SOU 1965:16

Ny jordförvärvslag : departementspromemoria och häröver avgivna remissyttranden

N +” cc

oå (— - Cija,

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Son, STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965:16 fw”: Web =. 14, %

Jordbruksdepartementet

NY J ORDFÖ RVÄRVSLAG

DEPARTEMENTSPROMEMORIA

OCH HÄRÖVER AVGIVNA REMISSYTTRANDEN

Stockholm 1965

OFFENTLICA UTREDNINCAR 1965

av. m—l

nun-

STATENS

Kronologisk förteckning

. Sveriges s.iöterritorium. Kihlström. 135 s.+1 utvik:- blad. U. . Sammanställning av remissyttranden över författninga— utredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regerings- form. Norstedt & Söner. 188 s. Ju. . Sammanställning av remissyttranden över författninga- utredningens förslag till ny författning. Del 2: Kap. 3, ä2gch & i förslaget till regeringsform. Norstedt & Söner. s. 11. . Tandvårdsförsäkring. Kihlström. 186 s. 5. . Måttenheter. Kihlström. 47 !. Fi. . Om den kommunala självstyrelsens lokala förankring. Esselte. 100 a. I . Praktik- och fedearbetsförmedling. Esselte. 177 s. 1. . Skånes och Hallands vatienförsörjning. Esselte. 513 a. + 5 st. kartbilsgor. K. . Arbetsmarknadspolitik. Esselte. 567 5. I. . Antikvitetskollegiet. Esselte. 281 !. E. . Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader 1. Utkommer senare. . Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader 11. Specialutredningar. Esselte. 741 s. E. . Rättegångshjälp. Norstedt & Söner. 166 s. Ju. . Godtrosförviirv av lösöre. Norstedt & Söner. 241 s. Ju. . DeEsvenska utlandsförsamlingamas ekonomi. Esselte. 129 8. . Ny jordförvärvslag. Baggström. 196 !. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLICA UTREDNINCAR1965116 Jordbruksdepartementet

NY JORDFÖRVÄRVSLAG

DEPARTEMENTSPROMEMORIA

OCH HÄRÖVER AVGIVNA REMISSYTTRANDEN

IVAR HIEGGSTRÖINIS TRYCKERI AB

STOCKHOLM 1965

Under år 1964 har inom jordbruksdepartementet upprättats promemoria an- gående ny jordförvårvslag. Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgctts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bank— inspektionen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyr'elsen, skogs- styrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Göteborg och Bo- hus, Älvsborgs, Göteborgs, Västernorrlands och Norrbottens lån, arrendelagsut- redningen, 1960 års jordbruksutredning, etableringsutredningen, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund, Kooperativa förbundets sty— relse, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens Folk gemen— samt med Sveriges lantbruksförbund och Sveriges Skogsägareföreningars Riks- förbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Svenska Kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska Lantarbetareförbundet, Svenska Skogsarbetareför— bundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges lantmätareförening, Sve— riges Skogsägareförbund samt Tjänstemännens centralorganisation.

Promemorian och remissyttrandena återges i det följande. Härvid har uteslu— tits av remissinstanserna bifogade yttranden från av dem hörda organ.

Kungl. Jordbmksdepartementet

£?de me vn aina—rs

_ ' mb .muoitälaqaui anoula. .n'sale'mis Wedhiquhäu 161 lmmiavlf. .eud .nå 0801 .mninhm

. w VE Jabnudröieaniubual WL»- wav—"e. denna Maud

m " va .buud'lö" an

WWE aaah iam rico mamma-:*!

. elämään!” vs ni:!

P. M. angående ny jordförvärvslag

upprättad 1964 inom jordbruksdepartementet

Inledning

Den 16 augusti 1961 avgav 1958 års jordlagsutredning betänkande med förslag till jordförvärvslag m.m. (SOU 1961: 49). Vid betänkandet fanns fogade ett antal reservationer och särskilda yttranden. Betänkandet har remissbehandlats.

Den av utredningen föreslagna jordförvärvslagen är avsedd att ersätta såväl lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stif- telse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen) som lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).

Under beaktande av bl.a. innehållet i betänkandet, reservationerna och de särskilda yttrandena samt de inkomna remissvaren har inom jordbruksdeparte- mentet upprättats de lagförslag som innefattas i denna promemoria.

Översikt över jordlagsutredningens förslag

Utredningen anlägger till en början allmän-na synpunkter rörande behovet av och syftet med en föwärvslagstiftning. Enligt utredningen grundas både bolags- förbudslagen och jordförvärvslagen på uppfattningen att odlad jord och skog i erforderlig utsträckning skall bevaras som försörjningsunderlag för en jord- brukande befolkning, som huvudsakligen med äganderätt är bunden till den fasta egendom den brukar. Därjämte har ansetts påkallat att från fastighets- marknaden söka hålla borta köpare med tydlig spekulationsavsikt och sådana, som genom att vansköta det förvärvade kan väntas spoliera värden av betydelse för landet. Det tredje motivet slutligen för en förvärvslagstiftning är behovet av medel för att främja den yttre rationaliseringen.

Bedömningen av behovet i fortsättningen av en förvärvslagstiftning bör enligt utredningens mening i första hand ske med hänsyn till huruvida det ur allmän synpunkt är angeläget att de tre i det föregående återgivna syftena alltfort till- godoses genom att förvärv av fast egendom regleras medelst en särskild lag— stiftning. Utredningen tillägger dock att med hänsyn till den utveckling, som skett och förväntas ske inom skogsnäringen, talar olika omständigheter för att man vid bedömningen avseende skogsmarkens fördelning mellan olika ägare— kategorier bör anlägga ett betraktelsesätt som mera direkt utgår från skogs- näringen och dess speciella villkor. I sammanhanget erinrar utredningen om att

i fråga om nära nog två tredjedelar av landets hela areal produktiv skogsmark skogsbruk bedrivs i enheter, inom vilka jordbruk i egentlig mening saknas eller intar en helt underordnad roll i den ekonomiska verksamheten.

Vid övervägandet av behovet av en förvärvslag ur synpunkten att jord och skog bevaras i en jordbrukande befolknings ägo anser utredningen till en början att en sådan lagstiftning är motiverad ur befolkningspolitiska aspekter. Som motiv härför och för att »icke jordbrukares» förvärv bör vara underkastade reglering anför utredningen bl.a. följande.

Det förhållandet att den av det allmänna befrämjade rationaliseringen inom jordbruket syftar till att skapa bärkraftiga företag bör i och för sig innebära, att dessa företag skall komma att tjäna som försörjningsunderlag för personer med avsikt och förutsättningar att därav skaffa sig sin huvudsakliga arbets- inkomst. Det är då ur allmän ekonomisk synpunkt otillfredsställande, om de bärkraftiga enheter som blir resultatet av rationaliseringen övergår till »icke jordbrukare» och närmast kommer att ge biinkomster till fullgoda intäkter från andra närhigsfång. Överslagsberäkningar tyder på att rationaliseringsutveck— lingen under de närmaste årtiondena kan komma att inom vissa produktions- områden minska antalet brukningsenheter ned mot hälften av det nuvarande. För bygder med jord— och skogsbruk som huvudsakligt och i vissa fall kanske enda försörjningsunderlag måste vid sådant förhållande vara angeläget, att de som familjejordbruk lämpade fastigheterna kan bli till fullo utnyttjade av byg- dens egna invånare och att försörjningsmöjlighetema för dessa framstår som bestående. Detta är i särskild grad förhållandet där brukaren med äganderätt är knuten till sitt företag.

För den aktive jordbrukaren blir det angeläget att kunna anpaSSa produk— tionens volym och produktvalet till marknadsutvecklingen och att på ett ekono- niskt riktigt sätt kunna avväga förhållandet mellan arbetskraft, maskiner och mark i takt med den tekniska utvecklingen. Detta underlättas om jordbrukaren fritt kan disponera sin produktionsapparat och själv bestämma när och på vilka sätt den bör ändras. Den förväntade utvecklingen ökar därför behovet av ett samband mellan brukningsrätt och äganderätt åtminstone vad gäller de egent- liga familjejordbruken. Om »icke jordbrukare» i större utsträckning blir ägare till sådana jordbruksfastigheter minskar jordbrukets anpassningsförmåga till för— fång för dess konkurrenskraft.

Ett tredje motiv för en fortsatt förvärvsreglering av nicke jordbrukares» fång sammanhänger med angelägenheten av att strukturrationaliseringen inom jord— bruket och skogsbruket inte onödigtvis försvåras. Erfarenheten visar att detta kan vara fallet när fastigheter tillhöriga »icke jordbrukare» ligger blandade med den jordbrukande befolkningens innehav. En ökad förekomst av fastigheter i »icke jordbrukares» ägo skulle därför kunna medföra att ytterligare mark blir svårtillgänglig för rationaliseringsändamål och därigenom kommer att hindra de aktiva jordbrukarna i deras strävan att skapa lämpliga brukningsenheter. Möj- lighet bör därför finnas att pröva även förvärv av s. k. övergångsjordbruk och vägra förvärvstillstånd, då sådant jordbruk erfordras för rationaliseringsända— mål.

Utredningen anser vidare att på kort sikt skulle frånvaron av en förvärvs- lagstiftning säkerligen medföra en kraftig, mer eller mindre spekulationsartad stegring i efterfrågan på jordbruksfastigheter med inte bara för jordbrukarna

utan för alla utövare av näringsfång med anknytning till jordbruk besvärande följder.

Nu berörda syfte med förvärvslagstiftningen blir enligt utredningens mening tillgodosett om lagen omfattar enheter, som är lämpade som självständiga före- tag och som kan beräknas vara efterfrågade av den självägande jordbruksbefolk- ningen. Dit hör i första hand brukningsenheter, som kan betraktats som en— och tvåfamiljsjordbruk med en allt efter driftsinriktningen varierande storlek och ägosammansättning. Från särskilt kapitalkrävande fastigheter finns enligt utred— ningen inte anledning att utestänga enskilda köpare även om de inte skulle ha den aktive jordbrukarens avsikt med förvärvet. Brukningsenheter, som inom rimlig tid beräknas kunna uppbyggas till bärkraftiga enheter, bör ur förvärvs— synpunkt likställas med enheter som fyller kraven på fullgod bärighet. Om vi- dare fastigheter fritt kan förvärvas av »icke jordbrukare» får man räkna med att jordbrukarna tvingas godta så höga priser att de får stora svårigheter att inköpa erforderlig tillskottsmark. Utredningen anser att samma regler bör gälla för bärkraftiga och till full bärkraft uppbyggbara skogsbruksföretag, som för de jordbruksföretag vilka i princip endast bör kunna förvärvas av personer *som avser att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst av företaget.

I fråga om utformningen i en förvärvslag av korrektivet mot att »icke jord- brukare» förvärvar enheter, som är lämpliga som försörjningsunderlag för en jordbrukande befolkning anför utredningen bl.a. följande.

Genom att bestämmelsen även bör avse skogsbruksfastigheter synes det i nu— varande jordförvärvslag formulerade villkoret, att förvärvaren skall ha för av— sikt att själv ägna sig åt jordbruket på fastigheten inte längre helt lämpligt. Oavsett vilken typ av egendom förvärvet än avser synes däremot innebörden i det eftersträvade förhållandet närmast vara, att förvärvaren har sin huvudsak- liga arbetsinkomst av förvärvsfastigheten. Handhavandet av egendomen skall med andra ord bli sökandens egentliga arbetsuppgift, som i huvudsak ger honom hans försörjning. För att förvärvaren skall anses få sin huvudsakliga arbetsin- komst från förvärvsfastigheten synes i princip böra förutsättas, att han även har för avsikt att bosätta sig på egendomen. Vad gäller företag med jordbruk synes bosättningen regelmässigt böra utgöra villkor för förvärvstillstånd. För skogsbruksfastigheter däremot synes även kunna godtas att förvärvaren är bo- satt utanför egendomen. För att de befolkningspolitiska synpunkterna skall vara tillgodosedda synes emellertid böra krävas, att vederbörande i så fall är bosatt i orten och att arbetsinkomsten från egendomen är en förutsättning för att han skall ha möjlighet att bo kvar.

Utredningen framhåller att förslaget i det föregående medför att hinder icke längre föreligger för aktiva jordbrukare att tillköpa mark även om detta innebär att var för sig bärkraftiga fastigheter sammanförs till en enhet. Härom uttalar utredningen vidare.

Det vid åtskilliga tillfällen framförda kravet på att förvärvslagstiftningen inte bör hindra jordbrukarnas egen frivilliga rationalisering bör nämligen enligt ut- redningens mening tillmötesgås. För »icke jordbrukare» synes däremot böra före-

ligga hinder för att som tillskottsmark förvärva bärkraftiga eller till full bär- kraft uppbyggbara enheter. Endast där förvärvet i sådana fall medför en vä- sentligt förbättrad ägoanordning av det redan innehavda synes det böra med- givas.

Utredningen är medveten om att den föreslagna ordningen kan komma att medföra ett bortfall av välbebyggda jordbruk, som redan är bärkraftiga eller som lämpar sig som »kärnor» i blivande större enheter. Den kan därigenom få befolkningspolitiska följder, som dock i allmänhet bör kunna godtas med hänsyn till vikten av att storleksrationaliseringen inte hämmas, när den bereder den aktive jordbrukaren en förbättrad försörjning och ökade möjligheter till rationell drift. I bygder med en påtaglig brist på jordbruk med bra byggnadsbestånd sy— nes sammanförandet av de välbebyggda fastigheterna till större enheter emel- lertid kunna medföra, att de dåliga enheterna över huvud taget inte blir efter— frågade. I sådana fall, där tillskottsförvärvet avser ett välbebyggt jordbruk och fortbeståndet av detta jordbruk som självständig enhet bedöms vara ett villkor för att förefintlig rationaliseringsmark skall komma till användning, bör näm— ligen förvärvet kunna avslås med stöd av rationaliseringsmomentet. Förvärvsfas- tigheten behövs ju i sådant fall för att underlätta rationaliseringen.

Förslaget innebär, påpekar utredningen, att konkurrensen blir fri mellan jord- brukare och »icke jordbrukare» om alla andra jordbruksfastigheter än sådana som nu eller inom snar framtid kan ge aktiva brukare en tillfredsställande för- sörjning. Korrektivet mot »icke jordbrukares» förvärv kommer sålunda inte att omfatta s.k. övergångsjordbruk, obebyggd eller ofullständigt bebyggd inägojord och ej heller huvudparten av de fastigheter som utgörs av enbart skogsmark. Utredningen framhåller, att nämnda fastigheter i betydande utsträckning har karaktär av tillskottsmark. Åtminstone i vissa trakter torde därför jordbrukarna få räkna med att i konkurrens med »icke jordbrukare» få betala högre priser än som svarar mot avkastningsvärdet vid förvärv av sådan tillskottsmark. Enligt utredningens mening bör de konsekvenser till förfång för strukturrationalise- ringen, som detta kan få ur kostnadssynpunkt, böra godtas med hänsyn till betydelsen av att en förvärvslagstiftning inte ges en vidare räckvidd än som är nödvändigt. Till stöd för detta ställningstagande anför utredningen i sam— mandrag.

I viss utsträckning torde det vara möjligt för den aktive jordbrukaren att godta ett överpris genom att han har möjlighet att realisera förekommande övervärden. »Icke jordbrukares» förvärv av övergångsjordbruk med begränsad tillgång på skog torde därför inte behöva ur kostnadssynpunkt nämnvärt för- svåra strukturomvandlingen. Då förvärvet avser fastigheter där värdet huvud— sakligen utgörs av skog kan förhållandet däremot te sig annorlunda. Erfaren- heten torde nämligen visa, att »icke jordbrukare» tillmäter ägandet av skogs— mark sådan betydelse att de ofta är beredda att acceptera en prisnivå, som lig- ger över den som motsvarar avkastningen. Konkurrensen med »icke jordbrukare» om skogsfastigheter kan därigenom försvåra strukturrationaliseringen såväl för den enskilde jordbrukaren som för lantbruksnämnderna.

Redan i 1945 års jordförvärvslag infördes korrektiv med syfte framför allt att begränsa »icke jordbrukares» förvärv av skogsmark dels genom ovillkorligt för- värvshinder för de fall förvärvaren utan nytta för visst jordbruk i orten antogs

vilja tillgodogöra sig skogstillgång, som behövdes såsom stöd för ortens jord- bruk, dels genom det villkorliga hindret mot förvärv i kapitalplaceringssyfte. Båda dessa korrektiv bibehölls i 1955 års lag trots att rationaliseringsmomentet i 5 % infördes.

Behovet i fortsättningen av de båda nämnda förvärvshindren bör bedömas utifrån intresset av att strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket inte skall onödigtvis försvåras. Om de tas bort synes å ena sidan sannolikt, att ratio— naliseringsverksamheten särskilt i fråga om skog kommer att försvåras med hänsyn till den högre prisnivå som »icke jordbrukare» kan Vilja godta. Med hän— syn till att de olika förvärvshindren bör ha en entydig innebörd, kan det å andra sidan knappast vara riktigt att vid sidan av en bestämmelse, som direkt syftar till att befrämja den yttre rationaliseringen och till vilken bör knytas vissa reg- ler med hänsyn till säljarens intressen, ha förvärvshinder som utan rationalise— ringsmomentets följdverkningar kan inverka på fördelningen mellan jordbrukare och »icke jordbrukare» av förekommande stödskog. Det synes riktigast att i de fall, där förvärvsprövningen är betingad av ett rationaliseringsintresse, pröv— ningen också uteslutande skall kunna ske på grundval av förvärvslagstiftningens rationaliseringsmoment.

Utredningen övergår härefter till att behandla behovet av en förvärvslag med hänsyn till strukturratiomlisevingen inom jordbruk och skogsbruk. Härvid ut— mynnar utredningens överväganden i att en förvärvslagstiftning är ett viktigt medel för att genomföra strukturrationaliseringen inom såväl jordbruk som skogsbruk. Det rationaliseringsbefrämjande syftet med lagstiftningen tillgodoses enligt utredningen bäst genom en bestämmelse motsvarande den i 5 & jordför— värvslagen. Med hänsyn till att strukturrationaliseringen framför allt inom skogsbruket ofta är en angelägenhet för alla markägarekategorier bör enligt ut- redningen bestämmelsen dock utformas så att dess verkningar inte begränsas till viss grupp av förvärvare eller innehavare. Utredningen anför som motiv för sina ställningstaganden bl. a. följande.

Redan med hänsyn till de nya riktlinjer, som av 1959 års riksdag angetts för rationaliseringsverksamheten, kan förväntas en ökad användning av jordför- värvslagens rationaliseringsmoment. Det finns vidare anledning anta, att över— förandet av mindervärdig åker till skogsmark i stor utsträckning kommer att medföra krav från vederbörande jordägare på att förvärva brukningsvärd åker som ersättning för den nedlagda. Även andra mycket starka skäl talar emeller— tid för att rationaliseringsmomentet måste finnas kvar.

Utredningen understryker sålunda, att den i det föregående föreslagna be— gränsningen av lagens räckvidd i förhållande till »icke jordbrukares» förvärv en- dast kan godtas under villkor att ett rationaliseringsmoment av samma inne— börd som i nuvarande jordförvärvslag behålls. Utan en möjlighet för lantbruks— nämnderna att vägra förvärvstillstånd med hänsyn till att fastigheten behövs för rationaliseringsändamål kommer strukturrationaliseringen sannolikt att försvå— ras och i trakter med stark efterfrågan på mark från »icke jordbrukares» sida kanske helt omöjliggöras. När ett innehav hos »icke jordbrukare» ligger in— sprängt i bygder med splittrade ägor kan härigenom fastighetsstorleken kon— serveras till förfång för möjligheterna att nå en förbättrad ägoanordning i stort.

Enligt utredningens uppfattning finns vidare anledning anta, att systemet med tillskottsarrenden kommer att få ökad tillämpning. Förvärvsanspråken på

tillskottsmark torde därför i betydande utsträckning komma att avse sådan arrenderad mark. Med tanke på att tillskottsarrendena ofta bestäms av tillfäl— ligheter avser de många gånger inte mark som tillsammans med arrendatorns eget jordbruk bildar en ur struktursynpunkt godtagbar brukningsenhet. Vid se- nare omställning från en rationalisering i arrendeform av mer eller mindre till- fälligt slag till en med äganderätt av bestående natur är jordförvärvslagen ett viktigt instrument i det allmännas hand för att leda rationaliseringsprocessen. Skulle den indelning i brukningsenheter, som bildas av dessa s.k. blandbruk, konsolideras i äganderättsform kom säkerligen att på många håll uppstå högst otillfredsställande strukturförhållanden.

Slutligen framhåller utredningen betydelsen av rationaliseringsmomentet i för- värvslagstiftningen för att vid sidan av lantbruksnämndcmas aktiva inköpspo— litik anskaffa den rationaliseringsreserv som ofta är en förutsättning för att en konsolideras i äganderättsform kom säkerligen att på många håll uppstå högst otillfredsställande strukturförhållanden.

Härefter behandlar utredningen frågan om olika ägarekategoriers förvärv av skogsmark. Utredningen anser att inom klara avfolkningsbygder bör, i den mån det ej befinns lämpligt att bilda för enskilda brukare lämpade skogsfastigheter eller gcmensamhetsskogar, även andra företagare med vilja och resurser att långsiktigt utnyttja marken i produktionen bör få möjlighet att förvärva skogs— mark. Företräde bör härvid ges företag med bygdeanknytning. En förutsättning bör vara, att förvärvaren i trakter där ägosplittringen är besvärande är inriktad på att skapa enheter tillräckligt stora för att möjliggöra ett rationellt skogsbruk och att utsikter för att splittrade innehav verkligen skall kunna köpas samman till ur driftsynpunkt lämpliga enheter bedöms föreligga. Inom mellanbygder, där insatser erfordras för att skapa brukningsenheter med förutsättningar att såsom företag i enskild ägo bestå på längre sikt och med lämplig sammansättning av jordbruksmark och skogsmark, bör bolagsförvärv företrädesvis ha byteskarak- tär. Utvidgningsförvärv av betydenhet bör prövas från fall till fall med rikt— linjen, att en liberal tillståndsprövning är motiverad då förvärvsobjektet uppen- barligen är att betrakta som överloppsskog. Stödskog inom jordbruksbygder bör inte få förvärvas av andra förvärvare än sådana som äger jordbruksfastighet, vars bestånd är beroende av skog, och som har sin huvudsakliga arbetsinkomst av egendomen.

Utredningens förslag i denna del grundas på bl. a. följande överväganden.

De befolkningspolitiska konsekvenserna av ett alltför omfattande skogsinne- hav hos bolag, föreningar och stiftelser blir naturligtvis olika till sin art och styrka i bygder av skilda typer. I bygder med liten tillgång på skog i förhållande till arealen jordbruksjord kan de befolkningspolitiska följderna av att skogsmark överförs till storskogsbruket bli särskilt allvarliga. I områden däremot med ett påtagligt överskott av skog gör sig de befolkningspolitiska återverkningarna inte gällande på samma sätt. I sådana områden bör från fall till fall bedömas i vad mån ett vidgat skogsinnehav hos bolag och andra storföretag kan beräknas få gynnsamma eller ogynnsamma följder.

Vissa skogrika bygder har förutsättningar för jordbruksproduktion även på lång sikt på kombinerade, tillräckligt stora brukningsenheter. I dessa områden

är i många fall den skog, som har sådant läge att den under arronderingsmässigt godtagbara former kan ingå i de kombinerade jordbruksföretagen, inte mera om— fattande än att den i stort sett behövs som stödskog till jordbruket. Erfaren- heterna från rationaliseringsverksamheten visar att i de fall skog tillhörig andra ägarekategorier finns insprängd i sådana områden det ofta föreligger behov av att överföra denna skog till jordbruket.

Å andra sidan finns områden, där de naturliga förutsättningarna för jordbruk är så svaga, att detta i huvudsak eller kanske helt kommer att försvinna. Dessa områden karakteriseras av stark avfolkning, av en ökning av antalet sterbhus- innehav och av en ringa efterfrågan på fastigheter från förvärvsberättigade kö— pares sida. Förhållandena får som följd att inte enbart jordbruket läggs ned utan även att skötseln av skogen ofta blir lidande. Slutligen kan i de mera skogrika trakterna även en tredje bygdeform, här kallad mellanbygd, urskiljas. Till denna för utredningen områden, där förutsättningar för jordbruk finns, men där antalet brukningsenheter kommer att starkt reduceras allteftersom den sämre åkerjorden överförs till skogsmark. Inom sådana mellanbygder kan finnas skog, som inte är behövlig för kvarvarande jordbruk.

Inom sistnämnda två bygdetyper är en utväg att skog förvärvas av ägare till företag i jordbruksbygd även om avståndet till denna är stort. En annan möj— lighet är att söka bilda större sammanhängande områden, vilka som gemensam— hetsskog ägs av grupper av jordbruksföretag. Inget av dessa alternativ medför emellertid befolkningspolitiska fördelar i den meningen att brukaren bosätter sig i skogsbygden. Det kan därför övervägas, om inte i sådana bygder särskilt borde befrämjas tillkomsten av skogsbruk i enskild ägo som är tillräckligt stora för att ge ägaren och dennes familj full försörjning. En förvärvslag synes inte böra inne— bära något hinder för en utveckling i överensstämmelse med vad i det före- gående anförts.

Utredningen anser emellertid, att inom avfolkningsbygder och i viss mån även inom mellanbygder bör ges utrymme även för andra ägarekategorier än enskilda. För att befolkningssynpunkterna i möjligaste mån skall bli tillgodosedda synes därvid i första hand böra ifrågakomma skogsindustriella företag med bygdean— knytning i vidsträckt mening. Till denna typ av företag räknar utredningen så- dana som har sin råvaruförsörjning helt eller delvis från den bygd förvärvet gäl— ler. I huvudsak torde bli fråga om befintliga företag, hos vilka skogsmarken kan förväntas få långsiktig användning som underlag för verksamheten. Men även nya företag med avsikt att starta en på skogen baserad rörelse, som bedöms kunna tillföra bygden försörjningsmöjligheter, synes kunna ifrågakomma som förvärvare, om verksamheten med hänsyn till företagets ekonomiska och perso- nella resurser kan beräknas bli bestående samt förvärvet kan anses ha avsevärd betydelse för företaget.

Som en allmän riktlinje bör gälla att skogsindustrins förvärv läggs dit, där de kan ske utan att allmänna intressen av betydenhet åsidosätts. En annan rikt- linje bör vara, att förvärven är ägnade att främja ett rationellt skogsbruk. Inom klara avfolkningsområden bör eftersträvas att skogen tillvaratas i produktionen på bästa möjliga sätt och att den, där ägosplittringen är besvärande, köps sam- man till enheter tillräckligt stora för att möjliggöra ett rationellt skogsbruk. I de fall dessa syften beräknas bli uppnådda genom att marken förvärvas av bygdeanknutna företag synes ur allmän ekonomisk synpunkt starka skäl före— ligga att godta förvärven. Den ändring i ägarebalansen som på så sätt kan bli följden får accepteras med hänsyn till minskningen av jordbruksbefolkningen.

Med hänsyn till att jordbruksföretag inom jordbruksbygderna och mellan- bygderna med förutsättningar att bestå på längre sikt bör ha erforderlig tillgång

på stödskog synes bolagsförvärv inom dessa bygder i allmänhet kunna godtas endast om förefintligt stödskogsbehov tillgodoses. Detta kan exempelvis ske genom att förvärvaren avstår skog, som är i hans ägo. I trakter med insprängda skiften tillhöriga bl. a. bolag, kan, genom att detta kompensationsförfarande be- hålls i förvärvslagstiftningen, jordbruket tillföras stödskog samtidigt som arron- deringsförbättrande insatser görs även i fråga om den bolagsägda marken. I den mån inom mellanbygden finns skog, som uppenbarligen är överloppsskog, bör den få förvärvas efter prövning från fall till fall i enlighet med samma riktlinjer som ansetts böra gälla för klara avfolkningsbygder.

Rörande verkningarna av den föreslagna liberaliseringen i fråga om bolags- förvärv av skogsmark anför utredningen att den kan ge till resultat rätt bety- dande utvidgningar i första hand av skogsbolagens innehav i avfolkningsbyg- dema. Den begränsning av möjligheterna för skogsbolag och andra företag inom skogsnäringen att kompensationsfritt förvärva mark, som utredningen ansett sig böra förorda, synes därför motiverad även med hänsyn till ovissheten om den inverkan som vissa med den nya ordningen sammanhängande förhållanden skul- le kunna få för skogsbruket.

Härefter granskar utredningen behovet i förvärvslagstiftningen av korrektiv mot vanskötsel och spekulation. Utredningen har därvid funnit att starka skäl talar för att man i en ny förvärvslag undviker att som särskild avslagsgrund ha en förmodad vanskötselavsikt. De av utredningen anförda skälen härför är i huvudsak följande.

I de relativt få fall, då vanskötselmomentet i jordförvärvslagen hittills angetts som avslagsmotiv, synes sökanden ansetts ha dokumenterat sin olämplighet som innehavare av fast egendom genom att vansköta tidigare innehav. Det kan emel- lertid trots detta ofta vara svårt att rätt bedöma sökandens avsikt just beträf- beträffande det aktuella förvärvet. Konsekvenserna av att korrektivet bort— faller torde emellertid ej behöva bli alltför allvarliga. De mest stötande fallen, som det helt naturligt är angeläget att kunna hindra, torde nämligen kunna hän- föras till uppenbara spekulationsförvärv.

Enligt utredningens uppfattning behövs däremot alltjämt ett korrektiv i syfte att hindra osunda fastighetsförvärv.

Även om spekulationsintresset nu inom mera utpräglade jordbruksområden är mindre än vid jordförvärvslagens tillkomst, är uppenbart att ett sådant intresse fortfarande finns för skogsfastigheter och kombinerade fastigheter, där skogen utgör huvudsakliga värdet. Utredningen är visserligen fullt medveten om att skogsvårdslagen ger skogsvårdsstyrelserna möjlighet att stävja engångsavverk- ningar som medför rubbningar i avkastningens jämnhet och även att vid över— trädelser av lagen föranstalta om straffrättsliga åtgärder. Ett förvärvskorrektiv mot spekulationsköp är ej heller avsett att ersätta eller förstärka skogsvårds— lagen. Uppgiften är närmast att hindra att överträdelser mot lagen upprepas.

R e m i s s y t t r a n d e n. Nära nog genomgående ansåg remissinstanscrna att. tiden inte var mogen för ett avgörande om jordförvän'slagstiftningens framtida

utformning. Som skäl härför åberopades särskilt att resultatet av 1960 års jord- bruksutrednings arbete borde avvaktas. Även andra då pågående utredningar och inte minst oklarheten om Sveriges tillträde till den europeiska ekonomiska gemenskapen ansågs motivera uppskov med en reform av lagstiftningen.

Åtskilliga remissorgan fann på grund av det anförda inte motiverat att ingå på någon granskning av jordlagsutredningens förslag utan förklarade sig utgå från att de senare skulle få tillfälle härtill. I vissa remissyttranden gjordes av samma anledning endast mera allmänna kommentarer till utredningens förslag.

Mot bakgrunden härav och då mer än två år förflutit efter remissbehand- lingen, synes det ej vara motiverat att i detta sammanhang ytterligare redovisa innehållet i remissyttrandena.

Allmän motivering

Jordförvärvslagen av år 1955 och bolagsförbudslagen av år 1925 har till syfte att hindra vissa från jordpolitiska, befolkningspolitiska och sociala synpunkter såsom olämpliga ansedda förvärv av jord och skog. Därutöver avser jordför— värvslagen att främja den yttre rationaliseringen. Principerna för den kontroll av i huvudsak fysiska personers förvärv, som sker enligt jordförvärvslagen , grundas i stort sett på överväganden som ägde rum i mitten av 1940—talet. De grundläggande tankegångarna bakom bolagsförbudslagen härstammar till bety- dande del från 1900—talets första årtionde.

Den dynamiska samhällsutveeklingen under efterkrigstiden har starkt på- verkat jordbruks- och skogsnäringarna liksom övriga delar av vårt näringsliv. Även på det sociala och befolkningspolitiska området har under denna tid ut— vecklingen gått snabbt. I än högre grad har förhållandena på samhällslivets alla områden ändrat sig sedan 1900—talets första decennier. Mot bakgrunden härav är det naturligt att jordförvårvslagstiftningen behöver moderniseras. I detta syfte har 1958 års jordlagsutredning i ett år 1961 avlämnat betänkande förordat åt- skilliga ändringar i denna lagstiftning. Hittills har övervägande skäl —— främst 1960 års jordbruksutrednings arbete och oklarheten om Sveriges tillträde till den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) — ansetts tala för anstånd med en reformering av lagstiftningen. I anledning härav har giltighetstiden för 1955 års jordförvärvslag förlängts, senast t.o.m. den 30 juni 1965 (prop. 1963: 10; L3U 1; rskr 54). I sitt av riksdagen godkända utlåtande rörande den senaste för— längningen underströk emellertid tredje lagutskottet vikten av att frågan om en reformering av jordförvärvslagen snarast bringas till en lösning.

Under de allra senaste åren har takten stegrats i den omdaningsprocess som pågår inom svenskt jordbruk och skogsbruk. Minskningen av antalet jordbruk torde nu överstiga 5 000 per år, och sannolikt kommer det årliga bortfallet att öka. För vissa landsdelar, där de naturliga förutsättningarna för jordbruk är mindre goda, pekar verkställda länsutredningar mot att 40 år 50 procent av

antalet brukningsenheter kommer att försvinna fram till år 1975. Denna utveck- ling innebär att utöver den normala fastighetsomsättningen mycket stora arealer åker och skogsmark byter ägare under de närmaste åren. En betydande del av dessa åkerarealer behöver omställas till annan produktion främst genom skogs— plantering. Jämsides med jordbrukets koncentration till allt färre bruknings— enheter har inom skogsbruket under trycket av nödvändigheten av kostnads— rationalisering inletts en omfattande mekanisering. Denna mekaniseringsprocess, som kan förväntas komma att gå snabbt, medför behov av skogsbruksdrift i re— lativt stora enheter och med anlitande av specialiserad arbetskraft.

Inte endast från jord— och skogsbruksnäringarnas synpunkt utan även av allmänt samhällsekonomiska skäl är det utomordentligt angeläget att den jord och skog, som frigörs genom den nyss antydda utvecklingen och som i fortsätt— ningen bör användas för jordbruks- eller skogsproduktion, blir rationellt utnytt- jad. De senaste årens erfarenheter visar att det, särskilt i bygder där jordbruket viker, inte sällan är svårt att finna köpare som är förvärvsberättigad enligt jord- förvärvslagen och tillika har ekonomiska resurser för de betydande investeringar som krävs för t. ex. omföring av åkerjord till skogsmark. Detta får bl. a. till följd att det understundom inte är möjligt för ägare av jordbruk, som inte motsvarar nutida krav på rationalitet, att till skäligt pris finna avsättning för sin egendom bland förvärvsberättigade köpare. Även i övrigt erbjuder det i dagens läge svå— righeter att med tillfredsställande resultat tillämpa en lagstiftning som utformats då situationen inom jordbruks- och skogsnäringen var en annan.

Mot bakgrunden av det anförda framstår det som ofrånkomligt att en reform av jordförvärvslagstiftningen inte längre uppskjuts. Frågan om Sveriges anknyt- ning till EEC eller en ännu större europeisk marknad väntar visserligen alltjämt på sin lösning, och 1960 års jordbruksutrednings arbete har blivit försenat. Det synes emellertid möjligt att genomföra reformen så, att den inte skall behöva hämma vår rörelsefrihet vad det gäller en vidgad europeisk integration och inte heller stå i vägen för en rationell lösning av vår framtida jordbrukspolitik.

Bolagsförbudslagen innefattar ett principiellt förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva jord och skog. Skälet för lagstiftningen var vissa sociala missförhållanden som rådde vid dess tillkomst. Sedan dess har stora omvälv- ningar försiggått. Vårt lands ekonomiska struktur har förändrats. Genom för- bättrad undervisning, upplysning och rådgivning och genom tillkomsten av riks— omfattande intresseorganisationer har den enskilde företagaren inom jordbruk och skogsbruk fått bättre förutsättningar att hävda sina intressen. Därtill kom- mer att staten alltmera engagerat sig för att genom positiva ågärder stödja de enskilda företagen inom detta område. Behovet av ett starkare skydd mot juri— diska personers intresse för investering i jord och skog än mot andras är därför i vårt nutida organisationssamhälle inte lika utpräglat som vid tiden för lagens tillkomst. Samtidigt har det blivit uppenbart att lagen kan lägga hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av den naturtillgång skogen utgör.

Det råder ingen tvekan om att en lagstiftning på detta område alltjämt måste innehålla bestämmelser till skydd för den enskilde jord— och skogsbrukarens möjligheter att etablera sig och vidareutveckla sitt företag. Olika skäl talar dock numera för att man bör vidga möjligheterna till markförvärv för företag som på ett rationellt sätt förädlar jordens och skogens produkter eller distribuerar jordbruksprodukter. Förvärvslagstiftningen bör inte få motverka företagens strä- vanden till integration mellan råvaruframställning, förädling och distribution. Genom sådan integration främjas inte bara rationell och jämn produktion inom näringslivet utan också tryggheten för de anställda. Beträffande de enskilda jordbruksföretagens produkter har en särskild form av integration i stor omfatt- ning kommit till stånd genom den förädlings- och distributionsverksamhet som bedrivs av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Såväl rättviseskål som det allmänna intresset av fri konkurrens inom produktion och handel talar sålunda för att förädlings- och distributionsföretag inom livsmedelssektorn bör få mot- svarande möjligheter att utsträcka sin verksamhet till att omfatta även jord- bruksproduktion. Inom skogsbruket har av ålder företag i bolagsform kombine— rat skogsproduktion med förädlingsverksamhet. Under de senaste åren har en likartad integrationsprocess begynt inom småskogsbruket i det att skogsägar— föreningarna börjat driva skogsindustrier. I detta läge synes det inte längre motiverat att upprätthålla bolagsförbudslagens stränga spärr mot utvidgning av skogsindustribolagens råvarubaser i form av egen skogsmark.

För en sådan utvidgning talar också att det i många fall är angeläget ur rationaliseringssynpunkt att de nuvarande skogsmarksinnehaven förbättras ge- nom arronderingsförvärv. Fastighetsindelningen i skogsmarken är nämligen ofta sådan att marken är uppdelad på långa men mycket smala skiften. Det är även vanligt att i eljest samlade skogsinnehav förekommer enklaver. Vissa undersök— ningar visar klart att i dylika fall möjligheterna att driva ett rationellt skogs— bruk starkt försvåras.

Ytterligare skäl kan anföras för liberalisering av förvärvsmöjlighetema. Som framhållits i det föregående frigörs i vissa bygder genom den tilltagande kon- centrationen av jordbruket mycket stora arealer skogsmark och för skogsplan— tering lämpad åker. En betydande del av dessa marker torde inte erfordras som stödskog till kvarvarande, bestående jordbruksföretag. För förvärv av och in- vesteringsåtgärder på dessa objekt krävs betydande kapital, vid nuvarande takt i nedläggningen av brukningsenheter uppskattningsvis något hundratal miljo- ner kronor årligen. Det tar vidare förhållandevis lång tid innan full avkastning erhålls från ifrågavarande marker. Dessa faktorer talar för att det är en ekono- misk nödvändighet att storskogsbruket deltar i omhändertagandet av de fri- gjorda markerna för rationell skogsproduktion. Det torde ej heller, som under- stundom hävdas, föreligga bärande skäl att i fråga om dessa marker låta fysisk person, som väntas försörja sig på skogsbruk och bosätta sig i bygden, princi- piellt ha företräde framför skogsindustriföretag. Det kan erinras om att antalet fastigheter, som ägs av dödsbo eller av personer bosatta på annan ort, synes

öka tämligen snabbt. Den pågående starka rationaliseringsprocessen inom skogs- bruket synes för övrigt mana till försiktighet med bildande av relativt små skogsbruksföretag. Tillräckliga skäl för att det allmänna skulle särskilt främja tillkomsten av dylika enheter synes i vart fall inte föreligga. —— En tankegång, som stundom möter, är att skogsmarken i bygder där jordbruket viker skulle användas som gemensamhetsskog för jordbrukare i bestående jordbruksområ— den, vilka därigenom skulle få ökade arbetstillfällen. Det kan emellertid av flera skäl —- däribland de stora avstånden och behovet av specialiserad arbetskraft _— starkt ifrågasättas om inte sådana gemensamhetsskogar, i likhet med vad som torde vara fallet med de flesta härads- och sockenallmänningar, i stor utsträck— ning skulle komma att skötas med lejd arbetskraft. Någon särskild prioritering av dylika förvärv synes därför inte vara motiverad.

Det anförda leder till att juridiska personers förvärv inte bör underkastas strängare kontroll än andras samt att företag, som här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter, regelmässigt bör få tillstånd till sådana markförvärv som görs i huvudsakligt syfte att varaktigt utnyttja egen— domens alster i rörelsen. Förvärvstillstånd bör i dylikt fall kunna vägras endast om så påkallas av hänsyn till jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering eller föranledas av andra särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att fastigheten på grund av ändamålsenlig kombination av jord och skog är speciellt lämpad för bestående bondebruk och inte anses kunna bli lika rationellt utnyttjad av bola- get eller föreningen i fråga. Beträffande skogsförvärv av någon betydenhet bör vid tillståndsprövningen också kunna beaktas sådana från samhällelig synpunkt primära intressen som i vad mån förvärvet är ägnat atttillgodose kravet på ra- tionellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen. Hänsyn bör sålunda kunna tas till sådana omständigheter som avsättningsförhållanden samt köparens intresse av och förmåga att bedriva ett uthålligt skogsbruk.

Vad nu förordats kan komma att medföra vissa förskjutningar i rådande ägare— kategorifördelning i fråga om markinnehaven. Vad gäller egentliga jordbruks- företag torde med all sannolikhet industri— och distributionsföretagen inom livs— medelsbranschen komma att inrikta sig på så stora och kapitalkrävande jord— bruk att de inte efterfrågas av jordbrukare i allmänhet. Någon ökad konkurrens beträffande egentliga familjejordbruk torde sålunda knappast behöva befaras. Beträffande skogsmarken kan visserligen storskogsbrukets markinnehav komma att öka, men bl. a. på grund av det stora kapitalbehovet för förvärv och investe- ringar kan dock denna ökning väntas ske i måttligt tempo. Antalet kombine- rade jord- och skogsbruksföretag med förutsättningar att bestå lärer inte nämn- värt påverkas. —— En ytterligare konsekvens blir att i fråga om skogsindustri— bolag den nuvarande möjligheten att såsom villkor för förvärvstillstånd kräva att bolaget avstår viss redan innehavd skogsmark i stort sett bortfaller. Det är givet att härigenom kan uppkomma vissa olägenheter, då bolag innehar skogs— bitar som ligger insprängda i bondeskog och bör överföras till denna. Med hän—

syn till att det, som nämnts i det föregående, torde bli svårt att ekonomiskt utnyttja sådana insprängda innehav kan det dock sannolikt förväntas att de blir tillgängliga förr eller senare. Det bör därjämte erinras om att fastighetsbildnings- lagstiftningen ger vissa möjligheter att tvångsvis inta mark i ägoutbyte eller laga skifte.

Jordföruärvslagens viktigaste uppgift får numera anses vara att främja jord- brukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Utan det instrument, som lagen och då särskilt dess 5 å erbjuder myndigheterna, skulle de samhälleliga insatser— na på detta angelägna område alltför ofta komma till korta. Även framgent måste därför, som också jordlagsutredningen föreslagit, finnas ett dylikt instru- ment varmed man kan hindra förvärv som motverkar rationaliseringsprocessen. Av praktiska skäl bör denna. förvärvskontroll omfatta all såsom jordbruksfas- tighet taxerad egendom.

Jordförvärvslagen har också till uppgift att trygga tillgången på jord och skog för den jordbrukande befolkningens behov. Lagen vill därför i princip hindra för- värv i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte och andra förvärv där köparen inte tänker ägna sig åt egendomens skötsel. Med hänsyn till bl. a. de inlednings— vis berörda förhållandena på fastighetsmarknaden synes den prioritering, som lagen sålunda ger åt aktiva jordbrukare, nu kunna uppmjukas i viss män. En bestämmelse i ämnet kan lämpligen utformas så, att förvärvstillstånd må väg- ras om det måste antas att förvärvarens huvudsakliga syfte med förvärvet inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller där driva skogsbruk som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Från denna huvud—regel bör sedan göras några väsentliga undantag. I dessa undantagsfall bör förvärvstillstånd kunna vägras endast om så påkallas av hänsyn till den yttre rationaliseringen eller föranleds av andra särskilda skäl, t.ex. att för— värvaren måste antas handla i spekulationsavsikt eller annorledes komma att använda egendomen eller dess avkastning på ett sätt som inte rimmar med primära samhällsintressen. Ett dylikt intresse, som med hänsyn till sin vikt i detta sammanhang bör komma till direkt uttryck i lagtexten, är att skogsför- värv av någon betydenhet står i samklang med kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen.

Det första av de nu avsedda undantagen gäller fall där förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter och får antas med förvärvet huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Skälen för ett dylikt undantag har redan utvecklats med avse— ende på bolag och föreningar. Konsekvensen torde bjuda att även andra rätts— subjekt sätts i samma läge.

I nära anslutning till jordlagsutredningens förslag bör vidare göras undantag för förvärv av jordbruk som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och eko— nomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande försörj—

ning. Beträffande sådana svaga fastigheter kommer alltså i princip att råda fri konkurrens i den mån de inte erfordras för den yttre rationaliseringen. Byggna— derna på dessa fastigheter torde ofta vara synnerligen lämpade att tillgodose det växande behovet av fritidsbostäder. Även där fastigheten behövs för rationali- sering bör ej sällan boningshuset med en väl tilltagen tomt kunna avstäs för fritidsändamål. Med hänsyn till den omvårdnad, som flertalet sommarstugeägare ägnar både hus och tomt, kan en sådan lösning direkt gagna landskapsvärden. Den friare konkurrensen om ifrågavarande slags fastigheter kan givetvis med— föra en höjning av prisnivån, vilken drabbar även lantbruksnämnder och andra som förvärvar dylika fastigheter för rationaliseringsändamål. Inte minst med tanke på säljarens ofta en småbrukare —- intresse av att kunna tillgodogöra sig fastighetens marknadsvärde bör, som även jordlagsutredningen funnit, denna konsekvens av lagstiftningens liberalisering godtas. -— Sådant särskilt skäl, som motiverar tillståndsvägran enligt huvudregeln även beträffande nu ifrågava- rande slags fastigheter, kan t. ex. föreligga då ett stödjordbruk, som har väsent— lig betydelse för att tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft, förvärvas av någon som inte tänker arbeta i skogen. I allmänhet bör dock inte stödjordbru— ken inta någon särställning. Utvecklingen visar att de mer och mer övergår till att bli enbart bostadsfastigheter. Till följd härav beslöts vid 1963 års riksdag att statlig lånegaranti till förvärv av stödjordbruk får beviljas endast om särskilda skäl talar därför (SFS 1963: 305).

Förutom de nyssnämnda svaga fastigheterna bör från prioriteringsregeln un- dantas även särskilt kapitalkrävande jordbruksegendomar. I nära anslutning till jordlagsutredningens förslag bör sålunda göras undantag för förvärv av jordbruk som på grund av egendomens storlek eller förekomst av vården utöver normala jordbruks- och skogsvärden kräver så stor kapitalinsats att egendomen inte kan beräknas vara efterfrågad av jordbrukare i allmänhet.

Ett fjärde och sista undantag bör göras för förvärv som medför att förvärva- ren tillhörig brukningsenhet vinner i ändamålsenlighet. Förvärv av jordbruksjord eller skogsmark, som innebär en yttre rationalisering av förut innehavd egen- dom, bör nämligen av företagsekonomiska skäl inte hindras av endast den an- ledningen, att förvärvaren inte är aktiv jordbrukare, med mindre särskilda skäl talar därför. Ett sådant skäl kan vara att förvärvsegendomen utgör ett bär- kraftigt eller utvecklingsbart jordbruk.

Med det nu förordade regelsystemet bör det bli möjligt att i önskvärd omfatt— ning stävja bl.a. sådana spekulations- och kapitalplaceringsköp av produktiv mark, som är ägnade att driva upp prisnivån utöver det avkastningsvärde var- med jordbrukare och andra näringsidkare måste kalkylera. Det är emellertid gi— vet att i varje särskilt ärende måste ske en avvägning mellan samtliga berörda in- tressen. Inte sällan kan det t. ex. finnas anledning att tillåta förvärv som görs i av- sikt att exploatera egendomen för fritidsbebyggelse eller annan tätbebyggelse. Ve— derbörande planmyndfgheter bör då självfallet höras, och vidare bör, om inte pri— vat vinstintresse är uteslutet, krävas att exploateringen är nära förestående. Även

kapitalplaceringsköp kan ibland vara förtjänta av välvillig behandling. Vid till- komsten av gällande jordförvärvslag nämnde lagutskottet som exempel det fall att en församling sålt viss egendom och i ersättning därför vill förvärva annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek. I synnerhet när den föregående försäljningen gagnar näringslivet, bostadsbyggandet eller allmänt ändamål bör tillstånd till sådant kompensationsförvärv kunna påräknas fastän fråga är om kapitalplacering. Liksom hittills kan återförvärv av en gammal släktgård böra medges även om förvärvaren inte tänker bruka gården själv.

I enlighet med jordlagsutredningens förslag bör ur lagen utmönstras de nu- varande särskilda hindren mot förvärv, som förmodas leda till vanskötsel av egendomen, och mot sammanförande i en ägo av var för sig ändamålsenliga brukningsenheter. Det förra förvärvshindret saknar nämnvärd praktisk bety— delse och erbjuder dessutom påtagliga vanskligheter i tillämpningen. Det senare förvärvshindret framstår alltmer som en opåkallad spärr för den frivilliga stor- leksrationaliseringen.

Med den nu förordade uppläggningen av förvärvskontrollen ter det sig natur- ligt att låta bolagsförbudslagen uppgå i en ny jordförvärvslag som utan åtskill- nad mellan juridiska och fysiska personer i huvudsak jämställer företag inom handel och industri, vilka behöver jord eller skog som råvarubas, med företa- gare inom jordbruksnäringen.

Speciell motivering 1 &.

Huvudregeln i första stycket överensstämmer med gällande jordförvärvslag utom såtillvida att vissa bolags- och föreningsrättsliga fång jämställts med köp, byte och gåva. Detta innebär för bolag, föreningar och stiftelser lättnader i två hän- seenden. Dels inbegrips i överensstämmelse med jordlagsutredningens förslag —— endast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet, d. v. s. i huvudsak mark som använts för jordbruk eller skogsbruk, och dels kontrolleras blott vissa uttryckligen angivna typer av förvärv. För bolag, föreningar och stiftelser sker också den förändringen att lantbruksnämnd blir prövningsmyndighet i stället för Kungl. Maj:t och i vissa fall länsstyrelse. Då juridiska personers förvärv vanligen är långsiktigare än andras och därtill ofta har betydelse ur vidare syn- punkter, synes det lämpligt att Kungl. Maj:t för en övergångstid med stöd av 15 & förordnar att bolagsärenden skall underställas högre myndighets prövning. Det bör här erinras om att lantbruksnämndernas organisation f. n. överses inom 1960 års jordbruksutredning. Givetvis bör tillses att nämnderna får en så ända- målsenlig sammansättning som möjligt.

Liksom i gällande jordförvärvslag upptas under särskilda punkter en rad un- dantag från lagens tillämpningsområde. Punkterna 1 och 2 motsvarar punkt 1 i gällande jordförvärvslag samt 2 5 3 bolagsförbudslagen. Enda skillnaden är att

begreppet kronan utbytts mot »staten» samt att landstingskommun och kom— munalförbund jämställts med de borgerliga primärkommunerna. Med hänsyn till denna utvidgning av undantaget har punkt 2 i gällande jordförvärvslag an- setts kunna utgå såsom praktiskt taget betydelselös. Det förutsätts att kommun inte utnyttjar sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen. Beträffande undantaget för förvärv från staten må på förekommen anledning framhållas att allmänna arvsfonden härutinnan bör anses omfattad av begreppet staten.

Punkt 3, som innefattar en nyhet, avser sådana förvärv för kyrkligt ändamål, som sker enligt medgivande av Kungl. Maj:t. Vid Kungl. Maj:ts prövning be- aktas även de jordpolitiska synpunkterna.

I punkt 4 görs, i nära anslutning till förslag av jordlagsutredningen, undantag för vissa kreditinrättningars förvärv, vilka står under betryggande kontroll jäm- likt annan lagstiftning.

Punkt 5 innehåller det i praktiken betydelsefulla släktskapsundantaget, Vilket f. n. upptas i punkt 3. Undantaget har motiverats med att en jordägare inte bör förmenas att redan i livstiden fritt fördela sin egendom mellan sådana anhöriga som skulle kunna genom bodelning eller arv komma i besittning av egendomen. Från rationaliseringssynpunkt är det givetvis önskvärt att undantaget inte har större räckvidd än som motsvarar dess syfte. Den nuvarande förvärvsfriheten för syskon och syskons avkomlingar bör därför begränsas till fall där det vid tiden för fånget inte finns någon närmare arvinge bortsett från eventuell arvs- berättigad make. Lagtexten har i förslaget omformulerats i enlighet härmed. En följd av omformuleringen blir att den, som saknar bröstarvingar men har för- äldrar i livet, kan fritt överlåta sin egendom till dessa.

Punkterna 6—10 motsvarar nuvarande punkterna 4—8, och punkt 11 mot- svarar 2 5 5 bolagsförbudslagen.

25.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 & andra stycket i gällande jord— förvärvslag.

3 5. Denna paragraf motsvarar 2 & i gällande jordförvärvslag med modifikationer som sammanhänger med förskjutningen av lagstiftningens allmänna syften.

4 &. Bestämmelserna i denna paragraf —- vilka har sina närmaste motsvarigheter i & 5 första stycket 1 och andra stycket samt i någon mån även 3 & jordförvärvs- lagen — har behandlats i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna avser så- väl juridiska som fysiska personers förvärv. Det ligger emellertid i sakens natur att endast fysisk person kan själv ägna sig åt jordbruk. Då sambruksförening

med hänsyn till sitt syfte uppenbarligen bör åtnjuta samma prioritet som aktiv jordbrukare, har särskild bestämmelse införts härom. Bildas aktiebolag enbart för att äga och driva jordbruk, eller för att äga skog och driva skogsbruk utan samband med industriell verksamhet, får förvärvsfrågan prövas enligt vad som gäller för oprioriterad förvärvare. Eljest skulle lagen kunna kringgås, eftersom aktieöverlåtelser inte kontrolleras enligt jordförvärvslagen. Ofta torde dock 4: & 3 kunna åberopas för tillstånd i dylikt fall.

5 &. Denna paragraf motsvarar 5 5 i gällande jordförvärvslag. I överensstämmelse med jordlagsutredningens förslag har paragrafen också, utan att den därför be- hövt omredigeras, fått överta den funktion som bör kvarstå av den bestämmelse i nuvarande 3 %, enligt vilken förvärvstillstånd vägras om förvärvaren åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång som be- hövs som stöd för ortens jordbruk.

Syftet med denna paragraf bör framgent vara att främja yttre rationalisering av såväl jordbruks- som rena skogsfastigheter och detta oavsett vem som är ägare. Paragrafen bör emellertid inte tillämpas på objekt vilka med hänsyn till fastighetsstrukturen i bygden framstår som oväsentliga. Innebär ett tillskotts— förvärv en påtaglig rationalisering av förvärvarens brukningsenhet, bör inte utan starka skäl tillstånd vägras enligt 5 &.

Nuvarande 5 % får inte tillämpas då förvärvaren är arrendator som har för- köpsrätt till egendomen. Detta undantag synes ha missbrukats på så sätt att man låtit försäljning formellt föregås av utarrendering enbart för att sätta 5 & ur spel. Med hänsyn härtill och då det dessutom förefaller rimligt att även en reell arrendators förköpsintresse i det enskilda fallet får vägas mot rationali- seringsintresset, bör undantaget utgå. Detta gäller också den korresponderande bestämmelsen i nuvarande 10 & sista stycket, enligt vilken förköpsrätten kan ut— övas även då egendomen inlöses av kronan enligt jordförvärvslagen. I vad mån lagen om arrendators förköpsrätt bör anpassas till samma tankegång torde kom- ma att övervägas av arrendelagsutredningen.

6—11 gg.

Dessa paragrafer motsvarar med vissa modifikationer 4 5 första stycket 2 även— som 6———9 åå samt de tre första styckena av 10 å i gällande jordförvärvslag. Fjär— de stycket i sistnämnda paragraf har utgått av skäl som anförts under 5 &.

12—13 åå.

Dessa paragrafer motsvarar 11 och 12 %% i gällande jordförvärvslag. För att förebygga illojala förfaranden som Visat sig möjliga vid tillämpningen av sist- nämnda paragraf (jfr NJA I 1961 s. 511) har viss omformulering skett. Vidare har ansetts skäligt att inte bara, som hittills, ägaren utan också inteckningsha-

vare skall få påkalla sådan särskild värdering som avses i paragrafen. Dessutom har i båda paragraferna företagits några mera formella jämkningar.

Avlider någon, som är avyttringsskyldig enligt jordförvärvslagen, övergår —— enligt vad som uttalades vid bestämmelsernas tillkomst (prop. 1951:24 s. 80) skyldigheten på dödsboet och sedermera på den arvinge eller testamentstagare som egendomen tillfaller. Vad sålunda utan särskilt stadgande gäller vid döds- fall bör tydligen få motsvarande tillämpning vid bodelning och vid annan fusion än sådan som enligt 1 % medför krav på förvärvstillstånd.

Förevarande paragrafer ersätter jämväl de något avvikande bestämmelserna i 8—10 åå bolagsförbudslagen. Dessa överensstämmer i sin tur nära nog helt med 7—9 åå lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. I och för sig kunde det vara önskvärt att jämka sistnämnda stadganden till närmare överensstämmelse med jordförvärvslagen. Med hänsyn till pågående omprövning av 1916 års lag inom etableringsutredningen och till den i praktiken mycket begränsade tillämpning— en av ifrågavarande bestämmelser har det emellertid inte ansetts nödigt att nu föreslå sådana jämkningar.

14 5. Denna paragraf motsvarar 13 å i gällande jordförvärvslag.

15 s.

Denna paragraf motsvarar 14 å i gällande jordförvärvslag. F. n. äger Kungl. Maj:t förordna att vissa beslut av lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen skall underställas högre myndighets prövning. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:ts förordnande i stället innebära, att den lägre instansen, utan att fatta eget be- slut, överlämnar ärendet för prövning i den högre instansen.

16 5.

Denna paragraf motsvarar 15 å andra stycket i gällande jordförvärvslag. Den i första stycket av sistnämnda paragraf behandlade delegationsfrågan torde kun- na regleras i administrativ ordning utan särskilt stöd i lagen.

Övergångsbestämmelscrna

Vid tillämpning av den nya lagen torde verkan böra tillmätas förklaringar som avses i 5 & 2 äldre jordförvärvslagen men däremot inte förklaringar enligt 3 & bolagsförbudslagen. Uttryckligt stadgande härom synes överflödigt.

Ändring i jorddelningslagen

Enligt 19 kap. 3 & 1 mom. första stycket lagen om delning av jord å landet (jord- delningslagen) får avstyckning från jordbruksfastighet inte äga rum, om ändring-

en i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse. I andra stycket ges följande kompletterande bestämmelse: »I ort, där det i allmänhet på grund av natur- och näringsförhållandena förutsättes, att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket, skall vid tillämpning av första stycket så- som menligt för jordbruksnäringen anses, att skogsmark skiljes från odlad jord, utan så är att skogsmarken tillägges jordbruksfastighet eller med hänsyn till skogstillgången i orten prövas icke behöva bibehållas vid jordbruket därstädes.» Enligt tredje stycket utgör momentets bestämmelser inte hinder mot avstyck- ning av skogsmark i enlighet med tillstånd som Kungl. Maj:t meddelat jämlikt bolagsförbudslagen. Denna undantagsbestämmelse har tillkommit för att undan- röja en viss motsättning som eljest skulle råda mellan jorddelningslagen och bo- lagsförbudslagen beträffande möjligheten att skilja skogsmark från odlad jord.

När lantbruksnämnd eller högre myndighet ger tillstånd till förvärv av fastig— hetsdel, medverkar regelmässigt överlantmätaren vid den jordpolitiska bedöm- ningen. I det efterföljande avstyckningsärendet finns därför sällan anledning för förrättningsmannen att inlåta sig på motsvarande prövning. Bestämmelserna i 19 kap. 3 & 1 mom. jorddelningslagen torde med andra ord knappast kunna ut- göra något reellt hinder mot avstyckning i dylikt fall. Beträffande andra stycket må också beaktas att jordbrukets fortgående krympning inom stora delar av landet leder till att, totalt sett, skogsmark inte kommer att behöva bibehållas vid jordbruket i tillnärmelsevis samma omfattning som förr.

På grund av det anförda synes, om bolagsförbudslagen nu upphävs, också 19 kap. 3 _8, 1 mom. tredje stycket jorddelningslagen kunna upphävas.

Förslag till jordförvärvslag

Härigenom förordnas som följer.

1 5. Fast egendom som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej utan tillstånd av lantbruksnämnd förvärvas genom

köp, byte eller gåva; tillskott till bolag eller förening; utdelning eller skifte från bolag eller förening; fusion enligt 175 5 lagen om aktiebolag.

Förvärvstillstånd fordras dock ej, om

1. egendomen förvärvas från staten;

2. staten, landstingskommun, stad, landskommun, köping, municipalsamhälle eller kommunalförbund är förvärvare;

3. egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas för kyrkligt än- damål;

4. egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller enligt reg- lemente eller bolagsordning, som Konungen fastställt, är skyldig att åter avyttra densamma;

5. förvärvaren är fångesmannens make eller egendomen förvärvas av någon som på grund av släktskap eller adoption står närmast till arv efter fångesman- nen eller, om denne är gift, efter endera maken eller egendomen förvärvas av makar av vilka den ena är sådan närstående, allt under förutsättning att fånges— mannen ej enligt 12 & är skyldig att avyttra egendomen;

6. tillstånd skall sökas enligt lagen om vissa inskränkningar i rätten att för— värva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag eller egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas utan sådant till— stånd;

7. förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

8. egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk;

9. egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat än- damål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

10. andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxe- ringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 5 är skyldig att avyttra sistnämnda andel;

11. egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveck- ling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier.

2 &.

Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre månader från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd inom vars verksamhetsområde egendomen eller del av denna är belägen. I ärendet bör fångeshandlingen eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen företes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv på auktion som avses i 13 %, må sökanden före- läggas att avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.

35.

Avser fång, som enligt 1 % skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning, fordras ej förvärvstillstånd, om egendomen genom avstyckningen avskiljes för annat än— damål än jordbruk eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet att egendomen är avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämn- den. Sådan underställning må dock underlåtas, om egendomen skall samman- läggas med fastighet som förvärvaren redan äger och anledning ej finnes till an—

tagande att egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle kunna vägras jämlikt 4 &.

Om vid avstyckningsförrättning som avses i andra stycket underställning icke göres, fordras ej tillstånd till förvärvet.

4 %. Förvärvstillstånd må vägras, om det måste antagas att förvärvarens huvud- sakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör sambruksförening, ge- nom medlemmarna yrkesmässigt och varaktigt ägna sig ät jordbruk på egendo- men eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk.

Förvärvstillständ må dock ej vägras med stöd av första stycket, om:

1. förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks— eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruks- produkter och får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att varaktigt till- godogöra sig egendomens alster i rörelsen;

2. fånget avser jordbruk som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande för- sörjning;

3. fånget avser jordbruk som på grund av egendomens storlek eller förekomst av vården utöver normala jordbruks— och skogsvärden kräver så stor kapitalin- sats att egendomen icke kan beräknas vara efterfrågad av jordbrukare i all- mänhet;

4. fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren, vinner i ändamålsenlighet.

Utan hinder av bestämmelserna i andra stycket må förvärvstillstånd vägras, om fånget aVSer skogsmark av någon betydenhet och icke är ägnat att tillgodose kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen eller om eljest särskilda skäl föreligga att icke godtaga fånget.

5 &. Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Dock må ej tillstånd vägras med stöd av denna paragraf, om

1. tillstånd sökes till förvärv på auktion som avses i 13 ä',

2. fångesmannen eller tidigare ägare utverkat lantbruksnämndens förklaring, att egendomen må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf, och fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som må ha utsatts i förklaringen.

6 &. Förvärvstillstånd må vägras, om fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan fångesmannen tillhörig mark utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom och brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes.

7 %.

Finnes ansökan om förvärvstillstånd icke kunna bifallas med mindre förvär— varen därvid ålägges att verkställa viss åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket på egendomen eller på fastighet, som skall sambrukas med denna, och utfäster sig förvärvaren skriftligen att verkställa åtgärden, må i beslut, var- igenom tillstånd meddelas, vite utsättas för underlåtenhet att infria utfästelsen.

Talan om utdömande av vite som avses i första stycket och om utsättande av nytt vite föres av allmän åklagare vid rätten i den ort där egendomen i fråga eller huvuddelen av denna är belägen. Talan må ej väckas utan att lantbruks- nämnden hemställt därom. Vite må ej förvandlas.

8 &.

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas viss tid inom vilken åtgärden skall sökas, om ansökan icke redan gjorts. I beslutet skall vidare anges hos vilken myndighet och på vad sätt ansökningen skall göras.

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till samman- läggning och har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande endast i av- bidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen icke hind- ras av att lagfarten ej beviljats.

9 &. Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 8 & första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd och vinner beslutet laga kraft, är fånget ogillt. Detsamma gäller, om ansökan i fastighetsbildningsärende som sägs i 3 & eller 8 & första stycket lämnas utan bi- fall och beslutet vinner laga kraft samt tiden för ansökan om förvärvstillstånd utgått.

Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 5 förordningen om lagfart å fång till fast egendom.

Om lagfart meddelats mot bestämmelserna i denna paragraf, äga bestämmel— serna i första stycket ej tillämpning på fånget.

10 %.

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 5 5 och har köpe— handlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företetts i ärendet, är staten skyldig att, om säljaren yrkar det, lösa egendomen till det pris köparen utfäst. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om priset uppenbart överstiger egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad skuld till högre belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen även köp av fast egendom, vilket ej omedelbart träffas av ogiltigheten men i anledning av denna bringas att återgå, skola be— stämmelserna i första stycket tillämpas även på denna egendom, om den ingår

i samma brukningsenhet som den övriga egendomen eller av annan anledning icke kan utan olägenhet skiljas från denna.

11 &. Yrkande om inlösen enligt 10 & skall vid äventyr av talans förlust skriftligen delges lantbruksnämnden inom två månader efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, skola dock tidsfristerna räknas från dagen för del- fåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling ut- satt för denna egendom eller visar nämnden att det utsatta beloppet understiger vad som av den sammanlagda köpeskillingen kan anses belöpa på samma egen— dom, skall löseskillingen bestämmas till så stor del av köpeskillingen som skäli— gen motsvarar den egendom som skall lösas.

Bifalles talan om inlösen, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser om löseskillingens belopp samt om tiden och sättet för beloppets erläggande, ut- sättas viss dag då egendomen skall övergå. i statens ägo.

12 &. Egendom, som förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana för- hållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp, skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft, om ej dessförin- nan nämnda förhållanden upphört eller inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda någon inro- parens fordran eller rättighet, för vilken egendomen häftar på grund av inteck- ning eller jämlikt 11 kap. 2 & jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med egendomens avyttrande, om sannolika skäl visas att för— lust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen inom före- skriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas på offentlig auktion enligt bestämmelserna i 13 &. Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev, som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen, och skall tillika, när lag- fart sökes, införas i fastighetsboken, om sökanden icke visar att avyttringsskyl- digheten upphört. I fråga om tillstånd att behålla egendom gälla i tillämpliga delar bestämmel- serna om förvärvstillstånd i 4 och 6—8 åå.

13 &. Finnes, sedan förordnande meddelats enligt 12 5, att inroparen dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet det oaktat gå i verkställig- het, om icke lantbruksnämnden återkallar sin framställning i ärendet. I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som om egendomen blivit utmätt för fordran med bättre förmånsrätt än de fordringar

eller andra rättigheter som på grund av inteckning eller eljest må besvära egen- domen. Även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, må för— säljning dock ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen täcker det värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren eller intecknings- havare i god tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen uppskattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas endast till den som erhållit förvärvstillstånd eller enligt 1 & 1, 2, 3, 4 eller 10 må förvärva egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda må antagas, skall försäljning ske även om innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagens bestämmelser i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning innehålla beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses tillämpas på ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft hos länsstyrelsen påkalla för— ordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven tid eller avges ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning skall gäldas av statsmedel.

14 %. Ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 & 2 skall prövas utan dröjsmål. Om ej särskilt hinder möter, skall beslut i ärendet meddelas senast två månader efter det att ansökningen in- kommit.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett år, för tillståndets giltighet.

Vägras tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 10 &, skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga.

15 &.

Talan mot beslut varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat till- stånd att förvärva eller behålla egendom, vägrad förklaring som avses i 5 & 2 eller tillämpat 7 eller 8 & föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Konungen äger förordna att i vissa fall frågor enligt denna lag, vilka eljest skulle ankomma på lantbruksnämnd eller styrelsen, skola för prövning överlämnas till styrelsen eller Konungen. Talan mot styrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. Utöver vad nu sagts må talan ej föras mot beslut av lantbruksnämnd eller sty- relsen.

Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sän— da handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets del— givning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över besvären.

Närmare föreskrifter för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då giltighetstiden utgår för lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest stad- gande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1965, skola äldre bestämmelser fort- farande tillämpas.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 % 1 mom. lagen den 18 juni 1926 (nr 326 ) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 % 1 mom. lagen den 18 juni 1926 om del— ning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 5. 1 mom. Avstyckning från —— —— _— ————— förenade olägenheter. I ort, ———————————————— jordbruket därstädes.

Vad i detta moment sägs utgör ej hinder mot avstyckning av skogs- mark i enlighet med tillstånd, som Konungen meddelat jämlikt lagen angående förbud i vissa fall för bo- lag, förening och stiftelse att förvär- va. fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965. Beträffande avstyckning på grund av fång, som skett dessförinnan, skola äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

' Senaste lydelse av 3 5 se SFS 1947:700.

Remissyttranden

Svea Hovrätt :

Genom remiss den 26 oktober 1964 har Svea hovrätt anbefallts att avgiva utlå— tande över en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria angående ny jordförvärvslag. Hovrätten får i anledning av remissen anföra följande.

Den remitterade promemorian bygger på ett betänkande med förslag till jord- förvärvslag m. 111. som år 1961 avgavs av 1958 års jordlagsutredning ( SOU 1961:49 ). Efter anmodan yttrade sig hovrätten över betänkandet i utlåtande den 1 mars 1962. Hovrätten ifrågasatte därvid om jordlagsutredningen dragit de riktiga slutsatserna av sina egna bedömningar rörande den framtida utveck- lingen inom jordbruket och skogsbruket. Utredningens förslag till ny förvärvs— lagstiftning borde enligt hovrättens mening icke upphöjas till lag. Hithörande principfrågor borde utredas med mera vittsyftande målsättning och i vart fall borde resultatet av 1960 års jordbruksutrednings arbete avvaktas, innan stats— makterna toge ställning till frågan om en fortsatt förvärvslagstiftning.

I promemorian uttalas, att hittills övervägande skäl främst uppkommet dröjsmål med jordbruksutredningens arbete och oklarheten om Sveriges till— träde till den europeiska gemenskapen (EEC) — ansetts tala för anstånd men att utvecklingen nu kommit därhän, att en reformering av förvärvslagstift— ningen icke längre kunde uppskjutas. I anslutning härtill anföres att det dock torde vara möjligt att genomföra reformen så, att den icke skulle behöva hämma vår rörelsefrihet i fråga om en vidgad europeisk integration och ej heller stå i vägen för en rationell lösning av vår framtida jordbrukspolitik.

Huruvida det är nödvändigt att nu ändra den gällande förvärvslagstiftningen är ett spörsmål, som undandrager sig hovrättens bedömande. Mot bakgrunden av vad förut anförts, ifrågasätter hovrätten emellertid lämpligheten av att -—- trots den oklarhet beträffande den framtida jordpolitiken som alltjämt råder antaga en permament lagstiftning i ämnet. Den nya lagen bör blott ges tids- begränsad giltighet eftersom den med största säkerhet måste omprövas inom relativt kort tid. I sammanhanget vill hovrätten ånyo erinra om det pågående lagstiftningsarbetet på fastighetsrättens område, särskilt arbetet med ny jorda- balk och ny fastighetsbildningslag.

Hovrätten finner icke anledning att här uttala sig om de allmänna övervä- ganden som ligga till grund för departementsförslaget. Mot bakgrunden av vad som anförts i remissutlåtandet över jordlagsutredningens betänkande finner hov-

rätten dock med tillfredsställelse att man föreslår en liberalisering av tillstånds— givningen. Förslaget att i en enda lag föra samman reglerna om förbud för fysiska och juridiska personers förvärv av fast egendom har hovrätten redan i nyss åberopade sammanhang förklarat sig vilja biträda.

Såvitt angår detaljerna i promemorians förslag till jordförvärvslag vill hovrät- ten göra följande kommentarer.

I fråga om regleringen i 1 5 gillar hovrätten att departementsförslaget —- med frångående av utredningsförslaget _ konstruerats så, att lagen blir tillämplig icke på alla utan endast på vissa angivna typer av förvärv. Beträffande redige- ringen kan emellertid anmärkas, att innehållet i 1 & torde vinna i överskådlighet genom att uppdelas i två paragrafer. I överensstämmelse med utredningsför- slaget kan sålunda i en inledande paragraf ges huvudregeln att för förvärv av jordbruksfastighet fordras tillstånd av lantbruksnämnd. Uppräkningen av de undantagsfall, då förvärvstillstånd icke fordras, skulle därefter intagas i närmast följande paragraf.

Ett av undantagsfallen tilldrager sig speciell uppmärksamhet, nämligen det fall då undantag från tillståndsprövning grundar sig på att förvärvaren står i visst släktskapsförhållande till fångesmannen ( p. 5). Redan i utredningsförsla- get hade ifrågavarande bestämmelse givits den inskränkningen i jämförelse med gällande rätt, att syskons avkomlingar uteslutits från den privilegierade kretsen. I sitt remissutlåtande uttalade hovrätten att de av utredningen förebragta skä— len för att i en förvärvslagstiftning skilja mellan syskon, å ena, och syskons avkomlingar, å andra sidan, ej syntes vägande. I departementsförslaget tages nu ytterligare ett steg i inskränkande riktning genom att förvärvsfriheten före- slås begränsad till bortsett från eventuell arvsberättigad make den som är närmast till arv efter fångesmannen eller hans make. Enligt motiven är den avgörande tidpunkten för arvsfrågans avgörande tiden för fånget. Den före- slagna bestämmelsen kan måhända från teoretisk synpunkt te sig fri från in- vändningar. Emellertid synes den i praktiken föranleda avsevärda svårigheter. Till en början är innebörden av uttrycket att stå »närmast till arv» tveksam i sådana situationer, då flera äro arvsberättigade t. ex. en av föräldrarna samt syskon. Vidare kan man fråga sig hur det skall kunna utredas vem som är när- mast till arv, när anhörig är bortovarande och det är ovisst om vederbörande alltjämt är i livet. Vidare måste svåra komplikationer väntas uppkomma vid in— skrivningsdomarens handläggning av lagfartsårendet. I departementsförslaget angives icke Vilket slag av utredning som skall förebringas hos inskrivningsdo— maren. Närmast torde väl ifrågakomma utdrag ur kyrkoböcker 0. 1. Men om fångesmannen och hans anhöriga äro kyrkobokförda på olika håll torde det ofta komma att vara förenat med betydande svårigheter —— ibland kanske omöjligt —— att bevisa att förvärvaren står närmast till arv efter fångesmannen. Den föreslagna bestämmelsen synes sålunda medföra avsevärda administrativa olä— genheter. Det är anmärkningsvärt att, samtidigt som departementsförslaget i stort ger uttryck åt en vilja att liberalisera tillståndsgivningen, det på denna

punkt föreslås en skärpning med avsevärda tillämpningskomplikationer. Hov- rätten vill på grund av det anförda avråda från den föreslagna bestämmelsen.

Enligt 1 5 punkt 6 fordras ej förvärvstillstånd då tillstånd skall sökas enligt 1916 års inskränkningslag eller egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas utan sådant tillstånd. Hovrätten, som i remiss- utlåtande över jordlagsutredningens förslag understrukit, att detta i sådana fall då såväl den nya jordförvärvslagen som 1916 års lag skulle bli tillämplig vore opraktiskt och medförde risk för rättsförluster, är tillfredsställd med denna ordning.

I anslutning till 3 och 8 55 får hovrätten hänvisa till sina uttalanden vid mot- svarande paragrafer i utredningsförslaget (4 och 11 åå). Uttalandena inneburo att tillståndsprövning av lantbruksnämnd borde kunna underlåtas i sådana fall, då hel registerfastighet förvärvades för sammanläggning och överlantmätaren i sammanläggningsärendet funne att underställning hos lantbruksnämnd ej skulle ha fordrats, därest förvärvet avsett del av fastighet.

I 4 5 ha upptagits de väsentligaste materiella reglerna för prövning av för— värvstillstånd. Bestämmelserna skola i princip avse både juridiska och fysiska personers förvärv. Detta förhållande torde göra paragrafen svårläst. Konstruk- tionen i lagrummet är sådan att enligt första st. må förvärvstillstånd vägras under viss förutsättning. Härifrån ges genom regleringen i andra. st. fyra sär- skilda undantag. Ifrågavarande undantagssituationer äro dock icke sådana att förvärvstillstånd alltid skall meddelas när de föreligga. Enligt tredje st. må nämligen i vissa fall förvärvstillstånd vägras oaktat fråga är om undantags- situation enligt andra st. Innehållet i paragrafen bör kunna uppdelas så att reglerna för juridiska och fysiska personers förvärv hållas åtskilda, även om därigenom upprepningar bli oundvikliga.

Vidare vill hovrätten framställa ytterligare några smärre erinringar beträf— fande lagtexten. Sålunda kan ifrågasättas, om orden »yrkesmässigt» och »var- aktigt» i första st. i förevarande sammanhang ha en från varandra fristående betydelse. Det är vidare tveksamt om ordet »varaktigt» i andra st. 1 har någon funktion att fylla. Beträffande uttrycket »jordbrukare i allmänhet» i andra st. 3 frågar man sig om detta är precist till sin innebörd.

Bestämmelsen i 9 5 tredje st. har i jämförelse med motsvarande stadgande i gällande jordförvärvslag (8 & tredje st.) givits en icke alldeles lyckad formu— lering.

I anslutning till 15 å vill hovrätten behandla formerna för tillståndsgivningen såvitt angår inhemska juridiska personers förvärv. Enligt promemorian är av— sikten att Kungl. Maj:t med stöd av nämnda paragraf skall för en övergångstid förordna att ärenden angående sådana förvärv icke skola handläggas av lant- bruksnämnd utan underställas högre myndighets prövning. Samtidigt erinras om att lantbruksnämndernas organisation f. n. överses inom jordbruks- utredningen. Hovrätten vill i första hand hänvisa till sina uttalanden i remissutlåtandet över jordlagsutredningens betänkande men därutöver också

anföra följande. Uppenbarligen är det otillfredsställande att behöva tillskapa organisatoriska provisorier. Det är förståeligt att man i avbidan på en omorga— nisation av lantbruksnämnderna anser det nödvändigt med provisoriska anord- ningar. Dock torde kunna ifrågasättas om icke organisationsfrågan kräver större uppmärksamhet än den erhållit i promemorian. Efter ett ikraftträdande av den föreslagna lagen lär det kunna förväntas att juridiska personer i stor omfattning komma att begära förvärvstillstånd. Bedömandet grundar sig på den strävan till liberalisering av möjligheterna till fastighetsförvärv som präglar lagförslaget. Under sådana förhållanden synes det angeläget att i god tid före lagens ikraft- trädande få fastslaget i vilken ordning koncessionsärendena skola handläggas så att erforderliga dispositioner kunna vidtagas. Hovrätten vill i sammanhanget understryka nödvändigheten av att koncessionsärendena få tillfredsställande sakkunnig behandling. Många av ärendena torde sålunda komma att rymma frågor av stor allmän räckvidd eller vara i formellt hänseende besvärliga.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 3 & 1 mom. jorddelningslagen föranleder ej något hovrättens yttrande.

I hovrättens handläggning av detta ärende ha deltagit t. f. presidenten Björk- lund, lagmannen Pihl, hovrättsrådet K. Ericsson samt assessorerna J. Ericson och Wilhelmsson, den sistnämnde referent.

Stockholm den 7 december 1964.

På hovrättens vägnar:

Sten Björklund Arne Wilhelmsson

Hovrätten för Nedre Norrland:

Hovrätten för Nedre Norrland får härmed avgiva infordrat utlåtande över en inom jordbruksdepartementet upprättad P. M. angående ny jordförvärvslag.

Förslaget till jordförvärvslag

Hovrätten har icke ansett sig böra taga ställning till behovet i och för sig av ifrågavarande lagstiftning eller till de allmänna överväganden som ligger till grund för lagförslaget.

Såsom hovrätten i sitt år 1962 avgivna utlåtande över jordlagsutredningens betänkande med förslag till jordförvärvslag m. m. (SOU 196139) anförde finner hovrätten det emellertid ändamålsenligt att de bestämmelser, som i före— varande avseende erfordras, beträffande samtliga ägarekategorier -— såväl enskilda som juridiska personer -— på sätt som föreslagits intages i en gemen— sam lag. Hovrätten har ej heller nu någon erinran mot den principiella upplägg— ningen av lagstiftningen.

I sitt förenämnda utlåtande fann hovrätten det kunna starkt ifrågasättas om tidpunkten vore lämplig för utfärdande av en permanent jordförvärvslag. Såsom utredningen framhållit vore utvecklingen inom såväl jordbruket som skogsbruket beroende av många svårbedömbara faktorer. En kanske nära framtid kunde sålunda medföra helt andra förutsättningar än de nuvarande för näringarna i fråga. Icke minst kunde anslutningen till den europeiska frihan— delssammanslutningen härvid spela in. På samma sätt kunde landets eventuella deltagande i ytterligare internationellt ekonomiskt samarbete påverka utveck- lingen. I detta läge syntes mera långsiktiga lagstiftningsåtgärder icke tillrådliga.

Några väsentliga förändringar torde icke ha inträffat som motiverar ett ändrat ståndpunktstagande. Hovrätten vill därför även nu förorda att lagen i likhet med föregående jordförvärvslagar får endast begränsad giltighetstid.

De särskilda bestämmelserna i den föreslagna jordförvärvslagen ger anled— ning till följande uttalanden.

1 5. I promemorian har rörande det 5. k. släktskapsundantaget (punkt 5) den nuvarande förvärvsfriheten för syskon och syskons avkomlingar begränsats till fall där det vid tiden för fånget icke finns någon närmare arvinge bortsett från eventuell arvsberättigad make. En dylik begränsning synes ur flera syn- punkter mindre välbetänkt. Den skulle bl. a. medföra att en jordägare, som saknar bröstarvingar, icke kan utan förvärvsprövning överlåta sin fasta egen- dom till ett syskon om hans föräldrar alltjämt är i livet. Däremot skulle en över- låtelse kunna ske utan sådan prövning till föräldrarna. Ett dylikt förhållande måste för jordägaren te sig svårförståeligt, i synnerhet om, vilket icke torde vara så ovanligt, fastigheten förvärvats från föräldrarna och dessa nu leva såsom födo— rådstagare på densamma. Även i andra närliggande fall synes bestämmelsen kunna medföra konsekvenser, som för den enskilde framstår såsom obilliga. Den föreslagna bestämmelsen torde vidare kunna medföra svårigheter i till— lämpningen i så måtto att det kan bli behövligt att i lagfartsärenden förebringa kostsamma och tidskrävande släktutredningar. I promemorian har icke före- bragts någon utredning om att den nuvarande ordningen i någon mera beaktans— värd omfattning medfört att överlåtelser till arvsberättigade anförvanter skett, varigenom lagens syften åsidosatts. Ej heller i övrigt har anförts vägande sak— skäl för ändringen. Hovrätten avstyrker därför den skärpning, som förslaget i förevarande hänseende innebär.

3 5. Hovrätten inskränker sig beträffande paragrafens andra stycke till att. erinra om den i generaldirektören Öjborns särskilda yttrande (utredningens betänkande sid. 211) uttalade meningen, att tillståndsprövning bör kunna under— låtas även då hel registerfastighet —— ej blott såsom föreslagits del av fastig- het förvärvas för sammanläggning med förvärvaren redan tillhörig fastighet och överlantmätaren vid prövning av sammanläggningsärendet finner att under- ställning ej skulle ha erfordrats, därest förvärvet i stället avsett del av fastighet.

1, &. Bestämmelsen i första stycket av denna paragraf har i utredningens för—

slag sin motsvarighet i 8 5 första stycket. Detta stadgande hade såtillvida gene- rell giltighet som det tog sikte såväl på jordbruk som på skogsbruk. Utredning- en ansåg samma regler böra gälla för bärkraftiga och till full bärkraft uppbygg— bara skogsbruksföretag som för de jordbruksföretag vilka i princip endast borde kunna förvärvas av personer som avsåge att skaffa sig sin huvudsakliga arbets— inkomst av företaget. I promemorieförslaget däremot har ifrågavarande bestäm- melse endast avseende å jordbruksegendom. Beträffande mark lämpad för skogs- bruk finns i förevarande paragraf bortsett från undantagsbestämmelsen i sista stycket som i detta avseende saknar intresse —- ingen annan föreskrift än det stadgande i andra stycket under 1 som såvitt angår skogsmark medger allenast skogsindustriella företag att förvärva dylik egendom. Det saknas alltså bestäm- melser om och i vad mån andra rättssubjekt, vilka ej är att hänföra till föräd- lingsindustrien, äger förvärva skogsegendom. Det synes hovrätten kunna befaras att denna brist kan medföra osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen. Det kan också ifrågasättas om det är sakligt motiverat att på sådant sätt begränsa möj- ligheten att förvärva skogsmark. Hovrätten vill i det sammanhanget hänvisa till utredningens motiv i denna fråga, i promemorian återgivna är S. 9 ff.

Enligt hovrättens uppfattning har den i andra stycket under 1 upptagna undantagsbestämmelsen till förmån för skogsindustriella företag fått en alltför kategorisk avfattning. Så som bestämmelsen är utformad får i där avsett fall förvärvstillstånd icke vägras, även om egendomen kan vara väl lämpad som ett kombinerat jordbruk. Skogsindustrien har sålunda tillerkänts prioritet fram— för andra ägarekategorier i de fall då förvärvaren kan antagas vilja tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Hovrätten ifrågasätter om icke bestämmelsen borde ges en utformning som medger en smidigare avvägning av skilda intressen. Detta syfte synes kunna vinnas genom ett stadgande av innebörd att utan hinder av vad i första stycket är föreskrivet förvärvstillstånd må meddelas om sådant fall är för handen som angivits i lagförslaget.

De i andra stycket av den föreslagna paragrafen upptagna undantagsbestäm- melserna synes icke uttömmande ange de fall där utan hinder av huvudstadgan- det i första stycket förvärvstillstånd bör kunna medges. Förutom de fyra undan- tagsfall som föreslagits i promemorian torde det vara erforderligt att tillgodose ytterligare intressen. I gällande lag (4 % sista stycket) och i utredningens för- slag (8 & sista att—satsen) har en bestämmelse givits om egendom som för för- värvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska, såsom en gammal släkt— gård. Vidare har utredningen i 5 5 andra stycket upptagit sådana fång, där förvärvarens avsikt är att exploatera egendomen och sådan exploatering bedö- mes kunna ske inom nära förestående tid. Av promemorian (s. 24— och 25) synes framgå, att förvärv av nämnt slag bör kunna tillåtas. Med den utformning lagtexten fått i förslaget torde detta emellertid icke kunna ske, såvida icke något av stadgandena under punkten 2 eller 3 är tillämpligt. Hovrätten förordar där- för att i paragrafens andra stycke intages undantagsbestämmelser för ovan angivna slag av förvärv.

I sista stycket har angivits vissa undantagsfall där förvärvstillstånd må väg- ras även om eljest förutsättningar för sådant tillstånd förelegat. Såsom särskilt skäl mot förvärvstillstånd har uttryckligen angivits att fång, som avser skogs- mark, icke är ägnat att tillgodose kravet på rationellt skogsbruk och ett ända- målsenligt utnyttjande av avkastningen. Häremot synes väl intet vara att erinra, men det torde saknas skäl att icke tillmäta intresset av ett rationellt jordbruk och ett ändamålsenligt utnyttjande av dess avkastning samma vikt. Enligt hov- rättens mening bör alltså nämnda skäl för tillståndsvägran göras generellt,

5 5. Den i 5 & 1 gällande jordförvärvslag upptagna undantagsbestämmelsen beträffande arrendator som jämlikt 2 kap. 57 å lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen föreslås i promemorian skola utgå. Detsamma gäller den korresponderande bestämmelsen i 10 & sista stycket, enligt vilken förköpsrätten kan utövas även då egendomen inlöses av kronan enligt jordförvärvslagen. De i promemorian till stöd för en sådan ändring anförda skälen synes hovrätten icke behöva föranleda ett så starkt ingrepp i den icke minst ur social synpunkt betydelsefulla förköpsrätten. Det lärer vara tillfyllest att den nu gällande undantagsbestämmelsen ges en sådan utformning, att det blir möjligt att vägra tillstånd vid illojala förfaranden. Skulle emellertid den föreslagna begränsningen i förköpsrätten genomföras, torde en sådan ändring, böra komma till uttryck även i lagen om förköpsrätt. I denna lag lärer således förbehåll böra stadgas för det fall att hinder mot utövande av förköpsrätten möter i jordförvärvslagens föreskrifter om tillstånd till förvärvet.

8 5. Bestämmelsen i andra stycket motsvarar andra stycket i 7 % gällande jord— förvärvslag. Vid tillkomsten av sistnämnda stadgande uttalade departements- chefen ( prop. 1955: 165 s. 71 ) att bestämmelsen egentligen torde höra hemma i fastighetsbildningslagarna men att den med hänsyn till den tidsbegränsade giltigheten av den nya lagen upptagits i denna.

Om emellertid den nya jordförvärvslagens giltighetstid icke begränsas, torde stadgandet böra överföras till lagarna om fastighetsbildning i stad och om sam- manläggning av fastigheter å landet.

13 5. I 12 å andra stycket gällande jordförvärvslag föreskrives att vid offent— lig auktion som där avses skall så förfaras som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri. I promemorian föreslås nu att egendomen skall anses ha blivit utmätt för fordran med bättre förmånsrätt än de fordringar eller andra rättigheter som på grund av inteckning eller eljest må besvära egen— domen. I anslutning härtill anföres i motiven att en viss omformulering skett för att förebygga illojala förfaranden som visat sig möjliga vid tillämpningen av 12 å i gällande lag, varjämte hänvisas till rättsfallet i NJA I 1961 s. 511. Enligt hovrättens mening har här inte bara skett en omformulering utan vidtagits en icke oväsentlig ändring i sak. Det föreslagna stadgandet innebär nämligen att egendomen kan komma att försäljas utan förbehåll om beståndet även av av— komst- och andra rättigheter med bästa förmånsrätt. Med hänsyn till de rätts- förluster som härigenom kan uppkomma för innehavare av dylika rättigheter

synes ett stadgande av angiven innebörd icke kunna godtagas. Enligt hovrättens mening bör stadgandet ges en avfattning som överensstämmer med högsta dom— stolens tolkning i ovannämnda rättsfall.

Oavsett på vad sätt ifrågavarande lagrum ändras finner hovrätten i motsats till vad i promemorian anföres motsvarande ändring böra vidtagas i 7 & andra stycket lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

17 5. Den föreslagna bestämmelsen om Konungens rätt att förordna om pröv- ning i annan ordning av frågor enligt den föreslagna lagen är icke att hänföra till fullföljdsförfarandet och torde därför böra utbrytas till ett nytt stycke eller en särskild paragraf.

Förslaget till ändring i jorddelningslagen Förslaget föranleder icke någon hovrättens erinran.

I behandlingen av detta ärende har deltagit presidenten von Schultz, hovrätts- rådet Ellmén, assessorn Bouvin, föredragande, samt adjungerade ledamoten Andersson.

Sundsvall den 11 december 1964.

På hovrättens vägnar:

Å. 'von Schultz Bertil Crona

Kammarkollegiet :

Genom remiss den 26 oktober 1964 har kungl. kammarkollegiet anbefallts av- giva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet år 1964 upprättad »P. M. angående ny jordförvärvslag».

I anledning av remissen får kollegiet uttala följande. Kollegiet anser sig icke ha underlag för ett bedömande av de marknadspoli- tiska konsekvenserna i internationellt hänseende av det remitterade förslaget, vilka icke närmare beröras i promemorian. I övrigt vill kollegiet emellertid som sin allmänna uppfattning uttala, att lagstiftning på området alltjämt torde vara behövlig och att förslaget i stort sett synes innebära en lämplig avvägning av skilda intressen.

Förslagets utformning har givit kollegiet anledning till följande erinringar.

1 5. Förvärvstillstånd fordras enligt förslaget ej, om egendomen förvärvas från »staten». Att det i bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen begagnade uttryc- ket »kronan» ersatts med »staten» torde icke innebära annan saklig ändring än att även riksdagen och dess verk omfattas av undantaget (jämför besvärssak- kunnigas slutbetänkande, SOU 1964:27, s. 238 ). I fråga om kyrklig jord skall alltså enligt förslaget fortfarande gälla, att förvärvstillstånd fordras om egen- domen icke i civilrättslig mening tillhör kronan.

Kollegiet har tidigare, i yttranden över jordlagsutredningens delbetänkande 1959 angående decentralisering av beslutanderätten enligt bolagsförbudslagen m. m. och över utredningens förslag 1961 till jordförvärvslag m. m., på anförda skäl uttalat den meningen, att förvärvstillstånd -— oavsett äganderätten icke borde krävas vid förvärv av kyrklig jord enligt kyrkliga försäljningslagen.

Sedan nämnda yttranden avgåvos, ha vissa ändringar vidtagits i kyrkliga för- säljningslagen (SFS 1963: 499) och ny tillämpningskungörelse i anslutning här— till utfärdats (SFS 1963: 637). Det ankommer sålunda numera på stiftsnämnd att avgöra ärenden rörande mark, vars värde icke överstiger 25 000 kronor. Överstiger värdet 25000 men ej 100000 kronor, ligger beslutanderätten hos kollegiet. I övriga ärenden ankommer avgörandet på Kungl. Maj:t. Om försälj— ningsärende berör lantbruksnämnd eller annan myndighet, bör enligt 5 5 till- lämpningskungörelsen så snart ske kan samråd äga rum med myndigheten. Av Kungl. Maj:ts prop. nr 1963: 135 (s. 34 f) framgår, att ett syfte med de vid- tagna ändringarna i fråga om beslutanderätten varit att anknyta till de värde- gränser som jämlikt riksdagsbemyndigande gälla för försäljning av kronojord genom vissa centrala verk och —— såvitt angår allmänna arvsfonden tillhörig egendom —- genom länsstyrelserna. Genom riksdagens bifall till nämnda propo— sition har Kungl. Maj:t bemyndigats att, i den mån värdegränserna för Kungl. Maj:ts befogenhet att till statlig förvaltningsmyndighet delegera rätten att för- sälja kronoegendom skulle komma att genom riksdagens beslut ändras, företaga däremot svarande ändring av värdegränserna beträffande försäljning av kyrk- lig jord.

Vad först angår de försäljningsärenden, som avgöras av Kungl. Maj:t, må erinras att enligt det remitterade förslaget (% 1 p. 3) förvärvstillstånd icke skall fordras för sådana förvärv för kyrkligt ändamål, som ske enligt medgivande av Kungl. Maj:t. Motivet härför är att vid Kungl. Maj:ts prövning även de jord— politiska synpunkterna beaktas (RM. s. 27). Samma motiv talar med lika styrka för att av Kungl. Maj:t medgivna förvärv jämlikt kyrkliga försäljnings- lagen undantagas från tillståndsprövning.

I fråga om de förvärv jämlikt kyrkliga försäljningslagen, i vilka beslutande— rätten delegerats till kollegiet eller stiftsnämnd, är det svårt att inse varför be— hovet av tillståndsprövning skulle vara större i dessa fall än då förvärv av krono- jord med stöd av motsvarande bemyndiganden medges av centralt affärsdri— vande verk respektive av länsstyrelse. Kollegiet förutsätter härvid att tillämp- ningskungörelsen till kyrkliga försäljningslagen kompletteras med föreskrift om

underställningsskyldighet för det fall att stiftsnämnd och lantbruksnämnd respektive kollegiet och lantbruksstyrelsen ha olika meningar. Denna komplet- tering kan utformas i nära anslutning till vad som i fråga om prissättningen på mark för bostadsbebyggelse gäller om förhållandet mellan försäljningsmyndig- heterna och bostadsmyndigheterna.

I yttrandet över 1961 års förslag framhöll kollegiet, att eftersom lantbruks- nämnds yttrande regelmässigt inhämtas under handläggningen av ärende enligt kyrkliga försäljningslagen, den reella innebörden av skyldigheten att söka för— värvstillstånd blir att försummelse av köparen att iakttaga föreskrivna tids- frister medför ogiltighet av köpet, med påföljd att förnyelse av försäljningsmed- givandet måste sökas. Oaktat erinran om skyldigheten brukar intagas i försälj- ningsmedgivandet, är det enligt kollegiet erfarenhet —— bestyrkt vid förfrågan hos vissa stiftsnämnder — icke ovanligt att köparen försummar att söka för- värvstillstånd eller avstyckning inom föreskriven tid. Det kan visserligen göras gällande att denna situation skulle kunna undvikas genom att stiftsnämnden under ärendets handläggning icke begränsar sig till att samråda med lantbruks— nämnden (5 & tillämpningskungörelsen) utan animerar sökanden att hos lant- bruksnämnden begära förhandstillstånd. Ett dylikt tillstånd skall emellertid tidsbegränsas (13 å andra stycket i gällande jordförvärvslag, 14 å andra stycket i det remitterade förslaget), och man kan icke utgå från att köp alltid hinner avslutas inom den utsatta tidsfristen.

Under åberopande av vad sålunda anförts vidhåller kollegiet sin mening, att förvärv jämlikt kyrkliga försäljningslagen böra vara undantagna från skyldig- heten att söka förvärvstillstånd.

Förvärv som nu sagts ske ej sällan genom byte (avtalsbyte). Kollegiet förut- sätter att om förvärvet av den kyrkliga jorden icke kräver förvärvstillstånd, detsamma kommer att gälla jämväl förvärvet av vederlagsjorden även i de fall då tillstånd till förvärvet icke meddelats av Kungl. Maj :t (jfr nedan).

När egendom enligt medgivande av Kungl. Maj:t förvärvas för kyrkligt ändamål, fordras enligt förslaget ej förvärvstillstånd (jfr ovan). Med uttrycket »för kyrkligt ändamål» torde avses dels förvärv för prästlönefondsmedel då den förvärvade egendomen kommer att utgöra löneboställe för visst pastorat eller stifts prästlönefondshemman —— dels ock förvärv för kyrkofondens räkning. Kollegiet har intet att erinra mot förslaget i denna del.

!; 5. Denna paragraf ur flera synpunkter den centrala i lagförslaget är uppbyggd så, att första stycket innehåller en huvudregel att förvärvstillstånd må vägras under angivna förutsättningar, andra stycket upptager vissa undan— tagssituationer, där tillstånd icke må vägras med stöd av första stycket, och tredje stycket slutligen ger möjlighet att om särskilda skäl föreligga vägra till- stånd även i fall som avses i andra stycket. Denna konstruktion har gjort stad- gandet påfallande svårläst; en omarbetning vore av denna anledning önskvärd.

Avfattningen av första stycket ger vidare upphov till vissa tolkningssvårig- heter. Kollegiet får härutinnan uttala följande.

Enligt motiven (s. 21 f) har lagen bl. a. till uppgift att »trygga tillgången på jord och skog för den jordbrukande befolkningens behov». Den vill därför i princip hindra förvärv där köparen icke tänker ägna sig åt egendomens skötsel, ehuru denna prioritering av »aktiva jordbrukare» anses kunna uppmjukas i Viss mån. Mot bakgrunden av dessa motivuttalanden vill det synas som om stadgandet i 4 & första stycket angående förvärvare, som åsyftar att »själv — —— yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk», avsågc en— dast fysiska personer. Denna tolkning vinner stöd i vad som i lagtexten inskju— tits om sambruksförening. Om tolkningen är riktig —— och man således i själva verket menar att tillstånd, utom i fall som i andra stycket sägs, alltid må vägras bolag, förening (utom sambruksförening) och stiftelse —— måste den invändning— en riktas mot lagtextens formulering, att kriteriet »förvärvarens huvudsakliga syfte» knappast är adekvat.

Genom formuleringen »förvärvstillstånd må vägras» torde avses att ge ut- rymme för sådan avvägning mellan olika intressen, som beröres i motiven (s. 24 f). Kollegiet ifrågasätter, om ej lagtexten i närmare anslutning till moti- ven borde utformas så, att därav framgår att för förvärvstillstånd för annan än jordbrukare skall fordras särskilda skäl.

Vad nu sagts utgör enligt kollegiets mening anledning att överväga om icke 4 5 första stycket borde erhålla förslagsvis följande lydelse:

Där ej särskilda skäl till annat föranleda skall, utom i fall som i andra stycket sägs, förvärvstillstånd vägras om förvärvaren är annan juridisk person än sam— bruksförening eller om förvärvaren är fysisk person och det måste antagas att hans huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv yrkesmässigt och varak— tigt — —— — tillhörigt jordbruk.

Om första stycket avfattas i enlighet härmed, bör i andra stycket ordet »dock» utgå och i tredje stycket samma ord insättas mellan »må» och »förvärvstill- stånd».

I promemorian (s. 21) anmärkes, att i fråga om skogsindustribolag den nuva— rande möjligheten att såsom villkor för förvärvstillstånd kräva att bolaget av- står viss redan innehavd skogsmark i stort sett bortfaller. Det uttalas Vidare, att härigenom kunna uppkomma vissa olägenheter, då bolag innehar skogsbitar som ligga insprängda i bondeskog och böra överföras till denna. Med hänsyn till svårigheten att ekonomiskt utnyttja sådana insprängda innehav kan dock enligt promemorian sannolikt förväntas att de bli tillgängliga förr eller senare. Enligt kollegiets mening är det knappast antagligt att detta kommer att bli förhållandet i någon större omfattning, eftersom det väl normalt ter sig förmån- ligare för ett bolag att behålla dylika skogsskiften för att när tillfälle erbjudes komplettera dem genom förvärv av annan skogsmark. Till stöd för förvärvs- tillståndet vid sådana kompletteringsköp torde kunna åberopas det föreslagna stadgandet i 4 % andra stycket p. 4. Då en dylik utveckling inom jordbruksbyg— der icke synes vara önskvärd, bör enligt kollegiets mening övervägas att till

sistnämnda stadgande göra ett tillägg av innebörd att det för tillstånd skall krä— vas att fånget finnes lämpligt även vid ett bedömande från allmän planerings- synpunkt.

5 5. Det torde böra övervägas, om icke ordet »må» i första punkten rätteligen bör utbytas mot »skall». Det synes nämligen icke böra komma ifråga att medge förvärvstillstånd om egendomen, vid ett samlat bedömande, finnes böra tagas i anspråk för arronderingsändamål.

15 5. Andra punkten synes böra brytas ut till en särskild paragraf.

I beslutet om detta utlåtande ha, förutom undertecknade, deltagit kammar- råden Åberg, Arfvidson och Bohman. Stockholm den 5 december 1964.

Rolf Dahlgren Nils Edling föredragande

Bankinspektionen :

Genom remiss den 26 oktober 1964 har Herr Statsrådet anmodat bankinspek- tionen att avgiva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet upprättad PM angående ny jordförvärvslag. Med anledning härav får inspektionen anföra följande.

Föreliggande förslag bygger på 1958 års jordlagsutrednings förslag till jord- förvärvslag (SOU: 1961: 49) och innebär vissa jämkningar i detta. Från kredit- givningssynpunkt har emellertid inga väsentliga nyheter införts. Inspektionen får därför hänvisa till sitt över det tidigare förslaget avgivna utlåtande, som här- med bifogas i avskrift. Därutöver vill inspektionen tillägga följande.

Erfarenheten har visat att det varit till fördel för industriföretagen i cellulosa- och trävarubranschen, om någon del av råvarubehovet kunnat täckas från egna skogar. Tillgången till egna skogar har givit företagen en förbättrad ställning i konkurrenshänseende och därmed ökade möjligheter att hålla en jämn sys— selsättning. Härigenom har en stabiliserande effekt uppnåtts. Synpunkter av denna art torde ha legat bakom skogsägarnas strävanden att genom kollektivt ägda företag förädla och distribuera skogsprodukter. Även för skogsägarna har det tydligen framstått som gynnsamt att sammankoppla ägandet och exploate— ringen av skogen.

Såvitt inspektionen kan finna torde det icke vara lämpligt att för närvarande helt släppa regleringen på förevarande område, men de uppmjukningar som före-

slås i PM torde innefatta en lämplig avvägning av de olika intressen som här bör beaktas. Förslaget ger den prövande myndigheten ökade möjligheter att tillgodose föreliggande behov för industribolagen och därmed främja en jämnare drift och detta måste anses ligga i det allmännas intresse. Slutligen vill inspek— tionen framhålla att det finns visst underlag för den meningen att en alltför snäv begränsning av kretsen presumtiva köpare av skogsmark kan vara till nackdel även för de privata skogsägarna själva.

I behandlingen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade Wulff och Ström, den senare föredragande, bankinspektören Hanström, sparbanksinspek- tören Oredsson, biträdande ledamoten Sjöberg samt byråchefen för jordbruks- kasseärenden Alm.

Stockholm den 28 november 1964.

K. Wulff K. W. Ström

Domänstyrelsen :

Genom remiss den 26 oktober 1964 har domänstyrelsen anmodats avgiva utlå— tande över »P M angående ny jordförvärvslag upprättad 1964 inom jordbruks- departementet». Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Styrelsen anser sig i huvudsak böra inskränka sitt yttrande till att avse föl- jande huvudfrågor:

1. Allmänna synpunkter rörande behovet och lämpligheten av en reformering av lagstiftningen på ifrågavarande område.

Särskilda synpunkter på förslaget vad gäller bolag och föreningar. Särskilda synpunkter på förslaget vad gäller enskilda personers förvärv. Prisnivån för skogsfastigheter. Gemensamhetsskogar. Övriga frågor beträffande lagförslaget. Särskilda synpunkter på förslaget med hänsyn till dess innebörd för statens markinköpsverksamhet.

samsas—saw

Allmänna synpunkter rörande behovet och lämpligheten av en reformering av nuvarande lagstiftning på området

Fördelningen av landets skogar på olika ägarekategorier har växt fram så små- ningom. Vad som därvid kommit att spela den viktigaste rollen är den allmän- na uppfattning om skogarnas betydelse och värde som varit rådande just un- der den period, då dispositionen av skogsmarken inom ett område av någon an— ledning kommit att starkare aktualiseras. I den mån icke företagsamma nybyg-

gare, bönder och bruksägare mer eller mindre självrådigt lagt beslag på skogs- tillgångarna har kungamakten och senare riksdagen avgjort dispositionen, som senare självfallet kunnat väsentligt ändras genom överlåtelser, vilket skett fram- för allt ifråga om de nyavvittrade norrlandsskogarna. Det säger sig självt att denna jordfördelning i och för sig inte kan göra anspråk på att motsvara nutida krav.

Bolagsförbudslagarna infördes på sin tid i syfte främst att skydda böndernas innehav av jord och skog. Det kombinerade jord- och skogsbruket ansågs under ifrågavarande period vara av så dominerande betydelse att dess fortbestånd bor- de främjas genom skyddsåtgärder mot bolagsförvärv av skog. Genom den senare tillkomna jordförvärvslagen , som syftade ej endast till skydd mot olämpliga marköverlåtelser utan också avsåg att positivt bidra till jordbrukets rationali- sering, begränsades förvärvsmöjligheterna för även andra köparkategorier än bolag. Numera äger endast staten och kommunerna fri inköpsrätt till jordbruks- fastigheter.

Den fastlåsning av ägarebalansen för jord och skog, som sålunda ägt bestånd under längre perioder -— för bolagen omkring 60 år i Norrland och 40 år i södra Sverige —— blir ganska självfallet irrationell, då större ändringar i driftsförutsätt- ningarna inträffar. Detta är också vad som skett i accelererad takt, framför allt under det senaste decenniet. Styrelsen finner det uppenbart att den nuvarande strukturen icke kan vara tillfredsställande då det tidigare sambandet mellan jord och skog inom mycket stora delar av landet nu successivt brytes. Redan 1950-talet raserade flera av förutsättningarna för IMO-talets jordreform och ut- vecklingen fortsätter. Jordbruket koncentreras och krymper både areellt och personellt. Experter räknar med en nedläggning av upp till 1/4 av hela jord- bruksarealen och inom stora områden drar sig jordbruket nästan helt tillbaka. Den i jordbruk och boskapsskötsel totalt sysselsatta befolkningens andel av den i landet totalt yrkesverksamma har under senaste sekel kraftigt minskat (andelen var 1850 ca 80 %, 1880 68 %, 1940 32 170, 1960 15 %). Idag torde jord- brukarna utgöra ca 12 *% av landets förvärvsarbetande befolkning och alla tec- ken tydcr på att denna procent ytterligare kommer att minska.

I frågan om sambandet. mellan jordbruk och skog tillåter sig styrelsen vidare åberopa följande uttalande av undertecknad generaldirektör i särskilt yttrande till betänkande »Statens skogar och skogsindustrier» SOU 1964: 6:

»Även inom de skogsbygder där jordbruket alltjämt antas bli bestående, fram- står sambruket mellan jord och skog ej lika självklart som för ett par decen— nier sedan. Den pågående mekaniseringen av skogsbruket verkar i viss mån upp- lösande på sambruket. Givetvis får sambruket mellan jord och skog fortfarande betraktas som mycket önskvärt inom områden där folkförsörjningen och bygdens liv bäst tillgodoses på sådant sätt. Det är dock icke längre möjligt att blunda för att stora förändringar förestår i fråga om skogsbrukets bedrivande och att dessa kommer att få stor betydelse för både fastighetsstruktur och ägarefördel- ning av landets skogsmark. I dag är endast omkring 25 % av landets skogsmar—

ker förenade med levande jordbruk till särskilda förctagsenheter (gods, bondgår— dar, jordbrukslägenheter). Siffran sjunker allteftersom jordbruken läggs ned — f.n. med omkring 1 % årligen av landets totala skogsmarksareal.1 I de s. k. av- folkningsbygderna är jordbrukets betydelse i sammanhanget givetvis ännu mycket mindre. Även om ny jordbruksgiv skulle återföra en del skogsmark till sambruk med jordbruksjord, måste det svenska skogsbrukets förvaltningsstruk- tur och ägarefördelning hädanefter väsentligen behandlas ur andra synpunkter än jordbrukets.»

Den nuvarande jordförvärvslagstiftningen — som väsentligen tillvaratagit jordbrukets intressen —— är utan tvivel föråldrad och måste revideras. Med hän- syn till det jordbruk som alltjämt skall bestå och det förhållandet att en helt fri fastighetsmarknad kan medföra vådor för den utomordentligt betydelsefulla arronderingen av jord och skog anser styrelsen att tillsvidare en viss reglering måste upprätthållas. Styrelsen vill därför nu icke föreslå att jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen helt slopas utan att dessa lagar får någon ersättare.

Det är enligt styrelsens uppfattning angeläget att de lagändringar, som på- fordras, snarast kommer till stånd. Stora delar av den skogsmark som tidigare tillhört aktiva jordbrukare saknar nu ofta effektiv förvaltning. Sådan skogsmark behöver omhändertagas liksom marker som efter nutida krav ej längre är läm- pade för åkerbruk och som därför genom plantering och andra åtgärder skynd— samt bör omföras till produktiv skogsmark. För våra skogsindustrier råder i dag i varje fall lokalt viss brist på råvara samtidigt som behoven är i starkt stigande och det är därför särskilt angeläget att markerna bliva rationellt utnyttjade och att virkesavkastningen kommer näringslivet till godo. Hänsynen till landskaps- och viltvården kräver visserligen starkt beaktande men är i detta sammanhang av mindre betydelse. Huvudsyftet bör vara att främja uppkomsten av rationella och leveranskraftiga skogsbruk.

Den föreslagna nya, jordförvärvslagen Enligt promemorian är en sådan lags viktigaste uppgift numera att främja jord— brukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Det anses därför att ett instru— ment måste finnas, varmed man kan förhindra förvärv som motverkar rationali— seringsprocessen. I förslaget till ny jordförvärvslag (& 5) har därför intagits be- stämmelser som i gällande jordförvärvslag främst framgår av & 5 i denna. Både för jordbruket och skogsbruket måste arronderingsfrågorna i dagens läge till- mätas sådan vikt — inte enbart ur den enskildes eller företagets utan även ur samhällets synpunkt att ett engagemang på olika sätt från det allmännas sida är klart befogat.

En ny jordförvärvslag anses sålunda ha till främsta uppgift att trygga till— gången på jord och skog för den jordbrukande befolkningen på sätt som främjar

1 Uppgifterna baserade på en av arbetsgruppen för strukturfrågor inom 1960 års jordbruksutred- ning upprättad promemoria. Omarbetning av uppgifterna tyda på att siffran skall vara något högre, kanske 30 %.

rationell brukning enligt moderna metoder. Lagen vill därför i princip hindra spekulations- eller kapitalplaceringsköp och vissa andra förvärv, där köparen inte avser att ägna sig åt egendomens skötsel. Den prioritetsställning som den nuvarande jordförvärvslagen ger åt aktiva jordbrukare har dock ansetts kunna i viss mån uppmjukas. Från den föreslagna grundregeln i den nya % 4 (»att för— värvstillstånd må vägras om det måste antagas att förvärvarens huvudsakliga syfte med förvärvet inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jord— bruk på egendomen eller där driva skogsbruk som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk») har därför gjorts fyra undantag där förvärvstillstånd bör kunna väg- ras endast till följd av vissa i paragrafen nämnda orsaker.

Den föreslagna nya lagen skall vara gemensam för juridiska och fysiska perso- ner. Genom lagförslagets fyra undantagsfall kommer även bolag och icke jord- brukare att erhålla möjligheter till markförvärv varigenom jordbrukarnas hit— tillsvarande inköpsmonopol kommer att i viss mån brytas. Vid regleringen av inköpen bör enligt styrelsens åsikt största vikt läggas vid frågan om vad som ur samhällets synpunkt bedömes vara det bästa utnyttjandet av jord och skogs— mark. Detta torde komma att leda till att ganska stora områden, som hittills varit förbehållna bondeskogsbruket, successivt övergår till storskogsbruket. Någ- ra doktrinära synpunkter på skogsmarkens hittillsvarande fördelning på olika befolkningsgrupper får i detta sammanhang ej tillmätas betydelse.

Särskilda synpunkter på lagförslaget 'vad gäller bolag och föreningar

Det är utan tvekan en väsentlig fördel för ett skogsindustriellt företag att äga. tillgång till råvara från egen skog. Mera tveksamt är om det är fördelaktigt att äga så stora skogstillgångar att industriernas hela virkesbehov kan täckas från dem. Här spelar sådana faktorer in som kapitalfrågor, skogarnas belägenhet m.m. Ur allmänna och sociala synpunkter synes det önskvärt att integrationen skog Skogsindustri ej drives alltför långt. Skogsbruket behöver slå vakt om sina investeringsbehov, som, hur angelägna de än är, ofta är svåra att hävda t. o. m. mot skogsindustriens motsvarande behov på grund av den långt utsträck- ta båtnadsperioden. Icke desto mindre anser styrelsen det vara lämpligt att de större, väl konsoliderade skogsindustriföretagen beredas möjligheter att förvärva skog för utökning av råvarubasen och inte minst i arronderingssyfte. Beträffande mindre skogsindustriföretag ställer sig styrelsen däremot tveksam. I fråga om företag, som endast förädlar en del av skogsavkastningen, t.ex. mindre sågverk, är behovet av egen råvarutillgång mindre påfallande och stund- om ekonomiskt oberättigat. Avkastningen från sådana skogar lär visserligen komma att föras i marknaden, men risken för hård skogshantering ligger nära och förutsättningarna för långsiktigt skogsbruk skulle ofta bli svaga. Vad som emellertid främst talar emot fri förvärvsrätt för sådana företag, som lätt etable- ras genom anskaffande t. ex. av mindre cirkelsågverk, är att dylika förvärv kun— na omintetgöra arronderingssträvanden, bl. a. beträffande enklaver i större skogs-

komplex. Det är också möjligt att skogsmarksförvärv av detta slag kan effektivt motverka den angelägna koncentrationen av industrienheterna till större, bär- kraftiga företag.

Inom vissa delar av landet, främst Norrland, kan uppehållandet av mindre skogsförädlingsföretag vara av sådan betydelse för orten att företagen icke böra förmenas det stöd, som eventuellt kan erhållas genom inköp av skogsfastigheter för råvaruanskaffningen. Av skäl som ovan anförts kan för dessa företag icke tillstyrkas en ovillkorlig förvärvsrätt. Deras förvärv bör prövas ur arronderings- synpunkter. Det synes emellertid lämpligt att av lagtext eller anvisningar fram- går att sådana förvärv bör prövas också med starkt hänsynstagande till för— värvets betydelse för rörelsen.

Ytterligare en inskränkning i företagens tilltänkta fria inköpsrätt är mycket angelägen. I Norrland och övre Dalarna finns i gränslandet mellan kalfjället och skog av sådan bonitet att uthålligt skogsbruk kan bedrivas, ett väldigt, i stort sett sammanhängande område, i huvudsak med gles, gammal skog, från Dalarna i söder till finska gränsen i norr. Skogsvård i vanlig mning kan inte bedrivas där, men en form av extensiv drift, som enligt domänverkets bedömning är ur flera synpunkter förkastlig, bedrivs där av flera skogsägare. Dessa områ— den avskiljas på domänverkets marker genom den s.k. skogsodlingsgränsen. Även nedanför denna gräns inom stora delar av Norrlands höjdlägen kräver sko— gen en långsiktig, varsam vård, om ej stora framtida värden skall sättas på spel såväl för skogsbruket som för naturvården och fritidslivet. Enligt styrelsens be— stämda uppfattning bör inom dessa områden, där staten redan disponerar den övervägande delen, inga enskilda förvärv av skogsmark tillåtas. Gränsdragningen kan eventuellt anslutas till gränsen för svårföryngrad skog enligt skogsvårds— lagen.

Det har i den offentliga debatten om den föreslagna nya jordförvärvslagen gjorts gällande att vid den starkt förbättrade markinköpsmöjlighet, som bolagen skulle erhålla, deras intresse för fortsatta markbyten helt skulle upphöra eller i varje fall väsentligt svalna. Styrelsen finner det inte osannolikt att så kan bli fallet till en början, varvid ömsesidiga arronderingssträvanden för en tid kan komma att bromsas upp. Styrelsen finner det dock högst sannolikt att bolagen på sikt kommer att placera sina för arronderingsverksamhet disponibla medel där den bästa effekten kan uppnås. Styrelsens erfarenhet från verkets egna arronderingssträvanden är att bästa effekten uppnås genom lämplig kombina- tion av köp och byten. Det är därför styrelsens uppfattning att i varje fall på sikt en vidgad markinköpsrätt även för bolagen kommer att bli ett positivt in- slag i strukturrationaliseringen och ett verksamt medel för förstärkning av in— tressearronderingen överlägsen varje konstlad modell på detta område.

Enligt lagförslaget finnes intet som uttryckligen hindrar att ett bolag förvär— var fastigheter belägna i en annan del av landet än där det har sin förädlings- verksamhet förlagd. En dylik inköpsverksamhet kan få icke önskvärda konse- kvenser även om farhågorna icke bör överdrivas, enär större markförvärv

numera är förenade med stora kapitalinvesteringar och företagen givetvis stän- digt även på denna punkt måste tillse att tillgängligt investeringskapital placeras där den bästa effekten kan uppnås. Det är emellertid enligt styrelsens mening befogat att i lagen eller dess tillämpningsföreskrifter intages bestämmelser om att förvärvare, som driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av skogsprodukter, skall äga ovillkorlig förvärvsrätt endast beträffande skogs- egendom som är belägen inom företagets normala fångstområde vad beträffar råvarubehovet och kan infogas som ett led i en förnuftig arrondering.

Styrelsen ifrågasätter om den ifrågavarande fria inköpsrätten skall tillkomma även annat företag än aktiebolag. Sambruksförening synes vara en alltför löslig form för den långsiktiga samverkan som bör föreligga i detta sammanhang.

Styrelsen finner det sålunda naturligt och ändamålsenligt att i en ny lag även skogsbolagen, som hittills i huvudsak varit hänvisade till markbyten för att för- bättra skogsmarkens arrondering, nu beredes tillfälle att med här ovan gjorda reservationer utvidga och förbättra sina skogsinnehav. Styrelsen vill därför till- styrka punkt 1 i andra stycket av lagförslagets 4 5 under förutsättning att på lämpligt sätt införes reservationer beträffande:

1. Mindre skogsindustriföretags förvärv av skogsmark. 2. Förvärv utanför företagets normala område för virkesfångst. 3. Förvärv inom höjdlägen i Norrlands inland. , Detta kan ske antingen genom omformulering av nämnda punkt, eller ge- nom anvisningar till lagen.

Särskilda synpunkter på lagförslaget vad gäller enskilda personers förvärv

Paragraf 4 i den föreslagna lagen syftar till tryggandet av tillgången på jord och skog för den jordbrukande befolkningens behov. Alltjämt skall som huvud- regel gälla, att jordbruksfastigheter skall vara förbehållna dem, som yrkesmässigt och varaktigt ägnar (skall ägna) sig åt jordbruk eller driva skogsbruk i samband med jordbruk.

Liberaliseringen ifråga om förvärvstillstånd omfattar förutom bolag och för— eningar även vissa fall, då enskilda icke jordbrukare beredes möjlighet att bli ägare till jordbruksfastigheter. Detta avser två typer av jordbruksfastigheter. Den ena typen (& 4 andra stycket, punkt 2) avser jordbruksfastigheter, som var- ken i befintligt skick eller genom rimliga rationaliseringsåtgärder beräknas kun- na ge ägaren tillfredsställande försörjning. Hit torde bl. a. kunna räknas fastig- heter med liten areal, dåliga byggnader etc. I regel torde dessa fastigheter vara av ringa intresse för de aktiva jordbrukarna. Den andra typen (& 4 andra stycket, punkt 3) avser fastigheter med så stor areal eller eljest med sådana värden i jord och skog utöver det normala, att förvärvet kräver en så stor kapitalinsats att egendomarna icke kan beräknas vara efterfrågade av jordbrukare. Till denna fastighetstyp torde bl. a. kunna räknas »herrgårdar» och liknande objekt. Enligt lagförslaget må förvärvstillstånd i princip ej vägras beträffande dessa två fastig—

hetstyper liksom inte heller ifråga om förvärv, som medför ett ändamålsenligt tillskott till tidigare ägd brukningsenhet (& 4 andra stycket, punkt 4).

I samtliga dessa fall kan dock enligt sista stycket i & 4 förvärvstillstånd vägras om vissa skäl därtill föreligger, bl. a. om fånget avser »skogsmark av någon be- tydenhet och icke är ägnat att tillgodose kravet på rationellt skogsbruk och än— damålsenligt utnyttjande av avkastningen».

Mot fri förvärvsrätt beträffande den förstnämnda typen av jordbruksfastig- heter (Q 4, andra stycket, punkt 2) har styrelsen intet att invända under förut- sättning att fastigheten ej utgör en enklav som omfattar skogsmark (inklusive åker, som igenlägges) av sådan storlek att en önskvärd arrondering av omgi- vande fastighet förhindras. Dylika förvärv böra regelmässigt avse endast väl till- tagna tomtområden för bostäder, främst fritidsbostäder och kunna, såsom i pro— memorian anges, bli av stor betydelse för landskapsvärden. Styrelsen ifrågasätter om sista stycket av 4 5 ger tillräckligt utrymme för erforderlig prövning av för- värvet. En allsidigare sådan skulle kunna åstadkommas om orden »av någon betydenhet» uteslötes ur lagtexten.

Så som bestämmelserna beträffande den andra typen utformats torde de lämna otillfredsställande skydd mot risker för köp i spekulationssyfte. Det är värde— fullt att skogs- och jordbruksnäringen tillföres nytt kapital. Men möjligheter kan då finnas för ekonomiskt oberoende personer att förvärva skogsegendomar med jordbruk i avsikt att där placera kapital genom inköpet och genom åtgärder för egendomens förbättring i olika avseenden utan att tillgodogöra sig eller ut- bjuda avkastningen.

Ett visst korrektiv mot sådana, ur samhällets synpunkt olämpliga förvärv kan erbjudas i bestämmelserna i 4 &, sista stycket, av lagförslaget. Bedömning- arna torde emellertid bliva mycket svåra. Någon skyldighet för skogsägare att avverka en skälig avkastningskvantitet från sin fastighet föreligger icke och lär knappast kunna införas, ens i form av en vanhävdsbestämmelse. I gällande skat— telagstiftning finnes icke heller annat incitament till ekonomisk drift än vad som kan ligga i den kommunala garantiskatten. I Finland gäller däremot sedan länge skattebestämmelser som verkar pådrivande på skogsägarnas virkesleve- ranser. Det föreligger säkerligen skäl för omprövning av skogsbeskattningen i Sverige ur denna synpunkt. Med hänsyn till den stora betydelsen av att virkes- tillgångarna utnyttjas effektivt för näringslivet är styrelsen tveksam huruvida jordbruksfastigheter av nu ifrågavarande typ bör hänföras till fastigheter, be- träffande vilka förvärvstillstånd ej skall vägras. Tillämpningen av nuvarande lagbestämmelser hos lantbruksnämnderna synes i de fall som domänstyrelsen mött i sin verksamhet redan nu vara välvillig och ytterligare obundenhet beträf- fande dessa förvärv kan vinnas genom anvisningar. Styrelsen vill också erinra om att en mera allsidig prövning av dessa förvärvsfrågor kan väntas, sedan till— lämpningen lagts i händerna på för uppgiften mera lämpade myndigheter.

Därest en något mera ingående prövning än vad promemorian synes avse, kom- mer att införas för förvärvsrätten beträffande jordbruksfastigneter, som avses i

punkt 3, kan enligt styrelsens mening punkten utvidgas att omfatta även större skogsfastigheter utan jordbruk.

I promemorian sägs att tillräckliga skäl saknas för att det allmänna skulle särskilt främja tillkomsten av mindre skogsfastigheter, där ägaren skall försörja sig genom eget arbete i skogsbruket. Domänstyrelsen vill för sin del erinra om att ett mindre skogsbruk icke kan på samma sätt som ett jordbruk betraktas som en säker inkomstkälla. För jordbruksprodukterna fastställes priserna officiellt inom det subventionerande regleringssystem som införts för jordbruket, under det att avsättning och priser för skogsprodukter är starkt variabla. Den som vill utnyttja hela sin arbetskraft i egen skog måste också göra en betydande kapital- investering. Med hänsyn till den numera erforderliga rationaliseringen måste förutsättas anskaffning eller inlejning av maskiner eller ett nära sambruk med andra skogsfastigheter. Om skogsbrukaren som många andra skogsarbetare skul- le byta sysselsättning, har en irrationell skogsfastighet tillskapats förgäves. Do— mänstyrelsen delar uppfattningen att särskilda åtgärder icke bör vidtas för prio- ritering av mindre skogsbruk, vars ägare antas bli sysselsatt inom egendomens skog.

Prisnivån för skogsfastigheter

Vid en föreslagen liberalisering av nuvarande jordförvärvslagar och därav upp- stående ökad konkurrens befaras från jordbrukarhåll att prisnivån kraftigt kom— mer att stiga, framförallt ifråga om skogsfastigheter. Detta antagande anföres i den offentliga debatten som ett skäl mot ändring av förvärvslagarna.

Domänverket har under praktiskt taget hela den tid förvärvslagarna gällt från lantbruksorganisationen och jordbrukarhåll klandrats för att hålla för hög pris- nivå vid sina skogsvärderingar. Anledningen till de skilda uppfattningarna är att domänstyrelsen vägrat att värdesätta skog och skogsmark ur jordbrukspolitiska synpunkter, vilket regelmässigt skett inom lantbruksorganisationen. Vid fri fastighetsmarknad med stora utbud bestämmer köparen prisnivån på grundval av det värde han tillmäter fastigheten i sin hand. Genom jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen har denna mekanism satts ur funktion, huvudsakligen på grund av statsmakternas hänsyn till vår jordbruksnäring och dess rationalise- ringsbehov. Domänverket, som bedriver sin inköpsverksamhet under öppen redo- visning av sina förehavanden och i kontakt med lantbruksorganisationen, föl— jer värderingsprinciper som godkänts av riksdagen. De grundas på verkets upp- fattning om fastigheternas värde vid långsiktig förvaltning i ett större, rent skogsbruksföretag.

Om en prisstegring på skogsfastigheter skulle inträffa när marknaden och pris- bildningen blir friare, skulle detta bl. a. bevisa, att de jordägare som måste sälja sin egendom till de tidigare gällande priserna genom förbudslagarnas verkningar berövats en del av sitt kapital. Det är också domänstyrelsens åsikt att om skogs— värdena med hjälp av en regleringsmekanism, som uppbyggts för andra syften, allmänt hålles nere vid en nivå, som hittills ansetts lämplig för skogskomplette-

ring till jordbruk, skadeverkningar kan uppstå för skogsnäringen genom slap— pare ekonomisk drift.

Gemensamhetsskogar

Det är möjligt att det stundom kan vara motiverat att bilda gemensamhetssko- gar i trakter, där jordbruket beräknas bestå. Dessa skogar skall då i första hand ge arbetsmöjligheter för de aktiva jordbrukarna. Redan i dag utföres dock inom bondeskogsbruket nära 50 % av arbetet av lejd arbetskraft. Denna siffra är sti- gande och för gemensamhetsskogar torde den bli än högre. Att bilda gemen- samhetsskogar av sysselsättningsskäl är därför en mycket diskutabel åtgärd.

Några andra bärande skäl för bildande av nya gemensamhetsskogar för en viss grupp av fastigheter torde icke kunna redovisas. Skogen blir i sådant fall av allmänningstyp och bör ha en mycket vid krets av ägare, som kan driva skogen enligt modell från storskogsbruket. Så sker nu vid de flesta allmänningar.

Om gemensamhetsskogar måste bildas, bör utgångspunkten vara att en lämp— lig arrondering samtidigt åstadkommes. Sådana komplex bör åstadkommas ge- nom sammanläggning av mindre fastigheter. Redan bärkraftiga enheter bör ej få tagas i anspråk annat än då det är uteslutet att på annat sätt bilda erforderlig gemensamhetsskog. Styrelsen delar den i promemorian uttryckta åsikten att någon prioritering av förvärv för bildande av gemensamhetsskog icke är moti— verad.

Övriga frågor beträffawe lagförslaget

I enlighet med jordbruksutredningens förslag har ur lagen utmönstrats de nu- varande särskilda hindren mot förvärv, som förmodas leda till vanskötsel av egendomen och mot sammanförande i en ägo av var för sig ändamålsenliga bruk- ningsenheter. Styrelsen tillstyrker detta förslag.

Beträffande kommunförvärven har enligt den speciella motiveringen visser- ligen förutsatts att kommunerna inte utnyttjar sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgår nämn- dens eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen. Styrelsen ifrå— gasätter dock huruvida icke i viss överensstämmelse med jordlagsutredningens förslag en begränsning borde ske ifråga om kommunförvärven så att dessa av- såge endast förvärv inom den egna borgerliga primärkommunen eller inom eget s.k. kommunblock, såvida icke gäller fastighet som kommunen har för avsikt att ge speciell användning såsom t. ex. anstalt eller friluftsområde.

Till belysning av det missbruk av den fria inköpsrätten för kommunerna, som kan förekomma, må framhållas att styrelsen i sin egen inköpsverksamhet mött ett fall, där en stad avsett att förvärva en större jord- och skogsbruksfastighet i ett annat län än det staden tillhör i det enda syftet att därigenom skaffa ett bytesobjekt, vilket skulle utnyttjas för förvärv av annan egendom i stadens närhet.

I detta sammanhang ifrågasätter styrelsen huruvida & 7 i föreliggande lag alltjämt är erforderlig och om icke tiden är mogen att även utmönstra denna be- stämmelse. Det förhållandet att fastigheten byter ägare bör enligt styrelsens mening icke föranleda, att högre krav ställes på den nye ägaren än vad som kunnat ställas på den tidigare ägaren med stöd av lagen om uppsikt å jordbruk och av skogsvårdslagen .

Slutligen får styrelsen anmäla, att vid de uttalanden styrelsen i det föregående gjort i olika avsnitt, styrelsen utgått ifrån att det bedöms möjligt att genomföra reformen så, att den inte skall behöva hämma vår rörelsefrihet i vad gäller en vidgad europeisk integration inom handeln, som kan visa sig önskvärd.

Särskilda synpunkter på förslaget till ny jordförvärvslag med hänsyn till dess inverkan på statens markinköpsverksamhet

Otvivelaktigt kommer kretsen av köpare till de objekttyper domänverket har särskilt intresse av att förvärva att högst väsentligt vidgas. Detta gäller även om de av styrelsen i det föregående påyrkade reservationerna vinna beaktande. Förhållandena blir detsamma mom praktiskt taget hela landet, då efter skogs— ägareföreningarnas etablering 1 södra Sverige aktiebolag för Skogsindustriell rö- relse finnes 1 alla landsdelar. Även den konkurrens, som kan väntas från större, icke juridiska personer, medverkar härtill.

I sådana fall, då förvärvstillstånd inte kan vägras eller eljest kommer att med— delas i större omfattning än hittills, blir det skärpt konkurrens mellan olika äga— rekategorier, och domänverket får sannolikt då räkna med ökade svårigheter att genomföra de önskade förvärven. Det måste emellertid vara ett rimligt krav från domänverkets sida att den prövning av förvärven som skall ske utföres av myndighet som äger förutsättningar därför.

Tillämpningen av den nya lagen kommer tillsvidare att anförtros lantbruks- organisationen, d.v.s. lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. Enligt ett av 1960 års jordbruksutredning framlagt förslag avses dessa organ att omorgani- seras. Lantbruksnämnderna avses att sammanslås med hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna till stora länsorgan, under det att lantbruksstyrelsen skulle i sig uppta den nuvarande Skogsstyrelsen. Styrelsen kommer i yttrande över förslaget att bestämt avstyrka denna fullständiga integration av jordbruks- och skogsbruksintressen. Sammanförandet av lantbruksnämnd och hushållnings— sällskap till en myndighet är däremot, om den sker på riktigt sätt, en ytterst angelägen åtgärd, som bör genomföras fortast möjligt, bl.a. därför att åtskilliga av de nuvarande lantbruksnämnderna genom sin ensidiga handläggning av do- mänverkets inköpsärenden visat sig mindre lämpliga som samhällsorgan. Sty- relsen kommer att närmare utveckla sin syn på frågan i yttrande över nämnda förslag från 1960 års jordbruksutredning.

Såsom i inledningen till detta yttrande anförts bör jordbrukets tillbakadragan- de få till följd att skogsbrukets struktur förbättras genom ökning av storskogs—

brukets markinnehav. De skogsmarksförvärv som domänverket sedan många decennier genomfört i relativt liten skala, har helt finansierats med medel ur domänverkets markfond, till vilken förs ersättningar och försäljningsmedel för jordbruk och tomtmark, överdämda fastigheter m.m. Inköpen av skogsmark kompenserar sålunda för närvarande för förluster i andra realvärden, inklusive stora förluster av skogsmark och innebär sålunda varken principiellt eller reellt någon utökning av det statliga markinnehavet. Därest statsmakterna i likhet med domänstyrelsen — skulle finna att en strukturförskjutning mot större en- heter bör främjas i skogsbrukets rationaliseringsprocess, kan staten icke undan- dra sig en aktiv medverkan genom rationella markinköp jämsides med andra gruppers rationaliseringsförvärv. Markfondens medel kan då icke vara tillräck— liga, varför man på längre sikt bör räkna med att ställa erforderliga medel till förfogande i statsbudgeten.

I den jordbrukspolitiska debatten möter man ofta begreppet intressearronde- ring. Därmed synes man inom lantbruksorganisationen ofta avse att mycket stora regioner skall reserveras för en viss ägarekategori. Om denna form av arronde— ring drives så långt att bondeskogsbruket, domänverket eller ett eller flera bolag får monopol på förvärv i regionen, så är intressearronderingen snarast skadlig. Storleken av den skogsfastighet som skall betraktas som välarronderad växlar självfallet med beskaffenhet, belägenhet, kommunikationer och arbetskraftsför- hållanden m.m. Om den i domänverkets inköpsverksamhet är av sådan storleks— ordning, att den utan svårighet kan inlemmas i ett rationellt storskogsbruk, så bör någon ytterligare »intressearrondering» icke eftersträvas. En viss bland- ning av olika företagsformer är nämligen enligt styrelsens mening uteslutande fördelaktig för skogsbrukets utveckling på orten. De privatägda skogar, som förvärvas av domänverket, blir föremål för ökade investeringar i vägar, maski- ner och skogsvård m. m. Allt virke, som med rationell hushållning kan uttagas, avverkas och tillhandahålles industrien. Domänverket och de stora skogsbolagen har i många olika avseenden dragit lärdom av varandras erfarenheter. Kontakten inom distrikten har stimulerat till ansträngningar på skilda områden av driften. Styrelsen har svårt att tro att bondeskogsbruket skulle vara okänsligt för sådan påverkan.

Domänstyrelsens ställningstagande till förenämnda promemoria och lagförslag sammanfattas sålunda.

Styrelsen ansluter sig till de i promemorian anförda, allmänna synpunkterna på förvärvsprövningen. Lagförslaget tillstyrkes med följande erinringar:

1. & 4, andra stycket, punkt 1, bör kompletteras, varigenom ovillkorlig för- värvsrätt enligt denna punkt icke skall föreligga dels för mindre skogsindu- striföretag, dels för förvärv utanför företags normala område för virkesfångst, dels oclc för förvärv av skogsmark inom Norrlands höjdlägen.

Alternativt bör dessa reservationer införas i av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningar.

2. 5 4, andra stycket, punkt 3, synes böra avse ej endast jordbruk med eller utan skogsmark utan även större, rena skogsfastigheter. Dock bör garantier skapas för en viss prövning med hänsyn till ändamålet med förvärvet.

3. I 5 &, sista stycket, bör orden »av någon betydenhet» uteslutas. 41. En viss begränsning av kommunernas fria inköpsrätt synes befogad.

Från överjägmästarna i Skellefteå, Sollefteå och Västra distrikten samt från jägmästaren i Uddevalla revir till styrelsen inkomna yttranden med anledning av remissen bifogas.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknad, deltagit överdirek- tören, byråcheferna Nyström, föredragande, och Nilsson samt t. f. byråchefen Hultman.

Stockholm den 8 december 1964.

Erik W Höjer Jöran Rosenlund

Lanthruksstyrelsen :

Remiss den 26 oktober 1964 av PM angående ny jordförvärvslag, upprättad 1964: inom jordbruksdepartementet.

Den lagstiftning som reglerar jord- och skogsmarksförvärv är i väsentliga de- lar föråldrad och otidsenlig. Detta gäller i första hand 1925 års bolagsförbudslag men även 1955 års jordförvärvslag är mogen för omarbetning. Det är sedan en rad av år ett angeläget behov av en tidsenlig lag, som beaktar den dynamiska samhällsutvecklingen och den genomgripande strukturomvandling som redan pågår i snabb takt.

Lagen bör vara elastisk och i tillämpningen medge en anpassning till den all- männa utvecklingen. Lagreglema torde därför få bli förhållandevis allmänt av— fattade. Normerande för tillämpningen blir den målsättning, som uttrycks i de av statsmakterna angivna riktlinjerna för jord- och skogsbrukets rationalisering och för markpolitiken. Dessa riktlinjer kommer utan tvivel att få fortlöpande revideras för att hållas tidsenliga, och det är givetvis en fördel om lagen är upp- byggd så att en fortlöpande anpassning av lagtillämpningen kan ske successivt med allenast begränsade jämkningar i lagtexten.

Styrelsen vill i detta sammanhang påpeka att tillämpningen av den nu gäl- lande 1955 års jordförvärvslag på sådant sätt anpassats till ändrade förutsätt- ningar och undergått en betydande liberalisering, samtidigt som den alltmer ut- präglat inriktats på att vara rationaliseringsinstrument.

Styrelsen har infordrat yttranden från lantbruksnämnderna och därvid i första hand begärt en analys av de sannolika verkningarna inom nämndernas verksam— hetsområden av ett genomförande av lagförslaget. Styrelsen har därpå gjort sina bedömningar i samma fråga. Styrelsen har vidare sökt ange de krav, som enligt styrelsens mening under nuvarande utvecklingsskede främst bör ställas på en lagstiftning avseende jordförvärv. Styrelsens överväganden har lett till att sty- relsen —— med fasthållande i stora drag av den uppläggning, som angavs av 1958 års jordlagsutredning i dess förslag till jordförvärvslag, vilket principiellt också varit utgångspunkt för den nu föreliggande departementspromemorian — funnit att det i promemorian framlagda lagförslaget bör undergå vissa ändringar och att motivuttalanden bör modifieras och kompletteras på sätt som kommer att redo— visas i det följande.

Med dessa förbehåll vill styrelsen tillstyrka att en ny jordförvärvslag nu in- föres. Styrelsen har härvid beaktat, att 1960 års jordbruksutredning enligt sina direktiv är oförhindrad att upptaga frågan om jämkningar i den jordpolitiska lagstiftning, som gäller eller kan komma att beslutas på grundval av jordlags— utredningens förslag.

Principia” utgångspunkt i fråga om förvärvslagstiftning

Tredje lagutskottet uttalade vid införandet av 1955 års jordförvärvslag, att det enligt svensk rättsuppfattning måste anses principith otillfredsställande att den enskilde medborgaren icke tillåts förvärva visst slags egendom. Förvärvshinder borde därför uppställas endast om och i den mån så fordras med hänsyn till

ett samhällsintresse av betydande styrka. ' Denna grundsats bör gälla vid utformningen av ny jordförvärvslag.

Huvudmotiven för fortsatt jörvärvslagstiftning

Jordlagsutredningen avgav år 1961 förslag till jordförvärvslag m. 111. De huvud- motiv, som jordlagsutredningen avgav för en fortsatt jordförvärvslagstiftning, är alltjämt aktuella och bärande. I nära anslutning till dessa anser lantbruks- styrelsen sålunda angeläget

att det allmänna har medel i sin hand att påverka strukturutvecklingen att odlad jord och skogsmark på rimliga villkor står till förfogande för nå— ringsutövama i jordbruk och skogsbruk

att lagbestämmelser finns som motverkar att jord- och skogsbruksfastigheter i strid mot en sund markpolitik utnyttjas som spekulationsobjekt.

Den principiella uppläggningen av förslaget innebar en betydande liberalise- ring i förhållande till gällande lag och en klar inriktning på strukturrationalise- ring. Utredningen ägnade särskilt intresse åt strukturrationalisering i skogsmark: intressearrondering genom tillköp och markbyten på underlag av regionvis av— vägda riktlinjer.

Lantbruksstyrelsens synpunkter i fråga om huvudkraven på en tidsenlig lagstiftning

Den allmänna samhällsutvecklingen framtvingar en genomgripande struktur— omvandling inom jordbruket och skogsbruket, som bl.a. tar sig uttryck i av- gång av arbetskraft, ändrad markanvändning och bortfall av brukningsenheter i snabb takt.

En primär uppgift för jordförvärvslagen måste därför bli att främja struktur- rationaliseringen.

Både jordbruk och skogsbruk måste ordna för sig så att produktionsresur- serna kan utnyttjas med ekonomiskt tillfredsställande resultat. I bygder med vikande jordbruk och starkt avflyttning blir skogsmark friställd från sambandet i företagsekonomiskt avseende med jordbruk. Om inte avfolkningen skall resul- tera i att samhällsekonomiska vådor uppstår, så är det i många bygder nödvän- digt att trygga att de bättre jordbruksenheterna kan utvecklas och bestå som kombinerade jord- och skogsbruksföretag. Därför behöver skogstillgångar i när- heten av sådana kärnor förbehållas bondeskogsbruket.

Lagstiftningen bör, såsom jordlagsutredningen underströk, utformas med fullt beaktande av skogsnäringens intresse och dess speciella problem, inte minst med hänsyn till kraven på att skogsbrukets produktionsmöjligheter blir tillvaratagna. Strukturgruppen inom 1960 års jordbruksutredning har i sitt nyligen publicerade betänkande belyst hur trängande behovet av snabb strukturrationalisering i skogsmarken är och påvisat att effekten därvid blir minskade kostnader för skogsbruket och ökad produktionsvolym och därvid anfört:

»Strukturrationaliseringen i skogsmark omarrondering såväl som storleks- rationalisering — är ägnad att nedbringa arbetsåtgången i skogsbruket och där- med skogsbrukets kostnader. Strukturrationaliseringen ger därigenom bättre möjligheter att driva ekonomiskt skogsbruk i områden, där så med nuvarande fastighetsindelning och fördelning på ägare icke kan ske. Gränsen för marker, där skogen mist sitt rotvärde, skjuts undan och därmed ökas produktions- volymen.

Intressearronderingen underlättar planering för långsiktig avvägning av ar- betskraften såväl för storskogsbruket som inom privatskogsbruket. Inom det sistnämnda bör dels fortlöpande sammanköp och markbyten dels väl organiserad samverkan — omfattande även sådana fastigheter, vilkas ägare bor på annan ort eller av andra skäl inte själva arbetar i skogen —- ge förutsättning för arbets- besparing och för rationell arbetsfördelning med tryggat arbete såväl för brukar- nas egen arbetskraft som för anställd annan arbetskraft.»

Den primära utgångspunkten för strukturrationalisering i skogsmark bör vara att en utveckling till rationellt skogsbruk såväl inom privatskogsbruket som in- om storskogsbruket skall främjas.

För att få en snabb strukturrationalisering till stånd inom rimlig tid är det

angeläget att alla intressen, som är inriktade på att nå fram till rationella be— handlingsenheter i skogsbruket, får möjligheter att verka vid sidan av varandra.

Planmässiga sammanköp bör ofta vara den närmaste vägen att med undvi- kande av tidskrävande arbetsformer skapa mer sammanhängande innehav. Själv- verksamhet och egna initiativ från markägarna i sådant syfte bör stimuleras. Samtidigt behövs en väl organiserad bytesverksamhet.

Lantbruksstyrelsen är sålunda införstådd med att skogsbolagen bör kunna vidga sitt innehav totalt sett, men anser att det är av väsentlig betydelse var och i vilken omfattning detta sker. Vidare bör parallellt med utökningsförvärv ett utbyte av marker bedrivas, så att bolagen avstår spridda innehav i de regioner, där skogen behövs för det på lång sikt bestående jordbruket.

Inom det privatägda skogsbruket föreligger det på många håll ett uppenbart behov av storleksrationalisering. Inte mindre än 167.000, dvs. 60 % av hela antalet skogsbruksenheter i enskild ägo ligger i storleksgruppen med mindre än 25 ha skogsmark per enhet. Den sammanlagda arealen i enheter med mindre än 50 ha skogsmark är 4. milj. ha, och därav ingår 1,8 milj. ha i enheter med mindre än 25 ha skogsmark. (Lantbrukets strukturutveckling, SOU 1964: 37 s. 25). Där skogs— marken även i framtiden väntas drivas som privatägt skogsbruk är det enligt lantbruksstyrelsens mening en ur allmän synpunkt önskvärd utveckling att markägarna genom storleksrationalisering och utbyggd samverkan i förening åstadkommer välordnat skogsbruk i områden, där skogen nu är uppsplittrad på småfastigheter. Lagstiftningen bör underlätta en utveckling i den riktningen. Den bör likaså ställa sig positiv till olika företagsformer, som med hänsyn till de lokala förutsättningama visar sig förmånliga för skogsbrukets utveckling. Det kan exempelvis vara ett lämpligt alternativ att saluförd skogsmark förs in i rationellt skogsbruk genom att tillföras allmänningar, gemensamhetsskogar eller andra sammanslutningar, som må visa sig lämpliga för kooperativ drift.

Sannolika verkningar av det i promemorian framlagda lagförslaget

Återverkningar på prisnivån

Såsom framhållits i promemorian kan det väntas, att den friare konkurrensen på fastighetsmarknaden, som skulle bli följden av de föreslagna lagreglerna, kom- mer att få en prishöjande effekt. Speciellt kommer detta att bli fallet i skogs- bygder och åtskilliga mellanbygder, där övervägande delen av fastighetsbestån- det synes bli öppet för konkurrensen bl. a. från fritidsintressen på grund av de i 4 å andra stycket punkt 2 föreslagna bestämmelserna. Särskilt torde detta bli kännbart i betydande områden kring större befolkningscentra, i kustbygderna, i närheten av sjöar och vattendrag samt i de trakter, som har fjällregionerna inom räckhåll.

I de egentliga jordbruksområdena blir den prishöjande effekten sannolikt i allmänhet inte så stark. Denna bedömning måste emellertid lämnas med reser—

vation för avsteg av väsentlig betydelse. I vida områden kring storstäderna exempelvis i Skåne, inte minst i Malmö- och Hälsingborgsregionen -— efterfrå- gas redan nu goda och relativt stora jordbruk av personer, som har sin verk- samhet i städerna men vill använda egendomens bostadshus för egen del och arrendera ut jordbruket. Vidare kan effekten av skattebestämmelserna vara ett motiv för privatpersoner med hög marginalskatt att köpa jordbruk, även om förvärvet och driften drar relativt höga kostnader.

Prioriteringen av vissa företagsgrupper och därmed av vertikal integration kan medföra olika återverkningar i olika trakter. Både större och mindre in- dustrier, som nu saknar egcn råvarubas eller har en alltför liten sådan, kan finna det angeläget att snabbt försäkra sig om skogsmark. De kan nämligen befara, att råvaruutbuden minskar om allt större del av skogen blir industriågd. Det är naturligt om företagen visar speciellt intresse för mark nära deras för- ädlingsindustrier, vilket i åtskilliga fall torde vara liktydigt med ett primärt intresse av skogsmark nära jordbruksbygder. Å andra sidan kan efterfrågan på fastigheter i avlägsna lägen med ogynnsamma skogliga betingelser bli liten och prisnivån till följd därav låg. En prishöjande effekt kan på sina håll också däm— pas eller utebli till följd av det förhållandet att bolagen får större valfrihet i fråga om inköpsobjekt.

Lantbruksnämnderna har överlag anfört starka farhågor, att det kan komma att bli betydligt svårare att köpa tillskottsmark till priser, som är rimliga i för- hållande till värdet ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt.

Styrelsen vill i anslutning härtill framhålla att enligt ordalydelsen i 4 & andra stycket punkt 2 i departementspromemorians lagförslag skulle inte endast de ur jordbrukssynpunkt mindre betydelsefulla småfastigheterna, för vilka redan nu en mycket liberal tillståndsgivning tillämpas, komma att vara friställda för allmän konkurrens utan även huvudparten av de fastigheter som är lämpliga att användas såsom tillskottsmark till de bestående, utvecklingsbara enheterna.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns anledning att räkna med att den ökade konkurrensen i stora områden kommer att medföra en prisnivå, som lig- ger över det avkastningsvärde, varmed jordbrukare och andra näringsutövare måste kalkylera.

Återverkningar på utbud och omsättning Statistiken över antalet handlagda ärenden enligt jordförvärvslagen tyder på att den årliga omsättningen av jordbruksfastigheter varierat endast obetydligt under de senaste 10 åren. Totala antalet förvärvsansökningar håller sig nu om- kring 6 000— 7 000 per år. De bifallna ansökningarna år 1963 fördelade sig med 30 % på jordbruksbygder, 20 % på åkerglesare men jordbruksbetonade mellan- bygder och 50 % på övriga bygder. På sista året har kunnat märkas viss ökning av aktiviteten på fastighetsmarknaden i samband med den intensifierade ratio- naliseringsverksamheten som följd på statsmakternas beslut vid 1963 års riks-

dag. Lantbruksnämndernas inköp och överlåtelser för rationaliseringsändamål vilka ju icke återfinnes i den nyssnämnda statistiken, har fått avsevärt ökad omfattning. Under kommande år är det anledning att räkna med att bruknings- enheter speciellt i skogs— och mellanbygder i stor utsträckning kommer att upp— höra som självständiga företag. Erfarenheterna hittills visar emellertid att det ofta går trögt att få ut sådana enheter i marknaden. I ett betydande antal fall tycks de bortflyttande ägarna behålla fastigheterna i sin eller släktens ägo.

Liberalisering av förvärvslagstiftningen ger i och för sig ökad köparekrets och stigande priser, vilket bör öka benägenheten att sälja. Å andra sidan torde det även i fortsättningen te sig förmånligt för många att behålla sina realvärden i fastigheter, bl. a. i förväntan på fortgående markvärdestegring. Vidare kan den som inte räknar med att höra hemma i grupperna prioriterade förvärvare även i fortsättningen vara angelägen att behålla den egendom han har. I varje fall torde ofta någon överlåtelse icke komma till stånd med mindre vederbörande är försäkrad om att få förvärva annan egendom i utbyte.

De föreslagna bestämmelserna torde leda till att produktiv mark i betydligt större utsträckning än hittills kommer att förvärvas dels av förvärvare med an— nat huvudsyfte än att driva jord— och skogsbruk (t. ex. exklusivt utnyttjande för fritidsändamål el. dyl.), dels av bolag för att få egen råvarubas. Det är sannolikt att fastigheter som förvärvats av sådan köpare endast i ringa utsträckning kom- mer att ånyo utbjudas till försäljning.

Återverkningar på lokaliseringsutvecklingen

Den föreslagna liberaliseringen av bolagsförvärven torde påskynda en utveck— ling, varigenom industri- och storskogsbruket kommer att dominera mer än nu i åtskilliga skogsbetonade bygder. Detta medverkar till att antalet där bosatta och verksamma personer minskar, vilket torde bli märkbart särskilt i Norrlands skogsbygder. Skogsarbetskraften torde komma att mer samlas till tätorter och samtidigt är också en överflyttning till andra bygder att vänta. Detta återver- kar på väsentliga samhällsintressen. Det blir bl.a. alltmer angeläget att sam- ordna strukturrationaliseringen med olika åtgärder för att lösa omställningsfrå- gor för de berörda människorna.

Den ökade liberaliseringen beträffande förvärv av icke bärkraftiga enheter torde, speciellt i bygder som är attraktiva ur fritidssynpunkt, resultera i en övergång från permanent bebyggelse till fritidsbosättning. Detta gäller inte en— bart våra skärgårdsbygder utan också i betydande omfattning bl. a. skogsbeto— nade bygder i inlandet. Åtskilliga faktorer talar för att sambandet mellan ett vikande näringsliv och det framväxande friluftslivet kommer att framträda allt starkare. I områden med en attraktiv friluftsmiljö får man också — såsom tidi— gare framhållits —— vänta sig att efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse kom- mer att leda till en prishöjning, som i och för sig medför att jord- och skogs- bruket inte med framgång kan konkurrera om marken.

Återverkningar på strukturutvecklingen

Dessa kommer att behandlas i efterföljande avsnitt, samtidigt som styrelsen föreslår de kompletteringar och ändringar, som styrelsen anser behövliga för fortsatt strukturrationalisering. Redan här skall dock en speciell frågeställning beröras.

Såsom strukturgruppen inom 1960 års jordbruksutredning påvisat, har antalet rena arrendegårdar ävensom deras sammanlagda areal minskat avsevärt under senare år, och samtidigt har såväl antalet som totalarealen av sidoarrenden (till- skottsarrenden) ökat rätt kraftigt. Utvecklingen vid liberaliserad förvärvslag- stiftning kan komma att leda till att jorden i ökande omfattning kommer att brukas under arrende. I vad mån en sådan utveckling har övervägande fördelar eller olägenheter är en fråga som torde övervägas inom jordbruksutredningen.

Styrelsen har dock anledning att framhålla, att tillskottsarrenden visserligen många gånger kan vara en lämplig väg för storleksrationalisering men att arren- deupplåtelserna å andra sidan kan låsa utvecklingen och motverka strukturan- passningen. Det är angeläget att man vid översynen av arrendelagstiftningen och särskilt då bestämmelserna om sociala arrenden såvitt möjligt undanröjer hinder för strukturanpassningen.

Departementspromemorians lagförslag och jord- och skogsbrukets strukturanpassning

Lagförslaget ger dels möjlighet till Viss styrande inverkan vid de förändringar i näringarnas struktur och resurstillgångar, som sker genom ändringar i ägare- förhållanden (4 ©), dels befogenheter till mer direkta åtgärder i syfte att göra saluförda objekt disponibla för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering (5 5).

Den föreslagna 4 & ger regler rörande prioritet åt vissa förvärvare på grund av syftet med deras förvärv. Den innehåller också bestämmelser av innebörd att beträffande betydande grupper av fastigheter lämnas konkurrensen fri på grund av förvärvsobjektens beskaffenhet.

Förvärvare, som blir underkastade förvärvsprövning men får en prioriterad ställning

1. Fysisk person som yrkesmässigt och varaktigt avser att ägna sig åt jordbruk och åt skogsbruk i kombination med jordbruk liksom sambruksförening prio- riteras på liknande sätt som i gällande lag. Skyddet för den enskilde jord- och skogsbrukaren begränsas dock starkt genom bestämmelserna i 4 5 andra stycket. Vidare uppmjukas prioriteten genom att en liberalare tillståndsgiv- ning än hittills anvisas i den allmänna motiveringen även i fall, då förvär- varen är enskild person, som inte tänker ägna sig åt egendomens skötsel.

2. Juridisk eller fysisk person, som här i riket driver industriell eller kommer- siell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för

distribution av jordbruksprodukter och får antas syfta till att varaktigt an— vända egendomens alster i rörelsen.

3. Den som innehar en brukningsenhet får enligt 4 _8, andra stycket punkt 4 i i princip möjlighet att förvärva tillskottsmark.

Fastigheter, som på grund av sin beskaffenhet i regel får förvärvas även av icke prioriterade förvärvare

1. Jordbruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande försörjning (4 & andra stycket punkt 2). Detta är delvis en kodifiering av nuvarande praxis enligt jordförvärvslagen men samtidigt en betydande utökning av gruppen fria fång. Till skillnad mot gällande bestämmelser undantas nämli- gen från den prioritering, som lagen ger åt aktiva jordbrukare, också flertalet icke bärkraftiga enheter även om de utgöres av mark, som på längre sikt. bör användas för jordbruksändamål och för kombinerade jord- och skogs- bruk. Jordlagsutredningen hade följt samma linje beträffande fysiska per- soners förvärv, men nu föreslås samma frihet också för juridiska personer. De aktiva jordbrukarna hänvisas sålunda till att förvärva kompletteringsmark i konkurrens bl.a. med de prioriterade bolagen och likaså med fritidsintressen m.fl.

2. Jordbruk av sådan storlek eller med sådana övervärden, att egendomen inte efterfrågas av jordbrukare i allmänhet. Detta är i stort sett en kodifiering av gällande praxis.

Den liberala tillståndsgivning, som anvisas i 4 å andra stycket, begränsas ge- nom undantagsreglerna i tredje stycket. Förvärvstillstånd må. vägras på grund av särskilda skäl. Särskilt anges att tillstånd må vägras om fånget avser skogsmark av någon betydenhet och inte är ägnat att tillgodose kravet på rationellt skogsbruk.

Lantbruksstyrelsens bedömningar beträffande förslagen i 1; &

Prioritet för vissa företag i livsmedelssektorn att förvärva jordbruk

Vad förädlings- och distributionsföretagen inom livsmedelssektorn beträffar torde dessa huvudsakligen vara intresserade av att förvärva större egendomar, och någon större konkurrens från deras sida om de egentliga familjejordbruken torde knappast behöva befaras. Förslaget att sådana företag i princip skall få förvärva jordbruk (4 å andra stycket punkt 1) har förordats eller i stort sett lämnats utan erinran av lantbruksnämnderna. Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del.

Ett par nämnder har inte ansett påkallat att prioriteten skulle utsträckas till att omfatta rena distributionsföretag. Det torde i praktiken endast sällan före- komma att renodlade större distributionsföretag har ett företagsekonomiskt be- tingat intresse av att förvärva jordbruk för att integrera i producentledet. Det kan då ifrågasättas om en särbestämmelse härom bör föras in i lagtexten och om en anvisning inte lämpligen kan ges i form av ett uttalande i motiveringen.

Förvärv för skogsbruksändamål

Problemställningen i fråga om de kombinerade brukningsenheterna Styrelsen finner det nödvändigt att i detta sammanhang närmare belysa det kombinerade företagets betydelsefulla roll vid uppbyggnaden av sådana ända- målsenliga, bärkraftiga familjeföretag som möjliggör effektivt utnyttjande av speciellt arbetskraften och det investerade kapitalet.

I stora delar av vårt land måste jordbruksproduktionen på grund av klima- tiska och andra naturbetingade förutsättningar främst inriktas på grovfoderpro— duktion med tillhörande förädling genom mjölkkor, ungnöt för köttproduktion eller får. Vid den hittills vanliga storleken av jordbruksdelen får brukaren med familj ofta ej full sysselsättning inom jordbruket. Brukaren har därför stort be- hov av arbetsinkomster utanför jordbruket. Ofta delar han därvid arbetsdagen mellan djurskötsel och exempelvis arbete i närbelägen skog.

Vid de nya företag, som efter hand bygges upp —— inte minst i samband med koncentrerade rationaliseringsinsatser —— avpassas oftast omfattningen av mjölk- produktionen efter en mans arbetsinsats. Därigenom kan kostnaderna per pro— ducerad enhet avsevärt reduceras. Den hittills vanliga, oftast orationella del- ningen av arbetsdagen under främst vinterhalvåret mellan två skilda arbets- platser försvinner därigenom. Däremot blir behovet av ersättare i arbetet med djurskötseln alltmera trängande ju mera krävande arbetet i djurskötsehu blir, ju större del av arbetsdagen det tar i anspråk och ju kortare arbetsveckan blir på arbetsmarknaden. Lantbruksföretag med mjölkproduktion som viktigaste pro- duktionsgren torde därför i allt större utsträckning behöva organiseras som minst tvåmansföretag. Inte enbart behovet av ersättare i djurskötseln utan även arbetskraftsbehovet under växtodlingens topperioder talar för detta.

Vid en produktionsinriktning inom jordbruksdelen bestående av köttproduk- tion med tillhörande grovfoderodling blir arbetsinsatsen i jordbruket mestadels relativt begränsad. En dylik driftsform torde komma att koncentreras till byg- der med något sämre förutsättningar för jordbruk men där likväl effektiva och fullt lönsamma företag av extensivare typ kan uppbyggas. Därvid uppkom- mer dock ett ännu större behov av sysselsättning i skogsbruket för att arbets— kraften skall kunna fullt utnyttjas. Detta gäller i dylika fall inte enbart två- mans- eller större företag utan även enmans- och enfamiljsföretag.

Inom tvåmansföretag eller större uppkommer i här avsedda bygder behov av tillgång till arbete utanför jordbruket för att den till företaget knutna arbets-

kraften skall vara fullt sysselsatta året om. Därigenom blir möjligheten att bilda kombinerade jord- och skogsbruksföretag av avgörande betydelse vid uppbyg- gandet av för framtiden funktionsdugliga lantbruksföretag. Möjligheterna att erhålla kompletterande sysselsättning genom skogsarbete utanför den egna fas- tigheten beräknas som bekant komma att ytterligare reduceras. Härtill bidrar också det faktum, att den till lantbruksföretagen knutna arbetskraften ej kan syssla med skogsarbete sammanhängande under längre tidsperioder. Verksam- heten inom det egna skogsbruket i tvåmansföretag eller större torde dock bättre än vid nu vanliga lantbruksföretag kunna avpassas till olika former av samver- kan, därigenom att hela arbetsdagar eller veckor kan ägnas åt skogsbruket un— der större delen av året av den eller de personer, som ej är kontinuerligt knutna till djurskötsel.

Det kombinerade företaget bidrar således till ett fullständigare utnyttjande av arbetskraften och därmed till en sänkning av arbetskostnaderna per produ- cerad enhet. Detsamma gäller i ej obetydlig utsträckning kostnaderna för drag— kraften i den utsträckning den kan utnyttjas i såväl jord- som skogsbruket. Vidare torde exempelvis kostnaderna för vissa byggnader och vägar, allmänna omkostnader samt kostnaden för driftledning kunna sänkas per producerad en— het genom att såväl jord- som skogsbruk förekommer inom samma företag. Kombinationen mellan jord- och skogsbruk innebär slutligen för företagaren bättre möjligheter till resultatutjämning mellan olika är än som är möjligt vid enbart jordbruk resp. enbart skogsbruk. Det ekonomiska risktagandet minskar därigenom och likviditetssvårigheter m.m. kan undvikas.

Den här skisserade kombinerade företagstypen torde bli den helt domineran- de inom betydande delar av vårt land. Detta gäller speciellt norra delen, små- landslänen och andra delar av södra och mellersta Sverige där möjligheterna för allsidig jordbruksproduktion av olika anledningar är begränsade men där det finns gott om skogsmark.

Ur en specialbearbetning av RLF:s jordbruksregister, som gjorts för 1961 års jordbruksräkning, framgår att av landets totala skogsmarksareal å 22,5 milj. ha ägs 11,7 milj. ha av enskilda inkl. allmänningar. Av sistnämnda skogsmarksareal ingår 1,5 milj. ha i enheter med mer än 20 ha åker och 1,6 milj. ha i enheter med mellan 10—20 ha åker samt 2,5 milj. ha i enheter med mellan 5—10 ha åker.

Det är inte möjligt att nu göra någon kvantitativ bestämning av den sam- manlagda skogsmarksareal, som ingår i brukningsenheter, som »i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsätgärder kan ge ägare tillfredsställande försörjning» och som sålunda omfattas av skyddsreglerna i för- slagets 4 å till förmån för dem som yrkesmässigt och varaktigt ägnar sig åt jord- och skogsbruket. Ett räkneexempel kan dock kanske ge någon uppfattning om storleksordningen. Samtliga kombinerade enheter med mer än 20 ha åker, hälften av enheterna i storleksgruppen 10—20 ha åker och en tredjedel av dem med 5—10 ha åker innehåller tillsammans 3 milj. ha skogsmark, dvs. ca 1/4 av den i enskild ägo nu befintliga skogsmarken.

Lantbruksstyrelsen utgår från att avsikten i departementspromemorian varit att bereda ett väl fungerande skydd åt i och för sig livskraftiga kombinerade brukningsenheter lika väl som åt slättbygdernas rena jordbruksföretag. I pro- memorian sägs också ut att lagstiftningen måste innehålla bestämmelser till skydd för den enskilde jord- och skogsbrukarens möjligheter att etablera sig och vidareutveckla sitt företag. Skyddet för befintliga kombinerade jordbruk uppluckras emellertid väsentligt genom de föreslagna reglerna för bolagsförvär- ven och kan enligt styrelsens mening väntas bli för svagt, såvida inte kommen- tarerna i departementspromemorian omarbetas, modifieras och närmare ut- vecklas.

Det kombinerade företaget kommer nämligen i allmänhet att behöva omfatta ganska betydande skogsareal och det kan därför ur ekonomisk synpunkt natur- ligtvis vara av intresse för skogsindustribolag att införliva sådana enheter med sitt innehav. Visserligen begränsas deras prioriterade ställning såtillvida att för- värvstillstånd kan vägras om särskilda skäl föreligger att inte godta fånget (4 & tredje stycket). I den allmänna motiveringen anges att ett sådant skäl kan vara att fastigheten på grund av ändamålsenlig kombination av jord och skog är specith lämpad för bestående bondebruk och inte anses kunna bli lika ratio- nellt utnyttjad av bolaget eller föreningen i fråga. Ett avslag torde då förutsätta att prövningsmyndigheten visar att det blir ett mindre rationellt utnyttjande av resurserna om bolaget förvärvar enheten och införlivar skogen med sitt skogs- bruk. Att över huvud taget finna en hållbar jämförelsegrund för sådan bedöm- ning torde bli mycket vanskligt. Det senare ledet i motivuttalandet kan redan på grund härav leda till att antalet kombinerade jordbruk, som eljest kunde bestå och utvecklas, snabbt avtar. Ett avgörande skäl för att det senare ledet i motivuttalandet bör utgå är emellertid att bedömningen måste ske ur vidare synvinkel.

Även om det ur isolerad företagsekonomisk synpunkt kunde te sig lämpligt att införliva sådana enheter med närliggande större skogsbruk, så är det näm— ligen av samhällsekonomiska samt kommunala och andra hänsyn i många byg— der ett klart allmänt intresse att i lämplig omfattning bibehålla dem som själv— ständiga företag.

Redan nu är antalet kombinerade jordbruk av den sammansättning, som här avses, relativt litet. Genom betydande insatser från det allmänna, särskilt fram- trädande i ICR-verksamheten i norra delen av landet, söker man bygga upp sådana enheter i ett antal, som ur samhällsssynpunkter med beaktande av kom— munala intressen bedömes som önskvärt för framtiden. Som regel måste därvid stora investeringar göras. En förutsättning för sådana insatser är att enheterna bedömes bli fullt tillfredsställande ur företagsekonomisk synpunkt. Det fram- står som i hög grad angeläget att resultaten såvitt möjligt blir varaktiga.

Riktlinjen bör därför vara att förvärvstillstånd å sådana kombinerade bruk- ningsenheter, som är eller med rimliga insatser kan bli ändamålsenliga, skall —- så länge det befinnes vara ur allmän synpunkt önskvärt att företagen bibehålls

som särskilda enheter i första hand förbehållas sådana personer, som yrkes- mässigt och varaktigt vill ägna sig åt jord- och skogsbruket å ifrågavarande en- heter (jämför 4 5 första stycket i lagförslaget).

Liberaliseringens inriktning beträffande olika, förvärvare

De inledningsvis anförda huvudkraven på en tidsenlig lagstiftning leder till följande.

Liberaliseringen av tillståndsreglerna beträffande förvärv av skogsmark (4 å, andra stycket, punkt 1) bör avse icke endast skogsindustriföretag. Lagen bör i princip inta den ståndpunkten, att förvärv som främjar skogsnäringen i orten genom att väsentligt förbättra förutsättningarna för rationellt skogsbruk bör tillåtas, om inte särskilda skäl föranleder till att inte godta fånget.

Förvärv som medverkar till en ur allmän synpunkt önskvärd utveckling, varigenom markägarna genom storleksrationalisering bildar färre men större och bättre skogsbruksenheter och — eventuellt även genom andra åtgärder, t.ex. utbyggd samverkan — åstadkommer välordnat skogsbruk, bör behandlas på samma sätt som andra prioriterade förvärv.

Där marken ej behövs för att förstärka bestående lantbruk torde den höra i första hand lämpligen förvärvas av någon ägare till närliggande fastigheter med utgångspunkt från att bilda så lämpliga skogsbruksföretag som möjligt, dock under förutsättning att förvärvaren —— vare sig det är fråga om enskild eller bolag kan anses ha vilja och förmåga att rationellt sköta det förstorade företaget.

En förutsättning för liberal behandling av en ansökan från skogsbrukare om tillstånd att förvärva fristående skogsfastigheter bör givetvis vara, att det med hänsyn tagen bl. a. till belägenheten i förhållande till tätorter, servicefunktioner m.m. bedömes vara lämpligt och sannolikt att de långsiktigt kommer att ut- nyttjas på avsett sätt.

Det kan vara ett praktiskt lämpligt alternativ att bilda en rationell skoglig enhet, som ägs och förvaltas av en grupp, företrädesvis i jord- och skogsbruk verksamma personer. Förvärven bör då ha samma prioritet som de ovan nämn— da. Denna företagsform har redan prövats i form av gemensamhetsskogar bl. a. i samband med de koncentrerade rationaliseringsinsatserna i de nordligaste länen och därvid visat sig vara en utmärkt anordning vid uppbyggandet av välbalanserade kombinerade företagsenheter. Den ger utrymme för relativt stora behandlingsytor och möjlighet att anpassa arbetsinsatserna i skogen efter den med brukarnas ålder och familjernas sammansättning växlande arbetskapa- citeten.

Enligt styrelsens mening har gemensamhetsskogen sitt berättigande även på andra håll i landet där det kombinerade företaget av skäl som ovan redovisats är det bästa alternativet. För att uppnå de avsedda fördelarna ur arbetsorga- nisatorisk synpunkt måste emellertid gemensamhetsskogarna därvid ligga i så

nära anslutning som möjligt till de brukningsenheter vartill de skall vara knutna. Det finns därför, såsom bl.a. framhållits i promemorian, inte skäl att särskilt främja tillkomsten av dylika gemensamhetsskogar med anknytning till enheter som ligger på så betydande avstånd att de saknar naturligt samband med skogs- bygden i fråga. Å andra sidan bör gemensamhetsskogar i nära anslutning till en bygds jordbruksfastigheter vara ett ur bl. a. kommunal synpunkt tilltalande alternativ med hänsyn till den stabilitet av bygdens näringsliv som kan väntas följa därmed.

Givetvis bör ingalunda alla företag, som syftar till att driva rent skogsbruk, nu bli prioriterade. Tvärtom torde förvärvstillstånd som regel få vägras, om förvärven endast avser att överföra skogsmark till bolag, som bildas för att driva rent skogsbruk.

Ej heller bör alla företag som förädlar skogsprodukter vara prioriterade. Sär- skilt från smålandslänen har framförts, att det förutom de större träförädlande bolagen finns ett stort antal andra träförädlande industrier och att det inte vore lyckligt, om dessa mera allmänt förvärvade skogsmark. Utvecklingen pekar redan nu på att åtskilliga av dem så småningom får avveckla sin industriella verksamhet och man får då aktiebolag, som endast driver jord— eller skogsbruk.

I smålandslänen torde antalet träförädlande industrier utöver de större bolagen år 1962 ha varit över 800, varav flertalet var sågverk eller kombine- rade sågverk, snickerier och hyvlerier. Även rena snickerier samt lådfabriker och möbelfabriker var talrika.

Regelsystemet i lagförslagets 4 5 och strukturrationaliseringen i skogsmark

Vissa bestämmelser i gällande lag och i lagförslaget Bolagsförbudslagen verkar genom koncessionsprövningen styrande på struktur- förändringarna och stödskogsreglema i dess 4 5 ger en viss inriktning på mark- byten. Genom 1960 års lagändring, som utgjorde ett provisorium i avvaktan på översynen av förvärvslagstiftningen i dess helhet, infördes bestämmelser (5 a &) i syfte att underlätta den arronderingsbefrämjande bytesverksamheten, som inletts av lantbruksnämnderna och skogsbolagen till gagn för såväl bonde— som storskogsbruket. Tredje lagutskottet betonade, att denna verksamhet utan dröjsmål borde få vidgad omfattning. Med stöd härav har en betydande verk- samhet för utbyten av marker, med starkt inslag av s.k. intressearrondering, vuxit ut inom ramen för det i bolagsförbudslagen anvisade kompensationsför— farandet.

Jordförvärvslagen stadgar (4 å), att icke-jordbrukare får förvärva jordbruk och skog endast under vissa förutsättningar, vanligen att fånget medför över- vägande nytta ur allmän synpunkt.

Förfarandet vid strukturfrämjande styrning av markförvärv är enligt dessa lagar konstruerat så, att markförvärven i princip är underkastade en prövning

och att det vid denna kan fästas avgörande vikt vid om förvärvet medverkar till strukturförbättring eller icke.

Enligt förslaget i departementspromemorian skulle ståndpunkten i bolagsför— budslagen ändras så genomgripande att skogsindustribolagen icke blott skulle bli i princip berättigade att förvärva jordbruk och skogsbruk utan också få en prioriterad ställning genom den kategoriskt formulerade regeln (4 & andra styc— ket, punkt 1) att förvärvstillstånd ej må vägras dem. Från denna regel må dock undantag under vissa förutsättningar göras (4 % tredje stycket).

En konsekvens av prioriteringen av skogsindustribolagen blir att den nuva- rande möjligheten att såsom villkor för förvärvstillstånd kräva att bolaget av— står viss red'an innehavd skogsmark i stort sett bortfaller. Om så sker har man avsagt sig den kanske främsta möjligheten att påverka bolagens aktivitet i den intressearrondering, som har en central uppgift i strukturrationaliseringen. Det är därför enligt styrelsens mening nödvändigt med en viss omprövning av för— slaget i denna del. Det är ingenting att erinra mot att bolagen vidgar sitt skogs- innehav men det är av väsentlig betydelse var detta sker och i vilken omfattning det sker inom olika områden. Styrelsen anser att det, parallellt med att skogs— innehavet på sina håll ökas genom kompensationsfria förvärv också bör tillses att i andra områden en utbytesverksamhet kan fortgå med samtidigt avstående av spridda innehav. Om man inte tar detta dubbla grepp på frågan, kan liberali- seringen av skogsmarksförvärv resultera i en bibehållen dålig eller på sina håll t. o. m. försämrad intressearrondering.

Vad här sagts innebär inte att en princip om bibehållen balans mellan ägare- kategorier skulle fasthållas och inte heller att bolagsförbudslagens kompensa- tionssystem skulle vara kvar. En annan sak är att prövningsmyndigheten bör kunna ställa villkor att markägare, som vill förvärva ytterligare mark det må vara bolag, enskild person eller annan förvärvare skall medverka till struk- turrationalisering genom att i skälig utsträckning ställa mark till förfogande i utbyte. Givetvis skall marköverlåtelse för rationaliseringsändamål kunna be— traktas som ett vägande skäl för att lämna förvärvstillstånd. Så kan ske enligt gällande jordförvärvslag.

I själva verket inrymmes ett dylikt förfarande redan i den föreslagna lagtex— ten. I 4 & tredje stycket stadgas nämligen att förvärvstillstånd må vägras om fånget avser skogsmark av någon betydenhet och icke är ägnat att tillgodose kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen eller om eljest särskilda skäl föreligga att icke godtaga fånget. Det nyssnämnda kravet kan inte rimligen anses fyllt med mindre fånget är förenligt med en på lång sikt god indelning i skogsbruksenheter. Det är emellertid angeläget att den skogsbruksfrämjande inriktning, som styrelsen anser att lagen bör ha kommer till klart uttryck.

Styrelsen har funnit anledning att närmare utveckla vissa synpunkter på intressearronderingens innebörd och arbetsmetodiken vid densamma.

Intressearronderingens innebörd

I stora delar av vårt land medför skogsmarkens fördelning på företagsenheter och på ägare betydande hinder för rationellt bruk. I de skogsbetonade bygderna är det alltför vanligt att storskogsbrukets och det privatägda skogsbrukets inne- hav ligger blandade med innehaven ofta splittrade på många skiften tillkomna utan någon anpassning till de naturliga drivningsförhållandena och likaså för- håller det sig mellan olika företagare inom storskogsbruket. Det förekommer också i betydande omfattning att industriägd och statsägd skog ligger insprängd i bondeskogar även i närheten av byarnas centrala delar medan bondeskogar finns perifert belägna inne i storskogsbrukets innehav.

I syfte att åstadkomma tillräckligt stora behandlingsytor har det visat sig angeläget att genomföra en omgruppering även över stora avstånd, så att olika skogsägare kan samla sina innehav traktvis. En sådan omarronderingsform med regional räckvidd brukar kallas intressearrondering. Den karakteriseras av att den syftar icke blott att samla innehaven till färre men större skogsbruksenhe— ter utan även till tyngdpunktsförskjutningar till sådana områden, där resp. ägare har största möjligheten att utnyttja sina speciella resurser. Ur flera syn— punkter är det angeläget att åstadkomma en lämplig avvägning i fråga om grupperingen av de marker, som tillhör storskogsbruket och privatskogsbruket. För det enskilda mindre skogsbruket är det en nyckelfråga att få sina skogar lokaliserade i nära anslutning till jordbruken och jordbruksbebyggelsen. Här— igenom har det familjedrivna skogsbruket stora förutsättningar till ekonomisk konkurrenskraft utan alltför stora kapitalinvesteringar i tunga maskiner. Å andra sidan kan det även för storskogsbruket av skilda orsaker te sig fördel- aktigt att ha en del skogsskiften i anslutning till bygden. Sådana mindre innehav får då skötas efter konventionellt mönster. Men för att en organisationsform med central planering, hög kapitalinvestering i tung maskinpark och rationella transportleder skall kunna väl utnyttjas behöver storskogsbruket framförallt etablera sig med markinnehav i sådana områden, där förutsättningar finns att bilda större sammanhängande block.

En intressearrondering, som bör vara ett primärt led i strukturrationalise- ringen i skogsmark, förutsätter som underlag en grovbedömning av sannolika utvecklingslinjer och därpå att samförstånd i stora drag nås mellan olika in- tressen i frågan om huvuddragen för en lämplig omgruppering av innehav och om utrymmen för nyetablering av innehav. Det blir sålunda en fråga om över- läggningar och överväganden var olika ägarekategorier och olika företag lämp- ligen kan inrikta tyngdpunkterna för sina markförvärv.

En betydande verksamhet med sådan inriktning har utvecklats i ett flertal län och även över länsgränserna. Erfarenheterna är klart positiva och har i prak- tiken utformat arbetsmetodiken. Översiktliga utredningar och bedömningar rö- rande de allmänna förutsättningarna m.m. i de bygder, som beröras, utföres av länsorganen, vanligen i samarbete med expertis från lantbruksstyrelsen m.m. I

flertalet skogsbetonade län finns nu ett underlag genom sådana länsutredningar med grovindelningar i utvecklingsregioner för jord- och skogsbruket, som tidi- gare i år sammanställts och kommenterats av styrelsen (i kort sammandrag in- tagen som bilaga i strukturgruppens undersökning Lantbrukets strukturutveck- ling, SOU 1964: 37) och som nu länsvis följs upp under kontakter med olika in— tressen. Under det följande arbetsskedet ger företrädare för olika skogsägare de större skogsföretagen, jord— och skogsbrukarnas organisationer m.fl. —— orien- tering om sina planer och synpunkter och därefter fortgår överläggningar om lämpliga avvägningar under kontakter jämväl med företrädare för kommuner och ortsbefolkning.

En förutsättning för en god förhandlingsmiljö är att motsatta intressen kan mötas inför ett neutralt forum. Det är otvivelaktigt av stort värde i dessa sammanhang att det statliga strukturrationaliseringsorganet har befogenhet att ta initiativ och får resurser att ombesörja grundläggande utredningar och bered— ning av frågorna.

Vid intressearrondering kommer sambandet mellan strukturrationalisering i skogsmarken och skogsbrukets arbetskraftsdispositioner samt lokaliseringen av dess arbetskraft ofta i förgrunden. Planeringen för långsiktig avvägning av arbetskraften såväl inom storskogsbruket som inom privatskogsbruket under- lättas och får en fastare grund allteftersom omgrupperingen genomförs. Syn- punkterna från olika intressen brukar ofta sammanstråla i meningen att skogs— komplex av måttlig storlek bör bildas. De stora skogsföretagen vill ofta av före- tagsekonomiska och andra skäl ha sina innehav grupperade i flera områden och företrädare för kommuner och ortsintressen i övrigt vill gärna ha flera olika före- tag etablerade inom sina områden.

De regionala omgrupperingarna kan genomföras endast genom frivilliga över- låtelser. Dessa sker normalt genom inköp och byten av hela fastigheter eller hela skiften, varvid markerna successivt samlas till slutna skogsbruksenheter utan att tidskrävande fastighetsregleringsåtgärder nu eller senare behöver vidtas.

Behovet av villkor om motprestation vid markförvärv i vissa fall

En lagfäst befogenhet för rationaliseringsorganen, innebärande att de under vissa förhållanden må göra förvärvstillstånd beroende av att förvärvaren sam— tidigt ställer annan mark till förfogande för rationaliseringsändamål, är en ofrån- komlig förutsättning för att strukturrationaliseringen skall kunna fortgå smidigt och ge en god samlad effekt. Det är enligt styrelsens mening skäligt att den som har spridda marker i sådana lägen att dessa hindrar en gynnsam och angelägen strukturutveckling, och som vill öka sina markinnehav genom nyförvärv, i sam- manhanget ställer någon mark till förfogande för rationalisering. Detta bör gälla alla markägare. Villkor om avstående av annan mark bör således kunna uppställas vare sig det gäller bolag eller enskild.

Vad skogsbolagen beträffar har styrelsen utgått från att deras markanskaff— ning kommer att syfta till förbättrat skogsbruk och att allmänna intressen i stort sett blir beaktade med ledning av sådana regionala riktlinjer, som ovan berörts. Det är emellertid anledning att särskilt beakta det utgångsläge, som förel'gger i många jordbruksbetonade bygder med inslag av skogsmark i både bolag och icke-jordbrukares ägo. I promemorian har antagits att bolagens spridda innehav inom bondeskogen förr eller senare kommer att avvecklas. Såsom ovan berörts är det naturligt, att bolagen gärna behåller spridda innehav i och i närheten av jordbruksbygder, eftersom dessa ofta ligger gynnsamt till i förhållande till förädlingsindustrin. Från bolagshåll har detta framhållits i många bytessam- manhang och ytterligare motiverats med att även små och rätt spridda innehav i en bygd ger värdefulla lokala kontakter och underlättar förhandlingar om rotpostköp m.m. Vid en friare förvärvsrätt måste sådana innehav också få be- tydelse som utgångspunkter för framtida markköp. Från företrädare för skogs— industrier påpekas vidare att bolagen måste avväga resurserna för markköp med hänsyn till investeringsbehovet i andra sektorer inom företagen och att önskemålen om egen skogsmark i allmänhet är begränsade till att täcka ungefär hälften av råvarubasen. Det är förståeligt om markförvärven under sådana förhållanden gärna inriktas på de bättre lägena. Detta kan leda till hård kon— kurrens både mellan olika bolag och mellan bolag och andra förvärvare av sko— gar, som ligger i eller inom räckhåll från jordbruksbygder.

Det är på grund av det anförda inte realistiskt att räkna med att i jord— bruksbygder insprängda bolagsinnehav inom nära tid och i önskvärd omfattning skall bli tillgängliga för rationaliseringsändamål. Det må påpekas att bestäm- melserna i 5 % i lagförslaget i dessa sammanhang inte har någon effekt, efter— som de är tillämpliga endast på mark som saluförs.

Lantbruksnämnderna har också över lag ansett nödvändigt att vissa krav på kompensationsöverlåtelser kan ställas på förvärvare, som äger mark behövlig för strukturrationaliseringen. Omfattningen av sådant krav bör bestämmas efter de praktiska förutsättningarna i de enskilda fallen. Allteftersom bytesverksam- heten med ett företag genomförs, vidgas möjligheterna till kompensationsfria förvärv.

De skogsmarker som på grund av sitt läge intill jordbruksbygd kan vara aktuella i sammanhanget utgör naturligtvis endast en ringa del av bolagens skogsmarksinnehav men kan för strukturrationaliseringen vara av synnerlig betydelse.

Såsom ovan nämnts, kommer bolagen otvivelaktigt att ha kvar en hel del in- nehav i anslutning till jordbruksbygder och dessa bör även i vissa fall ytterligare kunna utvecklas, nämligen i jordbruksbygder med mycket riklig skogstillgång.

De av styrelsen här framförda synpunkterna på behovet av lagbestämmelser för främjande av strukturanpassning i större skala särskilt inom skogsbruket, torde kunna tillgodoses på så sätt att skäl att vägra förvärvstillstånd skall anses föreligga om fånget icke är ägnat att främja. ett rationellt skogsbruk och ända—

målsenlig utnyttjande av avkastningen eller icke är förenligt med strävandena att åstadkomma en på lång sikt god indelning i skogsbruksenheter.

Sådant särskilt skäl måste givetvis föreligga om fånget finnes motverka ett samhällsintresse av betydenhet.

Övriga spörsmål i anslutning till 4 5 4 5 andra stycket punkt 2

Ifrågavarande bestämmelse kommer att för allmän konkurrens frigöra inte en- dast de ur rationaliseringssynpunkt betydelselösa småfastigheterna utan även huvudparten'av de fastigheter som är lämpliga att användas såsom tillskotts- mark till de bestående, utvecklingsbara enheterna.

Lantbruksnämnderna har överlag framhållit, att det därför kommer att bli betydligt svårare att köpa tillskottsmark till ur jordbrukssynpunkt rimliga priser och att det kommer att krävas betydligt ökade insatser i form av värde— utjämningsbidrag om rationaliseringsverksamheten skall kunna fortgå i önskad utsträckning.

Enligt departementspromemorian får jordförvärvslagens viktigaste uppgift numera anses vara att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalise- sering. Utan det instrument, som lagen och särskilt då dess 5 ?; erbjuder myn— digheterna skulle —— framhålles det i promemorian de samhälleliga insatserna på detta angelägna område alltför ofta komma till korta. Även framgent måste därför finnas ett dylikt instrument varmed man kan hindra förvärv, som mot— verkar rationaliseringsprocessen.

Styrelsen vill i anslutning till dessa uttalanden i promemorian särskilt fram- hålla att även om de mer eller mindre betydelselösa småfastigheterna släpps fria bör det vara möjligt att med stöd av bestämmelserna i 4 & tredje stycket (»särskilda skäl föreligga att icke godtaga fånget») föra en restriktivare linje när det gäller fastigheter som är av väsentlig betydelse för rationaliseringsverk- samheten.

Om en person för fritidsändamål eller liknande förvärvar en jordbruksfastig— het bör prövningsmyndigheten ha möjlighet att inta den ståndpunkten att till- stånd endast meddelas om vederbörande avstår från de delar av jordbruks- eller skogsmarken som behövs för rationaliseringsändamål. I allmänhet bör myn- digheterna därvid kunna vara relativt generösa och låta köparen behålla ett väl tilltaget markområde kring brukningscentrum.

Vid förvärv i exploateringssyfte får man söka bemästra situationen genom kravet på att fastigheten skall enligt planmyndigheternas bedömande _ vara lämplig för exploatering och exploateringsmogen. Även i exploateringsfall bör förhandlingar kunna upptas för uppdelning av objektet för jordbruks- resp. exploateringsändamål.

För att möjliggöra en lagtillämpning enligt ovan redovisade linjer krävs ett klarläggande motivuttalande i denna del.

Om statsmakterna a andra sidan inte anser att här berörda lagregler skall kunna tillämpas på ovan skisserat sätt torde man få räkna med att lantbruks- nämnderna som regel måste vara beredda att förvärva de för rationaliserings- verksamheten erforderliga markresurserna på en prisnivå som inte enbart kom— mer att bestämmas av fastigheternas värde ur jordbruks— och skogsbrukssyn- punkt. Detta i sin tur kommer att ställa avsevärt ökade krav på yttre rationa- liseringsbidrag för att pågående uppbyggnad av ändamålsenliga jordbruksföretag skall kunna fortgå.

& å andra stycket punkt 3

Bestämmelserna i denna punkt kan sägas kodifiera en praxis, som sedan länge rätt vid tillämpningen av jordförvärvslagen , dvs. beträffande enskilda personers förvärv. Redan enligt den föreslagna bestämmelsen i 4 & andra stycket punkt 1 får även förädlings- m.fl. företag inom livsmedelssektorn den önskade priori- teten att förvärva jordbruk.

Därutöver skulle förslaget i punkt 3 enligt sin ordalydelse också kunna tolkas såsom en prioritet för transaktioner i syfte att föra över större jordbruks- eller kombinerade jordbruks- och skogsbruksföretag till särskilda för ändamålet bil- dade bolag.

Styrelsen anser det varken motiverat eller önskvärt att så sker och det torde inte heller ha varit avsikten med den föreslagna bestämmelsen.

.; 5 andra stycket punkt #

Bestämmelserna i denna punkt öppnar i princip möjlighet för alla ägarekatego— rier att förvärva tillskottsmark. Enligt ordalydelsen får nämligen förvärv som medför någon förbättring av den innehavda egendomen inte hindras med mind- re särskilda skäl föreligger att inte godtaga fånget (exempelvis därför att för— värvsegendomen utgör en bärkraftig eller utvecklingsbar enhet). De fria för- värvsmöjligheterna beträffande tillskottsmark gäller sålunda även innehavare av småfastigheter. Det torde nämligen som regel vara lätt att i dylika fall bevisa att egendomen »vinner i ändamålsenlighet» genom ett tillskottsförvärv även om den varken före eller efter förvärvet är eller kan bli en ändamålsenlig brukningsenhet. Samtidigt kan emellertid dylika förvärv medföra betydande olägenheter.

Bestämmelsen bör därför enligt styrelsens mening skärpas så att det skall krävas att den innehavda enheten genom tillskottsförvärvet väsentligt vinner i ändamålsenlighet.

De aktiva ratiomliseringsingripandena (5 5 )

Syftet skall —— såsom framhållits i departementspromemorian även framgent vara att främja yttre rationalisering av såväl jordbruks- som rena skogsfastig- heter och detta liksom nu oavsett vem som är ägare. Detta bör komma till klart

uttryck i lagtexten, förslagsvis genom att ordet »brukningsenheter» ersätts med »jord- och skogsbruksenheter».

Styrelsen tillstyrker den föreslagna ändringen beträffande tillämpningen av 5 å i förhållande till arrendators förköpsrätt enär den nuvarande bestämmelsen missbrukats i syfte att kringgå lagen. Styrelsen förutsätter att all tillbörlig hän— syn kommer att tagas till reella arrendatorers berättigade intressen.

Jordförvärvslagen och lantbruksnämndernas aktiva inköpsverksamhet

Vid en liberalisering av förvärvslagstifningen får strukturrationaliseringen i ökan- de utsträckning stödjas på den aktiva inköpsverksamheten, som nu ankommer på lantbruksorganisationen. Denna kommer därför att behöva betydande resur- ser. Omfattningen kommer f. ö. automatiskt att påverkas i ökande riktning till följd därav att lantbruksnämnderna enligt förslaget hänvisas att tillämpa 5 & (rationaliseringsskäl), som medför inlösenskyldighet, även i sådana fall där för— värvstillstånd nu vägras av andra skäl.

Den aktiva inköpsverksamheten bör givetvis i fortsättningen liksom nu kun- na användas för strukturrationalisering i jordbruks- och skogsmark tillhörande alla ägarekategorier.

Den höjning av markprisnivån, som efter genomförande av förslaget är att vänta inte minst genom den friare konkurrensen med bl. a. fritidsintressen om rationaliseringsfastigheter, kan komma att dämpa omsättningen av rationalise— ringsorganens markinnehav och hämma verksamheten. Här bör inskjutas att de modifikationer och jämkningar som styrelsen föreslagit, torde vara ägnade att minska detta problem. I departementspromemorian sägs ut (5. 23) att en höjning av prisnivån till följd av konkurrensen om sådana fastigheter drabbar även lantbruksnämnderna och att denna konsekvens av lagstiftningens libera— lisering bör godtas.

Det allmänna bör då vara berett att mer än nu avlasta överpriser, som kan förekomma vid rationaliseringsköp. Så torde f.ö. komma att få ske bl.a. till följd av bestämmelserna i jordförvärvslagen , att lantbruksnämnden är för- pliktad att, då förvärvstillstånd vägrats med tillämpningen av 5 %, inlösa egen- domen till det pris, köparen utfäst, såvida det inte uppenbart överstiger egen- domens värde. Ökade krav kommer sålunda att ställas på rationaliseringsan— slaget för avskrivning av mellanskillnader. Enligt lantbruksstyrelsens mening utgör de samhällsekonomiska fördelarna av strukturrationaliseringen bärande motiv för sådana åtaganden från det allmännas sida.

Jordförvärvslagstiftningen och kronans förvärv och överlåtelser Kronans förvärv är undantagna från prövning enligt jordförvärvslagstiftningen.

Likaså gäller från och med den 1 juli 1960 att förvärv från Kronan är un- dantagna från prövning enligt jordförvärvslagen såväl som 1925 års bolagsför— budslag.

Dessa bestämmelser är motiverade av att såväl Kronans förvärv som över— låtelse av Kronan tillhörig egendom är i administrativ ordning reglerade på ett sätt, som tillförsäkrar de myndigheter, vilka har att svara för de jordpolitiska bedömningarna, behörigt inflytande. Sålunda är de statliga myndigheterna ge- nom administrativa föreskrifter ålagda att vid förvärv av jordbruksfastighet varmed i detta sammanhang avses fastighet, taxerad som jordbruksfastighet, m.a.o. även för skogsbruk helt eller delvis utnyttjad fastighet —— höra den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Finner sig myndigheten icke kunna godtaga lantbruksnämndens ställningstagande, äger myndigheten hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Vad beträffar Kronans överlåtelser gäller en motsvarande ordning. Kungl. Maj:t äger att inom Vissa gränser till central förvaltningsmyndighet delegera beslutanderätt om markförsäljning. Då sådant bemyndigande utfärdas, före— skriver Kungl. Maj:t att lantbruksnämnden skall höras vid förekommande för- säljningar.

Lantbruksstyrelsen förutsätter att motsvarande system kommer att tillämpas även i anslutning till en kommande jordförvärvslag.

Domänverket I fråga om handläggningen av den jordpolitiska bedömningen av ifrågasatta domänverksförvärv torde av praktiska skäl vissa ändringar i förhållande till nu- varande ordning böra övervägas. Inom domänverket träffas alla beslut att för— värva fastigheter centralt, dvs. av domänstyrelsen; de regionala förvaltningarna har att medverka genom utredningar och yttranden, men även värderingar och förhandlingar torde i princip ombesörjas centralt. Inom lantbruksorganisationen är den jordpolitiska bedömningen i första instans lagd på länsorganen.

Avstyrker lantbruksnämnd ett tilltänkt domänförvärv, kan domänstyrelsen höra lantbruksstyrelsen och sedan, om så behövs, föra ärendet vidare till Kungl. Maj:t. I åtskilliga fall får lantbruksstyrelsen emellertid kontakt med sådana för— värvsfrågor först genom remiss från Kungl. Maj :t av en framställning från do- mänstyrelsen eller av besvär från en markägare över att domänstyrelsen för- klarat sig avstå från att antaga ett ingivet hembud. I båda typfallen är situa- tionen ofta den att lantbruksstyrelsen har synnerligen kort tidsfrist för sitt yttrande, medan frågans tidigare beredning fortgått under lång tid.

I syfte att förenkla handläggningsförfarandet föreslår styrelsen att lantbruks— nämnd som icke finner sig kunna tillstyrka ett ifrågasatt domänförvärv, i fort- sättningen skall insända sitt yttrande till lantbruksstyrelsen, som vidarebefordrar det med eget utlåtande.

Arvsfonden

Enligt lagförslaget är förvärv från staten, däri inbegripet även allmänna arvs- fonden, undantagna från förvärvstillståndsprövning. Såsom tidigare framhållits förutsätter styrelsen att sådana föreskrifter utfärdas att lantbruksnämnd skall

höras vid förekommande försäljningar och att försäljningar i strid mot jordför- värvslagens bestämmelser icke får förekomma.

Det är vanligt att arvsfondens fastigheter har sådan storlek och läge att de lämpligen bör utnyttjas för rationalisering av något jordbruk i privat ägo. I dylika fall inträffar det inte sällan att rationaliseringsintressena har svårt att hävda sig i konkurrensen med andra spekulanter som av olika anledningar kan bjuda betydande överpriser för arvsfondens fastigheter. Enligt styrelsens mening bör i dylika fall arvsfondens i princip berättigade intresse av att få ut gynn- sammast möjliga pris för sina fastigheter kunna få vika för det betydande all- männa intresse som ligger i att jordbrukets strukturrationalisering fortgår så snabbt som möjligt. Självfallet skall för dylika fastigheter betalas dess fulla av- kastningsvärde.

Kommunens förvärv

Den föreslagna utvidgningen av primärkommunernas fria förvärvsrätt till att gälla även landstingskommuner och kommunalförbund har inte föranlett några invändningar från lantbruksnämnderna. I promemorian har uttalats att det för- utsätts att kommun inte utnyttjar sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående disponerande av egendomen. En del lantbruksnämnder har kommenterat detta uttalande.

Enligt styrelsens mening måste man utgå från att markanvändningsfrågor och markförvärv behandlas under samarbete mellan kommunerna sinsemellan och mellan dessa och vederbörande myndigheter.

I vad mån må jordförvärvslagen fungera som ett allmänt markpolitiskt instrument?

Gällande rätt

Bolagsförbudslagen ger vidsträckt utrymme för att beakta intressen av skilda slag. Om ett bolags tilltänkta användning av ett förvärvsområde skulle mot— verka allmänt intresse av någon betydenhet, torde koncession inte kunna på- räknas. Å andra sidan torde t. ex. avsedd exploatering, som av planmyndighe- terna bedöms vara lämplig, utgöra särskilt skäl för koncession enligt 5 & i lagen.

Enligt jordförvärvslagen (4 &) kan i princip förvärvstillstånd vägras, då för— värvaren syftar till kapitalplacering eller eljest till annat än att själv ägna sig åt jordbruket. Förvärv i syfte att exploatera egendomen för tätbebyggelse har godkänts i den mån övervägande nytta för näringslivet i orten kunnat förväntas av förvärvet. Förvärv för exploateringsändamål av fastighet, som vore mogen för exploatering, har i allmänhet ansetts kunna väntas medföra övervägande nytta för näringslivet i orten, detta dock under förutsättning att innehavaren kunnat antas ej mindre äga möjlighet att själv genomföra exploateringen än även ha till syfte att inom snar framtid nyttja fastigheten för detta ändamål. I exploateringsfall m.m. inhämtas yttranden från planmyndighetema och deras

bedömning får avgörande betydelse i frågan, om fastigheten lämpligen bör exploateras och om den är exploateringsmogen.

Utvecklingstendenser

Behovet av mark för angelägna ändamål av olika slag — tätortsutveckling, fri- tidsbebyggelse och rekreation, naturvård m.m. växer snabbt.

De områden, som är särskilt lockande för fritidsändamål, ligger till stor del i våra kust- och skärgårdsbygder samt i sjö- och skogrika bygder inne i landet, och i sådana bygder utgöres fastighetsbeståndet ofta till övervägande del av sådana fastigheter, som enligt lagförslaget skulle bli i princip fria för konkurrens mellan olika köpare. Den mark, som ur allmän synpunkt lämpligen bör exploa- teras för fritidsbebyggelse eller som tillgänglig för fritidsändamål utgöres därför ofta av sådana jordbruks- och skogsfastigheter. Det finns också i våra städer och tätorter många personer med goda ekonomiska resurser, som vill förvärva fastigheter med betydande arealer för exklusivt utnyttjande. Det kan leda till synnerliga olägenheter ur allmän synpunkt, om så sker i stor utsträckning.

Utvecklingen leder till att det såsom styrelsen anfört i sitt utlåtande över naturvårdsutredningens betänkande -— nu är angeläget att få ett fastare grepp på fritidsbebyggelsens lokalisering och närmare utformning samt att nå fram till en skälig avvägning bl. a. mellan fritidsintressen över huvud taget ävensom na- turvårdsintressen samt jord- och skogsbrukets intresse av att utan för stora störningar kunna ekonomiskt utnyttja de produktiva markerna. Emellertid vål- lar markvärdestegringen i områden som är särskilt lockande för fritidsändamål alltmer framträdande problem. Den angivna avvägningen försvåras där mark- priserna drivs i höjden i samband med överlåtelser. Även om gällande lagregler och hjälpmedel i väsentlig grad tillgodoser markpolitiska önskemål är en över- syn av de markpolitiska riktlinjerna och medlen påkallad. Därvid anmäler sig sådana frågor, som huru markvärdestegringen skall behandlas, om och i vilken omfattning markinköpsverksamhet även i primärt syfte att tillgodose fritids- och naturskyddsintressen skall bedrivas och huru markägarnas intresse av att få skälig ersättning vid försäljning av mark, för vilken dispositionsrätten begrän— sats genom åtgärder från det allmännas sida, skall tryggas.

Förslaget till ny jordförvärvslag Huvudregeln i 4 & första stycket ger utrymme för att vägra tillstånd till förvärv då förvärvaren inte yrkesmässigt skall ägna sig åt jord- och skogsbruk på för- värvsegendomen. Markpolitiska synpunkter bör givetvis i fortsättningen som hittills kunna anläggas vid förvärvsprövningen.

I de fall, som anges i 4 5 andra stycket skall som regel förvärvstillstånd med- delas. Även i dessa fall kan avgörandet bli beroende av markpolitiska övervä- ganden. Tillstånd kan nämligen enligt tredje stycket vägras, om särskilda skäl föreligger att icke godtaga fånget. I den allmänna motiveringen anges som

exempel på sådant särskilt skäl det fallet, att förvärvaren vill använda egen- domen på ett sätt, som inte rimmar med primära samhällsintressen. Lagens markpolitiska inriktning framgår också klart av motivuttalandet (s. 24), att det är givet att i varje särskilt ärende en avvägning måste ske mellan samtliga berörda intressen. Som exempel anförs att det inte sällan kan finnas anledning att tillåta förvärv som göres i avsikt att exploatera egendomen för fritidsbe— byggelse eller annan tätbebyggelse. Vederbörande planmyndigheter bör då själv- fallet höras och vidare bör, om inte vinstintresse är uteslutet, krävas att exploa- teringen är nära förestående.

Lantbruksnämnderna i Jönköpings och Uppsala län har väckt frågan om att i ökad utsträckning tillgodose naturvårds- och allmänna fritidsintressen genom förvärvslagen. Landshövdingen och lantbruksdirektören i Stockholms län har i sina yttranden anfört att lagens syften och ämnesområde borde vidgas till att avse betydligt vidsträcktare samhällsintressen än de som behandlats i departe- mentspromemorian.

I anslutning härtill och till vad styrelsen ovan anfört om utvecklingstendenser får styrelsen föreslå att hithörande spörsmål blir föremål för särskild utredning.

Prövningsmyndigheten

Enligt förslaget blir lantbruksnämnd prövningsmyndighet. I departementspro— memorian har uttalats att det givetvis bör tillses att nämnderna får en så ända- målsenlig sammansättning som möjligt.

1960 års jordbruksutredning har nu framlagt sitt betänkande angående den framtida organisationen av rationaliseringsverksamheten (SOU 1964: 55). Utred- ningen har där föreslagit att beslut i frågor om tillämpning av jordförvärvslag- stiftningen skall ankomma på en inom länsorganet tillsatt strukturdelegation med särskilt angiven sammansättning.

Enligt lantbruksstyrelsens mening bör det inte möta hinder att man redan nu genomför en partiell reform, innebärande att i varje fall överlantmätaren deltar som ledamot i lantbruksnämndens handläggning av dessa ärenden. Företrädare för länsstyrelsen bereds redan nu regelmässigt tillfälle att närvara.

Slutligen må nämnas att lantbruksstyrelsen icke ansett sig ha anledning att behandla problemställningama kring jordlagstiftningen och frågan om Sveriges anknytning till EEC, eftersom hithörande spörsmål torde belysas av etablerings— utredningen och fackmyndigheter för marknadsfrågor.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören, överdirek- törerna Ytterborn och Wetterhall samt särskilda ledamöterna Hofvendahl, Isac- son, Nordenstam och Persson. I beredningen har deltagit byråchefen Grönlund samt tf. byråcheferna Hansen och Åkerman. Ärendet har föredragits av under- tecknad Wetterhall.

312.1964

Börje Lundgren Hans Wetterhall 76

Lantmäteristyrelsen :

Genom remiss den 26 oktober 1964 har lantmäteristyrelsen anmodats att avge utlåtande över en inom Jordbruksdepartementet år 1964 upprättad PM angå- ende ny jordförvärvslag. Med anledning härav får lantmäteristyrelsen, med bi- fogande av yttranden från överlantmätarna, vördsamt anföra följande.

Gällande bolagsförbudslag har i olika sammanhang visat sig vara otidsenlig. Sålunda har t. ex. med rådande principiella krav på balans mellan olika ägare- kategoriers innehav verksamheten för jord- och skogsbrukets strukturförbätt- ring av naturliga skäl försvårats genom de juridiska personernas krav på nästan exakt likhet i skilda avseenden mellan föreslagna bytesområden. Jordförvärvs- lagen synes, enligt vad som numera kan bedömas, redan vid tillkomsten ha bli- vit väl sträng och alltför mycket knuten till brukarnas personliga förutsättningar och ej i tillräcklig grad beaktat den mera objektiva ändamålsenligheten i fastig- hetsstrukturen. Dessa brister i koncessionslagstiftningen har under senare tid med nuvarande snabba utveckling accentuerats. Med hänsyn till det omfattan- de behovet av fastighetsrationalisering till grund för en mera gynnsam lönsam- hetsutveckling, särskilt i skogsbruket, framstår kravet på en reform av lagstift- ningen som angeläget. Lantmäteristyrelsen har ur de synpunkter styrelsen har att anlägga anledning att med tillfredsställelse hälsa en sådan reform i liberali- serande riktning. Visserligen har en lagstiftning av detta slag med så ingripande betydelse i jordfrågor nära samband med andra pågående lagstiftningsarbeten och utredningar, t. ex. etableringsutredningen, markvärdesutredningen och jord- bruksutredningen samt reformerna av jordabalken och fastighetsbildningslag— stiftningen, men uppenbart är att angelägna reformarbeten av olika slag ej skul- le kunna genomföras om kravet på en tidsmässig samordning skulle ställas för högt. De olägenheter som till äventyrs kan uppkomma av en delreform torde lätt kunna elimineras genom jämkningar i anslutning till andra sedermera be- slutade lagstiftningsåtgärder. I förhållande till jordbruksutredningens arbete sy- nes i förevarande sammanhang samordningen ha lösts så att frågan om jord- brukspolitikens inriktning beträffande jordbruksregionernas principiella belägen- het och omfattning samt beträffande beskaffenheten av det enskilda jordbruks- företagets omfattning och struktur i övrigt nu lämnats oreglerad. Ett ställnings- tagande sedermera i dessa frågor får då i koncessionssammanhang som effekt att det får betydelse och i väsentligt avseende vid tillämpning av nu före- slagen lag.

Lantmäteristyrelsen vill för sin del tillstyrka att den framlagda promemorian i allt väsentligt lägges till grund för en ny jordförvärvslagstiftning. Härigenom skulle de brister som enligt vad ovan sagts vidlåder gällande rätt bli undanröjda. Särskilt skulle borttagandet av den nu gällande kompensationsprincipen med- verka till att den strukturrationaliseringsverksamhet, som bedrives av lantmä- teriet, i hög grad underlättas.

Vissa principfrågor

I principiellt avseende vill styrelsen framhålla följande synpunkter.

Konkurrensen om marken för olika användningsändamål har under senare är starkt ökat. Uppenbarligen kommer denna utveckling att fortgå med alltmer stegrad takt. Permanentbebyggelsens, fritidsbebyggelsens, det rörliga friluftsli— vets, naturvårdens. jordbrukets, skogsbrukets och industrins intressen bör där- vid i möjligaste mån tillgodoses. De måste därvid vägas mot varandra och så- vitt möjligt sammanjämkas. Den nuvarande bolagsförbudslagen har härvid kommit att i väsentlig utsträckning tillämpas på fall som inte i första hand av- sett jordbrukets problem. Av de till lantmäteristyrelsen remitterade koncessions— ärendena avser det alldeles övervägande antalet fall frågor om exploatering för tätbebyggelse (permanent eller fritidsbebyggelse), därvid intresset för en sådan markanvändning varit så dominerande att jordbruksintresset ofta tveklöst an- setts böra vika och där problemet i stället gällt huruvida förvärvsegendomen ur allmänna samhällsplaneringssynpunkter skulle godtagas för tätbebyggelse. pro— blem av den art som eljest behandlas enligt byggnads- eller fastighetsbildnings- lagstiftningarna. Bolagsförbudslagen har sålunda f.n. tenderat att inte enbart eller kanske ens i första hand vara en lagstiftning till skydd för jordbruket utan allmänt en markanvändningslag för prövning av frågor om marks lämplighet för andra ändamål och därvid jämväl i viss utsträckning om företrädet mellan tilltänkta köpare. Uppenbarligen är kommunernas intressen med hänsyn till de skyldigheter i fråga om bostadsförsörjning och bebyggelseplanläggning som ålig- ger dem i dessa sammanhang av stor betydelse. På liknande sätt kommer natur- vårdsintressena samt länsstyrelsernas och kommunernas handhavande av dem in i bilden. Det förhållandet att koncessionslagstiftningen enligt förslaget ej skall avse fastighet som ej är taxerad som jordbruksfastighet och att i bolagsfall ett större antal ärenden än för närvarande kommer att avse skogsbruksändamålet synes inte i nämnvärd grad undanrycka betydelsen av lagens samhällsplane- rande effekt.

De nu anförda problemen synes lantmäteristyrelsen vara av den betydelse att skäl kan föreligga för deras beaktande redan i lagtexten. Den nuvarande 5 'g' bolagsförbudslagen har i praktiken visat sig fylla en stor uppgift vid avgörande av frågor av detta slag. Någon motsvarighet till denna lagregel är ej upptagen i lagförslaget.

Dessa spörsmål synes därjämte vara av den betydelse att de bör påverka frå- gan om val eller konstruktion av koncessionsmyndigheter i olika instanser, sär- skilt då fråga är om förvärv, där sökanden uppger andra markanvändningsän- damål än jordbruk och skogsbruk. Lämpligt synes därvid kunna vara att låta det uppgivna ändamålet med förvärvet vara avgörande för instansväg och för- farande. Att länsstyrelserna och fastighetsbildningsmyndigheterna särskilt i så- dana fall med hänsyn till deras befattning i andra sammanhang med motsva— rande problem bör ha ett avgörande inflytande synes vara ofrånkomligt. Lant-

mäteristyrelsen ifrågasätter mot bakgrund av vad ovan anförts huruvida inte länsstyrelsen som ledande länsorgan på samhällsplaneringens och naturvårdens område bör vara koncessionsorgan i ärenden rörande förvärv, därvid sökanden helt eller delvis uppger annat markanvändningsändamål än jordbruk och skogs- bruk. Kungl. Maj:t blir då besvärsmyndighet.

Ett annat principiellt spörsmål gäller frågan om att förhindra att en liberali- sering av koncessionslagstiftningen skall medföra ofördelaktiga verkningar ur allmänna och enskilda synpunkter. En reform som ger olika kategorier ökade möjligheter att förvärva fast egendom torde endast till en del innebära att be- hovet av fastighetsregleringar i vissa bygder minskar t.ex. genom komplette— ringsförvärv. Reformen torde även helt naturligt kunna få motsatt effekt. Dess- utom kvarstår behovet av strukturförändringar mellan fastigheter i jordbruks— bygderna. Uppenbarligen är det av väsentligt intresse att markägarna positivt medverkar i sådana fastighetsrationaliseringar. Erfarenheten visar att regle— ringsverksamhcten i hög grad är beroende av ett sådant aktivt intresse. Det kan gälla en åtgärd för att taga initiativ till omreglering eller att under en omregle- ring positivt medverka på olika sätt, t.ex. genom att avyttra de i jordbruksbygd insprängda skogsskiften som ej äger samband med jordbruket i trakten. Även om de därmed sammanhängande problemen enligt lantmäteristyrelsens mening ingalunda är olösliga -— en ny fastighetsbildningslagstiftning torde t.ex. jäm- sides med en normal fastighetsomsättning vara effektiva medel _— finns det an- ledning tillse att koncessionssökande lojalt handlar i överensstämmelse med samhällets intressen. Självfallet finns det också andra områden där det normalt krävs att fastighetsägare visar ansvar för samhällets utveckling, t.ex. i fråga om försäljning till kommun eller annan för tillgodoseende av bebyggelsens, fri- luftslivets eller naturvårdens behov.

Lantmäteristyrelsen utgår från, såsom också förutsatts i departementspro- memorian, att fastighetsägare, som på grund av den föreslagna lagen kommer att utöka sitt markinnehav, visar benägenhet att på sätt ovan anförts känna ansvar för en ändamålsenlig markanvändning.

En liberalisering av lagstiftningen synes vara avsedd att utom annat medverka till en ändamålsenlig fastighetsstruktur. Sålunda skall jordbrukets intressen till- godoses och till bestående jordbruk kunna läggas skogsmark i all den utsträck— ning som är erforderlig för att erhålla ändamålsenlig struktur inom jordbruk med därtill hörande skogsbruk. Härigenom kommer det bärkraftiga bondeskogsbru— kets intressen att främjas. Av allmänt ekonomiska förutsättningar torde följa att storskogsbrukets företag kommer att styra sina markförvärv så att splittring långsiktigt ej uppkommer utan att även ur deras synpunkter ändamålsenliga enheter med hänsyn till omfattningen kommer att skapas. Härtill kommer att dessa företag inte torde komma att finna det vara förenligt med sina intressen att förvärva fastigheter med inägor som bör bestå.

De omarronderingsuppgifter som blir en följd av fastighetsomsättningen torde därefter få sättas in vid lämplig tidpunkt. Lantmäteristyrelsen kommer att med

uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område och vill framhålla att struk— turrationaliseringsverksamhetens rationella och effektiva bedrivande i hög grad är beroende av genomförandet av den föreslagna reformen av fastighetsbildnings- lagstiftningen.

Frågan om omfattningen av lämpliga enheter i skogsbruket blir på grund av vad sålunda anförts av än större betydelse i fortsättningen. Utredning av dessa spörsmål är därför en i hög grad angelägen uppgift såväl omedelbart som mera långsiktigt. Viss sådan utredning förekommer redan nu. Inom lantmäteristyrel- sen pågår sålunda för närvarande i samarbete med forskningsstiftelsen SSA en särskild undersökning angående fastighetsstrukturen i skogsmarken. Den har upplagts så att resultaten skall kunna tjäna till vägledning förutom vid upp— skattningar av behovet av omarrondering o.dyl., också vid bedömningar av det arealmässiga underlaget ur fastighetsstrukturella synpunkter för användning av olika typer av skogsbruksmaskiner vid framtida mer eller mindre högmekanise— rade drivningsförfaranden. Genom denna undersökning torde en relativt ingå— ende samt objektiv bild av fastighetsstrukturen i landets skogsmark erhållas. Tillsammans med andra utredningar, såsom den nyligen tillsatta virkesbalans— utredningen, KSLA:s skogsarronderingskommittés undersökningar ävensom ut- redningar angående framtida skogsbruksmaskiner och förvaltningsformer i det mekaniserade skogsbruket, torde utredningen bidraga till att öka kunskaperna om fastighetsstrukturen i skogsmark och de ekonomiska problem som samman- hänger därmed.

Som en sista principfråga vill lantmäteristyrelsen behandla spörsmålet att inte belasta allmänheten med en mera vidlyftig prövning än vad som är ound- gängligen erforderligt för att syftet med lagstiftningen skall uppnås. I detta av- seende innehåller lagförslaget flera bestämmelser i förenklande syfte. Lantmäteri— styrelsen konstaterar sålunda att lagen enligt förslaget ej alls skulle bli tillämplig i ett stort antal fall, t. ex. i fråga om kommuns förvärv, i fråga om mark inom stadsplanelagt område och inom flertalet byggnadsplaneområden och i fråga om förvärv, som behandlas enligt 1916 års inskränkningslag. Dessutom har den nu- varande jordförvärvslagens modell beträffande avstyckad fastighet och beträf— fande avstyckningsförrättning föreslagits bli tillämplig även på bolagsförvärv, Vilket innebär en uppenbar förenkling (1 5 punkt 9 och 3 5). Styrelsen vill emel- lertid ifrågasätta huruvida det inte skulle vara möjligt att driva denna förenk— ling något längre. Det är t. ex. inte ovanligt att såld egendom omfattar dels om- råde av en fastighet och därjämte en eller flera hela fastigheter och att all denna egendom i samband med avstyckningen skall sammanläggas med köparens fas- tighet. Även i detta fall bör dubbelprövning undvikas, och frågan bör därför kunna handläggas enligt 3 5 i förslaget, vilket skulle överensstämma med grun— derna för lagrummet. Någon ändring av lagtexten torde ej behöva vara erfor— derlig, men ett motivuttalande synes i detta avseende vara av nöden. Vid ett så- dant klarläggande bör jämväl behandlas det fall att avstyckningen avser det om- råde som behålles av säljaren medan återstoden av fastigheten (stamfastigheten)

sammanlägges med köparens fastighet. Styrelsen har inledningsvis framhållit att jordförvärvslagen sedermera torde böra jämkas vid genomförande av annan närliggande lagstiftning med vilken den äger samband. I detta avseende vill styrelsen redan nu uttala att, om fastighetsbildningskommitténs förslag till ny fastighetsbildningslag med bibehållande av de i förslaget upptagna förrättnings— instituten upphöjes till lag, vad i 3 & förslaget till jordförvärvslag sägs om av- styckning torde böra göras tillämpligt jämväl på klyvning och sammanläggning. En sådan ändring är dock möjlig att genomföra även med gällande rätt (jfr nedan under 3 €).

Detaljfrågor ] & punkt 6

Enligt förslaget blir lagen ej tillämplig å fång som skall prövas enligt 1916 års inskränkningslag. Denna lag torde f.n. tillämpas så att de markpolitiska frå- gorna ej blir föremål för prövning, vilket .innebär att dessa får efter Kungl. Maj:ts beslut behandlas i vanlig ordning enligt byggnads- eller fastighetsbild— ningslagstiftningarna. Ett bolag för vilket 1916 års lag gäller kan således vid en sådan tillämpning få ett förvärvsärende prövat i sak i annan omfattning än ett bolag, för vilket nämnda lag ej är tillämplig. Det är att förmoda att detta spörs— mål upptages till behandling av etableringsutredningen.

3 & Det kan ifrågasättas om inte lagtexten skulle vinna i tydlighet om 3 5 första stycket flyttades till 1 5 och meningarna i nuvarande andra stycket kastades om med därav beroende omformulering.

En förenkling för allmänheten skulle i icke oväsentlig mån uppkomma om 3 5 i sakligt och formellt avseende ändrades så att då prövning enligt 4—6 åå skulle föranleda villkor som avses i 8 & ansökningen i stället skulle överlämnas till ve- derbörande lantmätare inom ramen för den kompetens som rymmes i 3 &.

4—6 åå Styrelsen vill ifrågasätta huruvida inte regelsystemets uppbyggnad i 4v——6 55 kan ge anledning till missförstånd. 4 & tredje stycket är t. ex. avfattat som ett undantag från bestämmelserna i andra stycket, vilket i sin tur utgör undantag från vad i första stycket sägs. Vad i tredje stycket stadgas torde emellertid, så- vitt styrelsen kan finna, böra vara tillämpligt även vid tillämpning av bestäm- melserna i första stycket.

19 kap. 3 & 1 mom. sista stycket i jorddelningslagen Denna lagbestämmelse tillkom på sin tid för att vinna överensstämmelse mel- lan bolagsförbuds- och jorddelningslagarna och garanti för en enhetlig tillämp— ning. Bestämmelsen synes icke ha fyllt någon funktion och blir nu helt utan be—

tydelse. Därtill kommer att med överlantmätarens regelmässiga medverkan i koncessionsfrågor, varigenom jämväl förrättningsmännens inflytande på ett en- kelt sätt möjliggöres, koncessions— och fastighetsbildningsverksamheterna blir samordnade på sådant sätt att enhetliga resultat alltid kan uppnås.

I behandlingen av detta ärende har deltagit generaldirektören Öjborn, över- ingenjörerna Magnusson och Wallner, den sistnämnde föredragande samt t. f. överingenjörerna Jörbeck och Davidsson.

Stockholm den 2 december 1964.

Lars Öjbom

Helmer Wallner

Skogsstyrelsen :

Genom remiss den 26 oktober har Skogsstyrelsen anmodats avge utlåtande över en inom departementet utarbetad »PM angående ny jordförvärvslag».

Skogsstyrelsen har berett samtliga skogsvårdsstyrelser tillfälle att yttra sig i ärendet och 16 av styrelserna har i anledning härav inkommit med skrivelser vilka bifogas som bilaga. Deras synpunkter kan i korthet sammanfattas på föl- jande sätt:

11 av styrelserna har mer eller mindre klart uttalat sig för att frågan uppskju- tes i avvaktan på att 1960 års jordbruksutredning framlägger förslag rörande den jordbrukspolitiska målsättningen. Några har som ytterligare skäl för upp- skov anfört oklarheten visavi Sveriges eventuella anslutning till gemensamma marknaden. Emedan flertalet av de som förordat uppskov ändock gjort vissa uttalanden i sakfrågan föreligger 15 sådana yttranden. Av dessa är 9 (Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län) övervägande positivt inställda till reformförslaget medan övriga (Jönköpings, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län) redovisar en övervägande negativ hållning. De som i princip till- styrker att förslaget lägges till grund för en liberalisering av förvärvslagstift— ningen har dock nästan genomgående ansett att denna bör ske med större var- samhet än i förslaget och därvid ofta betonat att lagen måste ge lantbruksnämn— derna större möjligheter att leda strukturutvecklingen och intressearronderingen. De skogsvårdsstyrelser — alla från Sydsverige — som ställt sig mer eller mindre avvisande till en mera genomgripande ändring av förvärvslagarna har uttalat oro för att den pågående strukturförbättringen skulle kunna motverkas, att prisutvecklingen skulle ogynnsamt påverkas och att underlaget för bestående bondebygder skulle komma att rubbas. Ett par skogsvårdsstyrelser finner det märkligt att en så negativ hållning intas till skogsbrukares förvärv och till inköp av gemensamhetsskogar. Reservationer mot resp. skogsvårdsstyrelses beslut har avgivits av en ledamot i vardera Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt av 2 ledamöter i vardera Kalmar och Västernorrlands län.

För egen del får Skogsstyrelsen anföra följande.

I sitt yttrande över 1958 års jordlagsutrednings betänkande med förslag till jordförvärvslag m.m. (SOU 1961:49) uttalade ämbetsverket bl.a. följande.

»Förslagen i jordlagsutredningens betänkande berör för jord— och skogspoliti— ken centrala frågor. Emellertid pågår för närvarande utedningar vars resultat kan väntas bli av stor betydelse i dessa sammanhang. Styrelsen har därvid i åtanke fastighetsbildningssakkunniga, länsstyrelseutredningen och inte minst 1960 års jordbruksutredning. I direktiven för sistnämnda framhålles att utred— ningen bör undersöka förutsättningarna och formerna för statens fortsatta med- verkan i jordbrukets och skogsbrukets rationalisering.

Utredningen bör därvid, säges det vidare, vara oförhindrad att upptaga frågan om jämkningar i den jordpolitiska lagstiftning som gäller eller kan komma att beslutas på grundval av de förslag, som 1958 års jordlagsutredning kommer att framlägga. En reviderad jordförvärvslagstiftning grundad på jordlagsutredning— ens förslag skulle alltså troligen hinna tillämpas endast en kort tid innan den åter bleve föremål för omprövning. Det synes mindre välbetänkt att med så kort mellanrum ta upp detta ömtåliga lagkomplex till behandling. Det torde ej heller uppstå några allvarliga olägenheter av att skjuta på frågan ett par år».

Skogsstyrelsen förordade på grund av det anförda att jordförvärvslagen bor- de förlängas att gälla för lämplig tid i avvaktan på de utredningar och förhand— lingar vars resultat borde föreligga innan ny lagstiftning på området sattes i kraft. Styrelsen påpekade också angelägenheten av att 1960 års jordbruksutred- ning vid sin behandling av frågan finge tillgång till expertis från de olika före— tagsformer inom skogsbruket, som närmast berörs av förvärvslagstiftningen.

Den grundinställning till problemet som på det sättet redovisades år 1962 bil- dar fortfarande utgångspunkten för Skogsstyrelsens bedömning. Det syns näm- ligen mindre lämpligt att ett lagkomplex, som i så många avseenden är av käns— lig och kontroversiell natur, skall bli föremål för omprövning med täta mellan— rum. En samlad bedömning grundad på jordlagsutredningens förslag och jord- bruksutredningens jordpolitiska ställningstaganden borde ha kunnat ge en mera långsiktig lösning av frågan. Emellertid nödgas Skogsstyrelsen konstatera att jordbruksutredningen ännu inte tagit upp denna, som det förefaller centrala punkt i dess program, trots att nära tre år förflutit sedan frågan bordlades un- der hänvisning till utredningens arbete. Skogsstyrelsen skulle alltså helst ha sett att jordbruksutredningen på lämpligt sätt förstärkt med allsidig skoglig ex- pertis först fått framlägga sitt jordbrukspolitiska program. Därvid borde bl. a. stödskogsbegreppet ha blivit föremål för behandling utifrån jordbrukets och skogsbrukets nuvarande läge och väntade utveckling. Det hade också varit önsk- värt att mera djupgående prognoser över väntad utveckling vid olika grader av liberaliserad förvärvslagstiftning kunnat utföras och en ny lagstiftnings följder vid anslutning till en europeisk stormarknad belysas. Det undandrar sig emeller— tid ämbetsverkets bedömande huruvida det skulle bli möjligt att inom önskvärd kort tid få dessa frågor behandlade och redovisade av jordbruksutredningen. Att det nuvarande osäkerhetstillståndet på området inte får dra ut på tiden synes

nämligen klart — ogynnsamma verkningar kan redan spåras även om skogs- styrelsen inte anser det helt ofrånkomligt att frågan avgöres vid 1965 års riksdag.

Om det emellertid skulle prövas ogörligt att avvakta en ytterligare belysning av ärendet, och förslag till ny jordförvärvslag anses böra framläggas inom kort, vill Skogsstyrelsen anföra följande synpunkter på utformningen av en sådan lag- stiftning.

Liksom vid tidigare behandling av olika förslag berörande förvärvslagstift— ningen ställer sig Skogsstyrelsen förstående till att en viss reglering behövs på ifrågavarande område. Det är emellertid uppenbart att den pågående och kanske än mer den väntade utvecklingen ifråga om jordbrukets och skogsbrukets drifts- förhållanden nu kräver en anpassning av lagstiftningen. Det torde å andra sidan icke vara tillrådligt att helt slopa all reglering i ett läge då utvecklingstenden- serna trots allt icke är entydiga och följderna av långt gående förändringar i lagstiftningen kan vara svåra att överblicka. Inte minst viktigt därvidlag är att en prövning av jordförvärven kan utnyttjas som instrument för att främja struk— turrationaliseringen.

Såväl i jordlagsutredningens betänkande som i nu föreliggande promemoria har man valt att sammanföra förvärvsreglerna för rättssubjekt av olika slag i samma lag. Skogsstyrelsen finner detta både sakligt befogat och ur lagteknisk synpunkt praktiskt och tillstyrker alltså detta förfarande.

Det är naturligt att b ola g 5 fö r b 11 d 5 l a g e n såsom den äldsta av för- värvslagarna och tillkommen i en tid med helt andra sociala och tekniska för- hållanden än de nuvarande i särskilt hög grad är i behov av genomgripande för- ändringar. Den företagsform, som denna lag avsett att skydda, nämligen bonde- bruken ägda och drivna av aktiva jordbrukare, är i starkt vikande inom stora delar av landets skogsbygder och skogsbetonade mellanbygder. Strukturförhål— landena är bristfälliga och ägoblandningen mellan olika ägarekategorier är svår, till stort men för ett rationellt skogsbruk. Trots beaktansvärda ansträngningar att via ägobyten reglera sistnämnda förhållanden är resultaten begränsade. En inte obetydlig liberalisering av bolagens rätt till fastighetsförvärv bör därför kunna genomföras utan att skyddet för den i verklig mening jordbrukande be- folkningen nämnvärt försvagas och med uppenbara rationaliseringsvinster för skogsbruket som följd. En viss ändring av ägarebalansen inom svenskt skogsbruk måste bli följden och den bör också accepteras.

Skogsstyrelsen är alltså beredd att tillstyrka en klart vidgad förvärvsrätt för virkesförädlande bolag och andra rättssubjekt som bedriver förädling av skogs- produkter. Det kan emellertid ifrågasättas om man bör gå så långt som före- slagits i departementspromemorian. De nya reglerna innebär nära nog ett upp— hävande av bolagsförbudslagen och i vissa avseenden blir virkesförädlarna så- som jämställda med aktiva jordbrukare närmast prioriterade i jämförelse med andra presumtiva köpare. Genom utnyttjande av punkt 4 i andra stycket av 4 & öppnas också möjlighet för skogsbolagen att komplettera och bygga ut strö- innehav inom mera jordbruksbetonade bygder.

Man kan därför inte helt bortse från risken att de föreslagna reglerna lokalt kan få negativ verkning på ägarestrukturen och den pågående intressearronde- ringen mellan olika ägarekategorier. För vinnande av de syften som under över- blickbar tid är aktuella i fråga om strukturförbättring i skogsmarken och vid- gande av skogsindustrins råvarubas borde det också vara till fyllest att nu ge skogsindustrin den friare förvärvsrätten inom vissa delar av landet, främst så— dana bygder där man kan räkna med att jordbruket viker. För att ungefärligen ange vilka områden Skogsstyrelsen därvid har i åtanke hänvisas till den snabb- inventering av jord- och skogsbrukets regionala differentiering som lantbrukssty- relsen i samråd med lantmäteristyrelsen och Skogsstyrelsen vid årsskiftet 1962— 63 lät utföra genom länsorganen och som i kort sammanfattning återfinnes i be- tänkandet »Lantbrukets strukturutveckling» (SOU 1964:37). Av de däri redo- visade regionerna torde skogsbruksbygden och en del av de skogsbruksdomine- rade mellanbygderna särskilt de i Norrland _ vara områden där det ligger närmast till hands att vidga inköpsrätten för skogsindustrin.

För en försiktigare övergång från det gamla regleringssystemet talar också det förhållandet att det inte finns någon som helst erfarenhet från senare tid av hur och i vilken utsträckning skogsindustrin skulle komma att utnyttja en praktiskt taget fri förvärvsrätt.

Skogsstyrelsen är icke beredd att lämna något färdigt förslag till hur den här antydda inskränkningen i skogsindustrins förvärvsrätt skulle lagtekniskt utfor— mas. Det kan också vara förenat med vissa svårigheter att i själva lagtexten in- föra dessa tankegångar. Måhända får man nöja sig med vissa för lagtolkningen bindande uttalanden av statsmakterna vid lagens antagande, som sedan kan ligga till grund för tillämpningsföreskrifter. Behovet av sådana synes för övrigt bli ganska framträdande inte bara i nu nämnda fråga utan överhuvudtaget p. g. a. att lagtexten innehåller åtskilliga allmänt hållna uttryck såsom »tillgodose kra— vet på rationellt skogsbruk», nom eljest särskilda skäl föreligga att ej godtaga fånget».

I fråga om j 0 r (1 f ö r v ä r v sl a g e n anser Skogsstyrelsen de föreslagna upp— mjukningarna i princip riktiga men ifrågasätter om lagens utformning på ett par punkter är fullt ändamålsenlig ur skoglig synpunkt. I departementspromemorian intas sålunda en mycket negativ hållning till privatägda rena skogsbruk och till gemensamhetsskogar tillskapade genom nyförvärv. Någon prioritering av dessa driftsformer bör enligt promemorian ej ske. Vid lagtextens utformning har denna åsikt tagit sig sådana uttryck att enskild person, som avser att yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt skogsbruk, överhuvudtaget ej kan få förvärvstillstånd. Även om Skogsstyrelsen kan förstå tveksamheten att mera allmänt understödja tillkomsten av privatägda skogsbruk, anser styrelsen att man gått alltför långt i sin avvisande hållning. Kunskapen om förutsättningarna för mindre — medel- stora rena skogsbruk är onekligen begränsade eftersom någon företagsekonomisk forskning på området ej har ägt rum utan intresset mera inriktats på att studera

det kombinerade jord—skogsbruksföretaget. Det saknas dock inte goda, prak- tiska erfarenheter av denna företagsform med exempel som kan räknas till de bäst skötta skogsföretagen i en bygd. Kanske är det ej direkt lämpligt att till- skapa sådana företag i en trakt som domineras av storskogsbruk men inom vissa skogsbetonade mellanbygder, där jordbruk i regel i kombination med skogs- bruk ——- beräknas bli bestående, torde driftsformen kunna försvara sin plats. Genom mer eller mindre långt gående samverkan bör inom sådana trakter kun— na utvecklas ett framgångsrikt privatskogsbruk med en blandning av jord— skogsbruksföretag och rena skogsbruk. Genom att utforma slutet av första styc- ket i å 4 t. ex. på följande sätt: ». . . yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jord- bruk ellerskogsbruk på egendomen» skulle man vinna ökad likställighet i för- värvssammanhang mellan skogsindustri och privata skogsföretagare.

Bildandet av gemensamhetsskogar genom nyförvärv bromsas väl i lagförslaget inte på samma sätt som de enskilt drivna skogsföretagen, men de underlättas ej heller direkt. Erfarenheterna av gemensamhetsskog som driftsform är ännu rätt begränsade, men man bör enligt Skogsstyrelsens mening inte ställa sig helt av- visande till tanken att förvärv av skog avsedd för gemensam drift och belägen inom måttligt avstånd från brukningscentra i en jordbruksbygd kan vara en ändamålsenlig åtgärd. Frågan är nu närmast den om lagförslaget ger ett rimligt stöd vid genomförandet av sådana gemensamhetsskogsförvärv. Eftersom för- värv av detta slag motiveras med att berörda jordbruksfastigheter får ett bättre produktionsunderlag och möjligheter att bättre utnyttja arbetskraftsresurser i företaget — alltså underlätta att företagen vinner i ändamålsenlighet förefal- ler det möjligt att genom en vid tolkning av punkt 4 av andra stycket 4 % samt av 5 5 i viss mån underlätta bildandet av gemensamhetsskogar i de fall där detta är en klar rationaliseringsåtgärd. Härför torde emellertid krävas något mera positiva uttalanden av statsmakterna i samband med lagens antagande.

I anslutning till dessa synpunkter på rena skogsbruk och gemensamhetsskogar ägda av jordbrukare vill Skogsstyrelsen med några ord beröra frågan om skogs- brukets driftsformer överhuvud. I promemorian förutsätts egentligen endast två driftsformer, skogsbruk horisontellt integrerat med jordbruk och skogsbruk ver- tikalt integrerat med förädlingsindustri. Skogsbruk såsom ett självständigt nä- ringsfång diskuteras inte. En sådan inställning, eventuellt kombinerad med en allt starkare integration av det statliga skogsbruket -—— vårt f.n. största fristå— ende skogsbruk — med statlig Skogsindustri, kan leda till att vi successivt helt mister driftsformen självständiga skogsbruk. Skogsstyrelsen är inte säker på att en sådan utveckling förstärkt av att bondeskogsbruket via egna industri- engagemang även integreras åt förädlingssidan är enbart lycklig. En fri kon— kurrens mellan olika driftsformer borde verka mera stimulerande på skogsbru— kets sunda utveckling. Om en sådan tankegång är riktig borde förvärvslagstift- ningen kanske ej heller vara helt avvisande till sådana tänkbara driftsformer som samfällt ägda, relativt stora skogsbruk utan direkt integration med jordbruk eller med industri.

I detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, deltagit herrar Agebro, Edblom, Swan, Swedberg och Viklund. Föredragande har varit byråchefen Hjorth.

Stockholm den 30 november 1964.

F ollce Johansson Ragnar Hjorth

Statens jordbruksnämnd:

Genom remiss den 26 oktober 1964 har Herr Statsrådet anmodat statens jord- bruksnämnd att avge utlåtande över en inom departementet utarbetad prome— moria angående ny jordförvärvslag.

Med anledning härav får jordbruksnämnden anföra följande. Nämnden har i sitt utlåtande den 27 februari 1962 över jordlagsutredningens förslag till jord- förvärvslag med anknytning till de för utredningen givna direktiven — kon— staterat, att jordlagsstiftningen så långt sig göra låter måste tillgodose såväl rent ekonomiskt betingade synpunkter som sociala och befolkningspolitiska önske— mål. Nämnden fann de framlagda lagförslagen ligga i linje med aktuella tenden- ser i fråga om rationalisering och produktionsinriktning. Likväl ansåg nämnden att en närmare bedömning -— i varje fall för nämndens egen del då icke borde göras av frågan, huruvida de avvägningar, som innefattades i den föreslagna lagstiftningen, var de på längre sikt tjänligaste. Som skäl härtill angavs dels att förutsättningarna för jordbruksregleringen efter utgången av nu löpande sexårs— avtal inte var kända dels den rådande oklarheten i fråga om den europeiska in- tegrationen på det handelspolitiska området.

I det nu framlagda departementsförslaget har som allmän motivering till att man nu bör genomföra en modernisering av jordförvärvslagstiftningen framhål— lits, att det »inte endast från jord- och skogsbruksnäringarnas synpunkt utan även av allmänt samhällsekonomiska skäl är —— —— —— utomordentligt angeläget» att den jord och skog, som frigörs genom den nu pågående omdaningen inom svenskt jord- och skogsbruk och som i fortsättningen bör användas för jord- bruks- eller skogsproduktion, »blir rationellt utnyttjad». Förslaget har sålunda fått en rent ekonomisk motivering, syftande till rationell jordanvändning, och måste såtillvida ligga i linje med de intressen jordbruksnämnden har att tillva- rataga i sin egenskap av prisregleringsorgan på jordbrukets område. Emellertid torde man få förutsätta, att en avvägning skall ske också mot de beredskapspo- litiska intressen (livsmedelsberedskapen), vilka det likaledes ankommer på jord- bruksnämnden att bevaka, ävensom mot en rad andra intressen av olika natur, bl. a. mot de synpunkter som blir aktuella i samband med den europeiska inte— grationen. Om en sådan avvägning ej kan ske nu, torde i varje fall få förutsättas

att de nya reglerna om jordförvärv icke skall minska möjligheterna att beakta nämnda intressen dels i den fortlöpande tillämpningen dels i senare sammanhang, närmast då i samband med ett ställningstagande till jordbruksutredningens och etableringsutredningens blivande förslag.

Det är knappast möjligt att innan de nya grunderna för vår jordbrukspolitik är kända sätta lagförslaget i närmare relation till jordbrukspolitiken. I ett så- dant läge torde jordbruksnämnden få begränsa sig till att anföra vissa allmänna synpunkter — närmast betingade av nämndens ansvar för prisregleringen och för livsmedelsberedskapen _ på den föreslagna reformen av jordförvärvsreglerna.

En reform av jordförvärvsbestämmelserna kan vara av betydelse ur livsme- delsberedskapens synpunkt. Då emellertid 1960 års jordbruksutredning har upp- drag att överväga målsättningar och problem i samband med livsmedelsbered- skapen, anser sig nämnden icke böra gå in härpå i detta sammanhang.

Det synes med fog kunna antagas, att lagförslaget får sina mest omfattande verkningar inom skogsbruket. Denna sida av lagförslaget torde få anses ankom- ma på nämndens bedömning endast i den mån samtidigt jordbruket berörs. Klart är att även jordbruket i vissa landsdelar kan bli påverkat av eventuella förändringar i ägandeförhållandena i fråga om skogen. Detta gäller givetvis främst i de trakter där enskilt skogsinnehav är förutsättningen för många jord— bruks bestånd som självständiga enheter.

Som en faktor av betydelse för bedömning av en liberaliserad förvärvslag- stiftnings inverkan bör till en början framhållas att en förvärvslag, även om den juridiskt skulle förhålla sig helt neutral till olika förvärvarekategorier, likväl kan få följder i ena eller andra riktningen, beroende på de olika ekonomiska förut- sättningar som råder för de skilda förvärvarekategorierna. I detta avseende torde man få räkna med att de nya förvärvarekategorierna ofta kommer att förfoga över större ekonomiska resurser än de enskilda jordbrukarna i allmänhet gör och att de nya förvärvarekategorierna även kan anlägga mera långsiktiga ekonomiska synpunkter på sina markförvärv än en jordbrukare kan göra.

Nämnden har i sin granskning av förslaget utgått ifrån att den i direktiven för jordlagsutredningen angivna allmänna målsättningen för jordförvärvslag- stiftningen alltjämt skall gälla, eller sålunda att en dylik lagstiftning så långt sig göra låter måste tillgodose såväl rent ekonomiskt betingade synpunkter som sociala och befolkningspolitiska önskemål. Vidare utgår nämnden ifrån att även om de samhälls- och företagsekonomiska intressena på något längre sikt måste få slå igenom, kan det särskilt i ett övergångsläge vara nödvändigt att av hänsyn till sociala och andra bedömningar dämpa och leda den eljest av rent ekono- miska krafter styrda utvecklingen.

Kravet på produktionsekonomi leder i nuvarande läge till att lagstiftningen skall vara anpassad och fortlöpande anpassbar till den pågående genomgripande strukturomvandlingen inom jordbruket och skogsbruket; detta enär den rådande utvecklingen mot större brukningsenheter i huvudsak innebär en stark hävstång till ernående av en förbättrad produktionsekonomi. De föreslagna reglerna synes

i princip befrämja en dylik utveckling. De nya reglerna innebär sålunda bl.a. ett bortfall av hindren mot sammanslagning av i och för sig bärkraftiga jord— bruk och mot utvidgning av redan bärkraftiga jordbruk. Tillkomsten av nya och kapitalstarka förvärvarekategorier torde även kunna förväntas medföra en stimulans till näringen i form av ökade resurser för försöksverksamhet, rationa- liseringsåtgärder, specialodlingar m.m. De friare förvärvsreglerna ger också jord- brukarna ökade möjligheter att genom frånsäljning av ur jordbrukssynpunkt värdelös eller mindre värdefull mark frigöra kapital, exempelvis för investering i jordbruksdriften i rationaliseringssyfte.

De nya jordförvärvsreglerna bör ge de tillämpade myndigheterna tillräcklig vägledning och tillräckliga befogenheter för att trygga en enhetlig tillämpning och att genomföra en avbalansering av de företagsekonomiskt betingade förvär- vareintressena mot de samhällsekonomiska och andra i sammanhanget angelägna samhälleliga strävanden. I detta avseende finner nämnden emellertid vissa bris- ter föreligga.

Tillämpningen av lagen såväl på svenska som i ett eventuellt framtida europeiskt integrationssammanhang utländska rättssubjekt skulle också san- nolikt underlättas avsevärt om lagen fick en positiv grundkonstruktion, inne- bärande att man mot bakgrunden av ett allmänt krav på förvärvstillstånd an- ger de fall i vilka en ansökan kan beviljas och de förutsättningar som skall vara uppfyllda för ett bifall. Det ankommer då på sökandena att visa att förutsätt— ningarna för bifall är uppfyllda och icke -— som enligt förslaget på lantbruks- nämnderna att visa att förutsättningarna för vägran föreligger. I sammanhanget torde få framhållas, att man synes ha ålagt nämnderna en svår bevisbörda då man som förutsättning för tillståndsvägran angivit, att det »måste antagas» att förvärvarens huvudsakliga syfte icke är etc. (Nuvarande lag kräver endast att »anledning finnes till antagande —— _»)

Allmänt synes ha antagits och delvis även i promemorian ha förutsatts —— att tillkomsten av nya och köpstarka kategorier av ägare kommer att medföra en viss höjning av markpriserna. I varje fall för egentlig jordbruksjord torde dock knappast ett sådant resultat bli en generell företeelse, ehuru givetvis inom vissa områden en stegring av markpriserna kan bli följden. Beträffande kategorien stora och särskilt kapitalkrävande jordbruksegendomar torde för övrigt de nya förvärvsreglerna, i vad avser fysiska personers förvärv, endast utgöra en kodifie- ring av på senare tid tillämpad praxis och sålunda i denna del knappast kunna få någon inverkan på markpriserna. Detta torde även i viss mån gälla de i 4 5 andra stycket punkt 2 avsedda svaga jordbruken. Med hänsyn bl. a. till den in- verkan en markprisstegring har på jordbrukets produktionskostnader och på medelsbehovet för den statliga rationaliseringsverksamheten är det givetvis av värde, att en sådan faktor kan hållas tillbaka. Även detta syfte skulle enligt nämndens mening kunna tillgodoses bättre, om man erhöll en positiv skrivning av bestämmelserna i fråga.

Jordbruksnämnden finner det även vara av stor betydelse —- bl.a. för den

framtida prispolitiken —— att de nya förvärvsreglerna skall ge lantbruksnämnder- na möjlighet att effektivt påverka utvecklingen mot en rationell fastighetsstruk- tur. Exempelvis vilar den verksamhet för regional omarrondering, som brukar kallas intressearrondering, delvis på nämndernas möjligheter att i jordförvärvs- ärenden uppställa föreskrifter om avståendet av vissa ägor som villkor för bifall till viss förvärvsansökan. Utöver de möjligheter som lantbruksnämndernas markinnehav och den nya fastighetsbildningslagstiftningen kan komma att ge för att man skall kunna lösa dylika problem, kan särskilda befogenheter i detta syfte bli erforderliga också i en ny förvärvslagstiftning. Härmed avses icke att nämnderna regelmässigt skulle kräva avstående av mark, ej heller att detta i förekommande fall skall ske enligt principen »lika för lika:, men väl att de, då starka rationaliseringsintressen eller andra allmänna intressen kräver det, skulle kunna uppställa avståendet av viss mark som villkor för bifall till förvärvsansö- kan. Eljest torde en läsning av nuvarande splittrade läge eller en försämring i form av ökad geografisk blandning av innehavarekategorier i vissa fall kunna bli följden.

Det är givetvis ur tillämpningssynpunkt även angeläget att lagmotiven ger uttryck för en konsekvent genomförd uppfattning och att full kongruens råder mellan motivuttalanden och lagtext. I promemorian har inledningsvis uttalats att »en lagstiftning på detta område alltjämt måste innehålla bestämmelser till skydd för den enskilde jord- och skogsbrukarens möjligheter att etablera sig och vidareutveckla sitt företag». Den föreslagna lagtexten innehåller också gi- vetvis sådana bestämmelser. Å andra sidan förekommer i promemorian (s. 20) ett uttalande, som inte synes stå i bästa överensstämmelse med denna grund- uppfattning. Där anges som skäl till att bolags eller förenings förvärv skall kun- na vägras »att fastigheten på grund av ändamålsenlig kombination av jord och skog är speciellt lämpad för bestående bondebruk och icke anses kunna bli lika rationellt utnyttjad av bolaget eller föreningen». -— Det torde i allmänhet ställa sig svårt för en lantbruksnämnd att hävda att ett bolag skulle ha sämre möjlig- heter att rationellt utnyttja en sådan fastighet än en lantbrukare.

I lagförslagets 4 5 andra stycket punkt 2 har angivits att förvärvsfrihet för icke-jordbrukare skall gälla (med den begränsning som följer av tredje stycket i samma paragraf och av 5 och 6 åå) beträffande »jordbruk, som varken i befint- ligt skiek eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande försörjning». För att icke en beskärning skall ske av rationaliseringsmöjligheterna bör enligt nämndens mening för förvärvsfrihet yt- terligare uppställas den förutsättningen att jordbruksfastigheten i fråga inte heller efter sammanläggning med annan fastighet kan ge ägaren av den nybil- dade fastigheten tillfredsställande försörjning.

I 4s & andra stycket punkt 3 har angivits, att förvärv icke får vägras om fånget avser jordbruk, som på grund av egendomens storlek eller förekomst av vården utöver normala jordbruks- och skogsvärden kräver så stor kapitalinsats att egen— domen icke kan beräknas vara efterfrågad av jordbrukare i allmänhet. Tillstånds-

_givningen torde redan nu vara mycket liberal i fråga om enskilda personers för- värv av sådana objekt. Genom bestämmelsen i punkt 1 av samma stycke får nu även förädlings- och distributionsföretagen möjlighet att förvärva sådana större objekt, ett förhållande vartill jordbruksnämnden som av det ovanstå- ende framgått ställer sig positiv. Däremot finns enligt nämndens mening knappast anledning att öppna denna förvärvsmöjlighet för juridiska. personer som bildats enbart för att förvalta jord och skog och som alltså saknar anknyt- ning till förädlingen eller distributionen av produkterna. I ett företag av sådan typ kan spekulationsintresset bli ganska utpräglat. Och om svenska juridiska. personer tilläggs sådan förvärvsrätt, kan det bli svårt att i ett framtida associa- tionssammanhang hindra att utländska företag får samma möjlighet.

Nämnden finner sig, under förutsättning att de här ovan anförda synpunkter- na vinner beaktande, kunna tillstyrka att de bärande principerna i det fram- lagda förslaget läggs till grund för en ny jordförvärvslagstiftning.

Detta ärende har, på gemensam föredragning av t. f. byråchefen Lindman och byrådirektören Ekström, avgjorts av nämndens generaldirektör och samtliga le- damöter. Därvid har även byråchefen Tolstoy närvarit.

Stockholm den 17 december 1964.

Robert Magnusson

Karl Lindman Per Ekström

Kommerskollegium:

Genom remiss den 26 oktober 1961! har Herr Statsrådet anmodat kommers— kollegium att avgiva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria angående ny jordförvärvslag.

Kollegium har anhållit om yttrande i ärendet från samtliga handelskamrar. »Överlämnande inkomna yttranden får kollegium anföra följande.

I yttrande den 5 mars 1962 över jordlagsutredningens förslag till ny jord- förvärvslag (SOU 1961: 49) anförde kollegium, att kollegium ej fann anledning till erinran mot de av utredningen för den förordade lagstiftningen uppställda målen nämligen att säkerställa tillgång till erforderlig mark för dem som önska försörjning med jordbruk, att befrämja den yttre rationaliseringen inom jordbruket och leda utvecklingen i rätt riktning samt att förhindra förvärv i spekulationssyfte eller för sådana ändamål som kunna äventyra fastighets lämplighet för jordbruk eller skogsmark. Kollegium framhöll dock att det vore

vanskligt för kollegium att bedöma huruvida dessa mål verkligen kunde uppnås- genom en förbudslagstiftning av detta slag. Enligt kollegii mening visade erfaren- heten beträffande de flesta områden inom näringslivet att fria förhållanden på längre sikt ledde till de bästa resultaten. Detta betydde dock icke att kollegium ansåg tiden mogen för ett slopande av all lagstiftning i ämnet. Tvärtom fann kollegium angeläget att gällande regler lämnades oförändrade i avvaktan på ut- vecklingen beträffande den framtida gemensamma europamarknaden och vårt lands ställningstagande härtill. Om detta skäl icke ansågs tillräckligt vägande för ett uppskov med ärendet ville kollegium under framhållande av att före- varande spörsmål till stor del fölle utanför kollegii ämbetsområde begränsa sig till att mera allmänt beröra spörsmålen. Kollegium erinrade därvid bl. a. om den kritik reservanten Persson riktat mot att utredningen i alltför ringa ut- sträckning beaktat utvecklingen på jordbrukets och skogsbrukets områden, vari- genom förslaget kommit att onödigtvis gynna jordbruksintressena på skogs- näringens bekostnad en konsekvens som ur flera synpunkter vore föga önsk— värd. Enligt kollegii mening vore denna fråga icke minst från samhälleliga syn- punkter ytterst viktig och syntes därför påkalla mera ingående undersökningar än utredningen varit i tillfälle att utföra. En allsidig utredning av hithörande spörsmål borde därför göras innan förvärvslagstiftningen slutgiltigt utformades, vilket vore ytterligare ett skäl för uppskov.

Det nu framlagda förslaget till jordförvärvslag, som avses att ersätta 1925 års bolagsförbudslag och 1955 års jordförvärvslag, är ägnad att i större utsträckning än jordlagsutredningens förslag tillgodose skogsindustriens behov av egen skog som råvarubas. Även i övrigt innebär förslaget uppmjukningar i förhållande till sistnämnda förslag. Såvitt kollegium kan finna, är departementsförslagets cen- trala innebörd, att juridiska personer i fråga om förvärv av fast egendom, vilken är taxerad såsom jordbruksfastighet, bli jämställda med fysiska personer. Be- träffande annan fast egendom innebär förslaget såsom handelskammaren i Gävle framhållit -— en önskvärd administrativ förenkling, eftersom tillstånds- prövningen för bolag i detta fall helt slopas. Avvägningsproblemen anmäla sig därför icke i andra fall än då fråga är om skogs— och jordbruksfastigheter.

I fråga om bolagsförbudslagen anföres härom i promemorian som skäl för en liberalisering att lagen icke borde få motverka företagens strävanden till in- tegration mellan råvaruframställning, förädling och distribution. Det framhålles därvid att en särskild form av integration skett beträffande de enskilda jord- bruksföretagens produkter genom den förädlings- och distributionsverksamhet som bedreves av jordbrukets föreningsrörelse och att en likartad integrations- process hade begynt inom småskogsbruket, i det att skogsägareföreningarna börjat driva skogsindustrier. En viss utjämning av styrkeförhållandena mellan fysiska och juridiska personer påginge sålunda. Vidare anföres att det även av allmänt samhällsekonomiska skäl vore utomordentligt angeläget att de bety- dande arealer skogsmark och för skogsplantering lämpad åker som under de när- maste åren frigjordes skulle rationellt utnyttjas. Dessa faktorer talade bl. a. för

att det vore en ekonomisk nödvändighet att storskogsbruket deltoge i omhänder— tagandet av de frigjorda markerna. Prioritering av fysiska personers förvärv av sådana för skogsbruk lämpade fastigheter vore icke motiverad.

Den viktigaste uppgiften för en blivande förvärvslagstiftning anses enligt pro— memorian vara att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering, men lagen borde också ha till uppgift att trygga tillgången på jord och skog för den jordbrukande befolkningen. Den borde därför i princip hindra förvärv i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte.

Flertalet handelskamrar ha uttryckt sin tillfredsställelse över den långtgående liberalisering som de i promemorian upptagna förslagen innebära, och de till- styrka att förslaget lägges till grund för lagstiftning. Kamrarna i Borås, Göte- borg, Linköping, Stockholm och Örebro ha dock samtidigt ifrågasatt om icke förvärvslagstiftningen kunde helt slopas. Viss kritik av lagförslagets utformning har anförts av kamrarna i Jönköping och Örebro. Endast handelskammaren i Visby har avstyrkt förslaget, eftersom det kunde befaras att den ifrågasatta lag- stiftningen skulle påskynda avfolkningen av jordbruket på Gotland, Vilken redan nu vore betänklig från samhällsekonomiska synpunkter.

Kollegium är i likhet med övervägande antalet handelskammare positivt in- ställd till de nu framlagda förslagen, vilkas genomförande sannolikt skulle bli till gagn för betydelsefulla grenar av vårt näringsliv och därmed också för fram- åtskridandet i vårt land. Framförallt har den senaste tidens erfarenhet visat att skogsindustrin för att kunna hävda sig i konkurrensen i hög grad är beroende av att ha egna skogar för sin råvaruförsörjning.

Det synes emellertid kollegium vara skäl att i sammanhanget erinra om det inflytande som bolagsförbuds- och jordförvärvslagstiftningen under senare är onekligen haft i socialt och samhällsekonomiskt hänseende. Enligt kollegii me- ning är det av vikt att så långt gående uppmjukningar i denna lagstiftning, vilka nu förordas, icke genomföras utan att det undersökts om och i vad mån skadliga verkningar i nämnda hänseende uppstå i samband med liberaliseringen; det bör vara möjligt att kunna väga fördelar och nackdelar mot varandra. En dylik un- dersökning har emellertid icke gjorts och det är därför svårt för kollegium att bedöma om följderna kunna tänkas bli övervägande gynnsamma från allmän synpunkt. Särskilt värdefullt vore att få belyst vilken inverkan den förordade lagstiftningen skulle ha på skogs- och jordbruksfastigheternas värden samt i vil- ken utsträckning stigande priser på sådana fastigheter skulle påskynda den pågående avfolkningen inom vissa skogs- och jordbruksbygder i vårt land. En alltför snabb minskning av den jordägande befolkningen i dessa bygder kan befaras skapa betydande problem från samhälleliga synpunkter. Kollegium kan icke finna, att i promemorian tillräckligt underlag redovisas för det där gjorda uttalandet att den föreslagna reformen ej skulle stå i vägen för en rationell lös- ning av vår framtida jordbrukspolitik.

I promemorian har vidare uttalats att det skulle vara möjligt att genomföra reformen så att den ej skall behöva hämma vår rörelsefrihet vad gäller en vidgad

europeisk integration. Frånsett att uttalandet ej klart uttrycker vad som åsyftas, kan av promemorian icke heller i detta avseende utläsas vad som ligger till grund för uttalandet, och den föreslagna lagtexten antyder ej hur hithörande spörsmål avses bli lösta. Enligt kollegii åsikt äro spörsmålen vanskliga att be— döma. Det må erinras om att frågan angående Sveriges framtida ställning i den gemensamma europamarknaden i dag är lika oviss som då kollegium avgav sitt utlåtande över jordlagsutredningens betänkande samt att etableringsutredningen ännu ej framlagt förslag i ämnet. Det ligger nära till hands antaga att vårt land ej kan ansluta sig till europamarknaden utan att 1916 års lag om vissa inskränk— ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag upphäves eller ändras därhän att den ej skulle komma att gälla förvärv av medborgare eller företag i land som vore anslutet till marknaden. Såvitt kolle- gium kan bedöma, skulle dock vårt lands rörelsefrihet gentemot ifrågavarande utländska intressen kunna i önskvärd mån bevaras utan att därför diskrimine- ring kunde sägas föreligga, nämligen om bolagsförbuds- och jordförvärvslag— stiftningen i huvudsak behölle sin nuvarande utformning. De hinder som där uppställas för förvärv av skogs- och åkerjord skulle i lika mån försvåra för svenska och utländska medborgare och företag att bli ägare till dylik jord.

Däremot är det vanskligt att bedöma, i vilken grad denna rörelsefrihet gent- emot utländska intressen skulle minska, därest 1925 och 1955 års förvärvslag— stiftning uppmjukades. Det hade varit av stort värde, om resultatet av etable- ringsutredningens överväganden förelegat, när ställning till denna fråga tages. I avsaknad härav får kollegium begränsa sig till att anföra en allmänt hållen synpunkt. Om det antages, att tillståndsprövningen enligt 1916 års lag slopades, skulle — med nu gällande förvärvslagstiftning i övrigt — utländska förvärv av skogsfastigheter i vårt land framförallt kunna ske genom övertagande av svenska intressen i skogsägande bolag i Sverige. Även om den i promemorian förordade lagstiftningen avser att förhindra spekulations- och kapitalplaceringsförvärv, skulle alltjämt den möjligheten stå öppen för utländska intressen att genom övertagande av bestående skogsförädlande bolag förvärva svensk skogsmark. Det lär emellertid icke kunna förnekas, att den ifrågasatta lagstiftningen på längre sikt härutöver öppnar vidgade möjligheter till direkta markförvärv. I vad mån dessa formella möjligheter skulle komma att i verkligheten utnyttjas, låter sig svårligen nu bedömas.

På grund av det anförda får kollegium alltjämt ifrågasätta om tiden ännu är mogen för att genomföra de i promemorian framlagda förslagen. Enligt kollegii uppfattning borde det vara möjligt att inom ramen för nuvarande lagstiftning genomföra en tillståndsgivning som är tillräckligt liberal för att de önskemål, vilka ligga bakom de gjorda förslagen, i rimlig utsträckning skall kunna tillgodo— ses. Kollegium avser då till en början en vidgad rätt enligt jordförvärvslagen för enskild person att förvärva jordbruksfastighet. Även om enighet torde råda där- om att samhället bör slå vakt om jordbruket och dess utövare, saknas enligt kollegii mening anledning att driva denna synpunkt så långt att jorden skall för-

behållas dem som ägna sig uteslutande åt jordbruk. Ej heller bör nuvarande ovillkorliga hinder upprätthållas såvitt avser livsmedelsindustriens förvärv av öppen jord. Härjämte åsyftar kollegium en vidare tillämpning av bolagsförbuds- lagen, så att skogsbolagen få förvärva sådan enskild skogsmark, som utgör en självständig enhet och alltså icke brukas eller lämpligen kan brukas i samband med jordbruk av någon betydelse. I sammanhanget vill kollegium också fram- hålla att det enligt kollegii mening är lämpligt att viktiga ärenden av detta slag liksom hittills avgöras av Kungl. Maj:t. Enligt kollegii mening äro lantbruks— nämnderna knappast rustade för att handlägga dessa ärenden, där allmänna synpunkter av stor räckvidd och principiell betydelse ofta anmäla sig.

Är emellertid uppfattningen att en ny lagstiftning redan nu bör genomföras, torde den föreslagna lagtexten böra överarbetas. Kollegium har uppmärksammat, att texten icke lämnar fasta hållpunkter för en tillståndsgivning -— en omstän— dighet som är otillfredsställande bl.a. med hänsyn till att prövningen av an- häng'ggjorda ärenden ej skall omhänderhas av ett centralt organ utan av rikets lantbruksnämnder; en oenhetlig praxis kan lätt uppkomma. I promemorian har lagtexten utformats så att förvärvstillstånd formellt kan lämnas i varje ärende. Det sägs icke i något fall att tillstånd :skall» vägras utan att det »må» vägras. Ett i strid mot lagens anda beviljat tillstånd kommer att stå fast och därigenom möjligen uppkommande skadeverkningar kunna ej hindras. Samtidigt inrymmer lagtexten möjlighet för tillståndsmyndighet att i vilket ärende som helst avslå ansökan om tillstånd under hänvisning till att särskilda skäl för avslag föreligga. Härtill kommer att lagtexten är svåröverskådlig och vansklig att tolka. Vissa huvudregler uppställas, men från dem kunna göras såväl åtskilliga undantag som undantag från undantagen. Reglerna böra vara så avfattade att de så långt möjligt borga för att hithörande från samhällets synpunkt så viktiga — ären- den avgöras efter enhetliga normer och utan diskriminering åt något håll. I sam- manhanget får kollegium bl.a. hänvisa till vad som i dessa frågor anförts av handelskamrarna i Jönköping och Örebro. Mot bakgrunden av vad ovan anförts om bolagsförvärven, synes det kollegium vara av särskild vikt att, om Kungl. Maj:t ej handhar tillståndsprövningen, lagen uttryckligen angiver de förutsätt- ningar som skola föreligga för att dylika förvärv skola kunna tillåtas.

I handläggningen av detta ärende ha jämte generaldirektören Malmfors och kommerserådet Lindstedt, föredragande kommerserådet Lindqvist och tf. kommerserådet Croneborg deltagit.

Stockholm den 7 januari 1965 Nils M almfors Anders Lindstedt

Laila Larson

Genom remiss den 26 oktober 1964 har ombudsmannaämbetet för näringsfrihets- frågor anmodats avgiva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet upp- rättad P.M. angående ny jordförvärvslag. Med anledning härav får ämbetet, som begränsar sitt yttrande till att avse frågor av intresse från allmän konkurrens— synpunkt, anföra följande.

Det i promemorian framlagda förslaget syftar till att vidga möjligheterna för svenska medborgare och företag att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter, innebärande framförallt att åtskillnad i princip icke göres mellan fysiska och juridiska personer samt att företag inom handel och industri, vilka behöver jord eller skog som råvarubas, i stort sett jämställes med företagare inom jordbruks- näringen. Andra föreslagna uppmjukningar i gällande jordförvärvslagstiftning innebär, att konkurrensen i huvudsak blir fri beträffande särskilt kapitalkrä- vande jordbruksegendomar samt sådana jordbruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande försörjning.

Till en början må allmänt understrykas, att inskränkningar i rätten att för- värva fast egendom icke bör göras i vidare mån än som är nödvändigt. Utan att taga ställning till huruvida så skett genom det nu framlagda förslaget vill ämbetet framhålla, att de föreslagna uppmjukningarna i jordförvärvslagstift- ningen måste hälsas med tillfredsställelse ur konkurrenssynpunkt.

Inom stora delar av näringslivet har såväl produktion som distribution under- gått avsevärda strukturella förändringar under det senaste decenniet. Konkur— rensbegränsningar av olika slag, som varit ägnade att konservera strukturen i en bransch, har i stor utsträckning undanröjts genom myndigheternas och genom näringslivets egna åtgärder. Produktion och distribution har rationaliserats. Till— verkning i stora enheter och distribution genom nya företagsformer med brett varusortiment har tilltagit. Utvecklingen har medfört att många små och mindre lönsamma företagsenheter fått svårare att hävda sig i konkurrensen och uppgått i större enheter eller avvecklats. Ur allmän synpunkt får den rationalisering som redan skett och som fortsättningsvis kan förutsättas ske i en miljö, där de eko- nomiska krafterna har så fritt spelrum som möjligt, anses gynnsam. I jämförelse med den utveckling som under konkurrens ägt rum inom stora delar av närings- livet i övrigt har den företagsamhet inom jordbruket, som omhänderhas av jord- brukets ekonomiska föreningsrörelse, utvecklats i en från konkurrens tämligen skyddad miljö. Sedan denna föreningsrörelse kommit att eftersträva integration mellan råvaruframställning, förädling och distribution beträffande jordbruks— produkter och denna strävan lett till att föreningsrörelsen numera i stor om- fattning äger även förädlings- och distributionsföretag, har det förhållandet upp— kommit att livsmedels— och fodermedelsindustrin för sin råvaruförsörjning ofta är beroende av sin kanske huvudsaklige konkurrent. Ett sådant förhållande måste anses vara otillfredställande. Ämbetet saknar icke exempel på att detta

hämmat eller satt konkurrensen ur spel. Det är därför angeläget, att företag, som behöver jordbruk som råvarubas, får möjlighet att förvärva sådana.

Minst lika angeläget synes det vara att skogsindustrier får tillfälle att förvärva skogsmark, enär därigenom såsom i promemorian framhållits av olika skäl rationaliseringsvinster så småningom torde kunna göras. Liknande konkurrens— synpunkter som ovan anförts beträffande livsmedels- och fodermedelsindustrin gör sig gällande jämväl inom skogsindustrin sedan skogsägareföreningarna allt- mer börjat driva skogsindustrier. Visserligen har av ålder företag inom skogs- bruket i bolagsform kombinerat skogsproduktion med förädlingsverksamhet, men många företag som förädlar skogsprodukter saknar likväl råvarubas eller har otillräcklig sådan och kan därför bli beroende av skogsbolag med ett domine- rande skogsinnehav eller av skogsägarföreningarna, vilka liksom andra eko- nomiska föreningar inom jordbruksrörelsen -— ofta ålägger sina medlemmar le- veransplikt.

Även om förslagets genomförande kan antagas medföra en viss höjning av markprisnivån, torde icke av denna anledning någon höjning av priserna på jordbruks— eller skogsprodukter behöva befaras. Den kostnadsökning, som kan bli följden av en eventuell markprisstegring, lär nämligen mer än väl komma att uppvägas av rationaliseringsvinster, vilka på grund av ökade konkurrensmöjlig— heter prismässigt kan förväntas slå igenom i konsumentledet.

Mot bakgrunden av det ovan anförda finner ämbetet, från de synpunkter ämbetet i sin verksamhet har att företräda, föreliggande förslag vara väl ägnat att läggas till grund för ny jordförvärvslagstiftning.

Stockholm den 7 december 1964;

Åke Sundquist

Olof Tranell

Länsstyrelsen i Kalmar län:

Såsom infordrat utlåtande över en 1964 inom jordbruksdepartementet upprättad P.M. angående ny jordförvärvslag får länsstyrelsen i Kalmar län anföra följande.

I likhet med flertalet remissinstanser ansåg länsstyrelsen i sitt utlåtande den 26 februari 1962 över 1958 års jordlagsutrednings betänkande med förslag till jordförvärvslag m.m. (SOU 1961: 49) att tiden då inte var mogen för ett av- görande om jordförvärvslagstiftningens framtida innehåll och utformning. Såsom skäl härför anförde länsstyrelsen i huvudsak att de långsiktiga riktlinjerna för jordpolitiken, varmed 1960 års jordbruksutredning vore sysselsatt, först borde dragas upp innan man började lagstifta om ändrade former och förutsättningar för jordförvärv ävensom att villkoren för och konsekvenserna av en eventuell

svensk anslutning till den gemensamma europeiska marknaden borde klarna innan en ny förvärvslagstiftning genomfördes. Enligt länsstyrelsens uppfattning är dessa synpunkter alltjämt relevanta.

I departementspromemorian söker man på 14 maskinskrivna sidor lämna en allmän motivering för behovet av att nu föreslå en ny jordförvärvslagstiftning vars följder för den svenska lantbruks- och skogsbruksnäringen utan tvivel blir väsentliga och svåröverskådliga. Promemorian innehåller dock icke ens någon antydan till analys av följderna av den föreslagna lagstiftningen varken ur jord- brukspolitisk, befolkningspolitisk eller samhällsekonomisk synpunkt. Man nöjer sig med att konstatera att det framstår som »ofrånkomligt» att en reform av jordförvärvslagstiftningen inte längre uppskjuts. Vidare uttalar promemorieför— fattaren att det synes »möjligt» att genomföra reformen så, att den inte skall behöva hämma vår rörelsefrihet vad det gäller en vidgad europeisk integration och inte heller stå i vägen för en rationell lösning av vår framtida jordbruks- politik.

Enligt länsstyrelsens erfarenhet finns vissa skäl till antagande att den nuva- rande bolagsförbuds- och jordförvärvslagstiftningen dämpar omsättningen av jordbruksfastigheter och därigenom hämmar jord- och skogsbrukets anpassning till den moderna tidens krav på ny teknik. En annan bidragande orsak till den jämförelsevis låga omsättningen på särskilt skogsfastigheter torde vara den stän— digt pågående penningvärdeförsämringen. Ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen kan antagas komma att öka omsättningen av fastigheter i skogs- och mellanbygder och därigenom påskynda en anpassning till rationellare en- heter särskilt inom skogsbruket. Fastigheternas omsättning kan dock antagas komma att äga rum vid en betydligt högre prisnivå än för närvarande och med— föra betydande förskjutningar mellan olika ägarkategoriers innehav. Å andra sidan finns anledning förmoda att ett upphävande av bolagsförbudslagen kan komma att motverka den yttre rationaliseringen därigenom att s.k. intresse— arrondering icke kan förväntas komma till stånd i tillräcklig omfattning. Vidare ger 5 % i den föreslagna jordförvärvslagen icke klart besked att en ansökan om förvärv av mark för förstärkning av enskilt jordbruk bör ges prioritet före en ansökan om bolagsförvärv av samma mark. .

En liberalisering av bestämmelserna om förvärv av ofullständiga jordbruk kan i Kalmar län antagas få vittgående följder. Landskapet Öland och kustbygden är synnerligen attraktiva rekreationsområden. Även kusten på fastlandet har under senaste är visat sig vara mycket eftersökt för fritidsbebyggelse. På Öland och i de bägge Mörehäraderna ligger också länets största jordbruksbygd. En prioritering av förvärv av ofullständiga enheter på sätt som föreslås kan väntas ge en betydande konkurrens mellan spekulanter på mark för fritidsbebyggelse och jordbrukare, som önskar förvärva tillskottsmark. Detta kan väntas höja prisnivån och försvåra en yttre rationalisering. Enligt nuvarande lagstiftning har lantbruksnämnden möjligheter att förbehålla de produktiva arealerna åt de aktiva utövarna av jord- och skogsbruk under det att endast impediment och

obetydliga arealer produktiv mark hänvisats till användning för fritidsändamål.

Den föreslagna lagstiftningen måste medföra en väsentlig utbyggnad av de nuvarande lantbruksnämnderna såväl beträffande ledamöternas som personalens kompetens och sakkunskap. Dessutom måste större resurser för aktiv inköps- verksamhet ställas till nämndernas förfogande.

Såvitt länsstyrelsen kan finna har departementspromemorian icke förebragt bärande skäl för att redan nu framlägga förslag till ny jordförvärvslag. De frågor som regleras i den föreslagna lagstiftningen bör ej prövas fristående utan i ett större sammanhang. Lagstiftningen bör ses som ett av flera medel för främjande av en allmän jordpolitisk målsättning — frågor som 1960 års jordbruksutredning har att taga ställning till. Vidare kan erinras om etableringsutredningens på- gående arbete, som nära berör Sveriges eventuella anslutning till Europamark- naden och frågorna om utländska rättssubjekts möjligheter att förvärva fast egendom här i riket.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då någon olägenhet av bety- delse icke kan förväntas uppstå med ett uppskov av den föreslagna lagstift- ningen får länsstyrelsen hemställa att gällande jordförvärvslag prolongeras och bolagsförbudslagen bibehålles oförändrad intill dess ställning kan tagas till de förslag 1960 års jordbruksutredning kan komma att framlägga.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad landshövding och landssekreterare, föredragande.

Stockholm den 4./ 12 1964

Ivar Persson

Gösta Hanning

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Genom remiss den 26 oktober 1964 har länsstyrelsen i Malmöhus län anmodats avgiva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria angående ny jordförvärvslag.

Med anledning härav får länsstyrelsen, som inhämtat yttrande i ämnet från Skånes jordägareförbund och Skånes provinsförbund av R.L.F. överlämna dessa yttranden samt för egen del anföra.

Länsstyrelsen har vid sin genomgång av promemorian funnit denna alltför knapphändig för att någon fullständig bild över den föreslagna lagens konsekven- ser i olika hänseenden skall kunna erhållas. Detta gäller speciellt de tänkbara samhälleliga konsekvenserna av de enligt 4 & prioriterade förvärven. Som under— lag för bedömning av möjligheterna till föreslagen liberalisering av förvärvslag- stiftningen för dessa kategorier hade mera utförliga undersökningar och analyser

varit önskvärda. En viss oklarhet i framställningen försvårar även bedöm- ningarna. Sålunda borde t.ex. i sista stycket i 5 4 närmare preciserats, vilka omständigheter och speciella skäl som skall föreligga för att förvärvstillstånd för de prioriterade förvärven skall kunna vägras.

I lagförslaget föreslås bl. a. att jordbruk, som ger otillfredsställande försörjning och inte med rimliga ekonomiska insatser kan göras ekonomiskt bärande, bör få förvärvas av andra kategorier medborgare än jordbrukare. I vissa fall bör enligt förslaget även kapitalplaceringsköp tillåtas.

Som motivering för inskränkningar i förvärvsrätten till jord och skog _— i mot— sats till förhållandena inom andra näringar —— framhålles ofta andra skäl än ekonomiska. En vanlig motivering är den befarade ogynnsamma befolknings- politiska konsekvensen av en fri förvärvsrätt. Genom företrädesrätt för den jordbrukande befolkningen att förvärva jord och/eller skog skulle befolknings- underlaget för privat och samhällelig service inom glesbygderna säkerställas. Detta motiv kan i dagens läge knappast anses adekvat. Genom bl. a. förbättrade kommunikationer och bilismens framväxt är det numera fullt möjligt att arbeta inom städer och tätorter och samtidigt vara bosatt inom en närbelägen glesbygd. Det befolkningspolitiska motivet kan därför i lika hög grad uppfyllas t. ex. ge- nom att förvärvaren är bosatt på förvärvsobjektet, oberoende från vilket yrke han har sin huvudsakliga arbetsförtjänst. Troligen skulle det innebära en fördel för såväl glesbygderna som jordbruksnäringen, om kapital tillfördes jordbruket från andra näringar i ökad omfattning. Genom kombination av jordbruk och annan näring befordras därtill ofta en extensiv driftsinriktning, vilket kan bi- draga till minskad överproduktion av vissa jordbruksprodukter och härigenom öka möjligheterna till bättre lönsamhet för vårt jordbruk totalt sett. En jäm- förelse med andra länder t. ex. U.S.A. -— visar, att ett högt mekaniserat jord- bruk kan bedrivas som bisysselsättning även på efter våra förhållanden stora brukningsenheter.

Enligt länsstyrelsens bedömande bör vidgade möjligheter beredas enskilda personer, verksamma inom andra näringar än jordbruk, att förvärva jordbruk. I 4 & av det framlagda förslaget till jordförvärvslag bör därför, som ett ytter- ligare undantag till huvudregeln, kunna medges tillstånd till förvärv av jordbruk även för enskild person, som varaktigt bosätter sig på fastigheten och bedriver jordbruk på denna, oavsett om jordbruket bedrives yrkesmässigt eller ej.

När det gäller en utökning av förvärvsrätten på nu föreslaget sätt att även omfatta förädlingsföretag inom jord- och skogsbruk samt distributionsföretag inom jordbruket synes det länsstyrelsen svårt att med ledning av promemorian bedöma konsekvenserna härav. Rent principiellt talar dock väsentliga skäl för att olika företagsformer med direkta anknytningar till jord- och skogsbruk be- redes ökade möjligheter att förvärva jord och skog. Nödiga betingelser skapas därigenom att uppnå den ur såväl samhällsekonomisk som företagsekonomisk synpunkt mest ändamålsenliga användningen av olika produktionsfaktorer. Av- steg från denna bedömning av sociala eller andra skäl kan emellertid fortfarande

motivera bibehållna inskränkningar i den fria förvärvsrätten till förmån för den jordbrukande befolkningen på sätt som förordas i promemorian.

För att hindra spekulationsköp och samtidigt befrämja önskad rationalisering av jordbruksdriften inom större områden och regioner speciellt med tanke på storleksstrukturen vid brukningsenheterna —- torde det vara nödvändigt, att lantbruksnämnderna från fall till fall får bedöma möjligheterna att lämna för- värvstillstånd. Denna bedömning bör emellertid, enligt länsstyrelsens mening, självfallet ske med ledning av uttömmande tillämpningsföreskrifter till lagen.

Med åberopande av vad ovan anförts tillstyrker länsstyrelsen att bolagsför— budslagen upphäves samt att i en och samma lag erforderliga regler och förbud för fysiska och juridiska personers förvärv av fast egendom sammanföres.

I övrigt, och med hänsyn till de principiella synpunkter som i det föregående anförts, vill länsstyrelsen för sin del uttala sin anslutning till det i promemorian redovisade syftet att liberalisera gällande förvärvslagstiftning.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit jämväl landssekreteraren Hulterström och förste länsassessorn Ulmén.

Malmö i landskansliet den 9 december 1964 Gösta N etzén

Bengt Emilsson

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Sedan länsstyrelsen beretts tillfälle att avgiva yttrande över »P. M. angående ny jordförvärvslag, upprättad år 1964 inom jordbruksdepartementet» får läns- styrelsen överlämna av länets naturvårdsråd över promemorian avgivet yttrande samt för egen del anföra följande. Länsstyrelsen har den 2 mars 1962 avgivit utlåtande över ett av 1958 års jordlagsutredning avgivet förslag till jordför- värvslag m. m. Länsstyrelsen har därvid framfört vissa erinringar emot förslaget och på grund av erinringarna icke ansett sig kunna. tillstyrka, att det remitte- rade lagförslaget lades till grund för ny lagstiftning på området.

Såsom naturvårdsrådet inledningsvis framhåller i sitt yttrande föreligger ett avsevärt tryck, när det gäller efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse inom länet. Enbart å öarna Orust och Tjörn, som få betecknas såsom typiska bohus- länska kustområden, beräknas enligt regionplanechefen för Göteborgsregionen kunna tagas i anspråk tomtplatser för 20 000 fritidshus. För att kunna inrymma fritidsbebyggelse i denna omfattning, måste användas åtskillig mark, som nu nyttjas för jordbruk och boskapsskötsel. Samtidigt härmed pågår emellertid en alltjämt fortskridande nedläggning av mindre bärkraftiga jordbruk inom länets

kustzoner. Det är emellertid mycket angeläget, att de jordbruksegendomar, som efter nedläggandet av jordbruksdriften, försäljas i syfte att användas för exploa- tering av fritidsbebyggelse, förvärvas av lämpliga rättssubjekt, samt att frågorna om förvärvstillstånd underkastas en noggrann prövning, så att exploateringen kan ske under hänsynstagande till de viktiga allmänna intressen, som böra be- aktas i detta sammanhang, såsom strandlagsintressen, naturvårdsintressen och allmänna lokaliseringssynpunkter. I fråga om tätbebyggelse är det i många fall viktigt, att samexploatering kan äga rum mellan ett flertal jordägare, så att tätbebyggelsen kan förses med nödvändig tillgång till bad, båtplatser, strövom— råden m. 111. utan att vissa jordägare bli ekonomiskt lidande.

Det lagförslag, som bifogats förevarande promemoria, innebär emellertid ytterligare uppmjukning av bestämmelserna om rätt till jordförvärv både för fysiska och juridiska personer. Länsstyrelsen syftar nu främst på bestämmel— sen i 4 & andra stycket andra punkten i lagförslaget, där det stadgas, att för— värvstillstånd icke må vägras med stöd av första stycket, om fånget avser jord- bruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande försörjning. Denna bestämmelse som åsyftar förvärv såväl av fysiska personer som juridiska per- soner kan få betydande och olyckliga konsekvenser för stora delar av Bohus- läns kustområden. Inom kustområdena finnas nämligen åtskilliga mindre jord— bruksfastigheter med liten areal odlad jord och avsevärda utmarker. Dessa jordbruk äro ofta icke bärkraftiga och kunna heller icke genom enkla rationali- seringsåtgärder göras till bärkraftiga enheter. Den skog, som växer å dessa fastigheter, är heller icke av sådan beskaffenhet att den kan nämnvärt bidraga till fastighetsinnehavarens utkomst. Den föreslagna uppmjukningen av rätten till förvärv av sådana fastigheter skulle i många fall kunna få ej önskvärda konsekvenser ur allmän synpunkt. Områden, lämpliga för exploatering för fri- tidsbebyggelse samt ur naturvårdssynpunkt skyddsvärda områden ligga, såsom naturvårdsrådet framhåller i sitt yttrande, ofta just på sådana jordbruksfastig- heter. Av länsstyrelsens ovannämnda yttrande över 1958 års jordlagsutrednings betänkande framgår, att erfarenheterna från detta län visa, att markförvärv av bolag, stiftelser och föreningar, även om förvärven icke omfattat mark av betydelse för jordbruket eller skogsbruket, likväl kunnat medföra verkningar, som ur andra alhnänna synpunkter, exempelvis i vad angår det sociala natur- skyddet, måste beklagas. Såsom exempel härpå nämns den oroväckande ten- densen, märkbar särskilt inom de nordligaste delarna av länet, till markförvärv för fritidsvistelse för större personalorganisationers räkning. De mindre lyckliga konsekvenser, uppmjukningen av bestämmelserna om förvärvstillstånd kunna få i fråga om kontrollen över planläggningen av fritidsbebyggelse rn. m. belysas ytterligare i naturvårdsrådets yttrande. Rådet har där jämväl behandlat följ- derna av införandet av bestämmelsen i 4 5 andra stycket tredje punkten i det vid promemorian fogade lagförslaget om förvärv av särskilt kapitalkrävande jordbruksfastigheter.

I 4 å sista stycket i förevarande lagförslag har visserligen upptagits ett stad- gande, om att förvärvstillstånd må vägras, om vissa angivna skäl föreligga. Denna bestämmelse synes dock icke berättiga till avslag å ansökningar om för- värvstillstånd av sådana allmänna skäl, som länsstyrelsen här ovan åsyftar, exempelvis naturvårdsintressen och intresset, att det rörliga friluftslivet till- godoses i samband med exploatering för fritidsbebyggelse eller att —— såsom naturvårdsrådet påpekar sökanden, som kan vara ett bolag eller en förening, saknar intresse för en ur allmän synpunkt önskvärd samexploatering för fri- tidsbebyggelse.

Bl. a. på grund härav får länsstyrelsen understryka vad länsstyrelsen anfört i sitt utlåtande av den 2 mars 1962 att prövningen i vad angår juridiska per- soners förvärv av jord i första instans bör ankomma på länsstyrelsen, såsom den centrala planeringsmyndigheten i länet.

De övriga nyheter, som införts i förevarande lagförslag, jämfört med inne- hållet i jordlagsutredningens förslag till jordförvärvslag hava mindre betydelse ur synpunkten av de allmänna intressen, som länsstyrelsen här särskilt velat framhålla.

På grund av vad sålunda anförts hemställer länsstyrelsen, att det av departe— mentet upprättade, vid promemorian fogade lagförslaget, måtte omarbetas med hänsyn till ovan berörda erinringar och till vad länsstyrelsen anfört i sitt ytt— rande över 1958 års jordlagsutrednings förslag till jordförvärvslag, innan det lägges till grund för ny lagstiftning på området.

Göteborg i landskansliet den 7 december 1964.

Underdånigst

På länsstyrelsens vägnar:

Erik Axelson Carl Wellander

Länsstyrelsen i Älvsborgs län:

Genom remiss den 26 oktober 1964 har länsstyrelsen i Älvsborgs län anmodats att avgiva utlåtande över en år 1964 inom jordbruksdepartementet upprättad P. M. angående ny jordförvärvslag.

I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Allmänna synpunkter

Det förslag till ny jordförvärvslag, som framlägges i förevarande promemoria, innefattar i vissa hänseenden radikala förändringar i förhållande till nuvarande

ordning. Detta gäller framför allt möjligheter för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet. I stället för att det enligt gällande lagstiftning i princip råder förbud för nämnda juri- diska personer att förvärva fast egendom av angiven beskaffenhet, skulle dessas förvärv av sådan egendom enligt den föreslagna lagstiftningen icke underkastas strängare kontroll än andras. Även om förvärvstillstånd skulle kunna vägras, om så påkallades av hänsyn till jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationali- sering eller ev. andra skäl, kan man icke komma ifrån, att den kategori juridiska personer, som här avses, genom sina större ekonomiska resurser skulle kunna helt omöjliggöra för enskilda jordbrukare att till överkomliga priser förvärva från yttre rationaliseringssynpunkt fria jordbruksfastigheter.

Länsstyrelsen anser alltså, att så stora olägenheter skulle bli förenade med den föreslagna utvidgningen av möjligheterna för bolag m. fl. att förvärva jordbruks- fastigheter, att en sådan utvidgning icke kan accepteras. De möjligheter, vilka gällande lagstiftning ger bolag och vissa andra juridiska personer att undan— tagsvis förvärva jordbruksfastigheter, synes vara till fyllest. Sålunda har bolag fått tillstånd att förvärva skogsfastigheter, som från arronderingssynpunkt an- setts böra införlivas med bolags angränsande skogsfastigheter mot att bolagen till enskild person överläte egendom till ett värde, motsvarande den förvärvade egendomen. Det har även inträffat, att bolag lämnats tillstånd till arronderings— förvärv utan kompensationsskyldighet. Samma lagstiftning torde också —— om särskilda skäl föreligger —- möjliggöra förvärv för t. ex. ett förädlings- och distributionsföretag inom livsmedelssektorn av en jordbruksfastighet för att verksamheten skall kunna utsträckas till att omfatta även jordbruksproduktion.

Man torde också kunna säga, att jordförvärvslagen i varje fall inom Älvs- borgs län tillämpas med stor smidighet och kanske i en liberalare anda än lag— texten ger vid handen.

Enligt länsstyrelsens mening är bolagens principiella kompensationsskyldighet vid förvärv av jordbruksfastighet betydelsefull, även om skyldigheten i sär- skilda fall bör kunna efterges. Denna skyldighet bör därför icke, såsom före- slagits, borttagas utan alltjämt bibehållas.

En ändring av jordförvärvslagstiftningen inger starka betänkligheter även därför, att det framlagda förslaget är knapphändigt motiverat och icke föregåtts av de ingående och omfattande utredningar, som måste anses erforderliga med hänsyn till förslagets stora och djupgående konsekvenser för särskilt jord— och skogsbruksnäringarna men även för folkhushållet och lantbefolkningen i sin helhet.

Bortsett från det anförda kan det icke vara välbetänkt att, innan 1960 års jordbruksutredning framlagt sina förslag beträffande det svenska jord- och skogsbrukets framtida uppbyggnad, vidtaga någon ändring i gällande lagstift- ning på området.

Då en fortsatt lagstiftning här måste anses motiverad, vill länsstyrelsen för- orda, att nuvarande jordförvärvslag förlänges på förslagsvis ytterligare tre år.

Synpunkter i övrigt

En sammanslagning av bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen torde göra lagstiftningen enklare och mera överskådlig samt är därför i och för sig lämplig.

Konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen har, som ovan framhållits, icke närmare berörts i promemorian. Utan närmare utredning härom är det vanskligt att taga ställning till lagstiftningens detaljer.

Länsstyrelsen nöjer sig därför med att taga upp endast ett par detaljer.

Kommun föreslås —- vilket redan gäller enligt jordförvärvslagen —- få rätt att förvärva jordbruksfastighet utan att söka tillstånd. Länsstyrelsen har emellertid funnit, att vid kommuns förvärv av jordbruksfastighet utanför det egna områ- det olägenheter i flera hänseenden kan uppkomma. Länsstyrelsen förordar där- för, att kommuns förvärv av mark utanför det egna området, såsom även före- slagits av jordlagsutredningen, blir föremål för tillståndsprövning.

Vidare vill länsstyrelsen framhålla, att, i avvaktan på en helt ny jordförvärvs- lag, en partiell reform beträffande de nuvarande förvärvsärendena enligt 3 & bolagsförbudslagen kan vara motiverad. Länsstyrelsen anser nämligen, att dylika förvärv, som avser mindre markområden för annat ändamål än jordbruk, utan olägenhet kan undantagas från sådan prövning, som i nämnda paragraf sägs. Denna åtgärd kan vidtagas genom ändring i bolagsförbudslagen.

Under åberopande av de allmänna synpunkter, som länsstyrelsen ovan fram- fört, saknas, enligt länsstyrelsens mening, tillräckliga skäl för att på ett så ge- nomgripande sätt ändra jordförvärvslagstiftningen, som i promemorian föresla- gits. Länsstyrelsen får därför avstyrka, att förslaget i befintligt skick lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

I avgivandet av detta utlåtande har deltagit undertecknade, landssekreterare och förste länsassessor, föredragande. Vänersborg i landskansliet den 5 december 1964.

På länsstyrelsens vägnar:

Åke A. Lindberg Sven-Erik Husberg

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Genom remiss den 26 oktober 1964 har länsstyrelsen anmodats avgiva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria angående ny jord- förvärvslag.

I anledning härav har länsstyrelsen inhämtat och bifogar här yttranden från överlantmätaren, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet i länet samt från handelskammaren i Gävle.

För egen del får länsstyrelsen anföra följande. Enligt lagförslaget skola fysiska och juridiska personer jämställas ifråga om möjlighet att förvärva fast egendom. Häremot är enligt länsstyrelsens mening icke något att erinra.

Nu gällande krav att bolag skall i form av markbyte lämna kompensation för förvärv av skogsmark föreslås skola bortfalla. I olika sammanhang uttalade far- hågor för att strävandena att ernå en bättre arrondering härigenom skulle kunna hämmas, finner länsstyrelsen överdrivna. Bolagen komma säkerligen att i många fall önska förvärva områden, som äro belägna i anslutning till av dem förut innehavda fastigheter. Även om bolagen i samband med köp icke skulle tvingas avstå från redan innehavda enklaver, förefaller det länsstyrelsen osanno— likt, att innehavet av en enklav skulle tagas som intäkt för en önskan att för- värva ett mindre, enklaven intilliggande område. Tendenser i den riktningen torde för övrigt kunna förhindras med stöd av 5 5 i den föreslagna lagen.

Förslaget syftar bl. a. till att trygga tillgången till jord och skog för den jord- brukande befolkningen. Bestämmelserna i 4 & synas lämna tillräckliga garantier härför. Länsstyrelsen får i det sammanhanget även understryka nödvändigheten av att lantbruksnämnden erhåller sådana resurser av olika slag att nämnden kan fylla de anspråk, som i samband därmed kunna komma att ställas på den.

Ett genomförande av lagförslaget kommer att innebära, att bolag äger fritt förvärva annan fastighet än jordbruksfastighet. Någon olägenhet härav synes enligt länsstyrelsens mening icke k'unna uppstå. Regelmässigt ha sådana ansök- ningar, som avse i 3 & bolagsförbudslagen angiven egendom, bifallits.

Länsstyrelsen förutsätter, att lantbruksnämnden, som hittills huvudsakligen varit inriktad på jordbruksfrågor, vid ett genomförande av den föreslagna jord- förvärvslagen får en sådan sammansättning, att jämväl skoglig sakkunskap blir företrädd vid de tillfällen nämnden har att handlägga ärenden, som huvudsak- ligen avse förvärv av skogsmark.

Därest markförvärv av fysiska och juridiska personer i enlighet med förelig- gande förslag komma att jämställas, ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke lantbruksnämnden redan vid lagens ikraftträdande lämpligen bör bli ensam tillståndsmyndighet oavsett huruvida fysisk eller juridisk person är sökande i ett ärende.

Den föreslagna lagen är avsedd att få permanent karaktär. Med hänsyn till från flera håll framförda erinringar särskilt mot förslaget att bolag skulle äga rätt att förvärva skogsmark utan att i förekommnade fall avstå enklaver —- en sak som enligt länsstyrelsens mening tillmätts alltför stor betydelse -— ifråga- sätter länsstyrelsen huruvida lagen icke borde givas en begränsad giltighetstid av förslagsvis fem år. De skilda lagbestämmelserna kunde då prövas med stöd av vunna erfarenheter av lagens tillämpning.

Ur åtskilliga synpunkter får det anses vara av intresse att undan för undan få en bild av utvecklingen på hithörande område. Länsstyrelsen får därför före- slå, att lantbruksnämnden ålägges skyldighet att varje halvår till den myndig-

het Kungl. Maj :t kan komma att bestämma lämna rapport om meddelade för— värvstillstånd och om hos nämnden anhängiggjorda men ej slutligt prövade ären— den. Därest till länsstyrelsen knytes ett planeringsråd i enlighet med vad som föreslagits i Kungl. propositionen till riksdagen angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m., kan tillgång till sådana rapporter väntas bli av stor betydelse för rådet i dess verksamhet.

Länsstyrelsen har i övrigt icke något att erinra mot att föreliggande förslag till jordförvärvslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade landshövdingen Hjalmarson och, såsom föredragande, länsassessorn Janson deltagit landssekrete— raren Yngve Mattsson och förste länsassessorn Holger Sundberg.

Gävle i landskansliet den 3 december 1964.

Jarl Hjalmarson Helge Janson

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

Genom remiss den 26 oktober 1964 har länsstyrelsen anmodats avgiva utlå— tande över en år 1964 inom departementet upprättad P. M. angående ny jord— förvärvslag. I anledning härav får länsstyrelsen överlämna hit inkomna yttran- den från lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och överlantmätaren i länet, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt Ångermanlands och Medelpads provinsförbund av RLF. För egen del får länsstyrelsen anföra föl— jande.

Det hade i och för sig varit önskvärt, att 1960 års jordbruksutredning fram- lagt sitt betänkande åtminstone samtidigt som det nu aktuella lagförslaget, enär detta sistnämnda till en del får anses innefatta en ändrad jordbrukspoli- tik. Länsstyrelsen finner emellertid de nu föreslagna ändringarna icke vara större än att de kan motiveras av den pågående och för den närmaste tiden överskådliga omdaningsprocessen i svenskt jordbruk och skogsbruk.

Det synes enligt länsstyrelsens uppfattning vara riktigt, att odlad jord och skogsmark i princip står till förfogande för näringsutövarna i jordbruk och skogs- mark, vare sig dessa är juridiska eller andra personer. Likaväl som någon spärr ej finnes för jordbrukare och skogsägare av alla kategorier att starta fabriker av olika slag eller bilda avnämareföretag, bör förädlarna av jordbruks- och skogsprodukter fritt kunna förvärva jord och skog, såvida inte betydande all— männa intressen, främst bygdens rationaliseringsbehov, talar mot förvärv i det enskilda fallet. Under samma förutsättning synes även företag, som distribuerar jordbruksprodukter, i princip böra ges samma möjligheter att förvärva jord- bruksmark. Konsekvensen torde nämligen fordra, att distributionsföretag med nära anknytning till jordbruksnäringen icke utestänges från möjligheten till s.k. vertikal integration i näringen i sin helhet.

Lied de angivna utgångspunkterna har länsstyrelsen ingen erinran i princip mot att 1925 års bolagsförbudslag upphäves och att såväl juridiska som andra personers förvärv av jordbruks- och skogsmark ur statlig kontrollsynpunkt in- ordnas i en ny jordförvärvslag.

Länsstyrelsen förutsätter dock därvid, att 1916 års inskränkningslag i fråga om utländska förvärv av fast egendom m. In. kommer att bibehållas såsom ett skydd för främst det svenska skogsbrukets intressen mot utländska markför- värv. Därest emellertid en omprövning för slopande av 1916 års lag skulle ske i samband med Sveriges eventuella anslutning till EEC eller en ännu större europeisk marknad, synes en dylik omprövning böra anstå till dess den fram- tida jordbruks— och skogspolitiken här i landet blivit mer definitivt klarlagd, enär 1916 års lag onekligen under angivna förutsättning utgör en integrerande del i utformningen av denna politik.

Vidare vill länsstyrelsen här anmärka, att ett genomförande av den föreslagna nya jordförvärvslagen torde innebära en fara för att rationaliseringsverksain— heten beträffande jordbruks- och skogsmarken kommer att försvåras. Länssty- relsen anser emellertid, att denna olägenhet icke kan bedömas vara så avsevärd, att den bör förhindra den väsentligaste ändringen i lagförslaget, att även juri- diska personers koncessionsplikt begränsas till att avse förvärv av egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet. — Huruvida den föreslagna lagen och främst dess 5 & kan vara en tillräcklig grund för den statliga rationaliserings- verksamheten, synes icke säkert, främst i vad gäller omarronderingar och byten i utpräglade jordbruksbygder. Länsstyrelsen anser sig därför böra föreslå, att i lagen införes en möjlighet för koncessionsmyndigheten att i särskilda fall före- skriva skyldighet för förvärvaren att upplåta kompensationsmark, om denne, vare sig det gäller juridiska eller annan person, innehar mark, som är behövlig för rationaliseringsverksamheten och som är belägen i jordbruksbygd.

Åtskilligt talar för att en omprövning av lagens bestämmelser torde bli erfor- derlig. Erfarenheterna av dess tillämpning kan ge underlag för andra bedöm- ningar av regelsystemets utformning. Sveriges eventuella anslutning till en europeisk marknad och resultatet av ett kommande betänkande från 1960 års jordbruksutredning torde komma att medföra en omvärdering av den före- slagna jordförvärvslagens innehåll. Länsstyrelsen får därför förorda, att lagen icke göres permanent utan tidsbegränsas för förslagsvis tre år.

Vad beträffar det samtidigt i promemorian intagna förslaget till ändring av 19 kap. 3 ä 1 mom. jorddelningslagen har länsstyrelsen icke något att erinra häremot.

I detta ärendes handläggning har förutom undertecknade landshövding och förste länsassessor, föredragande, jämväl deltagit landssekreteraren Ljungh.

Härnösand i landskansliet den 17 december 1964.

Eric Wesström T. Ljunggren

Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Genom remiss den 26 oktober 1964 har länsstyrelsen anmodats avgiva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria angående ny jord- förvärvslag.

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna infordrade yttranden från överlantmätaren, lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrel- sen, Norrbottens läns skogsägareförening, Norrbottens länsförbund av RLF samt landstingets förvaltningsutskott. För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

Allmänt

Jord- och skogsbruket i vårt land genomgår för närvarande en radikal omda- ningsprocess betingad av de alltmer skärpta kraven på brukningsenheter som är tillräckligt stora och så utformade att de möjliggör rationella driftsformer, samt de minskade möjligheterna för småbrukarna till säsongarbete utanför den egna fastigheten. Den mest påtagliga följden av denna process är den snabba minsk- ningen av antalet aktivt brukade enheter.

Inom Norrbottens län avviker icke dagsläget och utvecklingen från landet i övrigt utom så tillvida, att problemen här är starkare accentuerade. Storskogs- bruket dominerar inom betydande områden, och biinkomster genom avverk- ningsarbete vintertid har varit en naturlig och nödvändig förutsättning för bety- dande folkgruppers existens. Den snabba rationaliseringen inom skogsbruket har på mycket kännbart sätt reducerat dessa möjligheter. Länet är vidare ett ut- präglat småbrukarlän, och medelstorleken på brukningsenheter med mer än 2 ha åker är endast 7 ha åker och 40—70 ha skogsmark, där den lägre siffran avser kustlandet och den högre inlandet. Av åkerarealen, som utgör mindre än en procent av den totala landarealen, ligger för närvarande ca en femtedel obrukad.

Utvecklingen inom den närmaste framtiden har av lantbruksnämnden i dess under 1964 framlagda »Utredning rörande lantbruket inom Norrbottens län» bedömts gå därhän, att antalet aktivt brukade enheter fram till 1975 har ned- gått till ca hälften av 1963 års siffror. Samtidigt beräknas den brukade åker- arealen komma att minska i samma proportion. De kvarvarande lantbruken, som genom kompletteringar med jord och skog genomsnittligt görs större än de nuvarande, kommer att i huvudsak återfinnas i områden som ifråga om belä- genhet, markbeskaffenhet, sammanhängande åkerarealer m. m. ger de bästa möjligheterna till jordbruksdrift, dvs. i de sedan gammalt utpräglade jordbruks- områdena företrädesvis i kustbygden och de nedre delarna av älvdalarna. I om- råden med sämre förutsättningar för jordbruket såväl i kustland som inland torde en uttunning av den jordbrukande befolkningen icke kunna hejdas. Denna utflyttning pågår redan i betydande omfattning, och kommer att resul- tera i, att avsevärda arealer skogsmark frigörs från sitt tidigare samband med jordbruket.

Situationen ifråga om lantbruket är sålunda i dag en helt annan än vid tiden för tillkomsten av gällande förvärvslagstiftning. Det finns därför enligt länssty- relsens mening starka skäl som talar för departementets uppfattning, att lag- stiftningen på detta område bör anpassas till de nu rådande förhållandena.

Syftet med den föreslagna lagen

Samtidigt som man genom den föreslagna lagstiftningen fortfarande vill trygga tillgången på jord och skog för den befolkning, som i reell bemärkelse bedriver lantbruk, har man sålunda velat skapa garantier för att »överloppsskogens» produktion blir utnyttjad. Man har därför genom att slopa bolagsförbudslagen vidgat möjligheterna för juridiska personer att förvärva jord och skog. En förut- sättning är dock, att de här i riket bedriver industriell eller kommersiell verk- samhet för förädling av jord- eller skogsprodukter. Tillstånd till dylikt förvärv bör kunna vägras endast om så påkallas av hänsyn till jordbrukets eller skogs- brukets yttre rationalisering.

Däremot vill man fortfarande hindra förvärv i spekulations- eller kapitalpla- ceringssyfte, liksom andra förvärv där köparen inte har för avsikt att yrkes- mässigt ägna sig åt egendomens skötsel.

Grundtanken bakom det i departementspromemorian framlagda lagförslaget synes sålunda vara en strävan att tillse, att produktionsförmågan hos vårt lands jord- och skogsbruk tillvaratages effektivt samt att främja den yttre rationalise- ringen.

Båda dessa målsättningar är för det framtida jord- och skogsbruket av avgö- rande betydelse. Inte minst gäller detta utnyttjandet av skogsproduktionen, som är ett vitalt nationalekonomiskt intresse. Skogsbrukets primära uppgift måste vara att producera och leverera virke till egna eller andras industrier och till annan konsumtion. På betydande arealer skogsmark tillvartas i dag de natur- liga möjligheterna på ett otillfredsställande sätt beroende på äganderättsförhål- landena, ägarnas bristande intresse eller andra orsaker. Beträffande dödsboägda fastigheter har spörsmålet om ett effektivt skogsbruk upptagits i olika sam- manhang. Länsstyrelsen erinrar om frågans behandling i Tornedalsutredningen, andra delen (SOU 1960—37, sid. 81—82). Där anförs bland annat:

»Av Tornedalens skogsfastigheter utgöres f. n. närmare en tredjedel av döds- bon. Delägarna är ofta spridda över hela landet och kan t. o. 111. ha emigrerat. I regel finns ingen särskild person utsedd att föra sterbhusets talan. Samtycke måste därför inhämtas från samtliga delägare, innan det är möjligt att effek- tuera någon av skogsvårdsstyrelsen föreslagen åtgärd.

Att det under sådana förhållanden är svårt eller omöjligt att åtminstone på kort sikt få till stånd ett progressivt skogsbruk på den mycket stora areal, som sterbhusen tillsammans omfattar, ligger i öppen dag. Det är å andra sidan uppenbart att det såväl ur det allmännas som ur den enskildes synpunkt skulle vara mycket vunnet om skogsvårdsstyrelsen i de fall det visat sig helt omöj-

ligt att få kontakt med eller besked från sterbhusdelägarna kunde få behö- righet att stämpla och sälja skog på sterbhusets mark för att sedan använda inkomsten härav till lagligen påvilande skogsvårdsåtgärder.

Med hänsyn till den ekonomiska betydelsen av att sterbhusproblemet löses, förordar länsstyrelsen, att frågan snarast utredes i särskild ordning.»

Här erinras vidare om de åtgärder som vidtagits för att skapa förutsättningar för ett mera hanterligt skogsbruk beträffande dödsboägda fastigheter (lantmä- teristyrelsens, skogsvårdsstyrelsens och lantbruksstyrelsens utredning den 27 september 1962 angående viss lagstiftningsåtgärd avseende dödsbo). Det kan framhållas att dödsboägandet liksom utboägandet överhuvudtaget ökar i om- fång med icke ringa hastighet.

Även på skogsmark tillhörande andra ägarekategorier kan liknande förhål- landen vara för handen.

När steget mot en liberaliserad förvärvslagstiftning tages, måste dessa förhål- landen särskilt beaktas. Liberaliseringen får icke leda till, att skogsmark av bety- denhet kan förvärvas enbart i syfte att placera överskottskapital utan krav på tillfredsställande virkesproduktion. Avsikten med förvärvet måste från den pre- sumtive köparens sida vara, att bedriva ett aktivt skogsbruk. Svårigheter kan föreligga för det tillståndsbeviljande organet, att vid förvärvstillfället med till- räcklig säkerhet bedöma denna fråga. Länstyrelsen vill därför ifrågasätta, om icke åtgärder borde vidtagas, som ger det allmänna möjligheter att ingripa för att förhindra, att avvecklingen av skogsbestånd som av olika anledningar icke innebär en rationell produktion onödigt fördröjes. Det kan vara fråga om rest- och trasbestånd, där de enskilda träden uppvisar en i och för sig godtagbar till- växt, men som på grund av otillräcklig slutenhet eller sammansättning i övrigt icke i tillfredsställande grad utnyttjar markens virkesproducerande förmåga. Eller det kan vara överåriga välslutna bestånd, där den rena massaproduktio- nen är förhållandevis hög, men som ej ger en skälig förräntning. Bestämmelser med ovan skisserade syfte kan lämpligen utformas i samband med den av läns- styrelsen i annat sammanhang förordade omarbetningen av skogsvårdslagen .

Vissa'speciella synpunkter på den föreslagna jordförvärvslagen

Enligt departementsförslaget ges industriskogsbruket prioritet till förvärv av skogsmark som icke är behövlig som komplement till jordbruket. Detta innebär bland annat, att de av skogsägareföreningsrörelsen under senare år på flera håll i landet uppbyggda eller inköpta industrierna får möjligheter att förvärva egna skogar. Däremot intar man en negativ hållning ifråga om förvärv av skogs- mark för bildandet av privatägda rena skogsbruksföretag utan anknytning till industri. I sådana bygder där strukturrationaliseringen medför en reducering av antalet fastigheter med jordbruksdrift och där som en följd härav skogs- mark blir disponibel, borde även möjligheten att skapa rena skogsbruksföretag av tillfredsställande storlek med syfte att producera och leverera virke till indu-

strier eller annan konsumtion hållas öppen. Jämställda i förvärvshänseende med sådana rena skogsföretag utan anknytning till vare sig jordbruk eller indu- stri bör också inlandets sockenallmänningar vara.

Länsstyrelsen delar i viss utsträckning de i promemorian framförda farhå- gorna för att gemensamhetsskogar för jordbrukare så småningom skulle komma att i stor utsträckning skötas med lejd arbetskraft och därigenom förlora sin funktion som sysselsättningsreserv för den till jordbruket knutna arbetskraf- ten. Skogarnas belägenhet i förhållande till brukningscentra och de delägande fastigheternas struktur i övrigt torde i detta avseende spela en väsentlig roll. De inom länet bildade gemensamhetsskogarna är för få till antalet och har brukats under så kort tid, att säkrare erfarenheter saknas. Av vad som hittills kunnat bedömas, synes de emellertid ha fungerat väl. Ur sysselsättningssyn— punkt är det avgörande att ett aktivt skogsbruk kommer till stånd.

Enligt lagförslaget erfordras icke förvärvstillstånd för bland annat landsting och kommunalförbund. Beträffande de senare anser länsstyrelsen, att tillstånd bör erfordras om förvärvet är beläget utanför den egna kommunen.

I lagförslaget berörs icke statliga eller kommunala fastighetsförvärv för sam- hällsutbyggande, friluftsliv och naturvård. Möjlighet att beakta dessa intressen torde ändock finnas genom viss jämkning av innebörden av avsärskilda skäl» i 4— 5 sista stycket.

Länsstyrelsen har vid sin bedömning av det framlagda lagförslaget förutsatt, att 1916 års lag om inskränkning i rätten för utländsk juridisk person att för- värva fastighet i Sverige skall gälla oförändrad. Detta är speciellt viktigt med tanke på en kommande europeisk handelsgemenskap.

Rationaliseringsbenägenheten och förskjutningen mellan olika ägaregrupper

I debatten kring departemenspromemorian har framförts farhågor för att de vidgade möjligheterna för bolagen att förvärva skogsmark skulle få en rationa- liseringsdämpande effekt. Man har gjort gällande, att bolagen skulle bli mindre benägna att som bytesobjekt avstå från sina spridda skiften inom jordbruks— bygderna. Ett visst fog för detta resonemang kan kanske förefinnas, men enligt länsstyrelsens mening är farhågorna överdrivna.

Storskogsbruket kommer sannolikt även framgent att drivas med en högre grad av mekanisering än privatskogsbruket, och är framförallt av denna men även andra med de allmänna rationaliseringssträvandena sammanhängande orsaker mest känsligt för nackdelarna med ogynnsam arrondering. Även om en viss återhållsamhet till en början är sannolik, torde man på sikt kunna förvänta en ökad beredvillighet från storskogsbrukets sida att genom byten och försälj— ningar medverka till en aktiv struktur- och intressearrondering. Möjligheten att genom förvärv bygga upp mera samlade skogskomplex vid sidan av de egentliga bondebygderna torde i längden vara av större värde för storskogsbru-

ket än att slå vakt om små spridda enklaver inne i bondeskogarna. Det är emel— lertid av vikt att rationaliseringsverksamhet bedrivs med en klar målsättning och efter en realistisk och väl genomtänkt plan, som kan bilda underlag för frivilliga förhandlingar i markfrågorna.

Kritik har också riktats mot, att lagförslaget kommer att leda till en viss förskjutning i den relativa fördelningen av skogsmarken mellan de olika ägare- grupperna i riktning mot en ökad andel storskogsbruk på bekostnad av små- skogsbruket. Länsstyrelsen är fullt medveten om att så kommer att bli fallet, men anser att denna utveckling måste accepteras mot bakgrund av jordbrukets starka tillbakagång i områden med sämre förutsättningar för jordbruksdrift. En fastlåsning vid nuvarande fördelning av traditionsskäl kan befaras leda till ett otillfredsställande utnyttjande av vissa skogsmarkers produktionsförmåga.

Sammanfattning

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker det i departementspromemorian framlagda förslaget till ny jordförvärvslag under förutsättning att följande syn- punkter beaktas:

1. 1916 års inskränkningslag förutsättes gälla oförändrad

2. Möjligheter bör finnas att bilda rena skogsbruksföretag

3. Kommunalförbund bör åläggas tillståndstvång för förvärv utanför den egna kommunen

4. »Särskilda skäl» i & & sista stycket bör jämkas med hänsyn till statliga eller kommunala förvärv för friluftsliv, naturvård m. m. a. Lagens syfte att främja skogsproduktionen bör förstärkas i samband med en omarbetning av skogsvårdslagen.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade landshövding och förste länsassessor, deltagit landssekreteraren L. Hultman. Luleå i landskansliet den 12 december 1964.

Manfred Näslund

Börje Persson

Arrendelagsutrednin gen :

Arrendelagsutredningen har anmodats att före den 7 december 1964 avgiva utlå— tande över en den 26 oktober 1964 utsänd promemoria angående ny jordför- värvslag.

Utredningen har den 26 februari 1962 avgivit yttrande över jordlagsutred- ningens betänkande i samma ämne. Vad utredningen därvid uttalade vidhålles.

—— Vad som från arrenderättslig synpunkt framstår som en principiell nyhet i promemorian jämfört med betänkandet är att även en förköpsberättigad social arrendators förvärv av den arrenderade fastigheten underkastas en förvärvs- kontroll, som just denna typ av förvärv tidigare varit befriad från. Syftet med ändringen torde vara dels att hindra att förvärvslagstiftningen kringgås, dels att främja storleksrationaliseringen inom jordbruket. Eftersom båda syftena godtages av utredningen, finner den ej i och för sig anledning till erinran mot den föreslagna ändringen av 5 & jordförvärvslagen och den i samband därmed stående ändringen av 10 å andra stycket. Huruvida ändringarna bör göras redan nu eller i ett annat och vidare sammanhang, saknar utredningen för sin del an- ledning att uttala sig om.

I detta yttrande, som är enhälligt, har utredningens samtliga ledamöter del- tagit.

Stockholm den 30 november 1964.

Björn Widegren

M aarz'tz Bäärnhielm

1960 års jordbruksutredning:

Genom remiss den 26 oktober 1964 har 1960 års jordbruksutredning anmodats avge utlåtande över PM angående ny jordförvärvslag, upprättad inom jord— bruksdepartementet.

Med anledning härav får 1960 års jordbruksutredning anföra, att den ännu inte tagit slutlig ställning till utformningen av rationaliseringspolitiken i anslut- ning till sina överväganden i fråga om riktlinjerna för den framtida jordbruks— politiken och ej heller in pleno haft möjlighet att detaljdiskutera förslaget i förutnämnda PM. Som emellertid framgått av utredningens delbetänkande rörande den centrala och regionala rationaliseringsverksamheten (SOU 1964: 55), förutsätter utredningen väsentligen ökade insatser från det allmännas sida i den framtida rationaliseringsverksamheten inom jord— och skogsbruk. Sedan utred— ningens arbetsgrupper kring olika delproblem avslutat sina arbeten, bedrivs utredningen nu förutom in pleno i två arbetsgrupper. Den ena av dessa grupper överväger lämpliga åtgärder för att främja rationaliseringsverksamheten. Detta arbete har givetvis ett intimt samband med jordförvärvslagens utformning. Den andra arbetsgruppen utreder de prispolitiska frågeställningarna. Med hänsyn till sambandet mellan rationaliserings- och prispolitik påverkas även sistnämnda grupps arbete av jordförvärvslagens innehåll.

Inom utredningen råder olika uppfattningar om hur jordförvärvslagstiftningen bör utformas.

Å ena sidan har framhållits att en uppmjukning av nämnda lagstiftning vore nödvändig med hänsyn till den tekniska och ekonomiska utvecklingen i jord- och skogsbruket. De i förutnämnda PM föreslagna ändringarna i nu gällande lagstiftning synes enligt denna uppfattning i sina huvuddrag väl förenliga med de riktlinjer för en intensifierad rationaliseringspolitik, som utredningen, efter vad som nu kan bedömas, torde komma fram till.

Beträffande förslagets konkreta utformning har från denna sida endast fram- hållits, att en positiv i stället för en negativ utformning av 41 å, andra stycket, dvs. att förvärvstillstånd rmå beviljas» i stället för förslagets »må dock ej väg— ras», skulle ge myndigheterna bättre möjligheter att styra utvecklingen mot ett rationellt och effektivt jord- och skogsbruk.

Å andra sidan har hävdats, att den föreslagna utformningen av jordförvärvs— lagstiftningen medför risker för att utvecklingen mot en effektiv företagsstruk— tur blockeras av icke rationella förvärv. Dessa farhågor gäller ej blott privata utan även statliga och kommunala förvärv, och alldeles särskilt förvärv från utländska intressen. Enligt denna uppfattning bör ny jordförvärvslagstiftning uppskjutas till dess utredningen tagit ställning i rationaliseringsfrågorna, och den nuvarande lagens giltighet således förlängas.

Slutligen vill jordbruksutredningen framhålla att dess överväganden seder- mera kan komma att påkalla detaljjusteringar av förvärvslagstiftningen eller föreskrifterna för dess tillämpning.

Stockholm den 7 december 1964.

För 1960 års jordbruksutredning Gösta N etzén

Ingvar Lindström

Etableringsutrednin gen :

Genom remiss den 26 oktober 1964 har Herr Statsrådet och Chefen för. Kungl. Jordbruksdepartementet anmodat etableringsutredningen att avgiva utlåtande över en inom departementet upprättad promemoria angående ny jordförvärvs— lag. Med anledning härav får utredningen anföra följande.

Utredningen har självfallet endast att yttra sig över de i promemorian fram- lagda förslagen med tanke på den verkan ett genomförande av desamma skulle kunna få, därest utländska rättssubjekt skulle erhålla större möjligheter än som nu föreligger att direkt eller indirekt förvärva jord och skog här i landet. Ut- redningen vill då först framhålla att det nu föreliggande förslaget formellt sett icke innebär någon förändring i detta avseende. Någon ändring i lagen den 30

maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag har nämligen icke föreslagits, och utländska rättssub- jekt — liksom sådana svenska aktiebolag vilkas bolagsordningar ej innehåller i 2 & andra stycket lagen angivet förbehåll — skulle sålunda även efter ett genom— förande av den nu föreslagna lagstiftningen, så länge 1916 års lag äger bestånd, kunna förvärva jord och skog endast i den ordning sagda lag anger. Det torde väl vidare i och för sig icke vara möjligt att med någon större grad av säkerhet uttala sig om, hur stor sannolikheten är för att frågan om vidgad utländsk etableringsrätt här i landet kan komma att aktualiseras inom en någorlunda näraliggande framtid eller hur omfattande ändringar i våra nu gällande regler på detta område, som i så fall kan bli aktuella. Det bör emellertid framhållas att etableringsrättsliga frågor under senare tid flitigt diskuterats i olika inter— nationella sammanhang, även utanför EEC. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens uppfattning angeläget att man nu vid utformningen av en ny jord- förvärvslag ej bortser från de etableringsrättsliga aspekterna utan tvärtom så långt möjligt beaktar även de konsekvenser, som skulle uppstå, därest 1916 års lag i en framtid skulle komma att helt eller delvis upphävas och bestämmelserna i den nya lagen följaktligen bli tillämpliga även å utländska rättssubjekts för- värv av jord och skog. ' Från den "utgångspunkt etableringsutredningen har att anlägga ter det sig naturligt att en huvuduppgift för en jordförvärvslagstiftning av generell karak- tär bör vara att utgöra ett instrument för att främja ett ändamålsenligt unytt- jande av de naturtillgångar, som jord och skog utgör, oberoende av om markens ägare är svenskt eller utländskt rättssubjekt. För att kunna fullgöra denna upp- gift måste lagen ha ett sådant innehåll att den kan fungera som ett effektivt medel för att främja en teknisk och ekonomisk rationalisering av jordbruket och skogsbruket samt skapa vissa garantier för ett effektivt utnyttjande av markens avkastningsförmå'ga. Dessa synpunkter har även kommit till uttryck i prome— morian. Det sätt, på vilket så skett, är emellertid enligt utredningens uppfatt- ning ej helt tillfredsställande. Detta sammanhänger med det sätt, på vilket den föreslagna lagen är konstruerad. Beträffande grunderna för tillståndspröv- ningen anges nämligen i lagförslaget — jämte det att där uppställes den all— männa regeln att fast egendom, vilken är taxerad som jordbruksfastighet, inte utan tillstånd av lantbruksnämnd får förvärvas genom köp, byte eller gåva eller vissa andra fång — vissa fall då tillstånd må vägras. Detta innebär en påtaglig skillnad i jämförelse med nu gällande jordförvärvslag, som anger vissa fall, där ansökan om förvärvstillstånd skall avslås, och en ännu större skillnad i jäm- förelse med 1925 års bolagsförbudslag, där man angivit förutsättningarna för att tillstånd skall få beviljas. Denna olikhet i konstruktionen torde ingalunda vara betydelselös..

Utredningen vill för sin del förorda att lagförslaget skall omarbetas" så att i lagen klart anges vilka syften lagen skall tjäna därvid särskild tonvikt bör läggas å de uppgifter, som ovan angivits, och vilka förutsättningar som skall

vara uppfyllda för att ansökan om förvärvstillstånd skall kunna bifallas, även- som att ansökningar skall avslås, därest dessa förutsättningar ej föreligger. En sådan uppläggning skulle enligt utredningens uppfattning skapa bättre förut- sättningar att följa utvecklingen och bl.a. medföra påtagliga fördelar, därest man skulle komma i ett läge, där jordförvärvslagen skall tillämpas även å ut- ländska rättssubjekt och rättssubjekt med starkt utländskt inflytande. I ett så- dant läge är det nämligen uppenbarligen särskilt angeläget att grunderna för tillståndsprövningen skall vara fastslagna på ett sätt, som erbjuder tillräckliga garantier för att de samhälleliga intressena skall bli tillgodosedda och samtidigt eliminerar risken för att ett eventuellt avslag å en ansökan skulle kunna upp- fattas som diskriminering på nationell grund.

I behandlingen av detta ärende har deltagit utredningens ordförande och samtliga ledamöter.

Stockholm den 12 december 1964.

C' .—H . Nordlander

Åke Åhström

HSB:s Riksförbund:

1. Sedan Hyresgästernas Sparkasse— och Byggnadsföreningars Riksförbund er- hållit del av en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria angående ny jordförvärvslag, får Riksförbundet anföra följande.

2. Riksförbundet anförde i yttrande den 27 februari 1962 över betänkande med förslag till jordförvärvslag bl. a. följande.

:Av det anförda torde framgå, att utredningens förslag icke är ägnat att främja långsiktiga och framsynta planeringsåtgärder av de allmännyttiga eller kooperativa bostadsproduktionsföretagen. Snarare har förslaget den konsekven- sen, att bostadskonsumenternas berättigade anspråk på gynnsammast möjliga ekonomiska villkor för bostadsproduktionen eftersättes, samtidigt som enskilda spekulationsvinster fortfarande förutsättes.»

3. Det i departementspromemorian intagna förslaget har enligt Riksförbun— dets mening i väsentlig mån undanröjt de olägenheter som enligt Riksförbun- dets mening skulle ha blivit följden av ett genomförande av betänkandets för— slag. Betänkandet byggde på utredningsmaterial och överväganden som icke beaktade bostadspolitiska synpunkter. Sålunda föreslogs att bolag, förening eller stiftelse skulle vägras förvärvstillstånd om ej särskilda skäl föranledde annat. Som särskilt skäl angavs bl.a. att egendomen skulle vara belägen inom om- råde, för vilket enligt lagakraftvunnet beslut stadsplan eller byggnadsplan skulle upprättas. Enskild förvärvare kunde enligt förslaget meddelas tillstånd om för-

värvaren hade för avsikt att exploatera egendomen och sådan exploatering be- dömdes kunna ske inom nära förestående tid.

Det syntes sålunda uppenbart att enskild exploatör enligt betänkandet skulle ha väsentligt bättre utgångsläge vid förvärv av mark för bebyggelse än t.ex. allmännyttigt eller kooperativt bostadsföretag.

4. I departementspromemorian har lagtexten getts en utformning som ger helt andra möjligheter för bostadsföretagen till förvärv av jordbruksmark för fram- tida bebyggelse. Sålunda har till skillnad från motsvarande bestämmelser i be- tänkandet föreskrivits att förvärvstillstånd må vägras icke jordbrukande för- värvare såvida icke vissa särskilt angivna situationer föreligger i vilka förvärvs- tillstånd icke må vägras. Ett av de fall där tillstånd icke må vägras anges vara då »fånget avser jordbruk som på grund av egendomens storlek eller förekomst av vården utöver normala jordbruks- och skogsvärden kräver så stor kapital- insats att egendomen icke kan beräknas vara efterfrågad av jordbrukare i all- mänhet» (& 4 p. 3). Redan konstruktionen av förslagets huvudregel vari orden »må» använts i stället för betänkandets »skall» ger —— och bör enligt Riksförbundets mening också faktiskt medföra -— möjlighet för tillståndsmyndigheterna att från fall till fall pröva förutsättningarna för förvärvstillstånd. Detta i förening med det i 5 4 p. 3 i förslaget särskilt angivna fallet då tillstånd inte må vägras synes enligt Riksförbundets mening visa att departementspromemorian sökt tillgodose bostadsproduktionens behov.

5. Även om sålunda departementspromemorian på väsentliga punkter inne- fattar ett för bostadsproduktionen rimligare ställningstagande än betänkandet hade emellertid enligt Riksförbundets mening lagtexten bort ges en utformning som bättre stått i samklang med promemorians målsättning. Enligt motiven bör »om inte privat vinstintresse är uteslutet, krävas att exploateringen är nära före- stående-. E contrario kan härav slutas att förvärvstillstånd bör kunna meddelas bostadsföretag utan enskilt vinstintresse även om exploateringen inte är nära förestående. Ordalydelsen i & 4 p. 3 medger emellertid endast förvärvstillstånd då egendomen antingen på grund av sin storlek eller på grund av redan in- trätt s.k. förväntningsvärde är för kostbar för jordbrukare i allmänhet. En inte alltför stor egendom som ännu inte påverkats av tätbebyggelsevärde eller för- väntningar om sådant värde skulle sålunda inte kunna förvärvas enligt 4.- å p. 3 även om det stod klart att egendomen endast för begränsad tid kunde bibehållas för jordbruk. Förvärvtillstånd enligt 4 5 p. 3 skulle i sådant fall kunna meddelas först sedan värdet stigit över normalt jordbruksvärde.

6. Förvärvstillstånd torde formellt kunna meddelas bostadsföretag med stöd av 455 p. 3 eller —— om där angivna förutsättningar icke föreligger med stöd av att huvudregeln i & 4 inte innefattar hinder för värvärvstillstånd även om något av de i p. 1—4 angivna fallen icke är för handen. Riksförbundet vill emel- lertid i detta sammanhang peka på de svårigheter i tillämpningen som ordet »må» kan medföra. Svårigheten att finna en annan ordalydelse bör enligt Riks—

förbundets mening föranleda till fylligare exemplifiering i motiven. Riksför- bundet vill härvidlag hänvisa till vad markpolitiska utredningen anfört om önskvärd tidrymd för planering och exploatering för bostadsbebyggelse (Kom- munal Markpolitik; SOU 1964:42 sid. 40):

»Markförvärven måste ligga långt före byggandet i tiden. Detaljplanering och byggnadsprojektering tar 3—4 år. Förvärven bör vara helt genomförda, innan detaljplaneringen påbörjas. Förhandlingar om förvärven kan ta lång tid, och ibland måste expropriation tillgripas. Förhandlingar om markförvärv måste där- för från dessa synpunkter påbörjas senast 6—7 år före den beräknade bygg- starten. Dessutom bör beaktas att ändringar i utbyggnadsplanema av olika or- saker t. ex. snabbare ökning i efterfrågan än beräknats, ändrad lokalisering av bebyggelsen på grund av vägfrågor och annat ej sällan aktualiseras under planeringsprocessens gång. På grund av dylika omständigheter måste tidsschemat för planläggningsarbetet ha en betydande flexibilitet. Tidsperspektivet för mark- förvärv bör därför vara ca 10 år. Då har kommunen också goda möjligheter att köpa fastigheter, som ägarna själva bjuder ut till försäljning. Kommunen kan alltså utnyttja markägarnas spontana säljbenägenhet och därigenom undgå att i alla förvärvssituationer framträda som den angelägnaste parten. Genom att marken förvärvas i god tid och i ett gynnsammare förhandlingsläge kan priserna också hållas på en rimlig nivå. Av särskild vikt är naturligtvis att mark på detta tidiga stadium undgår att påverkas av. de förväntningsvärden som alltid upp— kommer om markens exploatering ligger nära i tiden.:

7. Förslaget har i all önskvärd omfattning tillgodosett skogs- och livsmedels- industrins berättigade behov av råvarubaser. Det är enligt Riksförbundets me— ning synnerligen angeläget att en ny jordförvärvslag jämväl undanröjer de hin- der för en framsynt planering av bostadsproduktionen som innefattas i gällande lag. Stockholm den 6 november 1964

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u.p.a. Sven Kypengren Gunnar Leo

Lennart Ramnek

Kooperativa Förbundet:

Med anledning av att Kooperativa förbundet i skrivelse den 26 oktober inne— varande år beretts tillfälle avge yttrande över den inom jordbruksdepartementet upprättade »PM angående ny jordförvärvslag» önskar Kooperativa förbundets styrelse anföra följande i ärendet.

Den nu föreliggande PM jämte det inom departementet utarbetade förslaget till ny jordförvärvslag är byggda på det av 1958 års jordlagsutredning år 1961 avgivna betänkandet med lagförslag (SOU 1961:49) och har tagit vittgående

hänsyn till innehållet i betänkandet, reservationerna och de särskilda yttrandena till detta samt de inkomna remissvaren. Lagförslaget innebär en omarbetning av jordlagsutredningens förslag, med ytterligare lättnader beträffande förvärvs- kontrollen och därjämte, innebärande i nära anslutning till jordlagsutredningens förslag, att 1925 års bolagsförbudslag uppgår i den nya jordförvärvslagen och att denna sålunda skall upphöra att gälla. I förslaget bibehålls bestämmelsen om förvärvstillstånd hos lantbruksnämnderna men beträffande tillståndsgivningens tillämpning stadgas (huvudsakligen i 4 5 i förslaget) särskilda direktiv omfat— tande s.k. undantag, gällande såväl jordbruksfastigheter som skogsmark. Den formella gången är att ansökan om förvärvstillstånd genomgående skall göras, men enligt & & må tillstånd ej vägras i följande fall:

1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks— eller skogsprodukter eller för distribution av jord- bruksprodukter;

2. om förvärvet avser jordbruk som även efter tekniskt eller ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder inte kan ge ägaren tillfredsställande försörjning;

3. om förvärvet avser så stora jordbruk och så stor kapitalinsats, att egendomen inte kan beräknas vara efterfrågad av jordbrukare i allmänhet; samt

4. om förvärvet medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren, vin- ner i ändamålsenlighet. Undantagen är emellertid, enligt förslaget och såsom de närmare klarlagts i motiveringen till detta, så till vida villkorliga som förvärvstillstånd bör kunna vägras om så påkallas av hänsyn till jordbrukets eller skogsbrukets yttre ratio- nalisering eller av andra särskilda skäl, såsom utsikterna till jord— eller skogs— förvärvets rationella utnyttjande.

Vid tillståndsförfarandet förutsättes ingående prövning, och enligt 4 5 och motiveringen skall tillstånd kunna vägras beträffande tillståndsansökningar fal— lande inom de angivna undantagen endast om sådana skäl konstateras föreligga.

Allmän motivering

I promemorians allmänna motivering framhålles som det mest vägande skälet för en snar lösning av frågan om förvärvslagstiftningens modernisering den steg- rade takten i omdaningsprocessen inom jordbruket och skogsbruket i vårt land. Minskningen av antalet jordbruk torde nu överstiga 5000 per år, och enligt verkställda länsutredningar anses sannolikt, att 40 a 50 % av antalet bruknings- enheter kommer att försvinna fram till år 1975.

Enligt jordlagsutredningens betänkande minskades under perioden omfattande åren 1951—56 jordbrukens totala antal med 14 086 och under perioden 1956—59 med ytterligare 6 151 eller sammanlagt med 20 237. Den ojämförligt största minskningen under de sammanlagda två perioderna föll på de minsta jord- bruken mellan 2 och 15 hektar åker. Deras antal gick ned med 21 699, medan jordbruk på mellan 15—50 hektar ökades med 1 706, väsentligen under åren

1951—56. Nettominskningen för de största jordbruken över 50 hektar var under de två perioderna 207.

Bortfallet av brukningsenheter torde dock enligt en specialutredning, som jordlagsutredningen hänvisade till, ha varit betydligt större än vad som framgår av jordbruksräkningarna. Enligt jordlagsutredningen kommer utvecklingen inom jordbruket att präglas av fortsatta insatser i syfte att höja jordbrukets arbets- produktivitet. Det är uppenbart, att sådana insatser har de största utsikterna att praktiskt förverkligas med brukningsenheternas tilltagande storlek. Detta leder fram till slutsatsen, att de smärre jordbruken kommer att även fortsättningsvis minskas i antal och vid sidan härav, ett omfattande bortfall av marker olämp— liga för maskinbrukning och överförande av dessa till skogsplantering.

Mekaniseringen inom skogsbruket, som kan förväntas komma att gå snabbt, medför såsom promemorian framhåller, behov av skogsbruksdrift i relativt stora. enheter och med anlitande av specialiserad arbetskraft.

Det samhällsekonomiska intresset av att såväl jordbruksjord som skogsmark utnyttjas rationellt kräver, enligt vad promemorian, i anslutning till tredje lag- utskottets utlåtande år 1963, vidare framhåller, en snar lösning av jordförvärvs- frågan. De senare årens erfarenheter visar, att det inte sällan är svårt att finna. köpare, som är förvärvsberättigade enligt 1955 års jordförvärvslag och samtidigt har tillgång till tillräckligt investeringskapital för att genomföra erforderlig tek- nisk rationalisering. Detta medför, att jordbrukare, som själva saknar tillräckliga rationaliseringsmöjligheter, understundom har svårt att till skäligt pris finna av- sättning för sin egendom till förvärvsberättigade köpare.

Då det sålunda framträder svårigheter att tillämpa den nu gällande jordför- värvslagstiftningen med tillfredsställande resultat är det enligt promemorian ofrånkomligt att en reform av denna lagstiftning inte längre uppskjuts. Det är, framhålls fortsättningsvis, möjligt att genomföra reformen så att den inte hind- rar vår rörelsefrihet vad det gäller en vidgad europeisk integration och inte heller står i vägen för en rationell lösning av vår framtida jordbrukspolitik.

Styrelsens allmänna synpunkter

Styrelsen har i sitt yttrande till departementet över 1958 års jordlagsutrednings betänkande den 5 mars 1962 förordat, att det av utredningen framlagda förslaget till ny jordförvärvslagstiftning skulle underkastas en allmän översyn samt att beredningen av ärendet skulle uppskjutas till dess denna översyn blivit verk- ställd och läget beträffande Sveriges associering med den europeiska gemen- samma marknaden blivit fullt klart. Styrelsen uttalade sin tillfredsställelse med att jordlagsutredningens förslag innebar en viss liberalisering av förvärvskontrol- len och förordade, att den på en del punkter, vilka skulle kunna innebära kon- kurrensbegränsning berörande de industrier, som driver förädling av jordbruks— produkter och distribution av dessa, skulle ytterligare mildras.

Den förordade översynen har nu blivit verkställd och har, bland annat, resul- terat i en ytterligare uppmjukning av bestämmelserna rörande de anförda in-

dustri— och distributionsföretagens jordförvärv för att möjliggöra för dessa att vid behov bygga upp en egen råvarubas. Styrelsen återkommer längre fram till dessa bestämmelser i departementsförslaget.

Läget beträffande vårt lands anslutning till den europeiska ekonomiska gemen— skapen (EEC) har, enligt allmänt omfattad mening, i Sverige som i andra be- rörda länder, undergått så djupgående förändringar sedan 1962, då styrelsens ovannämnda remissyttrande avgavs, att vägande skäl att för vår del uppskjuta lösningen av frågan om ny jordförvärvslagstiftning inte längre torde förefinnas. De meningsskiljaktigheter inom EEC, som yppade sig tidigt år 1963, syns i prak— tiken innebära, att frågan om EFTA-ländernas anslutning till EEC skjuts på obestämd framtid. Också utvecklingen av den internationella handelspolitiken och integrationssträvandena i Europa i andra hänseenden än de här anförda se- dan dess bidrar till att förstärka intrycket av fortsatt oklarhet och skapar sär- skilda svårigheter för utformningen av vår framtida jordbrukspolitik. Den vä.- sentliga uppgiften för det nu framlagda lagförslaget är, såsom framhålls i de- partementets PM, att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Hur än vår jordbrukspolitik kan komma att utformas för framtiden under in- flytande av inre och yttre faktorer, syns emellertid underlättandet av rationa- lisering på detta, liksom på andra områden, komma att utgöra en av de väsent— ligaste beståndsdelarna i denna. Departementet har också ansett att det inte heller finns anledning att avvakta resultatet av 1960 års' jordbruksutredning.

Styrelsen delar därför uppfattningen, att frågan om ny jordförvärvslagstiftning snarast bör lösas. Det föreliggande lagförslaget syns styrelsen vara en lämplig grundval för utarbetandet av proposition och dess behandling i riksdagen.

J ordförvärvslagstiftningen och familjejordbruken

Den lättnad, som bereds åt förvärv av uppenbarligen icke bärkraftiga jordbruk genom bestämmelsen i 4 å, (andra stycket 2), syns styrelsen vara i betydande grad ägnad att påskynda bildandet av fullt bärkraftiga jordbruk genom den prioritet som i detta samband och enligt lagens allmänna syfte tillförsäkras jordbrukare som förvärvare. Den fortgående minskning av antalet jordbruk på senare år, som departementet påpekar i sin motivering till förslaget, pekar på framgång av den väsentliga hittills tillämpade linjen för jordbrukets struktur- politik, trots det i många fall tunga och hinderliga förfarandet genom lant- bruksnämnderna. Möjligheterna att snabbare öka antalet bärkraftiga bruknings- enheter av familjejordbrukstypen genom fria tillköp av tillskottsjord, som i åt- skilliga fall förvärvet av närliggande icke bärkraftiga jordbruk skulle innebära, kan antagas komma att påskynda genomförandet av denna strukturpolitik och alltså inte motverka dess allmänna syfte.

Den fria tillköpsrätten öppnar också möjligheter för jordbruk av storlek över familjejordbruksgränsen att utvidga sin area] och sina produktionsmöjligheter. Denna möjlighet för driftiga och företagsamma jordbrukare kan i sig själv inte anses som någon nackdel för genomförandet av det allmänna samhällsekono-

miska syftet att stegra jordbrukets produktivitet och vidga utrymmet för vår livsmedelsförsörjning. Den allmänna knappheten på arbetskraft inom jordbruket i nuvarande allmänna översysselsättningsläge med starkt tilltagande allmän efterfrågan på arbetskraft och markerad omfattande avflyttning från landsbyg- den till städer och industriorter, utgör dock påtagligen ett verksamt hinder för att de stora och största jordbruken skulle i särdeles stor omfattning kunna begagna sig av inköpsfriheten. Under de senaste årtiondena, också efter till- komsten av jordförvärvslagarna av år 1946 och 1955, har antalet av de största brukningsenheterna, över 100 hektar, stadigt minskat, mest i Norrlands skogs- bygder men också i södra och mellersta Sverige.

Styrelsen påpekade i sitt remissyttrande den 5 mars 1962 den svaghet, som i viss män kan sägas vidlåda familjejordbruk:

»Det primära intresset för familjejordbruket att så länge som möjligt hålla familjemedlemmarna kvar på gården genom att bereda dem tillräckliga arbets- tillfällen där, strider givetvis mot intresset i enbart lönsamhetsbetonade jord- bruksföretag att ernå kostnadsbesparingar genom att ersätta den manuella ar- betskraften med maskiner eller andra arbetsbesparande metoder, däribland också. specialisering på sådan produktion, som kräver minsta insats av arbetskraft.»

Då på jordbruk upp till 30 hektar enligt jordlagsutredningen de alldeles över- vägande arbetsinsatserna förrättas av jordbrukarna och deras familjemedlemmar torde för familjejordbruken, allmänt taget, alltjämt stort utrymme finnas för inre, i vidare mening teknisk, rationalisering. Man får antaga, att möjligheten att anskaffa kapital för investeringar i rationaliseringsförbättrande syfte för jordförbättring, modernisering av byggnadsbeståndet, anskaffning av maskiner, förbättrad kreatursstock, etc. —— i allmänhet ökas med brukningsenhetens storlek och storleken av i denna ingående odlad eller odlingsbar jord.

Styrelsen önskar särskilt understryka detta förhållande, då jordförvärvslag- stiftningen hittills inom strukturpolitiken för jordbruket avsett att vara ett hjälpmedel för åstadkommande av växtkraftiga mindre jordbruk av familjetyp. Man torde kunna ifrågasätta, huruvida inte denna huvudsakliga uppgift haft den verkan att till följd av det, även på de mindre jordbruken, ofrånkomligt verkande tekniska rationaliseringstvånget påskynda »flykten från landsbygden» arbetskraftens överflyttning till industriella och andra utanför jordbruket liggande sysselsättningar — istället för att kvarhålla och trygga sysselsättningen för jordbrukets arbetskraft.

Juridiska personers förvärv av jordbruk

Enligt förslaget skall jordbruk vidare kunna förvärvas av juridiska personer för drivande av s.k. industriellt jordbruk. Styrelsen finner emellertid, att möjlig- heterna för dessa att förvärva tillskottsjord till innehavda, före jordförvärvs- lagstiftningens tillkomst eller med särskilt tillstånd förvärvade jordbruksfastig- heter liksom även att nyinköpta jordbruk för s.k. industriell drift, är i viss mån

begränsade genom bestämmelsen, att tillstånd kan vägras om så påkallas av hänsyn till jordbrukets yttre rationalisering eller föranleds av andra särskilda skäl. Beslut av lantbruksnämnd att avvisa ansökan om förvärvstillstånd kan dock överklagas hos lantbruksstyrelsen och att i vissa -— ehuru ej i lagtexten särskilt angivna fall —— klaganden äger att föra talan över lantbruksstyrelsens beslut genom besvär hos Konungen.

Styrelsen hänvisar till uttalandet i den allmänna motiveringen sid. 20 -— »att juridiska personers förvärv inte bör underkastas strängare kontroll än andra samt att företag, som här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter, regelmässigt bör få tillstånd till sådana markförvärv, som görs i huvudsakligt syfte att varaktigt utnyttja egendomens alster i rörelsen» —— och utgår mot denna bakgrund från att redan vid behandlingen av ansökningar om tillstånd för förvärv av detta slag hos lant- bruksnämnderna lagbestämmelserna kommer att tolkas i denna anda.

Jordlagsutredningen framhöll i sitt betänkande, att den »industrialiserade» jordbruksproduktionen hade berättigade anspråk på friare jordförvärv än vad som nu medges av gällande jordförvärvslags begränsade tillståndsgivning. Livs- medelsindustrier, t. ex. konservindustriföretagen, har inte bara kontraktsodlingar utan önskar också tillgodose sitt råvarubehov från egna odlingar, även för för- söks— och kontrolländamål. Styrelsen framhöll i anslutning härtill, att sådan in- dustriell produktion befinner sig i rask frammarsch också inom de konsument- kooperativa företagen, huvudsakligen centralt bedriven av Kooperativa förbun— dets företag inom livsmedelsbranschen men också av enskilda konsumtionsför- eningar i för dem avpassad skala. Vidare framhölls, att, fastän särskilt fram- trädande monopoliseringstendenser inom de privatägda industrierna ännu inte gjort sig gällande, fara för att sådana kunde uppträda i framtiden kunde anses föreligga. Självständiga industriella aktioner av konsumentkooperationen gent— emot monopolistiska tendenser i näringslivet kan för att fullt lyckas ofta er- fordra tillgång till fri tillförsel av råvaror där så behövs genom att den upp- rättar egna råvaruproduktionsföretag. Den nu gällande jordförvärvslagstift— ningens tillståndstvång uppställer emellertid, såsom styrelsen vidare anförde, ett statligt hinder för anskaffning av råvaror ur egna källor. Den skulle också kunna uppfattas som en på sådana industriföretag inom alla företagsformer inverkande begränsning av den fria konkurrensen.

I sitt lagförslag hade jordlagsutredningen med tanke på vidgade jordförvärvs- möjligheter för företag inom den industriella jordbruksproduktionen infört sär- skilda koncessionsgrunder (för förvärv av större jordbruksfastigheter och av jordbruksfastigheter, som kräver särskilt stor kapitalinvestering). Styrelsen för- ordade emellertid, att frågan borde ytterligare prövas vid den översyn av lag- förslaget, som den i sitt remissyttrande i olika sammanhang framhållit som högst tillrådligt.

Det nu framlagda lagförslaget har, liksom den gällande jordförvärvslagen , formen av en tillståndslagstiftning. Den principiella förvärvsfriheten för industri-

jordbruk genom undantaget i 4— 5 skapar, enligt vad styrelsen anser, dock klarare fastslagen än genom jordlagsutredningens förslag om införande av särskilda koncessionsgrunder. Styrelsen vill därför ansluta sig till departementsförslaget under förhoppning på att de administrativa formerna för tillämpningen av för- värvsfriheten inte blir sådana, att de lägger onödiga hinder i vägen för att göra fullt bruk av dem. Förvärven kan givetvis huvudsakligen komma att gälla större jordbruk.

I vilken omfattning förvärvsfriheten i praktiken kommer att utnyttjas av de skilda företagen undandrar sig i nuvarande utvecklingsskede av dessa förädlings— industrier styrelsens närmare bedömande. Jordlagsutredningen ansåg i sitt be- tänkande, att de livsmedelsindustrier, som drivs av jordbrukarnas egna in- dustrier, kan behöva binda råvaruproducenterna med odlingskontrakt och konstaterade att så redan sker. Också de konsumentkooperativa industrierna har i avsevärd utsträckning sörjt för sin råvarutillförsel genom odlingskontrakt. Såsom framhölls i styrelsens remissutlåtande den 5 mars 1962 kompletteras de konsumentkooperativa livsmedelsindustrierna t. ex. förädlingen av frukter och bär, uppfödningen av fjäderfä, konserv- och djupfrysningsindustrierna —— av planmässigt fullföljda strävanden till standardisering i den konsumentkoopera- tiva varuförmedlingen av vissa jordbruksprodukter med alltjämt starkt fram- trädande kvalitetssplittring, t. ex. potatis.

De konsumentkooperativa företagen har emellertid intresse av att, vid sidan av leveranser till förädlingsföretagen på grundval av odlingskontrakt, kunna framställa råvaruprodukter för dessa sina förädlingsindustrier på egna jordom- råden. De är, liksom andra företag i de exemplifierade branscherna, beroende av jämnhet och god kvalitet beträffande råvarorna samt, för prisbedömningen av råvaror, som köps utifrån, av ingående produktionskostnadskontroll. Till en sådan erbjuder den egna råvaruproduktionen de bästa möjligheterna. De erfa- renheter, som vinns av denna, torde också med fördel kunna tillgodogöras av andra råvaruproducenter.

Skogsbrukets yttre ratiorwlisering

Jordlagsutredningen påvisade i sin redogörelse för skogsägobalansen, att medan ungefär en fjärdedel av skogsbeståndet i dess helhet i landet faller på statens och andra allmänägda skogar och en fjärdedel på »bolagsskogar» den återstående delen, ungefär hälften, utgörs av :övriga skogar-, i huvudsak bondeskogar.

Utan tvivel har bolagsförbudslagstiftningen, som fått ökad utsträckning och även fortsatt rigoritet i tillämpningen sedan den s.k. norrländska bolagsförbuds- lagen av år 1906, mycket verksamt bidragit till denna begränsning av bolagens skogsinnehav och därmed förenat storskogsbruk. Skälen för införande av för- budslagstiftningen var sociala missförhållanden, eftersatt skogsvård av åtskilliga bolag, skogsköp i uppenbart spekulationssyfte och önskemålet att bevara de enskilda bondejordbruken och säkra deras behov av stödskog.

Dessa skäl är, som departementspromemorian framhåller, i allt väsentligt inte

längre gällande. Behovet av ett starkare skydd mot juridiska personers intresse för investering i jord och skog än mot andras, anför promemorian, är i vårt nu- tida organisationssamhälle inte lika utpräglat som vid tiden för lagens tillkomst. Samtidigt har det blivit uppenbart att lagen kan lägga hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av den naturtillgång skogen utgör. På dessa grunder har departementet i anslutning till jordlagsutredningens förslag föreslagit att bolags- förbudslagen skall upphävas och, för att bereda det skydd för bondejordbruken, som fortfarande anses behövligt i det av tidsutvecklingen förändrade läget. att särskilda bestämmelser inarbetas i dess förslag till jordförvärvslag.

Styrelsen anförde i sitt förut nämnda remissutlåtande om jordlagsutredningens förslag vissa synpunkter på skogsägobalansen och de förändringar i denna, vartill utvidgad förvärvsfrihet för skogsmark av skogsindustri- och träförädlingsbolag och även av andra juridiska personer inom hithörande industrier eller med upp- gift att driva rationellt skogsbruk skulle kunna leda. Styrelsen vill i korthet hän- visa till dessa. Den uttalade, att uppfattningen om hur bondejordbrukens stöd— skog skall användas för att öka jordbrukens bärkraft starkt varierar mellan skilda jordbruk och landsdelar. Stödskogens användning växlar nu mellan eget bruk av den för byggnadsändamål och reparationer samt vedavverkning å ena sidan och timmeravverkning för avsalu å den andra. Skogsvårdeu skiftar också i mån av tillgång på egen arbetskraft och ekonomiska resurser. Styrelsen anförde vidare:

»Den inte alldeles nya och tillväxande samhällsbildningen i glesbygder i de norra delarna av landet och annorstädes, ofta med otillräckliga förutsättningar för självständiga jordbruk —- skogsarbetsbyar eller annan bosättningsform -— innebär en motvikt mot den avfolkning som annars hotar ta allt allvarligare om— fattning. Det kan antagas, att denna skogsarbetarekår med full tillgång för till- varatagande av sina ekonomiska intressen i fackliga organisationer besitter ut— sikter att ernå en avsevärt högre inkomst— och levnadsstandard än som med- lemmar i endast med svårighet rimligt bärkraftiga —— eller icke alls bärkraftiga jordbruk i de bygder det här är fråga om.»

Styrelsen vill tillfoga, att med den snabba frammarsch av maskinell drift inom skogsindustrin, särskilt beträffande avverkningarna, som ägt rum sedan en tid tillbaka och ytterligare forcerats under de allra senaste åren, specialutbildad ar- betskraft kommit att utgöra en allt större proportion av skogsarbetarkåren. Också skogstransporterna har under de senaste åren alltmer maskiniserats och de stödjordbrukare, vilka haft huggning och timmerkörning som en väsentlig del av sin utkomst, har i växande omfattning försatts i det läge, att de måst söka sin sysselsättning på annat håll i trakten eller avflytta. I den mån den från skogsindustrin friställda arbetskraften blivit kvar på sina jordbruk har detta säkerligen föranletts av att de till följd av den nu gällande förvärvslagstift- ningen inte kunnat avyttra sina fastigheter eller, där så varit möjligt, inte kun- nat göra det till pris, motsvarande tillfredsställande markvärde.

Vad som här anförts gällande Norrland torde också i större eller mindre om- fattning ha sin giltighet beträffande andra delar av landet.

Som styrelsen anförde i sitt förutnämnda remissyttrande av år 1962 har de skogsägande jordbrukarna i viss omfattning börjat utnyttja sina skogslotter i s. k. skogssambruk. Den särskilt i de mellersta och södra landsdelarna utspridda belägenheten av skogslotterna skapar emellertid särskilda svårigheter för stor— skogsdrift. Departementsförslaget möjliggör också för dessa principiell frihet för förvärv och att genom byte i arronderingssyfte åstadkomma större, samman- hängande enheter. Den omständigheten, att med konkurrenskraftig storskogs- drift följer motsvarande tvång till maskinisering och användande av speciali- serad och i växande utsträckning heltidsanställd arbetskraft, vilken till viss, kan- hända större del måste rekryteras utanför medlemskretsen, gör att arbetsutrym- met minskas för de anslutna jordbrukens egen arbetskraft. Skogssambruken är, som styrelsen då framhöll, en ur samhällsekonomisk synpunkt riktig framtids- tanke. Liksom all annan på kooperativa principer vilande verksamhet bör den emellertid arbeta inom den fria företagskonkurrensens ram, och styrelsen an— sluter sig därför till departementets uttalande, att anledning inte finns att be- reda skogssambruken särskild prioritet för förvärv enligt lagförslaget.

F örvärvsfriheten och jordvärdet

Genom att den vidgade förvärvsfriheten enligt förslaget i allt väsentligt är för- behållen åt dem, som själva brukar jorden, eller åt personer eller samfälligheter för förvärv av råvarubaser för egen förädling inom särskilt skog— och livsmedels- industrierna syns styrelsen hållbar garanti ha beretts mot att den kan utnyttjas för egentlig spekulation i jordvärden. Köpare inom dessa kategorier torde inte i regel, såsom också framhålls i remissutlåtandet över jordlagsutredningens förslag, vara villiga att med anpassning till penningvärdets förändringar — betala ett pris, som inte står i rimligt förhållande till avkastningen. Den höjning av jord— vårdena, som eventuellt kan uppstå till följd av den ökade friheten på fastig— hetsmarknadens berörda områden torde i allt väsentligt komma att hänföra sig till den omständigheten, att den nu genom jordförvärvslagstiftningen, respektive bolagsförbudslagen, strängt åtsnörda marknaden lagt hinder i vägen för säljarna att fullt tillgodogöra sig markvärdet.

De särskilda möjligheter, som enligt lagförslaget, uppkommer genom att jord- bruks- och skogsmark skall kunna förvärvas för lokala bebyggelseplaner, för öppnande av fritidsområden och liknande ändamål, torde i den omfattning detta äger tillämpning på markspekulation i allmänhet kunna begränsas genom andra korrektiv i lagstiftningen och, såsom också departementet framhåller, samhälle- ligt genomförd eller övervakad planläggning.

Slutyrkande

Det nu framlagda lagförslaget syns styrelsen kunna i mycket önskvärd grad främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering, i det förra fallet ge— nom att främja jordbrukets strukturutveckling i riktning mot större bärkraftiga

enheter och därigenom också bereda ökade möjligheter för en påskyndad inre rationalisering, i det senare genom att gynna tillväxten av de på våra skogstill- gångar grundade stora träförädlingsindustriers råvarubaser och därigenom stärka deras ställning i den skärpta internationella konkurrensen. Återverkningarna på bägge dessa områden kommer påtagligen också att lämna positiva bidrag till lösningen av våra betydelsefulla folkomflyttnings- och lokaliseringsproblem ge- nom att främja en sådan fördelning av arbetstillgång mellan jordbruk och in— dustri, vilken ger ökade utsikter till bättre utkomst och en fortgående höjning av levnadsstandarden på bägge håll.

Genom att lagförslaget därjämte öppnar möjligheter för egen råvaruframställ- ning för den tillväxande industriella livsmedelsproduktionen i stordriftsform utan ogynnsamma återverkningar på dennas naturliga integration med jordbruket som helhet innebär det beaktansvärda fördelar för en förbilligad livsmedelspro- duktion till gagn för landets konsumenter.

Med hänvisning härtill och till vad som i övrigt anförts ovan vill styrelsen

i allt väsentligt ansluta sig till de synpunkter, som anförts i jordbruksdepar- tementets PM, samt

tillstyrka, att denna inom departementet upprättade PM angående ny jord- förvärvslag med bifogade lagförslag läggs till grund för statsmakternas fort— satta beredning och beslut. Stockholm den 8 december 1964

KOOPERATIVA FÖRBUNDET Styrelsen

Carl Albert Anderson

Harry Hjalmarson

Thorsten Odhe

LO:

Genom remiss den 26 oktober 1964: har Landsorganisationen i Sverige beretts tillfälle avge yttrande över en inom jordbruksdepartementet utarbetad pro- memoria rörande ny jordförvärvslag. LO får efter hörande av De Samverkande Träfacken anföra följande.

Jordbruksdepartementets förslag till ny jordförvärvslag bygger på det av 1958 års jordlagsutredning 1961 avgivna förslaget till sammanförande av den nu gällande jordförvärvslagen och den s. k. bolagsförbudslagen i en ny lagstift- ning. Häröver avgav LO yttrande den 12 mars 1962. Det nya förslaget avviker emellertid på några väsentliga punkter från det tidigare. Redan 1961 års lag—

förslag innebar en modernare syn på denna lagstiftning med starkare tonvikt på rationalisering och strukturomvandling inte minst inom skogsbruket, vilket LO i och för sig hälsade med tillfredsställelse. Det nya förslaget innebär ytter- ligare ett steg i denna riktning och ger vidgade möjligheter till en anpassning av jordbruks- och skogsbruksföretagen till mekanisering och moderna drifts- former och till den pågående strukturomvandlingen i det svenska samhället.

1958 års utredning fann att det även i framtiden skulle föreligga ett behov av en förvärvslagstiftning avseende såväl fysiska som juridiska personer. Den framförde tre huvudmotiv härför. En lagstiftning skulle alltfort vara nödvändig, dels för att bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo som dess försörjningsunderlag, dels för att reglera och främja den yttre rationaliseringen inom jordbruket och skogsbruket och dels slutligen för att förhindra spekulation i jord och skog. Utredningen sammanförde de nuvarande två lagarna, jordför- värvslagen och bolagsförbudslagen i en ny jordförvärvslag. Den viktigaste skill- naden mellan de nu gällande lagarna och den av utredningen föreslagna var, vad beträffar jordbruket, att den sist nämnda inte syntes stipulera någon övre stor— leksgräns för sammanläggning av jordbruk, så länge ägaren hade sin huvud- sakliga arbetsinkomst från ifrågavarande brukningsenhet. Det måste emellertid påpekas, att lagförslaget föreföll oklart på denna punkt och syntes kunna ge utrymme för olika tolkningar. Vad beträffar skogsbruket var den viktigaste nyheten att förslaget öppnade möjligheter för bolagen att förvärva skog inom sådana områden, där förutsättningarna för jordbruk är ringa, såvida förvärvet bedömdes ägnat att främja ett rationellt skogsbruk. LO:s väsentligaste invänd- ning mot det 1961 framlagda förslaget var att liberaliseringen av förvärvsmöj- ligheterna, särskilt beträffande skogsmark, inte drivits tillräckligt långt med hänsyn till de tekniska och ekonomiska utvecklingstendenserna inom det svenska skogsbruket. Lagförslagets grundtanke syntes fortfarande vara att skogsbru- kets viktigaste uppgift vore att utgöra försörjningsunderlag för den jordägande befolkningen och därför huvudsakligen måste bevaras i dess ägo. Det gav inte tillräckligt utrymme för skogsbruket som en självständig, på sina egna produk- tionsvillkor grundad näring.

Motiven för en fortsatt förvärvslagstiftning är i det nu framlagda förslaget desamma som de som anfördes 1961, men en avsevärd förskjutning av tyngd- punkten mot rationaliseringsmotivet har kommit till stånd. Den viktigaste skill- naden mellan det nu föreliggande förslaget och det tidigare är att fysiska och juridiska personer, som driver industriell eller kommersiell verksamhet för för- ädling av jordbruks- eller skogsbruksprodukter eller för distribution av jord- bruksprodukter också inkluderas bland dem, som har rätt att förvärva jordbruk och skogsmark, såvida de kan antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att var- aktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Detta innebär, att livs— medelsindustri, handel och Skogsindustri i väsentliga delar kommer på jämställd fot med jordbrukarna själva, när det gäller förvärv av fastigheter. Ett viktigt undantag är dock fastigheter, som anses erforderliga i rationaliseringssyfte. Man

har med de nya bestämmelserna också velat främja en fortsatt och utvecklad integration mellan råvaruproduktion och förädling. Vidare har vidgade möjlig— heter öppnats för andra än jordbrukare att förvärva fastigheter som faller utan- för rationaliseringsverksamheten.

En annan betydelsefull förändring i det föreliggande förslaget är att det inte längre finns något stöd i detsamma för att upprätthålla någon övre storleksgräns för sammanslagning av jordbruk. Såsom ovan framhållits var det föregående förslaget något oklart på denna punkt.

LO hälsar med stor tillfredsställelse att man med den föreslagna lagstiftning— en tagit ett väsentligt steg mot att uppfylla organisationens krav att skogsnä— ringen på detta område skall ställas på jämställd fot med jordbruksnäringen och inte uppfattas som ett bihang till denna. LO förutsätter därvid att Domän— verket också bereds tillfälle att uppträda som köpare på denna marknad i fri konkurrens med de övriga storskogsbruken. Även i övrigt finner LO sina syn- punkter på skogsnäringamas behov och villkor betydligt bättre tillgodosedda i förslaget än i nuvarande lagstiftning och vill därför tillstyrka detsamma som ett steg på vägen mot slutlig lösning på ifrågavarande problem.

Stödskogsbegreppet figurerar dock fortfarande både i motiveringarna och lag- texten och den enligt LO:s mening felaktiga tanken att olönsamma jordbruk skall kunna göras bärkraftiga genom komplettering med skogsmark synes inte helt vara utrensad. Såsom LO många gånger tidigare påvisat, är det en feltanke att föreställa sig att ett orationellt jordbruk kan bli mer rationellt genom till- skott av skog. En sådan åtgärd kan inte möjliggöra rationellare produktions— metoder varken inom växtodling eller husdjursskötsel. Därför kan en komplette- ring av jordbruk med skog uppfattas som en rationaliseringsåtgärd och därmed ha prioritet enligt lagförslagets 5 & endast när ett bärkraftigt jordbruk kan kompletteras med skog för att trygga viss vintersysselsättning för arbetskraften under sådana former att också ett rationellt skogsbruk kan garanteras. Detta bör enligt LO:s mening vara grundvalen för tillämpningen av lagförslagets rationaliseringsparagraf. LO förutsätter vidare att storskogsbruket vid splittrad ägofördelning också skall kunna åberopa denna paragraf som stöd för förvärvs- ändamål i rationaliseringssyfte.

Begränsningen av de förvärvsberättigade till dem, som huvudsakligen åsyftar att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i en rörelse, som de bedriver inom landet, har väsentlig betydelse för jordförvärvslagstiftningens funktion ifall Sverige skulle komma in i den gemensamma marknaden och ansluta sig till den fria etableringsrätt, som där skall gälla. Även bestämmelserna i samma paragraf att förvärvstillstånd må vägras ». . . om eljest särskilda skäl föreligger att icke godtaga fånget», har väl delvis tillkommit med sikte på ett sådant läge. Det synes emellertid tvivelaktigt, huruvida begränsningen av råvaruan- vändningen till den inhemska industrin kan uppfattas som en icke diskrimine— rande bestämmelse och sålunda skulle kunna godtagas i en marknadsuppgörelse. En sådan uppgörelse synes LO f. n. ligga så fjärran och kommer med säkerhet

att innehålla så många nu okända moment även på etableringsrättens område, att det knappast kan vara möjligt att nu föregripa den med någon form av lagstiftning med syfte att förbättra utgångsläget för förhandlingarna. Snarare torde lagstiftningen få anpassas till uppgörelsens innehåll i efterhand. LO anser därför att förvärvsrätten i avvaktan på resultaten av dylika förhandlingar lik- som hittills bör inskränkas till svenska rättssubjekt.

I & & sista stycket föreskrives bl. a. att förvärvstillstånd må vägras rom fånget avser skogsmark av någon betydenhet och icke är ägnat att tillgodose kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen...» LO vill starkt framhålla betydelsen av att denna. inskränkning i förvärvsrätten upprätthålles. Vad gäller sådana förvärvare som driver förädling eller handel är det inget samhällsintresse att skogsinnehavet splittras på småföretag, vilkas möjligheter att bestå i framtiden och driva ett rationellt och uthålligt skogsbruk är osäkra. Det har inte någonstans angivits vad som avses med »skogsmark av någon betydenhet», men LO anser att detta begrepp bör tolkas mycket snävt. Det är inte angeläget att små skogsskiften eller åkerskiften lämpliga för skogs- plantering splittras varken på förädlingsföretag eller på enskilda skogsägare. Lagstiftningen skulle emellertid lättare kunna tillämpas så att dessa syften främjades om den gavs en positiv i stället för en negativ utformning, dvs. ifall den angav i vilka fall förvärvstillstånd »må beviljas» i stället för att ange de fall i vilka det icke »må vägras». LO vill därför förorda den förstnämnda ut- formningen, varvid främjande av ett rationellt skogsbruk bör vara det viktigaste kriteriet. Det är enligt LO:s mening vidare angeläget att kravet på ett rationellt skogsbruk också stödjes genom en verkningsfull skogsvårdslagstiftning. Så länge en sådan inte finnes blir kravet på kontroll av förvärven ur denna syn- punkt desto starkare.

LO vill i detta sammanhang också framhålla vikten av att förvärvsärenden av detta slag under en avsevärd övergångstid prövas centralt i jordbruksde- partementet så att erfarenhet vinnes och en enhetlig praxis skapas.

Den vidgade förvärvsrätten för andra fysiska personer än jordbrukare enligt 4 å andra styckets punkt 2 synes LO i sin nuvarande utformning oklar. Det vore enligt LO:s mening olyckligt för rationaliseringsarbetet om sådana perso- ner finge i bestående jordbruksbygder förvärva ofullständiga jordbruk därför att det för tillfället inte finns något intresse för att sammanslå dem med andra jordbruk i grannskapet och rationaliseringsorganen inte har tillräckligt resurser i jordfonden för att lösa in dem enligt 10 &. Därigenom skulle eljest gynnsamma rationaliseringslösningar kunna blockeras för oöverskådlig tid. Inom bygder där förutsättningarna för jordbruk är ringa blir naturligtvis bedömningen en annan. Större jordinnehav för fritidsändamål i enskilda personers ägo synes emellertid knappast i och för sig vara något samhällsintresse. Det torde därför uttryckligt böra anges att förvärvsrätten endast avser jordbruk som varken ». . . självstän- digt eller efter sammanläggning med annan eller andra fastigheter kan bilda eller ingå i en rationell driftsenhet som kan ge ägaren tillfredsställande försörj—

ning». Vidare är det nödvändigt att tillse att rationaliseringsorganen i detta sammanhang tillämpar 5 % med kraft och att tillräckliga resurser för inlösen enligt 10 & alltid finnes.

Det föreliggande lagförslaget är till sin utformning tämligen allmänt hållet och saknar på flera väsentliga punkter definitioner och preciseringar både i lag- texten och i kommentarerna. Detta kan i och för sig vara en fördel för en lag, som skall tillämpas under snabbt skiftande förhållanden, men om den sam- tidigt skall tillämpas av en starkt decentraliserad organisation kräver det spe- ciella åtgärder i form av tillämpningsföreskrifter, samordning och överpröv- ning för att säkra en enhetlig tolkning och tillämpning i hela landet. Det är inte tillfredsställande när villkoren för rationaliseringsarbetet blir olika på ömse sidor om en länsgräns bara därför att rationaliseringsorganen har olika praxis.

I sitt remissvar på det tidigare förslaget till jordförvärvslag framhöll LO, att det med hänsyn till den pågående omprövningen av jordbrukspolitiken och de likaledes pågående diskussionerna i marknadsfrågorna vore lämpligt att över- lämna förslaget till 1960 års jordbruksutredning för överarbetning i anslutning till de grundläggande riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken, som denna utredning kunde komma fram till. I den nu föreliggande promemorian framhål- les emellertid att en reformering av jordförvärvslagstiftningen inte längre bör anstå, eftersom marknadsfrågorna skjutits på en oviss framtid och jordbruks- utredningen blivit försenad. LO är väl medveten om de svårigheter, som till- lämpningen på ett rimligt sätt av den nuvarande lagstiftningen erbjuder, allra helst som LO varit en av dess starkaste kritiker, men vill samtidigt framhålla angelägenheten av att den nya lagen blir en integrerande del och ett effektivt hjälpmedel i jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Med hänsyn till den omorganisation av rationaliseringsverksamheten som f. n. övervägs från 1 juli 1965 synes måhända en reform av förvärvslagstiftningen inte heller så bråd- skande, eftersom rationaliseringsorganen torde bli fullt upptagna härav den när- mast efterföljande tiden. I sina huvuddrag synes emellertid den föreslagna lag- stiftningen väl förenligt med en progressiv rationaliseringspolitik, vilket väl får förutsättas också bli 1960 års jordbruksutrednings förslag. Problemet kan väl därför lösas på så sätt, att det föreliggande förslaget antages och tillämpas till dess jordbruksutredningens huvudresultat föreligger och att man därefter ge- nomför de detaljförändringar av lagstiftningen, som detta förslag eventuellt kan föranleda.

Stockholm den 7 december 1964

Landsorganisationen i Sverige

Arne Geijer

Clas—Erik Odhner

Riksförbundet Landsbygdens Folk gemensamt med Sveriges Lantbruksför- bund och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund:

Genom remiss den 26 oktober 1964 har Sveriges Lantbruksförbund, Riksför- bundet Landsbygdens Folk och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund var för sig beretts tillfälle att avge yttrande över en inom Jordbruksdepartementet upprättad promemoria angående ny jordförvärvslag.

Innan förbunden går in på en mera detaljerad bedömning av departementets förslag och bakomliggande motivering, finner förbunden det angeläget att redo- visa några synpunkter av principiell karaktär, som framkommer vid en helhets- bedömning av det föreliggande förslaget.

Förbunden vill därvid till en början understryka att frågan om rätten till för- värv av jord och skog i vårt land är en huvudfråga i vår allmänna näringspoli— tik. Den är av grundläggande betydelse för nyttiggörandet av vår viktigaste naturtillgång och helt avgörande för i vilken utsträckning ett bärkraftigt nä— ringsliv kan bevaras och utvecklas på landsbygden. Behovet av aktiva åtgärder från samhällets sida för att främja en strukturrationalisering och stärka förut- sättningarna för ett effektivt jord- och skogsbruk har efter hand vunnit allmänt erkännande. Detta utgör grundvalen för den nuvarande jordförvärvslagstift— ningen och för den administration, som ålagts ansvaret för samhällets åtgärder på detta område. Men frågan har också en annan och vidare innebörd, nämligen vilken äganderättsordning som skall gälla beträffande fast egendom. I främsta rummet är detta en avvägning mellan enskilda personers och juridiska perso- ners rättigheter, men också ett spörsmål om svenska och utländska personers och företags ställning i detta hänseende. Dispositionsrätten över skog och andra viktiga naturtillgångar har ur dessa synpunkter tillmätts särskild betydelse. Den vikt som från samhällets 'sida fästs vid dessa ägareförhållanden kan också sägas ha kommit till uttryck i ett omfattande statligt företagare- och ägareengage- mang, när det gäller vattenkrafts-, malm- samt i betydande utsträckning även skogstillgångar.

De grundläggande principer, som reglerar förhållandena på detta område, har varit gällande och allmänt omfattade i vårt land sedan flera årtionden. Det är också naturligt att rättsreglerna på ett sådant område präglas av stabilitet, även om självfallet en successiv anpassning måste ske till utvecklingen. Härav följer också kravet att mera genomgripande förändringar måste baseras på grundliga utredningar, väl underbyggda motiveringar och klart uttalade mål- sättningar. Då behovet av en revision av reglerna om rätten till förvärv av jord och skog aktualiserats tillkallades 1958 särskilda sakkunniga, den s.k. jordlagsutredningen. Dessa framlade år 1961 ett relativt omfattande betänkande och förslag, vilket emellertid av olika skäl icke kom att bli föremål för lag- stiftning.

Det nu inom J ordbruksdepartementet utarbetade förslaget innebär utan någon tvekan så långtgående förändringar både i förhållande till nu gällande ordning

och jämfört med jordlagsutredningens förslag, att det måste betecknas som ut- tryck för en helt ny grundsyn på hithörande problem. Detta till trots, synes för- slaget icke vara baserat på något utredningsmaterial i egentlig mening. I varje fall redovisas icke i promemorian något sådant underlag, som möjliggör en till- fredsställande saklig bedömning av motiven för förslaget eller ens dess materiella innehåll och räckvidd, än mindre de konsekvenser, som ett genomförande kan väntas medföra. Förbunden kan icke underlåta att starkt understryka de bris- ter, som härigenom åvilar Jordbruksdepartementets promemoria. Frånvaron av sakligt utredningsmaterial försvårar självfallet också i hög grad möjligheterna att under en kort remisstid kunna bedöma det framlagda förslaget.

Den mest genomgripande förändringen hänför sig enligt förbundens mening till avvägningen mellan enskilda personers och juridiska personers ställning i fråga om rätten till förvärv av jord och skog. Den hittillsvarande ordningen kan, förenklat uttryckt, sägas karakteriseras av förvärvsförbud för juridiska personer med möjlighet till undantag under särskilda omständigheter. Promemo— rian däremot fastslår principen om generell förvärvsrätt för vissa grupper av juridiska personer (livsmedelsföretag och skogliga förädlingsföretag), medan un- dantag från denna huvudregel får ske endast om tillståndsmyndigheten kan åbe- ropa och förebringa belägg för vissa i lagen särskilt angivna hinder. Även om avsaknaden av utredningsmaterial omöjliggör en mera ingående bedömning av konsekvenserna av en sådan principiell omläggning, hyser förbunden den upp— fattningen, att verkningarna kommer att bli av mycket stor omfattning på det skogliga omrädet. Då förädlingsindustrin under flera årtionden varit förhindrad att nämnvärt utvidga sina skogsmarksinnehav eller att bygga upp nya sådana komplex men nu i vissa fall t.o.m. skulle tillförsäkras förtursrätt framför en- skilda personer när det gäller förvärv av skogsfastigheter, måste förslaget be- tecknas som en radikal omsvängning. Något sakligt utredningsmaterial beträf- fande motiven för och konsekvenserna av en sådan omsvängning har icke före- bragts vare sig när det gäller enskilda personers förvärv och näringsutövning eller i fråga om de ur bl. a. strukturell synpunkt utomordentligt mångskiftande företag, som bedrives i juridisk persons form och som är verksamma inom denna sektor av näringslivet.

I sammanhanget vill förbunden påtala den missuppfattning rörande den nu- varande förvärvslagstiftningens innehåll, som ofta kommit till synes i den all- männa debatten, nämligen att denna lagstiftning skulle innebära ett monopol för jordbruksbefolkningen att förvärva jord— och skogsbruksfastigheter. Något sådant monopol föreligger inte. Förvärvstillstånd är icke knutet till någon viss kategori personer utan till det avsedda syftet med förvärvet, dvs. till den av- sedda verksamheten. Här må citeras vad departementschefen uttalade vid den nuvarande jordförvärvslagens tillkomst (prop. 1955: 165): »Den på sina håll förekommande kritiska inställningen till jordförvärvslagen synes i viss mån bottna i missuppfattningar rörande dess målsättning. Industriförbundet förut— sätter t.ex., att lagen syftar till att förbehålla utövandet av jordbruksnäringen

åt dem som nu är verksamma däri och åt deras anhöriga, samt anmärker, att jordbruket icke kan i längden undvara befolkningstillskott från tätorterna. I själva verket vill lagen alls icke försvåra en sund cirkulation mellan olika befolkningsgrupper. Vad som i princip åsyftas är emellertid, att den som för- värvar ett jordbruk vare sig han kommer från land eller stad också själv skall ägna sig åt jordbruket». Varje fysisk person, som avser att själv ägna sig åt jordbruk, kan således få tillstånd till förvärv. Även om avsikten icke är att själv ägna sig åt jordbruk, kan i en rad fall förvärv ändock förekomma.

I promemorian understrykes såsom huvudmotivet för jordförvärvslagstift- ningen behovet av att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalise- ring och vikten av en rationell användning av produktionsmedlen. Förbunden ansluter sig oreserverat till denna principiella inställning. För att omsätta denna grundsyn i praktiskt handlande är förutsättningen att en klar målsättning kan anges för rationaliseringsverksamheten. Möjligheterna härtill sammanhänger emellertid, som också antydes i promemorian, mycket nära med den inriktning och målsättning, som skall gälla för den framtida jordbrukspolitiken i vårt land. Det förhållandet, att 1960 års jordbruksutredning ännu icke framlagt något för- slag med jordbrukspolitiska riktlinjer innebär, att en av grundförutsättningarna för en bedömning av inriktningen av den yttre rationaliseringsverksamheten och därmed också av jordförvärvslagstiftningen saknas. Förseningen av jord— bruksutredningens arbete måste ur denna synpunkt beklagas. För två år sedan ansåg remissinstanserna nära nog genomgående tiden inte vara mogen för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens framtida utformning, därvid såsom skäl särskilt åberopades att resultatet av jordbruksutredningen borde avvaktas. Förbunden kan för sin del icke finna annat än att denna grundinställning allt- jämt äger samma relevans.

Det har redan framhållits att promemorian icke innehåller något utrednings- underlag beträffande konsekvenserna från rationaliseringssynpunkt av det fram- lagda förslaget. Detta försvårar eller omöjliggör också en närmare bedömning från remissorganens sida. Innebörden i stort av den föreslagna reformen ger emellertid vid handen, att verkningarna blir särskilt omfattande inom skogs- bruket, beroende på förekomsten av i huvudsak tre olika företags- och drifts- former, nämligen det enskilda skogsbruket, oftast i kombination med jordbruk, bolagsskogsbruket och statsskogsbruket. Frågan om aktiva rationaliseringsåt- gärder till förbättring av skogsbrukets struktur har under senare år med rätta rönt stark uppmärksamhet inom alla ägarekategorier. Det synes därvid i stort ha rätt enighet om den uppfattningen, att en huvudfaktor i målsättningen bör vara att samla olika ägareföretags nu ofta starkt splittrade markinnehav liksom också att en irrationell hopblandning av olika ägarekategorier och skogsbruks- former bör undvikas. Härur har formats begreppet »intressearrondering». Det måste med beklagande konstateras, att promemorian inte ens tagit upp dessa synpunkter till övervägande, än mindre belyst vilka konsekvenser den föreslagna lagstiftningen kan förväntas få just för intressearronderingen. Starka farhågor

har yppats för att en lagstiftning enligt förslaget får rent negativa verkningar i detta hänseende och snarast kommer att bidraga till en ökad splittring och hop- blandning av olika ägarekategorier och ägareföretags innehav. Förbunden delar dessa farhågor. Lagförslaget har nämligen enligt förbundens mening fått en så- dan utformning, att de för strukturpolitiken ansvariga myndigheterna kommer att sakna instrument för att målmedvetet kunna fullfölja en målsättning av detta slag. ,

I detta sammanhang vill förbunden fästa uppmärksamheten på den felaktiga åsikten — ofta framförd i den allmänna debatten —— att den extrema skogliga ägosplittring med en mängd små skiften som karakteriserar vissa landsdelar, exempelvis Kopparbergs län, skulle vara en konsekvens av nu gällande för- värvslagstiftning. Det är därför angeläget att slå fast att denna ägosplittring primärt är en följd av fastighets-, arvs- och skattelagstiftningen. En förändring av jordförvärvslagstiftningen är utan betydelse för att i dessa fall åstadkomma en förbättrad ägofördelning. I och för sig anser förbunden det angeläget att dessa problem bringas till en lösning, men detta får då ske genom att de ade- kvata orsakerna angripes. Förbunden är villiga att på allt sätt medverka till sådana lösningar.

Förbunden vill med tanke på rationaliserings- och intressearronderingssyn— punkterna men även ur allmänt näringspolitiska synpunkter understryka den betydelse den statliga förvärvspolitiken måste tillmätas. Redan nu är staten ge— nom Domänverket en dominerande ägarepart inom vissa delar av landet. Beho- vet av förbättrad arrondering och starkare koncentration gör sig säkerligen gäl— lande även inom statsskogsbruket. I den mån förvärvsförutsättningarna för andra ägarekategorier radikalt förändras, medför detta obestridligen återverk- ningar för statsskogsbruket. Det är därför ofrånkomligt att kräva klarhet i efter vilka riktlinjer statens markförvärv under dessa nya förutsättningar bör bedri- vas. Förekomsten av ett stort statsägt skogsindustriellt förädlingsföretag i bo— lagsform, som genom lagförslaget skulle ges samma generella förvärvsrätt som övriga bolag, understryker ytterligare kravet på klarhet på denna punkt. Det förhållandet, att promemorian icke upptagit hithörande spörsmål till behand— ling, måste betecknas som en så allvarlig brist i underlaget för en riktig helhets- bedömning, att en komplettering måste ske.

Förbunden anser sig vidare kunna konstatera, att förslaget generellt präglas av stark tilltro till storskogsbruket och industriskogsbruket såsom driftsformer. Detta har också konsekvent kommit till uttryck i den generella rätt till för- värvstillstånd och t.o.m. prioritering framför enskilda skogsbrukare, som till- försäkras industriföretag. Hur långt verkningarna av denna princip kommer att sträcka sig låter sig svårligen överblicka. Att en så genomgripande förändring av hittillsvarande förutsättningar får långtgående konsekvenser för sysselsättningen och näringslivets utveckling inom stora delar av landet torde dock knappast kunna ifrågasättas. Med den allmänt omfattade syn på driftsformer och arbets- kraftsbehov som nu präglar storskogsbruket, kan en större förskjutning mot

egentligt stors-kogsbruk särskilt i Norrland och vissa delar av Svealand förvän- tas starkt påskynda den redan pågående avfolkningen av landsbygd och mindre tätorter. Förbunden anser att det råder ett nära samband mellan de spörsmål som här avhandlas och den aktivering av lokaliseringspolitiken, som i annat sammanhang är föremål för statsmakternas behandling och varom stor princi- piell enighet synes räda. Denna för totalbedömningen mycket väsentliga fråga har inte tagits upp i promemorian. En grundlig analys av förslagets konsekven— ser ur här angivna synpunkter torde sålunda få anses nödvändig för en vidare prövning av ärendet. Förbunden tar upp denna fråga till ytterligare behandling i ett senare avsnitt.

I promemorian göres till stöd för upphävandet av bolagsförbudslagen vissa uttalanden av innebörd, att det allmännas intresse av fri konkurrens inom pro— duktion och handel talar för att förädlingsföretagen får möjlighet att integrera sin verksamhet med råvaruproduktion. Förbunden vill i anledning härav prin— cipiellt erinra om den betydelse för en progressiv utveckling som ligger i kon— kurrens mellan olika företag och företagsformer om produktionsmedlen. Detta har på ett utpräglat sätt kommit till uttryck i vårt land när det gäller dispo— sitionen av arbetskraften. Det måste alltså vara ett samhällsintresse att bevara en konkurrens om svenska skogsråvaror som stimulerar bästa möjliga använd- ning och en fortgående effektivisering av förädlingsindustrin. Även om företags— ekonomiska fördelar kan vinnas vid en väsentligt utökad direktintegration mellan förädlingsindustri och skogsbruk, måste beaktas det faktum, att en så- dan integration — med den struktur och utveckling som präglar denna sektor av näringslivet inom vissa regioner kan komma att helt eliminera konkur- rensen om råvaran och leda till en faktisk monopolställning. Detta skulle knap— past komma att främja en ur samhällets synpunkt önskvärd progressiv utveck- ling av skogsnäringen som helhet betraktad. Tendenser i den riktningen kan på vissa håll spåras redan nu i den meningen att det enskilda skogsbruket får acceptera begränsad efterfrågan med åtföljande verkningar på prisbildningen utan att stabila alternativa avsättningsmöjligheter kan åvägabringas. Överhu— vudtaget kan som ett allmänt omdöme konstateras, att den svenska förädlings- industrin i sin råvaruförsörjning icke mött några problem, som hänför sig till produktionen av råvara. Tvärtom föreligger alltjämt inom vissa delar av lan- det ett råvaruöverskott, som bl. a. tar sig uttryck i en relativt omfattande ex— port av rundvirke. Föreliggande utredningar visar också behov av betydligt ökade uttag inom vissa regioner, för vilka uttag förädlingskapacitet ännu saknas inom landet.

Det hade sålunda enligt förbundens mening varit önskvärt, att motiven för en direktintegration mellan förädlingsindustri och råvaruproduktion gjorts till föremål för en djupare analys, inte minst med hänsyn till de starkt skiftande förutsättningar, som präglar de olika företag som nu föreslås få förvärvsrätt. I det sammanhanget kan det vara anledning att särskilt påpeka att endast ett fåtal industriföretag har en så mångsidig förädlingsverksamhet — med sågverk

och differentierad massa- och papperstillverkning — att de har möjligheter att i egen förädling rationellt nyttiggöra sig hela avkastningen av ett skogsbruk.

I helhetsbedömningen av förslaget kan icke heller förbigås de problem som sammanhänger med förutsättningarna för Sveriges medverkan i det europeiska ekonomiska samarbetet. Frågan om de svenska naturtillgångarna och utländska företags etableringsrätt i vårt land har tillmätts en central plats i alla de utred— ningar och bedömningar som hittills ägt rum i europeiskt integrationssamman- hang. Det är allmänt känt, att det föreligger ett starkt intresse framförallt hos den euroriska massa- och pappersindustrin att kunna säkra tillgång till svensk skoglig råvara. Det synes numera realistiskt att utgå från att dessa intressen kom— mer att aktualiseras vid krav på lättnader för den svenska skogsindustrins till— träde till den europeiska marknaden, även om fråga icke är om fullt inträde i eller ens association med marknaden. Ur praktisk synpunkt är det i främsta rummet frigörelsen av rätten till aktieförvärv i svenska rävaruintegrerade företag som i detta sammanhang tilldrar sig intresse. Frågan har därmed till sin sakliga räck— vidd ett direkt samband med vilka möjligheter svenska aktiebolag ges att för- värva skog och skogsmark. Man torde nämligen kunna utgå från att det ut- ländska etableringsintresset stiger med omfattningen av den skogliga råvaru— basen hos det företag, som kan vara tillgängligt för förvärv helt eller delvis. Utan att gå närmare in på frågan om för— och nackdelar vid en utländsk etable— ring vill förbunden redovisa den uppfattningen, att det är ett primärt samhälle— ligt intresse, att den viktiga råvarutillgång som skogen utgör, kan nyttiggöras på ett optimalt sätt genom vidareförädling inom landet. Det måste vara av stor betydelse, att de möjligheter som härvidlag erbjuder sig i framtiden kan stimu- lera utvecklingen aV svenskt näringsliv och kommer landets ekonomi och väl— stånd tillgodo. Om denna grundinställning accepteras, är det icke utan väsentlig betydelse vilka ägareförhållanden som kommer att prägla svenskt skogsbruk i framtiden. Dessa centrala problemställningar, som enligt förbundens mening har direkt samband med frigörelsen av aktiebolags och andra juridiska personers förvärvsrätt, kan icke förbigås vid en seriös bedömning av nu föreliggande lag- förslag. Att icke heller dessa spörsmål ens tagits upp till behandling i prome- morian ger enligt förbunden skäl till allvarlig kritik. De med utländsk etablering sammanhängande problemen utgjorde likväl ett av huvudmotiven för uppskov med ställningstagandet till jordlagsutredningens förslag. Den s.k. etablerings— utredningen har, såvitt förbunden har sig bekant, icke heller ännu slutfört sitt uppdrag eller framlagt något betänkande.

Förbunden har inledningsvis velat understryka jordförvärvslagstiftningens centrala roll i vårt samhälle och vikten av de problem som ofrånkomligen sam— manhänger med en mera genomgripande revision av den nu gällande lagstift- ningen. Redovisningen präglas av delvis stark kritik mot den remitterade ut- redningspromemorian. Därav kan måhända dragas den slutsatsen, att förbunden intager en negativ hållning till varje förändring av gällande bestämmelser. För att undvika en sådan slutsats vill förbunden därför understryka sin positiva

inställning till en översyn och revision av denna lagstiftning och dess tillämp- ning. Förbunden är medvetna om att förvärvslagstiftningen kräver en anpass- ning till nu aktuella förhållanden och väntade utvecklingslinjer inom svenskt jord- och skogsbruk. Vad denna anpassning principiellt kan tänkas innebära framgår av den efterföljande närmare bedömningen av departementets förslag.

Sammanfattningsvis ser sig förbunden med hänvisning till vad ovan anförts nödsakade konstatera, att den remitterade promemorian är så ofullständig och företer sådana brister i fråga om motivering, redovisning av konsekvenser och sakligt utredningsmaterial, att den icke kan godtagas som underlag för en ge- nomgripande revision av förvärvslagstiftningen. Förbunden vill sålunda för- orda ett uppskov med avgörandet som möjliggör en nödvändig grundlig över- arbetning och komplettering. Det synes då naturligt, att remissorganen beredes tillfälle att yttra sig över ett mera genomarbetat förslag.

Förbunden övergår härefter till att närmare kommentera det remitterade för- slaget ur vissa särskilda synpunkter.

Effekten för jord- och skogsbrukets rationalisering

I motiveringarna i promemorian framhålles bl.a.: »Jordförvärvslagens vikti- gaste uppgift får numera anses vara att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Utan det instrument, som lagen och då särskilt dess 5 & erbjuder myndigheterna, skulle de samhälleliga insatserna på detta angelägna område alltför ofta komma till korta. Även framgent måste därför, som också jordlagsutredningen föreslagit, finnas ett dylikt instrument varmed man kan hindra förvärv som motverkar rationaliseringsprocessen. Av praktiska skäl bör denna förvärvskontroll omfatta all såsom jordbuksfastighet taxerad egendom.»

Förbunden finner det mycket angeläget att understryka behovet av att främ- ja jord- och skogsbrukets rationalisering. Under de senaste decennierna har en intensiv rationaliseringsverksamhet bedrivits, och en fortsatt utveckling efter dessa linjer måste anses väsentlig ur allmänna, samhälleliga synpunkter och med tanke på möjligheterna att skapa rimliga försörjningsmöjligheter för de sysselsatta inom dessa näringar. Därav följer emellertid också, att det är nöd— vändigt, att den nu föreslagna lagstiftningens konsekvenser från rationaliserings— synpunkt belyses närmare, vilket, som framhållits, tyvärr inte skett i samband med förslagets framläggande. En dylik bedömning är vidare beroende av den rationaliseringsmålsättning den framtida jordbrukspolitiken kommer att få. Avsaknad av en närmare precisering leder till en betydande oklarhet beträf- fande tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen och därmed de konkreta konsekvenserna i olika tänkbara fall.

Av väsentlig betydelse för en bedömning av denna fråga är i vad mån lag— förslagets ?; 5 kan komma att tillämpas i syfte att positivt bidraga till rationa- liseringsverksamheten. Avgörande härför blir effekterna av den kraftiga vidg- ning av i princip förvärvsberättigade som ä 4 innebär. Denna paragraf försätter, bl. a. genom de återverkningar som kan uppkomma på prisbildningen på jord-

och skogsbruksfastigheter, tillståndsgivande myndighet i en valsituation, där bedömningen av förvärvet icke alltid kommer att kunna ske med utgångspunkt från & 5. Detta kan ytterligare komma att förstärkas av den klart dispositiva utformning som ä 5 givits. Vidare har uttalats i motiveringarna, att den före- trädesrätt, som skall ges när det gäller »bildandet av brukningsenheter med än- damålsenlig storlek och ägoanordning», skall gälla lika för såväl fysiska som juridiska personer. Ett industriföretag kan alltså åberopa. % 5 som stöd vid ett förvärv av en jordbruksfastighet likaväl som en aktiv jordbrukare kan göra detta. Den bedömning som förvärvsprövande myndighet skall göra kan således bli mycket komplicerad och lämna utrymme för ovidkommande bedömnings- grunder. En samtida bedömning av förvärvsobjektet och den förvärvssökandes tidigare innehav, som i vissa fall kommer att ske, kan tänkas leda till att en fysisk person kommer i ett sämre förvärvsläge än en juridisk person.

De förvärvsprövningar som kan komma att ske enligt förslagets & 5 måste sålunda bedömas mot bakgrund av den utformning % 4 erhållit. Enligt denna öppnas fri förvärvsrätt för juridiska och fysiska personer som driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter. Vidare medges fri förvärvsrätt i fråga om Vissa typer av jordbruksfastigheter. I motiveringarna anges, att juri- diska personers förvärv inte bör underkastas strängare kontroll än andras och att de åsyftade företagen regelmässigt bör få tillstånd till markförvärv. Vidare framhålles: »Förvärvstillstånd bör i dylikt fall kunna vägras endast om så på- kallas av hänsyn till jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering eller för— anleds av andra särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att fastigheten på grund av ändamålsenlig kombination av jord och skog är speciellt lämpad för be- stående bondebruk och inte anses kunna bli lika rationellt utnyttjad av bolaget eller föreningen i fråga.»

Detta förefaller enligt förbundens mening kunna tolkas så, att förvärvsprö- vande myndighet i en rad fall tvingas att göra svåra — i praktiken omöjliga, om man vill upprätthålla ett fullständigt objektivitetskrav långsiktiga avväg- ningar, t. ex. huruvida en fastighet kan komma att utnyttjas lika rationellt av ett industriföretag resp. av en jordbrukare. Det kan alltså tänkas uppkomma fall där förvärvsprövande myndighet klart måste kunna göra gällande, att ett industriföretag troligen ej kan utnyttja fastigheten lika rationellt som annan förvärvare — fysisk person — som ämnar ägna sig åt jord— och skogsbruksdrift för att den senare skall få förvärvstillstånd.

Ett villkor för att rationaliseringssyftet skall tillgodoses är vidare, som an— tytts, att prisbildningen på jord- och skogsbruksfastigheter är sådan, att inte möjligheterna att genom köp skapa rationella brukningsenheter allvarligt häm- mas. I »Lantbrukets strukturutveckling» (SOU 1964: 37) redogöres för lant- bruksnämndemas erfarenhet av nuvarande förvärvslagstiftning. Där säges bl. a.: »Begränsningen av köparkretsen medför en viss prisdämpande effekt. Detta ökar möjligheterna för dem, som avser att ägna sig åt jordbruk och skogsbruk

att för överkomliga priser förvärva tillskottsmark eller att förvärva rationella befintliga enheter.» Den nu gällande lagstiftningen kan alltså ur denna synpunkt sägas ha haft en gynnsam effekt.

I Jordbruksdepartementets promemoria framhålles: »Den fria konkurrensen om ifrågavarande slags fastigheter» (mindre fastigheter enligt % 4 mom 2) »kan givetvis medföra en höjning av prisnivån, vilken drabbar även lantbruksnämn— der och andra som förvärvar dylika fastigheter för rationaliseringsändamål. Inte minst med tanke på säljarens ofta en småbrukare intresse av att kunna tillgodogöra sig fastighetens marknadsvärde bör, som även jordlagutredningen funnit, denna konsekvens av lagstiftningens liberalisering godtas.»

I och för sig finner förbunden inget att invända mot uppfattningen, att det kan anses fördelaktigt om brukare av mindre fastigheter, som inte kan beräknas i framtiden kunna ge brukaren rimliga försörjningsmöjligheter, får bättre villkor när det gäller en försäljning. Det är emellertid väsentligt att samtidigt söka belysa konsekvenserna av en eventuellt höjd prisnivå på jord- och skogsbruks— fastigheter för dem som under överskådlig framtid kan beräknas kvarstå i lant- bruksnäringama.

Det troligaste är att ett resultat av ett genomförande av Jordbruksdeparte- mentets förslag generellt sett blir en uppjustering av prisnivån för samtliga typer av jord— och skogsbruksfastigheter, givetvis i hög grad varierande för olika landsdelar och områden. Inom vissa områden där skogsindustriföretag kom- mer att uppträda som dominerande köpare — är det dock tänkbart, att prisni- vån i stället på sikt sjunker. Om ett ägareföretags dominans ökar inom en re- gion, når man så småningom ett läge, där konkurrensen om kvarvarande enskilt ägda fastigheter upphör. Erfarenheten från försäljning av rotposter kan härvid- lag ge Viss antydan om den möjliga utvecklingen. Detta kan givetvis medföra negativa konsekvenser i olika avseenden.

Prisuppgången blir givetvis en följd av att kretsen förvärvsberättigade utökas väsentligt. När det gäller icke jordbrukare torde ofta sådana värden som t. ex. naturskönhet, möjlighet till fritidssysselsättningar, representativ bostad och överhuvud rekreationssyften vara av stor betydelse för förvärvet och för villig- heten att betala utöver ett normalt jord- och skogsbruksvärde. Även juridiska personer skogsindustrier, livsmedelsindustrier osv. torde ha möjligheter att ge ett väsentligt högre pris för jord- och skogsbruksfastigheter även om syftet med förvärvet är att tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Detta hänger främst samman med att företag av den art det här är fråga om ur före- tagsekonomisk synpunkt kan anlägga ett mer långsiktigt betraktelsesätt än en enskild jord— och skogsbrukare. Bland annat beror detta på att aktiekapitalet i större företag icke utsättes för arvsskiften med direkta företagsekonomiska kon— sekvenser. Detta har givetvis inget att göra med effektiviteten eller konkur— renskraften hos resp. företagsformer. Det torde f.ö. när det gäller juridiska personers förvärv i praktiken ofta vara fråga om mer eller mindre spekulations- betonade köp med tanke på förväntade markvärdestegringar. Speciellt när det

gäller fastigheter med skogsinnehav är det sannolikt, att den väsentligt skärpta. konkurrensen kommer att leda till relativt kraftiga prisstegringar.

Det bör vidare även uppmärksammas det förhållandet, att det ur skogsin— dustriföretagens synpunkt anses fördelaktigt med skogsinnehav, samlade relativt nära förädlingsindustrierna. Den nu föreslagna lagstiftningen kommer därför med all sannolikhet att leda till en påtagligt prisuppdrivande strävan att köpa in fastigheter med skogsskiften, belägna inom dylika områden. Eftersom dessa områden ofta sammanfaller med traditionella jord- och skogsbruksområden med lämpliga framtida förutsättningar för en rationell kombinationsdrift jord—skog i enskild ägo, måste även denna aspekt komma in i bedömningen.

Möjligen kan hävdas, att ä 5 i den föreslagna lagstiftningen ger möjligheter att undantaga jord- och skogsbruksfastigheter som »finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning» från den ökande konkurrensens prisstegrande effekter. I prak- tiken förefaller det emellertid sannolikt, att de nämnda prisstegringarna även kommer att slå igenom till dessa fastigheter. Huruvida & 10 i sådana fall er- bjuder ett skydd för att fastigheten kommer att användas för i 5 5 avsedda strukturrationaliseringsändamål när det gäller det enskilda jord- och skogs— bruket är i avsaknad av utförligare resonemang i motiveringarna och av till- lämpningsföreskrifter m.m. omöjligt att bedöma. Troligtvis kommer dock så inte att bli fallet, bl. a. av den anledningen att de resurser lantbruksnämnderna kan komma att förfoga över sannolikt blir otillräckliga. Detta är en av anled- ningarna till att, som framhållits tidigare, förvärvsprövningen troligtvis i stor utsträckning kommer att ske enligt & 4, vilket alltså innebär, att rationalise— ringskravet eftersättes

Enligt förbundens uppfattning är det därför nödvändigt, att de här antydda problemen blir föremål för en ingående och saklig prövning. Det kan icke anses tillfredsställande, att ett så genomgripande förslag, vars syfte dock anges vara att främja jord- och skogsbrukets yttre rationalisering, presenteras utan att dess konsekvenser i ovan behandlat avseende belysts närmare.

I promemorian har som ett huvudskäl för att släppa bolagsförvärv fria an- getts, att i vissa bygder frigöres genom den tilltagande koncentrationen av jord- bruket mycket stora arealer skogsmark och för skogsplantering lämpad åker. För förvärv av och investeringsåtgärder på dessa objekt krävas, säges det, bety- dande kapital. Vidare anges det taga förhållandevis lång tid innan full avkast— ning kan erhållas från ifrågavarande marker, varför det skulle vara en ekono- misk nödvändighet att storskogsbruket deltager i omhändertagandet av de fri- gjorda markerna.

På annat ställe i promemorian — där det ansetts nödvändigt att tona ner farhågorna för alltför stora bolagsförvärv — anföres emellertid: »Beträffande skogsmarken kan visserligen storskogsbrukets markinnehav komma att öka, men bl. a. på grund av det stora kapitalbehovet för förvärv och investeringar kan dock denna ökning väntas ske i måttligt tempo.» Återgivna resonemang

strider mot varandra. Det kan inte med fog hävdas, att bolagsförvärven, om de endast skulle komma att »öka i måttligt tempo», skulle inriktas på sådana mar- ker som behöver skogsplanteras. Om, såsom antydes i promemorian, begränsade resurser skulle föreligga för bolagens inköp, kommer dessa inköp givetvis först och främst att inriktas på dels förvärv i förädlingsföretagens närhet, dels egen- domar som kan utgöra baser för vidare inköp i trakten samt dels arronderings- objekt.

Förbunden vill även framhålla, att intet material lagts fram som ger belägg för att hittills något problem av betydelse skulle ha uppkommit genom att marker lämpliga för skogsbruk ej blivit omhändertagna.

Förbunden kan icke underlåta att reagera mot det schablonartade industri- eller stordriftstånkande, som präglar motiveringarna för lagförslaget. Det före- faller t. ex. som om man utgått från antagandet, att det ur samhälleliga syn- punkter är mest rationellt med driftsformer, som omfattar mycket stora skogs— enheter och med hög kapitalinsats i form av olika skogsbruksmaskiner m.m. men med en förhållandevis liten insats av arbetskraft. Det kan ifrågasättas, om denna ensidiga koncentration av uppmärksamheten till kapitalintensiva stor- driftsformer i dagens situation är den mest rationella och mest lönsamma ur såväl samhällsekonomiska som befolkningspolitiska aspekter. Ur ekonomisk synpunkt kan under vissa förhållanden en arbetskraftsintensiv driftsform i rela- tivt sett mindre enheter och med lägre kapitalintensitet vara fullt konkurrens- kraftig med mera kapitalintensiva stordriftsformer. Till detta kommer att smär- re företag genom inbördes samverkan när det t. ex. gäller planering, arbetsled- ning, försäljning, skogsvårdande åtgärder, avverkning eller lämplig maskinan- skaffning kan nå många av stordriftens fördelar på ett ur investerings- och kostnadssynpunkt lika gynnsamt sätt. Samverkanssträvandena inom svenskt jord- och skogsbruk när det gäller skogsbruket är i dag starka och man har nått goda resultat. Dessa strävanden har för övrigt hittills åtnjutit statens stöd och ansetts utgöra ett väsentligt led i jord- och skogsbrukets yttre rationalisering.

De större företagen förfogar i regel över väsentligt starkare finansiella resur- ser än de mindre företagen, vilket ligger i sakens natur. En effekt av detta kan bli en tendens, att de finansith starka genom t. ex. uppköp eller en företagseko- nomiskt sett tvivelaktig kortsiktig prispolitik när det gäller köp eller försäljning söker slå ut de finansiellt svaga men i och för sig konkurrenskraftiga enheterna, vilket i sin tur kan leda till försämrade förutsättningar för en snabb samhälls- ekonomisk expansion med bibehållen full sysselsättning.

Detta resonemang måste vidare i dagens situation ses mot den befolknings- politiska bakgrunden. Om förhållandena inom vissa områden är sådana, att där finnes överskott på arbetskraft eller arbetskraft sysselsatt i en verksamhet, som med en rimlig bedömning inte kan anses ge fullgod bärgning under nuvarande förhållanden och där denna arbetskraft inte har eller snabbt kan beräknas få fullgoda alternativa försörjningsmöjligheter, måste det vara fördelaktigt att stödja de företag, som med rimliga kapitalinsatser kan erbjuda fullgoda syssel- sättningsmöjligheter året runt.

Den företagtyp det här gäller är i första hand jord- och skogsbruksdrift eller enbart jord- eller skogsbruksdrift i ungefär den storleksordning, som kan ge en eller två familjer en skälig bärgning. En utveckling, som innebär skapandet av sådana enheter inom de aktuella landsdelarna, pågår nu intensivt, delvis med stöd av statliga åtgärder och i relativt stor utsträckning med den nuvarande jord- och skogsförvärvslagstiftningen som instrument. Det vore enligt förbun- dens mening synnerligen olyckligt, om denna ur såväl samhällsekonomiska som befolkningspolitiska synpunkter gynnsamma utveckling skulle hejdas genom en jord- och skogsförvärvslagstiftning, som icke ger fullgoda garantier för att jord- och skogsbruksfastigheter kan förvärvas till skäliga villkor av i första hand en- skilda jord- eller skogsbrukare.

I detta sammanhang bör observeras den mycket stora betydelse som måste tillmätas skogsinnehaven för många jordbruk. Genom skogsinnehav kan man få en säker och jämn sysselsättning året runt, något som inom många områden är otänkbart vid ren jordbruksdrift. Den trygghetsgaranti som sålunda ligger i ett tillräckligt skogsinnehav och det värdefulla i att genom tillköp kunna stärka denna trygghet kan icke nog värderas. Även detta talar sålunda för att möj- ligheterna att skapa rationella kombinationsföretag jord—skog icke får försvåras.

I samband med jord— och skogsbrukets yttre rationalisering vill förbunden även påpeka den stora betydelse som måste tillmätas jord- och skogsbrukets ka- pitalförsörjningsmöjligheter Kapitalbehovet inom ett rationellt jord- och skogs- bruk är i dag mycket högt och ibland ett påtagligt hinder för skapandet av bär— kraftiga brukningsenheter. Om en ändrad jordförvärvslagstiftning leder till att kraven på kapitalinsatser stiger ytterligare, bör denna fråga snabbt tagas upp till prövning i syfte att motverka eventuella negativa effekter från rationalise- ringssynpunkt.

I promemorian anföres, att storskogsbrukets markinnehav torde komma att öka, ehuru ökningen kan väntas ske i måttligt tempo. Vidare framhålles som en konsekvens av ett slopande av bolagsförbudslagen »att i fråga om skogsindustri- bolag den nuvarande möjligheten att såsom villkor för förvärvstillstånd kräva att bolaget avstår viss redan innehavd skogsmark i stort sett bortfaller».

Den skogliga intressearronderingen är av väsentlig betydelse för skapandet av ett rationellt skogsbruk liksom sådana kombinerade skogs- och jordbruksföretag, som tidigare nämnts som målsättning för den yttre rationaliseringsverksamheten. Under senaste är har mycket betydande arealer bytts, splittrade skiften har sam— manförts i en ägares hand och stora skogsenheter har ofta kunnat bildas. Skogs- bolagen har sålunda lämnat sina insprängda fastigheter i bygder, dominerade av enskilt jord- och skogsbruk, mot att de fått förvärva samlade block i områden, som är av mindre intresse ur jordbrukssynpunkt. Detta torde få anses vara ett av de mest positiva resultaten av rationaliseringsarbetet.

Ett totalt avskaffande av bolagsförbudslagen torde innebära, att markbytes— verksamheten såväl mellan storskogsbruk inbördes som mellan bolagsskogsbru— ket och bondeskogar avbrytes. Bolagsskogsbruket kan nämligen inte förväntas

lämna sina skiften i bondeskogarna när de ändå får förvärva skog. Visserligen säges i departementspromemorian, att bolagsenklaver i bondeskogsområden tor- de bli svåra att ekonomiskt utnyttja och därför förr eller senare bli tillgängliga för bondeskogsbruket. En sådan utveckling är emellertid inte trolig. Det torde snarare bli så, att bolagen kommer att anse sina fastigheter i bondeskogsregio- nerna såsom särskilt värdefulla som utgångspunkt för inköp av intilliggande fas- tigheter i dessa trakter. Enligt promemorian bör ju som framhållits sådana till- skottsförvärv, som innebär en rationalisering av förut innehavd egendom, inte hindras med mindre särskilda skäl talar härför. Dessa innehav kan t.o.m. åbe- ropas som stöd för rationaliseringsförvärv enligt & 5. Lagförslaget ger alltså stora möjligheter till en utvidgning av storskogsbruket även i sådana bygder, där jord- bruk kan väntas bestå.

Det är ej heller troligt, att de inbördes markbytena mellan bolag kommer att fortsätta. Även här gäller att varje äga kan bli utgångspunkt för komplette- ringsköp. En Skogsindustri torde därför inte friviligt draga sig tillbaka från ett område och därmed avsäga sig möjligheterna till vidare expansion i området.

Förslaget motverkar sålunda den pågående såsom ytterst gynnsam betraktade intressearronderingen inom skogsbruket. I stället torde utvecklingen komma att gå mot en ökad ägoblandning. Flera olika skogsbolag liksom över huvud taget företag med anknytning till trävaruhantering och statliga företag kommer tro- ligen att uppträda som konkurrenter i områden, där enskilda jord- och skogsbruk bjudes ut. Ett genomförande av lagförslaget innebär givetvis en mycket stark stimulans för en mängd företag att, inom ramen för sina ekonomiska resurser, så snabbt som möjligt säkra ett eget skogsinnehav och råvaruunderlag. Detta torde även gälla företag, som nu helt saknar eller har obetydliga egna skogstillgångar. Man kan sålunda förvänta en hård kamp om uppdelning av den skogliga råvaru- basen, varvid i första hand en inmutning kommer att ske av enstaka fastigheter för vidare framtida förvärv. Förbunden delar sålunda icke den bedömning, som gjorts på denna punkt i Jordbruksdepartementets promemoria.

Med lagförslagets utformning måste möjligheterna för de statliga rationalise- ringsorganen att leda utvecklingen vad gäller intressearronderingen bedömas bli mycket små. Utan möjligheter till prövning i varje särskilt fall av juridiska per- soners förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter kan icke dessa organ full— följa sin betydelsefulla verksamhet på detta område. En betydande risk förelig- ger eljest för att ånyo irrationella köp kommer att göras, köp av den typ, som en gång ledde till att en splittrad struktur uppkom även inom storskogsbruket.

Ett genomförande av lagförslaget kan således få starkt negativa konsekven- ser. Dessa har emellertid ej närmare berörts i promemorian. Mot bakgrund av denna ofullständiga belysning, som föreligger även vad gäller nu berört om- råde, är det omöjligt att acceptera en så radikal förändring av bolagsförbuds- lagen som föreslås.

Det framlagda lagförslaget innebär vidare, att företag, som avser att för— värva en skogsfastighet för att utnyttja dess alster i rörelsen, är prioriterat

framför enskilda personer, som ämnar ägna sig åt skogsbruk på egendomen. En skogsarbetare eller skogstjänsteman, som t. ex. genom den skogliga rationalise- ringen blir utan arbete, får således vika för en Skogsindustri, även om veder— börande väntas försörja sig på en fullt bärkraftig skogsbruksenhet och bosätta sig i bygden. Ej heller synes en enskild person, exempelvis en skogsinspektor eller en traktorförare, som inom ett samverkans- eller skogsbruksområde önskar köpa en ren skogsfastighet för att med denna som bas dels försörja sig som skogs— brukare, dels medverka med arbets- och maskinprestationer åt övriga deltagare i skogsbruksområdet, få förvärvsrätt med prioritet.

När det gäller enskilda personers förvärv framhålles i promemorian, att den pågående starka rationaliseringsprocessen inom skogsbruket manar till försik— tighet med bildandet av relativt små skogsbruksföretag. Mot detta vill förbun- den framhålla, att enskilda skogsbruksföretagares medlemskap i skogsbruksom— råden eller liknande måste betraktas som ett rationaliseringskriterium jämför— bart med samlande av fastigheter i ett företags hand. Den samverkan som sker på olika sätt inom ett skogsbruksområde medger i princip en ur ekonomiska synpunkter lika rationell och Välplanerad drift som den som kan ske inom andra företagsformers ram. Förslaget utgör i detta stycke en klar diskriminering av den enskilde företagaren, ett förhållande, som icke minst ur befolknings- och lokaliseringspolitiska synpunkter är olyckligt.

Förbunden finner vidare anledning att reagera mot uppfattningen att någon särskild prioritering av förvärv av skogsmark avsedd att ingå i gemensamhets— skogar ej anses motiverad. Uppfattningen att dessa i stor utsträckning skulle komma att skötas av lejd arbetskraft har inte närmare motiverats. Erfaren— heten visar, att förhållandena snarare är, att gemensamhetsskogar ofta är ett utmärkt sysselsättningskomplement till brukningsenheter, som inte ger en full- god årssysselsättning och där andra sysselsättningsmöjligheter utanför det egna jord- och skogsbruket ej finnes eller snabbt minskar. Avstånden till gemensam- hetsskogarna spelar i de fall som kan vara aktuella en underordnad roll. Ofta erbjuder, enligt förbundens mening, skapandet av gemensamhetsskogar den bästa lösningen för ett omhändertagande av ledigblivna skogsfastigheter. I all synnerhet gäller detta inom områden, där skogsbruks- eller samverkansområden etablerats inom homogena brukningsområden. Att, som framföres i promemo- rian, gemensamhetsskogarna skulle ha ett större behov av specialiserad arbets- kraft och därför ej lämpa sig som sysselsättningskomplement till jordbruket är en uppfattning som enligt förbundens mening inte har stöd i verkligheten.

Som inledningsvis framhölls, reglerar förslaget två huvudparters ställning, enskilda skogsägares och skogsbolags, medan den tredje parten, statssskogsbru- ket, vars förhållanden ur bl. a. rationaliseringssynpunkt inte kan förbises, ej har tagits upp till behandling. Även detta måste konstateras vara en så påtaglig brist i förutsättningarna för bedömningen av lagförslagets reella innebörd, att krav bör ställas på att denna huvudfråga också närmare belyses.

Den starka ägosplittring, som föreligger på många håll i landet såväl mellan

enskilda ägare som mellan olika ägarekategoriers innehav, innebär ostridigt en hämsko på rationaliseringsmöjligheterna. Starka insatser kräves därför för att påskynda en strukturrationalisering. Två huvudvägar bör därvid följas. Aktiva åtgärder kräves från samhällets sida för en storleksrationalisering och arron- deringsförbättring av fastighetsbeståndet och för ett sammanförande av olika ägarekategoriers och, särskilt vad bolagsskogsbruket beträffar, olika ägareföre- tags innehav. Av naturliga skäl kan denna förändring icke ge resultat snabbt. Parallellt härmed måste därför strävandena fullföljas att utveckla en effektiv driftssamverkan över ägogränserna. Det hittillsvarande rigorösa fasthållandet vid en oförändrad fördelning mellan olika ägarekategorier kan av rationalise- ringsskäl behöva uppmjukas.

Förvärvspolitiken måste Vidare kunna differentieras efter de starkt skiftande förutsättningarna i olika delar av landet. Framförallt måste beaktas de skill- nader, som föreligger mellan utpräglat norrländska förhållanden och de förut- sättningar, under vilka skogsbruk bedrives i Syd- och Mellansverige. Schablon- artade lösningar, som ej tillåter de tillståndsgivande myndigheterna att påverka utvecklingen, måste undvikas om målsättningen, rationellare jord- och skogs- bruk, skall kunna upprätthållas.

Mot bakgrund av vad som framhållits i detta avsnitt anser förbunden ett oeftergivligt krav vara, att den fysiska person, som söker skapa en rationell och bärkraftig jord- och/eller skogsbruksenhet erhåller en klar förvärvspriorite- ring och att detta otvetydigt utsäges i lagtexten. Om det däremot klart fram— går att de faktiskt föreliggande förhållandena i det konkreta fallet att en fastig- het icke kan beräknas ge innehavaren en rimlig bärgning i framtiden, icke kan anses utgöra ett lämpligt objekt i jord- och skogsbrukets yttre rationalisering eller att fastigheten överhuvud taget icke efterfrågas för dessa syften, finner för- bunden inget att invända mot att den vid försäljning förvärvas av juridiska personer eller andra kategorier av fysiska personer än sådana som avser att yrkesmässigt ägna sig åt jord- och skogsbruk.

Den grundläggande principen för att denna målsättning skall kunna realiseras måste därför enligt förbundens mening vara ett bibehållande av nuvarande prin- cipiella förvärvsförbud när det gäller juridiska personer men med klart an- givna. möjligheter att erhålla förvärvstillstånd i de fall, där prioriteringsanled- ning för fysisk person enligt ovan ej föreligger. Förbunden vill i anslutning här— till framhålla, att de i princip icke finner skäl att invända mot slopande av hindret för sammanförande av var för sig ändamålsenliga brukningsenheter i en ägo som förslaget innebär.

Företagsinte grati on

I motiveringarna för den föreslagna lagstiftningen framhålles bl. a.: »Beträffande de enskilda jordbruksföretagens produkter har en särskild form av integration i stor omfattning kommit till stånd genom den förädlings- och distributions-

verksamhet, som bedrives av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri konkurrens inom produktion och handel talar sålunda för att förädlings- och distributionsföretag inom livsme- delssektorn bör få motsvarande möjligheter att utsträcka sin verksamhet till att omfatta även jordbruksproduktion. Inom skogsbruket har av ålder företag i bolagsform kombinerat skogsproduktion med förädlingsverksamhet. Under de senaste åren har en likartad integrationsprocess begynt inom småskogsbruket i det att skogsägareföreningama börjat driva skogsindustrier. I detta läge synes det inte längre motiverat att upprätthålla bolagsförbudslagens stränga spärr mot utvidgning av skogsindustribolagens råvarubaser i form av egen skogs— mark.»

Den parallell som här drages är enligt förbundens mening missvisande och utan relevans för en bedömning av förvärvslagstiftningen. Inom jord— och skogs— brukets ekonomiska föreningsrörelse har samlats en mängd fristående enskilda jord- och skogsbruksföretag, där ägarna har full frihet att driva sina företag efter eget gottfinnande. Syftet med samverkan inom föreningsrörelsen är, att den enskilde medlemmen skall få en så god lönsamhet som möjligt för sitt eget före— tag. Samtidigt bibehålles emellertid ett konkurrensmoment mellan de enskilda jord- och skogsbruksföretagen, något som vore helt uteslutet vid den form av integration, som tydligen åsyftas i ovanstående citat. Det är alltså fel att hävda, att den enskilde jord- och/eller skogsbrukaren genom medlemskap i de olika eko- nomiska föreningarna genomfört en ekonomisk integration jämförbar med den som uppstår, när t. ex. en enskild livsmedelsindustri kombineras med omfattande jordbruksproduktion eller Skogsindustri med eget skogsinnehav. I de senare fallen rör det sig om produktions- och distributionsmässiga enheter med en hårt centraliserad beslutsprocess. Så är alltså icke fallet inom jord- och skogsbrukets ekonomiska föreningsrörelse och de föreningsägda företagen.

När det gäller de resonemang, som föres i detta sammanhang i promemorian, måste även som tidigare antytts beaktas, att en fullständig integration inom t. ex. skogsindustrin förutsätter att företaget i fråga har möjligheter att tillgodo- göra sig och Vidareförädla hela det råvarusortiment, som kommer fram vid skogsdrift. En sågverksindustri kan endast tillgodogöra sig en mindre del, ge- nomsnittligt kanske drygt en tredjedel, av den skogliga avkastningen i ett nor- malt skogsbruk. En specialinriktad massaindustri eller en boardindustri kan använda ännu mindre andel. En integration av den art, som tydligen avses i ovan återgivna citat kan alltså endast gälla ett fåtal företag inom svenskt nä- ringsliv. Ytterligare en faktor som bör beaktas i detta sammanhang är rela- tionerna mellan investerat kapital i råvarutillgångar resp. industriella anlägg- ningar. Inom skogsindustrin är vid en företagsekonomiskt omfattande integra- tion investeringarna i råvarutillgångar mångdubbelt större än i industriella an- läggningar. Om därför t.ex. en sågverksindustri väljer att med promemorians terminologi integrera genom att förvärva mer omfattande skogstillgångar, måste detta alltså snarast betraktas som skapandet av ett helt nytt företag, nämligen

skogsbruk med sågverksindustri som binäring. Samma resonemang kan i prin- cip föras inom stora delar av jord- och skogsbrukssektorn. Även av denna an- ledning är enligt förbundens mening den parallell, som drages i promemorian, missvisande.

Förbunden vill för undvikande av missförstånd i detta sammanhang poäng- tera att de förda resonemangen icke berör frågan om den ekonomiska effektivi— teten och konkurrenskraften när det gäller den samverkan, som sker inom jord- och skogsbrukets ekonomiska föreningsrörelse och dess företag resp. den inte— gration, som ett industriföretag kan genomföra. Genom jord- och skogsbrukets samverkan skapas ur samhällsekonomiska synpunkter och sysselsättningsaspek- ter fullt rationella driftsformer helt jämbördiga med industrins.

Det är mot bakgrund av vad som framförts i detta avsnitt enligt förbundens mening felaktigt att basera en bedömning av jord- och skogsförvärvslagstift- ningen på ett resonemang av den art, som föres i ovan återgivna citat. En sådan bedömning bör uteslutande ske med utgångspunkt från den enskilde jord- och skogsbrukaren, oavsett eventuellt medlemskap i jord- och skogsbrukets ekono— miska föreningsrörelse.

I promemorians alhnänna motivering beröres vidare på några ställen för- eningarnas möjlighet enligt förslaget att förvärva fast egendom för förädlings- eller distributionsverksamhet. Uppenbarligen menas härmed att även de pro- ducentkooperativa föreningarna skall ges möjlighet att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter. Emellertid har härvidlag en skillnad gjorts mellan jordbruks- kooperativa föreningar och skogsägareföreningarna, nämligen i så måtto att de senare har förvärvsrätt endast i den mån de bedriver egen förädlingsverksamhet. Därigenom blir kriteriet för en skogsägareförenings rätt att förvärva skog oklart och kan bedömas olika i olika delar av dess verksamhetsområde. Förbunden ut- går från att avsikten i varje fall icke kan vara att sätta skogsägareföreningarna i efterhand i förhållande till bolag och förädlingsindustrier och att lagförslaget härvidlag oavsiktligt har erhållit en diskriminerande utformning. Inte minst med hänsyn till den vikt som synes ha tillmätts de konsumentkooperativa företagens förvärvsmöjligheter, när det gäller livsmedelsproduktionen, torde det få anses som ett självklart krav, att de producentkooperativa föreningarna på både jord- bruks- och skogsområdet icke utsättes för någon diskrimination i fråga om för— värvsrätten jämfört med andra företagsformer.

Förbunden är medvetna om att genomförandet av ett sådant lagförslag, som promemorian innehåller, kan medföra väsentliga förskjutningar i de grundför- utsättningar på vilka de producentkooperativa föreningarna hittills uppbyggts. Detta kan också skapa behov av modifikationer i andra rättsliga hänseenden, exempelvis på föreningslagens område. Förbunden har emellertid icke i detta sammanhang funnit anledning att gå närmare in på hithörande frågeställningar.

Förbunden har under den korta remisstid som stått till buds icke kunnat ge- nomföra en fullständig granskning av lagförslaget. Den juridiskt tekniska granskning som skett har emellertid gett anledning till en rad erinringar av

såväl formell som reell innebörd. Då förbunden hyser den uppfattningen, att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning utan att en ny utredning och grundlig överarbetning måste ske, som ger upphov till ny remiss, har förbunden avstått från att nu redovisa några synpunkter från den formth juridiska detalj- granskningen av lagförslaget. Skulle så visa sig påkallat, avser förbunden att senare inkomma med sådana synpunkter.

Återverkningar för vissa landsdelar

En yttersta konsekvens av ett genomförande av promemorians förslag kan på längre sikt bli, att industri- och/eller statskogsbruket helt kommer att dominera skogsbruket i vissa delar av landet, framförallt i Norrland och vissa delar av Svealand. Med nuvarande utvecklingstendenser när det gäller industriskogs— drift kan detta komma att innebära, att antalet sysselsatta inom skogsbruket minskar väsentligt i förhållande till i dag. Möjligheterna att bibehålla kombina- tionsdrift jord—skog i dessa regioner kommer därigenom att successivt minska. Detta kommer givetvis i sin tur att få allvarliga konsekvenser för näringslivet i övrigt inom dessa landsdelar.

En långt gående avfolkning av stora delar av landet-— framförallt i Norrland men även inom stora delar av Svealand kan bli konsekvensen av en dylik ut- veckling. Detta berör en rad samhälleliga frågor långt utöver jord- och skogs— brukets intressen. Utan att gå närmare in på dessa frågor vill förbunden fästa uppmärksamheten på några väsentliga problem av antydd karaktär.

Av försvarstaktiska skäl torde det anses viktigt med en bofast befolkning inom alla delar av riket. Av beredskapsskäl anses det nödvändigt med en relativt om- fattande inhemsk jordbruksproduktion, men denna kan då av militära skäl icke koncentreras för starkt till vissa ur försvarssynpunkt sårbara områden. Här bör bl. a. evakueringsaspekterna observeras. Det näringsliv, utöver det enskilda jord- och skogsbruket, som nu är lokaliserat till landsbygdsområden, har behov av en kontinuerlig rekrytering på lokal bas av arbetskraft. Med hänsyn till det be- folkningspolitiska läget kan en snabb uttunning av sysselsättningsmöjlighetema inom stora områden ej anses försvarlig. Av naturvårdsskäl kan det slutligen inte anses tillfredsställande med ett helt okontrollerat nedläggande av jord- och skogsbruksföretag.

Oavsett om avsikten med det framlagda förslaget är att starkt påskynda den befolkningsuttunning, som nu sker inom Vissa landsdelar, eller ej, anser förbun- den som tidigare framhållits det märkligt, att frågor av den art, som antytts ovan, icke ansetts så väsentliga, att de tagits upp till diskussion i samband med motiveringarna för lagförslaget. Med tanke på att staten genom en aktiv loka- liseringspolitik nu syftar till att stödja näringslivet inom vissa landsdelar före- faller det än mer anmärkningsvärt, att man föreslagit långt gående förändringar i jord- och skogsförvärvslagstiftningen med hänsyn till de negativa konsekvenser detta kan tänkas få för näringslivet inom stora delar av landet.

Ur allmänna, samhälleliga synpunkter bör det därför enligt förbundens mening

vara angeläget, att möjligheterna att skapa rationella jord- och skogsbruksföre— tag eller rena skogsbruksföretag i fysiska personers ägo bedömes även ur lokali— seringspolitiska aspekter och med tanke på ovan antydda problem. En dylik be- dömning fordrar dock en väsentligt utförligare analys av förslagets konsekvenser än vad som hittills presenterats. Bl.a. bör enligt förbundens mening jordbruks- utredningens betänkande avvaktas, innan en närmare bedömning av dessa frågor kan göras.

Släktför-värv

I promemorian har föreslagits en ändring av bestämmelsen vad, gäller det s.k. släktskapsundantaget. I specialmotiveringen till 1 % anföres: »Undantaget har motiverats med att en jordägare icke bör förmenas att redan i livstiden fritt fördela sin egendom mellan sådana anhöriga som skulle kunna genom bodelning eller arv komma i besittning av egendomen. Från rationaliseringssynpunkt är det givetvis önskvärt att undantaget inte har större räckvidd än som motsvarar dess syfte. Den nuvarande förvärvsfriheten för syskon och syskons avkomlingar bör därför begränsas till fall där det vid tiden för fånget inte finnes någon när— mare arvinge bortsett från eventuell arvsberättigad make.»

Med hänsyn till att departementsförslaget i övrigt kännetecknas av en utök- ning av förvärvsrätten för flera kategorier, vilket såsom tidigare framhållits i många fall kan få negativa effekter ur rationaliseringssynpunkt, är det något överraskande att hänvisning göres till rationaliseringsverksamheten för att moti- vera en inskränkning av släktskapsundantaget. Detta i all synnerhet som det å annat ställe i promemorian (sid. 25 6) uttalas, att »liksom hittills kan återför- värv av en gammal släktgård böra medges även om förvärvaren inte tänker bru- ka gården själv.»

Förbunden har dock uppmärksammat frågan om släktförvärven främst med hänsyn till de konsekvenser förslaget skulle få för Vissa arvsberättigade katego- rier. I 1 5 första stycket punkt 5 anges nu att endast fångesmannens make eller den som »står närmast till arv efter fångesmannen» tillhör den tillståndsfria för- värvskretsen. Detta innebär bl.a. att barnbarn i flertalet fall blir uteslutna från släktskapsundantaget. Härigenom ges alltså möjlighet att förvägra en ägare rätten att sälja eller skänka bort en jordbruksfastighet till barnbarn. Det är en relativt vanlig åtgärd vid sådana förvärv att en generation överhoppas, bl.a. beroende på att i denna generation icke finnes person som är lämpad att sköta jord- eller skogsbruk eller att åldersrelationen är sådan, att barnbarn bör till- träda fastigheten. Skälen för begränsningen vad gäller barnbarn är svåra att förstå. Bestämmelsen torde dessutom bli ineffektiv eftersom det arvsberättigade barnet alltid genom omedelbar transport kan överföra egendomen på sina barn. Vägande skäl talar också för att syskon bör få ingå i släktskapsundantaget.

Prövning av kommunförvärv

Enligt 1955 års jordförvärvslags ursprungliga lydelse var kommuners förvärv av jordbruksfastigheter inom den egna kommunen fria från förvärvsprövning. Sedermera. blev efter en motion till 1958 års riksdag denna rätt utsträckt att gälla kommunala förvärv utanför kommunens gränser. Erfarenheterna från tiden efter lagändringen är sådana, att det med fog kan hävdas, att ändringen ogynnsamt påverkat rationaliseringssträvandena. 1958 års jordlagsutredning föreslog av denna anledning, att den fria förvärvsrätten för kommuner åter skulle inskränkas till förvärv inom kommunens egna gränser.

I departementspromemorian har icke beaktats jordlagsutredningens ställ— ningstagande i denna fråga. Tvärtom har den fria förvärvsrätten föreslagits skola utökas att gälla jämväl landstingskommuner och kommunalförbund.

Förbunden vill med hänsyn till de negativa erfarenheterna av lagändringen förorda, att en återgång sker till den tidigare ordningen, varigenom prövning sker vid kommuners förvärv av jordbruksfastighet utanför den egna kommu— nens gränser. Vid förvärv inom de egna kommungränserna får förutsättas, att kommunen känner ansvar för utvecklingen inom sin egen kommun och därför ej utan mycket starka skäl förvärvar fastighet, som skulle vara behövlig för strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket. Vid förvärv inom andra kommuners områden kan inte detta ansvar väntas föreligga, varför en prövning av dessa förvärv bör ske. Det är enligt vad som uppgivits relativt vanligt att kommuner förvärvar mark i andra kommuner, bl. a. för att tillförsäkra sig fri- tidsområden för den egna kommunens innevånare. Det måste vara synnerligen väsentligt att ett länsorgan ges möjlighet bedöma dessa förvärv ur regionplane- synpunkt.

I detta sammanhang vill förbunden slutligen fästa uppmärksamheten på de konsekvenser ur kommunal skattesynpunkt och för det kommunala självstyret, som kan bli följden av förhållandena på detta område.

De internationella perspektiven

En fråga av grundläggande betydelse för konsekvenserna av förslaget är, som inledningsvis poängterades, vilka krav som kommer att ställas och för fram- tiden kan upprätthållas på de bolag och andra företag, som förvärvar framför- allt skogsmark. Alltsedan 1916 har den principen upprätthållits, att såsom villkor för juridiska personers förvärv av naturtillgångar gällt, att aktierna i företagen i allt väsentligt förbehållits svenska ägare. De nuvarande skogsägande bolagen uppfyller också tämligen genomgående denna förutsättning. Den upp- fattning, som framförts i den allmänna debatten att utländska intressen redan nu helt fritt kan förvärva aktier i svenska skogsägande aktiebolag, är sålunda helt felaktig. Samtidigt står det klart, att gällande regler icke står i överens— stämmelse med de principer, som ligger till grund för det kontinentaleuropeiska

ekonomiska samarbetet, och att Sverige vid en närmare anknytning till detta står inför kravet på en omprövning av dessa gentemot utlandet diskriminerande bestämmelser. Denna kardinalfråga, som spelade en framträdande roll vid be- handlingen av 1958 års jordlagsutrednings förslag, var ett av huvudskälen för att uppskjuta ett ställningstagande till ny förvärvslagstiftning. Skogsindustrins problem och ställning i samband med ett utökat europeiskt ekonomiskt sam- arbete är fortfarande olösta. Detta gäller även de problem, som kan uppkomma vid en mer långtgående liberalisering av kapitalrörelserna, främst handeln med aktier över gränserna. Med den bakgrunden är det överraskande att frågan överhuvudtaget inte tagits upp i Jordbruksdepartementets promemoria. Ett ställningstagande kan rimligen inte ske utan att på denna punkt bättre klarhet vunnits. Det måste för riksdagens prövning av ärendet klargöras, Vilka krav beträffande ägareförhållanden o.dyl., som skall ställas på de bolag och övriga företag, som nu skall ges frihet att förvärva skog och skogsmark.

Då närmare motiv och synpunkter på denna fråga icke redovisats i promemo- rian, kan här endast kortfattat pekas på några förhållanden av mera allmän karaktär.

Tillgången till skoglig råvara i Västeuropa kännetecknas redan i dag av knapphet, och konsumtionsutvecklingen visar entydigt på en påtaglig under- skottssituation inom området redan om några år. Dessa förhållanden måste i stigande omfattning skärpa förädlingsindustrins strävanden att genom inte- gration med råvaruproducerande företag säkra sin försörjning och konkurrens— kraft på längre sikt.

Även av rent företagsekonomiska och marknadsmässiga skäl är att förutse, att den integrationsprocess, som inletts mellan nordiska skogsindustriföretag och kontinentala och engelska förädlings- och distributionsföretag, kommer att öka i omfattning. Förutsättningarna för en sådan integration blir självfallet i läng- den beroende av i vilken omfattning aktier i svenska skogsindustriföretag kan förvärvas av utländska ägare. Inköpen i sådana företag måste antagas komma 'att bli den helt dominerande formen för att säkra tillgång till den svenska, skog— liga råvarubasen.

Man kan alltså realistiskt räkna med krav på att de bolag och företag, som nu ges förvärvsrätt i en framtid, kan helt eller delvis övergå i utländsk ägo. Utan att gå in på för- eller nackdelarna härav på längre sikt är detta förhål- lande i varje fall av sådan vikt, att full klarhet måste krävas rörande statsmak- ternas intentioner. Att märka är, att den sittande etableringsutredningen inte ännu avgett något betänkande eller framlagt några bedömningar och förslag rörande dessa spörsmål.

Frågan om verkningarna av ett frisläppande av aktieförvärven har direkt samband med den relativa omfattningen av den skogsareal, dessa bolag nu inne- har eller kan ha möjlighet att i en framtid förvärva. Ett företag med stark egen råvaruförsörjning är självfallet mera attraktivt ur utländsk förvärvssynpunkt än ett företag, som för sin råvaruförsörjning är beroende av leveranser från fri-

stående skogsägare. Indirekt kan dessa förhållanden sålunda stimulera svenska förädlingsföretag att aktivera sin anskaffning av egna skogsmarker.

Med tanke på den centrala betydelse man från skogsindustrin kan väntas tillmäta frågan om framtida frigörelse av aktieförvärven och överhuvudtaget möjligheterna till europeisk företagsintegration över gränserna, synes det nöd- vändigt, att ett klart ställningstagande till dessa problem påkallas från stats- makternas sida för att den rätta innebörden på litet längre sikt av den före- slagna förvärvslagstiftningen skall kunna bedömas.

Förbunden vill sammanfattningsvis framhålla, att den bärande tanken alltjämt bör vara att trygga ett rationellt utnyttjande av de svenska jord- och skogstill- gångarna samt att befrämja en ur sysselsättningsmässiga och befolkningspoli- tiska synpunkter sund utveckling. För att detta skall kunna realiseras, bör som vägledande princip gälla förbud för juridiska personer att förvärva jord— och skogsbruksfastigheter, dock med möjligheter till förvärvstillstånd i klart precise- rade fall. Förvärvsprioritering bör medges fysiska personer, som yrkesmässigt ämnar ägna sig åt jord- och/eller skogsbruk.

Förbunden vill härefter vad gäller remitterad promemoria slå fast att den är så ofullständig och företer sådana brister i fråga om motivering, redo- visning av konsekvenser och sakligt utredningsmaterial att den icke kan godtagas som underlag för en revision av jordförvärvslagstiftningen,

att ett uppskov med ställningstagandet i frågan sålunda är nödvändigt, så att kompletterande utredningar och en grundlig överarbetning kan göras,

att ett dylikt förfaringssätt medger att jordbruksutredningens slutbetänkande avvaktas, vilket måste anses värdefullt för en bedömning av de här behandlade frågorna, samt

att ett sådant uppskov icke torde medföra några olägenheter. I avvaktan på denna överarbetning bör nuvarande lagstiftning provisoriskt förlängas.

Stockholm den 9 december 1964.

Sveriges Lantbruksförbund Riksförbundet Landsbygdens Folk förening 11. p. a. (RLF) Ture Bengtsson Sigge Oscarsson Oscar Westerlind Arne Thimerdal

Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund ek. för.

Karl-E rik Önn esjö Vilhelm Wessén

Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri har beretts tillfälle att avgiva yttrande över en inom Kungl. Jordbruksdepartementet upp— rättad promemoria angående ny jordförvärvslag. Vi har med anledning härav främst övervägt det förslag i promemorian, som berör möjligheterna för företag inom handel och livsmedelsindustri att förvärva jordbruksfastighet. För besva- randet av ifrågavarande remiss får vi anföra följande.

I promemorian konstateras inledningsvis behovet av en modernisering av gäl- lande jordförvärvslagstiftning mot bakgrunden av bl. a. den allmänna samhälls- utvecklingen under efterkrigstiden och den pågående strukturella omdanings- processen inom jordbruk och skogsbruk. Med hänsyn härtill fastslås i promemo- rian, att en lagstiftning, som utformats då situationen inom jordbruk och skogs— bruk var en annan, i dagens läge svårligen kan tillämpas. Likaså konstateras beträffande bolagsförbudslagen av år 1925, att de skäl som då föranledde lag— stiftaren att göra åtskillnad mellan enskilda företagares och juridiska personers möjligheter att förvärva jordbruksfastighet, idag inte på samma sätt är för- handen. Bl. a. har den enskilda företagaren inom jordbruk och skogsbruk genom tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer fått bättre förutsättningar att hävda sina intressen.

Det i departementspromemorian framlagda förslaget till ny jordförvärvslag förutsätter fortsatt kontroll beträffande förvärv av jordbruksfastighet, varige— nom man avser att förhindra förvärv, som motverkar jordbrukets och skogsbru— kets önskvärda yttre rationalisering. Förvärvstillständ skall utan undantag i princip kunna lämnas såväl fysiska som juridiska personer. Förvärv i speku- lationssyfte eller som ren kapitalplacering skall enligt lagförslaget förhindras.

Från huvudregeln föreslås fyra väsentliga undantag, av vilka ur vår synpunkt det första är av ojämförligt största intresse. Enligt detta skall företag, som här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter kunna förvärva jordbruksfastighet under förutsättning, att förvärvet sker i syfte att varaktigt ut- nyttja egendomens alster i rörelsen.

Detta förslag är enligt vår mening ett väsentligt steg mot en rättvisare och med hänsyn till nu rådande förhållanden, såväl inom jordbruk som inom handel och industri, bättre anassad ordning än den nuvarande. Bestämmelserna i gäl- lande lagstiftning har alltför länge utgjort en allvarlig diskriminering av den enskilda handeln och industrin. Sålunda har jordbrukets ekonomiska förenings- rörelse, främst genom en tidigare nära nog konsekvent tillämpning av kontrakts— bestämmelser beträffande leveransplikt för medlemmarna, kommit att dominera och kontrollera utbudet av flertalet jordbruksråvaror. Denna dominans har möjliggjort en i många hänseenden långt driven integration fram till konsument- ledet. Sålunda har föreningsrörelsen f.n. förutom en mycket stor uppsamlande partihandel och första råvaruförädling även en rad industrier för vidareförädling

såsom kvarnar, charkuterifabriker och konservindustrier. Också distribuerande partihandel och viss detaljhandel förekommer i integrationskedjan.

Motsvarande möjligheter till integration bakåt har hittills inte stått öppna för den handel och industri, som helt eller delvis bygger sin verksamhet på jord— brukets produkter och som f.n. till alldeles övervägande del måste anskaffa sitt behov av jordbruksråvaror genom föreningsrörelsen. Konkurrensförutsåttning— arna har sålunda genom den rådande lagstiftningen inte varit likvärdiga. Vi får därför med stor tillfredsställelse hälsa den föreslagna lagändringen.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att under senare tid andra former för framställning av jordbruksprodukter än den i de traditionella bondejordbruken förekommande, i allt större omfattning prövats och utvecklats. Här åsyftas den industrialiserade produktion, som numera i icke oväsentlig utsträckning före- kommer av ägg, fläsk, broiler, frukt, potatis, grönsaker etc. Också andra exempel på en mer eller mindre långt driven industrialiserad jordbruksproduktion för- tjänar framhållas. Sålunda har såväl livsmedelsindustrin som handeln i växande utsträckning numera kontraktsodlingar hos jordbrukare, i första hand för att på så sätt söka tillgodose de stigande kraven på höga och jämna råvarukvali- teter.

Genom kontraktsodling har visserligen i vissa avseenden handelns och livs- medelsindustrins önskemål rörande råvarukvaliteterna kunnat tillgodoses. Emel— lertid präglas denna kontraktsodling — särskilt ifråga om fleråriga kulturer av vissa osäkerhetsmoment, som inte tillfredsställer de idag angelägna kraven på en långsiktig planering av verksamheten. I den hårda konkurrenssituation, som för närvarande kännetecknar såväl handel som livsmedelsindustri, gör sig behovet av att till verksamheten kunna knyta kvalificerad expertis för att genom forskning rörande sortförädling och avkastning förbättra och förbilliga jord- bruksråvarorna alltmera gällande. Härtill kommer, att inom såväl handel som livsmedelsindustri finns ett behov av att på egna jordbruk kunna utexperimen- tera rationella stordriftsmetoder. En mera utbredd egen odling av jordbruksrä- varor på arealer, som ägs av vederbörande handels- eller industriföretag, kan också förväntas komma att medföra en stimulerande kvalitetskonkurrens på råvarusidan.

I promemorian uttalas förmodandet, att handelns och industrins intresse be- träffande jordbruksfastigheter torde komma att inriktas på enheter av en stor- leksordning, som normalt inte röner efterfrågan från enskilda jordbrukare. Den- na uppfattning delas helt av oss. Farhågorna för en prishöjande konkurrens be- träffande s. k. familjejordbruk anser vi vara i hög grad överdrivna. Över huvud taget finner vi de i promemorian antydda och i lagförslagets utformning beaktade farhågorna för ev. spekulationsköp av jordbruksfastigheter vara orealistiska. Efterfrågan på jordbruksfastigheter torde nämligen knappast kunna förväntas bli av den omfattningen, att köpare kan anses vara villiga att betala priser, som inte står i rimligt förhållande till avkastningen. De förvärv, som kan förutses för handelns och livsmedelsindustrins del, måste under alla förhållanden komma att

arealmässigt bli ytterst blygsamma i förhållande till den totala jordbruksarealen, medan däremot förvärvsrätten kan komma att få stor betydelse för utvecklingen av den framtida svenska jordbruksvaruproduktionen.

Angelägenheten att i första hand tillgodose den jordbrukande befolkningens behov av jord och skog och därigenom ytterligare söka stimulera till ökad yttre rationalisering inom de berörda näringarna har i lagförslaget föranlett en be- gränsning av möjligheterna för andra än jordbrukare att förvärva jordbruksfas- tighet. Skäl för denna begränsning kan naturligtvis anföras, ehuru enligt vår uppfattning en mera vittgående liberalisering närmast skulle vara ägnad att på- skynda den yttre rationalisering av det svenska jordbruket, som ur allmänna samhällsekonomiska synpunkter synes önskvärd. Då vi förutsätter, att de nu föreslagna ändringarna i lagstiftningen kommer att inom en icke alltför avlägsen framtid bli föremål för granskning i vad avser de praktiska verkningarna, vill vi inte motsätta oss att de i lagförslaget kvarvarande olikheterna beträffande rätten att förvärva jordbruksfastighet tills vidare bibehålles.

Under åberopande av vad ovan anförts, får vi tillstyrka att den föreslagna lag- stiftningen snarast genomföres.

Stockholm den 17 december 1964;

Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri

G. Sandberg H. Westling

Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen:

Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen har genom remiss den 26 oktober 1964 beretts tillfälle att avgiva yttrande över »RM. angående ny jordförvärvslag» upprättad 19641 inom jordbruksdepartementet. Med anledning härav får för- eningen anföra.

Föreningen är en sammanslutning av arbetsgivare inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring samt dem närliggande verksamhetsområden. Ägareintres- sena är fördelade på såväl enskilda personer som bolag och föreningar.

Sedan det vid behandling av föreliggande remissärende inom föreningens sty- relse framkommit så vitt skilda meningar, att det visat sig svårt erhålla en enig uppfattning rörande föreningens inställning till de förslag promemorian upptar, har föreningens styrelse beslutat att föreningen skall avstå från att avgiva yttrande.

Stockholm den 12 december 1964.

Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen

C'.-B. Stenberg

Skogsindustriernas Samarbetsutskott:

Skogsindustriernas samarbetsutskott, som genom skrivelse den 26 oktober d.ä.. beretts tillfälle att avgiva utlåtande över en inom Jordbruksdepartcmentet upp— rättad RM. angående ny jordförvärvslag, får härmed anföra följande.

Utskottet har närmast att yttra sig i de hänseenden, där förslaget berör skogs- brukets och skogsindustriens förhållanden, och har följaktligen icke anledning att närmare ingå på de frågeställningar, som uteslutande avser jordbrukets för- hållanden. Dock vill utskottet ansluta sig till den i promemorian uttalade upp- fattningen, att den föreslagna moderniseringen av jordförvärvslagstiftningen icke kan utgöra hinder för en rationell utformning av landets framtida jordbrukspo- litik, helst som förslaget klart angivits syfta till, att den enskilda jord- och skogs— brukarens möjligheter att etablera sig och vidareutveckla rationella enheter alltjämt skall skyddas.

I den allmänna debatten kring förslaget har i hög grad skjutits i förgrunden frågan om den nya lagstiftningens samband med rätten för utlänning att etable- ra sig i landet, med tanke på att denna fråga kan komma att aktualiseras vid en vidgad europeisk ekonomisk integration med svenskt deltagande. I promemorian uttalas härutinnan den uppfattningen, att den föreslagna reformen icke skall be— höva hämma vår rörelsefrihet i detta avseende. Samarbetsutskottet vill för sin del dessutom fästa uppmärksamheten vid, att de i det nya. förslaget till jord- förvärvslag, & 4 st. 2: 1, intagna bestämmelserna om förvärvstillstånd förutsätter, att förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- och skogsprodukter samt att lagen innehåller skydd mot spekulativa förvärv. För övrigt kan utskottet icke undgå att konstatera att, oavsett den nu föreslagna lagstiftningen, den ifrågavarande problematiken i allt väsentligt föreligger redan som en följd av det nuvarande bolagsinnehavet av skogsmark.

Av Sveriges skogstillgångar äger som bekant staten och allmänna samfällighe— ter omkring 25 %, skogsindustribolagen ungefär lika mycket och övriga enskilda skogsägare ca 50 %. Endast en mycket stark förskjutning av denna ägarefördel— ning som en följd av den nya lagstiftningen skulle kunna innebära en mera avse— värd rubbning i den problemställning, som oberoende av de föreslagna nya reg- lerna kan uppstå, om och när ifrågavarande spörsmål aktualiseras. Då en sådan stark förskjutning av ägarefördelningen framstår som föga sannolik, anser sig utskottet sakna anledning att ingå närmare på denna fråga.

Den föreliggande promemorian bygger i huvudsak på det material och de ut— vecklingstendenser, som redovisades av 1957 års jordlagsutredning i (1655 1961 framlagda förslag till jordförvärvslag. Utvecklingen har under mellantiden ytter- ligare bekräftat och förstärkt de då konstaterade tendenserna, såväl när det gäl- ler den fortgående minskningen av jordbrukets omfattning ifråga om totalareal och antal brukningsenheter som i vad avser kraven på rationalisering av skogs- brukets struktur. Utskottet, som för sin del icke i detalj ingått i prövning av

1 | [

promemorians förslag till förvärvsregler för fysiska personer, ansluter sig till den uppfattning beträffande de naturliga konsekvenserna av berörda utveckling, som innefattas i promemorians förslag om avveckling av 1925 års bolagsförbudslag och om liberalare förvärvsregler för av skogsbrukets produkter beroende nä- ringsidkare i gemen.

Utskottet vill erinra om, att de förhållanden, som rådde vid tidpunkten för bolagsförbudslagens tillkomst i början av seklet, var helt andra än de som nu råder. Utgångspunkten för lagen var bl. a. att säkra en försörjning för lands- bygdsbefolkningen, som vid denna tidpunkt i stort sett saknade möjligheter att finna sin utkomst på annat sätt än genom jordbruk. Betecknande var exempel— vis, att en av staten stödd nyodling av främst myrar inom de inre delarna av Norrland förekom långt in på 1900—talet. Samtidigt pågick en styckning av stora jordagods till små brukningsenheter i landets sydligare delar, allt för att bereda så många människor som möjligt arbete. Ett av bolagsförbudslagens främsta syften var sålunda att bereda försörjningsmöjligheter inom jordbruk och skogs- bruk åt en övertalig befolkning.

Bilden har sedan dess radikalt förändrats, och den problematik, som sedan åt- skillig tid kännetecknar landets näringsliv, däri inbegripet skogsnäringen, är när— mast helt motsatt den som rådde vid lagstiftningens tillkomst. Även i ett flertal andra hänseenden än nu nämnda har, såsom i promemorian framhålles, de grund- läggande förutsättningarna för lagstiftningen ändrats. Samarbetsutskottet hän- visar härvidlag till de synpunkter, som anfördes i dess yttrande våren 1962 över jordlagsutredningens förslag. Mot denna allmänna bakgrund måste det snarast betecknas som anmärkningsvärt, att frågan om en revision av den ifrågavarande lagstiftningen dröjt så länge.

Frågan om det svenska skogsbrukets struktur, dess utveckling och driftsformer har omedelbart samband med förutsättningarna för den skogsindustriella verk— samheten. Skogsindustriens bestånd och internationella konkurrensförutsättning- ar är ur såväl ekonomiska som lokaliseringspolitiska synpunkter av synnerlig betydelse för vårt land. Exporten av skogsindustriprodukter utgjorde år 1963 omkring 5 miljarder kronor, vilket innebär, att skogsindustrien svarade för om- kring 30 % av landets totala export. Lokaliseringsproblemen får betydelse i sam- manhanget främst därigenom, att skogsbygden endast till mindre del samman- faller med de befolkningsrikare delarna av landet och att skogsindustrien i stor utsträckning är koncentrerad till områden utanför de allmänt expanderande re- gionerna.

Vidare är, såsom i promemorian framhålles, möjligheterna till integration mel- lan den industriella verksamheten och produktionen av råvaran av stor betydelse såväl för de båda näringarnas rationella bedrivande som ur sysselsättningssyn— punkt.

Vid en bedömning av den svenska skogsindustriens allmänna betingelser måste beaktas, att dess andel av världsmarknaden successivt minskar trots den i och för sig avsevärda expansionen inom denna industri. Som exempel härpå kan näm-

nas förhållandena inom massa- och pappersindustrien. Sverige svarade tidigare för en väsentlig del av världsproduktionen av träfiber. År 1937 utgjorde denna världsproduktion 24 milj. ton. Härav tillverkades drygt 3,5 milj. ton eller om' kring 15 % i Sverige. År 1962 hade bilden väsentligt förändrats. Världsproduk- tionen av träfiber hade ökat från 24. till 65 milj. ton. Sveriges produktion av trä- fiber hade visserligen samtidigt stigit med 2 milj. ton, en i och för sig betydande ökning. Sveriges procentuella andel av världsproduktionen hade emellertid här- igenom sjunkit från 15 till 9%. Även ifråga om världsexporten av cellulosa och papper har Sveriges relativa andel gått tillbaka. Vår andel av exportmarknaden har sålunda från 1937 till 1962 i runda tal nedgått från 40 till 20 %.

Ytterligare ett förhållande förtjänar att framhållas, som påverkat den svenska massa- och pappersindustriens konkurrenssituation. Svensk cellulosa och papper har sedan gammalt varit av hög kvalitet. Detta har icke minst berott på den speciella typ av fiber, som kännetecknar de skandinaviska barrvedsarterna. I åtskilliga hänseenden har emellertid den tekniska utvecklingen medfört, att slutprodukten numera är mindre beroende av råvarans ursprungliga egenskaper än tidigare. Denna utveckling har lett till, att den svenska skogsindustrien i stor utsträckning förlorat icke bara sin kvantitativa ställning utan även de kvalita- tiva försprång, den tidigare haft. Härav följer också bl. a., att de snabbväxande och därigenom väsentligt billigare tropiska och subtropiska trädslagen numera kan användas som råmaterial för framställning av fullvärdiga papperssortiment och viskosprodukter.

Vad här anförts medför, att den internationella prisnivån i ökande utsträck- ning påverkas av nytillkommande producenter i andra delar av världen. Här- igenom måste kostnaden för framställning av massa och papper i dessa andra delar av världen i allt högre grad bliva bestämmande för den prisnivå, till vilken de skandinaviska tillverkarna kan avsätta sina produkter. Denna tendens är se— dan någon tid tillbaka fullt märkbar och kommer att i framtiden göra sig allt- mera gällande. Det är därför av största vikt att virkesförsörjningen, som repre- senterar den största delen —— 60—70 % — av produktionskostnaderna, kan sä- kerställas till internationellt sett konkurrensdugliga kostnader. Dessvärre måste f.n. konstateras, att vi i vårt land arbetar med väsentlig dyrare råvara än så- väl våra i nuläget viktigaste konkurrenter — bl. a. U.S.A. och Kanada —— som de s.k. utvecklingsländer, där upprättande av med oss konkurrerande skogsin- dustrier undan för undan aktualiseras. Trots vårt internationellt sett höga vir- kespris har också det svenska skogsbruket under senare tid haft en på många håll otillfredsställande lönsamhet. Mot denna bakgrund blir det för hela skogs- näringens däri inbegripet skogsindustriens —— framtida ställning och utveck- ling av avgörande betydelse, att skogsbrukets kostnader kan hållas på rimlig nivå.

En framtida lönsamhet hos skogsbruket kräver på samma sätt som inom varje annan näring en långtgående rationalisering och mekanisering. I en utveckling med ständigt stigande arbetslöner är enda möjligheten att hälla kostnaderna

nere att ersätta den manuella arbetskraften med maskiner. Detta är så mycket mer nödvändigt, som endast ett i moderna former bedrivet skogsbruk medger den kontinuerliga sysselsättning och den lönestandard, som utgör en i längden ofrånkomlig förutsättning för, att skogsbruket i konkurrens med övriga näringar skall kunna erbjuda den erforderliga arbetskraften attraktiva arbetsvillkor. Un- der det sista decenniet har också en omfattande mekanisering påbörjats inom skogsbruket i avsikt att nedbringa kostnaderna främst för virkets avverkning och transport. Ehuruväl betydande framsteg gjorts, är man emellertid ännu endast i början av en process, som kommer att innebära en mycket långt driven mekanisering av skogsarbetet.

En insats av i högre grad arbetsbesparande maskiner, vilken kan betecknas som högmekanisering, är sålunda ännu föremål endast för försöksverksamhet. Jämförelser med i synnerhet östra Kanada, där betingelserna för skogsdriften är i det närmaste identiska med de svenska, ger vid handen, att det skall vara möj— ligt att nedbringa arbetskraftsåtgången för huggning, barkning och framkörning till bilväg till ungefär hälften av den, som erfordras vid nu tillämpade mekani- serade avverkningsmetoder. Vid enstaka försöksdrivningar med utnyttjande av hittills tillgängliga maskinella hjälpmedel har detta även uppnåtts i vårt land. Storskogsbruket kan därför förväntas successivt övergå till sådana alltmera me- kaniserade drivningsmetoder under den närmaste 10-årsperioden.

Hithörande problem har under senare år varit föremål för olika officiella och enskilda utredningar. Även om mera utförligt material av olika skäl icke står till buds för bedömning av fördelarna hos ett. mekaniserat skogsbruk och de för- valtningsområden detta kräver, pekar dessa utredningar dock entydigt på nöd- vändigheten av stora behandlingsytor och på arronderingens avgörande betydelse för att bemästra skogsbrukets kostnader. Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid en under ledning av professor Gerhard Larsson på uppdrag av lantmäteri- och Skogsstyrelsen år 1963 framlagd utredning angående effekten av omarrondering i skogsmark. Utredningen, som utgått från likartade, i huvudsak manuella arbetsmetoder redovisar kostnaderna för gallring och slut- avverkning vid 10 respektive 50 hektars skiften.

Avsevärt lägre kostnader 1—5 kr per m3sk under olika betingelser före- ligger enligt professor Larssons utredning vid en skiftesstorlek av 50 hektar jäm- fört med 10 hektar. Det uppstår sålunda betydande kostnadsbesparingar genom en ökning av behandlingsenheternas storlek även vid tillämpning av konventio- nella avverkningsmetoder. En mera genomgripande inbesparing av arbetskraft och kostnader uppstår emellertid först i och med, att man kommer upp till en sådan storleksordning på drivningsenheterna att mera avancerade tekniska hjälpmedel kan komma till användning.

För belysning av denna fråga får utskottet hänvisa till en utredning, som är utförd inom Stora Kopparbergs Bergslags AB och redovisades vid Norrlands Skogsvårdsförbunds exkursion detta år. J ämförelseobjekt var en faktisk avverk- ning på en efter skifte arronderad skogstrakt och en så långt möjligt likvärdig

avverkning på skogsskiften, som före lantmäteriförrättningen innehafts av bola- get. Undersökningen, som bifogas detta yttrande, redovisar en kostnad av 27: 09 kr per m3sk för den saudade och 38: 244 kr per m3sk för den splittrade avverk- ningen. Motsvarande siffror för arbetskraftsåtgången var 0,19 respektive 0,32 dagsverken per m3sk. Kostnaden var alltså 41 % och arbetskraftsåtgången 68 % högre vid den dåliga arronderingen än vid den goda. Det bör vidare observeras, att ägoinnehavets karaktär i det splittrade alternativet icke medgav den slut- avverkning, som ett uthålligt skogsbruk i och för sig kräver. Resultatet av Bergs- lagets utredning får självfallet icke generaliseras, men utredningen ger ett klart och entydigt uttryck för, vilka möjligheter en genom god arrondering åstad- kommen stordrift ger redan vid nuvarande mekaniseringsgrad. Det bör observe- ras, att enskilda skogsägares skogsinnehav även vid bästa arrondering, med un- dantag för större gods, är för små för att möjliggöra införandet av de avverk- ningsmetoder, som representeras i Bergslagets avverkning på det arronderade skiftet.

Liknande erfarenheter, som de av Bergslaget redovisade, har på skilda håll inom storskogsbruket resulterat i en successiv ökning av arealen produktiv skogsmark per bevakning och en minskning av antalet inom respektive bevak- ning samtidigt pågående avverkningar från i medeltal 10—20 till för väl arron- derade bevakningar endast 1 a 2. Numera allmänt godtagna undersökningar visar vidare, att även skogsvårdskostnaderna högst betydligt påverkas av be- handlingsytornas storlek och sjunker i stort sett till hälften vid en ökning från 5 till 50 hektar. Samtidigt ökar erfarenhetsmässigt effektiviteten i de verk- ställda föryngringsåtgärderna.

De kostnadsrelationer, som här ovan redovisats, bygger på en enhetlig yrkes- skicklighet hos arbetskraften. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att yrkes- skickligheten hos de kontinuerligt sysselsatta skogsarbetarna är avsevärt mycket högre än hos den intermittent verksamma arbetskraften. En statistisk bearbet- ning av förtjänstutfallet hos ett av landet största skogsföretag har visat, att tim— förtjänsten är 30% högre hos de arbetare, som sysselsättes 250 dagar per år och mera, än hos säsongarbetarna med mindre än 150 abetsdagar per år. I takt med en allt längre driven mekanisering ökar självfallet kravet på utbildning och yrkesskicklighet jämfört med tidigare tillämpade, mera manuellt betonade ar— betsmetoder. En kontinuerlig sysselsättning av arbetskraften går att åstadkom— ma endast därest man har möjlighet att arbeta med stora och väl samlade objekt. En god arrondering och tillräckligt stora skogsinnehav är sålunda nödvändig även ur synpunkten att bereda skogsbrukets arbetskraft en med övriga näringar likvärdig lönestandard.

Erfarenheterna från det rationaliseringsarbete, som pågår inom skogsbruket, ger sålunda otvivelaktigt vid handen att en ekonomisk mekanisering av skogsar- betet oundgängligen kräver stora samlade arbetsobjekt. Den slutsatsen synes även ofrånkomlig, att dagens otillfredsställande kostnadsläge till avsevärd del beror på bristfälliga arronderingsförhållanden inom skogsbruket och, delvis som

följd därav, på icke rationella arbetsmetoder. En omarrondering av den svenska skogsmarken, som för närvarande är uppsplittrad på ett otal små, oftast långa och smala skogsskiften, framstår därför som vårt kanske viktigaste rationalise- ringsobjekt. I själva verket ligger frågan så till i stora delar av landet, att det utan en omarrondering av skogsmarken och en samtidig storleksrationalisering är omöjligt att mekanisera skogsbruket, vilket också bestyrkes av senare års strävan att ernå rationaliseringsvinster genom samverkan över ägogränserna en- skilda skogsägare emellan. Det bör jämväl framhållas att även själva skogspro- duktionen lider allvarligt avbräck genom den långt drivna parcelleringen av skogsmarken. Nödvändigheten av stora och relativt välarronderade skogskom- plex för skapande av ett högmekaniserat skogsbruk och åvägabringande av en kontinuerlig sysselsättning inom skogsbruket synes sålunda uppenbar. Otvivel— aktigt har den restriktivitet, som kännetecknar den nuvarande jordförvärvs- lagstiftningen -— främst då bolagsförbudslagen utgjort en allvarlig hämsko på utvecklingen mot rationella brukningsenheter.

Det föreliggande förslagets betydelse ligger icke minst däri, att det möjliggör för skogsägande bolag liksom för andra skogsägare att komplettera sitt ofta sön- derstyckade markinnehav, så att rationella brukningsenheter uppstår. I detta sammanhang bör framhållas, att de uppgifter rörande den föreslagna lagstift- ningens inverkan på s.k. arronderingsbyten, som på senare tid varit synliga och som tagits till intäkt för, att den nuvarande jordförvärvslagstiftningen skulle vara mera »arronderingsvänlig», är missvisande. Det bör nämligen observeras, att den helt övervägande delen av de arronderingsbyten, som kommit till stånd arealmässigt mer än 90 % —- härrör från markbyten mellan domänverket och bolag samt mellan bolag inbördes. Det finns ingen anledning räkna med att in- tresset för sådana byten minskar som en följd av den föreslagna lagstiftningen. Omfattningen av den bytesverksamhet i arronderingssyfte, som förekommit mel- lan bondeskogsbruk och bolag, har däremot varit. och är fortfarande blygsam. Detta synes i viss mån ha berott på, att man på en del håll från de enskildas och lantbruksnämndernas sida strävat efter en omarrondering, som skulle föra storskogsbruket längre bort från bygden. Icke minst med hänsyn till behovet att hålla en jämn och kontinuerlig sysselsättning har denna strävan icke kunnat bi— trädas av storskogsbruket. Med de möjligheter till komplettering av skogsinne- havet, som den föreslagna lagstiftningen skulle ge de skogsägande bolagen, kom- mer enligt utskottets bedömande hittills föreliggande skäl för storskogsbruket att motsätta sig i och för sig motiverade arronderingsförvärv från jordbrukets sida att bortfalla. Enligt utskottets uppfattning finnes därför icke fog för de far- hågor, som i den hittills förda debatten kring det föreliggande förslaget. uttalats av innebörd, att den föreslagna lagstiftningen skulle försvåra eller minska intres- set för arrondering till förmån för eljest naturliga brukningsenheter av rationell storlek i enskild hand.

Lagförslaget innebär, att tillstånd till förvärv av jord och skog i princip skall lämnas av lantbruksnämnden. Motivet härför är, att statsmakterna vill ha möj-

lighet att styra utvecklingen i sådan riktning, att rationella betingelser skapas för jordbruket och skogsbruket. Under en övergångstid skall dock för förädlings— industriens vidkommande tillståndsprövningen verkställas av Kungl. Maj:t. Emot dessa förslag har utskottet intet att erinra.

Förslaget innebär jämväl, att prioritet skall lämnas sådana förvärv av skogs- mark, som avser att vidmakthålla eller tillskapa bärkraftiga kombinerade jord- och skogsbruk. Samarbetsutskottet, som icke vill motsätta sig detta, anser sig dock böra framhålla den fara för skogsbrukets rationella utveckling, som ligger i att i alltför stor utsträckning använda skog för att stötta upp ett icke bärkraf- tigt jordbruk. Förutsättningarna för att genom samdrift av jordbruk och skogs- bruk nå ekonomiskt bättre resultat blir ju också mindre och mindre, i takt med att de båda näringarna var för sig kräver alltmer specialiserade brukningsmeto- der och allt mer specialiserad arbetskraft. Storleksrationaliseringen både inom jordbruket och skogsbruket verkar i samma riktning. På den tid, då jordbruket krävde mycket arbetskraft, som huvudsakligen var sysselsatt under sommarhalv— året, och då skogsbruket bedrevs med manuella arbetsmetoder, kunde det ur sys- selsättningssynpunkt vara rationellt att sambruka jord och skog. I framtiden däremot blir förutsättningarna för en ekonomisk samdrift av jord- och skogs- bruk allt mindre, då arbetskraften nedbringas till ett minimum inom jordbruket och då skogsbruket kräver insats av stora och dyrbara maskiner, vilka endast i undantagsfall kan användas i jordbruket och som för att kunna förräntas måste användas året runt. Bildandet av skogsbruksområden — med gemensamma in- köp av dyrbara maskiner och anställning av yrkesutbildade arbetare _- är så gott som något ett uttryck för, att denna synpunkt är relevant.

I sammanhanget bör jämväl framhållas, att en betydande del av landets skogs- areal f. n. innehas av icke aktiva jordbrukare, framför allt stärbhus. Utan tvekan har den nuvarande lagstiftningen verksamt bidragit till att behålla skogsmark i icke aktiva brukares hand, främst beroende på den konstlade prisbildning, som genom monopoliseringen av handeln med skog uppstått, och på det krångel, som varit förenat med försäljning av även mycket små markinnehav. Vetskapen om, att det skulle vara praktiskt taget omöjligt att ånyo förvärva skogsmark. om vederbörande i en framtid skulle önska göra detta, har också bidragit till att göra sådana skogsägare obenägna att sälja sitt markinnehav. Det nya lagförslaget kan förväntas medföra en förändring till det bättre i detta hänseende och på så sätt medverka till att tidigare »låst» skogsmark kommer i handeln.

Likaså bör framhållas, att det i avfolkningsbygder, där jordbruket helt eller i större utsträckning läggs ner, finns skogsmarker, som till följd härav icke blir rationellt brukade. Det måste ur alla synpunkter vara ett angeläget önskemål att ifrågavarande skogsmarker kommer i en sådan brukares hand, att de så långt möjligt blir effektivt utnyttjade. Någon betydelse för jordbruksbefolkning— en har icke dessa marker. Däremot tillskapas nya arbetstillfällen i den mån ra- tionellt skogsbruk på dessa marker kan åstadkommas. v

I debatten kring det föreliggande lagförslaget har Vidare gjorts gällande, att

priset på jord och skog skulle komma att kraftigt stiga som en följd av den före— slagna liberaliseringen av jordförvärven. Särskilda farhågor har härvid uttalats för, att förädlingsindustriens ökade möjligheter att förvärva fastigheter skulle komma att driva upp priserna. Dessa farhågor är, såvitt skogsindustrien angår, enligt utskottets mening icke befogade.

Under den första tiden efter jordförvärvslagens tillkomst var det visserligen icke ovanligt, att de priser på skogsfastigheter, som lantbruksnämnderna er- bjöd, underskred vad som skogsindustribolag och andra köpare var villiga att betala. Men förhållandena har i detta hänseende ändrats. Under senare tid har en påtaglig utjämning mellan de av lantbruksnämnderna och skogsindustribo- lagen erbjudna priserna skett. För dagen torde därför icke någon nämnvärd av- vikelse föreligga i de värderingsnormer, som tillämpas av lantbruksnämnderna respektive det enskilda större skogsbruket. En sund marknadsmässig anpassning av priserna till rådande ekonomiska läge torde för alla parter vara den bästa ut- vecklingen.

I det ekonomiska läge, som nu råder och som kan förväntas bliva rådande inom överskådlig tid, med knapphet på kapital för nödvändiga investeringar, är det ytterst osannolikt, att skogsindustribolagen skulle vara benägna att betala mera för skogsförvärv, än vad som med hänsyn till en sund förräntning av kapi- talet är ändamålsenligt. Ägandet av skog är ju vare sig för skogsindustribolagen eller andra något självändamål. Vetskapen om, att det föreligger möjlighet att successivt komplettera skogsmarksinnehavet, bör ju för övrigt verka återhållan- de på lusten att överbetala aktuella förvärvsobjekt. Det finns sålunda enligt ut- skottets mening ingenting, som talar för en osund prisutveckling för skogsfastig- heter till följd av bolagens ökade möjligheter att köpa skogsmark.

Från de föreslagna bestämmelserna om förvärvstillstånd undantages bl. a. kommunernas förvärv. Utskottet, som finner kommunernas rätt självklar att såsom ett led i deras bebyggelse- och samhällsplanering förvärva jord- och skogs— fastigheter, vill dock ifrågasätta, om denna rätt skäligen även bör omfatta för- värv inom och utom den egna kommunen i annat syfte än de nu angivna. Även om utskottet har full förståelse för svårigheterna ifråga om en gränsdragning av detta slag anser utskottet, att en sådan på ett eller annat sätt är ofrånkomlig.

Under åberopande av vad sålunda anförts, och med instämmande i den i promemorian uttalade uppfattningen, att ytterligare dröjsmål med genomföran- det av en reform av lagstiftningen på detta område bör undvikas, vill samarbets- utskottet tillstyrka, att de nu föreliggande förslagen göres till föremål för pro- position till nästa års riksdag.

Stockholm den 7 december 1964.

Skogsindustriernas samarbetsutskott1

Gustaf Söderlund

1 Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, Skogsägarnas Cellulosa AB, Mörrums Bruks AB och Skånes Cellulosa AB ha icke deltagit i utarbetandet av yttrandet.

Genom remisskrivelse den 26 oktober 1964 har Svenska kommunförbundet beretts tillfälle att före den 7 december 1964 avgiva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet år 1964 upprättad P.M. angående ny jordförvärvslag. I anledning härav får förbundets styrelse anföra följande.

Liksom i nu gällande jordförvärvslag upptages i det föreliggande förslaget till jordförvärvslag i 1 & under särskilda punkter en rad undantag från lagens till- lämpningsområde. Sålunda fordras förvärvstillstånd ej, om staten, landstings- kommun, stad, landskommun, köping, municipalsamhälle eller kommunalförbund är förvärvare. Undantaget under ifrågavarande punkt har i förhållande till gäl- lande jordförvärvslag utvidgats till att omfatta jämväl landstingskommun och kommunalförbund, vilka jämställts med de borgerliga primärkommunerna. Un- dantaget är på denna punkt enligt styrelsens mening dock alltför snävt bestämt i förslaget. Kommunerna har i allt större utsträckning överlåtit åt särskilt bildade kommunala bolag och stiftelser att svara för det kommunala bostadsbyggandet. Enligt bostadslånekungörelsen den 5 oktober 1962 (nr 537) kan bolag eller stif- telse, som utan enskilt vinstsyfte arbetar under samverkan med och under tillsyn av vederbörande kommun, av länsbostadsnämnd erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag. Detta förutsätter bl. a. att kommunen utser mer än halva antalet ledamöter i företagets styrelse. I Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1964 med förslag till stämpelskatteförordning ha de kommunala bostadsföretagen undan- tagits från föreskriften om dubbel lagfartsstämpel och i sådant hänseende jäm- ställts med kommunerna, vilka föreslagits bli fria från dubbel stämpelskatt. De skäl som ansetts tala för att de allmännyttiga bostadsföretagen i fråga om stäm- pelbeläggningen för företagens fastighetsförvärv behandlas lika med kommu- nerna synas med samma styrka kunna åberopas till stöd för jämställighet mellan kommuner och allmännyttiga bostadsföretag med avseende på koncessionsfrihe- ten. Med hänsyn till företagens allmännyttiga beskaffenhet bör därför enligt styrelsens mening sådan förvärvare av fastighet, som bostadsstyrelsen eller läns— bostadsnämnd erkänt såsom allmännyttigt bostadsföretag uttryckligen undan— tagas från jordförvärvslagens tillämpningsområde.

I sitt tidigare, den 12 januari 1962 avgivna utlåtande över 1958 års jordlags- utrednings förslag till jordförvärvslag m.m. gjorde styrelsen åtskillnad med av- seende på koncessionsfriheten för kommunala förvärv av jordbruksfastighet, allteftersom fastigheten vore belägen inom den egna kommunen eller utanför densamma. Under framhållande av att vägande motiv saknades för att längre bibehålla kommuns rätt att utan någon som helst prövning ur jordförvärvssyn- punkt förvärva jordbruksfastighet utanför kommunens gränser uttalade styrel- sen, att sådana förvärv borde underkastas jordpolitisk prövning och kräva för- värvstillstånd, oavsett om förvärvet skedde för tillgodoseende av något expro- priationsgillt ändamål eller icke.

l l 1 l

Styrelsen har icke funnit anledning att frångå denna sin ståndpunkt. Med dessa reservationer finner sig styrelsen kunna godtaga det föreliggande förslaget ur de synpunkter styrelsen har att företräda.

Stockholm den 3 december 1964

Styrelsen för Svenska kommunförbundet Olof Wiklund

Torsten Elofsson

Svenska landstingsförbundet:

Genom remiss den 27 oktober har Svenska landstingsförbundet beretts tillfälle att avgiva yttrande över inom departementet upprättad RM. angående ny jordförvärvslag. Med anledning härav får förbundsstyrelsen anföra följande.

Styrelsen vill först konstatera att traditionen att den jordbrukande delen av befolkningen med äganderätt disponerar över de arealer, som utgör grunden för dess försörjning, fortfarande äger stark relevans. Jordförvärvslagen synes i stort sett ha till sin funktion kunnat fylla detta syfte och tillsammans med bolagsför- budslagen främjat bevarandet av skog och jord i brukarnas ägo.

Den här redovisade principiella ståndpunkten behöver emellertid inte utgöra hinder för en anpassning av skogs- och jordbruket efter ändrade samhällsekono- miska och sociala bedömningar. Huruvida jordförvärvslagen skall bestå, upp- mjukas eller slopas torde säkrare kunna avgöras i samband med de förslag som 1960 års jordbruksutredning kan komma att avge. En samordning av de i P.M. aktualiserade lagändringarna och den allmänna jordbrukspolitikens utformning förefaller förbundsstyrelsen vara riktig, inte minst av den anledningen att alla åtgärder som avses påskynda strukturförändringarna av skogs— och jordbruk även påverkar befolkningsutvecklingen inom betydande områden och därmed också förutsättningarna för landstingens sociala service.

När styrelsen sålunda här uttalar sig för en avvaktande hållning till de i pro- memorian aktualiserade problemställningarna har förutsetts, att 1960 års jord— bruksutredning inom en snar framtid kommer att kunna framlägga sitt be- tänkande.

Ur ren landstingssynpunkt kan styrelsen med tillfredsställelse konstatera att också landstingen i det föreliggande förslaget upptagits i den kategori jordbruks- förvärvare för vilka förvärvstillstånd icke erfordras. Som styrelsen i tidigare framställning till Chefen för jordbruksdepartementet — 28/3 1962 -— framhållit, har landstingen såväl med avseende å skogsvärden som inom jordbruksunder—

visningen viktiga frivilligt påtagna uppgifter som kan påkalla förvärv av jordbruksfastigheter. Härtill kan komma kommunala engagemang för lösande av fritidsfrågor för tätorternas befolkning genom iordningställande av s.k. ströv- områden. Styrelsen finner det sålunda befogat att den fram till år 1958 gällande likställigheten mellan primär- och sekundärkommuner med avseende å tillstånds- skyldigheten återinföres.

Stockholm den 16 december 1964

För Svenska landstingsförbundets styrelse Fridolf Thapper

Bengt Olsson

Svenska Lantarbetareförbundet:

Svenska Lantarbetareförbundet har beretts tillfälle avgiva yttrande över inom jordbruksdepartementet upprättad »PM angående ny jordförvärvslag» och vill i anledning härav anföra följande:

Vid remissbehandlingen i slutet av år 1961 och början av år 1962 av 1958 års jordlagsutrednings betänkande med förslag till ny jordförvärvslag m.m. ansåg remissinstanserna nära nog genomgående att tiden inte var mogen för ett av- görande om jordförvärvslagstiftningens framtida utformning. Även förbundet framförde sådana synpunkter och framhöll att det syntes

»uppenbart att jordlagsutredningens betänkande berör sådana centrala fråge- ställningar, som också 1960 års jordbruksutredning har att behandla och kan förväntas framlägga förslag om. Under sådana förhållanden synes det förbundet mindre välbetänkt att göra ändringar i jordförvärvslagen , så länge som inte också förslagen från 1960 års jordbruksutredning kan prövas. Nu gällande pro— visoriska förvärvslagstiftning bör utan olägenhet kunna givas förlängd giltighet så länge, att de båda utredningarnas förslag kan behandlas på en gång».

Genom att 1960 års jordbruksutredning blivit försenad i sitt arbete är läget fortfarande detsamma som vid tiden för avgivandet av det citerade utlåtandet. Utredningen skall bl.a. framlägga förslag beträffande målsättningen för den framtida jordbrukspolitiken liksom förslag beträffande medlen, genom vilka mäl- sättningen kan uppnås. Förvärvslagstiftningen hör enligt förbundets mening till de medel, som samhället har i sin hand för att styra utvecklingen mot önskad riktning beträffande markinnehav och markdisposition. Att i detta läge göra så genomgripande ändringar i förvärvslagstiftningen, som departementspromemo- rian innebär, synes förbundet vara att föregripa jordbruksutredningens arbete

och kan senare försvåra ett genomförande av en målsättning, som måhända ' kräver en annan utformning av förvärvslagstiftningen. Och att två gånger efter

varandra företa väsentliga ändringar i denna lagstiftning, som berör ett så ömtå- ligt område, synes förbundet mindre lämpligt. Tredje lagutskottets i promemo- rian återgivna utlåtande över propositionen om provisorisk förlängning av jord- förvärvslagen »att frågan om en reformering av jordförvärvslagen snarast bringas till en lösning» torde ej behöva uppfattas så, att frågan måste forceras fram till en lösning, oaktat andra med förvärvslagstiftningen starkt sammanknutna jord- brukspolitiska frågor ej kan föreläggas riksdagen förrän troligen under 1966. Den korta tid, som vinnes genom att påskynda frågan, synes förbundet inte stå i rimlig proportion till nackdelen att bestämma medel före målsättning för jord- brukspolitiken.

I departementspromemorian har framhållits att utan det instrument en jord- förvärvslagstiftning innebär skulle de samhälleliga insatserna att främja jord- brukets och skogsbrukets yttre rationalisering alltför ofta komma till korta. Förbundet delar denna uppfattning och vill också förorda att en viss liberalise- ring ifråga om förvärvsrätten kommer till stånd. I synnerhet gäller detta för tillskapandet av företagsenheter, som är tillräckligt stora för att modern teknik kan utnyttjas till fullo och full avkastning erhållas av insatta medel, inte minst av arbetskraften. En sådan utveckling äventyras lätt om förvärven kan ske fritt och okontrollerat. Därigenom blir ofta arealer undandragna, som kan erfordras för förstärkning av andra fastigheter. En annan och lika väsentlig och ofördel- aktig inverkan av fullständig eller mycket stor frihet i fråga om jordförvärv uppkommer genom att ökad efterfrågan icke kan annat än höja prisnivån för jordbruksfastigheter. Denna är redan hög, och nödvändig förstärkning av jord- bruk kan bli svårare och ekonomiskt mindre fördelaktig att genomföra. Ökade jordvärden kan bli till ett hinder i den nödvändiga strukturomdaningen. Be- hovet av en fortsatt laglig reglering av jordförvärv är enligt förbundets mening fortfarande stort.

De föreslagna lättnaderna i förvärvsrätten kan förväntas medföra att antalet ärenden, som lantbruksnämnderna får att handlägga, ökar starkt. Inte minst ökar antalet ärenden på grund av att juridiska personer föreslås få förvärvsrätt till skogsmark. Nämnderna har därvid att ännu noggrannare än förut pröva för— värvstillstånden med hänsyn även till framtida strukturrationaliseringsbehov. Svårigheter kan härvid förväntas uppkomma med hänsyn dels till att nämn— derna inte har erforderliga personalresurser att snabbt pröva de ökande jord- förvärvsärendena och dels icke har personal för de nya uppgifter, som möter ifråga om de nya kategorierna av förvärvare. Nyligen har 1960 års jordbruks- utredning föreslagit en genomgripande omorganisation av den regionala lant— bruksadministrationen. Principbeslut härom kan förväntas redan vid 1965 års riksdag. Den regionala statliga lantbruksadministrationen kan därmed antagas få en ny gestalt. Väsentliga personalsvårigheter uppkommer alltid omedelbart före och under en dylik omorganisation. Den nya personalen behöver, även om

den i betydande grad kommer att utgöras av redan tidigare verksam personal i lantbruksnämnder, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser, erforderlig tid för anpassning till och inpassning i denna nya organisation. Tidpunkten för så pass genomgripande lagändringar, som departementspromemorian ändock inne— bär, synes förbundet även mot denna bakgrund ännu inte vara kommen.

De föreslagna ändringarna av förvärvsrätten för ofullständiga fastigheter kan, såsom ovan framhållits, förväntas medföra en snabbt ökande efterfrågan. Be— hovet av långsiktiga bedömanden ifråga om strukturrationaliseringen ökar där- med. Lantbruksnämnderna kommer då att i väsentligt större utsträckning än förut ha behov av att inlösa förvärvsfastigheter. Dessa torde ofta behöva be- hållas i statens ägo under förhållandevis mycket längre tid än för närvarande. Detta kräver i sin tur att medel ställs till förfogande i en helt annan utsträck- ning, än vad som hittills varit fallet. Utan en sådan långt gående medelstilldel— ning kan inlösningsförfarande ej tillämpas i erforderlig utsträckning, och många för framtida rationaliseringsändamål önskvärda fastigheter övergår till enskilda förvärvare utanför jordbruket. Sådana marker är därmed ur räkningen för den yttre rationaliseringen.

Förbundet förutsätter att utformningen av 5 5 innebär att förvärvstillstånd kan vägras även vid fall att skogsmark å en förvärvsfastighet kan behöva an- vändas för att underlätta bildandet av brukningsenhet med ändamålsenlig stor- lek och ägoanordning eller till ytterligare förstärkning av bestående sådan fastig— het. Behovet av skogskomplettering för ytterligare förstärkning av bärkraftiga jordbruksfastigheter är ofta uppenbart. Det är enligt förbundets mening natur— ligt att i detta fall ett lika stort integrationsbehov föreligger, som för en för- ädlingsindustri att öka sin råvarubas. Utnyttjandet av jorden som produktions— faktor mera kortsiktigt med jordbruksväxter och mera långsiktigt med skog i ett och samma företag skapar en sund säsongsutjämning för arbetskraften, vare sig det är företagets egen eller lejd sådan. Det utgör därtill en ekonomisk utjäm- ningsfaktor, som med hänsyn till de betydande risker som är förenade med jord— bruksproduktionen, är av väsentligt värde.

Flera av de i ny lydelse föreslagna paragraferna är vaga till sin formulering. Den åtföljande texten i departementspromemorian lämnar ibland ingen vägled— ning för tolkningen. Inte minst gäller detta beträffande den grupp nya förvär— vare, som bolagen utgör vid ett upphävande av bolagsförbudslagen. I lagförslaget uppställes inga andra krav på sådan förvärvare än hans syfte att »med fånget huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen». Det finns ett stort antal små, medelstora och stora bolag med Skogsindustriell produktion som verksamhet. Alla dessa kan uppträda som förvärvare av skogs- mark. En uppsplittring av skogsmarken på ett stort antal småföretag av bolags— karaktär förbättrar inte situationen inom skogsbruket. Om varaktigheten av sådana bolags syften med förvärven vet man ingenting. En begränsning av för- värvsrätten till enbart vissa slag av bolag kräver, om detta överhuvudtaget vore möjligt, en precisering i lagen eller i motiveringen till lagen.

Likartade besvär kan enligt förbundets mening uppkomma genom formule- ringen av lagförslaget beträffande förvärvsrätt till övergångsjordbruken. Åt- skilliga av dessa behövs för förstärkning av andra redan bärkraftiga jordbruk eller för uppbyggnad av fastigheter till fullt bärkraftiga enheter. I lagförslaget definieras de sålunda till jordbruk »som varken i befintligt skick eller efter tek— niskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfreds- ställande försörjning». Här finns utrymme för olika tolkningar, och då lagtill- lämpningen i praktiken handhaves av lantbruksnämnderna, kan risk uppkomma för olika bedömning av lagtextens innebörd. Det är därför nödvändigt att i sam- band med en lagändring också ge sådana anvisningar, att så långt möjligt en enhetlig lagtillämpning möjliggöres. Detta gäller i synnerhet om man vill efter- sträva en i och för sig önskvärd decentralisering av beslutanderätten.

Förbundet har således vid sin granskning av de förslag till ny jordförvärvs- lag, som departementspromemorian innehåller, funnit att starka skäl alltjämt föreligger för bibehållandet av en förvärvslagstiftning. Vissa lättnader i den för närvarande starka begränsningen av förvärvsrätten till jordbruksfastigheter fin— ner förbundet också vara motiverade, i synnerhet för att möjliggöra uppbyggan— det av företagsenheter, i vilka alla produktionsresurser kan utnyttjas fullt effek- tivt. Den för lagändringen valda tidpunkten finner förbundet emellertid inte vara lämplig med hänsyn till ovissheten såväl om den framtida målsättningen för jordbrukspolitiken som medlen att uppnå densamma. Den förestående omorga- nisationen av den statliga regionala lantbruksadministrationen gör det knappast lämpligt att f.n. företa betydande ändringar av den lagstiftning dessa organ skall handha. Om i avvaktan på en prövning av framlagda förslag till ny lant- bruksadministration rationaliseringsorganen icke tilldelas ökade personalresurser, kan de ej förväntas medhinna de ur rättssynpunkt besvärliga avgöranden, var- igenom produktionsresurserna i jord och skog bindes för längliga tider. Ett ge— nomförande av föreslagna lagändringar förutsätter en betydande ökning av medelstilldelningen för inlösen av rationaliseringsfastigheter.

Med hänvisning till vad här anförts vill förbundet som sin mening uttala, att med en revision av förvärvslagstiftningen på jordbrukets och skogsbrukets om— råde måtte få anstå till dess att den framtida jordbrukspolitiken kan prövas i hela dess omfattning.

Skulle statsmakterna ändock finna att en ändring av lagstiftningen skall ge— nomföras nu, hemställes att därvid av förbundet framförda synpunkter vinner beaktande.

Stockholm den 16 december 1964

Svenska Lantarbetareförbundet Ewald Jansson Carl E. Andreasson

Svenska Skogsarbetareförbundet, som givits tillfälle att yttra sig över P.M. angående ny jordförvärvslag, upprättad 1964 inom jordbruksdepartementet, får i ärendet anföra följande.

I förbundets yttrande över jordlagsutredningens betänkande SOU 1961:4-9 — gav förbundet uttryck för uppfattningen, att utredningens slutsats, att fortsatt förvärvslagstiftning var erforderlig, tillstyrktes. Förbundet tillstyrkte jämväl utredningens förslag om att 1925 års bolagsförbudslag skulle upphävas och att prövning även av juridiska personers förvärv av egendom, taxerad som jord- bruksfastigheter, skulle ske enligt jordförvärvslagen. Väsentliga erinringar rik- tades dock mot utredningens förslag om begränsningar i bolags rätt att förvärva skog.

Utvecklingen under de senaste åren har givit den erfarenheten, att behovet av en längre gående liberalisering av lagstiftningen än den jordlagsutredningen föreslog är ännu större nu än då yttrandet skrevs.

Förbundet har dock fortfarande den uppfattningen, att jordförvärvslagstift- ning är erforderlig. Huvudskälen härför är, att samhället har intresse av att en av våra stora naturtillgångar icke blir föremål för spekulations- och kapital— placeringsköp, att skogen vårdas på bästa möjliga sätt och att råvaran därifrån kommer till användning i den industri, som byggts upp i landet. Samhället be- höver därjämte ha möjlighet att förhindra, att enskilda personer förvärvar be— tydande skogsmarksarealer i samband med inköp av fritidsfastigheter. Dessutom är det rimligt, att lagen ger skydd åt aktiva jordbrukares intressen av att få till- gång till jord och skog motsvarande de legitima behoven. Förbundet har därvid den uppfattningen, att salubjuden skogsmark endast får användas för yttre ra- tionalisering och icke som ett medel för att hålla liv i icke lönsamma jordbruk.

Utifrån dessa utgångspunkter ter det sig klart, att såväl fysiska som juridiska personers förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter måste bedömas utifrån samma utgångspunkter. Därest jordförvärvslagen skall fylla sin funktion som samhällets instrument för befrämjande av skogsbrukets yttre rationalisering, kan vissa ägarekategorier icke ges prioriterad ställning i förvärvsärenden.

Skogsbrukets struktur, med ett mycket stort antal små och olämpligt utfor- made skiften, gör, att vi inte kan få den lönsamhet i skogsbruket, som den tek— niska utvecklingen ger möjlighet till. Större behandlingsytor måste till om proble- men skall kunna lösas med bevarad internationell konkurrenskraft.

Den trygghet för skogsbrukets anställda, som eftersträvas, kan inte uppnås med mindre vi får ett långsiktigt skogsbruk med möjlighet till optimalt tillvara- tagande av teknikens landvinningar. Detta förutsätter en radikal förändring av skogsbrukets struktur, som i dag präglas av en uppsplittring av skogsmarken i allt för små skiften. Både dagens avverkningsmetoder och erforderliga reproduk— tionsåtgärder kräver väsentligt större behandlingsytor för att ge optimal lön- samhet, än vad de nuvarande förhållandena ger möjlighet till inom en bety-

dande del av skogsbruket. Problemen är i stort sett lika inom det enskilda skogs- bruket som inom storskogsbruket och varken strävandena att genom byten lösa arronderingsfrågorna eller samverkanssträvandena i det enskilda skogsbruket har inneburit radikala förbättringar härutinnan.

Kontinuitet i anställningen för skogsarbetarna är en nödvändighet, som moti- veras från två väsentliga utgångspunkter. För det första måste det numera framstå som ett rimligt krav, att skogsarbetarna begär trygghet i anställningen och en möjlighet till fast inkomst varje månad under hela året. Den nuvarande uppsplittringen av skogsmarken på ett otal ägare av skilda kategorier lägger väsentliga hinder i vägen för en årsanställning av skogsarbetare inom många lokala områden. Genomförs det föreliggande förslaget till ny jordförvärvslag, kommer givetvis inte frågan om skogsarbetarnas kontinuerliga anställning att lösas helt, men förbundet förutsätter, att den föreslagna lagrevisionen skall med- verka till att flera arbetare kommer att beredas årsarbete än vad nu är möjligt att åstadkomma.

För det andra fordrar ett mekaniserat skogsbruk en väl utbildad arbetskraft som dessutom skaffat sig erfarenhet och vana vid det allt mer komplicerade skogsarbetet. Tillfälliga anställningar kommer att motverka skogsbrukets lön— samhet, emedan det då blir fråga om ideliga omställningar av arbetskraften, många arbetsdagar går till spillo och de maskiner och redskap, som skall an- vändas, blir heller inte effektivt utnyttjade av den helt eller delvis ovana arbets- kraften.

Det nya lagförslaget kommer enligt vårt förmenande att väsentligt underlätta bytesverksamheten och även om en viss förskjutning i ägarebalansen kan kom- ma att ske, blir den sannolikt icke av någon väsentlig betydelse. Det är allt för stora kapital, som erfordras, för att större förändringar skall kunna ske. För- bundet har dessutom den uppfattningen, att det måste var orimligt att lång— siktigt låsa fast en förvärvslagstiftning vid en ägarebalans helt opåverkad av vad som sker på jordbrukets område. Jordbrukets yttre rationalisering har fört med sig en betydande minskning av antalet yrkesverksamma inom näringen, under efterkrigstiden en minskning från cirka 21 % till dagens cirka 10—11 %, en ut- veckling, som beräknas fortgå så långt, att man under nu överblickbar tid får en minskning till cirka 6 %. Att under sådana omständigheter och med vetskap om att allt mer enskilt skogsbruk drivs utan samband med jordbruk, även i fort- sättningen bibehålla målsättningen att bevara ägarebalansen oförändrad,. ter sig orimlig. I anslutning härtill vill vi uttala vår tillfredsställelse över att förslaget förutsätter, att Kungl Maj:t för en övergångstid, i avvaktan på att lantbruks- nämnderna får en ändamålsenligare sammansättning, kan ge högre myndighet i uppdrag att pröva bolagsärenden. Förbundet har den uppfattningen, att det även är nödvändigt att pröva, om inte statsskogsbruket bör ges bättre ekono- miska möjligheter att delta i konkurrensen om salubjudna skogsfastigheter än vad Domänverkets markfond ger förutsättning för.

Sammanfattningsvis vill förbundet notera, att det nu föreliggande förslaget

i väsentliga delar tillgodoser de synpunkter, som förbundet framförde i yttrande Över jordlagsutredningens betänkande, varför vi tillstyrker förslaget. Vi vill där— vid understryka, att förbundet utgår ifrån, att såväl lagförslaget som tillämp- ningen av lagen blir sådan, att i promemorian angiven målsättning, att juridiska personers förvärv icke underkastassträngare kontroll än fysiska personers för- värv, förverkligas.

Vi vill slutligen förorda, att förslag förelägges nästa års vårriksdag, så att den nya lagen kan träda i kraft, när nuvarande förvärvslagstiftning upphör att gälla den 30 juni 1965.

Gävle den 9 december 1964

Svenska Skogsarbetareförbundet

Sixten Bäckström

Svenska stadsförbundet:

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande över en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria angående ny jordförvärvslag får förbundets styrelse anföra följande.

Styrelsen har liksom i sitt utlåtande den 26 januari 1962 över det av 1958 års jordlagsutredning då framlagda betänkandet med förslag till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961: 49) ansett sig böra inskränka sitt utlåtande till att avse de delar av förslaget som direkt berör kommunerna. Ur kommunal synpunkt kan man därvid med tillfredsställelse konstatera att den hittillsvarande generella fri- heten för kommunerna från skyldighet att söka förvärvstillstånd bibehållits och dessutom utsträckts till att omfatta även landstingskommun och kommunalför- bund. Man har alltså i denna del icke återupptagit de av jordlagsutredningen föreslagna reformerna i syfte att begränsa såväl kommuns möjligheter att fritt förvärva jordbruksegendom utom sina gränser som den generella friheten för municipalsamhälle att förvärva jordbruksmark. Styrelsen vill därför tillstyrka promemorieförslaget i denna del.

Liksom i jordlagsutredningens betänkande är bestämmelserna i det nu fram- lagda promemorieförslaget avsedda att omfatta även de förvärv av fast egen— dom som sker av bolag, förening eller stiftelse och därigenom ersätta de nfuva- rande föreskrifterna härom i 1925 års lag. I sitt utlåtande över jordlagsutred- ningens förslag framhöll styrelsen, att rent kommunala bolag, föreningar och stiftelser i fråga om förvärvsrätten borde jämställas med kommunerna. Det syn— tes enligt styrelsens mening icke föreligga några motiv att här i sak göra skill— nad mellan kommunerna och de särskilda rättssubjekt i vilka kommunerna har bestämmanderätten. Denna ståndpunkt vidhåller styrelsen alltjämt. Ett ytter-

ligare stöd för denna uppfattning har styrelsen funnit i de regler om lagfarts- stämpel som intagits i den nya stämpelskatteförordningen. Enligt dessa regler utgår dubbel stämpel vid förvärv av fast egendom som görs av juridisk person, varvid undantag dock gjorts icke blott för kommun utan också för kommunala bostadsföretag i form av bolag, förening eller stiftelse. Styrelsen hävdar således att en ny jordförvärvslag bör jämställa kommunala bolag, föreningar och stif- telser med kommun.

Ledamöterna herrar Wärenstam, Agrenius och John R Anderson har anmält reservation och därvid anfört, att i avvaktan på resultatet av 1960 års jord- bruksutredning promemorians förslag till ny jordförvärvslag icke bör genom- föras.

15. 12. 19641

Svenska Stadsförbundet

Tore G Wäre nstam

Rolf Romson

Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund: Sveriges agronom— och lantbrukslärareförbund får härmed framföra följande synpunkter på en inom jordbruksdepartementet upprättad »PM angående ny jordförvärvslag».

I sitt yttrande över 1958 års jordlagsutrednings betänkande med förslag till jordförvärvslag m. m. erinrade förbundet om att en särskild utredning, 1960 års jordbruksutredning, hade i uppdrag att utarbeta och framlägga förslag om den framtida jordbrukspolitiken. 1960 års utredning kunde förväntas ingående be- handla de frågor, som berörts av jordlagsutredningen. Enligt förbundets mening borde därför en ny jordförvärvslag samordnas med den jordbruks- och jordpoli- tik, varom 1960 års utredning skulle framlägga förslag.

Förbundet vidhåller sin uppfattning. 1960 års jordbruksutredning beräknas bli klar med sitt principyttrande 1965, dvs. inom ett år. Förvärvslagstiftningen kan bli på sin höjd ett år försenad genom att pågående utredning avvaktas. Någon skada uppstår inte genom dröjsmål. En viss anpassning inom ramen för gällande lagstiftning har skett de senaste åren och detta bidrar ytterligare till att behovet av en lagrevidering inte förefaller vara akut. Ett ständigt ändrande av lagstiftningen ter sig närmast hindersamt för såväl allmänheten som för de myndigheter som har att effektuera lagstiftarnas intentioner.

Vad sedan gäller de i promemorian framförda förslagen, vill förbundet anföra följande.

Förbundet delar den i promemorian framförda uppfattningen att de sam- hälleliga insatserna för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering skulle

komma till korta, därest det inte funnes ett instrument av det slag som den nuvarande och den föreslagna jordförvärvslagen utgör. De erfarenheter, som på detta område finns samlade inom lantbruksnämnderna, pekar entydigt på att strukturrationaliseringen väsentligt försvåras när fastigheter tillhöriga icke jord— brukare ligger blandade med den jordbrukande befolkningens innehav. Förbun— det menar också, att de övriga hittilldags som viktiga betraktade motiven för jordförvärvslagen, nämligen att förhindra spekulationsköp och att trygga till- gången på jord och skog åt den jordbrukande befolkningen, fortfarande äger full giltighet. I det senare motivet är involverat en rad olika aspekter av befolk- ningspolitisk, företagsekonomisk och samhällsekonomisk natur. Det anses i våra dagars samhälle som en första rangens angelägenhet för det allmänna att skapa trygghetsgarantier för löntagargrupperna. På samma sätt bör företagare inom skogs- och jordbruk kunna få möjlighet att utveckla och rationalisera sina före- tag efter sunda ekonomiska linjer och under en konkurrens på något så när lika villkor med andra utövare.

I det nu framlagda förslaget till jordförvärvslag förekommer vissa skillnader mot nu gällande lag, vilka huvudsakligen får till konsekvens att rådande prio- ritetsställning för aktiva jordbrukare ganska väsentligt försvagas. Från huvud— regeln att »förvärvstillstånd må vägras, om det måste antagas att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv . .. yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt för— värvaren tillhörigt jordbruk» göres sålunda fyra undantag.

Det första undantaget gäller förvärv som bolag eller enskild gör för att ut- nyttja egendomens produkter i den förädlings- eller distributionsverksamhet som förvärvaren bedriver. Vad gäller livsmedelsindustri och jordbruksförvärv synes den möjlighet till förvärv som här bjuds icke oskälig. Förbundet kan dock inga— lunda dela departementets uppfattning att »rättviseskäl» här skulle föreligga därigenom att »förädlings- och distributionsverksamhet . . . bedrivs av jordbru- kets ekonomiska föreningsrörelse». Här måste missförstånd föreligga. Den inte- gration som utvecklats mellan de enskilda jordbrukarna och deras föreningar kan på intet sätt jämföras med den integration som uppstår då ett livsmedels- företag själv ombesörjer sin råvaruförsörjning. I det senare fallet är det fråga om en hårt centraliserad beslutsprocess. I det förra fallet går myndigheternas strävanden för närvarande ut på att med stöd av konkurrensbegränsnings- lagen göra förhållandet mellan leverantör och avnämare så föga avtalsbundet som möjligt. Det kan f. ö. tilläggas, att ett antal jordbrukare och skogsägare står utanför föreningarna och organisationstillhörigheten. De bestämmer sålunda själva och av fri vilja om de vill deltaga i denna verksamhet.

De övriga tre undantagen förefaller förbundet likaså skäliga. Helhetsbedömningen av förslaget till jordförvärvslag försvåras emellertid av- sevärt av att det samtidigt föreslås att 1925 års bolagsförbudslag skall upp- hävas. Motiveringen för denna genomgripande åtgärd, som kan få ytterst om— fattande konsekvenser för landsbygden, är mycket knapphändig och på vissa

punkter något oklar. »Tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer (för lantbrukarna)» kan således näppeligen göra en lagstiftning på området överflödig. Inte heller det åberopade förhållandet att staten alltmer engagerat sig för att stödja de enskilda företagarna detta synes ju snarare peka på angelägenheten av att bolagsförbudslagen bibehölls vid risk för att annars statens stödjande åtgärder omintetgöres eller i varje fall försvåras.

En alltför onyanserad uppfattning kommer också till synes då man beträf- fande skogsbruket sätter likhetstecken mellan stordrift å ena sidan samt hög rationaliseringsgrad å den andra. Det är långt ifrån klarlagt att det förhåller sig på detta sätt, i varje fall om man med rationalisering inte enbart åsyftar meka— nisering utan tar med hela resursutnyttjandet i bilden.

Förbundet vill understryka vad i promemorian sägs, att »vad som nu för— ordats kan komma att medföra vissa förskjutningar i rådande ägarekategori- fördelning».

Så kommer utan tvivel att bli fallet. Utomordentligt starka köpintressen kommer att uppträda på marknaden, särskilt vad gäller skogsfastigheter. Detta innebär i sin tur att inom vida områden erhålls en prisstegrande effekt på fastig— hetspriserna, vilken snabbt kan väntas fortplanta sig även till områden som inte berörs av samma köpintresse. Stegrade fastighetspriser medför ökade kostnader för jordbrukets strukturrationalisering. På sikt innebär detta höjda kapitalkost- nader för jordbrukarna vilka måste liksom andra företagare i en sådan situa— tion — täcka in sig för dessa genom höjda priser på produkterna. Detta påver- kar konsumenternas livsmedelspriser.

De allvarliga befolkningspolitiska följder som förslaget kan få har inte beak- tats i departementspromemorian.

Man kan redan nu skönja en ändrad efterfrågebild för mark av olika slag. Kommunerna inköper stora områden för bebyggelse eller exploatering. Privata företag gör intensiva ansträngningar att på olika vägar försöka komma över mark för exploateringsändamål. Dessa bemödanden har starkt tycke av speku- lation. Det mycket stegrade fritidsintresset medverkar till samma tendens. Statsmakterna har ju mot bakgrunden av dessa allvarliga tendenser också sett sig föranlåtna att tillsätta en ny utredning som skall granska den oförtjänta markvärdesstegringens problem. Att i denna mycket labila situation vidtaga den liberalisering som borttagandet av bolagsförbudslagen utgör kan visa sig mindre välbetänkt. Man kan tvärtom fråga sig om inte t. ex. kommuners och privata bolags markförvärv borde underkastas viss prövning för att i varje fall tillse att de inte strider mot regionplaneringen.

Promemorian är mycket kortfattad också vad gäller den viktiga frågan om det europeiska handelssamarbetet. Helt nyligen har emellertid från EEC:s sida framförts tämligen långt gående önskemål om råvaruförsörjningen från bl. a. Sverige. Detta bör beaktas.

Promemorians kortfattade kommentarer till förslaget om jordförvärvslag ger inte belägg för att bl. a. de konsekvenser av jordlagstiftningen, som här har

berörts, har noggrant beaktats. Det förefaller förbundet också nödvändigt att, som framhållits, resultatet av 1960 års jordbruksutredning avvaktas och att de jordpolitiska frågorna där ges en samlad lösning med beaktande av den jord- brukspolitiska målsättning, som kan komma att bli föreslagen av utredningen. Antagandet av en ny jordförvärvslag under 1965 medför eljest med nödvändig- het att en förnyad revidering av densamma måste ske 1966 eller 1967, vilket knappast kan anses vara rationellt vare sig ur lagstiftarnas eller allmänhetens synpunkt. Stockholm den 14 december 1964.

Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund

Olle Johansson

Håkan Rydén

SACO:

Genom remiss den 26 oktober 1964 har Sveriges Akademikers Centralorganisa- tion beretts tillfälle att avgiva yttrande över »PM angående ny jordförvärvs- lag», som upprättats inom jordbruksdepartementet. Med anledning härav får SACO anföra följande.

I nämnda promemoria har jordbruksdepartementet gjort en överarbetning av 1958 års jordlagsutrednings betänkande »Förslag till jordförvärvslag m. m.- (SOU 1961:49-). Enligt promemorian får jordförvärvslagens viktigaste uppgift »numera anses vara att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalise— ring». Lagen »har också till uppgift att trygga tillgången på jord och skog för den jordbrukande befolkningens behov». Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1965.

Jordbruksdepartementets förslag innebär en viss uppmjukning av jordlags- utredningens förslag. Bl. a. föreslås »att juridiska personers förvärv inte bör underkastas strängare kontroll än andras samt att företag, som här i riket driver industriell eller maskinell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogs- produkter eller för distribution av jordbruksprodukter, regelmässigt bör få till— stånd till sådana markförvärv som görs i huvudsakligt syfte att varaktigt ut— nyttja egendomens alster i rörelsen». Förslaget innebär bl. a., att konsument— kooperationen får samma rätt att bedriva en integrerad råvaruproduktion som nu gäller för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.

1960 års jordbruksutredning väntas komma att under 1965 avlämna sitt prin—

cipbetänkande angående den framtida jordbrukspolitiken. Eftersom jordför-

värvslagen måste samordnas med jordbrukspolitiken, ifrågasätter SACO om det är lämpligt att fastställa ny jordförvärvslag kort tid innan slutgiltig ställ- ning skall tagas till jordbrukspolitikens utformning. Därest så sker kan nämligen en ytterligare revidering av jordförvärvslagen bli akuell inom kort tid.

Med hänsyn till jordförvärvslagens beroende av jordbrukspolitikens utform- ning vill SACO begränsa sig till vissa jordbrukspolitiska aspekter på det fram- lagda förslaget. Sveriges Lantmätareförening kommer att avlämna eget yttrande med vissa lantmäteritekniska synpunkter.

SACO framhöll i sitt yttrande över jordlagsutredningens betänkande, att arbetskraftens rörlighet bör »stimuleras för att man därigenom skall kunna erhålla en bättre resursanvändning och därmed högre levnadsstandard. Men betydande svårigheter ur befolkningspolitiska synpunkter kan därigenom upp- stå inom orter, som saknar expansiva näringar och som på grund härav snabbt avfolkas. Detta kan endast mötas genom en framsynt landsbygdsplanering och rationaliseringspolitik, som syftar till att främja uppkomsten av konkur- renskraftiga företagsformer inom orter, där jordbruket eller skogsbruket i de former det nu bedrivs, icke kan ge sina utövare en skälig levnadsstandard».

Den uppmjukning av jordförvärvslagen som jordbruksdepartementet föresla- git är enligt SACO:s bedömning icke tillräckligt långtgående för att möjliggöra en utveckling enligt de riktlinjer, som SACO förordat i yttrandet över jordlags- utredningens betänkande. SACO anser det icke vara möjligt att på ett effektivt sätt främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering och samtidigt, liksom i nu gällande jordförvärvslag, skydda förekomsten av stödskogsbruk.

Genom att mindre icke bärkraftiga jordbruk kombineras med stödskogsbruk, minskas incitamentet för en erforderlig strukturförändring och yttre rationalise- ring av jordbruket. Nämnda förhållande har sannolikt i hög grad bidragit till att den genomsnittliga arealtillväxten per brukningsenhet hittills varit otillfreds— ställande. Genomsnittliga antalet ha åker per brukningsenhet överstigande två ha har sålunda sedan 1951 ökat med endast 1,6 ha till 14,1 ha 1961.

Som jämförelse kan nämnas att enligt de undersökningar som professor L. Hjelm utfört på uppdrag av 1960 års jordbruksutredning bör arealen jordbruks- jord uppgå till mellan 60 och 150 ha enligt vissa produktionsplaner för växt- odling i slättbygderna. Dessa undersökningar utvisar även, att flera specialise- rade djuralternativ synes ha goda förutsättningar att hävda sig ekonomiskt, var- vid fodret inköpes och inga åkerarealer erfordras.

Stödskogsbruket verkar inte blott hämmande på jordbrukets yttre rationali- sering utan försvårar eller omöjliggör dessutom en rationell drift av skogsbru- ket. Ett rationellt och högt utvecklat skogsbruk kräver bl. a. planmässig av- verknings— och reproduktionspolitik, höggradig mekanisering, goda skogsvägar och långsiktiga investeringar. Dessa krav torde endast i begränsad omfattning kunna realiseras inom smådriftens ram. Bondeskogsbrukaren lägger gärna kort- siktiga jordbruksekonomiska synpunkter på skogsvärden och avverkningspoli- tiken, vilka sällan är förenliga med skogsnäringens intentioner.

För att minska de omställningssvårigheter, som den av SACO förordade poli- tiken kommer att medföra, torde det dock bli nödvändigt att under ett över- gångsskede acceptera vissa former av stödskogsbruk. Som exempel kan nämnas att enligt professor Hjelms optimala program för kombinerade jord—skogsbruks— företag uppgår under Vissa förutsättningar skogsarealerna till 30—250 ha och åkerarealerna till 20—80 ha per företag.

Sammanfattningsvis vill SACO framhålla att den uppmjukning av jordför— värvslagen som jordbruksdepartementet föreslagit icke är tillräckligt långtgå- ende för att på ett effektivt sätt främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering och skapa förutsättningar för en möjlig höjning av glesbygds— befolkningens levnadsstandard. En från såväl privatekonomisk som samhälls- ekonomisk synpunkt lämplig lösning av jordbrukets och skogsbrukets problem kräver en politik som stimulerar till specialiserad produktion i stor skala. Jord— brukets totala produktionsnivå bör härvid avvägas med hänsyn till risken för avspärrning från utlandet i en krissituation. En sådan politik kommer enligt SACO:s mening att bl. a. medföra en väsentlig förbättring av jordbrukets eko— nomi och möjliggöra en nedskärning av samhällets subventioner till denna näringsgren.

Stockholm den 8 december 1964

Sveriges Akademikers Centralorganisation

Harald Håkansson

Lennart Nykvist

Sveriges Grossistförbund:

Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet har berett Sveriges Grossistförbund tillfälle att avgiva yttrande över en inom departementet upp— rättad promemoria angående jordförvärvslag. Med anledning härav får vi anföra följande.

Det i den remitterade promemorian framlagda lagförslaget syftar i princip att tillskapa regler, som är ägnade att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Vi vill för vår del helt ansluta oss till denna grundprincip för en lagstiftning på området, i den utsträckning en sådan speciell lagstiftning alltjämt anses erforderlig. Såväl jordbruket som skogsbruket befinner sig i en utomordentligt betydelsefull omvandlingsperiod, som i hög grad karakteriseras av driftskoncentration till större enheter. Utan tvekan är en sådan koncentration nödvändig för att dessa båda betydelsefulla produktionsgrenar skall kunna ut—

nyttjas rationellt. Den pågående utvecklingen kännetecknas sedan åtskillig tid tillbaka av att små brukningsenheter, som icke ger ägaren tillfredsställande för- sörjning, nedläggs. Enligt lagförslaget kommer att beträffande sådana svaga fas- tigheter i princip råda fri konkurrens i den mån de inte erfordras för den yttre rationaliseringen. För innehavaren av sådana brukningsenheter bör de före- slagna bestämmelserna ge bättre villkor vid en överlåtelse än vad som nu är fallet. Ifrågavarande bestämmelser ger också möjligheter att på ett ändamåls- enligt sätt tillgodose det växande behovet av fritidsbostäder. '

Det som angeläget betecknade behovet att trygga tillgången på jord och skog för den jordbrukande befolkningen synes samtidigt ha väl tillgodosetts i lag- förslaget. Enligt detta hindras i princip förvärv i spekulations— eller kapitalpla- ceringssyfte och andra förvärv där köparen inte tänker ägna sig åt egendomens skötsel.

De speciella lagar, som för närvarande gäller på området, nämligen 1925 års bolagsförbudslag och 1955 års jordförvärvslag skulle enligt förslaget ersättas av en ny jordförvärvslag. Beträffande 1925 års lag kan erinras om att denna till- kom vid en tidpunkt då man hade anledning att räkna med behov av ett visst skydd mot juridiska personers intresse för investering i jord- och skogsegen- domar. Samma behov föreligger icke i dag. Det har emellertid även visat sig att denna lag lagt icke obetydliga hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av dessa naturtillgångar. När det gäller handel och industri, som icke bedrivs av den jordbruksekonomiska föreningsrörelsen, har lagen sålunda exempelvis förhindrat en naturlig och ur rationaliseringssynpunkt viktig integration mel- lan framställning av råvaror, förädling och distribution. Vi hälsar därför med till- fredsställelse att den enskilda handel och industri, som helt eller delvis bygger sin verksamhet på jordbrukets produkter och som nu till alldeles övervägande del måste anskaffa sina varor genom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, enligt lagförslaget skulle få motsvarande möjlighet att genom integration bakåt få en viss likställighet ur konkurrenssynpunkt.

I jämförelse med nu gällande lagstiftning innebär den föreslagna jordförvärvs- lagen en önskvärd och betydelsefull liberalisering på ifrågavarande område. Då lagförslaget i övrigt ansluter sig till den utveckling, som pågår och som måste anses given för ett fortsatt rationellt utnyttjande av jord och skog samt känne- tecknas av en koncentration till större brukningsenheter, tillstyrker värt för- bund den föreslagna lagstiftningen samt hemställer, att denna måtte genomföras med det snaraste.

Stockholm den 7 december 1964

Sveriges Grossistförbund

Einar Kördel

Sveriges Industriförbund:

Genom remiss den 26 sistlidne oktober har tillfälle beretts Sveriges Industriför- bund att avgiva yttrande över en inom J ordbruksdepartementet upprättad pro- memoria angående ny jordförvärvslag. I anledning härav får Industriförbundet anföra följande.

Det har länge varit en bestämd uppfattning på industrihåll, att nu gällande lagstiftning om förvärv av jord och skogsmark ofta är i hög grad hindersam för en rationell utveckling av industrien inom flera branscher. Åt denna upp- fattning har industriens organisationer och enskilda företag i olika sammanhang givit uttryck. Såsom framhålles i promemorian har de motiv, som på sin tid åberopades för ett principiellt förbud för bolag och andra juridiska personer att förvärva jord och skog, numera på grund av radikalt ändrade förhållanden i avsevärd grad försvagats. Problemet är nu icke längre att söka bereda syssel— sättning åt arbetslösa genom att överföra dem till jordbruk och skogsbruk utan tvärtom att skaffa en så produktiv användning som möjligt av den nästan överallt knappa arbetskraften.

Samtidigt härmed har behovet av en arronderingsförbättring i fråga om stora delar av skogsmarken genom den tekniska och ekonomiska utvecklingen kom- mit att framstå som alltmera betydelsefullt. För att möjliggöra ändamålsenliga brukningsmetoder inom storskogsbruket med användande av moderna maskiner och redskap är det sålunda ofrånkomligt, att skogsskiftena får en ur driftssyn- punkt lämplig utformning. Det är härvidlag anledning understryka, att en fort— satt mekanisering av skogsbruket är en oundgänglig förutsättning för att skogs- råvaran skall kunna framtagas till sådana kostnader, att den därpå baserade industrien kan behålla och om möjligt stärka sin internationella konkurrens- kraft.

I promemorian framhålles vidare med rätta, att den pågående starka koncen- trationen inom jordbruket redan nu leder till, att betydande arealer skogsmark och för skogsplantering lämpad åker frigöres, vilka till stor del inte kommer att behövas såsom stöd åt det kvarvarande jordbruket. Av flera skäl finns grundad anledning antaga, att denna koncentrationstendens kommer att bestå med oför- minskad styrka under den tid, som nu kan överblickas.

Det är givet att en revision av förvärvslagstiftningen bör komma till stånd under beaktande även av jordbrukets berättigade intressen, speciellt när det gäller den för jordbruket även i framtiden synnerligen viktiga storleksrationa- liseringen. Industriförbundet är emellertid av den uppfattningen att de farhågor, som i detta hänseende framkommit från jordbrukarhåll i anledning av den nu föreslagna lagstiftningen, ofta varit starkt överdrivna. Redan jordlagsutredning- en konstaterade, att i fråga om nära nog två tredjedelar av landets hela areal produktiv skogsmark skogsbruk bedrivs i enheter, inom vilka jordbruk i egent— lig mening saknas eller intar en helt underordnad roll i den ekonomiska verk- samheten. Härtill kan läggas, att enligt vad erfarenheten visar den kombinerade

företagsformen jordbruk-skogsbruk minskar i ekonomisk betydelse; denna ut— veckling väntas komma att fortsätta. Det kan vidare hållas för troligt, att den ökade frihet till jordförvärv, som den föreslagna lagstiftningen skulle bereda industriföretagen, framför allt inom skogsindustrin bl .a. med hänsyn till nöd- vändigheten för företagen att göra betydande investeringar i andra tillgångar än skogsmark skulle komma att begagnas företrädesvis för arronderings- förvärv och därför inte leda till någon större förskjutning i den nuvarande ägarefördelningen. Slutligen har i lagförslaget intagits bestämmelser som, enligt vad Förbundet kan finna, i hög grad tillgodoser jordbrukarnas intresse av att storleksrationaliseringen inom denna näring inte skall menligt påverkas av den nya lagstiftningen och att ändamålsenliga kombinerade företag inte på denna grund skall nödgas upphöra.

I detta sammanhang vill Förbundet framhålla, att om förvärvsprövningen, såsom föreslagits, efter en övergångstid anförtros lantbruksnämnderna, dessa bör erhålla en annan sammansättning än vad nu är fallet. Det måste bl. a. till- ses, att i sådana län, där skogsbruket är av betydelse, detta kommer att erhålla egna företrädare i lantbruksnämnderna. Denna fråga är emellertid föremål för Kungl. Maj:ts prövning i annat sammanhang.

Helt allmänt vill Industriförbundet härutöver framhålla, att förslaget vilar på den enligt Förbundets mening riktiga tanken, att skogsbrukets behov och intressen skall vinna lagstiftarens erkännande även där dessa inte är knutna till en enda näring, jordbruket. Genom förslaget markeras klarare än hittills skogsbrukets nära samhörighet med och betydelse för inte blott jordbruket utan även stora delar av landets industri. Endast om skogsbruket uppfattas och be- handlas på detta sätt, kan det förväntas att skogens tillgångar skall komma att förvaltas och tillvaratagas på ett med hänsyn till teknikens utveckling ratio- nellt sätt.

Såsom föreslagits i promemorian bör ökade förvärvsmöjlighete'r beredas ej blott företag som förädlar skogsprodukter utan även dem som förädlar eller distribuerar jordbruksprodukter. De skäl som anförts för en sådan liberalisering finner Förbundet övertygande. De olägenheter, som härigenom kan tänkas uppkomma för jordbruket, torde redan på grund av förvärvens sannolikt ringa antal och den storlekstyp av jordbruk som här beröres bli starkt begränsade.

Industriförbundet har i detta sammanhang uppmärksammat, att den sist berörda bestämmelsen efter ordalagen gäller enbart till förmån för livsmedels- industri och livsmedelshandel. För Förbundet har framhållits, att en motsva- rande förvärvsrätt bör tillkomma även företag, som förädlar sten, grus och lera. Dessa företag har enligt nu gällande lagstiftning rätt att förvärva fast egendom, som huvudsakligen är avsedd att nyttjas för något av nyss angivna ändamål. Någon motsvarighet till detta stadgande har ej upptagits i lagförslaget. Då någon försämring av dessa företags förvärvsmöjligheter inte torde ha avsetts, vill Förbundet utgå från att företagen bevaras vid sina nuvarande möjligheter i detta hänseende.

Under åberopande av vad sålunda och i promemorian anförts får Industriför- bundet tillstyrka att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget kommer till stånd, varvid Förbundet erinrar om det för- tydligande av den föreslagna lagtexten, som Förbundet nyss förordat. Då det är utomordentligt angeläget, att den nya lagstiftningen genomföres utan dröjs— mål, saknar Förbundet anledning att i detta sammanhang ingå på frågan om önskvärdheten av en mera vidsträckt liberalisering av förvärvsreglerna än som nu föreslås. Detta spörsmål torde sedermera, i belysning av då vunna erfaren- heter, få upptagas till prövning.

Industriförbundet får slutligen dels åberopa vad Sveriges kemiska industri- kontor anfört i sitt här bilagda yttrande rörande förvärvstillstånd för företag inom livsmedelsindustrien, dels ock instämma i de synpunkter och yrkanden, som framförts i remissyttrande av Skogsindustriernas samarbetsutskott, av vilket yttrande Förbundet tagit del.

Stockholm den 9 december 1964;

Sveriges Industriförbund

K. Söderberg

SVeriges'Kömannaförbund :

Sedan Sveriges Köpmannaförbund beretts tillfälle att avgiva yttrande över en inom departementet upprättad promemoria angående förslag till ny jordför- värvslag får vi härmed anföra följande.

Den föreslagna lagstiftningen förutsätter alltjämt kontroll beträffande för— värv av jordbruks- och skogsfastigheter. Den aktive jordbrukaren skall ha prio- ritet för köp av jordbruksfastigheter eller tillskottsjord för rationalisering av re- dan innehavt jordbruk och lantbruksnämnderna skall hindra förvärv, som mot- vekar rationaliseringen. Ifråga om skogsmark tar förslagen i promemorian främst sikte på bygder, där skogsmarken frigöres genom att jordbruk lägges ned i stor omfattning. Jordbruksjord förutsättes här böra skogsplanteras och den frigjorda skogsmarken bör tagas om hand för rationell skogsproduktion. Lagförslaget syf- tar i princip till att skapa regler, som är ägnade att främja jordbrukets och skogs- brukets yttre rationalisering.

De väsentliga nyheterna i förslaget är: Dels regeln, att vid sidan av aktiva jordbrukare får förädlings— och distributionsföretag inom livsmedelssektorn rätt till förvärv av jordbruks- och skogsjord. Förvärvstillstånd skall i princip utan undantag kunna lämnas såväl fysiska som juridiska personer. Som villkor gäl— ler, att förvärvet sker i syfte att varaktigt utnyttja egendomens alster i rörelsen. Dels regeln, att sådana jordbruk, som är så svaga att de inte kan ge innehavaren

skälig utkomst, får förvärvas jämväl av annan än aktiv jordbrukare. Enligt lag- förslaget kommer alltså att beträffande sådana jordbruksfastigheter i princip råda fri konkurrens i den mån de icke erfordras för den yttre rationaliseringen. För ägarna av dessa brukningsenheter erbjuds härigenom möjligheten att exploa- tera mark för fritidsändamål. Ur samhällsplaneringssynpunkt medverkar också ifrågavarande bestämmelser till att skapa möjligheter att på lämpligt sätt till— godose det växande behovet av fritidsbostäder.

Då lagförslaget således samtidigt innehåller regler, som tryggar tillgången på jord och skog för den jordbrukande befolkningen och hindrar förvärv i spekula- tions— eller kapitalplaceringssyfte, där köparen inte avser att driva jordbruk, men också genom de föreslagna nyheterna medverkar till en önskvärd anpass- ning till dagsläget, tillstyrker vi den föreslagna lagstiftningen.

Stockholm den 15 december 1964.

Sveriges köpmannaförbund

K. E. Gillberg

Sveriges Lantmätareföreuing:

Sveriges Lantmätareförening får härmed avgiva följande yttrande över PM an- gående ny jordförvärvslag upprättad 1964 inom jordbruksdepartementet.

Såsom föreningen i sitt remissyttrande den 12 april 1962 över jordlagsutred- ningens förslag till jordförvärvslag m.m. närmare utvecklat vitsordas behovet av en slutgiltig lösning av lagstiftningen på området och av en revision för upp- mjukning av gällande bestämmelser. Med hänsyn till att 1960 års jordbruksut- redning kan komma att framlägga sitt betänkande inom nära framtid enligt uppgift inom något år — vill föreningen ifrågasätta om icke reformerna borde samordnas och sålunda revideringen av förvärvslagstiftningen uppskjutas un- der motsvarande tid. Därigenom skulle vinnas att de förändringar i jordbruks- politiken, vari jordbruksutredningens arbete kan komma att resultera, från början kunde vinna beaktande även i förvärvslagstiftningen, som ju är avsedd att vara ett instrument för att befrämja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Några större olägenheter kan inte anses uppkomma genom ett kortare uppskov med reformen.

Föreningen har i sitt förenämnda yttrande över jordlagsutredningens förslag inte närmare ingått på frågan om ägarbalansen mellan bolag och enskilda. An- ledningen härtill har främst varit att frågan om grunderna för bolagsförbudslag- stiftningen inte aktualiserades i detta utredningssammanhang. Departements- promemorians förslag om en liberalisering av juridiska personers förvärvsmöj-

ligheter innebär sådan ändring av dessa grunder, att föreningen funnit sig böra inkomma med följande synpunkter på jordförvärvslagens giltighetsområde. frå- gan om tillståndsmyndighet och lagförslagets rationaliseringseffekt.

Förslaget till ny jordförvärvslag innebär för bolag, föreningar och stiftelser den förändringen att lantbruksnämnd blir prövningsmyndighet i stället för Kungl. Maj:t och i vissa fall länsstyrelsen. Vid prövningen av juridiska perso- ners förvärv måste anläggas inte bara jord- och skogsbrukssynpunkter utan också aspekter av vidare innebörd, exempelvis näringspolitiska, lokaliseringspo- litiska, planpolitiska etc. Utan tvekan är länsstyrelsen det organ på länsplanet som har den bästa överblicken i dessa frågor att den som hittills bör ha hand om denna förvärvsprövning.

Förslaget innebär en motiverad utökning av kretsen prioriterade kommuner. I detta sammanhang vill föreningen emellertid framhålla att gällande lagstiftning i vissa fall lett till olämpliga konsekvenser och syftar då på de borgerliga primär- kommunernas rätt att fritt förvärva jordbruksfastigheter även utanför den egna kommunens gränser. En aktiv markpolitik från kommunernas sida är förvisso nödvändig men bör i första hand koncentreras till hemkommunens mark. När förvärven sträcker sig in över andra kommuners område kan risker uppkomma för att hemkommunens långsiktiga markdispositionsplaner rubbas. Föreningen vill därför föreslå att kommunernas förvärv utanför hemkommunens område eller ev. det kommunblock vari hemkommunen ingår göres beroende av till- ståndsprövning.

Den föreslagna uppmjukningen av bolags och oprioriterade enskildas möjlig- heter att förvärva jordbruksfastigheter kan få såväl positiva som negativa verk— ningar ur rationaliseringssynpunkt.

1. För intressearronderingen gäller att bolagens möjligheter att fylla ut sina skogsblock förbättras. Förslaget kan dock medföra att bolagens intresse mins- kas att genom byte eller försäljning avstå från sina spridda skogsinnehav inom bondeskogsbrukets räjonger. Dessa enklaver kunna nämligen dels ses som inkörsportar till en förtätning av bolagets innehav inom området och dels även underlätta bolagets förvärv av rotposter m. m. i trakten. Med hän- syn till svårigheterna att i den ökande mekaniseringen i skogsbruket ekono- miskt utnyttja sådana insprängda innehav torde dock —- åtminstone på längre sikt sannolikheten för sådant spekulationsintresse inte kunna vara så stor.

2. Visserligen finns —— såsom framhållits i promemorian —— i fastighetsbildnings- lagstiftningen möjligheter att tvångvis låta skogsskiftena ingå i ägoutbyte eller laga skifte men dessa möjligheter har i praktiken visat sig ha en begrän— sad räckvidd. Såsom ett komplement är det önskvärt att den nya förvärvs— lagen blir så utformad att intressearronderingen mellan olika ägarekategorier och mellan olika större skogsföretag befrämjas. Ev. bör expropriationslagens möjligheter enligt dess 1 &, 1 st pkt 15 kunna utnyttjas för detta ändamål i större utsträckning än vad som hittills skett.

3. Den förbättring av de oprioriterades möjligheter att förvärva tillskottsmark, som tillkommit genom bestämmelserna i 4 & 2 st pkt 4 i förslaget, måste få en påtagligt rationaliseringsfrämjande effekt. Stockholm den 8 december 1964.

Sveriges Lantmätareförening

Sven Bergentz

Sveriges Skogsägareförbund:

Genom remiss den 26 oktober 1964. har Sveriges Skogsägareförbund beretts till- fälle avgiva utlåtande över en inom departementet upprättad promemoria ang. ny jordförvärvslag. Förbundet får med anledning därav anföra följande, därvid förbundet i första hand kommer att framföra synpunkter på jordförvärvslagstift- ningen i den mån den står i samband med den nu gällande s. k. bolagsförbuds- lagen. Förbundet ifrågasätter sålunda icke behovet av en allmän förvärvskon- troll beträffande jordbruksfastigheter, enär en ändamålsenligt utformad sådan lagstiftning i nuvarande rationaliseringsläge inom jordbruket och skogsbruket temporärt torde vara befogad som ett nödvändigt hjälpmedel för myndigheterna i deras strävanden att åstadkomma bättre driftsenheter inom näringarna ifråga.

När förbudslagarna mot bolagens förvärv kom till — såväl 1906 som 1925 —- var förhållandena inom jordbruket och skogsbruket annorlunda än idag. Stats- makternas ingripanden betingades då av en välmotiverad önskan att vidmakt- hålla eller vidga försörjningsmöjlighetema för en växande landsbefolkning, som på många håll och ofta i stor utsträckning saknade annan utkomst än den jor- den och skogen lämnade. Nu är läget helt annorlunda: den egentliga landsbyg- dens folk söker sig i allt större utsträckning till tätorterna, där industrien är i stort behov av arbetskraft, som dessutom inom vissa områden måste täckas ge- nom import av utländska arbetare. »Flykten från landsbygden» kan man — icke minst sett ur de intressesynpunkter som förbundet företräder —— i flera av- seenden beklaga, men den är likväl ett faktum, som icke går att förbise i detta sammanhang. Begreppet »en levande landsbygd» går ej att realisera förmedelst tvångslagar av bolagsförbudslagens karaktär. De ekonomiska realiteterna fram— tvingar på detta område ett nytänkande av den art, som kommer till uttryck i departementspromemorian och dess förslag till ny jordförvärvslag.

Förslaget går i princip ut på att juridiska personer skall äga samma rätt till förvärv av jord och skogsmark som fysiska personer. Företag inom industri och handel, som för utövande av sin verksamhet kräver jord och skog som råvarubas, avses bli jämställda med jordbruksnäringens företagare. Markförvärven skall dock liksom hittills prövas av statlig myndighet.

För förbundet, vars medlemmar utgörs av bolag och andra skogsägare med relativt stort skogsmarksinnehav, framstår det som uppenbart att den nuva- rande bolagsförbudslagen högst menligt påverkat skogsbrukets utveckling mot rationellare driftsenheter. I dagens skogsbruk framstår det som en absolut nöd- vändighet att så långt sig göra låter ersätta det tunga och dyrbara manuella ar- betet med maskiner. En ytterligare mekanisering av skogsbruket är nödvändig, om skogsindustrien skall kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrensen på världsmarknaden. Men mekaniseringen kräver om den skall bli ekonomiskt lön- sam, stora avverkningstrakter och dessa i sin tur stora samlade skogsinnehav.

Tyvärr kännetecknas landets skogsmarker av en flerstädes mycket stark ägo— splittring. Visserligen har en viss storleksrationalisering ägt rum inom skogsbru— ket under det senaste decenniet dock till övervägande del genom markbyten mellan bolag sinsemellan resp. mellan bolag och domänverket — men som ett oeftergivligt villkor för skogsbrukets rationella utveckling i vårt land framstår behovet av större aktivitet i denna verksamhet. I detta avseende har bolagsför- budslagen verkat hämmande. Det förslag, som departementschefen nu framlagt, synes komma att främja en nödvändig intensifiering av arronderingsverksamhe- ten inom skogsbruket och detta icke enbart vad bolagsskogsbruket beträffar utan även för skogsbruket i gemen.

I detta sammanhang kan förbundet icke underlåta påpeka, att en icke obe- tydlig förskjutning i ägarebalansen mellan de olika ägaregrupperna inträtt under den tid den nuvarande bolagsförbudslagen varit i kraft. Den bolagsägda skogs- marken har alltsedan 1925 successivt minskat under det att främst statens men även böndernas skogsinnehav ökat. En närmare granskning av den officiella statistiken på detta avsnitt — grundad på för åren 1932—1951 jordbruksräk- ningen, för år 1959 åter på andra riksskogstaxeringen — utvisar sålunda att bolagens andel av landets skogsmark under tiden 1932 till 1959 nedgått från 25.7 % till 24,1 % under det att statens innehav ökat från 24,2 (70 till 25,5 %, de enskildas åter från 50,1 % till 50,4: %.

I procent räknat förefaller denna reducering av bolagens skogsmarker (med 1,6 %) icke så betydande, men uttryckt i absoluta tal uppgår den till över 350.000 hektar produktiv skogsmark. Därtill kommer att stora skogsmarker av bolagskaraktär under senare år indirekt övergått i bondehänder genom att skogs- ägareföreningarna i vissa landsändar köpt hela eller delar av skogsbolag. Resul- tatet av den omfördelning av skogsmarken, som de facto inträtt fr.o.m. år 1925 innebär, att bolagen -— om ägarebalansen från nämnda år skulle återställas —— borde tillföras ca 400.000 hektar. Med de priser, som skogsmark och därpå växan— de skog idag betingar, och med den knapphet, som f.n. råder på kapital, torde det ta lång tid för bolagen att återställa 1925 års andel i den totala skogsmarks— arealen.

Med de möjligheter till markförvärv, som det nya lagförslaget öppnar, kom— mer bolagen enligt förbundets uppfattning att i första hand inrikta sig på arron— deringsförvärv i syfte att ernå större samlade skogskomplex. Om det framlagda

lagförslaget antages, kommer bolagen att bli mera benägna att sälja enstaka smärre skogsskiften, som i vissa fall kan komma att behövas för att bilda ra- tionella driftsenheter i jordbruksbygder. Förslaget är sålunda betydligt mera rationaliseringsvänligt än den nu gällande kompensationsregeln i bolagsförbuds— lagen.

Förbundet vill i detta sammanhang även framhålla de möjligheter till en ef— fektivare arrondering, som det nya lagförslaget innebär, därigenom att dödsbon, vilka i många landsändar redan förekomma i så rikligt antal att de i betänklig grad hämmar skogsbrukets rationaliseringssträvanden, torde bli mera benägna att sälja sina skogsfastigheter.

Enär i den aktuella debatten kring jordförvärvslagen stundom framförs be- tänkligheter mot att lagförslaget skall genomföras innan 1960 års jordbruksut- redning i sin helhet fullgjort det utredningen ålagda uppdraget och redovisat riktlinjerna för den allmänna jordpolitiska målsättningen, får förbundet slutligen deklarera, att förbundet delar den i departementspromemorian framförda upp— fattningen att den föreslagna lagstiftningen icke kommer att stå i vägen för en ändamålsenlig lösning av den framtida jordbrukspolitiken.

I remissyttrande över betänkandet »Förslag till jordförvärvslag» (SOU 1961:49) hemställde förbundet om ytterligare utredning om hithörande frågekomplex. Strukturrationaliseringen på landsbygden har emellertid under de senaste åren gått så snabbt att förbundet nu förordar en ny jordförvärvslagstiftning enligt de principer, som framlagts i departementspromemorian.

Stockholm den 7 december 1964—.

Sveriges Skogsägareförbund

Carl Hamilton

Folke Stålfelt

TCO:

Tjänstemännens centralorganisation har genom remiss den 26 oktober 1964 be— retts tillfälle avge yttrande över »P.M. angående ny jordförvärvslag», upprättad 196L1 inom jordbruksdepartementet. I anledning härav vill TCO anföra följande. Det framlagda förslaget innebär bl.a. att företag inom handel och industri, vilka behöver jord eller skog som råvarubas, i fråga om rätt till förvärv av så- dan mark i huvudsak skall jämställas med företagare inom jordbruksnäringen. Förslaget innebär vidare, att förvärvstillstånd ej må vägras den som önskar för- värva jordbruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren en tillfredsställande försörjning. Härigenom avses försäljning av småbruk för fritidsändamål bli under-lättad.

I remissyttrande den 6 februari 1962 över jordlagsutredningens betänkande av— styrkte TCO det då framlagda förslaget till förvärvslagstiftning under hänvis- ning till att förslaget i stort sett innebar, att den då gällande jordförvärvslag- stiftningen avsågs bli bibehållen med endast smärre modifikationer. TCO an- förde därvid, att samhällets uppgift inte borde vara att motverka förändringar i den bestående markägarbalansen och befolkningsstrukturen. Samhället borde i stället underlätta för den enskilde att finna lämplig och lönande sysselsättning och för näringslivet att få tillgång till erforderliga produktionsresurser. TCO un- derströk särskilt, att tiden var mogen att avveckla den lagstiftning som hindrar juridiska personer att förvärva mark i syfte att bedriva skogs- eller jordbruk.

I den föreliggande promemorian har i mycket stor utsträckning hänsyn tagits till de synpunkter som TCO och flera andra remissinstanser framförde i anslut- ning till jordlagsutredningens betänkande.

Rent principiellt vill TCO hävda, att svenska företagare och företag bör på lika villkor fritt få etablera sig i vilken näringsgren som helst, inklusive jord- bruk och skogsbruk. De inskränkningar, som enligt promemorian bör gälla i detta avseende, anser TCO dock acceptabla med hänsyn till de förbättringar som skulle uppnås i jämförelse med nu rådande ordning.

TCO anser att möjligheterna att främja jord- och skogsbrukets rationalisering bör bli lika goda enligt den föreslagna lagstiftningen som enligt den nu gällande. I fråga om de såkallade familjejordbrukens ställning vill TCO särskilt framhålla följande. De mycket stora och kapitalkrävande egendomarna kan icke heller nu förvärvas av jordbrukare i allmänhet. Att livsmedels- eller skogsindustrin får rätt att uppträda som köpare till sådana egendomar är därför mycket rimligt. De små icke bärkraftiga jordbruksenhetema skulle å andra sidan kunna utbjudas till en vidare krets av köpare. Den avträdande jordbrukaren skulle härigenom kunna få ut ett högre pris för sin fastighet. Utvecklingen av ett alternativt använd- ningsområde i form av fritidsbosättning för icke bärkraftiga jordbruksfastigheter är önskvärd inte minst mot bakgrunden av avfolkningsproblemen. Vad så gäl— ler fastigheter av den storlek att de kan utgöra ändamålsenliga familjejordbruk, är möjligheterna för jordbrukare i allmänhet att förvärva eller under medverkan från det allmänna, tillskapa sådana brukningsenheter icke förminskade i det framlagda förslaget.

I fråga om juridiska personers förvärv av jordbruks- eller skogsfastighet anser TCO, att de skäl som motiverade bolagsförbudslagens införande för 40 år sedan icke längre är giltiga. Däremot kan skäl anföras för integration i vissa fall av råvaruframställning, förädling och distribution. Om företag inom livsmedelsindu- strin ges rätt att ägna sig åt jordbruksproduktion, erhålls därigenom en konkur- rensbefrämjande motsvarighet till jordbrukarnas integration från råvaruproduk- tion till förädlings— och distributionsledet via de ekonomiska föreningarna.

Såvitt TCO kan bedöma, kommer den ökade konkurrensen om mark i första hand att göra sig gällande vid förvärv av skogsmark. En snabbare övergång till större brukningsenheter är både trolig och önskvärd. På jordbrukets område

synes det osannolikt att de stora företagen inom livsmedelsförädling och livsme— delsdistribution nämnvärt skall komma att konkurrera om gårdar av typ familje- jordbruk. En uppmjukning av jordförvärvslagen kommer därför troligen för fler- talet jordbrukare att bli märkbar främst genom ökad konkurrens på pris- och kvalitetssidan. Livsmedelsföretag, som för närvarande huvudsakligen tillgodoser sin råvaruförsörjning genom odlings- och uppfödningskontrakt med enskilda jordbrukare, torde vid en lagändring komma att komplettera kontraktsleveran— serna med direkt produktion på egna större jordbruksegendomar. Detta kan bl. a. få betydelse för kvalitetsutveckling och kostnadskontroll.

Med hänvisning till vad som här anförts, får TCO tillstyrka det framlagda förslaget till ny jordförvärvslag.

Stockholm den 14, december 1964.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) Otto Nordenskiöld

Lennart Bodström

Promemoria angående ny jordförvärvslag

Inledning .......................................................... 5 Översikt över jordlagsutredningens förslag ............................. 5 Allmän motivering .................................................. 13 Speciell motivering .................................................. 19 Förslag till jordförvärvslag (lagtext) ................................... 23 Förslag till viss ändring i jorddelningslagen (lagtext) .................... 29

Avgivna yttranden över promemorian

Svea Hovrätt ....................................................... 30 Hovrätten för Nedre Norrland ........................................ 33 Kammarkollegiet .................................................... 37 Bankinspektionen ............................. i ...................... 41 Domänstyrelsen .................................................... 42 Lantbruksstyrelsen .................................................. 53 Lantmäteristyrelsen ................................................. 77 Skogsstyrelsen ...................................................... 82 Statens jordbruksnämnd ............................................. 87 Kommerskollegium .................................................. 91 Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor ......................... 96 Länsstyrelsen i Kalmar län .......................................... 97 Länsstyrelsen i Malmöhus län ....................................... 99 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län .............................. 101 Länsstyrelsen i Älvsborgs län ........................................ 103 Länsstyrelsen i Gävleborgs län ....................................... 105 Länsstyrelsen i Västernorrlands län .................................. 107 Länsstyrelsen i Norrbottens län ...................................... 109 Arrendelagsutredningen .............................................. 1 13 1960 års jordbruksutredning .......................................... 114+ Etableringsutredningen .............................................. 115 Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars (HSB:s) Riksförbund 117 Kooperativa förbundet .............................................. 119 Landsorganisationen i Sverige (LO) ................................... 128 Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) .............................. 133 Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri ...... 155 Skogsindustriernas Samarbetsutskott ................................. 158

Svenska kommunförbundet .......................................... 166 Svenska landstingsförbundet ......................................... 167 Svenska Lantarbetareförbundet ...................................... 168 Svenska Skogsarbetareförbundet ..................................... 172 Svenska stadsförbundet ............................................. 174 Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund ......................... 175 Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) .................... 178 Sveriges Grossistförbund ............................................ 180 Sveriges Industriförbund ............................................ 182 Sveriges Köpmannaförbund ......................................... 184 Sveriges Lantbruksförbund .......................................... 133 Sveriges lantmätareförening .......................................... 185 Sveriges Skogsägareförbund .......................................... 187 Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund ........................... 133

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) ............................ 189

1. Transportekonomisk forskning l Norden. 3. Enkelte mellomriksvezer mellom Norge og Sverige.

STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAB 1965

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nas nummer i den kronologisk: förteckningen)

lnoutlodep-nomum Sammanställning av remissyttranden över förfsttninguutrcd- ningens förslag till ny författning. Del !: Allmlnnn utta- landen samt 1 och 2 kap. i förslaget till reguringsform.l2] Del 2: Kap. 3. 4 och 6 i förslaget till regeringsform. [3] Rättegångshjälp. [131 Godtrosförvärv av lösöre. [14]

Utrikudcputmonm Sveriges siöterritorium. [l]

Soehldepulmutu

Tandvårdsförsäkring. [4]

Kommunkntlonuleplrlemenm Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8]

Finmdopnnunentnt Måttenheter. [5]

Eckleshsukdepm—cnuc

Antikvitetskollegiet. [10] 1963 Års universitets- och högskolekommitté 1. Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader 1. [11]. 2. Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokali— sering och kostnader ll. Specialutredningur. [12] De svenska utlandsförsamlingamas ekonomi. [151

Jordbruksdep-nemenm Ny jordförvärvslag. [101

Maden-"mentet Om den kommunala självstyrelsens lokals förankring. [0] Praktik- och feriearbetlförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9]

IVAR nmocsrnöMs rnrcxnnr an STOCKHOLM 1965