SOU 1965:13
Rättegångshjälp
85. Om förfarandet i frågor rörande rättegångshjälp
9 5. (Jfr rtgskom. 8 &)
Paragrafen överensstämmer helt med angivna stadgande i rättegångs- kommitténs förslag.
10 5. (Jfr rtgskom. 9 5 första stycket)
Första stycket överensstämmer helt med angivna stadgande i rättegångs- kommitténs förslag.
Enligt 8 & öppnas möjlighet för dödsbo att erhålla rättegångshjälp, och i anslutning härtill angives i 10 5 andra stycket hur, då dödsbo ansöker om rättegångshjälp, utredning skall förebringas angående boets ekonomiska ställning, varjämte _ med anledning av att på delägare i boet kan, när skäl därtill finns, ställas fordran att han skall bestrida dödsboets rättegångskost- nad — föreskrives att, om rätten finner utredning påkallad rörande bodel- ägares ekonomiska villkor, därom skall företes sådan uppgift som erfordras, när ansökan om rättegångshj älp göres av fysisk person.
11 5. (Jfr rtgskom. 10 &)
Paragrafen överensstämmer helt med angivna stadgande i rättegångs- kommitténs förslag.
Om förmåner vid rättegångshjälp
12 g. (Jfr rtgskom. 11 &)
Paragrafen överensstämmer med angivna stadgande i rättegångskom- mitténs förslag, dock att dels i första och tredje styckena vidtagits de änd- ringar som påkallas av de nya bestämmelserna om stämpelskatt och expe- ditionsavgift, dels andra punkten i första stycket givits sådan ändrad av- fattning, att bevis huruvida talan fullföljts alltid skall erhållas utan avgift, och dels, i enlighet med den ändring av 3 % tredje stycket i gällande lag om fri rättegång som skett genom lag den 12 december 1958, sista punkten i tredje stycket uteslutits.
Enligt 3 5 andra stycket lagen om fri rättegång skall av allmänna medel utgå — jämte annat — kostnad för bevisning »som ej förebragts utan skäl». De citerade orden ha uteslutits i motsvarande bestämmelse (11 å andra stycket) i rättegångskommitténs förslag. Kommittén anför att anledning saknas att bibehålla den begränsning som finns i gällande lag, bland annat
därför att vittnen och andra till följd av bestämmelsen kunna drabbas av ekonomisk förlust.
I yttrande över rättegångskommitténs förslag har hovrätten för Västra Sverige avstyrkt att den nämnda begränsningen borttages. Skulle begräns- ningen borttagas, kan det befaras en avsevärd ökning av de fall, där bevis— ning åberopas utan urskillning. Den omständigheten, anför hovrätten vidare, att återbetalningsskyldighet kan åläggas parten enligt förslagets bestämmel- ser saknar betydelse beträffande de sämst ställda parterna.
Utredningen.
Den kostnad för bevisning som främst kommer i fråga att utgå av all- männa medel är ersättning till vittnen. Uteslutet är naturligtvis icke att, när det gäller att hos domstolen påkalla att vittnen skola inkallas, part med rättegångshjälp kan vara mindre återhållsam, om ersättning till vittnena skall utan prövning huruvida skäl funnits för deras in-kallande alltid utgå av allmänna medel än om vittnenas rätt till ersättning av allmänna medel skall vara beroende av sådan prövning, varvid kan inträffa att vittnena få hålla sig till parten för att få ut ersättning. Att märka är emellertid att det är av intresse i första hand för vittnena om de skola få ersättning av all- männa medel eller skola få hålla sig till parten med risk att de bli utan er- sättning. För parten föreligger, även när vittnena skola få ersättning av all- männa medel, den möjligheten att han till slut får betala kostnaden.
När vittnen av domstolen få besked att de ej kunna få ersättning av all- männa medel utan ha att hålla sig till parten, ha de anledning att finna detta besked egendomligt, eftersom den kallelse till inställelse som de mot- tagit från domstolen —— när sedvanlig blankett använts _ innehållit att er- sättningen skulle utbetalas av rätten, och ej heller domstolen kan gärna känna tillfredsställelse inför löftesbrottet.
Utredningen förmenar att, om förordnande såsom rättegångsbiträde ej meddelas utanför den krets som är angiven i 15 5, risken för missbruk av möjligheten att utan befogenhetsprövning ådraga statsverket utgifter för bevisning ej bör överdrivas. På grund härav och med hänsyn till vad ovan anförts om att med nu rådande ordning vittnen kunna drabbas av ekono- misk förlust ansluter sig utredningen till rättegångskommitténs förslag i fö- revarande del.
13 5. (Jfr rtgskom. 12 5)
Första stycket har samma innehåll som första stycket i rättegångskom- mitténs förslag. Fjärdestycket överensstämmer med tredje stycket i sam- ma förslag.
Stadgandet i andra stycket, motsvarande andra stycket i rättegångskom- mitténs förslag, om ersättning för kostnadtill uppehälle har anknutits till
|
Tredje stycket har avfattats till överensstämmelse med den lydelse som 4 & tredje stycket i gällande lag om fri rättegång erhållit genom lag den 13 april 1962.
Utredningen.
Enligt 4 ;; andra stycket lagen om fri rättegång kan part med fri rättegång, om synnerliga skäl föreligga, erhålla traktamente, högst 20 kronor för varje dag, som erfordras för resan och vistelsen vid domstolen. 13 å andra styc- ket i utredningens förslag har givits den lydelse att, om synnerliga skäl föreligga, må utöver gottgörelse för resekostnaden ersättning för kostnad till uppehälle tillerkännas parten högst med belopp som kan i sådan er- sättning utgå av allmänna medel till vittne. Den ersättning av allmänna medel för kostnad till uppehälle som, när synnerliga skäl föreligga, må tillerkännas part med rättegångshjälp skall alltså utgå i enlighet med vad som beträffande vittne stadgas i lagen den 10 juli 1947 angående er- sättning av allmänna medel till vittnen m. fl., vilket betyder att ersätt- ningen må för varje dag beräknas till högst 20 kronor, eller, om utgift för nattlogi åsamkas parten eller domstolen eljest i särskilt fall med hän- syn till omständigheterna så prövar skäligt, till högst 38 kronor. An— knytningen till stadgandet om ersättning av allmänna medel till vittnen medför såtillvida en höjning av ersättningen till part för kostnad till uppe- hälle att denna ersättning, som nu är bestämd till högst 20 kronor för dag, kan i undantagsfall som nyss angivits bestämmas till högst 38 kronor. Höj- ningen synes i och för sig motiverad. Om vid förändring i penningvärdet er- sättningen av allmänna medel till vittne för kostnad till uppehälle-ändras, medför denna ändring _ utan ändring i lagen om rättegångshjälp _ samma ändring av den ersättning till part som kan utgå enligt 13 g andra stycket.
14 g. (Jfr rtgskom. 13 &)
Paragrafen överensstämmer med det angivna stadgandet i rättegångskom- mitténs förslag, dock. med den avvikelse att, medan nämnda förslag upp— ställt såsom villkor för gottgörelse för inställelse att icke vare sig parten eller ställföreträdaren kan svara för kostnaden, utredningens förslag medger så- dan gottgörelse, om parten finnes icke kunna svara för kostnaden.
l yttranden över rättegångskommitténs förslag har i ovan angiven del jämkning påkallats av hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokat- samfund. Samfundet anser att hänsyn ej bör tagas till ställföreträdares eko- nomi, såvida han ej _har underhållsplikt till parten. Enligt övriga nämnda remissinstansers mening bör ej heller sådan underhållsplikt tillmätas någon betydelse i detta sammanhang.
Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anmärker att enligt kommitténs förslag (13 &) vårdare eller annan, som part eller ställföreträdare nödgas anlita för att kunna infinna sig vid rätten, ej kan erhålla ersättning för tidsspillan. Enligt föreningens åsikt bör sådan ersättning utgå i likhet med vad som gäller för vittne.
Utredningen
Utredningen har funnit skäligt att, såsom påyrkats i remissyttranden, rät- ten till gottgörelse skall bero därav huruvida parten finnes icke kunna svara för kostnaden och att alltså i detta hänseende avseende icke skall fästas vid ställföreträdarens ekonomi.
15 5. (Jfr rtgskom. 14 5)
Paragrafen överensstämmer med angivna stadgande i rättegångskommit- téns förslag, dock att sista punkten i tredje stycket i nämnda förslag uteslu- tits. Denna punkt innehöll att förordnande att biträda part i lägre rätt skulle, om talan fullföljdes och parten jämväl i den högre rätten åtnjöt rättegångs- hjälp, gälla även i rättegången därstädes. I 7 5 i utredningens förslag stad- gas att part, som vid lägre rätt åtnjutit rättegångshjälp, skall, om målet eller ärendet fullföljes till högre rätt, vara _ utan vidare, alltså utan erläggande av nytt kostnadsbidrag _ berättigad till samma förmån i den högre rätten. Sammanhängande härmed har den ovannämnda punkten i rättegångskom— mitténs förslag ansetts onödig. Utredningen räknar med att förordnande för rättegångsbiträde icke begränsas att gälla allenast viss instans.
Att, såsom rättegångskommitténs förslag innehåller, till rättegångsbiträde ej må förordnas annan än advokat, med mindre den. som skall förordnas är anställd vid offentlig rättshjälpsanstalt eller hos advokat, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. i flertalet remissvar. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrka emellertid förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland och nedre justitierevisionen förorda viss upp- mjukning av den föreslagna regeln.
Riksåklagarämbetet understryker, att den föreslagna skärpningen av he- hörighetsvillkoren utgör den mest betydelsefulla garantien mot missbruk av rättegångshjälpen. Uttalanden av samma innebörd göra även andra till- styrkande instanser, såsom t. ex. Stockholms rådhusrätt och Sveriges advo— katsamfund. Det torde i praktiken förhålla sig så, anför rådhusrätten där- jämte, att partens biträde bäst kan överblicka partens situation och utöva erforderlig kontroll till undvikande av onödiga rättegångar. Rådhusrätten förmenar att uppdraget som biträde åt part med rättegångshjälp icke är mindre betydelsefullt än den offentlige försvararens. Den som förordnas till biträde bör ha samma kvalifikationer som den offentlige försvararen. Till
biträde bör i enlighet därmed endast advokat kunna förordnas. Av praktiska skäl, särskilt med hänsyn till rättshjälpsanstalternas organisation, torde dock såsom substitut med domstolens medgivande kunna anlitas juris kan— didat, som är anställd hos advokat eller rättshjälpsanstalt och finnes skickad för uppdraget.
Föreningen Sveriges häradshövdingar fäster uppmärksamheten på att för- slagets genomförande verkar i riktning mot införa-nde av advokatmonopol. I samma riktning har redan verkat stadgandet i 21 kap. 5 & rättegångsbalken att till offentlig försvarare skall förordnas advokat. För detta stadgande kunde emellertid åberopas sakskäl av större tyngd än i fråga om biträde en- ligt lagen om rättegångshjälp. Ehuru det ofta är lämpligast att även sådant biträde är advokat, förekomma nämligen många mål och ärenden, i vilka parts intresse kan tillfredsställande tillvaratagas av en jurist utan en advo— kats erfarenhet. Den föreslagna bestämmelsen anser föreningen nära nog omöjliggöra för jurister, som önska utbilda sig till advokater, att börja egen verksamhet innan de blivit medlemmar av Sveriges advokatsamfund. Detta skulle sannolikt medföra att många orter åtminstone under en över- gångstid bleve utan tillgång till rättsbildade rådgivare. Oavsett vilken upp— fattning man må ha i fråga om lämpligheten av advokatmonopol, bör ett avgörande steg mot ett sådant icke tagas i lagen om rättegångshjälp och ej heller innan med advokatutbildningen sammanhängande spörsmål blivit tillfredsställande lösta. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att ett an— tal juris kandidater med egna byråer genom den föreslagna lagregeln bli ute- stängda från möjligheten att erhålla förordnanden såsom rättegångsbiträ— den. Härigenom beskäres i flera fall de rättssökande möjligheten att själva välja det biträde de önska, något som kommittén i annat sammanhang an- sett tala emot att rättegångshjälpen monopoliseras till rättshjälpsanstalter- na. Härtill kommer att skärpningen av behörighetsvillkoren för många av berörda jurister torde innebära allvarligt försämrade inkomstmöjligheter.
Enligt hovrätten för Nedre Norrland synes förslaget innebära en onödig skärpning av de nuvarande behörighetsvillkoren. Hovrätten anser att bl. a. rent allmänmänskliga hänsyn kunna anföras såsom skäl mot kommitténs förslag i detta avseende. En mera tillfredsställande lösning vinnes om veder— hörande hovrätt tillägges befogenhet att i särskilt fall efter ansökan medge praktiserande jurist rätt att kunna förordnas till rättegångsbiträde, därest han uppfyller behörighetsvillkoren och finnes lämplig. Medgivandet bör kun- na begränsas till visst eller vissa mål samt till viss tid och, om så finnes Önskvärt, återkallas. Nedre justitierevisionen ifrågasätter, om icke i vatten- mäl kretsen av dem som kunna förordnas till rättegångsbiträde bör utökas med sådana personer som, utan att vara jurister, vunnit synnerlig erfarenhet av sådana mål och i övrigt befinnas lämpliga. Som skäl härför åberopar ju- stitierevisionen vattenmålens speciella karaktär.
Hovrätten för Övre Norrland framhåller att för domstolar inom dess doms-
område Kungl. Maj :t bör lämna motsvarande dispens i fråga om behörighets- villkoren för rättegångsbiträde som nu medgivits för offentlig försvarare.
Mot stadgandet att, därest part har att erlägga kostnadsbidrag, förord— nande för rättegångsbiträde ej skall gälla, med mindre bidraget erlägges, riktas invändning i tre remissyttranden över rättegångskommitténs förslag. Sveriges advokatsamfund anser att någon fördel icke vinnes genom denna ordning. Ett villkorligt biträdesförordnande kan däremot vålla missförstånd och komplikationer. Det kan vara svårt för klienter att fatta den ganska subtila skillnaden mellan att vara beviljad rättegångshjälp och att åtnjuta rättegångshjälp. De kunna därför påfordra vissa åtgärder från biträdets si- da, oaktat kostnadsbidraget icke erlagts. Mest praktiskt är att förordnande icke meddelas förrän kostnadsbidraget erlagts, och samfundet hemställer att reglerna utformas i enlighet härmed. Hovrätten för Västra Sverige intager samma ståndpunkt. Hovrätten påpekar bl. a. att advokat vid den av kom- mittén föreslagna ordningen har möjlighet att säkerställa sitt arvode genom att själv inbetala kostnadsbidraget eller del därav, om parten underlåter att göra det. Hovrätten finner ett sådant förfarande dock ej vara lämpligt. Svea hovrätt anser att förslaget i denna del lämpligen kan jämkas så att vid be- viljande av rättegångshjälp besked meddelas, huruvida parten funnits vara i behov av biträde eller icke, men att förordnande av viss person till biträde icke gives förrän kostnadsbidraget erlagts. Detta bör anmärkas i det skrift- liga besked som enligt 5 & förslaget till tillämpningsföreskrifter skall till- ställas parten. En sådan ordning klargör tillika för parten angelägenheten av att bidraget skyndsamt inbetalas. Bibehålles kommitténs förslag, bör i varje fall skyldighet föreskriva-s för rätten att, så snart den fått underrättel- se om bidragets erläggande, lämna biträdet meddelande därom i tjänste— brev.
] anledning av väckt motion har vid 1964 års vårriksdag upptagits till behandling en särskild fråga rörande rättegångsbiträde åt part som åtnjuter fri rättegång, nämligen frågan i vad mån särskilt rättegångsbiträde må för- ordnas, när talan föres med biträde av barnavårdsman.
Utredningen vill i denna fråga till en början erinra att enligt 5 & lagen om fri rättegång rättegångsbiträde må förordnas för part som åtnjuter fri rättegång, om han finnes »icke kunna själv eller genom någon som i tjänste- . ställning eller eljest lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sina in- tressen vid talans väckande eller utförande». Stadgande av samma lydelse är upptaget i 14 ,S i rättegångskommitténs förslag.
Det ifrågavarande stadgandet tillkom vid 1929 års rew'sion av lagen om fri rättegång. I propositionen med ändringsförslaget anfördes att med stad,— gandet avsågs att understryka att, i den mån bl. a. barnavårdsman kunde i hithörande mål lämna parten erforderligt bistånd, särskilt rättegångsbiträ-_ de ej borde förordnas. Vidare framhölls i propositionen, att det bistånd
som från barnavårdsmannens sida kunde påräknas närmast avsåg de per- soner,. vilka i större utsträckning ägnade sig åt uppgiften och åtnjöto av- löning från vederbörande kommun. Att dylika barnavårdsmän i en del fall lämpligen torde kunna tagas i anspråk i förevarande hänseende, hade fram— hållits i ett stort antal av de från rådhusrätter och häradshövdingar inkomna utlåtandena.
Frågan om barnavårdsmännens befattning med faderskap-smålen har be— handlats av riksdagens revisorer i berättelsen till 1940 års riksdag. Reviso- rerna sade sig ha iakttagit att i sådana mål biträde förordnats åt kärande med fri rättegång även där barnavårdsman icke kunde anses ha saknat kom- petens att själv uppträda i rättegången.
Genom cirkulär den 26 januari 1940 meddelades domstolarna denna och vissa andra framställda anmärkningar till kännedom och beaktande.
Saken togs upp till behandling av 1941 års utredning om fri rättegång. I dess betänkande (SOU 1942: 50) anföres att det icke råder tvivel att den år 1929 verkställda ändringen i 5 5 lagen om fri rättegång ävensom 1940 års cirkulär. haft den verkan, att domstolarna iakttagit stor varsamhet vid be— handling av framställningar om biträdesförordnanden i faderskapsmål. Om vederbörande barnavårdsman kan anses någorlunda kompetent för process— föringen, torde sålunda biträdesförordnande mestadels vägras. Det vill emel— lertid synas, anföres i betänkandet vidare, som om en vägran av biträde icke alltid erhållit den förmodade effekten, att barnavårdsmannen ensam utför talan. Sålunda förekommer i en del större städer att jurister vid rättshjälps— anstalter utföra kärandetalan för medellösa parter i förevarande mål. Vi- dare synes på sina håll förekomma att barnavårdsman, som förvägras bi- trädeshjälp enligt lagen om fri rättegång, i stället på kommunens bekost- nad anlitar advokat som ombud eller biträde. I dylika fall har, anföres i betänkandet, domstolens återhållsamhet med biträdesförordnande tydligen blott lett till att kostnaden för advokathjälpen överflyttats från statsverket till kommunen.
1941 års utredning redogör i betänkandet för inkomna yttranden rörande tillämpningen, såvitt gäller förevarande fråga, av lagen om fri rättegånd. I vissa av yttrandena framhålles att barnavårdsmännen ofta sakna förmåga att utan biträdeshjälp tillvarataga barnets rätt i rättegång eller ock på grund av eget yrkesarbete ofta ha svårt att offra nödig tid på inställelse in— för rätta. För egen del anföra de sakkunniga väsentligen följande. Den läm— nade redogörelsen ger vid handen att det ej sällan mött svårigheter att låta barnavårdsmännen utan biträde föra talan i faderskapsmål. Detta samman— hänger givetvis med det förhållandet att i åtskilliga fall, i synnerhet på landsbygden och i mindre samhällen, barnavårdsmännen sakna kompetens för den stundom ganska krävande uppgift som processföringen utgör. Till- gången på för barnavårdsmannaskap i alla avseenden kompetenta personer är uppenbarligen på många håll begränsad. Det må i detta sammanhang an—
märkas, att tyngdpunkten av barn-avårdsmannens arbete måste anses ligga i uppgiften att bistå barnets moder med råd och upplysningar samt att tillse att barnets bästa behörigen tillvaratages, och barnavårdsmannens förmåga att föra talan i rättegång synes härvidlag icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Innan betydligt skärpta kompetenskrav uppställts för innehava- re av ifrågavarande uppdrag, vilket torde möta svårigheter med hänsyn till den begränsade tillgången på kompetenta arbetskrafter, synes det vara ogör- ligt att såsom en allmän regel fastslå att biträde enligt lagen om fri rätte- gång ej må förordnas åt kärande i faderskapsmål. Spörsmålet, huruvida särskilt rättegångsbiträde bör förordnas i barnuppfostringsmål, måste så- ledes enligt de sakkunnigas mening tills vidare bedömas från fall till fall.
De sakkunniga föreslogo alltså ej någon ändring av förevarande stadgan- de i 5 5 lagen om fri rättegång.
Vid 1964 års riksdag har i motionen nr 884 i andra kammaren behandlats frågan om förordnande av rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång, när talan föres av barnavårdsman. I motionen —- som väckts i anledning av propositionen nr 70 med förslag till lag om bidragsförskott m. m. och av andra lagutskottet behandlats i samband med propositionen —— anföres, att barnavårdsnämnd icke kan erhålla förmånen av fri rättegång, att det förut- sättes i lagen om fri rättegång att barnet i allmänhet ej skall erhålla biträ- de enligt 5 5 nämnda lag samt att det uppenbarligen förutsatts att barna— vårdsmannen skulle biträda i rättegången. Denna ordning har, anföres vi- dare, under årens lopp visat sig vara behäftad med betydande olägenheter beroende på att barnavårdsmännen haft svårigheter att hävda sig i de före- kommande rättegångarna. Dessa olägenheter accentueras, då barnavårds- männen nu ha att se till inte endast att underhållsbidragen utdömas utan även att de höjas i proportion till fädernas stigande inkomster. Det framstår som angeläget att de medel som stat och kommun lagt ut för de bidrags- skyldiga drivas in på så effektivt sätt som möjligt. Ett klart samband måste finnas mellan de sociala förmåner som utges och den enskildes förpliktelser på detta område. I motionen hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att utredningen om rättegångshjälp måtte erhålla så- dana tilläggsdirektiv att den i motionen väckta frågan blir föremål för be— handling inom utredningen.
Utskottet omnämner i utlåtande nr 47 att biträde enligt lagen om fri rätte- gång icke må förordnas, när partens intressen i målet bliva behörigen till— varatagna genom någon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, samt anför att härmed torde avses bl. a. de fall då part biträdes av barnavårdsman. Efter återgivande av uppgiften i motionen, att denna regel medfört betydande olägenheter för barnavårdsmännen, och av det väsent- liga innehållet i övrigt i motionen, anför utskottet. Den av motionärerna kritiserade regeln har enligt utskottets uppfattning inte medfört några av- sevärda olägenheter. Således torde juridiskt biträde, där så begäras, i all—
i
mänhet förordnas även i sådana fall där part erhåller bistånd av barna— vårdsman. Då lagstiftningen om fri rättegång är föremål för översyn inom utredningen om rättegångshjälp, synes emellertid motionen kunna överläm- nas till denna utredning.
Utskottet har i enlighet härmed hemställt att riksdagen, i anledning av motionen, måtte i skrivelse till Kungl. Maj ;t anhålla att motionen överläm- nas till utredningen om rättegångshjälp.
Utskottets hemställan harr bifallits av riksdagen. Därefter har Kungl. Maj:t genom beslut den 9 oktober 1964 överlämnat motionen jämte utskottsutlåtandet till utredningen.
Utredningen.
Föreskriften att, förutom advokat, annan ej må förordnas till rättegångsbi- träde än den som är anställd vid offentlig rättshjälpsanstalt eller hos ad- vokat har —— framhåller rättegångskommittén — tillkommit i syfte att stärka garantierna mot missbruk av rättegångshjälpen; och föreskriftens värde i detta hänseende har understrukits i åtskilliga remissyttranden. Då förpröv- ning av parts talan, avseende huruvida denna är mer eller mindre välgrun- dad, icke skall förekomma, synes, vid den utvidgning av möjligheten till rättegångshjälp som föreslås, vara erforderligt att vidtaga skärpning av be- hörighetsvillkoren för rättegångsbiträden, varigenom bör så långt möj- ligt — kunna förebyggas att uppenbart obefogade rättegångar igångsättas med rättegångshjälp. Mellan frågan om förprövning av talan skall förekom— ma och frågan om behörighetsvillkoren för rättegångsbiträden råder otvi— velaktigt det samband att, när kravet på förprövning avvisas, kravet på rät- tegångsbiträdenas kvalifikationer måste skärpas, och utredningen finner således ej anledning att på denna punkt frångå rättegångskommitténs för- slag. Utredningen vill framhålla att enligt stadgande i de föreslagna över- gångsbestämmelserna Kungl. Maj:t skall äga att i fråga om särskilda dom- stolar meddela dispens från behörighetsvillkoren i 15 5.
När ansökan om rättegångshjälp göres, torde i regel sökanden redan _ha anlitat den som han önskar erhålla såsom rättegångsbiträde och av honom fått hjälp med upprättande av nämnda ansökan. Vid bifall till ansökan med föreskrift om skyldighet att utgiva kostnadsbidrag bör icke föreligga någon svårighet för biträdet att klarlägga för huvudmannen vad denna föreskrift innebär d. v. s. att han har att erlägga kostnadsbidrag, innan han får åt- njuta rättegångshjälp. I själva verket måste anses lämpligt att det redan på detta stadium är klart vem som —— i händelse kostnadsbidraget erlägges —— skall vara rättegångsbiträde så att part kan, om så erfordras, vända sig till denne och erhålla upplysning om vad han har att iakttaga. Att biträdet, ut- över vad han vanligen redan gjort, tillhandagår parten med upplysning i angivna hänseende innan han erhållit visshet, huruvida han för sitt arbete
erhåller ersättning av allmänna medel, kan icke tillmätas den betydelse att det motiverar omläggning av detav rättegångskommittén föreslagna, ur ex- peditionssynpunkt praktiska systemet att beslut om rättegångshjälp och förordnande för rättegångsbiträde — även i fall där förordnandet ärlvill- korligt —— meddelas samtidigt.
Därest i mål om faderskap eller underhållsbidrag part med fri rättegång finnes icke kunna genom biträde av barnavårdsman »behörigen tillvarataga sina intressen vid talans väckande eller utförande», må enligt 5 5 lagen om fri rättegångsärskilt rättegångsbiträde förordnas för parten. Meningen är alltså att sådant särskilt biträde skall förordnas, när barnavårdsmannen icke har möjlighet att sköta partens sak i målet; närmast ifrågakommer natur— ligtvis att barnavårdsmannen saknar nödig kunskap i fråga om process- föring.
Såsom anförts i 1941 års utredning om fri rättegång måste tyngdpunkten av barnavårdsmannens arbete anses ligga i uppgiften att bistå 'barnets mo- der med råd och upplysningar samt att tillse att barnets bästa behörigen till- varatages. Härav följ er att förmåga att föra talan i rättegång icke kan tillmä- tas betydelse, i allt fall icke avgörande betydelse, när barnavårdsman till- sättes. I sammanhanget bör även beaktas att tillgången på personer, som i alla avseenden äro skickade för barnavårdsmannaskap, på många håll är begränsad.
Vid tillkomsten av det nuvarande stadgandet i 5 5 lagen om fri rättegång angående möjlighet för part med fri rättegång att erhålla rättegångsbiträde och vid utredningar angående tillämpningen av stadgandet ha förekommit uttalanden som kunna ha givit domstolarna anledning till återhållsamhet med biträdesförordnande, när för part förordnats barnavårdsman. I sådan riktning torde i synnerhet ha verkat statsrevisorernas uttalande i berättel- sen till 1940 års riksdag och det i anslutning till detta uttalande utfärdade cirkuläret till domstolarna. Att märka är emellertid att dessa uttalanden lig— ga i tiden före den nya rättegångsordningens genomförande. På den som skall uppträda såsom ombud eller biträde i rättegång måste numera ställas större krav beträffande insikt och erfarenhet i processföring än vad som an- sågs godtagbart under den äldre rättegångsordningens tid. Detta gäller na— turligtvis även mål om faderskap eller underhållsbidrag till barn. Mera säl- lan torde i sådana mål saken vara så enkel, att en barnavårdsman utan när- mare kännedom om rättegångsförfarandet kan behörigen tillvarataga bar— nets intressen vid talans väckande och utförande. Jämväl ur allmän pro— cessordningssynpunkt är av betydelse att den som biträder part äger kän- nedom om och beaktar kraven på muntlighet samt på koncentration vid utförande av talan och förebringande av nödig bevisning. Härigenom sparas tid och arbete såväl för domstolen som för motpart och andra i målet age- rande.
Andra lagutskottet har i ovan omförmälda utlåtande uttalat att juridiskt
biträde, där så begäres, torde i allmänhet förordnas även i sådana fall där part erhåller bistånd av barnavårdsman.
Utredningen vill understryka, att utformningen av 5 & lagen om fri rätte- gång gör det möjligt att förordna biträde, så snart behov därav föreligger, och utredningen anser sig kunna räkna med att domstolarna vid stadgan— dets tillämpning komma att beakta omständigheterna i varje särskilt fall, såsom målets väntade svårighetsgrad, barnavårdsmannens erfarenhet rö- rande processföring och det ställningstagande som kan emotses från mot— partens sida. Utredningen har därför i 15 5 första stycket i sitt förslag bi- behållit ifrågavarande stadgande oförändrat.
16 g. (Jfr rtgskom. 15 å)
Paragrafen överensstämmer med angivna stadgande i rättegångskom- mitténs förslag med allenast de ändringarna av första stycket att i före- skriften beträffande arvode till rättegångsbiträde, att det skall utgå »för det arbete han nedlagt å rättegången», ordet »rättegången» utbytts mot »saken» samt att i föreskriften att gottgörelse skall utgå för »tidsspillan i samband med inställelse vid rätten» orden >>i samband med inställelse vid rätten» uteslutits.
I yttrande över rättegångskommitténs förslag har Sveriges advokatsam- fund uttalat att det funnit bestämmelserna om ersättning till rättegångs- biträde i allt väsentligt väl avvä—gda. Samfundet anser dock att stadgandet om ersättning för tidsspillan innehåller en sakligt omotiverad begränsning genom att det avser tidsspillan »i samband med inställelse vid rätten». Upp- draget kan föranleda tidsspillan även i andra sammanhang, t. ex. för resa i syfte att införskaffa utredning. Då även sådan tidsspillan bör ersättas, hemställer samfundet att formuleringen av stadgandet ändras så att det överensstämmer med bestämmelsen om ersättning till offentlig försvarare (i 21 kap. 10 5 första stycket rättegångsbalken). Samfundet anmärker vi- dare att i kommitténs förslag bibehållits den i 14 5 lagen om fri rättegång begagnade formuleringen att biträdet är berättigat att erhålla arvode »för det arbete han nedlagt å rättegången». Detta stadgande har i rättspraxis ansetts hindra att ersättning av allmänna medel utgår, då rättegång icke kommit till stånd; NJA 1954 s. 526. Samfundet betecknar detta som ma- teriellt otillfredsställande. Vägande skäl synas tala för en lagändring, som gör det möjligt att tillerkänna biträdet ersättning av allmänna medel obe- roende av om rättegång kommer till stånd (se Welamson i SvJT 1959 s. 239—240 och där åberopat uttalande av justitiekanslersämbetet). Möjligen sku11e ändringen kunna genomföras genom att uttrycket »det arbete han nedlagt å rättegången» utbytes mot »det arbete han nedlagt å uppdraget».
Sista stycket i rättegångskommitténs förslag, innehållande förbud för rättegångsbiträde att förbehålla sig ytterligare gottgörelse av part, tillstyrkes
eller lämnas utan erinran i nästan alla yttranden. Endast statsåklagaren i Göteborg stöder helt reservantens mening att förbudet bör utgå ur lagen. Han motiverar detta med att garantier mot missbruk nu finnas. Vatten- rättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anser att som huvudregel bör gälla att biträdet är skyldig att åtuöja sig med det arvode domstolen fast— ställer av allmänna medel. Undantag bör dock kunna göras, då det är på- kallat av särskilda omständigheter. Utfästelse av part om ersättning bör ej vara bindande, med mindre den gjorts eftermälets slutliga avgörande.
Svea hovrätt uttalar i denna fråga att lagförslaget innehåller regler (21 å ), avsedda att förhindra att part som åtnjutit rättegångshjälp oskäligt be- tungas av återbetalningsskyldigheten efter rättegångens avslutande. I sam- ma syfte föreslås stadganden (27 29 55) om anstånd och avbetalning vid indrivning av belopp som parten ålagts att återgälda statsverket. Med hän- syn till ändamålet med dessa bestämmelser bör det krävas att partens hela betalningsskyldighet i anledning av rättegången prövas i den ordning för- slaget anvisar. Sveriges advokatsamfund anser de av reservanten anförda synpunkterna riktiga. Emellertid saknas icke heller skäl för kommittéma- joritetens uppfattning. Det förhåller sig nog så att, om förbudet slopas, man måste räkna med att missbruk eller försök därtill kan förekomma. Samfundets möjlighet att inskrida i disciplinär väg utgör knappast ett fullt tillräckligt korrektiv. Det är vidare önskvärt att klienterna skola kunna på förhand beräkna sina egna processkostnader, så långt detta nu är möjligt. Det är visserligen sant att parten icke före processen kan veta, vilka belopp han kan bli förpliktad att ersätta statsverket eller motparten, men det är en nackdel om ovissheten skall göras än större genom att parten också måste kalkylera med att själv få betala arvode till sitt rättegångsbiträde utöver ersättningen av allmänna medel. Slutligen måste man räkna med att domstolarna kunna komma att, sannolikt i ganska stor utsträckning, till- fråga biträdena huruvida de ha för avsikt att fordra arvode av klienten, därest rätten icke tillerkänner biträdet hela det begärda beloppet. En sådan fråga och den diskussion som därav kan föranledas skulle _ såsom fram— går av vad reservanten anfört (se särskilt s. 146 första stycket) — kunna försätta biträdet i en mycket brydsam situation. Samfundet anser vidare att de fall, där det skulle vara både juridiskt berättigat och ekonomiskt möjligt att uttaga ytterligare ersättning, säkerligen skulle bli förhållandevis sällsynta. Samfundet tillstyrker under hänvisning till dessa skäl att den av kommittémajoriteten föreslagna bestämmelsen bibehålles. Samtidigt beto— nar samfundet emellertid angelägenheten av att domstolarna vid bestäm- mande av biträdesersättningen beakta de omständigheter som reservanten framhållit och sålunda betänka att en nedprutning kan innebära en orätt- visa, ehuru biträdet saknar möjlighet att framföra de skäl som klargöra detta förhållande.
I en den 1 oktober 1960 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t har
Sveriges advokatsamfunds styrelse hemställt, att Kungl. Maj :t ville låta ut- reda frågan om införande av möjlighet att i vissa fall tillerkänna förmyn- dare för part, som åtnjuter fri rättegång, ersättning av allmänna medel för det å rättegången nedlagda arbetet samt framlägga förslag till lagändring härom. I framställningen, som överlämnats till utredningen för att tagas i beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande, omnämnes att i fall, då part som åtnjuter fri rättegång är omyndig, stadgandet i 5 5 första stycket lagen om fri rättegång torde tillämpas så, att rättegångsbiträde förordnas endast om förmyndaren icke anses vara i stånd att behörigen tillvarataga den omyndiges intressen vid talans väckande eller utförande. Är förmyn— daren advokat eller har han eljest sådan utbildning och erfarenhet att han anses kunna sköta partens talan i rättegången, torde, anför styrelsen vi- dare, det vara uteslutet att få särskilt rättegångsbiträde förordnat. Ej heller lärer förmyndaren kunna erhålla förordnande som rättegångsbiträde. Mot den sålunda gällande ordningen synes styrelsen intet vara att erinra såvitt angår legal förmyndare. När det gäller särskilt förordnad förmyndare, är denna ordning däremot i hög grad otillfredsställande. Den kan nämligen leda till obillighet antingen mot den omyndige eller mot förmyndaren eller mot båda. Styrelsen uttalar den åsikten att exempelvis en advokat som för- ordnats till förmyndare bör kunna, med tillämpning av 15 kap. 19 5 för- äldrabalken, tillgodogöra sig särskilt arvode för utförande av den omyn— diges talan i rättegång, där förmyndaren endast på grund av sin speciella sakkunskap varit i stånd att utföra uppdraget. Om den omyndiges motpart icke förpliktas att ersätta den omyndiges rättegångskostnader eller icke kan gälda dessa, framträda de olägenheter som äro en följd av den nu gällande lagstiftningen. Uttager förmyndaren efter förmynderskapsdomstolens med- givande ett förhöjt arvode såsom ersättning för sitt arbete med rättegången, blir konsekvensen den att ur den omyndiges tillgångar skall betalas ett ar- vode som bort utgå av allmänna medel och som i de flesta fall skulle ha slutligen stannat å statsverket. Den omyndige blir således sämre ställd än andra mindre bemedlade personer som beviljats fri rättegång. Om äter för— myndaren icke i angiven ordning erhåller gottgörelse för sitt arbete med rättegången, betyder detta att han utan någon som helst ersättning nödgats utföra ett arbete, för vilket ersättning rätteligen bort utgå. Vare sig den ena eller den andra lösningen väljes, blir resultatet en uppenbar obillighet, i ena fallet mot den omyndige och i det andra mot förmyndaren. Styrelsen upplyser i detta sammanhang att arvode till förmyndare för utförande av talan för den omyndige ansetts icke kunna hänföras till sådana nödvändiga utgifter, för vilka part enligt 4 & fjärde stycket lagen om fri rättegång kan erhålla ersättning av allmänna medel. Den brist som sålunda vidlåder lagen om fri rättegång, fortsätter styrelsen, bör enligt styrelsens mening avhjälpas genom sådan ändring av bestämmelserna, att domstolen i här åsyftade fall får möjlighet antingen att förordna rättegångsbiträde, därvid sådant för-
ordnande även bör kunna meddelas förmyndaren, därest denne uppfyller de för erhållande av förordnande föreskrivna villkoren, eller ock att —— utan särskilt biträdesförordnande — tillerkänna förmyndaren ersättning av all- männa medel för det å rättegången nedlagda arbetet.
Utredningen.
Vad angår formuleringen av rättegångskommitténs 15 5 första stycket, såvitt gäller arvode till rättegångsbiträde och gottgörelse till rättegångsbi- träde för tidsspillan, har utredningen funnit fog föreligga för de av advo- katsamfundet framställda erinringarna, och utredningen har i anledning därav _— såsom ovan redan angivits — i uttrycket »arvode för det arbete han nedlagt å rättegången» utbytt ordet »rättegången» mot »saken» och i uttrycket »gottgörelse _ — — för tidsspillan i samband med inställelse vid rätten» uteslutit orden »i samband med inställelse vid rätten». Bestäm— melsen om ersättning för tidsspillan får därmed samma lydelse som mot- svarande bestämmelse i 21 kap. 10 & rättegångsbalken om ersättning till offentlig försvarare för tidsspillan.
Beträffande advokatsamfundets framställning om införande av möjlighet att i vissa fall tillerkänna förmyndare för part, som åtnjuter fri rättegång, ersättning av allmänna medel för det å rättegången nedlagda arbetet må till en början uppmärksammas att 11 kap. 8 5 föräldrabalken, som inne— håller bestämmelser rörande skyldighet att mottaga förordnande såsom förmyndare, visserligen i princip stadgar skyldighet att mottaga sådant förordnande men såsom undantag från denna regel upptager åtskilliga fall, i vilka man äger undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyndare. Bland dessa fall förekommer, att man redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna barn eller ett sådant förmynder— skap av vidlyftig beskaffenhet, att man genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta egna angelägenheter av synnerlig vikt samt att man skulle tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller att vårdnaden om den omyndige skulle tillkomma annan.
Då advokat anlitas såsom förmyndare, torde vanligen anledningen vara, att den omyndige äger del i företag eller har andra tillgångar med icke obetydligt värde samt att advokatens erfarenhet anses erforderlig för för- valtningen eller biträde vid förvaltningen av tillgångarna; i sådant fall lärer icke bli aktuellt med rättegångshjälp för den omyndige. Naturligt- vis inträffar att advokat åtager sig förmynderskap för mindre bemedlade omyndiga, men då torde ofta föreligga sådana personliga relationer mel— lan advokaten och den omyndige eller dennes släkt att det arvode till för- myndaren som kan ifrågakomma spelar underordnad roll. Enligt utred— ningens bedömning torde sådant fall som avses med styrelsens framställ— ning —— att under åtnjutande av rättegångshjälp talan föres av omyndig med advokat eller någon med advokat i detta sammanhang jämställd så-
som förmyndare — mycket sällan förekomma. Utredningen finner sig icke kunna förorda att särbestämmelse meddelas vare sig angående förord- nande av rättegångsbiträde i fall då advokat eller med advokat i föreva- rande sammanhang jämställd är förmyndare för myndling med rätte- gångshjälp eller angående rätt i dylikt fall för förmyndaren till ersättning av allmänna medel.
Om rättegångshjälps upphörande under rättegången
17 5. (Jfr rtgskom. 16 5)
I tredje stycket i rättegångskommitténs motsvarande paragraf har vid- tagits den jämkningen att, när kostnadsbidrag eller ytterligare kostnads- bidrag skall erläggas, rätten skall i föreskrift därom utsätta viss tid, inom vilken beloppet skall betalas vid äventyr, om bidraget icke erlägges, att förmånen av rättegångshjälp skall upphöra vid utgången av den utsatta tiden.
I övrigt överensstämmer paragrafen helt med 16 å i rättegångskommit— téns förslag.
I yttranden över nämnda förslag av Stockholms rådhusrätt, Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister och Sve- riges advokatsamfund ha erinringar framställts mot föreskriften om åläg- gande för part att under rättegången utgiva kostnadsbidrag eller ytterligare bidragsbelopp. I yttrandena säges att ett sådant åläggande knappast bör kunna komma i fråga, om det först vid huvudförhandlingen upplyses att partens ekonomiska ställning avsevärt förbättrats. Advokatsamfundet fram- håller dessutom att efter ett beslut om förmånens upphörande parten en- ligt förslaget ej kommer i åtnjutande av förmånen förrän bidragsbeloppet erlagts. Man måste räkna med att parten behöver tid på sig för att skaffa pengar till bidraget _ liksom med möjligheten att han aldrig kommer att betala beloppet. Det uppstår alltså en tid av ovisshet om hur det skall bli i fortsättningen. Under denna kan det emellertid vara nödvändigt att för tillvaratagande av partens rått vidtaga processhandlingar eller utrednings— åtgärder. Rättegångsbiträdet kommer då i en svår situation, ty han har ingen säkerhet för att få betalt för sitt arbete. Samfundet anser det ange- läget att en sådan ordning icke skapas. Den rationella lösningen är enligt samfundets mening att rätten får utsätta en icke alltför knapp frist, under vilken parten fortfarande åtnjuter den rättegångshjälp som beviljats ho- nom. Samfundet hemställer att bestämmelserna i lagen jämkas i enlighet härmed.
Utredningen.
I anledning av erinringarna i remissyttrandena har jämkning vidtagits i rättegångskommitténs förslag i enlighet med vad ovan angivits. Vid be-
stämmande av tid för erläggande av kostnadsbidrag eller ytterligare kost- nadsbidrag bör beaktas angelägenheten av att målets handläggning ej onö- digt försenas men också att parten erhåller skäligt rådrum för beloppets anskaffande.
Om ersättningsskyldighet mot statsverket m. m.
18 5. (Jfr rtgskom. 17 5)
I första stycket i rättegångskommitténs motsvarande paragraf ha ute- slutits dels orden i första punkten »tillsvidare eller slutligt» och dels hela andra punkten.
I yttranden över rättegångskommitténs förslag har den meningen kom- mit till uttryck att —— såsom Svea Hovrätt anför —— det är en förbättring i förhållande till gällande lag att återbetalningsskyldigheten till statsverket enligt förslaget i huvudsak skall regleras redan vid avgörandet av det mål, vari förmånen av rättegångshjälp åtnjutits. Från flera håll förordas emel- lertid jämkningar i förslaget, i allmänhet syftande till att begränsa åter- betalningsskyldigheten. En del remissinstanser finner de föreslagna reg- lerna invecklade och svåra att tillämpa. Sveriges advokatsamfund anför att man knappast kan undgå att ställa frågan, huruvida problemet om ersätt- ningsskyldigheten verkligen är av den betydelse att en så vidlyftig och in- vecklad reglering skall vara nödvändig. Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar att betydande förenklingar böra kunna vidtagas. Erfarenheterna av återbetalningsreglerna enligt lagen om fri rättegång torde visa, anför föreningen, att myndigheternas arbete icke står i rimlig relation till det ekonomiska resultatet för statsverket.
Såsom redan nämnts har andra punkten i rättegångskommitténs 17 å första stycket uteslutits i utredningens motsvarande paragraf, vilket inne- bär att såsom statsverkets kostnad i anledning av rättegångshjälp icke skall anses något belopp motsvarande den ansökningsavgift och expeditions- avgift, från vilken part med rättegångshjälp varit befriad på grund av att han åtnjutit sagda förmån. I detta hänseende överensstämmer utredning— ens förslag med lagen om fri rättegång.
Rättegångskommittén har i motiveringen till sitt förslag i denna fråga anfört att, med den konstruktion rättegångshjälpen enligt kommitténs för- slag skall ha, är nödvändigt att också statsverkets förlust av stämpelmedel medräknas bland kostnaderna för rättegångshjälpen. Eljest skulle, fort- sätter kommittén, part genom att söka sådan förmån kunna processa bil- ligare än vad som förutsatts i kommitténs förslag. Kommittén har såsom skäl för sitt förslag vidare åberopat att därigenom undanröjes den skill- nad mellan rådhusrätter och häradsrätter i fråga om vad återbetalnings-
skyldigheten i princip skall omfatta som betingas av lösensystemet vid rådhusrätterna.
Beträffande sistnämnda skäl är att anmärka att det bortfallit, när råd— husrätterna från och med den 1 januari 1965 förstatligats.
Vid tillämpning av rättegångskommitténs förslag kräves, såsom kom- mittén påpekar, att anteckningar av rätten föras angående de stämpel- avgifter (fr. 0. m. den 1 januari 1965 ansöknings- och expeditionsavgifter) som parten skolat erlägga, om han icke åtnjutit rättegångshjälp.
Rättegångskommitténs förslag i denna punkt avstyrkes av Föreningen Sveriges stadsdomare. Föreningen anser sig icke övertygad om att mer- arbetet med bokföringen av de stämpelavgifter som parten skolat erlägga kommer att betala sig i form av ökade återbetalningsbelopp.
Nedre justitierevisionen erinrar att, om — såsom rättegångskommittén föreslagit _ beräknad stämpelavgift skall ingå bland statsverkets kost- nader för rättegångshjälp, det icke blir möjligt för rätten att alltid i dom eller beslut fastställa beloppet av den kostnad som skall ersättas av part eller annan. Förhållandet, vilket omnämnts av rättegångskommittén, sam— manhänger med att enligt förslaget part som erhållit rättegångshjälp skall åtnj uta frihet från stämpel även för vissa rättens expeditioner som på parts begäran utfärdas efter domen.
Utredningen.
Enligt lagen om fri rättegång förekommer icke, när rätten skiljer målet från sig, att den part som åtnjutit fri rättegång ålägges att ersätta stats— verket dess kostnad för den fria rättegången i annat fall än att parten för- klarats förlustig förmånen av fri rättegång. Frågan om den part som haft fri rättegång skall återgälda statsverket kostnaden blir en senare sak. Be- stämmelser om återbetalningsskyldighet i sådant hänseende finnas i 13 5 lagen om fri rättegång. I denna paragraf regleras två fall. Det ena är att part som åtnjutit fri rättegång finnes efter rättegångens avslutande kunna, utan intrång i de medel som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, gälda rättegångskost- naden. Med visst undantag för åklagarmål, i vilket parten frikänts, kan parten då på yrkande av kronans ombudsman i den ort där parten har sitt hemvist förpliktas att ersätta statsverket rättegångskostnaden. Det andra fallet är att motpart eller annan ålagts att ersätta statsverket rättegångs- kostnaden samt att kostnaden icke kunnat uttagas av den sålunda i första hand betalningss-kyldige. Även i detta fall kan, under samma förutsättning som ovan angivits i fråga om betalningsförmåga hos den part som åtnjutit fri rättegång, på talan av kronans ombudsman denne åläggas att ersätta statsverket kostnaden. I sistnämnda fall är alltså fråga om subsidiär betalningsskyldighet för den part som haft fri rättegång. Gc—
nom administrativa föreskrifter angående begränsning i uppgiftsskyldig— heten för domstol och länsstyrelse kommer i båda de ovan angivna fallen skyldigheten att återgälda statsverket ej att föranleda talan av kronans ombudsman med mindre kostnadsbeloppet överstiger 300 kronor.
Utredningen har ansett det kunna vara av värde att erhålla kännedom om hur den enligt lagen om fri rättegång gällande ordningen beträffande återbetalningsskyldighet till statsverket för part som åtnjutit fri rättegång fungerat, och utredningen har därför från samtliga häradsrätter och råd- husrätter infordrat uppgift om antalet domar i mål om betalningsskyldig- het jämlikt 13 g lagen om fri rättegång åren 1961—1963, varjämte särskild uppgift begärts om mål under samma år som gällt talan mot part med fri rättegång, sedan det visa-t sig att kostnaden icke kunnat uttagas av motpart eller annan som ålagts (primär) ersättningsskyldighet. Den sistnämnda uppgiften skulle alltså gälla mål jämlikt 13 5 lagen om fri rättegång, i vilka varit fråga om vad som ovan betecknats såsom subsidiär betalningsskyl- dighet för part som haft fri rättegång. Enligt de inkomna uppgifterna ha under de nämnda tre åren i hela riket förekommit sammanlagt allenast 9 mål jämlikt 13 5 lagen om fri rättegång, av vilka icke något gällt subsidiär betalningsskyldighet för part som haft fri rättegång. Utan att talan av kronans ombudsman enligt nämnda lagrum blivit väckt, torde visserligen i en del fall på krav av utmätnin-gsman, sedan till honom inkommit under- rättelse om återbetalningsskyldigheten, denna skyldighet fullgöras helt eller till någon del, men den uppfattningen råder allmänt att resultatet av den indrivningsverksamhet som sålunda förekommer av kostnader som avses i 13 5 lagen om fri rättegång är utan egentlig betydelse för statsverket och icke i rimlig mån motsvarar myndigheternas arbete med ärendena. En redogörelse för detta förhållande lämnas i den framställning från riksda- gens justitieombudsman den 5 november 1957 som är såsom bilaga H fogad till rättegångskommitténs betänkande.
I nämnda betänkande framhålles att, när den processuella rättshjälpen öppnas för en vidgad personkrets, man knappast synes kunna bibehålla oförändrad den i 13 5 lagen om fri rättegång stadgade formen för åläg- gande av återbetalningsplikt. En sådan ordning skulle sannolikt, anför kom— mittén, medföra att ett stort antal processer angående återbetalningsskyl- dighet komme till stånd, vilket skulle förorsaka ökat arbete för domstolarna och de exekutiva myndigheterna och även från andra synpunkter vara otill- fredsställande. Det torde därför vara nödvändigt, fortsätter kommittén, att införa en smidigare och effektivare form att ålägga part som åtnjutit rätte— gångshjälp ersättningsskyldighet till statsverket. Någon annan framkom- lig väg synes därvid knappast finnas än att också sådan parts ersättnings— skyldighet, i den mån så är möjligt, får fastställas redan då domstolen skilj er målet eller ärendet från sig.
Utredningen anser liksom rättegångskommittén att, när återbetalnings-
skyldighet skall förekomma för part som åtnjutit rättegångshjälp, beslut därom bör meddelas, då rätten skiljer målet eller ärendet från sig, men ut- redningen vill här gå ett steg längre än rättegångskommittén. Rättegångs- kommitténs förslag innebar att, om parten ej, då målet eller ärendet av- gjordes, blivit ålagd att betala till statsverket hela kostnaden, skulle senare kunna på talan av kronans ombudsman upptagas fråga om skyldighet för parten att betala mera. Utredningen förmenar att frågan om hans återbe- talningsskyldighet bör slutligt avgöras, då rätten skiljer målet eller ären- det från sig, och att alltså något ytterligare åläggande för honom att betala till statsverket ej skall förekomma. Jämväl i ett annat hänseende avviker utredningens förslag från rättegångskommitténs. Om motpart till part som åtnjutit rättegångshj älp eller annan ålagts att ersätta statsverket dess kost— nad i anledning av rättegångshjälpen, men kostnaden icke kunnat uttagas av den sålunda betalningsskyldige, skulle enligt rättegångskommitténs för- slag på talan av kronans ombudsman den part som åtnjutit rättegångshjälp kunna åläggas att återgälda till statsverket hela kostnaden eller någon det därav. Utredningen anser tillräckliga skäl icke finnas att stadga sådan sub- sidiär betalningsskyldighet för den part som haft rättegångshjälp. De båda här omnämnda avvikelserna från rättegångskommitténs förslag framträda genom uteslutningen av orden »tillsvidare eller slutligt» i 18 5 samt genom att 26 å i rättegångskommitténs förslag saknar motsvarighet i utredningens förslag.
Redogörelse för vad i remissyttranden över rättegångskommitténs förslag anföres om 26 å i förslaget lämnas här nedan under 22 å i utredningens förslag.
Utredningen övergår härefter till frågan, huruvida ansökningsavgift och expeditionsavgift som icke uttagits av part med rättegångshjälp skall upp- tagas bland statsverkets kostnader i anledning av rättegångshjälpen.
Av den verkställda statistiska utredningen framgår att av tvistemålen med fri rättegång över 85 procent utgöras av familjerättsmål, till vilka här räknas mål om hemskillnad, äktenskapsskillnad, äktenskaplig börd och barn utom äktenskap. I dessa mål är vanligt att även motparten till den part som åtnjutit fri rättegång befunnit sig i mindre goda ekonomiska förhål- landen, och oavsett utgången i målen synes därför berättigat att räkna med att i flertalet av målen statsverkets utsikter att återfå de utlagda kost- naderna för den fria rättegången skola visa sig mycket begränsade. Möjligt är att, när den processuella rättshjälpen öppnas för en vidgad personkrets, utsikterna för statsverket att återfå rättegångskostnader något öka även i familjerättsmålen, men utredningen anser dock att fog torde finnas för det uttalande mot rättegångskommitténs förslag i förevarande fråga som gjorts av Föreningen Sveriges stadsdomare.
Vid ställningstagande härutinnan är ytterligare att beakta att frågan huruvida ansökningsavgift och expeditionsavgift som icke erlagts av part
med fri rättegång skall upptagas bland. statsverkets kostnader i anledning av den fria rättegången nyligen varit föremål för statsmakternas pröv— ning. Den vid 1964 års vårriksdag antagna nya stämpelskatteförordningen har föranlett beslut vid samma års höstriksdag om ändring i gällande lag om fri rättegång. Förslag till ändringen har framlagts genom proposition nr 174. Till grund för propositionsförslaget har legat förslag i stämpel— utredningens betänkande »Stämpel- och expeditionsavgifter» (SOU 1961: 37). Sistnämnda förslag upptog —— jämte ändringar som direkt påkallades av stämpelskatteförordningen —— stadgande av innehåll, att ansöknings- avgift och expeditionslösen som skulle ha erlagts, därest part icke åtnjutit fri rättegång, skulle upptagas såsom utgift för statsverket i anledning av den fria rättegången. Syftet med stadgandet — som innefattade ändringar i 8 och 13 55 lagen om fri rättegång — var att bereda statsverket möjlighet att genom återbetalningsskyldighet för part få gottgörelse för förlorad an- sökningsavgift och expeditionslö-sen. Vid remissbehandlingen av utredning- ens förslag avstyrktes den ifrågavarande återbetalningsskyldigheten av samtliga hörda hovrätter, av åtskilliga underrätter och av Föreningen Sve- riges stadsdomare. Efter redogörelse för innehållet i yttrandena anförde chefen för finansdepartementet i propositionen, att han icke kunde dela stämpelutredningens uppfattning att statsverket borde kunna senare åter- kräva ansökningsavgift och expeditionsavgift. Såsom åtskilliga remissorgan påpekat skulle en sådan återbetalningsskyldighet medföra ett betydligt merarbete för domstolarna genom besväret med uträkningen av avgifterna för de olika expeditionerna i samtliga mål med fri rättegång utan mot- svarande vinst för statsverket. De av utredningen föreslagna ändringarna i 8 och 13 55 lagen om fri rättegång borde därför icke vidtas. Propositio- nen blev av riksdagen bifallen.
När, såsom utredningen _ i överensstämmelse med gällande rätt och den ståndpunkt som intagits i den ovannämnda propositionen _— förordar, an- sökningsavgift och expeditionsavgift, som på grund av åtnjuten förmån av rättegångshj älp part icke erlagt, ej skall anses såsom statsverkets kostnadi anledning av rättegångshjälpen, bör hinder ej möta att uppgift om kostnads- beloppet intages i beslut om förpliktelse för part eller annan att ersätta statsverket kostnaden.
I detta sammanhang vill utredningen beträffande riksdagens justitieom- budsmans framställning den 2 december 1954 (såsom bilaga G fogad till rättegångskommitténs betänkande), vilken framställning överlämnats till utredningen för att tagas i beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande, anföra att utredningen i likhet med justitieombudsmannen förmenar att, då part eller annan förpliktas att ersätta statsverket kostnad i anledning av rättegångshjälp, den förpliktade äger ett berättigat intresse att få upp— lysning om det exakta ersä'ttningsbelop-pet och att alltså uppgift därom skall intagas i beslutet. Vad angår framställningens innehåll i övrigt förmenar
utredningen —— i viss anslutning till vad rättegångskommittén i den delen uttalat _ att lagstiftningsåtgärd icke påkallas; utredningen anser att till avgörande i praxis kan överlämnas huruvida, när ersättning till rättegångs- biträde eller annan tredjeman pä talan av denne höjes i högre instans, detta bör föranleda åläggande för part, som enligt den lägre rättens beslut har att ersätta rättegångskostnad, att gottgöra statsverket eller motpart jämväl det belopp med vilket den klagandes ersättning höjts.
19 5. (Jfr rtgskom. 18 &)
Paragrafen överensstämmer helt med angivna stadgande i rättegångs— kommitténs förslag.
20 &. (jfr rtgskom. 19 &)
Paragrafen överensstämmer med motsvarande stadgande i rättegångs- kommitténs förslag, dock att ordet »slutligt» i sista punkten av nämnda förslag uteslutits såsom onödigt och ägnat att missleda beträffande innebör- den av andra kostnadsbestämmelser i utredningens förslag, i vilka ordet ej upptagits.
Bestämmelserna i 19 å i rättegångskommitténs förslag om återbetalnings- skyldighet för misstänkt som åtnjutit rättegångshjälp i brottmål, vari åklagare för talan, och under förundersökning —- i princip innebärande att rättegångsbalkens bestämmelser om återgäldande av kostnad, som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel, skola äga motsvarande tillämp- ning —— har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i övervägande antalet yttranden. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och Sveriges advokatsamfund ha framlagt olika förslag till en annan reglering av detta spörsmål.
Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att det vid bedömandet av reglerna för misstänkts ersättningsskyldighet är nödvändigt att allsidigt överväga icke endast processuella och exekutionsrättsliga utan även krimi- nalpolitiska synpunkter. Hovrätten riktar sig mot att kommittén ansett prövningen från kriminalpolitiska synpunkter böra göras i annat samman- hang. Enligt hovrättens åsikt äro de kriminalpolitiska synpunkter som kunna anläggas på frågan om ersättningsskyldigheten icke mera komplice- rade än att de mycket väl kunna beaktas utan särskild specialutredning. Skyldigheten att gälda rättegångskostnad har en helt annan karaktär i brottmål än i tvistemål. Medan kostnaden i tvistemål kan betraktas som ett appendix till tvisteföremålet och av parterna tages i beräkning, då de över- väga om de skola inleda process eller icke, kommer kostnaden i brottmål för den dömde att framstå som en del av samhällets reaktion mot brott. Skyldigheten att betala rättegångskostnad i brottmål måste därför betrak-
tas som ett led i samhällets reaktionssystem. Denna skyldighet kan ha en gynnsam effekt i kampen mot brottsligheten och fullgörandet av densam- ma kan fungera som ett rehabiliteringsmedel. En förutsättning härför är dock att det utdömda beloppet står i rimlig proportion till den dömdes be- talningsförmåga. Ställer man den dömde inför krav som han icke kan in- fria, blir effekten av betalningsskyldigheten klart ogynnsam. I all synner- het gäller detta, om samhället genom ett långt frihetsberövande brutit ned den dömdes ekonomi och kanske också försatt hans familj i ett nödläge. Det är omvittnat att krav från exekutionsmyndigheterna i sådana situa- tioner-upplevas som orättvisa och kunna ha en nedbrytande verkan på den frigivne. Den svagaste punkten i vårt reaktionssystem ligger utan tvekan i eftervården. Det är därför nödvändigt att föl—utsättningarna för en åter- anpassning i samhället göras mera gynnsamma och att det nu alltför stora antalet återfall i brott efter frihetsberövande motverkas med alla till buds stående medel,. Ur samhällets synpunkt är det föga rationellt att, medan en stab av tjänstemän arbetar för att bygga upp den frigivnes tillvaro i sam- hället, detta arbete motverkas av en annan stab av tjänstemän, exekutions- myndigheterna. Dessa olika samhällsåtgärder böra samordnas. Vad här sagts om samordningen mellan eftervård och rättegångskostnad gäller ock- så förhållandet mellan böter och rättegångskostnad samt mellan villkorlig dom och sådan kostnad. Dagsbotssystemet genombrytes av att samhället vid sidan av böterna kräver full ersättning för rättegångskostnaden. Om vill— korlig dom skall förenas med skyldighet att gälda dylik kostnad, bör detta ske på ett rationellt sätt. Det är alltså önskvärt att skyldigheten att gälda rättegångskostnad i brottmål bättre än för närvarande inordnas i det sam— hälleliga reaktionssystemet och anpassas till brottets beskaffenhet och den dömdes betalningsförmåga. Kommitténs förslag går här i motsatt riktning. Hovrätten ansluter sig i princip till kommitténs uppfattning att kostnader som i mål om allmänt åtal utgått av allmänna medel skola behandlas lika när det gäller återbetalningsskyldigheten, vare sig kostnaden utgått enligt rättegångsbalken eller i anledning av rättegångshjälp. Hovrätten anser emel- lertid icke att man av detta skäl skall ytterligare utvidga antalet fall, då dömda personer ålägges en meningslös återbetalningsskyldighet. Tvärtom bör man även då rättegångshjälp ej föreligger pröva, om den dömde har förmåga att återbetala kostnaderna. Erfarenheten har nämligen visat att tilltalad, som har offentlig försvarare, i många fall underlåter att begära fri rättegång, trots att förutsättningar därför finnas. Flertalet meningslösa krav på återbetalning till statsverket torde hänföra sig till dessa fall. I praxis har jämkningsregeln i rättegångsbalken tillämpats ytterst sällan. En lös- ning, som tillgodoser önskemålet om enhetlig behandling av återbetalnings- skyldigheten, kan nås på olika vägar. Ur lagteknisk synpunkt synes mest tilltalande att återbetalningsskyldigheten prövas enligt rättegångsbalken, då kostnaderna utgått enligt denna, och enligt den särskilda lagen, då kost-
naderna avsett rättegångshj älp, men att reglerna om återbetalningsskyldig- heten göras sakligt sett överensstämmande i rättegångsbalken och i den särskilda lagen. Hovrätten föreslår därför att det såväl i rättegångsbalken (31 kap. 1 5) som i lagen om rättegångshjälp stadgas att domstolen, för den händelse den misstänkte fälles till ansvar och det ej av hänsyn till brottslighetens beskaffenhet finnes skäligt att kostnaden helt eller till stör- re del stannar på statsverket, skall förplikta honom att ersätta statsverket vad han kan antagas hava förmåga att gälda inom en tid av 5 är. Något ytterligare krav från statsverket bör därefter icke få riktas mot den döm- de. Enligt hovrättens mening bör en särskild preskriptionstid av 5 år gälla för statsverkets fordran på återbetalning.
Sveriges advokatsamfund förordar en lösning av principiellt samma in- nebörd som den av hovrätten över Skåne och Blekinge föreslagna. Enligt samfundets förslag böra emellertid de föreslagna reglerna i lagen om rätte.- gängshjälp införas oförändrade och 31 kap. 1 5 första stycket rättegångs- balken jämkas på så sätt att orden >>brottslighet och villkor» i detta stadgan- de ändras till »brottslighet eller villkor».
Svea hovrätt föreslår en reglering enligt andra principer. Av kommittén föreslagna regler leda till att misstänkt som fälls till ansvar skall förplik- tas återgälda statsverkets kostnader för rättegångshjälpen utan att domsto- len såsom i andra mål, i vilka råttegångshjälp åtnjutes, har möjlighet att jämka ersättningsbeloppet med hänsyn till betalningsförmågan. Å andra sidan medföra de att misstänkt som frikännes skall befrias från all åter- betalningsskyldighet. Kommittén har framhållit att en misstänkt, som icke åtnjuter fri rättegång, vid fällande dom visserligen blir skyldig ersätta statsverket kostnad för offentlig försvarare, men att denna skyldighet i praktiken blir av så ringa betydelse för honom om han är obemedlad att han ofta ej anser sig ha något intresse av att få fri rättegång. Dessa utta— landen, fortsätter hovrätten, må vara befogade i fråga om nuvarande för- män av fri rättegång. Rättegångshjälp skall emellertid kunna beviljas även parter i tämligen goda ekonomiska omständigheter. Dessa lära svårligen kunna undandraga sig återbetalningsskyldigheten i samma utsträckning. Hovrätten erinrar om att brottmålen under senare år tenderat att bli allt- mer omfattande och kostsamma för de tilltalade; detta måste antagas leda till att åtskilliga parter med god ekonomi skulle kunna beviljas rättegångs- hjälp. I betraktande härav synes det icke rimligt att den misstänkte vid fällande dom skall betagas den möjlighet till jämkning av återbetalnings- skyldigheten som gives annan part som åtnjuter rättegångshjälp. Ej heller synes det hovrätten tilltalande att en frikänd endast till följd av att han åtnjutit rättegångshjälp befrias från den skyldighet, som åligger andra fri- kända, att slutligen stå för sådana rättegångskostnader som enligt rätte- gångsbalken icke skola gäldas av allmänna medel. Hovrätten kan icke bi— träda kommitténs förslag i förevarande hänseende utan föreslår att åter—
betalningsskyldigheten för misstänkt som åtnjutit rättegångshjälp i brott- mål, vari åklagare för talan, eller under förundersökning i tillämpliga de- lar bestämmes på motsvarande sätt som återbetalningsskyldigheten i andra mål, i vilka rättegångshjälp åtnjutes. Med kostnad som utgått enligt lagen om rättegångshjälp bör jämställas kostnad, som enligt rättegångsbalken utgått av allmänna medel för försvarare och för bevisning som ej påkallats av motpart allena. Vid bedömandet av återbetalningsskyldigheten för kost— nad, som utgått enligt rättegångsbalken , skall självfallet samma balks reg- ler i första hand äga tillämpning.
I likalydande motioner vid 1964 års riksdag, nr 211 i första kammaren och nr 258 i andra kammaren, har hemställts att riksdagen måtte besluta sådan ändring av stadgandet i 31 kap. 1 & rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad i åklagarmål att till statsverket återgälda rättegångskostnad, att jämkning av ersättningen skall kunna ske till belopp som svarar mot betalningsförmågan. Dessutom har hemställts om ändring av 6 och 7 åå nämnda kapitel såvitt angår solidarisk betalningsskyldighet för flera till— talade.
Första Iagutskottet har behandlat motionerna i utlåtande nr 44. Utskottet omnämner att av inkomna remissvar angående motionerna framgår, att jämkningsregeln i 31 kap. 1 5 rättegångsbalken enligt praxis tolkas så att nedsättning i ersättningsskyldigheten är tillåten endast om kostnaden står i missförhållande till såväl den dömdes brottslighet som hans ekonomiska villkor, och utskottet anför, under åberopande av uttalanden i remissvar, att vad i ärendet förekommit giver vid handen att jämkningsregeln bör överses. En ändring kan emellertid, enligt vad utskottet vidare anför, få återverkningar på bl. a. reglerna om fri rättegång och lär därför icke nu böra vidtagas. Det torde i stället få ankomma på Kungl. Maj:t att i lämp- ligt sammanhang upptaga det av motionärerna aktualiserade spörsmålet till närmare övervägande. Under uttalande att det synes kunna övervägas i samband med att jämkningsregeln överses, huruvida jämväl bestämmel— serna om solidarisk återbetalningsskyldighet behöva omarbetas, har ut- skottet hemställt att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva tillkänna vad utskottet anfört.
Utskottets hemställan har bifallits av riksdagen.
Utredningen
Rättegångskommittén upplyser i sina motiv till den av kommittén föreslag- na bestämmelsen angående återhetalningsskyldighet för tilltalad som åtnju- tit rättegångshjälp i brottmål, vari åklagare fört talan, att den övervägt, hu- ruvida icke den i 31 kap. 1 5 rättegångsbalken upptagna regeln om jämk- ning av ersättning till statsverket, då dennas belopp icke står i rimligt för- hållande till den tilltalades brottslighet och villkor, borde utvidgas så att jämkning skulle få ske också enbart med hänsyn till den tilltalades villkor,
utan avseende å hans brottslighet, men kommittén uttalar att denna fråga torde böra bedömas jämväl, och kanske främst, från kriminalpolitiska syn- punkter och att kommittén därför funnit att den bör prövas i annat sam- manhang.
Det i ett remissyttrande framställda yrkandet om samordning, främst ur kriminalpolitisk synpunkt, av böter, villkorlig dom och eftervård med rätte- gångskostnad syftar till bestämmelser som skulle gälla tilltalade i allmän- het, och yrkandet går självfallet vida utöver de uppgifter som blivit föreva- rande utredning förelagda. Mindre långt gående äro yrkandena i remissytt— randen om vidgad möjlighet till jämkning vid bestämmande av ersättning till statsverket för rättegångskostnad, men även bestämmelser av sådant in- nehåll måste komma att gälla tilltalade i allmänhet och alltså ej blott till- talade med rättegångshjälp; om nya bestämmelser i detta hänseende anses påkallade, böra de således intagas i rättegångsbalken , varefter enligt den fö— reslagna lydelsen av utredningens 20 & bestämmelserna bliva tillämpliga jämväl beträffande de tilltalade med rättegångshjälp som avses i paragrafen. Utredning-en är av den uppfattningen att ej heller frågan om allmän-na be- stämmelser angående jämkning vid bestämmande av tilltalads skyldighet att i åklagarmål ersätta statsverket rättegångskostnad kan anses tillhöra utred- ningens arbetsuppgifter.
I ett av remissyttrandena har anmärkts att det icke synes tilltalande att en frikänd till följd av att han åtnjutit rättegångshjälp befrias från skyldig- heten, som åligger andra frikända, att slutligen stå för sådana rättegångs- kostnader som enligt rättegångsbalken icke skola gäldas av allmänna medel. Anmärkni—ngen torde avse i första hand det förhållandet, att enligt rätte- gångskommitténs förslag ersättningen till vittnen som åberopats av tilltalad, vilken åtnjutit rättegångshjälp i åklagarmål, skall, om den tilltalade frikän- nes, stanna å statsverket. Enligt stadganden i rättegångsbalken och i rätte- gångskommitténs förslag till lag om rättegångshjälp gäller beträffande er- sättning till vittnen i åklagarmål vad som framgår av följande redogörelse. Vittnen som åberopats av åklagaren och vittnen som rätten självmant in- kallat få ersättning av allmänna medel. Frikännes den tilltalade, stan-nar ersättning som utgått till dessa vittne-n på statsverket. Ersättning till vitt-nen som åberopats av den tilltalade skall utgivas av den tilltalade, om han icke åtnjuter rättegångshjälp, och av allmänna medel, om han åtnjuter rätte- gångshjälp. Frikännes den tilltalade, gäller likväl —— med undantag för fall som avses i 31 kap. 2 & rättegångsbalken — att ersättningen till den tilltala- des vittnen stannar å den tilltalade, om han ej haft förmånen av rättegångs- hjälp, under det att, om den tilltalade haft sådan förmån, ersättningen stan- nar å statsverket och alltså ej skall återgäldas av den tilltalade.
Det som i förevarande remissyttrande betecknas såsom icke tilltalande är att en frikänd misstänkt »endast till följd av att han åtnjutit rättegångs- hjälp» befrias från den skyldighet, som åligger andra frikända, att slutligen
stå för sådana rättegångskostnader som enligt rättegångsbalken icke skola gäldas av allmänna medel. Enligt utredningens mening kan med större rätt betecknas såsom mindre tillfredsställande att tilltalad i åklagarmål utan rättegångshjälp har att .trots frikännande bestrida utgifter för bevisning i målet, och utredningen förmenar därför att det icke bör bedömas såsom nå- got stötande avsteg från principen om allas likhet inför lagen att statsverket låter en tilltalad med rättegångshjälp som frikänts slippa att återgälda rät- tegångskostnaden. Det kan anföras att beträffande rättegångshjälp i tviste- mål och i brottmål, i vilket enskild målsägande för talan, gäller enligt utred- ningens förslag den principen att den som åtnjutit rättegångshjälp ej har skyldighet att till statsverket återgälda rättegångskostnad, när han beträf- fande huvudsaken vinner målet och i följd härav motparten ålägges sådan skyldighet. Med denna princip står i god överensstämmelse att tilltalad i åklagarmål som åtnjuter rättegångshjälp slipper att till statsverket återgäl- da rättegångskostnad, om han frikännes. '
Vad här senast sagts om kostnad för vittnesbevisning gäller även andra kostnader som uppkommit för rättegångshjälp åt sedermera frikänd tillta- lad i åklagarmål och som, därest vanliga bestämmelser i rättegångsbalken tillämpats, icke skulle ha utgått av allmänna medel. Kostnader som här av- ses äro angivna i 13 5 första, andra och fjärde styckena i det upprättade tagt'örslaget; sådana kostnader torde i mål varom nu är fråga uppkomma relativt sällan.
Beträffande tilltalads vittnesbevisning i åklagarmål må ytterligare fram- hållas att det förekommer att den tilltalade framför hemställan till åklaga- ren att någon av den tilltalade uppgiven person skall höras såsom vittne och att efter denna hemställa-n åklagaren finner sig ha anledning att åberopa den uppgivne såsom vittne med resultat, såvitt gäller ersättning för inställel- sen, att denna utgår av allmänna medel. Eftersom åklagaren har att ombe- sörja all nödig utredning i målet — även sådan som kan vara till den tillta- lades förmån _ synes ej vara något att erinra mot detta förfarande. I själva verket kan det bero på tillfällighet, bland annat större eller mindre aktivitet från den tilltalades sida av ovan angivet slag, huruvida ersättningen till vittne i målet utgår av allmänna medel eller skall utgivas av den tilltalade.
Utred-ningen har alltså, såsom ovan redan nämnts, i den fråga som av- handlas i dess 20 5 anslutit sig till rättegångskommitténs förslag.
21 5. (Jfr rtgskom. 20 &) Paragrafen överensstämmer helt med motsvarande stadgande i rätte- gångskommitténs förslag.
22 5. (Jfr rtgskom. 21 &)
Bortsett från ett par redaktionella jämkningar överensstämmer paragra— fens första stycke helt med 21 å i rättegångskommitténs förslag, dock att ordet »tillsvidare» i sista punkten uteslutits.
Ett nytt andra stycke innehåller stadgande om återbetalningsskyldighet för dödsbo som åtnjuter förmånen av rättegångshjälp.
Ett nytt tredje stycke upptager bestämmelse om tid, inom vilken rätte- gångskostnaden må uttagas.
Den av rättegångskommittén föreslagna möjligheten till jämkning vid av- görandet av återbetalningsskyldigheten under hänsynstagande till partens förmåga att fullgöra betalningsskyldigheten under en tid av fem år kritise- ras i några yttranden. Föreningen Sveriges stadsdomare och Göteborgs stads rättshjälpsanstalt anse sålunda jämkningsregeln mindre lämplig. De bedö— ma möjligheterna för domstolen att vid denna prövning komma till ett rätt— vist resultat som mycket små. Praxis. måste enligt deras mening bli högst skifta-nde. De förorda att domstolen skall förplikta parten att gottgöra stats- verket hela kostnaden och att det sedan får ankomma på de exekutiva myn- digheterna att vid indrivningen beakta partens betalningsförmåga. De anse dock att domstolen bör ha befogenhet att helt underlåta att ålägga betal— ningsskyldighet vid uppenbar oförmåga hos part. Enligt föreningens upp- fattning synes det i sådana fall vara mest ekonomiskt för statsverket att fordringen också omedelbart avskrives. Överståthållarämbetet föreslår den ändringen av jämkningsregeln att återbetalningsskyldigheten skall prövas med hänsyn till partens betalningsförmåga under en tid av två år. Ämbetet upplyser att ämbetet i mål mellan kommun och enskild om ersättning för erhållen socialhjälp eller kostnader för samhällsvård av barn, där part åläg— ges att månatligen avbetala sin skuld till det allmänna, som regel icke utdö— mer högre belopp än den ersättningsskyldige kan antagas äga förmåga att betala under två år. I dessa mål anses icke möjligt att med önskvärd grad av sannolikhet vid tiden för utslaget kunna bedöma betalningsförmågan för längre tid framåt. Liknande praxis tillämpas, enligt vad överståthållar- ämbetet inhämtat, även av många länsstyrelser. En återbetalningstid om fem år synes ämbetet även i förevarande sammanhang för lång, såväl från social synpunkt som med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser. En sådan regel kan medföra snävare behandling i fråga om återbetalningsskyldighet för rättegångshjälp än i avseende å åtskilliga andra sociala hjälp'former. En dom bör därtill icke bygga på så osäkra antaganden som det i sådant fall kan bli fråga om. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister föreslår av samma skäl att femårsperioden avkortas till tre är.
Stockholms stads rättshjälpsanstalt förordar att de föreslagna reglerna om parts återbetalningsskyldighet kompletteras med en bestämmelse att
part, som blivit ålagd sådan skyldighet men som därefter genom sjukdom eller annan omständighet kommit i ett stadigvarande väsentligt sämre eko- nomiskt läge än man hade anledning antaga, efter ansökan kan vinna be- frielse från vidare återbetalningsskyldighet. Anstalten pekar särskilt på det fallet att parten avlidit och efterlämnar änka eller barn som för sin för- sörjning varit beroende av den avlidne. Även hovrätten över Skåne och Ble- kinge anser att det kan övervägas, om inte i lagen borde införa-s en möjlig- het för domstolen att jämka ett meddelat beslut om återbetalning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att rättegångskommittén icke föreslagit någon tid, inom vilken statsverket skall göra gällande sin rätt på grund av domstolens beslut om återbetalning. Allmänna bestämmel- ser om fordringspreskription komma alltså, anför hovrätten, att gälla här- om. Statsverkets fordran på återbetalning kan, om parten trots domstolens bedömning icke förmår betala beloppet, komma att kvarstå oskäligt lång tid framåt. I likhet med vad i 71 5 uppbördsförordningen stadgas om uttagan- de av skatt bör därför enligt hovrättens mening föreskrivas att åtgärder för uttagande av statsverkets fordran för rättegångshjälp icke må vidtagas se- nare ån 5 år från det rätten skilt målet från sig.
Råttegångskommitténs förslag att vad parten ej i domen ålagts att åter- gälda tills vidare skall stanna å statsverket samt att parten inom fem år efter rättegångens avslutande skall kunna förpliktas ersätta statsverket så mycket av kostnaden som han har förmåga att genast utgiva (26 5 första stycket) avstyrkes av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, läns- styrelsen i Jämtlands län samt Föreningarna Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar. Samtliga anse att parten bör vara fri från ytterligare återkrav från statsverket i anledning av rättegångshjäl- pen. Även länsstyrelsen i Östergötlands län ser helst att statsverket avstår från ytterligare krav men anser att återkrav dock icke kan underlåtas i frå- ga om belopp om 500 kronor och därutöver. Statskontoret förordar att mini- mibeloppet för återkrav sättes till 100 kronor i stället för 300 kronor som kommittén föreslagit. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister föreslår att tidsfristen för återkrav minskas till tre år.
I samtliga avstyrkande remissvar åberopas innehållet i justitieombuds- mannens skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 november 1957. Man finner, så- som justitieombudsmannen framhållit, tvivelaktigt, huruvida de belopp som inflyta till statsverket på grund av utmätningsmännens verksamhet enligt 13 5 lagen om fri rättegång täcka kostnaderna för det därmed förenade ar- betet. Att en indrivningsverksamhet enligt föreliggande förslag skulle giva bättre resultat anser man föga antagligt. Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller att utvidgningen av den processuella rättshjälpen till att omfatta ekonomiskt mera välsituerade personer ej utgör tillräcklig anledning att bi- behålla ett förfarande, som med stor sannolikhet medför större kostnader än inkomster för statsverket. Därest kommitténs förslag i denna del godta-
ges, yttrar hovrätten över Skåne och Blekinge, måste det även befaras att parten i framtiden kommer att — såsom för närvarande synes ske vid till- lämpningen av 13 å i lagen om fri rättegång gång på gång pressas till smärre återbetalningar utan att skäligheten av återkravet prövats av dom- stol mot bakgrunden av partens hela ekonomiska ställning. Föreningen Sve- riges stadsfogdar ger uttryck för liknande synpunkter och tillfogar att det för de exekutiva myndigheterna dessutom är ett otacksamt och olustigt ar- bete att verkställa ekonomiska utredningar, som i regel måste anses helt gagnlösa och för vederbörande gäldenär i de flesta fall endast medföra en onödig irritation. Svea hovrätt tillägger att skäl ej heller finns till antagande att en framtida återbetalningsrisk skulle förmå parten att iakttaga sparsam- het i rättegången. För detta syfte är den omedelbara återbetalningsskyldig- heten enligt förslaget av större värde.
Som skäl för sin ståndpunkt anför statskontoret att rättegångshjälpen kommer att omfatta ett ekonomiskt bättre situerat klientel, vilket torde äga andra möjligheter än det hittillsvarande att återgälda statsverkets kostna- der. Härtill kommer att indrivningsprocessen avses bli förenklad och effek- tiviserad, varför förhållandet mellan indrivningskostnader och uppburna belopp förväntas bli vida gynnsammare än vad för närvarande är fallet.
Att part, som åtnjutit rättegångshjälp, efter rättegången skall kunna för- pliktas att återgälda kostnad, som motpart ålagts att ersätta statsverket och som icke kunnat uttagas av denne (26 5 andra stycket), avstyrkes av För- eningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges Iandsfiskaler. För denna mening åberopa de samma skäl som förut anförts mot återkrav av kostnader, vilka motpart ej blivit ålagd att ersätta. I andra yttranden, t. ex. Svea hovrätts, göras däremot uttalanden till stöd för kommitténs förslag un- der hänvisning till att rättegångshjälp kan komma att åtnj utas av personer i förhållandevis god ekonomisk ställning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det i förevarande fall, som huvudsakligen avser tvistemål, kan vara motiverat att upprätthålla en något strängare återbetalningsskyldighet för den part som åtnjutit rättegångshjälp. Onödiga rättegångar torde där- igenom kunna i viss mån motverkas. Det synes hovrätten därför vara mera rationellt att domstol, sedan motpartens brista-nde betalningsförmåga kon- staterats, på talan av Kronans ombudsman skall pröva frågan om partens ersättningsskyldighet under hänsynstagande till vad parten kan antagas förmå utgiva under förslagsvis två år, på motsvarande sätt som gäller för prövningen vid rättegångens avslutande. Sådan talan bör få väckas inom fem år efter rättegångens slut. Tillika bör föreskrivas att åtgärder för uttagande av statsverkets fordran icke må vidtagas efter utgången av nämnda tvåårs- period. Utöver den ersättningsskyldighet, som sålunda kan komma att åläg- gas parten, bör denne icke få utsättas för ytterligare krav från statsverket i anledning av rättegångshjälpen.
Utredningen
Den processuella rättshjälpen är, såsom rättegångskommittén framhållit, en form av kredit. Part som åtnjutit rättegångshjälp skall därför i princip vara skyldig att återgälda statsverket dess kostnad i anledning av rätte- gångshjälpen eller, om parten erlagt kostnadsbidrag, den överskjutande kostnad som återstår sedan bidraget avräknats. Men naturligtvis böra icke reglerna om återbetalningsskyldighet utformas så att skyldigheten blir oskäligt betungande för parten. Vid avvägning mellan dessa båda synpunk- ter kunna meningarna vara delade. Huvudregeln i 21 å i rättegångskommit- téns förslag är — något schematiskt uttryckt _— att parten skall betala så mycket som, med beaktande av hans ekonomiska förhållanden, han anses kunna avstå under fem år, det hela eller den del därav som det bedömes att han bör kunna gälda.
I en del yttranden ha erinringar framställts mot vad rättegångskommittén föreslagit; bland annat påyrkas att den angivna tiden av fem år skall sän- kas till två eller tre år. En sådan nedskärning av beräkningstiden, när det gäller bedömning av betalningsförmågan, skulle säkerligen i många fall innebära en avsevärd minskning av vad som skulle återbetalas till statsver- ket, och utredningen förmenar att ett så betydande avsteg från principen om återbetalningsskyldighet beträffande hela. kostnaden som nedskär- ningen skulle kunna utgöra är så mycket mindre påkallat som möjlighet att erhålla rättegångshjälp enligt förslaget öppnas för personer i betydligt högre inkomstläge än det där för närvarande gränsen för fri rättegång an- ses ligga. Vad angår yrkandena om införande av möjlighet för domstolen att senare jämka ett vid målets eller ärendets avgörande meddelat beslut om återbetalning och andra yrkanden om ändring i förslaget vill utred— ningen framhålla att från åtskilliga håll anmärkts att reglerna om återbetal- ningsskyldighet äro invecklade och få bedömas vara svåra att tillämpa, och därvid har ifrågasatts huruvida problemet om ersättningsskyldigheten verkligen är av den betydelse att en så vidlyftig och invecklad reglering skall vara nödvändig. Även enligt utredningens mening bör uppmärksam- het ågnas däråt att bestämmelserna om återbetalningsskyldighet icke göras mera omfattande och detaljerade än vad som verkligen påkallas av prak- tiskt behov. En utbyggnad av dessa bestämmelser genom stadgande om möjlighet för domstolen att i ömmande fall ompröva ett meddelat beslut om återbetalning och nedsätta det belopp som skall gäldas _ det kan ifrågasättas om icke omprövning, därest möjlighet till sådan öppnas, borde kunna ske även i den riktningen att ersättningsbeloppet höjes _ kan vis- serligen framstå såsom en behjärtansvärd åtgärd, men man bör kunna räkna med att i sådana fall som avses den minskade betalningsförmågan skall med stöd av 28 och 29 åå i utredningens förslag beaktas på exekutions— stadiet.
Utredningen har således, såvitt gäller bestämmande av återbetalnings- skyldigheten, ej funnit sig böra förorda någon avvikelse från vad rättegångs- kommittén föreslagit. Däremot har utredningen ansett befogat att, såsom hovrätten över Skåne och Blekinge föreslagit, en tid bestämmes efter vars utgång åtgärd för uttagande av rättegångskostnad icke må vidtagas, och utredningen har förmenat att, i konsekvens med att vid bedömande av be- talningsmöjligheten domstolen skall räkna. med en tid av fem år, jämväl nu förevarande tid bör bestämma till fem år; tiden föreslås skola räknas från det åläggandet att ersätta kostnaden vann laga kraft. Bestämmelsen härom är upptagen såsom tredje stycke i paragrafen.
De erfarenheter som framkommit angående tillämpningen av 13 5 lagen om fri rättegång och det enligt utredningens mening berättigade kravet på förenkling av bestämmelserna om återbetalningsskyldighet till statsverket ha _ såsom redan angivits under 18 å i utredningens förslag _— föranlett utredningen att icke i sitt förslag upptaga något stadgande av innehåll som förekommer i 26 & rättegångskommitténs förslag. I och med det beslut i ersättningsfrågan som meddelas av rätten, när den från sig skiljer målet eller ärendet, är alltså denna fråga definitivt avgjord; någon senare talan av kronans ombudsman skall icke förekomma. Utredningen har icke funnit skäl att, enligt den mening som framförts i ett par yttran- den, för part som haft rättegångshjälp bibehålla subsidiär betalningsskyl— dighet för det fall att rättegångskostnaden icke kunnat uttagas av motpart eller annan som ålagts att ersätta statsverket kostnaden.
Det stadgande om åläggande av återbetalningsskyldighet som förekom- mer i 22 5 första stycket kan icke tillämpas på dödsbo. Det särskilda stad— gande om återbetalningsskyldighet för dödsbo som åtnjutit rättegångshjälp, vilket är upptaget i paragrafens andra stycke, innehåller att i fall som av- ses i paragrafens t'örsta— stycke dödsboet skall åläggas att gottgöra stats- verket så mycket av dess kostnad för rättegångshjälpen som dödsboet kan avstå utan att därigenom dödsbodelägares behov av försörjning eftersättes.
23 och 24 55.
(Paragraferna motsvara, 23 5 rättegångskommitténs 22 å och 24 & kom- mitténs 23 5.)
I 23 5 har angivits tydligare än som anses ha skett i rättegångskommitténs 22 5 att stadgandet avser annan part än. i 20 & sägs.
I 24 5 har upptagits bestämmelse att rätten må meddela beslut rörande fördelning de solidariskt ersättningsskyldiga emellan av rättegångskostna— den.
Den av rättegångskommittén föreslagna bestämmelsen om ersättnings— skyldighet för part vid försumlig processföring (22 5) kan enligt hovrätten över Skåne och Blekinge utan olägenhet utgå. Därest partens ekonomiska villkor äro sådana, att han enligt huvudregeln (21 å) endast kunnat för-
pliktas att ersätta statsverket ett mindre belopp, synes det föga ändamåls- enligt att i förevarande fall ålägga honom en skärpt ersättningsskyldighet, som han måste antagas sakna förmåga att fullgöra. Anmärkas bör att enligt avfattningen av lagtexten (i 27 &) synes anstånd och avbetalning icke kun- na förekomma i dessa fall. Indrivningen blir alltså mindre effektiv och statsverkets möjligheter att återfå kostnaderna bliva sämre än eljest. Riksåklagarämbetet förordar däremot en vidare avfattning av dessa be— stämmelser. Ämbetet framhåller att de enligt kommitténs motivering syfta på fall av försumlig processföring under pågående rättegång. Uppenbarligen bör emellertid den föreskrivna återbetalningsskyldigheten gälla även i sådana fall, där part inlett rättegång mot bättre vetande eller bort inse att han saknat fog för sin talan.
Enligt lagförslagets regler svarar i brottmål den tilltalade ej för offentlig försvarares vårdslöshet eller försummelse (23 å), även om domstolen till offentlig försvarare förordnat den parten själv utsett, framhåller hovrätten för Västra Sverige. I tvistemål däremot svarar parten för biträdets försum- melser, även om annan än den parten. föreslagit förordnats till biträde. Vis- serligen är förhållandet detsamma enligt rättegångsbalken, men där är re- geln påkallad av motpartens intresse och kompletteras av bestämmelsen i 18 kap. 11 & rättegångsbalken, som ger parten. möjlighet att undgå betal- ningsskyldighet. Hovrätten finner det angeläget att sådan möjlighet bere— des parten jämväl enligt lagen om rättegångshjälp, antingen genom en före— skrift om att parten icke svarar för kostnad som uppstått genom försum- melse av ett biträde, då rätten utsett annan än parten föreslagit, eller ge- nom att en motsvarighet till 18 kap. 11 & rättegångsbalken införes i lagen.
Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar att reglerna i 22 och 23 55 om ersättningsskyldighet vid försumlig processföring icke skola gälla i fråga om misstänkt i brottmål, vari allmän åklagare för talan, eller under förun- dersökning, i vilket fall reglerna i 31 kap. 4 & rättegångsbalken i stället skola tillämpas. Detta undantag framgår, av förslagets lagtext blott indi- rekt, nåmligen genom att i 22 5 första stycket hänvisas till 21 5. För und- vikande av misstag synes ett förtydligande vara erforderligt. Hovrätten för Västra Sverige hävdar att 22 å andra stycket motsättningsvis leder till tolk- ningen att målsägande i mål om enskilt åtal utan påföljd i återbetalnings- hänseende kan väcka åtal utan skäl, något som uppenbarligen icke kan vara avsett. Då den-na situation således måste falla in under första stycket, förefaller stadgandet i andra stycket vara överflödigt och bör följaktligen utgå. Alternativt kan stycket kompletteras med ett stadgande av innehåll att vad i första stycket sägs skall gälla jämväl för det fall att målsägande i mål om enskilt åtal väckt åtal utan skäl eller utan skäl fullföljt av åklaga- ren nedlagt åtal.
Utredningen Uttrycket i 23 5 >>genom. påstående —— — — som han insett eller bort inse sak- na fog __ — »; vållat statsverket kostnad för rättegångshjälpen» har den all-
männa avfattning att —— även om paragrafen i första hand skulle syfta på försumlig processföring under pågående rättegång _ även det fall som torde avses i ett av remissyttrandena eller att part, fast han insett eller bort inse att hans talan saknade fog, igångsatt rättegång, vilken rättegång emellertid icke fullföljts, måste kunna hänföras under paragrafen.
Syftet med den ovillkorliga ersättningsskyldigheten i 23 5, vilken —— så- som rättegångskommittén nämner _ är utformad efter förebild av 18 kap. 6 & rättegångsbalken, är preventivt. Även om dess betydelse i detta hänseen- de ej överskattas, synes det icke böra ifrågakomma att slopa bestämmelsen och ej heller att riskera minskning av dess effekt i angivet hänseende ge- nom att medgiva jämkning av det kostnadsbelopp, som i anledning av rät- tegångshjälpen statsverket fått utgiva, eller genom att införa möjlighet till anstånd och avbetalning. Det angelägna i detta sammanhang är icke att statsverket får in så mycket som möjligt av den utlagda rättegångskost- naden ; viktigare är att, så långt det är möjligt, påverka de processande att avhålla sig från ohederlig eller försumlig processföring.
I anledning av anmärkningen från hovrätten för Västra Sverige har ut- redningen till 24 5 fogat stadgande, väsentligen överensstämmande med 18 kap. 11 & rättegångsbalken, att rätten äger med hänsyn till omständighe— terna pröva, huru kostnaden skall fördelas mellan de i förhållande till stats— verket solidariskt ersättningsskyldiga eller om någon av dem skall vid- kännas hela kostnaden.
Till förtydligande av 23 5 har angivits att paragrafen gäller annan part än i 20 & sägs d. v. s. annan part än den misstänkte i brottmål, vari åklagare för talan, eller under förundersökning.
Särskild bestämmelse erfordras om ersättningsskyldighet för målsägande såvitt gäller dennes åtgärd att genom »angivelse eller eljest» ha föranlett, att allmänt åtal blivit väckt utan skäl, och sådan bestämmelse har av rätte- gångskommittén upptagits i dess 22 5 andra stycket, vilket stycke alltså bibehålles. Har målsäganden inställt sig såsom part i målet äro hans åt- gärder däri att hänföra under paragrafens första stycke.
25 5. (Jfr rtgskom. 24 &)
Paragrafen överensstämmer med motsvarande stadgande i rättegångs- kommitténs förslag, dock att tillägg gjorts till första stycket, avseende den i andra punkten omnämnda avräkningen.
Reglerna i rättegångskommitténs förslag om avräkning av kostnadsbidrag från belopp, som skall utgivas till statsverket, kritiseras i tre yttranden
över förslaget. Kritiken avser främst sättet för avräkning då flera äro er- sättningsskyldiga utan solidariskt ansvar. Stockholms rådhusrätt anser be- stämmelsen härom svårtolkad. Av kommitténs motiv framgår, yttrar Före- ningen Sveriges häradshävdingar, att bestämmelsen kan väntas bli syn- nerligen svår att tillämpa i praktiken, särskilt då jämkning av kostnads- ersättning sker på annat sätt än till kvotdelar. Det synes föreningen nöd- vändigt att man söker finna någon enklare lösning av detta spörsmål. Sam— ma inställning har nedre justitierevisionen. 'Det framgår av kommitténs ex- empel (s. 119 i betänkandet), att parten A, som i sista hand skall bära 400 kronor eller hälften av sin rättegångskostnad och i kostnadsbidrag erlagt 500 kronor, skall vara skyldig att till statsverket utgiva ytterligare belopp. Visserligen äger han sådan återkravsrätt gentemot parten B att hans slutliga kostnad endast skall bli 400 kronor, men han har å andra sidan att stå risken för att B kan komma i betalningssvårigheter. Det synes mindre till- talande att part, som redan i form av kostnadsbidrag erlagt hela sin andel av kostnaderna för den honom beviljade rättegångshjälpen, skall nödgas göra ytterligare inbetalningar till statsverket. Naturligare synes vara att det allmänna direkt hos motparten indriver vad denne har att vidkännas. Här- vidlag synes vad kommittén uttalat såsom motiv mot att ålägga parter å ömse sidor solidarisk återbetalningsskyldighet till statsverket i viss mån äga tillämpning. J ustitierevisionen föreslår därför att vad som erlagts i kost— nadsbidrag i första hand må tillgodoräknas den part som erlagt bidraget. I det valda exemplet skulle med en sådan regel parten A vara befriad från ytterligare betalningsskyldighet mot statsverket samt erhålla rätt att av B utfå vad han till statsverket erlagt utöver 400 kronor (d. v. s. 100 kronor). Den föreslagna ändringen torde i vissa fall få betydelse jämväl vid solidarisk återbetalningsskyldighet, därest envar av de betalningsskyldiga vid in- drivning kräves var för sig på den andel han efter huvudtalet har att bära och samtliga äro solventa.
Utredningen.
Såsom nedre justitierevisionen framhållit, bör vid den avräkning som om- förmäles i första stycket andra punkten i rättegångskommitténs förslag icke ifrågakomma att part som erlagt kostnadsbidrag, vilket täcker hans andel av kostnaden för den honom beviljade rättegångshjälpen, ålägges att till statsverket inbetala ytterligare belopp —— visserligen med rätt att återfå beloppet av annan part. Avräkningen bör ordnas så att den part som skall — slutligen — svara för det belopp som överskjuter kostnadsbidraget åläg- ges att till statsverket inbetala beloppet. Till första stycket i paragrafen har därför fogats tillägg av innehåll att, om det ersättningsbelopp som skall stanna å part ej överstiger av honom erlagt kostnadsbidrag, parten ej må förpliktas att till statsverket erlägga ytterligare ersättning.
26 5. (Jfr rtgskom. 25 5)
I rättegångskommitténs motsvarande paragraf har i förtydligande syfte första stycket omskrivits.
Hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland ha i ytt- randen över rättegångskommitténs förslag uttalat att 25 å i den föreslagna utformningen är svårtolkad och därför bör omarbetas. Förstnämnda how rätt anför att anledningen till tolkningssvårigheterna är att med begreppet kostnad, som av allmänna medel utgått för bevisning, åsyftas kostnad så- väl enligt rättegångsbalken som enligt lagen om rättegångshjälp. Redan av 21 & framgår att parten i. princip är återbetalningsskyldig för kostnad en- ligt sagda lag och erinran därom i 25 5 är därför obehövlig. Att jämknings- reglerna även skola gälla kostnader enligt rättegångsbalken synes icke kunna utläsas ur lagtexten. Ej heller förefalla reglerna om anstånd och avbetalning bli tillämpliga. Sistnämnda hovrätt föreslår följande lydelse av paragrafens första stycke: Åtnjuter —— — ——- allena, skola bestämmelser- na i 21—23 55 äga motsvarande tillämpning å sådan kostnad.
Utredningen.
I utredningens 26 5 har första stycket avfattats i huvudsaklig överensstäm- melse med det förslag som framlagts av hovrätten för Västra Sverige.
Om anstånd med erläggande av ersättning till statsverket och om avbetalning av sådan ersättning
27—30 55. (Jfr rtgskom. 27—30 55)
I anslutning till den tidsbegränsning beträffande verkställighet av ersätt- ningsbeslut som stadgats i 22 & tredje stycket har i 27 & jämkning skett av tiden för anstånd till överensstämmelse med nämnda stadgande och har i 28 & strukits anvisningen »räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalning först meddelades».
I övrigt överensstämma ifrågavarande paragrafer helt med rättegångs- kommitténs motsvarande bestämmelser.
Rättegångskommitténs förslag i förevarande frågor har i allmänhet vunnit gillande i de avgivna yttrandena. Föreningen Sveriges rättshjälps- jurister ifrågasätter emellertid, om icke indrivningsmyndigheten bör få möj- lighet att vid väsentligt ändrade förhållanden nedsätta eller helt avskriva återbetalningsskyldigheten. Vid dödsfall, långvarig sjukdom, arbetslöshet etc. synes det stötande om indrivningsmyndigheten skulle nödgas genom ut- mätning söka uttaga det allmännas fordran för tidigare åtnjuten social förmån. Föreningen anser vidare att tiden för avbetalning av ersättning bör avkortas från fem till tre år.
Utredningen.
Frågan om möjlighet för indrivningsmyndighet att nedsätta eller avskriva ersättningsbelopp torde vara gemensam för åtskilliga indrivningsfall utöver dem som här äro i fråga och synes därför böra upptagas i ett större sam— manhang.
Om fri verkställighet av rättens avgörande
31 g. (Jfr rtgskom. 31 5)
Paragrafen överensstämmer helt med motsvarande stadgande i rätte- gångskommitténs förslag.
I yttranden över nämnda förslag förorda Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges rättshjälps jurister att förmånen av fri verkställighet utsträckes att avse alla parter som åtnjutit rättegångshjälp. Föreningen menar att svårighet att i domen beräkna kostnaden för verkställighet ej kan vara tillräckligt skäl för kommitténs ståndpunkt. Ett misslyckat verk- ställighetsförsök kan vara dyrbart. Vidare kan t. ex. vräkningsåtgärd mot den, som saknar utmätningsbara tillgångar, bli dyrbarare än själva rätte- gången. Advokatsamfundet betonar att verkställighetsförfarandet i sådana delar av landet där avstånden äro långa, särskilt i Norrland, ofta föranleder betydande resekostnader. Vid den av samfundet förordade ordningen befrias också de exekutiva myndigheterna från besväret att särskilt undersöka, om rättegångshjälpen lämnats med eller utan bidrag.
Utredningen.
När den processuella rättshjälpen öppnas för en vidgad personkrets och i vissa fall skall lämnas även till personer i relativt goda inkomstlägen, kan icke gärna, såsom påyrkats, fri verkställighet lämnas över hela linjen till parter som åtnjutit rättegångshjälp. Då prövning av behovet i varje särskilt verkställighetsfall — en prövning som skulle kunna bli mycket omfattande —— icke rimligen kan företagas, synes ej annan möjlighet återstå än att an- vända den schablongräns som föreslagits av rättegångskommittén.
Särskilda bestämmelser 32 å.
Rättegångskommittén har såsom en olägenhet med den fria rättegång— en i dess nuvarande utformning framhållit, att motparten till den som åtnjuter fri rättegång, även om han vinner målet, drabbas av kostnader, för vilka han ofta ej kan få ersättning, samt att till följd härav part som är berättigad till fri rättegång ej sällan kommer i ett omotiverat överläge i förhållande till sin motpart vid förlikningsförhandlingar och i process. Efter att ha omnämnt att tanken på förprövning, huruvida den rätts-
hjälpsökandes talan är ogrundad, avvisats samt att i Västtyskland tilläm— pas en ordning med viss kostnadsbefrielse tillsvidare för motpart till den som beviljats »Armenrecht», en ordning som rättegångskommittén funnit icke acceptabel, anför kommittén att mer ändamålsenligt synes vara att staten, sedan rättegången avgjorts, lämnar den vinnande motparten ersätt- ning för hans kostnader eller en del av dem i den mån de ej kunna ut- tagas av den förlorande. Emellertid torde det, anför kommittén vidare, inte gärna kunna ifrågakomma att av den anledningen att en part åtnjuter rät- tegångshjälp lägga ansvaret för vinnande motparts förluster på staten. Dessutom åberopar kommittén att motpartens möjligheter att utfå tilldömd ersättning för rättegångskostnad i regel bli större, när det gäller de per- soner högre upp på inkomstskalan, till vilka den processuella rättshjälpen föreslås utvidgad, än när fråga är om de personer som för närvarande få fri rättegång; och kommittén har ansett sig icke kunna föreslå att någon ersättning av allmänna medel skall utgå till vinnande motpart.
Denna kommitténs ståndpunkt har kritiserats av de remissinstanser som yttrat sig i frågan, nämligen hovrätten för Nedre Norrland, nedre justitierevisionen, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokat- samfund och statsåklagaren i Stockholm. Samtliga förorda att frågan yt— terligare överväges; enligt samfundets uppfattning är det emellertid ej nödvändigt att finna en lösning, innan rättegångshjälpen utvidgas enligt kommitténs förslag. De understryka att den som har fri rättegång ej säl- lan kommer i ett omotiverat överläge till sin motpart vid förlikningsför— handling eller i process och att denna olägenhet säkerligen kommer att öka vid ett genomförande av kommitténs förslag. Hovrätten vänder sig mot kommitténs uttalande att det ej gärna torde kunna ifrågakomma att av den anledningen att en part åtnjuter rättegångshjälp lägga ansvaret för vinnande motparts förluster på staten. Uttalandet skulle ha fog för sig, yttrar hovrätten, därest rättegångshjälp icke kunde beviljas för förande av ogrundad talan. Enär någon förprövning i egentlig mening av parts talan icke skall ske, vilket hovrätten anser i och för sig välmotiverat, er- bjuder emellertid förslaget, åtminstone när part är berättigad till rätte- gångshjälp utan kostnadsbidrag, icke större säkerhet mot missbruk än nu gällande lagstiftning. Om staten sålunda genom sin ekonomiska mellan- komst medverkar till en obefogad rättegång, synes det ej orimligt att sta- ten också medverkar till att part, som utan grund tvingats in i rättegång— en, hålles skadeslös för sina kostnader. Av kommitténs betänkande fram- går att man så gott som överallt i andra länder anordnat något slag av förprövning angående befogenheten av den talan som skall understödjas med rättshjälp. Då man i vårt land på goda grunder ansett sig böra avstå från sådan förprövning, talar detta starkt för att staten i stället ersätter därav föranledda förluster för de enskilda. Ej heller nämnda förening an— ser att det ligger något orimligt i att staten i första hand bär en del av
det ekonomiska ansvaret, då den rättshjälpte parten missbrukar sitt över- läge. Det framstår till och med som naturligt, när skäl föreligger att döma till ansvar för rättegångsmissbruk. Med förslagets konstruktion av rätte— gångshjälp torde missbruk behöva befaras huvudsakligen blott då den rättshjälpte lämnar litet eller intet kostnadsbidrag. Men just i dessa fall är situationen för den rättshjälptes vinnande motpart mest prekär. Mot ansvar för staten kan icke anföras att även den vinnande oftast kan få rättegångshjälp, ty han är enligt förslaget skyldig att återbetala rättegångs- hjälpen i den mån den förlorande icke förmår betala. Samfundet menar att det i och för sig är riktigt att, som kommittén framhållit, motpartens möjligheter att utfå tilldömd ersättning för rättegångskostnad i regel bli större än för närvarande, när det gäller det nytillkommande klientel som kan få rättegångshjälp. Detta hindrar icke att ett genomförande av kom- mitténs förslag måste leda till en mycket betydande ökning av det totala antalet fall där personer som sakna utmätningsbara tillgångar beviljas rättegångshjälp.
Utredningen.
När rättegångskommittén framhåller att det icke gärna kan ifrågakomma att av den anledningen att en part åtnjuter rättegångshjälp lägga ansva- ret för vinnande motparts förluster på staten, må den erinringen göras att de framkomna förslagen om ersättning av allmänna medel åt vinnande motpart till den som åtnjutit rättegångshjälp icke torde åsyfta någon all- män rätt för vinnande motpart att få ersättning av statsverket så snart det visar sig att det icke lyckats för honom att av den förlorande parten som haft rättegångshjälp få ut den rättegångskostnadsersättning denne enligt rättens dom skolat betala. Vad förslagen avse torde vara att få till stånd sådan möjlighet till ersättning av allmänna medel åt vinnande mot— part att den som attackeras med obefogat krav från person med rättegångs- hjälp eller med alla utsikter att erhålla sådan hjälp icke, av den anled- ningen att den som framställt kravet kan processa på statens bekostnad, anser sig vara i sådant underläge att han utan rättegång går med på kravet eller i inledd rättegång ger upp sitt motstånd mot kravet. Har rättegång väckts av part som åtnjuter rättegångshjälp och befinnes, när målet slut— förts, kärandens talan helt obefogad samt ha sådana omständigheter fram- kommit att det kan antagas att talan ej skulle väckts om ej rättegångs- hjälp åtnjutits, synes icke annat än rimligt att statsverket, för den hän- delse den svaranden tilldömda rättegångskostnaden icke kunnat uttagas av käranden, ersätter svaranden kostnaden, självfallet med rätt för stats— verket att av käranden söka åter beloppet. Ett stadgande av detta inne- håll synes genom sin existens kunna verka därhän att den som av någon med rättegångshjälp eller utsikt till sådan hjälp utsättes för obefogat krav icke anser sig vara i sådant hopplöst underläge att han faller undan för
kravet; och naturligtvis är tanken även den att genom avvisande av kra- vet detta skall stoppas.
Ett stadgande om rätt för vinnande motpart till sådan ersättning var- om här är fråga kan begränsas till tvistemål och till brottmål, vari talan väckts av målsägande; för ärendenas del kan bedömas att — praktiskt sett —-—— behov av dylik rätt icke föreligger.
Anspråk på ersättning bör lämpligen framställas genom ansökan till den rätt som sist handlagt målet, och på denna rätt bör ankomma att be- handla och avgöra ärendet. Anledning att för dessa ärenden stadga undan— tag från bestämmelsen i 6 5 första stycket lagen om handläggning av dom— stolsärenden att underrätt vid handläggning av ärende är domför, härads- rätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare, torde icke finnas.
Det förslag som utredningen framlägger om rätt till ersättning av all- männa medel åt vinnande motpart är avfattat i enlighet med vad som ovan angivits. För bifall till ansökan om ersättning fordras alltså att vid prövning av ansökan den i målet förda talan bedömes såsom helt obefogad samt fog anses finnas för antagande att talan ej skulle väckts om ej rätte— gångshjälp åtnjutits. Vid styrkande av den senare förutsättningen ifråga- kommer naturligtvis i första hand utredning angående de omständigheter, under vilka kravet eller det yrkande som eljest förelegat i målet blivit framställt.
Någon beräkning av de utgifter som statsverket kan få vidkännas för ersättning enligt 32 & åt vinnande motpart kan icke med tillförlitlighet göras. Anser man sig kunna hysa förhoppning om att stadgandet skall ha en icke obetydlig avhållande effekt beträffande ohemula krav, skulle till- lämpning av stadgandet sällan ifrågakomma. Men även om stadgandets betydelse i angivna hänseende icke skulle bliva sådan som avses, synes man dock vid beräkning av statsverkets årsutgift i anledning av stad- gandet kunna stanna vid relativt lågt belopp. Härvid beaktas att statsverket enligt vad 33 5 innehåller har att av den som enligt domen i målet skolat gälda rättegångskostnaden, d. v. s. den part som haft rättegångshjälp, söka åter vad som utbetalats till vinnande motpart, och denna indrivnings- verksamhet bör om ej alltid så dock i åtskilliga fall kunna giva resultat.
33 5.
I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om den tid, inom vilken ansökan enligt 32 & skall göras, om utbetalning av tillerkänd ersättning och om återkrav mot den part som haft rättegångshjälp och ålagts att gälda rättegångskostnaden.
34 &. (Jfr rtgskom. 32 5)
Paragrafen överensstämmer helt med motsvarande stadgande i rätte— gångskommitténs förslag.
35 5. (Jfr rtgskom. 33 5)
Första stycket saknar motsvarighet i rättegångskommitténs förslag men innehåller i sak ej annat nytt än att möjlighet öppnats för statslös med stadigt hemvist här i riket att erhålla rättegångshjälp.
Bortsett från att en redaktionell jämkning vidtagits överensstämmer andra stycket med rättegångskommitténs 33 5.
Sveriges advokatsamfund ifrågasätter i yttrande över rättegångskom- mitténs förslag utvidgning av den krets som kan beviljas rättegångshjälp. Sådan hjälp kan enligt förslaget lämnas svenska medborgare och under förutsättning av ömsesidighet, enligt Konungens förordnande, medborgare i viss främmande stat. Skäl kan dock, yttrar samfundet, anföras till stöd för den uppfattningen att även utan sådant förordnande utländsk med— borgare, som sedan viss tid tillbaka har hemvist i Sverige, skall likställas med svensk medborgare. Samfundet hemställer att denna fråga närmare överväges. Samfundet förutsätter därjämte — liksom flera andra remiss- instanser —— att statslösa skola kunna erhålla rättegångshjälp enligt motsvarande regler som gälla för fri rättegång.
Utredningen.
Utredningen har anslutit sig till yrkandet att statslösa skola ha möjlighet att erhålla rättegångshjälp, dock bör enligt utredningens mening detta gälla endast för statslösa som ha stadigt hemvist här i riket.
I fråga om medborgare i annan stat än Sverige synes såsom hittills böra bero på överenskommelse mellan Sverige och den främmande staten om rättegångshjälp skall lämnas åt medborgare i den andra staten; härigenom föreligger möjlighet att tillförsäkra svenska medborgare i den stat med vilken överenskommelse träffas motsvarande förmån i den staten.
Vad 8 5 andra stycket innehåller om möjlighet för dödsbo att erhålla rättegångshjälp avses naturligtvis icke gälla annat fall än det att den av- lidne tillhört någon av de kategorier som äro angivna i 35 5. Utan att sär- skilt stadgande härom upptages i lagen torde detta komma att iakttagas vid tillämpningen.
36 5. (Jfr rtgskom. 34 å)
Paragrafen överensstämmer med motsvarande stadgande i rättegångs— kommitténs förslag.
Motivering till övriga författningsförslag
Förslaget till kungörelse med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om rättegångshjälp
Bestämmelserna i förslaget överensstämma med det av rättegångskommit- tén framlagda förslaget till tillämpningskungörelse med undantag som fram- gå av kommentarerna här nedan.
Sammanhängande med omorganisationen fr. o. m. den 1 januari 1965 av polis-, åklagar- och exekutionsverken har genom kungörelse den 20 no- vember 1964 i 2 5 i gällande tillämpningskungörelse till lagen om fri rätte- gång gjorts den ändringen att i stället för stadsfogde och landsfiskal, vilka båda befattningshavare vid omorganisationen ersatts av andra, utmätnings— man och polismyndighet upptagits bland dem som ha behörighet att be- styrka ekonomisk uppgift för erhållande av förmånen av fri rättegång. 2 5 i utredningens förslag är avfattad i enlighet med den lydelse motsvarande paragraf i gällande tillämpningskungörelse erhållit genom kungörelsen den 20 november 1964.
Med utmätningsman avses numera kronofogde, men enligt kronofogde- instruktionen den 27 november 1964 kan åt tjänsteman vid kronofogde-myn- dighet uppdragas att utfärda bevis eller intyg som det ankommer på ut— mätningsman att utfärda. Delegationsmöjligheten torde omfatta även be- styrkande av ekonomiska uppgifter för erhållande av förmånen av fri rätte— gång.
Efter genomförandet av den ovannämnda omorganisationen avses med polismyndighet polischefen i orten, om ej annat följer av lag eller författ- ning. Även för polischefen finns delegationsmöjlighet beträffande bestyr- kande av ekonomiska uppgifter för erhållande av fri rättegång. Enligt kun- görelse den 9 oktober 1964 om handläggning av vissa polischefsuppgifter kan nämligen den SOm innehar eller uppehåller tjänst som förste polis- eller kriminalassistent åläggas att i polischefens ställe bestyrka dylika upp- gifter.
l överensstämmelse med det tillägg till gällande tillämpningskungörelse som skett genom kungörelse den— 13 december 1963 äro bland dem som ha behörighet att bestyrka uppgift'som här avses upptagna personalvårds- officer och inom försvarets personalvård anställd konsulent eller assistent. Enär enligt 3 & blanketter för ifrågavarande uppgift komma att tillhanda- hållas hos nyssnämnda militära befattningshavare, har ansetts onödigt att sådana blanketter skola -— såsom nu är föreskrivet —— tillhandahållas hos militär befälhavare, och ur 3 5 har därför uteslutits stadgandet härom.
Enligt 7 5 i utredningens förslag till lag om rättegångshjälp är part, som vid lägre rätt åtnjutit rättegångshjälp, berättigad till samma förmån i högre rätt, om målet eller ärendet dit fullföljes; ny nedsättning av kostnadsbidrag erfordras icke i annat fall än att i anledning av förbättring av partens ekonomiska villkor särskild föreskrift enligt 17 å tredje stycket i lagför— slaget meddelas om ytterligare kostnadsbidrag. 7 å andra stycket andra punkten i rättegångskommitténs förslag till tillämpningskungörelse saknar alltså motsvarighet i utredningens förslag till tillämpningskungörelse.
I 10 5 i utredningens förslag har i anledning av yrkande i remissyttrande över rättegångskommitténs förslag upptagits stadgande om att rättegångs— biträde skall genom domstolens försorg underrättas när inbetalning skett av kostnadsbidrag. Avsett är att underrättelsen skall kunna meddelas på så en— kelt sätt som exempelvis genom telefon.
Enligt utredningens lagförslag skola ansökningsavgift och expeditions- avgift, från vilka avgifter part som åtnjuter rättegångshj älp är befriad, icke anses såsom statsverkets kostnad i anledning av rättegångshjälpen. Bland statsverkets utgifter för rättegångshjälpen, vilka antecknas i dagbok eller å inneliggande exemplar av besked om rättegångshjälpen, skola alltså icke upptagas dessa avgifter, och i utredningens förslag till tillämpningskungö- relse förekommer således icke någon bestämmelse motsvarande det stad- gande om anteckning av stämpelavgift vilket ingår i 11 5 i rättegångskom- mitténs förslag till tillämpningskungörelse.
13 5 andra stycket i utredningens förslag är avfattat i enlighet med den lydelse motsvarande stadgande i gällande tillämpningskungörelse erhållit genom den ovannämnda kungörelsen den 20 november 1964. Såsom rekvi- sitionsmyndighet beträffande förskott som avses i stadgandet är alltså upp— tagen utmätningsman.
Till 15 å i utredningens förslag, motsvarande 14 & första stycket i rätte- gångskommitténs förslag, har såsom ett andra stycke fogats bestämmelse därom att, om part som åtnjutit rättegångshjälp innehar försäkring, med- förande rätt till ersättning för rättegångskostnaden, och parten blivit ålagd att ersätta statsverket sådan kostnad, domstolen, när den för verkställighet översänder bevis om ersättningsskyldigheten, skall vid beviset foga med- delade om försäkringen. I specialmotiveringen till 6 5 i förslaget till lag om rättegångshjälp har uttalats att utredningen anser sig kunna räkna med att, när i fall som här avses parten _ försäkringstagaren ålägges skyldighet att till statsverket återgälda kostnaden för rättegångshjälpen, försäkrings- givaren inom den ram som är gällande enligt villkoren för rättsskyddsför- säkringen gottgör statsverket kostnaden. Meningen är alltså att verkställig- hetsmyndigheten efter mottagande av beviset om betalningsskyldigheten och av meddelandet om försäkringen skall göra hänvändelse i ärendet till för- säkringsgivaren med upplysning om den parten ålagda betalningsskyldig- heten. Skulle betalning eller full betalning icke erhållas från försäkrings-
givaren, beroende på att rätteligen försäkringen icke omfattat sådan sak eller sådana rättegångskostnader, varom fråga varit i målet, eller att ut- gifterna för rättegångshjälpen överstigit vad som täckes genom försäkring- en -— för vilken torde gälla viss självrisk —— har verkställighetsmyndighe- ten att uttaga beloppet eller resterande belopp av part som åtnjutit rätte- gångshjälp.
I utredningens förslag till lag om rättegångshjälp har icke upptagits något stadgande om betalningsskyldighet för part med rättegångshjälp mot- svarande den skyldighet i sådant hänseende som stadgas i 26 5 i rättegångs- kommitténs lagförslag. Utredningens förslag till tillämpningskungörelse innehåller alltså ej heller några bestämmelser _ motsvarande 14 å andra stycket samt 15 och 16 åå i rättegångskommitténs förslag till tillämpnings- kungörelse -— vilka avse verkställighet av sådan betalningsskyldighet.
Beträffande rättegångskommitténs förslag till formulär till uppgift för erhållande av rättegångshjälp har i remissyttranden över förslaget anmärkts från en del håll att det är väl vidlyftigt och onödigt detaljerat och från något håll att det måhända borde göras mera detaljerat för att främja en till- förlitlig prövning av sökandens behov av rättegångshjälp. Utredningen. har bibehållit formuläret utan andra ändringar än att dels i punkt 8 — i anled- ning av yrkanden i ett par remissvar — hänvisningen till allmän självdekla- ration strukits och uppräkningen under tillgångar kompletterats, dels i en ny punkt 16 tillägg gjorts angående rättsskyddsförsäkring och dels vad formuläret innehåller angående behörighet att bestyrka uppgiften justerats till överensstämmelse med innehållet i 2 5 i förslaget till tillämpningskun- görelse.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
På de ställen i rättegångsbalken där uttrycket »fri rättegång» förekommer har detta utbytts mot »rättegångshjälp».
Dessutom har dels i 17 kap. 14 5 och 30 kap. 12 % bland beslut som skola genast gå i verkställighet upptagits beslut att förmån av rättegångshjälp ej må vidare åtnjutas med mindre kostnadsbidrag eller ytterligare kost— nadsbidrag erlägges, dels i 49 kap. 4 & bland beslut av underrätt, mot vilka talan skall föras särskilt, upptagits beslut, varigenom bifall till an- sökan om rättegångshjälp förknippats med föreskrift om erläggande av kostnadsbidrag, ävensom beslut att förmån av rättegångshjälp ej må vidare åtnjutas med mindre kostnadsbidrag eller ytterligare kostnadsbidrag erläg- ges, och dels i 49 kap. 7 & företagits den av införandet i lagstiftningen av möjlighet till kostnadsbidrag påkallade jämkningen att beslut av underrätt om bifall till ansökan om rättegångshjälp ej må överklagas, när beslutet icke innefattar att kostnadsbidrag skall erläggas.
Den föreslagna ändringen i 33 kap. 4 5 är föranledd av innehållet i en
den 22 december 1962 dagtecknad skrivelse till justitiedepartementet från rättshjälpsanstalten i Gävle. I skrivelsen behandlas det fall att i mål där käranden haft fri rättegång tredskodom meddelats och i denna ålagts sva— randen att till statsverket återgälda kostnaden i anledning av den fria rätte- gången. Rättshjälpsanstalten framhåller att domen icke vinner laga kraft med mindre den delgives med svaranden samt uppgiver att i flertalet fall sådan delgivning icke kommer till stånd, med resultat att länsstyrelse, som enligt 13 å kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol har att verkställa beslutet om ersättningsskyldighet gentemot statsverket, icke kan ombesörja att beslutet verkställes. Rätts- hjälpsanstalten uppgiver vidare att vissa domstolar ex officio delgiva do- men, men anstalten finner detta strida mot rättegångsbalkens bestämmel- ser. Under åberopande av vad som anförts i skrivelsen uttalar rättshjälps- anstalten att lagändring förefaller vara motiverad.
För att i sådant fall som avses med rättshjälpsanstaltens framställning verkställighet av tredskodomen, såvitt gäller återgäldande till statsverket, skall komma till stånd synes erforderligt att domen genom rättens försorg delgives med svaranden. Stadgandet i 33 kap. 4 5 om delgivning av tredsko- dom i vissa fall genom rättens försorg föreslås därför ändrat sålunda att bland dessa fall upptages det fall att parten — vilket naturligtvis här be- tyder den part som vunnit tredskodom —— åtnjuter rättegångshjälp.
Förslaget till kungörelse om ändring i expeditionskungörelsen
På de ställen där uttrycket >>fri rättegång» förekommer har detta utbytts mot »rättegångshj älp».
Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 4 & kungörelsen den 9 oktober 1964 om handläggning av vissa polischefsuppgifter
I punkten 9 har >>fri rättegång» utbytts mot >>rättegångshjälp».
Kosmadsberäkning
Enligt de för utredningen meddelade direktiven bör utredningen i möj- ligaste mån redovisa de statsfinansiella konsekvenserna av sina förslag.
Den av utredningen föreslagna lagen om rättegångshjälp är avsedd att ersätta den nu gällande lagen om fri rättegång. Meningen är, att den nya lagen skall tillämpas såväl på personer, vilka enligt gällande bestämmel- ser ha möjlighet att få fri rättegång, som på ett nytt i ekonomiskt hän- seende något bättre ställt klientel.
Utredningen har vid kostnadsberäkningen i huvudsak tillämpat sam— ma metod som rättegångskommittén efter samråd med statistiska central- byråns utredningsinstitut använt vid sin motsvarande kalkyl. I detta ka- pitel omnämnda formulär och tabeller återfinnas i bil. C resp. bil. D.
Det har antagits, att kostnaderna för rättegångshjälp åt personer med möjlighet att enligt gällande lag få fri rättegång bleve lika med kostnader- na för sådan rättegång för denna kategori av personer. I övrigt ha kost- naderna för rättegångshjälp beräknats på sätt nedan närmare beskrives.
För vissa parter i ett slumpmässigt gjort urval bland de under år 1962 av allmän underrätt eller av hovrätt slutligt avgjorda tvistemålen, med någ- ra undantag, ha inhämtats uppgifter rörande data av betydelse för fin- gerad rättegångshjälp åt parterna. Urvalet omfattar mål, vilkas doms- nummer slutar på 5 eller 0. Undantagen utgöras av: '
1. mål i vilka rättegångskostnadsersättning jämkats med hänsyn till målets utgång;
2. mål vilka avsett gemensam ansökan om boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad ;
3. mål i vilka berörda part (se nedan) åtnjutit fri rättegång;
4. mål i vilka berörda part (se nedan) varit juridisk person. Part beträffande vilken uppgifter inhämtats från underrätt är i stäm- ningsmål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad käranden,.då domens nummer slutar på 5, och svaranden, då domens nummer slutar på 0. För övriga mål ha uppgifter inhämtats rörande part, som av motpart tiller— känts ersättning för rättegångskostnad.
De data rörande parts personliga förhållanden om vilka uppgifter in— hämtats utgöras av namn, yrke eller titel, adress, civilstånd, antal barn under 16 år enligt mantalslängden och sammanräknad nettoinkomst en- ligt inkomstlängden för 1963 års taxering. Beträffande part i andra mål än stämningsmål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad har uppgift vidare inhämtats rörande beloppet utav den honom av motpart tiller-
kända rättegångskostnadsersättningen. I fråga om nyssnämnda familje- rättsmål har, i stället för uppgifter om rättegångskostnadsersättning, fram- skaffats uppgifter för varje underrätt om genomsnittskostnaden för parter, vilka åtnjutit fri rättegång i dylika under år 1962 avgjorda mål. Denna undantagsregel motiveras därav att det i underrättsprocessen endast säl- lan förekommer, att part i äktenskapsmål av motpart tillerkännes full er— sättning för sina rättegångskostnader.
Uppgifterna om civilstånd, barnantal och inkomst ha lämnats av de lokala skattemyndigheterna, medan övriga ovan nämnda data redovisats av domstolarna. Från de sistnämnda ha dessutom erhållits uppgifter om totala antalet parter i de under år 1962 slutligt avgjorda tvistemålen, bland vilka urvalsmaterialet uttagits.
För uppgifternas införskaffning ha använts blanketter enligt utredning- ens formulär 1—4 med därtill hörande detaljerade anvisningar.
Enligt den officiella finansstatistiken visar taxeringsutfallet år 1964 en ökning av den sammanräknade nettoinkomsten med 8,6 % från be— skattningsåret 1962 till beskattningsåret 1963. Med anledning härav och då en fortsatt inkomstökning kan förväntas komma till synes i taxerings— utfallet år 1965, har utredningen funnit sig böra för sin kostnadskalkyl något höja de under B. å form. 1 redovisade inkomstbeloppen, nämligen med 15 %.
Individualuppgifter på blanketter enligt form. 1 ha inkommit rörande 1 189 parter. Av dem voro 621 parter i stämningsmål vid underrätt an- gående hemskillnad eller äktenskapsskillnad. De övriga 568 ha i tab. 7 fördelats efter beloppet av tillerkänd rättegångskostnadsersättning. För mer än 3/5 (60,8 %) av dem utgjorde denna mindre än 400 kronor.. I tab. 8, som sammanställts med stöd av uppgifter enligt form. 3, har gjorts en uppdelning av domstolarna efter det genomsnittliga beloppet av stats- verkets utgifter för fri rättegång i stämningsmålen om hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Genomsnittsbeloppet understeg 400 kronor för nära 64 % av antalet allmänna underrätter. För alla dessa domstolar tagna över ett var motsvarande genomsnittsbelopp 351 kronor per part.
Av parterna i urvalsmaterialet skulle enligt de för normala fall gäl— lande reglerna i 3 och 5 55 av förslaget till lag om rättegångshjälp 371 el- ler 31,2 % varit uteslutna från sådan hjälp, därav 239 enligt 3 5 och 132 enligt 5 &. Proportionsvis lika andelar av det enligt form. 2 och 4 av dom- stolarna redovisade totala antalet bland vilka urvalet skett (20 335) utgöra resp. 6 339, 4 067 och 2 272. Se tab. 9.
Antalet i tab. 9 ej redovisade urvalsparter är 818, av vilka 123 (15,0 %) ej hade någon inkomst och 472 (57,7 %) hade inkomst ej överstigande 15 000 kronor. För samtliga dessa personer skulle enligt den föreslagna lagens 3 5 rättegångshjälp kunnat erhållas utan kostnadsbidrag. Detsam- ma gäller beträffande ytterligare 116 parter (14,2 %) för vilka gränsbe-
loppet enligt 3 5 överstigit inkomsten eller kostnadsbidrag skulle ha nu- derstigit 100 kronor (se 3 & sista stycket).
En fördelning efter kostnadsbidragets storlek av parterna med fingerad rättegångshjälp har gjorts i tab. 10. Denna visar, såsom också framgår vid summering av procenttalen i närmast föregående stycke, att för de olika slagen av domstolar tagna tillsammans 87,0 % av ifrågavarande parter skulle varit fria från kostnadsbidrag. Motsvarande procenttal är för hä- radsrätterna 89,0, för rädshusrätterna 86,2 och för hovrätterna 77,8.
För parterna i urvalsmaterialet har beräknats, att summan av bidrags- förskotten och summan av rättegångskostnaderna för nämnda parter skul- le utgöra 35 140 resp. 491 333 kronor. Sistnämnda belopp minskat med det förstnämnda utgör 456 193 kronor. Se tab. 11. För samtliga parter bland vilka urvalet gjorts har motsvarande summor beräknats utgöra resp. 603 600, 8 375 166 och 7 771566 kronor. Se tab. 12.
Beloppet 7 771 566 kronor skulle alltså, om man bortser från vissa nedan berörda omständigheter samt från vad som kunde förväntas bliva återbe- talt till statsverket, böra räknas som ökningen i statsverkets kostnader, därest i de under år 1962 slutligt avgjorda tvistemålen rättegångshjälp lämnats åt parter, som ej haft fri rättegång i dessa mål.
I tab. 13 ha sammanställts från riksrevisionsverket erhållna uppgifter, vilka visa dels i vilken utsträckning parter ålagts ersätta statsverket dess utgifter för fri rättegång och dels i vad mån uppdebiterade belopp influtit. Kol. 5 ger vid handen en viss stegring under senare år av de uppdebiterade beloppen i förhållande till bruttoutgifterna, och en likartad tendens fram- träder i kol. 7 och 8, som ange förhållandet mellan å ena sidan de influtna beloppen och å andra sidan bruttoutgifterna resp. de uppdebiterade belop- pen.
Den bild tab. 13 ger av utvecklingen torde i och för sig motivera en re- duktion av den förenämnda kostnadsökningen med omkring 20 % eller 1/5, d. v. s. till ungefär 6 200 000 kronor.
I rättegångskommitténs betänkande (SOU 1958: 40) har, synes det, vid detta moment av dess kostnadskalkyl hänsyn tagits till procenttal motsva- rande de i tab. 13 kol. 8 upptagna, vilka ange förhållandet mellan influtna belopp och uppdebiterade belopp, i stället för, såsom rätteligen bort ske, till de betydligt lägre procenttal, vilka motsvara de i tab. 13 kol. 7 upp- tagna och vilka ange förhållandet mellan influtna belopp och beloppen av statsverkets bruttoutgifter för fri rättegång.
Omständigheter, som kunna väntas ytterligare nedbringa den i tab. 12 angivna kostnaden, äro följande.
Såsom framhållits i motiven till kapitlet om ersättningsskyldighet mot statsverket m. m. föreslås, att sådan skyldighet skall åläggas parter i vä- sentligt större omfattning än enligt lagen om fri rättegång. Härav bör, så- som i viss mån belyses av tab. 13, också följa, att medel i ökad utsträck-
ning restitueras. I samma riktning kan måhända också verka, att rätte- gångshjälpens klientel komme att, förutom den nuvarande fria rättegång- ens parter, i stor utsträckning omfatta personer i bättre ekonomisk ställ- ning än de sistnämnda.
Å andra sidan kan med viss sannolikhet antagas, att den större omfatt— ningen av rättegångshjälpens klientel komme att öka antalet rättegångar med utgifter för dylik hjälp. Erinras bör härvid också om, att nämnda kli- entel enligt lagförslaget skall omfatta även dem som nu ha möjlighet att få fri rättegång. Såsom visats i tab. 3 har antalet tvistemål med fri rätte— gång stigit frän är till år, och detsamma gäller, som synes av tab. 13, be- träffande statsverkets utgifter för denna form av rättshjälp. Enligt upp- gifter från riksrevisionsverket har nettobelast—ningen å anslaget för fri rät- tegång ökats från 3 451 000 kronor under budgetåret 1957/58 till 5 283 000 kronor under budgetåret 1963/64.
De tabeller som utredningen sammanställt om parter i tvistemål med möjlighet att enligt lagförslaget få rättegångshjälp bygga på ett uppgifts- material, som i åtskilliga avseenden är ofullständigt. Sålunda saknas däri t. ex. all ledning för bedömning av verkningarna utav särbestämmelserna om inverkan av skuldsättning och förmögenhetsinnehav på skyldigheten att erlägga kostnadsbidrag, och vidare ha uppgifterna om försörjningsskyl- dighet en schablonmässig karaktär. Nämnas hör också, att vid kostnads- beräkningen hänsyn icke kunnat tagas till att stadgandet i 6 5 lagen om rättegångshjälp bör medföra, att antalet parter med rättegångshjälp redu- ceras utöver vad som skulle följa vid strikt tillämpning av schablongrän- serna. '
Slutligen må erinras därom, att kostnadsundersökningen bygger på det vid dess genomförande gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäk- ring samt att den icke omfattar mål angående gemensam ansökan om bo- skillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad och ej heller mål vid ägodel- ningsrätter, expropriationsdomstolar, vattendomstola-r, arbetsdomstolen och högsta domstolen. Jorddelningsmål och vattenmål vid hovrätt inkl. vatten- överdomstolen ha också undantagits. Detsamma gäller brottmålen. Såsom rättegångskommittén framhållit (SOU 1958: 40 s. 137 f), torde kostnaderna för processuell rättshjälp i mål som nu sagts ej nämnvärt påverkas, om den föreslagna reformen genomföres. ' I vad mån statens utgifter för rättegångshjälp av här ifrågavarande slag överhuvud kunna komma att röna inflytande av växlingar i penningvärdet med därav följande ändringar i rättegångsklientelets ekonomiska ställning och i kostnaderna för rättegång kan svårligen på förhand bedömas.
Sammanfattning av betänkandet
Enligt villkoren för erhållande av fri rättegång är möjligheten till sådan förmån snävt begränsad; för dem som befinna sig i ekonomiskt läge något över den gräns som anses gälla för fri rättegång men ej förmå bestrida de kostnader som äro att emotse vid rättegång kunna rättegångskostnaderna framstå såsom ett hinder mot att bringa en sak under rättens prövning.
I det förslag om rättegångshjälp som 1958 framlagts av rättegångskom- mittén har möjligheten att'erhålla processuell rättshjälp vidgats främst genom "att part kan erhålla sådan förmån mot att han till statsverket inbe- talar ett efter hans ekonomiska förmåga avpassat kostnadsbidrag.
Rättegångskommitténs förslag har varit föremål för remissbehandling. I anledning av väckta motioner har frågan om rättegångshjälp behand- lats vid 1962 års riksdag. Första lagutskottet uttalade att det syntes vara en allmän uppfattning att behov föreligger av en reform på förevarande område, en uppfattning som även utskottet delade. Enligt hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att för— slag till ny lagstiftning rörande rättegångshjälp måtte föreläggas riksdagen.
Enligt de för utredningen meddelade direktiven har utredningen haft att undersöka huruvida en godtagbar lösning av frågan om rättegångshjälp kan, helt eller delvis, vinnas på försäkringsbasis. Efter överväganden rö- rande de former av rättsskydd som för närvarande förekomma i samman- hang med försäkring och rörande eventuella nya former av rättsskyddsför— säkring har utredningen kommit till det resultat att genom försäkring i ena eller andra formen, frivillig eller obligatorisk, behovet av lagstiftning om rättegångshjälp icke kan avlägsnas.
Det förslag till lag om rättegångshjälp som utredningen framlägger byg- ger i det väsentliga på rättegångskommitténs förslag.
Utredningens förslag upptager liksom det tidigare förslaget stadganden om kostnadsbidrag. I åtskilliga frågor, mer eller mindre betydelsefulla, före- ligga avvikelser. Schablongränserna för möjlighet att erhålla rättegångs- hjälp och för skyldighet att erlägga kostnadsbidrag ha gjorts indexregle- rade genom att de skola bestämmas med användning av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Detta fastställes av Kungl. Maj:t för varje må- nad på grundval av konsumentprisindex. Prövningen av ansökan om rätte— gångshjälp sker enligt utredningens förslag —— såsom skulle ske enligt rät— tegångskommitténs —— i första hand efter den inkomst, för år räknad, som sökanden beräknas åtnjuta vid tiden för ansökan. Vid prövningen skola vidare beaktas utgifter för fullgörande av underhållsskyldighet samt för-
mögenhet, skuldsättning m. m. Part som vid lägre rätt åtnjutit rättegångs— hjälp är enligt utredningens förslag, om målet eller ärendet fullföljes till högre rätt, berättigad till samma förmån i den högre rätten, och detta —— om kostnadsbidrag erlagts i den lägre rätten _— utan erläggande av nytt kostnadsbidrag. Utredningens förslag bereder möjlighet till rättegångshjälp för dödsbo. I förslaget ingår en bestämmelse om rätt under vissa förut- sättningar för vinnande motpart att av allmänna medel få ersättning för sina rättegångskostnader, om han icke kunnat få ut dessa av den som haft rättegångshjälp. Slutligen år att nämna att beslut i fråga om skyldighet för part att ersätta statsverket dess kostnad för rättegångshj älp skall med- delas i den dom eller det beslut, varigenom rätten avgör själva saken. Nå- gon senare prövning av skyldigheten i angivet hänseende skall icke ifråga- komma. Detta innebär ändring av vad som för närvarande gäller. Den nu- varande ordningen anses bereda indrivningsmyndigheterna arbete som ej står i rimligt förhållande till vad som inflyter till statsverket.
Den processuella rättshjälpen i främmande rätt och rättspraxis
Av kanslirådet dr jur. Gerhard Simson.
I betänkandet »Rättegångshjälp», avgivet den 20 november 1958 av 1951 års rät— tegångskommitté (SOU 1958:40), ingår en detaljerad redogörelse för den pro- cessuella rättshjälpen i utländsk rätt. Denna mycket instruktiva översikt kan här åberopas. Översikten avser den främmande lagstiftningen i ämnet som gällde vid slutet av år 1957 med beaktande av företrädesvis de juridiska och praktiska frå- gor, som ansågs vara av betydelse för 1958 års förslag och betänkande.
Enligt direktiven till 1962 års utredning om rättegångshjälp skall de av rätte- gångskommittén antagna huvudprinciperna visserligen tas som utgångspunkt, men även vissa andra problem bör beaktas. För att kunna ta ställning till frågan, om en lösning av lagstiftningsfrågorna kan sökas efter delvis andra linjer än dem som rättegångskommittén anvisat, har ansetts nödvändigt att komplettera kommitténs undersökning rörande främmande rätt.
I PM. till utrikesdepartemente-ts juridiska byrå har ställts den allmänna frå- gan om lagändring av betydelse skett sedan 1958 samt ytterligare fyra speciella frågor. Promemorian har av utrikesdepartementet skickats till de svenska am- bassaderna i samma länder som behandlats i 1958 års betänkande, nämligen Ne- derländerna, Västtyskland, Österrike, England, Frankrike, Schweiz, Italien, Fin- land, Norge och Danmark.
Frågan 1.
I de främmande lagarna torde någon bestämd inkomstgräns för beviljande av fri rättegång inte vara fastslagen. Vilka ungefärliga gränser tillämpas f. n. i praxis? Existerar administrativa eller andra normer som fastslår ett efter penningvärdets förändringar variabelt basbelopp? I vilken omfattning tas hänsyn till den sökan- des underhållsbörda, arbetsförmåga, sparkapital och övriga personliga förhål— landen? I vilken omfattning förordnas i första instans rättegångsombud att mot ersättning av allmänna medel biträda parten?
Nederländerna
Ingen lagändring av betydelse har vidtagits sedan 1958. I huvudsak har enbart vissa justeringar ägt rum i taxorna för det allmännas ersättning åt advokaterna (senast 1963).
Fasta inkomstgränser existerar inte, gränsen för medellöshet ansågs 1958 ligga vid en inkomst av ca 70 gulden (95 svenska kronor) i veckan. Enligt 1957 års lag får advokaterna viss ersättning av staten, som fastställes av domstolen en- ligt vissa riktlinjer.
Frankrike
Viss ändring har införts i 1851 års lag om fri rättegångshjälp, men den är av övervägande formell art och föranledd av 1958 års rättegångsreform (dekret den
22 december 1958). Den enda sakliga ändringen avser arvoden till vid kostnads— fri rättshjälp anlitade advokater och avouéer, vilka hädanefter har möjlighet att uttaga sedvanliga arvoden av rättshjälpt, om målet vunnits och klienten därige- nom försatts i en sådan ekonomisk situation att han inte längre kan erhålla kostnadsfri rättshjälp.
Maximerad inkomstgräns för beviljande av fri rättegång finns ej. Rättshjälps- byrån bedömer frågan från fall till fall och följer därvid den i lagen fastslagna regeln att fri rättshjälp skall beviljas varje person som är i avsaknad av de pe- kuniära resurser vilka erfordras för att göra sin rätt gällande i visst konkret fall antingen som kärande eller som svarande.
Tillbörlig hänsyn till sökandens kapital, arbetsförmåga och underhållsbörda .tages, men rättshjälpsbyrån har att jämväl ta i beaktande de kostnader rätte— gången kan beräknas medföra. En persons resurser kan sålunda betraktas som tillräckliga för 'att vara kärande i ett enkelt kravmål, men däremot otillräckliga för att uppträda som part i en komplicerad rättegång som eventuellt kan föran- leda höga kostnader för anlitandc av facklig expert m.m.
Västtyskland
Vissa ändringar i de olika tyska lagar (Zivilprozessordnung, Gerichtskostenge- setz och Bundesgebiihrenordnuug fiir Rechtsanwälte) har skett. Dessa detaljrika ändringar är dock såvitt gäller den i Sverige aktuella lagstiftningsfrågan av mind— re betydelse och avser främst anpassning till andra processuella reformer eller en höjning av advokaternas arvoden.
Grundprinciperna för s.k. »Armenrecht» är oförändrade. Någon bestämd in- komstgräns finns ej, utan avgörande är enligt lagen, om sökanden är ur stånd att utan intrång i sitt och sin familjs nödiga underhåll bestrida processkostnaderna. Frågan i vilken omfattning advokat förordnas i första instans att mot ersättning av allmänna medel biträda parten ligger i Tyskland i så måtto annorlunda än i Sverige att vid Landgericht, som i större mål är första instans, advokattvång rå- der. Detsamma gäller för alla högre instanser. Vid Amtsgericht (första instans i mindre mål) avgör domaren efter eget skön om biträde av advokat är att anse som nödvändigt. Genom de nya stadgandena i civilprocesslagen (55 116a och 116 b) har endast detaljfrågor ändrats, i övrigt gäller alltjämt redogörelsen i SOU 1958: 8 s. 49 ff. Av vikt torde vara att vid Amtsgericht i stället för advokat kan förordnas en notarie eller annan tjänsteman vid domstolen att biträda den me- dellösa parten som rättegångsombud. Detta sker i enklare mål för att spara in de högre arvoden som en advokat enligt 1957 års Bundesgebiihrenordnung fiir Rechtsanwälte är berättigad till.
»Armenrecht» kan beviljas partiellt och det är även möjligt att bevilja förmå- nen på så sätt att avbetalning i poster (Raten) av processkostnaderna får ske. Under vissa omständigheter kan part förklaras återbetalningsskyldig till stats- verket.
»Fast inkomstgräns eller basbelopp finns inte, emellertid existerar vissa riktlin— jer. Domaren skall särskilt beakta de varierande satserna som de socialvårdande organen lägger till grund för understöd och annan hjälp samt gränserna för in- försel i arbetsinkomst (& 850 i civilprocesslagen). Även i övrigt tillämpas i dom- stolspraxis vissa grundsatser angående sparkapital, för uppkommen skada mot- taget försäkringsbelopp m.m. Dessa principer är inte bindande för domaren men beaktas i praxis.
»Unentgeltliche Prozessfiihrung» hör som alla rättegångsfrågor i Schweiz främst till kantonernas lagstiftningskompetens. I de fyra kantonerna Ziirich, Bern, St. Gallen och Waadt är lagstiftningen som sådan oförändrad, däremot har på admi- nistrativ väg nya — delvis mycket detaljerade _ riktlinjer om inkomstgränsen och övriga omständigheter för beviljande av fri rättegång med-delats. De nya föreskrifterna avser dock främst frågan vad som är att anse som »Existenz- minimum» vid prövning av sökandens ekonomiska förhållanden. I kantonen Waadt har man till ledning för domstolen utarbetat en s. k. »monatliches Normal- budget».
Nya uppgifter har lämnats beträffande kantonen Geneve. Enligt dessa är dock 1938 års stadganden oförändrade och lagändringar planeras inte. Grundval för prövningen är även i Geneve riktlinjerna om »Existenzminimum», dock tas även hänsyn till makens tillgångar. Detta har gillats av den schweiziska högsta dom- stolen.
österrike Någon bestämd inkomstgräns finns inte fastslagen i österrikisk lag och enligt den svenska Wien-ambassadens skrivelse föreligger inte heller någon praxis som kan antyda ungefärliga inkomstgränser. Domaren har att taga ställning till ansö- kan med beaktande av sökandens finansiella förhållanden samt till sakens halt och till de förmodade processkostnaderna. Han tar självständigt ställning till dessa faktorer och har inte administrativa eller andra normer, fastslående ett ef- ter penningvärdets förändringar variabelt basbelopp, att rätta sig efter.
Då advokattvång rå-der vid Kreisgericht, Landesgericht och högre instanser måste där alltid advokat förordnas att biträda parten. Vid Bezirksgericht (första instans i mindre mål) beviljas endast sällan hjälp av advokat.
Italien
Sedan 1956 har ingen ändring skett i den italienska lagstiftningen avseende den processuella rättshjälpen. Ej heller synes praxis ha undergått några förändringar. I Italien prövas och avgöres frågan om beviljande av fri rättegång (patrocinio gratuito) inte av domstolen utan av 'den särskilda rättshjälpskommission, som in- rättats vid de olika domstolarna. Kommissionen består enligt 1923 års lag (art. 5) av en ledamot av domstolen, en representant för åklagarmyndigheten samt ord- föranden i vederbörande lokala advokatsamfund (se SOU 1958: 40 s. 60).
Fastställda riktlinjer för dessa kommissioners avgöranden finns inte; de in- lämnade handlingar om sökandens medellöshet, som utställes av kommunalhorg- mästaren, skall bedömas individuellt. Lagen (art. 16) talar om armod (povertä) men tillfogar att med armod inte menas sökandens absoluta medellöshet (null-a- tenenza) utan hans oförmåga att betala alla kostnader (spese) som uppstår genom rättegången.
Av vikt torde vara att »rättegångshjälp» för mindre bemedlade i Italien utgör ett s.k. »munus publicum» eller som det heter i lagen (art. 1) en »ufficio onori- fico», d.v.s. ett h-onorärt uppdrag. Förordnas om biträde av advokat, erhåller denne inte någon som helst ersättning för sitt arbete, detta gäller även för brott— mål (se om de praktiska konsekvenserna SOU 1958: 40 s. 62). Advokaterna kan utfå ersättning för sitt arbete endast i fall av gynnsam utgång av ett tvistemål, i vilket fall ersättningen skall gäldas av den förlorande parten, samt för det fall att
den medellöse till följd av målets utgång kommit i besittning av tillräckliga me- del (art. 35).
Storbritannien
Vissa ändringar i den engelska lagstiftningen om »Legal Aid» har företagits (se 5. 144).
Av 1949 års »Legal Aid and Advice Act» sattes först endast den del av lagen i kraft som avsåg rättshjälp vid mål inför högre instanser (High Court, Court of Appeal m.m.) Från och med den 1 januari 1956 har emellertid rättshjälpen ut- sträckts även till County Courts och vissa andra domstolar med motsvarande ju- risdiktion. ' '
Fasta regler om inkomstgränser finnes och fastställes i praxis av National Assistance Board, en social statlig institution för hela landet, som har en central— kommitté i London samt kontor i alla större orter. I civilmål beviljas i regel pro— cessuell rättshjälp den vars disponibla inkomst (disposable income) ej översti- ger £ 700:— (1958: £ 420:—) om året. Emellertid kan rättshjälp förvägras part som har en disponibel förmögenhet (disposable capital) uppgående till mer än £ 500:—— (sedan 1958 oförändrat), om det framgår att han har råd att processa utan »legal aid». Parts disponibla inkomst eller förmögenhet skall av National Assistance Board beräknas efter avdrag som må göras från bruttoinkomst och bruttokapital dels med hänsyn till sökandens försörjningsskyldighet, räntor å lån, skatter, hyror eller annat som han måste eller rimligen bör sörja för, dels ock med hänsyn till hans resurser (resources). Makes resurser skall härvid an- ses såsom partens egna pengar. Penningvärdets förändringar skall beaktas av National Assistance Board genom höjning av inkomstgränserna. Under vissa om- ständigheter är part skyldig att lämna bidrag (contribution) till en fond (legal aid fund) av vilken processkostnaderna bestrides. Här kan hänvisas till SOU 1958: 40 s. 55 f., enär föreskrifterna i fråga torde vara oförändrade.
Finland
Efter den 1 januari 1952 har nämnvärda ändringar i lagstiftning om fri rätte— gång gjorts endast genom lag av den 15 september 1961 och förordning av den 1 december 1961. Dessa ändringar gäller främst frågan vilka förmåner medellös part tillerkännes. Genom de nya bestämmelserna har befrielsen från kostnader utsträckts till viktiga nya områden som t. ex. kostnader för hörande av vittnen eller annan anskaffning av bevismaterial, för verkställighet av domstols utslag, viss stämpelskatt m. m.
Däremot finns inga lagliga eller administrativa bestämmelser om inkomst- gränser. Enligt den finska lagberedningens upplysningar har inte heller i prak- tiken ens ungefärliga belopp vunnit allmänt insteg vid prövning av ansökningar om fri rättegång. Beviljandet sker på grundval av de omständigheter som fram- kommit i varje enskilt fall.
Norge
I Norge är den processuella rättshjälpen i väsentliga delar löst genom administra- tiv praxis, dock finns på vissa punkter lagstadganden i ämnet. Det norska justitie- departementet har i en rundsknivelse den 26 oktober 1952 lämnat fullständig re- dogörelse för gällande rätt. Föreskrifterna är i det stora hela alltjämt i kaft, dock har en utvidgning skett beträffande den »fria rättsvården». Den nya ordningen på detta område behandlas i justitiedepartementets rundskrivelse den 1 novem— ber 1962 »Fri rettshjelp utenfor rettergang (fritt rettsråd) .»
Man skiljer i Norge mellan »fritak for rettsgebyrer» (befrielse från domstols- avgifter, vittneskostnader m. m.) och »fri sakförsel» (dessutom fri biträdeshjälp). [ praktiken före-kommer av olika skäl (t.ex. då fallet är faktiskt eller juridiskt tveksamt) att endast befrielse från avgifter beviljas.
På straffprocessens område utvidgades föreskrifterna om advokathjälp genom en lag den 8 februari 1963 (i kraft sedan den 15 oktober 1963). Den som är häk- tad skall nu i regel även under förundersökning få offentlig försvarare om han är obemedla—d.
På tvistemålens område är sedan 1949 gällande lag (RB % 423) och lagens till- lämpning i det stora hela oförändrade, om än i stället för »sportellov» (% 143) trätt en ny lag den 18 december 1959 »om betaling for rettsforretninger» som i % 4 har motsvarande föreskrifter. Frågorna är under viss omprövning, dock har ett betänkande, avgivet av 1954 års kommitté, som haft att utreda spörsmålet om fri rättshjälp för mindre bemedlade och 1958 avslutat sitt arbete, inte fört till lagändringar på civilprocessens område.
Någon bestämd inkomst- eller förmögenhetsgräns är inte fastslagen. Förutsätt- ning för »fri sakförsel» är att sökanden är »uformuende». Härmed förstås att han med hänsyn till sina förmögenhets- och inkomstförhållanden samt sin försörj- ningsbörda och sina arbetsvillkor saknar möjlighet att med egna medel föra pro— cessen. En viss roll kan härvid medellöshetens art spela. Det är t. ex. lättare att få fri rättshjälp om en liten förmögenhet är bunden till ett litet företag eller jord— bruk än om sökanden äger tillgodohavande på sparbankskonto.
Inom den fria rättsvården är däremot bestämda maximigränser för sökandens inkomst och förmögenhet fastställda, nämligen inkomst å nkr. 7 000 :— för ogifta och kr. 10 000:— för makar med ett tillägg å kr. 1 000:— för varje person som sökanden har att försörja. Förmögenhetsgränsen utgör kr. 10 000:——. Kommuner- na äger dock förhöja inkomstgränserna inom viss ram, nämligen till respektive kr. 10 000:—, kr. 13 000:— och kr. 1 250:——— (5 2 i regeln om statsstötte til fri rettshjelp utenfor rettergang, fritt rettsråd). I undantagsfall äger justitiedeparte- mentet av särskild anledning bevilja fri rättshjälp utan hänsyn till lagens grän— ser (å 3: 2).
Danmark
Föreskrifterna har inte förändrats. Som av redogörelsen i SOU 1958:40 s. 44 framgår anses de ekonomiska villkoren för »fri proces» som regel vara uppfyllda när sökanden inte har någon förmögenhet och hans inkomst inte överstiger gränsen för att vara »nydende» medlem av en erkänd sjukkassa. Angivna gränser har höjts avsevärt och ligger från den 1 januari 1963 i Köpenhamn, Frederiks- berg och Gentofte vid en årsinkomst å dkr. 20 300:— för gifta personer (1956: kr. 12 600: —) och å kr. 15 200: —- för ogifta personer. I övriga städer och tätorter med över 15 invånare är siffrorna kr. 18 600:— (1956: kr. 11 700:—) resp. kr. 14 000:—— samt i landet i övrigt kr. 16 900: — (1956: kr. 10 700: —) —— resp. kr. 12 700:——. För varje barn under 16 år höjes gränsen med kr. 1 950: —.
Frågan 2.
Är någon förs-äkringsform bruklig, enligt vilken försäkringstagaren i vissa fall får kostnader som part i process ersatta av försäkringsgivaren? Sådan försäkring in- går i många länder ofta i bil- och annan trafikförsäkring, om vilken dock här in- te är fråga. Däremot är av stort intresse om allmän rättsskyddsförsäkring före- kommer. Finns sådan eller liknande försäkringsform på vissa speciella områden, t. ex. i samband med ansvars— eller hemförsäkring? Omfattar den eventuellt även
brottmål? Överväges att införa rättsskyddsförsäkring i någon form i samband med socialförsäkring?
Nederländerna
Allmän rättsskyddsförsäkring förekommer ej i Holland och enligt uppgift torde man f.n. ej heller överväg-a en sådan försäkringsform. Beträffande ansvars- och hemförsäkring betalar holländska försäkringsbolag blott kostnader för juridiskt bistånd och civilprocess, som de själva påfordrat.
Frankrike
Någon form av allmän rättsskyddsförsäkring förekommer ej i Frankrike.
Västtyskland
Rättsskyddsförsäkring är — liksom varje västtyskt försäkringsavtal _— underkas- tad 1908 års Gesetz iiber den Versicherungsvertrag (med många senare ändring- ar). I denna lag nämnes rättsskyddsförsäkring inte men uteslutes inte heller. Av— görande är därför i vilken omfattning den kompetenta tyska tillsynsmyndigheten, d.v.s. »Bundesaufsichtsamt fiir das Versicherungs- und Bausparwesen» i Berlin, som i viss mån motsvarar den svenska försäkringsinspektionen, medger denna försäkringsform. Generell grundval är härvid 1954 års »Allgemeine Bedingungen fiir Rechtsschutzversicherungen».
Enligt dessa föreskrifter är rättsskyddsförsäkringens område alltjämt tämligen snävt begränsat i Västtyskland. Bortsett från trafikområdet medges försäkringar endast såvitt gäller process vari talan om ansvar föres mot tredje man, processer i arbetsdomstolar (i Tyskland finns arbetsdomstolar i tre instanser), processer i socialförsäkringsdomstolar (tre instanser) och överläggning med advokat (allt- så inte för anlitandc av advokat som rättegångsombud) inom civil-, straff- och socialförsäkringsrätt. Man eftersträvar f. n. i Tyskland att utsträcka rättsskydds- försäkringen till fastighetsägare och bostadsinnehavare.
Schweiz
Grundval för den schweiziska »Rechtsschutzversicherung», enligt vilken försä-k- ringshavaren i vissa fall kan få processkostnader ersatta, har varit trafikförsäk- ringen. Redan 1926 bildades i Geneve de båda första bolagen för försäkring av trafikanter (främst bilister) mot rättegångskostnader som kunde uppstå i sam- band med olycksfall eller brott mot trafikstadganden. Det federala förbundsrådet ansåg dessa bolag vara företag för försäkringsrörelse i lagens mening och utfär- dade tillstånd för dem att driva denna rörelse enligt 1885 års lag om offentlig tillsyn över försäkringsanstalter (s. k. Aufsichtsgesetz). År 1928 och under senare år grundades flera nya bolag som inte endast på trafikens område utan även på andra områden svarade för kostnader för rättshjälp. Stundom ersattes även rät— tegångskostnader. I Schweiz var länge omtvistat huruvida i dessa fall ej blott bolagets skyldighet att ersätta processkostnader utan även bolagets skyldighet att lämna rättshjälp — åtagandet att lämna rättshjälp gjordes ofta i form av ett tjänsteavtal — var att anse som försäkring. Med anledning av vissa olägenheter och tolkningssvårigheter som uppkom —i samband härmed utfärdades den 1 juni 1945 en särskild kungörelse om rättssky-ddsförsäkring, vilken är en följdförfatt— ning till Aufsichtsgesetz. Enligt denna kungörelse skall tillsyn utövas över alla rättsskyddsbolag som enligt stadgarna är skyldiga att för andra betala rättegångs-
kostnader eller att lämna rättshjälp. Den schweiziska försäkringsinspektionen (Versicherungsamt) har genom denna författning (art. 3) i vidsträckt omfattning bemyndigats att kontrollera, begränsa och reglera rättsskyddsförsäkringsanstal- ternas verksamhet och arbetsområde. Enligt den nämnda kungörelsen är gene- rellt förbjudet för bolaget att förbehålla sig befogenheten att själv utse en viss advokat som ombud för försäkringshavaren (art. 4). Vidare är alltid förbjudet (art. 5) att betinga sig andel i försäkringstagarens resultat (Erfolgshonorar).
Principiellt kan rättsskyddsförsäkring i Schweiz omfatta alla juridiska ären- den, dock är det brukligt att begränsa området till vissa ärenden som för för- säkringstagaren har speciell betydelse. Viktigast är naturligtvis fortfarande bil- och trafikförsäkring. Emellertid avser sådan försäkring ibl-and även affärsmän, jordbrukare och utövare av fria yrken. I dessa fall är försäkringstagaren ibland en juridisk person. Andra grupper av försäkringstagare är fastighetsägare och patentinnehavare. Gäller det privatpersoner, är det nödvändigt att precisera för- säkringsområdet genom en särskild beteckning, t.ex. »ägare av vapen», »hus- hållsföreståndare», »utövare av idrott» m. m. Ofta begränsas området i avtal till civilrättsliga ärenden, förvaltningsprocesser, olycksfall m.m. Ibland utsträckes försäkringen till försäkringstagarens anhöriga, anställda m.fl.
Med rättegångskostnader avses ofta inte bara rena processkostnader och advo— katarvoden utan även kostnader för utredningar, expertutlåtanden, skiljedom- stolar m. m. I regel maximeras dessa ersättningar med visst belopp (fr. 5 000: — eller mera). Däremot betalar bolaget aldrig skadeståndsbelopp eller böter. Ofta blir försäkringsgivaren ombud för försäkringstagaren. Detta gäller både förhand- lingar utanför process och själva rättegången.
Österrike Rättsskyddrsförsäkringen är i Österrike en relativt ny giv inom försäkringen och tillkom först 1956. Enligt uppgift synes denna försäkringsform vara framgångs- rik och i tilltagande. Vid slutet av år 1962 existerade 17 rörelser som meddelade dylik försäkring. Samma år utgjorde premiernas totalbelopp över 39 miljoner schilling, vilket _— jämfört med närmast föregående år — innebär en ökning med 44 %.
Emellertid gäller den österrikiska rättsskyddwsförs-äkringen hittills endast ett mycket begränsat rättsområde. Föremål för sådan försäkring kan t.ex. endast tillhöra två kategorier. Dessa är skadeståndsanspråk som försäkringshavaren en- ligt i lag givna ansvarsbevstäm-melser gör gällande mot tredje man på grund av liden skada å person eller egendom samt civila anspråk som väckts mot försäk- ringshavaren och yrkanden mot honom i brottmål eller administrativa mål un- der villkor att anspråken eller yrkandena grundar sig på culpös handling eller underlåtenhet.
Man skiljer i Österrike mellan sex person- resp. sakgrupper inom rättsskydds- försäkringen, nämligen bilister, mopedister, enskilda personer med familj, yr- kesutövare (Berufsrcchtsschutz), företag (Betriebsrechtsschutz) och olycksfall. Härvid torde rättsskydd inom trafikområdet stå i första rummet; försäkringen är här en komplettering till ansvarighetsförsäkringen.
Försäkr-ingsgivarens betalningsskyl-dighet är maximerad; år 1963 utgjorde maxi- mibeloppet 100 000 schilling (ca kr. 20 000:—).
Italien
Någon försäkringsform som täcker rättegångskostnader existerar inte. Såvitt är känt planeras ej heller införandet av någon sådan försäkring.
I den av Foreign Office lämnade promemorian nämnes endast att den brittiska staten inte försäkrar personer mot risken att processkostnader uppstår.
Finland
Rättsskyddsförsäkring förekommer inte i Finland som självständig försäkringsform och införandet överväges inte heller för närvarande.
Däremot finns i lagen den 12 maj 1933 om försäkringsavtal beträffande skade- och ansvarsförsäkring dispositiva stadganden (53 och 92 55), enligt vilka för— säkringsgivaren är skyldig att ersätta försäkringshavarens rimliga utgifter och utlägg som uppstått genom erforderliga åtgärder för att bevara försäkringsgiva- rens rätt gentemot tredje man resp. som försäkringshavaren haft för att den ska- delidande anhängiggjort skadeståndstalan mot honom. Beträffande hemförsäk- ring ingår i de av skadeförsäkringsföreningen antagna allmänna villkoren ett stadgande, enligt vilket försäkringsbolaget ersätter även rättegångskostnader så— framt dessa rimligen inte kunnat undvikas. Detta gäller dock inte rättegångs- kostnader som uppkommit genom brottmål.
Norge
Enligt det norska justitiedepartementets uppgift är inte bekant att särskild rätts- skyddsförsäkring förekommer. Inom ansvars- och hemförsäkringens område in- går emellertid i försäkringsavtalet ofta skyldighet för försäkringsbolaget att er- sätta processkostna-der. Detta gäller dock inte brottmål.
Danmark
Allmän rättsskyddsförsäkring är som självständig försäkring inte bruklig i Dan— mark och man har för närvarande inga planer att införa en dylik.
Frågan 3.
Om part som åtnjuter fri rättegång tappar målet, kan den vinnande parten ofta inte utfå ersättning för advokatarvode och övriga rättegångskostnrader, ehuru domstolen ålagt motparten ersättningsskyldighet. Detta medför bl. a. att den obe- medlade parten ofta kommer i ett omotiverat överläge vid förlikningsförhand— lingar. I vad mån finns bestämmelser eller lagstiftningsplaner för undvikande av denna olägenhet?
Nederländerna
Den vinnande parten kan ej, om motparten är obemedlad, få ersättning för advo— katarvode och övriga processkostnader som tilldömes honom. Man utgår dock i Holland från att den obemedlade parten endast sällan kommer i ett omotiverat överläge vid förlikningsförhandlingar, eftersom domstolen före beslut om fri rät- tegång prövar huruvida sökan-den har rimlig anledning att föra processen. Be- viljande av fri rättshjälp i civilmål, s. k. »pro-deo-rechtsplejning» sker endast om talan inte uppenbarligen är utan varje grund eller utan sådan betydelse för par- ten att processen ej är motiverad.
Frankrike
Den obemedlade partens vinnande motpart har ingen möjlighet att få ersättning av statsverket utan har att hålla sig till den rättshjälpte. Fri rättegång beviljas ef-
ter prövning av en rättshjälpsbyrå, »bureau d' assistance judiciaire» (jfr SOU 1958: 40 s. 57 f.).
Västtyskland
Enligt gällande lag får inte endast den obemedlade parten utan även hans mot- part befrielse från skyldigheten att betala vissa processkostnader (Gerichtskos— ten), nämligen kostnader för domstolsavgifter, stämpel o.d. samt ersättning åt vittnen och sakkunniga. Ersättning till dessa personer utgår preliminärt av stats- medel och indrives av motparten allenast om han förlorat målet.
Däremot måste motparten alltid betala advokatarvode och denna ekonomiska börda är -i regel avsevärt större än Gerichtskosten. Någon möjlighet att få ersätt- ning för advokatarvode från annan än den obemedlade part som tappat målet finns inte.
För att minska denna olägenhet och för att hindra meningslösa processer krä- ves för beviljande av »Armenrecht» en omfatttande prövning av frågan huvuvida talan med hänsyn till sakens beskaffenhet har tillräcklig utsikt till framgång (hinreichende Aussicht auf Erfolg) och dessutom inte synes vara okynnesmäs- sig (mutwillig). Det sistnämnda kan t. ex. vara fallet om endast talan men där- emot inte verkställandet av domen innebär rimliga chanser.
Under åren 1955 till 1961 har en processkommission undersökt frågan huru— vida en civilprocessrefor-m anses påkallad. Kommissionen har publicerat en om- fattande »Bericht der Kommission zur Vorbereitung einer Reform der Zivilge- richtsbarkeit». I detta betänkande ingår även en granskning av bestämmelserna om fri rättegång. Kommissionen har föreslagit vissa jämkningar på detta område. Något regeringsförslag'har dock inte framlagts.
I det nämnda betänkandet granskas ingående frågan huruvida den gällande processlagens begrepp har »tillräcklig utsikt till framgång» bör ersättas med det mera inskränkande begreppet »ej utsiktslös» (nicht aussichtslos). Kommissionen kom dock till resultatet att en sådan lagändring, som skulle motsvara processla- gens text före 1931 års reform, antagligen skulle få till följd en avsevärd ökning av antalet processer och därmed ytterligare öka domstolarnas redan stora ar- betsbörda. Kommissionen ville därför bibehålla den nuvarande formuleringen men göra domstolsprövningen i fråga om talans utsikter till framgång mera sum— maris-k än hittills. I synnerhet har framhållits att domstolen på detta stadium av rättegången inte bör kunna höra vittnen och sakkunniga. Som redan sagts är detta dock hittills inte mer än en fra'mtidsplan.
Schweiz
I Schweiz är lagstiftningen om fri rättegång (unentgeltliche Prozessfiihrung) inte enhetlig. Emellertid finns i den kantonala lagstiftningen i Zii'rich, Bern, St. Gallen, Waadt och Geneve ingen möjlighet för (den obemedlade partens vinnande mot- part att få ersättning för kostnader och arvoden av allmänna medel. Någon lag— stiftning i syfte att hindra att den obemedlade parten på så sätt får ett omotive- rat övertag och möjlighet att mer eller mindre framtvinga en förlikning är inte planerad.
Prövning av sakens materiella skälighet före beviljande av kostnadsfri rätte- gång existerar i all-a nämnda kantoner, processen får inte vara »utsiktslös» eller »uppenbart utsiktslös» eller »okynnesmässig»; lagarnas formuleringar överens- stämmer inte helt med varandra. Enligt Waadts och Genéves lagar skall kost- nadsfri rättegång vägras om yrkandena är »mal fondés» (illa grundade).
Prövningsmyndighet är i St. _Gallen det kantonala justitiedepartementet, i
Waadt en rättshjälpsbyrå (Bureau de l'assistance judiciaire gratuite) samt i Zii- rich, Bern och Geneve processdomstolen resp. dess ordförande.
österrike
Enligt österrikisk lag (civilprocessordning åå 63—73) finns för den obemed- lade partens vinnande motpart ingen möjlighet att få ersättning av allmänna me- del för processkostnader och advokatarvoden.
Man påpekar i Österrike att även en part som inte erhållit »Armenrecht» kan ha övertag mot motparten på grund av att han saknar utmätningsbara tillgångar eller eljest är i stånd att undandraga sig av domstolen honom ålagd ersättnings- skyldighet. Man överväger därför f. n. inte att vidtaga några åtgärder för att und— vika denna olägenhet.
I övrigt litar man i österrike på den relativt restriktiva domstolsprövning som skall föregå beviljandet av fri rättegång. Dessutom framhåller man att dubbla garantier finns mot missbruk. Dessa är domarens rätt att besluta att avbryta be- gagnandet av Armenrecht samt befogenhet för den rättshjälptes advokat att, där partens talan synes honom okynnesmässig eller utsiktslös, hos domstolen begära befrielse (Enthebung) från sitt uppdrag. Emellertid är inte känt om i rättspraxis dessa möjligheter spelar någon större roll.
Italien Någon möjlighet att skydda den rättshjälptes motpart finns inte i Italien.
Storbritannien
Som ovan nämnts har 1949 års Legal Aid and Advice Act successivt trätt i kraft. Lagen omfattade i början endast de högsta instanserna och utsträcktes med ti- den till lägre domstolar.
Problemet att den rättshjälpte partens motpart, s.k. unassisted litigant, som vinner rättegången, härvid kan komma i en orättvis situation har därför i Eng- land och Skottland först under femtiotalet vunnit större uppmärksamhet, sedan legal aid omfattat även County Courts och andra domstolar i första instans. Så skedde 1956. Efter denna tidpunkt framkom den uppfattningen att vissa lagliga åtgärder är påkallade för att mildra åtminstone de värsta olägenheter, som ofta uppstått för den ej rättshjälpte parten genom rättshjälpens utsträckning.
År 1963 överlämnade den brittiska regeringen till parlamentet en komplette- rande Legal Aid Bill att införlivas med 1949 års lag. Detta regeringsförslag har den 15 april 1964 upphöjts till lag.
Lagens syfte är inte att lösa de komplicerade problemen till fullo. Den nya lag- stiftningen anses endast som ett första steg i riktningen att uppnå större jämvikt mellan parterna och att mildra vissa missförhållanden som visat sig. Finansie- ringen skall ske med hjälp av den särskilda fonden, »legal aid fund» (se SOU 1958: 40 s. 56).
Enligt lagen får utbetalningen av nämnda fond ske till »assisted part's» mot- part som vunnit målet. Karakteristiskt för den nya lagstiftningen är dock att det inte stadgas om något anspråk på ersättning för kostnader. Det åligger domaren att avgöra enligt eget skön huruvida sådan utbetalning ur fondens medel skall äga rum eller ej.
Domstolen skall besluta om utbetalning till »unassisted part» endast om detta med hänsyn till alla omständigheter anses »rätt och rimligt» (just and equitable).
I varje fall skall härvid även prövas frågan om inte »assisted part» kan ersätta kostnaderna helt eller delvis.
Beträffande kostnader som uppkommit i första instans, gäller en inskränkande föreskrift. Denna domstol eller även instansdomstol äger bevilja betalning av fondens medel till vinnande part, som ej rättshjälpts, endast om denne varit svarande i första instans samt om domstolen anser att parten i annat fall skulle råka i stort ekonomiskt trångmål (suffer severe financial hardship).
De obestämda formuleringarna medför att man i dag inte kan förutse vilken praktisk betydelse dessa föreskrifter kommer att få. Går man ut från lagtexten, gäller det mer ett bemyndigande för domaren än en subjektiv rätt för parten. I den engelska promemorian heter det att lagstiftningen åsyftar endast »to remove the worst injustice» (att undanröja den grövsta orätten) .
Finland
Inga åtgärder är vidtagna i Finland för att avhjälpa missförhållanden som upp- står om vinnande motpart till part med fri rättegång ej kan få ersättning för sin-a rättegån-gskostnader.
Norge
Motparten till den part som åtnjuter processuell rättshjälp har i Norge inte någon möjlighet att av det allmänna erhålla ersättning för rättegångskostnader som ej kunnat uttagas av part åtnjutande rättshjälp.
Danmark
Den gällande retsplejeloven innehåller inte några föreskrifter som ger den vin- nande parten en möjlighet att ur allmänna medel täcka de uppkomna rättegångs- kostnaderna som betalats i en process mot part med »fri proces». Missförhållandena som härigenom uppstått har dock väckt det danska justitie- departementets uppmärksamhet. Den 2 november 1960 utsågs en kommission med uppgiften att utreda frågan huruvida föreskrifterna i 5 135 retsplejeloven bör ändras eller andra åtgärder tillgripas. Enligt direktiven skall bl. a. undersökas, huruvida »det offentlige bör indestå for sagsomkostninger, der er pålagt parten». Emellertid har kommissionens arbete hittills inte fört till något lagutkast.
Frågan 4.
I vilken omfattning kan juridisk person och dödsbo beviljas fri rättegång?
Till en början skall här anmärkas att dödsbo i svensk mening som ett särskilt rättssubjekt, en juridisk person, är okänt på den europeiska kontinenten. Endast i de nordiska länderna samt i Storbritannien visar arvsrätten på detta område lik— heter med den svenska. I de övriga rättsordningarna inträder arvingar eller testa- mentstagare redan genom dödsfallet automatiskt som ägare till kvarlåtenskapen, som gäldenärer beträffande skulderna och som borgenärer beträffande fordringar m.m. På grund härav kan fri rättegång inte ifrågakomma för dödsboet som sådant utan endast för varje delägare för sig.
Nederländerna
I Holland kan juridiska personer principiellt beviljas fri rättegång enligt sam— ma regler som gäller för fysiska personer. Detta är emellertid en juridisk möj-
lighet utan praktisk betydelse. I holländsk praxis har nämligen denna förmån aldrig beviljats juridisk person. Rättshjälp beviljas däremot i förekommande fall dödsbodelägarna. Härvid måste varje delägares behov och övriga förutsättningar undersökas särskilt.
Frankrike
Juridiska personer, såväl privaträttsliga som offentligrättsliga, (»établissements publics et vd'utilité publique») samt ideella föreningar för välgörande ändamål, vilka saknar erforderliga tillgångar för att processa, kan beviljas fri rättegång.
Jämlikt beslut av rättshjälpsbyrån vid domstolen i Rennes den 8 oktober 1958 har kostnadsfri rättegångshjälp vägrats 'konkursförvaltning. Detta beslut anses i Frankrike som prejudicerande.
Då i fransk rätt dödsbo inte är juridisk »person, kan endast dödsbodelägarna in- dividuellt erhålla fri rättshjälp.
Västtyskland
Inländsk juridisk person kan principiellt erhålla »Armenrecht» (% 114: 4). La- gens förutsättningar är dock mycket snävare än i de fall, då det gäller enskild sökande. Utöver de för dessa personer gällande villkoren är förutsättning att de för processens förande erforderliga medlen inte kan anskaffas vare sig av den juridiska personen själv eller av dem som har ekonomiskt intresse av processens förande. Som ekonomiskt intresserad anses varje enskild person som har ekono- misk fördel eller nackdel av rättegångens utgång. Rör det sig om aktiebolag, så kan detta gälla för aktieägare, om utdelningen beror på processens resultat. 1 tyska kommentarer förordas att domstolen eventuellt riktar en förfrågan härom till vederbörande handelskammare.
Ett ytterligare betydelsefullt villkor för fri rättshjälp åt juridisk person är att processens förande ligger även i allmänhetens intresse, t.ex. om bolagets sam- manbrott skulle medföra vittgående ekonomiska följder för samhället eller om tvisten har väckt särskilt intresse i den allmänna opinionen.
Juridiska personer kan således endast i sällsynta undantagsfall beviljas fri rättegång.
Dödsbo (Erbengemeinschaft) kan inte beviljas fri rättshjälp; sådan kan beviljas allenast viss eller vissa delägare.
Schweiz
Lagreglering resp. domstolspraxis är inte enhetlig i de oli-ka kantonerna. I kan- tonerna Ziirich, Bern och St. Gallen kan »unentgeltliche Prozessfiihrung» ej be- viljas juridisk person, i kantonen Waadt är det möjligt, i kantonen Geneve är det enligt lagen möjligt men förekommer ej i praxis. Beträffande inställningen inom det federala processområdet kan anmärkas att Schweizerisches Bundesge- richt i Bern (högsta domstolen) år 1939 meddelade ett utslag, enligt vilket juri- diska personer kan erhålla fri rättshjälp.
Då dödsbo i Schweiz inte är självständigt rättssubjekt, får dödsbodelägarna bara var för sig ansöka om fri rättegång.
österrike
De österrikiska föreskrifterna visar likhet med de ovan behandlade västtyska och är snäva. Enligt den österrikiska Zivilprozessordnung (% 63, mom. 4) har domaren att beakta såväl den juridiska personens som de i den juridiska perso- nen ekonomiskt intresserade fysiska personernas ekonomiska förhållanden samt
den allmänna betydelsen av att processen kommer till stånd. Domaren bör så- ledes för att Armenrecht skall kunna beviljas ha kommit till den uppfattningen att det är ett allmänt intresse att rättegången i fråga föres.
Italien
Endast juridiska personer med välgörenhets- eller undervisningsverksamhet för fattiga (corpi morali) kan beviljas fri rättegång (1923 års lag art. 15). Frågan skall i dessa fall prövas på samma sätt som gäller för fysiska personer.
Storbritannien
»Legal aid» kan i England beviljas person som för talan inför domstol som kä- rande eller sv-arande »in a representative, fiduciary or official capacity». Därmed kan den representerade juridiska personen eller förmögenhetsmassan få fri rätte- gång liksom en fysisk person. Vid prövningen skall alla omständigheter beaktas. Detta gäller såväl den juridiska personens eller dödsboets (estate's) eller fondens (fund's) ekonomiska ställning som motsvarande förhållanden beträffande sådana fysiska personer, vilka är ekonomiskt intresserade (beneficially interested).
Finland Fri rättegång kan i Finland bevilja—s endast fysiska personer.
Norge
Principiellt står i Norge ingenting i vägen för att »fri sakförsel» beviljas juridisk person och dödsbo. Härvid skall tagas hänsyn till sökandens ekonomiska för- hållanden. Dessutom skall emellertid beaktas den ekonomiska ställningen för den juridiska personens medlemmar och dödsboets delägare. I praxis är det där— för svårare för juridisk person att få fri rättegång än för fysisk person.
'
Dan mark
Det danska justitieministeriet är berättigat att bevilja »fri proces» för juridiska personer och dödsbon (Retsplejeloven & 335). I praxis är man dock på detta om— råde tämligen återhållsam. För aktiebolag beviljas aldrig fri rättegång. Gäller det konkursbo utgör i regel ett villkor för fri rättegång att inte täckning finns för fordringar med förmånsrätt, och dessutom skall hänsyn tas till fordringsägarnas ekonomiska omständigheter. Beträffande föreningar utgör i regel en förutsättning för fri rättegång att det gäller en förening med allmännyttigt syfte samt att både föreningen själv och föreningens medlemmar är obemedlade. Beträffande döds- bo torde i regel beaktas enbart om boet är i stånd att betala de med rättegången förbundna kostnaderna.
BILAGA B
Rättegångskommitténs förslag till lag om rättegångshjälp
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1 &.
Rättegångshjälp må på de villkor och i den omfattning som i denna lag stadgas beviljas svensk medborgare i mål och ärenden vid allmän underrätt, ägodel- ningsrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol, krigsrätt, hovrätt, högsta dom— stolen samt arbetsdomstolen, så ock under förundersökning i brottmål.
2 %.
Målsägande i brottmål må, om brottet hör under allmänt åtal, ej erhålla rätte- gångshjälp i annat fall än då åklagaren väckt åtal för brottet. Rättegångshjälp må ej heller beviljas i mål om betalningsföreläggande, med mindre målet hän- skjutits till rättegång, eller i ärende, med mindre förhandling utsatts i ärendet eller eljest med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskilda skäl äro därtill.
Om villkoren för rättegångshjälp. 3 5.
Innan part må åtnjuta rättegångshjälp, skall han till statsverket erlägga bidrag till kostnadens bestridande ( kostnadsbidrag), om hans årsinkomst överstiger sju- tu-sen kronor eller, där han fullgör underhållsskyldighet mot make, barn eller annan, nämnda belopp ökat med femhundra kronor för envar sådan person, till vilkens underhåll han väsentligen bidrager.
Kostnadsbidrag skall, i jämna tiotal kronor räknat, bestämmas till belopp, som motsvarar en tiondel eller, om parten full-gör underhållsskyldighet som i första stycket avses, en femton-del av det belopp med vilket partens årsinkomst överstiger där stadgat gränsbelopp. Bidraget må dock ej understiga femtio krö- nor.
4 &.
Part, vilkens årsinkomst överstiger i 3 5 första stycket stadgat gränsbelopp med mera än åttatusen kronor eller, om parten fullgör underhållsskyldighet som där avses, med mera än tolvtusen kronor, må ej erhålla rättegångshjälp.
Vad i första stycket sagts skall dock ej gälla, om partens kostnader för rätte- gången vmåste antagas bliva så betydande att han saknar möjlighet att utan rättegångshjälp behörigen tillvarataga sina intressen däri.
5 %. Med årsinkomst avses i denna lag all den inkomst, för år räknad, som parten beräknas åtnjuta vid tiden för ansökan om rättegångshjälp. 6 5.
Är på grund av förmögenhet eller annan särskild omständighet parts förmåga att gälda rättegångskostnad väsentligt ökad, må utan hinder av vad ovan stadgats
parten åläggas att utgiva kostnadsbidrag, ändå att hans inkomst ej överstiger i 3 5 första stycket stadgat gränsbelopp, så ock belopp som parten har att erlägga i kostnadsbidrag jämkas uppåt efter vad som med hänsyn till hans förmåga att utgiva sådant bidrag prövas skäligt.
Är på grund av skuldsättning eller annan förut i denna lag ej nämnd särskild omständighet parts förmåga att gälda rättegångskostnad väsentligt minskad, må utan hinder av vad ovan stadgats parten erhålla rättegångshjälp, ändå att hans inkomst är högre än i 4 5 första stycket sägs, så ock belopp som parten har att erlägga i kostnadsbidrag jämkas nedåt efter vad som med hänsyn till hans förmåga att utgiva sådant bidrag prövas skäligt.
Prövas i fall som nu sagts part höra i kostnadsbidrag utgiva mera än åttahundra kronor, må rättegångshjälp ej beviljas, med mindre partens kostnader för rätte- gången måste antagas bliva så betydande att han saknar möjlighet att utan sådan förmån behörigen tillvarataga sina intressen däri. Finnes part ej hava förmåga att utgiva femtio kronor, skall han befrias från skyldighet att erlägga kostnads- bidrag.
7 5.
Är det uppenbart, att de utgifter, som part har att själv vidkännas för att i rättegången vid domstolen kunna behörigen tillvarataga sina intressen, ej äro större än det kostnadsbidrag han skulle hava att erlägga eller allenast med mindre belopp skulle överstiga sagda bidrag, må parten ej erhålla rättegångshjälp.
Ej heller må rättegångshjälp beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, eller part, vilkens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna rättegångshjälp.
Om förfarandet i frågor rörande rättegångshjälp. 8 å.
Beslut om rättegångshjälp så ock rörande annan "råga som avses i denna lag meddelas, där ej annat särskilt stadgas, av rätten.
Har rätten skilt saken från sig, äger den, till dess part fullföljt talan eller tiden för sådan talan utgått, bevilja parten rättegångshjälp i högre rätt och åt honom för rättegången därstädes förordna biträde som i 14 % sägs.
9 5.
Ansökan om rättegångshjälp göres muntligen eller skriftligen och skall åtföl- jas av skriftlig, .pä heder och samvete avgiven uppgift å sökandens ekonomiska vill-kor; äro dessa ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet som Konungen bestämmer.
Part som vid lägre rätt åtnjutit rättegångshjälp vare, om talan därifrån fullföl- jes till högre rätt, utan särskild ansökan berättigad till sådan förmån jämväl i den högre rätten. Innan förmånen må åtnjutas i den högre rätten, åligger det dock part, som vid den lägre rätten erlagt kostnadsbidrag, att ånyo gälda sådant bidrag med lika stort belopp. Vad nu stadgats utgör ej hinder för part att efter ansökan i den ordning som i första stycket sägs erhålla rättegångshjälp i högre rätt på ändrade villkor. '
10 5 När rättegångshjälp beviljas part och denne har att erlägga kostnadsbidrag, skall samtidigt fastställas bidragets belopp.
Om förmåner vid rättegångshjälp. 11 5.
Part som åtnjuter rättegångshjälp är befriad från erläggande av stämpelavgift för expeditioner angående rättegången och njuter tillika 'den förmånen att av allmänna medel skola utgå expeditionslösen, delgivningskostnad som eljest skolat åligga parten samt ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad. Frihet från avgift för sådan rättens expedi- tion som ej utfärdas utan särskild begäran må åtnjutas jämväl efter det rätten skilt saken från sig, om expeditionen begäres innan tiden för fullföljd av talan utgått.
Av allmänna medel skall ock utgå kostnad för bevisning ävensom förskott å så- dan kostnad, om kostnaden eller förskottet enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för en.
När i mål om äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap blod- undersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper äger rnm på begäran av part som åtnjuter rättegångshjälp, skall stämpel ej åsättas utlåtande över undersökningen. Gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för undersökningen, skall utgå av all- männa med-el. Har rätten förordnat om undersökning av någon, skall ersättning och förskott, som må tillkomma honom, utgå efter enahanda grunder och i sam- ma ordning, som stadgas angående ersättning och förskott av allmänna medel till vittnen.
12 5.
Har part som åtnjuter rättegångshjälp förelagts att infinna sig personligen vid rätten, må parten på begäran tillerkännas ersättning av all-männa medel för nödig resekostnad, om han finnes icke själv kunna svara för kostnaden. Ersätt— ningen skall, där resan ägt rum inom riket, bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet samt med iakttagande i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente. Är avståndet till sammanträdesorten mindre än fem mil, må dock gottgörelse utgå allenast såframt synnerliga skäl äro därtill. Därest parten måste antagas sakna medel för resan, må nödigt förskott å ersätt- ningen meddelas honom.
Om synnerliga skål föreligga, må utöver resekostnaden traktamente tillerkännas parten med högst tio kronor för varje dag, som erfordras för resan och vistelsen vid domstolen, eller, då utgift för nattlogi åsamkats parten, med högst aderton kronor.
Har part som åtnjuter rättegångshjälp haft andra nödvändiga utgifter för rätte- gången, som icke avs-es i 11 % men äro jämförliga med där angivna kostnader, må ock ersättning därför med skäligt belopp tillerkännas honom, om han finnes icke själv kunna svara för utgifterna.
13 &.
Ställföreträ-dare för part som åtnjuter rättegångshjälp, så ock vårdare eller annan, som parten eller hans ställföreträdare nödgas anlita för att kunna infinna sig vid rätten, må, där personlig inställelse ålagts och varken parten eller ställ— företrädaren finnes kunna svara för kostnaden för inställelsen, på begäran till- erkännas ersättning därför av allmänna medel och meddelas förskott å rese- kostnad efter enahanda grunder som i 12 5 sägs.
Finnes part som beviljats rättegångshjälp icke kunna själv eller genom någon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sina intressen vid talans väckande eller utförande, må på hans begäran lämplig person förordnas att biträda honom därvid. Är parten skyldig att utgiva kost- nadsbidrag, skall förordnande som nu sagts ej gälla, med mindre bidraget erläg- ges.
I brottmål skall vad i första stycket sagts icke äga tillämpning i fråga om den misstänkte utan skall beträffande biträde åt honom gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare.
Till rättegångsbiträde skall för-ordnas advokat eller annan som avlagt för utövande av domarämbete föreskriva kunskapsprov och finnes skickad för upp- draget. Annan än advokat må dock ej förordnas, med mindre han är anställd vid offentlig rättshjälpsanstalt eller hos advokat. Företrädesvis bör anlitas någon som vid rätten brukas som rättegångsombud. Har parten själv föreslagit någon som är behörig, skall han förordnas, om ej hans anlitandc skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat. Vid förordnande av rätte- gångsbiträde må, när skäl äro därtill, biträdet berättigas att sätta annan be- hörig person i sitt ställe. Förordnande att biträda part i lägre rätt skall, om talan fullföljes och parten jämväl i den högre rätten åtnjuter rättegångshjälp, gälla även rättegången därstädes.
Biträde skall 'kallas till huvudförhandling eller annat rättens sammanträde för förhandling.
15 5.
Den som på grund av förordnande enligt 14 5 första stycket biträtt part som åtnjutit rättegångshjälp är berättigad att av allmänna medel erhålla arvode för det arbete han nedlagt å rättegången, så ock gottgörelse för nödvändiga utgifter samt för tidsspillan i samband med inställelse vid rätten. Arvode och övrig ersätt- ning skola fastställas var för sig.
Arvode till biträde skall bestämmas till det belopp som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt övriga omständigheter kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Finnes talan hava anhängiggjorts eller fullföljts utan skäl, må, där biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen till honom efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras ej äga rätt till ersättning.
Biträde må ej förbehålla sig ytterligare gottgörelse av parten; har sådant för- behåll skett, vare det utan verkan.
Om rättegångshjälps upphörande under rättegången.
16 %.
Finnes under rättegången, att part som erhållit rättegångshjälp uppsåtligen el- ler av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift ägnad att till partens fördel påverka beslutet därom, äger rätten förordna att förmånen skall upphöra.
Samma lag vare, där det under rättegången finnes, att det måste anses vara av ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning, eller att hans talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna rättegångshjälp.
Har parten under rättegången fått sina ekonomiska villkor så förbättrade, att hans förmåga att gälda rättegångskostnad blivit avsevärt ökad, må ock förordnas att förmånen av rättegångshjälp skall upphöra. Om skäl äro därtill, må dock i
stället föreskrivas, att parten ej må vidare åtnjuta förmånen, med mindre han till statsverket erlägger kostnadsbidrag med det belopp eller, om han redan förut haft att gälda sådant bidrag, det ytterligare belopp, som med hänsyn till hans för- bättrade villkor prövas skäligt.
Om ersätlningsskyldighet mot statsverket m.m.
17 5.
När rätten från sig skiljer mål eller ärende vari part åtnjutit rättegångshjälp, skall rätten enligt vad som stadgas i 18—23 55 pröva i vad mån statsverkets kost— nad i anledning av rättegångshjälpen skall ersättas av part eller annan eller den skall, tillsvidare eller slutligt, stanna å statsverket. Som statsverkets kostnad skall därvid anses, utom kostnad SOm enligt denna lag utgått av allmänna medel, jämväl beloppet av stämpelavgift, från vilken parten är befria—d på grund av förmånen av rättegångshjälp.
Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning när förunder- sökning, varunder den misstänkte åtnjutit rättegångshjälp, nedlägges eller avslu- tas utan att åtal mot honom väckes. Det åligger undersökningsledaren att hos rätten göra anmälan om förundersökningens nedläggande eller avslutande.
_ 18 %.
Har jämlikt 16 & första eller andra stycket förordnats, att parts förmån av rätte- gångshjälp skall upphöra, skall parten förpliktas att ersätta statsverket dess kost- nad i anledning av rättegångshjälpen; dock ankommer på rätten att pröva om och i vad mån sådant åläggande bör ske i fall, då beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det funnits vara av ringa betydelse för parten att hans talan vinner prövning.
19 5.
Har den misstänkte åtnjutit rättegångshjälp i brottmål, vari åklagare för talan, eller under förundersökning, skall, där ej betalningsskyldighet ålagts enligt 18 5. vad i rättegångsbalken är stadgat om skyldighet för part eller annan att i mål som nu sagts eller med anledning av förundersökning återgälda statsverket kost- nad, som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel, äga motsvarande till- lämpning i fråga om kostnad för den misstänktes rättegångshjälp. Beträffande kostnad, som ej skall återgäldas, förordne rätten att den slutligt skall stanna å . statsverket.
20 5.
Har annan part än i 19 % sägs åtnjutit rättegångshjälp och har han ej enl-igt 18 % förklarats skyldig att ersätta statsverket dess kostnad i anledning av rättegångs- hjälpen, skall sådan skyldighet åläggas motpart eller annan, såframt han enligt vad om rättegångskostnad är stadgat skolat gottgöra parten därför.
Vinna makar efter gemensam ansökan boskillnad, hemskillnad eller äkten- skapsskillnad och har ena maken åtnjutit rättegångshjälp, skall rätten, där "det icke med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt, förplikta andra maken att ersätta statsverket hälften av dess kostnad i anledning av rättegångshjälpen. '
21 5. .. I den mån ej statsverkets kostnad i anledning av rättegångshjälp åt annan part än i 19 5 sägs skall ersättas enligt bestämmelserna här ovan, skall rätten ålägga ,den .part, som åtnjutit rättegångshjälp att gottgöra statsverket kostnaden. Äro partens ekonomis-ka villkor sådana, att han, om dessa ej förbättras, kan antagas sakna förmåga att inom en tid av fem år fullgöra betalningsskyldigheten utan
intrång i de medel som erfordras för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, må han dock förpliktas att ersätta allenast vad han kan antagas hava förmåga att inom sagda tid gälda. Beträffande återstoden skall rätten förordna att den tillsvidare skall stanna å statsverket.
22 5.
Har part som åtnjuter rättegångshjälp genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller invänd— ning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårldslös— het eller försummelse föranlett uppskov i [målet eller eljest vållat statsverket kostnad för rättegångshjälpen, skall han utan hinder av vad i 21 & sägs städse förpliktas att ersätta hela beloppet av sådan kostnad.
Vad i första stycket är stadgat skall ock gälla, då kostnad vållats statsverket för målsägandes rättegångshjälp genom att denne utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett att allmänt åtal blivit väckt utan skäl.
23 %.
Skall part som åtnjuter rättegångshjälp helt eller delvis ersätta statsverket kostnad i anledning av rättegångshjälpen och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde eller av honom utsedd försvarare hava på sätt i 22 5 sägs vållat sådan kostnad, äger rätten förplikta honom att jämte parten ersät- ta kostnaden, och skola de svara därför en för båda och båda för en.
24 5.
Från belopp, som enligt 18, 19, 20, 21, 22 eller 23 5 skall utgivas till stats- verket, skall avräknas vad som erlagts i kostnadsbidrag. Äro flera ersättningsskyl— diga och svara de ej en för alla och alla för en, bestämmer rätten, då den skiljer saken från sig, med beaktande av rättegångskostnadernas fördelning, huru av- räkning skall ske.
överstiger bidraget statsverkets kostnad i anledning av rättegångshjälpen, skall överskottet, så snart tiden för fullföljd av talan utgått, av allmänna medel åter— betalas till den som åtnjutit förmånen.
För vad part fått vidkännas i kostnadsbidrag äger han erhålla gottgörelse av motpart eller annan enligt vad om ersättning för rättegångskostnad är stadgat. Föreligga sådana omständigheter, att parten jämlikt 31 kap. 2 & rättegångsbal- ken är berättigad till ersättning av allmänna medel för rättegångskostnad, skall rätten, om yrkande därom framställts innan handläggningen avslutats, förordna att bidraget skall återbetalas av allmänna medel.
25 %.
Åtnjuter annan part än i 19 % sägs rättegångshjälp och har han enligt vad i rättegångsbalken är stadgat att gottgöra statsverket kostnad för tolk eller steno- graf eller kostnad som av allmänna medel utgått för bevisning, som ej påkallats av motpart allena, må parten ej förpliktas utgiva sådan kostnad i vidare mån än om kostnaden utgått enligt denna lag. I fråga om kostnad, som part med hänsyn till vad nu sagts ej ålagts att ersätta, skall rätten förordna, att den tillsvidare skall stanna å statsverket.
Åtnjutes rättegångshjälp av tilltalad i brottmål, vari allenast målsägande för talan, skall vad i första stycket är stadgat ock gälla kostnad, som den tilltalade har att gälda för offentlig försvarare.
26 5. Finnes part'som åtnjutit rättegångshjälp efter rättegångens avslutande kunna utan intrång i de medel som erfordras för hans eget uppehälle och för fullgö—
rande av honom åliggande underhållsskyldighet gälda kostnad, som på grund av förordnande jämlikt 21 eller 25 & tillsvidare stannat å statsverket, må parten på talan av kronans ombudsman i den ort där parten har sitt hemvist förpliktas att ersätta statsverket så mycket av kostnaden som han har förmåga att genast utgiva. Talan som nu sagts må ej väckas senare än fem år efter rättegångens avslutande.
Vad i första stycket stadgas skall ock gälla i fråga om kostnad, som motpart eller annan jämlikt 20 5 ålagts att ersätta statsverket, där det visas att kostnaden icke kunnat uttagas av denne. Har part guldit kostnad som annan förpliktats att ersätta statsverket, inträder han i statsverkets rätt mot den andre.
Om anstånd med erläggande av ersättning till statsverket och om avbetalning av sådan ersättning. 27 5.
Är anledning antaga att part som åtnjutit rättegångshjälp icke utan att oskäligt betungas förmår att strax gälda kostnad, som parten jämlikt 21 % förpliktats att ersätta statsverket, eller kostnad, som i 25 & avses, äger myndighet, som har att ombesörja ersättningens indrivning, medgiva anstånd med dess erläggande eller avbetalning av densamma i särskilda poster. Anstånd må beviljas under sex månader från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp minst en gång i månaden, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, och i övrigt så, att ersättningen är till fullo gulden senast inom fem år från dagen för beslutet.
Anstånd eller avbetalning må ej beviljas, då parten saknar stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig betalning eller eljest giver anled- ning till antagande att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till ersättningens gäldande.
28 %.
Yppas efter det beslut meddelats angående anstånd eller avbetalning anledning till ändring -i beslutet eller de däri meddela-de bestämmelserna, må sådan ändring vidtagas, dock att anstånd eller avbetalning ej må utsträckas utöver den i 27 5 för vartdera fallet stadgade tid, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalning först meddelades.
29 &.
Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, vare hela den oguldna ersätt- ningen förfallen till betalning; dock må, om synnerliga skäl därtill föranleda, an- stånd eller ytterligare avbetalning kunna medgivas i enlighet med vad i 28 % stadgas.
30 %. över beslut angående anstånd eller avbetalning må klagan ej föras; dock äger part påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över ntmätning.
Om fri verkställighet av rättens avgörande.
31 5.
Har part i mål eller ärende åtnjutit rättegångshjälp utan skyldighet att erlägga kostnadsbidrag, vare parten vid verkställighet av rättens avgörande befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet att förskjuta kostnad för förrättningen, och skall av allmänna medel gäldas all nödig förrättningskostnad, i den mån den ej kan uttagas av den tappande parten.
Har på grund av vad nu stadgats statsverket haft att vidkännas förrättnings— kostnad, skola bestämmelserna i första stycket icke äga tillämpning i fråga om nytt försök till verkställighet av avgörandet i den del förrättningen avsåg.
Särskilda bestämmelser.
32 5.
Ägodelningsrätts eller vattendomstols beslutanderätt enligt denna lag må, då domstolen ej håller sammanträde, utövas av ägodelningsdomaren eller vattenrätts- domaren.
I fråga om talan mot beslut som meddelats av ägodelnings-domare eller vatten- rättsdomare äger vad som är stadgat om talan mot ägodelningsrätts och vatten— domstols beslut motsvarande tillämpning.
33 %. Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen förordna, att medborgare i viss främmande stat i fråga om rättegångshjälp skall vara likställd med svensk medborgare. 34 &. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konung- en.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 . . . .
Genom denna lag upphäves lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; dock att i fråga om fri rättegång, som beviljats före den 1 januari 19. . . ., äldre lag alltjämt skall äga tillämpning.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest före- skrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Utan hinder av vad i 14 & denna lag är föreskrivet om behörighet att mottaga förordnande som rättegångsbiträde, må vid de domstolar Konungen bestämmer tillsvidare och till dess Konungen annat förordnar till rättegångsbiträde utses även annan lämplig person än i sagda paragraf sågs, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Formulär till blanketter för uppgifter från domstolar m. fl.
Utredningen om rättegångshjälp
Form. 1
A. Uppgifter från
angående pari ! tvistemål som avgjorts genom dom är 1962
" " (Domsloienr "..-"Lii"
1 | 1 3 L 4 s Fart. som av motpart tillerkänt: ränegdngskostnadxersättning I målet (för äktenskapsmål: käran- Röttegångskosi- Domen: » de eller svarande) nadsersöttning- | k A ens belopp, datum nummer Namn samt mel el er yr e dress kronor B. Uppgifter från lokala sk " ”,'— ' ....... ;- ovunnämnda person: Clvllstånd Antal barn under 16 år Nettoinkomst enligt inkomstlängden för 1963 års
taxering. kronor .................................................................
C. Kostnadsbidrug, kronor ...........................................................
Rättegångshjölp. kronor
Dessa rader Ifylles av utredningen
Utredningen om rättegangs' hjälp
Anvisningar
för ifyllande av avdelning A å form. 1 med uppgifter angående parter i tvistemål, som avgjorts av allmän underrätt eller hovrätt genom dom år 1962
Uppgifter skall lämnas om parter i tvistemål, vilkas domsnummer slutar på 5 eller 0, med följande undantag:
a. Part, som haft fri rättegång i målet vid den domstol som meddelat domen. b. Part, som i domen ej tillerkänts någon rättegångskostnadsersättning av motpart eller som, med hänsyn till målets utgång, tillerkänts allenast jämkad sådan ersättning (t.ex. enligt RB 18: 4). Har domstolen funnit, att part yrkat ersättning för rättegångskostnad med för högt belopp och på den grund tillerkänt parten ersättning med lägre belopp än det yrkade, skall däremot uppgift lämnas för parten ifråga. Vidare skall från underrätt lämnas uppgift beträffande part i stäm- ningsmål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, oavsett om rättegångskostnadsersättning tillerkänts parten eller ej; jfr anvisningar till kol. 3—5.
6. Part i underrätt, då målet avsett gemensam ansökan om boskillnad, hemskillnad eller äkten- skapsskillnad. d. Part, som äl juridisk person. Därest i någon hovrätt domarna itvistemål ej numreras särskilt utan i samband med brott- målen, beaktas vid redovisningen var femte tvistemålsdom i den ordning de givits. Kol. 3 och 4. Namn och adress uppges så fullständigt som möjligt. För äktenskapsmål, varmed här avses stämningsmål i underrätt om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, uppges namn, titel eller yrke och adress för käranden, då domens nummer slutar på 5, och för svaranden då domens nummer slutar på 0. Kol. 5. Framgår ej av handlingar rörande målet med vilket belopp stämpel till dom (i före- kommande fall stämpel och lösen till dom) ingår i utdömd rättegångskostnadsersättning, upp- skattas heloppet med ledning av domens Sidantal och dagboksbladet i målet. —Har i samma lnål flera parter tillerkänts ersättning för rättegångskostnader med ett gemensamt belopp, för- delas detta mellan dem efter huvudtalet—För äktenskapsmål (jfr anv. till kol. 3 och 4) utsättes i denna kolumn ej något belopp (jfr ovan under b.) utan endast bokstaven ä.
Varje blankett är avsedd för redovisning rörande endast en part.
Uppgifterna i avdelning B införskaffas av utredningen, sedan blanketten återkommit från dom- stolen med avdelning A ifylld.
mas
I skrivelser till hovrätterna har meddelats, att uppgifter enligt form. 1 ej skulle lämnas rörande jorddelningsmål och mål avgjorda av vattenöverdomstolen.
Utredningen om rättegångshjälp
Anvisningar
för ifyllande av avdelning B & form. 1 med uppgifter angående parter i tvistemål, som avgjorts av allmän underrätt eller hovrätt genom dom år 1962
Uppgifter skall lämnas av den lokala skattemyndighet inom vars tj änstgöringsområde den under avdelning A å blanketten redovisade personen är mantalsskriven.
Civilstånd anges med beteckningarna Og, G, F och Ä för resp. ogift, gift och frånskild person samt änkling eller änka. Förhållandet vid tiden för domen avses (se kol. 1 under avd. A.).
Antalet barn under 16 år uppges enligt mantalslängden. Nettoinkomst enligt inkomstlängden är liktydigt med personens sammanräknade nettoinkomst från de i skatteförfattningama upptagna förvärvskällorna, i förekommande fall minskad med underskott å viss förvärvskälla (men ej med övriga »allmänna avdrag»). Fråga är således ej om den taxerade inkomsten.
Utredningen om rättegångshjälp Form. 2
Uppgift från allmän underrätt angående tvistemål, som avgjorts genom dom nedannämnda år
Domstolens namn 1. Antalet domar i tvistemål år 1962 ........................ 2. Antalet parter i de under 1. nämnda målen ........................
Därav:
a. Antalet parter, som haft fri rättegång i målen ________________________
b. Antalet juridiska personer ..................... . — . 3. Antalet domar i mål om betalningsskyldighet jämlikt 13 5 lagen om fri rättegång åren 1961— 1963 .......................
Därav mål som gällt talan mot part med fri rättegång, sedan det visat sig att kostnaden icke kunnat uttagas av motpart eller annan som ålagts (primär) ersättningsskyldighet ________________________
Anvisningar. Å blanketten redovisas under punkt 1. för samtliga tvistemålsdomar, med nedan— nämnda undantag, således ej blott för ett urval av dem (t. ex. mål med vissa domsnummer). Undantagna är 1. domar, som skall redovisas under punkt 3; 2. domar, som avser gemensam ansökan om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller boskillnad; ä'. domar, som angår omyndigför- klaring på ansökan av den som avses med ansökningen eller av överförmyndaren eller efter an- mälan enligt 75 & sinnessjukstadgan och 4. domar enligt vilka rättegångskostnadsersättning med hänsyn till målets utgång jämkats (t. ex. enligt RB 18:4).
Utredningen om rättegångshj älp Form. &
Uppgift angående parter med fri rättegång i mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, som anhängiggjorts genom stämning och som alv-orts genom dom år 1962 Domstolens namn _____
1. Antalet här avsedda parter ... 2. Statsverkets sammanlagda kostnader i anledning av nämnda parters fria rättegång, klonor
Anvisningar. Uppgiften under 1. skall avse hela antalet här avsedda parter, således ej blott ett urval av dem (t. ex. parter i mål med vissa domboksnummer).
Utredningen om rättegångshjälp Form 4
Uppgift från hovrätt angående tvistemål, som avgjorts genom dom år 1962
Domstolens namn-
1. Antalet domar i tvistemål .......................
2. Antalet parter i de under 1. nämnda målen ........................ Därav: a. Antalet parter, som haft fri rättegång i målen ........................ b. Antalet juridiska personer
Anvisning. Å blanketten redovisas för samtliga tvistemålsdomar, med nedannämnda undantag, således ej blott för ett urval av dem (t. ex. mål med vissa domboksnummer). Undantagna är domar, enligt vilka rättegångskostnadsersättning med hänsyn till målets utgång jämkats (t. ex. enligt RB 18:4).
Tillägg
I skrivelser till hovrätterna har meddelats, att uppgifter enligt form. 4 ej skulle länmas rörande jorddelningsmål och mål avgjorda av vattenöverdomstolen.
Tab. ].
Basbelopp 5 000 kronor
Gränsbelopp enligt förslag till lag om rättegångshjälp
Antal personer mot 3 5 första stycket 5 5 första stycket W'lka underhålls— skyldighet fullgores Multiplar av Kronor Multiplar av Kronor
basbeloppet basbeloppet
0 . 3 15 000 71/2 37 500 1 . 31/. 16 250 73]. 38 750 2 . 31/, 17 500 8 40 000 3 . 3=/. 18 750 81/. 41 250 4 . ..... 4 20 000 81], 42 500 5 . 41/. 21 250 85]. 43 750 6 . 41/2 22 500 9 45 000 7 . 43]. 23 750 91/. 46 250 8 . 5 25 000 91/2 47 500 9 . ...... 51/. 26 250 93]. 48 750 10 . ..... 51/3 27 500 10 50 000
Ex. 1. En person utan underhållsskyldighet behöver ej erlägga kostnadsbidrag, om hans inkomst ej överstiger 15 000 kronor.
Ex. 2. En person, som fullgör underhållsskyldighet mot 5 andra, behöver ej erlägga kostnads- bidrag, om hans inkomst ej överstiger 21 250 kronor. Ex. 3. En person utan underhållsskyldighet får ej rättegångshjälp, om hans inkomst överstiger 37 500 kronor.
Ex. 4. En person, som fullgör underhållsskyldighet mot 5 andra, får ej rättegångshjälp, om hans inkomst överstiger 43 750 kronor.
Tab. 2 A. Kostnadsbidrag enligt förslag till lag om rättegångshjälp
Basbelopp 5 000 kronor
Årsin- Antal personer mot vilka underhållsskyldighet fullgöras
komst,
kronor 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 15 001 — — — — — —— — — — — — 16 251 120 — — — — — — — — — — 17 501 250 120 —- — — — — —— — — —— 18 751 370 250 120 —— — — — —— —- — — 20 001 500 370 250 120 — — — —— — -— — 21 251 620 500 370 250 120 — — — — — — 22 501 750 620 500 370 250 120 — — — —- — 23 751 870 750 620 500 370 250 120 — — — — 25 001 1 000 870 750 620 500 370 250 120 — — — 26 251 1 120 1 000 870 750 620 500 370 250 120 —— — 27 501 1 250 1 120 1 000 870 750 620 500 370 250 120 — 28 751 1 370 1 250 1 120 1 000 870 750 620 500 370 250 120
Anm. Symbolen — betyder, att jämlikt 3 5 första stycket kostnadsbidrag ej erfordras för er- hållande av rättegångshjälp.
Ex. Om en person med inkomst av 20 001 kronor fullgör underhållsskyldighet mot 2 andra, skall han för att få rättegångshjälp utge kostnadsbidrag med 1/10 av skillnaden mellan 20 001 och 17 500 (jfr tab. 1) = 250,1 kronor, jämkat till närmast lägre tiotal kronor, d.v.s. 250 kronor.
Tab. 2 B. Kostnadsbidrag enligt förslag till lag om rättegångshjälp ' Basbelopp 5 000 kr
Årsin— Antal personer mot vilka underhållsskyldighet fullgöres komst, kronor 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
37 501 _ 2 120 2 000 1 870 1 750 1 620 1 500 1 370 1 250 1 120 1 000 38 751 _ _ 2 120 2 000 1 870 1 750 1 620 1 500 1 370 1 250 1 120 40 001 _ _ _ 2 120 2 000 1 870 1 750 1 620 1 500 1 370 1 250 41 251 _ _ _ _ 2 120 2 000 1 870 1 750 1 620 1 500 1 370 42 501 _ _ _ _ _ 2 120 2 000 1 870 1 750 1 620 1 500 43 751 _ _ _ —- _ _ 2 120 2 000 1 870 1 750 1 620 45 001 — —— _ _ _ _ _ 2 120 2 000 1 870 1 750 46 251 _ — — _ _ — — _ 2 120 2 000 1 870 47 501 _ — — _ _ _ — _ 2 120 2 000 48 751 _ _ — _ _ —— _ _ _ 2 120 50 001 _ _ — _ _ _ _ _ _ _
Anm. Symbolen — betyder, att jämlikt 5 5 första stycket rättegångshjälp ej kan erhållas. Ex. 1. En person, som fullgör underhållsskyldighet mot 2 andra, får ej rättegångshjälp, om hans inkomst överstiger 40 000 kronor (jfr tab. 1).
Ex. 2. En person, som fullgör underhållsskyldighet mot 3 andra, måste, om hans inkomst med 1 krona överstiger 40 000 kronor, utge 2 120 kronor i kostnadsbidrag för att få rättegångshjälp.
Tab. 3. Av häradsrätter, rådhusrätter, hovrätter och högsta domstolen under nedannämnda år avgjorda mål, i vilka förekommit fri rättegång
1 | 2 | 3 | 4 | 5 6 7 | 8 År Tvistemål Brottmål Summa Därav utan rätte- av kol. gångsbiträde 2 och 4 Antal I % av Antal I % av Antal I % avgjorda avgjorda av mål mål kol. 6 1945 . 6 703 21,6 639 2.9 7 342 1371 18,7 1950 . . . . 8 732 31,8 600 2,2 9332 455 4,9 1956 . . . 11 459 37,8 476 1,3 11 935 503 4,2 1961 . . . 13 068 43,6 794 1,9 13 862 521 3,8 1962 . . . 13 263 42,6 543 1,2 13 806 441 3,2
Anm. Dubhelräkning har ägt rum dels så, att mål vilka fullföljts till högre instans och i vilka fri rättegång förekommit i olika instanser räknats särskilt för varje instans med fri rättegång, och dels så att, om fri rättegång förekommit är båda partssidorna, särskilt mål räknats för varje parts— sida.
Tab. 4. Under åren ..1961 och 1962 av nedannämnda domstolar
avgjorda mål, i vilka förekommit fri rättegång
1 2 | 3 4 | 5 6 7 | 8 Domstolar Tvistemål Brottmål Summa Därav utan rätte- av kol. gångsbiträde 2 och 4 Antal I % av Antal I % av Antal I % avgjorda avgjorda av mål mål kol. 6 År 1.961 Häradsrätter . 5 212 43,9 295 1,6 5 507 163 3,0 Rådhusrätter . 5 547 36,5 196 1,0 5 443 280 4,9 Hovrätter . 837 30,0 279 6,4 1 116 68 6,1 Högsta domstolen . 33 27,7 4 7,1 37 2 5,4 År 1962 Häradsrätter 5 237 41,6 192 1,0 5 429 118 2,2 Rådhusrätter . 5 826 37,6 113 0,5 5 939 261 4,4 Hovrätter 802 27,9 230 5,4 1 032 58 5,6 Högsta domstolen . 34 22,1 2 3,6 36 2 5,6
Tab. 5. Under åren 1961 och 1962 av de allmänna underrätterna avgjorda mål med fri rättegång, fördelade efter parter som åtnjutit sådan förmån 1 2 3 4 5 6 7 | 8 Arter av mål Hela an- Därav mål i vilka fri rättegång åtnjutits av Domstolar talet mål
med fri kärande, sökande, svarande, förkla- parter å båda rätte- målsägande rande, tilltalad sidor
gång
Antal I % av Antal I % av Antal I % av kol. 2 kol. 2 kol. 2
År 1961 Tvistemål Häradsrätter . . 5 212 4 020 77,1 542 10,4 650 12,5 Rådhusrätter . 5 547 4 512 81,3 521 9,4 514 9,3 Tillsammans 10 759 8 532 79,3 1 063 9,9 1 164 10,8 Brollmål Häradsrätter . . . 295 26 8,8 260 88,1 9 3,1 Rådhusrätter . 196 29 14,8 166 84,7 1 0,5 Tillsammans 491 55 11,2 426 86,8 10 2,0 År 1962 Tvislemål Häradsrätter . . 5 237 4 153 79,3 466 8,9 618 11,8 Rådhusrätter . 5 826 4 767 81,8 536 9,2 523 9,0 Tillsammans 11 063 8 920 80,6 1 002 9,1 1 141 10,3 Brottmål Häradsrätter . . . 192 26 13,6 165 85,9 1 0,5 Rådhusrätter . . . 113 14 12,4 97 85,8 2 1,8 Tillsammans 305 40 13,1 262 85,9 1,0
Tab. 6. Under åren 1961 och 1962 av de allmänna underrätterna avgjorda tvistemål med fri rättegång, i grupper efter sakens beskaffenhet
Domstolar Sakens beskaffenhet Hemskillnad, äk- Äktenskaplig Barn utom äk- Annat tenskapsskillnad börd tenskap Antal I%avhe- Antal I%avhe- Antal I% avhe- An- I% avhe— la antalet la antalet la antalet tal la antalet avgjorda avgjorda avgjorda avgjorda tvistemål tvistemål tvistemål tvistemål av med av med av med av med sam- fri sam- fri sam- fri sam- fri ma rät- ma rät- ma rät- ma rät- slag teg. slag teg. slag teg. slag teg. År 1961 Häradsrätter . 3428 48,7 65,8 422 89,0 8,1 593 96,7 11,4 769 20,5 14,7 Rådhusrätter . 3785 35,7 68,2 386 76,0 7,0 652 90,7 11,8 724 21,5 13,0 Därav: Stockholms rr . 635 17,3 56,8 123 69,5 11,0 194 84,3 17,3 167 14,4 14,9 Tillsammans. . 7213 40,9 67,0 808 82,3 7,5 1245 93,5 11,6 1493 21,0 13,9 År 1962 Häradsrätter . 3520 47,4 67,2 359 87,1 6,9 640 93,7 12,2 718 17,7 13,7 Rådhusrätter . 4068 37,6 69,8 361 81,1 6,2 835 92,9 14,3 562 16,9 9,7 Därav: Stockholmsrr . 716 19,6 58,2 99 70,7 8,0 264 86,8 21,4 152 13,4 12,4 Tillsammans. . 7588 41,6 68,6 720 84,0 6,5 1475 93,2 13,3 1280 17,3 11,6
Tab. 7. Rättegångskostnadsersättning i tvistemål, avdömda år 1962, enligt urvalsandersökning
Tillerkända belopp, Parter, som tillerkänts ersättning kronor av häradsrätt av rådhusrätt av hovrätt Tillsammans Antal % Antal % Antal % Antal % (100 . . . 78 25.2 21 12,0 3 3,6 102 18,0 100 men ej 200 . 77 24,9 52 29,7 14 16,6 143 25,2 200 » » 300 . 37 12,0 20 11,4 8 9,5 65 11,4 300 » » 400 . 14 4,5 12 6,9 9 10,7 35 6,2 400 » » 500 . 23 7,4 10 5,7 6 7,1 39 6,9 500 » » 600 . 8 2,6 6 3,4 11 13,1 25 4,4 600 » » 700 . 12 3,9 6 3,4. 3 3,6 21 3,7 700 » » 800 . 7 2,3 6 3,4 5 5,9 18 3,2 800 » » 900 . 4 1,3 4 2,3 3 3,6 11 1,9 900 » » 1 000 . 11 3,6 5 2,9 3 3,6 19 3,3 1 000 » » 1 500 . 15 4,9 15 8,6 12 14,3 42 7,4 1 500 » » 2000 . 8 2,6 8 4,6 3 3,6 19 3,3 2 000 » » 3 000 . 7 2, 3 1,7 3 3,6 13 2,3 3000 » » 4000 . 4 1,3 3 1,7 1 1,2 8 1,4 4000 » » 5000 . 2 0,6 1 0, — _ 3 0,5 5000 | » 6000 . _ _ _ _ _ _ _ _ 6000 » » 7000 . _ _ _ _ _ _ _ _ 7 000 _ 2 0,6 3 1,7 —— _ 5 0,9 Summa 309 100 175 100 84 100 568 100
Anm. Av underrätt avgjorda mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad är ej medräknade i tabellen. _ Om flera parter i ett och samma mål tillerkänts ersättning för rättegångskostnad med ett gemensamt belopp, har detta fördelats mellan dem efter huvudtalet.
Tab. 8. Statsverkets utgifter för fri rättegång i stämningsmål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, avdömda år 1962
Genomsnittligt be10pp per Domstolar för vilka vidstående genomsnittsbelopp uträknats part med fri rättegång. kronor
Häradsrätter Rådhusrätter Tillsammans
Antal % Antal % Antal % (100 . . . . . _ _ — _ _ _ 100 men ej 150 . 2 1,5 _ _ 2 1,2 150 » » 200 . 6 4,5 _ _ 6 3,5 200 » » 250 . 12 9,1 2 5,0 14 8,1 250 » » 300 . 14 10,6 6 15,0 20 11,6 300 » » 350 . 28 21,2 13 32,5 41 23,8 350 » » 400 . 19 14,4 8 20,0 27 15,7 400 » » 500 . 29 22,0 8 20,0 37 21,5 500 » » 600 . 13 9,8 3 7,5 16 9,3 600 » » 700 . 3 2,3 _ _ 3 1,8 700 » » 800 . 1 0,8 _ _ 1 0,6 800 _ 5 3,8 — _ 5 2,9
Summa 1132 100 40 100 172 100
1 Vid en häradsrätt har under år 1962 icke något stämningsmål om hemskillnad eller äktenskaps- skillnad avgjorts.
Anm. Ihela riket hade 4 893 parter fri rättegång i rubricerade mål, och statsverkets utgifter därför uppgick till 1.716.364 kronor, (1. v. s. 351 kronor per part.
Tab. 9. Parter som enligt normalreglerna i 3 och 5 55 av förslaget till lag om rättegångshjälp skulle vara uteslutna från sådan hjälp
Domstolar Parter i urvalsmaterialet Samtliga parter
3 & 5 5 Summa 3 5 ' 5 5 Summa Häradsrätter 92 65 157 1 677 1 185 2 862 Rådhusrätter 125 59 184 2 004 946 2 950 Hovrätter . 22 8 30 386 141 527 Summa 239 132 371 4 067 2 272 6 339
Anm. I kolumnerna för 3 5 redovisas parter för vilka beloppet av fingerat kostnadsbidrag upp går till eller överstiger rättegångskostnaden (jfr 6 5 sista ledet).
Tab. 10. Parter med fingerad rättegångshjälp, fördelade efter kostnadsbidragets storlek
Fingerade Parter i urvalsmaterialet Samtliga parter kostnadsbi- drag, Hä- Råd- Hov- Till- Häradsrätt Rådhusrätt Hovrätt Tillsammans kronor rads hus rätt sam— rätt rätt mans Antal % Antal % Antal % Antal %
0 333 336 42 711 6 060 89,0 5 376 86,2 739 77,8 12 175 87,0 100—290 22 43 3 68 400 5,9 688 11,0 53 5,6 1 141 8,1 300—590 15 6 6 27 273 4,0 96 1,5 105 11,1 474 3,4 600—790 1 2 1 4 18 0,3 32 0,5 18 1,8 68 0,5 800—990 _ _ 2 2 _ _ _ _ 35 3,7 35 0,3
1 000_ 3 3 _ 6 55 0,8 48 0,8 _ _ 103 0,7 Summa 374 390 54 818 6 806 100 6 240 100 950 100 13 996 100
Tab. 11. Statsverkets kostnader för fingerad rättegångshjälp åt vissa parter i tvistemål avdömda år 1962, enligt urvalsundersökningen
1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 7 8 | 9 Domstolar Parter Finge- Rättegångskost- rade nader, kronor Antal med fingerad med fingerat kost- rättegångs- kostnadsbidrag nads- Total- Efter hjälp bidrag, belopp avdrag kronor av kost— Antal I % av Antal I % av nads- kol. 2 kol. 3 bidrag Häradsrätter . 531 374 70,4 41 11,0 14 960 202 413 187 453 Rådhusrätter 574 390 67,9 54 13,8 14 950 243 130 228 180 Hovrätter 84 54 64,3 . 12 22,2 5 230 45 790 40 560 Tillsammans 1 189 818 68,8 107 13,0 35 140 491 333 456 193
Tab. 12. Beräknad kostnadsökning för statsverket för rättegångshjälp i tvistemål avdömda år 1962
1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 7 8 | 9 Domstolar Parter Finge- Rättegångskost— rade nader, kronor, Antal med iingerad med fingerat kost- rättegångs- kostnadsbidrag nads- Total- Efter hjälp bidrag, belopp avdrag kronor av kost— Antal I % av Antal I % av nads- kol. 2 kol. 3 bidrag Häradsrätter . . . 9 668 6 806 70,4 746 11,0 272 290 3 682 046 3 409 756 Rådhusrätter . . . 9 190 6 240 67,9 864 13,8 239 320 3 887 520 3 648 200 Hovrätter . . . . 1 447 950 64,3 211 22,2 91 990 805 600 713 610 Tillsammans . . . 20 335 13 996 68,8 1 821 13,0 603 600 8 375 166 7 771 566
Tab. 13. Statsverkets kostnader för fri rättegång budgetåren 1957/58_1963/64
1 2 3 4 | 5 6 | 7 | 8 Budgetår I riksstaten Bruttout- Uppdebiterade belopp Influtna belopp
uppförda gifter,
anslag, kronor Kronor I % av Kronor I % av kronor kol. 3
kol. 3 kol. 4
1957/58 . . 2 900 000 4 106 000 1 114 300 27,1 655 000 16,0 58,8 1958/59 . . 3 600 000 4 677 000 1 191 600 25,5 678 300 14,5 56.9 1959/60 . . 3 900 000 5 296 000 1 410 200 26,6 776 000 14,7 55,0 1960/61 . . 4 500 000 5 688 000 1 522 100 26,8 887 700 15,6 58,3 1961/62 . . 5 500 000 5 766 000 1 655 100 28,7 1 046 400 18,1 63,2 1962/63 . . 5 800 000 6 416 000 1 912 800 29,8 1 159 000 18,1 60,6 1963/64 . . 5 500 000 6 501 000 1 960 800 30,2 1 217 800 18,7 62,1 Tillsammans 31 700 000 38 450 000 10 766 900 28,0 6 420 200 16,7 59,6
Statsverkets beräknade nettoutgift i runt tal, efter avdrag av kostnadsbidrag och restitutioner, för rättegångshjälp åt personer, som enligt gällande rätt ej ha möjlighet att få fri rättegång; 6 200 000 kronor.
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965
1. Transportekonomlsk forskning 1 Norden. 3. Enkelte mellomriksveger mellom Norge og Sverige.
STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1965
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. 1 för- slaget till regeringsform. [2] Del 2: Kap. 3, 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3] Rättegångshjälp. [13]
Utrikesdepartementet Sveriges sj öterritorlum. [1]
Socialdepartementet Tandvårdsförsäkring. [4]
Kommunikationsdepartementet Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8]
Finansdepartementet Måttenheter. [5]
Ecklesiastikdepartementet
Antikvitetskoileglet. [10] 1963 års universitets- Och högskolekommltté 1. Ut- byggnaden av universitet och högskolor. Lokali- sering och kostnader I. [11] 2. Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kost- nader II. Specialutredningar. [12]
Inrikesdepartementet On; den[ kommunala självstyrelsens lokala förank- rng. 6 Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9]
NORSTEDT & SÖNER, STOCKHOLM 1965