2

Till skydd för inteckningshavarna har emellertid föreskrivits att försäljning

ej får ske till lägre pris än det värde, som åsatts fastigheten vid utmät­

ningsmannens värdering före auktionen. Om så högt pris icke uppnås, skall

ny tvångsauktion kunna anordnas inom två år. Kan någon försäljning ej

heller då komma till stånd, får vederbörande behålla fastigheten.

I ett särskilt undantagsstadgande har föreskrivits att de nya reglerna om

skyldighet att avyttra inropad fastighet ej skola gälla för banker, hypoteks-

föreningar och vissa andra liknande kreditinstitut. Dessa skola också ha fri

inköpsrätt vid tvångsauktion.

Skentransaktioner för att kringgå jordförvärvslagen ha företagits också

i den formen att man låtit överlåtelsen utåt framträda som gåva i stället för

köp. På grund därav föreslås, att även förvärv genom gåva nu skola under­

kastas jordförvärvslagens bestämmelser.

Förslagen om ändringar i lagarna om kronans förköpsrätt och om arren-

dators förköpsrätt innebära, att vid intressekollision mellan kronan och

förköpsberättigad arrendator kronans förköpsrätt skall gå före arrendatorns,

om arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbar­

ligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvud­

sakliga utkomst av jordbruket därå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

4

ma. Avyttras ej fastigheten inom fö­

reskriven tid, skall länsstyrelsen på

framställning av lantbruksnämnden

förordna, att den skall säljas å offent­

lig auktion efter vad nedan i i b §

sägs. Anteckning om vad sålunda är

stadgat skall göras i det köpebrev

som utfärdas med anledning av den

exekutiva auktionen och skall tillika,

när lagfart sökes, införas i fastighets-

boken, såframt ej sökanden visar att

hans skyldighet att avyttra fastighe­

ten upphört.

Bestämmelserna i andra stycket

skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av riksbanken eller hypoteks-

förening eller skyldighet att avyttra

fastigheten är föreskriven i annan

författning.

I fråga om meddelande av tillstånd

att behålla fastighet skall vad i 3 och

4 §§ är stadgat om tillstånd att för­

värva fastighet äga motsvarande till-

lämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

4 b §.

Förordnande som sägs i 4 a § skall,

där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verk­

ställighet, även om det befinnes att

inroparen, när förordnandet medde­

lades, redan avyttrat fastigheten eller

han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med

ärendet i tillämpliga delar så förfa­

ras, som om fastigheten blivit utmätt

för fordran med bästa förmånsrätt i

fastigheten; dock må, även om det i

enlighet härmed bestämda lägsta bu­

det uppnås, försäljning ej ske, med

mindre den bjudna köpeskillingen

tillika täcker det värde som åsatts

fastigheten av utmätningsmannen.

6

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

fordras. Utöver vad nu sagts må kla- dant erfordras. Utöver vad nu sagts

gan ej föras över beslut av nämnden, må klagan ej föras över beslut av

nämnden.

Konungen äger-------------------------- - Konungens prövning.

6

§•

Från sökande —---------------------- sambruksförening befriade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Denna lag äger icke tillämpning

beträffande förvärv från konkursbo

eller å exekutiv auktion eller där för­

värvaren är fångesmannens make,

avkomling, adoptivbarn eller dess av-

komling eller ock fångesmannens

syskon eller syskons barn, ej heller

där jämlikt annan författning Ko­

nungens eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet skall sökas eller förvär­

vet enligt förklaring av länsstyrel­

sen är av beskaffenhet att få ske utan

sådant tillstånd.

För förvärv av fastighet med jord­

bruk vare tillstånd enligt denna lag

ej erforderligt, såframt förvärvaren i

samband med lagfartsansökan, som

göres inom tre månader från det

fånget skedde, på sätt Konungen be­

stämmer visar dels att anledning till

antagande som i 3 § första stycket

sägs ej föreligger dels ock att han har

för avsikt att själv ägna sig åt jord­

bruket å fastigheten och icke är äga­

re av annan fastighet med jordbruk.

Denna lag äger icke tillämpning

beträffande förvärv från konkursbo

eller där jämlikt annan författning

Konungens eller länsstyrelsens till­

stånd till förvärvet skall sökas eller

förvärvet enligt förklaring av läns­

styrelsen är av beskaffenhet att få

ske utan sådant tillstånd. Är förvär­

varen fångesmannens make, avkom­

ling, adoptivbarn eller dess avkom­

ling, eller ock fångesmannens syskon

eller syskons barn, äger lagen till-

lämpning endast där fråga är om så­

dan avyttring, som sägs i 4 a §.

I fråga om fastighet med jordbruk

vare tillstånd enligt denna lag att för­

värva eller behålla fastigheten ej er­

forderligt, såframt förvärvaren på

sätt Konungen bestämmer i samband

med lagfartsansökan, som göres in­

om tre månader från det fånget sked­

de, eller, vad angår förvärv å auktion

enligt 4 b §, vid auktionstillfället vi­

sar dels att anledning till antagande

som i 3 § första stycket sägs ej före­

ligger dels ock att han har för avsikt

att själv ägna sig åt jordbruket å fas­

tigheten och icke är ägare av annan

fastighet med jordbruk.

Denna lag träder i kraft dagen ef­

ter den, då lagen enligt därå medde­

lad uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 7 och 14 §§ lagen den 30 juni 1947 om

kronans förköpsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2

Förköpsrätt må ej utövas, där kö­

paren är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling el­

ler ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fas­

tigheten säljes till någon som förut

var delägare i densamma.

Säljes fastigheten till arrendator,

som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom åtnju­

ter förköpsrätt till densamma, eller

inlöses fastigheten jämlikt lagen om

arrendators förköpsrätt eller sker för­

säljningen i den ordning utsöknings-

lagen bestämmer, må förköpsrätt ej

utövas.

6

Beslutar lantbruksnämnden---------

(Föreslagen lydelse.)

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där kö­

paren är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling el­

ler ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fas­

tigheten säljes till någon som förut

var delägare i densamma eller för­

säljningen sker i den ordning utsök-

ningslagen bestämmer.

Säljes fastigheten till arrendator,

som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom åtnju­

ter förköpsrätt till densamma, eller

vill arrendator lösa till sig fastighe­

ten jämlikt lagen om arrendators för­

köpsrätt, må kronans förköpsrätt ej

utövas, med mindre arrendatorn är

ägare av annan, bärkraftig bruknings-

del eller uppenbarligen besitter fas­

tigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst

av jordbruket därå.

§■

----- ----------i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om nyttjande­

rätt till fast egendom arrendator åt­

njuta förköpsrätt till fastigheten,

åligger det tillika nämnden att inom

tid och vid äventyr som i första styc-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

ket sägs underrätta arrendatorn om

beslutet i den ordning, som angående

delgivning av stämning i tvistemål är

stadgad. Väcker även arrendatorn ta­

lan om förköp, skola målen handläg­

gas i en rättegång.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Vill köparen------------ ---------------- hä

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i andra styc­

ket sägs.

7

Anmäler köparen, med överläm­

nande av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruks­

nämnden, åligger det denna vid även­

tyr av talans förlust att inom en må­

nad från det anmälan skedde instäm­

ma sin talan samt göra anmälan där­

om för antecknande i fastighetsbo-

ken.

14

Har lantbruksnämnden-----------------

över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen; dock må beslutet

ej överklagas, om försäljningen skett

under tid, då beslut som avses i första

stycket var gällande.

Klagan föres--------------------------- av

Utöver vad---------------------------där i

ill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i tredje styc­

ket sägs.

§•

Anmäler köparen, med överläm­

nande av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruks­

nämnden, åligger det denna vid även­

tyr av talans förlust att inom en må­

nad från det anmälan skedde instäm­

ma sin talan samt göra anmälan där­

om för antecknande i fastighetsbo-

ken ävensom, på sått i 6 § sägs, un­

derrätta sådan arrendator som där

avses.

§•

--------över beslutet.

Över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen ävensom av arren­

dator, som i 6 § sägs.

beslutet.

Denna lag tråder i kraft dagen ef­

ter den, då lagen enligt därå medde­

lad uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943 om

arrendators förköpsrätt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

2

§•

Förköpsrätt må------------ —--------- i densamma.

Sker försäljningen i den ordning Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må för- utsökningslagen bestämmer, må för­

köpsrätt ej utövas.

köpsrätt ej utövas. Ej heller må för­

köpsrätt utövas om fastigheten säljes

till kronan för ändamål, som avses i

1 § lagen om kronans förköpsrätt,

och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppen­

barligen besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin hu­

vudsakliga utkomst av jordbruket

därå. Om vissa fall då kronans för­

köpsrätt äger företräde framför ar-

rendatorns är stadgat i sistnämnda

lag.

Har jordägaren------------ ------------- för hembudet.

4 §■

Där arrendatorn —----------------- — i fastigheten.

Ej må --------------------------förköp återkallas.

För även kronan talan om förköp,

skola målen handläggas i en rätte­

gång.

Denna lag träder i kraft dagen ef­

ter den, då lagen enligt därå medde­

lad uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

1 Beträffande lydelsen av lagens rubrik se SFS 1947:325.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 17 mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Q^uensel, D^anielson,

V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, W^eijne, A^ndersson,

L^ingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa änd­

ringar i lagstiftningen angående förvärv av jordbruksfastighet samt anför

följande.

Under våren 1949 infordrade lantbruksstyrelsen genom cirkulärskrivelse

till samtliga lantbruksnämnder vissa uppgifter angående nämndernas er­

farenheter från tillämpningen av lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om in­

skränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, den s. k. jordförvärvs­

lagen. Sedan svar å cirkulärskrivelsen inkommit, överlämnades dessa till

jordbruksdepartementet den 17 juni 1949. Av uppgifterna framgick, att

lagens bestämmelser i åtskilliga fall kringgåtts genom skentransaktioner

av olika slag.

Genom skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 augusti 1949 anmälde sedermera

länsstyrelsen i Västerbottens län, att inom länet förekommit ett antal fas­

tighetsöverlåtelser, vid vilka köparen undandragit sig den med jordförvärvs­

lagen avsedda kontrollen genom att arrangera en exekutiv auktion.

Den 13 juli 1949 inkom till jordbruksdepartementet en framställning

från lantbruksstyrelsen med förslag till förenkling av kontrollförfarandet

enligt jordförvärvslagen i vissa fall då vederbörande förvärv föranledde

lantmäteriförrättning.

Dessutom överlämnade styrelsen den 12 september 1949 en skrivelse från

lantbruksnämnden i Kopparbergs län, vari hemställdes om ändring i jord­

förvärvslagen med avseende å rätten för kommuner att förvärva jordbruks­

fastighet.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades sedermera inom

departementet en promemoria med utkast till ändringar i jordförvärvsla­

gen och tillämpningsföreskrifterna till denna lag. I sammanhang därmed

uppkom fråga om vissa jämkningar jämväl i lagarna den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt och den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt. Utkast till sådana jämkningar fogades vid prome­

morian.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

brukningsenhet, må enligt andra stycket ansökningen icke bifallas, med

mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sö­

kanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt

skäl för bifall föreligger.

Såsom nämnts avser lagen allenast förvärv genom köp eller byte. Den

är således ej tillämplig å fång genom arv, testamente eller gåva. På grund

av särskilda i lagen upptagna undantagsbestämmelser falla vidare även vissa

köp och byten utanför tillståndstvånget. Sålunda äro kronan, kommuner

och sambruksföreningar befriade från att söka tillstånd. Dessutom må

nämnas att tillstånd ej erfordras för förvärv av andel i fastighet, vari för­

värvaren redan är delägare. Ej heller äger lagen tillämpning beträffande

förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är

fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock fångesmannens syskon eller syskons barn eller förvärvaren enligt an­

nan författning är pliktig att söka Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens till­

stånd till förvärvet eller detta enligt förklaring av länsstyrelsen är av be­

skaffenhet att få ske utan sådant tillstånd. I fråga om fastighet med jord­

bruk är därjämte tillståndst^inget enligt lagen såtillvida begränsat, att till­

stånd ej erfordras, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som

göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt som Kungl. Maj :t

äger bestämma visar, dels att anledning till antagande som i 3 § första

stycket sägs ej föreligger dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig

åt jordbruket och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk. Genom

kungörelse den 17 juni 1948 (nr 330) har Kungl. Maj :t föreskrivit att den

som vill begagna sig av sistnämnda utväg skall i lagfartsärendet förete så­

väl en av honom på heder och samvete avgiven försäkran att han har för

avsikt att själv ägna sig åt jordbruket på fastigheten samt icke är ägare

av annan fastighet med jordbruk som ock ett av landsfiskalen i orten eller,

om fastigheten är belägen i stad, av ledamot av magistraten, respektive

kommunalborgmästaren utfärdat intyg att förvärvarens försäkran om sin

avsikt att själv ägna sig åt jordbruket förtjänar tilltro samt att anledning

ej föreligger till antagande alt något förhållande som omförmäles i 3 §

första stycket i lagen är för handen. Intyg varom nu sagts brukar för kort­

hetens skull i dagligt tal benämnas landsfiskalsintyg.

Skärpningar för att hindra missbruk.

Ändamålet med jordförvärvslagen är huvudsakligen att förekomma spe­

kulation i jordbruksfastigheter samt förhindra att dylika fastigheter i mera

avsevärd omfattning komma att ägas av personer utanför kretsen av den

jordbruksidkande befolkningen. I stort sett har lagen visat sig vara väl

ägnad att främja detta syfte. Såsom redan nämnts har det emellertid i

viss utsträckning förekommit att de möjligheter, lagen lämnar till förvärv

utan tillstånd, utnyttjats för att genomföra fastighetsöverlåtelser som en­

ligt grunderna för lagen ej bort få äga rum.

13

Den utväg som därvid oftast anlitats har varit att arrangera en exekutiv

auktion. Detta har i regel tillgått så, att sedan avtal träffats om försäljning

av en fastighet för visst pris och köpeskillingen erlagts, säljaren utställt och

till köparen överlämnat en eller flera reverser, försedda med inteckningsmed-

givande och lydande å belopp som betydligt överstigit fastighetens värde. Des­

sa reverser har köparen låtit inteckna, varpå han efter lagsökning fått de

intecknade »fordringarna» fastställda till betalning ur fastigheten samt med

åberopande av lagsökningsutslaget begärt och fått till stånd exekutiv för­

säljning. Med utgångspunkt från lantbruksnämndernas uppgifter till lant-

hruksstyrelsen torde det kunna antagas att under tiden till årsskiftet 1949/50

dylika exekutiva auktioner på grund av skenfordringar företagits i ett 30-tal

fall. Det synes föreligga en viss tendens till ökad utbredning av förfarings­

sättet i fråga.

En annan metod att undandraga sig tillståndstvånget har varit att låta

ett fastighetsköp formellt framträda som gåva. Till undvikande av gåvoskatt

har därvid stundom förfarits så, att ett gåvobrev först upprättats å en obetyd­

lig ideell andel i fastigheten samt att »gåvotagaren», sedan han på så sätt

blivit delägare i egendomen, förvärvat återstående andel genom köp.

Någon gång lär vidare ha inträffat att den softi räknat med att få ansökan

om förvärvstillstånd avslagen låtit en anhörig uppträda som köpare i sitt

ställe och sedan kunnat övertaga fastigheten från honom utan att bli under­

kastad jordförvärvslagens bestämmelser.

En lantbruksnämnd har uppgivit att det stundom funnits anledning miss­

tänka att köpebrev i syfte att kringgå jordförvärvslagen antedaterats till

en tidpunkt före lagens ikraftträdande. Dessutom ha från flera håll anförts

exempel på att i samma syfte avtal om köp ersatts med upplåtelse av nytt­

jande- eller dispositionsrätt mot engångsersättning. I åtminstone ett dy­

likt fall har upplåtaren i avtalet lämnat motparten fullmakt att när han så

önskade försälja fastigheten utan skyldighet att redovisa därvid influten

köpeskilling.

I den förut omnämnda promemorian anfördes, att åtgärder syntes

påkallade för att stävja missbruket med arrangerade exekutiva auktioner.

Det framhölls tillika, att en möjlig lösning tydligen vore att kräva tillstånd

av lantbruksnämnd även för förvärv å exekutiv auktion. Mot en sådan an­

ordning kunde emellertid bl. a. erinras, att auktionsförrättaren måste ome­

delbart antaga eller förkasta det bud, varvid utropet stannat, samt att bety­

dande olägenheter lätt kunde uppkomma för lojala fordringsägare, därest en

verkställd försäljning sedermera bleve ogiltig. Hänsynen till kreditlivet syn­

tes också kräva, att en inteckningshavare ej uteslötes från möjligheten att

inropa fastigheten för att skydda sina inteckningar, även om sådana omstän­

digheter förelåge som enligt 3 § jordförvärvslagen utgjorde hinder för med­

delande av förvärvstillstånd.

I anslutning härtill uttalades, att det syntes vara en lämpligare utväg att,

efter mönster av 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

fast egendom m. in. samt 1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag, före­

ning och stiftelse att förvärva fast egendom, bibehålla regeln, att exekutivt

förvärv vore giltigt utan tillståndsprövning, men stadga skyldighet för för­

värvaren att inom ett år avyttra fastigheten, därest ej lantbruksnämnden

medgåve att han finge behålla den. Fullgjordes ej denna skyldighet, borde

det, liksom enligt 1916 och 1925 års lagar, ankomma på länsstyrelsen att

föranstalta om tvångsförsäljning på offentlig auktion. För att avsedd ver­

kan skulle uppnås borde tillika föreskrivas, att vid dylik tvångsförsäljning

fastigheten ej finge inropas av annan än den som på förhand erhållit lant­

bruksnämndens tillstånd till förvärvet.

Härutöver anfördes, att sådant förhandstillstånd till inrop sannolikt en­

dast i undantagsfall kom me att kunna lämnas åt inteckningshavare. Med

hänsyn därtill vore det i och för sig önskvärt att tvångsförsäljningen ej på­

verkade inteckningshavarnas rätt. En dylik regel skulle emellertid komma

att medföra, att skenfordringar alltjämt kunde kvarstå i fastigheten och be­

gagnas för att framtvinga en ny exekutiv auktion. Det syntes därför vara

ofrånkomligt att låta tvångsförsäljning, som skedde i nu avsedd ordning,

medföra samma rättsverkningar som försäljning enligt utsökningslagen

till gäldande av fordran med bästa förmånsrätt i fastigheten. Den omstän­

digheten att inteckningshavare därigenom kunde löpa risk att gå miste om

sin panträtt utan möjlighet att skydda den genom inrop syntes i nu ifråga­

varande fall icke böra tillmätas avgörande betydelse. Faran därför kunde

nämligen till väsentlig del undanröjas genom att Kungl. Maj :t finge befo­

genhet att vid behov medgiva anstånd med tvångsförsäljningen så att den

ej behövde ske vid olämplig tidpunkt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslogs i promemorian att

i jordförvärvslagen skulle införas en ny paragraf, upptagande bestämmelser

av nyss angivna innebörd.

Utöver denna ändring i fråga om de exekutiva förvärven borde enligt pro­

memorian tillika vidtagas den skärpningen, att även förvärv genom gåva

lades under tillståndstväng. Som skäl härför anfördes, att viss fara syntes

föreligga för att förfaringssättet med överlåtelse i gåvoform kunde komma

att vinna ökad utbredning.

Beträffande de övriga metoder att undandraga sig tillståndsprövning, som

enligt lantbruksnämndernas uppgifter stundom kommit till användning,

uttalades däremot i promemorian att de icke syntes äga sådan betydelse att

lagstiftningsåtgärder vore påkallade.

Vid remissbehandlingen har intresset i främsta rummet varit

inriktat på frågan om behandlingen av de exekutiva förvärven.

Promemorieförslaget i denna del har i princip tillstyrkts av läns­

styrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, lant-

mäteristyrelsen, två bland fullmäktige i riksbanken (hrr Jonsson och Allan

Andersson), tre ledamöter av styrelsen för Svenska jordbrukskredit­

kassan, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Små­

15

brukarnas riksförbund, lantbruksnämnderna i Stockholms län och stad

samt Göteborgs och Bohus län ävensom överlantmätarna i Malmöhus och

Västerbottens län. Några av dessa remissinstanser ha emellertid anmärkt,

att förslaget kunde medföra icke obetydliga risker för lojala intecknings-

borgenärer, och ha i anslutning därtill ifrågasatt, om icke den frist inom

vilken inropad fastighet skulle avyttras borde förlängas till två eller tre år.

Vidare ha från flera håll framställts önskemål att befogenheten att medgiva

anstånd med avyttringen måtte anförtros åt lantbruksnämnden eller läns­

styrelsen i stället för att förbehållas Kungl. Maj :t.

Däremot har förslaget mött kritik från Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, länsstgrelserna i Västernorrlands och Väster­

bottens län, lantbruksstgrelsen, statskontoret, majoriteten inom bankofull­

mäktige (hrr Hall, Böök, Gränebo, Bergvall och Olof Andersson), Sveriges

advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges stadshgpotekskassa, majoriteten inom styrelsen för Svenska jord­

brukskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, samtliga de hypoteks-

föreningar som avgivit yttrande, föreningen mellan ombudsmännen hos

Sveriges lanthypoteksinstitution, lantbruksnämnderna i Jönköpings, Värm­

lands och Kopparbergs län, lantbruksdirektören i Västernorrlands län och

överlantmätaren i Örebro län.

Kritiken har i vissa yttranden utmynnat i rent avstyrkande, medan från

andra håll gjorts gällande, att förslaget i allt fall icke borde genomföras

med mindre sådana ändringar vidtoges i detsamma, att lojala intecknings-

havare bleve skyddade mot förlust vid tvångsförsäljning genom länsstyrel­

sens försorg.

Svenska bankföreningen, som avstyrkt förslaget, har till utveckling av

sin ståndpunkt anfört följande.

Bankföreningen vill för sin del till en början ifrågasätta, om de fall av

kringgående av lagen som synas hava förekommit, verkligen kunna anses

innebära en så påtaglig tendens till ett mera allmänt begagnande av arrange­

rade exekutiva auktioner i förevarande syfte, att det med fog kan sägas,

att åtgärder för förhindrande därav äro påkallade. Så sent som vid fram­

läggandet av propositionen nr 194 till 1948 års riksdag med förslag om an­

tagande av den nu gällande lagen i ämnet uttalade föredragande departe­

mentschefen, att undantagsbestämmelsen för förvärv genom exekutiv auk­

tion under den förra lagens giltighet icke visat sig föranleda sådana miss­

förhållanden, som påkallade ett upphävande av densamma, och att den där­

för borde bibehållas i den nya lagen. Alt intill årsskiftet 1949/50 före­

kommit ett 30-tal fall av för ändamålet arrangerade auktioner i hela landet,

synes knappast innebära en sådan tendensändring, att det nyssberörda ut­

talandet förlorat sitt berättigande, helst som det vid framläggandet av den

första lagen i ämnet år 1945 gjorda statsrådsultalandet, att starka skäl tala

för att uppställa ett sådant undantag, väl alltjämt äger full giltighet.

De nu anförda synpunkterna göra sig så mycket mera gällande som det

enligt bankföreningens uppfattning skulle innebära ett stötande avsteg från

sunda lagstiftningsprinciper att med sådana medel som här föreslås, inne­

bärande en allvarlig rubbning i grundläggande institut på privaträttens om­

råde, söka täppa till en lucka i en tillfällig lag, om vars framtida bestånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

stigande tveksamhet synes råda. Att det här framlagda förslaget under alla

förhållanden är helt oantagbart, vill bankföreningen i det följande närma­

re utveckla.

Till en början är det uppenbart, att införandet av bestämmelser sådana

som de föreslagna skulle medföra en avsevärt förändrad ställning för in-

teckningshavare i gemen redan därigenom, att spekulantkretsen vid exeku­

tiva auktioner skulle komma att begränsas till personer, som kunna påräk­

na tillstånd att behålla fastigheten. Detta kan antagas medföra, att en kre­

ditgivare oftare än nu blir tvungen att själv inropa fastigheten för att

skydda sin fordran. Om han icke kan avyttra fastigheten inom ett år, måste

han hos Kungl. Maj:t söka anstånd med försäljningen. Härvid måste han

förebringa sannolika skäl för att en försäljning skulle medföra förlust, nå­

got som kan vara rätt besvärligt att fullgöra. Om förlängning av fristen icke

beviljas och fastigheten sålunda måste försäljas, föreligger uppenbar risk

för att kreditgivaren går miste om sin panträtt, eftersom inteckningshavar-

na i allmänhet icke få uppträda som spekulanter och försäljningen därför

kan komma att ske för underpris.

Det synes bankföreningen som om redan de nu anförda konsekvenser­

na borde utgöra ett tillräckligt skäl för att avstå från tanken på en lag­

stiftning i den föreslagna andan. Emellertid kunna konsekvenserna för kre­

ditgivarna bli än orimligare i de av promemorieförfattaren tydligen för­

bisedda fallen, då fastigheten inropas på exekutiv auktion av annan än kre­

ditgivaren. Då kan först och främst någon förlängning av 1-årsfristen icke

äga rum. Erhåller inroparen ej tillstånd att förvärva fastigheten, inträder

risken för tvångsförsäljning. Vid en sådan får som spekulant endast upp­

träda person som redan har förvärvstillstånd. Kreditgivaren, som i allmän­

het icke kan få sådant tillstånd, har icke någon möjlighet att vid försälj­

ningen skydda sin fordran genom att själv inropa fastigheten. Antalet god­

tagbara spekulanter, d. v. s. sådana som på förhand försett sig med för­

värvstillstånd, torde i de flesta fall bli mycket ringa, mången gång kanske

blott en enda. Enligt förslaget skall försäljningen emellertid komma till

stånd, hur lågt bud denne spekulant än avger och även om samtliga inteck-

ningshavare skulle förlora sin panträtt. Även för den som inropat fastig­

heten på den första, exekutiva auktionen kunna de ekonomiska konsekven­

serna i sådant fall bli katastrofala.

Att en lagstiftning med dylika konsekvenser och risker för den normala

fastighetskrediten — såväl den som beviljas genom de olika kreditinstituten

som den som lämnas av privatpersoner landet runt — icke kan av bankför­

eningen godtagas, säger sig självt. Tvärtom måste bankföreningen på det

bestämdaste protestera mot den lättvindiga uppfattning om betydelsen av

att äga ett betryggande fastighetskreditsystem som tagit sig uttryck i för­

slaget. Bankföreningen vill också påpeka, att ett fullföljande av förslaget

uppenbarligen skulle medföra en allmän försämring av förutsättningarna för

den med stor omsorg uppbyggda förmedlingen av kredit på billiga villkor

till jordbrukare och sålunda motverka deras intressen som lagen väl avser

att gynna.

Liknande synpunkter ha anförts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Västernorrlands län, lantbruksdirektören

i samma län, statskontoret, Sveriges stadslujpotekskassa, Smålands m. fl.

provinsers hypoteksförening, Skånska hypoteksföreningen och Kooperativa

förbundet samt av Sveriges advokatsamfund som dessutom yttrat:

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Sparbankerna äro sedan gammalt landets största kreditgivare till jord­

bruket. Med hänsyn till de intressen styrelsen företräder och på grundval

av den samlade erfarenhet styrelsen representerar får styrelsen med åbe­

ropande av det nu anförda allvarligen avråda från att det förslag till

tvångsförsäljning som framlagts i promemorian upphöjes till lag.

Dessutom har föreningen anmärkt, att ett klarläggande tarvades be­

träffande förhållandet mellan de föreslagna reglerna om tvångsförsäljning

och bestämmelserna i 30 § sparbankslagen. Enligt sistnämnda lagrum ägde

sparbank oinskränkt rätt såväl att till skyddande av fordran på offentlig

auktion inköpa fastighet vilken vore för fordringen utmätt eller pantsatt,

som ock att behålla den inköpta fastigheten till dess den kunde avyttras

utan förlust.

Sveriges allmänna hypoteksbank har bl. a. yttrat följande.

Det föreliggande förslaget innebär, att den fria rätt för vem som helst

att bjuda, som är utmärkande för institutet exekutiv auktion, elimineras.

Därmed rycker man emellertid undan fundamentet för all kredit mot in­

teckning i jordbruksfastighet; denna kredit vilar i sista hand på möjlig­

heten att i en fri marknad få fram saluvärdet på den intecknade fastig­

heten. Följderna härav torde vara svåra att omedelbart överblicka. De kre­

ditinrättningar, som belåna jordbruksfastigheter, skulle kunna komma att

anse sig tvungna att ompröva sina nuvarande utlåningsbestämmelser och

finna sig föranlåtna att för framtiden bedriva sin utlåning efter restrik­

tivare linjer än hittills. Vad särskilt hypoteksföreningarnas utlåning angår

må framhållas följande. Föreningarna erhålla medel till sin utlåning från

hypoteksbanken, som anskaffar medel härtill genom att utgiva och för­

sälja obligationer. Det är för banken och föreningarna en angelägenhet av

allra största vikt att ingenting inträffar, som kan rubba förtroendet för

bankens obligationer. Säkerheten för dessa utgöres av de hos hypoteks-

föreningarna belånade inteckningarna. Om det föreliggande förslaget ge­

nomföres, införes ett riskmoment, som kan komma att påverka kurserna

på bankens obligationer. Som föreningarnas utlåningsvillkor äro beroende

av kurserna på bankens obligationer skulle lägre kurser resultera i för­

sämrade lånevillkor för jordbrukarna och kursförluster för obligationsin-

nehavarna.

Sammanfattningsvis får hypoteksbanken anföra, att vad i promemorian

föreslagits till förebyggande av arrangerade exekutiva auktioner enligt ban­

kens mening skulle medföra sådana konsekvenser, att hypoteksbanken be­

stämt avstyrker att promemorian lägges till grund för proposition. Enligt

bankens mening måste, hur bestämmelserna för ifrågavarande ändamål

än utformas, noga tillses, att fastighetskrediten icke blir lidande. Om det

vid de fortsatta övervägandena av ifrågavarande spörsmål skulle befinnas

nödvändigt att föreskriva skyldighet för den, som inropat en fastighet å

exekutiv auktion, att — därest vissa förutsättningar icke uppfyllas —

åter avyttra densamma, måste sålunda någon form skapas för att bereda

lojala kreditgivare skydd mot förluster. Hypoteksbanken framlägger i detta

syfte för övervägande förslaget att vissa kreditgivare — banken avser när­

mast dem som av statsmakterna avsetts skola medverka i den statliga ga-

rantikreditgivningen — vilka rimligen icke kunna tänkas vilja medverka

till skenauktioner, icke bliva underkastade särskilda tillståndsbestämmel-

ser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

19

Ilijpoteksombudsmännens förening har särskilt understrukit att den fö­

reslagna begränsningen av spekulantkretsen vid tvångsförsäljning kunde

medföra risker även för redan utlämnade lån. För hypoteksinstitutionen

skulle detta, enligt vad som anföres i yttrandet, vara så mycket allvarli­

gare, som hypotekslånen i princip vore ouppsägbara från långivarens sida.

Föreningen har i första hand avstyrkt de ifrågasatta lagstiftningsåtgär­

derna. I andra hand har föreningen, i likhet med hypoteksbanken, hem­

ställt att särskilda undantagsbestämmelser måtte meddelas för banker,

sparbanker, hypoteksföreningar och jordbrukskreditkassor.

Även hovrätten för Nedre Norrland, Östgöta hgpotelcsförening, Werm-

lands hgpoteksförening och Skånska hgpoteksföreningen ha ansett att där­

est de föreslagna bestämmelserna genomfördes, dessa i vart fall ej borde

äga tillämpning å banker och liknande kreditinrättningar.

Lantbruks styrelsen har anfört att jordförvärvslagens syfte tydligen

skulle främjas synnerligen effektivt genom den ifrågasatta regeln att vid

tvångsförsäljning efter inrop på exekutiv auktion endast sådana speku­

lanter finge godtagas som erhållit förhandstillstånd till förvärvet. Med

hänsyn till de olägenheter en sådan regel kunde befaras medföra för fas-

tighetskrediten ville styrelsen emellertid ifrågasätta om man icke — i

likhet med vad som skett i 1916 och 1925 års lagar om förbud för vissa

rättssubjekt att förvärva fast egendom — borde begränsa sig till att stadga

att vid tvångsförsäljning fastigheten icke finge inropas av samme köpare

som vid den första exekutiva auktionen.

Samma förslag har framställts av lantbruksnämnden i Kopparbergs län

och Skånska hgpoteksf öreningen. Sistnämnda förening har anfört att den

i promemorian föreslagna anordningen kunde föranleda rättsförluster för

inteckningsliavarna, även om lantbruksnämnden beviljade förhandstill­

stånd åt flera spekulanter. Intet hindrade nämligen att dessa komme över­

ens om att endast en av dem skulle ropa vid auktionen för allas gemen­

samma räkning. Därigenom kunde de för en spottstyver förvärva fastig­

heten fri från inteckningar.

Hovrätten för Nedre Norrland har ansett att inropsrätt vid auktion för

tvångsförsäljning borde tillkomma, förutom envar som fått förhandstill­

stånd av lantbruksnämnden, jämväl den som vid auktionen kunde förete

»landsfiskal sintyg».

Lantbruksnämnden i Jönköpings län har uttalat att erforderligt skydd

för inteckningsborgenärerna lämpligen syntes kunna beredas genom ett

stadgande att vid tvångsförsäljning ej finge antagas lägre bud än som

motsvarade fastighetens taxeringsvärde eller, därest så påyrkades av nå­

gon rättsägare, annat skäligt saluvärde, bestämt efter värdering i den för

expropriation stadgade ordningen. Om ingen enskild vore villig att bjuda

så högt pris, kunde lantbruksnämnden överväga att inropa fastigheten för

rationaliseringsändamål. Funnes detta ej lämpligt, borde fastigheten få

förbli osåld och behållas av köparen vid den första exekutiva auktionen.

20

Kiingl. Alaj.ts proposition nr 24.

Lantbruksnämnden i Värmlands län har anfört att riskerna för lojala

kreditgivare skulle väsentligt minskas, om föreskrift meddelades, att den

som inropat fastighet på exekutiv auktion vore berättigad att få lantbruks­

nämndens tillstånd att behålla den, därest icke auktionen arrangerats i

uppenbart syfte att kringgå jordförvärvslagen.

I vissa yttranden har i samband med kritiken mot promemorieförslaget

förordats andra utvägar att stävja missbruket med arrangerade exe­

kutiva auktioner.

I sådant hänseende har hovrätten för Nedre Norrland anfört följande.

Ett sätt vore att liksom nu i princip medgiva förvärv av jordbruksfastig­

het genom inrop å exekutiv auktion men att lantbruksnämnden erhölle be­

fogenhet att föreskriva tvångsavyttring inom viss tid, såvida sannolika skäl

förelåge att auktionen skett på grund av skenfordringar. En annan möjlig­

het vore att visserligen i enlighet med promemorieförslaget generellt före-

skreves skyldighet att inom viss tid avyttra genom inrop å exekutiv auk­

tion inköpt jordbruksegendom, men att undantag härifrån stadgades för

det fall att inroparen förmådde göra sannolikt, att auktionen icke ägt rum

i syfte att kringgå lagstiftningen. Även prövningen härutinnan kunde, synes

det, med fördel anförtros lantbruksnämnden, som alltså skulle äga att för

angivet fall meddela tillstånd till förvärvet. Ytterligare en möjlighet vore

att tillståndsgivningen gjordes beroende av att inroparen förmådde visa,

att genom försäljning av egendomen förlust korame att tillskyndas honom.

Med hänsyn till lantbruksnämndernas orts- och personkännedom torde, där­

est någon av dessa utvägar begagnades, risk ej behöva uppstå att lagstift­

ningens syfte äventyrades.

Ännu ett ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande sätt att lösa

spörsmålet än det i promemorian föreslagna, och kanske det som hov­

rätten skulle vilja i första hand förorda, vore att lantbruksnämnden ined-

gåves rätt att inlösa å exekutiv auktion inropad egendom antingen inom

viss kortare tid efter auktionen eller också under förutsättning att egendo­

men icke av inroparen avyttrades inom viss tid. I båda fallen skulle inropa­

rens förvärv anses godkänt, därest inlösen ej komme till stånd. Köpeskil­

lingen vid dylik inlösen borde motsvara värdet av egendomen samt finge i

händelse av tvist bestämmas av expropriationsdomstol enligt de allmänna

reglerna i 1917 års lag om expropriation.

Göta hovrätt har yttrat att man borde ingripa endast mot de arrangerade

exekutiva auktionerna men lämna de normala och lojala försäljningarna

enligt utsökningslagen orubbade. En tänkbar lösning syntes vara att, med

bibehållande av den allmänna regeln att exekutivt förvärv är giltigt utan

tillståndsprövning, meddela bestämmelser av innebörd, att lantbruksnämn­

den i de fall, då exekutiv auktion använts för kringgående av jordförvärvs­

lagen, ägde vid domstol vinna förklaring därom med påföljd att fastigheten

sedan skulle tvångsförsäljas eller vid äventyr av sådan försäljning inom viss

tid avyttras av inroparen. Hovrätten har tillagt, att detta visserligen bleve

omständligt, men att hovrättens tanke närmast vore den, att enbart före­

fintligheten av sådana bestämmelser skulle verka så avskräckande från för­

sök att Teringgå jordförvärvslagen genom anordnande av exekutiva auktio­

ner att dylika försök ej skulle förekomma annat än i sällsynta fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

21

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat att när sannolika skäl

förelåge för att illegitimt exekutivt förvärv vore för handen allmän åklagare

skulle få föra talan om ogiltigförklaring av köpet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska bankföreningen ha an­

sett att överexekutor borde erhålla befogenhet att avslå begäran om exeku­

tiv auktion, därest av omständigheterna framginge att verkställighet söktes

för skenfordringar i avsikt att kringgå jordförvärvslagen. Länsstyrelsen

har tillagt att därest verkställighet vägrades, överexekutor borde ha att

hänvisa sökanden att instämma den uppgivne gäldenären till domstol för att

i denna ordning få avgjort huruvida skenfordran förelåge eller ej.

Norrlands hypoteksförening, hypoteksombudsmännens förening och lant-

bruksdirektören i Västernorrlands län ha ifrågasatt, att lantbruksnämnd

skulle få rätt att, om nämnden hade anledning misstänka att en begäran om

exekutiv auktion tillkommit för skens skull, påkalla edgång inför domstol

eller överexekutor av såväl borgenären som gäldenären angående den verk­

liga storleken av borgenärens fordran. Ett bristande åt eden från någon­

dera sidan borde, enligt vad som anföres i yttrandena, föranleda att auktio­

nen inställdes.

Slutligen har överlantmätaren i Örebro län ansett det böra övervägas, om

icke den enklaste lösningen vore att skenhandlingar i syfte att kringgå jord­

förvärvslagen kriminaliserades. Därigenom vunnes att man komme till rät­

ta ej blott med de exekutiva förvärven utan även med bulvanköp och andra

missbruk.

Vad härefter beträffar förslaget om införande av tillståndstvång även

för förvärv genom gåva har detta tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län, lantbruksnämnderna i Göte­

borgs och Bohus, Värmlands och Kopparbergs län, lantbruksdirektören i

Västernorrlands län, överlantmätaren i Västerbottens län och Småbrukar­

nas riksförbund.

Det har däremot avstyrkts av Göta hovrätt och Svenska sparbanksföre­

ningen, varjämte Svea hovrätt ställt sig tveksam till förslaget. Göta hovrätt

har till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande.

Ett stadgande av innebörd att jämväl jordförvärv genom gåva lägges un­

der tillståndstvång måste anses innebära en så väsentlig utvidgning av

jordförvärvslagen, åtminstone ur principiell synpunkt, och utgöra en så­

dan ytterligare beskärning av äganderätten att förslaget om ett sådant stad­

gande enligt hovrättens mening icke bör genomföras, därest icke mycket

starka skäl tala härför. Vad i promemorian i detta hänseende anförts sy­

nes icke ha klarlagt behovet av ett sådant stadgande. Någon allvarligare

risk för att metoden att kringgå jordförvärvslagen genom att låta ett fas­

tighetsköp formellt framträda som gåva skall vinna utbredning synes knap­

past föreligga. Skulle metoden få nämnvärd omfattning torde den med hän­

syn till gåvoskatten icke taga den formen att överlåtelsen sker genom gåva

av hela fastigheten utan i så fall kommer väl att tillämpas det i prome­

morian omnämnda förfarandet att ett gåvobrev först upprättas å en obe­

tydlig andel i fastigheten och att gåvotagaren därefter, sedan han blivit

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

delägare i egendomen, förvärvar återstoden av egendomen genom köp. Ett

förfarande, som sist omnämnts, synes enklast kunna stävjas genom att till

1 § tredje stycket i lagen göres ett tillägg av innehåll att vad som sagts om

att tillstånd icke erfordras, där förvärv avser andel i fastighet vari förvär­

varen redan är delägare, icke skall gälla, om han blivit ägare till sin andel

genom gåva.

Departementschefen. Den nuvarande jordförvärvslagen bygger i väsent­

liga delar på en tidigare lag i samma ämne, lagen den 21 december 1945

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Även denna lag

innehöll ett stadgande som från lagens tillämpningsområde undantog för­

värv å exekutiv auktion. Under förarbetena till lagen uttalades från vissa

remissinstanser farhågor för att ett dylikt undantag skulle komma att ut­

nyttjas för att kringgå lagen. I den proposition (nr 336), varigenom för­

slag till lagen framlades för 1945 års riksdag, anförde dåvarande chefen

för jordbruksdepartementet, att dessa farhågor tydligen icke saknade fog

men att å andra sidan starka skäl talade för att lagen ej borde gälla för

exekutiva förvärv. En föreskrift av denna innebörd borde därför enligt hans

mening upptagas i lagen. Därest det vid tillämpningen skulle visa sig att

den ifrågavarande undantagsbestämmelsen föranledde missförhållanden,

borde emellertid frågan om de exekutiva förvärvens behandling upptagas

till förnyat övervägande.

I propositionen angående 1948 års jordförvärvslag yttrades — under erin­

ran om vad sålunda förekommit — att den ifrågavarande undantagsbestäm­

melsen icke visat sig föranleda sådana missförhållanden som påkallade ett

upphävande av densamma. Bestämmelsen syntes därför böra bibehållas. Gi­

vetvis borde dock även i fortsättningen lagens tillämpning följas med upp­

märksamhet från statsmakternas sida.

Såsom framgått av det förut anförda har tillvägagångssättet med ar­

rangerade exekutiva auktioner nu fått jämförelsevis stor utbredning. Från

vissa trakter finnas exempel på systematiskt utnyttjande av denna möjlig­

het att kringgå jordförvärvslagen, och det är icke osannolikt att metoden

så småningom kommer att begagnas i alltmer ökad omfattning. Enligt vad

som upplysts i lantbruksstyrelsens remissyttrande har det förekommit, att

en fastighet utannonserats till salu under tillkännagivande att inteckning­

ar, som vore lämpliga att läggas till grund för ett exekutivt förfarande, re­

dan funnes uttagna för att underlätta köp. För min de! kan jag därför icke

ansluta mig till den av vissa remissinstanser uttalade uppfattningen, att nå­

got ingripande mot skentransaktioner i form av exekutiva försäljningar

icke skulle vara påkallat. Såväl för upprätthållandet i praktiken av jord­

förvärvslagens effektivitet som med hänsyn till laglydnaden i allmänhet

synes det mig angeläget, att åtgärder vidtagas för att så långt möjligt för­

hindra dylika transaktioner.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att ingripan­

de borde ske allenast mot sådana förvärv som genomförts med tillhjälp av

illojala metoder och att sålunda intet hinder borde resas mot köp på exekutiv

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

ningen av jordbruksfastigheter hålla sig inom gränsen för det värde som

betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. I den mån så ej är förhållan­

det synes det från jordbrukspolitisk synpunkt närmast innebära en fördel

att en anpassning till detta värde äger rum.

Jag biträder också ståndpunkten att påföljden av underlåten avyttring

bör vara tvångsförsäljning genom länsstyrelsens försorg med samma verkan

som exekutiv auktion. I övrigt bör däremot promemorieförslaget modifieras

för att bereda tillfredsställande skydd åt lojala inteckningsborgenärer.

I sådant syfte förordar jag till en början att den frist, inom vilken avytt­

ring skall ske, förlänges till två år. Därest inropet skett till skyddande av

fordran bör, såsom föreslagits i promemorian, ytterligare anstånd med av­

yttrandet kunna medgivas. Prövningen av anståndsfrågor synes lämpligen

böra uppdragas åt länsstyrelsen, och som villkor för anstånd torde böra upp­

ställas, att sannolika skäl visas för att förlust för inroparen eljest skulle

uppkomma. Kraven på bevisning härom böra uppenbarligen i praktiken sät­

tas jämförelsevis lågt.

Även med dessa jämkningar skulle emellertid den olägenheten kvarstå att

förlustrisken för inteckningshavarna bleve avsevärd i de fall då tvångsför­

säljning måste komma till stånd. I några yttranden har ifrågasatts att till

förebyggande härav inropsrätten vid tvångsförsäljning icke skulle begrän­

sas i vidare mån än att köparen vid den första exekutiva auktionen uteslö-

tes. Mot en sådan regel talar emellertid, att den förste köparen tydligen bleve

oförhindrad att låta en bulvan uppträda som inropare i sitt ställe. Visser­

ligen bleve bulvanen då skyldig att åter avyttra fastigheten inom två år vid

äventyr av ny tvångsförsäljning, men vid denna kunde den ursprunglige

förvärvaren åter ropa i eget namn eller också anlita en annan bulvan o. s. v,

Möjligheter till missbruk skulle följaktligen alltjämt komma att finnas

kvar. I viss anslutning till vad som föreslagits i ett annat yttrande förordar

jag därför i stället att de lojala kreditgivarnas intressen tillgodoses genom

en föreskrift att vid tvångsauktion försäljning icke må ske till lägre pris än

som motsvarar det värde vartill egendomen uppskattats vid värdering enligt

utsökningslagen. Dylik värdering verkställes av utmätningsmannen, som

därvid äger anlita biträde av sakkunniga. Det synes lämpligt att utmätnings­

mannen i sådana fall, varom nu är fråga, alltid samråder med lantbruks­

nämnden. Föreskrift härom torde böra meddelas i administrativ ordning.

Därest något bud som täcker nyssnämnda värde ej avgives vid auktionen,

synes lantbruksnämnden böra äga möjlighet att påkalla ny tvångsförsälj­

ning. Av hänsyn till ägaren torde dock rätten därtill böra stå öppen allenast

under begränsad tid, förslagsvis två år. Kan tillräckligt högt pris ej heller

uppnås vid den nya auktionen eller begäres ej sådan auktion inom före­

skriven tid, bör frågan om tvångsförsäljning vara förfallen.

Hovrätten för Nedre Norrland har ansett att rätt att uppträda som speku­

lant vid tvångsauktion borde tillerkännas ej allenast den som på förhand

fått lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet utan även den som vid auk­

tionen kunde förete »landsfiskalsintyg». Det kan emellertid enligt min me­

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

25

ning knappast anses erforderligt att för de jämförelsevis sällsynta fall, var­

om nu är fråga, meddela föreskrifter om ett intygsförfarande. I praktiken

torde det vara förenat med föga mindre besvär att anskaffa intyg än att

göra ansökan om tillstånd hos lantbruksnämnden, och sådan ansökan bör

tydligen regelmässigt bifallas, om förutsättningar för erhållande av intyg

äro för handen. Jag utgår vidare ifrån att ärenden angående förhandstill-

stånd till inrop på tvångsauktion komma att av lantbruksnämnderna hand­

läggas med särskild skyndsamhet.

Däremot anser jag mig böra biträda förslaget att undantag från regeln

om avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning skall göras för

banker och vissa andra kreditinrättningar. Enligt 45 § lagen om bankrö­

relse åligger det bankaktiebolag, som till skyddande av fordran inropat fas­

tighet på exekutiv auktion, att avyttra fastigheten så snart det lämpligen

kan ske och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust för bolaget.

Motsvarande bestämmelser finnas för sparbanker i 30 § lagen om sparban­

ker och för jordbrukskreditkassor i 36 och 60 §§ förordningen den 5 juni

1942 om jordbrukets kreditkassor. Tillsyn över att dessa föreskrifter iakt­

tagas utövas av bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen. Det

torde därför icke vara påkallat att exekutiva förvärv av nyssnämnda kredit­

institutioner underkastas kontroll även enligt jordförvärvslagen. Ej heller

lär sådan kontroll vara erforderlig beträffande riksbanken eller hypoteksför-

eningarna. Jag vill vidare i detta sammanhang erinra om de bestämmelser

angående skyldighet att avyttra fastighet som köpts på exekutiv auktion,

vilka finnas i 1916 och 1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att

förvärva fast egendom, övervägande skäl synas mig tala för att i de fall, då

dessa bestämmelser äro tillämpliga, icke samtidigt tillämpa de motsvarande

nya reglerna i jordförvärvslagen. I enlighet med vad sålunda anförts tor­

de böra föreskrivas att sistnämnda regler ej skola gälla, därest inropet

skett av riksbanken eller hypoteksförening eller skyldighet att avyttra fas­

tigheten finnes stadgad i annan författning.

Därest lagstiftningen utformas i överensstämmelse med vad jag nu före­

slagit lär behovet av skydd för lojala inteckningshavare bli tillbörligen till­

godosett. Någon anledning synes därför icke föreligga att, på sätt några re­

missinstanser ifrågasatt, öppna möjlighet för lantbruksnämnderna att lämna

sådana inteckningshavare tillstånd att behålla inropad fastighet utan hinder

av bestämmelserna i 3 § jordförvärvslagen. Föreskrift torde sålunda böra

givas att i fråga om meddelande av dylikt tillstånd skall gälla detsamma som

beträffande tillstånd till förvärv.

Beträffande frågan om införande av tillståndstvång för förvärv g e-

nom gåva vill jag framhålla, att därest sådant förvärv finge förbli till-

ståndsfritt, regeln om skyldighet att avyttra fastighet som inköpts på exe­

kutiv auktion tydligen lätt skulle kunna kringgås genom att fastigheten

bortskänktes t. ex. till en nära anhörig. Åtminstone vid avyttring efter exe­

kutiv auktion måste därför krävas tillstånd även för gåvoförvärv. Därtill

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

kommer, att illojala överlåtelser i gåvoform kunna befaras bli vanligare än

hittills därest de exekutiva skentransaktionerna förhindras. Göta hovrätt

har anfört, att med hänsyn till gåvoskatten försök att kringgå jordförvärvs­

lagen genom att låta ett köp framträda som gåva sannolikt icke komme att

göras på annat sätt än med begagnande av den i promemorian omnämnda

metoden att ett gåvobrev först upprättades å en obetydlig andel i fastigheten

och att gåvotagaren därefter sedan han sålunda blivit delägare i egendomen,

förvärvade återstoden av denna genom köp. Detta förfaringssätt kunde en­

ligt hovrättens mening enklast förhindras genom en föreskrift, att regeln

om tillståndsfrihet för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren redan

är delägare, icke skulle gälla om hans delägarskap uppkommit genom gåva.

Emellertid lära även andra vägar än den sålunda berörda kunna utfinnas

för att undgå gåvoskatten. Denna synes därför knappast utgöra ett tillräck­

ligt korrektiv mot missbruk. För min del finner jag följaktligen starka skäl

tala för att även gåvoförvärven nu inbegripas under tillståndstvånget.

Några avgörande betänkligheter torde ej heller behöva möta mot en sådan

åtgärd. När fastigheter bortgivas torde det — frånsett illojala transaktioner

av nu åsyftad typ -—- regelmässigt vara fråga om överlåtelse till anhöriga

eller till stiftelser, och dylika överlåtelser falla på grund av särskilda un-

dantagsstadganden i allmänhet utanför jordförvärvslagens tillämpnings­

område. Jag vill också framhålla, att testamentsförordnande ej är att anse

såsom gåva och att fång genom testamente således alltjämt kominer att

kunna ske utan tillstånd.

Vad slutligen angår de övriga metoder som kommit till användning

för att kringgå jordförvärvslagen delar jag den i promemorian uttalade åsik­

ten att de icke äga sådan betydelse att lagstiftningsåtgärder kunna anses

påkallade. Jag vill framhålla att vid nyttjanderättsupplåtelser mot engångs­

ersättning »köparens» ställning alltid måste bli ganska osäker. Det torde

därför ej behöva befaras att dylika upplåtelser skola komma att företaga^

i större utsträckning.

Förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall.

Sedan jag sålunda redogjort för min ståndpunkt i frågan om åtgärder till

förhindrande av att jordförvärvslagen kringgås, torde jag nu få övergå till

att behandla lantbruksstyrelsens i den inledande framställningen berörda

förslag om förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall, då det förvärv var­

om är fråga föranleder lantmäteriförrättning.

I detta hänseende torde jag till en början få erinra, att lantmäteriförrätt­

ning måste företagas så snart förvärvet avser del av fastighet, vare sig det

inköpta området avses skola bilda en självständig fastighet eller skall sam­

manläggas med mark som förut tillhör köparen. Dessutom kan i undantags­

fall sådan förrättning erfordras även vid förvärv av hel fastighet, nämligen

när denna skall sammanläggas med en köparen tillhörig brukningsdel som

icke är självständig registerfastighet, t. ex. en sämjelott.

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

att förebygga rättsförluster, stå öppen intill tre månader från det lantmäta­

ren meddelat sitt beslut i intygsfrågan.

Lantbruksstyrelsen har anfört att inom styrelsen övervägts, huruvida en

dylik förenkling av kontrollen vid förvärv för sammanläggning kunde tän­

kas komma att medföra icke önskvärda konsekvenser. Bland annat hade

ifrågasatts, om intyg av lantmätaren borde anses tillräckligt i sådana fall,

då all inägojord till en fastighet avstyckades för att sammanläggas med

annat jordbruk med påföljd att restfastigheten komme att bestå av enbart

skogsmark. Styrelsen hade emellertid funnit, att några olägenheter ej syntes

vara att befara. Flertalet kompletteringsförvärv vore av sådan beskaffenhet,

att anledning till erinran icke förelåge, och olämplig fastighetsbildning kom­

me att förhindras genom bestämmelserna i jorddelningslagen. Dessutom

vore att märka, att styrelsens nu ifrågavarande förslag endast avsåge för­

värv för komplettering av fastighet med jordbruk. Då fråga vore om ut­

vidgning av rena skogsfastigheter skulle alltså, liksom hittills, krävas till­

stånd av lantbruksnämnden.

Slutligen har lantbruksstyrelsen anfört, att möjligheten att åberopa intyg

av förrättningsman syntes böra begränsas till sådana fall då förrättningen

skedde i enlighet med lagen om delning av jord å landet. Lagen om fastig­

hetsbildning i stad innehölle icke några jordpolitiska stadganden, och de

förrättningsman som handhade förrättningar enligt fastighetsbildningslagen

vore ej alltid insatta i jordförvärvslagens bestämmelser. Därtill komme att

behovet av att medtaga även de fall, då förrättning ägde rum enligt fastig­

hetsbildningslagen, vore mindre framträdande. Styrelsen ville erinra att en­

ligt särskild lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj :t ägde förordna, att jord­

delningslagen skulle tillämpas jämväl vid avstyckning inom icke planlagt

område av stad.

I promemorian anfördes att ingen befogad invändning syntes kunna

riktas mot förslaget att i sådana fall, då förutsättningar för erhållande av

landsfiskalsintyg vore för handen, intyg skulle kunna utfärdas av vederbö­

rande förrättningslantmätare. Föreskrift av denna innebörd borde därför

upptagas i kungörelsen angående jordförvärvslagens tillämpning. Av de skäl

lantbruksstyrelsen anfört borde stadgandet äga tillämpning endast när för­

rättningen skedde enligt lagen om delning av jord å landet. Däremot syntes

det icke lämpligt att, på sätt lantbruksstyrelsen ifrågasatt, i dylikt fall god­

känna endast lantmätaren som intygsmyndighet. Med hänsyn till den jäm­

förelsevis korta frist som gällde för sökande av lagfart borde sakägaren

äga vända sig även till landsfiskalen, respektive magistraten eller kommu­

nalborgmästaren.

Vad åter beträffar förslaget, att intyg av förrättningslantmätaren skulle

få åberopas jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning yttrades i prome­

morian, att starka betänkligheter mötte mot en sådan anordning. Spörsmå­

let, i vad mån utvidgning av jordbruk borde tillåtas, sammanhängde intimt

med de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. I samband med för­

värv för sådant ändamål kunde också lätt uppkomma fråga om det lämpli­

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

vid handläggningen av jordförvärvsansökningar, borde däremot prövningen

av kompletteringsförvärven förbehållas lantbruksnämnderna.

Jag torde nu få lämna en närmare redogörelse för vad som anförts till mo­

tivering av de olika ståndpunkterna.

Lantmäteristyrelsen bar till en början erinrat, att i statsrevisorernas be­

rättelse till 1949 års riksdag bl. a. framhållits, att lantmäteriets arbets-

balans borde nedbringas genom förenkling och rationalisering av arbetet,

varjämte revisorerna uttalat att jordlagstiftningen måste betecknas som

föråldrad och att kraven på kontroll och säkerhet i många fall icke stode i

rimligt förhållande till frågornas ekonomiska räckvidd.

I anslutning härtill har styrelsen återgivit följande avsnitt av sitt yttran­

de över statsrevisorernas berättelse.

Om en jordägare önskar genomföra ett kompletteringsförvärv till en re­

dan innehavd fastighet har han enligt gällande bestämmelser dels att hos

lantbruksnämnden begära tillstånd till förvärvet, varvid en prövning äger

rum som huvudsakligen tar sikte på sökandens personliga kvalifikationer

och avsikter med förvärvet men som även avser förvärvets betydelse för

jordbruksnäringen eller för näringslivet i orten, dels även att hos lantmä­

tare begära förrättning för prövning av fastighetsbildningsärendet enligt

härför gällande lagregler. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning kunna

jordägarna resa berättigade anspråk på att bedömningen av ett ifrågasatt

förvärv skall kunna ske genom hänvändelse till en myndighet. Det är onö­

digt och principiellt oriktigt att samma ärende prövas av två myndigheter.

Tillståndet kompliceras bland annat av att ett jordförvärvsärende fuilföljes

den administrativa vägen till Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet, me­

dan ett jorddelningsärende fullföljes domstolsvägen. Vid det stora flertalet

avstyckningar och sammanläggningar för jordbruksändamål föreligger den­

na dualism i prövningen, vilken medför avsevärd fördröjning i ärendenas

handläggning och en onödig merbelastning av de berörda myndigheterna.

Lantmäteristyrelsen anser, att man utan att äventyra de mycket berätti­

gade grundtankarna i jordförvärvslagen i de ifrågavarande fallen skulle

kunna koncentrera prövningen till jorddelningsmyndigheterna, om det blott

stadgades att lantmätaren icke hade rätt att fullfölja förrättningen utan att

lantbruksnämndens yttrande inhämtats i sådana fall, då spekulations- eller

kapitalplaceringssyfte kunde anses ha föranlett förvärvet och förrättningen.

Även i fråga om dessa ärenden skulle man då vinna den stora fördelen,

att alla normala fall skulle kunna avgöras på snabbaste sätt och hos en

myndighet och endast undantagsfallen medföra att förrättningen förklarades

vilande i avvaktan på yttrande från annan myndighet. Statsverkets kostna­

der för denna kontroll skulle givetvis även kunna nedbringas väsentligt.

Styrelsen har tillagt att statsutskottet vid 1949 års riksdag i utlåtande nr

43 refererat nämnda avsnitt och tillika förklarat att vad styrelsen anfört

enligt utskottets mening vore förtjänt av det största beaktande. Utskottets

utlåtande hade godkänts av riksdagen.

I fortsättningen har styrelsen anfört följande.

Det av lantbruksstyrelsen i skrivelse den 3 juli 1949 framlagda försla­

get, som tillkommit efter ingående överläggningar med lantmäteristyrel­

sen, står sålunda i full överensstämmelse med de i det föregående åter­

givna synpunkterna.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

nan myndighet måste enligt lantmäteristyrelsens mening innebära ett ur

förvaltningssynpunkt oformligt dubbelarbete. Oformligt är vidare att pröv­

ningen hos lantbruksnämnden i regel verkställes på grundval av ett mindre

fullständigt utredningsmaterial än den efterföljande prövningen i fastig-

hetsbildningsärendet. Att en sådan dubbel prövning sker i samma ärende

är desto mer anmärkningsvärt som både lantmäteriväsendet och, såvitt

styrelsen har sig bekant, även lantbruksnämnderna kämpa med en stor och

växande arbetsbörda och, såsom tidigare anförts, bestämda krav rests på en

förenkling och rationalisering av arbetsformerna i fastighetsbildningen.

Under år 1949 avslutades av lantmäteriets distriktsorganisation cirka 1 000

avstyckningar för jordbruks- eller skogsbruksändamål. Till största delen

föranleddes dessa förrättningar av s. k. kompletteringsförvärv. Endast en

mindre del av jordbruksavstyckningarna avse bildande av jordbruksfastig­

heter på grund av s. k. nyetableringsförvärv. Härav framgår, att förslaget

i promemorian, att lantmätarna endast skulle anförtros utfärdande av

s. k. landsfiskalsintyg blott skulle medföra en ringa effekt i förenklings-

hänseende. Om lantbruksstyrelsens förslag helt genomfördes, skulle där­

emot besparingar i fråga om tid och arbetskraft samt rese- och t rakt a-

mentskostnader vinnas vid ett betydande antal förrättningar, varjämte all­

mänheten skulle kunna betjänas snabbare. Fördelarna härav framträda sär­

skilt om man betänker att den inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämn­

derna härigenom frigjorda arbetskraften i stället skulle kunna utnyttjas för

konstruktivt arbete,"exempelvis i planeringsverksamheten.

I det yttrande av överlantmätaren i Jämtlands län vartill lantmäteristy-

relsen hänvisat erinras, att i 19 kap. 3 § jorddelningslagen stadgades dels

i 1 mom. första stycket, att avstyckning för jordbruksändamål finge ske

endast därest ändringen i fastighetsindelningen kunde antagas för jord­

bruksnäringen medföra fördel som övervägde med delningen förenade olä­

genheter, dels i andra stycket av samma moment, att skogsmark icke

utan alldeles särskilda skäl finge avskiljas från odlad jord, och dels i

3 mom., att därest så icke prövades erforderligt för jordbruksnäringens

främjande, skogsmark ej finge uppdelas så, att möjligheterna att ekono­

miskt utnyttja skogen underginge försämring av någon betydelse.

I anslutning till det sålunda sagda anföres i yttrandet:

Av de i 3 § jordförvärvslagen intagna bestämmelserna torde stadgandet i

första stycket om skogstillgång, behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

helt korrespondera med bestämmelserna i 19 kap. 3 § 1 mom. andra styc­

ket jorddelningslagen om skogsmark, som med hänsyn till skogstillgången

i orten bör bibehållas vid jordbruket därstädes. Villkoret i andra stycket,

att sökandens innehav av egendomen skall kunna väntas medföra övervä­

gande nytta för jordbruket eller näringslivet i orten, torde vid tillämpning

å avsedd" tillskottsjord till en redan bestående jordbruksfastighet kunna helt

inrymmas i de i 19 kap. 3 § 1 mom. första stycket jorddelningslagen an­

givna villkoren, att, vid tillskottsjordens sammanläggning med nämnda fas­

tighet, ändringen i fastighetsindelningen skall medföra fördel för jord­

bruksnäringen.

Vidare yttrar överlantmätaren att ansökningar om förvärvstillstånd ofta

inkomme till lantbruksnämnderna i ofullständigt skick, varför komplette­

rande utredning erfordrades. Skulle nyttan för jordbruket i orten bedö­

mas, krävdes i regel besiktning på platsen. Resor vore tidsödande och dyr-

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

nämndens tillstånd till förvärvet i fråga. Detta torde i de flesta fall med­

föra en förenkling av förrättningsarbetet. Sedan förrättningen fullbordats

och lagfart sökts och eventuellt förordnats om sammanläggning, synes

emellertid lantbruksnämnden enligt förköpslagen vara oförhindrad att inom

tre månader från lagfarten väcka talan om förköp i de fall, då nämnden

anser att jorden bör disponeras på annat sätt, än som skett vid förrätt­

ningen. Efter sammanläggningen uppstår i sådant fall frågan om vilken

fastighet förköpsrätten skall avse. Hade anmälan om köpet och ansökan om

jordförvärv skett redan i samband med förrättningens påbörjande, hade

nämndens möjlighet att utöva förköpsrätten upphört redan en månad från

det anmälan inkom till nämnden, d. v. s. i regel innan förrättningen hunnit

fastställas.

Departementschefen. Det är uppenbarligen önskvärt att prövningen av

jordförvärv som föranleda lantinäteriförrättning anordnas på sådant sätt

att onödig omgång undvikes. Å andra sidan måste garantier finnas för att

de synpunkter som ligga till grund för jordförvärvslagens stadganden bli

vederbörligen beaktade.

Från denna synpunkt torde intet vara att erinra mot lantbruksstyrelsens

förslag att, när vid lantinäteriförrättning förutsättningar för erhållande av

»landsfiskalsintyg» äro för handen, intyg skall kunna utfärdas av veder­

börande lantmätare. Såsom styrelsen framhållit torde lantmätaren vid sin

handläggning av förrättningen regelmässigt erhålla goda tillfällen att bilda

sig en uppfattning om sökandens person och hans avsikter med förvärvet.

Med hänsyn härtill lär det knappast behöva befaras att lantmätarnas be­

dömning i allmänhet skulle komma att vila på mindre säkra hållpunkter

än landsfiskalernas. På grund av vad sålunda anförts och då den föreslagna

anordningen tydligen kan medföra icke oväsentlig lättnad för både allmän­

heten och myndigheterna synes den böra genomföras. Detta kan ske i ad­

ministrativ ordning genom ändring i kungörelsen rörande jordförvärvsla­

gens tillämpning. Beslutet härom torde emellertid lämpligen böra anstå till

dess riksdagen fattat ståndpunkt till förslaget att tillståndsprövningen skall

kunna ersättas med intygsförfarande jämväl vid vissa förvärv för samman­

läggning.

Beträffande sistnämnda fråga vill jag erinra, att enligt 3 § andra smyc­

ket jordförvärvslagen förvärvstillstånd ej må meddelas sökande som redan

äger jordbruksfastighet, med mindre hans innehav av egendomen kan vän­

tas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten

eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl föreligger. Med dessa bestämmelser -— som hade

motsvarighet redan i 1945 års lag — åsyftas främst att hindra s. k. latifun-

diebildning. I propositionen angående sistnämnda lag uttalades, att det icke

vore avsett att genom stadgandena i fråga lägga hinder för en ur jordbru­

kets synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom då storbruk

kunde vara den lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av

otillräckligt jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Då

sedermera proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbruks­

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Förvärv av kommun.

Såsom framgått av redogörelsen för jordförvärvslagens innehåll gäller

föreskriften om tillståndstvång icke för kommuner. I den inledningsvis om­

nämnda skrivelsen från lantbruksnämnden i Kopparbergs län har hemställts

att kommun skulle åläggas att söka tillstånd med avseende å förvärv utom

kommunens gränser. Som skäl härför har lantbruksnämnden åberopat,

att det förekommit att en kommun i kapitalplaceringssyfte inköpt skogs-

fastigheter i en grannsocken.

1 promemorian anfördes, att tillräcklig anledning icke syntes före­

ligga att vidtaga en dylik lagändring. Det erinrades tillika att undantags-

stadgandet till förmån för kommunerna haft motsvarighet redan i 1945 års

lag och införts i denna på riksdagens initiativ.

Vid remissbehandlingen har lantbruksnämnden i Kopparbergs

lön förklarat sig vidhålla sin uppfattning att en begränsning av kommuner­

nas fria förvärvsrätt i enlighet med nämndens förslag vore påkallad. Sty­

relserna för Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens

folk ha ansett, att undantagsstadgandet beträffande kommuner borde helt

upphävas. Samma åsikt har uttalats av lantbruksdirektören i Västernorr-

lands län och Norrlands hypoteksförening.

Departementschefen. För egen del vill jag, i anslutning till vad som ytt­

rats i promemorian, nämna att spörsmålet, huruvida kommun borde vara

pliktig att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet, var föremål för

ingående överväganden i samband med tillkomsten av 1945 års jordförvärvs­

lag. I det sakkunnigbetänkande som låg till grund för nämnda års lagstift­

ning hade föreslagits, att förvärv av kommuner skulle undantagas från till-

ständstvånget. Det lagförslag som av Kungl. Maj :t framlades för riksdagen

upptog däremot icke något sådant undantag. Till motivering härav hade

föredragande departementschefen anfört att syftet med lagstiftningen syntes

bli bäst tillgodosett, om det övervägande antalet förvärv inpassades under

kontrollförfarandet, samt att det därför borde åligga även kommun att un­

derställa sina förvärv föreskriven prövning. I riksdagen väcktes emellertid

motioner att kommun skulle befrias från skyldighet att söka tillstånd. Ve­

derbörande utskott yttrade i sitt utlåtande, att det syntes kunna förutsättas

att kommun icke förvärvade jordbruksfastighet i strid mot lagens syfte.

Därutöver framhölls att det för kommunernas del särskilt ofta torde vara

angeläget att den tidsutdräkt som vore förenad med tillståndsprövningen

kunde undvikas. Av dessa skäl tillstyrkte utskottet att förvärv av kommun

skulle få ske utan tillstånd. Detta blev också riksdagens beslut.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då regeln om tillståndsfri-

het för kommun i praktiken ej torde ha medfört några nämnvärda olägen­

heter anser jag mig icke böra förorda någon ändring av jordförvärvslagen

på förevarande punkt.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Styrelsen för Småbrukarnas riksförbund har anfört, att den omständig­

heten att en arrendator ägde ett annat bärkraftigt jordbruk icke syntes böra

föranleda någon inskränkning i hans förköpsrätt, såframt han hade sin

huvudsakliga inkomst av jordbruket på arrendegården och den egna fastig­

heten. Hinder borde ej resas mot uppkomsten av jordbruk med större om­

fattning än som erfordrades för att jordbruket skulle kunna betecknas så­

som bärkraftigt. Därest en regel om företräde för kronans förköpsrätt skulle

införas, borde den följaktligen begränsas till att gälla endast då arrendatorn

uppenbarligen besutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga inkomst av jordbruket därå.

Departementschefen. För min del finner jag vad som föreslagits i prome­

morian innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som här stå

mot varandra. Även i sådana fall, som åsyftas i yttrandet från Småbrukar­

nas riksförbund, torde läget stundom kunna vara sådant att arrendatorns

förköpsrätt bör få vika för behovet att förstärka ett eller flera ofullständiga

jordbruk. På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag att lagstiftning i

enlighet med promemorieförslaget kommer till stånd. Med anledning av vad

statskontoret anfört vill jag erinra att en jordpolitisk prövning av i huvudsak

samma karaktär som den nu ifrågasatta redan äger rum i alla de fall, då

fråga är om köp, varå jordförvärvslagen äger tillämpning.

Om kronans förköpsrätt i enlighet med det sagda i vissa fall erhåller

företräde framför arrendators, synes därav böra följa, att arrendators för­

köpsrätt ej heller må utövas, därest i motsvarande fall fastigheten säljes

till kronan för rationaliseringsändamål. I lagen om arrendators förköpsrätt

torde följaktligen böra upptagas jämväl ett stadgande av denna innebörd.

Upprättade lagförslag.

I överensstämmelse med det förut anförda ha inom jordbruksdeparte­

mentet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränk­

ning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943 (nr

884) om arrendators förköpsrätt.

Jag torde nu få redogöra för innehållet i dessa förslag.

Förslaget till ändringar i jordförvärvslagen.

1

§•

Ändringen i denna paragraf består däri att även förvärv genom gåva lagts

under tillståndstvång.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Enligt en annan föreskrift i samma stycke äger lagen ej heller tillämp­

ning, om förvärvaren är fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn el­

ler dess avkomling eller ock fångesmannens syskon eller syskons barn. Där­

est denna regel bibehölles oförändrad, skulle tydligen den i 4 a § föreslagna

skyldigheten att avyttra fastighet, som inropats på exekutiv auktion, lätt

kunna kringgås genom att fastigheten överlätes till någon sådan anhörig.

På grund därav har undantagets räckvidd begränsats till andra förvärv än

sådana som ske i samband med avyttring varom sägs i 4 a §. Härav följer

att även anhöriga komma att inbegripas under stadgandet om förhandstill-

stånd för inrop vid tvångsauktion enligt nämnda paragraf. Däremot kunna

de fortfarande företaga inrop på vanlig exekutiv auktion utan att bli un­

derkastade skyldighet att åter avyttra fastigheten.

Förslagen om ändringar i förköpslagarna.

Beträffande dessa förslag hänvisar jag till vad jag förut anfört i fråga

om förköpslagstiftningen. Lagtexten har utformats i anslutning till de för­

slag till lag om kronans förköpsrätt m. m. som av Kungl. Maj :t framlades

för 1947 års riksdag.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1950.

I överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser böra emellertid äldre

bestämmelser fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före ikraft­

trädandet.

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över nyss­

nämnda lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

styrelsen på ansökan medgiva skäligt

anstånd med fastighetens avyttrande,

om sannolika skäl visas, att förlust

för inroparen eljest skulle uppkom­

ma. Avyttras ej fastigheten inom fö­

reskriven tid, skall länsstyrelsen på

framställning av lantbruksnämnden

förordna, att den skall säljas å offent­

lig auktion efter vad nedan i 4 b §

sägs. Erinran om vad sålunda år stad­

gat skall intagas i det köpebrev som

utfärdas med anledning av den exe­

kutiva auktionen.

Bestämmelserna i andra stycket

skola ej äga tillämpning, där inro­

pet skett av riksbanken eller hypo-

ieksförening eller avvikande före­

skrift år meddelad i annan författ­

ning.

I fråga om meddelande av till­

stånd enligt denna paragraf att be­

hålla fastighet skall vad i 3 och 4 §§

är stadgat äga motsvarande tillämp­

ning.

4 b §.

Förordnande som sägs i i a § skall

gå i verkställighet, även om det be-

finnes att inroparen, när förordnan­

det meddelades, redan avyttrat fas­

tigheten eller han sedermera avytt­

rar den. I övrigt skall så anses samt

med ärendet i tillämpliga delar så

förfaras, som om fastigheten blivit

utmätt för fordran med bästa för­

månsrätt i fastigheten; dock må för­

säljning ej ske för lägre pris ån som

motsvarar det värde, vartill fastighe­

ten uppskattats av utmätningsman­

nen, och ej heller till annan ån den,

som erhållit lantbruksnämndens till­

stånd att förvärva fastigheten eller

enligt 6 § första stycket är befriad

från att söka sådant tillstånd. Vad

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

avkomling eller ock fångesmannens

syskon eller syskons barn, ej heller

där jämlikt annan författning Ko­

nungens eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet skall sökas eller för­

värvet enligt förklaring av länsstyrel­

sen är av beskaffenhet att få ske utan

sådant tillstånd.

För förvärv-----------------— — med

(Gällande lydelse.)

förvärvet enligt förklaring av läns­

styrelsen är av beskaffenhet att få

ske utan sådant tillstånd. Är förvär­

varen fångesmannens make, avkom­

ling, adoptivbarn eller dess avkom­

ling eller ock fångesmannens syskon

eller syskons barn, äger lagen till-

låmpning endast där fråga är om så­

dan avyttring, som sägs i 4 o §.

jordbruk.

(Föreslagen lydelse.)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

tid och vid äventyr som i första styc­

ket sägs underrätta arrendatorn om

beslutet i den ordning, som angående

delgivning av stämning i tvistemål är

stadgad.

Vill köparen--------— härtill förlustig.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i andra styc­

ket sägs.

7

Anmäler köparen, med överläm­

nande av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruks­

nämnden, åligger det denna vid även­

tyr av talans förlust att inom en må­

nad från det anmälan skedde instäm­

ma sin talan samt göra anmälan där­

om för antecknande i fastighetsbo-

ken.

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i tredje styc­

ket sägs.

§•

Anmäler köparen, med överläm­

nande av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruks­

nämnden, åligger det denna vid även­

tyr av talans förlust att inom en må­

nad från det anmälan skedde instäm­

ma sin talan samt göra anmälan där­

om för antecknande i fastighetsboken

ävensom, på sätt i 6 § sägs, under­

rätta sådan arrendator som där av­

ses.

14 §.

Har lantbruksnämnden------------ över beslutet.

över beslut att förköpsrätt enligt över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen; dock må beslutet

ej överklagas, om försäljningen skett

under tid, då beslut som avses i första

stycket var gällande.

Klagan föres------- —-------------- av

Utöver vad------------------- ■— —- där

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen ävensom av arren­

dator, som i 6 § sägs; dock må be­

slutet ej överklagas av köparen, om

försäljningen skett under tid, då be­

slut som avses i första stycket var

gällande,

beslutet,

avses.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmel­

ser fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

47

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arr en dators förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrenda-

tors förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

2

§•

Förköpsrätt må —--------i densamma.

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer eller in­

löses fastigheten jämlikt lagen om

kronans förköpsrätt, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas om fastigheten såljes till kro­

nan för ändamål, som avses i 1 § sist­

nämnda lag, och arrendatorn är ägare

av annan bärkraftig brukningsdel el­

ler eljest uppenbarligen besitter fas­

tigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst

av jordbruket därå.

Har jordägaren------------- för hembudet.

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må för­

köpsrätt ej utövas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

* Beträffande lydelsen av lagens rubrik se SFS 1947: 325.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 maj

1950.

Närvarande:

ju^titieråden

G

ei

jer

,

L

ech

,

regeringsrådet Q

uensel

,

justitierådet B

eckman

.

Enligt lagrådet den 29 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Re-

genten i statsrådet den 17 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lag­

rådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamå­

let inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränk­

ning i rätten a4t förvärva jordbruksfastighet;

.2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943 (nr

S84) om arrendators förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning, hovrättsrå­

det S. Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329)

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Justitieråden Gei jer, Lech och Beckman:

Vid den ursprungliga jordförvärvslagens tillkomst år 1945 åberopades

som skäl för en begränsning av rätten att förvärva jordbruksfastighet —

vid sidan av de begränsningar som redan förefunnos i 1916 och 1925 års la­

gar beträffande bolags med fleras rätt att förvärva fast egendom — i första

hand önskvärdheten av att förhindra spekulationsköpen, vilkas omfattning

under olika tidsperioder beroende på konjunkturerna mer eller mindre

stegrats och vilka kunde befaras leda till såväl att jorden och skogen ut­

sattes för hänsynslös rovdrift som ock att den rationalisering av jordbru­

ket, som kunde befinnas nödvändig eller önskvärd, bleve försvårad. I and­

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

49

i'a hand anfördes, att det ur den jordbrukande befolkningens synpunkter

måste anses otillfredsställande, att fastigheterna utnyttjades som kapital-

placeringsobjekt eller för sommarnöjes- eller evakueringsändamål. Spörs­

målet om förhindrande av spekulations- och kapitalplaceringsköp av fas­

tigheter borde, framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, be­

traktas såsom såväl ett långtidsproblem som ett av krissituationen skapat

problem av betydelse sannolikt endast för den närmaste framtiden. Med

hänsyn till önskvärdheten av att under någon tid pröva verkningarna av

lagstiftningen erhöll 1945 års lag begränsad giltighetstid. Den 1 juli 1948

avlöstes nämnda lag av den nu gällande jordförvärvslagen. Även denna lag

har provisorisk karaktär. Den gäller till och med den 30 juni 1953. Giltig­

hetstiden utmättes så lång för att utsikt skulle föreligga att få lagstiftning­

en prövad även under normala förhållanden.

Mot en sådan begränsning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, som

skedde genom 1945 års lag, anfördes vid lagens tillkomst från olika håll

allvarliga betänkligheter. Sålunda avstyrktes lagstiftningen av lagrådet, som

framhöll att lagen, samtidigt som den medförde ogynnsamma konsekvenser,

ej komme att bjuda ett effektivt hinder mot icke önskvärda förvärv, i det

förefintliga möjligheter att kringgå lagens syfte svårligen kunde avlägsnas

utan att ännu tyngre band lades på den handel med jordbruksfastigheter

som ansåges böra tillåtas.

Att 1945 års lagstiftning trots de anförda betänkligheterna kom till stånd

torde till väsentlig del ha berott på att man i den dåvarande krissituationen

kunde befara spekulationsköp i rovdriftssyfte. Det torde kunna antagas,

att det motstånd, som trots lagstiftningens belijärtansvärda syfte mötte

densamma, skulle blivit än starkare, om den innehållit sådana stadganden

som de vilka i effektiveringssvfte upptagits i det nu remitterade för­

slaget. Särskilt de av dessa stadganden, som ha avseende å exekutiva för­

värv, ställa nämligen lagstiftningens ekonomiska innebörd i skarp belys­

ning och visa, hur djupt jordförvärvslagen, i synnerhet om dess effektivitet

skall drivas i höjden i enlighet med förslaget, kan ingripa på fastighets-

handeln och fastighetsbelåningen. Lagstiftaren har här som alltid, när frå­

ga är om förbudslagar, vilka mer eller mindre sätta den fria samfärdseln

ur spel, all anledning att besinna den fara som kan ligga i att för den full­

ständiga effektivitetens skull uppoffra andra betydelsefulla värden. Såda­

na offer böra uppenbarligen göras blott om de erfordras för att en i och för

sig nödvändig förbudslagstiftning icke skall förfela sitt syfte. Detta beak­

tades också såväl år 1945 som år 1948 med resultat att vid båda tillfällena

bl. a. de exekutiva förvärven undantogos från lagens tillämpningsområde

i fullt medvetande om att en lucka därmed lämnades öppen. Ännu så sent

som sistnämnda år konstaterade dåvarande departementschefen uttryck­

ligen, att undantagsbestämmelsen under tiden för lagens giltighet icke vi­

sat sig föranleda sådana missförhållanden som påkallade ett upphävande

av densamma.

I betraktande därav förefaller det i viss mån överraskande, om utveck-

4 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 24.

50

Kungi. Maj.ts proposition nr 24.

lingen redan nu skulle kunna sägas på ett så avgörande sätt ha tagit en

annan vändning, att en omedelbar lagändring är påkallad. Den i detta hän­

seende förebragta utredningen synes icke heller helt övertygande. Det oak­

tat anse vi oss dock icke böra ur nu berörda synpunkt motsätta oss ett

försök att göra lagen mera effektiv. Det återstår emellertid att taga ställ­

ning till frågan, om de ifrågasatta lagändringarna kunna förväntas med­

föra en nytta som uppväger de därmed förenade, icke önskvärda verk­

ningarna.

Vad sistberörda verkningar angår torde gåvoförvärven tillsvidare kun­

na lämnas åsido. Huvudvikten ligger på vad som föreslås beträffande de

exekutiva förvärven. I denna del utsattes det genom promemorian utremit-

terade förslaget från ett stort antal remissinstanser för en delvis nedgöran­

de kritik, vilken tog sikte på de konsekvenser och risker för den normala

fastighetskrediten som förslaget skulle medföra. Då vi i det väsentliga

kunna instämma i de synpunkter som därvid anlades på dessa förhållan­

den, ha vi ingen anledning att här upprepa de skäl, på vilka kritiken var

grundad. Desto mindre föreligger anledning därtill som föredragande de­

partementschefen efter berörda remissförfarande oförbehållsamt medgivit,

att promemorieförslaget borde modifieras för att bereda tillfredsställande

skydd åt lojala inteckningsborgenärer, ett medgivande som väl rimligen

får antagas inrymma också den uppfattningen att jämväl jordägaren, vil­

kens fastighet realiseras, har ett berättigat intresse av att den exekutiva

auktionen, respektive den därpå eventuellt följande tvångsförsäljningen,

icke sker under förhållanden som medföra uppenbar risk för försäljning

till underpris.

En undersökning, i vad mån föresatsen att bereda inteckningsborgenä-

rerna tillräckligt skydd realiserats i det till lagrådet remitterade förslaget, ger

först och främst vid handen, att promemorians grundsats att vid tvångsför­

säljningen endast den kan göra inrop, som erhållit lantbruksnämndens till­

stånd till förvärvet, kvarstår i stort sett oförändrad. Endast den uppmjuk­

ningen har skett, att kronan, kommuner och sambruksföreningar icke

skola behöva tillstånd. Däremot har departementschefen avvisat tanken,

att inropsrätten ej skulle begränsas i vidare mån än att den som varit kö­

pare vid den exekutiva auktionen uteslötes. I detta viktiga avseende före­

ter förslaget alltså en anmärkningsvärd olikhet med de i andra hänseenden

som förebilder antagna stadgandena i 1916 och 1925 års lagar. Medan en­

ligt dessa lagar blott en enda person, inroparen på den exekutiva auktio­

nen, är utesluten ur spekulantkretsen, är denna krets enligt förslaget, på

sätt nyss angivits, ytterst begränsad. Det är tydligen insikten, att detta för­

hållande i synnerlig grad utgör en hämsko på den fria konkurrensen, som

föranlett departementschefen att i det nu remitterade förslaget införa ny­

heten, att en förutsättning över huvud för att någon försäljning vid tvångs-

auktion må komma till stånd skall vara att ett pris uppnås, som motsvarar

det värde vartill fastigheten uppskattats vid värdering enligt utsöknings-

lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

51

Denna bestämmelse innebär väl en förbättring i jämförelse med prorne-

morieförslaget, enligt vilket ingen garanti gavs för att ej försäljningen

kunde komma att ske till orimligt underpris. En annan fråga är emeller­

tid, om utmätningsmannens åsatta värde såsom en minimigräns kan anses

utgöra en tillfyllestgörande garanti för rättsägarna. I remissprotokollet sy­

nes det hava tagits för givet, att så är fallet, åtminstone om man får döma

av det kortfattade sätt, på vilket frågan där behandlats. Saken synes dock

ingalunda självklar. Går man tillbaka till utsökningslagens förarbeten,

framstår det som otvivelaktigt, att utmätningsmännens värderingar där

icke antagits innefatta något tillförlitligt uttryck för de verkliga fastighets­

värdena. I nya lagberedningens motiv återfinnes sålunda följande uttalan­

de: »Beskrivning och värdering å utmätt fastighet erfordras huvudsakli­

gen för att dels, då utmätning sker, tjäna utmätningsmannen till grund för

beräknande, huruvida det utmätta kan anses svara mot gäldens belopp,

så att vidare utmätning ej behöves, dels ock utgöra material för den redogö­

relse över fastighetens beskaffenhet, som bör i auktionskungörelsen inta­

gas, samt giva visshet om den utmätta eller av överexekutor i mät förkla­

rade och till salu utbjudna fastighetens identitet. Någon egentlig betydelse

i avseende å den blivande försäljningen kan däremot värderingen numera

icke anses äga, då, såsom utsökningskommittén ock erinrat, taxeringsvärde

finnes, och spekulanter högst sällan, om någonsin, lära fästa sig vid ut-

mätningsvärderingen och på grund av densamma bestämma sig för köp».

Vi ha oss icke bekant, att under senare tid några ändrade förhållanden hava

inträffat, ägnade att betaga de sålunda gjorda uttalandena deras giltighet.

Det bör då i förevarande sammanhang beaktas, att själva ändamålet med

den värdering, som är påbjuden i utsökningslagen, är sådant att det manar

utmätningsmannen att för säkerhets skull åsätta fastigheten snarare ett

lägre värde än ett högre. Att en värdering, företagen från en dylik utgångs­

punkt, icke rätt väl lämpar sig för att tjäna det ändamål, varom nu är fråga,

torde ligga i öppen dag, och det synes redan ur denna synpunkt mindre

lämpligt att här omedelbart anknyta till den värdering, som sker enligt

utsökningslagen. Vad man här bör eftersträva är ju en värdering som kan

tillfredsställa rättsägarna på väsentligen samma sätt som expropriations-

domstolens värdering i ett expropriationsmål. Detta är tydligen, med hän­

syn till de vanskligheler som möta när det gäller att för ett sådant ändamål

bestämma det värde en fastighet skall anses äga, en vida mera krävande

uppgift än den värderingsuppgift som för närvarande åvilar utmätnings­

mannen. Dennes kvalifikationer såsom värderingsman kunna ej heller jäm­

ställas med den sakkunskap, som förutsättes vara företrädd i en expropria-

tionsdomstol; åt! han äger anlita sakkunniga biträden och i förevarande

fall skulle hänvisas att samråda med lantbruksnämnden, som dock har att

bevaka helt andra intressen än fastighetsägarens och borgenärernas, synes

vara föga ägnat att upphjälpa detta förhållande.

Vi kunna på nu anförda skäl icke finna, att det remitterade förslaget på

ett tillfredsställande sätt löser spörsmålet om tillbörligt skydd för rätts-

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

ägarna. Riskerna för rättsförluster kvarstå, om ock i viss män mildrade.

Mot hela anordningen synes med fog alltjämt kunna riktas den anmärkning­

en, att förslaget med hänsyn till sina konsekvenser i själva verket är ägnat

att leda till eu icke oväsentlig reducering av fastighetsvärdena. Även om —

något som dock ingalunda kan antagas inträffa i varje särskilt fall — den­

na reducering skulle stanna vid den värdesänkning, som i remissprotokollet

betecknas som en anpassning till det av jordbrukets avkastningsförmåga be­

tingade värdet, måste, frånsett de betänkligheter av saklig natur som kunna

anföras mot en så pass vittutseende omvälvning, med all skärpa framhål­

las, att det uppenbarligen bör undvikas att genomföra densamma inom

ramen för en provisorisk förbudslagstiftning och på grundval av en utred­

ning, som icke direkt inriktats på ett dylikt ömtåligt spörsmål.

Lantbruksnämnden skulle enligt förslaget kunna utöva ett mycket stort

inflytande på spekulantkretsens omfattning till följd av den tillståndsgiv-

ning som är lagd i dess händer. Det bör icke förbises, att nämndens ställ­

ning därvid blir ytterst grannlaga, eftersom bland dess uppgifter ingår att

själv å det allmännas vägnar förvärva jordbruksfastigheter samt dirigera

jordbrukets rationalisering. Föga lyckligt skulle det vara, om tvångsauktio-

nerna konnne att framstå som ett slags förtäckt expropriationsförfarande,

där avgörandet till väsentlig del tillkomme lantbruksnämnderna och där

rättsägarna löpte risk att avhändas sin egendom utan tillräcklig garanti

för fullgod ersättning.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet i vissa fall för den, som

inropat fastighet å exekutiv auktion, att åter avyttra fastigheten och om

påföljden av underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet förklaras i för­

slagets motiv vara utformade i nära anslutning till motsvarande stadganden

i 1916 och 1925 års lagar. Det är emellertid att märka dels att nämnda la­

gar ha en långt mera begränsad räckvidd samt att deras ifrågavarande be­

stämmelser sällan eller aldrig lära ha blivit tillämpade, dels ock att försla­

get på flera viktiga punkter skiljer sig från de åberopade förebilderna.

Den viktigaste olikheten i fråga om regleringen av exekutiva förvärv mel­

lan förslaget, å ena, samt 1916 och 1925 års lagar, å andra sidan, ligger däri

att, såsom redan framhållits, enligt nämnda lagar blott inroparen på den

exekutiva auktionen är utesluten från att ropa på tvångsauktionen, medan

enligt förslaget, bortsett från kronan, kommuner och sambruksföreningar,

ingen annan får ropa än den som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att

förvärva fastigheten. Att en så höggradig inskränkning av möjligheterna till

fri konkurrens på tvångsauktionen kan antagas komma att inverka på pri­

set, har medgivits av departementschefen, som emellertid framhållit, att en

sund fastighetskredit ej lämpligen borde baseras på förhoppningar om högre

pris vid exekutiv auktion än vid frivillig försäljning samt att det från jord­

brukspolitik synpunkt närmast innebure en fördel att en anpassning ägde

rum till det värde som betingades av jordbrukets avkastningsförmåga. Väl

är det riktigt att, om jordbruksfastigheters användning för annat ända­

mål än jordbruk effektivt hindras genom en permanent lagstiftning, pri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

53

serna på sådana fastigheter kunna antagas tendera att sjunka till vad som

betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. En dylik nedpressning av pri­

serna genom en provisorisk lag måste däremot te sig annorlunda. Den måste

bl. a. framstå som ett obehörigt gynnande av dem, som enligt lagen åtnjuta

privilegiet att kunna förvärva fastigheter till nedsatt pris under provisorie­

tiden och därefter avyttra dem till högre pris. Jordförvärvslagens tryck på

jordbruksfastigheternas priser torde hittills i viss mån ha motverkats av att

de exekutiva försäljningarna lämnats utanför lagens tillämpningsområde.

Borttagandet av denna säkerhetsventil är därför en åtgärd med långt mera

vittgående verkningar än blott täppandet av en lucka i en provisorisk lag­

stiftning.

Det torde — ehuru förslagets sakliga innehåll på sätt och vis kan sägas

peka i motsatt riktning — böra förutsättas, att meningen icke är att med

förslaget föregripa det övervägande, som förr eller senare måste ske beträf­

fande frågan om hela denna lagstiftnings framtida bestånd. Den utredning,

som skulle erfordras för ett dylikt övervägande, har icke förebragts i före­

varande ärende. Om man därför bedömer förslaget från den utgångspunkten

att den definitiva slutdagen för lagstiftningens giltighet kan bli den 30 juni

1953, framstår det såsom mindre antagligt, att de nya bestämmelserna om

exekutiva förvärv kunna komma att under den jämförelsevis korta tid som

återstår effektivt fylla sitt syfte. Dessa bestämmelser synas nämligen kunna

träda i kraft tidigast under förra hälften av år 1951, alldcnstund det — sedan

det remitterade förslaget kommit lagrådet tillhanda först så sent att det icke

kunnat granskas före den ordinarie propositionstidens utgång —• tillkänna­

givits, att någon proposition i ämnet icke kommer att föreläggas inneva­

rande års riksdag. Då enligt förslaget minst två år skola förflyta mellan den

exekutiva auktionen och en därpå följande tvångsauktion, synes det knap­

past sannolikt, att något större antal av inroparna på exekutiv auktion kunna

komma att hotas av efterföljande tvångsförsäljning före den 1 juli 1953.

Det kan å andra sidan icke förordas, att någon övergångsbestämmelse med­

delas av innebörd att tvångsauktioner skulle kunna hållas efter den tidpunkt,

då lagen eljest upphört att gälla; det är nämligen upppenbart, att en sådan

anordning skulle framstå såsom meningslös, sedan de grundläggande för-

budsreglerna trätt ur kraft.

Det bör för övrigt framhållas, att effektiviteten av de föreslagna bestäm­

melserna om exekutiva förvärv kan i vissa hänseenden sättas i fråga, även

för den händelse att lagstiftningen i dess helhet skulle förlänas mera varak­

tig giltighet. Man torde sålunda nödgas räkna med den möjligheten, att, då

exekutiv auktion hållits och tvåårsperioden nalkas sitt slut, en ny exekutiv

auktion —• som mycket väl kan vara arrangerad just i syfte att kringgå la­

gen — kommer till stånd och drar med sig en ny tvåårsperiod o. s. v. Det

lärer icke heller kunna uteslutas, att systemet med tvångsauktioner, sådant

det konstruerats i förslaget, kan komma att visa sig långt ifrån alltid leda

fram till försäljning, av den anledningen nämligen att man ej uppnår ett

pris som motsvarar den gjorda värderingen.

54

Till följd av de överväganden, för vilka här redogjorts, avstyrkes det före­

liggande förslagets upphöjande till lag, i vad fråga är om de exekutiva för­

värven. I övrigt hänvisas till vad som anföres vid de särskilda paragraferna.

Regeringsrådet Quensel:

Det direkta syftet med förslaget lärer icke vara att skärpa inskränkning­

arna i rätten att förvärva jord utan endast att hindra att jordförvärvslagen

kringgås genom vissa slags transaktioner. Främst har därvid betonats möj­

ligheten för fastighetsägare att i maskopi med någon, som verkligen eller

skenbart har fordran hos honom eller panträtt i fastigheten, få till stånd

exekutiv auktion därå i fall, då dylik åtgärd icke påkallas för något legi­

timt ändamål utan begäres för att i form av exekutiv försäljning genomföra

en i verkligheten frivillig sådan. Vidare är fråga om möjligheten att åt över­

låtelse, som företages av andra än benefika motiv, ge sken av gåva.

Att lagstiftningen kan på dessa sätt öppet eller hemligen kringgås insåg

man redan vid dess tillkomst 1945 och omarbetningen 1948, men statsmak­

terna ha hittills, på grund av svårigheterna att med lämpliga medel bota

denna brist och väl med hänsyn därjämte till lagens begränsade giltighetstid,

ansett sig kunna tolerera bristen under antagande att den skulle vara av

föga praktisk betydelse.

Riktigheten av detta antagande synes icke jävad av erfarenheten vad an­

går transaktioner under namn av gåva. I denna del torde ock förslaget vara

föranlett huvudsakligen av dess innehåll i övrigt. Däremot synes möjlighe­

ten att kringgå lagen genom missbruk av exekutiv auktion ha utnyttjats i

en icke alldeles obetydlig omfattning. Visserligen torde man knappast be­

höva befara att lagstiftningens ändamål därigenom i avsevärd mån förfelas,

men att förfarandet hindras är dock ett intresse av vikt, särskilt för upprätt­

hållandet av respekten för lag och av hänsyn till dem, som lojalt motstå

lockelse att begagna kryphålet. Förutsättningen för att ingripa med lag­

stiftning för detta intresses bevakande är dock tydligen alltjämt att man

kan finna en någorlunda tillfredsställande metod och icke behöver göra

alltför stora offer av andra värdefulla intressen. Vid förslagets bedömande

bör även tagas i betraktande att jordförvärvslagen enligt sitt eget innehåll

skall upphöra att gälla redan vid utgången av juni 1953. Möjligheten att

restriktionerna komma att bestå även därefter må tagas i beräkning, men

att nu bygga lagreglerna helt på antagande att giltighetstiden kommer att

förlängas eller att lagen skall efterträdas av annan, väsentligen på samma

grunder vilande lagstiftning vore för visso ett otillbörligt föregripande av

detta ytterst ömtåliga och viktiga spörsmåls framtida lösning. Något så­

dant har ju ej heller ifrågasatts i förslagets motiv.

De linjer, efter vilka förslaget sökt förverkliga sitt syfte, torde kunna ka­

rakteriseras så, att i stort sett nu gällande undantag beträffande fång å

exekutiv auktion och beträffande gåva skulle upphävas och således även dy­

lika förvärv underkastas restriktionerna, dock att, vad angår fång av förra

slaget, hinder mot förvärvet skulle utbytas mot ett hinder att mer än ett par

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

55

år behålla egendomen. Enligt förslagets mening skulle alltså en oöverskådlig

mängd av sådana förvärv, viika hittills ansetts böra gå fria från restriktio­

nerna, nu drabbas av dem, för att vissa andra förvärv må kunna effektivare

motarbetas. En dylik lösning av problemet kan ej betecknas annorledes än

som en nödfallsutväg och ställer stora krav på intresseavvägningen. Huru­

vida man vid utredningen betraktat saken på detta sätt och i därav betingad

grad ägnat uppmärksamhet åt eventuella andra utvägar att täppa kryp­

hålen, förefaller emellertid osäkert. Utredningen, sådan den framträder i

motiven, är i sistnämnda hänseende knapphändig.

Vad angår gåva torde den rubbning av gällande principer, som förslagets

genomförande skulle innebära, icke kunna anses i och för sig lämplig och

ej heller försvarlig med hänsyn till behovet att hindra kringgående av lagen,

icke ens om faran för skenavtal här vore åtskilligt större än vad ovan an­

tagits. Den särställning, jordförvärvslagen tillerkänner gåva i förhållande

till köp och byte, lärer vara välgrundad med hänsyn särskilt till att gåva

ofta står testamentslegat nära och till att den, som hindras förvärva fastig­

het, som han eljest fått till skänks, regelmässigt skulle drabbas av en vida

större förlust än den, som endast hindras att göra ett av egen motprestation

betingat förvärv. Gåvotagarens förlust måste beräknas uppgå till gåvans

hela värde. Förklarades gåvan ogiltig, skulle ju detta svårligen kunna för

honom ge upphov åt något anspråk på ersättning av givaren. Att denna vill

och förmår lämna annan gåva i stället, kan man ej heller förutsätta. Det kan

också hända, att givaren dött, innan gåvans ogiltighet blivit konstaterad.

Hans testamente kan vara upprättat med hänsyn till gåvan.

Inskränkning i rätten att genom verklig gåva förvärva fastighet borde åt­

minstone icke gå längre än att det kunde inträda skyldighet för gåvotagaren

att inom viss tid avyttra fastigheten till någon som äger förvärva den ge­

nom köp. Men det synes välbetänkt av lagstiftaren att icke heller uppställa

dylik avyttringsskyldighet, som kunde komma i strid mot fullt legitima

syften med gåvan och, på sätt här i andra sammanhang utvecklas, lätt vål­

lar komplikationer i tillämpningen. Vill man blott hindra skentransaktio­

ner, borde ju ej heller villkoren för att få behålla gåvan vara desamma som

vid köp och byte, utan frågan om tillstånd till förvärvet borde bero blott på

huruvida en skentransaktion förelåge eller ej. Det kan väl ifrågasättas om

prövningen härav bör tillhöra administrativ myndighet, men denna pröv­

ning är dock av ungefärligen samma slag som den tillståndsprövning, som

nu ankommer på lantbruksnämnden. Ansåges saken kräva ett särskilt pro-

cessuellt förfarande, borde ett sådant anordnas, hellre än alt de materiellt-

rättsliga reglerna toge intryck härav. Tillräckliga skäl att nu frångå jord­

förvärvslagens princip att gåvor, liksom arv och testamentariska förvärv,

lämnas utanför kontrollen torde dock icke kunna anses ha förcbragts.

Däremot synes betänklighet icke möta mot att — om så anses av verkligt

behov påkallat till förekommande av det sätt att kringgå lagen genom sken­

bar gåva, som påpekats vid 1948 års lagstiftning och nu åter framhållits i

motiven till förevarande förslag — man, såsom i ett remissyttrande ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

56

satts, låter bestämmelsen att köp (byte) undantages från kontrollen, då det

avser andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare, gälla blott fall,

då detta delägarskap icke förvärvats genom gåva.

För den händelse förslaget, i vad det avser förvärv å exekutiv auktion,

komme att genomföras men gåva fortfarande finge slå utanför restriktio­

nerna, kan ifrågasättas att därvid dock göra det förbehåll, att den, som å

dylik auktion inropat fastighet och hade skyldighet att avyttra den, icke

skulle äga fullgöra denna skyldighet genom att bortskänka fastigheten till

någon, som ej kunde få förvärva den genom köp. Emellertid synes även i

denna situation ogiltigförklaring av gåvan föra onödigt långt och kunna för

hårt drabba gåvotagare, som finge sin ansökan om fångets godkännande av­

slagen eller försutte liden, inom vilken ansökningen skulle ske. Tillräckligt

är att givarens avyttringsskyldighet, utan någon förlängning av tiden för

dess fullgörande, övergår på gåvotagaren. Kommer det till tvångsförsäljning,

synes den influtna köpesumman böra tillfalla gåvotagaren och icke giva­

ren, och skulle upprepade försök att tvångsvis avyttra fastigheten miss­

lyckas, borde den tå behållas av gåvotagaren och icke tillfalla givaren. Med

en dylik lösning skulle gåva även i detta fall komma att till sina verkningar

stå arv och testamente nära, ty förslaget och dess motiv beröra icke frågan,

hur det fall skulle bedömas att avyttringsskyldig fastighetsägare avlider, och

vid sådant förhållande torde få antagas, att skyldigheten skall med fastig­

heten övergå till arvinge eller testamentstagare, såvida denne ej skulle ägt

förvärva fastigheten genom köp och skyldigheten därför bortfaller.

Ovan har framhållits, hurusom försöket att hindra missbruk av exekutiv

auktion i förslaget utfallit så, att även förvärv å sådan exekutiv auktion, som

verkligen erfordrats för legitima ändamål, skulle indragas under restriktio­

nerna. Detta torde, om man ser saken från vederbörande rättsägares syn­

punkt, icke vara av lika stor betydelse som förslagets regel om gåva, men å

andra sidan beröra mycket flera rättsägare och mer eller mindre influera

på fastighetsvärdena och fastighetskrediten. Huiuvida de verkningar, för­

slaget skulle kunna få vid sidan om de direkt åsyftade, i nu förevarande

avseende måste, såsom beträffande reglerna om gåva, anses olägliga eller i

och för sig, såsom i motiven anges, t. o. in. vore lämpliga, kan emellertid

ifrågasättas.

Detta problem är ganska invecklat, och här kunna blott några synpunkter

på saken anföras. Det är icke givet att man bör eftersträva att fastighets­

prisen vid exekutiva auktioner hållas uppe i högre nivå än vid frivilliga för­

säljningar. Men troligt är att just gällande undantagsbestämmelse om för­

värv å exekutiv auktion motverkat den sänkning av prisen vid frivillig för­

säljning och av fastighetsvärdena över huvud taget, som inskränkningarna

i förvärvsrätten äro ägnade att framkalla. Huruvida en nedpressning av nu­

varande värden vore önsklig beror ju på den allmänna prispolitiken och allt

vad därtill hörer. Intresset för fastighetskrediten kommer bl. a. i betrak­

tande men har väl ej sällan överdrivits. Att den begränsas med hänsyn till

jordens avkastningsförmåga kan vara en fördel, helst som garanti saknas

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

57

för att upplånat kapital kommer jordbruket till godo och icke förslösas på

sådant sätt, att belåningsmöjligheternas utnyttjande bringar även jordbru­

karen personligen i en betryckt och beroende ställning. Emellertid må beak­

tas att jordförvärvslagens restriktioner beträffande förvärvsrätten kunna

medföra icke blott att osunda spekulationsvärden elimineras utan även att

värdena onaturligt nedbringas. Hur väl man än söker avväga restriktioner­

na, kunna de verka så, att jämväl en näringspolitiskt önskvärd och socialt

oskadlig kapitaltillförsel till jordbruket försvåras. Tager man vederbörligen

i beräkning möjligheten att restriktionerna icke bli bestående mer än under

en kortare tid, framstår också tydligt att det icke kan vara lämpligt, att de

i högre grad påverka fastighetsvärdena, så att häftiga, av lagstiftningsåtgär­

der beroende kursfall och prisstegringar tätt följa varandra. När det gäller

tvångsrealisation av rättigheter till jord och sålunda vanliga möjligheter

saknas för rättsägarna att välja gynnsam tidpunkt för försäljningen, måste

det vara särskilt betänkligt att genom lagbud begränsa konkurrensen. Be­

stämmelserna om exekution i fast egendom vila säkerligen i viss mån på

förutsättningen att den, vilkens rätt står på spel, skall kunna själv inropa

fastigheten och därmed skydda sig mot förlust.

I vilken grad den föreslagna metoden att i stället för att hindra själva

förvärvet stadga avyttringsskyldighet för förvärvaren vore ägnad att bättre

skydda rättsägarna vid auktionen än om redan där konkurrensen begrän­

sats, synes tveksamt. Om försäljning till uppenbaid underpris hotar, måste

väl möjligheten att inropa fastigheten vara av värde även för den som ej får

mer än kort tid behålla fastigheten. Men inroparen kan dock icke räkna

med att kunna avyttra fastigheten till högre pris än vad som normalt kan

erhållas vid en sådan begränsad köparkonkurrens, varom här är fråga. Me­

toden har förebild i 1916 och 1925 års lagar rörande inskränkningar i ut­

länningars och bolags rätt att förvärva jord. Förhållandena äro emellertid

i de fall, som där avses, mycket annorlunda än här. Bl. a. märkes att in­

skränkningarna i förvärvsrätten avse en vida mindre krets av rättssubjekt,

att tillståndsprövningen är friare och att, om det ytterst kommer till tvång

för avyttringsskyldighetens fullgörande, detta sker genom en auktion, där

konkurrensen icke är så begränsad, som enligt förslaget skulle bli förhållan­

det vid auktion för dylikt ändamål. I stället öppnar förslaget visserligen ut­

sikt till att avyttringsskyldigheten stannar på papperet på grund av att

myndigheternas försök att utkräva den misslyckas. Men att lita till denna i

och för sig olämpliga följd av systemet blir naturligtvis vanskligt, om man

ej på förhand vet vilket värde som kommer att åsättas såsom lägsta godtag­

bara bud vid blivande tvångsrealisation eller ens efter vilka principer dylik

värdering kommer att utföras. Även en dylik tvångsrealisation skulle vara

ett slags exekutiv auktion, vid vilken emellertid det skydd, som enligt för­

slaget skulle beredas jordägare, intecknings- och nyttjanderältshavare in. fl.

intressenter, skulle ligga — icke, såsom vid exekutiv auktion i övrigt, i eu

obegränsad konkurrens — utan i stället i nyssnämnda på värdering beroende

lägsta bud.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utmätningsmannens värdering blir sålunda en för systemets innebörd

mycket viktig faktor. Beträffande dylik värdering kan jag hänvisa till vad

lagrådets övriga ledamöter anfört. Särskilt må betonas att förslaget i denna

del icke blir klart till sin innebörd, om det ej anges, efter vilka grun­

der värderingen skall ske. Vore meningen att för bestående rättigheter till

jorden skapa ett skydd, som någorlunda motsvarar verkningarna i detta

hänseende av gällande bestämmelser om exekutiva förvärvs undantagande

från lagens regler, måste värdet beräknas, som om konkurrensen icke varit

begränsad av jordförvärvslagen. Risken att avyttringsskyldigheten ej kan

utkrävas bleve då så betydlig att systemet måste anses misslyckat. Skulle

åter syftet vara att blott hindra egendomens bortslående till vrakpris, må

man icke tillmäta berörda bestämmelse om ett lägsta bud större betydelse

såsom motvikt mot begränsningarna av konkurrensen.

Det synes icke otroligt att man, inför den föga tilltalande utsikten att en

uppkommen avyttringsskyldighet måste efterges, sökte få fram ett värde,

motsvarande vad som kunde väntas bli det högsta budet från dem, som på

förhand genom att söka tillstånd anmält sig som spekulanter. Särskilt måste

intresset att få försäljning till stånd träda i förgrunden för lantbruksnämn­

den, som har att övervaka avyttringsskyldighetens fullgörande och på vars

framställning auktionsförfarandet inletts. Tages vidare i betraktande att

nämnden såsom organ för rationaliseringsverksamheten kan ha att söka

åstadkomma fastighetens förening med jord tillhörig någon, som erhållit

nämndens tillstånd till förvärvet, eller att söka själv å kronans vägnar in­

ropa fastigheten, framstår tydligt att — hur opartiskt och samvetsgrant

nämnden än fullgör sina olika åligganden — det icke kan vara lämpligt att

den får utöva något inflytande på värderingen. Så mycket mindre torde det

böra, såsom i förslagets motiv förordats, åläggas utmätningsmannen att

samråda med nämnden vid värderingen. Även därförutan skulle det säker­

ligen vara en svår och delikat uppgift för utmätningsmannen att här veder­

börligen bevaka inteckningsliavares och andra rättsägares intresse, när det

strede mot intresset att ej avyttringsskyldigheten skulle förfalla, särskilt om

jordägaren kommit till fastigheten genom en arrangerad exekutiv auktion.

Risken för ojämn eller schablonartad praxis vid värderingen bleve betydan­

de. Om det första försäljningsförsöket misslyckades, skulle möjligen i vissa

fall redan däri ses en anledning att vid nästa försök nedsätta värdet.

Hela systemet med avyttringsskyldighet i stället för hinder mot förvärvet

lider av betänkliga brister, som i förevarande fall knappast kunna anses upp­

vägas av fördelar. I detta hänseende märkes bl. a. följande.

Tvångsåtgärd för utkrävande av en avyttringsskyldighet blir ofta ett svå­

rare ingrepp än ett på förhand lagt hinder mot förvärvet, och för mången,

som ej haft en tanke på att söka kringgå lagen för att åtkomma en fastighet,

skulle frestelsen att söka komma ifrån avyttringsskyldigheten eller fördröja

dess utkrävande lätteligen bli övermäktig, om det gällde att skydda sig mot

förlust. Tiden, inom vilken avyttringen skall ske, kunde obehörigen uttänjas

genom att exekutiv auktion arrangerades under denna tid, och detta förfa­

59

rande kunde upprepas flera gånger, så att ny respit erhölles så snart en

förutvarande sådan nalkades sitt slut.

Att, om man vill hindra vissa kategorier att förvärva jord, dock låta dem

förvärva och till en tid behålla jorden, är tydligen olämpligt även ur den

synpunkten att de kunna väntas under sin korta besittningstid försumma

jordbruket och så mycket som möjligt utplundra fastigheterna.

Åtminstone det typiska jobberiet i jordbruksfastigheter -— försöken att

komma över fastighet för att på kort tid göra vinst antingen genom att till­

godogöra sig skog eller andra tillgångar och sedan sälja fastigheten till en

jordbrukare eller ock helt enkelt genom att åter avyttra fastigheten till en

dylik köpare mot högre belopp än inköpspriset — torde icke synnerligen

hämmas genom avyttringsskyldighet i enlighet med förslaget. Det kan t. o. m.

ifrågasättas, huruvida icke dettas genomförande kunde framkalla försök av

dylika spekulanter att arrangera exekutiva auktioner för att åtkomma fas­

tigheter. Utsikterna att få dem till billigt pris skulle ökas genom att många,

som ej ville riskera avyttringsskyldighet, icke vågade deltaga i konkur­

rensen.

Om sålunda förslaget, i vad det angår exekutiva auktioner, måste anses

otillfredsställande ur anförda synpunkter, framstår det i denna del så mycket

mindre antagbart i nu förevarande läge, d. v. s. innan ståndpunkt fattats till

frågan om lagens förlängning utöver den korta giltighetstid, som enligt dess

eget innehåll återstår. Förslaget har framlagts så sent, att det ej gärna skulle

kunna genomföras förrän 1951. Den tid av två år, inom vilken en å exekutiv

auktion förvärvad fastighet skulle avyttras, om tillstånd att behålla den

ej kunde utverkas, skulle sålunda näppeligen i något fall gå till ända, in­

nan lagen upphört att gälla och frågan om skyldigheten därmed förfallit.

Otänkbart vore väl icke att förslaget kompletterades med ett stadgande att

berörda skyldighet, därest auktionen ägt rum under lagens giltighetstid, skall

bestå jämväl efter det lagen i övrigt trätt ur kraft. Men en avyttringsskyl­

dighet, som icke motsvarades av inskränkning i rätten att förvärva eller

återförvärva fastigheten, vore knappast av större betydelse för sitt ändamål

och skulle framstå såsom föga rimlig. Någon avsevärd förkortning av den

tid, inom vilken avyttringen skulle ske, lärer ej heller kunna göras utan att

syftet med denna respit förfelas. Över huvud taget synes ett system med

årslånga respittider icke lämpligen kunna införas i en lag, som äger kvar

blott så kort giltighetstid som den förevarande.

Då nu, såsom ovan framhållits, varken ifrågasatts eller bör ifrågasättas

att föregripa lösningen av spörsmålet om förlängning av restriktionernas

giltighetstid, skulle skälet till att, innan detta spörsmål avgjorts, införa be­

stämmelserna om avyttringsskyldigheten få sökas däri, att man sålunda

kunde skapa möjlighet att, om giltighetstiden förlängdes, ge denna åtgärd

verkan även beträffande fång, som skett dessförinnan. Men om giltighets­

tiden icke blir förlängd och därför stadgandena om avyttringsskyldigheten,

på sätt nyss berörts, ej kunde tillämpas beträffande de fång, som de avsåge,

skulle ju dessa stadganden direkt motverka syftet att upprätthålla respekten

för lag och tillfredsställa rättskänslan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

På grund av det anförda finner jag mig icke kunna tillstyrka, att man för

närvarande eller utan en grundligare utredning rörande olika utvägar söker

ytterligare effektivisera lagstiftningen på förevarande område genom åt­

gärder i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

1 §■

Justitieråden Gei jer, Lecli och Beckman:

Vad angår införande av tillståndstvång för förvärv genom gåva, kan gåvo-

formen otvivelaktigt i viss utsträckning utnyttjas till kringgående av jord­

förvärvslagen på olika sätt. Införandet av tillståndstvång skulle emellertid

icke vara utan olägenheter. Lojala gåvor kunna förekomma även till andra

ån de i 6 § uppräknade anhöriga, och det är ett vida allvarligare ingrepp i

den enskildes rätt att avhända honom en gåva än att hindra honom från att

verkställa ett köp eller byte. Det kan därför icke förordas, att ändringen i

förevarande paragraf genomföres. Då förslaget härutinnan synes hava till

stor del föranletts av att ändringen ansetts behövlig med hänsyn till de före­

slagna bestämmelserna om exekutiva förvärv, bör ändringen så mycket

mindre vidtagas om ej dessa bestämmelser komma till stånd.

Skulle likväl även gåvor inbegripas under kontrollen, lärer — med hän­

syn till att andra gåvor icke böra förhindras än sådana, varigenom lagens

regler om köp och byte kringgås eller som ske till fullgörande av en avytt-

ringsskyldighet enligt den nya 4a § — vara erforderligt att särskilda regler

om tillståndsprövningen meddelas beträffande gåvor.

Regeringsrådet Quensel:

Jag hänvisar till vad jag här ovan inledningsvis anfört.

4a och 4b §§.

Lagrådet:

För den händelse förslaget, såvitt angår de exekutiva förvärven, i huvudsak

vidhålles, torde följande erinringar beträffande detaljerna böra beaktas.

Från 1916 och 1925 års lagar avviker förslaget i en viktig punkt, nämligen

såtillvida som redan avyttringen, d. v. s. den i laga ordning upprättade köpe-,

bytes- eller gåvohandlingen, enligt förslaget är tillräcklig för att skyldig­

heten skall anses uppfylld, medan däremot reglerna i de båda andra lagarna

innebära att hänsyn tages till verkställd avyttring, först om det »av lag-

fartsprotokollet framgår att egendomen är avyttrad». Praktiskt taget krä-

ves således att lagfart å fånget skall ha sökts. Ett dylikt krav fanns icke i

det ursprungliga förslaget till 1906 års lag angående förbud i vissa fall för

bolag och förening att förvärva fast egendom, men infördes i sistnämnda lag

på grund av vissa vid förslagets granskning i högsta domstolen gjorda ut­

talanden om svårigheterna för länsstyrelserna att av bolag, som vill draga

ut på tiden, erhålla upplysning och försäkra sig om, huruvida verklig för­

säljning ägt rum, samt konstatera, huruvida försäljning blivit bestående. I

samband med kravet att avyttringen skall framgå av lagfartsprotokollet

står att tiden, inom vilken avyttringen skall verkställas, i 1906, 1916 och

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

terade förslaget även i denna del följer nämnda lagar. Ehuru man bör be­

räkna att, innan lagfart sökes, tillstånd till förvärvet kan behöva hinna er­

hållas, torde krav å lagfartsansökan icke i och för sig ovillkorligen med­

föra att den föreslagna respittiden av två år bör förlängas, men om de fall,

som avses i 1916 och 1925 års lagar, skola undantagas från nu förevarande

lags bestämmelser, synes nödigt att tiden icke göres kortare här än i nämnda

lagar. Eljest skulle det orimliga förhållandet uppstå att hland dem, som en­

ligt lag måste åter avyttra fast egendom som de inköpt å exekutiv auktion,

utlänningar och bolag intoge en privilegierad ställning, i det de utan att

äventyra tvångsförsäljning kunde behålla egendomen längre än svenska

medborgare.

Det kan för övrigt ifrågasättas, om icke även i och för sig en respittid av

två år är väl kort. Visserligen kan en tidrymd av två år förefalla som ett fullt

tillräckligt anstånd för den som sökt kringgå lagen, men denna synpunkt är

i själva verket icke av avgörande betydelse. Fråga är dock även om dem

som inropat fastighet i hopp att få lantbruksnämndens tillstånd att behålla

den eller nödgats ingripa för att skydda fastighetsägaren, inteckningshavare

eller andra rättsägare från förlust. Vad nu sist anförts kan åberopas som

stöd för att antingen generellt förlänga respittiden eller ock låta länsstyrelsen

medgiva speciellt anstånd även för andra än inteckningshavare.

En situation, varåt tillräcklig uppmärksamhet icke synes hava ägnats,

inträder, om den, som inropat en fastighet å exekutiv auktion, inom före­

skriven tid avyttrat en del av fastighetens areal men icke fastigheten i dess

helhet samt den sålunda verkställda äganderättsliga delningen icke motsva­

ras av officiell fastighetsdelning. Så länge några egentliga inskränkningar

icke voro uppställda beträffande möjligheten att få till stånd dylik fastig­

hetsdelning, var det helt naturligt att endast den icke avyttrade delen av fas­

tigheten kunde bli föremål för förordnande om tvångsförsäljning. Men med

numera gällande jordpolitiska restriktioner i avseende å fastighetsbildning

kompliceras saken. Bekant är att stora olägenheter följa av den bristande

överensstämmelsen mellan den civilrättsliga giltigheten av arealförvärvet och

de regler som kunna innebära hinder mot att detta förvärv »legaliseras» ge­

nom fastighetsbildning. Befinnes att sådant hinder föreligger, blir vanligen

enda nöjaktiga lösningen att genom återgång av överlåtelsen eller under vissa

omständigheter genom nya överlåtelser bringa äganderättsförhållandena att

ånyo stämma med den officiella fastighetsindelningen. En av förutsättning­

arna för att denna utväg skall vara framkomlig är emellertid i allmänhet att

återstoden av fastigheten ännu är kvar i överlåtarens ägo eller kan återfö­

ras dit. Enligt förevarande förslag vidtagen tvångsförsäljning av den icke av­

yttrade fastighetsdelen skulle kunna stänga denna utväg. Olämpligt och för

allmänheten vilseledande är över huvud taget att länsstyrelse förordnar om

auktion å fastighetsdel, innan det utrönts att delen kan i laga ordning skiljas

från övrig del av fastigheten. Förslaget skulle emellertid kunna leda till att

sådant förordnande måste meddelas t. o. m. beträffande fastighetsdel, som

redan konstaterats icke kunna skiljas från annan, frivilligt såld del av fastig­

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

serats» genom fastighetsbildning, är risken ju stor att flera eller färre av dem

småningom, kanske med långa tidsintervaller, bringas till återgång.

Regler av det nu ifrågasatta innehållet skulle emellertid ur flera syn­

punkter vara betänkliga. Deras verkningar äro svåra att i allo överblicka.

Tydligt är att det vore föga tillfredsställande, om lantbruksnämnden, sedan

den genom sitt tillstånd till förvärv av större eller mindre delar av en fas­

tighet godkänt fång till dessa områden, skulle behöva begära förordnande

att fastigheten, inklusive dessa områden, skulle tvångsförsäljas å auktion.

För dem, som sålunda förlorade sina med nämndens tillstånd förvärvade

egendomar, skulle det säkerligen vara svårt att uppfatta lagreglerna och lag-

tiliämpningen såsom förnuftiga, helst om de godkända förvärven tillhopa

omfattat hela fastigheten och frågan om deras »legalisering» genom fastig­

hetsbildning ännu ej avgjorts. Reglerna torde knappast kunna göras ovill­

korliga, och om tillstånd som meddelats av nämnden icke skulle utgöra

skydd ens mot att nämnden själv inskrede för att få tvångsförsäljning till

stånd, borde det åtminstone åligga nämnden att vid meddelande av till­

ståndet erinra om den risk för dylik försäljning som lorelåge av anledning,

varom nu är fråga.

De invecklade problem, varåt arealöverlåtelser kunna ge upphov i före­

varande sammanhang, torde tarva grundligare utredning och måste, innan

sådan presterats, ytterligare öka betänkligheterna mot att i enlighet med

förslaget söka nå dess syften genom ett system med avyttringsskyldighet.

Från 1916 och 1925 års lagar har hämtats förebild till den i förslaget

upptagna bestämmelsen att erinran om avyttringsskyldigheten och påfölj­

den av dess försummande skall intagas i det köpebrev, som utfärdas med

anledning av den exekutiva auktionen. Dylik erinran får sin egentliga bety­

delse som en påminnelse för inroparen om vad lagen stadgar i ämnet. Emel­

lertid synes vara av lika stor eller större vikt att upplysning om förhållan­

dena i fråga meddelas dem, som efter auktionen inlåta sig med köparen i

affärer rörande fastigheten. Det torde vara vanligt att man vid sådana affä­

rer huvudsakligen litar till lagfarten, när man vill försäkra sig om att den,

som handlar som ägare av fastigheten, har ovillkorlig rätt till densamma.

Enligt 11 § lagfartsförordningen skall ock i lagfartsbevis anmärkas vissa vill­

kor, med vilka äganderätten kan vara behäftad. Framginge icke av lagfarts-

och äganderättsbevis, att avyttringsskyldighet föreligger, kan lätt inträffa

att fastighetsägarens medkontrahent förbiser risken härav och sålunda också

det äventyr denna skyldighet innebär för den rätt till fastigheten han själv

förvärvar genom avtalet, vare sig det är ägande-, nyttjande- eller annan rätt.

I fråga om äganderättsförvärv kommer här i betraktande bl. a. vad nyss an­

förts om arealöverlåtelser ävensom att enligt förslaget den omständigheten,

att överlåtaren har avyttringsskyldighet, i vissa fall skulle medföra att för­

värvaren för att gardera sitt fång måste vinna lantbruksnämndens tillstånd

(respektive skaffa sig »landsfiskalsintyg» och söka lagfart), ehuru sådan åt­

gärd eljest icke krävts. De förhållanden, varom enligt förslaget skulle erin­

ras i det med anledning av den exekutiva auktionen utfärdade köpebrevet,

65

torde således böra anmärkas även i lagfarts- och äganderättsbevis för inro­

paren. Föreskreves detta för nu ifrågavarande fall, torde motsvarande före­

skrift böra meddelas beträffande liknande fall enligt andra lagar, som stad­

ga avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning; eventuellt kunde

gemensamma bestämmelser införas i lagfartsförordningen respektive kun­

görelsen om gravations- och äganderättsbevis.

En dylik regel skulle föranleda uppkomsten av spörsmålet, huruvida un­

derlåtenhet att vid lagfart utsätta det med fånget förenade villkoret om av­

yttringsskyldighet skulle innebära, att detta villkor förfölle. Dylikt resultat

skulle stå i tämligen god överensstämmelse med bestämmelsen i 2 § tredje

stycket rörande en i strid mot lagens regler meddelad lagfarts betydelse för

fångets giltighet. Och skulle man sålunda tillmäta materiellträttslig bety­

delse åt frågan, huruvida den beviljade lagfarten vore »ren» eller förenad

med erinran om avyttringsskyldighet, torde även sådant tillstånd att be­

hålla å exekutiv auktion inropad egendom, som förslaget avser att införa,

böra i enlighet med grunderna för 6 § sista stycket kunna ersättas med

»landsfiskalsintyg», när fråga är om lagfart för inroparen. Om en eventuell

vidsträcktare användning av »landsfiskalsintyg» än enligt förslaget kommer

lagrådet att yttra sig under 6 §.

Enligt tredje stycket i 4 a § skola bestämmelserna i andra stycket ej äga

tillämpning, där inropet gjorts av riksbanken eller hypoteksförening eller av­

vikande föreskrift är meddelad i annan författning. Att undantag sålunda

för vissa fall göras från den föreslagna avyttringsskyldigbeten enligt jord­

förvärvslagen beror, såvitt angår vissa inropare, på att dessa icke ansetts

böra underkastas någon avyttringsskyldighet, beträffande andra inropare

åter på att avyttringsskyldighet redan finnes föreskriven i andra författ­

ningar. Undantagsbestämmelsen lärer, såvitt angår de senare fallen, åsyfta

dels 1916 och 1925 års lagar, dels ock 45 § lagen om bankrörelse, 30 § lagen

om sparbanker samt 36 och 60 §§ förordningen om jordbrukets kreditkassor.

Det förtjänar påpekas, att sparbanker och i vissa fall bankbolag och jord­

brukets kreditkassor enligt nyss citerade författningsrum äga till skyddande

av fordran på offentlig auktion inköpa fast egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt. Förslagets mening lärer vara, att de likväl icke skola

äga ropa på tvångsauktion enligt 4 b §; men denna mening framstår ej till­

räckligt tydligt mot bakgrunden av de andra stadgandena. Emellertid kunna

sakliga skäl åberopas för att tillerkänna riksbanken, hypoteksföreningar,

bankbolag, sparbanker och jordbrukets kreditkassor rätt att ropa jäm­

väl på tvångsauktion enligt 4 b §. Här må blott framhållas, att den fordran,

varom fråga är, kan ha tillkommit först efter en auktion enligt 4 a §. Be­

träffande de nu nämnda rättssubjekten finnas alltså skäl att utsträcka deras

undantagsställning till att gälla även 4 b § och således uttryckligen undan­

taga dem även i sistnämnda paragraf. Vad åter angår de rättssubjekt som

avses i 1916 och 1925 års lagar, kan det ifrågasättas, huruvida de överhu­

vud böra undantagas från de föreslagna reglerna om avyttringsskyldighet.

Visserligen stadgas avyttringsskyldighet också i 1916 och 1925 års lagar, men

5 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 21.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

66

reglerna äro där, såsom redan framhållits, i olika hänseenden mindre stränga.

Om exempelvis fastigheten på den exekutiva auktionen inropats av en utlän­

ning eller ett bolag, skulle blott inroparen bliva förhindrad att ropa på en

följande tvångsauktion enligt 1916 års eller 1925 års lag samt måhända där­

efter en ytterligare tvångsauktion, nämligen enligt 4 b § i förslaget, bliva

erforderlig. Förutom det otympliga i ett arrangemang med dylika serier av

tvångsauktioner, är att märka, att sålunda förslagets regler skulle leda till att

utlänningar och bolag även i nu förevarande hänseende gynnades framför

svenska medborgare.

Från 1916 och 1925 års lagar har i den föreslagna 4 b § upptagits före­

skriften, att vid tvångsauktionen skall så anses samt med ärendet i tillämp­

liga delar så förfaras, som om fastigheten blivit utmätt för fordran med

bästa förmånsrätt i fastigheten. I 1916 och 1925 års lagar tillägges i detta

sammanhang »och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den ford­

ran sådant bestrider». Då någon saklig olikhet icke lärer vara åsyftad, synes

samma tillägg böra göras jämväl i förslaget eller ock, om en sådan före­

skrift kan anses obehövlig — vilket dock knappast är fallet — borttagas

ur de nämnda lagarna. En mera väsentlig skillnad mellan förslaget och

dessa lagar är, att den förstnämnda föreskriften enligt 1916 och 1925 års

lagar är avgörande för frågan vilket lägsta bud som må antagas vid auktio­

nen, medan enligt förslaget försäljning ej må ske för lägre pris än som

motsvarar det värde vartill fastigheten uppskattats av utmätningsmannen.

I detta sammanhang må framhållas, att förslagets tekniska utformning i 4 b §

näppeligen kan anses i allo tillfredsställande. I sådant hänseende kan exem­

pelvis anföras följande. Meningen lärer vara, att fastigheten, om den blir såld

på auktionen, icke vidare skall häfta för intecknad gäld. Detta torde emeller­

tid böra uttryckas på annat sätt än i förslaget skett genom talet om ford­

ran med bästa förmånsrätt. Lägsta budet skulle nämligen likväl bli beloppet

av det av utmätningsmanen åsatta värdet, och på detta belopp skulle alltså

uttrycket lägsta budet åtminstone i 23 § inteckningsförordningen vid dess

tillämpning å auktioner av nu förevarande slag komma att, efter ordalydel­

sen, syfta.

Vidare må särskilt framhållas att med förslagets utformning detsamma

torde medföra komplikationer i sådana fall, då gemensamma inteckningar

föreligga, något som av remissprotokollet att döma icke under ärendets ut­

redning närmare övervägts.

Den föreslagna bestämmelsen, att kostnad i samband med auktion som ej

lett till försäljning skall gäldas av lantbruksnämnden, synes böra omformu­

leras så, att kostnaden förklaras skola gäldas av allmänna medel.

Justitierådet Lech, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

I sista stycket av 4 a § stadgas, att i fråga om meddelande av tillstånd

enligt denna paragraf att behålla fastighet vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning. Det kan ifrågasättas att utsträcka denna

bestämmelses räckvidd även till 4 b §. Om försäljning ej kommer till stånd

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

68

är nödigt. Och understundom skulle kravet på lantbruksnämndens tillstånd

komma att framstå som synnerligen olägligt eller som oskäligt betungande.

Som exempel må anföras, att någon, som reflekterar på att inropa en fas­

tighet på exekutiv auktion men ej vill förvärva fastigheten med mindre han

får säkerhet för att han får behålla den, ej bestämmer sig för att ropa förr­

än på ett så sent stadium, att han visserligen skulle hinna att skaffa sig

ett »landsfiskalsintyg» men däremot ej hinner få lantbruksnämndens till­

stånd. Vid försäljning på tvångsauktion kan förhållandet vara enahanda.

Om »landsfiskalsintyg» ej får åberopas, skulle detta således kunna med­

föra att spekulantkretsen bleve ännu mera begränsad än eljest skulle blivit

fallet. Vidare kan spekulanten före auktionen ha förhandlat med fastig­

hetens ägare om köp av fastigheten och i samband därmed ha skaffat sig

»landsfiskalsintyg».

Ytterligare må framhållas, att redan den olikformighet, som skulle kom­

ma att ligga däri, att »landsfiskalsintyg» ej skulle ha samma verkan inom

hela det område, där dylika intyg över huvud kunna ifrågakomma, utan

skulle gälla i fråga om somliga förvärv men ej i fråga om andra, skulle

innebära en nackdel. Allmänheten skulle nämligen lätt få den felaktiga

föreställningen, att intygen gällde i fråga om alla förvärven, och denna miss­

uppfattning skulle kunna få allvarliga ekonomiska konsekvenser. Så kunde

t. ex. den, som inropat en fastighet på exekutiv auktion i tron att ett av

honom anskaffat »landsfiskalsintyg» skulle trygga hans förvärv, råka ut

för fataliteten, att lantbruksnämnden sedermera vägrade honom tillstånd

att behålla fastigheten.

På grund av det anförda förordas att även i fråga om rätt att behålla fas­

tighet som inropats på exekutiv auktion och rätt att ropa på tvångsauktion

skall gälla, att lantbruksnämndens tillstånd ej skall erfordras, om »lands­

fiskalsintyg» företes. I fråga om förvärv på exekutiv auktion synes intyget

böra företes i samband med lagfartsansökan, som göres inom tre månader

från det fånget skedde. I fråga om förvärv på tvångsauktion måste intyget

tydligen företes vid auktionen.

Vad lagrådet nu anfört torde, om förslaget i sina huvuddrag vidhålles,

böra föranleda dels sådan ändring av stadgandet i 4 b § angående kretsen av

dem, till vilka försäljning må ske vid tvångsauldionen, att kretsen i fråga

om fastighet med jordbruk kommer att omfatta jämväl den som vid auktio­

nen förebringar utredning, varom förmäles i 6 § tredje stycket, dels ock ett

tillägg till nämnda stycke, innebärande att tillstånd enligt lagen att behålla

fastighet ej skall vara erforderligt, om utredning som nyss sagts förebringas

i samband med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget

skedde.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande anhörigas förvärv lärer avses att, när fastighet genom frivillig

avyttring eller tvångsauktion övergår från avyttringsskyldig person till nå­

gon av hans ifrågavarande anhöriga, deras fång skall på vanligt sätt vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

69

underkastat kontrollen. Men den föreslagna ändringen i 6 § skulle kunna

tolkas så, att om vid exekutiv auktion inroparen vore en nära anhörig till

den dittillsvarande ägaren, inroparen likväl skulle ha avyttringsskyldighet

enligt 4 a §. Såsom en »fråga om avyttring, som sägs i 4 a §», kan betecknas

fråga huruvida avyttringsskyldighet föreligger lika väl eller snarare än fråga

på vad sätt den skall fullgöras, helst som 4 a § uttryckligen reglerar endast

den förra frågan. Ett förtydligande av lagtexten i nu nämnda hänseenden

synes önskligt.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Enligt förslaget skulle ändringarna i lagen träda i kraft den 1 juli 1950

men, såsom redan påpekats, lärer proposition i ämnet icke komma att före­

läggas innevarande års riksdag. Om förslaget skulle antagas, torde alltså

tiden för ikraftträdandet få ändras.

Beträffande frågan om att tillämpa de föreslagna reglerna om exekutiva

förvärv även efter det jordförvärvslagen i övrigt trätt ur kraft, i fall då

exekutiv auktion skett dessförinnan, hänvisas till vad inledningsvis an­

förts.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt.

2

§.

Lagrådet:

Med det i andra stycket förekommande uttrycket »eller inlöses fastighe­

ten jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt» avsågs vid tillkomsten av

1947 års lag, enligt vad motiven utvisa, det fallet att kronans förköpsrätt

kolliderade med arrendators, i det att även arrendatorn ville, under åbero­

pande av sin ovillkorliga förträdesrätt, jämlikt lagen om arrendators för­

köpsrätt lösa till sig fastigheten. Särskilt med den ändring av paragrafen,

som nu föreslagits, synes uttrycket icke komma att svara mot vad som

åsyftas och skulle möjligen kunna leda tanken i den riktningen, att om

kronan, efter det att fastigheten sålts till annan än arrendatorn, förlorar

sin talan mot köparen och arrendatorn inlöser fastigheten, fallet vore att

bedöma så, att kronan under de i förslaget angivna förutsättningarna ägde

i sin ordning lösa till sig fastigheten från arrendatorn. Lagrådet för­

ordar därför att uttrycket jämkas till överensstämmelse med vad som är

meningen.

De fall, då enligt förslaget arrendators köp eller förköpsrätt skulle vika

för kronans förköpsrätt, anges med uttrycket att arrendatorn är ägare av

annan bärkraftig brukningsdel eller eljest uppenbarligen besitter fastighe­

ten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jord­

bruket därå. Det förefaller således som om man tillmätt avgörande bety­

delse åt frågan av vilken anledning arrendatorn besitter fastigheten. Att i

dylikt sammanhang tala om anledning till besittningen är väl icke något

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

för den jordpolitiska lagstiftningen nytt men måste dock anses oegentligt

och missvisande. Anledningen till besittningen är ju närmast vederböran-

des rätt till fastigheten, här alltså arrenderätten, och man föranledes där­

för till antagande att med uttrycket i stället avsetts anledningen till att han

skaffat sig denna rätt, eventuellt att han icke begagnat tillfällen att av­

hända sig densamma. Vad som åsyftas torde emellertid egentligen vara

frågan, huruvida han bereder sig (eller söker bereda sig) sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket å det arrenderade området.

Formuleringen ger vid handen att det, så snart arrendatorn är ägare av

annan bärkraftig brukningsdel, måste anses uppenbart, att han »besitter»

den arrenderade fastigheten »av annan anledning än att bereda sig sin hu­

vudsakliga utkomst av jordbruket därå». Ett dylikt antagande vore dock

felaktigt. Det är naturligtvis ingalunda uteslutet att den, som äger ett bär­

kraftigt jordbruk, skaffar sig sin huvudsakliga utkomst av arrende av an­

nat sådant. Meningen lärer dock vara, att även i dylikt fall kronan skall

kunna göra förköpsrätt gällande. Ordet »eljest» blir då missvisande och

bör utgå ur lagtexten.

Om det alltså kan antagas, att vad man med förslaget i förevarande del

velat utsäga är att arrendatorns intresse av att förvärva den arrenderade

fastigheten skall vika för kronans förköpsrätt, dels om arrendatorn äger

annan bärkraftig brukningsdel, dels ock om han uppenbarligen bereder sig

(eller söker bereda sig) sin huvudsakliga utkomst annorledes än av jord­

bruket å den arrenderade fastigheten, måste dock ifrågasättas huruvida en

sådan regel skulle stämma med grunderna för förslaget. Motiven äro vis­

serligen mycket knapphändiga härutinnan, men av vad där sägs synes fram­

gå, att man ansett det böra ytterst ankomma på huruvida arrendatorn har

»behov av marken för sin försörjning». Det vore förvisso oriktigt att utgå

från att denna fråga måste besvaras nekande, så snart han äger annan bär­

kraftig brukningsdel. Att en brukningsdel är bärkraftig innebär ju inga­

lunda alltid att ägaren kan skaffa sig sin bärgning därav. Annan kan t. ex.

ha sådan rätt till fastigheten, att avkastningen för längre tid är helt eller

delvis undandragen ägaren, såsom om fastigheten är högt intecknad eller

om den är utarrenderad mot låg arrendesumma eller om nyttj anderätten

enligt testamente tillkommer annan än ägaren. För frågan om den arren­

derade jordens behövlighet för arrendatorns försörjning är ej heller av­

görande, huruvida det är större eller mindre del av hans utkomst, som

hämtas av detta jordbruk. Om han får sin huvudsakliga utkomst därifrån

kan han dock ha tillräckliga inkomster annorledes, och där det endast är

en mindre del av inkomsten, som här fly ter från det arrenderade jordbru­

ket, kan detta tillskott likväl vara väsentligt för att han skall vinna sin

bärgning.

6

§.

Lagrådet:

Om lantbruksnämnden och arrendatorn bägge vilja föra talan om för­

köp, är det tydligen av vikt att målen handläggas och avgöras i ett sam­

manhang. Preklusionsbestämmelserna angående dylik talan erbjuda icke

71

säkerhet för att så alltid kommer att ske. Särskilt med hänsyn till att ti­

den, inom vilken talan skall väckas, kan bli beroende av huruvida och vid

vilken tidpunkt köparen anmäler sitt fånig för den förköpsberättigade,

kan i saknad av särskild föreskrift angående målens behandling dom an­

gående endera pretendentens talan tänkas komma att föreligga före ut­

gången av den tid, inom vilken den andre har att instämma sin talan. På

grund av det anförda synes i vardera lagen om förköpsrätt böra upptagas

en föreskrift av innebörd att, om såväl lantbruksnämnden som arrenda-

torn för talan om förköp, målen skola handläggas i en rättegång. Av en

sådan föreskrift torde utan vidare framgå att, om ej under förberedelsen

av det först anhängiggjorda målet visas, att kärandens eventuelle konkur­

rent förklarat sig ej vilja utöva förköpsrätt eller gått förlustig befogenhe­

ten att göra förköpsrätten gällande, målet ej må utsättas till huvudförhand­

ling förrän preklusionstiden för den andres talan utgått eller talan dessför­

innan blivit av honom instämd. Av rättegångsbalkens regler lärer följa att,

om målen förklaras skola handläggas i en rättegång, de också skola — från­

sett naturligtvis det fall att hinder föreligger för saklig prövning av något

av anspråken — avgöras i ett sammanhang. I nu förevarande lag synes en

föreskrift av ovan angivna innebörd lämpligen kunna upptagas i det före­

slagna andra stycket i 6 §.

U §.

Lagrådet:

Genom de föreslagna ändringarna i denna paragraf skulle andra stycket

få den lydelse, det hade i det för 1947 års riksdag framlagda förslaget till

lag om kronans förköpsrätt. Enligt motiven till nämnda lagförslag skall

frågan, huruvida fastigheten är behövlig för rationaliseringsändamål, icke

höra till domstols prövning utan endast prövas i administrativ väg. Att

lagen har denna innebörd kan ej anses självklart, särskilt med hänsyn till

det sätt, på vilket reglerna för förköpsrättens inträde avfattats. Den av­

sedda begränsningen av domstolsprövningens föremål i nu ifrågavarande

hänseende torde därför böra komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom

att i förevarande paragraf såsom ett sista stycke upptages ett stadgande av

innehåll, att i tvist om förköp domstolen ej må ingå i bedömande huruvida

fastigheten är behövlig för ändamål som avses i 1 §.

Huruvida förhandenvaron av de förutsättningar, under vilka enligt 2 §

i remitterade förslaget kronans förköpsrätt skall gå före arrendators, av­

ses skola prövas av domstol eller meningen är, att också denna prövning

skall ske allenast i administrativ ordning, utsäges ej i lagtexten. Ej heller

finns något uttalande därom i motiven. Övervägande skäl tala för det förra

alternativet. Om förslaget innebär att arrendatorerna utom i de särskilt

angivna undantagsfallen skola vara helt och fullt bibehållna vid den för­

köpsrätt, som tillförsäkrats dem genom 1943 års lagstiftning, torde näp­

peligen kunna ifrågakomma att vid konkurrens mellan dem och kronan

låta de organ, som handha utövandet av kronans förköpsrätt, själva av­

göra, om dylikt undantagsfall föreligger. Vidare må framhållas, att här

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

icke, såsom när det gäller fastighets behövlighet för rationaliseringsända-

mål, kan bli fråga om avvägningsspörsmål, som svårligen kunna lösas av

andra än de organ, som ha att besluta om rationaliseringsverksamheten.

Det gäller att konstatera huruvida vissa förhållanden av faktisk natur fö­

religga eller ej. Dessa förhållanden äro av den art, att liknande frågor

kunna möta vid prövning huruvida den sociala arrendelagstiftningen är

tillämplig. Prövningen kan därför jämställas med den på domstol ankom­

mande bedömningen huruvida hinder för utövande av förköpsrätt möter

med hänsyn till köparens person eller fångets beskaffenhet. I själva verket

äro skälen för att förevarande frågor böra prövas av domstol så starka, att

annat knappast synes kunna ifrågasättas. Om i lagen, såsom ovan för­

ordats, intages en bestämmelse, som från domstols bedömande uttryckligen

undantager viss annan fråga, lärer av denna föreskrift med tillräcklig tyd­

lighet komma att framgå, att nu förevarande prövning icke skall vara un­

dandragen domstolarna.

Av vissa uttalanden i motiven till 1947 års förslag kan det förefalla som

om meningen varit, att överklagandet av lantbruksnämndens beslut, att

kronans förköpsrätt skall begagnas, ej skall kunna medföra omprövning

av annan fråga än den, huruvida det ur synpunkten av fastighetens behöv­

lighet för rationaliseringsändamål är befogat att taga fastigheten i anspråk.

Huruvida det med hänsyn till andra omständigheter, t. ex. den att fastig­

heten under lång tid innehafts av köparens eller arrendatorns släkt, kan

anses lämpligt att begagna förköpsrätten eller ej, skulle ej kunna komma

under vidare bedömande. En sådan uppfattning synes ock ligga till grund

för undantagsbestämmelsen i styckets senare del. Beträffande arrenda­

torns klagorätt måste avfattningen anses i stället inbjuda till den tolk­

ningen, att arrendatorn i motsats till köparen skulle kunna få beslutet om

förköpsrättens begagnande prövat med hänsyn till alla omständigheter, som

bort inverka därå. En dylik skillnad mellan köpares och arrendators klago­

rätt vore dock knappast rimlig. Det kan för övrigt hända att arrendatorn

är köpare. Lagrådet finner det mindre välbetänkt att över huvud taget be­

gränsa klagorätten på nyss angivet sätt. Vidare framstår det som oegentligt

att ett beslut, varigenom fastigheten förklaras vara behövlig för rationali­

seringsändamål, skall oavsett ändrade förhållanden vara bindande viss tid.

Frågan om fastighetens behövlighet för nämnda ändamål kan ju under ti­

den, t. ex. genom att rätt till expropriation för stärkande av ofullständigt

jordbruk beviljas, komma i ett helt och hållet ändrat läge. På grund av det

anförda förordas att den med ordet »dock» inledda meningen får utgå.

Slutligen må framhållas att, om vad ovan anmärkts blir iakttaget, be­

stämmelsen i sista stycket torde vara obehövlig och därför kunna utgå.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Liksom beträffande förslaget till ändring i jordförvärvslagen anmärkes,

att tiden för ikraftträdandet torde behöva ändras.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 december 1950.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

M^öller, S^köld, Q^uensel, D^anielson, V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson,

S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, A^ndersson, L^ingman.

*

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 maj

1950 avgivna yttrande över de den 17 mars 1950 till lagrådet remitterade

förslagen till

1)

lag angående ändring i lagen den 17 juni 19b8 (nr 329) om inskränk­

ning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 19b7 (nr 32b) om kronans

förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 19b3 (nr

88b) om arrendators förköpsrätt.

Föredraganden anför följande.

Förslaget till ändringar i jordförvärvslagen.

Lagrådets ledamöter ha funnit det i viss mån tveksamt, om sådana sken­

transaktioner, mot vilka förslaget riktar sig, verkligen förekommit i så stor

utsträckning att ett ingripande måste anses påkallat.

Vidare har från lagrådets sida anmärkts att de nya bestämmelser som

föreslagits i fråga om förvärv på exekutiv auktion skulle medföra så be­

tänkliga olägenheter att de ej lämpligen borde genomföras.

Tre av ledamöterna ha därvidlag i främsta rummet uppehållit sig vid de

risker som kunde uppstå för den lojala fastighetskrediten. De ha anfört att

dessa risker väl i någon mån motverkades genom förslagets regel att tvångs­

försäljning ej finge ske under det pris, som åsatts fastigheten av vederbö­

rande utmätningsman, men att nämnda regel dock icke kunde anses inne­

fatta en tillfyllestgörande garanti för rättsägarna. Enligt deras mening vore

förslaget ägnat att medföra en icke oväsentlig reducering av fastighetsvär­

dena. En dylik nedpressning av priserna borde icke genomföras inom ra­

men för en provisorisk förbudslagstiftning som gällde blott för viss tid.

Jämväl den fjärde ledamoten har framhållit, att en utsträckning av den

jordpolitiska kontrollen till att omfatta även exekutiva förvärv torde kom­

76

icke i någon högre grad påverkas av de försäljningssummor som uppnås vid

exekutiva auktioner. Även vad lagrådet anfört om riskerna för lojala kre­

ditgivare m. fl. synes mig överdrivet. Redan för närvarande måste ju en in-

teckningshavare, som inropar en fastighet på exekutiv auktion och seder­

mera vill avyttra den, räkna med att försäljning kan ske endast till någon

som kan godkännas enligt jordförvärvslagen. Praktiskt taget alla sådana

personer skola enligt förslaget kunna uppträda som köpare även vid tvångs­

försäljning, och konkurrensen bör därför i allmänhet kunna bli tillräckligt

stor för att ett skäligt pris skall uppnås. Den särskilda säkerhetsregeln att

försäljning ej må ske till lägre pris än det som åsatts fastigheten vid utmät­

ningsmannens värdering torde följaktligen ej behöva tillämpas annat än i

undantagsfall. Värdet av denna regel kan naturligtvis bedömas olika, men

för min del anser jag den vara ägnad att bereda ett så tillfredsställande

skydd som rimligen kan begäras. Jag förutsätter därvid att utmätningsman­

nen vid sin uppskattning skall söka fastställa värdet så, att det motsvarar

vad som kan beräknas inflyta vid frivillig försäljning. Vid remissen till lag­

rådet har jag anfört att utmätningsmannen i fall varom nu är fråga alltid

syntes böra samråda med lantbruksnämnden och att föreskrifter om sådant

samråd borde meddelas i administrativ ordning. En av lagrådets ledamöter

har yttrat att det med hänsyn till lantbruksnämndens ställning icke kunde

vara lämpligt att den finge utöva något inflytande på värderingen. Denna

åsikt kan jag icke dela. Lantbruksnämnderna få genom sin verksamhet en

god överblick över fastighetsmarknaden i orten och böra därför kunna lämna

utmätningsmannen en värdefull hjälp. Någon fara för att nämnderna där­

vid skulle låta sig påverkas av obehöriga hänsyn torde icke vara för handen.

Såsom sistnämnde ledamot framhållit kan mot det föreslagna systemet

med avyttringsskyldighet invändas, att det icke förhindrar att jordbruks­

fastigheter åtminstone under kortare tider kunna komma att ägas av olämp­

liga personer. Det är också riktigt att avyttringsskyldigheten kan kringgås

genom att före respittidens utgång arrangera en ny exekutiv auktion. Den

omständigheten att förslaget icke fullständigt tillgodoser de jordpolitiska

önskemålen synes mig emellertid icke böra få undanskymma de fördelar

som kunna vinnas med detsamma.

Vad slutligen beträffar invändningen att bestämmelserna om avyttrings­

skyldighet måste befaras bli ineffektiva, enär illojala förvärvare kunde räk­

na med att jordförvärvslagen skulle ha upphört att gälla innan förordnande

om tvångsförsäljning hunnit meddelas, vill jag — utan att ingå på frågan om

lagens fortsatta bestånd — som min mening uttala, att redan möjligheten

av att avyttringsskyldigheten kommer att fortvara torde medföra, att sken­

transaktioner av det slag som hittills förekommit komma att förlora det

mesta av sin lockelse.

På grund av vad sålunda anförts och då någon från alla synpunkter lämp­

ligare utväg att komma till rätta med de arrangerade exekutiva auktioner­

na icke torde stå att finna, anser jag övervägande skäl tala för att försla­

get i denna del bör genomföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Såsom lagrådet framhållit kan det i de fall, då avyttringsskyldighet en­

ligt 4 a § är för handen, ur flera synpunkter vara av värde att upplysning

därom lämnas i äganderättsbevis och liknande handlingar. Jag har därför

låtit i nämnda paragraf införa ett stadgande, att anteckning om dylik skyl­

dighet skall göras i fastighetsboken när lagfart sökes, såframt det ej visas

att skyldigheten dåmera upphört. Föreskrifter om att sådan anteckning

skall verkställas även i äganderätts- och gravationsbevis torde böra med­

delas i administrativ ordning. Däremot föreligga enligt min mening icke

tillräckliga skäl för att låta avyttringsskyldighet förfalla, om den icke bli­

vit vederbörligen anmärkt i fastighetsboken. Ej heller finner jag det på­

kallat att nu upptaga frågan om att införa bestämmelser i förevarande ämne

jämväl i andra lagar.

Lagrådet har också ifrågasatt om det verkligen vore lämpligt att — så­

som skett i det remitterade förslaget — göra undantag från reglerna om

avyttringsskyldighet i fråga om sådana rättssubjekt som avses i 1916 och

1925 års lagar. Visserligen stadgades avyttringsskyldighet jämväl i dessa

båda lagar, men bestämmelserna där vore i flera hänseenden mindre stränga,

och det kunde icke vara rimligt att bolag och utlänningar erhölle en mera

gynnad ställning än svenska medborgare. Om undantagsstadgandet i fråga

ansåges böra bibehållas, vore det enligt lagrådets mening i vart fall nödigt

att respittiden för avyttring enligt förevarande lag gåves samma längd

som i 1916 och 1925 års lagar, d. v. s. bestämdes till tre i stället för före­

slagna två år. Även andra omständigheter kunde för övrigt åberopas till

stöd för att förlänga fristen eller åtminstone låta länsstyrelsen få medgiva

anstånd jämväl för andra än inteckningshavare.

Vad lagrådet sålunda yttrat har icke givit mig anledning att föreslå nå­

gon ändring i det remitterade förslaget. Vägande praktiska skäl tala uppen­

barligen för att frågan, huruvida ett bolag eller en utlänning skall få be­

hålla en fastighet som inropats på exekutiv auktion, icke skall behöva prö­

vas såväl av lantbruksnämnden som, ur delvis andra synpunkter, av Kungl.

Maj :t eller länsstyrelsen. Jag vidhåller därför min åsikt att de i förslaget

upptagna reglerna om avyttringsskyldighet icke böra gälla för de fall då

1916 eller 1925 års lag är tillämplig å fånget. Enligt min uppfattning måste

det också möta starka betänkligheter att för övriga fall medgiva längre

respittid än enligt förslaget. Snarare kunde det ifrågasättas att även i 1916

och 1925 års lagar begränsa fristen till två år. Detta spörsmål torde emel­

lertid ej behöva upptagas till övervägande innan ståndpunkt tagits till frå­

gan om jordförvärvslagens fortsatta bestånd.

Härutöver har lagrådet erinrat, att förslagets bestämmelser om avytt-

t ringsskyldighet skilde sig från motsvarande stadganden i 1916 och 1925

års lagar även såtillvida, att denna skyldighet enligt förslaget skulle anses

fullgjord så snart en överlåtelse i laga ordning kommit till stånd, medan

det enligt 1916 och 1925 års lagar dessutom krävdes, att lagfart å överlå­

telsen blivit sökt. Lagrådet har ansett, att fordran på lagfartsansökan bor­

de uppställas jämväl i förevarande fall. Denna åsikt kan jag emellertid

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

tvångsförsäljning redan hunnit meddelas men ännu ej gått i verkställighet.

Till utmärkande härav har en ändring vidtagits i det inledande stadgandet

i 4 b §.

Med anledning av ett uttalande av en bland lagrådsledamöterna vill jag

vidare som min uppfattning framhålla, att för den händelse en avyttrings-

skyldig fastighetsägare avlider, skyldigheten bör övergå på dödsboet och,

sedan skifte skett, på den arvinge eller testamentstagare som fastigheten

tillfaller. Självfallet är att denne därvid skall äga rätt att söka lantbruks­

nämndens tillstånd att behålla fastigheten.

En annan fråga, som också upptagits till behandling i lagrådsutlåtandet,

är hur det skall förfaras, om någon, som är underkastad avyttringsskyldig-

het efter inrop på exekutiv auktion, säljer en del av fastigheten men hinder

möter mot avstyckning av detta område. För min del förutsätter jag att i

dylika fall tvångsförsäljning av den del, som är kvar i inroparens ägo, icke

skall påkallas med mindre lantbruksnämnden först sökt att genom förhand­

lingar få till stånd antingen en återgång av överlåtelsen eller ock sådan

jämkning i densamma att avstyckning kan äga rum. I praktiken torde före­

varande spörsmål icke komma att få någon större betydelse.

I fråga om den tekniska utformningen av förslaget har lagrådet förordat

att i 4 b § skulle — i anslutning till föreskriften att vid tvångsauktion skall

så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som om fastigheten

blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt i fastigheten — tilläggas

ett stadgande om att försäljning skall ske, även om innehavaren av den

fordringen bestrider det. Dessutom har lagrådet anmärkt, att paragrafen

ej gåve klarhet om vad som skulle betraktas som lägsta budet samt att dess

utformning syntes kunna medföra komplikationer i sådana fall då gemen­

samma inteckningar förelåge. På grund av vad sålunda anförts har omfor­

mulering skett på vissa punkter.

Med den avfattning lagtexten därvid erhållit torde det tillräckligt tydligt

framgå att »lägsta budet» skall anses ligga omedelbart ovanför kostnaderna

för förfarandet. Om detta bud uppnås men den bjudna köpeskillingen un­

derstiger det minimipris som framkommit vid utmätningsmannens värde­

ring, får situationen bedömas på samma sätt som då vid vanlig exekutiv

auktion täckning visserligen erhålles för en del av exekutionsfordringen

men försäljning ändock ej kommer till stånd därför att utmätningssökan-

den bestrider det.

Slutligen har i lagrådsutlåtandet hemställts om formella jämkningar i

4 a § fjärde stycket och 4 b § sista stycket. Dessa önskemål ha beaktats.

Förslaget till ändringar i lagen om kronans förköpsrätt.

Mot detta förslag har lagrådet till en början anmärkt, att förutsättning­

arna för att kronans förköpsrätt skall gå före arrendators angivits på ett

sätt som icke syntes stämma med grunderna för den ifrågasatta lagändring­

82

rätt ej göras gällande under den tid beslutet avser. Är beslutet av motsatt

innebörd, kan talan fullföljas till högre myndighet, men om det vinner

laga kraft medför det, enligt ett stadgande i 14 § andra stycket, den verkan

att, så länge det gäller, beslut av lantbruksnämnden att utöva förköpsrät-

tcn icke kan överklagas av vederbörande köpare. Lagrådet har nu hemställt

att nämnda stadgande om begränsning av köpares klagorätt måtte upphä­

vas. Till stöd härför har anförts bl. a. att spörsmålet om fastighetens behöv­

lighet för rationaliseringsändamål kunde ha kommit i ett helt nytt läge un­

der den tid som förflutit sedan säljaren gjorde sin förfrågan i saken. En­

ligt min uppfattning kan denna synpunkt icke lämnas utan avseende. På

grund härav, och då även billighetsskäl tala för att köparen bör äga klago­

rätt också i de fall som nu åsyftas, har jag i denna del ansett mig böra bi­

träda lagrådets hemställan. Lagrådet har anfört, att därest dess nu ifråga­

varande anmärkning iakttoges, även bestämmelsen i 14 § sista stycket syn­

tes kunna utgå. Då denna bestämmelse torde kunna vara till viss praktisk

nytta har jag emellertid låtit den kvarstå.

Förslaget om ändring i lagen om arrendators förköpsrätt.

Rörande detta lagförslag har lagrådet erinrat, att beskrivningen av de fall,

då arrendators förköpsrätt vid försäljning till kronan skall vika för rationa-

liseringsintresset, icke syntes överensstämma med grunderna för förslaget.

Beträffande nämnda fråga torde jag få hänvisa till vad jag anfört vid be­

handlingen av lagen om kronans förköpsrätt.

Härjämte har lagrådet hemställt att föreskriften, att arrendators förköps­

rätt ej må begagnas om fastigheten inlöses enligt lagen om kronans för­

köpsrätt, skall ersättas med en hänvisning till sistnämnda lag. Denna hem­

ställan, som avser endast ett formellt spörsmål, har beaktats.

Slutligen har lagrådet påyrkat att i 4 § i lagen skall införas en föreskrift

att, om både arrendator och kronan föra talan om förköpsrätt, målen

skola handläggas i en rättegång. Jämväl detta önskemål har tillgodosetts,

vilket föranlett jämkningar också i förslagets rubrik och ingress.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utöver de ändringar i förslagen, för vilka nyss redogjorts, ha på några

punkter vidtagits redaktionella jämkningar. Dessutom har tiden för de fö­

reslagna lagarnas ikraftträdande ändrats och angivits till dagen efter den,

då de utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I enlighet med det anförda föreligga nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränk­

ning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1917 (nr 324) om kronans för­

köpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt.