SOU 1965:59
Kyrklig beredskap
1. Steg behovet av själavårdsverksamhet under krigsåren? Kan ett cv ökat be- hov siffermässigt belysas?
. Förekom bland civilbefolkningen nå- gon av myndigheterna organiserad eller ledd kyrklig verksamhet?
a) Hur var denna verksamhet i stort organiserad (centralt, regionalt och 10- kalt)?
b) Vilka uppgifter omfattade denna verksamhet utöver den själavårdande?
. Fanns det (finns det) några normer för hur präster och övrig själavårdsperso- nal skulle (skall) fördelas mellan krigs- makten och civilbefolkningen eller täcktes (täcks) i första hand krigsmak- tens behov?
. Fanns det (finns det) planer angående hur präster och själavårdspersonal skall förfara vid evakuering av orter eller utrymning av landsdelar? Vilka normer gällde (gäller)?
Fanns det (finns det) någon särskild organisation med uppgift att vid kata- strofer med ett stort antal döda svara för de dödas omhändertagande?
a) Organisation?
b) Tekniska hjälpmedel (te grävma- skiner m m)?
c) Fanns det (finns det) i lag fastställ- da föreskrifter att enskild begrav- ning överhuvud icke får ske, när förhållandena tvingar till använd— ning av gemensamhetsgravar?
d) Anskaffning och användning av kistor?
. Vem svarade (vem svarar) för skyddet av kyrkor och liknande byggnader? Vem svarade för (vem svarar för) skyddet av inventarier? . Fanns det (finns det) föreskrifter angå- ende gemensamhetsbruk av gudstjänst- lokaler, som tillhör olika trossamfund? Övriga synpunkter, som kan vara av värde för kyrkoberedskapen under ett kommande krig?
Det finska svaret har utarbetats av hu- vudstabens ecklesiastikavdelning och det norska av biskopen i Oslo, Johannes Sme- mo, som även är ordförande i det norska biskopsmötet och därigenom har god över- blick över hithörande problem i Norge. I det norska svaret har understrukits, att de norska erfarenheterna mer hänför sig till ett ockuperat än till ett krigförande land. De norska förlusterna uppgick, inklusive omkomna sjömän och avrättade samt ett förhållandevis litet antal fallna i egentlig mening, till omkring 10 000.
Det brittiska svaret har utgjorts dels av ett inom Foreign Office på grundval av in- formationer, som tillhandahållits av Home Office, utarbetat memorandum, dels en bok med titel »The British Churches in Wartime» med därtill fogat memorandum, författade av Rev. Dr. Hugh Martin, ord- förande i exekutivkommittén av British Council of Churches. Frågan angående
särskild organisation för omhändertagande av döda vid katastrofer har besvarats i sär- skild skrivelse från Foreign Office.
Till svaret från Auswärtiges Amt i Bonn har bifogats svar dels från den katolska kyrkan, sammanställt av ärkebiskopen i Köln, varvid samtidigt upplysts att de av ärkebiskopen anförda synpunkterna är tillämpliga även för andra delar av Tysk- land, dels från »Der Rat der Evangelischen Kirche in Deutschland». I en särskild skri- velse har Auswärtiges Amt behandlat de frågor, som utredningen framställt angå- ende omhändertagande av döda.
Behovet av själavårdsverksamhet
På frågan om behovet av själavårdsverk- samhet steg under andra världskriget har svar erhållits från Väst-Tyskland och från England.
I det västtyska svaret sägs, att behovet av själavård ökade såväl vid truppen som hos civilbefolkningen till följd av krigets långvarighet, hopplöshet och allt större på- frestning.
I det engelska svaret sägs att efterfrågan på själavårdande verksamhet från präster och myndigheter steg som följd av lidande och nöd, som kriget medförde, men också till följd av de problem, som uppstod till följd av evakueringar, bombningar och ett ständigt ökat ianspråktagande av präster till krigsmakten och arbetare till fabriker med krigsproduktion. Hela nationen visade ökat intresse för religiösa ting, vilket bl a märktes i ökat deltagande i gudstjänster och liknande förrättningar. Enligt »The British Churches in Wartime» deltog vid de större kyrkliga högtiderna många mil— lioner, som i vanliga fall icke brukade gå i kyrkan. Det fanns emellertid ingenting, som skulle kunna kallas en andlig väckelse. Dock iakttogs ett djupt intresse för reli- giösa frågor parad med en känsla att kyr- kan är något som står över den mänskliga tillvaron.
Av myndigheterna organiserad själavårdsverksamhet m m
På frågan om det bland civilbefolkningen förekom någon av myndigheterna organi- serad eller ledd kyrklig verksamhet sägs i det finska svaret att domkapitlen i Finland hela tiden ledde den själavårdande verk- samheten.
I det tyska svaret sägs att det i T ysk- land sedan 1918 icke förekommer någon av myndigheterna ledd eller påverkad kyrklig verksamhet. Den nationalsocialis- tiska regimen var kyrkofientlig och gjorde vad den kunde för att hindra kyrklig akti- vitet. De, som tillhörde den statligt icke erkända »die Bekennende Kirche», hotades ständigt med repressalier för sin verksam- het. Trots detta arbetade den efter för- måga med förkunnelse, själavård och dia— koni. Hjälp organiserades för sådana, som förföljdes på grund av sin ras eller poli- tiska tro, av »der Pfarrer-Notbund».
I fråga om den framtida evangeliska kyrkoberedskapen är meningen, att denna i första hand skall skötas av församlingar— na (»in den Landekirchen und in ihren Gemeinden»). Församlingarna har slutit sig samman till »die Evangelische Kirche in Deutschland», vars befogenheter fast- ställts i grundlagen. Utöver själavård skall kyrkan i krig handha förkunnelse, diakoni och kärleksverksamhet.
Ej heller i England är kyrkan ett stat- ligt förvaltningsområde. Under kriget spe- lade kyrkorna en betydelsefull roll i natio- nens liv. De fick i stort utöva sin verksam- het utan myndigheternas inblandning. Kyr- kan stod i sin helhet helhjärtat bakom na- tionen och full överensstämmelse fanns mellan kyrkans och nationens uppfattning om kriget. Varje försök att kontrollera kyrkans andliga verksamhet skulle ha av- visats. På två områden ingrep myndighe- terna dock mot kyrkan. Ett stort antal kyrkobyggnader rekvirerades — varvid
själva gudstjänstlokalerna undantogs. Vida- re förbjöds användning av kyrkklockorna.
I central instans tillkom i England redan i början av kriget en särskild byrå för reli- giösa frågor (»Religions Division»). Byrån ingick i informationsministeriet. Chef för densamma var under huvuddelen av kriget Rev. Dr. Hugh Martin, som författat det engelska svaret på kyrkoberedskapsutred- ningens frågor. Byrån tillhandahöll religiös litteratur, affischer, filmer, radioprogram os v och var en betydelsefull förbindelse- länk mellan myndigheterna och olika kyrk- liga organ och föreningar. I byrån behand- lades frågor rörande alla samfund, såväl the Church of England, the Church of Scotland, frikyrkoma som romersk katol- ska kyrkan och mosaiska samfundet. By- rån hade ingen »befalsrätt» och eftersträ- vade icke heller någon sådan. Den bidrog trots detta otvivelaktigt att underlätta kyr- kornas verksamhet till fromma för natio- nen i en besvärlig tid. Detta åstadkoms icke genom att byrån organiserade och ledde någon egen kyrklig verksamhet utan genom att den samordnade de olika kyr- kornas och de olika kyrkliga organisatio- nernas verksamhet.
Kyrkorna själva bildade ett antal krigs- kommittéer, som ofta var ekumeniskt sam- mansatta. I september 1942 bildades ett särskilt kyrkligt råd —— the British Council of Churches. Särskilda kommittéer hade till uppgift att samverka bla med krigs- maktens själavårdsmyndigheter.
Normer för fördelning av präster till krigsmakten och för civila behov
På frågan om det fanns (om det finns) normer för hur präster och övrig själa- vårdspersonal skulle (skall) fördelas mellan krigsmakten och civilbefolkningen har föl- jande svar erhållits.
I Finland inkallades i samband med mo- biliseringen ur reserven inalles 350 luthers- ka präster. Av dessa blev 24 truppoffice-
rare. De redan förut i aktiv tjänst varan- de prästernas antal uppgick till 32. Följ- aktligen uppgick det totala antalet luthers- ka fältpräster vid krigets utbrott till 358. Efter krigets utbrott inkallades dessutom i tjänst 136 fältpräster, fördelade på mili- tärsjukhusen, skolningscentra och krigssko- lorna samt skyddskårsdistrikten.
AV dessa svarade majoriteten präster samtidigt för skötseln av sina församlings- tjänster.
Ur den ortodoxa kyrkan inkallades vå- ren 1941 inalles 21 präster (av dessa 3 som officerare). År 1942 fann man sig tvungen att hemförlova majoriteten av dessa präster till församlingsuppgifter. Endast 3 präster kvarstod därefter i militärtjänst för en längre tid.
Prosten för hemmatrupperna fungerade under fältbiskopen såsom ledare för hem- matruppernas kyrkliga arbete. Såväl skol- ningscentra och skyddskårsdistrikten som de krigsfångeläger, vilka befann sig på hemmaområdet, leddes av staben för hem- martupperna ända till 31/ 10 1943, då led- ningen av denna själavård övergick till Högkvarterets ecklesiastikavdelning.
Prosten för hemmatrupperna biträddes av ett kansli vilket var uppdelat i följande sektioner:
informationssektionen (information an— gående stupade, saknade och sårade),
sektionen för omsorgen om de stupade, sektionen för understödsärendena (Pre— sident Kallios fond),
sektionen för andlig radioverksamhet, publikationssektionen och sektionen för krigsfångarnas själavård.
Man uppehöll en personlig kontakt mel- lan trupperna och församlingarna samti- digt som man anordnade turnéer i syfte att stimulera det religiösa livet. I september 1941 hade redan många kyrkoherdar be- sökt sina församlingsmedlemmar vid fron- ten. Från år 1943 besökte truppernas re- presentanter hemtrakterna och anordnade
där kyrkofester vilkas intäkter vanligtvis gick till de stupades anhöriga. Av särskild betydelse var vapenbrödraprästernas verk- samhet. Vapenbrödraprästerna var från fronten till hemtrakterna kommenderade fältpräster, vilkas uppgift bestod i att föra det evangeliska budskapet jämte praktisk och ekonomisk hjälp till de stupades an- höriga och till de hemförlovade och deras anhöriga. I februari år 1944 hade 11 präs- ter denna uppgift.
I förordningen angående innehavares av tjänst eller befattning befrielse från väm- plikt i vissa fall (Förordning No 328/ 9.5. 1941) är bl a följande kyrkliga befattnings- havare befriade från militärtjänst under krigstid:
Ärkebiskopen, biskoparna, domkapitlens och den grekisk-katolska kyrkostyrelsens medlemmar (5 2).
I församlings tjänst eller befattning an- ställd värnpliktig, som innehar annan än i 5 2 nämnd tjänst eller befattning, må på framställning av chefen för vederbörande verk eller inrättning tillsvidare eller för viss tid beviljas befrielse från värnpliktens fullgörande under krigstid, om det för landsförsvaret eller med hänsyn till det all- männas intresse är nödvändigt, att han fortfarande handhar tjänsten eller befatt- ningen. Framställning om ovan avsedd be- frielse skall göras hos försvarsministeriet eller försvarsmaktens huvudstab eller hos staben för militärdistriktet (& 3).
I flera fall befriades kyrkoherdarna från värnplikt. Om prästerskapets värnplikt un- der senaste krig bestämde, inom ramen för ovannämnda lag, försvarsmaktens fält- biskop.
I Norge förbereds en kyrkligt ledd verk- samhet bland civilbefolkningen under krig. Längst har arbetet hunnit i Oslo, där det i första hand kan bli tal om utrymning i större omfattning. Avsikten är att åstad- komma en motsvarande planläggning över- allt där befolkningstäthet och övriga för- hållanden motiverar det.
Arbetet har i central instans initierats av biskoparna vid biskopsmöten och sker på lokalplanet under ledning av de ordinarie kyrkliga organen (biskopar, sokneprester m fl).
Ifråga om fördelningen av präster gäller att sådana, som är under 44 år och sådana som är teologie studerande, lyder under Feltprestkorpset. »Sokneprester, resideren- de kapellaner», fängelse-, sjukhus- och an- staltpräster samt riksledare för kristliga or- ganisationer är undantagna från krigs- tjänst. De förutsättes skola tjänstgöra i sina fredsbefattningar. Övriga präster står intill 65 års ålder till civilförsvarets förfogande. De fördelas på »civila grunder», men i samråd med de kyrkliga myndigheterna (biskop, prost, vissa angivna präster).
I Tyskland fanns inga normer för för- delningen av präster mellan krigsmakten och civilbefolkningen. Genom att inkalla präster till krigstjänst och använda dem i rent militära befattningar strävade den na- tionalsocialistiska regimen att lamslå den religiösa verksamheten såväl vid krigsmak- ten som bland civilbefolkningen. Vid »Reichsarbeitsdienst» och »Waffen-SS» förekom ingen själavårdsverksamhet. I hela »Luftwaffe» tjänstgjorde endast en präst. Vid armén och marinen ansåg en stor del av cheferna att den kyrkliga själavården var nödvändig (»unerlässlich») och i krigs- fånglägren kunde prästerna fullfölja sin verksamhet intill krigsslutet.
För framtiden gäller beträffande den evangeliska kyrkan att landskyrkorna stäl- ler erforderligt antal präster till Bundes- wehr's förfogande. Ledningen av den evan- geliska själavården inom Bundeswehr ålig- ger en av Rat der Evangelischen Kirche i Tyskland tillkallad militärbiskop, som full- gör detta uppdrag vid sidan av ordinarie tjänst. Behoven av själavård för civilbe- folkningen beaktas på liknande sätt som då det gäller Bundeswehr.
De katolska biskoparna ställer på sam— ma sätt de för krigsmakten erforderliga
prästerna till förfogande. Behovet av själa- vård vid krigsmakten och i övrigt beaktas på samma sätt.
I England fanns inga föreskrifter angå- ende prästernas fördelning. Kyrkorna gjorde sitt yttersta för att tillgodose krigs- maktens behov. Som exempel nämns, att då kriget var som svårast, tjänstgjorde 400 av metodisternas 4000 präster vid krigs- makten samtidigt som 1 000, vid sidan av sitt ordinarie arbete, tjänstgjorde vid för— hand grupperade i närheten av deras kyr- kor.
Planer för prästers verksamhet vid evakuering
På frågan om det fanns (om det finns) planer angående hur präster och annan själavårdspersonal skall förfara vid eva- kuering av orter eller utrymning av lands- delar, har Finland svarat, att även den kyrk- liga verksamheten ingick i den uppgjorda generalplanen. Dessutom nämns att Uleå- borgs stift sände präster till dem, som flyt- tade till norra Sverige.
I Norge fanns och finns fn icke någon konkret plan för prästernas förflyttning i samband med utrymning. Man räknar emellertid med att — beroende på utrym- ningens storlek — en del präster skall följa med de utrymmande, under det att en del skall stanna kvar på utrymningsorten. Un- der fientligt angrepp och under själva ut- rymningen skall prästerna enligt en särskild nu uppgjord plan tjänstgöra i skyddsrum, på samlings- och förbandsplatser. Vid sidan av den rent själavårdande verksam- heten skall prästerna också handha vissa andra uppgifter. De skall bla medverka till att familjemedlemmar och andra som söker varandra, får kontakt. Avsikten är att ge prästerna viss sjukvårdsutbildning.
I Tyskland fanns (eller finns) ingen kyrklig planläggning på hithörande om- råden.
I England utrymdes i första hand kvin-
nor med barn och åldringar. Den manliga delen av befolkningen, som icke var inkal- lad, stannade i huvudsak kvar där den var. Präster och annan själavårdspersonal stan- nade också. I de områden, som tog emot de utrymmande, samordnades kyrkans verksamhet med övriga organs, då det gäll- de att ta emot och ta hand om de utrym- mande.
Enligt ett särskilt officiellt cirkulär, som utgavs kort före andra världskrigets ut- brott, angavs vissa regler för prästernas uppträdande. I detta angavs bl a att präs- ter hade rätt att förflytta sig på gatorna under flyglarm och flyganfall för att hjäl- pa dem, som var i nöd. För att möjliggöra identifiering var prästerna försedda med en särskild armbindel.
Organisation för omhändertagande av döda i katastrofsituationer
Någon särskild organisation för omhänder- tagande av döda vid katastrofer med ett stort antal döda fanns icke i Finland. Skyddskåren,
befolkningsskyddsorganen och försvarsmakten ingrep efter behov. Icke heller i Norge fanns någon särskild organisation för dessa uppgifter.
I England hade de lokala myndigheterna under andra världskriget skyldighet att in- om sitt område svara för begravning av personer, som omkommit till följd av krigshandlingar, såvida icke de lokala myn- digheterna erhöll uppgift om att begrav- ning hade skett på annat sätt te genom släktingars försorg. Kostnader gäldades av statsmedel enligt särskilda normer. De se- naste anvisningarna som utgavs från rege- ringen i juli 1944 byggde på att förlusterna i döda då, icke ens i de mest utsatta om- rådena, uppgått till mer än 3 per 1 000 in- vånare. Möjligheten av betydligt svårare förluster förbisågs icke, men föranledde icke någon detaljplanläggning. Det klar- gjordes emellertid för myndigheterna, att de i sådant fall hade att anpassa sina åt-
gärder efter förhållandena. De hade där- vid möjlighet att ta i anspråk erforderlig personal för att genomföra begravning av dödade. Myndigheterna råddes att vid be- hov vara beredda ersätta träkistor med annan materiel.
Trots att begravningar på ett stort antal platser skedde i kommunala gravar (»com- munal graves») fanns det inget förbud att begrava döda i enskild grav.
I det engelska svaret på frågan om om- händertagande av döda i katastrofsituatio- ner sägs det till slut, att det är klart, att även de värsta katastroferna under andra världskriget kan överträffas i ett framtida krig med kärnvapen. Regeringen har tagit hänsyn härtill i sina nya planer, men fn finns det inga publicerade instruktioner angående hur döda skall tas om hand efter ett kärnvapenanfall.
I Tyskland har en omfattande analys utförts av den tyska civilbefolkningens krigsförluster under andra världskriget. Denna analys har redovisats i ett verk »Der zivile Luftschutz im 2. Weltkrieg». Bl a kan följande förlustsiffror nämnas:
Hamburg . 55 000 Heilbronn 7 500 Berlin . . . 49 000 Essen . . . 7 500 Köln . . . . 20 000 Wuppertal 7 000 Kassel 13 000 Dortmund 6 000 Darmstadt 12 300 Wiirzburg 4 200
Framförallt i Hamburg, Kassel, Darm- stadt, Heilbronn (4/12 1944) och Wiirz- burg (16/ 3 1945) uppstod de utan jämfö- relse största förlusterna i samband med det första anfallet.
Frågan om de dödas omhändertagande kan enligt Auswärtiges Amt icke besvaras enhetligt. De drabbade städerna har alltid från fall till fall löst de nödvändiga upp- gifterna. De olika myndigheternas ansvars- områden framgår av det följande:
Ansvaret för de dödas omhändertagande åvilade polisen, luftskyddspolisen eller ci- vila begravningsentreprenörer under med-
verkan av de nämnda polisorganisationer- na. Det rapporteras också att »Organisa- tion Todt» medverkade vid omhänderta- gandet av de döda samt svarade för trans— porten till samlingsplatser för döda och senare till begravningsplats. Flera städer har använt särskilt utvalda utländska ar- betare för ifrågavarande uppgifter. 1 en- staka fall har privatpersoner kunnat ta hand om dödade anhöriga eller grannar.
De dödade fördes i regel till stadens or- dinarie begravningsplats eller till begrav- ningsplats i någon förort. Om antalet dö- dade, te efter ett flyganfall, var stort, av- delades särskilda offentliga platser som till- fälliga samlingsplatser för döda. Då förlus- terna steg genom den allt hårdare luft- krigföringen måste i flera fall särskilda begravningsplatser anläggas.
Ansvarig för de dödas omhändertagande var regelmässigt stadens överborgmästare. Begravningsentreprenör deltog inom ramen för sitt verksamhetsområde. Transporten till begravningsplats utfördes med fordon, som tillhörde, kommunen, församlingen, polisen, krigsmakten eller »Organisation Todt». Ibland användes också rekvirerade privatfordon.
Identifieringen utfördes av kriminalpo- lisen tillsammans med tillkallade överle- vande. Den utfördes antingen där den döde anträffades, vilket av naturliga skäl var enklast, eller senare på samlingsplats för döda. De döda försågs med identitets- lapp. Då döda icke genast kunde identifie- ras omhändertogs värdeföremål mm och antecknades personliga kännetecken och data. Dessa bevismedel bevarades i plast- höljen med gravnummer. De möjliggjorde i de flesta fall en senare identifiering. Denna underlättades ofta genom att man konstaterade, att vissa livsmedelskort efter anfall inte längre togs i anspråk. Då krop- parna var skadade till oigenkännlighet eller då endast aska eller benrester kunde tillvaratas, tvingades man utföra en kol- lektiv identifiering och begrava de dödade
!
i gemensam grav. Vid massbegravningar tilläts icke civilpersoner närvara.
Resultatet av identifieringen av i Tysk- land under andra världskriget dödade har, av de myndigheter som tillfrågats av Aus- wärtiges Amt, i allmänhet betecknats som mycket gott.
Begravningsplatser iordningställdes av städerna. Särskild yrkespersonal svarade för begravningsplatsens Uppmätning och indelning i gravkammare.
I regel begrovs de döda i kistor. Många för flyg särskilt hotade och utsatta städer hade särskilda lager med kistor. Då anta- let dödade var mycket stort, tvingades man använda sig av provisoriska kistor och papperssäckar. Begravning utan kista och begravning i' massgrav förekom endast i samband med verkligt stora katastrofer.
Ansvaret för sanering mm (klorkalk) åvilade — i den mån klimatiska förhållan- den gjorde det nödvändigt — brandkåren och luftskyddspolisen.
De, som arbetade med framtagning och begravning av döda — ett arbete, som efter stora anfall kunde ta månader — var ut- _ rustade med särskilt saneringsskydd. De tilldelades extra livs- och njutningsmedel samt desinfektions- och tvättmedel. I en del fall förekom nervsammanbrott. Där- emot förekom — trots det ofta månads- ' långa arbetet —— intet sjukdomsfall, som förorsakats av arbetet som sådant.
Skydd av kyrkor och inventarier
I Finland hade domkapitlen gett instruk- tioner närmast för att rädda församlingar- nas arkiv. Enligt dessa planer lyckades ? man rädda gränstrakternas arkiv och an- nan värdefull inredning till Vasa redan ' före vinterkrigets utbrott. Varje församling skyddade även på eget initiativ sina arkiv och kyrkor. De biträddes härvid, i mån av möjlighet, av försvarsmakten.
I Norge har några särskilda anvisningar ' ännu icke utfärdats, men det förutsätts att
ansvaret för erforderliga åtgärder i krig, inom respektive behörighetsområden, skall åvila samma myndigheter som i fred (me- nighetsråd, sokneprester, stiftsdireksjoner, riksantikvariat, departement).
I Tyskland låg ansvaret hos ägaren d v 3 hos kyrkoföreståndaren eller i vissa fall, då det gällde den katolska kyrkan, hos sär- skilda ordenssällskap. Dock gällde att sta- ten — trots dess kyrkofientlighet — enligt allmänna nationella grunder svarade för skyddet av särskilt värdefulla kyrkor och kyrkodelar (fönster) och historiskt bety- delsefulla dokument. Motsvarande gäller fn, men några särskilda föreskrifter här- om är icke utfärdade.
I England organiserades av civilförsva- ret särskilda brandkårer över hela landet. Därutöver vidtog många kyrkor särskilda åtgärder för att bekämpa eldsvådor. I lan— det fanns en statlig tvångsförsäkring av all egendom mot krigsskador. Kyrkorna slapp betala premier till denna försäkring, men garanterades trots detta ersättning för återuppbyggnad av förstörda kyrkor an- tingen på samma plats eller på en ny. Un- derlag för beslut härom utarbetades sena- re av en kommitté, i vilken det ingick re— presentanter för samtliga kyrkor.
I det ovan omnämnda cirkuläret, som utgavs strax före andra världskrigets bör- jan, föreskrevs att de lokala myndigheterna skulle inrymma kyrkorna i sina krigspla- ner och särskilt beakta skyddet av värde- fulla och historiska byggnader och före- mål.
Gemensamhetsbruk av gudstjänstlokaler
På kyrkoberedskapsutredningens fråga om det fanns (eller finns) föreskrifter angåen- de gemensamhetsbruk av gudstjänstlokaler, som tillhör olika trossamfund, har Finland svarat nekande. Ortodoxa samfundsmed- lemmar tilläts dock efter anhållan använda lutherska gudstjänstlokaler. Ofta användes folkskolor som gudstjänstlokal. Även
Norge har svarat nekande och motiverat detta med att de samfund, som står utan- för »den norska kirke», är så få och så små att de problem, som kan komma att uppstå, lätt bör kunna lösas i de enskilda fallen.
I Tyskland fanns icke heller några före- skrifter. Såväl från evangeliska som från katolska kyrkan har emellertid framförts, att man i praktiken ofta ömsesidigt ställde sina gudstjänstlokaler till förfogande, då nödläge uppstått till följd av kriget. F n finns inga centralt utfärdade föreskrifter om gemensamhetsbruk, men överenskom- melser brukar träffas på det lokala planet.
Ej heller i England fanns några före- skrifter om gemensamhetsbruk av guds- tjänstlokaler. Även här visade emellertid de olika kyrkorna i praktiken stor bered- villighet att ställa gudstjänstlokaler till för- fogande till kyrkosamfund, vars gudstjänst- lokaler förstörts. Gudstjänstlokaler ställdes däremot icke till förfogande för andra ändamål än gudstjänst, såvida icke de kyrkliga myndigheterna givit sitt tillstånd härtill.
Övriga synpunkter
I det finska svaret har upplysts att avsik- ten är att i Finland tillsätta en kommitté med uppgift att utreda de specialuppgifter, som kyrkan ställs inför i händelse av krig eller krigshot samt för att avge förslag till åtgärder med anledning härav.
I det norska svaret har framförts en öns- kan att få del av de svenska övervägan- dena och planerna på kyrkoberedskapens område.
I England utreds f n prästernas roll i ett framtida krig. Det är sannolikt, sägs det i svaret, att det kommer att beslutas, att präst i första hand skall användas som präst. Därutöver anses det emellertid nöd- vändigt att disponera prästerna för civilför- svarsuppgifter och att ge dem härför e—r- forderlig utbildning.
Det är sålunda möjligt att en vidare ut- veckling i dessa länders planering ägt rum under tiden mellan svarens avgivande och slutjusteringen av detta betänkande. Någon undersökning härav har utredningen icke funnit erforderlig för utredningens syfte.
AVDELNING II
ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRS LAG
Synpunkter på behovet av andlig verksamhet m m
under krig
Den andliga verksamhetens omfattning i fred
Den kristna religionen och den kristna etiken har i väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle. Någon ut- redning angående den närmare arten av det kristna inflytandet finns dock icke. Utredningen kyrka—stat har emellertid framlagt förslag om att genomföra en ana- lys av den kristna religionens betydelse för människans åsikter och beteenden i skilda, för samhället viktiga avseenden. Utred- ningens undersökningar har redovisats i ett betänkande »Religionens betydelse som samhällsfaktor. Möjligheter och metoder för en sociologisk undersökning» (SOU 1963: 26). Även utan tillgång till resulta- tet av en dylik analys kan konstateras att den religiösa verksamheten har stor om— fattning i vårt land och att dess inflytande är betydande. I det följande lämnas några exempel härpå.
För svenska kyrkans verksamhet finns vissa statistiska uppgifter. Sålunda har dia- konistyrelsen sedan 1952 bla bearbetat uppgifter som inlämnats från prästerska- pet i samband med de vart sjätte är åter- kommande prästmötena i respektive stift. Enligt uppgifter publicerade i Svenska kyrkans årsbok 1964 (se bilaga 8: 1) upp- går antalet högmässobesökare till 3—4 % av folkmängden. Frekvensen skiftar olika söndagar. Besöksfrekvensen ställd i rela- tion till församlingarnas storlek har en klar tendens. Ju mindre församlingen är, desto större är besöksfrekvensen. Härvid måste observeras, att de mindre försam— lingarna är landsbygdsförsamlingar med
annan struktur än tätortsförsamlingarna. Uppgifter saknas om deltagande i andra gudstjänster än högmässor.
Frekvensen i vad gäller främst dop och konfirmation men även vigsel och jord— fästning i kyrklig ordning visar en allmän förankring i kyrkliga traditioner. Sålunda har
89,09 %av antalet födda döpts i svenska kyrkan 87,48 % av antalet födda konfirmerats i svenska kyrkan 93,90 % av antalet vigslar skett kyrkligt samt
99,78 % av antalet jordfästningar skett i kristen ordning.
Detaljuppgifter framgår av bil 8: 1—3.
För andra samfund än svenska kyrkan är statistiken icke fullständig. Det må en- dast erinras om att medlemmarna i des- sa inberäknat ungdomsrörelser m m utgör ca 800 000.
Ett stort antal åhörare finns även till gudstjänster i radio eller TV.
Erfarenheter från andlig verksamhet i vårt land under beredskapsåren
Utredningen har försökt utröna huruvida några förändringar i fråga om den and- liga verksamheten inträffade under be- redskapsåren i vårt land.
Dåvarande fältprosten, sedermera bis— kopen i Visby, Algot Anderberg har i sin bok »Själavården vid Sveriges försvars- makt 1940—1945» kommit in på dessa problem. Han skriver (sid 106—110):
»I vad mån kunde man räkna med kristen tro i den svenska soldatförsamlingen?
En undersökning av förhållandena inom Englands krigsmakt av professor Jessop kom- mer till följande resultat: »Man kan räkna med en bestående kärna av avgjorda och ut- övande kristna, med ett mindre antal, som hyser åtminstone ett stillsamt förakt för den kristna religionen, och med ett annat litet, ehuru mycket hörbart antal, som är djupt fientligt mot all religion, huvudsakligen an- hängare av en materialistisk filosofi med slagordet: 'religion är opium för folket”»
Ingen av dessa tre linjer är särskilt för- härskande —— — —; majoriteten tyckes icke hava någon aktiv inställning alls till kyrkan och dess budskap — den är helt enkelt lik- giltig.” (The Padres Hour, sid 4 ff).
Läget i vårt land föreföll mig vara likartat. En minoritet voro bekännande kristna. De funno varandra rätt snart och bildade gärna »brödrakretsar», som ofta voro verkliga värme- och ljushärdar. De voro ofta mycket frimodiga, när det gällde att »bekänna färg». I rapporterna läser jag om, hur en sådan »man i ledet» avlagt personligt vittnesbörd vid korum, som han förrättat, eller hur han vid någon avsides förläggning ordnat regel- bundna gudstjänster. Vad detta kunde betyda, har jag många vittnesbörd om. Man hade respekt för »bönprästen».
En minoritet voro övertygade ateister. De voro ofta högröstade. Vid samtal deklarera- de de icke sällan, att de visst ägde tro. »Jag tror inte på Gud, eftersom han icke existe- rar, men jag tror på mänskligheten». En fält- präst skriver i rapport från år 1941: »Ett religiöst intresse finns ibland även, där man skulle förmoda en ateistisk inställning. Dock är gudsbegreppet så abstrakt och konturlöst, att Gud realiter för mången står på gränsen till icke-existens».
Majoriteten var indifferent. Och denna in— differentism kunde ibland förses med attribu- tet välvillig, ibland med motsatt beteckning. Jag kan emellertid väl förstå dem, som mena att egentligen ingen i grunden är indifferent. Ställes den indifferente i en livssituation, som nödgar honom till ett ställningstagande, upp— hör ofta den religiösa frågan att för honom tillhöra likgiltigheten.
»Här på förbandet äro vi allmänreligiösa och nyfikna på vad prästen har att komma med» — citeras efter en soldat av en fält- präst i en rapport.
Dagens Nyheter publicerade i en artikel 22 februari 1945 resultatet av en Gallupun- dersökning angående svar på frågan: »Tror Du på en Gud som styr världen?» Frågan om tron på en Gud fick följande svar:
77% 12% 11%
Tror på en gud som styr världen .. Tror inte Vet inte .
Övertygelsegraden angavs sålunda:
De som icke tro
på Gud 5 % 2 %
S%
De som tro på en Gud
41% 23% 13%
Ingen tvekan ...... Någon tvekan ...... Större tvekan ......
Mitt allmänna intryck är, att dessa siffror väl stämma med de erfarenheter jag gjort vid en mångfald samtal med svenska soldater.
Ett svar, som mycket ofta återkom, då samtalet rörde sig om tro på Gud var: »Na— turligtvis tror jag på en högre makt». »Alltid är det väl en högre makt som styr». »Nog räknar man ju med en allmakt».
Vilka tankar hade man om »den högre makten»?
I vissa fall var det väl någon slags ödes— tro. »Allt är bestämt. Det är bara att mar- schera på. Ödet befaller.» En annan: »Fram— tiden angår mig ej. Över den bestämmer ödet.»
Föreställningarna voro diffusa. Oftast för- band man tydligen med tanken på »den högre makten» detsamma, som man förbinder med tanken på ödet — en opersonlig, mekaniskt verkande makt, som icke hade respekt för den lilla människan utan nyckfullt brukade henne, såsom det »föll sig». Man fick ett starkt intryck av, hur denna ödestro var stadd på frammarsch. »Den krigsvane har resigne- rat inför den hårda nödvändigheten och bli- vit — mer eller mindre fatalist» (Gyllen- krook a. a. sid 4). Och fråga är om något i samma grad som ödestron fräter sönder le- vande gudstro.
Men för andra hade »den högre makten» — skall jag säga — mänskliga drag. Den föreföll vara lik barndomens vänliga skydds- ängel, en god välvillig makt, som var till— städes i svåra ögonblick och då var redo att lyssna till en bön om hjälp och att ge en handräckning, och som man gärna gav ett omnämnande vid något särskilt högtidligt till- fälle, vid ett minnestal, vid en jordafärd edyl.
Brenel har — — — fäst uppmärksamhe- ten på detta förhållande. »Religionshistoriskt sett kan man här också tala om ett slags pri- mitiv gudstro, som ju alltid visat sig svår att utrota ur människors medvetande. Att känne- domen om Gud främst skulle förmedlas av Kristus och vissheten om att Guds väsen och vilja ha sin grund i Kristusuppenbarelsen är däremot tankegångar, som mera sällan fram- föras. Gudstro i kristen mening är, skulle man också kunna säga, tämligen sällsynt».
Denna allmänt förekommande tro på »den högre makten» förklarar väl ett förhållande, som ofta överraskat mig — förekomsten i mycket större utsträckning än man kunnat förmoda av bön. Ofta fick man höra härom av mån, om vilka man aldrig skulle ha trott något sådant. Jag ser honom för mig — en tjugoåring _— en karsk, till synes ytlig pojke. Han hade mist sin mor. Vi talade om några praktiska ting. Vid samtalets slut sade jag honom, att jag gärna skulle ha velat tala med honom om det stöd jag själv funnit i tunga stunder — i min tro och min bön men att jag förmodade, att han själv var helt främmande för detta. »Jag har ofta bett till Gud, och nu ber jag varje dag om, att Gud måtte vara barmhärtig mot min mor.»
Ifråga om gudstjänstdeltagandet sägs i samma källa (sid 119—120):
»Antalet deltagare i gudstjänster med fri— villigt deltagande var ofta icke stort. Undan- tag fanns. Vid ett förband i norra Värmland deltog i regel tre fjärdedelar av manskapet i de frivilliga gudstjänsterna. Vid ett förband i Blekinge redovisas under ett år 150 andakts— stunder med frivilligt deltagande. I denna hade deltagit 10266 soldater. Åtskilligt be- rodde på befälets föredöme, på den personliga uppskattningen av prästen och — som tidi- gare antytts —— på kyrkotraditionens styrka i förläggningsorten. I många fall kunde man, som i det föregående framhållits, iakttaga hur en församling med svagt gudstjänstliv så småningom påverkade soldaternas gudstjänst- besök, dock icke alltid. Från några orter med i regel sva'gt gudstjänstliv anmäles, att be- redskapsåren på grund av soldaternas flitiga deltagande varit de ut gudstjänstbesökens syn- punkt bästa man minns.
Här bör till sist omnämnas, att rapporter- na berätta om musikgudstjänster, som i flera fall regelbundet anordnats av soldaterna själva. I några fall har, där förläggning haft kyrka i närheten, i denna regelbundet anord-
nats liturgiska aftonböner, understundom i form av completorium. I en uppgift från 1940 ser jag, att denna andaktsform skattats högt av ett ganska stort antal soldater och till och med 'med framgång kunnat konkurrera med samtidigt anordnad fotbollstävling'. Det torde dock få betraktas som ett sällsynt un- dantag.
Nattvardsgång förekom, utom under de första beredskapsåren, mycket sporadiskt och med relativt ringa antal deltagare. Rappor— terna från 1940 och 1941 berätta, särskilt i samband med ibruktagandet av de till för- svarsmakten anskaffade nattvardskärlen, om nattvardshögtider —— med deltagareantal av upp till 200.
Mindre grupper soldater från ”kyrkliga* bygder sökte sig gärna till de civila försam- lingarnas nattvardsgudstjänster.
Den enskilda själavården bedömdes ha en särskild betydelse. Ofta var det yttre bekym- mer, som föranledde soldaten att uppsöka fältprästen, oron för de hemmavarande, äk- tenskapliga tragedier, egna moraliska neder— lag med åtföljande samvetsförebråelser, men det kunde också gälla den rent religiösa tros- frågan.
Ofta rörde sig frågorna om den kristne och kriget. Somliga anmälde svåra samvetskon- flikter inför utsikten att kanske få bruka våld och vapen på allvar. Samtal med ”samvets- ömma” synas av vissa fältpräster ha krävt mycken tid. Andra, som varit 'samvets- ömma”, blevo särskilt under beredskapens första tid oroade i sina samveten över den hållning de intagit. 'Jag får icke samvetsfrid, förrän jag lärt mig hantera ett gevär. Är det någon slags masspsykos, som fått makt med mig, eller har jag tagit miste? frågade mig 1940 en kristen ledare, som tillhörde de 'samvetsömma*.»
En mer allmän bedömning gjordes år 1940 i ett uttalande från överbefälhavaren general 0 G Thörnell:
»Varje svensk bör äga den livskvalitet, som gör honom fri från panik och fruktan i fa- rans stund. Närmast tänker jag då på den fruktan för död och lidande, vilken så att säga ingår i krigets atmosfär, förlamar den enskil- des känsla av pliktuppfyllelse in i det sista och frestar till att inför påtaglig fara främst söka rädda sig själv.
För flertalet människor finnes enligt min tro intet, som är mäktigare att övervinna denna fruktan än en sund kristen livsinställ-
ning med dess krav på trohet i den ålagda uppgiften samt dess förvissning om att livet här blott är ett övergående skede i vår till- varo och att en högre kärleksfull mening lig- ger bakom det, som oftast synes bero på en blind slump. Att hos vårt folk stärka en så- dan inställning är att stärka kraften i vår yttre försvarsberedskap.»
Slutligen må nämnas att beredskaps— nämnden för psykologiskt försvar i ytt- rande över ärkebiskopens framställning om kyrkoberedskapsutredningens tillsättande bl a uttalade:
»Det religiösa behovet kommer av tidigare erfarenheter att döma att starkt växa i hän- delse av krig med dess oerhörda fysiska och kanske framförallt psykiska påfrestningar. Det måste vara en betydelsefull uppgift för svenska kyrkan liksom för de frikyrkliga sam- funden att tillgodose de ökade kraven på själavård».
Erfarenheter från andlig verksamhet utrikes under krig
En av de frågor, som utredningen genom utrikesdepartementet sökt få besvarad i utlandet gällde huruvida behovet av själa- vård steg under krigsåren.
I det västtyska svaret sägs att behovet av själavård ökade såväl vid truppen som hos civilbefolkningen som en följd av krigets långvarighet, hopplöshet och allt större påfrestning. Det ökade behovet kan dock icke siffermässigt åskådliggöras.
I det engelska svaret sägs att hela na- tionen visade ökat religiöst intresse, men att det skulle vara fel att tala om någon sorts andlig väckelse.
Biskopen i Oslo, Johannes Smemo, så- ger i sitt svar att Norge mera upplevde kriget som ockuperat land än som direkt krigförande land. Detta gav den norska kyrkan uppgifter av en speciell art.
»Hvis vi laerte noe av almen og varig verdi, måtte det fremfor alt vaere det at en kirke löser sin oppgave best også i krigstid ved å vaere kirke så rent og så helt som mulig. Det beror på kirkens ledare, som må eie den fasthet og den fantasi og elastisitet som de skiftende og uventede situasjoner for- langer. Og det kommer an på kirkefalkets vilje til å vise disiplin og offervilje. Heldig kan den kirke kalles som da — lik den norske under okkupasjonen — kan favne de etisk-religiöse og de politisk-nasjonale intres- ser i ett felles vy og ett felles program. Og Gud hjelpe og styrke den kirke som kan måtte regne med at kirke og folk ikke har så selvsagte og sikre felles syn og felles mål!
Ikke alltid kan en kirke regne med å före sin livskamp under tiljubling av hele folket. Også under krig kan det bli en kirkes opp- gave å vaere kirke under flertallets mishag og motstand. Med andre ord: Det er kirkens förste oppgave i krig som i fred å besinne seg på og stå fast på sitt Gud-gitte budskap og sin Gud—gitte oppgave som Kristi kirke.
Men dette hörer jo ikke med til den prak- tiske ”kyrkoberedskapsplanläggning” som det ovenfor er tenkt på, og går derfor kanskje langt ut over de spörsmål som er stillet. Og dog er det kanskje alltid önskelig å ha i minne at den egentlige beredskap enda mer enn i de praktisk-tekniske planer ligger i det åndens plan hvor kirken har sin plass og sine oppgaver».
Hithörande frågor har bla även utför— ligt behandlats i den 1949 av »Special Committee of the Social Science Research Council» utgivna The American Soldier (del II).
Kommittén ställde till krigsdeltagarna bla en fråga angående vad de ansåg vara till störst hjälp då striden var hård. Frå- gan riktades dels till meniga (enlisted men) i fyra divisioner i Stilla Havet, vilka för- lorat respektive 1423, 1299, 1364 och 634 man, dels till meniga i fyra divisioner i Italien 1944 som förlorat 1766 man. Svaren blev (sid 108):
Hjälpte Hjälpte Hjälpte en
Hur mycket hjälpte: inte]. något hel del
a) att be ........................................ 17 13 70 13) att tänka på att Du icke kan låta Dina kamrater
kämpas ned ................................ 13 26 61 e) att tänka på att detta måste klaras för att Du skall
få komma hem igen ........................ 28 30 42 (1) att Du hatade fienden .......................... 30 32 38 e) att tänka på vad Du kämpade för ................ 37 29 34
I talien:
Hjälpte en
Hur mycket hjälpte: hel del
a) att be ........................................ 8 9 83 b) att tänka på att Du icke kan låta Dina kamrater
kämpas ned ................................ 13 31 56 e) att tänka på att detta måste klaras för att Du skall
få komma hem igen ........................ 37 35 28 d) att Du hatade fienden .......................... 38 34 28 e) att tänka på vad Du kämpade för ................ 39 32 29
Samma frågor riktades även till officerarna vid divisionerna. Bland officerarna hade i Stilla—havs-divisionerna 319 och i Italien 255 stupat. Svaren blev:
Stilla havet:
. Hjälpte Hjälpte Hjälpte en Hur mycket hjalp te. inte]L något hel del
a) att be ........................................ 21 17 62 b) att tänka på att du icke kan låta Dina kamrater
kämpas ned ................................ 3 12 85 e) att tänka på att detta måste klaras för att Du skall få
komma hem igen .......................... 22 25 53 d) att Du hatade fienden .......................... 19 35 46 e) att tänka på vad Du kämpade för ................ 37 35 28
Italien:
Hjälpte Hjälpte Hjälpte en
Hur mycket hjälpte: inte1 något hel del
a) att be ........................................ 23 20 57 b) att tänka på att Du icke kan låta Dina kamrater
kämpas ned ................................ 6 13 81 e) att tänka på att detta måste klaras för att Du skall få
komma hem igen .......................... 34 26 40 d) att Du hatade fienden .......................... 38 41 21 e) att tänka på vad Du kämpade för ................ 53 28 19
1 Inberäknat »Vet ej» och Obesvarat
Av tabellerna kan utläsas, att under de speciella förhållanden, som redovisas, an- gav de meniga bönen som den viktigaste hjälpande faktorn, under det att offi- cerarna satte den som faktor nummer två —— närmast efter faktorn »att tänka på att Du icke kan låta Dina kamrater käm- pas ned».
Erfarenheterna från de svenska frivillig- förband, som deltog i Finland under det andra världskriget tyder på ett i förhållan- de till fredliga förhållanden ökat religiöst intresse. Detta har bl a redovisats i en artikel i >>Herrarnas kalender 1943» av utredningens expert, nuvarande fältprosten Hans Åkerhielm, som tjänstgjorde som militärpräst vid dessa förband.
Efter att ha konstaterat att det inte all— tid är lätt att vara militärpräst under fred— liga förhållanden, säger författaren att läget vid fronten är annorlunda. Det som gör skillnaden så stor mellan krig och fred är döden. När döden börjar bli närgången, in- ställer sig tanken på livets mening och vad som kommer efter detta livet. Man blir osäker på sig själv och försöker få något fast att hålla sig till —— man börjar tänka på Gud som aldrig sagt: »Jag är döden», utan som sagt »Jag är livet.» Krig föder en längtan efter religion. Det är emellertid vilseledande att påstå att alla därför blir religiösa, slutar författaren.
I ett utdrag ur en rapport 25/ 3 1962 till chefen för armén angående erfarenheter under krigsfångenskapen hos Katangagen- darmerna i Kongo 2/12 1961—15/1 1962 som avgivits av chefen för fånggruppen, sägs bl a:
»Religionen och dess betydelse får icke underskattas. Vårt folk håller på att avkrist- nas på grund av välmående och en intellek- tuell undervärdering av trons betydelse. Jag anser en enkel och barnslig Gudstro i enlig- het med bergspredikans etiska grundregler är ett gott stöd i svårigheter av detta slag. Den ger den enskilde en plattform att stå på, ger honom en trygghetskänsla trots all den osä- kerhet som en fångenskap alltid innebär».
Även i andra rapporter från i utlandet tjänstgörande svenska förband och örlogs- fartyg har framförts att ett något ökat re— ligiöst intresse förekommit.
Moderna svenska forskare har under- strukit religionens ökade betydelse under de utomordentliga förhållanden, som ett krig utgör. Det ökade behovet av själa- vård kan dock därvid få olika inriktning. Det kan få en mer eller mindre fatalistisk utformning med en egen odödlighetsmyt. Det kan ta sig uttryck i en ökad använd- ning av amuletter, »hartassar», hårlockar odyl, men den kan också ofta bli av kris- ten art.
Till sist må här citeras några ord av bis- kop Bo Giertz i en artikel »Inför döden. Något om dödsfruktan i krig» publicerad i Folkförsvaret, organ för försvarsfräm- jandet nr 3: 1963.
Efter att ha redovisat en rad exempel slutar biskop Giertz sin artikel sålunda:
»Det är ett stort ansvar att skicka män- niskor i döden. Inget beslut borde vara tyngre för en statsledning. För en enskild befälha- vare kan det bli svårt intill det outhärdliga. Ändå räknar vi med att det kan bli nödvän- digt. När vi träffar våra förberedelser, borde det höra med till det självklara, att de som ska vara villiga att dö också ska ha fått all den hjälp, som vi människor kan ge, när det gäller att möta döden. Det är icke stor hjälp, som vi människor kan ge med egna resurser. Men dess bättre finns det resurser, som går utöver de enbart mänskliga. Man kan inte tvinga dem på människor, men man kan ställa dem till deras förfogande. — — _»
Utredningens överväganden
Det synes möjligt, att med utgångspunkt från allmänhetens intresse för religiösa frå- gor göra följande indelning på olika kate- gorier:
a) religiöst aktiva (bla sådana som har sökt medlemskap i samfund och/ eller re- gelbundet besöker gudstjänster osv),
b) till religionen allmänt positiva, men i fred i religiösa frågor föga aktiva,
c) till religionen personligt positiva, men till kyrklig organisation och form negativa,
(1) till religionen likgiltiga,
e) till religionen negativa.
Det är sannolikt att det inom samtliga dessa grupper — icke minst inom kategori (1 — kommer att uppstå ett ökat behov av själavård under krig. För kategorin c kan kyrklig verksamhet bli viktig. En ökad aktivitet torde främst märkas inom kategori b. Erfarenheterna från krigsför- hållanden och andra krissituationer har vi- sat, att ökad oro för med sig ett ökat be- hov av andlig omvårdnad hos de enskilda och att detta gör sig gällande också bland människor, vilka normalt inte känner något påtagligt sådant behov. Det gäller därför att med tillgängliga resurser och genom att omfördela dem på lämpligt sätt söka vid- makthålla den kyrkliga verksamheten och tillgodose de stegrade krav på aktivitet som bedöms sannolika. Tillvägagångssättet för att finna en lösning på problemet måste vara att med utgångspunkt från fredsmäs- siga förhållanden studera och komma till klarhet om hur och i vilken omfattning den kyrkliga verksamheten skall genom- föras under de mycket ändrade betingelser- na under krig. Därvid måste såväl befolk- ningsomflyttningar till följd av utrymning som delvis nya uppgifter inom verksamhe- tens ram beaktas.
Utredningen har icke möjlighet att be- döma i vilken utsträckning religiösa behov kommer att öka vid krig men är av den bestämda uppfattningen att dessa behov under sådana förhållanden kommer att öka.
Genom sin i regel goda kännedom om såväl människor som lokala förhållanden kan församlingsprästen göra betydande in- satser för att hjälpa människor i nöd. Det är naturligt om de hjälpbehövande i stor utsträckning vänder sig till den, som bru- kar svara för denna verksamhet och som
förmedlar ett budskap, som kan ge många förtröstan och mod.
Utredningen anser det vara angeläget, att den själavårdande verksamheten inom kyrkan även under krig fortgår — så långt så är möjligt —— enligt de i fred tillämpade formerna. Gudstjänsterna bör fortsätta i kyrkorna. Det skulle säkerligen av många betraktas som ett katastroftecken om så icke skedde. Med hänsyn till risken för flyganfall mm kan det dock bli nödvän- digt att på Vissa orter maximera antalet gudstjänstdeltagare för att dessa skall kun- na få skydd vid överraskande anfall. En- ligt civilförsvarslagen (39 &) kan länssty- relse under högsta civilförsvarsberedskap besluta att samlingslokal icke får använ— das om skyddsrum icke finns att tillgå. Bla detta kan leda till att antalet guds- tjänster måste ökas och kanske blott avses för en stadsdel e dyl. Om kyrkorna måste begagnas även under mörker —— vilket i stor utsträckning torde bli nödvändigt sär- skilt under vinterhalvåret — måste de ef— fektivt kunna mörkläggas.
Kyrkliga handlingar som dop, konfirma- tion, vigslar, jordfästning osv måste kunna utföras såväl inom områden som evakueras som inom inkvarteringsområden. Även den frivilliga församlingsverksamheten bör fortsätta. Verksamhetens omfattning kan som en följd av befolkningsomflyttningar beräknas väsentligen nedgå i områden som evakuerats men väsentligen öka i områ- den, som tar emot evakuerade. I vissa av- seenden upphör kyrkans verksamhet helt inom evakuerade områden. Sålunda upp- hör konfirmationsundervisningen naturlig- en i orter från vilka ungdomenide aktuella åldrarna evakueras. Även på orter, som mottar denna ungdom, kan det bli nöd- vändigt att låta denna undervisning anstå för att möjliggöra att andra uppgifter löses.
Genom krigshandlingarna kommer präs- terna att ställas inför nya uppgifter. Re-
dan själva utrymningen kommer att med- föra prövningar, där prästernas ingripan- de erfordras bla för att hjälpa ensamma och övergivna genom lugnande samtal och andaktsstunder. I samband med anfall kan prästerna utöva själavård i skyddsrum och vid uppsamlingsplatser för skadade, i när- heten av skadeområden, vid förbandssta- tioner, sjukhus osv.
Ett krig kommer otvivelaktigt att med- föra en ökad dödlighet dels på grund av krigshandlingarna, dels på grund av de allmänna påfrestningar som kriget för med sig. Redan utrymningen av ett samhälle kan för många äldre bli för svår att ut-
härda. I samband med att förluster upp- står kommer prästerna att få den tunga uppgiften att förmedla dödsbud. I sam- band därmed kommer de också att bli de första, som får hjälpa de efterlevande till— rätta med svårigheter som uppstår som följd av dödsfallet.
För behovet av andlig verksamhet inom krigsmakten redogörs i kap 5 »Själavår— den inom krigsmakten».
Sammanfattningsvis torde kunna kon— stateras att behovet av präster i vårt land kommer att bli större i krig än i fred eftersom arbetsuppgifterna väsentligen kommer att öka.
Kyrkliga förrättningar
Som förrättningar räknas i detta samman- hang dop, konfirmation, nattvard, vigsel och jordfästning. Av dessa bedöms i krig i jämförelse med fredsförhållanden, dop- förrättningar få ungefär samma omfatt- ning, antalet vigslar öka något och kon- firmationsundervisningen minska. Önske- mål om nattvard torde i åtskilliga sam- manhang öka. Behov av jordfästning kan beräknas bli väsentligt större.
Förrättningarnas utförande skapar pro- blem under krig till följd av befolkningens omfördelning, det sannolikt ökade reli- giösa trygghetsbehovet och den begränsa- de tillgången på präster och pastorer. Des- sa problem kommer att närmare beröras i följande kapitel i samband med att för- slag framläggs angående utformningen av kyrkans verksamhet i krig. Utöver rent organisatoriska frågor sammanhänger med dessa förrättningar andra problem, som hör samman med det nära samarbete mel- lan trossamfunden, som utredningen finner nödvändigt i alla sammanhang under krigs- förhållanden. Ett sådant samarbete torde icke erbjuda egentliga svårigheter så länge det är fråga om förkunnelse eller enskild själavård. När det gäller kyrkliga förrätt- ningar uppstår däremot frågor, som något närmare behandlas i det följande.
Under normala fredliga förhållanden är det helt klart, att det är prästen eller den invigde pastorn — båda kallas i fortsätt- ningen präst — som inom sitt samfund döper, viger, delar ut nattvard och jord- fäster. Allt detta är reglerat i lagar, för- ordningar och för respektive samfund gäl- lande regler. Det bygger dessutom på 10- kala traditioner och sedvanerätt.
I samband med befolkningsomflyttning- en räknar utredningen med, att en omför-
delning sker av präster, så att fler präster än förut kommer att finnas i områden med ökad befolkning. Befolkningens flertal kan i allmänhet beräknas vara medlemmar av svenska kyrkan, vartill kommer att sven- ska kyrkans präster kan betjäna även krist- na från andra samfund, som är i behov därav. Härvid är det emellertid troligt att den begränsade tillgången på präster ur svenska kyrkan, ofta ytterligare minskad genom stridshandlingar och isolering av vissa områden, medför att dessa präster vid åtskilliga tillfällen icke räcker till att bistå ens medlemmar i svenska kyrkan. Framför allt gäller detta när samtidigt be- hovet av nattvard ökar och antalet jord- fästningar stiger. De kristna från övriga trossamfund kan även tänkas med hänsyn till sin trosuppfattning föredra bistånd från pastor ur eget eller annat frikyrkligt samfund framför präst ur svenska kyrkan. En följd av förhållandena blir emellertid att präst i viss utsträckning kan komma att tjänstgöra även utanför det egna sam- fundet.
I krig kan det sålunda bli erforderligt att gå över samfundsgränserna även när det gäller kyrkliga förrättningar, liksom man i nödläge icke får fästa avgörande av- seende vid om den som utför förrättning— en, är präst eller lekman.
Skulle man tänka sig ett ytterlighetsfall, då en skara evakuerade för längre tid blir isolerade från omvärlden, får man räkna med att en av dem påtar sig ansvaret att vara präst och dela ut nattvarden, döpa, viga och jordfästa. Så utförda förrättningar måste i efterhand få laglig bekräftelse. I regel torde emellertid även krigssituationen ha likhet med normala förhållanden. I de flesta lägen torde präst i eget eller annat
samfund kunna tillkallas och ofta torde kyrkliga förrättningar utan våda kunna uppskjutas, om präst icke finns att tillgå för tillfället.
Utredningen utgår ifrån att i de fall, då präst i eget samfund icke kan stå till för— fogande, annan präst, som ingår i kyrko— beredskapsorganisationen, skall kunna ut- föra angelägna förrättningar över sam- fundsgränserna. Som senare behandlas för— utsätter utredningen att dessa präster för- ses med legitimation för att förhindra obe— höriga att medverka.
Dopförrättningar synes i allmänhet kun- na anstå till dess präst ur eget samfund står till förfogande. Möjlighet till nöddop finns. Sådant dop bör kunna utföras av envar som har sinne för aktens allvarliga inne- börd. I allmänhet torde i fred förutsättas att präst endast är skyldig döpa medlem- mar i egen församling. Denna begränsning kan helt naturligt icke gälla under bered- skapsförhållanden och i krig och någon särskild ersättning skall icke utgå för så- dan förrättning. Domkapitel och samfunds- ledningar bör i sin beredskapsplanläggning uppmärksamma dessa förhållanden.
Konfirmationen kan komma att inskrän- kas. Vid undervisningen kan lekmän ut- nyttjas och detta torde bli vanligt före- kommande i inkvarteringsområden. I öv- rigt bör ifråga om krav på församlingstill- hörighet gälla samma regler, som föresla- gits ifråga om skyldighet att förrätta dop.
Ifråga om nattvard förekommer i luthersk tradition icke någon nödnattvard och nattvarden räknas icke som ett för sa— ligheten nödvändigt sakrament. Detta tor- de emellertid icke utesluta att enskilda människor i nödsituationer är angelägna att få del av nattvarden. Av den anledning- en gäller t ex, att de, som åtar sig uppgift som fältpräster inom krigsmakten, obe- roende av samfundstillhörighet kan ut- dela nattvard, när så erfordras. Utredning— en finner det angeläget att liknande möj-
ligheter att få del av nattvarden skapas även för andra medborgare i nödlägen. Endast härigenom kan en verklig själa- vård anses tillgänglig för dem som så önskar.
Lysning är icke erforderlig under de nödförhållanden, som kan råda under krig (giftermålsbalken 3: 6). Däremot är äkten- skapsbetyg erforderligt för den, som är kyrkobokförd i svensk församling. Sådant betyg kan vara svårt att erhålla under krigsförhållanden. Utredningen förordar att i fall, då äktenskapsbetyg inom rimlig tid icke kunnat erhållas, kravet på betyg ersätts av intyg från två trovärdiga per- soner att kontrahenterna är ogifta. Detta förfarande tillämpas fn i vissa fall, då fråga är om utländska medborgare. I un- dantagsfall kan vigselförrättare nöja sig med kontrahents egenhändigt underskriv- na >>försäkran om frihet från vissa äkten- skapshinder». Utredningen föreslår att un- dantagsföreskrift av denna innebörd in— föres i giftermålsbalkens4 kap, 7 &.
I fråga om vigsel måste de civilrättsliga kraven beaktas. För samhället är det ett primärt intresse att ha kontroll över in- gångna äktenskap. Det kan även förutsät- tas att vid de tillfällen, då vigsel icke utan stor olägenhet kan uppskjutas, tillgång skall finnas på legitimerad vigselförrättare ur svenska kyrkan eller annat samfund.
Enligt föreskrifter i giftermålsbalken (kap. 4: 2) må kyrklig vigsel äga rum inom svenska kyrkan om de trolovade eller en av dem tillhör kyrkan och inom annat trossamfund om Konungen medgivit att vigseln må förrättas inom samfundet Och de trolovade eller en av dem tillhör sam— fundet.
Utredningen anser, att dessa föreskrifter under krig bör ha annat innehåll och före— slår, att de då får följande lydelse: »Kyrk- lig vigsel må äga rum om den förrättas av präst i svenska kyrkan eller av vigselbe- rättigad präst i annat samfund om Ko-
nungen medgivit att vigseln må förrättas inom samfundet».
Möjlighet finns även att utnyttja borger- lig vigsel. Med hänsyn till möjligheten att i nödläge godkänna en förrättning i efter- hand, som tidigare i detta kapitel berörts, synes särskilda åtgärder icke erforderliga på detta område.
Enligt lag om jordfästning, & 7: 2, skall jordfästning äga rum i den församling, där den avlidne var kyrkobokförd eller döds- fallet inträffade. Utredningen anser det helt uteslutet att under krig upprätthålla nu gällande begränsning ifråga om skyldig- het att jordfästa. Envar präst skall utan vidare vara skyldig förrätta jordfästning, när så krävs. Det får vidare förutsättas att församling icke —— trots föreskrifter i lag om gravrätt & 2 och begravningskungörel— sen 5 5 — i krig skall äga hindra grav- sättning med motivering att endast för- samlingsbor bereds gravplats. F 6 kan er- inras om att jordfästning, som är benäm- ningen på den högtidliga akt vid vilken de efterlevande tar avsked av den avlidne, icke behöver följa någon kyrklig ritual. Den kan sålunda förrättas av lekman. Icke heller kyrklig jordfästning torde behöva förrättas av präst. För krigsmak— tens del är förutsatt att jordfästning kan ske genom gravsättning i fältgrav, varvid lekman kan följa fältandaktsbokens ritual. I kyrkoberedskapssammanhang engagerad präst bör i möjligaste mån medverka vid jordfästning. Är detta icke möjligt bör lek- man med sinne för allvar och helgd utföra förrättningen.
Förutom den registrering av förrätt- ningar, som nedan föreslås och som när- mare behandlas i kap 12 »Kyrkobokfö- ring och arkivtjänst», bör den, som utfört förrättning, lämna intyg till den eller de, som förrättningen avser eller till närmaste anhöriga. Härigenom skapas ökad säker- het för att genomförd förrättning kan styr-
kas, även om kyrkobokföringsuppgift för- störs eller avisering icke fungerar. Eventu- ellt bör särskilt formulär utarbetas härför och finnas tillgängligt vid pastorsexpedi- tioner. Denna fråga bör närmare över- vägas av den av utredningen föreslagna kyrkoberedskapsnämnden.
Vid förrättning bör enligt utredningens mening varje präst i verksamhet inom eget eller nära besläktat samfund följa det egna samfundets handbok. I övrigt — dvs när förrättningen icke berör medlemmar inom det egna eller närbesläktat samfund — bör svenska kyrkans handbok användas. Ut— redningen erinrar om att alla fältpräster oberoende av samfundstillhörighet använ- der fältkyrkohandboken, som i allt väsent- ligt överensstämmer med svenska kyrkans handbok.
Bla för att nå en sådan administrativ förenkling, som är angelägen under krig, förordas att utförda förrättningar regist- reras med korta anteckningar såsom »döpt», »konf», »vigd», »jordfäst».
Utredningen föreslår att det skall an- komma på den i kap 19 föreslagna kyrko— beredskapsnämnden att efter ovan angivna riktlinjer utfärda rekommendationer för kyrkliga förrättningar i krig och utarbeta förslag till ändring av gällande lagstiftning mm. Nämnden bör även överväga om anledning kan finnas att utarbeta någon särskild handbok för användning i krig, som kan vara gemensam för samfunden.
Det stora flertalet kyrkliga förrättning— ar torde under krigsförhållanden komma att utföras i vanlig ordning. Det är dock för utredningen angeläget understryka att där så icke kan ske i krig, den enskil- des rätt till kristen omvårdnad bör till- mätas större vikt än hänsyn till enskilda samfunds teologiska särmeningar. För att söka tillgodose den enskildes behov av tröst och uppbyggelse måste alla samfund osjälviskt samverka.
Gudstjänstlokalers användning m m
Grunder Antalet gudstjänstlokaler m m Svenska kyrkan
För varje församling inom svenska kyrkan finns en eller flera församlingskyrkor. Två eller flera församlingar kan ha gemensam församlingskyrka. Även om antalet för— samlingar och församlingskyrkor således icke exakt överensstämmer, kan man en- ligt »Kyrkor och samfund i Sverige» (SOU 1963: 39, s 29) där följande uppgifter hämtats, utgå från att kyrkorna är unge- fär lika många som församlingarna, eller omkring 2 600. Brandförsäkringsvärdet var år 1959 1 415,6 miljoner kronor. Un- derhållet av församlingskyrkorna åligger församling.
För flertalet församlingspräster finns tjänstebostäder. På landet är dessa i all- mänhet inrymda i prästgård. I städerna förekommer också prästgårdar, men det är inte ovanligt att tjänstebostad för präst här finns i församlingshem eller i vanligt hyreshus. Där tjänstebostad ej finns, måste präst själv skaffa sig bostad. Antalet tjän- stebostäder för präster, av vilka flertalet är prästgårdar, uppgick den 1 januari 1962 till cirka 1750. Taxeringsvärdet av präst- gårdarna var år 1959 135,6 miljoner kro- nor.
Utöver försarnlingskyrkoma används ett stort antal lokaler för kyrkligt arbete. De har uppförts utan att församlingarna varit ålagda att uppföra eller anskaffa dem, tex småkyrkor, kapell och församlingshem. Enligt »Kyrkor och samfund i Sverige» finns småkyrkor, kapell eller liknande lo- kaler i 14,5 % av församlingarna (i 358), församlinghem i 41,2 % (i 1 016) och öv- riga lokaler (tex ungdomsgårdar) i 10 %
(i 246). Ytterligare 631 församlingar har tillgång till andra förhyrda eller eljest dis- ponerade utrymmen. Sammanlagt redovisas 513 småkyrkor, kapell eller liknande loka- ler samt 1 113 församlingshem. Av siff- rorna framgår att vissa församlingar har mer än en småkyrka. Som exempel må nämnas, att bland församlingarna i Luleå stift finns sex, som tillhopa har 92 kapell.
Enligt undersökningen ägs 36,3 % av småkyrkorna och kapellen av stiftelser och 48,1 % av församlingarna; 26,1 % av för- samlingshemmen ägs av stiftelser och 71,4 % av församlingarna; 35,8 % av öv- riga lokaler ägs av stiftelser och 55,0% av församlingarna.
Särskilda lokaler för kontraktsarbetet har rapporterats i tre kontrakt. Det är i samtliga fall fråga om ungdomsgårdar för kurs- och lägerverksamhet.
I varje stift finns en domkyrka, där bis- kopliga och andra stiftskyrkliga förrätt- ningar normalt äger rum. Samtliga dom- kyrkor används även som församlingskyr- ka åt domkyrkoförsamlingen. Församlings- kyrkorna i Kalmar och Mariestad, vilka städer tidigare haft biskop eller superinten— dent, benämns fortfarande domkyrkor. De sju äldsta domkyrkorna anses som sär- skilda rättssubjekt och har egen styrelse.
Biskopen i varje stift har tjänstebostad, i allmänhet benämnd biskopsgård. I fler- talet stift finns särskilda domkapitelhus, i vilka domkapitlets och stiftsnämndens kanslier är inrymda. I vissa fall får lokaler hyras för stiftsförvaltningens behov.
Härutöver disponeras en rad andra 10- kaler tex 13 stiftsgårdar, 12 ungdomsgår- dar, 6 folkhögskolor, sjömanshem, soldat- hem m m.
Övriga trossamfund
Det sammanlagda antalet kyrkor och and- ra gudstjänstrum, som ägs eller disponeras av andra samfund än svenska kyrkan, kan beräknas till mellan 6 500 och 7 000.
Kyrkor och andra gudstjänstrum har så gott som undantagslöst byggts för frivil— ligt insamlade medel. Allmänna medel har tagits i anspråk uteslutande för speciella ungdomslokaler i anslutning till kyrko— byggnad och detta endast under de senaste åren och i jämförelsevis ringa omfattning. Det sammanlagda, redovisade taxerings— eller byggnadsvärdet av kyrkor och andra gudstjänstrum uppgår till 217 miljoner kronor.
»Bönhus», »kapell» eller »missionshus» har, särskilt på landsbygden, ända in i våra dagar varit karakteristiska för de fria samfunden. Eftersom predikan intog en central plats i sammankomsterna och guds- tjänsterna i stort hade en icke liturgisk prägel, fick predikstolen en framskjuten plats i dessa gudstjänstrum. Emellertid har en viss ändring kommit tillstånd. Särskilt under det senaste årtiondet har en om- fattande kyrkobyggnadsverksamhet före- kommit inom alla samfund. Därvid har gudstjänstrummet ofta fått en utformning, som ger uttryck för skilda drag i de olika samfundens teologiska struktur. Icke minst under det senaste årtiondet har i samband med den omfattande renoverings- och ny- byggnadsverksamheten särskilda ungdoms- lokaler inrättats i många kyrkor. Utöver kyrkobyggnader har de lokala församling- arna ungdomsgårdar, ålderdomshem och sommarhem samt tjänstebostäder, främst för pastorer och vaktmästare, till ett sam- manlagt värde av cirka 25,6 miljoner kro— nor.
En betydande del av distriktsorganisa- tionernas verksamhet bedrivs vid distrikts- och ungdomsgårdar, som är centra både för organisationernas lägerverksamhet och för deras kursverksamhet. Dessa gårdar
fyller också en mera allmän uppgift som samlingspunkt för unga människor, sär- skilt under sommarmånaderna. Ungdoms- gårdar redovisas till ett antal av 44 och förekommer inom samtliga samfund utom Svenska alliansmissionen och Svenska frälsningsarmén. Inom Svenska missions- förbundet finns vidare 6 distriktsgårdar med inriktning på verksamhet för alla åld- rar.
På riksplanet disponerar samfunden ett mycket stort antal lokaler tex teologiska seminarier, 17 folkhögskolor, sjuksköter- skeskolor, sjuk-, ålderdoms- och mis- sionärshem samt ungdoms-, sommar— och semestergårdar.
Kyrkan som kyrka
Kyrkoberedskapsutredningen vill redan i början av detta kapitel framföra, att den anser det angeläget eftersträva, att kyrka även under beredskap och krig används som kyrka och att varje trossamfund får möjlighet att bruka sin egen kyrka.
Framför allt tre skäl gör det emellertid svårt att helt följa dessa grundregler. To- talförsvaret behöver ta i anspråk lokaler för olika ändamål. Stundom måste härvid även kyrkolokaler komma i fråga. Krigs- handlingar kommer att förstöra kyrkor liksom andra byggnader. Utrymningar medför att vissa kyrkor icke längre kan komma till användning i samma utsträck— ning som i fred.
Utredningen vill i sammanhanget er— inra om vad beredskapsnämnden för psy— kologiskt försvar anfört i denna fråga i sitt yttrande 31/ 5 1960 över ärkebiskopens framställning om utredning av svenska kyrkans verksamhet under krig.
»Det är inte endast de bristande resurserna ifråga om präster och predikanter som skapar behov av ett nära samarbete mellan svenska kyrkan och de frikyrkliga samfunden. Den starkt minskade tillgången på gudstjänstloka- ler framtvingar i minst lika hög grad ett samgående. Många både kyrkliga och frikyrk-
liga lokaler kommer att tagas i anspråk för inkvartering och sjukvård. Detta torde vara en ofrånkomlig följd av samhällets delokali- sering vid omställningen till krig. Beredskaps- nämnden anser det vara en utomordentligt viktig uppgift för den blivande utredningen att dra upp riktlinjerna för användningen av kyrkorna under krig. Detta bör ske i så klara ordalag, att några missförstånd eller tvister inte kan uppstå. Det framstår som ett berät- tigat krav, att samfund, som av det ena eller andra skälet tvingats avstå sina egna lokaler, bereds möjlighet att ordna regelbundna guds- tjänster i lokaler tillhöriga andra samfund inkl svenska kyrkan. Beredskapsnämnden be- dömer som betydelsefullt att gudstjänstlivet kan pågå under de svåraste förhållanden».
Några definitioner
Utredningen anser det nödvändigt att de- finiera vissa begrepp, då det gäller kyrko- lokaler. Alla delar av en kyrkolokal kan icke anses vara av den art, att de bör om- fattas av föreskrifter, som skiljer sig från vad som gäller för byggnader i allmän- het. Utredningen vill för sin del särskilja följande grupper lokaler, som kan finnas i en och samma byggnad:
lokaler, som är invigda för gudstjänst- bruk;
övriga lokaler, tex församlingshus, ut- bildningslokaler, hobbylokaler och ung- domslokaler;
expeditionslokaler, tex domkapitels och församlingars expeditioner och arkivutrym- men;
bostadsutrymmen o d.
Kyrkolokalers ianspråktagande för totalförsvarets behov
Gällande lagar och kungörelser för rekvisition m m av byggnader
Gällande föreskrifter för rekvisition åter- finns i rekvisitionslagen (SFS 1942: 583 mfl), där det bl a i 1 & sägs, att från och med den dag, som Konungen bestämmer, må genom rekvisition av kommuner eller enskilda utfordras förnödenheter och
tjänstbarheter, som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga be— hov, vilka icke kunna på annat sätt, ex- empelvis genom köp eller hyresavtal till- godoses med tillräcklig skyndsamhet.
Genom rekvisition må bland annat an- språktas (& 2): kvarter och plats under tak för materiel mm samt byggnad eller del därav jämte erforderlig inredning att an- vändas till expeditions-, sjukvårds- eller förrådslokal, verkstad eller annat dylikt.
Byggnader och anläggningar tas i an- språk »allenast med nyttjanderätt» (& 5).
I rekvisitionsförordningen (SFS 1951: 255) sägs bla (5 6) att rekvisition skall verkställas så, »att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna föranledes».
Ytterligare föreskrifter om rätt att vid krig eller krigsfara förfoga över egendom finns i allmänna förfogandelagen (SFS 1954: 279) och i civilförsvarslagen (SFS 1960: 74).
Kungl Maj:t har år 1952 utfärdat kungö- relse om planläggning under fredstid för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara (SFS 1952: 825). Den stadgar bl a, att det under fredstid skall ske plan— läggning för utnyttjande eller för ianspråk- tagande vid krig eller krigsfara genom rek- visition, förfogande eller anskaffning på annat sätt av bl a fastigheter, som erford- ras för krigsmaktens, civilförsvarets, den civila hälso- och sjukvårdens eller den eko- nomiska försvarsberedskapens behov eller för annat ändamål, som avses i allmänna förfogandelagen .
Planläggningen skall ske under överin- seende av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Inom varje län skall planläggningen verkställas av länsstyrel- ' sen.
Tillstånd till planläggning lämnas av länsstyrelsen endast om »de förnödenhe— ter som avses skola tagas i anspråk ound— gängligen erfordras för att tillgodose det behov som skall täckas. Vid prövningen
skola samhällslivets krav och enskildas be— hov skäligen beaktas» (Q 5).
Länsstyrelse skall föra dels register över fastigheter inom länet, som är lämpliga att tas i anspråk för ifrågavarande ända- mål, dels uppgifter om meddelade tillstånd till planläggning i fråga om fastigheter.
Förnödenhets ägare skall — om ej sär— skilda skäl föranleder annat — underrättas om meddelade tillstånd till planläggning.
Gällande militära bestämmelser
De militära bestämmelserna »rörande för- farandet hos militära myndigheter vid planläggning under fredstid för ianspråkta- gande av egendom vid krig eller krigs— fara» enligt ovan redovisade kungörelse är sammanställda i >>Meddelande från överbefälhavaren» 9/2 1962 (TLB 1962: 21). I bestämmelserna anges bla, att vissa samråd skall äga rum mellan läns— styrelse och vederbörande militärbefälha- vare bl a för att utklara gränser för om- råden, inom vilka militära synpunkter måste beaktas vid meddelande av plan- läggningstillstånd.
I dessa meddelanden anges även skyl- dighet för planläggande regional och lokal myndighet att hos försvarsområdesbefäl- havare inhämta upplysningar om de lokala förhållandena och hos länsstyrelse under- söka om fastighet ianspråktagits av annan myndighet.
Militärbefälhavare och försvarsområ- desbefälhavare för förteckning eller regis- ter över fastigheter inom militärområdet respektive försvarsområdet, vilka militära myndigheter medgivits ianspråkta.
De militära myndigheterna har utfärdat anvisningar i syfte att i möjligaste mån undvika ianspråktagande av bla lokaler, som är invigda för gudstjänstbruk. Sålun- da har överbefälhavaren 1945 i en hög- kvartersorder (Högkvo: Fst nr 6:25, 1/ 3 1945, TLB 1945:134) anbefallt att bla
skolor och frikyrkliga samlingslokaler en— dast bör ifrågakomma för militärt bruk — då så med hänsyn till beredskapens krav eller truppens välbefinnande är ound- gängligen nödvändigt.
I arméns bestämmelser från 1953 sägs att behovet av lokaler skall fyllas i första hand med arméns egna lokaler, i andra hand genom förhyrning med frivilligt av- tal och först i sista hand genom rekvisi- tion. Det sägs vidare att »lokaler som bör undantas från mobiliseringsplanläggning är samlingslokaler, som inretts och invigts såsom gudstjänstlokaler och som regelbun- det och uteslutande används såsom sådana. Detta gäller särskilt gudstjänstlokaler, som är belägna på eller i omedelbar anslutning till kyrkogårdar. Måste sådana lokaler tas i anspråk, bör om möjligt minst en sådan lokal undantas för att brukas gemensamt av skilda religiösa samfund. Om lokal, som används för gudstjänst trots allt måste tas i anspråk bör den helst icke användas som förläggnings-, samlings- eller marketente- riutrymme utan endast som utrustningslo- kal, sjukhus, förråd e d».
Kyrkolokalers faktiska ianspråktagande
Ovan har redovisats de lagar och före- skrifter i övrigt, som reglerar ianspråkta- gandet av fastigheter. Av redogörelsen framgår att dessa föreskrifter — med un- dantag för arméns — icke ger annat än mycket allmänna anvisningar om att det skall tillses »att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omstän— digheterna föranledes».
Tid efter annan har emellertid uppkom— mit frågan angående ianspråktagande av för olika ideella ändamål avsedda lokaler. Sådana lokaler har kunnat vara t ex bygde- gårdar, folkets hus och gudstjänstlokaler. Särskilt då de sistnämnda ifrågakommit har allvarliga erinringar framförts.
Utredningen har också funnit att det under beredskapsåren otvivelaktigt före-
kommit ianspråktagande av lokaler in- vigda för gudstjänstbruk, trots att detta bort kunna undvikas. Tyvärr måste även konstateras, att detta ianspråktagande i flera fall skett på ett sätt, som profanerat lokalen och som varit sårande för det ägande samfundet. En dylik användning måste motverkas. Kyrkans helgd är en sedan många århundraden grundmurad uppfattning.
Svenska kyrkans kyrkor är ofta dyrbart inredda och med fast inredning. De repre— senterar ofta ett kulturhistoriskt och konst- närligt värde. Ifråga om helgden eller ka- raktären av invigd gudstjänstlokal råder ingen skillnad mellan svenska kyrkans kyr— kor och övriga trossamfunds. De övriga trossamfundens gudstjänstlokaler har ofta tillkommit genom enskilda offer. Ett ian- språktagande av dem medför därför ofta utöver konsekvenser för gudstjänstliv och undervisning (söndagsskolor, junioravdel- ningar m ni) även konsekvenser av ekono- misk art.
C ivilförsvaret har behov av vissa lokaler för inkvartering av flyktingar, hemlösa och evakuerade. F n pågår planläggning främst på orter, som skall ta emot från andra håll evakuerad personal. I samband med att byggnader genom krigshandlingar kommer att förstöras, kommer nya behov att upp- stå. Svenska kyrkans gudstjänstrum har i civilförsvarets planläggning icke avsetts för förläggning men momentant för andra civilförsvarsändamål.
Från militär synpunkt är det vid ian- språktagande av lokaler i allmänhet icke fråga om en avvägning mellan från olika organisationer (svenska kyrkan, övriga trossamfund, politiska eller kulturella or- ganisationer) framförda skäl utan en frå- ga om vilken lokal, som taktiskt och tek- niskt är den lämpligaste. Därvid kan all- mänt konstateras, att de större kyrkobygg- naderna av flera skäl icke är lämpliga, enär de tilldrar sig fiendens uppmärksam- het och utgör tydliga mål tex vid flyg-
anfall. De kan vara belägna på eller i ome— delbar anslutning till kyrkogårdar. De är ofta dåligt uppvärmda, försedda med sten- golv, svåra att mörklägga, saknar vatten, avlopp och utspisningsanordningar. Detta har i praktiken medfört att övriga trossam— funds lokaler, som bättre motsvarat beho- vet, tagits i anspråk för totalförsvarsända- mål i större utsträckning än svenska kyr- kans lokaler. Det praktiska behovet Och icke samfundstillhörighet torde därvid ha varit avgörande.
Kyrkoberedskapsutredningen har vid stickprov tyckt sig kunna konstatera, att civila och militära myndigheter numera strävar efter att iaktta stor återhållsamhet, då det gäller att ianspråkta kyrkolokaler.
Som exempel kan anföras att kyrkobe- redskapsutredningen från länsstyrelsen i Södermanlands län inhämtat uppgifter på antalet gudstjänstlokaler inom länet, som genom rekvisition eller på annat sätt avses att vid krig eller krigsfara tas i anspråk för annat ändamål än i fred.
I Södermanlands län hade 1962 av ifrå- gavarande fastigheter krigsmakten erhållit planläggningstillstånd på sammanlagt 14, civilförsvaret 15, överstyrelsen för ekono- misk försvarsberedskap 1 och annan myn— dighet 1 fastighet. Av ianspråktagna fas- tigheter tillhörde två svenska kyrkan och 29 övriga trossamfund. Berörda fastigheter tas för civilförsvarets del endast tillfälligt i anspråk såsom rotelokaler och i undan- tagsfall på obestämd tid såsom internat i samband med utrymning och inkvartering. För krigsmaktens del avses fastigheterna disponeras huvudsakligast från första till tionde mobiliseringsdygnet såsom förlägg- ningslokaler och överföringsstationer. För övriga ändamål (beredskapssjukhus och förläggning för polispersonal) tas fastig— heter i anspråk på obestämd tid.
Länsstyrelsen anger, att den i första hand lämnar planläggningstillstånd för hembygdsgårdar, folkets hus, biografer och skolor och i andra och sista hand för
gudstjänstlokaler, dock endast i sådana fall, då belägenhet och andra omständig- heter gör detta erforderligt.
Kyrkolokaler som icke kan brukas för sitt ursprungliga syfte
I utrymningsorter mm
Som en följd av utrymningen av vissa samhällen och invasionsutrymning av vis- sa för krigshandlingar sannolika områden, kommer inom dessa områden belägna kyrkolokaler tillhörande såväl svenska kyr- kan som övriga trossamfund att få en minskad användning. För personer, som icke evakueras eller utryms samt för mili- tära förband, som grupperas inom området, kan de dock få betydelse för gudstjänst— utövning. Även om befolkningsunderlaget minskar, talar mycket för att behovet av att uppleva kyrkorummets helgd kommer att öka bland den kvarvarande befolk- ningen.
På grund av förstörelse
På grund av krigshandlingarna kommer kyrkobyggnader att förstöras. Det torde vara realistiskt att räkna med att denna förstörelse kommer att drabba kyrkobygg- nader i samma omfattning som annan be- byggelse på orten.
På grund av annan användning
Efter ett anfall mot ett samhälle kommer ett stort behov av lokaler för olika ända- mål att uppstå. Det kommer att fordras utrymmen för att ta hand om hemlösa, skadade och döda samt för att upprätta förbandsstationer, härbärgen, utspisnings- platser, ledningsplatser m m. Efter ett svårt anfall kan behovet av lokaler bli så stort att myndigheterna tvingas att ta i anspråk alla överhuvudtaget användbara lokaler.
Kyrkor Och gudstjänstlokaler, som und- gått förstörelse, kan användas för att i ett sådant läge tillfälligt omhänderta personer,
som förlorat sina hem. Dessa personer tor- de ofta vara svårt chockade. De behöver lugn, värme och vila och kanske en varm dryck. Kyrkan kan kanske ge dem detta intill annat hinner ordnas.
Endast i undantagsfall torde kyrkorna lämpa sig som uppsamlingsplats för ska— dade. Även detta kan dock bli aktuellt tex om kyrkan är oskadad och ligger i närheten av ett skadeområde och lokaler erfordras, som skyddar mot väder och vind.
Utredningens ställningstagande
Som i inledningen till detta kapitel utta— lats, anser kyrkoberedskapsutredningen det angeläget, att kyrkan så långt så är möj- ligt får begagnas som kyrka även under de utomordentliga förhållanden varom här är fråga. Rätten att fira gudstjänst i egen kyrka bör åsidosättas endast, om det är oundgängligen nödvändigt.
Det är emellertid ofrånkomligt att stun- dom använda gudstjänstlokaler för andra ändamål än gudstjänst m m i krig. Det kan bli nödvändigt för myndigheter att ian— språkta någon eller några av gudstjänst— lokalerna på en ort — trots att de önskar undvika det.
Det är angeläget att de föreskrifter, som skall gälla i framtiden, utformas så att totalförsvarets intressen — som ytterst syftar till att slå vakt bl a om den enskildes rätt att fira gudstjänst i egen kyrka — icke tillbakasätts, men också så, att när guds- tjänstrum ianspråktas, detta endast sker, när så är absolut nödvändigt. Därför bör föreskrifterna utformas så, att den del av en kyrkobyggnad, som är invigd för guds- tjänstbruk, först i sista hand tas i anspråk, under det att övriga utrymmen icke kan ges annan särställning i förhållande till profana utrymmen, än som betingas av närheten till den för gudstjänstbruk in- vigda lokalen.
Två sorters ianspråktagande kan sär— skiljas.
Den första typen är den, som planläggs redan i fred. Vid denna planläggning, som sker fortlöpande, är det i viss utsträckning möjligt att beakta särskilda önskemål och överväga olika alternativ — i den mån så— dana finns.
Den andra typen är den, som sker i krig eller under motsvarande förhållanden, då det ofta på grund av lägets utveckling gäller för en chef att handla och handla mycket snabbt, oberoende av vilka planer som gjorts upp i fred. Därvid kan det bli nödvändigt att ta i anspråk alla tillgängliga resurser. Även i detta fall bör all möjlig pietet visas och möjlig hänsyn tas, då det gäller gudstjänstlokaler.
Från annan synpunkt kan man tala om kortfristigt och varaktigt ianspråktagande. Därvid innebär givetvis i princip ett kort- fristigt ianspråktagande mindre olägenhet än ett varaktigt.
Utredningen anser det vara en självklar plikt för alla trossamfund att efter förmåga som tillfällig uppehållsplats ställa alla ut- rymmen och andra resurser till förfogande för trötta och sjuka personer, vare sig dessa är civila eller militära. Utredningen har icke anledning förmoda att något tros- samfund hyser annan mening på denna punkt
Ifråga om föreskrifternas utfärdande och lydelse vill utredningen för sin del för- orda att Kungl Maj:t uppdrar åt över- styrelsen för ekonomisk försvarsbered- skap att i samråd med överbefälhavaren, Civilförsvarsstyrelsen, sjukvårdsberedskaps- nämnden, den av utredningen föreslagna kyrkoberedskapsnämnden och statens jord- bruksnämnd utfärda erforderliga anvis- ningar.
Ifråga om anvisningarnas utformning föreslås att dessa nära ansluter till de nu för armén gällande, vilka ovan återgivits, och ges ungefär följande lydelse: »Samlingslokaler, som inretts och in-
vigts såsom gudstjänstlokaler och som re- gelbundet och uteslutande används såsom sådana, bör undantas från mobiliserings- planläggning.
Om lokal, som används för gudstjänst enligt ovan, trots allt måste tas i anspråk, bör den helst icke användas som förlägg- ning eller marketenteri utan endast som utrustningslokal, sjukhus e dyl. Under alla omständigheter bör gudstjänstlokals främ— re del med altare och kor, helst även ett parti med bänkar, lämnas fritt».
Kyrkolokalers ianspråktagande för andra ändamål
Gällande rätt
Svenska kyrkan
Frågan om vem som bör äga besluta om kyrkas användning för olika ändamål och om vilka principer, som bör ligga till grund för beslut i sådana ärenden, har un- der senare tid upprepade gånger ställts under debatt —- i riksdagen, vid kyrko- möten, i sakkunnigutredningar och i pres- sen. En ingående behandling av dessa frågor förekom senast vid 1963 års kyrko- möte.
Kyrkorådet är det centrala organet för förvaltningen av den egendom, som tillhör församlingen eller lokalkyrkan. I denna egenskap har kyrkorådet icke blott att ta befattning med de med förvaltningen sam- manhängande ekonomiska frågorna utan även att förfoga över egendomen. Härtill hör bla att bestämma om egendomens upplåtande. Då det gäller upplåtelse av församlingskyrka föreligger emellertid en— ligt rådande uppfattning avsevärda in— skränkningar i kyrkorådets befogenheter. Det har genom sedvanerätt tillkommit pas- tor och icke kyrkoråd att bestämma över dispositionen av kyrkorummet. Med pas- tor har i förevarande hänseende av ålder avsetts kyrkoherde, men numera torde
dock i allmänhet —- åtminstone i vad an- går annexförsamling — förstås också an- nan präst i församlingen.
Pastors allmänt antagna rätt att dispone- ra över kyrkan grundas på gammal hävd och sedvänja. Pastors dispositionsrätt be- träffande kyrkan är i vissa hänseenden obestridlig och i andra allmänt erkänd. För vissa ändamål, som icke är av guds- tjänstkaraktär mm, är numera upplåtel- sen författningsenligt reglerad.
Om kyrkans upplåtande vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans finns ett stadgande meddelat i 10 5 lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning mm. Där anges att kyrkorum må upplåtas, »om särskilda skäl därtill äro».
Frågan om kyrkas upplåtande för andra fall har icke varit reglerad genom några uttryckliga bestämmelser förrän 1963. En- ligt hävdvunnen sed upplåts emellertid kyrka även för enskilda sammankomster, oavsett om ändamålet med förrättningen eller sammankomsten ansetts vara av re- ligiös karaktär eller av mera allmänt kul— turell eller social natur.
Det nu anförda avser församlingskyr- korna. Beträffande domkyrkorna är rätts- läget något annorlunda. För domkyrkas användande vid förrättningar där biskop framträder som stiftschef lär det vara na- turligt att anse att beslutanderätten till- hör biskopen själv. I övrigt torde i avsak- nad av positiva föreskrifter spörsmålet om dispositionsrätten böra ses på samma sätt som beträffande församlingskyrkorna; denna rätt utövas sålunda, med de in— skränkningar som kan föreligga, av dom- prosten.
Frågan om kyrkans upplåtande för an- nat ändamål än gudstjänst har vid skilda tillfällen varit föremål för riksdagens och kyrkomötets behandling. Genom 1963 års lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall (SFS 1963: 501) har villkoren fast- ställts för tillfälligt upplåtande av kyrko— rum, som invigts för svenska kyrkans guds-
tjänst, för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning. Sådan upp- låtelse må beslutas endast under villkor
»att den icke hindrar eller försvårar bru- ket av kyrkorummet för gudstjänst, annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt;
att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning;
att det kan tagas för visst, att kyrkorummet och dess inventarier skola behandlas med aktsamhet och pietet».
Det ankommer på kyrkorådet i för— samlingen att besluta om upplåtelse i des- sa fall. Kyrkorådet kan uppdra åt kyrko- herde eller avdelning av rådet, i vilken kyrkoherde ingår, att besluta på rådets vägnar. Om kyrkoherde icke bereds den- na möjlighet att delta i beslutet »skall han såvitt möjligt erhålla tillfälle yttra sig, innan ärendet avgöres».
Talan mot kyrkorådets beslut för ge- nom besvär hos domkapitel. Om beslutet fattas i strid mot den mening, som utta- lats av kyrkoherden, äger denne anföra besvär hos samma myndighet. Över dom- kapitels beslut må däremot klagan ej föras. Undantag från tillämpningen av lagen görs för domkyrka, som står under egen för- valtning.
Vissa specialmotiveringar, som förtyd- ligar lagen, framlades i samband med lag— förslaget. De var av följande innehåll.
»1 5. I paragrafen bestämmes lagens till— lämpningsområde. Detta anges avse kyrko- rum, som blivit invigda för svenska kyrkans gudstjänst. Undantag göres i vissa avseenden för domkyrkor, se 6 5. Av innehållet i 3 5 följer också, att —— utöver församlingskyrkor- na — endast sådana kyrkorum avses, som står under kyrkoförsamlings förvaltning och vård. Upplåtelse skall ske tillfälligt.
2 5. I detta stadgande uppräknas de vill— kor, som avser att garantera att upplåtelsen icke får företräde framför kyrkliga förrätt- ningar eller profanerar kyrkan. Som ett and- ra villkor är uppställt det som från kyrkligt håll betonats såsom särskilt angeläget (se ex- empelvis kyrkolagsutskottets uttalanden vid
1925 och 1957 års kyrkomöten), nämligen hänsynen till kyrkorummets helgd och sven— ska kyrkans ordning såsom trossamfund. En upplåtelse för ändamål, som kan anses stö— tande för församlingen, skall således ej få förekomma.
Slutligen göres i paragrafen en hänvisning till jordfästningslagens bestämmelse om upp- låtande av kyrka för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans, s k borgerlig be- grävning.
3 5. Här fastslås till en början kyrkorådets principiella rätt att bestämma om upplåtande. Härefter ges en erinran om möjligheten att delegera beslutanderätten till pastor.
Paragrafens andra stycke innehåller främst en garanti för att pastor får göra sin upp- fattning gällande. Sålunda skall pastor äga en ovillkorlig yttranderätt innan ärendet av- göres».
Övriga samfund
Vad ovan anförts gäller svenska kyrkans kyrkobyggnader. I fråga om övriga sam- fund finns ingen lagstiftning utan disposi- tionsrätten tillhör helt respektive samfund eller församling. I praktiken torde pastor (motsv) vara den, som i flertalet fall av- gör frågor om kyrkolokalers användning.
Utredningens överväganden angående ge- mensamhetsbruk av gudstjänstlokaler i krig
Ovan i detta kapitel har redovisats hur an- talet i fred disponibla gudstjänstlokaler av olika anledning kommer att minska i krig mm. Anledningarna angavs vara:
att lokalerna togs i anspråk för totalför- svarsändamål,
att lokaler förstördes genom krigshand- lingar, eller
att lokalerna var belägna inom områden, som evakuerades.
Under sådana förhållanden är det an- geläget att ett gemensamhetsbruk av till- gängliga gudstjänstlokaler åstadkoms på så sätt att olika trossamfund upplåter loka— ler åt varandra.
Ovan återgivna lag reglerar endast för— hållanden rörande kyrkorum, som blivit invigda för svenska kyrkans gudstjänst och — utöver församlingskyrkorna — endast sådana kyrkorum, som står under kyrko- församlings förvaltning och vård. Även då det gäller upplåtande av svenska kyrkans lokaler kan det framlagda förslaget möjli- gen medföra svårigheter för ovan antytt gemensamhetsbruk i krig. Det som när- mast åsyftas är lagens & 2 b där det sägs, att upplåtelse må förekomma endast under villkor »att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller svenska kyrkans ordning» sett tillsam- mans med till paragrafen hörande special— motiveringar, där det ytterligare förklaras att hänsyn till kyrkorummets helgd och svenska kyrkans ordning såsom trossam— fund medför att upplåtelse för ändamål, som kan anses stötande för församlingen, ej skall få förekomma.
Utredningen vill för sin del tyda orden
>>— —- — svenska kyrkans ordning såsom trossamfund — — —» som »svenska kyr- kans karaktär såsom trossamfund
— —- —>>. Med sistnämnda tolkning bör lagförslaget icke innebära ett hinder att under de förhållanden, som utredningen behandlar, öppna svenska kyrkans guds- tjänstlokaler för andra kristna trossam— funds gudstjänster, varvid givetvis från ömse håll viss eftergift och tolerans kan behöva visas. Däremot kan förutsättning- arna för kyrkornas upplåtande till icke kristna religioner vara sämre. Från de synpunkter utredningen har att anlägga, är emellertid en så generös upplåtelsepo- litik som möjligt icke blott försvarbar utan även för religionens och själavårdens skull angelägen under dessa förhållanden. Övriga samfund är, som närmare redo- visats i kap 2 och 3, organiserade på myc- ket skiftande sätt. I allmänhet består de av lokala församlingar, som i privaträttslig mening torde vara att anse som ideella föreningar. Några allmänna lagbestämmel-
ser om sådana föreningar finns icke och de olika trossamfunden har icke under- kastats annan särskild reglering än den, som förekommer i religionsfrihetslagen (1951). Varje församling har själv rätt att bestämma hur dess lokaler skall användas.
Frågan om ytterligare reglering av ifrå- gavarande trossamfunds rättsliga ställning var senast föremål för prövning i sam- band med genomförande av religionsfri— hetslagen. I anslutning därtill anförde före- dragande departementschefen (i prop 1951: 100) att det kunde finnas vissa skäl för en lagstiftning. Ett motiv härför var bla att samfundens religiösa verksamhet i allmänhet förutsätter även ekonomisk förvaltning. I vissa fall driver samfunden en omfattande ekonomisk verksamhet. Även den omständigheten, att särskilda of- fentligrättsliga befogenheter i vissa fall kan anförtros åt religiösa samfund, såsom rätten att genom sitt prästerskap förrätta vigsel med civilrättslig verkan, kunde tala för en lagstiftning.
Andra skäl har emellertid ansetts väga tyngre. Bla har departementschefen utta- lat att >>frihet från statligt ingripande ingår i frikyrkorörelsens grundläggande idéer. Bestämmelser rörande samfundens orga- nisation eller ett krav på att dessa registre— rades skulle kunna begränsa deras möjlig- heter att fylla anspråk som de själva anse vara religiöst motiverade; sådana bestäm- melser skulle därför kunna uppfattas som ett ingrepp i religionsfriheten».
Församling kan och brukar delegera sin beslutanderätt till tex styrelsen eller pas- tor. Pastor har såsom sådan i regel inga särskilda befogenheter. Ur kyrkobered— skapssynpunkt är det önskvärt att en dy- lik delegation av frågor rörande guds- tjänstrums upplåtande finns klar och att den automatiskt inträder, då normala fredsförhållanden rubbas.
Vem som i fred beslutar om upplåtande av gudstjänstlokal åskådliggörs i följande tabell:
a) för gudstjänster m ut av svenska kyrkan — pastor
b) för annat än gudstjänst m m — kyrkoråd
c) för gudstjänst mm av övriga samfund — pastor
d) för annat än gudstjänst av övriga sam- fund — kyrkoråd
e) för totalförsvarets behov — länsstyrelsen
Övriga samfunds lokaler
a) för gudstjänst mm av eget samfund —— pastor eller församling
b) för annat än gudstjänst m m — pastor eller församling
e) för gudstjänst av annat än eget samfund — pastor eller församling
d) för annat än gudstjänst av annat än eget samfund —- pastor eller församling
e) för totalförsvarets behov — länsstyrelsen
Av de utländska erfarenheter, som ut- redningen inhämtat, framgår, att det utom- lands icke under andra världskriget fun— nits lagbestämmelser angående gemensam- hetsbruk av kyrkor, men att det visats stor vidsyn, då det gällt att upplåta guds- tjänstlokaler åt trossamfund vilkas lokaler förstörts. Gemensamhetsbruk har sålunda överlag varit vanligt förekommande, så snart krigshändelser givit anledning här- till. Några uttalanden angående behovet eller önskvärdheten av framtida föreskrif- ter på detta område har icke lämnats från de länder som tillfrågats.
I krig kommer ett behov av gemensam- hetsbruk av gudstjänstlokaler att uppstå. Eftersom man f n endast har begränsad er- farenhet av en dylik användning av guds- tjänstlokaler, är det betydelsefullt att er- forderliga förberedelser vidtas redan i fredstid för att undvika eventuella frik-
tioner och för att få klara riktlinjer utfor— made för det enskilda fallet. Dylika förbe- redelser för gemensamhetsbruk kan göra problemen mindre då de uppstår.
Ett gemensamhetsbruk av gudstjänstlo- kaler under krig eller motsvarande förhål— landen bör i första hand åstadkommas på frivillig väg. Kyrkoberedskapsutredningen föreslår därför att det t ex av den i kap 20 föreslagna kyrkoberedskapsnämnden ut- färdas centrala rekommendationer angåen- de slutande av sådana frivilliga överens- kommelser. I avvaktan på att nämnden tillkommer kan de för svenska kyrkan ut- färdas av ärkebiskopen (biskopsmötet) och domkapitlen och för övriga samfund av Sveriges frikyrkoråd, förstärkt med före- trädare för de samfund, som normalt ej ingår i rådet, och distriktsföreståndare.
Själva överenskommelsen synes böra slutas på det lokala planet. Det synes lämpligt att låta kontraktsprost svara för erforderliga förberedelser och samordning av hithörande frågor. Till förberedelserna hör bla inventering av kontraktets till- gångar och en preliminär skriftlig överens- kommelse mellan inom kontraktet verk- samma församlingar (motsvarande) om ömsesidigt bistånd ifråga om upplåtande av gudstjänstlokal under angivna förhål- landen. Inom övriga trossamfund bör sam- tidigt rätten att vid krig eller krigsfara upplåta eget samfunds lokaler för guds- tjänster åt annat samfunds församling vars lokaler blivit förstörda, delegeras till en person, tex pastor. En motsvarande dele- gering till pastor (kyrkoherde) i svenska kyrkan bör även vara förberedd.
Kyrkoberedskapsutredningen förutsätter att sådan frivillig överenskommelse skall kunna träffas utan att komplikationer uppstår. Det är emellertid angeläget till- se, att icke någon enskild eller församling ges möjlighet, att — under de svåra för— hållanden varom här är fråga hindra att en gudstjänstlokal används på det för samhällsnyttan lämpligaste sättet. Utred-
ningen har därför övervägt att föreslå, att i författning föreskrivs att — i den mån frivillig överenskommelse ej kan komma till stånd — innehavare av fastighet skall vara pliktig att på uppdrag av vederböran- de länsstyrelse under krig eller beredskap upplåta fastigheten jämte tillhörande in- redning eller utrustning för gudstjänst- ändamål även åt annan än eget samfund.
Utredningen har emellertid stannat för att föreslå att överenskommelsen på för- sök sker på frivillig väg, men att det ge- nom den av utredningen föreslagna kyrko- beredskapsnämndens försorg om några år undersöks, huruvida ytterligare åtgärder på området erfordras.
Då annat trossamfunds lokaler på antytt sätt tas i anspråk förutsätts detta ske med lokalen och dess inredning »i befintligt skick», såvida icke överenskommelse träf- fas om annat. Att överenskommelse träf- fas om ändringar i lokalens inredning, tex övertäckande av vissa föremål vid ut- låning, synes vara helt i sin ordning.
En förutsättning för samfunds nyttjande av annat samfunds lokaler för gudstjänst- bruk måste vara, att det gästande samfun- det icke framför sådant, som är stridande mot eller sårande för det centrala i den förkunnelse, som tillhör det samfund för vilket lokalen är invigd.
Lokaler, som ej är invigda såsom guds- tjänstlokaler, bör frikostigt och utan in- skränkningar utlånas mellan samfund av alla slag.
De av utredningen tidigare i detta ka- pitel föreslagna föreskrifterna bör kom— pletteras med följande meningar:
»Måste gudstjänstlokal tas i anspråk, bör om möjligt minst en sådan lokal un- dantas inom församlingen för att brukas gemensamt av skilda trossamfund. Över- enskommelse om gemensamhetsbruk skall då vara träffad mellan berörda samfund eller församlingar.»
Sammanfattningsvis föreslår sålunda kyrkoberedskapsutredningen att det upp-
dras åt överstyrelsen för ekonomisk för- svarsberedskap att i samråd med överbe— fälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, sjuk- vårdsberedskapsnämnden, kyrkobered- skapsnämnden och statens jordbruks— nämnd att utfärda erforderliga anvisningar för gudstjänstlokalers användning mm i krig.
Utredningen föreslår att föreskrifterna ges ungefär följande lydelse:
»Samlingslokaler, som inretts och in- vigts såsom gudstjänstlokaler och som re- gelbundet och uteslutande används såsom sådana, bör undantas från mobiliserings- planläggning.
Om lokal, som används för gudstjänst enligt ovan, trots allt måste tas i anspråk, bör den helst icke användas som förlägg- ning eller marketenteri utan endast som utrustningslokal, sjukhus edyl. Under alla
omständigheter bör gudstjänstlokals främ- re del med altare och kor, helst även ett parti med bänkar, lämnas fritt.
Måste gudstjänstlokal tas i anspråk, bör om möjligt minst en sådan lokal undantas inom församlingen för att brukas gemen— samt av skilda trossamfund. Överenskom— melse om gemensamhetsbruk skall då vara träffad mellan berörda samfund eller för— samlingar.»
Utredningen räknar med att överens- kommelsen i vad avser sista stycket skall rekommenderas av kyrkoberedskapsnämn- den och ske på frivillig väg. I avvaktan på att nämnden tillkommer kan rekommenda- tionerna utfärdas av ärkebiskopen(biskops- mötet), Sveriges frikyrkoråd m fl i samråd. Skulle rekommendationen mot förmodan icke följas, bör Kungl Maj:t på nytt över- väga frågan.
Skyddet av gudstjänstlokaler
Det torde vara realistiskt att räkna med, att den som anfaller vårt land icke kom- mer att (kunna) ta särskild hänsyn till kyrkobyggnader. Som exempel på i vilken utsträckning kyrkor förstörts kan näm- nas, att av de 110 evangeliska kyrkor som fanns i västsektorn i Berlin före kriget endast fem blev oskadade, medan 33 blev svårt ramponerade och fem totalt för- störda. Av Öst-Berlins 81 kyrkor skada- des 35 svårt och totalförstördes åtta. Kyr- kor löper samma risk som andra bygg- nader att bli förstörda genom krigshand- lingar.
Troligast är att skador åstadkoms ge- nom brand samt genom tryck— eller split- terverkan. Många av våra kyrkor har en sådan konstruktion, att det finns anled- ning räkna med att deras kraftigare delar och delar under jord skall kunna motstå även de moderna vapnens påfrestningar. Beräkningar måste emellertid göras från fall till fall. Byggnadernas motståndskraft kan i många fall ökas genom särskilda åt- gärder.
I kungl kungörelse med föreskrifter rö- rande det offentliga byggnadsväsendet (SFS 1920: 744) anges bl a (& 16) att bygg- nader, som står under statens, menighets el- ler allmän institutions eller inrättnings för- valtning, omsorgsfullt bör vårdas och un- derhållas. Särskilda bestämmelser rörande kyrkor mm är införda i författningen (åå 28—39) och stadgar bla, att dylika byggnader mm icke vare sig i sin helhet eller delvis får »rivas, flyttas, förändras eller användas till annat ändamål» utan Kungl Maj:ts medgivande. Dessa före- skrifter gäller svenska kyrkans byggnader men icke övriga gudstjänstlokaler.
Skyddet av gudstjänstlokaler och deras inventarier
I civilförsvarslagen är föreskrivet, att ägare av anläggning eller byggnad är plik- tig bla att vidta erforderliga anordningar för mörkläggning av anläggningen eller byggnaden. Någon skyldighet att härut— över vidta åtgärder för att skydda guds— tjänstlokal mot fientliga anfall finns icke. Det bör emellertid vara i försam— lingens intresse att vidta åtgärder, som kan syfta till att skydda Värdefulla delar av kyrkan. Förberedelser härför ankom— mer närmast på kyrkans »ägare» efter samråd med landsantikvarie. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas att värde- fulla skulpterade utsmyckningar av tex muralmålningar, portaler mm kan täckas med plastfolie och därefter helt kringmu— ras med en kraftig nedåt tjocknande tegel- mantel, som kan ge splitterskydd.
För att åtgärder snabbt skall kunna ge- nomföras, är det nödvändigt, att det i fred utklaras vad som skall göras, när det skall göras och av vem.
Skyddet av gudstjänstlokalernas inventarier
Vården i fred
I kungl kungörelse angående vården av vissa kyrkliga inventarier (SFS 1942: 929) föreskrivs att i kyrka, gravkor eller eljest i kyrkas hus eller förvaringsrum befintliga inventarier, bl a gravstenar och andra min- nesvårdar, epitafier, vapensköldar, banér, sorgfanor och vapen, vilka tjänar att be- vara minnet av äldre tiders bruk eller konstfärdighet och icke tillhör enskild per- son eller släkt, icke utan Konungens till- stånd må överlåtas till annan. Detsamma gäller föremål, som uppställts på kyrko- gård. I varje församling skall finnas för- teckning över sådana föremål. Kyrkorådet
! | i l
skall tillse att egendomen väl vårdas. Den får icke utan riksantikvariens medgivande flyttas. Vissa åtgärder skall vidtas av riks- antikvarien i samråd med biskopen. I vissa fall skall samråd ske med byggnadsstyrel- sen. Dessa föreskrifter, som avser svenska kyrkan, har ingen motsvarighet ifråga om andra samfunds inventarier.
Lagar och kungörelser om undanförsel
Utöver ovanstående fredsmässiga före- skrifter erfordras sådana för krigsförhål— landen. I samband med omorganisationen av civilförsvaret har ansvaret för plan— läggning och verkställighet av bl a undan— försel av egendom överförts från civilför- svaret till det ekonomiska försvaret. Den nya civilförsvarslagen (SFS 1960: 74) och civilförsvarskungörelsen (SFS 1960: 377) innehåller till skillnad från motsvarande äldre författningar icke några föreskrifter angående undanförsel. Dessa föreskrifter om undanförsel och förstöring är istället införda i en ny lag (SFS 1961: 655), som gäller fr o m 1962. I anslutning till denna lag har Kungl Maj:t utfärdat särskild kun— görelse om undanförsel och förstöring (SFS 1961: 656).
I lagen sägs bla (& 1) att Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer vid krig eller krigsfara må besluta att viss egendom skall föras från den plats där den finns till annan förvaringsplats (undanförsel) för att förhindra att den förstörs genom krigshandlingar eller på annat sätt går förlorad.
Bland exempel på egendom nämner la- gen bla även arkivalier, böcker, konst- verk och kulturhistoriska föremål.
Sedan beslut om undanförsel meddelats, åligger det (ä 3) ägare eller innehavare av egendom, som omfattas av beslutet, att ombesörja undanförseln. Om hinder för undanförsel föreligger skall anmälan oför-
dröjligen göras till länsstyrelse eller den myndighet, som påfordrat undanförseln. Ägaren är i detta fall skyldig att medver- ka vid förberedande åtgärder för undan- förseln. Då myndighet ombesörjer undan— förseln, är han skyldig »lämna nödigt bi- träde vid dess genomförande».
Ersättning utgår enligt ä 4 nr statsme- del för de kostnader för transport, med- verkan vid förberedelser mm, som upp- stått till följd av beslut om undanförsel.
Lagen bemyndigar (% 5) myndighet, som Konungen bestämmer, att ta i anspråk byggnader, transportmedel mm, som be- hövs för undanförselns genomförande.
I kungörelsen sägs, att Kungl Maj:t efter förslag av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap i samråd med överbefäl- havaren och Civilförsvarsstyrelsen anger de områden från vilka och till vilka un- danförsel skall ske. Kungl Maj:t har även utfärdat bestämmelser härom. Dessa är av hemlig natur.
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsbe- redskap skall — i den mån det icke an- kommer på annan myndighet — handha planläggningen av undanförseln. Då det gäller planläggning för undanförsel av arkivalier, böcker, konstverk och kultur- historiska föremål skall planläggningen ske under medverkan av krigsarkivet, riks- arkivet, kungl biblioteket, riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museum samt nationalmuseum.
Inom varje län ankommer det på läns— styrelsen att i samråd med vederbörande försvarsområdesbefälhavare planlägga un- danförsel enligt de anvisningar överstyrel- sen i samråd med berörda myndigheter ut- färdar.
Vissa militära myndigheter kan då högsta beredskap gäller för krigsmakten meddela de föreskrifter för verkställighet av beslutad undanförsel, som befinns på- kallade med hänsyn till militära opera- tioner.
Centrala myndigheters anvisningar för undanförsel och förvaring på platsen
Det ankommer enligt ovannämnda kun- görelse på överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att i samråd med berör- da myndigheter utfärda erforderliga anvis- ningar beträffande kungörelsens tillämp- ning.
Med anledning härav har överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap den 1 juni 1964 i samråd med krigsarkivet, riks- arkivet, kungl biblioteket, riksantikvarie- ämbetet, statens historiska museum, na- tionalmuseum, arbetsmarknadsstyrelsen samt statens biltrafiksnämnd utfärdat »An— visningar rörande planläggning för undan— försel av arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål (Anv ark.).>>
Kyrkoberedskapsutredningen har i sitt arbete fortlöpande haft kontakt med den arbetsgrupp, som utarbetat förslaget till anvisningarna.
Anvisningarna redovisar de myndighe- ter i central och regional instans, som an- svarar för planläggning av hithörande ärenden. De har ålagts skyldighet att upp- rätta och fastställa förteckning över un- danförselobjekt varvid vid urvalet stor restriktivitet skall iakttas. De skall också planlägga hur oundgängligt personalbehov för packnings- och lastningsarbeten skall kunna erhållas samt behov av emballage, transporter, lokaler, tillsyn och vård m m och hur dessa behov skall tillgodoses.
I regional instans ankommer det på länsstyrelsen att inom län planlägga en- ligt överstyrelsens anvisningar. Handlägg- ning av dylika ärenden inom länsstyrel— sen skall ske under medverkan av exper- ter inom förevarande ämnesområden. De föremål, som skall planläggas för undan- försel, upptas i förteckningar, som skall fastställas av överstyrelsen. Dessa för- teckningar skall finnas tillgängliga bl a hos
länsstyrelsen i det län, där föremålen för- varas i fredstid.
Planläggning av undanförsel sker blott från vissa, av Kungl Maj:t angivna delar av landet, och inom dessa delar endast av de föremål, som är upptagna i de av över- styrelsen fastställda förteckningarna.
I en skrivelse till landets kyrkoråd har riksantikvarieämbetet 20/ 7 1964 erinrat om ovan refererade föreskrifter och sam- tidigt erinrat om att det vid sidan om ovannämnda åtgärder för undanförsel är angeläget att vidta åtgärder för att bevara och skydda kyrkliga föremål även inom områden från vilka undanförsel icke kom- mer att äga mm. För varje kyrka bör så- ledes i samråd med vederbörande lands- antikvarie eller direkt med riksantikvarie- ämbetet en förteckning upprättas över så- dena inventarier, som i första hand bör skyddas i händelse av krigsfara eller krig. Ett exemplar av denna förteckning skall insändas till ämbetet för granskning. Vi- dare bör erforderligt emballage, i den ut- sträckning detta är möjligt, anskaffas och lämpliga förvaringsplatser inom eller i när— heten av kyrkan utses. I den ovan nämnda förteckningen skall noteras vilka åtgärder, som bör vidtas med varje särskilt föremål. Anses det nödvändigt att flytta något eller några föremål till säkrare förvaringsplats, skall detta särskilt anges.
De i förteckningen angivna åtgärderna skall verkställas när undanförsel eller ut- rymning anbefalls inom den ort, där kyr— kan är belägen, vid beredskapslarm eller när riksantikvarien eller hans ombud där- om ger anvisning.
Riksantikvarieämbetet har också för kyrkoråden framhållit hur betydelsefullt det är att kyrkorna och deras värdefullare inventarier fotograferas. Fotografierna kan icke endast tjäna att åt eftervärlden bevara minnet av sådana byggnader och föremål, som kan komma att förstöras i samband med ett krig. De kan vara av Värde även
under fredliga förhållanden. En kyrka el- ler ett föremål kan komma att skadas tex genom brand. Värdefulla lösa föremål kan också — vilket skett i flera fall — bli stulna.
Riksantikvarieämbetet har i juli 1964 efter samråd med bl a kyrkoberedskapsut- redningen tillställt landets samtliga kyrko- råd ett häfte »Allmänna anvisningar för åtgärder till skydd av kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier vid krigsfara eller krig». Innehållet i dessa anvisningar åter- finns i detta betänkande bilaga 11: 1. Anvisningarna har ävenledes tillställts var— je kyrka i två exemplar, varav det ena exemplaret är avsett förvaras i kyrkan och det andra är avsett läggas som bilaga till gällande inventarieförteckning.
F örstöring i krig
Undanförsellagen (5 5) och undanförsel- kungörelsen (10 &) talar även om för- störing. Om trängande fara föreligger »att egendom av beskaffenhet, att fiendens in- nehav därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall falla i fiendes hand och möter hinder mot undan- försel av egendomen, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer före— skriva, att egendomen skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick». Vissa mili- tära myndigheter äger meddela föreskrif- ter om tiden för beslutets verkställande. Beslutet om förstöring skall dock såvitt möjligt bringas till vederbörandes känne- dom genom länsstyrelse.
Då det gäller arkivalier, böcker, konst- verk och kulturhistoriska föremål sker ingen planläggning för förstöring, dock med undantag för förstöring av vissa ar- kivalier av säkerhetsskäl. Därom har Kungl Maj:t föreskrivit i särskilda brev till vissa myndigheter.
131 Utredningens överväganden och förslag
Åtgärder måste vidtas för att under krig i möjligaste mån skydda kyrkor och deras mer värdefulla konstskatter. Skyddet kan åstadkommas dels genom att skyddsåtgär- der vidtas på platsen dels genom undan- försel och utspridning.
Kyrkoberedskapsutredningen har funnit det mest ändamålsenligt att medverka i ut- arbetandet av de nya anvisningar, som nu- mera utgivits av överstyrelsen för ekono- misk försvarsberedskap och riksantikvarie- ämbetet och har därför icke anledning att här vidare utveckla synpunkter på erfor- derliga centrala åtgärder i denna del. Det bör endast understrykas vikten av att de centrala myndigheterna tid efter annan moderniserar sina anvisningar i anslutning till annat krigsplanläggningsarbete.
De av överstyrelsen i samråd med be- rörda myndigheter och denna utredning utfärdade anvisningarna torde ge erfor- derlig allmän vägledning.
Undanförsel av ifrågavarande samlingar m m erbjuder i jämförelse med bortföran- de av varuförråd särpräglade problem av delvis betydande svårighetsgrad. Särskilt konst och andra museala föremål är ofta ömtåliga och skrymmande. De är därför vanskliga att flytta, om icke god tid och sakkunnig arbetskraft står till förfogande. I fred vidtagna förberedelser blir av största betydelse.
Som exempel på svårhanterliga föremål kan nämnas konsthantverksprodukter av ädelmetall, glas, keramik, träskulpturer och medeltida altarskåp. Samtliga dessa föremål kräver specialemballage och stor varsamhet vid hanteringen. Tyngd och storlek kan även vålla svårigheter. Ett al— tarskåp kan väga flera hundra kilo och även i hopfällt tillstånd uppta en yta av flera kvadratmeter. Även arkivalier kan vålla transportsvårigheter. Som exempel kan nämnas att vid riksarkivets partiella evakuering 1940 undanfördes ca 3 500
hyllmeter. Denna transport, inberäknat tid för på- och avlastning, tog sammanlagt sexton dagar i anspråk, trots att tillgång- en på transportmedel och lastningsperso- nal var jämförelsevis god.
Till svårigheterna kommer att det av många skäl, icke minst psykologiska, torde vara önskvärt att icke förrän i ett sent ske- de föra undan de i kyrkorna förvarade konstskatterna. Då det gäller tidpunkten för undanförseln, torde den bli beroende av tidpunkten för utrymningarna av civil- befolkningen. I ett läge, då beredskapsut- rymning anbefallts finns större möjlighet genomföra undanförsel än i ett läge, då snabbutrymning måste tillgripas.
I den utsträckning så är möjligt, bör tillgängliga skyddsrum utnyttjas för för- varing av särskilt värdefulla konstskatter. Kyrkans egendom torde dock härvid i stor utsträckning få stå tillbaka för muse- ala samlingar.
I regional instans ankommer erforder- liga åtgärder på länsstyrelsen. Det direkta ansvaret åvilar i regel närmast länsstyrel- sens sakkunnige i dessa frågor, la n d 5 - a n t i k v a r i e n. Denne bör genom läns- styrelsen meddela domkapitel detaljerade anvisningar om de åtgärder varje enskild församling skall vidta för att bäst skydda sin kyrka och hur det i detalj skall för- faras med kyrkans konstskatter. Av dessa anvisningar bör det framgå vilka konst- skatter, som skall förvaras på platsen, hur detta skall ske, genom vems försorg ar- betet skall göras och när det skall utföras. Vidare skall det framgå vilka konstskatter, som skall undanföras till annan plats, vilket mobiliseringsdygn det tidigast be- räknas kunna ske, hur konstskatterna etc skall emballeras, hur emballaget skall tas fram och vem som skall utföra arbetet. Planerna bör även ange hur det skall för- faras om undanförsel icke kan komma till stånd. Frivillig undanförsel bör eftersträ- vas och förberedas. Verksamheten bör fortlöpande kontrolleras.
Av många skäl torde det vara realistiskt att räkna med att icke ens kyrkornas vär- defullaste lösa inventarier kan komma ifråga för undanförsel. Flertalet inventarier måste sannolikt kvarbli på platsen. Andra bör vara kvar helt enkelt därför, att de därigenom är bäst skyddade. På grund av transportsvårigheter mm kan det i krig bli nödvändigt att gå ifrån de i fred upp- gjorda planerna och sålunda avstå från undanförsel även av inventarier, som man beräknat föra undan. Det måste då finnas förberedelser vidtagna för att på platsen skydda dessa inventarier.
På det lokala planet bör det ankomma på kyrkorådet att efter förslag av kyrko- herde närmast ansvara för att erforderliga åtgärder blir utförda, som tex märkning, anskaffande av erforderligt emballage etc. Kyrkoherde bör i den mån erforderliga anvisningar icke tillställs honom genom domkapitlet (kontraktet) själv tjänstevägen inhämta erforderliga anvisningar.
Kyrkorådet bör även förbereda åtgär- der, som kan bringas i verkställighet, om de uppgjorda planerna tex på grund av fiendens åtgärder icke kan genomföras. Kyrkoherde bör känna svaren på de frå- gor, som ovan angivits böra ankomma på landsantikvarie att utklara, för att vid be- hov kunna handla i »ledningens anda». Kyrkorådet bör förbereda frivillig undan- försel.
Kyrkorådet bör även ansvara för att er- forderliga och möjliga mörkläggningsåt- gärder planläggs och förbereds samt skaf— fa sig god kännedom om i kyrkans närhet befintliga skyddsrum och deras avsedda användning. Bla bör därvid'av civilför- svarsmyndighet fastställas om de kan an- vändas som tillfälligt skyddsrum för guds- tjänstbesökare eller tex efter utrymning för förvaring av värdefulla inventarier.
Kontraktsprost och domkapitel bör var och en inom sitt ansvarsområde medverka vid åtgärders genomförande bla ifråga om samordning, kontroll m m.
Då det gäller övriga trossamfunds guds- tjänstlokaler kan allmänt konstateras, att de ofta icke är av samma kulturhistoriska värde som sockenkyrkorna. De torde i re— gel i mindre utsträckning innehålla konst- skatter av den art varom det här är fråga. I den mån anledning därtill finns, måste dock övriga trossamfunds gudstjänstloka— ler och deras konstskatter inrymmas i läns- styrelsernas planläggning. I den mån 10- kala och regionala samordningsåtgärder erfordras, föreslås att denna samordning sker genom kyrkoherdars, kontrakts- prostars och domkapitels försorg. Den, som inom övriga trossamfund ansvarar för
egendom, som kan ifrågakomma för hit- hörande åtgärder, anmäler detta till ve- derbörande kontraktsprost eller kyrko- herde.
Kostnaderna för erforderliga åtgärder torde böra bestridas av ägaren utom i de fall då undanförsellagen anger annat.
F örstöring gäller endast sådan egendom, som i fiendens innehav väsentligen skulle underlätta hans krigsansträngningar. Ut- redningen anser icke att förstöring kan bli aktuell för gudstjänstlokaler och dessas in- ventarier men återkommer ifråga om ar- kivtjänsten i nästa kapitel. '
Inledning
Kyrkobokföringen utgör jämte mantals- skrivningen och den registrering, som sker hos länsbyråerna för folkbokföringen (länsstyrelserna) och centrala folkbokfö— rings- och uppbördsnämnden,1 grunden för folkbokföringen i fredstid. Ansvarig för kyrkoböckernas förande är pastor i för- samling, varmed förstås kyrkoherden, komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i särskilt kyrkobok- föringsdistrikt samt kyrkoadjunkt, som er— hållit domkapitels förordnande att sköta kyrkobokföringen. Om kyrkoherden icke själv ansvarar för bokföringen, skall han ändock öva tillsyn över den. I varje för- samling skall finnas en pastorsexpedition, som allmänheten har att vända sig till i kyrkobokföringsärenden.
Vissa uppgifter i samband med kyrko- bokföringen åligger vidare de församlings- vis verksamma roteombuden.=
På grund av den betydelse som folkbok- föringen har, icke minst med avseende på enskildas rättigheter och skyldigheter, kan den icke nedläggas i krig. Som på så många andra områden måste emellertid verksamheten under krig anpassas till de ändrade förhållandena och i möjligaste mån förenklas utan att det väsentliga för— loras. För att kunna bibehålla en sådan begränsad folkbokföring i krig är kyrko- bokföringen av central betydelse.
1 Centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden har enl Kungl Maj:ts beslut den 28 maj 1964 övertagit de uppgifter och be- fogenheter, som med avseende på folkbok- föringen intill den 1 juli 1964 ankom på statistiska centralbyrån. ” Ej att förväxla med civilförsvarets rote- ombud.
Kyrkobokföring och arkivtjänst
Vissa riktlinjer för hur folkbokföringen skall gå till i krig har lämnats i proposi- tion nr 176 till 1957 års riksdag. Enligt dessa riktlinjer skall en fortlöpande men förenklad kyrkobokföring förekomma även under krig. Registreringen skall hu— vudsakligen avse födslar Och dödsfall samt civilståndsändringar. Att registrera alla fall av ändrad bosättning har ansetts bli allt- för omständligt. Tyngdpunkten av arbetet med folkbokföringen kommer i krigstid än mer än i fredstid att ligga på pastors- ämbetena. Den årliga mantalsskrivningen är man nämligen beredd att uppskjuta, om så skulle behövas, och det har också för- utsetts att de lokala skattemyndigheternas arbete med folkbokföringen kommer att upphöra i ett läge, då krig råder eller står för dörren.
Man torde vidare få utgå från att läns- byråernas verksamhet med folkbokföring— en under vissa förhållanden måste in— skränkas och att tryckning av längder av olika slag troligen icke kommer att kunna ske enligt för fredstid föreskriven ordning. Avisering till och från länsbyråerna kan komma att försvåras eller rent av i vissa lägen att helt omöjliggöras. Kravet på att få föreskriven avisering tillgodosedd torde därför få begränsas till att främst avse födslar, vigslar och dödsfall. Osäkerheten i aviseringsförfarandet nödvändiggör, att pastorsämbete, som mottar anmälan om barns födelse, omedelbart tilldelar barnet ett tillfälligt födelsenummer.
Riktlinjerna för folkbokföring i krig _— och för kyrkobokföringen som en del här- av -— måste givetvis läggas upp med ut- gångspunkt i nu gällande folkbokförings- system. Skulle formerna för folkbokföring- en tas upp till nya överväganden i sam—
band med att nya tekniska hjälpmedel in— förs eller av andra skäl, bör givetvis ock— så frågan om folkbokföringen i krigstid beaktas, så att samtidigt klarläggs vilka krav som under sådana förhållanden skall ställas på kyrkobokföringen. Framställ- ningen i det följande utgår från den orga- nisation för folkbokföring och kyrkobok- föring som nu är rådande.
F örfattningsbestämmelser för krigs- förhållanden
I överensstämmelse med de här redovisa- de allmänna riktlinjerna har i förordning den 20 december 1957 om taxeringsvä— sendet under krigsförhållanden m m (SFS 1957: 686) bestämmelser meddelats, som ger Kungl Maj:t befogenhet, att under i förordningen närmare angivna förutsätt- ningar — vid krig, krigsfara eller utom- ordentliga förhållanden, som föranletts av krig eller krigsfara —— dispensera från be- stämmelserna i folkbokföringsförfattning- arna och i mån av behov vidta åtgärder för att förenkla folkbokföringen.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av förordningen har meddelats dels av Kungl Maj:t i kungörelsen den 18 juni 1958 med vissa bestämmelser rörande taxering, upphörd och folkbokföring un- der krigsförhållanden (SFS 1958: 388) och dels av statistiska centralbyrån i cir- kulär den 16 augusti 1962 (SFS 1962: 59) till pastorsämbetena och de lokala skatte— myndigheterna i riket utom Stockholm och Göteborg.
För verksamheten uppställs i nämnda kungörelse (19 &) följande krav på kyrko- bokföringen i krig.
1. Flyttning inom riket skall ej, därest icke särskilda skäl föreligger, föranleda ändring i kyrkobokföringen.
2. Registrering av födelse, vigsel, dödsfall samt av andra förhållanden, som är av be- tydelse för kyrkobokföringen, skall ske i den
församling där anmälan om förhållandet görs. Är enligt kyrkobokföringskungörelsen annan församling rätt inskrivningsort, skall pastor i nämnda församling underrättas om det kan antas att meddelandet kan komma honom tillhanda.
3. Pastor, som mottar anmälan om barns födelse, skall omedelbart upprätta personakt för barnet samt tilldela barnet tillfälligt fö- delsenummer. Sådant nummer skall bestå av länsbokstav, kommunens statistiska nummer samt ett ordningstal, udda för pojke och jämnt för flicka. Ny serie ordningstal skall påbörjas för varje dag. Finns inom en kom— mun flera församlingar, skall av födelsenum- ret framgå i vilken församling registreringen skett. Uppgift om tillfälligt födelsenummer skall antecknas i personakten samt i födelse- och dopboken samt meddelas barnets när- maste anhöriga. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla, när personakt upp- rättas för invandrare och för personer, vilka är registrerade som obefintliga.
Bestämmelserna i kungörelsen träder i tillämpning i den mån Kungl Maj:t för- ordnar därom. Har förordnande medde- lats, skall länsstyrelsen närmare föreskriva verksamhetens omfattning och de in- skränkningar däri, som kan följa av förordnandet. För de lokala kyrkobokfö- ringsmyndigheterna innebär detta, att de skall avvakta de föreskrifter, som länssty- relsen meddelar inom ramen för bestäm- melserna i kungörelsen, innan övergång till krigsbokföring sker. Länsstyrelserna har således på detta liksom på en rad and- ra beredskapsområden tillagts mycket vid— sträckta befogenheter i fråga om direktiv för verksamhetens utövande under krig eller därmed jämförliga förhållanden.
Härjämte föreskrivs beträffande folk- bokföringen i övrigt rätt för länsstyrelse att —- under förhållanden då kungörelsen enligt Kungl Maj:ts förordnande är i till- lämpning —- för visst år inställa eller upp- skjuta mantalsskrivningen samt att med- giva sådana inskränkningar inom folkbok- föringsväsendet, som kan anses erforder- liga med hänsyn till krigsförhållandena.
I ovan nämnt cirkulär till pastorsämbetena har centralbyrån, med utgångspunkt i ett tänkt läge under den första tiden efter ett krigsutbrott, meddelat vissa tillämpnings- föreskrifter till kungörelsen om folkbok- föringen i krig. Föreskrifterna gör icke an- språk på att i detalj gälla under alla om- ständigheter, men får anses vara normgi- vande för de åtgärder, som är aktuella i ett läge som det nämnda. Centralbyrån lämnar i detta sammanhang den allmänna rekommendationen, att rekonstruktions- möjligheter bör bevaras i det längsta. Ef- ter kriget skall splittrade familjer återför- enas, förlorade rättigheter återställas, tal- rika och invecklade arvsfrågor utredas mm. I sista hand bör sådant åsidosättas, som har betydelse för sådana åtgärder.
I cirkuläret meddelas föreskrifter och anvisningar för förande av kyrkoböcker och register, enskildas anmälningsplikt och underrättelser till kyrkobokföring, kyrko- bokföringsförfarande i allmänhet, minnes- listor över åtgärder samt om förberedelse— arbete.
Följande böcker är obligatoriska, näm- ligen
församlingsbok,
bok över obefintliga, födelse- och dopbok, konfirmationsbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok,
minnesbok samt
särskild förvaringspärm för person- akter.
Församlingsliggare skall icke föras och icke heller de till inflyttningsboken höran- de minnesanteckningarna rörande per- soner, beträffande vilka pastor beslutat att de icke skall kyrkobokföras i församlingen. Avgångslängd upprättas icke. Ej heller av- ses personakter bli utväxlade i krigsbok- föringen.
Om pastor finner det nödvändigt föres vidare
inflyttningsbok,
de i 11 & kyrkobokföringskungörelsen föreskrivna förteckningarna, församlingsregister, avgångsregister samt förteckning över tillfälliga födelse- nummer.
Utredningens överväganden och förslag
Kyrkobokföringens omfattning
Som statistiska centralbyrån framhåller i sitt cirkulär, är det knappast möjligt att i fredstid lämna detaljerade föreskrifter för en krigsbokföring, som täcker alla tänkbara situationer. I vissa lägen, såsom vid krigsfara, är det möjligt att i större utsträckning än då krig råder fullfölja kyrkobokföringen och folkbokföringen i övrigt i de former, som vanligen tillämpas. Har krig utbrutit måste däremot förenk- lingen drivas mycket långt. Länsbyråernas verksamhet måste inskränkas till ett mini- mum. Flyttning registreras i allmänhet icke. Man kan icke heller med säkerhet bygga på att pastorsämbetena får nya av- tryckskort till församlingsregister. Svårig- heterna att upprätthålla postförbindelser och andra kommunikationer medför stör- ningar osv. Folkbokföringsväsendet måste anpassas till allt detta och begränsas så långt författningarna tillåter.
Som en allmän utgångspunkt för de förberedelser, som bör vidtas för att upp- rätthålla kyrkobokföringen under krig, bör —— för denna liksom för all annan be- redskapsplanläggning — gälla, att man tar sikte på det läge, som bedöms medföra de svåraste problemen. Det gäller att söka göra klart vilka bokföringsåtgärder, som under alla förhållanden bör kunna vidtas och hur verksamheten i möjligaste mån skall säkras.
Enligt gällande bestämmelser skall fö- randet av kyrkoböcker och register i krigs- tid begränsas till att i första hand omfatta registrering av födslar, vigslar och döds- fall samt, i andra hand övriga förhållan- den, som är av betydelse för kyrkobokfö- ringen. I svåra lägen, då pastorsämbetena kanske nödgats att flytta till provisoriska lokaler och inte kan medföra alla böcker eller personalknapphet gör sig gällande, torde det vara realistiskt att tänka sig, att registreringarna begränsas till att avse de förstnämnda förhållandena. I övrigt får minnesboken bli den handling, där an- teckningar görs och med hjälp av vilken inträffade förhållanden i efterhand kan rekonstrueras. Enligt anvisningarna för minnesbokens förande är denna främst av- sedd för anteckningar, som på grund av omständigheterna måste ske i annan för- samling än kyrkobokföringsorten eller rät- ta inskrivningsorten. Den fyller således i motsats till de ordinarie kyrkoböckerna endast en tillfällig men säkerligen ytterst viktig funktion som uppslagsregister och som hjälpmedel för rekonstruktion av kyrkoböckerna.
Skyldighet för enskilda att anmäla barns födelse och namn samt dödsfall kvarstår även i ett läge som det här avsedda. Be- träffande anmälan om dödsfall får dock förväntas att föreskriven skyldighet att av— lämna dödsbevis inskränks. I vart fall kan såsom centralbyrån framhåller skyldighe- ten inte göras gällande utan att skälig hän- syn tas till omständigheterna. På militär sida finns för anmälan om dödsfall sär- skild s k dödsrapport. Denna insänds till pastorsämbetet och gäller som dödsbevis och grund för anteckning och avisering om dödsfallet. Förfaringssättet innebär en förenkling, som av allt att döma också bör kunna användas på det civila områ- det, särskilt vid tillfälle då antalet döda blivit stort. Frågan bör av centrala folk- bokförings- och uppbördsnämnden ägnas uppmärksamhet, så att större klarhet ernås
än den som författningarna f 11 ger beträf- fande omständigheter, som kan befria från skyldighet att avlämna dödsbevis i före- skriven form, och ivad mån en förenklad rapportering kan tillämpas. Utredningen vill i denna fråga ytterligare hänvisa till sina förslag i kap 15 »Omhändertgande av döda under krig.»
Enligt ovan återgivna kungörelse om folkbokföring under krigsförhållanden (SFS 1958: 388) skall registrering av fö- delse, vigsel och dödsfall samt av andra förhållanden av betydelse för kyrkobok- föringen ske i den församling där anmälan om förhållandet görs. Om enligt kyrko- bokföringskungörelsen annan församling är kyrkobokföringsort eller rätt inskriv- ningsort, skall enligt bestämmelserna pas- tor i denna församling underrättas. I mån- ga fall behöver detta icke innebära större svårigheter. Om de utrymda befinner sig långt från hemorten kan dock förbindelse- svårigheter på grund av krigshandlingar uppstå. Med hänsyn härtill har aviserings— skyldigheten gjorts villkorlig, så tillvida att underrättelse skall lämnas endast om det kan antas att meddelandet kan komma fram. Otillförlitligheten i kommunikatio- nerna mellan olika församlingar — och för övrigt också mellan församlingar och länsbyrån -— har, som framgår av det föl- jande, återverkningar på kyrkobokföring- en från skilda synpunkter.
Eftersom avbrott i förbindelserna kan inträffa och avisering därför inte alltid kan genomföras som i fred, måste upp- gifter om rätta förhållanden kunna hämtas från bokföringen i anmälningsförsam- lingen i stället för i den författningsenligt rätta inskrivningsorten eller kyrkobokfö- ringsorten. Det är av stor betydelse, att pastorsämbetena icke minst i de befolk- ningsrika inkvarteringskommunerna efter utrymning är beredda att motta och re- gistrera anmälningar rörande kyrkobok- föringsförhållanden, som ernås än de in- kvarterade inlämnat. Kyrkobokföringen i
dylika inkvarteringskommuner får således en vidgad omfattning.
Önskemålet att hemförsamlingen om möjligt underrättas som vanligt kvarstår emellertid. Särskilt med aVSeende på civil- ståndsändringar, som hör till de förhål- landen, som förutsatts bli registrerade även under krigsförhållanden, är en sådan avi- sering av betydelse. Detta önskemål leder till att man bör söka upprätthålla kyrko- bokföringen också i de församlingar, som utrymts och att, om läget medger det, där bokföra väsentliga uppgifter, såsom föds— lar, ändringar i civilstånd och dödsfall bland i församlingen kyrkobokförda. Ut- redningen vill med hänsyn härtill föreslå, att det nu intagna tillägget i 19 & kun- görelsen om folkbokföring under krigsför- hållanden av innebörd att avisering skall vara villkorlig — borttas och att avise- ringen i stället görs till regel. Skulle för- hållandena i en viss situation vara sådana, att aviseringen ändock inte kan fullgöras, torde detta få ses som ett naturligt för- hinder, varom också länsstyrelsen i enlig- het med sina befogenheter vid behov kan meddela föreskrifter.
Med hänsyn till att avisering kan om— intetgöras och att böcker och handlingar hos pastorsämbeten kan förstöras, anser utredningen angeläget, att vid dop och jordfästning de anhöriga och vid vigsel kontrahenterna erhåller ett bevis på för- rättningen. Detta kan antingen vara ett av förrättaren utfärdat intyg av lämplig orda— lydelse, som icke är bunden, eller utfärdas på särskild blankett, som bör vara av en- kelt slag och ge utrymme endast åt de nödvändiga uppgifterna. Härigenom finns ytterligare en säkerhet för att förrättningar av detta slag kan styrkas och i efterhand registreras. Utredningen föreslår att denna fråga närmare prövas av centrala folkbok- förings- och uppbördsnämnden, som lämp- ligen kan utfärda närmare anvisningar i denna fråga.
Som utgångspunkt för planeringen av kyrkobokföringen i krig bör vidare beak- tas, att länsstyrelsen under de förhållanden som avses i kungörelsen om folkbokföring i krig äger föreskriva, att tryckande re- gister (SFS 1958:388) inte längre skall föras. Härigenom kan förutses att vissa led i den sedvanliga folkbokföringen bort- faller, som berör kyrkobokföringen och pastorsämbetenas verksamhet i krig.
Sammanfattningsvis kan fastslås att folkbokföringen i krig kommer att förenklas betydligt enligt bestämmelser i författning eller eljest,
att tyngdpunkten beträffande den be- gränsade folkbokföring, som skall upp— rätthållas i krig, med nuvarande system kommer att ligga på pastorsämbetena,
att bokföringen i stor omfattning kom- mer att avse uppgifter, som lämnas i an- mälningsorten, där vederbörande uppgifts- lämnare för tillfället är bosatt, vilket inne- bär att arbetet med bokföringen i icke ringa utsträckning koncentreras till för- samlingar, som antingen icke berörs av utrymning eller i krig får en starkt ökad befolkning på grund av inkvartering (in— kvarteringsförsamlingar),
att kyrkobokföring i krig bör kunna upprätthållas även i församling som ut- ryms (utrymningsorter), samt
att förberedelser för verksamheten mås- te vidtas redan i fredstid för att i erforder- lig grad säkra dess utövande också under svåra förhållanden.
Åtgärder för kyrkobok- föringens säkrande
Den vägledande principen vid all bered- skapsplanläggning är att ansvaret i princip åvilar samma myndighet som har hand om verksamheten i fred. Kyrkobokföringen i krig bör således ses som en direkt fort- sättning på den bokföring, som sker i fred även om den på grund av omständigheter- na måste bedrivas i en annan omfattning
och delvis också i andra former. Försam- lingarnas förmåga att lösa uppgiften blir emellertid beroende av att verksamheten i erforderlig utsträckning förbereds. I och för sig borde dessa förberedelser icke be— höva bli alltför omfattande. Betydelsefullt är emellertid att den planering, som be— finns oundgänglig, verkligen utförs, så att omställningen från freds- till krigsverksam- het kan ske tillräckligt snabbt. Beträffan- de skyldighet att utföra dylik planläggning erinras om bestämmelserna i tillämpnings- kungörelsen till den s k administrativa full- maktslagen (SFS 1943:137), vari gene- rellt föreskrivs, att myndighet skall plan— lägga de ändringar eller inskränkningar i verksamheten samt de övriga åtgärder, som kan antas bli erforderliga under krig eller vid krigsfara eller eljest under utom- ordentliga, av krig föranledda förhållan- den.
Planläggningen bör i huvudsak avse lo- kaler, personal, för registreringen behöv- liga handlingar och blanketter, säker för- varingsplats för handlingar, som kan un- danställas samt erforderliga åtgärdskalend- rar eller minneslistor.
För att verksamheten skall kunna bedri- vas så ostört som möjligt måste pastors- ämbetets lokaler vara belägna utanför om- råden, som av försvarsmyndigheter anses som riskområde. För flertalet församlingar på landsbygden innebär detta att ordi- narie lokaler lämpar sig för verksamheten också i krigstid. Expeditioner belägna i orter, som avses att utrymmas, måste där- emot ersättas med lokaler utanför orten på skyddat avstånd från den. Utredningen anser icke, att det finns skäl flytta pastors- expedition till områden, dit huvuddelen av församlingens befolkning utryms. En flyttning ett begränsat avstånd från ut- rymningsorten bör vara tillräcklig. An- visning om lämplig uppehållsplats bör re— dan i fredstid utklaras efter samråd med länsstyrelsen. Samråd i sådana frågor sö-
kes lämpligen genom kontraktsprost eller biskop.
I vissa fall bör övervägas om icke två eller flera församlingar, som finns inom en och samma riskort, kan upprätta ge- mensam expedition för kyrkobokföring. En sådan anordning torde ofta vara ägnad att öka driftsäkerheten och minska an- språken på lokaler och andra resurser. Särskilt bör denna möjlighet utnyttjas vid planeringen i de största städerna.
Ansvarig för kyrkobokföringen bör alltjämt vara pastor i församlingen. Som medhjälpare bör i största utsträckning an— litas expeditionspersonal, som redan i fredstid är förtrogen med uppgiften, eller med personal, som i förväg ges erforderlig inblick i verksamheten och förklarar sig villig att åta sig denna beredskapsuppgift. Personalens antal måste anpassas till den beräknade omfattningen av kyrkobokfö- ringen i krig, varvid hänsyn tas till de be- räknade befolkningsomflyttningarna. I sär- skilda situationer torde det allt efter om- ständigheterna vara möjligt att tillföra den ytterligare personal, som erfordras. I detta sammanhang måste beaktas, att de perso- ner, som anlitas, kan fullgöra sina uppgifter ur sekretessynpunkt och att endast perso- ner, vilka är kända för medborgarsinne, kan komma ii fråga för uppgifter.
Kyrkoböcker och register samt andra handlingar, som avses för krigsbokfö- ringen, bör på lämpligt sätt förtecknas eller märkas, så att de vid behov lätt kan avskiljas från handlingar vilka kan ställas undan. Särskilt betydelsefullt är det tex att personakterna, som kan ha stort värde vid en efterföljande rekonstruk- tion av kyrkoböckerna, förvaras skyddat och framför allt brandsäkert. Även böc- ker och handlingar, som fortlöpande an- vänds i krigsbokföringen, bör såvitt möj- ligt förvaras i brandsäkra utrymmen. Till- gången till blanketter och annan för verk-
samheten erforderlig materiel bör i lämp- lig omfattning säkerställas.
I enlighet med den nämnda vägledan— de principen rörande ansvaret för att er- forderlig beredskapsplanläggning kommer till stånd, bör det även fortsättningsvis ankomma på den centrala folkbokförings— myndigheten att meddela de närmare an- visningar, som skall bestämma planlägg— ningens innehåll och omfattning.
Länsstyrelser och domkapitel måste ver- ka för att planläggning kommer till stånd enligt de centrala anvisningarna och före- skrifterna samt utöva tillsyn över plan- läggningen. Länsstyrelserna bör härjämte bistå pastorsämbetena och vara dem be- hjälpliga med råd och upplysningar för att få fram så ändamålsenliga och med övrig försvarsplanläggning samordnade planer som möjligt.
Särskild befolknings- registrering i krig
Förslag om att under krigsförhållanden införa en särskild befolkningsregistrering, närmast föranledd av de omfattande be- folkningsomflyttningarna till följd av ut— rymning, framlades efter särskild utred- ning i en promemoria den 30 december 1959. Enligt förslaget skulle i princip alla, som byter vistelseort till följd av ut- rymning eller krigshändelser eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden, registreras. Registreringen borde ske inom den kommun, där veder- börande blir varaktigt inkvarterad eller el- jest slår sig ned. Skötseln av registren borde enligt promemorian anförtrog det kommunala organ, som efter lokala för- hållanden vore bäst lämpat för uppgiften, vanligtvis socialnämnden.
Registreringen i fråga bör givetvis ses mot bakgrunden av att omfattande utrym—
1 Upprättad av kammarrättsrådet Sten von Otter.
ningar kommer att medföra betydande svårigheter att upprätthålla kontakten mel- lan å ena sidan utrymda och å andra sidan anhöriga, myndigheter och företag m.fl, som kan behöva få upplysning om var ut— rymda personer vistas. Bla bör registret kunna betjäna folkbokföringsmyndigheter— na.
Förslaget om befolkningsregistrering behandlades, med utgångspunkt från kom- munernas medverkan vid registreringen, i proposition 1964: 4 om lagstiftning an- gående kommunal beredskap mm. Där- efter har frågan författningsmässigt regle- rats i lagen om kommunal beredskap (SFS 1964: 63) och kommunala bcredskapskun- görelsen (SFS 1964: 722).
Enligt lagen om kommunal beredskap åligger det kommunerna under civilför— svarsberedskap att registrera befolkning, som till följd av utrymning eller andra utomordentliga förhållanden i krig nöd- gats lämna sina bostäder och tagit uppe- håll i kommunen. Registreringsskyldighe- ten avser således endast inkvarteringskom— muner. Den skall omfatta dem som in- kvarterats genom civilförsvarets eller kommunens försorg, dem som inkvarte- rats där genom egen försorg och anmält sig för registrering samt intagna på be— redskapssjukhus, sjukhem, vårdanstalter, ålderdomshem, barnhem, ungdomsvårds- skolor, Särskolor m m.
Befolkningsregistreringen skall ske dels i ett inkvarteringsregister, som förs av in- kvarteringskommunen, dels i upplysnings- register, som förs av posten enligt post- styrelsens bestämmande. Kommunen skall ombesörja, att uppgifter för registreringen lämnas registerförarna snarast möjligt ef- ter inkvarteringen. Uppgifterna skall också tillställas den lokala arbetsmarknadsmyn— digheten.
Beträffande tidpunkten för registre- ringen vore det i och för sig önskvärt, att anvisning av inkvarteringsbostad och re- gistrering kunde ske i ett sammanhang.
Sannolikt låter sig emellertid detta icke göra på grund av att inkvarteringen då skulle kunna fördröjas. En registrering bör dock under alla förhållanden kunna ge— nomföras inom en relativt kort tid efter det de utrymmande anlänt.
Närmare föreskrifter och anvisningar för befolkningsregistreringen ankommer på centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden att meddela efter samråd med övriga berörda myndigheter. Nämnden skall bla fastställa blanketter för registre- ringen.
I vad mån den särskilda befolknings- registreringen, som helt syftar till att no- tera vistelseort för dem som utrymt från städerna och tagit inkvartering på annat håll, inverkar på den allmänna folkbok— föringen och kyrkobokföringen i krig kan måhända behöva ytterligare övervägas. Den särskilda registreringen av utrymd be— folkning torde emellertid icke direkt kom- ma att påverka kyrkobokföringen, allra helst som denna huvudsakligen kommer att avse registrering av födslar, vigslar och dödsfall men däremot icke notering av in- och utflyttningar. Det nära samband, som ändock föreligger mellan de båda verk- samheterna, bör emellertid beaktas, när di- rektiv och anvisningar slutligen utformas.
Arkivliänst
Ifråga om förvaring, undanförsel m in av arkivalier och böcker hänvisar utredning- en till de den 1 juni 1964 av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap i sam- råd med bl a krigsarkivet, riksarkivet, kungliga biblioteket och kyrkoberedskaps- utredningen utgivna >>Anvisningar rörande planläggning för undanförsel av arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål (Anv ark)».
Anvisningarna indelar ur undanförsel- synpunkt arkivalierna i följande fyra kate- gorier:
1. För myndighetens fortsatta verksamhet oundgängliga arkivhandlingar, som vid krigs— fara eller krig måste medföras vid förflytt- ning till annan ort. Det ankommer på vederbörande myndighet att själv utvälja erforderliga arkivalier samt planlägga och verkställa undanförsel av de- samma i samband med myndighetens flytt- ning.
2. Hos vissa myndigheter förvarat arkiv- material, som icke kan medtas och som jäm- likt särskilda föreskrifter av säkerhetsskäl skall förstöras.
3. För myndighets fortsatta verksamhet under krig ej erforderliga, men från forsk— ningssynpunkt omistliga arkivalier.
4. Övriga arkivhandlingar som kommer att kvarbli i myndighetens fredstida lokaler. Dessa arkivalier bör genom vederbörande myndighets försorg, i samråd med respektive arkivmyndighet, ges bästa möjliga skydd i eller i anslutning till de fredstida förvarings- lokalerna.
Anvisningarna nämner bland de arkiv, som i första hand bör bli föremål för skyddsåtgärder bla domkapitlens arkiv. Av kyrkoarkiven bör enligt anvisningarna från forskningssynpunkt främst tillvaratas personakter, församlingsbok och minis- terialböcker, inventaricförteckningar samt protokoll från sammanträden med kyrko- råd, kyrkostämma och kyrkofullmäktige.
Anvisningarna ger även underlag för hur arkivalier lämpligen skall förpackas, transporteras och skyddsförvaras.
Kyrkoberedskapsutredningen vill i an— slutning till dessa anvisningar anföra föl- jande.
En del av de handlingar, som i dagens läge förvaras i församlingarna, och då när- mast på pastorsexpeditionerna, är av den art, att de även under beredskap och krig skall användas för löpande noteringar av olika slag. Av redogörelsen i det föregå- ende framgår, att detta i första hand gäl- ler församlingsbok och ministerialböcker. Till dessa handlingar bör också föras den sk minnesboken, i vilken anteckningar tillfälligtvis görs för att möjliggöra avise- ringar till rätt kyrkobokföringsort, senare
rekonstruktioner osv. Dessa handlingar måste förvaras på ett så betryggande sätt som möjligt på den plats där församlings— verksamheten upprätthålls. Detta kan vara på församlingsorten i anslutning till de vanliga lokalerna, om anledning icke fun— nits att av säkerhetsskäl flytta verksamhe- ten därifrån, eller på annan plats inom eller utom församlingen.
Övriga handlingar i församlingens vård torde i stort sett kunna uppdelas i sådana, som på grund av deras omistlighet och värde från rätts- och forskningssynpunkt mm skall undanföras till säkrare förvar, och sådana, som efter angelägenhetsgrade- ring trots allt befinns kunna vara kvar. Att märka är emellertid, att även för de se- nare bör bästa möjliga skydd ordnas med tanke på brandfara och andra risker för förstörelse. Riktlinjer för ett rätt hand- lande bör kontraktsvis inhämtas hos de arkivvårdande myndigheterna.
Föreskrifter saknas angående förstörelse av handlingar, vilka icke får komma i obehöriga händer vid eventuell ockupation av någon del av landet. Sådana bör utarbe— tas av de arkivvårdande myndigheterna. I ett läge, då överhängande fara föreligger för att handlingar, som av en ockupations- makt kan utnyttjas för släktrepressalier, faller i orätta händer, anser utredningen, att det i allmänhet kan vara motiverat att sådana handlingar — trots sitt värde från arkivsynpunkt — förstörs. Besked i dessa frågor innefattande också regler för för- samlingsmyndighetens befogenheter torde vara ett villkor för att erforderliga bered- skapsåtgärder blir vidtagna.
Såväl handlingar, som fortlöpande skall användas, som handlingar, vilka skall un- danföras i säkrare förvar och omfattas av planläggningen för undanförsel, bör ut- märkas på sådant sätt, att de utan vidare kan särskiljas från andra handlingar. Dylik märkning bör ske redan i fredstid med en- kel beteckning, tex med en tejpremsa. Likartade åtgärder vidtas av andra myn-
digheter, som utför beredskapsplanlägg— ning för sin verksamhet.
Den närmare uppföljningen av de frå- gor, som har samband med församlingar- nas kyrkobokföring, bör ankomma på riks- arkivarien och centrala folkbokförings— och uppbördsnämnden i samråd med över— styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och den av utredningen föreslagna kyrko— beredskapsnämnden. Regionalt bör det an- komma på länsstyrelsen att under medver— kan av landsarkivarie och i samråd med domkapitel meddela ytterligare anvisningar för kyrkornas arkivtjänst.
Utredningen vill beträffande arkivtjäns- ten sammanfattningsvis understryka vikten av
att märkning sker av de handlingar som skall undanföras enligt gällande undan- förselplanläggning (församlingsliggare, per- sonakter m m),
att märkning också sker av de hand- lingar, som skall tas med till krigsuppe- hållsplats, där sådan är förberedd (försam- lingsbok, ministerialböcker, minnesbok),
att på ordinarie arbetsplats så säker för- varing som möjligt med hänsyn till brand— risk mm förbereds av de böcker och re- gister mm, som inte omfattas av undan- försel eller som skall föras med till krigs- uppehållsplats, samt
att undanförsel vid beredskapsgrad, då sådan är aktuell, genomförs så tidigt som möjligt.
M ikrofilmning
Det finns anledning räkna med att ett stort antal arkivalier som en följd av krighandlingar kommer att förstöras. En möjlighet att rekonstruera förstörda hand— lingar och bevara fakta erbjuder i fredstid utförd mikrofilmning och annan fotogra- fering. Möjligheten att mikrofilma kyrko- arkiv har använts bla i vårt land. Enligt uppgift från riksarkivet har de viktigaste kyrkoböckerna, dvs husförhörslängder, in—
| i i | i l l
och utflyttningslängder, dödböcker, vigsel- böcker och födelseböcker filmats för hela riket fram tom 1861; för kyrkoboksut- dragen hos statistiska centralbyrån pågår filmning till den 70-årsgräns, som sam- manhänger med sekretesslagens bestäm- melser om kyrkoboksmaterial. Detta inne- bär att filmningen omfattat de i landsarki- ven förvarade äldre kyrkoarkiven (i regel 100-årig leveransfrist), de från leverans dispenserade kyrkoarkiven och materiel, som insänts till statistiska centralbyrån. Nyare hos pastorsämbetena kvarliggande arkiv har icke filmats.
De böcker fram tom 1861, som fil- mats, omfattar cirka 10 millioner ex— poneringar. En fortsatt filmning to m 70- årsgränsen har överslagsmässigt beräknats innebära ytterligare 5 millioner expone- ringar. En hyllmeter handlingar har krävt 5 000 exponeringar. Kostnaderna har hit- tills beräknats till 14 öre/ exponering.
Kyrkoberedskapsutredningen anser, att detta slag av arkivfilmning är av värde
från beredskapssynpunkt. Värdet skulle bli mycket stort om filmning kunde ske även av de handlingar, som nu på grund av sekretessföreskrifter icke är åtkomliga. En— ligt utredningens uppfattning borde det vara möjligt att utföra denna mikrofilm- ning utan att sekretesskraven eftersätts under förutsättning att kopior förvaras på ett betryggande sätt. Med hänsyn till ris- ken för förstöring under krig synes det bästa skyddet kunna erhållas om original och kopior förvarades på skilda platser.
Utredningen föreslår att det uppdras åt riksarkivet att verka för att mikrofilm- ning även av aktuella handlingar kan kom— ma till stånd. Ifråga om kostnaderna för denna mikrofilmning föreslås, att genom riksarkivets försorg medel äskas i vanlig ordning, så att en fortlöpande mikrofilm- ning kan komma till stånd.
Utredningen har vid förfrågan rekom- menderat kyrkliga myndigheter fortsatt mikrofilmning av arkivalier.
Psykologisk krigföring G r u n d e r
Grundläggande synpunkter på psykologisk krigföring och vår organisation för att möta denna angreppsform har framförts i detta betänkandes kap 6 »Totalförsvaret och kyrkoberedskapen». Utredningen vill här något närmare gå in på hithörande problem i den mån de berör kyrkan.
Fienden vill bryta vår försvarsvilja icke endast med vapenmakt utan också med psykologisk krigföring. Historien visar många exempel på hur en angripare med psykologiska medel lyckats bryta ett i öv- rigt starkt motstånd. Men historien visar också många exempel på hur folk med stark motståndsvilja kunnat stå emot de hårdaste påfrestningar.
Den psykologiska krigföringen känner ingen fred. Den pågår alltid så länge in- ternationella motsättningar finns och när de flesta individer. Den kommer att öka under krig. Det psykologiska försvarets uppgift är att bevara och stärka mot- ståndsandan. Motståndsandan har givits många benämningar. Den har tex kallats »den inre fronten», >>folkberedskapen» och »den andliga beredskapen». Någon har sagt att motståndsanda är vilja och and- lig kraft till motstånd.
M ål
Målet för fiendens psykologiska krigfö— ring är att undergräva moralen och lam- slå motståndsviljan. Psykologisk krigfö— ring är en »billig» anfallsmetod, som icke kräver att angriparen sätter in större styr- kor mot vårt land. De tongångar, som brukar användas, kan indelas i sådana
Det psykologiska försvaret och kyrkan
som syftar till att splittra motståndet, spränga sammanhållningen och sprida skrämsel.
Splittringen kan provoceras på många sätt. Den kan gå ut på att misstänkliggöra nationens politiska ledning tex genom att påstå, att regeringen är beredd att falla undan för vissa krav eller att den gynnar den ena eller den andra staten eller genom att påstå att landets tillgångar fördelas par— tiskt. Kilar kan drivas in mellan det mili- tära och det civila samhället. Man kan t ex påstå att det militära gör sig brett på det civila samhällets bekostnad. Krigsmak- ten får bättre ransoner än civilbefolkning— en. Den kan icke skydda civilbefolkningen mot luftangrepp. Den drar fientliga an— fall på sig osv.
Många frön till splittring mellan män- niskor finns redan i fredstid. I krigssam- hället finns en god grogrund för dem. Samhällsförändringen blir betydande i samband med utrymning och inkvartering. Försörjningsproblemen kan i längden bli besvärliga på många områden. Fredstidens välstånd försvinner. För de utrymmande gäller det att finna sig till rätta i en främ- mande, ofta enkel miljö samt trängas med inkvarteringsvärdar och med dem dela kök, tvättrum, toaletter osv. Härtill kom- mer den ständigt livs- och frihetshotande situationen.
Den splittrande propagandan kan spela på motsatsförhållanden mellan utrymda och icke utrymda. De utrymda ser avund- sjukt på dem, som är kvar i kanske sko- nade orter och som har tillgång till skydds- rum mm, under det att de icke utrymda avundas dem, som slipper leva i den hem- sökta staden.
Skrämsel är ett andra tema för den psykologiska krigföringen. Ett tema som flitigt används redan i fredstid, där stor- makterna gärna på olika sätt demonstrerar sina oerhörda resurser ifråga om personal, vapen och förstörelsemedel av alla slag. Dessa mäktiga, >>oövervinn1iga>> styrkor vill injaga skräck och en känsla av att det är hopplöst för ett litet land att stå emot. »Vad kan det nytte?»
Denna skrämselpropaganda kan väntas öka före och i samband med ett krigsut- brott och vid andra ur fiendens synpunkt psykologiskt lämpliga tillfällen. Ett sådant tillfälle kan tänkas vara i samband med en första kärnladdningsexplosion över vårt land. Då kan temat bli >>i dag de, i mor- gon jag. Det kan icke bli värre — låt oss ge upp».
Skrämseln och oron kan också ökas i samband med att antalet dödade — men icke namnen på dem — blir känt. Otrygg— het, ovisshet om krigsutvecklingen, ängs- lan för familjemedlemmar på annan ort, oro för framtiden, fruktan för direkta krigshandlingar eller ockupation ökar räds- lan och därigenom den fientliga psykkrig- föringens möjligheter.
Otryggheten ökas också genom de för- sämrade möjligheterna att upprätthålla samband mellan familjemedlemmar. Post- gången är försvårad, telefon- och telegraf- förbindelser blir tidvis omöjliga att an— vända och personlig kontakt är helt ute- sluten. Allt detta under en tid, då det är många väsentliga bud, som kan behöva överbringas.
Moralen undergrävs genom splittring, Skrämsel eller genom fagra löften om fred och trygghet, om bara motståndet ges upp. Den kan också undergrävas av sam— ma krafter som i fred verkar moralupp- lösande men som i krig möter mindre mot- stånd. Sysslolöshet, apati och vantrivsel kan verka nedbrytande. Storstadsungdo-
men kan få svårt att anpassa sig till lands- ortsförhållanden osv.
Metoder
Alla massmedia, som redan i fred har stor betydelse för opinionsbildningen, tas i an- språk för den psykologiska krigföringen.
Det trycka ordet sprids genom pressen och genom broschyrer och flygblad. En stor del av det nyhetsmaterial, som står i tidningarna utgör element i det psykolo- giska kriget. Ju större motsättningarna är desto mer tendentiöst brukar nyhetsma- terialet bli. Även nyhetsurval och rubrik- sättning kan göras tendentiöst. Broschyrer och flygblad har använts i stor utsträck- ning och denna metod har haft viss fram— gång, då den utnyttjats i anslutning till lämpliga krigshändelser. Broschyrer och flygblad kan spridas från luften eller på annat sätt och därigenom nå en annan »läsekrets» än den som nås genom pres- sen.
Liudradioprogrammen torde i krig på- verka lyssnarna än mer än i fred. Propa- ganda kan förekomma både under egen och under falsk ursprungsbeteckning. »Spökröster» och störningssändare blir icke ovanliga. Program kan utan svårig- het sändas från ett land till ett annat.
Det talade ordet från talarstolar, i för- eningar osv när i regel en förhållandevis liten krets, men denna personliga påver- kan har ofta en mycket stor betydelse — troligen ofta betydligt större än den mass— media utövar.
Televisionen kombinerar det talade or- det och bilden och får därigenom stor verkan. Programsändningar är avsedda fortsätta under krig så länge tekniska för- utsättningar finns. Krigsförhållanden kan emellertid ganska snart medföra att dessa program ej får samma betydelse som i fred.
Filmen torde ha en likartad effekt som TV, men når inte lika långt.
Rykten och viskningspropaganda är ett effektivt medel i den psykologiska krig- föringens tjänst. Vissa rykten verkar lång— samt, andra kan skapa en panisk aktivitet. Den som påverkas av ryktet kan i panik lämna det enligt hans mening hotade om— rådet, arbetsplatsen, skyddsrummet edyl och därvid dra andra med sig.
Utredningens överväganden och förslag
Grunder
Det totala kriget kräver ett totalt försvar. Det psykologiska försvaret är en viktig del av totalförsvaret. Det tar landets här- för lämpliga resurser i tjänst för motstånds- andans bevarande och stärkande. Även trossamfund och besläktade organisatio- ner utgör en mäktig faktor i vår andliga beredskap i fred och krig, alltså även i det psykologiska försvaret.
Den nuvarande planläggningen för kyrkans medverkan i det psykologiska försvaret är obetydlig. Det kan ifrågasät— tas om icke kyrkans uppgift i detta sam- manhang kunde ökas utan att dess ställ- ning som kyrka behövde äventyras. En organisatorisk samordning av beredskaps- nämndens för psykologiskt försvar och kyrkosamfundens verksamhet finner utred- ningen icke lämplig. Med beaktande av den angivna principen finns emellertid åtskilliga områden, där åtgärder kan vid- tas. Inom ramen för den kyrkliga verk— samheten finns många möjligheter för kyr- kan att medverka i kampen mot skräck och splittring. Redan i fred kan kyrkan medverka till att skapa en psykisk mot- ståndskraft.
Behov av kunskap om fakta mm
I sin bok >>Människan och kriget» anför civilförsvarsöverläkaren Walo von Greyerz kunskap som första svar på frågan vad vi
behöver för att öka vår psykiska mot- ståndsförmåga. Han säger bl a:
»Med stöd av framförallt andra världskri- gets erfarenheter av mänskligt beteende har vi försökt komma till insikt om hur vi själva skulle kunna tänkas reagera, om vi tvingades in i ett krig. Att påfrestningarna kräver stor själsstyrka är uppenbart. Då uppstår frågan, om och hur vi under lugna fredsförhållanden kan stärka vår psykiska motståndsförmåga. Jag ska peka på en del punkter, där vi genom målmedveten aktivitet kan komma en bit på väg.
Ju mera kunskap vi har om något, desto mindre behöver vi famla i förmodanden och missförstånd, som gör oss osäkra. Vi skall lära oss vad ett modernt krig innebär. Hur vidrigt ämnet än är och hur mycket vi än vämjes inför de moderna stridsmedlens fasor, bör vi — var och en efter sin förmåga _ söka skaffa oss exakta kunskaper. Vi bör försöka få en uppfattning om stridsmedlcns verkningssätt, deras möjligheter men också deras begränsningar. Först då blir det möjligt att förstå, hur vi kan försöka undvika att komma inom deras räckvidd. Vi tvekar inte att läsa om människokroppens sjukdomar för att skaffa oss kunskap och söka efter motme— del. När nu vår värld tycks lida av någon glo- bal omognadssjuka med misstro och knutna nävar som karakteristiska tecken och medlivs— hotande verkningar, är det rimligt att vi inte blundar för faran utan tar reda på hur vi ska kunna överleva. Det lönar sig inte att sticka huvudet i sanden och säga, att det där får de andra klara av. Vår generation, som upplevt två världskrig och försöker genomleva det pågående kalla kriget, är tydligen ödesbe- stämd att ha krig eller krigshot som följe- slagare.
Eftersom ingen av oss är undantagen ris- ken att ställas inför krigets ansikte är det klokt att ta reda på vilka försvarsmöjligheter vårt land och vi själva har. Kännedom om det militära försvarets uppbyggnad är nöd- vändig. Civilförsvaret, det ekonomiska för- svaret och det psykiska försvaret angår oss alla. Har vi ordentlig kunskap om våra för- svarsorgan, slipper vi hemfalla åt osakkunnig och ändamålslös kritik.
Det är även önskvärt, att så många som möjligt känner till sin egen uppgift i sam- hället under krig. För många blir den täm- ligen passiv, att som värdfolk eller utrym- mande i en ny vardag under främmande för- hållanden skaffa familj och omgivning störs-
ta trygghet. För andra står en aktiv uppgift öppen med placering inom någon gren av samhällets totala försvar eller i dess allmänna funktion i övrigt. Då vi fått veta uppgiftens art gäller det att skaffa den utbildning eller de upplysningar, som kan vara nödvändiga. Känner vi, att vårt kunskapsmått räcker till för uppgiften, står vi betydligt gynnsammare beredda mot krigets och krigshotets psykiska påfrestningar än om vi av bekvämlighet sla- git bort hela frågan».
Statsminister Tage Erlander understry- ker i förordet till boken samma sak då han säger:
»Om regeringen i en farlig utrikespolitisk situation nödgas anbefalla, att krigsmakten och civilförsvaret skall mobiliseras och att planerna för totalförsvaret i övrigt skall träda i kraft, kommer detta att leda till mycket stora påfrestningar för hela folket.
Vår förmåga att under sammanhållning och med gott mod uthärda ett förstärkt be- redskapsläges krav har tidigare visats. Detta inger goda förhoppningar även för fram- tiden. Men tyvärr måste vi fastslå, att på- frestningarna — om olyckan än en gång skulle komma över oss — bli mycket svårare. Detta beror främst på att vi måste räkna med hot av många flera och än mer för- därvbringande vapen än under det andra världskriget. Detta fordrar i sin tur en grund- lig omdaning av samhället med bland annat omflyttning av miljoner medborgare.
Vi saknar egna erfarenheter om hur sist- nämnda ingrepp skulle påverka folkets och individens psyke och likaledes om ett be- redskapsläge skulle utvecklas till krigstill- stånd.
Det är dock tydligt, att risken för att vi skulle lamslås skulle minskas, om kunskapen vore mera allmänt utbredd dels om arten av mötande påfrestningar och lidanden, dels om de möjligheter som finns att mildra verkning- arna av en fiendes angreppshandlingar».
Vad som än görs kommer rädsla att finnas kvar. Alla kommer i krig någon gång att bli rädda för döden. Den som han satt sig in i vad som kan hända är mera förberedd och därför mindre rädd. Solda— ten är på ett annat sätt än de civila tränad för kriget, men kriget skiljer icke på sol- daten och den civile. När rädslan sätter in blåser ytliga kunskaper bort. Trots allt
säger erfarenheterna från de båda senare världskrigen, att den civila befolkningen psykiskt klarade de hårda påfrestningarna förhållandevis bra. Kriket kom so små- ningen, vilket möjliggjorde en viss tillvänj- ning dock icke vid fruktan. En sam- manhållning av familjen och grupper av likasinnade har visat sig värdefull.
Vetskapen om att en angripare på grund av vårt geografiska läge och på grund av engagemang på andra håll icke har möj- lighet att koncentrera mer än en del av sina krafter mot vårt land, vetskapen om att vi har ett starkt försvar och vetskapen om att förändringar av maktbalansen i vår del av världen icke likgiltigt kan åses av den »andra parten» kan vara värdefulla. Likaså kan tex kännedomen om hur vi sprider ut vår krigsmakt och civila befolk— ning för att skydda den mot kärnladd- ningarnas verkan och kunskap om våra skyddsrum ha betydelse. Viktig är också devisen i >>Om kriget kommer»: »varje meddelande om att motståndet skall upp- ges är falskt. Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen».
Behov av tro och förtröstan
Kunskap är en viktig faktor att öka vår psykiska motståndsförmåga. Men den är icke den enda. En annan mycket viktig faktor är tro och förtröstan. Tro och för- litande på en högre makt, även i farans stund, bör uppammas.
Von Greyerz avslutar sin bok »Män- niskan och kriget» med följande:
»Som en röd tråd i denna bok löper antite- sen trygghet —— otrygghet. Livets villkor tycks vara bundna vid otrygghet, och vi människor strävar ständigt och ofta förgäves efter trygg- het. Vår inre otrygghet, ständigt närd av oron i världen, jagar oss ut i en materiell välfärds skenbart tryggare villkor. Livets cklut kan visserligen ge en människa styrka men kan också bryta ned henne och öka Otryggheten. Kommer ett krig över oss ställs vi alla inför oerhörda prövningar. Om vi under tider, då
vi förunnas att leva i fred, bygger upp en livsåskådning, som håller i vardagslivets på- frestningar, lägger vi kanske en grund, som kan bära oss även i krig — en grund av förtröstan».
Religionen som livsåskådning har del- vis berörts av utredningen 1 kap 8 »Syn- punkter på behov av andlig verksam- het m 111 under krig». All erfarenhet visar, att religionen är av stor betydelse, då det gäller att skapa andlig motståndskraft och psykisk hälsa och balans.
Även tron på vår uppgift, förtroende för landets lagliga styrelse, tilltro till den uppgift man ställts inför samt samhörig- hetskänsla gentemot medmänniskor är vik- tiga faktorer i civilbefolkningens mot- ståndsanda, som väl låter sig förenas med kristna synpunkter.
Då det gäller att möta en angripares försök att splittra och skrämma oss och undergräva vår motståndsvilja, bör prästen kunna verka i första ledet. Prästen är ge- nom sin utbildning och genom sin kallelse van att medla, trösta och skapa en grund för förtröstan på något högre, som ger trygghet och mening.
Exempel på verksamhets- områden
Det är viktigt att nyhetstjänsten främjas och att allmänheten har anledning hysa förtroende för de nyheter som meddelas. Det är viktigt att nyheterna serveras i den tidning man är van att läsa. Åtgärder vid- tas för att pressen skall kunna fungera även i krig även om de ordinarie trycke- rierna förstörts. Detta gäller även de kyrk- liga tidningarna. Utredningen behandlar denna fråga närmare i kap 14 »Kyrkliga publikationer m m».
Det är viktigt att radion avlyssnas. Under mera händelserika skeden bör den- na avlyssning hOS domkapitel, i pastors- expeditioner och i församlingsledningar etc om möjligt ske kontinuerligt. Denna avlyssning bör kunna skötas av någon,
som har sådan syssla, att han eller hon samtidigt med expeditionsuppgiften kan följa radions sändningar och reagera då viktigare nyheter meddelas. Viktiga med- delanden kan komma att lämnas på våg- längd, som på en del radioapparater rnar- kerats med civilförsvarets tecken. I övrigt bör avlyssningen ske på de våglängder, där man är van att lyssna på program från Sveriges radio. Sändningarna kan kontrol- leras genom att ta in svenska radiostatio- ner på andra våglängder. Man måste vara på sin vakt mot falska radiosändningar, lyssna kritiskt och tänka på att även de välkända svenska rösterna kan imiteras. Vidare måste man vara beredd på att den elektriska strömmen kan brytas. Det är bra att ha en batteriradio (transistor eller annan) i reserv. Betydelsefullt är att de religiösa programmen i radio och TV fort- sätter i minst samma omfattning som i fred. Lokal- och regionalsändarnas möj- ligheter att nå befolkningen i en viss del av landet bör särskilt uppmärksammas.
Rykten sprids av alla på något sätt. En del människor påverkas lättare än andra. Genom moderna metoder kan rykten föl- jas och deras hastighet beräknas. Här- igenom kan det bli möjligt att vidta mot- åtgärder. Notoriska ryktesspridare bör dock fortlöpande observeras. Dementier har mycket litet verkan, när det gäller att avliva rykten. Allmänheten vill gärna tro, att det trots allt legat någon sanning i ryk- tet. Bäst är att möta det som sprids med positiva uppgifter. Kunskap om faktiska förhållanden är makt. Återhållsamhet vid återgivande av uppgifter, som kan tänkas vara ovederhäftiga bör uppammas.
Brist på fakta gynnar ryktet. Därför bör så många fakta som sekretessen tillåter delges allmänheten. Märker allmänheten, att den kan sätta tro till officiella uppgif- ter, får den större tilltro till de officiella nyhetsorganen än till ryktesspridarna. Se- nare års forskningar har visat att opinions-
förmedlarna, dvs enskilda personer, som vidarebefordrar radions, pressens osv »budskap», spelar den viktigaste rollen för opinionsbildningen. Viktigt är emellertid icke endast vad som sägs och att det sägs. Viktigast är hur det sägs. Präster har inom detta område en betydelsefull uppgift, som bör gå att väl förena med uppgiften att vara präst.
En skicklig talare kan genom sin närvaro ofta på ett helt annat sätt än en talare i radio eller TV nå och övertyga sina åhörare. Präster är i regel goda och vana talare.Det de säger från predikstolen, talarstolen eller i något annat sammanhang kan bidra till lugn, sans och förtröstan särskilt om de kan behandla frågorna med egen inre övertygelse och trosvisshet. För- tvivlan, skräck och panik kan dämpas om någon —- helst någon man är van att lyssna till och som själv kan ge uttryck åt personlig inlevelse -— behåller lugn och besinning. Vid ett krigsutbrott, i hotade och drabbade landsändar, i paniksitua- tioner osv kan prästens ord betyda mycket.
Det har från flera håll till utredningen framförts önskemål om anvisningar och stommar till tal att användas i allvarliga situationer. Sådana synas lämpligen kunna framtas genom den av utred- ningen föreslagna kyrkoberedskapsnämn- dens eller genom biskopsmötets och fri- kyrkorådets samfällda försorg. Några inom utredningen gjorda exempel på dy- lika tal bifogas i bilaga 13: 1.
Det är angeläget att de kyrkliga myn- digheterna och samfunden är väl oriente- rade om det som sker. Det är viktigt att de ihågkommes av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (i krig av statens upplysningscentral), närmast i anslutning till den passus i upplysningscentralens in— struktion, som säger, att den »med råd och upplysningar skall tillhandagå myn- digheter i ärenden av betydelse för mot- ståndsandan».
Ryktesspridning har även grogrund i sysslolöshet. »Lata händer gör talande tun- gor» säger ordspråket. Under första tiden i samband med en utrymning och ett krigsutbrott kommer arbetstillfällen för- visso icke att saknas. Alla krafter måste då inriktas på att ordna rent prak- tiska förhållanden, som sammanhänger med bostadsbyte etc. Det är emellertid viktigt att så ordnade förhållanden som möjligt snarast kommer till stånd. De kyrkliga krafterna har här stora uppgifter även vid sidan av det rent kyrkliga. Un- dervisning, bibliotek, föreningsliv och hjälpverksamhet måste komma igång, var- vid prästerna måste ta initiativ och med- verka i ledningen.
Även då ordinarie uppgifter genom fi- endens åtgärder måste anstå för uppsökan— de av skyddsrum, bör något slag av verk- samhet pågå. Det är bättre än dådlöshet och motverkar att fruktan tar överhand. »Wenn Du Angst hast, tue was» fick de tyska soldaterna intrummat i sig.
Den splittrade familjen och den splitt- rade gemenskapen har ovan konstaterats vara en källa till otrygghet. Det är viktigt att bla från kyrkligt håll allt görs för att på orten skapa en kyrklig gemenskap, som kan ta sig många uttryck utöver att »gå i kyrkan». Inbjudningar till syför- eningar, ungdomsföreningar, konfirma- tionsföreningar osv kan tjäna som exempel.
Det är därutöver viktigt att allt görs för kontakten med de anhöriga på andra orter. Även här har prästerna en stor uppgift. Prästen kommer i stor ut- sträckning att få till uppgift att meddela anhöriga om dödsfall och liknande. Vid stort antal dödsfall torde det bli nödvän- digt, att prästerna utser lämpliga med- hjälpare i denna svåra uppgift. Det är dock viktigt, att prästen icke endast blir den som kommer med bud om olyckor och död utan även med glädjande eller lugnande uppgifter.
Det viktigaste kommunikationsmedlet torde bli brev. Men hur skall man nå den inkallade »någonstans i Sverige» och hur skall man nå sådana som utrymts och icke längre bor kvar på sin ordinarie bostads- adress? För dessa fall lämnar »Om kriget kommer» nödiga anvisningar. Den inkal- lade når man på hans fältpostnummer el- ler om detta inte är känt på fredsrege- mentets adress. Anvisningarna uppmanar avsändaren att även anteckna folkbokfö- ringsnummer (inskrivningsnummer) på kuvertet. Fältpostnummer och regemente får däremot av sekretesskäl icke antecknas på samma kuvert.
Då det gäller att nå en civil, vars nya adress ej är känd, skriver man lämpligen till fredsadressen. Posten eftersänder det enligt samma normer som i fred (t ex till sommaradressen). Eftersändningen sker så fort posten i den ursprungliga hemorten fått meddelande om den nya adressen. Meddelandet till posten kan göras av den enskilde på samma blankett som i fred. Meddelande till posten sker också i sam- band med den registrering, som planerats i samband med inkvarteringen av de ut- rymda. Vid registreringen lämnas uppgift bla angående senaste kyrkobokföringsort och postadress i hemorten samt om den nya adressen i inkvarteringskommunen och inkvarteringsvärdens adress. Uppgif- terna tillställsposten i hemorten, som därigenom kan verkställa eftersändningen. Med hjälp av sådana uppgifter kan även anhöriga få vissa upplysningar.
Några organisationsfrågor
Fredsorganet »beredskapsnämnden för psykologiskt försvar» svarar i central in- stans för organisation och utbildning av krigsorganet »statens upplysningscentral» (UC). Fredsorganisationen består av själ- va nämnden med representanter för utri- kesdepartementet, överbefälhavaren, civil- försvarsstyrelsen, centralförbundet folk
och försvar, Sveriges radio, tidningarnas telegrambyrå samt pressorganisationer och folkrörelser samt av ett kansli. Några sär— skilda företrädare för kyrkan finns f n icke i nämnden. Eftersom det icke är möjligt att låta alla intresseriktningar genom egen representation ingå i nämnden, synes man ha valt att låta de, som ingår i nämnden, representera stora eller flera besläktade intresseområden av vårt samhälle.
I statens upplysningscentrals krigsorga- nisation ingår en upplysningsavdelning bestående bl a av en vetenskaplig sektion, en reklamation och en folkrörelsesektion.
I folkrörelsesektionen ingår representan- ter för folkrörelser, bildningsorganisatio- ner och trossamfund. Trossamfunden re- presenteras f 11 av en företrädare för svens- ka kyrkan och en för övriga trossamfund.
Det är angeläget att de personer, som placeras för ifrågavarande uppgifter, är valda bland sådana, som är väl förtrogna med hithörande problem på riksplanet och som även genom sin fredsverksamhet är vana vid riksomfattande upplysningsverk- samhet. Utredningen anser, att dessa be- fattningar framdeles bör tillsättas efter samråd med (efter förslag från) den kyr- koberedskapsnämnd, som utredningen föreslår i kap 19.
I regional instans ankommer det enligt Kungl Maj:ts krigsinstruktion för länssty- relserna (SFS 1962: 4) bla på länssty- relse:
»att leda och samordna det psykologiska försvaret i länet samt vidtaga åtgärder för att bevara och stärka befolkningens för- svarsvilja och motståndsanda».
För denna uppgift finns i fredstid icke någon särskild heltidsanställd befattnings- havare i länsstyrelse. I en länsstyrelses krigsorganisation handhas upplysnings- verksamheten i allmänhet av en i länssty- relsens C-sektion ingående upplysnings- detalj. Denna har till uppgift att svara för upplysningsverksamhet i allmänhet och
har icke företrädare för speciella intresse- områden — sålunda icke heller för kyr- kan. .;
I lokal instans sorterar under länsstyrel- sens C-sektion av länsstyrelsen utsedda sk ortsombud. De utgörs i regel av per- soner med förtroendeposter i kommuner eller föreningar. Även prästmän kan ifrå- gakomma som ortsombud.
Kyrkoberedskapsutredningen ansericke? att det av kyrkoberedskapsskäl finns an- ledning föreslå ändringar i den ovan redo- visade organisationen. Det är emellertid
angeläget att nära kontakt hålls mellan de kyrkliga myndigheterna och upplysnings- organen närmast i anslutning till statens upplysningscentrals instruktion & 4 g, där det sägs att centralen har att »med råd och upplysningar tillhandagå myndigheter av betydelse för motståndsanda». På rikspla- net syns denna kontakt närmast böra ske mellan statens upplysningscentral och den av utredningen föreslagna kyrkliga riks- ledningen i krig. I regional och lokal in- stans föreslås kontakten närmast ske mel- lan biskop eller kontraktsprost och läns- styrelse.
Tidningar och tidskrifter
Nuläget
Betydelsen av att pressen fungerar även i krig har berörts bla i kap 13 »Det psykologiska försvaret och kyrkan». För att möjliggöra detta samarbetar bered- skapsnämnden för psykologiskt försvar i pressfrågor med pressens beredskapskom- mitté, som varit verksam sedan 1952, och med fackpressens beredskapskommitté, som bildades 1960. Planläggning genom dessa kommittéer avser allt från tidningar- nas tillkomst till deras distribution i krigs- tid. Strävan är att låta tidningsläsaren läsa en tidning med ett principiellt inne- håll av samma slag, som han är van vid från normala förhållanden.
För att under krig främja statens upp- lysningscentrals förbindelser med pressen finns ett särskilt pressråd. I detta pressråd skall ingå ledamöter föreslagna av svenska tidningsutgivareföreningen, tidningarnas te- legrambyrå, Sveriges radio, publicistklub- ben och svenska journalistförbundet samt fem av Kungl Maj:t efter förslag av de politiska pressföreningarna och veckopres- sen utsedda ledamöter med ersättare.
Planläggningen i fred är inriktad på att möjliggöra fortsatt tidningsutgivning även om vissa tidningsofficiner genom sabotage eller andra krigshandlingar skulle förstö- ras. Den innebär bla att tidningar på alla orter, som planlagts för slutlig utrymning, skall vara beredda flytta. Deras tryckning överförs till i fred planlagd officin på mindre utsatt plats. Undersökningar har visat, att det i allmänhet finns stor i fred icke utnyttjad kapacitet vid tidningstrycke- rierna. Försörjningen med papper mm och distributionen måste förberedas. Även
Kyrkliga publikationer rn m
personalorganisationen måste förberedas, så att erforderlig personal icke tas i an- språk för andra uppgifter. Distributionen kommer liksom i fredstid att handhas av postverket och svenska pressbyrån. Sanno- likt kommer endast lösnummerförsäljning att bli möjlig i krig.
Huvuddelen av beredskapsplanläggning- en för den press och litteratur, som utges av trossamfunden, leds av Fackpressens beredskapskommitté.
Kommitténs uppgift är att i samarbete med berörda myndigheter och med beak- tande av de enskilda fackpressorganens intressen söka bereda fackpressen — främst den som kan anses ha betydelse för det psykologiska försvaret — möjlighet att i viss omfattning fortsätta sin utgivning under skärpt beredskap eller i krig.
Fackpressens beredskapskommitté har inventerat trycktesurser m m. Den har vi- dare gjort upp särskilda tidskriftlistor. Det finns fn 1000-talet tidskrifter i egentlig mening och därutöver finns det ett stort antal mindre organ av tidskriftstyp. Fack- pressens beredskapskommitté har den upp- fattningen, att vissa åtgärder måste vidtas för att under krig begränsa den stora tid- skriftsfloran. Denna begränsning kan åstadkommas dels genom att vissa, främst mindre tidskrifter läggs ned dels genom att vissa av organisationer utgivna tid- ningar sammanförs i grupper. Som exem- pel kan nämnas att planer finns på att sammanslå de omkring 35 tidskrifter, som utges av organ inom LO, till en.
Antalet kyrkliga publikationer är av be- tydande storleksordning. I anslutning till svenska kyrkans verksamhet utges ett sextiotal tidskrifter. Övriga trossamfund utger sammanlagt ett trettiotal. I dessa tal
är då icke inräknade det stora antalet re- gionala och lokala skrifter av typen stifts- och församlingsblad m m.
Publikationerna har ett vitt skiftande innehåll och upplagor av skiftande stor- lek, från några hundra till närmare 150 000 exemplar. Tidningarna utges i re- gel vecko- eller månadsvis. Enbart de av andra trossamfund än svenska kyrkan ut- givna tidningarna når en veckoupplaga på omkring en halv miljon exemplar.
Diakonistyrelsen har på begäran av fackpressens beredskapskommitté utarbe- tat förslag angående de kyrkliga tidningar, som enligt diakonistyrelsens mening bör utkomma även i krigstid. Tidningarna har ordnats i grupper med hänsyn till ämnes- område och/eller läsekrets. Grupperna har i sin tur uppdelats efter angelägen- hetsgrad. Tidningarna inom en och sam- ma grupp har under krigstid bedömts till- fälligt kunna sammanslås till en tidning. Härigenom skulle antalet tidningar vä- sentligt kunna begränsas, varigenom be- redskapsnämndens för psykologiskt för- svar önskemål att i möjligaste mån skära ned antalet publikationer tillmötesgås sam- tidigt som läsekretsens behov av fortsatt kontakt med sådana kristna tidningar och skribenter, som de kan antas ha förtroen- de för tillgodoses. Av »krigstidningarna» skulle enligt diakonistyrelsens förslag en närmast vända sig till äldre, en till kyrk- lig ungdom och en till barn. Av de åter- stående skulle en avses för sjuka, en för kyrklig studieverksamhet, en för sjömans- vård och en för de kyrkliga hjälporganisa- tionerna. Sammanlagt skulle antalet dylika tidningar bli sju.
Det bör enligt diakonistyrelsen få bero på en överenskommelse mellan bered- skapsnämnden för psykologiskt försvar och vederbörlig redaktion om de »nya» tidningarna skall samredigeras eller om var och en av de fredstida tidningarna
självständigt skall redigera vissa sidor i en gemensam tidning.
Vidare har diakonistyrelsen räknat med, att kyrkans ledning under krigstid förses med särskilda möjligheter att kommuni- cera med prästerskapet såväl i försam- lingarna som inom den andliga vården vid krigsmakten och att det kan ifrågasättas om tidningar som Svensk kyrkotidning och Svensk pastoraltidning, som huvud- sakligen vänder sig till prästerskapet som läsekrets, därigenom kan upphöra i krig.
Ifråga om övriga samfunds tidningar har i fackpressens beredskapskommitté an- förts, att i en krigssituation i första hand en sådan koncentration bör eftersträvas, att varje samfund får behålla sitt huvud- organ, vilket då bör kunna fungera som organ jämväl för de särskilda intressen och verksamhetsformer inom samfundet, som i fredstid har egna tidningsorgan. Först i andra hand bör enligt de sålunda redovisade önskemålen olika samfunds tid- ningar sammanslås.
I ett läge då situationen kräver stark koncentration och begränsning av tidnings- utgivningen torde man dock kunna räkna med en sådan inre samhörighet mellan samfunden, att sammanförandet av nu be- fintliga tidningar och tidskrifter till ett litet fåtal inte behöver menligt påverka dessa tidningars möjligheter att alltfort fylla sina funktioner som organ för kon- takt mellan samfundsledningarna och samfundens medlemmar runt om i landet.
Anses sammanförande av skilda sam- funds tidningar och tidskrifter böra ske, är det av betydelse att sådana grupperingar eftersträvas, att tidningarna också i sitt sammanslagna skick i största utsträckning av samfundens medlemmar kan upplevas som språkrör för deras särskilda trosrikt- ning.
En annan linje, som bör kunna prövas, är att planering görs med sikte på att sammanföra tidningsorgan för tex sam-
fundens sång- och musikarbete till en tidning och att liknande sammanslagningar genomförs beträffande andra specialområ- den av samfundens verksamhet.
Utredningens förslag
Kyrkoberedskapsutredningen anser, att det är angeläget att även i krig publikationer, som utgetts av samfunden, utkommer och distribueras till sina läsare på ett sätt, som så mycket som möjligt motsvarar de freds- mäSSiga förhållandena. Det synes emeller- tid realistiskt att räkna med, att en väsent- lig koncentrering måste vidtas. Planlägg- ningen på detta som på andra områden måste inriktas på att klara det svåraste alternativet. Kan detta alternativ klaras kan också mindre svåra alternativ genom- föras. Ett minimum synes vara en tid- skrift för svenska kyrkan och evangeliska fosterlandsstiftelsen och en för övriga samfund.
I ett mindre pressat läge bör svenska kyrkans tidskrifter utkomma i den omfatt- ning diakonistyrelsen föreslagit och öv- riga samfund få möjlighet behålla minst en tidning vardera. Så fort läget så med- ger bör en successiv återgång till mera fredsmässiga förhållanden ske. Det bör ankomma på beredskapsnämnden för psy- kologiskt försvar att utklara hur långt kon- centreringen måste drivas med hänsyn till tekniska och andra resurser. Bered- skapsnämnden bör även medverka till att erforderlig planläggning (krigsproduk- tionsbesked och distributionsplanering) kommer till stånd. Det bör stå klart för alla kyrkliga publikationers ledning att förutsättningen för att publikationerna skall kunna komma ut i krig är, att de låter sig inordnas i denna planläggning.
Vid planläggningen bör beredskaps- nämnden närmast samverka med diakoni- styrelsen och Sveriges frikyrkoråd. Om
en riksledning för kyrkliga beredskapsför- beredelser enligt förslag i kap 17 tillkom- mer, bör denna bla medverka vid upp— görande av förslag till samordning av tid- ningsgrupper.
Diakonistyrelsens förslag att kyrkans ledning under krigstid förses med sär- skilda möjligheter att kommunicera med prästerskapet såväl i församlingarna som inom den andliga vården vid krigsmakten bör beaktas. Dock torde informationer inom krigsmakten med fördel böra ske med de medel och på de vägar, som tjänstemässigt där kommer till använd- ning. För svenska kyrkans präster bör kommunikationsmedlet ges formen av ett »meddelandeblad» för fackmännen. Den- na tidning bör bla innehålla administra- tiva meddelanden etc. Om en kyrklig riks- ledning tillkommer bör meddelandebladet utgöra denna rikslednings språkrör. Distri- butionen måste under krigstid ske som i fred — huvudsakligen med post. Erfor- derliga skäl för att införa exklusiva för- bindelser torde icke kunna anföras. I den mån något behov undantagsvis skulle upp- stå torde enda möjligheten vara att anlita sambandsnät, som existerar mellan riksled— ningen och länsstyrelserna och de militära staberna. Adresslistor med kyrkliga myn- digheters krigsadresser bör disponeras av överordnade mfl kyrkliga myndigheter i den utsträckning, som bedöms erforderligt för att minska behovet av eftersändningar.
Det är lämpligt att såväl den kyrkli- ga riksledningen som samfundsledningar, domkapitel och enskilda församlingar, i den mån så icke skett, utrustas med appa- rater för massframställning av meddelan- den m m (stenciler, ormig e d). Dylika ap- parater, som är förhållandevis billiga, kan med fördel användas även i fredsarbetet. Anskaffningen och därmed förenade kost- nader behöver därför icke enbart ses som en beredskapsåtgärd.
N 11 l ä g e t
Bokförlagsverksamheten med litteratur med religiöst inslag är i fred betydande. Som exempel kan nämnas att enbart Ak- tiebolaget Svenska kyrkans diakonistyrel- ses bokförlag, som är ett ekonomiskt fri- stående företag med egen styrelse, utgivit omkring 3 200 större och mindre arbeten, omfattande uppbyggelselitteratur, teolo- giska arbeten av vetenskaplig art, biogra- fier, ungdoms- och barnböcker, läroböcker i kristendom, olika upplagor av bibeln och psalmboken (SOU 1963: 39 sid 93).
Behovet av andlig litteratur, främst bib- lar och psalmböcker, torde komma att öka i krig. Behovet kommer att bli än större till följd av befolkningsomflyttningarna, som kanske ofta måste ske snabbt och un- der upprörda förhållanden. Många kom- mer att glömma eller icke tänka på att ta med sig tex sin bibel, andra kommer av en eller annan anledning att sakna möj- lighet att göra det.
Inom krigsmakten används som led- ning för religiös verksamhet en fältkyrko- handbok (i sin nyaste redigering från 1963) »upptagande stycken ur Den sven- ska kyrkohandboken, jämte tillägg, inne— hållande förslag till militärgudstjänst rn m samt bibelord och böner vid särskilda till- fällen». Den har i tidigare upplagor med goda erfarenheter använts inom krigs- makten av präster tillhörande såväl svens- ka kyrkan som övriga trossamfund.
Fältkyrkohandboken innehåller mycket som med fördel skulle kunna komma till bruk icke enbart inom krigsmakten utan även inom samhället i övrigt under krigs- förhållanden. Utöver utdrag ur den sven- ska kyrkohandboken upptar fältkyrko- handbokens innehållsförteckning bla:
Förslag till minnesgudstjänst och min- nesstund.
Bibelord vid uppbrott från hembygden, vid motgång, för sårade och sjuka samt för döende.
Böner om fred samt för hem och foster- land. Den enskildes böner i krigstid. Förböner. Nattvardsböner.
I dödens närhet. De hädangångnas minne. Avskedsord.
Utredningens förslag
Den fredstida bokförlagsverksamheten kan icke i krig drivas i full omfattning. Befintliga lager av uppbyggelselitteratur rn m bör utnyttjas så långt resurserna räc— ker.
Kyrkoberedskapsutredningen vill ifråga- sätta, om det icke för krigsbruk bör fram- tas andaktsböcker och biblar tex på sam- ma sätt som skedde inom krigsmakten un- der andra världskriget, då »fältandaktsböc- ker» och »fälttestamenten» trycktes och utdelades i mycket stora upplagor. Fält- andaktsboken, som egentligen är avsedd för krigsmaktens personal, torde kunna tjäna som uppbyggelsebok även för civil- befolkningen. I den mån anledning icke finns att i fredstid framta sådan litteratur, bör i vart fall förberedelser vidtas för att en sådan produktion skall kunna genom- föras i krigstid. Planläggningen bör när- mast ankomma på beredskapsnämnden för psykologiskt försvar i samråd med Svenska bibelsällskapet.
En annan åtgärd, som under krigstid kan behöva tillgripas, är en »utjämning» av tillgänglig litteratur. En dylik utjäm- ning torde i första hand böra ske stiftsvis och ordnas genom insamling i »överskotts- områden», tex sådana områden, som måst utrymmas, till fördel för områden inom vilka ett stort antal personer inkvarterats. I andra hand bör den ske mellan stift
inom samma civilområde och i tredje hand genom den av utredningen föreslagna kyrkliga riksledningen.
Kyrkoberedskapsutredningen anser att i en framtida upplaga av »Om kriget kom- mer» bland föremål, som bör medtas vid utrymning, även bör nämnas bibel och psalmbok.
För eget bruk torde präster och pasto-
rer så långt så är möjligt medföra sina. egna handböcker. Utredningen vill emel- lertid förorda att den föreslagna kyrkobe- redskapsnämnden, eller diakonistyrelsen och frikyrkorådet gemensamt undersöker om icke en publikation, liknande eller lika med krigsmaktens fältkyrkohandbok, kan framställas för att vara till hjälp även utom krigsmakten.
Inledning
Omhändertagande av döda under krig om- fattar problem, vilkas lösning endast till en del hör samman med kyrkoberedskaps- området. Problemkomplexet består av en serie allvarliga frågeställningar, för vilka underlaget är otillräckligt för definitiva bedömanden och ställningstaganden och därför även i stor utsträckning fn är otillräckligt för beredskapsåtgärder. Ett flertal utredningar har berört frågan an- gående dödas omhändertagande under krig, men ännu saknas samlade förslag till riktlinjer och bestämmelser för erforder- liga åtgärder mm. När kyrkoberedskaps- utredningen i olika sammanhang vid över— läggningar och konferenser berört frågor inom detta område, har från flera håll visats förståelse för att även denna utred- ning med sin speciella sammansättning förbigick dessa frågor, som ansetts böra belysas från många instanser och intres- senter för att sammantagna kunna ge ett tillräckligt utbyte. Kyrkoberedskapsutredningen har likväl funnit starka skäl att behandla de väsent- ligare frågorna rörande omhändertagande av döda under krig och framlägga i varje fall allmänna synpunkter och förslag i an- slutning härtill. Först och främst sker detta utifrån nödvändigheten att icke förbigå en väsentlig krigsuppgift för den kyrkliga kommunen liksom för präster och pasto- rer. En skev bild skulle eljest lämnas av krigsverksamheten som helhet. Avvägning- en mellan de olika uppgifterna skulle icke heller bli riktigt belyst. Framförallt är det emellertid nödvändigt, att de viktiga frå- ;gorna om planläggning av dödas omhän- dertagande under krig och ansvaret här-
Omhändertagande av döda under krig
för bringas ett steg närmare en samlad och realistisk lösning.
Särskilda svårigheter erbjuder behand- lingen av detta ämne, därför att det från flera håll anses >>olustigt», även i sådana kretsar, där man eljest är van att behandla förhållanden under krig. Det har också varit svårt att få ett tillförlitligt underlag från de länder, som deltog i det senaste världskriget och som har erfarenheter av omhändertagande av döda. Först efter mer ingående förfrågningar har det varit möj- ligt att få ut något väsentligt av dessa er- farenheter.
I detta kapitel behandlas frågor rörande de dödas omhändertagande, identifiering, undanförande, anordnande och utnyttjan- de av kyrkogårdar mm, jordfästning och gravsättning, meddelande om dödsfall till anhöriga och myndigheter, rapportering av jordfästning och gravsättning samt registre- ring av döda, av gravplatser m m.
Nuvarande lagstiftning
De nu gällande bestämmelserna om jord- fästning och gravsättning finns i lagen om jordfästning mm den 25 oktober 1957 (SFS 1957: 585 med ändring 1963: 538) Denna lag är uppdelad i två avdelningar, av vilka den ena innehåller allmänna be- stämmelser (55 1—5) och den andra be- stämmelser om jordfästning inom svenska kyrkan mm (55 6—11). I de allmänna bestämmelserna framhålls i första hand, att den avlidnes önskan rörande jordfäst- ning och gravsättning i möjligaste mån skall iakttas av den, som i egenskap av an- hörig eller närstående eller eljest ombesör- jer begravningen. Sålunda skall den avlid- nes önskemål vara bestämmande både
ifråga om jordfästningens konfessionella karaktär och formen för gravsättningen. Ansvaret för att den avlidnes önskemål beaktas vilar på den, som ombesörjer be— gravningen. Även om man överlåter åt en begravningsbyrå att biträda med begravningen, så har man därmed inte avhänt sig ansvaret för att den avlidnes önskemål blir tillgodosedda. Det sägs ock- så i lagen, att vid jordfästning och grav- sättning icke får förekomma något, som strider mot förrättningens helgd och all- varliga innebörd. Det är att märka, att denna allmänna del av lagen främst har karaktären av råd och anvisningar, som bör efterföljas. Uppfyller de efterlevande icke den avlidnes önskemål, drabbar dem för den skull i allmänhet icke någon på- följd.
Det sägs vidare i lagen, att den avlidne endast må gravsättas på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats, som för ett sådant ändamål blivit behörigen anord— nad och invigd, eller på enskild begrav- ningsplats. (Om begravningsplatser, se vi- dare nedan angående 1963 års gravrätts— lag). Rätten till gravsättning på allmän be- gravningsplats skall icke vara beroende av att den avlidne har tillhört visst trossam— fund eller att jordfästningen har ägt rum eller förrättats i viss ordning. Dödsfallet skall skyndsamt anmälas till pastorsämbe— tet i den församling, där den avlidne var kyrkobokförd. Den som gör sådan anmä- lan är även skyldig att avlämna intyg om dödsorsaken (dödsbevis) eller att uppge en sannolik dödsorsak. I övrigt inrymmer lagen bestämmelser om tillkännagivande av dödsfall, om ordning och plats för jordfästning och om klockringning.
Medlem av svenska kyrkan jordfästs vanligen i svenska kyrkans ordning. Hur jordfästningen skall ske är föreskrivet i kyrkohandbokens 10 kapitel. Har medlem i svenska kyrkan på något sätt — tex ge- nom att tillhöra visst trossamfund —
givit uttryck för annat önskemål, skall dock jordfästning ske i annan ordning. Omvänt kan även den, som icke tillhört svenska kyrkan, jordfästas enligt dess ordning, om den avlidne så önskat eller andra skäl finns härför. I kyrkohandboken står vidare, att begravningsplats och grav- kapell, som är avsedda användas för jord— fästning, skall invigas av biskop eller av präst, som biskop förordnar för uppgiften.
Om begravningsplats och rätt till grav- plats stadgas i lag den 18 oktober 1963 om gravrätt mm (SFS 1963:537) var- igenom bl a 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats har upphört att gälla. I l 5 står att >>begravningsplats är antingen
allmän begravningsplats, varmed förstås av församling eller annan kommun eller eljest av det allmänna anordnad behörigen invigd kyrkogård, annan begravningsplats, urngård, urnhall, urnlund, urnmur, kolum- barium, minneslund eller annan sådan an- läggning eller
enskild begravningsplats, varmed avses plats som tillhör annat trossamfund än svenska kyrkan eller ock annan enskild och som behörigen anordnats för förva- ring av avlidnas stoft eller aska eller för utströende av avlidnas aska».
I orden >>e1jest av det allmänna anord- nad» torde innefattas tex sådan allmän begravningsplats, som i katastrofsituatio- ner måst anordnas med hjälp av civilför- svaret.
Det åligger församling eller, om Ko- nungen för särskilt fall så förordnat, bor- gerlig kommun »att hålla allmän begrav- ningsplats med erforderligt antal gravplat- ser av vedertagen typ.» Denna skyldighet understryks också i lag om församlingssty- relse (SFS 1961: 436) där bland försam- lings angelägenheter bl a nämns frågor om »anskaffande och vård av kyrka, be— gravningsplats, församlingshus . . .» m m. Det står dock även i denna lag att om Kungl Maj:t för särskilt fall så förordnat,
skall begravningsplats anskaffas och vår- das av borgerlig kommun. I anledning av denna lag är utfärdad kungörelse om be- gravningsplatser och gravar m m (begrav- ningskungörelse; SFS 1963z540). I kun- görelsen ges närmare anvisningar angåen- de begravningsplatsers anläggande m m och skyldigheter att upprätta gravkarta med samtliga gravplatser och gravar med särskilt nummer för varje grav.
Gravrätt uppkommer då visst område på allmän begravningsplats upplåts för att jorda avlidens stoft eller förvara av- lidens aska (& 6). Upplåtelse av gravrätten kan ske för en viss tid minst 15 och högst 50 år eller i vissa fall för alltid. Inne- havaren av gravrätten äger bestämma vilka som skall gravsättas inom gravplatsen. Om man inte är nöjd med ett beslut av myndighet, som förvaltar allmän begrav- ningsplats, äger den som beslutet rör, söka ändring genom besvär hos vederbörande länsstyrelse.
Enligt kungörelsen skall kistgrav vara minst två meter djup, såvida icke länssty- relse när markförhållandena eller »andra särskilda skäl föranleda det» medger an- nat. Före gravsättning eller eldbegängelse skall dödsbevis utfärdas enligt särskilt an- givna regler. Dessa anger bla: »Finnes be— träffande den som avlidit här i riket icke anledning till antagande att döden orsa— kats av annan person — — —>> före- ligger intet hinder mot gravsättning m m. Eldbegängelse må ske endast i kremato- rium. Gravsatt stoft må icke upptas och gravsatt aska icke flyttas utan tillstånd av länSstyrelse.
De ovan refererade föreskrifterna är kompletterade med särskilda bestämmelser för tid, då riket är indraget i krig. Då må gravsättning eller eldbegängelse av stoftet efter person, vars död orsakats av krigs- åtgärd eller smittosam sjukdom, företas utan iakttagande av bestämmelserna i kun- görelsen.
Hittillsvarande åtgärder rörande begravningsväsendet m m under krig
Civilförsvarets medverkan
I den civilförsvarskungörelse, som gällde till år 1960, angavs, att begravning av döda tillhörde de uppgifter, som under krig ålåg utrymning- och socialtjänsten inom civil- försvaret. Några anvisningar för hur den- na tjänst skulle utföras utfärdades dock icke. Civilförsvarsutredningen föreslog en begränsning 'av civilförsvarets ansvar, då det gällde begravning av döda, vilket fram— går av utredningens år 1958 avgivna be— tänkande om civilförsvarets organisation (SOU 1958: 13, sid 206—209). Civilför— svarets räddningstjänst borde >>i detta av- seende i stort omfatta att framta de döda ur rasmassorna, tillvarataga på platsen förefintliga identifieringsmöjligheter samt föra de döda till bårhus eller andra anvi- sade uppsamlingsplatser» (samma betän- kande sid 157).
Ansvaret för begravning av döda borde enligt utredningens uppfattning icke åläg- gas civilförsvaret utan i möjligaste mån »de organ som i fred har hand om denna verksamhet såsom kyrkogårdsförvaltning och pastorsexpedition». Likaså borde be— gravningsentreprenör i den mån så var möjligt fortsätta sin fredsmässiga verk- samhet. Någon särskild organisation inom civilförsvaret för begravningsuppgifter föreslogs icke. Civilförsvarsutredningen förutsatte dock att antalet döda i sam— band med fientliga anfall kunde bli så stort att de fredsmässiga organen icke en- samma kunde ombesörja allt det som hör- de samman med begravningen. I sådana fall »måste civilförsvarsmyndigheterna, främst civilförsvarscheferna, ta erforder- liga initiativ» och lämna biträde ifråga om tjänsten i bårhus, transporter av de döda och upptagning av gravar och gravsätt- ning. Denna medverkan ansåg civilför- svarsutredningen ingick i civilförsvarets allmänna skyldighet att med tillgängliga
resurser biträda vederbörande samhälls— organ.
Statsmakterna beslöt att uppgiften att omhänderta döda i krig från år 1960 skulle åvila de ordinarie samhällsorganen. Dessa skulle dock vid svårare lägen få hjälp av civilförsvaret. Civilförsvaret skul- le även ansvara för att erforderlig plan- läggning kom till stånd. Någon sådan tor- de i avvaktan på vidare utredning icke ha genomförts.
Krigsmaktens gravtjänst
Gravtjänsten inom krigsmakten regleras i en särskild av överbefälhavaren år 1959 fastställd krigsgravinstruktion, som skall tillämpas i krig eller då Kungl Maj:t där- om förordnar. I det följande refereras in- struktionens föreskrifter bl a med hänsyn till att de kan komma att tillämpas även inom den civila sektorn. Därtill kommer att krigsgravinstruktionens bestämmelser är de enda som överhuvudtaget finns på detta område och som närmare berör förhållanden under krig.
Instruktionen anger att krigsgravtjäns- tens uppgift är att enligt folkrättsliga reg- ler och i överensstämmelse med i Sverige gällande lagar och förordningar på ett värdigt och pietetsfullt sätt ta hand om i krig avlidna. Den anger som grundprincip, att gravsättning i hemorten skall eftersträ- vas men att stridshandlingar och transport- och utrymningsförhållanden kan medföra, att gravsättning måste ske tillfälligt i sk fältgrav eller på särskild krigskyrkogård. Efter fientligheternas inställande bör så långt det är möjligt döda och stupade över— flyttas till hemorten.
Krigsgravtjänsten skall omhänderta döda från egen och fientlig krigsmakt samt döda bland civilbefolkningen i de fall krigshän- delserna gör det nödvändigt eller civilför- svarsmyndighet gör framställning därom.
Ifråga om organisationen är det bla fastställt att militärbefälhavare inom sitt område leder och samordnar krigsgrav- tjänsten. Han låter upprätta krigskyrko- gårdar och hänvisar förband till dessa. Vi- dare utfärdar han anvisningar för trans- port av döda samt organiserar vid behov erforderliga krigsgravförband för att be- tjäna krigskyrkogårdar. Vad som är sagt om militärbefälhavare gäller i tillämplig utsträckning även marinkommandochefer.
De döda skall omhändertas genom ve- derbörande militäre chefs åtgärder. Kan en sådan chef icke omhänderta de döda, anmäler han till närmast högre instans det ungefärliga antalet döda och platser- na, där de anträffats. Om de döda avlidit genom smittosam sjukdom eller till följd av bakteriologiska eller radiologiska strids- medel, vidtas särskilda åtgärder enligt ve— derbörande läkares anvisningar. När läget så kräver, äger varje chef anbefalla grav- sättning i fältgrav eller begravning till sjöss. Döda civilpersoner och fiender om— händertas på samma sätt som döda till- hörande krigsmakten. Så snart förhållan— dena medger det, transporteras de döda till den uppsamlingsplats till vilken förbandet hänvisats.
Krigsgravinstruktionen innehåller även bestämmelser angående hur det skall för- faras med avlidens utrustning och person— liga tillhörigheter. Dessa skall enligt vissa regler sändas bakåt utom i de fall, då risk för smitta av olika slag kan förekomma och förstöring bli erforderlig.
Varje chef skall tillse att alla möjlig- heter till identifiering utnyttjas. Den bör ske redan vid omhändertagandet. I första hand skall den grunda sig på den dödes identitetsbricka, i andra hand på andra handlingar. Om den döde inte kan identi- fieras med säkerhet, upprättas signalement enligt ett särskilt formulär. Detta sker i re— gel vid uppsamlingsplatser för döda, var- vid om möjligt medicinskt utbildad per-
sonal, förbandets läkare eller tandläkare bör biträda. Det rekommenderas också att om möjligt ta fingeravtryck eller fotogra- fera den döde.
Uppsamlingsplats för döda skall upp- rättas på order av vederbörande chef vid bataljon (ca 1 000 man) och motsvarande enhet. Chefen skall också avdela personal som behövs för detta ändamål. Verksam- heten vid en bataljonsuppsamlingsplats leds av pastor eller annan lämplig person, tex personalvårdsassistent eller stabsun- derofficer, och utövas i samråd med lä- kare. Den upprättas i regel i anslutning till förbandsplats. Den skall hållas väl av- skild från denna och vara skyddad för in- syn och fientlig inverkan. Från uppsam- lingsplats transporteras de döda till krigs- kyrkogård eller till civil kyrkogård enligt militärbefälhavarens bestämmande. Förva- ringstiden på uppsamlingsplatsen för döda skall vara så kort som möjligt och bör i regel icke överstiga ett dygn.
Detaljerade föreskrifter är utfärdade för rapportering och registrering. Det saknas anledning att i detta sammanhang närmare gå in på dessa föreskrifter. Det bör emel- lertid redovisas, att identitetssedel skall upprättas för varje död i samband med omhändertagandet. Därutöver skall den dödes kompanichef snarast sända skrift- ligt meddelande om dödsfallet till de när— maste anhöriga.1 Detta meddelande skall även innehålla de närmare omständighe- terna kring dödsfallet. I högkvarteret skall upprättas centralt register över beläggning på krigskyrkogårdar och i fältgravar. Un- derlaget härför skall komma genom sär- skild rapportering. Truppregistreringsmyn- digheten, som så småningom får rappor- ter från förbanden, utfärdar det officiella meddelandet om dödsfallet. Meddelandet
1 Vid utbildningen av den militära persona— len förordas att brevet sänds över vederbö- rande pastorsämbete.
överlämnas till de anhöriga genom veder— börande pastorsämbete.
I ett särskilt avsnitt behandlas trans- porten av de döda från uppsamlingsplat— serna till krigskyrkogård eller till civil kyrkogård. Transporterna skall samordnas med underhållstransporterna. I första hand skall återgående tomma fordon ut- nyttjas.
Jordfästning bör om möjligt äga rum i samband med gravsättningen och ske en— ligt bestämmelser och anvisningar i kyrko- lag och fältkyrkohandbok. Jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans kan under vissa förhållanden förekomma, och vederbörlig hänsyn skall i möjligaste mån tas till den dödes religiösa uppfattning och uttalade önskemål om sättet för jordfäst- ningen. Eldbegängelse må äga rum om eldbegängelseanstalt står till förfogande och då det är möjligt med hänsyn till för- hållandena i övrigt. På dödsrapport skall anges skälet till eldbegängelsen. Den må medges om den döde begärt det och de anhöriga gör framställning härom eller om den dödes religion så kräver.
Särskilda bestämmelser finns i instruk- tionen om upprättande av krigskyrkogård. Den skall upprättas inom bakre delen av operationsområde och bör i möjligaste mån vara undandragen tillfälliga växlingar i läget. Från skyddssynpunkt bör öppen terräng om möjligt undvikas. Krigskyrko- gård kan anslutas till en redan befintlig kyrkogård eller begravningsplats eller upp- rättas såsom fristående ny anläggning. Verksamheten vid krigskyrkogård leds av en krigsgravfogde.
Vissa anvisningar angående hur avlidens stoft skall mottas finns också för pastors- ämbete i hemorten.
I instruktionen finns slutligen även in- gående föreskrifter om krigsgravtjänstens utövning vid bakteriologisk och radiologisk krigföring. De behandlas icke i detta sam— manhang.
Efterforskningsbyrån för krigsfångar och civil- internerade
Ifråga om personer tillhörande främmande stridande styrkor, som avlidit i Sverige utan att före sin död ha tillfångatagits (döda, tillhörande i artikel 13 Geneve- konvention II angivna kategorier) gäller, att död tillhörande fienden som omhänder- tagits och gravsatts genom militärt för— bands försorg registreras vid högkvarte— rets krigsgravdetalj. Omhändertagandet kan också ske genom civila myndigheter. Därvid skall de myndigheter, som i fred har ansvaret för begravningstjänst, identi- fiering osv träda i funktion. Uppgift om gravplats skall lämnas från församling och om identifiering från lokal polismyndig- het, lämpligen i samråd med den till sven— ska röda korset anslutna efterforsknings- byrån för krigsfångar och civilinternerade (EKC). Den avlidnes tillhörigheter samt —— då sådan finns — hälften av den dödas dubbla identitetsbricka sänds i för- seglat paket med uppgifter angående den dödes identifiering och fullständig för- teckning av paketets innehåll till EKC.
Hälsovårdsmyndigheternas medverkan
Inom medicinalstyrelsen har särskild ut- redning verkställts om hälsovårdsnämnder— nas verksamhet under krig. Denna utred- ning är icke slutförd och har sålunda icke föranlett föreskrifter, då medicinalstyrel— sen torde ha velat avvakta statsmakternas ställningstagande till kommunalrättskom- mitténs förslag ifråga om ansvarsfördel- ning vad rör olika uppgifter under krig. I detta sammanhang kan meddelas att erin- ran framförts mot krigsgravinstruktionen i vad avser anvisningarna om anläggning av krigskyrkogård. I instruktionen är före- skrivet att minsta gravdjup skall vara 1,3 rn under det att begravningskungörel- sen anger 2 in. Det skulle intill 1964 ha
inneburit att varje krigskyrkogård skulle kunna användas enligt instruktionen först efter dispensförfarande. Sedan ny begrav— ningskungörelse trätt i kraft är det möj- ligt att vidta åtgärder enligt instruktionen utan dröjsmål. Självfallet är det fortfa- rande lika angeläget att verksamheten på begravningsplatser och överhuvudtaget ifråga om omhändertagande av döda kan ske på ett sådant sätt att sanitära olägen- heter under krig icke uppstår. Därför mås- te hälsovårdsnämnderna aktivt medverka i dessa sammanhang.
Kommunal beredskap
I propositionen 1964: 4 framlades förslag till lag om kommunal beredskap. PropOSi- tionen grundar sig på ett betänkande om »Kommunal beredskap» (SOU 1962: 7). I propositionen omnämns också den civila krigsgravtjänsten. Ordinarie organ skall svara för denna verksamhet i mera >>nor— mala» lägen. Civilförsvaret skall svara för densamma i svåra lägen, då ordinarie organ ställs inför övermäktiga uppgifter. Civilförsvaret kan med civilförsvarsplikt snabbt anskaffa arbetskraft och med för- foganderätt ta maskinell utrustning i an- språk. Hälsovårdsnämnd bör vara den myndighet, som närmast begär civilför- svarets medverkan.
Lag om kommunal beredskap (SFS 1964: 63) och kommunal beredskapskun- görelse (SFS 1964: 722) innehåller före- skrifter, som ansluter till vad som föreslogs i ovanstående proposition, dock utan att den civila krigsgravtjänsten direkt om- nämns.
Utredningens överväganden och förslag Grundläggande synpunkter
Kyrkoberedskapsutredningen kan, som in- ledningsvis framhållits, icke komma med förslag i detalj rörande alla de problem, som kan sammanhänga med omhänderta—
gandet av döda under krig, utan kommer i det följande att ange vissa synpunkter på olika verksamhetsområden och på ansvars- fördelningen för den fortsatta krigsplan— läggningen. Vidare kommer att beröras förhållanden under olika lägen under krig. Erfarenheter från det senaste kriget och de beräkningar, som finns av modern va— penteknik och moderna betvingelsemeto- ders förstörelseverkan, talar för att förlus— ter i döda icke blott inom krigsmakten utan även i övrigt kan bli stora på kort tid och på ett geografiskt begränsat om- råde. Det är även uppenbart att resurser att ta hand om döda, både materiella och personella, behövs i betydande mängd vid samma tillfälle som dessa resurser erford- ras för andra kanske än mer angelägna försvarsuppgifter, nämligen att skydda och rädda levande människor eller att förstärka våra stridskrafter och vårt totalförsvars insatser på avgörande områden. Omhändertagande av döda är en väsent- lig fråga sett från etiska, religiösa, psyko- logiska och hygieniska synpunkter. Det är därför angeläget att de döda tas om hand under så värdiga och sanitärt sett till- fredsställande former som förhållandena medger. Även från allmänrättsliga grunder —- av hänsyn till äganderätts- och arvsför- hållanden -— är givetvis betydelsen av ett noggrant omhändertagande stor. Det må understrykas att de religiösa och psykolo- giska skälen under krigsförhållandena måste bedömas som lika väsentliga som andra, vilka annars kan synas mer på- tagliga. Det är icke blott de nära anhörigas reaktion inför dödsfall man har att ta hän- syn till. Det är även -— särskilt i en svår situation med ett stort antal döda — den reaktion som kan skapa självuppgivelse, desperation, panik etc och som förstärks, om ingenting görs för de döda. Väsentligt är även att det, som görs, utförs med så stor värdighet, som det aktuella läget med- ger. Även en gemensamhetsbegravning kan
genomföras på ett från andliga och estetis- ka synpunkter värdigt sätt. Det må vara tillräckligt att säga, att begravningsväsen— det m m är en del av totalförsvaret. Även begravningsväsendet i krig måste vara väl planlagt och ha en god beredskap.
Behoven av resurser och organisation för denna verksamhet måste självfallet skifta mycket. Både i inkvarterings— och utrymningsorter, där direkta krigshand- lingar icke pågår, liksom i delar av landet, som icke direkt påverkas av en utrymning eller andra av kriget föranledda mer om- fattande åtgärder, bör i stort sett de for— mer och de organ, som används för dessa ändamål i fred kunna tillämpas och fun- gera även i krig. Från dessa mer >>nor— mala» krigsförhållanden finns sedan hela skalan av möjligheter fram till den stora kärnladdningseffekten i tätbefolkade om— råden, som gör alla resurser och former för normalbehovet otillräckliga. Det är därför nödvändigt att varje krigsplanlägg- ning för dödas omhändertagande möjlig— gör en differentierad organisation och ett genomförande med smidiga anpassnings- möjligheter i förhållande till det aktuella läget. Det, som i ett lugnt läge kan till- godoses från olika synpunkter, blir i ett svårt läge mindre väsentligt, opraktiskt eller omöjligt att genomföra.
Innan de olika delproblemen närmare behandlas finns det anledning att något be- röra de förluster, som i olika sammanhang kan komma att inträffa. Sedan cirka tio år tillbaka pågår analyser av de moderna stridsmedlens verkningar på befolkningen i tätorter —— stadsanalys och även —fastän i mindre omfattning — befolkningen på landsbygden. Analyserna utförs numera huvudsakligen på uppdrag av civilförsvars— styrelsen. Genom stadsanalyserna erhålls ett underlag för bedömande av rådande lo- kala förhållanden och de civilförsvarsåt- gärder av taktisk och organisatorisk art, som är nödvändiga.
I stadsanalyserna har man kommit fram till överslagsmässiga beräkningar på för- luster, som kan uppstå under olika förut— sättningar. Det är nödvändigt att alltid ange en klar förutsättning. Faktorer som påverkar de resultat, som ett fientligt kärn- vapenanfall kan åstadkomma, är tex hu- sens kvalitet, skyddsrummens antal och kvalitet, om utrymning hunnit genomföras, om förvarning hunnit erhållas, tiden på dygnet, anfallsmetod, verkansförhållanden m m. Ett exempel på stadsanalys visar att ett höghöjdsanfall med en 20 kilotons kärnladdning skulle kunna innebära föl- jande:
före utrymning, ingen förvarning
55 400 invånare 31 900 döda; efter utrymning och mobilisering med för- varning på dagen
28 500 invånare 11800 döda; efter utrymning och mobilisering med för- varning under natten
33 000 invånare 13 800 döda; efter utrymning och mobilisering utan för- varning på dagen
29 500 invånare 16 600 döda; efter utrymning och mobilisering utan för- varning under natten
33000 invånare 19400 döda.
I den stad, som denna stadsanalys av- såg, avled det år då beräkningarna utför- des 461 personer.
Som exempel från ett krigshärjat land kan nämnas, att enligt uppgifter från tyska förbundsrepubliken, var förlusterna bland civilbefolkningen av ungefär följande stor- leksordning i några tyska städer under det andra världskriget:
Hamburg 55 000, Köln 20 000, Darm- stadt 12 300, Berlin 49 000, Kassel 30 000.
Särskilt i städer som Hamburg, Kassel, Darmstadt, Heilbron och Wiirzburg in- träffade de utan jämförelse största för- lusterna under det första angreppet för att därefter minska.
I Dresden torde under ett par dygn i
februari 1945 135 000 människor ha om- kommit. Andra skäl än direkta stridshand- lingar kan också förorsaka stora förluster. En stor del av de nära en miljon invånare i Leningrad, som avled under den tyska belägringen, dog på grund av svält, köld och epidemier.
Om man utgår från de svenska stads- analyserna, kan konstateras att överras- kande anfall mot icke utrymda orter kan leda till att 40—50% av de, som finns inom skadeområdet, dödas. I utrymda samhällen kommer antalet väsentligt att nedgå, men det rör sig fortfarande om be- tydande antal. Det kan konstateras att för- lustsiffrorna vid kärnvapenanfall genom- gående ligger väsentligt högre än förlust— siffrorna vid anfall med konventionella vapen. Överslagsvis kan sägas, att förlus- terna vid anfall med kärnladdning av den typ, som användes i Japan kan bli om- kring tre gånger så stora som förlusterna vid de svåraste bombanfallen under andra världskriget.
Mycket talar för att anfall mot svenska orter med kärnladdningar närmast kan komma till stånd i samband med fient- liga militära operationer och i mindre ut- sträckning enbart som terrorbombning. Det är emellertid nödvändigt att särskilda åtgärder vidtas för att bemästra den situa- tion, som uppkommer om fienden trots allt utför terrorbombning med kärnladdningar. För att få underlag för sådana åtgärder är det angeläget att de av civilförsvarsstyrel- sen påbörjade stadsanalyserna fortsätter. Med stöd av sådana kan en krigsgravorga- nisation regionalt och lokalt planeras.
Kyrkoberedskapsutredningen saknar an- ledning att närmare granska frågorrörande krigsgravtjänstens organisation inom krigs- makten. I ett par avseenden bör den dock beröras. Det synes som organisationen icke är dimensionerad för att kunna lösa de upp— gifter, som förhållandena inom krigsmak- ten kan komma att ställa. Det fåtaliga an- talet krigsgravmästare och krigsgravfogdar,
som nu finns, kan knappast bemästra pro- blem av den storleksordning, som kan kom— ma att uppstå under krig. Utredningen för- ordar en översyn av organisationen med hänsyn till den ökade risken för kärn- vapeninsats mot våra förband. Vidare syns det angeläget att företrädare för krigsgrav- tjänsten tillkommer även på försvarsom- rådesnivån.
Det förefaller uppenbart, att krigsmak- tens krigsgravorganisation icke är dimen- sionerad för att ta hand om döda civilper- soner i annan mån än då uppgiften kan anses ligga inom ramen för förbandets mi— litära uppgifter. Givetvis kan det förut- sättas, att vederbörande militära chef i samråd med civila myndigheter, då de mi- litära uppgifterna gör det möjligt, sätter in såväl krigsgravpersonal som andra resur- ser för att på allt sätt hjälpa civilbefolk- ningen. På motsvarande sätt måste civila myndigheter i möjlig mån lämna bistånd åt de militära förbanden.
Slutligen vill utredningen beröra ytter- ligare ett spörsmål i detta sammanhang. Under förutsättning att den allmänna plan- läggningen leder fram till att inom vissa områden av landet särskilda kyrkogårdar upprättas, finner utredningen det naturligt att samarbete i största möjliga utsträck- ning sker mellan vederbörande civila och militära myndigheter inom totalförsvarets ram. Hittills har de militära myndigheter— na varit hänvisade till nuvarande ensidiga planering. Det kan knappast vara ända- målsenligt, att de militära myndigheterna rekognoserar och planlägger upprättande av krigskyrkogårdar för sina behov helt vid sidan av den planläggning, som sna- rast bör komma till stånd inom den civila sektorn av totalförsvaret för att åstadkom- ma kyrkogårdar av motsvarande slag. Ett gemensamt bruk torde i åtskilliga fall kun- na ifrågakomma.
Utredningen anser, att den grundläg- gande principen för omhändertagande av
döda under krig bör vara att låta de myn- digheter och organ som i fred handhar uppgifter på detta område så långt som möjligt svara för motsvarande verksamhet i krig och för erforderlig krigsplanlägg— ning. Denna princip kommer att vara väg- ledande för de synpunkter och förslag som utredningen i det följande framlägger på olika delområden av detta problemkom— plex.
Uppsamling mm av döda
Civilförsvarsutredningen föreslog att civil- försvarets räddningstjänst ifråga om döda >>i stort sett» borde »omfatta att framtaga de döda ur rasmassorna, tillvarata på plat- sen förefintliga identifieringsmöjligheter samt föra de döda till bårhus eller andra anvisade uppsamlingsplatser». I nu gällan— de civilförsvarskungörelse sägs beträffan— de tjänstegrenen »räddningstjänst» endast, att den har till uppgift »att undsätta dem som blivit innestängda vid byggnadsras eller eljest blivit i behov av hjälp för sin räddning».
Under andra världskriget var motsva- rande problem aktuella bl a i Tyskland och vissa uppgifter har erhållits från Tyska förbundsrepubliken. De döda omhänder- togs antingen av polis, civilförsvarsperso- nal eller av civila kommunala organ un- der medverkan av särskilt tillkallade polis— organ. Man hade också bistånd av orga- nisationen Todt att omhänderta de döda och att överföra dem till samlingsplatser eller senare till begravningsplatser. I flera städer användes utvald utländsk arbets- kraft. Vid enstaka tillfällen fick enskilda ta hand om fallna anhöriga och grannar.
Omhändertagande av döda på platsen för dödsfall, uppsamling och transport till bårhus, begravningsplats e dyl bör under mer »normala» krigsförhållanden fungera ungefär efter samma principer som i fred. De organ som i fred har dessa
uppgifter bör i sådana lägen kunna full— göra dem. Huvudansvaret på detta område måste ligga på den kommunala styrelsen och förvaltningen med bistånd av medi- cinal— och polismyndigheter etc. I utrym— da områden eller i tätbefolkade inkvarte- ringsområden har det visat sig att persona- len och transportmedlen icke helt räcker till, men verksamheten bör även här i hu- vudsak kunna klaras genom de kommu- nala myndigheternas planläggning och ak- tiva åtgärder samt genom överförande av resurser enligt länsstyrelses direktiv.
Inom krigsmakten torde omhänderta- gande av döda i princip kunna ske enligt nuvarande föreskrifter i krigsgravinstruk- tionen.
I mer skärpta krigsförhållanden och fram t om en katastrofsituation inom ett område blir omhändertagandet ett allt svå- rare problem. Alla tillgängliga krafter och resurser måste inriktas i första hand på att rädda levande. I den utsträckning kom- munens resurser inte är tillfyllest, måste det förutsättas att civilförsvaret i kraft av sina befogenheter över människor och ma- teriel »skapar» resurser och biträder vid genomförandet. Ansvaret bör emellertid alltjämt ligga på de kommunala organen. Det bör ankomma på dessa att påkalla ci- vilförvarets medverkan. I många fall kan det bli nödvändigt för länsstyrelseinstansen att ge direktiv både till kommuner och civilförsvarsorganisation. Planeringen för krig bör ske efter anvisningar från länssty- relse till kommunala styrelser, vilka det bör åligga att genomföra en fullständig plan— läggning. De allmänna anvisningarna efter vilka länsstyrelsen har att utfärda sina när- mare detaljföreskrifter bör utges av ci- vilförsvarsstyrelsen i samråd med övriga berörda centrala myndigheter.
Utredningen finner det angeläget att personal, som skall ingå i civilförsvarets räddningstjänst utbildas i »att framtaga de döda ur rasmassorna, tillvarata på platsen
förefintliga identifieringsmöjligheter samt föra de döda till bårhus eller andra anvisa- de uppsamlingsplatser» (civilförsvarsutred— ningen). Sålunda bör en effektiv utbild- ning i omhändertagandet av döda ske i civilförsvarets regi för den personal, som ingår eller skall ingå i kårer för räddnings- tjänsten. Sådan utbildning bör även ifråga- komma för polispersonal och personal i ci- vilförsvarets bevakningskårer, som ombe- sörjer ordningshållning. En viss orien- tering i hithörande frågor kan vara ak- tuell även för andra inom totalförsvaret placerade befattningshavare vid kommu- nala organ, inom kyrkliga församlingar mfl.
De dödas identifiering
Civilförsvarsstyrelsen har tidigt ansett att identifiering av döda tillhör de åtgärder, som ankom på civilförsvaret. Styrelsen lät 1951 krirninalkommissarie Nils Fallander utarbeta »anvisningar för identifierings- tjänsten och bårhustjänsten inom ramen för de uppgifter som åvilar civilförsvarets gravtjänst och socialtjänst». Denna utred- ning innehåller detaljerade förslag rörande identifiering m m. Några anvisningar eller föreskrifter i anledning av detta förslag har icke utfärdats av civilförsvarsstyrelsen eller av annan myndighet. Civilförsvarsutredningen, som något be- rörde denna utredning, framhöll bl a:
»Man måste förutsätta att under krig för- hållandena vid omfattande katastrofskador i vissa fall kan bli sådana att individuell iden— tifiering ej är möjlig. Å andra sidan är det av största vikt att identifiering sker i möj- ligaste mån. Detta har en väsentlig betydelse bla med hänsyn till efterlevande anhöriga, ev uppkommande arvsfrågor samt den all— männa folkbokföringen.
I fred ankommer ansvaret för erforderlig identifiering av döda i huvudsak på veder- börande polismyndighet. Det åligger sålunda exempelvis polismyndighet att vid obduktion
tillhandahålla vederbörande rättsläkare nöd— vändig bevisning för bestyrkande av likets identitet. Polismyndigheten åligger även i öv- rigt enligt hävd att då särskild identifiering erfordras svara för dess verkställande.
Redan i fred kan identifiering bli av sådan komplicerad art att den kräver speciell ex- pertis. Sålunda kan erinras om att vid inträf- fade flygolyckor de förolyckades kroppar i vissa fall företett skador som för identifi- eringen krävt samarbete mellan polis, läkare och tandläkare. Under krig medför identifie- ringen än större bekymmer. Ifråga om för- beredelser för att underlätta identifieringen av döda i krig bör givetvis bygga på erfaren— heter från den fredsmässiga verksamheten. Åtgärderna måste emellertid anpassas efter de katastrofförhållanden varmed man måste räkna vid ett modernt krig. Härav följer att man i många hänseenden måste ge avkall på de krav som i fred ställs på verksamheten och jämväl på därmed sammanhängande åt- gärder såsom utfärdande av dödsbevis och begravningstillstånd».
Civilförsvarsutredningen framförde den uppfattningen, att identifieringen i krig i första hand borde åvila polismyndigheten under nödig medverkan av medicinalmyn— dighet men också av civilförsvaret. Det erinrades vidare om att en viss utbildning i likidentifiering meddelades i assistentkur— serna vid Statens polisskola och en mer ingående utbildning vid fortbildningskur- ser för brottsplatsundersökare. Däremot ingår i denna utbildning ännu ej behand- ling av de identifieringsproblem, som kan tänkas uppkomma i krig, och utredningen föreslog därför att denna vidgning av un- dervisningen skulle ske.
Även i övrigt hade Civilförsvarsutred- ningen i sitt betänkande framfört en hel del synpunkter på hur identifieringen bör genomföras och därvid bl a föreslagit att statens kriminaltekniska anstalt skulle ut- färda vissa anvisningar rörande sättet för likidentifiering och den materiel, som är erforderlig för denna.
Från Tyska förbundsrepubliken har kyrkoberedskapsutredningen erhållit vissa uppgifter om hur identifieringen genom-
fördes i städer, som utsattes för häftiga bombanfall under andra världskriget. Där— av framgår att identifieringsverksamheten i huvudsak handhades av kriminalpolisen under medverkan av överlevande, som kunde antas ha kännedom om de döda. Den genomfördes enklast och bäst på den plats, där den döde påträffades och i an— nat fall på uppsamlingsplatserna. Från sådana döda, som icke kunde identifieras vid dessa tillfällen, tog man tillvara de värdeföremål med personliga uppgifter el- ler övriga igenkänningstecken, som man kunde träffa på. Dessa bevarades som be- vismedel i plastflaskor med gravnummer, som utvisade var man jordfäst den av- lidne. I de flesta fall har denna uppsamling av igenkänningstecken möjliggjort en se- nare identifiering. Många gånger fick man en bekräftelse på identiteten genom att livsmedelskort inte mer togs i anspråk.
Döda medlemmar i ett och samma hus- håll blev, om det var omöjligt att känna igen individuella lik eller om det endast var aska eller benrester kvar, identifierade och begravda gemensamt. Det sätt, på vil- ket identifieringen genomfördes, uppges efteråt av anhöriga och andra ha ansetts som tillfredsställande.
Civilförsvarsutredningen liksom andra tidigare utredningar underströk värdet av att medborgarna i fred utrustades med identitetsbrickor. Kungl Maj:t har den 6 juni 1962 fastställt obligatoriska identitets- brickor för nyfödda barn och den 19 april 1963 meddelat bestämmelser för frivillig anskaffning av sådana brickor till själv- kostnadspris samt för upplysningsverksam- het i samband härmed.
Kyrkoberedskapsutredningen kan i hu— vudsak ansluta sig till de synpunkter, som Civilförsvarsutredningen framförde i sitt betänkande. Kyrkoberedskapsutredningen vill emellertid ytterligare understryka vik- ten av att en effektiv och rationell plan- läggning för identifieringsverksamheten
under krig snarast kommer till stånd. I första hand synes förutsättningarna i nu- läget vara goda för en sådan planlägg- ning genom det av statsmakterna fattade beslutet om tillverkning av identitets- brickor till nya medborgare. Detta löser emellertid för det närmaste halva seklet endast partiellt identifieringsproblemet i landet. Det syns utredningen angeläget, att en så effektiv upplysningsverksamhet åstadkom att den frivilliga anskaffningen av identitetsbrickor intensifieras. De hit- tillsvarande erfarenheterna av den frivil- liga anskaffningen är nedslående.
Med hänsyn till att identifieringsproble— men under krig endast delvis kan anses lösta genom den nu beträdda och i prin— cip riktiga vägen, finner utredningen det angeläget, att en fortsatt planläggning äger rum och vill då förorda att denna sker med utgångspunkt i det förslag till anvisningar för identifieringstjänsten och bårhustjänsten mm, som enligt vad ovan angivits år 1951 överlämnades till civil- försvarsstyrelsen. Enligt denna utredning skulle emellertid den samordnande upp- giften handhas av civilförsvarsstyrelsen. Utredningen finner det mer ändamålsen- ligt, att ansvaret läggs på rikspolisstyrel- sen, i samverkan med civilförsvars- och medicinalstyrelsen.
Utredningsmannen föreslog lokala iden- tifieringspatruller av identifieringskunniga polismän och tandläkare, som skulle sköta sina vardagliga uppgifter på tider, då identifieringsuppgifter icke förelåg. Det be- räknades att i allmänhet en identifierings- patrull erfordrades per bårhus. Därutöver erfordrades en för länet gemensam speciell identifieringspatrull. Av det ingivna för- slaget framgår i detalj hur identifieringen borde gå till i enklare och i svårare fall. Kyrkoberedskapsutredningen finner att från de utgångspunkter utredningen valt, är denna organisationsform ändamålsen— lig, men anser att det bör ankomma på
rikspolisstyrelsen att i samråd med övriga berörda centrala myndigheter i detalj pröva vilken lokal identifieringsorganisa- tion som är lämpligast.
Utredningen förordar, att identifierings— verksamheten under >>normala>> krigsför- hållanden fungerar efter samma principer som i fredstid, dvs ansvaret skall ligga hos polismyndighet i samråd med andra be- rörda myndigheter. I svårare lägen och katastrofsituationer måste civilförsvars- organen vara skyldiga att efter begäran av polismyndighet ställa personal och andra resurser till förfogande. Då bör ock- så identifieringspatruller eller motsvaran- de organ organiseras och verka. Plan— läggningen för verksamheten bör ske efter centrala anvisningar utfärdade av riks— polisstyrelsen i samråd med civilförsvars— styrelsen och medicinalstyrelsen. När- mare detaljanvisningar för planläggningen bör utfärdas av vederbörande länsstyrelse. Slutligen bör undervisning i likidentifiering införas vid statens polisskola och för ci- vilförsvarspersonal i räddningstjänst och ordningstjänst.
Dödsbevis och begrav- ningstillstånd
Nu gällande regler för dödsbevis finns i 5 19 i folkbokföringsförordningen (SF 1946: 469) och närmare bestämmelser för utfärdande av dödsbevis liksom om till- stånd till gravsättning eller eldbegängelse finns i begravningskungörelsen 55 14—24. Dessa föreskrifter har ovan inledningsvis redovisats. Det är uppenbart, att svårighe- ter kan uppstå att under krig anskaffa dödsbevis och tillstånd enligt de i fred gäl- lande reglerna. Dispens i krig från dessa regler är även meddelade i kungörelsens ?) 32.
Enligt ovannämnda förordning & 19 stadgas >>Om dödsfallet inträffar inom stad
— — — där för allmänna hälso- och sjukvården anställd läkare är stationerad — — — skall därest särskilda omständig- heter icke göra det omöjligt vid anmälan av dödsfallet företes intyg angående döds- orsaken (dödsbevis) utfärdat av legitimerad läkare och bör sådant bevis såvitt möjligt företes jämväl då dödsfallet inträffat i an— nan ort.
Kan dödsbevis icke företes skall sanno- lik dödsorsak uppgivas. Har läkare under sista året före dödsfallet rådfrågats av eller för den avlidne skall tillika lämnas uppgift om läkarens namn».
I begravningskungörelsen lämnas också föreskrifter om dödsbevis och bl a vad det- ta skall innehålla.
Kyrkoberedskapsutredningen anser ifrå— ga om dödsbevis att det under krig bör vara möjligt för andra än läkare att utfärda sådant bevis eller motsvarande handling och vill bla erinra om att i Finland kunde under senaste kriget iden- titets— och dödsattester för stupade utfär- das av bla fältprästerna. Det syns möj- ligt att, då läkare inte har deltagit i identi- fieringsarbetet eller på annat sätt finns tillgänglig, ett dödsbevis eller motsvarande erforderlig handling får utfärdas av identi— fieringspatrullchef och kvalificerad sjuk- vårdspersonal eller präster mfl kategorier, som kan förutsättas ha vana vid att be- döma att döden inträtt. Utredningen före- slår, att det uppdras åt medicinalsty— relsen att i samråd med övriga berörda myndigheter utarbeta föreskrifter för krigsförhållanden, som innebär förenkling av i fred gällande föreskrifter och som i princip innebär en vidgad rätt för fler personalgrupper att utfärda dödsbevis el- ler motsvarande handling.
I begravningskungörelsen lämnas före- skrifter om begravningstillstånd. Där står i 5 15: »Finnes beträffande den som avlidit här i landet icke anledning till antagande att döden orsakats av annan person och
ej heller eljest skäl att företaga en full— ständigare undersökning av den döda krop— pen och har, då så skall ske, dödsbevis av- lämnats, föreligger intet hinder mot att gravsättning eller eldbegängelse sker utan vidare prövning».
Det är pastor till vilken anmälan om dödsfallet gjorts, som på begäran omedel- bart skall utfärda intyg om att gravsätt- ning eller eldbegängelse får äga rum (5 18 begravningskungörelsen). Även i övrigt finns vissa föreskrifter om tillstånd till gravsättning, eldbegängelse och i vissa fall krav på närmare undersökningar av den döda kroppen under medverkan av polis- myndighet mm. I sådana fall, då det an- tas att döden orsakats av annan person eller att skäl eljest är för handen att före- ta en grundligare undersökning, blir det efter att en sådan undersökning genom- förts polismyndigheten, som meddelar till- stånd till gravsättning eller eldbegängelse. I vissa fall kan även länsstyrelsen bli av- görande instans.
Det är självfallet att reglerna även i detta fall avser normala förhållanden, var- för begravningskungörelsen kompletterats med föreskrifter i ,8, 32, som medger dis— pens från dessa regler under krig. Sålunda finns det oftast under krig anledning för- moda »att döden orsakats av annan per- son». Vidare är det givetvis vid flera till— fällen omöjligt att genomföra en närmare undersökning av den döda kroppen. Slut- ligen kommer betydande svårigheter i vis- sa lägen att föreligga att ha tillgång till person, som kan utfärda begravningstill- stånd på det sätt som är avsett i kungörel- sen. Utredningen föreslår att även i denna del bemyndigande lämnas medicinalstyrel- sen att i samråd med överbefälhava- ren, rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen samt den föreslagna kyrkoberedskaps- nämnden utge föreskrifter och anvisningar för den planläggning som bör komma till stånd på detta område.
Tillvaratagande av per- sonliga tillhörigheter
Den för krigsmakten gällande krigsgrav- instruktionen lämnar noggranna föreskrif- ter för hur avlidens personliga tillhörig— heter, utrustning mm skall omhändertas. Motsvarande föreskrifter saknas utanför krigsmakten. Det syns kyrkoberedskaps— utredningen som om de principer, som be- döms lämpliga för krigsmaktens personal även kan tillämpas för andra. Sålunda bör persedlar och föremål, som anträffats på den döde eller eljest tillhört honom tas om hand, emballeras och förses med erforder- liga uppgifter om den dödes identitet. Till- hörigheterna bör sedan i möjligaste mån förvaras betryggande till dess de kan ut- lämnas till den, som styrker sin behö- righet ta hand om dem.
Som tidigare framhållits vid behandling av identifieringsproblem är en de] före- mål av väsentlig betydelse för en fram- tida identifiering. Dessa, liksom väsentliga värdeföremål, stora kontantbelopp, bank- böcker med stora belopp m ni, bör tas om hand av polismyndighet. Genom bl a pas- torsämbeten bör det vara möjligt att få tillhörigheter vidarebefordrade till anhö- riga under vissa förhållanden. Tillhörighe- ter från sådana döda, som avlidit genom smittosam sjukdom eller till följd av bak- teriologiska eller radiologiska stridsmedel, bör behandlas med beaktande av medi- cinska föreskrifter.
Kyrkoberedskapsutredningen föreslår att bestämmelser för en närmare planlägg- ning utfärdas av rikspolisstyrelsen i sam- råd med civilförsvarsstyrelsen, medicinal- styrelsen och övriga berörda myndigheter och finner det angeläget att denna fråga liksom de förutnämnda behandlas i ett sammanhang.
Tjänsten i bårhus eller vid annan uppsam- lingsplats för döda består främst av att förvara de avlidna, iordningställa deras kroppar, svepa dem och nedlägga dem i kistor samt av andra förberedelser för jordfästning eller eldbegängelseakt. Under normala förhållanden är det vederbörande kyrkogårdsförvaltning, som har ansvaret för tjänsten i bårhusen, men en stor del av den verksamhet, som där äger rum, utförs av enskilda begravningsentreprenör— företag.
Civilförsvarsutredningen ansåg att tjäns- ten i bårhus i princip borde skötas av samma organ som i fred. I den utsträck- ning som den befintliga personalen var otillräcklig, borde förstärkning anskaffas antingen på frivillig väg eller med anlitan- de av tjänsteplikt. Även civilförsvaret bor- de kunna biträda i särskilda fall. Civilför- svarsmyndighet borde även medverka vid anskaffande av ytterligare erforderliga lo- kaler.
Kyrkoberedskapsutredningen finner i enlighet med från början uttalade princi- per, att det bör ankomma på kyrkogårds- förvaltningen och den kyrkliga kommunen (eller den borgerliga kommunen, då denna i fred svarar härför) att planlägga och an- svara för tjänsten i bårhus även under krig, både i mer lugna krigsförhållanden och i skärpta lägen. Utredningen finner det angeläget att erforderlig planläggning för krigsverksamheten äger rum i fred. I det följande anger utredningen några riktlinjer för vad som bör beaktas vid sådan planläggning.
I fred befintliga bårhus måste under krig kompletteras med tillfälliga uppsam- lingsplatser, tex skolor, Sporthallar, ga- rage mm. Det bör finnas något bårhus med sådana förvaringsplatser, att de döda kan förvaras under längre tid. Likaså bör det finnas utrustning och utrymme för obduktion i samma båthus.
I den utredning, som år 1951 överläm- nades till civilförsvarsstyrelsen, beräknades vid konventionella anfall erforderligt an— tal bårhusplatser för en ort med invånar- antal på 100 000 vara 200. Därutöver bor- de vara planerat för 1400. Dessa bår- platser skulle kunna tas i bruk, då annat bårhus blivit förstört eller vid särskilt förödande anfall. En ort med 20000 in- vånare behövde 40 bårplatser och 280 re— kognoserade. Dessa siffror ger en viss uppfattning om storleksordningen av det planeringsarbete, som behöver genomföras. För ett bårhus med 100 bårplatser beräk- nades en personal på fyra bårhusbiträden, en bårhusvaktmästare, ett skrivbiträde samt en ordonnans. Kyrkoberedskapsut- redningen utgår från att denna beräkning kan användas som underlag för viss plan— läggning, men bedömer angivna utrymmen vara otillräckliga i ett läge med stort an- tal döda.
Utredningen anser det angeläget att be— gravningsentreprenörer medverkar även under krig i de uppgifter, som de under fred är vana att handha och avger se- nare förslag härom.
I detta sammanhang bör även transpor— ten från bårhus till begravningsplats mm behandlas. Om antalet döda i en inkvar- teringsförsamling blir onormalt stort, kan särskilda problem uppstå i de fall, då man i mer betydande antal önskar jordfästning eller gravsättning på hemorten, i familje— grav e dyl. I den utsträckning så är möj- ligt, bör dessa önskemål tillgodoses, men det torde vara realistiskt att räkna med, att dessa möjligheter under krigsförhållanden blir begränsade. Man kan inte räkna med att erforderliga transporter kan utföras på annat sätt än med allmänna transportme- del och att särskilda arrangemang icke är möjliga att genomföra. De allmänna trans- portmedlen är i ett sådant läge som en följd av samhällets omställning och krigs- handlingar hårt ansträngda. Det är där-
för ur myndigheternas synpunkt önskvärt att jordfästning och gravsättning sker på ett sätt, som ställer minsta möjliga krav på transportmedel.
De transportmedel, som i dessa och andra sammanhang erfordras, torde nor- malt böra tillgodoses genom åtgärder från begravningsentreprenörernas sida enligt de normer, som gäller för fred. Om erforder— liga transportmedel på detta sätt icke kan åstadkommas, får det ankomma på kyrko- förvaltningsmyndigheten att själv eller i katastrofläge med bistånd av civilförsva- rets resurser genomföra absolut nödvän— diga transporter. Erforderliga transport— medel beställs hos närmaste vägtrafikom— bud. Att under katastrofsituationer åstad- komma transporter från inkvarteringsom- råden till utrymningsområden får där- emot anses uteslutet.
Civilförsvaret bör i enlighet med den uppgift, som alhnänt tillkommer denna organisation enligt 1 5 f civilförsvarskun— görelsen, biträda då så erfordras bla ge- nom att ställa personal till förfogande.
Mot den allmänna bakgrund, som ovan angivits i fråga om tjänsten i bårhus och vissa transporter bör planläggningen ske genom allmänna anvisningar utarbetade av den av utredningen föreslagna kyrkobered- skapsnämnden. Skulle denna icke komma till stånd måste planläggningen —- trots vad som uttalats i proposition 1964: 4 sid 67 — åläggas civilförsvarsstyrelsen i sam— råd med ärkebiskopen, rikspolisstyrelsen och medicinalstyrelsen. Därvid bör även tillfälle lämnas de större organisationerna av begravningsentreprenörer att medverka. Kyrkoberedskapsutredningen anser det nödvändigt att i detta som i många andra fall då flera olika myndigheter har med- ansvar, men icke huvudansvar, föreslå att en myndighet tilldelas huvudansvaret. De närmare anvisningarna för verksamheten i regional och lokal instans bör utges av läns- styrelsen i samråd med berörda domkapitel
och sedan föranleda en detaljplanläggning genom den kyrkliga kommunens försorg (eller den borgerliga, då denna har ansvaret för kyrkogård).
Meddelande om dödsfall
I detta sammanhang behandlar utredning- en olika slag av meddelanden om dödsfall och börjar med meddelande till anhöriga. I krigsgravinstruktionen finns för krigs- maktens del detaljerade föreskrifter om hur sådana meddelanden till anhöriga skall ske. Det förutsätts i huvudsak ske genom att ansvarig chef, i första hand kompani- chef, i ett personligt brev till den stupades anhöriga, lämpligen genom pastorsämbetet, lämnar meddelande om förlusten. Detta meddelande framförs med fältposten så snart som möjligt. I ett senare skede till— ställs ett officiellt meddelande med en en— hetlig formulering på särskild blankett de anhöriga genom truppregistreringsmyndig- heten. Det är även förutsatt, bl a i anvis- ningar för fältprästerna, att dessa skall kunna ta kontakt med de anhöriga och lämna dem närmare meddelande om döds- fallet, i den mån så är möjligt och lämp- ligt av andra skäl. De principer, som anges i instruktionen syns även kunna tillämpas utom krigs- makten. Att meddela ett dödsfall är under alla förhållanden en stor och tung uppgift och detta gäller även under krigstid. Om möjligt bör ett sådant meddelande icke enbart ske skriftligt. Det syns utredningen naturligt, att präster och pastorer i största möjliga utsträckning används för att vid personliga besök framföra sådant medde- lande till de närmast anhöriga. Redan från verksamheten i fred har präster och pasto- rer en betydande erfarenhet av hur sådana uppgifter löses.
I den mån präst eller prästs medhjälpare icke personligen kan nå de anhöriga, kan ett skriftligt meddelande bli nödvändigt. Det är värdefullt, om ett sådant medde-
lande icke får en alltför formell och ste- reotyp utformning, utan innehåller något om de närmare omständigheterna kring dödsfallet, vilka som var närvarande osv. Även i sådana fall då de anhöriga befin- ner sig på annan ort, vilket blir mycket vanligt under krig, bör det finnas möjlig- het att genom kontakt präster och pastorer emellan nå de anhöriga med ett personligt meddelande. Meddelande om dödsfall till myndigheter för registrering m m är även nödvändigt.
Meddelande sker även i kyrka inför församlingen. I anslutning därtill sker nu- mera allmänt en tacksägelseringning. Det är helt naturligt, att meddelanden av detta slag fortsätter under ett lugnt krigsskede, men vid sådana tillfällen, då större kata- strofsituationer med stort antal döda har ägt rum, syns det utredningen orimligt att detta slag av meddelande genomförs. I stället bör en kollektiv formulering utan angivande av namn och församling som en erinran om de döda äga rum. Formule— ringen kan lämpligen utarbetas genom den föreslagna kyrkoberedskapsnämndens eller biskopsmötets försorg.
Kyrkoberedskapsutredningen föreslår, att det skall ankomma på kyrkobered- skapsnämnden att i samråd med civilför- svarsstyrelsen, den centrala folkbok- föringsmyndigheten och övriga berörda myndigheter samt efter överläggningar vid biskopmöte utarbeta förslag till formu- lering och tillkännagivande av dödsfall i katastrofsituationer m m samt anvisningar för meddelande till anhöriga.
Kyrkogårdar och andra begravningsplatser
Vad som menas med begravningsplats framgår av den orientering om gällande lagstiftning, som inleder detta kapitel. Till- gångar i krig är i första hand de allmänna begravningsplatser, som finns ordnade i fred och de utrymmen, som inom dessa
icke är ianspråktagna. Härutöver torde emellertid under krigsförhållanden komma att erfordras ytterligare utrymmen.
I Tyskland fördes under andra världs- kriget, i den utsträckning så var möjligt, de döda till sina egna kyrkogårdar. När förlusterna genom en skärpning i luft- kriget steg, måste särskilda kyrkogårdar i många fall anläggas. Dessa begravnings- platser iordningställdes i allmänhet genom städernas försorg. Massbegravningar blev också nödvändiga. Särskilda centralt be- lägna områden fanns förberedda för dy- lika katastrofer.
Det måste förutsättas att även i Sverige särskilda gravplatser kan bli erforderliga under skärpta krigsförhållanden. En serie hänsyn måste härvid tas. Kyrkobered— skapsutredningen kan endast antyda några av dem. Hygieniska och sanitära olägen- heter måste i möjligaste mån undvikas. En medverkan från hälsovårdsmyndighe- terna är givetvis även i krig angelägen. I möjligaste mån bör de vanliga reglerna vidmakthållas under krig. Eftersom inga svårigheter bör finnas att redan i f r e d 3 t id planera reservkyrkogårdar, syns i händelse av god planering någon anledning till inskränkningar ifråga om hälsovårdssynpunkterna och hälsovårds- myndigheternas medverkan knappast be- höva förekomma. Nuvarande regler ifråga om gravdjup syns emellertid icke kunna gälla under svårare krigsförhållanden, då tillgången på personal och materiel för gravgrävning är begränsad. I kritiska lä- gen bör länsstyrelse eller lokal hälsovårds- myndighet med stöd av begravningskungö- relsens & 32 kunna besluta mindre grav— hölje än vad som är föreskrivet för freds- tid.
Estetiska hänsyn har i dagens läge med- fört, att fortfarande handverktyg och icke maskinell utrustning används på våra kyr- kogårdar för att iordningställa gravar. Un— der krigsförhållanden får sådan hänsyn
icke utesluta möjligheten att använda gräv- maskiner och annan maskinell utrustning.
Det kan vara nödvändigt att ta praktisk hänsyn vid lokalisering av reservkyrko- gård eller särskild gravplats. Närhet till ett tänkbart eller möjligt katastrofområde, närhet till sjukhus och till förut omtalade uppsamlingsplatser är angeläget. Det synes naturligt, att man för anläggande av kyrko- gårdar av detta slag använder planerade parkområden o dyl i städernas centrala de- lar, men även istörre städers ytterområden. Dessa kyrkogårdar måste vara förberedda så att de kan anpassas för gemensamhets- begravning.
Det bör ankomma på de ordinarie kyr— kogårdsförvaltande myndigheterna att iordningställa gravkartor och i den mån så är möjligt utfärda gravbrev för särskilt iordningställda kyrkogårdar.
Vid planläggningen bör särskilt under- sökas möjligheten att gemensamt använda kyrkogårdar som enligt krigsgravinstruk— tionen är planerade för krigsmaktens be- hov, s k krigskyrkogårdar.
I flera fall förutsätts att central myn- dighet skall godkänna eller fastställa åt- gärder, som innebär ändring eller tillägg av befintlig kyrkogård eller inrättande av ny. Under krigsförhållanden skall det dock icke vara nödvändigt att höra tex bygg- nadsstyrelsen i sådana frågor, som inne- fattas i begravningskungörelsen.
Ansvar för verksamheten bör som tidi— gare sagts ligga hos vederbörande lokala myndigheter. Enligt 1930 års lag om för— samlingsstyrelse är uppgiften att anskaffa och ordna begravningsplats en kyrklig angelägenhet. Undantag görs i 1930 års lag om församlingsstyrelse i Stockholm och i 1924 års förordning, där det sägs att i Stockholm den borgerliga kommunen må utöva förvaltningen av de staden tillhöriga eller åt staden upplåtna kyrkogårdarna. Yt- terligare undantag finns t ex för Djursholm. Tranås, vissa militära begravningsplatser
och Riddarholmskyrkan. Principen bör un- der alla förhållanden vara att kyrkogårds- förvaltande myndighet skall handha verk— samheten även under krig med bistånd på sätt som sker i fred av begravningsentre- prenörer mfl. I katastroffall skall, som tidigare har exemplifierats i andra sam- manhang, bistånd efter framställning kun- na lämnas från civilförsvarsorgan, som äger beordra personal och anskaffa viss materiel för genomförande av verksamhe- ten.
Detaljplanläggning för varje församling och varje kyrkogård bör i princip utföras i fred av den kyrkliga kommunen, med undantag av de fall där de borgerliga kom- munerna har ansvaret. I planeringen måste samverkan mellan borgerlig och kyrklig kommun, hälsovårds-, stadsplanerar—, ci- vilförsvars— och kyrkomyndigheter mfl komma till stånd. Anvisningar för plan— läggningen bör åligga domkapitel och läns- styrelse gemensamt. Allmänna, riksomfat- tande anvisningar för denna verksamhet bör utfärdas av den föreslagna kyrkobe- redskapsnämnden i samråd med bl a civil— försvarsstyrelsen.
Utgångspunkt för planeringen bör vara att envar måste kunna få gravplats i den församling, där han vistas då han avlider.
Kyrkohandboken (10 kap avd 5) säger: »Invigning av begravningsplats och grav- kapell som är avsedda att tjäna såsom rum för jordfästning förrättas av biskopen eller av den präst han därtill förordnar». En tillfällig reservkyrkogård av ovan an- givet slag bör även invigas som kyrkogård. Svårigheten är, att den inte gärna kan in— vigas i förväg. Intet hinder föreligger emellertid att invigningen sker i omedel- bart samband med den första jordfästning- en. Enligt kyrkohandboken kan då hela invigningsakten bestå av ett tal, skriftläs- ning och de korta invigningsorden »Så vare nu denna begravningsplats invigd i
Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, Amen».
De anvisningar för krigsförhållanden som från biskop utfärdas till prästerna bör innefatta ett uppdrag, att invigning må ske på biskopens vägnar liksom även anvis- ningar om vad som i övrigt är att iaktta vid sådant tillfälle. Sådana anvisningar bör sålunda också omfatta råd om de mo- difikationer av jordfästningsritualet, som blir nödvändiga vid kollektiv begravning.
Eldbegängelse
Eldbegängelse förekommer i allt större ut- sträckning i vårt land. Fn omfattar den drygt % av i Sverige avlidna, och antalet befinner sig i oavbruten ökning. I tätorter och andra orter där det finns krematorium är antalet störst.
Frågan om att använda kremering un- der krig har diskuterats i åtskilliga sam- manhang. Bl a har Svenska eldbegängelse- föreningen och dess tidskrift hållit denna diskussion levande. Kyrkoberedskapsut- redningen saknar anledning närmare be- lysa de frågeställningar, som där behand- lats. Det torde få ankomma på planläg- gande myndigheter och de myndigheter, som ger anvisningar för denna verksamhet under krig att göra närmare bedömanden. I följande avseenden vill utredningen emel— lertid uttala ett principiellt ställningstag- ande.
Självfallet skall eldbegängelse förekom— ma under krig i all den utsträckning som tillgängliga krematorier medger. Det syns också skäligt, att resurser reserveras för att krematorierna i möjligaste mån skall kunna hållas igång. Anläggningarna måste vara beredda på driftavbrott på samma sätt som andra anläggningar under krig. Utred- ningen anser icke att kremering bör före- komma utanför krematorier och avvisar därmed också en tidigt väckt tanke om in- rättande av sk transportabla fältkremato-
rier. Det syns varken ifrån praktiska, reli- giösa eller etiska synpunkter vara någon lämplig form för omhändertagande av döda i fält. Sett från psykologisk synpunkt måste metoden vara direkt olämplig.Något undantag från 23 & begravningskungörel- sen, att eldbegängelse endast må ske i krematorium, förordar utredningen sålun- da icke, även om legal möjlighet härtill nu- mera finns.
Det synes utredningen också angeläget, att man utifrån de grunder, som är an- givna i jordfästningslagen, söker i möj- ligaste mån rätta jordfästningen efter den ordning, som den avlidne har önskat. Ut- redningen finner att den hittillsvarande normalregeln, att den avlidne skall ha uttryckt önskemål eller att det på annat sätt visats sannolikt, att den avlidne öns- kat eldbegängelse, för att sådan skall äga rum, i möjligaste mån bör beaktas även under krig.
Utredningen finner det angeläget, att kremering icke annat än i nödläge sker av avliden, som icke kunnat identifieras.
Det är uppenbart att det i katastrofsi- tuationer kan uppstå sådana lägen att inga av de krav på pietet och värdighet, som utredningen har sökt använda som norm, kan upprätthållas. I lägen där inga så— dana normer längre kan respekteras, utan hänsyn i första hand måste tas till rent hygieniska förhållanden och åt— gärder till skydd för levande människor mot bakteriologisk eller radiologisk smitta, kan det bli erforderligt med en form av massförstöring genom förbränning. Detta är icke att anse som eldbegängelse. Ett be- dömande av eventuellt behov torde få gö- ras av centrala medicinalmyndigheter. Från de synpunkter utredningen har att företräda finns inga önskemål om sådana möjligheter.
Det är den kyrkliga (i vissa fall borger- liga) kommunen som har ansvaret för här berörd planläggning av omhändertagande
av döda. Det är även de, som i sin plan- läggning bör beakta tillgång på krema- torier och i övrigt de resurser, som från eldbegängelseinstitutionernas sida kan er- bjudas och användas. En nära samverkan mellan dessa organ är därför angelägen vid planläggningen.
Jordfästning och gravsättning
Kyrkoberedskapsutredningen anser icke att det under >>norma1a» krigsförhållanden föreligger hinder att jordfästning sker på samma sätt som under fred. Man måste dock räkna med att antalet, som kommer att jordfästas i annan församling än hem— församlingen blir stort (jordfästningslagen & 7) till följd av utrymningar och andra befolkningsomflyttningar. Så långt som möjligt skall svenska kyrkans eller annat samfunds regler iakttas och behöriga präs- ter eller andra behöriga personer utföra jordfästningen. Ansvaret för jordfästning- en skall ligga på den kyrkliga församlingen och kyrkorna skall enligt grundregeln i jordfästningslagen kunna upplåtas för olika samfunds jordfästningsakter.
I händelse av ett större antal döda och vid en svårare situation måste man vara beredd på att samtidigt jordfästa ett stort antal personer. En omformulering av gäl- lande ordalydelse i kyrkohandboken bör därför komma till stånd och utredningen föreslår att ärkebiskopen prövar denna fråga vid biskopsmöte. Det kan uppstå lä- gen då anhöriga icke kan få närvara vid jordfästningsakten. Vid massbegravningar, som blev erforderliga efter en del bomb- ningar i de större tyska städerna under andra världskriget, fick civilpersoner icke närvara.
Det är uppenbart, att svårigheter kan föreligga att i katastrofläge med begrav— ning av ett stort antal människor tillse, att alla jordfästs efter det samfunds ord-
ning, som vederbörande tillhört. Utred— ningen finner att det väsentliga är, att en jordfästning ägt rum i en värdig och pie- tetsfull ordning och efter regler, som nära överensstämmer med i kyrkohandboken angivna. Detta bör under sådana förhål- landen kunna accepteras av alla trossam- fund.
Det bör ankomma på församlingarna att ombesörja erforderlig krigsplanlägg- ning.
Gravsättningen bör kunna ske på sam- ma sätt och i allmänhet samtidigt med jordfästningen. Under normalförhållanden behövs icke särskilda åtgärder, men i all— varligare situationer kan stora krav upp- stå både på materiel och personal. Kyrko- beredskapsutredningen anser, att en orga- nisation bör tillkomma, som gör det möj- ligt, att från flera närliggande församlingar, i första hand kontraktsvis, kraftsamla per- sonal och materiel till katastrofplatser. Kyrkogårdspersonal och begravningsentre— prenörer m fl bör stå till förfogande under krig för att kunna användas för identifie- ring, likberedning, transport, gravöppning mm. Denna personal bör normalt full- göra sina uppgifter på ordinarie arbetsplats men vid katastroffall kunna förflyttas. De bör inordnas i särskilda gravtjänstgrupper. En sådan grupp bör tillfälligt kunna för- stärkas med grävmaskiner, traktorer, sehaktblad och fordon.
Vid mycket stora förluster kan det bli nödvändigt att jorda de döda i gemensam- hetsgrav. Föreskrifter angående hur sådan ordnas finns i den för krigsmakten gällan- de krigsgravinstruktionen. Dessa syns även användbara för andra sammanhang. När förutsättningar finns bör man även under sådana förhållanden försöka på en gravkarta eller på annat sätt ange den ungefärliga platsen för olika dödas pla- cering.
Utredningen har övervägt att under för— hållanden, då gemensamhetsgrav måste be-
gagnas, förbjuda enskild begravning. För- budet skulle vara motiverat av nödvändig- heten av att kraftsamla alla resurser och att upprätthålla nödvändig ordning. Även psykologiska skäl kan tala härför, då det skulle kunna anses medföra att gemen- samhetsgraven kommer att betraktas som en >>fattiggrav>>, om vissa enskilda hade möjlighet att ordna för sina avlidna på annat sätt.
Utredningen anser dock knappast att särskilda föreskrifter behöver utfärdas om förbud mot anordnande av enskild grav. Om läget är sådant att gemensamhetsgrav måste tillgripas, är det troligt att förhållan- dena medför, att anhöriga själva icke kan ta hand om avliden, än mindre få trans- portresurser, materiel eller bistånd för an- ordnande av egen grav.
För gravsättningen och genomförande av en begravning är vederbörande kyrk- liga (i vissa fall borgerliga) myndighet an— svarig. Den bör även ansvara för krigsplan- läggningen, som måste vara ganska om- fattande. Anvisningar bör utfärdas av domkapitel och länsstyrelse gemensamt. I högsta instans bör, i den utsträckning an- visningar blir erforderliga, dessa samman- ställas av kyrkoberedskapsnämnden eller om denna icke skulle tillkomma av civil- försvarsstyrelsen.
Så långt som möjligt bör kistor, respek- tive urnor, komma till användning för för- varing av döda. Tillgången på kistor och urnor torde icke vara tillräcklig för krigs- förhållanden. De luftkrigshotade tyska städerna tvingades under krigets gång ordna särskilda förråd av likkistor. När dessa så småningom tog slut användes en enklare form av kistor eller papperssäckar, i vilka begravning skedde. Endast i be- gränsad utsträckning nedsänktes ens vid massbegravning de döda utan att vara höljda.
I krigsgravinstruktionen för krigsmak- ten finns förslag till kista för fältbruk.
Denna har iordningställts på försök av svenska eldbegängelseföreningen och be— funnits vara lämplig för mer allmänt bruk. Utredningen förordar att vidare försök med en enkel och för ändamålet lämplig kista utföres på enskilda företags initia— tiv. Samtidigt förordar utredningen, att åt- gärder vidtas för att åstadkomma krigs- produktionsbesked till industrier, som i dag sysslar med tillverkning av likkistor el- ler som är lämpliga för sådan uppgift. Ut— redningen föreslår, att överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap får i upp- drag att närmare planlägga och genom- föra krigsproduktionen av kistor. Den bör därvid utnyttja de erfarenheter, som torde finnas för krigsmaktens del, där motsva- rande planläggning f n pågår.
Ifråga om urnor kan tänkas att en mot— svarande krigsproduktionsplanläggning be— höver vidtas. Utredningen har inte när— mare prövat denna fråga, utan förutsätter att den övervägs av överstyrelsen för eko— nomisk försvarsberedskap vid fullgörande av ovan föreslagna uppdrag. Utredningen vill endast erinra om att det torde finnas möjligheter att i större utsträckning använ— da olika slag av förvaringskärl i stället för speciellt preparerade eller ordnade ur- nor för att omhänderta den avlidnes aska efter kremering.
Personalbehov
En förutsättning för att de uppgifter, som har behandlats i föregående avsnitt, skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt, är att för verksamheten i krig ansvariga myndigheter även kan disponera personal, som är rutinerad och kunnig inom samma verksamhetsområden i fred. Kyrkobered- skapsutredningen anser nödvändigt att den borgerliga och den kyrkliga kommunen inom bla hälsovårdsväsendet och inom kyrkogårdsförvaltningarna disponerar i huvudsak den personal, som finns an-
ställd i fred. Vidare måste de begravnings- entreprenörsföretag, som förutsättes i hög grad skola medverka vid omhändertagan- det av de döda i olika sammanhang och efter samma normer som i fred, även få disponera anställd personal i icke oväsent- lig utsträckning. Detta bör i möjligaste mån säkerställas på samma sätt som and- ra krigsviktiga företag får möjlighet att dis- ponera erfaren och sakkunnig personal, som är anställd hos dem i fredstid. Begrav— ningsentreprenörernas firmor etc bör be— traktas som krigsproduktionsföretag. I första hand bör de, som befinner sig över värnpliktsåldern, tas i anspråk, vid behov med tjänsteplikt. Det bör icke vara ute- slutet att efter särskild prövning genom uppskov även disponera vissa värnplik- tiga, som har viktiga uppgifter inom be- gravningsväsendets område. Det måste dock beaktas, att en mindre del av den kvalificerade kyrkogårdspersonalen måste avstås för krigsmaktens behov av led- ningspersonal för gravtjänst. I anslutning till den krigsplanläggning, som utredning- en föreslagit skall ske inom varje kom- munområde för omhändertagande av döda under krig, bör personalbehovet framräk- nas och framställning tjänstevägen göras till arbetsmarknadsmyndigheterna att få er— forderlig personal placerad och registrerad för disposition i händelse av krig.
Utredningen förutsätter, att erforderliga anvisningar för planläggning i detta avse- ende utfärdas av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med den föreslagna kyrkobered- skapsnämnden, överstyrelsen för ekono— misk försvarsberedskap, försvarsstaben och andra berörda myndigheter.
För begravningsförrättning krävs regel- mässig medverkan av präster och pastorer. Dessa kommer -— som framgår av olika avsnitt i detta betänkande —— att behövas i ökad utsträckning på många olika håll. Tillgången även på präster och pastorer kommer därför att vara knapp under mer
påfrestande förhållanden. Det understry- ker ytterligare behovet av en noggrann planering i förväg av varje prästs och pas- tors användning. Denna planering måste ske på regional och lokal nivå.
Tillfälliga personalförstärkningar förut- sätts kunna åstadkommas genom civilför- svarets försorg på samma sätt som för andra uppgifter under krig. Utredningen finner det angeläget att den personal som är avsedd tas i anspråk för verksamhet av här berört slag under krig, i fred er- håller nödvändig utbildning.
Utredningen anser sålunda, att om- händertagandet av döda under krig bör ske genom försorg av de organ, som i fred handhar motsvarande uppgifter, dvs i
första hand de borgerliga och kyrkliga kommunerna och deras organ såsom häl- sovårdsnämnder, kyrkogårdsförvaltningar
etc. I svårare situationer fram tom ka- tastroflägen bör civilförsvarets organ kun- na medverka och bistå vid genomförandet av denna verksamhet. Detta skall ske på begäran av den ansvariga myndigheten. Det skall emellertid ankomma på civilför- svarsmyndighet eller militär myndighet att avgöra, när läget är sådant att det krävs förenklingar och rationaliseringar.
Centrala anvisningar utfärdas av den eller de myndigheter som närmast har an- svaret för respektive delområde och i de avseenden, där central myndighet saknas, av kyrkoberedskapsnämnden. Dessa anvis- ningar samordnas och återges i detaljföre- skrifter genom länsstyrelses och domka- pitels försorg i samverkan. Det enskilda näringslivets medverkan i fråga om be- gravningsentreprenörer mm måste säker- ställas.
Territoriell indelning Grunder
Länsgränserna, till vilka totalförsvarets territoriella indelning i stort sett numera är anpassade, överensstämmer icke med stiftsgränserna. Samfundens distriktsgrän- ser överensstämmer icke med stiften och de olika samfunden har icke heller sins- emellan enhetlig distriktsindelning. Även på det lokala planet råder stor oenhetlig- het. En närmare redovisning för detta lämnas nedan. I övrigt hänvisas till kartor av vilka framgår läns-, stifts— och militär- territoriell indelning liksom även vissa samfunds regionala indelning (se bilagor 16).
Regional indelning
Såväl stifts— som länsindelningen är av mycket gammalt datum.
De första biskopsstiften tillkom redan omkring år 1100 i anslutning till mis- sionsbiskoparnas områden. Under åren 1050—1150 tillkom sålunda biskopssä- tena i Skara, Linköping, Strängnäs, Upp- sala, Västerås och något senare Växjö. Stiftens antal ökades genom reformatio- nen. Flertalet återstående stift tillkom un- der 1600-talet. Luleå och Stockholms stift uppstod dock först under 1900-talet. Nå- gon författning, som anger den nuvarande stiftsindelningen, finns icke. Först i sam— band med förändringar i den rådande ordningen har nådiga beslut fattats. Dessa har dock endast gällt själva änd- ringen. Senaste beslut fattades i sam- band med tillkomsten av Stockholms stift, då delar av Uppsala och Strängnäs stift fördes till det nya stiftet (SFS 1942: 158).
KAPITEL 16
Territoriell indelning och samverkansfrågor
Motioner om förändringar av de nu— varande stiftområdena har gjorts vid kyr- komötet. Bla har föreslagits ändring av ärkestiftet och norrlandsstiften, varvid närmast en jämnare arbetsfördelning mel- lan stiften eftersträvats. Motionerna har icke lett till beslut om annan ändring än en mindre jämkning av gränsen mellan Västerås och Strängnäs stift i samband med beslutet om ändrad pastoratsindel- ning.
1634 års regeringsform (5 23) föreskrev att landet skulle indelas i 23 län, varav 12 för egentliga Sverige. Antalet utöka- des i samband med att de från Danmark erövrade landskapen tillfördes. From 1810 har länens antal varit 24. Ej heller när det gäller länen finns någon samlad urkund för deras omfattning.
Genom att indelningen bestått under så lång tid har på många håll en stark samhörighet växt fram mellan inbyggarna i länen. Med hänsyn till befolkningsom- flyttningar och avståndens alltmer mins- kade betydelse, är indelningen dock på många håll föga rationell. Frågan om en allmän översyn av länsindelningen har ak- tualiserats vid ett flertal tillfällen under senare år. För en »allsidig utredning rö- rande rikets indelning i län» arbetar sedan 1963 en särskild utredning. I direktiven till utredningen sägs bla att riktpunkten för länens lämpliga storlek bör vara, att de omfattar en befolkning, som så långt möjligt hör samman genom intressegemen- skap på samhällslivets olika områden. Ut— redningen skall jämväl beakta »att en med hänsyn till totalförsvarets ledningsorgani— sation lämplig länsindelning erhålles».
Enligt krigsinstruktion för länsstyrel—
serna (SFS 1962: 4) skall länsstyrelse som högsta civila förvaltningsmyndighet inom länet tillse, att sådana på civil myndighet ankommande åtgärder vidtas, som är äg- nade att främja totalförsvaret, samt i övrigt verka för att länets tillgångar av olika slag fördelas och utnyttjas på ett med hänsyn till den saudade försvarsinsat- sen och civilbefolkningens behov ända- målsenligt sätt.
Som närmare behandlats i kap 6 »To- talförsvaret och kyrkoberedskapen» sam- manförs länen till civilområden med en av landshövdingarna inom civilområdet som civilbefälhavare.
I militärterritoriellt hänseende indelas riket i militärområden vilkas gränser inom de närmaste åren beräknas komma att helt överensstämma med civilområdenas. Vissa principiella ändringar i den högre regio- nala organisationen genomförs 1966 men är icke av betydelse i detta sammanhang. Chef i militärområde är militärbefälhava- ren. Militärområdena indelas i försvars- områden (fo). Militärområdenas yta om- fattar sålunda flera försvarsområden.
Försvarsområdenas gränser överens- stämmer i regel med länens. Vissa freds- försvarsområden omfattar dock flera län. Vissa krigsförsvarsområden omfattar en— dast del av lån.
Civilförsvarets territoriella indelning föl- jer med några undantag länsindelningen.
Lokal indelning
1961 genomfördes en ny pastoratsindel- ning. De nya pastoraten följer i allmänhet kommungränserna. Många undantag finns emellertid från denna regel, särskilt i an- slutning till städer och andra större sam- hällen, där landskommunerna runt dessa samhällen icke har egna gudstjänstlokaler utan av hävd använder samhällets kyrka.
Övriga samfunds lokala organisation är mycket varierande.
Någon militärterritoriell lokal organisa-
tion finns icke i fred. I krig ansvarar mi— litära förband (ofta hemvärn) för olika områden. Planläggningen utförs av för- svarsområdesbefälhavaren.
Länen indelas i civilförsvarsområden för det lokala civilförsvaret och —— i den utsträckning så är erforderligt — i sär- skilda områden för det regionala civil- försvaret.
Civilförsvarets lokala organisation leds i krig inom varje område av en civilför- svarschef. Fredsadministration och krigs- planläggning sker däremot genom läns— styrelsernas försorg. Civilförsvarschef ut- ses redan under fred för att kunna utbil- das och förberedas för verksamheten i krig.
För att den operativa ledningen i krig skall underlättas kan civilförsvarsområ- den indelas i två eller flera civilförsvars- distrikt, vart och ett under en distrikts- chef. I kommuner, där civilförsvars- eller distriktschef ej har uppehållsplats, handhas verksamheten av ett civilförsvarsombud. Han är kontaktman mellan civilförsvaret och kommunen och utövar i viss utsträck- ning ledningen av civilförsvaret inom kom- munen.
Överväganden och förslag angående den territoriella indelningen
Den oenhetliga territoriella indelningen in— om olika delar av totalfösvaret medför svå- righet för planläggning av kyrkobered- skapen i fred och för ledningen i krig. Detta är särskilt påtagligt till följd av skillnaden mellan länsindelning och stifts- indelning. Den beredskapsplanläggning, som utförs av länsstyrelse och försvarsom- rådesbefälhavare ansluter i regel till länets (försvarsområdets) område. Detta medför att biskopen som stiftschef vid kyrkobered- skapsplanläggning måste samverka med flera länsstyrelser.
Vissa län ligger i sin helhet inom ett och samma stift. Andra län har större
eller mindre delar inom olika stift. Även dessa förhållanden ställer vid planlägg- ningen ökade krav på såväl biskop som länsstyrelse.
Även på det lokala området medför den bristande överensstämmelsen i kommuner- nas, svenska kyrkans församlingars och öv- riga samfunds församlingars gränser svå- righeter.
Kyrkoberedskapsutredningen finner det självfallet att planläggningen i fred och ledningen i krig av kyrkoberedskapen skulle underlättas om en enhetligare terri- toriell indelning existerade. Länsstyrelse kommer i flera olika avseenden att vara direktivgivande för de kyrkliga bered- skaps- och krigsåtgärderna och biskop måste, som ovan nämnts, ofta samverka med flera länsstyrelser. Olägenheterna är emellertid icke av den art eller storleks- ordning, att de ensamma kan motivera ändring av nuvarande territoriella förhål- landen. De bör emellertid uppmärksam- mas främst av den pågående länsindel- ningsutredningen för den händelse stifts- indelningen även i andra avseenden påver- kar förhållanden, som blir avgörande för den framtida länsindelningen.
Då det gäller planläggningen på kyr- kans område, bör på det regionala om— rådet stiftet och på det lokala området svenska kyrkans kontrakt och pastorat vara bestämmande. Dessa enheter samverkar i fred. Personalen är väl förtrogen med varandras uppgifter och känner varandra väl.
Kyrkoberedskapsutredningen har över- vägt huruvida biskop för krigsförberedel- serna i fred och för verksamheten i krig lämpligast bör ansluta till civilbefälhavare eller till länsstyrelse. Utredningen har därvid stannat för den uppfattningen att biskop i regel bör ansluta till den länssty- relse inom vars område biskopssätet finns. Därigenom skapas den bästa förutsättning- en för fortlöpande samarbete i fred och i krig. Med övriga länsstyrelser och för-
svarsområdesbefälhavare inom stiftet mås- te jämväl hållas en god och fortlöpande kontakt. Det syns utredningen lämpligt att biskopen för varje sådan länsstyrelse utser en permanent kontaktman. Denne kan med fördel vara en kontraktsprost, vars kontrakt är beläget i detta län. När så är möjligt bör i första hand väljas den kon— traktsprost, som inom sitt kontrakt har residensstaden.
I de fall då biskopssätet är beläget inom län, dit civilbefälhavares kansli är för- lagt, bör biskopen även ha en Viss orga- nisatorisk anslutning till detta. Det syns utredningen naturligt att denne biskop, på liknande sätt som civilbefälhavaren i förhållande till landshövdingarna inom civilområdet, får till uppgift att samordna frågor, som kräver samordning mellan stift, som inryms inom civilområde. Som exempel kan nämnas samordning inom kyrkligt område mellan stift, vars befolk- ning till stor del utryms och stift, som tar emot denna utrymda befolkning.
De biskopar som utredningen närmast anser bör få denna samordnande uppgift är: inom södra civilområdet, biskopen i Lund; inom östra civilområdet, biskopen i Stockholm; inom västra civilområdet, bis- kopen i Göteborg; inom Bergslagens civil- område, biskopen i Karlstad; inom nedre Norrlands civilområde, biskopen i Härnö- sand; inom övre Norrlands civilområde, biskopen i Luleå.
Detta medför i dessa avseenden bl a en uppdelning av Uppsala stift.
I flera fall berör stifts område endast del av annat län, i vissa fall är det endast fråga om enstaka pastorat. Erforderlig samordning bör i dessa fall -— även om gränsproblem uppstår mellan stift inom olika civilområden — kunna komma till stånd genom överenskommelser mellan berörda myndigheter i regional nivå. Vid avgörandet torde det bli nödvändigt att ta stor hänsyn till befintlig planläggning icke
minst inom krigsmakten och civilför- svaret.
Då det på det lokala planet råder bris— tande överensstämmelse mellan de kom- munala och de kyrkliga områdena, vill utredningen förorda lokala överenskom— melser. Överenskommelser torde huvud— sakligen kunna åstadkommas inom kon- trakten. I den mån så icke kan ske, bör ärendet hänskjutas till biskop för avgö- rande i samråd med berörd länsstyrelse.
Möjligheter att i regional och lokal in- stans åstadkomma samordning och sam— verkan på kyrkoberedskapens område mel- lan svenska kyrkan och övriga samfund behandlas i det följande.
Överväganden och förslag angående samverkan
Samverkan svenska kyrkan— ävriga trossamfund Den beredskap inom kyrkans område, som måste planläggas i fred och genom- föras i krig inom vårt land, berör både svenska kyrkan och övriga trossamfund. I tidigare kapitel har påvisats flera om- råden inom vilka en samverkan blir nöd- vändig eller önskvärd i krig.
Svenska kyrkans nuvarande organisa— tion är förhållandevis fast knuten till sta— ten. På det lokala planet finns över hela landet församlingar, pastorat och kon- trakt och i regional instans stift. I central instans saknar svenska kyrkan f 11 ett cen- tralt kyrkligt organ. Kyrkoberedskapsutred- ningen föreslår i kap 17 att ett sådant skall tillkomma för att fungera såväl i fred som i krig.
Övriga trossamfund har icke motsva- rande enhetliga organisation. De olika för- samlingarna har ofta en tämligen själv- ständig ställning. Administrativ samord- ning mellan de olika samfunden förekom- mer icke. Alla trossamfund är icke före- trädda över hela landet. Regionalt kan
varje trossamfund sammanhållas av dis- triktsföreståndare (motsvarande) och cen- tralt av särskilda styrelser. Sveriges frikyr- koråd har enligt sin arbetsordning till upp- gift att i central instans verka för samför- stånd mellan de olika frikyrkliga samfun- den och att vara ett organ för samarbete dem emellan.
Med svenska kyrkans nuvarande orga- nisation och anknytning till staten syns det kyrkoberedskapsutredningen naturligt att låta svenska kyrkan bli ansvarig för kyrkoberedskapen och att låta svenska kyrkans befattningshavare närmast svara för erforderlig planläggning m ni av verk- samheten. Uppgifterna kan på administra— tiv väg åläggas svenska kyrkan som stat- lig institution. Motsvarande uppgifter kan svårligen åläggas övriga samfund. Det bör emellertid vara ett gemensamt intresse för svenska kyrkan och övriga trossam— fund att de sammanlagda resurserna ut— nyttjas på det för saken ändamålsenligaste sättet. Det bör ankomma på den av ut— redningen föreslagna kyrkoberedskaps- nämnden, ärkebiskopen, biskoparna (dom- kapitlen) respektive Sveriges frikyrkoråd och distriktsföreståndare samt lokala organ för svenska kyrkan och övriga tros— samfund att verka för att erforderligt sam- arbete —— som kommer att vara till gagn för alla parter -— kommer till stånd. Även om svenska kyrkan skulle skiljas från sta- ten, syns det utredningen naturligt, att svenska kyrkan med sin riksomfattande organisation, som överallt har en fast or- ganiserad representation och administra- tion, blir ledande, då det gäller den kyrk- liga beredskapen.
Den samverkan, som kyrkoberedskaps— utredningen avser, berör uteslutande kyrk- liga beredskapsfrågor. Det kommer när- mast att åligga svenska kyrkans myndig- heter att lokalt och regionalt registrera tillgång på personal med för kyrkobered- skapen nyttiga kvalifikationer, gudstjänst— lokaler mm som finns inom det aktuella
området och vilka förändringar, som kom- mer att inträffa vid en utrymning etc. Med utgångspunkt från de lokalt och regionalt konstaterade tillgångarna och behoven, måste svenska kyrkans representant i sam— råd med företrädare för övriga samfund klara ut hur behoven lämpligen skall täckas. Därvid bör så långt det är möjligt frivilliga åtaganden eftersträvas. Överskott och underskott anmäls till överordnad myndighet för att möjliggöra utjämning. Överenskommelser med centrala myndig- heter och beslut i viktigare personalfrågor förutsätts bli fattade i central instans.
Samverkan mellan samfund utanför svenska kyrkan
Kyrkoberedskapsutredningen anser icke, att det är möjligt eller praktiskt lämpligt att under krig eller krigsfara eller under planläggningen i fred kräva, att svenska kyrkan samverkar med varje enskilt tros- samfund för sig. Det syns nödvändigt, att de enskilda trossamfunden, då det gäller hithörande frågor —— i den mån de öns- kar få sina intressen bevakade — ingår i ett gemensamt samarbetsorgan. Utred- ningen anser att Sveriges frikyrkoråd bör kunna vara ett sådant centralt organ.
Flera av de fria samfunden i vårt land har Sveriges frikyrkoråd som organ för samarbete dem emellan och för att »föra deras talan i de fall, då ett gemensamt uppträdande kan anses vara till gagn för den sak de alla vilja tjäna». I praktiken har detta inneburit, att Sveriges frikyrko- råd blivit den centrala remissinstansen för statsdepartement, riksdagsutskott rn fl i många frågor, där en enhetlig handlägg- ning för de frikyrkliga samfundens räk- ning bedömts erforderlig.
Den brist, som f n kännetecknar Sveri— ges frikyrkoråd med hänsyn till dess lämp- lighet som samverkansorgan i kyrkobered- skapsärenden, sammanhänger med att icke alla fria samfund är företrädda i rådet.
Följande evangeliska trossamfund ingår fn icke:
Evangeliska fosterlandsstiftelsen Bibeltrogna vänner Frälsningsarmén Pingströrelsen
Kyrkoberedskapsutredningen anser att trossamfund, som icke nu är företrädda i Sveriges frikyrkoråd, bör överväga att i vad gäller kyrkoberedskapsfrågor accep— tera Sveriges frikyrkoråd som samverkans- organ. Utredningen räknar för sin del med detta som en förutsättning för en effektiv beredskapsplanläggning.
Då det gäller katolska och mosaiska tros- och kyrkosamfund mfl föreslår ut- redningen att deras företrädare till svens- ka kyrkans myndigheter på berörda orter anmäler sina förhållanden och förslag. I den utsträckning riksledningen för de icke evangeliska samfunden träffar över- enskommelser med ärkebiskopen eller fri- kyrkorådet om samverkan i beredskaps- frågor, är detta en fördel. Likaså bör dessa samfunds beredskapsplanläggning, om de själva är villiga härtill, upptas av den i kap 17 föreslagna kyrkoberedskapsnämn- den.
Samverkan i regional och lokal instans
För att de överenskommelser, som träffas i central instans, skall bli av värde, måste de efterlevas i regional och lokal instans. Då det gäller svenska kyrkan kan efter- levnad av sådan överenskommelse åstad- kommas i administrativ väg. Då det gäl- ler övriga trossamfund bör gälla, att de i samband med associering förbinder sig att följa de rekommendationer ifråga om kyrkoberedskapsärenden, som centralorga- net kommer överens om och beslutar, var- vid förutsätts att sådana beslut icke kom- mer att gälla principiella frågor, som stri- der mot religionsfrihetslagen.
I regional och lokal instans bör sam- verkan ofta kunna ske direkt med enskilda trossamfund, i vart fall inom områden där trossamfundens antal är begränsat. Finns flera trossamfund representerade bör Sveriges frikyrkoråd utse en gemen- sam kontaktman för stifts-(distrikts-)om- rådet och en på det lokala planet, i första
hand för länsdel inom stiftområde, men även kontraktsvis, då så kan vara motive- rat av verksamhetens omfattning inom området. Kontaktman skall samverka med svenska kyrkans representanter och be- rörda myndigheter i hithörande frågor.
Sammanfattningsvis skulle samverkans- systemet te sig sålunda:
Instans Svenska kyrkan Övriga trossamfund
Central Ärkebiskopen Sveriges frikyrkoråd
Regional (stift, distrikt) Biskop (Domkapitel) Distriktskontaktman
Lokal Kontraktsprost Kontaktman (för län och eller kontrakt)
Samverkan mellan trossamfunden och totalförsvaret
Även då det gäller samverkan mellan tros- samfunden och det totala försvaret (krigs— makten, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret) är det nödvändigt, att antalet samverkande myndigheter begränsas. Det torde när- mast böra ankomma på svenska kyrkan att svara för denna samverkan med total- försvarets myndigheter, ävensom med kommuner och andra organ, som planläg- ger för beredskapsverksamhet. Innan så- dan samverkan kommer till stånd, bör svenska kyrkan i central instans, i vikti- gare ärenden, höra den av utredningen föreslagna kyrkoberedskapsnämnden och — i regional och lokal instans — bereda de utsedda kontaktmännen möjlighet att
framföra sina synpunkter och förslag. In- för totalförsvarsmyndigheterna företräder därefter svenska kyrkan i dessa ärenden icke endast svenska kyrkan utan även övriga samfunds uppfattning. Föredrag- ningar sker och beslut fattas med tjänste- mannaansvar.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis skulle samverkanssys- temet mellan å ena sidan totalförsvarets olika grenar (krigsmakten, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det psykolo- giska försvaret) och å andra sidan svens- ka kyrkan, som företrädare jämväl för öv- riga trossamfund i hithörande frågor, i central, regional och lokal instans, te sig sålunda:
l ( i | i
Instans Svenska kyrkan och Krigsmakten Civilför- Det ekono- Det psyko- övriga samfund svaret miska logiska genom svenska försvaret försvaret
kyrkan
Central I krig: Ärkebiskopen Överbefäl- Civilförsvars- Överstyrelsen I krig: Sta-
havaren styrelsen för ekonomisk tens upplys- (genom för- försvars— ningscentral I fred: Kyrkobered- svarsstabens beredskap I fred: Bered— skapsnämnden personal- skapsnämn- vårdsbyrå) den för psy- kologiskt försvar Regional Biskop med sam— Militärbefäl— Civilbefäl- Civilbefäl- Civilbefäl- ordningsuppgift havare havare (uär- havare havare (när- mast sekt A) mast sekt C) Biskop Försvarsom— Länsstyrelse1 Länsstyrelse1 Länsstyrelse1 (domkapitel) rådesbefäl- (närmast (närmast havare1 civilförsvars- sekt C) sekt) Kontraktsprost Försvarsom- Länsstyrelse Länsstyrelse Länsstyrelse (utsedd att vara rådesbefäl- eller civil- kontaktman med havare försvarschef övriga regionala totalförsvarsmyn- digheter i ett län) Lokal Kontraktsprost iLokala myndigheter som är underställda försvarsområdes- _befälhavare eller länsstyrelse samt kommunala organ. Kyrkoherde Lokala myndigheter som är underställda försvarsområdes-
befälhavare eller länsstyrelse samt kommunala organ.
1I regel flera länsstyrelser och försvarsområdesbefälhavare.
Grunder
I kapitel 1—4 har utredningen redovisat svenska kyrkans och övriga trossamfunds organisation och arbetsuppgifter i fred. Sammanfattningsvis kan konstateras, att svenska kyrkans verksamhet ifråga om administration mm i stor utsträckning handhas av den ordinarie statsapparaten och att ärendena fördelas efter deras reella innebörd. Vidare har konstaterats att svenska kyrkan saknar egen centralmyn- dighet. Ärkebiskopen är icke enligt kyr- koförfattning svenska kyrkans överhu- vud, även om utvecklingen lett till, att han alltmer har kommit att betraktas som svenska kyrkans självskrivne främste re- presentant utåt.
Kyrkoberedskapsutredningen anser, att det för planläggningen av kyrkobered- skapen i fred och för ledningen i krig erfordras ett centralt ledningsorgan. Detta centrala ledningsorgan bör ha en organi- sation och fredsmässig verksamhet, som gör det möjligt att smidigt övergå till krigsverksamhet. Samma myndighet, som i fred har en ledande funktion i fråga om planläggning av kyrkoberedskapen, bör i krig svara för ledningen av densamma. Olika möjligheter att åstadkomma ett så- dant organ granskas i det följande.
Tänkbara myndigheter för central ledning av kyrkoberedskapen
Eeklesiastikdepartementet har enligt stad- gan angående statsdepartementen bla att svara för ecklesiastikstaten och svenska kyrkan berörande områden. Det kan fin— nas skäl, som talar för att ledningen av kyrkans verksamhet i krig handhas på
Central organisation
departementsnivå, men starkare skäl talar mot ett sådant förfaringssätt. Statsdepar— tement har icke på övriga områden sådana uppgifter. De är i regel ålagda centrala myndigheter under Kungl Maj:t. Det sy- nes icke föreligga tillräckliga skäl att just i detta sammanhang belasta ett departe— ment med sådan löpande verksamhet. Lämpligheten att samma organ i fred planlägger och i krig leder verksamheten, liksom angelägenheten att få en krigsorga- nisation, som lätt kan organiseras ur en fredsorganisation, talar även mot att an— vända ecklesiastikdepartementet för upp- giften. Däremot syns det möjligt att i krig till central myndighet delegera en del av de ärenden, som nu förs upp på depar— tementsnivå.
Överbefälhavaren och högkvarteret har ifrågasatts som organ för kyrkoberedska— pen. Kyrkoberedskapsutredningen anser emellertid icke att kyrkoberedskapsären- den bör ankomma på överbefälhavaren, som enligt sin instruktion (SFS 1961: 467) är ansvarig för »att krigsmakten äger be- redskap, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt». Endast de delar av kyrkobered- skapen, som omfattar själavård mm av krigsmaktens personal, krigsmaktens grav- tjänst mm, bör -— liksom hittills —— an- komma på överbefälhavaren. En god och nära samverkan förutsätts givetvis härut- över mellan högkvarteret och den kyrkliga krigsledningen.
Civilförsvarsstyrelsen är en annan myn- dighet, som har ifrågasatts som centralt organ för kyrkoberedskapen. Enligt civil- försvarskungörelsen (SFS 1960: 377) skall civilförsvaret bl a »planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter
verkställa erforderliga åtgärder för att skydda civilbefolkningen samt anlägg— ningar, byggnader och annan egendom mot fientliga anfall» men den skall också »i den mån det kan ske utan att andra civilförsvarsuppgifter eftersättas, biträda andra samhällsorgan vid fullgörandet av uppgifter, som ankommer på dem till följd av fientlig verksamhet». I kap 15 »Om— händertagande av döda under krig» har kyrkoberedskapsutredningen bla räknat med civilförsvarets medverkan.
Utredningen konstaterar att den nya civilförsvarsorganisationen inneburit en begränsning av de många och stora upp- gifter, som tidigare ålegat civilförsvaret. Detta har skett i syfte att göra organisa- tionen mindre men effektivare. Utredning- en konstaterar vidare att civilförsvarsstyrel- sen icke har något allmänt ansvar för be- redskap m 111 inom den civila sektorn utan endast inom vissa bestämda områden, som ovan angivits. Civilförsvarsstyrelsen kan därför icke lämpligen vara den myndighet, som svarar för kyrkoberedskapen i central instans.
Beredskapsnämnden för psykologiskt för- svar (i krig statens upplysningscentral) och överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap är myndigheter, som svarar för planläggning mm av verksamhet i krig inom områden, som i viss utsträckning även berör kyrkan. Utredningen finner dock icke att dessa beröringspunkter kan motivera att ansvaret för kyrkoberedska- pen åläggs desamma.
Kyrkomötet, som i regel endast sam— manträder vart femte år, kan icke fungera som kyrkoberedskapsorgan. Snarare skulle då biskopsmötet kunna ifrågakomma. Bis- kopsmötet är nu — även om detta icke är lagfäst — närmast att betrakta som ett samordnande och rådgivande organ, som avser att underlätta de kyrkliga frågornas handläggning efter i stort sett likartade normer i. de sinsemellan självständiga stif-
ten. Från kyrkoberedskapssynpunkt är biskopsmötet ett alltför stort planlägg- ningsorgan i fred och ett alltför otympligt ledningsorgan i krig, i synnerhet som det kräver, att biskoparna tas från sin verk- samhet i de över hela landet spridda stif- ten, dä de kan antas som bäst behövas där. Tänkbart skulle möjligen vara ett biskops- möte med ett reducerat antal deltagare, ett slags krigskabinett. Mot en sådan anordning talar utöver andra olägenheter, att där- igenom endast svenska kyrkan blir före- trädd. Utredningen förutsätter att ärke— biskopen, om angeläget behov föreligger och praktiska möjligheter finns, kallar samman några eller alla biskoparna till överläggning.
Även Svenska kyrkans diakonistyrelse1 kan möjligen tänkas som ett centralt led- ningsorgan för kyrkoberedskapen i vad gäl- ler svenska kyrkan. Under denna styrelse, i vilken ärkebiskopen är självskriven ordfö- rande, sorterar flera utskott, som handhar med kyrkoberedskapsfrågor närstående uppgifter. Utredningen är emellertid icke beredd förorda att diakonistyrelsen som så- dan åläggs ansvaret för kyrkoberedskapen. Däremot finns skäl, som talar för att »stabs— personal» som erfordras för kyrkans led- ning i krig, rekryteras från diakonistyrel- sen. Åtgärder bör också vidtas för att möj- liggöra, att diakonistyrelsens verksamhet kan fortsätta, men med reducerad organi- sation och på annan ort. Diakonistyrelsens verksamhet med uppgifter, som är väsent- liga i krig, bör kunna bedrivas med icke värnpliktig personal.
Ett för övriga trossamfund lämpligt centralorgan för kyrkoberedskapsärenden finns i Sveriges frikyrkoråd under förut- sättning, att detta får en vidgad represen— tation. I kap 16 »Territoriell indelning och samverkansfrågor» har utredningen räk-
1Ändring av namnet till »Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlings- vård» har föreslagits.
nat med detta och även att trossamfund, som nu icke är anslutna till rådet, skall ansluta i vad avser kyrkoberedskapsfrågor.
I sin strävan att finna en lösning på ledningsproblemet har kyrkoberedskapsut- redningen bla undersökt hur samordning- en av hälso- och sjukvården är organise- rad i krig. Ansvaret vilar närmast på den sk centrala sjukvårdsledningen (CSL) i vilken överbefälhavaren, medicinalstyrel- sen, veterinärstyrelsen och civilförsvars- styrelsen är representerade. CSL:s upp— gift är att bereda ärenden rörande led- ningen av hälso- och sjukvården, vilka berör det allmänna civila medicinalväsen— det, veterinärväsendet, krigsmakten och civilförsvaret. Verksamheten avser främst samordning av åtgärder för att utnyttja vårdplatsresurserna vid civila och militära sjukhus, omfördelning av medicinalperso- nal och sjukvårdsmateriel mellan militär- områden (civilområden). Förvaltningsären- den ingår icke i CSL kompetensområde. Förvaltningsärenden handläggs centralt av försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvars- styrelsen, medicinalstyrelsen och veterinär- styrelsen.
Lokalt anslutes CSL till högkvarteret. Vid gemensamma sammanträden bereds frågor av större räckvidd berörande flera kompetensområden. Myndigheternas re- presentanter har befogenheter, som möj- liggör att operativa beslut kan fattas snabbt. Om myndigheternas representanter icke kan enas om ett gemensamt beslut, skall ärendet — om icke behov av omedel- bart beslut föreligger -— hänskjutas till respektive myndigheter. Föreligger behov av omedelbart beslut, underställs ärendet överbefälhavaren för avgörande.
Förslag till central organisation
De myndigheter, som i fred centralt hand- lägger ecklesiastika ärenden, har i allmän- het även andra uppgifter. I regel är dessa andra uppgifter dominerande. Någon cen-
tral myndighet, som uteslutande handhar ecklesiastika ärenden och som lämpar sig för planläggning av kyrkoberedskapen i fred och ledningen i krig, finns fn icke. Kyrkoberedskapsutredningen har icke fun- nit anledning att med hänsyn till kyrko- beredskapen föreslå ändringar i den nu- varande i kap 1 »Svenska kyrkans organi— sation och arbetsuppgifter» redovisade centrala organisationens sammansättning annat än i fråga om ärkebiskopen.
Kyrkomötet förutsättes icke bli sam- mankallat under krig. Något behov av sär- skilt krigsorgan, som skall företräda kyrko- mötet, i likhet med vad 1964 beslutats för riksdagen, föreligger icke.
Så länge svenska kyrkan bibehåller sin nuvarande ställning, är det naturligt att svenska kyrkan och dess befattningshavare får ansvaret för kyrkoberedskapsplanlägg- ningen i fred och för ledningen i krig. Utredningen har i kap 18 »Regional orga- nisation» och i kap 19 »Lokal organisa- tion» redovisat hur detta bör åstadkom- mas i lokal och regional instans. En upp- byggnad kring kyrkoherden i pastoratet, kontraktsprosten i kontraktet och bisko- pen i stiftet ter sig naturlig. Med dessa samverkar övriga trossamfund. Även efter en ev separation kyrka—stat bör svenska kyrkan kunna behålla denna ledande funk- tion bla på grund av dess förhållandevis fasta organisation och spridning till varje del av vårt land.
Utredningen anser att en central myndig— het bör tillkomma för att svara för kyrko- beredskapens planläggning i fred och för ledningen av motsvarande verksamhet i krig i den mån detta icke enligt lagen om församlingsstyrelse eller eljest ankommer på andra organ. Den förstnämnda delen av verksamheten bedömer utredningen vara den för central instans kanske mest om- fattande delen. Sedan väl kyrkobered- skapsplanläggningen fullföljts, torde hu— vuddelen av verksamheten komma att åvila de regionala och lokala organen. Den riks-
['
omfattande verksamheten kommer då när- mast att syfta till att stödja och kontrollera de underlydande myndigheterna, verka för utjämning av tillgängliga resurser rn m.
Kyrkoberedskapsutredningen anser att uppgiften bör åvila en myndighet på »verksnivå». Utredningen förordar att uppgiften, i den utsträckning nedan redo— visas, närmast åläggs ärkebiskopen, som trots att han fn icke enligt kyrkoförfatt- ning är svenska kyrkans överhuvud, allt— mer kommit att betraktas som svenska kyrkans talesman och som också är en självskriven ordförande tex vid kyrko— mötet.
Även om en stor del av kyrkobered- skapsfrågorna huvudsakligen berör svens- ka kyrkan, berör andra i hög grad även de övriga trossamfund, som verkar i vårt land. Dessa trossamfund bör därför ha medansvar och medinflytande på lednings- funktionen. Likaså bör totalförsvarets vik- tigaste delar, där samverkan är av avgö- rande betydelse för en funktionsduglig kyrkoberedskap, kunna medverka i de principiella frågornas avgörande. Detta bör åstadkommas genom att i fred inrätta ett organ för organiserad samverkan, där samförstånd kan åstadkommas i hithö- rande frågor.
Utredningen föreslår därför att en kyr- koberedskapsnämnd inrättas för att fun- gera i fred. Dess huvuduppgift bör vara att tjänstgöra som forum för rådgivning och överenskommelser angående riktlinjer och principer för kyrkoberedskapen.
Den bör leda och samordna planlägg- ningen av svenska kyrkans och övriga tros— samfunds verksamhet i krig och skall —- i den mån det icke ankommer på andra organ — vidta erforderliga förberedelser.
Det bör särskilt åligga kyrkoberedskaps- nämnden att, i samarbete med trossam- fund och kyrkliga sammanslutningar samt totalförsvarets myndigheter, uppdra hu- vudlinjerna för den kyrkliga verksamheten under krig. Den bör tillse att åtgärder,
som är ägnade att främja den kyrkliga beredskapen i landet, vidtas och bör, då så påkallas med hänsyn till behovet inom särskild del av landet eller inom viss verk— samhetsgren, vidta åtgärder för fördel- ning av tillgänglig personal och tillgäng- liga resurser. Kyrkoberedskapsnämnden bör också svara för att personal, som er- fordras för ledningen av den kyrkliga be- redskapen, uttas och utbildas för sina upp- gifter. Utredningen har i flera kapitel exemplifierat åtgärder, som bör vidtas av nämnden. För att rätt kunna fullgöra sina åligganden måste nämnden vara väl för— trogen med samt följa utvecklingen inom totalförsvaret. Den måste också ha befo- genhet utöva tillsyn över den kyrkliga be— redskapsplanläggningen i olika instanser samt äga rätt att av verk och myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som erfordras för verksamheten. Kyrko— beredskapsnämnden måste i sin tur vara skyldig tillhandagå myndigheter, verk, fö- retag och samfund med råd och upplys— ningar angående kyrklig beredskap.
I kyrkoberedskapsnämnden bör ärke- biskopen vara självskriven ordförande un- der det att vice ordförande bör utses inom nämnden. Antalet medlemmar i nämnden bör begränsas till förslagsvis högst åtta av Kungl Maj:t förordnade ledamöter. Av de särskilt förordnade ledamöterna bör två närmast företräda svenska kyrkan och två Sveriges frikyrkoråd. Överbefälhava- ren, civilförsvarsstyrelsen och överstyrel- sen för ekonomisk försvarsberedskap bör företrädas av vardera en ledamot. För samtliga ovan nämnda bör suppleant vara utsedd. Hos kyrkoberedskapsnämnden bör finnas en av nämnden förordnad sekrete- rare.
Kyrkoberedskapsnämnden bör kunna adjungera representanter för tex bered— skapsnämnden för psykologiskt försvar, riksantikvarien, riksarkivarien, central folkbokföringsmyndighet mfl då fråga, som dessa myndigheter svarar för eller
besitter sakkunskap om, behandlas. Det torde däremot icke vara erforderligt att de permanent ingår i nämnden som leda- möter.
De två representanterna för svenska kyrkan kan, men behöver icke, vara bisko- par eller andra prästmän i svenska kyrkan. De bör föreslås av diakonistyrelsen. De två representanterna för övriga samfund bör föreslås av frikyrkorådet efter samråd med de samfund utom svenska kyrkan, som icke är företrädda i rådet.
En tjänst för en assistent åt ärkebisko- pen i kyrkoberedskapsfrågor bör nyinrät- tas i ärkestiftet. Assistenten bör direkt un- der ärkebiskopen och på dennes uppdrag svara för beredning av ärenden rörande erforderlig central planläggning, kontakt med centrala myndigheter, ledning och kontroll av domkapitlens motsvarande planläggning, utbildning mm. Assistenten bör i krig ingå i ärkebiskopens lednings— organ. Då det förutsätts att all önskvärd sakkunskap på det ecklesiastika området står till förfogande, anser utredningen det icke nödvändigt att för tjänsten disponera en prästman. För tjänsten bör avses en i organisations— och administrationsfrågor väl insatt person med ingående kännedom om och erfarenhet av totalförsvaret. För uppgiften bör kunna ifrågakomma tex högskoleutbildad regementsofficer, gärna med tidigare tjänst som militärassistent i länsstyrelse edyl, eller civil tjänsteman med administrativ utbildning, ingående kännedom om totalförsvaret och erfaren- het av beredskapsplanläggning.
De bestämmelser angående arbetet in- om nämnden, som erfordras, bör kunna meddelas av nämnden. Ärkebiskopen bör som nämndens ordförande närmast inför Kungl Maj:t ansvara för fullgörandet av nämndens åligganden. Det bör ankomma på ärkebiskopen att genomföra planlägg- ningen av kyrkoberedskapen efter de rikt- linjer och de principer, som kyrkobered- skapsnämnden uppdrar. I den mån genom-
förandet av besluten ligger inom svenska kyrkans område bör detta kunna ske i administrativ väg. Utredningen förutsätter att såväl svenska kyrkan som övriga tros- samfund kommer att vara positivt inställda till kyrkoberedskapsnämndens beslut och lojalt kommer att medverka till deras ge- nomförande. Medverkan kommer att vara en förutsättning för att personella och andra resurser skall kunna disponeras i krig.
I ärenden, som måste avgöras utan att avvakta sammanträde i nämnden och i ärenden av icke principiell betydelse, bör ärkebiskopen kunna besluta.
Ersättning för nämndens verksamhet och till ledamöter och sekreterare i nämn— den bör bestämmas av Kungl Maj:t.
I krig, eller då Kungl Maj:t därom vid krigsfara förordnar, bör kyrkoberedskaps- nämnden upphöra. Ledningen bör då handhas av ärkebiskopen, som till sitt för— fogande bör ha en representant för svens- ka kyrkan och en för övriga trossamfund. Dessa representanter kan lämpligen uttas ur kyrkoberedskapsnämnden. Därutöver bör ärkebiskopen till sitt förfogande ha nämndens sekreterare och den asistent, som står till förfogande enligt ovan, samt erforderlig expeditions- och vaktmästar- personal.
Kyrkoberedskapsutredningen anser icke att de arbetsuppgifter, som i krig åvilar ärkebiskopen, gör det nödvändigt, att han lokalt uppehåller sig i anslutning till riks- ledningen eller högkvarteret. Det är emel— lertid nödvändigt att ärkebiskopen får möjlighet att följa händelseutvecklingen och får tillgång till sambandsmedel för kontakt till riksledningen och till bisko- parna. Meddelande torde dock icke vara av mera brådskande att än att ordinarie kommunikationer (post och televerkets nät) kan utnyttjas. Utredningen vill för sin del föreslå, att ärkebiskopen när- mast ansluter till länsstyrelsen i Uppsala
län. Därigenom kan ärkebiskopen i krig erhålla erforderliga kontakter. Förberedel- searbetet i fred underlättas genom att de båda myndigheterna finns i samma stad.
De riksomfattande uppgifterna i krig torde medföra att ärkebiskopen bör fri- göras från uppgiften att vara stiftschef i Uppsala stift. Inom detta stift bör dom— pr0sten »krigsplaceras» som biskop. Det bör bl a medföra att domprosten i Uppsala stift redan i fred blir ansvarig för den kyrkoberedskapsplanläggning, som i de övriga stiften åvilar biskop. Hänsyn till här föreslagna åtgärder måste bla även tas vid krigsplanläggningen av verksam- heten vid länsstyrelsen i Uppsala län. Det syns skäligt att domprosten i ärkestiftet för denna verksamhet erhåller särskilt ar- vode.
För att säkerställa den kyrkliga verk-
samheten inom olika delar av riket i krig bör ärkebiskopen ges befogenhet meddela erforderliga föreskrifter och anvisningar till organ inom svenska kyrkan och övriga trossamfund.
Sveriges frikyrkoråd bör ha till uppgift att i fred samordna övriga trossamfunds kyrkliga beredskap. De i rådet represente- rade trossamfunden jämte övriga fria evangeliska trossamfund hör till rådet an— mäla sin önskan att medverka i den kyrk- liga beredskapen. Andra än evangeliska trossamfund bör kunna anmäla sina önske- mål direkt till kyrkoberedskapsnämnden.
Utredningen redovisar i kap 23 ett ut- kast till föreskrifter om grunderna och ansvarsfördelningen m m för den kyrk- liga beredskapen, bl a även kyrkobered- skapsnämndens och ärkebiskopens uppgif- ter i denna verksamhet.
Grunder
Utredningen har i kapitel 1——4 bl a redo— visat svenska kyrkans och övriga sam- funds regionala organisation — stift res- pektive distrikt. I kap 17 har utredningen behandlat de frågor, som sammanhänger med kyrkoberedskapen i fred och krig i central instans. I detta kapitel behandlas hur planläggning i fred och ledning i krig bör ske i regional instans.
Biskop
Ledningen av stiftet åvilar biskopen och domkapitlet. Detta gäller även i krig. De bör i samråd med länsstyrelse svara för ledning och samordning av kyrkobered- skapen inom stiftet. Myndighet, som skall upprätthålla verksamhet i krig, är ålagd att planlägga denna beredskap i fred och bedöma hur den skall tillämpas vid olika beredskapsgrader (se närmare härom i kap 20 »Beredskapsplanläggning»). Den skall också vaka över att underställda or- gan genomför sin planläggning och utfär— dar erforderliga anvisningar härför. Oklar- het har på sina håll rått om dessa föreskrif- ter även gäller biskop och domkapitel. En- ligt utredningens mening måste så vara fal- let. I kap 17 »Central organisation» har kyrkoberedskapsutredningen föreslagit att biskop och domkapitel i hithörande frågor skall lyda under ärkebiskopen och ha att i fred följa anvisningar från kyrkobered- skapsnämnden.
Under biskopen bör ansvaret för kyrko- beredskapsärenden närmast ligga på kon- traktsprostarna (se kap 19 »Lokal organi— sation»).
Ifråga om religiösa uppgifter föreslås biskop ha samma ansvar och befogenheter
Regional organisation
som i fred, varvid hans verksamhet bör kraftsamlas till de församlingar, där de största svårigheterna yppar sig eller be- räknas uppstå.
Ifråga om ledning och samordning av själavårdsverksamheten kommer biskopar- nas viktigaste uppgift att bli att disponera (omdisponera) inom stiftet efter mobilise- ring och utrymning tillgängliga resurser på mest ändamålsenliga sätt. Dessa resurser kommer ide flesta fall att väsentligt av- vika från dem, som disponeras i fred.
Verksamheten måste grundas på den planläggning, som enligt militära och civila myndigheters beslut gäller för den lands- del i vilken stiftet ingår. Huvuddragen av denna planläggning är en grund för den plan, som biskopen måste göra, dels för egen och domkapitlets verksamhet, dels för verksamheten för de olika samfunden inom stiftets område. Den sistnämnda verksamheten kommer till stor del att bygga på de av kyrkoherdarna för de olika pastoraten utarbetade planerna, som sam— manställs av kontraktsprostama och fast- ställs av biskopen för de olika kontrakten. Biskopen måste emellertid också genom direktiv, anvisningar och utbildning på- verka kontraktens planläggning.
Biskopen måste också underlätta såväl kontraktens planläggning som övriga myn- digheters medverkan genom samordnande åtgärder.
[ kap 16 »Territoriell indelning och samverkansfrågor» har utredningen före- slagit att biskop, vars biskopssäte finns i samma län som civilbefälhavare, skall vara samordnande i kyrkliga frågor mellan stift inom civilområdet. Han skall härvid ha att samverka med civilbefälhavare och militärbefälhavare.
Samtliga biskopar bör ansluta till och samverka med den länsstyrelse och för- svarsområdesbefälhavare inom vars län (försvarsområde) biskopssätet finns. Då stiftet omfattar flera län bör biskopen utse en kontraktsprost att vara biskopens kontaktman i de län, inom vilka biskops- sätet icke ligger. Denne kontraktsprost bör samverka med länsstyrelsen och försvars- områdesbefälhavaren på biskopens vägnar. Han bör dessutom medverka vid anskaf- fande av uppgifter m m från länsstyrelsen och försvarsområdesbefälhavaren till öv- riga kontraktsprostar inom stiftets del av länet.
Med stöd av det underlag, som kon- traktsprostens planering utgör, måste bis- kopen söka dirigera tillgängliga resurser. Med hänsyn till befolkningsunderlagets tänkbara förändringar måste bl a omflytt- ning av kyrkoberedskapspersonal förbere- das. Därvid bör som en regel gälla, att präster mfl så långt som möjligt flyttar med sin församling. Av olika skäl kan det — tex på grund av den militära plan- läggningen — vara motiverat att till vissa pastorat kraftsamla större resurser än till andra.
Biskopen bör särskilt beakta att själa- vårdspersonal är disponibel för bered- skapssjukhus, sjukhärbärgen, flyktingläger m m. Emeriti torde ofta väl lämpa sig för dylika uppgifter.
De inom stiftet tillgängliga resurserna — i svenska kyrkan och övriga trossam- fund — bör registreras vid domkapitlet. Registreringen kan ske med kyrkoherdar- nas planer och kontraktsprostarnas sam- manställningar som underlag. Samman— ställningar inom domkapitlet utvisar beho— vet av utjämning av resurser såväl inom stiftet som mellan stiften. Sistnämnda ut- jämning verkställs med hjälp av de rap- porter om överskott och brister, som bis- koparna insänder till ärkebiskopen, och sker i första hand genom försorg av den biskop, som har den samordnande upp-
giften inom civilområde, i andra hand — på riksplanet — av ärkebiskopen.
På biskop ankommer även att i stifts— instans svara för erforderligt skydd av kyrkor och dessas konstskatter, kyrkoböc- ker m m samt för undanförsel m m.
För att kunna fullgöra sina beredskaps— uppgifter måste biskop under krig få öka— de befogenheter. Redan nu kan han i viss utsträckning på domkapitlets vägnar av— göra ärenden. Som framgår av det föl- jande bör dessa befogenheter vidgas. Hans rätt att utnämna kontraktsprost skall gi- vetvis bibehållas oförändrad. Härutöver bör befogenhet tillkomma biskop att i krig placera präster där de behövs och att vid behov omflytta dem.
Biskop har enligt kyrkolagen (kap 19: 5 och 22: 4) rätt meddela venia concionandi, dvs tillstånd för icke prästvigd att pre- dika eller förrätta vissa andra kyrkliga handlingar. Denna befogenhet kan behöva komma till ökad användning under krigs— förhållanden.
Enligt kyrkolagen skall biskopen vidare utöva tillsyn över stiftets prästerskap, bl a genom visitationer. Denna tillsyn bör även innefatta kyrkoberedskapsplanlägg- ning. Under krig torde det vara nödvän- digt, att biskopen i större utsträckning än i fred förlägger sin verksamhet till för- samlingarna.
Biskops medverkan i det frivilliga kyrk- liga arbetet kommer även i krig att bli krävande men får en delvis annan inrikt- ning (se kap 19 »Lokal organisation»). Vidare kommer biskop i kyrkoberedskaps- frågor att få väsentliga arbetsuppgifter då det gäller samarbetet med övriga trossam- fund. Det ansvar, som i det sammanhanget åvilar biskop, ställer krav på samarbets- vilja och vidsyn, som är av stor betydelse för resultatet av planläggningen.
Som ersättare för biskop måste finnas en i fred utsedd ställföreträdare, som kan överta ledningen av kyrkoberedskapsverk- samheten i krig om så skulle bli nöd-
vändigt. I lag om domkapitel (SFS 1936: 567 & 2) föreskrivs att »domprost eller, där domprost ej finnes, en av Konungen för sex år i sänder bland stiftets kyrko- herdar förordnad ledamot skall vara vice preses».
I samma lag & 15 föreskrivs:
»1 mom. Biskopen med stiftssekreteraren såsom föredragande eller, vad beträffar Stockholms domkapitel, pastor primarius med sekreterare såsom föredragande äger att på domkapitlets vägnar fullgöra sådana till dom- kapitlets befattning hörande åligganden, vilka avse ringare ärenden eller ärenden, som kräva särskild skyndsamhet och ej äro av den be- tydenhet, att de ändock böra anses påkalla handläggning i domkapitlet; skolande ären- de som handlagts i nu angiven ordning, an- mälas vid domkapitlets nästföljande samman- träde.
2 mom. Har biskopen förfall eller är bis- kopsämbetet ledigt eller inträffar förfall för pastor primarius eller ledighet i dennes äm- bete, äger vice preses eller, vid hinder jämväl för honom, den som i hans ställe för ordet i domkapitlet, fullgöra vad enligt 1 mom. an- kommer på biskopen eller pastor primarius.»
Utredningen anser det naturligt att den som enligt lag om domkapitel är vice pre- ses i domkapitel i fred jämväl skall vara biskops ställföreträdare i krig.
Domkapitel
De allmänna föreskrifterna om domkapi- tels åligganden finns i 13 & domkapitel- lagen. Domkapitel skall ta noggrann kän- nedom om stiftets förhållanden och vidta åtgärder för att tillgodose församlingarnas behov och befrämja den kristna kärleks- verksamheten. Vidare skall domkapitel samarbeta med frivilliga organisationer och ha visst inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning m m.
Dessa åligganden bör under krig, om förhållandena är sådana att domkapitlet ej kan sammanträda, handhas av biskopen med visst biträde. Åtgärderna för att till- godose församlingarnas behov och främja
den kristna kärleksverksamheten måste även innefatta övriga trossamfund.
Inför domkapitel förrättas prästexamen. Domkapitel tillsätter i vissa fall kommi- nistrar och lägre prästerliga befattnings— havare och uppgör förslag vid tillsättning av domprost —— och kyrkoherdebefatt— ningar. Dessa uppgifter bör vid behov kun- na tillkomma biskOpen. Även de övriga åtgärderna bör kunna tillkomma honom om så erfordras. Dessa ärenden torde emellertid i regel icke kräva snabbare handläggning, eftersom biskopen har möj- lighet dels att i krig placera och omflytta personal dels att meddela venia concio- nandi
Domkapitel beslutar ifråga om präster- skapets tjänstgöring och arbetsuppgifter. Även med kyrkomusikerärenden har dom- kapitel en betydande befattning. Dessa ärenden syns —- när så erfordras —— kun- na delegeras till kontraktsprostarna.
Domkapitel handlägger även en rad ekonomiska ärenden, tex rörande avlö- ning, kollektväsende samt fondförvaltning, och har visst inseende över kyrkobokfö- ring och vård av kyrklig egendom mm. Dessa ärenden måste handläggas också i krig även om omfattningen förändras. Det är angeläget att den som i krig skall hand- ha dessa uppgifter redan i fred är insatt i dessa frågor. Därför bör de beaktas i domkapitels åtgärdskalender för kyrko- beredskapsårenden.
Vissa disciplinära befogenheter gent- emot prästerskapet åvilar domkapitel. Dessa kan även bli aktuella under krig. Av- stängning av olämplig befattningshavare från tjänstgöring kan fordra ett omedelbart ställningstagande. F n kan domkapitel av- stänga såväl från prästerlig befattning en- ligt lag om domkapitel & 13 mom 2 och 3, som från prästämbetet enligt mom 4, and- ra och tredje stycket. Detta tillämpas exempelvis mellan åtal och dom. Sådan avstängning bör i krig kunna beslutas av biskopen då det gäller präst i svenska
kyrkan. Alltfort bör gälla att endast all— män domstol skall kunna skilja präst från hans befattning och endast domkapitel från hans prästämbete. Ifråga om avstäng- ning av olämplig befattningshavare, som icke tillhör svenska kyrkan, bör biskopen ges en motsvarande befogenhet att i sam— förstånd med vederbörande kontaktman från övriga trossamfund avstänga vederbö- rande intill dess ärendet hunnit prövas av centralmyndigheten i samband med veder— börande samfundsledning eller av domstol.
Domkapitel består av biskopen som preses, domprosten (elleri Visby stift kyrkoherde) som vice preses, en präst och tre lekmän. I stift, inom vilket teologisk fakultet finns, tillkommer två professorer. I handläggning av vissa ärenden inträder stiftssekreteraren som ledamot.
Domkapitel bör så långt möjligt fort- sätta sin verksamhet under krig. Någon särskild krigsorganisation av domkapitel erfordras däremot icke. Om domkapitel icke kan fortsätta sin verksamhet som i fred finns numera föreskrifter om dom- kapitels beslutförhet i instruktion för dom- kapitel (SFS 1963: 578). Föreskrifterna syns täcka även de förhållanden, som kan uppstå i krig. De framställningar, som tidigare gjorts av några biskopar angående förtydligande föreskrifter i vad avsåg 15— 17 55 i lagen om domkapitel (SFS 1956: 567) kräver numera ingen åtgärd. From 1/1 1964 har nämnda paragrafer upp- hävts genom en ny lag (SFS 1963: 502) och föreskrifter om domkapitels beslut— förhet återfinns, som nämnts, nu i instruk- tion för domkapitel (SFS 1963: 578).
I instruktionens 7 & lämnas en förteck- ning över ärenden, som i plenum skall av- göras av domkapitel. Domkapitlet sam- manträder i plenum på kallelse av biskopen eller den som eljest för ordet i domkapitlet så ofta omständigheterna det föranleder (8 5). Domkapitlet är beslutfört, då minst fem ledamöter är närvarande så ock då
allenast fyra ledamöter är närvarande, om de är ense om beslutet (9 5). Är pleni- ärende så brådskande, att det ej kan anstå till dess domkapitlet sammanträder, må det avgöras genom meddelande mellan ledamöterna. Kan ärendet ej lämpligen avgöras på detta sätt, må biskopen eller, vid förfall för honom, vice preses i dom- kapitlet besluta i ärendet. Beslut i pleni- ärende, som fattas mellan sammanträden, skall anmälas vid nästa sammanträde med domkapitlet (10 5). Vidare stadgas att i biskopens frånvaro ej må fattas beslut i pleniärende av särskild vikt, vars avgö- rande utan olägenhet kan anstå till hans återkomst(11 å).
Genom den nya domkapitelsinstruktio— nen finns numera möjlighet till delega— tion av domkapitlets beslutanderätt. Så- lunda stadgas i 12 5, att ärenden som ej är pleniärenden avgörs av biskopen, eller vid förfall för honom, av vice preses i dom- kapitlet. Vidare äger domkapitlet genom arbetsordning eller särskilt meddelat be- slut överlämna åt tjänsteman att avgöra ärende eller viss grupp av ärenden, som ej är pleniärenden. Beslut i ärende, som avgjorts av biskopen eller tjänsteman ge- nom delegation, skall icke anmälas vid domkapitelssammanträde.
Ärende avgörs i princip efter föredrag- ning. Föredragande kan vara stiftssekrete- raren eller särskilt förordnad föredragan- de. Ledamot kan vara föredragande. Domkapitlet må dock bestämma, att före— dragning ej behöver äga rum i ärende, som avgörs av tjänsteman. Föredras ären- de av annan än stiftssekreteraren, äger denne närvara. Slutligen stadgas beträf- fande reservation mot fattat beslut, att om vid handläggning av ärende fattas beslut, som strider mot föredragandens eller an- nan i ärendets slutliga handläggning när- varandes åsikt, åligger det denne att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening.
Stiftsnämnd har ansvar för ecklesiastik boställsjord samt övrig för kyrkliga be- hov och ändamål avsedd fast egendom inom stiftet.
Boställsnämnd har en ställning mellan stifts- och församlingsorganen. Den har till uppgift att meddela föreskrifter och öva tillsyn över prästgårds och lönebo- ställes hävd till hus och jord.
Stifts- och boställsnämnder bör så långt möjligt fortsätta sin verksamhet under krig, närmast inom det ekonomiska för- svarets område. Om ärende av angelägen och brådskande natur skulle uppkomma eller om nämnden icke kan fungera under längre tid, bör biskop (domkapitel), i den utsträckning delegation icke gjorts till stiftsjägmästare eller annan, kunna hand- lägga det i nämndens ställe, ev tillsammans med någon tillkallad stiftsnämndsledamot.
Övriga samfunds regionala organisation Som utredningen närmare redovisat i kap 2 »Fria evangeliska trossamfund» saknar övriga samfund såväl inbördes som i för— hållande till svenska kyrkan en enhetlig eller jämförbar regional organisation. Det är bla därför nödvändigt, att biskop er— håller en kontaktman från övriga trossam- fund, med vilken han kan samverka i kyr- koberedskapsfrågor. En sådan organisa- tion är emellertid främst angelägen för att säkerställa dessa samfunds medinflytande på ledningen av den verksamhet, som sam- funden skall svara för.
Kontaktmannen bör ha till uppgift att i fred medverka vid planläggningen främst av övriga trossamfunds verksamhet i krig. I krig bör han biträda biskopen främst genom att ha kontakt med de olika sam- fundens företrädare och samordna deras verksamhet. Vidare skall han för samfun- den kunna ge bindande samråd ifråga om vissa av biskopens ställningstaganden. På kontaktmannen skall vidare ankomma att
utklara de förändringar av övriga trossam- funds medlemskader, som blir en följd av evakuering eller utrymning samt hur kon- takten med de olika samfundens företrä— dare skall ske.
Kontaktmannen måste ha stor auktori- tet hos samtliga de samfund han företrä- der. Han förutsätts i regel vara något tros— samfunds distriktsföreståndare och bör utses av Sveriges frikyrkoråd. Det under- lättar verksamheten om han är bosatt på samma ort som biskopen. I krig är det nödvändigt att de uppehåller sig på sam- ma ort. För kontaktmannen bör en ersät- tare finnas utsedd. Beroende på verksam- hetens omfattning beräknas den personal, som kan behöva stå till kontaktmannens förfogande för ledning av verksamheten inom övriga trossamfund. Kontaktman- nens verksamhet samt personella och ma- teriella behov skall beaktas i biskopens planläggning.
Regional ledningsorganisation i krig
Sammanfattningsvis anser utredningen att beredskapsplanläggningen i regional in- stans i första hand åligger biskop. Utred- ningen anser det även möjligt att låta biskOpen i krig, då så erfordras, ensam eller med biträde av tex stiftssekretera- ren besluta i ärenden, som eljest krävt domkapitlets medverkan.
Utredningen anser vidare det angeläget att — utöver delegering av rutinärenden —— även en vidare delegering av beslutan- derätten förbereds till bl a kontraktspros- tarna, så att dessa kan handla efter eget omdöme om förbindelserna till biskopen skulle avskäras.
Biskop bör till förfogande för hand- läggning av krigsuppgifterna ha stiftssek— reterare, stiftsnotarie eller annan jurist, som är väl förtrogen med stiftet. I vissa större stift torde biskopen behöva biträde av mer än en jurist. Utöver denna per- sonal torde endast den på domkapitelexpe-
ditionerna i fred verksamma personalen behöva tas i anspråk i krigsorganisationen.
Biskopen bör vidare till sitt förfogande, som ovan sagts, ha en kontaktman från övriga samfund med verksamhet inom stiftets område. Denne kontaktman bör i krig i erforderlig utsträckning vara fri— ställd från sin ordinarie verksamhet så att han kan ägna sig åt krigsuppgiften. I fred skall han medverka vid planläggning och i krig ha kontakt med de olika samfundens företrädare och samordna deras verksam- het.
Med hänsyn till de väsentligt olika för- hållanden, som råder inom de olika stif- ten, bör det ankomma på biskop att beräk— na och i planerna uppta den personal, som bedöms oundgängligen erforderlig för verksamhetens bedrivande i svenska kyr- kan och även i övriga trossamfund efter anmälan från dessa. Värnpliktig, krigs-
placerad personal bör i allmänhet icke ifrågakomma. Övrig personal, som har uppgifter inom totalförsvaret, bör ianspråk- tas först efter samråd med ifrågavarande totalförsvarsmyndighet.
Det syns nödvändigt, att biskop med erforderlig personal har krigsuppehålls- plats ej för långt från den länsstyrelse med vilken han på sätt ovan redovisats bör sam- verka. Erforderlig rekognosering, plan- läggning osv för biskops uppehållsplats måste göras efter samråd med ifrågava- rande länsstyrelse. I regel torde det vara lämpligt att krigsuppehållsplatsen väljs i någon lämpligt belägen prästgård e (1.
I samband med denna planläggning måste också utklaras hur förflyttningen skall ske, vilken personal och utrustning m ni som måste medföras, hur transporter, samband (post och telefon) mm skall ordnas.
Grunder
Utredningen har i kapitel 1—4 redovisat svenska kyrkans och övriga samfunds or- ganisation och arbetsuppgifter i fred.
I kap 17 har utredningen behandlat frågor, som sammanhänger med kyrko- beredskapen i fred och krig i central in- stans. Utredningen har föreslagit att en kyrkoberedskapsnämnd med ärkebiskopen som ordförande inrättas för ledning och planläggning i fred och att ärkebiskopen i krig ensam svarar för ledningen på hit— hörande områden. I kap 18 har den re- gionala organisationen behandlats. Utred- ningen har föreslagit att biskop, under ärkebiskopen, i fred och krig svarar för kyrkoberedskapen. Han biträds härvid bl a av en av Sveriges frikyrkoråd utsedd kontaktman för övriga trossamfund. I detta kapitel kommer den lokala organi- sationen att behandlas.
Kyrkoberedskapsutredningen har som sin principuppfattning framfört, att det är angeläget att en efter förhållandena an- passad kyrklig verksamhet fortgår i krig, varvid bör gälla att präst bör få verka som präst och kyrka brukas som kyrka. För att detta skall bli möjligt måste för- beredelser vidtas i fred icke minst på det lokala planet. Den prästerliga verksamhe- tens upprätthållande måste från skilda syn- punkter betraktas som en uppgift av krigs- viktig natur. Prästens verksamhet med gudstjänster och sammankomster av olika slag samt själavård, ävensom hans uppgift att hjälpa sjuka och nödlidande, torde i hög grad tjäna samma uppbyggande syften som det psykologiska försvaret i allmän- het. Arbetsuppgifterna kommer att te sig väsentligt olika inom olika delar av vårt
Lokal organisation
land. Särskilt markanta förändringar kom— mer att inträda i orter, som utryms och i orter, som har att ta emot — ett i regel stort antal —— utrymda. Utredningen be- handlar för att vinna överskådlighet för- hållanden i utrymnings— och inkvarterings- områden var för sig, trots att härigenom en del upprepningar blir nödvändiga.
Arbetsuppgifter
Inom församling som utryms Församlingsvården
Den församlingsvårdande verksamheten kommer att nedgå genom att antalet för- samlingsmedlemmar minskar genom bort— flyttning. Samtidigt torde behovet av sjä- lavård öka bland dem som måste stanna kvar i utrymningsorten.
Gudstjänster och andaktsstunder bör i möjligaste mån fortgå enligt i fred gäl- lande ordning. Med hänsyn till risken för fientliga flyg- och robotanfall kan det emellertid bli nödvändigt att begränsa an- talet gudstjänstdeltagare till det antal, som ryms i närbelägna skyddsrum. Det kan också bli nödvändigt att hålla gudstjänst, gruppsamtal m m i skyddsrum eller i pro- visoriska lokaler.
Begränsningen av antalet gudstjänstbesö- kare kan åstadkommas genom att till olika gudstjänster främst kalla församlingsmed- lemmar i vissa stadsdelar edyl.
Hembesök kommer även efter en ut- rymning att ha betydelse. De får emellertid delvis en annan karaktär, då »hem» i många fall blir detsamma som större eller mindre skyddsrum. I de större skyddsrum- men kan »hemmet» utgöras av en sovplats i en gemensam sovsal.
,;
Förrättningar såsom sjukbesök, dop och konfirmationsundervisning kommer endast undantagsvis att bli aktuella på grund av att sjuka, ungdomar och mödrar med små- barn tillhör de kategorier, som utryms. Vigslar kan bli aktuella, men i begränsad omfattning. Verksamheten vid förbands- platser tillkommer. Jordfästning och grav- sättning kommer att medföra en verk- samhet, som på grund av stridshandlingar understundom kan få stor omfattning. Detsamma gäller »sockenbud», dvs ut- delande av nattvarden till sårade och döende. Prästernas uppgift att förmedla dödsbud och att i samband därmed lämna stöd och tröst kommer att öka.
Likaså kommer prästernas medlande verksamhet, såväl när det gäller äkten- skapsfrågor som andra frågor rörande motsättningar mellan människor, som kan uppstå till följd av krigsförhållanden och umbäranden, att få stor betydelse.
Redan i fred förekommer på större orter jourtjänst dygnet runt i själavårds- frågor. Denna jourtjänst har visat sig vär- defull och blir det än mer i krig då all- mänhetens behov av rådfrågning m m tor- de komma att öka. Eventuellt bör jour- tjänst med hänsyn till anfallsrisker odyl tillfälligt ordnas annorstädes än på pas- torsexpedition, t ex i anslutning till skydds- rum där befolkning vistas.
Det frivilliga församlingsarbetet måste fortgå men kan få en annan omfattning och inriktning. Verksamheten inom sön- dagsskolor och ungdomsgrupper av skilda slag kommer att upphöra som en följd av utrymningen. Verksamheten i stu— diecirklar, syföreningar osv kommer att minska betydligt i omfattning dels på grund av utrymningen, dels på grund av att flertalet av den icke utrymda befolk— ningen kommer att bli fullt sysselsatt med arbeten och problem, som sammanhänger med den ökade arbetstakten och kampen för att klara livets nödtorft. Det är dock viktigt att sådan verksamhet fortsätter i
den utsträckning så är möjligt. Aktivitet är icke minst under här ifrågavarande för- hållanden betydelsefull.
Den kyrkliga administra- tionen m m
Prästens uppgift att leda och fördela ar- bete och förekommande förrättningar på olika medhjälpare måste fortsätta, även om antalet direkta medhjälpare minskar. Till prästens i svenska kyrkan arbetsupp— gifter i detta sammanhang hör, utöver den fredsmässiga verksamheten, att svara för fördelning icke endast av svenska kyr- kans i orten kvarvarande resurser utan även av de resurser, som ställts till för- fogande av övriga trossamfund. Utöver chefsskap och handledning av präster, ad- ministrativ personal, kyrkomusiker, kyrk- vaktare mm kan tillkomma ledning av kyrkogårdspersonal, gravgrupper mm. Antalet präster m fl, som skall kvarstanna i utrymningsorten, måste begränsas till vad den nya situationen oundgängligen kräver och blir alltså väsentligt mindre än i fred. Personalbesparande åtgärder bör därför övervägas. Som exempel på sådana kan nämnas sammanföring av två eller flera närliggande församlingar. Sådan samman— föring kan bla åstadkommas genom att utrymd församlings pastorsexpedition sam- manförs med pastorsexpedition i förort. För att underlätta utrymning kan annex till pastorsexpedition förberedas i anslut- ning till i fred befintlig pastorsexpedition inom område, som enligt gällande planer skall motta från församlingen utrymda. Om församlingens medlemmar av olika anledningar efter en utrymning icke skulle komma i närheten, bedömer utredningen att en flyttning av annexet kommer att vara lättare än en förändrad utflyttning från pastorsexpeditionens fredsort. Förvaltningen av pastoratets egendo- mar, kyrka, prästgård mm måste fort- sätta med beaktande av de allmänna före—
skrifter som kan komma att gälla un- der krig och krigsfara. Skyddet av bygg- nader m in vid fientliga angrepp kommer att medföra ökat ansvar och ökade arbets— uppgifter, liksom skydd eller undanfö- rande av värdefulla kulturföremål mm. Den på orten ledande prästmannen ur svenska kyrkan måste räkna med att i viss utsträckning även samordna åtgärder för skydd mm av egendom tillhörande andra trossamfund än svenska kyrkan.
Kyrkobokföringen måste fortgå men med begränsade registreringsuppgifter. Pastorsämbetena kommer i regel att kvar- stå som lokala folkbokföringsorgan, men deras huvudsakliga åligganden kommer att bli att registrera födslar, dödsfall och ci- vilståndsändringar. Arbetet torde i huvud- sak komma att bestå av registrering av dessa förhållanden dels bland den icke utrymda befolkningen, dels bland de ut- rymda. Sistnämnda registrering sker med stöd av från inkvarteringsorten erhållet exemplar av registreringshandling eller genom intyg från pastorsexpedition i in— kvarteringsort.
Verksamheten i kyrkoråd mm bör i möjlig mån fortsätta men i minskad om- fattning och under vissa förhållanden med reducerad personaluppsättning. Enligt lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara (SFS 1943: 137) kan det vara tillräckligt med tex ordföranden och minst en ledamot. Det förutsätts att kyrkoherde eller annan prästman ingår i sålunda reducerat kyrko- råd. Se härom närmare i kap 22 »Sär— skilda frågor».
Övriga trossamfunds verksamhet
Övriga trossamfunds verksamhet kommer att påverkas på motsvarande sätt som verksamheten inom svenska kyrkan. Be— roende på den fredstida verksamhetens
omfattning kommer förändringarna att bli mer eller mindre genomgripande. I den utsträckning så är motiverat med hänsyn till i utrymningsorten kvarvarande medlemmar, bör verksamhet enligt ovan redovisade normer fortgå. Oundgängligt behov av personal med angivna kvalifika— tioner, lokaler mm, anmäls — tillsam- mans med förslag angående hur behoven skall tillgodoses — till kyrkoherde, som är ansvarig för det pastorat, där den lokala verksamheten huvudsakligen bedrivs. Det är angeläget att denna anmälan inrymmer både behov, som icke kunnat tillgodoses och överskott, som kan nyttiggöras inom andra delar av kyrkoberedskapen.
Inom inkvarteringsområde
Församlingsvården
Behovet av försarnlingsvårdande verksam- het — liksom övrig kyrklig verksamhet —— kommer att öka både på grund av de yttre förhållandena och genom att antalet församlingsmedlemmar genom inkvarte- ringen ökar. Ökningen kommer, beroende dels på församlingens fredsmässiga stor- lek, dels på antalet inflyttande, att te sig väsentligt olika i olika församlingar. Ju större antalet inflyttade är, desto mer kommer förhållandena i orten att påver- kas. Dock är det självfallet, att en och sam— ma procentuella ökning kommer att märkas mer i en liten än i en stor församling. I stor utsträckning kommer förhållandena också att påverkas av om de inflyttade kommer från ett utrymningsområde, som endast är några få mil avlägset, eller från ett utrymningsområde, som finns i en helt annan del av landet.
Behovet av andlig vård kommer sålunda att öka både på grund av det ökade an- talet församlingsmedlemmar och på grund av ett förutsett ökat behov hos den en- skilde.
i
Gudstjänster och andaktsstunder bör i möjligaste mån fortgå enligt i fred gäl- lande ordning. I den mån detta icke till- godoser behovet, måste erforderlig ökning av antalet gudstjänster åstadkommas. Även i inkvarteringsorterna måste hänsyn tas till risken för fientliga angrepp med flyg och robotar. Antalet gudstjänstbesökare bör därför begränsas för varje tillfälle. I den mån skyddsrum icke finns i kyrkans närhet, bör andra åtgärder för skydd av gudstjänstbesökare förberedas, tex skydd i motståndskraftig del av kyrkan eller i kyrkans närmaste omgivning eller helt en— kelt »utspridning». Periodvis kan det möjligen bli nödvändigt att i utsatta lands- delar förrätta gudstjänster i andra lokaler än i kyrka eller utomhus. Till gudstjänster vid olika tider kan kallas invånare i olika stadsdelar, industrier o s v.
Hembesök kommer att få ökad bety- delse. Sjukbesök kommer att bli mer van— liga än i fred. Inom orter där sjukhus och beredskapssjukhus mm finns, kan sjuk- besöken få stor omfattning och bli myc— ket tidskrävande. Vid större militära sjuk- hus såsom krigssjukhus eller etappsjukhus och vid fångläger ombesörjs erforderlig själavård av krigsmaktens själavårdsperso— nal men bistånd härmed kan behövas från ortens präster.
Möjligheterna till samordning med krigs- maktens själavårdspersonal skall givetvis tillvaratas överallt, där så är möjligt och lämpligt. Initiativ kan därvid komma från den militära sektorn likaväl som från den civila. Detta bör observeras redan i samband med planläggningen.
Dop och konfirmation kan beräknas bli aktuella i ökad omfattning eftersom möd— rar med småbarn och ungdom tillhör de kategorier som i första hand utryms. I den mån svårigheter uppkommer för präst att medhinna all verksamhet, bör t ex konfir- mationsundervisningen anstå i den mån den icke kan genomföras med biträde av
lekmän. Vigslar kan förutses förekomma i ungefär samma omfattning som i fred.
Antalet jordfästningar kommer att öka dels till följd av den ökade befolkningen och dennas ålderssammansättning dels på grund av krigsförhållanden. De allmänna svårigheterna kan för en del äldre och sjuka bland de evakuerade bli för tunga att bära. Även uppgifter i samband med hemtransport av sådana inkvarterade som avlidit, men önskat begravning eller grav- sättning i sin hemort, kan kräva större insatser. Prästernas uppgift att förmedla dödsbud och att i samband därmed lämna stöd och tröst kommer vidare att ta ökad tid i anspråk.
Prästerna kommer att tas i anspråk för medlande verksamhet såväl när det gäller äktenskap som i andra angelägenheter. Bl a torde det finnas skäl att räkna med, att det efter någon tid kan uppstå mot- sättningar mellan den bofasta befolkningen och den inkvarterade, som följd bla av minskad bekvämlighet och knapphet på utrymme och förnödenheter av olika slag.
Jourtjänst för själavårdsfrågor måste upprätthållas i ökad utsträckning. Det är att förmoda att allmänhetens — främst den inackorderades — behov av rådgiv- ning och bistånd kommer att öka och där- med även tillströmningen till pastorsexpe— ditionen.
Det frivilliga församlingsarbetet bör gi- vetvis fortgå men med annan omfattning och inriktning än i fred. Verksamheten såväl med ungdomsgrupper av olika slag som med äldre bör främst inriktas på åt— gärder, som kan ge stöd och hjälp åt de enskilda. I arbetet bör såväl den bofasta befolkningen som de inkvarterade delta. Föreningsliv och annan frivillig verksam- het bör kunna medverka till minskning av friktioner.
Prästerna måste i dessa och andra av- seenden sträva efter att skapa lugn och tillförsikt hos befolkningen i inkvarterings- orterna.
Den kyrkliga administ- rationen mm
Prästens verksamhet att som chef fördela arbetsuppgifter och förekommande för- rättningar på olika medhjälpare kommer att öka. Den ledande prästen ur svenska kyrkan måste medverka till en lämplig för- delning av de resurser, som svenska kyr- kan och övriga trosamfund kan ställa till förfogande i orten, sedan de värnpliktiga mfl inkallats till militärtjänst och sedan kanske vissa kyrkliga lokaler måst tas i anspråk för annat än kyrkligt ändamål eller förstörts genom fiendens åtgärder. I orter till vilka ett större antal personer evakuerats bör åtgärder vidtas för att för- stärka kyrkoberedskapspersonalen bland de evakuerade. Planer härför måste uppgöras i fred.
Förvaltningen av pastoratets egendo- mar, kyrkor, prästgårdar mm bör fort- sätta med beaktande av de allmänna före- skrifter, som kan komma att gälla under krig och krigsfara. Skyddet av byggnader mm mot fiendens angrepp kommer att medföra ökat ansvar och ökade arbetsupp- gifter, liksom skydd av värdefulla kultur- föremål m m. Den på orten ledande präst- mannen ur svenska kyrkan måste räkna med att samordna åtgärder för skydd m in av egendom tillhörande även andra tros- samfund än svenska kyrkan.
Kyrkobokföringen måste fortgå för den bofasta befolkningen. Härutöver skall re- gistrering ske av födslar, dödsfall och ci- vilståndsändringar för de inkvarterade. Ifrågavarande registreringar av inkvarte- rade skall bestyrkta översändas till den hemförsamling, där kyrkobokföring sker.
Verksamheten i kyrkoråd mm bör i inkvarteringsorten kunna fortsätta enligt de normer, som gäller i fred. För de före- skrifter, som gäller om så icke skulle bli fallet, redogörs i kap 22 »Särskilda frå- gor». Några föreskrifter, som möjliggör
att inkvarterade, som i fred är tex leda- möter i kyrkoråd på annan ort, skulle kun- na ingå i inkvarteringsortens kyrkoråd, finns icke och torde icke erfordras.
Övriga trossamfunds verksamhet
Övriga trossamfunds verksamhet skall på motsvarande sätt som ovan angivits för svenska kyrkan beredas möjlighet fortsätta. Behov och tillgångar måste så långt möj— ligt kartläggas och anmälas till kyrkoherde inom vilkens pastorat de inkvarterade med— lemmarna huvudsakligen kommer att fin- nas.
Inom kontrakt
Av flera skäl är det nödvändigt att söka begränsa antalet myndigheter, som under krig skall lyda under biskop (domkapitel). Antalet pastorat inom varje stift är i fred betydande. I medeltal ingår nära 200 pas- torat i varje stift. Största antalet har Lunds stift med 440. Luleå stift har endast 77 pastorat, men i gengäld är dessa till yt- vidden betydande. .
Det är främst utbildnings-, lednings- och sambandstekniska problem, som talar för en samordning i lokal instans av pas- toratens kyrkoberedskap. En sådan ger därutöver ökade möjligheter att inom ett begränsat område kraftsamla tillgängliga resurser. »Efter stiften äro stora och äm- betet svårt, förmedelst de många ärenden, som därvid förrättas måste, skall biskopen hava sig till hjälp konsistoriales samt i städer och på landet prestar med vilkas råd han ett och annat å ämbetets vägnar skall uträtta», står det i kyrkolagen.
Från många synpunkter syns det natur- ligt, att den befintliga kontraktsorganisatio- nen utnyttjas för ändamålet. Därigenom kan antalet direkt under biskopen stående kyrkoberedskapsmyndigheter begränsas till i medeltal omkring femton och kontrakts-
prosten skulle i sin tur ha att samordna denna verksamhet för —— i medeltal — femton pastorat.
Om kontraktsorganisationen utnyttjas för planläggning och beredskapsåtgärder —- vilket utredningen förordar — erhålls därtill en nära överensstämmelse mellan svenska kyrkans freds- och krigsorganisa— tion. Någon möjlighet att nå överensstäm- melse med övriga samfunds regionala or— ganisation finns däremot icke.
I spetsen för varje kontrakt finns en kontraktsprost, som i allmänhet är kyrko- herde i ett av pastoraten inom kontraktet. Kontraktsprosten utnämns av biskopen efter förslag av prästerskapet i kontraktet. Han skall, som närmare beskrivits i kap 1, vara förman för de övriga prästerna i kontraktet, bistå biskopen i hans över— vakande verksamhet och företa visitatio- ner. Det syns som om anciennitetsprin- cipen fn i stor utsträckning tillämpades vid val av kontraktsprost. I fortsättningen bör vid utväljande av kontraktsprost -— utöver övrig hänsyn — icke minst beaktas att kontraktsprost även skall svara för kyrkoberedskapen inom kontraktet. Att vara den äldste kyrkoherden i kontraktet bör sålunda icke i och för sig vara meri- terande. Kontraktsprost bör den bli, som är den därtill »tjänligaste». Detta är fö i överensstämmelse med kyrkolagens stad— gande (kap 24: 18).
I kap 16 »Territoriell indelning och samverkansfrågor» har utredningen före- slagit att i stift, vars område innefattar flera län, en kontraktsprost i varje län skall utses som biskopens kontaktman med länsstyrelsen och försvarsområdes- befälhavaren. Denna kontraktsprost skall hjälpa övriga kontraktsprostar inom länet tex ifråga om inhämtande av uppgifter från nämnda myndigheter. Kontraktsprost kan under krig få betydande svårigheter att vid sidan av de ledande och samord- nande uppgifterna hinna fullgöra alla kyr-
koherdeåligganden. Detta bör i möjligaste mån beaktas vid planeringen inom kon- traktet. I den mån de olika behoven icke bedöms kunna täckas inom kontraktet, skall kontraktsprosten anmäla behoven till biskopen, som har att försöka beakta vad som anmälts vid fördelningen av prästerna inom stiftet.
Kontraktsprosten bör vid ledningen av den kyrkliga beredskapen inom kontraktet biträdas av en av Sveriges frikyrkoråd ut- sedd kontaktman för övriga trossamfund, jämte ersättare för denne och den övriga personal som de övriga trossamfundens verksamhet betingar.
Det bör i regel vara möjligt för kon- traktsprost att under krig kvarbli inom kontraktet — ofta inom den ort där freds- verksamheten bedrivs.
Kontraktsprost bör ge anvisning an- gående den kyrkoberedskapsplanläggning varje kyrkoherde skall genomföra inom sitt pastorat.
Till ställföreträdare för kontraktsprost vid ledning av den kyrkliga beredskapen bör biskop utse en av kyrkoherdarna i kontraktet.
Kontraktsprost måste vara skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas av biskop, samt i sin tur med— dela föreskrifter till kyrkoherde och andra lokala organ inom svenska kyrkan samt anvisningar till övriga samfund inom om- rådet.
Kontraktsprosten skall ansvara för att kontraktets kyrkliga resurser blir använda på ändamålsenligaste sätt. Då så påkallas med hänsyn till behovet inom särskild del av kontraktet eller viss verksamhetsgren, måste kontraktsprost svara för att åtgär- der vidtas för att dit kraftsamla inom kon- traktet tillgänglig personal och tillgängliga resurser. Då icke det egna kontraktets re- surser räcker — eller vid överskott — måste han anmäla förhållandet till biskop.
Riktlinjer för den lokala organisationens uppbyggnad
Ovan har redovisats en rad kyrkliga verk- samhetsområden, som under krig och krigsfara kommer att få ändrad omfatt- ning och struktur.
För att minska svårigheterna vid en övergång från freds- till krigsförhållanden är det nödvändigt att dessa förändringar församlingsvis kartläggs och att åtgärder förbereds för fortsatt kyrklig verksamhet i krig.
Enligt lag om kommunal beredskap (SFS 1964:63) åligger det kommun att redan i fredstid vidta förberedelser för att kommun under civilförsvarsberedskap »i de hänseenden, i vilka kommunen är verksam för kommunens egna medlemmar eller dem som eljest äro bosatta i kommu- nen, utöva verksamhet jämväl till förmån för sådan befolkning från annan kommun, som till följd av krigsskada, utrymning eller andra med krig eller krigsfara samman- hängande utomordentliga förhållanden ta- git uppehåll inom kommunen». Ifrågava- rande bestämmelser avser endast primär- kommunernas beredskap och har därför syftning endast på beredskapsverksamhet som ankommer på landskommuner, kö- pingar och städer. Motsvarande föreskrif- ter finns icke ifråga om kyrkoberedskap som ankommer på församling. Föreskrif- ter erfordras för att på det kyrkliga om- rådet ge befolkning från annan kommun, som till följd av angivna förhållanden mås- te inkvarteras i kommunen, samma rättig- heter som kommunens egna medlemmar, måste en lagändring övervägas.
Närmast blir då fråga om ett förtydli- gande av vad som enligt lag om försam- lingsstyrelse skall ankomma på försam- lingen under beredskap och krig.
De angelägenheter, som enligt lag om församlingsstyrelse ankommer på försam— ling är bla a) anskaffande av och vård om kyrka,
begravningsplats, församlingshus, tjänste— bostäder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom;
b) åtgärder till främjande av gudstjänst- liv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ung— dom, ålderstigna, sjuka och andra som är i behov av omvårdnad; samt
c) avlöningsförmåner åt präst, kyrko- musiker och annan personal.
Ifråga om kyrkorådets uppgifter är det stadgat
»Kyrkorådet skall hava omsorg om för- samlingslivet och verka för dess utveck- ling, leda förvaltningen av församlingens angelägenheter samt hava inseende över övriga nämnders verksamhet. Rådet skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna inverka på församlingens ekono- miska ställning, samt hos kyrkofullmäk- tige eller kyrkostämma och övriga nämn- der ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finns påkallade» (43 å). Kyrkorådet har därutöver en rad andra uppgifter som t ex att bereda kyrko- fullmäktiges ärenden, handha församling- ens drätsel och förvaltning mm. Kyrko- herden är ledamot av kyrkorådet men icke längre dess självskrivne ordförande.
Kyrkoberedskapsutredningen anser det angeläget att den planläggning, som för- ordats komma till utförande för kyrklig verksamhet i krig i central och regional instans, utsträcks att omfatta också för— samlingens verksamhet. Denna planlägg- ning blir särskilt omfattande i församlingar som ingår i inkvarteringsområden, under det att den i församlingar, vars medlem- mar skall evakueras, bör bli enklare. Plan- läggningen inom kyrkoberedskapens om- råden måste ske med beaktande av all den planläggning, som sker inom kommunens övriga områden i enlighet med lagen om kommunal beredskap. Samtidigt bör de, som har att svara för kyrkoberedskaps- planläggningen, tillse, att den allmänna
kommunala planläggningen tar hänsyn till behoven på det kyrkliga området.
Utredningen utgår från att kyrkofull— mäktiges uppgifter i stor utsträckning kom- mer att handhas av kyrkorådet.
Kyrkoberedskapsplanläggning för för— samlingar inom Svenska kyrkan bör an- komma på kyrkorådet och kyrkoherden gemensamt.
Kyrkoherden »— som är ledamot av kyrkorådet —— bör svara för kartläggning- en av behoven av kyrkoberedskapsåtgärder och för de delar av planläggningen, som ligger utanför kyrkorådets kompetens en- ligt lagen om församlingsstyrelse. På kyr- koherden bör det vidare ankomma att svara för erforderlig samordning och för verkställigheten av kyrkorådets och egna beslut inom kyrkoberedskapsområdet. Härutöver bör det ankomma på kyrko- herden att ansvara för att erforderlig sam- ordning sker med övriga samfunds bered- skapsplanläggning. Till sitt förfogande bör kyrkoherden ha präster och annan perso- nal till det antal som församlingens stor- lek efter genomförd befolkningsomflyttning i samband med utrymning motiverar. För tjänsten vid pastorsexpeditioner, gravtjänst m m erforderlig personal måste också dis- poneras.
Kyrkoherde måste även ha ansvar för att övriga trossamfund, som verkar eller under krig kan komma att verka, inom pastoratet, får möjlighet att fortsätta sin verksamhet. En förutsättning är emellertid att företrädarna för dessa samfund lämnar honom erforderligt bistånd och följer hans anvisningar på kyrkoberedskapens områ— den. Varje samfund utklarar sina behov och tillgångar. Samordning av övriga tros- samfunds behov och tillgångar sker enligt ledning och anvisning av den inom om- rådet utsedde kontaktmannen. Behov och tillgång på personal, lokaler o s v för kyr- koberedskapsändamål anmäls till kyrko- herden, som svarar för erforderlig sam— ordning.
För ledning m m är det nödvändigt att mellan biskop (domkapitel) och församling ha en mellaninstans. Kontraktet är en lämplig sådan. Utredningen föreslår att kontraktsprost blir »förman» och ansvarig för kyrkoberedskapen inom kontraktet. Det bör åligga honom att sammanställa de församlingsvis uppgjorda planerna samt vidta erforderlig utjämning och andra samordnande åtgärder inom kontraktet, såväl då det gäller personal som egendom. Han skall förbereda åtgärder för att möj- liggöra kraftsamling av kontraktets kyrko- beredskapstillgångar till särskilt utsatta områden inom kontraktet och därutöver _ enligt biskops anvisning — även hjälp och bistånd utom kontraktet. En av kon- traktsprostarna i varje län, där biskops- säte ej finns, utses som biskopens kontakt- man hos länsstyrelsen och försvarsområdes- befälhavaren.
De ökade arbetsuppgifter och det ökade ansvar, som åläggs kontraktsprostarna, motiverar en förbättring av kontraktspros- tarnas nuvarande arvoden.
Ifråga om besvärsrätt gäller att besvär över beslut av kyrkofullmäktige eller kyr- kostämma alltid skall anföras hos läns- styrelse, om icke annat är föreskrivet. Domkapitel är i regel icke besvärsmyndig- het i dessa ärenden. Ifråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan församling— ens nämnd är målets beskaffenhet avgö- rande. Till domkapitels prövning förs ärende av utpräglat kyrklig natur, tex åtgärder till främjande av gudstjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt (om åtgärderna icke innebär användning av utdebiterade medel), upplåtelse av guds- tjänstlokal eller gravplats och anställning m ni av personal för gudstjänstlokal m m eller disciplinär åtgärd mot sådan person. För övriga beslut av kyrkoråd är läns- styrelsen besvärsmyndighet.
Utredningen föreslår ingen ändring ifrå- ga om ovan refererade regler för besvär.
Den förutsätter att erforderliga direktiv för planläggning mm skall kunna utfär- das i samverkan mellan länsstyrelse och biskop (domkapitel).
Av redogörelsen i detta kapitel fram- går att förhållanden, arbetsuppgifter os v i olika församlingar i krig blir mycket skiftande. Olikheter framträder mellan församlingar, som utryms och församling- ar, som får ta emot utrymda, men även inom dessa skilda typer av församlingar kommer förhållandena att bli olika. En gemensam handlingslinje för den kyrkliga verksamhetens bedrivande under de för-
hållanden, som det här gäller, kan dock i stora drag härledas ur den ovan lämnade beskrivningen av förutsättningar och upp— gifter. Betydelsefullt är givetvis att verk- samheten organiseras ändamålsenligt och att resurserna samordnas och utnyttjas på bästa sätt. Det är icke möjligt att ange en för alla församlingar gällande organisation. Vissa normer kan dock fast- ställas. Till dessa återkommer utredningen i kap 20 »Beredskapsplanläggning». Med hjälp av där angivna normer måste för varje församling utarbetas för försam- lingen lämplig organisation.
Skyldighet att beredskapsplanlägga
Lagen den 3 juni 1960 (SFS 1960:513) om beredskapstillstånd och beredskaps- kungörelsen samma dag (nr 515) upptar de grundläggande öppna bestämmelserna för den administrativa beredskapen. Till- lämpningen anknyts i allmänhet till för— ordnande om beredskapstillstånd. En för- stärkning av myndigheternas beredskap på visst eller vissa områden kan dock till- komma även utan att beredskapsptillstånd beordras. Ytterligare grundläggande före- skrifter finns i hemliga beredskapsbestäm— melser.
Myndighet, som skall upprätthålla verk- samhet i krig, skall i fred planlägga denna verksamhet med alternativ för olika bered— skapsgrader. Sådan myndighet skall också vaka över att underställda organ genom- för sin planläggning och utfärdar erforder- liga anvisningar härför. Samråd skall i er- forderlig utsträckning tas med berörda civila och militära myndigheter.
Enligt Kungl Maj:ts krigsinstruktion för länsstyrelserna (SFS 1962: 513) skall läns- styrelsen såsom högsta civila förvaltnings- myndighet inom län tillse »att sådana på civil myndighet ankommande åtgärder vid- tagas, som äro ägnade att främja totalför- svaret, samt i övrigt verka för att länets tillgångar av olika slag fördelas och ut- nyttjas på ett med hänsyn till den sam- lade försvarsinsatsen och civilbefolkning- ens behov ändamålsenligt sätt». Länssty- relsen må, när det prövas oundgängligt för nödig samordning av försvarsansträng- ningarna, meddela inom länet verksam re- gional och lokal civil myndighet med stat- liga förvaltningsuppgifter »föreskrift i av-
seende å verksamhetens bedrivande och
Beredskapsplanläggning och krigsuppgiftsförteckning
inriktning även om myndigheten icke eljest är underställd länsstyrelsen».
Oklarhet har på sina håll rått om de kyrkliga myndigheterna tillhör de »myn- digheter», som är skyldiga att planlägga sin verksamhet för krig.
Med hänsyn till det tidvis skärpta ut— rikespolitiska läget har, som angivits i be- tänkandets inledning, under utrednings- arbetets gång en del provisoriska åtgärder ansetts nödvändiga. Oftast i samarbete med kyrkoberedskapsutredningen har därför olika slag av riktlinjer och anvisningar rörande det kyrkliga arbetet under krig utarbetats i stiften för att utgöra grund för kyrkans handlande. Denna planläggning har i samråd med utredningen drivits långt inom vissa stift. En tidigt utförd bered- skapsplanläggning inom Göteborgs stift, liksom erfarenheter från övningar mm berörande Lunds, Växjö, Stockholms och Luleå stift, har varit av särskilt värde för kyrkoberedskapsutredningens arbete.
Kyrkoberedskapsutredningen anser det nödvändigt att förberedelser vidtas i fred om en efter förhållandena anpassad kyrk- lig verksamhet skall kunna fortgå i krig. Någon tvekan att de kyrkliga myndighe- terna tillhör de myndigheter, som är skyl- diga beredskapsplanlägga, får icke finnas.
Grunder för beredskapsplan
Allmänt
I kap 17 »Central organisation» och 18 »Regional organisation» har kyrkobered- skapsutredningen skisserat grunder för en central och en regional kyrklig organisation i krig. Ifråga om den lokala organisatio— nen, som behandlats i kap 19, har utred-
ningen uttalat, att förhållandena och ar- betsuppgifterna i de olika församlingarna i krig kommer att bli mycket skiftande. Stora olikheter finns mellan församlingar, som utryms och församlingar, som får ta emot de utrymda. Det är därför icke möj— ligt att ange en för alla församlingar ens- artad organisation. Vissa allmänna nor- mer för planläggning mm kan dock ges. Med dessa normer som underlag måste varje pastorat, kontrakt och stift utarbeta sin beredskapsplan. Sedan dessa planer och förteckningar fastställts av närmast högre myndighet, har därmed varje för- samling, kontrakt, stift os v och dess av kyrkan ianspråktagna personal i förväg erhållit order om sina särskilda uppgifter i krig.
Skulle oförutsedda lägen inträffa, har biskop (kontraktsprost) att företa alla de dispositioner, som blir nödvändiga. Man kan inte räkna med att alltid kunna kom— ma i förbindelse med central myndighet eller domkapitel, allra minst vid utrym- ning eller krigsutbrott. Biskoparna (kon- traktsprostarna) bör exempelvis var och en i sitt stift (kontrakt) utfärda missiv och vidta åtgärder, varefter central myn- dighet (domkapitel) så snart ske kan, ut— färdar de formella missiv och övriga hand- lingar, som kan komma att behövas. Ve- derbörande präst är skyldig att även utan sådant missiv fullgöra, vad honom åläggs av biskopen (kontraktsprosten).
Utredningen har bedömt det lämpligt att utarbeta en disposition till »Beredskaps- plan», som kan användas inom alla för- samlingar. Därigenom kan, trots de skif- tande förhållandena inom olika försam— lingar, viss likformighet åstadkommas, vil- ket i sin tur kan underlätta sammanställ- ningar, kontroll, överlämning mellan olika befattningshavare, inlärande osv.
Förslag till »Beredskapsplan» finns i bi- laga 20: 1. Den är uppställd med beak- tande av gällande föreskrifter. Förteck- ningen är förhållandevis omfattande för
att täcka tänkbara alternativ. Alla upp- gifter behöver sålunda icke införskaffas, utarbetas och förtecknas av alla myndig— heter.
Kyrkoherdes plan bör efter kontrakts- prostens granskning och komplettering in- sändas till biskop för att fastställas av ho- nom i samråd med resp länsstyrelse. Sam- tidigt insänder kontraktprosten samman— ställning över förhållandena inom kon— traktet, av vilken bl a bör framgå de öVer- skott och de underskott inom olika om- råden, som finns inom kontraktet. På mot- svarande sätt bör biskop göra en samman- ställning över stiftets resurser och till är- kebiskopen anmäla de överskott och bris— ter, som finns inom stiftet, för att därige— nom ge ärkebiskopen möjlighet att på riks- planet vidta erforderlig utjämning eller andra åtgärder.
Innan arbetet med beredskapsplanen kan påbörjas, måste vissa grunder och förutsättningar fastställas och inhämtas. Planläggningen gäller för krigsförhållan- den — icke för fred och icke heller för beredskap av den karaktär, som vi hade i vårt land under andra världskriget.
Under krigsförhållanden bör rapporte— ring om väsentliga förändringar insändas genom kontraktsprost till biskop och i er- forderlig utsträckning från biskop till är- kebiskopen för att möjliggöra de överflytt- ningar m m, som kan motiveras av läget.
Rent allmänt kan konstateras, att det i de utrymda orterna kommer att bli en liten befolkning med god tillgång till loka- ler m m, under det att förhållandena i de orter, som skall ta emot de utrymda, kom- mer att bli de rakt motsatta. Enär plan- läggningen blir väsentligt olika i försam- lingar, som skall utrymmas och i försam- lingar, som skall ta emot utrymda, upp— delas den fortsatta redogörelsen — även om vissa upprepningar härigenom blir nödvändiga — på dessa två typer av för- samlingar.
Underlag för planläggningen i stort er- hålls från vederbörande länsstyrelse. Det bör åligga biskop att överenskomma med berörda länsstyrelse om det lämpligaste sättet att få erforderliga uppgifter. Inom stift, som har en utsträckning över flera län, sker det närmare samrådet med varje länsstyrelse enligt förslag i kap 18 efter biskops allmänna överenskommelse, ge— nom en av biskopen utsedd kontraktsprost. Denne skall sedan förmedla uppgifterna till övriga kontraktsprostar inom länet. En stor del av de lokala uppgifterna —— särskilt de, som hör samman med den kommunala beredskapen — kan inhämtas hos ortens drätselkammare eller kommu- nalnämnd (ev beredskapsnämnd), i verk- ställighetsskedet även hos ortens civilför- svarschef, distriktschef eller civilförsvars- ombud. Så långt som möjligt bör klar- läggas vilka kategorier, som skall utrym— mas när, längs vilka vägar och till vilka områden. Av stor betydelse är, om utrym- ningen avser längre förflyttning eller en- dast någon mil. Vidare utklaras hur trans— porterna beräknas ske (järnväg, landsväg etc) och om utrymningen avses ske direkt till de slutliga utrymningsorterna eller till en början till genomgångsområden i ut- rymningsortens närhet för senare fortsatt transport. Det bör observeras, att det i regel icke är möjligt genomföra de större utrymningarna med församlingarna sam- manhållna.
För att samarbete och samverkan skall kunna fungera väl, är det angeläget kom- ma ihåg, att civilförsvarsmyndigheterna svarar för själva utrymningen, under det att de kommunala myndigheterna svarar för verksamheten därefter. För planläggningen av den fortsatta verksamheten i försam— lingen måste utklaras vilka kategorier, som icke skall utrymma och som därigenom kommer att utgöra församlingens »fasta befolkning».
Vad skall dessa kvarvarande göra i för- samlingen (krigsindustrier, administration, bevakning etc)? Var skall de äta och bo (i skyddsrum, i ytterområden etc)? Vilka kategorier bland de utrymmande och bland de kvarvarande behöver särskild hjälp och omtanke av själavårdspersonal? Var och hur skall denna hjälp sättas in? Vem sva- rar för utrymningen och vem för den fort- satta verksamheten i orten (namn och adresser)? De uppgifter ifråga om själa- vård m ni, som kan och måste finnas un- der krig, kartläggs. Personal- och lokal- behov m m inventeras med fredsförhållan- dena som bakgrund.
Länsstyrelse bör även kontaktas ifråga om lokalbehovet i krig. Lokaler behövs bla för pastorsexpedition mm och för gudstjänster. Vilka gudstjänstlokaler till- höriga svenska kyrkan, respektive övriga trossamfund, finns inom pastoratet? Hur kan dessa lokaler användas i krig med hän- syn till deras belägenhet, tillgång på skyddsrum, möjlighet att mörklägga, vär— ma upp os v? Är någon av byggnaderna för längre eller kortare tid rekvirerad för annat ändamål än gudstjänstbruk? Ifråga om mörkläggning och skydd av byggna- derna bör kontakt även sökas med kom- munalnämnden och ifråga om övriga tros- samfunds lokaler m m med den av Sveri- ges frikyrkoråd utsedde kontaktmannen. Med den sistnämnde eller genom hans medverkan bör erforderliga överenskom— melser träffas. Erforderliga åtgärder för att möjliggöra mörkläggning av lokaler och för att skapa andakt även i proviso- riska lokaler (krucifix, ljus etc) bör för- beredas.
Ifråga om lokaler för pastorsexpeditio- nen m m bör undersökas om icke de i fred använda lokalerna kan användas för den personal, som måste bli kvar. En förut- sättning är då, att erforderliga skyddsrum disponeras. I större orter kan övervägas att sammanföra flera pastorsexpeditioner
till en och samma lokal eller att flytta in- nerstadsexpeditionen till förortssamhälle. Motsvarande kan bli nödvändigt med öv- riga trossamfunds expeditioner m 111.
För den del av pastorsexpeditionen m m, som måste flytta med de utrymda, måste förberedelser vidtas på utrymningsort. I många fall torde det vara möjligt att be- räkna till vilket ungefärligt område hu- vuddelen av församlingens medlemmar kommer att evakueras. Inom detta område bör förberedelser vidtas i anslutning till där befintlig pastorsexpedition genom att upprätta ett annex till hemortens pastors- expedition. Skulle förändringar i planlägg- ningen bli nödvändiga, torde det vara lät- tare att beakta dessa från en ort, som tar emot utrymda, än från utrymnings- orten.
Man måste bestämma sig för vilka kyrk- liga böcker och andra handlingar, som måste disponeras för fortsatt arbete på or- ten eller den nya plats, där verksamheten skall upprätthållas, och vilka som kan un- danföras till annan (skyddad) plats. En lämplig åtgärd är att med olika färger märka de pärmar etc, som skall medföras och dem, som skall vara kvar. Av särskild betydelse är de handlingar, som erfordras för den folkbokföring, som måste fortsätta. (Se härom i kap 12 »Kyrkobokföring och arkivtjänst»).
Gravtjänsten kan komma att ställa utomordentligt stora krav på kyrkobered- skapens organ. En omfattande planlägg- ning krävs på detta område, bla måste planläggningen omfatta begravningsplatser och reservbegravningsplatser. Hur skall identifiering ske? Var finns uppsamlings- plats för döda? Var finns personal för omhändertagande av döda, gravöppning, transporter, kremering mm? (Se vidare kap 15 »Omhändertagande av döda under krig»).
Många kyrkor är kulturminnesmärken och innehåller konstskatter, som i möjli-
gaste mån bör skyddas från krigets för- störelse. Det måste i planen utklaras, hur detta skydd skall åstadkommas. Vad skall undanföras? Hur och av vem skall em- ballering och transporter utföras? Vart skall konstskatter, som undanförs, trans— porteras? Vad skall skyddas på platsen? Hur skall detta ske? (Se härom i kap 11 »Skyddet av gudstjänstlokaler och deras inventarier»).
Enligt utredningens uppfattning bör varje planläggning även innefatta övriga trossamfunds kyrkoberedskapsfrågor. Öv- riga trossamfund skall därför beredas möjlighet att framföra sina önskemål och behov. Med beaktande av de möjligheter som finns och med det helas bästa för ögonen vidtas erforderliga åtgärder i sam- råd med företrädaren för dessa samfund.
Ifråga om den kommunala beredskapen och kyrkofullmäktiges och kyrkoråds m fl organs verksamhet se kap 19 »Lokal organisation» och 22 »Särskilda frågor».
Församlingar, som skall motta utrymda
Länsstyrelsens civilförsvarssektion (ev or- tens drätselkammare, kommunalnämnd eller beredskapsnämnd) — i verkställig- hetsskedet även ortens civilförsvarschef, distriktschef eller civilförsvarsombud —- lämnar efter begäran uppgifter om de planer, som är aktuella för församlingen (kontraktet) ifråga om inkvartering av från andra orter utrymda. Av särskild betydelse är att veta, om de utrymda kommer från någon närbelägen stad eller från en mer; avlägsen landsdel. Hur många och vilka kategorier skall inkvarteras? Vad kommer det att innebära, att invånarantalet plöts— ligt fördubblas eller tredubblas med en befolkning, som saknar den manliga per- sonalen i vämpliktsåldern? Var (hos vem) skall de inkvarteras, hur skall de leva, hur skall de skyddas vid flyg- och radiak- anfall? Vad skall de sysselsättas med? Skolverksamhet etc?
Vidare bör inhämtas om någon inrätt- ning, som har särskilt stort behov av själa- vårdande verksamhet, tex beredskapssjuk- hus e dyl, skall tillkomma i orten.
De uppgifter ifråga om själavård mm, som kan och måste fortgå, kartläggs. Per- sonal— och lokalbehov m m inventeras med fredsförhållandena som bakgrund.
Den borgerliga kommunens beredskaps- planläggande organ eller länsstyrelsen bör kontaktas ifråga om lokalbehov. Lokaler behövs bla för en utökad verksamhet på pastorsexpeditionen och för att ev motta del av pastorsexpedition (annex) från ut- rymd församling. I anslutning till pastors- expeditionen bör för personal och arkiv skyddande lokaler och förläggningsutrym- men m m disponeras.
Befintliga gudstjänstlokaler inventeras. Hur kan dessa lokaler användas i krig med hänsyn till deras belägenhet, möjlig- het att mörklägga, värma upp osv? Är någon av lokalerna för längre eller kortare tid rekvirerad för annat ändamål än gudstjänstbruk? Ifråga om mörkläggning och skydd av byggnaderna bör kontakt även sökas med kommunalnämnden och ifråga om övriga trossamfunds lokaler m m med den av Sveriges frikyrkoråd utsedde kontaktmannen. Med den sistnämnde eller genom hans förmedling bör erforderliga överenskommelser träffas.
I mottagande församlingar kan huvud- delen av i fred använda handlingar bibe- hållas. Skyddade utrymmen kan erford— ras. Möjlighet att motta från annat håll utrymd församlings handlingar bör fin- nas. Av särskild betydelse är handlingar, som erfordras för att den begränsade folk- bokföringen skall kunna fortsätta. (Se härom i kap 12 »Kyrkobokföring och ar- kivtjänst»). Förberedelser, motsvarande dem, som görs i orter som utryms, måste också vidtas för den händelse uppgjorda planer måste ändras.
Gravtjänsten kan komma att ställa stora
krav på kyrkoberedskapens organ även i landsortens församlingar. En särskild plan- läggning krävs på detta område. Var finns begravningsplatser och reservbegravnings- platser? Vilken kapacitet finns med hän— syn till krigsbefolkning och krigskatastro- fer? Vilken personal erfordras för identi- fiering, omhändertagande och transport av döda, gravöppning, förmedlande av döds- bud m m? Vilken samverkan bör ske med krigsmakten för planläggning av krigs- kyrkogårdar?
Många kyrkor är kulturminnesmärken och innehåller konstskatter, som i möjli- gaste mån bör skyddas från krigets för- störelse. Det måste i planen utklaras hur detta skydd skall åstadkommas. I försam- lingar, som mottar utrymda, torde man i regel kunna räkna med att det bästa skyd- det kan åstadkommas på platsen.
Planläggningen skall även innefatta övriga trossamfunds kyrkoberedskapsfrå- gor. Dessa trossamfund inom kontraktets område skall därför beredas möjlighet till samverkan och samarbete i första hand genom ovannämnd kontaktman. I de om- råden där så är möjligt bör även beaktas de själavårdsproblem, som kan uppstå bland evakuerade tillhörande övriga tros- samfund. Erforderliga åtgärder vidtas i samråd med dessa samfund.
Ifråga om den kommunala beredskapen och kyrkofullmäktiges och kyrkoråds m fl organs verksamhet se kap 19 »Lokal or- ganisation» och 22 »Särskilda frågor».
Krigsuppgiftsförteckning A llmänt
Sedan med ledning av bla ovanstående frågeställningar behov och tillgångar klar- lagts gäller det för kyrkoherden att göra en »Krigsuppgiftsförteckning» av Vilken skall framgå församlingens (kontraktets) upp- gifter i krig samt hur församlingens ordi- narie arbetsuppgifter skall fördelas vid
övergång till krigsorganisation. Försam- lingens (kontraktets) krigsorganisation för- tecknas i en »Krigsorganisationsplam. Med ledning av denna beräknas den per- sonalorganisation och de åtgärder i övrigt som behövs för uppgifternas lösande. Där- vid måste man av flera skäl räkna med att kunna disponera personella och mate- riella resurser endast i mycket begränsad ut- sträckning. En sammanställning av kyrko- herdarnas planer görs kontraktsvis av kon- traktsprosten.
Erforderlig personal uttas om möjligt på frivillig väg bland icke värnpliktig per- sonal och bland personal, som icke utta— gits för andra totalförsvarsuppgifter. I den mån värnpliktig personal eller personal som uttagits för andra totalförsvarsupp- gifter anses oundgängligen erforderlig, görs framställning att få disponera den- samma. Endast ifråga om personal tillhö- rande grupperna »prästerlig verksamhet», »gravtjänstpersonal» och möjligen viss personal för »administrativ verksamhet» kan pösitivt resultat av sådan framställ- ning väntas. (Se kap 21 »Personalbehoven och deras tillgodoseende»). Möjligheten att använda pensionerad personal beaktas. I den mån frivillig personal i erforderlig utsträckning icke kan erhållas, förbereds uttagning med stöd av de tjänstepliktsbe- stämmelser, som står till buds. (Se kap 6 »Totalförsvaret och kyrkoberedskapen» delen »Totalförsvarets personalfrågor»). I orter, som mottar evakuerade, finns an- ledning förmoda att det bland de evakue- rade finns många, som kan ianspråktas för kyrkoberedskapsändamål.
Uttagen personal registreras och med- delas härom och om vad registreringen innebär. Personal uttas i första hand på frivillig väg. Personalen orienteras om att frivilligheten endast gäller själva anmälan. Sedan anmälan gjorts är personalen bun- den och måste vara beredd tjänstgöra så länge registreringen kvarstår.
a) Prästerlig verksamhet: Härför disponeras präster i svenska kyrkan och övriga tros- samfund, lämpliga lekmän.
b) Administrativ verksamhet: Härför disponeras bl a
kyrkokamrerare, kyrkoskrivare, kontorspersonal m fl vid pastors- och and— ra samfunds expeditioner, deltidstjänstgörande, kontorserfaren, frivil- lig personal.
c) Kyrkomusikerverksamhet: Härför disponeras bl a kyrkomusiker, sång- amatörmusiker m fl.
och musiklärare,
b) Kyrkas mfl lokalers och dess inventariers användning och skydd: Härför disponeras bla kyrkväktare, vaktmästare, hetSSkötare mfl.
äldre fastig-
e) Gravtjänst: Härför disponeras kyrkogårdsföreståndare, tare, begravningsentreprenörer m fl, trädgårds- och jordbruksarbetare.
kyrkogårdsväk-
f) Annan verksamhet:
Härför disponeras personal, som aktivt brukar delta i kyrkligt arbete (i vidare me- ning).
Prästerlig verksamhet
Präster i svenska kyrkan
Beträffande prästerskapet i svenska kyr- kan bör följande gälla.
Den som är krigsplacerad (d V s innehar gällande personlig order om inställelse vid mobilisering) skall redan i fredstid an-
mäla detta sakförhållande till sin kyrko- herde (kontraktsprost resp biskop) varvid förbandstillhörighet icke anges. Upphör krigsplaceringen skall detta på samma sätt snarast efter erhållen order meddelas kyrkoherden.
I händelse av krig skall han följa de order, som gäller på grund av krigsplace- ringen. Hinner han, skall han meddela kyr- koherden, att han blivit inkallad. En kyr- koherde som inkallas gör motsvarande anmälan till kontraktsprost och en kon- traktsprost till biskop. Den inkallades skyl- digheter som präst övertas automatiskt av andra. Bristen på präster för civilbefolk- ningen kan på många håll bli kännbar, varför även längre uppehåll i militärtjänst- göring bör anmälas på motsvarande sätt som vid inkallelse. Det måste observeras att en inkallad präst alltid är underställd de militära myndigheterna och icke står under domkapitels tillsyn.
Icke krigsplacerad präst skall redan i fredstid från kontraktsprost (biskop) er- hålla besked om sin tjänstgöring vid be- redskap eller krig. I varje pastorat bör minst en präst avdelas för den andliga vården av ortsbefolkningen. Han bör även ansvara för kyrkobokföringen. Denne präst är skyldig stanna kvar i pastorat så länge icke befolkningen evakueras. Om endast en del av befolkningen evakueras, skall han kvarstanna. Om däremot total utrymning genomförs, exempelvis som led i de militära operationerna, är han skyldig följa med. Han är i den situationen ansva- rig för att föreskrivna åtgärder i fråga om kyrkoarkiv mm blir vidtagna. I öv- rigt gäller för honom att vid utrymning övergå till den tjänstgöring han är beord— rad till enligt beredskapsplanen.
De präster, som icke tas i anspråk av krigsmakten och icke oundgängligen be- hövs i hemorten, överförs — enligt med- delande från kontraktsprosten —— till kate- gorin »disponibla präster». De bör i varje särskilt fall redan i fredstid erhålla order,
som de har att rätta sig efter, tills de från domkapitel eller kontraktsprost får andra direktiv. Sådan order kan exempelvis gå ut på att de skall stanna i hemförsam- lingen och tjänstgöra där, att de skall tjänstgöra i hemorten men där överta and— ra församlingar, eller att de skall åtfölja en viss del av befolkningen som evakue- ras. Sådana disponibla präster kan också under krigets gång tilldelas särskilda upp- gifter, som påkallas av behoven. Förord— nande härom utfärdas av biskop eller där kontakt med biskop icke går att upprätt- hålla av kontraktsprosten. Delegering här- om bör utfärdas i fred.
Präst, som evakueras, skall anmäla sig för kyrkoherde vid framkomst till utrym- ningsorten, eller om planerna icke kan följas, hos närmaste kyrkoherde. Detta bör framgå av den handling, krigsplace- ringsbeskedet, som reglerar prästens verk— samhet i krig.
Präster i övriga trossamfund
De arbetsuppgifter för vilka övriga tros- samfunds pastorer kan komma att använ— das under krig hänför sig, liksom för svenska kyrkans präster, dels till den mi- litära själavårdsverksamheten, dels till civil kyrklig verksamhet. Dessa trossamfunds pastorer har hittills endast i begränsad om- fattning tagits i anspråk för den militära själavårdsverksamheten. En ökning är här möjlig. Förhållandevis många har emel— lertid en sådan militär utbildning och krigsplacering, att de i händelse av krig måste tas i anspråk för andra uppgifter än sådana som är av själavårdande ka- raktär.
De alternativ som i första hand kom- mer ifråga när det gäller ianspråktagande för kyrklig verksamhet redovisas nedan liksom principerna för pastors avlöning i de olika alternativen. Huvudprincipen bör vara att pastorn i det längsta betraktas som anställd och verksam i sitt eget samfund.
Beroende på verksamhetens art kan emel- lertid samordnande åtgärder erfordras. Dessa syns lämpligast böra vidtas av Sveriges frikyrkoråd. Först då pastorn ianspråktas för kyrkoberedskapsuppgifter huvudsakligen utom dessa samfund, bör avlöningen ske genom statliga åtgärder. Tjänstepliktslagen förutsätts därvid vara i kraft. Alternativen är:
a) Fortsatt församlingstjänst i väsentlig överensstämmelse med fredsförhållanden så till vida som tjänsten förläggs till den församling pastorn tjänat i fredstid. Even- tuellt sammanslås flera församlingar 1 samma samfund. Övriga trossamfunds kontaktman på stifts—(distrikts-)planet sva- rar för erforderlig planering för dessa tros- samfund.
Pastorn kan åläggas skyldighet tjänst— göra och följa de direktiv kyrkobered- skapsnämnden ger för samordning tex beträffande personals och lokalers använd- ning. Lön utgår från det egna samfundet, som också svarar för eventuell samord- ning och verksamhet mellan flera försam- lingar.
b) Fortsatt församlingstjänst med den av krigsförhållandena (utrymning etc) be— tingade förändringen i jämförelse med ar- betet i fredstid, att flera församlingar in- om skilda samfund betjänas av samme pas- tor. Även i detta alternativ svarar övriga trossamfunds kontaktman på stifts-(dis- trikts-)planet för den planering som be- hövs för att åstadkomma den nödvändiga samordningen.
De ekonomiska angelägenheterna krä- ver inga speciella åtgärder. Pastorerna be- håller lön o d från sitt eget samfund även då de samtidigt verkar inom annat sam— fund.
c) Själavårdande verksamhet och annat kyrkligt arbete utan anknytning till viss för- samling men i huvudsak med inriktning på att samla medlemmar i övriga trossamfund, t ex på en inkvarteringsort i en utrym-
ningssituation till sedvanligt församlings- liv och med utgångspunkt från sådana ge— menskapsbildningar bedriva uppsökande och själavårdande verksamhet. I den mån detta alternativ kommer ifråga bör övriga trossamfunds kontaktman på riks- och stifts(distrikts-)planet svara för planering av sådan verksamhet. Han bör bla an- skaffa för uppgiften lämplig pastor och anvisa honom arbetsområde. Lön rn m bör utgå enligt anvisningar från Sveriges fri- kyrkoråd. Därvid kan tex gälla att de olika samfundens kassor för inre mission och de olika distriktsorganisationerna läm- nar ekonomiska bidrag under en initie- ringsperiod och att arbetet därefter väsent- ligen finansieras med hjälp av frivilliga gåvor.
d) Själavårdande verksamhet med an- knytning till svenska kyrkans församlings— organisation i situationer, då förhållandena väsentligen överensstämmer med c) men förutsättningarna för ett frikyrkligt inrik- tat arbete saknas eller är så ringa att det icke kan motivera en helhetsanställd pas- tor samtidigt som tillgången till präster från svenska kyrkan icke är tillräcklig för att fylla de akuta behoven.
I detta fall bör pastorn anställas av svenska kyrkan utan att det krävs sär- skild venia edyl.
Kyrkoberedskapsutredningen föreslår att lönen till pastor utgår på motsvarande sätt, som gäller eller kan komma att gälla för annan personal med tjänsteplikt. Belop- pets storlek bör fastställas samtidigt med att det fastställs för andra motsvarande personalkategorier, varvid de normer, som gäller i fred, bör vara vägledande. På mot- svarande sätt som pastor, som tas i an- språk på det lokala planet, avlönas i första hand genom det egna samfundet och i andra hand genom samordning av Sveriges frikyrkoråd, bör de kontaktmän, som ian- språktas i regional och central instans, få sina löneförhållanden reglerade.
L e k ut å n Inom varje församling, såväl inom svenska kyrkan som inom övriga trossamfund, finns lekmän, som tas i anspråk för kyrk- lig verksamhet. Dessa lekmän bör i bety- dande utsträckning användas även i krig. Deras insatser kan då bli av än större betydelse än i fred.
Administrativ verksamhet
För administrativ verksamhet krävs till- gång på minst en kvalificerad person per pastorsexpedition. Denne person bör i re— gel vara den, som i fred handhar motsva- rande arbetsuppgifter. Endast om veder— börande är värnpliktig eller av annan sär- skild anledning icke kan disponeras bör annan ifrågakomma. I större församlingar kan det bli nödvändigt att disponera mer än en befattningshavare. Behovet får be- dömas från fall till fall med ledning av erfarenheter från den fredsmässiga verk- samheten. Behov av extra personal be- döms bli störst i församlingar, som mottar utrymda. Möjligheten att ' bland evakue- rade erhålla erforderlig förstärkning be- döms god. Även för övriga trossamfunds administration m ni kan behövas personal. Även här måste erfarenheter från den freds- mässiga verksamheten bli vägledande och hänsyn tas till de förändrade förhållandena under krig. I enlighet med utredningens förslag bör oundgängligen erforderligt be- hov anmälas till den i svenska kyrkan, som svarar för planläggningen på orten, för att av denne kunna beaktas i den gemensam- ma planen.
Ky rkom usikerverksamheten
Enligt lag om kyrkomusiker (SFS 1947: 275) skall för kyrkomusikens upprätthål- lande för varje territoriell församling fin- nas anställd kyrkomusiker. Rikets stift är indelade i kyrkomusikerdistrikt. Varje ter- ritoriell församling utgör ett kyrkomusi-
kerdistrikt, såvida icke Kungl Maj:t på grund av särskilda skäl föreskriver att för- samling skall uppdelas på skilda distrikt eller helt eller delvis förenas med annan församling eller del därav.
I varje kyrkomusikerdistrikt skall i regel finnas en organisttjänst eller en kantors- tjänst. Med organisttjänst avses därvid en självständig kyrkomusikalisk tjänst un- der det att kantorstjänst är en tjänst såsom kyrkomusiker och folk- eller småskollä— rare. Huvuddelen av tjänsterna tillhör den senare kategorien. Organisttjänst får in— rättas endast i kyrkomusikerdistrikt med högre invånarantal än 5 000 och kantors- tjänst endast i kyrkomusikerdistrikt med högst detta invånarantal. Vid behov kan en eller flera biträdande kyrkomusiker- tjänster inrättas. Där de kyrkomusikaliska arbetsuppgifterna är av ringa omfattning, får domkapitel medge, att endast en orgel- spelare anställs.
Föreskrifter angående kyrkomusikers åliggande, kompetens, behörighet mm finns i kyrkomusikerstadgan (SFS 1950: 375).
Även övriga trossamfund har kyrkomu- siker. Dessa är i regel deltidsanställda.
Kyrkoberedskapsutredningen anser att det har stor betydelse att kyrkomusiken icke tystnar under krig. Gudstjänsternas och de kyrkliga akternas utförande blir väsentligt förändrade utan musik. Utred- ningen vill dock icke förorda, att sär- skilda åtgärder vidtas för att överföra kyrkomusiker från annan verksamhet i totalförsvaret till kyrkomusikalisk verk- samhet. Det torde vara möjligt att för denna verksamhet använda personal, som icke är i vämpliktsåldern. Icke sällan tor- de kyrkomusikeruppgiften kunna förenas med annan verksamhet. Pensionerade kantorer eller eljest orgelspelande personer inom församlingen bör kunna uttas till reservorganister och vid behov ges kom- pletterande utbildning.
En stor del av kantorerna har lärar-
tjänst som sin huvuduppgift och har där- vid skolöverstyrelsen som central admi- nistrativ myndighet. I den mån de icke tas i anspråk av totalförsvaret, torde de bibehållas på orten eller, då de är verk- samma i utrymningsorten, i samband med utrymningen mm förflyttas till annan kommun, där de torde komma att ian- språktas för lärarverksamhet. Kyrkobered- skapsplanläggningen måste även omfatta hur kyrkomusiken i församlingen skall ordnas vid krig. Det bör sålunda ankomma på kyrkoherde, kontraktsprost och biskop, var och en inom sitt behörighetsområde, att tillsammans med respektive kontakt- män beakta detta.
Kyrkväktarverksamhet m m
För kyrkas och andra gudstjänstlokalers samt pastorsexpeditions mfl lokalers an- vändning och skydd krävs personal i fred, tex klockare, kyrkväktare, vaktmästare, värmeledningsskötare, kyrkogårdsväktare, m fl. Behovet av denna personal torde icke bli mindre i krig, då en rad av kriget föranledda förhållanden tillkommer, som ofta torde kräva provisoriska åtgärder, som kräver händighet och initiativ. Lämpligast syns vara att så långt så är möjligt dis- ponera samma personal i krig som i fred för uppgiften. Från fall till fall måste bedömas om behovet av förstärkning eller reducering av ifrågavarande personalgrupp är möjlig.
Det förutsätts att i detta sammanhang också beräknas behovet av personal för vård av inventarier. Hithörande uppgifter bedöms kunna utföras av ersättare. Be- frielse från andra uppgifter i totalförsvaret för denna personal syns därför icke erfor- derlig.
Gravtjänst
Kyrkoberedskapsutredningen har i flera sammanhang understrukit vikten av att den verksamhet, som sammanhänger med
dödas omhändertagande sker på ett effek- tivt och värdigt sätt. Planläggningen på detta område omfattar bla kyrkogårds- personal, begravningsentreprenörer mfl. Denna verksamhet bedöms så viktig och planläggningen fn så eftersatt, att frågor rörande denna verksamhet bör behandlas med viss prioritet. Värnpliktiga bör dock som regel icke disponeras för densamma. Se i övrigt kap 15 »Omhändertagande av döda under krig».
Annan verksamhet
Annan personal som aktivt brukar delta i kyrkligt arbete (i vidare betydelse) tex som ungdomsledare, ledare av viss hjälp- verksamhet, församlingsdiakoner o s v kan upptas i personalplanen i den utsträck- ning så kan anses skäligt. I första hand bör i fred heltids- och deltidsanställd per- sonal ifrågakomma.
Utredningen anser icke att denna per- sonals uppgifter med kyrklig verksamhet bör föranleda att de undantas från de to- talförsvarsuppgifter, som kan åläggas dem. Verksamheten bör tillräckligt väl kunna skötas av personal, som icke tas i anspråk av totalförsvaret eller som på deltid kan förrätta sådan verksamhet. I den mån så undantagsvis icke bedöms möjligt, bör detta beaktas i samband med den lokala och regionala kyrkoberedskapsplanlägg- ningen.
Åtgärdskalender
Sedan församlingens, kontraktets respek- tive stiftets krigsuppgifter ifråga om kyr- koberedskap är kartlagda och behoven preciserade enligt ovan samt resurserna beräknade och bla personal, som ound- gängligen erfordras för uppgifternas lö- sande, förtecknad, återstår ytterligare en rad åtgärder för att beredskapsplanen skall bli fullständig.
Ifråga om personalen erfordras särskilda
åtgärder för att personalbehoven skall kun— na tillgodoses i krig då mobilisering, ut- rymning mm på ett genomgripande sätt omvandlar vårt fredssamhälle. Kyrkobe- redskapsutredningen har i kap 6 »Total- försvaret och kyrkoberedskapen» delen »Totalförsvarets personalfrågor» oriente- rat om de åtgärder som erfordras och framlägger i kap 21 »Personalbehoven och deras tillgodoseende» förslag angående vad som bör åtgärdas i förekommande fall. Där framläggs även förslag om an- mälningsskyldighet för kyrkoberedskaps- personal i nyckelbefattning vid ankomst till annan församling och angående hur personal skall meddelas besked om sin krigsplacering.
Även ifråga om gudstjänstlokaler och andra lokaler måste åtgärder vidtas. Ifråga om lokaler, som icke skall användas, er- fordras åtgärdcr för skydd m m. Åtgärder kan också behövas för anskaffning av nya lokaler. I möjligaste mån anskaffas ny 10- kal genom frivillig överenskommelse, var- vid först hos länsstyrelse utklaras att loka- len icke tidigare disponerats för annat ändamål. Rekvisition genom länsstyrelse
kan undantagsvis bli aktuell. Kontrakt görs upp. Vid tillträde uppgörs besikt- ningsinstrument angående byggnadens ut- seende och tillstånd. Befintligheten och kvaliteten på skyddsrum och radiakskydd m m utklaras, liksom hur det förhåller sig med tillgång på ved, mörkläggningsmate- rial, reservbelysning, brandmateriel mm. Överenskommelse angående gemensam- hetsbruk av lokalerna kan behöva träffas.
Viktigt är också att sambandsförhållan- dena klarläggs, tex telefonadresser till över- och underordnade myndigheter i krig samt till civilförsvar och hemvärn.
Utrustning för personal och lokaler ut- klaras samt i förekommande fall hur er- forderligt emballage och erforderliga tran- sportmedel skall erhållas.
Planerna skall överses årligen. Föränd- ringar i beredskapsläge, civilförsvarsplan- läggning mm kan motivera en tätare översyn. Ansvaret för att planerna hålls aktuella bör åligga kyrkoherde, kontrakts- prost, biskop och ärkebiskop inom respek- tive ansvarsområden. Den årliga översy- nen skall bestyrkas. Kontroll utövas av ansvarig, överordnad myndighet.
Personalbehoven och deras tillgodoseende
Grunder
Kyrkoberedskapsutredningen har i kap 17—19 behandlat frågor beträffande kyr- koberedskapens lokala, regionala och cen- trala organisation. I kap 19 har utred— ningen redovisat föreliggande krigsupp- gifter främst på det lokala planet och personalbehoven härför. Utredningen har därvid bedömt, att endast präster och personal för omhändertagande av döda har så krigsviktiga uppgifter inom kyrkobe- redskapens område, att dessa uppgifter under vissa förhållanden kan ges företräde framför andra uppgifter inom totalför- svaret. Att märka är att prästerna behövs både inom krigsmakten och i samhället i övrigt. Inom krigsmakten används de i någon utsträckning även för andra upp- gifter än själavård.
Svenska kyrkans präster Tillgång
I svenska kyrkan finns med nuvarande organisation följande antal tjänster:
Kyrkoherdetjänster ............ 1 133 Komministraturer .............. 963 Kyrkoadjunkter ............... 560 Stifts- och kontraktsadjunkturer . . 45
Summa 2 701
Tjänsternas fördelning på de olika stif- ten m m framgår närmare av bil 1: 1. En del av tjänsterna är vakanta. Antalet va- rierar från tid till annan.
Utöver ovan angivna tjänster för aktiv församlingstjänst finns tjänster
vid universitet, skolor och annan
verksamhet ................... 290
i diakoni och liknande tjänst 25 i mission, sjömansvård och annan utlandstjänst ................ 1 22
Summa 437
Av dessa 437 bör de 25 i diakoni och liknande tjänst samt en stor del av de 290 vid universitet, skolor och i annan verksamhet kunna disponeras för själa- vårdande verksamhet inom landet vid ett krigsutbrott. De för mission, sjömansvård och annan utlandstjänst disponerade är av naturliga skäl icke tillgängliga på samma sätt. Även under krig torde det finnas anledning räkna med att i vart fall för sjömansvård och annan utlandstjänst dis- ponerade fortsätter sin verksamhet utom landet.
Som tillgång för själavårdsverksamheten i krig bör även räknas en del av de ca 600 emeriti, som finns i landet.
Antalet präster i svenska kyrkan, som kan fullgöra aktiv själavårdsverksamhet inom landet under krig skulle sålunda, sedan uppskattningsvis 50 0/0 av de vid universitet och skolor tjänstgörande och 75 % av emeriti (av åldersskäl) frånräk- nats, bli:
. . . omkr. 2 700
Vid universitet, skolor mm I aktiv församlingstjänst
(50 0/0 av 290) ......... » 150 I diakoni m m ............ » 25 Emeriti (25 % av ca 600) . . » 150
3 025
Överslagsmässigt kan sägas att vårt land disponerar en präst ur svenska kyrkan per 2 300 invånare (7 milj invånare —- 3 000 präster).
I åldersavseende fördelar sig dessa 3 025 sålunda:
Värnpliktiga (18——47 år) . . omkr. 900 Civilförsvarspliktiga (16—65 år, utom de värnpliktiga) » 1850 Äldre än 65 år (tjänsteplikt till 70 år) .............. » 275 3 025 Behov
Utredningen har i kap 8 »Synpunkter på behovet av andlig verksamhet mm under krig» uttalat, att det allmänna behovet av själavårdande personal under krig eller krigsfara sannolikt kommer att öka.
I kap 5 »Själavården inom krigsmak- ten» har vidare angivits, att krigsmakten har ett behov av omkring 800 präster. Detta behov behöver dock icke tillgodoses enbart med präster ur svenska kyrkan. Relativt sett blir krigsmakten efter mobili- sering bättre tillgodosedd med präster än samhället i övrigt, ett förhållande som kyrkoberedskapsutredningen med hänsyn till krigsmaktens uppgifter anser naturligt och rimligt. Det syns utredningen vidare naturligt att krigsmaktens behov av präs- ter ur svenska kyrkan, med hänsyn till verksamhetens art, i första hand tas bland präster i vämpliktsåldern.
Utöver behov av själavård finns i sam— hället andra behov, som hittills motiverat att vissa svenska kyrkan tillhöriga präster i krig undantas från tjänstgöring vid krigsmakten. Uppskov har t ex i regel med— givits präst, som svarar för kyrkobokfö- ring i församling.
Kyrkoberedskapsutredningen har i kap 12 »Kyrkobokföring och arkivtjänst» kon- staterat att arbetet med kyrkobokföringen sannolikt icke kommer att öka beroende på att uppgifterna huvudsakligen kommer
att begränsas att avse registrering av föds- lar och dödsfall samt förändringar av ci- vilstånd medan däremot t ex flyttning icke registreras. Utredningen anser att flera skäl även vid sidan av de, som samman- hänger med folkbokföringen, talar för att minst en präst tillhörande svenska kyrkan disponeras i varje pastorat under krig. För att möjliggöra detta måste 1 131 av de beräknade ca 3 000 tillgängliga präs- terna bindas vid denna uppgift.
I första hand bör kyrkoherdarna ha uppgiften. Dessa är installerade på platsen och väl förtrogna med de lokala förhål- landena. De är också väl insatta i kyrko- beredskapsfrågorna på orten och känner de förändringar, som kommer att ske inom densamma som en följd av planerad utrymning eller inkvartering av från annan ort utrymda. Undantag från huvudregeln bör ifrågakomma, då kyrkoherden är värnpliktig. I dylika fall bör det ankomma på biskop (domkapitel) att pröva möjlig- heten att t v ersätta den värnpliktige präs- ten med någon icke värnpliktig tex ur kategorierna »universitet, skolor osv», »emeriti» eller genom att sammanföra för- samlingen med annan församling på sätt, som kan ske tex under semester i fred (dubbelförordnande).
Ersättare för värnpliktig präst skall vara utsedd i fred och ha erhållit krigs- placeringsbesked, som utvisar krigsuppgif- ten. Han skall vidare fortlöpande vara in- satt i sin uppgift och därmed samman- hängande problem på kyrkoberedskapens områden. Om möjlighet att ersätta den värnpliktige med präst inom samma stift icke finns, anmäls detta till ärkebiskopen, liksom i förkommande fall »överskott» sedan stiftets behov av beredskapspersonal tillgodosetts. Det ankommer sedan på ärke- biskopen att vidta erforderliga åtgärder för att på »riksplanet» verkställa utjämning.
Vissa församlingar kommer under krigs- tid att bli så stora, att det är motiverat att för desamma avse mer än en präst ur
svenska kyrkan. Kyrkoberedskapsutred— ningen anser att det bör ankomma på biskop (domkapitel) att beräkna var be— hoven i krigstid — efter mobilisering och utrymning — kommer att uppstå och med ledning därav placera prästmännen, där de bäst behövs. Därvid syns det utred- ningen skäligt att som norm överslagsmäs- sigt räkna med en präst per 3 000 per— soner.
Kyrkoberedskapsutredningen har kom- mit till denna norm genom följande reso- nemang
Till förfogande ............... 3 025 Avgår 1/ pastorat ............. 1 131 1 894
Från dessa 1894 bortgår de präster ur svenska kyrkan, som erfordras för krigsmaktens behov. Detta har ovan an- givits till 800. Alla 800 måste dock icke täckas av svenska kyrkan. Fn svarar svenska kyrkan för 75 0/0 (600 präster) och övriga trossamfund för 25 0/0 av krigs- maktens behov. Mindre förändringar i procenttalen sker årligen i samband med personalbyten. Kyrkoberedskapsutredning- en har icke funnit anledning föreslå änd- ring av nuvarande uttagning och procen— tuella fördelning. Möjlighet syns emel- lertid föreligga att -— om så skulle er- fordras — öka övriga trossamfunds andel (se nedan).
Genom avgången till krigsmakten blir slutsumman präster disponibla för det ci- vila samhället:
Disponibla präster ............ 3 025 Till krigsmakten .............. 600 2 425
Dessa 2425 präster disponeras sålunda för civilbefolkningens behov. Det bör där- vid märkas att civilbefolkningen genom militärinkallelser minskat med överslags- vis 10 0/0 till omkring 6 300 000 invånare.
Om dessa 6 300 000 delas med antalet för civilbefolkningen disponibla präster 2 425, erhålles summan 2 624, avrundat 3 000.
Övriga trossamfunds präster Tillgång
Antalet präster rn fl inom övriga trössam- fund vilka med hänsyn till utbildning och erfarenhet bör tas med vid planering för övriga trossamfunds själavårdsverksamhet m m under krig uppgår till omkring 3 000. Av dessa beräknas 1 250 befinna sig i värnpliktsåldern, Ca 400 av de 3 000 är pensionerade.
Behov
Av de 1250 som beräknas befinna sig i värnpliktsåldern ianspråktas omkring 200, motsvarande 25 0/0 av totalbehovet, för krigsmaktens själavårdsverksamhet. Övriga 1050 används för de militära uppgifter för vilka de utbildats. Antalet som an- vänds för rent militära uppgifter kan efterhand komma att nedgå något som en följd av nu vid krigsmakten infört system med uttagning och utbildning av värnpliktig personalvårdspersonal, bl a bli- vande fältpräster. De omkring 200 präs- terna från övriga trossamfund, som ian- språktas av krigsmakten för själavårdande verksamhet, ingår i krigsorganisationen på motsvarande sätt och för ensartade upp- gifter som de ca sexhundra prästerna ur svenska kyrkan.
Behovet är svårt att beräkna. Enligt »Kyrkor och samfund i Sverige» (SOU 1963: 39, sid 274)1 är antalet medlemmar i de fria samfundens församlingar och ungdomsorganisationer samt elever i sön— dagsskolor följande (procentuell andel av befolkningen i varje län den 1 januari 1952).
11958 års utredning kyrka—stat har i sin tur hämtat siffrorna från undersökningen De fria kristna samfunden i Sverige, Frikyrk- liga samarbetskommittén, 1958.
Försmmgsmedlemmar Ms;.£ezirsäaåzzrzrs Län % av befolk- % av befolk- Antal ningen Antal ningen Stockholms stad 22 382 2,98 42 729 5,68 Stockholms län 9 910 2,71 23 011 6,30 Uppsala 8 930 5,73 19 769 12,69 Södermanlands 9 718 4,50 20 697 9,58 Östergötlands 21 714 6,20 48 262 13,77 Jönköpings 32 246 11,76 66 030 24,07 Kronobergs 5 728 3,61 12 764 8,05 Kalmar 11 029 4,64 24 632 10,37 Gotlands 3 045 5,17 8 109 13,78 Blekinge 4 589 3,13 11 489 7,84 Kristianstads 6 959 2,68 18 473 7,12 Malmöhus 9 805 1,67 25 620 4,37 Hallands 2 149 1,31 5 535 3,37 Göteborgs o Bohus 14 928 2,66 35 157 6,25 Älvsborgs 19 405 5,36 44 935 12,41 Skaraborgs 16 156 6,50 34 132 13,74 Värmlands 18 074 6,39 42 141 14,89 Örebro 20 230 8,14 44 102 17,73 Västmanlands 10 401 5,02 24 110 11,63 Kopparbergs 14 078 5,22 33 920 12,58 Gävleborgs 16 228 5,65 36 088 12,57 Västernorrlands 16 455 5,77 37 747 13,25 Jämtlands 3 691 2,56 9 773 6,78 Västerbottens 15 876 6,85 40 166 17,32 Norrbottens 6 680 3,56 24 405 10,00 Hela riket 322 406 4,54 733 796 10,34
Av tabellen framgår att antalet för- samlingsmedlemmar i hela riket är om- kring 325000 (4,5 0/0 av befolkningen). Om även medlemmar i ungdomsorganisa- tionerna och elever i söndagsskolorna med- räknas blir antalet omkring 735 000 (10,5 O/o). Av församlingsmedlemmarna torde omkring 40000 vara värnpliktiga och ingå i krigsmakten. Antalet per- soner i övriga samfund, till vilka hänsyn bör tas vid beräkning av behovet av präs- ter från övriga samfund i beredskap och krig, kan överslagsvis beräknas vara 700 000. Ca 1 750 präster (3 000 —1250 värnpliktiga) finns fn inom dessa sam- fund. Med hänsyn till att dessa samfund
i väsentliga avseenden har annan karaktär än svenska kyrkan, kan behovet icke utan vidare beräknas på samma sätt som när det gäller svenska kyrkan. Svenska kyrkan arbetar som statskyrka och folkkyrka till nära hundra procent bland sina egna med- lemmar, varför prästbehovet kan fram- räknas på medlemsantalet, vilket praktiskt taget sammanfaller med befolkningstalet i dess helhet (en stor del av övriga sam- funds medlemmar tillhör svenska kyrkan och mindre än en procent av befolkningen har utträtt ur svenska kyrkan). För en annan beräkningsgrund än medlemsanta- let, när det gäller prästbehovet inom öv- riga samfund, talar dels förekomsten av
vissa församlingar, som bedöms böra få behålla en egen präst i tjänst under be- redskap och krig, dels det faktum att de fria samfundens arbete i fredstid icke är och under beredskap och krig icke beräk- nas komma att vara dimensionerat med hänsyn i första hand till antalet medlem- mar i de församlingar, som svarar för pastorernas anställning. Andra fakta, som gör det svårt att låta medlemsantalet vara avgörande vid beräkningen av antalet präs- ter, är dessas fördelning på flera olika samfund, samfundens olika geografiska spridning (se tabellen) samt möjligheterna att ta i anspråk präster för tjänstgöring i uppgifter utanför det egna samfundet. Det finns i detta sammanhang anledning observera att ifrågavarande trossamfunds medlemmar i förhållande till befolkningen i länet är relativt fåtaliga i typiska utrym- ningslän som tex Stockholms stad (5,68), Malmöhus län (4,37), Göteborgs och Bohus län (6,25) och Norrbottens län (10) under det att procenttalen i flera typiska mot- tagningslän är högre, tex Jönköpings (24), Skaraborgs (13) och Västerbottens (17,32). Vill man med de starka reservationer som gjorts ändå ställa antalet präster inom de fria samfunden i relation till medlems- antalet inom dessa samfund, kan som rikt- värde användas en präst om 500—1000 medlemmar.
Det måste ankomma på kontaktmännen i de olika stiften att i detalj framta un- derlag för uppgifter om behov och till- gång och till biskop i stiftet anmäla re- sultat härav samt eventuellt förefintligt överskott eller brist. Anmälan vidarebe- fordras till ärkebiskopen, för att denne på uppdrag av den av utredningen föreslagna kyrkoberedskapsnämnden och i samråd med frikyrkorådet på riksplanet skall kun- na besluta om lämpliga planläggningsåt- gärder.
Helt allmänt torde kunna konstateras, att även sedan krigsmaktens behov till- godosetts, bör antalet präster för övriga
trossamfunds behov anses tillräckligt. Möjlighet bör därför finnas, om så skulle visa sig erforderligt, att i större utsträck- ning än fn sker, ianspråkta övriga tros- samfunds präster i krigsmaktens själa- vårdsorganisation. I stor utsträckning bör de övriga samfundens präster även kun- na bistå och samverka med svenska kyr- kans präster i gemensamma uppgifter, då så visar sig behövligt.
Någon anledning att vidta generella åt- gärder för att undanta övriga trossamfunds pastorer från värnpliktstjänstgöring syns icke föreligga. I de olika samfunden torde det emellertid finnas pastorer m fl i värn- pliktsåldern som har särskilt Viktiga led- ningsuppgifter på riks- eller regional- planet. Det kan också i en eller annan lokal enhet, där möjligheten till överflytt- ning av pastor är speciellt liten, finnas pastor i vämpliktsåldern. Utredningen an- ser, att då ersättare icke kan anskaffas och efter prövning av behovet i varje särskilt fall efter framställning från frikyrkorådet (eller från icke frikyrkligt samfund), nämnda personer skall kunna behållas i sin uppgift även under krig. Detta kan åstadkommas antingen genom uppskovs- förfarande eller genom att vissa »tjäns- ter» av denna typ upptas i ett mobilise- ringsverk, varefter krigsplacering sker. Det förra förfarandet förordas, varvid förut- sätts, att sammanlagda antalet uppskov av denna art kommer att bli ringa. Den av utredningen föreslagna kyrkobered— skapsnämnden eller Sveriges frikyrkoråd bör i samråd med ärkebiskopen, överbe- fälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen och berörda samfund avge detaljerat förslag till en sådan ordning.
Personal för omhändertagande av döda i krig Utöver präster anser utredningen att viss personal för omhändertagande av döda har så viktiga krigsuppgifter, att det kan
motivera att den inom kyrkoberedskapen under vissa förhållanden ges företräde framför andra uppgifter inom totalför- svaret.
Krigsmaktens behov av yrkeskunnig personal för omhändertagande av döda är relativt sett litet och icke av någon av— görande betydelse för möjligheterna att ge- nomföra ifrågavarande verksamhet inom det civila samhället i krig. Den personal, som ianspråktas för krigsmaktens behov, tillhör kategorin värnpliktiga.
Behoven för verksamheten måste själv- fallet skifta mycket i den civila delen av samhället. I inkvarterings- och utrym- ningsorter, där direkta krigshandlingar icke pågår och i delar av landet, som icke di- rekt påverkas av utrymning eller andra av kriget mer påverkade åtgärder, bör i stort sett de former och de organ, som används för dessa ändamål i fred, kunna tillämpas och fungera även i krig. Från dessa »normala» krigsförhållanden finns sedan skalan av möjligheter fram till följ- derna av en stor kärnexplosion i ett tät- befolkat område.
Utredningen har i kap 15 »Omhänder- tagande av döda under krig» framlagt för- slag till åtgärder i sådana sammanhang.
Åtgärder för uppskov mm
För att erhålla dispositionsrätt över per- sonal, som normalt står till krigsmaktens förfogande, erfordras särskilda åtgärder i fredstid. En allmän orientering om de rättsinstitut, som kan ifrågakomma, finns i kap 6 »Totalförsvaret och kyrkobered— skapen» delen »Totalförsvarets personal- frågor». Utredningen behandlar här när— mare frågor angående uppskov. Uppskovskungörelsen (SFS 1959:146) ger bestämmelser »varigenom värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda kunna friställas från skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten under beredskapstillstånd och krig för att tillgodose oundgängligt behov
av personal för det totala försvaret i öv- rigt».
Den allmänna tillsynen över uppskovs- väsendet utövas av arbetsmarknadsstyrel- sen, som i särskilda cirkulär meddelat anvisningar och föreskrifter mm beträf— fande kungörelsens tillämpning (Arbets- marknadsstyrelsens cirkulär G 7:——G 10, 17/ 9 1959).
Kungörelsen talar om dels krigstjänstgöringsfrihet, som inne- bär befrielse under beredskapstillstånd och krig för värnpliktig placerad i vissa upp- räknade befattningar från inkallelse till tjänstgöring jämlikt 28 & värnpliktslagen,
dels uppskov, som innebär befrielse an- tingen under beredskapstillstånd och un- der 30 dagar från och med den dag krigs- tillstånd inträtt (månadsuppskov) eller un- der beredskapstillstånd och t v under krig (krigsuppskov) för värnpliktig från inkal- lelse till tjänstgöring jämlikt 28 & värn- pliktslagen.
Krigstjänstgöringsfria är enligt kungö- relsen bla ärkebiskopen och biskop. Det åligger vederbörande domkapitel att an- mäla till centrala vämpliktsbyrån, när värnpliktig eller fast anställd tillträder eller avgår från sådan befattning.
Uppskov får icke meddelas i större ut- sträckning än som oundgängligen erford- ras för att det totala försvaret eller eljest för det alhnänna nödvändig verksamhet skall kunna fortgå även under krig. Be- hov av uppskov skall grundas på en plan över verks organisation och behov av ar- betskraft under krigsförhållanden. Om be- hoven icke kan täckas med icke värnplik- tig personal, skall i första hand äldre värnpliktiga och värnpliktiga, som är be- gränsat dugliga för krigstjänst, ifrågakom- ma.
Verk hänförs till olika uppskovsgrup- per (I—IV). Till uppskovsgruppen I, som omfattar huvuddelen av verken inom stats- förvaltningen, räknas bla ecklesiastikde-
partementet och underlydande myndighe- ter (bla domkapitlen).
Uppskovsmyndighet för verk, som in- går i uppskovsgrupp I, är chefen för ve- derbörande centrala statsmyndighet. I eck- lesiastikdepartementet svarar expeditions- chefen för dessa ärenden.
Under ecklesiastikdepartementet finns bla följande uppskovsmyndigheter: skol- överstyrelsen, domkapitel och universi- tet. Uppskovsgrupp I är icke antalsmässigt maximerad.
I praktiken tillämpas fn följande för- faringssätt.
Domkapitel inkommer vid behov till centrala värnpliktsbyrån med framställ- ning om uppskov. Uppskovet motiveras i regel med att vederbörande är kyrkobok- föringsskyldig. Detta torde hänföra sig till ett äldre numera upphävt Kungl brev (SFS 1949: 350 med bilaga »Förteckning över befattningshavare tillhörande uppskovs- grupp I»), i vilket bland befattningshavare, som av vederbörligt domkapitel kunde få »uppskov under beredskapstillstånd och krigtillstånd», bla nämndes »för kyrko- bokföringen ansvarig prästman utom mi- litärpastor» och »vikarie för prästman, som är militärpastor och som är ansvarig för kyrkobokföringen». I samma numera upphävda Kungl brev angavs även att »vederbörlig verkschef» kunde medge uppskov under motsvarande förhållanden åt stiftssekreterare och —— dock endast un- der beredskapstillstånd — åt stiftsjägmäs- tare och stiftsnotarie. I samma brev an- gavs f ö också att Uppsala domkapitel var uppskovsmyndighet för samtliga prästmän och sjömanspräster vid kyrkoförsamling- arna i utlandet.
Centrala värnpliktsbyrån remitterar ärendet till den truppregistreringsmyndig- het vid vilken den värnpliktige, för vilken uppskov begärs, är krigsplacerad och vid- tar de åtgärder, som betingas av att med- givande av försvarsgrenschef erfordras. Om vederbörande icke är utbildad eller
krigsplacerad såsom värnpliktigt befäl av furirs eller högre grad, eller i viss special- tjänst eller yrkestjänst, eller tillhör en personalkategori varav tillgången är liten, kan uppskov för här ifrågavarande upp- skovsgrupp ifrågakomma.
Då uppskovsansökan gäller präst, som är utbildad till eller krigsplacerad som präst i krigsorganisationen, låter centrala värnpliktsbyrån höra försvarsstabschefen (personalvårdsbyrån), som centralt regist- rerar denna personalkategori inom krigs- makten. Som regel gäller att biskop (dom- kapitel), som begår uppskov för krigspla- cerad präst, i samband därmed även är skyldig föreslå ersättare (Försvarsstabens personalvårdsbyrå 29/12 1960 nr 104218 PV).
Om ansökan om uppskov avslås finns möjlighet för biskop (domkapitel) att inge förnyad framställning med fullständigare motivering och plan över hur tillgänglig personal krigsanvänds. Anser sig försvars- grenschefen trots detta icke kunna lämna medgivande, »må uppskovsmyndigheten påkalla, att frågan underställs Konungen för avgörande i kommandoväg» (9 5).
Upplysningsvis kan nämnas att antalet uppskov för präster i svenska kyrkan vid årsskiftet 1961/ 62 var 120.
Kyrkoberedskapsutrea'ningen anser att nuvarande uppskovssystem i huvudsak fungerar tillfredsställande med hänsyn till kyrkoberedskapen.
Ärkebiskopen och biskoparna tillhör ka- tegorien krigstjänstgöringsfria. Inom krigs- makten bör svenska kyrkans präster i värnpliktsåldern disponeras. De kommer där till erforderligt antal fortfarande att tas i anspråk som präst — helt i överens- stämmelse med utredningens principupp- fattning att präst även i krig bör verka som präst. Utredningens förslag att en präst ——- lämpligen kyrkoherden —— disponeras i varje pastorat bör vara möjligt att till- godose utan att i större utsträckning än
i l
f n begära uppskov för värnpliktig per- sonal. Även när det gäller att tillgodose större pastorat med präster ur svenska kyrkan utöver kyrkoherden, bör detta be- hov i möjligaste mån tillgodoses med icke värnpliktiga präster. I den mån tillgången på icke värnpliktiga präster inom svenska kyrkan — på grund av vakanser eller av- gångar — alltför mycket skulle komma att avvika från utredningens beräkningar, bör detta anmälas i samband med ansök- ningar om uppskov och motiveras med en sammanställning av biskoparnas m fl pla- ner över prästernas krigsplacering. Den för kyrkoberedskapsändarnål uppgjorda planen motsvarar den plan »över verks organisation och behov av arbetskraft un- der krigsförhållanden», som anges i upp- skovskungörelsen. Enligt uppskovskungö- relsen (9 5) skall medgivande om uppskov alltid lämnas av försvarsgrenschef, om det totala försvaret kan antas bli bäst till- godosett genom att den värnpliktige tjänst- gör inom annan del av totalförsvaret än krigsmakten. Utredningen anser att det i sådant fall skall vara möjligt att inom krigs- makten i ökad grad ersätta själavårdsperso- nalen med värnpliktiga präster tillhörande andra trossamfund än svenska kyrkan.
Utredningen räknar icke med att under krig sådan verksamhet som tar värnplik- tiga präster i anspråk skall pågå vid uni- versitet och skolor.
Ifråga om präster vid kyrkoförsamling- arna i utlandet måste det övervägas från fall till fall om vederbörande gör störst nytta i utlandet eller i hemlandet.
Utredningen anser icke att det längre är motiverat att hänföra domkapitel till upp- skovsgrupp I (se kap 18 »Regional orga- nisation»).
Ifråga om annan vid svenska kyrkan an- ställd personal i värnpliktsåldern, finner utredningen icke skäl föreslå några upp- skov. Skulle skäl undantagsvis kunna framföras i något fall, bör detta prövas i
enlighet med vad uppskovskungörelsen stadgar.
Ej heller när det gäller värnpliktig per- sonal — inberäknat präster — vid övriga trossamfund, har utredningen funnit an- ledning föreslå uppskov annat än i undan- tagsfall och efter särskild prövning för en- staka präster. Vakanser som uppstår på grund av militärinkallelser bör vid behov fyllas med icke värnpliktig personal.
På grund av utredningens förslag kan det förutses att framdeles ett något större antal präster från övriga trossamfund än vad nu är fallet kommer att tas i anspråk som präster inom krigsmakten.
Förflyttning av präst i svenska kyrkan Möjlighet att förflytta präst i svenska kyr- kan till de områden inom krigssamhället, där han bäst behövs, måste finnas liksom också rätt att utfärda tjänstgöringsföre- skrifter om sådana ändringar i fördelning- en av stiftsprästerskapets verksamhet, som kan anses motiverade med hänsyn till den tillgängliga prästerliga arbetskraftens för- delning på de krigsviktiga uppgifterna. Prästlönereglementets 10 & ger rätt åt domkapitel att förordna präst att jämte egen tjänst uppehålla annan tjänst i »sam- ma eller närbeläget pastorat» dock under »högst tre månader» vid tjänstledighet för sjukdom eller semester. Dessa inskrän- kande villkor föreslås bortfalla i krig. Frågan om möjligheten att förflytta prästerlig befattningshavare under krig el- ler krigsfara har föranlett en framställning till Kungl Maj:t från domkapitlet i Upp- sala. Framställningen föranledde ingen Kungl Maj:ts åtgärd. Kammarkollegiet hade i ärendet framhållit att på grund av stadgandet i 5 2 i lagen av den 13 mars 1942 (SFS 1942: 87) med särskilda be- stämmelser angående stats- och kommu- nalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara mm vore präst under där avsedda förhållanden och i hän-
delse Kungl Maj:t därom förordnade, lag- ligen skyldig att tjänstgöra i annan be- fattning. Kungl Maj:ts befogenhet kunde enligt 11 5 i lagen delegeras till underord- nad myndighet, dit domkapitel måste räk- nas.
Kyrkoberedskapsutredningen föreslår att Kungl Maj:t utfärdar förordnande som ger biskop möjlighet under krig att för- flytta prästman inom stiftet. Förflyttning av prästman till närliggande stift dit be- folkningen flyttar bör kunna anbefallas av den biskop, som inom civilområde har den samordnande uppgiften mellan stiften. Beslut om annan flyttning av präst bör ankomma på ärkebiskopen eller enligt av honom utfärdade föreskrifter.
Det syns utredningen lämpligast att präst som sålunda förflyttas som följd av evakuering edyl bibehålls i sin befatt- ning men beordras bedriva sin verksamhet på annan ort.
Ianspråktagande och förflyttning av annan än präst i svenska kyrkan
Under krig finns det behov att förflytta eller i evakuerad ort behålla även annan person än präst i svenska kyrkan tex personal inom övriga trossamfund.
Möjlighet att påverka dessa förhållan- den torde vara begränsade till dels frivilligt åtagande dels civilförsvarsplikt eller tjäns- teplikt och andra lagmedel. I resp lagar stadgas bla angående civilförsvarsplikt, bortflyttningsförbud, tjänsteförlängning och allmän tjänsteplikt. Den närmare in- nebörden av dessa begrepp har redovisats i kap 6 »Totalförsvaret och kyrkobered- skapen».
Civilförsvarsplikt (SFS 1960:74) innebär enligt civilförsvarslagen att varje i riket boen- de svensk medborgare mellan 16 och 65 år är skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Civilförsvarsplikten skall —- under tid då civilförsvarsberedskap
råder — fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till fientlig verksamhet eller fara därför samt till behovet av utbild- ning eller övning i civilförsvarstjänst.
Bortflyttningsförbud kan enligt civilför- svarslagen vid krig eller krigsfara meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer. Myndighet, som beslutat om ut- rymning av visst område, äger även utan be- myndigande meddela dem inom området, som omfattas av utrymningsbeslutet, bortflyttnings- förbud. Förbudet får endast meddelas för vissa fall bl a »då behovet i orten av arbets- kraft för civilförsvarets verksamhet eljest icke skulle bliva tillgodosett».
Tjänsteplikt enligt allmänna tjänsteplikts- lagen (SFS 1959: 83) innebär — i den mån Konungen därom förordnar — att arbets- tagare mellan 16 och 70 år, efter föreläg- gande av arbetsmarknadsstyrelsen eller läns- arbetsnämnd, icke får :lämna sin anställning utan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet (tjänsteförlängning)». Därut- över kan motsvarande ålderskategorier av samma myndighet föreläggas att »antaga och utföra sådant arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänste- plikt)».
Den som på grund av värnplikt eller civil- försvarsplikt tas i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret är undan- tagen från tjänteplikt.
Tjänsteplikten må meddelas »för att till- godose ändamål av synnerlig vikt för det all- männa, såsom folkförsörjningen eller sam- färdseln eller krigsmaktens eller civilförsva- rets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten».
Kyrkoberedskapsutredningen finner, att personal för kyrkoberedskapsändamål i första hand bör ianspråktas efter frivillig överenskommelse. Om sådan icke kan nås i erforderlig utsträckning, bör det vara möjligt att genom tjänsteförlängning kvar- hålla sådan personal, som erfordras exem- pelvis vid pastorsexpedition eller för om- händertagande av döda m m, och som re- dan i fred innehar dessa sysslor. I den mån verksamheten kan betecknas som civilför- svarstjänst torde personalbehov -— åtmins- tone temporärt —— kunna tillgodoses med stöd av civilförsvarslagen. Härvid bör be- aktas att omhändertagande av döda icke
nu innefattas i begreppet civilförsvarstjänst. Kyrkoberedskapsutredningen har i kap 15 »Omhändertagande av döda under krig» föreslagit, bl a med hänsyn till att det in- går i civilförsvarets uppgifter att biträda andra samhällsorgan »i den omfattning som är nödig med hänsyn till fientlig verk- samhet eller fara därför», att uppgiften skall tillhöra civilförsvarstjänsten. Möjlig- heten att tillgripa allmän tjänsteplikt åter- står »för att tillgodose ändamål av synner- lig vikt för det allmänna».
Ingen av de refererade lagarna förutsät- ter naturligen nog tvångsmedel avsedda att användas för att bibehålla personal för rent religiös verksamhet. Dylika engage- mang måste enligt utredningens uppfatt- ning bygga på frivilliga åtaganden, vilket utredningen f ö föreslagit i möjligaste mån bör eftersträvas även ifråga om de övriga här berörda kyrkoberedskapsområdena. Utredningen räknar med, att det icke skall vara svårt att få erforderlig personal ge- nom frivilliga åtaganden. En förutsättning är dock, att det såväl från myndigheters som från frikyrkorådets och enskilda sam- funds sida verkas härför.
Utredningen anser, att personalen måste registreras för avsedd uppgift. Registre- ringen bör omhänderhas av svenska kyr- kan, även då det gäller övriga trossam- funds personal. Rapportering skall ske en- ligt kungörelse om beredskapsregister m m (SFS 1941: 720). Personalen meddelas att den är registrerad för krigsuppgift samt vad detta innebär.
Anmälningsskyldighet i inkvarterings- område m m
Vid all utrymning bör strävan vara att låta präst och övrig personal följa sin för- samling.
Då någon, som i hemorten varit kyrk- ligt verksam tex såsom präst i svenska kyrkan eller i annat samfund, tjänstgjort i församlingsarbete, varit verksam inom
begravningsväsendet e dyl, anländer till in- kvarteringsområde är det angeläget, att hans yrkeskunskaper snarast kan tillvara- tas på den nya orten, där det kan förutses vara behov av förstärkning av de lokala organen. För många torde det vara en na- turlig åtgärd att på den nya orten söka kontakt med trosbröder eller personer till- hörande samma yrkesområde. Detta är emellertid icke tillräckligt. I varje fall då det gäller personal tillhörande svenska kyrkan bör Kungl Maj:t föreskriva skyl- dighet att vid ankomst till inkvarterings- område anmäla sig hos kyrkoherden i för- samlingen. Personal anställd vid övriga trossamfund bör anmodas anmäla sig för kyrkoherde i inkvarteringsområdet.
Med hänsyn till de förhållanden, som kommer att råda, då utrymning anbefallts, måste man räkna med att händelser in- träffar, som tvingar till omläggning av de fredstida planerna, exempelvis när den flyttande prästmannen icke når avsett in- kvarteringsområde. Under sådana omstän- digheter är det angeläget att ifrågavarande personal anmäler sig för kyrkoherdeni den församling, där den befinner sig.
Föreskrifter om denna anmälningsplikt bör meddelas i samband med beredskaps- planeringen.
Krigsproduktionsföretag
Utredningen har i kap 15 »Omhänder- tagande av döda i krig», till vilket hänvi- sas, föreslagit att begravningsentreprenörs- företag mfl bör betraktas som krigspro- duktionsföretag.
Ersättare, vikarie, prästexamen
Krigshandlingarna m ni kommer att med- föra förluster bland den personal som ut- tagits för kyrkoberedskapsuppgifter. Det är angeläget att organisationen är så upp- byggd, att den icke upphör att fungera längre eller kortare tid på grund av av-
gångar. För att ge organisationen större hållfasthet bör ersättare redan i fred utses för olika nyckelbefattningar. Dessa ersät- tare bör ges erforderlig information om den uppgift de skall vara beredda att överta. Även övrig personal, som kan be- höva veta vem ersättaren är, bör vara orienterad. Till ersättare bör självfallet ut- väljas den för uppgiften lämpligaste.
Ersättare bör bl a vara utsedd för ärke- biskop, biskop, kontraktsprost och kyrko- herde. Ersättare för ärkebiskop i hans egenskap av ledare för kyrkoberedskapen bör redan i fred utses av Kungl Maj:t. För biskop bör vice preses i domkapitel —— vanligen domprost — vara ersättare. Öv- riga ersättare (för kontraktsprost, kyrko- herde m fl) bör utses av biskop. Då inom stift tjänst genom förfall blir vakant bör biskop förordna att vakant tjänst upprätt- hålls intill dess i fred gällande normer för tillsättande av ny befattningshavare kan tillämpas. Inom övriga trossamfund bör enligt frikyrkorådets anvisningar er- sättare utses för innehavarna av nyckel- befattningar. Anmälan om utsedd ersät- tare bör göras till respektive planläggare i svenska kyrkan.
I svenska kyrkan får prästexamen icke anställas (SFS 1884: 13) utan Kungl Maj:ts medgivande med annan än den, som styr- ker sig ha vid något av rikets universitet avlagt teologie kandidat- eller licentiatexa- men och fullgjort praktisk-teologiska prov.
Kyrkoberedskapsutredningen anser icke att generella undantag från denna före-
skrift erfordras. Dispenser för studerande bör kunna förekomma, men bör prövas av Kungl Maj:t.
Rätten att meddela sk venia concio- nandi, dvs tillstånd för icke prästvigd att predika eller förrätta vissa andra kyrk- liga handlingar, bör däremot utökas. Så- lunda föreslås att ärkebiskopen ges denna rätt för riket, då det är i krig, och att biskop under samma förhållanden med- ges rätt ge tillfällig venia åt den, som tjänstgör inom stiftet, oberoende av ve- derbörandes hemvist i fred. I regel bör det i sistnämnda fall vara möjligt att höra den biskop inom vars stift vederbörande normalt är verksam och känd. Slutligen anser utredningen att venia vid behov kan bli aktuellt tex då det gäller teologie studerande, som hunnit långt i sin utbild- ning.
Laglydnad och medborgarsinne
Ifråga om vissa personalgrupper inom to- talförsvaret har uppställts krav på att vederbörande skall äga »laglydnad och medborgarsinne» .
Utredningen anser att motsvarande krav bör kunna ställas på dem, som innehar nyckelbefattningar inom kyrkoberedska- pen. Eftersom den kyrkliga beredskapen nära ansluter till totalförsvarets planlägg- ning måste stora krav ställas på densam- ma även i detta avseende. Detta gäller även ifråga om personal, som handhar viktigare folkbokföringsärenden.
! i l
Kyrkofullmäktiges och kyrkoråds verksamhet i krig
Enligt lag om församlingsstyrelse skall kyrkoråd sammanträda »å det ställe och å de tider rådet bestämmer». »Kyrkorådet må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna är tillstädes.» Motsvarande föreskrifter gäller kyrkofull- mäktige.
Ovanstående lag grundar sig uteslutande på fredsförhållanden. De föreskrifter la- gen innehåller bör givetvis så långt det är möjligt tillämpas även vid krig eller krigs— fara. Av flera skäl kommer emellertid detta icke alltid att kunna ske. Redan det förhållandet att en stor del av kyrkofull- mäktiges och kyrkorådets ledamöter eva- kueras, kommer att medföra att lagens krav på viss närvarofrekvens icke kommer att kunna uppfyllas.
Motsvarande förhållanden gäller många grenar av vårt samhällsliv. Undantagsreg- ler har därför utfärdats dels i »lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verk-* samhet vid krig eller krigsfara m m» (SFS 1942: 87) dels i till lagen hörande kungö- relse (SFS 1943: 137).
Lagen bemyndigar ('g' 1) Konungen att »vid krig eller krigsfara, vari riket be- finner sig, eller eljest under utomordent- liga av krig föranledda förhållanden» när riksdagen ej är samlad förordna att lagens stadgande skall tillämpas. Beslutet skall prövas av riksdagen på sätt som närmare föreskrivs i lagen. De stränga föreskrif- terna för beslut om ikraftträdande moti- veras av de långtgående konsekvenser beslutet får. Under den tid beslutet är i kraft gäller »icke i lag eller författning
Särskilda frågor
meddelade stadganden i den mån de strida mot vad enligt förordnandet blivit be- stämt» (1 5).
Lagen är icke tillämplig på bla riks- dagen eller allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, verk mm. Den gäl- ler däremot med bla nämnd begränsning följande statsmyndigheter: alla till statens förvaltning hörande myndigheter och in— rättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer» samt följande kommunalmyndigheter: »alla till kommunal styrelse eller förvaltning hö- rande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar» (& 1).
Lagen innehåller bestämmelser an- gående delegering av ärenden till under- ordnad stats- eller kommunalmyndighet. Den säger vidare att myndighet må ha sin verksamhet förlagd till annan ort än den, där verksamheten eljest skall utövas (& 2: 5). Myndighet må också fatta beslut i annan sammansättning eller med mindre antal ledamöter eller i annan ordning än eljest är stadgat (& 2: 6).
Ett annat för kyrkoberedskapen viktigt stadgande säger, att i den mån det finns påkallat på grund av de utomordentliga förhållanden som anses råda, då lagen är i kraft, må Konungen ock bestämma att befattningshavare i statens tjänst skall tjänstgöra i annan statlig befattning än den han innehar eller i kommunal be- fattning» (5 2, sista st).
I den till lagen hörande kungörelsen understryks nödvändigheten att i möjli- gaste mån anpassa verksamheten efter det
rådande läget. Organisation, arbetsformer och förfarande skall i största möjliga ut— sträckning förenklas. Ärenden, som angår eller äger samband med försvar eller folk- försörjning, äger företräde framför andra ärenden (ä 2). Det åligger myndighet att planlägga de ändringar eller inskränk— ningar i verksamheten samt de övriga åt- gärder, som kan antas bli erforderliga under ifrågavarande förhållanden. Särskilt skall undersökas om icke ärenden som icke berör försvar eller folkförsörjning tv kan nedläggas (& 2).
Beträffande centrala statsmyndigheter, domkapitel mfl medger kungörelsen att ärenden avgörs i särskild ordning och med ett mindre antal ledamöter än under freds- förhållanden. Vidare förekommer en rad delegeringsbestämmelser.
Även de kommunala myndigheternas förvaltningsuppgifter regleras. Med kom- mun avses i författningen bl a »— — — församling och pastorat ävensom landsting och annan, borgerlig eller kyrklig, kom- munal förvaltningsenhet» (& 10).
Möter på grund av krig eller krigsfara etc :hinder eller avsevärd svårighet för hållande av sammanträde med kommunal stämma eller representation och kan med beslut av kommunen ej anstå, skall, efter anmälan av den som har att sammankalla stämman eller representationen eller, vad angår landsting av länsstyrelsen i länet efter samråd, där så kan ske, med landstingets ordförande, kommunens beslutanderätt för tiden intill dess enligt ny anmälan stäm- man eller representationen förklaras kun- na åter sammanträda utövas i församling eller kyrklig samfällighet av kyrkorådet såvitt angår kyrkliga angelä- genheter — — —- eller, därest flera kyrko- råd —— —— -— finnas, av det kyrkoråd — — —, som stämman eller representa— tionen därtill utser, i pastorat av kyrkorådet — _— .— —» (5, 11).
»Myndighet, som handhar förvaltning och verkställighet, må, då den finnes på- kallat av förhållanden» under vilka kun- görelsen gäller, »fatta beslut i förvaltnings- och verkställighetsfrågor med mindre an- tal ledamöter än eljest är stadgat; skall dock förutom ordföranden minst en leda- mot såvida det ickeoundgängligen krävs att ordföranden ensam beslutar för myn— digheten (& 12).
Kyrkoberedskapsutredningen anser att ovan refererade lag och kungörelse, sedan de satts i kraft, ger erforderligt stöd för de åtgärder i förevarande avseenden, som erfordras på svenska kyrkans och den ad- ministrativa förvaltningens lokala område.
Beredskap
I den sk beredskapskungörelsen (SFS 1960: 515) finns föreskrifter angående vad myndighet har att iaktta vid bered- skapstillstånd m rn. Närmare föreskrifter och anvisningar om vad som skall iakttas beträffande myndigheternas beredskap har meddelats i ett särskilt beredskapscirkulär till vissa civila statsmyndigheter. Med myn- dighet i beredskapscirkuläret avses sådan myndighet för vilken särskilda föreskrif- ter utfärdats för verksamheten i krig. Domkapitel m fl kyrkliga myndigheter har hittills saknat dylika föreskrifter och har följaktligen icke fått cirkuläret till efterföljd. Detta är en stor brist, som sna- rast bör avhjälpas, sedan utredningen framlagt förslag angående de kyrkliga myndigheternas verksamhet i krig.
För statliga myndigheter, vilkas verk— samhet skall upprätthållas i krig, gäller enligt kungörelsen följande särskilda be- redskapsgrader:
III (lägsta beredskapsgraden), II (mellersta beredskapsgraden) och I (högsta beredskapsgraden).
Dessa beredskapsgrader gäller också kommunala myndigheter för vilka före-
skrifter utfärdats om förberedelser för verksamhet i krig.
Utredningen utgår från att föreskrif- terna om beredskapsgrader även gäller för svenska kyrkans myndigheter. För dessa innebär beredskapsgraderna följande.
Vid den lägsta beredskapsgraden vidtas förberedelser för överflyttning till sk krigsuppehållsplats och undanförsel av materiel och arkivalier. Vid beredskaps- grad II överförs sådan materiel, som be- hövs för verksamheten på krigsuppehålls- platsen men tv inte oundgängligen er- fordras på den normala arbetsplatsen, till krigsuppehållsplats eller annan säker för- varingsplats. Samtidigt undanförs värde— fulla arkivalier, som icke behövs för den löpande verksamheten.
Utredningen anser sig icke böra gå in på problemkomplexet angående kyrko— skatt och val till kyrkofullmäktige mfl under krig. Utredningen förutsätter att de kyrkliga myndigheterna i dessa frågor kommer att följa liknande principer, som kan komma att gälla för samhället iövrigt.
Enligt administrativa fullmaktslagen (SFS 1942: 87) äger bl a Kungl Maj:t för- ordna om anstånd med val av ledamot i kommunal representation eller innehavare av annat allmänt uppdrag samt föreskriva den jämkning i valperiodens längd som påkallas härav (3 5).
Befälsrätt och tjänsteväg
Det syns nödvändigt att det såväl med hänsyn till planläggningen av kyrkobered— skapen som med hänsyn till verksamheten i krig finns klara och entydiga befälslinjer. Det är naturligt att denna befäls- eller för- mansrätt ges följande ordning:
ärkebiskop biskop kontraktsprost kyrkoherde.
Myndighet har enligt allmän verkstadga att, utöver stadgan och av Kungl Maj:t för myndigheten utfärdad instruktion, med-
dela arbetsordning och särskilda föreskrif— ter för personalen. Varje tjänsteman har att ställa sig till efterrättelse de bestämmelser och föreskrifter, som sålunda meddelats, samt att lämna det biträde, som påkallas av vederbörande förman.
Allmänna verksstadgan har avseende på de myndigheter för vilka föreskrifter härom meddelats av Kungl Maj:t (l ä). Stadgan skall med undantag för 2, 17 och 22 Så tillämpas på domkapitlen. Bestäm- melserna i verksstadgan angående myndig- hetens chef avser därvid biskop.
I den mån allmänna verksstadgan icke äger giltighet på myndighet på kyrkobered— skapsområde bör Kungl Maj:t förordna därom i vad avser kyrkoberedskapsfrågor.
Ifråga om förmanskap över annan per— sonal än sådan, som är tjänsteman, tex personal i annat trossamfund än svenska kyrkan, begravningsentreprenörer m fl bör detta åstadkommas på frivillig väg, varvid i tidigare kapitel angivna samverkansvägar bör tillämpas.
I krig mm tillkommer möjlighet att ianspråkta personal genom tjänsteplikt m m och att utnyttja civilförsvarspersonal för uppgifter inom kyrkoberedskapen.
För att skapa reda i planläggning och ledning är det nödvändigt att handlingar, som berör kyrkoplanläggningen befordras en tjänsteväg, som motsvarar den ovan angivna förmansställningen. Kyrkobered- skapsärenden i en församling skall sålunda närmast sändas till kontraktsprost. Om denne icke med hjälp av kontraktets resur- ser kan lösa ärendet vidarebefordrar han det till biskopen osv. Även omvänt är det angeläget att tjänstevägen följs. Bisko- pen bör sålunda icke med förbigående av kontraktsprosten behandla kyrkobered- skapsproblem direkt med kyrkoherde.
Motorfordon m 111
Enligt kungl förordning (SFS 1951: 553) skall under fredstid förberedande urval (uttagning) verkställas av kommuner eller enskilda tillhöriga motorfordon m ni, som
är avsedda att under krig eller krigsfara tas i anspråk för att tillgodose behovet för civilförsvaret och för de civila ända- mål i övrigt, som Kungl Maj:t bestäm- mer. Uttagningen skall ske under hänsyns- tagande till den uttagning, som är avsedd äga rum enligt miltära uttagningsförord- ningen. Uttagning skall enligt förordning— en bedrivas så, att behov, som skall till- godoses även under krig eller krigsfara, men för vilka uttagning enligt ovannämn- da förordningar icke äger rum, blir i minsta möjliga mån åsidosatta.
Överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap har att samråda med överbefäl- havaren och efter hörande av vederböran- de civila myndigheter fastställa motor- fordonsplaner med det antal fordon m m, som skall uttas för de olika ändamålen. Uttagningen av motorfordon mm verk- ställs av arméförvaltningen som är bil- uttagningsmyndighet för landet.
Kyrkoberedskapsutredningen anser det angeläget att åtgärder vidtas för att i krig och under krigsfara möjliggöra vissa mo- torfordonstransporter inom kyrkoberedska- pens område.
Begravningsbilar tillhör den kategori motorfordon, som i krig och krigsfara bör kunna användas på samma sätt som i fred. Vid längre transporter bör dock kol- lektiva transportmedel användas. Begrav- ningsbilens speciella utformning mm gör det möjligt att vid dispensförfarande klart avskilja denna grupp av motorfordon.
Utredningen har i flera kapitel betonat vikten av att prästerna är verksamma »på fältet». Betydelsen av hembesök, besök på sjukhus osv har understrukits. Denna verksamhet blir ytterligt försvårad om mo- torfordon icke står till myndighets förfo- gande. I stor utsträckning torde präster- nas privata bilar kunna ifrågakomma.
Utredningen finner det angeläget att behovet av fordon till vissa kyrkliga be- fattningshavare beaktas vid den alhnänna planläggningen angående uttagning av mo-
torfordon. För att detta överhuvud skall vara möjligt, bör ärkebiskopen eller den av utredningen föreslagna kyrkobered- skapsnämnden, sedan erforderligt under- lag insamlats genom biskoparna o s v, hos överstyrelsen för ekonomisk försvarsbered- skap hemställa, att överstyrelsen låter meddela länsstyrelserna — som beviljar tillstånd — att uttagning av ifrågavarande fordon i det längsta bör undvikas. Över- styrelsen måste därvid givetvis pröva det- ta behov i förhållande till de övriga civila behov, som föreligger. Dessa övriga be- hov måste ofta först tillgodoses. Detta gäller tex livsmedelstransporter. Översty- relsen måste av naturliga skäl vara syn— nerligen restriktiv i fråga om utfärdande av sk »stoppkort» för uttagning, då det icke gäller kollektiva transportmedel (in- beräknat taxibilar). Kyrkoberedskapsutred— ningen vill emellertid för sin del under- stryka angelägenheten av att kyrkoherde, kontraktsprost och biskop vid krig eller krigsfara disponerar bil för att kunna fö- reta tjänsteresor inom sitt område. Även de övriga trossamfundens kontaktmän m fl bör disponera bil för sin verksamhet.
Ifråga om drivmedel till icke uttagen bil gäller, att för sådan till en början i regel erhålls viss ransonerad tilldelning, vars storlek blir beroende på tillgång m m. Bilarna upptas i vissa behovsgrupper. Även då det gäller drivmedelstilldelning bör ärkebiskopen (kyrkoberedskapsnämnden) med stöd av biskoparnas mfl:s kyrkobe- redskapsplanläggning hos överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap hemställa om tilldelning för ovannämnda kyrkliga be- fattningshavares tjänsteresor. Denna fram- ställning kan läggas till grund för kyrko- beredskapspersonalens »behovsgrupp-pla- cering».
Ärkebiskopen bör i sin framställning även beakta övriga behov av drivmedel för kyrkoberedskapsändamål tex för begrav- ningsbilar, krematorier mm i den mån
ew
problemet icke kan lösas i regional instans (biskop—länsstyrelse).
Möjligheterna att övergå till gengas- drift mm bör även beaktas. Enligt vad som upplysts har myndigheterna nu vid- tagit sådana åtgärder på detta område, att en övergång till gengasdrift m m skall kun- na ske snabbare än under andra världs- kriget. Förbättrade metoder m rn har ock- så utexperimenterats.
Konventionsbestämmelser
Enligt 1949 års Genevekonventioner gäl- ler bla att den personal, som är syssel— satt med att söka upp, ta hand om, trans- portera och vårda sårade och sjuka under alla förhållanden skall respekteras och skyddas. Detta skydd gäller bl a även mi- litärpastorerna och frivillig personal, som tillhör av det egna landets regering erkänd hjälpförening, om personalen används för samma ändamål som eljest skyddad per- sonal och ställs under för krigsmakten gällande lagar och reglementen.
Sjukvårdspersonal och militärpastorer står sålunda »över striden». Om sådan personal faller i fiendens händer, kan den hållas kvar endast i den utsträckning som är nödvändig för att betjäna krigsfångar, företrädesvis egna landsmän. Sjukvårds- personal och militärpastorer, som inte behövs för sådant ändamål, skall repatrie- ras snarast möjligt. När de kvarhålls, be- traktas de icke som krigsfångar. De åt— njuter samma rättigheter som krigsfångar och därutöver vissa särskilda lättnader, främst möjlighet till direkt kontakt med myndigheter och rödakorsrepresentanter. De har också rätt att besöka krigsfångar i arbetsavdelningar eller sjukhus utanför lägret. De kan icke åläggas utföra arbete utanför sjukvården och den andliga vår- den.
Enligt tredje konventionens artikel 36 anges att »de krigsfångar, som äro präster, men icke varit militärpräster i sina egna
stridskrafter, skola bemyndigas att oav- sett vilket religionssamfund de tillhöra, obehindrat utöva sitt kall bland sina tros- fränder. De skola för detta ändamål be— handlas på samma sätt som de kvarhållna militärpastorerna. De må icke åläggas an- nat arbete».
Enligt civilkonventionens artikel 58 skall ockupationsmakt tillåta präster att lämna andligt bistånd åt sina trosfränder.
Kyrkoberedskapsutredningen har i detta sammanhang velat erinra om konventio- nernas innehåll.
Beväpning Rödakorspersonal och militärpastorer får vara beväpnade och göra bruk av sina vapen till självförsvar eller försvar av de sjuka och sårade.
Kyrkoberedskapsutrea'ningen har över- vägt huruvida kyrkoberedskapspersonalen borde vara beväpnad, närmast till själv- försvar. Utredningen vill emellertid icke föreslå detta, utan förordar istället att per- sonal, som tas i anspråk för kyrkobered— skapsändamål och som känner behov av att med vapen delta i försvaret av bygden, ingår i de frivilliga försvarsorganisationer (hemvärn mm), som finns på orten, och deltar i dessa organisationers verksamhet, i den mån detta kan förenas med kyrko- beredskapsuppgifterna. Utredningen anser att detta i regel bör vara möjligt. En för- utsättning för sådant deltagande i försvaret är enligt folkrätten, att deltagare står un- der ansvarig ledning, har uniform, arm- bindel eller annat kännetecken och bär sina vapen fullt synliga.
I detta sammanhang vill utredningen även ta upp en närbesläktad fråga, som bla föranlett en skrivelse från en präst till riksdagens militieombudsman: »Vil- ken ställning har en präst i värnplikts- åldern, som beviljas uppskov för att svara för själavård samt folk- och kyrkobokfö- ring?» Grundregeln är, att värnpliktig,
som erhåller uppskov, är skyldig ingå i hemvärnet, som är en del av armén. Den- na grundregel gäller även präst. Enligt en särskild arméorder år 1960 (TLD nr 56) kan emellertid försvarsområdesbefäl- havare bestämma att civil befattningsha— vare, som verksledning bedömer att det är synnerligen angeläget behålla i den civila arbetsuppgiften, må undantas från huvudregeln. Som verksledning i detta fall bör biskopen anses. Utredningen anser icke att ytterligare bestämmelser i ärendet erfordras.
Kyrkoberedskapshandlingars offentlighet
Med hänsyn till bla rikets säkerhet och dess förhållande till främmande makt finns föreskrifter för de fall, då allmänna hand- lingar icke får utlämnas.
I detta sammanhang torde Kungl Maj:ts cirkulär (SFS 1953: 53) till samtliga ci- vila statsmyndigheter om iakttagande av tystlåtenhet rörande förhållanden av be- tydelse för rikets säkerhet mm vara av intresse.
I cirkuläret sägs bla:
»Kungl Maj:t erinrar härmed samtliga ci- vila statsmyndigheter om den synnerliga vikten av att befattningshavare i statens tjänst iakt- taga tystlåtenhet rörande förhållanden av be- tydelse för rikets säkerhet. Här åsyftas upp- gifter, som gälla rikets förhållande till främ- mande makt eller direkt ha avseende på krigs- makten, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen, samt förhållanden, som röra produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt under krig, krigs- fara eller andra utomordentliga, av krig för- anledda förhållanden. Med hänsyn till vikten av att hindra obehörig information om för- hållanden av betydelse för rikets säkerhet vill Kungl Maj:t till kännedom och efterrättelse föreskriva följande.
Hemliga handlingar skola förvaras på be— tryggande sätt. Det är av största vikt, att handlingar av hemlig natur och deras inne- håll icke komma till obehörigas kännedom i samband med utskrift, försändande eller makulering. I den mån föreskrifter rörande förvaring eller försändelse av sådana hand-
lingar icke redan finnas utfärdade för viss myndighets verksamhetsområde ankommer det på myndigheten att ofördröjligen utfärda de bestämmelser härom, som anses påkallade.
Uppgift av hemlig natur må endast delgi- vas person, som med säkerhet bedömes be- höva uppgiften i och för sin tjänst.
Stor återhållsamhet bör vid telefonering iakttas rörande uppgifter, som icke får kom- ma till obehörigas kännedom. Hemliga upp— gifter av synnerlig betydelse för rikets för- svar eller landets säkerhet bör överhuvudtaget icke avhandlas i telefon. Förekommer minsta osäkerhet om andra partens identitet skall mottelefonering ske.
På offentliga platser eller annorstädes, där man kan befara att samtal kunna avlyssnas, bör ämnen, vilka röra förhållanden av bety- delse för rikets säkerhet, icke avhandlas.
Anordnas övningar, förevisningar, föreläs- ningar eller andra därmed jämförliga till- ställningar av sådan art att vad därvid före— kommer icke bör komma till obehörigas kän- nedom, bör noga tillses att så ej sker. Delta- gare bör genom den arrangerande myndighe- tens försorg erinras om vikten av att iaktta tystlåtenhet om vad som därvid förekommit.
Myndighet skall noga tillse, att offentlig publikation, som utgives av myndigheten, icke innehåller uppgifter, vilkas offentliggörande kan skada rikets försvar eller landets säker- het. Kungl Maj:t har denna dag uppdragit åt chefen för försvarsstaben att med biträde av härför särskilt förordnade civila sakkun- niga tillhandagå myndigheter och enskilda med upplysningar och råd i publiceringsfrågor.
Till denna instans skall hänvändelse ske, om myndighet hyser tveksamhet rörande lämpligheten med hänsyn till rikets försvar eller landets säkerhet att i tryck offentliggöra viss redogörelse eller sakuppgift. Myndighet skall inom sitt verksamhetsområde bland en— skilda företag och organisationer sprida kän- nedom om att hänvändelse i publiceringsfrå- gor, som kunna vara tveksamma ur försvars- synpunkt, kan ske till chefen för försvars- staben för erhållande av råd och upplysning— ar.
Myndighet, vars verksamhet omfattar för- hållanden av betydelse för rikets försvar eller landets säkerhet, skall ofördröjligen överse sin organisation med hänsyn till de säkerhets- frågor, som äro förbundna med myndighetens verksamhet. Därest säkerhetsfrågorna äro av större omfattning, skall myndigheten inom sig utse en befattningshavare i auktoritativ ställning med uppgift att direkt under myn-
dighetens chef handlägga ärenden rörande säkerhetstjänsten samt leda upplysningsverk- samhet härom».
Enligt cirkulär 30/6 1959 skall veder- börande myndighet insända uppgift på be- fattningshavare, som utsetts handha säker- hetstjänsten, till rikspolisstyrelsen, som har att tillhandagå myndigheterna med råd och upplysningar i hithörande frågor.
Kyrkoberedskapsutredningen har efter hemställan hos försvarsstabens inrikesav- delning, som samrått med civilförsvars- styrelsen, 23/9 1963 erhållit följande svar angående sekretess i kyrkoberedskapsären- den:
»Den kyrkliga själavårdsverksamheten och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar i krig torde med hänsyn till totalförsvarets krav bli en med andra funktioner i krigssam- hället integrerad del. I en del fall, företrä- desvis i eller i grannskap av troliga invasions-, grupperings-, krigsindustriområden mm, sy- nes den kyrkliga krigsplanläggningen icke kunna undgå att beröra uppgifter och tjäns- ter, som mycket nära ansluter till såväl mi- litärt som civilt försvar. I andra fall, där to- talförsvaret inom berörda områden i utgångs- läget ej är av större betydelse för rikets sä- kerhet, torde ej helller den kyrkliga krigs- planläggningen kunna erbjuda något av större värde för en eventuell angripare.
Med hänsyn härtill synes någon generell regel för sekretessbedömningen av färdig- ställd krigsplan icke kunna ges; dock synes det vara ett önskemål att sammanställda uppgifter för värnande av medborgarens skydd och säkerhet under krigstillstånd un— danhålles eventuell angripares underrättelse- tjänst.
Med hänsyn till de insikter i säkerhets- tjänst, som ansvariga personer i kyrkans tjänst förmodas besitta, synes det lämpligt, att därest planläggning för totalförsvaret be- röres i kyrklig planläggning denna i berörda delar hemligstämplas. Som exempel på dy- lika avsnitt, må nämnas sådana, där krigs- industrier och sammanställning av skyddsrum redovisas. Samråd bör härvid tagas med mi- litärassistenten vid berörd länsstyrelse (motsv). Denna kan, om tveksamhet fortfarande råder beträffande sekretessbedömning, taga erfor- derliga fortsatta kontakter».
Utredningen ansluter sig till de synpunk- ter försvarsstaben framfört och föreslår att samråd vid planernas uppgörande tas med militärassistent i berörd länsstyrelse, varvid samordning åstadkoms på sätt ut- redningen föreslagit i kap 20 »Beredskaps- planläggning».
Verksamheten i krig vid universitet och skolor
Enligt kungl brev (SFS 1959: 209) angåen- de teologiska examina skall teologisk fa- kultet tillse, att en med hänsyn till exa- mina och prov lämpad undervisning finns att tillgå för de studerande.
Någon planläggning för fortsatt akade- misk teologisk undervisning under krig syns icke erforderlig. Endast i den mån lärare och studenter icke fullgör militärtjänst eller tas i anspråk för andra uppgifter inom totalförsvaret kan under- visningen fortgå, dock endast i den ut- sträckning omständigheterna i övrigt gör det möjligt och under förutsättning att krigsinsatsen därigenom i intet avseende lider avbräck.
Utredningen anser det nödvändigt, att blivande präster redan i fred får ingående kunskap i kyrkoberedskapsproblemen. Ut— redningen återkommer härtill under rubri- ken »Utbildning i kyrkoberedskapsfrågor».
Vad utredningen ovan anfört äger sin giltighet även ifråga om teologiska utbild- ningsanstalter inom övriga samfund.
Ifråga om vetenskaplig forskning torde det finnas anledning räkna med att en— dast sådan forskning som bedöms kunna fylla en uppgift för totalförsvaret kan ges särskilda resurser för att fortsätta. Endast sådan forskning inom kyrkans område som icke tar kraft från krigspotentialen kan beräknas fortgå.
Undervisningen i grundskolor m m tor- de komma att fortsätta, om än i andra former och på andra orter än i fred. Kyr- koberedskapsutredningen finner icke an-
ledning att närmare gå in på denna fråga, men anser icke att det finns anledning räkna med särbestämmelser för att möj- liggöra, att personal omdisponeras från uppgifter i totalförsvaret till religionsun- dervisning i skolorna. Denna fråga bör i stället prövas i samband med beredskaps- planläggningen av skolväsendet.
De lärda verken
Med de lärda verken avses här främst riksarkivet och riksantikvarieämbetet och dessa organs i vidsträckt mening under- lydande institutioner.
De lärda verken har främst till uppgift att skydda och vårda viktigare samlingar. En del av dessa samlingar är kyrkans egendom. Kyrkoberedskapsutredningen har i tidigare kapitel föreslagit att planlägg- ning av skydd och undanförsel mm av särskilt värdefulla kyrkoföremål skall för- beredas i fred i samverkan med bla riks- antikvarien och riksarkivarien. Sedan den- na planläggning genomförts kan icke en- bart kyrkoberedskapsmotiv tala för sär- bestämmelser beträffande denna personals användning i krig. Däremot kan denna del av verksamheten tillsammans med öv- riga åligganden motivera detta. Denna fråga ligger dock utanför kyrkobered- skapsutredningens uppgift att bedöma.
Den andliga vården vid fångvårdsanstalter och sjukhus samt bland flyktingar
Kyrkoberedskapsutredningen anser icke att det finns anledning föreslå särskilda åtgärder för den andliga vården vid fång- vårdsanstalter och sjukhus i krig. I till- lämpliga delar torde —— även vid flyttning av sådan institution på grund av krig eller krigsfara — samma principer som i fred kunna tillämpas för den andliga vården.
Ifråga om den andliga vården av flyk— tingar, omhändertagande av döda flyk- tingar osv anser kyrkoberedskapsutred- ningen, att motsvarande bestämmelser som för svenska medborgare bör tillämpas.
Bland flyktingarna bör deras egna präster beredas möjlighet verka. Denna verksam- het bör i förekommande fall inordnas i kyrkoberedskapsverksamheten på orten. Inom områden där länsstyrelse vidtagit åt- gärder för mottagande eller omhänder- tagande av flyktingar bör detta särskilt observeras i planerna.
Vapenvägran
I l & lagen 26/ 3 1943 om vapenfria värn- pliktiga stadgas att värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, må fullgöra värnplikts- tjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Sådan värnpliktig skall enligt samma lag uttas till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller då omständigheterna så påkallar, till ex— peditions—, yrkes- eller handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt bruk utom densamma för statens eller kommunens räkning. Vapenfri värn- pliktig är skyldig tjänstgöra en tredjedel längre tid än övriga värnpliktiga.
Det övervägande antalet vapenfria värnpliktiga uttas till civilförsvarstjänst. Ett mindre antal uttas till sjukvårdstjänst inom krigsmakten eller till linjerepara- tionstjänst vid vattenfallsverket och sta— tens järnvägar.
För närvarande finns i landet 9 300 vapenfria värnpliktiga, fördelade på 27 värnpliktsårgångar. Antalet har under de senaste åren hållit sig i stort sett konstant.
Prövning av vapenfrihet sker f n genom en ingående och relativt omfattande pro— cedur. Särskilda utredningsmän genomför den förberedande undersökningen, som även kompletteras genom intygsgivare av skilda slag. Utredningsmännen som är förordnade av Kungl Maj:t är präster eller pastorer. Den slutliga prövningen sker i försvarsdepartementet innan beslut i varje enskilt fall fattas av Kungl Maj:t.
I vissa fall vägrar ifrågavarande värn- pliktig även att fullgöra vapenfri tjänst.
l l i, i l
Värnpliktig, som vägrar fullgöra tjänst av varje slag, döms fn av allmän domstol. 1964 tillsattes en utredning rörande de vapenfria värnpliktiga. Utredningen skall bl a undersöka möjligheterna att vidga området för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring. En utgångspunkt för utred— ningen är, att de vapenfria värnpliktiga skall kunna fylla en uppgift inom total- försvaret.
Kyrkoberedskapsutredningen anser, att förekomsten av vapenvägran är naturlig. Att använda vapen mot en medmänniska är motbjudande för praktiskt taget alla människor. För vissa blir denna motvilja den helt förhärskande samvetsplikten, även då det gäller att använda vapen mot den, som angriper oss och allt vad vi sätter högst, och de vägrar bära vapen. De präster, som ianspråktas av krigsmak- ten, måste vara övertygade om, att det icke behöver strida mot samvetets bud att försvara landet. De måste ha en personlig övertygelse, att det är vår kristna rätt och vår skyldighet att hålla inkräktare borta från vårt hem och vårt land, och att vi, om inte annat hjälper, måste göra det med våld. Prästen i fält måste kunna er- bjuda soldaten en positiv lösning på de samvetskonflikter, som kan uppstå i sam- band med vapnens bruk. En helt annan sak är, att en präst aldrig — varken i fred eller krig — får tvinga någons samvete.
Den möjlighet till vapenfri tjänst som lagen medger måste hållas öppen.
Under krigsförhållanden torde icke möjlighet föreligga att genomföra utred- ningar om vapenfrihet på det sätt som sker fn. Icke heller syns det realistiskt, att Kungl Maj:t skall ha möjlighet fatta beslut om varje enskild mans förhållande i detta avseende. En decentralisering till länsstyrelse torde vara erforderlig. För dem, som är i militärtjänst, bör utredning kunna verkställas av fältpräst (motsv) eller personalvårdsassistent. För övriga torde lämplig lokal myndighet böra ifrågakom-
ma. Förslag i detta liksom i andra avseen- den torde framläggas av 1964 års utred— ning rörande vapenfria värnpliktiga.
Utbildning i kyrkoberedskapsfrågor Grunder
Kyrkoberedskapsutredningen anser, att det är nödvändigt att utbildning ordnas i till kyrkoberedskapen hörande frågor. Enär huvuddelen av den personal, som i krig skall leda denna verksamhet och i fred planlägga densamma, hittills i regel icke sysslat med hithörande ting eller haft möjlighet att tränga in i problemen, är det nödvändigt att viss utbildning ordnas. Då enligt utredningens förslag ledningen av kyrkoberedskapen i olika nivåer skall uppdras åt svenska kyrkans präster, är det naturligt att utbildningen i första hand ordnas för dessa. Utan sådan torde det icke vara möjligt att åstadkomma erfor- derlig beredskap på kyrkans område.
Utredningen anser angeläget, att grund- utbildning i hithörande problem snarast kommer till stånd. Grundutbildningskur- ser bör därefter anordnas imån av behov. Bl a bör alla blivande präster genomgå sådan utbildning.
Sedan kyrkoberedskapen en gång plan- lagts, torde det icke vara nödvändigt att inom stiften anordna särskilda kurser i hithörande frågor. Det torde däremot vara nödvändigt att fortlöpande i samband med andra prästerliga sammankomster ta upp kyrkoberedskapsfrågor till behandling. Därvid kan bla behandlas förändringar, som berör planläggningen, åtgärder som kan vidtas för att påskynda verksamhet som fördröjts, erfarenheter från inspektio- ner av kyrkoberedskapen, möjligheter till omfördelning av resurser mm.
Svenska kyrkans representanter, som kommer att handha ledningen av hithö- rande problem, måste fortlöpande beakta, att verksamheten även inbegriper andra trossamfund än svenska kyrkan. Dessa
övriga trossamfund måste därför i erfor- derlig utsträckning, som lärare och elever, delta i utbildningen samt orienteras om och beredas tillfälle yttra sig över sådana ändringar i planläggningen, som berör dem.
K ursernas organisation
Utredningen anser att grundutbildningen bör ske i följande instanser:
a) Central instans Kursen bör ledas av ärkebiskopen. I den- samma bör delta den personal, som i central instans skall handha kyrkobered- skapsfrågor. Därutöver bör i densamma delta 1—2 representanter för varje stift (bl a stiftssekreteraren). Dessa stiftsrepre— sentanter skall sedan under respektive bis- kop svara för utbildningen i regional in- stans. I kursen bör även delta represen- tanter ur Sveriges frikyrkoråd.
b) Regional instans Kursen bör ledas av biskop. Kursen an- ordnas snarast efter det att kurs i central instans avslutats.
I kursen i regional instans bör delta den personal som i regional instans skall handha kyrkoberedskapsfrågor. Därutöver bör i densamma delta stiftets kontrakts- prostar och övriga trossamfunds kontakt- man (kontaktmän) med ersättare.
Enär totalförsvarets planläggning i stor utsträckning sker länsvis har erfarenheten visat, att det är lämpligt att i regional instans ordna flera kurser, varvid kon- traktsprostar mfl länsvis genomgår ut- bildningen.
c) Lokal instans Kursen bör ledas av kontraktsprost. I den- samma bör delta i kontraktet ingående kyrkoherdar och övriga trossamfunds lo- kala kontaktman med ersättare, i den mån sådan finns utsedd.
d) Kurser för blivande präster m fl Blivande präster bör genomgå utbildning. Denna syns lämpligen böra inrymmas i den
praktisk-teologiska övningskurs som —— i regel under sista terminen vid universitet -— ingår i undervisningen av de blivande prästerna. Ansvaret för planläggning och genomförande av denna kurs bör närmast åvila vederbörligt universitetet.
I denna kurs bör representanter för öv- riga trossamfund — även icke akademi— ker -— beredas möjlighet delta som elever och lärare. Även vid övriga teologiska skolor bör likartad utbildning anordnas.
K ursernas omfattning
Innehållet i kurserna blir beroende av om de anordnas i central, regional eller lokal instans. I den centrala instansen kommer innehållet att avse riksproblem och pro- blem i regional instans, allmänna rikt- linjer mm.
I regional instans behandlas stiftets och ofta även närliggande stifts problem. Även de lokala problemen måste tas upp, var- vid det dock i stor utsträckning endast torde vara möjligt att gå in på allmängil— tiga förhållanden.
I lokal instans behandlas kontraktets och de enskilda pastoratens problem, var- vid såväl personella som övriga frågor måste behandlas och utklaras i detalj. Om möjligt bör även ingå självskydds- eller sjukvårdsutbildning för att enskilda präs- ter skall kunna bistå sjuka eller skadade med första hjälpen.
Vad slutligen kurserna för blivande präster beträffar, bör dessa främst om- fatta de lokala problemen, men de bör även ge erforderlig bakgrund och vidsyn beträffande de regionala och centrala pro- blemen.
Kursprogram
Med beaktande av ovan redovisade all- männa synpunkter på kursernas innehåll, torde en stomme till kursprogram kunna få ungefär följande utseende i central och regional instans. Motsvarande ämnen bör förekomma i övriga kurser.
Ungefärlig tid
1 dag Krigsmakten Sveriges militärpolitiska läge Militär planläggning och hur den påver- kar kyrkans planläggning (i det aktuella området) Själavården inom krigsmakten (ekume- nik, fältkyrkohandbok, krigsgravtjänst m m) Civilförsvar Allmän uppgift Organisation Utrymningsplanläggning Inkvarteringsplanläggning Självskydd Gravtjänst och krigsgravtjänst Säkerhetstjänst
Det ekonomiska försvaret Kyrkan och det ekonomiska försvaret
Kommunal beredskap Kyrkan och den kommunala beredskapen
Det psykologiska försvaret Kyrkans betydelse och uppgifter
Kyrkobokföringen i krig Administrativa krigsbestämmelser Svenska kyrkans och övriga trossamfunds organisation och verksamhet i krig Samverkande myndigheter Förenklad administration Möjlighet att ianspråkta personal Gemensamhetsbruk av kyrkor mm
Kyrkornas skydd Kyrkornas kulturskatters skydd och un— danförsel
Arkivaliers skydd och undanförsel
U ppgörande av åtgärdskalender
Ur försvarsstaben (Ur militärområdes stab)
Ur civilförsvarsstyrelen (Ur länsstyrelse) (Anm: Utredningen har föreslagit att ci- vilförsvarsstyrelsen skall svara för vissa uppgifter beträffande gravtjänst)
Ur överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap (Ur länsstyrelse)
Ur länsstyrelse (Ur kommunalstyrelse)
Ur beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (enligt beredskapsnämndens an- visningar)
Kyrkobokföringsinspektör
T e stiftssekreterare
Repr för riksantikvarien (enligt riksan- tikvariens anvisning)
Repr för riksantikvarien (enligt riksantikvariens anvisning)
Repr för riksarkivarien (enligt riksarkivariens anvisning)
T e stiftssekreterare
Utredningen vill understryka att det är angeläget att studiet av de olika ämnena icke blir alltför teoretiskt. Särskilt då det gäller uppgörande av åtgärdskalender är det angeläget att kursdeltagarna får prak- tisk övning. Den dag då åtgärdskalend- rarna görs upp bör samtliga lärare dispo- neras. Det är också tänkbart att åtgärds- kalendrarna färdigställs i vad avser visst ämnesområde i samband med att ämnet genomgås. Då det gäller kyrkornas och kulturskatternas skydd torde praktiska demonstrationer vara av värde. Utredning- en räknar med att utbildningsplaner o dyl uppgörs genom kyrkoberedskapsnämndens försorg. Utredningen anser det angeläget att de, som deltagit i förarbetet till detta betänkande, bereds möjlighet delta som lärare vid den centrala kursen. Utredningen anser att ifrågavarande kurs bör kunna medhinnas på 2 dagar. Det syns lämpligt, att de centrala och regio- nala kurserna anordnas som internat.
Kostnaderna för grundkurser i central, regional och lokal instans beräknas för rese- och traktamentskostnader samt lä- rararvoden avrundat uppgå till omkring 800 000 kr.
De löpande kostnaderna för upprätthål- lande av den kyrkoberedskap utredningen föreslagit beräknas uppgå till mindre än 100000 kr per år.
Övrig verksamhet
Utredningen är medveten om att den icke haft möjlighet att beröra eller föreslå åt- gärder för alla de mångskiftande verksam- hetsområden, som omfattas av den kyrk- liga verksamheten. Den har dragit upp riktlinjer och framlagt förslag beträffande de verksamhetsområden, som utredningen bedömt vara särskilt betydelsefulla ur kyr- koberedskapssynpunkt. Det bör ankomma på den föreslagna kyrkoberedskapsnämn- den att fullständiga arbetet enligt de av utredningen angivna riktlinjerna.
Utkast till föreskrifter för den kyrkliga beredskapen
Kyrkoberedskapsutredningen redovisar nedan punktvis ett utkast till föreskrifter om grun— derna och ansvarsfördelningen mm för den kyrkliga beredskapen. Utredningen går icke in på frågan i vilken form föreskrifterna bör meddelas, men ifrågasätter om det icke lämpligen bör ske i form av Kungl kungörelse.
Grunder 3. Den centrala ledningen av den kyrk-
].
16 Kyrklig beredskap För att en efter förhållandena an- passad kyrklig verksamhet skall kun- na fortgå i krig måste förberedelser vidtas i fred. Därvid bör så långt möjligt gälla att präst bör få verka som präst och kyrka brukas som kyrka.
Med kyrklig verksamhet förstås i detta sammanhang sådan verksamhet, som utövas inom svenska kyrkan och andra trossamfund eller organ enligt lagen om församlingsstyrelse och lag om domkapitel.
Med kyrklig beredskap förstås kyrklig verksamhet i krig ävensom förberedelserna härför.
Med präst förstås person som vigts till präst i svenska kyrkan eller in- vigts till pastor i annat trossamfund.
Med kyrka förstås lokal invigd för gudstjänstbruk.
Lokal, som inretts och invigts till gudstjänstlokal och som regelbundet och uteslutande används som sådan, får icke användas för ändamål som strider mot lokalens helgd.
Överenskommelse om olika sam- funds gemensamhetsbruk av guds- tjänstlokal under krig bör träffas. Planläggning, samordning och ledning av den kyrkliga beredskapen hand- has, i den mån det enligt lagen om församlingsstyrelse eller eljest icke ankommer på andra organ, av svens- ka kyrkan i samverkan med övriga trossamfund.
liga beredskapen utövas under Kungl Maj:t av en kyrkoberedskapsnämnd i samverkan med övriga totalförsvars- myndigheter. Under förhållanden som i punkt 10 sägs utövas den cen— trala ledningen av ärkebiskopen.
Inom stift svarar biskopen, inom kontrakt kontraktsprosten och inom pastorat kyrkoherden för den kyrk- liga beredskapen. Med dessa samver- kar övriga trossamfund.
Församlingsangelägenheter inom svenska kyrkan handläggs i den ord- ning som föreskrivs i lagen om för- samlingsstyrelse. Beträffande vissa kommunala uppgifter under civilför— svarsberedskap gäller lagen om kom- munal beredskap.
Kyrkoberedskapsnämnden
4. Kyrkoberedskapsnämnden leder och samordnar planläggningen av svenska kyrkans och övriga trossamfunds verksamhet i krig och vidtar i den mån det icke ankommer på andra organ erforderliga förberedelser. Det åligger beredskapsnämnden särskilt att
i samarbete med trossamfund och kyrkliga sammanslutningar samt to- talförsvarets myndigheter uppdra hu- vudlinjer för den kyrkliga verksam- heten under krig, tillse att åtgärder, som är ägnade att främja den kyrkliga beredskapen vidtas,
utöva tillsyn över den kyrkliga be- redskapsplanläggningen, där så påkallas med hänsyn till be- hovet inom särskild del av riket eller viss Verksamhetsgren vidta åtgärder för fördelning av tillgänglig personal och tillgängliga resurser, föranstalta om uttagning och ut- bildning av personal för ledningen av den kyrkliga beredskapen samt följa utvecklingen inom totalförsvaret.
. Kyrkoberedskapsnämnden består av ärkebiskopen som ordförande samt ytterligare högst åtta av Kungl Maj:t förordnade ledamöter. Nämnden har att inom sig utse vice ordförande. Av de särskilt förordnade ledamö- terna föreslås två av svenska kyrkan och två av Sveriges frikyrkoråd. Över- befälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap föreslår vardera en leda— mot. För envar ledamot skall finnas er- sättare. Hos nämnden skall finnas en sekreterare, som förordnas av nämn- den.
Ersättning för nämndens verksam- het och till ledamöter och sekreterare i nämnden bestäms av Kungl Maj:t.
. De bestämmelser angående arbetet inom kyrkoberedskapsnämnden, som må erfordras, meddelas av nämnden.
. Kyrkoberedskapsnämnden äger att av verk och myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som er- fordras för dess verksamhet och som vederbörande kan lämna.
Kyrkoberedskapsnämnden har att tillhandagå myndigheter, verk, före- tag och samfund med råd och upp- lysningar angående kyrklig bered- skap.
8. Ärkebiskopen är såsom nämndens ordförande inför Kungl Maj:t när- mast ansvarig för fullgörandet av nämndens åligganden. Ärkebiskopen beslutar i ärenden, som bör avgöras utan att avvakta sammanträde i nämnden, och i ären— den av icke principiell betydelse.
Ärkebiskopen
9.
10.
11.
12.
Ärkebiskopen medverkar enligt punkt 3 och 8 i planläggningen av den kyrk— liga verksamheten i krig.
Kommer riket i krig eller då Kungl Maj:t vid krigsfara därom så förord- nar, övertar ärkebiskopen ensam un- der Kungl Maj:t ledningen av den kyrkliga verksamheten i riket.
Ärkebiskopen biträds därvid av två av kyrkoberedskapsnämndens leda- möter, nämndens sekreterare samt den övriga personal, som befinns erforderlig. De båda ledamöterna ut- ses av nämnden. De skall företräda svenska kyrkan respektive övriga tros- samfund.
Ärkebiskopen samverkar med myn- digheter inom totalförsvaret och an- sluter till länsstyrelsen i Uppsala län. Ärkebiskopen frånträder, när förhål- landen enligt punkt 10 råder, ledning— en av ärkestiftet. Som stiftschef i är— kestiftet tjänstgör då domprosten i ärkestiftet.
Kungl Maj:t utser i fred ställföre- trädare för ärkebiskop i krig. För att säkerställa den kyrkliga verk- samheten inom olika delar av riket under förhållanden som i punkt 10 sägs, äger ärkebiskopen meddela er- forderliga föreskrifter och anvisningar till organ inom svenska kyrkan och övriga trossamfund.
13. Under ärkebiskopen leder inom varje
14.
15.
stift biskopen den kyrkliga verksam- heten i krig och i fred förberedelserna härför.
Biskop biträds vid ledningen av den kyrkliga beredskapen inom stif- tet — utöver av vid svenska kyrkan anställd personal —— av en av Sveriges frikyrkoråd utsedd kontaktman för övriga trossamfund, jämte ersättare för denne och den övriga personal som verksamheten inom övriga tros- samfund betingar.
Biskop samverkar i första hand med den biskopssätet närmast be- lägna länsstyrelsen. Då i stift ingår flera län eller delar av lån utser biskop kontraktsprost som kontakt- man vid länsstyrelserna i dessa län. Som ställföreträdare för ledning av verksamheten i krig fungerar dom- prosten eller en av biskopen utsedd kontraktsprost i stiftet.
Biskop har ifråga om den kyrkliga beredskapen att ställa sig till efterrät- telse de föreskrifter som kyrkobered- skapsnämnden och ärkebiskopen med- delar.
Där så påkallas med hänsyn till be- hovet inom särskild del av stiftet eller viss verksamhetsgren vidtar biskop åtgärder för fördelning av tillgänglig personal och tillgängliga resurser inom stiftet.
För samordning mellan stift (del där- av) inom samma civilområde svarar inom: södra civilområdet, biskopen i Lund; östra civilområdet, biskopen i Stockholm; västra civilområdet, bis— kopen i Göteborg; Bergslagens civil- område, biskopen i Karlstad; nedre Norrlands civilområde, biskopen i Härnösand; övre Norrlands civilom- råde, biskopen i Luleå.
Dessa biskopar ansluter organisa- toriskt till civilbefälhavaren, övriga biskopar till länsstyrelse.
Kontraktsprost (kyrkoherde) 16. Under biskOp leder inom eget kon-
17.
trakt kontraktsprosten den kyrkliga beredskapen.
Kontraktsprost biträds vid led— ningen av den kyrkliga beredskapen inom kontraktet av en av Sveriges frikyrkoråd utsedd kontaktman för övriga trossamfund, jämte ersättare för denne och den övriga personal som de övriga trossamfundens verk- samhet betingar.
Under beredskap och krig kvarblir kontraktsprosti regel i anslutning till den ort där fredsverksamheten be- drivs.
Kyrkoherde planlägger och genom- för inom sitt pastorat beredskaps- åtgärder enligt kontraktsprosts anvis- ningar.
Till ställföreträdare för kontrakts- prost för ledningen av den kyrkliga beredskapen utser biskopen en av kyrkoherdarna i kontraktet.
Kontraktsprost har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas av biskop, samt kyrkoherde och andra kyrkliga organ de före- skrifter, som meddelas av kontrakts- prost eller högre myndighet.
Då så påkallas med hänsyn till be- hovet inom särskild del av kontraktet eller viss verksamhetsgren, vidtar kontraktsprost åtgärder för tillgäng- lig personals och tillgängliga resur- sers fördelning inom kontraktet.
Övriga trossamflmd
18. Sveriges frikyrkoråd samordnar i fred övriga trossamfunds kyrkliga bered- skap. De i rådet representerade tros-
19.
samfunden jämte övriga fria evange- liska trossamfund anmäler till rådet sin önskan att medverka i den kyrk- liga beredskapen. Icke evangeliska trossamfund må anmäla sina önske— mål direkt till kyrkoberedskapsnämn- den.
Frikyrkorådet utser för trossam- funden gemensamma kontaktmän med biskopar och kontraktsprostar.
Trossamfund och kyrkliga samman- slutningar, som inom stift (kontrakt) önskar att förberedelser vidtas för att möjliggöra samfundets fortsatta verk- samhet i krig, har att, på anmodan av biskop i stift och kontraktsprost i kontrakt, uppta samråd härom.
De har i sådant fall att, på anmo— dan av biskop i stift och/eller kon- traktsprosti kontrakt, genom utsedda kontaktmän biträda med planlägg- ningen i fred och medverka vid verk- samheten i krig i den utsträckning som verksamhetens bedrivande be- tingar.
Präst ur övriga samfund som i krig tas i anspråk för kyrklig beredskaps-
verksamhet utom eget samfund er- sätts härför beroende på verksamheten antingen enligt grunder som överens— kommits inom Sveriges frikyrkoråd eller, då huvuddelen av verksamheten sker utom eget samfund, enligt de nor- mer som tillämpas för annan perso- nal vars tjänster tas i anspråk med tjänsteplikt.
Övrigt
20.
21.
22.
Vid svenska kyrkan anställd personal och sådan personal ur övriga tros- samfund som uttagits till kyrkobered- skapstjänst har att i fred biträda med planläggning av kyrkans verksamhet i krig, genomgå erforderlig utbildning för planläggningen i fred och verk- samheten i krig samt i krig biträda med kyrklig verksamhet. Personal som tas i anspråk för här ifrågavarande uppgifter skall äga lag- lydnad och medborgarsinne. Det åligger ägare och i förekomman- de fall nyttjanderättshavare att i er- forderlig utsträckning svara för skyd- det av lokaler och inventarier.
AVDELNING III
SAMMANFATTNING MED FÖRSLAG
Världsläget har medfört att beredskaps- planläggning verkställts och beredskaps— åtgärder vidtagits inom flertalet av de samhällsområden, som bedöms ha viktiga uppgifter under krig eller krigsliknande förhållanden. Även inom kyrkans område har vissa åtgärder vidtagits för att kunna möta en krissituation. De har dock be- dömts otillräckliga.
På initiativ av ärkebiskopen efter sam— råd med överbefälhavaren tillsattes kyrko— beredskapsutrednin gen för att utreda frågan om svenska kyrkans och de frikyrkliga samfundens själavårdande verksamhet un- der krig. Några särskilda direktiv för ar- betets bedrivande meddelades icke.
Under utredningens gång har det visat sig omöjligt att begränsa utredningens om— fattning till den rent själavårdande verk- samheten. Den kyrkliga verksamheten i vårt land omfattar flera andra områden, som måste planläggas för att kunna fun- gera i krig. Med hänsyn till att utred- ningen i betydande utsträckning och i fler- talet frågor stannat för att verksamheten under krig bör kunna planeras av veder- börliga myndigheter och samfund, utan särskilt ingripande från statsmakternas sida, har utredningen funnit det angeläget att ge betänkandet sådan omfattning och form att detsamma kan vara en informa- tionskälla och tjäna som underlag för åt- gärder från alla berördas sida.
Enär en del av utredningens förslag är av den art, att de måste kunna träda i kraft omedelbart vid ett krigsutbrott och i många fall kräver omfattande förbere- delser dessförinnan, föreslår utredningen, att Kungl Maj:t föreskriver, att de i be— tänkandet anförda riktlinjerna skall till-
Inledning
lämpas för beredskapsplanläggning och vid ett krigsöppnande, om särskilda föreskrif- ter icke utfärdats.
Utredningen har under sitt arbete fort— löpande lämnat råd, vägledning och upp- lysning till myndigheter, svenska kyrkans olika instanser -— främst domkapitlen — och frikyrkliga samfund som så önskat. Detsamma gäller centrala myndigheter och organisationer ifråga om bla om- händertagande av döda, arkivskydd, skydd av kulturhistoriskt värdefulla föremål etc. Utredningen har bla medverkat i ut- arbetandet av anvisningar för domkapit- lens och församlingsprästerskapets upp- gifter vid krigsfara och under krig för att få dessa att redan i fredstid noggrant genomtänka, vilka åtgärder som skulle krävas av dem och kyrkoråden i händelse av en krigssituation. Detta förfaringssätt har möjliggjort viss planering inom om- råden, som ur beredskapssynpunkt be- dömts vara särskilt angelägna.
Arbetet har bedrivits med biträde av experter och genom besök hos myndig- heter och enskilda samt deltagande i kon- ferenser. Utredningen har utfört försök i samband med av totalförsvarets olika myndigheter upplagda krigsspel och öv- ningar. Utländska erfarenheter har inhäm- tats genom utrikesdepartementet.
Då utredningen begagnar uttryck som kyrkan, kyrklig etc sker det i vid bemär- kelse och icke exklusivt med syftning på svenska kyrkan. Om icke annat framgår av sammanhanget, används uttrycket präst (prästerlig osv) samlingsbegrepp för dem, som i olika samfund har att handha kyrkliga förrättningar.
som
Kap 1—4 Svenska kyrkan och övriga trossamfund m m
Med hänsyn till att ett flertal myndigheter och organisationer inom totalförsvaret har anledning medverka i beredskapsplanlägg- ning för svenska kyrkan och övriga sam- fund har utredningen funnit lämpligt att ge en tämligen fyllig översikt över svenska kyrkans och övriga samfunds organisation och arbetsuppgifter.
I kap 1 redovisas svenska kyrkan, i kap 2 de fria evangeliska trossamfunden, i kap 3 övriga fria trossamfund och i kap 4 ekumeniska organisationer mm. Redovis- ningen omfattar de olika samfundens or- ganisation i stort i central, regional och lokal instans. Orientering lämnas vidare om medlemskap, prästers utbildning och arbetsuppgifter samt samfundens ekono- miska förhållanden. Redovisningen och orienteringen försöker ange vissa för svenska kyrkan och övriga samfund ur kyrkoberedskapssynpunkt väsentliga drag. Dessa drag har fått utgöra grund för de förslag till åtgärder beträffande de olika samfunden, som utredningen bedömt lämpliga och erforderliga.
Kap 5 Själavården inom krigsmakten
Själavården inom krigsmakten redovisas i kapitel 5. Verksamheten är inordnad som en gren i försvarets personalvård. I cen- tral instans handläggs den i försvars- stabens personalvårdsbyrå där bla fält- prosten tjänstgör. I regional instans finns i varje militärbefälsstab en stabspastor och i lokal instans _— vid fredsförbanden -— en militärpastor. Samtliga nämnda präster- liga befattningshavare fullgör tjänsten inom krigsmakten vid sidan av annan prästerlig tjänst.
Även i krig ingår själavårdsverksam-
Orienterande kapitel
heten som en gren i den verksamhet, som bedrivs av krigsmaktens personalvårds- organisation. F 11 är försvarets krigsbehov omkring 800 präster. De finns i princip vid bataljons- och högre staber. De svarar för själavården vid de förband, som sta- ben närmast leder. Den militära själa- vårdsorganisationen är i princip ekume- nisk. Detta framgår särskilt tydligt i krigs- organisationen. Av de omkring 800 fält- prästerna uttas huvuddelen ur svenska kyrkan och fn drygt en fjärdedel från andra samfund. Anledningen till denna ekumenik är dels att svenska kyrkans präs- ter icke räcker att täcka krigsorganisatio- nens behov, dels —— och framför allt —— att de militära myndigheterna söker pas- torer, som är lämpade för uppgiften obe- roende av samfundstillhörighet. Ett villkor för erhållande av placering som fältpräst är dock att vederbörande är villig att följa »Fältkyrkohandboken», som innehåller vissa utdrag ur svenska kyrkans handbok jämte en del tillägg. Nuvarande »hand- plockning» av utbildade präster för krigs— organisationen kommer i framtiden att minska på grund av ett nytt utbildnings- system för fältpräster.
Det nya systemet innebär att värnplik- tiga, som avser utbilda sig till präst, redan från första militärtjänstgöringen grundut- bildas för krigsbefattningen som fältpas- tor.
Kap 6 Totalförsvaret och kyrko- beredskapen
Om kriget kommer
I upplysningsskriften »Om kriget kommer» har en rad betydelsefulla grundsatser för vårt försvar och för den enskilde med- borgaren utformats. »Sverige vill fred. Vårt försvar syftar uteslutande till att
.»:_=.
bevara vår frihet och självständighet. — — -— Det totala kriget kräver ett totalt för- svar. Varje medborgare måste vara beredd att till det yttersta göra sin insats. Var och en måste också veta hur man skyddar sig mot de faror, som ett nutida krig medför». Detta gäller icke minst den, som tas i anspråk för olika kyrkoberedskaps- uppgifter. Av många skäl, som utredning- en närmare behandlar i det följande, kom- mer krigets påfrestningar att icke minst drabba personal med sådana uppgifter. Samtidigt kan det förmodas, att allmän- heten kommer att i ökad utsträckning kräva upplysning, hjälp och stöd av kyrko- beredskapens personal — icke endast i rent själavårdande frågor.
Kyrkoberedskapsutredningen har under arbetet med detta betänkande fått en be- stämd uppfattning att kunskaperna i hit- hörande frågor bland den personal, som i krig har att svara för själavårdsupp- gifter, i många avseenden icke är tillfyl- lest. Utredningen har därför funnit det angeläget att lämna en närmare oriente- ring om totalförsvaret i de avseenden som bedömts vara av särskild betydelse för personal som engageras i kyrkoberedska- pen.
Krigsmakten
Under avsnittet om krigsmakten ges en allmän orientering om dess allmänna mål- sättning, ledning i central, regional och lokal instans samt mobilisering. En redo- görelse lämnas för hur ett angrepp mot vårt land kan tänkas gå till och hur vi skall möta det. Sammanfattningsvis kon- stateras att en angripare har sådana in- tressen att bevaka på många håll i värl- den, att det icke är troligt, att han kan koncentrera hela eller ens huvuddelen av sin kraft mot oss. Sveriges naturliga för- svarsmöjligheter är stora. Det svenska för- svaret har en styrka, som inger respekt runt om i världen. Vår statsledning har
också klargjort att Sverige vill, kan och skall försvara sig.
Inom krigsmakten finns personal med uppgift att omhänderha uppgifter inom kyrkoberedskapens områden bla själa- vård. Denna personal är beräknad för krigsmaktens interna behov. I den mån så är möjligt utan att eftersätta krigsmak- tens behov, skall den, liksom krigsmak- ten i övrigt, bistå övriga delar av total- försvaret. Med hänsyn till att krigsmak- tens förband i förhållande till sina upp- gifter är fåtaliga, måste möjligheten för krigsmakten att ställa personal eller för- hand m rn till förfogande för externa be- hov bedömas som små.
Krigsmaktens krigsbehov av personal för bla kyrkoberedskapsuppgifter tillgo- doses genom att ianspråkta för dessa upp— gifter lämplig, värnpliktig personal.
Kyrkolokaler mm ianspråktas endast i undantagsfall för krigsmaktens mfl be- hov.
C ivil försvaret
Civilförsvarets åtgärder påverkar på ett genomgripande sätt den kyrkliga verksam- heten. Det har därför ansetts motiverat att lämna en förhållandevis fyllig oriente- ring om civilförsvarets organisation, i syn- nerhet i lokal instans, samt om utrymning och inkvartering. Skyddsrumsproblem och alarmeringsbestänunelser tex för flygfara, för radioaktiv beläggning mm redovisas också. Det är nödvändigt att alla kyrk- liga myndigheter och all personal, som skall handha kyrkoberedskapsuppgifter inom respektive områden, är väl förtrogna med civilförvaret, dess organisation, dess befattningshavare och dess planer. Den orientering, som lämnas i detta betän- kande, har av naturliga skäl endast kunnat omfatta alhnänna och principiella förhål- landen. Upplysningar om detaljuppgifter eller i vart fall upplysning om var de kan erhållas, bör inhämtas hos veder-
börlig länsstyrelse eller lokal civilförsvars- myndighet.
Särskilt betydelsefull för all kyrklig verksamhet och för den personal, som i fred har ansvar för densamma, blir den förändring av församlingarnas samman- sättning som blir en följd av utrymningar och inkvartering. Förhållandena blir här väsentligt olika inom olika församlingar.
Av tekniska skäl kan en utflyttning av befolkningen från ett område till ett annat icke ske »församlingsvis». Förändringen av befolkningsunderlaget medför redan av denna anledning ändrade förhållanden för den själavårdande verksamheten. Detta medför i sin tur att den kyrkliga verk- samheten måste omorganiseras och anpas- sas till de nya förhållandena. Kyrkobok- föringen måste bedrivas efter delvis and- ra normer. Kyrkolokalerna kommer delvis att ligga i mer eller mindre utrymda om- råden. Lokalerna måste mörkläggas och kan ur skyddssynpunkt ofta icke användas som i fred. Inom de utrymda orterna mås— te kvarvarande tillbringa en stor del av dygnet i skyddsrum. Påfrestningarna och krigshandlingarna kommer att öka död- ligheten med därav följande krav på kyr- kan i fråga om själavård, gravtjänst m m.
För att möta dessa påfrestningar ford- ras att kyrkliga befattningshavare har viss utbildning i hithörande problem och att viss kyrkoberedskapsplanläggning utförts. Underlag härför meddelas bla i denna utredning.
Det ekonomiska försvaret
I fredstid vidtas i vårt land under ledning av överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap omfattande åtgärder för att minska verkningarna av en avspärrning och för att tillgodose totalförsvarets behov av förnödenheter och trygga folkförsörj- ningen i krig. Kyrkoberedskapen är i många avseenden beroende av det ekono- miska försvarets vittomfattande verksam-
het. Utredningen behandlar bl a frågor om vissa åtgärder ifråga om gravtjänst och transporter, som ligger inom det ekono- miska försvarets ansvarsområde.
Det psykologiska försvaret
Den psykologiska krigföringen pågår så- väl i fred som krig och vårt land är ut— satt för propaganda från olika håll. Vårt psykologiska försvar åvilar såväl statliga som icke statliga organisationer. Det stat— liga planeringsorganet i fred är bered— skapsnämnden för psykologiskt försvar (BN), som i krig omvandlas till statens upp- lysningscentral (UC).
Religionen har alltjämt stor betydelse i samhället. Mycket talar för att religionens roll ökar i tider av oro och svårigheter. Mycket har gjorts genom tiderna för att utnyttja denna maktfaktor för andra syf- ten än de religiösa. En sådan användning av kyrklig verksamhet är i vårt land främman- de för företrädarna för såväl det psykolo- giska försvaret som kyrkan. Kyrkan har däremot, om den i största möjliga utsträck- ning får verka som i fred, möjlighet att på annat sätt bidra till att den psykologiska motståndskraften bibehålls.
Kommunal beredskap
Civilförsvarets arbetsuppgifter är numera begränsade till sådana civila försvarsupp- gifter som icke kan utföras av ordinarie samhällsorgan. Iståndsättning av skadade anläggningar på det 5 k kommunaltek- niska området ankommer i regel på kom— munerna. På kommunerna ankommer också att ta hand om de inkvarterade, se- dan utrymningsrörelsen avstannat. Åtgär- derna på den kommunala beredskapens område har stor betydelse för kyrkobe— redskapens verksamhet. Det är nödvändigt att de kyrkliga myndigheterna är väl in— satta i de planer som görs upp och bevakar att kyrkliga synpunkter blir beaktade.
Ett område som ligger kyrkoberedskaps- myndigheterna nära är skolväsendet. I ti— digare utrymningsplanläggning räknade man med att under lärares ledning sam- manhålla skolklasserna. Numera planeras utrymning ske familjevis och skolklassge- menskapen upphör. Antalet skolbarn som tillförs inkvarteringskommunerna kan be- räknas bli mycket stort och kan komma att fördubblas eller tredubblas.
Särskilda problem — till vilka utred- ningen närmare återkommer — utgör om- händertagande och begravning av döda, registrering av de inkvarterade och skyd- det av kyrkor m m.
Totalförsvarets personalfrågor
Ianspråktagande av personal för totalför- svarets behov är möjliggjort inom ramen för ett antal rättsinstitut. I kapitlet ges en översikt av vissa viktigare författnings- bestämmelser, som reglerar ianspråkta- gande av personal för totalförsvaret och som är av betydelse i kyrkoberedskaps- sammanhang.
Grundprincipen är att personalen ian- språktas: för krigsmakten genom värn- pliktslagen, för civilförsvaret genom ci— vilförsvarslagen, för hälso- och sjukvår- den genom krigssjukvårdslagen, för vissa krisorgan genom administrativa fullmakts- lagen sarnt för övriga behov genom fri- villigt åtagande i fred eller om detta ej är möjligt genom allmänna tjänstepliktslagen. För att de kyrkliga organen skall kunna verka i krig måste fredstida förberedelser vidtas för att säkerställa verksamheten. Så- dana förberedelser är bl a att utklara det personalbehov de kyrkliga organen har i krig och behovens lokalisering. Som en följd av utrymningar m ni kommer beho- ven att vara lokaliserade på helt annat sätt i krig än i fred. Förberedelser måste vidtas främst för att fördela speciellt yrkeskun- nig personal till verksamhetsområden, där den kan göra den bästa nyttan. Viss per-
sonal måste undantas från planlagd ut- rymning och förses med handling som ut- visar detta. En individuell krigsplacering enligt tablåer över myndigheternas orga- nisation i krig och delgivning av place- ringen till den enskilde måste ske antingen fortlöpande eller vid en skärpning av det utrikespolitiska läget.
Vid planläggningen torde det vara rea- listiskt att räkna med att den värnpliktiga personalen måste tas i anspråk av krigs- makten. Kyrkoberedskapsutredningen upp- tar i kap 21 överväganden och förslag angående personalbehov för kyrkobered- skapsändamål och hur detta behov skall tillgodoses.
Totalförsvarets författningshandbok En god hjälp vid planläggningsarbetet i regional och central instans utgör den av försvarsdepartementets samordningsavdel— ning utgivna »Totalförsvarets författnings- handbok», som innehåller bestämmelser, som reglerar totalförsvarets verksamhet. I handboken har intagits de öppna för- fattningar, kungl brev och övriga bestäm— melser -— även en del som rör det mili- tära försvaret —— vilka bedömts vara av väsentlig betydelse för beredskapsverk- samheten inom den civila sektorn av to- talförsvaret. Boken kommer att kontinuer- ligt aktualiseras genom utsändande av till- läggs- och ändringstryck.
Genom kyrkoberedskapsutredningens initiativ har handboken tillställts alla dom- kapitel.
Kap 7 Utländska erfarenheter
För att erhålla underlag för sina ställ- ningstaganden har kyrkoberedskapsutred- ningen genom utrikesdepartementet från Finland, Norge, Väst-Tyskland och Eng— land inhämtat vissa uppgifter angående krigserfarenheter och nuvarande planlägg- ning inom kyrkoberedskapens områden. En redogörelse för erhållna uppgifter läm- nas i kapitlet.
Kap 8 Synpunkter på behovet av andlig verksamhet under krig
Den kristna religionen och den kristna etiken har i väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle. Nå- gon utredning om omfattning och djup av det kristna inflytandet finns dock icke.
Även utan tillgång till resultat av en dylik analys kan konstateras att den reli- giösa verksamheten har stor omfattning i vårt land och att dess inflytande är be- tydande. Antalet gudstjänstbesökare är stort. Frekvensen av dop, konfirmation, vigsel och jordfästning visar en allmän förankring i kyrkliga traditioner. En de- taljredovisning finns i bilaga 8: 1—3.
Utredningen har försökt utröna om nå- gon förändring i fråga om den andliga verksamheten inträffade under beredskaps- åren i vårt land. Dåvarande fältprosten, sedermera biskopen i Visby, Algot Ander- berg har berört dessa problem i sin bok »Själavården vid Sveriges försvarsmakt 1940—1945». Han konstaterar att en mi- noritet var bekännande kristna och en an- nan minoritet övertygade ateister. Majo- riteten var indifferent.
Genom utrikesdepartementet har utred- ningen sökt få veta om behovet av själa- vård i utlandet steg under krigsåren. I det västtyska svaret sägs, att behovet av själavård ökade såväl vid truppen som hos civilbefolkningen. Ökningen kan dock icke åskådliggöras med siffror. I det eng- elska svaret sägs att hela nationen visade ökat religiöst intresse, men att det skulle vara fel att tala om någon sorts andlig väckelse. I en omfattande officiell ameri- kansk undersökning har bl a undersökts vad befäl och meniga vid vissa divisioner, som haft stora förluster, ansett vara till största hjälp då striden var hård. De me-
Överväganden och förslag
niga har i 70—83 0/0 av svaren förklarat, att den största hjälpen varit »att be». Officerarna gav samma svar i omkring 60 % fall, men satte i första hand _ i 80 0/0 av svaren —- faktorn »att tänka på att Du icke kan låta Dina kamrater käm- pas ned».
I en artikel om erfarenheter från de svenska frivilligförbanden i Finland skrev 1943 nuvarande fältprosten Hans Åker— hielm, att krig föder en längtan efter re- ligion, men att det är vilseledande att påstå att alla därför blir religiösa. I rap— porter från i utlandet tjänstgörande svens— ka förband och örlogsfartyg har framförts att ett något ökat religiöst intresse före- kommit.
Utredningen har icke haft möjlighet att bedöma i vilken utsträckning religiösa be- hov kommer att öka vid krig, men utred— ningen är av den bestämda uppfattningen att de religiösa behoven under sådana förhållanden kommer att vara mera fram- trädande än i fredstid. Behov av andlig omvårdnad gör sig då gällande också bland människor, som normalt icke kän— ner något påtagligt sådant behov. Det gäl- ler därför att med tillgängliga resurser och genom att omfördela dem på lämpligt sätt söka vidmakthålla den kyrkliga verksam— heten och tillgodose de stegrade krav på aktivitet som bedömts sannolika. Tillväga- gångssättet för att finna en lösning på problemet måste vara att med utgångs— punkt från fredsmässiga förhållanden studera och komma till klarhet om hur och i vilken omfattning den kyrkliga verksamheten skall genomföras under de mycket ändrade betingelserna under krig. Därvid måste såväl befolkningsomflytt- ningar till följd av utrymning som delvis nya uppgifter inom verksamhetens ram beaktas. Utredningen anser det vara ange-
läget, att den själavårdande verksamheten fortgår även under krig — så långt så är möjligt -—— enligt de i fred tillämpade for- merna. Denna verksamhet och den ökade andliga verksamheten inom krigsmakten medför att behovet av bl a präster i vårt land icke kommer att vara mindre i krig än i fred.
Kap 9 Kyrkliga förrättningar
Som förrättningar räknar utredningen i detta sammanhang dop, konfirmation, nattvard, vigsel och jordfästning. AV dessa bedöms i krig, i förhållande till fredsför- hållanden, dopförrättningar förekommer i ungefär samma omfattning, antalet vigslar öka något och konfirmationsundervisning- en minska. Önskemål om nattvard torde i åtskilliga sammanhang öka. Behov av jord- fästning kan beräknas bli väsentligt större.
Förrättningarnas utförande skapar pro- blem under krig till följd av befolkningens omfördelning, det sannolikt ökade religiösa trygghetsbehovet och den begränsade till- gången på präster och pastorer. Med des- sa förrättningar sammanhänger -—— utöver rent organisatoriska frågor —- problem som hör samman med det nära samarbete mellan trossamfunden, som utredningen finner nödvändigt i alla sammanhang un— der krigsförhållanden.
Under normala fredliga förhållanden är det helt klart, att det är prästen som inom sitt samfund döper, viger, delar ut nattvard och jordfäster. Detta är reglerat i lagar, förordningar och för respektive samfund gällande regler. Det bygger dess- utom på sedvanerätt.
I samband med befolkningsomflyttning- arna räknar utredningen med, att en om— fördelning sker av präster, så att fler präster än förut kommer att finnas i om- råden med ökad befolkning.
I krig kan det bli erforderligt att gå över samfundsgränserna när det gäller
kyrkliga förrättningar. I nödläge får av- seende icke fästas vid om den, som utför förrättningen, är präst i eget samfund eller t o rn lekman.
I de flesta lägen torde dock präst i eget eller annat samfund kunna tillkallas. Of- tast torde de kyrkliga förrättningarna utan våda kunna uppskjutas, om präst icke finns att tillgå för tillfället. Men utred- ningen utgår ifrån att i de fall, då präst i eget samfund icke kan stå till förfogande, annan präst, som ingår i kyrkoberedskaps- organisationen, skall kunna utföra ange- lägna förrättningar över samfundsgrän— serna. Utredningen förutsätter att dessa präster förses med legitimation för att för- hindra obehöriga att medverka.
Dopförrättningar syns i allmänhet kun- na anstå till dess präst ur eget samfund står till förfogande. Möjlighet till nöddop finns. Sådant dop bör kunna utföras av envar, som har sinne för aktens allvarliga innebörd. I allmänhet torde i fred förut— sättas att präst endast är skyldig döpa medlemmar i egen församling. Denna be- gränsning kan helt naturligt icke gälla under beredskapsförhållanden och i krig och någon särskild ersättning skall icke utgå för sådan förrättning. Domkapitel och samfundsledningar bör i sin bered- skapsplanläggning uppmärksamma dessa förhållanden.
Konfirmationen kan komma att in- skränkas. Vid undervisningen kan lekmän utnyttjas och detta torde bli vanligt före- kommande i inkvarteringsområden.
Ifråga om nattvard förekommer i luth- ersk tradition icke någon nödnattvard och nattvarden räknas icke som ett för salig— heten nödvändigt sakrament. Detta torde emellertid icke utesluta att enskilda män- niskor i nödsituationer är angelägna att få del av nattvarden. Av den anledningen gäller tex, att de, som åtar sig uppgift som fältpräster inom krigsmakten, obe— roende av samfundstillhörighet kan utdela nattvard, när så erfordras. Utredningen
finner det angeläget att liknande möjlig- heter att få del av nattvarden skapas även för andra medborgare i nödlägen. Endast härigenom kan en verklig själavård anses tillgänglig för dem som så önskar.
Lysning är icke erforderlig under de speciella förhållanden, som kan råda un— der krig ( giftermålsbalken 3: 6). Däremot är äktenskapsbetyg erforderligt för den, som är kyrkobokförd i svensk församling. Sådant betyg kan vara svårt att erhålla under krigsförhållanden. Utredningen för- ordar att i sådana fall, då äktenskapsbetyg inom rimlig tid icke kunnat erhållas, betyg må kunna ersättas av intyg från två trovärdiga personer att kontrahenterna är ogifta. Detta förfarande tillämpas f n i vis- sa fall, då fråga är om utländska medbor- gare. I undantagsfall kan vigselförrättare nöja sig med kontrahents egenhändigt un- derskrivna »försäkran om frihet från vissa äktenskapshinder». Utredningen föreslår att undantagsföreskrift av denna innebörd införs i giftermålsbalkens 4 kap, 7 5.
Ifråga om vigsel måste de civilrättsliga kraven beaktas. För samhället är det ett primärt intresse att ha kontroll över in— gångna äktenskap. Det kan även förut- sättas att vid de tillfällen, då vigsel icke utan stor olägenhet kan uppskjutas, till- gång skall finnas på legitimerad vigselför- rättare ur svenska kyrkan eller annat sam- fund.
Enligt föreskrifter i giftermålsbalken (kap 4: 2) må kyrklig vigsel äga rum inom svenska kyrkan om de trolovade eller en av dem tillhör kyrkan och inom annat trossamfund om Konungen medgivit att vigseln må förrättas inom samfundet och de trolovade eller en av dem tillhör sam- fundet.
Utredningen anser, att dessa föreskrifter under krig bör ha annat innehåll och före- slår, att de då får följande lydelse: »Kyrk— lig vigsel må äga rum om den förrättas av präst i svenska kyrkan eller av vigselberät— tigad präst i annat samfund om Konungen
medgivit att vigseln må förrättas inom samfundet».
Möjlighet finns att utnyttja borgerlig vigsel. Med hänsyn till möjligheten att i nödläge godkänna en förrättning i efter— hand, syns andra särskilda åtgärder icke erforderliga på detta område.
Enligt lag om jordfästning, & 7: 2, skall jordfästning äga rum i den församling, där den avlidne var kyrkobokförd eller döds- fallet inträffade.
Utredningen anser det helt uteslutet att under krig upprätthålla nu gällande be- gränsning ifråga om skyldighet att jord- fästa. Envar präst skall vara skyldig för- rätta jordfästning, när så krävs. Det får vidare förutsätttas att församling icke — trots föreskrifter i lag om gravrätt och begravningskungörelsen — i krig skall äga hindra gravsättning med motivering att endast församlingsbor bereds gravplats. Fö kan erinras om att jordfästning, som är benämningen på den högtidliga akt vid vilken de efterlevande tar avsked av den avlidne, icke behöver följa nå- gon kyrklig ritual. Den kan sålunda för- rättas av lekman. Icke heller kyrklig jordfästning torde behöva förrättas av präst. För krigsmaktens del är förutsatt att jordfästning kan ske genom gravsätt- ning i fältgrav, varvid lekman kan följa fältandaktsbokens ritual. I kyrkobered- skapssammanhang engagerad präst bör i möjligaste mån medverka vid jordfästning. Är detta icke möjligt bör lekman med sinne för allvar och helgd utföra förrätt- ningen.
Förutom den registrering av förrätt- ningar, som föreslås i kap 12 :Kyrkobok— föring och arkivtjänst», bör den, som ut- fört förrättning, lämna intyg till den eller de, som förrättningen avser, eller till när— maste anhöriga. Eventuellt bör särskilt formulär utarbetas härför och finnas till- gängligt vid pastorsexpeditioner. Denna fråga bör närmare övervägas av den av
.&u—wl m
utredningen föreslagna kyrkoberedskaps- nämnden.
Vid förrättning bör enligt utredningens mening varje präst i verksamhet inom eget eller nära besläktat samfund följa det egna samfundets handbok. I övrigt -—- d v 5 när förrättningen icke berör det egna samfundets medlemmar — bör svenska kyrkans handbok användas. Utredningen erinrar om att alla fältpräster oberoende av samfundstillhörighet använder fält- kyrkohandboken, som i allt väsentligt över- ensstämmer med svenska kyrkans hand- bok.
Bla för att nå en sådan administrativ förenkling, som är angelägen under krig, förordas att utförda förrättningar regist- reras med korta anteckningar, såsom »döpt», »konf», »vigd», »jordfäst». Ut- redningen föreslår att det bör ankomma på den föreslagna kyrkoberedskapsnämn- den att efter ovan angivna riktlinjer ut- färda rekommendationer för kyrkliga för- rättningar i krig och utarbeta förslag till ändring av gällande lagstiftning mm.
Nämnden bör även överväga om anled- ning kan finnas att utarbeta särskild hand- bok, som kan vara gemensam för sam- funden i krig. Det stora flertalet kyrk- liga förrättningar torde under krigsför- hållanden komma att utföras i vanlig ord- ning. Det är dock för utredningen ange- läget understryka att där så icke kan ske i krig, den enskildes rätt till kristen om- vårdnad bör tillmätas större vikt än hän- syn till enskilda samfunds teologiska sär- meningar. För att söka tillgodose den en- skildes behov av tröst och uppbyggelse måste alla samfund osjälviskt samverka.
Kap 10 Gudstjänstlokalers användning
I detta kapitel lämnas inledningsvis en kort redogörelse över svenska kyrkans och övriga trossamfunds kyrkolokaler mm i vårt land.
Utredningen framför att den anser det angeläget eftersträva att kyrka även un- der beredskap och krig används som kyrka och att varje församling får möj- lighet att bruka sin kyrka.
Framför allt tre skäl gör det emeller— tid svårt att helt följa dessa grundregler. Totalförsvaret behöver ta i anspråk loka- ler för olika ändamål. Stundom måste härvid även kyrkolokaler komma i fråga. Krigshandlingar kommer att förstöra kyr— kor liksom andra byggnader. Utrymningar medför att vissa kyrkor icke längre kan komma till användning i samma utsträck- ning som i fred. Utredningen har utarbetat förslag till riktlinjer för användningen av kyrkorna i krig. Utredningen har därvid utgått från en definition, som innebär att alla delar av en kyrkolokal icke kan anses vara av den art, att de bör omfattas av föreskrifter, som skiljer sig från vad som gäller för byggnader i allmänhet. Utred— ningen vill för sin del särskilja följande grupper lokaler, som kan finnas i en och samma byggnad:
lokaler, som är invigda för gudstjänst— bruk; övriga lokaler, tex församlingshus, ut- bildningslokaler, hobbylokaler och ung- domslokaler; expeditionslokaler, tex domkapitels och församlingars expeditioner och bostads- utrymmen od.
Kyrkolokalers ianspråktagande för total- försvarets behov
Lokaler kan ianspråktagas för totalförsva- rets behov enligt föreskrifterna i en rad lagar och förordningar, som redovisas i kapitlet. Planläggning för ianspråktagande sker under överinseende av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och läns- vis av länsstyrelse. Länsstyrelse för även register över lämpliga och ianspråktagna fastigheter. Militärbefälhavare och för- svarsområdesbefälhavare för förteckning
över de fastigheter, som avses tas i an- språk av militära myndigheter.
Tid efter annan har fråga uppkommit angående ianspråktagande av för olika ideella ändamål avsedda lokaler. Sådana lokaler har kunnat vara t ex bygdegårdar, folkets hus och gudstjänstlokaler. Särskilt då de sistnämnda ifrågakommit har all- varliga erinringar framförts.
Utredningen har funnit, att det under beredskapsåren förekom sådant ianspråk- tagande av kyrkolokaler invigda för guds- tjänstbruk som borde kunnat undvikas. De nuvarande militära föreskrifterna säger klart ifrån att »samlingslokaler, som inretts och invigts såsom gudstjänstlokaler och som regelbundet och uteslutande används såsom sådana» bör undantas från mobili— seringsplanläggning. Klarast har detta kommit till uttryck i arméns föreskrifter, som utgör underlag för utredningens för- slag. Utredningen har genom stickprov tyckt sig kunna konstatera att civila och militära myndigheter nu strävar efter att iaktta stor återhållsamhet då det gäller att ianspråkta kyrkolokaler. Utredningen finner det angeläget att de föreskrifter, som skall gälla i framtiden, utformas så att totalförsvarets intressen — som ytterst syftar till att slå vakt bla om den en— skildes rätt att fira gudstjänst i egen kyrka _ icke tillbakasätts, men också så att när gudstjänstrum ianspråktas detta endast sker, när så är absolut nödvändigt. Därför bör föreskrifterna ut- formas så, att den del av kyrkobyggnad, som är invigd för gudstjänstbruk, först i sista hand tas i anspråk, under det att övriga utrymmen icke kan ges annan sär- ställning i förhållande till profana utrym— men, än som betingas av närheten till den för gudstjänstbruk invigda lokalen. Ifråga om föreskrifternas utgivande och lydelse föreslår utredningen att Kungl Maj:t upp— drar åt överstyrelsen för ekonomisk för— svarsberedskap att i samråd med över— befälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, sjuk-
kyrkobered- skapsnämnden och statens jordbruksnämnd utfärda erforderliga anvisningar. vårdsberedskapsnämnden,
Sammanfattningsvis föreslås föreskrifterna få följande lydelse:
»Samlingslokaler, som inretts och in— vigts såsom gudstjänstlokaler och som re— gelbundet och uteslutande används såsom sådana, bör undantas från mobiliserings— planläggning.
Om lokal, som används för gudstjänst enligt ovan, trots allt måste tas i anspråk, bör den helst icke användas som för— läggning eller marketenteri utan endast som utrustningslokal, sjukhus edyl. Un- der alla omständigheter bör gudstjänst- lokals främre del med altare och kor, helst även ett parti med bänkar, lämnas fritt.
Måste gudstjänstlokal tas i anspråk, bör om möjligt minst en sådan lokal undan- tas inom församlingen för att brukas ge— mensamt av skilda trossamfund. Överens- kommelse om gemensamhetsbruk skall då vara träffad mellan berörda samfund eller församlingar».
Kyrkolokalers ianspråktagande för andra ändamål
Frågor om vem som bör äga besluta om kyrkans användning för olika ändamål och om vilka principer som bör ligga till grund för beslut i sådana ärenden har under senare tid upprepade gånger ställts under debatt. Utredningen redovisar i ka- pitlet de föreskrifter, som nu gäller för upplåtande av svenska kyrkans och öv- riga samfunds lokaler. Utöver för kyrkliga förrättningar kan kyrka tillhörande svens- ka kyrkan upplåtas för jordfästning 1 an- nan ordning än svenska kyrkans »om särskilda skäl därtill äro».
Frågan om kyrkas upplåtande för and- ra fall har däremot icke varit reglerad genom några uttryckliga bestämmelser.
Enligt hävdvunnen sed har emellertid kyr- ka upplåtits även för enskilda samman- komster, oavsett om ändamålet med för- rättningen eller sammankomsten ansetts vara av religiös karaktär eller av mera allmänt kulturell eller social natur. Ge- nom lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall (SFS 1963: 501) har numera villkoren fastställts för tillfälligt upplå- tande av kyrkorum, som invigts för svens- ka kyrkans gudstjänst, för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig för- rättning. Sådan upplåtelse må beslutas en- dast under förutsättning att vissa villkor uppfylls. Ifråga om upplåtelse av övriga samfunds kyrkobyggnader finns inga lag— bestämmelser. Församling kan och brukar delegera sin beslutanderätt till tex sty- relsen eller pastor. Ur kyrkoberedskaps- synpunkt är det önskvärt att en delegation till pastor av frågor rörande gudstjänst- rums upplåtande finns klar och att den automatiskt inträder, då normala freds- förhållanden rubbas.
Beslut om kyrkolokals upplåtande i fred fattas sålunda:
Svenska kyrkans lokaler
a) för gudstjänster mm av svenska kyr- kan — pastor
b) för annat än gudstjänst m m — kyrko- råd
c) för gudstjänst mm av övriga sam— fund — pastor
d) för annat än gudstjänst av övriga sam- fund —— kyrkoråd
e) för totalförsvarets behov —- länssty- relsen
Övriga samfunds lokaler
a) för gudstjänst mm av eget samfund —— pastor eller församling
b) för annat än gudstjänst m m — pastor eller församling
c) för gudstjänst av annat än eget sam- fund —— pastor eller församling
eget samfund — pastor eller försam— ling
e) för totalförsvarets behov — länssty- relsen.
På grund av att antalet disponibla guds— tjänstlokaler av ovan angivna skäl kom- mer att minska är det angeläget att ett gemensamhetsbruk av tillgängliga guds- tjänstlokaler åstadkoms på så sätt att olika trossamfund upplåter lokaler åt var- andra.
I ovan angivna lag angående upplå— tande av svenska kyrkans för gudstjänst invigda kyrkorum finns i 2 5 b stadgat, att upplåtelse endast må förekomma un- der villkor »att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller svenska kyrkans ordning». Detta stad— gande sett tillsammans med till paragrafen hörande specialmotiveringar, där det bl a talas om »svenska kyrkans ordning såsom trossamfund», kan, om icke orden om »svenska kyrkans ordning såsom trossam- fund» tolkas som »svenska kyrkans ka- raktär» som trossamfund, tas till intäkt att icke öppna svenska kyrkans guds- tjänstlokaler för övriga trossamfund eller icke kristna samfund ens under krigs— förhållanden. Från de synpunkter utred— ningen har att anlägga är emellertid en så generös upplåtelsepolitik som möjligt icke blott försvarbar utan även för reli- gionens och själavårdens skull angelägen under dessa förhållanden. Eftersom man fn endast har begränsad erfarenhet av gemensamhetsbruk av gudstjänstlokaler, är det betydelsefullt att erforderliga för- beredelser vidtas i fredstid för att und- vika eventuella friktioner och för att få klara riktlinjer utformade för det enskilda fallet. Dylika förberedelser för gemensam- hetsbruk kan göra problemen mindre, då de uppstår.
Ett gemensamhetsbruk av gudstjänstlo- kaler under krig eller motsvarande förhål- landen bör åstadkommas på frivillig väg. Kyrkoberedskapsutredningen föreslår att den i kap 17 föreslagna kyrkoberedskaps- nämnden utfärdar centrala rekommenda- tioner angående slutande av sådana frivil- liga överenskommelser. Själva överenskom— melsen bör slutas på det lokala planet. Det syns lämpligt att låta kontraktsprost svara för erforderliga förberedelser och samordning av hithörande frågor. Till förberedelserna hör bl a inventering av kontraktets tillgångar och en prelimi- när skriftlig överenskommelse mellan inom kontraktet verksamma församlingar om ömsesidigt bistånd ifråga om upplåtande av gudstjänslokal under angivna förhål- landen. Samtidigt bör rätten att vid krig eller krigsfara upplåta eget samfunds lo- kaler för gudstjänster åt annat samfund, vars lokaler blivit förstörda, delegeras till en person, tex pastor. En motsvarande delegering till pastor (kyrkoherde) i svens- ka kyrkan bör även vara förberedd.
Utredningen har stannat för att föreslå att överenskommelse på försök träffas på frivillig väg. Den av utredningen före- slagna kyrkoberedskapsnämnden bör om några år undersöka, huruvida ytterligare åtgärder på området erfordras.
Då annat trossamfunds lokaler på antytt sätt tas i anspråk förutsätts detta ske med lokalen och dess inredning »i befintligt skick», såvida icke överenskommelse träf- fas om annat. Att överenskommelse träf- fas om ändringar i lokalens inredning, tex övertäckande av vissa föremål vid utlåning, syns vara helt i sin ordning. En förutsättning för samfunds nyttjande av annat samfunds lokaler för gudstjänst- bruk måste vara att det gästande samfun- det icke framför sådant som är stridande mot eller sårande för det centrala i den förkunnelse, som tillhör det samfund för vilket lokalen är invigd.
Lokaler, som ej är invigda såsom guds- tjänstlokaler, bör frikostigt och utan in— skränkningar utlånas mellan samfund av alla slag.
Kap 11 Skyddet av gudstjänstlokaler och deras inventarier
Utredningen anser att det är realistiskt att räkna med, att den som anfaller vårt land icke kommer att kunna ta särskild hänsyn till kyrkobyggnader. Många av våra kyrkor har en sådan konstruktion, att det finns anledning förmoda att deras kraftigare delar kan motstå även de mo— derna vapnens påfrestningar. Beräkningar måste emellertid göras från fall till fall. I civilförsvarslagen är föreskrivet, att ägare av byggnad är pliktig att bl a vidta erforderliga åtgärder för mörkläggning av byggnaden. Skyldighet att härutöver vidta skyddsåtgärder finns icke, men det är gi- vetvis i »ägarens» intresse att vidta så- dana. För att åtgärder snabbt skall kun- na genomföras är det nödvändigt att i fred utklara vad som skall göras, när det skall göras och av vem. Riksantikvarieämbetet har i juli 1964 efter samråd med bl a kyrkoberedskaps- utredningen tillställt landets samtliga kyr- koråd ett häfte »Allmänna anvisningar för åtgärder till skydd av kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier vid krigsfara eller krig». Innehållet i dessa anvisningar åter- finns i detta betänkandes bilaga 11: 1. Föreskrifter finns för vården av kyrk- liga inventarier i fred. Föreskrifter finns också angående vad som skall ske med inventarier under krig. De skall an- tingen förvaras och skyddas på platsen eller undanföras. I kapitlet redovisas föreskrifterna som delvis tillkommit ge- nom fortlöpande kontakt mellan utred- ningen och den arbetsgrupp, som under ledning av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap utarbetat de centrala
myndigheternas föreskrifter. I en skri— velse till landets kyrkoråd har riksantik- varieämbetet 20/ 7 1964 erinrat om att det vid sidan om åtgärder för undanförsel är angeläget att vidta åtgärder för att be- vara och skydda kyrkliga föremål även inom områden från vilka undanförsel icke kommer att äga rum. För varje kyrka bör således i samråd med vederbörande lands- antikvarie eller direkt med riksantikvarie- ämbetet en förteckning upprättas över så- dana inventarier som i första hand bör skyddas i händelse av krigsfara eller krig. Ett exemplar av denna förteckning skall insändas till ämbetet för granskning. Vi— dare bör erforderligt emballage, i den ut- sträckning detta är möjligt, anskaffas och lämpliga förvaringsplatser inom eller i närheten av kyrkan utses. I den ovan nämnda förteckningen skall noteras vilka åtgärder, som bör vidtas med varje sär- skilt föremål. Anses det nödvändigt att flytta något eller några föremål till säk— rare förvaringsplats, skall detta särskilt anges.
De i förteckningen angivna åtgärderna skall verkställas, när undanförsel eller ut- rymning anbefalls inom den ort, där kyr- kan är belägen, vid beredskapslarm eller när riksantikvarien eller hans ombud där- om ger anvisning.
Riksantikvarieämbetet har också för kyrkoråden framhållit hur betydelsefullt det är att kyrkorna och deras värdefullare inventarier fotograferas. Fotografierna kan icke endast tjäna att åt eftervärlden be- vara minnet av sådana byggnader och föremål, som kan komma att förstöras i samband med ett krig. De kan vara av värde även under fredliga förhållanden. En kyrka eller ett föremål kan komma att skadas tex genom brand. Värdefulla lösa föremål kan också — vilket skett i flera fall — bli stulna,
Utredningen anser det angeläget att åt- gärder vidtas i fred för att under krig i möjligaste mån skydda kyrkor och deras
mer värdefulla konstskatter. Utredningen har funnit det mest ändamålsenligt att medverka i utarbetandet av de anvis- ningar, som nyligen utgivits av översty- relsen för ekonomisk försvarsberedskap och riksantikvarieämbetet, och har därför icke anledning att här vidare utveckla syn— punkter på erforderliga centrala åtgärder i denna del. De av överstyrelsen i samråd med berörda myndigheter och denna ut- redning utfärdade anvisningarna torde ge erforderlig allmän vägledning. Det bör en- dast understrykas vikten av att de cen- trala myndigheterna tid efter annan mo- derniserar sina anvisningar i anslutning till annat krigsplanläggningsarbete.
I regional instans ankommer erforder- liga åtgärder på länsstyrelse. Det direkta ansvaret åvilar i regel närmast länsstyrel— sens sakkunnige i dessa frågor, landsantik- varien. Denne bör genom länsstyrelsen meddela domkapitel detaljerade anvisning- ar om de åtgärder varje enskild försam- ling skall vidta för att bäst skydda sin kyrka och hur det i detalj skall förfaras med kyrkans konstskatter.
På det lokala planet bör det ankomma på kyrkorådet att efter förslag av kyrko- herde närmast ansvara för att erforderliga åtgärder blir utförda. Kyrkoherde bör — i den mån erforderliga anvisningar icke tillställs honom genom domkapitlet (kon- traktet) — själv tjänstevägen inhämta er- forderliga anvisningar.
Kyrkorådet bör förbereda frivillig un- danförsel. Kyrkorådet bör även förbereda åtgärder, som kan bringas i verkställighet, om de uppgjorda planerna tex på grund av fiendens åtgärder icke kan genomföras.
Kyrkorådet bör även ansvara för att erforderliga och möjliga mörkläggnings- åtgärder planläggs och förbereds samt skaffa sig god kännedom om i kyrkans närhet befintliga skyddsrum och deras av- sedda användning. Bla bör därvid utkla-
ras om de kan användas som tillfälligt skyddsrum för gudstjänstbesökare eller tex efter utrymning för förvaring av vär- defulla inventarier.
Kontraktsprost och biskop bör var och en inom sitt ansvarsområde medverka vid åtgärders genomförande bl a ifråga om samordning, kontroll mm.
Då det gäller övriga trossamfunds guds— tjänstlokaler kan allmänt konstateras att de ofta icke är av samma kulturhistoriska värde som sockenkyrkorna. De torde i re— gel i mindre utsträckning innehålla konst- skatter av den art varom det här är fråga. I den mån anledning därtill finns måste dock övriga trossamfunds gudstjänstloka- ler och deras konstskatter inrymmas i läns- styrelsens planläggning. I den mån lokala och regionala samordningsåtgärder erford- ras föreslås att denna samordning sker genom kyrkoherdars, kontraktsprostars och biskopars försorg. Den, som inom öv- riga trossamfund ansvarar för egendom, som kan ifrågakomma för hithörande åt- gärder, anmäler detta till vederbörande kontraktsprost eller kyrkoherde.
Kostnaderna för erforderliga åtgärder bör bestridas av ägaren utom i de fall då undanförsellagen anger annat.
Utredningen anser icke att förstöring kan bli aktuell för gudstjänstlokaler och dessas inventarier. (Se dock ifråga om ar- kivtjänst kap 12).
Kap 12 Kyrkobokföring och arkivtjänst
Föreskrifter för kyrkobokföring i krig
Kyrkobokföringen utgör jämte mantals- skrivningen och den registrering, som sker hos länsbyråerna för folkbokföring (läns- styrelserna) och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, grunden för folk- bokföringen i fredstid. Ansvarig för kyr- koböckernas förande är i allmänhet pastor i församling.
På grund av den betydelse som folk- bokföringen har, icke minst med avseende på enskildas rättigheter och skyldigheter, kan den icke nedläggas i krig. Den måste emellertid förenklas utan att det väsent- liga förloras. Kyrkobokföringen bibehåller därvid sin betydelse.
Allmänna riktlinjer för taxering, upp— börd och folkbokföring under krigsförhål- landen finns fastställda i en rad författ— ningar. Länsstyrelse skall lämna närmare föreskrifter angående verksamhetens om- fattning.
Statistiska centralbyrån har meddelat vissa tillämpningsföreskrifter till kungö- relsen om folkbokföringen i krig. Den rekommenderar, att rekonstruktionsmöj— ligheter bevaras i det längsta och har med- delat föreskrifter och anvisningar för fö- rande av kyrkoböcker och register, en- skildas anmälningsplikt, kyrkobokföring och förberedelsearbete.
Kyrkobokföringens omfattning Förandet av kyrkoböcker och register i krigstid skall begränsas till att i första hand omfatta registrering av födslar, vigs- lar och dödsfall samt, i andra hand, öv- riga förhållanden, som är av betydelse för kyrkobokföringen. I svåra lägen, då pas- torsämbetena kanske nödgats att flytta till provisoriska lokaler och inte kan med- föra alla böcker eller personalknapphet gör sig gällande, torde det vara realistiskt att tänka sig, att registreringarna begrän- sas till att avse de förstnämnda förhållan- dena. I övrigt får minnesboken bli den handling, där anteckningar görs och med hjälp av vilken inträffade förhållanden i efterhand kan rekonstrueras. I motsats till de ordinarie kyrkoböckerna fyller minnes— boken en tillfällig men viktig funktion som uppslagsregister och hjälpmedel för rekonstruktion.
Skyldighet för enskilda att anmäla barns födelse och namn samt dödsfall kvarstår
även i ett läge som det här avsedda. Be- träffande anmälan om dödsfall föreslår utredningen att föreskriven skyldighet att avlämna dödsbevis inskränks. I vart fall kan såsom centralbyrån framhåller skyl— digheten icke göras gällande utan att skä- lig hänsyn tas till omständigheterna. På militär sida finns för anmälan om döds- fall särskild sk dödsrapport. Denna in- sänds till pastorsämbetet och gäller som dödsbevis och grund för anteckning och avisering om dödsfallet. Förfaringssättet innebär en förenkling, som av allt att döma också bör kunna användas på det civila området, särskilt vid tillfälle då an- talet döda blivit stort. Centrala folkbok- förings- och uppbördsnämnden bär upp— märksamma frågan om skyldighet att av- lämna dödsbevis i föreskriven form, och i vad mån en förenklad rapportering kan tillämpas. Utredningen vill i denna fråga ytterligare hänvisa till sina förslag i kap 15 »Omhändertagande av döda under krig».
Enligt kungörelsen om folkbokföring under krigsförhållanden skall registrering av födelse, vigslar och dödsfall samt av andra förhållanden av betydelse för kyrko- bokföringen ske i den församling där an- mälan om förhållandet görs. Om enligt kyrkobokföringskungörelsen annan för— samling är kyrkobokföringsort eller rätt inskrivningsort, skall enligt bestämmel- serna pastor i denna församling underrät- tas. I många fall behöver detta icke inne- bära större svårigheter. Om de utrymda befinner sig långt från hemorten kan dock förbindelsesvårigheter på grund av krigs- handlingar uppstå. Med hänsyn härtill har aviseringsskyldigheten gjorts villkorlig, så tillvida att underrättelse skall lämnas en- dast om det kan antas att meddelandet kan komma fram. Det är av stor bety- delse, att pastorsämbetena icke minst i de befolkningsrika inkvarteringskommunerna efter utrymning är beredda att motta och
registrera anmälningar rörande kyrkobok- föringsförhållanden, som görs av de inkvar- terade. Kyrkobokföringen i dylika inkvar- teringskommuner får således en vidgad om— fattning.
Önskemålet att hemförsamlingen om möjligt underrättas som vanligt kvarstår emellertid. Särskilt med avseende på civil- ståndsändringar, som hör till de förhållan- den, som förutsatts bli registrerade även under krigsförhållanden, är en sådan avi- sering av betydelse. Detta önskemål leder till att man bör söka upprätthålla kyrko- bokföringen också i de församlingar som utrymts och, om läget medger det, där bokföra väsentliga uppgifter, såsom föds- lar, ändringar i civilstånd och dödsfall bland församlingens kyrkobokförda. Ut- redningen vill med hänsyn härtill föreslå, att det nu intagna tillägget i 19 5 kungö- relsen om folkbokföring under krigsförhål- landen —-—— av innebörd att avisering skall vara villkorlig — borttas och att avise- ringen i stället görs till regel. Skulle för- hållandena i en viss situation vara sådana, att aviseringen ändock inte kan fullgöras, torde detta få anses som ett naturligt för- hinder, varom också länsstyrelsen i enlig- het med sina befogenheter vid behov kan meddela föreskrifter.
Utredningen anser det angeläget att vid dop och jordfästning de anhöriga och vid vigsel kontrahenterna erhåller ett bevis på förrättningen. Detta kan antingen vara ett av förrättaren utfärdat intyg av lämp- lig ordalydelse, som icke är bunden, eller utfärdas på särskild formulärblankett, som bör vara av enkelt slag och ge utrymme endast åt de nödvändiga uppgifterna. Här- igenom finns ytterligare en säkerhet för att förrättningar av detta slag kan styrkas och i efterhand registreras. Utredningen föreslår att denna fråga närmare prövas av centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden, som lämpligen kan utfärda när— mare anvisningar.
Kyrkobokföringen i krig bör ses som en direkt fortsättning på den verksamhet som sker i fred även om den på grund av om- ständigheterna måste bedrivas i en annan omfattning och delvis också i andra for- mer. Församlingarnas förmåga att lösa uppgiften blir beroende av att verksam- heten i erforderlig utsträckning förbereds så att omställningen från freds- till krigs- verksamhet kan ske tillräckligt snabbt. Be- träffande skyldighet att utföra dylik plan- läggning erinras om bestämmelserna i till— lämpningskungörelsen till den sk admi- nistrativa fullmaktslagen, vari generellt fö- reskrivs att myndighet skall planlägga de ändringar eller inskränkningar i verk- samheten samt de övriga åtgärder, som kan antas bli erforderliga under krig eller vid krigsfara eller eljest under utomordent- liga, av krig föranledda förhållanden.
Planläggningen bör i huvudsak avse lo- kaler, personal, för registrering behövliga handlingar och blanketter, säker förva- ringsplats för handlingar, som kan undan- ställas samt erforderliga åtgärdskalendrar eller minneslistor.
För att verksamheten skall kunna be— drivas så ostört som möjligt måste pastors- ämbetets lokaler vara belägna utanför områden, som av försvarsmyndigheter an- ses som riskområde. För flertalet försam- lingar på landsbygden innebär detta att ordinarie lokaler lämpar sig för verksam- heten också i krigstid. Expeditioner be— lägna i orter, som avses att utrymmas, måste däremot ersättas med lokaler utan- för orten på skyddat avstånd från den- samma. Utredningen anser icke att det finns skäl flytta pastorsexpedition till om- råden, dit huvuddelen av församlingens befolkning utryms. En förläggning inom begränsat avstånd från utrymningsorten bör vara tillräcklig. Anvisning om lämp- lig uppehållsplats här redan i fredstid utklaras efter samråd med länsstyrelsen.
Samråd i sådana frågor söks lämpligen genom kontraktsprost eller biskop.
I vissa fall bör övervägas om icke två eller flera församlingar, som finns inom en och samma riskort, kan upprätta ge- mensam expedition för kyrkobokföring. En sådan anordning torde ofta vara ägnad att öka driftsäkerheten och minska an- språken på lokaler och andra resurser. Denna möjlighet bör särskilt utnyttjas vid planeringen i de största städerna.
Ansvarig för kyrkobokföringen bör allt- jämt vara pastor i församlingen. Som medhjälpare bör i största utsträckning an- litas expeditionspersonal, som redan i fredstid är förtrogen med uppgiften. Endast personer, vilka är kända för medborgar- sinne, kan komma i fråga.
Kyrkoböcker och register samt andra handlingar, som avses användas för krigs- bokföringen, bör på lämpligt sätt förteck- nas eller märkas, så att de vid behov lätt kan avskiljas från handlingar vilka kan ställas undan.
Särskilt betydelsefullt är att personak— terna förvaras skyddat och framförallt brandsäkert. Även böcker och handlingar, som fortlöpande används i krigsbok- föringen, bör såvitt möjligt förvaras i brandsäkra utrymmen. Tillgången till blan- ketter och annan för verksamheten erfor— derlig materiel bör i lämplig omfattning säkerställas.
I enlighet med den nämnda vägledande principen rörande ansvaret för att erfor- derlig beredskapsplanläggning kommer till stånd anser utredningen att det även i fortsättningen i central instans bör an— komma på den centrala folkbokförings- myndigheten att meddela de närmare an- visningar, som skall bestämma planlägg- ningens innehåll och omfattning. I regio— nal instans måste länsstyrelse och domka- pitel verka för att planläggning kommer till stånd enligt de centrala anvisningarna och föreskrifterna samt utöva tillsyn över planläggningen. Länsstyrelserna bör här-
jämte bistå pastorsämbetena och vara dem behjälpliga med råd och upplysningar för att få fram så ändamålsenliga och med övrig försvarsplanläggning samordnade planer som möjligt.
Särskild befolkningsregistrering i krig
Enligt lagen om kommunal beredskap åligger det kommunerna under civilför- svarsberedskap att registrera befolkning, som till följd av utrymning eller andra utomordentliga förhållanden i krig nöd- gats lämna sina bostäder och tagit uppe- håll i kommunen. Registreringsskyldig- heten avser således endast inkvarterings- kommuner.
Befolkningsregistreringen skall ske dels i ett inkvarteringsregister, som förs av or- gan inom inkvarteringskommun, dels i upp- lysningsregister, som förs av posten enligt poststyrelsens bestämmande. Kommunen skall ombesörja, att uppgifter för registre- ringen lämnas registerförarna snarast möj- ligt efter inkvarteringen. Uppgifterna skall också tillställas den lokala arbetsmark- nadsmyndigheten. Registreringen bör ske inom en relativt kort tid efter det de ut- rymmande anlänt.
Det ankommer på centrala folkbokfö— rings- och uppbördsnämnden att efter sam- råd med berörda myndigheter meddela erforderliga anvisningar för befolkningens registrering. Även om befolkningsregistre— ringen icke direkt påverkar kyrkobokfö- ringen, som huvudsakligen kommer att avse registrering av födslar, vigslar och dödsfall men icke notering av in- och utflyttningar, bör dock det nära samband, som föreligger mellan de båda verksam- heterna, beaktas, när direktiv och anvis- ningar slutligen utformas.
Arkivtjänst
I fråga om förvaring, undanförsel m in av arkivalier och böcker hänvisar utredning- en till av överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap i samråd med berörda myndigheter och denna utredning 1964 utgivna anvisningar.
En del av de handlingar, som i dagens läge förvaras i församlingarna och då när— mast på pastorsexpeditionerna är av den art, att de även under beredskap och krig skall användas för löpande noteringar av olika slag. Av redogörelsen i det före- gående framgår, att detta i första hand gäller församlingsbok och ministerialböc- ker. Till dessa handlingar bör också föras den s k minnesboken, i vilken anteckningar tillfälligtvis görs för att möjliggöra avise- ringar till rätt kyrkobokföringsort, senare rekonstruktioner osv. Dessa handlingar måste förvaras på ett så betryggande sätt som möjligt på den plats där församlings- verksamheten upprätthålls. Detta kan vara på församlingsorten i anslutning till de vanliga lokalerna, om anledning icke fun- nits att av säkerhetsskäl flytta verksam— heten därifrån, eller på annan plats inom eller utom församlingen.
Övriga handlingar i församlingens vård torde i stort sett kunna uppdelas i sådana, som på grund av deras omistlighet och värde från rätts- och forskningssynpunkt mm skall undanföras till säkrare förvar, och sådana som efter angelägenhetsgrade- ring trots allt befinns kunna vara kvar. Att märka är emellertid, att även för de senare bör bästa möjliga skydd ordnas med tanke på brandfara och andra risker för förstörelse. Riktlinjer för ett rätt hand— lande ifråga om arkivalier bör kontrakts- vis inhämtas hos de arkivvårdande myn- digheterna.
Föreskrifter angående förstöring av handlingar, vilka icke får komma i obehö- riga händer vid eventuell ockupation av någon del av landet, saknas. Sådana bör utarbetas av de arkivvårdande myndighe- terna. I ett läge, då överhängande fara föreligger för att handlingar, som av en ockupationsmakt kan utnyttjas för släkt— repressalier, faller i orätta händer, anser
utredningen att det i allmänhet kan vara motiverat att sådana handlingar — trots sitt värde från arkivsynpunkt — förstörs. Regler för församlingsmyndighetens befo- genheter i dessa frågor torde vara ett vill— kor för att erforderliga beredskapsåtgär— der blir vidtagna.
Handlingar, som fortlöpande skall an- vändas och handlingar, vilka skall undan- föras och omfattas av planläggningen för undanförsel, bör utmärkas på sådant sätt, att de utan vidare kan särskiljas från and- ra handlingar. Dylik märkning bör ske redan i fredstid med enkel beteckning, tex med en tejpremsa.
Den närmare uppföljningen i central instans av de frågor om arkivtjänst, som har samband med församlingarnas kyrko- bokföring, bör ankomma på riksarkivarien och centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden i samråd med överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och den av utredningen föreslagna kyrkobered— skapsnämnden. Regionalt bör det ankom— ma på länsstyrelsen att under medverkan av landsarkivarie och i samråd med dom- kapitel meddela ytterligare anvisningar för kyrkornas arkivtjänst.
Mikrofilmning
Det finns anledning räkna med att ett stort antal arkivalier som en följd av krigshandlingar kommer att förstöras. En möjlighet att rekonstruera förstörda hand- lingar och bevara fakta erbjuder i freds- tid utförd mikrofilmning och annan foto- grafering. Möjligheten att mikrofilma kyrkoarkiv har använts bl a i vårt land. I kapitlet lämnas en orientering härom. Kyrkoberedskapsutredningen anser, att arkivfilmning är av värde från beredskaps- synpunkt. Utredningen har också vid för- frågan från kyrkliga myndigheter rekom- menderat fortsatt mikrofilmning av arki- valier. Värdet skulle bli mycket stort om filmning kunde ske även av de handlingar,
som nu på grund av sekretessföreskrifter icke är åtkomliga. Enligt utredningens uppfattning borde det vara möjligt att ut- föra denna mikrofilmning utan att sekre- tesskraven eftersätts under förutsättning att kopiorna förvaras på ett betryggande sätt. Med hänsyn till risken för förstöring under krig syns det bästa skyddet kunna erhållas om original och kopior förvaras på skilda platser.
Utredningen föreslår att det uppdras åt riksarkivet att verka för att mikrofilmning även av aktuella handlingar kommer till stånd.
Kap 13 Det psykologiska försvaret och kyrkan
Den psykologiska krigföringen känner ingen fred. Den pågår alltid så länge inter- nationella motsättningar finns och den når de flesta individer. Den kommer att öka under krig. Det psykologiska försvarets uppgift är att bevara och stärka motstånds- andan.
Målet för fiendens psykologiska krig- föring är att undergräva moralen och lam- slå motståndsviljan. Psykologisk krigfö- ring är en billig anfallsmetod, som icke kräver att angriparen sätter in större styr- kor mot vårt land. De metoder, som brukar användas, kan indelas i sådana som syftar till att splittra motståndet, spränga sammanhållningen och sprida skrämsel.
Alla massmedia, som redan i fred har stor betydelse för opinionsbildningen, tas i anspråk för den psykologiska krigfö- ringen.
Den nuvarande planläggningen angåen- de kyrkans medverkan i det psykologiska försvaret är obetydlig. Utredningen ifråga- sätter om icke kyrkans uppgift i detta sam- manhang kunde ökas utan att dess ställ- ning som kyrka behöver äventyras. Inom ramen för den kyrkliga verksamheten kan kyrkan bla medverka i kampen mot
skräck och splittring. Redan i fred kan kyrkan medverka till att skapa en psykisk motståndskraft.
Kunskap är en viktig faktor att öka vår motståndskraft. Vetskapen om att en angripare på grund av vårt geografiska läge och på grund av engagemang på and- ra håll icke har möjlighet att koncentrera mer än en del av sina krafter mot vårt land, vetskapen om att vi har ett starkt försvar och vetskapen om att förändringar av maktbalansen i vår del av världen icke likgiltigt kan åses av den »andra parten» kan vara värdefulla. Likaså kan tex kän- nedom om hur vi sprider ut vår krigs- makt och civila befolkning för att skydda den mot kärnladdningarnas verkan och kunskap om våra skyddsrum ha betydelse.
Tro och förtröstan är en annan mycket viktig faktor. »Kommer ett krig över oss ställs vi alla inför oerhörda prövningar. Om vi under tider, då vi förunnas att leva i fred, bygger upp en livsåskådning, som håller i vardagslivets påfrestning, lägger vi kanske en grund, som kan bära oss även i krig — en grund av förtrös- tan», skriver civilförsvarsöverläkaren Wa— lo von Greyerz i sin bok »Människan och kriget».
All erfarenhet visar, att religionen för många är av stor betydelse, då det gäl- ler att skapa andlig motståndskraft, psy— kisk hälsa och balans. Även tron på vår uppgift, förtroendet för landets lagliga styrelse, tilltro till den uppgift man ställts inför samt samhörighetskänsla'gentemot medmänniskor är viktiga faktorer i civil- befolkningens motståndsanda, som väl låter sig förenas med kristna synpunkter.
Då det gäller att möta en angripares försök att splittra och skrämma oss och undergräva vår motståndsvilja bör präs- ten kunna verka i första ledet. Prästen är genom sin utbildning och sin kallelse van att medla, trösta och skapa en grund för förtröstan på något högre, som ger trygghet och mening.
Exempel på verksamhetsområden
Utredningen anser att radion kontinuer- ligt bör avlyssnas hos domkapitel, på pas- torsexpedition och av församlingsledning under händelserika skeden. Avlyssningen bör ske på våglängder, där man är van att lyssna på Sveriges radio.
Utredningen anser det betydelsefullt att de religiösa programmen i radio och TV fortsätter i minst samma omfattning som i fred. Lokal- och regionalsändarnas möj— ligheter att nå befolkningen i en viss del av landet bör särskilt uppmärksammas av de regionala och lokala kyrkliga myndig- heterna.
Opinionsförmedlare, som vidarebeford— rar radions, pressens o s v »budskap», spe- lar en viktig roll för opinionsbildningen. Viktigt är emellertid icke endast vad som sägs och att det sägs utan även hur det sägs. Präster har inom detta område en betydelsefull uppgift, som bör gå att väl förena med prästens övriga uppgifter. Det de säger från predikstolen, talarstolen eller i något annat sammanhang kan bidra till lugn, sans och förtröstan. Förtvivlan, skräck och panik kan dämpas om någon — helst någon man är van att lyssna till och som själv kan ge uttryck åt person- lig inlevelse —— behåller lugn och besin- ning. Vid ett krigsutbrott, i hotade och drabbade landsändar, i paniksituationer osv kan prästens ord betyda mycket. Det har från flera håll till utredningen framförts önskemål om anvisningar och stammar till tal att användas i allvarliga situationer. Utredningen anser att sådana kan framtas genom den av utredningen fö- reslagna kyrkoberedskapsnämndens eller genom biskopsmötets och frikyrkorådets samfällda försorg. Några inom utredningen skrivna exempel på dylika tal bifogas i bi- laga 13: 1.
Under första tiden efter ett krigsutbrott kommer förvisso icke arbetstillfällen att saknas. Det är angeläget att snarast så.
ordnade förhållanden som möjligt skapas. Skolor och undervisning, bibliotek, för- eningsliv och hjälpverksamhet måste kom- ma igång, varvid prästerna kan medverka genom initiativ. Även i skyddsrum bör någon form av verksamhet pågå. Det är viktigt att bl a från kyrkligt håll allt görs för att på orten skapa en kyrklig gemen- skap, som kan ta sig många uttryck utöver att »gå i kyrkan». Inbjudningar till sy- föreningar, ungdomsföreningar osv kan tjäna som exempel.
Det är därutöver viktigt att allt görs för kontakten med de anhöriga på andra orter. Även här har prästerna en stor uppgift. Prästen kommer i stor utsträck- ning att få till uppgift att meddela anhö- riga om dödsfall. Vid stort antal dödsfall torde det bli nödvändigt, att prästerna ut- ser lämpliga medhjälpare i denna svåra uppgift. Det är dock viktigt, att prästen icke endast blir den som kommer med bud om olyckor och död utan även med glädjande eller lugnande uppgifter.
Det viktigaste kommunikationsmedlet näst personligt besök torde bli brev. I kapitlet lämnas anvisningar för hur man kan nå kontakt med anhöriga.
Några organisationsfrågor
I det psykologiska försvarets krigsorganisa- tion ingår i upplysningscentralen en upplys- ningsavdelning med en särskild folkrörel- sesektion. De kristna samfunden represen- teras fn i denna av en representant från svenska kyrkan och en från övriga trossamfund. Det är angeläget att de per— soner, som placeras för ifrågavarande uppgifter, är valda bland sådana, som är väl förtrogna med hithörande pro- blem på riksplanet och som även ge- nom sin fredsverksamhet är vana vid riks- omfattande upplysningsverksamhet. U tred— ningen anser att dessa befattningar i UC bör tillsättas efter samråd med eller efter
förslag från den av utredningen föreslagna kyrkoberedskapsnämnden.
I regional instans svarar i krig länssty- relsens upplysningsdetalj för upplysnings- verksamheten. I denna ingår icke före- trädare för speciella intresseområden — sålunda icke heller för kyrkan. I lokal in- stans finns sk ortsombud. Prästmän kan ifrågakomma som ortsombud.
Utredningen anser icke att det av kyrko- beredskapsskäl finns anledning föreslå ändringar i den ovan redovisade organi- sationen. Det är dock angeläget att nära kontakt hålls mellan de kyrkliga myndig- heterna och upplysningsorganen. På riks— planet bör denna kontakt ske mellan be- redskapsnämnden för psykologiskt försvar och den av utredningen föreslagna kyrko- beredskapsnämnden. I regional och lokal instans bör kontakten ske mellan länssty- relse och biskop eller den kontraktsprost, som utredningen föreslår skall vara kon- taktman med länsstyrelse.
Kap 14 Kyrkliga publikationer mm
Det är viktigt att pressen fungerar även i krig. Pågående planläggning är inriktad på att möjliggöra fortsatt tidningsutgiv- ning även om vissa tidningsofficiner ge- nom sabotage eller andra krigshandlingar skulle förstöras. Huvuddelen av bered- skapsplanläggningen för den press och litteratur, som utges av kristna samfund, leds av Fackpressens beredskapskommit- té. Beredskapskommittén har den allmänna uppfattningen, att vissa åtgärder måste vidtas för att under krig begränsa den stora tidskriftsfloran. Denna begränsning kan åstadkommas dels genom att vissa, främst mindre tidskrifter läggs ned, dels genom att vissa av organisationer utgivna tidningar sammanförs i grupper. Antalet kyrkliga publikationer är av betydande storleksordning. I anslutning till svenska kyrkans verksamhet utges ett sextiotal tid— skrifter. Övriga trossamfund utger sam—
manlagt ett trettiotal. I dessa tal är icke inräknade det stora antalet regionala och lokala skrifter av typen stifts- och för- samlingsblad m m.
Kyrkoberedskapsutredningen anser, att det är angeläget att även i krig publika- tioner, som utgetts av samfunden, utkom- mer och distribueras till sina läsare på ett sätt, som så mycket som möjligt svarar mot de fredsmässiga förhållandena. Det syns emellertid realistiskt att räkna med, att en väsentlig koncentrering måste vid- tas. Planläggningen på detta som på and- ra områden måste inriktas på att klara det svåraste alternativet. Kan detta alter- nativ lösas kan också mindre svåra alter- nativ genomföras. Ett minimum syns vara en tidskrift för svenska kyrkan och evan- geliska fosterlandsstiftelsen och en för öv- riga samfund.
I ett mindre pressat läge bör svenska kyrkans tidskrifter utkomma i en omfatt- ning som återges i kapitlet och övriga samfund få möjlighet behålla minst en tidning vartdera. Så fort läget det medger bör en successiv återgång till mera freds- mässiga förhållanden ske. Utredningen an- ser att det bör ankomma på beredskaps- nämnden för psykologiskt försvar att ut- klara hur långt koncentreringen måste dri- vas med hänsyn till tekniska och andra resurser. Beredskapsnämnden bör även medverka till att erforderlig planläggning (krigsproduktionsbesked och distributions- planering) kommer till stånd.
Det bör stå klart för alla kyrkliga pu- blikationers ledning, att förutsättningen för att publikationerna skall kunna kom- ma ut i krig är, att publikationerna inord- nas i denna planläggning. Vid planlägg— ningen bör beredskapsnämnden närmast samverka med diakonistyrelsen och Sve- riges frikyrkoråd. Om den av utredningen föreslagna kyrkoberedskapsnämnden till- kommer bör denna medverka vid uppgö- rande av förslag till samordning av tid- ningsgrupper.
Utredningen anser att ett meddelande— blad bör utges för svenska kyrkans präs- ter. Denna tidning bör bl a innehålla ad— ministrativa meddelanden etc. Om en kyrkoberedskapsnämnd tillkommer bör meddelandebladet utgöra denna riksled- nings språkrör. Distributionen måste un- der krigstid ske som i fred -— huvudsak- ligen med post. Adresslistor med kyrkliga myndigheters krigsadresser bör disponeras av överordnade rn fl kyrkliga myndigheter i den utsträckning som bedöms erforder- ligt för att minska behovet av eftersänd- ningar. Utredningen anser att det är lämpligt att såväl den kyrkliga riksled- ningen som samfundsledningar, domkapi- tel och enskilda församlingar, i den mån så icke skett, utrustas med apparater för massframställning av meddelanden mm (stenciler, ormig ed). Dylika apparater, som är förhållandevis billiga, kan med fördel användas även i fredsarbetet. An— skaffningen och därmed förenade kost— nader behöver därför icke enbart ses som en beredskapsåtgärd.
Böcker
Bokförlagsverksamheten för litteratur med religiöst inslag är i fred betydande. Den kan i krig icke ha samma omfatt- ning. Befintliga lager av uppbyggelselittera- tur m rn bör utnyttjas så långt resurserna räcker. Behovet av andlig litteratur, främst biblar och psalmböcker, torde komma att öka i krig. Behovet kommer att bli än större till följd av befolkningsomflyttning- arna, som kanske ofta måste ske snabbt och under upprörda förhållanden.
Inom krigsmakten används som ledning för religiös verksamhet en fältkyrkohand- bok. Fältkyrkohandboken i tidigare upp— lagor har med goda erfarenheter använts inom krigsmakten av präster tillhörande såväl svenska kyrkan som övriga trossam- fund. Fältkyrkohandboken innehåller myc- ket som med fördel skulle kunna komma
till bruk icke enbart inom krigsmakten utan även inom samhället i övrigt under krigsförhållanden.
Utredningen vill ifrågasätta, om det icke för krigsbruk bör framtas andaktsböcker och biblar tex på samma sätt som skedde inom krigsmakten under andra världskri- get, då »fältandaktsböcker» och »fälttesta- menten» trycktes och utdelades i mycket stora upplagor. Fältandaktsboken som egentligen är avsedd för krigsmaktens personal, torde kunna tjäna som uppbyg- gelsebok även för civilbefolkningen. I den mån anledning icke finns att i fredstid framta sådan litteratur bör i vart fall för- beredelser vidtas för att en sådan produk- tion skall kunna genomföras i krigstid. Planläggningen bör närmast ankomma på beredskapsnämnden för psykologiskt för- svar i samråd med Svenska bibelsällskapet.
En annan åtgärd, som under krigstid kan behöva tillgripas, är en »utjämning» av tillgänglig litteratur. En dylik utjäm- ning torde i första hand böra ske stiftsvis och ordnas genom insamling i »överskotts— områden», t ex sådana områden som måst utrymmas, till fördel för områden inom vilka ett stort antal personer inkvarterats. I andra hand bör den ske mellan stift inom samma civilområde och i tredje hand pla- neras genom den föreslagna kyrkobered- skapsnämnden.
Utredningen anser att i en framtida upplaga av »Om kriget kommer» bland föremål, som bör medtas vid utrymning även bör nämnas bibel och psalmbok.
För eget bruk torde präster och pasto- rer så långt så är möjligt medföra sina egna handböcker. Utredningen vill emel- lertid förorda att den föreslagna kyrko- beredskapsnämnden eller diakonistyrelsen och frikyrkorådet gemensamt, undersöker om icke en publikation, liknande eller lika med krigsmaktens fältkyrkohandbok, kan framställas för att vara till hjälp även utom krigsmakten.
Kap 15 Omhändertagande av döda under krig
Inledning
I detta kapitel behandlas frågor rörande de dödas omhändertagande, identifiering, undanförande, anordnande och utnyttjan- de av kyrkogårdar m m, jordfästning och gravsättning, meddelande om dödsfall till anhöriga och myndigheter, rapportering av jordfästning och gravsättning samt re— gistrering av döda, av gravplatser mm. Omhändertagande av döda under krig om- fattar problem, vilkas lösning endast till en del hör samman med kyrkoberedskaps- området. Ett flertal utredningar har be- rört frågan angående dödas omhänderta- gande under krig, men ännu saknas sam- lade förslag till riktlinjer och bestämmel- ser för erforderliga åtgärder m rn. Kyrko- beredskapsutredningen har funnit starka skäl att behandla de väsentligare frågorna rörande omhändertagande av döda under krig och framlägga i varje fall allmänna synpunkter och förslag i anslutning här- till, bla i fråga om ansvarsfördelningen för den fortsatta krigsplanläggningen. Först och främst sker detta utifrån nöd- vändigheten att icke förbigå en väsentlig krigsuppgift för församlingarna och deras organ liksom för präster och pastorer. Framförallt är det emellertid nödvändigt, att de viktiga frågorna bringas ett steg närmare en lösning.
Nuvarande lagstiftning
I kapitlet lämnas en allmän orientering om nuvarande föreskrifter om jordfäst- ning, gravsättning och begravningsplats. Här må endast erinras om att det åligger församling eller, om Konungen för sär- skilt fall så förordnat, borgerlig kommun »att hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal gravplatser av veder-
_ tagen typ».
Efter hörande av bla kyrkoberedskaps- utredningen har en del av föreskrifterna kompletterats med särskilda bestämmel- ser för tid, då riket är indraget i krig. Då må gravsättning eller eldbegängelse av stoft efter person, vars död orsakats av krigsåtgärd eller smittosam sjukdom, före- tas utan iakttagande av bestämmelserna. I föreskrifterna talas även om »eljest av det allmänna anordnad» begravningsplats. De citerade orden inbegriper tex sådan allmän begravningsplats, som i katastrof- situationer måste anordnas med hälp av civilförsvaret.
Hittillsvarande åtgärder rörande begrav— ningsväsendet m m under krig
Statsmakterna beslöt att uppgiften att omhänderta döda i krig från år 1960 skulle åvila de ordinarie samhällsorganen. Des- sa skulle dock vid svårare lägen få hjälp av civilförsvaret. Civilförsvaret skulle även ansvara för att erforderlig plan- läggning kom till stånd. Någon sådan torde i avvaktan på vidare utredning icke ha genomförts. I proposition 1964: 4 fram- lades förslag till lag om kommunal bered- skap. I propositionen omnämns den ci- vila krigsgravtjänsten. Ordinarie organ skall svara för denna verksamhet i mera »normala» lägen. Civilförsvaret skall sva- ra för densamma i svåra lägen, då uppgif- terna blir alltför krävande för de ordinarie organen. Civilförsvaret kan med civilför— svarsplikt anskaffa arbetskraft och med förfoganderätt ta maskinell utrustning i anspråk. Hälsovårdsnämnd bör vara den myndighet, som närmast begär civilförsva- rets medverkan. Lag om kommunal bered- skap (SFS 1964: 63) och kommunal bered- skapskungörelse (SFS 1964: 722) innehål- ler föreskrifter, som ansluter till vad som föreslogs i ovanstående proposition, dock utan att den civila krigsgravtjänsten direkt omnämns.
Gravtjänsten inom krigsmakten regle-
ras i en särskild av överbefälhavaren år 1959 fastställd krigsgravinstruktion, som skall tillämpas i krig eller då Kungl Maj:t därom förordnar. I kapitlet refereras in- struktionens föreskrifter bla med hänsyn till att de kan komma att tillämpas även inom den civila sektorn. Därtill kommer att krigsgravinstruktionens bestämmelser är de enda som finns på detta område. Instruktionen anger att krigsgravtjäns- tens uppgift är att enligt folkrättsliga i'egler och i överensstämmelse med i Sverige gäl- lande lagar och förordningar på ett vär- digt och pietetsfullt sätt ta hand om i krig avlidna. Den anger som grundprin- cip, att gravsättning i hemorten skall efter- strävas men att stridshandlin gar samt trans- port- och utrymningsförhållanden kan medföra, att gravsättning tillfälligt måste ske i sk fältgrav eller på särskild krigs- kyrkogård. Efter fientligheternas instäl- lande bör så långt så är möjligt döda och stupade överflyttas till hemorten.
Grundläggande synpunkter
Erfarenheter från det senaste kriget och de beräkningar, som finns av modern va- penteknik och moderna betvingelsemeto- ders förstörelseverkan, talar för att för- luster i döda icke blott inom krigsmakten utan även i övrigt kan bli stora under en kort tid och på ett geografiskt begrän— sat område. Det är även uppenbart att resurser, både materiella och personella, att ta hand om döda behövs i betydande mängd vid samma tillfälle som dessa re- surser erfordras för andra, kanske mer angelägna försvarsuppgifter, nämligen att skydda och rädda levande människor eller att förstärka våra stridskrafter och vårt totalförsvars insatser på avgörande områ- den.
Omhändertagande av döda är en vä- sentlig fråga från etiska, religiösa, psyko- logiska och hygieniska synpunkter. Även från allmänrättsliga grunder —- av hänsyn
till äganderätts- och arvsförhållanden _— är ett noggrant omhändertagande av stor betydelse. Det må understrykas att de religiösa och psykologiska skälen under krigsförhållanden måste bedömas som lika väsentliga som andra, vilka annars kan synas mer påtagliga. Begravningsväsendet mm är en del av totalförsvaret. I krig måste även begravningsväsendet vara väl planlagt och ha en god beredskap.
Sedan cirka tio år tillbaka pågår ana- lyser av de moderna stridsmedlens verk— ningar mot befolkningen i tätorter, stads- analyser, och även — fastän i mindre om- fattning — mot befolkningen på lands- bygden. Analyserna utförs numera huvud— sakligen på uppdrag av civilförsvarsstyrel- sen. Genom stadsanalyserna erhålls ett underlag för bedömande av rådande loka- la förhållanden och de civilförsvarsåtgär- der av taktisk och organisatorisk art, som är nödvändiga. Om man utgår från de svenska stadsanalyserna, kan konstateras att överraskande anfall mot icke utrymda orter kan leda till att 40—50 0/0 av de per— soner, som finns inom skadeområdet, dö— das.
I utrymda samhällen kommer antalet döda att nedgå väsentligt, men det rör sig fortfarande om betydande antal. Det kan konstateras att förlustsiffrorna vid kärnva- penanfall genomgående ligger väsentligt högre än förlustsiffrorna vid anfall med konventionella vapen. Överslagsvis kan så- gas, att förlusterna vid anfall med käm- laddning kan bli omkring tre gånger så stora som förlusterna vid de svåraste bombanfallen under andra världskriget.
Utredningen anser att det är angeläget, att det av civilförsvarsstyrelsen påbörjade arbetet med stadsanalyser fortsätter. Med stöd av sådana kan en krigsgravorganisa- tion regionalt och lokalt planeras.
Kyrkoberedskapsutredningen saknar an— ledning att närmare granska krigsgrav- tjänstens organisation inom krigsmakten, men går dock in på den i följande avseen-
den. Utredningen finner att en viss utökning av organisationen syns erforderlig. Den bör dock beräknas enbart för krigsmak— tens interna behov. Företrädare för krigs- gravtjänsten bör tillkomma på försvars— områdesnivån.
Utredningen anser det också angeläget att samarbete i största möjliga utsträck- ning sker mellan vederbörande militära och civila myndigheter ifråga om plan- läggning av särskilda reservkyrkogårdar och krigskyrkogårdar.
Uppsamling av döda
I nu gällande civilförsvarskungörelse sägs beträffande tjänstegrenen »räddnings- tjänst» endast, att den har till uppgift »att undsätta dem som blivit innestängda vid byggnadsras eller eljest blivit i behov av hjälp för sin räddning».
Utredningen anser att omhändertagande av döda på platsen för dödsfall, uppsam- ling och transport till bårhus, begrav- ningsplats edyl under mer »normala» krigsförhållanden bör fungera ungefär efter samma principer som i fred. De or- gan som i fred har dessa uppgifter bör kunna fullgöra dem även i sådana lägen. Huvudansvaret måste ligga på den kom— munala styrelsen med bistånd av medici- nal- och polismyndigheter etc. Under svå- rare krigsförhållanden blir problemen större. Räddande av levande måste ges företräde framför omhändertagande av döda. Ansvaret bör emellertid alltjämt lig- ga på de kommunala organen. Det bör ankomma på dessa att vid behov påkalla civilförsvarets medverkan. I många fall kan det bli nödvändigt för länsstyrelse— instansen att ge direktiv både till kom- mun och civilförsvarsorganisation. Utred- ningen anser att planeringen för krig bör omhänderhas av civilförsvarsstyrelsen i samråd med övriga berörda centrala myndigheter. I regional instans bör plan-
läggning och direktivgivning åligga läns- styrelse.
Utredningen finner det angeläget att personal, som skall ingå i civilförsvarets räddningstjänst, utbildas i »att framtaga de döda ur rasmassorna, tillvarata på plat- sen förefintliga identifieringsmöjligheter samt föra de döda till bårhus eller andra anvisade uppsamlingsplatser» (civilför- svarsutredningen). Sålunda bör en effektiv utbildning i omhändertagandet av döda ske i civilförsvarets regi för den personal som ingår eller skall ingå i kårer för rädd- ningstjänsten. Sådan utbildning bör även ifrågakomma för polispersonal och perso- nal i civilförsvarets bevakningskårer, som ombesörjer ordningshållning. En viss ori- entering i hithörande frågor kan vara ak- tuell även för andra inom totalförsvaret placerade befattningshavare vid kommu- nala organ, inom kyrkliga församlingar m fl.
De dödas identifiering
I fred ankommer ansvaret för erforderlig identifiering av döda i huvudsak på ve- derbörande polismyndighet. Det är av största vikt att identifiering utförs även i krig.
1962 beslöt Kungl Maj:t obligatorisk anskaffning av identitetsbrickor för nyföd- da barn och medgav 1963 frivillig anskaff- ning av sådana brickor till självkostnads- pris för övriga medborgare.
Utredningen anser det angeläget att effektivare åtgärder än fn vidtas av stats- makterna för intensifierad frivillig anskaff— ning av identitetsbrickor.
Utredningen understryker vikten av att en effektiv och rationell planläggning för identifieringsverksamheten under krig sna- rast kommer till stånd och att ansvaret därför bör läggas på rikspolisstyrelsen i samverkan med civilförsvars- och medici- nalstyrelsen. Detaljanvisningar för plan- läggning bör utfärdas av vederbörande
länsstyrelse. Undervisning i likidentifie- ring bör äga rum vid statens polisskola och för personal i räddnings— och ordnings— tjänst.
Dödsbevis och begravningstillstånd
Det är uppenbart att svårigheter kan upp- stå att i krig anskaffa dödsbevis och till- stånd till gravsättning enligt i fred gäl— lande regler. Det är pastor till vilken an— mälan om dödsfallet gjorts, som skall ut- färda intyg om att gravsättning eller eld- begängelse får äga rum (& 18 begravnings- kungörelsen). Även i övrigt finns vissa föreskrifter om tillstånd till gravsättning, eldbegängelse och i vissa fall krav på närmare undersökning av den döda krop— pen under medverkan av polismyndig- het mm. I sådana fall, då det antas att döden orsakats av annan person, är det polismyndighet som meddelar tillstånd till gravsättning eller eldbegängelse. I vissa fall kan även länsstyrelse bli avgörande instans.
Det är självfallet att reglerna avser nor— mala förhållanden, varför begravnings- kungörelsen kompletterats med föreskrif- ter (5 32), som medger dispens under krig. Sålunda finns det oftast under krig anled— ning förmoda »att döden orsakats av an- nan person». Betydande svårigheter kan föreligga att få tag på person, som kan utfärda begravningstillstånd på det sätt, som är avsett i kungörelsen.
Utredningen föreslår att det uppdras åt medicinalstyrelsen att i samråd med över— befälhavaren, rikspolisstyrelsen, civilför- svarsstyrelsen samt den föreslagna kyrko— beredskapsnämnden att utge erforderliga föreskrifter på detta område.
Tillvaratagande av personliga tillhörigheter
Den för krigsmakten gällande krigsgrav- instruktionen lämnar noggranna föreskrif- ter för hur avlidens personliga tillhörig- heter, utrustning mm skall omhändertas.
Motsvarande föreskrifter saknas utanför krigsmakten. Utredningen anser att de principer, som bedöms lämpliga för krigs- maktens personal, även kan tillämpas för andra.
Kyrkoberedskapsutredningen föreslår att bestämmelser för en närmare planläggning utfärdas av rikspolisstyrelsen i samråd med civilförsvarsstyrelsen, medicinalsty- relsen och övriga berörda myndigheter och finner det angeläget att denna fråga be- hadlas i samband med de förutnämnda.
Tjänsten i bårhus mm
Tjänsten i bårhus eller vid annan upp- samlingsplats för döda består främst i att förvara de avlidna, iordningställa deras kroppar, svepa dem och nedlägga dem i kistor samt av andra förberedelser för jordfästning eller eldbegängelseakt.
Kyrkoberedskapsutredningen finner i enlighet med från början uttalade prin- ciper att det bör ankomma på kyrko- gårdsförvaltningen och den kyrkliga för- samlingen (eller den borgerliga kommunen, då denna i fred svarar härför) att plan- lägga och ansvara för tjänsten i bårhus även under krig, både i mer lugna krigs- förhållanden och i skärpta lägen. Utred— ningen finner det angeläget att erforderlig planläggning för krigsverksamheten äger rum i fred. I fred befintliga bårhus måste under krig kompletteras med tillfälliga uppsamlingsplatser. Som underlag för be- räkningar kan i kapitlet angivna värden ge vägledning.
Utredningen anser det angeläget att be- gravningsentreprenörer medverkar även under krig i de uppgifter, som de under fred är vana att handha, och avger i ka- pitlet förslag härom.
Om antalet döda i en inkvarteringsför- samling blir onormalt stort, kan särskilda transportproblem uppstå i de fall, då man i mer betydande antal önskar jordfästning eller gravsättning på hemorten, i familje—
grav edyl. Man torde för dessa ändamål endast kunna räkna med allmänna trans- portmedel. Särskilda arrangemang kan icke genomföras. Eftersom de allmänna transportmedlen i ett sådant läge som en följd av samhällets omställning och krigs- handlingar är hårt ansträngda, måste jord- fästning och gravsättning ske på ett sätt som ställer minsta möjliga krav på trans- portmedel. Om erforderliga transportme- del icke kan åstadkommas genom begrav- ningsentreprenör, får det ankomma på kyrkoförvaltningsmyndigheten att själv eller i katastrofläge med bistånd av civil- försvarets resurser genomföra absolut nöd- vändiga transporter under medverkan av vägtrafikombuden. Att under katastrof- situationer åstadkomma transporter från inkvarteringsområden till utrymningsom- råden får däremot anses uteslutet.
Utredningen föreslår, att planläggning- en av detta område uppdras åt den av utredningen föreslagna kyrkoberedskaps- nämnden. Skulle denna icke komma till stånd, måste planläggningen — trots vad som uttalats i proposition 1964: 4 sid 67 — utföras av civilförsvarsstyrelsen i sam- råd med ärkebiskopen, rikspolisstyrelsen och medicinalstyrelsen. Därvid bör även tillfälle lämnas de större organisationerna för begravningsentreprenörer att medver- ka.
De närmare anvisningarna för verk- samheten i regional och lokal instans bör utges av länsstyrelsen i samråd med be- rörda domkapitel och sedan föranleda en detaljplanläggning genom den kyrkliga kommunens försorg (eller den borgerliga, då denna har ansvaret för kyrkogård).
Meddelande om dödsfall
De principer som anges i krigsgravinstruk- tionen för krigsmakten bör kunna tilläm- pas även utom krigsmakten. Om möjligt bör meddelande icke enbart ske skriftligt. Det syns utredningen naturligt, att präs-
ter och pastorer i största möjliga utsträck- ning används för att om möjligt genom personliga besök framföra sådant medde— lande till de närmast anhöriga. Redan från verksamheten i fred har präster och pas— torer en betydande erfarenhet av hur så— dana uppgifter löses. Även i sådana fall då de anhöriga befinner sig på annan ort, vilket blir mycket vanligt under krig, bör det finnas möjlighet att genom kontakt präster och pastorer emellan nå de an— höriga med ett personligt meddelande. Meddelande sker även i kyrka inför för- samlingen. I anslutning därtill sker nu- mera allmänt en tacksägelseringning. Det är naturligt, att meddelanden av detta slag fortsätter under ett lugnt krigsskede, men vid sådana tillfällen, då större katastrof- situationer med stort antal döda har in- träffat, syns det utredningen orimligt att detta slag av meddelande genomförs. I stället bör som en erinran om de döda en kollektiv formulering utan angivande av namn och församling kunna användas.
Kyrkoberedskapsutredningen föreslår, att det skall ankomma på den föreslagna kyrkoberedskapsnämnden att i samråd med civilförsvarsstyrelsen och den cen- trala folkbokföringsmyndigheten samt öv- riga berörda myndigheter och efter över- läggningar vid biskopsmöte utarbeta för- slag till formulering av tillkännagivande av dödsfall i katastrofsituationer mm samt anvisningar för meddelande till an- höriga.
Kyrkogårdar och andra begravnings- platser
De begravningsplatser, som finns ordnade i fred och som icke är ianspråktagna, kan användas också i krig. Härutöver torde emellertid under krigsförhållanden komma att erfordras ytterligare utrymmen. En serie hänsyn måste tas, som bl a krävs med- verkan av hälsovårdsmyndigheter. Efter— som inga svårigheter bör föreligga att
redan i fred planera reservkyrkogårdar bör erforderliga förberedelser av denna art kunna vidtas. Kyrkogårdarna måste vara planerade så att de medger gemensam- hetsbegravning. Möjligheterna till samord- nad användning av krigskyrkogård måste beaktas.
Nuvarande regler ifråga om gravdjup syns icke kunna gälla under svårare krigsförhållanden, då tillgången på per- sonal och materiel för gravgrävning är begränsad. I kritiska lägen bör länssty- relse eller lokal hälsovårdsmyndighet med stöd av begravningskungörelsens & 32 kun- na besluta mindre gravhölje än vad som är föreskrivet för fredstid.
Estetiska skäl får icke utesluta möjlig— heten att använda grävmaskiner och an- nan maskinell utrustning på kyrkogårdar.
Utredningen anser att detaljplanlägg- ningen för varje församling och varje kyrkogård i fred i princip bör utföras av församlingarna själva eller av de borger- liga kommunerna, där dessa har ansvaret. I planeringen måste samverkan mellan hälsovårds-, stadsplane-, eivilförsvars- och kyrkomyndigheter m fl komma till stånd. Anvisningar för planläggningen och tillsyn att denna genomförs bör i regional instans åligga domkapitel och länsstyrelse gemen- samt. Allmänna, riksomfattande anvisningar för denna verksamhet bör utfärdas av den föreslagna kyrkoberedskapsnämnden isam- råd med bla civilförsvarsstyrelsen. U tgångs— punkt för planeringen bör vara att envar måste få gravplats i den församling, där han vistas då han avlider.
Kyrkohandboken föreskriver att be— gravningsplats skall invigas av biskop. Även reservkyrkogård bör invigas. Detta kan ske i samband med den första jord- fästningen.
Utredningen föreslår att biskop till präs- terna utfärdar anvisningar för krigsför— hållanden som innebär att invigning av sådan kyrkogård må ske på biskopens
vägnar. Anvisningarna bör även innefatta råd om de modifikationer av jordfäst— ningsritualet, som blir erforderliga vid kollektiv begravning.
Eldbegängelse
Eldbegängelse förekommer i allt större utsträckning i vårt land. Frågan om kre— mering i krig har diskuterats i åtskilliga sammanhang.
Utredningen anser att kremering i krig skall kunna förekomma i den utsträck- ning som tillgängliga krematorier medger. Resurser måste ställas till förfogande för att anläggningarna skall kunna fungera. Utredningen föreslår icke undantag från begravningskungörelsens föreskrift, som säger att eldbegängelse endast må ske i krematorium.
Avlidens önskemål ifråga om kreme— ring bör i möjligaste mån beaktas även i krig. Icke identifierad bör endast i nöd- läge kremeras.
Utredningen anser att det är den kyrk- liga (i vissa fall borgerliga) kommunen, som i sin planläggning bör beakta till- gång på krematorier och i övrigt de re— surser, som från eldbegängelseinstitutio- nernas sida kan erbjudas och användas. En nära samverkan mellan dessa organ är därför angelägen vid planläggningen.
Jordfästning och gravsättning
Kyrkoberedskapsutredningen anser icke att det under »normala» krigsförhållan- den föreligger hinder att jordfästning sker på samma sätt som under fred. Man måste dock räkna med att antalet avlidna som kommer att jordfästas i annan församling än hemförsamlingen (jordfästningslagen & 7) blir stort till följd av utrymningar och andra befolkningsomflyttningar. Så långt som möjligt skall svenska kyrkans eller annat samfunds regler iakttas. An— svaret för jordfästningen åvilar den kyrkliga församlingen och kyrkorna skall
enligt grundregeln i jordfästningslagen kunna vara upplåtna för olika samfunds jordfästningsakter.
I händelse av ett större antal döda och vid en svårare situation måste man vara beredd på att samtidigt jordfästa ett stort antal personer. Utredningen föreslår att ärkebiskopen vid biskopsmöte prövar möj- ligheten att framlägga förslag till omfor- mulering av jordfästningsritualet i kyrko- handboken att användas vid jordfästning i sådant fall. Under normalförhållanden be- hövs icke särskilda åtgärder för jordfäst- ning och gravsättning men i allvarligare situationer kan stora krav uppstå både på materiel och personal.
Kyrkoberedskapsutredningen anser, att en organisation bör tillkomma, som gör det möjligt att från flera närliggande för- samlingar, i första hand kontraktsvis, kraftsamla personal och materiel till kata- strofplatser. Kyrkogårdspersonal och be- gravningsentreprenörer m fl bör stå till förfogande under krig för att kunna an- vändas för identifiering, likberedning, transport, gravöppning mm. Denna per- sonal bör normalt fullgöra sina uppgifter på ordinarie arbetsplats men vid katastrof- fall kunna förflyttas. De bör inordnas i särskilda gravtjänstgrupper. Vid mycket stora förluster kan det bli nödvändigt att jorda de döda i gemensamhetsgrav. Före- skrifter angående hur sådan ordnas finns i krigsgravinstruktionen. Dessa syns även användbara för andra sammanhang. För gravsättning och genomförande av en be- gravning är vederbörande kyrkliga (i vissa fall borgerliga) myndigheter ansvariga.
Utredningen anser att nämnda myndig— heter även bör ansvara för krigsplanlägg- ningen. Anvisningar bör utfärdas av dom- kapitel och länsstyrelse gemensamt. I högsta instans bör, i den utsträckning anvisningar blir erforderliga, dessa sammanställas av kyrkoberedskapsnämnden eller om denna icke skulle tillkomma av civilförsvarssty- relsen.
Så långt som möjligt bör kistor, respek- tive urnor, komma till användning för för- varing av döda. Åtgärder bör vidtas av överstyrelsen för ekonomisk försvarsbe— redskap för att åstadkomma krigsproduk- tionsbesked till industrier, som i dag syss- lar med tillverkning av likkistor (urnor) eller som är lämpliga för sådan uppgift.
Personalbehov
En förutsättning för att de uppgifter som har behandlats i föregående avsnitt skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt är, att för verksamheten i krig ansvariga myndigheter även kan disponera perso- nal, som är rutinerad och kunnig inom samma verksamhetsområden i fred.
Kyrkoberedskapsutredningen anser det nödvändigt att den borgerliga och den kyrkliga kommunen inom bl a hälsovårds- väsendet och kyrkogårdsförvaltningarna disponerar i huvudsak den personal, som finns anställd i fred. Utredningen föreslår att begravningsentreprenörföretag får dis- ponera anställd personal i icke oväsentlig utsträckning. Detta bör i möjligaste mån säkerställas på samma sätt som andra krigsviktiga företag får möjlighet dispo- nera erfaren och sakkunnig personal, som är anställd hos dem i fredstid. Begrav- ningsentreprenörernas firmor etc bör be- traktas som krigsproduktionsföretag. I första hand bör de, som befinner sig över värnpliktsåldern tas i anspråk, vid behov med tjänsteplikt. I anslutning till den krigs- planläggning, som utredningen föreslagit skall ske inom varje kommunområde för omhändertagande av döda under krig, bör personalbehovet framräknas och framställ— ning göras till arbetsmarknadsmyndighe- terna för att få erforderlig personal pla- cerad och registrerad för disposition i händelse av krig.
Utredningen föreslår, att erforderliga anvisningar för planläggning i detta av- seende utfärdas av arbetsmarknadsstyrel- sen i samråd med överstyrelsen för ekono-
misk försvarsberedskap, försvarsstaben och andra berörda myndigheter.
Tillfälliga personalförstärkningar förut- sätts kunna åstadkommas genom civil- försvarets försorg på samma sätt som för andra uppgifter under krig.
Utredningen finner det angeläget att den personal som är avsedd att under krig tas i anspråk för verksamhet av här be— rört slag i fred erhåller nödvändig utbild- ning.
Kap 16 Territoriell indelning och samverkansfrågor
Territoriell indelning
En oenhetlig territoriell indelning inom olika delar av totalförsvaret medför svå- righeter för planläggning av kyrkobered— skapen i fred och för ledningen i krig. Detta är särskilt påtagligt till följd av skillnaden mellan länsindelning och stiftsindelning. Den beredskapsplanlägg— ning, som utförs av länsstyrelse och för- svarsområdesbefälhavare ansluter i regel till länets (försvarsområdets) område. Detta medför att biskop som stiftschef vid kyrkoberedskapsplanläggning måste sam— verka med flera länsstyrelser. Vissa län ligger i sin helhet inom ett och samma stift. Andra län har större eller mindre delar inom olika stift. Även dessa förhål- landen ställer vid planläggningen ökade krav på såväl biskop som länsstyrelse. Den bristande överensstämmelsen i kommunernas, svenska kyrkans försam- lingars och övriga samfunds församlingars gränser medför även svårigheter på det lokala planet. Se vidare bilaga 16. Planläggningen i fred och ledningen i krig av kyrkoberedskapen skulle under- lättas om en enhetligare territoriell indel- ning existerade. Olägenheterna är emel- lertid icke av den art eller storleksord- ning att de ensamma kan motivera änd- ring av nuvarande territoriella förhållan-
den. Förhållandet bör uppmärksammas främst av den pågående Iänsindelningsut- redningen för den händelse stiftsindel- ningen även i andra avseenden påverkar förhållanden, som bör bli avgörande för den framtida länsindelningen.
Planläggningen bör på det regionala området ske inom stiftet och på det lokala området inom svenska kyrkans kontrakt och pastorat. Dessa enheter samverkar i fred. Personalen är väl förtrogen med varandras uppgifter och känner varandra väl.
Utredningen har övervägt huruvida biskop lämpligast bör ansluta till civil— befälhavare eller till länsstyrelse för krigs- förberedelserna i fred och under krig och föreslår att biskop i regel bör ansluta till den länsstyrelse inom vars område biskops- sätet finns. Därigenom skapas den bästa förutsättningen för fortlöpande samarbete i fred och i krig. Med övriga länsstyrelser och försvarsområdesbefälhavare inom stif- tet bör biskop utse en permanent kontakt- man ( t ex en kontraktsprost vars kontrakt är beläget i länet).
Utredningen föreslår vidare att en bis- kop, på motsvarande sätt som civilbefälha- varen i förhållande till landshövdingarna inom civilområdet, får till uppgift att sam- ordna frågor, som kräver samordning mel- lan stift, som ryms inom civilområde. Som exempel kan nämnas samordning inom kyrkligt område mellan stift, vars befolk- ning till stor del utryms och stift, som tar emot denna utrymda befolkning. Utred- ningen föreslår att biskoparna i Lund, Stockholm, Göteborg, Karlstad, Härnö- sand och Luleå får den samordnande upp- giften.
Samverkan svenska kyrkan -— övriga trossamfund Den beredskap inom kyrkans område, som måste planläggas i fred och genom- föras i krig inom Vårt land, berör både svenska kyrkan och övriga trossamfund.
Svenska kyrkan och dess befattnings- havare bör närmast ansvara för kyrko- beredskapen och den erforderliga plan- läggningen för densamma. Utredningen anser detta naturligt med hänsyn till svenska kyrkans riksomfattande organisa- tion och anknytning till staten. Alla kyrk- liga organ bör emellertid verka för att de sammanlagda resurserna utnyttjas på det för saken ändamålsenligaste sättet.
Även om svenska kyrkan skulle skiljas från staten bör den med sin riksomfat- tande organisation, som överallt har en fast organiserad representation och admi- nistration, bli ledande då det gäller den kyrkliga beredskapen.
Den samverkan, som kyrkoberedskaps- utredningen avser, berör uteslutande kyrkliga beredskapsfrågor. Det kommer närmast att åligga svenska kyrkans myn— digheter att lokalt och regionalt registrera tillgången på personal med för kyrkobe— redskapen nyttiga kvalifikationer, guds— tjänstlokaler mm som finns inom det aktuella området och vilka förändringar, som kommer att inträffa vid en utrym- ning etc. Med utgångspunkt från de 10- kalt och regionalt konstaterade tillgång- arna och behoven måste svenska kyrkans representant i samråd med företrädare för övriga samfund klara ut hur behoven lämpligen skall täckas.
Samverkan mellan samfund utanför svenska kyrkan Kyrkoberedskapsutredningen anser icke, att det är möjligt eller praktiskt lämpligt att under krig eller krigsfara eller under planläggningen i fred kräva, att svenska kyrkan samverkar med varje enskilt tros— samfund för sig. Det syns nödvändigt, att de enskilda trossamfunden, då det gäller hithörande frågor — i den mån de öns- kar få sina intressen bevakade —— ingår i ett gemensamt samarbetsorgan.
Utredningen föreslår att Sveriges fri- kyrkoråd blir centralt organ för övriga trossamfund i kyrkoberedskapsfrågor.
Fn är icke alla fria samfund företräd- da i frikyrkorådet. Följande evangeliska trossamfund ingår fn icke: Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Bibeltrogna vänner, Frälsningsarmén och Pingströrelsen.
Utredningen anser att de trossamfund, som icke nu är företrädda i Sveriges fri- kyrkoråd, bör överväga, att i vad gäller kyrkoberedskapsfrågor acceptera rådet som samverkansorgan. Utredningen räk- nar för sin del med detta som en förut- sättning för en effektiv beredskapsplan- läggning.
Då det gäller katolska och mosaiska tros- och kyrkosamfund mfl föreslår ut- redningen att deras företrädare till svens- ka kyrkans myndigheter på berörda orter anmäler sina förhållanden och förslag. I den utsträckning riksledningen för de icke evangeliska samfunden träffar över— enskommelser med ärkebiskopen eller fri- kyrkorådet om samverkan i beredskaps- frågor, är detta en fördel. Likaså bör dessa samfunds beredskapsplanläggning, om de själva är villiga härtill, upptas av den före- slagna kyrkoberedskapsnämnden.
Samverkan i regional och lokal instans
För att de överenskommelser, som träf— fas i central instans skall bli av värde, måste de efterlevas i regional och lokal instans. Då det gäller svenska kyrkan kan efterlevnad av sådan överenskommelse åstadkommas i administrativ väg. Då det gäller övriga trossamfund bör gälla, att de i samband med associering förbinder sig att följa de rekommendationer ifråga om kyrkoberedskapsärenden, som central- organet meddelar, varvid förutsätts att sådana rekommendationer icke strider mot religionsfrihetslagen.
Finns i regional och lokal instans flera trossamfund representerade bör Sveriges
frikyrkoråd utse en gemensam kontakt- man på stifts(distrikts-)området och en på det lokala planet i första hand för läns- del inom stiftsområdet, men även kon- traktsvis, då så kan vara motiverat av verksamhetens omfattning inom området. Kontaktman skall samverka med svenska kyrkans representanter och berörda myn- digheter i hithörande frågor.
Samverkan mellan trossamfund och totalförsvaret
Även då det gäller samverkan mellan trossamfunden och det totala försvaret (krigsmakten, civilförsvaret, det ekono— miska försvaret och det psykologiska för- svaret) är det nödvändigt, att antalet sam- verkande myndigheter hålls nere. Utred- ningen föreslår att det närmast skall an- komma på svenska kyrkan att svara för samverkan med totalförsvarets myndig- heter, ävensom med kommuner och andra organ, som planlägger för beredskapsverk- samhet. Innan sådan samverkan kommer till stånd, bör svenska kyrkan i central instans höra frikyrkorådet och —— i regio- nal och lokal instans — bereda de ut- sedda kontaktmännen möjlighet att fram- föra sina synpunkter och förslag. Inför totalförsvarsmyndigheterna företräder där- efter svenska kyrkan i dessa ärenden icke endast svenska kyrkan utan även övriga samfunds uppfattning. Föredragningar sker och beslut fattas med tjänstemannaansvar.
Kap 17 Central organisation
De myndigheter som i fred centralt hand- lägger ecklesiastikärenden har i allmän- het även andra uppgifter. I regel är dessa andra uppgifter dominerande. Någon central myndighet som uteslutande hand- har ecklesiastika ärenden och som lämpar sig för planläggning av kyrkoberedskapen i fred och ledningen i krig finns f n icke.
Kyrkoberedskapsutredningen bedömer emellertid att det för planläggningen av
kyrkoberedskapen i fred och för ledning— en i krig erfordras ett centralt lednings— organ. Detta centrala ledningsorgan bör ha en organisation och fredsmässig verk- samhet, som gör det möjligt att smidigt övergå till krigsverksamhet. Samma myn- dighet, som i fred har en ledande funk- tion i fråga om planläggning av kyrko- beredskapen, bör i krig svara för led- ningen av densamma. Olika möjligheter att åstadkomma ett sådant organ grans- kas i kapitlet.
De myndigheter mm som utredningen övervägt är ecklesiastikdepartementet, är- kebiskopen, överbefälhavaren, civilför- svarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, kyrkomötet, biskops- mötet och svenska kyrkans diakonisty— relse.
Utredningen föreslår att uppgiften, i den utsträckning nedan redovisas, närmast åläggs ärkebiskopen, som trots att han f n icke enligt kyrkoförfattning är svenska kyrkans överhuvud alltmer kommit att betraktas som svenska kyrkans talesman.
Även om en stor del av kyrkobered- skapsfrågorna huvudsakligen berör svens- ka kyrkan, berör andra i hög grad även övriga trossamfund. Övriga trossamfund bör därför ha medansvar och medinfly- tande på ledningsfunktionen. Likaså bör totalförsvarets viktigaste delar där sam- verkan är av avgörande betydelse för en funktionsduglig kyrkoberedskap, kunna medverka i de principiella frågornas av- görande. Detta bör åstadkommas genom att i fred inrätta ett organ för organiserad samverkan, där samförstånd kan åstad- kommas i hithörande frågor.
Utredningen föreslår därför att en kyr- koberedskapsnämnd inrättas för att fun- gera i fred. Dess huvuduppgift bör vara att tjänstgöra som forum för rådgivning och överenskommelser angående riktlinjer och principer för kyrkoberedskapen. Den
bör leda och samordna planläggningen av svenska kyrkans och övriga trossamfunds verksamhet i krig och skall —— i den mån det icke ankommer på andra organ — vidta erforderliga förberedelser. Det bör särskilt åligga kyrkoberedskapsnämnden att i samarbete med trossamfund och kyrkliga sammanslutningar samt total- försvarets myndigheter uppdra huvud- linjerna för den kyrkliga verksamheten under krig. Den bör tillse att åtgärder, som är ägnade att främja den kyrkliga beredskapen i landet, vidtas och bör, då så påkallas med hänsyn till behovet inom särskild del av landet eller inom viss verk- samhetsgren, vidta åtgärder för fördelning av tillgänglig personal och tillgängliga resurser. Kyrkoberedskapsnämnden bör också svara för att personal, som erford- ras för ledningen av den kyrkliga bered- skapen, uttas och utbildas för sina upp— gifter. Utredningen har i flera kapitel exemplifierat åtgärder, som bör vidtas av nämnden.
I kyrkoberedskapsnämnden bör ärke- biskopen vara självskriven ordförande un- der det att vice ordförande bör utses inom nämnden. Antalet medlemmar i nämnden bör begränsas till förslagsvis högst åtta av Kungl Maj:t förordnade ledamöter samt en sekreterare. Av de särskilt för- ordnade ledamöterna bör två företräda svenska kyrkan och två Sveriges fri- kyrkoråd. Överbefälhavaren, civilförsvars- styrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap bör företrädas av var- dera en ledamot. För samtliga ovan nämnda bör suppleant vara utsedd.
För vissa sakfrågor bör representanter för andra myndigheter tillfälligt kunna adjungeras.
Utredningen föreslår att en tjänst för assistent åt ärkebiskopen i kyrkobereds- frågor inrättas.
Det bör ankomma på ärkebiskopen att genomföra planläggningen av kyrkobered-
skapen efter de riktlinjer kyrkoberedskaps— nämnden drar upp. Utredningen förutsät- ter att såväl svenska kyrkan som övriga trossamfund kommer att vara positivt in— ställda till kyrkoberedskapsnämndens be- slut och lojalt kommer att medverka till deras genomförande. Medverkan kommer att vara en förutsättning för att personella och andra resurser skall kunna disponeras i krig.
Utredningen föreslår att kyrkobered— skapsnämnden upphör att verka i krig och att ledningen då utövas av ärkebisko- pen, som till sitt förfogande bla bör ha en representant för svenska kyrkan och en för övriga trossamfund. Dessa repre- sentanter kan lämpligen uttas ur kyrko- beredskapsnämnden.
De arbetsuppgifter, som i krig åvilar ärkebiskopen, gör det icke nödvändigt, att han lokalt uppehåller sig i anslut- ning till riksledningen. Utredningen före- slår att ärkebiskopen lokalt ansluter till länsstyrelsen i Uppsala län. Därigenom kan ärkebiskopen i krig erhålla erforder- liga kontakter. Förberedelsearbetet i fred underlättas genom att båda myndigheterna finns i samma stad.
De riksomfattande uppgifterna i krig torde medföra att ärkebiskopen i krig bör frigöras från uppgiften att vara stiftschef i Uppsala stift. Inom detta stift bör dom- prosten »krigsplaceras» som biskop och i fred ansvara för den kyrkoberedskaps— planläggning, som i de övriga stiften åvi— lar biskop. Hänsyn till här föreslagna åtgärder måste bla även tas vid krigs— planläggningen av verksamheten vid läns- styrelsen i Uppsala län. Det syns skäligt att domprosten i ärkestiftet för denna verksamhet erhåller särskilt arvode.
För att säkerställa den kyrkliga verk- samheten inom olika delar av riket i krig föreslår utredningen att ärkebiskopen ges befogenhet meddela erforderliga föreskrif- ter och anvisningar till organ inom svens- ka kyrkan och övriga trossamfund.
Utredningen redovisar i kap 23 ett utkast till föreskrifter om grunderna och ansvarsfördelningen mm för den kyrk— liga beredskapen varvid bla även kyrko— beredskapsnämndens och ärkebiskopens uppgifter redovisas.
Utredningen har icke funnit anledning att med hänsyn till kyrkoberedskapen fö- reslå ändringar i den i kap 1 »Svenska kyrkans organisation och arbetsuppgifter» redovisade centrala organisationens sam- mansättning eller i de instruktioner, som gäller för dessa myndigheter i fred eller under krig och krigsfara. Utredningen anser dock att det bör vara möjligt att delegera beslutanderätten i en rad ärenden till lägre myndigheter än som fn beslutar i desamma.
Utredningen föreslår ingen ändring ifråga om nuvarande föreskrifter beträf- fande krigsmaktens personal.
Kyrkomötet förutsätts icke bli inkallat under krig. Något behov av särskilt krigs— organ, som skall företräda kyrkomötet, i likhet med vad som 1964 beslutats för riksdagen, föreligger icke.
Kap 18 Regional organisation
Biskopen
Ledningen av stiftet åvilar biskopen och domkapitlet. Detta gäller även i krig. De bör i samråd med länsstyrelse svara för ledning och samordning av kyrkobered- skapen inom stiftet. Myndighet, som skall upprätthålla verksamhet i krig, är ålagd att planlägga denna beredskap i fred och hur den skall tillämpas i olika beredskapsgrader. Som sådan myndighet måste även anses biskop och domkapitel. Under biskopen bär ansvaret för kyrko- beredskapen närmast åvila kontraktspros- tarna.
Ifråga om religiösa uppgifter föreslås biskop ha samma ansvar och befogenheter
som i fred. Ifråga om ledning och sam- ordning av själavårdsverksamheten blir biskoparnas viktigaste uppgift att dispo— nera (omdisponera) inorn stiftet efter mo— bilisering och utrymning tillgängliga re— surser på mest ändamålsenliga sätt.
För sin verksamhet måste biskop upp- rätta en plan. Den måste till stor del bygga på de av kyrkoherdarna för de olika pastoraten utarbetade planerna, som sammanställs av kontraktsprostarna och fastställs av biskopen. Biskopen måste emellertid också genom direktiv, anvis- ningar, utbildning och samordnande åt- gärder påverka kontraktens planläggning. Samtliga biskopar bör ansluta till och sam- verka med den länsstyrelse och den för- svarsområdesbefälhavare inom vars län (försvarsområde) biskopssätet finns.
Då stiftet omfattar flera län bör bisko- pen utse en kontraktsprost att vara bisko- pens kontaktman i de län, inom vilka biskopssätet icke ligger. De inom stiftet tillgängliga resurserna —— i svenska kyr- kan och övriga trossamfund — bör re— gistreras vid domkapitlet. Sammanställ- ningen utvisar behovet av utjämning av resurser såväl inom stiftet som mellan stiften. På biskop ankommer att i stifts- instans svara för erforderligt skydd av kyrkor, dessas konstskatter och kyrko- böcker samt för undanförsel mm.
Biskop måste under krig få ökade be- fogenheter. Redan nu kan han i viss ut- sträckning på domkapitels vägnar avgöra ärenden. Dessa befogenheter bör vidgas. Hans rätt att utnämna kontraktsprost bör bibehållas oförändrad. Härutöver bör han få befogenhet att i krig placera präster, där de behövs. Rätten att meddela venia concionandi kan behöva komma till ökad användning. Biskops tillsyn över stiftet bör även innefatta kyrkoberedskapsplan- läggning. Då det gäller samarbetet med övriga trossamfund får biskop väsentliga arbetsuppgifter.
Domkapitel
Domkapitel bör så långt möjligt fortsätta sin verksamhet under krig. Någon sär- skild krigsorganisation av domkapitel er- fordras däremot icke. Om domkapitel icke kan fortsätta sin verksamhet som i fred finns numera föreskifter om domkapitels beslutförhet i instruktion för domkapitel. Föreskrifterna syns täcka även de för- hållanden, som kan uppstå i krig.
Stiftsnämnd och boställsnämnd
Stifts- och boställsnämnder bör så långt möjligt fortsätta sin verksamhet under krig, närmast inom det ekonomiska för- svarets område. Om ärende av angelägen och brådskande natur skulle uppkomma eller om nämnden icke kan fungera under längre tid, bör biskop (domkapitel), i den utsträckning delegation icke gjorts till stiftsjägmästare eller annan, kunna hand- lägga det i nämndens ställe, ev tillsam- mans med någon tillkallad stiftsnämnds- ledamot.
Övriga samfunds regionala organisation
Övriga samfund saknar såväl inbördes som i förhållande till svenska kyrkan en en- hetlig eller jämförbar regional organisa- tion. Det är bla därför nödvändigt, att biskop erhåller en kontaktman från övriga trossamfund, med vilken han kan sam- verka i kyrkoberedskapsfrågor. En sådan organisation är främst angelägen för att säkerställa dessa samfunds medinflytande på ledningen av den verksamhet som sam— funden skall svara för.
Kontaktmannen förutsätts i regel vara något trossamfunds distriktsföreståndare och bör utses av Sveriges frikyrkoråd. Det underlättar verksamheten om han är bosatt på samma ort som biskopen. I krig är det nödvändigt att de uppehåller sig på samma ort. För kontaktmannen bör
en ersättare finnas utsedd. Kontaktman- nens verksamhet samt personella och ma- teriella behov skall beaktas i biskopens planläggning.
Regional ledningsorganisation i krig
Utredningen anser det möjligt låta bisko- pen i krig, då så erfordras, ensam eller med biträde av tex stiftssekreteraren be- sluta i ärenden, som eljest krävt domka- pitlets medverkan. Delegering av beslu— tanderätten till bla kontraktsprostarna bör förberedas så att dessa kan handla efter eget omdöme om förbindelserna till biskopen skulle avskäras. Biskop bör till förfogande för handläggning av krigs- uppgifterna ha stiftssekreterare, stiftsno- tarie och på domkapitelsexpedition i fred verksam personal. Biskopen bör vidare till sitt förfogande, som ovan sagts, ha en kontaktman från övriga samfund med verksamhet inom stiftets område.
Med hänsyn till de väsentligt olika för- hållanden, som råder inom olika stift, bör biskop beräkna och i planerna uppta den personal, som bedöms oundgängligen er- forderlig för verksamhetens bedrivande i svenska kyrkan och även i övriga tros- samfund efter anmälan från dessa.
Erforderlig planläggning för biskops uppehållsplats måste göras efter samråd med ifrågavarande länsstyrelse. I regel torde det var lämpligt att krigsuppehålls- platsen väljs i någon prästgård.
Kap 19 Lokal organisation
För att kyrklig verksamhet skall kunna fortsätta i krig är det nödvändigt med planläggning även i lokal instans. Arbets- uppgifterna kommer att te sig väsentligt olika inom olika delar av vårt land. Sär- skilt markanta är förändringarna i orter, som utryms och i orter, som har att ta emot ett stort antal utrymda. Utredning— en behandlar i detta kapitel utrymnings-
och inkvarteringsområden var för sig och lämnar en utförlig beskrivning av de verk- samhetsområden, som särskilt bör beaktas vid planläggningen.
Utredningen föreslår att kyrkoherde görs ansvarig för kyrkoberedskapsplan— läggningen inom pastorat. Av många skäl är det nödvändigt att i krig minska an- talet myndigheter som lyder under biskop. Utredningen föreslår att gällande kon- traktsorganisation utnyttjas och att kon- traktsprosten under biskopen svarar för erforderlig kyrkoberedskapsplanläggning inom kontraktet. Vid utväljande av kon- traktsprost bör i fortsättningen även be- aktas att kontraktsprosten skall svara för kyrkoberedskapsverksamheten.
Kontraktsprosten bör vid ledningen av den kyrkliga beredskapen inom kontraktet biträdas av en av Sveriges frikyrkoråd ut- sedd kontaktman för övriga trossamfund och den övriga personal som de övriga trossamfundens verksamhet betingar.
Det bör i regel vara möjligt för kon- traktsprost att under krig kvarbli inom kontraktet — ofta inom den ort där freds— verksamheten bedrivs.
Kontraktsprost bör ge anvisning an- gående den kyrkoberedskapsplanläggning varje kyrkoherde skall genomföra inom sitt pastorat.
Kontraktsprost måste vara skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas av biskop, samt i sin tur med- dela föreskrifter till kyrkoherde och andra lokala organ inom svenska kyrkan samt anvisningar till övriga samfund inom om- rådet.
Kontraktsprost skall ansvara för att kontraktets kyrkliga resurser blir använda på ett ändamålsenligt sätt. Då så påkallas med hänsyn till behovet inom särskild del av kontraktet eller viss verksamhets— gren, måste kontraktsprost svara för att åtgärder vidtas för att dit kraftsamla inom kontraktet tillgänglig personal och till-
gängliga resurser. Då icke det egna kon— traktets resurser räcker — eller vid över- skott —— måste han anmäla förhållandet till biskop.
De ökade arbetsuppgifter och det ökade ansvar, som åläggs kontraktspros— tarna, motiverar en förbättring av kon- traktsprostarnas arvoden.
Enligt lag om kommunal beredskap åligger det kommunen att redan i freds- tid vidta vissa förberedelser för att i krig omhänderta personer, som utrymts från annan kommun. Utredningen anser att sådan lagändring bör övervägas att ett dylikt utvidgat ansvar får avseende även på kyrkoberedskapens område. Närmast erfordras ett förtydligande i lag om för- samlingsstyrelse angående vad som an- kommer på församling under beredskap och krig.
Planläggningen inom kyrkoberedskapens område måste ske med beaktande av all den planläggning, som sker inom kommu- nens övriga områden i enlighet med lagen om kommunal beredskap. Samtidigt bör de, som har att svara för kyrkobered- skapsplanläggningen tillse, att den all- männa kommunala planläggningen tar hänsyn till alla behov på det kyrkliga om- rådet.
Utredningen utgår ifrån att kyrkofull— mäktiges uppgifter i stor utsträckning kommer att handhas av kyrkorådet. Kyr- koberedskapsplanläggning för församling— ar inom svenska kyrkan bör ankomma på kyrkorådet och kyrkoherden gemen- samt.
Kyrkoherden — som är ledamot av kyrkorådet — bör svara för kartläggning- en av behoven av beredskapsåtgärder och för de delar av planläggningen, som lig- ger utanför kyrkorådets kompetens enligt lagen om församlingsstyrelse. På kyrko- herden bör det vidare ankomma att svara för erforderlig samordning och för verk- ställigheten av kyrkorådets och egna be- slut inom kyrkoberedskapsområdet. Här-
utöver bör det ankomma på kyrkoherden att ansvara för att erforderlig samordning sker med övriga samfunds beredskaps- planläggning, Till sitt förfogande bör kyrkoherden ha präster och annan per- sonal till det antal som församlingens stor— lek efter genomförd befolkningsomflytt— ning i samband med utrymning motiverar. För tjänsten vid pastorsexpeditioner, grav- tjänst m m erforderlig personal måste dis— poneras.
Kyrkoherde måste även ha ansvar för att övriga trossamfund, som verkar eller under krig kan komma att verka inom pastoratet, får möjlighet att fortsätta sin verksamhet. En förutsättning är emellertid att företrädarna för dessa samfund läm- nar honom erforderligt bistånd och föl- jer hans anvisningar på kyrkoberedskapens område. Varje samfund utklarar sina be- hov och tillgångar. Samordning av övriga trossamfunds behov och tillgångar sker enligt ledning och anvisning av den inom området utsedde kontaktmannen. Behov och tillgång på personal, lokaler osv för kyrkoberedskapspersonal anmäls till kyrkoherden, som svarar för erforderlig samordning.
Utredningen föreslår att erforderliga direktiv för planläggning mm skall ut- färdas i samverkan mellan länsstyrelse och biskop (domkapitel).
Kap 20 Beredskapsplanläggning
Myndighet, som skall upprätthålla verk— samhet i krig, skall i fred planlägga denna verksamhet med alternativ för olika be- redskapsgrader. Sådan myndighet skall också vaka över att underställda organ genomför sin planläggning och utfärda erforderliga anvisningar härför. Samråd skall i erforderlig utsträckning tas med berörda civila och militära myndigheter.
Utredningen anser att de kyrkliga myn— digheterna tillhör de myndigheter som har planläggningsskyldighet. Inom vissa stift
har planläggningen redan drivits långt. Med hänsyn till det tidvis skärpta läget har i flera stift i samråd med utredningen utfärdats provisoriska riktlinjer för hand— landet i krig.
Utredningen har bedömt det lämpligt att utarbeta en disposition till »Bered- skapsplan», som kan användas inom alla församlingar. Därigenom kan, trots de skiftande förhållandena inom olika för- samlingar, viss likformighet åstadkommas, vilken i sin tur kan underlätta samman- ställningar, kontroll, överlämning mellan olika befattningshavare, inlärande osv.
Förslag till »Beredskapsplan» finns i bilaga 20: 1. Den är uppställd med be- aktande av gällande föreskrifter. Förteck- ningen är förhållandevis omfattande för att täcka tänkbara alternativ. Alla upp- gifter behöver sålunda icke införskaffas, utarbetas och förtecknas av alla myndig- heter. Skulle i planen oförutsedda lägen inträffa, har biskop (kontraktsprost) att företa alla de dispositioner, som blir nöd- vändiga. Biskoparna (kontraktsprostarna) bör exempelvis var och en i sitt stift (kon- trakt) utfärda missiv och vidta åtgärder, varefter central myndighet (domkapitel) så snart ske kan och i efterhand utfärdar de formella missiv och övriga handlingar, som kan komma att behövas. Vederbö- rande präst är skyldig att även utan så- dant missiv fullgöra, vad honom åläggs av biskopen (kontraktsprosten). I kapitlet lämnas detaljerade anvisningar angående vilka uppgifter som erfordras för planens uppgörande och var de kan inhämtas.
Personal uttas till bla prästerlig verk- samhet, administrativ verksamhet, kyrko- musikerverksamhet, lokalers skötsel och skydd, gravtjänst mm. Erforderlig per- sonal uttas om möjligt på frivillig väg bland icke värnpliktig personal och bland perso- nal, som icke uttagits för andra totalför— svarsuppgifter. I den mån värnpliktig per- sonal eller personal som uttagits för andra totalförsvarsuppgifter anses oundgängligen
erforderlig, görs framställning att få dispo- nera densamma. Endast ifråga om personal tillhörande grupperna »prästerlig verk- samhet», »gravtjänstpersonal» och möj- ligen viss personal för »administrativ verksamhet» kan positivt resultat av sådan framställning väntas. Möjligheten att an- vända pensionerad personal måste beak- tas. I den mån frivillig personal i erfor- derlig utsträckning icke kan erhållas, för- bereds uttagning med stöd av de tjänste- pliktsbestämmelser som står till buds. I orter som mottar evakuerade finns anled- ning förmoda att det bland de evakuerade finns många som kan ianspråktas för kyrkoberedskapen.
Uttagen personal registreras och orien- teras om vad registreringen innebär. Per— sonal som uttagits på frivillig väg oriente- ras om att frivilligheten endast gäller själ- va anmälan. Sedan anmälan gjorts är per- sonalen bunden och måste vara beredd tjänstgöra så länge registreringen kvarstår.
Präst som är krigsplacerad vid krigs- makten skall följa de order, som gäller på grund av krigsplaceringen. Övriga präster skall redan i fredstid från kon- traktsprost (biskop) erhålla besked om sin tjänstgöring vid beredskap eller krig. Så- dant besked kan tex innebära att präs- ten skall stanna kvar vid utrymning av befolkningen i övrigt, eller att han skall medfölja de utrymmande. Präst, som eva— kueras, skall anmäla sig för kyrkoherde vid framkomst till utrymningsorten, eller — om planerna icke kan följas -— hos närmaste kyrkoherde.
Övriga samfunds pastorer används un- der krig liksom svenska kyrkans präster, dels vid krigsmakten i själavårds- eller annan verksamhet dels för annan kyrklig verksamhet. Huvudprincipen i sistnämn- da fall bör vara att pastorn så långt det är möjligt är anställd och verksam i sitt eget samfund.
Utredningen redovisar olika tänkbara alternativ då huvudprincipen icke kan föl-
jas. Pastorn kan komma att betjäna flera församlingar inom skilda samfund. Han kan utföra kyrkligt arbete utan anknyt- ning till viss församling och han kan i vissa situationer anknytas till svenska kyr- kans församlingsorganisation. Anställning bör därvid ske utan att det krävs särskild venia e dyl. I det längsta bör pastorn be- traktas som anställd och avlönad av eget samfund. Först då pastorn ianspråktas för kyrkoberedskapsuppgifter huvudsakligen utom eget eller annat samfund bör avlö- ing ske genom statliga åtgärder. Tjänste- pliktslagen förutsätts då vara i kraft. Lö- nebeloppets storlek bör fastställas med hänsyn till vad som kan komma att gälla för andra motsvarande kategorier.
Erforderliga samordningsåtgärder bör vidtas av Sveriges frikyrkoråd.
Utredningen anser att det är betydelse- fullt med kyrkomusik även under krig, men anser icke att det är nödvändigt över- föra personal från annan verksamhet i to- talförsvaret till kyrkomusikalisk verksam- het. Det torde vara möjligt att för upp- giften ianspråkta annan personal.
Gravtjänstverksamheten bedömer utred- ningen så viktig och planläggningen fn så eftersatt, att frågor beträffande denna verksamhet bör behandlas med viss prio- ritet. Se härom närmare i kap 15.
Sedan krigsuppgifterna är kartlagda och behoven preciserade bör i en särskild åtgärdskalender förtecknas de åtgärder, som återstår för att beredskapsplanen skall bli fullständig.
Kap 21 Personalbehoven och deras tillgodoseende
Utredningen har kommit till att cirka 3 000 präster ur svenska kyrkan är dis- ponibla för aktiv själavårdsverksamhet inom landet i krig. I antalet ingår bla en viss procent lärare, emeriti mfl. Krigsmakten har ett behov av omkring 800 präster. Relativt sett är krigsmakten
bättre tillgodosedd med präster än sam- hället i övrigt —— ett förhållande som ut- redningen med hänsyn till krigsmaktens uppgifter finner rimligt. F 11 svarar svenska kyrkan för 75 0/0 (600 präster) och övriga trossamfund för 25% av krigsmaktens behov. Utredningen har icke funnit an— ledning föreslå ändring av nuvarande ut— tagning och fördelning. Möjlighet finns dock -— om så skulle erfordras — att öka övriga trossamfunds andel.
Utredningen anser att minst en präst tillhörande svenska kyrkan bör disponeras i varje pastorat under krig. 1 131 av de tillgängliga prästerna måste bindas vid denna uppgift. I första hand bör kyrko— herdarna ha uppgiften. Om kyrkoherde är i värnpliktsåldern hör han dock ersät- tas av annan. Vissa församlingar kom- mer att bli så stora, att det är motiverat att för desamma avse mer än en präst ur svenska kyrkan. Utredningen har kommit till att det bör vara möjligt att som norm räkna med en präst ur svenska kyrkan per 3 000 personer.
Antalet präster mfl inom övriga tros- samfund vilka med hänsyn till utbildning och erfarenhet bör tas med vid planering för övriga trossamfunds själavårdsverk- samhet mm under krig uppgår till om- kring 3 000. Av dessa beräknas 1 250 be- finna sig i värnpliktsåldern och 400 vara pensionerade. Av de värnpliktiga ian— språktas 200 för själavårdsverksamhet in- om krigsmakten och återstoden för andra uppgifter för vilka de utbildats.
Med hänsyn till att samfunden i väsent— liga avseenden har annan karaktär än svenska kyrkan, kan behovet av präster inom dessa samfund icke utan vidare be- räknas på samma sätt som när det gäller svenska kyrkan. Det måste ankomma på kontaktmännen i de olika stiften att i detalj framta underlag för behov och till- gång och till biskop i stiftet anmäla resul- tatet härav samt eventuellt förefintligt överskott eller brist. Med bl a här nämn-
da reservationer anser utredningen det möjligt att som riktvärde använda beräk- ningsgrunden en präst per 500—1 000 medlemmar. Även här bör man räkna med att endast icke värnpliktiga präster bör ifrågakomma. I kapitlet redovisas exempel på undantag från denna regel. Utredningen föreslår att den föreslagna kyrkoberedskapsnämnden eller Sveriges frikyrkoråd får till uppgift att i enlighet med utredningens principer avge detal- jerat förslag.
För att erhålla dispositionsrätt över personal, som normalt står till krigsmak- tens förfogande erfordras särskilda åt- gärder som närmare redovisas i kapitlet.
Utredningen anser att nuvarande upp- skovssystem i huvudsak fungerar tillfreds- ställande med hänsyn till kyrkoberedska- pen. Utredningen räknar icke med att un- der krig sådan verksamhet, som tar värn— pliktiga präster i anspråk, skall pågå vid universitet och skolor.
Ifråga om präster vid kyrkoförsamling— arna i utlandet måste det övervägas från fall till fall om vederbörande gör störst nytta i utlandet eller i hemlandet. Utredningen anser icke att det längre är motiverat att hänföra domkapitel till upp- skovsgrupp I (se kap 18 »Regional orga- nisation»).
Ifråga om annan inom svenska kyrkan anställd personal i värnpliktsåldern fin- ner utredningen icke skäl föreslå några uppskov. Skulle skäl undantagsvis kunna framföras i något fall, bör detta prövas i enlighet med vad uppskOVSkungörelsen
stadgar. Ej heller när det gäller värnpliktig per- sonal — inberäknat präster — i övriga trossamfund, har utredningen funnit an- ledning föreslå uppskov annat än i undan— tagsfall och efter särskild prövning för enstaka präster. Vakanser som uppstår på grund av militärinkallelse bör vid behov fyllas med icke värnpliktig personal.
På grund av utredningens förslag kan det förutses att framdeles ett något större antal präster från övriga trossamfund än nu är fallet kommer att tas i anspråk som präster inom krigsmakten.
Utredningen föreslår att Kungl Maj:t utfärdar förordnande som ger biskop möi— lighet under krig att förflytta prästman inom stiftet. Förflyttning av prästman till närliggande stift dit befolkningen flyttas bör kunna anbefallas av den biskop, som inom civilområde har den samord- nande uppgiften mellan stiften. Beslut om annan flyttning av präst bör ankomma på ärkebiskopen eller ske enligt av honom utfärdade föreskrifter.
Det syns utredningen lämpligast att präst som sålunda förflyttas som följd av evakuering edyl bibehålls vid sin befatt- ning, men beordras bedriva sin verksam- het på annan ort. Under krig finns det behov att förflytta eller i evakuerad ort behålla även annan personal än präster.
Utredningen anser, att frivillig överens- kommelse om tjänstgöringsplats mm bör eftersträvas. Om sådan icke kan nås i er- forderlig utsträckning, bör det vara möj- ligt att genom tjänsteförlängning kvar- hålla sådan personal, som erfordras exem- pelvis vid pastorsexpedition eller för om- händertagande av döda mm, och som redan i fred innehar dessa sysslor. I den mån verksamheten kan betecknas som ci— vilförsvarstjänst torde personalbehov —— åtminstone temporärt -— kunna tillgodoses med stöd av civilförsvarslagen. Härvid bör beaktas att omhändertagande av döda icke nu innefattas i begreppet civilförsvars- tjänst, men utredningen har i kap 15 före- slagit att uppgiften skall tillhöra civilför- svarstjänsten.
Möjligheten att tillgripa allmän tjänste- plikt återstår »för att tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna».
Ingen av de refererade lagarna förut- sätter naturligt nog att tvångsmedel an-
vänds för att bibehålla personal för rent religiös verksamhet. Dylika engagemang måste enligt utredningens uppfattning bygga på frivilliga åtaganden. Utred- ningen räknar med, att det icke skall vara svårt att få erforderlig personal ge- nom frivilliga åtaganden. En förutsättning är dock, att det såväl från myndig- heters som från frikyrkorådets och en- skilda församlingars sida verkas härför.
Utredningen anser, att personalen mås- te registreras för avsedd uppgift. Regist- reringen bör omhänderhas av svenska kyrkan, även då det gäller övriga tros- samfunds personal. Rapportering skall ske enligt kungörelse om beredskapsregis- ter mm (SFS 1941:720). Personalen meddelas att den är registrerad för krigs- uppgift samt lämnas närmare besked om vad uppgiften innebär. Då någon, som i hemorten varit kyrkligt verksam tex så- som präst i svenska kyrkan eller i annat samfund, tjänstgjort i församlingsarbete, varit verksam inom begravningsväsendet edyl, anländer till inkvarteringsområde är det angeläget, att hans yrkeskunskaper snarast kan tillvaratas på den nya orten, där det kan förutses vara behov av för- stärkning av de lokala organen. För många torde det vara en naturlig åtgärd att på den nya orten söka kontakt med trosbröder eller personer tillhörande sam- ma yrkesområde. Detta är emellertid icke tillräckligt. I varje fall då det gäller per- sonal tillhörande svenska kyrkan före— slår utredningen att Kungl Maj:t före- skriver skyldighet att vid ankomst till in- kvarteringsområde anmäla sig hos kyrko- herden i församlingen. Personal anställd vid övriga trossamfund bör anmodas an- mäla sig för kyrkoherde i inkvarterings- området.
Med hänsyn till de förhållanden, som kommer att råda, då utrymning anbefallts, måste man räkna med att händelser in- träffar som tvingar till omläggning av de fredstida planerna, exempelvis när den
flyttande prästmannen icke når avsett inkvarteringsområde. Under sådana om- ständigheter är det angeläget att ifråga- varande personal anmäler sig för kyrko- herden i den församling, där den befin- ner sig.
Föreskrifter om denna anmälningsplikt bör meddelas i samband med beredskaps- placeringen.
Utredningen har i kap 15 »Omhänder— tagande av döda i krig» föreslagit att be— gravningsentreprenörsföretag mfl bör be- traktas som krigsproduktionsföretag.
Redan i fred bör ersättare vara utsedda för personer i nyckelbefattningar. De mås- te ges erforderlig information om upp- giften. Den för uppgiften lämpligaste bör utväljas.
Utredningen anser icke att undantag bör göras från gällande föreskrifter an- gående prästexamen som villkor för präst- vigning, men föreslår att rätten att med- dela venia concionandi utökas. Ärkebis- kopen bör i krig ha denna rätt för riket. Biskop bör ha samma rätt gentemot den som tjänstgör inom stiftet, oberoende av vederbörandes hemvist i fred. Venia kan bli aktuellt tex för teologie studerande, som hunnit långt i sin utbildning.
Krav på laglydnad och medborgarsinne bör kunna ställas på dem som innehar nyckelbefattningar inom kyrkoberedska— pen eller handhar viktigare folkbokförings- ärenden.
Kap 22 Särskilda frågor
Utredningen har i detta kap bla granskat kyrkofullmäktiges och kyrkoråds möjlig— het att verka under krigsförhållanden. Ut- redningen anser att befintlig lagstiftning är tillräcklig för att ge erforderligt stöd för de åtgärder, som erfordras på svenska kyrkans och den administrativa förvalt- ningens lokala områden.
I den sk beredskapskungörelsen finns föreskrifter angående vad myndigheter
har att iaktta vid olika beredskapsgrader. Utredningen förutsätter att de kyrkliga myndigheterna i dessa frågor följer de principer som gäller för samhället i övrigt.
Med hänsyn till planläggningen i fred och verksamheten i krig måste en entydig befälslinje finnas klar. Utredningen räk- nar med förmansrätt i följande ordning: ärkebiskop, biskop, kontraktsprost, kyrko- herde. Allmänna verksstadgan gäller fn endast i viss utsträckning för vissa kyrk- liga myndigheter. Utredningen föreslår att Kungl Maj:t meddelar att verksstadgan tillämpas vid angivna myndigheter i vad avser kyrkoberedskapsfrågor. Frågan om förmanskap över annan personal behand- las i kapitlet. I första hand eftersträvas frivillig medverkan.
Kyrkoberedskapsärenden bör beford- ras en tjänsteväg, som överensstämmer med förmansställningen.
Utredningen anser det angeläget att åtgärder vidtas för att i krig möjliggöra vissa motorfordonstransporter inom kyrko- beredskapens område. Bilar för begrav- ningsändamål och för vissa kyrkliga be- fattningshavare måste disponeras. Proble- met bör i första hand lösas i regional in- stans (biskop—länsstyrelse).
Utredningen erinrar i kapitlet om de särskilda föreskrifter i Genévekonventio- nen, som gäller för präster m fl.
Utredningen anser icke att personal inom kyrkoberedskapen bör vara beväp- nad, men förordar att sådan personal, som känner behov av att med vapen delta i försvaret av bygden ingår i frivilliga för- svarsorganisationer på orten. Värnpliktig, som erhåller uppskov, är skyldig ingå i hemvärnet, som är en del av armén. Den- na grundregel gäller även präst. Försvars- områdesbefälhavare kan enligt särskilda föreskrifter medge undantag.
Med hänsyn till förhållandet till främ- mande makt finns förskrifter om tyst- låtenhet rörande förhållanden av betydelse för rikets säkerhet m m. Kyrkoberedskaps—
verksamheten utgör en med andra funk- tioner i krigssamhället integrerad del som nära ansluter till såväl militärt som civilt försvar. Delar av planläggningen och verksamheten är därför hemlig. Utred- ningen föreslår att samråd vid planernas uppgörande tas med militärassistent i be- rörd länsstyrelse, varvid samordning åstad- kommes genom den för kontakten med länsstyrelsen utsedde kontraktsprosten.
Någon planläggning för fortsatt akade- misk undervisning eller vetenskaplig forsk- ning inom kyrkans område under krig syns icke erforderlig. Utredningen går icke in på skolundervisningen, men uttalar att den icke anser det erforderligt med sär- bestämmelser för att omdisponera perso- nalen från uppgifter i totalförsvaret till religionsundervisning i skolorna. Denna fråga bör dock närmare prövas i sam- band med beredskapsplanläggningen av skolväsendet.
Utredningen anser icke att det finns anledning föreslå särskilda åtgärder för den andliga vården vid fångvårdsanstalter och sjukhus i krig. I tillämpliga delar tor— de — även vid flyttning av sådan insti- tution på grund av krig eller krigsfara —— samma principer som i fred kunna till- lämpas för den andliga vården.
Ifråga om den andliga vården av flyk- tingar, omhändertagande av döda flyk— tingar osv anser kyrkoberedskapsutred- ningen, att motsvarande bestämmelser som för svenska medborgare bör tillämpas. Bland flyktingarna bör deras egna präster beredas möjlighet verka. Denna verksam- het bör i förekommande fall inordnas i kyrkoberedskapsverksamheten på orten. Inom områden där länsstyrelse vidtagit åtgärder för mottagande eller omhänder— tagande aV flyktingar bör detta särskilt observeras i planerna.
Frågan om vapenvägran behandlas i ett avsnitt. Utredningen anser icke att det under krigsförhållanden är möjligt att ge- nomföra utredningar om vapenfrihet på
det sätt som sker fn. Icke heller syns det realistiskt, att Kungl Maj:t skall fatta be- slut om varje enskild mans förhållande i detta avseende. En decentralisering till länsstyrelse torde vara lämplig. För dem, som är i militärtjänst, bör utredning kun- na verkställas av fältpräst (motsv) eller personalvårdsassistent. För övriga torde lämplig lokal myndighet böra ifrågakom- ma. Förslag i detta liksom i andra av- seenden torde framläggas av 1964 års ut- redning rörande vapenfria värnpliktiga. Utredningen anser, att det är nödvän- digt att utbildning snarast äger rum i mer väsentliga frågor för kyrkoberedskapen. Huvuddelen av den personal, som i krig skall leda denna verksamhet och i fred planlägga densamma, har hittills i regel icke sysslat med hithörande ting eller haft möjlighet att tränga in i problemen. Då enligt utredningens förslag ledningen av kyrkoberedskapen i olika nivåer skall upp- dras åt svenska kyrkans präster, är det naturligt att utbildningen i första hand ordnas för dessa. Utan sådan torde det icke vara möjligt att åstadkomma erfor- derlig beredskap på kyrkans område. Sådana grundutbildningskurser bör där- för anordnas i mån av behov. Vidare bör alla blivande präster genomgå dylik kurs. Sedan kyrkoberedskapen en gång planlagts, torde det icke vara nödvändigt att inom stiften anordna särskilda kurser i hithö- rande frågor. Svenska kyrkans represen— tanter, som kommer att handha ledningen av hithörande problem, måste fortlöpande beakta, att verksamheten även inbegriper andra trossamfund än svenska kyrkan. Des- sa övriga trossamfund måste därför i erfor-
derlig utsträckning, som lärare och elever, delta i utbildningen samt orienteras om och beredas tillfälle yttra sig över så- dana ändringar i planläggningen, som berör dern. Utredningen anser att grund- utbildningen bör ske i central, regional och lokal instans och framlägger i kapit- let förslag till plan för utbildningen.
Kostnaderna för kurserna beräknas av- rundat uppgå till omkring 800000 kr. De löpande kostnaderna för upprätthål- lande av den kyrkoberedskap utredningen föreslagit beräknas uppgå till mindre än 100000 kr per år.
Utredningen är medveten om att den icke haft möjlighet att beröra eller före— slå åtgärder för alla de mångskiftande ”verksamhetsområden, som omfattas av den kyrkliga verksamheten. Den har dra- git upp riktlinjer och framlagt förslag beträffande de verksamhetsområden, som utredningen bedömt vara särskilt betydelse— fulla ur kyrkoberedskapssynpunkt. Det bör ankomma på den föreslagna kyrko- beredskapsnämnden att fullständiga arbe- tet enligt de av utredningen angivna rikt- linjerna.
Kap 23 Utkast till föreskrifter för den kyrkliga verksamheten
Utredningen redovisar i detta kapitel punktvis ett utkast till föreskrifter om grunderna och ansvarsfördelningen m vn för den kyrkliga beredskapen. Utred- ningen går icke in på frågan i vilken form föreskrifterna bör meddelas, men ifråga— sätter om det icke lämpligen kan ske i form av kungl kungörelse.
19. Kyrklig beredskap
Statistiska uppgifter angående stiften (Utdrag ur Svenska kyrkans årsbok 1964 sid 196—197)
Areal, kvkm . . . . . Folkmängd 1/1 63 Antal kontrakt
Antal församlingar 1/1 64
Landsförsam- lingar Stadsförsamlingar
Gemensamma lands- och
stadsförsam- lingar . ..
Antal präster 1 resp stift
Emeriti o. pens. .
Universitet, sko- lor, tjl f studier, annan verksam- het
I diakoni och lik-
nande tjänst . . . .
I församlingstjänst (även utlandsf) . .
I mission, sjömans- vård hemma och utrikes ..
Enskilda missions- sällskap . Antal präster 1/10 1963 ..
Uppsala ärke- stift
Linkö- pings
stift
Skara stift
Strängnäs
stift
Västerås stift
VäXJo stift
Lunds stift
Göte- borgs stift Karl- stads stift
Härnö- sands stift
Luleå stift Visby stift
Stock- holms stift'
28 936,17 551213
17 98
216 190 25 327 62
43
220
17 321,05 494 793
216
1
274
192
15 90 89 27
66 15
371
347* 24
276 64
199
12 108,05 463 914
15 88
13
11 103,86 457 795
12 73
152 130 21 204 39
12
152
36 891,25 561322
15 80 124
108 14 248 55
14
179
22 746,83 540 992
17 114 253
236 16 337 68
26
243
13 816,40 1041 592
21 1691 439
395* 431
531 105
64
362
14 348,95 923 346
16 1231 281
246 351 404 84
25
290
22 063,95 394 502
12 72 140
129 10 217 43
12
162
71 631,41 417118
14 82 129
121 228 58
12
156
154 306,05 499 979
3 140,10
53 518 12 3 70 21 79 92
68
238 48 46 9
13
179 39
2684,87 1181153
9 581! 80
42 373
340 67
51 12
210
* Därav 1 icke territoriell församling. * I januari 1964 sammanslogs
"' Jämte hovkonsistorium.
” Därav 4 icke territoriella församlingar. Herrljunga och Tarsleds förszar, Skara stift och förs. uppgår Tjurkö förs i Karlskrona stadsförs samt
sammanslås Brågarps och Neviskogs
Denna instruktion, till vilken förslag, på uppdrag av Ärkestiftets prostmöte den 23 maj 1939, blivit utarbetat av särskilda kommitterade bland stiftets kontraktspros— tar, har av ärkebiskopen fastställts att gälla tills vidare.
I.
Kontraktsprosten är kallad att vara ärke- biskopens förtroendeman inom kontraktet. För sina ämbetsbröder i kontraktet vare han en förman, en rådgivare och med- hjälpare. Inom sitt kontrakt har han att verka för kyrklig aktivitet och sammanhållning.
H.
Kontraktsprosten åligger:
1. att, efter särskilt förordnande av ärke- biskopen, å hans vägnar förrätta visi- tation, kyrkoherdeinstallation, invig- ning av kyrka, kapell, begravnings- plats 0 s v;
2. att, enligt uppdrag av ärkebiskopen, verkställa viss förberedande inspek- tion i församling, där under året biskopsvisitation skall förrättas (se Uppsala Domkapitels Cirkulär 1939, nr 4, 5 1);
3. att, enligt därom av ärkebiskopen framställd önskan, granska ämbetsbe- rättelser från kontraktets församlingar och därefter till honom vidarebeford— ra desamma;
4. att, där domkapitlet så påfordrat, till kontraktets präster distribuera cirku- lär, reversal, uppbördslängder m m;
5. att till domkapitlet redovisa kontrak- tets kyrkokollekter och uppbördsme- del, som från församlingarna eller prästerskapet skola till stiftsstyrelsen inlevereras;
Instruktion för kontraktsprostarna inom Uppsala ärkestift
6. att till domkapitlet anmäla dödsfall av inom kontraktet tjänstgörande präst;
7. att, efter förordnande av domkapitlet,
förrätta prästval i pastorat inom kon- traktet samt att för sitt kontrakt tjänstgöra såsom valförrättare vid val av ärkebiskop, av prästerligt kyrko- mötesombud samt, i erforderliga fall, av prästerlig ledamot av domkapitlet mm;
8. att i förekommande fall, på domka- pitlets uppdrag, för varje år utse tings— predikant;
9. att, på remiss av domkapitlet, avgiva förberedande yttrande över förslag till tjänstefördelning och arbetsplan för prästerskapet inom pastorat tillhöran— de kontraktet;
10. att verkställa förekommande invente- ring mellan av— och tillträdande pas- tor;
11. att i övrigt utföra de uppdrag, som av ärkebiskopen och domkapitlet an- förtros honom i hans egenskap av kontraktsprost;
12. att främja kristlig gemenskap och kyrkligt samarbete bland kontraktets präster och i detta syfte minst en gång om året samla dem till kon- traktskonvent samt att från dessa kon- vent avgiva en kort rapport till ärke- biskopen, särdeles därest något ären- de av för kontraktet eller stiftet vä- sentlig betydelse där förekommit;
13. att, så vitt möjligt, minst vart tredje år besöka varje församling i sitt kon- trakt och därvid hålla gudstjänst eller andaktsstund i kyrkan och på andra lämpliga platser;
15.
att årligen, därest förhållandena så medgiva, själv eller genom andra, till befordrande av kristlig gemenskap och kyrkligt arbete, anordna en kon- traktsdag för lekmännen eller vissa grupper av lekmän från kontraktets församlingar (konfirmander och ung— dom, kyrkovärdar och andra kyrko- rådsledamöter, kyrkomusiker, kyrko- vaktmästare o s v);
att främja kontakten mellan präster och lärare, ev genom anordnande av gemensamma sammankomster, där företrädesvis frågor, sammanhängan- de med kristendomsundervisningen, böra behandlas;
17.
18.
19.
att i lämplig utsträckning befordra gudstjänstbyte mellan kontraktets präster; att föra prostbok samt däri anteckna sådana ärenden, som han i sin egen— skap av kontraktsprost handlagt (vik- tigare in- och utgående skrivelser böra jämväl antecknas); att ordna, förteckna och i prostarki- vet förvara sådana handlingar, som där böra bevaras samt att utgallra övriga;
att — ev årligen, och i varje fall då särskild anledning därtill föreligger delgiva ärkebiskopen sina intryck från det kyrkliga arbetet inom kon- traktet.
Sammandrag av kollekter inom svenska kyrkan 1962 A. Rikskollekter
I. Verksamhet inom landet
1. Bibelns spridande Svenska Bibelsällskapet ................................ 104 049: 17
2. Utbildning av präster Fjellstedtska skolan ................................... 130 970: 79
3. Evangelisation och församlingsvård Diakonistyrelsen (två kollekter) .......................... 368 268: 12 Diakonistyrelsens söndagsskolnämnd ..................... 143 037: 73 S:ta Katharinastiftelsen ................................ 93 269: 46 Lekmannaskolan ..................................... 1 15 811: 09 Luleå stiftsråds lekmannaverksamhet i Luleå stifts lappmarks— församlingar ....................................... 102 840: 93 Svenska Missionssällskapet ............................. 113 544: 05 4. Ungdomsvård Riksförbundet kyrklig ungdom .......................... 116 528: 70 Sveriges kristliga studentrörelse .................. , ........ 104 063: 30 Diakonistyrelsens militärnämnd ......................... 50 382: 94 Förbundet soldaternas vänner .......................... 50 382: 91 Laurentiistiftelsen i Lund ............................... 52 560: 11 Sankt Ansgars stiftelse i Uppsala ........................ 52 560: 10 5. Upplysnings- och bildningsverksamhet Sveriges kyrkliga studieförbund ......................... 95 423: 84 Sigtunastiftelsen ...................................... 106 819: 23 Nämnden för kyrkans presstjänst ........................ 91 638: 46 Kyrkliga filmbyrån ................................... 85 847: 11 6. Diakonal verksamhet Svenska diakonisällskapet .............................. 218 910: 37 Svenska diakonsällskapet ............................... 13 1 419: 5 1 Samariterhemmet ..................................... 147 096: 39 Vårsta diakonissanstalt ................................ 99 394: 31 Göteborgs diakonissanstalt ............................. 95 879: — Stockholms stadsmission ............................... 68 258: 37 Luleå stifts diakoniförening ............................ 116 295: 08 7. Byggnadsverksamhet Underhåll av kyrkor inom Visby stift ..................... 98 800: 01 Svenska kyrkans frivilliga byggnadslånekassa .............. 54 341: 56 Svenska kyrkans småkyrkofond ......................... 54 341: 55
Kyrkfrämjandet ...................................... 68 25 8: 38
1. Svenska utlandsförsamlingar Sv. Sofiaförsamlingen i Paris ............................ 75 898: 58 Sv. Viktoriaförsamlingen i Berlin ........................ 75 889: 57 Ulrika Eleonora församling i London .................... 75 889: 58 2. Sjömansvård i utländska hamnar Sjömansvårdsstyrelsen ................................. 328 416: 31 3. Evangeliska trosförvanter och mellankyrk- ligt samarbete Lutherska världsförbundets svenska sektion ................ 526 240: 37 Gustaf Adolfsföreningarna ............................. 91 756: 04 Svenska ekumeniska nämnden .......................... 126 932: 99 Svenska kyrkohjälpen ................................. 476 987: 01 Inomeuropeisk mission ................................ 120 037: 16 Rädda barnen ........................................ 120 037: 18 4. Verksamhet bland icke kristna folk Missionsstyrelsen (två kollekter) ......................... 3 690 089: 96 Svenska Israelmissionen ............................... 147 616: 40 Summa rikskollekter 8 986 783: 72 B. Stiftskollekter 1. Stiftsrådens verksamhet ............................... 340 333: 12 2. Stiftskvinnorådens verksamhet ......................... 60 607: 61 3. Stiftsgårdar ......................................... 294 605: 47 4. Ungdomsvård ....................................... 511 554: 28 5. Diakonal verksamhet ................................. 112 177: 27 6. Sjömansvård i svenska hamnar ......................... 135 931: 48 7. Bibelns spridande .................................... 13 139: 68 8. Kyrkosångens höjande ................................ 111 939: 43 9. Stiftens bildningsförbund .............................. 40 830: 49 10. Utbildning av präster ................................. 149 663: -— 11. Kyrkobyggnader .................................... 88 470: 44 12. Stiftens arbetsfond ................................... 165 011: 66 13. Övrigt ............................................. 31 224: 56 Summa stiftskollekter 2 055 488: 49 C. Församlingskollekter 1. Till ändamål inom församlingen ........................ 1 595 734: 85 2. Till ändamål utom församlingen ........................ 4 631 279: 04 Summa församlingskollekter 6 227 013: 89 D. Sammanställning Rikskollekter ........................................... 8 986 783: 72 Stiftskollekter ........................................... 2 055 488: 49 Församlingskollekter ..................................... 6 227 013: 89 Summa 17 269 286: 10
Invånab Riks-, stifts- och Kollekt
församlings- per inv antal kollekter kr
: 81 :99 62 71
Ärkestiftet 551 213 995 547: 39 Linköping ........... 494 793 983 271: 34
463 914 1 681 343: 98 Strängnäs ............ 457 795 782 519: 85 Västerås ............. 561 322 955 326: 04 Växjö ............... 540 992 1 921 380: 18 Lund 1 041 592 2 173 882: 55 Göteborg ............ 923 346 3 384 547: 14 Karlstad ............. 394 502 897 480: 21 Härnösand ........... 417 118 833 693: 60 Luleå ............... 499 979 1 231 205: — Visby ............... 53 518 203 402: 28 Stockholm 1 181 153 1218 691: — Hovkonsistoriet ....... 6 995 : 54
THPNNPNHHHWHH
Summa 7 581 237 17 269 286: 10
295 Bilaga 2: ]
Statistiska uppgifter angående antalet församlingar samt vissa pastorer 1964
Samfund
Antal för- samlingar (motsv)
Pastorer
Antal manliga
Därav under 47 år
Fribaptistsamfundet Missionssällskapet Helgelseförbundet Metodistkyrkan i Sverige ..................... Svenska alliansmissionen ..................... Svenska baptistsamfundet ..................... Svenska frälsningsarmén ..................... Svenska missionsförbundet ................... Örebromissionen
Evangeliska fosterlandsstiftelsen ............... Frälsningsarmén ............................ Pingströrelsen ..............................
49
20 62 112 103 257 5 650 350 250 229 ca 500
6 37 48 58 101 1 347 123 172 105 ingen uppgift
Bilaga 8: I Statistiska uppgifter ur Svenska Kyrkans årsbok 1964
Gudstjänstfrekvens, dopfrekvens, konfirmationsfrekvens och nattvardsfrekvens i stiften
Högmässo- Bes Dopfrekvens % besökare . Vid Inkl Konfir- Natt- andra Döpta barn mations- vards- Stift Folkmängd År Antal % gudstj inom dö ta frekvens frekvens per 1 år effer % pr år vecka efter % % födelsen fyllda 1 år Härnösand 432 202 1952—57 12 257 2,8 1,9 80,9 84,3 85,2 6,3 (2,7) (79,5) (76,2) (5,1) Skara 456 985 1953—58 23 091 5,1 2,3 92,5 92,8 90,0 13,6 (4,3) (92,3) (91,2) (10,5) Karlstad 397 170 » 12 317 3,1 1,3 80,8 85,0 91,5 5,4 (3,0) (80,8) (91,8) (4,7) Luleå 500 374 » 31 6453. 6,3 92,0 92,5 80,8 20,2 (92,0) (77,3) (16,6) Växjö 537 720 » 25 207 4,7 2,2 90,2 91,1 91,0 17,0 (4,5) (89,0) (39,2) (12,6) Ärkestiftet 545 152 1953—59 14 520 2,7 1,5 82,7 85,8 89,0 6,5 (2,3) (84,6) (86,1) (4,8) Visby 55 054 1954—59 2 966 5,4 1,4 90,8 92,4 90,8 13,4 (4,7) (90,7) (92,7) (9,9) Linköping 494 616 1954—60 16 071 3,2 1,6 87,3 89,0 89,3 9,4 (3,1) (87,1) (90,3) (7,4) Västerås 559 570 1955—60 12 021 2,1 1,2 75,7 80,9 84,5 6,0 (3,2 a) (76,8) (83,3) (3,8) Strängnäs 452 832 1956—61 9 421 2,1 1,3 75,3 79,4 81,2 10,8 (2,0) (72,4) (79,0) (17,2) Lund 1 041 878 1956—62 23 869 2,3 1,5 95,8 96,1 95,9 14,4 Göteborg 923 075 1957—62 39 854 4,3 2,2 95,2 95,5 91,9 17,1 (4,6) (95,9) (94,7) (15,2) Stockholm 1 175 183 » 12 801 1,1 1,1 82,8 85,1 78,3 5,9 (85,0) (77,1) (5,0) Summa 7 571 811 236 040 3,12 1,50 87,20 89,09 87,48 11,24
a : Gudstjänstfrekvensen. Siffrorna inom parentes är från föregående prästmöte.
För de flesta stiften redovisas endast högmässofrekvensen. För Luleå stift redovisas i stället '. gudstjänstfrekvensen, som är en sammanslagning av antalet högmässobesökare och antalet ,. besökare vid övriga gudstjänster under veckan både i kyrkan och annorstädes. För Västerås ! stift redovisas antalet högmässobesökare (12 021). Procenten är däremot en redovisning av [ gudstjänstfrekvensen enligt samma normer som för Luleå stift. Samtliga tal gäller medelbe- * söksfrekvensen per söndag. I motsats till den beräkningsgrund, som tillämpas för högmässo- frekvensen, är nattvardsfrekvensen beräknad per år. Detta är en nackdel, eftersom man ur denna siffra icke kan få en rätt uppfattning av hur många enskilda individer som verkligen regelbundet går till nattvarden.
Vigslar i stiften
Stift År Kyrkliga kyfågga lågt" Mos Bägge?” Summa Härnösand 1952—57 16 795 197 6 — 399 17 397 Skara 1953—58 17 607 617 31 9 574 18 838 Karlstad » 15 273 363 32 727 16 395 Luleå » 20 659 272 4 —- 348 21 283 Växjö » 19 699 741 23 —— 450 20 913 Ärkestiftet 1953—59 24 088 504 41 2 1 237 25 872 Visby 1954—59 1 948 50 3 — 116 2 117 Linköping 1954—60 20 679 668 25 4 1 089 22 465 Västerås 1955—60 20 519 311 84 3 924 21 841 Strängnäs 1956—61 16 714 495 55 5 842 18 111 Lund 1956—62 47 768 313 169 22 2 373 50 645 1 Göteborg 1957—62 36 264 553 197 22 3 639 40 675 l Stockholm » 49 186 600 396 77 7 548 57 807 Summa 307 199 5 684 1 066 144 20 266 334 359 i % : 91,88 1,70 0,32 0,04 6,06 100 Bilaga 8: 3 i Jordfästningar i stiften ? B v- : Stift År Enl kyikm 18:51:31" Mos nirfggråtan Kfema' l or dnlng ordning rel.kar. tloner Härnösand 1952—57 25 157 687 _ 10 1 913 Skara 1953—58 25 664 1 567 7 18 3 178 Karlstad » 24 414 1 298 7 7 2 851 Luleå » 23 689 599 1 24 1 568 Växjö ,. 31 220 1 499 8 11 2 407 Ärkestiftet 1953—59 38 682 1 428 11 37 4 119 Visby 1954—59 3 748 198 2 1 46 Linköping 1954—60 33 879 1 729 8 10 6 236 Västerås 1955—60 30 966 1 263 6 11 7 274 Strängnäs 1956—61 26 208 1 366 6 18 6 370 Lund 1956—62 72 195 827 106 55 20 416 Göteborg 1957—62 49 572 1 342 82 38 9 116 F Stockholm » 57 033 1 566 412 115 36 076 Summa 442 427 15 369 656 355 101 570 i % : 96,43 3,35 0,14 0,08 100
20 Kyrklig beredskap
Nedan angivna åtgärder bör något varie- ras, beroende på om den plats, där kyrkan finnes, är så belägen att den i första hand bedömes bli berörd av direkta krigshand- lingar eller icke. Råd i detta hänseende bör inhämtas hos länsstyrelsen.
1. Kyrkan är ofta en av traktens mest solida byggnader, och därför kan det mån— gen gång vara bättre att låta lösa inven- tarier stanna i kyrkan, även om de av- lägsnas från sin ordinarie plats, än att överföra dem till skyddsrum eller annat förvaringsrum.
2. Bästa förvaringsplatsen i ett kyrko- rum är längs innerväggarna, dock ej di— rekt under ett fönster. Alla föremål eller packlådor bör pallas upp minst 20 cm över golvet till skydd mot det vatten, som kan samlas på golvet (t ex på grund av eldsläckning eller av att byggnadens tak skadas eller förstöres). Annan lämplig förvaringsplats kan i vissa fall vara sakristian, ett gravvalv, pannrum eller annat källarutrymme, där för fukt mindre utsatta föremål, t ex sten- skulpturer, kan placeras. Om andra före- mål skall förvaras där, måste ovillkorligen ventilation finnas, eftersom det i annat fall på kort tid uppstår fukt- och mögelskador.
3. Fasta utsmyckningar —- muralmål- ningar, portaler m m — är mycket svåra att skydda. En värdefull skulpterad ut- smyckning kan beklädas med aluminium- eller plastfolie och därefter helt kringmu- ras med en kraftig nedåt tjocknande tegel- mantel, som kan ge splitterskydd. Sådana skyddsåtgärder får dock endast vidtagas om riksantikvarien meddelat tillstånd här- till.
Allmänna anvisningar för åtgärder till skydd av kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier vid krigsfara eller krig
(Utfärdade av riksantikvarieämbetet i juli 1964).
4. Om kyrkobyggnadens hållfasthet an— ses otillräcklig, bör kyrkans lösa konst— föremål flyttas till en säkrare lokal.
5. Föremål, som regelbundet nyttjas för kyrklig verksamhet — tex nattvardskärl, dopfunt, ljusstakar mm — eller har be- tydelse från religiös synpunkt, kan anting- en ersättas med enklare bruksföremål eller förvaras så att de lätt kan hämtas fram för tillfälligt bruk. Kors (krucifix) bör, om det måste borttagas och skyddas på grund av sitt värde, ersättas av kors (krucifix) av enklare beskaffenhet.
Emballering och flyttning av läsa eller löstagbara föremål i händelse av krigsfara eller krig
Oavsett vilken förvaringsplats som avses, kan ett tämligen gott skydd ges genom lämplig emballering. Emballaget bör med- giva förflyttning. Såväl packlådor och an- nat emballage som själva föremålen böra vara märkta med etikett, där förutom er- forderlig nummerbeteckning e dyl även kyrkans namn anges. För alla påskrifter bör vattenfast tusch användas.
Glasmålningar kan icke skyddas på sin plats i fönstren; även avlägsna detona- tioner skadar dem. De bör därför ned- tagas och förvaras, helst stående, i skyddat utrymme.
Föremål av sten — dopfuntar, sten- skulpturer m m — som är löstagbara, för- varas i källare eller gräves ner på kyrko— gården. I sistnämnda fallet bör de förses med skyddande hölje, lämpligen plast som ej stelnar i kyla och beräknas ha flerårig
hållfasthet — olika fiberplast finnes -— eller av kraftpapper i flera lager. Ännu bättre är sk oceanpapper (dvs två lager kraftpapper med mellanliggande lager av asfalt), vilket i varje fall kan beräknas hålla ett år.
Kyrksilver och textilier bör liksom and- ra lättransportabla men bräckliga föremål i första hand bortföras. Helst packas varje föremål för sig i en mindre låda, som kan sammanföras med liknande lådor till en större men lättransportabel enhet. Ytter- höljet skall vara av fast material och före- målet ligga stadigt i emballaget. Lämp- ligt inneremballage är för små föremål silkepapper eller skumgummi. (Absolut olämpliga är sågspån, träull etc, som är fuktabsorberande och tom kan spränga emballaget. Korksmulor är likaså odugliga som fyllnadsmaterial på grund av sin rörlighet.) Textilier bör ej vikas utan pac- kas antingen utbredda eller rullade runt t ex papprulle.
Oljemålningar på väv kan i nödfall lö- sas från ramarna och rullas med den målade sidan utåt över en rulle med minst
20 cm diam, som ger stöd så att målning- en ej brytes.
Tyngre träföremål såsom krucifix, epita- fier och altaruppsatser kan läggas i en låda med ryggsidan mot dess botten. Lå- dan måste i så fall vara av minst lika grovt virke som föremålet självt för att hålla stånd mot trycket. Genom s k kolv- ning fästes föremålet punktvis. Stödande tvärslåar madrasseras för att icke skada föremålsytorna. Det är däremot icke nöd- vändigt med heltäckande inneremballage, om föremålets detaljer är säkert fastsit- tande. Lämpligen kan lådans insidor be- klädas med oceanpapper, som är tillfälligt fuktskyddande.
Som allmän regel gäller att smärre, bräckliga föremål vid packning ej bör sammanföras med tyngre och svårtrans- portabla. Tunga lådor bör på undersidan förses med medar i längdriktningen för att underlätta transporten. Observera att alla lådor bör stängas med lock, som skru- vas fast. Skört material såsom färgytor och förgyllning m m kan nämligen skadas genom vibrationer vid hammarslag.
Två av utredningens experter har författat var sitt exempel på prästs tal i svår tid.
Exempel 1 l. Freden vi förunnats
Vårt land har under längre tid än de flesta andra länder i vår värld fått leva i fred. En obruten försvarsvilja har säkert bidragit till detta. Orosmolnen har ibland hopats också vid våra gränser, men hit— tills har de åter skingrats — ibland utan att vi förstått hur eller varför.
2. Faran är här. Läget
Nu är de lugna dagarna till ända. Faran är över oss. Vi har ingen anledning att blun- da för det oroande i vår situation, och ingenting ger oss rätt att håglöst och overksamt hoppas att orosmolnen också denna gång skall dra förbi utan att ladda ur över vårt land.
Främmande makt har redan landsatt trupper på vår kust och . . . (En beskriv- ning av det aktuella läget lämnas, vari allt det som kan och får sägas meddelas åhörarna).
3. Kampen som förestår
Vårt folk får nu räkna med en tid av li- dande och offer. Vårt land väntar att vi alla gör vårt yttersta för att omintetgöra fiendens planer och säkra vårt nationella oberoende.
Vårt lands försvar står väl rustat, och i en samverkan mellan den väpnade för- svarsmakten och civilbefolkningen ser vi möjligheten att värna vår frihet. I första hand krävs det av oss att vi behåller lugn och besinning -— vad som än inträffar. Friheten värnas med tålamod och uthållig- het. Priset för vårt oberoende kan vara
Exempel på prästs tal i svår tid
Bilaga 13: I
stora personliga uppoffringar och svåra li- danden. Prövas vårt tålamod och vår ut- hållighet ända till döden, kan vi ändå som enskilda och nation känna tillfredsställelse i medvetandet att vi har det goda samve- tets vittnesbörd därför att vi gjort vårt bästa.
4. Krav på individen
När tålamod och uthållighet skall kon- kretiseras blir det fråga om en mängd tri- viala ting som ändå tillsammans konsti- tuerar vår motståndskraft i denna svåra tid.
(Här punktas en del råd och anvisningar som måste iakttas av alla medborgare).
5. För himmel, ej för jord
Vi behöver inte misströsta. Vi går inte till kamp i första hand för personliga förde- lar. Vår kamp gäller de gamla som full- gjort sin gärning och barnen som har rätt att leva i ett fritt land. Nu är den tid då vi i manlig gärning får visa vad de värden betyder för oss, som vi i högtidliga stunder bekänt oss till: nationell självständighet, personlig frihet, ett demokratiskt samhälls- skick.
Nu som så många gånger förr i vårt folks liv kommer så tröst och tillförsikt till oss genom vårt förlitande på den Herre som bjuder frid mitt i stridens hetta.
Guds ord och löfte skall bestå, Vi det i hjärtat bäre. För himmel, ej för jord, vi gå Till strids och glade äre, Äre alltid väl till mods,
Fast vi våga gods
Och ära, liv och allt; Ske blott som Gud befallt. Guds rike vi behålla.
i l : | i l
Exempel 2 Inledande reflexioner
Talet kan lämpligen utgå från de känslor av oro och ångest, som vill bemäktiga sig oss alla. Det som sägs skall bygga på kristen grund, men vara så formulerat, att även de icke direkt religiösa kan ta emot innehållet.
Talet bör ge svar på förslagsvis följan- de frågor, som kan tänkas plåga åhörarna:
Borde vi inte ge efter för fiendens krav? Bör inte krig undvikas till varje pris? Är inte vår kamp hopplös? Tänk om de mina kommer att lemlästas och dö? Tänk om jag själv dör? Finns det verkligen något som är vik- tigare än livet? Vad kan religionen ge mig i detta läge?
Själva talet
Bön:
Herre, Du som en gång skapade männi- skan till Din avbild, förbarma Dig nu över Din stackars mänsklighet. Herre, Du vår himmelske Fader, som en gång sände Din Son till jorden för att frälsa oss, förbarma Dig över Dina olyckliga barn. Förlåt oss, att vi glömt Dig, vår Skapare och Frälsare. Välsigna nu dem, som Du här nere på jorden låter bestämma över våra öden, låt dem finna vägar till försonlighet, förlå- telse och fred. Välsigna oss alla som hotas av krigets förbannelse, skona oss från fruktan, bitterhet och hat. Hjälp oss att med blicken mot vårt himmelska fädernes- land kunna göra vår plikt mot det jordiska fäderneslandet. Amen.
Tagen alltså på eder hela Guds vapen— rustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet
(Paulus brev till efesierna 6: 13).
Den onda dagen — det är enligt apos- teln den dag, då djävulen angriper oss. Hans listiga angrepp kan börja med oro, det kan växa till ångest och sluta med för- tvivlan och panik.
Det är därför vi behöver »hela Guds vapenrustning». Vi behöver, säger apos— teln, både »rättfärdighetens pansar», »trons sköld» och »frälsningens hjälm». Vi behöver bön och uthållighet.
Vi ville freden — men inte fred till varje pris. Det kan vara rätt att ge efter — men man kommer slutligen till en punkt, där det är orätt att längre ge med sig. Man får inte vika för våld och ondska. Vi har förpliktelse både mot våra fäder och våra efterkommande. Det rike våra fäder byggt upp vilade på kristen grund och Sverige blev ett land, där rättvisa och fri- het var självklara begrepp. Det är så Vi vill lämna landet vidare till våra barn: ett kristet Sverige, där rätten och icke våldet härskar, ett land som är fritt i hävd— vunnen svensk mening. Är det en hopplös kamp? Nej, det är aldrig hopplöst att kämpa för det som är rätt. Inte antalet är det avgörande — utan saken. Redan den gammaltestamentliga profeten säger så trovisst: »Intet hindrar Herren att giva seger genom få likasåväl som genom mån- ga» (1 Sam 14: 6).
Men vi vill inte dö —— vi vill leva. Vi ville så gärna få göra vårt liv här på jor- den till något stort och vackert. Vi ville arbeta i fred, vi Ville få se våra barn växa upp och fortsätta vårt verk.
Kanske har vi inte förtjänat en sådan nåd? Kanske har vi alltför mycket prövat vår Guds tålamod? Säkert är att vi nu måste få en djupare syn, bygga på en ännu fastare grund. Aposteln Paulus hade kommit så långt att han kunde säga: »Att leva, det är för mig Kristus — och att dö det är för mig en vinning» (Fil 1:21). Så stark hade gemenskapen med
Kristus blivit för honom, att han i döden blott såg en väg till en ännu starkare Kristusgemenskap. Att leva — det är ju inte bara att finnas till, det är att leva för något. Längden av mitt jordeliv blir då inte huvudsaken — det viktiga är, hur jag lever. Att leva för rätt och sanning, att leva i kärlek till sina medmänniskor -— det är att leva i kontakt med evigheten. Då betyder den lekamliga döden ej läng- re så mycket: »Leva vi, så leva vi för Herren — dö vi, så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till». (Rom 14: 8).
Den onda dagen är en hotfull verklig— het. Vem vågar möta den utan Guds va- penrustning? Ingen behöver stå försvars- lös. Gud själv bekläder oss med kraft: från honom kommer tron, rättfärdigheten, frälsningen. Då behöver vi inte frukta »den ondes alla brinnande pilar» (Ef 6: 16).
Gud hjälpe oss var och en till en lugn gudsförtröstan. Gud hjälpe oss att kunna dela med oss av denna gudsförtröstan till andra. Ty »detta är den seger som har övervunnit världen: vår tro» (1. Joh 5: 4). Amen.
Landets indelning i lön ('x
.. . 'i' x
(forsvorsomruden), / xx h
civilområden .; _W'Nl, ***
. . .. . | (mnlttaromroden) lxx ** och stift '
ӣ
xx * B ; (ss) ..© . ON ;" Fo 67 a r-X xx ," )( + ** F 63 65! *! x 0 / 5 63 J ':
Beteckningar': +—+ Riksqröns
BD Lönsbeteckning ——— Lönsqröna
Miliiöromröde - Givilområde
_ Militäromrödesgröns
Fo 66 Försvarsområde
Gröns mellan freds- och
krigsförsvursomröden
(65) Försvarsområde som i fred har Fobef och stab gemen— sam med Fo ------- Gröns mellan krigsförsvurs- områden (har i fred gemen- sum försvarsområdesbeföl- havare med stub)
s*x
Helgelseförbundet
x
|Första distriktet )- Ny, (skåne, Halland, Småland, Blekinge, , ___, 3 ”'_'—x Oland och Gotland) + " &
2A__ndrc| distriktet Xx ' &+ (Ostergötland, Västergötland, Bohuslän, / | Närke, Södermanland och Stockholm) * ix F .): 3 Tredje distriktet ff Xx 0 55 ; (Dalsland, Värmland, Västmanland, x 'x & Uppland, Gästrikland och Dalarna) 1. :( 4Fjörde distriktet ,! BD (Hälsingland. Härjedalen, Medelpad, I (65) © (* Jämtland och ngermanland)" "5 " '__ Fo 67),- 5 Femte distriktet X av DN ,: * (Västerbotten, Norrbotten och I: * ' Lappland) I Distriktsgröns + ) x . % Beteckningen
+ --+ Riksqröns BD Lönsbeteckning ——— Lönsgröns
Militöromröde = Civilområde
_ Militörområdesgröns
Fo 66 Försvarsområde
Gröns mellan freds— och
krigsförsvarsomröden
(65) Försvarsområde som i fred har Fobef och stab gemen- sam rned Fo -------- Gröns mellan krigsförsvars— områden (har i fred gemen— sam försvarsområdesbeföl- havare med stab)
Metodistkgrken &:Wx
] Östra distriktet , "** 2 Västra distriktet , ""*—I— i) h*n 5 Norra distriktet få &
Distriktsgröns )
r-- X NX ',
+ & F 53 ss.-" ) X 0 / =, 63 ; + x it ) ,'x _ x 52 ! lf 13% . /_ _ FO lil/6.2! Bl . * . & ___
Beteckningen +—+ Riksgröns BD Lönsbeteckning -—.——-— Lönegren: Militöromröde - Civilområde
_ Militörområdesgröns
Fo 86 Försvarsområde
Gröns mellan freds- och
krigsförsvarsomröden
(55) Försvarsområde som i fred her Fobef och stab gemen— sem med Fo -------- Gröns mellan krigsförsvers— områden (har i fred gemen— sam försversomrödesbeföl— haver-e med stab)
Svenska Alliansmissionen &;Wx
lFörsta distriktet ; & Andra distriktet / -—.,_ % ”*** är.-ed]. distriktet + " ». Fjärde distriktet ” '
_ D istriktsgrö ns
(65) ..© :( * ON ".—
+r * F 535/sr” & : ) *x a '-_ 63 + så '_' l ) ( :'L k ' & | 62 ," )(, o.) ) AC.; l,. ' ,! Fo 6l/62" 6l | * x 'x. I i | 1 l l l l Beteckningen
+ —+ Riksqröns BD Lönsbeteckning '— — — Lönsgrö ns Militöromrade = Givilområde _ Militörområdesgröns
Fo 66 Försvarsområde
Gröns mellan freds- och
krigsförsvarsomröden
(65) Försvarsområde som i fred har Fobef och stab gemen- som med Fo
-------- Gröns mellan krigsförsvers- områden (har i fred gemen— sam försvarsområdesbeföl— havare med stab)
Svenska Baptistsamfundet ** | 5 d k b r + i ' *
g svens a ap IS m ssionen , 2 Smålands baptistmission , __,_ i; ***—j_ 3 Norra Smålands baptistmission txå Nk 4 Gotlands baptistmission l 5 Västsvenska baptistmissionen , 5 Ostergötlands baptistmission 1- i 7 Sörmlands baptistmission I xxx Fo 55 ;
8 Närkes baptistmission 9 Stockholms distrikt IO Västmanlands baptistmission * ll Värmlands baptistmission *I- © ;. lZ Dalarnas baptistmission * (65) __ ( l3 Gästriklands baptistmission & N ;" Fo 57 *w llt Hälsinglands baptistmission r-Y X X l5 Medelpads baptistmission + N FO 535/65" IS Jämtlands baptistmission ) ' _ ' f ||; vngermanlonds baptistmission+ &! . österbottens baptistmission ) .»x » __ ; IS Norrbottens baptistmission ( la .", % Distriktsgräns / X ' :! >: . g |
l ?» Foal/sa' Bl | = _ _ =.
Beteckningen + —+ Riksgräns BD Länsbeteckning ___-— Lönsgröns Militä romröde - Givilomräde
_ Militäromrödesgröns
Fo 66 Försvarsområde
Gräns mellan freds— och
krigsförsversomröden
(65) Försvarsområde som i fred har Fobef och stab gemen— sam med Fo
-------- Gröns mellan krigsförsvars— områden (har i fred gemen- sam försvarsområdesbefäl- havare med stab)
Svenska Fräl5ningsarme'n V”
)( |Södra distriktet )” x 2Norra distriktet -—.,_ % ** '_'-Distriktsgräns ”
Beteckningen + —-+ Riksgräns
BD Länebetackning ——— Länsgröns
Militärområde = Civilområde
_ Militärområdesgröns
Fo 66 Försvarsområde
Gräns mellan freds- och
krigsförsversomröden
(65) Försvarsområde som i fred her Fobef och stab gemen— sam med Fo
-------- Gräns mellan krigsförsvers— områden (har i fred gemen— sam försvarsområdesbefäl— havare med stab)
Svenska Missionsförbundel
I Skåne och Blekinge dislrlkl' 2 Kalmar och Kronobergs läns dls'lrikl' 3 Qönköpinqs läns och Hallands dislrikl 1; Qslergö'llands dis'l'rilsl' 5 stborqs och Bohusläns dislrikl' , 6 Skaraborgs läns dlsl'rikl' 1. 7 Södermanlands och Gollands dislrikl' J '8 Värmlands och Dalslands dis+rlkl X & Väslmanlands—Nörkes dislrikl' +
(] Slockholms dislrikl' ,
| Upplands dislrikl' 1— 2 Dalarnas disl'rik'l' *, llö Gävleborgs läns och Härjedalens dislrikjl ,
jllr Väslernorrlands och Jömllonds dislrikl'l-L-X X_
', 5 Vöslerbollens disl'rikl' + Vx. 5.6 Norrbol'lens dish—ik? ) ».
d_— Dlslriklsgröns +
' J X
X
"& , » ..- x/ & l / (52) ." ? x .” AC.; l [*I ' Fo 61/6? IS Gl
Beleckningar': +—+ Riksqröns BD Lönsbeleckning —-—— Lönsgröns Millläramröde - Clvilområde _ Mililörområdesgröns Fo 66 Försvarsområde Gröns mellan freds- och krigsförsvarsområden (65) Försvarsområde som i fred har Fobef och slab gemen— sam med Fo -------- Gröns mellan krigsförsvars— områden (har i fred gemen- sam försvarsområdesbeföl— havare med slab) MKG Mililörkommando Golland
Örebro missionsförenings distrikt Bilaga 16: 8 Orebro Missmnsförenlng $& l Mellersta Skånemissionen , xx 2 Kronoberqsmissionen , ""$ % ”"—l.x Västsvenska missionen +& & Värmlandsmissionen )( | & 5—Dstgötamissionen / * f” 6 Mellansvenska missionen 1- ; + 7 Dalarnemissianen I xx FO 65 1 8Mellersta Norrlandsmissionen & & Y 9 Ovre Norrlandsmissionen + x X,: _Distriktsgröns , BD , © * + (55) .. F 673' ."” 0 1 x x DN 9; x + ”K Fo 65 ss.-" ) * / =, 63 + * --" ) .e ' _
(62)
(*. ,: Foal/s? 6l
*79, ;S: x x'x
_ »!5— i' . Betecknin ur': &; (9 F" 4 +—-+ Riksqgröns BD Lönsbeteckning
——— Lönsqröns ' N Militär-område - Civilområde
_ Militöromrödesgröns Fo 66 Försvarsområde
© Gröns mellan freds- och
krigsförsvarsområden
(55) Försvarsområde som i fred har Fobef och stab gemen— sam med Fo
-------- Gröns mellan krigsförsvars— områden (har i fred gemen— sam försvarsområdesbeföl— havare med stab)
Evangeliska Fosterlands—Stiftelsen &; lNorrbot'tens lön , 2Vösterbottens lön / -—_,_ % ***—|. ÖVösternot—rlands lön 'ta ik #Jömtlands lön ' 5 Gävleborgs län , GDalorna, Västmanland och Uppland 71 x 7 Värmland, Dalsland och Orebro län I Xx FO 65 1 8 Södermanland och Östergötlands län & "ll ' 3Vöstergötland och Bohuslän xx I K - lU Småland
' II och l2 Skane och Blekinge ' l3 Gotland
Distri ktsgräns
Beteckningen +—-+ Riksqröns
BD Lönsbeteckning -——— Lönsgröns
Militärområde - Civilområde
_ Militörområdesgröns
Fo 66 Försvarsområde
Gröns mellan freds- och
krigsförsvarsomröden
(65) Försvarsområde som i fred har Fobef och stab gemen—' som med Fo ------- Gröns mellan krigsförsvars— områden (har i fred gemen— sam försvarsområdesbeföl— havare med stab)
.. . ! + Frolsnlngsormen &+ & I Skåne division , ** 2 Smålands division , __I_ % ”N;. & Göteborgs division 'ta in li Ostergötlands division )( l & 5 Stockholms division , * ?" & llppsala division i— & _): 7 Orebro division I Xx Fo 65 'l 8 Dala division * R 9 Sundsvalls division _) *x ** IO ;lämtlands division , BD || Dvre Norrlands division 1— © ;. __ Distriktsgröns *, (65) ,, &_ DN ."” FO 67 x
r'* xx ;" * 'l' Fo 53/65:' ' x || 3 65
l. xxx. ':...
! v * & (62) ): AC! (*I & F0 5 l/Gåe' Bl &, x I Beteckningar':
+ —+ Riksgröns BD Lönsbeteckning —-—— Lönsgröns Milltöromröde - Civilområde
_ Militöromrödesgröns
Fo 66 Försvarsområde
Gröns mellan freds- och krigsförsvarsområden
(65) Försvarsområde som i fred har Fobef och stab gemen- sam med Fo
-------- Gröns mellan krigsförsvars— områden (har i fred gemen- sam försvarsområdesbefäl— havare med stab)
313. Exempel på formulär för beredskapsplan. Bilaga 20: 1
Då formuläret slutligen trycks, måste erforderligt utrymme tillkomma för anteckningar
EXEMPEL EJ HEMLIGT
H E M LI G jämlikt 4 5 lagen 1937: 249
Beredskapsplan
för ——————————————— församling1 (pastorat) ——————————————— kontrakt2
A. Anvisningar för planens upprättande A 1. Allmänna anvisningar A II. Av andra myndigheter uppgjorda planer, som berör församlingens verksam- het i krig . Planer, som skall upprättas
B. 1. Krigsuppgiftsförteckning (församlingens/kontraktets uppgifter i krig samt hur församlingens/kontraktets ordinarie arbetsuppgifter skall fördelas vid övergång till krigsorganisation)
. Krigsorganisationsplan (församlingens/kontraktets krigsorganisation) . Krigsplaceringsplan (med förteckning på personer, som skall tjänstgöra i olika befattningar i församlingens/kontraktets krigsorganisation) . Alarmeringsplan (hur den krigsplacerade personalen skall larmas)
. Åtgärdskalender . Materielförteckning och packningsplan
Upprättad / 19
Granskad 19 Kontraktsprost
Efter samråd med länsstyrelsen och kontaktmannen för övriga trossamfund fastställs planen utan ändringar med ändringar enligt bilagd PM (stryk det icke tillämpliga)
Den / 19
Anm 1 jämte församlingar (motsv) tillhörande övriga trossamfund inom församlingen ' jämte församlingar (motsv) tillhörande övriga trossamfund inom kontraktet
314 A. ANVISNINGAR FÖR PLANENS UPPRÄTTANDE
Nedanstående föreskrifter och av andra myndigheter uppgjorda planer, som berör för- samlingens (kontraktets) verksamhet i krig, måste bl a studeras och uppgifterna inhämtas innan beredskapsplanen för församlingen (kontraktet) utarbetas. De utgör grund för planen.
Planen för församling (pastorat) upprättas i två exemplar. Sedan planen fastställts förvaras ett ex på pastorsexpeditionen och ett hos kontraktsprosten. Kontraktsprostens plan för- varas i ett ex hos kontraktsprosten och i ett hos biskopen.
Blanketter rekvireras från domkapitlets expedition.
A 1. Allmänna anvisningar finns:
1) i lagen 3/6 1960 (SFS nr 513) om beredskapstillstånd
2) i beredskapskungörelsen 3/6 1960 (SFS nr 515)
3) i Kungl Maj:ts beredskapscirkulär 1/12 1961 (Hemligt. Tillställs biskopen)
A II. Av andra myndigheter uppgjorda planer, som berör församlingens (kontraktets) verksamhet i krig
Svar på nedanstående frågor, som berör församlingen (kontraktet), antecknas på sär- skilda blad.
1. Om församlingen (kontraktet) skall utrymmas, bl a
Närmare upplys- Plan ningar och samråd inhämtas hos
a) Vilka kategorier skall bortflytta? (Vid beredskapsutrymning? Vid slutlig utrymning? När? Hur många? Hur (exempelvis utrym- ning till en början till genomgångsområde för senare fortsatt trans- port)? Vart? Länsstyrelsen1 b) Vilka kategorier skall icke bortflytta (ex vissa industrier mfl) »
c) Vilka kategorier enligt a) och b) behöver särskild hjälp av själa- vårdspersonal? Ungefärligt antal och avsedd uppehållsplats? »
d) Vem svarar för utrymningen på orten (namn, adress)? »
e) Var finns befolkningsskyddsrum? »
f) Vilka gudstjänstlokaler mm tillhöriga svenska kyrkan finns in- om pastoratet (kontraktet)?
g) Vilka gudstjänstlokaler mm tillhöriga övriga trossamfund finns Kontaktmannen inom pastoratet (kontraktet)? rn m för övriga trossamfund
h) Hur skall gudstjänstlokaler enligt f) och g) användas i krig? Är de rekvirerade för annat ändamål än i fred? Länsstyrelsen1 Hur skall de skyddas (mörkläggning, tillsyn mm)? Länsstyrelsen1 Hur skall de skyddas med hänsyn till konstvärde mm? Landsantikvarien1 Hur kan gemensamhetsbruk förberedas? Kontaktmannen för övriga trossamfund
* Inhämtas i regel kontraktsvis. I vissa fall kan uppgifter erhållas hos kommunalnämnd eller kommunal beredskapsuämnd.
Närmare upplys-
samlingsplatser för döda i katastrofsituationer, kistor, begravnings- platser etc?
1) Var kan hjälp med grävmaskiner etc erhållas?
m) Vilken personal disponeras i fred för exempelvis själavård, kyrkliga förrättningar, lokalernas skötsel, dödas omhändertagande, gravsättning mm, mm?
Hur disponeras denna personal i krig? Vilka inkallas, vilka ingår i hemvärn, civilförsvar osv? Vilka ut- rymmer?
Vilka blir kvar? Räcker dessa eller måste särskilda åtgärder vidtas för att tillgodose personalbehovet?
111) Hur skall församlingens (kontraktets) verksamhet bedrivas? Vem övertar verksamheten på platsen? Hur skall övriga samfunds verk- samhet bedrivas?
n) Var skall pastorsexpedition finnas på orten? Var skall annex förberedas? Vad skall medtas? Hur ordna transport etc?
2. Om församlingen (kontraktet) skall motta utrymda, bl a
Plan ningar och samråd inhämtas hos i) Hur skall kyrkans värdefulla inventarier skyddas? På platsen? Undanförsel (hur, emballage, transport, vart)? Fotografering? Landsantikvarien1 j) Hur skall förfaras med kyrkböcker, församlingsliggare, arkivalier etc? Landsarkivarien k) Hur är tillgång och belägenhet på tex gravkapell, krematorier, Kommunalnämn-
den (motsv) eller kommunal bered- skapsnämnd, kyrkogårdsför- valtning mfl
)
Kontaktmannen för övriga tros— samfund, begrav- ningsentrepre- nörer, kyrkogårds- förvaltning mfl
Personalen till- frågas Länsstyrelsen, länsarbets— nämnden1 Kyrkoråd, kon- taktmannen för övriga trossam- fund mfl Kyrkoråd, kom- munalnämnden (motsv) eller kommunal bered- skapsnämnd1
Plan
Närmare upplys— ningar och samråd inhämtas hos
a) Vilka kategorier skall inkvarteras? När? Hur länge (exempelvis i genomgångsområde blir inkvarteringen endast någon vecka)?
b) Var skall de utrymda inkvarteras (i vilka delar av församlingen etc? Hos enskilda? I skolor etc)?
c) Personal som behöver särskild hjälp av själavårdspersonal (be- redskapssjukhus, sjukstugor, pensionärshem, internat etc). Antal, adresser mm?
Länsstyrelsenl
)
1 Inhämtas i regel kontraktsvis. I vissa fall kan uppgifter erhållas hos kommunalnämnd eller kommunal beredskapsnämnd.
Plan
Närmare upplys- ningar och samråd inhämtas hos
d) Vem svarar för inkvarteringen på orten? (Civilförsvarschefens _ i förekommande fall distriktschefens eller civilförsvarsombudets — namn och adress, roteombudens namn och adress)? Vem inom kommunen svarar för de inkvarterade sedan inkvarteringen genomförts?
e) Var finns större skyddsrum etc? f) Vilken verksamhet är planlagd på orten (industri, skolor etc)?
g) Vilka gudstjänstlokaler mm tillhöriga svenska kyrkan finns inom pastoratet (kontraktet)?
h) Vilka gudstjänstlokaler mm tillhöriga övriga trossamfund finns inom pastoratet (kontraktet)?
i) Hur skall gudstjänstlokaler enligt g) och h) användas i krig? Är de rekvirerade för annat ändamål än i fred? Hur skall de mörkläggas, skyddas etc? Hur skall de skyddas med hänsyn till konstvärde m 111? Hur kan gemensamhetsbruk förberedas?
j) Hur skall kyrkans värdefulla inventarier skyddas? På platsen? Undanförsel?
k) Hur skall förfaras med kyrkböcker, arkivalier etc? I) Hurudan är tillgång och belägenhet på tex gravkapell, krema- torier, samlingsplatser för döda i katastrofsituationer, kistor, be- gravningsplatser etc?
111) Var kan hjälp med grävmaskiner etc erhållas? 11) Vilken personal disponeras i fred för exempelvis själavård, kyrkliga förrättningar, lokalernas skötsel, dödas omhändertagande, gravsättning mm, mm?
Hur disponeras denna personal i krig? Vilka inkallas, vilka ingår i hemvärn, civilförsvar osv? Vilka till- kommer?
Räcker dessa eller måste åtgärder vidtas för att tillgodose personal- behovet?
0) Hur skall församlingens (kontraktets) verksamhet bedrivas? (Antalet invånare två- eller tredubblas)
Skall annex ordnas för utrymd församlings pastorsexpedition m 111? Hur skall övriga samfunds verksamhet bedrivas?
Länsstyrelsen1 »
»
Kontaktmannen för övriga trossamfund Länsstyrelsen1
,
Landsantikvarien Kontaktmannen för övriga trossamfund
Landsantikvarien Landsarkivarien
Kommunalnämn— den (motsv) eller kommunal bered- skapsnämnd
»
Kontaktmannen för övriga tros- samfund, begrav- ningsentreprenö- rer, kykogårdsför— valtning mfl
1
Personalen tillfrågas
Länsstyrelse, läns- arbetsnämnd1
Kyrkoråd, kon- taktmannen för övriga trossam- fund mfl
Kommunalnämn- den (motsv) eller kommunal bered- skapsnämnd
1 Inhämtas i regel kontraktsvis. I vissa fall kan uppgifter erhållas hos kommunalnämnd eller kommunal beredskapsnämnd.
B I. Krigsuppgiftsförteckning
(Här anges församlingens/kontraktets uppgifter i krig samt hur ordinarie arbetsupp— gifter skall fördelas vid övergång till krigsorganisation).
————————— församling (kontrakt) skall i krig eller under andra mot- svarande förhållanden (kvarstanna? flytta till? sammanföra verksamheten med?) —— ——
Handha följande uppgifter: I förhållande till i fred tillkommer följande uppgifter:
I förhållande till i fred bortfaller (nedläggs) följande uppgifter:
I förhållande till i fred överflyttas följande uppgifter till:
B 11. Krigsorganisationsplan
För att lösa församlingens (kontraktets) uppgifter i krig enligt BI. behövs personal, lokaler rn m. Behoven och deras tillgodoseende redovisas i krigsorganisationsplanen.
1. Själavård a) Självårdspersonal för ordinarie uppgifter i församlingen. (Exempel: För kyrkobokföring och själavård av upptill 5 000 personer beräknas en präst. Därutöver beräknas en präst per 3 000 inv. För övriga trossamfund beräk- nas en pastor per 500—1 000 medlemmar) b) Själavårdspersonal som får ny uppgift (uppgiften anges) inom församlingen (kontraktet, stiftet): i genomgångsområde (under viss tid): i annan församling( kontrakt, stift):
2. Pastorsexpedition, lokaler för jourtjänst m m Uppgift: Lokal(er):
Utrustning för lokalen: Personal för expeditionens drivande:
3. Annex i anslutning till -— —— — Uppgift:
Lokal(er):
Utrustning för lokalen: Personal för expeditionens drivande:
a) Svenska kyrkans: Rymmer i fred:2 b) Övriga trossamfunds: Rymmer i fred:2
c) Av i a)—b) nämnda lokaler beräknas följande bli ianspråktagna för totalförsvars- ändamål:
5. Kyrkobokföring
Uppgiften omfattar:
Lokaler:
Utrustning (bl a erforderliga handlingar):
Personal:
Arkivalier förvaras:
6. Gravtjänst Uppgiften omfattar:
a) Begravningsplats(er) och reservbegravningsplatser. (Varje område anges för sig med tillgänglig kapacitet).
b) Identifiering
Personal för identifiering:
Kapacitet:
c) Personal för omhändertagande av döda (Kontrakt med lokala begravningsentreprenörer)
d) Uppsamlingsplats för döda
Var?
Kapacitet: Planläggs, ordnas och betjänas av:
e) Personal (firmor) för tillverkning av kistor:
1 Varje lokal redovisas. ” Med hänsyn till risken för anfall och tillgången på skyddsrum i kyrkans närhet kan antalet gudstjänstbesökare behöva begränsas i krig.
Kistor i lager:
f) Personal för transporter (åkare): Kapacitet:
g) Personal (maskiner) för gravöppning:
Kapacitet:
h) Personal m m för registrering (karta, gravlängder m m) av gravsatta:
Personal mm för anmälan av gravsatta: i) Krematorier: Kapacitet:
Personal för skötsel:
j) Personal för förmedlande av dödsbud m m:
Förteckning på personer som skall tjänstgöra i olika befattningar i församlingens (kon- traktets) krigsorganisation.
1. Personal som disponeras i fred
Disponibel Erforderliga endast efter åtgärder1
Personal änn-tå Erfordras särskild klara / åtgärd (Ja eller Nej)1 19
i krig
1. Präster i svenska kyrkan: P r ä 3 te r : E m e r i t i : Venia: etc
2. Pastorer i övriga trossam- fund:
3. Personal för administrativ verksamhet:
(bl a för kyrkobokföring mm)
4. Personal för kyrkomusik- verksamhet:
5. Kyrkväktare mfl: 6. Gravtjc'instpersonal.3
7. Personal för krematorier m m:
8. Personal för annan verk- samhet:
(Diakoner, diakonissor mfl)
* Exempelvis uppskov, tjänsteförlängning, bortflyttningsförbud, frivilligt åtagande etc. ” Överskott (+) resp underskott (—) förtecknas här och anmäls till närmast högre myndighet för att möjliggöra utjämning. * Lämpligast: firmor med personal och fordon.
Personal, som skall krigsplaceras, redovisas nedan
Kategori
Namn
Adress Tfn
Bilnr
För kyrklig verksamhet ianspråktagen genom1
Uppgiften skriftligen delgiven / 19
. Präster i svenska
kyrkan
. Pastorer i övriga
trossamfund
. Personal i admi- nistrativ verk-
samhet
. Personal för
kyrkom usik- verksamhet
. Gravtjänstper—
sonal
. Personal för kre- matorier m m
. Personal för an- nun verksamhet
1 Exempelvis frivilligt avtal, tjänsteförlängning, uppskov, befrielse från civilförsvarstjänstgöring ed.
B IV. Alarmeringsplan
Utvisande hur den krigsplacerade personalen skall larmas
a) i fred, under beredskap etc b) i krig
I. Förberedelser
]. Personal Åtgärder vidtas för att möjliggöra att oundgängligen erforderlig personal kan dispone— ras för kyrkoberedskapsändamål (frikallelse, tjänsteförlängning, tjänsteplikt, bortflytt- ningsförbud etc) och för att ge personalen utbildning och information.
2. F irmor Erforderliga kontrakt sluts med begravningsentreprenörsfirmor m fl enligt anvisningar från överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.
3. Lokaler Åtgärder för skydd mm av lokaler som icke längre skall användas. Åtgärder för anskaffning av nya lokaler. Besiktningsinstrument, kontrakt (ev rekvisition genom länsstyrelse).
Skyddsrum? Radiakskydd? Ved, mörkläggningsmateriel, reservbelysning, brandmateriel, förläggningsmateriel. Överenskommelser om gemensamhetsbruk.
Samband på telefon. (Telefonadresser till över— och underordnade myndigheter samt civilförsvar och hemvärn).
4. Utrustning Fordon (bilar, cyklar), drivmedel, expeditionsmateriel, förläggningsförnödenheter, för- plägnad och annat för verksamheten erforderligt. Packlådor för viss materiel (plastskydd mot fukt).
Penningförskott.
Uttransporten av materielen ombesörjs av —————————————— När? ————————————————————————— Med vad (fordon, drivmedel, förare)?: ——————————————— Erforderlig materiel anskaffas: När?
Av vem?
På vems order?
Anbringas när? i På vems order? ! 5. Samråd . Samråd tas i erforderlig utsträckning med civila och militära myndigheter. (Länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare)
6. Krigsplacering All personal skall erhålla besked om sin krigsplacering.
7. Kontroll Planerna skall överses årligen eller oftare om så erfordras. Den årliga översynen skall bestyrkas. Kontrollen utövas av ansvariga och överordnade myndigheter.
323 8. T ystnadsplikt
Tystnadsplikt gäller ifråga om myndigheternas krigsorganisation och krigsplanläggning.
II. Beredskap och krig
Bestämmelser härom har meddelats genom Kungl Maj:t beredskapscirkulär 1/ 12 1961 (hemligt) till biskop (domkapitel).
B VI. Materielförteckning och packningsplan
Materiel (inklusive pärmar mm) som skall medföras vid utrymning och sättet härför.
324 Översyn verkställd1
Bestyrkes av den som
Datum Verkställd ändring gjort ändringen
1 Enligt Kungl Maj:t beredskapscirkulär skall myndighet hålla planerna aktuella och överse desamma årligen eller oftare om så erfordras. Den årliga översynen skall bestyrkas.
|__—x_- KUNGL. BIBL. ' i 8 NOV1955
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965
sme» ur
Transportekonomlsk forskning l Norden. . Enkelte mellomrlksveger mellom Norge og Sve-
rige. Forskning af international politik. Afro-asiatiske studier i Norden. . Utbildning av sjukhusadministratörer ! Norden. . Nordisk forskningskonferens i Helsingfors.
STATENS
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Jnstitiedepartementet
Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutrednlngens förslag till ny författning. Del 1. Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget tll. regeringsform [2] De] 2. Kap. 3. 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [8] Del 4. Kap. 7. 8. 9 och 10 i fönlaget till regeringsform samt över- gdngsbestämmelsema. [84] Del 6. Förslaget till riksdagsordning. [37]
Rättegångshjälp. [13]
Godtrosförvlirv av lösöre. [14] Faststallande av fader-skapet till barn utom äkten-
skap. [17] Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispanch. Ansvarsbestämmelser m._ m. [ Dagstidningarnas ekonomiska villkor. [22] Ändringar i enaittarlagen m. m. [26] Pensionsstiftelser II. [41] Författningsfrågan och det kommunala sambandet.
[54 Radioansvarlghetslag. [58]
Utrikesdepartementet Sveriges ljöterrltorium. ll]
Försvarsdepartemeutet Soldathemverksamheten. [52]
Socialdepartementet
Tandvårdstörslikrini. [4]
Institutet för arbete yglen och arbetsfysiologi. [24] Hillso- och socialvårdens centrala administration. [49] Mentalsjukhusens personalor anisation. Del II. Mål- sättning och utformning. [5 ] Barn på anstalt. [55] Samordnad rehabilitering. Del 3. Rehnbiliteringsln- satser i näringslivet. [57]
Kommunilmtionsdepartomentet
Skånes och Hallands vattenförsörjnlng. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftsllvet i sam- hltllsplanerlngen. [19] 1960 års radioutredning. 1. Radions och televisionens framtid i Sverige 1. Bakgrund och förutsättningar, programtrågor. Organisations- och finansierings- frågor. [20] 2. Radions och televisionens framtid i Sverige 11. Bildnings- och undervisningsverksam- het. Forskningsfrågor. [21] Vägmärken. [83] Nykterhet 1 trafik. [35]
Körkortet och trnflkutbildningen. [421 Statens trafikverk. [48] Radiolog. [461 Statens vägverk. [47] . Arbetstid och arbetsinspektlon för vltgtrafiken. [48]
Finnnsdepartementet
Måttenheter. [5] Upphördsfrågor. [23] Nytt skattesystem Remissyttranden. [28]
Ecklesiastikdopartementet
Antikvitetskollegiet. [10] l,, 1963 års universitets- och högakolekommltté 1. Ut: byggnaden av universitet och högskolor. Lokaliseg- rlng och kostnader L [11] 2. Utbyggnaden av unl— versitct och högskolor. Lokalisering och konton?/l der II. Specialutredningar. [12] ( De svenska utlandsförsamllngamns ekonomi. [15] ,» 1960 års lärarutbildningssakkunniga III. 1. Studio"- planer för lärarutbildning. [25] 2. Lärarutbildning? en IV: 1. [ ] 8. Lärarutbzzldningen IV: 2. [30] 43 Specialundersöknlngar om lärarutbildning V. [81] 'a' Fackutbildning i automatisk databehandling. [56] ,. Kyrklig beredskap. [59]
"ff—'.'". ..,--.n
.rr
.. .i.
Jordbruksdepartementet ;
Ny jordförvllrvslag. [16] * 1960 Ars jordbruksutredning. 1. De svenska jord-- bruksprodukternas distributions- och marginaltör-i hållanden. [27] Stöd åt hästaveln. [44] Handelsdepartementot Sveriges släktnamn 1965. [861 Beredskap mot oljenkador. [45]
Inrikesdepartementet
Kommunalrättskommittén VI. Om den kommunala självstyrelsens lokala förankring. [6] VII. Kommu- nala bolag. [40] Praktik- och feriearbetsförmedllnz. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9] Höjd bostadsstandard. [32] Affärstidsutrednin en. 1. Afflirstiderna. Del I. Motiv och lagförslag. [ B] 2. Affär-tiderna. Del II. Kon- sumentundereökning. [89] ' Gemensamma bostadsförmedllngar. [51] Pollsutbildnlngen. [58]