningssiffrorna per angiven arealenhet olika slag av mark. Det må erinras om att de här förut nämnda avskjutningssiffrorna för år 1963 äro prelimi- nära. Den nedgång i avskj utningen i förhållande till år 1962 med inemot 700 djur, som 1963 års siffror antyda, kan därför erfarenhetsmässigt förutses bli i stort sett utjämnad, när den slutgiltiga statistiken för sistnämnda år föreligger.

Tabell 9: 1 Älgjakten 1962

(Uppgifterna rörande antalet fällda älgar äro hämtade ur domänstyrelsens officiella statistik)

Antal fällda älgar Summa Avskjutning per 1 000 hektar skjutna Län Under Under särskild älgar skogs- skogs- total allm. jakttid mark mark land- jakttid + övr. areal Antal % mark A + B ............ 477 264 35,6 741 1,9 1,2 0,9 C ................ 340 236 40,9 576 2,0 1,6 1,1 D ................ 589 477 44,7 1 066 3,2 2,5 1,7 E ................ 492 411 45,4 903 1,6 1,3 0,9 F ................ 540 260 32,5 800 1,2 0,9 0,7 G ................ 411 325 44,2 736 1,3 1,0 0,8 H ................ 486 318 39,5 804 1,2 0,9 0,7 K ................ 127 37 21,3 164 0,9 0,7 0,6 L ................ 229 43 15,8 272 1,0 0,8 0,4 M ................ 54 5 8,4 59 0,9 0,5 0,1 N ................ 378 57 13,1 435 2,1 1,4 0,9 0 ................ 263 52 16,5 315 2,0 0,8 0,6 P ................ 734 515 41,2 1 249 1,9 1,3 1,1 R ................ 541 327 37,7 868 2,5 1,9 1,1 S ................ 1 409 1 849 56,7 3 258 2,6 2,1 1,8 T ................ 701 677 49,1 1 378 2,6 2,1 1,7 U ................ 550 468 46,0 1 018 2,7 2,1 1,6 W ................ 3 352 1 100 24,7 4 452 2,2 1,6 1,6 X ................ 1 339 1 673 55,5 3 012 2,1 1,8 1,7 Y ................ 640 1 005 61,1 1 645 0,9 0,7 0,7 Z ................ 1 498 1 774 54,2 3 272 1,3 0,7 0,7 AC .............. 935 1 691 64,4 2 626 0,8 0,5 0,5 BD .............. 741 908 55,1 1 649 0,4 0.2 0,2 Summa eller medeltal 16 826 14 472 46,2 31 298 1,4 0,8 0,8

GRANNLÄNDERNAS ÄLGLAGSTIFTNING

Norge

Norge-s gällande jaktlag — lov om viltstellet, jakt og fangst — är utfär— dad den 14 december 1951. Intill den nya lovens ikraftträdande den 1 juli 1952 bedrevs i Norge vad man där kallat matrikeljakt efter älg. Den inne- har att å varje skattlagd egendom fick, oansett dess storlek, fällas en älg. Rätten att fälla älg var således lika för mannen, vilken ägde 5 hektar, som för mannen med 500 hektar. Det enda till buds stående medlet att begränsa avskjutningen var en förkortning av jakttiden. Det hade funnits perioder, då denna måst bestämmas till endast en dag per år.

Såväl de metoder vid jaktens bedrivande, vilka blevo en följd av nämnda jakträtt, som dennas inverkan på beskattningen av älgstammen lågo till grund för den genomgripande nyordning som infördes genom 1951 års lov. Bestämmelserna om älgjakten äro sammanförda med vad som gäller om jakt å annat högvilt i lovens 5 kap. Den nya ordningen för älgjakten kan ut- tryckas i följande fem punkter, nämligen att loven har 1:o infört bestäm- melsen att man för att få fälla älg måste ha särskild »fellingstillatelse» d. v. s. licens, 2:o stadgat krav på innehav av minimiareal — »minsteareali» — som förutsättning för rätt att fälla en älg, 3:o medfört en omläggning av jakttiden, 4:o infört bestämmelser om särskilda avgifter för rätten att be- driva älgjakt, samt 5:o öppnat möjlighet för en tillförlitlig avskjutnings- statistik.

Det kan anmärkas att i den nya loven stadgas licenstvång och krav på minstearealer även i fråga om jakt efter kronhjort, dovhjort och rådjur.

I Norge utövas den centrala beslutanderätten rörande viltvård, jakt och fångst av viltstyret, som utgör en avdelning av landbruksdepartementet. Det lokala handhavandet av nämnda frågor är inte som i Finland och hos oss pålagt länsstyrelserna med biträde av jaktvårdsorganisationen och älgska- denämnden utan ett kommunalt organ, viltnemnda. Sålunda skall i varje herred _ d. v. s. primärkommun på landsbygden — som viltstyret inte har frikallat därifrån, finnas en viltnemnd bestående av fem medlemmar med personliga suppleanter. Herredsstyret väljer 3 av nämndens medlemmar

och skall därvid tillse, att också de aktiva utövarna av jakt och fångst i herredet bli representerade. Fylkesskogrådet och fylkets landbruksselskap nämner vardera en medlem bland markägarna i herredet. Suppleanterna ut- ses på samma sätt.

Viltstyrets och viltnämndernas skyldigheter och befogenheter beträffande älgjakten regleras huvudsakligen av lovens 29 och 30 55. Särskild fellings— tillatelse —— licens —— från viltnämnden utgör förutsättning för rätten att över huvud idka jakt efter älg. Viltstyret fastställer, efter förslag av vilt- nämnderna, vissa minstearealer, vilka såsom förut nämnts utgöra villkor för licens att fälla en älg. I minstearealerna inräknas endast skogsmark och myrimpediment, alltså ingen åkerbruksjord. Jämlikt särskild föreskrift i 29 5 har viltstyret att meddela närmare regler för genomförandet av be— stämmelserna i paragrafen. Härvid var viltstyret till att börja med icke särskilt benäget att ändra de en gång fastställda minstearealerna ens efter ganska bestämda krav från bygden. Allt efter det älgstammen ökade, har viltstyret emellertid i stor utsträckning meddelat beslut, som fått till följd att man i dag beträffande en hel rad herred har olika minstearealer för oli- ka delar av herredet. Förutsättningen har då endast varit, att det funnits naturliga, lätt identifierbara gränser mellan de olika delarna av herredet.

Till ledning för viltnämndernas förslagsgivning har viltstyret vidare ge- nerellt meddelat att, om det finnes så litet älg inom ett område att minste- arealen måste föreslås skola vara större än 2 000 hektar, nämnden hellre bör tillråda totalfredning av älgen.

Loven ger emellertid viltnämnden ytterligare befogenheter vid nämndens tillämpning av licenstvånget och regeln om minsteareal. Det heter sålunda att när det gäller fastigheter, vilka var för sig inte komma upp till den minste- areal som kräves för rätten att fälla ett djur, skall nämnden genom för- handling med de intresserade söka få till stånd överenskommelse om sam- manslagning av fastigheter eller delar därav till lämpliga älgjaktomräden. Om det inte går att få till stånd sådan överenskommelse, kan Kongen, efter förslag av viltnämnden, besluta om sammanslagning av närmare angivna egendomar eller delar av dessa, såframt flertalet av de intresserade är för ett sådant beslut.

Om vidare de som ingå i en dylik frivillig eller genom nyssnämnt beslut tillkommen sammanslutning inte enas om huru jakten Skall ordnas och jaktbytet delas, meddelar viltnämnden beslut härom. Den som är missbelå— ten med beslutet i vad det avser delning av jaktbytet kan inom fyra veckor begära att spörsmålet avgöres vid syn med länsmannen som ordförande.

Enligt vad jaktutredningen fått sig meddelat ha emellertid under de elva år, som jaktloven varit i kraft, viltnämnderna icke behövt begagna sig av de nu omförmälda befogenheterna. Blotta befintligheten av dessa har tydli- gen varit tillfyllest.

l vad angår Viltstyrets åtgöranden på ifrågavarande område ges i 29 5 — utöver vad som här förut är återgivet _ en befogenhet vid tillämpning av minsteareal-regeln, som tydligen varit av stor betydelse för eftersträvad smi- dig övergång till den nya ordningen. Det stadgas sålunda att beträffande områden, som av särskilda skäl inte kan slås samman med andra områden så, att den erforderliga arealen uppnås, kan viltstyret ge tillåtelse att fälla en älg med ett eller flera års mellanrum.

Viltstyret har vidare i syfte att underlätta för viltnämnderna att få till stånd väl arrenderade minstearealområden medgivit nämnderna att öka eller minska den fastställda minstearealen med intill 20 procent. Följande exempel torde klargöra medgivandets praktiska innebörd.

Minstearealen var i en bygd satt till 1 000 hektar. Två jordägare hade samman- slagit sina fastigheter om respektive 300 och 500 hektar till ett jaktområde, som var väl arronderat men låg så till att det inte var möjligt att anskaffa de ytterligare 200 hektar, som fordrades för att komma upp till minstearealen. Viltnämnden kunde då i kraft av 20-procentregeln ge de två ägarna licens att fälla en älg på det 800 hektar omfattande jaktområdet.

Viltstyret har ytterligare i cirkulärskrivelse till viltnämnderna uttalat, att en var som disponerar ett sammanhängande skogsområde, vilket täcker kravet på minsteareal eller mer, har rätt att få licens på det antal älgar som svarar mot minstearealen. Men viltnämnden har ju, såsom tidigare sagts, även att tillse att området har en naturlig och förnuftig arrondering. Vilt- nämnden kan därför som villkor för licensen bestämma, att en fastighet som naturligen hör samman med en viss minsteareal skall tagas med i den- na, såframt denna fastighet svårligen kan utnyttjas utan att delta i nämn- da areal. Så här kan det således gå till.

A, B och C ha tillsammans I 000 hektar, vilket är tillräckligt för att täcka den för ifrågavarande herred bestämda minstearealen. D:s fastighet om 200 hektar lig- ger intill. Han begär hos A, B och C att få delta i deras minsteareal men får av- slag. D kan då vända sig till viltnämnden och framhålla att han för att över huvud kunna idka älgjakt måste få lägga sin skogsmark till de tre andras, ity att det inte finns något annat område varest han hör hemma naturligt sett. I ett sådant fall kan viltnämnden meddela A, B och C att de icke få licens att idka älgjakt utan att D får lov att även vara med.

Genom beslut den 19 juni 1963 har en tilläggsbestämmelse införts i fråga om licensgivningen. Numera gäller således att beslut, som fattats av en vilt- nämnd att bevilja eller neka licens, kan av den intresserade överklagas hos viltstyret. Detta kan fastställa, upphäva eller ändra beslutet eller visa ären- det åter till viltnämnden för ny behandling. Att man alltså bragt dessa vilt- nämndens tidigare icke överklagbara, skönsmässiga avgöranden under vilt- styrets prövning, är helt förorsakat av de stora och ökande älgskadorna.

När nu frågan om övergång till reglerad älgjakt blivit aktuell här i Sve- rige —4 måhända till en början endast i form av försök i vissa län — har det givetvis varit av intresse för jaktutredningen att få del av de erfarenhe- ter lnan har i Norge av den här förut i dess huvuddrag beskrivna nya ord—

ningen. En av Svenska jägareförbundet i juni 1963 i samarbete med förbun- dets länsavdelning i Kopparbergs län, Dalarnas jaktvårdsförbund anordnad konferens med exkursioner övervoros av bland andra utredningsmannen och flertalet av jaktutredningens sakkunniga. Till konferensen hade även inbjudits generalsekreteraren i Norges jeger- og fiskerforbund Knut Rom att ge en redogörelse för den norska älgjaktordningen samt hur den motta- gits av jordägare och jägare. Upplysningsvis må här inskjutas att sistnämn- da förbund är den norska motsvarigheten på jaktens område till Svenska jägareförbundet. Tidigare verkade i Norge ännu en landsomfattande jägar— organisation av ungefär samma storlek, Arbeidernes jeger- og fiskerfor- bund. För ett par år sedan uppgick emellertid arbetarnas förbund i Norges jeger- og fiskerförbund, till vilket f. ö. även anslutit sig den norska sport- fiskareorganisationen. Av Roms mycket utförliga redogörelse kunde in- hämtas bland annat följande.

Vid den tid, då den nya loven trädde i kraft, var kännedomen om de faktorer, till vilka man hade att ta hänsyn vid upprättandet av förslag till minstearealer, ganska obefintlig. När det gällde uppgiften om älgstammens storlek fick den för de flesta viltnämndernas vidkommande grunda sig på en ren gissning. Visser- ligen hade man ett slags bristfällig statistik över fällda älgar att stödja sig på, men inventering av den norska älgstammen hade skett endast sporadiskt. Stort bättre förhöll det sig ej heller beträffande nämndernas förmåga att värdera nä- ringstillgången: den var inte särdeles stor. En numera av Statens viltundersök- ningar publicerad ingående undersökning av älgens betesvanor och näringsval har härutinnan givit nämnderna en bättre grund att bygga på. Även uppskattningen av älgens skadegörelse vilade på ett nog så labilt underlag. Väsentlig skada på skog var vid ifrågavarande tid icke inrapporterad och skadegörelsen på åker och äng var då inte heller så stor. Rom sade sig ha velat omnämna den klena grund, på vilken viltnämnderna i begynnelsen av sitt arbete hade att bygga, särskilt där- för att den nya ordningen likväl gick »uhyre smertefritt» igenom.

Vad beträffar reaktionen inför den sålunda genomförda principen om minste- areal hade den hos ägaren av större marker naturligt nog varit enbart god. Mot tidigare bara en älg på sitt matrikelnummer hade en sådan ägare nu fått möj— lighet att fälla flera djur. Visserligen är antalet i så måtto begränsat, att sex älgar är det mesta som kan skjutas på ett område hur stort som helst. Denna regel kan emellertid sättas ur kraft på så sätt, att man indelar sin egendom i flera älg- områden och gör ansökan för varje område. Dessutom har viltstyret hittills varit generöst med dispenser för de stora skogskomplexens vidkommande och detta i sådan grad, att upp till 50—60 älgar fått fällas inom ett och samma område.

Man kunde ha väntat, att »den lille mannens» reaktion mot minstearealen och bestämmandet av denna skulle bliva långt skarpare än vad den i verkligheten blev. Han hade ju faktiskt blivit fråntagen en betydelsefull jakträtt till fördel för sam- arbetet och sammanslagningen med andra. En rätt som från hans sida sett var mycket demokratisk, i det han med sin lilla fastighet hade lika rätt till jakt som mannen med den stora egendomen. Den lilles rätt blev åtskilligt inskränkt medan den stores rätt blev åtskilligt utvidgad. När det gäller dessa mindre jordägare hade emellertid de mot den nya ordningen framkomna protesterna varit försvin- nande få. Det var bara från enskilda ägare av små egendomar, som voro i besitt- ning av riktigt goda älgpass — »dödspass» —— som det kommit en del protester,

men de hade fullständigt drunknat i den överväldigande majoritet som funnit en ny ordning nödvändig.

Att protesterna blivit så fåtaliga kunde nog tillskrivas den omständigheten, att älgjaktintresseniterna på de mindre och halvstora egendomarna redan innan jakt- loven kom med sitt krav på minsteareal hade slutit sig samman i älgjaktlag och älgjaktområden. Det var den i synnerhet i landets östra och södra delar rådande stora ägosplittringen som orsakade att kravet på sammanslutning av mindre om- råden till en minsteareal blivit aktuellt. För att rationellt kunna utnyttja älgjak— ten inom sådana områden hade ägarna till de mindre egendomarna för länge sedan kommit till klarhet om att de måste idka jakten gemensamt som drevjakt. Dess- utom torde den strävan till samverkan, som i dag genomsyrar alla områden in- om lantbrukssektorn, också ha medverkat till att tanken på en sammanslagning till minstearealer fick ett så vidsträckt gynnsamt mottagande som fallet blev. Den i loven givna möjligheten att besluta om tvångssammanslutning har, såsom här förut nämnts, icke heller behövt tagas i bruk.

Beträffande de övriga inledningsvis berörda, i 1951 års lov införda nya reglerna för älgjakten och vad med denna sammanhänger torde här höra i korthet relateras följande.

Som ram för älgjakten gäller tiden 15 september—25 oktober och under denna tid må efter Viltstyrets bestämmande jakt äga rum under högst 14 dagar. Ett ursprungligen i loven givet generellt förbud att fälla årskalv har ändrats den 19 juni 1963.

Loven ger emellertid Viltstyret rätt att även tillåta jakt efter älg under närmare bestämd tid utanför den i loven fastställda ramen inom område, där älg årligen gör betydlig skada. Innan beslut härom fattas, skall vilt- nämnden ha haft tillfälle att yttra sig. Även den skyddsjakt å älg, varom hos oss ges regler i 16 å jaktstadgan, har sin motsvarighet i den norska loven. Det är viltnämnden som kan ge brukare av fast egendom tillåtelse till så- dan jakt. Beträffande därvid fällt djur ger loven vidare bestämmelser om anmälningsplikt och vårdnadsskyldighet samt ålägger vederbörande att i samråd med viltnämnden avhända sig detsamma på bästa sätt.

Den som i Norge vill idka jakt eller fångst efter annat villebråd än vissa angivna rovdjur har att betala jaktvårdsavgift (vilttrygdavgift) med 10 kronor för varje särskild kommun, i vilken jakten eller fångsten äger rum, eller med 50 kronor för jakt eller fångst utan kommunhegränsning. Avgif- ten gäller för ett jaktår, som räknas fr. o. m. 1 april t. o. m. 31 mars.

Som tillägg till sådan jaktvårdsavgift skall vidare för varje djur, som om- fattas av erhållen älglicens, betalas 30 kronor.

Slutligen skall den som med gevär deltar i älgjakt betala en avgift av 10 kronor. Avgiften gäller för ett jaktår.

Den fellingstillatelse (licens) för älg som viltnämnden meddelar, utfär— das på tryckt blankett. Dennas nedre hälft består av ett likaledes tryckt, frånskiljbart »Oppgaveskjema veerSrende elgjakten», upptagande dels Vissa uppgifter, som ifyllas av viltnämnden innan licensblanketten utlämnas till

sökanden, bland andra angående storleken av det ifrågavarande jaktområ— det och antalet föregående år där fällda älgar, dels följande frågor, som sko- la besvaras av den uppgiftsskyldige, nämligen hur många jägare som delto- go i jakten, antalet älgar som fälldes med fördelning på tjurar och kor, an— talet dagar som användes för jakten, hur stor vederbörande uppskattar älg— stammen vara inom hans område, om älgen gör skada inom området samt om skadans art och omfång. På oppgaveskjemat är Vidare tryckt, att det- samma skall frånskiljas licensen samt ifyllt tillställas viltnämnden inom 14 dagar efter älgjakttidens slut, ävensom att underlåtenhet är straffbar och kan föranleda till att det i framtiden inte ges tillåtelse att fälla älg å om— rådet.

Det sades i det tidigare omnämnda föredraget, att det är i synnerhet på grundval av denna statistik som det varit möjligt för viltnämnderna att smi- digt följa med när det gällt förslag till bestämmande av nya minstearealer.

Avslutningsvis synes beträffande den norska älglagstiftningen böra näm- nas att den icke ger utrymme för rättsliga krav på ersättning för älgskador av vad slag det vara må. För skada å skog utgår över huvud ingen ersätt- ning. Skada å gröda kan ersättas med hänsyn tagen till brukarens ekono- miska villkor. I sådana fall gäldas ersättningen med medel ur den av vilt— styret disponerade viltfonden, till vilken föras de här förut omförmälda av- gifterna.

II

Finland

Enligt den finska jaktlagen av år 1934 var älgen fridlyst under hela året (18 å). Dock kunde genom förordning bestämmas, att jakt å älg var tillåten under viss tid antingen i hela riket eller någon dess del (22 å). Redan den 5 juli samma år utfärdades förordning angående jakt å älg, vilken förord- ning med vissa undantag medgav att jakt efter älg fick med särskilt till— stånd av landshövdingen idkas under tiden den 16-—25 oktober. Enligt ut- tryckligt stadgande fick emellertid vid sålunda bedriven licensjakt inte fällas årskalv, ej heller älgko som var åtföljd av kalv. Licensen skulle städse an- giva det antal älgar, som omfattades av densamma, och den kunde begrän— sa valet av djur till att avse endast älgtj ur. Landshövdingen ägde därutöver att beträffande jaktsättet och vapnens beskaffenhet meddela de föreskrifter, som han prövade erforderliga för att förekomma djurplågeri, och förord- ningen bestämde därutinnan, att vid älgjakt ej fick begagnas helmantlad kula eller gevär av mindre kaliber än 8 mm.

Denna förordning fick med tiden åtskilliga efterträdare. Jakttiden änd- rades, kalvförbudet försvann och man övergick successivt till att låta själva förordning—en bestämma om jaktutövningen: den mest betydelsefulla nyhe- ten i denna del var att för älgjakten städse skulle finnas en jaktledare, i re- gel den som erhållit licensen eller av honom förordnad person. Hans myc- ket vidsträckta befogenheter och de honom åvilande skyldigheterna voro noggrant angivna i vederbörande förordning.

Finlands gällande jaktlag, som är av så färskt datum som den 13 april 1962, trädde i kraft den 31 juli samma år. Vad lagen innehåller om älgjak- ten återfinnes i 27 å, vars första stycke säger att om jakt på älg stadgas ge- nom förordning, vilken jämväl skall innehålla de särskilda bestämmelser som för trygghet vid jakt och för älgstammens upprätthållande befinnas nödiga.

Med stöd av nämnda stadgande utfärdades den 6 juli 1962 förordning om jakt på älg. Denna trädde i kraft den 20 i samma månad och gäller fortfa- rande. Redogörelsen för innehållet i denna förordning kräver emellertid en orientering även rörande uppbyggnaden av den finska jaktvårdsorganisa— tionen. Bestämmelser härom äro givna i jaktlagens9 kapitel, som bär rubri- ken >>Jaktmyndigheter och jägarnas centralorganisation», samt komplette— ras av vissa föreskrifter i en den 27 juli 1962 utfärdad jaktförordning. Så- lunda gäller följande i sina huvuddrag.

Jakt- och jaktvårdsärendena handhavas av i jaktlagen avsedda statsmyndig- heter och av jägarnas centralorganisation. Kompetensfördelningen är i jaktlagens 53 % bestämd så, att på myndigheterna närmast ankommer tillsynen över jakten, jaktvården och handeln med vilt, medan jägarnas centralorganisation närmast handhar upplysnings- och rådgivningsarbetet samt det praktiska ordnandet av jakt- och jaktvårdsverksamheten.

Centralt handläggas ärenden angående jakt och jaktvård inom lantbruksministe- riet av, bland andra, en jaktinspektör. Lagen räknar vidare med att ett statens viltforskningsinstitut skall inrättas för utredning av jakt- och jaktvårdsärendenas naturliga grund och för en fortgående utveckling av viltvården. I länen utövas till- synen över jakten och jaktvården av länsstyrelsen med polismyndigheternas bi- stånd. För den lokala tillsynen tillsättes i varje län nödigt antal jaktpoliser samt inom jaktvårdsföreningarna edsvurna jaktövervakare.

De nyssnämnda jaktvårdsföreningarna utgöra en för Finland speciell form av sammanslutning på det jaktliga området. Bestämmelser om de- samma funnos redan i 1934 års jaktlag. Nu handlar 58 å i den nya lagen om dessa föreningar. Enligt en den 27 juli 1962 utfärdad ändringslag, vil- ken liksom den nya lagen trädde i kraft den 31 i samma månad, gäller om sagda föreningar såvitt i förevarande sammanhang är av intresse följande.

Huvudregeln är att de innevånare i en kommun, vilka erlagt jaktvårdsavgift och inneha jakträtt i kommunen, bilda en jaktvårdsförening. Man får inte vara med- lem av flera än en sådan förening. Därför skall, då jaktvårdsavgift erlägges, den som uppbär avgiften på kvittot anteckna, till vilken kommuns jaktvårdsförening vederbörande uppgivit sig önska höra.

I jaktvårdsförenings angelägenheter beslutar föreningsmötet och en av för-

eningen vald styrelse på sätt närmare angives i föreningsstadgarna. Dessa, som skola vara fastställda av länsstyrelsen, avses skola innehålla bestämmelser därom, huru föreningen och dess styrelse med beaktande av ortsförhållandena äga verka för främjande av jaktlagstiftningens efterlevnad samt villebrådsstammens beva- rande och förkovran.

Beträffande jägarnas centralorganisation, som till gagnet torde motsvara Svens- ka jägareförbundet, är när det gäller ordningen för älgjakten främst att nämna, att organisationen indelas i jaktvårdsdistrikt, vilkas områden fastställas genom förordning. Det är företrädare, högst fem till antalet, från varje jaktvårdsdistrikt, som bilda centralorganisationens vart tredje år hållna representantmöte. Vid jakt- vårdsdistriktens möte må i sin tur varje jaktvårdsförening inom vederbörande distrikt sända en av föreningens årsmöte utsedd företrädare, som vid mötet har en röst. Jaktvårdsdistriktets styrelse utses på distriktets årsmöte — väljes alltså av ombuden för jaktvårdsföreningarna —— och består av nio valda medlemmar jämte en av lantbruksministeriet och en av vederbörande länsstyrelse utsedd med- lem. Jaktvårdsdistriktets styrelse utser jaktchef för distriktet samt antager jakt- vårdsinstruktörer och andra nödiga funktionärer.

Enligt 1962 års älgjaktförordning utövas älgjakten liksom fallet var en- ligt de tidigare förordningarna i ämnet uteslutande som licensjakt. Licens att fälla angivet antal djur meddelas av länsstyrelsen i det län, inom vilket huvuddelen av det i ansökningen avsedda jaktområdet ligger. Då skäl där- till föreligga kan i licensen ingå föreskrifter om de älgars kön och ålder, som få fällas. Generellt gäller emellertid att meddelad licens icke berättigar att fälla älgko, som åtföljes av kalv eller vars kalv blivit fälld. Å andra sidan berättigar licens att i stället för fullvuxen älg fälla kalv, såframt ej annat bestämmes i licensen.

Avser licensansökan älgjakt helt och hållet eller delvis på annat om- råde än staten tillhörig mark, som är underställd forststyrelsens förvalt- ning, bör sökanden ådagalägga att han inom detta område har jakträtt en- ligt vederbörliga stadganden i jaktlagen (1, 2 eller 6 55) eller att han av innehavaren av sådan jakträtt skriftligen erhållit rätt till älgjakt. I an- sökningen skall lämnas uppgift om jaktområdets storlek, läge och enhet- lighet, och till densamma skall fogas karta eller täckskiss, som utvisar området, ävensom nyss nämnd utredning om att sökanden innehar sådan jakträtt på området, med stöd av vilken tillstånd att jaga älg må beviljas. Samtidigt bör uppgivas antalet älgar och älgkalvar, som är avsett att fällas.

Ansökan om tillstånd till älgjakt riktas till den myndighet, som utfär- dar licensen, utskrives på av lantbruksministeriet fastställd blankett och skall före bestämd dag tillställas den jaktvårdsförening, på vars område älgjakten är avsedd att huvudsakligen bedrivas. Jaktvårdsföreningen skall efter att ha i ärendet införskaffat kanske nödig tilläggsutredning senast inom en månad efter nyss berörda dag insända handlingarna jämte eget utlåtande till vederbörande jaktvårdsdistrikt, som har att ofördröjligen och senast likaledes i förordningen bestämd dag tillställa länsstyrelsen handlingarna tillika med eget utlåtande.

Förfarandet när det gäller licensansökningar, som skola prövas av forst- styrelsen, avviker i ett par i sammanhanget oväsentliga detaljer. Av intresse är emellertid att konstatera, att även dessa ansökningar skola passera både jaktvårdsföreningen och jaktvårdsdistriktet. I den följande redogö- relsen bortses från de särbestämmelser, som gälla för jakt å under forst- styrelsens förvaltning stående mark. Det kan vidare omnämnas att det ankommer på länsstyrelsen att handha licensgivningen beträffande staten tillhörig mark, som förvaltas av annan myndighet än forststyrelsen.

De omständigheter, till vilka länsstyrelsen har att främst taga hänsyn vid prövningen och avgörandet av en licensansökning äro klart utsagda i förordningen. Sålunda bör beaktas, huruvida och i vilken utsträckning älg— jakt kan tillåtas på det i ansökningen avsedda området utan att älg— stammen äventyras. Därvid bör nödig uppmärksamhet även fästas vid de skador som älgar till äventyrs ha förorsakat eller kunna förorsaka å om- rådet. Utan särskilt vägande skäl må licens icke beviljas att fälla flera älgar än jaktvårdsdistriktet förordat i sitt utlåtande. Tillstånd får heller inte beviljas, om det i ansökningen avsedda området icke är enhetligt, om- fattar minst 1 000 hektar och lämpar sig för älgjakt.

Förordningen ger också bestämmelser, när licens skall förvägras. Detta är fallet dels om sökanden under föregående år försummat att inom utsatt tid göra den anmälan till områdets jaktvårdsförening om bland annat ut- fallet av jakten, som förordningen ålägger en licenshavare, dels om han veterligen under de fem föregående åren dömts till straff för brott mot jaktlagen eller med stöd av denna utfärdade bestämmelser. Licens kan även förvägras, om skäl föreligga att befara att sökanden ej förmår ordna jakten på tillbörligt sätt.

Den sistnämnda bestämmelsen torde ha sin grund bland annat i det för- hållandet, att man i Finland redan före tillkomsten av den nya jaktlagstift- ningen inriktat sig på att med hänsyn till såväl den allmänna säkerheten som djurskyddsintresset skapa en god ordning för älgjaktens bedrivande. Som huvudregel gäller, att tillstånd till jakt efter älg inom ett och samma område får beviljas endast en sökande. Den som sålunda får licens är i princip ledare av jakten men kan förordna annan person som ledare. Li- censhavaren åligger att senast tre dagar före inledandet av jakten till or- tens länsman göra anmälan på av lantbruksministeriet fastställd blankett angående licensens innehåll samt om ledaren av jakten, dennes ersättare, de i jakten i egenskap av skyttar eller hundförare deltagande personerna ävensom rörande deras vapen och förmåga att handha dessa. Utbyte av jaktledare mot annan person än den anmälde ersättaren skall likaledes an- mälas. Endast person, som avlagt prov i älgskytte enligt lantbruksministe- riets föreskrifter, skall anses besitta tillräcklig förmåga att hantera vapen. Länsmannen äger befogenhet att, därest han anser ordning och säkerhet

så kräva, förbjuda en eller flera av de anmälda personerna att delta i jak- ten. Person som under de föregående fem åren med stöd av jaktlagen dömts till ansvar för det han bedrivit jakt i strid mot rättens, länsstyrelsens eller jaktvårdsförenings förbud eller utan att ha erlagt jaktvårdsavgift må icke delta i jakt på älg.

Även jaktledaren är uttryckligen tillerkänd betydande befogenheter men är å andra sidan ålagd vittgående skyldigheter. Person som deltar i licens- jakt är således skyldig att rätta sig efter de föreskrifter rörande jakten, som utfärdas av jaktledaren eller den ersättare som verkar som hans ställ- företrädare vid äventyr, att ledaren äger rätt att förbjuda honom att jaga. Jaktledarens skyldigheter anger förordningen sålunda, att han skall

1) tillse att de, som i egenskap av skyttar delta i jakten, ha sin beväpning jämte sina patroner i behörigt skick och att de inneha tillstånd att bära vapen och kvitto över erlagd jaktvårdsavgift, vilket även hundförare skall förete, samt att i jakten i egenskap av skyttar eller hundförare inte delta personer, om vilkas del- tagande anmälan inte gjorts i stadgad ordning till länsmannen eller vilkas del- tagande länsmannen förbjudit eller vilka icke få deltaga i jakten;

2) konstatera att de personer, som deltaga i älgjakten, äga kännedom om vill- koren för tillståndet att fälla älg och om övriga nödiga bestämmelser rörande älg- jakt;

3) meddela i jakten deltagande tillräckliga och tydliga föreskrifter angående säkerhetsåtgärder under jakten;

4) planera jakten så, att villkoren i licensen icke överträdas; och 5) personligen övervaka, att säkerhetsbestämmelserna och stadgandena rörande jakt under tiden för denna iakttagas.

Bland de säkerhetsföreskrifter och stadganden rörande jakt, vilkas efter- levnad jaktledaren har att övervaka, kunna nämnas följande, nämligen att alla i älgjakt deltagande personer skola under tiden för jakten använda tydligt synlig röd huvudbonad eller rött överdrag på huvudbonaden, att personer, vilka vid älgjakten endast verka som hundförare eller drevkar- lar, icke må medföra skjutvapen, att jaktlagen förbjuder begagnandet av helmantlad kula eller blykula samt orefflat vapen ävensom föreskriver, att den använda ammunitionen i fråga om kulvikt och anslagsenergi skall besitta vissa egenskaper. Dessa äro ungefär desamma som sedan den 1 ja- nuari 1962 gälla hos oss jämlikt bestämmelserna i 4 5 5 mom. jaktstad- gan.

153 KAP. 11

TILL JAKTUTREDNINGEN ÖVERLÄMNADE FÖRSLAG

Enligt Kungl. Maj:ts vid härefter angivna tillfällen meddelade beslut eller remisser ha följande ärenden, som avse ordningen för älgjakten och i sam- band därmed stående spörsmål, bliv-it överlämna-de till jaktutredningen för vidare övervägande.

1953 den 5 juni

Av fyra vid 1953 års riksdag väckta motioner i älgfrågan m. m. rörde de lika- lydande motionerna I: 317 och II: 395 lieensjakten efter älg samt utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla att i enlighet med motionens syfte jaktstadgans 15 & med bestämmelser om särskild jakttid för jakt efter älg måtte upphävas. I motionen 11: 231 hemställdes att riksdagen måtte besluta 1. att hos Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam och allsidig utredning för att bereda mindre jordägare och icke jordägare ökad tillgång på jaktmöjligheter, bättre rättsskydd åt jaktarrendatorer, avskaffande av licensjakt efter älg, att jä- gareförbunden i lagstiftning och anslag gives en mera likaberättigad behandling, samt i övrigt vidtaga den översyn av jaktlagstiftningen, som erfordras för att även den skall taga hänsyn till den demokratiska utvecklingen, samt 2. att från den 1 juli 1953 förbjuda all drevjakt.

Sedan tredje lagutskottet i utlåtande nr 22 hemställt dels att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 317 och 11:395 samt II: 231, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om översyn rörande gällande ordning för meddelande av tillstånd till jakt å älg, dels att motionen II: 231, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, beslöt riksdagen, på sätt framgår av dess skrivelse den 12 maj 1953, nr 218, i enlighet härmed.

1957 den 8 mars

I en underdånig skrivelse den 28 oktober 1953 hade Svenska jägareförbundet hemställt, att i gällande jaktstadga måtte införas bestämmelser om jakträtt å in- hägnade skogsföryngringsområden av följande innebörd. I landets sydliga och mellersta delar förekommo inhägnader kring föryngringar i löv— och barrträdsbe- stånd som skydd mot skadegörande älgar, rådjur, hjortar, harar och vildkaniner. Trots noggrann tillsyn hände det emellertid att de större djuren togo sig in på det skyddade området, varefter det var förenat med stora svårigheter att driva ut dem. Med hänsyn till de betydande ekonomiska värden, som på detta sätt är- ligen gingo till spillo, fann jägareförbundet det angeläget att markägaren i dylika situationer medgåves rätt att genom avjagning under hela året utan hinder av eljest gällande fridlysningsbestämmelser hålla föryngringarna fria från skadegö-

rande villebråd. Enligt förbundets uppfattning borde länsstyrelse vara tillstånds- givande myndighet. I ärendet avgav domänstyrelsen utlåtande den 15 januari 1954.

1957 den 10 oktober

1) I en underdånig skrift den 17 maj 1957 hade Svenska jägareförbundet över- lämnat en utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande älgjaktens bc- drivande. Förslagets innebörd framgår av nästa kapitel i detta betänkande.

I ärendet avgav domänstyrelsen utlåtande den 23 september 1957.

2) Domänstyrelsen hade i underdånig skrivelse den 4 juni 1953 hemställt om be- fogenhet att på mindre marker under styrelsens förvaltning upplåta rätt till jakt efter högvilt till innehavare av jakträtt å omgivande eller angränsande mark för en tid av högst fem år utan fastställande av antalet djur, som av jakträttsarrenda- torn får fällas.

1958 den 30 december

Styrelsen för Förbundet landsbygdens jägare hade i en till länsstyrelsen i Jämt- lands län ställd skrift den 14 juli 1958 angående bland annat älgjaktens ordnande inom länet hemställt, att länsstyrelsen måtte företaga de åtgärder som skriften kunde föranleda. Förbundet ansåg en nedskärning av länets älgstam vara erfor- derlig om ett gott samarbete skulle kunna upprätthållas mellan företrädare för skogsvården och jakten. Den allmänna jakttiden, vilken förbundet ansåg vara den väsentliga och rättvisa jaktformen, borde uppdelas på två perioder för att ernå bästa resultat av jakten: En period om fyra dagar i början av september samt en period om lika många dagar i början av oktober eller de första fyra dagarna av den tid, varunder licensjakt kommer att bedrivas i andra omgången.

Utlåtande i ärendet infordrades av domänstyrelsen, som med sitt svar den 13 november 1958 tillika överlämnade yttrande av Svenska jägareförbundet. Sökan- den avgav påminnelser den 30 november 1958.

1960 den 25 november

I en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställd skrift den 28 oktober 1960 hade Sveriges djurskyddsinspektörers riksförbund hemställt att en utredningsman måtte tillkallas för utredning av frågan om åtgärder för motver- kande av skadskjutningar m. in. vid jakt.

På begäran av jaktutredningen har Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund avgivit utlåtande i ärendet den 23 mars 1961.

1960 den 25 november

Med underdånig skrift den 15 juni 1960 hade Jägarnas riksförbund överlämnat ett på riksförbundets årskongress 1956 antaget uttalande med synpunkter och önskemål i älgfrågan. I uttalandet tar riksförbundet avstånd från de förslag till nya riktlinjer för älgjaktens bedrivande, som Svenska jägareförbundets älgjaktkom- mitté framlagt i det omarbetade älgbetänkandet. I stället kräver man att den all- männa älgjakten bibehålles; att lieensjakten avskaffas; att en enhetlig, allmän jakttid avpassas för varje län; att jaktvårdsfondens medel användas för ingående undersökningar av älgens livsföring och fortplantning; samt att en utrednings- kommitté tillsättes, bestående av sakkunniga jägare från de olika jaktvårdsorgani- sationerna, ledamöter av djur- och naturvårdande institutioner samt representan- ter för skogs— och jordbruk.

Domänstyrelsen avgav — efter hörande av Svenska jägareförbundet — utlåtande i ärendet den 12 november 1960.

1961 den 12 maj

Wifstavarfs aktiebolag hade i skrift till länsstyrelsen i Jämtlands län den 14 sep- tember 1959 hemställt om införande av vissa säkerhetsbestämmelser m. 111. som borde införas vid all älgjakt inom länet, helst inom hela riket.

Länsstyrelsen infordrade utlåtande i ärendet från länsavdelningen av För- eningen Sveriges landsfiskaler, Jämtlands läns jaktvårdsförening och Förbundet landsbygdens jägare samt förklarade i underdånig skrift den 31 januari 1961 sig anse att sökandens framställning icke borde föranleda till att några särbestäm- melser för älgjakten meddelades inom Jämtlands län men hemställde tillika att handlingarna måtte tillställas jaktutredningen.

I ärendet avgav Svenska jägareförbundet utlåtande den 27 april 1961.

1961 den 31 augusti

Sedan länsstyrelsen i Norrbottens län genom resolution den 28 juni 1961 funnit sig icke kunna bifalla en av hemmansägaren Oskar Woutilainen i Lannavaara med jaktlag gjord ansökning om tillstånd att under särskild jakttid fälla älg inom visst område vid Vittangiälven ovan odlingsgränsen inom Kiruna stad, enär till- stånd till jakt å älg under särskild jakttid (s. k. licensjakt) icke lagligen kan be— viljas å mark, där fri jakträtt tillkommer lapparna, anförde Woutilainen å Sop- pero byalags vägnar i en den 21 juli 1961 till jordbruksdepartementet inkommen skrift besvär över resolutionen. I samma skrift anhöll han även om utredning av frågan om sådan ändring av gällande bestämmelser, att rätt till jakt under särskild jakttid skall kunna medgivas jämväl å mark, belägen ovan odlingsgränsen.

Efter det utlåtanden i målet avgivits dels av länsstyrelsen, som tillika överläm- nade yttranden av vederbörande lappfogde och länets jaktvårdsförening, dels av domänstyrelsen, lämnade Kungl. Maj:t Wout—ilainens besvär utan bifall men låt samtidigt överlämna den av honom å byalagets vägnar gjorda ansökningen till jaktutredningen för övervägande.

1963 den 28 juni

I en vid 1963 års riksdag väckt motion, II: 673, hade hemställts att riksdagen måtte besluta, att älgjakt, allmän eller med licens, endast får ske under högst en vecka per år inom respektive län samt, om ett län blir 5. k. försökslän för licens- jakt, denna icke får inskränka mindre jordägares eller arrendatorers rätt att del- taga i densamma utan hänsyn till areal å markerna.

Som motiv för sin hemställan anförde motionären: Inom en del län diskuteras frågan om att all älgjakt skall ske medelst licens och inom mycket stora markområ- den. Det är angeläget att de mindre markägarnas jaktmöjligheter inte inskränkes till förmån för större bolag och markägare. Men det är än mer angeläget att den- na licensjakt icke, genom att tillåtas under längre tid än en vecka, får inskränka andra medborgares möjligheter att vistas ute i markerna. Då man även motiverar de ändrade jaktreglerna med att de skall skydda älgstammen etc., vilken inte minst genom den redan existerande licensgivningen förorsakat en stark nedgång i älgbeståndet, borde en begränsning av älgjakten till en vecka kunna vara till gagn både från jaktvårds- och fritidssynpunkt. Älgstudsarna, ofta hanterade av s. k. söndagsskyttar, är en verklig fara för alla dem som vill njuta av fritidsmöj— ligheter i skog och mark, även om det sker på egna områden där man vill skydda djuren, och därför måste länsstyrelsernas möjligheter att bevilja licens inskränkas till högst en vecka i samband med allmän jakt.

I utlåtande nr 20 med anledning av motionen yttrade tredje lagutskottet bland annat. Med hänsyn till det pågående arbetet inom 1949 års jaktutredning anser sig utskottet icke i detta sammanhang böra taga närmare ställning till de i mo- tionen berörda frågorna. I likhet med Svenska jägareförbundet finner emellertid utskottet att motionären genom sitt senare yrkande tagit upp ett väsentligt pro- blem. Motionen synes därför, såsom jägareförbundet föreslagit, böra överlämnas till jaktutredningen för att övervägas vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Utskottsutlåtandet utmynnade följaktligen i en hemställan, att motionen icke måt- te föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde, att motionen jämte utlåtandet överlämnades till jaktutredningen.

Riksdagen biföll enligt skrivelse den 29 april 1963, nr 154, utskottets hemställan.

Härutöver ha direkt till jaktutredningen inkommit följande ärenden, som innehålla synpunkter och förslag rörande olika delar av älgproblemet. I den män i dessa ärenden liksom i de härförut omförmälda förekomma yrkanden i frågor, som sammanhänga med älgstammens skadegörelse, ha dessa beak- tats av utredningen vid de överväganden, som redovisats i 6—8 kap.

1957 den 14 november

Länsstyrelsen i Jämtlands län har med skrift den 12 november 1957 överlämnat framställning från Jämtlands provinsförbund av RLF av den 29 april 1954. Pro- vinsförbundet hemställer att licensjakten efter älg avskaffas, att tillstånd till vin- terjakt kan meddelas inom områden där större skador på skog uppkommit, samt att den ordinarie jakttiden förlägges till de första dagarna i september med en uppdelning i två perioder.

Yttranden i ärendet ha avgivits av Jämtlands läns jaktvårdsförening, Svenska jägareförbundet samt Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Sö- kanden har avgivit påminnelser i ärendet.

1957 den 9 december

Länsstyrelsen i Jämtlands län har med skrift den 7 december 1957 överlämnat framställning från Jämtlands länsförbund av RLF av den 25 april 1957. Länsför— bundet hemställer att lieensjakten efter älg avskaffas, att den allmänna älgjakten uppdelas i två perioder, samt att åtgärder vidtagas så att rättvisare värdering av älgskador åstadkommes.

Yttranden i ärendet ha avgivits av älgskadenämnden inom Jämtlands län och Jämtlands läns jaktvårdsförening.

1959 den 4 maj

Jämtlands länsförbund av RLF har med skrift den 24 april 1959 för kännedom överlämnat två motioner till länsförbundets årsstämma 1959, berörande bland andra jaktliga frågor älgskadefondens ianspråktagande för anläggande av hjälp- kulturer i älgskadade tallföryngringar.

1961 den 26 april

Svenska jägareförbundets förbundsstyrelse har den 15 februari 1961 beslutat överlämna dels en från Norrbottens läns jaktvårdsförening inkonunen framställ- ning om försök med uteslutande reglerad älgjakt inom länet, dels en från Paulus Husi, Njarre by, Jokkmokk, m. fl. inkommen petition om fyra dagars jakttid för älg i Norrbottens län och om förbud mot licensjakt inom Jokkmokks socken jämte länsjaktvårdsföreningens yttrande häröver.

Svenska orienteringsförbundet anför i skrivelse till utredningen, att förbundets verkställande utskott behandlat de friluftsidrotternas problem som kunna uppstå, därest älgjakten regleras enligt föreliggande förslag. Det säges bland annat att den av förbundet administrerade orienteringssporten utövas tävlingsmässigt av cirka 30 000 aktiva. Särskilt under hösten mångdubblas denna summa genom motions- mässigt utövad orienteringssport av scouter och friluftsfolk i övrigt. Till detta komma enskilda skogsexkursioner i mängd för bär- och svampplockning över hela landet — speciellt över lördagar och söndagar.

De problem som hittills förelegat beträffande möjligheterna att kunna dels ut- öva älgjakt, dels avhålla orienteringstävlingar och friluftsidrotter ha till Viss del kunnat regleras genom överenskommelser mellan orienteringsförbundet och Sven- ska jägareförbundet. Därvid ha bland annat orienterarna avstått från alla täv- lingar söndagen närmast före den allmänna älgjaktens början för att därigenom kunna freda älgarna och möjliggöra en önskad avskjutning.

Nu föreliggande förslag med reglerad älgjakt som försök under en månad i Kro- nobergs, Västmanlands och Jämtlands län skulle äventyra friluftslivet för en mängd människor, därest icke älgjakt helt avlyses på sön- och helgdagar — helst även lördagar. I förslaget anges endast, att jakten inte får bedrivas på sön- och helgdagar å marker, som äro belägna i sådan närhet av tätorter att det enligt läns- styrelsens bedömande måste innebära allvarliga risker att vistas där under pågå- ende älgjakt.

Häremot framhåller orienteringsförbundet, att i dagens samhälle huvuddelen av dessa friluftsmänniskor äro bilburna, vilket får dem att söka sin rekreation under lördagar och söndagar ganska långt från dessa tätorter. Likaså arrangeras för det mesta orienteringstävlingarna i mera åtrådda skogsområden ganska långt från samhällena. Det är därför för orienteringsförbundet angeläget att erinra om dessa förhållanden så att jaktutredningen om möjligt frilägger lördagar och söndagar från älgjakt och därigenom dels ger friluftsfolket möjlighet till rekreation,_dels samtidigt undanröjer alla riskmoment för kringströvande eller tävlande frilufts- människor ute i älgmarkerna.

Orienteringsförbundet säger sig vidare ha inhämtat, att jägareförbundet kom- mer att arbeta för att ansökan om reglerad älgjakt skall inlämnas senast den 1 april för att därmed arbetet med tillståndsgivning skall hinnas med.1 Ur oriente- ringssportens synpunkt vore det dock önskvärt med ännu tidigare datum, enär planläggning, rekognoscering, kontakter med markägare och jägare, kartbeställ- ningar och övrig organisation för en större orientering kräver ännu längre förbe- redelsetid. Förbundets tävlingsprogram — även innefattande höstens tävlingar -— tillkännagives också strax före årsskiftet. En anpassning med offentliggörandet av älgjakttiderna vore därför synnerligen angeläget, varför förbundet anhåller att även dessa önskemål bli tillgodosedda.

Orienteringsförbundet anför till slut, att den förutskickade försöksverksamheten inom Vissa län säkerligen kommer att bli normgivande för hela landet, varför för- bundet anhåller att dess nu anförda synpunkter beaktas i de förslag till älgjaktens reglering, som den statliga jaktutredningen väntas framlägga.

1 Genom kungörelse den 6 december 1963 (nr 607) har förordnats, att ansökan om tillstånd till jakt efter älg —— alltså även vid licensjakt i län, där försök med helt reglerad älgjakt icke äger rum _ skall göras före utgången av mars månad, om länsstyrelsen ej medgiver senare sista ansökningsdag.

SVENSKA JÄGAREFÖRBUNDETS FÖRSLAG

Inledning

Upprinnelsen till det av Svenska jägareförbundet framlagda förslag rö- rande riktlinjer och bestämmelser för älgjaktens framtida bedrivande, be- träffande vilket Kungl. Maj:t den 10 oktober 1957 uppdragit åt jaktutred- ningen att verkställa ytterligare utredning, var följande.

Riksjaktvårdskonsulenten Harry Hamilton överlämnade i april 1950 till jägareförbundets arbetsutskott en promemoria, som gick ut på att avlagt kompetensprov bör utgöra villkor för den som vill erhålla licens för inköp eller övertagande av älgvapen.1 Sedan promemorian behandlats av arbetsut- skottet och förbundets styrelse utan att föranleda beslut, uppdrog utskottet samma år åt en kommitté, bestående av riksjaktvårdskonsulenten såsom sammankallande och sekreterare, kommunalnämndsordföranden Alvar Berggren i Moliden, Västernorrlands län, och redaktören, numera avdelnings- chefen i domänstyrelsen Bertil Haglund att undersöka vad som kunde gö- ras för att få till stånd bättre förhållanden på älgjaktens område. På begä- ran av kommittén anmodade förbundsstyrelsen senare hovrättsrådet Sven Nordell och jaktvårdskonsulenten i Gävleborgs län Robert Bagge att deltaga i utredningsarbetet.

Efter avslutad utredning avgav kommittén den 24 februari 1955 betän— kande med förslag i ämnet, kallat »Älgbetänkandet 1955».

Sedan betänkandet behandlats vid 1955 års förbundskongress, uppdrog kongressen åt förbundsstyrelsen att verkställa ytterligare utredningar i frå- gan samt att, efter länsjaktvårdsföreningarnas hörande, överlämna ärendet till förbundets överstyrelse.

För utredningsarbetets bedrivande utsåg förbundsstyrelsen i april 1955 en älgjaktkomm-itté.

I kommittén ingingo såsom ordförande ledamoten av riksdagens andra kam- mare Fritiof Boo, numera kommunalråd i Borås och ordförande i jägareförbun-

' Godkänt kompetensprov är numera genom de år 1961 av Kungl. Maj:t utfärdade före- skrifterna och anvisningarna för tillämpningen av vapenförordningen som regel villkor för förvärv eller län av älgvapen.

dets jakttidsberedning, såsom vice ordförande disponenten Georg ltosenmtiller, Tyllinge, Kalmar län, såsom övriga ledamöter kaptenen N. L. Arfwedson, Hållsta, Södermanlands län, lantbrukaren Eric Ericsson, Eneryda, Kronobergs län, nyss- nämnde Alvar Berggren, skogsförvaltaren Axel E:son Leijonhufvud, Teg, Väster- bottens län, och jaktvårdskonsulenten Folke André, Örebro, samt, såsom adjunge- rade ledamöter nyssnämnda Harry Hamilton och Sven Nordell. Till sekreterare utsåg kommittén numera hovrättsrådet och rättsavdelningschefen Bengt Hamdahl.

Den sålunda tillsatta kommittén framlade den 29 juli 1955 sitt betänkan- de. Detta innebar i vissa delar en omarbetning av den tidigare kommitténs betänkande och hade till följd härav givits beteckningen »1955 års omarbe- tade älgbetänkande». Till detsamma var fogad en reservation av kommitté- ledamöterna André och Ericsson.

Länsjaktvårdsföreningarnas yttranden över betänkandet infordrades till den 1 december 1956. Till följd av denna remisstid kunde de av älgfrågan berörda 24 länsföreningarnas styrelser bereda föreningarnas årsmöten till— fälle att taga ställning till ärendet, vilket även skedde.

Den principiella utgångspunkten för de i betänkandet framlagda försla- gen synes kunna sammanfatta-s så, att kommittén funnit att gällande jakt- författningar icke möjliggöra den planmässiga reglering av älgstammens storlek, som bör vara ett mål för älgjakten. En dylik reglering bör under vederbörligt hänsynstagande till skogshanteringens och jordbrukets intres- sen åvägabringa en biologiskt riktig vård av älgstammen och samtidigt be- fordra en human älgjakt.

Länsjaktvårdsföreningarnas remissyttranden visa oförtydbart, att majori- teten av föreningarna klart insåg behovet av en bättre ordning för älgjak- tens bedrivande än den nuvarande. Endast en förening och årsmötena i två föreningar ställde sig avvisande, vid det ena av dessa årsmöten med två rös- ters majoritet.

När det gällde frågan om sättet att åvägabringa berörda nyordning funno båda kommittéerna och även reservanterna, att detta borde ske så, att älgen fridlyses under hela året med rätt för vidkommande länsstyrelse att enligt vissa regler meddela tillstånd till älgjakt.

Länsföreningarnas remissyttranden visa, att femton föreningar biträd-de detta förslag. Ytterligare fem föreningar anslöto sig i princip till förslaget men syntes vilja uppskjuta genomförandet längre eller kortare tid. De två nyss berörda årsmötena avstyrkte förslaget trots föreningsstyrelsernas till- styrkan. Två föreningar avstyrkte helt reglerad avskjutning och ville bi- behålla den allmänna jakten.

II

1955 års omarbetade älgbetänkande

De av älgjaktkommittén i betänkandet framlagda förslagen och de till grund för dessa anförda synpunkterna voro sammanfattningsvis i huvudsak följande.

Und-er de senaste årtiondena har älgstammen i Sverige ökat kraftigt. Stammens tillväxt — i och för sig ett glädjeämne — har emellertid medfört allvarliga problem. Skadegörelsen på skog och gröda har blivit av större om- fattning och effektiva förebyggande åtgärder ha saknats. Jakten efter älg har dragit t-ill sig allt större skaror människor och — såsom den hittills be- drivits — föranlett ökad frekvens av såväl olycksfall bland jägare som skadskjutning av älgar.

Systemet med en mycket kort allmän jakttid som ett medel att reglera av- skjutningen för med sig, att denna som regel blir okontrollerad och resulta- tet slumpartat. Vid denna j-aktform tages i allmänhet inga hänsyn till bio- logiskt riktiga synpunkter och sällan beaktas nödvändigheten av att an- passa stammens numerär efter nåringarnas krav. Under de korta jaktdagar- na, som ofta kännetecknas av stor hets, deltaga många jägare som sakna kompetens i fråga om skjutskicklighet och jaktlig erfarenhet.

Bestämmelserna om jakt under särskild jakttid — licensjakt — avse att undanröja nu nämnda med den allmänna jakten förbundna olägenheter samt att åstadkomma en planmässig beskattning av älgbeståndet. Licensj ak— ten har emellertid ännu inte dragit t-ill sig flertalet jakträttsinnehavare. Ehuru bildandet av jaktvårdsområden ökar i omfattning och därmed även antalet licensjägare, går utvecklingen i för långsam takt. Irritationen mel- lan dem som jaga under kort allmän jakttid och licensjägarna består till skada för såväl jaktvården som skötseln av älgstammen.

Kommittén har kommit till det resultatet, att det är nödvändigt med en— hetliga bestämmelser för älgjakten, vilka äro ägnade att bringa såväl jaktut- övningen som avskjutningen under kontroll. Med hänsyn till älgens skade- görelse är det framför allt av vikt, att stammen hålles vid en för varje ort lämplig nivå. Kommittén föreslår därför, att den allmänna jakttiden slopas och att all älgjakt blir beroende av särskilt tillstånd, vilket i princip skall kunna erhållas av en var jakträttsinnehavare. Sådant tillstånd skall förut- sätta ej blott att vederbörande mark godkänts utan även att ansvarig jaktle- dare utsetts för varje älgjaktområde. Denne skall bland annat tillse att jaktdeltagarna äga godtagbar skjutskicklighet och använda sig av vapen och ammunition, som äro lämpliga för älgjakt. I samband härmed har kom- mittén övervägt lämpligheten av att införa obligatoriska kompetensprov för älgjakt. Då kostnaderna för genomförandet av dylika skulle bli allt för höga rekommenderar kommittén att i fortsättningen licens enligt vapenförord—

ningen meddelas endast den som avlagt godkänt prov för Svenska jägare- förbundets älgskyttemärke i brons.

Målet för den konsekvent genomförda reglerade jakten är att alla lan- dets älgmarker indelas i älgjaktområden, vilka emellertid icke höra till- komma tvångsvis utan på frivillig väg.

I varje kommun, där älg förekommer, bör tillsättas en älgnämnd, till vi]- ken alla ansökningar om tillstånd till älgjakt inom kommunen ingivas. Älg- nämnden skall väl känna till samtliga älgjakten berörande problem inom kommunen. Den skall beräkna hur stor avskjutningen lämpligen bör vara och se till att indelningen i älgjaktområden blir ändamålsenlig. Sannolikt komma älgjaktområdena _ bortsett från större ägoinnehav och jaktvårds— områden där licensjakt hittills bedrivits — att bildas av de marker, där de jaktberättigade brukat sammansluta sig i jaktlag. Jakträttsinnehavare, som icke tillhör någon av dessa grupper och som ändå vill utöva älgjakt, bör genom nämndens medverkan genom överenskommelse kunna få sin mark ansluten till lämpligt älgjaktområde. För varje älgjaktområde skall nämnden föreslå vilket antal älgar, som skall få fällas.

Varje älgnämnd skall ha fem ledamöter. Ordföranden utses av länssty- relsen efter förslag av länsjaktvårdsföreningen. Övriga ledamöter skola till— sättas en av länsstyrelsen, en av hushållningssällskapet, en av skogsvårds- styrelsen och en av länsjaktvårdsföreningen. Tre av nämndens ledamöter skola vara markägare eller företrädare för markägare. Kostnaderna för nämndernas verksamhet skola utgå ur älgskadefonderna, vilka föreslås er- hålla benämningen älgmedelsfonder.

Bestämmanderätten i fråga om älgjakten skall emellertid icke ligga hos älgnämnderna. Detta av två skäl. Dels skulle älgnämndernas ställning bli alltför ömtålig, dels bör ansvaret för älgfrågans handhavande åvila veder- börande länsjaktvårdsförening och länsstyrelse, vilka båda organ ha bättre möjlighet till överblick av problemen i fråga. Med hänsyn till att länsstyrel- sens arbetsbörda om möjligt icke bör ökas samt att länsjaktvårdsförening- arna besitta erforderlig sakkunskap, bör tyngdpunkten vid ärendenas hand- läggning förläggas till de sistnämnda. .

Gången av ärendenas handläggning skall därför enligt kommitténs förslag bli följande.

Älgnämnderna översända de inkomna ansökningarna om tillstånd till älgjakt jämte egna yttranden till länsjaktvårdsföreningen. Efter granskning avgiver länsjaktvårdsföreningen till länsstyrelsen förslag rörande jakttidens längd och det högsta antal älgar, som må fällas inom länet. Sedan läns- styrelsen fattat beslut i ärendet prövar länsjaktvårdsföreningen vilka älg— jaktsområden, som kunna godkännas, och hur många älgar, som skola få skjutas inom varje område. I god tid före älgjaktens början tillställes sökan- dena besked om beslutets innehåll. Den som är missnöjd kan anföra besvär hos länsstyrelsen.

Avskj utningens storlek skall bestämmas med hänsyn främst till förekoms- ten av älg i markerna samt behovet ur skogsvårds- och jordbrukssynpunkt att nedbringa älgstammen.

Jakttiden, som i regel bör omfatta högst trettio dagar, må kunna uppdelas i två skilda perioder. Under sön— och helgdagar, som infalla under jakttiden, bör jakt i regel vara förbjuden.

Med hänsyn till den reglerade avskjutning som föreslås, föreligger icke längre något behov att generellt förbjuda fällande av årskalv.

Vad kommittén sålunda föreslagit avser den skola träda i stället för den jakt som för närvarande bedrives under allmän jakttid och på grund av li- cens enligt 15 5 jaktstadgan. Vad beträffar nuvarande bestämmelser i 16 & jaktstadgan föreslås inte några genomgripande förändringar i den faktiska situationen. Särskilda tillstånd skall således i fortsättningen kunna medde- las för fällande av havreälgar och skogsskadeälgar. Däremot har vad som nu stadgats om lövskogsområden och älgjakten därstädes strukits. Det har nämligen visat sig, att dessa bestämmelser varit mindre lyckliga.

För att undanröja möjligheter till spekulation föreslås, att älg som fälles efter föreläggande eller förordnande jämlikt 24 & jaktlagen alltid skall till— falla kronan.

Kommittén föreslår vidare vissa ändringar i älgavgiftkungörelsen. Den anför att oklarhet rått såväl om vem som i vissa situationer skall betala älgavgift som om när älgavgift skall utgå. Kommittén föreslår ett uttryck- ligt stadgande därom, att älgavgift skall erläggas av den eller den som älgen tillkommer, oavsett om djuret fällts av annan. Länsstyrelsen skall äga rätt att i vissa fall befria från dylik avgift.

Värderingen av älgskador föreslås skola ske genom älgnämndernas för— sorg.

Kommittén föreslår slutligen en övergångstid, under vilken det nya syste- met prövas i några län och lieensjakten uppmuntras i övriga delar av lan— det.

Till sist anför kommittén, att ett genomförande av dess olika förslag för- utsätter ändringar i 24 & jaktlagen, 15, 16 och 28 55 jaktstadgan, 2 5 årliga fridlysningskungörelsen samt 1—7 och 9 55 älgavgiftskungörelsen. Till be- tänkandet voro fogade av kommittén utarbetade författningsförslag, inne- fattande jämväl förslag till kungörelse angående älgnämnder samt om med- delande av tillstånd till jakt efter älg, m. m. tillika med förslag till instruk- tioner för älgnämnd och för jaktledare,

III

Skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1957

Med skrivelse den 17 maj 1957 överlämnade Svenska jägareförbundet hela utredningsmaterialet i älgfrågan med hemställan, att Kungl. Maj :t ville upp- draga åt särskild utredning att, efter den översyn av materialet som kan finnas erforderlig, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till älgjaktens be- drivande. Därvid vore det enligt vad förbundet uttalade önskvärt, att av förbundet ifrågasatt ändring av 15 å jaktstadgan i syfte att stimulera licens- jakten kunde genomföras snarast möjligt och oberoende av utredningen i övrigt.

Efter genomgång och diskussion av förslagen i de båda älgbetänkandena samt en redogörelse för den ställning förbundets länsorgan intagit till dessa förslag _ i principfrågan återgiven under punkt I i detta kapitel — anför förbundet som sammanfattning följande.

Såväl Svenska jägareförbundets kongress —— bestående av 135 röstberät- tigade deltagare, nämligen 100 ombud, representerande samtliga länsjakt— vårdsföreningar, samt förbundets överstyrelses 35 ledamöter1 — som 21 av de av älgfrågan direkt berörda 24 länsjaktvårdsföreningarna ha anslutit sig till den uppfattningen, att gällande bestämmelser rörande jakt efter älg böra ändras på sådant sätt, att älgjakten kommer att syfta till en god älgvård och ske under vederbörligt hänsynstagande till skogsbrukets och jordbrukets intresse. Med god älgvård förstås bland annat en planmässig, mera human och biologiskt inriktad avskjutning.

Även om en minoritet förordar, att den allmänna älgjakten bör bibehållas, och även om en länsjaktvårdsförening anser, att älgjakt under utsträckt tid icke vidare bör tillåtas, får det anses fastslaget, att den alldeles övervägande delen av de ansvariga jaktvårdsorganisationerna biträder den meningen, att älgjakt må utövas allenast efter särskilt tillstånd.

Åsikterna gå emellertid starkt isär beträffande den framtida tidpunkt, då den allmänna älgjakten skall ha upphört i hela riket, samt än mera i fråga om den reglerade älgjaktens organisering.

Svenska jägareförbundet anser sig vid sådant förhållande icke nu böra framlägga förslag om annan författningsändring än som framgår av det föl- jande.

Det torde emellertid vara av stort värde, att organisationsformer liknan- de de av förbundets älgjaktkommitterade föreslagna få prövas inom ett mindre antal län, innan Kungl. Maj:t och riksdagen slutligt avgöra ärendet

1 Av överstyrelsens 35 ledamöter utses ordföranden och ytterligare en ledamot av Kungl. Maj:t, sex ledamöter väljas av kongressen, en av Svenska naturskyddsföreningen, två av den för de båda skånelänen gemensamma jaktvårdsföreningen samt en av var och en av de övriga 24 1änsjaktvårdsföreningarna.

angående älgjaktens utövande. Förbundet är därför villigt att på anmodan och efter samråd med vederbörande länsstyrelser och länsj aktvårdsförening- ar inkomma med förslag på lämpliga försökslän. Det torde få ankomma på vederbörande länsstyrelser att efter samråd med berörda länsjaktvårdsför- eningar utfärda erforderliga bestämmelser med hänsyn till de olikartade för- hållandena inom olika delar av vårt land. Det synes nämligen nödvändigt att genom försöksverksamhet pröva sig fram till en ändamålsenlig lösning av detta vittomfattande problemkomplex, helst som införande av reglerad älgjakt eljest skulle kunna få en verkan, motsatt den åsyftade. Oavsett öv- riga organisationsformer inom försökslänen måste dock föreskrivas, att älgen inom dessa län skall vara fridlyst under hela året och endast får jagas under viss tid och efter särskilt tillstånd.

För att möjliggöra reglerad jakt under särskild tid i vidgad omfattning även i län, som icke bliva försökslän, synes angeläget, att 15 & jaktstadgan snarast ändras, så att älgstammen kan beskattas på skäligt sätt, även om de 5. k. licensområdenas marker icke äro av den storlek och beskaffenhet, som för närvarande är påbjuden.

Till det av jägareförbundet i anslutning till det sist anförda överlämnade författningsförslaget torde jaktutredningen få anledning återkomma.

KAP. 13

FÖRSÖK MED REGLERAD ÄLGJAKT

I

Förberedande åtgärder m. m.

I skrivelse den (i augusti 1962 till Svenska jägareförbundet hemställde jaktutredningen, att förbundet snarast måtte inkomma till utredningen med förslag till försökslän för reglerad jakt efter älg. Som försökslän kun- de utredningen för sin del tänka sig ett i södra Sverige, två i mellersta de- larna av landet samt ett i nedre och ett i övre Norrland. Sådana län borde utväljas, inom vilka jaktvårdsorganisationen fungerar väl och lieensjakten efter älg redan nu har stor omfattning. En förutsättning för försöksverk- samhet skulle vidare vara att förbundets länsorganisation (länsjaktvårds- förening) önskar få en sådan till stånd och åtar sig att organisera densam- ma.

I skrivelse till jaktutredningen den 17 maj 1963 anförde förbundet bland annat följande.

Förbundet har remitterat utredningens begäran till samtliga av älgfrågan berörda länsjaktvårdsföreningar. Länsjaktvårdsföreningarna i Kronobergs, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län ha förklarat sig villiga att ge- nomföra försök. Länsjaktvårdsföreningarna i Värmlands och Kopparbergs län ha ännu inte tagit [slutlig ställning till frågan. Övriga föreningar ha av- böjt försöksverksamhet. Då handläggningen av ärendet inom Gävleborgs läns jaktvårdsförening inte skett i enlighet med förbundets anvisningar och det är tveksamt, huruvida föreningens förklaring omfattas av en tillräcklig majoritet, vilket däremot torde vara fallet inom Kronobergs, Västmanlands och Jämtlands län, föreslår förbundet att försök med reglerad jakt må kom- ma till utförande i sistnämnda tre län. Förbundet föreslår vidare att varje annat län, där länsjaktvårdsföreningen med en betryggande majoritet bland de direkt anslutna medlemmarna gör framställning om försöksverksamhet, utses till försökslän, oaktat antalet sådana län därigenom kan bli större än det av jaktutredningen angivna.

I fråga om försökets genomförande anser förbundet, att all älgjakt bör vara reglerad. Regleringen måste emellertid utformas på ett sådant sätt, att

ingens jakträtt trädes för när. Det är _— såsom förbundet uttalat i dess i 12 kap. under III referera-de skrivelse den 17 maj 1957 — med andra ord fråga om att finna den såväl från biologiska synpunkter som med hänsyn främst till skogsnäringens och lantbrukets intressen lämpligaste formen för älg- jaktens utövande. Att skapa ett licenssystem, som utan inskränkningar i jakträtten tillgodoser nyssnämnda synpunkter och intressen, kräver — vil- ket även framhållits i omförmälda skrivelse — försöksverksamhet inom sär- skilda älgjaktområden. Det är sannolikt att utan ändring av målsättningen delvis olika bestämmelser måste tillämpas i olika län. Oberoende av bestäm- melsernas utformning i övrigt måste två ting vara grundläggande: jakträt- ten skall bevaras intakt och älgjakten bedrivas endast som licensjakt. I öv— rigt bör bestämmandet över älgjakten decentraliseras så långt detta är möj— ligt, d. v. s. detaljutformningen av licensbestämmelserna för försöksverk— samheten överlämnas åt länsstyrelserna i samråd med vederbörande läns— jaktvårdsföreningar. Försöksverksamheten skall följas noggrant och från varje försökslän skall redogörelse årligen avgivas snarast möjligt efter älg- jaktsäsongen. Förbundet påtar sig uppgiften att infordra och sammanställa berörda länsjaktvårdsföreningars redogörelser samt att göra motsvarande bearbetning av länsstyrelsernas berättelser, därest sådana skola ifrågakom— ma.

Förbundet anför vidare, att det är väl medvetet om att övergång till ute- slutande reglerad älgjakt kommer att möta visst motstånd och att ett antal jakträttsinnehavare kommer att vägra anslutning av sina marker till älg- jaktområde. Dessa jakträttsinnehavare få uppenbarligen inte berövas sin jakträtt. Om försöksverksamheten, vilken bör pågå under åtminstone tre år, skall ge ett tillförlitligt resultat med hänsyn till de inledningsvis nämn- da synpunkterna och intressena, är det emellertid nödvändigt att reglera jaktutövningsrätten även för dem, som avböja medverkan i försöksverk- samheten. Detta får dock inte ske på så sätt, att dessa jakträttsinnehavare favoriseras genom att få bedriva ett slags allmän jakt efter älg. Ett sådant medgivande skulle förrycka försöket. Om därför en jakträttsinnehavare av- böjer att ansluta sina marker till licensområde men han förfogar över mar- ker, vilka enligt länsstyrelsens bedömning äro väl arronderade och av till— räcklig storlek, skola dessa marker kunna förklaras utgöra ett älgjaktområ- de. Förbundet säger sig i detta sammanhang vilja uttala, att de krav måste mildras avsevärt, vilka hittills uppställts beträffande minimiareal för älg- licensområde. Även vid ett sådant mindre restriktivt betraktelsesätt skall gi- vetvis det antal älgar, som får fällas på varje älgjaktområde, bestämmas med hänsyn till areal, arrondering och älgbestånd.

Vad härefter angår vågrande innehavare av jakträtten på marker, som ej kunna förklaras utgöra eget älgjaktområde, vill förbundet föreslå, att sådan innehavare av jakträtten efter därom gjord ansökan meddelas tillstånd att fälla en älg under del av den särskilda jakttiden, omfattande en samman-

hängande tid av högst sex dagar. Förfogar sådan jakträttsinnehavare över flera skilda markområden, av vilka intet fyller fordringarna på särskilt älg- licensområde, kan han uppenbarligen inte få tillstånd att fälla en älg på varje område utan tilldelas endast en älg på den samlade arealen.

Det kan vidare tänkas inträffa, anför förbundet, att jakträttsinnehavare av olika anledningar, exempelvis markernas belägenhet m. m. eller rent personliga förhållanden, vägras att ansluta sina marker till älgjaktområde. Därvid skall i första hand undersökas, huruvida markerna i fråga kunna förklaras utgöra särskilt älglicensområde, samt i andra hand, huruvida överenskommelse om anslutning kan träffas. Där utestängandet uppenbar- ligen är utan saklig grund och överenskommelse ej kan träffas, bör länssty- relsen vara behörig att efter noggrann prövning av föreliggande omständig— heter förordna, att den avvisade, såsom eget licensområde otillräckliga mar- ken skall anslutas till älgjaktområdet. Slutligen skall länsstyrelsen kunna medgiva den utestängde rätt att fälla en älg under förkortad särskild jakt- tid.

Beträffande tillståndsgivande myndighet påpekar förbundet att domän- styrelsen enligt gällande jaktstadga är licensgivare beträffande kronomar- ker. Detta förhållande har i flera fall visat sig mindre lyckligt, särskilt då samma person eller jaktlag förfogar över jakträtt på såväl kronomark som angränsande enskild mark. I all synnerhet gäller detta, om det är stor skill— nad mellan de av länsstyrelsen och domänstyrelsen tillämpade grunderna för älgtilldelningen. Förbundet anser det därför angeläget att domänstyrel- sen delegerar tillståndsgivningen i vad avser mindre kronomarker, helst om jakträtten på dessa är utarrenderad till den, som innehar jakträtt på an- gränsande enskild mark, varigenom det sammanlagda området i verklighe- ten utgör ett licensområde, för vilket endast en licens borde utfärdas.

Förbundet förutsätter att tiden för den reglerade jakten skall omfatta —— med undantag för den förkortade särskilda jakttiden som ovan nämnts — en månad (15 g 1 mom. fjärde stycket jaktstadgan) med början

såvitt avser något av de fyra nordligaste länen samt Älvdalens, Lima, Transtrands, Särna och Idre kommuner i Kopparbergs län den måndag, som infaller närmast efter den 2 september, samt

såvitt avser riket i övrigt andra måndagen i oktober. Med hänsyn till älgens brunsttid förutsätter förbundet att jaktuppehåll göres i »septemberlänen» mellan den 23 september och den 8 oktober.

Det synes förbundet angeläget att tillstånd till älgjakt under särskild jakttid kan ges sådan [formulering, 'att älgjakt inlte må bedrivas på sön- och helgdagar å marker, som äro belägna i sådan närhet av tätorter att det enligt länsstyrelsens bedömande måste innebära allvarliga risker för övriga friluftsmänniskor att under pågående älgjakt vistas i dessa marker.

Då organiserandet av försöksverksamheten kommer att draga vissa kost-

nader, enär jaktvårdskonsulenterna icke utan särskilda medhjälpare kunna fullfölja detta arbete, kommer förbundet att efter utredning rörande per- sonalbehovet i särskild ordning söka erforderligt bidrag för ändamålet.

Till sist tillstyrker förbundet att försöksverksamheten organiseras i enlig- het med förslag som överlämnats av länsjaktvårdsföreningarna i Krono- bergs, Västmanlands och Jämtlands län, dock med de ändringar, som kun- na påkallas av förbundets ovanstående förslag. Beträffande Jämtlands län anser förbundet i likhet med länsjaktvårdsföreningen att renbetesfjällen på grund av renbeteslagens bestämmelser måste undantagas från området för försöksverksamheten. På dessa marker liksom —— vid eventuella för- sök i Västerbottens och Norrbottens län — inom lappmarkerna torde det vara nödvändigt att bibehålla den allmänna älgjakten.

II

Vissa länsjaktvårdsföreningars förslag

Kronobergs läns jaktvårdsförening anför att särskilt tillstånd för jakt efter älg inom länet skall kunna meddelas dels fastställda jaktvårdsområden, dels särskilda licensområden av tillräcklig storlek där markägare-jakträtts- innehavare enats om att under hela försökstiden gemensamt bedriva älgjakt. Grundprincipen skall vara att ingen, som därtill är berättigad, får förhind- ras deltaga i älgjakt. Licensområdets storlek bör om möjligt omfatta minst ett tusen hektar och tillåta en avskjutning av minst en älg per år. Kommun- eller länsgräns får inte utgöra hinder för bildande av licensområde. Om-i råde som berör mer än en kommun skall anses tillhöra den kommun, där området ingår med den största arealen. För område som delvis berör annat län skall gälla samma bestämmelser som i försökslänet.

Länets indelning i licensområden bör ske kommunvis och inom varje,. kommun skall det finnas tre älggodemän —— förordnade av länsföreningens styrelse — som åtaga sig organisationsarbetet. Älggodemännen skola vara bosatta inom kommunen och väl förtrogna med såväl älgjakt som skogs-- och jordbruk. Förutom fastställda jaktvårdsområden skola områden, där licensjakt tidigare förekommit, liksom älgjaktlag med tillräcklig areal ut- göra grunden för kommunens indelning i licensområden.

Licensområde får icke vägra anslutning av fastighet, om anslutningen re- kommenderats av älggodemännen. För licensområde, som icke utgöres av jaktvårdsområde, skola gälla särskilda bestämmelser enligt av länsförening— en utarbetat förslag. Inom licensområde skall älgjakten bedrivas gemensamt: eller —— om arealen är stor — distriktsvis och för varje område eller distrikt skall finnas en jaktledare. Denne är ansvarig för såväl ingivande av full—

ständiga ansökningshandlingar för erhållande av tillstånd till älgjakt som för älgjaktens organisation. De av licensområdet berörda jakträttsinneha- varna skola underteckna en överenskommelse om att med sina fastigheter ingå i området under försökstiden. Länsföreningen har för ändamålet ut— arbetat förslag till sådan överenskommelse. Före jakten skola medlemmar— na i licensområdet överenskomma om regler för bytets fördelning. Läns- föreningen avser att avhålla sammanträden inom varje kommun, till vilka kallas alla markägare och jakträttsinnehavare. Vid dessa sammanträden kommer att redogöras för bestämmelserna beträffande den reglerade älgjak- ten och de förslag till licensområden, som älggodemännen upprättat. Erfor- derliga jämkningar i områdenas omfattning böra då kunna företagas.

När länet är indelat i licensområden skall varje område tillställas ansök- ningsblankett för licensjakt och de områden, som icke utgöra jaktvårdsom— råde, de särskilda handlingar, som nyss nämnts. Ansökan om tillstånd jämte övriga handlingar ingivas till länsstyrelsen, som remitterar handlingarna för yttrande till länsföreningens styrelse, vilken därefter upprättar förslag till avskjutning för varje licensområde. Länsstyrelsen bör därefter kunna utfärda grupptillstånd avseende alla licensområden inom länet, vilket sedan i avskrift kommunvis tillställes varje licensområde. Därigenom få de olika licensområdena inom kommunerna uppgifter om angränsande områdens till- stånd, varvid en viss kontroll över avskjutningen uppnås.

Till Kronobergs läns jaktvårdsförenings förslag, för vars huvudsakliga innehåll nu redogjorts, har som exempel fogats en plan med karta för indel- ning av Linneryds kommun i älglicensområden. Av utredningen framgår bland annat att kommunens totala landareal är 26 591 hektar och att antalet licensområden beräknats till elva. Totala antalet jägare uppskattas till 149, av vilka 61,1 procent utgöras av markägare, vilka jaga antingen uteslutande på egen mark (4 procent) eller på egen och arrenderad mark (57,1 procent). Av övriga jägare bestå 1,4 procent av jakträttsarrendatorer, bosatta utom kommunen, 18,7 procent av jakträttsarrendatorer, bosatta inom kommunen, samt 9,4 procent av jakträttsarrendatorer, bosatta utom kommunen men utövande jakt tillsammans med markägare. 7,4 procent av jägarna äro jaktgäster och 2 procent jägare, som representera skogsbolag vid älgjakten.

Västmanlands läns jaktvårdsförening anför i sitt förslag till älgjaktens ordnande, att frågan om en helt genomförd reglerad jakt kan lösas genom bildande av jaktvårdsområden med de delar av länet, där detta inte ännu skett. Större bolagskomplex, häradsallmänningar och kronoparker äro re- dan färdiga för licensgivning.

Av länets landareal, 644000 hektar, kan licens redan nu lämna-s enligt följande.

42 jaktvårdsområden ............................ 278 000 hektar licensområden härutöver 1962 .................... 146 000 >> kronoparker .................................... 46 000 >> ,

vilket tillsammans utgör 470 000 hektar eller 73 procent av den totala land- arealen.

Länsföreningen påpekar, att jaktvårdsområdet måste anses vara den idea— liska formen icke endast för bedrivande av reglerad älgjakt utan för jakts bedrivande överhuvudtaget. Varje jaktvårdsområde begär licens för det an- tal älgar, som anses lämpligt för avskjutning, och fördelar dessa mellan de jaktlag som finnas inom området. Jägarnas självbestämmanderätt utövas på jaktstämman enligt demokratiska former. Varje jaktvårdsområde skö- tcr således sina egna angelägenheter, utser jaktledare och utövar kontroll av jakten. Länsföreningen anser att — sedan organisationen med jaktvårds— områden genomförts — lokala nämnder bli obehövliga. Bedömning och samordning av licensansökningarna bör ske centralt och kan, liksom nu, handhavas av älgskadenämnden, där länets jaktvårdsförening liksom skogs- och jordbruk böra vara representerade.

Länsföreningen framhåller till sist, att en förutsättning för att dessa pla— ner skola kunna genomföras inom rimlig tid, cirka 2 år, är att extra per— sonal ställes till förfogande så att bildandet av jaktvårdsområden kan for- ceras.

Till Västmanlands läns jaktvårdsförenings sålunda avgivna förslag har som exempel fogats generalstabshlad nr 83, Sala, omfattande omkring en femtedel av länets areal. På kartan har inlagts dels förefintliga jaktvårds- områden till en sammanlagd areal av 175 386 hektar, dels större komplex av kronoparker, häradsallmänningar och bolagsmarker där licensjakt utan vidare kan bedrivas självständigt. Vidare ha på kartan inlagts 13 figurer, avsedda att nybildas till jaktvårdsområden eller anslutas till intilliggande jaktvårdsområden. I allmänhet jagar man redan nu kollektivt i större eller mindre älgjaktlag inom dessa tilltänkta jaktvårdsområden och tecknande av frivilliga överenskommelser har delvis påbörjats.

Jämtlands läns jaktvårdsförening anför i sitt förslag, att den reglerade jakten efter älg bör omfatta hela länet utom renbetesfjällen, där för när— varande ingen kan erhålla jaktutövningsrätt med uteslutande av andra. När det gäller samjakt med marker inom andra län böra samma regler som hit- tills gälla. Jakten på den aktuella marken regleras av det län, där större de- len av jaktmarken är belägen.

Då reglerad jakt redan tillämpas inom mer än hälften av de marker, som inte utgöra renbetesfjäll, synes det länsföreningen enklast att bygga vidare på nuvarande system och i princip endast tillåta jakt efter älg jämlikt be- stämmelserna i 15 och 16 åå jaktstadgan. För att minska det arbete som en utvidgad licensgivning kommer att medföra för länsstyrelsen föreslås, att

samtliga till länsföreningen remitterade ansökningshandlingar av förening- en behandlas kommunvis. Länsföreningen bör med den avskjutningsstatis- tik, som finnes tillgänglig, kunna beräkna det totala antalet älgar, uppdelade på äldre djur och årskalvar, som kan fällas inom varje kommun. Därefter fördelas antalet djur mellan samtliga sökande. Länsstyrelsen kan därefter i likhet med vad som nu sker beträffande jaktvårdsområdena inom länet ut- färda grupplicenser. I så fall skulle hela antalet från länsstyrelsen utgående licenser kunna begränsas till trettiofyra. En ytterligare fördel med grupp- licens anser länsföreningen vara, att angränsande jaktlag erhålla kännedom om sina jaktgrannar (jaktledare, jaktområde, areal, tilldelning), vilket med- för en viss möjlighet till kontroll.

l möjligaste mån bör eftersträvas, anför länsföreningen vidare, att ingen, som disponerar mark där älg brukar uppehålla sig, avhändes rätten att utöva viss jakt efter detta djur. Säkerligen måste man räkna med ansök- ningar frän jägare, som av en eller annan anledning ej disponera så stor jaktmark, att det synes skäligt att medgiva fällandet av en älg. Om det visar sig omöjligt att i dylikt fall få till stånd samarbete med grannarna, bör viss tillståndsgivning dock kunna ske. Därest området har något så när godtag- bar storlek och arrondering, bör lämpligen sökande medgivas tillstånd att fälla exempelvis >>en tjur» eller »en årskalv».

Sökande, vilken disponerar jakträtt på såväl kronan tilhörig mark (ren— betesfjällen undantagna) som angränsande annan mark, hänvisas att i vissa fall efter domänstyrelsens direktiv söka licens hos länsstyrelsen. Vid det länsföreningens styrelsesammanträde, där årets licensärenden föredras och principbehandlas, skall distriktets överjägmästare eller den han utser i sitt ställe vara självskriven ledamot.

inom Jämtlands län har licensjakten under flera år varit uppdelad i två perioder, vilket givit uteslutande goda erfarenheter. Länsföreningen föror- dar därför, att samma system tillämpas vid försöken med helt reglerad älg- jakt med förslagsvis 10 dagar i september och 7 dagar i oktober. Med hän- syn till jordbrukarnas i länet på skördetekniska skäl grundade önskemål samt för erhållande av viss kontinuitet med övrig jaktutövning ävensom med beaktande av älgens hornfejning och brunst föreslås fasta, från år till år återkommande data för jaktperiodens början, förslagsvis 8 september och 8 oktober.

Beträffande den allmänna älgjakten på renbetesfjällen synes det läns- föreningen lämpligt att även den får bedrivas i två perioder med tills vidare 4 dagar i varje period och med början å data som föreslagits för den regle- rade jakten inom länet i övrigt.

Länsföreningen anför till sist att den har tillgång till namn och adress på samtliga personer, vilka de senaste 20 åren inbetalt avgifter för fällda älgar, varför varje jaktlag i länet vid försök med reglerad älgjakt omgåen- de kan nås med informationscirkulär och ansökningsblanketter.

Till det sålunda avgivna förslaget har Jämtlands läns jaktvårdsförenii g som exempel fogat en karta över viss del av Undersåkers kommun, på vilken inlagts dels licensområden 1962, dels områden som disponeras av byajakt- lag med allmän jakt, dels områden med allmän jakt, utövad av jaktarrenda- torer som icke äro bybor. I de båda senaste grupperna äro vissa skiften dock av jämförelsevis obetydlig areal. I särskild kommentar till kartan anför läns- föreningen bland annat, att på omkring hälften av kommunens jaktmarker för närvarande bedrives licensjakt efter älg. Samtliga jakträttsinnehavare, vilkas jaktmarker inprickats på kartor, synas emellertid ha så stora arealer att minst en äldre älg borde kunna fällas. I ett fall är arealen dock så obe- tydlig, att endast en årskalv där bör få fällas.

Beträffande länsjaktvårdsföreningen i Gävleborgs län har jaktutredning- en erfarit att frågan om försök med helt reglerad älgjakt inom länet, som första gången behandlades vid föreningens årsmöte hösten 1962, varit uppe till förnyad överläggning med föreningens medlemmar vid årsmöte hösten 1963. Mötet uttalade sig med stor majoritet i princip för en helt reglerad älgjakt inom länet men gav styrelsen i uppdrag att ytterligare utreda frå- gan.

Jaktutredningen har vidare erfarit att frågan om försök med helt reglerad älgjakt ånyo -— efter omfattande utredning — var uppe på dagordningen vid årsmöten hösten 1963 hos Värmlands läns jaktvårdsförbund och Dalarnas jaktvårdsförbund. Majoritet för genomförande av försöksverksamhet upp- nåddes dock inte vid något av dessa talrikt besökta möten. Ytterligare ut— redningar från respektive styrelsers sida torde vara att förvänta.

Beträffande Norrbottens län har erfarits att länsjaktvårdsföreningen till Svenska jägareförbundet överlämnat förslag om försöksverksamhet, berö- rande en viss mindre del, omfattande Piteå landskommun, Piteå stad samt Hortlax, Norrfjärdens och Arvidsjaurs kommuner, av länet.

Svenska jägareförbundet har meddelat jaktutredningen, att den för sin del inte kan godkänna förslaget, som anses omfatta alltför liten del av länets areal och dessutom —— beträffande Arvidsjaurs kommun _ även berör lapp- marken. Ett nytt förslag lär emellertid vara att vänta från Norrbottens läns jaktvårdsförening.

Slutligen skall nämnas att Södermanlands läns jaktvårdsförening vänt sig såväl direkt till jaktutredningen som till Svenska jägareförbundet med för- slag till försök med helt reglerad älgjakt inom länet. Förslaget lyder in ex- tenso:

»1. Så stor del av alla älgmarker som möjligt bör på frivillig väg sam— manslås till större älgjaktområden, där rationell avskjutning kan ske. En intensiv propaganda bör inrättas på så väl bildande av älgjaktsområden som sättet för älgjaktens bedrivande.

2. Älgjakten bedrives dels under en kortare licenstid av fem dagar, dels under en längre om 30 dagar med början samma dag som den korta licens- tiden. Under den kortare licenstiden må ägare av jordbruks- eller skogsfas- tighet själv eller genom annan person fälla högst en älg å respektive fastig- het. Under den längre licenstiden må, dels den som äger fastigheter inom länet till en sammanlagd areal av lägst 200 ha efter ansökan fälla högst en älg å någondera fastigheten, dels den som disponerar sammanhängande marker större än 200 ha efter ansökan och prövning fälla en eller flera älgar.

3. Kalvförbudet upphör.

4. Älgavgifterna föreslås vara lika för kort och lång licenstid.

5. Älgskadenämnd och värdering av älgskador bibehålles liksom nu. Arealgränsen höjes till 50 ha.» Svenska jägareförbundet har meddelat jaktutredningen, att förslaget inte kan anses överensstämma med vad förbundet för sin del avser med reglerad älgjakt, samt har föreslagit att Södermanlands läns jaktvårdsförenings framställning inte skall föranleda någon utredningens åtgärd.

JAKTUTREDNINGENS FÖRSLAG

KAP. 14

Inledning

Av den utredning, vars resultat framlagts i första avdelningen av detta betänkande, torde framgå att den för närvarande gällande ordningen för be- skattning av älgstammen är behäftad med åtskilliga bris-ter. Till denna slut- sats har i varje fall jaktutredningen kommit, vilket utredningen haft anled- ning att här förut uttala i olika sammanhang. Utredningens uppfattning har sedan länge delats av det ämbetsverk, domänstyrelsen, som har sig anför- trott att i allmänhet verka för en ändamålsenlig jaktvård i riket. Såsom fram- går av de närmast föregående kapitlen omfattas samma mening av en myc- ket markerad majoritet bland de ansvariga företrädarna för det frivilliga jaktvårdsarbetet inom landet.

Så länge det allmännas älgpolitik huvudsakligen var inriktad på att söka bota följderna av 1800—talets rovjakt på älg och därefter den av livsmedels- krisen under första världskriget föranledda hårda beskattningen av älgstam- men, voro nämnda brister kanske ej så påtagliga. Men sedan älgstam—men inte blott tagit igen sistsagda åderlåtning utan visat en rent av förunderlig lör— måga att därutöver tillväxa i antal, ha problemen undan för undan inställt sig. Det var i begynnelsen av detta utvecklingsskede som domänstyrelsen i utlåtande till Kungl. Maj:t över det s. k. Örebroförslaget till älgjaktens ord- nande föreslog, att all jakt efter ä'lg skulle göras beroende av särskilt tillstånd. Om Örebroförslaget, som byggde på licensjakt tillika med en mycket kort all- män jakttid, sades i utlåtandet, att ämbetsverket icke ville vara med om tu- delning av älgjakten på det sätt, att den som vårdade sig om jakten skulle vara underkastad en av myndighet bestämd reglering av beskattningen, un- der det att den som saknade intresse för dylik vård skulle äga frihet att ned— lägga så många dj ur som för honom vore möjligt. Det blev emellertid princi- perna i Örebroförslaget, som kommo att ligga till grund för 1931 års förord- ning med vissa bestämmelser angående jakt efter älg, i detta betänkande re— fereradi 1 kap.

Sedd från de under årtiondena efter år 1931 gj orda erfarenheterna är stats- makternas åtgärd att avvisa domänstyrelsens förslag att beklaga. Vid den ti- den låg älgavskjutningen för hela riket omkring 6 OOO-strecket. En befarad opposition mot en fullständig reglering av avskjutningen kan bland annat av denna anledning med visshet beräknas ha snabbt avklingat. Nu har läget bli- vit ett annat. Jägareförbundet påpekar i sin under punkt III i 12 kap. i sam- mandrag återgivna skrivelse den 17 maj 1957, att betingelserna för den av förbundet redovisade meningsyttringen, innefattande en stark majoritet för reglerad avskj utning, måste anses ha varit ogynnsamma. Som ett av skälen härför anger förbundet det av all erfarenhet visade förhållandet, att förut- sättningarna för att opinionen beträffande reglerad jakt efter en viss ville— brådsart skall visa sig positiv äro mycket små, då tillgången på detta ville— bråd är riklig, men stora, då tillgången är ringa. Ett annat skäl för uttalan— det om det ogynnsamma lläget finner förbundet ligga däri, att den allmänna älgjakten, trots dess slumpartade utfall, blivit till något av en jägarnas års- högtid och följaktligen synnerligen populär, så länge älgstammen förblir stor. Jaktutredningen kan helt ansluta sig till denna förbundets analys. Utred— ningen vill dock ej underlåta den reflexionen, att just det sålunda påvisade ogynnsamma läget måste anses innebära ett ytterligare indicium för den i sak starka grund, på vilken förslaget om övergång till helt reglerad älgavskjut- ning vilar.

II

Varför helt reglerad älgavskjutning?

De brister som enligt vad nyss sades känneteckna nuvarande ordning för älgstammens utnyttjande för jakt kunna hänföras till tre huvudfaktorer, om vilka följ ande torde vara att säga.

Såsom framgår av det i 1 och 8 kap. påvisade och anförda ha statsmakter— nas samtliga beslut i älgfrågan byggt på två villkor. Dessa synas kunna ut- tryckas så, att man väl bör eftersträva en stark älgstam. Denna bör dock icke tillåtas växa till sådan storlek, att den inom områden, där skadegörelse å jord- bruket eller skogsskötseln är att befara, tillfogar dessa näringar avsevärd skada. Ställer man så fråga-n, huruvida dessa villkor blivit uppfyllda, kan den i vad gäller älgstammens storlek otvivelaktigt besvaras med ja. Villkoret be- träffande skadegörelsen måste å andra sidan för betydande områden beteck- nas såsom icke tillgodosett.

Till att det sist nämnda blivit fallet samverka tveklöst flera faktorer, av vilka en del icke kunna påverkas genom ja'kt eller viltvård. En avgörande förutsättning för att de med älgvården betrodda myndigheterna och samman- slutningarna skola kunna tillgodose båda de nyssnämnda villkoren är emel—

lertid, att de ha tillräcklig överblick över älgstammens tillstånd och fördel— ning inom verksamhetsområdet. Det är inte nog med den kunskap de i dessa avseenden erhålla beträffande områden, där licensjakt bedrives. Den all- männa jakten utgör en faktor, till vars på förhand oberäkneliga utfall hän— syn alltid måste tagas vid licensgivningen. Detta i förening med den hos tro- ligen flertalet av de på licens jagande befintliga, i och för sig berömvärda ambitionen att fara varligt fram med sin älgstam har stundom medverkat till för låg avskjutning. Det är häri kärnpunkten ligger. Man uppfyller inte de båda villkoren endast genom en punktvis reglerad avskjutning. Hela verk- samhetsområdet, d. v. s. länet, måste komma med i bedömningen.

Den andra faktorn utgöres av älgstammen. Att stammen inom de flesta av de områden, där älg över huvud bör förekomma, kan anses vara av till- fredsställande storlek, synes ställt utom diskussion. Inom vissa områden är den, såsom tidigare och nu påvisats, alltför talrik. Dock finnas troligen åt- skilliga områden i övre Norrland, särskilt ovan odlingsgränsen, där stammen utan risk för skada kunde vara än större. Problemet utgör numera stammens kvalitet. Beskattningen måste ske med hänsynstagande till vad som är bio- logiskt riktigt, m. a. 0. till avelssynpunkter. Det kan inte vara med rätt be- driven viltvård förenligt, att jakten är så inriktad, att det blir de fullvuxna, ofta ur avelssynpunkt mest värdefulla och samtidigt som jaktbyte —— vare sig det gäller köttmängd eller hornkvalitet _ mest åtråvärda individerna som i första hand få stryka med —— om det nu finns några kvar, vilket inte över allt är så säkert. Avelssynpunkten har efter lång tvekan numera kommit till uttlyek vid licensgivningen såtillvida, att i licensantalet inbegripes årskalvar samt att i licensen bestämmes även det antal, som får utgöras av äldre dj ur än årskalv. Helst borde man kunna gå längre och även lämna föreskrifter, som exempelvis girige ut på att djur, som synbarligen besutte gott avevlsvärde, sk'ulle sparas. För närvarande kan dock svårligen en dylik inskränkning gö- ras i licenshavarens rätt. Varken han eller 'licensmyndigheten har ju någon garanti för att sålunda tvångssparade djur inte bli skjutna under den all- männa jakten. Att i trots härav ett stort antal licensjägare bedriver en dylik selektiv avskjutning är emellertid ett glädjande faktum.

Den tredje faktorn sammanhänger med själva jakten. Denna måste utövas humant gentemot vil'lebrådet och stå under sådan ledning, att mänskliga olycksfall i möjligaste mån förebyggas. I dessa avseenden erbjuder Finland ett föredömligt exempel. I vårt land äro vi i någon män på väg mot en dylik bättre ordning. Innan den slagit helt igenom torde dock förflyta många älg- jaktperioder med nuvarande skuggsidor: talrika skadskjutningar av älg, ofta med svåra lidanden som följd, samt även vådaskott mot människor. Även med dessa brister blir det lättare att inom rimlig tid komma till rätta vid en helt reglerad avskjutning med dess lugnare tempo, frihet från konkurrens om villebrådet och organiserade jaktledning.

III

Allmänna synpunkter

Vad under föregående punkt påvisats torde ge belägg för att såväl de för älgstammens skadegörelse utsatta näringarnas krav som jägarnas intresse av en kvalitativt högtstående älgstam lika väl som djurskydds- och trygg- hetssynpunkterna bli bäst tillgodosedda vid en helt reglerad avskjutning.

Såsom jägareförbundet anfört har emellertid den rikliga tillgången på älg fört med sig, att älgjakten blivit något av en jägarnas årshögtid. Att så skett är ingenting att ondgöra sig över, blott en var i jakten deltagande förhåller sig så som det höves när denna gäller Europas förnämsta villebråd. Vad jäga- reförbundet framhållit ger emellertid en antydan om att frågan om älgjak- tens ordnande även har en psykologisk sida, som icke kan förbigås. Detta har man inte heller gjort i vare sig älgbetänkandena eller de nu närmast aktuella förslagen. Härom torde följande vara att andraga.

En reglering av jakten efter viss villebrådsart medför inte, att en inneha- vare av jakträtt går denna rätt förlustig. En ofrånkomlig följd är dock att han får finna sig i vissa regler vid utövningen av densamma. I fråga om älg- jakten innebär sålunda t. ex. fridlysningen av årskalvarna under den all- männa jakten _— tillkommen i syfte att befordra stammens återväxt — en dylik reglering av jaktutövni-ngen. De nuvarande konsekvenserna för den en- skilde belysas emellertid på ett framträdande sätt av de i ämnet för Öster- götlands län utfärdade bestämmelserna. En jakträttsinnehavare å marker norr om Bråviken och Motala ström får enligt desamma till följd av älgska- defrekvensen i denna del av länet skjuta årskalv. En granne till honom med marker omedelbart söder om nämnda vattendrag gör sig skyldig til-l straff- bar förseelse därest han fäller en årskalv. Helt annorlunda ter sig följden i fråga om avskjutningen av en reglering vid den jakt med reglerad avskju- ning, som vi redan hai licensj akten. Fram till år 1960 fick som regel ej heller en licenshavare fälla årskalv. Såsom nyss anfördes frigåvos sagda år årskal— varna för licensjakt. Samtidigt blev emellertid _— även detta främst av bio- logiska skäl — rätten att fälla äldre dj ur än årskalv inskränkt till ett i licen- scn fixerat antal. Någon opposition mot sistnämnda reglering, som redan ti- digare praktiserats av länsstyrelsen i ett Norrlandslän, ge åtminstone inte li- censjaktens avskjutningssiffror belägg för.

Nu har såsom framgår av pun'kt II i 13 kap. Kronobergs läns jaktvårds- förening till grund för den reglering av avskj utningen, som denna förening är beredd att försöksvis pröva, lagt principen att ingen, som är därtill be- rättigad, får förhindras att deltaga i älgjakt. Med något olika formulering avser, såsom framgår av förslaget, Jämtlands läns jaktvårdsförening att till-

lämpa samma princip. För Västmanlands läns jaktvårdsförening kommer problemet aldrig upp, enär länsföreningen bygger sitt förslag helt på jakt- vårdsområdesbildande.

Jaktutredningen finner nämnda princip väl ägnad att ligga till grund för den reglering av älgavskjutningen, som av nyss sammanfattade skäl är av nöden påkallad att snarast möjli-gt få genomförd. Läget är ett annat nu än det var år 1931. Då kunde man måhända —— om man bortsåg från just i fråga om älgen betydelsefulla historiska fakta _ med visst fog säga, att en fullständig reglering av avskjutningen »skulle 'komma att uppfattas såsom ett ingrepp i den gällande principen om jakträtt för en var jordägare å honom tillhörigt område». Efter tillkomsten av 1938 års jaktlag med dess i 1 5 givna riktlin- jer för jakträttens utövande ävensom vad lagen innehåller om jaktvårdsom- råden äger enligt utredningens åsikt den citerade invändningen icke giltig- het för en reglering av jaktutövningen av den innebörd de nyssnämnda för— siagen syfta till.

Vidare har principen givits en utformning, som direkt ansluter till det fak- tiska individuella utbytet, som älgjakten frånsett ett visst fall erfarenhets— mässigt i allmänhet ger. Jakten efter älg är väl det slag av jakt, där för ut— övarna sanningshalten i det gamla ordet att >>många känna sig kallade men få bliva utvalda» är mest påtaglig. Det torde räcka med att erinra om att by- tet för cirka 200 000 älgjägare maximalt hittills har utgjort några hundratal över 32 000 djur. Det var under två på varandra följande år. Det är inte svårt att påvisa, att chanserna att få fälla älg i verkligheten äro åtskilligt mindre än vad dessa siffror antyda. Men detta torde sakna betydelse i sammanhanget. Av relevans 'är, att principen har utformats i avsikt att den skall bevara rätten att utöva älgjakt sådan denna i realiteten gestaltar sig.

Det nyssberörda fallet har särskilt behandlats av älgjaktkommittéerna. ] det omarbetade älgbetänkandet anföres därom följande.

Det råder emellertid icke någon tvekan om att svårigheter i många fall komma att uppstå, då det gäller tillkomsten av frivilliga älgjaktområden. Det mest typiska tänkta fallet må nämnas. En jakträttsinnehavare disponerar över en till arealen obetydlig älgmark, där han i åratal ensam och med gott resultat idkat älgjakt. Å hans mark finns ett älgpass, som är osvikligt när älgarna börja röra på sig under den allmänna jakttiden. Han skjuter årligen på detta pass en eller flera älgar, vilket ger honom ett gott tillskott i kassan, och han har därför alltid varit ointres- serad av att samordna sin jakt med grannarnas. Denna lilla mark kan vara be- lägen inom ett komplex av andra, större eller mindre, fastigheter men den kan också ligga helt isolerad inom en större jordbruksegendoms gränser. Det är givet att denne jakträttsinnehavare i det längsta kommer att motsätta sig samordning av älgjakten, eftersom hans inkomst av jakten därmed kommer att minskas. Det är emellertid icke fråga om att beröva honom jakträtten, endast söka förmå ho- nom att samordna älgjakten med grannarna på ett sådant sätt, att gallringen av älgstammen, som i detta fallet tillhör hela traktens jordägare och jakträttsinne— havare, sker på ett förnuftigt sätt och efter en gemensam plan. Då han under ti- digare år — tack vare sina ägors utomordentliga belägenhet ur älgjaktssynpunkt — fått en onormalt hög avkastning av älgjakten, måste det anses rättvist att en ut-

jämning sker så att även grannarna, på vilkas marker älgarna i övervägande grad livnärt sig, erhålla sin skäliga andel av bytet.

Jaktutredningen kan helt ansluta sig till vad sålunda anförts och vill blott tillägga att annat tvång icke erfordras i ett dylikt fall än det, som ligger däri att älgen skall vara helt fridlyst i sådana län, där helt reglerad avskjutning är försöksvis eller definitivt genomförd.

Älgbetänkandena dra upp ett ytterligare typfall, när det gäller förutsedda svårigheter att få till stånd frivilliga älgjaktområden.

En jakträttsinnehavare, disponerande en mindre mark, har gjort sig känd för dålig jaktkultur och av den eller någon liknande anledning icke varit tåld av grannarna. Han har icke heller själv haft någon lust att samarbeta med dessa under älgjakten. För att få utöva älgjakt måste han efter den föreslagna älgjakt— ordningens genomförande ingå med grannarna i ett gemensamt älgjaktområde. I detta fall måste båda parterna söka förlikas, om någon gemensam älgjakt skall kunna komma till stånd. Den för sin dåliga jaktkultur kände personen måste finna sig i de uppställda reglerna för älgjakten och bör därvid kunna åvägabringas en bättre uppfattning om hur en human jakt bedrives.

Särskilt när det gäller nu bestående licensområdens infogande i systemet med älgjaktområden, bör dock enligt kommitténs uppfattning varsamhet iakttagas, så att den nya ordningen icke kommer att medföra olägenheter av större betydelse för de jakträttsinnehavare, som tidigare bedrivit licensjakt. Sålunda bör det icke såsom förutsättning för erhållande av tillstånd till älgjakt å tidigare licensområden krävas att anslutning av viss ytterligare mark äger rum, om ägaren av sistnämnda mark för anslutningen uppställer villkor, som stå i påtagligt missförhållande till storlek och beskaffenhet i övrigt av hans markinnehav.

Även i dessa delar biträder jaktutredningen kommitténs synpunkter och slutsatser. Här har man dock ett sådant fall, då det kan vara erforderligt att länsstyrelsen är utrustad med den av jägareförbundet förutsatta befogen- heten att förordna om anslutning till ett redan befintligt älgjaktområde. Ut- redningen håller emellertid för sannolikt, att här liksom i Norge blotta till- varon av en dylik befogenhet kommer att visa sig tillfyllest, och att den så- ledes ej skall behöva begagnas.

Slutligen pekar kommittén på ett fall, som när det gäller bildande av jakt— vårdsområde föranlett särskild bestämmelse i 41 5 andra stycket jaktstad- gan, samt anför därom.

Inom jaktvårdsområdena finnas fall, då delägare av ideella skäl icke önska tåla jakt åt sitt område. Deras önskemål måste därvidlag respekteras. Det är givet att liknande fall kunna uppstå då det gäller de föreslagna älgjaktområdena. En jordägare som av ideella skäl eller andra skäl bestämt motsätter sig att älgjakt bedrives på hans mark — vare sig av honom själv eller av andra — måste givetvis lämnas helt utanför arbetet att söka få till stånd frivilliga älgjaktområden.

Ehuru jakt således icke kommer att äga rum på dylik mark, bör marken i fråga givetvis medtagas vid beräkningen av avskjutningssiffran för kommunen. Den av- skjutning, soul erfordras för dessa markers del, får därvid ske på angränsande älgjaktområden. Alltid torde det dock icke vara möjligt att på detta vis reglera älgstammens storlek på de marker, som icke ingå i älgjaktområden, utan i vissa fall lära sådana marker komma att hysa för stor älgstam med avsevärd skade-

görelse som följd. I dylika lägen kunna 24 & jaktlagen och anslutande bestämmelser i jaktstadgan ävensom reglerna i 16 & sistnämnda stadga angående s. k. havre- och skogsälgar träda i tillämpning. Det måste emellertid tillses, att icke dessa stadganden kunna utnyttjas för spekulation, så att den som ställer sig utanför det samarbete, vilket den föreslagna nya ordningen för älgjakten förutsätter, i kraft av ifrågavarande bestämmelser erhåller rätt att jaga älg under för honom gynn— sammare villkor än som skulle ha gällt om han lojalt samverkat med andra ge- nom att ansluta sina marker till älgjaktområde.

Ej heller mot vad kommittén anfört beträffande berörda spörsmål fin— ner jaktutredningen något att erinra. Utredningen är vidare ense med kom- mittén, då den i anslutning till det nu återgivna framhåller, att licens för älgjakt enligt 16 & jaktstadgan över huvud icke torde böra förekomma för den som avböjt älgjakt på sina marker. I fråga om 24 5 jaktlagen kommer utredningen att behandla kommitténs synpunkter i samband med att utred- ningen såsom tidigare framhållits till övervägande tar upp detta lagrum i sitt slutbetänkande.

Jaktutredningen är självfallet medveten om att, så som förhållandena på det jaktliga området av naturliga skäl växla, även andra besvärliga situatio- ner kunna uppstå än de av älgjaktkommittén som typexempel framdragna. Ju mer utredningen övervägt den av länsföreningarna i Växjö, Västerås och Östersund för försöksverksamheten uppdragna planeringen med de av jägareförbundet i dess skrivelse till utredningen den 17 maj 1963 rekom- menderade modifikationerna, desto mer övertygad har utredningen blivit om planeringens lämplighet. Detta gäller inte blott den akuella försöksverk— samheten. Den anda av generositet och vilja, inte till tvång utan till ett alla parter gagnande samarbete, som genomsyrar detta material, har bi- bragt utredningen den uppfattningen, att detsamma utgör tillräckligt under- lag för ett bemyndigande för de ifrågavarande tre länen att försöksvis över- gå till helt reglerad avskjutning.

Såsom jägareförbundet omförmält föreligga emellertid även i andra län planer på försöksverksamhet. Jaktutredningens åsikt har från början varit och är fortfarande, att ju fler länsföreningar, som vilja organisera försöks- verksamhet, desto större möjligheter får man att jämföra, hur systemet verkar under olika betingelser. Utredningens uppfattning är nämligen, att det bör stå fritt för ett vart län —— med ett längre fram behandlat undan- tag — att, med beaktande av jägareförbundets nyss omförmälda modifika— tioner, utforma reglerna för försöksverksamheten under hänsynstagande till där rådande särskilda förhållanden eller önskemål. Ett villkor bör dock generellt gälla: försöksverksamheten skall bedrivas under minst tre är. På kortare tid kan systemet ej erhålla den fasthet, som berättigar till definitiva slutsatser.

Jaktutredningen föreslår alltså att Kungl. Maj:t — samtidigt med givet bemyndigande för Kronobergs, Västmanlands och Jämtland-s läns jaktvårds- föreningar att anordna försöksverksamhet — dels bemyndigar länsstyrel-

serna i de älgförande länen att, så snart betryggande majoritet för sådan verksamhet konstateras vara för handen bland vederbörande länsjaktvårds- förenings direkt anslutna medlemmar, besluta om organisationsarbetets igångsättande, dels förklarar Sig vilja efter anmälan om arbetets slutförande upptaga frågan om älgens fridlysning i länet.

Som regel bör försöksverksamheten omfatta helt län. Emellertid ha sa- merna rättighet att under hela året uppehålla sig med sina renar och därvid idka jakt inom vissa delar av Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Denna rättighet lärer utesluta dessa områden från försöksverksamhet. Hin- der bör emellertid inte möta att organisera försöksverksamhet i övriga delar av dessa län, under förutsättning likväl att delarna bilda ett sammanhäng- ande område.

Jaktutredningen har förut i detta kapitel redogjort för den betydelse en övergång till helt reglerad avskjutning har när det gäller att söka avhjälpa de brister i olika avseenden, med vilka enligt vad allmänt är vitsordat den nuvarande tudelade ordningen för älgjaktens bedrivande är behäftad. Ut— redningen har funnit att någon annan framkomlig väg inte existerar. För- utom till omförmälda, ekonomiska, biologiska och humanitära intressen be- rörande förhållanden har man emellertid att taga hänsyn till en del på det personliga planet liggande företeelser, vilka hos jämväl en icke jagande all- mänhet framkallat kritik mot och oförståelse för inte bara älgjakten utan all jakt över huvud. Utredningens bestämda övertygelse är nu den, att en ordning med helt reglerad avskjutning skall få en god inverkan på ifråga— varande företeelser. Intet tvivel råder om att det i begynnelsen här och var kommer att gnissla i gångjärnen. Men säkert ganska snart kommer det nya systemet att genomsyra älgjägarnas medvetande. Älgj aktområdena kom- ma att finna sin form. Det blir älgstammen och den riktiga vården av den, som kommer att bli det gemensamma intresset för såväl de jagande mark- ägarna som jakträttsarrendatorerna. Egennyttan kommer därvid att trängas i bakgrunden och en samhörighetskänsla växer fram mellan de i orten bo- fasta jägarna och de som komma från tätorterna. Älgjakten skall alltså fort- farande vara en jägarnas årshögtid fast avskjutningen är reglerad. Då alla jägare inom ett älgjaktområde ha samma chans att få fälla älg _ och det är väl det som är drömmen för de flesta — elimineras grunden för nu gras- serande avundsjuka. För utredningen står det klart, att man här har inom räckhåll vinster av ideell art, som det är angeläget att slå vakt om.

Även från sist anförda synpunkter är det därför angeläget, att en försöks- verksamhet snarast kommer i gång. Sker detta lär grunden snart vara un- danryckt för den skrämselpropaganda, vilken från visst håll bedrives mot reglerad avskjutning och som synes ha gett upphov till föreställningen, att avsikten med denna ordning är att socialisera älgjakten. Motsatsen är i verk- ligheten fallet. Av saklig och vida större betydelse är emellertid, att en i

vissa län påbörjad försöksverksamhet kan förväntas i län, där man ännu inte hunnit så långt, stimulera bildandet av alltfler jaktvårdsområden eller sammanslutningar i jaktlag med licensjakt, en viktig detalj när det gäller att underlätta organisationsarbetet för en övergång med försök till helt reglerad avskjutning. Med den ingående kännedom, som jaktutredningen under sitt arbete förvärvat rörande Svenska jägareförbundets jakt— och vilt- vårdspolitik hyser utredningen inget tvivel om effektiviteten och vidsynt- heten hos den centrala ledningen av detta arbete. Av avgörande betydelse är därutöver, att det samarbete på länsplanet mellan länsstyrelse, älgskade- nämnd och länsjaktvårdsförening, vars nödvändighet utredningen i olika sammanhang belyst i första avdelningen av betänkandet, utsträckes till att avse den nu behandlade nyordningens försöksvisa genomförande.

Jaktutredningen har nyss uttalat, att det bör stå fritt för ett vart län att, med beaktande av jägareförbundets nyss omförmälda modifikationer, ut- forma reglerna under hänsynstagande till där rådande särskilda förhål- landen eller önskemål. En sak måste emellertid fastslås. En ordning så- dan den Södermanlands läns jaktvårdsförening vill försöksvis pröva kan icke under några omständigheter accepteras såsom innebärande reglerad avskjutning. Den i Sörmlandsförslaget upptagna korta licenstiden inne- bär i realiteten ingenting annat än en förklädd allmän jakt eller, om man så vill, den forna matrikeljakten i Norge. Jaktutredningen har under punkt II i detta kapitel påvisat nödvändigheten av att de älgvårdande myndighe- terna ha tillräcklig överblick över älgstammens tillstånd och fördelning in- om verksamhetsområdet. Även om det i Sö-rmlandsförslaget skisserade dubbla licenssystemet skulle gå att administrativt genomföra, ger det icke denna överblick. Utöver en förödande inverkan på älgstammen tillkommer en annan allvarlig konsekvens: systemet skulle betyda dödsstöten åt jakt- vårdsområdena. Ty varför skall innehavaren av en mindre fastighet vara med i ett jaktvårdsområde, när han vet att han får rätt att ensam skjuta en älg? Det är dock det som för de flesta framstår som mest åtråvärt. När nu statsmakterna så sent som för ett par månader sedan genom lagänd- ring, som åsyftar att underlätta proceduren vid både bildande och för- nyande av jaktvårdsområden, ånyo uttalat sitt förtroende för denna form av jaktlig samverkan, synes det utredningen att det bör åligga de ansvariga lokala jaktvårdsorganen att undvika åtgärd, som måste få rakt motsatt verkan.

Det torde framgå av det föregående att en de], främst med organisations- arbetet sammanhängande omständigheter göra det svårt att bedöma den tid som kommer att åtgå, innan försöksverksamhet med helt reglerad avskjut- ning kommer att omspänna hela riket _— renbetesfjällen och områdena ovan odlingsgränsen givetvis undantagna. Jaktutredningen finner i likhet med jägareförbundet det därför vara angeläget, att fordringarna i fråga om

licensområdenas storlek och beskaffenhet skola kunna, där älgstammen är stor, något modifieras. Ett uttalande av samma innebörd gjordes redan i 1950 års betänkande. Då liksom nu gällde det att genom ökad avskjutning neutralisera älgstammens skadegörelser. De nuvarande fordringarna här- röra från en tid, då ansträngningarna voro inriktade på att få upp älgstam- men. Skogsmännen ha numera gott begrepp om hur många älgar per yten- het man maximalt kan tolerera på olika slag av marker. Genom invente- ringarna ha de och jaktvål'dstjänstemännen en någorlunda god vetskap om den faktiska älgtätheten. Samarbeta älgskadenämnd och länsjaktvårdsför- ening på sätt utredningen föreslagit, bör länsstyrelsen erhålla tillräckligt material för sin bedömning, hur långt man i de enskilda fallen kan gå ned i fråga om kraven på licensmarkernas storlek 111. m. Någon författnings- ändring synes därför i nuvarande läge icke vara erforderlig.

Vad därefter beträffar den av 1963 års riksdag och Svenska orienterings- förbundet upptagna frågan om verkningarna för friluftslivet i allmänhet och orienteringsidrotten i synnerhet av en allmän övergång till helt reg- lerad avskjutning med en licenstid av trettio dagar, i länen med september- jakt antagligen uppdelad på två perioder, får jaktutredningen anföra.

Så som utredningen ser saken rör det sig i realiteten här icke så mycket om ett riskproblem utan fastmer om en avvägning mellan olika intressen. I detta avseende saknar emellertid spörsmålet icke betydelse. Sin åsikt att riskmomentet inte är den allvarligaste faktorn grundar utredningen på två omständigheter. I den motion, som resulterade i den ifrågavarande riks- dagsskrivelsen, framhölls de av s. k. söndagsskyttar hanterade älgstudsar- na som den stora faran. Och det kan nog vara sant i dagens läge. Men en av anordningarna vid den reglerade avskjutningen innebär, att inom varje älgjaktområde en jaktledare blir obligatorisk. Han skall, utom annat, vaka över att ingen, som ej kan hantera sitt vapen med ansvar, deltar i jakten. Olyckor kunna naturligtvis ändock inträffa, men i det material rörande ti- made jaktolyckor, som låg till grund för utredningens år 1962 avgivna be- tänkande med förslag om jaktskadeskydd m. m. fanns inte ett enda fall, då bärplockare eller andra skogsvandrare utsatts för jaktskada, och något så— dant hade ej heller eljest kommit till utredningens kännedom.

I avvägningsfrågan bör först framhållas att en till trettio dagar medgiven licenstid inte innebär, att älgjakt kommer att bedrivas trettio dagar i sträck. Vad de fyra nordligaste länen beträffar synes man sålunda vara på väg mot en uppdelning av licenstiden på två perioder, en i september och en i okto- ber. Tiden mellan perioderna — de inemot tre veckor, då älgen brunstar — blir alltså fri från jakt. I övrigt kan det vidare, om väderleksförhållandena äro gynnsamma för älgjakt och det antal älgar, som skal-l fällas, inte är alltför stort, mycket väl hända att man skjuter fullt under den första vec- kan. På stora skogskomplex, där skyddet av återväxten ofta kräver bety-

dande avskjutning, blir förhållandet troligen ett annat. Så är det emellertid redan nu utan att därav försports några mer väsentliga olägenheter. De som ha intresse av att veta, varest licensjakt kan beräknas pågå, vända sig för närvarande ofta till jaktvårdskonsulenten eller länsjaktvårdaren för att få besked. Vid försöksverksamheten liksom framdeles vid helt genomförd reglerad avskjutning kommer, såsom nyss påpekats, jakten inom varje älg- jaktområde att stå under ledning av en jaktledare, hos vilken även kan in- hämtas, när och var jakt kommer att bedrivas.

Härutöver bör inte förglömmas att enligt såväl älgjaktkommittéernas som jägareförbundets förslag sön- och helgdagar skola under tiden för den reglerade jakten vara i princip frilagda från älgjakt. Att undantag från denna princip skall kunna medges beträffande vissa avsides belägna om- råden, finner utredningen naturligt. I de delar av riket, där septemberjakt äger rum, finns det gott om områden så belägna, att de inte torde vara at- traktiva ens för det bilburna friluftsfolket. Vad oktober-novemberjakten beträffar torde väderleksförhållandena endast i sällsynta undantagsfall va- ra sådana, att bär- eller svampplockare ha något att hämta i de områden, där undantag från söndagsförbudet kan komma att medges. Att oriente- ringsförbundet ifrågasätter, att även lördagarna skola friläggas från jakt, är närmast överraskande. Bortsett från att många orienterare också äro älgjägare vill utredningen erinra om att för ett betydande antal av de 200 000 älgjägarna genomgående fria lördagar äro ett okänt begrepp. Här- till kommer att, ehuru älgjakten obestritt är ett högt skattat nöje, som de flesta deltagarna, inte minst de i tätorterna, se fram emot under hela året, är denna jakt också en nödvändighet, för mången markägare en tvingande sådan. Utredningen kan fördenskull inte finna annat än att vad i denna del föreslagits från jägarhåll innebär en mycket rimlig avvägning mellan olika intressen. Utredningen finner så mycket större skäl för detta uttalande som den omständigheten, att helt reglerad avskjutning under åtskillig tid fram- åt kommer att bedrivas i form av försöksverksamhet icke innebär något avkall på den reglerade jaktens syfte, som jämväl siktar mot en avvägning, nämligen mellan jakt- och naturvårdsintresset, å ena sidan, samt, å den andra, ett betydelsefullt näringsintresse att få nedbringad älgstammens skadegörelse.

Slutligen vill jaktutredningen framhålla det nödvändiga i att medel stäl- las till Svenska jägareförbundets förfogande för det organisationsarbete, som försöksverksamheten pålägger länsföreningarna. Förbundets lokala tjänste- mannastab är inte dimensionerad för arbetsuppgifter av denna storleksord- ning. Lika viktig för älgfrågans lösning som utredningen finner försöks- verksamheten vara i och för sig, lika angeläget finner utredningen det vara, både att verksamheten kan komma i gång inom rimlig tid och att länens indelning i ä—lgjaktområden blir genomförd på ett i allo invändnings- fritt sätt.

IV

Hemställan

De i anslutning till sålunda företagen utredning gjorda övervägandena ha lett jaktutredningen fram till uppfattningen att, såvitt för närvarande kan bedömas, någon form av helt reglerad avskjutning är den ordning för älgjaktens bedrivande, genom vilken man skall kunna tillfredsställande lösa de problem som älgfrågan innesluter. En sådan ordning är emellertid helt oprövad i vårt land. Utredningen finner det förty synnerligen ange- läget att en försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning får det all- männas stöd.

Jaktutredningen får alltså hemställa att Kungl. Maj:t ville bemyndiga en var av länsstyrelserna i Kronobergs, Västmanlands och Jämtlands län att verka för att länets jaktvårdsförening må kunna i samarbete med älgska- denämnden fortsätta arbetet med förberedelserna för övergång till försöks- verksamhet med helt reglerad avskjutning i huvudsaklig överensstämmelse med föreningens här förut återgivna plan samt med hänsynstagande till de synpunkter och villkor, som framförts under föregående punkt i betän- kandet.

Vidare hemställes att Kungl. Maj:t ville bemyndiga länsstyrelserna i öv- riga älgförande län att, så snart betryggande majoritet befinnes vara för handen bland vederbörande länsjaktvårdsförenings direkt anslutna med- lemmar för övergång till försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning, besluta om organisationsarbetets igångsättande enligt plan som en var länsstyrelse må finna vara för länet mest lämpad, dock med iakttagande av nyssnämnda synpunkter och villkor.

Än vidare hemställes att Kungl. Maj:t ville anmoda en var länsstyrelse att, då organisationsarbetet i länet blivit slutfört, göra anmälan därom till Kungl. Maj:t, som då vill upptaga frågan om älgens fridlysning i länet.

Ytterligare hemställes att Kungl. Maj:t ville anmoda länsstyrelserna att —— i avbidan på att försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning kom- mer till stånd —— verka för att möjligheten att erhålla tillstånd till den punktvis reglerade avskjutning, som lieensjakten innebär, än mera utnytt- jas, därvid kraven på licensområdenas storlek m. m. böra, såsom utred- ningen anfört, kunna något modifieras.

Slutligen hemställer jaktutredningen att Kungl. Maj:t ville ställa erfor- derliga medel till Svenska jägareförbundets förfogande för att möjliggöra det organisationsarbete, som försöksverksamheten pålägger länsförening— arna.

SÄRSKILT YTTRANDE AV HERR SKÖLDIN

Jaktutredningsmannen föreslår att arealgränsen för odlad jord enligt 6 5 älgavgiftskungörelsen skall höjas från 20 till 30 ha. Motiven återfinnas i kap 8: III. I kap 8: IV behandlar han särskilda skäl för utgivande av ersätt- ning till person, vilkens brukningsdel omfattar större område än grundre- geln förutsätter. Om man sammanställer förslaget om arealhöjning med ut- redningsmannens förord för ett generellt system med avtrappning, då det är fråga om större areal odlad jord än 30 ha, finner man att ersättning _ bortsett från självrisken — skall utgå med 100 procent, såframt arealen od- lad mark ej överstiger 30 ha, och eljest med reducerat belopp enligt en av varje länsstyrelse bestämd avtrappningsregel. Särskilda skäl torde ej be- höva styrkas med mindre större ersättning synes påkallad än schablonen medger.

IDå gällande arealbestämmelser infördes år 1951 -— innebärande bland an- nat höjning av arealgränsen för odlad jord från 15 till 20 ha —— föranleddes detta av rättviseskäl (SOU 1950: 40 sid 164). Utredningsmännen har inte påvisat några orättvisa konsekvenser av gällande maximering. Den dåva- rande jaktutredningsmannen fann den då gällande »arealgränsen för odlad jord väl låg. Därest en särskild maximiareal fastställes i fråga om annan mark, synes en måttlig ökning av arealgränsen beträffande odlad jord kun- na vidtagas utan att de ersättningsberättigades krets därigenom utvidgas i sådan omfattning som vid denna frågas tidigare behandling befarats. Lämp- ligen torde för odlad jord kunna bestämmas ett maximum av 20 hektar.»

Däremot synes ingenting i 1950 års betänkande kunna tagas till intäkt för den nuvarande utredningsmannens antagande att man vid varje tidpunkt ville i ersättningsrätten innesluta de mindre familjejordbruken.

Nu finner jaktutredningsmannen sig böra föreslå en höjning till 30 ha trots att därigenom, enligt vad han själv uppger, de generellt ersättningsbe- rättigade brukningsenheternas antal ökar med 17 500, omfattande en areal av mera än 437 000 ha. Enligt min uppfattning innebär utredningsm-annens förslag en sådan utvidgning, som jaktutredningen tidigare avstyrkt. Med utgångspunkt från den pågående strukturrationaliseringen inom jordbruket synes utredningsmannen vilja hävda att »ehuru arealgränsens höjning ostri- digt kommer att medföra större ianspråktagande av älgavgiftmedel, denna verkan dock i viss utsträckning blir kompenserad av att för närvarande till ersättning berättigade enheter successivt bortfalla. ——- —— ——

—— — —— Uppgifterna från Skaraborgs län synas vidare ge stöd för anta- gandet att i övriga län en icke obetydlig del, kanske hälften, av de till stor-

leksgruppen 20—30 hektar hörande brukningsenheterna äro att finna i byg- der, där älgskador inte uppträda i nämnvärd omfattning.

Jaktutredningen finner av vad sålunda beträffande olika faktiska förhål- landen påvisats sig kunna draga den slutsatsen, att förslaget att utvidga kretsen av de till ersättning generellt berättigade inte torde i fråga om älg- skademedlen medföra sådana konsekvenser att man för deras skull behöver avstå från en av utvcklingen frammanad åtgärd.»

Utredningsmannen söker sålunda på olika sätt _ och med diskutabel un- derbyggnad, exvis då han söker generalisera med utgångspunkt från Skara- borgs län eller då han hävdar, att utvecklingen frammanat höjning _ un- dervärdera konsekvenserna av den ifrågasatta arealhöjningen.

Vad utredningsmannen kunnat påvisa är vilken storlek älgavgiften skolat ha 1962 för att då åstadkomma balans mellan kostnader och intäkter för de i betänkandet nämnda bristlänens älgskadefonder, alltså vid fortsatt till- lämpning av regeln om 20 ha. Utredningsmannen har underlåtit att söka ställa någon prognos beträffande omfattningen i bristlänen av älgens skade— görelse på gröda å de tillkommande fastigheterna med en areal odlad jord av 20—30 ha.

Jag vill vidare erinra om att älgskadornas omfattning är mycket varieran- de, vilket väsentligen torde bero på väderleksförhållandena. Ett bra skörde- år blir älgskadorna på grödan vanligen obetydliga. En kall och regnig som— mar och höst uppkommer det däremot omfattande skador. Det är därför in- te tillräckligt att åstadkomma balans i älgskadefonden ett visst år. Det är tvärtom nödvändigt, att varje älgskadefond har en tillfredsställande behåll- ning även efter det sistförflutna årets skadereglering. Det förekommer näm- ligen mer än ett »svårt är» i följd.

I Vissa fonder består bristen år från år. Det synes vid sådant förhållande föga välbetänkt att med stöd endast av en på denna punkt i sak mycket knapphändig utredning binda sig för en arealhöjning. I andra fonder är be- hållningen så ringa, att de berörda länen redan nästföljande år kunna bli bristlän. Ja, till och med en fond med betydande behållning förlorar under- stundom denna ganska fort. Som exempel härpå kan nämnas Älvsborgs läns älgskadefond, som numera redovisar brist.

Slutligen har utredningsmannen tänkt sig en mekaniskt verkande av- trappningsregel -— bestämd av länsstyrelsen i varje län _- utan att ta ställ— ning till de praktiska problem, som måste uppkomma vid arealhöjning. Skall reduktionen ändå — i betänkandets exempel från Södermanlands län — ut— göra 100 procent vid över 50 ha åker"? Eller skall förskjutning uppåt ske, så att taket kommer att utgöras av 60 ha åker?

Enligt min uppfattning bör nuvarande arealgräns bibehållas. Det finns anledning förmoda, att en lantbrukare, vilkens åkerareal är större än 20 ha, har så goda möjligheter att hålla sig skadeslös, att den nuvarande arealgrän- sen tillsammans med en mekaniskt verkande avtrappningsregel -— som jag

förordar för arealer mellan 20 och 50 ha _ är den bästa lösningen. Ersätt— ningsreglerna få under inga omständigheter utformas så extensivt, att man kan befara försumlighet i fråga om förebyggande åtgärder, såsom lämplig beskattning av älgbeståndet, uppsättande av elektriska stängsel m. m.

Enligt mitt förmenande är det oriktigt att föreslå en arealhöjning i ett lä- ge, då betydande avgiftshöjning i flera län är nödvändig för att över huvud kunna skapa balans i dessa läns älgskadefonder vid tillämpning av nuva- rande arealgräns. Förslaget om arealhöjning synes mig ägnat att åstadkom- ma ännu flera bristlän än de nuvarande, eftersom en länsstyrelse trots fri- het i fråga om bestämmandet av älgavgiftens storlek, ändå inte kan vidtaga chockhöjningar av det slag, som skulle erfordras i exvis Halland.

Jag finner sålunda att jaktutredningsmannen bort föreslå oförändrade arealgränser i 6 5 älgavgiftskungörelsen.

SÄRSKILT YTTRANDE AV HERRAR WENNMARK, SKÖLDIN, WIKSTRÖM OCH BENNET

I kap. 8: X har jaktutredningsmannen föreslagit att därest ersättning för älgskador på skogsodling »icke kan utgå från vare sig de skogliga anslagen eller försäkringsbolag men de skogsvårdande myndigheterna finna, att syn- nerliga skäl föreligga för ett bidrag till åtgärd för botande av skadegörelsen, _ _ _ bör _ _ _ Kungl. Maj:t ej vara betagen möjligheten att lämna ett dylikt bidrag ur regleringsfonden.» Den av utredningsmannen framförda motiveringen synes i och för sig icke särskilt stark. Det väsentliga är emel- lertid, att utredningsmannen förordat, att statsmakterna skola frånträda principen om att älgavgiftmedlen icke få användas för att utgiva ersättning för skogsskador. Även om det ifrågasatta undantagets ekonomiska betydel- se skulle vara obetydlig —— någon utredning därom finnes emellertid ej _ är dess innebörd prejudicerande och därför principiellt betänklig. På grund härav anser vi, att utredningsmannen bort vidhålla hittills gällande undan- tagslösa princip.

KUNGL. BIBL. ; 3 APR 1984 STOCKHOLM

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1964

Systematisk förteckning

(minerna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Företagsinteckning. [10]

socialdepartementet

Bättre åldingsvård. [5] Arbetstidstörkortningens verkningar. [9]

Finanadepartementet

Vårdesmingskommittén 1. Indexlån. Dei !. [i] 2. Indexiån. Del II. [2] Alkohoireklamen. [6] Statens skogar och skogsindustrier. [7]

Jordbruksdepertementet

Kapitaiutveckiingen i det svenska lantbruket. [B] Aigfrågan. [11]

Handelsdepartementet Effektivare konsumentuppiysning. [4]

Inrikeadepartementet Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [8]

AB P A NORSTEDT & SÖNER, STOCKHOLM 1964