SOU 1964:17
Rapport
N 4-0 (;(
oå (— — CDL"
&( 4. ICT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1964:17 (lägga/;- Q F?»
Justitiedepartementet
RAPPORT
AV
PARLAMENTARISKA NÄMNDEN I WENNERSTRÖMAFFÄREN
Stockholm 1964
STATENS OFFENTLICA UTREDNINCAR 1964
Kronologisk förteckning
Indexlån. Del I. Kihlström. 96 s. Fl. Indexlån. Del II. Kihlström. 526 s. Fl. Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. Esselte. 212 5. I. Effektivare konsumentupplysning. Esselte. 111 H
5. .
Bättre åldringsvård. Esselte. 121 s. s. Alkoholreklamen. Norstedt & Söner. 278 s. Fi. Statens skogar och skogsindustrier. Svenska Reproduktions AB. 144 s. Fi. . Kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket.
Esselte. 88 s. Jo. Arbetstidstörkortningens verkningar. Esselte. 216 S.S. . Företagsintecknlng. Tiden-Barnängen Tryckerier AB. 149 s. Ju. . Ålgtrågan. Norstedt & Söner. 188 5. .To. . Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del II. Esselte. 302 5. Jo. . Religionsfrihet. AB Wilhelmssons Boktryckeri. XXVIII+594 5. E. . Svensk namnbok 1964. AB E G Johanssons Bok- tryckeri, Karlshamn. 227 s. Ju. . Utlåtande av Juristkommissionen i Wenner- strömaffären. Norstedt & Söner. 117 s. Ju. . Historisk översikt. Kyrkobegrepp. Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala. 323 s. . Rapport av parlamentariska nämnden i EWen—
nerströmaffären. Norstedt & Söner. 46 s. .Tu.
P5” !” ”PP
H
HH ron-
HHHHH dams—w
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964zl7
Justitiedepartementet
RAPPORT
AV
PARLAMENTARISKA NÄMNDEN I WENNERSTRÖMAFFÄREN
KUNGL. BOKTRYCKERIET P.A. NORSTEDT & SÖNER
STOCKHOLM 1964
Chefen för justitiedepartementet har den 28 april 1964 beslutat, att parla— mentariska nämndens rapport av den 23 april 1964 skall offentliggöras med undantag av några meningar och ord, sammanlagt ca 2 sidor. Uteslutningar- na har betingats av att offentliggörande ansetts menligt för rikets säkerhet. Där uteslutningar skett framgår det i texten.
Skrivelse till Konungen
A. Tiden före Wennerströmärendets anmälan inför försvarsministern. .
1. Wennerström under krigsåren ............................
. Åren 1945—1948
' . Moskvatiden
. Washingtontiden 11 . Wennerström återvänder till Sverige ...................... 11 '. VVennerströmärendet får ny aktualitet ...................... 12 7. Telefonkontrollen 13 8. Ytterligare samarbete Hen-ning—statspolisen hösten 1959 14
. Fortsättningen av FKE-tiden .................................. 15
9. Försvarsministern underrättas ............................ 15 10. Föredragningen den 4 januari 1960 ........................ 15 11. Försvarsministerns vetskap om telefonkontrollen ............ 16 12. Ärendets utveckling efter den 4 januari 1960 .............. 16 13. Wennerström söker befattning i flygstaben ................ 17 14. NVennerströms uppgifter om den brottsliga verksamheten under PKE—tiden _ 18
. VVennerströms tjänstgöring i utrikesdepartementet .............. 19 15. Upptakten till UD-uppdraget .............................. 19 16. Wennerström får UD-uppdraget ............................ 20 17. Wennerström börjar på UD .............................. 21 18. Närmare om UD-uppdraget ................................ 21 19. Händelserna på hösten 1961 .............................. 23 20. Kretsen av informerade vidgas ............................ 23 21. Wennerström anhåller att få följa forskningen på FOA. Utrikes- ministern informeras ytterligare .......................... 24 22. Ny beredning inför försvarsministern ...................... 25 23. Händelser kring årsskiftet 1961—1962 .................... 25 24. Försvarets bokförråd . Hade Wennerström i uppdrag att taga diplomatkontakter i ned- rustningsfrågan? . Wennerström söker låna handlingar i flygstaben ............ 27 . Försvarsministern underrättas om Wennerströms besök i flyg- staben . Sammanträdet den 22 mars 1962 .......................... 28
29. Justitieministern underrättas .............................. 30 30. Förberedelser göres för beredning inför statsministern ........ 30
31. Orsaken till att någon beredning inför statsministern ej kom till stånd ................................................ 30 32. Frågan om militär information till Wennerström för UD—upp— draget .................................................. 31 33. Instruktionen ............................................ 32 34. Generalordern den 27 juni 1962 ............................ 33 35. Försvarsministern och Undén om generalordern ............ 33 36. Avsändningslistan ........................................ 34 37. Det fortsatta spaningsarhetet .............................. 34 38. Utrikesminister Nilsson underrättas ....................... 35 39. Ny föredragning inför försvarsministern .................... 35 40. Fullständig föredragning för utrikesminister Nilsson .......... 35 41. Wennerströms egna uppgifter om UD-tiden ................ 37 42. Ärendets fortsatta utveckling .............................. 37 43. Vissa särskilda uppgifter av Wennerström .................. 39 D. Regeringens handläggning av säkerhetsfrågor .................. 40
E. Sammanfattning ............................................ 42
Till KONUNGEN
Eders Kungl. Maj:t har den 28 juni och den 22 augusti 1963 förordnat ledamöter i en undersökningskommission att bl. a. utreda orsakerna till att den spioneriverksamhet, vartill översten S. E. G. Wennerström erkänt
6 sig skyldig, kunnat fortgå under en lång följ-d av år.
Under omnämnande, att undersökningskomm'issionens ordförande an— mält, att kommissionen beräknades kunna inom en nära framtid slutföra den del av utredningen, som avsåg statsrådens handläggning av Wenner— strömaffären, har Eders Kungl. Maj:t därefter den 13 december utsett le- damöterna av riksdagens första kammare Axel Wilhelm Strand, John Al— lan Hernelius, Torsten Andersson och Axel Georg Pettersson samt ledamö- terna av riksdagens andra kammare Sven Mauritz Wedén och Karl Hilding Johansson med uppgift att såsom parlamentarisk nämnd dels företaga en allsidig granskning av det genom undersökningskommissionens försorg samlade utredningsmaterialet, såvitt avser statsrådens handläggning av Wennerströmaffären, dels överväga de principiella riktlinjerna för hand- läggningen av säkerhetsfrågor. Åt Strand uppdrogs att vara nämndens ord— förande varjämte chefen för justitiedepartementet bemyndigades utse sek- reterare åt nämnden. Det förklarades angeläget, att nämndens arbete skul- le så bedrivas att riksdagens konstitutionsutskotts grundlagse—nliga gransk- ning kunde slutföras under våren 1964.
Med stöd av nyssnämnda bemyndigande förordnade chefen för justitie— departementet, statsrådet Kling, den 19 december 1963 hovrättsrådet i Svea hovrätt Lars-Erik Tillinger att vara sekreterare ät nämnden.
Nämnden har tagit del av det hos undersökningskommissionen samlade utredningsmaterialet. På nämndens begäran har kompletteringar härav skett dels genom införskaffande a-v visst skriftligt material dels genom sam- tal den 25 mars 1964 _ i nämndens närvaro —— mellan kommissionen samt försvarsminister Sven Andersson, inrikesminister Rune Johansson och professor Östen Undén.
Med hänsyn till den begränsade tid som stått till förfogande för den del av nämndens uppdrag, som avsett statsrådens handläggning av Wenner- ström—affären, har nämnden funnit det nödvändigt att först behandla nämn- da fråga samt tills vidare uppskjuta spörsmålet om de principiella rikt- linjerna för handläggningen av säkerhetsfrågor. Den rapport som nu fram— lägges avser följaktligen endast de frågor vartill riksdagen-s kon'stitutions- utskott har att taga ställning i detta sammanhang.
Även med denna begränsning av arbetet har överläggningarna inom nämnden och utarbetandet av denna rapport måst bedrivas under tidsnöd. Detta har delvis berott på att nämnden till en början avsåg att avvakta undersökningskommissionens utlåtande, innan nämn-dens granskning av— slutades med nödvändiga diskussioner och överväganden samt utformandet av en rapport. Sä befanns emellertid ej kunna ske, då kommissionens ut- låtande blivit tillgängligt först den 20 april och det varit nödvändigt att i huvudsak justera denna rapport slutligt den 23 april 1964.
Parlamentariska nämnden får härmed överlämna den i anledning av första delen av uppdraget upprättade rapporten.
Nämnden har disponerat framställningen i rapporten på så sätt, att först i korthet i avsnitt A omnämnes utvecklingen fram till den tid, då ärendet anmäldes för ledamot av regeringen. Härefter sammanfattar nämnden un- der B och C sin syn på vad utredningsmate-rialet utvisar rörande Wenner- strömärendets behandling _ företrädesvis å statsrådsplanet — fram till VVcnnerströms gripande den 20 juni 1963. Såsom ett särskilt avsnitt D har upptagits en kort redogörelse för vad som framkommit angående formerna för regeringens handläggning av säkerhetsfrågor under nu ifrågavarande tid. Slutligen sammanfattar nämnden i ett sista avsnitt E de omständig- heter, som enligt nämndens mening är av betydelse vid granskningen inom riksdagens konstitutions-utskott. Det är utskottet, som har att fullgöra den grundlagsenliga bedömningen av statsrådens ansvarighet. Med hänsyn här- till har nämnden avstått från sådana värderingar, som kan föregripa ut- skottets granskning.
Stockholm den 23 april 1964. Underdånigst
AXEL STRAND TORSTEN ANDERSSON ALLAN HERNELIUS HILDING JOHANSSON GEORG PETTERSSON SVEN WEDEN
/Lars-Erik Tillinger
1. Wennerström under krigsåren
Från november 1940 till mars 1941 tjänstgjorde Wennerström tidvis som biträdande flygattaché i Moskva och reste därunder flera gånger från Stock- holm till Moskva och åter.
I början av 1940-talet kom uppmärksamheten inom säkerhetspolisen och den militära säkerhetstjänsten att riktas på Wennerström med anledning av dennes livliga kontakter med tysk och rysk beskickningspersonal. En viss skärpning av de sålunda uppkomna misstankarna ägde rum är 1943, då man på svensk sida fick kännedom om innehållet i tre telegram, som avsänts från tyska militärattachéer till tyska arméöverkommandot. I ett av telegrammen omnämnes Wennerström som uppgiftslämnare och det an- sågs vid denna tidpunkt föreligga skäl att tro, att han var den som avsågs som källa även för de båda andra telegrammen.
I mars 1943 ställdes Wennerström under telefon- och postkontroll. Så— som motiv för kontrollen åberopades Wennerströms förbindelser med ut- ländsk beskickningspersonal särskilt en rysk militärattaché vid namn Ni- kitouchev. Det är dock Ovisst, om säkerhetspolisen vid denna tid ännu kän- de till nyssnämnda telegram. Det bör understrykas, att telefon- och post- kontroll under krigsåren kunde anordnas utan domstolsprövning och på avsevärt mindre vägande skäl än enligt 1952 års lagstiftning härom.
I april 1943 verkställdes personalkontroll beträffande Wennerström. Mo- tiveringen härtill är ej känd.
Den 20 september 1943 fick polisen genom telefonkontroll veta, att Wen- nerström följande dag skulle besöka Nikitouchev. Då Wennerström anlän- de till beskickningen, rapporterades detta av en patrull ur säkerhetspolisen med förfrågan, huruvida han skulle anhållas. Jourhavande övervaknings- chefen i Stockholm meddelade, sannolikt efter kontakt med säkerhetsche- fen, att något ingripande icke borde ske.
Telefon- och postkontrollen, som givit vid handen att Wennerström up- pehöll de tidigare kända livliga kontakterna med beskickningspersonal, upphörde på hösten 1943, då Wennerström förflyttades till Västgöta flyg- flottilj i Såtenäs.
Wennerströms tjänstgöring där pågick till den 15 oktober 1945. Från denna tid har. ej framkommit något av intresse.
Den 15 oktober 1945—januari 1949 tjänstgjorde Wennerström huvudsak- ligen i flygstaben och deltog därunder i arbetet inom 1945 års försvarsut- redning m. m. samt var från oktober 1946 lärare vid flygkrigshögskolan.
Wennerström, som den 1 april 1944 utnämnts till major vid flygvapnet, befordrades den 1 oktober 1946 till överstelöjtnant vid vapnet.
I april 1946 begärde flygstaben hos försvarsstabens personalkontrollde- talj personalkontroll på Wennerström. Flygstaben delgavs icke i samband härmed vad som tidigare framkommit rörande Wennerström.
I mitten av augusti 1946 företog Wennerström som representant för svenska flygvapnet ett officiellt studiebesök vid flyguppvisningar i Sovjet- unionen.
Vid ärendets bedömning har två promemorior, som Wennerström för- fattat och framlagt för militära myndigheter, kommit att spela viss roll ge- nom att innehållet i dessa kunde anses tyda på att Wennerström haft ille- gala förbindelser åt sovjetiskt håll. Den ena promemorian, daterad den 29 augusti 1946, handlar om möjligheterna att införskaffa underrättelser från Sovjetunionen. Den andra promemorian, som i detta sammanhang blivit mest uppmärksammad, är dagtecknad den 8 augusti 1947 och rubricerad: »Konfidentiella uppgifter rörande militär rysk underrättelseverksamhet av legal natur i Sverige».
Till statspolisen meddelades i juni 1947 att Wennerström hade mycket livlig kontakt med biträdande flygattachén Rybatchenkov på ryska beskick- ningen. Det ansågs dock tveksamt, huruvida detta med hänsyn till Wen— nerströms tjänstgöringsförhållanden under denna tid skulle kunna betrak- tas såsom något anmärkningsvärt.
3. Moskvatiden
Den 21 januari 1949 utnämndes Wennerström till flygattaché i Moskva. Nämnden ingår ej på de överväganden, som i detta sammanhang må ha ägt rum rörande Wennerströms pålitlighet och lämplighet för uppdraget utan vill endast konstatera att det, såvitt man vet, ej i samband med ut- nämningen framförts några misstankar till den dåvarande försvarsminis— tern och för övrigt ej heller till dåvarande ÖB eller chefen för flygvapnet.
Wennerströms förordnande som flygattaché i Moskva varade till och med utgången av mars 1952. Under denna tid tjänstgjorde Wennerström vissa perioder i Sverige, mestadels vid föresvarsstaben. Den 1 april 1951 hade han blivit överste i flygvapnet.
Enligt de uppgifter som Wennerström lämnat under förundersökningen var det på hösten 1948, som han första gången invecklade sig i spioneri mot Sverige för sovjetisk räkning. Under tiden i Moskva utvecklades hans
verksamhet ytterligare; denna skulle huvudsakligen ha varit riktad mot USA och NATO, ehuru även röjdes svenska hemligheter,
(två rader uteslutna)
Under Moskvatiden torde intet ha framkommit till svenska myndigheter, som varslade om Wennerströms verksamhet för rysk räkning.
4. Washingtontiden
Från och med den 1 april 1952 utnämndes Wennerström till flygattaché i Washington, dit han flyttade vid månadsskiftet mars—april. Några över— väganden rörande Wennerströms pålitlighet synes ej ha företagits i sam- band med beslutet om förflyttningen. I vart fall har ingenting framkom— mit, som tyder på att dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson skulle fått del av några misstankar mot Wennerström.
Wennerströms tjänstgöring i Washington, varunder han från och med den 1 februari 1953 var ackrediterad även i Ottawa, pågick till den 10 juni 1957. Under denna tid framkom intet annat av intresse än att det i septem- her 1954 kommit till statspolisens kännedom, att en svensk överste — som man på goda grunder ansåg vara Wennerström —— hade förbindelser med Förbundet Sverige-Sovjetunionen och bland annat dit uttryckt önskemålet att ej få publikationen »Nyheter från Sovjetunionen» eller annat upplys- ningsmaterial sänt till sig i USA under kommenderingen på svenska am— bassaden. Saken rapporterades till sektion II i försvarsstaben, som i skri- velse den 27 september 1954, undertecknad av dåvarande kommendören Holger Henning, till statspolisen meddelade, att »vad i ärendet nu förevarit låter sig förklaras av Wennerströms tidigare militära tjänstgöring, varför några åtgärder icke synas påkallade».
Wennerström har uppgivit, att han under Washingtontiden för sovjetisk räkning bedrev en omfattande, i huvudsak mot USA riktad underrättelse— verksamhet. Enligt vad Wennerström medgivit utlämnade han under denna tid även vissa uppgifter avseende svenska hemliga förhållanden.
(tre rader uteslutna)
Wennerström har påstått, att han under Washingtontiden utförde två — uppenbarligen mindre kvalificerade —— underrättelseuppdrag för USA, rik- tade mot Sovjet, liksom att han för övrigt även under Moskvatiden skulle ha verkställt ett par dylika uppdrag.
5. Wennerström återvänder till Sverige
Den 21 juni 1957 inträdde Wennerström efter återkomst till Sverige i tjänst på flygstaben. Tjänstgöringen där var emellertid tillfällig och avsikten var — enligt vad som brevledes avhandlats mellan chefen för flygstaben och
Wennerström redan då denne var kvar i Washington —— att W'ennerström den 1 oktober 1957 skulle tillträda befattningen som chef för flygsektionen i försvarets kommandoexpedition (F KE). Så skedde även.
Wennerströms placering på FKE såsom chef för dess flygsektion beslöts genom en generalorder den 26 april 1957, undertecknad av statsrådet Sven Andersson, vilken den 23 mars 1957 tillträtt såsom försvarsminister. I prak- tiken synes dock Wennerströms kommendering till FKE ha varit bestämd under statsrådet Nilssons tid som försvarsminister. Utrikesminister Nils- son har sagt till undersökningskommissionen, att han under sin tid som försvarsminister visste, att Wennerström skulle till FKE. Förslaget om Wennerströms placering på FKE var undertecknat av generallöjtnant Axel Ljungdahl. Denne har förklarat, att han ej förrän efter gripandet hört ta- las om misstankarna mot Wennerström. Såväl utrikesministern som stats- rådet Andersson har förklarat, att de Våren 1957 ej heller hört talas om misstankarna mot Wennerström. Intet har framkommit, som ger anledning ifrågasätta riktigheten härav.
Under Wennerströms tid som sektionschef var generalmajor Carl Årmann chef för FKE fram till den 1 oktober 1960, då den nuvarande chefen, kon- teramiral Henning, tillträdde.
En tid efter det Wennerström börjat på FKE, fick han i uppdrag att vara föredragande för försvarsministern i robot- och kärnvapenfrågor.
6. Wennerströmärendet får ny aktualitet
År 1958 deltog Wennerström i en militärdelegation till Sovjetunionen.
Troligen under senare delen av 1958 kom kommissarie Otto Danielsson, som redan år 1946 haft kontakt med Wennerströmärendet, att ånyo ägna intresse åt detta. Anledningen härtill har icke kunnat helt klarläggas, vare sig genom Danielssons egna uppgifter eller genom vad eljest framkommit under utredningen.
I slutet av år 1958 fick Danielsson kännedom om ett utbrott av dåligt humör från Wennerströms sida mot en jämställd svensk officer i samband med ett besök i Sverige av en rysk militärdelegation. Då Wennerström van— ligen vore balanserad, kunde intermezzot enligt Danielssons mening tyda på att Wennerström råkat >i klorna» på ryssarna och irriterades av dem.
Då Danielsson ånyo började rikta uppmärksamheten mot ärendet Wen- nerström, kom intresset att i viss utsträckning ägnas den tidigare om- nämnda, av Wennerström år 1947 författade promemorian. Danielsson an- såg, att Wennerström ej kunnat skaffa sig den kännedom om rysk under- rättelsetjänst, varom promemorian enligt hans mening vittnade, utan att lämna upplysningar i utbyte.
I början av januari 1959 föredrog Danielsson ärendet för statspolisinten— denten Georg Thulin och polisintendent Åke Hasselrot.
Härefter tog Danielsson för att få vissa uppgifter kontakt med överste— löjtnant Elof Vingren, som då var chef för armésektionen på FKE men tidigare varit chef för försvarsstabens inrikesavdelning. Vingren förkla- rade sig dela Danielssons uppfattning om 1947 års promemoria.
På sommaren 1959 föredrog Danielsson Wennerströmärendet för Thulin och Hasselrot i närvaro av polisintendent Nils Andermark samt inrikesav- delningens chef major Filip Grudemark. Det bestämdes, att saken skulle tagas upp med Henning-, som vid denna tid var chef för sektion II i försvars- staben under vilken inrikesavdelningen sorterar.
I början av september 1959 företog försvarsministern samt representan- ter för försvarsdepartementet och statsutskottet en resa till flygutställningen i Farnborough. Även Wennerström deltog i resan. Under återresan med flyg lämnade Wennerström den 11 september 1959 planet vid en mellanlandning i Amsterdam. Avbrottet i resan kom till statspolisens kännedom. Följande dag företog polisen husrannsakan i Wennerströms tjänsterum.
Statspolisen kände vid denna tid till, att Wennerström år 1958 besökt Öst-Berlin och Spanien.
Den 14 oktober 1959 föredrog Danielsson ärendet Wennerström för Hen— ning i närvaro av Thulin och Hasselrot. Härvid diskuterades innehållet i 1947 års promemoria.
Enligt uppgift föredrogs ärendet —— för första gången —4 inför statspolis- intendentens samrådsnämnd den 23 oktober 1959.
7. Telefonkontrollen
På hösten 1959 uppkom fråga om anordnande av telefonkontroll på Wen— nerström. Härför kräves en framställning av undersökningsledare eller åkla- gare till rätten.1 Den 26 oktober föredrogs Wennerströmärendet för stads- fiskalen Werner Ryhninger. Som underlag för den planerade framställ- ningen till Stockholms rådhusrätt om telefonkontroll upprättade Daniels- son den 5 november 1959 en särskild promemoria.
1 Bestämmelser angående telefonkontroll finnes i 27 kap. 16 % rättegångsbalken och 5 å lagen den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. 27 kap. 16 5 första och andra styckena rättegångsbalken innehåller följande: »Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att undersök— ningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som in- nehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast av undersökningsledaren eller åklagaren. Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid högst en vecka, från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.» 1952 års lag äger enligt dess 5 1 tillämpning vid förundersökning angående bl. a. spioneri och olovlig underrättelseverksamhet (för vilka brott straffminimum är fängelse resp. böter). 5 5 första stycket i 1952 års lag har följande lydelse: »Tillstånd enligt 27 kap. 16 & rättegångsbalken till avhörande av telefonsamtal må meddelas ändå att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.» Tredje stycket i samma paragraf lyder:
»Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal — —— — må bestämmas till högst en månad från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.»
Den 10 november 1959 anhöll Ryhninger hos rådhusrätten om telefon— kontroll och samma dag bifölls denna framställning. Rådhusrätten förlängde sedan detta beslut månadsvis undan för undan och telefonkontrollen pågick till dess Wennerström greps.
8. Ytterligare samarbete Henning—statspolisen hösten 1959
Den 19 november 1959 ägde ett sammanträffande rum mellan Thulin, Hen— ning och Danielsson beträffande fallet Wennerström. I den av Danielsson upprättade promemorian rörande sammanträdet har antecknats, att Thulin frågat Henning —— som då närmast synes ha haft den uppfattningen att misstankarna mot Wennerström var ogrundade om denne kunde garan- tera, att saken var klar och om Henning kunde gå i god för Wennerström. Henning svarade, att han givetvis ej kunde lämna en sådan garanti.
I enlighet med ett vid sammanträdet fattat beslut talade därefter Hen- ning med kommendörerna Landqvist och Tham, båda tidigare chefer för sektion II i försvarsstaben, samt generalmajor Westring, som var flygstabs— chef 1947—1957. Enligt rapporter till statspolisen över dessa samtal bc- dömde de tillfrågade Wennerström — utifrån av dem då kända fakta _— närmast såsom lojal.
B. Fortsättningen av FKE-tiden
9. Försvarsministern underrättas
Statspolisintendent Thulin har uppgivit, att han efter samtalet med Hen- , ning den 19 november 1959 betraktade Wennerström som en säkerhetsrisk och ansåg sig böra underrätta försvarsministern. Att den första informa- tionen till försvarsministern skedde alldeles i slutet av år 1959 stödes —— förutom av Thulins uppgift och hela den ärendets utveckling, som nyss re- fererats — även om uppgifter av Hasselrot och Henning. Statsrådet Anders- son har emellertid uppgivit, att ärendet anmälts för honom någon gång mel- lan maj och början av september 1959. Till stöd här-för har han åberopat, att han, då han under Farnboroughresan mötte Wennerström tillsammans med riksdagsmännen, gjorde en reflexion för sig själv: »Kan den karl'n verk- ligen vara en, som man inte kan lita på?»
Det synes dock enligt nämndens mening möjligt, att försvarsministern på denna punkt misstager sig.
Vid Thulins första anmälan för försvarsministern av Wennerströmären— det torde Henning, då chef för sektion II i försvarsstaben, och Årmann ha varit närvarande. Thulin skulle enligt föreliggande uppgifter ha berättat fritt, vad han visste om Wennerström. En fullständig föredragning för för- svarsministern ägde därefter rum den 4 januari 1960.
10. Föredragningen den 4 januari 1960
Den 4 januari 1960 föredrogs alltså ärendet för försvarsministern. Hassel- rot var föredragande och dessutom var Thulin närvarande. Hasselrot har uppgivit: Han lade fram ärendet direkt ur statspolisens akt, vari han till sin ledning lagt in papperslappar. Han använde sig alltså ej av den i och för ansökan om telefonkontroll upprättade promemorian, men försvarsmi- nistern fick del av de omständigheter, som fanns där; möjligen blev före- dragningen fullständigare än om han följt promemorian.
I telefonkontrollpromemorian har i huvudsak följande omständigheter upptagits:
a) Wen-nerströms resor till Moskva och kontakter med- beskickningsper- sonal under krigsåren,
b) telefonkontrollen vid denna tid och dess resultat i korthet,
c) 1943 års tre telegram,
d) promemorian från augusti 1947,
e) Wennerströms livliga kontakt 1947 med Rybatchenkov,
f) rapporten om förbindelsen med Föreningen Sverige-Sovjetunionen och försvarsstabens besked härom,
g) intermezzot i samband med den ryska militärdelegationen jämte Da- nielssons kommentarer härtill,
h) att en icke informerad person, som ansågs fullt tillförlitlig, spontant framfört bekymmer om Wennerström—s pålitlighet och att detta alldeles speciellt aktualiserat ärendet,
i) Amsterdam-intermezzot, samt
j) uppgiften om Wennerströms besök i Öst-Berlin och Spanien är 1958. Promemorian, som ju hade kommit till användning i samband med framställningen om tillstånd til-l telefonavlyssning, avslutades med vissa mer allmänna kommentarer. Dessa utmynnade i att Wennerström måste anses skäligen misstänkt för spioneri _ alternativt olovlig underrättelse- verksamhet _ för sovjetrysk räkning.
Vid sammanträdet berördes, att Wennerström innehade uppdrag som föredragande i robot- och kärnvapenfrågor.
11. Försvarsministerns vetskap om telefonkontrollen
För bedömningen av försvarsministerns handläggning av ärendet torde va- ra av betydelse att söka klargöra-, när han fått kännedom om att telefon- kontroll utövades beträffande Wennerström. Försvarsministern har vid samtal in-för undersökningskomm—issionen sagt, att det aldrig före Wenner- ströms anhål'lande uttryckligen framfördes till honom, att telefonavlyssning ägde rum eller att beslut därom fattats, att han dock, när Wennerströms ekonomi på våren 1961 diskuterades i samband med' dennes ansökning till befattningen som expedition-sofficer i flygstaben, förstått att telefonkontroll vid denna tid var anordnad, samt att han ej förrän efter Wennerströms gripa-nde haft kännedom om de lagliga villkoren för att telefonavlyssning skall få komma till stånd.
Thulin, Hasselrot och Henning har förklarat, att de ej kan erinra sig att telefonavlyssningen omnämnts för försvarsministern tidigare än vid den av honom angivna tiden. Visserligen har general Årmann uttalat, att tele- fonkontrollen var på tal inför statsrådet under Årmaunns tid som komman— dochef, d. v. s. före den 1 oktober 1960. Att döma av senare uppgifter från Årmann är dock hans minnesbilder på denna punkt dunk—la. Årmanns ut- saga utgör enligt nämndens mening ej tillräckligt skäl för antagande att försvarsministern redan i oktober 1960 fått kännedom om telefonkontrol- len.
12. Ärendets utveckling efter den 4 januari 1960
Den 16 februari 1960 spelade Wennerström curling med ryske militär— attachén på Djursholms curlingbana. Polisen utövade därvid viss övervak- ning och hade färdats till platsen i privatbilar, som parkerades mer än 400 meter från curlingbanan och ej kunde ses därifrån. Följande dag gjorde Wennerström hos en kollega på FKE förfrågningar, huruvida sovjetiska ambassadtjänstemän bevakades och uppgav, att han sett två bilar av polis- typ vid curlingbanan.
takter med en utlänning vid namn Giinther Prey, som bedrev internatio- nella krigsmaterielaffärer men möjligen också kunde vara underrättelse- man. Under det fortsatta spaningsarbetet kom att observeras, att Wenner— ström visade anmärknin-gsvärt stor tjänstvillighet gentemot Prey.
I augusti 1960 erfor statspolisen, att Wennerström sedan slutet av år 1957 eller början av år 1958 någon gång i kvartalet hade besökt försvars- stabens utrikesavdelning och där tagit del av erfarenheter angående isär- skilt amerikansk flygbasering. Denna upplysning omnämndes sedermera i framställningar till rådhusrätten om fortsatt telefonkontroll.
Hösten 1960 fick säkerhetspolisen kännedom om följande: Den 22 sep- tember 1960 for Wennerström med båt till Leningrad, varifrån han fort- satte med tåg till Moskva. Wennerströms hustru flög den 28 september till Moskva och fortsatte den 3 oktober därifrån till Paris och vidare till Ma- laga. Wennerström själv reste den 3 oktober med .flyg från Moskva till Stockholm, varifrån han tillsammans med en av sina döttrar fortsatte per flyg till Malaga.
Om nämnda resa till Ryssland hade statspolisen fått kännedom i för- väg. Före resan ringde Wennerström sovjetiske militärattachén general Iouchtchenko och bad att denne skulle komma till FKE för att träffa Wen- nerström, vilken uppmaning generalen åtlydde.
Under tiden från den 4 januari 1960 till våren 1961 erhöll försvarsmi- nistern fortlöpande underrättelser om vad som tilldrog sig i ärendet Wen- nerström. Han hade överläggningar härom med statspolisen, Årmann och Henning.
Den 1 oktober 1960 blev Årmann avlöst av Henning som chef för FKE och den 15 november 1960 tillträdde överstelöjtnant Ingemar Bondeson ef- ter Vingren tjänsten som chef för armésektionen på FKE och blev samti— digt säkerhetschef i departementet. Bondeson blev först omkring den 1 ok— tober 1961 invigd i misstankarna mot Wennerström.
13. Wennerström söker befattning i flygstaben
Vid månadsskiftet september—oktober 1961 skulle Wennerström enligt gällande bestämmelser gå i pension. Den 31 mars 1961 utgick ansöknings- tiden för en arvodestjänst såsom expeditionsofficer vid flygstaben, när- mast avsedd för en pensionerad officer av kaptens eller majors grad. Ur sekretessynpunkt var detta en utomordentligt viktig tjänst, då dess inne- havare utan särskild kvittens ägde tillgång till alla hemliga handlingar i flygstaben.
Bland de sökande till tjänsten var Wennerström, som utan tvekan var formellt mest meriterad för tjänsten.
Chefen för flygstaben, generalmajor Stig Norén, som kort dessförinnan fått kännedom om misstankarna, underrättade, så snart han fått veta att Wennerström sökt tjänsten, överstelöjtnant Grudemark härom. Den 26
april 1961 begärde Grudemark hos statspolisen personalkontroll av de sö- kande till befattningen.
Statspolisen ägde emellertid vid denna tid redan kännedom om att Wen- nerström sökt tjänsten i flygstaben och förhållandet blev sannolikt i mit- ten av april 1961 i Hennings närvaro av Thulin anmält för försvarsminis- tern.
Wennerströms ansökan till befattningen i flygstaben kunde föranleda överväganden främst ur två synpunkter. För det första var tjänsten, såsom nyss nämndes, ytterst känslig ur sekretessynpunkt. För det andra kunde det synas märkligt, att en person i Wennerströms rang och med hans om- vittnade sociala ambitioner sökte en tjänst, vilken — som det sagts — »faktiskt var en smula underordnad».
Thulin vände sig till försvarsministern och anhöll om- dennes medver- kan till att Wennerström ej skulle få tjänsten i flygstaben utan i stället någon annan befattning, där han ej fick tillgång till försvarshemligheter. I anslutning till denna framställning förekom överläggningar inför för- svarsministern, där olika förklaringar till Wennerströms ansökan och tänk— bara utvägar ur den uppkomna situationen diskuterades. Man synes då allmänt ha ansett, att Wennerström ej borde få den sökta tjänsten. Vid diskussionerna torde ha understrukits —— särskilt från Thulins sida — att misstankarna mot Wennerström kunde vara oberättigade och att denne därför ej borde bliva lidande på att han ej fick befattningen i flygstaben. Försvarsministern höll med om detta men förklarade sig också, enligt vad han uppgivit, beredd att låta Wennerström bliva förbigången. Thulin och Hasselrot har i detta hänseende yttrat, att de ej för spaningsintressets skull verkade för att Wennerström skulle bliva kvar i någon ur Säkerhets- synpunkt riskabel tjänst.
14. Wennerströms uppgifter om den brottsliga verksamheten under FKE- tiden
Angående sin verksamhet för rysk räkning under FKE-tiden har Wenner- ström uppgivit: Till en början hade han till huvuduppgift att anskaffa ame- rikanska tekniska uppgifter av militärt värde — även om de hade betydelse för det svenska försvaret — samt att rapportera om NATO:s organisation och planering. Vid ett sammanträffande, som han hösten 1959 hade i Hel- singfors med den ryske general, som alltsedan Moskvatiden varit Wenner— ströms kontaktman i Sovjetunionen, åtog sig Wennerström sitt första stå— ende uppdrag att utlämna uppgifter om rent svenska förhållanden.
(14 rader uteslutna)
För den mot NATO riktade verksamheten var, enligt Wennerström, sär- skilt umgänget med den diplomatiska kåren samt semesterresor, bland an- nat till Spanien 1958 och 1960, av värde.
15. Upptakten till UD-uppdraget
På våren eller försommaren 1961 planerade utrikesminister Östen Undén att aktivisera den svenska verksamheten i nedrustningsfrågan inom För— enta Nationerna. För frågans behandling avsåg man att organisera en ar— betsgrupp i utrikesdepartementet. Inom arbetsgruppen skulle finnas en mi- litär expert. I maj eller i början av juni 1961 framförde Undén till försvars— ministern önskemålet att få tillgång till en språkkunnig officer för detta uppdrag. Uppdraget skulle gälla tills vidare.
Rörande de upplysningar Undén i detta sammanhang lämnade försvars- ministern beträffande expertens kommande uppgifter har Undén yttrat följande: Den militäre experten skulle ordna, samla och systematisera ma— terialet i nedrustningsfrågan samt göra en sammanställning så att man kunde se, på vilka punkter stormakternas önskemål och synpunkter sam- manföll. Det var ej fråga om någon bestämd punkt inom nedrustningsom- rådet, utan experten skulle överhuvud hjälpa till att få dessa frågor mer utredda och göra de utredningar, som påkallades.
Försvarsministern har sagt: Den militäre experten skulle enligt utrikes— minister Undén biträda i UD med att kartlägga det något förvirrade läget i nedrustningsfrågan. Experten skulle bedöma det militära värdet och konse- kvenserna av olika framställda förslag. Vidare skulle han hålla reda på och ordna materialet samt följa utvecklingen i nedrustningsfrågan.
Försvarsministern kom på den tanken, att det kunde vara lämpligt att placera Wennerström på expertuppdraget.
Innan försvarsministern tog kontakt med utrikesminister Undén härom, hade han en överläggning med Thulin i saken. Försvarsministern har om denna överläggning i huvudsak förklarat, att han därvid höll »en liten föreläsning i nedrustningsfrågan» för Thulin samt beskrev Wennerströms tilltänkta uppdrag på det sätt detsamma skildrats av Undén.
Thulin har berättat: Försvarsministern omtalade för honom, att han fått tag på ett uppdrag för Wennerström. Försvarsministern nämnde det mili— tära expertuppdraget i UD samt yttrade: »Där, förstår du, där är han ofar- lig.» Dessa ord har etsat sig in i Thulins minne just därför att han kände stor lättnad. Thulin hade även i samrådsnämnden sagt att det arbete, på vilket Wennerström skulle placeras i UD, ansågs vara ofarligt.
Hasselrot har bekräftat, att Thulin efter sammanträffandet med försvars— ministern framställde saken för Hasselrot så som nu angivits; i det nya uppdraget skulle alltså Wennerström enligt försvarsministerns mening ej få farliga saker att syssla med.
Försvarsministern har förnekat, att han i detta sammanhang använt ordet ofarlig. Det vore dock möjligt, att Thulin fattat försvarsministerns be- skrivning så, att uppdraget var ofarligt med hänsyn till att UD icke hade några svenska försvarshandlingar.
Henning har uppgivit, att försvarsministern beskrivit Wennerströms till- tänkta arbete på UD så, att det skulle bestå i att dels hålla reda på och ordna det mycket omfattande material, som departementet hade på ned- rustningssidan, dels följa utvecklingen på nedrustningsfronten och vid be- hov göra sammanställningar utav materialet härom.
16. Wennerström får UD-uppdraget
Då Thulin icke hade något att erinra, tog försvarsministern kontakt med utrikesminister Undén och föreslog Wennerström till uppdraget. Enligt vad försvarsministern meddelat gav han i samband härmed Undén den upp— lysningen, att Wennerström var föremål för säkerhetstjänstens uppmärk- samhet. Försvarsministern har vidare härom uppgivit: Han sade vid detta tillfälle inte så mycket till Undén, utan förklarade i huvudsak, att Wen- nerström under kriget kommit i säkerhetspolisens papper. Han berättade inga detaljer och nämnde ej, att'Wennerström sökte en tjänst i flygstaben, vilken han ej borde få, samt att detta var skälet för att man ville placera honom i UD. Ej heller omnämndes, att Wennerström —— enligt vad för- svarsministern vid denna tid förstått — stod under telefonkontroll. För- svarsministern förklarade, att han tog ansvaret för att Wennerström pla- cerades i UD.
Undén har inför und'ersökningskommissionen yttrat: Då försvarsminis- tern nämnde, att han funnit en man för uppgiften i nedrustningsfrågan, meddelade han även i förtroende, att säkerhetstjänsten hade sin uppmärk- samhet riktad på Wennerström. Några skäl för övervakningen angavs ej. Det var endast det faktum, att Wennerström var föremål för övervakning, som meddelades Undén.
Undén har även uppgivit, att han i detta sammanhang frågade, om man skulle informera någon på UD men att han då fick beskedet, att säkerhets- polisen absolut var emot detta. Undén ansåg sig ha svårt att gå emot poli- sens uppfattning härvidlag.
Omkring den 10 juni erbjöds Wennerström uppdraget som militär expert och accepterade erbjudandet efter ett par dagars betänketid. Han återkal- lade sedan sin ansökan" till befattningen i flygstaben.
17. Wennerström börjar på UD
Utrikesminister Undén hade framställt ett önskemål, att den militäre ex- perten skulle börja sitt arbete på UD redan på sommaren och Wennerström torde redan från månadsskiftet juni—juli 1961 ha övergått till arbetet på UD, ehuru han fram till den 1 oktober formellt kvarstod i sin befattning på kommandoexpeditionen. Wennerström fick till omkring månadsskiftet augusti—september 1962 behålla ett rum i FKE. På UD disponerade Wen- nerström dessförinnan endast tillfälligt något tjänsterum. Han torde dock ha arbetat med nedrustningsfrågan i bostaden; tjänsterummet på FKE an- vändes endast i ringa utsträckning.
Genom beslut den 30 juni 1961 hade försvarsministern uppdragit åt Wen- nerström att fr. o. m. den 1 oktober 1961 tills vidare inom försvarsdeparte- mentet biträda med ärenden, som departementschefen överlämnade till honom. Senare uppdrog försvarsministern åt Wennerström att stå till ut— rikesministerns förfogande för att biträda med handläggning av nedrust- ningsfrågan.
18. Närmare om UD-uppdraget
Såsom framgår nedan (punkt 33), tillkom först i juni 1962 en skriftlig instruktion, som angav Wennerströms arbetsuppgifter i UD. Dessförinnan torde hans överordnade i UD icke ha preciserat vad som inom nedrustnings- frågans ram ålåg Wennerström.
För nedrustningsfrågans behandling inom UD verkade från sommaren 1961 den tidigare omnämnda arbetsgruppen. Däri ingick —— förutom utrikes- ministern — kabinettssekreterare Leif Belfrage, chefen och biträdande che- fen för politiska avdelningen, utrikesråden Sverker Åström och Per Lind, ambassadör Alva Myrdal och Wennerström.
Professor Undén har uppgivit: Det fick framgå vid arbetsgruppens sam- manträden vad Wennerström skulle arbeta med. Någon diskussion om arten av hans uppdrag förekom alltså ej; han var helt enkelt militär expert i nedrustningsfrågan. Som sådan skulle han sätta sig in i nedrustningspro— blemen samt kunna bedöma och jämföra olika nedrustningsplaner. Det var alltså ett kvalificerat uppdrag.
Till en början synes Wennerström på UD ha gått igenom och satt sig in i det befintliga materialet angående nedrustningsfrågan. Därefter syste- matiserade han detta material och lade upp det på olika pärmar.
I den nyssnämnda arbetsgruppen fick Wennerström efter hand vissa specificerade uppdrag och i gruppen diskuterades även den plan rörande nedrustningsfrågan, som Undén den 26 oktober 1961 framlade i FN:s gene- ralförsamling.
I december 1961 beslöts, att Sverige skulle deltaga i nedrustningskonfe-
rensen i Geneve, som började i mars 1962. Denna utveckling gjorde ned- rustningsspörsmålen till ett löpande ärende inom UD och härigenom för- ändrades i viss mån Wennerströms arbetsuppgifter. Han fick sålunda följa det aktuella materialet, bearbeta detta samt deltaga i diskussioner om före- liggande frågor och göra vissa utredningar i anslutning härtill. Det var ej meningen, att Wennerström skulle vara aktiv vid övervägandena om ut- formningen av den allmänna svenska politiken i nedrustningsfrågan. Att döma av ett uttalande av ambassadör Alva Myrdal synes Wennerström ej heller i nämnvärd grad ha yttrat sig i sådana spörsmål.
I nedrustningsdelegationen i Geneve skulle ingå en militär representant. Vid ett sammanträde den 8 januari 1962 inför försvarsministern beslöts, att detta uppdrag ej skulle läggas på Wennerström. Härtill torde ha bidragit såväl säkerhetssynpunkter som en uppfattning inom försvarsledningen, att Wennerström ej var kompetent för uppgiften. Generallöjtnant Gustaf Adolf Westring utsågs i stället till militär representant i delegationen. Härigenom uppnåddes, att det ej blev Wennerström, som i dessa angelägenheter för- medlade kontakterna mellan försvarsstaben och UD.
Däremot kom Wennerström under tjänstgöringen i UD på andra sätt i beröring med material från försvarsstaben. Såsom exempel härpå kan näm— nas. att Wennerström våren 1963 deltog i en särskild arbetsgrupp, vilken med ambassadör Alva Myrdal såsom ordförande utredde frågan om möj- ligheterna att genom budgetkontroll utläsa, huruvida utfästa nedrustnings- åtgärder verkligen kom till stånd. I arbetsgruppen, vari bland andra ingick representanter för försvarsstaben, tjänstgjorde Wennerström som sekrete- terare.
I detta sammanhang må anmärkas, att Wennerström under förunder- sökningen uppgivit, att han — innan nyssnämnda arbetsgrupp organisera- des — fick uppdrag genom sin ryske kontaktman att söka verka för att budgetkontrollfrågan togs upp från neutralt håll i Geneve samt att han senare till Moskva rapporterat om arbetsgruppens tillsättande och om sin befattning inom gruppen.
Under spaningsarbetet uppkom ofta frågan, huruvida och i vad mån Wennerström hade anledning att för sitt uppdrag i UD införskaffa olika försvarshandlingar.
Rörande Wennerströms behov av dylika handlingar har under kom- missionens samtal framkommit i huvudsak följande synpunkter. Wenner- ström kunde ha anledning att söka skaffa sig kännedom om andra länders krigspotential och styrkeförhållanden samt vapenutvecklingen utomlands. Ifråga om enskilda vapentyper räckte det med kunskaper om vapnens ka- raktär och verkningsförmåga. Däremot behövde han ej känna till tek- niska detaljer eller taga befattning med svenska försvarshandlingar. Det an— kom på den militäre representanten i nedrustningsdelegationen och ej på Wennerström att följa, hur olika förslag i nedrustningsfrågan återverkadc
på svenska förhållanden. Sverige inköpte dock åtskillig militär materiel från utlandet och Wennerström kunde därför genom att studera beskriv- ningar och instruktioner, som fanns hos svenska myndigheter, skaffa sig kunskaper om andra länders materiel. Han ägde alltså en naturlig möj- lighet att _ under motivering att han ville studera utländska militära för- hållanden — utfå handlingar av stort sekretessvärde även för Sverige. Per- soner, som ej var orienterade om misstankarna mot Wennerström, kunde i dylika situationer knappast väntas ifrågasätta det berättigade i motive— ringen. Tillika kunde bristande kännedom om gränsdragningen mellan Wennerströms och den militäre representantens i Genévedelegationen upp- drag leda till att Wennerström utfick informationer om svenska förhållan- den, som han ej hade behov av för sin UD-tj änst.
19. Händelserna på hösten 1961
Det kom till säkerhetspolisens kännedom, att Wennerström den 28 augusti 1961 hos teletekniska laboratoriet begärt en handling rörande
(en rad utesluten)
Vidare begärde Wennerström den 12 september 1961 per telefon hos flyg- stabens planeringsavdelning att få låna två hemliga handlingar,
(två rader uteslutna)
Wennerström utfick båda handlingarna.
Vad sålunda inträffat ledde till en skärpning av övervakningen över Wen- nerström.
Den 14 september 1961 sammanträffade Wennerström med ryske militär- attachén Nikolskij.
På försvarsstabens inrikesavdelning studerades andra exemplar av de handlingar Wennerström utfått från flygstaben och den 28 september 1961 anmäldes saken för försvarsministern i närvaro av Thulin, Hasselrot och Henning. Thulin och Hasselrot fick vid sammanträdet otvetydiga besked av såväl försvarsministern som Henning, att Wennerström ej för sitt uppdrag i UD eller eljest hade anledning efterfråga handlingarna. Henning har för- klarat, att det som inträffat var en anmärkningsvärd sak och att han lik- som försvarsministern vara verkligt betänksam och oroad.
20. Kretsen av informerade vidgas
Ungefär vid månadsskiftet september—oktober 1961 underrättades de nytill- trädande cheferna för försvarsstaben och för sektion II därstädes, general- majoren Carl Eric Almgren och översten Bo Westin samt — såsom tidigare nämnts — Bondeson om misstankarna mot Wennerström. I anslutning här-
till informerades även tillträdande flygvapenchefen generalmajoren Lage Thunberg. Det kan också redan nu nämnas, att Almgren i början av år 1962 invigde sektionscheferna på försvarsstaben ävensom armé- och marin- stabscheferna. Under hösten 1961 ägde inom försvaret rum viss ytterligare information om misstankarna.
På tillskyndan av Bondeson och Norén vidtogs vissa andra åtgärder för att minska Wennerströms tillgång till hemligt material. Bland annat med- delades till det från och med den 1 juli 1961 inrättade, för försvarsgrenarna gemensamma försvarets bok- och blankettförråd (FBF), att ändringstryck till hemliga publikationer ej skulle sändas till pensionerade officerare. Flyg- förvaltningens tekniska månadsorienteringar, som Wennerström frågat ef— ter på FKE, tillställdes fr. o. m. december 1961 ej längre FKE.
Telefonkontrollen på Wennerströms bostadstelefon, som man räknat med att slopa i och med att han avgick med pension den 1 oktober, förlängdes på nytt. Sedan Wennerström för sitt arbete åt UD fått ett tjänsterum på kommandoexpeditionen, beviljades den 13 oktober 1961 telefonkontroll även på tjänstetelefonen där.
Det observerades, att Wennerström vid samtal med sin efterträdare, ma- joren Rolf Westerberg, sökte skaffa sig vissa upplysningar. Med anledning härav invigdes Westerberg i början av januari 1962 i misstankarna.
Någon information ägde ej rum inom UD. Med undantag för tillträdande utrikesministern informerades här icke någon förrän. i december 1962. Nämnden återkommer härtill nedan.
21. Wennerström anhåller att få följa forskningen på FOA. Utrikesministern informeras ytterligare
Den 10 oktober 1961 uppsökte WVennerström försvarsministern och anhöll, att en generalorder skulle utfärdas, som gav Wennerström rätt att för sin tjänst i UD följa forskningen på FOA. Wennerström åberopade till stöd för sin anhållan, att han talat med utrikesministern därom.
I anledning av Wennerströms besök talade försvarsministern samma dag med Thulin och uppsökte därefter genast utrikesminister Undén.
Försvarsministern har rörande samtalet med Undén den 10 oktober 1961 uppgivit, att de då hade ordentlig genomgång av fallet Wennerström under ungefär en timmes tid samt att försvarsministern berättade allt han visste om Wennerström och även omnämnde innehållet i de handlingar, som Wennerström tidigare under hösten utfått från flygstaben.
Utrikesminister Undén lämnade vid ett första samtal med undersöknings- kommissionen uppgifter, som närmast tydde på att det denna gång liksom vid den första kontakten med försvarsministern endast skett en relativt kort information. Vid ett senare, av nämnden påkallat samtal yttrade Undén, att han ej hade någon anledning betvivla, att det vid tillfället på hösten 1961 förekommit den orientering i ärendet, som försvarsministern uppgivit.
Undén förklarade vid sammanträffandet den 10 oktober 1961, att han ej givit Wennerström något direkt uppdrag att följa forskningen på FOA men att Wennerström av samtal hade kunnat fatta som sin uppgift att hos FOA följa upp den senaste vapentekniska utvecklingen.
Kort efter den 10 oktober 1961 hade försvarsministern ett samtal med ge- neraldirektören Martin Fehrm i FOA varvid meddelades, att Wennerström var en säkerhetsrisk och överenskoms, att Wennerström, om han önskade något material från FOA, hade att vända sig till Fehrm direkt. Det sist— nämnda meddelades Wennerström.
22. Ny beredning inför försvarsministern
Den 31 oktober 1961 hölls en föredragning i ärendet inför försvarsministern, varvid Thulin, Hasselrot och Henning var närvarande. Man gick då igenom och diskuterade ett antal av de omständigheter, som kunde inverka på be— dömningen av misstankarna. Sålunda diskuterades, bland annat, Wenner— ströms förbindelse med Prey och förfrågningen hos teletekniska laborato- riet. Vidare behandlades de förhållandena att Wennerström visat visst in- tresse dels sommaren 1961 för —— såsom saken relaterades FKEzs eva- kueringsplanläggning dels i september 1961 för ett samtal på en ambassad- mottagning mellan Fehrm och
(en rad utesluten)
Man dryftade även, om Wennerström »i god tro» kunde vilja efterfråga det absolut sista på robotområdet, varvid försvarsministern yttrade, att Wennerströms upp— drag som föredragande i robotärenden otvivelaktigt kunde åberopas till stöd härför och att Wennerström var angelägen att göra full-ständiga och korrekta föredragn-ingar, varför han kunde tänkas vilja följa upp det senaste för att ej bli svarslös. Beträffande Wennerströms uppdrag på UD sade försvarsministern, att detta gällde avvägningar av olika vapen och va- pensystem, offensiva och defensiva.
23. Händelser kring årsskiftet 1961—1962
Genom telefonkontroll fick säkerhetspolisen. veta, att Wennerström den 26 november 1961 avsåg att besöka Helsingfors. Besöket rapporterades i efter- hand till försvarsministern.
Den 4 januari 1962 uppsökte Wennerström överbefälhavaren general Rapp, för att orientera denne om sitt uppdrag i UD. Enligt vad Rapp upp- givit förklarade Wennerström, att han skulle biträda med Un—dénplanens fortsatta handläggning och vara rådgivare i n-edrustningsfrågor. Wenner- ström sade sig för uppdraget behöva informationer i skilda avseenden,
bland annat om Sveriges krigsplanläggning, om landets materialfrågor samt om innehållet i utlandsrap'porterna till försvarsstaben. Rapp meddelade Wennerström, att denne tj änstevägen via försvarsdepartementet fick begära de handlingar han behövde och att Rapp dessutom ville se en instruktion för Wennerströms uppdrag i departementet, innan han lämnade ut något.
ÖB rapporterade Wennerströms besök till, bland andra, försvarsminis- tern.
24. Försvarets bokförråd
Den 5 februari 1962 anmälde Bondeson i en PM till polisen, att Wenner- ström från FBF fått tilläggstryek till en hemlig handling. Bondeson ställde frågorna, hur utsändningen från FBF av hemliga böcker skedde samt om Wennerström fortfarande tilldelades böcker från flygvapnet genom FBF. Den 12 februari 1962 underrättades försvarsstabens inrikesavdelning om innehållet i Bondesons PM ävensom om en kontakt, som XVennerström i de- cember 1961 haft med FBF. Den 20 mars 1962 gjorde major Otto Axelson på försvarsstabens inrikesavdelning ett inspektionsbesök på FBF. Axelson var ej informerad i fallet Wennerström. Besöket gav ej något resultat av in- tresse i sammanhanget; i vart fall förekom icke — såvitt bekant —— någon rapportering från inrikesavdelningen till polisen.
Försvarsministern har uppgivit, att han ej före Wennerströms gripande fick någon upplysning om Wennerströms intresse för FBF. Det har ej fram- kommit något som motsäger denna uppgift.
25. Hade Wennerström i uppdrag att taga diplomatkontakter i nedrustnings- frågan?
Den 15 februari 1962 hölls ett sammanträde mellan försvarsministern och Thulin. Den senare ville vid detta tillfälle veta, om Wennerström hade uppdrag att utröna den ryska inställningen i nedrustningsfrågan. Wenner- ström hade nämligen till Bondeson fällt ett yttrande av innebörd, att han hade ett sådant uppdrag. Efter att ha talat med utrikesministern meddelade försvarsministern, att utrikesministern ej ansåg sig ha givit ett dylik—t upp- drag, men att frågan berörts vid ett samtal och att Wennerström möjligen kunde ha fattat saken så, att han fått ett uppdrag av sådan innebörd.
Från statspolisens sida gjordes under vintern 1961—1962 ytterligare för- frågningar hos försvarsministern om Wennerströms arbets-uppgifter. Något klart besked fick statspolisen ej; utrikesministern hade på försvarsminis- terns fråga sagt, att uppgifterna ej ändrats.
26. Wennerström söker låna handlingar i flygstaben
Den 10 mars 1962 träffade Wennerström på en diplomatmottagning översten Wilhelm Wagner, inspektör för luftbevakningen. Det kom då på tal mellan dem, att Wennerström för sitt uppdrag i nedrustningsfrågan kund-e behöva taga del av vissa handlingar.
Den 13 mars sökte Wennerström upp Wagner på flygledningen och fick därvid tillstånd att låna två kvalificerat hemliga handlingar,
(två rader uteslutna)
Genom bevakning och därav föranlett ingripande av flygstabschefen, generalmajor Norén, ordnades så, att Wen- nerström endast på flygstaben fick taga del av handlingarna.
Den 14 mars 1962 höll Wennerström lunch för Nikolskij. Sistnämnda dag informerades generalerna Rapp och Thunberg om det inträffade. Rapp förbjöd Norén att utlämna handlingarna till VVenncr— ström.
Den 19 mars 1962 återkom Wennerström till flygstaben och ville låna handlingarna, men fick ej tillstånd därtill.
27. Försvarsministern underrättas om Wennerströms besök i flygstaben
Thulin och Hasselrot uppsökte försvarsministern den 15 mars 1962 och redogjorde i Hennings närvaro för Wennerströms besök på flygstaben den 13 mars. Både försvarsministern och Henning blev —— enligt vad Hasselrot skrivit i sina minnesanteckningar från denna tid —— betänksammxa. Thulin föreslog »stor föredragning» i närvaro av försvarsministern och inrikes- ministern samt eventuellt utrikesministern och riksåklagaren. Försvarsmi- nistern var positiv härtill och förklarade, att möjligen även statsministern skulle vara med.
Inför undersökningskommissionen har försvarsministern i anslutning till sammanträdet den 15 mars sagt: Efter händelsen den 13 mars var vi oroade och ansåg läget besvärligt. Försvarsministern fick nu klart för sig, att inrikesministern ej var informerad. Tidigare utgick han från att inrikes- departementet var underrättat. Försvarsministern och Thulin ansåg, att sa- ken måste lyftas upp på >>regeringsplanet». Man överenskom om tid, men det visade sig sedan, att den dag man valt —— den 22 mars —— sammanföll med Nordiska rådets möte. Följden blev, att endast inrikesministern kom. Försvarsministern hade väntat, att även justitieministern skulle komma.
Redan några dagar före händelsen den 13 mars hade såväl Thulin som stadsfiskalen Werner Ryhninger vidtagit vissa förberedelser för att få till stånd ett sammanträffande på statsrådsnivå under medverkan av säker- hetspolisen, åklagarmyndigheten och företrädare för försvaret.
28 28. Sammanträdet den 22 mars 1962
Efter hänvändelse från Thulin till stats-sekreteraren i inrikesdepartementet Carl Persson deltog inrikesminister Rune Johansson i sammanträdet den 22 mars 1962. Övriga närvarande var försvarsministern, riksåklagaren Emanuel Walberg, statsåklagaren i Stockholm Martin Lundqvist, Ryhning- er (föredragande), Thulin, Hasselrot, Henning och Westin. Angående an- ledningen till sammanträdet har Walberg, Lundqvist, Ryhninger och Has- selrot sagt, att man för att kunna bedöma Wennerströms intresse för hem;- liga försvarsha-ndlingar önskade få närmare upplysningar om arten av Wennerströms uppdrag i UD. Thulin, Hasselrot och Westin har förklarat, att man velat få till stånd en överläggning med anledning av att rådhus- rättens ordförande till åklagaren uttryckt tvekan om förutsättningarna för att fortsätta telefonkontrollen.
Hasselrot förde minnesanteckningar vid sammanträdet. Enligt dessa fö— rekom, bland annat, följande: Försvarsministern förklarade otvetydigt,_att Wennerström ej haft anledning att för sitt uppdrag efterfråga hemliga handlingar rörande vissa svenska flygplan. För—svarsministern sade också, att uppdraget i UD ej blivit preciserat, men att det syftade till ett samman— ställande av allt material i nedrustningsfrågan. Vidare omnämnde försvars- ministern sitt samtal med utrikesministern och slutsatsen därav, att man finge räkna med att Wennerström ansåg sig kunna hävda, att han fått uppdrag att träffa ryssarna. På Ryhningers fråga förklarade såväl förs-vars- ministern som Westin, att de hyste misstankar mot Wennerström. Wal- berg frågade även, om det som senast inträffat hade skärpt misstankarna, vilket försvarsministern bejakad'e. Walberg yttrade, att telefonkontrollen då måste fortgå. Både Ryhninger, under föredragningen, och Walberg framhöll det motsägelsefulla i att en man, som av rådhusrätten bedömts skäligen misstänkt för spioneri, försatts i eller kommit att utöva sådan förtroendeställning som Wennerström. Diskussion upptogs om möjlighe- terna att bryta detta uppdrag. Avslutningsvis gjorde Thulin en reflexion, som bekräftades av försvarsministern, att Wennerström trots allt kunde vara oskyldig och allt ha en naturlig förklaring. Efter invändning av Ryhninger modifierade försvarsministern sitt uttalande därhän, att myc- ket men inte allt kunde förklaras. På fråga av Ryhninger yttrade förs-vars- ministern, att Wennerström i dagens läge ej kunde åberopa annat upp- drag än utrikesministerns såsom motiv att efterfråga militära handlingar samt att han delade rådhusrättens och åklagarmyndighetens mening, att Wennerström var skäligen misstänkt för spioneri.
Inför undersökningskommissionen har gjorts ytterligare uttalanden om vad som förekom vid. detta sammanträde.
Hasselrot har tillfogat, bland annat, att det vid sammankomstens slut förekom diskussion om telefonkontrollen.
Försvarsministern har bland annat sagt, att åklagarsidan uttryckte nå- got slags missnöje över att telefonkontrollen pågått länge och att man ej gjort något för att avlägsna Wennerström från den befattning, där man placerat honom.
Inrikesministern har i fråga om sammanträdet den 22 m.ars 1962 till und-ersökningskommissionen yttrat, bland annat: I fråga om Wenner- ströms arbetsuppgifter på utrikesdepartementet anförde försvarsministern, att dessa i huvudsak skulle omfatta översättningsarbete av militärteknisk art. Försvarsministern bedömde, att Wennerström skulle biträda i militära angelägenheter men att de första uppgifterna var att taga emot material på olika språk, översätta det till svenska och göra det lättillgängligare för dem som skulle syssla med dessa frågor. Thulin uppgav vid sammanträdet, att han ur säkerhetssynpunkt tillstyrkt Wennerströms placering i UD med de från början avsedda arbetsuppgiftern-a. Wennerström hade nämligen, en- ligt den uppfattning inrikesministern fick, tagit på sig nya uppgifter. Därv- emot fick inrikesministern ej den uppfattningen, att Wennerströms arbete förändrats på grund av ändrade direktiv.
Inrikesministern har vidare yttrat: Vid sammanträdet framgick att det var ett allvarligt ärende med långt gående spaning från polisens sida. In- rikesministern förstod, att telefonkontroll var anordnad. Ryhninger vände sig direkt till försvarsministern och frågade, om det ändå icke var på det sättet, att Wennerström var misstänkt eller skäligen misstänkt. Härtill svarade försvarsministern ja. I efterhand har inrikesministern förstått, att det var juristens utformning av en fråga, som syftade på lagens förutsätt— ningar för telefonkontroll. En sakuppgift om rådhusrättens beslut om te- lefonkontroll ingick ej i föredragningen och det var ej heller, vad inrikes-- ministern kan erinra sig, någon diskussion om de juridiska förutsättning- arna för telefonkontroll. Ej heller torde försvarsministern med sitt svar ha avsett att bedöma dessa förutsättningar.
Henning har meddelat, att någon av juristerna, troligen Walberg, vid till- fället yttrade något om det märkliga i att på befattningen i UD sätta en per- son, som stod under telefonkontroll, vilket förutsätter skäliga misstankar.
Ryhninger har uppgivit: Efter föredragningens slut uppläste han orda- grant ett uttalande, som han hade antecknat på en lapp, vilken ännu finnes i behåll. Där står följande: »Wennerström har sedan den 10 november 1959 enligt rådhusrättens beslut stått under telefonkontroll och detta beslut har rådhusrätten förlängt varje månad. Han är fortfarande under telefonkontroll till innevarande månads utgång. Rätten har vid varje tillfälle, som förläng- ning av kontrollen skett, förklarat Wennerström skäligen misstänkt för spio- neri. Misstanken mot Wennerstöm för spioneri har hittills icke eliminerats. Bedömningen av fallet har för åklagarmyndighetens del i viss mån försvå- rats genom oklarhet angående omfattningen och innebörden av Wenner- ströms tjänsteuppdrag. Avsikten med denna föredragning har varit i första
hand att ge en information angående fallet och vidare att om möjligt åväga- bringa en bedömning av säkerhetsrisk—en samt omfattningen av XVenncr- ströms tjänsteuppdrag och vilka befogenheter dessa inrymma».
29. Justitieministern underrättas
På initiativ av riksåklagare Walberg ägde den 27 mars 1962 rum en före- dragning i Wennerströmärendet inför justitieminister Herman Kling. Ryh— ninger lämnade då i Walbergs närvaro samma redogörelse som han lämnat den 22 mars. Justitieministern har rörande denna föredragning uttalat: Han vet ej, om telefonkontrollen omnämndes denna gång eller vid nästa före— dragning i saken. Den bör dock ha omnämnts redan denna gång. Han var en smula undrande över anledningen till att denna föredragning lämnades honom. Normalt föredrages säkerhetsfrågor för justitieministern endast då det gäller tillstånd till åtal för olovlig underrättelseverksamhet. Delvis av denna anledning ansåg justitieministern, att statsministern borde under- rättas. Kanske ville justitieministern också härigenom avlasta sig en del av bördan. Möjligen var det Walberg som kom med förslaget att statsministern skulle underrättas, ty Walberg var bekymrad vid detta tillfälle.
Justitieministern meddelade, enligt vad han förklarat, försvarsministern att avsikten var, att ärendet skulle föredragas för statsministern.
30. Förberedelser göres för beredning inför statsministern
Justitieministern har vidare upplyst, att han härefter frågade statsminis- tern, om denne ville ha en föredragning av ett ärende om en överste, som tjänstgjorde i UD och mot vilken riktats vaga misstankar att han kunde ut— göra en säkerhetsrisk. Justitieministern minns ej, om han vid tillfället nämnde Wennerströms namn.
Statsministern har förklarat, att han erinrar sig att justitieministern nå- gon gång under våren 1962 tog upp frågan om föredragning av en säkerhets- fråga, som rörde en högre officer.
Det bestämdes härefter, att föredragning för statsministern skulle äga rum den 9 april 1962. Denna föredragning blev emellertid inställd på grund av Ryhningers sjukdom.
En ny föredragning utsattes härefter till den 13 april 1962. Även denna föredragning blev inställd, denna gång på grund av hinder från statsminis— terns sida.
Någon ytterligare föredragning för statsministern utsattes ej.
31. Orsaken till att någon beredning inför statsministern ej kom till stånd
Angående anledningen till att någon föredragning för statsministern ej kom till stånd den 13 april 1962 har denne till undersökningsko—mmissionen upp- givit: Det var då en pressande tid och den 13 april var egentligen mer fylld
av göromål än statsministern orkade med. Sålunda förekom den dagen kon— selj, riksdagssession, överläggningar med partiledarna, föredragning av handelsministern om verkningarna av ett tal, som statsministern hållit året före, och om Europa-frågorna, samtal med utrikesministerns läkare samt t'ilminsp-elning för Seattle-utställningen. Tyvärr hade statsministern varken den 9 eller 13 april fått den uppfattningen, att det var en mycket allvarlig fråga. Det brukar vara inrikesministern eller Thulin, som anmäler säker- hetsärenden, och statsministern har funderat mycket över att han ej reage- rade för att det var justitieministern, som ville anmäla ett sådant ärende och frågade denne något om anledningen härtill. Den omständigheten att justitieministern vid denna tid _— då statsministerns beredningar av hälso- skäl minskats rätt kraftigt # begärde föredragning sade naturligtvis, att frågan hade viss vikt, men statsministern anade dock icke, att det var en så betydelsefull sak.
J ustitieministern har förklarat, att föredragningen den 13 april inställdes av det skälet, att statsministerns övriga engagemang drog ut på tiden.
Angående spörsmålet varför det ej senare kom till stånd någon föredrag- ning för statsministern har denne tillagt, att han ej kunde svara på varför ny föredragningstid ej blivit bestämd.
Justitieministern har yttrat: Veckan efter den 13 april 1962 var påskvec- kan. Han var bortrest över påsken och återkom den 24 april. Den 27 april for justitieministern till USA och återvände därifrån den 10 maj 1962. An- ledningen till att justitieministern ej därefter tog upp saken med statsminis- tern var troligen, att det hela var så vagt, att justitieministern ej lade saken på minnet.
Tillfrågad i anledning av sistnämnda yttrande har Walberg förklarat, att han ej skulle vilja uttrycka det så svagt som att misstankarna vid denna tid var »vaga»; på samma sätt som försvarsministern tidigare hade justitiemi- nistern vitsordat att misstankarna förstärkts under tiden före mars 1962.
Försvarsministern har uppgivit, att han fick veta, att ett sammanträde blev utsatt i och för statsministerns informerande i saken; att sammanträ- det ej ko—m till stånd lämnades däremot ingen upplysning om. Justitieminis— tern har bekräftat, att han troligen ej givit försvarsministern något medde- lande härom.
32. Frågan om militär information till Wennerström för UD-uppdraget Den 21 mars 1962 hade Wennerström inställt sig hos Henning och fram- lagt ett av honom själv uppgjort förslag till generalorder, enligt vilken han skulle efter överbefälhavarens närmare bestämmande erhålla för uppdraget i UD »erforderliga militära informationer, främst avseende den senaste in- ternationella utvecklingen inom strategi, vapenteknik och organisation». Förslag-et var försett med en utsändningslista, upptagande bland annat »för- valtningarna».
Någon gång på våren 1962 synes på militärt håll ha uppkommit tanken att genom en generalorder kanalisera tillhandahållandet av all militär in- formation till Wennerström till en enda befattningshavare, nämligen che- fen för sektion II i försvarsstaben, överste Westin. Härigenom skulle man kunna avskärma Wennerström från försvarshemligheter och vinna att Wen- nerström anvisades endast en väg för hemliga informationer.
En överläggning angående en dylik generalorder ägde den 11 april 1962 rum mellan Henning och Hasselrot.
Henning uppsökte general Rapp för att få råd i saken. Rapp vidhöll där- vid sin tidigare uttalade mening, att han ej kunde bestämma angående Wennerströms rätt till hemligt material utan tillgång till en instruktion rörande Wennerströms uppdrag.
Den 14 maj 1962 fick Wennerström företräde hos Rapp och förelade den- ne ett av honom själv utarbetat förslag till instruktion. Förslaget innehöll synnerligen vidsträckta befogenheter för Wennerström att få hemliga in- formationer, även om svenska militära förhållanden. Rapp gjorde under Wennerströms besök vissa erinringar mot Wennerströms instruktionsför- slag. Wennerström åberopade, att förslaget uppvisats för kabinettssekrete- rare Leif Belfrage och utrikesrådet Sverker Åström.
33. Instruktionen
Westin har uppgivit, att han fick uppdrag av generalmajor Almgren att skriva en instruktion för Wennerström och få den godkänd i UD. Han upp- tog då saken med vederbörande tjänstemän i UD. Härvid uppstod vissa svå- righeter av det skälet, att departementets företrädare ej kände till misstan- karna mot Wennerström och därför hade svårt att förstå behovet av en instruktion.
Överläggningar hölls mellan representanter för försvarsstaben och utri- kesdepartementet. Vid sammanträde på UD mellan Åström, byråchefen Wilhelm Wachtmeister, förste sekreteraren Per-Urban Hjärne samt Alm- gren och Westin fastställdes en instruktion för Wennerström. Instruktio- nen upptogs i en PM, dagtecknad den 15 juni 1962. Såvitt här är av intres- se innehåller denna PM följande:
>>2. På basis av vunna erfarenheter bör i nedrustningsspörsmålens nuvarande läge följande ankomma på Wennerström, nämligen
att inom utrikesdepartementet biträda vid handläggningen av nedrustnings— ärenden;
att kontinuerligt följa och studera den internationella utvecklingen inom ned—
rustningens område;
att hålla de informationer, som har betydelse för det aktuella nedrustnings- läget, överskådligt samlade och bearbetade;
att följa den internationella militära och militärtekniska utvecklingen i den mån den kan ha betydelse för olika nedrustningsförslag. Härvid bör främst NATO- och Warszawapaktsstaternas militära resurser ägnas uppmärksamhet, bl. a. i vad
avser styrke- och beredskapsförhållanden, baser, allmän inriktning vid avväg- ning av stridskrafterna, kärnvapenresurser, robot- och antirobotvapen samt rymd- forskning.»
34. Generalordern den 27 juni 1962
Med skrivelse den 18 juni 1962, undertecknad av Åström, översändes pro- memorian till FKE med anhållan, att »erforderlig generalorder måtte utfär- das i syfte att möjliggöra för Wennerström att få tillgång till de handling- ar, som må bedömas erforderliga för fullgörande av hans uppdrag».
Den 27 juni 1962 utfärdades härefter en till överbefälhavaren ställd ge- neralorder av följande lydelse: »Delgivning av informationer Överste Wennerström, FV res, som ställts till ministerns för utrikes ärendena för- fogande för att biträda med handhavande av nedrustningsfrågan, må enligt över- befälhavarens närmare bestämmande genom försvarsstaben erhålla för uppdraget erforderliga informationer.»
Generalordern är undertecknad av försvarsministern med kontrasigna— tion av Henning. Enligt avsändningslistan tillställdes ordern _ förutom överbefälhavaren — UD, försvarsdepartementet, försvarsstaben, armésta- ben, marinstaben, flygstaben och FOA.
Generalordern följdes den 5 juli av en försvarsstabsorder, vari bestäm— des, att Wennerström skulle meddelas erforderliga informationer av che- fen för sektion II.
35. Försvarsministern och Undén om generalordern
Nämnden upptager närmast vissa omständigheter i samband med instruk- tionen och generalordern, som har betydelse för bedömande av statsråd'ens handläggning.
Försvarsministern deltog, enligt vad han uppgivit, i de överväganden och överläggningar, som ledde fram till instruktionen och generalordern. Han har i anslutning härtill jämväl förklarat, att han deltog i diskussioner om att få en bestämd ordning för Wennerströms tillgång till handlingar men ej om instruktionens innehåll och utformning, att han aldrig såg instruk— tionen eller något förslag till instruktion förrän efter Wennerströms gri- pande, samt att instruktionens innehåll ej särskilt bra överensstämmer med den uppfattning man hade om Wennerströms uppgifter, då han placerades i UD.
Professor Undén, som var sjukledig från början av april till och med maj 1962, har uppgivit, att han under sin tid som utrikesminister ej tagit del av instruktionen.
36. Avsändningslistan
Såsom nämnts upptog det förslag till generalorder, som Wennerström den 21 mars 1962 förelade Henning, att ordern skulle expedieras även till >>för- valtningarna». Avsändningslistan för generalordern den 27 juni 1962 upp— tog ingen motsvarighet härtill. Ordern tillställdes alltså ej försvarets civil- förvaltning. Under den tid Wennerström tjänstgjorde i UD sorterade FBF under nämnda förvaltning och generalordern nådde därför ej heller FBF. Enligt vad man numera vet, lånade Wennerström under UD-tiden — även efter juni 1962 — på FBF flera hemliga handlingar, en del av synnerlig
betydelse för krigsmakten.
I anledning av frågor som i detta sammanhang ställts till försvarsminis- tern har denne sagt: Han är ansvarig för allt som står på en generalorder, även den därå tecknade avsändningsli—stan. Genom tämligen täta kontakter med Westin kunde försvarsministern följa ärendets utveckling. Han kände till den omorganisation av FBF, som skedde 1961, men var ej informerad om omfattningen av hemliga handlingar där. Han fick ingen rapport om att Wennerström besökte FBF.
37. Det fortsatta spaningsarbetet
Under spaningsarbetet hade Wennerströms ekonomi fortgående ägnats viss uppmärksamhet i syfte att söka utröna, huruvida familjens livsföring tyd— de på inkomster från »främmande» håll. Om dessa undersökningar torde ha influtit uppgifter i föredragningarna i ärendet. (Jämför t. ex. B 11 ovan samt vid- 39 nedan.) På sommaren 1962 sammanställdes hos polisen upp- gifterna om makarna Wennerströms ekonomi i en PM.
Såsom tidigare nämnts fick Wennerström ungefär vid månadsskiftet augusti—september 1962 tjänsterum i försvarsd'epartementets lokaler på Fredsgatan 10. Den 5 oktober beviljade rådhusrätten telefonkontroll på det nya tjänsterummet.
I augusti 1962 och senare observerade statspolisen, att Wennerström flera gånger sammanträffade med förste sekreteraren på Sovjetambassaden Baranovski, vilken officiellt sysslade med nedrustningsfrågor.
(en rad utesluten)
Wennerströms ifrågavarande förbindelse omnämndes för försvarsministern den 24 oktober 1962.
Den 12 september 1962 erfor polisen, att Wennerström hade en radiomot- tagare av ovanligt slag, särskilt lämpad för kortvågsmottagning och mot- tagning av telegrafi. Den 11 december 1962 avlyssnades ett samtal varvid framkom, att Wennerström hade »världens underligaste radio; det går inte
att få in någonting annat. än vad det nu var, bara för att han skall få upp Ryssland eller vad det var. Bara man kommer i närheten av radion, ropar han: Nää».
38. Utrikesminister Nilsson underrättas
Den 20 september 1962 efterträddes Undén som utrikesminister av Torsten Nilsson. Kort dessförinnan hade försvarsministern upplyst statsrådet Nils- son, att Wennerström var föremål för statspolisens uppmärksamhetStats- rådet Nilsson fick härvid en orientering i saken och ombads att ej infor— mera sina blivande medarbetare på UD. Rörande nämnda orientering har försvarsministern sagt, att det var ett långt samtal, då han nog talade om allt han visste om fallet Wennerström. Utrikesminister Nilsson har beteck- nat denna information som en kort redogörelse för fallet. Försvarsministern berörde sålunda, enligt herr Nilsson, rent allmänt att vissa besvärligheter skulle möta i UD samt återgav endast i vaga vändningar vad Wennerström skulle ha gjort sig skyldig till; telefonkontrollen omnämndes ej. Utrikes- minister Nilsson tyckte, att »det hela verkade till ytterlighet vagt», när försvarsministern lämnade redogörelsen.
39. Ny föredragning inför försvarsministern
Den 24 oktober 1962 ägde en beredning rum inför försvarsministern i när- varo av Thulin och polisintendenten Per-Gunnar Vinge, som den 1 maj 1962 efterträtt Hasselrot, samt Henning och Westin. Enligt anteckningar av Vinge berördes vid sammanträdet Wennerströms ekonomi, hans livliga ambassadvförbindelser, ett möte mellan Wennerström och Baranovski samt en förfrågan av Wennerström hos en tjänsteman på UD, huruvida han skulle återställa eller förstöra hemliga rapporter,,sedan han läst dem.
40. Fullständig föredragning för utrikesminister Nilsson
Sedan — såsom nyss nämndes —— utrikesminister Nilsson i viss utsträck— ning informerats kort före den 20 september 1962, ägde en fullständig föredragning för honom rum den 6 december 1962.
Utrikesminister Nilsson har tillfrågats om anledningen till att han ej lät anordna denna föredragning tidigare. Han yttrade då: Sedan han till- trätt som utrikesminister, hade han till en början att sätta sig in i de nya arbetsuppgiftern—a samt att taga emot 50—60 beskickningschefer. Han skulle vid-are förbereda ett framträdande i FN. Den 18 oktober 1962 av- reste han till New York, där han vistades till den 25 eller 26 november 1962 med undantag för en vecka i Sverige under Cuba-krisen. Det utrikes— politiska läget framstod vid denna tid såsom» till ytterlighet mera betydelse- fullt än de mycket vaga misstankar mot Wennerström, som försvarsmi- nistern framfört.
Till föredragningen för utrikesministern den' 6 december 1962 hade kabinettssekreterare Belfrage blivit kallad, av allt att döma på utrikesmi- nisterns eget initiativ. Dessutom deltog försvarsministern, Henning, Thulin och Vinge, den sistnämnde såsom föredragande. Till ledning för föredrag- ningen hade upprättats en sammanställning av vad dittills förekommit och föredragningen synes ha omfattat de relevanta omständigheterna i ärendet. Vinge har yttrat, att de värderingar statspolisen gjort ej kom fram så tyd— ligt, som man nu efteråt skulle ha önskat.
Enligt de minnesanteckningar Vinge förde från föredragningen hade för- svarsministern vid föredragningen yttrat, bland annat: Wennerström hade genom det intresse han visat för ett svenskt flygplan gått utöver sitt upp- drag i nedrustningsfrågan, något som gjort försvarsministern betänksam. Av sitt samtal med Undén fö-re Wennerströms placering i UD hade försvars— ministern fått den uppfattningen, att Wennerström ej där skulle komma i beröring med hemliga handlingar. Man hade beräknat, att Wennerström skulle gå igenom en »trave» gamla handlingar i nedrustningsfrågan.
Vid diskussion om Wennerströms tillgång till hemliga handlingar i UD sade Belfrage, enligt Vinges anteckningar, att man ej kunde vara säker på att Wennerström ej hade sådan tillgång. Belfrage har inför undersöknings— kommissionen tillagt, att nedrustningshandlingarna till övervägande del var av tämligen »ofarlig» karaktär, men att även ganska känsliga handlingar kunde finnas bland det som Wennerström tog del av i samband med ned— rustningsfrågan.
Utrikesministern fick under föredragningen besked om att Wennerström stod under telefonkontroll och gjorde efteråt, enligt vad han uppgivit inför kommissionen, den reflexionen, att »han fann det anmärkningsvärt, att man på så vaga grunder kunde råka ut för telefonavlyssning i det här landet».
Mot slutet av sammanträdet diskuterades frågan om möjligheterna att skilja Wennerström från UD-uppdraget. Till något beslut i denna fråga kom man dock ej, utan skulle frågan ytterligare övervägas.
Utrikesministern har till undersökningskommissionen uppgivit, att hans slutsats vid sammanträdet var att fallet var svårbedömt och att det egent- ligen knappast fanns »några konkreta ting att ta på, som inte kunde anses ha ett naturligt underlag».
Efter sammanträdet överlade utrikesministern med Belfrage och beslöt, att denne skulle inviga utrikesrådet Åström, vilket också skedde samma dag. Utrikesministern har förklarat: Detta skedde trots att Thulin avrått från att flera skulle invigas i misstankarna. Han och Belfrage ansåg möj- ligheterna att iakttaga Wennerström vara små, om icke Åström informera- des. Han hade dock icke mot Thulins avrådande velat underrätta någon ytterligare på UD, t. ex. ambassadör Alva Myrdal, ehuru han ansåg det önskvärt.
41. Wennerströms egna uppgifter om UD-tiden
Rörande UD-uppdraget och sin illegala verksamhet under UD-tiden har Wennerström under förundersökningen uppgivit: Enligt Wennerströms mening var UD-uppdraget ur underrättelsesynpunkt betydligt bättre än tjänstgöring i flygstaben, enär Wennerström — ehuru tillgången till rent svenskt militärt material minskades —— från UD fick mycket större utblic- kar. Anställningen där ökade också hans prestige. Fram till den 1 oktober 1961, medan han kvarstod i FKE, hade han samma tillgång till handlingar där som förut och kunde dessutom under åberopande av sin tjänst kom— plettera dessa utifrån.
(8 rader uteslutna.)
De uppgifter Wennerström behövde för sin underrättelseverksamhet un— der tiden efter den 1 oktober 1961, då hans förbindelse med FKE i huvud- sak upphörde, fick han till stor del automatiskt genom handlingar, som han tog del av i och för sitt arbete på UD. Detta gällde framför allt rapporter från beskickningar och delegationer samt månads- och halvårsrapporter från försvarsstabens underrättelseavdelning. Han utnyttjade vidare möjlig— heten att låna publikationer på FBF. Hos andra militära myndigheter lyc- kades han ej komma över värdefullt material i större omfattning; han fann sina möjligheter härutinnan alltmer beskurna.
Enligt Wennerströms egna uppgifter utlämnade han ur nyss angivna käl— lor i huvudsak följande.
(39 rader uteslutna.)
Wennerström har slutligen röran-de utlämnandet av underrättelsematerial under UD-tiden sagt, att han till ryssarna rapporterat vissa upplysningar, som han kom över genom sina livliga kontakter med diplomatiska kåren och utländska besökare.
42. Ärendets fortsatta utveckling
Med hänsyn till att ärendets yttre händelseförlopp under sista halvåret före Wennerströms gripande, enligt nämndens sätt att se saken, är av mindre betydelse för bedömande av statsrådens handläggning, anser sig nämnden kunna stanna vid att ge en mycket summarisk redogörelse härvidlag. Någon av de sista dagarna i februari 1963 lyckades Wennerström av ma- joren C. F. Schnell —— vilken tillfälligt tjänstgjorde såsom chef för sektion
11 i försvarsstaben men ej var invigd i misstankarna — få låna en kvalifice- rat hemlig rapport från inspektören för rikets befästningar. Genom telefon- kontrollen fick statspolisen kännedom härom och underrättade försvarssta— bens inrikesavdelning. Schnell informerades då och kunde under en före- vändning få tillbaka handlingen. I april sökte iVenn—erström på nytt få låna samma handling, men möttes av avböjande besked.
Under första halvåret 1963 besökte Wennerström flera gånger FKE och ställde då en hel de] frågor rörande sekretessbelagda förhållanden. Detta rapporterades av Bondeson och Westerberg till polisen.
Den 1 april 1963 avlöstes Bondeson på FKE av majoren Sven Björck, som då informerades i Wennerströmärendet.
Efter det majoren Axelson i försvarsstabens inrikesavdelning _ såsom ovan berörts — den 20 mars 1962 gjort sitt besök på FBF erfors genom tele- fonkontroll, att Wennerström var i kontakt med FBF den 25 juli och 26 oktober 1962 samt den 19 och 23 februari ävensom den 5 april 1963. Den 8 maj 1963 företog förste kriminalassistent Bror Lindén i statspolisen och kapten Lennart Wahlström vid inrikesavdelningen ett besök på FBF. Här- vid blev de betänksamma- över mängden av känsligt material där och kon- trollens bristfällighet. Lindén och Wahlström gjorde den 6 juni 1963 ett nytt besök på FBF och nämnde då för förrådets chef, kapten A. K. Ander- berg, att de ämnade fråga om en låntagare, men redan innan detta skett, förklarade Anderberg, att han förstod, att de åsyftade Wennerström. Vid detta tillfälle fick man veta, att Wennerström lånat ett flertal hemliga publi- kationer där och att lånen skett under omständigheter i övrigt, som kun-de anses stärka misstankarna mot honom.
Ett sammanträffande mellan riksåklagare Wallberg och Thulin i början av maj 1963 _ varvid Thulin för övrigt förklarade, att han >>trots allt in— nerst inne» trodde Wennerström var oskyldig —— ledde till att ärendet för Walberg fick ny aktualitet. Walberg tog kontakt med Ryhninger och de hade en överläggning, varefter de — den 13 maj 1963 —— besökte justitiemi- nistern, där Ryhninger lämnade en översiktlig redogörelse för vad statspoli- sen erfarit sedan föregående föredragning för justitieministern.
På fråga av undersökningskommissionen, om det vid detta tillfälle var tal 0111 att underrätta statsministern, har justitieministern svarat, att så ej var fallet; de tre sista veckorna i maj vore årets mest arbetstyngda och den närmaste tiden hade varit fylld av sammanträden och föredragnin—gar.
Under polisens spaningsarbete hade flera gånger ingående diskuterats och undersökts möjligheter att etablera någon kontakt i Wennerströms närhet. Redan i februari 1962 hade övervägts, att polisen skulle närma sig familjen Wennerströms städhjälp, fru Karin Rosén. Med hänsyn till riskerna för spaningsarbetet hade man då avstått från denna tanke. På våren 1963 åter- kom man härtill och den 16 maj 1963, tog man efter vissa förberedelser kon- takt med fru Rosén. Under de följande veckorna fram till Wennerströms
gripande lämnade fru Rosén till polisen ett flertal upplysningar, vilka var av stort värde för utredningen och i hög grad ägnade att ytterligare skärpa och befästa misstankarna mot Wennerström.
Den 12 juni 1963 gjorde Ryhninger en föredragning i ärendet för justitie- ministern. Ett ingripande bedömdes då vara nära förestående. Härom under— rättade justitieministern försvarsministern och utrikesministern. Statsmi— nistern var i Italien och inrikesministern var bortrest för dagen.
På kvällen den 19 juni förklarade Ryhninger Wennerström anhållen och på morgonen den 20 juni 1963 greps han på väg till sin arbetsplats.
43. Vissa särskilda uppgifter av Wennerström
Till den bild av Wennerström och hans brottsliga verksamhet, som tecknats här och i andra sammanhang må till slut fogas några ytterligare uppgifter, som Wennerström själv lämnat under förundersökningen: Till en början fick han från sina sovjetiska uppdragsgivare en ersättning ä 5 000 »gamla» rubler i månaden. Härav skulle han bestrida sina kostnader för uppdraget, men dessa kostnader var vid denna tid obetydliga. Efter utförandet av ett viktigt uppdrag fick han senare under Moskvatiden rätt att fritt rekvirera de medel han önskade. Utgiftern-a för uppdraget blev också efter hand större. Under tiden i Washington rekvirerade Wennerström i genomsnitt 750 dollar i månaden, varav cirka 450 dollar gick åt till utgifter. Efter återkomsten till Stockholm rekvirerade han medel i den omfattningen, att det efter avdrag för utlägg återstod ungefär 1 000 kronor i månaden för hans egen del. Bland utgifterna för uppdraget inräknade han såväl kostnaderna för den ena av de båda bilar, som han höll, som även gåvor, rena mutor samt semesterre- sor; han levde vid utlandsresor på en »efter europeiska förhållanden» hög standard. Då Wennerström blev »toppagent», följde därav även att han fick sovjetisk militär grad, i Wennerströms fall generalmajor. Han hade också ett kodnamn: »Örnen». Wennerström tog ej alls ut den ersättning av sin uppdragsgivare, vartill han ägde möjligheter. Härigenom skulle det i stället komma att finnas så mycket mer att ta ut vid den kommande slutliga upp— görelsen. Uppdragsgivaren hade även framhållit, att Wennerström ej genom sin livsföring borde draga till sig uppmärksamhet. Han kunde alltså sägas ha en »fordran» på ersättning hos sina uppdragsgivare och denna ersätt- ning avsåg man att fixera vid ett planerat möte i Wien under 1963. »Att det rör sig om flera hundra tusen är uppenbart». Under Washingtontiden hade Wennerström ett möte i Helsingfors med den ryske uppdragsgivaren. VVennerströ—m fick då lämna passfoto samt fylla i en ansökan om sovjetryskt medborgarskap. Denna ansökan skulle ligga i Moskva, för att Wennerström skulle kunna göras till sovjetmedborga-re, om detta var av behovet påkallat. Vid ett besök i Moskva 1960 meddelade uppdragsgivaren att Wennerström tilldelats flera ryska ordnar, som emellertid måste förvaras i Moskva för W'ennerströms räkning.
D. Regeringens handläggning av säkerhetsfrågor
I det interpellationssvar, som statsministern den 29 oktober 1963 lämnade angående spioneriaffären Wennerström i riksdagens andra kammare redo- gjorde han för formerna för regeringens handläggning av säkerhetsfrågor. Till denna redogörelse må här hänvisas. (Se andra kammarens protokoll för den 29 oktober 1963, sid. 4—5.) I första kammaren lämnade statsrådet Sven Andersson ett interpellationssvar, som i sak var likalydande med stats- ministerns svar. (Se första kammarens protokoll för den 29 oktober 1963, sid. 3—5.) Ytterligare uttalanden från regeringshåll finnes: av statsminis- tern i andra kammarens protokoll för den 29 oktober 1963, sid. 43, 68, 75—— 76 och 129, av försvarsministern i samma protokoil sid. 120 och 121 samt av inrikesministern i samma protokoll sid. 121—122, ävensom i första kammarens protokoll för samma dag sid. 50—51 och 58. Till dessa utta- landen hänvisas också.
Av de uttalanden som i denna fråga gjorts inför undersökningskommis- sionen må följande återgivas.
Försvarsministern: Säkerhetsfrågor handlägges inom försvaret på för- svarsstabens sektion II/inrikesavdelningen. Dessa frågor kommer till de- partementschefens kännedom genom FKE och någon gång genom försvars— staben. Att underrättelse sker direkt från statspolisen är sällsynt och har endast förekommit i Wennerströmärendet och i ytterligare ett par fall. Si- tuationen i försvarsdepartementet är sålunda annorlunda mot i inrikesde- partementet, eftersom försvarsdepartementet kan sägas ha egen säkerhets- tjänst. Såvitt försvarsministern kan minnas, har det aldrig förekommit, att han informerat statsministern i något på försvarsdepartementet handlagt säkerhetsärende. Försvarsministern har alltså varit slutinstans för säker- hetsärenden, som rört försvaret, oavsett vilken väg de kommit in till de— partementet. I fallet Wennerström levde försvarsministern fram till den 15 mars 1962 i den uppfattningen, att inrikesdepartementet kände till fallet. Han hade dock ej trott, att statsministern underrättats den vägen, efter- som han ej kände till den praxis, som rådde i inrikesdepartementet, att re- gelmässigt underrätta statsministern.
Inrikesministern: Statsminister-n borde enligt hans mening underrättas i alla sådana till inrikesministern framförda ärenden, som kan sägas vara av säkerhetsnatur. Inrikesministern hade dock ej talat med försvarsminis- tern om att man i inrikesdepartementet gjorde denna redovisning till stats- ministern. —— Genom att Wennerströmärendet redovisats för försvarsmi- nistern och ett samarbete mellan militära säkerhetsavdelningen och stats- polisen förekom, ansåg inrikesministern, att ärendet tillhörde försvarsde-
partementet. Sedan han blev inrikesminister 1957, tror han, att han en el— ler två gånger varit med på överläggning i försvarsdepartementet, där infor- mation skett i ett såkerhetsärende. Inrikesministern bedömde vid detta el- ler dessa tillfällen situationen så, att ärendet tillhörde försvarsdepartemen- tet och att regeringen därmed blev underrättad.
Utrikesminister Torsten Nilsson har förklarat, att han under sin tid som försvarsminister betraktade ett säkerhetsfall såsom en intern fråga och att han ej tror, att han i något fall underrättade annan regeringsmedlem här- om; under ifrågavarande tid förekom dock ej något fall, som gällde högre befattningshavare än kapten.
Statssekreterare Carl Persson: Thulin har på fråga uppgivit, att säker- hetsärenden, som rör militär personal, av honom brukat upptagas i för- svarsstaben eller försvarsdepartementet. Enligt Thulin är detta en gammal praxis, som utvecklats under beredskapsåren, då antalet militära ärenden var mycket stort. Vid ett tillfälle har inrikesministern och Persson deltagit i en beredning i försvarsdepartementet som berört militär personal. Då ett säkerhetsärende börjat i försvarsdepartementet och inrikesdepartementet senare kopplats in, har Persson bedömt, att ärendet alltjämt tillhört för- svarsdepartementet. Anledningen till att man från inrikesdepartementet deltagit i ett dylikt ärende har, såsom Persson uppfattat saken, varit att man, då ärendet tagit en allvarligare vändning, velat ha med det för säker- hetspolisen ansvariga statsrådet.
Tillfrågad i anledning av sistnämnda uttalande vid det av nämnden på- kallade samtalet har inrikesministern svarat, att Thulin bedömt Wenner- strömärendet så, att försvarsministern varit ansvarigt statsråd, samt i öv- rigt hänvisat till den praxis, som utvecklat sig.
I fråga om den ordning för handläggning av säkerhetsfall, som nu tilläm- pas inom regeringen, har försvarsministern — utöver vad som från rege- ringshåll sagts i interpellationsdebatten den 29 oktober 1963 — tillagt, att dessa ärenden numera bedömes av regeringen vid gemensamma beredning— ar.
E. Sammanfattning
Nämnden har i det föregående givit en koncentrerad framställning av vad i Wennerströmärendet framkommit vid den av juristkommissionen före- tagna utredningen.
För bedömningen av vad som förevarit och av anledningen till att den brottsliga verksamheten kunnat fortgå under en så förhållandevis lång tid vill nämnden erinra om
att den tjänsteställning och de uppdrag Wennerström innehaft som flyg- attaché samt på FKE och i UD normalt betraktas förutsätta gott omdöme och pålitlighet,
att Wennerström i sina olika uppdrag haft god tillgång till hemliga hand— lingar och utan större risk för uppmärksamhet kunnat efterfråga andra dyli— ka handlingar,
att Wennerström före placeringen på UD haft som tjänsteåliggande att hålla kontakt med främmande militär beskickningspersonal,
att misstankarna mot Wennerström till en del varit grundade på ett liv— ligt umgänge med beskickningspersonal jämsides med ett osedvanligt in— tresse för hemliga handlingar av olika slag utan påtagligt samband med tjänsteuppgifterna, samt
att på grund av nämnda förhållanden ärendets handläggning varit förenat med betydande svårigheter.
Beträffande de i redogörelsen nämnda statsrådens handläggning av eller befattning med Wennerströmärendet vill nämnden framhålla:
FKE-tiden
1. Försvarsminister Sven Andersson erhöll, troligen i slutet av år 1959, viss information av säkerhetspolisen om misstankarna mot Wennerström. En mera fullständig föredragning i ärendet ägde rum den 4 januari 1960. Ut— redningen visar att försvarsministern icke i anledning av vad sålunda med- delats honom vidtog några konkreta åtgärder i syfte att begränsa de med Wennerströms anställning på FKE förenade riskerna.
2. En tid et'ter det att Wennerström år 1957 börjat sin tjänst på FKE fick han av försvarsminister Andersson uppdrag att vara dennes föredra- gande i robot- och kärnvapenfrågor. Detta uppdrag synes ha försvårat över- vakningsarbetet genom att det gav Wennerström en till synes naturlig mo— tivering att efterfråga och taga del av material, som han eljest ej haft behov av i sin tjänst. Uppdraget har icke återkallats.
3. Den 15 november 1960 blev överstelöjtnanten Ingemar Bondeson chef
för armésektionen på FKE och därmed också säkerhetschef inom försvars- departementet. Det var därför av stor vikt, att Bondeson hade kännedom om att Wennerström utgjorde en säkerhetsrisk. Bondeson blev dock först om- kring den 1 oktober 1961 informerad om misstankarna mot Wennerström.
4. Försvarsminstern har uppgivit, att han icke erhållit direkt upplysning om telefonkontrollen men att han på våren 1961 förstått, att telefonavlyss- ning var anordnad beträffande Wennerström. Med hänsyn till lagens regler om telefonkontroll låg häri en upplysning om misstankarnas styrka, be- dömda av domstol. Försvarsministern har förklarat, att han vid ifrågavaran- de tid ej känt till de legala förutsättningarna för telefonkontroll och att han fick kännedom härom först efter Wennerströms gripande.
UD-tiden
5). Av utredningen framgår att Wennerström, som den 30 september 1961 skulle träda i pension, sökte en ledigförklarad arvodesbefattning som expe- ditionsofficer i flygstaben. Ansökningen väckte uppmärksamhet, emedan be- fattningen var avsedd för kapten eller maj or. Wennerstöm var formellt över- lägsen sina medsökande till tjänsten. Denna bedömdes ge innehavaren obe- gränsad tillgång till hemliga militära handlingar inom flygstaben och säker- hetspolisen avrådde försvarsministern att förordna Wennerström på denna tjänst. Enligt den ordning som utbildats kunde med honom jämställda offi- cerare vanligen påräkna arvodesbefattningar efter pensioneringen. Annan lämplig tjänst än den ledigförklarade stod ej omedelbart till förfogande för Wennerström. Då utrikesminister Undeén efterhört, huruvida försvarsminis- tern kunde ställa till UD:s förfogande en språkkunnig officer som militär expert i nedrustningsfrågan, föreslog försvarsministern, efter att ha orien- terat statspolisintendenten, att Wennerström skulle erhålla denna befatt- ning. Såsom framgår ovan under punkt C 15 är försvarsministerns och stats- polisintendentens uppfattningar om vad som förekom vid denna orientering ej samstämmiga.
(i. Wennerström ansågs vid tjänstgöringen på UD få mindre möjligheter än såsom expeditionsofficer i flygstaben att komma åt militära hemliga handlingar. Han erhöll ej heller automatiskt tillgång till dylika handlingar i samma utsträckning som på FKE. På grund av sin tidigare tjänsteställning och med stöd av uppdraget i UD hade han dock möjligheter att taga del av hemliga handlingar såväl inom UD som från militära myndigheter. Utsik— terna för Wennerström att åtkomma hemligt material inom UD gynnades av reglerna där om personalens rätt att taga del av konfidentiella handling- ar. Försvarsministern påtog sig, som han senare förklarat, ansvaret för Wennerströms placering i utrikesdepartementet.
7. Innan Wennerström började tjänstgöra vid UD, fick dåvarande utrikes- minstern Östen Undén en summarisk information om misstankarna mot
Wennerström. Den 10 oktober 1961 blev härefter Undén av försvarsministern ingående informerad i Wennerströmaffären. Beträffande säkerhetsanord— ningarna och övervakningen inom UD förekom icke några överläggningar mellan dåvarande utrikesministern och försvarsministern. Genom att säker- hetspolisen avrådde från varje information bland tjänstemännen på UD och utrikesministern följde detta råd, blev övervakningen där i praktiken omöj- lig.
8. Kabinettssekreterare Belfrage, som enligt då gällande bestämmelser var säkerhetschef inom UD, underr-ättades icke under Undéns tid som utrikes- minister om Wennerströms egenskap av säkerhetsrisk. Undén har uttalat, att han i sammanhanget ej 'hade säkerhetschefens befattning i tankarna. Han vidtog ej under sin tid som utrikesminister något som helst förs-ik- tighetsmått och granskade ej hur gällande säkerhetsbestämmelser funge- rade, därest Wennerström var underrättelseman.
9. Under professor Und'éns frånvaro i anledning av FN-uppdrag och sjuk— dom tjänstgjorde dåvarande statsrådet Sven af Geijerstam som utrikesmi- nister. Undén invigde icke denne i misstankarna mot Wennerström. 10. För att avskärma Wennerström från försvarshemligheter och för att kanalisera de för Wennerströms arbete i UD erforderliga militära informa- tionerna genom en enda befattningshavare utfärdade försvarsministern den 27 juni 1962 en generalorder. Till grund för denna låg en instruktion för Wennerströms arbete i UD, som utfärdades den 15 juni 1962. Tillkomsten av denna komplicerades av att chefen för politiska avdelningen ej var in— formerad om misstankarna. Först sedan Wennerström gripits tog utrikes- minister Undén del av instruktionen. Enligt hans mening har denna givit Wennerström storpolitiska uppgifter, som Undén ej avs-ett. Som framgår av den tidigare framställningen deltog försvarsministern i de överväganden och de överläggningar, som ledde fram till instruktion-en men han tog ej någon befattning med utformningen av instruktionen och tog ej heller del av den. 11. Generalordern den 27 juni 1962 kom delvis att förfela sitt syfte, enär Wennerström — enligt vad man numera vet även därefter kunde låna viktiga hemliga försvarshandlingar främst på försvarets bok- och blan- kettförråd (FBF). Generalordern delgavs enligt den därpå tecknade avsänd- ningslistan icke försvarets civilförvaltning och detta medförde, att ej heller FBF, som vid denna tid sorterade under civilförvaltningen, blev underrät— tat om orderns innehåll. 12. Som framgår av nämndens redogörelse gjorde försvarsministern för- frågan hos utrikesminister Undén vid ett tillfälle, huruvida Wennerström fått den-nes uppdrag att följa forskningen på FOA och vid ett annat till- fälle, om Wennerström hade i uppdrag att i nedrustningsfrågan uppehålla kontakter med utländska diplomater. Undén svarade, att han ej givit såda— na uppdrag, men att Wennerström vid deras samtal möjlig—en kunnat få
den uppfattningen, att han fått uppdragen. De missförstånd, som kunnat föreligga hos Wennerström, blev ej undanröjda.
13. Ovis'sheten om Wennerströms uppdrag i UD vållade svårigheter att bedöma, huruvida Wennerströms önskemål att få tillgång till olika hand- lingar kunde anses legitima eller ej. Från statspolisens sida framställdes på grund härav flera gånger önskemål till försvarsministern om en precisering av uppdragets omfattning och försvarsministern gjorde i sin tur förfråg- ningar hos utrikesministern. Dessa förfrågningar ledde ej till ett klarläg- gande. 14. Sedan Wennerström börjat sin tjänstgöring på UD, inträffade efter hand händelser, som skärpte misstankarna mot honom. Främst avses här händelserna i september 1961 och i mars 1962, vilka enligt försvarsminis- terns eget uttalande var av oroande karaktär. Vad som inträffade i sep- tember 1961 har försvarsministern betecknat som en »vändpunkt» i ären- det för honom. Vid i vart fall två tillfällen övervägdes vid beredningar, om icke Wennerström borde skiljas från UD-uppdraget. Något beslut därom fattades dock ej. 15. Kort före sitt övertagande av utrikesministerposten den 20 september 1962 hade statsrådet Torsten Nilsson blivit orienterad om misstankarna mot Wennerström. En fullständig redogörelse i saken för utrikesministern, som en stor del av hösten vistades utomlands-, kom till stånd först den 6 december 1962. I samband härmed underrättades kabinettssekreteraren, tillika säkerhetschef i departementet, samt chefen för politiska avdelning- en, där-emot icke någon annan i departementet, ej heller nedrustningsdele- gationens chef ambassadör Alva Myrdal.
Handläggningen inom regeringen
16. Under inrikesdepartementet lyder säkerhetspolisen och inrikesministern är därmed inom regeringen i första hand ansvar-ig för statspolisens verk- samhet och för sä'kerhetsärenden. Ärendet Wennerström anmäldes av stats- polisintendenten till försvarsministern. Av utredningen framgår dock, att inrikesminister Rune Johansson vid en beredning den 22 mars 1962 i när- varo av försvarsministern, riksåklagaren, statsåklagaren, förundersöknings- ledaren samt höga militärer blev informerad i Wennerström-ärendet. Han fick därvid klart för sig, bland annat, att telefonavlyssning ägde rum. be- träffande Wennerström'. Inrikesministern företog icke något i ärendet och ej heller efterhörde han, vare sig hos statspolisen eller hos för-svarsminis- tern, ärendets fortsatta utveckling. 17. Vid ett sammanträde den 27 mars 1962 blev justitieminister Herman Kling informerad om misstankarna mot Wennerström genom en fullstän- dig föredragning a-v stads-fiskal Ryhninger i närvaro av riksåklagare Wal- berg. Justitieministern har yttrat, att även telefonkontrollen bör ha nämnts vid detta tillfälle.
Vid sammanträdets slut förklarade justitieministern, att statsminister Tage Erlander borde informeras, och tid för en beredning inför statsminis- tern blev kort därefter utsatt till den 9 april 1962. Denna föredragning in- ställdes på grund av Ryhningers sjukdom och ny tid för föredragningen bestämdes till den 13 april 1962. Även denna före-dragning inställdes, den- na gång på grund av att statsministern blev förhindrad av andra uppgif— ter. Justitieministern tog därefter ej upp ärendet med statsministern, som själv ej heller senare begärde föredragning i fallet.
18. Av utredningen i Wennerströmärendet framgår att säkerhetsärenden, som av statspolisens ledning anmälts för fackminister, av inrikesministern förts vidare till statsministern under det att så ej skett med dylika ären- den som anmälts för försvarsministern. Ävenledes har konstaterats, att statspolisintendenten föredragit vissa säkerhetsärenden direkt för statsmi- nistern.. Föredragningen av säkerhetsärendena har sålunda skett inför olika statsråd. Detta tillvägagångssätt har inneburit, att statsministern ej blivit informerad i alla säkerhetsärenden av vikt. Under interpellationsdebatten den 29—30 oktober 1963 har statsministern medgivit, att det förfaringssätt som tillämpats varit otil'lfredsställande. Samtidigt meddelade han, att en ny ordning beträffande handläggningen av dessa ärenden inom regeringen hade genomförts.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nea nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Företagsinteckning. [10] Svensk namnbok 1964. [14] Utlåtande av Juristkommissionen [ Wennerström- affären. [15] Rapport av parlamentariska nämnden i Wenner- strömaffären. [17]
Socialdepartementet
Bättre åldringsvård. [5] Arbetstidstörkortningens verkningar. [9]
Finansdepartementet
Vårdesäkringskommittén 1. Indexiån. Del I. [i] 2. Indexiån. Del II. [2] Alkohoireklamen. [6] statens skogar och skogsindustrier. [7]
Ecklesiastikdepartementet
1958 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrihet. [13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16]
Jordbruksdepartementet
Kapitalutveckiingen i det svenska lantbruket. [8]
Älgtrågan. [11] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del 11. [121
Handelsdepartementet Effektivare konsumentupplysning. [41
[inrikesdepartementet Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3]