SOU 1961:49
Förslag till jordförvärvslag m. m
Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 maj 1958 tillkallade che- fen för jordbruksdepartementet sakkunniga för att verk-ställa utredning och avgiva förslag rörande jordförvärvs-, bolagsförbuds- och uppsiktslag- stiftningcn. Till sakkunniga kallades samma dag landshövdingen G. V. Nilsson, tillika ordförande, dåvarande chefen för jordbruksdepartementets rätt-savdelning, numera häradshövdingen A. F. Ribbing, tillika huvudsekre— terare, ledamöterna av riksdagens första kammare E. Hj. Nilsson, Kram- fors, A. E. Johansson, Borås, S. E. Sundin, Nordingrå, ledamoten av riksda— gens andra kammare E. E. Haeggblom, Kåremo, sekreteraren 0. J. XVest- ling samt lantbrukaren S. Oscarsson, Lit. Till att såsom experter medverka vid utredningsarbetet förordnades överdirektören och chefen för Skogssty- relsen F. L. H. Johansson samt Överdirektören i lanthruksstyrelsen H. C. H. VVetterhall.
På därom gjord framställning har sekreterare XVestling entledigats så- som sakkunnig och den 9 mars 1960 ersatts med förbundsordföranden Y. Persson.
Såsom ytterligare expert tillkallades den 21 oktober 1958 generaldirektö— rcn och chefen för lantmäterisiyrelsen L. E. Öjborn. I utredningsarbetet har vidare, vid förfall för Öjborn. enligt särskilt förordnande tidvis deltagit byråchefen i lantmäteristyrelsen H. Wallner.
Till sekreterare hos de sakkunniga, som antagit benämningen 1958 års jordlagsutredning, har förordnats lantbruksdirektören hos lantbruksn—ämn- den i Stockholms län E. T. Sköld.
Den 26 november 1959 avgav utredningen ett delbetänkande angående decentralisering av beslutanderätten enligt bolagsförbudslagen m. m. Be- tänkandet låg till grund för Kungl. Maj :»ts proposition 1960: 122.
Såsom ett andra avsnitt av utredningens arbete får utredningen härmed vörds-amt överlämna betänkande med förslag till jordförvärvslag m. m.
Reservationer har avgivits av herrar Haeggblom och Persson var för sig samt av herrar Oscarsson, Ribbing och Sundin gemensamt.
Till betänkandet har fogats särskilda yttranden av herrar A. E. Johans- son och Öjborn var för sig, av herrar Oscarsson och Sundin gemensamt samt av herrar F. Johansson och Öjborn gemensamt.
Av utredningSuppdraget återstår översyn av uppsiktslagen. Betänkande i den delen beräknas kunna avgivas senast under år 1962.
Stockholm den 16 augusti 1961.
Gustaf Nilsson Einar nggblom 'And. E. Johansson Hjalmar Nilsson Sigge Oscarsson Yngve Persson Arvid Ribbing
Sven E. Sundin /Tage Sköld
Förslag till
Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)
Härigenom förordnas som följer.
15.
Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må om annat icke följer av vad nedan sägs, förvärvas allenast efter tillstånd av lant- bruksnämnden eller, i fall som angivas i 17 5, av Konungen.
D!
10. 11.
25.
Förvärvstillstånd som avses i 1 & erfordras ej
där kronan är förvärvare eller fångesman; där landskommun, köping eller stad förvärvar egendom inom kom— munen; där kommun eller annan dylik samfällighet förvärvar egendom för än- damål, som avses i 1 5 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expro- priation; där förvärvaren är riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit eller hypoteksförening; där förvärvaren har fideikommissrätt till egendomen; där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där förvärvaren eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesman— nens eller ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns avkomling; där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 15 5 är skyl- dig att avyttra sistnämnda andel; där förvärvet sker genom arv eller bodelning; där förvärvet sker genom testamente; där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion; där förvärvet sker genom fusion enligt 174 5 lagen den 14 september 1944 om aktiebolag eller 96 5 lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar; där förvärvet sker genom skifte vid upplösning av bolag eller för- emng;
13. där förvärvet sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller ock jämlikt lagstadgad lösningsrätt eller lösningsskyldighet eller Konung- ens medgivande till expropriation; 14. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk; 15. där egendomen ligger inom område som avses i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad och prövats icke böra bliva föremål för förord- nande enligt samma lag; 16. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för an— nat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering. Angående inskränkning i rätten att vid förvärv, som avses i första styc- ket under (i eller Sgl2, behålla egendomen stadgas i 15 och 16 55.
38.
Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre må- nader från fångeshandlingens dag. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är belägen. l ärendet bör i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företes fånges- handlingen eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv å auktion varom stadgas i 16 5, äger lantbruksnåmnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.
4 5.
Förvärvas del av fastighet och göres sist tre månader från fångeshand- lingens dag skriftlig ansökan om avstyckning, erfordras ej förvärvstill— stånd, såframt egendomen genom avstyckningen avskiljes för annat ända- mål än jordbruk eller skogsbruk.
Finnes i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen hänskjutits till lantbruksnämnden och prövats enligt denna lag. Sådan underställning må dock underlåtas under förutsättning att förvärvaren är fysisk person, att egendomen skall sammanläggas med jordbruksfastighet som denne redan äger samt att anledning ej finnes till antagande att egendomen kan med större fördel läggas till annan jordbruksfastighet.
Om vid avstyckningsförrättning som avses i andra stycket underställ- uing icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet.
Förvårvstillstånd skall vägras, om sannolika skäl tala för att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att bereda sig vinst antingen genom snar avyttring av egendomen, del av densamma eller andel däri eller ge- nom att tillgodogöra sig skog eller annan nyttighet på sådant sätt att egen- domens lämplighet för jordbruk eller skogsbruk äventyras.
Utan hinder av stadgandet i första stycket må förvärvstillstånd medde— las, därest förvärvarens avsikt är att exploatera egendomen för tätbebyg- gelse och sådan exploatering bedömes kunna ske inom nära föreståen- de tid.
6 5.
Om ej särskilda skäl tala för bifall, skall förvärvstillstånd vägras, där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan fångesman- nen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamåls— enlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes.
7 5.
Om ej särskilda skäl föranleda annat skall förvärvstillstånd vägras, där förvärvaren är bolag, förening eller stiftelse. Såsom särskilt skäl för med- delande av tillstånd må, om genom förvärvet allmänna intressen av någon betydenhet ej åsidosättas, bland annat anses
att fånget är ägnat att främja ett rationellt skogsbruk och avser egen- dom, vilken på grund av läge inom område där förutsättningarna för jord- bruk äro ringa eller av annan orsak ej erfordras för att behovet av skog som stöd åt jordbruket i bygden skall kunna tillgodoses;
att förvärvaren genom att avhända sig mark, som är ungefär likvärdig med den som förvärvet avser, möjliggör eller underlättar rationalisering av annan egendom;
att fånget, utan att till avsevärd del omfatta skog som är behövlig som stöd åt jordbruket i bygden, medför, att egendom som förvärvaren redan äger får väsentligt förbättrad ägoanordning; eller
att egendomen är belägen inom område för vilket enligt lagakraftvunnet beslut stadsplan eller byggnadsplan skall upprättas.
Är förvärvaren stiftelse eller annan förening än ekonomisk förening, skall såsom särskilt skäl för meddelande av tillstånd anses, att stiftelsen eller föreningen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avse- värd betydelse för stiftelsens eller föreningens verksamhet.
Det i första stycket stadgade förvärvshindret avser ej förvärv från bolag, förening eller stiftelse och gäller ej heller för sambruksförening eller för stiftelse, vars styrelse utgöres av statlig eller kommunal myndighet eller tillsättes av sådan myndighet, eller stiftelse, som förvaltas av riddarhus—
direktionen eller av akademi eller annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar.
8 5.
Avser förvärvet egendom, vilken i befintligt skick eller efter rationalise- ringsåtgärder som beräknas kunna bliva vidtagna inom nära förestående tid bedömes kunna giva ägaren en tillfredsställande försörjning, må för— värvstillstånd vägras, där sannolika skäl tala för att förvärvaren icke kom- mer att hava sin huvudsakliga arbetsinkomst av egendomen.
Avser förvärvet egendom, som kan anses lämpad som stödjordbruk, må tillstånd vägras om sannolika skäl tala för att förvärvaren icke kommer att nyttja egendomen som stödjordbruk.
Förvårvstillstånd må ej med stöd av första stycket utan särskilda skäl vägras, då omständigheterna tala för
att förvärvet på grund av egendomens storlek eller förekomst av värden utöver normala jordbruks- och skogsvärden kräver så stort kapital att egendomen icke kan beräknas vara efterfrågad av förvärvare med avsikt att hava sin huvudsakliga arbetsinkomst av densamma;
alt förvärvaren skall tillföra egendomen kapital, som med sannolikhet kan väntas komma att användas för sådan önskvärd upprustning eller ra— tionalisering av egendomen, som eljest ej kan beräknas komma till stånd;
att förvärvaren genom att avhända sig mark, som är ungefär likvärdig med den som förvärvet avser, möjliggör eller underlättar rationalisering av annan egendom;
att fånget medför, att egendom som förvärvaren redan äger får väsent- ligt förbättrad ägoanordning; eller
att egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekono— miska.
Är förvärvaren bolag, förening eller stiftelse, skall i stället för bestäm- melserna i denna paragraf gälla vad i 7 g stadgas.
9 5.
Förvårvstillstånd mä vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsen- liga brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske
1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 5 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egen- domen;
2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som må hava utsatts i förklaringen; eller
3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 16 5.
Finnes ansökan om förvärvstillstånd icke kunna bifallas med mindre förvärvaren ålägges att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till främ- jande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen, må tillstånd meddelas därest förvärvaren lämnat skriftlig utfästelse till lantbruksnämnden att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse. I tillståndsbeslutet skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om åläg- gande av där angivet slag finnes erforderligt med avseende å annan för- värvaren tillhörig fast egendom, vilken skall ingå i samma brukningsenhet som den med fånget avsedda.
Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt, under vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsak- ligen ligger, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt vite. Utan sådan hemställan må talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.
11 å.
Förvårvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet ut- sättas viss tid, inom vilken åtgärden, där ej ansökan redan skett, skall sö— kas, samt angivas hos vilken myndighet och på vad sätt ansökningen skall göras.
Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sam- manläggning samt har ansökan om lagfart gjorts och förklarats vilande endast i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanlägg- ningen icke hindras av att lagfarten ej beviljats.
12 &.
Göros ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 11 5 första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras för- värvstillstånd genom lagakraftägande beslut, skall fånget vara ogillt. Det- samma skall gälla där ansökan i fastighetshildningsärende, som sägs i 4 5 eller i 11 5 första stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall och tiden för sökande av förvärvstillstånd tilländagått.
Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 & förord- ningen den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.
Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart hava meddelats, skall vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning å fånget.
Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 9 & och har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet, är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till det pris köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej, om priset uppenbart över- stiger egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset.
lnnefattar köpehandlingcn jämväl fastighetsförsäljning, som ej ome- delbart träffas av ogiltigheten men i anledningwav densamma bringas att återgå, skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den sålunda försålda egendomen, såframt den ingår i samma brukningsenhct som den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från denna.
14 &.
Lösningsyrkandc som avses i 13 5 skall vid äventyr av talans förlust skriftligen delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslags- beslutct vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas ge- nom stämning inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det beslutet vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tids- frister dock räknas från dagen för delfåendet.
Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskil- ling utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger vad å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen, pröve rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den egendom som skall lösas.
Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestäm— melser om löseskillingcns belopp samt tiden och sättet för dess gäldande, utsättas viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo.
Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag anses som försäljning till kronan.
15 &.
Egendom, som förvärvats genom testamente, inrop på exekutiv auktion eller skifte vid upplösning av bolag eller förening, skall åter avyttras inom två år från det lagfartsskyldigheten senast skolat fullgöras, såframt ej för- värvstillstånd är obehövligt jämväl på annan grund än fångets art eller förvärvaren före tvåårsfristens utgång erhållit tillstånd att behålla egen- domen. Har förvärvet skett genom inrop på exekutiv auktion för att skydda någon inroparens fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 5 jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan medgiva skäligt anstånd med egendomens avyttrande, om sanno— lika skäl visas, att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma.
Därest egendom, som enligt bestämmelsen i första stycket skall avytt- ras, övergår på någon som enligt 2 5 första stycket 6, 8 eller 11 ej behöver söka förvärvstillstånd, skall jämväl avyttringsplikten övergå på denne.
Om förefintlig avyttringsplikt skall, då lagfart sökes, göras anteckning i fastighetsboken.
Avyttras ej egendom inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på fram— ställning av lantbruksnämnden förordna, att den skall säljas på offent- lig auktion efter vad i 16 & sägs.
I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall i tillämp— liga delar gälla vad i 5—8, 10 och 11 55 är stadgat om förvärvstillstånd.
16 &.
Förordnande som sägs i 15 5 skall, där ej lantbruksnämnden återkallar sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att förvärvaren, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller han sedermera avyttrar den.
I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som om egendomen blivit ulmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri; dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, försäljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren i god tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen skattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen mä säljas, förutom till den som erhållit förvärvstillstånd, allenast till kronan, till landskommun, köping eller stad inom vilken egendomen är belägen, till kommun eller annan dylik samfällighet, som vill förvärva egendomen för ändamål som avses i 1 5 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropria- tion, till kreditinrättning som sägs i 2 5 första stycket 4 eller till andelsägare som avses i 2 5 första stycket 7. Avgives vid auktionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall försäljningen ske, ändå att innehavare av ford- ran bestrider det. Vad utsökningslagen i fråga om fast egendoms försälj- ning Och köpeskillingens fördelning stadgar beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas till ägaren.
Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen på- kalla förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom före- skriven tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må an- tagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.
Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäl— das av statsmedel.
17 å. Finner lantbruksnämnd, att ansökan av bolag, förening eller stiftelse om tillstånd att förvärva eller behålla egendom bör avslås eller att, mot
sökandens bestridande, 11 & bör tillämpas, skall lantbruksnämnden'med eget utlåtande överlämna ansökningshandlingarna till Konungens pröv- ning.
18 5.
När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egendom eller om förklaring som avses i 9 5 2, åligger det nämnden att, där ej frågan enligt 17 & hänskjutes till Konungens pröv- ning, snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader därefter meddela beslut i ärendet.
Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett år, för dess giltighet.
Vägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skäl å vilka beslutet grundas.
Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 13 5, skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga.
19 &.
Över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 9 5 2 el- ler ock tillämpat 10 eller 11 å, må klagan föras genom besvär hos lant- bruksstyrelsen. Konungen äger förordna, att i vissa fall lantbruksnämnds eller styrelsens beslut i frågor enligt denna lag skola underställas styrel- sens eller Konungens prövning. Talan mot styrelsens beslut föres hos KG- nungen genom besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över beslut av lantbruksnämnd eller styrelsen.
Besvär skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har att snarast möj- ligt till besvärsmyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, jämväl eget utlåtande över besvären.
20 5. Lantbruksnämnd äger, i den ordning och omfattning samt på de vill- ' kor i övrigt som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss befattningshavare hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor som avses i denna lag. Jämväl i övrigt meddelas av Konungen närmare föreskrifter rörande la- gens tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för la- gen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att förvärva jord- bruksfastighet ( jordförvärvslag).
Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egen- dom.
Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1962, samt i fråga om egen- dom, vilken förklarats vara av beskaffenhet som sägs i 3 5 1925 års lag, skall fortfarande tillämpas vad därom stadgas i äldre lag; dock att skyl- dighet att söka tillstånd till förvärv på grund av fusion som avses i 2 5 första stycket 6 nya lagen ej skall föreligga även om fusionen skett före nyss- nämnda dag.
Förklaring, som avses i 5 5 2 jordförvärvslagen den 3 juni 1955, skall vid tillämpning av den nya lagen gälla som sådan förklaring varom stad- gas i 9 5 2 sistnämnda lag.
Förslag till
Lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas dels att 1, 5, 7, 8 och 9 55 lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolagx skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angivcs, dels att i 4 och 17 55 samma lag orden Konungens befallningshavande skola ut- bytas mot ordet länsstyrelsen.
1 &.
Utländsk medborgare må ej utan tillstånd för varje särskilt fall här i riket förvärva fast egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mine— ralfyndighet eller idka gruvdrift eller inmuta mineralfyndighet.
Vad sålunda _ — -—— och stiftelser.
Tillstånd som nyss nämnts må, där fråga är om utländsk medborgares förvärv av fast egendom samt skäl mot tillståndet icke föreligger med hän— syn till allmänt intresse eller sökandens personliga förhållanden, lämnas av länsstyrelsen i det län, där egendomen är belägen under förutsättning
1. att egendomen -— — — familj; eller
2. att sökanden förut ägt svenskt medborgarskap samt avser att bereda sig sin huvudsakliga arbetsinkomst av jord- eller skogsbruk å egendomen.
I övriga —— _ av Konungen.
5 5.
Äskas sådan prövning som i 4 & sägs, eller vill någon jämlikt 1 eller 2 & söka tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan jämte fångeshand- lingen eller bestyrkt avskrift därav ingivas till länsstyrelsen inom tre måna— der från fångeshandlingens dag. Försittes den tid, eller prövas fall som i 4 & avses icke vara för handen och varder ej heller, om tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.
Sökes tillstånd i fall, som enligt vad ovan sägs ankommer på Konungens prövning, åligger det länsstyrelsen att insända handlingarna jämte eget ut- låtande till Konungen.
Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för läns- styrelsens prövning i ärende enligt denna lag, meddelas av Konungen.
Är i _— — —— fast egendom.
Fast egendom, som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion un- der sådana förhållanden, att vid vanligt köp skulle hava krävts tillstånd enligt denna lag, skall åter avyttras inom två år från det lagfartsskyldig— heten senast skolat fullgöras, såframt ej dessförinnan nämnda förhållan- den upphört eller inroparen erhållit tillstånd att behålla egendomen. Har sagda tid av två år tilländalupit och visas ej att dessförinnan egendomen avyttrats eller inroparens skyldighet att avyttra egendomen upphört, då skall länsstyrelsen, med iakttagande av vad i 9 5 stadgas, förordna att egen- domen skall säljas å offentlig auktion efter vad nedan sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall, när lagfart sökes, göras i fastighetsboken, så— framt ej sökanden visar att hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.
Förordnande som sägs i första stycket skall gå i verkställighet även om det befinnes att inroparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller han sedermera avyttrar den. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som om egendomen blivit ut- mätt för fordran med bästa förmånsrätt däri. Egendomen må ej åter säl- jas till samma köpare som förut. Försäljning skall ske, ändå att inneha- vare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen i fråga om fast egen- doms försäljning och köpeskillingens fördelning stadgar beträffande gäl— denären skall i ärende som nu avses lämpas till ägaren. Denne skall vara pliktig att betala kostnad som ej kan enligt 198 & utsökningslagen gäldas ur egendomen.
I avseende —— —— — motsvarande tillämpning.
8 &.
Har inrop varom i 7 & sägs skett för skyddande av någon inroparens fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 5 jordabalken, må Konungen på ansökan medgiva skäligt anstånd med egendomens avyttrande, om sannolika skäl visas, att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma.
9 5.
Ansökan om tillstånd enligt 7 5 att behålla inropad egendom eller om anstånd enligt 8 5 med sådan egendoms avyttrande skall sist två år efter det lagfartsskyldigheten senast skolat fullgöras ingivas till länsstyrelsen, som, i fall där länsstyrelsen icke äger själv avgöra ärendet, med eget utlå- tande överlänmar ansökningen till Konungen; och skall med förordnande, som enligt 7 5 ankommer på länsstyrelsen, anstå till dess ansökningen prövats.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, dock skola äldre bestämmel- ser fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före ikraftträdandet.
KAPITEL 1
Direktiven för utredningen m.m.
I samband med att beslut fattades om tillsättande av förevarande utred- ning anförde chefen för jordbruksdepartementet efter gemensam bered- ning med statsrådets övriga ledamöter följande i sitt yttrande till stats- rådsprotokollet den 16 maj 1958.
I propositionen nr 1955:165 med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen), vilken i vissa delar inne- fattar väsentliga nyheter i jämförelse med äldre lag, uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att lagen borde få blott tidsbegränsad giltighet, så att dess verkningar kunde prövas innan slutlig ställning toges till frågan om dess fortbestån-d. Giltighetstiden borde inrymma ej blott lämplig prövotid utan ock- så tid för insamlande och bearbetning av de under prövotiden vunna erfaren- heterna samt för de ställningstaganden som bleve påkallade. I anslutning härtill föreslog departementschefen tiden för lagens giltighet till sju år eller t. o. m. den 30 juni 1962. Mot vad departementschefen sålunda uttalat och föreslagit hade riksdagen intet att invända.
Närbesläktad med jordförvärvslagen är lagen den 18 juni 1925 angående för- hud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (»bo- lagsförbudslagen»). I det betänkande (SOU 1954: 16), som låg till grund för pro- positionen till jordförvärvslagen, behandlades även bolagsförbudslagstiftningen, vars brister i olika hänseenden påtalats från skilda håll. Bland annat diskute- rades där frågan huruvida bolagsförbudslagen borde fortbestå som särskild för— fattning eller sammangjutas med jordförvärvslagen. Ehuru man fann starka skäl tala för det senare alternativet, stannade man, under hänvisning till begräns- ningen av jor-dförvärvslagens giltighetstid, för att tillstyrka ett bibehållande av den hittillsvarande uppdelningen på skilda lagar. I betänkandet framlades också ett särskilt förslag till ny holagsförbudslag, vilket emellertid icke föranlett propo- sition till riksdagen.
En annan aktuell lagstiftningsfråga rör utformningen av lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk (»uppsiktslagen»). I denna fråga har lantbruksstyrelsen avgivit ett betänkande (SOU 1956: 62) med förslag till lagändringar. Främst in- nehåller emellertid betänkandet en ingående analys av de motiv som uppbär upp- siktslagen samt allmänna riktlinjer för lagens tillämpning. Ej heller sistnämnda förslag har föranlett proposition till riksdagen.
Såsom framgår av det föregående förutsattes vid den gällande jordförvärvs- lagens tillkomst att spörsmålen om lagens bibehållande och om utformningen av en fortsatt lagstiftning på området skulle upptagas till prövning efter viss tid. Dylik prövning bör ske i god tid före utgången av den nuvarande lagens giltig- hetstid den 30 juni 1962 så att förslag i ämnet kan remissbehandlas redan under år 1961. Jag finner därför tiden nu vara inne att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i berörda lagstiftningsfråga. Med hänsyn till bolagsförbudslagens och uppsiktslagens nära samband med jordför—
värvslagen bör de sakkunniga samtidigt företaga en översyn jämväl av vförst- nämnda båda lagar. Det torde därjämte böra ankomma på de sakkunniga att framlägga sådana förslag till ändringar i lagen den 30 maj 1916 om vissa in- skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag vilka eventuellt anses böra följa av de ändringar i förut angivna lagar som må komma att förordas.
Vid sin översyn av omförmälda lagar bör de sakkunniga beakta icke blott er- farenheterna av gällande lagstiftning på berörda områden utan även _— och främst — de betydande förändringar som under senare år skett beträffande jord— brukets struktur och produktionsförhållanden. Näringens tendenser i fråga om den framtida utvecklingen i sistnämnda båda hänseenden bör givetvis också uppmärksammas av de sakkunniga och av dem läggas till grund för de kom- mande förslagen. Det ligger i såväl samhällets som den enskildes intresse att en ekonomiskt riktig användning av landets marktillgängar uppnås. Det ekonomiska hetraktelsesättet får dock icke undanskymma de sociala och befolkningspolitiska aspekter, varpå jor-dlagstiftningen i allmänhet grundats, och ej heller önskemå- let att förhindra uppenbara spekulationsköp av jordbruks- och skogsfastigheter.
Med hänsyn till den relativt snabba produktionsutvecklingen inom vårt jord- bruk och de på senaste tid försämrade avsättningsmöjligheterna i utlandet sy- nes lämpligt att de sakkunniga skyndsamt prövar frågan huruvida man —— med beaktande av de aspekter, varom jag nyss erinrat —— kan genom jämkningar i lagstiftningen bidraga till att motverka den negativa inverkan på jordbruksnä- ringens räntabilitet och på jordbrukarnas inkomstförhållan-den som sagda pro- duktions- och avsättningsförhållanden medför. Utredningen bör i denna del i erforderlig utsträckning beakta även det utredningsarbete som jordbruksanslags- utredningen i samråd med lantbruksstyrelsen bedriver i syfte att giva bestäm- melserna rörande jordbrukets inre rationalisering m. 111. en fullt tidsenlig inrikt- ning. Därest resultatet av de sakkunnigas behandling av nu förevarande spörs- mål så motiverar bör delbetänkande framläggas med förslag till snara lagänd- ringar.
Frånsett att de sakkunniga vid sitt arbete bör iakttaga de synpunkter jag här anfört bör utredningen vara förutsättningslös.
I ett av riksdagen (skrivelse 284/1959) godkänt utlåtande 30/1959 gav jordbruksutskottet sin anslutning till två likalydande motioner (I: 502 och II: 605) vid 1959 års riksdag, vari hemställdes om snara åtgärder i syfte att genom ändringar i bolagsförbudslagen underlätta markbyten med bo— lag. Med anledning av utskottets uttalande framlade jordlagsutredningen den 26 november 1959 ett särskilt delbetänkande angående decentralisering av beslutanderätten i förvärvsfrågor enligt bolagsförbudslagen m. m. I be- tänkandet föreslogs vissa provisoriska ändringar i bolagsförbudslagen i syfte att underlätta markbyten. Vidare föreslogs en jämkning i 12 & jord- förvärvslagen för att bringa denna i överensstämmelse med de nya bestäm- melserna rörande kommunernas förvärv av mark, som infördes i l & ge- nom lag den 16 maj 1958 (nr 212). Utredningens förslag upptogs med vissa ändringar i propositionen nr 122 till 1960 års riksdag, vilken (skri- velse 265/1960) beslutade dels lag om ändring i bolagsförbudslagen, dels lag angående ändrad lydelse av 1 och 12 55 jordförvärvslagen. Båda la- garna har utfärdats den 27 maj 1960 och trätt i kraft den 1 juli 1960. '
I överensstämmelse med riksdagens skrivelser 87/1959 och 82/1960 har Kungl. Maj:t för kännedom till utredningen överlämnat motionerna I: 5, I: 171 och H: 224 vid' 1959 års riksdag samt motionerna 1:125, 1:455, II: 151, II: 263 och II: 545 vid 1960 års riksdag.
I motionen I: 5 vid 1959 års riksdag föreslogs, att jordförvärvslagens 1 & ändrades på så sätt, att den rätt, som landskommun, köping, stad och mu- nicipalsamhälle nu hade att utan tillstånd genom köp, byte eller gåva för- värva jordbruksfastighet, skulle gälla sådan fastighet belägen inom kom— munens område. Även i de likalydande motionerna I: 171 och 11:224 vid 1959 års riksdag behandlades kommunförvärven. Motionärerna hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning i en- lighet med vad i motionen anförts angående utvecklingen och omfattningen av kommunernas markförvärv efter den av 1958 års A-riksdag beslutade lagändringen med befrielse för kommun från att söka tillstånd till för- värv av jordbruksfastighet samt -— därest skäl därtill förelåge _ om fram- läggande av förslag om återinförande av jordpolitisk prövning i fråga om kommuners jordförvärv.
I motionerna 1:125 och 111151 vid 1960 års riksdag hemställdes i likalydande ordalag, att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till jord- förvärvslagen, att allmänningsskogar erhölle generellt tillstånd att för- värva skogsegendomar, då förvärvet avsåge ersättande av skogsmark, som förlorades genom vattenregleringar eller kraftledningsgator. I de likaly- dande motionerna I: 455 och 11: 545 upptogs återigen frågan om de kom- munala förvärven. Motionärerna hemställde, att riksdagen måtte i skri- velse till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om kommunala jordförvärv måtte upptagas till så skyndsam prövning av jordlagsutredningen att förslag till lagändring i motionens syfte kunde föreläggas redan 1960 års riksdag.
Vad slutligen gäller motionen 11: 263 framhölls i denna, att fastighet, vars värde helt eller till huvudsaklig del utgjordes av fiske eller vars värde helt eller till huvudsaklig del utgjordes av förmån av jakt, ej bleve före- mål för prövning jämlikt jordförvärvslagen, då den på grund av gällande taxeringsbestämmelser taxerades såsom annan fastighet. Med hänsyn till det berättigade intresse, som befolkningen i en ort kunde ha av att få del av ortens tillgångar i fråga om fiske och jakt vore detta förhållande en- ligt motionärernas mening icke tillfredsställande. Med anledning härav hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning om att uppdrag gåves åt pågåen-de utredning för revision av lagstiftningen rö— rande förvärv av fast egendom att utreda erforderlig ändring i samma lag- stiftning jämväl i av motionärerna angivet avseende.
Från jordbruksdepartementet har vidare överlämnats en promemoria från Norrbottenallmänningarnas förbund angående rätt för allmänningar i Norrland att förvärva skog som ersättning för mark, vilken tagits i an- språk vid vattenregleringar.
KAPITEL 2
Historik
Den historiska bakgrunden till gällande förvårvslagstiftning är utförligt behandlad i flera tidigare betänkanden. Bl. a. får utredningen hänvisa till det historiska avsnittet i det av 1951 års jordbruksrationaliseringsutred- ning avgivna betänkandet med förslag till jordrationaliseringslag m. m. (SOU 1954: 16). Jordlagsutredningen har därför ansett sig kunna begränsa framställningen till några väsentliga huvuddrag i utvecklingen.
Bolagsförbudslagen
Med den hastiga tillväxten av sågverksrörelsen i Norrland under sista hälf- ten av 1800—talet till följd av då stigande virkespriser följde ett ökat behov hos denna att trygga sin råvaruförsörjning. I början skedde detta genom att långvariga avverkningskontrakt tecknades med de skogägande bön- derna. Snart nog började emellertid en del sågverksinnehavare att för- värva hemman i stället för att skaffa sig avverkningsrätter. Dessa över- låtelser, som sedan sågverksföretagen i betydande utsträckning ombil- dats till aktiebolag innebar att skogen övergick från enskilda till bolag, uppmärksammades i riksdagen redan i början av 1890-talet. Först i och med att den s. k. norrlandskommittén tillsattes 1901 upptogs frågan emel- lertid på allvar.
Som resultat av kommitténs arbete tillkom 1906 den s. k. norrländska förbudslagen, som är föregångaren till gällande bolagsförbudslag. Lagen gällde inom de fyra nordligaste länen och vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län.
Motiv för en lagstiftning med syfte att reglera bolags förvärv av mark förelåg enligt kommitténs mening såväl ur ekonomiska som sociala och politiska synpunkter. Vid granskningen av de ekonomiska aspekterna kom man in på frågor, som nu efter över 50 är fortfarande är aktuella i den skogspolitiska debatten. Övervägandena gällde bland annat spörsmålen om sambandet mellan ägarefördelningen och avkastningen från skogsmarken och om jordbrukets behov av stödskog. För kommittén torde emellertid behovet av en lagstiftning i första hand ha varit betingat av den sociala synpunkten, att det vore skadligt för landet, därest den självägande jord— bruksbefolkningen i alltför stor utsträckning komme att reduceras ge- nom att hemmanen överginge i bolagsägo.
Helt allmänt stadgades i 4 5 av 1906 års lag, att Kungl. Maj :t ägde ge för- värvstillstånd om så prövades höra ske >>i något fall på grund av särskilda omständigheter». Härvid torde dock observeras, att lagen icke omfattade mark, som alltsedan lagens ikraftträdande ägts av bolag eller förening. Bolagen kunde alltså göra markaffärer inbördes utan att koncessionspröv- ning erfordrades. Ej heller avsåg den sådan del av ett hemmans avrösnings— jord med impedimenter, som prövats ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde. Särskilda regler för vad som skulle hänföras till sådan mark fanns intagna i lagen. .
.Av förarbetena framgår att kommittén genom ordalagens formulering velat uttrycka den meningen, att bestämmelsen i 4 5 borde tillämpas restrik- tivt. Tillstånd borde icke ges i andra fall än då särskilda förhållanden där- till föranledde. Som exempel kan nämnas, att tillstånd icke borde medde- las i sådana fall där fastighetsförvärvet allenast eller väsentligen avsåge att skaffa mark för virkesfångst åt sågverken. Som ett allmänt villkor för till- stånd uppställdes att till grund för förvärvet borde kunna anges något till- ämnat användningssätt för marken, som syntes viktigare än dess nyttjande för jordbruksändamål.
Mot strävandena att begränsa bolagsförvärv av mark riktades stark kri- tik. Huvuddragen i denna återkommer i de invändningar som framkom- mit vid senare åtgärder i syfte att reglera ägandet till fast egendom. Så— lunda gjordes gällande att lagen medförde ett obehörigt ingrepp i ägande- rätten såtillvida att den köpstarkaste gruppen uteslötes från fastighets- marknaden. Härtill invändes att även andra förhållanden, såsom exem— pelvis ändringar i tullagstiftningen, kunde verka sänkande på fastighets- priserna. En sänkning av marknadspriset medförde dock ingen minskning av den avkastning jorden lämnade. För en ägare som behölle sin jord in- nebure sålunda ett förbud i avsedd riktning icke någon olägenhet. Det häv— dades vidare att lagen icke kunde bli effektiv. Invändningen avfärdades emellertid av norrlandskommittén med att åtgärder i syfte att kringgå en lag alltid vore förenade med avskräckande kostnader och besvär. Även ur rättvisesynpunkt ansågs en lag med avsett syfte olämplig, då den icke utestängde enskilda köpare med spekulationsintresse. Häremot framhölls bl. a. den skillnaden, som ansågs föreligga mellan bolags- och enskildas förvärv, att medan bolagen för alltid behölle marken kunde påräknas att en enskild sålde den sedan han tillgodogjort sig det samlade skogskapita- let. Jordbruken bleve icke på samma definitiva sätt undandragna bönderna som om de såldes till bolagen. Slutligen hävdades att en bolagsförbudslag skulle verka förintande på trävarurörelsen och hindra uppkomsten av andra för Norrland viktiga industrier. Som motargument anfördes av kommittén bl. a., att trävaruindustrin kunde anses ha nått sådan omfattning, att man ingalunda behövde befara, »att icke förädlings- och avsättningsrörelsen skulle kunna skötas på ett nationalekonomiskt riktigt sätt, även om säg-
verksbolagen icke vidare finge obegränsat utbieda sig över de i böndernas ägo ännu kvarvarande jordområdena». Vidare framhölls att den förbuds- lag man avsåge icke skulle vara ovillkorlig.
Norrländska förbudslagen utvidgades 1911 till att även avse andra för"- eningar än sådana för ekonomisk verksamhet År 1912 utsträcktes vidare dess tillämpningsonnåde till återstående delar av Hälsingland och 1917 även till Värmlands län.
Eftei åtskilliga framställningar i riksdagen om utsträckning av förbuds- lagens verkningsområde till hela landet uppdrogs 1918 åt den s. k. jord- kommissionen att överväga de medel, vilka över huvud kunde befinnas lämpliga och erforderliga för att bevara jorden i den verkligt jordbruks- idkande befolkningens hand. I sitt betänkande framhöll kommissionen, att den funnit det vara en angelägenhet av största vikt att en lagstiftning mot- svarande den norrländska förbudslagstiftningen utan dröjsmål komme till stånd även för södra och mellersta Sverige.
Utredningens arbete ledde till att 1921 utfärdades en lag för ett år genom vilken tillämpningen av 1906 års förbudslag utsträcktes till att omfatta hela landet. Genom förlängningar kom lagen att gälla intill dess den nuvarande bolagsförbudslagen trädde i kraft 1 juli 1925.
Såsom ovan framhållits innehöll 1906 års lag två väsentliga inskränk- ningar vad avser lagens tillämpningsområde. Ingen av dessa upptogs i 1925 års lag. Istället infördes vid sidan av huvudregeln, som behölls oföränd- rad i den form den haft i 1906 års lag, de 5. k. lindrigare koncessionsgrun- derna för de från förvärvsprövning tidigare undantagna förvärven och därjämte för ett par andra förvärvsgrupper. Motivet för införandet av dessa lindrigare koncessionsgrunder var enligt propositionen att erfarenheterna från tillämpningen av 1906 ars lag gj01de det möjligt, att med större be- stämdhet urskilja vissa giuppei av fall, i vilka en eftergift av förvärvs— förbudet i allmänhet kunde antagas vara välgrundad. På en ny lag borde ställas anspråket, att den klarare och mera bestämt än den gamla skulle taga hänsyn till förhållanden, vilka faktiskt grundlagt en större frihet vid prövningen. Införandet av de lindrigare koncessionsvillkoren innebure emel- lertid icke att en verklig prövning i det enskilda fallet skulle eftergivas. Prövningen ansågs endast vid i lagen angivna förutsättningar kunna vara mindre sträng än vid tillämpning av huvudregeln. Det borde enligt depar— tementschefen icke ifrågakomma att lägga denna prövning till lokala myn- digheter. För upprätthållande av en konsekvent praxis vore det av vikt, att beslutanderätten även i dessa fall tillkomme Kungl. Maj:t.
Åtgärden att inrangera förvärven av sådan avrösningsjord med impedi- menter, som ej prövades hänförlig till stödskog eller odlingsområde, un- der de 5. k. lindriga koncessionsvillkoren i stället för att alltfort hålla dem utanför förvärvsprövningen motiverades bl. a. med svårigheten att vid viss given tidpunkt i arealsiffror fixera. skogsbehovet för de bondeskogsbruk,
vilka lagstiftningen åsyftade att skydda. En ytterligare anledning till att rätten att fritt få förvärva dylika områden ansågs kunna upphöra var att bolagen endast i ringa omfattning begagnat sig av möjligheten att köpa skog, som icke kunde hänföras till stödskog. Detta förhållande belyses bland annat av det yttrande som avgavs av Sveriges skogsägareförbund över jordhrukskommissionens betänkande. Enligt förbundets mening spe- lade ett borttagande av stödskogsbegreppet en relativt underordnad roll för Norrlands skogshantering om blott andra utvägar anvisades, på vilka en konsolidering eller arrondering av de större, men splittrade skogsinne- haven i Norrland kunde ske.
Som motiv för att förvärv mellan bolag icke längre skulle undandra- gas prövning anförde kommissionen, att sådana förvärv hade en vidare innebörd än att de lämnade bondeinnehavet oberört. Det skulle sålunda utan någon som helst kontroll från det allmännas sida kunna förekomma en obegränsad koncentration på en hand av samtliga inom en och samma ort belägna, i olika bolags händer befintliga jordbruksfastigheter. Dylika koncentrationssträvanden borde därför ställas under det allmännas kon— troll, så att de icke åsidosatte ortsbefolkningens berättigade intressen eller på annat sätt verkade menligt i socialt hänseende. Genom en prövning av dessa förvärv komme även möjligheterna att öka för bondebefolkningen att återförvärva jord som kommit i bolagshand.
Med hänsyn till strukturrationaliseringens aktualitet inom skogsbruket kan det vara av intresse att återge de synpunkter, som anfördes av Sveri- ges skogsägareförbund i ovannämnda, för nära fyrtio år sedan avgivna ytt- rande i anledning av förslaget att intaga förvärven mellan bolagen under lagens bestämmelser. Förbundet framhöll önskvärdheten av att möjlighet icke betoges trävarubolagen att på lämpligt sätt arrendera sina skogsbe- sittningar och att från denna synpunkt rätten till fastighetsförvärv bolag emellan vore fri. Bolagens skiften läge inströdda och blandade ej blott med enskildas utan även med andra bolags ägor. Man hade därför i rätt stor omfattning sökt genomföra en arrondering genom köp och byten mellan bolag inbördes. Lades denna ur skoglig och nationalekonomisk synpunkt gagneliga omplacering under koncessionstvång efter ytterst snäva grunder, vore det att förutse, att hela nämnda rörelse komme att avstanna.
År 1932 vidgades lagen till att omfatta även ideella föreningar och stif- telser. Förvärvsprövningen gjordes emellertid något mindre sträng än för bolag och ekonomiska föreningar.
Sedan det visat sig önskvärt att vid tillämpningen av lagen kunna taga mera hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna upp- drogs åt den s. k. Sociala jordutredningen att framlägga förslag till änd— ringar. Då tillä111pningssvårigheterna till stor del härrörde från de detal- jerade stödskogsbestämmelserna förordade utredningen i ett 1935 avgi- vet betänkande en mera schematisk gränsdragning mellan stödskog och
överloppsskog. För att icke härigenom lagens sociala och jordpolitiska verk- ningar skulle försvagas, föreslogs tillika införandet i lagtexten av den s. k. bytesprincipen.
Med införandet av bytesprincipen menade utredningen att det skulle bli möjligt att upprätthålla ett arealmässigt jämnviktsförhållande mellan bo- lagsskogar och bondeskogar. I sådana fall där det vore ändamålsenligt för bolagens drift skulle åt bolagen beredas möjlighet att förvärva sådana, i allmänhet avlägsna skogar som icke behövdes som stöd för bondejord- bruket samtidigt som bolagsjord i anslutning till jordbruksbygd skulle ge- nom bytesförfaraudet kunna återföras till jordbruket. Sociala jordutred- ningens förslag blev efter en del jämkningar godtaget av statsmakterna. Bytesprincipen kom till uttryck i 4 & bolagsförbudslagen.
Ytterligare ändringar i lagen beslutades av 1960 års riksdag. Ändringarna innebar dels att förvärv från kronan gjordes koncessionsfria dels att en ny paragraf infördes med särskilda regler för tillståndprövning i vissa fall vid utbytesförvärv.
I samband med redogörelsen för bolagsförbudslagstiftningens utveck- ling 1nå även beröras det förslag till lag om förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva jordbruksfastighet, som framlades av 1951 års jord- bruksrationaliseringsutredning. Förslaget — som aldrig blivit upphöjt till lag — innebar ett principiellt hinder för nämnda personer att förvärva som jordbruk taxerad fastighet. Utan hinder av lagen föreslogs emellertid att tillstånd skulle kunna meddelas om >>i något fall» på grund av sär- skilda omständigheter så borde ske. Som exempel på omständigheter nämn— des att förvärvaren till gagn för jordbruksnäringen avhände sig annan un- gefär likvärdig mark eller att fånget avsåge ringa ytvidd och medförde ändamålsenligare arrondering. Tillståndsprövningen skulle handhavas av lantbruksnänmderna, dock med rätt för Kungl. Maj:t att förordna, att nämndernas eller lantbruksstyrelscns beslut skulle underställas högre myn- dighets prövning. Utredningen förutsatte, att denna möjlighet åtminstone till en början skulle utnyttjas i stor utsträckning.
Jordförvärvslagsniftningen
En stark stegring av fastighetsförsäljningarna under första världskriget föranledde statsmakterna att 1918 utfärda en provisorisk lag om inskränk- ning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, den s. k. femårslagen. Den upphävdes emellertid under 1920. Påföljande år framlades av den förut omtalade jordbrukskommissionen ett lagförslag, som avsåg att rät- ten att förvärva och behålla fast egendom skulle i vissa fall regleras ge- nom tillståndsprövning. Lagförslaget vann emellertid aldrig statsmakter— nas bifall.
Frågan om inskränkning i enskilda personers rätt att förvärva'jord- bruksfastighet upptogs sedan såvitt utredningen vet icke förrän av 1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning. Utredningens år 1941 fram- lagda betänkande överarbetades i en departementspromemoria, som 1945 lades till grund för den första jordförvärvslagen i senare tid, 1946 års jord- förvärvslag. I och med tillkomsten av lantbruksnämnderna 1948 utfärdades en ny förvärvslag, som skiljde sig från den förra bl. a. i det avseendet att förvärvsprövuingen överfördes från Kungl. Maj:t till de nyinrättade nämn- derna. I.agen antogs för en tid av fem år men förlängdes ytterligare två år fram till den 1 juli 1955, då nu gällande jordförvärvslag utfärdades.
Vid tillkomsten av 1946 års lag riktades från många håll stark kritik mot införandet av koncessionsregler för enskilda personers förvärv av jord- bruksfastigheter. Kritiska synpunkter på jordförvärvslagstiftningen har sedan anförts vid så gott som varje riksdag. Utredningen kommer att längre fram behandla några av de väsentligaste erinringarna.
Under giltighetstiden undergick 1948 års lag en del förändringar. Se- dan det i åtskilliga fall förekommit, att jordförvärvslagen kringgåtts ge— nom att säljare och köpare i samförstånd arrangerat en exekutiv auktion, infördes 1952 bestämmelser om att den som inropat fastighet på sådan auktion skulle vara skyldig att avyttra fastigheten inom två år, såframt han 'ej fått lantbruksnämndens tillstånd att behålla den. Lagen hade även kringgåtts genom skentransaktioner i den formen att man låtit överlåtel— sen utåt framträda som gåva i stället för köp. På grund härav vidgades la- gen samtidigt till att förutom köp eller byte även omfatta förvärv genom gåva.
Det förslag till lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbru— kets yttre rationalisering m. 111. (jordrationaliseringslag), som 1954 fram— lades av jordbruksrationaliseringsutredningen, var i flera avseenden olikt 1948 års jordförvärvslag. Sålunda föreslogs skyldighet för den, som för— värvade som jordbruksfastighet taxerad egendom, att anmäla detta till lantbruksnämnden och begära nämndens intyg av utredningen kallat hinderfrihetsintyg att mot fånget icke mötte hinder.
Den mest markanta skillnaden var att i lagen föreslogs intagen en möj- lighet att vägra sådant intyg med motivering att fastigheten behövdes för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. 1948 års jordförvärvslag kunde nämligen icke nyttjas i rationaliseringsbefrämjande syfte. Denna funktion hade i stället tillagts den samtidigt gällande förköpslagen. Sedan det i praktiken visat sig att tillämpningen av denna varit förenad med betydande svårigheter föreslog utredningen att den skulle avvecklas och ersättas med förenämnda ratio- naliseringsmoment. Samtidigt föreslogs _ i syfte dels att den rationali- seringsbefrämjande avsikten med beslutet skulle kunna fullföljas dels att
säljaren ej skulle betagas möjligheten att för skäligt pris avyttra fastig- heten — en skyldighet för lantbruksnämnden att, när säljaren så påyr- kade, inlösa fastigheten till det av köparen utfästa priset.
Jordbruksrationaliseringsutredningens förslag lades till grund för 1955 års jordförvärvslag. Den av riksdagen antagna lagen företer emellertid — på sätt framgår av redogörelsen för innehållet i kapitel 3 _ åtskilliga av- vikelser från utredningsförslaget.
KAPITEL 3
Innehållet i gällande lagar i ämnet
I förevarande betänkande behandlas två lagar, nämligen lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (>>bolagsförbudslagen») och lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (»jordförvärvslagen»). Mot bakgrund av vad utredningen förordar beträf- fande dessa lagar föreslås vidare vissa ändringar i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (»1916 års lag»).
Ändringar i bolagsförbudslagen har skett genom lagar den 1 april 1927 (nr 67), den 3 juni 1932 (nr 183), den 18 juni 1937 (nr 389), den 30 april 1948 (nr 221), den 28 maj 1948 (nr 276) och den 27 maj 1960 (nr 193). .Iordförvärvslagen har ändrats genom lagar den 16 maj 1958 (nr 212) och den 27 maj 1960 (nr 193). Vad slutligen gäller »1916 års lag» har den ändrats genom lagar 7 juni 1934 (nr 238), 3 juni 1938 (nr 314 och 315), 14 sept. 1944 (nr 710), 30 april 1948 (nr 220), 28 maj 1948 (nr 275) och 26 maj 1954 (nr 315).
Bolagsförbudslagcn innehåller till en början ett principiellt förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom på landet och i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Lika med stad anses här— vid köping eller annan ort där den för städerna gällande ordningen för be- byggande skall iakttagas (1 €). Förvärvsförbudet har dock ej avseende ä sådant förvärv, som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande till expropriation, eller å förvärv ge— nom testamente till förmån för ideell förening eller stiftelse och ej heller å förvärv från kronan eller av järnväg (2 €).
Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som av läns- styrelsen i viss ordning prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torv- mosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaf— fenhet att höra skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning el- ler av liknande anledning. Sedan fast egendom förklarats vara av den be-
skaffenhct att bolag, förening eller stiftelse efter vad nu sagts må för— värva den, blir det gällande även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del därav (3 5).
Bolag, förening eller stiftelse må i den ordning 511 och 6 Så stadgar er— hålla tillstånd att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än nyss sagts i fall 1. att egendomen vid tiden för lagens trädande i kraft ägdes av bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet; 2. a t t egendomen utgör fastighet därav icke någon del lämp- ligen kan nyttjas för jordbruk; 3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter, vilken med hänsyn till or- tens förhållanden och i övrigt föreliggande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara att hänföra till sådana till odling tjän- liga myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, om— fattning och jordens beskaffenhet ägnar sig för upptagande av självstän- diga jordbruk eller lämpligen kan sammanslås med andra brukningsde- lar (odlingsområde); skolande vid beräkning av stödskog hänsyn tas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt jordbruk bilda nya själv- ständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde, till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådant om- råde med annan hrukningsdel; 4. att egendomens förvärvande för bola- get, föreningen eller stiftelsen såsom innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn till skogsvårdens främjande; 5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos bo- laget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livs— förnödenheter eller jordbruksprodukter; eller 6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna hem eller mindre jord— bruk (4 & första stycket). — Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens ingivande senast förflutna tio åren ge- nom överlåtelse till enskild person av skogsmark eller till jordbruk tjän- lig fastighet med efter ortens förhållanden erforderlig skogstillgång eller också genom sådan överlåtelse till enskild person av odlad jord eller od- lingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens näring i orten, av- hänt sig egendom, vilken finnes i värde ungefär motsvara den egendom som avses med förvärvet. Med överlåtelse som nu sagts skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad jord eller odlingsom— råde till kommun eller till hush-ållningssällskap, bolag eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse av jordbruks— fastighet eller skogsmark skett till enskild person, som förvärvat egen- domen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes än
genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed bedri- vet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen (4 5 andra stycket). —— Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedanvsil— jans och Ovansiljans fögderier, Västerdals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Bjursås, Åls, Envikens och Svärdsjö socknar av Falu fögderi i Kopparbergs län, icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, ges till förvärv av mark, som vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte avsetts till hemskog och fäbodskog (4 & tredje stycket). —— I fråga om de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län skall, där heminägorna ännu ligger i stor- skifte, vid tillämpning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller hans make tillhöriga ägor, vilka gemensamt bildar en brukningsdel, betraktas såsom en fastighet (4 5 fjärde stycket). — Vad enligt bestämmel- serna i tredje punkten förvärvas skall, med iakttagande av viss föreskrift i jorddelningslagen, avskiljas genom avstyckning (4 & femte stycket). —— Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild an- ledning därtill föreligger, ges, om jordbruket å fastighet, varifrån förvär- vet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas (4 5 sjätte stycket).
Utöver nu angivna möjligheter att erhålla förvärvstillstånd —— de 5. k. speciella eller lindrigare koncessionsgrunderna _— finns också en allmän förutsättning för sådant tillstånd. Om nämligen i andra fall än som an- givits i 4 5 på grund av särskilda omständigheter anses, att bolag, för- ening eller stiftelse bör medges rätt att färvärva fast egendom av annan beskaffenhet än i 3 & sägs, må givas tillstånd därtill. Såsom dylik omstän- dighet skall i fråga om förvärv, som göres av ideell förening eller stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet (5 5).
Fråga om tillstånd jämlikt 4 och 5 55 avgöres av Konungen. Under vissa förutsättninger må dock tillstånd lämnas av länsstyrelsen. Dessa är att egendomen förvärvas i utbyte mot annan fast egendom inom länet, att så— väl den förra som den senare egendomen huvudsakligen är avsedd för skogsbruk, att den ena egendomen ungefär motsvarar den andra i värde, samt att lantbruksnämnden och överlantmätaren tillstyrkt att tillstånd meddelas (5 a 5).
Vill bolag, förening eller stiftelse påkalla länsstyrelsens prövning en- ligt 3 5 eller söka Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan jämte fångeshandlingen eller bestyrkt avskrift därav inges till länsstyrelsen inom tre månader från det fånget skedde. Försittes denna tid eller prövas egendomen icke vara hänförlig under 3 5 och blir ej heller ansökan bifallen, skall fånget vara ogillt. Sökes tillstånd, åligger det länsstyrelsen, såframt ej förvärvet godkännes enligt 3 & eller
ansökningen bifalles av länlsstyreISen enligt 5a &, att insända handling— arna jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t. Innan länsstyrelsen meddelar tillstånd eller avgiver utlåtande, skall den, där det ej av särskild anled- ning finnes icke vara erforderligt, över ansökningen höra — förutom lant- bruksnämnden och överlantmätaren —— kommunalnämnden i orten eller annan kommunal myndighet. Närmare föreskrifter rörande utredningen i ärende av förevarande slag meddelas av Kungl. Maj:t.1 Eventuell ansö- kan om lagfart skall förklaras vilande i avbidan på utgången av förvärvs- prövningen (6 5).
Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag, förening eller stiftelse för— värva fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet (7 5). Sålunda in- ropad egendom skall åter avyttras inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas inom tre år från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft, där- est ej dessförinnan antingen egendomen prövats vara hänförlig under 3 5 eller inroparen erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att behålla egendomen. Har sagda tid av tre år tilländalupit och visas ej, att dessförinnan egendomen prövats vara av beskaffenhet som sägs i 3 5 eller att inroparen erhållit tillstånd att behålla egendomen, då skall, om ej av lagfartsprotokollet fram- går, att egendomen är avyttrad, länsstyrelsen förordna, att egendomen skall säljas på offentlig auktion. Å sådan auktion må egendomen ej åter inro- pas av samma köpare. Om vad sålunda stadgats skall erinran införas i det köpebrev, som utfärdas i anledning av den exekutiva auktionen. Av läns- styrelsen meddelat förordnande som nu är nämnt skall gälla även om egen- domen finnes ha varit avyttrad av inroparen eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade förordnande meddelats om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som äger bästa förmånsrätt i egendomen. Försäljning skall ske även om innehavaren av sådan fordran bestrider det. Vad utsökningsla- gen i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning stadgar beträffande gäldenären skall i ärende som nu sägs lämpas till egen- domens ägare. Denne skall vara pliktig att betala kostnad, som ej kan gäldas ur den försålda egendomen (8 5). Har å exekutiv auktion inrop av fast egendom skett för skyddande av någon inroparens fordran eller rät— tighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 5 jordabalken, och visas sannolika Skäll, att egendomen ej kunnat av inroparen avyttras utan förlust, äger Kungl. Maj:t på ansökan medge anstånd med egendomen-s. avyttrande efter vad som prövas skäligt (9 5). Ansökan om tillstånd att behålla inropad egendom eller om anstånd med sådan egendoms avyttrande skall sist inom tre år från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft inges till länsstyrelsen, som med eget utlå- tande överlämnar den till Kungl. Maj:t. Med förordnande, som enligt 8 5
1 Så har senast skett genom kungörelse den 20 januari 1956 (nr 13), ändrad genom kungörelse den 27 maj 1960 (nr 195).
ankommer på länsstyrelsen, skall anstå till dess ansökningen prövats av Kungl. Maj:t (10 5).
Med bolag avses i lagen icke enkelt bolag eller bolag, som driver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse. Med förening avses icke förening, vilken driver rörelse som nyss sagts och ej heller sambruksför- ening. Med stiftelse avses icke stiftelse, vars styrelse utgöres av statlig el- ler kommunal myndighet eller tillsättes av sådan myndighet och ej hel- ler stiftelse, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi el— ler annan inrättning för vilken Kungl. Maj:t fastställt stadgar (11 5).
Slutligen föreskrives, att vid sidan av bolagsförbudslagen alltjämt skall gälla vad därutöver är stadgat om bolags, förenings eller stiftelses förvärv av fast egendom (12 5). Sådana stadganden finnes — förutom i 1916 års lag —— främst i lagar som reglerar penningrörelse.
Jordförvärvslagens huvudregel är att fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, ej må förvärvas genom köp, byte eller gåva utan till- stånd av lantbruksnämnd (1 5). Tillstånd erfordras i princip även vid för— värv av del av eller ideell andel i jordbruksfastighet. Undantag göres dock för fastighetsdel, som avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogs- bruk, samt för andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare. Även till förvärv av fastighetsdel som för jordbruksändamål avstyckats för sam- manläggning med annan fastighet erfordras i vissa fall icke tillstånd _— på sätt framgår nedan under 5 2. Ett ytterligare undantag vad gäller ob- jektet utgör förvärv av egendom, som ingår i stadsplan eller enligt bygg- nadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Lagen äger ej tillämpning på förvärv från kronan. Första paragrafen innehåller vidare undantag för vissa förvär- vare. Sålunda erfordras ej förvärvstillstånd där förvärvaren är kronan, landskommun, köping, stad eller municipalsamhälle eller där egendomen förvärvas av annan kommun än de angivna eller annan dylik samfällig- het för ändamål som avses i 1 ä 4, 7 eller 16 expropriationslagen. Undan- tagna från tillståndsprövning är vidare ett antal släktskapsförvärv. Dessa är dels där förvärvaren är fångesmannens make, dels där förvärvar-en el- ler, om makar förvärvar gemensamt, endera av dem är fångesmannens el- ler ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller syskons avkomling. En förutsättning för att för- värvstillstånd må underlåtas vid släktskapsförvärven är dock att fånges- mannen icke, på grund av förvärv, som skett medelst inrop på exekutiv auktion, är avyttringspliktig.
Slutligen är enligt 1 & undantagna förvärv som sker genom inrop på exekutiv auktion och sådana där tillstånd skall sökas enligt 1916 års lag eller bolagsförbudslagen eller där länsstyrelsen förklarat att egendomen är av beskaffenhet att få förvärvas utan sådant tillstånd.
1 5 innehåller i andra stycket regler rörande ordningen för ingivande av förvärvsansökan. Sålunda skall tillstånd, om det ej sökts före fånget, skriftligen sökas inom tre månader från det fånget skedde hos den lant- bruksnämnd inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är belägen. I ärendet bör företes fångeshandlingen eller, om sådan ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen. Vid underlåtenhet i detta avseende kan lantbruksnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bris- ten vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.
Avser fång, som enligt 1 5 skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastig- het och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyck- ning, erfordras ej tillstånd, om egendomen genom avstyckning avskiljes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk (2 5). Är egendomen avsedd för jordbruk eller skogsbruk, gäller däremot i princip, att avstyckningen icke må tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd underställts lantbruks- nämndens prövning. Från denna regel gäller emellertid ett viktigt undan— tag. Underställning må nämligen underlåtas under förutsättning att egen— domen skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen med större fördel kan läggas till annat jordbruk. En ytterligare förutsättning för att underställ- ning må underlåtas är att den genom avstyckning och sammanläggning uppkommande brukningsenheten ej blir större än att den huvudsakligen kan skötas av brukaren och dennes familj. Sistnämnda villkor behöver dock icke vara uppfyllt, där egendomen är av obetydlig omfattning. Göres ej unde—rställning erfordras ej förvärvstillstånd.
Den materiella prövningen regleras av bestämmelserna i 3, 4 och 5 55. Lantbruksnämnd kan icke vägra förvärvstillstånd i andra fall eller av andra skäl än som där angives. I 3 5 upptas ovillkorliga förvärvsförbud medan enligt 4 & tillstånd kan beviljas under vissa bestämda förutsättningar.
Förvårvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i or- ten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat som tarvas för egendomens brukande (3 5).
Jämväl i följande fall skall förvärvstillstånd vägras, nämligen där anledning finnes till antagande, att förvärvaren vill åtkomma egen- domen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;
där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan fånges- mannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ända- målsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes ; eller
där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kan anses läm- pade för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter samman- föres i en ägo (4 5 första stycket).
Sistnämnda tre förvärvshinder är emellertid såsom ovan anförts icke ovillkorliga. Tillstånd må sålunda meddelas om fånget kan väntas med- föra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget (4 5 andra stycket).
5 5 inrymmer lagens rationaliseringsmoment. Förvårvstillstånd må näm- ligen vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsen- heter. Från regeln gäller emellertid tre undantag, nämligen; 1. där för— värvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 5 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen; 2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen för- klarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som må hava utsatts i förklaringen; eller 3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 ä (5 å andra stycket).
Finnes förvärvstillstånd icke kunna lagligen meddelas med mindre för- värvaren därvid ålägges att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller att under viss tid nyttja den för bestämt ändamål eller underlåta särskild använd- ning av densamma kan tillstånd meddelas om sökanden lämnar skriftlig förbindels-e att ställa sig det avsedd-a åläggandet till efterrättelse. Vid med- delande av förvärvstillstånd skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläg- gandet (6 5 första stycket). —— Därest åläggande av samma slag finnes erforderligt å förvärvaren redan tillhörig fastighet, vilken skall ingå i sam- ma brukningsenhet som den med fånget avsedda, skall bestämmelsen i första stycket äga motsvarande tillämpning (6 5 andra stycket).
I 6 & föreskrives även att lantbruksnämnd skall hålla uppsikt över att åläggandet fullföljes. Vid behov skall nämnden hemställa hos åklagare att föra talan om vitets utdömande ävensom om utsättande av nytt vite. Utan hemställan av lantbruksnämnden må talan icke väckas. Vite må ej för- vandlas till frihetsstraff (6 & tredje stycket).
Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att giltigheten hos fång som avser del av fastighet icke skall bestå i sådana fall där avstyckning av det förvärvade icke kan genomföras, har i lagen införts bestämmelsen att för- värvstillstånd må göras beroende av att fånget leder till aVStyckning eller sammanläggning. I tillståndsbeslutet skall i dylika fall angivas tiden och sättet för ingivande av ansökan om åtgärder till vederbörande myndig- het. Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning samt har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande
endast i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanlägg- ningen icke hindras av att lagfarten ej beviljats (7 €).
Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 5 första stycket på sätt föreskrivits eller vägras förvärvstillstånd genom la- gakraftägande beslut, skall fånget vara ogillt. Detsamma skall gälla där ansökan i fastighetsbildningsärende, s-om sägs i 2 5 eller i 7 5 första styc- ket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall och tiden för sö- kande av förvärvstillstånd tilländagått (8 5 första stycket).
Det förhållandet att förvärvsfrågan icke slutgiltigt blivit avgjord skall anses utgöra lagfartshinder (8 5 andra stycket). — Skulle lagfart mot bestämmelserna i första och andra styckena ha meddelats, skall första stycket i lagrummet dock icke äga tillämpning å fånget (8 & tredje stycket).
I de fall ett köp blir ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jäm- likt 5 5 har, dels för att tillgodose den enskildes (säljarens) intresse av rättssäkerhet dels för att det rationaliseringsintresse som utgjort motiv för avslaget verkligen skall bli tillgodosett stadgats skyldighet för kronan att lösa egendomen, om så påyrkas av sälja-ren. Inlösen skall ske till det av köparen utfästa priset. Förutsättning för att lösningsskyldighet skall fö- religga är att köpehandlingen i original eller bestyrkt avskrift varit före- tedd i ärendet. Överstiger priset uppenbart egendomens värde eller häftar denna för intecknad gäld till högre belopp än priset, föreligger dock icke lösningsplikt. Lösningsplikten kan i vissa fall omfatta jämväl egendom, som försålts genom samma köpehandling men icke omedelbart träffas av ogiltigheten (9 5).
I 10 5 ges bestämmelser för hur kronans lösningsskyldighet aktualise- ras och hur inlösningen skall tillgå. Skyldighet inträder icke förrän säl- jaren framställt yrkande härom. Lösningsyrkande skall delgivas lantbruks- nämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet vunnit laga kraft el- ler säljaren fått del härav. Bifalle-r icke lantbruksnämnden lösningsyr- kandet, kan säljaren väcka talan genom stämning till allmän underrätt inom sex månader från samma tidpunkt. Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser om löseskillingcns belopp samt tiden och sättet för dess gäldande, utsättas viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo (10 5).
Förvärv medelst inrop på exekutiv auktion är undantagna från huvud- regeln i 1 5. Egendom som förvärvats medelst sådant inrop skall dock, om vid vanligt köp skulle ha krävts förvärvstillstånd, avyttras inom två år från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda någon inroparens fordran eller rättighet, varför fas- tigheten häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 & jordabal- ken. må läns-styrelsen på ansökan medgiva skäligt anstånd med fastighe- tens avyttrande, om sannolika skäl visas, att förlust för inroparen eljest
skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid, skall läns- styrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna, att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 12 5 sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen. När lagfart sökes, skall dylik anteckning också in- föras i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar att hans skyldighet att avyttra egendomen upphört (11 5 första stycket). — Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, där inropet gjorts av riksbanken, bank- aktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit eller hypoteksförening (11 5 andra stycket). I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egen- dom skall i tillämpliga delar gälla vad i 3, 4, 6 och 7 55 är stadgat om för- värvstillstånd (11 5 tredje stycket). —— Förordnande som sägs i 11 5 skall, där ej lantbruksnämnden återkallar sin framställning i ärendet, gå i verk- ställighet även om det befinnes att inroparen, när förordnandet meddela- des, redan avyttrat egendomen eller han sedermera avyttrar den (12 5 första stycket). —— I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa för- månsrätt däri. Även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet upp- nås, må dock försäljning ej ske, med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det värde som åsatts egendomen av utmätningsman, eller om ägaren i god tid före auktionen påkallat särski-ld värdering, det värde vartill egendomen uppskattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas, förutom till den som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att förvärva egendomen allenast till kronan, landskommun, kö— ping, stad eller municipalsamhälle, till kommun eller samfällighet som av- ses i 1 5 första stycket 2 och som vill förvärva egendomen för där omför- mält ändamål, till andelsägare som avses i 1 5 första stycket 8 eller till kreditinrättning som sägs i 11 5 andra stycket. Avgives bud som må an- tagas, skall försäljning ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskil- lingens fördelning stadgar beträffande gäldenären skall i här avsedda ären— den lämpas till ägaren (12 5 andra stycket). — Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen (12 5 tredje stycket). —— Kost- nad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas av statsmedel (12 5 fjärde stycket).
När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 5 2, åligger det nämn- den att snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två måna— der därefter meddela beslut i ärendet. Avser tillstånd framtida fång, skall
i beslutet utsättas viss tid, högst ett år, för dess giltighet. Vägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skäl å vilka beslutet grun- das. Må klagan föras över beslut eller äger säljaren påkalla inlösen en— ligt 9 5, skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga (13 5).
Över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat till- stånd att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 5 5 2 eller ock tillämpat 6 eller 7 5, må klagan föras genom besvär hos lant- bruksstyrelsen. Kungl. Maj:t äger förordna, att i vissa fall lantbruksnämnds eller styrelsens beslut skall underställas styrelsens eller Kungl. Maj:ts pröv— ning. Talan mot styrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t genom besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över beslut av lantbruksnämnd eller styrelsen. Besvär skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har att snarast möjligt till besvärsmyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämn- den, jämväl eget utlåtande över besvären (14 5).
Lantbruksnämndernas beslut i jordförvärvsärenden skall i allmänhet fattas i plenum. Lantbruksnämnd äger dock, i den ordning och omfatt- ning samt på de villkor i övrigt som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss befattningshavare hos nämnden att å dess väg- nar fatta beslut rörande frågor, som avses i lagen. Jämväl i övrigt med- delar Konungen närmare föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (15 5)1.
Redogörelse för innehållet i 1916 års lag torde ej erfordras utöver den som lämnas i den speciella motiveringen.
' Föreskrifter som här avses har lämnats i jordförvärvskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 414), ändrid den 7 juni 1956 (nr 326).
KAPITEL 4
Tillämpningen av bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen
Redogörelsen för tillämpningen av bolagsförbudslagen har ansetts kunna inskränkas till förvärv av egendom, taxerad som jordbruksfastighet. Fram- ställningen kommer vid sådant förhållande att avse tillämpningen av lagen vid de av Kungl. Maj:t avgjorda förvärvsärendena.
Enligt uppgifter, som utredningen inhämtat från jordbruksdepartemen- tet, har under åren 1955—1960 avgjorts det antal förvärvsärenden som angives i tabell 1.
Tabell 1. Av Kungl. Maj:t under åren 1955—1960 behandlade ansökningar enligt bolagsförbudslagen
Antal År Bifall Avslag Summa 1955 ................................ 81 6 87 1956 ................................ 111 4 115 1957 ................................ 81 12 93 1958 ................................ 111 6 117 1959 ................................ 117 6 123 1960 ................................ 159 :i 163
Det ringa antalet avslagna ärenden får ses mot bakgrunden av att många bolag —— framför allt de större skogsbolagen —— känner principerna för tillståndsbedömningen och därför underlåter att sluta sådana avtal, som de förstår vara omöjliga att genomföra.
Vad gäller skogsbolagen synes förvärven kunna indelas i följande grup- per:
1. Förvärv av mark i syfte att utvidga befintligt industriområde eller för att anlägga ny industri. I sådana fall lämnas regelmässigt tillstånd om icke vederbörande kom- mun direkt motsätter sig förvärvet under angivande av en annan, ur den- nas synpunkt angelägnare markanvändning. Under senare år har sålunda i flera fall lämnats tillstånd till förvärv av mark för kraftverksbyggen.
2. Förvärv under uppgivet syfte att vidga den egna råvarubasen eller att trygga sysselsättningen för hos sökanden anställda.. Sådana förvärvsmotiv utgör enligt praxis icke koncessionsgrund i och
för sig. I intet fall lär tillstånd ha lämnats utan att kompensation i huvud- sakligen likvärdig mark lämnats. Prövningen har varit densamma antingen förvärvsfastigheten haft karaktär av stödskog eller överloppsskog. Ej hel- ler har gjorts någon skillnad i bedömningen med hänsyn till sökandebo- lagets storlek. Den omständigheten att en sågverksrörelse är av familje— bolagstyp har sålunda icke ansetts utgöra särskilt skäl för beviljande av tillstånd till förvärv av skogsmark. Vidare har företag med egen förädlings- industri i förvärvshänseende likställts med företag utan sådan industri.
Ifråga om kompensationsmarken fordras, att den skall ha i huvudsak samma värdeproduktionsförmåga som förvärvsfastigheten. I praktiken ta- ges i allmänhet som ett uttryck härför skogsmarkens s. k. lägesreglerade årsproduktion. Såsom kompensationsmark kan, där förvärvet avser s. k. överloppsskog, jämlikt 4 5 andra stycket i lagen godtagas såväl skogsmark som odlad jord. I praktiken har dock förekommande kompensationsmar— ker i de flesta fall huvudsakligen utgjorts av skogsmark. Vid förvärv och markbyten enligt 5 5 i lagen tillämpas mera konsekvent principen att skogs- mark bytes mot skogsmark. Där i sådana fall dock som kompensation god- tagits även odlad jord, har denna i bytesjämförelsen som regel boniterats och värderats som skogsmark.
I princip kräves att sökande skall genom köpeavtal visa att kompensa- tionsmark överlåtits innan förvärvstillstånd meddelas. I vissa fall har dock skriftliga utfästelser från bolags sida 0111 försäljning längre fram godtagits.
Kompensationsförvärven har stor betydelse vid den strukturförbättrande verksamheten inom storskogsbruket. För tillvägagångssättet vid denna verk- samhet då den sker i form av s. k. avtalsbyten har utredningen utförligt redogjort i sitt delbetänkande av den 26 november 1959. Delar av vad där- vid anfördes har återgivits i kapitel 7 om produktionsutvecklingen inom skogsnäringen.
3. Förvärv av enklaver eller bolagets innehav närliggande mark i arron- deringsförbättrande syfte. Fram till senare delen av 1950-talet har tillämpats en praxis som i stort sett inneburit att tillstånd lämnats till förvärv av enklaver utan krav på kompensation om arealen icke överstigit 15—20 ha produktiv mark. Där- vid har dessutom krävts att sökandebolagets innehav, som genom förvärvet skulle bli strukturförbättrat, varit av så stor omfattning att förvärvet med- fört förbättring av nämnvärd betydelse. Under senare tid har en generösare tillämpning införts, grundad på ut- talanden av 1959 års riksdag (prop. 148/1959, sid. 222). Denna innebär bl. a. att man i dylika fall icke kräver kompensation för i förvärvet ingå- ende jordbruksjord som bör överföras till skogsmark.
4. Förvärv av fastigheter som ersättning för mark som bolaget måst avstå till kraftledningsgator eller som översvämmats i samband med vattenregle- ringar.
Ingen av dessa omständigheter har ensam godtagits som förvärvsanled- ning. Emellertid har sådant avstående av mark ansetts kunna beaktas vid koncessionsbedömningen.
5. Övriga förvärvsfall. Tillstånd har som regel medgivits till ansökningar om förvärv av mark avsedd att nyttjas för fritids-ändamål för sökandens anställda, där ändamålet synts kvalificerat och marken ifråga ej ansetts direkt behövlig för jordbruket. Likaså har förvärvare, vars verksamhet för- utsätter tillgång till torv, lera eller sand, erhållit tillstånd att förvärva fastig- heter med sådana värden. Konsumentkooperativa företag har under se— nare år icke sökt eller beviljats tillstånd till förvärv av fastigheter för för- söks- eller andra ändamål. Fastighetsbolag med avsikt att utnyttja det för- värvade för tätbebyggelse har beviljats tillstånd i de fall fastigheten ansetts mogen för sådant utnyttjande. Utredningen har även undersökt i vilken utsträckning sådan egendom som taxerats såsom jordbruksfastighet under senare år överlåtits från ett bo- lag till ett annat. Frekvensen av sådana överlåtelser framgår av följande sammanställning i tabell 2 avseende åren 1955—1960.
Tabell 2. Av Kungl. Maj:t behandlade ansökningar avseende förvärvstillstånd vid överlåtelser av fast egendom från bolag
till bolag Total År Art]? ' fastmarksareal & ha 1955 ....................... 5 27 410 1956 ....................... 6 483 1957 ....................... S 1 977 1958 ....................... (i 8 015 1959 ....................... 2 57 1960 ....................... 3 6 061
Såsom framgår av tabellen har överlåtelserna mellan bolag varit få.
För tillämpningen av jordförvärvslagstiftm'ngen före ikraftträdandet av nu gällande lag hänvisas till den redogörelse som lämnades i jordbruks- rationaliseringsutredningens betänkande med förslag till jordrationalisc- ringslag m. m. (SOU 1954: 16). För egen del inskränker sig jordlagsutred— ningen till att redogöra för den tillståndsprövning som sedan 1 juli 1955 skett med stöd av 1955 års lag. De i samband därmed redovisade sifferupp— gifterna är hämtade ur lantbruksstyrelsens årliga statistik.
Förvärvsprövningens omfattning under perioden 1 juli 1955—1960 fram- går av tabell 3. Antalet ingivna ansökningar fördelar sig tämligen jämnt mellan de olika åren. Under 1959 och 1960 har det dock varit påtagligt högre än tidigare år, vilket kan tyda på en viss ökning av omsättningen
Tabell 3. Ansökningar om jordförvärvstillslånd enligt 1955 års jordförvärvslag jämte av lantmätare underställda frågar om förvärvstillstånd avseende tiden 1/ 7 1955—1960
Av lant- Antal bifallna ansökningar Antal Antal mätare Antal åter— Lantbruksnämnds- inkomna jämlikt2 5 Förvärv avslagna kallade område ansök- under— av till- Övriga S tl' ansök- och av- ningar ställda skotts- förvärv am lga ningar visade an- ärenden mark sökningar Stockholms län o.stad 1 031 2 292 510 802 130 76 Uppsala län ......... 750 16 196 414 610 36 91 Södermanlands län . . 1 027 4 250 672 922 75 11 Östergötlands län. . .. 1 413 9 333 823 1 156 146 78 Jönköpings län ...... 1 009 14 307 531 838 98 65 Kronobergs län ...... 1 170 12 328 616 944 119 95 Kalmar län ......... 1 316 8 483 597 1 079 105 125 Gotlands län ........ 957 24 501 408 910 45 19 Blekinge län ........ 682 9 279 277 556 51 73 Kristianstads län. . . . 2 338 11 714 1 364 2 078 99 134 Malmöhus län ....... 2 556 6 635 1 798 2 433 62 54 Hallands län ........ 882 4 198 568 766 61 53 Göteborgs o. Bohus län .............. 908 17 266 454 720 59 122 Älvsborgs län, n:a. . . 1 234 3 343 730 1 073 106 46 Älvsborgs län, S:a 962 8 269 548 817 103 47 Skaraborgs län ...... 2 930 8 867 1 743 2 610 106 160 Värmlands län ...... 2 315 7 847 1 059 1 906 184 193 Örebro län .......... 1 449 11 391 866 1 257 93 78 Västmanlands län. . . 800 2 206 494 700 57 41 Kopparbergs län. . . . 1 585 76 846 578 1 424 113 73 Gävleborgs län ...... 1 346 — 419 797 1 216 59 60 Västernorrlands län.. 2 167 18 596 1 230 1 826 123 190 Jämtlands län ....... 1 236 18 335 618 953 122 156 Västerbottens län. . . . 2 072 23 902 825 1 727 183 166 Norrbottens län ..... 1 645 56 694 697 1 391 133 153 Summa 135 780 1366 11 497 19 217 30 714 2 468 2 359 Därav: 1956 ............. 6 542 100 2 209 3 525 5 734 475 437 1957 ............. 6 279 97 2 065 3 423 5 488 433 458 1958 ............. 6 279 28 2 018 3 545 5 563 361 384 1959 ............. 6 876 61 2 258 3 714 5 972 474 444 1960 ............. 6 866 44 2 232 3 670 5 902 564 459
1 I antalen ingår till 1961 kvarstående ansökningar.
på fastighetsmarknaden. Samtidigt må emellertid framhållas, att något di- rekt samband icke behöver föreligga mellan antalet förvärvsansökningar och försäljningsfrekvensen vad gäller jordbruksfastigheter. Flera personer kan ju ansöka om förvärvstillstånd till samma fastighet. Å andra sidan följes ett meddelat tillstånd icke alltid av ett förvärv. Men framför allt ger statistiken över förvärvsärendcn en ofullständig uppfattning av fastighets- övcrlåtelsernas antal av den anledningen att den icke omfattar släktskaps- överlåtelser och arvsförvärv.
De av lantmätare med stöd av 2 5 jordförvärvslagen underställda ären-
dena är få. Förhållandet synes tyda på att förvärvare av tillskottsmark i stor utsträckning söker förvärvstillstånd i vanlig ordning även i sådana fall där marken måste bli föremål för avstyckning och att tillståndsfrågan hinner prövas före förrättningen. I betydande utsträckning avser ju för- rättningsverksamheten vad gäller tillskottsmark till jordbruk vidare så— dana områden som försålts av lantbruksnämnderna eller som förvärvats med statligt stöd och där förvärvsfrågan i förekommande fall prövats i samband med försäljningen respektive långivningen.
Av samtliga ansökningar har 86,5 % bifallits, 6,9 % avslagits och 6,6 % återkallats eller avvisats. Bifallen fördelar sig med 37,5 % på förvärv av tillskottsmark och 62,5 % på övriga förvärv. De senares antal har varit i stort sett oförändrat under de fem hela kalenderår redovisningen omfattar. Ökningen i totalantalet ansökningar under de två sista åren hänför sig främst till förvärv av tillskottsmark.
Antalet avslag i förhållande till ingivna ansökningar minskat med åter- kallade och avvisade är olika i skilda delar av landet. Såsom väntat är avslagsprocenten störst i de skogrika områdena och lägst i mera utpräg— lade jordbruksbygder. Sålunda är den i medeltal 10,0 % i Jönköpings och Kronobergs län, 7,8 % i de fem nordligaste länen och endast 3,6 % i Kris- tianstads, Malmöhus och Skaraborgs län sammantagna.
Ur förvärvslag-ssynpunkt är avslagsfallens fördelning på olika avslags— grunder av speciellt intresse. Förhållandena framgår av sammanställningen i tabell 4.
I syfte att närmare undersöka tillämpningen av 3 5 har utredningen siir- skilt studerat handlingarna i förvärvsärenden, där avslag meddelat—s med stöd av lagrummet under femårsperioden 1955—59. Handlingarna visar, att avslagsbesluten i huvud-sak gällt mindre fastigheter. Vidare framgår att i flertalet av de fall där befarad vanhävd utgjort avslagsgrund beslutet grun- dats på vetskap om att sökanden misskött tidigare innehav. Likaså har i så gott som samtliga de fall där avslag meddelats under åberopande av spekulationsavsikt vederbörande förvärvare tidigare varit inblandad i fas- tighetsaffärer i syfte att på kort sikt tillgodogöra sig värden, som samlats av tidigare ägare.
De avslagsfall, där sökandens avsikt varit att utan nytta för visst jord- bruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, är betydligt fler än vanhävd-s- fallen. Ofta har avslagsmotivet åberopats samtidigt med något av förvärvs— hindren i 4 5 första momentet. Av de infordrade handlingarna har kunnat utläsas, att begreppet »skogstillgång» tolkats på så sätt, att därmed icke en- bart avsetts >>ett samlat skogskapital» utan även sådan skog, som ansetts ha karaktär av stödskog.
Utredningen har vidare studerat ett antal ärenden där bestämmelserna i 4 5 åberopats. Av därvid tillämpade riktlinjer återges följande av mera principiellt intresse ur förvärvslagssynpunkt.
Tabell 4. Med stöd av 1955 års jordförvärvslag avslagna ansökningar om förvärvstillstånd fördelade efter avslagsgrund; perioden 1/7 1955—1960
därav under åberopande av1 Hela 3 5 4 5, mom 1 Lantbruksnälnn(ls— antalet förvärv 4 4 område avs agna van- stöd- speku- kapital- i annat 5' ä, _ ansok- .. . .. mom. mom. 5 & ningar skotsel- skogs- lations- place- syfte an 2 3 bcstam- bestam- bestam- rlngs- att agua melsen melsen melsen förvärv sig åt jordbruk Stockholms [. 0. st. 130 5 7 2 27 63 — 4 33 Uppsala län ........ 36 1 2 & 2 1 1 6 24 Södermanlands län . 75 13 — 2 19 13 — 2 35 Östergötlands län . . 146 4 33 8 54 35 —— 15 49 Jönköpings län ..... 98 2 7 2 51 28 1 4 39 Kronobergs län ..... 119 5 4 1 10 46 — 10 45 Kalmar län ........ 105 2 3 — 23 36 —— 7 51 Gotlands län ....... 45 2 1 11 1 6 2 6 17 Blekinge. län ....... 51 2 6 2 24 13 — 5 13 Kristianstads län. . . 99 10 — 4 26 2 5 6 51 Malmöhus län ...... 62 1 3 1 4 17 1 15 22 Hallands län ....... 61 2 3 7 4 10 — 6 30 Göteborgs o. Bohus län ............. 59 — 2 3 10 9 —— 2 50 Älvsborgs län, nza. . 106 7 20 6 39 38 — 3 34 Älvsborgs län, sza . . 103 — 2 2 39 40 2 2 66 Skaraborgs län ..... 106 2 17 4 34 7 _— 9 45 Värmlands län ..... 184 4 86 8 38 29 9 6 53 Örebro län ......... 93 6 8 13 33 21 1 2 36 Västmanlands län . . 57 12 5 4 16 15 1 4 21 Kopparbergs län . . . 113 2 16 6 25 21 4 2 73 Gävleborgs län ..... 59 4 26 5 30 7 2 1 19 Västernorrlands län 123 9 48 17 33 28 _ 3 46 Jämtlands län. . .. . . 122 7 23 10 24 23 1 — 68 Västerbottens län . . 183 5 57 10 12 16 7 3 106 Norrbottens län. . . . 133 3 25 — 32 27 2 5 72 Sumnla 2 468 110 404 128 610 551 39 128 1 098 Därav: 1956 ....... 475 19 91 31 121 87 11 31 184 1957 ....... 433 17 73 30 99 94 3 23 194 1958 ....... 361 21 68 12 86 85 6 24 161 1959 ....... 474 25 60 21 115 127 4 12 234 1960 ....... 564 17 83 19 151 126 8 29 275
* Eftersom flera avslagsgrunder kunnat åberopas i enskilda fall, överstiger summan av delposterna den redovisade totalsumman.
Vad gäller tillämpningen av 4 5 mom. 1 har kapitalplaceringsavsikt an— setts kunna föreligga oberoende av huruvida vederbörande förvärvat fastig- heten med egna medel eller icke. Det förhållandet att vederbörande lånat upp erforderligt kapital har sålunda icke uteslutit att bestämmelsen an- setts tillämplig.
Vid tillämpningen av det andra avslagsmomentet i 4 5 mom. 1 har i be- greppet »själv ägna sig åt jordbruket» i allmänhet inlagts att vederbörande avsåge att bosätta sig på förvärvsfastigheten och —— vad gäller jordbruk av bondebrukstyp eller mindre —— själv sätta in sin arbetskraft i företaget. Vid prövningen av frågan om vederbörande komme att själv ägna sig åt jordbruket har icke endast godtagits lämnade uppgifter utan även över- vägts den praktiska situationen härför med hänsyn till sökandens kunska- per och fastighelens beskaffenhet m. m.
Synpunkten att sökanden själv skall deltaga i arbetet har tillämpats ifråga om förvärvsobjekt som icke är tillräckligt stora för att bära kostna- derna för en anställd arbetsledare.
Vid bedömning av frågan huruvida fånget kan förväntas medföra över— vägande nytta för jordbruket eller näringslivet i orten har stor hänsyn ta- gits till förvärvarens avsikt att tillföra egendomen kapital, som bedömts erforderligt för att förefintliga brister skall bliva avhjälpta. Under senare år har i enlighet med uttalanden härom av 1959 års riksdag (prop. nr 148/1959, sid. 222) såsom nytta för näringslivet i orten även betraktats skogsplantering på odlad jord, som bör överföras till skogsmark.
I överensstämmelse med uttalanden i förarbetena till gällande jordför- värvslag har en liberal tillståndsprövning skett beträffande stora kapital- krävande objekt och små ur jordbrukssynpunkt ointressanta enheter. Nå- gon mera enhetlig gräns mot de fall där en restriktiv prövning ansetts be- tingad torde icke finnas. Som allmän regel torde gälla att en liberal syn på förvärvsfrågan anses motiverad, där det icke kan påvisas någon speciell praktisk nytta ur jordbrukets synpunkt av att förvärvsrestriktioner upp- rätthålles.
Med stöd av bestämmelserna i 4 5 mom. 3 har förvärvstillstånd icke väg- rats i mer än ett tjugofemtal fall per år. Att avslagsgrunden icke fått en vidare tillämpning tyder på att lantbruksnämnderna varit positiva beträf- fande även betydande arealförstärkningar under förutsättning att dessa ansetts fylla rimliga arronderingskrav. Där så icke varit fallet får förutsät- tas att 5 & tillämpats. Företeelsen torde även tyda på att även arealmässigt betydande enheter ansetts kunna godtagas som tillskottsmark i de fall där fastighetens bebyggelse varit nergången och stora investeringar bedönts erforderliga därest enheten ifråga skolat bestå som sådan. Nämnderna synes sålunda vid behandling av dylika ansökningar om tillskottsförvärv vara starkt lyhörda just för investeringssituationen.
Jordförvärvslagens betydelse som rationaliseringsinstrument frangår främst av tillämpningen av 5 %. Antalet avslagsfall med åberopande av detta lagrum har stegrats under de två sista åren. På sätt framgår av tabell 5 har tillämpningen också medfört att rationaliseringsfastigheter i ökad utstrick- ning kunnat förvärvas av lantbruksnämnderna. Särskilt 1960 har de in- köp, som skett efter avslag av rationaliseringsskäl, varit betydande. Värdet
45 Tabell 5. Uppgifter rörande egendom som under perioden 1/ 7 1955—1960 förvärvats av lantbruksnämnderna efter tillämpning av 5 5 jordförvärvslagen
Egendom som — sedan förvårvsansökan avslagits med stöd av 5 5 _- förvärvats av nämnden genom frivillig övrenskommelse1 Lantbruks- nämndsområde Areal Areal hektar hektar
Stockholms län 0. stad 7 77 135 240 000 Uppsala län .......... 4 27 12 79 500 Södermanlands län . . . 11 126 349 605 100 Östergötlands län. . . 11 131 407 874 650 Jönköpings län ....... 18 119 636 1 036 940 Kronobergs län ....... 10 43 180 344 900 Kalmar län .......... 25 142 558 1 021 422 Gotlands län ......... 5 42 94 95 200 Blekinge län ......... 8 42 182 238 000 Kristianstads län ..... 9 54 117 427 000 Malmöhus län ........ 8 49 24 244 600 Hallands län ......... 9 51 217 340 352 Göteborgs 0. Bohus län 13 66 163 414 336 Älvsborgs län, nza. . . . 7 50 94 236 000 Älvsborgs län, sza ..... 20 78 471 760 900 Skaraborgs län ....... 12 112 61 500 500 Värmlands län ....... 14 119 307 709 200 Örebro län ........... 2 16 29 83 000 Västmanlands län . . . . 7 44 117 185 500 Kopparbergs län ..... 21 118 442 594 600 Gävleborgs län ....... 5 36 137 160 334 Västernorrlands län. . . 11 43 563 359 300 Jämtlands län ........ 17 62 662 351 475 Västerbottens län ..... 20 141 572 489 100 Norrbottens län ...... 19 73 724 404 058 Summa 293 1 861 7 253 10 795 967
Därav: 1956 ......... 42 222 824 1 308183 1957 ......... 52 290 1 144 1 612 400 1958 ......... 48 337 1 324 1 784 017 1959 ......... 48 273 1 343 1 442 400 1960 ......... 99 723 2 447 4 385 967
1 Här redovisas alla under året gjorda förvärv av ifrågavarande slag, vilka ej föregåtts av lagakraftvunnen donl, vari lantbruksnämnd ålagts lösningsplikt. " Här har inräknats jämväl kostnader i samband med förvärvet, vilka har bokförts å fastig- hetens konto å jordfonden.
av dessa fastigheter uppgick till i runt tal 17 % av inköpsvärdet på samt- liga fastigheter, som detta år förvärvades av nämnderna.
Det finns vidare anledning framhålla, att jordförvärvslagen ofta har en rationaliseringsbefrämjande effekt på annat sätt än genom tillämpningen av 5 5. Jordlagsutredningen syftar därvid på de fall då sökanden som resultat av förhandlingar med lantbruksnämnden i anslutning till förvärvs- prövningen överlåter vissa delar av förvärvsobjektet för rationaliserings- ändamål. En sådan ordning har exempelvis i vissa fall kunnat tillämpas
med ett för alla parter tillfredsställande resultat vid förvärv som gjorts i syfte att exploatera del av förvärvsfastigheten för exempelvis fritidshe— byggelse. De för sammanföring med angränsande jordbruk lämpliga om— rådena har därvid överlåtits till dessa samtidigt som exploateringen begrän- sats till ur jordbrukets och skogsbrukets synpunkt mindre angelägna om- råden.
Jordlagsutredningen vill även något beröra vissa rättsliga spörsmål vid tolkningen av förvärvslagarna.
Enligt 1 5 andra stycket jordförvärvslagen skall -— om förhandstillstånd ej sökts —— förvärvstillstånd sökas inom tre månader från det fånget skedde. Enligt 8 5 blir fånget ogillt om ansökan ej gjorts inom föreskriven tid eller om ansökan avslagits.
I 6 & bolagsförbudslagen och 5 5 1916 års lag finns liknande bestäm- melser. Även enligt dessa lagar skall ansökan göras inom tre månader från det fånget skedde vid påföljd att fånget eljest blir ogillt. I jordförvärvs- lagen (8 5 tredje stycket) stadgas emellertid att ett fång alltid blir giltigt. därest lagfart meddelats. Motsvarighet till denna bestämmelse finns icke i de båda andra lagarna. Har ett fång blivit ogillt på grund av att tidsfristen för sökande av tillstånd försuttits kan det ej bli giltigt genom att tillstånd dock beviljas.
Till belysande av innebörden av dessa bestämmelser må till en början nämnas följande rättsfall. NJA 1931: 667. Först mer än tre månader efter det att ett aktiebolag för— värvat en fastighet intogs förbehåll enligt 2 5 andra stycket 1916 års lag, varigenom bolaget blev ofarlig förvärvare enligt denna lag. Tillstånd söktes ej. Fånget hade alltså b-livit ogillt efter tre månader. Sedan förbehållet in— tagits sökte säljaren för köparens räkning lag-fart. Härigenom ansågs en förnyelse av fånget ha skett vid en tidpunkt då förbehåll i bolagsordningen intagits. Konungens tillstånd erfordrades därför ej, varför lagfart bevilja- des. Säljarens konkursbo stämde emellertid köparen och yrkade återgång och undanröjande av lagfarten på grund av att köpet bli—vit ogillt. Denna talan ogillades. NJA 1941: 457. Ett aktiebolag fick lagfart trots att erforderligt tillstånd icke inhämtats. Då bolaget ansåg att fånget var ogiltigt lät bolaget säljaren för- nya köpet, varefter bolaget erhöll förvärvstill'stånd. Ny lagfart söktes, men ansågs ej erforderlig. l lagfartsboken skulle emellertid antecknas högsta domstolens utslag, enligt vilket fånget numera var giltigt.
Vidare må hänvisas till SvJT 1954: ref. sid. 9. Frågan om inskrivningsdomarens skyldighet att förvissa sig om att en förvärvsansökan gjorts inom rätt tid har diskuterats bland annat i en arti-
kel av professor Kurt Grönfors.1 Även JO har uttalat sig i denna fråga. En- ligt såväl lantbruksstyrelsens som JO:s upp—fattning (Ämbet'sberättelse 1953, sid. 253) får inskrivningsdomaren vid handläggning av ansökan om lagfart å jordbruksfastighet, som förvärvats genom köp, icke låta sig åtnöjas med allenast intyg att förvärvet godkänts av lantbruksnämnden, utan det måste anses åligga honom att också förvissa sig om att ansökan om förvärvstill- stånd gjorts inom sådan tid att fånget är giltigt. I en är 1945 upprättad PM rörande 1945 års lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jord- bruksfastighet har häradshövding Å. Braunstein gjort ett uttalande som torde ha samma innebörd.2
Grönfors uttalar däremot _— efter redogörelse för motiven till 1945 års jordförvärvslag —— att han anser det vara motiverat att ta avstånd från den av JO givna anvisningen till inskrivningsdomarna såsom stridande mot dels lagens förarbeten, dels det till grund för ogiltighetspåföljden liggande syf— tet och dels de allmänna principerna för inskrivningsprocessens utform- ning. Grönfors har dock påpekat, att med hans ståndpunkt parterna kan hålla varandra villkorligt bundna i avvaktan på tillstånd under längre tid än den lagstadgade tremånadersfristen. Han anser emellertid ej att denna olägenhet är av större betydelse, då avtalet är ogiltigt från och med ut— gången av tremånadersfristen och fram till dess förvärvstillstånd meddelas och vilkendera som helst av parterna kan ta initiativ till avveckling av kontraktsförhållandet. Vidare påpekar han att det är möjligt för parterna att under förutsättning av enighet på valfritt sätt förnya avtalet och där- med få en ny tremånadersfrist att löpa.
Rörande inskrivningsdomarens prövningsrätt må vidare framhållas, att enligt ett rättsfall SvJT 1951: 271 det icke ankom på inskrivningsdomaren att pröva riktigheten av s. k. landsfiskalsintyg som givits enligt 2 5 i tillämp- ningskungörelsen till 1945 års jordförvärvslag.
Utgångspunkten för tremånadersfristen skall enligt Braunste-ins kommen- tar räknas från den dag då köpekontrakt upprättats. Har i köpet stadgats att efter det vissa villkor fullgjorts köpebrev skall utfärdas, borde emeller- tid tiden räknas från köpebrevets dag, vilket är praxis i fråga om tidsfrist för sökande av lagfart.
I ett speciellt fall har emellertid högsta domstolen ansett att tremåna- dersfristen borde räknas från köpekontraktets dag även då i detta förut- satts att köpebrev senare skulle utfärdas. (NJA 1955: 449.)
Ogiltighetens verkningar har diskuterats i den tidigare omnämnda upp- satsen av Grönfors i SvJT 1955 samt i en av professor Åke Malm—ström i
1 Karl Grönfors: Ogiltighetspåföljden enligt jordförvärvslagen, Svensk Juristtidning 1955, s. 449 ff. * Å Braunstein: 1945 års lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, Stockholm 1945.
samma tidning införd översikt av svensk rättspraxis.1 Grönfors anför bl. 3. (sid. 457 ff.) att kärnan i ogiltighetssanktionen och utgångpunkten för öv- riga regler angående ogiltighetens verkningar är, att kontrahenterna icke är skyldiga att fullgöra sina åtaganden enligt avtalet och, för den händelse prestation helt eller delvis fullgjorts från ettdera hållet eller från båda håll, måste återbära vad redan uppburits. Man skall härvid räkna verk- ningarna tillbaka till tidpunkten för fånget, i regel tidpunkten för det ur— sprungliga köpekontraktet. Vidare framhåller han, att ogiltigheten i vissa lägen kan medföra skadeståndsskyldighet, t. ex. om viss garanti lämnats eller om köparen under den tid han innehar fastigheten avsiktligen eller genom vållande orsakar skada på denna. Vidare uppkommer frågor om köparens rätt till ersättning för nedlagda kostnader och hans skyldighet att redovisa avkastning av fastigheten. I sistnämnda fall kan det vara tveksamt om redovisningen skall avse avkastning som fallit efter det ogil- tigheten gjordes gällande av någondera parten eller från den tidpunkt då ogiltigheten inträdde. Grönfors anför sammanfattningsvis att man i vä- sentliga avseenden svävar i okunnighet om vad jordförvärvslagens centrala sanktionsmedel egentligen innebär. Ogiltigheten hade blivit en etikett för rättsverkningar, av vilka långt ifrån alla lät sig bestämmas med erforder- lig säkerhet.
Malmström uttalar (sid. 610) efter redogörelse för vissa av de rättsfall som här nedan skall nämnas, att ogiltighetspåföljden enligt jordförvärvs— lagen är allt annat än klar och att den i många sammanhang ställer till med stora svårigheter.
Vidare må i detta sammanhang nämnas att viss ledning för bedöman- det av ogiltighetspåföljdens verkningar kan erhållas i ett stadgande i 25 kap. 7 5 Ärvdabalken. Om en dÖ—dförklarad person sedermera befinnes vara vid liv skall envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendo- men, bära den åter. Då egendomen återbäres, skall även gäldas ränta el- ler avkomst för tiden efter det innehavaren vann kunskap om att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämning delgavs honom. Har han haft nödig kostnad för egendomen skall den ersättas. Detsamma gäller nyttig kostnad, där den ej gjorts under tiden efter det han kommit i ond tro.
En del rättsfall belyser verkningarna av ogiltighetspåföljden. Ett av dessa (NJA 1953: 703) har tidigare nämnts. Ogiltighetens inverkan på arrende— förhållande belyses i SvJT 1952: 847. Att frågan om ogiltighetspåföljden kan ha betydelse även för bedömandet av huruvida en uppförd byggnad är fast eller lös egendom framgår av NJA 1947: 305.
Frågan om från vilken tidpunkt och med vilket procenttal ränta bör ut- gå på köpeskilling, som i anledning av ogiltighet skall återgäldas, har be— lysts i NJA 1957: 717. Vid återgång av köp på grund av ogiltighet torde i
1 Åke Malmström: Svensk rättspraxis; Sakrätt 1948—1954; Svensk Juristtidning 1955.
allmänhet köparens avkastning av fastigheten få anses kvittad mot att säljaren kunnat tillgodoräkna sig ränta på köpeskillingen. Ett speciellt spörsmål om redovisningsskyldighet för avkastning då köp återgår behand- las i rättsfallet NJA 1955: 230.
Beträffande frågan om rätt att återfå lagfartsstämpel, då köp på grund av bristande förvärvstillstånd blir ogiltigt, hänvisas till rättsfallen NJA 1951: 548, 1957: C 142 och 1958: 184.
Slutligen vill jordlagsutredningen beröra ytterligare några spörsmål av speciellt intresse.
Enligt 12 & jordförvärvslagen skall vid försäljning å offentlig auktion av egendom, som inropats på exekutiv auktion och ej får behållas av in- roparen, utmätningsmannen åsätta egendomen visst värde. Om ägaren påkallat särskild värdering, kan denna ske genom värderingsmän som överexekutor utser. Enligt 6 & jordförvärvskungörelsen skall vid värde— ringen utmätningsmannen eller värderingsmannen samråda med lantbruks- nämnden. Försäljning får ej ske om vid den offentliga auktionen icke erhålles ett bud, som täcker det uppskattade värdet av fastigheten. I ett rättsfall NJA 1958: 558 uppkom fråga om värderingen hade en sådan själv- ständig betydelse att särskild klagan genom besvär fick föras över värde- ringsmannens beslut. Denna fråga besvarades nekande. Enligt NJA 1959: 390 har en lantbruksnämnd, under motivering att fastighet åsatts för högt värde, anfört besvär över att försäljning på offentlig auktion ej kom- mit till stånd. Högsta domstolen uttalade 'att besvären kunde upptagas till prövning.
Bulvanlagen den 18 juni 1925 är enligt 1 & tillämplig om det befinnes »att i lag stadgat förbud» att utan tillstånd eller särskilt godkännande för- värva eller behålla fast egendom kringgås. Enligt ett rättsfall NJA 1955: 320 är bulvanlagen tillämplig även då jordförvärvslagen kringgås, trots att denna lag ej fanns vid bulvanlvagens tillkomst.
KAPITEL 5
Redogörelse för utredningens kontakter med myndigheter, organisationer och företag
Utredningen har ansett angeläget, att till grund för sina överväganden rö- rande en fortsatt förvärvslagstiftning söka inhämta rådande uppfattning om behovet av att jordförvärv prövas och om verkningarna av gällande förvärvslagar. Av den anledningen riktades vid utredningsarbetets början vissa frågor rörande förvärvslagstiftningen i allmänhet till myndigheter och organisationer, som direkt sysslar med tillämpningen av förvärvslagstift- ningen eller som representerar intressen, vilka beröres av denna.
I den första frågan hemställdes om den tillfrågades mening, huruvida det ur allmän synpunkt kunde anses tillräckligt angeläget att gällande förvärvs- lagstiftnings syften tillgodosåges för att en särskild sådan lagstiftning skulle vara motiverad. Syftena angavs vara att hindra förvärv av fastighet i spe- kulationssyfte, att bevara jordbruket och skogen som försörjningsunderlag för en jordbrukande befolkning samt att befrämja en ändamålsenlig indel- ning i brukningsenheter. Vidare efterhördes, huruvida med förvärvslagarna åsyftad verkan kunde uppnås på annat sätt än genom en särskild förvärvs- lagstiftning. De tillfrågade bereddes även tillfälle att taga ställning till frågan om en eller två lagar och om tidsbegränsad eller permanent förvärvs— lagstiftning. Vidare avsåg frågorna sådana spörsmål som förvärvslagarnas inverkan på prisbildningen och på kapitaltillförseln till jordbruket.
Frågorna rörande förvärvslagstiftningen i allmänhet riktades till samt— liga länsstyrelser, lantbruksnämnder, skogsvårdsstyrelser och överlant- mätare, till Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund, Sveriges skogsägareförbund, Föreningen Skogsarbeten, Lands— organisationen, Sveriges industriförbund och Kooperativa förbundet samt till Sveriges Allmänna hypoteksbank, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.
En rad andra frågor i anslutning till de särskilda lagrummen i jordför- värvslagen tillställdes lantbruksnämnderna och överlantmätarna eller en- bart lantbruksnämnderna.
Utredningen har övervägt huruvida i betänkandet borde återgivas inne- hållet i lämnade svar. Med hänsyn till svårigheten att ge ett rättvisande ut- tryck för uttalad uppfattning i den kortfattade form för återgivningen som
måste väljas i ett betänkande har utredningen emellertid ansett sig böra avstå från ett sådant referat. Däremot kommer utredningen att i vissa fall hänvisa till i svaren uttalade meningar i sin motivering till det lagförslag, utredningen framlägger.
De ovannämnda frågorna med allmän innebörd riktades även till vissa. efter en viss princip utvalda landskommuner. Urvalet skedde på så sätt, att kommunerna indelades i fyra grupper allt efter den jordbrukande befolk- ningens andel av den totala förvärvsarbetande befolkningen. Till grupp A för— des kommuner, där jordbruksbefolkningen överstiger 55 % av den totala för- värvsarbetande befolkningen, till grupp B sådana där den utgör 40,0—54,9 %, till grupp C 25,0—39,9 % och till grupp D 0,0-—24,9 %. Med en sådan indel- ning var landet vid undersökningstillfället indelat i 270 kommuner av A-typ, 260 st. av B-typ, 200 st. av C-typ och 171 st. av typen D. Med hjälp av Fisher-Yates slunipmässighetstabell utvaldes sedan för varje län en kom- mun ur var och en av de fyra grupperna eller sammanlagt för hela landet 96 kommuner. Sammanlagt 90 kommuner har lämnat svar. Därvid har 13 kommuner förklarat sig icke vilja uttala någon bestämd mening på grund av — i de flesta fall — brist på erfarenhet av lagstiftningen. Svaren synes omväxlande ha lämnats efter beslut i kommunalfullmäktige eller kommu- nalnämnd och i några fall av för uppgiften särskilt utsedda. Svaren på de olika frågorna är i flertalet fall bara ja eller nej. Endast några kommuner har mera utförligt tillkännagivit sin mening. Utredningen har i syfte att få en samlad uppfattning om kommunernas inställning till behovet av för- värvslagarna uppräknat svaren på den första frågan efter sin vikt, vilken är inverterade värdet av kommunens ifråga urvalskvot. Resultatet synes visa en klar majoritetsuppfattning inom samtliga fyra grupper av kommun- typer för meningen, att det ur allmän synpunkt alltjämt är tillräckligt ange- läget att förenämnda tre syften tillgodoses för att en särskild förvärvs- lagstiftning skall vara motiverad.
Utredningen har ägnat stort intresse åt frågan om ägarefördelningen i skogsmarken. Till grund för sina överväganden i denna del har utredningen inhämtat synpunkter vid överläggningar med företrädare för olika ägare- grupper inom skogsnäringen. I samband med en resa till Härnösand har ut— redningen sålunda sammanträffat med representanter för industriskogs- bruket i Västernorrlands län. Ett liknande sammanträde har i Stockholm hållits med företrädare för skogsindustrin i södra Sverige. Ävenså har ut- redningen inhämtat bondeskogsbrukets synpunkter på förvärvslagstift— ningen vid ett sammanträde med företrädare för Sveriges skogsägareför- eningars riksförbund. Av domänverkets synpunkter har utredningen tagit del vid ett sammanträffande med generaldirektören och chefen för domän- styrelsen.
Av samma anledning, som utredningen beslutat avstå från att i betänkan- det referera svaren på utskickade frågor, har den icke ansett sig böra återge
de uppfattningar, som kom till uttryck _vid förenämnda sammanträden, i annan utsträckning än vad som sker i framförallt motiveringen till lagför- slaget.
Vidare må nämnas, att utredningen i samband med en resa i Värmland sammanträffat med kommunala myndigheter för att inhämta synpunkter på förekommande problem i bygder med tendenser till stark avfolkning.
I överensstämmelse med direktiven har utredningen även haft samråd med 1954 års fastighetsbildningskommitté.
KAPITEL 6
Jordbrukets produktions- och strukturförhållanden
Enligt direktiven skall utredningen beakta de betydande förändringar, som under senare år skett beträffande jordbrukets produktions- och strukturför- hållanden, samt jordbruksnäringens tendenser ifråga om den framtida ut- vecklingen i dessa avseenden. Båda frågorna har under senare år behandlats i olika sammanhang och särskilt vad gäller strukturförhållandena också varit föremål för mera omfattande utredningar. Utifrån jordlagsutredning- ens synpunkter har därutöver ansetts vara av intresse att något åskådlig- göra arbetskraftsutvecklingen, vilken i betydande grad påverkat den starka arbetsproduktivitetsökning, som jordbruket kan uppvisa under de senaste årtiondena. I samband med produktionsutvecklingen behandlar utredningen även de nya produktionsformer, som framkommit under senare tid.
Arbetskrafts utvecklingen
Det svenska jordbruket har genomgått en utveckling, som i flera avseenden varit helt omdanandc. Detta gäller kanske särskilt om den i jordbruk och boskapsskötsel sysselsatta befolkningen. Medan denna i mitten av 1800-talet uppgick till i runt tal 80 % av de yrkesverksamma torde andelen för när— varande icke överstiga 15 %. Denna betydande minskning av jordbrukets arbetskraftsbehov har under de senaste årtiondena skett i ökad takt. Mellan 1930 och 1940 uppgick den till 7 % och under det därpå följande årtiondet till icke mindre än 25 % eller ca 2,5 % per år. .
Räkenskapsresultaten ger vissa möjligheter att bedöma arbetskraftsutå vecklingen även under de sist förflutna åren i vart fall inom de storleksgrup; per, som är bäst representerade i den jordbruksekonomiska undersökningen. Av materialet framgår att arbetskraftsvolymen minskade i genomsnitt per år under perioden 1954—4959 med 2 % i gruppen 5—10 ha åker, 2,6 % i grupf pen 10—20 ha, 2,7 % i gruppen 20—30 ha och 2,8 % i gruppen 30—50 ha. Sammanställes dessa siffror med en tidigare publicerad undersökning av- seende perioden 1945/1946—1952/1953,1 som likaledes byggde på räken- skapsresultaten, framgår att den årliga nedgången under 1950-talets sena- re del avtagit något inom grupperna 5—10 ha och 30—50 ha — från 2,4 %
1 H. Åstrand: Jordbrukets rationalisering och dess framtida arbetskraftsbehov; S. 0. U._ 1947:10.
till 2,0 % resp. 3,2 % till 2,8 % —— men ökat i runt tal med en halv procent inom de två andra storleksgrupperna. De vid jämförelsen framkomna skilj- aktigheterna synes tyda på en avtagande nedgångstakt vid de större enhe- terna, vilket är naturligt då dessa först kom igång med insatserna i arbets- besparande syfte. I de minsta enheterna torde redan före mitten av 1950- talet arbetet ha utförts av endast en person, varför det är naturligt att ned- gångstakten där minskat. För jordbruken av familjejordbrukstyp visar siffrorna däremot att dessa jordbruki ökad utsträckning kommit att beröras av arbetsrationaliseringsprocessen.
Det minskade arbetskraftsbehovet är till stor del en direkt följd av struk- tur- och driftsrationaliseringen inom jordbruket. Vid en bedömning på längre sikt av den utveckling jordbruket genomgått måste emellertid sam- tidigt betonas, att ett betydande antal uppgifter, som jordbruket tidigare självt fick svara för, numera handhaves av särskilda yrkesutövare, som utan att direkt vara hänförliga till den egentliga jordbruksbefolkningen ändå ta- ger en väsentlig del i produktionen av livsmedlen. Den för livsmedelsfrarn— ställningen erforderliga arbetsmängden som ligger utanför jordbruket torde numera vara större än den som är direkt bunden till detta. Det må endast erinras om förekomsten av den moderna livsmedelsindustrin med egna be- tydande transportresurser och om serviceföretagen av olika slag, åt vilka numera kan uppdragas vissa delar av jordbruksarbetet och då i första hand sådana till vilka krävs Specialmaskiner. Å andra sidan gäller, att jordbruks- befolkningens arbetsinsats icke endast göres i jordbruket utan i stor ut— sträckning också vid sidan av detta.
' I den utsträckning arbetskraftsutvecklingen är en följd av rationaliserings- processen inom själva jordbruket har den i första hand påverkats av den ökade mekaniseringsgraden. Men även andra tekniska framsteg såväl inom
Tabell 6. Arbetsinsats i djurskötsel, växtodling och underhåll av anläggningar 1954—— 1959, uttryckt i fullgoda manstimmar per djurenhei1 respektive hektar åker
Storleksgrupp åker 5—10 10—20 20—30 30—50
Å' Växt- Växt- Växt- Växt-
Djur- odling Djur- odling Djur- odling Djur- odling
skötsel och un— skötsel och un- skötsel och un- skötsel och un-
derhåll derhåll derhåll derhåll 1954 .......... 179 218 154 156 134 120 119 101 1955 .......... 175 198 149 143 131 105 117 92 1956 .......... 177 197 151 141 130 107 120 91 1957 .......... 175 195 152 141 132 107 115 90 1958 .......... 172 191 145 134 126 99 113 86 1959 .......... 173 186 145 126 127 94 113 81
1 Djurenhet här = 1 ko, 1 draghäst, 2 unghästar, 1 avelstjur, 4 ungnöt, 3 galtar, 7 övriga svin, 18 får, 50 fjäderfä.
Tabell 7. Procentuell fördelning av arbetsinsatsen mellan brukare, övriga familjemed- lemmar och anhöriga samt anställda av arbete i jordbruk inom storleksgrupper efter hektar åker
5—10 10—20 20—30 30—50
A Övriga Övriga Övriga Övriga r famil- An- famil- An- famil- An- famil- An- Bäfåf' jemed- ställ- Bg?" jemed- ställ- Brf?" jemed- ställ- 1333:- jemed- ställ- lem- da lem- da a lem- da lem- da
mar mar mar mar 1955 66 28 6 62 29 9 57 24 19 43 22 35 1956 65 29 6 62 29 9 56 26 18 44 22 34 1957 67 28 5 63 29 8 58 26 16 46 21 33 1958 67 28 5 64 28 8 59 27 14 48 22 30 1959 69 26 5 66 28 6 61 26 13 50 22 28
växtodlingen som djurskötseln har återverkat på arbetskraftsbehovet även om de icke direkt kan sägas ha haft ett arbetsbesparande syfte. Ur räken— skapsresultaten har utredningen i tabell 6 sammanställt uppgifter, som vi- sar arbetsinsatsen i å ena sidan djurskötsel och å andra sidan växtodling jämte underhållsarbeten under åren 1954—1959. Materialet redovisas upp- delat på brukningsenheter i fyra olika storleksgrupper efter åker.
Av sammanställningen framgår, att arbetsinsatsen minskat väsentligt starkare i växtodlingen än i djurskötseln, vilket främst torde vara en följd av de större svårigheterna att mekanisera arbetet inom sistnämnda drifts— gren sedan den stora rationaliseringsinsatsen — mjölkningsmaskinernas in- förande — numera torde vara i huvudsak avslutad. Det må dock framhållas, att den höga arbetsinsatsen i den minsta storleksgruppen vad gäller djur- skötseln i vissa fall delvis beror på att brukaren under vissa tider av året är undersysselsatt i jordbruket och därför ägnar mer tid åt djuren än vad som egentligen är behövligt.
Då bortfallet av arbetskraft i första hand gått ut över de anställda har brukarna kommit att svara för en allt större del av den totala arbetsinsatsen. Jordbruken har i ökad utsträckning blivit enmansföretag, vilket kan uttryc- kas i det kända förhållandet, att den övre arealgränsen för familj ej ordbruken flyttats uppåt. Hur denna utveckling mot ökad brukarcandel av arbetsinsat- sen skett under senare år framgår av tabell 7, i vilken redovisas vissa upp- gifter, som framräknats ur räkenskapsresultaten för de fem sista åren.
De olika sifferserierna visar tydligt en kontinuerlig ökning av den arbets— insats som göres av brukaren och hans familj. De tidigare såsom tvåfamiljs— jordbruk betraktade företagen i gruppen 20—30 ha synes numera till över- vägande del drivas som enfamiljsföretag. Även enheterna i gruppen 30—50 ha torde i stor utsträckning ha familjejordbrukskaraktär. Under de fem år redovisningen omfattar har de anställdas arbetsinsats i denna grupp minskat med icke mindre än 20 %.
Produktions- och konsumtionsutvecklingen
Jordbrukets totalproduktion gick av naturliga skäl ner under sista världs- kriget. Efterkrigstiden medförde därefter en successiv höjning fram till 1950-talets början, då produktionen uppnådde en nivå som låg i runt tal 10 % högre än den före kriget. Denna bibehölls i stort sett oförändrad under 1950-talets första hälft. Under årtiondets senare del synes ha skett en sta- bilisering på en något lägre nivå, ca 5 % över den som gällde närmast före kriget.
För de enskilda produkterna visar produktionsutvecklingen däremot stora olikheter. Sålunda har exempelvis produktionen av kött och fläsk tillsam- mans ökat med ca 20 % från tiden närmast före kriget till 1950—talets slut. En jämförelse mellan dessa två produkter visar emellertid att medan kött- produktionen undergått obetydliga kvantitativa förändringar så ligger fläskproduktionen för närvarande ca 50 % över förkrigsnivån. Däremot har köttproduktionens karaktär ändrats såtillvida att den i ökad utsträckning kommer från yngre djur. Under samma tid har äggproduktionen ökat med över 40 %. Mjölkproduktionen slutligen företer en annan utveckling. Den låg omkring 1950 ca 10 % över förkrigsnivån. Därefter har den oavbrutet sjunkit och ligger för närvarande nästan lika mycket under denna nivå.
Sedan världskrigets början har landets befolkning ökat med drygt 17 % samtidigt som köpkraften per capita stigit rätt väsentligt. Den förstoring av konsumtionsutrymmet som därmed uppstått hade bort medföra en höj— ning också av jordbruksproduktionen. Att så icke blivit fallet sammanhänger med en nedgång av konsumtionen av de livsmedel, som produceras av jord- bruket. Under 1950-talet har sålunda den totala konsumtionen av jordbru- kets produkter, till vilka då icke har räknats frukt och grönsaker, nedgått med 2 % samtidigt som befokningen ökat med något över 7 %. Omräknad per capita uppgår konsumtionsminskningen till icke mindre än 8 %. Sam- tidigt har inträffat en starkt ökad förbrukning av frukt och grönsaker, som till en betydande del importeras. '
Konsumtionsförändringarna beträffande jordbruksprodukterna ter sig dock något olika. Förbrukningen av ägg, margarin och charkuterivaror har ökat medan den har sjunkit beträffande mjöl, potatis, mjölk, grädde, smör, kött och fläsk. '
Den uteblivna konsumtionsökningen av livsmedel från jordbruket har medfört, att de överskottsproblem, som jordbruksnäringen sedan länge haft, icke eliminerats trots att produktionen stagnerat. Detta framgår bland annat av tabell 8, i vilken sammanställts uppgifter på självförsörjningsgraden för olika jordbruksprodukter.
Av materialet framgår i vissa fall betydande variationer i självförsörj- ningsgraden mellan olika är men också stora skillnader mellan de olika produktslagen. Utredningen har icke ansett sig närmare behöva syssla med
Tabelliå. S jälvförsöriningsgraden för jordbruksprodukter; produktion i kalorier i procent av konsumtion i kalorier
1930/39 läsa/7515 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 Vegetabilier ............ 97 101 87 1.14 103 81 100 Vctc— o. rågmjöl ...... 99 114 100 147 117 80 120 Mat- 0. fabrikspotatis. 99 98 88 99 92 87 87 Socker .............. 87 85 70 81 93 81 82 Animalier inkl. marg. . . . 95 101 94 85 101 93 99 Animaller exkl. marg.. . . 109 104 103 108 110 106 110 Mjölk- o. mejeri- produkter ......... 1'10 106 100 112 110 99 105 därav smör .......... 132 117 122 143 137 100 117 ost ............ 98 101 94 97 89 93 99 Kött 0. fläsk ......... 109 9.9 97 103 111 117 118 därav kött ........... 99 92 101 81 86 93 92 fläsk .......... 113 101 96 108 116 123 124 Ägg ................. 10.5 110 111 105 108 111 113 Margarin1 ............ 0 87 63 13 71 46 63 Samtliga jordbruks- produkler ............ 96 100 90 100 102 87 99
1 Produktionen av matnyttig vegetabilisk olja uttryckt i margarin.
orsakerna till detta förhållande. Bedömningarna försvåras också av skörde- skadorna under 1950-talet. I viss utsträckning är variationerna emellertid en följd av det känsliga läge, som en produktion omkring full självförsörj- ning i och för sig innebär. Även mindre störningar kan resultera i överskott, som i sin tur stimulerar till produktionsbegränsande åtgärder. Utvecklingen under 1950—talet har även visat att konsumenterna ganska starkt reagerar för ändringar i prisrelationerna mellan olika livsmedel. Exempel härpå är smörkonsumtionens beroende av prissättningen. Allmänt sett torde pro- duktionsutvecklingen —— i vart fall under 1950-talet — få betraktas som ett uttryck för en strävan från jordbrukets sida att anpassa sig till olika pro- duktionsbetingelser och till skiftande avsättningsmöjligheter. Mjölkproduktionens utveckling är såtillvida intressant som den ofta har ett visst samband med förändringarna i jordbruksföretagens antal och i markanvändningen. Den nedgång med över 15 % som skett under 1950-talet är naturligtvis följden av flera omständigheter och kan vara av mer eller mindre tillfällig natur. I ett betydande antal fall tyder emellertid det för— hållandet att mjölkleveranserna uteblir från en brukningsenhet på att den upphört som självständigt jordbruk eller att en övergång skett till en exten— sivare driftsform, som ofta är inledningen till ett sådant upphörande. Sär- skilt torde detta vara fallet beträffande enheter med små årsleveranser. Vidare synes sannolikheten för att jordbruket upphört som självständigt företag i samband med att mjölkleveran'serna uteblir vara störst i skogrika
bygder. Enligt uppgifter som utredningen erhållit från Svenska mejeriernas riksförening har under femårsperioden 1954—59 antalet leverantörer med årsleveranser om högst 10 000 kg minskat med sammanlagt 24 500 och så- dana med leveranser mellan 10 000 och 25 000 kg med 8 700. Antalet leve— rantörer av mellan 25 000 och 29 500 kg har däremot ökat under perioden med 245 st. och de med leveranser över 29 500 kg ökat med 1 700 st.
Nya produktionsformer inom jordbruket
Under 1950-talet har utvecklat sig nya former för framställning av jord— bruksprodukter, som avviker från den traditionella jordbruksdriften. Den ena är utvecklingen mot produktion i större skala, som särskilt gjort sig gällande ifråga om fläsk, gödkyckling och ägg. Den andra är den kontrakts- bundna produktionen, som innebär att jordbrukare tecknar kontrakt med ett företag om produktion av råvara för dettas räkning. Enstaka exempel på båda produktionsformerna har visserligen funnits sedan länge. Först under senaste årtionde har de emellertid fått någon större betydelse.
Vid en bedömning av dessa båda företeelser synes böra skiljas mellan den produktion i större skala, till vilken jordbrukarna själva kan finna an- ledning, och den som hör samman med en begynnande vertikal integration inom jordbruket i den meningen att livsmedelsindustrin helt eller delvis genom egen odling eller uppfödning eller genom kontraktsbunden produktion tillgodoser sitt behov av råvara.
Den ökade förekomsten av »stordrift» bland jordbrukarna får ses mot bak- grunden av ett alltmer ökat intresse att specialisera produktionen för att därigenom bättre kunna utnyttja de tekniska resurserna. Specialiseringen ger även möjlighet till massproduktion, med vilken i regel följer lägre kost- nader per producerad enhet. Trenden mot specialisering kan därigenom pri- märt även vara en följd av jordbrukarnas önskan att utnyttja massproduk- tionens fördelar.
Förklaringen till den integrerade produktionen av jordbruksprodukter torde i första hand få sökas i det tidigare berörda förhållandet att livsmedels- framställningen numera i en helt annan utsträckning än förr ombesörjes av en livsmedelsindustri, som har krav på en garanterad, tillräcklig mängd rå- vara av god kvalitet. Även med den pågående koncentrationen av detalj- handeln till varuhuskedjor med stora försäljningscentra följer ökade an- språk på jämnhet i fråga om tillförsel och standard.
Det förhållandet att ett vidgat samarbete kommit till stånd mellan industri och jordbruk hänger samman med de särskilda problem, som uppstår vid en specialiserad driftsinriktning med produktion i större skala. För jord- brukaren är det ofta svårt att anskaffa kapital för inköp av erforderliga Specialmaskiner. Genom att sådana maskiner tillhandahålles av industrin minskas denna belastning. Med specialisering följer vidare ett stort risk-
tagande. Vid en integrerad produktion kommer, särskilt när det gäller vege- tabilier, en del av risken att falla på industrin. Till fördelarna för jord- brukarens del av att odla och uppföda direkt med sikte på speciellt företags behov torde även kunna räknas den rådgivning som företaget kan lämna och som är ägnad att förbättra produktionsresultatet.
Utredningen har något studerat omfattningen av förenämnda två produk- tionsformer med ledning av uppgifter som inhämtats såväl från berörda företag som från odlare.
Vad gäller fläskproduktionen har utvecklingen inneburit att denna i ökad utsträckning kommit att få formen av »stordrift». Det beräknas, enligt en undersökning per 1 april 1960, att ca 13 % av landets svinproduktion för närvarande kommer från besättningar med en årlig leverans överstigande 500 djur. Dessa stora besättningar är huvudsakligen koncentrerade till landets sydligare delar. I viss omfattning förekommer fläskproduktion även där det areella underlaget för foderbehovet saknas. Enligt en uppgift från Sveriges slakteriförbund skulle ca 10 % av fläsket komma från enheter, där mer än hälften av fodret måste köpas. Produktionen i större skala inom fläskproduktionen, som bland annat tagit sig uttryck i tillkomsten av s. k. »fläskfabriker», har uppmärksammats med hänsyn till den inverkan denna kan få på lönsamheten och omfånget av svinuppfödningen vid jordbruk med mera traditionell driftsinriktning. Även ifråga om ägg förefinns en tendens mot stora produktionsenheter. För närvarande uppges, att omkring 500 hönsuppfödare har mer än 1 000 höns vardera. I endast 75 fall sker härvid produktionen på jordbruk med över 2 hektar åker. I huvudsak är således stordriften inom äggproduktio- nen icke knuten till jordbruket utan synes ske i industriell form med in- köpt foder. Fortfarande kommer dock endast en obetydlig del av den totala äggproduktionen från företag av denna storleksordning.
Vad slutligen gäller uppfödningen av gödkyckling, är denna ett typiskt exempel på produktion i större skala i förening med vertikal integration. Tre företag i livsmedelsbranschen svarar nämligen för ca 80 % av den sam- manlagda uppfödningen i landet. Ett av dessa företag har egen uppfödning av för närvarande drygt 1 milj. djur årligen. De två andra tillämpar däremot systemet med kontraktsuppfödning. Som exempel på sådan uppfödning kan anföras den som sker på Gotland, där för närvarande ett tjugofemtal kontraktsbundna jordbrukare uppföder gödkycklingar till ett slakteri i Visby. Företaget svarar enligt uppgift för djurmaterial, foder och uppvärm- ning av kycklinghusen medan på uppfödaren ankommer tillhandahållandet av erforderliga utrymmen, utfodring och skötsel i övrigt. I början av verk— samheten godtogs även mindre årsleveranser. Kraven på besättningarnas storlek har emellertid måst ökas. Av uppfödarna fordras numera en leve- rans av lägst 40 000 djur per år. Enligt uppgift är intresset stort för denna form av jordbruksproduktion. Ytterligare jordbrukare vill ha anslutning
60 och de i verksamheten redan engagerade har planer på att utbygga sin produktion.
Sedan länge har inom landet förekommit en integrerad växtodling i form av kontraktsbundna leveranser av sockerbetor till sockerindustrin. Under 1950-talet har produktionsformen emellertid fått en betydligt vidgad till- lämpning genom konservväxtodling, huvudsakligen i södra Sverige, för olika livsmedelsindustriers räkning. Dessa kontraktsodlingars omfattning är betydande och omfattar såväl grönsaker som bär. I allmänhet torde avtal om odling av grönsaker träffas för endast ett år 1 sänder medan de som avser bär slutes för längre tid. Någon åtskillnad göres icke mellan ägare och arrendatorer, då i kontraktet föreskrives att det skall överlåtas vid even- tuellt brukareskifte. Däremot torde en viss restriktivitet iakttagas mot att engagera nystartande jordbrukare i verksamheten.
Den kontraktsbundna odlingen medför i vissa fall krav på den odlade arealens storlek och kan därigenom vid ökad tillämpning påskynda stor- leksrationaliseringen. För odling av ärtor, som exempelvis sker på'3 500 ha för enbart ett av de företag, som är engagerat i kontraktsodlingen av kon- servvåxter, önskas en minsta areal av 10 ha hos varje odlare. Då odlingen med hänsyn till Växtföljden icke lämpligen bör återkomma oftare än vart fjärde—sjätte år, erfordras sålunda en arealmässigt rätt betydande bruk- ningsenhet för att en odlare skall kunna deltaga om han icke skall tvingas till väsentliga avsteg från den normala cirkulationen.
Landets största avyttrare av konservväxter har enligt uppgift en egen åker— areal av ca 800 ha, från vilken ca 5 % av företagets ärtbehov tillgodoses. Företaget anser innehavet värdefullt för försöksverksamhet. Det har icke anspråk på ytterligare mark för odling i egen regi. Det ökade behovet av rå- vara anser sig företaget bäst kunna tillgodose genom en utbyggnad av den kontraktsbundna odlingen. Intresset för en sådan är också mycket starkt bland jordbrukarna.
Den kontraktsbundna produktionen innebär för jordbrukarens del, att han delvis överlåter bestämmanderätten över sin jordbruksdrift till den industri, åt vilken han producerar. Vid kontraktsodlingen torde som regel gälla att industrin gör sortvalet och bestämmer tidpunkten för sådd och skörd. Den utför också genom speciellt yrkeskunniga en del av de olika arbetsmomenten såsom besprutning och skörd.
En vertikal integration inom jordbruket i den meningen, att livsmedels- industrierna antingen genom egna odlingar eller egen djuruppfödning eller genom kontraktsbunden produktion tillgodoser sitt behov av råvaror, kan naturligtvis vid en mera betydande utbredning få jordpolitiska konsekven- ser. En utveckling mot ökad integration med denna innebörd kan komma att medföra en minskning av antalet självständiga företagare inom jordbruket. Reduceras brukarnas insats till att avse endast en liten del av produktions-
processen blir steget obetydligt från den kontraktsbundna produktionen till att industrin arrenderar marken för odling i egen regi.
Inför en utveckling efter dessa linjer kan förmärkas en vidareutveckling av den integrationsform som jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse redan innebär. I syfte att tillgodose ett ökat kvalitetskrav och behovet av jämn tillförsel synes sannolikt att de av jordbrukarna själva innehavda livsmedelsindustrierna kan behöva binda råvaruproducenterna med kon- trakt. Exempel på sådan kontraktsbunden produktion till jordbrukarägda företag finnes redan. Detta kommer att för föreningsrörelsens del medföra övriga för jordbruksintegrationen utmärkande drag såsom tillhandahållande av kapital, Specialmaskiner och produktionsrådgivning.
Strukturutvecklingen
I jordbrukets strukturutveckling synes kunna urskiljas två huvuddrag. Det ena är de förändringar i markanvändningen som skett och kan förväntas. Det andra år förändringarna ur storleks- och arronderingssynpunkt av indel- ningen i brukningsenheter.
Förändringar i markanvändningen Vad gäller markanvändningen karakteriseras förändringarna för landet i dess helhet av en minskning av arealen jordbruksjord och en ökning av skogs- marksarealen. Sammanställningen i tabell 9 av uppgifter ur de olika jord- bruksräkningarna visar utvecklingen från 1937 till 1956.
Även om materialet måhända icke tillåter alltför långtgående jämförelser mellan olika är torde dock vara tillåtligt att av detsamma utläsa den fullt tydliga trenden mot en minskad omfattning av arealen jordbruksjord.
Av RLF:s jordbruksregister framgår att utvecklingen mot en minskning av åkerarealen fortsatt under sista delen av 1950-talet. Enligt registret var bortfallet vid enheter med över 2 ha åker närmare 50 000 ha under perioden 1957—1960.
Frågan om markanvändningen var 1958 föremål för ett speciellt studium av lantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen efter samråd med jordbrukets ut-
Tabell 9. Landarealens fördelning på olika ägoslag 1937—1956 i 1 OOO-tal ha
Ågoslag 1937 1944 1951 1956 Åker ............................ 3 731 3 715 3 647 3 5981 Betes- och ängsmark .............. 1 019 942 724 684 Skogsmark ...................... 22 356 22 269 22 486 22 505 Övrig mark ...................... 13 918 14 109 14 200 14 324 Summa 41 024 41 035 41 057 41 111
1 Inklusive åkerareal vid »annan fastighet».
redningsinstitut. De båda styrelserna har bland annat gjort en särskild un- dersökning i syfte att kartlägga i vilken utsträckning det finns jordbruks- jord av sådan kvalitet och belägenhet att den är olämplig som åkerjord och därför med fördel kan avföras från jordbruksproduktionen. Enligt bedöm- ningarna, som utförts av arbetsgrupper från lantbruksnämnderna och skogs- vårdsstyrelserna i de olika länen, skulle i runt tal 100 000 hektar av landets åker- och betesmarker ligga helt outnyttjade. Därutöver skulle en betydan- de del eller ca 600 000 hektar av jordbruksmarken vara svagt utnyttjad. Av den helt outnyttjade åkerjorden — ca 60 000 hektar — skulle 48 000 defini- tivt kunna avföras.
Situationen i olika delar av landet sådan den framgår av undersökningen redovisas i tabell 10.
Takten i och omfattningen av bortfallet av den odlade jorden på kortare sikt är självfallet avhängigt jordägarnas egna av ett flertal omständigheter betingade avsikter. I syfte just att klarlägga jordbrukarnas planer på och inställning till skogsplantering på odlad jord har jordbrukets utrednings- institut utfört en specialundersökning.x Vid denna har jordbrukarna på 1 700 st. slumpvis utvalda gårdar fått uttala sig om vilken areal åker och betesmark de ansåge så pass litet lönande att bruka, att de skulle föredraga att plantera skog på den om de finge halva planteringskostnaden i bidrag.
Tabell 10. Såsom olämplig betraktad jordbruksjord i hektar fördelad på produktions— områden och ågoslag
Areal i hektar Produktionsområde Obrukad Åkår inåt]. ] Vall, som Kultiverad Naturlig åker va un er egat mer an betesmark äng 5 år 4 år
Gss1 ................ 468 4 488 120 552 840 Gmb ................ 900 22 140 2 820 3 924 7 848 Gsk ................. 9 624 86 148 15 480 24 984 35 028 Gns ................. 5 484 21 576 12 780 1 860 8 328 58 .................. 11 184 44 292 8 508 8 508 8 208 Ssk ................. 10 656 46 740 4 044 6 636 12 876 Nn ................. 5 508 22 176 6 480 1 956 6 972 NÖ ................. 3 984 11 328 5 064 2 256 2 664 Summa 47 808 258 888 55 296 50 676 82 764
1 655 = Götalands södra slättbygder. Gmb = Götalands mellanbygder. Gsk = Götalands skogsbygder. Gns = Götalands norra slättbygder. 55 = Svealands slättbygder. Ssk = Svealands skogsbygder. Nn = Norrland, nedre delen. Nö = Norrland, övre delen.
1 Folke Larsson, Allan Andersson: Skogsplantering på åker. Meddelande från jordbrukets utredningsinstitut. 10—58.
Med ledning av utredningsmaterialet har uppskattats, att den areal, som av jordbrukarna själva ansetts redan mogen för skogsplantering, för hela landet skulle uppgå till 185 000 ha åker och 125 000 ha betesmark. Skillna- den mellan jordbrukarnas egna intentioner och de på förenämnt sätt ur jordbrukssynpunkt bedömda bortfallsmöjligheterna varierar mellan olika jordbruksområden. Medan jordägarna i övre Norrland synes vilja gå längre än vad myndigheterna bedömt sannolikt _ anledningen härtill torde väl delvis vara den relativt sett stora förekomsten av bolagsinnehav —— är brukarna inom Götalands och Svealands skogsbygder betydligt mera restrik— tiva. Detsamma synes vara förhållandet —— om än något mindre utpräglat _— inom Götalands mellanbygder och Götalands norra slättbygder.
Även om de båda undersökningarna måhända icke tillåter alltför långt gående slutsatser synes de ge ett intryck av att i Norrland liksom inom slätt- bygderna i södra och mellersta delarna av landet —— med undantag möjligen för Götalands norra slättbygder —— den för lönsam jordbruksdrift mindre lämpliga marken genom brukarnas eget initiativ i nära framtid kommer att ges en annan användning. Inom skogs- och mellanbygderna i Götaland och Svealand synes läget däremot vara sådant, att jordbrukarna för sin försörj- ning anser sig beroende av att bruka även marker, beträffande vilka det kan vara tveksamt huruvida de i vart fall på längre sikt äger tillfredsställande förutsättningar för jordbruk.
Undersökningen synes vidare ge vid handen, att intresset att överföra jordbruksmark till skogsmark varierar efter fastigheternas storlek och efter ägareförhållandena. Vid småbruken planeras sålunda en relativt sett mera omfattande skogsplantering än vid större gårdar. Särskilt i Svealands såväl slätt- som skogsbygder visar småhruken hög skogsplanteringsbenägenhet. Såsom orsak härtill anges tillgången till alternativa sysselsättningar till följd av närbelägenheten till mellansvenska industricentra. Inför utsikten att få tillskottsarbete önskar man lägga ner jordbruket på marginella jordar för att på en mindre areal kunna intensifiera driften.
En jämförelse mellan olika ägarekategorier visar att bolag och stiftelser vill lägga ner förhållandevis mera än enskilda, staten och kommunerna. Ned- läggningsintresset hos bolagen omfattar hälften av den jordbruksjord som ingår i småbruk och totalt en fjärdedel av all jordbruksjord.
En ytterligare uppfattning om tendensen i fråga om markanvändningen kan erhållas ur de länsutredningar, som genomförts av lantbruksstyrelsen och vissa lantbruksnämnder, Resultat föreligger för Kalmar, Hallands och Gävleborgs län och norra delen av Stockholms län.
Inom Kalmar län innebär en av lantbruksnämndens ortsombud bedömd utveckling, att åkerarealen, som år 1956 uppgick till 170 000 ha, är 1970 kommer att ha nedgått med 28 000 ha eller 17 %. Skogsmarken bedömdes under samma tid komma att öka med ca 27 000 ha eller 7,2 %. De vän- tade förändringarna är mycket olika i skilda delar av länet. Inom slättbyg-
derna emotses ett relativt obetydligt bortfall medan i de västra, skogrika delarna finns kommuner, inom vilka 40—50 % och i något fall uppemot 60 % av åkerarealen beräknas bortfalla.
Med stöd av en inventering, som gjorts i Hallands län av brukningsenheter med mer än 2 ha, har åkern inom en nära framtid bedömts minska med 4 228 ha eller 3,1 %, betesmarken öka med 1 092 ha motsvarande 7,8 % och arealen skogsmark likaså stiga. ,
Enligt den inom Gävleborgs län gjorda undersökningen skulle den väntade utvecklingen innebära, att åkerarealen kommer att minska med 11,5 %, betesmarken med 18,0 % och skogsmarken öka med 2,7 %. Bortfallet av åker varierar emellertid starkt mellan olika delar av länet. Medan det i Hälsinglands kustland beräknas uppgå till 10,9 % räknar man i inlandet med 17,1 %. Än större är variationerna beträffande betesmarken med ett bortfall av 15,3 % i kustlandet och icke mindre än 55,5 % i inlandet.
För norra delen av Stockholms län har av lantbruksnämnden gjorts en noggrann inventering av all odlad jord. Förutsättningarna för denna att på längre sikt bestå som åker har bedömts med hänsyn till markens kvalitet och torrläggningsgrad, den enskilda ägofigurens form och läge i förhållande till användbart brukningscentrum, vägförhållanden och annat. Under- sökningen har givit anledning till antagande, att av 25 500 ha åker kom- mer 6 500 ha att falla bort såsom icke odlingsvärd.
De refererade utredningarna synes visa att i vissa fall ett rätt betydande bortfall av odlad jord kan förväntas, minst i slättbygderna och större i de skogrika områdena.
Förändringarna i antalet brukningsenheter
Strukturutvecklingen inom jordbruket har även inneburit en betydande minskning av antalet brukningsenheter. Förhållandet har livligt uppmärk- sammats i den allmänna debatten, där uppgifter ofta återkommit om bort- fallets storlek. Därvid har i allmänhet sammantagits de förändringar som sker genom att fastigheter med äganderätt överlåtes för sammanföring med en annan brukningsenhet och sådana där brukningsenheter upphör som självständiga jordbruksföretag genom att den odlade marken utarrenderas som tillskottsmark, arrendegårdar indrages till huvudgården eller samman- föres sinsemellan, eller genom att jordbruket helt enkelt nedlägges. Som ett mått på de förändringar i antalet brukningsenheter som skett under 1950- talet av samtliga förekommande orsaker återger utredningen i tabell 11 vissa uppgifter ur jordbruksräkningarna 1951 och 1956 samt RLF:s jord- bruksregister avseende antalet självständiga brukningsenheter med mer än 2 hektar åker under 1950—talet.
Enligt uppgifterna i sammanställningen skulle antalet brukningsenheter ha minskat med över 20 000 enheter under 1950-talet. Minskningen är helt naturligt koncentrerad till de mindre storleksgrupperna. Det bortfall, som
Tabell 11. Antal brukningsenheter med mer än 2 hektar åker med fördelning på stor- leksgrupper: enlig! jordbruksräkningarna 1951 och 1956 samt RLF:s jordbruksregister 1959
_ Förändringar 331211??sz 1951 1956 1959 ___— 1951—56 1956—59 2— 5 hektar. .. . . .. 95 945 87 554 84 985 _ 8 391 —2 569 5— 10 . ....... 89 755 83 246 80 303 __ 6 509 — 2 943 10— 15 . ....... 39 599 38 931 38 312 — 668 _ 619 15— 20 » ....... 20191 20 630 20 582 + 439 _— 48 20— 30 » ....... 17 719 18 479 18 456 + 760 — 23 30_ 50 » ....... 11 234 11 667 11 741 + 433 + 74 50_100 . ....... 5 419 5 373 5 407 — 46 + 34 över 100 » ....... 2 325 2 221 2 164 _ 104 — 57 Summa 282 187 268101 261 950 _— 14 086 —6 151
redovisas i grupperna med mer än 50 ha åker, torde i huvudsak vara arrende- gårdar som genom sammanföring med huvudgården upphört som självstän- diga företag. En jämförelse mellan bortfallet under början och slutet av år— tiondet ger ett intryck av att minskningstakten skulle ha avtagit något. Förhållandet kan emellertid vara en följd av brister i materialet på grund av en eftersläpning i redovisningen och torde icke kunna läggas till grund för några bestämda slutsatser.
Strukturutvecklingen i jordbruket vad avser förändringarna i jordbruks- enheternas antal och storlek har varit föremål för speciella undersökningar under senare år. Frågan har bland annat ägnats särskilt intresse i en utred- ning, som av fil.lic. Folke Larsson utförts om strukturförändringarna i jordbruket åren 1951—1956.1 Det av Larsson insamlade materialet visar ett betydligt större bortfall av brukningsenheter än vad som framgår av jordbruksräkningarna. Efter diskussion av de olika uppgifternas tillförlit- lighet anser Larsson sannolikt att minskningen av antalet brukningsenheter under tiden 1951—1956 kan i verkligheten ha uppgått till ca 4 000 per år.
Larsson har även redovisat de olika bortfallsanledningarna. Dessa skulle i icke mindre än ca 70 % av fallen vara att den odlade jorden ingåttisambruk med annan gård. Likaså har han gjort ett försök till framskrivning av an— talet enheter med över 2 hektar åker per 5-ärsperiod fram till 1971. Enligt denna beräkning skulle bortfallet under 1960-talet komma att uppgå till närmare 38 000 enheter. I första hand räknas med en fortsatt kraftig minsk— ning av de mindre enheterna medan de större och medelstoras antal skulle bli i stort sett oförändrat. Larsson är emellertid angelägen framhålla, att framskrivningen sådan den kunnat göras icke utgör en prognos i vanlig mening utan närmare har karaktären av ett räkneexempel, som visar vilket
1 Folke Larsson: Strukturförändringarna i jordbruket 1951—1956 Del I: Areal, ägare och bru- kare. Meddelande från jordbrukets utredningsinstitut 5—58.
totalantal brukningsenheter man kommer fram till vid olika tidpunkter, om de utvecklingstendenser som kunnat iakttagas under den undersökta perio— den 1951—1956 skulle bli bestående.
Med tanke på att den av Larsson beräknade minskningen av antalet bruk- ningsenheter för denna period så väsentligt överstiger den som framkom- mer vid jämförelse mellan de olika jordhruksräkningarna skulle finnas an- ledning förvänta ett mindre bortfall än det som framgår av Larssons pro- gnos. I en ungefär samtidig utredning om strukturomvandlingen i jordbruket kommer emellertid docenten Odd Gulbrandsenl från andra utgångspunkter än Larsson fram till att antalet företagare i jordbruk och boskapsskötsel skulle sjunka i ungefär den utsträckning som motsvaras av det av Larsson beräknade bortfallet av brukningsenheter. Gulbrandsen anser för sin del icke troligt, att företagarminskningen kommer att under prognosperioden understiga 4 000 manliga företagare per år.
Utarrenderingen av den odlade jorden som tillskottsmark har medfört en riklig förekomst av s. k. blandbruk, som till en del äges av brukaren och till en del av annan person. Av de 1956 förekommande brukningsenheterna skulle enligt Larsson 70,3 % ägas helt av brukaren, 10,8 % vara s. k. blandbruk och 18,9 % vara arrendebruk, d.v.s. ägas helt av annan person än bruka- ren. Förekomsten av blandbruk skulle ha ökat mellan 1951 och 1956 med ca 11 %. -
Ur förvärvslagstiftningens synpunkt är det av intresse att kunna skilja mellan den storleksrationalisering, som sker genom att tillskottsmark med äganderätt övergår till en brukningsenhet, och den rationalisering som sker i arrendeform. De båda formerna skiljer sig såtillvida från varandra som den förstnämnda ger ett bestående resultat medan den senare kan vara av mer eller mindre tillfällig natur.
Någon uppdelning av de för rationaliseringsändamål utnyttjade fastig- heterna på de båda grupperna har icke gjorts i någon av förenämnda utred- ningar. Däremot lämnar Larsson en sådan uppgift vad avser åkerarealen. Av hela den areal åker, som under åren 1951—1956 utnyttjats för komplette- rin'gsändamål, beräknades 38500 hektar ha förvärvats och 85 200 hektar ha arrenderats. Rationaliseringen i arrendeform skulle således under perio- den ha omfattat mer än dubbelt så stor åkerareal som den med äganderätt.
Ej heller ger lantbruksstyrelsens officiella statistik någon fullständig bild av den storleksrationalisering, som sker med äganderätt, då den icke redo- visar tillskottsmark, som bekommits genom arv eller släktskapsköp, och ej heller den mark, som genom lantmäteriförrättning tillförts en fastighet utan samband med förvärvstillståndsprövning. Då det emellertid finns grundad anledning antaga att övervägande delen av den storleksrationalisering, som skett med äganderätt, varit förenad med tillståndsprövning, vill utredningen i tabell 12 återge en sammanställning över uppgifter ur sagda statistik ut-
1 Odd Gulbrandsen: Strukturomvandlingen i jordbruket, IUI Stockholm 1957.
Tabell 12. Antal storleksrationaliserade brukningsenheter med fördelning på storleks- grupper efter åkerarealen före och efter åtgärd under perioden 1/ 7 1955—31/12 1960
Antal brukningsenheter inom storleksgrupper åker, ha efter
Storleksgrupper åker, åtgärd
ha IO" åtgärd högst 2,1 5,1 10,1 15,1 20,1 25,1 30 1 Sum-
2 _5 _10 _15 _20 _25 _30 ' _ ma högst 2 .................. 431 434 114 24 8 2 2 2 1 017 2,1-5 ................. _ 890 1 174 203 30 8 4 8 2 317 5,1—10 ................ — — 1 775 1 754 573 110 27 13 4 252 10,1—15 ................ _ _ _ 770 932 382 99 56 2 239 15,1_20 ................ _ _ _ _ 399 419 211 119 1 148 20,1_25 ................ _ _ _ _ _ 177 207 158 542 25,1-30 ................ _ _ _ _ _ _ 98 193 296 30,1_ .................. _ _ _ _ _ _ _ 684 684 Summa 431 1 324 3 063 2 751 1 942 1 098 648 1 238 12 495
visande den »förvärvsprövade» storleksrationaliseringens effekt. Den ratio- naliseringsmark, som av lantbruksnämnderna försålts efter 1 juli 1960, är dock medräknad. Uppgifterna gäller från ikraftträdandet av gällande jord- förvärvslag till och med 1960 års utgång.
I tabellen har antalet storleksrationaliserade brukningsenheter redovisats efter åkerarealens storlek före och efter åtgärd. De kursiverade talen i dia-' gonalraden anger antalet enheter som förblivit inom respektive grupp. Till höger om dessa tal återfinnes de enheter, som fått sin areal förstärkt i så- dan omfattning att de hamnat i högre storleksgrupp. I den minsta grup- pen redovisas t. ex. före åtgärd 1 017 enheter. Av dessa har 431 blivit kvar i gruppen medan de övriga eller 57,6 % av hela ursprungliga antalet har genom arealtillskott flyttats upp en eller flera klasser. Gruppen 5,1—10 ha rymmer det största antalet enheter. Av 4252 stycken har 1 775 förblivit i gruppen medan övriga, svarande mot 58,3 %, har fått sin areal förstärkt och redovisas i större grupper.
Av lantbruksstyrelsens årsstatistik framgår _ med samma reservation som gäller för uppgifterna i tabell 12 -— även arealeffekten av denna ratio- nalisering. Den redovisas i följande sammanställning.
Tabell 13. Åker- och skogsmarkareal före resp. efter åtgärd å under perioden 1/ 7 1955—31/12 1960 storleksrationaliserade fastigheter
Summa areal, ha Medelareal, ha Åker Skogsmark Åker Skogsmark . före efter före efter före efter före efter åtgärd åtgärd åtgärd åtgärd åtgärd åtgärd åtgärd åtgärd 156 434 210 731 478 540 635 663 12,5 16,9 38,3 50,9
Tabellen visar att ej obetydliga arealer mark förvärvats som tillskottsmark under perioden; ifråga om åker ca 54 000 ha och ifråga om skogsmark ca 157 000 ha.
Jämföres arealen förvärvad rationaliseringsmark enligt Larssons utred- ining med den som enligt lantbruksstyrelsens årsstatistik har överlåtits under senare hälften av 50-talet erhålles intrycket att rationaliseringsverk- samheten i äganderättsform ökat. Mot att arealen förvånad tillskottsåker i början av årtiondet skulle ha uppgått till i medeltal ca 7 700 ha om året har den mot slutet av årtiondet ökat till ca 9 300 ha. I sistnämnda siffra ingår då _ såsom ovan framhållits — ändå icke den mark, som kan ha överförts genom släktskapsförvärv eller genom någon annan form av koncessionsfri överlåtelse eller avstyckats utan att förvärvsfrågan underställts lantbruks- nämnd.
Utredningen
Det svenska jordbrukets framtida utveckling är av skilda skäl svår att för- utsäga, då den sannolikt kommer att bli beroende av allmänna ställnings- taganden av såväl nationell som internationell art. Dit hör i första hand den om landets självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel. Möjligheterna att bedöma den fortsatta utvecklingen kompliceras dessutom av de olika mark- nadsbildningarna i Europa och de anpassningsproblem, som dessa kan komma att medföra. Även om någon större visshet sålunda icke för när— varande kan vinnas rörande jordbruket i dess helhet synes dock vissa ut- vecklingslinjer, som icke minst har betydelse ur jordförvärvssynpunkt, ändå så tydliga att tämligen säkra förutsägelser kan göras.
Enligt utredningens mening torde utvecklingen komma att präglas av fortsatta insatser i syfte att höja jordbrukets arbetsproduktivitet. Möjlig- heterna att genom fortsatt rationalisering och mekanisering ytterligare be- gränsa arbetskraften torde i allmänhet bedömas som goda. Mekaniserings- processen anses av många endast påbörjad inom en del produktionsgrenar. Det finns dessutom anledning antaga, att den till jordbruket direkt knutna befolkningens antal kommer att reduceras till följd av att arbetsuppgifter i ökad utsträckning överföres på serviceorgan eller av att livsmedelsindu- strin i viss utsträckning själv tar hand om framställningen av sin råvara. Även vid ett bibehållande av nuvarande självförsörjningsgrad finnes enligt utredningens mening grundad anledning räkna med en ganska betydande minskning av den jordbrukande befolkningens numerär.
För att arbetskraftsvinsten genom ökad maskinanvändning och andra jrationaliseringsåtgärder skall kunna'utnyttjas även i de fall den icke är så betydande att en i jordbruket arbetande person helt kan friställas måste ,rationaliseringsinsatserna förenas med åtgärder i syfte att öka sysselsätt- ningen. De åtgöranden som därvid kan förväntas få ökad tillämpning är dels
sådana som syftar till en utvidgning av företagets storlek, dels sådana som innebär en intensifiering av produktionen per arealenhet. Med mekanise— ringen följer även krav på det enskilda produktionsområdets form, vilket kommer att leda till ett i vissa bygder säkert betydande bortfall av marker som är olämpliga för maskinbrukning och till arronderingsförbättrande åtgärder i allmänhet. Härigenom accentureras behovet av tillskottsmark.
Enligt utredningens uppfattning kan jordbrukets fortsatta anpassning till den tekniska utvecklingen förväntas medföra en fortsatt strukturratio- nalisering i den meningen att sämre marker undantages från jordbruks- produktionen och ges annan användning och att företagens storlek ökar. Såväl begränsningen av jordbruket till på lång sikt brukbar mark som stor- leksrationaliseringen leder fram till en minskning av antalet självständiga brukningsenheter. En utveckling i denna riktning påskyndas även av andra faktorer såsom jordbrukets konkurrensförmåga gentemot andra näringar i fråga om arbetskraft och dess tillgång på kapital till investeringar, som är nödvändiga för att enheterna skall kunna fungera som självständiga före— tag. I sistnämnda avseende torde ett bristfälligt byggnadsbestånd bli ett allt vanligare hinder. Även en ökning av tendensen mot sambruk i animalie- produktionen kan förväntas få en storleksbefrämjande effekt åtminstone i trakter där den genom samgåendet friställda arbetskraften icke kan ut- nyttjas i arbete vid sidan om jordbruket.
Om jordbruksjordcns omfattning på längre sikt och om antalet bruk- ningsenheter är det naturligtvis omöjligt att bilda sig en fullt säker upp- fattning. En av anledningarna härtill är att strukturutvecklingen kan för- väntas bli högst olika i skilda delar av landet beroende på den mångfald faktorer av ofta ganska lokal räckvidd varav jordbruket i ökad utsträckning kan förväntas bli påverkat. Sålunda synes icke osannolikt att den vertikala integrationen kan medföra tillkomsten av intresseområden kring vissa' större livsmedelsindustrier, inom vilka områden kan vara motiverat att för en starkt specialiserad produktion behålla även markområden och jordbruk, som vid differentierad driftsinriktning måste betraktas som olämpliga för en mekaniserad drift och ofullständiga som företag. Inom andra trakter däremot torde vara att vänta att jordbruket kommer att helt upphöra.
Det anpassningsbehov som jordbruket för närvarande har med hänsyn bland annat till skiftande avsåttningsmöjligheter kommer sannolikt att öka genom inordnandet av näringslivet i olika marknadssammanhang. Lika- så följer ökade krav på anpassningsförmåga hos den enskilde brukaren vid en fortsatt utveckling av den vertikala integrationen. Det kan i ännu högre grad än för närvarande bli nödvändigt att i fortsättningen sammankoppla frågan om brukningsenheternas storlek och ägosammansättning med pro- duktionsinriktningen. Enligt utredningens mening kan utvecklingen där.- för komma att medföra behov av en större rörlighet i fråga om indelningen i brukningsenheter och bland annat taga sig uttryck i en ökad förekomst
av s. k. blandbruk, där en del av den i brukningsenheten ingående marken på längre eller kortare tid endast disponeras med arrenderätt.
På lång sikt torde detta förhållande dock icke påverka omfattningen av storleksrationaliseringen i äganderättsform. Av mänga skål anser sig ut- redningen böra räkna med ett ökat intresse från jordbrukarnas sida att hellre förvärva än att arrendera tillskottsmark. Härför talar bland annat vikten av att jordbrukaren med säkerhet kan räkna med att bruknings- enhetens storlek och ägosammansättning icke skall rubbas av orsaker, som han icke själv kan påverka, för att han skall väga göra de ofta kapitalkrä— vande investeringar som kan behövas för jordbrukets anpassning till den teknisk-ekonomiska utvecklingen.
En annan utvecklingslinje, som torde kunna förutses, är den mot ökad specialisering. Den kommer bland annat att framtvingas av de stora kost- nader, som en fortsatt mekaniseringsprocess måste medföra. En specialise- ring ger även större möjligheter att genom massproduktion nedbringa arbets- insatsen per enhet. En inriktning av driften på visst varuslag ökar därjämte jordbrukets förutsättningar att tillgodose de ökade krav på kvalitet, som kan förväntas. Enligt utredningens mening synes sannolikt att specialise- ringen kommer att leda fram till att olika områden alltefter sina naturliga förutsättningar och sitt läge i förhållande till avsättningsort och livsme- delsindusri kommer att mera än som för närvarande är fallet utmärkas av viss inriktning av jordbruksproduktionen. Även detta förhållande talar för att strukturutvecklingen icke kan normaliseras utan att möjligheter bör finnas att anpassa den till varierade produktionsförutsättningar.
Såsom utredningen tidigare framhållit i sin redogörelse för de nya pro— duktionsformer, som börjat framträda, följer med specialisering ett stort kapitalbehov och ett visst risktagande. Dessa förhållanden i förening med ökade krav från livsmedelsindustrins och detaljhandelns sida på kvalitet och jämnhet i tillförseln verkar till förmån för en vidare utveckling av en vertikal integration även till andra produkter än som hittills berörts. Det torde dock icke kunna bedömas i vilken utsträckning denna utveckling kom- mer att innebära att livsmedelsindustrin tillgodoser sitt råvarubehov genom egen odling och uppfödning eller att jordbrukarna engageras i en kontrakts- mässig odling eller uppfödning. Förhållandena kommer sannolikt att på- verkas av den ställning till utvecklingen som jordbrukarnas egen förenings- rörelse kommer att intaga. Vilken form den integrerade produktionen än kommer att få synes dock sannolikt att den kommer att verka i riktning mot större produktionsenheter. — -
Bedömes jordbruksproduktionens utveckling i fortsättningen enbart med hänsyn till jordbrukets produktionsförmåga, synes uppenbart, att ett fort- satt överförande av sämre åkerjord till skog och en minskning av arbets- kraftsvolymen kommer att ha en återhållande verkan. Det egentliga jord- brukets andel i den totala jordbruksproduktionen kan naturligtvis också
reduceras av en ökad förekomst av icke arealbunden produktion särskilt om den sker i industriell skala. Det synes icke osannolikt att tendensen till sådan produktion kan komma att stiga särskilt vad gäller vissa pro- dukter. Utvecklingen torde emellertid vara mycket svårbedömbar.
Till de produktionsbefrämjande faktorerna hör ett fortsatt förädlings- och forskningsarbete i syfte att öka avkastningen per areal- och dj urenhet. Högre avkastning kan även förväntas genom ökad tillförsel av växtnärings- ämnen och förbättrad brukning genom fortsatt mekanisering och bättre redskap. En utveckling mot specialisering kommer sannolikt att verka i samma riktning.
Såsom inledningsvis anfördes torde dock jordbrukets produktionsvolym även i fortsättningen bli betingad av allmänna ställningstaganden och vid sådant förhållande knappast möjlig att klarlägga enbart genom en analysav jordbrukets egna produktionsförutsättningar. Såvitt utredningen kunnat bedöma finnes dock anledning förvänta, att marknadsutrymmet kommer att bli knappt och att jordbruksproduktionen även i fortsättningen får sådan storlek att den kommer att balansera på kanten till full självförsörjning med vad detta innebär av problem av skilda slag. Från" jordbrukets sida,torde_ därför kunna förväntas insatser för att vidga marknadsutrymmet. Av sär- skild betydelse blir därvid att försöka åstadkomma nya produkter, kvaliteter och sortiment.
KAPITEL 7
Produktionsutvecklingen inom skogsnäringen
Övervägandena rörande en förvärvslagstiftnings utformning med hänsyn till önskvärd fördelning av skogen på olika ägarekategorier bör göras mot bakgrunden av rådande förhållanden och förväntad utveckling inom skogs- bruket och den på skogen baserade industrin. För utredningens ändamål har icke ansetts erforderligt att studera det mycket omfattande ämnet i dess helhet. I följande avsnitt behandlas endast sådana förhållanden, som kan ha speciellt intresse ur förvärvssynpunkt.
Skogsbruket Skogsmarkens fördelning på ägaregrupper och brukningsenheter
Arealen produktiv skogsmark i landet uppgick enligt 1956 års jordbruks- räkning till sammanlagt 22,5 milj. ha. Vid tidigare jordbruksräkningar redo- visades skogsmarken på olika ägarekategorier. År 1956 skedde däremot en- dast en uppdelning mellan å ena sidan »enskilda ägare», till vilka räknades bl. a. fideikommisskogar, godsskogar och bondeskogar men däremot icke aktiebolagsskogar, och å andra sidan »övriga ägare». Till den första gruppen hänföres 51,6 % av skogsmarken och till den senare 48,4 %. »Enskilda ägares» andel i den totala skogsförekomsten har vid tidigare jordhruksräk- ningar varit 49,9 % år 1937 och 50,3 % år 1951.
Den sista mera utförliga redovisningen av skogen på ägaregrupper torde vara den, som med ledning av uppgifter från domänstyrelsen gjordes av jord- bruksrationaliseringsutredningen i dess betänkande »Jordbrukets förstär- kande med skog» (SOU 1957:8). Uppgifterna, som här återges i samman- drag, avser förhållandena vid 1955 års början.
Tabell 14. Sveriges skogsmarksareal fördelad på skogsägare- grupper vid 1955 års början
1 OOO-tal ha Fördelning Ägaregrupper areal % Staten ........................... 4 347 19,0 Övriga allmänna skogar ............ 1 149 5,0 Bolagsskogar ..................... 5 551 24,2 Övriga skogar .................... 11 882 51,8 Summa 22 929 100,0
Om jämförelse göres i avseende å värde av skogsmark och skog enligt fastighetstaxeringen i stället för areal, erhålles följande fördelning avseende förhållandena vid 1952 års fastighetstaxering: staten 9,6 %, övriga allmänna skogar 7,1 %, bolagsskogen 22,2 % samt övriga enskilda skogar 61,1 %.
Förskjutningarna mellan de olika ägaregrupperna sedan 1955 torde vara obetydliga. Enligt uppgift från domänstyrelsen har statens skogsmarksinne- hav under åren 1955—1960 ökat med ca 12 500 ha. Någon mera noggrann uppgift på förändringarna i bolagsinnehavet torde icke finnas. Enligt ett interpellationssvar i riksdagen, som våren 1960 lämnades av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, skulle från 1957 års början överslagsvis ha till bolag överlåtits 4 800 ha utan kompensation och 5 600 ha mot kom- pensation. Av förstnämnda areal hänförde sig emellertid 1 500 ha till fastig- hetsförvärv, som skett mellan bolag.
Studeras fördelningen av skogsmarken på olika storleksgrupper av bruk- ningsenheter framkommer betydande skillnader olika ägaregrupper emellan. Förhållandet framgår av följande tabell. Uppgifterna är hämtade från 1951 års jordbruksräkning. Trots att en icke obetydlig storleksrationalisering ägt rum sedan dess inom den till gruppen »enskilda ägare» hörande skogs- marken torde de dock vara användbara för att i stort ge en uppfattning även om rådande förhållanden.
Den alldeles övervägande delen av storskogsbrukets innehav skulle sålun- da ingå i relativt stora redovisningsobjekt. Detta förhållande bör dock ses mot bakgrunden av att ett storskogsinnehav, som administrativt betraktas som en enhet, i många fall kan bestå av ett flertal olika skiften. Enligt en 1955 företagen utredning, framlagd i jordbruksrationaliseringsutredningens
Tabell 15. Skogsmarkens fördelning på storleksgrupper i procent (1951)
Skogsmarksinnehav i olika storleksgrupper Ägaregrupper ' Högst 25 ha 25—100 ha 100—400 ha Över 400 ha Södra och mellersta Sveriges slätt- bygder Staten .......................... 1,6 8,4 23,3 66,7 Andra samfälligheter ............. 4,3 16,1 30,3 49,3 Aktiebolag . . . .. ................... , 0,7 2,6 7,9 88,8 Enskilda ägare . ................ 26,3 36,8 19,6 17,3 Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder . Staten .......................... 0,4 1,7 9,9 _ 88,0 Andra samfälligheter ............. 2,5 13,5 36,8 ' 47,2 Aktiebolag ...... . ............... 0,4 1,5 5,8 92,3 Enskilda ägare ... ............... 22,0 49,8 19,8 8,4 Norra Sverige Staten .......................... 0,04 0,14 0,44 99,38 Andra samfälligheter ............. 0,5 2,1 7,3 90,1 Aktiebolag ...................... 0,1 0,3 » 1,3 98,3 Enskilda ägare .................. 9,2 36,4 41,2 13,2
nyssnämnda betänkande, uppskattades sålunda att närmare 500 000 ha av den statsägda skogen då låg i jordbruksbygder och att härav drygt 50 000 ha utgjorde splittrade områden. För aktiebolagens skogsinnehav gällde vid undersökningstillfället att närmare 1,5 milj. ha låg i jordbruksbygderna och att därav drygt 500 000 ha utgjorde splittrade områden. Å andra sidan ligger betydande arealer privatägd skogsmark insprängd som splittrade skiften inom storskogsbrukets mer samlade komplex. Med hänsyn till arronde- ringen föreligger sålunda på många håll tämligen likartade produktions- förutsättningar för såväl det större som det mindre skogsbruket.
Enligt 1956 års jordbruksräkning hade drygt 70 % av rikets samtliga bruk— ningsenheter med mer än 2 ha åker någon skogsmark. För mer än hälften av dessa —— eller 54,9 % —— uppgick skogsmarksinnehavet emellertid till högst 25 ha. Av de övriga brukningsenheterna med skogsmark ägde 23,2 % mellan 25—50 ha, 13,9 % mellan 50—100 ha, 5,7 % mellan 100—200 ha, 1,7 % mellan 200—400 ha och endast 0,6 % mer än 400 ha.
Det må vidare nämnas, att de kombinerade jordbruken tillhöriga gruppen »enskilda ägare» var ca 230 000 år 1956. Av dessa hade 136 000 mindre än 25 ha skogsmark vardera. Huvudparten, eller ca 97 000, låg söder om Dal- älven och ca 39 000 norr om denna.
För att mera i detalj åskådliggöra skogsmarkens fördelning på olika stor- leksgrupper åker vad gäller enskilda ägare (utom aktiebolag) återger utred- ningen följande sammandrag av en bearbetning av RLFzs jord-bruksre- gister, avseende förhållandena 1956.
Förutom i tabellen redovisad areal fanns samma år i enskild ägo —— med i tabellrubriken angiven innebörd —— ca 2,4 milj. ha skogsmark, som ingick i brukningsenheter uteslutande bestående av skogsmark, eller i fastigheter, där sambandet i brukningshänseende mellan åker och skog upphört på grund av att åkern utarrenderats. Antalet sådana enheter uppgick vid be— räkningstillfället till i runt tal 50000 stycken. Såvitt utredningen kunnat
Tabell 16. Enskilda (utom aktiebolag) och lantbruksbolag till— hörig skog fördelad på storleksgrupper efter åker; bearbetning av RLF:s jordbruksregister 1956
? Storleksgrupp Antal Areal skogsmark, ; ' ' åker brukningsenheter ha ': 0,1— 1,0 14 943 320 262 5 _, 1,1— 2,0 23 745 589 615 ; , 2,1—_ 5,0 ' 65 052 2 224 488 : * 5,1—_ 10,0 65 692 2 659 546 10,1— 15,0 27 461 1 107 974 15,1—_ 20,0 13 191 537 174 20,1— 30,0 10 639 443 695 : — 30,1— 50,0 5 885 324 022 ; 50,1—1oo,o 2 531 247 551 i över 100 _ 1 303 493 540
finna har icke gjorts någon undersökning i syfte att utröna hur antal och areal fördelar sig på de båda typerna.
De olika jordhruksräkningarna visar en tendens till minskning av antalet mindre skogsbruksenheter och en ökning av de större. Samtidigt synes i brukningshänseende fortgå ett skiljande mellan åker- och skogsmark. Sist- nämnda förhållande har också påpekat-s i den av jordbrukets utrednings- institut företagna utredningen om strukturförändringen i jordbruket 1951— 1956.] Under femårsperioden minskades den skogsmark, som drives i an— slutning till jordbruk, med 3,8 %.
Produktionsutvecklingen inom skogsbruket
Såsom bland annat framgår av utvecklingen under 1950-talet är skogsbru- kets lönsamhet starkt beroende av förhållandena på världsmarknaden. Under årtiondets första år rådde en stigande efterfrågan på skogsprodukter med en exceptionell högkonjunktur för näringen som följd. Återgången till mera normala förhållanden under en därpå följande period medförde därför kraftigt sänkta virkespriser. Mot slutet av årtiondet inträdde en ökad efter— frågan och högre prisnivå, som fortfarande synes bestå.
Under denna tid av starkt varierande konjunkturer har skogsbrukets kostnader kontinuerligt ökat. Detta är framför allt en följd av att skogs- brukets arbetslöner successivt närmat sig lönerna inom i första hand indu— strin, där lönenivån genom rationalisering och av andra orsaker varit stigan- de. För skogsbruket som helhet synes gälla, att utvecklingen av å ena sidan virkespriserna och å andra sidan produktionskostnaderna under de senaste åren varit mindre tillfredsställande ur lönsamhetssynpunkt. Därvid är dock att märka betydande lokala skillnader på grund av förekommande olikheter i produktionsförutsättningarna.
Kostnadsstegringarna har framtvingat åtgärder från skogsbrukets sida i syfte att förbättra det ekonomiska utbytet. Dessa åtgärder är av skilda slag. Då intäkterna ytterst beror av läget på världsmarknaden är dessa naturligt- vis mindre påverkbara. Genom-att intensifiera skogsvården och därmed eftersträva såväl kvantitativa som kvalitativa produktionsförbättringar sö- ker man emellertid på längre sikt åstadkomma en höjning av avkastningen. Mera omedelbara och snabba verkningar åsyftas genom att rationalisera till- redningen och transporten av virket. Enbart införandet av motorsågen vid fällning och kapning och den ökade användningen av barkning-smaskiner har därvid minskat dagsverksåtgången med åtskilliga procent. Vidare sker en fortlöpande utveckling av de motoriserade virkestransporterna samtidigt med en betydande utbyggnad av skogsvägnätet, varav bland annat följer ökade möjligheter för tillvaratagande av virke även från områden, som tidi— gare varit svåråtkomliga. På framfors-lingssidan har man också att upp—
1 F, Larsson: Strukturtöråndringarna ijordbruket 1951—1956. Dell: Areal, ägare, brukare. Meddelande från jordbrukets utredningsinstitut 5—58. . .,
märksamma verksamheten för effektivare utnyttjande av transportappara- ten i dess helhet, vilket kanske framför allt ger sig tillkänna i strävanden att uppnå en lämplig kombination av flottning och motoriserade landtranspor- ter med i första hand lastbil. Över huvud taget torde avsevärda vinningar kunna emotses allteftersom lastnings- och lossningsarbetet rationaliseras ytterligare. Däremot synes ersättande av hästar med traktorer i skogsarbetet hittills ha gått rätt långsamt. Enligt en uppgift skulle i Norrland och Dalarna icke mer än ca 10 % av själva terrängtransporterna utföras med traktor. Från basvägstransporterna däremot uppges hästen redan nu vara så gott som helt undanträngd av traktorn.
Både produktions- och kostnadsfrågan angripes emellertid även på andra sätt. Särskilt märkes därvid strävandena att förbättra strukturförhållandena i skogsmarken. Till denna ur förvärvslagssynpunkt väsentliga fråga åter- kommer utredningen längre fram.
Minskningen i arbetskraftsåtgången till följd av de olika rationaliserings- åtgärderna beräknas ha varit i medeltal mellan två och tre procent under de senaste fem åren.1 Uppgiften gäller i första hand för det större skogs- bruket i Norrland, Dalarna, Värmland och Bergslagen. För andra områden gäller sannolikt avvikande siffror. Det ligger i sakens natur att rationalise— ringsvinstcrna i skogsbruket måste variera starkt mellan skilda delar av landet och mellan olika former av skogsbruk.
Då rationaliseringssträvandena går ut på att minska den manuella insat- sen per enhet skulle dessa leda till en minskning av det totala arbetskrafts- behovet, 0111 icke samtidigt skedde en ökning av virkesuttagen. Hur arbets- kraftsutvecklingen kan komma att bli i sådana fall där endast mindre änd- ringar i avverkningsvolymen förväntas torde kunna utläsas av en utredning, som nyligen framlagts av domänstyrelsen. Inom kronoskogarna, där enligt uppgift avverkas 90 % av tillväxten, uppgick antalet dagsverken i domän— verkets egen regi 1959 till 3,1 milj. År 1969 beräknas, med bibehållen avverk- ningskvantitet, antalet icke vara större än 2,2 milj.
Frågan 0111 det totala arbetskraftsbehovet inom skogsbruket har bland annat behandlats vid samrådet med företrädarna för vindustriskogsbruket. Svårigheterna att bedöma sambandet mellan avverkningsökning och ratio— naliseringseffekt medförde därvid att i huvudsak tvenne uppfattningar kom till uttryck. Enligt den ena skulle rationaliseringsbortfallet i stort sett komma att balanseras av större skogsavverkningar till följd av industrins ökade virkesbehov. Enligt den andra skulle rationaliseringen komma att medföra ett minskat behov av arbetskraft. -
En minskning av det totala arbetskraftsbehovet i förhållande till det nu- varande torde sannolikt i första hand vara möjlig inom norra Sverige, i varje fall efter en viss övergångstid. För landets sydligare delar däremot torde för-
' 1 Axel C:son Leijonhufvud: Utvecklingstendensen i skogsarbetet; Forskningsstiftelsens SDAzs meddelandeserie nr 70. » . .-
hållandena te sig något annorlunda. Den ökning med ca 40 % av avverk- ningar-na, som enligt skogsforskningsinstitutets axverkningsprognoser bör ske i södra Sverige, torde nämligen komma att medföra sådana krav på ökade arbetsinsatser, att dessa knappast kan komma att uppvägas av be- sparingar även vid en hög rationaliseringsgrad. I anledning härav __ och över huvud taget för att tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft —— har framhållits vikten av ökade insatser från skogsbrukets och det allmännas sida för att trygga rekryteringen av arbetskraft. Därvid åsyftas bland annat tillskapandet av goda utbildningsmöjlighetcr och sådana förhållanden i allmänhet att skogsbruket kan hävda sig i konkurrensen med andra närings- fång om arbetskraften.
Rationaliseringsinsatser göres såväl inom det mindre som det större skogsbruket. Inom båda eftersträvas genom skogsvård och upprustning i olika avseenden kvantitativa och kvalitativa förbättringar av produktionen. Likaså är man i båda fallen medveten om vikten av att påverka kostnaderna i syfte att öka skogsbrukets lönsamhet. På grund av olika förutsättningar kan insatserna i detta syfte emellertid få olika karaktär. Ur arbetskraftssyn— punkt synes i stort sett föreligga den principiella skillnaden mellan de båda skogsbruksformerna, att det mindre, huvudsakligen med odlad jord förena- de skogsbruket i regel har tillgång till arbetskraft i form av ägaren och dennes familj. Här är det i första hand ett intresse att utnyttja denna arbets- kraft vid tider, då den icke är fullt sysselsatt i jordbruket och mindre ange- läget att minska arbetskraftsbehovet genom investeringar i maskiner och annat. För det större skogsbruket, som i huvudsak har att lita till lejd arbetskraft, är det däremot av intresse att genom skärpt rationalisering i möjligaste mån nedbringa behovet av manuell arbetskraft.
Med hänsyn till den ökning i avverkningarna som är möjlig och nödvän- dig om skogsindustrins växande virkesbehov skall kunna tillgodoses, synes emellertid sannolikt att utvecklingen inom det mindre skogsbruket kommer att gå mot tilltagande mekanisering och även i övrigt bli i viss mån likartad med den inom storskogsbruket. Härför talar bland annat den fortgående rerksamhet för samarbete mellan mindre skogsägare, som behandlas i det följande.
För det större skogsbruket är mekaniseringen av virkets tillredning och transport en väsentlig angelägenhet. Införandet av maskiner har medfört krav dels på ett sådant skogsbrukssätt att de kan till fullo utnyttjas, dels på för skötseln av maskinerna speciellt skickad arbetskraft och dels på jämnast möjliga sysselsättning under året. Ur förstnämnda synpunkt behövs relativt stora behandlingsytor och möjlighet till koncentrerade insatser ifråga om avverkningar och skogsvård. Mekaniseringen får därigenom ett starkt sam- band med skogsbrukets strukturförhållanden, till vilket ämne utredningen återkommer senare. Ifråga om arbetskraften medför förenämnda krav på en utjämning av arbetsinsatsen och på speciell utbildning att arbetskrafts—
behovet i allt större utsträckning måste tillgodoses genom helårsanställd, enbart för skogsbruket avsedd och yrkeskunnig arbetskraft.
Att döma av lämnade uppgifter synes flerstädes inom industriskogsbruket eftersträvas fast anställd arbetskraft på upp emot 70 % av det totala behovet. Av företrädarna för det bolagsägda skogsbruket i södra Sverige framhölls emellertid, förutom annat, svårigheterna att anställa fast arbetskraft och uppnå hög mekaniseringsgrad så länge innehaven var splittrade och icke mera omfattande än för närvarande. Även domänverket eftersträvar en ökning av antalet helårsarbetande. Den förut omnämnda arbetskraftsutred- ningen räknar sålunda med att mot slutet av 1960-talet skall i medeltal för kronoskogarna i hela landet 77 % av hästkörningen och 64 % av annat arbe- te utföras av arbetskraft med arbetsgaranti. Till fast anställda hos domän— verket räknas därvid innehavare av kronotorp och skogsj ordbruk. Då antalet sådana enheter minskat och utvecklingen mot ett ytterligare bortfall synes gå snabbt beräknas emellertid arbetskraftsförsörjningen få i stigande om— fattning baseras på andra slag av fast anställda arbetare.
En ökad andel fasta skogsarbetare och fortsatt motorisering av transpor- terna kommer att medföra minskad efterfrågan från storskogsbrukets sida på korttidsanställd arbetskraft. Till sistnämnda kategori torde i första hand höra den till jordbruket knutna befolkningen inom skogrika bygder. Det mindre jordbrukets och särskilt stödjordbrukets betydelse för rekryte- ringen av arbetskraft kommer vid sådant förhållande att bli allt mindre. Tills vidare anlitas innehavarna merendels med hänsyn till att behovet av hästar och körare icke kunnat tillgodoses på annat sätt. Allteftersom terräng- transporterna motorisera-s kommer emellertid även dessa jordbruks bety— delse som körarställen att falla bort.
Domänverket synes emellertid åsyfta att delvis av sociala skäl söka be— hålla de 5. k. skogsjordbruken för att tillgodose behovet av hästkörning. Särskilt är detta fallet söderut, där tillgången på till sådana jordbruk knutna körare med arbetsgaranti på många håll uppges vara större än behovet. Ett liknande förhållande torde för övrigt råda på många andra storskogsbruk i denna del av landet. Med hänsyn bl. a. härtill beräknas också utvecklingen på kronoskogarna vad gäller körarbetets fördelning på hästkörning och traktorkörning bli högst olika i skilda delar av landet. Medan man i Norr- land räknar med att fram emot slutet av 1960—talet mellan 60—80 % kom— mer att utföras med traktor är motsvarande andelstal för de södra delarna av landet endast 20—40 %.
Anlitandet av en allt större andel fast anställd arbetskraft på de deltids- anställdas bekostnad och en vidgad övergång till traktoranvändning som ej nödvändigtvis förutsätter att köraren är knuten till jordbruk medför att skogsbrukets arbetskraft icke blir lokalbunden på samma sätt som är fallet med den jordbrukande befolkningen. Sannolikt kommer en dylik utveckling i sin tur att medföra vissa strukturförändringar för landsbygdens del såtill-
vida att skogens fasta arbetskraft koncentreras till vissa platser, större byar och andra samhällsbildningar med tillräckligt befolkningsunderlag för att bära upp en för trivseln erforderlig service. En sådan strukturomvandling förstärkes av den avflyttning från glesbygderna som följer av att arbetstill— fällen i skogen bortfaller för jordbrukare, som är beroende av inkomsterna av skogsarbete hos annan genom att den egna fastigheten är otillräcklig för att ge dem en tillfredsställande försörjning. Särskilt inom det större skogs- bruket i norra Sverige pågår en planering i syfte att få'fram lämpliga be- byggelsecentra för den till skogsbruket bundna arbetskraften. Man räknar därvid med att avståndet mellan bostadsort och arbetsplats kan vara 2—-3 mil utan att resorna därför behöver bli alltför betungande.1
Även om det mindre skogsbruket såsom ovan anförts i regel har tillgång till en fast, till jordbruket knuten arbetskraft föreligger på grund av befolk— ningsuttunningen på landsbygden redan nu vissa svårigheter att möta be— hovet av arbetskraft. Dessa svårigheter kan beräknas öka med de större skogsuttag, som blir nödvändiga för att industrins tilltagande virkesbehov skall kunna tillgodoses. Det mindre skogsbruket har vidare ofta svårigheter att vidtaga nödvändiga rationaliseringsåtgärder till följd av bristfälliga strukturförhållanden och avsaknad av kapital till erforderliga investeringar.
I syfte att öka förutsättningarna för ett rationellt skogsbruk och att i erforderlig utsträckning trygga arbetskraftstillgången har därför börjat ske en samverkan i organiserade former mellan skogsägarna. ' '
En form av sådan samverkan är de 5. k. skogsbruksområdena, för vilka skogsägareföreningsrörelsen kan betraktas som huvudman. Områdesbild- ningen torde få uppfattas som ett uttryck för en strävan inom denna rörelse att mera planmässigt engagera sig i skogsvårdsarbetet och att samordna detta med avverknings— och försäljningsuppgifter på liknande sätt som sker i det förvaltningsmässigt bedrivna storskogsbruket. Verksamheten åsyftar bland annat att stimulera skogsägarnas självverksamhet, att skapa förut— sättningar för rationaliseringsåtgärder av olika slag, att i förekommande fall åstadkomma fruktbärande samarbete mellan skogsägarna beträffande exempelvis vägbyggen, avverkningar och föryngringsåtgärder samt att öka möjligheterna att tillgodose behovet av arbetskraft inom trakter där denna av olika orsaker är eller tenderar att bli otillräcklig. Samarbetsformen in- nebär i regel, att vederbörande skogsägareförening med intresserade slå—ogs- ägare inom ett lämpligt avgränsat område träffar avtal, vari uppdrages åt föreningen att genom fackman i erforderlig utsträckning samordna åtgärder och på annat sätt i mån av behov aktivera och biträda skogsägarna. Dessa erlägger en viss avgift för erhållna tjänster. Föreningen anställer och avlönar behövlig fackmannapersonal, och skogsägareföreningarnas riksförbund medverkar vid verksamhetens utbyggnad och organisation inom för- eningarna.
1 Th. Andrén m. fl.: Nolaskogsutredning 1960 (stencil).
Vunna erfarenheter av samverkan i skogsbruksområdesform synes i allt väsentligt goda. Uppfattningen inom föreningsrörelsen torde numera vara att försöksstadiet passerats och att systemet med skogshruksområden bör —— med viss lokal anpassning »— tillämpas som huvudtyp över större delen av landet.
En variant på skogsbruksområdesformen, som i begränsad omfattning tillämpas inom föreningsrörelsen, är det 5. k. serw'ceområdet. Organisatio- nen är här enklare och för skogsägarna mindre bindande.
Även andra samverkansformer förekommer emellertid. I sydvästra Sverige finnes av ålder föreningar med verksamheten inriktad på vissa skogliga uppgifter, såsom återväxtåtgärder, ungskogsröjning och stämpling. Enligt ett särskilt statsanslag, norrländska skogsproduktionsanslaget, understödes skogsförbättringsverksamheten i Norrland och delar av Kopparbergs län under förutsättning, att åtgärderna ifråga skall utföras inom ett av skogs- vårdsstyrelsen bestämt område, s. k. skogsvårdsområde, och på grundval av en för området fastställd skogsvårdsplan. De av planen berörda skogsägarna skall sammansluta sig till en förening, såvida icke skogsvårdsstyrelsen med- ger dispens därifrån. Verksamheten med anledning av detta anslag har fått betydande omfattning i så måtto, att avsevärda arbeten utförts med stöd av detsamma huvudsakligen i lappmarkerna. Själva föreningsbildningen torde emellertid ännu ej ha fått någon större omfattning. Genom beslut av 1960 års riksdag har möjligheter beretts för ökad bidragsgivning från anslaget till de fyra nordligaste länen utanför lappmarkerna. Som villkor gäller bl. a., att skoglig samverkan organiseras mellan ett flertal skogsägare inom be- rörda område.
Strukturförbållandena inom skogsmarken Ett allvarligt hinder för att rationaliseringen av skogsbruket skall få önsk- värd omfattning är de väsentliga strukturbristerna inom skogsmarken. I olika sammanhang och under senare är allt oftare har därför rests krav på åt- gärder i syfte att i möjligaste mån förbättra förhållandena. Sålunda uttalade 1955 års skogsvårdsutredning, att inom stora delar av landet den olämpliga arronderingen av skogsfastigheterna otvivelaktigt vore ett av de allvarligaste hindren för genomförande av en förbättrad skogsvård och över huvud av ett ekonomiskt skogsbruk, samt att en fortsatt storleksrationalisering och arronderingsförbättring därför framstode som en synnerligen brännande fråga för skogsbruket.
Skogsvårdsutredningens uttalande om behovet av strukturrationalisering i skogsbruket äger giltighet såväl för det mindre som för det större skogs- bruket. Under 1800-talet utlades visserligen i stort sett lämpliga enheter i skogsmarken. Utvecklingen därefter och särskilt då den fria jorddelningen under årtiondena närmast efter sekelskiftet har emellertid ofta lett till en uppdelning i alltför små och illa utformade enheter. Den privatägda skogens
starka fördelning på små lotter framgår av vad tidigare utsagts. Då en del av statsskogarna och huvuddelar av bolagsskogarna har tillkommit genom köp från jordbrukarna har följden blivit att även det större skogsbrukets innehav såsom tidigare anförts ofta är starkt splittrade. Enligt en av lant- mäteristyrelsen gjord bedömning skulle ett aktuellt behov av mer genom- gripande omregleringar i skogsmarken föreligga beträffande närmare 5 milj. ha skogsmark motsvarande ca 22 % av landets totala skogsmark. Be- hovet är främst lokaliserat till skogslänen i mellersta och norra Sverige.
Det numera allt starkare kravet på en strukturomvandling i skogsmarken har såsom tidigare framhållits ett direkt samband med de olika rationalise— ringssträvandena. För att man över huvud taget skall kunna nå fram till en effektiv drift blir det alltmer nödvändigt att koncentrera åtgärderna till stora behandlingsytor, som dessutom bör ha ett lämpligt läge inbördes och i förhållande till vägar. I många fall torde det vara ändamålsenligt att ar— beta med större, samlade enheter, årsytor eller åtgärdstrakter. En ökad motorisering av transporterna förutsätter vidare ett systematiskt upplagt vägnät, till vilket de olika åtgärdsområdena kan anslutas. Förutom att struk- turbristerna ofta hindrar rationella drivningsmetoder kan de i mycket på- taglig grad inverka menligt även på möjligheterna att åstadkomma en rationell skogsvård.
Sambandet mellan storlek och form på behandlingsytorna och det ekono- miska resultatet i skogsbruket torde emellertid kunna variera inom ganska vida gränser med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Sålunda torde det exempelvis kunna vara olika i skilda delar av landet, för goda och dåliga avsättningslägen, goda och dåliga boniteter, skilda trädslag och ävenså för mindre och större skogsbruk. Med hänsyn härtill kan också de krav, som ställts på utformningen av skogsbruksenheter för att ett rationellt skogs- bruk skall vara möjligt, vara väsentligt olika i olika fall.
Rationaliseringsverksamheten från det allmännas sida är starkt inriktad på åtgärder i strukturförbättrande syfte inom skogsmarken. I ett av 1959 års riksdag godkänt uttalande av jordbruksutskottet framhålles sålunda som angeläget, »att lantbruksnämnderna genom sin aktiva inköpspolitik och i samband med markbyten bör utnyttja de möjligheter som föreligger att inom ramen för gällande regler påskynda verksamheten med storleksratio- nalisering, omskiften m. ni. av skogsmarken». Enligt beslut av 1960 års riksdag har vidare inrättats ett antal specialorganisationer främst för lant— mäteriets verksamhet med yttre rationalisering av jord- och skogsbruks- fastigheter. För dessa specialorganisationer är planering och genomförande av arronderingsbyten av skogsmark en väsentlig uppgift. I statsverkspropo- sitionen till årets riksdag uttalar departementschefen som sin mening att denna verksamhet bör fortskrida i om möjligt ökad takt.
Inom det mindre skogsbruket har de förut omnämnda samverkansformer— na och särskilt då skogsbruksområdena stor betydelse, även då det gäller att
övervinna nackdelar förknippade med skogsmarkens uppdelning på många ägare och kanske än fler skiften.
Storleksrationaliseringen i skogsbruket sammanhänger nära med bort- fallet av svaga jordbruk med skog. Den förlöper successivt i en takt, som är beroende av utbudet av fastigheter och sålunda bl. a. av benägenheten hos den jord- och skogsägande befolkningen att avhända sig den fasta egen- domen. En motverkande faktor är att ägare vid frånträde av jordbruket rätt gärna arrenderar ut åkerjorden men håller kvar äganderätten och därmed också brukningen av skogen.
Vid storleksrationaliseringen bör såvitt möjligt eftersträvas att den sker på ett arronderingsmässigt tillfredsställande sätt. Där så sker utformas successivt en gynnsam struktur med nuvarande enheter eller delar därav som byggstenar.
Vid irrationella arronderingsförhållanden eftersträvas att genom omreg- lering åstadkomma en bättre utformning av fastighetsindelningen. Det har i praktiken visat sig att, där i samband med omarrondering sker inköp av mark, som kan användas för förstärkning av kvarstående jordägares inne- hav, ett mycket verksamt medel erhålles för att vinna jordägarnas frivilliga anslutning. I bygder med extremt dålig fastighetsindelning söker lantbruks— nämnderna därför inköpa fastigheter att som rationaliseringsreserv använ- das vid omarronderingen. En samtidig utökning av brukningsenheterna och arronderingsförbättring framstår nämligen för jordägarna som en mycket reell fördel.
Vad gäller strukturförhållandena och de mindre skogsägarnas samver— kanssträvanden, framkom vid utredningens samråd med företrädare för bondeskogsbruket att fördelningen av skogen på olika ägarekategorier i viss utsträckning hindrade tillkomsten av skogsbruksområden. Största problemet beredde förekomsten av insprängda bolags- och pastoratsskiften. Bolagen hade visserligen icke motsatt sig bildandet av områden men förekomsten av bolagsskog kunde medföra, att skogsbruksområden vid en arealmässigt tillräcklig storlek bleve utspridda över en alltför stor och uppsplittrad areal för att kunna ge åsyftade fördelar. Ibland hade dock småskiften tillhörande bolag kunnat inpassas.
En samverkan kan givetvis försvåras även av ägosplittring å de direkt an- slutna fastigheterna. Såväl vid avverkningar som vid skogsvårdande åtgär- der torde -— då det gäller gemensamma åtgärder -— vara påkallat att hålla isär de olika parcellerna bl. a. i redovisningshänseende. Vid starkt splittrade ägoförhällanden är därför angeläget att en omreglering sker så att skogs- bruksenheterna bringas att fylla rimliga krav på storlek och ägoanordning; eljest kan fördelarna av samverkan icke utvinnas i full utsträckning. Stor- leksrationalisering och omarrondering kan sålunda på ett värdefullt sätt komplettera samverkan i det av enskilda ägda skogsbruket. Å andra sidan
kan samverkan icke undanskjuta behovet i många fall av de nämnda ratio- naliseringsåtgärderna i skogsmarken.
Inom det större skogsbruket är den strukturförbättrade verksamheten in- riktad på att genom arronderingsförbättrande åtgärder huvudsakligen genom byten av mark dels i stort avskilja de olika ägaregruppernas innehav från varandra, dels samla innehavet hos varje särskild ägare inom respektive kategori i större komplex. I den mån det är möjligt sker omgrupperingen under hänsynstagande till läget av förädlingsindustrin i vederbörandes ägo.
För denna intressearrondering inom storskogsbruket har utredningen, i den mån den avser bolagsinnehavet och därigenom är beroende av före- kommande förvärvslagstiftning, lämnat en utförlig redogörelse i sitt del- betänkande.
Till belysning av frågan återger utredningen följande avsnitt av delbe- tänkandet:
Av den arronderingsförbättrande verksamheten i andra former än laga skifte och ägoutbyte enligt jorddelningslagen är den vid vilken bolagsmark beröres av särskilt intresse i detta sammanhang. Strukturförbättringar synes därvid kunna uppnås på tre olika vägar:
1. Bolags ersättningsköp, som innebär att bolag förvärvar mark såsom kompensa- tion för tidigare försåld mark (4 5 andra stycket bolagsförbudslagen)
2. Direkta avtalsbyten
3. Överlåtelser enligt »kompensationsavtal», vari lantbruksnämnd och bolag träffar överenskommelse om överlåtelser, som sedan successivt genomföres. Det bytesfall, som särskilt behandlas i bolagsförbudslagen (4 % andra stycket), bygger på förutsättningen att bolag efter att först ha sålt mark begär att som er- sättning få tillstånd att förvärva annan mark. Tillämpningen härav har bl. a. den konsekvensen, att om ett bolag vill inköpa viss skogsmark men ännu icke har gjort kompensationsberättigande försäljning, så är bolaget hänvisat till att genom egen försorg avhända sig mark, som kan räknas som kompensation. Ersättningsköp en- ligt nyssnämnda lagrum har därför fått ringa omfattning. Bolagen är självfallet föga benägna att sälja skogsmark utan att få samtidig kompensation. Vidare kan för ett bolag, som vill genomföra ett visst skogsmarksförvärv och därför önskar sälja motsvarande mark, svårighet uppstå därigenom, att förhandlingar m. m. med ett flertal presumtiva köpare kräver så lång tid, att transaktionen äventyras. Efter lantbruksnämndernas tillkomst har det praktiska tillvägagångssättet ut- vecklat sig därhän, att vederbörande bolag i sådana fall vänder sig till lantbruks- nämnden, som kan ge uppgift om vilka av bolagets marker, som lämpligen kan an- vändas för yttre rationalisering. Lantbruksnämnden kan också anvisa köpare och förmedla överlåtelser och vidare lämna en aktiv medverkan genom sin inköps- och bytesverksamhet. Detta innebär att nämnden från olika ägare köper in mark, byter den med bl. a. bolagsmark och sedan överlåter tillbytta marker i syfte att åstadkomma förbättrad arrondering ävensom förstärkning av jordbruk med skog. På detta sätt möjliggöres och förenklas bolagsförvärv, som annars icke vore prak- tiskt genomförbara. Å andra sidan tar lantbruksnämnderna givetvis egna initiativ till förhandlingar om byten m. m., bl. a. med bolag, i syfte att främja strukturför- bättring i skogsmark.
Avtalsbyten med lantbruksnämnd innebär, att lantbruksnämnden till bolaget överlåter mark samtidigt som bolaget överlåter mark till lantbruksnämnden eller, genom lantbruksnämndens förmedling, till enskilda jordbrukare. Koneessions— grunden är här som regel 5 5 bolagsförbudslagen.
Det har ofta av praktiska skäl visat sig lämpligt, att vid avtal om byten låta ett bolag temporärt förvärva mer mark än vad bolaget avstår mot skriftlig överens— kommelse att vid kommande transaktioner jämna ut skillnaden. Å andra sidan förekommer det också, att bolag överlåter mark till lantbruksnämnd mot att bolaget senare får förvärva motsvarande mark istället. Det är nämligen som regel icke möjligt att finna bytesobjekt, som i kompensationshänscende är alldeles likvärdiga. Vidare kan detaljarbetet med inventering av skogsmark, vär- dering m. m., taga avsevärd tid. Bytesverksamheten med de större skogsbolagen får därför ofta karaktären av en fortlöpande serie bytesavsnitt, baserade på en överenskommelse, där kompensationsregler och värderingsgrunder fastlagts. Detta system gör det möjligt att kontinuerligt anpassa verksamheten bl. a. till förekomsten av aktuella bytesobjekt, till tillgången på värderingscxpertis, till ändringar i kon- junkturer och virkespriser m. m. samt att inpassa de erhållna bytesobjekten i jord- brukets successiva strukturrationalisering.
Det praktiska tillvägagångssättet vid avtalsbyten med skogsbolagen kan indelas i två huvudmoment. Det första avser att utse lämpliga bytesobjekt från respektive parter och bestämma bytets omfattning ur kompensationssynpunkt. Det andra momentet avser att värdera de i bytet ingående objekten i pengar och att bestämma hur eventuella värdeskillnader mellan bytesobjekten på grund av olika bestock— ning m. m. skall regleras mellan parterna.
För varje bytesavsnitt upprättas på grundval av ingående förhandlingar mellan parterna ett avtal, gällande under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande. I sådant avtal fixeras bytesparternas eventuella tillgodohavanden i kompensations— enheter om objekten icke helt motsvarar varandra, värderingsregler samt sättet för likvidering av värdeskillnader.
Med de kompensationsregler, som tillämpas, erhålles för båda parter i varje bytesavsnitt en summa »kompensationsenheter» eller »lägesreglerade produk— tionsenheter». Skillnaden i antal sådana enheter redovisas som saldo i bytet någon- dera parten tillgodo. Eftersom enheterna erhålles ur areal, bonitet och i flertalet fall en relationsfaktor —— inrymmande rotvärdet — kan tillgodohavandena över— sättas i exempelvis antal hektar om bonitet och läge är kända.
Inom ramen för ett sådant avtal genomföres, i den mån direkta byten icke omedelbart kan ske, successiva överlåtelser.
Det är i stor utsträckning hela fastigheter som går i byte. När i ett byte ingår delar av fastigheter, inhämtar lantbruksnämnden genom samråd med eller remiss till fastighetsbildningsmyndighe-ten besked, huruvida förutsättningar att genomföra erforderliga fastighetsbildningsåtgärder föreligger.
I syfte att underlätta arronderingsverksamheten inom skogsbruket har under senare år vidtagits en del åtgärder. Bland annat ledde utredningens delbetänkande till vissa ändringar i bolagsförbudslagen såtillvida att för- värv från kronan undantogs från förvärvsprövning och att prövningen i vissa bytesfall decentraliserades till länsstyrelserna. Detta har medfört att de bytesformer, som i det citerade avsnittet redovisats under 2 och 3, d. v. s. direkta avtalsbyten och överlåtelser enligt »kompensat-ionsavtal», blivit de som numera tillämpas.
Genom beslut av 1959 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 206) har vi- dare införts vissa ändringar i kommunalskattelagen. Bland annat har genom tillägg till 35 5 sagda lag undanröjts de hinder som realisationsvinstbeskatt- ningen kan medföra för rationalisering i skogsmark. Såsom skattepliktig realisationsvinst skall sålunda icke betraktas den vinst som uppkommit genom sådan avyttring av fastighet eller fastighetsdel som utgör led i åt- gärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering. Ävenså har undanröjts verkningarna vid realisationsvinstbeskattning i samband med en framtida försäljning av fastighet, som anskaffats som ersättning för egendom vilken avyttrats som led i rationaliseringsåtgärdcr. Bestämmelsen, som bl. a. kan öka lantbruksnänmdernas möjligheter att förvärva dödsbo- ägda fastigheter för rationaliseringsändamål, innebär att tioårsperioden vid försäljning av den som ersättning anskaffade egendomen skall räknas från förvärvet av den ursprungliga fastigheten.
Avgörandet huruvida frihet från realisationsvinstbeskattning skall åt- njutas tillkommer beskattningsmyndigheten. För utredning i frågan må myndigheten därvid infordra yttrande från vederbörande lantbruksnämnd.
Slutligen har 1961 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 347) beslutat en ändring av 8 5 stämpelförordningen med giltighet från 1 juli innevarande år. Lagfartstämpel utgår numera icke vid förvärv av mark genom byte, i den mån vederlaget utgöres av annan mark, under förutsättning att bytet utgör led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering. Stämpelfriheten gäller således endast vid direkta byten och icke vid över- låtelser enligt kompensationsavtal.
Skogsindustrin
Produktionsutveckliug och virkesbehov
Landets skogsbruk är —— såsom framgår av det föregående _ starkt beroen- de av utvecklingen inom skogsindustrin. Följande redogörelse för huvud- dragen i denna utveckling har ansetts kunna begränsas till att belysa för- hållandena vad gäller dels trävaruindustrin, dels massa- och boardindustrin. Förutom till den officiella statistiken och utredningar verkställda av statliga organ och kommittéer har jordlagsutredningen haft tillgång till uppgifter, som ställts till utredningens förfogande av Svenska cellulosaföreningen, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, AB Statens skogsindustrier och Kooperativa förbundet. Från Svenska wallboardföreningen har erhållits kapacitetsuppgifter om boardproduktionen.
Trävaruindustrin. Totalproduktionen vid sågverken har varierat ganska starkt mellan olika är. Utvecklingen under de senaste 30 åren visar emellertid icke någon vare sig stigande eller fallande tendens.
Tabell 17. Totala antalet avsalu- och husbehovssågar 1953 och 1958
Avsalu- Husbehovs- År sågar sågar Summa 1953 4 486 4 203 8 689 1958 4 164 3 347 7 511 Förändringar 1953—58 -— 322 _ 856 _— 1 178
Produktionens regionala fördelning har däremot ändrats. Som exempel må nämnas att 1927 svarade övre och mellersta Norrland för 42 % av total- kvantiteten, nedre Norrland och Svealand för 42 % och Götaland för 16 %. Trettio år senare var motsvarande andelstal 23 %, 40 % och 37 %. En stark förskjutning från norr till söder har sålunda skett.
Förekomsten av avsalu- och husbehovssågar under senare tid framgår av de sågverksinventeringar, som av kommerskollegium verkställts 1953 och 1958.1 Med husbehovssågar har därvid avsetts sådana sågverk, som i huvud- sak tillgodoser ägarens egna eller angränsandes behov av sågat virke.
Nedgången i antalet husbehovssågar angives bero på att sågar nedskrotats eller befinner sig i obrukbart skick. Ett annat betydelsefullt förhållande an- ses vara, att sedan 1953 en förskjutning ägt rum mellan produktionen av virke för avsalu och för husbehov. Förskjutningen skulle enligt kommers- kollegium ha medfört att sågar som tidigare klassificerats som husbehovs— sågar vid 1958 års inventering hänförts till avsalusågar. Bortfallet av avsa— lusågar som var i drift 1953 skulle alltså i verkligheten vara större än vad den i tabellen framräknade skillnaden visar.
Vid ifrågavarande undersökningar har 417 sågar angivits såsom nystar- tade efter 1953. Av dessa rubricerades 265 som avsalusågar. De nytillkomna avsalusågarnas totala produktion uppgavs 1958 till drygt 36 000 standards, motsvarande en genomsnittlig produktion per såg av ca 140 standards. Det rörde sig sålunda i medeltal om relativt små enheter.
Vad gäller trävaruindustrins utveckling har givits uttryck åt uppfatt- ningen,2 att trävarubehovet visserligen kommer att öka i flera europeiska länder trots tilltagande substitution med andra material men att den svenska trävaruexporten beräknas stiga endast i relativt begränsad omfattning under överskådlig tid. Någon större ökning av hemmaförbrukningen bedömes ej heller som trolig. Virkesutredningen ansåge sig vid sådant förhållande kun- na som arbetshypotes räkna med en fortsatt trävaruproduktion vid ungefär den nivå som gällt under de närmaste åren, även om sågverkens tekniska kapacitet i verkligheten vore större.
1 Kommersiella meddelanden nr 1: 1960. * »Skogsindustrins virkesutredning 1958»; utredning verkställd av skogsindustriemas samar- betsutskotts skogskommitté.
Sydöstra Sveriges skogsägares förbund har låtit verkställa en särskild be— räkning av timmerförbrukningen hos sågverken i södra Sverige.1 Med stöd av denna ansåge man sig icke ha grundad anledning räkna med någon änd— ring i sågverksdriftens omfattning under tiden t. o. m. 1963. Eftersom såg- verksindustrin i Sydsverige vore en väsentligt större råvarukonsument än massaindustrin därstädes, framhölls emellertid att även en mindre, relativ minskning eller ökning av sågtimmerfångsten ej oväsentligt skulle influera på massaindustrins råvarusituation.
Massa- och boardindustrin
Inom många länder har under 1950—talet skett en stark utbyggnad av massa- industrin. Delvis har denna möjliggjorts av att för produktionen nya tråd- slag kommit till användning. Ej heller är den numera baserad på enbart trä som råvara. Råvarutillgången anses därför icke behöva utgöra hinder för en fortsatt expansion av massaindustrin i världen.
Frågan huruvida kapacitetsökningen kommer att kunna utnyttjas torde få bedömas med hänsyn framför allt till den framtida förbrukningen av papper och papp. Konsumtionen av dessa produkter följer variationerna i den allmänna välståndsnivån. Det har uppgivits, att varje procents ökning i nationalinkomsten åtföljes av en ökning i pappersefterfrågan på 1 1/2 år 2 procent.2 Sedan tiden för första världskriget har den totala förbrukningen av papper och papp ungefär 5-dubblats. Vad gäller förbrukningen i fort- sättningen kommer den enligt beräkningar av FAO att omkring 1975 bli ungefär dubbelt så stor som i slutet av 1960-talet. Samtidigt må emellertid framhållas, att efterfrågan på massa icke enbart bestämmes av tillverk- ningen av papp och papper utan även av andra omständigheter. Sålunda förmärkes en ökad produktion av s. k. dissolvingmassa, som utgör råvara för kemisk industri.
Vad gäller den svenska massa- och boardindustrin har produktionsök- ningen varit mycket kraftig under 1950-talet på sätt framgår av följande tabell 18. I denna redovisade uppgifter är hämtade dels ur »Skogsindustrins virkesutredning 1958», dels ur det nya material som utredningen haft möj— lighet att taga del av.
Även för 1960 föreligger uppgifter om produktionen. Den har för massa- industrin uppgått till 5 557 000 ton och för wallboardindustrin till 650000 ton. De vunna resultaten visar, att kapacitetsutvecklingen hittills skett snabbare än man tidigare räknat med.
Utredningen har även beretts tillfälle att taga del av en ny kapacitetsut- redning för massaindustrin, som inom Svenska cellulosa- och trämasseför-
1 »Skogsindustrins råvaruförsörjning i södra Sverige»; utredning verkställd genom Sydöstra Sveriges Skogsägares Förbund 1959.
* R. Benlzel: Framtidsperspektiv för den svenska skogsindustrin. Industriproblem 1960; IUI 1960.
Tabell 18. Produktionsutvecklingen inom massa- och boardindustrin i Sverige under 1950-talet
1 OOO-tal ton
Ökning % Produktion/år 1950 1955 1959 1950—1959 1955—1959 Massa .............. 3 188 3 841 5 026 58 31 Wallboard .......... 273 430 559 105 30 3 461 4 271 5 585 61 31
eningarna gjorts för första hälften av 1960-talet. Enligt denna förväntas en sådan utbyggnad att kapaciteten 1964 skulle möjliggöra en produktion av 7 118 000 ton. Även inom boardindustrin har gjorts vissa framskrivningar. Kapaciteten beräknas inom denna vara 772 000 ton 1965.
Den förväntade ökningen av massaproduktionen med ca 1,5 milj. ton under första hälften av 1960—talet fördelar sig något olika på skilda områden av landet. Den största kvantitativa ökningen vad gäller massaproduktionen beräknas komma att härröra från Sydsverige med i runt tal 450 000 ton och från norra Sverige inklusive Sundsvalls- och Jämtlandsområdena med 383 000 ton. Medan för landet i dess helhet planeras en utbyggnad av massa— industrin mellan 1960 och 1964 med 28 % blir ökningen i Sydsverige 75 %, i Mellansverige exklusive Värmland 43 %, i Gävle-Dalarneområdet 25 % och inom övriga delar av landet mellan 14—18 %.
Även fördelningen av den totala massa- och boardproduktionen på före- kommande ägarekategorier inom tillverkningsområdet förändras. År 1955 svarade de skogsägareägda företagen för i runt tal 1 % av tillverkningen. Vid mitten av 1960—talet skulle deras andel uppgå till ca 9 %. Hänsyn har härvid tagits till de båda nyförvärvade industrierna i Norrland samt till pågående och planerade ny- och ombyggnader. Motsvarande andelstal för de konsumentkooperativa företagens del är, likaså avrundat, 3 resp. 4 % och för de företag som ägs av Statens skogsindustrier AB 3 resp. 5 %. De bolagsägda företagen slutligen svarade 1955 för ca 93 %. År 1965 skulle an- delen däremot bli omkring 82 %.
Med hänsyn till råvarutillgången i landet torde det vara möjligt att räkna med en längre gående utbyggnad av massa- och boardindustrin än den som kalkylerats med under första hälften av 1960-talet. Orsaken härtill är dels den ökade användningen av lövträd, klenvirke och mindervärdigt virke, dels att avverkningarna genom utbyggnaden av skogsbilvägnätet och andra åtgärder mera kan bringas i överensstämmelse med gjorda avverknings- beräkningar än vad som nu är fallet. Det har beräknats att skillnaden mellan möjlig och verklig avverkning f. n. skulle teoretiskt uppgå till mer än 20 milj. 1113 motsvarande en massakvantitet av ca 4 milj. ton. De ökade avverk- ningsmöjligheterna betingas dels av skogsbrukets rationaliseringsutveckling,
Tabell 19. Massa- och boardindustrins virkesförbrukning 1955, 1960 och omkring 1965 _ verklig och beräknad — fördelad på ägaregrupper
Måttenhet 1 000 maf ub
Ökning % Omkring Ågaregrupp 1955 1960 1965 1955—60 1960—— omkr. 1965
Bolag .............. 17 138 25 000 29 000 46 16 Konsumentkoopera-
tionen ............ 445 585 990 32 69 Statens skogsindu-
strier AB ......... 517 935 1 498 81 60 Skogsägareägda före-
tag .............. 150 695 3 100 364 346
dels av äganderättsliga, prispolitiska och flera andra svårbedömbara fakto- rer. För att den fram till 1965 beräknade kapaciteten skall kunna utnyttjas anses emellertid att en virkestillförsel av erforderlig storlek är realiserbar.
Uppgifter om råvaruförbrukningen inom massa- och boardindustrin redo- visas årligen av kommerskollegium i dess industristatistik. År 1958 -— sta- tistikens hittills senaste redovisningsår — uppgick förbrukningen till sam- manlagt 21,14 milj. m3f, varav 4,15 milj. m3f eller ca 20 % utgjordes av såg- verksflis. Enligt till kommerskollegium inkomna men ännu ej slutgiltigt bearbetade uppgifter synes förbrukningen under 1959 ha varit ca 24 milj. m3f. Från skogsägareägda företag och företag tillhöriga konsumentkoopera- tionen och Statens skogsindustrier AB har utredningen fått uppgifter om den verkliga förbrukningen 1960 och om den förväntade förbrukningen efter kapacitetsutbyggnaden under första hälften av 1960-talet. I uppgiften för 1965 vad gäller de skogsägareägda företagen ingår den beräknade virkes- åtgången vid de nyförvärvade industrierna i Norrland. För de bolagsägda företagen har utredningen själv sökt räkna fram sannolika värden för 1960 och 1965. De erhållna och beräknade uppgifterna framgår av följande tabell.
För samtliga fyra ägaregrupper har virkesförbrukningen ökat kraftigt under 1950-talets senare del i takt med den industriella utbyggnaden. Totalt synes ökningen ha uppgått till i runt tal 50 %. För att den fram emot mitten av 1960-talet beräknade produktionen skall kunna åstadkommas synes virkesförbrukningen behöva ökas med ytterligare 25—30 %. På sätt fram- går av sammanställningen i tabell 19 blir ökningen i virkesförbrukning dock olika mellan skilda ägaregrupper i förhållande till perioden 1955—1960. För de bolagsägda företagens del synes den kunna bli ca 4 milj. m3f.
Utredningen
På sätt framgår av de olika jordhruksräkningarna har under de senaste är- tiondena rått ett i stort sett statiskt tillstånd i fördelningen av skogsmarken
mellan olika ägaregrupper. Samtidigt har skett en mycket stark expansion av den i huvudsak bolagsägda skogsindustrin. Denna expansion har medfört en successiv ökning av virkesbehovet hos denna industri, vilket hela tiden har kunnat tillgodoses. Förutsättningen härför har varit nödig tillgång på virke samt förekomsten av en inhemsk försäljningsmarknad för rundvirke med fri konkurrens mellan förekommande intressenter.
Skogsindustrins fortsatta utveckling är -— bortsett från råvarutillgången — beroende av dess möjligheter att hävda sig i konkurrensen på världs- marknaden. Vad gäller tråvaruindustrin har jordlagsutredningen av till- gängliga uppgifter bibringats den uppfattningen, att trävaruproduktionens volym kommer att med mindre variationer vara i stort sett oförändrad un- der i vart fall en rätt avsevärd tid framöver. Någon nämnvärd investerings— verksamhet inriktad på nya anläggningar torde sålunda icke kunna för- väntas. Tvärtom synes sannolikt att ett fortsatt bortfall kommer att ske av mindre enheter, som icke kan följa med i rationaliseringsutvecklingen. Å. andra sidan synes en fortsatt modernisering och upprustning av de mera bärkraftiga anläggningarna sannolik. Genom tendensen i norra Sverige mot en minskad andel sågtimmer i sortimentsutfallet torde vidare förskjutningen av tråvaruindustrin mot söder tills vidare komma att fortsätta.
För massa- och boardindustrins del anser sig jordlagsutredningen böra utgå ifrån att den planerade kapacitetsökningen fram till mitten av 1960— talet sådan den redovisats i det föregående kommer till stånd och att den också kommer att kunna utnyttjas genom att produkterna vinner avsätt- ning. Detta leder till en ökad efterfrågan på virke och därmed skärpt kon- kurrens om råvaran mellan olika köparegrupper. Nämnda förhållande jämte angelägenheten för ifrågavarande industri att i fortsättningen upprätthålla en tillfredsställande lönsamhet medför krav på fortsatt rationalisering av tillverkningsprocessen rn. in. Det synes icke uteslutet att rationaliseringsut- vecklingen inom denna industri kan i likhet med vad som förväntas inom tråvaruindustrin medföra ett bortfall av mindre anläggningar med begrän- sade möjligheter att följa med i rationaliseringstakten.
Ytterligare en viktig förutsättning för att vår Skogsindustri skall kunna hävda sig i konkurrensen är att den, genom produktionsförbättringar och rationalisering i skogsbruket, kan tillföras råvara i erforderlig utsträckning och för skälig kostnad. En hög rationaliseringsgrad hos såväl skogsbruket som industrin ökar förutsättningarna för att virket även från trakter med dåliga avsättningslägen skall kunna utnyttjas. Arbetet med att i olika av— seenden nå ökad effektivitet vid råvaruframställningen genom rationalise- ringsåtgärder av olika slag torde därför komma att fortsätta.
En ökad effektivitet i skogsbruket är nödvändig redan med hänsyn till den förväntade löneutvecklingen. Genom anknytningen av arbetslönerna inom skogsbruket till industrin och andra stadsnäringar kan nämligen för- väntas att lönerna kommer att ytterligare stiga i takt med den tekniska ut-
vecklingen inom näringslivet i dess helhet. För att skogsbruket med bibe- hållen lönsamhet skall hålla jämna steg med löneutvecklingen synes vid så- dant förhållande troligt att en oförändrad årlig rationaliseringstakt med 2—3 % icke blir tillräcklig under den närmaste tiden. En utveckling och förstoring av hittillsvarande rationaliseringsinsatser är därför att emotse. Detta medför bl. a. krav på strukturella förändringar och betydande in- vesteringar i anläggningar och maskiner. För det mindre skogsbruket synes därvid skogsbruksområdet bli en i ökad utsträckning tillämpad samarbets- form.
Skogsbrukets totala arbetskraftsbehov är svårt att förutse. Det är beroen— de av i vilken utsträckning rationaliseringseffekten kommer att uppväga den ytterligare arbetsinsats som eljest skulle behövas för den ökade avverk- ning som är möjlig och med hänsyn till den förväntade efterfrågan på virke även nödvändig att företaga. Såvitt kan bedömas synes arbetskraftsutveck- lingen i vart fall icke bli entydig i hela landet. Inom vissa områden synes sannolikt att behovet av arbetskraft i skogsbruket kommer att minska. I andra däremot och då framför allt i landets södra och mellersta delar sy- nes kunna förväntas en ökning.
Skogsbrukets arbetskraftsproblem ter sig sålunda olika i olika bygder. Såväl sättet på vilket de kan lösas som konsekvenserna av olika lösningar sammanhänger nära med frågor inom en förvärvslagstiftnings intresseom- råde. '
Genom avflyttningen från landsbygden till framför allt industrin i de större orterna har skogsbruket på åtskilliga håll svårigheter att tillgodose sitt behov av arbetskraft. Kravet på åtgärder från skogsbrukets sida för att gent emot andra näringsgrenar höja dess konkurrensförmåga om arbets- kraften har därför starkt ökat. Bland annat betyder vetskapen om en säker och jämn arbetsinkomst och trivsamma arbets- och bostadsförhållanden mycket för rekryteringen. Ökad yrkesutbildning och fortsatt rationalisering i syfte att underlätta själva arbetet förbättrar också skogsbrukets arbets- kraftsläge.
Övergången till helårsanställd arbetskraft och en ur bosättnings- och servicesynpunkt lämplig lokalisering av denna får ses som ett led i skogs- brukets förenämnda strävan att hävda sig i konkurrensen om arbetskraften. Såväl inom det större som inom det mindre skogsbruket kan också för— väntas tilltagande användning av arbetskraft, som huvudsakligen har sin inkomst i skogen. I den mån denna utveckling leder till en förbättring av skogsbrukets möjligheter att konkurrera med näringslivet i övrigt om arbets- kraften motverkar den avflyttningen från bygden. Samtidigt kommer den emellertid att medföra ett bortfall av arbetsmöjligheter i skogen för den till jordbruket knutna befolkningen och kan därför få befolkningspolitiska följder av motsatt innebörd, särskilt i blandbygder med omfattande stor— skogsinnehav. Å andra sidan finns bygder, där avflyttningen bland annat
till följd av bristande förutsättningar för jordbruk gått så långt, att systemet med helårssysselsatt arbetskraft är nödvändigt för att man i önskvärd ut- sträckning skall kunna ombesörja skogens skötsel och avkastningens till— varatagande.
I betydande delar av landet torde det förhållandet, att jordbrukaren själv handhar sin skog, förbli en naturlig och ur produktivitets— och lönsamhets- synpunkt fullt godtagbar lösning av arbetskraftsfrågan för ifrågvarande skogar. Inom en del områden kan dragningen till stadsnäringarna vara så stark, att skogsbruket kommer att få svårt att anskaffa fast anställd arbets- kraft trots ansträngningar i syfte att förbättra skogsarbetarens villkor. Skogsbruket kommer i sådana fall att i stor utsträckning bli hänvisat till den arbetskraft, som kan frigöras genom säsongvariationerna i jordbruket. En fortsatt förekomst av en till jordbruket knuten befolkning är därför för närvarande och sannolikt för avsevärd tid framåt av stor betydelse för att tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft. Från bondeskogsbrukets sida har också understrukits att man vid en bedömning av arbetskraftstillgången måste taga hänsyn till de reserver, som finns bland ägare och brukare av mindre jord— och skogsbruk och bland lantarbetare.
Såsom tidigare framhållits är en betydande del av den privatägda skogs- marken icke förenad med jordbruksdrift till följd av att åkern utarrenderats eller att jordbruket nedlagts och den odlade jorden övergått till skogsmark. Verkställda utredningar synes dessutom visa en tendens mot ett ökat skil- jande i driftshänseende av skogen från inägojorden. Betydande arealer skogsmark är dessutom knutna till jordbruk, som beträffande inägoarealen icke är bärkraftiga vid en skogstillgång av gängse omfattning. Angivna för- hållanden är relevanta ur förvärvslagssynpunkt.
En utveckling mot fristående skogsenheter av ofta ringa storlek kan leda till att skogsmarken i vidgad utsträckning kommer att bestå av enheter, vil- kas produktionsförmåga icke kan förväntas bli nöj aktigt utnyttjad på grund av att ägaren saknar manuella eller ekonomiska förutsättningar eller rent av intresse härför. Med hänsyn till skogsindustrins virkesbehov är ett sådant förhållande icke godtagbart. Ett inlemmande av dessa enheter i en rationell produktion är därför en betydande angelägenhet ur samhällelig synpunkt.
Den privatägda skogens fördelning på olika storleksgrupper jordbruk visar även att denna skog i betydande utsträckning kommer att omfattas av storleksrationaliseringen. Uppbyggnaden av fastighetsbeståndet till här- kraftiga jordbruksenheter kommer i fortsättningen liksom hittills att allt efter omständigheterna ske genom att ofullständiga enheter tillföres såväl åker som skog. Det är angeläget att denna process icke försvåras till följd av att rationaliseringsverksamheten motsatta intressen vad gäller ägareför- hållandena inom skogsmarken lämnas obeaktade i en förvärvslagstiftning.
Såsom framgår av det föregående år bristfälliga strukturförhållanden i skogsmarken ett betydande hinder för en rationalisering av skogsbruket. In-
satser för att råda bot härpå behöver göras av samtliga ägaregrupper sida vid sida. Det finns goda möjligheter att inom de olika grupperna utforma rationella företagsenheter och att i skilda organisationsformer anpassa skogsbruket till den ekonomiska och tekniska utvecklingen.
Av det föregående framgår också att den statliga rationaliseringsverksam- heten är inriktad på att befrämja denna strukturomvandling. Bland åtgärder, som från det allmännas sida vidtagits i nämnda avseende, har utredningen bland annat omnämnt den av 1961 års riksdag beslutade ändringen i stämpel- förordningen. Den därvid erhållna stämpelfriheten avser endast direkta byten av likvärdiga objekt. Bestämmelsen är däremot icke tillämplig vid utbyte av mark successivt enligt kompensationsavtal. Enligt utredningens mening bör, sedan erfarenhet vunnits av den nu föreslagna lagen, övervägas huruvida en utvidgning av stämpelfriheten kan ske.
KAPITEL 8
Allmänna synpunkter rörande behovet av och syftet med en förvärvslagstiftning
Inledning
Bakgrunden till gällande bolagsförbudslag och jordförvärvslag är till vä- sentlig del densamma. I båda fallen grundas lagarna på uppfattningen, att odlad jord och skog skall i erforderlig omfattning bevaras som försörjnings- underlag för en jordbrukande befolkning som huvudsakligen med ägande— rätt är knuten till den fasta egendom den brukar. Därjämte har ansetts på- kallat, att från fastighetsmarknaden söka hålla borta köpare med tydlig spekulationsavsikt och sådana, som genom att vansköta det förvärvade kan förväntas spoliera värden av betydelse för landet. Det tredje motivet slutligen för en förvärvslagstiftning, vilket särskilt vad gäller reglering av fysiska personers förvärv alltmer kommit i förgrunden, är behovet av medel i det allmännas hand att befrämja den s. k. yttre rationaliseringen.
Även kritiken mot de båda lagarna har haft likartat innehåll. Mot båda har bl. a. anförts att de vore klasslagar, att de medförde ett obehörigt ingrepp i äganderätten och människors handlingsfrihet, att de hindrat strukturratio— naliseringen och därmed förutsättningarna för ett rationellt jord- och skogs- bruk, att köpstarka grupper uteslöts från fastighetsmarknaden samt att lagarna ej kunde göras helt effektiva.
På sätt framgår av redogörelsen i kapitel 5 har av myndigheter, intresse- organisationer och vissa kommuner lämnats svar på frågor som utredningen utsänt. Den första av de därvid ställda frågorna avsåg huruvida det ur all- män synpunkt alltjämt kunde anses tillräckligt angeläget att ovan angivna tre syften tillgodosåges för att en särskild förvärvslagstiftning kunde anses motiverad. Flertalet har besvarat frågan jakande. Om nödvändigheten att reglera juridiska personers förvärv har meningen varit nära nog enhällig, vad gäller fysiska personers förvärv däremot mera delad. Även om utred- ningen är fullt medveten om att svaren på de olika frågorna kan ha påver- kats av synpunkter, som för ett objektivt bedömande av frågan i viss mån är ovidkommande, har dock uttalade meningar noga övervägts vid utred- ningens ställningstagande.
Ytterligare synpunkter på behovet i allmänhet av en fortsatt reglering av såväl fysiska som juridiska personers förvärv av fastigheter har utredningen fått vid i kapitel 5 omnämnda sammanträden med företrädare för skogs- bruket.
En bedömning av frågan om behovet i fortsättningen av en förvärvslag— stiftning synes i första hand böra ske med hänsyn till huruvida det ur all- män synpunkt är angeläget, att de tre inledningsvis återgivna syftena alltfort tillgodoses genom att förvärv av fast egendom regleras medelst en särskild lagstiftning. Därest sådant behov anses föreligga, bör vid utformningen av lagreglerna eftersträvas lösningar som kan beräknas bli i möjligaste mån allmänt godtagna.
Med hänsyn till den utveckling som skett och förväntas ske inom skogs- näringen torde emellertid finnas motiv för att förvärvsfrågorna även be— handlas utifrån andra synpunkter än sådana av huvudsakligen befolknings- politisk och jordbrukspolitisk innebörd. Sålunda talar enligt utredningens mening olika omständigheter för att man vid bedömningar avseende skogs- markens fördelning mellan olika ägarekategorier bör anlägga ett betrak- telsesätt, som mera direkt utgår från skogsnäringen och dess speciella vill— kor. Motivet härför är den centrala ställningen i landets näringsliv, som över huvud taget intages av skogsbruket och skogsindustrierna. Det må vi- dare erinras om det faktiska förhållandet, att skogsbruk i mycket betydande omfattning bedrives i enheter, inom vilka jordbruk i egentlig mening saknas eller intager en helt underordnad roll i den ekonomiska verksamheten. Detta gäller, såvitt en grov kalkyl för samtliga skogsägarekategorier ger vid han- den, nära nog två tredjedelar av landets hela areal produktiv skogsmark.
Mot bakgrund av den redogörelse för jordbrukets och skogsbrukets struk- tur- och produktionsutveckling som översiktligt lämnats i kapitlen 6 och 7 vill utredningen närmast i korthet redovisa sin uppfattning om hur den fort- satta utvecklingen inom jord- och skogsbruk kan väntas bli. Helt naturligt är denna utveckling beroende av många svårbedömbara faktorer. Icke minst torde landets anslutning till den Europeiska frihandelssammanslutningen komma att få betydelse. Till detta förhållande har utredningen emellertid icke ansett sig kunna taga närmare ställning, då det ännu icke torde ha fått tillräckligt fasta former för att verkningarna helt skall kunna överblickas. Uppgiften torde närmast åvila 1960 års jordbruksutredning. I anslutning till de förutsägelser som utredningen med angivna reservationer dock ansett sig kunna göra, vill den därefter mera allmänt överväga behovet av en fortsatt förvärvslagstiftning dels vad avser frågan att bevara jord och skog i en jord- brukande befolknings ägo, dels med hänsyn till strukturrationaliseringen, dels mot bakgrunden av vissa förhållanden inom skogsnäringen. I ett särskilt avsnitt berör utredningen även frågan om förvärvslagstiftningen som korrek- tiv mot spekulationsförvärv.
Överväganden rörande den fortsatta utvecklingen inom jord- och skogsbruk
Landets jordbruk kommer otvivelaktigt att undergå stora förändringar för- anledda såväl av den handelspolitiska som av den ekonomiska och tekniska
utvecklingen. En fortsatt anpassning av jordbruksproduktionen till skif- tande marknadslägen och _till olika stadier i denna utveckling torde bli en trängande angelägenhet. Främst av företagsekonomiska skäl måste vidare förväntas att den för jordbruk minst lämpade jorden överföres till skogs- mark och att med hänsyn härtill och till en strävan hos den enskilde jord- brukaren att öka det areella underlaget för sin produktion minskningen av antalet jordbruksföretag fortsätter en avsevärd tid framåt. I linje med denna utveckling och i klart syfte att förstärka den verkar den statliga rationalise— ringsverksalnheten. Denna är inriktad på att genom råd och upplysning, markanskaffning samt ekonomiskt stöd befrämja tillkomsten av jord— och skogsbruksföretag av sådan beskaffenhet att de kan bereda brukarna full försörjning. Såsom jordbruksutskottet understrukit i sitt utlåtande (1959: 30) över propositionen till 1959 års riksdag angående statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. In. kommer de eftersträvade arealstorlekarna att växla inom relativt vida gränser beroende bl. a. på produktionsinrikt- ning och produktionsintensitet. I skogsbygden blir givetvis tillgången på skogsmark en betydelsefull faktor. Angeläget är enligt utskottet att där få till stånd en lämplig kombination av jord- och skogsbruk i rationella en- heter. Vidare söker det allmänna med stöd till skogsplantering aktivt med— verka till att jordbruksproduktionen i möjligaste mån begränsas till sådana marker, som har förutsättningar på längre sikt för ett till den tekniska ut- vecklingen anpassat, rationellt jordbruk, samtidigt som den jord, som lång— siktigt dragits ur jordbruksproduktionen, blir utnyttjad för skogsproduk- tion.
Jämte enheter som vid sedvanlig produktionsinriktning arealmässigt är tillfredsställande torde i fortsättningen sannolikt komma att finnas ett antal mindre, intensivt drivna enheter med specialiserad produktionsinrikt- ning. Bl. a. torde möjligheterna att erhålla driftslån vid produktionsomlägg— ning och kreditstöd till specialproduktion å jordbruk komma att befrämja tillkomsten av sådana företag. I högre grad än vad gäller jordbruk med traditionell driftsinriktning torde specialjordbruken bli beroende av goda av- sättningsförhållanden och god tillgång på arbetskraft. Utredningen räknar därför icke med att det specialiserade jordbruket i någon mera betydande utsträckning kommer att bli en alternativ företagsform i bygder med svaga naturliga förutsättningar för jordbruk med traditionell inriktning.
Vid sidan av den strävan som finns bland jordbrukarna att själva förädla sina produkter i producentkooperativa industriföretag finns hos industrin och inom den konsumentkooperativa rörelsen ett intresse för egen eller kontrakterad framställning av jordbruksprodukter. Åtskilliga tecken tyder på en vidgad integration i detta avseende inom jordbruket. En utveckling i denna riktning bör uppmärksammas även ur förvärvslagstiftningens syn- punkt
Den av skogsbruk och träförädlingsindustrier sammansatta skogsnäringen
i vårt land är till helt övervägande del exportberoende. Produktionsutveck- lingen i skogsbruket kommer därför —— i fortsättningen som hittills — att ytterst betingas av förhållandena på världsmarknaden för mer eller mindre förädlade skogsprodukter. Skogsindustriernas naturliga strävan att hävda och stärka sin ställning inom utrikeshandeln tar sig bland annat uttryck i pågående och planerade kapacitetsutvidgningar. Framför allt är så fallet inom massaindustrin. Härigenom uppkommer ett ökat behov av råvara och av att denna genom rationaliseringsåtgärder skall kunna åtkommas till skälig kostnad. Nämnda omständighet liksom den ekonomiska och sociala utvecklingen över huvud taget medför otvetydiga krav på anpassning och högre produktivitet i skogsbruket. Detta innebär enligt utredningens upp- fattning en fordran på fortsatt rationalisering genom förbättrad utformning av driftsenheter och transportsystem, mera aktivt utnyttjande av förefint— liga biologiska och tekniska resurser vid skogens vård och virke-savkast— ningens tillvaratagande samt ökad användning av organisatoriska hjälp- medel i produktionsbefrämjande syfte.
Vad gäller förhållandet mellan odlad jord och skogsmark anser sig ut- redningen böra utgå ifrån att i bygder där skog av ålder varit förenad med jordbruket sådant samband även i fortsättningen skall bestå. Med hänsyn bl.a. till förväntad krympning av arealen åker synes den skog som nu är knuten till jordbruket eller genom förvärv från enskilda kan komma att återföras dit vara tillräcklig för dess behov även i framtiden. Någon över- föring av skogsmark från bolag eller domänverket till jordbruket i syfte att ge detta ökad bärkraft synes därför knappast vara påkallad annat än i arronderingsförbättrande syfte. Tvärtom torde kunna förväntas, att det till följd av jordbrukets utveckling mot minskat omfång kan i vart fall regionalt komma att i ökad utsträckning finnas överloppsskog i förhållande till jord- brukets behov. Å andra sidan kommer rationaliseringen inom skogsbruket att medföra minskade manuella insatser per arealenhet, vilket i sin tur kommer att medföra krav från det kvarvarande jordbrukets sida på större skogsinnehav än vad som hittills ansetts erforderligt för ett effektivt ut- nyttjande året runt av arbetskraften.
Behovet av en förvärvslag ur synpunkten att jord och skog bevaras i en jordbrukande befolknings ägo
Vad först avser frågan huruvida det ur allmän synpunkt är angeläget att jord och skog bevaras som försörjningsunderlag för en jordbrukande befolk- ning vill utredningen anföra följ ande.
Det förhållandet att den av det allmänna befrämjade rationaliserings- processen inom jordbruket syftar till att skapa bärkraftiga företag synes i och för sig böra innebära, att dessa företag verkligen skall komma att tjäna som försörjningsunderlag för personer med avsikt och förutsättningar att
därav skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst. Det skulle då ur allmän ekonomisk synpunkt vara otillfredsställande, därest de bärkraftiga enheter som bleve resultatet av rationaliseringen icke komme att tjäna avsett syfte utan överginge till >>icke jordbrukare» och närmast komme att ge biinkoms- ter till fullgoda intäkter från andra näringsfång. En sådan utveckling vore icke önskvärd ur befolkningspolitiska synpunkter. Även om det i fortsätt- ningen kommer att finnas jordbruk av varierande storlek och produktions— inriktning är det uppenbart, att utvecklingen mot större enheter kommer att medföra ett betydande bortfall av jordbruksföretag, som i sin tur medför minskad jordbruksbefolkning. Överslagsberäkningar som gjorts av utred- ningen tyder på att rationaliseringsutvecklingen under de närmaste årtion- dena kan komma att inom vissa produktionsområden reducera antalet bruk— ningsenheter ned mot hälften av det nuvarande. För bygder med jord- och skogsbruk som huvudsakligt och i vissa fall kanske enda försörjningsunder- lag måste vid sådant förhållande vara angeläget, att de kvarvarande, som familjejordbruk lämpade fastigheterna verkligen kan bli till fullo utnyttjade av bygdens egna invånare och att försörjningsmöjligheterna för dessa fram- står som bestående. Detta är i särskild grad förhållandet där brukaren med äganderätt är knuten till sitt företag.
Enligt utredningens mening är en förvärvslagstiftning alltså motiverad ur befolkningspolitiska synpunkter. Till frågan huruvida dessa synpunkter kan ha samma giltighet i alla delar av landet återkommer utredningen i samband med vissa överväganden rörande balansen mellan olika ägare- kategorier.
Den snabba utvecklingen inom jordbruksnäringen medför svårlösta an- passningsproblem. Enligt utredningens mening kommer jordbruket i fort- sättningen i än större utsträckning än nu att kräva möjligheter till produk- tionsanpassning. Denna synes komma att gälla såväl areal- och arronde— ringsmässiga anpassningar vid mera traditionell driftsinriktning som in- vesteringar av speciell karaktär vid mera särpräglad produktion. För den aktive jordbrukaren blir det sålunda angeläget att kunna anpassa produk- tionens volym och produktvalet till marknadsutvecklingen och att på ett ekonomiskt riktigt sätt kunna avväga förhållandet mellan arbetskraft, maskiner och mark i takt med den tekniska utvecklingen. Anpassningspro- cessen underlättas givetvis om jordbrukaren fritt kan disponera sin produk— tionsapparat och själv bestämma när och på vilka sätt den bör ändras. Den förväntade utvecklingen ökar därför enligt utredningens mening behovet av ett samband mellan brukningsrätt och äganderätt åtminstone vad gäller de egentliga familjejordbruken. Om »icke jordbrukare» i större utsträckning bleve ägare till sådana jordbruksfastigheter skulle detta komma att minska jordbrukets anpassningsförmåga till förfång för dess konkurrenskraft.
Ett tredje motiv för en fortsatt förvärvsreglering av >>icke jordbrukares» fång sammanhänger med angelägenheten av att strukturrationaliseringen
inom jordbruket och skogsbruket icke onödigtvis försvåras. Erfarenheten visar att detta kan vara fallet när fastigheter tillhöriga >>icke jordbrukare» ligger blandade med den jordbrukande befolkningens innehav. Det må endast erinra-s om de problem, som det ökade sterbhusägandet kan medföra i detta avseende. Innehaves en fastighet exempelvis för att ägarens intresse av ett trivsamt fritidstillhåll skall vara fyllt eller för att en mer eller mindre känslobetonad böjelse över huvud taget att äga jord skall vara tillfreds- ställd, kan dessa syften vara tillgodosedda även med s. k. övergångsjordbruk, som ofta är efterfrågade som tillskottsmark. Genom att ägaren är oberoende av fastigheten för sin försörjning kan i regel ej förväntas, att den otillräck— liga bärkraften påverkar hans vilja att sälja på samma sätt som sannolikt skulle vara fallet därest fastigheten ägdes av en jordbrukare, som vore hän— visad till avkastningen för sin försörjning. Ej heller torde han alltid vara intresserad av att medverka till i och för sig önskvärda strukturförbätt- ringar. Tvärtom kan det vara till fördel för en >>icke jordbrukares» intresse att fastigheten icke är särskilt stor och icke medför några större problem till förfång för hans egentliga mening med innehavet. >>Icke jordbrukares» innehav i en by kan på så sätt konservera fastighetsstorleken till förfång för strukturutvecklingen genom att det bestämmes av för jord— och skogsbruket ovidkommande synpunkter. En ökad förekomst av fastigheter i >>icke jord- brukares» ägo skulle därför kunna medföra att ytterligare mark blev svår- tillgänglig för rationaliseringsändamål och därigenom komma att stå hind— rande i vägen för de aktiva jordbrukarna i deras av det allmänna befräm- jade strävan att skapa lämpliga brukningsenheter. Ett sådant förhållande synes stå i strid såväl mot jordbrukets eget som mot det allmännas intresse. Möjlighet bör därför finnas att pröva även förvärv av s. k. övergångsjord— bruk och vägra förvärvstillstånd, då sådant jordbruk erfordras för ratio- naliseringsändamål.
Anförda synpunkter är naturligtvis relevanta endast under förutsättning att en mera påtaglig efterfrågan på jordbruksfastigheter föreligger och i fortsättningen kan förväntas från >>icke jordbrukares» sida. Enligt lantbruks— styrelsens statistik över lantbruksnämndernas verksamhet, vilken i vissa delar redovisats i kapitel 4, har antalet inkomna förvärvsansökningar under åren 1956—1960 uppgått till i medeltal ca 6 600 per år. De avslagna ansök- ningarnas antal under de senaste fem åren har i medeltal varit ca 460 per år. Av dessa har årligen ca 200 avslagits med stöd av 5 & jordförvärvslagen, alltså på grund av att egendomen funnits böra tagas i anspråk för att under- lätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga bruknings- enheter.
Det synes emellertid uppenbart — även om mot ett sådant påstående all- tid kan erinras att det är otillfredsställande underbyggt — att statistiken över behandlingen av förvärvsärenden icke är rättvisande vad gäller jord- förvärvslagens effekt. Lagen har en preventiv verkan, som de angivna
siffrorna icke ger uttryck åt. Med tanke på den uppmärksamhet som sär- skilt jordförvärvslagen rönt och den häftiga kritik som stundtals riktats mot den torde med fog kunna antagas, att den preventiva verkan hos just denna lag är särskilt stor. Lantbruksnämnderna torde kunna vittna om sammanträffanden med förvz'irvsintresserade personer, som haft den fel- aktiga uppfattningen, att lagen innebär ett obevekligt hinder för alla utom jordbrukare att köpa jord. Som ett exempel på en lagstiftnings preventiva verkan kan hänvisas till ansökningarna om förvärvstillstånd enligt bolags- förbudslagen. Dessa har under de senaste fem åren varit i medeltal drygt 100 per år. Det är uppenbart att antalet icke tillnärmelsevis återspeglar bo- lagens intresse att förvärva mark.
I likhet med vad som utsagts i många svar på utredningens frågor och ut- talats vid de konferenser som omnämnts i kapitel 5 räknar utredningen i fortsättningen med ett betydande intresse från »icke jordbrukares» sida att inköpa jord- och skogsbruk. Såsom särskilt framhållits av företrädarna för storskogsbruket skulle, därest jordförvärvslagstiftningen plötsligt avveck- lades, ett under femton år i betydande utsträckning uppdämt försäljnings— och förvärvsintresse säkert ta sig uttryck i en kraftig ökning av förvärv från andra köparekategoriers sida än sådana med intresse för jord- och skogs- bruk för sin försörjning eller verksamhet.
Förvärvsmotiven är flera och av olika innebörd. Genom värdebeständig- heten och de fördelar ur beskattningssynpunkt som innehavet av en jord- bruksfastighet anses kunna medföra synes intresset för förvärv ur kapital- placeringssynpunkt vara betydande och med all säkerhet också bestående. Ett stöd för denna uppfattning torde det allt mer förekommande sterbhus- ägandet ge. Denna företeelse har väl flera orsaker men uppfattningen om fast egendom som särskilt värdebeständig är sannolikt den till uppkomsten mest bidragande. Andra vanliga förvärvsanledningar som inköp för att till- godose ett fritidsintresse eller en mera allmän längtan efter att äga ett jord— bruk eller ett stycke skog torde ävenså komma att bestå. Utredningen har för sin del icke funnit belägg för att intresset från >>icke jordbrukares» sida att förvärva fastigheter med jordbruk och skog kan förväntas avtaga under överskådlig tid. På kort sikt skulle frånvaron av en förvärvslagstiftning med jordförvärvslagens innebörd säkerligen medföra en kraftig, mer eller mindre spekulationsartad stegring i efterfrågan på jordbruksfastigheter med icke bara för jordbrukarna utan för alla utövare av näringsfång med anknytning till jord- och skogsbruk besvärande följder.
Även om sålunda behovet av en förvärvslagstiftning icke har minskat utan i fortsättningen kanske i vissa avseenden kommer att göra sig mer gällande än tidigare, synes emellertid enligt utredningens mening angeläget, att lagen icke gives en vidare innebörd än som är nödvändigt med hänsyn till att avsedda syften skall bli tillgodosedda. Ovan anförda skäl för en fortsatt reglering av »icke jordbrukares» förvärv hänför sig till uppfattningen, att
jordbruksföretag, som ger innehavaren en tillfredsställande försörjning, i allmänhet bÖl tillhöra en självägande jordbruksbefolkning. En förvärvs- lagstiftnings syfte i denna del synes alltså vara tillgodosett om lagen omfattar enheter, vilka är lämpade som självständiga företag och kan beräknas vara efterfrågade av denna befolkning. Dit hör i första hand brukningsenheter som kan betraktas som en- och tvåfamiljsjordbruk med en allt efter drifts- inriktningen varierande storlek och ägosammansät[ning. Men naturligtvis kan också större enheter vara efterfrågade av den aktive jordbrukaren. Av— gränsningen uppåt torde bl. a. bestämmas av förekommande byggnads- eller andra reella övervärden, som påverkar försäljningsvärdet men som avkast- ningen från egendomen icke kan beräknas förränta. För dessa värden har en person, vilken är hänvisad till avkastningen av egendomen för sin för— sörjning, många gånger icke möjlighet att betala. Likaså kan stora bruk- ningsenheter enbart genom att omfatta väsentliga jordbruks- och skogsvår- den vara så kapitalkrävande, att den aktive jordbrukaren måste avstå från förvärv på grund av svårigheten att anskaffa erforderliga medel. För många förvärvare med avsikt att etablera sig som jordbrukare på egen fastighet torde reglerna för lantbruksnämndernas kreditgarantiverksamhet vara av— görande för vad som ur storleks- och kostnadsssynpunkt är möjligt att för- värva. På grund av kapitalbrist och svårigheten att förränta kostnaderna för erforderliga investeringar kan jordbrukare även vara utestängda från måttligt stora enheter, på vilka erfordras betydande investeringar i bygg- nader till följd av försummat underhåll. Från särskilt kapitalkrävande fas- tigheter finns därför enligt utredningens mening icke anledning att ute— stänga enskilda köpare även om de icke skulle ha den aktive jordbrukarens avsikt med förvärvet. En restriktiv förvärvsprövning i sådana fall skulle kunna få den mindre tillfredsställande följden att nyttigt kapital utestängdes från jordbruks— och skogsnäringen i sådana fall, där förutsättningar sakna- des för att det bleve tillfört av den jordbrukande befolkningen.
Brukningsenheter, som inom rimlig tid beräknas kunna uppbyggas till bärkraftiga enheter, bör ur förvärvssynpunkt likställas med enheter som fyller kraven på fullgod bärighet. Skulle sådana fastigheter fritt kunna för- värvas av >>icke jordbrukare» finge man räkna med att jordbrukarna komme att i konkurrens med »icke jordbrukare» tvingas godtaga så höga priser, att de genom den ekonomiska belastning som detta komme att medföra skulle få stora svårigheter att inköpa erforderlig tillskottsmark.
Med hänsyn till det förväntade bortfallet av odlad jord till följd av jord- brukets anpassning till de ökade kraven på rationalisering i syfte att ned- bringa produktionskostnaden finns anledning förmoda, att kombinerade jordbruksföretag i skogrika bygder i vis-sa fall kommer att omvandlas till rena skogsbruksföretag. Enligt utredningens mening bör lantbruksnämnder- nas rationaliseringsverksamhet också vara inriktad på att i sådana bygder bilda skogsbruksföretag med samma förutsättningar som en- och tvåfamiljs-
jordbruken att ge innehavaren en tillfredsställande försörjning. Med hän- syn härtill synes motiverat att ur förvärvssynpunkt låta samma regler gälla för bärkraftiga och till full bärkraft uppbyggbara skogsbruksföretag som för de jordbruksföretag, vilka enligt vad ovan anförts i princip endast bör kunna förvärvas av personer, vilka har för avsikt att skaffa sig sin huvud- sakliga arbetsinkomst av företaget.
Korrektivet i en förvärvslag mot att »icke jordbrukare» förvärvar enheter, som är lämpliga som försörjningsunderlag för en jordbrukande befolkning, torde kunna uttryckas på flera sätt. Genom att bestämmelsen även bör avse skogsbruksfastigheter synes det i nuvarande jordförvärvslag formulerade villkoret, att förvärvaren skall ha för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten icke längre helt lämpligt. Oavsett vilken typ av egendom för- värvet än avser synes däremot innebörden i det eftersträvade förhållandet närmast vara, att förvärvaren har sin huvudsakliga arbetsinkomst av för- värvsfastigheten. Handhavandet av egendomen skall med andra ord bliva sökandens egentliga arbetsuppgift, som i huvudsak ger honom hans försörj- ning. Avkastningen från en bärkraftig enhet av bondebrukstyp bör sålunda såsom tidigare framhållits icke endast vara ett tillägg till en huvudsaklig in- komst från annat näringsfång. Däremot synes det förhållandet att en per- son, som har en förmögenhet från vilken han njuter avkastningen, icke i och för sig böra utgöra hinder för att han etablerar sig som jordbrukare även på en enhet av bondebrukstyp.
För att förvärvaren skall anses få sin huvudsakliga arbetsinkomst från förvärvsfastigheten synes i princip böra förutsättas, att han även har för avsikt att bosätta sig på egendomen. Vad gäller företag med jordbruk synes bosättningen regelmässigt böra utgöra villkor för förvärvstillstånd. För skogsbruksfastigheter däremot synes även kunna godtagas att förvärvaren, där fråga är om bärkraftiga enheter, är bosatt utanför egendomen. För att de befolkningspolitiska synpunkterna skall vara tillgodosedda synes emeller- tid böra krävas, att vederbörande i så fall är bosatt i orten och att arbets- in'komsten från egendomen är en förutsättning för att han skall ha möjlig- het att bo kvar.
Den av utredningen intagna ståndpunkten att egendom, som i befintligt skick eller efter ratio11aliseringsåtgä1der bedömes kunna giva ägaren till- fredsställande försörjning, får förvärvas när vederbörande beräknas ha sin huvudsakliga arbetsinkomst av egendomen medför, att hinder icke längre föreligger för aktiva jordbrukare att tillköpa mark även om detta skulle innebära att var för sig bärkraftiga fastigheter sammanfördes till en enhet. Det vid åtskilliga tillfällen framförda kravet på att förvärvslagstiftningen icke bör hindra jordbrukarnas egen frivilliga rationalisering bör nämligen enligt utredningens mening tillmötesgås. För >>icke jordbrukare», som redan innehar brukningsenhet, synes däremot böra föreligga hinder för att som tillskottsmark förvärva bärkraftiga eller till full bärkraft uppbyggbara en-
heter. Endast där förvärvet i sådana fall medför en väsentligt förbättrad ägoanordning av det redan innehavda synes det böra medgivas.
Utredningen är fullt medveten om att den föreslagna ordningen kan kom— ma att medföra ett bortfall av välbebyggda jordbruk, som redan är bärkraf— tiga eller som lämpar sig som >>kärnor» i blivande större enheter. Den kan därigenom få befolkningspolitiska följder, som dock i allmänhet bör kunna godtagas med hänsyn till vikten av att storleksrationaliseringen icke häm- mas, när den bereder den aktive jordbrukaren en förbättrad försörjning och ökade möjligheter till rationell drift. I bygder med en påtaglig brist på jord- bruk med bra byggnadsbestånd i förhållande till den totala åkerarealen sy— nes det förhållandet att just de välbebyggda fastigheterna föres samman till större enheter emellertid kunna medföra, att förekommande dåliga enhe— ter, som utgör den egentliga rationaliseringsmarken, över huvud taget icke blir efterfrågade. Frånvaron i utredningens förslag till förvärvslag av en be- stämmelse motsvarande den i 4 5 mom. 3 gällande jordförvärvslag behöver emellertid icke innebära, att utvecklingen vad gäller antalet bärkraftiga en- heter skulle lämnas helt opåverkbar även om jordbrukare förvärvar. I så- dana fall, där tillskottsförvärvet avser ett välbebyggt jordbruk och fort- beståndet av detta jordbruk som självständig enhet bedömes vara ett vill- kor för att förefintlig rationaliseringsmark skall komma till användning, synes nämligen det förhållandet att förvärvsfastigheten är bärkraftig icke böra utgöra hinder för att förvärvet avslås med stöd av rationaliseringsmo- mentet trots att förvärvsfastigheten i och för sig är ändamålsenlig som själv— ständig enhet. Den behövs ju dock för att underlätta ett rationaliserings— genomförande. Det synes riktigt att lantbruksnämnden i ett sådant fall för- värvar det bärkraftiga jordbruket för att till detta föra rationaliseringsfas— tigheterna allt eftersom de blir till salu.
Begränsas förvärvslagen på ovan föreslaget sätt följer därav, att kon- kurrensen blir fri mellan jordbrukare och »icke jordbrukare» om alla andra jordbruksfastigheter än sådana som nu eller inom snar framtid kan ge aktiva brukare en tillfredsställande försörjning. Korrektivet mot >>icke jord- brukares» förvärv kommer sålunda icke att omfatta s. k. övergångsjordbruk, obebyggd eller ofullständigt bebyggd inägojord och ej heller huvudparten av de fastigheter, som utgöres av enbart skogsmark.
I betydande utsträckning har fastigheter av förenämnt slag karaktär av tillskottsmark. Det är ur allmän synpunkt angeläget att denna mark i mån av behov blir utnyttjad som försörjningsunderlag för en jordbrukande be- folkning genom att den i strukturförbättrande syfte tillföres företag som har otillräcklig bärkraft eller bristfällig ägoanordning. För denna rationali— seringsverksamhet kan den föreslagna begränsningen av lagen emellertid medföra vissa konsekvenser ur kostnadssynpunkt. Sålunda torde jordbru- karna ätminstone i vissa trakter få räkna med att i konkurrens med >>icke jordbrukare» få betala högre priser än som svarar mot avkastningsvärdet.
Såsom tidigare framhållits tillmäter nämligen »icke jordbrukare» det för- värvade ofta andra värden än rena jordbruks- och skogsvärden. Detta är särskilt påtagligt i trakter med efterfrågan på fastigheter för fritidsändamål. I viss utsträckning torde det emellertid vara möjligt för den aktive jordbru— karen att godtaga ett överpris genom att han har möjlighet att realisera före— kommande övervärden och på så sätt nedbringa köpeskillningen till en med hänsyn till avkastningen skälig nivå. »Icke jordbrukares» förvärv av över- gångsjordbruk med begränsad tillgång på skog torde därför icke behöva ur kostnadssynpunkt nämnvärt försvåra strukturomvandlingen. Då förvärvet avser fastigheter där värdet huvudsakligen utgöres av skog och sker i kapi- talplaceringssyfte kan förhållandet däremot te sig annorlunda. Erfarenheten torde nämligen visa, att >>icke jordbrukare» tillmäter ägandet av skogsmark sådan betydelse att de ofta är beredda att acceptera en prisnivå, som ligger över den som motsvarar avkastningen. Konkurrensen med >>icke jordbruka- re» om skogsfastigheter kan därigenom otvivelaktigt försvåra strukturratio- naliseringen såväl för den enskilde jordbrukaren som för lantbruks- nämnderna.
Redan i 1946 års jordförvärvslag infördes korrektiv med syfte framför allt att begränsa >>icke jordbrukares» förvärv av skogsmark dels genom den ovill- korliga bestämmelsen för de fall förvärvaren utan nytta för visst jordbruk i orten antoges vilja tillgodogöra sig skogstillgång, som behövdes såsom stöd för ortens jordbruk, dels genom det villkorliga hindret mot förvärv i kapital- placeringssyfte. Båda dessa korrektiv bibehölls i 1955 års lag trots att ratio- naliseringsmomentet i 5 5 infördes.
Om den ovillkorliga bestämmelsens rätta innebörd har förelegat en viss osäkerhet, då den icke ansetts på ett fullt entydigt sätt ha kunnat utläsas av förarbetena. Det är emellertid numera helt klarlagt och av Kungl. Maj:t i flera besvärsärenden godtaget, att bestämmelsen icke enbart syftar på ett tillgodogörande av ett befintligt skogskapital utan även på förvärv över huvud taget av stödskog. I den mån bestämmelsen åsyftar sådant förvärv anser flertalet lantbruksnämnder i svar på utredningens frågor att den är viktig men att den bör omredigeras till ökad tydlighet. En lantbruksnämnd har med hänsyn till att i vissa bygder ofta föreligger olika möjligheter att täcka de kvarvarande jordbrukarnas skogsbehov föreslagit, att hinder mot förvärv av skogstillgång som är behövlig som stöd för ortens jordbruk ej skall gälla om behovet uppenbarligen kan tillgodoses på annat och bättre sätt.
Korrektivet mot förvärv i kapitalplaceringssyfte har från många håll kraftigt kritiserats. Bl. a. har framhållits att korrektivet kan utestänga jord- och skogsbruket från tillförsel av kapital, av vilket det är bero-ende för sin utveckling. Även om detta påstående långt ifrån har den giltighet som under- stundom göres gällande synes korrektivet emellertid mindre lämpligt i
andra avseenden. Mot detsamma torde framför allt kunna erinras att det är diffust till sin innebörd och därigenom svårtillämpligt.
Behovet i fortsättningen av de båda sistnämnda förvärvshindren synes böra bedömas utifrån intresset av att strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket icke skall onödigtvis försvåras. Därest de utgår ur för- värvslagstiftningen synes å ena sidan sannolikt, att rationaliseringsverk- samheten särskilt ifråga om skog kommer att försvåras med hänsyn till den högre prisnivå som >>icke jordbrukare» kan vilja godtaga. Med hänsyn till att de olika förvärvshindren bör ha en entydig innebörd, kan det å andra sidan knappast vara riktigt att vid sidan av en bestämmelse, som direkt syf- tar till att befrämja den yttre rationaliseringen och till vilken bör knytas fissa regler med hänsyn till säljarens intressen, ha förvärvshinder som utan fationaliseringsmomentets följdverkningar kan inverka på fördelningen mellan jordbrukare och »icke jordbrukare» av förekommande stödskog. Det synes riktigast att i de fall, där förvärvsprövningen är betingad av ett rationaliseringsintresse, prövningen också uteslutande skall kunna ske på grundval av förvärvslagstiftningens rationaliseringsmoment, som utred— ningen avser att behålla i den form det har i gällande jordförvärvslag men med giltighet till förmån för samtliga ägarekategoriers innehav. De kon- sekvenser till förfång för strukturrationaliseringen, som detta kan få ur kostnadssynpunkt, synes enligt utredningens mening böra godtagas med hänsyn till betydelsen av att en förvärvslagstiftning icke ges en vidare räck- vidd än som är nödvändigt.
Behovet av en förvärvslag med hänsyn till szrukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruk
I begreppet »strukturrationalisering» synes böra innefattas dels tillskapan- det av bärkraftiga jordbruks- och skogsbruksföretag genom att mark till- föres fastigheter, som med hänsyn till bebyggelse och andra omständigheter har förutsättningar i övrigt att bestå som självständiga sådana företag, dels åtgärder, som syftar till förbättring av arronderingsförhållandena. I prak- tiken eftersträvas, att vid storleksrationaliseringen samtidigt skall uppnås arronderingsvinster. Till »strukturrationaliseringen» synes emellertid även böra hänföras ändringar i markanvändningen i den meningen att för bruk- ning olämplig mark undandrages från jordbruksproduktionen och genom skogsodling överföres till skogsmark. En sådan begränsning av jordbruks- produktionen till på lång sikt brukningsbara marker kan otvivelaktigt med- föra väsentliga arronderingsförbättringar av betydelse för den enskilde brukaren i dennes strävan att nedbringa produktionskostnaderna. Såsom framgår av kapitel 6 kan också förväntas ett betydande bortfall av odlad jord under överskådlig tid.
Statsmakternas aktiva inställning till jordbrukets storleksrationalisering har ansetts böra medföra en medverkan från det allmännas sida för att stödja jordbrukarna i deras anskaffning av tillskottsmark. Uppgiften åvilar lant- bruksnämnderna, som _ förutom att de lämnar ekonomiskt stöd vid till- skottsförvärv — genom aktiv inköpsverksamhet skall underlätta jordbrukar- nas förvärv av kompletteringsmark.
Markanskaffningen sker i huvudsak genom att nämnderna förvärvar fas— tigheter som direkt hembjudes dem eller som ägarna, ofta efter förhand— lingar på nämndernas initiativ, anser förenligt med sina intressen att över- låta. I viss utsträckning avser inköpen fastigheter, till vilka förvärvstillstånd först vägrats med stöd av 5 5 jordförvärvslagen.
Av det i kapitel 4 intagna utdraget av statistiken över lantbruksnämn- dernas verksamhet framgår, att nämnderna åren 1956—1960, sedan för- värvsansökan avslagits med stöd av 5 5, förvärvat sammanlagt nära 300 brukningsenheter, avseende tillhopa ca 1900 ha åker och 7 200 ha skogs- mark. Under 1960 var antalet sådana förvärv ungefär dubbelt så stort som under något av de föregående åren. Antalet för rationaliseringsändamål för- värvade brukningsenheter utan ingripande jämlikt 5 5 var under samma fem år sammanlagt ca 2 300 med 13 000 ha åker och 76 000 ha skogsmark. Den under angivna år med stöd av 5 g inköpta marken uppgick sålunda till omkring 9 % av totalarealen. År 1960 var motsvarande förhållandetal 12 %. I huvudsak sker alltså markanskaffningen utan tillämpning av jordför- värvslagens rationaliseringsmoment.
Den förhållandevis ringa direkta inverkan som 5 & haft på inköpsvolymen har föranlett uttalanden i bl. a. svaren på utredningens frågor vari ifråga— satts behovet av ett lagrum motsvarande nuvarande 5 &. Utredningen kan för sin del icke dela denna uppfattning. Även om antalet inköp till följd av 5 5 t. v. är relativt ringa måste förutsättas att de så gott som uteslutande av- ser mark, som i annat fall icke gått att förvärva. I många fall har lantbruks- nämndernas tillämpning av lagrummet föranletts av en direkt framställning från en jordbrukare om lantbruksnämndens medverkan till att förvärva en fastighet som han kanske länge räknat med som tillskottsmark men som, när den försåldes, av en eller annan anledning gick honom förbi. Som mått på rationaliseringsgenomföranden som elj est icke skulle blivit av är antalet inköpsfall med stöd av 5 & redan nu icke oväsentligt.
Redan med hänsyn till de nya riktlinjerna, som av 1959 års riksdag an- givits för rationaliseringsverksamheten, torde kunna förväntas en ökad an- vändning av lagens rationaliseringsmoment. Det finns vidare anledning an- . taga, att det av det allmänna befrämjade överförandet av mindervärdig åker till skogsmark i stor utsträckning kommer att medföra krav från ve- derbörande jordägare på att förvärva brukningsvärd åker som ersättning för den nedlagda. Även andra mycket starka skäl talar emellertid för att rationaliseringsmomentet måste finnas kvar. Såsom tidigare anförts röran-
de behovet av korrektiv mot »icke jord'brukares» förvärv utifrån synpunk— ten att jord- och skogsbruk behålles som försörjningsunderlag för en själv- ägande jordbruksbefolkning har utredningen ansett motiv föreligga för att förvärvslagen med hänsyn till detta syfte begränsas till sådana bärkraftiga och till bärkraft uppbyggbara enheter, som kan förväntas vara efterfrågade av en jordbrukande befolkning. En sådan inskränkning i förhållande till jordförvärvslagens nuvarande bestämmelser medför emellertid såsom tidi— gare framhållits att möjligheter öppnas för »icke jordbrukare» att utan hinder av nyssnämnda synpunkt förvärva ett betydande antal fastigheter huvudsakligen med karaktär av tillskottsmark.
Utredningen vill än en gång understryka, att denna begränsning av lagens räckvidd i förhållande till »icke jordbrukares» förvärv endast kan godtagas under villkor att i en blivande förvärvslagsstiftning behålles ett rationali- seringsmoment av samma innebörd som i nuvarande jordförvärvslag. Utan en möjlighet för lantbruksnämnderna att på begäran av fastighetsägare eller på eget initiativ vägra förvärvstillstånd med hänsyn till att fastigheten be— hövs för rationaliseringsändamål skulle den eftersträvade strukturrationali— seringen sannolikt komma att försvåras och i trakter med stark efterfrågan på mark från >>icke jordbrukares» sida kanske helt omöjliggöras. Såvitt ut— redningen förstår skulle förhållandet kunna medföra icke bara att enstaka planer bland aktiva jordbrukare på att förstärka sina jordbruk måste över— ges. När ett innehav 1105 »icke jordbrukare» ligger insprängt i bygder med splittrade ägor kan det, såsom tidigare framhållits, även konservera fastig— hetsstorleken till förfång för möjligheterna att nå en förbättrad ägoanord- ning i stort.
Rationaliseringsmomentet har emellertid en vidare betydelse för struk— turrationaliseringen inom jord- och skogsbruk. Av den storleksrationalise- ring, som enligt licentiat Larssons i kapitel 6 redovisade utredning pågår och kan förväntas, sker en betydande del i form av tillskottsarrenden. Hur rationaliseringen fördelar sig på sådan med äganderätt och sådan i arrende- form är icke klarlagt vad gäller antalet fastigheter. Däremot framgår av Larssons utredning att av den totala arealen tillskottsåker under perioden 1951—1956 var 31 % förvärvad och 69 % arrenderad. Såsom tidigare an- förts behöver jordbruket i fortsättningen stora möjligheter att snabbt kunna anpassa sig till växlande produktionsförutsättning. Detta gäller även ifråga om arealmässiga anpassningar. Enligt utredningens uppfattning finns där- för anledning antaga, att systemet med ti'llskottsarrenden kommer att få ökad tillämpning. Förvärvsanspråken på tillskottsmark torde vid sådant förhållande i betydande utsträckning komma att avse sådan mark, som man först under längre eller kortare tid arrenderat.
Med tanke på att tillskottsarrendena ofta bestämmes av tillfälligheter avser de många gånger icke mark som tillsammans med arrendatorns eget jord- bruk bildar en ur struktursynpunkt godtagbar brukningsenhet. Vid senare
omställning från en rationalisering i arrendeform av mer eller mindre till- fälligt slag till en med äganderätt av bestående natur är jordförvärvslagen ett viktigt instrument i det allmännas hand för att leda rationaliserings- processen. Skulle den indelning i brukningsenheter, som bildas av dessa s. k. blandbruk, konsolideras i äganderätt-sform komme säkerligen att på många håll uppstå högst otillfredsställande strukturförhållanden. Det torde vara angeläget för det allmänna att på sätt 5 g i gällande jordförvärvslag medger även i fortsättningen kunna ingripa i strukturförbättrande syfte för att —— utan att mera omfattande fastighetsregleringar skall behöva tillgripas —- nå en i möjligaste mån rationell indelning i brukningsenheter. Utred- ningen är å andra sidan fullt medveten om att —— såsom lantmäteristyrelsens i proposition 1959: 148 omnämnda utredning visar — strukturförhållandena i vissa trakter är så bristfälliga att de icke torde kunna tillrättaläggas utan en omreglering i stort. Emellertid torde successivt fortgående strukturför- bättringar vara en förutsättning för att jordbruket skall kunna genomföra erforderlig anpassning.
Enligt utredningens mening är en förvärvslagstiftning ett viktigt medel för att genomföra den önskade strukturrationaliseringen inom såväl jord— bruk som skogsbruk. Icke minst kan den vid sidan av lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik ha betydelse vid anskaffandet av den rationaliserings- reserv som ofta är en förutsättning för att en fastighetsbildningsförrättning i en bygd med splittrade ägoförhällanden skall ge ett tillfredsställande resul— tat. En förvärvslagstiftnings rationaliseringsbefrämjande syfte torde bäst kunna tillgodoses genom en bestämmelse motsvarande den i 5 5 jordför- värvslagen. Med hänsyn till att strukturrationaliseringen framför allt inom skogsbruket ofta är en angelägenhet för alla förekommande markägare- kategorier bör bestämmelsen emellertid infogas i en förvärvslagstiftning på så sätt, att den till sina verkningar icke begränsas till viss grupp av för- värvare eller innehavare.
Synpunkter på frågan om ägarebalansen inom skogsbruket
I kapitel 7 har utredningen i korthet redogjort för utvecklingen inom skogs- industrin sådan den varit under 1950-talet och förväntas bli under första hälften av 1960-talet. Utvecklingen på ännu längre sikt synes visserligen bero av många svårbedömbara faktorer, men torde dock kunna förutses med en viss grad av sannolikhet.
Av redogörelsen, som begränsats till utvecklingen inom tråvaruindustrin och massa- och boardindustrin, framgår att produktionsvolymen vad gäller trävaror varit i stort sett oförändrad under senare år. Med hänsyn till för- hållandena på världsmarknaden och till den inhemska efterfrågan för— väntas heller icke någon väsentlig ändring i produktionens omfattning under den tid som är möjlig att överblicka. Däremot pågår vissa strukturföränd-
ringar såtillvida att mindre företag med låg rationaliseringsgrad bortfaller och större anläggningar moderniseras och utbygges till ökad kapacitet. Denna utveckling förväntas fortsätta. Man torde dessutom få räkna med en ytter- ligare relativ förskjutning av tråvaruindustrin från norr mot söder.
Inom massa- och boardindustrin har skett en kraftig expansion. Från 1955 till 1960 är produktionsökningen ej mindre än ca 45 %. Genom dels till- komsten av helt nya anläggningar, dels utbyggnaden av redan befintliga för- väntas en avsevärd kapacitetsökning under första hälften av 1960—talet. Därest denna kommer att kunna utnyttjas i full utsträckning beräknas pro- duktionen år 1964 vara ca 28 % större än för närvarande.
Genom bl. a. tillkomsten av helt nya anläggningar i södra och mellersta Sverige kommer de norrländska industriernas procentuella andel i den to- tala massa- och boardproduktionen att något minska. Likaså kommer ut- byggnaden att medföra mindre förskjutningar mellan de olika ägaregrupper- na inom skogsindustrin.
Vid utredningens sammanträffanden med företrädare för industriskogs- bruket framfördes från deras sida flera skäl för att skogsindustrin skall få möjlighet att vidga sitt skogsinnehav. I södra Sverige tillgodoser den bolags- ägda industrin enligt uppgift endast ca 5 % av råvarubehovet från egna sko- gar medan självförsörjningsgraden i norra delarna av landet är betydligt högre, upp till 50 %. De egna skogarnas otillräcklighet gör sig enligt bolagens mening allt mera gällande allteftersom särskilt massaindustrin får ökad kapacitet.
Mot ett vidgat skogsinnehav hos bolagen har å andra sidan bl. a. från jord- brukarhåll anförts, att detta skulle medföra en minskning av försörjnings- underlaget för den i bygden bofasta, till jordbruket hänvisade befolkningen. Genom att arbetskraftsutvecklingen inom industriskogsbruket ginge mot högre andel fast anställda årsarbetare kunde dessutom antagas, att jord- brukarnas arbetsinkomster från bolagsinnehavet komme att ytterligare av- taga. Ur bland annat befolkningspolitiska synpunkter har därför balansen mellan olika ägarekategorier ansetts böra vara i stort sett oförändrad.
Även andra skäl har anförts mot att ägarebalansen mellan bolag och en- skilda skulle mera väsentligt ändras. Bland annat har påtalats de prispoli- tiska följder som ett vidgat markinnehav hos skogsbolagen skulle få. Före- komsten av en försäljningsmarknad för rundvirke av tillräcklig omfattning är — menar man _ en förutsättning för att skogsbruket skall kunna hållas vid hög nivå. Den allt större omsorgen om skogen finge bl. a. ses mot bak- grunden av det konkurrenstillstånd som rådde till följd av markens sprid- ning på olika ägarekategorier.
Enligt jordlagsutredningens mening synes frågan om ägarebalansen inom skogsbruket ur förvärvssynpunkt böra behandlas mot bakgrunden av in- tresset ur allmän synpunkt av att skogen inom betydande delar av landet
i erforderlig omfattning bevaras hos en huvudsakligen självägande jord- bruksbefolkning för att i förening med odlad jord eller -i vissa fall som själv- ständiga skogsbruksfastigheter bilda ett för denna befolkning tillfredsstäl- lande försörjningsunderlag. Såsom inledningsvis anfördes är det emellertid med hänsyn till utvecklingen inom skogsnäringen påkallat, att frågan där- jämte bedömes med hänsyn till förhållandena inom skogsbruket. I princip innebär detta att man söker klarlägga betingelserna på längre sikt för ett med hänsyn till det allmänna intresset optimalt tillvaratagande av skogs- brukets produktionsmöjligheter. Till de väsentliga frågor, som från denna synpunkt kan behöva beaktas vid en allsidig granskning av ägande- och företagsförhållanden i skogsbruket hör bl. a. åtskilliga sådana av teknisk- ekonomisk innebörd ävensom spörsmål rörande avverkningspolitik och virkeshushållning, samverkan mellan skogsägare samt om en fri virkes- marknad och verkningarna i och för sig av en blandning av ägarekategorier.
De befolkningspolitiska konsekvenserna av ett alltför omfattande inne— hav hos bolag, föreningar och stiftelser kan naturligtvis bli olika till sin art och styrka i bygder av skilda typer. I bygder med liten tillgång på skog i för— hållande till arealen jordbruksjord kan de befolkningspolitiska följderna av att skogsmark överföres till storskogsbruket bli särskilt allvarliga. I områ- den däremot med ett påtagligt överskott av skog utöver den som beräknas bli behövlig vid uppbyggandet av fastighetsbeståndet till bärkraftiga företag gör sig de befolkningspolitiska återverkningarna icke gällande på samma sätt. I sådana områden bör från fall till fall bedömas i vad mån ett vidgat skogsinnehav hos bolag och andra storföretag kan beräknas få gynnsamma eller ogynnsamma följder.
Utredningen har närmare diskuterat art—skillnaderna mellan olika områ- den inom de skogrika trakter, som kan vara aktuella i detta sammanhang, och därvid ansett sig kunna urskilja följande bygdetyper.
Där finns till att börja med områden, som har förutsättningar för jord- bruksproduktion även på lång sikt och där brukaren kan erhålla en till- fredsställande försörjning på kombinerade, tillräckligt stora bruknings- enheter. Den statliga rationaliseringsverksamheten skall också enligt riks— dagens beslut vara inriktad på att i sådana områden befrämja tillkomsten av rationella enheter bestående av lämpligt kombinerade jord- och skogs- bruk. För dessa jordbruksbetonade områden torde i många fall gälla, att den skog, som har sådant läge att den under arronderingsmässigt godtag- bara former kan ingå i de kombinerade jordbruksföretagen, icke är mera omfattande än att den i stort sett behövs som stödskog till jordbruket även sedan detta begränsats till långsiktigt brukbara ägor. Något utrymme för andra ägarekategorier än den befolkning som är knuten till jordbruket tor— de sålunda i allmänhet icke finnas inom den med jordbruksbygderna när— mast sammanhängande skogsmarken om till storlek och ägosammansätt- ning ändamålsenliga en- och tvåfamiljsjordbruk i denna befolknings ägo
skall kunna bildas. Erfarenheterna från rationaliseringsverksamheten torde tvärtom visa, att i de fall skog tillhörig andra ägarekategorier finns in- sprängd i sådana områden det ofta föreligger behov av att överföra denna skog till jordbruket.
Å andra sidan finns redan och kommer med all säkerhet att i ökad ut- sträckning finnas områden där de naturliga förutsättningarna för jord- bruk är så svaga, att detta i huvudsak eller kanske helt kommer att för- svinna. Dessa områden karakteriseras av stark avfolkning, av en ökning av antalet sterbhusinnehav och av en ringa efterfrågan på fastigheter från förvärvsberättigade köpares sida. Förhållandena får som följd att icke en- bart jordbruket lägges ned utan även att skötseln av skogen ofta blir lidan- de. Från skogsbolagens sida har gjorts gällande, att fastighetsinnehavet i dessa bygder måste komma ut i fria handeln om det skall bli till nytta på rätt sätt. Det vore angeläget —- menar man — att skogen kommer i deras ägo, som har de största förutsättningarna att sköta den.
Emellertid torde i de mera skogrika trakterna även en tredje bygdeform, här kallad mellanbygd, kunna urskiljas med hänsyn till jordbrukets förut- sättningar att bestå. Till denna vill utredningen föra områden, där förutsätt- ningar för jordbruk finns, men där omfattningen av bristfällig åkerjord är så stor, att antalet brukningsenheter kommer att starkt reduceras alltefter- som denna åkerjord överföres till skogsmark. Till följd härav kan inom sådana mellanbygder finnas skog, som icke är behövlig för det på längre sikt kvarvarande jordbruket inom bygden.
Utredningen har ansett sig särskilt böra överväga utvecklingen inom om- råden med ringa efterfrågan på jordbruksfastigheter från den jordbrukande befolkningens sida till följd av små förutsättningar i allmänhet för jord- bruk —— avfolkningsbygderna — och inom områden där jordbruk kommer att finnas kvar men i starkt reducerad omfattning —— mellanbygderna.
Inom dessa två bygdetyper kan olika utvecklingslinjer tänkas i syfte i första hand att mildra konsekvenserna ur befolkningssynpunkt till följd av .avflyttningen men även med hänsyn till angelägenheten att marken utnyttjas på bästa sätt. En utväg vore att skog förvärvades av ägare till företag i jordbruksbygden även om avståndet till denna vore stort. Skötseln skulle i vissa fall kunna ordnas genom skogsbruksområden. En annan möjlighet vore att genom sammanköp av mindre fastigheter söka bilda större sam— manhängande områden, vilka som gemensambetsskog skulle ägas av grup- per av jordbruksföretag. Ej heller i detta fall borde avståndet mellan jord- bruksföretaget och skogen spela någon roll. Inget av dessa alternativ med- för emellertid befolkningspolitiska fördelar i den meningen att brukaren bosätter sig i skogsbygden. Det kan därför övervägas, huruvida icke inom bygder med vikande jordbruk särskilt borde befrämjas tillkomsten av skogsbruk i enskild ägo tillräckligt stora för att ge ägaren och dennes familj full försörjning. I många fall, särskilt där jordbruksjorden icke helt år
omöjlig att bruka utan till en begränsad del bör bibehållas i produktionen, kan en sådan utveckling ha fördelar ur befolkningssynpunkt. Detta torde framför allt gälla för landets nordligare delar.
En förvärvslag synes icke böra innebära något hinder för en utveckling i överensstämmelse med vad ovan anförts. Enligt jordlagsutredningens me- ning synes den tvärtom böra främjas av det allmänna genom ekonomiskt stöd till markförvärv och skogsplantering. Vidare bör lantbruksnämnderna genom aktiv inköpspolitik och samverkan med lantmäteri- och skogsvårds— myndigheter söka sammanföra splittrade innehav till självständiga skogs- bruksfastigheter eller till gemensamhetsskogar, lämpade för rationellt skogs- bruk för grupper av skogsfattiga jordbruk i jordbruksbygden. Då bruknings- enheterna i en avfolkningsbygd icke är av sådan beskaffenhet att det enligt utredningens tidigare motiverade mening bör föreligga förvärvshinder för »icke jordbrukare» med hänsyn till förvärvarens behov av fastigheten för sin försörjning, kommer denna rationaliseringsverksamhet att av lantbruks- nämnderna få bedrivas med stöd av lagens rationaliseringsmoment i kon- kurrens med enskilda köpareintressen i allmänhet.
Utredningen anser emellertid, att inom avfolkningsbygder och i viss mån även inom mellanbygder bör ges utrymme även för andra ägarekategorier än enskilda. Det är givet att bolagsägda företag i många fall kan medverka till en positiv lösning av avfolkningsregionernas problem genom att göra insatser för skogsbrukets utveckling, bereda tryggad sysselsättning åt sko— gens arbetskraft och sörja för att dess bosättningsförhållanden m. m. blir tillfredsställande. För att befolkningssynpunkterna i möjligaste mån skall bliva tillgodosedda synes därvid som förvärvare i första hand böra ifråga- komma skogsindustriella företag med hygdeanknytning i vidsträckt me- ning. Till denna typ av företag vill utredningen räkna sådana som har sin råvaruförsörjning helt eller delvis från den bygd förvärvet gäller. Det finns anledning förvänta att de har intresse för bygdens utveckling och att sådana företag också binder arbetskraft till denna. I huvudsak torde bli fråga om befintliga företag, hos vilka det förvärvade kan förväntas få långsiktig an- vändning som underlag för verksamheten. Men även nya företag med avsikt att starta en på skogen baserad rörelse, som bedömes kunna tillföra bygden försörjningsmöjligheter, synes kunna ifrågakomma som förvärvare, därest verksamheten med hänsyn till företagets ekonomiska och personella resur- ser kan beräknas bli bestående samt förvärvet kan anses ha avsevärd bety— delse för företaget. Något utrymme för spekulationsförvärv bör icke medges vare sig förvärvaren tillhör den ena eller andra ägarekategorien.
Vid en ökning av dessa ägarekategoriers möjligheter att förvärva mark synes emellertid med hänsyn till rådande markfördelning nödvändigt att göra en vis-s åtskillnad mellan avfolkningsbygder och andra bygder. Som en allmän riktlinje synes böra gälla, att skogsindustrins förvärv lägges dit, där de kan ske utan att allmänna intressen av betydenhet åsidosättes. En
marköverföring till industriskogsbruket synes sålunda icke få motverka statsmakternas och kommunernas strävanden ur sociala och andra synpunk- ter att uppehålla eller öka förutsättningarna för näringslivets utveckling eller för fortsatt bosättning i orten. Sådana strävanden kan taga sig uttryck i investeringar och andra insatser i syfte att befrämja tillkomsten av ett differentierat näringsliv eller att förbättra kommunikationerna och andra gemensamhetsanordningar. En annan riktlinje bör vara, att förvärven är ägnade att främja ett rationellt skogsbruk. Inom klara avfolkningsområden är det sålunda en väsentlig och primär angelägenhet att skogen i och med att jordbruket nedlägges och de aktiva jordbrukarna avflyttar icke lämnas utan skötsel och mer eller mindre outnyttjad. Det bör eftersträvas att den tillvaratages i produktionen på bästa möjliga sätt och att den, där ägosplitt— ringen är besvärande, köpes samman till enheter tillräckligt stora för att möjliggöra ett rationellt skogsbruk. I de fall dessa syften beräknas bli upp- nådda genom att marken förvärvas av bygdeanknutna företag med vilja och resurser att långsiktigt utnyttja den i produktionen, synes ur allmänt eko- nomisk synpunkt starka skäl föreligga att godtaga förvärven. Den ändring i ägarebalansen som på så sätt kan bli följden får accepteras med hänsyn till minskningen av jordbruksbefolkningen. Utanför de klara avfolknings- bygderna är ett sådant betraktelsesätt däremot möjligt endast i begränsad utsträckning. Med hänsyn till att jordbruksföretag inom jordbruksbygderna och motsvarande företag inom mellanbygderna med förutsättningar att be- stå på längre sikt bör ha erforderlig tillgång på stödskog synes förvärv inom dessa bygder i allmänhet kunna godtagas endast om förefintligt stödskogs- behov tillgodoses. Detta kan exempelvis ske genom att förvärvaren avstår skog, som är i hans ägo. I trakter med insprängda skiften tillhöriga bl.a. bolag kan, genom att detta kompensationsförfarande behålles i förvärvslag- stiftningen, jordbruket tillföras stödskog samtidigt som arronderingsför- bättrande insatser göres även ifråga om den bolagsägda marken. I den mån inom mellanbygden finns skog, som uppenbarligen är överloppsskog, bör den få förvärvas efter prövning från fall till fall i enlighet med samma rikt- linjer som ansetts böra gälla för klara avfolkningsbygder. Även härvid bör företräde lämnas företag med bygdeanknytning.
Ett bytesförfarande av nämnd innebörd är nödvändigt att uppehålla med hänsyn icke blott till jordbrukets utan även till skogsbrukets intresse. Det ligger i sakens natur att en sammanblandning av olika ägarekategoriers innehav kan vara ett hinder för rationell drift. Samverkan i skogsbruksom- råden eller liknande torde exempelvis i allmänhet icke kunna påräknas mellan enskilda skogsägare och storföretag. Även en rätt måttlig förekomst av insprängda småskiften tillhöriga annan ägarekategori kan därför vara en påtaglig olägenhet.
Såsom framgår av kapitel 7 är en planmässigt genomförd strukturratio- nalisering av väsentlig betydelse då det gäller att åstadkomma ett förbättrat
ekonomiskt utnyttjande av skogsmarken. Strukturrationaliseringen i skogs- marken syftar i stora drag till dels en omarrondering såväl som storleks— rationalisering inom det mindre skogs-bruket, dels en omgruppering mellan storskogsbruket och det mindre skogsbruket i syfte att nå mer samlade inne- hav för storskogsbruket samtidigt som lämpligt belägen mark i byte fri- göres för att tillföras det mindre skogsbruket och dels en omarrondering av innehav mellan olika ägare inom storskogsbruket. I samband med här an- givna åtgärder bör även en viss förskjutning mellan olika ägarekategorier kunna godtagas.
I de utpräglade avfolkningsområdena bör det uppenbarligen vara för- hållandevis lätt att samla skogsskiften så att sammanhängande komplex erhålles. Utvecklingen inom jordbruks- och mellanbygden kommer däremot sannolikt att kännetecknas av att spridda objekt kommer i handeln. Dessa får beräknas härröra från jordbrukare som upphör med jordbruket, även— som i viss utsträckning från »icke jordbrukare» som finner för gott att av- hända sig sin egendom. Mark, som tillhör storskogsbruket, kan däremot som regel icke förväntas bli disponibel annat än genom byten.
Utredningens ställningstagande till frågan om balansen mellan olika ägarekategorier kan sammanfattningsvis angivas på följande sätt. Inom klara avfolkningsbygder bör, i den mån det ej befinnes lämpligt att bilda för enskilda brukare lämpade skogsfastigheter eller gemensamhetsskogar, det även för andra företagare med vilja och resurser att långsiktigt utnyttja marken i produktionen kunna lämnas möjligheter att förvärva skogsmark. Företräde bör härvid ges företag med bygdeanknytning. En förutsättning bör vara, att förvärvaren i trakter där ägosplittringen är besvärande är in- riktad på att skapa enheter tillräckligt stora för att möjliggöra ett rationellt skogsbruk och att utsikter för att splittrade innehav verkligen skall kunna köpas samman till ur driftssynpunkt lämpliga enheter bedömes föreligga. Inom mellanbygder, där insatser erfordras för att skapa brukningsenheter med förutsättningar att såsom företag i enskild ägo bestå på längre sikt och med lämplig sammansättning av jordbruksmark och skogsmark, bör bo- lagsförvärv företrädesvis ha byteskaraktär. Bytes- och kompensations- överlåtelser bör med andra ord främjas. Beträffande utvidgningsförvärv av betydenhet torde prövning böra ske från fall till fall med riktlinjen, att en liberal tillståndsprövning är motiverad då förvärvsobjektet uppenbarligen är att betrakta som överloppskog. Till såsom stödskog inom jordbruksbyg- der erforderlig skogsmark slutligen synes icke höra ifrågakomma andra för- värvare än sådana som äger jordbruksfastighet, vars bestånd är beroende av skog, och som har sin huvudsakliga arbetsinkomst av egendomen.
Det är naturligtvis mycket svårt att förutsäga hur stora förskjutningar i ägarebalansen, som den av utredningen förordade liberaliseringen av till-
ståndsprövningen vad 'avser bolags förvärv kan komma att medföra i prak- tiken. Det bör nämligen uppmärksammas att någon klar gräns mellan av— folkningsbygder och mellanbygder givetvis icke kan uppdragas. I den mån avfolkningen fortskrider får man räkna med en förskjutning i riktning mot ökad omfattning av avfolkningsbygderna. Svårigheten beror även på oviss- heten om hur stora arealer som behövs som stödskog. Såvitt utredningen förstår kan liberaliseringen dock resultera i rätt betydande utvidgningar i första hand av skogsbolagens innehav i avfolkningsbygderna. Då i regel förekomsten och omfattningen av dessa bygder framför allt bestämmes av jordbrukets förutsättningar att bestå är det nämligen felaktigt att tro, att skogsmarken där till följd av låg produktionsförmåga och isolerat läge behö- ver sakna värde ur skoglig synpunkt. Tvärtom torde den som råvarukälla för skogsindustrin ofta ha stor betydelse.
I princip synes den förordade liberaliseringen kunna betyda en så väsent- lig friläggning av fastighetsmarknaden, i varje fall lokalt, att sådana skogliga förhållanden som antytts i det föregående kan tänkas komma att påverkas därav. Den begränsning av möjligheterna för skogsbolag och andra företag inom skogsnäringen att kompensationsfritt förvärva mark, som utredningen ansett sig böra förorda, synes därför motiverad även med hänsyn till oviss- heten om den inverkan, som vissa med den nya ordningen sammanhängande förhållanden skulle kunna få för skogsbruket. Å andra sidan kommer sanno- likt effekten av liberaliseringen att göra sig gällande endast successivt och på längre sikt, vilket ger tillfälle att följa utvecklingen i olika hänseenden.
Utredningens ställningstagande till frågan om förvärvsmöjtigheterna inom skogsmarken förutsätter, att det förvärvsprövande organet kan be— döma jordbruksfastigheters möjlighet -att bestå på lång sikt. Sådant be- dömande kan göras av lantbruksnxämnderna i samråd med övriga berörda länsorgan. Genom att nämnderna i sin verksamhet dessutom har goda möj- ligheter att följa utvecklingen på fastighetsmarknaden får de god kunskap om förekomsten av olika köpareintressen. Detta är av stor betydelse, då det utmärkande för avfolkningsbygderna främst är att marken icke är efter- frågad av brukare med avsikt att bosätta sig i bygden. Med hänsyn till den vikt som —— därest utredningens förslag genomföres —— måste fästas vid att områden med möjligheter för jordbruk varken för generöst eller för snävt avskiljes från andra områden utan sådana möjligheter kräves emellertid enligt utredningens mening att förhållandena klarlägges genom särskilda länsplaneringar. Arbetet med sådana länsplaneringar är avslutat inom några lant'bruksnämndsområden och pågår inom ett par andra. Det är angeläget att det får ökad omfattning.
Slutligen synes för en allsidig prövning av förvärvsärenden avseende skogsmark vara ett önskemål, att lantbruksnämndernas sammansättning jämkas. Till denna fråga återkommer utredningen i nästa kapitel.
Behovet av korrektiv mot vanskötsel och spekulation
Ibland göres gällande att uppsikts- och skogsvårdslagarna är tillräckligt effektiva för att ägare av jord- och skogsbruk skall avhålla sig från att van— hävda sin egendom. Svaren på utredningens frågor visar emellertid att fler— talet lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser är skeptiska mot möjlig— heterna att med hjälp av dessa lagar komma till rätta med sådana fall som jordförvärvslagens vanskötselmoment avser att reglera. Även om möjlig- heterna måhända skulle öka genom att lagarna skärptes, vill de tillämpande myndigheterna med några enstaka undantag dock icke förorda en sådan lös— ning. Den skulle ge organen en fiskalisk uppgift, som kunde rubba det för- troende från deu jordägande allmänhetens sida som är en förutsättning för att verksamheten i övrigt skall kunna bedrivas med framgång.
I de relativt få fall, då vanskötselmomentet i jordförvärvslagen hittills angivits som avslagsmotiv, synes sökanden ansetts ha dokumenterat sin olämplighet som innehavare av fast egendom genom att vansköta tidigare innehav. Det kan emellertid trots detta ofta vara svårt för lantbruksnämn— derna att rätt bedöma sökandens avsikt just beträffande det aktuella för- värvet. En betydande risk för felbedömning måste alltid föreligga. För en sökande som anser sig ha blivit föremål för en sådan måste avslagsmotive— ringen te sig högst kränkande.
Enligt utredningens mening talar sålunda starka skäl för att man i en ny förvärvslag söker undvika att som särskild avslagsgrund ha en förmodad vanskötselavsikt även om därmed skulle följa att ett eller annat för rätts— medvetandet stötande förvärv skulle behöva godtagas. Konsekvenserna av att korrektivet bortfaller torde emellertid ej behöva bli alltför allvarliga. De mest stötande fallen, som det helt naturligt är angeläget att kunna hindra, torde nämligen kunna hänföras till uppenbara spekulationsförvärv, mot vilka bör finnas korrektiv även i fortsättningen.
Enligt utredningens mening är det nämligen angeläget, att sådana per— soner utestänges från möjligheterna att förvärva odlad jord och skog, som med förvärvet avser att i uppenbar spekulationsavsikt hastigt tillgodogöra sig ett värde för att därefter på nytt avyttra det förvärvade. Även om speku— lationsintresset nu inom mera utpräglade jordbruksområden är mindre än vid jordförvärvslagens tillkomst, är uppenbart att ett sådant intresse fort— farande finns för skogsfastigheter och kombinerade fastigheter, där skogen utgör huvudsakliga värdet. Utredningen är visserligen fullt medveten om att skogsvårdslagen ger skogsvårdsstyrelserna möjlighet att stävja engångs- avverkningar som medför rubbningar i avkastningens jämnhet och även att vid överträdelser av lagen föranstalta om straffrättsliga åtgärder. Lagen har därigenom sannolikt en preventiv verkan på personer med spekulativa avsikter. Ett förvärvskorrektiv mot spekulationsköp är ej heller avsett att ersätta eller förstärka skogsvårdslagen. Uppgiften är närmast att hindra att
överträdelser mot lagen upprepas. Det kan enligt utredningens: mening icke vara rimligt att — så länge ett allmänt behov anses föreligga av en för- värvslagstiftning — personer, som gjort sig skyldiga till handlingar i strid mot skogsvård-slagen och med vilka skogsvårdsstyrelserna kan ha haft be- tydande besvär, icke skall kunna hindras att förvärva ännu en fastighet för att på denna bete sig på samma sätt.
Enligt utredningens mening behövs därför alltfort ett korrektiv i syfte att hindra osunda fastighetsförvärv. Utredningen är emellertid angelägen fram- hålla, att tillämpningen begränsas till fall, där det med hänsyn framför allt till sökandens tidigare handhavande av jord och skog finns grundad anled- ning antaga, att vederbörande med förvärvet huvudsakligen eftersträvar att tillgodogöra sig på kort sikt realiserbara värden och att fastigheten för övrigt icke är honom särskilt angelägen. I sådana fall torde det vara möj- ligt för lantbruksnämnderna att genom samarbete i första hand med skogs- vårdsstyrelserna framlägga bärande skäl för avslag på förekommande an— sökningar.
Synpunkter på frågan om en eller två förvärvslagar och om förvärvslagstiftningens giltighetstid
Frågan om förvärvslagstiftningen liksom nu bör vara uppdelad på en jord- förvärvslag och en bolagsförbudslag diskuterades vid utredningens konfe- renser med storskogsbruket. Önskemål uttalades därvid om en för fysiska och juridiska personers förvärv gemensam lagstiftning. Å andra sidan har gjorts gällande vissa hinder mot en gemensam lag. Ett härvid ofta anfört skäl är att behovet av en förvärvsreglering är större, då ett förvärv medför att fast egendom på ett varaktigt sätt övergår på bolag, föreningar eller stiftelser. Jordbruksfastigheter som förvärvas av sådana juridiska personer blir _— menar man — i långt mindre utsträckning än fysisk-a personers för- värv föremål för överlåtelse. En som självständigt jordbruks- eller skogs— företag lämpad fastighet, vilken kommit i bolags ägo, blir på så sätt ofta under flera generationer undandragen den jordbrukande befolkningen. Fastigheter i fysiska personers händer däremot omsättes oftare och möj- ligheterna för att ett olämpligt innehav skall rättas till är därför vida större. Även om dessa invändningar motiverar att särskilda bestämmelser utfärdas för bolag, föreningar och stiftelser utgör de dock enligt utredningens mening icke någon anledning till skilda lagar.
För en gemensam lagstiftning talar flera väsentliga omständigheter. Med hänsyn till den samordning av olika intressen i syfte att stärka bygdernas näringsliv som en förvärvslagstiftning enligt utredningens mening bör be- främja skulle skilda lagar medföra betydande olägenheter. Ett väsentligt skäl för en gemensam lagstiftning är även, att de bestämmelser i rationali- seringsbefrämjande syfte, som på sätt ovan motiverats bör finnas i en för—
värvslagstiftning, bör gälla samtliga ägarekategorier. Bolagsförbudslagen innehåller till skillnad från jordförvärvslagen icke några bestämmelser, som ger lantbruksnämnderna möjlighet 'att _ på fångesmannens yrkande — genom inlösen av förvärvsfastigheten aktivt befrämja ett rationaliserings- intresse. Med det betydande rationaliseringsbehov, som föreligger inom skogsbruket, är detta ett otillfredsställande förhållande, som bör tillrätta- läggas, lämpligen genom en gemensam lag. Vidare kan som motiv för en ge- mensam lag anföras den tidigare berörda tendensen till industriell integra- tion såväl i den meningen att industrier driver jord- och skogsbruk som att enskilda jord- och skogsägare i producentkooperativa företag förädlar sina produkter. En särskild bolagsförbudslag skulle komma att innehålla ett fler- tal bestämmelser med samma innehåll som motsvarande föreskrifter i jord- förvärvslagen. Det är därför även ur lagteknisk synpunkt en väsentlig fördel om genom gemensam lagstiftning en sådan upprepning undvikes.
Enligt utredningens i det föregående utvecklade mening är de motiv som ligger bakom »icke jordbrukares» och bolags förvärv av jord och skog be- stående. Det finns icke anledning förvänta, att syftena med en förvärvslag- stiftning avseende sådana förvärv blir inaktuella inom överskådlig tid. Vad gäller bolags'förvärv uttalades i svaren på utredningens fråga om en fort- satt förvärvslagstiftnings varaktighet i övervägande antalet fall, att dessa borde regleras genom en permanent lag. Dessa yttranden torde ha grundats på uppfattningen, att ägarebalansen bör vara i stort sett oförändrad. Även om de avsteg från denna princip som föreslås av utredningen skulle komma att följas av ytterligare sådana sedan 1960 års jordbruksutredning avslutat sitt arbete konnner emellertid en lag för reglering av bolags förvärv säker- ligen att behövas. Icke minst med hänsyn till de omfattande strukturbris- terna hos fastighetsbeståndet ur storleks- och arronderingssynpunkt finns anledning förvänta, att en förvärvslag kommer att som rationaliserings- instrument ha betydelse på lång sikt.
På grund av det anförda har utredningen stannat för att föreslå, att för- värvslagstiftningen såväl vad avser fysiska som juridiska personers förvärv icke göres tidsbegränsad. Även en i princip permanent lag kan ju för övrigt ändras genom samma förfarande som då en ny lag sättes i stället för en tidigare tidsbegränsad lag.
Granskning av förekommande argument mot gällande förvärvslagar mot bakgrunden av utredningens förslag till en jämkad lagstiftning
Innan utredningen sammanfattar huvuddragen i den förvärvslag, som den med stöd av anförda motiv anser sig böra förorda, vill den granska några av de vanligaste erinringarna mot särskilt jordförvärvslagen i förhållande till lagförslagets innebörd.
Bl. a. har anförts, att jordförvärvslagen till förfång för landsbygden hind— rar en fri befolkningscirkulation. Mot detta påstående torde med fog kunna erinras, att lagens bestämmelser icke hindrat att sådana personer förvärvat, som haft för avsikt att ägna sig åt jordbruket å en fastighet oavsett vilken befolkningskategori vederbörande tillhört. Att personer med annan avsikt utestänges kan ju knappast ha något samband med en befolkningscirkula- tion. Utredningens förslag innebär icke någon ändring i detta avseende.
Ett andra argument har varit att jordförvärvslagen skulle medföra en minskning av antalet arrendegårdar till förfång för nystartande jordbrukare, för vilka ett arrende är mindre kapitalkrävande än ett fastighetsförvärv. Utredningen är fullt medveten om att möjligheterna till arrende av självstän- diga brukningsenheter under senare år minskat. Detta beror bl. a. på att åt- skilliga arrendegårdar, som tillhör större innehav, har indragits under huvudgården. Denna företeelse är emellertid ett led i den allmänna rationa- liseringsutvecklingen och har därjämte sannolikt i viss mån sin grund i gäl- lande arrendelagstiftning. En minskning av antalet fristående arrenden sker även som en följd av den ökade tendensen att arrendera ut jorden som till- skottsmark. Den betydande omfattningen av tillskottsarrenden framgår av redogörelsen för rationaliseringsutvecklingen i kapitel 6. En i vissa trakter omfattande överföring av odlad jord till skogsmark har säkerligen ävenså medverkat till ett bortfall av arrendelotter särskilt inom bolagsinnehavet. Förvärvslagstit'tningen har emellertid utan tvekan verkat återhållande på förekomsten av arrenden genom att den i viss utsträckning förhindrat, att brukningsenheter förvärvas av personer, som ej själva ämnar ägna sig åt jordbruket. Denna äterhållande inverkan har emellertid med all sannolikhet varit betydligt mindre än den som har sin grund i arrendelagstiftningen och andra faktorer. Frågan om det i och för sig är ett önskemål att antalet arren- den ökar torde det åvila arrendelagsutredningen att bedöma. Om man endast ser på den ur rationaliseringssynpunkt synes såsom utredningen tidigare anfört arrendeformen knappast böra uppmuntras.
[ flera sammanhang har gjorts gällande, att förvärvslagstiftningen har en prissänkande effekt på jord- och skogsbruksfastigheter. Samtidigt brukar emellertid hävdas, att förvärvslagarna ej kunnat hindra att priserna under- gått den kraftiga höjning som förekommit efter kriget. Det höga prisläget åberopas ju bl. a. som argument mot behovet av ett hinder mot spekulations- förvärv. Därvid göres gällande, att sådana förvärv icke behöver befaras med hänsyn till den låga ränteavkastningen å kapital i jord- och skogsbruk, som blir en följd av de höga värdena.
Enligt utredningens mening synes allmän enighet böra råda om att pri- serna på jordbruksfastigheter, lämpade som självständigt försörjnings- underlag för en företagare, icke bör stiga till sådan höjd, att en skälig för— räntning av det i fastigheterna nedlagda kapitalet icke kan erhållas, även om de utnyttjas på ett rationellt sätt. Om förvärvslagstiftningen indirekt medför
att priset å sådana jordbruksfastigheter anpassas _till en riktig nivå med hänsyn till avkastningen kan detta därför knappast anses vara en icke önsk- värd effekt. Utredningens förslag innebär, att lagstiftningens ev. prisdäm— pande effekt i överensstämmelse med denna principiella uppfattning be- gränsas till sådana enheter som är eller kan bli lämpade som bondebruk eller som stödjordbruk. Beträffande alla andra enheter föreslås konkurren— sen bli fri mellan jordbrukare och >>icke jordbrukare». Endast de inskränk- ningar som ansetts nödvändiga när förvärvaren är bolag, förening eller stif- telse kan ev. få en prisreglerande effekt även beträffande sådana enheter.
I en bygd med bestående förutsättningar för jordbruk synes risken för att avkastningsvärdet skall behöva underskridas till följd av en förvärvsregle- ring vara ringa. Inom bygder med ett vikande jordbruk kan en förvärvslag däremot medföra att fastigheter ej kan avyttras för skäligt pris. En restrik- tiv förvärvslagstiftning kan inom sådana trakter få ekonomiska verkningar för den enskilde säljaren och ge uppträdande enstaka förvärvsberättigade köpare oskäliga favörer. Den av utredningen föreslagna ordningen kommer därest den genomföres att ge »icke jordbrukare» och -— under vissa förut— sättningar — även andra ägarekategorier än enskilda personer vidgade möj— ligheter att förvärva mark i sådana bygder.
Jordbruket och skogsbruket är redan nu kapitalkrävande och torde med den förväntade utvecklingen i fortsättningen bli det i än högre grad. Ett av argumenten mot förvärvslagstiftningen är också att den genom att utestänga kapitalstarka köpare avskärmar jord- och skogsbruket från erforderlig kapitaltillförsel. Många exempel finnes på att »icke jordbrukare» gjort kapi- talinsatser till påtaglig nytta för jord- och skogsbruket.
I den mån behövligt kapital icke beräknas bli tillfört av jordbrukarna själva är det naturligtvis otillfredsställande om förvärvslagstiftningen har sådan verkan som nyss nämnts. Utredningen har också sökt eliminera denna olägenhet. Önzskemålet om en tillräcklig kapitaltillförsel torde emellertid icke behöva motverkas av att genom en förvärvslagstiftning sambandet mel- lan ägande och brukande uppehålles vad avser familjeföretag och till så- dana företag uppbyggbara enheter, på vilka den av det allmänna stödda rationaliseringsverksamheten är inriktad. Kapitaltillförsel från intresse- grupper utanför jordbrukarna är väl närmast angelägen till stora jordbruk eller överbebyggda enheter som enbart genom det pris de betingar ligger utom räckhåll för flertalet jordbrukare. Sådan kan dessutom såsom tidigare framhållits vara önskvärd till fastigheter, vilka icke efterfrågas för ratio- naliseringsändamål, och till följd av tidigare ägares underlåtenhetssynder kräver investeringar av sådan omfattning, att de förutsätter betydande av- steg från räntabilitetskravet. Det syfte en förvärvslagstiftning bör främja som led i rationaliseringsprocessen synes icke behöva äventyras av att så- dana fastigheter innehas av andra än egentliga jordbruksföretagare.
Slutligen har gjorts gällande, att jordförvärvslagen såtillvida skulle ha en
skadlig verkan som att den hindrade jordbrukarna från att fritt genomföra sina egna rationaliseringsavsikter. Bl. a. har kritiken riktat sig mot den villkorliga bestämmelsen i 4 5 mom. 3 i nuvarande jordförvärvslag, som in- nebär hinder 1not att skilda brukningsenheter, vilka kan anses lämpade för sitt ändamål, sammanföres i en ägares hand. I utredningens förslag till för- värvslag saknas ett motsvarande korrektiv. En lag i enlighet med förslaget kommer icke att medföra hinder för jordbrukarna att tillföra sina fastig- heter till'skottsjord även om denna skulle utgöras av en bärkraftig eller till bärkraft uppbyggbar enhet under förutsättning att lagens rationaliserings- moment icke anses tillämpligt. Däremot innebär den i regel hinder mot mot- svarande förvärv av >>icke jordbrukare».
I den mån kritiken varit riktad mot 5 & jordförvärvslagen torde den ha avsett att jordbrukarnas intresse att fritt storleksförbättra sin egendom skulle vara kringskuret genom den möjlighet som lagrummet ger för det allmänna att länka den yttre rationaliseringen i en strukturförbättrande riktning. Det har ansetts vara till förfäng för den fria storleksrationalise- ringen att jordbrukares förvärv av tillskottsmark vägras, detta även när förvärvet medför en olämplig indelning i brukningsenheter eller när marken anses lämpligen höra i strukturförbättrande syfte tillföras annan egendom än förvärvarens.
Utredningen kan icke dela denna uppfattning. Det är tvärtom enligt ut- redningens mening av största vikt att indelningen i brukningsenheter icke blir irrationell till följd av tillköp, som varken direkt eller efter fastighets- reglering är strukturfrämjande. Icke minst kan detta såsom tidigare på- talats bli fallet när tillskottsförvärven avser mark som först varit arren- derad. Likaså synes det icke minst ur befolkningspolitiska synpunkter vara angeläget att tillgänglig tillskottsmark fördelas mellan de till bärkraft upp- byggbara enheterna på så sätt att så många som möjligt av dem blir fullt ändamålsenliga. Detta gäller särskilt trakter där bondejordbruket bedömes vara den normala typen på brukningsenhet.
Såsom framgår av det föregående har en förvärvslag enligt utredningens mening en väsentlig betydelse i den rationaliseringsprocess som det all— männa är angeläget att befrämja. Mot den utformning som rationaliserings- momentet har i gällande jordförvärvslag och som av utredningen föreslås behållcn synes någon berättigad kritik icke kunna riktas.
Sammanfattning
I bygder med bestående förutsättningar för jordbruk är det ur allmän syn- punkt särskilt angeläget att den odlade jorden och skogen bevaras som för- sörjningsunderlag för en till bygden knuten, jordbrukande befolkning. En restriktiv förvärvsprövning är sålunda motiverad vid förvärv av fastigheter som är bärkraftiga eller som genom storleksrationalisering eller övergång
till specialproduktion eller intensifiering av driften på annat sätt kan göras bärkraftiga och som kan beräknas vara efterfrågade av förvärvare, med avsikt att etablera sig som jordbrukare. Detta innebär att, då förvärvsfastig- heten är ett bondebruk eller en till sådant företag uppbyggbar enhet, andra förvärvare än sådana som beräknas få sin huvudsakliga arbetsinkomst av fastigheten, d. v. s. komma att tillhöra yrkesgruppen jordbrukare, icke bör vara förvärvsberätvtigade annat än i särskilda i lagen angivna fall. Inne- börden i allmänhet i dessa undantag är att från fastighetsmarknaden icke skall utestängas personer med intresse att tillföra jordbruket och skogsbru— ket kapital, som eljest icke skulle bliva tillfört.
En restriktiv prövning är även motiverad vid förvärv av som stödjord- bruk lämpade fastigheter, då det ur befolkningssynpunkt synes angeläget att för permanent bosättning ändamålsenliga bostadstillfällen icke i allt för stor utsträckning undandrages landsbygdsbefolkningen genom att väl— bebyggda fastigheter av stödjordbrukskaraktär förvärvas för fritids- och andra sekundärbostadsändamål.
I vissa delar av landet kommer jordbruket på grund av bristande natur- liga förutsättningar att behöva nedlägga-s och odlad jord i ökad utsträckning att övergå till skogsmark. Förhållandena karakteriseras i övrigt av att odlad jord och skog icke längre efterfrågas som försörjning-sunderlag av en till bygden knuten, jordbrukande befolkning. Bygderna blir 5. k. avfolknings— bygder. I sådana trakter synes behov av en restriktiv förvärvsprövning icke föreligga i samma utsträckning som i bygder, där det fortfarande finns efter— frågan på mark från jord-brukarnas sida. Utan att det befolkningspolitiska intresset därför helt åsidosättes, synes vid sådant förhållande vidgade möj- ligheter för >>icke jordbrukare» och för bolag, föreningar och stiftelser att förvärva mark motiverad. Därvid synes, vare sig det gäller enskilda perso— ner eller andra, böra eftersträvas förvärvare med intresse att befrämja byg- dens utveckling samt med vilja och förutsättningar att köpa samman splitt- rade innehav till större, för rationellt skogsbruk lämpade enheter. Inom så- dana bygder förväntas även att lantbruksnämnderna skall försöka befrämja tillkomsten av skogskomplex, lämpliga att som gemensamhetsskogar för- stärka skogfattiga jordbruk i den egentliga jordbruksbygden eller att bilda särskilda skogsbruksfastigheter. Till följd av att marken icke är efterfrågad av den jordbrukande, till bygden knutna befolkningen bör i avfolknings- bygder råda fri konkurrens mellan olika kategorier förvärvare såtillvida att förvärvshinder på grund av förvärvarens avsikt icke bör föreligga i andra fall än då förvärvet sker i spekulationssyfte. Med hänsyn till vikten av att splittrade innehav köpes samman till större enheter är däremot motiverat att förvärven prövas med stöd av lagens rationaliseringsmoment. Här- igenom synes även kunna tillgodoses önskemålet av att marken i första hand äges av innehavare med bygdeanknytning, som vid handhavandet av
tidigare innehav visat vilja och resurser att befrämja skogsnäringens och bygdens utveckling.
Som en följd av jordbrukets minskade omfattning kan överloppsskog i ökad utsträckning komma att uppstå även inom andra områden än klara avfolkningsbygder. Överföring av denna skog till »icke jordbrukare», bolag eller andra juridiska personer synes emellertid icke böra ske utan att kom- pensation lämnas i stödskog, så länge tillgången på stödskog i anslutning till bestående jordbruksbygder är otillräcklig på grund av att denna skog till— hör andra ägarekategorier än den till jordbruket knutna befolkningen. Ett sådant kompensationskrav synes indirekt även kunna leda till det önskvärda förhållandet att överloppsskog i första hand kommer sådana företag till del, som genom att redan äga mark normalt har bygdeanknytning.
Utredningen har eftersträvat att icke ge en förvärvslagstiftning en vidare innebörd än vad som är nödvändigt med hänsyn till att de angelägna syftena skall vara tillgodosedda. Vidare har utredningens ställningstaganden be- stämts av önskemålet att lagen skall verka i produktionsbefrämjande rikt- ning. Dessa omständigheter har som ovan framhållits lett till en anpassning av lagen i förhållande till den olika karaktären hos skilda bygder. Hand- havandet måste vid sådant förhållande anförtros åt organ med förutsätt- ningar att skilja mellan förekommande bygdetyper. Det är vidare angeläget att rådande förhållanden ytterligare klarlägges genom utredningar och pla— neringar av länskaraktär av den typ som nu göres inom lantbruksorganisa- tionen.
Enligt utredningens mening förefinnes ett klart dokumenterat behov av ett medel i det allmännas hand för att befrämja och i önskvärd riktning länka den yttre rationaliseringen. En föwärvslagstiftning bör därför i vä— sentlig grad ha karaktären av ett rationaliseringsinstrument. Huvudparten av rationaliseringsverksamheten kommer dock med all sannolikhet att med eller utan medverkan av det allmänna ske utan direkt tillämpning av den särskilda lagstiftningen. För att klara de fall av rationaliseringar, för vilka förutsättningar för frivilliga överenskommelser icke föreligger, eller där sådana överenskommelser leder till olämplig ägoanordning är en bestäm— melse av samma innebörd som den i 5 & jordförvärvslagen dock alltjämt nödvändig. Intresset härav är icke begränsat till enskilda jordbrukare. Det gäller även >>icke jordbrukare» och bolag som är angelägna att ratio- nalisera sitt innehav. För alla gäller önskemålet att fast egendom, som genom att tillföras det egna innehavet skulle innebära en väsentlig struktur- förbättring av detta, icke överlåtes utan att möjlighet föreligger att bedöma överlåtelsen med hänsyn till rationaliseringsintresset. Omvänt bör en för- värvslagstiftning ej utgöra hinder för rationaliseringsåtgärder på frivillig väg, när de icke står i strid med den jordbrukande befolkningens intresse av marken för sin försörjning.
Vidare bör en förvärvslagstiftning ha till syfte att från fastighetsmarkna- den hålla borta förvärvare med uppenbart intresse av att i spekulationsav- sikt snabbt försälja den fasta egendomen eller tillgodogöra sig nyttigheter till denna på sådant sätt att egendomens lämplighet för jordbruk eller skogs- bruk äventyras.
KAPITEL 9
Förvärvslagens giltighetsområde och frågan om tillståndsmyndighet
Utredningen har övervägt möjligheten att konstruera en för juridiska och fysiska personers förvärv gemensam lag så att förvärvstillstånd i princip icke skulle erfordras utom i särskilda fall, som angives i lagen. Det har emellertid icke visat sig möjligt att tillräckligt klart ange de fall, då för— värvstillstånd skall erfordras, för att inskrivningsdomaren vid prövning av lagfartsansökan lätt skall kunna konstatera huruvida tillstånd erfordras eller icke. Tillfredsställande klarhet torde endast erhållas därest lagen kon- strueras efter samma system som gällande jordförvärvslag. Detta innebär att tillstånd i princip fordras till förvärv av jordbruksfastighet och att de allmänna undantagen från denna huvudregel upptages i särskilt lagrum. I särskilda lagrum angives vidare de fall, då förvärvstillstånd skall eller får vägras. Är inget av dessa senare lagrum tillämpligt är myndigheten också skyldig att meddela tillstånd.
Bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen har olika giltighetsområde vad gäller fångets art. Medan jordförvärvslagen endast reglerar förvärv som sker genom köp, byte eller gåva avser bolagsförbudslagen alla slags fång. Enligt utredningens mening bör huvudregeln i en gemensam lag vara, att den omfattar alla slag av förvärv och att vissa klart avgränsbara undan- tag från denna huvudregel göres. Ett motsatt förfarande, nämligen att upp- räkna de fång som faller under lagen, torde lättare leda till försök att kringgå den och även i övrigt till tillämpningssvårigheter.
Även med hänsyn till objektet har de båda lagarna olika omfång. Jord- förvärvslagen avser såsom jordbruksfastighet taxerad egendom medan inom bolagsförbudslagen rymmes fast egendom oavsett taxeringsutfallet. Utredningen har övervägt huruvida det finns anledning att ge en gemen- sam lag större räckvidd i detta avseende än vad som nu gäller för jordför- värvslagen.
I vad bolagsförbudslagen avser att reglera förvärv av »annan fastighet» torde prövningen huvudsakligen ske enligt den i 3 & stadgade ordningen. Därvid torde sällan inträffa att länsstyrelsen i fråga om sådan egendom anser sig förhindrad utfärda förklaring att denna är av beskaffenhet som avses i lagrummet. Utredningen har inhämtat, att av de 3 å-fall, som läns- styrelserna överlämnat till Kungl. Maj:t för avgörande på grund av tvek—
samhet huruvida förklaring kunnat avgivas eller icke, endast något en— staka avsett »annan fastighet». Ävenså är antalet överklagade beslut en- ligt 3 g ytterst ringa. Under den senaste tioårsperioden lär besvär ha an- förts i endast 12 fall. Av dessa har två avsett »annan fastighet». Dessa för- hållanden synes enligt utredningen tyda på att bolag och andra juridiska personer normalt kan räkna med bifall till framställningar jämlikt 3 % vad avser »annan fastighet».
Fastighet skall enligt 7 & kommunalskattelagen taxeras som »jordbruks- fastighet», då den användes för jordbruk eller skogsbruk och såsom »annan fastighet», då den användes för annat ändamål. Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med därtill hörande byggna— der och inrättningar, taxeras som jordbruksfastighet och den del, som an- vändes för annat ändamål, med därtill hörande byggnader och inrättningar, såsom annan fastighet. Fastighet som ligger oanvänd skall taxeras såsom jordbruksfastighet, såframt den ej påtagligen är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Under jordbruk inbegripes enligt kommunalskattelagen även binäring till jordbruk.
Såvitt utredningen erfarit har dessa bestämmelser fått en i stort sett lik- formig tillämpning inom olika delar av landet vid de senaste fastighets— taxeringarna. Det torde höra till undantagen att fastigheter med mera be- tydande arealer åker och skogsmark givits annan taxeringskaraktär än »jordbruksfastighet».
Juridiska personers intresse vad avser »annan fastighet» torde i första hand vara inriktat på industrifastigheter och fastigheter för bostadsända- mål antingen de redan är bebyggda eller av förvärvaren skall exploateras för dessa ändamål. Avser förvärv för sådant ändamål jordbruksfastighet, torde förutsättningen för att den skall bli taxerad som »annan fastighet» vara att bebyggelseplan av något slag först fastställts över huvudparten av fastigheten. Att en sådan fastighet fritt får förvärvas av bolag eller andra juridiska personer torde icke strida mot en förvärvslagstiftnings syften, då redan vid fastställelseprövningen av planen har utsagts, att fastigheten icke har så väsentlig betydelse som jord- eller skogsbruk att den bör behållas som sådant. Utredningen vill med hänvisning till redogörelsen i kapitel 4 för bland annat »bolagsförbudslagens tillämpning vidare erinra om att tillstånd till förvärv av mark i syfte att utvidga ett industriområde eller anlägga ny industri regelmässigt lämnas även när förvärvsfastigheten är jordbruks— fastighet. Ej heller torde det stå i strid mot förenämnda syfte att bolag får förvärva egendom, som på grund av sitt värde som sten-, grus-, ler— eller torvtäkt taxerats som »annan fastighet».
Utredningen har vid sitt övervägande av möjligheterna att begränsa en för fysiska och juridiska personer gemensam lagstiftning till att omfatta endast som »jordbruksfastighet» taxerad egendom funnit att hinder mot
en sådan begränsning i förhållande till nuvarande bolagsförbudslag icke bör möta ur det allmännas intresse.
De undantag från en förvärvslag som av utredningen föreslås kommer att behandlas i den speciella motiveringen. Beträffande släktskapsförvär— ven och förvärven, som göres av kommuner, torde emellertid några mera allmänna synpunkter böra anföras. Detsamma gäller om kyrkans förvärv och förvärv av kyrklig jord. Dessutom tar utredningen i detta samman- hang upp frågan om förvärv från bolag, vilken preliminärt övervägdes redan i utredningens delbetänkande.
Medan 1946 års förvärvslag gällde oavsett släktskapsförhållandet mellan fångesmannen och förvärvaren undantogs i 1948 års lag fastighetsförvärv som gjordes av nära anhörig till ägaren. Som motiv anfördes att sådana förvärv ofta inginge som led i arvsrättsliga anordningar d. v. s. vore ett sätt att på förhand ordna vissa av de förhållanden, som uppstode när över- låtaren avlidit. Sitt nuvarande omfång fick släktskapsundantagen på för- slag av jordbruksrationaliseringsutredningen (SOU 1954: 16). Med hän- syn till att det framstode som i hög grad irrationellt att förmena en jord- brukare att redan i livstiden fritt fördela sin egendom mellan sina anhö— riga ansåg utredningen, att det vore följdriktigast att i förhållande till vad som gällde enligt 1948 års lag utsträcka regeln till att avse jämväl syskons avkomlingar i andra och följande led.
Vid den enkät som gjordes av jordbruksrationaliseringsutredningen framfördes förslag om att även överlåtelser från barn till föräldrar skulle få ske utan tillstånd. Samma tanke uttrycktes i en motion (11: 638) vid riksdagsbehandlingen av propositionen (1955: 165) till grund för 1955 års jordförvärvslag. Tredje lagutskottet (utl. 1955: 24) anförde emellertid rö- rande detta yrkande, att en överlåtelse till föräldrar så gott som aldrig kunde till sin innebörd jämställas med en arvsrättslig disposition. I hän- delse dylika förvärv finge ske okontrollerat kunde de fastmera utnyttjas till att kringgå lagen. Utskottet kunde därför icke förorda någon ändring i överensstämmelse med motionärernas yrkande.
I svaren på jordlagsutredningens frågor har framförts kritiska synpunk- ter på släktskapsundantagen. Sålunda har sagts att släktingar, som ej ägnar sig åt jordbruk, genom köp eller arv ofta övertager en jordbruksfastig- het i förvissning att de på grund av undantagsregler i förvärvslagen har förmånen att framför andra bli ägare till sådan fastighet. Förhållandet syntes särskilt vanligt där fastigheten hade ringa åkerareal men relativt gott om skog. I några svar har till och med gjorts gällande, att de överlåtelser som på detta sätt skedde vid sidan av jordförvärvslagen vore många och att lagens syfte därigenom så allvarligt åsidosattes att den av denna anled- ning borde avvecklas. Friheten från förvärvsprövning för anförvanter inne-
bure dessutom en mindre tilltalande privilegiering av dessa framför andra förvärvare.
Utredningen är fullt medveten om att förvärvslagstiftningens syfte del- vis motverkas av släktskapsundantaget. Den kan däremot icke dela upp- fattningen, att detta förhållande borde leda till att lagen upphävdes. Skulle genom förvärv vid sidan av lagen >>icke jordbrukare» bli ägare till fast egen- dom i den utsträckning som göres gällande, synes väl förhållandet snarast böra utgöra motiv för fortsatt lagstiftning. Det kan ej heller motivera yt- terligare undantag av exempelvis den innebörden att föräldrar fritt skulle få förvärva från barn.
Överföringen av fastigheter på denna väg till »icke jordbrukare» skulle kunna hindras först genom att lagen utsträcktes till att omfatta förutom släktskapsförsäljningar även överlåtelser genom arv och testamente. En så drastisk åtgärd är utredningen emellertid icke beredd att förorda. I över- ensstämmelse med den ställning som intogs av departementschefen vid till- komsten av gällande jordförvärvslag anser utredningen att den normala förvärvsformen, att en gård genom arv eller _— redan under jordbrukarens livstid _ genom förtida arv övergår till en nära anhörig, som skall överta egendomen och fortsätta fångesmannens gärning, icke skall omfattas av en förvärvslagstiftning. Endast för att i möjligaste mån begränsa en överfö— ring av mark på detta sätt till personer som eljest icke skulle erhållit för- värvstillstånd synes korrektiv böra övervägas.
I detta syfte har utredningen granskat olika alternativ. Sålunda har ifråga- satts, huruvida icke släktskapsundantaget — i vart fall vad det avser sys- kon och syskons avkomlingar — endast skulle gälla när fångesmannen är mantalsskriven i den kommun där fastigheten ligger. Såsom framhållits av lantbruksnämnden i Västerbottens län skulle en sådan begränsning kunna leda till att ett icke oväsentligt antal jordbruksfastigheter som förvärvats i spekulationssyfte återfördes till den jordbrukande befolkningen. Den skulle även medföra att ett ökat antal fång bleve prövade enligt lagens rationaliseringsmoment, vilket med hänsyn till den vikt utredningen vill tillmäta lagen som rationaliseringsinstrument säkert vore av viss bety- delse. Även om vissa skäl talar för en sådan lösning synes den dock inne- bära ett så betydande avsteg från den liberalisering av förvärvsprövningen, som utredningen i övrigt vill förorda, att utredningen icke anser den god- tagbar. Det synes dessutom tveksamt, huruvida ett villkor avseende fånges- mannens mantalsskrivningsort skulle vara något verksamt hinder, då det torde kunna kringgås.
Olägenheten av att genom släktskapsundantag fastigheter ibland kan komma i händerna på personer, vilka enligt förvärvslagstiftningens all- männa syften icke skulle få tillstånd till förvärvet, bör emellertid kunna minskas genom att kretsen av de gynnade personerna något inskränkes
i förhållande till vad nu gäller. I lagen om arrendators förköpsrätt omfat- tar denna krets, när det gäller undantag från förköpsrätt, icke syskons avkomling. Visserligen har lagberedningen i sitt slutliga förslag till jorda- balk (5 kap. 8 &) förordat en utvidgning av kretsen så att den avser även syskons avkomling. Förslaget har emellertid motiverats av att överens- stämmelse med regeln i jordförvärvslagen borde vinnas. Principiella skäl mot den nuvarande avgränsningen i lagen om arrendators förköpsrätt har däremot icke anförts som stöd för ändringsförslaget.
Utredningen anser, att denna avgränsning är lämplig och föreslår därför att generellt undantag ej göres för syskons avkomling. Emellertid bör det i många fall anses som särskilt skäl för bifall till förvärvsansökan att här avsett släktskapsförhållande mellan fångesmannen och förvärvaren före- ligger.
Arvsöverlåtelser bör icke bli föremål för förvärvsprövning. Det förhållan- det att även förvärv av juridiska personer inrymmes i lagen synes icke be- höva inverka på att överlåtelser av denna karaktär generellt undantages, då andra juridiska personer än allmänna arvsfonden icke är arvsberätti- gade. Däremot finnes enligt utredningens mening vägande motiv för att icke längre hålla öppen möjligheten att utan någon som helst prövning ur förvärvssynpunkt genom testamente överlåta jordbruks—fastighet. Genom testamente kan egendom överlåtas på helt oskylda personer och även på juridiska personer. Att vid sådant förhållande hålla testamentsförvärven helt fria vid en gemensam lagstiftning synes icke tillrådligt, då man ej kan bortse från möjligheten att eljest kringgå lagen i avsevärd utsträckning. Det torde exempelvis kunna tänkas, att ett bolag som önskar förvärva skog ger en person förmåner i hans livstid mot att han utfäster sig att till bola- get testamentera sin fastighet. Även utan sådana uppgörelser kan genom testamente fastigheter komma i händerna på subjekt,'vilka ej bör inneha dem. Utredningen anser att en lämplig avvägning mellan önskemålet att respektera en testators vilja och att uppehålla syftet med lagen är, att testa- menterad fastighet får förvärvas, men att förvärvaren i regel skall vara skyldig att avyttra den inom två år, såvida han ej dessförinnan erhållit för- värvstillstånd. I övrigt bör gälla i stort sett samma regler som om egen- domen inropats på exekutiv auktion. Härigenom vinnes, på sätt närmare angives i den speciella motiveringen, garanti för att testamentstagaren ej blir ekonomiskt lidande.
Såväl den ökade förekomsten av dödsbofastigheter som överlåtelserna vid sidan om förvärvslagstiftningen till anförvanter medför otvivelaktigt i betydande utsträckning dels att jord och skog överföres till personer, som icke är beroende av den för sin försörjning, dels att rationaliseringsproces- sen fördröjes och försvåras. Det lär heller icke vara ovanligt att med för- hållandet följer nedsatt brukning och sämre skogsvård. Från skogsvårds-
styrelser har bl. a. framhållits svårigheterna att ena dödsbodelägare om skogsvårdande åtgärder. Samtliga dessa konsekvenser är enligt utredning— ens mening olyckliga. Såsom ovan anförts torde de emellertid knappast kunna minskas på ett effektivt sätt genom en begränsning av släktskaps- undantagen utan att de normala fallen av överlåtelser till anförvanter även drages med. Andra vägar huvudsakligen vid sidan av förvärvslagstiftningen torde därför behöva sökas. Det torde dock icke ankomma på jordlagsutred- ningen att anvisa dessa. Utredningen vill emellertid framhålla, att rationa- liseringsverksamheten säkerligen i många fall skulle väsentligt underlät- tas om skyldighet infördes för dödsbo, i vars tillgångar ingick fast egen- dom, att utse någon som ägde företräda dödsboet vid förrättningar av skilda slag. Enligt vad utredningen inhämtat försvåras bl. a. genomförandet av lantmäteriförrättningar ofta av att alla dödsbodelägare måste kallas och vara eniga om att medgiva eller begära viss åtgärd. Även underhand- lingar och åtgärder i samband med markbyten skulle underlättas om be- rört dödsbo hade behörig företrädare. Enligt utredningens mening bör lag- stiftning övervägas i detta hänseende och t. ex. avse dödsbon, som är oskif- tade längre tid än två år.
I ett avseende torde en ändring av bestämmelserna i förhållande till vad som nu gäller enligt jordförvärvslagen kunna medverka till att olägenheten för rationaliseringsarbetet av dödsboinnehav mildrades. Såsom framhållits från flera håll torde nämligen den huvudsakliga anledningen till att döds- bon icke avyttrar sin fasta egendom eller att en delägare löser ut de andra vara uppfattningen om fast egendoms värdebeständighet ur kapitalplace- ringssynpunkt. Utredningen föreställer sig, att om en möjlighet öppnades för dödsbo eller enskild dödsbodelägare, som innehar en fastighet vilken lämpligen bör utnyttjas som tillskottsmark, att få förvärva annan mark av ungefär samma värde, detta i vissa fall där kapitalplaceringssynpunkten är den huvudsakliga anledningen till att egendomen behållits kunde göra vederbörande mera benägen att sälja. I samma riktning torde även den allmänna liberaliseringen av bestämmelserna verka som utredningen i öv- rigt föreslår. Utredningen syftar därvid på möjligheterna för >>icke jord— brukare» att förvärva små, ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt tämligen betydelselösa fastigheter och stora,-kapitalkrävande objekt.
Det förefaller utredningen sannolikt, att dessa lättnader ur förvärvssyn- punkt förenade med insatser från lantbruksnämnderna i syfte att stimu- lera ägare till jordbruk, vilka är i behov av tillskottsmark, att förvärva äldre jordbrukares fastigheter i viss mån skall kunna minska antalet fas— tigheter, som till men för rationaliseringsverksamheten behålles av dödsbon i stället för att gå i handel. Såsom framhållits av lantbruksnämnden i Jön- köpings län kan nämnderna påverka resultatet av denna verksamhet i gynn- sam riktning genom att icke vara för restriktiva med s. k. värdeutjämnings— bidrag.
I remissyttranden, som inhämtades i samband med behandlingen vid 1958 års riksdag av frågan huruvida kommuner fritt skulle få förvärva jordbruksfastighet, framfördes betänkligheter ur jordpolitisk synpunkt mot en sådan frihet. Erfarenheten från tiden efter lagändringen tyder ock- så på att man icke helt kan bortse från att kommunförvärv stundom kan ske på sådant sätt att rationaliseringssträvandena påverkas ogynnsamt. I vissa fall har förvärv även skett av fastigheter utanför kommunernas egna gränser.
Utredningen har efter ingående diskussion rörande skälen för och emot fria kommunförvärv kommit till den uppfattningen, att de borgerliga pri- märkommunerna med de begränsningar som följer av kommunallag- stiftningen — bör fritt få förvärva egendom, som är belägen inom dess gränser. Genom en sådan begränsning torde risken väsentligt minskas för att en kommun utan att förvärvsändamålet är mycket vägande förvärvar en för strukturrationaliseringen behövlig fastighet samtidigt som kommu- nen om den anser sig böra anskaffa mark för bostads- och andra kommu- nala ändamål, icke behöver betungas med att söka förvärvstillstånd. Det får nämligen förutsättas, att kommunen har ett starkt intresse av att bär- kraften hos jordbruks- och skogsfastigheterna inom kommunen i möjligaste mån höjes genom yttre rationalisering, då tillfälle därtill yppar sig. För att behovet av mark för rationaliseringsändamål verkligen skall bli klarlagt i de fall borgerlig primärkommun förvärvar jordbruksfastighet för annat ändamål än sådant för vilket expropriation kan ske synes angeläget att kommunen samråder med lantbruksnämnden innan beslut fattas om för- värvet. Endast därigenom kan ju kommunen i allmänhet få kännedom om pågående eller planerade åtgärder, som lantbruksnämnden har under sin bedömning eller själv avser att initiera och genomföra. Genom sam- rådet bör förutsättning skapas för behörigt beaktande av olika intressen, och icke sällan torde olika skiften eller områden av förvärvsobjektet kunna disponeras för skilda ändamål. I fråga om förvärv av fastighet inom annan kommuns område synes däremot icke lika sannolikt att planerna på så- dant förvärv överges av den anledningen att ett rationaliseringsbehov före— ligger inom den andra kommunen. Kommunförvärv av fastighet utanför kommunens gränser bör således, icke minst med hänsyn till den kommuns intressen inom vilken fastigheten är belägen, kunna underkastas jordpoli- tisk prövning och kräva förvärvstillstånd. För såväl sådana förvärv som förvärv, vilka göres av annan kommun än borgerlig primärkommun, bör emellertid samma undantag gälla som enligt jordförvärvslagen. Sker för— värvet för ändamål, som kan tillgodoses genom expropriation, bör alltså förvärvstillstånd ej erfordras.
Såsom underlag för bedömandet om undantag även bör göras för förvärv av kyrklig jord har på jordlagsutredningens uppdrag utredning verkställts
av hovrättsassessorn G. Ericsson. I en promemoria har denne bland annat anfört följande:
Den för kyrkligt ändamål använda fasta egendomen kan rättsligt indelas i olika grupper, dels den kyrkokommunala egendomen, dels den för kyrkligt bruk avsedda fria stiftelse- och föreningsegendomen, dels den kyrkliga jorden i in- skränkt bemärkelse. För förvaltning 111. ni. av den senare egendomen gäller ett förhållandevis vidlyftigt system av rättsregler, den s. k. kyrkligt ekonomiska lagstiftningen. Till gruppen hänföres främst prästlönejorden, de gamla kyrko- gårdarna samt annan till lokalkyrkorna _— ofta genom olika ändamålsbestäm- melser —— knuten jord.
I promemorian uttalas därefter i huvudsak följande. Den kyrkokommunala jorden består väsentligen av begravningsplatser, tomter till sockenstugor, församlingshem eller ungdomsgårdar samt sådana skoltomter, som icke överlämnats till den borgerliga kommunen. För köp och försäljning gäller vanliga kommunalrättsliga regler.
Den fria stiftelse- eller föreningsegendomen består bl.a. av församlingshem och fast egendom, som äges av diakonalt inriktade stiftelser och föreningar. Stiftelserna kontrolleras enligt 1929 års stiftelsetillsynslag och ibland även av diakonistyrelsen. Köp och försäljningar sker efter privaträttsliga regler och förvärven prövas enligt bolagsförbudslagen.
Den kyrkliga jorden i inskränkt mening är underkastad reglerna i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (kyrkliga för- säljningslagen). Enligt 1 & denna lag räknas till kyrklig jord dels präst- gårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens prästlönefonds- hemman ävensom biskopsgårdar, dels sådana boställen och andra fastig- heter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden (allmänna kyrkohemman, klockarhemman, biskopshemman), dels fastigheter, som är anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosyssloman, dels den fasta egendom, som besittes av domkyrkor och andra kyrkor i städer och på landet.
Medgivande får lämnas i vissa angivna fall till utbyte eller försäljning av kyrklig jord, »då samhällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jordbruk, därav främjas». Utbyte och försäljning av kyrklig jord kan också medgivas, dels då sådan jord erfordras för ändamål, som avses i 1 5 lagen om expropriation, dels då på ett prästboställe förlagd tjänstebostad är olämpligt belägen, dels då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål.
Vid utbyte eller försäljning skall iakttagas, »att avhändelsen inte är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris». Kyrkliga försäljningslagen medger vi- dare som nämnts, att den, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet på kyrklig jord, kan få friköpa det till lägenheten hörande om- rådet.
Ärenden om medgivande av utbyte eller försäljning av kyrklig jord skall prövas och avgöras av kammarkollegiet. Enligt kungörelse den 20 januari 1939 skall dock, då fmåga är om förvärv av kyrklig jord med större inägo- areal än 10 hektar eller större sammanlagd areal än 20 hektar eller med högre värde än 20000 kronor, kammarkollegiet med eget utlåtande hän- skjuta ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.
I kungörelsen återfinnes även bestämmelser om handläggningen av kyrk- liga försäljningsärenden. Utredningen verkställes av stiftsnämnden, som i regel förordnar om förrättning. Om det icke är fråga om en rättsligen av- skild fastighet, skall Överlantmätaren eller byggnadsnämnden yttra sig. Stiftsnämnden överlämnar utredningen till kammarkollegium, som ofta hör länsstyrelsen. Utan direkt åläggande i författning brukar antingen stifts- nämnden eller kammarkollegium höra den lantbruksnämnd, där köparen är skyldig söka förvärvstillstånd.
I prästlönejorden ingår ca 2 000 prästgårdar. Till dessa hör i regel blott tomt och trädgård. De egentliga jordbruksfastigheterna består av omkring 3 000 löneboställen med en sammanlagd areal av närmare 500 000 ha, varav ca 112 000 ha inägojord och ca 275 000 ha produktiv skogsmark. Därjämte finns omkring 150 ecklesiastika arrendegårdar med en areal av drygt 4 000 ha inägojord och 8 600 ha produktiv skogsmark. I fråga om lokalkyrkans jord nämnes i promemorian att Lunds domkyrka innehar — förutom stads- fastigheter — ett drygt hundratal jordbruksfastigheter med en sammanlagd areal av ca 3 000 ha.
Kammarkollegium erhöll år 1946 uppdrag att verkställa översyn av den kyrkliga försäljningslagstiftningen. Förslag avgavs år 1951 (stencilerat). Däri förordades bl. a. att försäljning enligt den kyrkliga försäljningslagen icke mera skulle behöva godkännas av lantbruksnämnden, när det gällde försäljning av jordbruks- eller skogsfastighet. I stället skulle lantbruks- nämnden höras på ett tidigt stadium i försäljningsärendet och få möjlighet att överklaga ett kollegiets försäljningsbeslut.
Sedan kammarkollegiets förslag avgivits har frågan om ett förenklat för- säljningsförfarande också behandlats av 1953 års stiftskansliutredning i ett betänkande år 1956 (stencilerat) med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. Stiftskansliutredningen föreslog, att beslu- tanderätten i det stora flertalet försäljningsärenden — mera än 80 % —— skulle överflyttas från kammarkollegiet till stiftsnämnden.
I remissyttrande över jordlagsutredningens delbetänkande föreslog kam- markollegium, att även den-kyrkliga jord, som avsågs i kyrkliga försälj- ningslagen och icke tillhörde kronan, borde få förvärvas utan tillstånd en- ligt jordförvärvslagen. Till stöd härför anförde kollegium följande.
Kammarkollegiet tillstyrker att markförvärv från kronan undantages från till- ståndsprövning som avses i 1925 och 1955 års lagar. Regeln synes emellertid av följande skäl böra kompletteras med en motsvarande bestämmelse om kyrklig jord.
Enligt 2 och 3 %% lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till för— säljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomt- rätt må kyrklig jord under vissa betingelser avyttras genom försäljning eller avtalsbyte. Vad i lagen förstås med uttrycket kyrklig jord angives i 1 5. I 5 & stad- gas att fråga om medgivande till försäljning eller byte prövas och avgörcs av kammarkollegiet, såvitt ej på grund av stadgande i annan lag eller enligt Konungens bestämmande ärendets avgörande skall ankomma å Konungens ome- delbara prövning. Genom 9 ä Kungl. Maj:ts kungörelse 1939:33 med till-imp- ningsföreskrifter till sagda lag har kollegiets kompetens på det sättet begränsats att, där fråga är om försäljning av jord med större inägoareal än tio hektar eller större sammanlagd areal än tjugu hektar eller med högre värde än tjugotusen kronor, kollegiet skall hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.
Av den kyrkliga jord, som avses i kyrkliga försäljningslagen, är en del i civil- rättslig mening kronojord och förvärv av dylik jord sker följaktligen »från kro- nan». Den av utredningen föreslagna lagtexten innebär att förvärvstillstånd ej erfordras, därest kyrklig jord som förvärvas av bolag, förening eller stiftelse i civilrättslig mening tillhör kronan. Inom fastighetsrätten finnas redan flera lagar, nämligen expropriationslagen och ensittarlagen, vilka ej äro tillämpliga å kronans mark men tillämpliga å den kyrkliga jord, som ej är kronojord. Då till- lämpning i visst fall av någon av dessa lagar ifrågasättes å kyrklig jord, kräves utredning om markens ställning i äganderättshänseende. Dylika utredningar, som kunna få föras tillbaka till medeltidens och reformationstidens förhållanden, äro stundom svåra och tidsödande. Kammarkollegiet anser det angeläget att i lagstiftningen icke införas ytterligare regler, vari skiljes mellan kronans jord och annan jord, utan att samtidigt enhetlig behandling av den kyrkliga jorden före- skrives.
Detta rättstekniska intresse kan tillgodoses på två vägar. Antingen bibehålles för bolagsförvärv kravet på förvärvstillstånd i fråga om all i kyrkliga försäljnings- lagen avsedd kyrklig jord eller också släppes kravet beträffande all dylik jord. Kammarkollegiet förordar den senare lösningen. De skäl, som utredningen funnit tala för att undantaga förvärven av kronojord, motivera enligt kollegiets mening med samma styrka att motsvarande undantag göres i fråga om förvärv av kyrklig jord.
I betänkandet erinras om att Kungl. Maj:t vid utfärdande den 24 april 1959 av nu gällande bemyndiganden för vissa ämbetsverk att försälja kronan tillhörig fast egendom föreskrivit att, då fråga är om försäljning av jordbruksfastighet, myndig- heten skall höra vederbörande lantbruksnämnd samt att myndigheten skall, därest den finner sig icke kunna godtaga lantbruksnämndens förslag, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande. Motsvarande föreskrifter finnas icke i fråga om kammarkollegiets tillståndsgivning enligt kyrkliga försäljningslagen. Kollegiet hör dock, när fråga är om försäljning av jordbruksfastighet, regelmässigt lantbruksnämnden — någon gång även lantbruksstyrelsen -— och torde icke ha medgivit någon försäljning mot lantbruksnämndens respektive lantbruksstyrel— sens avstyrkande. Kollegiet avser att även framdeles förfara i enlighet härmed. Därest formell skyldighet anses böra stadgas för kollegiet att så förfara, kan före- skrift härom intagas i tillämpningskungörelsen till kyrkliga försäljningslagen.
I propositionen 1960: 122 anförde departementschefen, att det borde yt— terligare övervägas om även annan kyrklig jord än sådan som civilrättsligt tillhörde kronan lämpligen kunde undantagas från förvärvsprövning.
Vidare må framhållas, att 1958 års utredning kyrka—stat överväger frå—
gan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyr- kan. I samband därmed torde även frågor om den kyrkliga jorden komma att behandlas.
Under år 1960 har tillsatts en utredning rörande förvaltningen av eckle- siastika löneboställen m. m. Enligt direktiven (se 1961 års riksdagsberät- telse under IE 47) skall utredningen bl. a. undersöka möjligheterna att främja rationalisering av det ecklesiastika arrendejordbruket. I fråga om placering av prästlönefondsmedel uttalar departementschefen vidare i di- rektiven, att vägande skäl talade för den åsikt som kommit till uttryck i tredje lagutskottets utlåtande 1956: 11. I detta uttalas bl. a. att i princip måste godtagas, att för fondmedlen inköpes andra fastigheter än jordbruks- eller skogsfastigheter.
Tredje lagutskottets förenämnda uttalande föranleddes av motioner, vari hemställts att riksdagen måtte, under förklaring att de av 1942 års riks- dag givna rekommendationerna rörande placering av prästlönejordsfond- medel icke längre kunde anses tillämpliga, uttala att placering av dylika fondmedel borde kunna ske icke endast i skogsfastigheter, utan även i annan fastighet eller i statsobligationer. De åsyftade uttalandena av 1942 års riks- dag gick ut på att medlen borde placeras i fastigheter. I en tillämpnings- kungörelse föreskrevs att härvid företrädesvis skogsfastigheter skulle kom— ma ifråga (se SFS 1942: 232 och 967).
Ecklesiastika markförvärv var intill tillkomsten av 1955 års jordför- värvslag undantagna från prövning enligt jordförvärvslagstiftningen. 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning anförde häremot, att det vid kyrkliga försäljningar och förvärv liksom vid de förvärv som gjordes av universitet visserligen i många fall krävdes tillstånd av myndighet. Tillståndspröv— ningen skedde därvid huvudsakligen ur andra synpunkter än de jordpoli- tiska. Även vid förvärv av förevarande slag gällde det emellertid att väga kapitalplacerarens intressen av fullgod placering mot allmänintresset att jorden icke i alltför stor omfattning undandroges de självägande jordbru- karna. Särskilt med hänsyn till den nyinförda rationaliseringsbestämmel- sen i 5 5 torde det för framtiden bli nödvändigt, fortsatte utredningen, att inhämta lantbruksnämndens yttrande i varje ärende av nu avsedd beskaf— fenhet. Under sådana omständigheter föreföll det utredningen mest prak- tiskt att slopa undantagsbestämmelsen i jordförvärvslagen och således låta nämnden pröva förvärvet.
I remissyttrande över jordbruksrationaliseringsutredningens förslag ansåg lantbruksstyrelsen det vara i hög grad påkallat, att prövning av de eckle- siastika förvärven skulle ske i samma ordning och i stort sett efter samma grunder som prövningen av andra förvärv.
Departementschefen anförde i lagrådsremissen (prop. 1955: 165, s. 50) att han delade lantbruksstyrelsens uppfattning och tillade bl. a. att sär- skilda skäl i vissa fall kunde motivera att tillstånd gavs till kyrkliga för-
värv av jordbruksfastighet. Som exempel nämnde han, att en församling till gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället ville köpa annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek.
För egen del får utredningen anföra följande. I den mån den ecklesiastika egendom som tillhör kronan överlåtes, fal- ler den ej under jordförvärvslagen. Detsamma gäller då egendom förvär- vas av sådant kyrkligt subjekt att den kommer att tillhöra kronan. Såsom framgår av den refererade promemorian faller vidare vissa förvärv av kyrklig jord under det för kommunala samfälligheter förordade undan- taget. Den tidigare gällande rekommendationen att placera prästlönefon- dens medel huvudsakligen i skogsfastigheter har jämkats genom uttalan- den av statsmakterna såväl vid tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag som vid behandlingen av förenämnda motioner till 1956 års riksdag.
Vid dessa förhållanden anser jordlagsutredningen att tillräckliga skäl ej föreligger att göra undantag för sådana kyrkliga förvärv eller försälj- ningar av egendom, på vilka de för kronan och kommunal samfällighet förordade undantagsbestämmelserna icke blir tillämpliga. Råder tveksam- het huruvida dessa bestämmelser gäller för ett förvärv bör givetvis till- stånd sökas, då fånget eljest kan bli ogiltigt. I varje fall synes resultatet av de tidigare omnämnda utredningarna rörande förhållandet mellan stat och kyrka samt förvaltningen av de ecklesiastika arrendegårdarna höra av- vaktas innan nu gällande förvärvsprövning ur jordpolitisk synpunkt bort- tages.
Frågan om förvärv från bolag behandlades av utredningen i dess del- betänkande. Därvid anfördes att till förmån för ett frisläppande av för- värv, som ett bolag gjorde från ett annat bolag, främst talade det förhål- landet, att den fasta egendomen redan vore i bolagshand. Utan att någon rubbning behövde ske i relationen mellan ägarekategorier skulle ur arron- deringssynpunkt önskvärda markbyten bolag emellan säkerligen underlät- tas om dessa byten kunde ske utan tillståndsprövning.
Utredningen ansåg sig emellertid i delbetänkandet icke kunna förorda ett generellt undantag för förvärv från bolag. Förutom att undantaget skulle kunna utnyttjas i syfte att kringgå jordförvärvslagen kunde det öppna möj- ligheter för bolag, som icke alls sysslade med jordbruk och skogsbruk och som vore ointresserade av rationaliseringsverksamheten, att förvärva jord- bruksfastigheter från t. ex. ett skogsbolag, vilket bedreve träförädlingsverk- samhet och av den anledningen fått förvärvstillstånd. Ett sådant förhållande skulle kunna inverka menligt på rationaliseringsarbetet. Ävenså anfördes att fria förvärv från bolag till bolag skulle kunna medföra, att ett bolag bleve helt dominerande såsom skogsägare inom viss kommun där det nu funnes flera bolag.
Det allvarligaste skälet mot att förvärv mellan bolag hölles utanför förvärvs- lagstiftningen ansågs dock vara, att rationaliseringsverksamheten därmed kunde försvåras. Så länge fången förvärvsprövades vore det nämligen enligt utredningens mening möjligt att vid förhandlingar i samband med tillstånds- prövningen intressera bolaget för att avstå någon del av den inköpta marken för rationaliseringsändamål mot att bolaget i stället finge förvärva annan mark. Betydelsen av att bytesverksamheten bolagen emellan bleve föremål för prövning enligt bolagsförbudslagen hade särskilt understrukits av företrä- dare för bondeskogsbruket vid det sammanträde utredningen haft med dessa. Utan reglering av sådana förvärv skulle enligt deras mening värde- fulla tillfällen till strukturförbättringar kunna försummas.
Mot den av utredningens majoritet i delbetänkandet hävdade uppfatt- ningen anfördes reservationsvis den meningen att förvärv från bolag borde undantagas från förvärvsprövning. Till reservationen i denna del anslöt sig flera remissmyndigheter däribland domänstyrelsen, fyra länsstyrelser, Sve- riges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges industriförbund. Mot ett frisläppande av överlåtelser mellan bolag uttalade sig bl. a. Sveriges lantbruksförbund, R.L.F. och Sveriges skogsägareför- eningars riksförbund. Framkomna meningsskiljaktigheter ansågs av de- partementschefen i proposition 1960:122 böra föranleda, att frågan icke lämpligen avgjordes i samband med de partiella ändringar som utredning- en föreslog. Det borde i stället få ankomma på utredningen att förutsätt- ningslöst upptaga spörsmålet till fortsatt övervägande.
Då den allt övervägande delen av bolagsinnehavet i landet tillhör skogs- bolagen synes frågan om förvårvsprövningen vad avser förvärv från bolag väsentligen böra bedömas med hänsyn till behovet av att reglera försälj- ningar mellan sådana bolag. Därvid knytes intresset i första hand till de förvärv som sker i strukturförbättrande syfte. Utredningen är beträffande sådana förvärv fullt medveten om att en rationaliseringsverksamhet be— gränsad till den mark som nu befinner sig i bolagshand skulle befrämjas av att den hölles utanför förvärvsprövningen. Å andra sidan är rationalise- ringen i skogsmarken icke en— intern fråga för skogsbolagen. I stor utsträck- ning ligger bolagens innehav icke bara blandade med varandra utan även med skog i enskild ägo. Det är enligt utredningens mening icke möjligt att i grunden komma till rätta med de strukturella bristerna i skogsmarken utan— att alla förvärv prövas med hänsyn till rationaliseringsintresset. Ut— redningen har därför icke ansett sig kunna föreslå att förvärv mellan bolag helt skall falla utanför förvärvslagstiftningen. De bör i vart fall prövas med stöd av lagens rationaliseringsmoment.
Frågan huruvida det alltfort kan vara av intresse att pröva förvärv från bolag också ur andra synpunkter än rationaliseringsintresset har ytterli— gare övervägts av utredningen. Den har därvid funnit att de skäl som i del- betänkandet anfördes för en sådan prövning alltfort är relevanta. Det synes
sålunda icke uteslutet att vissa icke helt tillfredsställande förhållanden med hänsyn till samhällslivet kan uppkomma till följd av att skogsbola- gen genom att sinsemellan omfördela sitt innehav kan bli lokalt domi- nanta. Med hänsyn till angelägenheten av att strukturrationaliseringen i skogsmarken i möjligaste mån underlättas har utredningen dock trots vissa betänkligheter icke ansett sig böra tillmäta konsekvenserna av en omför— delning av skogsinnehavet med ovannämnda resultat sådan betydelse, att förhållandet i och för sig ansetts motivera en prövning av förvärv bolag emellan som onödigt skulle försvåra och fördröja rationaliseringsproces- sen. Även de andra betänkligheter som tidigare framförts synes böra stå tillbaka för sagda intresse. Förvärv från bolag har därför ansetts böra undantagas från prövning enligt de bestämmelser, vilka enligt utredning- ens förslag är avsedda att tillämpas vid förvärv som skulle medföra för- ändringar i ägarebalansen. Utredningen har funnit att med bolag i detta hänseende bör likställas föreningar och stiftelser.
Den av utredningen föreslagna ordningen innebär alltså att förvärv från bolag, förening och stiftelse icke skall prövas enligt de särskilda bestäm- melser som föreslås i frågan om sådana subjekts förvärv, men väl enligt lagens rationaliseringsmoment. Vidare blir givetvis dessa förvärv i likhet med fysiska personers underkastade de bestämmelser, som utredningen för- ordar till skydd mot spekulation och splittring av lämpliga brukningsenhe- ter. För den rationaliseringsverksamhet, som utövas. genom byten mellan bolag inbördes medför utredningens förslag i denna del och med tanke på den ordning för tillståndsprövning, utredningen ämnar föreslå, otvivel— aktigt en lättnad till den säkert rätt betydande del, som försäljningar bo- lag emellan kan ske utanför det mindre skogsbrukets intressesfär.
En begränsning av förvärvsprövningen vad avser förvärv från bolag, för- eningar och stiftelser måste emellertid medföra vissa konsekvenser be— träffande dessa juridiska personers möjligheter att förvärva jordbruks- fastighet över huvud taget särskilt med tanke på den för närvarande starka tendensen hos företagare icke minst inom jordbruksnäringen att bilda nya bolag i syfte att nå speciella fördelar. En begränsad prövning av föreslagen innebörd vid förvärv från bolag, förening eller stiftelse måste enligt utred- ningens mening få till följd en restriktiv prövning av ansökningar i övrigt från juridiska personer, som tidigare icke äger som jordbruksfastighet taxe- rad egendom, om icke de normer som utredningen ansett sig kunna godtaga för rubbningen av ägarebalansen alltför mycket skall frångås. Utredningen syftar bland annat på sådana fall, där en jord- eller skogsbrukare tillsam- mans med sina anhöriga bildar ett bolag för driften på egendomen och därefter som en ganska naturlig konsekvens av arrangemanget också öns- kar överföra den fasta egendomen på familjebolaget. Även om mycket starka personliga skäl kan tala för att en sådan överlåtelse godtages synes följ- den av en begränsad prövning av förvärv från bolag böra bli, att dessa
skäl lämnas obeaktade med hänsyn till konsekvenserna av att egendomen därefter fritt kan överföras till vilket annat bolag som helst utan några personella anknytningar.
Vid den vägning mot varandra av fördelarna ur rationaliseringssynpunkt av utredningens förslag beträffande förvärv från bolag, föreningar eller stiftelser och nackdelarna av en ökad restriktivitet vid prövning av ansök- ningar, som avser överförande av mark från enskilda till sådana juridiska personer, har de förra ansetts böra ha företräde. Utredningen föreslår att liksom nu i princip ett förbud för bolag, föreningar och stiftelser att för— värva jordbruksfastighet upprätthålles med vissa jämkningar. De skäl som kan medföra avsteg från denna principiella ståndpunkt har utförligt angivits i kap. 8. Visserligen kan stundom den förvärvsavsikt som medför att till- stånd beviljas vara begränsad till sökanden och en försäljning av denna till annat bolag innebära en helt annan och vid tillståndsgivningen icke förut- sedd användning. Då som förvärvare bör ifrågakomma företag, 0111 vilka man av erfarenhet vet att de avser att behålla det förvärvade, och därutöver företag, som kan beräknas ha en långsiktig avsikt med sin verksamhet och ekonomiska och personella förutsättningar att fullfölja denna avsikt, synes farhågorna av att marken övergår till olämplig innehavare icke böra över- drivas.
Utredningen har vid sin utformning av lagförslaget sökt tillgodose det berättigade kravet från såväl säljare som köpare på att förvärvsärenden avgöres utan onödigt dröjsmål. Av väsentlig betydelse är därvid formen för själva tillståndsgivningen. Enligt utredningens mening bör eftersträ- vas en så smidig handläggning som möjligt utan att olika partsintressen åsidosättes.
De angivna utgångspunkterna leder till att tillståndsgivningen i största möjliga utsträckning bör vara decentraliserad till länsmyndighet.
Vid utredningens överväganden i denna del har utredningen stannat för ett bibehållande av den ordning beträffande tillståndsgivningen i fråga om fysiska personers förvärv som nu gäller enligt jordförvärvslagen. Lant- bruksnämnderna har lång erfarenhet som tillståndsmyndighet enligt denna lag. Alternativt kunde möjligen tänkas att tillståndsgivningen förlades till länsstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnden. Emellertid skulle hand- läggningen uppenbarligen bli mer tidskrävande om ytterligare en myndighet inkopplades och vidare skulle myndigheternas arbetsbörda öka. Utredningen kan icke förorda en ändring i sådan riktning. Vidare är valet av tillstånds-- myndighet i hög grad avhängigt förekomsten av lagens rationaliserings- moment. Detta förutsätter att ett avslagsbeslut grundat på önskemålet att använda förvärvsobjektet i verksamheten för jordbrukets och skogsbrukets strukturrationalisering medför skyldighet för det allmänna att inträda som köpare. Det har vidare förutsatts, att hithörande frågor som regel löses
genom att det allmänna förhandlingsvägen inträder som köpare. I vart fall finnes för närvarande inget annat organ för en sådan inköpsverksamhet än lantbruksnämnderna. !
Vad beträffar juridiska personers förvärv har redan en viss decentrali- sering till länsplanet införts i bolagsförbudslagen. Emellertid kan i vissa fall ärenden avseende juridiska personers förvärv böra bedömas utifrån mycket vida synpunkter. Såsom framhållits bl. a. av Kooperativa förbun- det kan det i bolagsförvärvsärenden gälla att göra en svår avvägning mellan å ena sidan lokalt betonade intressen och å andra sidan betydligt mer vittgående industri- och produktionsintressen. I sådana fall kan krä- vas en vidare överblick av landets näringsliv än den de lokala organen i allmänhet besitter. Dessa synpunkter ger enligt utredningens mening stöd för uppfattningen att en decentralisering icke i alla fall bör genomföras utan att även i fortsättningen prövningen av juridiska personers förvärv till viss del bör ankomma på Kungl. Maj:t.
En avvägning mellan de båda intressena dels att prövningstiden icke onödigt förlänges genom att proceduren göres omständligare än vad för- hållandena kräver dels att bedömningen kan behöva grundas på mycket vida synpunkter synes enligt utredningen leda till att handläggningen av bolagsförbudsärenden i princip bör ankomma på ett lokalt organ men att ärenden, där förutsättningar för bifall saknas utifrån de synpunkter som detta organ anser sig kunna anlägga, överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. Vidare bör liksom enligt gällande jordförvärvslag Kungl. Maj:t kunna föreskriva att underställning skall ske i vissa fall, t. ex. då reserva- tioner avgivits.
Beträffande valet av tillståndsmyndighet har anförts att förvärvspröv- ningen icke sällan bör ske mot bakgrunden av samhällsplaneringen i stort, med vilken länsstyrelserna har befattning inom resp. län. Från flera håll har också hävdats, att vid en decentralisering av tillståndsprövningen till ett lokalt organ i första hand borde ifrågakomma länsstyrelserna. Till förmån härför har även det förhållandet ansetts tala, att länsstyrelserna har att avge yttranden och i vissa fall att meddela beslut vid framställ- ningar jämlikt 1916 års lag. Frågan huruvida denna lag är tillämplig beror på innehållet i bolagsordningen. Till tolkningen av denna kan behövas juridisk sakkunskap, som länsstyrelsen har tillgång till. Vid ansökningar om förvärv där jämväl 1916 års lag är tillämplig skulle vidare kunna vin— nas vissa praktiska fördelar med länsstyrelsen som koncessionsmyndighet såtillvida att gemensamma intyg och övriga handlingar kunna åberopas.
Vid valet av lokalorgan har utredningen stannat för lantbruksnämn- derna. Anledningen härtill är i första hand den, att en sådan lösning är väl ägnad att underlätta den angelägna strukturrationaliseringen i skogs— marken. Ett mycket stort antal bolagsförvärv kan nämligen beräknas ske i anslutning till denna strukturrationalisering och många rationaliserings-
förvärv kan vara tillkomna under direkt medverkan av nämnderna, varför själva förvärvsprövningen i sådana fall närmast har formell innebörd. Har lantbruksnämnden, i förekommande fall i samråd med överlantmä— taren, funnit sig kunna tillstyrka förvärvstillstånd för bolag, torde någon ytterligare prövning av förvärvsfrågan icke vara påkallad..Ett annat skäl för att lantbruksnämnderna i varje fall bör ha ett väsentligt inflytande på tillståndsgivningen vid bolagsförvärv är att dessa, till skillnad från vad som nu gäller, enligt utredningens förslag till förvärvslag skall kunna prövas utifrån synpunkten, huruvida marken behövs för rationaliseringsändamål eller ej. Lantbruksnämndens mening i detta avseende torde få en avgö- rande betydelse särskilt som avslag av dylika skäl medför inlös-nings- skyldighet.
De från några håll uttalade farhågorna för komplikationer i sådana fall, där tillstånd erfordras både enligt 1916 och 1925 års lagar, bör icke till- mätas alltför stor betydelse. Man torde kunna utgå från att det alldeles övervägande antalet förvärv göres av bolag, som icke faller under pröv- ning enligt 1916 års lag. Någon oklarhet om skyldigheten att söka tillstånd eller om ansökningsförfarandet enligt 1916 års lag föreligger icke och sökandebolagen torde ha förutsättningar att sj älva bedöma eller anlita sak- kunnig hjälp i frågan huruvida ansökan om tillstånd enligt 1916 års lag behöver göras.
Mot lantbruksnämnderna som tillståndsmyndighet har anförts, att de med hänsyn till sin sammansättning skulle vara alltför ensidigt inrik- tade på jordbruksfrågor för att vara lämpliga att handha tillståndspröv— ningen av bl. a. bolagsförvärv som till övervägande del avser skogsmark. Enligt utredningens mening synes ur flera synpunkter angeläget att varje lantbruksnämnd har en sammansättning, som mera allsidigt representerar näringslivet inom det område den verkar än för närvarande. Detta önske- mål synes motiverat icke enbart av det förhållandet, att nämnderna föreslås få befogenhet att avgöra ärenden rörande bolags förvärv utan även av de vidgade uppgifter nämnderna redan erhållit genom beslut av 1959 års riksdag just inom den skogliga sektorn. Utredningen vill som sin allmänna uppfattning uttala, att lantbruksnämnderna med hänsyn till deras mång- sidiga uppgifter inom landsbygdens näringsliv och den betydande inverkan, som lantbruksnämnderna såsom rationaliseringsorgan, som tillståndsmyn- dighet och som kreditgivare utövar på detta, är angeläget att nämnderna har allmännast möjliga förtroende.
Lantbruksnämnderna utgöres nu av sju ledamöter varav tre — däribland ordföranden — utses av Kungl. Maj:t och två av hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott. Till ordförande har i samtliga fall utsetts landshövdingen i länet. Den anknytning som därmed erhålles med läns- styrelsernas intresseområde är av stor betydelse. Såsom självskrivna leda- möter ingår lantbruksdirektören och hushållningssällskapets sekreterare.
I instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna- är vidare föreskrivet, att vid handläggning av fråga av större vikt, som berör annan länsmyndighets arbetsområde, skall en representant för denna myndighet beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar. I ärenden rörande fastighetsbildning skall samråd ske med överlantmätaren och i ärenden, som berör skogliga frågor av större vikt, med länsjägmästaren. Slutligen är föreskrivet, att länstyrelsen skall underrättas om lantbruksnämndens sammanträden i plenum och om de ärenden, som därvid skall förekomma.
Utredningen är medveten om att 1960 års jordbruksutredning skall överväga hela organisationen på länsplanet. Enligt utredningens mening bör emellertid en jämkning i nämndernas sammansättning övervägas re- dan i samband med behandlingen av jordlagsutredningens lagförslag. Ur utredningens synpunkt är därvid särskilt angeläget att skogsnäringen blir företrädd.
KAPITEL 10
Speciell motivering till lagförslagen
J ordförvärvslagen
I 1 & utsäges, att i princip jordbruksfastighet icke får förvärvas utan till— stånd av lantbruksnämnden eller, i vissa fall, av Kungl. Maj:t. I 2 & angives vissa undantag från förvärvsprövning av sådan art att de lätt kan konsta- teras av en inskrivningsdomare. I 5 & behandlas spekulationsförvärven. I 6 5 gives bestämmelser till skydd för att lämplig brukningsenhet icke även- tyras genom att del därav frånskiljes. I 7 & gives speciella bestämmelser för bolags, föreningars och stiftelsers förvärv. 8 5 bygger på sociala och befolk- ningspolitiska synpunkter och ger ett skydd för det egentliga bondejord— bruket och stödjordbruket. 9 g motsvarar nuvarande 5 & jordförvärvslagen och tillgodoser rationaliseringssynpunkten. 10 och 11 55 upptager bestäm- melser om att i vissa fall villkor kan föreskrivas. Övriga paragrafer reglerar det administrativa förfarandet och verkan av att förvärvstillstånd vägras eller ej sökes inom stadgad tid.
Efter denna översikt övergår utredningen till att närmare behandla de skilda stadgandena i lagförslaget.
I 5.
1 5 motsvarar 1 5 första punkten gällande jordförvärvslag. Lagförslaget avser blott fast egendom, som är taxerad som jordbruks- fastighet. Detta överensstämmer med nuvarande jordförvärvslag, medan bolagsförbudslagen i princip avser all fast egendom. I fråga om fast egen- dom, som visserligen är taxerad som jordbruksfastighet men icke kom— mer att användas som sådan, gäller särskilda undantagsbestämmelser i 2 5 första stycket under punkterna 14—16. Beträffande innebörden av taxe- ring som jordbruksfastighet, hänvisas till den allmänna delen (kap. 9). Dessa taxeringsregler blir emellertid icke omedelbart avgörande för frågan huruvida fast egendom lyder under lagen. Av praktiska skäl tillkommer vitsordet den för egendomen vid tiden för fånget faktiskt gällande taxe- ringen, även om denna i det enskilda fallet skulle vara oriktig. En sådan regel är nödvändig med hänsyn till att en förvärvare och inskrivnings- domaren omedelbart av ett taxeringsbevis skall kunna avgöra huruvida tillstånd erfordras eller icke.
I enlighet med vad som uttalats i den allmänna motiveringen har i 1 Q' som huvudregel angivits, att lantbruksnämnd är tillståndsmyndighet, men att ett undantag från denna regel stadgats i 17 5. Dessa regler innebär, att lantbruksnämnd äger fatta beslut enligt vilket ansökan om förvärvstill- stånd eller rätt att behålla fastighet bifalles. Kungl. Maj:t kan emellertid enligt 19 å förordna, att lantbruksnämnds beslut i vissa fall skall understäl- las Kungl. Maj:ts eller lantbruksstyrelsens prövning. Även avslagsbeslut får i regel fattas av lantbruksnämnd. Är sökanden bolag, förening eller stiftelse, är emellertid enligt 17 & lantbruksnämnd, som finner sig icke böra bifalla ansökningen, skyldig att överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för prövning.
Jordförvärvslagen gäller endast förvärv som sker genom köp, byte eller gåva, medan bolagsförbudslagen i princip avser alla slags förvärv. Såsom anförts i kap. 9 bör den nya gemensamma lagen omfatta alla slag av för- värv, dock med vissa klart avgränsbara undantag.
2 5. 2 & motsvarar delvis 1 & gällande jordförvärvslag samt 1—3, 7 och 11 55 bolagsförbudslagen.
Första stycket Punkt 1. Under denna punkt göres undantag för förvärv från kronan och förvärv som kronan gör. Motsvarande undantag gäller enligt nuvarande jordförvärvs- och bolagsförbudslagar i den lydelse dessa har enligt lagar den 27 maj 1960 (nr 193 och 194). Beträffande motiven för detta undan- tag hänvisas till utredningens delbetänkande den 26 november 1959 samt till propositionen 1960:122, tredje lagutskottets utlåtande 1960:27 och riksdagens skrivelse 1960: 265.
Punkterna 2 och 3. Undantag för kommuners förvärv gäller nu i viss utsträckning enligt 1 5 första stycket 2. jordförvärvslagen. Frågan huru- vida kommuner fritt skall få förvärva fast egendom har behandlats i kap. 9. Här må blott påpekas, att vid osäkerhet om kommuns gräns Konungen enligt 1 5 kommunallagen förordnar om gränsens rätta sträckning.
Punkt 4. I denna punkt har införts ett undantag för förvärv som göres av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit och hypoteksförening.
I bolagsförbudslagen har generellt undantag stadgats för bolag och för- eningar, som driver bank- eller annan penningrörelse. Gällande jordför- värvslag är däremot tillämplig på dessa subjekts förvärv. Dock har undan— tag gjorts för förvärv på exekutiv auktion.
För alla dessa kreditinrättningar utom landshypoteksföreningar finns uttryckliga författningsbestämmelser av följande innebörd. De får ej för- värva fast egendom annat än för att bereda inrättningen lokaler för dess
inrymmande. Till skyddande av fordran får dock fast egendom inropas på offentlig auktion, men i så fall skall egendomen åter säljas så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för inrättningen. Förvärvet skall anmälas till tillsynsmyndigheten. För lands- hypoteksföreningarna finns inga liknande bestämmelser. Hälften av deras reservfond skall placeras i bank, statsobligationer eller därmed jämställda obligationer, men andra hälften får göras räntebärande på annat sätt blott detta är betryggande. Det torde emellertid aldrig ha inträffat att en hypo- teksförening i kapitalplaceringssyfte köper en jordbruksfastighet. Däremot måste givetvis sådan stundom förvärvas för att skydda fordran. Reglemen— ten för landshypoteksföreningarna fastställes av Kungl. Maj:t.
Det synes icke kunna innebära något hot mot de syften, som jordför- värvslagen skall tillgodose, om samtliga här nämnda penninginrättningar helt undantages. Det torde emellertid vara lämpligt att även i landshypo- teksföreningarnas reglementen införes uttryckliga bestämmelser som hind— rar kapitalplacering i jordbruksfastigheter.
Punkt 5. I punkt 5 har upptagits ett undantag för de fall där förvärva- ren har fideikommissrätt. Det synes uppenbart, att i sådana fall tillstånd icke ska-ll erfordras. Då alla dessa fall ej täckes av de undantag som i öv- rigt föreslås bör uttryckligt stadgande införas.
Punkt 6. Motiven till det här föreslagna undantaget, vilket motsvarar 1 5 första stycket 3. gällande jordförvärvslag, framgår av kap. 9. Utred- ningens förslag avser som tidigare nämnts i princip att tillstånd kräves för alla slag av fång, alltså även förvärv genom gåva, arv, bodelning eller testamente. Emellertid föreslås under punkt 8 generellt undantag för för- värv genom arv eller bodelning. För förvärv genom testamente skall en- ligt punkt 9, jämförd med 15 och 16 55, gälla i stort sett samma regler som om förvärvet skett genom inrop på exekutiv auktion, d. v. s. egendomen får förvärvas men skall avyttras inom två år, såvida icke dessförinnan förvär- varen erhållit tillstånd att behålla den. Dessa undantagsbestämmelser, vilka grundas på arvs- eller familjerättsliga förhållanden, kompletteras av undantaget under punkt 6.
Punkt 7. Bestämmelsen under denna punkt överensstämmer med 1 5 första stycket 8. gällande jordförvärvslag. Rörande motiven till denna be- stämmelse får utredningen hänvisa till vad 1951 års jordbruksrationalise- ringsutredning härom anfört i SOU 1954: 16, s. 101 ff. Det torde vara uppen- bart att ett undantag av förevarande slag fortfarande bör finnas. Utred- ningen anser därför att nu gällande bestämmelse bör bibehållas.
Punkterna 8 och 9. De i punkterna 8 och 9 upptagna undantagen har redan berörts under punkt 6. Gällande jordförvärvslag reglerar endast för- värv som skett genom köp, byte eller gåva, medan bolagsförbudslagen i princip avser alla slags fång. Undantag har emellertid i sistnämnda lag gjorts för förvärv, som genom testamente göres av annan förening än
ekonomisk förening eller av stiftelse. Av skäl som angivits i kap. 9 anser utredningen att ovillkorligt undantag bör göras för arvsförvärv. Vidare bör givetvis förvärv genom bodelning helt undantagas. I fråga om testa— mentsförvärv bör däremot viss prövning ske. Såsom angivits i nyssnämnda kapitel bör förvärven ske utan tillstånd, men rätten att behålla egendomen prövas efter i stort sett samma regler, som gäller beträffande egendom som inropats på exekutiv auktion.
Punkt 10. Stadgandet motsvarar 1 g första stycket 5. gällande jordför— värvslag och 7 & bolagsförbudslagen. Reglerna om förfarandet, då egen— domen förvärvats på exekutiv auktion Synes ha fungerat väl, varför ut- redningen icke föreslår någon saklig ändring i dessa.
Punkt 11. Fusion enligt 174 5 aktiebolagslagen innebär, att ett dotter— bolag utan likvidation upplöses och att dess tillgångar och skulder över- tages av moderbolag, som äger samtliga aktier i dotterbolaget. Enligt be- stämmelser i 96—98 55 lagen om ekonomiska föreningar kan jämväl fu- sion mellan sådana föreningar ske. Avtal härom får ej verkställas utan rättens tillstånd.
Här nämnda fusioner anses som fång och om därigenom fast egendom överflyttas från en juridisk person till en annan föreligger skyldighet att söka lagfart. Den förvärvande juridiska personen skall även söka tillstånd enligt bolagsförbudslagen. Enligt upplysningar som utredningen erhållit har detta stundom förbisetts, vilket lett till formella svårigheter då den juridiska person, som har lagfart på fastigheten, ofta upplösts innan förbi- seendet upptäckts och därför ej kunnat teckna förnyelse å fusionsavtalet för att få ny tidsfrist att löpa.
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att skyldigheten att söka förvärvstillstånd i nu avsedda fall utan olägenhet helt kan slopas. Genom övergångsbestämmelse bör även äldre fusionsförvärv legaliseras. Utredningen föreslår därför att skyldighet att söka tillstånd ej heller skall föreligga om fusion skett före lagens ikraftträdande.
Med rättens tillstånd kan enligt regler i 175 5 aktiebolagslagen ett aktie— bolag genom fusion överlåta sina tillgångar och skulder på annat aktie- bolag även om detta icke äger aktier i det överlåtande bolaget. Någon an- ledning att för sådant fall tillämpa andra regler än de som i allmänhet föreslås i fråga om ett bolags förvärv från annat bolag torde ej föreligga. Vidare må som stöd för begränsningen av det föreslagna undantaget anmär- kas, att lagfartsstämpel uttages vid förvärv av fast egendom genom fusion enligt 175 g aktiebolagslagen men ej vid sådant förvärv enligt 174 & samma lag eller 96 5 lagen om ekonomiska föreningar.
Punkt 12. Om ett aktiebolag träder i likvidation åligger det i regel likvi- datorerna att förvandla bolagets tillgångar i penningar. Men detta är ej nödvändigt utan skifte kan ske även av realtillgångar såsom fastigheter. Samma bestämmelser gäller vid upplösning av ekonomisk förening. För för— värv genom sådana skiften erfordras tillstånd enligt gällande jordförvärvs-
lag. Utredningen anser, att jordförvärvslagstiftningen ej bör motverka att skiften sker av realtillgångar. Ett ovillkorligt undantag synes dock icke lämpligt. Det skulle kunna leda till att t. ex. genom upplösning av ett stort skogsbolag, som för träförädlingsverksamhet erhållit tillstånd att förvärva skog, skogen fördelas på personer som eljest icke skulle fått tillstånd att inneha skogsfastighct. En lämplig lösning synes vara att dessa förvärv regleras på samma sätt som utredningen föreslagit i fråga om testamentsförvärven.
Punkt 13. I vad undantaget avser förvärv som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation motsvarar det 2 5 1. bolagsförbudslagen. Motivet till detta stadgande framgår av prop. 1918:80 och 1925: 205 (s. 38). Utöver dessa undantag föreslås nu att förvärvstillstånd icke skall erfordras då förvärvet sker jämlikt lagstadgad lösningsrätt eller lösningsskyldighet. Exempel på så- dana lösningsrätter är inlösen enligt ensittarlagen och lagen om arrenda- tors förköpsrätt samt bestämmelserna i 7 kap. jordabalken, 68—70 55 ex- propriationslagen och 18, 41, 44—47 55 byggnadslagen. Lösningsskyldig— het föreligger t. ex. enligt 24 5 allmänna väglagen, 21 och 48 55 bygg- nadslagen samt 9 kap. 2, 3 och 5 55 vattenlagen. Det synes uppenbart, att förvärvstillstånd icke skall erfordras i fall som här avses.
Punkt 14. Detta undantag motsvarar 1 5 första stycket 6. i gällande jord- förvärvslag. Stadgandet korresponderar med 19 kap. 4 5 första stycket jorddelningslagen, enligt vilken bestämmelse de jordpolitiska föreskrif— terna i 2 och 3 åå samma kapitel icke utgör hinder mot avstyckning inom område, som ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsett för annat än jordbruksändamål, under för— utsättning att avstyckningcn överensstämmer med planen. Byggnadsplan får enligt 107 & byggnadslagen endast avse tätbebyggelse eller ort, där så- dan bebyggelse kan väntas uppkomma >>inom nära förestående tid» (bygg- nadslagen trädde i kraft den 1 januari 1948). Vid upprättande av bygg— nadsplan skall enligt 13 å byggnadsstadgan tillses, att bedrivande av jord- bruk, skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onö- dan hindras eller försvåras. Fr. o. m. den 1 juli 1953 får i byggnadsplan intagas jordbruksområden, men endast i den mån så erfordras för pla- nens lämpliga utformning (se nu 13 & byggnadsstadgan 1959: 612). Skä- len härtill är främst, att därigenom planområdet kan få en lämpligare form, att ur tätortssynpunkt olämplig bebyggelse för jordbrukets behov kan förhindras samt att lämplig sträckning av väg- och avloppsnät under- lättas.
Utredningen anser, att undantaget är lämpligt och bör kvarstå. Punkt 15. Undantaget är nytt. Bestämmelserna om fastighetsbildning på landet innehåller jordpolitiska regler. Motsvarande regler saknas i la- gen om fastighetsbildning i stad. För att eliminera de olägenheter, som på grund härav uppkommer till följd av att landsbygdsområden ingår i stä-
der och andra samhällen där bestämmelserna i nämnda lag gäller, har den 27 februari 1948 utfärdats lag med särskilda bestämmelser om fastig— hetsbildning inom vissa områden av stad. Med stöd av denna lag äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer (f. n.- lantmäteri- styrelsen efter samråd med bl. a. lantbruksnämnden), där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, förordna att bestämmel— serna om avstyckning och sammanläggning på landet skall tillämpas i stället för motsvarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen i fråga om sådant område av stad eller annat samhälle eller ort där sistnämnda lag eljest gäller, vilket ej ingår i stadsplan och ej heller enligt byggnads- plan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsett för annat än jordbruks- ändamål. Vid framläggandet av förslaget till 1948 års lag för riksdagen (prop. 1948: 20) uttalade departementschefen (s. 32), att beträffande re— dan verkställda inkorporeringar samt stads- och samhällsbildningar en allmän undersökning torde böra äga rum för att utröna, var förordnande enligt lagen erfordrades. En sådan undersökning har numera genomförts under medverkan av såväl länsstyrelserna, lantmäteriet och lantbruks- nämnderna som berörda kommuner, varefter erforderliga förordnanden utfärdats. Härutöver undersökes under samma former kontinuerligt i er- forderlig omfattning i vad mån ändringar i rikets indelning föranleder sär— skilda förordnandeu. Till ledning vid avgränsning av de områden, inom vilka för landsbygden gällande bestämmelser borde sättas i stället för stads— reglerna, har departementschefen i prop. 1948: 20 uttalat (s. 31), att de jordpolitiska restriktionerna för delning av jord endast borde få göras tillämpliga å sådana områden vilka kunde beräknas komma att under över- skådlig tid nyttjas för jordbruk eller skogsbruk. Om mark redan tagits i anspråk för stadsmässig bebyggelse eller kunde förväntas komma att inom en icke alltför avlägsen framtid användas för sådant ändamål, borde det icke föreligga skäl att inom sådana samhällen varom här var fråga upp- ställa några jordpolitiska villkor till skydd för bestående jordbruks- eller skogsbruksfastigheter. Områden, som omfattades av stadsplan eller bygg- nadsplan som fastställts efter den 1 januari 1948, borde därför helt undan— tagas i lagen. Däremot borde icke generalplan, och än mindre regionplan, utgöra hinder för förordnande. I vad mån den del av samhällets mark som ej omfattades av stadsplan eller därmed likställd byggnadsplan borde un- dantagas från förordnande borde få bli beroende av prövning av omstän- digheterna i varje särskilt fall. Uppenbarligen borde därvid all hänsyn tagas till samhällets behov av utvecklingsmöjligheter, så att icke till skydd för jordbruk och skogsbruk hinder infördes för uppdelning av marken i tomter o. dyl. inom område som kunde antagas komma att inom en icke alltför avlägsen framtid behövas för urbant ändamål.
Om enligt 1948 års lag prövats i vad mån förordnanden bör utfärdas för visst område har alltså bedömts att den egendom, som ej omfattas av för-
ordnandet, kommer att inom en icke alltför avlägsen framtid användas för stadsmässig bebyggelse. Det framstår därför såsom obehövligt att fordra att förvärv av sådan egendom skall prövas med hänsyn till jordbrukets eller skogsbrukets intressen. Befrielse från förvärvstillstånd bör därför medgivas beträffande sådana förvärv.
Punkt 16. Undantaget i punkt 16 motsvarar 1 å första stycket 7. i gäl- lande jordförvärvslag. Har en genom jorddelningsförrättning avskild fas- tighet taxerats som »annan fastighet» faller den enligt 1 5 i. lagförslaget utanför lagens bestämmelser. Detsamma gäller, därest från en fastighet, som till en del taxerats som jordbruksfastighet och till en annan del som annan fastighet, sistnämnda del överlåtes. Om däremot från fastighet eller del av fastighet, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, överlåtes en del för t. ex. bostadsändamål, fordras enligt huvudregeln i 1 & förvärvstill- stånd, därest lagfart sökes innan omtaxering hunnit ske. Vid avstycknings— förrättning "skall alltid utredas för vilket ändamål envar av stycknings- delarna är avsedd. Vidare sker därvid jordpolitisk prövning enligt bestäm- melserna i 19 kap. jorddelningslagen. Undantaget under punkt 16 avser det fall, då avstyckning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk skett, men avstyckningcn ännu icke särskilt taxerats. Det kan tänkas fall där avstyckningen icke kommer att användas för avsett ändamål och därför taxeras eller senare omtaxeras till jordbruksfastighet. Prövning enligt jordförvärvslagen bör då givetvis ske vid överlåtelse av fastigheten. Undan— taget avser fastställd avstyckning. Att kravet på förvärvstillstånd under vissa förutsättningar bortfaller redan då ansökan om avstyckning sökts framgår av” 4 & lagförslaget. Jämförelse bör även ske med undantagen un- der punkterna 14 och 15.
Vid utredningens enkät har några överlantmätare uttalat, att alla för- värv av fast egendom för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk borde undantagas. Det ligger i sakens natur att undantag från lagens tillämp— ningsomräde icke skall få vara beroende av sökandens uppgift om ända- målet med förvärvet. Ett ställningstagande från behörig myndighet måste föreligga och inskrivningsdomaren måste på ett officiellt sätt genom utlå- tande, protokollsutdrag eller annan handling kunna konstatera att egen- domen är »annan fastighet» eller avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Med hänsyn till denna utgångspunkt anser utredningen att dessa överlantmätares önskemål är i största möjliga utsträckning tillgodo— sedda därigenom att lagförslaget endast avser jordbruksfastigheter och att de under punkterna 14—16 angivna undantagen uppställts.
Andra stycket
I andra stycket har gjorts en hänvisning till de bestämmelser i 15 och 16 55, som innebär inskränkning i rätten att behålla förvärvad egendom.
Dessa inskränkningar är av två slag. Såsom utredningen tidigare anfört föreslås i princip avyttringsskyldighet beträffande egendom, som förvär- vats genom testamente, inrop på exekutiv auktion eller skifte vid upplös- ning av bolag eller förening. Bestämmelserna härom har införts i 15 och 16 55. Dessa överensstämmer i stort sett med vad som i fråga om egen- dom, som inropats på exekutiv auktion, föreskrives i 11 och 12 åå gällande jordförvärvslag samt 8—10 åå bolagsförbudslagen.
Enligt 1 5 första stycket 3. gällande jordförvärvslag omfattar det däri angivna släktskapsundantaget icke egendom, som inropats på exekutiv auktion. Grunden för den i 11 & stadgade avyttringsskyldighcten beträf- fande sådan egendom är att förvärvaren icke genom inrop på en, kanske arrangerad, exekutiv auktion skall kunna varaktigt komma över en fastig- het, som han enligt övriga regler i jordförvärvslagen icke skulle få för- värva. Han bör då icke heller kunna sätta denna avyttringsskyldighet ur spel genom att överlåta fastigheten på en nära anhörig. Vad sålunda stad— gats i fråga om inskränkning i släktskapsundantaget bör enligt utredning- ens mening gälla jämväl i fråga om de i utredningens förslag under 1 5 första stycket 8. och 11. upptagna undantagen. Fångesmannens avyttrings- skyldighet bör även i dessa fall övergå på förvärvaren. Avyttringsskyldig— heten bör alltså ej upphöra på den grund att förvärvaren avlider eller ge- nom bodelning överför egendomen på sin make. Detta står i överensstäm- melse med ett uttalande av departementschefen vid tillkomsten av stad— gandena om avyttringsskyldighet vid förvärv genom inrop på exekutiv auktion. Denne uttalade nämligen (prop. 1951: 24, s. 80), att för den hän- delse en avyttringsskyldig fastighetsägare avled, skyldigheten borde över— gå på dödsboet och, sedan skifte skett, på den arvinge eller testaments- tagare som fastigheten tillföll. Ej heller bör ett bolag eller en förening som genom inrop på exekutiv auktion eller genom testamente förvärvat en fastighet, kunna frigöra sig från avyttringsplikten genom att ordna över— låtelse genom fusion. I samtliga fall då avyttringsskyldighet övergår på förvärven bör tidsfristen räknas från den dag då tidsfristen för fånges— mannen började. I enlighet med det anförda har stadgandet i 15 å andra stycket avfattats.
Utredningen .liar övervägt, huruvida vad nu sagts borde gälla jämväl de fall då avyttringsplikt föreligger direkt enligt det föreslagna stadgandet i 15 5 första stycket. I dessa fall kan genom att egendomen övergår på an- nan en förlängning komma att ske av tidsfristen för avyttring. Följande exempel må nämnas. En på exekutiv auktion inropad fastighet övergår vid slutet av tidsfristen genom testamente på annan än inroparen. Därvid bör- jar ny tidsfrist att löpa. Skulle den inropade fastigheten i stället genom arv övergå på ny ägare, är enligt de föreslagna bestämmelserna denne skyldig att avyttra fastigheten inom den för inroparen gällande tidsfristen. Testamentstagaren kommer alltså i bättre ställning än arvtagaren. Fall
som här skisserats torde emellertid vara mycket sällsynta. Utredningen an- ser därför att man kan bortse från den förskjutning av avyttringsskyldig- hetens inträde, som i sådana fall kan uppstå. Avyttringsskyldigheten vid inrop på exekutiv auktion tillkom främst för att hindra att genom arrange- rade exekutiva auktioner förvärv i strid med övriga bestämmelser i lagen skulle kunna ske. Lagrådet anmärkte, då bestämmelsen föreslogs år 1951 (prop. 1951: 24, s. 53), att man torde nödgas räkna med möjligheten att, då exekutiv auktion hållits och tvåårsperioden nalkades sitt slut, en ny exekutiv auktion -- som mycket väl kunde vara arrangerad just i syfte att kringgå lagen — kom till stånd och drog med sig en ny tvåårsperiod o. s. v. Lagrådet, som avstyrkte förslaget, åberopade emellertid främst mot detta att det icke skänkte tillbörligt skydd för rättsägarna. Den verkställda utredningen ger ej belägg för att sådana åtgärder för kringgående av lagen, som lagrådet befarat, vidtagits. Med hänsyn härtill och till den ytterligare inskränkning i rättsägarnas skydd, som en förkortning av tidsfristen för avyttring av fastighet som inropats på ny exekutiv auktion skulle kunna medföra, har utredningen ej ansett sig böra föreslå någon ändring i den princip som nu gäller. Även i det fall då på exekutiv auktion inropad egendom förvärvas genom skifte vid upplösning av bolag eller förening inträffar en förlängning av tidpunkten för egendomens avyttring. Utred- ningen anser emellertid även dessa fall vara så sällsynta att man bör bort— se från dem. Det väsentliga är att avyttringsskyldighet föreligger och att därför förvärvet av egendomen inom relativt kort tidsrymd i varje fall kommer att prövas. I enlighet med det anförda har utredningen stannat för att i 15 5 andra stycket föreslå en bestämmelse av innebörd att i så- dana fall som avses i 2 5 första stycket 6, 8 och 11 avyttringsskyldigheten övergår på förvärvaren.
3 5.
3 g motsvarar l 5 andra stycket gällande jordförvärvslag och 6 5 första stycket bolagsförbudslagen. I nämnda stadganden räknas tidsfristen för sökande av tillstånd från det fånget skedde. Utredningen har emellertid ansett lämpligt att överensstämmelse i detta hänseende vinnes med 28 kap. 2 g i lagberedningens förslag till jordabalk, där tidsfristen för sökande av lagfart i regel räknas från den dag då fångeshandlingen upprättats. I an- ledning härav har orden »från det fånget skedde» utbytts mot »från fånges- handlingens dag». De undantagsbestämmelser som föreslagits i 28 kap. 3 och 4 55 samt 5 5 första stycket i jordabalksförslaget torde i detta sam- manhang ej vara aktuella, då de gäller sådana fall, då förvärvstillstånd enligt utredningens förslag icke erfordras. För vissa av dessa förvärv före- ligger emellertid avyttringsskyldighet enligt 15 å i utredningens förslag. Anknytning till de bestämmelser, som gäller eller kan bli gällande om
jordabalksförslaget genomföres, har vunnits genom att tidsfristen i 15 & räknas från det lagfartsskyldigheten senast skolat fullgöras.
Vid utredningens enkät har från några håll framförts önskemål om att fristen för sökande av förvärvstillstånd skall förkortas. Det är givetvis ett starkt önskemål, att den tid, under vilken frågan om ett fång blir giltigt eller icke hålles svävande, blir så kort som möjligt. Detta önskemål torde emellertid främst böra tillgodoses genom snabb handläggning hos till- ståndsmyndigheten. En förkortning av den tidsfrist, som nu gäller enligt såväl jordförvärvs- som bolagsförbudslagen, skulle kunna leda till förbi- seenden. Utredningen anser därför att någon ändring i denna del ej bör ske.
1; 5.
4 5 motsvarar 2 & jordförvärvslagen.
Vid enkäten har lantbruksnänmdcrna i allmänhet förklarat, att nuva- rande bestämmelser i 2 5 jordförvärvslagen fungerat väl. Överlantmätarna har varit mera kritiska. Anmärkningarna gäller icke bestämmelserna i första stycket, vilka oförändrade överförts till första stycket av 4 5 i lag- förslaget.
Utredningen anser, att den i nuvarande 2 5 andra stycket jordförvärvs- lagen angivna ordningen för behandling av tillståndsfråga avseende del av fastighet, som är föremål för avstyckning, i stort sett är lämplig. Bestäm— melserna bör dock jämkas i anledning av de beslut, som fattats av 1959 års riksdag (prop. 1959: 148, JoU 1959: 30; ltskr. 284) rörande inriktningen och utformningen av den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering. Bl. a. har de statliga rationaliseringsorganens uppgift vidgats till att, där så ske kan, jämväl underlätta en storleksrationalisering syftande icke blott till familjejordbruk utan jämväl till brukningsenheter av sådan storlek, som normalt kan skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför deras familjer.
De nu gällande bestämmelserna i avseende å överlåtelse av fastighets— del för avstyckning och sammanläggning med annan fastighet innehåller. att förvärvsfrågan, när fråga är om egendom avsedd för jordbruk eller skogsbruk, i regel skall underställas lantbruksnämnds prövning men att sådan underställning må underlåtas under förutsättning att egendomen skall sammanläggas med jordbruk, varåt förvärvaren ägnar sig samt an- ledning ej finnes till antagande, att egendomen kan med större fördel läg- gas till annat jordbruk. Där ej egendomen är av allenast obetydlig omfatt- ning skall såsom ytterligare förutsättning gälla, att den genom avstyck— ning och sammanläggning bildade brukningsenheten icke blir större än en- familjsjordbruket. Den nämnda begränsningen i fråga om jordbrukets storlek kan enligt utredningens mening slopas.
En förutsättning för att underställning skall kunna underlåtas är nu, så- som nyss nämnts, att egendomen skall sammanläggas med jordbruk, varåt
förvärvaren ägnar sig. Detta innebär att unde1ställning nu alltid skall ske, då fråga ä1 om sammanläggning med skogsfastighet, vare sig denna är ett led i omarrondering eller utgör en ren utökning av skogsfastighet. Med hänsyn till att särskilt omarronderingen av skogsfastigheter på allt sätt bör underlättas, anser utredningen, att den nyssnämnda begränsningen ej bör bibehållas. Som förutsättning för att underställning skall kunna underlå— tas bör i stället uppställas, att förvärvaren är fysisk person samt att sam- manläggning skall ske med jordbruksfastighet, som denne redan äger. Med jordbruksfastighet avses därvid — såsom även i övriga delar av betänkan- det -— fastighetens natur ur taxeringssynpunkt, alltså även skogsfastighet. Därmed öppnas möjlighet att utan underställning genomföra önskvärd omarrondering och även storleksförändring av skogsbruksfastigheter, där åtgärden uppenbarligen inte kan strida mot syftena med jordförvärvslag- stiftningen. I alla sådana fall, där någon tvekan kan råda, ankommer det givetvis på förrättningsmannen att underställa förvärvsärendet lantbruks- nämndens prövning. Utredningen förutsätter, att samrådet mellan lant- mäterimyndigheter och lantbruksnämnder skall fungera så väl, att några olägenheter icke uppkommer. — Det är enligt utredningens uppfattning alltså tillräckligt att i här berörda avseende såsom förutsättning uppställa att förvärvaren är fysisk person samt att sammanläggning skall ske med jordbruksfastighet, som denne redan äger. Är förvärvaren bolag eller annan juridisk person, bör underställning däremot alltid ske.
Fortfarande bör gälla nuvarande förutsättning, att anledning ej finnes till antagande, att egendomen med större fördel kan läggas till annat jord— bruk. Av skäl som tidigare angivits bör emellertid »jordbruk» ändras till »jordbruksfastighet». I viss mån sker visserligen prövning ur denna syn— punkt även enligt jorddelningslagen, men det torde med hänsyn till strä— vandena att vinna bästa möjliga yttre rationalisering av jordbruksfastig- heter vara önskvärt att i tveksamma fall ärendena underställes lantbruks— nämnden. Den får då möjlighet att tillämpa 9 5 med därav följande skyl- dighet att på säljarens yrkande inlösa fastigheten.
Utredningen har övervägt en av lantbruksnämnden i Jönköpings län väckt fråga huruvida tillståndsprövning skulle kunna underlåtas även i sådana fall, då hel registerfastighet förvärvas för sammanläggning med förvärvarens fastighet och överlantmätaren vid prövning av sammanlägg- ningsärendet finner att underställning ej skulle ha erfordrats, därest för— värvet i stället avsett del av fastighet. I sammanläggningsärenden avgiver överlantmätaren emellertid blott yttrande och prövningen ankommer på ägodelningsdomaren. Ett undantag av förevarande art torde därför förut- sätta, att ägodelningsdomaren eller möjligen inskrivningsdomaren, vilka båda har tillgång till överlantmätarens yttrande, skall pröva huruvida un— derställning i förvärvsfrågan erfordras. En sådan anordning skiljer sig helt från den som regleras i 4 5 och som syftar till förenkling av lantmäteri-
förrättning. I de rena sammanläggningsfallen kan olika möjligheter till för- enkling av den jordpolitiska kontrollen övervägas, och en lösning torde kunna bli beroende av ändringar i organisatoriskt avseende i fråga om läns- myndigheterna, vilka är under utredning. Jordlagsutredningen anser att en utvidgning av det slag, som den nämnda lantbruksnänmden ifrågasatt. i varje fall ej bör ske innan resultatet av 1960 års jordbruksutrednings överväganden rörande samordning av lantmäteriets och lantbruksorganisa- tionens verksamhet föreligger.
sf.
C:!
3 & gällande jordförvärvslag upptager vissa fall, då förvärvstillstånd kan vägras på grund av att förvärvaren bedömes vara olämplig. Stadgandet är praktiskt taget oförändrat hämtat från 1945 års lag och avser att stävja olika slag av spekulationsbetonade köp. Vid stadgandets tillkomst anförde departementschefen bl. a. (prop. 19452336, s. 51), att vid spekulations- köpen den största faran låg däri, att jorden och skogen utsattes för en hänsynslös rovdrift så att fastigheterna, då de från spekulanterna övergick till jordbrukarna, befann sig i ett vanhävdat skick. En annan form av spe- kulation var, att fastigheter med bristfälliga byggnader förvärvades uppen— barligen i syfte att senare kunna försäljas till statlig myndighet vilken avsåg att begagna fastigheterna för komplettering av ofullständiga jordbruk. Ett sådant spekulationsförfarande kunde försvåra jordbrukets rationalisering. Mot dessa former av spekulationsförvärv kunde man enligt departements— chefens mening inte inskrida effektivt genom vanhävds-, skogsvårds— och arrendelagstiftning. Departementschefen framhöll vidare (5. 52), att en lagstiftning mot spekulations- och kapitalplaceringsförvärv skulle lämna ett effektivt stöd åt bolagsförbudslagen, då försök att kringgå denna genom bulvanköp skulle bli lättare att stävja.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet (utlåtande nr 1) de— lade departementschefens uppfattning, att särskild lagstiftning erfordrades för att stävja bl. a. spekulationsköpen.
Gällande bestämmelser mot spekulation bygger på ett bedömande från tillståndsmyndighetens sida att det finns anledning antaga, att något av följande tre förhållanden föreligger:
1. egendomen kommer att bli vanskött i förvärvarens ägo;
2. förvärvaren åsyftar med fånget huvudsakligen att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk;
3. förvärvaren avser att bereda sig vinst genom snar avyttring av egen— domen, del av densamma eller andel däri eller genom att bortföra byggna— der eller annat som tarvas för egendomens brukande.
Nuvarande 3 % har under åren 1956—1960 tillämpats i sammanlagt 587 fall eller alltså ca 120 fall om året. I betraktande av att antalet avslagna
ansökningar enligt jordförvärvslagen under nämnda år varit tillhopa 2 307 kan det synas som om 3 & haft ganska liten betydelse. För att få en klarare överblick av de fall, då paragrafen tillämpats, har utredningen infordrat upplysningar från lantbruksnämnderna rörande tillämpningen under fem- årsperioden 1955—1959. Av lämnade uppgifter framgår, att samtliga tre moment i paragrafen tillämpats. Då vanskötselmomentet tillämpats har anledningen i allmänhet varit, att förvärvaren genom tidigare innehav visat oförmåga att sköta ett jordbruk. Även det andra momentet (till- godogöra sig skogstillgång) har några gånger ansetts vara tillräcklig av- slagsgrund; i regel har dock även annan paragraf åberopats. Tredje mo- mentet (spekulationsavsikt) har huvudsakligen tillämpats i fall, då för- värvaren tidigare bedrivit kortsiktiga fastighetsaffärer.
Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen (kap. 8) anser utred— ningen, att behov fortfarande finnes av bestämmelse i jordförvärvslagen till skydd mot uppenbara spekulationsförvärv men att dessa bestämmelser bör utformas på ett något annat sätt än de nuvarande. Sannolikheten för att spekulationsavsikt i någon form föreligger bör vara större än den som nu fordras. Nu kan tillstånd vägras så snart det finns anledning antaga spelullationsavsikt. Utredningen föreslår att detta krav skärpes så att san- nolika skäl skall tala för att sådan avsikt föreligger. Det skall alltså finnas några objektiva omständigheter som tyder på detta. Härigenom inskränkes stadgandets tillämpningsområde huvudsakligen till sådana fall då förvär- varen tidigare visat spekulativa avsikter.
Om en fastighet förvärvas för att exploateras för tätbebyggelse, ingår den som lagertillgång i en rörelse. Trots att förvärvarens avsikt i sådant fall är att bereda sig vinst genom snabb avyttring av egendomen bör för— värven ej falla under 5 5. I praxis har redan enligt gällande bestämmel— ser sådana förvärv ej ansetts innebära spekulation i jordförvärvslagens mening under förutsättning att aktuellt behov av mark för tätbebyggelse finnes på platsen. Fastigheten skall med andra ord vara exploateringsmogen eller, såsom saken uttryckts i 107 5 byggnadslagen, tätbebyggelse skall kunna väntas uppkomma »inom nära förestående tid». I andra stycket av 5 5 har införts ett uttryckligt undantag för dessa fall. Förvärvas egendomen i avsikt att den med vinst skall säljas till någon annan som kan exploatera den blir däremot huvudregeln tillämplig. Undantaget gäller alltså endast då förvärvaren själv ämnar exploatera egendomen.
6 5.
Till (i g i lagförslaget har överförts bestämmelsen i 4 5 första stycket under 2. gällande jordförvärvslag. Utredningen anser, att med hänsyn till önskemålet att i och för sig lämpliga brukningsenheter ej skall splittras, en särskild avslagsgrund för sådana fall bör bibehållas. Föranleder avytt- ringen jorddelningsförrättning sker visserligen prövning i detta hänseende
av fastighetsbildningsmyndigheterna. Emellertid bör -i dessa fall även be- dömande av jordpolitiskt organ göras. Härtill kommer att i många fall en brukningsenhet kan bestå av flera självständiga registerfastigheter. En eller flera av dessa kan då avskiljas utan någon prövning av fastighets- bildningsmyndighet. Vid bedömandet av frågan om ändamålsenligheten skulle äventyras bör bl. a. företagsekonomiska synpunkter beaktas. Vad som kan anses såsom lämplig brukningsenhet får bedömas efter de riktlin- jer i detta hänseende som vid varje tidpunkt gäller enligt uttalanden av statsmakterna.
Såsom framgår av de allmänna motiven har utredningen icke ansett mo- tiverat att bibehålla den särskilda avslagsgrund, som nu finnes under 3. i nyss nämnda lagrum. Sådana förvärv som innebär att skilda, i och för sigr lämpliga brukningsenheter sammanföres i en ägo får alltså bedömas en- ligt övriga bestämmelser i lagförslaget, varjämte i vissa fall prövning sker enligt sammanläggningslagen.
Till bestämmelsen under 1. i första stycket av nuvarande 4 g (kapital— placeringsfallen) återkommer utredningen under 8 5 i lagförslaget.
5.
*?
Såsom angivits i den allmänna motiveringen (kap. 8) anser utredningen, att vissa speciella bestämmelser fortfarande bör finnas för de fall, då för- värvaren är bolag, förening eller stiftelse.
I 7 5 första stycket har som huvudregel införts att förvärvstillstånd skall vägras, där förvärvaren är bolag, förening eller stiftelse, men att tillstånd kan meddelas om särskilda skäl annat föranleder. Fyra exempel på sådana fall har meddelats.
Den första attsatsen ger uttryck för den i allmänna motiveringen ut- tryckta tanken, att överloppsskog skall kunna få förvärvas även av bolag. föreningar och stiftelser. Till överloppsskog är i första hand att hänföra skog i sådana bygder, där det saknas efterfrågan från den jordbrukande befolkningen på jordbruksjord och skogsmark, d. v. s. inom vad som i all— männa motiveringen kallats avfolkningsbygderna. Detta uttryckes i lag- texten med orden >>inom område där förutsättningarna för jordbruk äro ringa». Emellertid kan överloppsskog i viss utsträckning finnas jämväl inom andra bygder, nämligen i den mån behovet av stödskog där är täckt. Så- dana fall avses i lagtexten med orden »eller av annan orsak».
Genom orden »främja ett rationellt skogsbruk» har understrukits att förvärven skall syfta till att sammanföra splittrade skogsinnehav till ratio- nella enheter.
Den andra atlsatsen ger uttryck för bytesprincipen. Detta exempel över- ensstämmer i stort sett med det första exemplet i 1954 års förslag. I de fall, då såväl förvärvsegendomen som kompensationsobjektet huvudsakligen är
avsedda till skogsbruk avser exemplet samma förvärv, som enligt 5 a 5 gäl- lande bolagsförbudslag kan prövas av länsstyrelse.
I sitt delbetänkande angående decentralisering av beslutanderätten en— ligt bolagsförbudslagen föreslog utredningen att decentralisering till läns— styrelse skulle ske i vissa kompensationsfall även då kompensation ej läm- nades omedelbart vid förvärvet.
Beträffande värderingsnormerna anförde utredningen, att några svå- righeter för en lokal myndighet att bedöma likheten i värde mellan i ett byte eller i en kompensationsförsäljning ingående objekt icke syntes behöva föreligga. Värdeproduktionsförmågan, erhållen som produkten av den pro- duktiva markens areal, denna marks medelbonitet samt i flertalet fall en relationsfaktor — inrymmande rotvärdet — för markens belägenhet nr virkesdrivnings— och arbetskraftssynpunkt, var den kompensationsgrund, som förda förhandlingar så småningom lett fram till. Med denna var de myndigheter, som sysslade med bytesverksamheten, fullt införstådda. Om den s. k. lägesfaktorn kunde meningarna visserligen alltjämt vara delade. Detta förhållande syntes dock _ i den mån så visade sig erforderligt —— genom anvisningar kunna regleras av Kungl. Maj:t eller, efter bemyndi— gande, av lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen gemensamt. I södra och mellersta Sverige med huvudsakligen biltransport och relativt tät be- byggelse och utvecklat vägnät bortsåg man ofta från lägesfaktorn och lät produkten av enbart areal och bonitet utgöra kompensationsgrund.
I fråga om remissmyndigheternas uttalanden i denna del hänvisas till prop. 1960: 122.
I denna proposition anförde departementschefen bl. a., att värderingen borde ske med hänsyn till vardera egendomens ytvidd, medelbonitet och belägenhet. Då för länsstyrelsens behörighet förutsattes att egendomen för— värvades i utbyte mot annan egendom, borde däri icke ligga något krav på ett formligt bytesavtal. Såväl förvärvet som avhändelsen kunde ske i kö- pets form, och köpeskillingarna behövde icke överensstämma med var— andra. Även så kallade triangelbyten kunde komma i fråga. Det vore ej heller nödvändigt att de olika transaktionerna skedde samtidigt. I viss ut- sträckning måste ett marktillgodohavande på den ena eller den andra sidan kunna tolereras för en kortare tid. Det väsentliga vore att en utjämning vore avsedd och låge inom sikthåll samt framförallt att länsstyrelsens till- ståndsgivning icke utövades på ett sådant sätt, att relationen mellan bo- lags— och bondeskog förskötes.
Tredje lagutskottet fann i sitt utlåtande (1960: 27) icke anledning till erinran mot det genom propositionen framlagda förslaget. Utskottet beto— nade önskvärdheten av att den verksamhet, som under medverkan av bl. a. lantbruksnämnderna nu bedreves för att få till stånd en bättre ägoanord- ning i fråga om skogsmarken, i vidgad omfattning underlättades. Utskot- tet förutsatte, att jordlagsutredningen i sitt fortsatta arbete komme att un-
dersöka möjligheten av ytterligare förenkling av gällande bestämmelser i detta syfte.
Av det återgivna framgår bl. a., att icke blott formliga bytesavtal avses samt att det icke är nödvändigt, att transaktionerna sker samtidigt.
Det av utredningen föreslagna exemplet avser även fall då t. ex. skogs- fastighet förvärvas mot att odlad jord avstås. Skogsmarken får därvid värderas med hänsyn till dess ytvidd, medelbonitet och belägenhet. Bedöm- ningen av den odlade jordens värde bör ske enligt gängse normer i orten.
Den tredje attsatsen ger uttryck för principen att yttre rationalisering på alla sätt bör underlättas. I 1954 års förslag lämnades det exemplet, att fånget avsåg ringa ytvidd och medförde ändamålsenligare arrondering. Utredningen anser icke, att i exemplet begränsning till ringa ytvidd bör angivas men att däremot bör utsägas att förvärvet icke till avsevärd del får omfatta skog som är behövlig som stöd åt jordbruket i bygden. Det må framhållas, att 7 & utformats så att tillståndsmyndigheten kan vägra tillstånd även i de fall, som angives i exemplen. I orden »förbättrad ägo- anordning» ligger en viss begränsning av förvärvsobjektets storlek. Vid prövningen får mot varandra vägas å ena sidan nyttan av arronderings- förbättringen och å andra sidan de allmänna intressen, som lagstiftningen avser att skydda. Såsom framgår av lagtexten kan i dessa fall bolag få för- värva även stödskog, som i mindre omfattning ingår i egendomen. Om exempelvis ett bolag av arronderingsskäl förvärvar en fastighet, som vis- serligen innehåller ett obetydligt skifte hänförligt till stödskog men som i övrigt icke är stödskog, bör tillstånd sålunda kunna ifrågakomma. — Ge— nom den föreslagna tredje attsatsen vidgas i viss utsträckning möjlighe- terna för bolag att förvärva enklaver utöver vad som nu gäller (bolags- förbudslagen 4 5 första stycket p. 4). Det torde bl. a. finnas ett avsevärt antal sådana, utgörande ägostyckningslotter och avsöndringar, som ligger insprängda i bolagsinnehav och som icke längre kan bibehållas som jord- bruk. Utredningen vill här erinra om 1959 års riksdags uttalande att det finns utrymme för att vid koncessionsbedömning beakta avsedda och lämp- liga åtgärder för överförande av sämre jordbruksjord å förvärvsegendo- men till skogsmark.
Den fjärde attsatsen innehåller ett exempel, som föranledes av plansyn- punkter. Har mark redan tagits i anspråk för stadsmässig bebyggelse, före— ligger inga jord— eller skogsbruksintressen att tillvarataga. Har planering genom stadsplan igångsatts för att bereda mark för sådan bebyggelse, synes, eftersom stadsplaneinstitutet ej ger utrymme för tillvaratagande av jord- brukets eller skogsbrukets intressen, jordbruk och skogsbruk inom plan- området komma att upphöra om planeringen genomföres. Samma förhål- lande föreligger beträffande mark, vilken med säkerhet kommer att i bygg— nadsplan avsättas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Intill dess byggnadsplan blivit fastställd torde sålunda i vissa fall osäkerhet kun-
na råda om mark slutgiltigt skall avsättas för jord- eller skogsbruk eller för något annat ändamål. Det lär dock i flertalet fall redan under plan- upprättandet kunna bedömas i vilken omfattning sådan osäkerhet förelig- ger. Även om förvärvaren icke uppfyller de fordringar, som uppställes för förvärv av egendom vilken taxerats såsom jordbruksfastighet, synes anled- ning i regel saknas att vägra tillstånd till förvärv av mark, som är belägen inom område för vilket enligt lagakraftvunnet beslut stadsplan eller bygg— nadsplan skall upprättas. I fråga om byggnadsplan bör särskilda skäl för beviljande av tillstånd dock föreligga endast om omständigheterna icke ta- lar för att marken kommer att i planen avsättas för jordbruks- eller skogs- bruksändamål.
1951 års jordbruksrationaliseringsutredning påpekade ytterligare några fall, då särskilda omständigheter som föranledde bifall till ansökan stun- dom borde föreligga. Det ena avsåg det fall, då en fastighet fått sitt skogs— innehav väsentligt minskat genom att kraftledning framdragits över den. Utredningen ansåg, att bolag, förening eller stiftelse, som drabbats av så- dant ingrepp, i vissa fall borde kunna åberopa detta som skäl för förvärvs- tillstånd. Även jordlagsutredningen anser att det förhållandet, att mark fått avstås för kraftledning, större vägbygge, vattenreglering, militärt övnings- område, flygfält och liknande ändamål kan vara särskilt skäl för bifall enligt förevarande paragraf. Emellertid bör även allmänningar och en- skilda personer i sådana fall beredas möjlighet att anskaffa ersättnings- mark, om lämplig sådan finns tillgänglig. Därvid bör även ifrågakomma köp från lantbruksnämnd eller domänstyrelsen.
Ett annat fall som 1951 års utredning nämnt är att ett bolag förvärvar jordbruksfastighet för att bereda sina anställda rekreation-. Även sådant skäl bör i detta sammanhang beaktas.
Givetvis kan det finnas flera skäl för bifall enligt förevarande paragraf än de nu nämnda. En omständighet, som i regel bör beaktas, är önskemål från bolag, förening eller stiftelse att anskaffa jordbruksfastighet för för- söksändamål.
Då den föreslagna lagen endast avser jordbruksfastigheter och därjämte vittgående undantag stadgats för sådana fall då egendom, utan att ännu ha taxerats som annan fastighet, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, torde förvärvstillstånd blott sällan komma att erfordras i sådana fall som angives i 3 & gällande bolagsförbudslag. I sådana undan- tagsfall torde i regel vara uppenbart att tillstånd bör beviljas. När egen- domen kommit till avsett ändamål skall den praktiskt taget alltid bli om- taxerad till annan fastighet och alltså vid senare överlåtelser falla utanför lagens bestämmelse. Något behov av en sådan för framtiden gällande för— klaring, som avses i 3 & gällande bolagsförbudslag torde därför ej före—
ligga.
Andra stycket har utan saklig ändring överförts från 5 å andra punkten bolagsförbudslagen.
I tredje stycket har införts det i den allmänna motiveringen utförligt be— handlade undantaget för förvärv från bolag, förening eller stiftelse. Till- stånd till sådana förvärv kan enligt utredningens förslag vägras endast med stöd av 5, 6 eller 9 5. I övrigt har till tredje stycket utan saklig ändring överförts de undantag för sambruksföreningar och vissa allmänna stiftel— ser som stadgats i 11 å andra och tredje styckena gällande bolagsförbudslag.
I detta sammanhang må nämnas något om ett vid flera tillfällen från Kooperativa förbundet framställt yrkande att alla ekonomiska föreningar eller i varje fall de kooperativa borde undantagas från bolagsförbudslagens bestämmelser. Samtidigt torde lämpligen behandlas vissa andra frågor om undantag, som 1951 års utredning diskuterat.
1951 års utredning anförde i denna del att enligt 11 å i gällande bolags- förbudslag medgavs undantag från förvärvsförbudet för vissa subjekt, bland dem försäkringsanstalterna. Dessas förmånsställning torde, anförde utred- ningen, icke vara av någon som helst praktisk betydelse efter jordförvärvs— lagstiftningens tillkomst. I de fåtaliga fall, där försäkringsanstalt erhållit jordförvärvstillstånd, torde omständigheterna undantagslöst ha varit så— dana, att tillstånd skulle ha meddelats även enligt bolagsförbudslagen. Ut— redningen föreslog därför, att bolag och föreningar, som dreve försäkrings- rörelse, ej längre borde undantas från förvärvsförbudet. Utredningen hade haft till övervägande två förslag om ytterligare undantag från förvärvs— förbudet, det ena avseende flottningsföreningar och det andra kooperativa föreningar. Av skäl som angivits i betänkandet ansåg utredningen emel- lertid att undantag i dessa fall icke borde göras.
I yttrande över jordlagsutredningens delbetänkande har Kooperativa för- bundet ånyo framhållit, att förbundet anser det otillfredsställande, att de konsumentkooperativa föreningarna uteslutits från den förvärvsfrihet, som med hänsyn till deras särskilda karaktär i företagslivet och betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt enligt förbundets mening måste anses fullt motiverad.
För egen del instämmer jordlagsutredningen i 1951 års utrednin'gs ut— talande, att ett bibehållande av undantaget för försäkringsanstalter ej kan anses motiverat samt att undantag ej bör göras för flottningsföreningar och kooperativa föreningar. Härav följer, att utredningen ej heller kan för- orda kooperativa förbundets förslag att samtliga ekonomiska föreningar skall undantagas från de speciella bestämmelserna för bolag m. fl. Skälet härtill är främst, att förvärv, som göres av föreningar, på samma sätt som bolagsförvärv medför att egendomen praktiskt taget för all framtid undan- drages personer som har sin huvudsakliga arbetsinkomst av jordbruk eller skogsbruk. Möjlighet bör därför finnas att underkasta även sådana förvärv ett jordbrukspolitiskt, socialt och befolkningspolitiskt bedömande på lång
sikt. Som utredningen tidigare antytt bör emellertid föreningar i likhet med bolag i regel erhålla tillstånd att förvärva fast egendom för bedrivande av försöksodlingar i anslutning till industriell verksamhet och liknande än- damål.
I 11 5 första stycket gällande bolagsförbudslag är intaget ett stadgande om undantag för enkelt bolag. Då sådant bolag icke utgör juridisk person och överhuvudtaget icke kan förvärva äganderätt, har utredningen ansett det riktigast att icke omnämna enkelt bolag i lagtexten.
8 5.
Bestämmelserna i 8 5 är — vid sidan av de för bolag, föreningar och stif- telser föreslagna bestämmelserna i 7 & — avsedda att tillvarataga de sociala och befolkningspolitiska synpunkter, som utredningen enligt direktiven särskilt har att beakta. Såsom framgår av den allmänna motiveringen (kap. 8) skall bestämmelserna främst slå vakt om sådana fastigheter, vilka är lämpliga som försörjningsunderlag för den som vill skaffa sig sin huvud- sakliga arbetsinkomst genom jordbruk eller skogsbruk. Vidare ges även ett visst skydd för stödjordbruket.
Föreskrifterna i första stycket avser alla jordbruksfastigheter, vilka är bärkraftiga eller efter rationaliseringsåtgärder beräknas kunna bli bär- kraftiga inom nära förestående tid. Med rationaliseringsåtgärder avses här- vid, liksom i kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 246) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m., såväl storleksrationali- sering och omarrondering som åtgärder avsedda att mera varaktigt förbättra jord, ekonomibyggnader eller tekniska anordningar på brukningsenheten. Förvårvstillstånd skall kunna vägras, om sannolika skäl talar för att för— värvaren icke kommer att ha sin huvudsakliga arbetsinkomst av sådan brukningsenhet som här avses. Med arbetsinkomst avses även inkomst som arbetsledare. Med ordet »arbetsinkomst» har utredningen framhållit, att det icke finnes anledning att hindra en person, som vill bruka en här av- sedd fastighet, allenast av det skälet att han har en arbetsfri inkomst, t. ex. av aktier eller en stadsfastighet, vilken överstiger den inkomst han kan förväntas få genom arbete på brukningsenheten.
Som nämnts avser första stycket alla bärkraftiga brukningsenheter obe- roende av dessas storlek. Enheter som varken är eller efter rationalise- ringsåtgärder bedömes kunna bli bärkraftiga omfattas av bestämmelserna i 8 & endast om de är lämpade som stödjordbruk, varom stadgas i andra stycket.
I tredje stycket göres väsentliga inskränkningar i den princip, som ut— tryckts i första stycket. Redan i första stycket har genom att ordet »må» använts framhållits, att vad där sagts icke innebär någon skyldighet att vägra tillstånd. I tredje stycket har angivits vissa fall, där tillstånd icke får vägras utan särskilda skäl.
Första attsatsen avser sådana fall, då förvärvet av en fastighet kräver så stort kapital att den icke kan beräknas vara efterfrågad av förvärvare med avsikt att ha sin huvudsakliga arbetsinkomst av fastigheten. Vid bedö- mande härav får man ta hänsyn till de lånemöjligheter som sedvanligen står en jordbrukare till buds. De fastigheter som här avses är sådana, vilka är så stora eller dyra, att de skulle vara svåra att avsätta om principen i första stycket tillämpades.
Andra attsatsen ger uttryck för tanken, att man bör uppmuntra att kapi- tal tillföres jordbruket för upprustning och rationalisering av fastighet, då sådana åtgärder ej kan väntas bli utförda av egentliga jordbrukare. Härvid åsyftas även sådana fall, då avsevärt kapital kräves för att vidmakthålla byggnader och driften på en väl utrustad fastighet. Utredningen har utgått från att i varje fall fastigheter i storleksordningen upp till tvåfamiljsjord- bruk kan rationellt skötas med kapital som jordbrukaren själv har eller — med eller utan statlig kreditgaranti —— kan anskaffa. Särskilt i de 5. k. av- folkningsbygderna torde emellertid stundom föreligga risk för att även så- dana fastigheter icke kommer att upprustas eller kommer att avsevärt för- sämras om ej kapital utanför jordbruket tillföres dem.
I tredje attsatsen uttryckes att även för andra förvärvare än bolag, för- ening och stiftelse tillstånd i regel skall meddelas, om förvärvaren avstår ungefär likvärdig mark för rationaliseringsändamål. En sådan bestäm- melse torde komma att underlätta rationaliseringssträvandena. Såsom ut— talats i den allmänna motiveringen bör den bl. a. kunna öka möjligheterna till förvärv för rationaliseringsändamål av egendom, som tillhör dödsbo.
Fjärde attsatsen avser — liksom motsvarande bestämmelse i 7 € —— att underlätta yttre rationalisering av egendom, som förvärvaren redan äger. Någon gräns för tillskottsförvärvens storlek har ej heller här uppställts. Det föreligger emellertid icke någon absolut skyldighet för tillståndsmyn— digheten att medge förvärvet. För samtliga de fall, som angives i andra stycket, gäller ju att tillstånd kan vägras om särskilda skäl föreligger. Redan i ordet »ägoanordning» ligger, såsom framhållits under 7 &, för övrigt en viss begränsning av tillskottsförvärvens storlek. Någon reservation för att tillskottsmarken ej i avsevärd omfattning får avse stödskog synes vid fysiska personers förvärv ej vara motiverad.
Femte attsatsen har oförändrad överförts från 4 & andra stycket gäl— lande jordförvärvslag. Såsom framgår av vad som anförts under 2 5 har utredningen föreslagit en inskränkning i det tidigare gällande släktskaps- undantaget. Detta innebär, att en förvärvare, som är avkomling till fånges— mannens eller dennes makes syskon, är skyldig att söka förvärvstillstånd. Utredningen har emellertid förutsatt, att utan särskilt stadgande förvärvs- prövningen skall ske liberalt. Sådan förvärvare bör t. ex. i regel erhålla till- stånd om han är bosatt på fastigheten eller i den bygd där fastigheten är belägen. Är det fråga om en gård, vilken tidigare tillhört förvärvarens släkt
eller eljest har särskilt ideellt värde för honom, kan bestämmelsen i före- varande attsats tillämpas oberoende av om förvärvaren har sådan anknyt- ning till fastigheten som nyss nämnts.
I fjärde stycket har uttryckligen utsagts att i fråga om bolag, förening eller stiftelse stadgandena i 7 5 skall gälla i stället för bestämmelserna i 8 5. Detta innebär att varken 7 eller 8 5 blir tillämpliga i sådana fall som avses i 7 & tredje stycket.
9 5 samt 13 och 14 55.
9 5 och tillhörande bestämmelser i 13 och 14 55 har oförändrade över- förts från 5, 9 och 10 55 gällande jordförvärvslag. Bestämmelserna har grundläggande betydelse för den rationaliseringsverksamhet, som bedrives av 1antbruksorganisationen. Att behov av dessa bestämmelser fortfarande måste anses föreligga framgår av den allmänna motiveringen (kap. 8).
10 &.
10 å motsvarar 6 & gällande jordförvärvslag. Bestämmelse av föreva- rande slag infördes redan i 1945 års lag. Avsikten var att den skulle kunna tillämpas i sådana fall, då prövningsmyndigheten var tveksam om förvär- varens avsikter. Bestämmelsen var närmast ett komplement till det stad- gande som hindrade förvärv i kapitalplaceringssyfte. Då prövningsmyndig- heten misstänkte sådant syfte borde ansökan dock kunna bifallas om för- värvaren åtog sig vissa garantier för att han å egendomen skulle utföra vissa önskvärda åtgärder på fastigheten eller nyttja den för ett bestämt ändamål.
Vid utredningens enkät har lantbruksnämnderna i allmänhet uppgivit att de haft god erfarenhet av bestämmelsen. Ett par nämnder har emeller- tid anmält annan mening och uttalat, att det i fall där förbindelse lämnats stundom på grund av ändrade förhållanden visat sig mindre välbetänkt att framtvinga fullföljd av de åtgärder förbindelsen avsåg.
För egen del anser utredningen, att ett stadgande av förevarande slag bör bibehållas trots att uttryckliga bestämmelser mot kapitalplaceringsför- värv icke införts i utredningens förslag. Stadgandet kan nämligen bli till— lämpligt i sådana fall, då avslag eljest skulle ha meddelats med stöd av 5, '7 eller 8 &. Bestämmelsen i den föreslagna 10 å kan tillämpas endast efter frivilligt åtagande från en förvärvare. Ett sådant åtagande medför, att han erhåller ett förvärvstillstånd, som han eljest ej skulle ha fått. Ett bort- tagande av bestämmelsen skulle alltså medföra en skärpning av lagen. Ut— redningen har emellertid ansett att nu gällande bestämmelse bör jämkas såtillvida, att ett åläggande ej skall kunna avse att använda egendomen för bestämt ändamål eller att underlåta särskild användning av densamma.
Sådana ålägganden skulle nämligen kunna hindra en i och för sig lämplig ändring av driftsinriktningen på egendomen. Åläggande bör enligt utred- ningens mening blott kunna avse vissa konkreta åtgärder, t. ex. dikning, skogsplantering eller upprustning av viss byggnad.
11 å.
Stadgandena i 11 5 har — frånsett en redaktionell jämkning _ oför- ändrade överförts från 7 5 gällande jordförvärvslag.
Vid utredningens enkät har framkommit att här avsedda villkor ofta tillämpats. Erfarenheterna har i regel varit goda. I enstaka fall har emel— lertid inträffat att ägodelningsdomaren vägrat sammanläggning då villkor härom uppställts.
Enligt uttalande av departementschefen i samband med tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag, borde i fall, där avstyckningsförrättning redan påkallats vid tiden för tillståndsbeslutet, regeln vara att jordförvärvstill- ståndets giltighet gjordes beroende av att avstyckningcn kommer till stånd. I andra fall borde dylikt villkor uppställas så snart det befanns önskvärt ur rationaliseringssynpunkt eller eljest särskilda skäl förelåg. Följden av en sådan tillämpning torde emellertid enligt departementschefens mening då bli att villkor i allmänhet skulle komma att föreskrivas.
Riksdagens Justitieombudsman, som vid inspektioner uppmärksammat att giltigheten av ett stort antal förvärvstillstånd sedan länge vore beroende av fråga om sammanläggning av fastigheter, har i skrivelse till lantbruks— styrelsen den 2 februari 1961 behandlat ämnet och därvid anfört följande.
Även enligt min mening bör lantbruksnämnd vid beviljande av förvärvstill- stånd beträffande fastighetsdel, avsedd att avstyckas för att tilläggas bestående fastighet, i regel göra giltigheten av tillståndet beroende av att sammanläggning kommer till stånd.
Är fråga om tillstånd att förvärva hel fastighet, kan det i många fall, på sätt framgår av de i ärendet avgivna yttrandena, framstå såsom ändamålsenligt ur allmän och även ur enskild synpunkt, att tillståndet göres beroende av att fastig- heten sammanlägges med annan av sökanden ägd fastighet.
När det gäller att avgöra, huruvida såsom villkor för jordförvärvstillstånd be- träffande hel fastighet skall krävas, att sammanläggning med annan fastighet eller andra sådana kommer till stånd, måste emellertid hänsyn tagas till att uppstäl- landet av ett dylikt villkor medför, att giltigheten av förvärvstillståndet härige— nom kan komma att hållas svävande mycket lång tid på sätt framgår av vad som framkom vid inspektionen av lantbruksnämnden i Hallands län. Jag har även vid mina inspektioner av domsagorna uppmärksammat sammanläggningsärenden, vilka varit oavgjorda mycket lång tid, stundom 5—10 år efter det de inkommit till ägodelningsdomaren. Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande klargjort olä- genheterna av att giltigheten av förvärvstillstånd hålles svävande längre tid. Till de av styrelsen sålunda angivna olägenheterna härav må tilläggas att, om hinder Visar sig möta för sammanläggning och fånget alltså är ogillt, svårlösta tviste- frågor mellan säljare och köpare lätt bli följden. Jag vill i detta sammanhang _också erinra om intresset av att lantmäterimyndigheterna och ägodelningsdomarna
icke belastas med sammanläggningsärenden, såvida detta icke erfordras från jordpolitiska synpunkter eller på grund av andra vägande skäl.
Det synes därför vara i hög grad angeläget, att lantbruksnämnd, innan form- ligt villkor om sammanläggning föreskrives, noggrant beaktar vilka konsekvenser ett dylikt villkor skulle kunna få i det aktuella fallet. Såsom lantbruksstyrelsen påpekat bör nämnden alltså i varje enskilt fall göra en avvägning mellan å ena sidan önskvärdheten av en eventuell sammanläggning och å andra sidan de olä- genheter villkoret kan medföra. Att ange några närmare riktlinjer till ledning vid berörda avvägning låter sig knappast göra utan bedömningen får ske med hänsynstagande till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Helt allmänt torde dock kunna sägas att —— såsom lantbruksstyrelsen framhållit —— ett villkor om sammanläggning i allmänhet synes vara på sin plats, om därigenom kan åstadkommas en avsevärt förbättrad fastighetsindelning och sammanläggnings- frågan är av väsentlig betydelse för förvärvstillstånds beviljande.
Såsom framgår av vad lantbruksstyrelsen anfört ha vissa lantbruksnämnder börjat tillämpa ett i styrelsens utlåtande närmare beskrivet förfarande i syfte att främja önskvärd fastighetsbildning utan att betunga vederbörande med villkor om sammanläggning, som kan bli alltför svår att genomföra. Förfarandet inne- bär, kort uttryckt, att lantbruksnämnden lämnar sökanden tillfälle att innan frå- gan om förvärvstillstånd slutligt prövas inge ansökan om sammanläggning, som nämnden finner önskvärd, samt att nämnden, sedan sammanläggning sökts, med- delar förvärvstillstånd utan villkor. Detta tillstånd kan, efter bemyndigande jäm- likt 8 & jordförvärvskungörelsen, utfärdas å nämndens vägnar av lantbruksdirek— tören eller annan tjänsteman hos nämnden. Beträffande det angivna förfarings- sättet har lantbruksstyrelsen framhållit, att god sannolikhet därigenom ernåddes för att önskvärd sammanläggning komme till stånd men givetvis icke full säker- het därför, eftersom sökanden vore oförhindrad att återkalla sammanläggnings- ansökningen. Förfaringssättet syntes styrelsen smidigt och i många fall lämpligt.
I vad styrelsen sålunda anfört vill jag instämma. Jag anser sålunda att hinder icke möter för lantbruksnämnderna att i de fall detta finnes lämpligt och ända- målsenligt begagna sig av det angivna förfarandet. Med ett dylikt förfaringssätt torde formligt villkor enligt 7 % erfordras i ett betydligt mindre antal fall än, enligt tidigare praxis. Det synes önskvärt att förfaringssättet kommer till an- vändning vid alla lantbruksnämnder i härför lämpliga fall.
Utredningen delar de synpunkter, som justitieombudsmannen sålunda anfört. Utredningen förordar alltså en sådan tillämpning av stadgandena i den föreslagna 11 5, att lantbruksnämnden i varje enskilt fall gör en avvägning mellan å ena sidan önskvärdheten av en eventuell sammanlägg- ning och å andra sidan de olägenheter villkoret kan medföra. En återhåll- samhet i uppställande av villkor om sammanläggning bör eftersträvas. Sådant villkor synes dock i allmänhet vara på sin plats, om därigenom kan åstadkommas en avsevärt förbättrad fastighetsindelning och sammanlägg- ningsfrågan är av väsentlig betydelse för förvärvstillstånds beviljande.
Det av lantbruksstyrelsen beskrivna förfarandet, innebärande att lant- bruksnämnd i stället för att uppställa formligt villkor om sammanlägg- ning lämnar sökanden tillfälle att innan frågan om förvärvstillstånd slut- ligt prövas inge ansökan om sammanläggning, bör med fördel kunna an- vändas i betydande utsträckning.
12 Q'. 12 & motsvarar 8 & gällande jordförvärvslag och 6 5 första stycket bolagsp förbudslagen. Bestämmelsen är givetvis fortfarande nödvändig. Såsom framgår av kapitel 4 har i doktrinen framförts krav på en när- mare reglering av ogiltighetspåföljdens verkningar, t. ex. frågorna om vem som äger slutligt uppbära avkastningen av fastigheten medan förvärvsfrå- gan är svävande och ersättning för nedlagda kostnader under samma tid. Dessa spörsmål har tidigare behandlats av statsmakterna. Bestämmelser om att köp blir ogiltigt, då förvärvstillstånd icke sökes inom viss tid eller ansökan därom avslås, har alltsedan 1906 funnits i skilda lagar. Lagstiftarna har därvid städse intagit den ståndpunkten, att följ- derna av ogiltigheten får bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. Viss-a uttalanden om följderna har emellertid gjorts. I 1941 års betänkande (SOU 1941: 24), som låg till grund för 1945 års jordförvärvslag, uttalades så- lunda följande:
I princip innebär ogiltigheten, att part icke är skyldig att fullgöra vad han enligt köpeavtalet åtagit sig samt att, om fullgörande redan kommit till stånd, återbäring skall äga rum. Ogiltigheten torde icke utesluta att endera parten en- ligt allmänna rättsgrundsatser kan vara skyldig att utgiva skadestånd på grund av särskild utfästelse eller rättsstridigt förfarande. För parterna bindande kunna också vara i avtalet intagna stadganden rörande uppgörelsen dem emellan för fall av vägrat tillstånd, såsom föreskrift att erlagd handpenning icke skall åter- bäras. Till följd av ogiltigheten kunna särskilda spörsmål uppkomma rörande rätten till avkastning, ersättning för nedlagda kostnader m. m. Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att lösa dylika spörsmål enligt gängse normer.
Vid riksdagsbehandlingen 1945 framställdes i en motion (II: 683) yrkan- de om att särskilda bestämmelser skulle ges om verkan av ogiltigheten. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet gillade emellertid det ut- talande i denna del, som gjorts i betänkandet (utl. nr 1., s. 36). Riksdagen intog samma ståndpunkt, vilken den vidhållit i senare lagstiftningsärenden.
För egen del finner utredningen ej skäl att ingå i något försök att lag- stiftningsmässigt på detta begränsade område söka lösa de problem, som sammanhänger med att ett köp blir ogiltigt eller eljest återgår. De rättsfall, till vilka hänvisats i kapitel 4, torde ge en god ledning för bedömandet av frågan.
I anledning av vissa uttalanden från doktrinen har utredningen över- vägt en komplettering av sista stycket i förevarande paragraf så att med- delat tillstånd alltid skulle medföra att ett fång blev giltigt. Därvid avses de fall, då tidsfrist försuttits men tillstånd dock av misstag lämnats. Inför- des en sådan regel skulle dock frågan om ett förvärvs giltighet länge kunna hållas svävande och svårbemästrade problem kunna uppkomma, t. ex. om säljaren i förlitande på att köparen ej inom laga tid sökt förvärvstillstånd säljer fastigheten vidare och tillstånd senare beviljas förste köparen. Ut-
redningen har därför stannat vid att bibehålla gällande bestämmelse oför- ändrad.
15 och 16 55.
15 och 16 55 motsvarar 11 och 12 55 gällande jordförvärvslag samt 7— 10 åå bolagsförbudslagen. Motiven till att avyttringsskyldighet stadgats jämväl vid förvärv genom testamente eller genom skifte vid upplösning av bolag eller förening framgår av vad som anförts under 2 5.
15 5 första stycket. Den tidsfrist inom vilken avyttring efter inrop på exekutiv auktion skall ske har bestämts, i gällande jordförvärvslag till två år samt i bolagsförbudslagen och 1916 års lag till tre år. I samtliga fall har som utgångspunkt för fristen angivits den dag, då den exekutiva auktionen vann laga kraft.
Då avyttringsskyldigheten enligt den nya jordförvärvslagen nu föreslås skola gälla jämväl förvärv genom testamente och skifte bör en— gemensam utgångspunkt för fristen eftersträvas. Utredningen har därvid funnit lämp- ligt föreslå, att fristen räknas från den dag, då lagfartsskyldigheten senast skolat fullgöras. Denna utgångspunkt blir enligt gällande lagfartsförord- ning sex månader, eller, i de sällsynta fall då förvärvad jordbruksfastighet är belägen inom stad, tre månader, efter det fånget skedde, dock med de jämkningar som framgår av 2 & nämnda förordning. — Enligt 28 kap. 2 5 av lagberedningens förslag till jordabalk skall fristen för sökande av lagfart i samtliga fall vara tre månader. Utgångspunkten är i regel den dag då fångeshandlingen blivit upprättad. Vissa särskilda bestämmelser föreslås i 28 kap. 3—5 åå. Dessa innebär att vid inrop på exekutiv auktion tidsfristen för sökande av lagfart — liksom nu — räknas från det köpe- brev utfärdats. Vid förvärv genom testamente räknas lagfartstiden från det testamentet blivit ståndande och legatet utgivits, dock ej tidigare än från registrering av bouppteckningen. Vad slutligen angår skifte räknas tiden från det tiden för väckande av klandertalan utgått eller, då sådan talan väckts, dom varigenom förvärvet förklarats bestå vunnit laga kraft. Ge- nom den av utredningen föreslagna formuleringen kommer en automatisk anpassning att ske till de regler rörande utgångspunkten för lagfartstiden, som kan komma att bli gällande sedan lagberedningens förslag slutbe— handlats.
Den av utredningen föreslagna lösningen innebär ifråga om tidsfristens längd en kompromiss mellan tvåårsfristen i jordförvärvslagen och treårs- fristen i de båda andra lagarna. Fristen, räknad från utgångspunkten för lagfartstiden, blir enligt utredningens förslag i regel 21/2 år, i undantags— fall 2 år 3 månader. Därest lagberedningens förslag genomföres blir fristen alltid 2 år 3 månader.
15 5 andra stycket har behandlats under 2 5. 15 å tredje stycket. I gällande lagbestämmelser finnes en uttrycklig före-
skrift om att anteckning rörande avyttringsskyldigheten skall göras i det köpebrev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen. Utred- ningen anser att sådan föreskrift kan meddelas i tillämpningskungörelse och att det är tillräckligt att i lagen intages bestämmelse om skyldighet för inskrivningsdomaren att, då lagfart sökes, göra anteckning i fastighets- boken om föreliggande avyttringsskyldighet.
15 ,? fjärde och femte styckena överensstämmer i sak helt med vad nu gäller. ,
16 5 överensstämmer med 12 & gällande jordförvärvslag utom såtill- vida att bestämmelsen om förvärvsberättigade subjekt anpassats till undan- tagen i 2 5 första stycket 1—4 och 7.
17 å”. Motiven till 17 5 har angivits i den allmänna motiveringen (kap. 9) och under 1 5.
18—20 åå. 18—20 55 överensstämmer i sak med 13—15 55 gällande jordförvärvs- lag, varför utredningen blott hänvisar till motiven för sistnämnda stad- ganden.
Övergångsbestämmelsen
..Motivet till den särskilda bestämmelsen rörande fusion framgår av vad anförts under 2 5.
Ändringar i 1916 års lag
Utredningen har övervägt huruvida jämväl bestämmelserna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag lämpligen kunde inarbetas i en gemen- sam lag. 1916 års lag har emellertid ett annat syfte än jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen. Ändamålet är att förhindra att svenska natur— tillgångar över huvudtaget övergår i utländsk ägo. Skyddsobjekt är alltså, förutom jordbruksfastigheter, jämväl andra fastigheter, och t. ex. vatten- fall och gruvrättighet. Att ur lagen utbryta sådana tillståndsfrågor som avser jordbruksfastigheter kan ej vara lämpligt. Då syftemålet är att hindra utländskt inflytande måste nämligen prövningen ske ur vidare handels- och näringspolitiska synpunkter än de som vid sidan av de jordpolitiska an- lägges vid prövning av svenska rättssubjekts förvärv. Med hänsyn härtill bör förvärvsfrågorna fortfarande avgöras av Kungl. Maj:t eller i vissa fall av länsstyrelsen. Sverige har genom sitt medlemsskap i Europeiska fri- handelssammanslutningen bl. a. erkänt (artikel 16 i konventionen), att restriktioner i fråga om andra medlemsstaters rättssubjekts etablering och
drift av ekonomiska företag icke bör tillämpas på sådant sätt att genom en mindre gynnsam behandling av dessa än av svenska rättssubjekt de fördelar som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna motverkas. Denna utfästelse syftar bl. a. på rätten att förvärva fast egen— dom och vissa naturtillgångar. I den proposition, vari Sveriges anslutning till EFTA föreslogs, uttalade departementschefen bl. a. (prop. 1960:25. s. 54):
Sedan gammalt har i vårt land fästs stort avseende vid möjligheten att be- vara en viss kontroll över äganderätten till naturtillgångarna. Under förhandling- arna har det också rätt enighet om att konventionens bestämmelser om etablerings- rätt i princip icke skall hindra en sådan kontroll. För vårt vidkommande före- ligger sålunda icke något hinder enligt konventionen att bibehålla den kontroll över utlänningars förvärv av fast egendom och vissa naturtillgångar som konces- sionsförfarandet enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag innebär. Vid tillståndsgiv- ningen enligt lagen får emellertid i förekommande. fall konventionens bestäm- melser om nationell likabehandling beaktas. En anpassning vid tillämpningen av 1916 års lag efter konventionens föreskrifter torde, såvitt nu kan bedömas, icke medföra någon fara för att naturtillgångar skall övergå i utländsk ägo i någon omfattning av betydelse. Så länge de produkter som härrör från ifrågavarande naturtillgångar är fritt tillgängliga för köpare i övriga medlemsstater torde näm- ligen kontrollen över själva äganderätten icke kunna anses motverka de fördelar som väntas av handelns frigörelse. Vad gäller skogstillgångarna vill jag också i detta sammanhang erinra om att möjligheterna att förvärva skog även för svenska företag och enskilda personer är starkt beskurna genom 1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom samt genom 1955 års jordförvärvslag. Beträffande våra mineraltillgångar må framhållas, att staten äger en ansenlig del av de inmutade fyndigheterna. Nya fyndigheter kan enligt 1916 års lag icke inmutas av utlänningar. Detta hinder är indispensabelt och det torde därför få övervägas att införa en möjlighet för Kungl. Maj:t att be- vilja dispens i detta avseende. Några olägenheter av en sådan ordning kan nu icke förutses. '
Utrikesutskottet anförde (utlåtande 1960: 2) i denna del följande: Särskild betydelse har vid förhandlingarna tillmätts frågan om etableringsrät— ten. Härvidlag innebär bestämmelserna att inskränkningar i utlänningars rätt att starta och driva företag icke får tillämpas så att de egna företagarna behandlas gynnsammare än övriga medlemsstaters företagare, om därigenom fördelar av handelns frigörelse motverkas. Bestämmelserna är i stort sett förenliga med den ordning som för närvarande tillämpas i Sverige, och endast i ett par fall torde det bli nödvändigt att vidtaga jämkningar i nuvarande lagstiftning och praxis.
Riksdagen biföll utskottets förslag (skrivelse 1960:140). Såsom i propositionen uttalats är bestämmelserna i 1916 års lag beträf- fande förvärv av fast egendom så allmänt avfattade, att utan lagändring en anpassning vid tillämpningen kan ske till konventionens bestämmelser. I fråga om rätt att inmuta mineralfyndighet bör emellertid, såsom depar- temenschefen och utskottet antytt, lagen jämkas så att det ovillkorliga för-
budet borttages och möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela dispens införes. Detta kan ske genom en mindre jämkning i 1 5 första stycket.
I övrigt synes i 1916 års lag böra göras sådana ändringar som innebär anpassning till den nya jordförvärvslag, som utredningen föreslår. I sam- band härmed bör på samtliga ställen i lagen orden Konungens befallnings- havande utbytas mot ordet länsstyrelsen. Vidare bör några redaktionella jämkningar göras. I enlighet härmed bör ändringar vidtagas i vissa para- grafer på sätt nedan angives.
I anledning av EFTA-konventionen bör i första paragrafen första styc- ket orden »ej heller i något fall härstädes» utbytas mot »eller». Härigenom vinnes att Kungl. Maj:t kan bevilja tillstånd för utländskt rättssubjekt att jämväl inmuta mineralfyndighet.
I andra stycket under 2. bör anpassning ske till uttryckssättet i 8 5 första stycket i utredningens förslag till jordförvärvslag. Kravet på för- värvarens anknytning till egendomen synes därför böra uttryckas med orden »avser att bereda sig sin huvudsakliga arbetsinkomst av jord— eller skogs- bruk å egendomen» i stället för »med egendomens förvärvande avses att åt honom bereda utkomst genom jordbruk och han kan antagas komma att själv ägna sig åt detta».
I 5 & första stycket bör orden »från det fånget skedde» utbytas mot »från fångeshandlingens dag». Härmed vinnes överensstämmelse med uttrycks- sättet i 3 g i förslaget till jordförvärvslag.
7—9 åå bör på sätt den föreslagna lagtexten utvisar anpassas till 15 och 16 55 i förslaget till jordförvärvslag.
KAPITEL 11
Sammanfattning
Mot bakgrunden av rådande förhållanden och väntad utveckling inom jord- bruk och skogsbruk anser utredningen motiv föreligga för en fortsatt för- värvslagstiftning avseende såväl fysiska som juridiska personers förvärv av fast egendom, vilken är taxerad såsom jordbruksfastighet. Stöd för denna uppfattning har utredningen erhållit av de meningar som uttalats i svaren på frågor, vilka utredningen tillställt myndigheter och organisa- tioner, och vid utredningens samråd med framför allt företrädare för skogs- bruket.
För fortsatt förvärvslagstiftning finnes tre huvudmotiv. Enligt utredningens mening är det för det första alltfort angeläget, att genom förvärvsprövning verka för att odlad jord och skogsmark i erfor- derlig utsträckning står till förfogande för personer, vilka har för avsikt att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst av sådan egendom. Saknas en förvärvslagstiftning finnes grundad anledning befara ur det allmän- nas synpunkt mindre tillfredsställande befolkningspolitiska och ekono- miska följder av att jord och skog i betydande utsträckning överföres till andra än aktiva jordbrukare.
För att den yttre rationaliseringsverksamheten skall få önskvärd om- fattning och leda fram till en ur storleks- och arronderingssynpunkt till- fredsställande indelning i brukningsenheter är för det andra en förvärvs- lagstiftning ett betydelsefullt medel i det allmännas hand att aktivt kunna befrämja och länka utvecklingen i en ur jordbruks- och skogsnäringens intresse önskvärd riktning.
Ett tredje huvudmotiv för en förvärvslagstiftning är behovet av att hindra förvärv i sådana fall, då förvärvarens avsikt är att bereda sig vinst antingen» genom snar avyttring av fastigheten eller del därav eller genom att tillgodogöra sig skog eller annan nyttighet på sådant sätt att egendo- mens lämplighet för jordbruk eller skogs-bruk äventyras. Som sådant spe- kulationsförvärv bör dock i regel icke anses förvärv av egendom i avsikt att exploatera den för tätbebyggelse.
Vid sina överväganden rörande en fortsatt förvärvslagstiftning har ut- redningen ägnat särskilt intresse åt skogsnäringen och dess speciella pro— blem. Utredningen har därvid funnit att motiv för en sådan lagstiftning även föreligger med hänsyn till de ökade krav på att skogsbrukets pro-
duktionsmöjligheter blir optimalt tillvaratagna, som bland annat är en följd av den starkt expanderande skogsindustrins allt större behov av rå- vara till skälig kostnad.
Hår angivna motiv för en fortsatt förvärvslagstiftning kan enligt utred- ningens mening väntas bli bestående. De gäller vidare ifråga om såväl fysiska som juridiska personers förvärv. Utredningen har vid sådant för- hållande föreslagit en permanent, för båda kategorierna gemensam lag.
Vid utformningen av lagförslaget har utredningen i princip eftersträ- vat att icke ge bestämmelserna en vidare räckvidd än vad som erfordras för att förenämnda väsentliga syften skall tillgodoses. .
Med hänsyn till objektet är lagförslaget sålunda begränsat till fast egen- dom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet. För en fortsatt reglering av juridiska personers förvärv av »annan fastighet» har utredningen icke funnit skäl. Likaså föreslås koncessionsfrihet för förvärv av egendom, som förväntas bli tagen i anspråk för annat ändamål än jord— och skogsbruk.
Med avseende på subjektet stadgar lagförslaget ett flertal undantag. Helt undantagna från jordförvärvsprövning är exempelvis sådana fall där kro- nan är förvärvare eller fångesman eller där ett nära släktskapsförhål— lande föreligger mellan förvärvare och fångesman. I förhållande till gäl- lande jordförvärvslag har utredningen emellertid funnit skäl för en be- gränsning av släktskapsundantaget såtillvida att det i fortsättningen icke skall avse syskons avkomling. Från lagens bestämmelser föreslås även _un- dantagna förvärv genom arv eller bodelning. Förvärv, genom testamente eller skifte vid upplösning av bolag eller förening skall även vara konces- sionsfria. Dessa förvärv har emellertid ur förvärvssynpunkt ansetts böra.- jämställas med förvärv, som sker genom inrop å exekutiv auktion. För sådana förvärv föreslår utredningen — i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller — bestämmelser om inskränkning i rätten att behålla den förvärvade egendomen.
Vad gäller kommuners förvärv har utredningen funnit en lämplig av- vägning mellan skilda intressen vara att sådana förvärv lämnas helt kon- cessionsfria när de avser egendom som primärkommun förvärvar inom kommunens gränser. I övrigt har koncessionsfriheten begränsats till för- värv som sker för vissa i expropriationslagen angivna ändamål.
Hänsynen till sociala och befolkningspolitiska synpunkter är i utred— ningens förslag i första hand tillgodosett genom bestämmelserna i 7 och 8 55.
Enligt förstnämnda lagrum skall, om ej särskilda skäl föranleda an- nat, förvärvstillstånd vägras där förvärvaren är bolag, förening eller stif- telse. Som ett uttryck för utredningens strävan att begränsa korrektivet till sådana förvärv som kan vara till förfång för den jordbrukande befolk- ningen har i lagrummet angivits exempel på skäl för meddelande av till- stånd. Sådant skäl föreslås föreligga bland annat när fånget är ägnat att
främja ett rationellt skogsbruk och avser egendom, vilken på grund av läge inom område där förutsättningarna för jordbruk är ringa eller av annan orsak ej erfordras för att behovet av skog som stöd åt jordbruket i bygden skall kunna tillgodoses. Innebörd-en i denna bestämmelse, som i första hand vidgar möjligheterna för skogsindustriella företag med byg- deanknytning att förvärva skog, är utförligt behandlad i den allmänna motiveringen.
I 8 & regleras fysiska personers förvärv mot bakgrunden av förenämnda sociala och befolkningspolitiska intressen. Enligt lagrummet må förvärvs— tillstånd vägras där sannolika skäl talar för att förvärvaren icke kom- mer att ha sin huvudsakliga arbetsinkomst av egendom, vilken bedömes kunna ge ägaren en tillfredsställande försörjning antingen i befintligt skick eller efter rationaliseringsåtgärder, som beräknas kunna bli vidtagna inom nära förestående tid. Korrektivets begränsning till förvärvsobjekt, som är angelägna för en jordbrukande befolkning, ges även annat uttryck i lagrummet. Det stadgas sålunda att förvärvstillstånd i vissa fall ej utan särskilda skäl får vägras. Ett sådant skäl är att förvärvet på grund av egen-domens storlek eller förekomst av vården utöver normala jordbruks- och skogsvärden kräver så stort kapital att egendomen icke kan beräk- nas vara efterfrågad av förvärvare med den aktive jordbrukarens avsikt.
Utredningen har även ansett motiv föreligga för korrektiv mot förvärv av stödjordbruk, när förvärvet sker i annat syfte än att egendomen skall nyttjas som sådant jordbruk.
Den nuvarande jordförvärvslagens karaktär av aktivt rationaliserings- instrument är bibehållen i utredningens förslag genom att i 9 & intagits bestämmelser motsvarande de i 5 5 gällande lag. Genom att rationalise- ringsmomentet infogas i en för fysiska och juridiska personer gemensam lag får det emellertid en vidare tillämpning än för närvarande till för- män för rationaliseringssträvandena bland samtliga ägarekategorier.
Även i övrigt är utredningens förslag till jordförvärvslag klart rationa- liseringsbefrämjande. Sålunda föreslås icke något annat hinder för så- dana förvärvarc, som avser att ha sin huvudsakliga arbetsinkomst av egendomen, att förvärva tillskottsmark än det som 9 & eventuellt kan medföra. Genom utformning av 8 & hindras däremot »icke jordbrukares» förvärv av tillskottsmark, som utgöres av bärkraftiga eller till bärkraft uppbyggbara enheter. Där fånget medför att egendom som förvärvaren re- dan äger får väsentligt förbättrad ägoanordning, må förvärvstillstånd emel- lertid ej heller i sådana fall vägras utan särskilda skäl.
I syfte att befrämja rationaliseringen inom storskogsbruket angives som skäl för bifall vid bolags, föreningars eller stiftelsers förvärv att fånget, utan att till avsevärd del omfatta skog som är behövlig som stöd åt jord- bruket i bygden, medför väsentligt förbättrad ägoanordning. I förhållande till nuvarande bolagsförbudslag öppnar bestämmelsen vidgade möjlighe-
ter för nämnda juridiska personer att i strukturförbättrande syfte för- värva enklaver.
Utredningen räknar även med att det förhållandet, att kompensations- försäljningar skall kunna godtagas som förvärvsskäl såväl vad gäller fy- siska som juridiska personer, skall i ökad utsträckning frigöra mark, som är önskvärd för rationaliseringsändamål.
Av utredningen föreslagna bestämmelser i fråga om egendom, som av- styckas för sammanläggning med annan jordbruksfastighet, leder till en förenkling av rationaliseringsprocessen i förhållande till nuvarande ord- ning. Därest fånget icke strider mot lagens syften eller förvärvsegendo- men med större fördel kan läggas till annan jordbruksfastighet må näm- ligen förvärvsprövning underlåtas vid fysiska personers förvärv oavsett storleken på den uppkommande brukningsenheten.
Korrektivet mot spekulationsförvärv är intaget i 5 5. Bestämmelser i jorddelningslagen är avsedda att förhindra att lämpliga fastigheter försämras till följd av att mark avskiljes genom avstyckning. Utredningen har funnit det angeläget att i förvärvslagen som komplement till nämnda bestämmelser bibehålla nuvarande skydd mot att bärkraftiga brukningsenheter som består av flera registerfastigheter äventyras genom att hela sådana fastigheter frånskiljes egendomen. Regler i detta avseende finnes intagna i 6 5 i utredningens förslag till jordförvärvslag.
Utredningen har funnit bärande skäl för att förvärvsprövningen hand- haves av lantbruksnämnderna såväl vad avser fysiska som juridiska per- soners förvärv. Vad avser förvärv av bolag, förening eller stiftelse har nämndernas befogenhet att avgöra ärendena emellertid ansetts böra be- gränsas till sådana fall, där tillstånd reservationslöst kan meddelas. I andra fall skall lantbruksnämnden, på sätt närmare framgår av 5 17, med eget utlåtande överlämna ansökningshandlingarna till Konungens prövning. Med hänsyn till den vidgade befogenheten för lantbruksnämnderna anser ut- redningen önskvärt, att nämndernas sammansättning överväges redan i samband med behandlingen av jordlagsutredningens lagförslag. Därvid synes särskilt angeläget att skogsnäringen blir företrädd.
Utredningen föreslår även vissa ändringar i 1916 års lag. Dessa inne- bär i huvudsak en anpassning till den jordförvärvslag utredningen före- slår men avser även viss jämkning med anledning av Sveriges anslutning till EFTA-konventionen.
ReServation
av herr Hceggblom
1. Förbudet mot bolagsförvärv
Av de båda lagar, som sammanförts i jordlagsutredningens förslag till ny jordförvärvslag, har den s. k. bolagsförbudslagen tillkommit för att för- hindra och rätta till missförhållanden, som före lagens tillkomst före— kommit vid fastighetsöverlåtelser. Den har från sin tillblivelse varit knu- ten vid och utformad efter svenska förhållanden.
Vad som föranledde bolagsförbudslagstiftningen, var det lavinartade överförandet av framför allt fastigheter med skog från enskild ägo till bolagsägo. Betänkligheterna inför detta förstärktes av förekomsten av up- penbar skogsskövling. Den utveckling av förhållandena, som sedan skett, torde gett anledning till ett mera nyanserat omdöme om skadeverkning- arna. De av bolagen förvärvade skogsarealerna har blivit en värdefull rå- varubas för skogsindustrins utbyggnad och är nu föremål för en så gott som undantagslöst god skötsel. Någon anledning att diskriminera bola- gen och de med dem jämställda föreningarna och stiftelserna som inne- havare av jordbruks- och skogsfastigheter finns numera inte.
Dock kan inte bortses från att i fråga om bolags, föreningars och stif- telsers liksom om kommunernas och statens förvärv av jordbruksfastig- heter gäller, att dessa på ett definitivt sätt undandras från att i framti- den byta ägare och bli överlåtna till enskilda personer. För den enskilda äganderättens bevarande och spridning måste dock stort värde tillmätas bevarandet av ett utrymme för tillgodo-seende av den efterfrågan på jord— bruks- och skogsfastigheter, som föreligger från enskilda uförvärvares sida. Särskilt värde har detta för jordbrukare, som i den rationaliseringspro- cess, som pågår inom jordbruket, behöver förstora sina ägoinnehav för att skapa för framtiden bestående, bärkraftiga brukningsenheter. Inga hinder bör därför resas mot eller möjligheterna begränsas för enskilda personers jordförvärv. En jordförvärvslag behövs dock som instrument för att hindra icke önskvärda rubbningar i balansen mellan olika ägare- kategoriers innehav av jordbruksfastigheter.
Ur den synpunkten kan det synas otillfredsställande att i lagförslagets 2 g såväl kommuners förvärv inom eget område som statens förvärv läm- nas utanför förvärvslagstiftningen.
I fråga om kommunernas förvärv motiveras undantagandet av att ingen statlig myndighet kan förutsätta-s ha bättre insyn i fråga om lämplighe- ten i vad som sker inom kommungränserna än det beslutande kommunala organ, som utövar kommunens självbestämmanderätt. Att ställa denna självbestämmanderä-tt under ett länsorgans kontroll anser jag ej kunna godtagas i fråga om kommunernas fastighetsförvärv inom egna områden.
Statliga förvärv Vad de statliga förvärven beträffar, så regleras deras omfattning lika ef- fektivt som genom lagstiftning med hjälp av andra åtgärder från stats- makternas sida. Lantbruksnämndernas förvärv, som varit föremål för upp- märksamhet från riksdagens revisorers sida, kan genom medelsanvisningen till jordfonden begränsas till att motsvara den reserv, som behövs för den aktuella rationaliseringsverksamheten, i den mån denna inte kan till- godoses genom förmedlingsverksamhet.
Förvärven av fastigheter genom användningen av medel ur domänver— kets markfond följer principen, att kronans köp och försäljningar värde- mässigt skall motsvara varann. Domänverkets fortgående avyttring av ut- arrenderade kronoegendomar till självägande brukare, vilket varit ett led i domänverkets markpolitik, har varit ändamålsenlig och bör inte upp- höra. Därest någon olägenhet av praktiskt betydelsefull storleksordning skulle komma att uppstå därigenom att domänverket genom försäljning av åker och tomtmark får medel till inköp av större arealer billigare skogs- mark, kan bestämmelserna om användningen av domänverkets markfond ändras.
Bolagsförvärven
En jordförvärvslag med uppgift att skydda mot icke önskvärda föränd— ringar i relationen mellan olika ägarekategoriers innehav av jordbruks- fastigheter kan enligt min åsikt begränsas till att gälla bolags, förening- ars och stiftelsers förvärv. Jag accepterar den utformning utredningens lagförslag i 7 & fått för att tjäna som instrument för en sådan uppgift, och min reservation gäller, att inbördes överlåtelser inom denna ägare— kategori ställes under kontroll med möjlighet till förvärvsförbud, om egen— domen enligt 9 5 anses böra tagas i anspråk för rationaliseringsändamål.
Enligt lagförslagets 7 & avser det i denna paragraf stadgade förvärvs- hindret ej förvärv från bolag, förening eller stiftelse. I 9 5 häves delvis detta stadgande genom bestämmelsen att förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till
storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. Detta stad— gande avser alltså även förvärv av bolag från bolag.
Som framgår av utredningens redovisning & kap. 4 av de förvärv, som lantbruksnämnderna gjort, sedan förvärvsansökan avslagits med hjälp av den 5. k. rationaliseringsparagrafen (5 5 i nuvarande jordförvärvslag), har lagen varit av mycket ringa betydelse i fråga om att skaffa mark för ra- tionaliseringsändamål. Gäller det sådana förvärv från bolag, föreningar eller stiftelser torde lagen praktiskt taget bli betydelselös. Men den för med sig olägenheten, att om bestämmelsen i lagförslagets 9 5 godtages, måste lantbruksnämnderna granska alla inbördes överlåtelser inom bo— lags-, förenings- och stiftelsegruppen för att avgöra, om de berör någon mark, som kan vara användbar för rationaliseringsändamål. Detta med- för meningslös tidsåtgång för lantbruksnämndernas tjänstemän och tids— förskjutningar vid ägoöverlåtelsernas genomförande. En synpunkt som utredningen helt förbigår och som jag även återkommer till i senare sam- manhang, är att det bör »finnas ett riml-igt förhållande mellan kostnaderna och den båtnad som utvinnes, när det gäller tillämpningen av jordför- värvslagen. Ur den synpunkten är välmotiverat att från lantbruksnämn— dernas prövning undantaga bolags köp från bolag. Det finns exempel på att lantbruksnämnders inblandning i bytestransaktioner, som berört denna ägarekategori, lett till försämrade dispositioner mellan by-teskon—trahen- terna, utan att lantbruksnämnderna fått mark till sitt förfogande. Den mark lantbruksnämnderna velat komma över, har lämnats utanför över- låtelsen.
Bolagsägd mark, som kan vara till nytta för rationaliseringsändamål, bör kunna förvärvas genom aktiv inköpspolitik eller bytesförmedling från lantbruksnämndernas sida, även om dessa inte har till sitt förfogande möjligheten att skrämma till sig billiga markförvärv genom hot om att, om deras önskningar inte villfaras, hindra marköverlåtelserna med stöd av rationaliseringsparagrafen i jordförvärvslagen. Lantbruksnämndernas arealinnehav för byten med bolagsjord har undan för undan ökats och jordbrukets avfolkning kommer att ställa ytterligare arealer till förfo- gande för sådant ändamål. År 1959 gjorde chefen för jordbruksdeparte- mentet av riksdagen godkänt uttalande, att för skogskomplettering kom— mer lantbruksnämnderna att ha skog tillräckligt av sådan skogsmark, som lantbruksnämnderna äger eller kommer att förvärva inom bondeskogs- brukets ram.
Vid den tillståndsgivning, som enligt förslaget till ny jordförvärvslag måste ske vid bolags, föreningars och stiftelsers förvärv av mark i enskild ägo, bör sådana kontakter kunna knytas mellan lantbruksnämnderna och förvärvarna, att ömsesidiga intressen kan tillmötesgås på rent affärsmäs— siga grunder. För att bespara förvärvskontrahenterna och lantbruksnämn- derna onödig kontroll bör lagförslagets bestämmelser i 9 och 10 55 ej
gälla vid inbördes förvärv mellan bolag, föreningar eller stiftelser. Dessa förvärv påverkar ej relationen mellan olika ägarekategoriers markinne- hav och bör därför lämnas helt fria.
Jag hänvisar härom i övrigt till min reservation i samma ämne till jordlagsutredningens tidigare betänkande angående decentralisering av be- slutanderätten enligt bolagsförbudslagen m. m. jämte däröver avgivna re- missvar från Domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges in- dustriförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svenska landskom- munernas förbund, Kooperativa förbundet, vissa länsstyrelser och över- lantmätare m. fl.
2. Enskilda personers jordförvärv
Mitt andra reservationsyrkande gäller, att nuvarande jordförvärvslag bör upphöra a-tt gälla den 30 juni 1962 utan att ersättas med de delar av det nya lagförslaget, som är tillämpliga på jordbruksfastigheters förvärv av andra köpare än bolag, föreningar och stiftelser.1
Skälet för detta yrkande är i första hand, att jordbruket behöver be- frias från de hinder för en fri dispositionsrätt över jordbruksfastigheter, som en jordförvärvslag lagt och enligt utredningens förslag kan lägga i vägen för lösandet av den för jordbrukets framtid mycket betydelsefulla storleksrationaliseringen. Att genom lagtextformulering särställa jordbru— karna inom gruppen enskilda förvärvare har dock inte varit möjligt. En utväg hade varit att ställa jordägares köp av jord för storleksrationali— sering utanför lagtillämpningen, men inom utredningen har ej funnits gehör för en sådan anordning. Man kan i lagtext skilja mellan juridiska och fysiska personers rättigheter, men gränsdragningar inom den senare gruppen är svåra att formulera. Jordägare- och jordbrukarebegreppet kan genom arv eller yrkesbyte kombineras med vilken annan yrkesgrupp som helst.
Det finns också avgörande skäl att låta förvärvsfrihet gälla alla en— skilda förvärvare. Vad jag förut anfört om båtnadens underläge i för— hållande till kontrollkostnaderna, när det gäller förvärvstillstånd inom bolagsgruppen, är i allt väsentligt tillämpligt även inom gruppen enskilda förvärvare. Vidare kan med den utformning lagförslaget fått, uppstå en förmånsställning för bolag i fråga om förvärv av överskottsskog. Förmåns— ställningen kan både härledas från lagtextens och specialmotiveringens utformning samt från de ekonomi-ska resurser, som kan mobiliseras för finansieringen av inköpen. Med det läge kapitalanskaffningsfrågan för närvarande har inom jordbruket, kan befaras att från jordbrukets sida inte kan mobiliseras någon större mängd kapital för inköp av avfolk-
1 Om spekulationsförvärv se nedan.
ningsfastigheter och skogsplantering på desamma. Ur säljarnas intresse är dock motiverat med fri konkurrens, och det är därför angeläget att även andra enskilda förvärvare får i fri tävlan utan förvärvshinder konkur- rera om jordbruksfastigheter, som salubjudas. Som skäl härför bör även rättssynpunkter tillmätas avgörande betydelse.
Jordförviirvslagen är utan rättsgrund
En jordförvärvslagstiftning, som lägger hinder i vägen för enskilda per- soners jordförvärv, är en lagstiftning, som saknar stöd i en rättsupp- fattning, som på likartat sätt kommer till uttryck i fråga om dispositions— rätt till produktionsfaktorerna inom andra näringsgrenar. Den strider mot jordabalkens skydd för äganderätten och 1865 års förordning om skydd för näringsfriheten. Jordförvärvslagens möjlighet att omintetgöra redan ingångna köpeavtal har brutit den trygghet för äganderätten, som legat i begreppet »laga fång» med sin oförändrade formulering från jordabal- ken i Magnus Erikssons landslag av år 1347 till 1 5 i nu gällande jorda- balk. Jordförvärvslagen strider klart mot näringsfrihetsförordningens prin- cip, att vem som helst inom lagens gränser får starta och driva vilken form av företagsamhet han vill inom svenskt näringsliv.
Vad som anförts som motiv för jordförvärvslagen i dess olika utform- ning från den första versionen av år 1945, har varit ett förment behov att skydda vid jordbruket knutna, självägande företagares intressen. När bolagsförbudslagen tillkom, motiverades detta bl. a. med att det var skad- ligt för landet, därest den självägande jordbruksbefolkningen i alltför stor utsträckning komme att reduceras genom att hemmanen överginge i bo- lagens ägo. Man nöjde sig dock med att undanrödja denna risk genom bo- lagsförbudslagen, som skulle hindra överlåtelser som mera definitivt över- förde marken ur bondeägo.
Förvärv av enskilda personer, även om de icke var jordbrukare, an- sågs vid bolagsförhudslagens tillkomst inte innebära en sådan definitiv övergång, som behövde hindras. Erfarenheten har också bestyrkt detta genom ett under flera decennier praktiskt taget orubbat förhållande mel- lan arrendatorer och självägande företagare inom jordbruksnäringen, trots ständigt gjorda fria köp från icke jordbrukares sida. Den enda mätare på dessa förhållanden, som kan tillerkännas vitsord, är jordhruksräkningar- nas statistik över antalet arrenderade fastigheter. Den utvecklingsten- dens, som där kommer till synes, visar klart på minskning av arrende- jordbrukens antal. Från att år 1927 ha redovisats med 62 265 sjönk ar- rendenas antal vid 1944 års jordbruksräkning till 55 892. Vid sista jord- bruksräkningen 1956 tillämpades ett annat redovisningssystem och då re— dovisades 37 862 arrenderade brukningsenheter jämte 25 378 såväl ägda som arrenderade brukningsenheter.
Mot arrendeformen kan ur jordbrukssynpunkt inget vara att invända, då en fullt legitim efterfrågan på arrenden föreligger inom det sven-ska jord- bruket och vi har en arrendelagstiftning som reglerar förhållandena mel- lan jordägare och arrendatorer. Förhållandet mellan arrenden och själv- ägda brukningsenheter är en lämplighetsfråga, som avgöres av tillgång och efterfrågan. Uppenbarligen har härvid god balans rått inom det svenska jordbruket, då prisrörelserna i fråga om arrenden och fastighetspriser gått i samma riktning. Den statistiskt styrkta sanningen är, att inte un- der någon period mellan två jordbruksräkningar efter första världskri- get har antalet nytillkomna arrenden överstigit den samtidigt skedda överföringen av arrendejordbruk till självägda företag. Värt att observera är, att år 1944, alltså året innan jordförvärvslagen för första gången be— slöts, redovisades i rak motsats till den motivering, som anfördes för la- gen, att arrendejorden minskat sedan nästföregående jordbruks-räkning. Likväl påstods lagen nödvändig för bevarande av självägande jordbru- kare i tillräckligt stort antal. Detta ansågs motivera, att man inte längre kunde nöja sig med att acceptera de olägenheter, som ibland kunnat upp- stå rent lokalt för den jordbrukande befolkningen av att fri förvärvsrätt och besittningsrätt till jord bevarades, då de inte motsvarade de olägen- heter, som skulle följa för samma befolkning, om man gjorde avsteg från äganderättsprincipens innebörd att garantera frihet både vid köp och försäljning enskilda personer emellan.
Vad som vid jordförvärvslagens antagande 1945 nästlade sig in i svensk lagstiftning, är en åter-spegling från den nationalsocialistiska idévärld, som rörde sig med mycket dunkla begrepp om sambandet mellan jord och människor. Ur denna idévärld hämtades motiv för en lagstiftning, som monopoliserade rätten attt innehava jord till en grupp människor, som förutsattes vara mer än andra berättigad att äga och bäst i stånd att sköta densamma. Det sades vara en fördel för samhället och jordbruket, att man gjorde den jordbrukande befolkningen till en sådan sluten enhet. I prak- tiken förverkligades detta genom skapandet av ett i lag skyddat jord- ägaremonopol, som blott kunde brytas genom i lag reglerade förvärvstill- stånd. Så har i väsentliga delar vår svenska jordförvärvslag byggts upp.
Då det varit svårt fastställa kvalifikationerna hos dem, som utanför nära anhörigas krets kunde vara lämpliga att få inträde i detta monopol, har man i stället sökt avskilja dem, som inte borde komma ifråga som jordägare. I lagens första version rörde man sig dock med landsfiskals- intyg om sådana kvalifikationer. Vid avskiljandet av icke önskvärda jord— ägare stannade man sedan vid kapitalplacerare eller förvärvare, som ville komma åt egendomen i annat syfte än att själv ägna sig åt densamma, vidare sådana som förutsattes komma att vansköta jorden, tillgodogöra sig skogstillgångar behövliga för ortens jordbruk eller utnyttja förvärvet till att skaffa sig spekulationsvinst.
Jordförvärvslageu och jordbrukarna Den redan jordägande befolkningen drabbades av ovan angivna förvärvs- förbud endast i den mån de ville sälja till enligt lagen ej godtagbar för- värvare. Men den svenska jordförvärvslagens utformning har inte bara stannat därvid, utan även inom gruppen jordbrukare har den dragit upp gränser mellan förvärvsberättigade och icke förvärvsberättigade, när det gällt utökning av jordbruksfastigheter genom tillköp av mark. Gränsdrag- ningen har skett vid innehav av en egendom av storlek att utgöra »en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet».
De olyckliga följderna av dessa bestämmelser förstärktes av, att den statliga jordbruksrationaliseringens mål under åren 1948—1959 var satt till att skapa jordbruk (av basjordbrukets storlek. Basjordbrukens place- ring som mål för rationaliseringsverksamheten gjorde, att de måste an- ses motsvara vad lagen benämnde »en för sitt ändamål lämpad bruknings— enhet», som var kringgärdad med skydd mot förändringar genom för- värvstillstånd. I denna utformning och med denna tillämpning har jord- förvärvslagen tillfogat det svenska jordbruket bestående skada genom att hindra frivilligt genomförd storleksrationalisering genom tillköp och sam- manläggningar. Därigenom har rationaliseringen blivit fördröjd.
Den sida av jordförvärvslagen, som varit riktad mot de aktiva jord- brukarna, har inneburit, att därest de redan ägt ett jordbruk av den stor- lek, som enligt lagens och rationaliseringskungörelsens mening kunde an— ses lämpad för sitt ändamål, har de kunnat hindras från att verkställa storleksförbättringar, som de själva önskat och haft resurser att genom- föra. De har fått stå tillbaka för dem, som enligt lagens formulering be— fann sig i bättre rätt. Hur många tillfällen till lämpliga ägoförstoringar och skapande av för framtiden bärkraftiga jordbruk, som jordförvärvs- lagen omintetgjort, är naturligtvis omöjligt att fastställa. Uppenbar är dock jordförvärvslagens karaktär av hinder för en sådan fri expansions- rätt åt jordbrukarna, som är en rättighet för andra företagare.
De uppgifter, som redovisar förändringarna i antalet brukningsenhe- ter, som inträffat efter jordförvärvslagens tillkomst, är ur hithörande syn- punkt av intresse. Jag hänvisar till utredningens redovisning i tabell 11. Den tendens, som där redovisas, framstår också tydligt av en samman- ställning byggd på B. L. Fzs jordbruksregister visande strukturföränd- ringarna under 1950-talet (se tabell överst å nästa sida) .
De mindre jordbruken har under perioden visserligen minskat, men något uppbyggande av hasjordhruk, som var angivet som rationaliserings- mål, har inte skett. Deras antal har i stället minskat. I fråga om större jordbruk, lämpade som en- och tvåfamiljsjordbruk, som enligt 1947 års beslut lämnades åt jordbrukarna själva att rationalisera fram, är resul- tatet något bättre, men hela förbättringen stannar vid 1 564 bruknings- enheter på nio år. Räknar vi ut arealökningen, som åstadkommits, blir
Areal Antal brukningsenheter Ökning +
1951 1960 Minskning _- 2— 5 har 95 945 82 963 — 12 982 53—10 har 89 755 78 344 _— 11411 10—20 har (basjordbruk) 59 790 58 016 — 1 774 20—50 har (en 0. tvåfam.-jbr.) 28 953 30 449 + 1 496 50—100 har 5 419 5 486 + 67 över 100 har 2 325 2 163 —- 162
den för jordbruk med över 2 har åker —— trots bortfallet av många små brukningsenheter — inte mer än 1 har i medeltal för hela nioårsperio- den. Det finns starkt fog för byråchefen Ståhlbergs i lantbrukss-tyrelsen på sakkännedom grundade uttalande år 1961, att »med viss men inte stor överdrift kan man säga, att det ännu inte förekommit någon storleksra- tionalisering».
Enligt vår jordbruksekonomiska expertis överträffar utökningen av en egendoms jordbruksjord de flesta andra rationaliseringsåtgärder i fråga om att vara lönsam investering, och det är därför angeläget att leta fram i vad mån jordlagstiftningen har haft inverkan på det obetydliga ra- tionaliseringsresultatet. Under hela 1950-talet har lantbruksorganisationen varit väl utrustad. De penningmedel, som stått till lantbruksnämndernas förfogande för den yttre rationaliseringen har alltid överstigit det årliga behovet. Likväl har av förutvarande mindre jordbruk under 1950—talet per år inte skapats mer än 166 jordbruk med arealen 20—50 har. Att jordbrukarna själva inte saknat intresse för att få sin jordbruksjord ut- ökad, framgår av den klart påvisade ökningen av s. k. sidoarrenden (blandbruk) under sista decenniet. Där möter oss en återverkan av jord- lagstiftningen. Att intresset för storleksrationalisering fått ta sig uttryck i sidoarrenden i stället för förvärv, torde vara resultat av en samverkan mellan jordförvärvslagens och inflationens inverkan på förvärvsmöjlig- heter och försäljningslust. De hinder, som på så vis rests mot en fri ra— tionalisering, har uppenbart inte kunnat ersättas med den, som dirige- rats av lantbruksnämnderna med jordförvärvslagens hjälp.
Letar vi efter jordförvärvslagens roll i strukturrationaliseringen finner vi av tablåer över lagens användning, att dess positiva verkan måste va- rit ringa. Det framgår av de i kapitel 4'lämnade uppgifterna, att under perioden 1/7 1955—1960 har med stöd av 5 5 (rationaliseringsparagrafen) 1 098 förvärvsansökningar avslagits. Av ifrågavarande egendomar har, se- dan förvärvsansökan avslagits, 293 kunnat förvärvas av lantbruksnämn- derna genom frivilliga överenskommelser. Det betyder i medeltal 12 egen- dom-ar pr varje lantbruksnämnd under 5 1/2 år eller ungefär 2 pr år. Na— turligtvis har lantbruksnämndernas rationaliseringsbefrämjande verksam-
het sträckt sig längre, men detta är det bidrag till denna verksamhet, som jordförvärvslagen bidragit med.
I jordlagsutredningens betänkande anföres, att man vid bedömande av jordförvärvslagens betydelse, måste ta i betraktande, att lagens verkan är större, än vad som kan utläsas av antalet redovisade fall, då lagen till- lämpats. Många köp, som skulle bringats att återgå genom användning av lagen, har aldrig kommit till stånd på grund av allmänhetens vetskap om lagens bestämmelser. Att lagens verkan på så sätt sträckt sig längre än till de redovisade fallen är säkert riktigt, men en sådan verkan kan knappast ha varit befrämjande för rationaliseringsverksamheten. Att lagen funnits har avskräckt såväl icke jordbrukare som jordbrukare från att göra förvärv och i senare fallet har frivilliga rationaliseringsåtgäwrder inte kommit till stånd. _En säljare, som befarat att en överlåtelse skulle hind- ras, därför att brukningsdelen var användbar för rationaliseringsändamål, har på grund av denna vetskap inställt försäljningen och i stället utarren- derat fastigheten.
Ett känt förhållande har vidare varit, att om en egendom varit till salu på grund av ägarens ålder, dödsfall eller annan tvingande orsak, har nära- boende grannar visat sig ointresserade av att uppträda som spekulanter. De har kunnat underlåta att ge ett skäligt anbud, därför att de vetat, att de tack vare jordförvärvslagen kunnat påkalla lantbruksnämndernas in- gripande till deras förmån, sedan försäljning skett till någon annan, gent- emot vilken kunde göras gällande att rationaliseringseffekten var mindre. Utan en sådan möjlighet till lurpassning, skulle de som haft intresse av förvärv sökt åstadkomma direkt överenskommelse med säljaren till skä- ligt pris. Jordförvärvslagen har på så sätt i vissa fall snedvridit sättet att ordna rationalisering grannfastigheter emellan. När utredningen uttalar sin belåtenhet med att det måste förutsättas, att de förvärvade 293 egen- domarna så gott som uteslutande avser mark, som i annat fall inte gått att förvärva, bortser man ifrån att i fråga om de 805 fastigheterna, som inte gått att förvärva, men vars försäljning hindrats, kan också förutsät- tas, att en del av dem hindrats komma till nytta för rationaliseringsverk- samheten på sätt som enskilda jordbrukare planerat. Vinsten av att kunna disponera den av lantbruksnämnderna förvärvade marken för rationali- sering, kan inte heller ha varit så stor, att den motsvarar kostnaden för den stora kontrollapparat, som lantbruksnämnderna nödgats hålla igång.
Under den angivna perioden (1955—1960) har lantbruksnämndernas tjänste— och förtroendemän haft att ta befattning med 35 780 förvärvs— ärenden. Detta har inte bara berott på att vid förvärven måste kontrolle- ras, om rationaliseringsparagrafen skulle tillämpas, utan kontrollen har även avsett att komma andra förvärvshinder på spåren. Kvar står dock att för rationaliseringsverksamheten har utbytet av all denna förvärvs- kontroll varit ett mycket ringa antal brukningsenheter. Detta sysslande
med förvärvsärendena måste varit till förfång för lantbruksnämndernas prestationsförmåga inom själva rationaliseringsverksamheten.
Till den negativa inverkan på den fria och frivilliga rationaliserings- verksamheten, som jordförvärvslagen haft på grund av sina bestämmel- ser om förvärvshinder, kommer den negativa verkan på rationaliserings- verksamhetens effektivitet, som förorsakats av 'att lantbruksnämnderna tvungits att slösa mycken tid med förvärvskontrollen. Från lantbruks- tjånstemäns sida har också getts ut-tryck för den uppfattningen, att de- ras arbete skulle ge bättre resultat om de blott hade att befrämja ratio- naliseringen med råd, bidrags- och lånegivning understött av en aktiv inköpspolitik i fri marknad.
Det nya lagförslaget och jordbruksrationaliseringen
Det siffermaterial, som jag förut anfört, visar att varken förköpslagen av år 1947 eller nu gällande jordförvärvslag av år 1955 lämnat några märkbara spår efter sig som rationaliseringsbefrämjare, fastän båda var på sin tid framställdes som nödvändiga för jordbruksrationaliseringen-s genomförande på samma sätt som jordlagsutredningen nu argumenterar för nöd-vändigheten av att det nya förslaget till jordförvärvslag utrustas med rationaliseringsparagrafer. Förköpslagen, som av så gott som alla politiska partier ansågs absolut nödvändig 1947, försvann utan opposition år 1955.
Näst bibehållandet av ägarebalansen framställes befrämjandet av ratio- naliseringen i det nya lagförslaget som jordförvärvslagens främsta upp- gift. Det är svårt att förstå på vilken grund utredningen bygger, då den med jordförvärvslagens nya gestaltning tror sig skapa ett effektivare or- gan för rationaliseringen, än vad verkligheten visat, att den nuvarande jordförvärvslagen varit.
Vad som för framtiden kan beräknas sätta bättre fart på rationalise- ringen, än som hittills skett, torde främst vara 1959 års nya målsättning, där skapandet av en- och tvåfamiljsjordbruk accepterats utan några bin- dande arealgränser. Vidare hindrar inte lagens nya formulering att man sammanköper gårdar för att skapa större enheter. Detta senare torde vara mycket viktigt, då det är den väg den fria och frivilliga rationaliseringen sökt sig fram, men hittills hindrats av jordförvärvslagen. Med traktor- driften betyder ägornas place-ring i ett sammanhängande skifte inte lika mycket som förr, och omarrondering av ägofigurer, som lantbruksnämn- derna tycks ha lagt särskild vikt vi-d i sitt rationaliseringsarbete, är i all- mänhet kostsam och hinder brukningsenheterna vid bestämd storlek. Det svenska jordbruket skulle säkert inte fara illa av om det liksom det ame- rikanska vore mera rörligt i fråga om storleken. Vid riklig arbetstillgång i en familj kan flera brukningsenheter skötas, vid minskning behöver man kunna reducera. Därför är fria sammanköp och försäljningar nödvändiga
inom jordbruket, och det är tacknämligt att det nya lagförslaget i varje fall minskat på hindren härför.
Men denna rationaliseringslättnad beror på saker som inte står i jord- förvärvslagen. Går man till vad som tagits med i lagen har man svårt finna något direkt rationaliseringsbefrämjande. Visserligen har man sökt vidga området, där lantbruksnämnderna kan använda rationaliseringspa- ragrafen för att få mera jord. Försäljningar mellan bolag, föreningar och stiftelser skall prövas ur rationaliseringssynpunkt. Vidare undantas sys- kons barn från underställningsfri förvärvsrätt och överlåtelser genom tes- tamenten till enskilda personer underkastas samma ingripande som nu sker vid förvärv vid exekutiva auktioner.
Huruvida detta kommer att medföra ökade rationaliseringsresurser vet man inte. Jag anser detta föga sannolikt. Vad som antagligen kommer att bli resultatet av ingrepp mot bolags förvärv från bolag, har jag förut framhållit. Ingripandet mot syskons barn och testamentsmottagare kan beräknas skapa ökad aversion mot lantbruksnämndernas verksamhet och försvåra överenskommelser om rationaliseringsförvärv. Man torde kunna utgå ifrån, att överlåtelser till syskonbarn eller genom testamenten i all- mänhet sker endast i sådana fall, då överlåtaren har en klart motiverad önskan att bestämma till vem överlåtelsen skall ske. Läggs hinder i vä- gen för en sådan önskans uppfyllande torde de möjligheter, som står till buds för kringgående av lagen, utnyttjas och lantbruksnämnden får in— tet. Under alla förhållanden mäste överlåtelserna till syskonbarn och tes— tamentstagare endast komma att röra sig om få fall, som inte kan till- föra lantbruksnämnde—rna någon betydelsefull utökning av deras ratio- naliseringsreserv.
Beaktas bör att genom de stora utbuden i fria marknaden avviker da- gens situation från tidigare tillfällen, då jordförvärvslagen varit lagd i stöpsleven. Mot den bakgrunden ter sig utvidgningen av jordförvärvsla- gens giltighet vid enskilda människors förvärv ännu mer omotiverat. Den angelägnaste reformen i fråga om jordbruksrationaliseringen är att lant— bruksnämnderna får sluta upp med att fungera som organ för förvärvs- hinder och förvärvskontroll och i stället blir effektiva organ för befräm— jande av den rationaliseringsprocess, som för jordbruket är oundviklig och av avgörande betydelse för dess framtid. För den insatsen behöver lantbruksnämnderna organiseras som verkligt effektiva jordförmedlings- organ, som har i sin hand att befrämja frivilliga rationaliseringsprojekt genom lån- och bidragsgivning och genom en aktiv inköpspolitik, där så- dant är ändamålsenligt för att rationaliseringsprojekt skall kunna för- verkligas. Den utökning av den redan betydande rationalis-eringsreserv lantbruksnämnderna nu disponerar över, vilken lantbruksnämnderna kan få genom ingrepp mot enskilda personers jordförvärv, kan inte bli av den storleksordning att den motsvarar lantbruksnämndernas kontrollkostna-
der över alla sådana förvärv. Lantbruksnämndernas årsbudget på över 15 miljoner kronor är inte liten, särskilt om den ses mot bakgrunden av de ringa rationaliseringsresultat som vunnits.
Det nya lagförslagets orättvisor I den situation som föreligger med en pågående avflyttning från jordbru- ket, därför att många brukningsenheter är så små, att de endast kan ge en företagare full sysselsättning genom en intensivt genomförd speciali- sering för vars produkter avsättningsutrymmet är begränsat, bör större uppmärksamhet än tidigare ägnas åt den säljande partens fullt legitima intressen att få sälja, när han har störst behov av att göra det och till så förmånligt pris som möjligt. När en gång statens förköpsrätt diskutera- des, framhölls ganska cyniskt, att de som lämnade jordbruket inte borde ha någon talan i fråga om vad som gjordes med deras jord. Något av samma förbiseende av säljarens intresse återfinnes i vissa detaljer i det nya förslaget till jordförvärvslag.
Den rätt till förvärvsvägran, som enligt 8 & må förekomma, där egen- domen efter rationaliseringsåtgärder beräknas kunna giva ägaren en till- fredsställande försörjning, kan innebära att den som av fullt legitima skäl önskar sälja en sådan fas-tighet, därför att den i befintligt skick inte passar honom, hindras göra detta. Att rationaliseringsåtgärderna skall beräknas kunna bli vidtagna inom nära förestående tid, utgör ett mycket bräckligt rättsskydd. Beräkningarna kan slå fel. Sådant har skett vid av lantbruksnämnder planerade rationaliseringsåtgärder. Den som velat sälj-a, men hindrats, står då utan möjlighet att få kompensation. Han får hålla jordbruket i reserv tills efter en rationalisering en köpare uppträder, som tar sin huvudsakligaste arbetsförtjänst från egendomen. Und-er tiden hind— ras han kanske av egendomsinnehavet att ordna köp av annan jordbruks- fastighet, som han önskat förvärva. En sådan lagutformning är ur rätts- synpunkt icke acceptabel. Rimligt hade varit, att då förvärv vägras i dy- lika fall, lantbruksnämnden haft samma skyldighet att inlösa fastighe- ten, som då vägran sker enligt rationaliseringsparagrafen. Lagförslaget innehåller dock ingen sådan bestämmelse.
Ännu betänkligare ur rättssynpunkt är bestämmelsen i samma 8 5 an- gående försäljning av egendom, som kan anses lämpad som stödjordbruk. Förvårvstillstånd må vägras, om sannolika skäl talar för att förvärvaren icke kommer att nyttja egendomen som stödjordbruk. Men vad sker, om ingen sådan förvärvare står att uppbringa? Lagförslaget torde avse att hindra, att kombinationen stödjordbruk och annat förvärvsarbete upp- löses i fråga om sådana jordbruk, som »kan anses lämpade som stöd- jordbruk». Sådan som formuleringen blivit är det inte fråga om, att egen- domen är »efterfrågad» som stödjordbruk, endast a-tt den »kan anses läm- pad». Det kan vara kommunernas, arbetsgivares och i sista hand lant-
bruksnämndernas omdöme om lämpligheten, som blir avgörande för för— säljningsmöjligheterna.
Bakom lagförslaget torde ligga en önskan att hindra avfolk-ningen av glesbygder och att bevara den företagsform, som består i kombinationen av jordbruk och annan sysselsättning. Naturligtvis finns skäl att vilja bromsa den nu pågående starka avfolkningen inom vissa jordbruksom- råden. Det är förklarligt, att skärgårdskommuner känner oro för den be- folkningsminskning som sker, om jordbruk lägges ner, och den tidigare kombinationen mellan fiske och småbruk brytes. Likaså påverkas arbets— tillgången inom skogsbruket av att de i skogarna belägna stödjordbru- ken övergivas.
Men den frågan man måste ställa sig är, om det är rimligt att använda en jordförvärvslag för att hindra försäljning, som ägaren anser sig nöd- gad att göra, för att ordna försörjning åt sig och sin familj. Kustfisket som kan kombineras med jordbruk, ger inte längre så god försörjning, som fiske med stora båtar på avlägsna fiskevatten, varvid dock krävs att fiskaren helt ägnar sig åt sitt yrke. Möjlighet att kombinera jordbruk och skogsarbete beror helt av tillgång på kvinnlig arbetshjälp. Där sådan inte finns är stödjordbrukskombinationen omöjlig. Stödjordbruk på ensligt be- lägna platser på stora avstånd från andra jordbruk har även blivit ett besvärligt problem för jordbrukets ekonomiska organisationer vid deras produktuppsamling.
Om ägaren av ett stödjordbruk funnit, att för honom personligen står bättre försörjningsmöjlighet att vinna på annan ort och i annat yrke, är det inte rättvist, att han skall hindras från att försälja sin egendom och få med sig en grundplåt till eget hem på en ny arbetsplats, därför att andra anser att hans egendom är lämpad som stödjordbruk. Anmäler sig ingen köpare, som är beredd axla den ställning han själv på grund av er- farenhet inte vill stanna vid, betyder lagförslagets bestämmelse, att han får ha sitt kapital fastlåst. Då det är ekonomiska faktorer, som gör sig gällande bakom avfolkningen av det mindre jordbruket och detta inte be- höver skapa risker för vår livsmedelsförsörjning, bör den generositeten visas mot de avflyttande, att man inte hindrar dem få ut mesta möjliga av vad de värden deras stödjordbruk äger. Är det ur jordpolitiska syn- punkter önskvärt, att en viss mängd stödjordbruk bevaras för framtida behov, är det rimligt att samhället, om det genom lagstiftning lägger hin- der mot fri försäljning, inlöser dessa egendomar för att behålla dem i sin re- serv för framtida behov.
Bestämmelsen om att förvärvshinder kan resas vid överlåtelser till sys— kons barn, är en skärpning av nu gällande lag, som inte stämmer med utredningsdirektivens allmänna förord för förvärvslättnader. Den nuva- rande bestämmelsen om undantagande av syskonbarns förvärv från lag- tillämpningen, har tagit hänsyn till den rätt vanliga inställningen, att då
egna avkomlingar saknas, söker man bevara släktgårdar i släkten genom överlåtelser till syskons barn. Den nu föreslagna skärpningen betyder, att den svenska lagstiftningen avlägsnar sig från den norska. Det torde finnas skäl för att inte i onödan åstadkomma olikheter i näraliggande skan- dinaviska länders lagstiftning.
I den norska »jordloven» får förköpsrätten inte brukas, när egendo- men överlåtes till äkta maken till ägaren eller till någon som är släkt med ägaren i rätt uppstigande eller nedstigande led eller i sidled till och med barn till syskon. I kommentarerna till den norska lagen heter det, att det i allmänhet må bortses från personliga hänsyn när det gäller köpare, som är obesläktad med säljaren. »Vid överlåtelse till nära släktingar är där- emot som regel förhållandet ett annat. Överlåtelsen må vid sådana tillfäl— len som oftast ses som ett uttryck för parternas önskan om att egen- domen skall förbli i släktens besittning. Detta är ett värdefullt element i jordäganderätten, som det också ur samhällelig synpunkt är skäl att sti- mulera. De privata investeringarna i jordbruket måste ofta ske på lång sikt, d. v. s. att resultaten först visar sig i närmare eller fjärmare fram- tid. Sådana långtidsdispositioner dikteras därför i många fall med efter- kommandes väl och ve för ögonen.» I svensk jordlagstiftning bör finnas samma utrymme som i den norska för uttryck åt, att släktgårdars beva- rande är en värdefull ingrediens i jordäganderätten, som det också ur samhällelig synpunkt är värt att slå vakt om.
Från den nuvarande bolagsförbudslagens förbud mot testamentsöver- låtelser har det nya lagförslaget tagit idén, att prövning av överlåtelser genom testamenten måste ske. Därvid har valts att tillämpa samma be- stämmelser, som gäller för förvärv vid exekutiv auktion, alltså att mot— tagaren kan tvingas överlåta egendomen efter ca två år, om lantbruks- nämnden inte godkänner honom som innehavare. Det är rimligt, att man i fråga om bolags förvärv hindrar kringgående av lagen genom att göra upp med gamla säljare att mot kontant ersättning testamentera egen- dom till bolag. Det är dock inte rimligt att överföra sådana bestämmel- ser att gälla även för enskilda personer. Det innebär en lagskärpning, som betyder att jordägare får mera begränsade möjligheter än andra personer, att genom testamenten bestämma, vem som skall ärva deras egendom. Med den föreslagna tvångsrealiseringen kan vidare följa orättvisa värde- förluster för testamentsmottagaren, sedan han kanske betalat arvsskatt för förvärvet.
Den nya avslagsgrunden vid förvärv av jordbruk, som bedömes kunna giva ägaren en tillfredsställande försörjning, nämligen att sannolika skäl talar ”för att förvärvaren icke kommer att hava sin huvudsakliga arbets— inkomst av egendomen, torde komma att medföra både orimligheter och orättvisor. För deltids-jordbruket (ej att förväxla med stödjordbruk) ges inget utrymme genom en sådan formulering, fastän detta tilldragit sig
viss uppmärksamhet som ett medel att bevara en levande landsbygd. På så sätt har släktgårdar kunnat bevaras i fall, då egendomen inte varit av den storlek att kunna bära kostnaden för bostad både åt ägare och arren- dator. Deltidsjordbruket har också varit en acceptabel form för att ordna barnrika tjänstemanna- och arbetarfamiljers bostadsfråga. Genom meka- nisering och lämpligt val av driftsform har deltidsjordbruket inte behövt betyda något eftersättande av jordbrukets skötsel.
3. Spekulationsförvärven
Enligt utredningsdirektiven har utredningen utformat bestämmelser, som avser att hindra jordförvärv i spekulationssyfte. Inget är att invända mot att en sådan bestämmelse finns i en förvärvslagstiftning, som reglerar bolags, föreningars och stiftelsers förvärv. Då dessa förvärv alltid skall bli föremål för prövning förorsakar en prövning av huruvida spekulations- risk föreligger inget ökat besvär och viss rättssäkerhet tryggas genom att avslag på förvärv alltid prövas av K. M:t.
Ur jordpolitisk synpunkt är inte heller något att invända mot att hin- der reses mot enskilda personers spekulationsköp, blott detta inte tag-es till intäkt för att alla förvärvsärenden måste granskas och godkännas. Omöjligt torde inte heller vara att utfärda sådana lagbestämmelser. I skogsvårdslagen finns åtskilliga förbud, som dock inte medför nödvändig- het för skogsvårdsstyrelserna att förhandspröva alla avverkningsärenden för att förebygga lagöverträdelser. Då man vid förvärv på exekutiv auk- tion anser rimligt att i efterhand kunna ingripa, torde ett efterhandsin- gripande efter konstaterat spekulationsförvärv inte vara otänkbart i den mån icke uppsiktslagen är tillämplig. För förekommande av spekulations- köp torde vara lämpligast med en lagstiftning, som lägger övervakningen och åtalsskyldigheten hos åklagarmyndigheten. Även om ingripanden, som därigenom kan åstadkommas blir mindre effektiva än ett förvärvsförbud, kan den praktiska nyttan bli likvärdig. Att kunna förebygga spekulations- förvärv torde nämligen inte numera ha så stor praktisk betydelse, att den motiverar prövning av alla jordförvärv för att upptäcka spekulationskö- pare. Det har varit endast i få fall, som nuvarande lagbestämmelser mot spekulationsköp kommit till användning. Lagens förebyggande effekt kan dock här ha gjort sig gällande, men även en på annat sätt utformad lagstiftning kan förses med avskräckande moment, som får liknande ef- fekt.
Något förhandshinder mot spekulationsförvärv förekommer inte i fråga om köp av andra sakvärden, vars förstörande kan vara till större allmän skada, än som kan åstadkommas genom spekulation i jordbruksfastighe- ter. Betydelsen härav har uppenbart överdimensionerats för att stärka motiveringen för en jordförvärvslag. Spekulationsvinster genom skogs—
skövling kan nämligen effektivt bestraffas genom tillämpning av nu gäl— lande skogsvårdslag. Att det avverkade virket i vissa fall kan förklaras förverkat, måste verka effektivt avskräckande. Likväl har från skogsvårds- myndigheters sida uttalats önskemål om, att jordförvärvslagen utformas så, att den förebygger spekulationsköp av skogsfastigheter. Som skäl har anförts att skogsvårdsmyndigheterna inte vill skada sin popularitet ge- nom rigorös lagtillämpning. Det torde finnas skäl till samma omtanke om lantbruksnämnderna och en lag riktad mot enskilda personers spe- kulationsförvärv bör därför utformas så, att inte lagtillämpningen blir beroende av lantbruksnämndernas bedömande.
4. Sammanfattning
Med undantag för bolags-förvärven vid tiden omkring och efter sekelskif- tet har aldrig statistiskt kunnat fastställas någon tendens, att jordförvär- ven i vårt land gått i sådan riktning, att jord och skogsmark, som behövs som försörjningsunderlag för den aktivt jordbrukande befolkningen, un- dandrages denna befolkning. Även arrenderad jord bildar försörjnings- underlag för aktiva jordbrukare. Minskning av arrendegårdarnas antal var påvisbar långt före jordförvärvslagens tillkomst, och det finnes inom det svenska jordbruket en till synes tilltagande efterfrågan på arrenden samtidigt som många mindre jordbruk blir till salu i avfolkningsbygder. Utvecklingen inom jordbruket har minskat behovet av statlig reglering av jordförvärv. I förhållande till den betydelsefulla storleksrationalise- ringen kan beräknas att jordförvärvslagstiftningen i fortsättningen liksom hittills blir till hinders för fria och frivilliga insatser. De detaljanmärk- ningar, som anförts mot lagförslagets utformning, visar att den alltjämt har uppenbara brister, när det gäller enskilda personers jordförvärv.
Reservation
av herrar Oscarsson, Ribbing och Sundin
I det av utredningen upprättade lagförslaget stadgas i 17 5 att om lant- bruksnämnd finner sig böra avslå ansökan av bolag, förening eller stif- telse eller mot sökandens bestridande tillämpa 11 5, skall ansökningshand- lingarna med utlåtande från nämnden överlämnas till Konungens pröv- ning. I praktiken innebär detta att lantbruksnämnden ifråga om ansö- kan från någon av de nämnda kategorierna har möjlighet till bifall men ej till avslag. Från principiell synpunkt inger en sådan ordning betänk— ligheter. Enligt vår mening har inte förebragts skäl för skilda förfarings- sätt för juridiska personer och fysiska personer. Lantbruksnämnd bör äga rätt att besluta om avslag resp. tillämpning av 11 5 även för de nämnda juridiska personerna. Vi yrkar således att 17 & måtte utgå ur lagförslaget och att därav betingade följdändringar vidtages.
Reservation
av herr Persson
Liksom utredningens ledamöter i övrigt har jag funnit avgörande skäl tala för en fortsatt förvärvslagstiftning ifråga om jordbruksfastigheter, alltså skogs- och jordbruksmark. En laglig reglering på grundval av en framsynt målsättning bör snabbare och under socialt sundare former ge avsett re— sultat än vad fallet skulle bli vid ett frisläppande av förvärven. Det före- faller också klart, att denna reglering kan med viss fördel ske via en gemen- sam lag för juridiska och fysiska personer.
De motiveringar och förslag, som utredningens majoritet framför, då det gäller förvärvspolitiken ifråga om den egentliga jordbruksjorden, kan jag i allt väsentligt acceptera, dock med viss modifikation ifråga om stöd- jordbruket och om juridiska personers förvärv, till vilka frågor jag åter- kommer längre fram.
Beträffande skogsmarksförvärven däremot har det icke varit möjligt för mig att biträda utredningsmajoritetens grundläggande tankegångar. Även om föreliggande utredningsförslag innehåller en del positiva nyheter, så baseras det dock i alltför hög grad på de ekonomiska förhållanden som rådde i Sverige för 50 år sedan och tar alltför lite hänsyn till dagens läge och än mindre till de rådande utvecklingstendenserna. Utredningsmajori- tetens grundtanke är, att skogen skall utgöra »försörjningsunderlag» för den jordägande befolkningen och därför måste bevaras i dess ägo. Om- sorgen om olika befolkningsgruppers >>försörjningsunderlag» kunde vara berättigad i en tid, då befolkningstillväxten var stark, expansionen inom näringslivet svag och emigrationen omfattande och farhågor med rätta kunde hysas för att landet i framtiden inte skulle kunna föda och syssel- sätta den snabbt växande befolkningen. I dagens och framtidens Sverige med stark ekonomisk expansion, snabbt stigande standard och brist på arbetskraft måste emellertid ledstjärnan istället vara ökad produktions- effektivitet och bästa utnyttjande av de produktiva resurserna, såväl ar- betskraft som kapital och naturtillgångar. Den rörlighet i näringslivet, som expansionen medför, skapar nya sysselsättnings- och försörjningstillfällen för den arbetskraft, som inte längre kan finna full försörjning i sitt tidigare arbete.
Nämnda kommittémajoritets inställning tar sig främst uttryck i förord för en klar förvärvsprioritet för jordbrukarna ifråga om skogsmark. Först i de fall det rör sig om »överskottsmark», alltså skogsmark som jordbruket inte efterfrågar eller som inte anses böra reserveras för jordbrukets even- tuellt framtida behov, skulle skogsnäringens intressen kunna tillgodoses. Visserligen har utredningen icke angivit vad den menar med stödskog och därigenom klarlagt omfattningen av den förvärvsprioritet man även fort- sättningsvis vill tillerkänna jordbruket. På så vis blir innebörden i de fram- lagda förslagen tämligen oklar. Men föreliggande motiveringar och argu- menteringen under utredningsarbetet ger anledning antaga, att utredningens majoritet icke avser någon egentlig förändring i den ordning vi för närva- rande har i ifrågavarande avseende.
Utifrån den till synes självklara utgångspunkten, att varje näring bör få arbeta enligt sina egna förutsättningar och villkor, så långt detta över huvud taget är möjligt, samt med hänsyn till den väldiga betydelse skogs— näringen har för vårt folkhushåll, ter sig denna politik helt orimlig. Skogsnäringens förstahandsuppgift kan nämligen inte vara att subventio- nera jordbruket. Slutsatsen blir så mycket mera befogad som det ingalunda är styrkt, att denna sammankoppling av jord- och skogsintressena inne- sluter några fördelar för skogsnäringen eller att den skulle vara en nöd- vändig förutsättning för att bereda den svenske bonden en skälig utkomst och trygghet. Däremot är det ställt utom tvivel, att denna förvärvspolitik är allvarligt hindersam för skogsnäringens sunda utveckling och ett av de grundläggande hindren, då det gäller att åstadkomma ytterst legitima in- komst— och trygghetsförhållanden för de anställda inom skogsnäringen.
I kap. 8 (sid. 95) sägs bl. a. följande: »Sålunda talar enligt utredningens mening olika omständigheter för att man vid bedömningar avseende skogs- markens fördelning mellan olika ägarekategorier bör anlägga ett betrak- telsesätt, som mera direkt utgår från skogsnäringen och dess speciella villkor. Motivet härför är den centrala ställningen i landets näringsliv, som över huvud taget intages av skogsbruket och skogsindustrierna.» Ett så- dant betraktelsesätt förutsätter en betydligt allsidigare och grundligare analys än den utredningens majoritet presterat. Om man bortser från vissa antydningar, som göres i olika sammanhang, så stannar utredningens över— vägande i berörda avseende vid dels ett strukturresonemang ifråga om skogsbruket, som särskilt då det vägs mot förslaget, ter sig synnerligen oklart och motsägande, och dels vid en redovisning av skogsindustrins produktionsutveckling samt i viss mån dess strukturförändringar. Sådana i samband med förvärvspolitiken för skogsmarken synnerligen viktiga aspekter som vilken produktionsmålsättning vi skall räkna med för skogs— bruket i sin helhet, vilka krav målsättningen ställer på skogsindustrins kapacitet och utformning, sambandet mellan god skogsvård och tryggad och jämn avsättningsmöjlighet för skogsbruket, sambandet mellan förädlings-
industrins totala kapacitet och rationalitet och tryggad råvaruförsörjning, betydelsen av integration mellan råvara och förädling på ägandeplanet, vilken social situation hela skogsnäringens anställda har och vad den kan motivera ifråga om näringens utformning, har icke kommit med i analysen, fast det självfallet ligger inom ramen för utredningsuppdraget. Jag finner således, att utredningens majoritet i sin problemredovisning av någon an- ledning icke fullföljt sina egna intentioner, vilket är beklagligt, då nämnda pr ohlem direkt rör ägostr uktur en.
Min allmänna syn på skogsnäringen utvecklas närmale i det följande. Vår skogsnäring uppvisar utan tvivel en rad synnerligen positiva (hag. På vissa håll pågår en förnämlig skogsvårdspolitik. En rad förädlingsindu- strier är väl uppbyggda och besitter betydande konkurrenskraft på världs— marknaden. I huvudsak inom denna grupp av företag har skapats en löne— standard och trygghet, som är relativt tillfredsställande.
Denna ordning är dock långt ifrån genomgående. Stora delar av vårt skogsbruk är otillfredsställande skötta ur skogsvårdssynpunkt. En mycket stor del av industrin har en långt ifrån rationell struktur. Det stora fler- talet skogsarbetare och 10000 å 15000 sågverksarbelare har utpräglad säsongsarbetslöshet eller instabila anställningar på annat sätt. Skogsnä- ringen har ännu betydande utvecklingsmöjligheter, som väl utnyttjade kan tillföra landet miljardtals kronor ytterligare varje år. Konjunkturkänslig- heten är fortfarande påtaglig, särskilt för den mindre väl utvecklade in- dustrin;
En naturlig målsättning för skogsnäringen torde vara: 1) ett högt utnyttjande av vår skogsmarks produktionsförmåga genom en intensiv och rationell skogsvårds- och avverkningspolitik;
2) förädling inom landet av all den skog som växer till, dels därför att detta är en ur såväl folkets som världshushållets synpunkt rationell ord- ning, dels därför alt det bereder arbetstillfällen och dels därför att skogs- näringen är ovanligt rikedomsskapande;
3) en rationell och väl differentierad industri; 4) en inkomststandard för näringens anställda, likvärdig med andra gruppers;
5) stabilitet i anställningarna. Vi har långt kvar till en sådan ordning, som endast kan realiseras genom konstruktivt arbete på lång sikt. En avgörande förutsättning för att denna målsättning skall kunna förverkligas och vidmakthållas i skiftande kon- junkturer är självfallet, att näringen har en hög konkurrenskraft på ex- portmarknaden, vilken praktiskt taget helt bestämmer skogsnäringens situation. Denna konkurrenskraft kan endast åstadkommas via hög ratio— nalitet och ett gott samspel inom skogsbruket och skogsindustrin. Även om skogsprodukterna åtminstone avsättningsmässigt med största sanno- likhet gär en lysande framtid till mötes, skulle det vara oförsvarligt med
hänsyn till utlandsberoendet och den »tyngd» skogsnäringen har i vår folk- försörjning, att föra en sangvinisk »det-ordnar-sig-nog-politik>>. Tvärtom måste alla rimliga ansträngningar göras för att göra skogsnäringen så konkurrenskraftig som möjligt, vilket för övrigt bör vara en självklar strä— van enbart utifrån standardsynpunkt. Detta krav blir än mer nödvändigt att tillgodose med den vidgade internationella ekonomiska integrationen och den utveckling mot frihandel, som denna innebär. Den måste komma att medföra en stark specialisering inom Sveriges näringsliv med inriktning på de näringsgrenar, där landet har de bästa produktionsförutsättningarna. Den måste också komma att ställa stora krav på rörlighet inom näringslivet för att upprätthålla den ekonomiska expansionen och bevara landets kon— kurrenskraft.
I dag tycks alla fackmän vara ense om att storskogsbruket är klart över- lägset småskogsbruket och att dettas grundläggande men inte enda svaghet ligger just i den arealmässiga begränsningen. Avsaknad av ekonomiska förutsättningar, otillräckligt yrkeskunnande, brist på arbetskraft, benägen- het att låta skattetänkande och andra personliga och kortsiktiga intressen bestämma dispositionerna, är några av de negativa faktorer vi möter inom småskogsbruket och vilka allvarligt hindrar en kraftfull skogspolitik. Det småskogsbruk, som har karaktären av stödskog till jordbruket, och det är ju den största delen, har därjämte den belastning som ligger i avsikten med stödskogen, nämligen att ge inkomstutfyllnad till jordbruket. Stödskogs— innehavarens behov av inkomstkompletteringar till jordbruket samman— faller sällan i tid med de krav en riktig skogspolitik uppställer. Därom vitt— nar icke minst de under- och överavverkningar, som är så vanliga inom småskogsbruket. Icke sällan drivs överavverkningarna så långt, att stöd— skogen under långa tider icke kan ge någon inkomstutfyllnad alls, än mindre de. för skogsvården erforderliga resurserna. De här antydda proble- men för småskogsbruket är så allvarliga, att trots att samhället uppehåller en omfattande övervakning och rådgivning via skogsvårdsstyrelserna och därjämte bidrar med ansenliga belopp till skogsvården, uppvisar de enskilda skogarna brister, som knappast kan tolereras i fortsättningen och som bara i begränsad omfattning kan avhjälpas inom småskogsbrukets ram. Bilden blir en helt annan för storskogsbruket, som har de ekonomiska re- surser ett modernt skogsbruk kräver och därtill i eget intresse måste i allt väsentligt lägga långtidsaspekter på skogsbruket.
Denna slutsats beträffande småskogsbruket rubbas självfallet inte av det förhållandet, att det i och för sig är möjligt att åstadkomma hög pro— duktion på ett småskogsbruk. Med tillräckliga insatser kan man nå vilka re- sultat som helst, om man bortser från ekonomiska eller andra konsekvenser. Betecknande nog har denna insikt om småskogsbrukets underlägsenhet föranlett olika projekt från bondeskogsbruket självt i syfte att genom drifts— mässig samverkan övervinna småskogsbrukets åtminstone påtagligaste svå-
righeter. Även utredningsmajoriteten tycks se småskogsbrukets räddning i dylik kollektiv samverkan. Strävan mot ökat storskogsbruk är alltså en avgörande förutsättning för uppnående av en stark skogsnäring.
En annan viktig förutsättning är råvarutrygghet åt förädlingsindustrin. Utan råvarutrygghet kan en rationell förädlingsindustri icke byggas upp över hela linjen. Företagen kan eller vågar icke satsa hur stora kapital som helst, om man inte har råvaruförsörjningen tryggad. Den differentiering av industrierna, som är viktig för bästa möjliga utnyttjande av skogen, hindras delvis därigenom. Denna råvarutrygghet torde för övrigt vara en väsentlig förutsättning för att industrin skall våga bygga ut till gränsen för de totala råvarutillgångarna. Att eliminera den nuvarande marginalen mellan råvarutillgång och industrins behov utan att trygghetssidan ordnats, ter sig sannolikt som ett rätt skrämmande perspektiv för den industri, som känner verkligt ansvar för företaget och de anställda. Å andra sidan är en jämn och volymmässigt tillfredsställande avsättningsmöjlighet en grundläggande förutsättning för att skogsbruket skall kunna skötas väl, vilket återigen bekräftar det ytterst intima beroendet mellan skogen och dess förädlingsindustri.
Denna trygghet ifråga om råvaruförsörjningen kan skapas på olika vägar och de möjligheter, som står till buds, måste så snart som möjligt utyttjas. En utväg är, att skogsproducenter — utan egen förädling __ träffar lång- tidsavtal om leveranser och prispolitik, en annan att statsskogsbruket, som har goda förutsättningar att åstadkomma planmässig samverkan med förädlingsindustrin, ökar sitt skogsinnehav framför allt i södra Sverige, där dess inflytande nu är mycket begränsat.
Emellertid är det ställt utom allt tvivel, att egna skogar är en utomordent- lig tillgång för ett välorganiserat skogsindustriföretag. Den möjlighet till planering samt ekonomiska avvägningar och dispositioner över huvud taget detta medger, inte minst i konjunktursvängningar, utgör ett utomor- dentligt styrkebältc för industrin. Eftersom den kapitalstarka och välpla- nerade skogsindustrin har mycket goda förutsättningar som skogsprodu- cent, kan knappast några invändningar mot industriägda storskogsbruk göras. Talande nog är, att det är just de skogsintegrerade industrierna, som betalar de bästa arbetslönerna, bjuder de anställda den tryggaste anställ- ningen och den bästa sociala omvårdnaden, är de bästa skattebetalarna och de som bäst förmår att hålla driften igång i krissituationer och bl. a. därigenom trygga våra exportinkomster.
Ovanstående visar, att stordriften är den för skogsbruket naturliga for- men, och att (len väldiga dominans småskogsbruket har, ger upphov till skogsnäringens allvarligaste problem, som inte annat än i begränsad om- fattning kan lösas utan övergång till stordrift.
Ett skäl, som anföres till försvar för stödskogspolitiken är, att den är en förutsättning för att klara arbetskraftsförsörjningen inom skogsbruket.
Det är visserligen sant, att jordbrukare utför olika arbetsuppgifter på egna och andras skogar, men detta bevisar ingenting i sakfrågan. Frågan måste ju vara, huruvida ett vidmakthållande eller utbyggande av bondeskogs- bruket är den bästa eller enda möjligheten att klara en del av skogsbrukets arbetskraftsförsörjning och transportproblem. De erfarenheter vi har av storskogsbruket, förefaller ge vid handen, att en förskjutning — särskilt om den kan ske i stor utsträckning — från bondeskogsbruk till storskogs- bruk endast skulle öka skogsbrukets möjligheter att klara arbetskrafts- försörjningen, bortsett från de ökade värden, som skulle vinnas i övrigt. Det delvisa beroende av bonden, som nu föreligger, är ju inte så mycket av ekonomisk och teknisk art som en följd av den ägande- och struktursitua- tion, som vi har och vad den för med sig. Skulle till äventyrs kunna redovisas en eller annan fördel av lokal eller partiell natur, så måste emellertid detta vägas mot de nackdelar, som följer med uppsptlittringen, och totalresultatet kommer säkert att visa, att storskogsbruket mycket väl skulle klara arbets- kraftsförsörjningen.
Argumentet, att ett av stödskog stöttat jordbruk lättare kan vidmakt- hållas och bidraga till bevarandet av den »levande landsbygd», som är en förutsättning för att arbetskraft över huvud taget skall stanna kvar på landsbygden och stå till skogsbrukets förfogande, förefaller också vara konstruerat. Utredningens påstående, att skogen undandras bygdens folk som sysselsättningsunderlag, om den överföres till storskogsbruket, är ju helt verklighetsfråmmande; tvärtom ger den intensivare skötsel detta som regel medför ökade arbetstillfällen. Faktum är också, att vi länge haft den situation, som detta argument slår vakt om och som kännetecknas av en stark dominans för bondeskogsbruket, betydande samhälleligt stöd till an- skaffning och värden av skogen samt ett höggradigt samhällsstöd till själva jordbruket. Men detta har inte hjälpt. Flykten från landsbygden pågår ändå sedan länge med stor kraft, trots den förda politiken och propagandans alla bromsande effekter. Det vittnar om att människornas dispositioner har en mångfald orsaker, men att stödskogen inte löser landsbygdens problem. Det avgörande måste vara, om landsbygden ekonomiskt, socialt och kultu- rellt erbjuder levnadsbetingelser, som är konkurrenskraftiga. De betingel- serna skapar man inte med stödskog. Man riskerar i stället att resultatet blir en fortsatt utveckling enligt de nuvarande tendenserna mot »fl'ånvarande ägarskap», extrem ägosplittring och bristfällig skötsel. Jordbrukare och deras barn, som övergår till andra näringar, behåller gärna sina skogs- skiften men har inte möjligheter att sköta dem rationellt, vilket leder till en ytterligare försämring av produktionsförhållandena. Däremot kan en väl genomförd landsbygdsplanering på grundval av livskraftiga landsbygds- näringar lösa problemet.
Det är alltså endast en skogsnäring, som får arbeta på de villkor den själv uppställer, som har förutsättningar att bli en verkligt positiv faktor
i landsbygdens utveckling, icke en konstlad utformning av jordbruket på bekostnad av en skogsnäring med stympade möjligheter. I det samman- hanget är att notera, att utförda undersökningar visar, att bondeskogsbru— ket redan nu i betydande omfattning måste ta främmande arbetskraft i anspråk och att bondeskogsbruket självt har betydande arbetskrafts- problem, som sannolikt skärpes vid den ökade aktivitet, som följer med den intensivare skogsskötsel, som måste till i framtiden.
Fråga är då, om för skogsnäringen ovidkommande skäl har sådan styrka, att de kan motivera en markpolitik, där skogsbrukets intressen får spela en sekundär roll i förvärvssammanhanget.
Vad det gäller det onekligen bestickande argumentet, att bonden behöver egen skog för uppnående av en smidig och tryggad säsongväxling i arbets— tillfällena, håller detta knappast måttet vid en granskning utifrån de sam- lade realiteter vi har att beakta. Redan vid en bedömning ur den ytterst viktiga skogsvårdens synpunkt ter sig argumentet tvivelaktigt på grund av att jordbrukaren är bunden av skötseln av sina djur, vilken bundenhet sannolikt accentueras vid ett jordbruk med mera bärkraftiga enheter än vad vi för närvarande har och som utredningen också mycket riktigt efter- strävar. Det som ytterst torde bli avgörande för om en säsongmässigt ar— betslös bonde kan erhålla arbetstillfällen i skogen är nog inte, om han själv äger skogen, utan huruvida skogsnäringen kan hävda sig på världsmark- naden. Till syvende och sist beror ju arbetstillfällena på om och i vilken utsträckning vi kan bli av med våra produkter på fördelaktiga villkor. Den avgörande förutsättningen härför är, som redan sagts, hög konkurrens— kraft pä världsmarknaden. Stödskogspolitiken kan således i varje fall inte långsiktigt motiveras ur arbetstillgångssynpunkt för bonden. Inte heller ur inkomstsynpunkt tor-de argumentet hålla, eftersom det orationella små- skogsbruket inte har samma betalningsförmåga som storskogsbruket och man knappast kan förutsätta, att bonden skall betinga sig sämre ersättning för sitt arbete än övriga skogsanställda.
Uppfattningen, att bonden behöver kapitalvinster från skogsbruket som inkomstutfyllnad till jordbruket, förefaller mig vara den grundläggande tanken bakom strävandena att skapa en förvärvsprioritet för denna sam— hällsgrupp. De samtidiga strävandena att genom samhället ordna gynn- samma förvärvsvillkor, syftar givetvis bl. a. till att öka dessa kapitalvinster. Skogen är en naturtillgång och den avgörande frågan är huruvida vi skall driva en privilegiepolitik och reservera vinsten från denna naturtillgång för en viss samhällsgrupps räkning, eller om vi skall se till att den kom— mer hela samhället till godo och utnyttjas för vidare utbyggnad av landets produktiva resurser. Argumenten för en privilegiepolitik synes mig långt- ifrån vara så starka, att de motiverar det offer den medför för skogs- näringen och dess anställda, särskilt som samhället uppenbarligen har andra vägar att gå för att stödja jordbruket. Redan den nuvarande jord-
brukspolitiken vittnar om god vilja och stor fantasifullhet, när det gäller att finna sådana utvägar. Denna möjlighet att bistå jordbruket ökar ju också sakligt sett, om skogsnäringen får fungera effektivare. Om man i sammanhanget beaktar, att vi knappast kan bygga upp bondeskogsbruket i framtiden på annan grund än att det skall stå på egna ben och ändock skötas väl, så är det klart, att skogsbruket inte ter sig lika attraktivt för jordbrukarna som fallet blir vid samhälleligt stöd och en mindre till— fredsställande skogsvård. De klagomål, som redan nu anföres från bonde- skogsbruket, då det gäller rotvärdena, trots att detta skogsbruk har den största naturliga produktionskraften och erhåller skötselbidrag från sam— hället, pekar på att denna erinran kan vara motiverad.
Mycket talar för att enda förutsättningen på lång sikt att vidmakthålla ett enskilt skogsbruk är att man allmänt etablerar kollektiv samverkan och därmed skapar stora brukningsenheter. Emellertid måste i allt väsent— ligt dylika produktionsenheter arbeta på de för storskogsbruket naturliga villkoren, och då är det icke troligt, att delägaren kan förbehålla sig den möjlighet till personlig anpassning ifråga om arbetstillfällen och avverk- ningsinkomster, som anföres som argument för bondeskogsbruket. Däremot kan det självfallet ge kapitalvinster. Den i och för sig mycket lovvärda ut- vecklingen, att det enskilda skogsbruket skaffar sig egen förädlings— industri, ger vid handen, att ytterst och på lång sikt kan diskussionen om vem som skall äga skogen helt bli en fråga 0111 dessa kapitalvinster, eftersom — vilket redan framhållits —— ett genomfört kollektivskogsbruk i integra— tion med egen förädlingsindustri måste i allt väsentligt bortse från enskilda delägares speciella situation och endast arbeta med sikte på totalresultatet. Detta exempel visar, att man får vara försiktig med att bygga upp en för- värvspolitik på grundval av aktuella synpunkter och situationer, som inte står i överensstämmelse med den pågående utvecklingen. Med detta per- spektiv för ögonen förefaller det helt otänkbart, att samhället fortsättnings- vis skall ge en viss grupp så påtagliga favörer i förvärvssammanhang som utredningen föreslår.
Sammanfattningsvis kan alltså, som redan framhållits, sägas att stöd— skogspolitikcn icke uppvisar några positiva verkningar ur skogsnäringens synpunkt men däremot en rad allvarliga hinder. Inte heller kan jordbruket uppvisa några egentliga fördelar, bortsett från det i och för sig avgörande skälet, att det kan göra rena kapitalvinster, vilket dock förutsätter vissa gynnsamma betingelser, som kanske inte alltid kommer att föreligga för den enskilde brukaren. Givet är dock, att ett samhällssubventionerat bonde- skogsbruk kan te sig synnerligen lockande, i vart fall om man inte reser avancerade krav ifråga om skötsel. Men stöd till jordbruket kan lämnas från samhället i bättre former än genom dylika grundskott mot skogsnäringens livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter.
Skogsnäringen torde idag kräva ungefär lika många arbetstimmar som
jordbruket men dess produktionsvärde ligger omkring 50 % över jord- brukets. Jordbruket stödes med stora summor av samhället under det att skogsnäringen med all säkerhet är en av de mest rikedomsskapande. Före- tagna beräkningar ger vid handen, att värdeavkastningen av ett dagsverke i skogsnäringen ligger långt över vad som i allmänhet gäller inom vårt pro- duktionsliv. Härtill kommer det värde, som ligger däri, att skogsnäringen svarar för drygt 40 % av våra exportinkomster. Vidare måste framhållas, att jordbruket är en stagnerande näring under det att skogsnäringen har betydande expansionsmöjligheter.
Vad här konstaterats, leder till den slutsatsen, att skogsnäringen är av så utomordentlig betydelse för vårt folkhushåll, att all dess inneboende kraft bör utnyttjas genom att den får tillfälle att så långt det är möjligt fungera efter de för näringen naturliga förutsättningarna. Det ter sig helt orimligt, att en krympande eller stagnerande jordbruksnäring även fram- deles skall få motivera en politik, som allvarligt hämmar den ovanligt nytto— fulla och utvecklingsbara skogsnäringen, särskilt som den på grund av sin karaktär av exportnäring är utsatt för internationell konkurrens, som ofta slår hårt. Det förefaller då rimligare, att skogsnäringen får utveckla sig med full kraft och att de ökade resurser, som därigenom tillföres folkhus- hållet, delvis användes i samhällets strävanden att på skilda vägar tillgodose jordbrukarens rättmätiga krav.
Som tidigare framhållits, är skogsnäringens anställda en av de grupper, som är mest utsatta för säsongsarbetslöshet och otrygghet i anställningsför- hållandena. Lönemässigt har de också svårt att hävda sig. Om över huvud taget någon enskild grupp kan anföra skäl för särskilda hänsyn, när det gäller skogsnäringen, så måste det vara dess egna anställda, särskilt när deras situation inte är bättre utan nog ofta väsentligt sämre i vissa av- seenden än de gruppers, som begår första-hands-hänsyn. I längden måste en sådan politik verka direkt utmanande på skogsnäringens anställda.
Under kap. 8 gör utredningen följande sammanfattning (sid. 118): »Vad gäller bolagsförvärv uttalades i svaren på utredningens fråga om en fort- satt förvärvslagstiftnings varaktighet i övervägande antalet fall, att dessa borde regleras genom en permanent lag.» Man redovisar alltså en sam— manfattning över svaren ifråga om bolagsförbudslagen men inte beträffan- de jordförvärvslagen, vilket är märkligt inte minst med hänsyn till att ut- redningen själv föreslår en gemensam lag. Man kan för övrigt ifrågasätta, om det är rimligt med en sammanfattning på sätt ovan skett dels med hän— syn till de starkt divergerande meningarna hos svarsgivarna och dels med hänsyn till att även denna detalj är så klart intressebetonad.
En genomgång av svaren från länsstyrelserna och lantbruksnämnderna ger vid handen, att meningarna är synnerligen delade såväl ifråga om bo- lagsförbuds— som jordförvärvslagen. I åtskilliga fall uttalas ingen bestämd mening. Som exempel kan nämnas, att ifråga om reglering av fysiska per-
soners förvärv synes endast 3 länsstyrelser mera entydigt uttala sig för en permanent lagstiftning medan 17 förordar en tidsbestämd lag. I fyra fall har utredningen icke velat utläsa någon bestämd uppfattning. Motsva- rande siffror för lantbruksnämnderna är 13 resp. 10 och 3. Ifråga om bo- lagsförvärv har 10 länsstyrelser uttalat sig för en permanent lag och 3 för en tidsbegränsad. I 10 fall har frågan lämnats obesvarad eller också har svaret icke varit fullt klart. Motsvarande siffror för lantbruksnämndernas del är resp. 17, 0 och 9. Dessa siffror sammantagna visar en klar övervikt för en permanent bolagsförbudslagstiftning men en lika klar övervikt för meningen, att för fysiska personers förvärv bör gälla en tidsbegränsad lag. Svaren från skogsvårdsstyrelser och överlantmätare visar samma tendens. Övriga tillfrågade har svarat som följer:
Bolagsförbudslagen JordförvärVSlagen
Perma— Tidsbe- Perma- Tidsbe-
nent gränsad nent gränsad Sv. Lantarb.giv.fören. ........................ 1 1 Sveriges Skogsägareförbund ................... 1 1 RLF ....................................... 1 1 Sveriges Lantbruksförbund ................... 1 1 Sveriges Skogsägares Riksförbund ............. oklart 1 Sveriges Allmänna Hypotekshank .............. 1 1 Jordbrukskasseförbundet ..................... 1 1 Sparbanksförcningen ......................... 1 1 Sveriges Industriförbund ...................... 1 1 Summa 4 4 9
Av svaren på de frågor, som riktats till ekonomiska intresseorganisationer, fackliga organ och kreditinrättningar, synes sålunda i 4 svar förordas en permanent reglering av bolags förvärv och i 4 en tidsbegränsad. I ett svar har icke utlästs någon bestämd mening. Vad gäller fysiska personers förvärv har samtliga förordat en tidsbegränsad reglering.
Dessa siffror bekräftar, att inställningen bland de tillfrågade är starkt splittrad. Att ur svaren utläsa en opinion med klart förord för permanent lagstiftning kan således inte göras, särskilt med hänsyn till den betydande tvekan som gjort sig gällande ifråga om fysiska personers förvärv.
I anslutning till ovannämnda sammanfattning beträffande frågan om en permanent eller tidsbegränsad bolagsförbudslag gör utredningen följande kommentar: »Dessa yttranden torde ha grundats på att ägarebalansen bör vara i stort sett oförändrad.» Även om det här rör sig endast om ett för— modande, förefaller denna kommentar särskilt i detta sammanhang vara orimlig, eftersom de tillfrågade inte alls haft till uppgift att ge besked kring frågan om ägarebalansen. Men även om svar skulle ha avgivits på en sådan fråga, hade en dylik generalisering varit oacceptabel med hänsyn till att
frågan är så intressebetonad. Av det citerade får man närmast det intrycket, att ingen av de tillfrågade skulle ha några invändningar att göra mot nu- varande ägofördelning. Läget är som bekant det, att skogsindustrin inte bara reagerar mot den nuvarande diskrimineringen av skogsindustrin i förvärvssammanhang, utan också strävar efter att kunna öka sina skogs- tillgångar till förmån för de näringsekonomiska dispositioner, som man finner önskvärda. De kontakter jag haft med skogsindustrin under utred- ningens gång, utesluter varje tvivel härom. Denna inställning delas också av de i skogsnäringen anställdas fackliga organisationer, vilka emellertid icke ens tillfrågats med undantag för RLF, som ingalunda företräder någon större del av dem som har sin utkomst som löntagare inom skogsnäringen. Det råder således långt ifrån någon enighet om att den nuvarande ägare- balansen bör bibehållas oförändrad.
Här ovan redovisade skäl motiverar en otvetydig förvärvsprioritet ifråga om skogsmarken för storskogsbruket, då närmast det statliga och det som bedrives av den mera kvalificerade skogsindustrin. I min strävan att finna en framkomlig kompromisslinje inom utredningen har jag emellertid icke sträckt mig så långt utan stannat för en linje, som närmast innebär för— värvslikställighet för olika ägarekategorier på grundval av de villkor av social och näringsekonomisk natur, som måste uppställas och beaktas i varje särskilt förvärvsfall. Jag har därjämte förutsatt, att avstyckning av skogsmark från jordbruksfastigheter skall kunna ske, när detta låter sig göras utan att försörjningsunderlaget av fastigheten äventyras för bruka- ren eller medför uppenbart skadliga verkningar i övrigt av social natur. Inom ramen av en sådan konstruktiv politik har jag t.o.m. ansett mig kunna gå så långt, att jag kan förorda förvärvsprioritet ifråga om skogs- mark i ur sysselsättningssynpunkt erforderlig omfattning för fullt bär- kraftiga jordbruksenheter, som förväntas bli bestående. Om man ger stöd— skogsbegreppet denna tolkning, får det föreliggande lagförslaget en klar innebörd, vilket det, såsom tidigare påpekats, saknar i majoritetens ut- formning; en innebörd till vilken jag följaktligen också skulle kunna an- sluta mig.
Ägarna till fullt bärkraftiga jordbruksenheter kan givetvis inte av sociala skäl göra större anspråk gällande än övriga jordbrukare. Men en eftergift av detta slag är möjlig därför att de ekonomiska konsekvenserna dock synes mindre ödesdigra. Skogskompletteringssträvandenas ursprungliga tanke var att kombinera ett alltför litet och därför orationellt jordbruksföretag med ett likaledes alltför litet och därför orationellt skogsbruk. Därigenom skulle man få ett i dubbel mening bristfälligt företag. Kan man emellertid kom-binera ett jordbruk, tillräckligt stort för rationell produktion och full försörjning, med ett skogsbruk som möjliggör viss säsongmässig komplette- ring av sysselsättningen, synes en sådan kombination från ekonomiska be- dömningsgrunder dock inte behöva inge alltför stora betänkligheter.
Ifråga om andra fysiska personer än jordbrukare har jag ansett, att deras förvärvsmöjligheter bör ökas i den mån det rör sig om förvärvare, som av olika skäl kan tänkas bli goda skogsbruksförvaltare. Denna grupp bör emellertid inte ges företräde före det egentliga storskogsbruket, om inte särskilda skäl föreligger. Inom gruppen fysiska personer bör jordbrukaren icke ges företräde före andra fysiska personer i annan mån än som ovan sagts.
På grund av gällande tröghetslagar, bondens ökade insikt om skogens värde samt de förvärvsförutsättningar av social natur, som måste upp- ställas, är det sannolikt, att någon större omskiftning mellan ägarekate- gorierna icke kan förväntas på kort sikt. Genom den här skisserade ord- ningen skulle emellertid förvärvspolitiken länkas in på en påtagligt pro- gressiv linje och på lång sikt sannolikt leda till en rätt betydande om- gruppering till förmån för de ägarekategorier och brukningsformer, som kan fungera effektivt och därmed samhällsnyttigast.
Den av utredningsmajoriteten föreslagna förvärvsregleringen ifråga om stödjordbruken förefaller sakna verkligt motiv, eftersom dessa efterfrågas i allt mindre omfattning efter hand som inkomsterna i huvudsysselsätt- ningen stiger och avflyttning sker från landsbygden. De bör därför kunna säljas fritt till de köpare, som anmäler sig. I den mån en sådan enhet be- döms lämplig och nyttig för ett enskilt jordbruk, torde vederbörande jordbrukare sannolikt kunna göra sig gällande i förvärvssammanhang. Några bärande skäl att genom förvärvshinder reservera dessa enheter hos lantbruksnämnderna för framtida behov kan jag inte finna.
Vad gäller juridiska personers förvärv av jordbruk, tycks utrednings- majoritetens förslag, möjligen med undantag av alldeles speciella fall, inne- bära att sådana förvärv skall kunna komma ifråga endast för försöksverk- samhet. De skäl, som konsumentkoowperationen och livsmedelsindustrin anfört till förmån för möjligheten att på egna marker etablera sig som jordbruksproducenter, förefaller mig emellertid vara så övertygande, att de bör beaktas i lagstiftningen. Visserligen är det sannolikt, att efterfrågan för dylika ändamål under alla förhållanden kommer att bli starkt begränsad, men så mycket mindre anledning finns det att på grundval av de traditionella invändningarna motsätta sig denna sak. Här som ifråga om skogsbruket gäller, att man i en tid med nya tekniska, avsättningsmässiga och sociala förhållanden inte kan grunda politiken på gamla värderingar, som inte längre har aktualitet, till skada för utvecklingen, och därigenom hämma en nyorientering. Särskilt med tanke på konservindustrins enorma frammarsch och de krav denna måste ställa ifråga om kvalitet och kontinuitet i leve- ranserna av »råvaran», måste det vara rimligt att låta den, om den så önskar, genomföra den integration mellan olika produktionsstadier, som ter sig så ytterst naturlig på alla de andra områden i näringslivet, där denna möjlighet över huvud står till buds. Kan jordbruket till någon del mera
påtagligt »industrialiseras», så kommer detta endast att ha socialt nyttiga konsekvenser. Att i denna tid av bondeflykt och stora avsättningssvårig— heter för jordbruket, motsätta sig denna utveckling under motivering, att jorden skall bevaras hos den självägande bonden, förefaller vara att ha tappat sinnet för proportioner. Denna negativism blir så mycket mera egendomlig, som den svenska konservindustrin faktiskt gör sig gällande på exportmarknaden och skulle, om den får arbeta näringsbetingat i alla avseenden, faktiskt i viss mån kunna bidra till att öka avsättningen för jordbruket i dess helhet.
Med ytterst stor tvekan har jag accepterat utredningens förslag, att lant- bruksnämnderna skall fungera som förvärvsmyndighet. Avgörande har härvid blivit, att länsorganens organisation och arbetsuppgifter är under omprövning inom 1960 års jordbruksutredning. Jag förutsätter nämligen, att en av huvu'd'uppgiwfterna i denna översyn blir att också pröva frågan om lämplig förvärvsmyndighet, givetvis utifrån intresset att uppnå objek- tivitet och .rationalitet i ärendenas handläggning. Jag är emellertid ange- lägen understryka, att utredningens förslag att juridiska personers för- värv skall avgöras av Konungen i fall, då lantbruksnämnderna icke anser sig kunna bifalla en framställning, samt att skogsnäringen skall garanteras visst inflytande i lantbruksnämnderna, har varit andra förutsättningar för min tillstyrkan. Utredningen fixerar visserligen icke omfattningen av det in— flytande skogsnäringen skall ges i lantbruksnämnderna. Men för egen del förutsätter jag, att det skall bli av den karaktären, att tillbörlig säkerhet vinnes för en allsidig och objektiv handläggning av förvärvsärendena. Att nå denna målsättning är för övrigt en av förutsättningarna för att vi skall bli av med en del av de irritationer, som vi onödigtvis dras med i förvärvs- sammanhang.
Vad slutligen gäller frågan om tidsbestämd eller permanent förvärvslag, anser jag att om lagen ges en utformning i överensstämmelse med de tanke- gångar jag argumenterar för i denna reservation, bör sakliga invändningar icke kunna göras mot en permanent lag. En lag däremot, som inte tager dessa rimliga hänsyn till skogsnäringens faktiska situation och arbetsvill- kor, bör emellertid tidsbegränsas, eftersom utvecklingen rider mycket snabbt och en omprövning i så fall blir ofrånkomlig inom kort.
Särskilt yttrande
av herr And. E. Johansson
Ur demokratisk och allmängiltig synpunkt bör det i ett liberalt samhälle stå varje medborgare fritt att välja det yrke eller näringsfång som mest in- tresserar honom. I analogi härmed har vi också sedan lång tid tillbaka haft näringsfrihet här i landet. Detta innebär rent principiellt att närings- utövaren inte genom lagar och förordningar förhindras att, om han så vill, för ändamålet förvärva de objekt han anser nödiga för näringens utövande. En gradering av medborgarna efter förmenad yrkesskicklighet och allmän lämplighet kan i detta fall inte stå i överensstämmelse med omnämnda libe- rala principer och tänkesätt.
Å andra sidan är det emellertid ett samhälleligt intresse att våra gemen— samma produktionskällor, däribland svensk jord och skog, blir rationellt utnyttjade. För den framtida folkförsörjningen är det därför angeläget att dessa produktionskällor så långt möjligt bevaras i bondehand och inte göras till en spekulationsvara för intressen som ligga utanför jordbruks- näringen. Fallande penningvärde och in-flationistiska tendenser har emel- lertid gjort jord och skog särskilt åtråvärda som realvärden för penning- placering.
En av jordförvärvslagens främsta uppgifter är att förhindra en sådan ut- veckling. Man kan med visshet utgå ifrån att därest inte jordförvärvslagens begränsning och kontroll av förvärvsrätten hade funnits till, så skulle en avsevärt större del av såväl den svenska jorden som skogen i dag befunnit sig i icke jordbrukares händer. Å andra sidan utestänger lagen ingen från förvärvsrätt, som har för avsikt att själv bruka den förvärvade jorden eller av densamma ernå sin försörjning.
Jordförvärvslagen, vilken enligt föreliggande förslag har samordnats med den tidigare bolagsförbudslagen, har jämväl ett par andra dominerande uppgifter, nämligen dels att på allt sätt främja en forcerad arrondering av jord- och skogsbruket och dels att genom lantbruksnämnderna medverka till skapandet av brukningsenheter, som äro tillräckligt stora för en ända- målsenlig drift och en så långt möjligt garanterad familjeförsörjning.
Den rådande ägosplittringen inom såväl jordbruk som skogsbruket synes mig vara ett av de största hindren för ett rationellt utnyttjande och en ändamålsenlig strukturplanering. Den har också, särskilt evad det gäller skogen, tagits som en förevändning emot den enskilda äganderättens prio-
ritet. I förslaget till ny jordförvärvslag har dessa synpunkter särskilt be- aktats och har lagen med anledning därav fått en utformning som långt mer än tidigare är ägnad att främja och påskynda en sådan arrondering. Ett förverkligande i praktiken av detta vitala önskemål skulle i hög grad omintetgöras om lagen lämnade fältet öppet för fria och obegränsade jord- och skogsförvärv.
Av dessa liksom flera andra skäl har jag sett mig föranlåten att biträda det här framlagda lagförslaget. Att märka är emellertid att detsamma i flera avseenden har starkt uppmjukats gentemot tidigare, detta bland annat beroende på den situation som utvecklat sig på vår lands-bygd och speciellt inom de så kallade avfolkningsbygderna. Andra former av brukningsenheter måste här accepteras och förvärvsrätten tillämpas enligt liberalare former. Den fortgående utvecklingen kan i detta avseende ge anledning till nya omprövningar och ställningstaganden inom lagstiftningens ram som kunna vara betingade av kravet på praktisk handläggning.
Av såväl rent organisatoriska som praktiska skäl har lantbruksnämn- derna bibehållits som tillsynsmyndighet. Risken för bristande objektivitet i deras handläggning av ärendena är förebyggd därigenom att resp. lands— hövding numera är självskriven ordförande.
Jordförvärvslagens giltighetstid har inte i likhet med den förutvarande fixerats till ett bestämt antal år. Den har istället föreslagits att löpa per- manent. Självklart kan man ha delade meningar om den saken. Ursprung- ligen hade jag själv den uppfattningen att densamma borde begränsas till att gälla ex. fem år. Detta främst av den anledningen att man vid en så- dan tidpunkt, vägledd av den pågående utvecklingen, skulle nödgas ta upp lagen i hela dess vidd till en allsidig omprövning och måhända göra den till föremål för en ytterligare liberalisering. Mot en sådan tankegång har emellertid anförts att 1960 års jordbruksutredning i enlighet med givna direktiv även skall ägna jordförvärvslagen en viss översyn och framlägga förslag i sitt yttrande om ett par år. Att Kungl. Maj:t skulle nödgas tillsätta ytterligare en utredning för framläggande av ett nytt lagförslag inom en femårsperiod förefaller mig under sådana förhållanden vara allför orealis- tiskt. Som motivering för att lagen bör göras permanent framhålles även att förslag när som helst under löptiden kan väckas med framställningar om förändringar i densamma. Om lagen däremot som förut skulle gjorts tids— bestämd komme säkerligen alla sådana framställningar att skjutas över till den slutliga allmänna översynen, vilket skulle verka fördröjande med avseende på ärendenas behandling.
Sammanfattningsvis vill jag genom detta särskilda yttrande ha sagt att jag biträder lagförslaget i 'det skick det här presenteras av utredningens majoritet. Dess utformning anser jag vara av rådande tidsförhållanden moti— verad och för övrigt torde såväl den fortgående folkomflyttningen som andra av utvecklingen föranledda omständigheter göra det nödigt att lagens före- skrifter ständigt måste hållas aktuella.
Särskilt yttrande
av herrar Oscarsson och Sundin
Såsom utredningen framhållit är det mycket svårt att förutsäga hur stora förskjutningar, som den av utredningen förordade ändringen av tillstånds- prövningen vad avser bolags förvärv, kan komma att medföra i praktiken. Det får således anses ådagalagt att utfallet till avsevärd del är beroende av den närmare tillämpningen av lagen. Då vi — icke utan betydande tvekan anslutit oss till det framlagda lagförslaget, finner vi det angeläget att understryka vissa synpunkter om målsättningen för lagstiftningen och om dess tillämpning, vilka är av grundläggande betydelse i sagda hänseende och som gör att vi kunnat godtaga lagförslaget.
Såsom utredningen anfört bör frågan om ägarebalansen inom skogsbruket ur förvärvssynpunkt behandlas mot bakgrunden av intresset ur allmän synpunkt av att skogen inom betydande delar av landet i erforderlig om— fattning bevaras hos en huvudsakligen självägande jordbruksbefolkning för att i förening med odlad jord eller i vissa fall som självständiga skogs- bruksenheter bilda ett för denna befolkning tillfredsställande försörjnings— underlag. Vad beträffar själva skogsmarken bör strukturutvecklingen län- kas till att snabbt ge goda förutsättningar för rationellt skogsbruk genom förbättrad utformning av driftsenheter och transportsystem.
För skogsbruket framstår det som alltmer angeläget att tillgången på arbetskraft säkras och att arbetskraften får tryggade förhållanden. Utveck- lingen på senare tid har gjort det allt klarare att det behövs en stabil be- folkningsgrupp på landet både för jordbrukets, skogens och hela närings- livets skull.
Önskemålen om bibehållande av skogsmarken i enskild ägo och om rationalisering av skogsbruket är väl förenliga, inte minst genom den ut- veckling i riktning mot allt mer omfattande och fast organiserad samverkan i det enskilda skogsbruket, som på senaste är snabbt gått framåt. Den ger goda förutsättningar för planmässig utformning av skogsbruket, och den service, som skogsägarnas egna organisationer inriktar sig på, innefattar bl. a. modern maskinell utrustning och erforderlig tillgång till skogligt ut- bildad personal. Lika väsentligt är att samverkan ger underlag för för- bättrade förhållanden för arbetskraften i skogen och därmed gör det möj- ligt att behålla folk för att tillvarata råvaran ur skogen. Inte minst betydelse—
fulla är här strävandena att nå fram till lämpliga anställningsformer och därmed behålla dem, som nu är verksamma i bondeskogsbruket —— skogs- arbetare såväl som jordbrukets eget folk.
Med hänsyn härtill är det angeläget att understryka utredningens utta- lande om vikten av att skogen hålles i sådan ägo, som har bygdeanknytning. Ifråga om överloppsskog i de fall då förvärv av bolag enligt lagförslaget kan komma ifråga bör man därför i första hand pröva möjligheten att genom tillskapande av skogsfastighet av tillräcklig omfattning att utgöra underlag för bofast, enskild ägare eller genom tillskapande av gemensam- hetsskog överföra marken till ägare med så fast bygdeanknytning som möj— ligt. Att de sistnämnda ägarekategorierna i allmänhet har fastare bygde- anknytning än ifrågavarande bolag torde inte närmare behöva belysas. Det är av vikt att lantbruksnämnderna bl. a. genom en aktiv inköpspolitik, till- varatar alla sina möjligheter att främja ett sådant förfarande. Härvid bör uppmärksammas vad utredningen anfört om att avståndet mellan gemen- samhetsskog och de däri deltagande brukningsdelarna torde vara av under- ordnad betydelse om blott gemensamhetsskogen är av tillräcklig omfattning.
Från här anförda utgångspunkter är det också angeläget att man, i fall då förvärv av bolag kommer ifråga, så långt möjligt tillämpar bytesförfarande i syfte att stärka underlaget för ägare med fastare bygdeanknytning. En för- utsättning för förvärv bör därtill vara att förvärvaren har möjlighet, bl. a. skogsmark av tillräcklig omfattning och lämplig arrondering, att bedriva ett rationellt skogsbruk. I mellanbygden bör bytesförfarande vara allmän regel. De s. k. enklavsförvärven bör således inte ges någon vidgad omfattning.
I 7 5 1 mom. första att-satsen har såsom särskilt skäl för meddelande av förvärvstillstånd till bolag, förening eller stiftelse angivits »att fånget... avser egendom, vilken på grund av läge inom område där förutsättningarna för jordbruk äro ringa eller av annan orsak ej erfordras för att behovet av stöd åt jordbruket i bygden skall kunna tillgodoses».
Med denna formulering har man velat ge en definition på de områden, som skall anses ha överloppsskog och där av denna anledning ett ökat bolagsinnehav skulle kunna tillåtas. I specialmotiveringen har en ytterligare precisering skett av de förutsättningar, som måste gälla för att bolagsför- värv skall kunna tillåtas varvid man använder uttrycket »skog i sådana bygder där det saknas efterfrågan från den jordbrukande befolkningen på jordbruksjord och skogsmark». Vidare har i den allmänna motiveringen om dessa områden använts benämningen »avfolkningsbygder», vilka karak- täriseras av att jordbruket på grund av bristande naturliga förutsättningar kommer att nedläggas och odlad jord i Ökad utsträckning övergå till skogs- mark samt att odlad jord och skog icke längre efterfrågas som försörj— ningsunderlag av en till bygden knuten jordbrukande befolkning.
Enligt vår mening är begreppet avfolkningsbygd olyckligt och kan heller inte ges någon hållbar definition. Gränsdragningen mellan de områden
inom vilka i princip lika möjligheter skall gälla för alla köparekategorier till förvärv av jordbruksfastigheter och områden, inom vilka full tillämp— ning skall ske av lagens skydd för den jordbrukande befolkningen (familje- jordbruket), kommer att bli ytterst svår att genomföra. Ett ställningstagan— de som innebär att ett område klassificeras som avfolkningsbygd kommer emellertid att ha avgörande betydelse för den bygd som berörs. Avfolk- ningsbygd är en stämpel som mycket snabbt kan påverka utvecklingen i en bygd och i hög grad bidra till en forcerad avfolkning. Det är ju ett känt faktum att en befolkningsprognos för ett område i sig själv verkar styran- de på utvecklingen, eftersom näringsutövare av skilda slag söker sig till områden, som förutspåtts expansion och ifrån områden där befolkningen i prognosen antagits skola stagnera eller minska.
Befolkningsutvecklingen i landet har sedan åtskilliga år karaktäriserats av en betydande utglesning även i rena jordbruksbygder. Denna utglesning har skett parallellt med jordbrukets mekanisering och strukturrationali- sering. De negativa sidorna av detta skeende —— minskande befolkning med dess följdverkningar _ har större betydelse i vissa bygder än i andra. Allmänt sett torde dock en stark överbetoning av de negativa sidorna ha skett i den allmänna debatten. Detta har skapat en defaitistisk stämning, som sannolikt medfört utflyttning och nedläggande av jordbruk även i trakter med relativt goda förutsättningar för jordbruksproduktion. Sådana bygder är enligt vår mening under inga omständigheter att betrakta som avfolkningsbygder, eftersom den befolkningsminskning som skett huvud- sakligen föranletts av en driftsekonomiskt betingad anpassning förstärkt av vissa tillfälliga, känslomässiga strömningar. Med den utformning lagtext och motiveringar fått, löper emellertid dessa bygder risken att bli klassi- ficerade som avfolkningsbygder och några få bolagsförvärv skulle även kunna betyda ett avgörande steg i riktning mot verklig ödebygd. Den om- ställningsprocess, som jordbruket för närvarande genomgår, har mycket långtgående konsekvenser befolkningspolitiskt och även kommunalekono- miskt. Det är angeläget att denna omvandling får fortgå till dess stabilare förhållanden inträtt utan störningar av den art, som riskeras genom en måhända generös tillämpning av den föreslagna lagstiftningen.
I detta sammanhang torde även böra påpekas att under allra sista tiden torde möjligheterna -— eller riskerna _ för någon form av svensk anslut- ning till sexstatsunionen ha ökat. Därmed har en delvis ny och för utred- ningen under arbetets gång icke beräknad situation uppstått. En av Rom- avtalets hörnpelare är ju varje medlemsstats likabehandling av företag från hela området. Konsekvensen av Sveriges eventuella anslutning skulle bli att köpare från övriga medlemsstater finge samma möjligheter som de svenska att förvärva mark i Sverige. Den svenska skogen är säkert ett åtråvärt objekt och det vore ytterst olyckligt om ett underlättande för bolag att för- värva jordbruksfastighet skulle kunna utnyttjas av utländskt kapital.
Med hänsyn till de från alla synpunkter svåröverskådliga konsekvenserna bör enligt vår mening mycket stor restriktivitet tillämpas då det gäller att utpeka områden såsom avfolkningsbygder. Man får sålunda inte ta hänsyn till tillfälliga, kanske konjunkturmässigt betingade förändringar i efter- frågan på odlad jord och skog från den jord- eller skogsbrukande befolk- ningens sida. Självfallet måste hänsyn också tas till den prisnivå som gäller för den skog som salubj'udes. Villkoret om att »odlad jord och skog inte längre efterfrågas. som försörjningsunderlag av en till bygden knuten jord- brukande befolkning» måste avse en skälig prisnivå.
Utredningen har funnit det angeläget att pågående länsplaneringar full- följes och att arbetena härmed får ökad omfattning. Detta vill vi gärna understryka men samtidigt betona att kommunerna och jordbrukarnas lo- kala organisationer ges tillfälle medverka vid bedömningarna och påverka ställningstagandena så att inte mera ingripande beslut kan genomföras mot deras vilja.
För att överloppsskog skall anses förefinnas i en bygd måste behovet av stödskog vara täckt. Detta behov växlar arealmässigt mellan olika områden av landet, bl. a. beroende på skogens bonitet. Man kan också utgå ifrån, att den fortgående mekaniseringen av skogsbruket medför ett minskat behov av manuellt arbete per arealenhet och att större skogsarealer i framtiden därför kan behövas för att åstadkomma ett effektivt företag med jord- och skogsbruk i kombination. Man bör således vid bedömningen av stödskogs- behovet sikta på framtiden.
Vid bedömningen av första och andra att-satserna i lagförslagets 8 5 måste enligt vår mening jordbrukets kapitalförsörjningsmöjligheter beaktas. För— värv enligt dessa att-satser, som möjliggör upprustning av mycket stora egendomar, ofta försedda med kostsamma och underhållskrävande man— byggnader o. dyl. av sådant värde att det är av intresse att de bevaras, för— anleder ingen erinran. Däremot inger det betänkligheter om brukningsdelar som ej har annan utrustning än den som erfordras för rationell jordbruks- drift får förvärvas, särskilt med tanke på den aktuella kapitalförsörjnings- situationen och kapitalbehovet för bl. a. den rationalisering, som förutsättes i gällande sexårsavtal. Enligt vår mening kan de problem, som utredningen här haft i åtanke inte lösas på ett nöjaktigt sätt genom åtgärder på jord- lagstiftningens område. I stället bör ifrågavarande spörsmål uppmärk— sammas vid ställningstagandena rörande jordbrukets kapital- och kredit— försörjningsfrågor.
Särskilt yttrande
av herr Öjborn
Utredningens förslag till jordförvärvslag syftar i fråga om fysiska per- soners förvärv av fast egendom bland annat ti-ll att förvärvslagstiftningen skall vara ett betydelsefullt medel i det allmännas hand att aktivt befrämja och länka utvecklingen i en med hänsyn till jordbruks- och skogsnäringens intresse önskvärd riktning. Tillståndsprövningen i fråga om sådana för- värv är av jordpolitisk karaktär och avser bland annat lämpligheten av rådande eller blivande indelning i brukningsenheter. Då fråga är om för- värv av här åsyftad art, som föranleda fastighetsbildning, sker emeller- tid jordpolitisk prövning jämväl enligt reglerna i fastighetsbildningslag- stiftningen. Detta gäller såväl då för förvärvs genomförande delning verk- ställes av fastighet som då förvärv fullföljes genom sammanläggning av fastigheter. Berörda förhållanden leder till en dubbel jordpolitisk kon- troll. Dessa frågor liksom de allmänna jord- och skogspolitiska övervä— gandena torde bli föremål för utredning inom 1960 års jordbruksutred- ning. Oavsett om en jordförvärvslag nu göres permanent eller tidsbegrän- sad bör dock enligt min mening i all den utsträckning som är möjlig reg- lerna i lagen utformas så att dubbel jordpolitisk kontroll undvikes.
I 4 5 av utredningens förslag till jordförvärvslag ha vissa bestämmel— ser i nyss berört syfte införts. Enligt dessa bestämmelser må vid avstyck- ning av egendom avsedd för jordbruk eller skogsbruk underställning av frågan om förvärvstillstånd underlåtas under förutsättning att förvärva- ren år fysisk person, att egendomen skall sammanläggas med jordbruks- fastighet som denne redan äger samt att anledning ej finnes till antagande att egendomen kan med större förd-el läggas till annan jordbruksfastig- het. Dessa bestämmelser äro ägnade att avlägsna den dubbla jordpolitiska kontrollen i ett betydande antal av de fall då förvärv föranleder delning av fastighet. Enligt min mening bör, såsom lantbruksnämnden i Jönkö- pings län ifrågasatt, motsvarande förfarande kunna tillämpas då fråga är om förvärv av hel fastighet för sammanläggning med förvärvarens fas— tighet. Utredningen har ansett att med sådan förenkling borde anstå tills resultatet av 1960 års jordbruksutrednings organisatoriska överväganden föreligger samt hänvisat till att lantmäterimyndigheten i sammanlägg-
nxingsären-de blott avgiver yttrande, medan prövningen ankommer på ägo— delningsdomare. För egen del kan jag icke finna att vad utredningen så— lunda anfört utgör bärande skäl för att underlåta att tillvarataga nu ifrå- gavarande praktiskt betydelsefulla förenklingsmöjlighet. Enligt 11 & la- gen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet skall nämligen alltid yttrande av överlantmätaren föreligga i sammanläggnings- ärende. Det synes icke böra innebära några svårigheter att i detta yttrande angiva huruvida det aktuella förvärvet är av sådan beskaffenhet att de i 4 5, andra stycket, andra punkten, förslaget till förvärvslag angivna vill- koren äro uppfyllda.
Det torde för övrigt böra övervägas huruvida icke rationaliseringsmo- menten i en jordförvärvslag och i en ny fastighetsbildningslagstiftning höra till vinnande av enkelhet samordnas. Härigenom skulle den förde- len nås att tillståndsgivningen förfarandemässigt än mera torde kunna förenklas.
Särskilt yttrande
av herrar F. Johansson och Öjborn
Utredningens förslag i fråga om. ordningen för prövning av sådana för- värv, till vilka tillstånd enligt bolagsförbudslagen nu erfordras, innebär att denna prövning i första instans skall ankomma på lantbruksnämnd istället för såsom nu på länsstyrelse eller Kungl. Maj:t. Ifrågavarande koncessionsfrågor rymma åtskilliga aspekter utöver jordbrukssynpunk— terna, t. ex. skogspolitiska, lokaliseringspolitiska samt planpolitiska även- som naturskyddssynpunkter m. m. Icke sällan äro dessa frågor av stor allmän räckvidd varjämte de rent formella spörsmålen ofta kunna vara av stor svårighetsgrad. På länsplanet synes för närvarande icke finnas någon myndighet som inom sig representerar all den sakkunskap som är erforderlig för en bedömning av mera komplicerade koncessionsfrågor. I detta sammanhang torde få beaktas att 1960 års jordbruksutredning har att företaga vissa organisatoriska överväganden inom det område som rör jordbrukets rationalisering och därmed sammanhängande spörs- mål ävensom att visst samråd förutsatts skola ske mellan jordbruksut- redningen och den kommitté som nyligen tillsatts för utredning av läns- styrelsernas organisation. Frågan om tillskapande av en myndighet på läns- planet med de arbetsuppgifter och den allmänna uppbyggnad som skulle lämpa sig även för koncessionsfrågor av sistnämnt slag torde därför enligt vår mening böra övervägas i 1960 års jordbruksutredning efter samråd med länsstyrelseutredningen.
1. Den nordiske husholdshagskolen. 2. Nordens tolkellge akademi. :. Nordisk filmsamarbeld.
4. Internordlske nytteattester.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Begravningsplatser och gravar. [5] Underrätterna. [6] Den allmänna brottsregistret-ingen. [11] Pensionsstiftelser. I. [14] Kriminalvård l frihet. [16] Vissa frågor rörande allmänna val. [20] Författningsutredningen. slutsteknik. Valsystem. [21] Redareansvarets begränsning. [33] Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djur- skyddsordning. [45] Reviderad hyreslag. [47] 1
Utrikesdepartementet Den svenska utvecklingshjälpens administration. [22]
Försvaradepartementet
Enhetlig ledning av krigsmakten. [7] Totalförsvarets upplysningsverksamhet. [18] Flygbuller som samhällsproblem. [25]
Socialdepartementet
Byggnadsindustrins arbetskraft. [19] Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. [29] Handlä gning av bostadslån. [32] Ändam lsenllga studentbostäder. [35] Stöd åt barnaföderskor. [38] Lag om allmän försäkring, m. m. [39]
Kommunikationsdepartementet
statliga belastningsbestämmelser av år 1960 för byggnadsverk. [12] Svensk trafikpolitik. !. [23] Svensk trafikpolitlk. II [24]
Byggnadsstyrelsens organisation. [48]
V. Organisationer. Be—
Finansdepartementet
Sparstimulerande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokföringe- och uppbördsväsendet. [4] Preliminär nationalbudget för år 1961. [10] Reviderad nationalbudget för år 1961. [26] Stämpel- och expeditionsavglfter. [37]
Mål och medel i stabiliseringspoiitiken. [42]
Eokleaiastikdepartementet
1957 års skolberedning. 5. Hjälpmedel i skolarbe- tet. [17] 6. Grundskolan. [301 'l. Läroplaner för grundskola och fackskolor. [31] Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. [28] Tandsjukvården vid de odontologiska läroanstal— terna. [36]
Aråväändningen av August Abrahamsons stiftelse &
ä' 5. [43] Folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet. [44]
Jordbrukadepartementet
Totalisatorverksamheten. [1] Lantbrukets yrkesskolor [181 Förslag till jordförvärvslag m. m. [49]
Handelsdepartementet
Effektivare risövervakning. [3] Skifferoljefr gan. [27]
Inrikesdepartementet
Om läkarbehov och läkartillgäng. [a] Principer för en ny kommunindelning. [21 Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15] Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. [34] Länsindelningen inom Stockholms— och Göteborgs— områdena. [40] Reviderad giftiagstiftnlng. [41] Boxningssportens skadeverkningar. [46]