Prop. 1951:189
('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i-) om rätt till jakt, m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
1
Nr 189.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i-) om rätt till jakt, m. m.; given Stockholms slott den 6 april 1951.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogade förslag till
1. lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt; samt
2. lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt,
dels antaga härvid fogat förslag till
3. förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340),
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen före dragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Förslaget om ändringar i jaktlagen har till syfte att — utan rubbning av grunderna för lagstiftningen — åstadkomma förbättringar på vissa punkter, där de nuvarande bestämmelserna vid tillämpningen visat sig mindre till fredsställande. Ändringarna i samäganderättslagen och vapenförcrdningen äro omedelbart betingade av vad som föreslås beträffande jaktlagen.
Den första fråga som beröres i propositionen avser jakten på öppna ha vet samt på sådana holmar, klippor och skär i havsbandet som ej höra till visst hemman. För närvarande gäller, att »den bofasta kustbefolkningen» där får fritt idka sådan jakt efter sjöfågel och säl som denna befolkning av ålder bedrivit. För övrigt får jakt ej förekomma utan särskilt tillstånd av kronan. I praktiken har det visat sig förenat med svårigheter att avgöra vil ka som skola räknas till den bofasta kustbefolkningen, och detta uttryck har ej sällan fått en betydligt vidare tolkning än som avsågs från början. Med anledning härav föreslås i propositionen att tillstånd av kronan alltid
1 Bihang titt riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 189.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
skall krävas för att jakt skall få utövas på de vattenområden, holmar, klip
por och skär, om vilka nu är fråga. Tillståndsprövningen skall enligt försla
get i allmänhet ankomma på vederbörande länsstyrelse, men Kungl. Maj :t
skall ha befogenhet att för begränsade områden förklara jakten fri för var
je svensk medborgare. I propositionen förutsättes att särskilda direktiv för
länsstyrelsernas tillståndsgivning skola utfärdas av Kungl. Maj :t. Om inne
hållet i dessa direktiv anför föredragande departementschefen att tillstånd i
regel bör få lämnas endast till personer som äro fast bosatta i skär
gårds- eller kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i vä
sentlig mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna eller
ändock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen.
Därest så gott som hela befolkningen på en viss ö eller en viss plats
utgöres av personer som sålunda skola anses jaktberättigade, bör länssty
relsen kunna utan ansökan meddela generellt jakttillstånd för alla dem som
äro mantalsskrivna på ön eller platsen i fråga.
Möjligheterna att idka jakt på områden som höra till järnväg, spårväg
eller kanalverk föreslås skola utvidgas så, att trafikanläggningens ägare
skall kunna upplåta rätt att jaga på anläggningen åt personer som ha jakt
rätt på angränsande mark.
Vissa ändringar föreslås också i gällande bestämmelser om jaktvårdsom-
råden. I skärgård skall sålunda enligt förslaget jaktvårdsområde kunna bil
das utan hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda fastigheter eller
utgöra ett sammanhängande område. Delägarna i jaktvårdsområde skola få
möjlighet att i enklare former än för närvarande är medgivet besluta om
förlängning av tiden för områdets bestånd. Vidare upptager förslaget vissa
nya bestämmelser till skj'dd mot maktmissbruk av jaktvårdsområdes be
slutande organ, och i samma syfte föreslås att beslut av sådant organ i viss
omfattning skola kunna överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift skall enligt propositionen utvid
gas till att gälla alla jägare, således även den som endast jagar på egen
mark. I samband därmed föreslås att de nuvarande föreskrifterna om jakt
pass skola upphävas. Det förutsättes att uppbörden av jaktvårdsavgifterna
skall handhavas av postverket och att jaktkort skall kunna lösas på vilken
postanstalt som helst. Föredragande departementschefen anför att det fram
deles synes böra utställas endast två typer av jaktkort; länskort och riks-
kort. Avgifterna för dessa avses tills vidare skola bestämmas till 6, respektive
50 kronor. I fråga om användningen av influtna jaktvårdsmedel uttalar
departementschefen att den nuvarande grundsatsen att å varje län skall
uppföras vad därifrån härflutit ej längre synes böra bibehållas. I stället böra
jaktvårdsavgifterna tillföras jaktvårdsfonden under en gemensam titel samt
för varje år av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen med hänsyn till det olika
behovet av jaktvårdsåtgärder. Det förutsättes att ledningen av jaktvårdsar-
betet liksom hittills skall handhavas av svenska jägareförbundet och dess
lokalavdelningar.
3
Departementschefen anför vidare att jaktstadgans bestämmelser om skyl
dighet att före försäljning låta märka kött och skinn av fridlysta djur synas
böra upphävas utom såvitt angår skinn av bäver, björn, lo, mård och utter.
Slutligen föreslås åtskilliga ändringar i gällande bestämmelser om älg
avgifter. Enligt propositionen skall sålunda älgavgiftens maximibelopp hö
jas från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden för norra Sverige skall delas upp
på särskilda länsfonder och samtidigt skall inrättas en för hela riket gemen
sam regleringsfond, dit högst 10 procent av till länsfond inflytande medel
skola redovisas. Därjämte föreslås en del mindre jämkningar i de allmänna
villkoren för erhållande av älgskadeersättning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 189
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
Härigenom förordnas, dels att 5 § 2 mom., 7 §, 11 § 1 inom., 12 § 1 mom.,
13 §, 26 § 1 och 2 mom., 29 § 2 mom. samt 32 och 34 §§ lagen den 3 juni
1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att till 2 § samma lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom.,
och till 10 § två nya moment, betecknade 4 mom. och 5 inom., av nedan
angiven lydelse dels ock att 12 § 3 mom. samt 27 § nämnda lag skola upp
höra att gälla.
(Nuvarande lydelse:)
13 §.
Å öppna havet ävensom i skärgård
på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, må utan till
stånd av kronan icke idkas annan
jakt än sådan som den bofasta kust
befolkningen av ålder bedrivit efter
säl eller sjöfågel.
5 §•
2 mom. Å område------------ av vil
lebråd.
7 §•
Boställshavare, kronohemmans
--------— efter älg.
Är eljest -------- — till marken.
Innehavare eller brukare av fas
tighet varom är fråga i denna para
graf må icke utan särskilt bemyn
digande av ägaren tala för fastighe-
(Föreslagen lydelse:)
2
§•
3 mom. A allmänt vatten annor
städes än i 2 mom. avses ävenåom
på holmar, klippor och skär som ej
höra till visst hemman må, dår ej
Konungen för visst område annat
förordnat, jakt icke idkas utan till
stånd av länsstyrelsen.
5 §•
2 mom. Å område------------av vil
lebråd.
Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må dock rätt att jaga å där
avsett område av anläggningens äga
re upplåtas till innehavare av jakträtt
å angränsande mark.
7 §•
Boställshavare,
kronohemmans
------------ efter älg.
Är eljest —------- till marken.
Innehavare eller brukare av fas
tighet varom är fråga i denna para
graf må icke utan särskilt bemyn
digande av ägaren tala för fastighe-
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1950: 598, beträffande 26 § 2 mom. 1948:238 och
beträffande 29 § 2 mom. 1948:461.
5
ten i frågor rörande bildande av ten i frågor rörande bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §. jaktvårdsområde eller förlängning av
den för jaktvårdsområdes bestånd be stämda tiden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
11
§•
1 mam. Beslut om bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §, skall underställas länsstyrelsen, som har att tillse huruvida beslutet till kommit i laga ordning samt över ensstämmer med lag och författning, så ock att det är tjänligt för jaktvår-
10 §.
- mom. I skärgård må jaktvårds område bildas utan hinder av att det icke kommer att bestå av särskilda fastigheter eller utgöra ett samman hängande område.
Beslut om bildande av jaktvårds område, som består av allenast en fastighet, vare ej giltigt med mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av antalet delägare i fastigheten och tillika äga minst fyra femtedelar av densamma.
5 mom. Fastighetsägarna äga före utgången av den tid, för vilken jakt vårdsområde bildats, vid sammanträ de besluta, att området skall fortbestå under ytterligare visst antal år, lägst tio år och högst tjugufem. Så dant beslut vare dock ej giltigt om nejröster avgivits av mera än en fem tedel av antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare som äga mer än en femtedel av den i området ingå ende marken eller, i fall som avses i i mom. andra stycket, en femtedel av vederbörande fastighet. För beslutets giltighet fordras dessutom fastställelse av länsstyrelsen.
11
§•
1 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde eller om förläng ning av tiden för sådant områdes be stånd skall underställas länsstyrel sen, som har att tillse huruvida be slutet tillkommit i laga ordning. Av ser beslutet bildande av jaktvårds-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
dens främjande och icke kränker en
skild rätt.
Beslutet skall------------därför upp
givas.
(Nuvarande lydelse:)
12
§.
1 mom. Sedan beslut om bildan
de av jaktvårdsområde, varom sägs
i 10 §, blivit fastställt, gälle det mot
ny fastighetsägare.
12
§.
3 mom. Ej må å jaktvårdsområde
rätten till all jakt eller till jakt efter
särskild villebrådsart upplåtas till
annan, med mindre samtliga fastig
hetsägare äro därom ense.
område, skall länsstyrelsen därjämte
tillse, att beslutet överensstämmer
med lag och författning, så ock att
det är tjänligt för jaktvårdens främ
jande och icke kränker enskild rätt.
Beslutet skall------------därför upp
givas.
12
§.
1 mom. Sedan beslut om bildan
de av jaktvårdsområde eller om för
längning av tiden för sådant områ
des bestånd blivit fastställt, gälle det
mot ny fastighetsägare.
13 §.
1 mom. I frågor som röra jakt
vårdsområde åge, där ej annorlun
da bestämts i de för området gällan
de grunderna för jaktutövningen och
viltvården, varje fastighetsägare en
röst.
2 mom. Den som har jakträtt å
mark ingående i jaktvårdsområde åge
närvara vid sammanträde med fas
tighetsägarna inom området samt
därvid yttra sig och avgiva förslag.
3 mom. Ej må å jaktvårdsområde
rätten till all jakt eller till jakt efter
särskild villebrådsart upplåtas till
annan, med mindre samtliga fastig
hetsägare äro därom ense.
Fastighetsägare må icke förvägras
att till annan upplåta honom tillkom
mande jakträtt inom jaktvårdsområ
de, såvida icke upplåtelsen befinnes
olämplig med hänsyn till jaktvården
eller eljest länder övriga fastighets
ägare till avsevärt men.
i mom. Menar den vars rätt berö-
res av beslut, som fattas angående
jakt utövning en eller upplåtelse av
jakträtt inom jaktvårdsområde, att
(Föreslagen lydelse:)
7
(Nuvarande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
beslutet icke tillkommit i behörig ord-
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
26
§.
1 mom. Den som vill utöva jakt
å annan mark än den lian äger eller
till vilken han har i 7 § omförmäld
brukningsrätt vare pliktig erlägga
jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande full
gjort vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom utfärdat jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, be
fattningshavare vid domänverket,
lappfogde eller lapptillsyningsman,
stifts jägmästare eller dennes biträden
ävensom för den som äger, innehar
eller vårdar marken eller den eljest
där äger jakträtt; skolande den be
fattningshavare vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd sålun
da tillkommande befogenheten att på
fordra uppvisande av jaktkort hava
avseende allenast å mark som står
under hans förvaltning eller uppsikt.
ning eller att det eljest strider mot
lag eller författning eller kränker
hans enskilda rätt, må han hos läns
styrelsen föra talan mot beslutet ge
nom besvär, vilka skola hava inkom
mit inom en vecka från den dag, då
han erhöll del av beslutet. Har med
delande om beslutets fattande införts
i tidning inom orten, skall delgivning
anses hava ägt rum den dag då så
skedde.
Beslut angående jaktutövningen
skall, dår ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar, lända till efterrättelse utan
hinder av att talan föres mot beslutet.
26
§.
1 mom. Den som vill utöva jakt
vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande full
gjort vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom gällande jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, be
fattningshavare vid domänverket,
lappfogde eller tillsynsman vid lapp
väsendet, stiftsjägmästare eller den
nes biträden ävensom för den som
äger, innehar eller vårdar marken el
ler den eljest där äger jakträtt; sko
lande den befattningshavare vid do
mänverket, lappväsendet och stifts
nämnd sålunda tillkommande befo
genheten att påfordra uppvisande av
jaktkort hava avseende allenast å
mark som står under hans förvalt
ning eller uppsikt.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.
2 mom. Från skyldighet att er
lägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det
kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat
i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans
områden;
personal vid domänverket samt lä
rare och elever vid skogshögskolan
och skogsläroverken i avseende å jakt
som enligt gällande bestämmelser av
dem i deras nämnda egenskap utövas
å kronans områden;
svensk eller norsk lapp vid utöv
ning av den rättighet att jaga, som en
ligt vad särskilt är stadgat må till
komma honom i vissa delar av riket;
person, som år bofast i trakterna
ovan odlingsgränsen inom Norrbot
tens och Västerbottens län eller i den
del av Jämtlands län, som Konungen
bestämmer, vid jakt med snara;
person, tillhörande den bofasta
kustbefolkningen, vid den jakt efter
säl eller sjöfågel, som nämnda be
folkning jämlikt 13 § må idka utan
tillstånd; samt
person som enligt 27 § är skyldig
utlösa jaktpass.
1 övrigt äge bestämmelserna om
jaktvårdsavgift icke tillämplighet i
fråga om:
jakt efter varg eller järv eller
rätten att under omständigheter,
som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,
döda i nämnda lagrum omförmälda
djur.
29 §.
2 mom. Utövar delägare------- -—
med dagsböter.
Överträder ägare av mark, som in
går i jaktvårdsområde varom förmä-
(Nuvarande lydelse:)
2 mom. Från skyldighet att er
lägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det
kungliga huset; samt
svensk eller norsk lapp vid utöv
ning av den rättighet att jaga, som
enligt vad särskilt är stadgat må till
komma honom i vissa delar av riket.
(Föreslagen lydelse:)
Bestämmelserna om jaktvårdsav
gift äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att under omständigheter, som
angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur.
29 §.
2 mom. Utövar delägare--------—
med dagsböter.
Överträder ägare av mark, som in
går i jaktvårdsområde, eller å sådant
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
(Nuvarande lydelse:)
{Föreslagen lydelse:)
les i 10 §, eller å sådant område el
jest jaktberättigad person de angåen
de jaktutövningen å området gällan
de reglerna, straffes med dagsböter.
32 §.
Idkar någon, som enligt bestäm
melserna i 26 eller 27 § är skyldig att
erlägga jaktvårdsavgift eller utlösa
jaktpass, jakt utan att hava fullgjort
vad sålunda åligger honom, straffes
med böter från och med tio till och
med tre hundra kronor och vare dess
utom pliktig erlägga högsta fastställ
da jaktvårdsavgift eller avgift för
jaktpass.
För avgifternas erlåggande svare,
lika med den skyldige, jämväl den
som tillåtit honom deltaga i jakten
ävensom, i fråga om avgiften för jakt
pass, den som upplåtit jakträtt till
honom, med rätt likväl att av den
skyldige söka åter vad sålunda er
lagts.
För underlåtenhet att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller jakt
pass eller vägran att på anmodan av
den det vederbör framvisa detsamma
vare straffet böter från och med fem
till och med tre hundra kronor.
Visar den som blivit angiven för
underlåtenhet, varom sägs i nästföre
gående stycke, sist under tredje da
gen från det angivelsen blev honom
kunnig hos åklagaren, att han vid ti
den för förseelsen innehade gällande
jaktkort eller jakt pass, och giva om
ständigheterna vid handen, att förse
elsen haft sin grund i förbiseende,
vare fri från ansvar.
34 §.
Allmän åklagare —------- denna
lag.
område eljest jaktberättigad person
de angående jakten å området gällan
de reglerna, straffes med dagsböter.
32 §.
Idkar någon, som är skyldig att er
lägga jaktvårdsavgift, jakt utan att
hava fullgjort vad sålunda åligger ho
nom, straffes med dagsböter och vare
dessutom pliktig att till jaktvårds-
fonden utgiva den jaktvårdsavgift
som undandragits fonden.
För underlåtenhet att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller väg
ran att på anmodan av den det veder
bör framvisa detsamma vare straffet
böter från och med fem till och med
tre hundra kronor.
Visar den som blivit angiven för
underlåtenhet, varom sägs i nästföre
gående stycke, sist under tredje da
gen från det angivelsen blev honom
kunnig hos åklagaren, att han vid ti
den för förseelsen innehade gällande
jaktkort, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen haft sin
grund i förbiseende, vare fri från an
svar.
34 §.
Allmän åklagare — —- •— denna
lag.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Sker intrång i kronans, menighets
eller allmän inrättnings rätt eller
överträdelse av de angående jaktkort
eller jaktpass meddelade föreskrifter
na, äge allmän åklagare att föra ta
lan därom; och skall i fråga om mark
som står under domänverkets förvalt
ning rätt att föra talan om sådant in
trång tillkomma jämväl revirförval
tare vid detta verk.
I övrigt —-—■— sådant åtal.
Såsom målsägande —------- jaktbe-
rättigad person.
Innefatta föreskrifter------- -— be
stämmelse gällande.
(Nuvarande lydelse:)
Sker intrång i kronans, menighets
eller allmän inrättnings rätt eller
överträdelse av de angående jaktkort
meddelade föreskrifterna, äge allmän
åklagare att föra talan därom; och
skall i fråga om mark som står un
der domänverkets förvaltning rätt att
föra talan om sådant intrång tillkom
ma jämväl revirförvaltare vid detta
verk.
I övrigt-----------sådant åtal.
Såsom målsägande----------- jaktbe-
rättigad person.
Innefatta föreskrifter------------ be
stämmelse gällande.
(Föreslagen lydelse:)
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
Bestämmelserna i 7 § sista stycket,
10 § 5 mom., 11 § 1 mom. första styc
ket, 12 § 1 mom. och 13 § skola till-
lämpas jämväl i fråga om jaktvårds-
område, som bildats före lagens
ikraftträdande.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904
(nr 48 s. 1) om samäganderätt.
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samägan
derätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
19 §.
I fråga om ägor, som vid skifte av
jord blivit undantagna för delägar-
nes allmänna behov eller eljest äro
samfällda för flera fastigheter, de
19 §.
I fråga om ägor, som vid skifte av
jord blivit undantagna för delägar-
nes allmänna behov eller eljest äro
samfällda för flera fastigheter, de
1 Senaste lydelse se SFS 1907 nr 83 s. 3.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
där till någon del hava sina ägor ge
nom skifte eller eljest åtskilda, äge
vad i denna lag finnes stadgat ej till-
lämpning, utom såvitt angår mark,
som varit till ständigt ryttare-, soldat-
eller båtsmanstorp anslagen; ej heller
vare i något fall lagens föreskrifter
tillämpliga i avseende å oskift fiske
vatten.
(Nuvarande lydelse:)
Beträffande egendomsgemenskap
------------ särskilt stadgat.
Vad i------------äger del.
där till någon del hava sina ägor ge
nom skifte eller eljest åtskilda, äge
vad i denna lag finnes stadgat ej till-
lämpning, utom såvitt angår mark,
som varit till ständigt ryttare-, soldat-
eller båtsmanstorp anslagen; ej heller
vare i något fall lagens föreskrifter
tillämpliga i avseende å oskift fiske
vatten eller i fråga om bildande av
jaktvårdsområde, bestående av alle
nast en fastighet.
Beträffande egendomsgemenskap
------------särskilt stadgat.
Vad i —------- äger del.
Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1951.
(Föreslagen lydelse:)
Förslag
till
Förordning
om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).
Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. och 36 § 4 mom. vapenförordning-
tn den 10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
18 §.
1 mom. Den som bär skjutvapen
skall medföra tillstånds- eller dekla-
rationsbevis eller, om han åberopar
tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej
är närvarande, sådan handling som
i 6 § andra stycket, 9 § tredje styc
ket eller 31 § tredje stycket sägs.
Beträffande jaktvapen må i stället
för tillstånds- eller deklarationsbevis
medföras jaktkort eller jaktpass, för
sett med anteckning enligt 6 § kun
görelsen den 3 juni 1938 (nr 282)
angående utfärdande av jaktkort och
(Föreslagen lydelse:)
18 §.
1 mom. Den som bär skjutvapen
skall medföra tillstånds- eller dekla
rationsbevis eller, om han åberopar
tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej
är närvarande, sådan handling som
i 6 § andra stycket, 9 § tredje styc
ket eller 31 § tredje stycket sägs.
Beträffande jaktvapen må i stället
för tillstånds- eller deklarationsbevis
medföras jaktkort, försett med an
teckning av polisman om de jaktva
pen vederbörande enligt företedda
tillstånds- eller deklarationsbevis
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
jaktpass m. m. Företes ej på tillsä
gelse av polisman bevis eller hand
ling som här avses, må vapnet av po
lismannen omhändertagas; dock äger
den som burit vapnet hos polisman
nen eller polismyndigheten i orten
återfå detsamma, därest han inom en
vecka styrker att han var berättigad
att innehava vapnet.
Återlämnas ej----------- vapnet åter
ställas.
36 §.
4 mom. Bryter någon — — — tre
hundra kronor.
Den som ertappats med att bära
skjutvapen utan att medföra till
stånds- eller deklarationsbevis eller
jaktkort eller jakt pass, försett med
anteckning som i 18 § 1 mom. sägs,
vare fri från ansvar, därest han inom
en vecka därefter hos åklagaren el
ler den som åklagaren bestämmer
styrker, att han vid tiden för förseel
sen ägde innehava vapnet, samt
omständigheterna giva vid handen,
att förseelsen haft sin grund i till
fälligt förbiseende.
(Nuvarande lydelse:)
äger innehava. Företes ej på tillsä
gelse av polisman bevis eller hand
ling som här avses, må vapnet av
polismannen omhändertagas; dock
äger den som burit vapnet hos polis
mannen eller polismyndigheten i or
ten återfå detsamma, därest han
inom en vecka styrker att han var
berättigad att innehava vapnet.
Återlämnas ej — — — vapnet åter
ställas.
36 §.
4 mom. Bryter någon -—------- tre
hundra kronor.
Den som ertappats med att bära
skjutvapen utan att medföra till
stånds- eller deklarationsbevis eller
jaktkort, försett med anteckning som
i 18 § 1 mom. sägs, vare fri från an
svar, därest han inom en vecka där
efter hos åklagaren eller den som
åklagaren bestämmer styrker, att han
vid tiden för förseelsen ägde inne
hava vapnet, samt omständigheterna
giva vid handen, att förseelsen haft
sin grund i tillfälligt förbiseende.
(Föreslagen lydelse:)
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
13
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1951.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge
mensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om ändring
ar i jaktlagstiftningen och anför därvid följande.
Den 14 januari 1949 erhöll jag Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
en utredningsman för utredning rörande vissa jaktlagstiftningsfrågor m. in.
samt högst sju sakkunniga att på kallelse av utredningsmannen deltaga i
överläggningar i ämnet och i övrigt biträda vid utredningen.
Med stöd av bemyndigandet tillkallade jag samma dag såsom utred
ningsman numera statssekreteraren E. H. Kling och såsom sakkunniga
ordföranden i svenska jägareförbundet, direktören C. L. C. C:son Grill,
Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. A. D.
Jonsson, Skedsbygd, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmans
ägaren P. J. Näslund, Åsele, ledamoten av riksdagens andra kammare, me
tallarbetaren P. A. Sköldin, Sundbyberg, byråchefen i domänstyrelsen J.
T. D. Wennmark samt dåvarande ordföranden i jägarnas riksförbund, di
rektören C. Wikström, Stockholm. Sedermera förordnade jag den 29 juni
1950 expeditionschefen A. O. R. Hegrelius att såsom expert biträda vid ut
redningen.
Utredningen som antagit benämningen 1949 års jaktutredning, har den
11 november 1950 avgivit betänkande med förslag till ändringar i jaktlag
stiftningen (SOU 1950:40).
Över detta betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammar
kollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen efter höran
de av över jägmästarna, kommerskollegium efter hörande av handelskam-
rarna i Stockholm, Jönköping, Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå, gene
raltullstyrelsen efter hörande av tulldirektionerna i Stockholm och Göte
borg .samt av tullkammaren i Haparanda och gränstullkammaren i Karl
stad, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, överståthållarämbetet, samt
liga länsstyrelser efter hörande av vederbörande länsjaktvårdsorganisatio-
ner, statens organisationsnämnd, besvärssakkunniga, vetenskapsakade
miens naturskyddskommitté, svenska jägareförbundet, jägarnas riksför
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
bund, svenska naturskyddsföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksför
bundet landsbygdens folk, svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Ble
kinge läns havsfiskeförening, Skånes fiskareförbund, svenska västkustfis
karnas centralförbund, svenska järnvägsföreningen, föreningen Sveriges
landsfiskaler, svenska pälsbranschens centralkommitté, Sveriges hotell- och
restaurantförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund
och föreningen Sveriges jakivårdskonsulenter. Vissa länsstyrelser ha vid
sina yttranden fogat även andra yttranden än sådana från vederbörande
jakt vårdsorganisationer. Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län bifogat
yttrande från länets hushållningssällskap, länsstyrelsen i Malmöhus län ytt
rande från landsfiskalen i Herrestads distrikt och länsstyrelsen i Uppsala
län yttrande från älgskadenämnden i länet. Slutligen har en skrivelse i
ärendet inkommit från juris och filosofie kandidaten Jarl Hemberg i Stock
holm.
Huvuddragen i jaktutredningens förslag.
Jaktutredningens uppdrag omfattar enligt direktiven huvudsakligen två
grupper av frågor nämligen dels införandet av en obligatorisk ansvarighets
försäkring för jägare, dels ändringar i gällande jaktlagstiftning. Det nu
föreliggande betänkandet rör såsom redan nämnts den senare gruppen av
frågor. Spörsmålet om obligatorisk ansvarighetsförsäkring har enligt vad
som upplyses i betänkandet varit föremål för preliminära överläggningar
inom utredningen. Vid dessa har utredningen kommit till den uppfattning
en att en sådan försäkring bör anordnas genom statsmakternas försorg.
Ämnet kommer framdeles att närmare behandlas i ett särskilt betänkande.
De förslag till ändringar i jaktlagstiftningen som nu framläggas av jakt
utredningen beröra icke grunderna för denna lagstiftning utan avse en
dast vissa särskilda spörsmål där en översyn ansetts påkallad. Det torde
vara lämpligt att omedelbart i korthet angiva dessa spörsmål och de före
slagna ändringarna, innan jag går in på att närmare redogöra för dem.
På öppna havet samt i skärgård på holmar, klippor och skär som ej
höra till visst hemman äger enligt 13 § jaktlagen den bofasta kustbefolk
ningen fritt idka sådan jakt efter sjöfågel och säl som denna befolkning
av ålder bedrivit. I praktiken har detta stadgande visat sig medföra rätts
osäkerhet främst på grund av svårigheten att avgöra vilka som äro att hän
föra till den bofasta kustbefolkningen. I syfte att undanröja denna olägen
het föreslår jaktutredningen, att stadgandet skall ersättas med en före
skrift att jakt å nu ifrågavarande områden ej må utövas utan tillstånd av
vederbörande länsstyrelse. Utredningen förutsätter att närmare direktiv
för länsstyrelsernas tillståndsgivning skola meddelas av Kungl. Maj :t. Så
som huvudregel bör därvid enligt utredningen gälla, att tillstånd skall få
lämnas endast åt den som i sin yrkesutövning har en sådan anknytning
till skärgårds- eller kustförhållandena att dessa på ett omedelbart sätt in
verka på hans levnadsbetingelser. För vissa öar och områden, där så gott
15
som hela befolkningen har dylik anknytning, skall länsstyrelsen utan sär skilt ansökningsförfarande kunna utfärda generella tillstånd för högst tre år i sänder.
Jaktutredningen förordar vidare i detta sammanhang, att i jaktstadgan skall intagas totalt förhud mot jakt efter sjöfågel från motorbåt.
Möjligheterna att idka jakt å vissa trafikanläggningar föreslås skola ut vidgas. Jakträtten å områden som höra till järnväg, .spårväg eller kanalverk skall sålunda enligt betänkandet kunna av anläggningens ägare upplåtas till innehavare av jakträtt å angränsande mark.
En avsevärd del av betänkandet upptages av en undersökning rörande tillämpningen av gällande bestämmelser om jaktvårdsområden. Jaktutred ningen har på grundval av denna undersökning uttalat, att jaktvårdsom- rådena visat ,sig vara ett utmärkt medel att förbättra de jaktliga förhål landena men har samtidigt funnit vissa ändringar i bestämmelserna erfor derliga.
Sålunda föreslås, att jaktvårdsområden i skärgårdarna skola få bildas utan hinder av att de ej komma att bestå av särskilda fastigheter eller ut göra ett .sammanhängande område.
Vidare förordas särskilda bestämmelser för att underlätta förlängning av tiden för jaktvårdsområdenas bestånd. Dessa bestämmelser innebära, att länsstyrelsen på yrkande av fastighetsägare inom ett jaktvårdsområde skall förklara områdets giltighetstid förlängd på tio år, såvida icke in vändning däremot framställts av delägare, som utgöra mer än en femtedel av antalet fastighetsägare eller äga mer än en femtedel av den i området ingående marken.
Därjämte anser utredningen vissa tillägg böra göras till de i jaktlagen meddelade föreskrifterna om handhavandet av jaktvårdsområdenas inre angelägenheter. I detta avseende förordas till en början, att i sådana ange lägenheter varje delägare skall äga en röst, om ej annorlunda bestämts i de för jaktvårdsområdet antagna stadgarna. En bestämmelse därom fö reslås skola införas i jaktlagen. Vidare böra enligt betänkandet den enskilde fastighetsägarens möjligheter till jakträttsupplåtelser tryggas genom en fö reskrift, att delägare i jaktvårdsområde icke må förvägras att till annan upplåta sin jakträtt, såvida icke upplåtelsen befinnes olämplig med hän syn till jaktvården. Det föreslås också att jaktarrendator skall äga rätt att närvara vid jaktstämma samt därvid yttra sig och avgiva förslag. En yt terligare nyhet är att enligt utredningsförslaget vissa beslut av jaktvårds områdenas beslutande organ skola kunna överklagas i administrativ ordning. Besvär skola sålunda kunna anföras hos länsstyrelsen över beslut, som inom jaktvårdsområde fattats angående jaktutövningen eller angående upplåtelse av jaktträtt.
Även i fråga om jaktvård savgifterna och deras användning föreslår ut redningen betydelsefulla ändringar. Den viktigaste är att skyldigheten att erlägga jaktvård savgift skall utvidgas till alt avse alla jägare, således även den som endast jagar på egen mark. Någon differentiering av jaktvårds-
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
avgiften efter .storleken av det område där jakt skall utövas skall enligt
betänkandet ej längre äga rum, utan endast ett slags jaktkort skall före
komma, berättigande till jakt i hela riket. Avgiften för sådant kort anses
tills vidare böra bestämmas till 6 kronor och uppbörden föreslås skola ske
genom postverket, som för ändamålet .skall tillhandahålla särskilda blan
ketter till kombinerade postgiroinbetalningskort och jaktkort. Beträffande
användningen av influtna medel innebär utredningens förslag, att den nu
varande grundsatsen att å varje län skall uppföras vad därifrån härflutit
ej längre skall bibehållas. I stället skola jaktvårdsavgifterna tillföras jakt-
vårdsfonden under en gemensam titel samt för varje år av Kungl. Maj:t
fördelas mellan länen med hänsyn, till det olika behovet av jaktvårdsåtgär-
der. Utredningen anför att de för jaktvårdsarbetet ansvariga organen böra
få tillfälle att medverka vid fördelningen genom att avgiva förslag. I detta
sammanhang uttalar utredningen att enligt dess mening ledningen av
jaktvårdsarbetet liksom hittills bör helt anförtros åt Svenska jägareför
bundet och dess lokalavdelningar.
Enligt jaktstadgan gäller för närvarande i viss omfattning förbud mot
att sälja, köpa eller från ort till annan forsla kött eller skinn av fridlyst
djur, med mindre köttet eller skinnet genom myndighets försorg försetts
med märke, utvisande att det härrör från djur, som dödats på lovlig tid,
eller införts från utlandet. Jaktutredningen har funnit, att dessa föreskrif
ter äro mera betungande för därav berörda yrkesutövare än som kan an
ses rimligt. Med anledning därav föreslår utredningen att ifrågavarande
märkningstvång skall helt upphävas.
Slutligen föreslår jaktutredningen åtskilliga ändringar i gällande bestäm
melser om älgavgifter. Enligt betänkandet skall sålunda älgavgiftens maxi
mibelopp höjas från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden för norra Sverige
skall delas upp på särskilda länsfonder och samtidigt skall inrättas en för
hela riket gemensam regleringsfond, dit högst 10 procent av till länsfond
inflytande älgavgifter skola redovisas. Vissa ändringar föreslås också i vill
koren för att erhålla ersättning för älgskador, varjämte inrättande av sådan
älgskadenämnd som omförmäles i 15 § 4 mom. jaktstadgan anses böra bli
obligatoriskt utom i Gotlands län.
Yttrandena.
Remissinstanserna äro i sina yttranden genomgående positivt inställda
till jaktutredningens betänkande. Åtskilliga remissinstanser ge direkt ut
tryck åt sitt gillande av de i betänkandet framlagda förslagen och de prin
ciper varpå de bygga. Sålunda förklarar exempelvis Hallands läns jakt-
vårdsförening, att betänkandet som helhet betraktat är av största betydelse
för jaktvården i riket och att det innebär en effektiv lösning av flertalet
av de problem som uppstått sedan 1938 års lagstiftning började tilläm
pas. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att de föreslagna ändringarna i
Kangl. Maj.ts proposition nr 189.
17
stort äro väl ägnade att främja jaktvården och att i skilda hänseenden
bringa jaktlagstiftningen i överensstämmelse med det praktiska livets krav.
En särskild ställning intages av jägarnas riksförbund. Förbundet är
starkt kritiskt inställt både mot den gällande svenska jaktlagstiftningen
och mot de ändringar däri som jaktutredningen föreslår. I sitt yttrande
avstyrker förbundet helt vissa av jaktutredningens förslag. Beträffande eu
del av utredningens övriga förslag förklarar förbundet sig kunna godtaga
dem endast under särskilda förutsättningar.
Ehuru betänkandet alltså i stort sett vunnit remissinstansernas gillande,
gå meningarna starkt isär beträffande vissa av de däri framlagda försla
gen. Detta gäller förslaget om tillståndstvång för sjöfågel- och säljakt på
öppna havet och ödeskären, förslaget att i jaktlagen införa en rekommen
dation för röstning efter huvudtal i jaktvårdsområden samt förslaget att
upphäva märkningstvånget beträffande kött och skinn av fridlysta djur.
Även mot de övriga förslagen ha erinringar framställts, i regel dock icke av
något mera betydande antal remissinstanser.
Jag torde i detta sammanhang också få nämna, att vid remissbehand
lingen framställts önskemål om vissa ändringar i jaktlagstiftningen utöver
dem som jaktutredningen förordat.
Sveriges jaktvårdskonsulenters förening och några jaktvårdsföreningar
anse starka skäl tala för att upphäva bestämmelsen i 16 g 1 mom. jakt
lagen om rätt att tillvarataga och behålla villebråd som sårats under lovlig
jakt och faller å annans jaktområde inom 100 meter från gränsen till den
jagandes område. Konsulentföreningen framhåller att denna bestämmelse
uppmuntrar till jakt i närheten av jaktgränserna och att detta lätt leder
till tvistigheter grannar emellan. Föreningen tillägger att en gränsjakt som
bedrives så, att konkurrerande älglag fatta posto längs en upphuggen rå
gång, är särskilt olämplig och uppenbart livsfarlig för jägarna.
Östergötlands läns jaktvårdsförening anför att rätten att tillvarataga
villebråd på annans jaktområde bör begränsas till att avse allenast småvilt
som faller inom 50 meter från gränsen till den jagandes område.
Vidare föreslår Sveriges jaktvårdskonsulenters förening en jämkning i
jaktlagens regler om rätt att döda utelöpande hund. Enligt 22 § tredje
stycket jaktlagen må under tiden från och med den 1 mars till och med
den 20 augusti utelöpande hund under vissa omständigheter dödas av jakt
rättsinnehavaren. Av samma skäl som föranlett denna bestämmelse intogs
i 9 § i 1938 års jaktstadga en föreskrift att hund under den nyss angivna
tiden skall hållas under sådan vård att den förhindras löpa lös i mark där
villebråd finnes. Genom en ändring i jaktstadgan år 1948 ha länsstyrel
serna erhålit befogenhet att påbjuda att vad sålunda är stadgat om vård
av hundar skall äga tillämpning även tidigare under året än den 1 mars.
Konsulentföreningen anför att, i den mån sådant förordnande meddelas,
utelöpande hund bör få dödas också under den lid förordnandet avser.
Samma åsikt har uttalats av bl. a. några jaktvårdsföreningar.
i Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. AV 189.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter en ändring av 24 § jaktlagen
i syfte att bereda länsstyrelsen vidgade möjligheter till ingripanden för att
förebygga skador genom vildkaniner. Härom anför länsstyrelsen följande.
Länsstyrelsen vill framhålla behovet av en ändring av gällande jaktlag,
som icke berörts i jaktutredningens betänkande, men som för närvarande
är aktuell för Gotlands län på grund av de omfattande skador, som här
åstadkommas av vildkaninstammen. Länsstyrelsen åsyftar avfattningen av
24 § 1 inom. första stycket lagen om rätt till jakt. Styckets första punkt
har följande lydelse: Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling
avsevärd skada å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom
rimliga åtgärder från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länssty
relsen jakträttsinnehavaren att vidtaga de åtgärder som må finnas erfor
derliga i sådant avseende. Den bestämda formen »markinnehavaren» och
»jakträttsinnehavaren» kan icke föranleda annan tolkning än att här avses
samma mark, vilken besittes av en person men å vilken annan person inne
har jakträtten. Om emellertid skada förorsakas å fastigheterna A och B,
men detta har sin orsak i att jakträttsinnehavaren å fastigheten C icke till
börligen efterhåller det skadegörande villebrådet å sistnämnda fastighet,
är det givetvis jakträttsinnehavaren å fastigheten C som bör givas före
läggandet. Att giva föreläggandet åt jakträttsinnehavaren å de skadelidande
fastigheterna A och B vore ju meningslöst. Det förefaller sålunda som om
stadgandet icke gärna kan tolkas efter ordalagen. Med anledning härav vill
länsstyrelsen föreslå sådan ändring av ovan anförda mening, att ordet
»jakträttsinnehavaren» utbytes mot »vederbörande jakträttsinnehavare».
Departementschefen.
Den jaktlagstiftning som antogs år 1938 har i stort sett väl fyllt sitt ända
mål. Vid jaktutredningens tillsättande förutsattes också, att ingen rubbning
skulle ske i grunderna för nämnda lagstiftning. Utredningens arbete har icke
givit anledning till ändrat ståndpunktstagande i denna fråga. Det sagda
utesluter emellertid icke att en översyn av lagstiftningen bör äga rum i
syfte att genomföra ändringar på de punkter, där de nuvarande reglerna
vid tillämpningen medfört olägenheter eller eljest visat sig mindre tillfreds
ställande. De förslag till sådana ändringar som jaktutredningen framlagt
ha i det stora hela vunnit anslutning från remissinstansernas sida. Även
jag anser dem väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.
Vad härefter beträffar de önskemål om ytterligare ändringar som fram
ställts under remissbehandlingen ha frågorna om rätten att tillvarataga
villebråd på annans mark och om skyldighet att tydtaga åtgärder till före
byggande av viltskador på angränsande fastigheter en ganska stor prin
cipiell räckvidd. Jag är därför icke beredd att utan närmare utredning taga
ståndpunkt till dessa frågor. Ej heller finner jag tillräckliga skäl föreligga
för en utvidgning av rätten att döda utelöpande hund.
Kurigl. Maj.ts proposition nv 189.
19
Jakten på öppna havet och ödeskären.
Gällande bestämmelser och tidigare förslag till ändringar i dem.
Såsom redan nämnts innehåller 1938 års jaktlag i 13 § ett stadgande av
innehåll, att å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär
som ej höra till visst hemman ej må utan tillstånd av kronan idkas annan
jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl
eller sjöfågel.
I samband med tillkomsten av detta stadgande anförde jordbruksutskot
tet vid 1938 års riksdag att till den bofasta kustbefolkningen först och
främst borde hänföras de som man i dagligt tal åsyftade med denna benäm
ning, d. v. s. personer som antingen helt och hållet eller jämsides med ett
mindre jordbruk eller annan hantering hämtade sin utkomst ur havet och
som vore varaktigt bosatta vid kusten eller i skärgårdarna. Vidare borde
den vid fyr- och lotsplatserna anställda personalen inbegripas under ut
trycket den bofasta kustbefolkningen. Dit syntes också böra räknas de olika
småhantverkare eller yrkesutövare, som vore varaktigt bosatta i skärgår
darna eller vid kusten och för vilka det villebråd, varom här vore fråga,
kunde sägas vara av mera påtaglig betydelse ur näringssynpunkt. Utskottet
tilläde att jämlikt grunderna för stadgandet ingen jakt i sport- eller för
ströelsesyfte utan vederbörligt tillstånd borde få äga rum å ifrågavarande
områden. Såsom tillåten borde enligt utskottets mening alltså få anses — för
utom den rena husbehovsjakten — allenast sådan jakt som bedreves i syfte
att genom det nedlagda villebrådet, vare sig detta konsumerades eller för
såldes, erhålla ett nödvändigt tillskott till livsupphället, vilket på grund av
förhållandena på platsen eljest icke vore att påräkna.
Dessa utskottets uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.
Tolkningen av stadgandet visade sig emellertid snart vålla avsevärda svå
righeter i praktiken, och det kom i icke ringa utsträckning att åberopas till
stöd för ren nöjesjakt även av personer som ej tillhörde de i jordbruksut
skottets utlåtande angivna befolkningsgrupperna. Denna tolkning har
stundom godkänts av domstolarna, men i andra fall har avgörandet gått i
motsatt riktning.
Dessa omständigheter ha föranlett att krav på ändringar i 13 § jaktlagen
framförts vid flera tillfällen. Så skedde redan i två likalydande motioner
till 1940 års riksdag. Dessa föranledde emellertid icke någon åtgärd. Seder
mera inlämnades under åren 1944—1948 till svenska jägareförbundet ett
stort antal förslag rörande sjöfågeljakten från länsjaktvårdsföreningar
längs ostkusten. Bl. a. med anledning därav lät förbundet företaga en sär
skild utredning angående jaktförhållandena i kustområdena. På grundval
av denna utredning har förbundet ingivit två skrivelser till Konungen, dag-
tecknade den 3 januari och den 25 februari 1950. I den tidigare skrivelsen
hemställdes hl. a. om sådan ändring av 13 § jaktlagen att jakt å öppna
20
Kungl. Alaj.ts proposition nr 189.
havet och ödeskären skulle få bedrivas endast efter särskilt tillstånd. I den
senare skrivelsen framlade förbundet förslag till närmare bestämmelser
om tillståndsgivningen, innebärande att tillstånd i allmänhet skulle få läm
nas endast åt den som på grund av boplatsens isolerade läge hade svårt att
skaffa livsmedel på annat sätt än genom jakt eller som eljest på grund av
svag ekonomi behövde få jaga i försörjningssyfte. Skrivelserna jämte vissa
över dem infordrade yttranden överlämnades till jaktutredningen.
Jaktutredningens förslag.
Jaktutredningen uttalar till en början att den vid sina undersökningar
fått belägg för att stadgandet om den bofasta kustbefolkningens jaktutöv-
ningsrätt i praktiken kommit att tillämpas på ett sätt som föga överens
stämmer med lagstiftarens avsikter. I vissa delar av landet har, enligt vad
som anföres i betänkandet, begreppet den bofasta kustbefolkningen givits
en så vidsträckt tolkning att därunder ansetts falla envar som är bosatt i
landskommun eller stad vilken till någon del gränsar till havet. Mot bak
grunden av den huvudprincip, varpå 1938 års jaktlag bygger, nämligen
främjandet av en god jaktvård, kan enligt utredningens mening en sådan
tillämpning av 13 § jaktlagen icke anses tillfredsställande. Utredningen till
lägger att personer, för vilka den i detta lagrum medgivna särställningen
icke kan anses motiverad, numera med stöd av lagrummet i stor utsträck
ning bedriva ett omfattande och ofta svårkontrollerbart skytte, som utan
tvivel i hög grad bidragit till den konstaterade nedgången i sjöfågel
stammen.
På grund av det sålunda anförda finner utredningen att reglerna om rätt
att jaga på öppna havet och ödeskären böra ändras så att rådande rätts
osäkerhet undanröjes och jaktutövningsrätten verkligen förbehålles de be-
folkningskategorier för vilka en sådan rätt kan anses sakligt motiverad.
Vid denna gränsdragning bör emellertid enligt utredningens mening ej
längre fästas avgörande vikt vid vederbörandes behov av att ha tillgång till
sjöfågeljakt för att trygga sin försörjning med livsmedel eller eljest få
ett nödvändigt tillskott till sin bärgning. Utredningen anför att en begräns
ning av jaktutövningsrätten till att i huvudsak gälla ren behovsjakt i da
gens läge skulle innebära, att rätten i fråga till allra största delen fölle bort.
Till grund för gränsdragningen anser utredningen därför böra läggas den
anknytning till skärgårds- och kustförhållanden som vederbörande befolk
ningsgrupp har i sin yrkesutövning. Denna anknytning bör, för att jakt-
utövningsrätt skall föreligga, vara av sådan art, att skärgårds- och kust
förhållandena kunna anses på ett omedelbart sätt inverka på befolknings
gruppens levnadsbetingelser. Från denna utgångspunkt anser utredningen
kretsen av jaktberättigade böra omfatta endast dem som äro fast bosatta
i skärgårds- och kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i
väsentlig mån beroende av de för skärgårds- och kusttrakterna typiska in
komstkällorna. Angående den närmare innebörden härav anför utredningen
följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 18V.
21
I enlighet härmed ifrågakomma i första hand befolkningen i skärgårdar
nas yttre delar samt fiskarebefolkningen över huvud taget. Till de jaktbe-
rätligades krets hänföras med denna gränsdragning vidare de som äro var
aktigt bosatta i kust- och skärgårdsområdena och som vid sidan av annan
näring hämta ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet. I all
mänhet torde hit också få räknas den vid lots- och fyrplatserna anställda
personalen samt tullverkets bevakningspersonal. Däremot synas de som bo
flera mil innanför havsbandet samt befolkningen i kuststäderna och andra
större tätorter vid kusten icke annat än i undantagsfall kunna komma i
fråga. Några berättigade invändningar torde icke kunna riktas häremot.
Det synes nämligen icke kunna med fog göras gällande, att den tätortsbe-
tolkning vid kusten, som i sin yrkesutövning saknar en omedelbar anknyt
ning till kust- och skärgårdsförhållandena, bör framför befolkningen i övriga
tätorter beredas en sådan särställning, som rätten att utöva den kronan
tillkommande jakten å öppna havet och ödeskären innebär. Vid sidan av de
här särskilt angivna kategorierna kunna givetvis förekomma yrkesutövare
beträffande vilka bedömandet, huruvida de äro att hänföra till de jaktbe-
rättigade eller icke, erbjuder vissa svårigheter. I dylika gränsfall synes
emellertid avgörande vikt böra fästas vid de lokala förhållandena.
Beträffande frågan på vad sätt gränsdragningen lämpligast skall tekniskt
genomföras har utredningen övervägt flera olika utvägar. Härom anföres till
en början att det knappast torde vara möjligt att utan en otymplig uppräk
ning utforma lagtexten så att därav otvetydigt framgår vilka befolknings-
kategorier som skola äga rätt till fri jakt. En bättre lösning skulle enligt ut
redningen vara att i lagtexten angiva endast de kategorier, som anses böra i
första hand vara berättigade till jakt, och överlämna till länsstyrelserna att
meddela särskilda tillstånd för övriga, som böra komma i fråga. Utred
ningen anser emellertid att ej heller ett sådant system skulle vara ägnat att
helt förebygga osäkerhet och irritation. På grund härav har utredningen
stannat vid att föreslå alt det alltid skall krävas tillstånd av länsstyrelsen
för att få jaga på nu ifrågavarande områden samt att önskemålet att jakt
utövningen skall förbehållas vissa befolkningsgrupper skall tillgodoses ge
nom att Kungl. Maj :t fastställer grunder för tillståndsgivningen. Utredning
en framhåller att med en sådan metod ingen behöver vara oviss om huru
vida han har rätt alt idka jakt av ifrågavarande slag eller ej.
För att tillståndstvånget icke skall verka alltför betungande för kustbe
folkningen och leda till att länsstyrelserna överhopas med arbete bör enligt
betänkandet i direktiven för tillståndsgivningen öppnas möjlighet för läns
styrelserna att utan särskild ansökan meddela generella jakttillstånd för dem
som äro mantalsskrivna på vissa öar eller inom andra begränsade områden.
Som villkor härför bör gälla att så gott som hela befolkningen på ön eller
inom området utgöres av personer som enligt förut angivna grunder skola
anses jaktberättigade. Huruvida så är förhållandet bör länsstyrelsen enligt
utredningens mening i allmänhet utan svårighet kunna konstatera genom
eu granskning av mantals- och taxeringslängderna. Utredningen anser dock
lämpligt alt länsstyrelsen även samråder med eller inhämtar yttrande från
vederbörande kommunala organ eller polismyndigheten i orten.
Utredningen har framlagt följande sammanfattande förslag angående ut
formningen av grunderna för tillståndsgivningen.
Dessa grunder böra innebära i huvudsak följande. Tillstånd skall meddelas
endast dem som kunna anses tillhöra de befolkningslcategorier vilka i en
lighet med vad utredningen i det föregående anfört böra erhålla rätt till sjö-
fageljakt å forevarande områden. Härutöver bör Kungl. Maj :t kunna med-
giva att tillstånd i undantagsfall må lämnas även andra personer, om sär
skilda skäl kunna åberopas. Utredningen åsyftar härmed närmast det fall att
sadant vattenområde, varom här är fråga, är beläget inom ett jaktvårdsom-
1
ade, som i ytterskärgårdarna bildas med stöd av de bestämmelser, vilka
utredningen i annat sammanhang föreslår. För sådana Öar i ytterskärgårdar
och andra likartade områden, där den alldeles övervägande delen av befolk-
ningen tillhöi de tillståndsberattigade kategorierna, utfärdar länsstyrelsen
efter erforderlig utredning men utan särskilt ansökningsförfarande generellt
tillstånd till sjöfågeljakt. Sådant tillstånd kungöres i länskungörelserna och
tl.d.IJ?!nS, i orten. De övriga personer, som anse sig böra erhålla tillstånd till
sjofageljakt, ha att ingiva särskild ansökning därom till länsstyrelsen. Till
stånden böra avse viss tid, icke överstigande tre år, samt gälla endast för
visst angivet havsområde. De böra vidare kunna begränsas till att avse alle
nast vissa angivna fågelarter. Länsstyrelsens kungörelsekostnader böra be
stridas med medel ur jaktvårdsfonden. Tillståndsbevisen böra icke stäm-
pelbeläggas.
Slutligen framhåller utredningen att dess förslag om lagändring på denna
punkt tillkommit i syfte att skydda sjöfågeln och att något motsvarande
skyddsintresse uppenbarligen icke föreligger beträffande säl, vars efterhål-
lande ansetts vara så angeläget att särskild belöning utfästs för dess dödande.
Med hänsyn härtill skulle det enligt utredningens mening kunna ifrågasättas
att låta jakten efter säl på nu ifrågavarande områden bli fri för varje svensk
medborgare. Eltersom denna jakt torde vara en av de få kvarvarande sven
ska yrkesjakterna har utredningen dock ansett övervägande skäl tala för att
den även i fortsättningen bör förbehållas skärgårdsbefolkningen. Utredning
en tillägger att det från kontrollsynpunkt också skulle vara föga ändamåls-
enligt att ha en i sak olika reglering för säljakten och för jakten efter sjö
fågel.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Yttrandena.
De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i den nu föreliggande frå
gan anse i likhet med utredningen att en ändring bör vidtagas i reglerna
om jakten å öppna havet och ödeskären. De ansluta sig också till utred
ningens uppfattning att ändringen bör avse att säkerställa att nämnda jakt
verkligen förbehålles skärgårds- och kustbefolkningen. Även de uttalanden
utredningen gjort om vilka befolkningsgrupper som böra anses jaktberätti-
gadc ha i allmänhet lämnats utan erinran.
Från några håll har emellertid behovet av lagändring be
stritts eller ifrågasatts.
Jägarnas riksförbund uttalar sålunda att de nuvarande bestämmelserna
böra bibehållas oförändrade. Om tillståndstvång skall införas, bör enligt
förbundets mening till den bofasta kustbefolkningen hänföras också vid
23
kusten liggande industriers arbetare. Länsstyrelsen i Hallands län samt Gö
teborgs och Bohus läns jaktvårdsförening anföra att något behov av att in
föra licenstvång beträffande sjöfågeljakten ej kan anses föreligga, åt
minstone icke på västkusten. Samma åsikt har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som uppger att sjöfågelstammen i länet snarare ökat än
minskat under senare år. I andra hand hemställer denna länsstyrelse, att
för den händelse det befinnes nödvändigt att upphäva den bofasta kustbe
folkningens rätt till sjöfågelj akt, bestämmelsen därom får sådan lydelse att
Konungen äger föreskriva för vilka delar av rikets kuster tillstånd till jakt
skall erfordras. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker försla
get om lagändring och uttalar sig i stället för ett totalförbud mot jakt efter
sjöfågel. Skånes fiskareförbund företräder också uppfattningen, att ingen
änaring bör vidtagas i de nuvarande bestämmelserna om fri jaktutövnings-
räti för kustbefolkningen men att däremot ytterligare föreskrifter om frid
lysning av sjöfågel äro påkallade. Förbundet anser det på intet vis motive
rat att inskränka rätten att jaga på det fria vattnet utan att samtidigt vid
taga skyddsåtgärder mot jakten på enskilt område. Det behövliga skyddet
för sjöfågeln bör enligt förbundets mening åstadkommas genom vidsträck
tare fridlysningsbestämmelser, som rikta sig mot all jakt av sjöfågel. Att
helt förbjuda jakt under något eller några år av de sjöfågelarter som mest
decimerats under senare år och som ej göra någon skada på fiskbeståndet,
t. ex. ej der, alfågel och knipa, skulle enligt vad förbundet yttrar få en helt
annan effekt än en inskränkning av jakten endast på det allmänna vattnet,
och skulle icke av fiskare och andra icke strandägande kustbor komma att
i samma grad betraktas såsom en bestämmelse enbart riktad mot dem.
Några av de remissinstanser som tillstyrkt en begränsning av de jaktbe-
rättigades krets ha ansett att denna begränsning bör åstadkommas icke
genom införande av ett ovillkorligt tillståndstvång utan genom en upp-
r åkning i 1 a g e n av de befolkningsgrupper som skola äga rätt till fri
jakt.
Denna lösning förordas av länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands
län samt av kammarkollegiet, som till utveckling av sin ståndpunkt anför
följande.
Kollegiet anser det vara mindre lämpligt att i lagrummet beröva den bo
fasta kustbefolkningen den frihet i förevarande avseende, som den av ålder
åtnjutit, och införa ett allmänt licenstvång. Tillräckliga skäl för ett ad
ministrativt regleringsförfarande av angiven art ha enligt kollegiets mening
icke förebragts. Alt låta jakträtten bliva beroende av särskilt tillstånd av
länsstyrelsen blir, såvitt angår öar i ytterskärgårdar och andra likartade
områden, så mycket mindre motiverat, som avsikten är, att länsstyrelsen be
träffande dessa områden skall utan ansökningsförfarande lämna generella
tillstånd.
Del torde icke vara ogörligt att i lagrummet på kortfattat och lämpligt
sätt ange do personkategorier, som enligt utredningen böra äga jakträtt. Upp
räkningen synes icke behöva bliva särskilt vidlyftig. Förslagsvis skulle be
stämmelsen kunna givas följande lydelse:
:)Ä allmänt vatten annorstädes än i 2 mom. avses ävensom på holmar,
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
24
Kanyl. Maj:Is proposition nr 189.
klippor och skär, som ej höra till viss fastighet, må utan tillstånd av kro
nan icke idkas annan jakt än sådan som bedrives efter säl eller sjöfågel
av dels den i skärgårdarnas yttre delar varaktigt bosatta befolkningen, dels.
savdt angår Övriga delar av skärgårdarna och kusttrakterna, av fiskarbe-
toJknmgen och annan därstädes varaktigt bosatt befolkning, som hämtar ett
väsentligt tillskott till sin försörjning från havet, dels ock sådan vid lots-
och fyrplatserna anstalld personal och vid tullverket anställd bevaknings-
personal, som har stadigvarande bostad i kust- och skärgårdsområdena.»
Den som icke enligt lagrummet blir berättigad till jakt bör såsom för när
varande ha att söka särskilt tillstånd.
Såvitt förslaget angår jakten efter säl finner kollegiet icke anledning till
erinran däremot.
'
ö
Blekinge läns havsfiskeförening och svenska väslkustfiskarnas central
förbund anse likaledes, att den särställning som av ålder tillkommit den bo
fasta kustbefolkningen bör komma till uttryck i själva lagtexten. Central
förbundet tillägger, att om tillståndstvång införes, böra åtminstone för väst
kustens del yrkesfiskarena få generellt tillstånd att utöva sjöfågeljakt i
samma omfattning som hittills.
Metoden med ovillkorligt tillståndstvång tillstyrkes där
emot av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län, svenska jä
gareförbundet och svenska naturskyddsföreningen.
Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar att den ansett sig böra godtaga jakt-
utredningens förslag att införa tillståndstvång. Enligt länsstyrelsens upp
fattning hade emellertid den bästa lösningen varit, att i lagtexten uttryck-
ligen angivits de kategorier av kustbefolkningen, som i första hand skola
vara berättigade till ifrågavarande jakt, varjämte det överlämnats åt läns-
styielseina att meddela särskilda tillstånd för övriga personer, som borde
komina i fråga att få tillstånd till sjöfågeljakt.
Svenska ostkustfiskarenas centralförbund tillstyrker utredningens förslag
i fråga om sjöfågel jakten med hänsyn till att skärgårds- och kustbefolkningen
skola kunna få generella tillstånd att jaga. Beträffande säljakten anför för
bundet, att det ur fiskarebefolkningens synpunkt är av intresse att sälbe-
ståndet förminskas. Förbundet anser därför önskvärt, att jakten efter säl
på nu ifrågavarande områden blir fri för varje svensk medborgare. Kan så
ej ske, bör enligt förbundets mening säljakten genom generella tillstånd i
föista hand förbehållas skärgårdsbefolkningen. Mot tillståndsgivning även
lor icke dithörande personer med tidigare erfarenheter av sälj akt skulle dock
ej finnas något att erinra från förbundets sida, förutsatt att lämnade till
stånd icke missbrukades till sjöfågeljakt.
Vad särskilt beträffar förslaget att länsstyrelserna skola kunna meddela
generella tillstand för befolkningen på vissa Öar el
ler i andra begränsade områden har detta i allmänhet till
styrkts eller lämnats utan erinran.
Större betänkligheter mot förslaget yppas egentligen endast av Västerbot
tens läns jaktvårdsförening. Föreningen anser, att utfärdandet av generella
tdlstånd skulle medföra bl. a. att sjöfågeljägarnas antal ej skulle kunna be
Kungl. Mnj:ts proposition nr T SO.
25
gränsas och atl möjligheten till kontroll skulle bli obetydlig. Tillstånden böra
därför enligt föreningens mening vara personliga.
I övrigt har nämnda förslag föranlett endast en de! detalj erinringar. Så
lunda förordar länsstyrelsen i Kalmar län, att länsstyrelserna icke skola be
höva utfärda generella tillstånd ex officio utan först efter framställning från
orten. I annat fall skulle länsstyrelserna bli tvungna att företaga eu allmän
inventering med hänsyn till näringsförhållandena av befolkningen å de öar
och andra likartade områden som kunna tänkas komma i fråga. Härav skulle
föranledas åtskilligt bestyr. Göteborgs och Bohus läns jakt va rdsfören i ny
framhåller, att många egentligen icke jaktberättigade personer med hemvist
inom område, där generellt tillstånd gällde, skulle få rätt att jaga utan att
ens behöva ansöka om tillstånd. Detta skulle innebära en orättvisa mot jakt
berättigade inom andra kustorter, vilka skulle nödgas söka personlig lieens.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämmer i jaktvårdsföreningens
synpunkt och tillägger, att det endast i ytterst ringa omfattning torde bli
möjligt att utfärda generella tillstånd. Svenska jägareförbundet hemställer,
att länsstyrelserna måtte åläggas att inhämta yttrande från vederbörande
länsjaktvårdsförening innan generellt tillstånd utfärdas.
Slutligen vill jag nämna att man från flera håll anmärkt alt ett genom
förande av utredningens förslag måste leda till eu avsevärd ökning av 1 ä n s-
styrelsernas arbetsbörda.
Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att ett allmänt tillståndstvång kom
mer att medföra en arbetsbelastning för länsstyrelserna som icke kan betrak
tas såsom oväsentlig. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att an
talet licensansökningar kommer att bli avsevärt och att prövningen av ären
dena kommer att bli förenad med avsevärda svårigheter. Till belysning av
dessa svårigheter framhåller länsstyrelsen att befolkningen i många av lä
nets kustsamhällen visserligen till stor del lever av fiske men att även
andra näringsgrenar äro rikligt företrädda, t. ex. konservfabrikation, frakt
fart och stenhuggerirörelse. Länsstyrelsen tillägger att ökad personal torde
komma att krävas för beredning och handläggning av tillståndsärendena.
I syfte att vinna lättnad i länsstyrelsernas och allmänhetens besvär för
ordar länsstyrelsen i Uppsala län att tillståndsgivningen beträffande sjöfågel
jakt uppdrages åt vederbörande polismyndigheter, varvid dock grunderna
för tillståndsgivningen böra intagas i själva jaktlagen i stället för alt utfär
das såsom fristående tillämpningsföreskrifter. Ansökan om tillstånd till säl-
jakt bör däremot enligt länsstyrelsens mening behandlas av länsstyrelsen i
det län där sökanden är bosatt. Länsstyrelsen anser nämligen att sådant till
stånd bör få avse även vattenområde utanför länet. Härför bör dock förut
sättas att den tillståndsgivande länsstyrelsen inhämtar yttranden från läns
styrelserna i de andra län, som komma att beröras av säljakten.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att om tillståndstvång införes,
reglerna för tillståndsgivningen böra inlagas i jaktstadgan och utformas så,
att länsstyrelsen bemyndigas meddela generella tillstånd och polismyndig
heterna i orten särskilda tillstånd.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 18i).
Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar att tillståndsprövningen helt
skall anförtros åt polismyndigheterna, och samma ståndpunkt intages av
länsstyrelsen i Södermanlands län, som dessutom ifrågasätter om icke, till
åstadkommande av ytterligare lättnad, tillstånd böra få utfärdas för fem år
i sänder i stället för, såsom föreslagits, endast för en tid av högst tre år.
Departementschefen.
Före år 1938 var jakten å öppna havet och de s. k. ödeskären fri för varje
svensk medborgare. Den begränsning som genomfördes nämnda år tillkom
med anledning av att sjöfågelskyttet på dessa områden fått en sådan om
fattning, att det utgjorde ett allvarligt hot mot fågelstammarnas bestånd.
Med lagändringen avsågs, såsom framgått av det förut anförda, ritt åstad
komma en kraftig nedskärning av de jagandes antal. Tanken var att ute
stänga alla andra än dem, för vilka jakten efter sjöfågel och säl hade bety
delse ur försörjningssynpunkt. Detta mål hoppades man kunna uppnå ge
nom de anvisningar som i samband med lagändringen lämnades angående
tolkningen av uttrycket den bofasta kustbefolkningen. I praktiken ha emel
lertid dessa anvisningar icke vunnit efterföljd. Stadgandet i 13 § jaktlagen
har sålunda i stor utsträckning kommit att åberopas till stöd för ren nöjes-
jakt även av personer som enligt vanligt språkbruk knappast kunna räknas
som kustbor. Såsom utredningen framhållit har nämligen i vissa delar av
landet begreppet den bofasta kustbefolkningen tolkats så vitt, att därunder
ansetts falla envar som är bosatt i landskommun eller stad, vilken till någon
del gränsar till havet.
Domstolspraxis på området har icke varit enhetlig. I vissa fall har tilläm
pats en för den åtalade välvillig tolkning men i andra fall har bedömningen
varit strängare. Detta har lett till ett betänkligt osäkerhetstillstånd som är
till olägenhet både för de jagande och för dem som ha att övervaka lagens
efterlevnad.
Ej minst på grund härav synes det mig angeläget att klarare regler med
delas angående jakten å nu ifrågavarande områden. Att därvid återgå till
den gamla ordningen med fri jakt för alla torde vara uteslutet. Detta skulle
medföra allvarlig fara för att de redan svaga sjöfågelstammarna bleve full
ständigt utrotade. Frågan blir då, hur den önskvärda begränsningen av de
jagandes antal lämpligast skall åstadkommas. Det är tydligen icke nödvän
digt att detta sker genom att jakten förbehålles en viss eller vissa befolk
ningsgrupper. Man kan också tänka sig ett licensförfarande där prövningen
sker uteslutande från den synpunkten att de jagande icke få bli alltför
många. I praktiken skulle emellertid ett sådant system komma att verka syn
nerligen ojämnt och slumpartat. Det bör ej heller förbises att den jakt varom
nu är fråga sedan gammalt huvudsakligen utövats av fiskare och andra kust
bor. Med hänsyn härtill synes det skäligt att i den mån sådan jakt alltjämt
kan tillåtas företräde gives åt denna befolkningskategori. Jag ansluter mig
därför till utredningens ståndpunkt att rätt till jakt å nu ifrågavarande om
27
råden i regel bör medgivas endast för personer som tillhöra den egentliga
skärgårds- och kustbefolkningen.
Några remissinstanser ha gjort gällande, att i lagen borde genom uppräk
ning angivas vilka medborgargrupper som skola vara jaktberättigade. Det
torde emellertid icke vara möjligt att i en dylik uppräkning åstadkomma så
bestämda definitioner att icke tveksamma gränsfall kunna uppkomma. Den
nuvarande rättsosäkerheten skulle följaktligen med denna metod till en del
komma att kvarstå. I likhet med utredningen anser jag det därför vara att
föredraga att ett allmänt tillståndstvång införes och att grundsatsen om före
trädesrätt för kustbefolkningen genomföres på så sätt, att direktiv för till-
ståndsgivningen utfärdas av Ivungl. Maj :t. Därigenom vinnes att ingen be
höver vara oviss, huruvida han är att anse såsom jaktberättigad eller ej.
För att tillståndsprövningen skall bli så enhetlig som möjligt synes det
mig lämpligast att den förlägges till länsstyrelserna. Därigenom torde också
erhållas större säkerhet för att jaktvårds synpunkterna tillbörligen beaktas,
än om uppgiften skulle anförtros åt de lokala polismyndigheterna. Den ök
ning i länsstyrelsernas arbetsbörda som befattningen med tillståndspröv
ningen kommer att medföra torde icke bli större än att den bör kunna be
mästras utan personalförstärkning.
De riktlinjer utredningen uppdragit i fråga om vilka som böra anses be
rättigade att erhålla licens torde i huvudsak kunna godtagas. Möjlighet sy
nes emellertid böra finnas att där lokala förhållanden göra det önskvärt
meddela jakttillstånd också åt personer som, utan att deras yrke i och för
sig kan anses ha särskild anknytning till skärgårds- eller kustförhållandena,
dock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen.
Jag biträder också utredningens förslag att generella jakttillstånd skola
kunna utfärdas för dem som äro bosatta på vissa öar eller platser där prak
tiskt taget hela befolkningen tillhör de jaktberättigades krets. Ett sådant
förfarande är uppenbarligen ägnat att medföra en avsevärd besparing i tid
och besvär både för länsstyrelserna och allmänheten. Enligt min mening bör
det åligga länsstyrelserna att självmant undersöka i vad mån det är möjligt
och lämpligt att meddela dylika grupptillstånd. Särskild framställning från
orten bör således ej behöva göras. Det torde i regel vara önskvärt att läns
styrelsen i frågor om grupptillstånd samråder med vederbörande länsjakt-
vårdsförening.
Jakttillstånd bör, såsom utredningen anfört, avse viss tid, ej överstigande
tre år, och bör kunna begränsas till att gälla visst område. Däremot torde
det knappast vara lämpligt att tillåta begränsning till vissa fågelarter. Ej
heller synes tillräcklig anledning föreligga att medgiva stämpclfrihet för be
vis om jakttillstånd.
Om reglerna angående jakten på öppna havet och ödeskären utformas i
enlighet med vad jag nu förordat, kommer detta i praktiken att medföra att
största delen av den icke jordägande befolkningen kommer alt helt avskäras
från möjlighet att idka sjöfågeljakt. Detta kan i viss mån betraktas som en
Iiungl. Maj.ts proposition nr 1S9.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.
orättvisa, och det bör därför undersökas om icke tillfälle till sådan jakt på
nu ifrågavarande områden i begränsad omfattning kan beredas även för
personer utanför den egentliga kustbefolkningens krets. En framkomlig ut
väg synes mig vara att Kungl. Maj :t får befogenhet att för vissa havsområ
den förordna, att jakten där skall vara fri för varje svensk medborgare. Jag
tillstyrker att ett stadgande därom införes i lagen. Tydligt är att stor försik
tighet bör iakttagas vid meddelandet av sådana förordnanden och att den
fria jaktens utveckling bör följas med uppmärksamhet. Skulle tendenser till
rovskytte visa sig, bör förordnandet omedelbart återkallas.
Förbud mot motorbåtsjakt.
Enligt 8 § 2 mom. jaktstadgan gäller som huvudregel att all jakt från
motorbåt eller annat maskindrivet fartyg är förbjuden. Utan hinder därav
må dock den bofasta kustbefolkningen under tiden från och med den 1
oktober till och med den 10 maj nyttja sådant fartyg vid jakt efter säl eller
sjöfågel i Bottniska viken och Östersjön.
I svenska jägareförbundets förut omnämnda skrivelse till Konungen den
3 januari 1950 hemställdes bl. a. att kustbefolkningens särskilda rätt att i
viss utsträckning jaga från maskindrivet fartyg skulle upphävas beträffan
de jakt efter sjöfågel.
Jaktutredningen föreslår för sin del att jakt efter sjöfågel från
maskindrivet fartyg skall helt förbjudas även för den bofasta kustbefolk
ningen men att å andra sidan säl jakt från sådant fartyg skall tillåtas utan
inskränkning.
Till motivering härav anför utredningen följande.
Enligt jaktutredningens mening tala åtskilliga skäl för att motordriven
farkost icke bör få begagnas vid sjöfågeljakt. Sålunda torde motorbåtsj akten
utgöra en av de viktigaste av de faktorer, som medverkat till den starka ned
gången av sjöfågelstammen å ostkusten. Den skillnad i fråga om sjöfågel
tillgången som konstaterats mellan västkusten och ostkusten torde otvivel
aktigt till väsentlig del vara en följd av — förutom vårjakten — möjlig
heten att i viss omfattning idka motorbåtsjakt å sistnämnda kuststräcka.
Härtill kommer att möjligheten att använda motorbåt vid sjöfågeljakt för
svårar kontrollen över efterlevnaden av gällande bestämmelser.
__ Samtidigt som ett förbud mot motorbåtsjakt medför ökat skydd för sjö
fågeln föranleder det ett minskat utbyte av jakten, åtminstone å vissa kust
sträckor. Sjöfågel jakten torde emellertid, såsom redan i det föregående
framhållits, numera ha förlorat så gott som all betydelse för skärgårdsbe
folkningens försörjning och till väsentlig del ha övergått till att bliva en
form för erhållande av rekreation och nöje. Ur behovssynpunkt kan det där
för icke göras^ gällande, att det för ostkusten stadgade undantaget beträf
fande motorbåtsj akten efter sjöfågel bör bibehållas. Erfarenheterna från
västkusten visa att jägarmässig jakt efter sjöfågel väl kan bedrivas från
segelbåt eller roddbåt." Det kan också med ett visst fog göras gällande, att
västkusten och ostkusten böra likställas i detta hänseende.
Vad nu anförts äger däremot icke tillämpning å säljakten. Denna jakt
torde huvudsakligen bedrivas i förvärvssyfte och har ur allmänna synpunk
29
ter ansetts böra i skilda hänseenden uppmuntras. I likhet med Svenska jä
gareförbundet anser utredningen därför, att säljakt bör kunna få utövas
även från motordriven farkost. Något skäl till att begränsa ett dylikt med
givande till allenast viss årstid synes icke föreligga. Ej heller finner utred
ningen det motiverat att upprätthålla förbudet mot säljakt från motorbåt
å västkusten.
Jaktutredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det
övervägande antalet remissyttranden.
Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, landsfiskalen i Herre
stads distrikt, Skånes fiskareförbund och jägarnas riksförbund motsätta
sig emellertid förslaget i vad det avser sjöfågeljakt. De motivera sitt ställ
ningstagande med att ett totalt förbud mot sjöfågeljakt från motorbåt skulle
väsentligt minska kustbefolkningens möjligheter att idka sjöfågelskytte.
Skånes fiskareförbund anför härom:
Det är ofta så, att fiskarena föra med sig ett gevär i båten, när de fara till
och från fiskeplatserna. Vid något tillfälle under färden skjutes en eller
annan sjöfågel. Någon annan tid för jakt ha fiskarena i regel icke. Skall
sjöfågeljakt från maskindriven farkost förbjudas, bör därför förbudet icke
gälla fiskare som färdas till och från sina fångstplatser.
Svenska jägareförbundet, Stockholms läns och stads jaktvårdsförening,
Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsf örening, Norrbottens läns jaktvårdsför-
cning och svenska naturskyddsföreningen anse att särskilt tillstånd bör
krävas för att jakt efter säl skall få bedrivas från maskindriven farkost.
En dylik tillståndsprövning anses nödvändig för att underlätta kontrollen
av att maskindriven farkost icke användes för jakt efter sjöfågel.
Departementschefen. För min del ansluter jag mig till utredningens upp
fattning att förbudet mot inotorbåtsjakt på sjöfågel nu bör göras undan
tagslöst. Faran för utrotning av sjöfågelstammarna har under senare år
blivit allt mera framträdande, särskilt vid rikets östra kust. Härtill torde
cj minst den omständigheten ha bidragit, att inotorbåtsjakt varit tillåten i
viss omfattning. Det måste därför enligt min mening anses nödvändigt att
införa totalt förbud mot jakt efter sjöfågel från maskindrivet fartyg. Erfa
renheterna från västkusten visa, att detta ej behöver medföra någon alltför
stark begränsning av jaktmöjligheterna.
Även i fråga om rätten att jaga säl från maskindrivet fartyg biträder jag
vad utredningen föreslagit.
Därest riksdagen icke har något att erinra, torde följaktligen 8 § 2 mom.
jaktstadgan böra ändras i enlighet med utredningens förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
Jakten å järnvägar och vissa andra trafikanläggningar.
I 5 g 2 inom. jaktlagen stadgas att jakt ej må idkas å område som tillhör
järnväg, spårväg eller kanalverk, med mindre fråga är om åtgärder som
erfordras för att skydda trafikanläggningen mot skada av Villebråd.
30
Vid 1946 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner att i nämnda
lagrum .skulle intagas en föreskrift att den som innehade jakträtten å
mark, belägen intill anläggning av förevarande slag, skulle få rätt att jaga
å anläggningen, därest han erhållit tillstånd därtill av dess ägare. Såsom
motivering härför anfördes i motionerna, att förbudet mot jakt å område,
som tillhörde järnväg, spårväg eller kanalverk, visat sig medföra påtagliga
olägenheter för innehavare av jakträtt å järnväg angränsande mark. Vid
jakt med drivande hund efter hare sökte sig villebrådet gärna ut till järn
väg, som det följde för att lättare komma undan hunden. Då gällande be
stämmelser lade hinder i vägen för harens skjutande eller bortmotande från
banan, kunde hunden vid drev eller under tappt lätt bliva överkörd av pas
serande tåg.
Med anledning av dessa motioner hemställde .sedermera riksdagen i skri
velse till Kungl. Maj :t alt Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utarbetande
och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring i jaktlagen som
motionärerna förordat.
Frågan blev av Kungl. Maj:t hänskjuten till jaktutredningen.
Denna föreslår nu att till 5 § 2 inom. jaktlagen skall göras ett tillägg av
innehåll att rätt till jakt å område som hör till järnväg, spårväg eller kanal
verk skall kunna av anläggningens ägare upplåtas till innehavare av jakt
rätt å angränsande mark.
Till motivering av förslaget anför utredningen bl. a. följande.
Ur jaktsynpunkt kan det------- — vara förenat med vissa fördelar att
innehavare av jakträtt å mark belägen intill område, som tillhör trafik
anläggning, beredes möjlighet att erhålla upplåtelse av rätt till jakt å så
dant område.
Däremot förefaller det mera tveksamt om man med hänsyn till trafik
säkerheten bör utvidga möjligheten att idka jakt å dessa anläggningar.
Framhållas må emellertid att trafiksäkerhetsskäl icke ansetts böra föran
leda några inskränkningar i fråga om jakt å eller i närheten av väg. I detta
sammanhang bör även beaktas, att några inskränkningar för närvarande
ej heller gälla i fråga om jakt i närheten av järnväg. Sådan jakt torde bfta
medföra lika stor våda ur trafiksäkerhetssynpunkt som jakt å järnvägs
område.
På grund av vad sålunda anförts anser utredningen, att några allvarli
gare invändningar icke kunna riktas mot att rätten att utöva jakt å kom-
munikationsanläggning till förmån för innehavare av jakträtt å angrän
sande mark i viss mån utvidgas. Utredningen vill emellertid understryka
att ökade möjligheter till jakt å dylika anläggningar böra beredas endast
i de fall då ledningen för anläggningarna med beaktande av trafiksäker
hetens krav finner jakt därå böra få förekomma. För att syftet med en
dylik utvidgning av jaktutövningen å järnvägar, spårvägar och kanaler
skall uppnås utan att tvekan rörande trafikförvaltningarnas prövningsrätt
skall behöva uppstå torde till de nu gällande bestämmelserna, genom vilka
jaktutövningsrätten i princip betagits ägaren till en anläggning av angivet
slag, böra anknytas ett stadgande av innehåll, att denne må upplåta rätt
ätt jaga å anläggningen till innehavaren av jakträtten å angränsande mark.
En dylik bestämmelse giver tydligt vid handen att den senare icke har en
ovillkorlig rätt att få jakträtten å anläggningen till sig upplåten, utan att
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
31
det ankommer på anläggningens ägare att avgöra huruvida jakträtt skall
upplåtas å anläggningen eller icke. Vid sådan upplåtelse är anläggningens
ägare givetvis berättigad att föreskriva de villkor han med hänsyn till trafiki
säkerheten eller eljest finner erforderliga.
Vid remissbehandlingen har jaktutredningens förslag till
styrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom jägar
nas riksförbund, svenska järnvägs föreningen och länsstyrelsen i Uppsala
län.
Jägarnas riksförbund förklarar sig utan närmare motivering avstyrka för
slaget.
Svenska jårnvägsföreningen anför att det i högre grad än tidigare är an
geläget att fridlysningen av järnvägsområden respekteras på giund av den
ökade tåghastigheten och trafikintensiteten. Om rätten att jaga på järnvägs
anläggningar frigives, kommer dessutom enligt föreningens mening ban-
personalcn att få extra arbete och utsättas för riss fara.
Länsstyrelsen i Uppsala lön anser hänsynen till trafiksäkerheten kräva,
att trafikanläggningarna förbli fredade. Länsstyrelsen tillfogar, att de skäl
som föranlett att järnvägarna skyddats mot intrång från jagande föreligga
också i fråga om vanliga vägar. Den ständigt ökade trafiken på vägarna ger
enligt länsstyrelsens mening anledning att taga upp frågan om inskränk
ningar jämväl i rätten att jaga på väg.
Departementschefen. Utredningens förslag i denna del är enligt min upp
fattning välgrundat. Farhågorna för menliga följder för trafiksäkerheten
synas mig överdrivna. Såsom utredningen framhållit kommer trafikanlägg
ningens ägare att kunna fritt pröva huruvida och på vilka villkor upplå
telser skola ske. Det torde kunna förutsättas att säkerhetssynpunkterna
därvid bli tillbörligt beaktade. Jag tillstyrker därför att förslaget genom
föres. För en omprövning av frågan om jakträtt å väg föreligga enligt min
mening ej tillräckliga skäl.
Jaktvårdsområ dena.
Gällande rätt och utredningens förslag.
Enligt 10 § jaktlagen kunna ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor
utgöra ett .sammanhängande område, i syfte att befrämja jaktvården ä
området besluta att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. Fatta de en
hälligt sådant beslut och erhålla länsstyrelsens fastställelse därå, blir be
slutet bindande även för nya ägare av fastigheterna.
Jaktvårdsområde kan också komma till stånd genom majoritetsbeslut.
För att ,så skall kunna ske kräves det att frågan handlägges vid förrätt
ning på stället under ledning av särskild förrättningsman, som på begä
ran av förslagsställarna skall utses av länsstyrelsen. Till förrättningen
skola samtliga av förslaget berörda fastighetsägare kallas genom förrätt-
ningsmannens försorg. Förrättningsmannen har vidare att före samman
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
32
trädet uppgöra förslag beträffande jakt vårdsområdets gränser och grun
derna för jaktutövningen och viltvården inom området. Detta förslag skall
vid sammanträdet framläggas för omröstning. För att förslaget därvid
skall anses antaget fordras det att det biträtts av minst fyra femtedelar
av antalet fastighetsägare som tillika äga minst fyra femtedelar av den
mark varom är fråga. Uppnås den sålunda föreskrivna majoriteten, har
förrättningsmannen att insända beslutet till länsstyrelsen för fastställelse,
och om .sådan meddelas blir beslutet gällande.
Jaktvårdsområde skall enligt It) § jaktlagen bildas för viss tid, lägst
10 och högst 25 år.
Delägare i jaktvårdsområde eller annan därå jaktberättigad person, som
överträder de för jaktutövningen å området gällande reglerna, straffas
enligt 29 § 2 mom. jaktlagen med dagsböter.
I jaktutredningens uppdrag har ingått att undersöka, hur bestämmelser
na om jaktvårdsområden tillämpats och vilka verkningar för jaktvårdens
främjande som de hittills bildade jaktvårdsområdena haft. Beträffande de
erfarenheter som gjorts vid denna undersökning torde jag i huvudsak få
hänvisa till betänkandet. Som slutomdöme uttalar utredningen, att jakt
vårdsområdena visat sig vara ett utmärkt medel att förbättra de jaktliga
förhållandena. På några punkter böra dock enligt utredningens mening
ändringar i bestämmelserna angående jaktvårdsområden företagas.
Till en början föreslår utredningen att vissa särskilda regler skola med
delas om bildande av jaktvårdsområde i skärgård.
För,slaget har föranletts av en framställning från svenska jägareförbun
det, vari förbundet hemställt att jaktvårdsområde, när skäl därtill fun
nes, skulle kunna bildas även om det konune att bestå av allenast en fas
tighet. Till stöd för sin framställning har förbundet anfört, att inom Stock
holms skärgård i stor utsträckning förekomme registerfastigheter, var för
sig bestående av en grupp öar eller holmar, som vore skilda från angrän
sande fastigheter av stundom betydande vattenområden. En fastighet av
ifrågavarande slag vore ofta uppdelad på flera ägare, envar med en ideell,
på marken ej utbruten andel i fastigheten. Framför allt med hänsyn till
sjöfågelbeståndet vore det enligt förbundets åsikt av vikt att jakten reg
lerades och jaktvårdande åtgärder vidtoges inom ifrågavarande öområden.
Om delägarna ej vore alltför många, funnes visserligen möjlighet att ord
na förhållandena på frivillighetens väg. Emellertid vore det tillräckligt att
en ideell andel komme i händerna på en person som saknade förståelse
för viltvårdens betydelse för att allt jakt vårdsarbete skulle bliva resul
tatlöst.
Utredningen har vid undersökning av frågan inhämtat att i flera fall
delägare i skärgårdsfastigheter av nyss angiven beskaffenhet framställt
önskemål om att fastigheten skulle organiseras som ett jaktvårdsområde,
men att dessa önskemål naturligtvis måst avvisas eftersom jaktlagen icke
medgiver att jaktvårdsområde kan bestå av endast en fastighet. Under-
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
33
sökningen har vidare givit vid handen att i nu ifrågavarande registerfas
tigheter kan emellan öarna finnas vatten som enligt den nyligen an
tagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde utgör allmänt vatten.
Hinder mot bildande av j aktvårdsområde torde därför i åtskilliga fall före
ligga ej blott på grund av föreskriften att jaktvårdsområde skall bestå
av flera fastigheter utan även med hänsyn till kravet att de i jaktvårds
område ingående ägorna skola bilda ett sammanhängande område.
Utredningen anser det vara en betänklig brist att bestämmelserna om
jaktvårdsområde ej kunna vinna tillämpning i nu åsyftade fall. Härom
anför utredningen följande.
Med hänsyn till den betydelse skärgårdsområdena ha för sjöfågelbestån
det anser utredningen att inom dessa områden böra finnas lika stora möj
ligheter att vidtaga jaktvårdande åtgärder .som å fastlandet. Även om ägar
na av en ögrupp av den art, varom här är fråga, enas om ögruppens för
valtning i jaktligt avseende, gälla deras beslut i regel icke mot ny delägare.
För den händelse enighet mellan dem icke kan uppnås —- något som med
den fortgående uppdelningen av skärgårdsfastigheterna på ett flertal delt
agare ofta torde inträffa — finnes för närvarande icke annan möjlighet
än att påkalla tillämpning av samäganderättslagens bestämmelser om för
valtning genom god man. Dessa bestämmelser utgöra emellertid icke något
lämpligt medel för åstadkommande av en god jaktvård. De ha närmast till
kommit för sådan egendomsgemenskap som avses skola upplösas inom
relativt kort tid, under det att jaktvården för att verkliga resultat skola
erhållas måste bedrivas på lång ,sikt. På grund av vad sålunda anförts och
då bildandet av jaktvårdsområden enligt vunna erfarenheter utgör ett av
de medel, varigenom jaktvården verksammast kan befrämjas, förordar
utredningen i likhet med Svenska jägareförbundet att de hinder som nu
föreligga mot skapandet av jaktvårdsområden i skärgårdarna undanröjas.
I enlighet härmed föreslår utredningen, att i skärgård jaktvårdsområde
skall kunna bildas utan hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda
fastigheter eller utgöra ett sammanhängande område.
Utredningen framhåller att syftet med detta förslag kräver, att jakt-
vårdsområde som består av endast en fastighet skall, lika väl som jakt
vårdsområden i allmänhet, kunna bildas genom majoritetsbeslut. Härför
bör dock enligt utredningens mening fordras att det föreligger kvalificerad
majoritet av samma styrka som är föreskriven beträffande jaktvårdsom
råden i allmänhet. Beslut om bildande av jaktvårdsområde som omfattar
blott en fastighet bör därför icke bli giltigt med mindre det biträtts av
minst fyra femtedelar av delägarna i fastigheten som tillika äga minst
fyra femtedelar av densamma. Utredningen föreslår att ett stadgande här
om skall upptagas i jaktlagen och att samtidigt i samäganderättslagen skall
införas en föreskrift, att sistnämnda lag ej skall äga tillämpning i fråga
om bildande av jaktvårdsområde, bestående av endast en fastighet.
Vidare anser utredningen föreskrifter böra införas om förlängning
av tiden för jaktvård sområdes bestånd.
Härom finnas för närvarande inga bestämmelser i jaktlagstiftningen, och
därest man vid utgången av den tid, för vilken ett jaktvårdsområde bildats,
3 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr ISO.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
vill låta det fortbestå, torde man därför ha att tillämpa samma regler som
vid nybildning.
För att undgå denna olägenhet ha för de flesta jaktvårdsområdena an
tagits stadgar med särskild förlängningsklausul, enligt vilken förlängning
av tiden för jaktvårdsområdets bestånd kan åvägabringas i enklare former
än enligt nybildningsreglerna. En redogörelse för olika typer av dylika
klausuler lämnas å s. 83 och 84 i utredningens betänkande.
Värdet av förlängningsklausulerna är emellertid, enligt vad utredningen
framhåller, ganska tvivelaktigt.
I den mån en dylik klausul innebär, att en verklig omröstning företages
bland samtliga delägare och resultatet av omröstningen underställes läns
styrelsen för fastställelse, torde förlängningsbeslutet gälla gentemot ny
fastighetsägare, åtminstone för det fall att omröstningen giver vid handen
att enighet råder om förlängningen. Därest det vid omröstningen visar sig
att några delägare icke vilja biträda ett beslut om förlängning, torde hinder
för länsstyrelsen att meddela fastställelse å beslutet föreligga på grund av
föreskriften att fråga om bildande av jaktvårdsområde vid bristande enig
het skall prövas vid förrättning på stället. De flesta av de förlängnings-
klausuler som användas synas emellertid förutsätta, att giltighetstiden för
ett jaktvårdsområde skall kunna förlängas utan länsstyrelsens fastställelse.
En dylik förlängning torde i regel icke äga bindande verkan gentemot ny
fastighetsägare. Det kan även vara tveksamt om den ens gäller gentemot
delägare, som vid områdets bildande röstat mot det därvid framlagda för
slaget. En förlängning, varå icke erhållits fastställelse, synes ej heller kun
na gälla utöver den i jaktlagen stadgade maximitiden för jaktvårdsområdes
bestånd, d. v. s. 25 år.
Med hänsyn till de brister som sålunda vidlåda systemet med förläng-
ningsldausuler anser utredningen bestämmelser som underlätta förläng
ning av tiden för jaktvårdsområdes bestånd böra upptagas i jaktlagen.
Som skäl härför anföres bl. a. att jaktvårdskonsulenterna eljest inom kort
komma att tvingas att, till men för den löpande jaktvårds verksamheten,
nedlägga ett omfattande arbete på förrättningar för förnyelse av befintliga
j aktvårdsområden.
Beträffande frågan hur de nya bestämmelserna lämpligast böra utformas
anför utredningen följande.
Gällande jaktlag intager den ståndpunkten, att jaktvårdsområden böra
bildas endast i den mån de uppbäras av en övervägande majoritet bland de
jordägare som med sin mark skola ingå däri. Utredningen anser att denna
ståndpunkt bör vara vägledande även då det gäller utformandet av bestäm
melser om förlängning av tiden för jaktvårdsområdenas bestånd. I enlig
het härmed synes böra fordras att giltighetstiden skall förlängas endast
om det blivit med någorlunda säkerhet klarlagt, att för förlängning före
ligger samma majoritet, som jaktlagen uppställer såsom krav för bildande
av jaktvårdsområde. För att erhålla ett uttryck för opinionen bland del
ägarna i jaktvårdsområdet torde två olika utvägar närmast kunna ifråga-
komma. Å ena sidan synes jaktvårdsområdes fortbestånd kunna göras be
roende av huruvida angiven majoritet av delägarna gjort framställning om
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
35
giltighetstidens förlängning. Å andra sidan torde kunna stadgas, att jakt-
vårdsområdes giltighetstid skall förlängas med visst antal år, därest icke
motsvarande minoritet av delägarna framställt invändning däremot. Med
hänsyn till vad förut anförts rörande önskvärdheten av att erhålla ett så
enkelt och tidsbesparande förfaringssätt som möjligt vid förlängning av
giltighetstiden för jaktvårdsområde är sistnämnda alternativ att föredraga.
Enligt utredningens mening bör användandet av ett sådant förfarande icke
vara ägnat att ingiva betänkligheter, då man på grund av det livliga in
tresse, varmed de jaktliga spörsmålen vanligen omfattas, som regel torde
kunna räkna med att delägare, som icke önska förlängning av den för jakt-
vårdsområdets bestånd bestämda tiden, ej underlåta att giva detta till
känna.
I enlighet härmed föreslår utredningen att till 11 § jaktlagen skall fogas
ett nytt, tredje stycke av innehåll att därest ej senast tre månader före ut
gången av den för jaktvårdsområdes bestånd bestämda tiden fastighets
ägare inom området, vilka utgöra mer än en femtedel av antalet fastig
hetsägare eller äga mer än en femtedel av den i området ingående marken,
hos länsstyrelsen framställt invändning mot förlängning av sistnämnda tid,
länsstyrelsen skall på yrkande av fastighetsägare inom området förklara
denna tid förlängd på tio år.
I syfte att säkerställa att eventuella motståndare till förlängning skola
kunna utnyttja sin protesträtt föreslås vidare att i jaktstadgan skall medde
las föreskrift, att länsstyrelsen skall vara skyldig att på framställning av
delägare i förväg kungöra vad den har att iakttaga som vill framställa in
vändning mot förlängning.
Det är avsett att de nya bestämmelserna skola gälla även för redan be
fintliga jaktvårdsområden.
Utredningen anser också att en regel bör givas om röstberäkning vid
omröstning bland delägarna i jaktvårdsområde.
Beträffande vissa viktigare frågor stadgas för närvarande i lagen att be
slut i sådan fråga blir giltigt endast under samma förutsättningar som gälla
för beslut om jaktvårdsområdes bildande. Vidare föreskrives att upplåtelse
till utomstående av all jakt eller all jakt efter särskild villebrådsart ej får
ske, med mindre samtliga fastighetsägare äro ense därom. I övrigt är där
emot intet bestämt om hur avgörande skall träffas i ärenden angående jakt
utövningen, viltvården eller förvaltningen i övrigt. För samtliga hittills bil
dade jaktvårdsområden ha emellertid antagits stadgar som innehålla bestäm
melser om jaktstämma och om rösträtt på sådan stämma. Därvid har i all
mänhet delägarnas röstetal gjorts beroende av storleken av den mark, var
med de ingått i området. En närmare redogörelse för rösträttsreglcrnas ut-
formning.i olika fall lämnas å s. 90 och 91 i betänkandet.
De omröstningsregler som sålunda intagits i stadgarna för jaktvårdsom-
rådena, ha enligt vad utredningen anför, utsatts för kritik vid skilda tillfäl
len. Bl. a. har anmärkts att dessa regler gåve de större delägarna en alltför
dominerande ställning. I samband därmed har det gjorts gällande alt röst
ningen efter markareal kunde giva ägare av större marker möjlighet att bo
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
36
stämma att vissa slag av vilt ej skulle få jagas på de mindre fastigheterna,
ja t. o. in. att helt fridlysa dessa fastigheter.
Jaktutredningen, som företagit en undersökning rörande verkan av röst-
rättsreglerna i tolv godtyckligt valda jaktvårdsområden, vitsordar att dessa
regler i flertalet fall formellt te sig oförmånliga för de mindre delägarna.
Samtidigt upplyser emellertid utredningen att, enligt vad som uppgivits av
flera jaktvårdskonsulenter, stadgarnas föreskrifter om röstberäkning efter
markinnehav icke bruka tillämpas utan att röstning regelmässigt sker efter
huvudtalet. Utredningen anser dock önskvärt att rösträttsreglerna framde
les utformas så, att de i högre grad än hittills i allmänhet varit fallet taga
hänsyn till de mindre delägarnas intressen. Någon tvingande bestämmelse
om röstberäkning efter huvudtalet anser sig utredningen emellertid icke böra
förorda. En sådan bestämmelse skulle enligt utredningens mening allvarligt
försvåra bildandet av jaktvårdsområden. Däremot finner utredningen lämp
ligt att ett dispositivt stadgande om sådan röstberäkning införes i lagen.
Stadgandet föreslås skola avfattas så, att i frågor som röra jaktvårdsområde
varje fastighetsägare skall äga en röst, om ej annorlunda bestämts i de för
området gällande grunderna för jaktutövningen och viltvården.
I samband med jaktlagens antagande år 1938 var bl. a. frågan om rätt
för delägare i jaktvårdsområde att upplåta jakträtt
till annan föremål för diskussion. Jordbruksutskottet anförde i denna
fråga att något hinder ej borde resas mot sådana upplåtelser. Övriga del
ägare borde emellertid kunna utöva viss kontroll över att upplåtelser ej
skedde till personer som kunde befaras komma att utnyttja sin jakträtt
på ett illojalt sätt. Detta kunde enligt utskottets mening lämpligen ske
genom att i stadgarna intoges föreskrift att delägare finge överlåta sin
rätt i området allenast å person som styrelsen skäligen kunde godkänna.
I anslutning till detta uttalande av jordbruksutskottet ha jaktvårdsom-
rådena i stor utsträckning i sina stadgar intagit särskilda regler om utarren-
dering av delägarnas jakträtt inom jaktvårdsområdena. I de stadgetyper, som
under åren närmast efter jaktlagens tillkomst lcommo till användning, före
skrevs i detta hänseende i allmänhet endast att upplåtelse av jakträtt å mark
ingående i jaktvårdsområdet icke medförde rätt att deltaga i gemensam jakt
utan styrelsens godkännande av upplåtelsen men att den till vilken jakträt
ten upplåtits, i övrigt skulle inträda i delägarens rättigheter och skyldighe
ter. I stadgarna för jaktvårdsområden, där delägare skulle ha rätt att jaga
å hela området, torde dock redan under angivna tid ha föreskrivits att inga
upplåtelser skulle gälla utan att styrelsen godkänt desamma. Undantag från
kravet på godkännande synes emellertid ofta ha gjorts i fråga om delägarens
husfolk. Småningom ha emellertid betydligt strängare regler i förevarande
hänseende kommit till användning. I de senast uppgjorda normalstadgarna
för södra och mellersta Sverige föreskrives sålunda såsom förutsättning för
att jakträttsbevis skall få utfärdas för jaktarrendator, att arrendekontraktet
skall vara skriftligt och omfatta en tid av minst fem år, att j aktar rendatorn
skall ha vunnit inträde i jaktvårdsföreningen, att kontraktet skall, om jakt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
37
arrendatorn icke är delägare, omfatta minst 200 hektar sammanhängande
mark samt att kontraktet skall vara godkänt av föreningens styrelse. Exem
pel saknas icke på jaktvårdsområden, vilkas stadgar innehålla ännu mer
restriktiva bestämmelser i ifrågavarande avseende. Sålunda förekommer det,
att i stadgarna intagits bestämmelse att delägare icke får upplåta sin jakt
rätt till annan än den som en enhällig styrelse godkänner.
Under senare år har i skilda sammanhang gjorts gällande att det måste
anses som ett betänkligt missförhållande att en delägare i ett jaktvårdsom-
råde kunde av de övriga berövas rätten att utarrendera jakten på sin fastig
het. Det har också framhållits att en sådan ordning så småningom kunde
leda till att den icke jordägande befolkningen ställes helt utan möjlighet att
utöva jakt.
Med anledning av vad sålunda förekommit har jaktutredningen ansett sig
böra undersöka huruvida lagstiftning i ämnet kan anses påkallad. Utred
ningen anför att kontrollen av jaktarrendena betingats av vissa nödvändig
hetskrav. För att syftet med ett jaktvårdsområde icke skall äventyras torde
det mångenstädes vara erforderligt att vidtaga särskilda åtgärder för att
hindra att jakträtt upplåtes till personer som kunna antagas komma att
missbruka den. Prövningen bör emellertid enligt utredningens mening icke
vara mera omfattande än som betingas av en ändamålsenlig jaktvård. Utred
ningen tillägger att de stadgebestämmelser som tillkommit under senare tid
tydligen gå vida längre, och att det därför synes vara nödvändigt att genom
författningsbestämmelser begränsa möjligheten att motsätta sig jakträtts
upplåtelser. I överensstämmelse härmed föreslår utredningen införandet av
ett stadgande att delägare i jaktvårdsområde ej må förvägras att till annan
upplåta honom tillkommande jakträtt, om icke upplåtelsen befinnes olämp
lig med hänsyn till jaktvården.
Jaktvårdsområdenas stadgar ha givit anledning till missnöje även såvitt
angår bestämmelserna om jaktarrendators ställning. Härom
brukade ursprungligen föreskrivas att jaktarrendator ägde inträda i upplå
tarens rättigheter för den tid arrendet varade, vilket bl. a. medförde rätt att
utöva delägarens rösträtt på jaktstämma. Numera ha stadgebestämmelserna
på detta område i allmänhet skärpts, och det förekommer ej sällan att jakt
arrendator icke ens får närvara vid jaktstämma.
Utredningen har funnit den utveckling som sålunda ägt rum betänklig.
Den framhåller att de beslut som på jaktstämma fattas angående jaktutöv
ningen beröra jaktarrendatorn i minst lika hög grad som den delägare som
upplåtit sin jakträtt till honom. På grund härav föreslår utredningen att i
lagen skall intagas uttrycklig föreskrift att en var som har jakträtt inom
jaktvårdsområde skall äga närvara vid sammanträde med delägarna samt
därvid yttra sig och avgiva förslag.
Såsom redan nämnts skall beslut som fattats av delägare i jaktvårdsom
råde i vissa fall underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse.
Någon möjlighet att överklaga dylikt beslut finnes däremot icke.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
38
De enda utvägar som stå till buds för den som anser sin rätt förnärmad
genom ett avgörande av ett jaktvårdsområdes beslutande organ torde vara
att genom talan vid domstol söka få fastställt att beslutet ej skall vara bin
dande för honom eller också, om beslutet avser jaktutövningen, att över
träda beslutet för att få dess giltighet prövad i samband med åtal för över
trädelsen.
Jaktutredningen har funnit att denna ordning icke kan anses tillfreds
ställande. Att öppna en process kan med hänsyn till kostnaderna te sig
föga lockande och utvägen att framtvinga en domstolsprövning genom att
utsätta sig för åtal kan icke vara tilltalande för en oförvitlig jägare. På
grund därav bör enligt utredningens mening viss möjlighet beredas att hos
länsstyrelsen överklaga beslut av jaktstämma eller styrelse tör jaktvårds-
område.
Utredningen anser att besvärsrätten bör omfatta dels beslut som avse
jaktutövningen och dels sådana beslut som gälla delägares rätt att upplåta
sm jakträtt till annan. Något praktiskt behov av7 besvärsrätt i andra fall är
enligt utredningens uppfattning icke för handen. Då det särskilt i fråga om
beslut rörande jaktutövningen ej sällan är av stor vikt att snarast få viss
het huruvida de skola bli bestående eller ej, anser utredningen besvärstiden
böra bestämmas till en vecka från det klaganden erhöll del av beslutet.
Dessutom bör enligt utredningen gälla att beslut skall lända till efterrät
telse utan hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
Utredningen föreslår att bestämmelser i överensstämmelse med det så
lunda anförda skola intagas i jaktlagen.
Slutligen föreslår utredningen en mindre jämkning i ansvarsbe
stämmelsen i 29 § 2 mom. andra stycket jaktlagen.
Där stadgas nu, såsom redan nämnts, straff för den som överträder gäl
lande regler angående jaktutövningen å visst jaktområde.
Jaktvårdsområdenas stadgar lära genomgående innehålla en föreskrift
om att jakt inom området får bedrivas endast av den som innehar särskilt
av styrelsen eller någon dess förtroendeman utfärdat jakträttsbevis. Ut
redningen framhåller att denna föreskrift måste anses som en grundläg
gande faktor för ordnandet av jaktutövningen. Jakträttsbevisen äro, enligt
vad utredningen anför, obetingat nödvändiga så snart särskilda regler be
slutats angående avskjutningen och de utgöra också en förutsättning för
att man skall kunna överblicka hur många och vilka som jaga inom områ
det. Med hänsyn härtill anser utredningen att jakt utan jakträttsbevis
måste anses innefatta sådant överträdande av gällande regler angående
jaktutövningen som omförmäles i nyssnämnda straffstadgande. I rättstill-
lämpningen ha emellertid, enligt vad som framgår av betänkandet, olika
meningar härom kommit till uttryck. Med anledning därav finner utredning
en önskvärt att stadgandet förtydligas så att det klart framgår att därunder
inbegripes även det fallet att någon jagar utan att inneha jakträttsbevis.
Detta kan enligt utredningens uppfattning lämpligen ske på så sätt att
ordet »jaktutövningen» utbytes mot »jakten».
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
39
Yttrandena.
Så gott som alla remissinstanser synas dela jaktutredningens mening om
jaktvårdsom rådenas betydelse för jakten och viltvården. Det
vitsordas allmänt att jaktvårdsområdena visat sig vara ett gott medel att
förbättra de jaktliga förhållandena i riket. Från några håll framföras emel
lertid även kritiska synpunkter.
Jägarnas riksförbund anför, att jaktvårdsområdena i sin nuvarande ut
formning och med nu gällande bestämmelser för sitt arbetssätt icke kunna
handhava viltvården på ett sätt som motsvarar tidens krav. Ett verkligt
fruktbärande samarbete delägarna emellan hindras enligt vad förbundet
yttrar i de flesta fall av rigorösa och odemokratiska stadgebestämmelser.
Förbundet påyrkar en genomgripande omarbetning av bestämmelserna om
jaldvårdsområden i syfte att bättre säkerställa de mindre fastighetsägarnas
och den icke jordägande befolkningens intressen.
Över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt uttalar att jaktvardsom-
råden mången gång torde bildas huvudsakligen av det skälet att delägarna
hoppas kunna få tillstånd att jaga älg på särskild jakttid. Han tillägger att
ett tillmötesgående av detta önskemål kan innebära att man legaliserar
rovjakt på älg för att — åtminstone på papperet — vinna ordnade förhål
landen i fråga om småvilt jakt.
Överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt säger sig hysa tvekan om
nyttan och behovet av jaktvårdsområden, i synnerhet i lappmarken. Enligt
hans mening visar det sig ej sällan att det verkliga ändamålet med jakt
vårdsområdena är ett annat än det statsmakterna åsyftat.
Svenska naturskyddsföreningen anför följande.
Jaktvårdsområdena syfta till att förbättra de jaktliga förhållandena. För
eningen ansluter sig till utredningens åsikt att inrättande av jaktvårdsom
råden skapar vidgade möjligheter att genom positiva åtgärder sörja för
bevarandet och utvecklingen av villebrådsbeståndet, men föreningen måste
samtidigt framhålla, att bildande av jaktvårdsområden icke automatiskt
medför bättre förhållanden för alla villebrådsarter. Ensidiga, negativa åt
gärder som exempelvis en blind rovdjursförföljelse, har i allt för många
fall kommit att dominera många jaktvårdsområdens arbete och allt för li
tet arbete har nedlagts på de positiva uppgifterna. Många markområden,
som tidigare legat som reservat, då jakt ej förekommit på dem, ha sedan
jaktvårdsområden bildats förlorat sin reservatskaraktär, något som många
gånger får föras på jaktvårdsområdenas minuskonto.
De förslag till ändringar i lagstiftningen som utredningen framlagt ha
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Förslaget om undantagsbestämmelser för att underlätta bildandet av
jaktvårdsområden i skärgårdar har mött gensagor endast
från jägarnas riksförbund, vilket förbund som nämnts är kritiskt inställt
mot jaktvårdsområdena över huvud. Kammarkollegiet ifrågasätter emeller
tid, om icke undantaget från kravet att ägorna inom jaktvårdsområde
40
skola bilda ett sammanhängande område bör på något sätt begränsas, så
att icke öar som äro vitt skilda från varandra sammanföras till ett jakt-
vårdsområde.
Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, Uppsala läns jaktvårdsfor
dning, Västernorrlands läns jaktvårdsförening och Norrbottens läns jakt
vårds förening anse, att motsvarande lättnader som föreslagits för skär
gårdarnas del böra medgivas även annorstädes, särskilt beträffande oskif
tad mark.
Uppsala läns jaktvårdsf örening anför, att samäganderättslagens krav
På enhällighet synes böra mildras till en fordran på fyra femtedels majo
ritet ej blott då en fastighet med flera delägare skall bilda eget jaktvårds-
område utan också då fråga är om att ansluta en sådan fastighet till ett
jakt vårdsområde av normaltyp. Därigenom skulle enligt föreningens me
ning en av de vanligaste orsakerna till svårigheterna att uppnå erforder
ligt antal jaröster falla bort.
Även förslaget om införande av regler rörande förlängning av
tiden för jaktvårds områdes bestånd avstyrkes av jägar
nas riksförbund. De övriga remissinstanser som yttrat sig i denna del till
styrka däremot att lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med för
slaget kommer till stånd.
Skånska jägarsällskapet, Kronobergs läns jaktvårdsf örening samt läns
styrelserna i Västmanlands och Kronobergs lån uttala särskilt sin tillfreds
ställelse med att de föreslagna bestämmelserna avses skola gälla även för
redan befintliga jaktvårdsområden. Den sistnämnda länsstyrelsen tilläg
ger att skälen för en sådan anordning enligt länsstyrelsens mening äro så
starka att betänkligheterna mot en retroaktivt verkande lagstiftning böra
få vika.
Västmanlands läns jaktvårdsf örening finner de föreslagna bestämmel
serna onödigt omständliga. Föreningen anför att jaktvårdsområde bör an
ses automatiskt förlängt om ej en minoritet av den styrka som angivits i
utredningens förslag sist tre månader i förväg bestritt sådan förlängning.
Samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Uppsala län, som tilläg
ger, att förlängningen bör anses gälla tills vidare och ej, såsom föreslagits,
endast för tio år. Länsstyrelsen anför vidare att något kungörelseförfa-
lande för underrättande av eventuella motståndare till förlängning ej kan
anses erforderligt.
Även länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter behovet av ett dylikt
kungörelseförfarande. Anses emellertid ett kungörande behövligt, bör det
enligt länsstyrelsens mening ej vara beroende på ansökan, huruvida så
dant skall komma till stånd eller ej, utan det bör ankomma på länsstyrel-
sen att självmant utfärda kungörelser allteftersom giltighetstiderna för
jaktvårdsornrådena i länet löpa ut.
Kammarkollegiet anser likaledes att de kungörelser varom nu är fråga,
böra utfärdas av länsstyrelserna ex officio.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
41
Utredningens förslag om införande av ett dispositivt stadgande angående
röstberäkning efter huvudtalet betecknas av länsstyrelsen
i Västmanlands län såsom välbetänkt. Förslaget tillstyrkes även av läns
styrelsen i Östergötlands län och Blekinge läns jaktvårdsförening. Jägar
nas riksförbund förordar en tvingande regel att varje fastighetsägare skall
ha eu röst oavsett sitt markinnehav. Förbundet synes avse att denna röst-
rättsregel skall gälla också vid beslut om jaktvårdsområde s bildande.
Å andra sidan avstyrkes förslaget av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrel
serna i Uppsala, Värmlands och Västernorrlands län, länsjaktvårdsför-
eningarna i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt Sveriges jaktvårdskonsulenteras förening.
Till belysning av de skäl dessa remissinstanser åberopat för sin stånd
punkt må återgivas följande uttalande av Hallands läns jaktvårdsför
ening.
Ett dispositivt stadgande med anvisning att rösträtten skall utövas så
att varje fastighetsägare skall ha en röst oavsett storleken av den mark
han äger medför stora risker. Skulle tillämpning av stadgandet krävas
mera allmänt, så skulle bildande av jaktvårdsområden snart avstanna.
Jaktvårdsområdena bestå ju av fastigheter, icke av personer. Det är ostri
digt, att en större fastighet måste vara av större betydelse för viltvården
inom ett område än en mycket liten. Storgodsen och de största fastighe
terna komma ju ändock icke att ingå i jaktvårdsområdena, då de ju äro
av sådan storleksordning att de själva utgöra jaktvårdsområden.
Särskilt i mellersta och södra delarna av Sverige är det önskvärt att i
ett jaktvårdsområde medtaga även relativt små fastigheter, ofta ända ned
till 2 hektar och därunder; detta med hänsyn till att de stundom kunna
vara tillhåll för fasaner och änder, utgöra lämpliga pass eller viltväxlar
in. m.
Det kan ju icke vara rätt att ett antal sådana småfastigheter skola bli
helt dominerande över de i våra trakter mera förekommande 50-100-
hektarsgårdarna, vilka ju komma att utgöra det egentliga tillhållet för vilt
stammarna inom området. Med hänsyn till de allvarliga faror detta dispo
sitiva stadgande kan komma att få för jaktvårdsområdesbildandet föreslår
loreningen antingen att § 13 mom. 1 helt utgår eller också att det omfor
muleras så att det dispositiva stadgandet blir röstning efter arealenhet.
I detta sammanhang torde jag också få nämna, att länsstyrelsen i Älvs-
borgs län gjort gällande att jaktlagen bör innehålla ett uttryckligt stad
gande att jaktvårdsområde skall vara organiserat såsom lokal jaktvårds
förening. Länsstyrelsen anför härom föjande.
Enligt utredningen hava samtliga nu existerande jaktvårdsområden or
ganiserats såsom lokala jaktvårdsföreningar, oaktat uttrycklig lagbestäm
melse härom saknas. En dylik organisation är, enligt länsstyrelsens me
ning, av praktiska skäl synnerligen önskvärd, för att icke säga nödvändig.
Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, om icke i jaktlagen bör intagas ett
uttryckligt stadgande att ett jaktvårdsområde skall givas föreningsmässig
organisation. Vidare synas huvudgrunderna för organisationen böra reg
leras i jaktlagen. Därigenom skulle undvikas, att stadgar för jaktvårds
områden, såsom nu stundom sker, erhålla en ur föroningsrättslig synpunkt
sett mindre lycklig utformning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S9.
42
Förslaget att genom en lagbestämmelse trygga fastighetsägares
rätt att till annan upplåta sin jakträtt har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. An
märkningar mot förslaget ha emellertid framställts av Sveriges lantbruks-
}örbund, Gävleborgs läns jaktvårdsförening och länsstgrelsen i Gävleborgs
lån.
Lantbiriksförbundet förklarar sig i och för sig icke ha något att invända
mot att markägarens bestämmanderätt ökas men ifrågasätter, huruvida det
går att uppehålla ett tillfredsställande viltskydd för den händelse de en
skilda markägarna skola ha större inflytande än jaktvårdsområdet över
upplåtelser av jakträtt.
Gävleborgs läns jaktvårdsförening avstyrker förslaget under uppgift att
detta väckt livliga protester i de stora hälsingeområdena, där man menar att
lättvindiga jakträttsupplåtelser kunna äventyra hela idén med jaktvårdsom-
rådena. Förslaget anses vidare ha den avigsidan, att det kan föranleda många
jordägare att arrendera ut sin mark för vinnings skull. Därigenom komma
enligt föreningen säkerligen arrendeavgifterna att bli så höga, att den bofas
ta, icke jordägande ortsbefolkningen kommer att få ytterligt svårt att kunna
arrendera någon jaktmark. Det blir i stället städernas mera välsituerade
befolkning som kan dra nytta av lagändringen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att stadgandet omredigeras så,
att därav tydligt framgår att jakträtt endast må överlåtas till e n person.
Vad utredningen föreslagit i fråga om jaktarrendators ställning
har föranlett särskilda uttalanden av blott ett fåtal remissinstanser.
Jägarnas riksförbund anser att förslaget ej sträcker sig tillräckligt långt
utan att jaktarrendator bör tillerkännas rösträtt i frågor angående jaktut
övningen och viltvårdens handhavande.
Sveriges lantbruksförbund anser däremot icke tillräckliga skäl föreligga
för att i lag tillförsäkra jaktarrendator rättighet att närvara vid jaktstäm-
ma. Förbundet framhåller, att jaktarrendatorn härleder sin rätt från fastig
hetsägaren och att han därför icke bör kunna göra gällande andra befogen
heter inom jaktvårdsområdet än dem han fått till sig överlåtna i sitt arrende
avtal.
Uppsala läns jaktvårdsförening anser det i och för sig riktigt och önskvärt
att jaktarrendatorer få rätt att närvara vid jaktstämma. Emellertid finns det
enligt vad föreningen uppger jaktvårdsområden, där frågor rörande av
skjutning och jaktutövning avgöras av de jagande medan frågor vilka endast
beröra fastighetsägarna avgöras vid särskilda sammanträden med dessa.
Jaktarrendator bör för den skull enligt föreningens mening tillförsäkras
rätt att närvara vid jaktstämma endast i den mån där behandlas frågor an
gående jaktutövningen och jaktvården.
Förslaget att besvärs rätt skall införas beträffande vissa beslut av
jaktvårdsområdes beslutande organ har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet remissyttranden. Några remissinstanser ha emellertid funnit för
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
slaget betänkligt ur principiella synpunkter och därför ställt sig avvisande
till detsamma.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att förslaget innebär en avgjord
förbättring och icke bör behöva medföra någon olagenhet.
Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner förslaget välgrundat men an
ser att besvärsrätt bör föreligga jämväl i fråga om andra beslut än sådana
som avse jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt.
Besvärssakkunniga tillstyrka likaledes förslaget. De förklara sig förutsätta
att länsstyrelsen skall äga sätta annat beslut i stället för det överklagade samt
att prövningen ej skall vara begränsad till att avse förekomsten av rättsliga
fel utan att hänsyn skall få tagas även till lämplighetssynpunkter.
Sveriges lantbruksförbund motsätter sig däremot förslaget och gör gällan
de att om besvärsrätt infördes jordägarnas fria förvaltningsrätt skulle kom
ma att inskränkas på ett sätt som icke var avsett då lagstiftningen om jakt-
vårdsområden infördes.
Länsstyrelsen i Västernorrlartds län anser att några bärande skäl ej
kunna anföras för att tillskapa ett besvärsförfarande. Till utveckling av
sin ståndpunkt anför länsstyrelsen bl. a. följande.
Flertalet av de nu verksamma jaktvårdsområdena hava tillkommit helt på
frivillighetens väg, och för deras vidkommande måste enligt länsstyrelsens
uppfattning ett förverkligande av utredningens förslag i denna del uppfattas
som ett ingrepp i oträngt mål i deras fria beslutanderätt rörande deras en
skilda förhållanden. Enär av nu anförda skäl någon rätt att i administrativ
ordning överklaga här avsedda beslut icke synes böra införas för de på fri
villighetens väg bildade jaktvårdsområdena, och då olika regler i förevaran
de ämne ej lämpligen böra gälla för de båda typerna av j aktvårdsområden,
anser länsstyrelsen, att utredningens ifrågavarande förslag ej heller bör ge
nomföras för de tvångsvis bildade jaktvårdsområdenas vidkommande. Jäm
väl andra skäl tala enligt länsstyrelsens uppfattning mot att förslaget genom
föres. Även om rätten att anföra besvär begränsas på sätt utredningen före
slagit, öppnas ändock rika möjligheter för kverulanter att besvära sig i frå
gor rörande jaktutövningens anordnande. Å andra sidan torde det förhålla
sig så, att frågan huruvida ett angående jaktutövningen fattat beslut är av
beskaffenhet att böra ändras eller icke många gånger kan vara vansklig att
besvara för andra än i hithörande jaktvardsfrågor särskilt initierade perso
ner. Någon speciell sakkunskap i hithörande spörsmål torde mera sällan vara
tillfinnandes i länsstyrelserna.
Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län.
Över
jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt avstyrker också föi slaget
och anför som skäl härför att klagorätten kan väntas komma att medföra
ett otal okynnesbesvär.
Slutligen framställas i vissa remissyttranden en del detalj erinringar mot
utformningen av de föreslagna bestämmelserna i förevarande ämne. Till
dessa frågor torde jag få återkomma senare.
Mot förslaget om viss jämkning i straffstadgandet i 29 §
2 mom. andra stycket jaktlagen bär icke framställts någon saklig invänd
ning. Kammarkollegiet ifrågasätter emellertid, om den föieslagna ändring
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
43
44
en kommer att få åsyftad verkan. Kollegiet förordar därför att stadgandet i
stället omformuleras så, att det kommer att avse överträdelse av de angå
ende »jakträtten eller jaktutövningen» gällande reglerna.
Slutligen torde jag få nämna att under remissbehandlingen upptagits ett
par frågor som icke berörts av utredningen.
Såsom förut nämnts skall i vissa fall fråga om bildande av jaktvårds
område behandlas vid förrättning på stället. Svenska jägareförbundet och
Jämtlands läns jaktvärdsförening anföra att denna föreskrift stundom vi
sat sig mindre lämplig, t. ex. när jaktvårdsområde skolat bildas av utmar
ker där så gott som inga av delägarna varit bosatta. Enligt deras mening
bör därför förrättning med länsstyrelsens medgivande kunna få hållas på
annan lämplig plats än den där den mark som skall ingå i jaktvårdsom-
rådet är belägen.
Enligt 12 § 2 mom. sista stycket jaktlagen äger jaktarrendator omedel
bart uppsäga jakträttsavtalet, om vederbörande fastighet intages i jakt
vårdsområde. Värmlands läns jaktvårdsförbund ifrågasätter, om icke i vissa
fall avtalet borde automatiskt förfalla. Härom anför förbundet följande.
Om möjligt borde begreppet »jakträttsarrendator inom jaktvårdsområde»
klarläggas i författningstexten. Nu händer, särskilt inom jaktvårdsområde
med gemensamhetsjakt, att ett flertal personer kan upparrendera en några
tunnland stor mark för att på så vis innan jaktvårdsområdet bildats ha
försäkrat sig om möjlighet att som snyltgäster komma in i området och få
jakträtt å flera tusentals hektar. Det har tyvärr uppstått ett verkligt osunt
geschäftsmakeri i detta hänseende. Personer som räkna med att uppnå
stora fördelar kunna betala avsevärda överpriser för att få arrendera små
marker. — Likaså borde klarläggas, att markägare som utarrenderat hela
sin jakträtt icke själv skall äga lösa jakträttsbevis inom området. Med gil-
tigt jakträttsarrende inom jaktvårdsområde borde avses mark av sådan
beskaffenhet och storlek, att jakt där skulle kunna äga rum, utan att för
seelse begicks mot jaktlagen § 19 tredje stycket. En var person som ensam
innehar ett arrende vilket uppfyller ovanstående fordringar skulle räknas
som jakträttsarrendator. I övrigt borde kontrakt brytas av att jaktvårds
område bildas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Departementschefen.
Den av jaktutredningen verkställda undersökningen synes mig giva vid
handen, att jaktvårdsområdena i stort sett väl fyllt sitt ändamål. Någon an
ledning att, såsom jägarnas riksförbund ifrågasatt, nu företaga en genom
gripande omarbetning av lagstiftningen på området kan därför enligt min
mening ej anses föreligga. Revisionen bör utan olägenhet kunna begränsas
till ändringar pa vissa punkter i huvudsaklig överensstämmelse med utred
ningens förslag.
De lättnader utredningen föreslagit med avseende å möjligheterna att
bilda jaktvårdsområde i skärgård äro uppenbarligen väl motiverade. De
taga sikte på en speciell typ av fastigheter, vanligen gamla skattlagda fis
ken, som var för sig bestå av ett stort antal öar, holmar och skär med till
45
hörande vattenområde. Äganderätten till dessa fastigheter har ofta redan
från början varit fördelad på olika händer, och under senare år har, till
följd av arvskiften och försäljningar av ideella andelar, antalet delägare
blivit allt större. Detta har lett till att förvaltningen av fastigheterna i
jaktligt hänseende blivit förenad med svårigheter som visat sig så gott som
omöjliga att bemästra med hjälp av samäganderättslagen. Det framstår där
för såsom i hög grad önskvärt att fastigheterna i fråga kunna förklaras
utgöra jaktvårdsområden. Därigenom vinnes bl. a. att beslut som delägarna
fatta angående jaktutövningen bli bindande för nya andelsägare, och även
i övrigt kan bättre ordning och stadga åvägabringas beträffande jakten.
På grund av det sålunda anförda och då ingen anmärkning synes kunna
riktas mot utformningen av utredningens förslag i denna del, tillstyrker
jag att det genomföres. Någon fara för att öar som ligga på långt avstånd
från varandra komma att sammanföras i ett jaktvårdsområde torde i prak
tiken icke föreligga. Jag erinrar att länsstyrelsens fastställelseprövning av
beslut om bildande av jaktvårdsområde bland annat skall avse frågan hu
ruvida beslutet är tjänligt för jaktvårdens främjande.
I vissa remissyttranden ha framställts önskemål att enahanda lättnader
som föreslagits för skärgårdarnas del skulle medgivas även annorstädes, åt
minstone beträffande oskiftad mark. Detta kan jag emellertid icke tillstyrka.
Någon motsvarighet till de särskilda förhållanden som föranlett förslaget
om specialföreskrifter för skärgårdsfastigheter lär knappast finnas på annat
håll. I fråga om oskiftad mark torde lagen om förvaltning av bysamfällig-
heter bereda tillräckliga möjligheter att ordna jaktförhållanden på ett till
fredställande sätt.
Ej heller kan jag biträda den i ett remissyttrande framförda åsikten, att
samäganderättslagens krav på enhällighet bör uppgivas och ersättas med
fordran på fyra femtedels majoritet i alla fall då fråga är om att ansluta en
fastighet med flera delägare till ett jaktvårdsområde.
Behovet av lagbestämmelser som möjliggöra förlängning av tiden för jakt-
vårdsområdes bestånd har vitsordats av alla de remissinstanser som behand
lat denna fråga med undantag av jägarnas riksförbund. Även jag finner mig
böra förorda att dylika bestämmelser meddelas. Emellertid kan enligt min
mening utredningens förslag på denna punkt icke anses tillfredsställande.
Förslaget innebär i själva verket att ett jaktvårdsområde kommer att auto
matiskt fortbestå minst tio år utöver den ursprungligen bestämda tiden, så
vida ej de som äro motståndare till förlängning taga initiativ för att förhind
ra att sådan kommer till stånd. En sådan regel synes mig icke förenlig med
den grundsats som utredningen själv ansett böra vara vägledande, nämligen
att förlängning bör ske endast om det med någorlunda säkerhet blivit klar
lagt, att för åtgärden föreligger samma majoritet som kräves för bildande av
jaktvårdsområde. Man kan icke bortse från risken att de, som skulle vilja
motsätta sig förlängning, på grund av glömska eller oföretagsamhet försum
ma att anmäla detta till länsstyrelsen eller i allt fall göra sin anmälan för
sent. För min del betraktar jag det därför som ett ofrånkomligt krav att frå
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.
gan om förlängning skall göras till föremål för omröstning på ett samman
träde, dit delägarna kallats i vanlig ordning med uppgift om sammanträdets
ändamål. För denna omröstning böra dock naturligen icke gälla samma
stränga krav som då fråga är om bildande av jaktvårdsområde. I så fall skulle
ju syftet med lagändringen förfelas. Enligt min mening bör det vara till
räckligt med majoritet bland de röstande, under förutsättning dock att nej
röster icke avgivits av mer än en femtedel av delägarna eller av delägare
som äga mer än en femtedel av den i jaktvårdsområdet ingående marken.
Beslut om förlängning bör, liksom beslut om nybildning, avse visst antal år,
lägst 10 och högst 25. Det bör för att bli giltigt underställas länsstyrelsen för
fastställelse.
Därest reglerna om förlängning utformas på sätt jag nu angivit, torde hin
der icke möta mot att de få gälla även för redan bestående jaktvårdsområden.
I fråga om rösträtten på jaktstämma i vanliga fall delar jag utredningens
uppfattning att någon tvingande bestämmelse om röstning efter huvudtalet
ej lämpligen bör meddelas men att en rekommendation för sådan röstberäk
ning bör införas i lagen. Farhågorna för att även detta skulle försvåra bil
dandet av jaktvårdsområden synas mig överdrivna. Jag vill också framhålla,
att även om det med visst fog kan sägas att jaktvårdsområdena bestå av fas
tigheter och icke av personer, de dock icke kunna jämföras med sådana sam
manslutningar av ekonomisk natur, där röstning efter andelstal ter sig natur
ligast.
Någon anledning att, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen, före
skriva att jaktvårdsområde skall organiseras som en förening synes mig icke
föreligga. Det bör liksom hittills i princip ankomma på delägarna själva att
ordna sina inbördes angelägenheter på det sätt de finna lämpligast.
I fråga om delägares möjlighet att verkställa jakträttsupplåtelser biträder
jag utredningens åsikt att en bestämmelse bör införas som hindrar att denna
möjlighet alltför snävt begränsas genom stadgeföreskrifter. Emellertid kan
det icke förbises att en upplåtelse stundom, till exempel om jakträtt samti
digt upplåtes till flera, kan vålla övriga delägare betydande avbräck utan
att likväl jaktvården kan anses äventyrad. Enligt min mening bör därför be
fogenhet att vägra tillstånd till upplåtelse föreligga ej blott om upplåtelsen
finnes olämplig med hänsyn till jaktvården utan även om den eljest länder
övriga delägare till avsevärt men.
Förslaget att jaktarrendator skall genom en lagbestämmelse tillförsäkras
rätt att närvara vid jaktstämma samt yttra sig och avgiva förslag synes väl
grundat. Jag tillstyrker därför att det genomföres. Tillräcklig anledning att
begränsa stadgandets räckvidd till stämmor, där frågor om jaktutövningen
eller jaktvården behandlas, torde ej vara för handen. Däremot kan jag icke
förorda att i lagen skall föreskrivas att jaktarrendator också skall ha röst
rätt. Det torde få ankomma på jaktarrendator erna själva att genom överens
kommelse med vederbörande upplåtare tillse, att de få utöva hans rösträtt i
sådana frågor där detta kan anses påkallat.
47
Även förslaget om införande av möjlighet att anföra besvär över beslut som
fattats å jaktstämma eller av styrelse för jaktvårdsområde bör enligt min
uppfattning genomföras. Den nuvarande ordningen, enligt vilken giltighe
ten av sådant beslut kan prövas endast i domstolsväg, kan icke anses till
fredsställande. Det synes mig ej heller med fog kunna göras gällande att. en
prövning av administrativ myndighet skulle innebära ett alltför stort intrång
i delägarnas fria bestämmanderätt. Jag erinrar att beslut i vissa viktigare
frågor redan för närvarande skola underställas länsstyrelsen för fastställelse.
I likhet med utredningen anser jag besvärsrätten böra begränsas till beslut
som gälla jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt. Länsstyrelsens pröv
ning bör enligt min uppfattning avse endast beslutets rättsgiltighet, och någon
befogenhet att sätta annat beslut i stället för det överklagade bör icke före
ligga-
Jag biträder också förslaget om en jämkning av ordalagen i 29 § 2 mom.
andra stycket jaktlagen. Då vissa invändningar kunna göras mot kammar
kollegiets förslag till omformulering tillstyrker jag att lagrummet lar den
lydelse utredningen föreslagit.
Vad slutligen beträffar de under remissbehandlingen framförda önskemå
len om ändringar i reglerna om jaktvårdsområden på vissa punkter som ej
berörts i utredningens betänkande anser jag mig icke böra tillstyrka bifall
till desamma. Föreskriften att förrättning för bildande av jaktvårdsområde
skall hållas »på stället» torde icke behöva tolkas så strängt som svenska
jägareförbundet och Jämtlands läns jaktvårdsförening antagit. Den torde
icke innebära mera än att förrättningen skall hållas å den ort där de regis
terfastigheter som beröras av förrättningen äro belägna. Från denna fordran
synes något avsteg icke böra medgivas. Ej heller torde det vara lämpligt att
meddela någon bestämmelse om att ett avtal angående jaktarrende under
vissa förutsättningar skall mot båda parternas vilja vara förfallet om jakt
marken intages i jaktvårdsområde.
Jaktvårdsmedlen.
Gällande bestämmelser samt. tidigare förslag till ändringar i dessa.
Enligt 26 § 1 mom. första stycket jaktlagen skall jaktvårdsavgift erläg
gas av varje i riket bosatt person som vill utöva jakt å annan mark än den
han äger eller till vilken han har sådan brukningsrätt som omförmäles i
7 § jaktlagen. Detta innebär, att från ifrågavarande skyldighet fritagas
__förutom jordägare — jordbruksarrendator, boställshavare, kronohem-
mans åbo och, inom de sex nordligaste länen, innehavare av kronotorp,
skogstorp, odlingslägenhet eller kolonat å kronomark, ävensom inne
havare av fjällägenhet ovan odlingsgränscn inom Norrbottens och Väster
bottens län.
I 2 mom. av samma paragraf angivas vidare vissa speciella undantag
från skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift. Undantagen avse dels vissa
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
personer och dels jakt efter vissa djurarter. De från jaktvårdsavgift be
friade personerna äro följande:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset,
chefen för Konungens hovjägeristat i fråga om jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden,
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i fråga om jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden,
svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket,
person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens
och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län som Konungen be
stämmer, vid jakt med snara; samt
person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl
eller sjöfågel som nämnda befolkning jämlikt 13 § jaktlagen må idka utan
tillstånd.
Befrielsen från jaktvårdsavgift i fråga om jakt efter vissa djurslag avser
jakt efter varg och järv ävensom rätten att under de omständigheter, som
angivas i 14 § 2 mom. och 15 § jaktlagen, döda i nämnda lagrum omför-
mälda djur.
Enligt 26 § 1 mom. andra stycket jaktlagen skall den jagande till bevis
om att han erlagt jaktvårdsavgift vid jakten medföra ett för honom utfär
dat jaktkort. Detta är han skyldig att vid anfordran uppvisa för vissa i
lagrummet angivna befattningshavare ävensom för den som äger, innehar
eller vårdar jaktmarken eller eljest äger jakträtt där.
Om jaktvårdsavgiftens storlek meddelas bestämmelser i jaktstadgan. För
närvarande utgör jaktvårdsavgiften för helt jaktår, omfattande tiden den
1 juli—den 30 juni, eller del därav 3 kronor för jakt inom högst tre till
varandra gränsande kommuner, oavsett om de ligga i samma län eller ej.
Jaktvårdsavgiften för jakt inom visst län är 10 kronor och jaktvårdsav
giften för jakt inom riket i dess helhet 25 kronor. Jaktvårdsavgift skall
på landet erläggas till landsfiskalen eller annan av länsstyrelsen förord
nad polisman. I Stockholm skall jaktvårdsavgiften erläggas till poliskam
maren, i annan stad till magistraten där sådan finnes och eljest till ut
mätningsmannen. Vederbörande myndighet har att utfärda jaktkort till
avgiftsbetalaren.
Person som är bosatt å utrikes ort må enligt 27 § jaktlagen i regel
icke jaga inom riket utan att vara försedd med ett för honom utfärdat
jaktpass. Jaktpass gäller riket i dess helhet. Avgiften därför är 100 kronor
för helt jaktår eller 10 kronor för varje period av två på varandra följande
dagar som passet omfattar. Jaktpass utfärdas av samma myndigheter som
de, vilka äga utfärda jaktkort.
Influtna jaktvårdsavgifter skola jämte vissa andra medel bilda en sär
skild fond, jaktvårdsfonden, vilken efter Konungens bestämmande skall an
vändas till att främja jaktvården inom riket. Jaktvårdsfonden förvaltas av
statskontoret. De årligen till fonden inflytande medlen skola uppföras å
49
ettvart av länen i riket — därvid Stockholms stad hänföres till Stockholms
län — enligt regler som meddelas i jaktstadgan. De å visst län uppförda
medlen skola i huvudsak användas så att därav
a) 5 procent tillfalla kronan till bestridande av de med uppbörden även
som utfärdande av jaktkort och jaktpass förenade kostnaderna,
b) 30 procent stå till Konungens förfogande för att användas till jakt-
och naturvårdande ändamål inom riket i allmänhet,
c) 10 procent avsättas för att av Konungen användas till täckande av brist
som föranledes av att de medel, varmed kostnaderna för jaktvårdande åt
gärder inom länet enligt punkt d) skola bestridas, icke förslå till vad i
sådant hänseende oundgängligen erfordras, samt
d) återstoden eller 55 procent efter Konungens bestämmande användes
för jaktvårdande åtgärder inom länet.
Vad av de under b) och c) omförmälda medlen icke förbrukas under bud
getåret skall bilda jaktvårdsfondens behållna del, vilken av Konungen an
vändes företrädesvis till de under b) angivna ändamålen.
Redan vid jaktlagens tillkomst rådde delade meningar, huruvida skyldig
het att erlägga jaktvårdsavgift borde föreskrivas endast för den som jagade
på annans mark eller om sådan skyldighet borde åligga jämväl jordägare
och arrendatorer vid jakt på den egna fastigheten.
Majoriteten inom jordbruksutskottet vid 1938 års riksdag anförde härom
att resultatet av jaktvårdsarbetet i form av förbättrad vilttillgång å en
viss mark främst komme den till godo som där utövade jakt. Oberoende av
om denne vore ägare eller med ägare likställd brukare av marken syntes
han därför böra vara skyldig att genom erläggande av jaktvårdsavgift bi
draga till kostnaderna för den uppnådda förbättringen. I enlighet härmed
föreslogs i utskottsutlåtandet att en var som ville utöva jakt skulle vara
pliktig att erlägga jaktvårdsavgift. Denna hemställan vann emellertid icke
riksdagens bifall.
Sedermera har frågan vid upprepade tillfällen ånyo förts på tal i skilda
sammanhang.
I motion till 1945 års riksdag föreslogs sålunda att alla jägare utan un
dantag skulle förklaras skyldiga erlägga jaktvårdsavgift. Jordbruksutskot
tet hänvisade i sitt utlåtande över motionen till vad som anförts i 1938
års utskottsutlåtande. Vid det förhållandet att frågan prövats av riksdagen
så sent som år 1938 ansåg sig emellertid utskottet icke böra i anledning av
motionen återkomma till sitt tidigare förslag i ämnet.
Det må också nämnas att svenska jägareförbundet i ett den 25 juni
1947 avgivet yttrande över ett förslag angående ändrade bestämmelser om
utfärdande av jaktkort och jaktpass anfört att varje ansvarskännande jägare
finner det självklart, att han skall bidraga till kostnaderna för jaktvårds
arbetet genom att betala jaktvårdsavgift. Även jägarnas riksförbund har vid
flera tillfällen yrkat, att jordägarna och de i 7 § jaktlagen angivna nytt-
janderättshavarna icke vidare skola vara undantagna från skyldigheten att
betala jaktvårdsavgift.
4 Itihang titt riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 189.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
50
Jämväl vad angår övriga bestämmelser rörande jaktvårdsavgifterna ha
Irån olika håll framförts önskemål om mer eller mindre vittgående ändring
ar. I sitt nyssnämnda yttrande den 25 juni 1947 anförde sålunda svenska
jägareförbundet att anspråken å jaktvårdsfonden stadigt ökats i och med
att jaktvårdsarbetet intensifierats och att det därför syntes önskvärt att
företaga en höjning av jaktvårdsavgifternas belopp. Samma förbund har
vidare i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 januari 1950 hemställt, att be
stämmelserna om jaktpass måtte upphävas enär de icke stämde överens med
den allmänna inriktning som eljest utmärkte Sveriges politik i utlännings-
frågor. Slutligen har i samband med strävandena att rationalisera arbetet
på landsfiskalskontoren framlagts förslag att bestyret med uppbörden av
jaktvårdsavgifter skulle överflyttas till postverket.
Utredningens förslag.
Jaktutredningen anser att tiden nu är inne att övergå till systemet att
en var som vill utöva jakt skall vara skyldig att erlägga jaktvårdsavgift. I
detta avseende bör dessutom enligt utredningens mening likställighet in
föras mellan dem som ha hemvist i riket och dem som äro bosatta utom
lands. Bestämmelserna om jaktpass anses därför böra upphävas. Vidare
föreslår utredningen att den nuvarande differentieringen av jaktvårdsav
gifterna skall slopas och att i stället skall införas en enhetlig jaktvårdsav
gift å 6 kronor, gällande för jakt i hela riket. Uppbörden av avgifterna före
slås skola ske genom postverket med anlitande av postgirorörelsen.
Utöver dessa ändringar föreslår utredningen slutligen nya grunder för
fördelningen av jaktvårdsf ondens medel. I
I fråga om skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift
anför utredningen, att enighet numera i stort sett synes råda därom, att
jaktvårdsarbetet visat sig medföra avsevärda fördelar icke minst för jord
ägarnas del. Ur rättvisesynpunkt tala därför enligt utredningens mening
starka skäl för att även jordägare och med dem likställda brukare skola
lämna bidrag till kostnaderna för detta arbete. Därtill kommer, enligt vad
utredningen framhåller, att flertalet mindre jordägare på grund av sitt ringa
markinnehav redan nu i praktiken äro nödsakade att lösa jaktkort, om de
vilja bedriva jakt i någon större utsträckning. Utredningen anser därför
att anledning numera saknas att icke utkräva jaktvårdsavgift också av jord
ägare och med dem jämförliga brukare som jaga endast på egen mark.
Utredningen tillägger att den framdeles torde komma att föreslå att obli
gatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare skall införas. En sådan försäk
ring kan enligt utredningens mening icke anordnas på ett ur kontrollsyn
punkt tillfredsställande sätt eller på rimliga ekonomiska villkor, såvida icke
erläggandet av försäkringspremien anknytes till betalningen av jaktvårds-
avgiften. Häri finner utredningen ett ytterligare skäl för att jordägarnas
särställning i förevarande hänseende icke bör bibehållas.
I detta sammanhang yttrar utredningen vidare, att vad som anförts om
obligatorisk ansvarighetsförsäkring uppenbarligen får betydelse jämväl vid
Kurtgl. ]\Iaj:ts proposition nr 189.
Öl
beuömandet av frågan, huruvida de i 26 § 2 mom. jaktlagen angivna sär
skilda undantagen från skyldigheten att betala jaktvårdsavgift böra bibe
hållas eller ej, men att även andra synpunkter tala för att de flesta av dessa
undantag böra slopas. Härom anför utredningen följande.
Om man i enlighet med vad utredningen förordat övergiver den nuva
rande ståndpunkten att jordägare och nyttjanderättshavare skola vara be-
iriade från skyldighet att lösa jaktkort, torde sålunda anledning saknas att
bibehålla den undantagsställning, som i förevarande hänseende tillerkänts
dels de svenska och norska lapparna vid utövning av dem enligt särskilda
stadganden tillkommande rätt att jaga och dels den bofasta kustbefolkning
en vid jakt efter säl eller sjöfågel enligt 13 § jaktlagen. Beträffande undan
taget för sistnämnda kategori må erinras, att detsamma uttryckligen moti
verats med den särställning som tillkommit nyttjanderättshavarna.
Liknande skäl torde åtminstone till viss del ha legat till grund för
den lapparna medgivna befrielsen från skyldighet att erlägga jaktvårdsav
gift. Vad angår undantaget för den bofasta befolkningen ovan odlingsgrän-
sen och i vissa delar av Jämtlands län vid jakt med snara synes detta un
dantag knappast behöva bibehållas med hänsyn till att de personer, som
ägna sig åt dylik jakt, i allmänhet torde bedriva även annan jakt och till
följd därav enligt huvudregeln bliva skyldiga att erlägga jaktvårdsavgift.
Vad sist anförts synes även äga tillämpning i fråga om undantaget beträf
fande jakt efter varg och järv. På grund av önskvärdheten att erhålla ett så
långt möjligt likformigt system torde bärande skäl ej heller kunna anföras
för bibehållande av undantagsställningen för de relativt fåtaliga personer,
som nu äro befriade från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift vid jakt
som de till följd av uppdrag eller tjänsteställning eller i anslutning till yr
kesutbildning må utöva å kronans mark. Flertalet av dessa personer torde
för övrigt redan nu lösa jaktkort.
Synpunkter av den art, som i det föregående återgivits, göra sig däremot
icke gällande i fråga om stadgandet i 26 § 2 mom. jaktlagen att bestämmel
serna om jaktvårdsavgift icke skola äga tillämpning beträffande rätten att
under omständigheter, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 § samma lag, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur. Det är här icke fråga om jakt i egentlig
mening utan om dels dödande av vissa djur, som tillfälligtvis påträffas,
nämligen säl och mindre djur såsom mullvadar, sorkar, råttor och möss,
dels dödande i skyddssyfte av vissa djur som inkommit i gård eller trädgård.
Med hänsyn härtill synes ifrågavarande undantagsbestämmelse alltjämt
böra bibehållas.
I enlighet med det anförda föreslår utredningen att undantag från skyl
digheten att erlägga jaktvårdsavgift skall medgivas endast för Konungen och
medlemmar av det kungliga huset samt i sådana fall som avses i 14 § 2
mom. och 15 § jaktlagen.
Beträffande jaktpassen förklarar sig utredningen helt ansluta sig
till svenska jägareförbundets mening att personer som äro bosatta på utri
kes ort icke böra behandlas sämre än inom landet bosatta personer. Vidare
anför utredningen att antalet jaktpass som utfärdats under senare år varit
ringa och att inkomsterna av jaktpass följaktligen sakna större betydelse
för jaktvårdsfondens del. Utredningen anser därför övervägande skäl tala
för att bestämmelserna om jaktpass upphävas. Härav bör enligt vad som
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
52
framhålles i betänkandet tydligen följa, att de som hittills haft att anskaffa
jaktpass i stället skola vara skyldiga att lösa jaktkort.
Med avseende å ja k t vårdsa v giftens storlek och upp
börden av avgifterna anför utredningen att dessa frågor äga visst
samband med varandra. Utredningen har som nämnts intagit den stånd
punkten att uppbörden bör ske genom postverket. Efter samråd med general
poststyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket föreslår utredningen
att därvid skall förfaras på följande sätt.
Blanketter till jaktkort skola tryckas av postverket och tillhandahållas å
landets samtliga postanstalter. Sådan blankett skall bestå av två delar, åt
skilda av en perforerad linje. Den ena delen skall utgöra det egentliga jakt
kortet, medan den andra skall utformas som ett postgiroinbetalningskort av
sedvanlig typ, ställt till statskontoret. Sökanden skall själv ifylla blanket
tens båda delar. Den del som skall utgöra jaktkort skall därefter av post-
lunktionären förses med kvitto på inbetalningen samt frånskiljas och åter
lämnas till sökanden. Den andra delen skall i vanlig ordning insändas till
postgirokontoret där det inbetalda beloppet skall gottskrivas statskontorets
postgirokonto. Statskontoret skall med ledning av de från posgirokontoret
inkomna kontobeskeden och kupongerna till inbetalningskorten bokföra
jaktvårdsavgifterna. Efter bokföringen skall statskontoret överlämna ku
pongerna till svenska jägareförbundet. Förbundet skall med ledning av
kupongerna upprätta register över dem som erlagt jaktvårdsavgif t. Utdrag
av registret skall tillställas vederbörande polismyndighet.
Utredningen anför att en nödvändig förutsättning för att detta system
skall fungera tillfredsställande uppenbarligen är att de uppgifter som läm
nas å blankettens båda delar överensstämma med varandra. För att veder
börande postfunktionär utan alltför stor tidsspillan skall kunna kontrollera
detta är det enligt utredningens mening angeläget att de uppgifter sökanden
har att ifylla äro så få som möjligt. Från denna synpunkt finner utredning
en önskvärt att endast en typ av jaktkort skall förekomma, gällande för
jakt i hela riket. Därigenom vinnes, enligt vad utredningen framhåller, att
någon uppgift om jaktkortets giltighetsområde ej behöver finnas å blan
ketten samt att avgiftens belopp kan angivas i tryck. Postfunktionärens
kontroll skulle således kunna inskränkas till att avse uppgiften om det jakt
år jaktkortet skall avse.
Utredningen tillägger att även andra skäl tala för att införa en enhetlig
jaktvårdsavgif t. I sådant avseende anföres bl. a. att efter den nya kommun
indelningen de s. k. sockenkorten ej längre torde kunna få gälla för tre kom
muner utan endast för en socken, och att en sådan ändring kommer att så
väsentligt begränsa sockenkortens värde, att det knappast finnes tillräckliga
skäl att ha dem kvar.
Vid övergången till ett system med enhetlig jaktvårdsavgif t bör enligt ut
redningen uppenbarligen tillses att denna avgift i vart fall icke sättes lägre
än att oförändrad inkomst för jaktvårdsfonden kan påräknas. Utredningen
har verkställt beräkningar som utvisa att med nämnda utgångspunkt av
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
53
giften skulle behöva fastställas till 3 kronor 50 öre. En närmare redogörelse
för beräkningssättet lämnas i betänkandet å s. 130 jämförd med tabellbi
laga 7.
Utredningen framhåller emellertid att det föreslagna nya uppbördssyste-
met torde komma att medföra ökade kostnader för jaktvårdsfonden. Medan
fondens årliga utgifter för uppbörden för närvarande uppgå till omkring
5 000 kronor, har utredningen uppskattat kostnaden enligt det nya systemet
till ungefär 37 000 kronor om året. Härav utgör 31 000 kronor ersättning till
postverket för blankettryck samt extra tidsåtgång vid utfärdandet av jakt
kort, beräknad till en minut för varje kort. Återstoden, 6 000 kronor, anses
svenska jägareförbundet behöva disponera för att kunna utarbeta de för
teckningar över dem som löst jaktkort, vilka förutsatts skola upprättas och
utsändas till polismyndigheterna.
Vidare anför utredningen att den nuvarande medelstillgången särskilt i
vissa län varit för knapp för att medgiva ett fullt effektivt jaktvårdsarbete
samt att den allmänna fördyringen måste medföra risk för att verksamhe
ten ej skulle kunna uppehållas ens i sin hittillsvarande omfattning. Utred
ningen tillägger att detta skulle vara mycket beklagligt och att man tvärtom
bör sträva efter att avsevärt intensifiera jaktvårdsarbetet.
På grund av det sålunda anförda anser utsedningen att den nya jaktvårds-
avgiften bör sättas högre än som oundgängligen erfordras för att förekomma
en inkomstminskning. Bestämmandet av jaktvårdsavgiftens storlek bör
enligt utredningens mening liksom hittills ankomma på Kungl. Maj :t, men
utredningen föreslår för sin del att avgiften tillsvidare skall fastställas till
6 kronor.
Vad slutligen beträffar frågan om fördelningen av jaktvårds-
medlen yttrar utredningen att den nuvarande ordningen enligt vilken
varje län skall vara i huvudsak självförsörjande medfört betydande olägen
heter. Följden av systemet har, enligt vad som anföres i betänkandet, blivit
att i vissa län kommit att råda sådan knapphet på medel att även mycket
angelägna åtgärder måst eftersättas, medan i andra län medel stått till för
fogande för ändamål som visserligen i och för sig varit goda men dock vä
sentligt mindre viktiga.
På grund av vad sålunda anförts anser utredningen att uppdelningen av
erlagda jaktvårdsmedel på särskilda konton för de olika länen bör upphöra
och att dessa medel i stället böra tillföras jaktvårdsfonden under en gemen
sam titel. Fördelningen mellan länen bör enligt utredningens mening verk
ställas av Kungl. Maj :t med hänsyn till det föreliggande behovet av jakt-
vårdsåtgärder. Utredningen förutsätter att de för jaktvårdsarbetet ansvariga
organen skola få tillfälle att medverka vid fördelningen genom att avgiva
förslag.
Utredningen tillägger att vid genomförande av dess förslag om riksjakt-
kort som kunna lösas på vilken postanstalt som helst, tekniska möjligheter
komma att saknas för en uppdelning av jaktvårdsavgifterna på länskonton.
I detta sammanhang har utredningen även ingått på frågan vilka organ
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
som i fortsättningen böra ansvara för jakt vårdsarbetet och få disponera
jaktvårdsmedlen.
För närvarande utövar svenska jägareförbundet ledningen av jaktvårds-
arbetet, och så gott som samtliga jaktvårdsmedel tilldelas förbundet och
dess lokalavdelningar. Kontroll över användningen av jaktvårdsmedlen ut
övas av ett Kungl. Maj :ts ombud hos förbundet. Delta ombud har att granska
användningen av bidragen ur jaktvårdsfonden ur synpunkten av deras till
godogörande för åtgärder i jaktvardande syfte. Ombudet äger närvara vid
sammanträden med respektive sammanslutningar och deras beslutande eller
verkställande organ samt att taga del av deras räkenskaper och övriga hand
lingar.
Utredningen har ansett sig böra företaga en granskning av den av
svenska jägareförbundet utövade verksamheten. En redogörelse för resul
tatet av granskningen lämnas å s. 133 i betänkandet. Som slutomdöme ut
talar utredningen att förbundet synes ha bedrivit jaktvårdsarbetet på ett
sakligt och samtidigt smidigt sätt under hänsynstagande till de olika in
tressen som göra sig gällande på jaktens område. Utredningen förordar
därför att ledningen av jaktvårdsarbetet även i fortsättningen helt anförtros
åt svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar.
Samtidigt framhåller utredningen emellertid att det synes önskvärt att
förbundet får en fastare organisation och att det allmänna erhåller ett större
inflytande över förbundets verksamhet än som för närvarande är fallet.
Utredningen anser det dock icke behövligt att några särskilda åtgärder i
sådant syfte vidtagas av statsmakterna, eftersom en inom förbundet tillsatt
organisationskommitté efter samråd med jaktutredningen framlagt ett för
slag som synes vara ägnat att tillgodose nämnda önskemål och enligt utred
ningens mening bör kunna godtagas.
Om förslagets innehåll anföres i betänkandet:
Enligt organisationskommitténs förslag skall förbundet vara en samman
slutning av länsjaktvårdsföreningarna. De senares medlemmar skola också
vara medlemmar i förbundet. Medlemskap skall vara antingen aktivt eller
passivt. Aktiv medlem skall vara den som erlägger föreskriven personlig
medlemsavgift eller engångsavgift för ständigt medlemskap. Även lokala
jaktvårdssammanslutningar och jaktvårdsområden skola såsom sådana kunna
vara aktiva medlemmar. Medlem av en dylik lokal sammanslutning skall
däremot icke genom sammanslutningens medlemskap bliva aktiv medlem
utan skall på grund av sin organisations anslutning till länsföreningen bliva
passiv medlem i förbundet. Rösträtt inom förbundet skall tillkomma endast
de aktiva medlemmarna.
Förbundets högsta beslutande myndighet skall vara förbundets kongress,
vilken skall hållas vart tredje år. Till kongressen skola 100 ombud utses av
de aktiva medlemmarna, så att varje länsförening erhåller representation i
förhållande till sitt antal aktiva medlemmar. På kongressen skall varje
ombud ha en röst.
Förslaget innebär vidare, att den nuvarande förbundsstyrelsen skall er
sättas av en överstyrelse. En ledamot i denna skall utses av varje länsför
ening, varjämte kongressen skall välja högst 7 ledamöter. Dessutom skola
ordföranden och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj :t. I stället för
arbetsutskott skall finnas en förbundsstyrelse, bestående av överstyrelsens
55
ordförande samt sex av kongressen ur överstyrelsen valda ledamöter, varav
två skola representera södra, två mellersta och två norra Sverige. En av
förbundets revisorer skall utses av Kungl. Maj :t.
Enligt organisationskommitténs förslag skola jaktvårdskonsulenterna i
fortsättningen icke vara anställda av de särskilda jaktvårdsföreningarna
utan av förbundet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Yttrandena.
De flesta remissinstanserna biträda till alla delar utredningens förslag
beträffande jaktvårdsmedlen. Andra åter avstyrka eller ställa sig tveksam
ma till ett eller flera av förslagen men tillstyrka de övriga. Något helt av
styrkande yttrande förekomer icke.
Förslaget att skyldigheten att erlägga jaktvårdsav-
gif t skall utsträckas till att gälla för var och en som vill utöva jakt till-
styrkes uttryckligen av bl. a. domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs
och Västernorrlands län, skånska jägarsällskapet, Göteborgs och Bohus läns
jaktvår dsförening, svenska naturskyddsföreningen och Riksförbundet
landsbygdens folk.
Sveriges lantbruks förbund anser däremot att det icke finnes skäl att ut
kräva jaktvårdsavgift av den som jagar endast å mark som han själv äger
eller brukar.
Samma ståndpunkt intages av överjägmästaren i Mellersta Norrlands di
strikt, som anför följande.
De jordägare som verkligen äro jägare torde i flertalet fall lösa jaktkort
utan tvång. De jordägare som endast i undantagsfall, eventuellt för att hålla
efter vissa skadedjur, jaga någon enstaka gång böra icke åläggas skyldighet
att erlägga j aktvårdsavgif t. Ett av jaktutredningens skäl för att alla jägare
skola erlägga j aktvårdsavgif t är icke bärande, nämligen att en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare bygger pa att alla jägare skola erlägga
j aktvårdsavgif t. Kommer framdeles beslut om dylik obligatorisk ansvarig
hetsförsäkring, torde det väl gå att från exempelvis jordägande tillf ällig-
hetsjägare endast uttaga premie för dylik försäkring, frikopplad från jakt-
vårdsavgift.
Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig från principiell synpunkt hy
sa betänkligheter mot att icke ens den som jagar endast på egen mark skall
vara fri från att betala j aktvårdsavgif t. Länsstyrelsen vill dock icke direkt
avstyrka förslaget i denna del. Däremot motsätter sig länsstyrelsen försla
get i vad det avser upphävande av den särskilda undantagsbestämmelse som
nu gäller beträffande lapparna. Till motivering härav yttrar länsstyrelsen
bl. a.:
Jakten har sedan gammalt utgjort en väsentlig del av de nomadiserande
lapparnas försörjningsmöjligheter. Jakt å rovdjur är också nödvändig för
tapparna till skydd för renhjordarna. Det är att märka, att lapparnas jakt
av båda nu angivna slag måste utövas ej blott av den renägande husbonden
ensam utan även av dem, som hava hand om renhjordarna och eljest hjälpa
honom i hans näring. Ett flertal personer i hans hushåll kunna därför bli
va nödsakade lösa jaktkort, om förslaget genomföres. För en mindre be
medlad renägare kan detta bli ekonomiskt betungande. Den nyttojakt, som
56
av lapparna i fjällen bedrives med stöd av renbeteslagen — numera omfat
tande i huvudsak jakt efter älg, för vilken älgavgift erlägges, och mindre
småvilt bär jämväl föga gagn av de allmänna jaktvårdsåtgärder, vilka
ligga som motiv för jaktvårdsavgiften. Vidare torde det i många fall på
grund av de långa avstånden bli ganska besvärligt för lapparna att för
skaffa sig jaktkort, varjämte kontrollen i fråga om innehavet av dylika
kort för lapparnas del av naturliga skäl kommer att bli svår att effektivt
utöva.
Ömsesidig rätt finnes för svenska och norska lappar att under vistelse
å tillåtna betestrakter i det främmande landet jaga och fiska i enlighet med
de bestämmelser, som gälla för lapparna i detta land. De fördragsslutande
parterna torde ha avsett, att någon särskild avgift icke skall utgå för rät
tigheternas utövande. Man kan därför fråga sig, om norska lappar under
vistelse i Sverige för betesrättens utövande kunna, utan ändring av renbe-
teskonventionen eller i varje fall utan att vederbörande norska myndighe
ters uppfattning inhämtats, åläggas betala särskild jaktvårdsavgift.
Västkustfiskarnas centralförbund anför att fiskarbefolkningen bör få be
hålla sin rätt att jaga sjöfågel på öppna havet och på ödeskären utan att
lösa jaktkort. I vart fall bör jaktvårdsavgift ej behöva erläggas för sjöfå
geljakt som bedrives med stöd av sådant generellt jakttillstånd som utred
ningen föreslagit att länsstyrelsen skall kunna utfärda för befolkningen å
vissa öar eller platser.
Förslaget om upphävande av bestämmelserna angående jaktpass har
icke föranlett någon erinran.
Införandet av enhetlig jaktvårdsavgift, gällande för
jakt i hela riket, tillstyrkes allmänt, och erinran häremot har framställts
endast från tre håll.
Kronobergs läns jaktvårdsförening anför sålunda att det synes skäligt,
att personer som jaga inom flera län och som tidigare löst rikskort få be
tala mera för rätten att jaga än sådana som blott vid något enstaka tillfälle
gå ut med bössan på den egna fastigheten. Föreningen förordar, att jakt
korten skola utfärdas mot enhetlig avgift men att varje jaktkort skall gälla
endast för visst län och således icke för hela riket.
Riksräkenskapsverket anser likaledes att endast ett slags jaktkort bör
förekomma men att detta bör gälla allenast för viss kommun.
Jönköpings läns jaktvårdsförening synes vara av den meningen, att det
bör finnas dels länskort och dels rikskort. För länskorten föreslås avgiften
bli 6 kronor, för rikskorten 12 kronor.
Vad angår den enhetliga jaktvårdsavgiften s storlek anföra
länsstyrelsen i Västernorrlands län och skånska jägarsällskapet att det av
utredningen föreslagna beloppet, 6 kronor, synes väl avvägt. Jägarnas riks
förbund anser nämnda belopp kunna godtagas endast under förutsättning
att däri inkluderas premie för ansvarighetsförsäkring. Å andra sidan befara
åtskilliga remissinstanser att beloppet skall visa sig för lågt. Till dessa hör
föreningen Sveriges jaktvårdskonsulenter, som anför följande.
Det föreslagna systemet, innebärande att jaktkort får lösas å postanstalt
och att i jaktkortsavgiften framdeles skall ingå jämväl försäkring, innebär
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
57
tvivelsutan ett framsteg. Konsulentföreningen är dock för sin del ej över
tygad om att den föreslagna avgiften — 6 kronor — kommer att inbringa
beräknat totalbelopp, 1,5 miljon.
Nuvarande antal icke jaktkortslösande jägare, tillika jordägare, torde i
själva verket ej vara särdeles stort. Den ökade kontakten mellan jägarna
och de lokala jaktvårdssammanslutningarnas gemensamhetsjakter har i
stor utsträckning tvingat tidigare ensamjagande jordägare att lösa jaktkort.
Föreningen vill för sin del ifrågasätta om de ökade förmåner, som 6-kro-
norskortet skulle medföra, ej äro av sådan art att ett högre belopp utan
knot kunde uttagas. Med hänsyn till nuvarande penningvärde torde väl
f. ö. den av 1938 års riksdag beslutade sockenkortsavgiften nu närmast
motsvara den föreslagna rikskortsavgiften. Välsituerade jägare, som tidi
gare till följd av jakt i skilda delar av landet måst erlägga hittills gällande
rikskortsavgift, skulle dessutom enligt den nya ordningen åtnjuta samma
jaktliga förmåner för en avgift, som ej är fjärdedelen så stor.
Liknande synpunkter anföras av flera länsjaktvårdsföreningar bl. a. Got
lands skarpskytte- och jägargille, som tillägger, att under de senaste åren
yppats en tydlig tendens till allmän övergång från sockenkort till länskort.
Förslaget att uppbörden av jaktvårdsavgifterna skall
ske genom posten har vunnit allmän anslutning. Endast över jägmästaren i
Mellersta Norrlands distrikt ifrågasätter om icke jaktkorten även framdeles
böra utfärdas av landsfiskalerna. Han framhåller, att olägenheterna med
att jaktkorten utfärdas på landsfiskalskontoren bli betydligt mindre om
jaktvårdsavgifterna bli enhetliga och jaktkorten riksgiltiga, eftersom jakt
kort då kan lösas på vilket landsfiskalskontor som helst.
Stockholms läns och stads jaktvårdsförening anmärker — dock utan att
avstyrka förslaget — att det nya uppbördssystemet kommer att försvåra kon
trollen över att jägarna fullgöra sin skyldighet att lösa jaktkort. Härom
anför föreningen följande.
För närvarande erhålla de lokala polismyndigheterna direkt och omedel
bar kännedom om vilka som behörigen löst jaktkort. Länsjaktvårdsförening-
en får fortlöpande uppgifter från landsfiskalerna om lösta jaktkort. Läns-
jaktvårdskonsulenten, som står i ständig kontakt med föreningens lokal
organisationer, har härigenom goda kontrollmöjligheter, vilka även utnytt
jas, och samarbetet mellan honom och polismyndigheterna är gott och effek
tivt. Efter genomförandet av postuppbörd av jaktvårdsavgifterna på av ut
redningen föreslaget sätt försvinna dessa kontrollmöjligheter. Även om över
sändandet till svenska jägareförbundet av jaktpostgirotalongerna från stats
kontoret efter bokföringen där sker fortlöpande, så kan registerföringen hos
förbundet och sammanställandet där länsvis av utdrag för översändande till
polismyndigheter och länsjaktvårdsförening — vilket givetvis även förutsät-
tes skola ske fortlöpande — omöjligt medhinnas i tillräckligt god tid för
att giva de lokala organen kontrollmöjligheter annat än så långt efteråt, att
värdet av kontrollen blir relativt ringa.
Ä andra sidan anmärker statens organisationsnämnd att polismyndighe
ten icke synes ha behov av några uppgifter om vilka personer, som erlagt
jaktvårdsavgift, och att det alltså icke finnes anledning att svenska jägare
förbundet skall tillställa polismyndigheten förteckning över sådana perso
ner. Nämnden framhåller att kontrollen över att avgifterna erläggas, icke i
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
58
första hand skall utövas genom polismyndighet utan genom jägareförbundet
och dess regionala organ. Om polismyndigheten behöver veta, huruvida en
viss person erlagt jaktvårdsavgift eller icke, bör det enligt nämndens me
ning vara till fyllest, att myndigheten i varje sådant fall kan vända sig till
vederbörande länsj aktvårdsförening.
Statskontoret — som betonar att reformen är önskvärd ur administrativ
synpunkt och tillstyrker att den genomföres — yttrar att ämbetet ej kun
nat från betänkandet inhämta tillräckligt underlag för att bedöma, om utred
ningens beräkningar rörande ersättning till postverket äro hållbara. Efter att
hava erinrat, att vid inbetalning av jaktvårdsavgift till postverket måste er
läggas porto med 20 öre, tillägger ämbetsverket, att därest ytterligare ersätt
ning finnes böra utgå från j aktvårdsf onden, det bör övervägas att låta stor
leken av denna ersättning årligen bestämmas av generalpoststyrelsen och
statskontoret gemensamt.
Generalpoststyrelsen anför att det torde vara lämpligast att postverkets
ersättning utgår med visst belopp för varje jaktkort, i vilket belopp inklude
ras såväl tryckningskostnaderna som ersättning för det extra arbetet vid
jaktkortens utfärdande. Styrelsen tillägger att ersättningen, med utgångs
punkt från personalkostnaderna vid början av år 1951, av styrelsen approxi
mativt beräknats till 15 öre per jaktkort.
Det må anmärkas att med en sådan avgift jaktvårdsfondens kostnader
skulle komma att bli omkring 6 000 kronor högre än utredningen beräknat.
Utredningens förslag om ändrade grunder för fördelningen av
j aktvårds medlen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran utom av
länsstyrelsen i Kronobergs län, Kronobergs läns jaktvårdsförening och Stock
holms läns och stads jaktvårdsf örening, vilka samtliga avstyrka förslaget.
Sistnämnda förening anför till utveckling av sin ståndpunkt.
Det nuvarande systemet för jaktvårdsmedlens fördelning har ovedersäg
ligen inneburit en viss orättvisa på så sätt, att län med större tätorter fått
en förhållandevis rik tilldelning av s. k. d-medel, beroende på det större an
talet rikskort och i någon mån även jaktpass. Denna orättvisa utjämnas tyd
ligen vid ett slopande av jaktpassen och införande av en enhetlig jaktkorts-
avgift. I själva verket har någon svårare orättvisa väl knappast förekommit.
Det bör ju anses rimligt att ett län med många jägare får proportionsvis
mera medel för jaktvård än ett län med ett färre antal jägare. Sådana län
med otillräckliga d-medel hava i möjlig mån kompenserats genom tilldel
ning av jaktvårdsfondens s. k. c-medel. Man kan emellertid ifrågasätta, om
det ej varit riktigast med en bestämmelse om att rikskortens jaktvårdsav-
gifter tillfördes c-medlen i jaktvårdsf onden.
Även om anmärkningar kunna framställas mot det nuvarande systemet för
jaktvårdsmedlens uppdelning så kvarstår dock, att detta system under en
lång följd av år prövats och befunnits gott eller i varje fall relativt gott. För
bundet och föreningarna ha fått del av ställningen i jaktvårdsf onden för
varje år och ha härigenom haft en god ledning vid upprättandet av sina stat
förslag. Denna fasthet och stadga i systemet vill man nu bryta sönder utan
att, efter vad länsj aktvårdsf öreningen kan finna, ersätta med något bättre.
Föreningen befarar att det nya systemet kommer att leda till slöseri därige
nom att länsjaktvårdsföreningarna, som nu hava storleken av länets andel
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
59
i d-medlen som en viss broms på sina anslagskrav, efter den nya ordningens
genomförande komma att överbjuda varandra i krav på bidrag ur jaktvårds-
fonden. Prövningen av statförslagen kommer säkerligen icke att bliva lätt.
Förslaget att ledningen av jaktvårdsarbetet fortfarande
skall helt anförtros åt svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar
har mött gensaga från jägarnas riksförbund, som hemställer att alla intres
serade jaktvårdande organisationer skola jämställas och få möjlighet att
erhålla anslag från jaktvårdsfonden.
Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har anfört att det allmänna
på ett eller annat sätt bör beredas avsevärt större inflytande över jakt-
vårdsarbetets organisation än vad jaktutredningen föreslagit. Han framhål
ler att det är av vitalt intresse även för befolkningsgrupper som ej syssla
med jakt att ett artrikt och livskraftigt villebråd bevaras.
I övrigt må nämnas att svenska jägareförbundet i sitt yttrande anmält,
att förbundets årsmöte den 3 december 1950 antagit nya stadgar, vilka an
sluta sig till det i betänkandet omnämnda förslaget till omorganisation av
förbundet, men att de nya stadgarna för att bli slutligt antagna måste god
kännas av ytterligare ett förbundsmöte.
Departementschefen.
För min del kan jag i stort sett biträda vad utredningen föreslagit.
I likhet med utredningen finner jag sålunda övervägande skäl tala för
att skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift nu utsträckes till att gälla för
alla jagande, oavsett om de utöva jakten endast på mark som de själva
äga eller bruka eller om de utnyttja annat jaktområde. En sådan ordning
är bl. a. ur rättvisesynpunkt att föredraga framför den nuvarande, som
gynnar de större jordägarna framför de mindre.
Från den nämnda huvudregeln böra tydligen göras de undantag utred
ningen föreslagit. Dessutom synes det av de skäl länsstyrelsen i Jämtlands
län anfört vara nödvändigt, att lapparna åtminstone tillsvidare bibehållas
vid sin nuvarande rätt att ej behöva lösa jaktkort för att få jaga i renbetes
områdena. Därest obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare framdeles
införes, torde emellertid frågan om lapparnas avgiftsskyldighet få upp
tagas till förnyat övervägande. Någon anledning att medgiva avgiftsbe
frielse i vidare mån än nu sagts synes mig icke föreligga.
Förslaget om upphävande av bestämmelserna angående jaktpass för
anleder ingen erinran från min sida. Ändringen föranleder vissa formella
jämkningar i 18 och 36 §§ vapenförordningen den 10 juni 1949.
Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningens åsikt att jaktvårds-
avgiften bör vara densamma för alla, oavsett om de vilja kunna jaga var
som helst i landet eller om de åtnöjas med att få utöva jakt inom ett mera
begränsat område. Det synes mig skäligt att en person, som drar nytta av
jaktvårdsarbetet i flera olika län, bidrar till detta arbete med större belopp
än den, som jagar endast i en viss trakt. Som utredningen framhållit torde
emellertid de nuvarande sockenkorten ej lämpligen kunna bibehållas efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
kommunindelningsreformens genomförande. Enligt min mening böra därför i
fortsättningen endast två slags jaktkort utställas, länskort och rikskort. För
att personer som äro bosatta i närheten av en länsgräns ej skola alltför
mycket betungas genom sockenkortens slopande torde det böra föreskrivas
att länskort skall medföra rätt att jaga även i angränsande län intill visst
avstånd, förslagsvis 50 kilometer, från innehavarens hemvist.
Jag har övertygat mig om att ett bibehållande av ordningen med olika
typer av jaktkort icke behöver hindra att uppbörden av jaktvårdsavgifterna
sker genom posten.
Vad närmare angår jaktvårdsavgiftens storlek finner jag i likhet med
utredningen önskvärt att en viss ökning av jaktvårdsfondens inkomster
kommer till stånd. Med utgångspunkt härifrån och från de beräkningar ut
redningen verkställt synes det mig lämpligt att priset för de nya länskorten
tills vidare bestämmes till 6 kronor. För rikskort torde avgiften böra fast
ställas till 50 kronor. Jag vill framhålla att jaktvårdsavgiften i regel torde
vara av föga betydelse i jämförelse med de övriga kostnader som utövan
det av jakt för med sig.
Därest riksdagen icke har något att erinra mot de grunder jag nu angivit
för jaktvårdsavgiftens bestämmande, torde jag framdeles få förelägga
Kungl. Maj :t förslag till ändringar i jaktstadgan i enlighet med det an
förda.
Särskilt om avgiftsskyldigheten utvidgas på sätt jag förut förordat, är
det uppenbarligen angeläget att jaktkort kunna lösas utan större omgång
och besvär. När det nu visat sig möjligt att anlita postverket för avgifts-
uppbörden, anser jag det därför självfallet att denna utväg skall begagnas.
Den utgiftsökning som härigenom uppstår för jaktvårdsfonden kommer
säkerligen mer än väl att uppvägas av besparingar i tid och arbetskraft på
andra håll. De verkställda beräkningarna visa att jaktvårdsfondens kost
nader komma att hålla sig inom rimliga gränser. Dessa beräkningar kunna
dock naturligtvis ej betraktas som exakta. Vad beträffar ersättningen till
postverket torde det, såsom statskontoret framhållit, vara lämpligast att
den får besämmas av statskontoret och generalpoststyrelsen gemensamt,
varvid principen bör vara att postverket skall erhålla full täckning för
extra utgifter och merarbete. Det lär icke vara uteslutet att detta kan leda
till något högre ersättning än man förut räknat med. Å andra sidan är jag
liksom statens organisationsnämnd tveksam om behovet av att svenska
jägareförbundet upprättar och tillställer polismyndigheterna förteckningar
över dem som löså jaktkort. Det är därför möjligt att den kostnad som
beräknats för detta ändamål kommer alt bortfalla.
De författningsändringar som erfordras för övergången till det nya upp-
bördssystemet kunna i allmänhet genomföras i administrativ väg. På en
punkt kräves emellertid riksdagens medverkan. Enligt 6 § kungörelsen den 3
juni 1938 (nr 282) angående utfärdande av jaktkort och jaktpass m. m. ålig
ger det den utfärdande myndigheten att på begäran av den, för vilken jakt
kort eller jaktpass utfärdats, göra anteckning å baksidan av denna hand
61
ling om det eller de jaktgevär vederbörande har tillstånd att innehava. I
18 § 1 mom. vapenförordningen — som i första punkten stadgar skyldighet
för den som bär vapen att medföra tillstånds- eller deklarationsbevis —
föreskrives i andra punkten att beträffande jaktvapen må i stället för dy
likt bevis medföras jaktkort eller jaktpass försett med anteckning enligt
nyssnämnda kungörelse den 3 juni 1938. Jag förutsätter att motsvarande
ordning skall tillämpas i fortsättningen. Visserligen lär det ej vara möjligt
att låta postfunktionär som utfärdar jaktkort samtidigt göra anteckning
på kortet om vapeninnehav, men i stället bör det stadgas rätt för jaktkorts-
innehavare att utan kostnad få dylik anteckning verkställd av polisman. I
anslutning härtill bör den i 18 § vapenförordningen förekommande hänvis
ningen till 1938 års kungörelse ersättas med en föreskrift att i stället för
tillstånds- eller deklarationsbevis må medföras jaktkort som av polisman
försetts med anteckning om de jaktvapen vederbörande enligt företedda
tillstånds- eller deklarationsbevis äger inneha.
Vad utredningen föreslagit beträffande ändrade grunder för fördelning
en av jaktvårdsmedlen synes mig välgrundat och bör enligt min uppfatt
ning genomföras oavsett om postuppbörd kommer till stånd eller ej. Erfor
derlig ändring i jaktstadgan torde om riksdagen ej har något att erinra mot
förslaget, i sinom tid få vidtagas av Kungl. Maj :t.
I likhet med utredningen anser jag önskvärt att det allmänna erhåller
större inflytande än nu över ledningen av j aktvårdsarbetet. Detta önske
mål synes mig emellertid bli i skälig grad tillgodosett om svenska jägare
förbundet omorganiseras i enlighet med föreliggande stadgeförslag. Under
denna förutsättning bör därför enligt min mening ledningen av jaktvårds-
arbetet alltjämt anförtros åt svenska jägareförbundet och dess lokalavdel
ningar. Som hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva, hu
ruvida i visst fall anslag från jaktvårdsfonden kan beviljas även åt annan
organisation.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Märkning av vilt och skinn.
Gällande bestämmelser samt tidigare förslag till ändringar i dessa.
I 1938 års jaktstadga har genomförts en långtgående reglering av handeln
med vilt och skinn i syfte att underlätta kontrollen över fridlysningsbestäm-
melsernas efterlevnad.
Enligt det grundläggande stadgandet är det förbjudet att under tid då viss
djurart är fridlyst utbjuda till salu, sälja, köpa, emottaga eller forsla sådant
djur. Detta förbud gäller även delar av djur, djurskinn samt ägg och bon av
fridlysta fåglar.
Vissa generella undantag ha dock gjorts från förbudet. Av dessa undantag
avse några matnyttigt vilt och viltskinn som blivit märkt på visst föreskrivet
sätt.
I fråga om matnyttigt villebråd stadgas sålunda, att handel med samt
emottagande och forslande av sådant villebråd må äga rum, om villebrådet
62
är försett med fastställt märke, utvisande att det dödats å lovlig tid eller in
förts från utrikes ort. Såsom olovligt forslande anses ej heller att i de sex
nordligaste länen under åtta dagar och i övriga delar av riket under fyra
dagar efter fridlysningstidens inträde föra villebrådet till ort, där det kan
förses med märke.
Beträffande skinn göres i jaktstadgan åtskillnad mellan å ena sidan skinn
av djur som äro helt fridlysta här i landet (för närvarande vildren, fjällräv
och bäver) eller som jämlikt jaktlagen skola tillfalla kronan (björn och lo)
och å andra sidan skinn av andra djur, d. v. s. i regel sådana som endast äro
fridlysta viss tid av året eller endast inom viss del av riket. (Delvis fridlysta
äro för närvarande, förutom björn och lo, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur,
mård, ekorre, utter och hare.)
Om skinn av helt fridlysta djur stadgas, att sådant skinn icke må, utan
att det är försett med märke, inom riket beredas eller i annat än färdigt
skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller forslas. Införes så
dant skinn från utlandet, skall det vid införseln förses med införselmärke.
Med märke skall också förses ej blott skinn av sådant djur, som av kronan
ställes till enskildas förfogande eller anträffas som fallvilt, utan även skinn
av djur, som hålles i djurgård eller pälsfarm och dödas av ägaren.
Skinn av delvis fridysta djur äro underkastade samma bestämmelser som
matnyttigt villebråd. Handel med samt emottagande och forslande av sådant
skinn må således ej äga rum inom ort, där fridlysning gäller, med mindre
skinnen äro märkta. Under jakttiden äro skinnen däremot fria.
På skinn av helt fridlysta djur skall märket sitta kvar till dess skinnen
äro färdiga att användas för sitt slutliga ändamål, d. v. s. till dess de äro
fullt beredda. För skinn av delvis fridlysta djur upphör märkningstvånget
tidigare. Någon bestämd tidpunkt för upphörandet finns dock ej angiven.
Märkning sker antingen med blyplomb eller med lacksigill. För märkning
av här i riket dödat villebråd eller skinn av sådant villebråd skall som regel
anlitas närmast jaktplatsen boende förrättningsman, å landet landsfiskal el
ler särskild av länsstyrelsen förordnad person samt i stad stadsfiskalen eller
av magistraten eller kommunalborgmästaren förordnad förrättningsman.
Vid införsel av vilt eller skinn från utrikes ort åsättes märket av vederbö
rande tullfunktionär.
Kostnaden för märke och dess anbringande utgör fem öre för varje å bly
plomb anbringat märke och ett öre för varje annat märke, där ej särskild
överenskommelse träffas. Förrättningsmannen utfärdar indrivningskvitto å
beloppet, som införes i landsfiskalens kassajournal samt uppföres under
särskild titel i månadsräkningen. I vissa län antecknas ärendet även i polis-
diariet och utdrag därur bifogas månadsräkningen såsom verifikation.
Vissa specialstadganden komplettera de här återgivna bestämmelserna.
Enligt ett sådant stadgande får matnyttigt fågelvilt ej under någon tid av
året i plockat skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller från ort
till annan forslas med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande
fjäderbeklädnad äro fastsittande vid kroppen. I fråga om fågelvilt, varå
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 1S9.
63
bestämmelserna om märkning äro tillämpliga, får märket ej avlägsnas förrän
anrättning av fågeln skall ske.
Ett annat specialstadgande ålägger en var som driver handel med levande
djur, matnyttigt villebråd, skinnbärande inhemska djur, skinn av dylika
djur eller s. k. naturalier, såsom uppstoppade djur, bon och ägg, eller som
mottager djur för uppstoppning att hålla särskild förteckning över vad han
inköpt eller mottagit.
I förteckningen skola antecknas dagen för inköpet eller mottagandet, an
talet djur, skinn, bon eller ägg av varje slag samt säljarens eller avlämnarens
namn och hemvist. Avyttras djur, skinn, bon eller ägg till återförsäljare,
skall även dennes namn och hemvist antecknas. Förteckningen skall för
granskning hållas polisman tillhanda.
Öveträdelser av de här angivna bestämmelserna äro belagda med straff.
Märkningsbestämmelserna ha vid flera tillfällen varit föremål för kritik,
och yrkanden ha framställts om mer eller mindre vittgående ändringar i de
samma.
Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund har i skrivelse den 4 december
1942 anfört, att varken pälsdjursuppfödarna eller skinnhandlarna insett att
bestämmelserna om märkning av skinn vore tillämpliga å i fångenskap upp
födda djur. Någon märkning av skinnen hade dittills icke förekommit och
avsaknaden av märke å skinnen hade ej heller påtalats förrän kort tid före
framställningens ingivande. Då avsikten med fridlysningsbestämmelserna
vore att skydda den inhemska villebrådsstammen, hemställde förbundet, att
märkningstvånget icke skulle beröra såsom husdjur hållna blårävar och vit
rävar.
Sveriges lantbruksförbund har i skrivelse den 19 september 1945 förkla
rat sig instämma i Sveriges pälsdj ursuppfödares riksförbunds framställning
och därvid anfört bl. a. följande.
Vid genomförande av bestämmelser i syfte att underlätta upprätthållandet
av fridlysningsföreskrifter måste en avvägning ske mellan å ena sidan den
kostnad och olägenhet en kontrollåtgärd till skydd för en vild djurart med
förde för verksamheten med motsvarande odlade art samt å andra sidan den
nytta kontrollåtgärden medförde vid skyddandet av den vilda arten. Antalet
producerade skinn av farmad blåräv kunde beräknas till i genomsnitt 25 000
årligen. Märkningsavgifterna för dessa skinn belöpte sig visserligen endast
till 1 250 kronor, men mera väsentliga vore kostnaderna för resor till och
från förrättningsmannen samt övriga utlägg och den tidsspillan som märk
ningstvånget föranledde för såväl uppfödare som statliga befattningshavare.
Ej heller vore statsverkets kostnader för kontrollens upprätthållande obe
tydliga. Dessa olägenheter och kostnader kunde icke ur intressesynpunkt
uppvägas av önskemålet att bevara fjällrävstammen. Med de möjligheter
som numera stodc polismyndigheterna till buds måste jaktstadgans bestäm
melser kunna bli åtlydda utan att pälsdjursuppfödarna belastades med hin
derliga och kostsamma kontrollföreskrifter.
Genom beslut den 27 juni 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt domänstyrelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
och kommerskollegium att gemensamt verkställa utredning och inkomma
med förslag rörande sådan omarbetning av jaktstadgans märkningsbestäm-
inelser att dessa icke onödigtvis betungade den legala skinn- och vilthan
deln.
De båda ämbetsverken framlade den 28 februari 1949 ett förslag, vari
bl. a. förordades att märkningstvånget skulle upphävas i fråga om skinn av
ekorre, hare, rådjur, dovhjort, kronhjort och vildren men bibehållas beträf
fande skinn av älg, björn, lo, mård, utter och bäver samt inom Lappland
fjällräv (blåräv och viträv). En närmare redogörelse för förslaget lämnas
å s. 146 och 147 i betänkandet.
Jaktutredningens förslag.
Jaktutredningen anför till en början, att frågan om och i vilken utsträck
ning särskilda kontrollåtgärder skola upprätthållas beträffande vilt- och
skinnhandeln väsentligen måste bli ett spörsmål om avvägning mellan å ena
sidan naturskyddets och jaktvårdens samt å andra sidan näringslivets in
tressen. Vid denna avvägning måste det enligt utredningens mening beak
tas, att jakten i allt större utsträckning övergått från att vara ett närings
fång till att bli en form för rekreation och förströelse. Med hänsyn härtill
finner sig utredningen berättigad till det allmänna uttalandet, att vid kol
lisioner mellan jakt- och jaktvårdsintressena å ena sidan samt näringslivets
intressen å andra sidan starka skäl erfordras för att de senare skola vika.
Tillämpat å nu förevarande spörsmål innebär detta enligt utredningens upp
fattning, att det icke för att underlätta kontrollen över fridlysningsbestäm-
melsernas efterlevnad bör meddelas föreskrifter som för näringslivet med
föra ett oskäligt intrång. En annan ledande synpunkt bör, enligt vad som an-
föres i betänkandet, vara i vilken grad kontrollåtgärderna verkligen äro
ägnade att underlätta övervakningen av den olaga jakten och att därige
nom skydda viltstammen.
Vad först angår frågan, om de nuvarande reglerna kunna anses oskäligt
betungande för näringslivet yttrar utredningen att flertalet av bestämmel
serna i fråga för näringsidkare och enskilda medföra olägenheter och kost
nader som icke synas stå i rimlig proportion till de naturvärden som avses
skola skyddas. Utredningen lämnar å s. 149 i betänkandet en rad exempel
på vad som åsyftas med detta uttalande. Den tillägger att flera sådana exem
pel kunnat framläggas men att utredningen ansett det anförda vara till
fyllest.
Med avseende å kontrollföreskrifternas effektivitet anför utredningen att
det i vart fall beträffande skinn av delvis fridlysta djur kan starkt ifråga
sättas om märkningstvånget verkligen medför den åsyftade lättnaden i över
vakningen. Till utveckling härav yttrar utredningen:
Enligt gällande bestämmelser skola skinn av djur, som äro fridlysta en
dast viss tid av året, vara märkta för att få säljas etc. inom ort där fridlys
ning då gäller. Under jakttiden däremot äro dessa skinn fria, även om av
deras utseende framgår att de måste härröra från djur som fällts före på-
65
gående jakttids inträde. Märkningstvånget saknar därför varje betydelse för
kontrollen av olaga jakt, som äger rum före jakttidens början. Men även för
uppdagande av olaga jakt efter jakttidens slut är o bestämmelserna av föga
värde med hänsyn till att många skinn genom relativt enkla åtgärder kunna
prepareras så att de kunna förvaras till nästa jakttid. Beträffande skinn av
djur, som äro fridlysta endast inom viss del av riket, kan märkningstvånget
ej heller vara till större gagn med hänsyn till lättheten att forsla skinnen
till sådan ort, där fridlysning ej råder.
Beträffande skinn av de helt fridlysta djuren (vildren, fjällräv och bäver)
samt skinn av björn och lo finner utredningen märkningstvånget vara mera
ägnat att underlätta kontrollen över att fridlysningsbestämmelserna iaktta
gas. Utredningen anser emellertid att andra synpunkter tala för att kravet på
märkning av dylika skinn icke bör bibehållas. Härom anför utredningen föl
jande.
Vad först angår skinn av fjällräv torde ett märkningstvång för dessa icke
vara effektivt, om icke ett sådant tvång upprätthålles i fråga om motsva
rande i pälsfarmar uppfödda arter, nämligen blå- och viträv. Även om det
särskilt ur naturskyddssynpunkt är av stort intresse att fridlysningen av
fjällräv iakttages, kan det dock enligt utredningens mening icke vara rim
ligt att på grund härav föreskriva märkningstvång beträffande samtliga blå-
och viträvskinn, som frambringas i landets pälsfarmar. För skyddet av
fjällrävstammen måste en stor grupp näringsutövare nu underkasta sig kost
nader och olägenheter, som icke stå i proportion till det naturvärde, som
avses skola skyddas. Om man sålunda icke skäligen kan upprätthålla märk
ningstvånget i fråga om skinn av i farm uppfödda blå- och viträvar, finnes
ej anledning att bibehålla märkningsbestämmelserna för skinn av fjällräv.
Éj heller kan utredningen ansluta sig till förslaget att märkningstvånget
skulle gälla beträffande skinn av fjällräv samt blå- och viträv inom Lapp
land. Ett dylikt regionalt märkningstvång är enligt utredningens mening
ur kontrollsynpunkt av lika ringa värde som märkningstvånget i fråga om
skinn av delvis fridlysta djur.
För skinn av vildren saknar märkningstvånget betydelse, eftersom vild
ren icke finnes inom landet. Av de helt fridlysta djuren återstår då endast
bäver. Att bibehålla märkningstvång för skinn av allenast sistnämnda djur
slag torde icke kunna komma i fråga.
Utredningen uttalar vidare att det i jaktstadgan meddelade transport- och
försäljningsförbudet med därav följande märkningstvång även i fråga om
annat än skinn framstår som så betungande att det i vart fall måste anses
ofrånkomligt att en uppmjukning kommer till stånd. Ett på dylikt sätt upp
mjukat förbud skulle emellertid enligt utredningens mening bli av så ringa
värde att det med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna och olägen
heterna för näringslivet ej skulle vara berättigat att uppehålla det.
Få grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att ifrågavarande
transport- och försäljningsförbud skall, jämte det därmed förknippade
märkningstvånget, helt upphävas.
Utredningen framhåller, att det ändock kommer att finnas vissa möjlig
heter till kontroll över handeln med de viltslag, i fråga om vilka upphävan
det av förbudet enligt utredningens mening kommer att få sin största bety-
5 Iiihang till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 189.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
dclse, nämligen älg och fågelvilt. I sådant avseende hänvisar utredningen
beträffande älgkött till att sådant kött är underkastat besiktningstvång en
ligt lagen angående köttbesiktning och slakthus samt beräffande fågeivilt
till den förut omnämnda föreskriften i jaktstadgan att dylikt vilt icke får
under någon del av året i plockat skick forslas, salubjudas, säljas, köpas
eller emottagas, med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande
fjäderbeklädnad sitta kvar vid kroppen.
Utredningen tillägger att vad angår den yrkesmässiga handeln ett ytter
ligare och ännu effektivare kontrollmedel finnes, nämligen de förteckningar
vilka alla som driva handel med vilt eller skinn äro skyldiga att föra.
Yttrandena.
Jaktutredningens förslag har tillstyrkts eller uttryckligen förklarats ej
föranleda erinran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, tre länsjaktvårds-
föreningar, svenska jägareförbundet, Sveriges lantbruksförbund, föreningen
Sveriges landsfiskaler, svenska pälsbranschens centralkommitté, kommers
kollegium jämte fyra handelskamrar, generaltullstyrelsen, Sveriges hotell-
och restaurantförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmanna
förbund. Det må dock anmärkas, alt svenska jägareförbundet i sitt yttran
de redovisar att inom förbundets styrelse rått delade meningar, i det tio
ledamöter av tjuguåtta velat bibehålla märkningstvånget i förenklade for
mer åtminstone såvitt angår helt fridlysta djurslag. Styrelsemajoritetens till
styrkan åtföljes av ett uttalande, att borttagandet av märkningstvånget bör
betraktas som ett försök samt att, om det skulle visa sig att följderna bli
olyckliga, frågan om märkning bör tagas under förnyat övervägande.
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté förordar bestämt, att nu
gällande märkningstvång bibehålies oförändrat. Gotlands skarpskytte- och
jägaregille synes också närmast vara för att de nuvarande bestämmelserna
böra kvarstå. Göteborgs och Bohus läns jaktvårds förening anser nya effek
tiva märkningsbestämmelser böra införas i stället för de gällande, vilka en
ligt föreningens mening äro mycket betungande men ändock icke effektiva.
Övriga remissinstanser som uttalat sig på denna punkt, nämligen domän
styrelsen, fyra överjägmästare, elva länsjaktvårdsföreningar, föreningen
Sveriges jaktvårdskonsulenter, svenska naturskyddsföreningen och två han
delskamrar förorda ett begränsat märkningstvång. De förklara sig i allmän
het kunna godtaga att märkningstvånget upphäves beträffande kött och få
gelvilt samt skinn av vissa jämförelsevis vanliga djur, men anse att det bör
bibehållas i fråga om skinn av björn, lo, bäver, mård, utter och fjällräv eller
i vart fall några av dessa djurslag. I den mån märkningstvång för skinn så
lunda anses böra kvarstå, förordas i regel att det skall gälla hela året obero
ende av fridlysningstider. Ett par av de nu ifrågavarande remissinstanserna
hysa betänkligheter även mot att slopa märkningstvånget för kött och fågel
vilt.
67
Svenska naturskyddsföreningen anför, att föreningen är fullt medveten om
att de nuvarande märkningsbestämmelserna icke äro fullt effektiva sam
tidigt som de i vissa fall äro mycket betungande för näringsidkare. Förening
en anser därför att bestämmelserna böra ändras så att de komma att avse
endast våra mera sällsynta djurarter men i stället bereda ett säkrare skydd
för dessa. I sådant hänseende anför föreningen till en början.
I stället för de nu gällande bestämmelserna får naturskyddsföreningen
föreslå att en regel införes att hela djur eller skinn av vissa uppräknade ar
ter skola förses med märke. Detta märke bör oberoende av fridlysningstidens
längd alltid anbringas, vare sig djuret fällts inom landet eller importerats.
En sådan åtgärd skulle i de få fall det här är fråga om säkerligen till fullo
respekteras av det övervägande antalet jägare i landet, vilka äro lojala, och
utgöra ett effektivt hinder mot avyttrandet av olagligt åtkomna byten. Med
hänsyn till att skinnen av de av föreningen för märkningstvång upptagna
djurarterna betinga mycket höga priser torde ej heller någon ansvarskän-
nande jägare ha något att invända mot det besvär och den kostnad en märk
ning skulle medföra för honom.
De arter för vilka föreningen anser märkningsförfarande nödvändigt äro
bäver, björn, lo, mård, utter och fjällräv. Föreningen framhåller att det i
fråga om björn och lo rör sig om ytterst få skinn om året. Beträffande mård
och utter yttrar föreningen, att de ha synnerligen värdefulla skinn och att
möjlighet till effektiv kontroll av jakten på dessa djur är nödvändig, om
man skall kunna uppnå syftet med fridlysningsbestämmelserna, nämligen
att restaurera stammen inom vissa områden av landet. Föreningen tillägger
att mård och utter icke farmas. Rörande fjällräven anför föreningen föl
jande.
I fråga om fjällräven äro förhållandena mera komplicerade. Den nuva
rande avkastningen av i fångenskap uppfödda fjällrävar (blå- och viträv)
uppgår icke till större antal än vad avkastningen av den vilda stammen gav
före den stora decimeringen, som var en följd av intensiv jakt och giftut
läggning för något mer än trettio år sedan. När den totala fridlysningen in
fördes, förelåg akut fara för att fjällrävstammen redan gått totalutrotning
en till mötes. Den ytterligt svaga rest, som var kvar, var dock tillräcklig för
att stammen skulle överleva. Under senare år har fjällrävstammen tillväxt be
tydligt, trots att skyddet ej kunnat göras fullt effektivt, och det torde vara
uppenbart att tillväxten kunnat ske just som en följd av att kontrollmöjlig
heter funnits. Med hänsyn till att de naturliga förhållandena för fjällräv-
stammen icke förändrats finns möjlighet att inom överskådlig tid återupp
bygga den till sin gamla numerär, varigenom landet åter skulle få ett eko
nomiskt betydelsefullt pälsdjur som jaktobjekt av samma storleksordning,
som det som nu farmerna avkasta. En utrotning av vår inhemska fjällräv
stam kan icke repareras. Att sedan utplantera fjällräv av annan lokalras
skulle säkerligen ge ett synnerligen tvivelaktigt resultat. Den inhemska ra
sen är anpassad till våra speciella förhållanden beträffande föda och klimat,
vilket icke andra lokalraser äro.
Domänstyrelsen anser, att märkningstvånget bör vidmakthållas åtmins
tone för skinn av björn, lo och bäver. Två över jägmästare förorda, att märk
ningstvånget skall reformeras i överensstämmelse med det förut omförmälda
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
68
förslag som domänstyrelsen och kommerskollegium gemensamt framlade
den 28 februari 1949.
Västerbottens läns jaktvårdsförening anför att de nu gällande bestämmel
serna äro ett synnerligen gott medel för kontrollen av vilthandeln. Om märk
ningen borttages, måste enligt föreningens mening uppsikten skärpas såväl
över transporter av vilt som över de förteckningar, vilka skola föras av
vilthandlare och restauranger. Föreningen vill icke avstyrka att märkningen
av kött från vilt slopas men hyser vissa betänkligheter däremot. Föreningen
törutser, att det kan bli nödvändigt att efter någon tid sätta bestämmelserna
i kraft igen.
Liknande synpunkter anföras av Västmanlands läns jaktvårdsförening,
Norrbottens läns jaktvårdsförening samt Norrbottens och Västerbottens han
delskammare.
Slutligen må nämnas, att Smålands och Blekinge handelskammare håller
före, att det knappast kan vara möjligt att alla transaktioner på en vanlig
viltskinnsmarknad bli bokförda. Med hänsyn härtill ifrågasätter handels
kammaren om det icke vore skäl att slopa — förutom märkningstvånget —
även skyldigheten för handlande att föra förteckning över sina inköp.
Departementschefen.
Det i jaktstadgan föreskrivna transport- och försäljningsförbudet och det
därmed förknippade märkningstvånget ha under den tid som gått sedan
deras tillkomst upprepade gånger blivit föremål för kritik från flera syn
punkter. Allmän enighet synes råda om att de i sin nuvarande utformning
äro orimligt betungande för myndigheter, näringsidkare och enskilda —
eller åtminstone skulle vara det om de verkligen iakttoges. De sakkunniga
remissinstanserna ha med ytterst få undantag anslutit sig till utredningens
åsikt att märkningstvånget beträffande kött och fågelvilt ej längre bör bi
behållas. Vad åter angår märkningen av skinn ha meningarna bland re
missinstanserna varit mera delade. Från intet håll har dock ifrågasatts an
nat än att även bestämmelserna om sådan märkning böra upphävas beträf
fande åtskilliga djurarter. Önskemål om fortsatt märkningstvång ha, från
sett ett par enstaka undantagsfall, framställts endast i fråga om bäver,
björn, lo, mård, utter och fjällräv. Just beträffande fjällräven äro emel
lertid nackdelarna av det nuvarande systemet särskilt framträdande. Såsom
framgått av det förut anförda produceras nu i pälsdjursfarmer omkring
25 000 blå- och viträvsskinn om året, vilka alla måste märkas. Det kan en
ligt min mening icke anses rimligt att bibehålla en sådan ordning. Å andra
sidan är det icke möjligt att låta märkningstvånget kvarstå för vild fjäll
räv men slopa det för farmade djur. Bestämmelserna skulle då förlora
praktiskt taget allt värde ur kontrollsynpunkt. I fråga om skinn av bäver,
björn, lo, mård och utter föreligga däremot icke några motsvarande svå
righeter, även om det icke bör förbises att märkningen av dylika skinn vål
lar importörer och tullpersonal ett icke obetydligt besvär. Denna olägenhet
synes mig dock icke vara större än att den uppväges av det skydd, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
69
genom märkningstvånget uppnås mot olaga jakt på nu ifrågavarande djur
arter, vilkas bevarande framstår såsom synnerligen angeläget. För min del
finner jag därför övervägande skäl tala för att märkningsbestämmelser allt
jämt skola finnas för skinn av dessa fem djurarter. För att skyddet skall
bli effektivt bör märkningstvånget gälla även under jakttid. Beträffande
mård och utter innebär detta en större stränghet än för närvarande, men
med hänsyn till de höga priser som mård- och utterskinn betinga, torde
någon befogad invändning mot en dylik skärpning icke kunna framställas.
I övrigt böra enligt min mening jaktstadgans bestämmelser om transport
er försälj ningsförbud samt märkning av villebråd och skinn upphävas.
Därest riksdagen ej framställer någon erinran mot vad jag sålunda an
fört, torde jag vid ett senare tillfälle få förelägga Kungl. Maj :t författnings-
förslag i ämnet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Älgavgifterna.
Gällande bestämmelser samt tidigare förslag till ändringar i dessa.
Kungörelsen den 17 juni 1943 angående älgavgifter m. m. innehåller bl. a.
följande bestämmelser.
För älg som fälles inom riket skall utgivas en av Kungl. Maj :t bestämd
älgavgift av lägst 15 och högst 50 kronor. I regel har avgiften av Kungl.
Maj:t satts 15 kronor lägre under allmän jakttid än under särskild jakttid.
Älgavgifterna skola sammanföras till fonder. De avgifter som inflyta för
älgar fällda inom de sex nordligaste länen skola bilda älgskadefonden för
norra Sverige. Inom vart och ett av landets övriga län skola avgifterna för
älgar som fällts inom läntet bilda en särskild s. k. länsälgskadefond. Av
de medel som inflyta till länsälgskadefond skall viss av Kungl. Maj :t be
stämd del, högst 25 procent, redovisas till en för dessa län gemensam reg
leringsfond. Älgskadefonden för norra Sverige och regleringsfonden förval
tas av statskontoret. Länsälgskadefond förvaltas av vederbörande länssty
relse.
Ur älgskadefond skall utgå bidrag för skada som förorsakats av älg inom
det område från vilket fondens medel härflyta. I den mån fondens medel
räcka till, kan bidrag därjämte utgå till åtgärder för att förebygga älgskada
och för jaktvårdsändamål, i första hand avseende älgstammens vård och
skydd inom området. Förslår länsälgskadefonds medel ej till att ersätta
älgskadorna inom länet, kunna efter Kungl. Maj :ts bestämmande medel
överföras till fonden från regleringsfonden.
Älgavgift skall inom angiven tid erläggas till vederbörande länsstyrelse
eller, i vissa fall, till domänstyrelsen. Avgiften skall vara åtföljd av en på
tro och heder underskriven uppgift å antalet nedlagda älgar.
Kungl. Maj:t bestämmer angående bidrag ur älgskadefonden för norra
Sverige samt om bidrag till jaktvårdsändamål ur länsälgskadefond. Beslut
om bidrag i övrigt ur länsälgskadefond meddelas av vederbörande länssty
relse.
70
Ersättning för älgskador kan tillerkännas sådan innehavare av mindre
brukningsdel som tillfogats skada av älg å honom tillhörig växande eller
avmejad men ej inbärgad gröda och som ej genom att tillgodogöra sig jakt
rätt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Skadan skall vara av väsentlig
beskaffenhet. Dessutom kräves att den icke kunnat förebyggas genom rim
liga åtgärder från den skadelidandes sida. Den vars brukningsdel omfat
tar större areal odlad jord än 15 hektar må erhålla bidrag allenast om
särskilda skäl föreligga därtill.
Bidrag ur älgskadefond må även utgå, där skada av älg inträffat å frukt
odling samt skadan är ägnad att inverka på innehavarens utkomstmöjlig
heter och ej kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från hans sida.
Vill någon framställa anspråk på bidrag ur älgskadefond, skall han oför-
dröjligen låta två trovärdiga, i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män
syna och värdera skadan. Av syne- och värderingsmännen skall en vara
nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrätt-
n'ng, tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse, polisman eller
ordförande i kommunalnämnd. Den bidragssökande har därefter att inom
14 dagar efter det skadan skedde ingiva sin ansökning till landsfiskalen i
orten eller, såvitt angår område i stad, till stadsfiskalen. Vid ansökningen
skall fogas värderingsinstrument och de handlingar i övrigt sökanden
önskar åberopa.
Den som underlåter att fullgöra föreskriven skyldighet att uppgiva an
talet nedlagda älgar eller avgiver oriktig uppgift skall straffas med böter
från och med 15 till och med 300 kronor samt förpliktas att gälda högsta
älgavgift. Också den som dömes till ansvar för olaga eller olovlig jakt, var
vid älg blivit fälld, skall förpliktas att utgiva älgavgift med nämnda belopp.
Inom landstingsområde, där skadegörelse av älg förekommer i större om
fattning, skall länsstyrelsen enligt jaktstadgan utse en älgskadenämnd, be
stående av tre personer. Nämnden har till uppgift att noggrant följa före
komsten av skadegörelse genom älg, att framlägga förslag till åtgärder för
att förebygga sådan skadegörelse samt att i övrigt tillhandagå länsstyrel
sen med sakkunskap i hithörande frågor. Nämnden skall taga initiativ bl. a.
i fråga om den länsstyrelsen enligt jaktstadgan medgivna rätten att ut
sträcka den allmänna jakttiden för jakt efter älg med högst tio söckenda-
gar. Älgskadenämnder ha tillsatts inom flertalet län i södra och mellersta
Sverige.
Älgavgifternas storlek i de olika länen fastställes årligen genom beslut
av Kungl. Maj :t efter förslag av domänstyrelsen. Innan domänstyrelsen av
giver sitt förslag brukar styrelsen inhämta yttranden från länsstyrelserna,
länsjaktvårdsföreningarna och älgskadenämnderna. I dessa yttranden ha
under senare år från skilda håll framställts önskemål om en höjning av det
nuvarande maximibeloppet, 50 kronor. Åsikterna om vilket belopp som bor
de sättas i stället ha växlat. Från Kronobergs län har föreslagits 75 kronor
och från ett annat håll 200 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
71
Yrkanden ha vidare gjorts om att Kungl. Maj :t måtte fastställa älgavgif
ten till samma belopp för allmän som för särskild jakttid. I några fall har
också detta önskemål tillmötesgåtts.
Slutligen har vid olika tillfällen hemställts om jämkningar i villkoren
för erhållande av älgskadeersättning. Älgskadenämnden i Kronobergs län
anförde sålunda år 1949 att bestämmelserna härom syntes böra ändras så
att ersättning för älgskador regelmässigt kunde utgå även till innehavare
av brukningsdelar som omfattade mer än 15 hektar odlad jord. Östergöt
lands läns jaktvårdsförening föreslog år 1950 att arealgränsen i fråga
skulle höjas från 15 till 25 hektar, och södra Älvsborgs läns jaktvårdsför
ening uttalade år 1949 att ersättning alltid borde få utgå, oavsett bruknings-
delens storlek.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Jaktutredningens förslag.
Jaktutredningen har företagit en undersökning angående de praktiska
verkningarna av reglerna om skyldighet att betala älgavgift
och förslår åtskilliga ändringar i bestämmelserna på området. Enligt dess
förslag skall älgavgiftens maximum höjas från 50 till 100 kronor. Älgska
defonden för norra Sverige skall delas upp på särskilda länsfonder och
avsättningen från länsfonderna till regleringsfonden skall begränsas till
högst 10 procent av vad som inflyter till länsfond. Slutligen skall straffet
för underlåtenhet att lämna uppgift om antalet nedlagda älgar eller för
att felaktig sådan uppgift lämnats höjas till dagsböter.
Vid framläggandet av dessa förslag har utredningen, enligt vad som upp
lyses i betänkandet, främst grundat sitt ställningstagande på två särskilda
huvudprinciper.
Den ena är den, att sådana mindre jordbrukare, som ej genom jakt
kunna få kompensation för älgskador, i stället böra erhålla full ersättning
i penningar. Denna grundsats bör enligt utredningen föranleda att älgav
gifterna fastställas så, att inflytande medel kunna beräknas täcka upp
kommande skador.
Den andra huvudprincipen är, att varje län bör självt bära sina älg
skador. Som skäl härför åberopar utredningen att länsstyrelserna ha vid
sträckta möjligheter att reglera avjagningen såväl genom att medgiva s. k.
licensjakt på särskild jakttid som genom att vid behov utsträcka den av
Kungl. Maj :t fastställda allmänna jakttiden med ytterligare högst tio da
gar. Utredningen anför, att om man i ett län med omfattande älgskador
underlåter att begagna sig av de möjligheter som sålunda föreligga att ned
bringa älgstammen till lämplig storlek, länet icke bör kunna påräkna alt
få bidrag till skaderegleringen från andra län.
I syfte att utröna i vad mån de nuvarande bestämmelserna äro ägnade
att tillgodose dessa principiella synpunkter har utredningen införskaffat
uppgifter om älgavgifterna och skadeersättningarna under de år 1943 års
kungörelse varit i kraft. Av uppgifterna framgår afl inom flertalet län de
72
influtna avgifterna väl räckt till att täcka uppkomna skador inen att i
Östergötlands, Kronobergs och Hallands län vad som influtit i älgavgifter
icke ens tillnärmelsevis lämnat täckning för älgskadorna inom dessa län,
trots att högsta tillåtna älgavgift uttagits. Följden har blivit, att årligen
väsentliga tillskott från regleringsfonden tillförts de tre länens älgskade
fonder, men det oaktat ha de godkända skadorna icke alla år kunnat till
fullo ersättas.
Utredningen framhåller, att dessa förhållanden måste anses otillfreds
ställande ur båda de principiella synpunkter som förut åberopats, och anser
därför atgäidei pakaliade för att astadkomma balans mellan skadornas
omfattning och älgavgiftsmedlen i nyssnämnda tre län.
Såsom en utväg att åvägabringa sådan balans förordar utredningen i
första hand en ökad avskjutning. Utredningen anser sålunda angeläget att
vederbörande länsstyrelser verkligen begagna den nyss omförmälda möj
ligheten att medgiva förlängning av den allmänna jakttiden med högst tio
dagar. Dessutom rekommenderar utredningen en liberalare praxis än som
hittills tillämpats i fråga om medgivanden till jakt å särskild jakttid. Slut
ligen ifrågasätter utredningen även om icke Kungl. Maj:t bör fastställa
längre allmän jakttid än hittills.
De sålunda föreslagna åtgärderna anses dock icke tillräckliga, utan ut
redningen finner det också ofrånkomligt att en höjning av älgavgiften kom
mer till stand. Da de nuvarande möjligheterna i sådant avseende redan ut
nyttjats, kan emellertid, enligt vad utredningen framhåller, detta ske al
lenast under förutsättning att gällande maximibelopp för älgavgift höjes
ganska avsevärt. Utredningen, som verkställt vissa beräkningar, förklarar
sig icke kunna förorda att det nya maximibeloppet sättes lägre än 100 kro
nor. Utredningen tillägger att en sådan höjning enligt dess mening icke
kan anses oskälig i betraktande av att det värde som en nedlagd älg repre
senterar stigit väsentligt sedan det nuvarande maximum fastställdes.
I detta sammanhang har utredningen även berört frågan, huruvida älg
avgift bör utgå med olika belopp under allmän och under särskild jakttid
eller om en enhetlig avgift bör fastställas. Utredningen anför att en en
hetlig älgavgift i vissa fall kan vara till fördel genom att uppmuntra till
bildande av jaktvårdsområden, där särskild jakttid för jakt efter älg kan
erhållas, men att å andra sidan jakt under särskild jakttid i allmänhet
torde medföra så stora fördelar för jakträttsinnehavarna, att övervägande
skäl synas tala för att högre avgift uttages vid sådan jakt. Några särskilda
föreskrifter i detta ämne böra dock enligt utredningens mening icke med
delas utan det bör liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj:t att be
stämma, om enhetlig eller differentierad älgavgift skall utgå.
Förslaget att älgskadefonden för norra Sverige skall uppdelas på läns-
fonder är enligt vad utredningen framhåller en direkt konsekvens av prin
cipen att varje län bör självt svara för sina älgskador. Det är också denna
princip som föranlett att avsättningen från länsfond till regleringsfonden
ansetts böra begränsas från högst 25 till högst 10 procent av vad som in
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
73
flyter till länsfonden. Utredningen anför att en sträng tillämpning av nyss
nämnda princip rätteligen skulle medfört, att regleringsfonden helt bort-
tagits, men att man av praktiska skäl icke synes kunna helt undvara en
dylik fond eftersom varken älgskadornas omfattning eller avskjutningens
storlek kan med större grad av säkerhet förutses.
Uppdelningen av älgskadefonden för norra Sverige på länsfonder bör
enligt utredningen föranleda att regleringsfonden blir gemensam för samt
liga län. Den behållning som vid uppdelningen må finnas på älgskadefon
den för norra Sverige föreslås skola fördelas på de särskilda länsfonderna
enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj :t.
Även i fråga om villkoren för erhållande av äfgsikade-
er sätt ning föreslår utredningen vissa ändringar. Dessa innebära bl. a.,
att villkoret att sökanden ej må inneha mer än en viss mängd odlad jord
skall mildras så, att arealgränsen höjes från 15 till 20 hektar, men att å
andra sidan skall såsom ett nytt villkor uppställas att sökanden ej heller
får inneha mer än 200 hektar annan jord. Båda dessa krav skola dock
alltjämt kunna eftergivas, om särskilda skäl föreligga. Vidare skall er
sättning kunna utgå även för skada på annan trädgårdsodling än frukt
odling. Länsstyrelsen skall vara skyldig att innan ersättningsfråga avgö-
res inhämta yttrande av älgskadenämnd, och sådan skall därför enligt för
slaget inrättas i alla län utom Gotlands, där älg ej förekommer. Slutligen
skall länsstyrelsen få befogenhet att under vissa förutsättningar upptaga
ansökan om ersättning även om den blivit för sent ingiven till vederbö
rande lands- eller stadsfiskal.
Om de föreslagna nya arealgränserna anför utredningen att älgskador
å gröda obestridligen kunna bli mycket kännbara även för innehavare av
större areal odlad jord än 15 hektar. Vidare kan det enligt vad utredning
en framhåller, stundom framstå såsom en orättvisa att en jordbrukare,
vars odlade jord uppgår till mer än 15 hektar, icke äger rätt till ersättning
för älgskada å gröda, oaktat hans möjligheter att genom jakt efter älg
erhålla gottgörelse på grund av ringa eller ingen tillgång på skogsmark
äro starkt kringskurna, under det att den som innehar en mindre areal
odlad jord erhåller ersättning även om i hans brukningsdel ingår omfat
tande skogsmark. Utredningen uttalar, att den som befinner sig i sist
nämnda situation i regel torde ha kunnat hålla sig skadeslös genom jakt
eller genom utarrendering av jakten, och att den omständigheten att han
ej utnyttjat denna möjlighet icke bör medföra att han ändock anses ska-
deståndsberättigad. För att icke de ersättningsbeviljande myndigheterna
skola bli nödsakade att ingå på en prövning, huruvida möjlighet att hålla
sig skadeslös i nyss angiven ordning verkligen förelegat i det enskilda fal
let, anser utredningen lämpligt att man genom en generell bestämmelse
utesluter dem som med säkerhet kunna antagas ha haft sådan möjlighet.
Detta har utredningen funnit böra ske genom att en maximigräns uppstäl
les även för annan mark än odlad jord. Att utredningen dragit denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
74
gräns så högt som vid 200 hektar beror på att denna areal allmänt anses
utgöra minimum för jakt med drivande hund. Utredningen framhåller,
att om en särskild maximiareal fastställes i fråga om avrösningsjord,
arealgränsen för odlad jord bör kunna höjas något utan att kretsen av er-
sättningsberättigade alltför mycket utvidgas. Höjningen anses emellertid ej
höra bli större än från 15 till 20 hektar.
Beträffande förslaget att ersättning skall kunna utgå även för skada på
annan trädgårdsodling än fruktodling yttrar utredningen att dylika ska
dor redan för närvarande i praxis anses ersättningsgilla och att detta tyd
ligen är väl motiverat.
Förslaget att älgskadenämnder skola inrättas i samtliga fastlandslän och
att yttrande från sådan nämnd alltid skall inhämtas innan ersättningsfråga
avgöres, motiveras med att nu rådande förhållanden beträffande syn och
värdering av älgskador icke äro tillfredsställande. Utredningen upplyser att
kritik framförts mot dessa förhållanden och att det därvid gjorts gällande att
synen stundom skedde alltför lättvindigt och att det ibland förekomme att
skadelidande utförde syn och värdering åt varandra. Enligt utredningens
mening böra missförhållandena åtminstone i viss utsträckning kunna av
hjälpas genom att länsstyrelserna få till förfogande ett sakkunnigt organ
som vid behov kan utföra stickprovskontroll.
Vad beträffar förslaget om rätt för länsstyrelsen att upptaga även för sent
inkommen ansökan anför utredningen att det är grundat på billighetsskäl.
Såsom villkor för dylik dispens, bör enligt utredningens mening föreskrivas
dels att syn skall ha hållits i så nära anslutning till skadegörelsen att det
kan antagas att skadans art med säkerhet kunnat fastställas, dels ock att
skäl för dispens i övrigt föreligga.
Slutligen vill jag nämna att utredningen i detta sammanhang även upp
tagit frågan om ersättning i vissa fall, då älg förorsakat skada å annat
än gröda eller trädgårdsodling. Härom anför utredningen
följande.
Av älg förorsakas i viss utsträckning även andra egendomsskador än
skador å skog och odlingar. I det övervägande antalet fall synes det härvid
lag röra sig om skador, som vid sammanstötningar å landsväg mellan älg
och motorfordon -— företrädesvis under mörker — uppstå å fordonet. Ett
flertal framställningar om ersättning för vid dylika kollisioner vållade ska
dor å bilar och motorcyklar ha årligen underställts Kungl. Maj :ts prövning.
Vid genomgång av dessa framställningar har utredningen funnit, att starka
billighetsskäl tala för att bidrag till skadornas avhjälpande åtminstone i
viss utsträckning beviljas de skadelidande. Då det härvidlag måste bliva
fråga om en skälighetsprövning, som icke lämpligen kan regleras genom för
fattningsbestämmelser i ämnet, förordar utredningen, att dylika ansökning
ar från fall till fall skola upptagas och prövas av Kungl. Maj :t. Bidrag synes
icke böra beviljas om skadegörelsen varit av allenast ringa beskaffenhet eller
kunnat undvikas genom åtgärd, som rimligen kunnat påfordras från den
skadelidandes sida. Då dessa bidrag motiveras av billighetsskäl, böra de
icke utgå till försäkringsgivare. För utbetalande av dessa bidrag torde älg
avgiftsmedel icke lämpligen böra anlitas. Däremot synes hinder icke böra
möta att jaktvårdsfondens medel tagas i anspråk för ändamålet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Yttrandena.
75
De ändringar som jaktutredningen föreslagit i bestämmelserna om älg
avgifter ha under remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Inga invändningar ha rests mot de av utredningen anförda
grundläggande principerna. Kritik förekommer blott i ett fåtal remissyttran
den och riktar sig endast mot vissa detaljer.
'
Vad beträffar älgavgifternas storlek anför Stockholms läns
och stads jaktvårdsförening vissa betänkligheter mot den föreslagna höj
ningen. Föreningen gör gällande, att de slakterier som köpa upp älgkött på
senare tid godtyckligt nedklassat eller kasserat kött av välskjutna djur.
Samtidigt har priset på älgkött sjunkit kraftigt. Eftersom många älgjägare
äro ekonomiskt beroende av att älgjakten går ekonomiskt ihop, befarar före
ningen att en höjning av älgavgifterna kan leda till minskad avskjutning
och därmed till ökade älgskador.
Länsstyrelsen i Jämtlands län håller före att även minimiavgiften bör hö
jas, förslagsvis till 20 kronor.
Jägarnas riksförbund avstyrker den föreslagna höjningen till 100 kronor
såvitt gäller älgar, som fällts under allmän jakttid. Däremot anser förbun
det höjningen motiverad beträffande älgar som fällts under särskild jakt
tid. Förbundet ifrågasätter emellertid om licensjakt bör få förekomma. Den
na jakt framstår enligt förbundet för de mindre markägarna och jakträtts
innehavarna som en stor och uppenbar orättvisa, ägnad att undergräva för
troendet för viltvårdsarbetet. Erforderlig avjagning bör enligt förbundets
mening kunna åstadkommas genom att antalet allmänna jaktdagar ökas
inom länen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att ingen rubbning bör ske i den
för närvarande i allmänhet tillämpade principen om 15 kronor högre av
gift för älg, som nedlagts under särskild jakttid. Å andra sidan ifrågasätter
länsstyrelsen i Kronobergs län om ej differentieringen borde slopas åtmins
tone i län med avsevärda älgskador. Kronobergs läns jaktvårds förening ut
talar sig likaledes för enhetlig älgavgift.
I fråga om fonderingen av älgavgifter uttalar länsstyrelsen
i Kronobergs län att det knappast synes välbetänkt att redan nu skära ned
avsättningen till regleringsfonden så kraftigt som från 25 procent till 10
procent, desto mera som regleringsfondens medel så gott som helt tagits i
anspråk.
Jämtlands läns jaktvårdsförcning anser, att det uttryckligen bör föreskri
vas, att bidrag ur regleringsfonden skall få sökas endast för län, där högsta
älgavgift uttagits.
Vad beträffar villkoren för erhållande av älgskade
ersättning anser länsstyrelsen i Östergötlands län att arealgränsen för
odlad jord icke bör sättas lägre än 25 hektar.
76
Kronobergs läns jaktvårdsförening och Södra Älvsborgs läns jaktvårds-
förening äro av den meningen, att ersättning för älgskador bör utgå obe
roende av brukningsdelens storlek. Sistnämnda jaktvårdsförening anför,
att det finns många brukningsdelar om mer än 20 hektar, vilkas ägare icke
ha möjligheter att göra sig skadeslösa genom jakt på älg.
Riksförbundet landsbygdens folk instämmer i förslaget om höjning av
arealgränsen till 20 hektar. Förbundet framhåller emellertid, att vissa jord
bruk sarrendatorer som inneha brukningsdelar om mer än 20 hektar allt
jämt icke komma att bli berättigade till ersättning, och hemställer, att be
stämmelserna om älgskadeersättning utformas så, att dessa jordbruksarren-
datorer icke komma i sämre läge än andra jordbrukare. Förbundet anför
härom följande.
Frågan hur älgskadorna skola regleras för jordbruksarrendatorer med
jordinnehav av över 20 har, vilka i sitt arrendekontrakt frånhänts jakträt
ten, har icke av de sakkunniga diskuterats. Man hade kunnat förvänta att
denna sak skulle ha tagits upp, enär dessa arrendatorer med fullt skäl kun
na åberopa samma motivering för erhållande av skadestånd som brukare av
fastighet med en areal av under 20 har. De ha på grund av arrendekontrak
tets bestämmelser ingen möjlighet att medelst jakt å älg erhålla kompensa
tion för lidna förluster. Att jordbruksarrendator frånhänts jakträtten är all
mänt i framförallt södra och mellersta Sverige. Man skulle kunna förmoda
att kompensation skulle erhållas i form av lägre arrendeavgäld för jord
bruksarrende utan jakträtt men så är emellertid icke fallet. Betydande ska
dor kunna uppstå för dessa arrendatorer, och förbundet vill därför föreslå,
att särskild hänsyn tages till denna kategori genom att bestämmelserna om
ersättning ur älgskadefonden utformas så, att dessa arrendatorer icke kom
ma i ett sämre läge än övriga jordbrukare.
Förbundet framhåller i detta sammanhang att inom vissa områden av
landet skador av stor omfattning vållas också av annat vilt än älg. Förbun
det hemställer, att frågan om ersättning också för sådana skador måtte
övervägas i samband med de nu aktuella förslagen om ändringar i jaktlag
stiftningen. Förbundet yttrar följande.
Förbundet vill speciellt framhålla de stora skador som kronhjorten åsam
kar jordbrukarna inom Sövde och angränsande socknar i Skåne. Jordbru
karna där äro i allmänhet arrendatorer och de ha ingen möjlighet att in
verka på hjörtstammens storlek. Även annat vilt såsom en högt uppdriven
rådjursstam eller fasanstam kunna göra betydande skador. Visserligen kan
länsstyrelse genom föreläggande eller förordnande anmana jaktinnehavare
att åstadkomma minskning i villebrådsstammen, men denna möjlighet är
enligt förbundets uppfattning icke tillräcklig, utan jaktlagen bör komplette
ras med bestämmelser på vilket sätt och av vem viltskador skola regleras.
I fråga om uppskattningen av inträffade skador för
orda fem läns jaktvårds föreningar, svenska jägareförbundet och föreningen
Sveriges jaktvurdskonsulenter att det skall föreskrivas att en värderings-
man städse skall besitta särskild sakkunskap om jakt och jaktvård. Denne
värderingsman bör föreslås eller utses av vederbörande länsjaktvårdsföre-
ning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
77
Äigskadenämnden i Uppsala län avstyrker förslaget, att ärenden om er
sättningsfrågor regelmässigt skola remitteras till älgskadenämnd för ytt
rande. Samma ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Uppsala, Östergöt
lands och Kronobergs län.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Departementschefen.
De skäl utredningen anfört för att älgavgifternas maximibelopp nu bör
höjas till 100 kronor synas mig övertygande. Jag delar också utredningens
uppfattning att det liksom hittills bör överlämnas åt Kungl. Maj :t att av
göra, huruvida älgavgift skall utgå med olika belopp under allmän och un
der särskild jakttid eller om enhetlig avgift skall tillämpas. Jägarnas riks
förbunds förslag att möjligheten att lämna tillstånd till jakt å särskild
jakttid skall borttagas anser jag mig icke böra biträda.
Även de föreslagna nya reglerna med avseende å fonderingen av älgav
gifterna synas mig lämpliga. Jag tillstyrker också att straffet för försum
melse att lämna föreskriven uppgift om antalet nedlagda älgar bestämmes
till dagsböter.
Vad angår villkoren för erhållande av älgskadeersättning anser jag ut
redningens förslag vara väl avvägt. Med anledning av vad Riksförbundet
landsbygdens folk anfört beträffande jordbruksarrendatorer utan jakträtt
vill jag framhålla, att såväl nuvarande författningstext som utredningens
förslag lämnar länsstyrelsen möjlighet att medgiva ersättning oavsett bruk-
ningsdelens storlek, om särskilda skäl föreligga. Frågan om ersättning för
skador av annat vilt än älg kan uppenbarligen icke lösas utan närmare ut
redning och bör därför ej upptagas i detta sammanhang.
Däremot kan jag icke tillstyrka utredningens förslag att inrättande av
älgskadenämnd skall bli obligatoriskt i alla fastlandslän och att älgskade
nämnd alltid skall höras i ersättningsärenden. Detta skulle lätt leda till
omgång och tidsutdräkt och skulle i flertalet fall vara obehövligt och onyt
tigt. Ej heller kan jag biträda det i vissa remissyttranden framställda öns
kemålet att en värderingsman skall utses av vederbörande länsjaktvårds-
förening.
Vad utredningen i övrigt anfört i nu förevarande avsnitt i betänkandet
föranleder ingen erinran från min sida.
Därest riksdagen godkänner de grunder för uttagandet av älgavgifter och
ersättandet av älgskador som jag nu angivit, torde jag framdeles få an
mäla förslag till erforderliga författningsändringar.
78
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
De särskilda författningsförslagen.
I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört ha inom jord
bruksdepartementet upprättats förslag till
1) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt;
2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48)
om samäganderätt; och
3) förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).
Jag torde nu få övergå till att redogöra för innehållet i dessa förslag.
Förslaget om ändring i jaktlagen.
2 § 3 mom.
Beträffande detta lagrum, som motsvarar nuvarande 13 §, torde jag i
huvudsak få hänvisa till vad jag förut anfört om jakten på öppna havet och
ödeskären.
För att överensstämmelse skall nås med den terminologi som användes i
lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde har i stället
för uttrycket »öppna havet» begagnats uttrycket »allmänt vatten». Detta
medför bl. a., att lagrummets tillämpningsområde kommer att omfatta också
de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Även i fråga om havsområdena torde införandet av begreppet allmänt vat
ten leda till någon utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde. Ut
vidgningarna torde dock bli av ringa praktisk betydelse.
5, 7 och 10—12 §§.
I fråga om 5 och 10 §§ hänvisar jag till vad jag förut anfört angående jakt
å vissa trafikanläggningar, jaktvårdsområde i skärgård och förlängning av
tiden för jaktvårdsområdes bestånd.
Ändringarna i 7, 11 och 12 §§ äro omedelbart föranledda av de nya reg
lerna om förlängning av tiden för jaktvårdsområdes bestånd.
13 §.
Den fråga som för närvarande regleras i denna paragraf behandlas i för
slaget i 2 § 3 mom.
Beträffande 1 och 2 mom. i förslaget hänvisar jag till vad jag tidigare an
fört i där avsedda ämnen.
Första stycket i 3 mom. motsvarar nuvarande 12 § 3 mom. Stadgandet i
andra stycket är helt nytt. Skälen för dess införande ha angivits vid behand
lingen av frågan om jaktvårdsområdena.
Med avseende å 4 mom. torde jag, utöver vad jag tidigare anfört om infö
rande av besvärsrätt i fråga om vissa beslut som fattats inom jaktvårdsom
råde, få lämna en redogörelse för vissa förut icke behandlade detalj spörsmål..
79
Jaktutredningen har framhållit att det i fråga om beslut rörande
jaktutövningen är angeläget att man snarast kan få visshet om, huruvida
beslutet blir bestående eller ej. På grund härav har utredningen ansett be-
svärstiden böra bestämmas till en vecka från det klaganden erhöll del av
beslutet. Utredningen har anfört att besvärssakkunniga enligt vad utredningen
inhämtat ämna föreslå en särskild besvärstid om allenast en vecka för så
dana fall då ett skyndsamt avgörande är påkallat. I fråga om det närmare
bestämmandet av utgångspunkten för besvärstiden har utredningen yttrat
att delgivning av beslut angående jaktutövningen måste kunna ske genom
ett kungörelseförfarande. I enlighet härmed har i ett av utredningen upp
rättat lagförslag angivits, att delgivning av sådant beslut skall anses hava
skett, då meddelande om beslutets fattande införts i tidning i orten. Utred
ningen har förutsatt, att talan mot länsstyrelsens beslut skall kunna full
följas hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Särskilt stadgande därom har utred
ningen ej ansett erforderligt.
Under remissbehandlingen har från vissa håll riktats kritik
mot vad utredningen sålunda föreslagit.
Länsstyrelsen i Kronobergs lån ifrågasätter lämpligheten av att redan nu,
innan den väntade allmänna reformen av det administrativa besvärsinsti-
tutet blivit verklighet, införa en speciell, kort besvärstid om blott sju dagar.
Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening förordar att besvärstiden skall vara
fjorton dagar.
Några länsjaktvårdsföreningar anföra, att särskild delgivning icke bör
behöva ske med dem, som varit närvarande vid besluts fattande på jakt
stämma. De som kallats till jaktstämma men uteblivit böra enligt dessa
remissinstansers mening vara skyldiga att själva göra sig underrättade om
besluten. I enlighet härmed förordas i nu ifrågavarande remissyttranden att,
såvitt angår jaktstämmas beslut, klagotiden skall räknas från dagen för
beslutet.
Åsikten att besvärstiden skall räknas från dagen för beslutets fattande
företrädes också av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att denna
regel bör gälla oavsett om beslutet meddelats av jaktstämman eller av sty
relsen.
Samma ståndpunkt intages av svenska jägareförbundet. Detta förbund
yttrar vidare att delgivning genom kungörelse bör kunna få ske även i den
formen att kungörelsen anslås på en av ordinarie jaktstämma på förhand
bestämd plats inom området. Förbundet tillägger att om kungörelse skall
införas i tidning, måste det av kostnadsskäl tillåtas att den göres kortfattad
och begränsas till att angiva vad beslutet avser. Den som vill ha närmare
kännedom om beslutets innehåll bör enligt förbundets mening ha att för
sådant ändamål vända sig till styrelsen.
Liknande synpunkter anföra länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands
län, ett tiotal länsjaktvårdsföreningar och föreningen Sveriges jaklvårdskon-
sulenter.
Besvärssakkunniga uttala, att lagtexten bör avfattas på sådant sätt, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
80
därav tydligt framgår att delgivning kan ske icke blott genom kungörande i
tidning utan även genom att den klagoberättigade tillställes en handling som
innehåller beslutet. Vad angår delgivning genom kungörelse anse de sak
kunniga att det bör vara på förhand bestämt i vilken ortstidning kungörel
sen skall införas, samt att i kungörelsen bör uppgivas det väsentliga av be
slutets innehåll eller i vart fall vad beslutet avser.
Efter att hava erinrat att 11 § 2 mom. andra stycket jaktlagen innehåller
en föreskrift, att talan mot länsstyrelses beslut i underställda ärenden må
töras hos Konungen, anföra de sakkunniga vidare att frånvaron av motsva
rande bestämmelser i 13 § 4 mom. i förslaget gör den tolkningen naturlig,
att klagan icke är tillåten beträffande där omförmälda länsstyrelsebeslut.
Under hänvisning till att jaktutredningen avsett att sådan klagan skall få
föras, förorda de sakkunniga därför att lagrummet kompletteras med en
regel om fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har å andra sidan uttalat, att här ifråga
varande ärenden icke torde bli särskilt betydelsefulla och att besvärsrätt
över länsstyrelses beslut därför bör kunna undvaras.
Departementschefen. För min del ansluter jag mig till jaktutredningens
uppfattning att besvärstiden bör vara en vecka och att den bör räknas från
dagen för delgivning. Delgivning bör självfallet alltid kunna ske i vanligen
vedertagna former, t. ex. genom att handling som innehåller beslutet bevis
ligen tillställes dem som beröras därav. De som deltagit i jaktstämma torde
få anses ha fått del av beslut som därvid fattats i deras närvaro. För de fall
då beslut angår alla eller de flesta delägarna torde möjlighet böra beredas
att offentligen kungöra beslutet med den verkan att delgivning anses ha
skett genom kungörandet. Det kungörelseförfarande genom annonsering i
ortstidning som jaktutredningen förordat synes mig vara det mest ända
målsenliga som står till buds. Det torde kunna antagas, att delägarna i jakt-
vårdsområde komma att på förhand besluta i vilken ortstidning kungörel
ser skola införas, och att bestämmelse därom intages i jaktvårdsområdets
stadgar. Vad beträffar kungörelses innehåll synes det vara till fyllest att
däri kort angives vad beslutet avser.
Jag delar utredningens uppfattning, att talan mot länsstyrelses beslut i
besvärsärenden bör få fullföljas hos Kungl. Maj :t. I likhet med utredningen
finner jag icke erforderligt att särskilt stadgande härom meddelas.
Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med vad jag så
lunda anfört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
26 §.
Skälen för de ändringar som föreslås i 1 mom. första stycket och 2 mom.
i denna paragraf ha redovisats vid den föregående behandlingen av frågan
om jaktvårdsmedlen.
De jämkningar som vidtagits i 2 mom. andra stycket ha uteslutande for
mell karaktär.
81
29 §.
Beträffande denna paragraf torde jag få hänvisa till vad jag förut an
fört rörande dess utformning.
32 och 34 §§.
I 32 § första stycket stadgas för närvarande, att den som idkar jakt
utan att hava fullgjort honom åliggande skyldighet att lösa jaktkort skall
straffas med böter från och med 10 till och med 300 kronor samt tillika
vara pliktig att erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift. I rättstillämp
ningen ha olika meningar yppats, huruvida åliggandet att betala högsta
jaktvårdsavgift skall betraktas som en extra straffpåföljd utöver bötes
straffet eller om det skall anses som en civilrättslig förpliktelse, så att den
dömde kan göra anspråk på att vid avgiftens erläggande utbekomma riks-
j aktkort. Denna fråga har också varit föremål för behandling av riksda
gens justitieombudsman, som i skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 oktober
1948 uttalat, att det närmast förefölle som om lagstiftaren avsett att skyl
digheten i fråga skulle ha karaktär av straff. Eftersom en motsatt upp
fattning kommit till uttryck i vissa domstolsutslag ville justitieombuds
mannen ifrågasätta, om icke bestämmelsen borde förtydligas.
Jaktutredningen, som synes dela justitieombudsmannens upp
fattning, har föreslagit att bestämmelsen om skyldighet att betala högsta
jaktvårdsavgift skall upphävas men att i stället bötesstraffet skall höjas
från penningböter till dagsböter.
Departementschefen. Enligt min mening föreligga redan i och för sig
goda skäl för att straffet för en förseelse av ifrågavarande art skall be
stämmas till dagsböter. Jag kan ej heller finna det riktigt att den, som
jagat utan att vederbörligen erlägga jaktvårdsavgift och fälles till ansvar
därför, skall undgå att fullgöra den avgiftsplikt vari han brustit. I depar-
tementsförslaget har därför upptagits en föreskrift att den som dömes till
straff för det han idkat jakt utan att ha erlagt jaktvårdsavgift tillika skall
förpliktas att till jaktvårdsfonden utgiva den avgift som undandragits fon
den. Såsom torde framgå av stadgandets avfattning avser jag att detta
åliggande skall ha karaktären av en civilrättslig förpliktelse. Har den till
talade efter brottet men före domen, frivilligt löst jaktkort, bör således
icke utdömas något ytterligare belopp. Å andra sidan bör, därest åtalet
avser jakt under mer än ett år eller i mer än ett län, förpliktelsen avse av
gift för motsvarande antal länskort.
Med det betraktelsesätt som i departementsförslaget anlagts på löreva-
rande fråga torde det icke finnas anledning att bibehålla de nuvarande be
stämmelserna i 32 § andra stycket.
De jämkningar som vidtagits i 32 § tredje och fjärde styckena samt i
34 § ha betingats av förslaget om jaktpassens borttagande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
(> Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 188.
Slutbestämmelserna.
De föreslagna ändringarna torde lämpligen böra träda i kraft den 1 juli
1951.
Såsom framgått av det förut anförda har jag ansett att något avgörande
hinder icke bör föreligga mot att de nya bestämmelserna om förlängning
av tiden för jaktvårdsoinrådes bestånd erhålla tillämpning även å redan
bestående jaktvårdsområden. Än mindre torde betänkligheter behöva möta
mot att en sådan i viss mån retroaktiv verkan tillägges de i 13 § i förslaget
upptagna reglerna om röstberäkning, rättighet för jaktarrendator att när
vara vid jaktstämma, befogenhet för delägare i jaktvårdsområde att upp
låta jakträtt samt klagorätt mot vissa beslut.
Övriga författningsförslag.
I fråga om dessa förslag hänvisar jag till vad jag anfört vid behandling
en av frågorna om jaktvårdsområde i skärgård och om jaktvårdsmedlen.
De föreslagna författningarna böra uppenbarligen träda i kraft samtidigt
med ändringarna i jaktlagen.
I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu förslag till
1) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 'nr 274) om rätt till jakt,
2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr48) om
samäganderätt, samt
3) förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr
340).
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och
2) upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge
nom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan bifaller Hans Maj :t Konungen.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Ur protokollet:
Nils Grass.
1 Av denna bilaga har här bibehållits allenast 325 i det under 1) upptagna lagförslaget; de
uteslutna delarna av bilagan överensstämma, frånsett vissa redaktionella jämkningar, med
motsvarande delar av de vid propositionen fogade författningsförslagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
83
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
Härigenom förordnas, dels att 5 § 2 inom., 7 §, It § 1 inom., 12 § 1 mom.,
13 §, 26 § 1 och 2 inom., 29 § 2 mom. samt 32 och 34 §§ lagen den 3 juni
1938 om rätt till jakt1 skola erhålla följande ändrade lydelse, dels att till
2 § samma lag skall fogas ett nytt moment och till 10 § två nya moment
av den lydelse nedan angives, dels ock att 12 § 3 mom. samt 27 § nämnda
lag skola upphöra att gälla.
(Nuvarande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
32 §.
Idkar någon, som enligt bestäm
melserna i 26 eller 27 § är skyldig att
erlägga jaktvårdsavgift eller utlösa
jaktpass, jakt utan att hava fullgjort
vad sålunda åligger honom, straffes
med böter från och med tio till och
med tre hundra kronor och vare dess
utom pliktig erlägga högsta fastställ
da jaktvårdsavgift eller avgift för
jaktpass.
För avgifternas erläggande svare,
lika med den skyldige, jämväl den
som tillåtit honom deltaga i jakten
ävensom, i fråga om avgiften för jakt
pass, den som upplåtit jakträtt till
honom, med rätt likväl att av den
skyldige söka åter vad sålunda er
lagts.
För underlåtenhet att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller jakt
pass eller vägran att på anmodan av
den det vederbör framvisa detsamma
vare straffet böter från och med fem
till och med tre hundra kronor.
32 §.
Idkar någon, som enligt bestäm
melserna i 26 § är skyldig att erlägga
jaktvårdsavgift, jakt utan att hava
fullgjort vad sålunda åligger honom,
straffes med dagsböter.
Den som fälles till straff enligt
första stycket skall tillika förpliktas
att till jaktvårdsfonden utgiva den
jaktvårdsavgift som undandragits
fonden.
För underlåtenhet att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller väg
ran att på anmodan av den det veder
bör framvisa detsamma vare straffet
böter från och med fem till och med
tre hundra kronor.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
(Nuvarande lydelse:)
Visar den som blivit angiven för
underlåtenhet, varom sägs i nästföre
gående stycke, sist under tredje da
gen från det angivelsen blev honom
kunnig hos åklagaren, att han vid ti
den för förseelsen innehade gällande
jaktkort eller jakt pass, och giva om
ständigheterna vid handen, att förse
elsen haft sin grund i förbiseende,
vare fri från ansvar.
(Föreslagen lydelse:)
Visar den som blivit angiven för
underlåtenhet, varom sägs i nästföre
gående stycke, sist under tredje da
gen från det angivelsen blev honom
kunnig hos åklagaren, att han vid
tiden för förseelsen innehade gällan
de jaktkort, och giva omständigheter
na vid handen, att förseelsen haft sin
grund i förbiseende, vare fri från an
svar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
85
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 april
1951.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 4 april 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
16 mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp
rättade förslag till
1) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt samt
2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48)
om samäganderätt.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet S. J. M. Ström
berg.
Lagrådet yttrade:
Enligt det föreslagna andra stycket i 32 § lagen om rätt till jakt skall
den som fälles till straff enligt första stycket tillika förpliktas att till jakt-
vårdsfonden utgiva den jaktvårdsavgift som undandragits fonden. Av re
missprotokollet framgår, att det är avsett att detta åliggande skall ha ka
raktären av en civilrättslig förpliktelse. Vid sådant förhållande torde skyl
digheten att utgiva jaktvårdsavgift icke böra vara beroende av att veder
börande fälles till straff. På grund härav hemställer lagrådet, att åt stad
gandet gives en avfattning, som närmare ansluter sig till den nuvarande
lydelsen av första stycket.
I övrigt lämnas förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 april 1951.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
Undén , statsråden
Möller, Sköld, Quensel,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Nygren.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge
mensam beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 6
april 1951 avgivna utlåtande över de den 16 mars 1951 till lagrådet remitte
rade förslagen till
1) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27fr) om rätt till jakt; och
2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 190fr (nr 48) om
samäganderätt.
Föredraganden anför följande.
Lagrådet har icke framställt annan erinran mot förslagen än att en änd
ring av lagteknisk natur borde vidtagas i 32 § i det under 1) upptagna för
slaget. Denna erinran har beaktats. Dessutom ha förslagen på vissa punk
ter underkastats redaktionell jämkning.
Härefter hemställer föredraganden att Kungl. Maj :t måtte föreslå riks
dagen att
dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga de sålunda
jämkade båda lagförslagen,
dels antaga det vid statsrådsprotokollet för den 16 mars
1951 fogade förslaget till förordning om ändring i vapenför
ordningen den 10 juni 1949 (nr 340),
dels ock medgiva att älgavgift må uttagas med högst ett
hundra och lägst femton kronor för varje under allmän eller
särskild jakttid fälld älg samt bemyndiga Kungl. Maj :t att i
huvudsaklig överenstämmelse med de grunder som angivas
i statsrådsprotokollet för den 16 mars 1951 utfärda erfor
derliga bestämmelser beträffande älgavgifternas samman
förande till älgskadefonder och de allmänna villkoren för
bidrag ur älgskadefond att gälla från och med den 1 juli
1951.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund.
517353. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.