2

tillstånd till köp, äger säljaren i regel påfordra att kronan löser fastigheten

till det av köparen utfästa priset.

Beträffande fång, som förutsätter avstyckning, ges särskilda regler i för­

enklande syfte. Möjlighet öppnas även att med förvärvstillstånd förknippa

villkor att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning.

Den intygsgivning, som enligt nuvarande jordförvärvsregler utövas av

landsfiskaler m. fl., skall upphöra.

Den nya lagen skall gälla t. o. m. den 30 juni 1962.

Vissa följdändringar föreslås i lagen om arrendators förköpsrätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

4

erfordras ej förvärvstillstånd, såframt egendomen genom avstyckningen

avskiljes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller

skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan

att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lant­

bruksnämndens prövning. Sådan underställning må dock underlåtas under

förutsättning att egendomen skall sammanläggas med jordbruk varåt för­

värvaren ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen

kan med större fördel läggas till annat jordbruk. Där ej egendomen är av

allenast obetydlig omfattning, skall såsom ytterligare förutsättning gälla

att den uppkommande brukningsenheten icke blir större än att den huvud­

sakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främ­

mande arbetskraft.

Om vid avstyckningsförrättning som i andra stycket avses underställning

icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet.

3 §.

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att

egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren

med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jord­

bruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del

av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller

annat som tarvas för egendomens brukande.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestäm­

melserna i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egen­

domen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan

fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsen-

het, eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ända­

målsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kunna anses läm­

pade för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföras

i en ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det

ekonomiska eller eljest särskilt skäl förligger att godtaga fånget.

5 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk

för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga

brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egen­

domen ;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i den­

na paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid

som må hava utsatts i förklaringen; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från

denna.

10

§.

Lösningsyrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust skrift­

ligen delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet

vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stäm­

ning inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det

beslutet vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tidsfrister

dock räknas från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskil­

ling utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger

vad å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen,

pröve rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den

egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestäm­

melser om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande,

utsättas viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag

anses som försäljning till kronan.

11

§■

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om

vid vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två

år förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan, före

eller efter auktionen, inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att

behålla egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens

fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning

eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan med­

giva skäligt anstånd med egendomens avyttrande/om sannolika skäl visas,

att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen

inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruks­

nämnden förordna, att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 12 §

sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev

som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och skall tillika,

nar lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar alt

hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit

eller hypoteksförening.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall i tillämp­

liga delar gälla vad i 3, 4, 6 och 7 §§ är stadgat om förvärvstillstånd.

12

§•

Förordnande som sägs i 11 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att in­

roparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller han

sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,

som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;

dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås,

försäljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det

värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren i god

tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen

skattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas,

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

försköpsrätt.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tilläm­

pas vad därom stadgas i äldre lag.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall

vid tillämpningen av den nya lagen anses som förklaring varom stadgas

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arren­

dators förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att 4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

2

§.

(Gällande lydelse)

Förköpsrätt må -

densamma.

(Föreslagen lydelse)

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må för­

köpsrätt ej utövas. Ej heller må för­

köpsrätt utövas om fastigheten säl-

jes till kronan för ändamål, som av­

ses i 1 § lagen om kronans förköpsrätt,

och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppen­

barligen besitter fastigheten av an­

nan anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga utkomst av jordbruket

därå. Om vissa fall då kronans för­

köpsrätt äger företräde framför ar-

rendatorns är stadgat i sistnämnda

lag.

Har jordägaren ------------ för hembudet

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må för­

köpsrätt ej utövas. Ej heller må för­

köpsrätt utövas om fastigheten kö-

pes av kronan för främjande av

jordbrukets yttre rationalisering och

arrendatorn är ägare av annan, bär­

kraftig brukningsdel eller uppenbar­

ligen besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin hu­

vudsakliga utkomst av jordbruket

därå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955; dock skola äldre bestämmel­

ser fortfarande tillämpas beträffande

fång som skett före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1951:190.

10

de att tillkalla sakkunniga för att verkställa sådan utredning och avgiva för­

slag i ämnet. De sakkunnigas uppdrag skulle emellertid icke blott avse frå­

gan huruvida jordförvärvslagstiftningen behövde bibehållas i befintligt

eller omgestaltat skick. Även bestämmelserna i förköpslagen borde överses

i syfte bl. a. att ernå bättre samordning mellan denna lag och en eventuellt

bibehållen jordförvärvslagstiftning. Vidare skulle de sakkunniga ha att be­

handla frågan om vilka åtgärder som erfordrades för att förstärka ofull­

ständiga jordbruk med skog i enlighet med de 1947 fastställda allmänna

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Såsom sakkunniga till­

kallades landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av

riksdagens andra kammare småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta och

lantbrukaren S. O. Antby i Anten, lantbrukaren, filosofie licentiaten O. F.

Nilsson i Kungsängen, ledamöterna av riksdagens första kammare läderar­

betaren R. V. Persson i Vinberg och hemmansägaren P. O. Pålsson i Lit,

ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth i Bratte-

borg samt överdirektören i lantbruksstyrelsen H. C. B. Wetterhall.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års jordbruksrationali-

seringsutredning, fick genom Kungl. Maj :ts beslut den 21 november 1952

jämväl i uppdrag att verkställa en översyn av bestämmelserna i bolagsför-

budslagen. I samband härmed tillkallades såsom ytterligare sakkunniga

verkställande direktören för Svenska cellulosaaktiebolaget A. G. T. En­

ström i Sundsvall och ledamoten av riksdagens första kammare lantbruka­

ren J. N. Jonsson i Fjäle.

Den 18 maj 1954 avgav utredningen ett delbetänkande med förslag till

jordrationaliseringslag m. m. (SOU 1954: 16), vilket varit föremål för sed­

vanlig remissbehandling. Över betänkandet har yttranden avgivits av lag­

beredningen, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, lantbruksstyrelsen (efter hörande av lantbruksnämn­

derna), domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen (efter hörande av överlant­

mätarna), skogsstyrelsen (efter hörande av skogsvårdsstyrelserna), statens

jordbruksnämnd, bank- och fondinspektionen, samtliga länsstyrelser (efter

hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott), Hushållningssäll­

skapens förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Småbrukarnas riksförbund, Svenska landskommunernas för­

bund, Svenska stadsförbundet, Svenska pastoratens riksförbund, Uppsala

universitet, Lantbruksakademien, Sveriges skogsägareföreningars riksför­

bund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Landsorgani­

sationen i Sverige, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Sveriges

industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantmätareförening och

Svenska lantarbetsgivareföreningen. Vissa remissinstanser har bifogat ytt­

randen från hörda myndigheter och organisationer.

Betänkandet innehåller förslag till två nya lagar, av vilka den ena benäm­

nes lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationa­

lisering m. in. (jordrationaliseringslag) samt är avsedd att träda i stället för

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

12

värva hans fastighet och har nämnden icke inom tre månader därefter anta-

• §it hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande under två år efter hem-

hudet, där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren är mindre för­

delaktiga än de som gällt för hembudet (5 §).

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger

det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre

månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid

göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighets-

hoken. Äger också arrendator åtnjuta förköpsrätt till fastigheten, måste

nämnden inom samma tid i viss ordning underrätta arrendatorn om sitt

beslut. Väcker även arrendatorn talan om förköp, skall målen handläggas

i en rättegång. Vill köparen göra gällande lösningsplikt enligt 3 §, skall

han framställa yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats; eljest

förlorar han sin rätt härtill. Talan om förköp må ej utan köparens medgi­

vande återkallas, med mindre lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens

begagnande blivit efter besvär upphävt eller köparen framställt yrkande om

lösningsplikt som nyss sagts (6 §). Förenämnda tremånadersfrist för väc­

kande av talan m. m. kan begränsas av köparen. Om denne anmäler sitt fång

för lantbruksnämnden och därvid överlämnar köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, blir nämligen tiden endast en månad från det anmälan skedde

(7 §). Ingår i köpet egendom som ej skall lösas och är ej särskild köpe­

skilling därför utsatt eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruks­

nämnden, att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fas­

tighet som skall lösas, då skall rätten efter skälighetsprövning bestämma

huru mycket av sammanlagda köpeskillingen som må anses belöpa på nämn­

da fastighet (8 g). Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa

vad kronan har att betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses

oyergå i kronans ägo. Beträffande rättegångskostnaderna har domstolen fria

händer att handla efter vad skäligheten bjuder i det föreliggande fallet (9 §).

Förköpsrätten går förlorad, om ej lantbruksnämnden senast å den i do­

men utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldig­

het ej blivit fullgjord, till säljaren utgiver köpeskillingen för den fastighet

som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld som enligt köpeavtalet skolat

avräknas å köpeskillingen eller som tillkommit efter köparens förvärv av

fastigheten. Därjämte åligger det kronan att inom samma tid ersätta köpa­

ren dennes utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad som köparen

kan ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara

värdet av köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som kronan har att

utgiva, skall gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen (10 §).__

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, an­

kommer det på den vinnande att göra anmälan därom hos inskrivningsdo­

maren för antecknande i fastighetsboken (11 §).

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äger kronan inlösa

densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts. Vad lagen stad­

gar med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning skall vid byte äga

motsvarande tillämpning (12 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

13

Jordförvärvslagen har till syfte att förhindra olämpliga förvärv av jor-

hruks- och skogsfastigheter, främst spekulationsförvärv och vissa slag av

kapitalplaceringsköp. Lagen söker nå detta syfte genom att ställa förvärv

av dylika fastigheter under statlig kontroll. Sålunda gives till en början

den huvudregeln, att jordbruksfastighet ej må förvärvas genom köp, byte

eller gåva utan tillstånd av vederbörande lantbruksnämnd. Begreppet jord­

bruksfastighet har här samma innebörd som i förköpslagen. Varje taxerings­

enhet skall anses som en fastighet. I princip erfordras tillstånd även för

förvärv av del av eller ideell andel i jordbruksfastighet. Undantag göres dock

för fastighetsdel, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogs­

bruk, samt för andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare (1 §).

— Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde. Sökes

icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara

ogillt, såvida ej lagfart meddelats därå (2 §).

De grunder, efter vilka tillståndsprövningen skall ske, anges i 3 §. Till­

stånd må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att fastig­

heten skulle bli vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet

huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att

bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller

andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller

annat som tarvas för fastighetens brukande (3 § första stycket). Föreligger

ej sådant fall som nu sagts men kan det antagas, att sökanden vill förvärva

fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden

redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv från olika fånges­

män av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansök­

ningen icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan vän­

tas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten

eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl därtill föreligger (3 § andra stycket).

Tillstånd kan i vissa fall förknippas med föreskrifter beträffande fastig­

hetens handhavande (4 §).

Förvärv medelst inrop på exekutiv auktion är undantagna från huvudre­

geln i 1 §. Enligt bestämmelser, som tillkommit 1951, är emellertid förvär­

varen i allmänhet skyldig att inom två år åter avyttra fastigheten, såvida

han ej erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla densamma (4 a §).

Tillstånd att förvärva eller behålla fastighet behöver ej sökas av kronan,

kommun och sambruksförening (6 § första stycket). Lagen äger ej heller

tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller där jämlikt annan

författning Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall

sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet

att få ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren fångesmannens make, av-

komling, adoptivbarn eller dess avkomling, eller är han fångesmannens

syskon eller syskons barn, äger lagen tillämpning endast där fråga är om

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

14

sådan avyttring som sägs i 4 a § (6 § andra stycket). I fråga om fastighet

med jordbruk är tillstånd ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband

med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget skedde,

visar, dels att anledning ej föreligger till antagande som sägs i 3 § första

stycket, dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fas­

tigheten och icke äger annan fastighet med jordbruk (6 § tredje stycket).

Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj:t utfärdat när­

mare föreskrifter rörande tillämpning av lagen. Dessa har givits i kungö­

relse den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20

april 1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser

om sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje

stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket erfordras att förvärvaren företer

dels en av honom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att han

har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och icke är

ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten är belägen

på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i stad, av leda­

mot av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av kommunalborg­

mästaren utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvärvarens försäkran

i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning ej föreligger

till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens ägo eller att

denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk

i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens

jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,

del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,

kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande. Är

fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning

enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket av 2 §

landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat av ve­

derbörande förrättningsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Behovet av lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas syften

Betänkandet

Utredningen har införskaffat åtskilliga statistiska uppgifter angående

tillämpningen av förköps- och jordförvärvslagarna samt från lantbruks­

nämnder och överlantmätare inhämtat yttranden såväl beträffande lagstift­

ningens tillämpning och verkningar som rörande behovet av ändringar i lag­

stiftningen. I det följande återges enstaka uppgifter ur detta material, men

i övrigt hänvisas härutinnan till betänkandet.

Målsättningen för 1947 års riksdagsbeslut rörande den framtida jord­

brukspolitiken var, erinrar utredningen i sin allmänna motivering, att be­

reda jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet

i inkomsthänseende med andra motsvarande befolkningsgrupper. I detta

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

15

syfte skulle staten, där så erfordrades, medelst reglerande åtgärder för vin­

nande av ett visst gränsskydd stödja jordbrukarnas strävanden att vid­

makthålla en med hänsyn bl. a. till driftskostnaderna skälig prisnivå på jord­

brukets produkter. En förutsättning för en sådan politik vore bl. a. att jord­

bruket dreves efter kostnadsbesparande metoder. Genomförandet av härför

erforderliga rationaliseringsåtgärder borde i stor utsträckning ankomma på

jordbrukarna själva. Av hänsyn till allmänintresset ansågs emellertid, att

även staten här borde lämna sin medverkan.

Utredningen påpekar härefter, hurusom den tilltagande mekaniseringen

av jordbruksdriften stimulerat jordbrukarnas strävan att erhålla större

brukningsenheter och förbättrad arrondering, samt fortsätter:

Statens verksamhet för jordbrukets rationalisering är främst inriktad

på att stödja och vägleda den fria utvecklingen på området. Detta sker

bl. a. genom tillhandahållande av lån och bidrag samt genom upplysnings-

och rådgivningsverksamhet. I samma syfte bedriver staten jordförmedling

ävensom aktiv inköpspolitik, varigenom jord uppköpes i fria marknaden för

att sedan åter avyttras till jordbrukare som önskar komplettera sina fas­

tigheter. Även framgent torde rationaliseringen i första hand komma att

främjas på detta sätt. Den enskilde jordbrukarens egna initiativ och hans

frivilliga insatser i övrigt är i själva verket omistliga faktorer, utan

vilka allt rationaliseringsarbete vore dömt att misslyckas. Emellertid bör

det allmänna äga möjlighet att påverka utvecklingen och arbetets utfor­

mande. Detta gäller särskilt den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s. bruk-

ningsenheternas omvandling till ökad ändamålsenlighet beträffande storlek

och ägoanordning. Här uppstår lätt intressekonflikter, vilka icke kan till­

fredsställande lösas med mindre avgörandet får träffas av ett organ som

står obundet av de enskilda intressena. Det är t. ex. ingalunda säkert att

ett salubjudet markområde når rationell användning, om det tillfaller den

av två tävlande grannar som förmår betala mest. Oftast lärer den kapital-

svagares brukningsenhet vara i större behov av komplettering. Det kan leda

till en icke önskvärd uttunnning av den jordbrukande befolkningen, särskilt

i våra glesbygder, om den ekonomiskt starkare har obegränsade möjligheter

att beröva ett ofullständigt jordbruk kanske dess enda utväg att genom

komplettering nå förbättrad bärkraft. Men även andra skäl talar för att

möjlighet bör finnas för det offentliga organ, som handhar verksamheten,

att påverka utvecklingen. Det är givet att, om statsmakterna sätter in bety­

dande belopp i rationaliseringsverksamheten, en viss bestämmanderätt

måste tillkomma statliga organ i syfte att garantera att de insatta medlen

kommer till bästa nytta ur allmän synpunkt. Det kan icke vara ändamåls­

enligt att de avsikter och planer, enligt vilka de offentliga organen handlar,

alltför mycket rubbas på grund av enskilda intressen. Om de statliga myn­

digheterna icke hade vissa möjligheter i sin hand ej blott att ge anvisningar

för en lämplig utveckling utan också att förhindra skadliga eller eljest

olämpliga förvärv, kunde de enskilda intressenas företrädare lätt nog få

ett sådant spelrum, alt önskvärda lösningar av befolkningsfrågor och triv­

selproblem därav kunna försvåras.

I fortsättningen erinras om att förköpslagen, vilken är avsedd att tillgodose

statens behov av ett rättsligt hjälpmedel för främjande av jordbrukets yttre

rationalisering, vunnit ringa tillämpning i praktiken samt därför av som­

liga ansetts sakna existensberättigande och böra avskaffas. Utredningen

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

framhåller emellertid, att betydelsen av en lag sällan låter sig mätas efter

antalet fall varå den tillämpats, samt anför vidare:

Förköpslagens förefintlighet har otvivelaktigt för lantbruksnämnderna

utgjort ett stöd, när det gällt att förhandlingsvägen söka få till stånd fastig­

hetsöverlåtelser till gagn för rationaliseringen. Vissa fastighetsförvärv kun­

de utan tvivel ha fått en ur denna synpunkt ogynnsammare utgång, om icke

kontrahenterna påverkats av tanken på kronans förköpsrätt. Just denna in­

direkta verkan av lagen kan givetvis vara en anledning till att dess omedel-

baja tillämpning blivit inskränkt till jämförelsevis få fall. Till att förköps-

målen blivit tämligen fåtaliga har även bidragit det alltsedan tiden för la­

gens tillkomst rådande konjunkturläget, vilket medfört viss obenägenhet hos

jordägare att avhända sig sina realvärden. Den som icke längre varit i till­

fälle att själv bruka sin egendom har ofta föredragit att utarrendera i stäl­

let för att sälja densamma. Detta har verkat återhållande på antalet fastig­

hetsöverlåtelser och reducerat förköpslagens betydelse, då det ju endast är

vid överlåtelse som lagen kan bringas i tillämpning.

Förköpslagen har vidare i väsentliga stycken en "utformning, som i prak­

tiken visat sig ägnad att väcka irritation hos allmänheten och därför i sin

mån minskat lantbruksnämndernas benägenhet att utöva förköpsrätten.

Icke minst har man anmärkt på att förköpsrätten som regel kan göras

gällande först sedan köparen fått lagfart på sitt fång. Att man icke skall

kunna trygga sig till erhållen lagfart ter sig för flertalet som ett avsteg

från hävdvunnen ordning. Åtskilliga praktiska olägenheter bottnar också

i tidsutdräkten mellan köpeavtalets ingående och förköpsrättens utövande.

Under denna tid har köparen ofta hunnit bosätta sig på fastigheten. Ej

sällan har han därtill anskaffat inventarier och även i övrigt inrättat sig

för sin nya tillvaro. Emellanåt har han kanske också avyttrat ett tidigare

innehaft jordbruk. För den köpare, som under dylika omständigheter plöts­

ligt blir ställd inför ett förköpsanspråk, måste lantbruksnämndens aktion

framstå som ett övergrepp. Den utgående löseskillingen har i sådana fall

kanske icke täckt köparens omkostnader, och den ideella skada, som kan

ha drabbat honom, blir aldrig ersatt. Nämndens ingripande har därför lätt

att bland allmänheten uppfattas som ett oberättigat angrepp mot välfången

egendom. Också formen för förköpsrättens aktualiserande — stämning till

domstol — har ej sällan av den oförvitlige köparen känts som en personlig

oförrätt.

Påtagliga brister i fråga om förköpslagens effektivitet har också verkat

återhållande på lantbruksnämndernas benägenhet att påkalla dess tillämp­

ning. Säljare, som av en eller annan anledning önskat undgå ingripande

med stöd av förköpslagen, har funnit olika möjligheter att kringgå lagens

bestämmelser. Detta syfte vinnes t. ex., om köpet bringas att återgå så snart

förköpsrätten göres gällande. Det torde visserligen vara oförenligt med

lagen att köpare och säljare skulle äga att enbart av denna grund' genom

avtal om köpets återgång hindra förköpsrättens utövande. Med en smula

förutseende vid köpehandlingarnas avfattande går det dock lätt att till­

skapa förutsättningar för bifall till en talan om köpets återgång, om par­

terna är ense därom. Det är därför naturligt att lantbruksnämnderna inför

ovissheten om utgången av ett tilltänkt förköpsmål ofta nog föredrager att

ej väcka talan. Också andra metoder finnes att hejda ovälkomna förköps-

ingripanden, t. ex. att belasta fastigheten med inteckningsgäld långt utöver

värdet och därmed göra den oanvändbar för lantbruksnämnden eller att

i köpehandlingen utsätta ett mycket högt pris i syfte att avskräcka nämn­

den från att utöva förköpsrätten. Det sistnämnda tillvägagångssättet, vil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

17

ket förefaller att bli allt vanligare, torde merendels förbindas med särskild

överenskommelse varigenom kontrahenterna emellan ett betydligt lägre

pris blir gällande, som bättre motsvarar egendomens verkliga värde. Att

lagfartsstämpeln härigenom kommer att utgå med för högt belopp synes

icke verka nämnvärt avhållande. — Den tid, inom vilken nämnden, sedan

den omsider fått kännedom om en skedd fastighetsförsäljning, måste fatta

ståndpunkt i förköpsfrågan, har understundom visat sig vara för knappt

tillmätt, vilket i sin mån torde ha bidragit till att i och för sig lämpliga

förköp ej kommit till stånd. Slutligen bör i detta sammanhang bemärkas,

att förköpslagen i själva verket har ett mycket begränsat användnings­

område. Lagen tillgodoser nämligen endast den sida av jordbrukets yttre

rationalisering som åsyftar bildande av bärkraftiga brukningsenheter. Nå­

got motsvarande instrument har icke funnits, när det t. ex. gällt att för­

bättra arronderingen för sådana enheter eller att lyfta upp familjejordbruk

till normjordbrukets nivå.

Utredningen kommer så fram till den slutsatsen att lagstiftning i någon

form är nödvändig, om jordbrukets yttre rationalisering skall på ett ur all­

mänintressets synpunkter lämpligt sätt kunna föras fram mot det i 1947

års beslut uppställda målet. Å andra sidan finner utredningen att förköps­

lagens utformning icke är lämplig, när det gäller att smidigt och i möjli­

gaste mån utan friktioner ernå goda resultat.

Beträffande åter jordförvärvslagen lämnar utredningen inledningsvis en

översikt över dess syften:

Jordförvärvslagen av 1945 hade till syfte i första hand att hindra olämp­

liga förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter, framför allt spekulations-

och vissa kapitalplaceringsköp. Härjämte utgjorde lagen ett värdefullt in­

strument i strävandet att förbättra jordbrukets yttre rationalisering. Vid

tillkomsten av 1948 års lag hade sistnämnda uppgift övertagits av de året

förut införda bestämmelserna om förköp och expropriation. Lagens använd­

ningsområde blev därmed, enligt vad som ock uttalades i propositionen,

inskränkt till det primära syftet att motverka i och för sig olämpliga för­

värv. Härmed avses i lagen först och främst spekulationsköp, d. v. s. fall

där köparen är mera inriktad på att tillgodogöra sig fastighetens kapital­

värde än dess löpande avkastning. Med dessa fall likställes sådana, där

fastigheten kan befaras bli vanskött i förvärvarens ägo. Härjämte vill lagen

bl. a. kontrollera och motverka kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som

minskar den jordbrukande befolkningens fastighetsinnehav, ävensom bil­

dande av stora godskomplex. 1 dessa senare fall råder emellertid icke kate­

goriskt förvärvsförbud. Då dylika förvärv kan anses vara till gagn ur allmän

synpunkt, liksom även i vissa andra situationer, kan enligt lagen sådana för­

värv medgivas. Den ståndpunkt lagen sålunda intager i fråga om skadlig­

heten av olika slags förvärv synes icke ha vållat större meningsbrytningar.

Även med kapitalplaceringsköpen kan så avsevärda nackdelar vara förbund­

na att lagens kontrollbestämmelser funnits välmotiverade.

Utredningen fortsätter:

I propositionen till 1948 års jordförvärvslag framhölls, att man då —■

till skillnad från läget vid tillkomsten av 1945 års lag — sedan mera än

två år tillbaka haft hinder mot olämpliga fastighetsförvärv uppställda i

lag. Detta medförde självfallet betydande svårigheter att dokumentera bc-

2 Dihang

till

riksdagen

s protokoll / .9

1

saml

.

Nr

165

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

hovet av fortsatt lagstiftning medelst påvisande av skadliga tendenser inom

fastighetsmarknaden. Numera har lagstiftningen icke blott gällt under en

avsevärt längre tidrymd — över åtta år — utan också sedan den 1 juli

1948 omfattat samtliga slag av jordbruksfastigheter oavsett deras värde.

Man är därför numera för frågans bedömande i viss mån hänvisad att

bygga på erfarenheter som vunnits vid lagens tillämpning. Stor betydelse

måste härvid tillmätas de uttalanden som gjorts av de tillämpande myndig­

heterna själva, nämligen lantbruksnämnderna, med anledning av utredning­

ens rundfrågor i ämnet. Såsom närmare framgår av den i betänkandet

givna sammanfattningen av svaren på dessa frågor, har nämnderna enstäm­

migt förklarat behov föreligga av fortsatt lagstiftning med jordförvärvs­

lagens syfte. Skälet härtill synes framför allt ha varit farhågor att ägande­

rätten till jorden skulle i stigande grad komma att frångå den jordbrukande

befolkningen, om jordförvärvslagen avskaffades. Det har också erinrats

om att fall där förvärvstillstånd ej kan meddelas allt som oftast förekommer.

Statistiken för fyraårsperioden 1950—1953 visar också, att årliga antalet

avslagna eller återkallade jordförvärvsansökningar uppgår till ungefär 800.

Eftersom återkallelserna säkerligen merendels beror på att lantbruksnämn­

den under hand förklarat sig icke kunna godtaga förvärvet, innebär detta,

att vart sjätte tillståndspliktigt jordafång bedömts icke vara lämpligt. Här­

till torde emellertid böra läggas åtskilliga, kanske flertalet, av de fall —

till antalet över 200 under 1952 — där förvärvaren utan resultat ansökt

om landsfiskalsintyg. Sannolikheten talar nämligen för att dessa förvärvare

i stor utsträckning anser det lönlöst att gå vidare till lantbruksnämnderna

och således icke återspeglas i statistiken därifrån. Lagens väsentliga bety­

delse ligger emellertid icke i att myndigheterna med dess hjälp kunnat

omintetgöra ett antal olämpliga förvärv. Vida mer betyder, såsom ock un-

understrukits av flera nämnder, lagens avhållande inverkan på dem som av­

står från att söka placera medel i jordegendom, emedan de känner med sig

att de icke kan påräkna förvärvstillstånd. Att en utbredd tendens till dy­

lika placeringar eljest föreligger torde näppeligen kunna bestridas. Talan­

de bevis på det ekonomiskt lockande i sådana förvärv utgör de försök att

kringgå lagstiftningen som framtvingade 1951 års lagändringar. Enligt lant­

bruksnämndernas vittnesbörd förekommer alltjämt ansatser i sådan rikt­

ning.

Utredningen säger sig också för egen del vara av den uppfattningen att

det svenska bondejordbruket och dess utövare har gagn av en lagstiftning

av ifrågavarande slag. Den stundom framskymtande tanken, att en skärpt

vanhävds- och skogsvårdslagstiftning skulle kunna få i stort sett samma

effekt, avvisas av utredningen på följande sätt:

Såsom framhölls redan i samband med tillkomsten av 1945 års jordför­

värvslag är uppenbart, att dylika åtgärder icke kan vara tillfyllest. I sa­

kens natur ligger nämligen, att beträffande jordbruk i allmänhet endast

de svåraste fallen av misskötsel kan träffas av en vanhävdslag. Att märka

är också att ingrepp enligt vanhävds- och skogvårdslagstiftningen regel­

mässigt sker först sedan skadan skett. Ett utnyttjande av skogsvårds- och

vanhävd slagstiftningen i det syfte, varom nu är fråga, måste med nödvän­

dighet medföra att mera omfattande och betungande fiskaliska uppgifter

kommer att påläggas såväl skogsvårdsstyrelserna som lantbruksnämnderna.

Att en dylik utveckling icke är önskvärd med hänsyn till dessa organs

allmänna ställning såsom rådgivare och stödjare på skilda sätt av skogs-

och jordbruket torde vara uppenbart. En ökning av skogsvårdsstyrelsernas

och lantbruksnämndernas fiskaliska uppgifter skulle i hög grad skada de­

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

19

ras förtroende och övriga verksamhet hland landets skogsägare och jord­

brukare. Det är slutligen tydligt, att man ej kan med sagda lagstiftning på

erforderligt sätt tillgodose önskemålet att bevara jorden i den jordbruks-

idkande befolkningens ägo.

Sedan utredningen sålunda kommit fram till den uppfattningen att be­

hov alltjämt föreligger av särskild lagstiftning med förköps- och jordför-

värvslagarnas syften, framlägges i betänkandet förslag till en dylik lag

(jordrationaliseringslagen). Av skäl, som jag framdeles återkommer till,

har utredningen föreslagit att åt denna lag skall ges endast begränsad gil­

tighetstid. Utredningen är emellertid icke enhällig. Å ena sidan har tre re­

servanter, herrar Andersson, Jonsson och Wetterhall, förordat att lagen göres

permanent. Å andra sidan har herrar Antby och von Seth var för sig av­

styrkt hela lagstiftningen. Den förre har därvid anfört:

»Ur principiell synpunkt måste hävdas, att varje svensk medborgare bör

ha samma rätt att förvärva jordbruksfastighet lika väl som annan fastighet

och rörelse. Att för förvärv av jordbruk fordra tillstånd av administrativ

myndighet är ett ingrepp i den personliga och ekonomiska friheten, som är

så omfattande, att det på längre sikt kan vara mera till skada än till nytta

för jordbruksproduktionens ändamålsenliga utveckling.

Jordbrukets yttre rationalisering är en sedan lång tid tillbaka pågående

och av samhälleliga åtgärder väsentligen oberoende process. Den under

senare år tilltagande mekaniseringen av jordbruksdriften har stimulerat

jordbrukarna att genom sammanläggning vidga sina brukningsenheter och

förbättra arronderingen av dessa. Under det att förköpslagen kommit till

användning i mycket ringa utsträckning, har antalet brukningsenheter inom

södra och mellersta Sverige minskat med nära 6 procent från år 1944 till

1951. Särskilt påtaglig är minskningen i storleksgruppen 2—5 har, där den

uppgår till mer än 14 procent.

Det är känt, att det övervägande antalet av de mindre jordbrukens inne­

havare nått relativt framskriden ålder. Denna omständighet torde, jämte

mekaniseringen, medföra att den frivilliga strukturrationaliseringen sna­

rare kommer att öka än minska takten. En pådrivande faktor i lagstiftning­

ens form bör därför i nuvarande läge vara obehövlig och kanske i vissa fall

skadlig. Det synes under angivna förhållanden finnas stora möjligheter för

lantbruksnämnderna att genom rådgivning, aktiv inköpspolitik och ekono­

miskt stöd få tillräckligt grepp om rationaliseringsverksainheten.

Jordförvärvslagens syfte är i första hand att hindra olämpliga förvärv

såsom spekulations- och kapitalplaceringsköp avseende bland annat exploa­

tering av fastighets kapitalvärden. Det skall icke förnekas, att visst fog kan

åberopas för en dylik lagstiftning i en tid med starkt sjunkande penning­

värde och därav följande benägenhet att placera förmögenhet i realtil 1-

gångar. Under en tid med relativt fast penningvärde är önskemålet att pla­

cera kapital på detta sätt icke lika starkt. Det synes mig som om man borde

närmare, än utredningen gjort, undersöka möjligheterna alt inom ramen för

vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen komma till rätta med problemet om

skadlig exploatering av jordegendom.

Stora möjligheter finnes att kringgå jordförvärvslagen. Så torde i viss

mån vara fallet även med de nu föreslagna bestämmelserna. Utredningen har

för övrigt givit uttryck åt den uppfattningen, all del torde vara svårt att

utforma eu lagstiftning, som icke på något sätt kan kringgås. Erfarenheten

torde också visa, alt många av de spekulanter, som man helst velat ute­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

stänga, begagnat möjligheterna att kringgå lagen. Å andra sidan är det

mycket troligt, att bland de köpare, som lojalt böjt sig för en vägran att med­

dela förvärvstillstånd, funnits många som velat och kunnat göra stora insat­

ser till jordbruksnäringens fromma och ortens utveckling. Man får inte för­

bise faran uti att på detta sätt binda näringslivet inom alltför trånga gränser.

Det föreliggande förslaget syftar till och kommer troligen också, om det

upphöjes till lag, att i vissa avseenden avhjälpa de mycket stora olägenheter,

som framträtt vid tillämpningen av de nuvarande förköps- och jordförvärvs-

lagarna. Kvar står dock de principiella betänkligheter, som kan åberopas

mot en lagstiftning av förevarande slag.»

Herr von Seth har i sin reservation anfört:

»1947 års principbeslut om jordbrukets framtida utformning utgick från

betydelsen för landet av att det inom landets gränser finnes ett starkt och

bärkraftigt jordbruk, som handhaves av en självständig och självägande

bondebefolkning. Att bevara och utveckla ett produktionskraftigt jordbruk

och en livskraftig landsbygd är inget självändamål. Vi är alla eniga om be­

hovet av en så stor livsmedelsproduktion inom landet, att vi även vid av­

spärrning och krig kan vara i stort sett självförsörjande. Jordbruket funge­

rar på många sätt som en ekonomisk balansfaktor i vårt näringsliv och ver­

kar följaktligen stabiliserande under depressionstider. Skogen intager en

framskjuten nyckelställning för vår industri och vår utrikeshandel. Här­

vidlag är småjordbrukets arbetskraft av största betydelse.

Utvecklingen under efterkrigsåren har i stort sett utmärkts av en befolk­

ningsomflyttning från landsbygden till städer och tätorter. Denna landsbyg­

dens avfolkning har skett samtidigt med att jordbrukets produktion och

effektivitet har ökat. I alldeles övervägande grad är denna ökade produkti­

vitet ett resultat av jordbrukarnas egna rationaliseringsåtgärder. Den roll de

i enlighet med 1947 års beslut vidtagna offentliga åtgärderna spelat torde

däremot vara förhållandevis begränsad. Den statistik som är tillgänglig över

rättsliga förändringar i fastighetsbildningen, visar att rationaliseringstakten

har varit mycket långsam. Praktiska erfarenheter ger emellertid en helt

annan bild av utvecklingen. Vid en jämförelse mellan 1945 och 1950 års folk­

räkningar finner man sålunda att en minskning av antalet jordbruksföre­

tagare med omkring 5 000 ägt rum årligen. En av lantbruksstyrelsen före­

tagen undersökning från 108 kommuner över hela landet visar samma

tendens, nämligen att från 1944 till 1952 har antalet brukningsdelar på 2—5

har minskat med 21 procent och av brukningsdelar på 5—10 har med 10

procent, medan de större brukningsdelarna ökat i antal. För hela landet visar

undersökningen en påtaglig förskjutning i riktning från mindre till större

brukningsenheter.

Mot denna bakgrund synes det mindre än någonsin vara befogat med

speciella s. k. rationaliseringslagar.

Detta avståndstagande från jordrationaliseringslagen innebär naturligt­

vis inte att jag ifrågasätter det uppgivna syftet med lagstiftningen. Ett bifall

till utredningens förslag skulle, trots att väsentliga uppmjukningar skett i

förhållande till nu gällande lagar, möjliggöra avsevärda ingrepp i enskild

äganderätt. Jordrationaliseringslagen överensstämmer således illa med

svensk rättsuppfattning. Det kan varken anses fastlagt att utvecklingen utan

lagstiftning av detta slag skulle leda till att jordbruksfastigheter i större om­

fattning skulle undandragas den jordbrukande befolkningen eller att den

pågående mycket omfattande fria och frivilliga rationaliseringen utan sådan

skulle komma att avstanna. Enligt min uppfattning ger utredningens mate­

rial inte stöd för sådana påståenden. Ett verkligt behov av den föreslagna

jordrationaliseringslagen har därför icke visats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G5

21

Genom den nu föreslagna jordrationaliseringslagen har man inte någon

möjlighet att komma till rätta med de fall där misskötsel eller vanvård av

jordbruk förekommer. I dessa fall inträder i stället lagen om uppsikt å jord­

bruk som rättslig prövningsgrund och det är genom denna lag som van­

vård och skövling av jordbruk skall förhindras. Det är därför av stor bety­

delse att uppsiktslagen göres effektiv. Skogsvårdslagen hindrar på liknande

sätt skövling av skog. Genom förekomsten och tillämpningen av effektiva

lagar av dessa slag kan vanvård av jordbruks- och skogsfastigheter förhind­

ras. Ur allmän synpunkt torde det också vara en avgörande fråga hur bruk­

ningsdelarna vårdas.

Då jordförvärvslagen beslöts vid 1945 års riksdag anfördes i reservation

av hrr Holmbäck, Löfvander, Björkman, Andersson i Gisselås, Hagman och

Liedberg till sammansatta lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 bl. a.

följande: »De viktigaste av de köp från icke jordbrukares sida av jordbruks­

fastigheter, vilka de sista åren ägt rum, torde bero på att köparna vilja på

ett varaktigt sätt placera sina penningar. Särskilt köp av skog torde ofta ske

av denna anledning. I dessa köp ligger icke något som helst jobberi, utan

bakom dem ligger en misstro mot den svenska kronans blivande köpkraft.

I följd härav vill man placera sina tillgångar på ett värdebeständigt sätt.

Dessa placeringsköp torde minska, då det visar sig att de svenska statsmak­

terna ämnar hålla vår valuta uppe. Skulle detta icke lyckas, så torde de

komma att fortsätta men då torde den nu föreslagna lagen icke erbjuda

något verksamt skydd mot de företeelser den vill bekämpa.» Den penning­

värdesförsämring som ägt rum under senaste decennium har naturligtvis

skapat en strävan att söka placering för sparmedel i fasta och något så när

värdebeständiga tillgångar. Det krav detta aktualiserar är nödvändigheten

att ansträngningarna koncentreras på uppgiften att bevara ett fast penning­

värde. Jordförvärvslagen har visserligen under inflationstider i viss mån

medverkat till att jordbruksfastigheter i något större utsträckning än eljest

bibehållits i den jordbrukande befolkningens ägo. Det kan emellertid ifråga­

sättas huruvida detta skett på ett sätt som enbart varit till fördel för jord­

bruket i stort. En levande kontakt mellan olika yrkes- och medborgargrup-

per är alltid till fördel. Även jordbruket behöver friskt kapital, som kan

sättas in för driftsekonomiska och driftstekniska experiment. Ofta har de

icke jordbrukare som velat förvärva jordbruksfastighet varit beredda till

betydande kapitalinsatser utan större hänsyn till den omedelbara avkast­

ningen. Erfarenheten visar också, att större egendomar i viss omfattning

varit föremål för kapitalplaceringsköp, som ansetts vara till nytta för jord­

bruket eller näringslivet i orten. Enligt min uppfattning bör i detta sam­

manhang även frågan om arrendemöjligheterna medtagas. Då jorden upp-

låtes på arrende, skapas en möjlighet för en person utan större tillgångar

att på eget ansvar och på egen risk ägna sig åt jordbruk. Överhuvudtaget

bör inte en lagstiftning finnas som alltför starkt beskär antalet fastigheter,

som utarrenderas, enär man då försvårar för personer utan kapital — i regel

landsbygdsungdom — att med jordbruk såsom förvärvskälla så småningom

arbeta sig fram till självägande bönder.

Utan att i detalj kritisera det nu framlagda förslaget till jordrationalise-

ringslag, vilket i stort överensstämmer med nu gällande jordförvärvs- och

lorköpslagar, finnes skäl att erinra om de erfarenheter som vunnits under

ilen tid då dessa båda senare lagar varit i tillämpning. Det torde inte kunna

förnekas att lagarnas tillämpning medfört svåra avvägningsproblem och vid

ett flertal tillfällen väckt den föreställningen alt den enskildes rättssäkerhet

inte längre skulle vara tryggad. Att därav följt irritation, missnöje och osä­

kerhet inom vida kretsar är självfallet. Speciellt gäller detta tillämpningen

22

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 165

av förköpslagen eftersom denna på ett mera påtagligt sätt synes åsidosätta

den enskildes rätt. Jordrationaliseringsutredningen anför som stöd för sitt

förslag till fortsatt förköpslag att densamma är »ett stöd, när det gäller att

förhandlingsvägen söka få till stånd fastighetsöverlåtelser till gagn för ratio­

naliseringen». Att det allmänna skaffar sig tvingande bestämmelser och

under åberopande av dessa förhandlingsvägen söker nå av myndigheterna

uppställda mål är inte förenligt med förutsättningarna för fria förhand­

lingar. Jordförvärvslagen har i sin tillämpning blivit föremål för missnöje

och kritik — mest då från säljarhåll. Ett konstlat prisläge åstadkommet

med hjälp av en lagstiftning som begränsar antalet möjliga köpare kan på

kort sikt anses vara ett köpareintresse. På längre sikt däremot har köparna

och säljarna samma intresse av en prisbildning som tar hänsyn till gällande

jordbruksvärden och inte minst rådande penningvärde. För den äldre gene­

rationen måste det uppfattas som ett oberättigat ingrepp i äganderätten att

man efter ett långt livsarbete på sin gård kanske inte kan få sälja den­

samma till den köpare man själv föredrar. En lag som verkar på detta sätt

skapar ekonomiska följder för jordägarna, vilka knappast låter sig försva­

ras, särskilt icke mot bakgrund av det speciella rättsskydd man i andra

sammanhang velat åvägabringa för människornas pensionsunderlag.

Den av jordbrukarna själva bedrivna rationaliseringen kan icke utan

vidare anses ge mindre lämpliga resultat än den som drives efter statliga

direktiv. Enligt min uppfattning bör största varsamhet iakttagas med alla

försök att efter politiskt fastlagda riktlinjer påverka jordbrukets struktur.

Det kan inte anses bevisat att de fördelar ur allmän synpunkt som skulle

kunna nås genom att den pågående strukturrationaliseringen ytterligare

påskyndas väger tyngre än de nackdelar därav med vilka men måste räkna.

Generationsproblemet bland småbrukarna är sådant att den årliga tenden­

sen till minskning av antalet brukningsdelar av sig själv kommer att under­

strykas. Skall en levande landsbygd bibehållas är det inte lämpligt att med

konstlade medel söka forcera avfolkningen. Erfarenheterna av senaste de­

cenniers ingripanden torde icke ha givit belägg för att den yttre rationalise­

ringen bör arbeta efter vissa i förväg fastställda schabloner. Även de ofull­

ständiga jordbruken och stödjordbruken kan ha stor betydelse i flera sam­

manhang. Det väsentliga måste vara att se till människan och inte till

arealen. Att fullfölja den linjen sker helt naturligt bäst genom förtroende

och frihet — ej genom tvång. När det sedan gäller den frivilliga rationalise­

ringens ändamålsenlighet torde denna med den upplysningsverksamhet som

bedrives av bl. a. hushållningssällskapen vara helt tillfredsställande.

Med hänsyn till det ovan sagda finner jag mig ej kunna biträda majorite­

tens uppfattning att det föreligger ett behov av fortsatt statlig dirigering av

jordbrukets yttre rationalisering med hjälp av en speciell rationaliserings-

lag.»

Yttrandena

Behovet av lagstiftning på förevarande område har vitsordats av det all­

deles övervägande flertalet av de remissinstanser som överhuvud tagit ställ­

ning i denna fråga. Av de femtiofyra omedelbart hörda instanserna har en­

dast fem helt avstyrkt lagstiftning i ämnet såsom varande onödig. Dessa är

skogsägareförbundet, sparbanksföreningen, industriförbundet, Kooperativa

förbundet och lantarbetsgivareföreningen. — I viss utsträckning har beträf­

23

fande de olika spörsmålen förekommit reservationer inom de hörda myn­

digheterna och korporationerna.

Ur de många yttranden, vari behovet av lagstiftning uttryckligen vits­

ordats, må här först återgivas vad lantbruksstijrelsen anfört. Styrelsen up­

pehåller sig till en början vid verkningarna av den gällande jordförvärvs­

lagen och finner det rent principiellt otillfredsställande att rätten att äga

jord och skog skall begränsas till vissa grupper av medborgare. Om en lag

av dylik innebörd skall införas eller bibehållas, synes — fortsätter styrel­

sen — därför böra krävas att de intressen, som tillgodoses med lagen, är av

sådan vikt att de måste tillerkännas företräde framför de principiella be­

tänkligheter och övriga olägenheter som är förbundna med lagen. Beträf­

fande dessa olägenheter anför styrelsen.

Som en påtaglig olägenhet måste det enligt styrelsens uppfattning beteck­

nas, att avgöranden av för både köpare och säljare stor ekonomisk räck­

vidd måste träffas på grundval av vissa mera allmänt hållna föreskrifter i

lagen. Även om de organ, som har att tillämpa lagen — i första hand lant­

bruksnämnderna — gör sitt yttersta för att lagen skall bli tillämpad pa ett

riktigt och enhetligt sätt, är det tydligt att de berörda parterna ibland kan

tycka, att den bedömning som ligger till grund för ett avslagsbeslut, är

felaktig. Nämnderna ställes också många gånger inför stora svårigheter, då

det gäller att pröva frågor om tillstånd enligt jordförvärvslagen. Sålunda

är det till exempel ofta mycket vanskligt att avgöra, huruvida tilltro bör

fästas till en uppgift av en sökande, att han har för avsikt att själv ägna

sig å jordbruket å den fastighet, ansökningen avser, huruvida kapitalplace-

ringssyfte eller spekulationssyfte i ett visst fall ligger bakom ett förvärv

eller ej eller huruvida ett visst förvärv med hänsyn till omständigheterna,

trots att sökanden ej själv ämnar ägna sig åt jordbruket, kan anses vara

till övervägande nytta för jordbruket i orten. -— Som en nackdel måste vi­

dare i och för sig betecknas den omständigheten, att det ej kan undvikas

att tillämpningen av lagen kräver ett ej ringa mått av administrativt arbete.

En annan olägenhet utgör svårigheten att förhindra kringående av lagen.

Vidare anmärker lantbruksstyrelsen, att jordförvärvslagen vid en alltför

restriktiv tillståndsprövning kan hämma en ändamålsenlig utveckling av

jordbruket, antingen så, att den begränsar möjligheterna för jordbruket att

erhålla tillskott i form av initiativ och kapital från sådana som förvärvar

jordbruksfastighet utan att vara jordbrukare, eller också därigenom att

lagen över hövan hindrar förvärv av tillskottsjord till redan bärkraftiga

jordbruk. Härom anför styrelsen:

Vad den förra anmärkningen angår bör det framhållas att de impulser,

som jordbruket erhållit från personer, som förvärvat och drivit jordbruk

utan att från början ha varit jordbrukare, otvivelaktigt mången gång varit

av stort värde. Det vore också enligt styrelsens uppfattning olyckligt om

man skulle söka att avskära jordbruket från dylika impulser. Såvitt styrel­

sen kan finna har dock jordförvärvslagen på det stora hela taget ej till-

lämpats på ett sätt, som gör eu dylik anmärkning befogad. Det bör sålunda

framhållas att tillståndsgivningen varit liberal, då det gällt fastigheter ovan­

för bondejordbrukets storleksgrupp och det kunnat antagas att förvärvet i

främsta rummet varit dikterat av intresse för jordbruket. Större vikt torde

däremot böra fästas vid den senare anmärkningen. Även om tillståndsgiv-

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

24

ningen i kompletteringsärenden i flertalet fall skett på ett fullt riktigt sätt,

torde understundom önskemålet att förhindra en uttunning av befolkningen

i bjgden ha föranlett att tillstånd vägrats även till sådana sammanslagning­

ar, som skulle ha stått i god överensstämmelse med de år 1947 angivna

riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Såtillvida ligger det alltså ett visst fo«

i anmärkningen, att jordförvärvslagen i praktiken kommit att motverka den

yttre rationaliseringen.

Lantbiuksstyrelsen behandlar härefter en verkan av jordförvärvslagen,

om vars gynnsamhet eller ogynnsamhet meningarna är mera delade, näm­

ligen dess inflytande på fastighetspriserna. Man har anmärkt på att lagen

pressar ned dessa priser till förfång särskilt för sådana jordbrukare som

av t. ex. åldersskäl nödgas sälja sina fastigheter till utomstående, erinrar

styrelsen, som fortsätter:

Vad denna anmärkning angår ligger det i sakens natur att det är omöj­

ligt att med full säkerhet uttala sig om hur priserna på jordbruksfasti"-

heter skulle ha utvecklat sig, om lagen ej funnits. Även under lagens gil­

tighetstid har ju ägt rum en stegring av priserna på jordbruksfastigheter,

som varit ganska betydande och som till och med stundom varit ägnad att

inge vissa betänkligheter. Detta torde visa att lagen ingalunda hindrat en

rimlig konkurrens. Trots sagda stegring kan det dock knappast råda något

tvivel om att lagen verkat bromsande på prisutvecklingen. Vad angår fastig-

heter med skog kan ett flertal exempel anföras på att icke-jordbrukare,

vitka raknat främst på den avkastning som på lång sikt kunnat förväntas

av skogen, varit beredda att betala betydligt högre köpeskillingar än jord­

brukare, vilka måst räkna med att underskott å jordbruket delvis skolat

tackas av överskott å skogen. Även vad gäller jordbruksfastigheter med

ringa eller ingen skogstillgång finns det otvivelaktigt utanför jordbrukarnas

led stora grupper, vilka har intresse av att förvärvm jordbruksfastigheter för

sommarnöjesändamål eller liknande och är beredda att för dylika fastig-

heter betala priser, överstigande vad som kan beräknas bli förräntat vid

jordbruksdrift. Detta gäller icke minst s. k. överbyggda fastigheter. En fas-

a me<* dåligt byggnadsbestånd kan vidare betinga ett högre pris om

den far saljas för sammanläggning med ett angränsande storjordbruk än

...en skall bestå som självständig brukningsenhet och den nye ägaren

dartor måste räkna med att behöva investera betydande belopp i byggnads­

arbeten. Då man skall taga ställning till frågan om lagens fortbestånd bör

man darfor enligt lantbruksstyrelsens uppfattning vara på det klara med,

att lagen i varje fall hittills otvivelaktigt verkat återhållande på prisutveck­

lingen. Samtidigt vill dock styrelsen redan här för egen del framhålla, att

detta enligt styrelsens uppfattning närmast utgör ett skäl för bibehållande

av lagen. — I detta sammanhang torde även ett annat förhållande böra

uppmärksammas. Under de senaste åren har i högre grad än tidigare fram-

tratt en obenägenhet hos jordbrukare, vilka lämnar jordbruksnäringen, att

i samband därmed avhända sig sina fastigheter. Én och sannolikt den

framsta orsaken härtill torde väl vara att de på grund av osäkerhet om

penningvärdets utveckling föredrar att så länge som möjligt behålla det

realvärde, som fastigheterna representerar. En bidragande orsak är dock

säkerligen ej sällan att de på grund av de begränsningar i kretsen av pre-

sumptiva köpare, som jordförvärvslagen medfört, haft svårare att få ett

ur deras egen synpunkt tillfredsställande pris för fastigheterna. Denna be­

nägenhet att behålla jord och skog framträder inte minst vid arvfall. Det

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

25

synes bli allt vanligare att icke-jordbrukare, vilka genom arv blir ägare

till eller delägare i jordbruksfastigheter, särskilt då skogstillgångarna är

betydande, i stället för att sälja den arvfångna egendomen behåller den­

samma och, i den mån den utgöres av jordbruksjord, arrenderar ut denna

jord som tillskott på längre eller kortare tid till någon jordbrukare i or­

ten. Jordförvärvslagen kan uppenbarligen i dylika fall icke bidraga till att

bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo.

Vad åter beträffar jordförvärvslagens positiva verkningar i fråga om att

bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo uttalar lant-

bruksstyrelsen som sin bestämda uppfattning, att lagen på det hela taget

varit till avsevärt gagn för bondejordbruket och för landsbygdens utveck­

ling. Styrelsen andrager vidare:

Det är visserligen icke möjligt att med säkerhet uttala sig om i vilken

utsträckning jord och skog, som nu är i den jordbrukande befolkningens

ägo, skulle ha kommit i andra händer, därest lagen icke funnits. Antalet

avslagna ansökningar om jordförvärvstillstånd säger härvidlag föga, efter­

som lagen naturligen främst verkat genom sin blotta existens. Hos lant­

bruksnämnderna, som sitter inne med den största erfarenheten, är det emel­

lertid en allmän uppfattning, att lagen hindrat en mycket betydande över­

gång av jordbruksjord och skog i icke-j ordbrukares ägo. Detta stämmer

även helt med styrelsens mening. Av särskild betydelse torde lagen ha varit,

då det gällt att hindra överlåtelser av rena skogsfastigheter eller jordbruk

med skog, vilka fastigheter tett sig speciellt lockande ur spekulations- eller

kapitalplaceringssynpunkt. Styrelsen anser det därför befogat att fälla det

omdömet, att lagen på det hela taget väl fyllt sin primära uppgift att med­

verka till att bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo.

Efter sin granskning av den gällande jordförvärvslagens verkningar över­

går lantbruksstyrelsen till frågan huruvida en lagstiftning av detta slag bör

finnas jämväl i fortsättningen. Härutinnan erinras till en början om att

jordbruket enligt en huvudpunkt i 1947 års beslut även framgent i huvud­

sak bör ha karaktären av bondejordbruk. Styrelsen anför vidare:

Den lyckosamma utveckling, som det svenska jordbruket kan se tillbaka

på, måste otvivelaktigt till stor del tillskrivas det faktum, att jorden i så

hög grad innehafts av självägande brukare. Intresset av och viljan att ge­

nomföra sådana förbättringsåtgärder och investeringar, soin måhända ger

ringa utbyte för stunden men är av värde på längre sikt, måste alltid vara

större hos den, som själv äger den jord han brukar, än hos den som måhända

måste räkna med att få avträda jorden till annan brukare vid utgången av

en arrendeperiod. I själva verket är det ju också så att den produktions­

apparat, som det svenska jordbruket i dag utgör, till mycket stor del är ett

resultat av ett träget och osjälviskt arbete, som utförts med föga tanke på

den egna lönen för arbetet. Styrelsen anser därför att det även i fortsätt­

ningen bör vara ett väsentligt led i jordbrukspolitiken, att man så vitt möj­

ligt skall söka bevara den ägandestruktur, som av ålder funnits och allt­

jämt finns inom jordbruket. — Frågan är då, om det för detta ändamål kan

anses nödvändigt att genom särskild lagstiftning försöka hindra försälj­

ning av jordbruksjord och skog till icke-jordbrukare. Vid ett bedömande

av denna fråga måste man enligt styrelsens uppfattning räkna med att de

faktorer, som under de gångna åren framkallat ett starkt intresse från icke­

jordbrukares sida för att förvärva jord och skog, kommer att göra sig gäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

26

lande även i fortsättningen. Att, såsom ifrågasatts i en reservation till ut­

redningens betänkande, motverka dessa strävanden genom bestämmelser i

skogsvårdslagen och uppsiktslagen torde icke vara möjligt. Vad skogen an­

går må det till en början erinras om att de försök, som i tidigare skogs-

vårdslagstiftning gjorts att genom begränsningar i avverkningsrätten till

skog minska skogsspekulanternas intresse att förvärva skogsmark, visat

sig föga effektiva. Och dessutom kan man ju uppenbarligen ej genom re­

striktiva bestämmelser i skogsvårdslagen motverka köp av skog i kapital-

placeringssyfte. Vad vidare gäller uppsiktslagen måste det understrykas att

det, om man på denna väg ville minska intresset hos icke-jordbrukare att

forvarva jordbruksfastigheter, skulle bli nödvändigt att ställa skötseln av

jordbruken och deras byggnader under en uppsikt "av helt annan och mera

genomgripande karaktär än den som föreskrives i nu gällande uppsiktslag.

En sådan uppsikt skulle enligt styrelsens uppfattning innebära ett väsent­

ligt större tvång än vad fallet är med de restriktioner, som den nuvarande

jordförvärvslagen innebär. Trots vad styrelsen förut anfört om de betänklig­

heter, som rent principiellt kan anföras mot en lagstiftning av ifrågavarande

slag, och trots de olägenheter, som måste bli förknippade med tillämpningen

av densamma, anser styrelsen därför, att densamma under rådande förhål­

landen icke kan undvaras.

Vad sedan beträffar frågan, huruvida ett rättsligt institut med förköps-

iagens syfte bör finnas även i fortsättningen, inleder lantbruksstyrelsen

sitt yttrande med en översikt över strukturrationaliseringens hittillsvarande

utveckling och dess utvecklingstendenser:

Det må först erinras om det välkända förhållandet att den starka befolk-

ningsminskning, som ägde rum vid jordbruket under 1930-talet och första

hälften av 1940-talet, huvudsakligen rörde den anställda arbetskraften och

hemmavarande barm Antalet självägande jordbrukare nedgick däremot

under sagda tid förhållandevis sakta. Sålunda var exempelvis antalet jord­

bruk med mer än 2 hektar åker enligt jordbruksräkningen år 1944 endast

omkring 11 000 lägre än antalet dylika jordbruk enligt jordbruksräkningen

ar 1932. Detta motsvarar en minskning med cirka 900 jordbruk om året.

Under efterkrigsåren har nedgången blivit betydligt kraftigare. De resultat,

som hittills föreligger från 1951 års jordbruksräkning, visar en total ned­

gång i antalet jordbruk över 2 hektar med sammanlagt nära 2 000 om året.

I storleksgrupperna 2—5 och 5—10 hektar har nedgången varit ännu större

men denna nedgång har delvis uppvägts av en ökning i de där ovanför

liggande storleksgrupperna. Procentuellt sett har jordbruken i storleks­

grupperna 2—5 och 5—10 hektar minskat med 11 respektive 4,7 procent,

medan gruppen 10—20 hektar ökat med 2,3 procent, gruppen 20—30 hek­

tar med 4 procent, gruppen 30—50 hektar med 4,9 procent och gruppen

oO—100 hektar med 7 procent. Det bör anmärkas, att jordbruksräkningar-

nas siffror avser förändringarna i antalet brukningsenheter och sålunda"på-

verkas ej endast av sammanköp av fastigheter utan även av sådana föränd­

ringar, som åstadkommes genom att en fastighet, vilken tidigare brukats

såsom självständig brukningsenhet, utarrenderas till en brukare av en när­

liggande fastighet. Av olika skäl, bland annat skiljaktigheter i det sätt på

vilket sambruk redovisats vid de båda jordbruksräkningarna, ger vidare de

nu anförda siffrorna ej något fullt exakt uttryck för storleken av de föränd­

ringar, som ägt rum under tiden mellan de båda jordbruksräkningarna.

Det råder dock icke något tvivel om att de ger en i stort sett riktig bild av

utvecklingen under sagda tid. Vad angår de förändringar, som ägt rum

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

28

kan bil disponibel för rationaliseringsändamål, om möjligt skall komma det

eller de jordbruk till godo, som har det största behovet därav, och vidare alt

man i samband med dylika förstärkningar även skall söka genomföra så­

dana arrondenngs- och andra förbättringsåtgärder, som behöves för att

jordbruken skall kunna brukas rationellt och ge sina brukare en tillfreds­

ställande bärgning. Lantbruksnämndernas primära uppgift i samband med

den yttre rationaliseringen bör följaktligen vara ej att "till varje pris söka

åstadkomma en minskning av antalet ofullständiga jordbruk utan att verka

i or att den strukturförändring, som successivt framtvingas av ekonomiska

och andra faktorer, skall genomföras på det för jordbruket och landsbygden

i dess helhet mest gynnsamma sättet. Ur denna synpunkt anser styrelsen

det vara av vikt att ett institut, motsvarande den nuvarande förköpsrätten,

finnas i fortsättningen. Denna rätt innebär, såsom framhölls redan i

1,4/ ai s liksdagsbeslut, ju i realiteten alt den granne, som behöver till-

skottsjoid, tillei kännes förköpsrätt till ledigbliven jord framför utomståen­

de. En sådan lätt står enligt styrelsens uppfattning väl i överensstämmelse

med uppfattningen att den yttre rationaliseringen i största möjliga ut­

sträckning skall ske såsom en jordbrukets egen angelägenhet. Erfarenheten

hai också visat att det i praktiken föreligger ett starkt intresse hos inneha-

varna av ofullständiga jordbruk att genom en dylik förköpsrätt få ökade

mojligheter att komma över den tillskottsjord de" behöver.

Lantbruksstyrelsens positiva inställning till frågan, huruvida behov före-

ligger av fortsatt lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas syften,

delas av bl. a. Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen ävensom Landsorganisa­

tionen, vilken anser, att den nya lagstiftningen bör taga sikte på en snabbare

och, kanske framför allt, varaktigare sammanläggning av de alltför små

brukningsenheterna. Även ungefär halva antalet länsstyrelser, flertalet av

hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt praktiskt taget samtliga

lantbruksnämnder intager samma ståndpunkt. Så uttalar t. ex. länsstyrel­

sen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i

Stockholms län i ett gemensamt yttrande bland annat följande:

Utan en reglering av handeln med jordbruksfastigheter torde den av lant­

bruksnämnderna bedrivna aktiva inköpspolitiken till främjande av en ra-

tionell fastighetsindelning icke kunna erhålla önskad omfattning. Mycket

sallan torde inträffa att två eller flera jordbrukare på eget initiativ över­

enskommer om uppdelning av en salubjuden fastighet i avsikt att förstärka

och i arronderingssyfte förbättra sina brukningsenheter. Genom den stora

mängden av ofta små registerfastigheter från tider av friare jorddelning än

den nuvarande ligger det närmast till hands att en av de intresserade —

och då oftast den kapitalstarkaste och av jorden kanske minst behövande

— köper hela enheten. Sådana förvärvsmöjligheter skulle — därest de i fort­

sättningen ställdes öppna — kunna leda fram till en snedvridning av indel­

ningen i brukningsenheter med såväl ur landsbygdspolitisk som ur jordbruks-

pohhsk synpunkt olyckliga följder. En lagstiftning med svfle att reglera

handeln med redan utbrutna fastigheter synes ur faslighetsbildningssvn-

punkt betydelsefull på samma sätt som den numera starkt restriktiva joYd-

delmngslagen avsedd att tillämpas på del av fastighet. — Beträffande vi-

dare behovet av fortsatta rättsliga hinder för i och för sig olämpliga förvärv

utan samband med den yttre rationaliseringen föreligger för Stockholms

lans vidkommande starkt grundad anledning att uttala farhågor för att ägan­

derätten till jorden skulle i stigande grad "komma att frångå den jordbru­

kande befolkningen, därest en jordförvärvslagstiftning icke" funnes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

30

skada. Grava fall av olämpliga förvärv kan för övrigt under dylika förhål­

landen beivras med utnyttjande av vanhävdslagstiftningen. Emellertid kan

vissa köpare av skogsfastigheter i främsta rummet inrikta sig på att till­

godogöra sig fastighetens kapitalvärde. Det synes därför böra övervägas

huruvida icke en ombildning av jordförvärvslagens bestämmelser bör ske,

varvid dessa ersättes med en särskild lagstiftning angående förbud mot så­

dana förvärv av jordbruk med skog, som i första hand inriktas på att till­

godogöra köparen fastighetens skogstillgång.

Vad beträffar de inledningsvis nämnda remissyttranden, vari förevarande

lagstiftning helt avstyrkts, överensstämmer argumenteringen i stort sett

med de förut återgivna reservationerna av herrar Antby och von Seth. Skogs-

ägareförbundet framhåller också skattepålagornas betydelse och menar, att

icke minst realisationsvinstbeskattningen nu långt mer än tidigare verkar

avskräckande på eventuella »jobbare» i jordbruks- och skogsfastigheter.

Sparbanksföreningen uttrycker bland annat farhågor för att lagstiftningen

kan leda till minskning av jordbruksfastigheternas kreditvärde. Industriför­

bundet yttrar beträffande lagstiftningens ändamål:

Ur allmän synpunkt måste starkt ifrågasättas lämpligheten av en lagstift-

ning som bland annat syftar till att förbehålla utövandet av en näring åt

dem, som nu är verksamma däri, och åt deras närmaste anhöriga. Det torde

för övrigt få anses i hög grad ovisst, om en lagstiftning av nu förevarande

slag i längden kan tjäna syftet att bevara jordbruksfastigheterna i den jord­

brukande befolkningens ägo. Undersökningar, som utförts inom Industriens

utredningsinstitut, visar att det befolkningsunderlag, som i framtiden skall

rekrytera jordbruket, med nuvarande avflyttningstakt från denna näring

sjunker väsentligt starkare än rekryteringsbehovet. Detta kommer därför i

ökad utsträckning att få lov att tillgodoses av befolkningen i tätorterna. En

sådan utveckling kan uppenbarligen icke hindras genom lagstiftning.

Även lantarbetsgivareföreningen ansluter sig till reservanterna inom ut­

redningen, och Kooperativa förbundet gör i sammanhanget följande princip­

uttalanden:

Den enda motivering, som skulle kunna tillmätas någon betydelse för ett

bibehållande av jordförvärvslagstiftningen, vore en allmänt utbredd misstro

mot penningvärdets stabilitet. För närvarande synes det emellertid sannolikt

att statsmakterna är beredda att vidtaga sådana åtgärder mot inflationsten­

denserna som kan skapa förtroende för penningvärdet. — Frågan om den

yttre rationaliseringen av det svenska jordbruket bör vara en jordbrukarnas

frivilliga angelägenhet — frivillig både såtillvida, att de jordbrukare, som

icke önskar medverka till den yttre rationaliseringen, ej tvingas därtill, och

i den bemärkelsen att jordbrukare, som önskar komplettera sina jordbruk så

att dessa fullt ut kan dra nytta av bland annat mekaniseringens fördelar,

icke genom lagliga hinder betages denna möjlighet.

Kooperativa förbundet förklarar sig dock samtidigt berett att, för den

händelse vissa risker skulle föreligga för spekulationsbetonade köp av skogs-

fastigheter kombinerade med jordbruk, förorda en särskild lagstiftning som

råder bot mot dylika olägenheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

32

större pådiivande effekt knappast vara att vänta av lagen. Så mycket ange­

lägnare bör det i stället vara att de sammanslagningar som åstadkommes blir

lämpliga och därigenom mera varaktiga.

Jordförvärvslagen har till ändamål att förebygga olämpliga förvärv av

jordbruks- och skogsfastigheter. Att anordna en kontroll, som hindrar så­

dana förvärv utan att alltför mycket beskära den enskildes handlingsfrihet,

eibjuder givetvis sina vanskligheter. Redan gränsdragningen mellan lämp­

liga och olämpliga förvärv kan ge anledning till diskussion. Beträffande

vissa slag av förvärv torde emellertid endast en mening kunna råda om de­

ras skadlighet, t. ex. spekulationsköpen. Att förhindra dessa utgör också ett

huvudsyfte för jordförvärvslagen. EU annat huvudsyfte är att motverka

kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som minskar den jordbrukande

befolkningens fastighetsinnehav. Dylika förvärv kan dock emellanåt vara

till övervägande nytta ur allmän synpunkt, och lagen öppnar därför också

möjlighet att godkänna dem i sådana fall.

Behovet av jordförvärvskontroll gör sig särskilt gällande i tider med fal­

lande penningvärde. Emellertid visar erfarenheten, att jord och än mera

skog även eljest är ett begärligt objekt för kapitalplacering. Och jämväl

risken for spekulationsbetonade förvärv är långt ifrån utesluten under de

mera normala tiderna. Särskilt i trakterna omkring de större städerna till­

kommer också ett växande intresse att förvärva gårdar för bostads- och fri­

tidsändamål. Anledning finnes sålunda att befara ogynnsamma verkningar

för strävandet att vidmakthålla en självägande bondebefolkning, om för-

varvskontrollen upphäves. Såsom både utredningen och lantbruksstyrelsen

framhållit kan dessa verkningar icke i erforderlig män motarbetas med

hjälp av vanhävds- och skogsvårdslagstiftning.

Samtidigt som jag således ansluter mig till utredningens uppfattning om

behovet av fortsatt jordförvärvslagstiftning, vill jag understryka vikten av

en liberal tillämpning av lagstiftningen där detta låter sig förenas med la­

gens syften. I fråga om stora och mera kapitalkrävande egendomar kan det

t. ex. stundom vara anledning att meddela förvärvstillstånd, även om för-

varvaren icke ämnar ägna sig åt egendomens skötsel. Särskilt i förening

med ett töreläggande att upprusta egendomen kan ett tillstånd i dylikt fall

vara till nytta för jordbruket. En liberal tillståndsgivning bör också kunna

aga rum med avseende å fastigheter, som på grund av ringa areal eller eljest

icke lampar sig för egentligt jord- eller skogsbruk och ej heller erfordras

för komplettering av andra jordbruksfastigheter.

I fråga om jordförvärvslagstiftningens inflytande på fastighetspriserna

saknas fasta hållpunkter. Andra och starkare faktorer spelar i detta hän­

seende den avgörande rollen. Det får likväl antagas, att lagen verkar däm­

pande på prisnivån. Sparbanksföreningens farhågor för att fortsatt jordför-

Vf^^lagstiftning skulle leda till minskning av jordbruksfastigheternas kre-

ditvarde, synes mig dock överdrivna. Jag vilt påpeka, att jordbrukskredit­

kassan icke funnit anledning till erinran mot lagförslaget ur denna svn-

punkt.

J

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Liksom jordförvärvs- och förköpslagarna har också den föreslagna lagen

fått sin räckvidd inskränkt genom åtskilliga och betydelsefulla un­

dantag, vilka uppräknas i 1 §. Emellertid stadgas i 6 § jordförvärvslagen

vissa undantag, som saknar motsvarigheter i förköpslagen och ej heller

upptagits i lagförslaget. Detta gäller till en början kommuners och

sambruksföreningars förvärv samt för v är v från kon­

kursbo. Härom uttalas i betänkandet:

För rationaliseringsarbetet är det uppenbarligen av vikt att även dessa

slags fång i fortsättningen underkastas förvärvsprövning. Detta gäller icke

minst kommunernas jordafång, gentemot vilka lantbruksnämnderna i flera

fall funnit anledning till förköpsingripande. För övrigt har vid skilda till­

fällen starkt ifrågasatts huruvida icke kommunerna borde lyda även under

jordförvärvslagen (jfr bl. a. prop. nr 24/1951 sid. 36). Lagförslaget ansluter

sig i förevarande hänseende till förköpslagen. Utredningen vill emellertid

understryka vikten av att vid förvärvsprövningen ägnas tillbörligt beaktande

åt föreliggande kommunala behov av att anskaffa mark för bostadsbebyg­

gelse samt industri- och fritidsändamål. I fråga om konkursbos fastighet

är att märka att konkursförvaltaren enligt 70 § konkurslagen alltid äger

påkalla exekutiv auktion och på så sätt kan bringa undantagsbestämmelsen

i punkt 6 (avseende inrop på exekutiv auktion) i funktion.

Jordförvärvslagen äger ej heller tillämpning där jämlikt annan författ­

ning Kungl. Maj : t s eller länsstyrelsens tillstånd till för­

värvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av be­

skaffenhet att få ske utan sådant tillstånd. Detta undantagsstadgande har

icke fått någon motsvarighet i lagförslaget, och som motivering härtill an­

för utredningen:

Med denna bestämmelse åsyftas enligt lagmotiven förvärv rörande vilka

förbud upptagits i bolagsförbudslagen, lagen den 30 maj 1916 om Aåssa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier

i vissa bolag samt den numera upphävda kungl. förordningen den 31 okto­

ber 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Emellertid har bestämmelsens verkningar sträckt sig längre än man så­

lunda omedelbart åsyftat. Så har t. ex. utanför jordförvärvslagens tillämp­

ningsområde kommit att falla försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt

köp som göres av universitet.1 Tillståndsprövningen av nu nämnda slags

fång sker huvudsakligen ur andra synpunkter än de jordpolitiska, och det

kan knappast undvikas att dessa härigenom emellanåt kommer i skym­

undan. Detta gäller bl. a. universitetsförvärven, där man har att väga kapi­

talplacerarens krav på fullgod placering mot allmänintresset att jorden icke

i alltför stor omfattning undandrages de självägande jordbrukarna. Sär­

skilt med hänsyn till den nyinförda bestämmelsen i 5 § torde för framtiden

bli nödvändigt att inhämta lantbruksnämndens yttrande i varje ärende av

nu avsedd beskaffenhet. Under sådana omständigheter förefaller det utred­

ningen mest praktiskt att slopa jordförvärvslagens före\Tarande undantags­

bestämmelse och således låta nämnden också avgöra ärendet. Där nämn­

den godtagit förvärvet ur de synpunkter nämnden har att företräda, får

sedan ankomma på Kungl. Maj :t respektive länsstyrelse att prö\7a ärendet

1 Jfr 9 § kungl. kungörelsen den 20 januari 1939 med föreskrifter rörande tilllämpningen av

lagen den 4 jannari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse av sådan jord under tomträtt (SFS nr 33) ävensom 143 § Kungl. Maj:ts statuter den

28 januari 1916 för universiteten i Uppsala och Lund (SFS nr 66).

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

Med de föreslagna jämkningarna har utredningen ej avsett, att lantbruks­

nämnderna genom hinderfrihetsintyg skulle sanktionera förvärv av fastig-

hetsdelar, då förvärvet medför en uppenbart olämplig ändring i indelningen

i brukningsenheter. Det vore orimligt bl. a. med hänsyn till den medverkan

i den jordpolitiska kontrollen som lantbruksnämnderna bär sig ålagd, och

det skulle för allmänheten verka förbryllande och stötande, om den admi­

nistrativa jordpolitiska myndigheten förklarade hinder icke möta mot ett

förvärv vars genomförande i avseende å fastighetsbildning sedan förhind­

rades. Utredningen anser, att sådana förvärv redan genom jordrationalise-

ringslagen skall kunna göras ogiltiga. I anledning härav har nya bestäm­

melser införts i 3 § i förslaget. I denna paragraf har sålunda bland de ovill­

korliga hindren för utfärdande av hinderfrihetsintyg upptagits ett stadgan­

de av innehåll, att sådant intyg skall vägras, om fånget medför uppenbart

olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter. Denna regel leder,

där fånget avser del av fastighet, till en grovsållning, varigenom på ett ti­

digt skede hos nämnden kan bortgallras fall där den tilltänkta fastighets­

bildningen är klart ogenomförbar. Självklart torde vara att regeln bör till-

lämpas, om i något fall lagakraftägande beslut föreligger att vägra tillstånd

till avstyckning. — I de fall, då fånget icke faller vid grovsållningen enligt

3 §, bör ävenledes en sådan ordning för ärendets handläggning införas att

dubbelprövning förebygges och jorddelningsinstansernas prövning icke före-

gripes. Det bör härvid beaktas att det slutliga bedömandet i sådana fall bör

ske först då den utredning föreligger som lantmätaren enligt jorddelnings­

lagen har att förebringa i fastighetsbildningsärendet. Vidare bör framhållas

att det icke sällan händer att sakägarna vid lantmäteriförrättningen på lant­

mätarens tillskyndan ändrar ansökningen till att avse en fastighetsbildning

som kan godtagas. Med hänsyn härtill och då de erinringar, som må kvarstå

efter grovsållningen enligt 3 § och utgallring av de fall där hinder mot för­

värv möter enligt 4 § andra stycket, väsentligen torde vara av mera fastig-

hetsteknisk natur, synes den fortsatta prövningen av åtgärdens lovlighet

böra anknytas till fastighetsbildningsärendet. I anslutning härtill må erinras

att utredningen i 8 § upptagit en möjlighet för nämnderna att göra giltig­

heten av hinderfrihetsintyg beroende av att fastighetsbildningen verkligen

kommer till stånd.

Frågan, huruvida lagen i likhet med jordförvärvslagarna av 1945 och

1948 bör få endast begränsad giltighetstid, har upptagits bland

utredningens rundfrågor till lantbruksnämnderna. Flertalet nämnder har be­

svarat frågan jakande, och även utredningen har stannat härför med följan­

de motivering:

Visserligen torde lagens syften vara förtjänta av att bli tillgodosedda med

en varaktig lagstiftning. Utformningen av denna kan emellertid ske på olika

sätt. Föreliggande förslag innefattar åtskilliga nyheter, vilkas verkningar

måhända icke kan i allo överblickas. Försiktigheten synes därför bjuda att

lagen får prövas någon tid — förslagsvis fem år — innan slutlig ståndpunkt

tages till frågan om dess fortbestånd. Ytterligare en anledning att begränsa

lagens giltighetstid utgör den pågående revisionen av jorddelningslagstift-

ningen. Resultatet av denna torde nämligen under alla omständigheter kom­

ma att mer eller mindre påverka utformningen av förevarande lagstiftning.

Såsom redan berörts, har herrar Andersson, Jonsson och Wetterhall re­

serverat sig mot utredningens förslag i denna del. Reservationen lyder:

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

De minsta fastigheterna har ju — om de är bebyggda — sin största be­

tydelse som bostad för en familj, vars huvudsakliga inkomst hämtas utanför

jordbruket. Dessa fastigheter kan givetvis icke bli föremål för spekulation

eller kapitalplacering i någon större utsträckning. De saknar också egentlig

betydelse för jordbruksproduktionen. Icke heller ur rationaliseringssynpunkt

torde de i allmänhet vara av större intresse. Det förtjänar därför att över­

vägas, om icke sådana mindre fastigheter kan undantagas. Därigenom skulle

— åtminstone i skogslänen — uppnås en väsentlig besparing i lantbruks­

nämndernas arbete. — Även i annat avseende skulle emellertid fördelar kun­

na vinnas genom en sådan anordning. En stor del av de arronderingsförbätt-

ringar, som på jordägarens eget initiativ äger rum genom förvärv av delar

av fastigheter och som föranleder lantmäteriförrättning, torde avse mindre

områden. I dessa fall sker en bedömning ur rationaliseringssynpunkt enligt

jorddelningslagstiftningen. Om förvärv av mindre områden för komplette-

ringsändamål undantoges från lagens tillämpningsområde, skulle dubbel­

prövning ur jordpolitisk synpunkt kunna undvikas. Detta kan enligt nämn­

dens mening ske utan att väsentliga olägenheter i annat avseende skulle upp­

stå, exempelvis därigenom att lantbruksnämnden icke får kännedom om så­

dana rationaliseringar. Dessa torde nämligen endast undantagsvis påverka

strukturen i stort hos jordbruksfastigheterna inom en viss bygd. Den före­

slagna åtgärden skulle även provisoriskt kunna lösa frågan om samordning­

en av lantbruksnämndernas och lantmäteriets jordpolitiska verksamhet.

Småbrukarnas riksförbund föreslår, att lagen göres tillämplig endast å

fastighetsköp för 40 000 kronor och däröver.

Lantbruksstyrelsen anför i denna fråga:

Vad gäller tanken på att mindre fastigheter skulle lämnas utanför lagen

må erinras om att i 1945 års jordförvärvslag fastigheter med ett taxerings­

värde under 5 000 kronor undantogs från lagens tillämplighetsområde. Det

visade sig emellertid, att detta fick icke önskvärda konsekvenser. Med en på

dylikt sätt bestämd gräns skulle alltjämt ett ganska stort antal små fastig­

heter med icke oväsentlig skogstillgång komma att falla utanför lagen. Sty­

relsen kan emellertid icke finna det lämpligt att denna fastighetskategori åter

skulle lämnas fri för spekulationsintresset, samtidigt som man från det all­

männas sida strävar efter att i samband med den yttre rationaliseringen

åstadkomma en förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog. I vart fall

såvitt gäller fastigheter med någon nämnvärd skogstillgång vill styrelsen där­

för bestämt avstyrka att en sådan undantagsbestämmelse skall införas.

Mindre betänkligheter skulle man väl däremot behöva hysa mot att undan­

taga rena jordbruksfastigheter under en viss förhållandevis låg arealgräns.

Även den åkerjord, som eu dylik fastighet kan innehålla, kan emellertid

många gånger utgöra en värdefull förstärkning till ett angränsande jordbruk,

och den pågående yttre rationaliseringen skulle alltså försvåras, om dylika

fastigheter finge fritt förvärvas av icke-jordbrukare. Om en sådan undan­

tagsbestämmelse uppställdes skulle vidare vissa svårigheter uppstå, då det

gällde att avgöra, om lagen var tillämplig å en viss fastighet eller ej. Sålunda

skulle exempelvis i lagfartsärendet utredning behöva förebringas angående

fastighetens areal, och härvidlag skulle de arealuppgifter, som kan finnas

i jordregistret, icke kunna anses vara tillfyllest, eftersom dessa uppgifter

ofta ej motsvarar det verkliga läget. Styrelsen anser sig därför ej heller böra

förorda en dylik inskränkning av lagens tillämplighetsområde. Däremot vill

styrelsen betona vikten av att tillståndsgivningen beträffande dylika mindre

fastigheter skall ske på ett liberalt sätt. Alldeles särskilt gäller detta sådana

fastigheter, som i realiteten främst har karaktären av bostadsfastigheter.

39

Förslag att i större eller mindre omfattning undantaga mark, som enligt

stadsplan eller andra planer för marks användning är avsedd för tät­

bebyggelse, framlägges av lagberedningen, lantmäteristgrelsen och överlant­

mätaren i Jönköpings län.

I vissa yttranden hemställes, att kommun befrias från tillstånds-

tvånget. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför sålunda:

Länsstyrelsen har uppmanat landskommunerna till en aktiv markpolitik

i huvudsak för att de skall fullgöra den insats beträffande bostadsförsörj­

ningen, som jämlikt lag åligger dem, men även för att främja näringslivet

i landskommunernas tätorter. Dessa markförvärv måste oftast ske på myc­

ket lång sikt och det kan därför vara svårt för en lantbruksnämnd att be­

döma nödvändigheten av kommuns markförvärv. Dessa måste bedömas jäm­

väl ur andra synpunkter än ur jordbrukssynpunkt. Den omständigheten att

lantbruksnämnd vägrar utfärda hinderfrihetsintyg för visst markförvärv

kan ej betaga kommunen rätt att hos Kungl. Maj :t påkalla expropriation av

marken och genom expropriationsdomstol kan kommun tillförsäkras mark,

beträffande vilkens förvärv genom köp lantbruksnämnd vägrat meddela hin­

derfrihetsintyg. Två myndigheter kan således komma att fatta olika beslut

i samma sakfråga. Ett sådant resultat torde böra undvikas. Såvitt länssty­

relsen kan bedöma erfordras ej förvärvskontroll av lantbruksnämnd beträf­

fande kommuns förvärv av jordbruksfastighet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i

Värmlands län befarar, att den föreslagna skärpningen skulle leda till mot­

sättningar mellan kommuner och lantbruksnämnder. Jämväl stadsförbun­

det och landskommunernas förbund avstyrker förslaget i denna del. Det se­

nare förbundet hemställer i andra hand, att prövningen av de kommunala

förvärven anförtros åt organ, som företräder mera allsidiga synpunkter än

lantbruksnämnderna, t. ex. länsstyrelserna.

Lantmäteristgrelsen föreslår, att från lagens tillämpningsområde undan­

tages borgerlig kommuns förvärv av mark inom kommunens gränser, samt

anför:

Ur bostadspolitisk synpunkt är det angeläget med eu aktiv kommunal

markpolitik. Kommunernas förvärv torde redan nu ofta föranleda en rätt

omständlig och tidsödande handläggning. Att tynga den kommunala mark­

politiken med en statlig förvärvsprövning synes därför icke böra ske utan

vägande skäl. Däresl prövningen i lantbruksnämnden skall få tillräckligt

sakligt underlag, synes det ofrånkomligt med en utredning från kommunen,

som belyser kommunens behov av marken. En sådan utredning torde ofta

medföra betydande arbete, tidsförlust och kostnader. Detta blir till nackdel

särskilt för mindre kommuner med svagt utvecklad förvaltningsapparat.

Enstaka företeelser kan visserligen anses ha aktualiserat frågan om prövning

ur jordpolitisk synpunkt av de kommunala förvärven. Vinsterna av en så­

dan prövning synes emellertid -— sedda ur vidare samhälleliga perspektiv

— icke överväga de med prövningen förenade olägenheterna.

Lantmäteristyrclsens mening delas av lantmätareföreningen och en del

överlantmätare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

40

Beträffande de kyrkliga kommunerna framhåller pastoratens riksförbund,

att församlingar och pastorat sällan torde uppträda som köpare av jord­

bruksfastighet i andra fall än då det gäller att återplacera vederlag för för­

såld kyrklig jord i värdebeständig valuta. Förbundet vore fullt på det klara

med att pastoraten och församlingarna därvid icke borde företaga åtgärder,

som strede mot den statliga jordpolitikens syften. Dessa syften krävde emel­

lertid icke, att den föreslagna lagen gjordes tillämplig på fall då pastorat

och församlingar inköpte jord i stället för avyttrad kyrklig egendom.

Å andra sidan har utredningens förslag i fråga om de kommunala för­

värven direkt tillstyrkts av RLF, länsstyrelsen i Värmlands län och lant-

bruksstyrelsen, vilken anför:

Vad först beträffar de ecklesiastika förvärven torde dessa huvudsakligen

ske i kapitalplaceringssyfte. Statsmakterna har för övrigt anvisat de eckle­

siastika förvaltningsorganen att söka placera medel i fast egendom på lan­

det. Sålunda har föredragande departementschefen i proposition nr 142/42

(bilaga 1, s. 40) som riktlinje angivit, att stiftsprästlönejordfonderna i

främsta rummet borde inköpa större fastighetskomplex huvudsakligen be­

stående av skogsegendomar. Det torde för närvarande i ecklesiastika fonder

finnas betydande tillgångar, som vederbörande förvaltande organ skulle

önska placera i jord- och skogsegendomar. Även om denna allmänna rikt­

linje alltjämt skall följas, synes det emellertid nödvändigt att man vid

tillämpningen av densamma tar tillbörlig hänsyn till den avvägning mellan

kapitalplaceringsintresset och jordbrukets intressen, som förutsättes i jord­

förvärvslagen, ävensom till angelägenheten av att främja en utveckling av

jordbruket i enlighet med 1947 års riktlinjer. Ett beaktande av dessa "syn­

punkter bör enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bland annat leda till att

förvärv av fastigheter av bondejordbrukets storlek i princip icke bör tillåtas.

Till förvärv av andra jordbruks- och skogsfastigheter för kyrkans räkning

bör tillstånd lämnas endast under förutsättning, att kyrkans innehav av

egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för

näringslivet i orten. Härvid torde bland annat böra beaktas, huruvida

marken kan disponeras för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Vidare

bör i detta sammanhang uppmärksammas, att i de många jordbruks- och

skogsfastigheter, som nu är i kyrklig ägo, ingår åtskillig mark, som av jord­

politiska skäl lämpligen bör användas för komplettering av andra jord­

bruk, ävensom arrendegårdar, vilkas överförande till självägande brukare

kan böra främjas av sociala och andra skäl. De ecklesiastika myndigheterna

har emellertid på sina håll visat sig påfallande obenägna att avhända sig

dylik mark, samtidigt som de också ej sällan varit obenägna att vidtaga så­

dana förbättringsåtgärder beträffande byggnader å utarrenderade jordbruk,

som erfordrats för att dessa skall kunna bestå som särskilda brukningsen-

heter. På grund av det anförda anser styrelsen i hög grad påkallat, att pröv­

ning av de ecklesiastika förvärven skall ske i samma ordning och i stort

sett efter samma grunder som prövningen av andra förvärv.

Vad de borgerliga kommunerna beträffar har det de senaste åren ej säl­

lan förekommit, att de förvärvat eller sökt förvärva rena skogsfastigheter

eller jordbruksfastigheter med stor skogsareal. Härvid torde motivet i regel

helt eller huvudsakligen ha varit kapitalplaceringsintresse. Det allmännas

intresse av att jordbruksrationaliseringen genomföres enligt givna riktlin­

jer och särskilt intresset av att de möjligheter, som kan yppa sig att ge­

nomföra förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog, skall tillvara­

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

42

relsen anfört i fråga om de ecklesiastika förvärven. Även RLF tillstyrker,

att universitetsförvärven inordnas under förevarande lagstiftning.

I vad mån avskaffandet av de s. k. landsfiskalsintygen kom­

mer att föranleda ökning av lantbruksnämndernas arbetsbörda är en fråga

som ställes i åtskilliga remissyttranden. Lantbruksstiirelsen anför i denna

del:

Flera lantbruksnämnder har hävdat att personalökning skulle vara ofrån-

komlig, om förslaget genomföres. Överflyttningen till nämnderna av sådana

ärenden, som nu avgöres genom landsfiskalsintyg, kommer givetvis att med-

tora en viss ökning av nämndernas arbete. Visserligen kommer alla sådana

iang nu under nämndernas prövning enligt förköpslagen, men denna pröv­

ning torde, såsom nedan beröres, i flertalet fall ha förorsakat relativt litet

arbete Bedömningen av förvärven enligt 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen

torde däremot vanligen komma att kräva närmare undersökning, ökningen

av arbetsuppgifterna bör emellertid i viss mån kunna motvägas av förenk­

lingar i arbetet. En viss minskning av expeditionsarbetet bör följa redan

darav att rapporterna från landsfiskaler och inskrivningsdomare efter en

övergångstid bortfaller. Vidare bör nämnas, att enligt nu gällande ordning

atskilhga fång, särskilt sådana som avtalats sedan köparen fått förhands-

tulstånd, kommer under lantbruksnämndernas prövning två gånger, näm-

ligen först som jordförvärvsärende och sedan som förköpsärende. En för-

enkling bör nu följa av att varje fång endast behöver prövas en gång, där­

vid jordförvärvs- och inlösningsfrågorna behandlas i ett sammanhang.

Slutligen bör en förenkling av handläggningen av anmälningar om förvärv

enligt lantbruksstyrelsens mening kunna vinnas genom delegering av rutin­

ärenden till befattningshavare hos nämnderna. — Vad beträffar prövningen

aY ^jågan, huruvida fastighet behöver tagas i anspråk för förstärkande av

närliggande jordbruk, har insatserna fått rättas efter personalresurserna

Prövningen enligt förköpslagen torde i de flesta fall, där ingripanden

icke företagits, ha måst göras mycket enkel. Har lantbruksnämnd icke re­

dan på grund av sin kännedom om de lokala förhållandena haft anledning

att överväga forköp vid ett förvärv och har inte heller någon särskild fram­

ställning från innehavare av närliggande jordbruk inkommit, så torde nämn­

den i allmanhet icke ha ansett sig kunna ägna mer arbete åt frågan än en

torlragan hos ortsombudet, ofta per telefon. Ett stort antal ärenden torde

ha gallrats ut vid en genombläddring av rapporterna från inskrivningsdo­

marna. Det bör emellertid här nämnas, att missnöje från jordbrukare i åt­

skilliga fall anmälts över att förköpsrätten icke utövats. Styrelsen utgår från

att lantbruksnämnderna vid prövningen av hithörande ärenden enligt 5 § i

den föreslagna lagen skall kunna förfara på ett lika enkelt sätt som skett

vid tillämpningen av förköpslagen. Det är emellertid möjligt att jordbru­

karnas önskemål att förvärva kompletteringsjord kan komma att leda till

mer ingående prövning i ökat antal fall. — Som sammanfattning får styrel­

sen uttala, att tillämpningen av nyssnämnda 5 §, begränsad till en grovsåll-

nmg, icke torde medföra mer arbete än förköpsförfarandet enligt gällande

ag, men att jordförvärvsprövningen i övrigt — även med beaktande av de

torenkhngar i handläggningen, som styrelsen föreslår — får beräknas med-

tora viss ökning av arbetet i förhållande till nuvarande ordning.

Rörande möjligheterna att delegera lantbruksnämndernas beslutan­

derätt framhåller lantbruksstijrelsen vidare, att delegering till ortsombuden

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

44

Kungi. Maj. ts proposition nr 165

att avstyckning kommer till stånd. Det förhållandet att såväl lantbruks­

nämnd som jorddelningsmyndighet har att pröva spörsmål av väsentligen

samma beskaffenhei har i gällande lagstiftning vunnit beaktande på det

sattet att lantbruksnämnd tillagts rätt att fullfölja talan mot beslut varige­

nom faststallelse å jorddelningsförrättning meddelats (se 21 kap. 51 8 jord­

delningslagen; jfr 43 § första stycket i samma kapitel samt 45 8 andra styc­

ket i lantmäteriinstruktionen).

8

^

Även lantmätareföreningen och några överlantmätare motsätter sig tilläg­

get till 3 §. Hovratten för nedre Norrland förordar ett särskilt stadgande av

innehåll, att de bestämmelser i förslagets 3 och 4 §§, som har jordbruksra-

tionellt syfte, icke skall äga tillämpning i sådana fall, som kommer under

prövning av ägodelningsrätt. Hovrättens yttrande i denna del åberopas även

av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Å andra sidan tillstyrkes det föreslag­

na tillägget till 3 § av lantbruksstyrelsen och av lantmäteristyrelsen. vilken

anför:

1 P^n^P fi"ner lantmäteristyrelsen det riktigt, att hinderfrihetsintvg väg-

ras i de fall da det från början är klart, att förvärvet leder till en uppenbart

olämplig ändring i indelningen i brukningsenheter. Det kan nämligen ej vara

rimligt att lantbruksnämnden först skulle nödgas utfärda hinderfrihetsintvg

och antmataren därefter skulle påbörja en förrättning för att vid denna

meddela det pa forhand självklara beskedet, att tillstånd till den avsedda

ändringen i fastighetsindelningen icke kan meddelas. Å andra sidan är det

ur principiell synpunkt stötande att en administrativ myndighet genom ett

beslut, grundat på en bedömning av frågor, som det ankommer på judiciell

myndighet att pröva, undandrar ärendet från den judiciella prövningen Det-

ta skulle bh fallet, därest prövningen enligt jordrationaliseringslagen gene-

1 ellt skulle grundas på tillåtligheten av den ändring i fastighetsindelningen,

som ett forvarv förutsätter. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning tillgodo-

ser den av utredningen föreslagna lösningen såväl den ena som den andra av

de bada ovan anförda synpunkterna.

I fråga om tilläggsstadgandets räckvidd anför lantbruksstyrelsen:

Om t. ex i en by antalet jordbruk är så ringa, att lantbruksnämnden an-

ser, att en fortsatt minskning icke kan ske utan att byns bestånd äventyras

“Il skada för bygden, har lantbruksnämnden möjlighet att med stöd av 4 8

andra stycket yagra tillstånd till sammanköp varigenom två eller flera hela

*ammanföres i en ägo. Om däremot en brukningsenhet

uppdelas, så att delarna sammanlägges med närliggande jordbruk, är nyss­

nämnda lagrum icke tillämpligt. Det torde emellertid vara uppenbart att

provningen har inte till avgörande del är av fastighetsteknisk natur utan

t/KlaJlI^0niunat2på Jantbruksnanmden. Styrelsen utgår emellertid ifrån,

att bortfall av bestående enheter, vilkas bibehållande framstår som angeläget

ur jordpobtisk synpunkt, kan hänföras till sådan uppenbart olämplig änd­

ring av indelningen i brukningsenheter, som kan hindras med stöd av 3 §.

Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang övervägt möjligheten av att

från tillämpningsområdet för ifrågavarande lagstiftning utesluta såda-

na förvärv av fastighetsdel som för sitt genomförande kommer under lant­

mäterimyndigheternas prövning. Styrelsen anför:

46

Med en sådan begränsning synes man icke behöva befara att de syften,

som återspeglas av bestämmelserna i 3 och 4 §§ jordrationaliseringslagen,

skulle bli mindre väl tillgodosedda. I de angivna fallen torde nämligen den

jordpolitiska prövning som skall ske vid avstyckningsförrättningen vara

tillfyllest och någon personprövning torde icke vara aktuell, eftersom kö­

paren själv bedriver jordbruk på den av honom tidigare ägda fastigheten.

Mot en undantagsbestämmelse av antytt slag har hävdats, att det kan vara

motiverat med en tillämpning av inlösenbestämmelserna även vid komplet-

teringsförvärv av del av fastighet. Vid detta slag av förvärv torde det dock

endast sällan vara lämpligt eller praktiskt möjligt att genomföra en inlösen.

Förutsättningen härför får nämligen antagas vara antingen att området

omedelbart utan ändring av gränserna kan avstyckas för att sammanläg­

gas med annan fastighet eller också att området är så stort eller förhållan­

dena i övrigt sådana, att avstyckning till fastighet för sig kan ske enligt

de bestämmelser som finnes i jorddelningslagen. Tillämpningen av inlösen­

bestämmelserna torde vidare böra ske med särskild försiktighet då det gäl­

ler kompletteringsförvärv. I det stora flertalet fall utgör nämligen dessa

ett led i rationaliseringsåtgärder som påbörjats på enskilt initiativ i vällov­

liga syften. Att i sådana fall tillgripa inlösen för att främja andra rationa-

liseringsföretag skulle säkerligen ofta uppfattas såsom opåkallat och mot­

verka tillkomsten av värdefulla initiativ från jordbrukarnas sida. Av sålunda

antydda skäl synes man kunna utgå från att antalet fall, då inlösen av

fastighetsdel, som ingått i kompletteringsförvärv, vore sakligt berättigad

och praktiskt möjlig torde bli få.

Såsom ytterligare skäl för sitt förslag att ställa vissa kompletteringsför­

värv utanför lagen andrager lantmäteristyrelsen:

Lantmäteriet besväras sedan åtskilliga år av en betydande arbetsbalans.

Det har därför varit nödvändigt att på olika sätt göra förrättningsverk-

samheten enklare och effektivare. Även om bestämmelserna i den före­

slagna jordrationaliseringslagen till äventyrs i flertalet fall endast skulle

föranleda ett avbrott i förrättningarna för prövning av förvärvet, medför

ett sådant avbrott i regel merarbete ävensom tidspillan och ökade resekost­

nader för lantmäteriorganisationen. Därtill kommer olägenheterna för sak­

ägarna av att tiden från det en förrättning sökes till dess den avslutas

kommer att utsträckas avsevärt. Antalet av de kompletteringsfall, som

enligt styrelsens mening lämpligen bör undantagas från jordrationalise-

ringslagens tillämplighetsområde, kan enligt den av utredningen förebragta

statistiken antagas vara av storleksordningen 800 förvärv om året. Den

förenkling och kostnadsbesparing, som skulle kunna vinnas genom den

åsyftade begränsningen av tillämplighetsområdet, blir därför betydande.

Till tanken att i större eller mindre omfattning undantaga komplette­

ringsförvärv från tillämpningsområdet för den föreslagna lagen ansluter sig

bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksnämnderna i Uppsala, Värm­

lands samt Göteborgs och Bohus län ävensom lantmätareföreningen och

praktiskt taget samtliga överlantmätare.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget att ge den

nya lagen endast begränsad giltighetstid. Annan mening uttalas

emellertid av lantbruksstyrelsen:

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

48

förutsättningar föreligger (4 §) och till sist ett förvärvshinder som grundas

på ett friare bedömande (5 §).

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag, att lagen bör få sam­

ma rubrik som gällande jordförvärvslag. Av praktiska skäl torde den

gängse benämningen »jordförvärvslag» böra inom parentes fogas till rubri­

ken. — Jag anser även, att termen »hinderfrihetsintyg» bör utbytas mot det

redan nu brukliga ordet »förvärvstillstånd». Det synes då också följd­

riktigast att beteckna den handling, varigenom ett förvärvsärende anhängig-

göres, såsom »ansökan» i stället för »anmälan».

Beträffande lagens räckvidd och då främst tanken på att stadga

en viss undre areal- eller värdegräns torde av vad lantbruks-

styrelsen därom anfört klart framgå, att någon sådan begränsning icke bör

ske. En undantagsbestämmelse för smärre fastigheter skulle dessutom kun­

na öppna möjligheter att kringgå lagen genom successiva förvärv. Emel­

lertid är det uppenbart, att tillståndsgivningen beträffande dylika fastig­

heter ofta kan göras mycket liberal utan att lagens syften åsidosättes. I det­

ta sammanhang ma också förutskickas, att jag ämnar föreslå uppmjukning

av lagen i fråga om förvärv av områden som skall avstyckas.

Mark som ingår i stadsplan synes utan olägenhet kunna lämnas

utanför förvärvskontrollen. Åtminstone på längre sikt kan lantbruksnämnd

knappast ha några intressen att tillvarataga inom dylikt planområde. Det­

samma gäller mark som enligt byggnadsplan är avsedd för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk, därest planen överensstämmer med den sedan

1948 gällande byggnadslagstiftningen. Däremot förefaller det icke rådligt att

undantaga även mark, som i regionplan eller generalplan upptagits för

tätbebyggelse. I enlighet med vad nu anförts vill jag förorda, att i 1 § intages

ett nytt undantagsstadgande för förvärv av egendom som ingår i stadsplan

eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för

annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Enligt gällande jordförvärvslag är kommun, varmed avses alla såväl

borgerliga som kyrkliga förvaltningsenheter av kommunal natur, befriad

t rån skyldighet att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Däremot

är även kommunerna underkastade bestämmelserna i förköpslagen. Då nu

dessa båda lagar hoparbetats har utredningen föreslagit, att den princip

som gäller enligt förköpslagen skall tillämpas och att alltså i den nya lagen

intet undantag skall göras i fråga om kommunernas jordförvärv. Remiss­

instanserna har i denna fråga haft delade meningar.

Detta spörsmål var föremål för ingående överväganden i samband med

tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag. I det sakkunnigbetänkande som

tåg till grund för nämnda års lagstiftning hade föreslagits, att kommuner­

nas jordförvärv skulle undantagas från tillståndstvånget. Det lagförslag som

av Kungl. Maj :t framlades för riksdagen upptog däremot icke något sådant

undantag. Till motivering härav anförde föredragande departementschefen

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

50

skall avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde

därför, med den utformning departementsförslaget fått, endast i rena undan­

tagsfall bli nödvändigt för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastig­

het för ändamål, som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation.

Om kommun för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av

bränsle eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruks­

fastighet, synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldig­

het att söka förvärvstillstånd.

Vad särskilt angår de ecklesiastika förvärven för kapitalplacering vill

jag utöver vad lantbruksstyrelsen andragit framhålla, att de år 1942 givna

rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast kan an­

ses fullt aktuella numera. För den allmänna jordbrukspolitiken har sedan

dess uppdragits riktlinjer som icke minst berör dispositionen av våra skogs-

tillgångar. För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer torde det vara

nödvändigt, att berörda fonder i ökad omfattning placeras även i annan vär­

debeständig egendom än jord och skog. Ä andra sidan vill jag också fram­

hålla att sådant »särskilt skäl», som enligt 4 § i lagförslaget kan motivera

förvärvstillstånd i vissa fall, understundom bör anses föreligga med avse­

ende å de kyrkliga förvärven. Så kan t. ex. vara fallet, där en församling till

gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället vill köpa

annan jordbuksfastighet av ungefär samma storlek.

De av mig här föreslagna bestämmelserna rörande kommuns jordförvärv

förutsätter, att en kommun, som söker lagfart på jordbruksfastighet, genom

protokollsutdrag eller på annat tillförlitligt sätt lämnar inskrivningsdomaren

upplysning om för vilket ändamål förvärvet skett. Man får givetvis utgå

från att det av kommunen uppgivna ändamålet överensstämmer med dess

verkliga avsikter med förvärvet. Inskrivningsdomaren har därför icke att

ingå på någon prövning av denna fråga. Däremot tillkommer det honom att

undersöka, huruvida det uppgivna ändamålet är sådant att enligt lagen för­

värvstillstånd ej erfordras. I tveksamma fall ligger det alltså i kommuns

intresse att söka lagfart så skyndsamt att, om det visar sig att förvärvstill­

stånd erfordras, ansökan härom kan inges inom föreskriven tid.

I valet mellan förköpslagens och den gällande jordförvärvslagens olika

ståndpunkter med avseende å förvärv från konkursbo anser jag i

likhet med utredningen, att övervägande skäl talar för att sådana förvärv

skall falla under den nya lagen.

Frågan om lagens ställning till sådana förvärv, som enligt annan författ­

ning fordrar Kungl. Maj : t s eller länsstyrelsens tillstånd

eller länsstyrelsens förklaring att förvärvet är av beskaffenhet att få ske

utan sadant tillstand, har i viss man kommit i annat läge, eftersom ut­

redningens förslag till ny bolagsförbudslag nu inte upptagits till behand­

ling. Då tillståndsprövningen enligt bolagsförbudslagen ankommer på Kungl.

Maj :t, måste uppenbarligen ett motsvarande undantagsstadgande inflyta i

den nya jordförvärvslagen. Av praktiska skäl synes detta undantagsstadgan­

de böra omfatta även förvärv som skall prövas enligt 1916 års lag om vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

I fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets och

lantbruksorganisationens verksamhetsområden anser

jag i likhet med utredningen önskvärt att få till stånd så klara regler som

möjligt. Det föreslagna tillägget till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan

hindra förvärv som nämnden finner medföra uppenbart olämplig ändring

av indelningen i brukningsenheter, är såsom lagberedningen med skärpa

framhållit ur denna synpunkt mindre tillfredsställande. Som skäl för tilläg­

get har åberopats att det för allmänheten skulle verka förbryllande och

stötande, om först en myndighet meddelade förvärvstillstånd och sedan en

annan myndighet vägrade avstyckning av den förvärvade egendomen.

Emellertid torde denna olägenhet kunna avhjälpas på så sätt att lant­

bruksnämnden vid meddelande av förvärvstillstånd i förekommande fall till­

kännager att därmed ej tagits ställning till fastighetsbildningsfrågan. För öv­

rigt lärer nämnden i dylika fall ofta begagna sig av den nyinförda möjlig­

heten att göra förvärvstillståndets giltighet beroende av att avstyckningen

genomföres. Ett sådant villkor innebär ju redan i och för sig en fingervis­

ning om att fastighetsbildningsfrågan ännu är oprövad. Med hänsyn till

dessa olika möjligheter att bemästra problemet finner jag tillräckliga skäl ej

föreligga att i lagen upptaga ifrågavarande regel. — I samband härmed må

påpekas, alt lantbruksnämnderna enligt 4 § får möjlighet att förebygga

olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter i sådana fall då ändring

kan ske utan avstyckning. Bland annat regleras här det av lantbruksstyrel-

sen i detta sammanhang uppmärksammade fallet att en brukningsenhet upp­

delas så, att dess bestånd äventyras. Även i jorddelningslagen gives regler av

liknande innehåll för fall där uppdelningen sker genom lantmäteriförrätt-

ning.

Möjligheten av att från lantbruksnämndernas tillståndsgivning uteslu­

ta kompletteringsförvärv, som föranleder lantmäteriförrättning,

bär redan tidigare varit föremål för statsmakternas bedömande. År 1949 gjor­

de nämligen lantbruksstyrelsen en framställning i bland annat detta hän­

seende med förslag, att det i viss utsträckning skulle överlämnas åt lantmä­

tarna att handha den jordpolitiska kontrollen enligt jordförvärvslagen. Som

skäl anförde styrelsen, att jordförvärvslagens regler i förevarande fall ofta

föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan att lant­

mäteriförrättning begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal om för­

värv och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättning­

en. Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen skulle

få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet. Ett dylikt avbrott kunde inne­

bära betydande olägenheter för sakägarna. Det kunde icke undgås att om­

gång och tidsutdräkt uppkomme så länge genomförandet av ett förvärv

vore beroende på prövning av två olika myndigheter. Några olägenheter av

den föreslagna ändringen syntes ej vara att befara. Flertalet komplette-

ringsförvärv vore av sådan beskaffenhet, att anledning till erinran icke

lörelåge, och olämplig fastighetsbildning komme att förhindras genom be­

stämmelserna i jorddelningslagen.

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

från att taga befattning med ärenden av nu angivet slag. De får därigenom

mer tid att ägna åt sina stora positiva rationaliseringsuppgifter. Ett undan-

tagsstadgande av denna innebörd måste emellertid vara så avgränsat, att

det ej medger förvärv som kan strida mot lagens syften. Med hänsyn här­

till bör för stadgandets tillämplighet först och främst fordras, att föremålet

för utökningen är ett jordbruk varåt förvärvaren ägnar sig. Vidare torde

böra uppställas vissa ytterligare garantier för att lantbruksnämnden blir

inkopplad i önskvärd utsträckning. Några remissinstanser har härutinnan

tänkt sig, att stadgandet skulle kunna begränsas till att avse områden under

viss areal eller visst värde. En sådan gränsdragning förefaller emellertid

mindre ändamålsenlig, då varken areal eller värde alltid ger ett riktigt ut­

tryck för markens jordpolitiska betydelse. En lämpligare avgränsning torde

kunna ernås på grundval av storleken hos den genom förvärvet utökade

brukningsenheten. Lantmäteristyrelsens förslag att från lantbruksnämnder­

nas tillståndsprövning undantaga kompletteringsförvärv, som icke leder

till större brukningsenhet än ett normjordbruk med erforderlig skog, synes

mig dock för vittgående. Försiktigheten lärer bjuda att i stället sätta gränsen

för undantagsstadgandets räckvidd vid familjejordbrukets nivå. Man torde

kunna utgå från att en kompletteringsåtgärd inom en så begränsad ram i

flertalet fall tillgodoser ett påtagligt rationaliseringsbehov. Kan det emellertid

antagas att tillskottsmarken skulle med större fördel kunna läggas till något

annat jordbruk än förvärvarens, synes förvärvet vara av sådant intresse

för lantbruksnämnden att denna alltid — oberoende av den nya bruknings-

enhetens storlek — bör pröva förvärvsfrågan. Undantagsstadgandet bör alltså

icke gälla i detta fall.

Det får ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten att bedöma om de nu

angivna förutsättningarna är för handen. Även där så är fallet, bör emel­

lertid myndigheten ha möjlighet att hänvisa förvärvaren till lantbruksnämn­

den för sökande av törvärvstillstånd. Redan enligt gällande lantmäteriinstruk-

tion är lantmätaren skyldig att samråda med lantbruksnämnden så snart

denna kan antagas ha intresse av ärendet. Anledning till samråd kan sär­

skilt föreligga, om genom förvärvet skulle uppkomma en brukningsenhet av

mera diskutabel typ. Fråga kan till exempel vara om utökning av ett stöd­

jordbruk till sådan storlek, att brukningsenheten ej längre kan hänföras til!

stödjordbruk men ej heller blir ett fullständigt jordbruk (jfr 19 kap. 3 §

2 mom. 1 andra stycket jorddelningslagen). Samråd bör också ske därest för­

värvaren ämnar hos lantbruksnämnden söka ekonomiskt stöd till komplette­

ringens genomförande. Skulle vid samrådet lantbruksnämnden uttala tvekan

om förvärvets lämplighet eller är det eljest tydligt, att nämnden har intresse

av att pröva förvärvsfrågan, bör lantmätaren hänvisa sökanden till nämnden

för utverkande av förvärvstillstånd. — Den undantagsbestämmelse som jag

av nu anförda skäl vill förorda torde lämpligen böra införas i 1 och 2 §§ av

den nya lagen.

56

!’.?rn: 1 ett undantagsfall skall dock den förra lagen tillämpas även å dylika

lorvärvare, nämligen där fråga är om sådan obligatorisk avyttring som i

jordrationaliseringslagen påbjudes i 13 §. Bland lantbruksnämnderna har

meningarna visat sig vara delade i fråga om dessa bestämmelser. Somliga

har forordat inskränkningar i dem eller rent av deras avskaffande. Andra

har tvärtom kommit med förslag om utvidgning av personkretsen till att

avse även den som är far, mor eller måg till överlåtaren. — Utredningen

,r.. 1(^ve ansett sig böra ifrågasätta att avskaffa släktskapsregeln eller in-

skranka dess räckvidd. Så länge fysiska personers jordafång genom bo­

delning, arv och testamente är fria från förvärvsprövning, skulle det fram­

pa som i hög grad irrationellt att förmena en jordägare att redan i livstiden

fritt fördela sin egendom mellan sina anhöriga. Ur denna synpunkt torde

också vara följdriktigast att utsträcka regeln till att avse jämväl syskons

avkomlingar i andra och följande led. Någon olägenhet härav lärer knappast

^a ara att räkna med i praktiken. Förslaget att inbegripa även föräldrar kan

utredningen ej biträda. När försäljning sker till föräldrar, torde detta så

gott som aldrig kunna till sin innebörd likställas med en arvsrättlig dispo­

sition- Fastmera måste nog befaras att öppnad möjlighet till okontrollerad

överlåtelse å föräldrar skulle utnyttjas till lagens kringgående. Den som

önskar förvärva en fastighet men ej kan påräkna hinderfrihetsintyg för egen

de! skulle då exempelvis kunna låta en vuxen son förskaffa sig intyg och

sedan via sonen få fastigheten överförd på sig själv.

I en rundskri\ else från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna bär

upptagits frågan huru jordföi'A’ärvslagen skal! tillämpas, där anhörig som

har avses förvärvar jordbruksfastighet gemensamt med sin make. Bl. a.

framhölls^ att det ofta berodde på ren tillfällighet, om fångeshandlingen

angave båda eller blott den ena av makarna som förvärvare, samt att i det

senare fallet den andra maken likväl merendels finge giftorätt i egendomen.

Ski helsen utmynnade i uttalandet aAr den åsikten, att jordförväi'A7stillstånd

icke eifordrades i dylika fall oavsett fångeshandlingens formulering. Åt vad

lantbruksstyrelsen salunda ansett sig kunna uttolka ur j ord för värvs la gen

har givits direkt uttryck i den nya lagtexten. Utan särskilt stadgande torde

gal a, att anmälningsskyldighet ej heller föreligger vid överlåtelse från

makar till den som är på i lagen angivet sätt släkt med blott den ena av dem.

Punkt 5, som överensstämmer med punkt 6 i utredningsförslaget, har

motsvarigheter i 4 a § första stycket i gällande jordförAärAslag och i 2 § första

stycket försköpslagen. Punkt 7 överensstämmer i sak med punkt 5 i utred­

ningens förslag. Rörande denna punkt och punkt 4 i samma förslag__ av­

seende förvärv av fastighetsdel som för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk utbrytes genom avstyckning varom ansökan sker sist två måna­

der efter fångesdagen — yttrar utredningen:

Dessa punkter motsvaras av den bestämmelse i 1 § tredje stycket i gällande

jordförvärvslag, enligt vilken tillstånd ej erfordras, där förvärvet avser områ­

de som avstyckats från jordbruksfastighet för annat ändamål än jordbruk el­

ler skogsbruk. För sådana fall har ansetts tillräckligt med den jordpolitiska

prövning som bestås vid avstyckningsförrättningen. Utredningen har ansett

Sig kunna utAidga undantagsstadgandet till att gälla också förvärv av om­

råde som ännu icke avstyckats, dock under förutsättning att avstyckning

begäres inom viss kortare tid och äAren kommer till stånd (p. 4). Försit-

tes den tiden eller blir sökt avstyckning ej fastställd, träder huvudregeln i

tunktion. Detta medför, om ej heller anmälan skett enligt första stycket, i

allmänhet att föi'A'äi’A?et blir ogillt på grund aA' 10 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

58

framhållas följande. Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag av­

ses i denna med kommun även municipalsamhälle, församling, landsting och

annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet (sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 år 1945). I 1 § kommunal­

lagen den 18 december 1953 har emellertid direkt utsagts, att begreppet

kommun avser landskommuner, städer och köpingar. För att framhäva,

att undantaget i punkt 2 avser alla slag av kommunala förvaltningsenheter

har där använts samma uttryckssätt som i 1 § expropriationslagen.

Grunden för släktskapsundantaget i punkt 3 får anses vara den, att en

jordägare ej bör förmenas att redan i livstiden fritt fördela sin egendom

mellan sådana anhöriga inom hans egen och yngre generationer, som skulle

kunna genom bodelning eller arv komma i besittning av egendomen. Såsom

utredningen framhållit, torde utan särskilt stadgande gälla, att tillstånds-

tvång ej föreligger vid överlåtelse från två makar till den som är på i lagen

angivet sätt släkt med blott den ena av makarna. Det synes under sådana

omständigheter icke innebära någon egentlig utvidgning av undantaget att

låta stadgandet uttryckligen omfatta även anförvanter till fångesmannens

make. För tydlighetens skull har så skett i departementsförslaget. Av orda­

lagen torde framgå att stadgandet för att bli tillämpligt å anförvanter till

fångesmannens make förutsätter att äktenskapet består. — Fastighet, som

äges av dödsbo, torde vid tillämpningen av denna lag böra anses tillhöra

dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvs-

tillstånd.

Att, såsom utredningen föreslagit, nedsätta ansökningsfristen från tre till

två månader skulle givetvis kunna medföra vissa fördelar. A andra sidan

får man säkerligen räkna med att åtskilliga förvärvare skulle förbise lag­

ändringen och därigenom drabbas av rättsförluster. Enligt min mening talar

övervägande skäl för att bibehålla den nuvarande tidsfristen om tre måna-

der- Med hänsyn till de vittgående rättsverkningarna av försummelse

att söka förvärvstillstånd är det av vikt att ingen tvekan kan råda om den

tidpunkt då förvärvstillstånd sökts. På grund härav torde det vara lämpligt

att uppställa krav pa skriftlig form. — Om i något fall den förvärvade egen­

domen skulle ligga under flera lantbruksnämnder, bör det enligt min me­

ning räcka, att ansökan inges till en av dem. I administrativ ordning torde

få meddelas föreskrifter om ärendets fortsatta behandling i de berörda nämn­

derna. Skulle dessa stanna i oförenliga beslut, synes ärendet lämpligen

böra underställas lantbruksstyrelsens prövning. — Med hänsyn till vikten

av att kunna visa, huruvida ansökan inkommit i rätt tid, måste mottagaren

ha ordnad diarieföring, något som icke torde kunna åläggas ortsombuden.

Ortsombuden bör därför ej vara behöriga att mottaga ansökan om förvärvs­

tillstånd. Däremot synes ombuden böra vara skyldiga att tillhandahålla all­

mänheten erforderliga blanketter och tillhandagå med råd i fråga om ifyl­

landet av dessa. Jag kommer senare att överväga de instruktionsändringar,

som på grund av detta mitt ståndpunktstagande kan böra vidtagas.

Om, såsom föreslagits, ansökningsrätt tillerkändes även överlåtaren, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

60

alltid kunna gendriva ett påstående om att fånget blivit ogillt med den in­

vändningen, att han ämnar i en framtid söka avstyckning för annat ända­

mål än jordbruk eller skogsbruk. Och även vid förvärv av hel jordbruks­

fastighet skulle man lätt kunna bereda sig motsvarande möjlighet till ostörd

besittning genom att överlåtaren pro forma behåller någon obetydlig del.

Olägenheterna härav lär er icke vara avhjälpta därmed, att även överlåtaren

merendels äger påkalla avstyckningsförrättning och därmed framtvinga ett

avgörande. Det torde sålunda vara en nödvändig följd av lagens konstruk­

tion att stadga viss tidsfrist för sökande av avstyckning. I departementsför-

slaget har i anslutning till vad där stadgats beträffande sökande av för-

värvstillstånd bestämts en frist av tre månader. — Redan enligt därom gäl­

lande bestämmelser skall ansökan om avstyckning ske skriftligen. Då i

tredje stycket av 1 § införts bestämmelse om skriftlighet, har emellertid

till förebyggande av misstag även i andra stycket utsagts att där avsedd

ansökan skall göras skriftligen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

3 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i gällande jordförvärvslag

och 3 § i utredningens förslag. Såsom redan berörts, har utredningen gjort

ett tillägg till paragrafen för fall, där ett förvärv leder till uppenbart olämp­

lig ändring av indelningen i brukningsenheter, vilket tillägg emellertid icke

medtagits i departementsförslaget. I ett hänseende innebär departements-

förslaget en nyhet. Vad i gällande lag säges om bortförande av kreatur och

inventarier har nämligen på framställning av ett flertal remissinstanser

strukits i lagtexten. Det har icke ansetts lämpligt med ett uttryckssätt som

kunde tydas så, att lagen toge principiell ställning för eller mot kreaturs-

lösa driftsformer. Vidare har i fråga om inventarier framhållits, att an­

slutning till maskinförening eller avtal med maskinhållare gåve möjlighet

att minska inventariebeståndet utan att eftersätta fastighetens skötsel. Nå­

gon ändring i sak kan omformuleringen knappast sägas innebära.

Under remissbehandlingen har domänstyrelsen, vad angår

skogsvården, anslutit sig till den åsikt enligt vilken, sedan moderna van­

hävds- och skogsvårdslagar införts, presumerad vanskötsel icke borde utgöra

avslagsanledning. Skogsstyrelsen vänder sig mot det förut återgivna ytt­

randet av utredningen, att ingrepp enligt skogsvårdslagstiftningen regel­

mässigt göres först sedan skadan skett. Emellertid tillägger styrelsen att

den ingalunda vill göra gällande att enbart skogsvårdslagstiftning skulle

kunna motverka osunda och spekulationsbetonade avverkningsföretag på

nyförvärvade skogsfastigheter eller att restriktiva ingripanden över huvud

skulle rimma särskilt väl med skogsvårdsstyrelseverksamhetens allmän­

na inriktning. Även en del skogsvårdsstyrelser anser, att utredningen under­

skattat möjligheterna att med hjälp av skogsvårdslagen råda bot på före­

kommande missförhållanden.

62

vara den lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av otill-

räekligt jordbruk, eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Varje

förvärv, som vore ägnat att medföra en verklig rationalisering av jordbruks-

dnften, borde enligt uttalande av departementschefen godkännas även om

forvarvaren redan ägde jordbruksfastighet. Ej heller borde enligt samma

uttalande bestämmelsen tillämpas alltför rigoröst å förvärv av ofullstän­

diga jordbruk, vilka genom belägenhet eller andra omständigheter uppen­

barligen icke kunde vare sig själva utökas eller användas för tillökning av

andra jordbruk.

\id jämförelse med vad salunda angivits vara syftet med ifrågavarande

bestämmelse ger avfattningen av densamma onekligen intryck av en vida

restriktivare inställning gentemot jordägares utökande av sitt fastighets-

mnehav. Utredningen har därför omformulerat bestämmelsen till att i

stället avse det fall, att genom fånget i en ägo sammanföres bruknings-

enheter som prövas kunna bestå var för sig (4 § andra stycket). Härmed

tages alltså direkt sikte på det reella förhållande, som gör förvärvspröv-

ningen påkallad, och ej som för närvarande på den mera formella om­

ständigheten att förvärvaren redan förut är jordägare. Emellertid bjuder

varken det sålunda föreslagna stadgandet eller lagtexten i övrigt erforder-

ligt skydd mot skadlig uppspaltning av brukningsenhet som består av flera

registerfastigheter eller sämjelotter. För att avhjälpa denna brist har ut­

redningen byggt ut bestämmelsen till att omfatta också det fall, att fånget

avser sådan fastighet eller sämjelott som ingår i livsduglig brukningsenhet

vars bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen. Då i detta sammanhang

talas om brukningsenhet som kan bestå för sig åsyftas ej blott fullständigt

jordbruk utan även bestående småbruk.

Genom omformulermgen av bestämmelsen i 4 § andra stycket har utanför

dess tillämpningsområde förts åtskilliga slags förvärv, som nu kan hem­

falla under motsvarande avsnitt av 3 § andra stycket jordförvärvslagen.

Detta gäller först och främst alla förvärv av brukningsenhet som bedömes

sakna livskraft såsom självständigt jordbruk, vidare förvärv av fastighet

eller sämjelott som ingår i dylik brukningsenhet eller i brukningsenhet

vars bärkraft tål vid överlåtelsen, slutligen också förvärv av fastighetsdel

eller ideell andel som ej motsvaras av sämjelott. Ej heller i övriga fall

kommer den som redan äger jordbruksfastighet att av denna orsak vara

underkastad 4 § med mindre hans egendom utgör brukningsenhet som prö­

vas kunna bestå för sig.

till sist är att märka, att bestämmelsen även efter omformuleringen en­

dast innebär att överlåtelsen skall prövas ur allmän synpunkt och lika litet

som förut innefattar något kategoriskt förbud. Bestämmelsen innebär så­

lunda att även en förening av förut skilda gårdar, som anses var för sig

kunna utgöra bärkraftiga jordbruk, skall kunna prövas enligt i lagen an­

givna grunder. Utredningen vill här erinra om att med den snabbt tillta­

gande mekaniseringen och driftsrationaliseringen icke minst jordbrukarnas

egen uppfattning om den önskvärda storleken på jordbruk förskjutits och

alltjämt förskjutes, och att det är angeläget att lagtillämpningen — i den

män så ur allmänna synpunkter befinnes önskvärt — anpassas efter de

lörändrade förutsättningarna för rationellt jordbruk. Vidare bör beaktas

att det i sådana småbruksbygder, där försörjningsmöjligheterna genom ar­

bete utanför jordbruket icke räcker till för alla de befintliga småbruken,

stundom är synnerligen vanskligt att bedöma vilka av småbruken som kan

bestå och vilka som kommer att försvinna. Areal och ägosammansättning

blir härvidlag ingalunda alltid utslagsgivande. Det är angeläget att där så

ske kan bestämmelsen i 4 § andra stycket tillämpas så att den icke hindrar

den frivilliga rationaliseringen på jordbrukarnas eget initiativ.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

64

lagts så stora kostnader i maskiner och byggnader, att ett i vanliga fall fullt

bärkraftigt jordbruk icke är räntabelt. Många faktorer bör alltså beaktas

vid denna frågas prövning.

RLF kritiserar avfattningen av den nuvarande bestämmelsen, vilken riktar

sig mot den som redan äger jordbruksfastighet, men godtager de i betänkan­

det återgivna uttalandena ur motiven för densamma. Förbundet fortsätter:

Det torde vara praktiskt ogörligt att i förevarande fall konstruera en regel

som klart avgränsar de förvärv, som utan vidare bör godtagas, från dem

som bör restriktivt prövas. Den av utredningen föreslagna formuleringen

synes innebära en förbättring i förhållande till vad nu gäller men torde

ändå icke vara helt tillfredsställande. Själva begreppet brukningsenhet,

som prövas kunna bestå för sig, är oklart. Enligt förbundets uppfattning

finnes ej skäl att hindra sådana förvärv från jordbrukares sida, som syftar

till bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga bruknings-

enheter, för att taga den formulering som utredningen använt då den velat

precisera myndigheternas rätt att inlösa egendom. Storleken av dylika bruk-

ningsenheter måste givetvis variera i olika delar av landet med hänsyn

bland annat till de naturliga betingelserna, tillgång på skog och lämplig

produktionsinriktning. Det synes sålunda angeläget, att begreppet bärkraft

icke, såsom hittills i alltför stor utsträckning varit fallet, anknytes till en

fix areal. En alltför formell och restriktiv tolkning av den av utredningen

föreslagna bestämmelsen skulle kunna medföra, att tillstånd vägras till för­

värv som syftar till bildandet av rationella och tidsenliga jordbruk av den

storleksordning, som kan sammanföras under beteckningen familjejord­

bruk. Detta kan icke anses önskvärt. En restriktiv prövning synes emeller­

tid angelägen i fråga om sådana förvärv, varigenom större brukningsenhe-

ter än de nu angivna skulle bildas.

Även Landsorganisationen ser i familjejordbruket en lämplig norm. Dess

yttrande i denna del inledes med vissa uttalanden rörande lagens målsätt­

ning:

Främst bör lagstiftningen inte hindra utan i stället främja bildandet även

av stora familjejordbruk. Avflyttningen från jordbruket har under efter-

krigsåren varit mycket stark och fortgår såvitt man hittills kan bedöma i

oförminskad omfattning. Förutom lantarbetarna är det framför allt ungdo­

men vid det mindre jordbruket som övergår till andra yrken och flyttar in

till städer och tätorter. De finner den ersättning småbruket kan ge för en

ofta ganska stor arbetsinsats otillfredsställande i jämförelse med vad de

kan erhålla i andra yrken. Det är ofrånkomligt att denna utflyttning blir

selektiv i betydande grad; det är de företagsammaste och dugligaste som

flyttar. Redan kan en viss utarmning märkas i de bygder, som varit hårdast

utsatta för sugningen till stadsnäringarna, och om utvecklingen får fortgå

skulle betydande skador kunna åsamkas samhällslivet inom stora områ­

den av svensk landsbygd. Det enda sättet att hålla kvar ungdomen vid jord­

bruket är emellertid att ge den tillfälle att arbeta på brukningsenheter, som

är tillräckligt stora för att ekonomiskt bära en tidsenlig mekanisering och

som därigenom kan ge arbetskraften en lön, likvärdig med vad den kan

erhålla i andra näringar, och göra arbetet intressant och mindre slitsamt.

— Därtill kommer att svårigheterna att avsätta den nuvarande överskotts-

produktionen i jordbruket på världsmarknaden kräver en omläggning av

jordbruksdriften till större företagsenheter. Genom att margarin alltmer er­

sätter smör i matfettskonsumtionen är det särskilt överskotten på mejeri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

66

släktskapsregel. Samma förfaringssätt har använts makar emellan, då exem­

pelvis hustrun ägt en jordbruksfastighet och makarna velat förvärva ytter­

ligare en fastighet. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning måste man i dylika

fall.om lagen skall kunna få avsedd verkan, ha rätt att taga hänsyn till den

effekt av förvärvet, som kan antagas vara avsedd, och sålunda ej enbart fästa

sig vid det sätt på vilket äganderätten formellt sett kan vara ordnad just

vid tidpunkten för förvärvet.

Gentemot dispensregeln i 4 § rörande förvärv, som kan väntas medföra

övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten, anmärker

bland andra domänstyrelsen och skogsstyrelsen, att skogsbruket borde i lag­

texten jämställas med jordbruket.

Departementschefen. En bestämmelse som den, vilken utredningen före­

slagit för att förhindra olämplig sammanslagning av brukningsenheter,

måste givetvis ha tillräckligt vid ram för att tillåta en efter skiftande för­

hållanden anpassad tillämpning. Utanför bestämmelsens räckvidd bör i

princip icke få falla andra sammanslagningar än sådana, om vilka man på

förhand kan säga att de icke blir till skada ur allmän synpunkt. Å andra si­

dan måste då de sammanslagningar, som formellt faller under bestämmel­

sen, kunna det oaktat godkännas i betydande omfattning. Utredningen har

för sin del valt att låta bestämmelsen täcka alla sammanslagningar av bruk­

ningsenheter, vilka prövas »kunna bestå var för sig». Samtidigt har utred­

ningen bibehållit de nuvarande dispensmöjligheterna. Mot utredningens för­

slag har invänts, att gränsdragningen är oklar och alt avfattningen kan in­

bjuda till en alltför restriktiv tillämpning.

Utan tvivel erbjuder det svårigheter att avgöra i vad mån en bruknings-

enhet »kan bestå» eller ej, men hur bestämmelsen än avfattas, torde lik­

nande tolkningssvårigheter knappast kunna undvikas. Större avseende för­

tjänar den senare invändningen. Lagen är ju till skillnad från gällande jord­

förvärvslag avsedd att vara ett rationaliseringsinstrument, och den bör då

självfallet icke få sådan tillämpning, att den frivilliga rationaliseringen häm­

mas. För att i görlig mån avvärja en sådan tillämpning har i departements-

förslaget ordalagen jämkats därhän, att bestämmelsen i 4 § första stycket 3

avser sammanslagning av brukningsenheter vilka »kunna anses lämpade

för sitt ändamål». Genom denna omformulering har utanför bestämmelsens

räckvidd förts sådana brukningsenheter, vilka visserligen skulle kunna be­

stå men icke kan anses lämpade för sitt ändamål. Några egentliga olägen­

heter härav ur jordpolitisk synpunkt torde emellertid knappast vara att be­

fara. Förvärv av dylik fastighet kan nämligen, om fastigheten skulle anses

mera behövlig för komplettering av ett annat jordbruk än förvärvarens, all­

tid förhindras med hjälp av 5 §. — Motsvarande jämkning av ordalagen har

vidtagits i 4 § första stycket 2, vari i huvudsaklig överensstämmelse med

utredningens förslag meddelats bestämmelser till skydd mot uppdelning av

lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sådana fall. För övrigt torde, där någon förvärvar fastighet i avsikt att trans­

portera denna på en anhörig, förvärvet ofta kunna hindras med tillämpning

av 4 § första stycket 1.

I 4 § andra stycket av utredningens förslag avses endast hela brukningsen-

heter, fastigheter och sämjelotter. Med hänsyn till den möjlighet, som 1 §

bereder ägare av andel i fastighet att förvärva återstoden därav, torde lagens

effektivitet fordra, att även ideella andelar medtages. Så har också skett i 4 §

första stycket 2 och 3 av departementsförslaget.

Dispensregeln i andra stycket är praktiskt taget likalydande med motsva­

rande bestämmelser i 1945 och 1948 års lagar. Att omformulera stadgandet

på sätt vissa remissinstanser hemställt torde knappast vara erforderligt. Hän­

syn skall enligt stadgandet tagas till bland annat näringslivet, och däri får

även skogsbruket anses inneslutet.

5 §.

Denna paragraf, vilken till innehållet överensstämmer med 5 § i utred­

ningens förslag, har inom gällande lagstiftning sin närmaste motsvarighet

i 1 § förköpslagen. Medan det senare lagrummet enligt sin ordalydelse har till

enda syfte att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, har emel­

lertid utredningen ändrat ordalagen i syfte att möjliggöra en smi­

digare tillämpning alltefter arten av det föreliggande rationaliseringsbehovet.

I några yttranden har anmärkts, att förutsättningen för paragrafens

tillämpning blivit för allmänt hållen. Sålunda anför hovrätten för nedre Norr­

land:

Ur rättssäkerhetssynpunkt ifrågasätter hovrätten det lyckliga i att de ad­

ministrativa myndigheterna anförtros en så fri prövningsrätt som den här

föreslagna. Under alla omständigheter synes — i analogi med stadgandet i

4 § — böra uttryckligen fordras, att den av myndigheterna avsedda åtgär­

den måste antagas bli till övervägande nytta för jordbruket eller för närings­

livet i orten. För genomförande av ändringar i den bestående bruknings-

indelningen i strid med de berörda jordbrukarnas egna önskningar torde, om

ej rättstryggheten skall undergrävas, tvångsmedel böra komma till använd­

ning endast om verkligt starka skäl föreligger.

Jämväl lantmäteristijrelsen och ett par överlantmätare hyser vissa betänk­

ligheter i frågan. Styrelsen anför:

En rationaliseringsreserv underlättar i hög grad en ägoreglering. Styrelsen

biträder därför utredningens förslag att inlösen skall kunna ske även för

att befordra en bättre ägoanordning. Inom de områden, där det är aktuellt

att åstadkomma en rationaliseringsreserv, är det i regel också nödvän­

digt att på allt sätt söka väcka jordbrukarnas intresse för att frivilligt bi­

träda en planerad yttre rationalisering. Det förefaller därför angeläget, att

inlösenbestämmelserna icke utnyttjas på ett sådant sätt, att berörda jord­

brukare får den uppfattningen att deras egna rationaliseringsinitiativ mot­

arbetas. Inlösen synes fördenskull böra tillgripas endast då fördelarna av

att inlösen sker framstår såsom väsentliga. Styrelsen ifrågasätter om icke

lagtexten borde utformas så, att den ger en anvisning om en försiktig till-

lämpning, t. ex. genom att ordet »väsentligt» insättes framför »underlätta».

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

6 §.

Från och med denna paragraf avviker departementsförslagets paragraf­

numrering från utredningsförslagets. I det senare förslaget behandlar 6 §

samordningen med den av utredningen tillika föreslagna bolagsförbuds-

lagen. Så länge bolagsärendena skall handläggas av Kungl. Maj :t, finns helt

naturligt ej utrymme för något dylikt stadgande i förevarande lag.

Departementsförslagets 6 § motsvarar 7 § i utredningens förslag. Båda

förslagen skiljer sig från 4 § i gällande jordförvärvslag däri, att de ej är

knutna blott till sådana fall som avses i 3 § andra stycket i gällande lag. Ge­

nom denna utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde vinnes, fram­

håller utredningen, ökad möjlighet att meddela förvärvstillstånd där

man eljest skulle ha varit nödsakad att vägra tillstånd.

Några remiss myndigheter har hemställt om möjlighet för lant­

bruksnämnd att vid vite ålägga den, som förvärvar en större egendom, att

hansälja viss del av denna. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra om­

råde framhåller, att kompletteringsköp ibland kan väntas medföra över­

vägande nytta för jordbruket endast under förutsättning att den fastighet,

som köparen redan innehar, blir föremål för åtgärder som avses i denna

paragraf, samt föreslår härav påkallad jämkning i lagtexten.

Departementschefen. Att en förvärvare skulle kunna underkasta sig vites-

åläggande att framdeles sälja visst område torde mindre väl överensstämma

med svensk rättsåskådning i fråga om fastighetsköpets form. Vad som skulle

vinnas med en dylik möjlighet torde i stor utsträckning kunna ernås genom

förhandlingar mellan förvärvaren och lantbruksnämnden samt i sista hand

genom tillämpning av 5 §. I anledning av vad lantbruksnämnden i Älvs­

borgs läns södra område föreslagit har i andra stycket givits en bestämmelse

om att vitesåläggande kan avse jämväl annan förvärvaren tillhörig fast

egendom än den med fånget avsedda. — Av lagen den 20 april 1951 med

vissa bestämmelser om böter och viten framgår, att utdömt vite skall till­

falla kronan.

7 §.

Första stycket motsvarar 8 § i utredningens förslag men har ej någon

motsvarighet i gällande lag. — Där förvärv avser del av fastighet, bör, enligt

uttalande i betänkandet, tillstånd så gott som alltid för sin giltighet

göras beroende av att förvärvet leder till avstyckning.

Under remissbehandlingen har Svea hovrätt anslutit sig till nyss­

nämnda uttalande och ifrågasatt, om icke den angivna grundsatsen borde

komma till synes i lagtexten. I samma riktning uttalar sig ett antal över-

lantmätare och lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Å andra sidan för­

ordar lantbruksstyrelsen, att paragrafen icke tillämpas i vidare utsträckning

än lagens syfte påkallar.

72

är om inrop på auktion varom stadgas i 14 § samma förslag. Dylikt för-

handstillstånd må dock på begäran utfärdas även eljest men skall enligt

1 § andra stycket 7 alltid ha begränsad giltighetstid, högst 5 år. Som motiv

härför anger utredningen, att det icke lärer vara möjligt för nämnderna att

vid lörvärvsprövningen överblicka alltför långa tidrymder, vartill kommer

risken för att en och samma person under en längre tid samlar flera liinder-

frilietsintyg och sedan utnyttjar dem alla.

Förslaget att lagrum skall anges i avslagsbeslut motiveras i betänkandet

därmed, att fastighetens ägare bör kunna bedöma om han har rätt att på­

kalla inlösen enligt 11 § andra stycket i utredningens förslag samt att det

även för den, som ämnar besvära sig, kan vara av värde att få kännedom

om grunden för beslutet.

Under remissbehandlingen har en länsstyrelse och några lant­

bruksnämnder anmärkt, att den föreslagna tidsfristen om två månader för

förvärvsprövningen blivit för knappt tillmätt. Bland annat framhålles, att

eu kort tidsfrist kan medföra svårigheter att planera resor på lämpligt sätt

och att härav kan följa kostnadsökningar.

Lantbruksnämnd torde enligt gällande jordförvärvslag vara skyldig att

ingå i saklig prövning av ansökan om tillstånd till förestående fång, fram­

håller Svea hovrätt, som tillika med hovrätten för nedre Norrland föreslår

att allmänheten skall bibehållas vid denna förmån. Å andra sidan uttrycker

lantbruksstyrelsen och vissa lantbruksnämnder sina betänkligheter mot den­

na form av tillståndsgivning. Styrelsen framhåller till en början, att det

ofta kan vara av värde för lantbruksnämnden att vid förvärvsprövningen

ha kännedom om priset för fastigheten, samt fortsätter:

Förhandstillståndsgivning förekommer visserligen nu, men på grund av

darav vunna erfarenheter anser styrelsen, att dylikt tillstånd bör lämnas

endast då så är oundgängligen nödvändigt (exekutiva auktioner). Om syste­

met med i förväg utfärdade liinderfrihetsintyg inskrives i lagen, torde dylika

besked mången gång komma att sökas även beträffande fastigheter, som

sökanden icke har någon utsikt att någonsin kunna få förvärva, d. v. s. för

fastigheter som icke är till salu eller som ägaren i vart fall icke är villig att

sälj a till den som söker sådant intyg. Under den tid jordförvärvslagen varit

i tillämpning har det visat sig, att nämnderna i ett stort antal fall blivit be­

svarade med framställningar om förhandsbesked, ehuru fastigheten nyligen

vant sald till annan person eller ägaren över huvud icke haft för avsikt att

salja den. Det har också i de fall, där förhandsbesked utfärdats, visat sig

att detta mycket lätt missuppfattats. Den som erhållit beskedet har därmed

ansett sig ha en sorts prioritet att förvärva fastigheten och haft svårt att för­

sta, att sadant besked kunnat utfärdas även åt andra och att en av de se­

nare kanske fått förvärva fastigheten. Den som ej haft för avsikt att sälja

sin tashghet till den som erhållit förhandsbesked har vidare ofta uppfattat

orhandsbeskedet såsom ett obehörigt intrång från nämndens sida i hans

enskilda anlägenheter. En annan olägenhet, som är förknippad med ett

system med i förväg utfärdade hinderfrihetsintyg är, att det öppnar möjlig­

heter till kringgående av lagen. En person, som ej äger någon jordbruks-

tashghet men fyller förutsättningarna för att få tillstånd att förvärva en

sadan, kan nämligen lätt förskaffa sig hinderfrihetsintyg beträffande flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

74

jag, att förhandstillstånd alltid bör få begränsad giltighetstid, men enligt

min mening är den föreslagna tiden, högst 5 år, alltför lång. Den torde

lämpligen kunna minskas till högst ett år. Genom en sådan förkortning av

giltighetstiden torde de av lantbruksstyrelsen påtalade olägenheterna mins­

kas i ej ringa omfattning.

I tredje stycket har lantbruksnämnderna av rättssäkerhetsskäl ålagts att

i avslagsbeslut ange ej blott lagrum utan även skälen för beslutet. — Till

skillnad från 9 § i utredningsförslaget har första och tredje styckena avse­

ende jämväl å förhandstillstånd och å tillstånd att behålla egendom som in­

ropats på exekutiv auktion.

Fjärde stycket, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehål­

ler bestämmelser om besvärshänvisning m. m.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § andra och tredje styckena samt 7 § i gäl­

lande jordförvärvslag ävensom 10 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Från utredningens förslag skiljer sig paragrafen i

sakligt hänseende endast därutinnan, att ett par av ändringar i 1 § föran­

ledda jämkningar vidtagits. — Det må påpekas att beslut, varigenom an­

sökan om förvärvstillstånd avvisas utan saklig prövning, icke medför att

fånget blir ogillt med mindre ansökningsfristen gått till ända. Ny ansökan

kan således göras inom fristen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

10

§.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 11 § av utredningsförslaget. 1

första stycket av sistnämnda paragraf föreskrives att, om vid köp hinder-

frihetsintyg vägras jämlikt 5 § och säljaren icke sist en månad efter det

beslutet delgivits honom skriftligen ger lantbruksnämnden tillkänna att

han önskar behålla egendomen, så äger nämnden, sedan beslutet vunnit

laga kraft, inlösa egendomen till det av köparen utfästa priset. Till moti­

vering av denna bestämmelse anföres i betänkandet:

När hinderfrihetsintyg vägras på grund av att egendomen anses behöv­

lig för rationalisering och förvärvet således blir ogiltigt, ligger det i sakens

natur att säljaren i de allra flesta fall finner det förenligt med sin fördel

att hembjuda fastigheten till lantbruksnämnden eller efter förhandlingar

med nämnden till den som enligt dess mening är mest i behov av fastig­

heten för rationalisering av sin egen brukningsenliet. Skulle nu säljaren

av en eller annan anledning vilja behålla fastigheten, torde detta meren­

dels endast innebära ett mer eller mindre långt uppskov beträffande genom­

förandet av rationaliseringen i det avseende varom fråga är. Resultatet

hade bljvit detsamma om säljaren frågat nämnden före den tillämnade

försäljningen och då i anledning av nämndens svar att fastigheten behövdes

för rationalisering föredragit att icke fullfölja försäljningen. Förr eller se­

nare torde likväl fastigheten i flertalet fall ånyo komma ut i handeln, och

76

ej meddelar att han önskar behålla fastigheten. Emellertid talar presum-

tionen så pass starkt för säljarens villighet att ånyo avyttra fastigheten på

oförändrade villkor, att man av en annorlunda inställd säljare skäligen

kan fordra en uttrycklig anmälan om motsatsen.

I 11 § andra stycket av utredningsförslaget föreskrives skyldighet för lant­

bruksnämnd, som vid köp vägrat hinderfrihetsintyg med stöd av allenast

5 §, att på yrkande av säljaren inlösa egendomen till det av köparen utfästa

priset, med undantag dock för fall där egendomen häftar för intecknad

gäld till högre belopp än priset. Som motivering framhålles i betänkandet,

att en jordägare under angivna förhållanden icke bär möjlighet att avyttra

egendomen till annan än nämnden eller köpare som nämnden anvisar och

att någon prisbildande konkurrens således icke kan ifrågakomma. Utredning­

en fortsätter:

Denna bestämmelse är tillämplig endast där den hindrade överlåtelsen

utgjorde köp. Vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra, torde den en­

skilde knappast vara betjänt av ett inlösningsförfarande som icke kan till­

föra honom annat än penningar i vederlag." Dessutom skulle man, om in-

lösningsrätten anknöts även till byten, nödgas tynga proceduren med vär­

deringar av ofta invecklad beskaffenhet. Detsamma gäller beträffande gåvo-

fången. — Ett sätt att kringgå förköpslagen har varit att belasta egendomen

med inteckningsgäld till avsevärt belopp. För att hindra liknande missbruk

har stadgats undantag från inlösningsplikten för det fall att egendomen häf­

tar för intecknad gäld till högre belopp än priset. Av ordalagen torde fram­

gå, att inteckningarna skall vara ej blott uttagna utan också belånade. Ett

annat sätt att söka kringgå förköpslagen är att i köpehandlingarna utsätta

ett betydligt högre pris än det i verkligheten överenskomna. Att i dylika fall

motbevisa handlingarnas innehåll erbjuder ofta nog oöverstigliga svårighe­

ter för lantbruksnämnden. Med tanke främst på liknande situationer skulle

man kunna stadga undantag från nämndens inlösningsskyldighet för fall

där priset uppenbart överstiger egendomens värde. Då utredningen likväl

icke ansett sig böra i sitt lagförslag upptaga en bestämmelse av detta inne­

håll, har skälen härför varit flerfaldiga. Stadgandet kan otvivelaktigt leda

till tvistigheter mellan nämnden och säljaren rörande frågan om priset

uppenbarligen överstiger egendomens värde. Därest denna fråga icke kan lö­

sas genom uppgörelse mellan nämnden och säljaren, måste den i sista hand

hänskjutas till domstol. En dylik tvist är givetvis av ganska svårbedömlig

art, även om det endast gäller för domstolen att avgöra om priset uppen­

barligen överstiger värdet av egendomen. I tveksamma fall, och sådana kom­

mer säkerligen att icke bli så få, kommer nämnden att ställas inför syn­

nerligen svåra avgöranden. Nämnden kommer sannolikt att finna det bättre

att betala ett högre pris för egendomen än att inleda en rättegång, vars ut­

gång är tvivelaktig. Eller också blir nämnden ändå nödsakad ge hinderfri­

hetsintyg. Stadgandet kommer sannolikt att medföra en mindre god verkan

än den åsyftade. Nämnden kan invecklas i synnerligen vanskliga rättegång-

ax. Dess auktoritet och framförallt goodwill hos jordbimkarna kan på grund

härav undergrävas. Nämndens arbetskrafter kan komma att upptagas av

dem egentligen främmande uppgifter av tämligen periferisk natur, och en

mangd trassel och störningar i dess arbete bland jordbrukarna kan upp­

komma. Utredningen vill här också framhålla, att den fastighetshandel, som

skulle drabbas av detta stadgande, i de flesta fall avser handel mellan jord-

biukare eller i vart fall fastighetshandel, där köparparten är jordbrukare. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

78

Då hinderfrihetsintyg vägras under åberopande av 5 g, är grunden för av­

slaget den, att lantbruksnämnden vill förvärva fastigheten för att disponera

den till en enligt nämndens uppfattning mer angelägen rationaliseringsåt-

gärd. Det bör då givetvis förutsättas, att nämnden är beredd att betala det

pris, som köparen utfäst. Enligt utredningens förslag skulle nämndens förs­

ta åtgärd i en dylik situation bli att avslå ansökningen om hinderfrihetsin­

tyg. Nämnden skulle därefter vila på ärendet en månad för att se, om säl­

jaren inom denna tid inkommer till nämnden med skriftlig förklaring att

han vill behålla egendomen. Inkommer ej sådan förklaring, skulle nämnden

efter månadens utgång äga — men i och för sig ej vara skyldig — att besluta

inlösen av egendomen. Om nämnden ej själv påkallar inlösen, skulle även

säljaren vara berättigad att göra detta, under förutsättning att yrkande här­

om framställes inom två månader från det köpet blev ogillt. — Om man

på dylikt sätt skiljer på behandlingen av frågan om utfärdande av hinder­

frihetsintyg och inlösningsfrågan, kan det emellertid lätt inträffa, att lant­

bruksnämnden vid sin behandling av ansökningen om hinderfrihetsintyg

låter sig påverkas av möjligheten att säljaren ej kommer att begära inlösen.

Nämnden kan med andra ord komma i den situationen, att den visserligen

anser det av köparen utfästa priset vara i överkant och egentligen något

högre än vad nämnden skulle vilja betala men samtidigt bedömer risken

för att säljaren i händelse av avslag skulle begära inlösen som liten och

fördenskull avslår ansökningen. Så bör givetvis icke ske. All misstanke om

att nämnden vid behandlingen av frågan om hinderfrihetsintyg skulle kun­

na spekulera i säljarens avsikter skulle emellertid helt försvinna, om nämn­

den vore skyldig att redan på detta stadium för sin del taga definitiv ställ­

ning även till inlösningsfrågan. Detta skulle innebära, att nämnden icke

skulle äga avslå ansökan om hinderfrihetsintyg med stöd av 5 § utan att

samtidigt meddela beslut om inlösen. Säljaren skulle därefter ha rätt att

inom en månad efter det beslutet delgivits honom anmäla att han vill be­

hålla egendomen, och en sådan anmälan skulle då givetvis ha till verkan,

att inlösningsbeslutet skulle bli ogiltigt. Inlösningsbeslutet skulle vidare

självfallet bli ogiltigt, om köparen skulle erhålla hinderfrihetsintyg efter be-

svär i administrativ väg. Det förfaringssätt, som här skisserats, skulle inne­

bara fördelar även i andra avseenden än dem som nyss nämnts. Till en bör­

jan skulle man sålunda vinna en förkortning av den tid, under vilken frågan

om den slutliga äganderätten till marken hålles svävande, vilket måste vara

till fördel för alla parter. Den här skisserade anordningen måste vidare kom­

ina att te sig mera lättfattlig för säljaren än den som utredningen föreslagit.

Enligt den senare skulle säljaren, sedan han erhållit underrättelse om att

lantbruksnämnden avslagit köparens ansökan om hinderfrihetsintyg och

att fånget sålunda blivit ogillt, vara skyldig att, om han vill hindra inlösen,

inkomma till nämnden med förklaring att han vill behålla egendomen. Även

om man i meddelandet till säljaren söker förklara bestämmelserna i lagen,

torde det icke kunna undgås, att det ofta för en säljare skulle framstå som

obegripligt att lian skulle behöva vidtaga särskilda åtgärder för att trygga

sin rätt i anledning av ett beslut, som i och för sig endast innebär att en av

honom verkställd försäljning till annan person blivit förklarad ogiltig. Med

den konstruktion av förfarandet, som styrelsen föreslagit, får säljaren där­

emot ett direkt besked om att nämnden beslutat inlösa den salubjudna fas­

tigheten tillika med underrättelse om vad han har att iakttaga, om han vill

behålla egendomen. Ett sådant besked måste vara betydligt lättfattligare för

honom, och därmed måste också risken för att han av oförstånd skall under­

låta att begagna sig av sina möjligheter enligt lagen bli betydligt mindre än

■säd fallet skulle bli enligt utredningens förslag. Om nämnden redan i sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

80

givna principen väsentligt avviker från vad som gäller om inlösen enligt

andra lagar, anser beredningen det oundgängligt, att uttryckliga regler i

ämnet intages i lagen. Ett sådant stadgande torde böra ges det innehållet

att då lösningsrätt utövas skall så anses, som om kronan inträtt såsom

köpare i den ursprunglige köparens ställe, dock skall sådan jämkning av

köpevilllcoren ske som föranledes av tidpunkten för kronans inträde.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län hemställer att det undan­

tag från lösningsplikten, som föreslås för fall där egendomen häftar för

intecknad gäld till högre belopp än priset, måtte vidgas till att avse även

annan fastigheten åvilande gäld, såsom ogulden fastighetsskatt, skifteskost­

nader o. dyl.

I fråga om möjligheten att kringgå lagen genom att i köpehandlingen ut­

sätta ett fingerat och för lantbruksnämnden oantagbart pris vänder sig

åtskilliga remissinstanser mot att utredningen skjutit detta problem på

framtiden. Sålunda anför Svea hovrätt:

Lantbruksnämnden är, om den vägrar hinderfrihetsintyg jämlikt 5 §,

skyldig att betala ett visst pris för fastigheten, oberoende av om detta över­

ensstämmer med eller överstiger fastighetens värde. Följden härav synes

kunna bli den att nämnden, om priset väsentligt överstiger fastighetens

värde, icke anser sig kunna betala detta pris och av sådan anledning ut­

färdar hinderfrihetsintyg, ehuru nämnden från jordrationaliseringssyn-

punkt önskat inlösa egendomen. Härigenom motarbetas själva syftet med

hela inlösningsrätten. Härtill kommer att, enligt vad utredningen själv an­

märkt, det synes bli allt vanligare att i köpehandlingen utsättes ett mycket

högt pris i syfte att avskräcka lantbruksnämnden från att utöva förköps­

rätt. På grund härav finner hovrätten övervägande skäl tala för att införa

en bestämmelse av innehåll att, ojn priset får anses överstiga egendomens

värde, nämnden ej är skyldig att inlösa egendomen till sådant pris. —

Hovrätten önskar påpeka, att ett motsvarande spörsmål uppkommit i ett

annat rättsläge. I sin ursprungliga lydelse upptog jordförvärvslagen ett

stadgande, som från lagens tillämplighetsområde undantog förvärv å exe­

kutiv auktion. Under förarbetena till lagen uttalades farhågor för att ett

dylikt undantag skulle komma att utnyttjas för att kringgå lagen. I den

proposition, varigenom förslag till lagen framlades för 1945 års riksdag,

anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, att dessa farhågor

tydligen icke saknade fog men att å andra sidan starka skäl talade för att

lagen ej borde gälla för exekutiva förvärv. Det visade sig emellertid, att

tillvägagångssättet med arrangerade exekutiva auktioner i syfte att kring­

gå lagen blev allt vanligare efterhand som kännedomen om denna möjlig­

het att kringgå lagen spreds bland allmänheten, och i proposition till 1951

års riksdag uttalade departementschefen, att såväl för upprätthållandet i

praktiken av jordförvärvslagens effektivitet som med hänsyn till laglyd­

naden i allmänhet det syntes angeläget att åtgärder vidtoges för att så långt

möjligt hindra skentransaktioner i form av exekutiva försäljningar. Vid

sagda riksdag antogs därefter ingående och omfattande bestämmelser i detta

syfte.

Länsstyrelsen i Örebro län anför liknande synpunkter:

Utredningen har icke velat föreslå en bestämmelse om att lantbruksnämnd,

som vägrar hinderfrihetsintyg, kan befrias från inlösningsplikt, därest ett

mellan säljare och köpare överenskommet pris uppenbart överstiger egen­

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sen skisserade förfaringssättet. Lantbruksnämnden lärer sålunda i allmän­

het utan dröjsmål inleda förhandlingar med säljaren om överlåtelse av fas­

tigheten antingen till nämnden eller också direkt till ägaren av det jord­

bruk, som enligt nämndens planer skall förstärkas med den ifrågavarande

fastigheten. I sakens natur ligger att nämnden härvid bör bjuda det pris

som avtalats vid den ogiltigblivna försäljningen, om detta icke mera på­

tagligt under- eller överstiger fastighetens värde. Förklarar nu säljaren att

han vill behålla fastigheten, förfaller givetvis hela frågan. Nämndens anbud

får vidare självfallet icke leda till överlåtelse, om den ursprunglige köparen

skulle erhålla förvärvstillstånd efter besvär i administrativ väg.

Även om säljarens berättigade intressen således regelmässigt torde bli be­

hörigen tillgodosedda på initiativ av lantbruksnämnden, vore det uppenbar­

ligen en brist i lagstiftningen, om däri saknades garantier för säljarens

rätt. Emellertid måste dessa garantier vara så utformade, att de icke inbju­

der till missbruk. Bestämmelsen i 11 § andra stycket av utredningsförsla­

get kan ur denna synpunkt icke anses tillfredsställande. Såsom påpekats

i betänkandet kan den föreslagna lagen lätt kringgås på så sätt, att i köpe­

handlingen utsättes ett fingerat pris, som är betydligt högre än fastighetens

värde. Som följd av den i nyssnämnda bestämmelse stadgade skyldigheten

för lantbruksnämnden att lösa fastigheten till det utfästa priset blir nämn­

den i dylikt fall tvungen att meddela tillstånd för att undgå lösningsskyl-

dighet, och detta även om starka skäl skulle tala för vägran jämlikt 5 §.

Härigenom skulle lagens värde som rationaliseringsinstrument förringas och

respekten för lagar över huvud taget kunna skadas. I likhet med vissa re­

missinstanser anser jag därför, att undantag från inlösningsplikten bör

stadgas för fall där priset uppenbart överstiger fastighetens värde. Utred­

ningens betänkligheter mot ett dylikt undantagsstadgande synes mig över­

drivna. Redan genom sin förefintlighet torde stadgandet få den verkan, att

alltför högt uppskruvade köpeskillingar blir sällsynta. Skulle emellertid ett

eller annat dylikt fall inträffa och säljaren dessutom draga lösningsfrågan

under domstols prövning, kan detta säkerligen icke undergräva nämndernas

anseende mera än som skulle bli fallet, om nämnderna gång efter annan

måste kapitulera inför oblyga försök att kringgå lagen. För att bedöma,

huruvida mellan pris och värde föreligger en uppenbar differens, erfordras

tydligen icke någon mera ingående värdering av fastigheten, och ej heller i

övrigt torde bedömandet erbjuda större svårigheter för vare sig lantbruks­

nämnd eller domstol.

I överensstämmelse med vad nu anförts upptager 10 § i departements-

förslaget ett stadgande av innehåll, att, därest förvärvstillstånd vägrats jäm­

likt 5 §, kronan är skyldig att, om säljaren så påyrkar, lösa fastigheten till

det pris köparen utfäst; dock att lösningsplikt ej föreligger, om priset uppen­

bart överstiger fastighetens värde. Motsvarande bestämmelse i utrednings­

förslaget förutsätter för sin tillämplighet, att 5 § ensam legat till grund för

avslagsbeslutet. Har jämväl 3 eller 4 § åberopats, inträder enligt sagda för­

slag icke någon lösningsplikt. Där tillräcklig grund finnes för avslag en­

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

kunde exempelvis de i köpehandlingen förekommande bestämmelserna om

tillträdesdag och betalningsterminer icke utan vidare göras tillämpliga på

den som utövade förköpsrätt. Vad särskilt anginge det fall, att ett av köpa­

ren gjort åtagande vore av personlig art, så att detsamma endast kunde full­

göras av köparen själv eller i alla händelser icke kunde uppfyllas av den

förköpsberättigade, vore det enligt dessa motiv näppeligen tillfredsställande,

om utövandet av förköpsrätt i följd härav skulle förhindras. Hur ett dylikt

fall i övrigt borde bedömas kunde emellertid vara föremål för delade me­

ningar. I 1909 års förslag förekomme ej något särskilt stadgande härom men

i motiven uttalades, att det borde ankomma på köparen att fullgöra åta­

gandet, under det att den lösningsberättigade skulle vara skyldig att därför

lämna honom skälig gottgörelse. En annan tänkbar utväg vore att åtagan­

det omsattes i en ersättningsskyldighet mot säljaren och att sålunda den

förköpsberättigade lämnade säljaren skälig gottgörelse samtidigt som kö­

paren befriades från åtagandet. Den sistnämnda utvägen kunde understun­

dom synas vara den mest ändamålsenliga. Emellertid torde det få överläm­

nas åt rättstillämpningen att avgöra under vilka omständigheter en sådan

lösning kunde anses förenlig med avtalets innebörd och säljarens befogade

intressen. Beredningen ansåge för sin del ej påkallat att i lagtexten införa

ett uttryckligt stadgande för de sällsynta fall varom här vore fråga.

Med hänsyn till grunden för de nu föreslagna inlösningsbestämmelserna

synes det mig som om det i förestående uttalande anlagda betraktelsesättet

skulle kunna tillämpas även i förevarande fall och uttryckligt stadgande

i angivet hänseende således icke vara påkallat. Då i 10 § talas om det ut-

fästa priset, bör detta med andra ord fattas i vidsträckt bemärkelse såsom

avseende varje form av vederlag. Huruvida någon jämkning i köpevillkoren

bör ifrågakomma, får bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Inför­

des obetingad skyldighet för lantbruksnämnd att ikläda sig köparens samt­

liga förpliktelser i oförändrad form, skulle på nytt öppnas en väg att kringgå

lagen genom att utsätta fingerade och för nämnden oantagbara köpevillkor.

Enligt 1 § tredje stycket bör fångeshandlingen företes i tillståndsärende.

Med avseende å inlösningsbestämmelserna är emellertid köpehandlingen av

så grundläggande betydelse, att dess företeende torde böra i lagen uttryckli­

gen uppställas som en förutsättning för lösningspliktens inträde. Så har ock

skett i departementsförslaget.

11

§.

Första, tredje och fjärde styckena överensstämmer med 12 § i utredning­

ens förslag med endast smärre jämkningar, vilka huvudsakligen samman­

hänger med omarbetningen av nästföregående paragraf. Andra stycket mot­

svarar 8 § förköpslagen.

Under remissbehandlingen har lantbruksstyrelsen föreslagil,

att tidsfristen för talans väckande skulle minskas till tre månader. Styrel­

sen har vidare ifrågasatt, huruvida icke i lagen borde införas motsvarighe­

86

där inropet gjorts av riksbanken eller hypoteksförening eller skyldighet att

avyttra fastigheten är föreskriven i annan författning. De med sistnämnda

uttryck åsyftade avyttringsföreskrifterna återfinnes i 45 § lagen den 22

juni 1911 om bankrörelse, 30 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker,

36 och 60 §§ kungl. förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kredit­

kassor, 7 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt 8 § bo­

lagsförbudslagen. I samband med 1951 års ändringar i jordförvärvslagen

ifrågasatte lagrådet om det verkligen vore lämpligt att från den däri stad­

gade avyttringsplikten befria sådana rättssubjekt som avses i 1916 års

lag och bolagsförbudslagen. Avyttringsreglerna i dessa båda lagar vore,

uttalade lagrådet, i olika hänseenden mindre stränga, och det kunde icke

vara rimligt att bolag och utlänningar erhölle en mera gynnad ställning

än svenska medborgare. Departementschefen genmälde emellertid, att frå­

gan, huruvida ett bolag eller en utlänning skulle få behålla en inropad

fastighet, av praktiska skäl icke borde vara underkastad prövning såväl

av lantbruksnämnden som, ur delvis andra synpunkter, av Kungl. Maj :t

eller länsstyrelsen. Hellre än att inbegripa juridiska personer och utlän­

ningar under jordförvärvslagens avyttringsregler borde man enligt departe­

mentschefen överväga att förkorta de i 1916 års lag och bolagsförbudslagen

stadgade avyttringsfristerna. Härmed kunde dock anstå, tills ståndpunkt

tagits till frågan om jordförvärvslagens fortsatta bestånd.

Om tillämpningen av bolagsförbudslagen, såsom nu föreslås, anförtros

åt lantbruksnämnderna minskar de av departementschefen anförda prak­

tiska skälen i betydelse, i det spörsmålet inskränkes till att avse endast

utlänningar och därmed i 1916 års lag jämställda subjekt. I detta nya

läge synes övervägande skäl tala för att utlänningar och dylika subjekt

— liksom självfallet de under bolagsförbudslagen lydande sammanslut­

ningarna — skall vara avyttringspliktiga jämväl enligt jordrationajise-

ringslagen. Åt undantagsstadgandet, vilket i förslaget "återfinnes i 13 §

andra stycket, kan då också givas en mera pregnant avfattning. Undantaget

torde i överensstämmelse med likartade regler i 14 § andra stycket ävensom

i 2 § första stycket i förslaget till ny bolagsförbudslag lämpligen kunna

förklaras skola avse bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbruks­

kredit och jordbrukskassa. Alternativet att omarbeta de sällan eller aldrig

tillämpade avyttringsbestämmelserna i 1916 års lag förefaller mindre prak­

tiskt.

I ett par yttranden har uttalats önskemål om särskilda regler till

förhindrande av skadlig exploatering under tvåårsfristen efter exekutiv

auktion.

Departementschefen. Eftersom ifrågavarande bestämmelser gällt endast

en kortare tid torde ytterligare erfarenheter av deras verkningar böra av­

vaktas, innan man överväger att utbygga dem med regler av nyss angiven

innebörd. — Av förut anförda skäl ansluter sig departementsförslaget till

den gällande lagen i fråga om behandlingen av förvärv som lyder under

bolagsförbudslagen eller 1916 års lag. Även beträffande avyttringsplikten

har ansetts lämpligt att på motsvarande vis anknyta till vad för närvarande

gäller. Med hänsyn till avfattningen av första punkten i 12 § har detta re­

sultat ernåtts utan ändring av paragrafens text. I förhållande till utredning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Övergångsbestämmelserna

Om dessa bestämmelser, vilka oförändrade upptagits i departementsför-

slaget, anför utredningen:

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1955, då giltighetstiden utgår

för 1948 års jordförvärvslag. Den avlöser icke blott jordförvärvslagen utan

även förköpslagen. I överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser bör

emellertid dessa båda lagar fortfarande tillämpas beträffande fång som skett

under deras giltighetstid. Stadgande härom har upptagits bland övergångs­

bestämmelserna. Jämfört med en motsvarande föreskrift i jordförvärvsla-

gens övergångsbestämmelser, leder detta stadgande till att 1945 års lag blir

tillämplig å fång som skett under dess giltighetstid.

Enligt 4 § förköpslagen är lantbruksnämnd skyldig att efter framställ­

ning från ägare av jordbruksfastighet meddela beslut huruvida fastigheten

ar behövlig för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Be­

slutet skall meddelas för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämn­

den tunnit dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må enligt paragrafens

andra stycke förköpsrätten ej göras gällande under den tid beslutet avser.

Beslut av detta innehåll, som gäller ännu vid den nya lagens ikraftträdande,

synes rmiligen böra under sin fortsatta giltighetstid få den verkan, att hin-

. 1ejfrihetsintyg ej må vägras enligt 5 § i nya lagen. Bestämmelse härom har

mlorts i sista stycket av övergångsbestämmelserna.

Förhandstillstånd, som meddelats enligt jordförvärvslagen, och s. k.

landsfiskalsintyg blir utan verkan beträffande fång som sker efter den nya

lagens ikraftträdande. Om dylika handlingar finge gälla som hinderfrihets-

mtyg, skulle forvärvet undgå prövning såväl enligt förköpslagen som jäm­

likt 5 § i nya lagen.

J

Departementschef en. I fråga om tiden för lagens giltighet får jag hänvisa

till vad jag därom anfört i samband med de allmänna synpunkterna på

lagstiftningen.

Förslaget till ändring i lagen om arrendators förköpsrätt

Beträffande detta förslag anföres i betänkandet:

Lagen den 22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt, vilken

lag delvis ändrats genom lagar den 30 juni 1947 (nr 325) och den 20 april

1951 (nr 190), innehåller bl. a. vissa bestämmelser, som äger samband med

,.r°n.?ns förköpsrätt. Sålunda stadgas i 2 §, att arrendator ej må utöva

förköpsrätt, om fastigheten i fråga säljes till kronan för ändamål, som

avses i 1 § lagen om kronans förköpsrätt, och arrendatorn är ägare av an­

nan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten av an-

^n„ aaledmng än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket

dara. Utredningen föreslår, att denna bestämmelse i samband med upphä­

vandet av lagen om kronans förköpsrätt ändras på det sätt, att ändamålet

med kronans förvärv angives skola vara att främja jordbrukets yttre ratio­

nalisering.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(jordförvärvslag)

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej genom

köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd (förvårvs-

tillstånd); dock erfordras ej tillstånd

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet

för något av de ändamål, som angivas i 1 § 4, 7 och 16 lagen den 12 maj

1917 om expropriation;

3. dar förvärvaren är fangesmannens make och ej heller där förvärvaren

eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller

hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller syskons

avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen ej är avyttringspliktig

jämlikt 12 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränk-

ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bo­

lag eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, för­

ening och stiftelse att förvärva fast egendom eller egendomen enligt förkla­

ring av länsstyrelsen ä,r av beskaffenhet att få förvärvas utan sådant till­

stånd;

5. där fånget sker genom inrop på exekutiv auktion;

6. dar egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som vid avstyckning bildats för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 § är skyldig att

avyttra sistnämnda andel.

92

pade för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter samman­

föras i en ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för närings­

livet i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver

det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

5 §.

Finnes egendomen böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till

storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter, må förvärvs-

tillstånd vägras, såframt i ärendet företetts fångeshandling eller samtycke

som avses i 1 § tredje stycket; dock må ej av nu nämnd anledning vägran

ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egen­

domen;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

beslutat, att denna ej skall tagas i anspråk för ändamål som avses i denna

paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som

må hava utsatts i beslutet; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 13 §.

6

§.

Finnes förvärvstillstånd icke kunna meddelas med mindre förvärvaren

därvid ålägges att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till främjande

av jordbruket eller skogsbruket å egendomen eller att under viss tid nyttja

denna för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning av densam­

ma, må tillstånd meddelas allenast om förvärvaren lämnat skriftlig utfästelse

att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse. I tillståndsbeslutet

skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om åläg­

gande av där angivet slag finnes erforderligt med avseende å annan förvär­

varen tillhörig fast egendom, vilken skall ingå i samma brukningsenhet

som den med fånget avsedda.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres

samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt,

under vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsak-

ligen ligger, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt vite.

Utan sadan hemställan ma talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till fri­

hetsstraff.

7

§•

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder

till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet ut­

sättas viss tid, inom vilken åtgärden skall sökas, samt angivas hos vilken

myndighet och på vad sätt ansökningen skall göras.

Kungi. Maj:ts proposition nr t65

94

inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det beslutet

vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tidsfrister dock räknas

från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling

utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger vad

å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen, pröve

rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses vara utfäst för

den egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestämmel­

ser om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande, utsät­

tas viss dag då egendomen skall anses övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag

anses som försäljning till kronan.

12

§.

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om vid

vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två år

förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan inropa­

ren erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. Har inropet

skett för skyddande av någon inroparens fordran eller rättighet, varför egen-

domen häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken,

må lansstyrelsen på ansökan medgiva skäligt anstånd med egendomens av­

yttrande, om sannolika skäl visas, att förlust för inroparen eljest skulle upp­

komma. Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på

framställning av lantbruksnämnden förordna, att den skall säljas å offentlig

auktion efter vad i 13 § sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall

göras i det köpebrev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen

och skall tillika, när lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej

sökanden visar att hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, postsparbanken, kassa för

jordbrukskredit eller hypoteksförening.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall vad i 3—8 §§

är stadgat om förvärvstillstånd äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Förordnande som sägs i 12 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att

inroparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller

han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras

som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;’

dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, för­

säljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det

värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen. Egendomen må säljas

- forutom till den som erhållit förvärvstillstånd — allenast till kronan, till

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Bilaga B

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arren­

dators förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att 4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

2

§.

Förköpsrätt må-----------i densamma.

Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköps­

rätt ej utövas. Ej heller må förköpsrätt utövas om fastigheten köpes av kro­

nan för främjande av jordbrukets yttre rationalisering och arrendatorn är

ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastig­

heten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av

jordbruket därå.

Har jordägaren----------- för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1951: 190.

98

densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,

inventarier eller annat som tarvas för egendomens brukande, så ock om

fånget finnes medföra uppenbart olämplig ändring av indelningen i bruk-

ningsenheter.

4 §•

Föreligger ej fall som sägs i 3 § men kan det antagas, att förvärvaren vill

åtkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår

egendom med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, skall

hinderfrihetsintyg vägras, såvida ej fånget kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för för­

värvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt

skäl föreligger att godtaga fånget.

Vad i första stycket stadgas skall, om ej fall som sägs i 3 § är för handen,

gälla jämväl där genom fånget i en ägo sammanföras brukningsenheter,

som prövas kunna bestå vara för sig, så ock där fånget avser sådan fastighet

eller sämjelott, som ingår i dylik brukningsenhet, och brukningsenhetens

bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen.

5 §■

Vill lantbruksnämnden inlösa egendom som avses med fånget för att med

densamma underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamåls­

enliga brukningsenheter, må hinderfrihetsintyg vägras.

Dock må ej av dylik anledning intyg vägras:

1. där förvärvaren är arrendator, som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nytt­

janderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

meddelat beslut, att denna ej skall tagas i anspråk för ändamål som avses i

första stycket, samt fanget sker inom fem år därefter eller den kortare tid

som må hava utsatts i beslutet;

3. där intyget endast är avsett att gälla vid auktion, varom stadgas i 14 §.

6

§.

Erfordras tillstånd enligt lagen om förbud för bolag, förening och stiftelse

att förvärva jordbruksfastighet, må hinderfrihetsintyg ej utfärdas med

mindre samtidigt meddelas dylikt tillstånd. Ej heller må sådant tillstånd

ineddelas, där ej samtidigt utfärdas hinderfrihetsintyg.

7 §•

Finnes förutsättning för utfärdande av hinderfrihetsintyg ej vara för

handen med mindre förvärvaren utfäster sig att inom viss tid verkställa

erforderlig åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å egen­

domen eller att under viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller under­

låta särskild användning av densamma, och lämnas sådan utfästelse skrift-

ligen, äger lantbruksnämnden vid utfärdande av hinderfrihetsintyg däri ut­

sätta vite för tredska att uppfylla utfästelsen.

Nämnden har att hålla uppsikt över att utfästelsen fullgöres samt vid

tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse, hemställa hos

allmän åklagare att vid rätten i den ort, där egendomen ligger, anhängig-

göra och utföra talan om vitets utdömande ävensom om utsättande av nytt

vite. Utan att hemställan som nu sagts blivit gjord må dylik talan icke an-

hängiggöras av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan. \ ite må i händelse av bristande tillgång till

dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

100

egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens fordran

eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning eller jäm­

likt It kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökani medgiva skäligt

anstånd med egendomens avyttrande, om sannolika skäl visas, att förlust

för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen inom före­

skriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden föl-

ordna, att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 14 § sägs. Anteck­

ning om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev som utfärdas med

anledning av den exekutiva auktionen och skall tillika, när lagfart sökes,

införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar att hans skyldighet att

avyttra egendomen upphört.

_ Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit eller

jordbrukskassa.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall vad i 3—8 §§

är stadgat om hinderfrihetsintyg äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Förordnande som sägs i 13 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att

inroparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller

han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,

som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;

dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, för­

säljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det

värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen. Egendomen må säljas —

förutom till kronan, bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbruks­

kredit, jordbrukskassa eller andelsägare som avses i 1 § andra stycket 3 __

allenast till den som erhållit hinderfrihetsintyg. Avgives vid auktionen bud

som enligt vad nu sagts må antagas, skall försäljning ske, ändå att inne­

havare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen i fråga om fast egen­

doms försäljning och köpeskillingens fördelning stadgar beträffande gälde-

nären skall i ärende som nu avses lämpas till ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden

att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla

förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven

tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas,

skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas

av statsmedel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

15 §.

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden vägrat hinderfrihetsintyg eller

tillstånd att behålla inropad egendom eller avslagit begäran som avses i 5 §

andra stycket 2 eller ock tillämpat 8 §, må klagan föras hos lantbrukssty-

relsen genom besvär. Mot styrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen.

Besvär skola vid äventyr av talans förlust hava inkommit till nämnden inom

tre veckor från den dag klaganden fick del av det beslut som överklagas;

dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Nämnden skall sna­

rast möjligt till besvärsmyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte

eget utlåtande över besvären, där sådant erfordras. Utöver vad nu sagts må

klagan ej föras över beslut av nämnden eller styrelsen.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars

1955.

Närvarande:

justitieråden L ^ech ,

R

egner

,

G ^östa L ^ind ,

regeringsrådet L ^orichs .

Enligt lagrådet den 3 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25

februari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jord­

förvärvslag); och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av e. o. hovrättsassessorn Sven Gösta Jonzon.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till jordförvärvslag

Vägande invändningar av principiell natur kunna resas mot att rätten

att äga jord och skog, på sätt den föreslagna lagstiftningen innebär, förbe-

hålles vissa grupper av medborgare. De inskränkningar i den enskildes hand­

lingsfrihet med avseende å honom tillhörig fast egendom som äro förknip­

pade med lagstiftningen äro likaledes ägnade att väcka principiella be­

tänkligheter. Det framstår därför som uppenbart att den föreslagna regle­

ringen icke bör bliva bestående längre än det ur andra samhälleliga syn­

punkter är nödvändigt. Hur angeläget det bör anses att för tillgodoseende

av jordpolitiska syften alltjämt bibehålla en lagstiftning av ifrågavarande

slag är ett spörsmål, varom lagrådet knappast har anledning att yttra sig.

Lagrådet vill fördenskull varken tillstyrka eller motsätta sig att en ny jord­

förvärvslag kommer till och i huvudsak erhåller det föreslagna innehållet.

i §■

Med avseende å släktskapsundantaget i första stycket punkt 3 har i re­

missprotokollet anmärkts, att för stadgandets tillämpning å anförvanter

104

2 §, nämligen att fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, avser

del av fastighet och att sist tre månader efter fånget göres skriftlig ansökan

om avstyckning; att dylik ansökan skall ställas till vederbörande myndighet

torde ej behöva utsägas. Bestämmelsen bör vidare innefatta att, i enlighet

med förslaget, under sagda förutsättningar lörvärvstillstånd ej erfordras

såframt egendomen genom avstyckningen avskiljes för annat ändamål än

jordbruk eller skogsbruk.

I andra stycket bör upptagas motsvarighet till förslagets stadganden i 2 §

första stycket, avseende det fallet aLt i avstyckningsärende som nyss sagts

egendomen finnes vara avsedd för jordbruk eller skogsbruk. För detta fall

skall enligt förslaget såsom huvudregel gälla att förrättningsmannen, innan

tillstand till avstyckningen må meddelas, skall hänvisa förvärvaren att inom

en månad från det han fått del av hänvisningen söka förvärvstillstånd hos

lantbruksnämnden, vid äventyr att fånget eljest skall vara ogillt. En förenk­

ling av förfarandet i dylika fall och även undanröjande av risk för rättsför­

lust synes emellertid ernås genom att i stället för den föreslagna ordningen

foreskrives skyldighet för förrättningsmannen att direkt hänskjuta frågan

om förvärvstillstånd till lantbruksnämndens prövning. Av anförda skäl hem­

ställer lagrådet att andra stycket i förevarande paragraf får det innehållet,

att om i avstyckningsärendet egendomen finnes vara avsedd för jordbruk

eller skogsbruk avstyckning på grund av fångeshandlingen ej må tillåtas

utan att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts

lantbruksnämndens prövning. Vid meddelande av instruktioner torde böra

beaktas behovet av föreskrift för nämnden att tillse att sökanden får till­

fälle att yttra sig ävensom att utan dröjsmål avgöra ärendet och underrätta

förrättningsmannen och sökanden om sitt beslut.

De i förslagets 2 § andra stycket införda föreskrifterna rörande vissa un­

dantag från huvudregeln om hänvisningsskyldigheten böra som följd av det

sagda få avseende å de fall då underställning må underlåtas. Med hänsyn till

sambandet torde dessa föreskrifter böra upptagas i samma stycke som

huvudregeln. Beträffande föreskrifternas innehåll synes på en punkt vara

anledning att genomföra en mindre modifikation. En av de tre förutsätt­

ningar, vilka samtliga skola vara uppfyllda för att hänvisning till lant­

bruksnämnd må underlåtas, är att den genom tillskottet uppkommande

brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen kan skötas av

brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. Förut­

sättningen medför att även de mest obetydliga tillskott till en brukningsen-

het som redan är större än sålunda angivits skall hänskjutas till nämndens

prövning. Särskilt med hänsyn till fall då en jordbit i samband med vägrät-

mng eller liknande företag tillföres ett större jordbruk förefaller det inne­

bara en onödig omgång att förrättningsmannen skall nödgas hänskjuta ären­

det till nämnden. Lagrådet hemställer att den angivna förutsättningen för

att underställning må underlåtas icke skall avse fall då egendomen är av

allenast obetydlig omfattning.

Till följd av den utformning av bestämmelserna i 2 § som lagrådet för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

106

la lantbruksnämnderna några särskilda svårigheter, bland annat med hän­

syn till att möjlighet medgivits att överskrida den fastställda tidsfristen.

Under hänvisning jämväl till vad som förordas beträffande lydelsen av 12 §,

hemställer lagrådet att första stycket gives det innehåll, att när till lant­

bruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egen­

dom eller om förklaring som avses i 5 § 2, det åligger nämnden att snarast

möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader därefter meddela

beslut i ärendet.

Paragrafen synes lämpligare böra få sin plats omedelbart efter 13 §.

9 §.

I paragrafens första stycke första punkten stadgas bland annat att fång-

blir ogillt, om ansökan om förvärvstillstånd ej göres inom föreskriven tid.

Till belysning av stadgandets innebörd må erinras därom, att enligt för­

slaget endast rättidig ansökan om avstyckning befriar från skyldighet att

söka förvärvstillstånd och att avstyckning skall sökas inom samma tid som

gäller för dylikt tillstånd. På grund härav blir bestämmelsen om ogiltig­

het tillämplig även å den som försummar att i rätt tid söka avstyckning.

Enligt första stycket andra punkten skall fång vara ogillt, där ansökan

i fastighetsbildningsärende, som sägs i 1 § andra stycket eller i 7 § första

stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall. Efter orden in­

träder således ogiltighet även om den i 1 § stadgade tidsfristen för ansökan

om förvärvstillstånd icke utlupit. Detta torde emellertid icke vara avsett.

Med hänsyn till den kategoriska avfattningen av nu ifrågavarande bestäm­

melse torde emellertid en uttrycklig reservation i lagtexten för det angivna

fallet vara nödvändig.

Iakttages vad lagrådet beträffande 1 och 2 §§ föreslagit, föranledes här­

av en ändring i den upptagna hänvisningen till föregående paragrafer.

10

§.

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om lösningsplikt för

kronan när förvärvstillstånd vägrats jämlikt 5 §. Ändamålet med bestäm­

melserna angives huvudsakligen vara att tillgodose den enskildes rätts­

säkerhet. Det ligger i öppen dag att det kan lända den som äger fast egen­

dom till avsevärt men att ej genom avyttring få fritt förfoga över egendo­

men. Skälig hänsyn till rättvisa och billighet kräver, att den enskildes in­

tresse åtminstone såtillvida beaktas, att han genom åläggande för kronan

att lösa den egendom, varöver han ej fått fritt förfoga, sättes i tillfälle att

i stället disponera över det värde i penningar som egendomen represente­

rar.

Emellertid har i förslaget lösningsplikten för kronan inskränkts till fall

där den hindrade överlåtelsen utgjorts av en försäljning. Har egendomen

överlåtits genom byte eller gåva, skulle överlåtaren regelmässigt få finna sig

i att se sig berövad varje annan möjlighet att avyttra egendomen än att

sälja den på de villkor lantbruksnämnden bjuder. Som skäl för att över­

låtaren i dessa fall skulle lämnas utan det skydd som anses böra tillkomma

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

108

För det fall att köpehandling innefattar jämväl fastighetsförsäljning,

som ej omedelbart träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma

bringas att återgå, har lösningsplikten i 10 § andra stycket utsträckts att

under vissa betingelser gälla även sådan fast egendom. Departementschefen

framhåller att det självfallet bör vara lantbruksnämnden angeläget att i

här avsedda fall tillse att avvecklingen av köpet sker utan rättsförlust för

vare sig säljare eller köpare. Liknande bestämmelser finnas i lagen om kro­

nans förköpsrätt, men i motsats till vad där stadgats har i förslaget icke

föreskrivits lösningsplikt beträffande i köpet ingående kreatur, redskap eller

andra sådana lösören, vilka finnas på den fasta egendom som skall lösas.

En dylik skyldighet skulle nämligen, anför departementschefen, kunna

leda till att lantbruksnämndernas tid alltför mycket upptoges av ovidkom-

kommande göromål, såsom försäljning av kreatur och inventarier. De skäl

som föranledde att sådan skyldighet stadgades i lagen om kronans förköps­

rätt torde emellertid nu vara lika bärande. Det synes obilligt, att om kro­

nan inlöser den fasta egendomen, överlåtaren som väl då i regel saknar

användning för ifrågavarande yttre inventarier skall åsamkas besväret med

och kostnaderna för realisation av desamma samt risken för därav upp­

kommande förlust. Angelägenheten av att den som förvägrats förvärvstill-

stånd icke till följd därav drabbas av dylika påföljder synes böra väga

tyngre än det anförda motivet för att ej låta lösningsplikten omfatta annat

än fast egendom.

Lagrådet hemställer därför att bestämmelserna i förevarande paragrafs

första stycke göras tillämpliga även å kreatur, redskap eller andra sådana

lösören, vilka finnas på den fasta egendom som skall lösas.

Vad som skall gälla med avseende å lösningsplikten när ett köp blir

ogillt bör tydligen, därest lösningsplikt stadgas även i fråga om ogiltig­

blivna bytesavtal och gåvor, äga motsvarande tillämpning i dessa fall.

n §.

Det kan ifrågasättas om icke talan som avses i förevarande paragraf

boide väckas icke, sasom tydligen är förslagets mening, vid allmän under­

rätt utan vid expropriationsdomstolen. Skälen härför vinna tydligen något

i styrka, om i enlighet med lagrådets hemställan den med avseende å köp

stadgade lösningsplikten utsträckes att gälla även vid byten och gåvor. Sär­

skilt med hänsyn till möjligheten att, om så skulle visa sig nödigt, anlita

sakkunnig, kan det dock knappast anses ägnat att väcka betänkligheter,

att tvister av ifrågavarande slag i likhet med vad som för närvarande är

fallet med mål om tillämpning av förköpsrätt upptagas av allmän under­

rätt.

Angående verkan av att fångesmannen återkallar sin talan synas allmänna

regler böra gälla.

o Efter de ändringar som förslaget innebär i förhållande till förköpslagen

får, enligt lagradets uppfattning, lantbruksnämndens talan i mål varom nu

är fråga anses avse tillvaratagande av kronans enskilda rätt. Lagrådet an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

109

sluter sig alltså till departementschefens i remissprotokollet uttalade upp­

fattning att 20 § promulgationslagen till rättegångsbalken och 7 kap. rätte­

gångsbalken icke äro tillämpliga i dessa fall.

12

§.

För förvärv genom inrop å exekutiv auktion erfordras enligt 1 § första

stycket 5 icke förvärvs tillstånd. Däremot är förvärvaren i princip skyldig

att åter avyttra egendomen, därest vid vanligt köp skulle hava krävts för-

värvstillstånd. Dock kan inroparen erhålla lantbruksnämndens tillstånd att

behålla egendomen.

Enligt lagrådets mening kan en spekulant hava ett berättigat intresse att

redan före den exekutiva auktionen få besked huruvida han får behålla

egendomen. Även om ordalagen i förevarande paragraf ingalunda utesluta,

att ett sådant förhandsbesked kan lämnas, synes detta dock böra komma

till tydligt uttryck i lagtexten i första stycket av förevarande paragraf.

I andra stycket undantages bland annat postsparbanken från tillämpning

av bestämmelserna i första stycket. Detta undantag är emellertid onödigt

då detsamma gäller redan på den grund att kronan jämlikt 1 § är befriad

från skyldighet att söka förvärvstillstånd.

Om den som inropat egendom å exekutiv auktion och är skyldig att av­

yttra densamma underlåter detta, skall egendomen säljas å offentlig auk­

tion. För tillstånd att förvärva egendom å sådan auktion gäller enligt 5 § 3,

att tillstånd icke får vägras av anledning som angives i sistnämnda para­

graf. På grund av avfattningen av tredje stycket i förevarande paragraf,

som hänvisar till 5 §, gäller icke detsamma i fråga om tillstånd att behålla

egendom som inropats å den föregående exekutiva auktionen. Om sålunda

hinder mot ett förvärv icke möter enligt 3 och 4 §§ men däremot enligt 5 §,

skall enligt förslaget förvärvaren, oavsett att han äger inropa egendomen

å exekutiv auktion, icke kunna få tillstånd att behålla egendomen, vilken

han därför måste avyttra. Vid avyttringen å tvångsauktionen kan den nämn­

de förvärvaren emellertid icke förvägras tillstånd att ånyo inropa egendomen.

En sådan anordning synes innebära en onödig omgång, som dessutom kan

föranleda extra kostnader. Även för tillstånd att behålla egendom som in­

ropats å exekutiv auktion bör därför gälla, att tillstånd icke må vägras

jämlikt 5 §. Lantbruksnämnden har ju alltid möjlighet att själv inropa

egendomen å den exekutiva auktionen. Hänvisningen i sista stycket till fö­

regående paragrafer torde därför icke böra avse 5 §.

Iakttages vad lagrådet hemställt i fråga om 8 § erfordras icke att hän­

visning sker till nämnda paragraf.

13 §.

Stadgandena i 12 och 13 §§ om skyldighet för den, som inropat fast egen­

dom å exekutiv auktion, att åter avyttra densamma och om påföljden av

underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet överensstämma i stort sett med

bestämmelser som finnas upptagna i 4 a och 4 h §§ i den gällande jordför­

värvslagen. Dessa bestämmelser infördes i lagen 1951 i syfte att så långt

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

no

möjligt förhindra, att exekutiva förvärvs undantagande från skyldighet att

söka förvärvstillstånd utnyttjades till att kringgå lagen genom skentrans­

aktioner i form av exekutiva försäljningar. Det lagförslag som innefattade

herörda ändringar i jordförvärvslagen blev i den delen utsatt för ingående

kritik av dåvarande lagrådets ledamöter, utmynnande i att de föreslagna

anordningarna icke kunde tillstyrkas. Mot förslaget erinrades bland annat

att spörsmålet om tillbörligt skydd för jordägare, inteckningshavare och

andra rättsägare icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Med stöd av utför­

lig motivering framhölls att ett av utmätningsmannen, eventuellt med bi­

träde av sakkunniga, åsatt värde icke lämpade sig att tjäna som minimipris

vid den på den exekutiva auktionen eventuellt följande tvångsauktionen och

därför icke erbjöde tillfyllestgörande garanti mot rättsförluster.

Lagrådet finner sig under hänvisning till berörda kritik icke kunna till­

styrka, att ifrågavarande anordningar bibehållas i den nu föreslagna lagen

med mindre åtminstone möjlighet öppnas att till grund för tvångsförsälj­

ningen få till stånd en värdering som bättre lämpar sig för ändamålet. En

utväg som enligt lagrådets mening skulle innebära en icke oväsentlig för­

bättring vore, att egendomens ägare berättigades att påkalla särskild värde­

ring av värderingsmän som överexekutor skulle utse.

Ändras förevarande paragrafs andra stycke i enlighet med vad lagrådet

nu anmärkt, synes sista stycket böra kompletteras med en föreskrift av in­

nebörd att kostnad för sådan särskild värdering som ovan sägs städse skall

gäldas av statsmedel.

U §.

För att det ej skall kunna råda någon tvekan om att klagan må föras

över beslut, varigenom lantbruksnämnden tillämpat 6 §, synes detta böra

uttryckligen angivas i lagtexten. Med den högre myndighet, vars prövning

lantbruksnämndens eller lantbruksstvrelsens beslut efter förordnande av

Konungen skola underställas i viss utsträckning, lärer avses i förra fallet

styrelsen och i senare fallet Konungen. Även detta synes lämpligen böra

utsägas. För att det skall bliva otvetydigt, att även styrelsens beslut i an­

ledning av dylik underställning må överklagas, synes stadgandet om rätt

för Konungen att förordna om underställning böra få sin plats omedelbart

före bestämmelsen om rätt till talan mot styrelsens beslut. Föreskrifterna

om besvärs avlämnande och vissa lantbruksnämndens åligganden torde

böra komma sist och utgöra ett särskilt stycke.

Enligt paragrafen föreligger rätt att föra talan mot beslut, varigenom

lantbi uksnämnd avvisat ansökan enligt 1 § sista stycket, men däremot ej

mot det föreläggande som föregått avvisningsbeslutet. Lagrådet finner en

dylik begränsning försvarlig eftersom det torde vara uppenbart att i be-

svärsmål angående avvisning även frågan huruvida föreläggandet varit be­

fogat kan komma under bedömning.

15 §.

Lagen om kronans förköpsrätt och gällande jordförvärvslag innehålla

icke några bestämmelser om lantbruksnämndernas sammansättning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

112

lämpligen ske genom att i 15 § upptages ett stadgande av innehåll att lant­

bruksnämnd äger, i den ordning och omfattning samt på de villkor i övrigt

som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss befatt­

ningshavare hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor som

avses i denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

övergångsbestämmelserna

Enligt förslaget skall beträffande fång som skett före den nya lagens

ikraftträdande fortfarande tillämpas vad som stadgas i 1947 års lag om kro­

nans förköpsrätt och 1948 års lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet. Bland de äldre bestämmelser som på grund härav skola

kunna tillämpas ingår givetvis även en till 1948 års lag knuten övergångs­

bestämmelse, avseende fång som skett före ikraftträdandet av 1948 års lag.

Då genom lag den 20 april 1951 genomfördes ändringar i 1948 års lag, bland

annat innefattande utvidgning av lagens tillämpningsområde, stadgades att

äldre bestämmelser fortfarande skulle tillämpas beträffande fång som skett

före ändringslagens ikraftträdande den 5 maj 1951. Av ovannämnda, nu

föreslagna övergångsbestämmelse framgår ej att, såsom torde vara avsik­

ten, även 1951 års övergångsbestämmelse alltjämt skall äga giltighet. Det

hemställes att övergångsbestämmelserna underkastas den jämkning som

föranledes härav.

[ Förslaget till lag angående ändring i lagen om arrendators förköpsrätt

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

114

get jämväl i fråga om värderingskostnaden. Denna bör enligt min mening

behandlas på samma sätt som övriga kostnader i samband med auktionen.

Med anledning av de av lagrådet under 15 § anförda betänkligheterna mot

att lantbruksnämnderna skulle äga i viss omfattning till befattningshavare

överlåta sin beslutanderätt vill jag framhålla, att det i praktiken torde bli

nödvändigt med sådan delegering, om lagstiftningen skall kunna fungera

med den smidighet som allmänheten äger påfordra. Med den begränsning,

som delegeringen skulle få enligt de av mig antydda riktlinjerna, torde några

olägenheter av densamma icke vara att befara. Vederbörande befattnings­

havares tillståndsgivning blir närmast jämförlig med den intygsgivning, som

nu utövas av landsfiskaler m. fl. Det av lagrådet förordade tillägget till 15 §

har där införts såsom ett första stycke.

Utöver vad nu sagts har i lagförslagen gjorts några redaktionella jämk­

ningar.

Föredraganden hemställer därefter, att förslagen, efter nu angivna änd­

ringar, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Ur protokollet:

G. Liizell

650194. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag