SOU 1967:45

Kyrklig organisation och förvaltning

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

1958 års utredning kyrka-stat får härmed vördsamt överlämna sitt betän- kande IX, angående kyrklig organisation och förvaltning.

V id det grundläggande utredningsarbetet för betänkandet och vid avfatt- ningen därav har medverkat hovrättsrådet Lars Wilhelmson rörande den allmänna delen och hovrättsassessorn Iwan Lindh beträffande den speci- ella delen med undantag av en avdelning om extraparokiala uppgifter, vid vars utarbetande församlingssekreteraren vid Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete Bengt Hallgren medverkat såsom utredningens expert.

Ledamoten av riksdagens andra kammare, pastor primarius Åke Zetter— berg, som i egenskap av ledamot av utredningen i allt Väsentligt deltagit i arbetet med betänkandet, har på grund av sjukdom ej kunnat närvara vid den slutliga utformningen av detta. Efter förordnande den 6 februari 1967 har ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Gunnar Gustafsson, som tillkallats att under Zetterbergs sjukdom vara sakkunnig i dennes ställe, deltagit i arbetet med betänkandet.

I en av de frågor, som utredningen behandlat i betänkandets allmänna del, har särskilt yttrande avgivits av ledamoten Bertil Bolin.

Stockholm den 31 oktober 1967.

Erik Tammelin

Bertil Bolin Olle Engström Gunnar Gustafsson Ruben Josefson

/K.-G. Lindelöw Lars Wilhelmson Iwan Lindh

Sammanfattande översikt

Utredningen har funnit lämpligt att vid behandlingen av frågan om kyrk- lig organisation och förvaltning uppdela redogörelsen på två huvudavdel- ningar, en allmän och en speciell del. I den allmänna delen behandlas huvud— sakligen förhållanden, som är att hänföra till frågor av förvaltningsnatur i egentlig mening och som har en mera direkt betydelse för kyrkans förvalt- ningsmässiga uppbyggnad och för dess relation till staten. Den speciella delen omfattar redogörelser för dels sådana spörsmål, som icke har en sådan allmän prägel utan är av mera intern kyrklig karaktär, såsom frågor rörande bekännelse, gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar, dels ämnen av förvaltningsnatur, som utredningen funnit lämpligt att behandla särskilt.

Den allmänna delen

Denna del är uppdelad på två underavdelningar, av vilka avdelning l huvud- sakligen rör gällande rätt, medan utredningen i avdelning 11 framlägger sina synpunkter på tänkbara reformer i fråga om kyrkans framtida organi- sation och förv altning. .

I de tre kapitel, som ingår' 1 avdelning I lämnas 1 nu nämnd ordning redo- görelser för Svenska kyrkans nuvarande organisation på lokalplanet (kapi- tel 1), stiftsplanet (kapitel 2) och riksplanet (kapitel 3). Rörande de frå- gor som avhandlas i dessa kapitel hänvisas till innehållsförteckningen ( s. 31—34) och till de olika kapitlen.

I den allmänna delens avdelning 11 ger utredningen i kapitel I vissa all- männa synpunkter på Svenska kyrkans organisation och förvaltning vid eventuella förändringar av relationerna mellan kyrkan och staten (s. 121 -— 1 96 ). .

Såsom i andra sammanhang angivits har utredningen till ledning för sin behandling av olika tänkbara lösningar på skilda områden avseende för- hållandet kyrka—stat uppställt fyra hypotetiska lägen, vilka betecknats så- som A-, B-, C— och D-lägena. I A-läget förutsättes relationerna mellan kyrka och stat vara i väsentliga delar oförändrade. För de övriga lägena är den förutsättningen gemensam att det organisatoriska sambandet mellan kyr-

kan och staten är upplöst. I D-Iäget skulle kyrkan sakna såväl beskattnings- rätt och statlig medverkan i annan form vid uppbärandet av avgifter till den kyrkliga verksamheten som även tillgång till nuvarande kyrklig egendom med undantag dock för kyrkobyggnaderna och därtill hörande markom- råden. För B-Iäget gäller att kyrkan har beskattningsrätt eller därmed jäm- förlig förmån samt äger tillgång till den kyrkliga egendomen. I C—Iäget slutli- gen förutsättes kyrkan, liksom i B-läget, ha tillgång till nämnda egendom men däremot sakna beskattningsrätt eller liknande förmån.

När det gäller tänkbara reformer beträffande kyrkans förvaltningsorga- nisation bör enligt utredningens mening både principiella och praktiska syn- punkter beaktas. Bl.a. bör hänsyn tagas till principerna om religionsfrihet och demokrati. Religionsfrihetsprincipen är att tillämpa såväl i fråga om trossamfunden som med avseende å individen. Detta kan dock föranleda tillämpningssvårigheter, enär i vissa fall samfundens och individens intres- sen kan komma att stå emot varandra, exempelvis i fråga om tillhörighet till visst trossamfund. Ett hänsynstagande till demokratins princip aktuali- serar frågan om bestämmanderätten i församlingar och skilda organ och är därvid av intresse bl.a. för spörsmålet om fördelningen av inflytandet på kyrkliga frågor mellan lekmän och präster. Stundom kan en viss upp- fattning om kyrkans väsen, exempelvis beträffande ämbetssynen, leda till att principerna om religionsfrihet och demokrati kommer i konflikt med varandra. Av särskilt intresse i detta sammanhang är hur reglerna om till- hörigheten till kyrkan bör utformas. Med hänsyn till religionsfrihets— principen ter det sig naturligt att staten i den mån den anser sig ha anled- ning att medverka vid denna utformning så långt som möjligt tar hän- syn till den kyrkliga synen på frågan. Att med allmänt accepterade förenings- rättsliga förebilder fixera ett visst rättsligt medlemsbegrepp och samtidigt med hänsyn till religionsfrihetsprincipen beakta kyrkosynen är emellertid förenat med särskilda svårigheter, inte minst på grund av att kyrkosynen i fråga om medlemskapet icke är enhetlig inom Svenska kyrkan.

I kapitel 1 riktar utredningen vidare uppmärksamheten på frågan om kyrkan efter ett eventuellt upplösande av det organisatoriska sambandet med staten skall anses vara densamma som den nuvarande kyrkan. Utred- ningen finner det uppenbart att trossamfundet Svenska kyrkan under alla förhållanden blir bestående såsom en andlig, kyrklig och som en reell enhet i samhället. De för närvarande såsom rättssubjekt existerande kyrkliga en- heterna, exempelvis församlingarna, måste anses alltjämt bestå efter en »skilsmässa». Att räkna med en situation, i vilken Svenska kyrkan såsom trossamfund med sina skilda rättssubjekt upphört att existera och den kyrkliga verksamheten förbjudits är helt orealistiskt, och utredningen har med hänsyn bl.a. till sina direktiv icke ansett sig ha anledning att be- handla en sådan situation.

I kapitel 2 (s. 127—167) i förevarande underavdelning redogöres för organisation och förvaltning inom andra kyrkor och samfund i Sverige och inom kyrkor i vissa andra länder. I fråga om de fria evangeliska samfunden i Vårt land behandlas bl. a. inom dessa samfund gällande regler rörande med- lemskapet, som i regel bygger på en vid mogen ålder personligt bekänd tro. Att märka är, att samfunden ifråga i allmänhet är av kongregationalistisk typ, innebärande att de lokala församlingarna intar en sj älvständig ställning i förhållande till vederbörande samfund. Den redogörelse, som lämnas rörande kyrkor i andra länder, omfattar Finland, Norge, Danmark, Väst— tyskland, England, Skottland och USA.

En fråga, som i samtliga av utredningen uppställda hypotetiska lägen är ur organisationsmässig synpunkt av central betydelse och därjämte kon— troversiell, är spörsmålet hur reglerna om tillhörigheten till Svenska kyrkan bör utformas. Kapitel 3 i förevarande avdelning av betänkandet ägnas åt denna fråga (s. 168—201).

Till en början är att märka, att reglerna för medlemskap i organisa- tioner i allmänhet, t. ex. ideella föreningar, fastställes av organisationerna själva och att medlemskapet i dessa i regel vinnes efter anmälan eller ansökan om inträde. Medlemskapet medför rättigheter och skyldigheter gentemot organisationen och upphör i och med att medlemmen utträder eller uteslutes. Då det gäller tillhörighet till Svenska kyrkan finns emellertid från religiösa utgångspunkter ett annat synsätt i fråga om medlemskap. Den inom kyrkan företrädda folkkyrkosynen utgår från kyrkans erbju— dande till människorna av Guds förekommande nåd och från att i princip alla människor i riket omfattas av kyrkans verksamhet. Frågeställningen inträde-utträde och den »föreningsmässiga» uppfattningen om medlemskapet framstår därför inte som adekvat ur kyrklig synpunkt. Kyrkan kan, hävdas det, inte jämföras med organisationer av föreningsmässig typ och vad som gäller om dessa behöver således inte vara modellbildande för kyrkan vare sig faktiskt eller rättsligt.

Då det gäller spörsmålet i vilken utsträckning staten kan ha anledning att medverka vid fastställandet av reglerna för medlemskapet i kyrkan, finner utredningen det ligga närmast till hands att ifrågavarande bestäm- melser i ett A-läge, liksom hittills, meddelas genom lagstiftning. I ett fritt läge bör utformningen av reglerna i princip ankomma enbart på kyrkans egna organ. Kyrkan är i ett sådant läge ur rättslig synpunkt att betrakta som en ideell förening, och staten utövar för närvarande icke någon kon- troll över sådana föreningars stadgar. I ett B-läge uppkommer dock det särskilda spörsmålet om och i vilken utsträckning statligt bestämmande beträffande medlemskapet kan anses motiverat med hänsyn till att kyrkan tillerkännes beskattningsrätt eller liknande förmån.

De olika alternativ som främst är tänkbara i fråga om grunden för med-

lemskap i Svenska kyrkan är följande, nämligen 1) ansökan vid mogen ålder, 2) ansökan utan bestämd minimiälder, 3) dop och 4) beträffande barn föräldrarnas förhållande då det gäller medlemskap i kyrkan. Vad angår sistnämnda alternativ må erinras om den för närvarande enligt religionsfrihetslagen gällande ordningen att barn vid födelsen i regel inträ- der i Svenska kyrkan om, då fråga är om barn i äktenskap, båda föräldrarna eller den ene av dem och, då det gäller utomäktenskapligt barn, modern tillhör kyrkan.

Mot den nu gällande ordningen har riktats stark kritik både från religiösa och från allmänrättsliga sypunkter. Från kyrklig sida hävdas i ökande om- fattning att dopet, som religiöst sett innebär ett upptagande i den religiösa gemenskapen, bör bli grundläggande för inträdet även i legalt avseende. Närmast från frikyrkligt håll har framhållits, att medlemskapet i Svenska kyrkan till stor del kan härledas från tidigare förhållanden, då varje svensk medborgare skulle vara medlem av kyrkan, och att nu ett stort antal av kyrkans medlemmar är helt likgiltiga för den kyrkliga verksamheten och en del till och med fientliga mot kyrkan. Utredningen bedömer läget så, att det inte längre föreligger opinionsmässiga förutsättningar för bibehål- lande av nuvarande regler om barns inträde i kyrkan vid födseln.

Den centrala frågan vid ett val mellan de olika tänkbara alternativen i fråga om grunden för medlemskapet är spörsmålet om barn överhuvud— taget bör upptagas såsom medlemmar i kyrkan. Uppfattningen att så icke bör ske motiveras med att anslutning till ett religiöst samfund är ett ställ— ningstagande av livsåskådningskaraktär, vilket -— vare sig inträde sker efter ansökan eller grundas på dop —— inte bör avgöras av annan än individen själv sedan denne nått mogen ålder. Mot en ordning med inträde genom ansökan vid mogen ålder åberopas, att en sådan ordning skulle komma att grundas på uppfattningar rörande medlemskapet, som inte överensstäm- mer med den grundläggande kyrkosynen inom Svenska kyrkan utan med en religiös syn, som är kännetecknande för de frikyrkliga samfunden.

De skilda synsätten på frågan om barn bör kunna inträda som medlem- mar i ett trossamfund eller ej bottnar bl.a. i olika uppfattningar om för- äldrars bestämmanderätt beträffande barns uppfostran. Såväl i Sverige som i internationella sammanhang råder övervägande den uppfattningen att föräldrarna har bestämmanderätt i detta avseende, och i denna befogenhet torde i allmänhet inbegripas en rätt att träffa avgörande om barnens till- hörighet till visst religiöst samfund.

Om det organisatoriska sambandet mellan Svenska kyrkan och staten skulle upplösas, aktualiseras bl. a. frågan om medlemmarna i den med staten förbundna kyrkan utan vidare skall anses vara medlemmar i den fria kyr- kan eller ej. Å ena sidan hävdas, att det är självfallet att medlemmar i statskyrkan, om de inte själva skulle finna anledning att utträda, fortfa- rande skall anses såsom kyrkomedlemmar. Å andra sidan göres gällande,

att det efter en skilsmässa föreligger en helt ny situation, som måste få konsekvenser för medlemskapet, varför de medlemmar, som även i fortsätt- ningen vill tillhöra kyrkan, bör genom en aktiv handling eventuellt en anmälan bekräfta sitt medlemskap. Ett tredje alternativ är tänkbart, näm— ligen att en upplysningsskrift om de ändrade relationerna mellan kyrkan och staten och deras inverkan på de med medlemskapet förenade rättigheterna och skyldigheterna tillställes alla invånare i riket. Vid skriften skulle fogas blanketter såväl för anmälan om utträde ur kyrkan som för ansökan om inträde (för icke-medlemmar). På så sätt skulle frågan om medlemskapet aktualiseras för alla invånare inför en förestående skilsmässa.

I anslutning till utredningens redogörelse angående medlemskapsfrågan har ledamoten Bolin i särskilt yttrande (5. 304 f.) sammanfattningsvis framfört följande synpunkter: De som menar att det är kyrkans egen re- ligiösa grundsyn som skall bestämma över medlemskapets utformning synes för närvarande röra sig med två alternativ, det ena att barn inträder i kyrkan vid födseln, om föräldrarna tillhör kyrkan, det andra att med- lemskap kan vinnas endast genom dopet. Skillnaden är att i det första fallet överhuvudtaget inte krävs någon viljeakt ens från föräldrarnas sida, medan i det andra åtminstone föräldrarna måste taga ett initiativ. Opinions- mässigt föreligger icke längre förutsättningar för ett bibehållande av nuva- rande regler om barns inträde i kyrkan vid födseln. Vad angår föräldrarnas rätt att bestämma över barnens religiösa uppfostran är att märka, att sko- lan enligt av de svenska statsmakterna fastställd uppfattning icke skall på- verka barnen i någon bestämd religiös riktning utan göra dem skickade att vid vuxen ålder själva taga ställning. Detta ställningstagande hör gärna inte vara prejudicerat av dopet eller av kyrkans uppfattning om dettas betydelse. Barnmedlemskap i organisationer i allmänhet strider mot de allmänrättsliga och demokratiska uppfattningarna i vårt land. Medlemskapet i kyrkan bör så länge de traditionella, organisatoriska och lagstiftningsmässiga banden mellan staten och kyrkan finns kvar bestämmas utifrån allmänrättsliga och demokratiska utgångspunkter, d.v.s. individen själv avgör om han vill ikläda sig de skyldigheter och utnyttja de rättigheter som följer av medlem- skapet. Av de nu framförda synpunkterna följer också att vid en skils- mässa de som önskar vara medlemmar i kyrkan bör genom en anmälan inträda i kyrkan. I utredningens C— och D-lägen torde det få ankomma på kyrkan själv att utforma medlemskapsreglerna. Vid en övergång till en fri kyrka bör medlemskapet inte automatiskt överföras till den fria kyrkan utan den enskilde måste få möjlighet att ta ställning till om han önskar bli medlem i den fria kyrkan.

I kapitel 4 (s. 202—253) behandlar utredningen frågan om inrättande av en centralstyrelse för kyrkan. Såväl i ett A-läge som för det fall att det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat upplöses (B-, C- och D-

lägena) kan denna fråga komma att aktualiseras. I ett A-läge kan det tänkas att centralstyrelsen antingen får karaktären av ett statligt organ (statlig centralstyrelse), till vilket sammanföres flertalet av de uppgifter, som nu handhas av olika statliga myndigheter på riksplanet, eller också blir ett rent kyrkligt organ (kyrklig centralstyrelse) med uppgifter, som för närvarande ankommer på olika kyrkliga organ, och möjligen också med uppgifter, som nu åvilar statliga myndigheter. I de fria lägena kan uppen- barligen icke en centralstyrelse av statlig karaktär utan endast en kyrklig sådan ifrågakomma. Utredningen finner sig kunna utgå från att ett organ av sist angivet slag blir erforderligt, om det organisatoriska sambandet mel- lan kyrkan och staten upplöses.

Då det gäller ett A-läge kan olika argument för inrättande av en statlig centralstyrelse tänkas åberopade, exempelvis en önskan att öka den statliga kontrollen över den kyrkliga verksamheten eller att avlasta Kungl. Maj:t en del uppgifter rörande kyrkliga frågor. Vidare kan göras gällande, att en bättre Överblick skulle kunna vinnas i fråga om de skilda uppgifter rörande kyrkan, som nu handlägges av olika statliga myndigheter på riks- planet, om dessa uppgifter anförtroddes ett enda organ.

Mot införande av en statlig centralstyrelse kan också argument av olika slag tänkas åberopade. På sina håll kan göras gällande, att en sådan åtgärd skulle leda till en icke önskvärd utvidgning av den statliga kontrollen över kyrkans verksamhet. Det kunde också uttalas tveksamhet huruvida genom en dylik åtgärd några fördelar av organisatorisk art skulle stå att vinna. Ett önskemål om avlastning av Kungl. Maj:ts arbetsbörda kunde tillgodoses genom en utökning av beslutanderätten för de myndigheter, som nu hand- lägger kyrkliga ärenden, eller genom ett överförande av en del uppgifter till en kyrklig centralstyrelse.

Inrättande av en kyrklig centralstyrelse är såsom ovan berörts tänkbart i A-läget och får förutsättas ske i de fria lägena.

För tillskapande av ett sådant organ i A-läget kan följande argument tänkas anförda. På grund av att kyrkan saknar ett centralt organ på riks- planet handhar ärkebiskopen och biskopsmötet i betydande omfattning uppgifter av rikskyrklig karaktär. Eftersom lekmän saknar representation i biskopsmötet är de förhindrade att deltaga i åtskilliga frågor av stor vikt för kyrkan. Genom inrättande av en kyrklig centralstyrelse skulle lekman- nainflytandet på riksplanet kunna ökas. Såväl ur kyrkans som ur statens synpunkt kan det också befinnas lämpligt att en del kyrkliga ärenden. som nu handlägges av statliga myndigheter, överföres till kyrkans bestäm- mande och därvid handhas av ett förhållandevis allsidigt sammansatt kyrkligt organ.

Mot förslaget att inrätta en kyrklig centralstyrelse kan —— utöver tvek- samhet om behov föreligger av ett sådant organ följande argument tän- kas anförda. Det kan föreligga en viss fara för att församlingarnas och

stiftens självständighet i den kyrkliga riksenheten minskades liksom också att den kyrkliga förvaltningen på riksplanet bleve alltför ämbetsmannabe- tonad. På en del håll torde hysas farhågor för att en eller flera riktningar inom kyrkan kunde få en alltför stark ställning i en centralstyrelse och skulle utnyttja denna ställning till nackdel för andra riktningar, varige- nom motsättningar inom kyrkan skulle kunna skärpas. En kyrklig cen- tralstyrelse skulle bli en styrelse för kyrkan vid sidan av Kungl. Maj:t, och det kunde då bli tämligen oklart vilka uppgifter centralstyrelsen skulle få.

I ett sista avsnitt i kapitel 4 berör utredningen kyrkans behov av ett centralt representativt organ såsom företrädare för kyrkan vid sådana överläggningar med statsmakterna, som kan komma att föregå ett slutligt ställningstagande till frågan om de framtida relationerna mellan staten och kyrkan. Ett beslut, varigenom det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten skulle upplösas, kan ske i två olika former. Antingen kan frågan »— efter erforderliga grundlagsändringar _ avgöras av regering och riksdag utan att något kyrkligt lagstiftande organ deltager i beslutet, eller också kan kyrkomötet medverka till beslutet i enlighet med nuvarande grund- lagsreglering. Oavsett vilken av dessa vägar som väljes ter det sig naturligt att före ett ställningstagande ingående överläggningar äger rum mellan före- trädare för stat och kyrka.

I kapitel 5 (s. 254—288) behandlar utredningen frågan om tänkbara reformer beträffande Svenska kyrkans organisation och förvaltning i ett A-Iäge. Utredningen utgår därvid från att i detta läge kyrkans organisa- toriska uppbyggnad med nuvarande kyrkliga enheter och institutioner i stort sett kommer att bibehållas.

Utredningen berör i detta kapitel uppdelningen på legal och fri verk- samhet och belyser den organisatoriska utveckling som ägt rum i fråga om den fria verksamheten med inrättande av stiftsting m. m.

I fråga om lokalplanet behandlas kyrkofullmäktigevalen och övriga kyrk- liga val, medlemskap i församling, kyrklig kommuns kompetens och skyl- digheter m. fl. frågor.

Därjämte ingår utredningen på det ur principiell synpunkt mest genom- gripande förslag som framförts (bl.a. i riksdagsmotioner) rörande änd- ringar beträffande förvaltningen på lokalplanet, nämligen frågan om över- flyttande av beslutanderätten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art till den borgerliga kommunen. Detta skulle innebära att kyrkostämma, kyrko- fullmäktige och församlingsdelegerade avskaffades och dessas uppgifter överfördes till stads- och kommunalfullmäktige. Kyrkoråd och andra organ för kyrkliga angelägenheter skulle eventuellt utses av den borgerliga kom- munens fullmäktige. Kyrkorådet kunde därvid få samma ställning som kommunala nämnder t. ex. hälsovårdsnämnd och lönenämnd — har i förhållande till kommunens styrelse och sålunda få sin verksamhet starkt

integrerad i den kommunala enheten. Ett annat alternativ är att kyrko- rådet kunde få samma ställning då det gäller kyrkliga ärenden som kom- munalnämnden (drätselkammaren) har för borgerligt kommunala ären- den.

Genom en reform av nu angivet slag skulle kunna ernås en jämnare utdebitering i kommuner med flera församlingar och en minskning av anta- let kommunala organ. Dessutom skulle en central planering i större ut- sträckning än för närvarande kunna ske av de utgiftsbehov, som tillgodoses genom kommunal skatt. Mot en dylik reform skulle kunna åberopas att upp- fattningen av kyrkan såsom ett trossamfund (och icke en statsinstitution), vilken uppfattning under årens lopp ökat i styrka, skulle kunna fördunklas. Vidare skulle församlingen genom reformen förlora sin nuvarande särart principiellt och ekonomiskt. Tendensen med en skarpare gränsdragning mellan kyrkligt och borgerligt —— utvecklingen på området under det senaste seklet har nämligen präglats av att borgerlig och kyrklig verksamhet i allt större utsträckning skilts åt _ skulle brytas.

Såsom tänkbara reformer på stiftsplanet anger utredningen bl.a. en översyn av stiftsindelningen, vissa ändringar i gällande bestämmelser om utseende av representanter i domkapitlet samt utfärdande lagstiftnings- vägen av bestämmelser beträffande stiftsting, stiftsmöte och stiftsråd.

Vad slutligen angår tänkbara organisatoriska och förvaltningsmässiga reformer på riksplanet i ett A-läge är att märka, att reformer av större omfattning på detta plan förutsätter inrättande av en centralstyrelse för kyrkan. Tillkomsten av en sådan styrelse, statlig eller kyrklig, skulle kunna medföra att en stor del av Kungl. Maj:ts och de centrala ämbetsverkens befattning med kyrkliga ärenden bortföll och att dessa ärenden överfördes till centralstyrelsen. Under alla förhållanden skulle en kyrklig centralsty- relse få en del uppgifter, som nu utövas av andra kyrkliga organ, t.ex. biskopsmötet.

Frågor om kyrkans organisation och förvaltning i de fria lägena belyser utredningen i kapitel 6 (s. 289—303). Utredningen utgår från att det för ett ställningstagande i huvudfrågan _ om statskyrkosystemet skall bestå eller ej kan vara av betydelse att ha tillgång till ett material, som ger en viss bild av hur en fri kyrka kan tänkas gestaltad i organisatoriskt avseende.

Beträffande spörsmålet vilka olika slag av statliga bestämmelser, som kan tänkas komma att ha avseende på en fri kyrka, hänvisar utredningen till vad som anförts i dess lagstiftningshetänkande (SOU 1965: 70, s. 120— 171).

I händelse av ett eventuellt upplösande av kyrkans organisatoriska sam— band med staten måste tillses att kyrkan vid själva övergången till det nya läget har organ som kan övertaga de förvaltningsuppgifter som nu ankom- mer pä statliga myndigheter. En möjlighet är att kyrkomötet genom lagstift-

ning ges befogenhet att fatta beslut om vad som skall gälla i organisatoriskt avseende för kyrkan efter en skilsmässa.

Vid en skilsmässa bortfaller de författningsbestämmelser som för när- varande gäller i fråga om Svenska kyrkan. Den fria kyrkan har i stort sett att själv bestämma vad som i form av stadgar skall träda i stället för dessa bestämmelser. Det får förutsättas att vid ett beslut om skilsmässa tidpunk— ten för denna sättes så långt fram i tiden att kyrkan ges tillräcklig tid för utarbetande av erforderlig stadga.

En av de frågor, som kan förutsättas komma att regleras i stadgan, är frågan om grundvalen för medlemskapet i den fria kyrkan samt de rättig- heter och skyldigheter som följer med detta medlemskap. Vidare kan i stad- gan, utöver bestämmelser om kyrkans organisation på lokal-, stifts- och riks— planen, komma att intagas vissa allmänna föreskrifter om t. ex. kyrkans indelning i stift, kontrakt, pastorat och församlingar samt de olika organens och enheternas befogenheter bl. a. i ekonomiska angelägenheter. Härjämte kan i stadgan inflyta bestämmelser om kyrkliga förrättningar samt om kyrkans olika ämbeten och befattningar.

Då det gäller organisationen på lokalplanet är en central fråga försam- lingens ställning i den, kyrkliga enheten. Det kan förutsättas att vid upp- byggnaden av en från staten friställd kyrka församlingarnas självständig— het kommer att så långt som möjligt tillvaratagas och att överhuvudtaget demokratiska principer kommer att tillämpas.

På stiftsplanet kommer sannolikt att. föreligga behov av ett represen- tativt organ, närmast efter förebild av de nuvarande stiftstingen. Bisko- pens ställning såsom stiftschef torde inte i någon större omfattning komma att påverkas av kyrkans förändrade ställning, och domkapitlet lärer i stort sett komma att behålla samma funktioner som för närvarande men kan där- jämte komma att tilldelas ytterligare en del uppgifter, bl.a. på det ekono— miska området.

Om det organisatoriska sambandet med staten upplöses, bortfaller Kungl. Maj:ts, riksdagens och statliga ämbetsverks befattning med kyrkliga ären- den. Kyrkan kommer därför att få behov av ett beslutande organ och ett förvaltningsorgan på riksplanet. Kyrkomötet kan med hänsyn härtill förut- sättas få en mera framträdande ställning än för närvarande. Biskopsmötets uppgifter kan tänkas bli närmare reglerade. Slutligen finnes, såsom i det föregående angivits, anledning räkna med att i en friställd kyrka inrättas en kyrklig centralstyrelse.

Den speciella delen

I denna del lämnas i fråga om varje särskilt där behandlat ämnesområde, i den mån utredningen funnit det erforderligt, en historisk översikt samt

redogörelse för tidigare lagstiftning ävensom för gällande rätt och förar- beten till denna samt för förhållanden inom en del andra länder. I anslutning härtill framför utredningen inom varje avsnitt sina synpunkter på de pro- blem, som i fråga om det aktuella ämnesområdet kan tänkas uppkomma i de olika hypotetiska lägena.

I det första avsnittet (s. 313—324), som avser Svenska kyrkans bekän- nelse, framför utredningen sammanfattningsvis följande synpunkter. I ett A-läge synes några reformer rörande utövandet av bestämmanderätten i fråga om fastställandet av kyrkans lära och bekännelseskrifter ej aktuali- seras, förutsatt att kyrkolag bibehålles som ett särskilt lagbegrepp med kyrkomötet som medbestämmande i lagstiftningsprocessen. Frågan om kyrkans lära och bekännelseskrifter lärer vara att hänföra till kyrkolags- området. Skulle emellertid — såsom författningsutredningen förutsatt — kyrkomötets medbestämmanderätt vid stiftande av kyrkolag upphöra, kom- mer frågan i ett annat läge. Utredningen räknar med att en sådan reform skulle komma att kombineras med införande av en ordning, enligt vilken kyrkomötet på vissa områden skulle äga utöva en sj älvständig bestämman- derätt. I en sådan situation synes det utredningen naturligt att regleringen av bekännelsefrågorna, däribland angivandet av bekännelseurkunderna, för- klaras ankomma på kyrkomötet ensamt; dock att — med beaktande av kyr- kans karaktär av statskyrka — någon form av stadfästande från riksda- gens sida kan övervägas. Vad gäller B-, C- och D-lägena finner utredningen, att skäl för att staten i dessa lägen skulle ingripa reglerande i här avhand- lade frågor svårligen torde kunna andragas.

I ett andra avsnitt (5. 324—347) upptar utredningen till behandling frågan om bekännelsekravet för innehavare av ämbeten och tjänster. Aktu- ella i detta sammanhang är sägåltilt bestämmelserna i 2 och 28 55 regerings- formen. I fråga om bestämmelsen i g 2 att Konungen skall vara av den rena evangeliska läran finner utredningen, såvitt angår A-läget, att ett upp- hävande av denna bestämmelse varken praktiskt eller principiellt torde medföra några mera betydelsefulla konsekvenser för kyrka—statrelatio- nen i vårt land. Detsamma gäller i fråga om det i successionsordningen stad- gade bekännelsekravet för prinsar av det kungliga huset. Ett upphävande av gällande bekännelsekrav för prästerliga befattningshavare är uppenbar- ligen icke tänkbart. Beträffande såväl lärare vid teologisk fakultet som kristendomslärare anser utredningen det vara svårt att i dagens läge finna några bärande skäl för att bibehålla en konfessionsbestämmelse. Den för befattningshavare i allmänhet gällande jävsregeln i 5 28 regeringsformen sammanhänger med det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat, vilket medför att statliga myndigheter i viss utsträckning har att handlägga frågor, vilkas avgörande skulle ankommit på inomkyrkliga organ, om sam-

band ej förelegat. Vid ett eventuellt framtida ställningstagande till frågan om den sistnämnda jävsbestämmelsens berättigande måste en avvägning ske mellan, å ena sidan, synpunkten att de kyrkoärenden statlig myndighet har att handlägga ytterst utgör medlemsangelägenheter och, å andra sidan, vissa principiella och praktiska synpunkter, bl. a. den för 1951 års religions- frihetslagstiftning bärande grundtanken att i princip konfessionella behö- righetsvillkor bör undvikas. Vad nu anförts om befattningshavare i allmän- het är tillämpligt även å statsrådets ledamöter.

Införes något av B-, C- eller D—lägena, synes därav naturligen följa att bekännelsekravet för konung och prinsar upphäves. Regleringen av bekän- nelsekravet för präster får i dessa lägen ankomma på kyrkan själv. Vad ovan anförts rörande lärare vid teologisk fakultet samt kristendomslärare är självfallet tillämpligt jämväl då fråga är om ett B-, C- eller D-läge. I dessa lägen med en från staten friställd kyrka föreligger icke längre något behov av en särskild jävsregel av konfessionell art i fråga om befattnings- havare i allmänhet, ej heller beträffande statsrådets ledamöter.

Nästa avsnitt i den speciella delen (s. 348—352) gäller kyrkans böc- ker, nämligen bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och katekes. Befogenhet att fastställa innehållet i dessa böcker tillkommer för närvarande Kungl. Maj :t i administrativ ordning. Kyrkomötet äger i dessa frågor formellt endast yttranderätt.

Enligt utredningens mening bör kyrkan också i ett A-läge så långt som möjligt åtnjuta samma frihet som de enskilda samfunden i fråga om for- merna för kyrkans religiösa verksamhet, vari de kyrkliga böckerna intager en central plats. Det må emellertid i detta sammanhang erinras om den synpunkten att ett beträffande bibel och psalmbok föreliggande allmänkul- turellt intresse kan anses motivera att nämnda böcker i ett A-läge icke helt undandrages en statlig bestämmanderätt. — I ett läge med en fri kyrka synes det uppenbart att bestämmanderätten beträffande kyrkans böcker skall tillkomma kyrkan själv och att således något stadfästelseförfarande från statens sida ej kommer i fråga. En annan sak är att beträffande bibeln staten kan finna sig böra genom ekonomiskt stöd eller på annat sätt stödja tillkomsten av nya utgåvor, detta med hänsyn bl.a. till bibelns allmänna kulturvärde och till att en god bibelöversättning är erforderlig i såväl sko- lans som universitetens undervisning.

En särskild avdelning (s. 353—390) har utredningen ägnat åt frågor om gudstjänster, dop, konfirmation och nattvard, bikt, vignings- och invig- ningsakter samt jordfästning.

Den nu rådande ordningen att de generella föreskrifterna rörande guds- tjänstfirandet utfärdas genom samfällt beslut (lagstiftningsvägen) av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte kan givetvis tänkas bibehållen i ett

A-läge. I detta läge kan emellertid, såsom utredningen i sitt betänkande om lagstiftning (SOU 1965: 70) angivit, tänkas olika förändringar beträffande bestämmanderättens utövande i kyrkliga angelägenheter. Skulle ett B-, C- eller D-läge inträda, synes det utredningen klart att kyrkans egna organ skall äga bestämma i gudstjänstfrågor. Vad angår vissa särskilda guds- tjänster, rättegångs- och riksdagsgudstjänsterna, finnes skäl att, om i ett A-Iäge dessa kvarstår såsom i lag föreskrivna, låta anordnandet av desamma förbli en skyldighet för Svenska kyrkan, vilket givetvis icke utesluter att möjlighet skapas för en frivillig medverkan från de fria samfundens sida. I B-, C- och D-Iägena torde det icke böra ifrågakomma att staten ålägger Svenska kyrkan skyldighet att utföra sådana religiösa förrättningar i offent- liga sammanhang, varom nu är fråga. Det kan synas tveksamt huruvida i dessa lägen föreskrifter överhuvudtaget bör givas i lag om sådana förrätt- ningar.

Bestämmelser i frägor rörande kyrkans sakrament, (lap och nattvard, ävensom beträffande konfirmation och bikt är ur materiell synpunkt att hänföra till kyrkans »inre» angelägenheter. I ett B-, C- eller D-läge bör därför bestämmanderätten på dessa områden helt utövas av kyrkans egna organ. Vad gäller A-läget hänvisar utredningen till sin i lagstiftningsbe- tänkandet lämnade redogörelse för de olika former för bestämmanderättens utövande som synes tänkbara i ett dylikt läge.

De uigningsakter, som förekommer inom Svenska kyrkan, är biskops-, präst-, missionärs—, diakon- och diakonissvigning samt vigning av pastors- diakon och församlingssyster. I ett A-läge synes bestämmanderätten i fråga om samtliga dessa vigningsakter med undantag för prästvigningen kunna överföras på kyrkomötet ensamt, om en ensambestämningsrätt för kyrko- mötet i en del kyrkliga frågor skulle tillskapas (jmfr lagstiftningsbetänkan— det). I fråga om prästvigningen är förutsättningarna för ett sådant över— förande icke lika klara, beroende på det föreliggande sambandet mellan det genom prästvigningen erhållna prästämbetet och innehavet av prästerlig befattning inom kyrkan. De kvalifikationskrav, som staten bl. a. ur arbets— givarsynpunkt kan ha anledning ställa på ifrågavarande befattningshavare, är nämligen för närvarande knutna till prästvigningen, som därför synes icke kunna helt undantagas från statlig reglering. Skulle kontrollen över kvalifikationerna flyttas till utnämningsstadiet torde det kunna anförtros åt kyrkomötet att ensamt bestämma förutsättningarna för prästvigning. I B-, C— och D-Iägena måste det få ankomma på kyrkans egna organ att utfärda erforderliga bestämmelser angående omförmälda vigningsakter.

De invigningsakter, som förekommer inom Svenska kyrkan, är invigning av ny kyrka och återöppnande av kyrka, grundstensläggning för ny kyrka samt invigning av altare, dopfunt, predikstol, orgel och kyrkklocka samt invigning av begravningsplats och kapell. Invigning av begravningsplats (och gravkapell) behandlas särskilt nedan. Vad angår övriga invignings-

akter torde av dessa endast invigning av kyrka äga rättslig betydelse, medan de andra enbart har karaktär av kulthandlingar. Av staten meddelade före- skrifter om kyrkoinvigningen som anses förläna Svenska kyrkans guds- tj änstlokaler ett rättsskydd, vilket icke tillkommer andra trossamfunds motsvarande lokaler lärer det icke finnas anledning att bibehålla i andra lägen än i A-läget. Det torde knappast kunna andragas några skäl för att i de fria lägena göra någon åtskillnad mellan Svenska kyrkans och andra fria trossamfunds gudstjänstlokaler. Bestämmanderätten i fråga om övriga nu ifrågakomna invigningsakter torde i ett A-läge kunna överföras på kyrko- mötet. I de övriga hypotetiska lägena saknas uppenbarligen anledning att utfärda statliga bestämmelser beträffande sistnämnda invigningsakter.

I fråga om jordfästning må framhållas, att några mera omfattande krav på reformer på detta område icke framförts, dock att frågan om officianter vid icke-religiösa jordfästningar aktualiserats genom en motion vid 1953 års riksdag och även uppmärksammats på kommunalt håll. Skulle i ett A-Iäge kyrkomötet bibehållas vid sin nuvarande medbestämmanderätt vid stiftande av kyrkolag, synes i stort sett några förändringar icke aktualise- ras med avseende å den konstitutionella författningsregleringen av hithö- rande spörsmål. Om däremot kyrkomötets nämnda medbestämmanderätt skulle upphöra, blir bedömandet annorlunda. Det kan för sådant fall tän- kas antingen en lagstiftningsform med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som beslutande organ eller en viss självständig bestämmanderätt för kyrko- mötet. I sistnämnda fall synes de frågor som nu regleras i 6—11 55 i jord- fästningslagen nämligen om jordfästning i Svenska kyrkans ordning och om upplåtande av Svenska kyrkans rum för jordfästning i annan ordning kunna i stort sett anförtros kyrkomötet, dock att vad angår förutsättning- arna för upplåtelse av kyrka för jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans de statliga intressena torde vara av sådan styrka, att utfärdandet av generella bestämmelser därom måste tillkomma statliga organ. Det sist anförda kan möjligen också anses tillämpligt i fråga om garanterad rätt till jordfästning i kyrkans ordning för medlem av Svenska kyrkan, en rätt som nu föreligger jämlikt 7 g jordfästningslagen, jämförd med 1 & samma lag. _ Att den kyrkliga jordfästningen är reglerad i lag synes vara betingat av det rådande organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat. Det är därför naturligt att i de fria lägena den författningsmässiga regleringen på detta område begränsas till i huvudsak sådana allmänna frågor som i nulä- get regleras genom jordfästningslagens 1—5 55, således frågor om tillgodo- seende av avlidens önskemål beträffande jordfästning och gravsättning, om på vilka platser gravsättning må äga rum och om skydd för den helgd som bör vara förknippad med jordfästning och gravsättning. Därjämte kan det tänkas vara lämpligt med sådan reglering i fråga om förutsättningarna för tillgång till kyrka vid jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans.

I den speciella delen behandlas vidare frågan om ingående av äktenskap och vissa därmed sammanhängande spörsmål (s. 391—429). Hithörande frågor är för närvarande föremål för överväganden inom justitiedeparte- mentet, och utredningen har därför i denna del i huvudsak begränsat be- handlingen till spörsmål, som är av mera direkt intresse ur kyrka—stat- synpunkt.

Vad till en början angår lysningsförfarandet är den därmed sammanhäng- ande, prästerna åliggande hindersprövningen omedelbart betingad av folk- bokföringens nuvarande utformning, som innebär, såvitt nu är i fråga, att pastorsämbetena genom kyrkobokföringen ombesörjer den fortlöpande lokala registreringen av befolkningen. Så länge sistnämnda åliggande kvar- står för pastorsämbetena synes det svårt att finna några bärande skäl för att överföra hindersprövningen till annan myndighet. Skulle däremot kyrkans befattning med folkbokföringen bringas att upphöra — en fråga som utredningen behandlat i annat sammanhang (SOU 1967 : 16) — synes därav böra följa att hindersprövningen, som är en uppgift av rent borgerlig karaktär, överförs till vederbörande borgerliga myndighet.

I frågan om införande av obligatoriskt civiläktenskap anser utredningen sin uppgift vara begränsad till att undersöka i vad mån ändrade kyrka—stat- relationer må kunna anses motivera en sådan reform, dock att det får anses ankomma på utredningen att ange principiella aspekter på denna fråga ur religionsfrihetssynpunkt.

Obligatoriskt civiläktenskap kan tänkas utformat antingen på det sättet att rättsverkningarna anknytes till en inför borgerlig myndighet förrättad vigselakt eller också med en ordning innebärande att äktenskapets ingående sker genom ett registreringsförfarande. Framförda förslag om en ordning av sist angivet slag utgår från att de som så vill skall kunna komplettera registreringsförfarandet med de ceremonier de önskar, således ceremonier med eller utan religiös prägel. Registreringen och den därmed sammanhäng- ande hindersprövningen synes icke böra anförtros kyrkan utan någon existe- rande eller för ändamålet tillskapad borgerlig myndighet. Enligt utred- ningens mening kan införande av obligatoriskt civiläktenskap i den ena eller den andra formen icke anses möta något hinder ur synpunkten av tros- samfundens och individernas religionsfrihet under förutsättning att kontra- henterna äger möjlighet att till äktenskapets ingående knyta en välsignelse- akt.

I B-, C- och D-Iägena, där det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten förutsättes vara upphävt, kan frågan om införande av en ord- ning med obligatoriskt civiläktenskap antagas få särskild aktualitet. Det synes dock endast vara på en punkt, som den ändrade kyrka—statrelationen kan påverka bedömningen av de allmänna synpunkterna på en sådan ord— ning. Härmed åsyftas det förhållandet att det icke torde komma att fram—

stå som sakligt motiverat att, därest nuvarande ordning för äktenskapets ingående skulle bevaras, bibehålla vigselskyldighet för en fri kyrkas präster.

Därest Svenska kyrkan i ett A-läge skulle bibehållas vid sin vigselrätt, är givetvis frågan om prästs vigselskyldighet ett problem, som påkallar lös- ning i någon form. En praktisk framkomlig väg synes vara det av hov- rättspresidenten Kjellin framlagda förslaget, innebärande att vigselskyldig- heten lyftes bort från den enskilde prästen och i stället lägges på den präs- terliga organisationen. Mot förslaget kan invändas att det icke innefattar någon principiell lösning av frågan om vigselskyldigheten, eftersom denna kvarstår, om än överförd på kyrkan som organisatorisk enhet.

Utredningen, som i ett särskilt kapitel (5. 429—436) i betänkandets speciella del behandlar frågan om medling vid söndring i äktenskap, har ansett självfallet att den icke har att ingå på frågan om medlingsinstitutets bestånd. För utredningens del knytes intresset främst till frågan om de kyrkliga medlarnas framtida ställning. Den faktiska begränsning som för närvarande på grund av den borgerliga medlarinstitutionens bristfälliga utbyggnad föreligger vid valet mellan att anlita kyrklig respektive annan medlare är otillfredsställande ur olika synpunkter. Detta utgör dock icke något skäl för att i grunden förändra de nuvarande reglerna i fråga om behörigheten för de kyrkliga medlarna. Skulle emellertid en ordning med obligatoriskt civiläktenskap införas, kan krav komma att resas på att med- ling skall få verkställas endast av i viss ordning utsedda medlingsförrät- tare. De för A-läget gällande förutsättningarna synes icke i och för sig påkalla några förändringar i fråga om medlingsförfarandet såsom sådant eller behörigheten för de kyrkliga medlarna. Ej heller den i B-, C- och D- lägena förutsatta förändrade kyrka—statrelationen synes i och för sig påkalla några ur principiell synpunkt vittgående reformer i fråga om de kyrkliga medlarna. En annan sak är att en utbyggnad av den borgerliga medlarorganisationen kan framstå som särskilt angelägen i dessa lägen.

Av den översiktliga redogörelse, som utredningen i betänkandet lämnar för gällande bestämmelser rörande begravningsväsendet (s. 437—468) framgår, att det i landet finns två skilda slag av begravningsplatser, nämli- gen allmänna och enskilda sådana. Enligt lagen om gravrätt åligger det för- samling eller, om konungen för särskilt fall så förordnat, borgerlig kom— mun att hålla allmän begravningsplats. Huruvida och på vilka villkor enskild begravningsplats må anordnas ankommer på Kungl. Maj:ts pröv- ning. Anordnandet och förvaltningen av de allmänna begravningsplatserna har i princip kvarstått som en uppgift för kyrkoförsamlingarna. För Stock- holms del har dock den förändringen skett att ifrågavarande uppgift i huvudsak övergått på de borgerligt-kommunala organen.

Det torde numera allmänt anses som självklart, att det borgerliga sam- hället icke kan frånsäga sig ansvaret för att begravningsplatsfrågorna är lösta på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt. Vilka skäl som än kan anföras för och emot å ena sidan ett principiellt borgerligt huvudmanna- skap för begravningsplatserna och å andra sidan ett principiellt kyrkligt sådant, måste enligt utredningens mening målsättningen vara att ordna huvudmannaskapet på ett från praktisk synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt.

Det synes ej finnas anledning att i ett A-läge räkna med sådana föränd- ringar av församlingarnas rättsliga status att till följd därav påkallas en principiell förändring av den nuvarande ordningen i fråga om huvudmanna- skapet för begravningsplatserna. Redan det förhållandet att Svenska kyrkans ställning i samhället genom pågående utredningsarbete görs till föremål för en allmän omprövning kan emellertid utgöra skäl för att till diskussion upp- taga frågan om ett överflyttande av den principiella skyldigheten att an- skaffa och vårda begravningsplatser till den borgerliga kommunen. De olika problem, som skulle uppkomma vid ett eventuellt överförande av i bruk varande begravningsplatser till borgerlig kommun, måste i förekommande fall göras till föremål för särskild utredning. Ett sådant överförande kan tänkas komma att gälla antingen endast dispositionsrätten eller också j äm- väl äganderätten. Frågan huruvida vid överlåtelse ekonomisk ersättning bör utgå till församling får övervägas i särskild ordning från fall till fall.

Om borgerlig kommun skulle komma att dels nyanlägga, dels från för- samlingar övertaga en del befintliga begravningsplatser, synes det ligga närmast till hands att såväl nu nämnda begravningsplats-er som även sådana, som eventuellt kommer att kvarstå under kyrklig förvaltning, skall stå till förfogande för samtliga kommun- respektive församlingsmedlcmmar, obe- roende av t. ex. konfessionell tillhörighet. Möjligen kan emellertid vid en ordning med ett principiellt borgerligt huvudmannaskap en del trossam- fund vilja anlägga egna begravningsplatser för sina medlemmar. För Svens- ka kyrkans del kan ett sådant önskemål tänkas grundat på den uppfatt- ningen att ett kyrkligt huvudmannaskap utgör en garanti för att frågor om begravningsplatsernas utformning, tillåten symbolik på gravstenar och dylikt får en från kyrklig synpunkt tillfredsställande lösning.

Den omständigheten att i B-, C- och D-Iägena det organisatoriska sam- bandet mellan kyrkan och staten bringas att upphöra utesluter icke i och för sig att anskaffande och vård av begravningsplatser med hänsyn till praktiska överväganden bibehålles som en uppgift för församlingarna. Skälen för ett borgerligt huvudmannaskap framträder dock från principiell synpunkt i dessa lägen med särskild styrka, bl. a. därför att församlingarna efter en skilsmässa icke bibehålles vid sin karaktär av kyrkokommuner.

Ett överflyttande av huvudmannaskapet för begravningsplatserna till de borgerliga kommunerna skulle i de fria lägena bli förknippade med liknande

problem som en motsvarande åtgärd i ett A-läge. Möjligen kan under angivna förutsättning ett önskemål från Svenska kyrkans sida att få egna begrav- ningsplatser komma att hävdas starkare än i det statskyrkobetonade A- läget.

Vad angår invigning av begravningsplatser kan man räkna med att kyr- kan, vilka reformer som än kommer att vidtagas i fråga om kyrka—stat- relationerna och beträffande huvudmannaskapet för nämnda platser, kom- mer att vilja inviga de begravningsplatser som tages i anspråk för dess medlemmar. I ett A-läge bör då erforderliga föreskrifter om sådana invig- ningar utfärdas lagstiftningsvägen genom statsmakternas bestämmande. Skulle kyrkomötet i viss utsträckning erhålla ensambestämmanderätt i kyrkliga ärenden, synes det naturligt att en sådan rätt får omfatta frågor om invigningens rituella utformning. I de fria lägena synes det naturligt att frågan om invigning av begravningsplatser lämnas helt oreglerad i lagstift- ningen.

I fråga om de kyrkliga befattningshavarna (s. 469—528) lämnar utred- ningen till en början en redogörelse för kyrkans nuvarande personalorgani- sation och olika befattningshavares anställningsförhållanden, varefter utred- ningen i nu nämnd ordning behandlar följande frågor, nämligen om de kyrkliga befattningshavarna är att betrakta såsom stats- eller kommunal- anställda, hur ordningen för bestämmandet av personalorganisationen kan tänkas bli utformad i de olika av utredningen uppställda hypotetiska lägena samt hur befattningshavarnas ställning kan komma att gestaltas vid even- tuell övergång till en fri kyrka.

Vad angår frågan om befattningshavarna är att betrakta såsom stats- eller kommunalanställda, har utredningen funnit behandlingen av denna fråga kunna begränsas till att avse församlingspräster och kyrkomusiker. Stifts- kanslitjänstemännens ställning av statstjänstemän är nämligen tveklös, åt- skilliga kyrkokommunalt anställda befattningshavare (församlingsassisten- ter, diakoner m. fl.) måste anses vara att betrakta såsom kommunalan- ställda, och beträffande andra inom kyrkan anställda präster än försam- lingspräster, t. ex. biskopar och stiftsadjunkter, saknas i stort sett kommu- nal anknytning, medan däremot för dessa befattningshavare de för stats— tj änstemannaanställning karakteristiska dragen är övervägande.

Församlingsprästerna och kyrkomusikerna synes inte entydigt kunna klassificeras vare sig som stats- eller som kommunalanställda. En sådan klassificering torde inte heller vara erforderlig för att lösa de inom ramen för utredningens arbete uppkommande problemen med avseende å dessa befattningshavare.

I fråga om de prästerliga befattningshavarna gäller att Kungl. Maj:t förordnar om pastoratsindelning och prästerlig tjänsteorganisation inom pastoratet, att tjänster i befordringsgång för pastoratsadjunkter får inrät-

tas av domkapitel till det antal som fordras för att uppehålla den prästerliga verksamheten i stiftet och att stifts- och kontraktsadjunkttj änster får inrät- tas till det antal Kungl. Maj:t medger. Kyrkomusikerorganisationen är ytterst beroende på bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t. Vad angår den kyrkokommunalt anställda personalen härledes kyrkokommuns kompetens att anställa personal ur bestämmelser i församlingsstyrelselagen. Några be- stämmelser som begränsar denna kompetens är inte givna. Personalorga- nisationen vid stiftskanslierna fastställes enligt de regler som gäller för statsförvaltningen i allmänhet.

[ ett A-Iäge synes några reformer i fråga om ordningen för bestämmandet av personalorganisationen icke tänkbara såvitt angår andra befattningsha- vare än präster och kyrkomusiker.

Beträffande prästerna lärer några mera vittgående reformer icke kunna ske med mindre en kyrklig centralstyrelse tillskapas. En viss bestämmande- rätt då det gäller indelnings- och tjänsteorganisationsfrågor skulle kunna tilläggas en sådan styrelse, dock att det torde få förutsättas att indelningen i pastorat och därmed frågan om antalet kyrkoherdar alltfort skall ankom- ma på Kungl. Maj:t.

I fråga om kyrkomusiker kan det tänkas, att domkapitlen tillägges gene- rell rätt att besluta rörande indelningen i kyrkomusikerdistrikt och tjänste- typerna för de olika distrikten.

I B-läget kan det näppeligen komma i fråga att staten — med motiv utifrån en kyrklig beskattningsrätt eller därmed jämförlig förmån — med normerande bestämmelser skulle ingripa reglerande i den kyrkliga perso- nalorganisationen. Dock kan staten genom att fastställa ett tak för med— lemsavgifterna till kyrkan rent faktiskt påverka personalorganisationens storlek och utformning.

I C-Iäget är att beakta betydelsen av de kyrkliga avlöningstillgångarna —- fastigheter och vissa fonder — som förutsättes skola få disponeras av kyr- kan med någon form av besittningsrätt. Enligt utredningens mening kan denna förutsättning icke motivera en statlig reglering av personalorganisa- tionen.

Något skäl för staten att i ett D-Iäge ingripa reglerande i nämnda hän- seende föreligger uppenbarligen icke.

Beträffande de kyrkliga befattningshavarnas ställning vid en eventuell övergång till fri kyrka får förutsättas, att Svenska kyrkans församlingar kommer att efter en skilsmässa bestå såsom juridiska personer. Existe- rande avtalsförhållanden mellan å ena sidan församlingarna och å andra sidan församlingsanställd (kyrkokommunalt anställd) personal beröres där- för icke i och för sig av att det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten bringas att upphöra. Enligt Allmänna bestämmelser i kollektivavtal för heltidsanställda tjänstemän, som gäller för nu nämnda personal, må tjänsteman — med iakttagande av fastställd uppsägningstid — uppsägas

från sin tjänst om saklig grund därtill föreligger. Uppsägningsåtgärder med anledning av en skilsmässa och en därav föranledd försämring av kyrkans ekonomiska situation torde komma att framstå som sakligt grundade. Några förpliktelser från församlings sida gentemot sålunda entledigade befatt- ningshavare — bortsett från eventuell pensioneringsskyldighet — föreligger icke.

Verkningarna av en skilsmässa i nu angivet hänseende för präster, kyrko- musiker och stiftskanslitjänstemän är svårare att ange, beroende på att deras anställningsförhållanden i hög grad är präglade av eller ett direkt uttryck för det historiskt utvecklade sambandet mellan Svenska kyrkan och staten. Stiftskanslitjänstemännen är att betrakta såsom statstjänstemän, och andra befattningshavare, t. ex. biskopar och stiftsadjunkter, ligger denna kategori mycket nära. För övriga här avsedda befattningshavare, nämligen flertalet präster samt kyrkomusikerna, är en sådan direkt klassificering icke möjlig.

En skilsmässa mellan stat och kyrka skulle innebära att befattningsha- varna inom kyrkan inte längre skulle ha kvar sin nuvarande ställning av offentliga tjänstemän. Detta innebär bl. a. att Statens avtalsverk skulle upphöra att fungera som förhandlingspart i deras anställningsförhållanden och måste ersättas av ett kyrkligt förhandlingsorgan. Vidare skulle de stat- liga pensionsbestämmelserna endast övergångsvis bli att tillämpa å kyrk- liga befattningshavare och den särskilda författningsmässiga regleringen av anställningsförhållandena skulle upphöra. De nuvarande offentligrättsligt reglerade tjänsterna skulle därför komma att indragas. I en sådan situation aktualiseras spörsmålet vilka rättigheter tjänsteinnehavarna har möjlig- het att hävda.

Vad först gäller frågan om anspråk på län finner utredningen, att de icke ordinarie prästerna, kyrkomusikerna och stiftskanslitjänstemännen icke äger rätt till löneförmåner under längre tid än den fastställda uppsägnings- tiden. I fråga om ordinarie innehavare av sådana tjänster är läget annor- lunda. Ordinarie stiftskanslitjänsteman äger, i likhet med andra ordinarie innehavare av statstjänster, rätt att vid indragning av hans tjänst över- föras å indragnings- eller övergångsstat med den rätt till avlöningsförmåner varom överenskommelse kan träffas mellan staten och arbetstagaren och/ eller hans arbetstagarorganisation. I vad mån man därvid har att beakta något befattningshavaren med utgångspunkt från en lönegaranti tillkom- mande minimibelopp är en fråga, varom skilda meningar kan komma att göra sig gällande. I flertalet fall torde ett överförande å särskild stat kunna undvikas genom föreliggande möjlighet att förflytta vederbörande till annan statlig tjänst.

Principen om överförande å särskild stat torde gälla även ordinarie präs- ster och kyrkomusiker. Möjligheterna att undvika sådant överförande genom förflyttningar till andra tjänster är i fråga om dessa befattningshavare mera begränsade.

Ansvaret för de på specialstat överförda befattningshavarnas löner kan i princip tänkas åvila den fria kyrkan eller staten eller båda dessa subjekt gemensamt. Lösningen av denna fråga måste enligt utredningens bedömande bli beroende av resultatet av överläggningar mellan staten, kyrkan och vederbörande personalorganisationer och är uppenbarligen avhängig av det slutliga ställningstagandet till hur relationerna mellan kyrkan och staten i sina huvuddrag skall utformas.

Att märka är att det övervägande antalet av de kyrkliga befattningsha- varna kan förutsättas komma att efter en övergång till en fri kyrka vilja fortsätta tjänstgöringen inom denna kyrka och att den fria kyrkan kommer att söka i möjligaste mån bibehålla den nuvarande personalstaten. Huru- vida detta låter sig göra blir självfallet till stor del beroende på de ekono- miska villkor som står den fria kyrkan till buds.

Någon skyldighet för befattningshavarna att övergå i den fria kyrkans tjänst föreligger icke. Förmånerna åt den som fortsätter i kyrkans tjänst liksom åt den som eventuellt överföres å specialstat är beroende av för- handlingar.

Jämväl då det gäller problem, hänförliga till pensionsområdet, måste det antagas att en lösning blir beroende av förhandlingar mellan berörda parter. Befattningshavarnas rätt till förmåner enligt lagen om allmän försäkring röner icke någon påverkan av det förhållandet i och för sig att en skilsmässa mellan stat och kyrka äger rum. Däremot skulle en sådan reform få bety- delse i olika avseenden när det gäller den försäkringen kompletterande tjänstepensioneringen. En väsentlig fråga i sammanhanget är vem som skall bära ansvaret för de pensioner, vilka kan komma att utgå åt de vid tiden för en skilsmässa i tjänst varande stiftskanslitj änstemännen, prästerna och kyrkomusikerna. Lösningen av denna fråga får — liksom löneansvaret — förutsättas bli beroende av en förhandlingsöverenskommelse.

Den andliga vården vid sjukhusen, vid kriminalvårdsanstalterna, inom krigsmakten och bland de döva behandlar utredningen under rubriken Extraparokiala uppgifter (5. 529—545).

För den andliga vården inom förenämnda fyra områden torde följande principiella synpunkter bli vägledande, nämligen

1) De personer, varom fråga är, bör i möjligaste mån ha tillgång till sam- ma vård, som de har under normala förhållanden, och

2) vården bör utövas så, att den icke får något inslag av tvång. För att kunna erbjuda andlig vård åt personer, som tillhör olika trossam- fund, fordras ett samarbete mellan trossamfunden.

I ett A-läge är för organiseringen av vården ifråga två olika alternativ tänkbara. Ett är att vården över hela linjen (med undantag för vården bland döva) ingår i uppgifterna för Svenska kyrkans församlingsorganisation. Den frikyrkliga insatsen får då, såsom föreslagits, ske genom kontaktpas-

torer, förslagsvis via särskilt inrättade ekumeniska nämnder. Ett annat är att vården organiseras på ekumenisk bas genom särskilda nämnder såsom skett inom kriminalvården. Ett tredje alternativ är inrättande inom de olika institutionerna av Specialtjänster med hel- eller deltidssysselsättning. I sistnämnda fall får övervägas vilka kvalifikationskrav som skall uppstäl- las för befattningshavarna.

I B—, C- och D-Iägena är det en huvudfråga om och i vilken utsträckning staten kan tänkas ikläda sig ansvar för den andliga värden på ifrågavarande områden. Flera olika alternativ är tänkbara då det gäller att i dessa lägen organisera sagda vård. Ett alternativ är att vården genom avtal mellan sta- ten och Svenska kyrkan integreras i kyrkans församlingsorganisation. Den frikyrkliga insatsen får då regleras på motsvarande sätt som i ett A-läge. Även övriga för A-läget angivna alternativ är tänkbara i de fria lägena.

I ett avsnitt rörande sön- och helgdagar (s. 546—566) erinrar utred- ningen om att den författningsmässiga regleringen av de kyrkliga helgda- garna i praxis räknats till kyrkolag i regeringsformens mening, medan lag— stiftning rörande helgdagar utan kyrklig karaktär beslutas av Kungl. Maj:t och riksdag utan medverkan av kyrkomötet. Utredningens behandling på förevarande område är väsentligen ägnad frågan hur bestämmanderätten beträffande helgdagarnas antal och förläggande kan tänkas utformas i de olika av utredningen uppställda hypotetiska lägena. Vad först angår A-Iäget synes, om kyrkomötet bibehålles vid sin bestämmanderätt i fråga om kyrko- lag, den nuvarande ordningen beträffande regleringen av helgdagarna vara ägnad att tillgodose de statliga och kyrkliga intressena. Skulle den ord- ningen genomföras att stiftande av kyrkolag sker utan kyrkomötets formella medverkan men kyrkomötet i vissa hänseenden äger utöva en självständig bestämmanderätt, uppkommer spörsmålet om en kompetensfördelning mel- lan de statliga organen och kyrkomötet i vad angår bestämmanderätten i helgdagsfrågor. Som princip synes då böra gälla att det ankommer på kyr- kan själv att bestämma, vilka högtidsdagar den vill fira, under det staten har att avgöra vilka av dessa kyrkliga högtidsdagar som skall tillerkännas karaktären av allmänna helgdagar i den meningen att de skall vara i prin- cip arbetsfria.

I B—, C- och D-lägena torde det på samma sätt som nyss angivits böra tillkomma kyrkan själv _— liksom övriga trossamfund -— att bestämma vil- ka högtidsdagar den vill fira och staten att besluta vilka av dessa dagar som ha karaktär av allmänna helgdagar.

ALLMÄNNA DELEN

INLEDNING

1. Kungl. Maj :!

Alltsedan reformationen har konungen innehaft de främsta maktbefogen- heterna med avseende å den svenska kyrkans styrelse. Den makt han därvid personligen utövat har växlat starkt under olika perioder och varit beroende av hans konstitutionella ställning i allmänhet. Enligt nu gällande konstitutionella ordning kan med begreppet »Kungl. Maj :t» avses antingen konungen i statsrådet eller högsta domstolen eller regeringsrätten. I Kungl. Maj:ts kansli ingår dessutom justitiekanslern. Högsta domstolen har ställning som högsta instans inom rättskipningen. De allmänna domsto- larnas befattning med mål om ämbetsbrott har berörts i utredningens be- tänkande VI Lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70, s. 186 f.). Likaså har i angivna betänkande behandlats regeringsrättens ställning som högsta instans i fråga om den disciplinära rättskipningen (s. 191 f.). Rege- ringsrättens ställning som högsta instans i administrativa mål beröres däremot något i det följande.

A. Konungen i statsrådet

Konungen skall jämlikt regeringsformen (& 2) alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska tros- bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är. Han äger (g 4) att >>allena styra riket» men skall inhämta »underrättelse och råd» av statsrådet. För medlemmarna i detta finnes numera ej annat krav beträffande religiös samfundstillhörighet än att föredragande i ärende, som rör kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan, skall tillhöra svenska kyrkan (& 28). Den högtidliga försäkran statsrådets ledamöter har att avgiva vid tillträdet av ämbetet saknar numera religiöst innehåll (SFS 405/1958).

Det låter sig inte göra att genom en uppräkning ge en fullständig bild

av Kungl. Maj:ts befattning med kyrkliga ärenden. Såsom kyrkans högsta organ har Kungl. Maj :t emellertid en vidsträckt befogenhet.

Beträffande lagstiftningsbefogenheterna på ifrågavarande område hån- visas till utredningens betänkande nr VI om lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70, s. 10 f.).

Konungen i statsrådet har att ta befattning med en mängd administra- tiva ärenden. Den närmare arten av dessa framgår av det följande. Helt allmänt kan sägas, att Kungl. Maj:t i fråga om den »yttre kyrkostyrelsen» i mycket intar samma ställning till kyrkan som till statsförvaltningen i övrigt, varvid dock bör beaktas församlingarnas väsentliga självstyrelse samt biskoparnas och domkapitlens befogenheter på stiftsplanet.

De ärenden, som skall avgöras av konungen i statsrådet, beredes inom de olika departementen i Kungl. Maj:ts kansli. Fördelningen av ärendena framgår av Kungl. Maj:ts stadga angående statsdepartementen. Enligt nu gällande stadga (SFS 1967: 355) handlägges kyrkliga ärenden huvudsakli- gen inom justitie- och ecklesiastikdepartementen. Justitiedepartementet har sålunda att handlägga lagstiftningsärendena rörande bl. a. grundlag, förord- ning angående allmänt kyrkomöte samt kyrkolag, medan man i ecklesiastik- departementet omhänderhar lagstiftning rörande stiftsstyrelsen, de allmän- na gudstjänsterna och vad därmed äger samband, kyrkobyggnad, ecklesia- stik fast egendom och kyrkoförmögenheten i övrigt samt präster och kyrko- musiker. Huvuddelen av de kyrkliga förvaltningsärendena handlägges inom sistnämnda departement. I departementsstadgan anges att i ecklesiastikde- partementet handlägges förvaltningsärenden rörande Svenska kyrkan och andra trossamfund.

I den tidigare gällande stadgan för statsdepartementen av den 29 juni 1950 fanns en relativt omfattande och detaljerad uppräkning av de kyrkliga ärenden som ecklesiastikdepartementet hade att handlägga. Sålunda angavs att i departementet handlades ärenden rörande kyrkoväsendet, prästäm— betets utövning, prästerskapets och kyrkomusikernas avlöning och övriga förmåner i vad dessa ärenden ej tillhörde andra departement, ecklesiastika boställen, rikets ecklesiastika indelning, församlingsstyrelsen och den kyrk- liga kommunen i övrigt. Någon ändring i sak synes inte ha avsetts med formuleringen i den nu gällande stadgan. Inom ecklesiastikdepartementet fanns till genomförandet under 1965 av den s. k. departementsreformen en särskild kyrkobyrå. Även därefter handläggs kyrkliga ärenden av en sär- skild enhet inom departementet (sakenheten för kyrkan).

Även andra departement har understundom att handlägga ärenden, som är av direkt betydelse för kyrkan. Så handlägger t. ex. finansdepartementet ärenden rörande kommunal upplåning och fondbildning samt om folkbok- föring. Civildepartementet tar befattning med vissa frågor om arbets— och anställningsvillkor m. m.

Författningsutredningen har i sitt betänkande »Regeringsarbetet» (SOU

1958: 14 s. 126 ff.) publicerat en sammanställning av samtliga de i stats— rådsprotokollen för år 1955 antecknade besluten, tillhopa 38 874. Det är icke möjligt att av detta material dra några slutsatser om det totala antalet kyrkliga ärenden, då dessa ej genomgående redovisats särskilt. Av sam- manställningen framgår emellertid, att under nämnda år inom ecklesiastik- departementet avgjorts 149 ärenden angående ecklesiastika boställen och kyrkofonden, 394 ärenden rörande »ecklesiastikstaten» (huvudsakligen ut- nämningar o.d.), 11 frågor om rikets ecklesiastika indelning, 36 om de kyrkliga kommunernas arbete och 47 »övriga kyrkoärenden». Enligt uppgift från departementet handlades på kyrkobyrån år 1959 något över 1 000 ärenden och 1964 803 ärenden.1 Antalet ärenden på kyrkobyrån under

1 Enligt kyrkobyråns sakregister indelas de ärenden som handlägges på byrån (saken- heten för kyrkan) sålunda: I. Administrativa och representativa organ m. m. Izl Biskop: &) Tillsättning, tjänstledighet, löneförmåner m. m. b) tjänstebostäder. I:2 Domkapitel: a) Ledamöter, tjänstemän. b) Lokaler m. m. c) Ekonomiska frågor. I:3 Stiftsnämnd: a) Ledamöter, skoglig personal. h) Lokaler m.m. c) Ekonomiska frågor. Riksdag. Kyrkomöte: a) Allmänna frågor. b) Kyrkomötets skrivelser. c) Annan överflyttning av fastighet. Prästmöte. Kyrkostämma, kyrkofullmäktige, kyrkonämnd. Kyrklig samfällighet. :9 Kommittéer och sakkunniga. 1:10 Diverse.” II. Pastorat, församling, kyrka, begravningsplats m. m. II :1 Kontrakt. II :2 Indelningsfrägor: a) Församlings bildande. b) Pastorats bildande. II :3 Tjänsters inrättande och indragning, särskilt tjänstgöringsområde. II :4 Svenska församlingar i utlandet (jfr III: 11 d). II :5 Domkyrka, domkyrkosyssloman. II :6 Kyrka, kapell, klockstapel m. m. Il:7 Kyrka tillhörig jord. II:8 Kyrkokassa och andra kyrkliga medel; donationer (ej domkyrkornas, se II:5). II :9 Begravningsplats, gravrannsakning. 11:10 Kollekter. 11:11 Diverse. III. Prästers personliga och ekonomiska förhållanden. v—4 ön:?—

Nää

I: I: I: I

Ill :1 Examina och dispenser, prästvigning, missivering m.m. Ill :2 Ansökning och kompetens. III :3 Tjänstårsberäkning för befordran. 111 :4 Förslag. Ill :5 Tillsättningsåtgärder, vakanssättning, anmälan om ledighet vid tjänst. III :6 Tillsättning.

a) Fullmakt, villkor i, tillträdestid, b) besvär över utnämningar.

Ill : Vikariatslöneförorduande. _]

1965 var 816 och under 1966 794. —— Det bör anmärkas att till den 1 sep— tember 1965 handlades vissa kyrkliga ärenden på departementets statssekre- terareavdelning.

Givet är att redan på grund av ärendenas mängd regeringen i sin helhet tager föga befattning med flertalet av dem. I fråga om de flesta ligger av-

111 :8 Tjänsteförening. III:9 Tjänstgöringsföreskrifter. III :10 Förflyttning, stiftsband. IIl:11 Avlöningsfrågor: a) Lönegrad, löneklass, särskilda ersättningar m. m. b) Tjänstledighet, avlöningsförmåner därunder. c) Språktillägg. d) Utlandspräster. III :12 Tjänstebostad, hyresersättning, stationeringsort. IIl:13 Avsked. III :14 Fortbildningskurser m.m. [11:15 Lapska och finska förhållanden. IIl:16 Äldre avlöningsförhållanden. —— Entledigande, kvarstående i tjänst, pension. III :17 Diverse. IV. Prästerlig verksamhet. Religionsvård. IV :1 Kyrkliga böcker. IV:2 Gudstjänst. IV :3 Böndagar. IV:4 Konungahuset. IV :5 Kyrkoskrivning och prästbevis m.m. IVzti Dop, vigsel, nattvard. IV:7 Missionsverksamhet. IV :8 Diakoni- och lekmannaverksamhet. IV:!) Sjömansvård. 1V:10 Religionsfrihet. IV:11 Kyrkoherdar för döva. IV:]2 Diverse. V. Kyrkomusiker. Vzl Distriktsindelning. V:2 Tjänstetyp. V13 Behörighet: a) för organisttjänst. b) för kantorstjänst. V :4 Biträdande kyrkomusiker. Vzä Veckotimtal. V:6 Tjänsteförening. V:7 Besvär över förslag. V:8 övriga frågor. VI. Kyrkofonden, boställen m.m. VI :1 Kyrkofonden: a) Anslag för »särskild prästerlig verksamhet». b) Extra—utgiftsanslaget Resebidrag, kongresser. c) Övriga frågor (utom anslag till biskopsgårdar, se I:1 b). VI :2 Boställen: n) Försäljning av kyrklig jord (jfr II:8). b) Besvär rörande försäljning av kyrklig jord. c) Ecklesiastika arrendegårdar (allmänna kyrkohemman m. m.). (1) Ecklesiastika skogar. e) övriga frågor. VI :3 Jordavsöndring, jordupplåtelse, tomträtt. VI :4 Expropriation, expropriationsmedel. VI :5 Prästlöne- och pastoraliefonder m. fl. fonder. VI :6 Klockarlönefastigheter. VI :7 Diverse. VII. Författningar och cirkulär.

görandet liksom då det gäller andra ärenden som föredrages i konselj —— i praktiken hos föredragande statsrådet, vanligen departementschefen. Konungen kan jämlikt 5 5 regeringsformen förordna annat statsråd att i departementschefs ställe föredraga vissa ärendegrupper. På grund av detta stadgande förekommer emellanåt att ett av de konsultativa statsråden handlägger de kyrkliga ärenden, som eljest skulle handläggas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

De allra flesta kyrkliga ärenden, som avgöres av Kungl. Maj:t i stats- rådet, har varit föremål för remissbehandling. De vanligaste remissinstan- serna är domkapitlen, stiftsnämnderna och kammarkollegiet. Det torde höra till undantagsfallen att Kungl. Maj:t avgör en fråga utan att sakkunnig myndighet yttrat sig i ärendet.

Det erbjuder svårigheter att exakt ange i vilken omfattning de kyrkliga ärendena tar arbetstid i anspråk inom departementen, då ett flertal be- fattningshavare endast till viss del tar befattning med sådana ärenden. Emellertid kan nämnas att på ecklesiastikdepartementets »kyrkobyrå» (sakenhet för kyrkan) för närvarande tjänstgör ett kansliråd, två departe- mentssekreterare, en kanslisekreterare samt biträdespersonal,

B. Regeringsrätten

Enligt ett flertal författningar kan besvär i förvaltningsårenden i sista instans fullföljas hos Kungl. Maj :t.

Dessa besvärsärenden avgöres antingen av Kungl. Maj:t i statsrådet eller av regeringsrätten. Fördelningen dem emellan sker enligt bestämmelserna i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. I denna uppräknas de frågor som skall avgöras av regeringsrätten, medan alla andra ärenden skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. I vissa fall skall också rege- ringsrätten avge utlåtande till Kungl. Maj:t. Huvudprincipen vid gräns- dragningen mellan konseljärenden och regeringsrättsärenden har varit, att regeringsrätten skall avgöra sådana frågor, där det i huvudsak gäl- ler rättsliga bedömanden, medan Kungl. Maj:t i statsrådet skall avgöra sådana, där lämplighetssynpunkten bör vara utslagsgivande. Regerings- rätten har sålunda när det gäller ärenden, som har betydelse för kyrkan, att handlägga bl. a. besvärsmål om val av ombud vid kyrkomöte, om vissa kyrkokommunala val, om beslut av kyrkokommunen, om sammankallande av menighet eller dess representation, om vissa avlöningsförmåner, om taxe- ring till skatt eller annan avgift, om debitering eller indrivning av utskylder eller andra avgifter, om förvaltning av eller redovisning för kyrkors, präs- terskapets eller fromma stiftelsers inkomster eller ägodelar, om beslut av stiftsnämnd i fråga om förvaltningen av prästlönetillgång, om villkor för utarrendering av prästerskapet eller kyrkan anslagen jord, som enligt vad författningarna stadgar skall under arrende upplåtas, Om kyrkobokföring,

om beslut eller åtgärd rörande medlemskap i svenska kyrkan, om lysning eller annat kungörande till äktenskap, om utfärdande av äktenskapscertifi- kat, om företagande av vigsel, om disciplinär bestraffning, om avstängande från tjänstgöring då åtgärd vidtagits för åtals anställande eller då discipli- närt förfarande inletts, om skyldighet för prästerlig befattningshavare, som övergivit svenska kyrkans lära, att avgå från sin befattning, och om prästs skiljande från prästämbetet eller obehörighet för honom att utöva detsam- ma.

De ärenden, som skall avgöras av regeringsrätten, förberedes inom ve- derbörande departement av särskilda föredragande, regeringsrättssekrete- rare. I vissa departement finnes särskilda regeringsrättsbyråer inrättade. An- talet kyrkliga mål, i vilka besvär fullföljts till regeringsrätten, uppgick under år 1964 till 26 och under 1966 till 47.

Det vanligaste slaget av besvärsmål brukar vara besvär över kyrkokom- muns beslut, därnäst besvär enligt ecklesiastika boställsordningen. Även mål om besvär över kyrkliga (kyrkokommunala) val förekommer emellanåt.

C. Justitiekanslern

Kungl. Maj:t utövar genom sin justitiekansler kontroll över ämbets- och tjänstemän. Enligt 5 27 regeringsformen åligger det J. K. bl.a. att, såsom Konungens högste ombudsman, »hava tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare eller ämbetsmän begågne bliva». Han har därigenom tillsyn bl. a. över prästerskapet och andra vid kyrkliga organ anställda befattningshavare som är underkastade ämbets— ansvar, t.ex. domkapiteltjänstemännen. Finner han att någon begått fel i ämbetet skall han beivra detta, i vissa fall genom att väcka åtal vid dom- stol. Justitiekanslern utövar icke tillsyn över dem som är anställda av kyrkokommunerna.

I en del kyrkliga ärenden låter Kungl. Maj:t justitiekanslern avge ytt- rande.

II. Riksdagen

Riksdagen tar en betydande befattning med kyrkliga frågor. Att i detalj ingå på riksdagsbehandlingen av dessa synes i detta sammanhang icke påkallat. Det bör blott sägas, att det icke finnes något krav på tillhörighet till Svenska kyrkan för att i riksdagen deltaga i avgöranden i kyrkliga spörsmål.

De kyrkliga frågor, som riksdagen handlägger, avser dels lagstiftnings- frågor, dels anslags- och beskattningsfrågor av olika slag. Det bör också erinras om att riksdagen i skrivelser till Kungl. Maj :t uttalar sig i frågor,

då den så anser lämpligt, samt att den genom sin justitieombudsman ut- övar kontroll över ämbets- och tjänstemän.

Vad först gäller lagstiftningsfrågor äger sålunda riksdagen deltaga i stif- tande av kyrkolag jämlikt 87 ä 2 mom. regeringsformen . Vidare skall riks- dagen medverka vid ändring av prästerskapets privilegier jämlikt 114 S' samma lag. Att riksdagen skall taga del i frågor som rör lagstiftningen om kyrkokommunerna framgår också av det föregående liksom att konungen ofta överlämnar åt riksdagen att gemensamt med honom avgöra sådant »som rikets allmänna styrelse rörer» (5 89 regeringsformen ). Se i övrigt utredningens betänkande SOU 1965: 70 s. 10—11.

Rörande anslagsfrågor fastställer riksdagen storleken av de anslag, som på riksstaten utgår till kyrkliga ändamål, och kan i samband härmed ange villkor för den genom dessa anslag stödda verksamheten. Riksdagens med- givande fordras också för åtgärder enligt vissa författningar. En del anslag ur kyrkofonden förutsätter sålunda beslut av riksdagen (6 5 lagen om kyr- kofond).

Som tidigare nämnts kan riksdagen ge sin mening tillkänna i olika frågor. En sådan meningsyttring får givetvis stor betydelse iett land med ett par- lamentariskt system. Det förekommer emellanåt, att riksdagen även i kyrk- liga frågor, t. ex. i anledning av motioner, i skrivelse till Kungl. Maj:t ger sin mening tillkänna eller anhåller om utredning eller förslag i en dylik fråga. Det kan dock sägas föreligga en tendens att riksdagen inte uttalar sig i frågor av mera intern kyrklig karaktär (t. ex. om kyrkliga böcker och ut- formning av kyrkliga förrättningar), såvida inte särskilda förhållanden före- ligger, exempelvis att en fråga kan anses vara av religionsfrihetskaraktär. De frågor, där riksdagen uttalar sig, hänför sig som regel till den yttre kyrko- styrelsen. Riksdagens önskemål torde i allmänhet beaktas.

Som förut nämnts tillkommer det jämlikt regeringsformen (& 96) justitie- ombudsmannen att såsom riksdagens ombud ha tillsyn över lagars och för- fattningars efterlevnad samt att »tilltala dem, som uti sina ämbetens utöv- ning av våld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra». I enlighet härmed har han tillsyn över de prästerliga befattningshavarna. Han har numera även viss uppsikt över kommunerna, men denna tillsyn torde vara avsedd att endast i ringa mån beröra kyrkokommunerna.

III. Kyrkomötet

Om kyrkomöte stadgas i kungl. förordningen den 22 april 1949 angående allmänt kyrkomöte. Beträffande kyrkomötets sammansättning m.m. hän- visas till utredningens betänkande nr VI (SOU 1965: 70), s. 14—17. Ären- dena i kyrkomötet avgöres med enkel majoritet utom i de fall då de rör

ändring i bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok eller katekes, där för bifall erfordras, att två tredjedelar av de närvarande är ense. Det bör dock tilläggas att kyrkomötet inte deltar med formell beslutande- rätt i sistnämnda frågor. —— Kyrkomötet kan överlämna genom motioner väckta ärenden till en särskild utredningsnämnd, som mötet tillsätter.

Kyrkomötet kan sägas ha uppgifter av tre olika slag. Det har att jämlikt grundlagarna medverka vid viss lagstiftning, att i olika kyrkliga frågor såsom opinionsorgan ge sin mening tillkänna för Kungl. Maj:t och att ta viss befattning med de s.k. centrala kyrkliga styrelserna, kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete (förut benämnt diakonistyrelsen), missions— och sjömansvårdsstyrelserna samt med kyrkans diakoninälnnd.

Vad angår kyrkomötets deltagande i lagstiftningen hänvisas till betän- kandet SOU 1965: 70 s. 10 och 22—24. Deltagandet inskränker sig som nämnts, om man bortser från de fall då kyrkomötet fungerar som remiss- instans, till kyrkolags- och privilegiefrågor.

Rörande kyrkomötets rätt att fungera som opinionsorgan gäller att mötet enligt kyrkomötesförordningen 1 & ej äger »att, utöver vad i grundlag är medgivet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt före- ställningar och önskningar att hos Konungen anmälas». Sådana önskemål kan dock endast framställas i »kyrkliga ärenden». Ofta låter Kungl. Maj:t inhämta kyrkomötets yttrande i frågor, som har betydelse för kyrkan men som faller utanför kyrkomötets medbestämmanderätt. De framställ— ningar, som kyrkomötet gör hos Kungl. Maj:t, blir prövade och föremål för beslut. Kungl. Maj:t framlägger för kyrkomötet redogörelse för be- handlingen hos Kungl. Maj:t dels av föregående kyrkomötes skrivelser till Konungen dels av skrivelser från tidigare kyrkomöten, som ej slutbehand- lats vid början av föregående kyrkomöte.

Den befattning kyrkomötet har med de centrala kyrkliga styrelserna består i dels att välja medlemmar i styrelserna, dels att mottaga redovis- ning för styrelsernas förvaltning och berättelser över styrelsernas verksam- het, dels att pröva frågan om beviljande av ansvarsfrihet för styrelsernas förvaltning. Motsvarande gäller även beträffande Svenska kyrkans diakoni. nämnd, vilken inrättats från den 1 januari 1965 (kungörelse den 27 juli 1964 nr 551).

IV. Centrala ämbetsverk

När det gäller den centrala kyrkliga förvaltningen är det karaktäristiskt för de svenska förhållandena att ett ärendes karaktär som kyrkligt eller borgerligt oftast ej är avgörande för vem som skall handlägga detsamma. Kyrkoförvaltningen har ansetts som en del av statsförvaltningen och det har framstått som självfallet att fördela ärendena efter deras reella inne- börd. Då Kungl. Maj:t både är statens och kyrkans överhuvud, har det

framstått som naturligt, att statliga ämbetsverk handlagt ärenden som berört både statliga och kyrkliga institutioner. I fortsättningen skall något nämnas om den befattning, som olika centrala ämbetsverk för närvarande tar med kyrkliga ärenden.

A. Kammarkollegiet

Sedan gammalt har kammarkollegiet haft en särställning med avseende å kyrkliga ärenden. Ämbetsverkets nu gällande instruktion är utfärdad den 3 december 1965 (nr 702) och anger verkets huvudsakliga ämbetsbefatt- ning vara att handlägga ärenden av kameral natur eller som angår den allmänna hushållningen eller avser kyrklig egendom (2 5). Med avseende å ärenden av kamera] natur eller som angår den allmänna hushållningen åligger det enligt instruktionen kollegiet, såvitt nu är i fråga, huvudsak- ligen att handlägga frågor om ändring i den kommunala eller kyrkliga indelningen, att handlägga frågor om den prästerliga tjänsteorganisationen samt avgöra besvärsmål och handlägga andra frågor om prästers och kyr- komusikers avlöning (3 5). Rörande den fasta egendom som är anslagen till kyrkligt ändamål, åligger det kollegiet särskilt att tillse att egendomen icke disponeras mot givna föreskrifter och därvid i frågor, som ej avser uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning, bevaka rätten till egen- domen och föra talan för denna, särskilt i sak av större betydelse. Kollegiet skall vidare handlägga ärenden angående försäljning av kyrklig jord samt upplåtelse av sådan jord under tomträtt ävensom avgöra besvärsmål om arrenden av kyrklig jord (6 5).

Remisser från Kungl. Maj:t till kammarkollegiet förekommer i stor ut- sträckning och är av mycket skiftande karaktär. De rör bl. a. dispositionen av jord och fonder, löne- och arvodesfrågor för prästerskap och kyrko- musiker, anslag av kyrkofondmedel, frågor om den prästerliga organisa- tionen och pastoratsindelningen, anordnande av prästgård, förvärv av kyrklig boställsjord, domkyrkor, deras utgifts- och inkomststater samt kyrkliga lagstiftningsfrågor.

Kollegiet och statskontoret framlägger årligen gemensamt förslag rörande storleken av den allmänna kyrkoavgiften, genom vilken kyrkofondens in— komster och utgifter balanseras.

Kammarkollegiets befogenhet att juridiskt företräda den ecklesiastika jorden är icke exklusiv. Andra institutioner såsom domkapitel, pastorat och församling kan här ha vissa befogenheter.

Kammarkollegiet består av fyra byråer, ett advokatfiskalsämbete och ett arkivkontor. Det beräknas att drygt en tredjedel av byråernas sammanlagda arbetsuppgifter hänför sig till kyrkliga förhållanden (den fjärde byrån _ den s. k. kyrkobyrån sysselsättes helt med kyrkliga frågor). Av de åren- den som handlägges av advokatfiskalsämbetet och arkivkontoret, beräknas

omkring tio procent avse frågor av kyrklig art. Totalt sett beräknas de kyrkliga frågorna omfatta omkring en femtedel av kollegiets arbetsupp- gifter.

Mot kammarkollegiets beslut kan besvär i allmänhet fullföljas hos Kungl. Maj :t. I några frågor handlägger kammarkollegiet ärenden som sista instans (vissa ärenden om ecklesiastika arrenden, se ecklesiastika arrendestadgan 26 _S punkten 3).

B. Statskontoret

Enligt sin instruktion den 3 december 1965 (nr 703) är statskontoret central förvaltningsmyndighet för rationaliseringsverksamheten inom stats- förvaltningen (2 5).

I den närmare uppräkningen av statskontorets uppgifter, som lämnas i instruktionen, nämnes icke de kyrkliga uppgifterna särskilt. Vilka upp- gifter av sådan art som anförtrotts statskontoret framgår av olika författ- ningar. Bland dessa kan främst nämnas lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond. Alltsedan fondens tillkomst har denna förvaltats av statskon- toret. Statskontoret har att placera fondens medel och att från stifts- nämnderna mottaga avräkningar (avräkningslängder) mellan pastoraten och fonden. Statskontoret skall också enligt av konungen fastställda grunder besluta om byggnadsförskott ur fonden m.m. Vad gäller Stockholms stift, där stiftsnämnd icke finnes inrättad, har statskontoret att upprätta ifråga- varande avräkningslängder. Statskontoret verkställer utbetalningar ur kyr- kofonden. Vidare mottager statskontoret redovisning från statens personal— pensionsverk rörande utbetalade pensioner och verkställer avräkning mel- lan statsverket och kyrkofonden för nämnda utgifter.

Det förekommer, att statskontoret som remissinstans får yttra sig i kyrk- liga ärenden, i vart fall sådana som har ekonomisk betydelse.

Flertalet av de kyrkliga ärendena handlägges på ämbetsverkets fondbyrå och beredes där av en juridiskt utbildad befattningshavare, vars tid huvud— sakligen åtgår till de kyrkliga ärendena. De frågor, som hänför sig till kyrko- fonden, torde vara de mest tidskrävande av dessa ärenden.

C. Riksrevisionsverket

Även riksrevisionsverket som enligt sin instruktion (SFS 710/1965) är central förvaltningsmyndighet för kontroll av statens inkomster och utgif- ter samt av förvaltningen av statsförmögenheten, handhar riksbokföringen och utarbetar statistik över statens finanser granskar en del kyrkliga organs räkenskaper. Främst gäller detta domkapitlen och stiftsnämnderna. Någon kontroll över kyrkokommunerna utövas inte av verket.

i den mån anmärkningar framställes mot räkenskaperna, avgöres dessa ärenden av verket såsom första instans. Talan mot verkets beslut kan i all—

mänhet föras hos Kungl. Maj:t. Beträffande anmärkningsmål föres dock talan i kammarrätten.

D. Statens personalpensionsverk

Ärenden rörande prästerskapets tjänste- och familjepensionering handhas numera av Statens personalpensionsverk, som enligt sin gällande instruktion (SFS 641/1965) är central förvaltningsmyndighet för ärenden rörande den statliga personalpensioneringen och därmed sammanhängande frågor.

E. Kammarrätten

Även kammarrätten handlägger frågor av betydelse för kyrkan. Den skall enligt sin instruktion den 1 december 1959 (nr 545) bl. a. upptaga besvär över riksrevisionsverkets beslut i anmärkningsmål, besvär över beslut medde- lade av domkapitlen eller av länsstyrelserna och domkapitlen gemen- samt i frågor om orätt förvaltning av eller bristande redovisning för bl. a. kyrkors medel samt besvär i mål om folkbokföring (kyrkobokföring och mantalsskrivning). Kammarrätten upptar också mål om avlöningsför- måner och om resekostnads- och traktamentsersättning. Mot vissa av kammarrättens beslut får talan ej föras. Så är bl. a. fallet i allmänhet med avlönings- och anmärkningsmål. Andra mål kan fullföljas hos Kungl. Maj :t (regeringsrätten).

F. Byggnadsstyrelsen

Byggnadsstyrelsen hade intill den 1 juli 1967 åtskilliga uppgifter beträf- fande kyrkliga byggnader m.m. Dessa uppgifter bestod bl.a. i att lämna råd och anvisningar innan förslag upprättades till uppförande, ombyggnad m.m. av kyrkobyggnad (kyrka, kapell) och att granska förslag rörande kyrkobyggnad, innan sådant överlämnades till Kungl. Maj:t för prövning enligt kyrkolagen. Förslag om anläggande, planering m.m. av kyrkotomt eller allmän begravningsplats eller uppförande m.m. av krematorium, mur m.m. skulle underställas styrelsen för granskning och prövning om god- kännande. Samråd skulle ske med riksantikvarieämbetet, där fråga var om åtgärd som var av betydelse ur antikvarisk eller historisk synpunkt.

De kyrkliga ärendena handlades på styrelsens kulturhistoriska byrå. Antalet diarieförda ärenden på byrån uppgick per år till omkring 850. Av dessa gällde omkring 750 kyrkliga ärenden.

] samband med delningen från den 1 juli 1967 av den tidigare byggnads- styrelsen i två myndigheter statens planverk och byggnadsstyrelsen _ har den kulturhistoriska byrån överförts till riksantikvarieämbetet, som därvid övertagit byggnadsstyrelsens tidigare uppgifter med kyrkliga ären-

den. Emellertid har med hänsyn till att remissopinionen varit delad i frågan om den kulturhistoriska byråns överförande till riksantikvarie- ämbetet _ departementschefen funnit, att ett slutligt ställningstagande i frågan om vilken myndighet, som skall svara för de uppgifter som hand- hades av den kulturhistoriska byrån, borde bygga på en närmare utredning om målsättningen och organisationen för samhällets kulturminnesvård. I direktiv den 17 mars 1967 till 1965 års musei- och utställningssakkunniga har dessa erhållit uppdrag att verkställa en sådan utredning.

Den kulturhistoriska byrån ingår sålunda från den 1 juli 1967 i riks- antikvarieämbetet i avvaktan på ett slutligt ställningstagande till frågan om organisationen för samhällets kulturminnesvård. Vid den kulturhisto- riska byrån finns tjänster för en byråchef, två avdelningsdirektörer och två byrådirektörer.

G. Riksantikvarieämbetet

Till en början må hänvisas till vad ovan anförts beträffande byggnadssty- relsen. I riksantikvarieämbetet ingår sålunda sedan den 1 juli 1967 den omnämnda kulturhistoriska byrån.

Riksantikvarieämbetet, som är central förvaltningsmyndighet för åren- den om forn- och kulturminnesvården i riket och tillsynsmyndighet för landsantikvarieorganisationen, utövar vidare tillsyn över vården av kyrkliga inventarier. Sådana får inte repareras, ändras eller flyttas utan ämbetets samtycke. Vid kyrkligt husbyggnadsföretag äger representant för ämbetet, då fråga är om kulturhistoriskt värdefullt byggnadsminnesmärke, tillträde till arbetsplatsen och skall erhålla de upplysningar han begär.

H. Riksarkivet

Enligt instruktion den 3 december 1965 (nr 732) utövar riksarkivet högsta inseendet över det offentliga arkivväsendet i riket samt är arkivmyndighet och arkivdepå ävensom chefsmyndighet för landsarkiven.

De av kyrkliga organ upprättade äldre handlingarna förvaras i allmänhet inom det offentliga arkivväsendet. Riksarkivets verksamhet har sålunda betydelse för kyrkan.

I. Statistiska centralbyrån

Statistiska centralbyrån (instruktion den 3 december 1965 nr 707) är central förvaltningsmyndighet för den statliga statistikproduktionen. Den var till den 1 juli 1964 även riksbyrä för folkbokföringen. Hos statistiska central- byrån skall även efter sistnämnda dag tills vidare föras det av personakter för döda och dödförklarade bestående dödregistret. Det åligger central- byrån att föra anteckningar över förändring i bl. a. rikets kyrkliga indelning.

Vidare insamlar och utger centralbyrån varje år statistik över de kyrkliga kommunernas befolkning, ekonomi m.m. Statistiska centralbyrån sam- manställer uppgifter rörande kyrkofullmäktigevalen, vilka publiceras i redo- görelse för de kommunala valen, del II.

]. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (instruktion den 3 decem- ber 1965 nr 715) handlägger centrala uppgifter inom och utövar tillsyn över folkbokföringsväsendet och uppbördsväsendet såvitt avser debitering och uppbörd av skatt samt är riksbyrä för folkbokföringen (kungörelse den 29 maj 1964 nr 355).

Talan mot nämndens beslut kan i allmänhet föras hos Kungl. Maj :t.

K. Skolöverstyrelsen

Sedan de kyrkliga organen numera i princip icke längre handlägger skolåren— den har skolöverstyrelsens betydelse för de kyrkliga frågornas handlägg- ning väsentligen minskat.

Överstyrelsen fattar beslut i fråga om kristendomsundervisning. Den kan också bl. a. som besvärsinstans _ medverka i olika hänseenden beträf- fande kyrkomusikerväsendet, nämligen i de vanligen förekommande fall då kyrkomusikern tillika är lärare (skolkantor).

L. Universitetskanslerämbetet

Universitetskanslersämbetet är central förvaltningsmyndighet för bl.a. uni- versiteten (universitetsstadgan den 4 juni 1964 nr 461 och instruktionen för universitetskanslersämbetet den 3 december 1965 nr 740). Ämbetet har sålunda att befatta sig med de teologiska fakulteterna bl.a. såtillvida att det avger utlåtande vid tillsättning av lärartjänster vid fakulteten och fattar vissa beslut om undervisningens omfattning.

M. Statens avtalsverk

Statens avtalsverk är enligt sin instruktion den 3 december 1965 (nr 642) central förvaltningsmyndighet för förhandling om anställnings— och arbets— villkor för arbetstagare hos staten med undantag av riksdagen och dess verk samt för övriga arbetstagare vilkas anställnings- eller arbetsvillkor fastställes under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt lag samma dag (nr 576) äger avtalsverket på kom- muns vägnar föra förhandling samt sluta och uppsäga kollektivavtal för arbetstagare hos kommun, därest anställnings- eller arbetsvillkoren skall

fastställas under medverkan av konungen eller myndighet som konungen bestämmer.

Avtalsverket träffar såvitt nu är fråga kollektivavtal rörande anställ- nings- och arbetsvillkor beträffande präster, kyrkomusiker, stiftskansli- personal och pastoratens skogsbiträden. Avtalsverket utövar därjämte i fråga om dessa personalkategorier en del funktioner som ankommer på arbetsgivare.

V. Ärkebiskopen

Enligt 5 29 regeringsformen äger konungen till ärkebiskop utnämna en av de tre, som i den ordning kyrkolagen stadgar, blivit därtill föreslagna. Gällande bestämmelser om val av ärkebiskop återfinnes i lagen den 13 de- cember 1963 nr 633 om biskopsval. Valet förrättas dels i Uppsala stift av en valkorporation, som är sammansatt på samma sätt som för övriga stift vid val av biskop (se ovan 5. 86), dels i övriga stift av domkapitlen, vart och ett såsom en valkorporation. Domkapitlet i Uppsala sammanräknar rösterna och upprättar för varje valkorporation en förteckning, i ordnings- följd efter röstetalen, på de tre, som vid korporationens val fått högsta röstetal. Vid lika röstetal skiljes genom lottning. De på varje förteckning uppförda åsättes vad gäller valet i Uppsala stift röstvärdena 6, 3 och 2 samt i övrigt röstvärdena 1, 1/2 och % efter den ordningsföljd, i vilken de uppförts. På förslag till ärkebiskopsämbetet uppför domkapitlet de tre, som fått högsta sammanlagda röstvärde.

Ärkebiskopen är stiftschef i Uppsala stift och fullgör där biskops upp- gifter som stiftschef (se 5. 86 f.). Någon förmansställning i förhållande till andra biskopar har han inte i annat hänseende än vad som framgår av kyrkolagen kap. 24 5 14, enligt vilket stadgande det tillkommer ärke- biskopen att efter anmälan av vederbörande domkapitel »åtvarna» en biskop som försummar sitt ämbete. Bland biskoparna intager ärkebiskopen ställning som »primus inter pares» (den främste bland likar). Ärke- biskopen kan inte ingripa i frågor som internt rör andra stift.

Ärkebiskopen betraktas emellertid som Svenska kyrkans främste repre- sentant och dess självskrivne företrädare utåt, bl. a. i internationella sam- manhang. Det torde också vara otvivelaktigt, att de senare årens utveckling i viss mån omgestaltat ärkebiskopsämbetet och givit detta en ökad betydelse. Utvecklingen har lett till, att man i högre grad än tidigare kommit att be- trakta ärkebiskopen som hela den svenska kyrkans representant, dess tales- man såväl utåt som inåt. Ärkebiskopens ledande ställning har också kommit till uttryck i kyrkans lagfästa ordning. Ärkebiskopen är sålunda ordförande i kyrkomötet (11 & kyrkomötesförordningen) samt enligt de av Kungl. Maj :t fastställda stadgarna självskriven ordförande i centralrådet, missions- och sjömansvårdsstyrelserna, liksom i den från den 1 januari 1965 inrät-

tade diakoninämnden. I egenskap av preses i Uppsala domkapitel har ärke- biskopen att övervaka de svenska utlandsförsamlingarna. Han fungerar också som ordförande i biskopsmötet och förbereder med hjälp av sin sekre- terare mötets ärenden. För ärenden av främst internationell karaktär bi- trädes ärkebiskopen av en utrikessekreterare. De båda sekreterarna innehar tjänster som stiftsadjunkter i ärkestiftet.

Ärkebiskopen är därjämte ordförande i styrelser i olika organ för riks- kyrkligt och ekumeniskt arbete.

VI. Biskopsmötet

Biskopsmötet är en institution, som fått en allt större betydelse för inom- kyrkliga förhållanden. Dess förekomst, sammansättning och verksamhet är inte reglerad genom lagstiftning. Vid biskopsmötet sammankommer samtliga rikets biskopar och avhandlar frågor, där samråd eller samordning funnits vara lämpligt. Biskopsmötet har därjämte kommit att fullgöra upp- gif ten som ett kyrkligt centralt organ.

Varje biskop är innehavare av den högsta andliga kyrkomakten i sitt stift och företräder självständigt stiftet. Med hänsyn därtill måste vid mötets handläggning av ett ärende samtliga biskopar omfatta samma mening för att något biskopsmötets beslut (uttalande) i ärendet skall kunna fattas.

1951 års kyrkomötes utredningsnämnd redogjorde i betänkande nr 1 (sid. 4—5), dagtecknat den 29 september 1952, för tillkomsten och utveck- lingen av biskopsmötesinstitutionen sålunda:

Ett möte av de svenska biskoparna sammanträdde första gången år 1898 för att avge yttrande i en särskild fråga. Efter 1919 ha dylika möten allt mer regel- bundet hållits. Numera sammanträder biskopsmötet i regel varje år dels i januari under tre dagar, dels i september, då vanligen endast under två dagar. De är, då nordiskt biskopsmöte hålles, inställes i regel septembermötet. Biskops- mötet har fått till uppgift att utse medlemmar i vissa styrelser, att ta ställning till aktuella kyrkliga frågor och göra framställningar till Konungen eller andra myndigheter. Flera betydelsefulla initiativ har därvid tagits. Därjämte förekomma givetvis rådslag i syfte att få praxis i de olika stiften att harmoniera. Biskops- mötet har därjämte fått utse delegerade till internationella kyrkliga möten, en uppgift som i den ekumeniska rörelsens tid fått en allt större betydelse. Mötet utser inom sig dels en allmän delegation, dels en utlandsdelegation. Dessa dele- gationer ha dock hittills fått en mycket begränsad användning. Kyrkomötet har vid flera tillfällen i sina beslut räknat med biskopsmötet som en existerande instans. Kungl. Maj:t har endast indirekt använt det som remissinstans i den formen, att ett ärende överlämnats till ärkebiskopen med uppdrag att i samråd med rikets biskopar avgiva yttrande. De ärenden, som förelegat till behandling vid biskopsmötena, ha efter hand ökats protokollet från januarimötet 1952 upptar 57 paragrafer ————. Det kan övervägas, huruvida biskopsmötet icke borde i någon mån få kyrkorättsligt erkännande. Om så skulle ske, hör det dock få behålla sin nuvarande karaktär av sammankomst enbart av rikets biskopar.

Även om den svenska kyrkoförfattningen skulle komma att utvecklas till större likhet med den finska, där det 5. k. förstärkta biskopsmötet"2 har en betydelsefull funktion, bör denna karaktär bevaras.

Biskopsmötet sammanträder numera tre gånger om året, regelmässigt i januari under fyra dagar, i april under två dagar och i september under tre dagar. Protokollen från de tre mötena under år 1964 upptar respektive 58, 36 och 48 paragrafer och under år 1965 respektive 59, 39 och 40 para- grafer. Flera ärenden eller frågor behandlas vid mer än ett sammanträde. Ärendena föredrages av ordföranden (vanligen) eller någon annan av biskoparna eller emellanåt av särskilt tillkallade personer, t.ex. tjänste- män vid någon av kyrkans centrala styrelser eller av någon tillkallad teo- logiskt sakkunnig. Uppdrag lämnas ofta till någon eller några av biskoparna eller till särskild föredragande att till nästa biskopsmöte ytterligare utreda eller undersöka föreliggande fråga. Biskopsmötet utser inom sig Biskops- mötets allmänna delegation och Biskopsmötets utlandsdelegation. Biskops- mötet brukar för utredning av olika ämnen tillsätta kommittéer, i vilka ofta utses till ledamöter personer både inom och utom biskopsmötet. Här må nämnas att biskopsmötet år 1956 inbjöd Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet att tillsätta en kommitté för utredning av kyr- korättsliga spörsmål, som kunde uppkomma om kyrkan skulle bli skild från staten. Denna kommitté, som antog namnet kyrkoorganisationskom- mittén, avgav i maj 1964 betänkande med förslag till stadga för en fri svensk kyrka. Biskopsmötet har även tagit initiativ i andra avseenden, t. ex. för utbildning av församlingssekreterare, samt har gjort uttalanden i bl.a. frågor av folkmoralisk art. Vidare behandlar mötet frågor av inter- nationell karaktär och har för dessa ett utlandssekretariat. Mötet var hu- vudman för Svenska Kyrkohjälpen, en humanitär hjälporganisation vars verksamhet sedermera sammanfördes med Lutherhj älpens.

Biskopsmötet har kommit att i viss utsträckning fungera som en Svenska kyrkans riksstyrelse.s Det har tillsatt vissa nämnder, såsom Svenska kyr- kans utlänningsnämnd (för arbete bland flyktingar i Sverige) och utbild- ningsnämnd. Det utser styrelseledamöter och revisorer för dessa och andra organisationer, mottager styrelse- och revisionsberättelser från samma or- ganisationer samt prövar efter granskning frågan om ansvarsfrihet för organisationernas styrelser. Mötet utser representanter för Svenska kyrkan vid olika internationella konferenser, kyrkans representanter i Svenska Eku— meniska nämnden samt en del av ledamöterna i Lutherska Världsförbun- dets svenska sektion.

Kyrkomöteskommittén anmärkte i sitt betänkande (SOU 1955: 47 s. 237) att inom kyrkomötet vid flera tillfällen satts i fråga, huruvida icke

? Om det förstärkta biskopsmötet i Finland se nedan 5. 136. 3 Vid behandlingen av frågan om inrättande av en centralstyrelse för kyrkan åter- kommer utredningen utförligare till de uppgifter biskopsmötet fullgör (se nedan 5. 233 ff.).

biskopsmötet borde i någon form få kyrkorättsligt erkännande. Skulle så ske, anförde kommittén, torde bestämmelser om biskopsmötets allmänna uppgifter böra upptagas såsom ett särskilt kapitel i en ny kyrkolag. _ Vid remissbehandlingen uttalade domkapitlet i Skara, att biskopsmötet borde legaliseras. Professor Åke Andrén avgav särskilt yttrande vid Uppsala dom- kapitels behandling av remissen och angav det som en brist i kyrkomötes— kommitténs förslag, att den icke direkt föreslagit en legalisering av biskops- mötet. Biskopsmötet borde enligt Andrén vidare kunna utvidgas med en lekmannarepresentation och i denna form mellan kyrkomötena givas offi- ciell beslutsmässighet i interna kyrkliga frågor.

Frågan huruvida biskopsmötet borde få kyrkorättsligt erkännande synes under senare år inte ha diskuterats i någon påfallande utsträckning.

I motionen nr 45 vid kyrkomötet 1963 av N. Rappe m. fl. om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan uttalades dock bl.a. att det syntes naturligt såväl att en sådan styrelse finge framväxa ur eller få viss anknytning till det nuvarande biskopsmötet som att styrelsen fick inslag av andra präster och av lekmän. —— Kyrkoorganisationskommittén föreslog i sitt 1964 fram- lagda betänkande med förslag till organisation för en fri kyrka att biskops- mötet skulle »legaliseras». Dess uppgifter skulle utöver de nuvarande främst gälla sådana som mer exklusivt hänför sig till läroämbetet. För kommitténs förslag redogöres närmare i Avd. II, s. 222 f. och 286.

VII. Centrala kyrkliga organ av legal natur

Av det föregående har framgått att kyrkan i stor utsträckning är inordnad under den ordinarie statsverksamheten. Utöver ärkebiskopen och biskops- mötet finnes emellertid även rent kyrkliga organ, som har att fullgöra kyrkliga uppgifter för riket i dess helhet. Detta gäller icke blott den mängd organisationer, som uppkommit på frivillig väg. Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete (tidigare benämnt Svenska kyrkans diakonistyrelse), Svenska kyrkans missions- och sj ömansvårdsstyrelser samt Svenska kyrkans diakoninämnd intar en mellanställning mellan legala och fria organ. Gemensamt för dessa är att de har av Kungl. Maj:t fastställda stadgar och att styrelsernas ledamöter —— med visst undantag för sjömans- vårdsstyrelsens — utses av kyrkomötet, att ärkebiskopen är självskriven ordförande i styrelsen samt att i övrigt hälften av ledamöterna skall vara präster och andra hälften lekmän.

Styrelsernas räkenskaper granskas av revisorer, utsedda av Kungl. Maj:t. Verksamhetsberättelse avges till kyrkomötet, som prövar frågan om ansvars- frihet.

Enligt sin den 9 december 1910 av Kungl. Maj:t fastställda stadga —— med senare ändringar har centralrådet till uppgift att i samarbete med präster och lekmän inom församlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna verka för en rikare utveckling av församlingslivet och den kristliga kärleks— verksamheten inom den svenska kyrkan. För att fullgöra sin uppgift skall rådet verka huvudsakligen genom att anskaffa för ändamålet erforderliga hjälpmedel och uppväcka lekmannakrafter till deltagande i arbetet för de syften rådet har att främja samt för detta ändamål åstadkomma ändamåls- enlig gemensamhet. Det äger i enlighet härmed utgiva periodiska och andra skrifter avsedda att tjäna det syfte, för vilket det arbetar, underhålla en byrå, från vilken upplysningar, råd och hjälp kan erhållas inom området för rådets verksamhet, utsända ombud att väcka intresse för och sprida kunskap i verksamhetsgrenar, som rådet har att främja, stödja även av andra än rådet självt utövad verksamhet, som överensstämmer med dess uppgift, samt i övrigt inom området för sin befogenhet vidtaga åtgärder, som kan främja kristlig tro och kärleksverksamhet inom Svenska kyrkan.

Centralrådet utgöres av ärkebiskopen som självskriven ordförande samt minst 6 av kyrkomötet utsedda ledamöter jämte suppleanter, hälften lek- män och hälften präster.

För rådets verksamhet har lämnats redogörelse i utredningens betänkan- de Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39, s. 91—93).

Rådet skall upprätta förslag till fördelning av rikskollekterna, som be- stämmes av Kungl. Maj:t. Även i andra frågor begär stundom Kungl. Maj :t rådets yttrande.

Centralrådet har skapat vissa organ, som formellt är fristående men som reellt står rådet nära. Sådana är Svenska kyrkans lekmannaskola och Svenska kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag (se SOU 1963: 39, s. 93—94).

Verksamheten finansieras i princip genom frivilligt insamlade medel, bl.a. två årliga rikskollekter. Bidrag ur kyrkofonden erhålles emellertid också till avlönandet av rådets prästerliga befattningshavare. Storleken av detta bidrag bestämmes av konungen enligt av riksdagen fastställda grunder (lagen om kyrkofond 6 g 4.). Enligt rättspraxis äger kyrkokommunerna —- åtminstone i viss utsträckning —— anslå medel till rådets verksamhet.

4 Till den 1 januari 1966 benämnt Svenska kyrkans diakonistyrelse. Vid 1963 års kyrkomöte förelåg en motion (nr 40) om ett mera adekvat namn för diakonistyrelsen. Första tillfälliga utskottet uttalade i sitt av kyrkomötet godkända betänkande (nr 2), att diakonistyrelsen otvivelaktigt redan från begynnelsen erhållit ett namn som föga anknöt till dess karaktär och att en namnändring därför vore påkallad. Det lämpligaste tillvägagångssättet vore att diakonistyrelsen —— utan onödig tidsutdräkt — själv sökte åstadkomma ett namnförslag samt därefter hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om namnändring och därmed förbunden ändring av styrelsens stadga. Sådan framställning ledde till den angivna namnändringen och därav föranledda formella ändringar i stadgan.

B. Svenska kyrkans missionsstyrelse

Enligt missionsstyrelsens stadgar den 31 december 1915 med senare änd- ringar skall Svenska kyrkans verksamhet för evangelii spridning bland icke kristna folk utövas av styrelsen. Styrelsen äger därför utsända och under— hålla missionärer bland icke kristna folk, understödja och vårda de kristna församlingar, som genom missionärers verksamhet kan bildas, i egna an- stalter utbilda missionärer, understödja missionsföreningar, vilkas syfte och verksamhet styrelsen godkänner, utgiva missionsskrifter samt i övrigt vidtaga sådana åtgärder som kan leda till missionssakens främjande.

Antalet valda ledamöter i styrelsen uppgår till sex jämte fyra suppleanter, hälften präster och hälften lekmän. Styrelsen har att själv förordna och avlöna en sekreterare, som har titeln missionsdirektor. Denne skall vara präst i Svenska kyrkan. Styrelsens beslut, varigenom denne tjänsteinne- havare utses, skall underställas Kungl. Maj :t för fastställelse.

Styrelsens verksamhet understödjes helt med på frivillig väg insamlade medel. Två rikskollekter om året är anslagna till styrelsens verksamhet. Kyrkokommunerna torde icke vara behöriga att med utdebiterade medel stödja styrelsen.

Uppgifter om missionsstyrelsens verksamhet har lämnats i utredningens betänkande Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39, s. 114—115).

C. Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse

Sjömansvårdsstyrelsen utgör en ombildning av missionsstyrelsens sjömans- vårdsutskott. Enligt sina den 12 maj 1933 av Kungl. Maj:t utfärdade stadgar med senare ändringar skall Svenska kyrkans verksamhet bland svenska sjömän och andra landsmän i utlandet _ däri dock ej inbegripen vården av de utländska församlingar, som erhållit av Kungl. Maj:t fast- ställd kyrkoordning — utövas av Sjömansvårdsstyrelsen. Denna äger också genom råd och samverkan främja den kyrkliga sjömansvård som utövas av lokala organisationer i svenska hamnar. Slutligen äger den i mån av till- gångar understödja kyrklig verksamhet bland svensktalande trosförvanter i utlandet.

Utöver ordföranden består styrelsen av sex ledamöter samt lika många suppleanter, lika antal präster och lekmän. Två av ledamöterna och av suppleanterna —— en präst och en lekman _ utses av Kungl. Maj:t. Styrel- sen äger själv förordna och avlöna en sekreterare och andra tjänstemän. Någon bestämmelse om att sekreteraren skall vara präst eller att utnäm- ningen skall underställas Kungl. Maj :ts fastställelse finnes ej.

Sjömansvårdsstyrelsens verksamhet finansieras främst genom frivilliga gåvor. En rikskollekt per år är anslagen till styrelsen. För avlönande av sjömanspräster erhåller styrelsen också anslag ur kyrkofonden, vilket _

liksom i fråga om diakonistyrelsen — till sin storlek bestämmes av ko- nungen efter av riksdagen fastställda grunder. Att med utdebiterade medel stödja den utom landet bedrivna sjömansvården torde enligt rättspraxis icke vara tillåtet för kyrkokommunerna. Däremot har dessa i viss ut- sträckning ansetts behöriga att stödja sådan vård, som bedrives inom landets gränser. Beträffande Sjömansvårdsstyrelsens verksamhet hänvisas till utredningens betänkande Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39, s. 113—114).

D. Svenska kyrkans diakoninämnd

Diakoninämnden inrättades fr.o.m. den 1 januari 1965. Inrättandet var föranlett av en anhållan från 1963 års kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse nr 9, första tillfälliga utskottets betänkande nr 1) till Kungl. Maj:t. Diako- niens inordnande i kyrkans organisation hade sedan länge varit ett Önske- mål inom kyrkan och hade föranlett motioner vid kyrkomöten, förslag till åtgärder, framställning till Kungl. Maj:t m.m. I anledning av motion vid 1958 års kyrkomöte hade frågan om diakoniens inorganisering i Svenska kyrkan utretts av 1958 års kyrkomötes utredningsnämnd (se dess betän— kande nr 1).

I stadgan för diakoninämnden av den 27 juli 1964 (nr 551) anges att nämnden har till uppgift att främja Svenska kyrkans diakoni samt att verka för samarbete och samordning inom diakoniverksamheten. Nämnden skall till fullföljande av sin uppgift särskilt följa utvecklingen inom diako— nien samt väcka förslag till åtgärder för diakoniens främjande, utse ombud inom stiften för diakoniens främjande samt ha inseende över ombudens verksamhet, i den mån det inte ankommer på annan fastställa kursplaner, anordna allmänna diakonikonferenser, uppehålla kontakt med diakonien inom övriga kristna trossamfund och med samhällets sociala organ samt representera Svenska kyrkans diakoni, där detta ej tillkommer annan, sprida upplysning om diakonien, vara remissinstans i diakonifrågor samt förvalta kollekter och andra gåvomedel, avsedda för nämndens verksamhet.

Diakoninämnden består av ärkebiskopen som ordförande samt sex andra av kyrkomötet valda ledamöter och lika många suppleanter. — Ledamöter och suppleanter till och med det är nästa kyrkomöte hålles har i enlighet med kyrkomötets hemställan utsetts av Kungl. Maj :t.

Diakoninämndens verksamhet finansieras bl.a. genom en årlig riks- kollekt.

Till nämnden ansluten diakonianstalt, stiftelse eller sammanslutning har att till nämnden avgiva årsberättelse rörande sin verksamhet.

Redogörelse för Svenska kyrkans diakonala verksamhet — diakoni— nämnden var då inte inrättad — har lämnats i utredningens betänkande Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39, s. 107—110).

1 18 VIII. Vissa andra kyrkliga organ

Avslutningsvis kan erinras om att det på riksplanet finns ett stort antal kyrkliga organisationer och organ med inriktning särskilt på kyrkans fria verksamhet. Redogörelse härför har lämnats i utredningens betänkande Kyrkor och samfund i Sverige, SOU 1963: 39 s. 94 ff.

I förevarande betänkande synes några av ifrågavarande organisationer och organ böra omnämnas, nämligen Allmänna kyrkliga mötet, Stiftelsen kyrkliga arbetsfonden, Svenska pastoratens riksförbund och Kyrkans byggnadsbyrå.

Allmänna kyrkliga mötet, vilket tillkom 1908 och i regel sammanträder vart tredje år och i vilket samtliga biskopar samt ombud för stift och för- samlingar äger deltaga, har till uppgift att främja gemenskap och sam- verkan inom kyrkan genom att sammanföra ombud för stift och försam- lingar till uppbyggelse och till överläggningar om frågor rörande kyrkans andliga liv, dess verksamhet inåt och utåt och dess uppgift i folkliv och samhälle. Mötet utser en delegation, bestående av två ombud för varje stift med uppgift att förbereda sammanträdena och fungera mellan dessa. — Det allmänna kyrkliga mötet är främst ett kyrkligt opinionsorgan.

Stiftelsen kyrkliga arbetsfonden, som bildades 1958, har till ändamål att genom penninginsamlingar m.m. skapa en fond till stöd för företag och åtgärder av rikskyrklig karaktär, att förvalta fondens tillgångar samt att med fondens kapital och avkastning tillgodose aktuella kyrkliga behov och initiativ, för vilka särskilda insatser erfordras. Fondens representant- skap, i vilken ärkebiskopen är ordförande, utgöres av samtliga biskopar samt en präst och en lekman för varje stift. För fondens förvaltning och därmed sammanhängande åtgärder har tillsatts en förvaltningsnämnd. Fondens inkomster uppgick 1966 till drygt 112 000 kronor, varav 90 000 kro- nor utgjorde anslag från stiftens arbetsfonder och 22 000 kronor avkastning på kapital. Dess utgifter uppgick samma år till drygt 78 000 kronor, varav 68000 kronor utgjorde utbetalade anslag. De största av dessa var 25 000 kronor till biskopsmötets prästrekryteringskommitté och 15000 kronor till liturgiska nämnden. Arbetsfondens kapital uppgick vid årets slut till inemot 500 000 kronor.

Svenska pastoratens riksförbund, som bildades 1945, har till ändamål att tillvarataga pastoratens och församlingarnas intressen samt att bistå dem vid fullgörande av deras uppgifter. Medlemmar i riksförbundet är 13 regionala pastoratsförbund (ett för varje stift), till vilka pastoraten inom vederbörande stift äger ansluta sig, samt Stockholms och Göteborgs kyrk- liga samfälligheter. Totalt är drygt 1 100 pastorat anslutna till förbundet, medan omkring 30 pastorat står utanför detta. Anslutningsprocenten uppgår till drygt 97 procent av pastoraten i riket. Pastorat, församlingar och samfälligheter kan, såvitt avser löne- och förhandlingsfrågor, även bli

»direktmedlemmar» i riksförbundet. Dess högsta organ är en fullmäktige- församling, som utser förbundets styrelse. Riksförbundet lämnar pastorat, församlingar m. fl. juridisk och annan t.ex. ekonomisk rådgivning samt bedriver i övrigt informerande och utredande verksamhet. Stiftsförbunden sysslar i huvudsak med ekonomiska och administrativa pastorats— och församlingsangelägenheter. Emellanåt behandlas vid konferenser m.m. i stiftsförbundens regi även frågor som rör församlingsvården. — Enligt överenskommelser med Svenska kommunförbundet och Svenska stads- förbundet handhar dessa för riksförbundets medlemmar centrala förhand- lingar m.m. med personalorganisationer rörande löne- och anställningsvill- kor.

Medlemsavgift utgår med 0,14 öre per skattekrona. Viss ersättning utta- ges för verkställda utredningar m.m. Bokslutsredovisningen för 1966 he- träffande förbundets huvudförvaltning — i vilken dess tidskrifts- och hand- boksverksamhet inte ingår — visar en omslutning på drygt 456 000 kronor.

En av riksförbundet och representanter för stiftsråden tillsatt studiegrupp har i januari 1967 framlagt förslag till nya stadgar för riksförbundet samt normalstadgar för dettas stiftsförbund ävensom för stiftstingsorganisa— tionen. Studiegruppen föreslår, att riksförbundet skall benämnas Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund. I övrigt innehåller stadgeför- slaget i huvudsak följande bestämmelser. Som medlemmar i riksförbundet anges varje församling, flerförsamlingspastorat eller annan kyrklig sam- fällighet, som är medlem i stiftsförbund, ävensom Stockholms och Göte- borgs kyrkliga samfälligheter. Stiftsförbunden och de kyrkliga samfällig- heterna i Stockholm och Göteborg är riksförbundets regionala organ och väljer dess fullmäktige (riksförbundets beslutande organ). Ordinarie sam- manträde med fullmäktige hålles en gång om året. Styrelsen består av ord- förande och fem andra ledamöter, utsedda av fullmäktige, samt ordföranden i riksförbundets stadsförsamlingsnämnd. Stiftstingens/stiftsrådens samar- betsorgan, biskopsmötet och Svenska kyrkans centralråd äger vardera utse ett (adjungerat) ombud. Dessa skall kallas till styrelsens sammanträden och äger där yttra sig men ej deltaga i besluten. För styrelseledamöter och ombud skall finnas ersättare.

Det må i detta sammanhang även nämnas att vissa grupper inom kyrkan — huvudsakligen en del aktiva lekmän — genom en i maj 1965 tillsatt kommitté (församlingsförbundskommittén) undersöker möjligheterna att bilda ett Svenska kyrkans församlingsförbund. Riktlinjer för ett sådant förbund hade dragits upp i en motion vid 1963 års kyrkomöte, för vilken motion redogöres nedan (5. 216 f.) i samband med behandling av frågan om inrättande av en centralstyrelse för kyrkan. Förbundet skulle bli en riksrepresentation för församlingarna med fullmäktige eller ett represen- tantskap och vid sidan därav en ombudsförsamling. Det skulle få till upp-

gift »att ge röst åt församlingarna, att vara församlingarnas eget opinions- bildande organ, att överblicka och ge råd beträffande församlingarnas an- slag till kyrkliga riksändamål samt utgöra en viktig remiss- och förhand- lingsinstans» (citat ur Vår kyrka nr 7/1967).

Kyrkans byggnadsbyrå, som inrättades 1962 av Svenska kyrkans central- råd, Svenska pastoratens riksförbund och Kyrkfrämjandet (en organisation för främjande av småkyrkobygge), har till ändamål att bistå församlingar och kyrkliga stiftelser med råd och anvisningar i byggnadsfrågor beträf- fande nya kyrkor, restaureringar, kyrkogårdar, prästgårdar och försam- lingshem. Byrån lämnar t.ex. biträde vid planering av byggnadsföretag, programskrivning, val av arkitekt och av byggmästare men biträder t. ex. inte med att uppgöra byggnadsritningar och liknande uppgifter.

AVDELNING II

Utredningen

Kap. 1. Allmänna synpunkter rörande den kyrkliga organisationen och förvaltningen vid förändrade relationer mellan kyrka och stat m.m.

Svenska kyrkans organisation och verksamhet på lokal-, stifts— och riks- planen har behandlats ovan i Avdelning I samt i utredningens betänkande nr 11: Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39, s. 21—129). Av dessa redogörelser må här i korthet återges följande. På lokalplanet finnes för församlingarna och pastoraten en genom lagstiftning reglerad, relativt en- hetlig organisation för den kyrkliga och den kyrkokommunala verksam- heten. För den kyrkliga verksamheten finns inom varje pastorat en kyrko— herde samt kan även finnas annan präst (komminister och/eller kyrkoad- junkt). Beslutande kyrkokommunala organ (för församling, pastorat och särskild samfällighet) är kyrkostämma, kyrkofullmäktige eller —— i fråga om vissa samfälligheter församlingsdelegerade. Administrativt organ är kyrkorådet. Inom varje stift har biskopen ledningen och överinseendet över den kyrkliga verksamheten. Domkapitlet fungerar som stiftets administra- tiva organ. Med kyrkokommunal verksamhet tar det befattning endast som remissinstans i besvärsmål. För den s.k. fria verksamheten i stiftet finnes vanligen stiftsting eller stiftsstämma, stiftsråd och andra organ. På riks- planet är kyrkans organisation mindre enhetlig. Det må till en början erinras om den befattning Kungl. Maj:t och andra statliga organ tar med frågor av kyrklig natur. Kyrkomötet intar en central ställning i åtskilliga avseenden. Biskopsmötet, beträffande vilket författningsföreskrifter sak- nas, har fått ökad betydelse på olika områden bl.a. i fråga om ekumeniskt och internationellt arbete. Ärkebiskopen är den främste representanten och talesmannen för kyrkan. Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete tidigare benämnt Svenska kyrkans diakonistyrelse fungerar som ett av kyrkans serviceorgan. Övriga centrala organ av legal natur för kyrkans fria verksamhet är Svenska kyrkans missions- styrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och Svenska kyrkans dia- koninämnd. Samtliga dessa organ redovisar för sin förvaltning och avger berättelser rörande sin verksamhet till kyrkomötet, som även utser leda- möterna i dessa organ, dock att Kungl. Maj:t utser en del av ledamöterna i sj ömansvårdsstyrelsen.

Vid överväganden rörande reformer inom kyrkans förvaltningsorgani- sation får beaktas både principiella och praktiska synpunkter. Att kon- fliktsituationer kan uppkomma, om hänsyn skall tagas till dessa olika synpunkter, är uppenbart.

Då det gäller de principiella synpunkterna är att framhålla, att prin- ciperna om religionsfrihet och om demokrati är av betydelse också för övervägandena om förvaltningsreformerna.

Religionsfrihetens princip kräver hänsyn till såväl individ som trossam- fund. Religionsfrihet för individen avser både den som vill tillhöra en kyrka och den som vill stå utanför. Den väsentliga religionsfrihetsfrågan när det gäller förvaltningsorganisationens uppbyggnad inom Svenska kyr- kan gåller grunden för medlemskapet i kyrkan. I detta avseende skall, såsom just berörts, främst beaktas rätten att tillhöra kyrkan och att stå utanför denna. I första hand gäller frågan således inträdet i och utträdet ur Svenska kyrkan. Att utträdet skall vara fritt är numera allmänt god- taget. Också formerna för utträdet får anses tillgodose religionsfrihetens krav. Om vad som bör konstituera tillhörigheten till kyrkan och om for— merna för »inträdet» råder däremot delade meningar. Detta gäller såväl vid en tillämpning av religionsfrihetsprincipen som då andra religiösa synpunkter lägges på frågan om medlemskap. Utredningen upptager med- lemskapsfrågan till slutbehandling i detta sammanhang, dock att frågor som avser samband mellan medlemskap och avgifts- eller skattskyldighet för kyrkans medlemmar behandlas ytterligare i betänkande om skattefrå— gor m.m. Medlemskapsfrågan har även tidigare berörts i utredningens betänkanden om religionsfrihet (SOU 1964: 13), om kyrkobegrepp (SOU 1964: 16) och om lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70).

Principen om religionsfrihet för trossamfunden innebär att varje sådant samfund skall få verka fritt i enlighet med sin bekännelse och således bör ha frihet att bestämma om sina angelägenheter i religiöst och organi- satoriskt avseende samt i frågor av ekonomisk art. Med åberopande av religionsfrihetsprincipen kan ett trossamfund alltså vilja hävda, att det skall äga själv bestämma om sin organisatoriska uppbyggnad, exempelvis utformningen av regler för medlemskap, organiserande av församlingar och stift samt inrättande av präst- och biskopsämbeten.

Tillämpningen av principerna om religionsfrihet för dels individen, dels samfundet kan redan på den grund föranleda svårigheter, att samfundets och individens intressen kan komma att stå emot varandra. Så var t. ex. fallet då det på sin tid gällde att alla medborgare i riket skulle vara med- lemmar i Svenska kyrkan, alltså även de som själva ville stå utanför kyrkan.

Demokratiens princip aktualiserar frågan om bestämmanderätten i för- samlingar och skilda organ och är därvid av intresse bl.a. för spörsmålet om fördelningen av inflytandet på kyrkliga frågor mellan lekmän och präs- ter, en fråga av betydelse för rösträtt och valbarhet samt självskrivenhet till

vissa funktioner. Stundom kan kyrkans egen uppfattning om sitt väsen, såsom vad angår följderna av en viss ämbetssyn, föranleda att religionsfri- hetens och demokratiens principer kan komma i konflikt med varandra. Sålunda kan t. ex. om ett trossamfund med stöd av religionsfrihetsprincipen självt utformar sin organisation, lekmännen anförtros ett i jämförelse med prästerskapet så ringa inflytande på verksamheten, att förhållandena icke kan anses godtagbara från demokratisk synpunkt.

Kyrkosynen, dvs. den uppfattning kyrkan på religiös grund har om sitt eget väsen, får, såsom av det föregående framgår, tillmätas en icke oväsentlig roll då fråga är om uppbyggandet av kyrkans organ och be- stämmandet av dess funktioner. Vad särskilt gäller frågan om utformandet av reglerna för tillhörighet till kyrkan ter det sig med hänsyn till religions- frihetsprincipen naturligt att staten —— i den mån denna anser sig ha anledning att medverka vid tillkomsten av sådana regler tar hänsyn till kyrkosynen så långt detta kan ske utan att reglerna kommer i strid med statens eller enskilda medborgares berättigade intressen. Här möter sär- skilda svårigheter genom att kyrkosynen i fråga om medlemskapet icke är enhetlig inom Svenska kyrkan. Detta spörsmål har utförligt belysts i utredningens betänkande om Kyrkobegreppen (SOU 1964: 16). Från reli- gionsfrihetssynpunkt är det givetvis önskvärt att beakta de olika upp- fattningar, som är företrädda inom Svenska kyrkan. Av särskilt intresse för medlemskapsfrågan är den inom Svenska kyrkan företrädda folkkyrko- synen med sin religiösa utgångspunkt i Guds förekommande nåd och sitt motstånd mot tanken att på ett organisationsmässigt sätt och i vanliga, såsom föreningsrättsliga fattade, former fixera vem som skall anses tillhöra kyrkan. Som ett huvudargument mot de frikyrkliga samfunden och deras församlingshildning har sålunda anförts, att de till följd av sin medlems— syn framstår som grundade ej på den förekommande nåden utan på män- niskans accepterande av denna nåd och en därav föranledd anslutning till visst samfund. Uppenbarligen möter ofta svårigheter, om man vill på en gång dels, med hänsyn till religionsfrihetsprincipen, beakta kyrkosynen och dels söka med allmänt accepterade föreningsrättsliga förebilder fixera ett visst rättsligt medlemsbegrepp. Härtill har utredningen således anled- ning återkomma vid behandlingen av medlemskapet. Även frågan om äm- betssynen och uppfattningen om kyrkan som ett episkopalt trossamfund har utredningen att beakta när den i detta betänkande upptar vissa orga- nisatoriska spörsmål.

Vid övervägandena rörande utformningen av Svenska kyrkans framtida förvaltningsorganisation i B-, C- och D—lägena, d. v. 5. efter en upplösning av de organisatoriska banden med staten, finns anledning att rikta upp- märksamheten på spörsmålet, om kyrkan efter en sådan skilsmässa skall anses vara densamma som den nuvarande eller om en ny kyrka skall anses bildad. Såväl konstitutionsutskottet i det utlåtande som låg till grund för

utredningens tillsättande som också departementschefen i direktiven för utredningen utgår från att kyrkan väl må kunna förändras, främst i organisatoriskt hänseende, men dock i grunden även efter en skilsmässa är samma trossamfund som förut. Det väsentliga spörsmål som uppställes vid en skilsmässa är således ej hur en ny kyrka skall bildas utan under vilka betingelser de nuvarande banden mellan kyrkan och staten skall upplösas. Den ståndpunkt som sålunda ligger till grund för utlåtandet och direktiven framstår även från rättsliga utgångspunkter som riktig. Av intresse är härvid bl. a. hur den nuvarande kyrkans ställning rättsligt uppfattas. Tidi— gare hävdades stundom att kyrkan vore att anse som en statsinstitution, som »staten organiserad för religiös verksamhet». En sådan organisation skulle naturligen kunna av staten bringas att upphöra. Så sker t.ex. om staten upphäver all den lagstiftning som gäller densamma utan att sätta något annat i dess ställe.

Numera anses emellertid allmänt att kyrkan är ett särskilt trossamfund. Inte ens om lagstiftningen rörande detta upphäves följer därav att sam- fundet upphör. Att samfundet oavsett ett upphävande av den statliga lag- stiftningen består som en andlig, kyrklig och som en reell enhet i sam- hället är uppenbart. Den kyrkliga verksamheten kommer att fortgå under organisatoriska förhållanden som kyrkan själv bestämmer. Även om sär- skilda problem möter vid övergången till en fri kyrka, såsom om de nuvarande medlemmarna i kyrkan skall anses automatiskt kvarstå eller om anmälan till medlemskap i den fria kyrkan skall ske, måste de f.n. såsom rättssubjekt existerande kyrkliga enheterna dock anses alltjämt bestå även juridiskt sett. Självfallet kommer exempelvis nuvarande försam- lingar att under angivna förutsättningar fortleva som rättssubjekt med i allmän lag grundade rättigheter och skyldigheter. Att räkna med en situa— tion, i vilken Svenska kyrkan såsom trossamfund med sina skilda rätts- subjekt upphört att existera och den kyrkliga verksamheten skulle för- bjudas, skulle vara helt orealistiskt, och utredningen har även med hän- syn till sina direktiv icke ansett sig ha anledning att behandla en sådan Situation. _

Praktiska synpunkter av skilda slag spelar givetvis en betydande roll, då den framtida förvaltningsorganisationen skall bestämmas. En allmän sådan synpunkt är till en början att, eftersom en skilsmässa i och för sig naturligen medför problem av skilda slag för kyrkan, det kan framstå som ett rimligt antagande att endast sådana ändringar göres. som står i direkt samband med den ändrade relationen till staten eller av utvecklingen i övrigt. Att vid en eventuell skilsmässa en genomgripande reform av kyrkans organisatoriska uppbyggnad skulle genomföras framstår som mindre sanno- likt. Den nuvarande organisationen är resultatet av en lång utveckling, där stat och kyrka sökt tillgodose såväl kyrkliga som allmänna synpunkter. Kyrkans uppbyggnad med församlingar, stift och en rikskyrklig enhet

med skilda organ för olika arbetsuppgifter tillgodoser i sina grunddrag kyrkliga önskemål och föranleder ej erinran från allmänna synpunkter. Utredningen anser sig därför kunna i långa stycken, utan särskild moti- verig, i samtliga lägen huvudsakligen bygga på den nuvarande organisatio- nens grund. Det må i detta sammanhang erinras om att den inomkyrkliga utredning, som år 1956 tillsattes av biskopsmötet samt styrelserna för Svenska pastoratens riksförbund och Svenska Prästförbundet och som under år 1964 framlagt ett betänkande med förslag till stadga för en fri svensk kyrka, utgår från att den nuvarande kyrkliga organisationen i allt väsentligt skall bestå vid en eventuell skilsmässa.l

Vissa särskilda förhållanden i den aktuella utvecklingen inom den kyrk— liga verksamheten är av intresse också för förvaltningsapparatens upp- byggnad. Detta gäller till en början den starka expansionen av kyrkans s. k. fria verksamhet. Härmed avser utredningen dels det arbete som utföres av kyrkliga organ, om vars inrättande föreskrifter saknas i lag, dels sådan av legala kyrkliga organ bedriven verksamhet, vars former icke reglerats i lag. Sådan fri verksamhet förekommer t.ex. i form av söndagsskola, juniorföreningar, församlingsaftnar, de gamlas dag o.s.v. Vid sidan av de legala organen har under hand växt fram en rad andra organ för det fria arbetet. Enligt 1961 års församlingsstyrelselag har omsorgen om det fria arbetet i viss mån lagts på kyrkorådet. Alltjämt består emellertid en för kyrkan väsentlig skillnad mellan det legala och det fria arbetet samt mellan legala och fria organ. En närmare redogörelse för det fria arbetets art och omfattning har utredningen lämnat i sitt betänkande om kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39).

Ett annat viktigt drag i den aktuella utvecklingen är, att ett kyrkligt arbete på stifts— och riksplanen fortgående växer fram, till väsentlig del såsom ett fritt arbete med egna, fria organ. På stiftsplanet finns sålunda numera särskilda organ för den fria verksamheten. På riksplanet är utveck- lingen likartad.

En huvudfråga när det gäller förvaltningsorganisation—eu är givetvis, hur fördelningen skall ske mellan statliga och kyrkliga organ av skilda för- valtningsuppgifter. Lösningen därav ställer sig väsentligen olika i A-läget med dess bibehållande i princip av nuvarande relation kyrka—stat och i de fria B-C-D-lägena med en upplösning av de organisatoriska banden mellan staten och kyrkan. Redan i A—läget aktualiseras frågan huruvida en del civila förvaltningsuppgifter som nu ombesörjes av kyrkan —— folk- bokföring, vigsel, begravningsväsende av olika skäl bör överföras till borgerliga organ; med utgångspunkt från ett förändrat organisatoriskt läge åberopas ytterligare skäl för en sådan åtgärd, särskilt såvitt gäller

9

folkbokföringen. En del kyrkliga förvaltningsuppgifter kan, a andra sidan,

! Betänkande med förslag till organisation av Svenska kyrkan efter en eventuell skils. mässa från staten (tryckt 1965, Diakonistyrelsens förlag).

även tänkas redan i A-läget överförda från statliga till rent kyrkliga organ. I de fria lägena, utan organisatoriskt samband kyrka—stat, ingår det redan i förutsättningarna för lägena att kyrkan själv i princip skall handha dessa uppgifter. Härför kan erfordras såväl att nuvarande organ byggs ut som att nya organ tillskapas.

Stifts- och riksverksamhetens utveckling har, liksom det fria arbetet på församlingsplanet, väsentligen grundats på »frivilliga medel». Dock har trängande behov av en fastare grund för finansieringen föranlett att även församlingarnas skattemedel genom anslag i viss utsträckning kommit verksamheten på stifts- och riksplanen till del. Nämnda anslag är i starkt stigande, men behoven har dock från kyrkligt håll ansetts ännu ej vara tillfredsställande tillgodosedda. I sammanhanget har dryftats möjligheten att bidrag från kyrkans medlemmar skulle direkt tillföras stifts- och riks- organen genom en kyrklig »stiftsskatt» och »riksskatt» eller genom den allmänna kyrkoavgiften via kyrkofonden på likartat sätt, som sker inom föreningar med över- och underorganisationer, då viss del av medlemmarnas avgifter tillförs överorganisationerna. Dessa frågor upptager utredningen ibetänkandet om skattefrågor m. m.

Kap. 2. Organisation och förvaltning inom andra kyrkor och trossamfund i Sverige och utomlands

Det kan vara av värde när det gäller frågor rörande medlemskap, organisa— tion m.m. i Svenska kyrkan att jämföra med hur motsvarande förhållan- den är ordnade inom fria evangeliska samfund i Sverige och i kyrkor i andra länder. Utredningen lämnar därför i detta kapitel en sammanfat- tande redogörelse för förhållandena inom ifrågavarande kyrkor och sam— fund. En utförligare behandling har skett rörande de fria evangeliska sam— funden i Sverige i utredningens betänkande nr II Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39 s. 139—216, särskilt s. 141 f. och 157 f.).

1. Fria evangeliska samfund i Sverige

De fria evangeliska samfunden i landet saknar genomgående en formulerad trosbekännelse. Detta är ett uttryck för uppfattningen att anvisningar angående tro och lära skall hämtas direkt ur bibeln. Tolkningen av denna ankommer på den enskilde kristne, men inom vart och ett av de fria samfunden förekommer i viss utsträckning en normerande tolkning. En sådan tolkning anses dock ej kunna åberopas eller göras gällande mot de resultat en enskild församling eller en enskild kristen kommit till under sitt studium av bibeln.

Medlemskapet i en församling tillhörande något av ifrågavarande sam- fund bygger på personligt bekänd kristen tro. [ flertalet av samfunden kräves också dop, vilket inom de baptistiska samfunden skall ske vid en tidpunkt, då vederbörande kommit till personlig kristen tro (troendedop), inom pingströrelsen dock i viss utsträckning vid ringa ålder. Något med- lemskap till följd av föräldrarnas kyrkotillhörighet existerar icke, och ej heller förekommer det att barn —— även om de är döpta inom samfundet — tillhör församlingen, förrän de nått sådan ålder att de anses kunna personligen taga ställning till frågan om medlemskap, vanligen 15—18 år. Inom Metodistkyrkan förekommer dock ett i stadgarna fastställt s.k. för- beredande medlemskap, innebärande att barn till medlemmar i en av dess församlingar inträder i denna genom dop vid späd ålder. Det förberedande medlemskapet skall för att övergå till fullt medlemskap ges en personlig bekräftelse efter fyllda 16 år; i annat fall upphör (det förberedande) med- lemskapet. Inom andra fria samfund finns tendenser till liknande synsätt. Frågan om en »familjekyrka» innebärande att föräldrar och barn be- traktas som en enhet omfattad av samfundets verksamhet (kyrkogemen- skapen) — är aktuell inom en del frikyrkor. Överhuvud söker man i olika

former kontakt med barn, som har anknytning till respektive samfund, vilket bl. a. medfört att man t. ex. för vissa register över dessa barn.

Medan den obligatoriska anknytningen av medlemskapet till det geogra- fiskt avgränsade område, där vederbörande är bosatt, är kännetecknande för tillhörigheten till församling i Svenska kyrkan, är inom frikyrkorna för- samlingarna däremot principiellt sett uppbyggda såsom personkretsar. I praktiken är dock frikyrkoförsamlingarna av naturliga skäl uppbyggda i anslutning till lokala områden, även om dessa inte är så starkt avgrän- sade som inom Svenska kyrkan.

Flertalet av de fria samfunden är kongregationalistiska, d.v.s. den lokala församlingen är självständig gentemot samfundet. Metodistkyrkan med biskopsämbetet och en starkare central ledning för samfundet ävensom F rälsningsarmén1 med ett nationellt och ett internationellt högkvarter in- tager dock båda en särställning i detta hänseende.

De egentliga frikyrkosamfunden _ Fribaptistsamfundet, Helgelseförbun- det, Metodistkyrkan, Svenska alliansmissionen, Svenska baptistförbundet, Svenska frälsningsarmén,1 Svenska missionsförbundet och Örebromissionen —— företräder en principiell frikyrklighet, som innebär krav på frihet för samfundet att ordna sina inre angelägenheter i fullt oberoende av staten. Ett organisatoriskt samband mellan stat och kyrka avvisas av dessa sam- fund med hänvisning till samfundets karaktär av en Guds församling, som inte kan erkänna någon annan herre än Kristus sj älv.

Rättsligt sett intager de lokala församlingarna i flertalet samfund som regel en självständig ställning i förhållande till samfundet. De äger och förvaltar själva kyrkor och annan egendom. Många församlingar har dock i sina stadgar inskrivit bestämmelser, att samfundets medgivande erfordras bl.a. för upplösning av församlingen och för försäljning av egendom, samt har angivit, att församlingens tillgångar tillfaller samfundet, därest för- samlingen upplöses eller lämnar sin anslutning till samfundet (se närmare SOU 1963: 39, s. 158 f.). Inom Metodistkyrkan och Frälsningsarmén (FA) intager församlingarna och kårerna en mindre självständig ställning. För Metodistkyrkan gäller en för hela riket gällande kyrkoordning, vilken f. ö. är gemensam för Metodistkyrkan i alla länder. Ehuru kyrkobyggnaderna äges av församlingarna, utövar rikskyrkan genom distriktsföreståndarna tillsyn över och har avgörande inflytande i fråga om ny- och ombyggnader av dessa byggnader. Inom Frälsningsarmén (FA) äges all egendom av centrala stiftelser.

Ledningen av församling utövas i de fria samfunden i regel av en styrelse

1 Det bör påpekas att Frälsningsarmén (FA) och Svenska Frälsningsarmén (SvF) är två skilda samfund. FA (omkring 40 000 medlemmar) är en del av den internationella Frälsningsarmén med ledning i London. SvF (omkring 2000 medlemmar) bildades som en utbrytning av FA och står helt under svensk ledning. Båda har på det lokala planet kårer, vilket antyder den lokala enhetens karaktär av aktionsgrupp. SvF har i allt högre grad fått en markerad samfundskaraktär.

(församlingsråd). Inom Svenska missionsförbundet är ordföranden i denna en lekman, medan församlingens pastor regelmässigt är församlingsföre- ståndare. Inom övriga samfund är pastorn i regel även ordförande i sty- relsen. Pastorerna har av naturliga skäl överhuvudtaget en framträdande ställning inom församlingarna. —— Inom pingströrelsen finns s.k. äldste, lekmän vilka vanligen har stort inflytande i församlingen.

Inom flertalet fria samfund hålles regelbundet församlingsmöten med församlingens medlemmar för behandling av frågor av större betydelse för församlingen. Ansvarsfrihet beviljas av årsmötet.

Inom Metodistkyrkan och Frälsningsarmén (FA) tillsättes pastorer (offi— cerare) av samfundens högsta ledning. I övriga fria samfund tillsättes pas- torer av lokalförsamlingarna. Inom flera samfund finns ett centralt sam- rådsorgan för pastorstillsättningar. Dessa organ har fått allt större betydelse. Inom Svenska missionsförbundet t. ex. bör enligt numera gällande bestäm- melser församling kalla pastor endast efter rekommendation av samfundets centrala församlingsråd och pastor antaga kallelse endast efter rådets re- kommendation.

De fria samfunden har för sin regionala verksamhet som regel någon form av distriktsorganisation. Inom pingströrelsen saknas dock sådan. Distrikts- organisationens uppbyggnad och dess uppgifter är utformade på förhål— landevis olika sätt inom skilda samfund. Utredningen hänvisar i detta av- seende till sitt betänkande Kyrkor och samfund i Sverige s. 177—179. Det må dock här framhållas, att distriktsorganisationen inom några sam- fund närmast framstår som samfundets organ för kontakt med de lokala församlingarna, medan distriktsorganisationen inom andra samfund är ett församlingarnas organ för gemensamma angelägenheter. Denna skillnad kommer bl.a. till uttryck när det gäller utseendet av ledamöter i organen på distriktsplanet. Inom de flesta samfunden förekommer distrikts- möten eller konferenser. Dessas beslut är i allmänhet av rådgivande natur men kan dock många gånger bli av avgörande betydelse för församlingarnas ställningstaganden. Verkställande organ för distriktsarbetet brukar vara ett distriktsråd. Ansvarig ledare för det regionala arbetet är vanligen en distriktsföreståndare eller distriktssekreterare, som i regel är pastor. All- mänt kan sägas att organisationen på distriktsplanet företer vissa likheter med stiftsorganisationen för det fria arbetet inom Svenska kyrkan.

Som tidigare nämnts framträder skillnaderna i organisatoriskt avseende mellan de fria samfunden främst på riksplanet. Metodistkyrkan och Fräls4 ningsarmén (FA) representerar som tidigare nämnts kyrkotyper, som skil- jer sig från övriga samfunds i det att de har en starkare central ledning av verksamheten i riket. Båda är f.ö. även organisationsmässigt grenar av internationella rörelser. I motsats till dem har pingströrelsens försam— lingar inte någon rikskyrklig organisation. De fria samfunden i övrigt är i allmänhet att betrakta som sammanslutningar av lokala församlingar. Sam-

fundets högsta beslutande organ benämnes konferensen, allmänna konfe- rensen, generalkonferensen eller liknande. I konferensen, som inom fler- talet samfund hålles en gång om året, deltager ombud för församlingarna och inom några av samfunden också ombud för distriktsorganisationerna. Vid konferensen lämnas bl. a. redogörelse för samfundets verksamhet under det gångna året, beslutas om ansvarsfrihet för styrelsen och om verksam— heten för det kommande året samt väljes medlemmar i samfundets sty- relse (inom några samfund kallad missionsstyrelsen). Styrelsen är sam- fundets verkställande organ men är dessutom mellan konferenserna dess högsta beslutande organ och har vanligen arbetsuppgifter som berör sam- fundets verksamhet i dess helhet. Styrelsen, som består av såväl lekmän som pastorer, har som regel 10—24 ledamöter. _ På riksplanet kan också finnas andra organ för behandling av särskilda frågor inom samfundet, som tidigare nämnts t. ex. om pastorernas utbildning och tjänstgöring.

Organen på riksplanet handhar vanligen frågor om samfundens yttre och inre mission, pastorsutbildning, utgivning av tidningar, tidskrifter och material för samfundets och församlingarnas verksamhet, stöd åt små och ekonomiskt svaga församlingar, m.m. Inom flera samfund drives bok- förlag i nära anknytning till samfundet.

Flertalet samfund har för ledningen av det centrala arbetet en missions- föreståndare, vilken så gott som alltid är pastor. Denne, som är samfun- dets högste tjänsteman, saknar dock i stort sett andra befogenheter än så- dana som följer av beslut utav konferensen eller missionsstyrelsen eller som utformats genom praxis.

De egentliga frikyrkosamfunden har som huvudorgan för samverkan på riksplanet bildat Sveriges Frikyrkoråd. Rådet har bl. a. till uppgift att före- träda samfunden som huvudman för vissa arbetsorgan, som remiss— och kontaktorgan i förhållande till Kungl. Maj:t, riksdag och statliga myndig- heter och som opinionsbildande organ samt att arbeta för frikyrklig enhet. För särskilda uppgifter finns även andra samarbetsorgan, såsom Frikyrkliga studieförbundet.

Avslutningsvis må rörande organisation och verksamhet inom de fria samfunden uttalas följande. En av de ledande principerna för flertalet av de frikyrkliga samfunden är den lokala församlingens självständighet gentemot samfundet (kongregationalismen). Denna princip är fortfarande grund- läggande för verksamheten inom dessa samfund. Dock har samfunden nu- mera en ganska omfattande organisation och verksamhet på distrikts- och riksplanen. Utvecklingen under senare år har gått i den riktningen att riksorganen fått allt större betydelse. Orsaken härtill torde vara att på grund av nutida samhällsförhållanden behov av gemensamma organ för hela samfundet alltmer framträtt och att samordning och initiativ på riksplanet befunnits lämpliga i många avseenden, såväl beträffande församlingarnas verksamhet som för samråd mellan samfunden.

11. Förhållandena inom ledande kyrkor i vissa främmande länder2

F inland”

Relationen mellan kyrka och stat har utvecklats från den för Finland och Sverige gemensamma grunden men på ett förhållandevis annorlunda sätt, som medfört att kyrkan i Finland har en betydligt självständigare ställning än i Sverige. Förhållandena i Finland har i den svenska debatten från kyrk- ligt håll ofta framförts som exempel på lämpliga lösningar även för Sveriges del vid ett bibehållande av statskyrkosystemet.

I Finland har nyligen antagits en ny kyrkolag (av den 23 december 1964, vilken trätt i kraft den 1 januari 1965), kyrkolagen för den evangelisk- lutherska kyrkan i Finland.

Till medlemmar i kyrkans gemenskap upptages enligt 3 5 i lagen 1) barn genom det heliga dopet, 2) sådana, vilka blivit rätteligen döpta men icke tillhör någon evangelisk—luthersk kyrka, genom att de avlägger kyrkans bekännelse samt 3) sådana, vilka icke blivit rätteligen döpta och icke mera är barn, därigenom att de avlägger kyrkans bekännelse och undfår det heliga dopet. (Med begreppet »rätteligen döpta» torde avses att ett dop i kristen mening förekommit.) Den som inte tillhör någon evangelisk-luthersk kyrka och efter uppnådda 15 år önskar bli upptagen i kyrkans gemenskap må göra anmälan därom hos vederbörande kyrkoherde. Sedan kyrkorådet prövat och därvid bifallit ansökningen samt sökanden meddelats under- visning enligt kyrkans bekännelse, skall kyrkoherden i vittnens närvaro upptaga honom i kyrkans gemenskap. — Önskar medlem av kyrkan skilja sig från dess gemenskap, skall sakens allvar klarläggas för honom genom att präst med förståelse och kärlek söker leda till kännedom om Guds ord. Vill vederbörande likväl skilja sig från kyrkan, må han ej hindras därifrån (6 och 69 55).

Rörande dop stadgas bl.a. (33 5): Barn av föräldrar tillhörande kyrkan skall utan onödig tidsutdräkt befordras till det heliga dopet. Har sex veckor förflutit efter barnets födelse utan att det blivit döpt, skall kyrko- herden erinra barnets föräldrar eller förmyndare därom. Barn må ej mot föräldrars eller förmyndares bestämt uttalade vilja döpas. _ Mot föräldrar eller förmyndare, tillhörande kyrkan, vilka inte befordrar sina barn

2 Rörande lagstiftning i kyrkliga frågor och därmed sammanhängande förhållanden hänvisas till redogörelse i utredningens betänkande nr VI SOU 1965: 70, s. 242 ff. 3 Redogörelse för förhållandet mellan kyrka och stat i Finland har tidigare fram- lagts, dels i kyrkomöteskommitténs betänkande SOU 1955147 5. 183 ff., dels i KU:s ut- låtande nr 17/1956, 5. 8 f., dels i Stat och kyrka i skilda länder I (1957), s. 9—52 av G. Prawitz under rubriken Kyrkans rättsliga ställning i Finland och Sverige och dels av professorn Paavo Virkkunen i »Kyrka och stat i Finland» (Svenska kyrkans diakoni- styrelses förlag 1950). Det må i detta sammanhang nämnas att Finland 1964 erhållit en ny kyrkolag varför de nämnda framställningarna inte till alla delar återger nuva- rande förhållanden. Den nya kyrkolagen överensstämmer dock i sina huvudprinciper med den gamla lagen av år 1869 med däri senare gjorda ändringar.

till dop kan företagas åtgärder av kyrkotuktskaraktär (79 5), såsom var- ning eller förlust av kyrklig rösträtt och valbarhet. (Som angivits i betän- kandet om lagstiftningen har upplysts för utredningen att kyrkolagens bestämmelser om kyrkotukt numera inte har någon praktisk tillämpning.) Varje medlem av kyrkan är medlem i den församling, i vilken han är kyrkoskriven. Församlingen handhar sina gemensamma angelägenheter vid kyrkostämma — denna fungerar som ett valmöte och en valförrätning — samt har som sina organ kyrkoråd, kyrkofullmäktige och kyrkoförvalt- ningsnämnd. — Stiftets styrelse utövas av biskop och domkapitel. Stiftet är indelat i prosterier. Övervakningen av prosteriet ankommer närmast på kontraktsprosten. — Högsta styrelsen över kyrkan tillkommer landets rege- ring. Kyrkans styrelse utövas i särskilda, i kyrkolagen och andra författ- ningar angivna, ärenden av förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen. Uppkommer på förslag av församling, domkapitel eller biskop fråga om delning eller sammanslagning av församlingar, frågor om gemensam eko- nomi för flera församlingar, indragning av kyrka m. fl. frågor skall kyrko- fullmäktige i församling som beröres samt domkapitlet avgiva utlåtande, varefter ärendet underställes kyrkostyrelsens prövning. Beslutar kyrkosty- relsen att åtgärd skall vidtagas i ärendet, skall dess beslut underställas stats- rådets (regeringens) prövning och avgörande. Om inrättande eller indrag- ning av ordinarie prästtjänst, kantorstj änst m. fl. beslutar kyrkofullmäktige, varefter beslutet skall underställas domkapitlets prövning. Fråga om in- rättande eller ändring av stift väckes av kyrkomöte och skall underställas presidenten. Om stiftets indelning i prosterier förordnar domkapitlet. Kyrkostämman (268—284 55 ) har till uppgift att välja kyrkoråd och kyrkofullmäktige samt ordinarie präst, kantor och organist ävensom att yttra sig med anledning av besvär över val å kyrkostämma. Ordförande i kyrkostämman är församlingens kyrkoherde. Rösträtt tillkommer — i stort sett — envar konfirmerad medlem av församlingen, som fyllt 21 år, ej är omyndigförklarad och som är personligen närvarande. En röst- längd, upptagande alla röstberättigade medlemmar, upprättas varje år. Kallelse till kyrkostämma utfärdas genom kungörelse, i vilken bl. a. skall angivas alla ärenden, som skall förekomma. Ledamöterna i kyrkoråd och kyrkofullmäktige utses vid skilda val med slutna sedlar. Besvär över kyrko— stämmans beslut angående därvid förrättat val anföres hos domkapitlet. Kyrkorådet (285—299 åå) består av församlingens ordinarie präster och lektorer (tjänster för kvinnliga teologer med uppgift att bedriva kristligt uppfostrings- och undervisningsarbete samt själavårdsarbete, främst bland kvinnor och flickor) samt av kyrkostämman valda ledamöter, utsedda bland de församlingsmedlemmar, som uppnått 25 års ålder och är kända för gudsfruktan och kristligt nit. Antalet valda ledamöter i kyrkorådet uppgår, beroende av antalet medlemmar i församlingen, till 6—14. Kyrko- herden är självskriven ordförande, medan vice ordföranden väljes. Leda-

möterna utses för en tid av 4 år på så sätt att halva antalet avgår vart- annat år.

På kyrkorådet ankommer i huvudsak dels att tillsammans med försam— lingens präster handha den allmänna ledningen av det andliga arbetet i församlingen och av arbetet för främjande av missionsintresset, dels att besluta om bruk av de kyrkans böcker, som kyrkomöte antagit, såvitt för- samling i sådant avseende tilldelats beslutanderätt, dels att leda diakoni- arbetet, dels att handha den kristliga sedevården och kyrkotukten i för- samlingen, dels att ingå till kyrkofullmäktige och kyrkoförvaltningsnämn- den (om detta organ se nedan) med framställningar, som finnes nödiga för främjandet av församlingslivet, dels att bereda de till kyrkorådets verk- samhetsområde hörande ärenden, som skall handläggas av kyrkofullmäk- tige, dels att avgiva utlåtanden i ärenden, som hör till rådets verksam- hetsområde, och dels att förrätta på kyrkorådet ankommande val.

Kyrkofullmäktige (300—325 55) väljes som tidigare angivits av kyrko- stämman. Fullmäktiges antal uppgår till 12—40 (i fråga om kyrkofull- mäktige gemensamma för flera församlingar 24——72 ledamöter) beroende på antalet församlingsmedlemmar. Därjämte är kyrkoherden självskriven medlem och ordförande. För valbarhet gäller samma bestämmelser som i fråga om valbarhet till kyrkorådet; dock är ej innehavare av tjänst eller befattning med redovisningsskyldighet till församlingen valbar. Kyrkofull- mäktige väljes för fyra år sålunda, att årligen en fjärdedel av dem är i tur att avgå.

Kyrkofullmäktige beslutar om församlingens förhållanden såvitt inte uppgifterna ankommer på kyrkostämma, kyrkoråd eller kyrkoförvaltnings- nämnd. (För förenad stads- och landsförsamling kan tillsättas gemensamma kyrkofullmäktige.) På kyrkofullmäktige ankommer sålunda bl.a. dels användningen och förvaltningen av kyrkans och församlingens egendom och andra tillgångar, dels byggande och underhåll av kyrka, prästgård och övriga för församlingen behövliga byggnader ävensom anläggande m.m. av be- gravningsplats, dels bildande av ny församling, delning av församling m. ni. (se ovan s. 132), dels inrättande och indragning av präst- och andra tjänster i församlingen, dels fastställande av församlingens budget, dels övervak- ningen av förvaltningen och värden av kyrkans och församlingens egendom och andra tillgångar samt granskningen av dess räkenskaper, dels god- kännande av kyrkoförvaltningsnämndens verksamhetsberättelse och dels fastställande av församlingens bokslut samt beviljande av ansvarsfrihet. Kyrkofullmäktige kan ställa anslag till kyrkorådets förfogande för behov, som hänför sig till kyrkorådets verksamhetsområde. — Ärende må ej före— tagas till avgörande om det ej undergått beredning i kyrkorådet eller kyrko— förvaltningsnämnden. Vissa beslut måste fastställas av kyrkostyrelsen innan verkställighet får äga rum. Besvär över kyrkofullmäktiges beslut anföres hos domkapitlet; i vissa fall dock hos kyrkostyrelsen.

Kyrkofullmäktiges beslut om nybyggnad eller väsentlig ändring av kyrka eller klockstapel (338—339 55) Skall insändas till domkapitlet, som jämte eget utlåtande skall översända handlingarna till kyrkostyrelsen för prövning. Godkännes beslutet skall ärendet underställas regeringen för prövning och fastställelse. Motsvarande skall i tillämpliga delar gälla om anläggande av hegravningspats (342 5). Beslut om byggande av jordfästningskapell skall underställas kyrkostyrelsens — men ej regeringens —— prövning.

Kyrklig jord för ej försäljas »utan högsta nödtorft eller dess (kyrkans) synnerliga nytta» (356 5). Kyrkofullmäktiges beslut därom skall under- ställas kyrkostyrelsens prövning. Domkapitlet skall avgiva utlåtande i ärenv det.

Kyrkoförvaltningsnämnd (326—336 åå) skall finnas i församling, som själv förvaltar sina ekonomiska angelägenheter. Församlingar, som har gemensam ekonomi, har gemensam kyrkoförvaltningsnämnd. Nämnden består av ordförande och minst två ledamöter jämte nödigt antal supplean- ter, alla valda av kyrkofullmäktige. Uppdragstiden fastställes i reglementet. Ledamöterna får inte under sin tjänstgöringstid tillhöra kyrkofullmäktige.

Kyrkoförvaltningsnämnden tillkommer dels att handha församlingens ekonomiska förvaltning, dels att bereda de ärenden, som skall handläggas av kyrkofullmäktige, såvitt inte ärendets beredning ankommer på kyrko- rådet, dels att avgiva utlåtande över ärende, som kyrkorådet berett för hand- läggning i fullmäktige, med avseende på dess ekonomiska verkningar och dels att i allmänhet befordra fullmäktiges beslut och föreskrifter till verk- ställighet. Nämnden äger vidare företräda församlingen och föra dess talan samt avsluta överenskommelser och företaga rättshandlingar på församling- ens vägnar (inskränkning av befogenheterna kan dock ske genom beslut av kyrkofullmäktige eller genom författningsbestämmelser). Kyrkofullmäktige skall antaga reglemente för nämnden, vilket skall underställas domkapitlet för prövning och fastställelse. Kallelse till sammanträde i nämnden skall tillställas även kyrkoherden, vilken äger deltaga i överläggningarna. För sin verksamhet skall nämnden varje år avgiva berättelse till kyrkofullmäk- tige. Besvär över nämndens beslut anföres hos domkapitlet.

Förslag till budget (363—369 55) uppgöres av kyrkoförvaltningsnämn- den. Kyrkorådet skall avge utlåtande innan frågan sedan prövas av kyrko- fullmäktige. Det kyrkliga skatteörets storlek uträknas efter budgetens fast- ställande av nämnden, som därvid kan fastställa skatteöret till högre be- lopp högst 25 % än som uträknats enligt budgeten.

Församlingens räkenskaper granskas av minst två utav kyrkofullmäk- tige utsedda sakkunniga årsrevisorer. Kyrkostyrelsen kan därutöver utse en årsrevisor för församling, som åtnjuter understöd från kyrkans central- fond.

Två församlingar inom samma stift kan ha gemensam Icyrkoherdetjänst (378 5). Fråga om inrättande eller indragande av sådan tjänst kan väckas

av kyrkofullmäktige i vederbörande församling, biskopen eller domkapitlet. Domkapitlet beslutar huruvida åtgärd skall vidtagas. Utlåtande skall då föreligga från kyrkofullmäktige i församling, som beröres men inte fram. lagt förslaget. Domkapitlets beslut skall underställas kyrkostyrelsen för prövning och avgörande (379 5). Motsvarande förfarande skall iakttagas vid inrättande i församlingar, som har gemensam kyrkoherdetjänst, av gemen- sam kantor— och organisttjänst (382 g). Församlingarna skall taga del i de gemensamma utgifterna enligt grunder, som fastställes vid tjänsternas inrättande. Om församlingarnas gemensamma ekonomiska angelägenheter i nu ifrågavarande avseende beslutar församlingarnas gemensamma kyrko— fullmäktige. Församlingarna skall även ha en gemensam kyrkoförvaltnings- nämnd. Närmare bestämmelser hur två församlingar skall sköta sina ge- mensamma angelägenheter av ifrågavarande slag utfärdas av förstärkta biskopsmötet (385 5, se nedan).

Även andra former av samarbete mellan församlingar kan förekomma (386—396 55 ). Sedan församlingarnas kyrkofullmäktige uttalat sig därför, kan ett församlingsförbund bildas genom församlingarnas gemensamma ombudsstämma, vilken antager en grundstadga. Denna skall, sedan domka- pitlet avgivit utlåtande, underställas kyrkostyrelsen. Församlingsförbunds beslutanderätt utövas av förbundsfullmäktige och dess förvaltning handhas av en förbundsstyrelse. Närmare bestämmelser om dessas verksamhet ut- färdas av förstärkta biskopsmötet.

Kyrkolagens 24 kap. (397—431 55) avhandlar frågan om biskops ställning och uppgifter. Biskoparna utövar, envar i sitt stift, den högsta tillsynen över församlingarna och prästerna. Biskop är ordförande i domkapitlet, äger besluta ensam i vissa frågor och skall förrätta visitationer m.m. I val av biskop deltager alla präster i stiftet, av kyrkoråden utsedda valmän samt ledamöter och notarier i domkapitlet. Vid valet av ärkebiskop deltager även biskop och ordinarie ledamöter i övriga domkapitel. De tre kandidater som erhållit högsta röstetal uppsättes i förslagsrum. Utnämning av en av de tre som kommit på förslag sker av presidenten. Ärkebiskop och biskop är skyldiga att avgå vid 72 års ålder.

Domkapitlet (432—474 55) består av, utom biskopen, tre teologiskt bil- dade ledamöter (>>teologiskt bildade assessorer») och en lagfaren ledamot (»den lagfarne assessorn»). Domprosten är självskriven, övriga teologiskt bildade ledamöter väljes på tre år av stiftets präster. Den lagfarne leda- moten utnämnes av domkapitlet efter ansökan. Denne är sekreterare i domkapitlet (motsvarar stiftssekreteraren i Sverige). I domkapitlet skall vara anställda en eller flera notarier. Domkapitlet anges skola i stiftet förestå kyrkans förvaltning, vaka över lärans renhet, draga försorg om att tjänsterna i församlingarna bestrides och besättes samt ha tillsyn över församlingarnas vård m.m. (442 5). Domkapitlet äger vidare såsom första instans pröva och avgöra sådana tvister mellan parter, vilka anhängiggjorts

medelst ansökning och skall handläggas i administrativ ordning samt angår i kyrkolagen nämnd offentligrättslig skyldighet eller rättighet, såsom tjäns- teinnehavares (i församling) lönefordran, naturaförmån eller återbärande av för mycket uppburen lön. — I vissa domkapitlets beslut och utslag må ändring icke sökas. I ärenden angående förslag eller utnämning till tjänst anföres besvär till statsrådet (regeringen) och i andra ärenden hos högsta förvaltningsdomstolen.

Biskopsmötet (482—484 55), som sammanträder minst en gång årligen, består av samtliga biskopar, fältbiskopen och från varje domkapitel en av detta utsedd ledamot (assessor). Biskopsmötet skall överlägga i ärenden angående stiftens förvaltning och vård men äger icke fatta för biskop eller domkapitel bindande beslut.

Förstärkta biskopsmötet (485—489 åå) består av samtliga personer, som ingår i biskopsmötet, två av kyrkomötet utsedda lekmän från varje stift samt kyrkostyrelsens ledamöter. Sammanlagda antalet ledamöter är sålunda 39 (1964 var 19 ledamöter präster och 20 lekmän). Förstärkta biskopsmötet skall sammanträda minst en gång om året. Det handlägger frågor, som angår »på den Heliga skrift och kyrkans bekännelse grundat såväl i denna lag föreskrivet som fritt arbete för främjande av levande kristendom ävensom ärenden angående kyrkans förvaltning och ekonomi». Förstärkta biskopsmötets närmare uppräknade uppgifter (488—489 55) redovisas nedan i kap. 4 (s. 219 f.). Här må dock nämnas att förstärkta biskopsmötet väljer kyrkostyrelsens medlemmar, övervakar dennas verk— samhet och vid behov meddelar anvisningar för dess arbete, fastställer budget för kyrkans centralfond, beslutar hur mycket församlingarna på grund av kyrkoskatt årligen skall erlägga till kyrkans centralfond, låter granska centralfondens räkenskaper och förvaltning, fastställer bokslut samt beslutar om beviljande av ansvarsfrihet för kyrkostyrelsen.

Jämte det ärkebiskopen är ordförande i biskopsmötet och förstärkta biskopsmötet är han ordförande i kyrkostyrelsen. Denna består dessutom av sex ecklesiastikråd. (Se vidare nedan i kap. 4, s. 218 f.)

Kyrkans centralfond (498—501 55) är en kyrkans gemensamma fond, vars tillgångar användes enligt förstärkta biskopsmötets bestämmande till understödjande av församlingar med svag ekonomisk ställning, till erläggande av pensioner, till kyrkans gemensamma utgifter m.m. — Rörande centralfonden hänvisas i övrigt till redogörelse i betänkande om kyrklig egendom m. m.

Om synodal- och kontraktsmöten (502—511 55) stadgas bl. a. att biskopen vart femte år skall sammankalla prästerna i stiftet till synodalmöte — extra synodalmöte kan hållas även däremellan — och att kontraktsmöte med prästerna i prosteriet skall hållas minst en gång om året. Synodal- mötets uppgift är bl. a. att verka för höjning av prästbildningen, att avgiva utlåtanden över förslag till ändring av bibelöversättning och av de kyrkans

böcker, som skall prövas av kyrkomötet, ävensom över förslag till ändring av kyrkolagen.

Stiftsmöte (512—518 55) skall efter kallelse av biskopen hållas i god tid före ordinarie kyrkomöte eller oftare där så erfordras. Medlemmar är domkapitlets ledamöter, stiftets lekmannaombud i förstärkta biskops- mötet, de i stiftet senast valda ombuden till kyrkomötet, ombud för präster (tre från varje prosteri samt, därest det sammanlagda antalet medlemmar i prosteriets församlingar överstiger 100 000, ytterligare två för varje på- börjat 100 OOO-tal) och lekmannaombud (fyra för varje prosteri samt, därest det sammanlagda antalet medlemmar i prosteriets församlingar överstiger 100 000, ytterligare tre för varje påbörjat 100 000-tal, vilka samt- liga väljes av valmän, utsedda av kyrkoråden i församlingarna). Stifts- mötets ändamål anges vara att främja levande kristendom och diakoni samt att till kyrkomötet avgiva utlåtande över förslag till ändring av bibelöver- sättning, av de kyrkans böcker som skall antagas av kyrkomötet och av kyrkolagen.

Därjämte finnes prosterimöte (519 5), som hålles före kyrkomöte och vid behov oftare, varvid handlägges ärenden av samma slag som vid stifts- möte. Prosterimötet består av präster, kantorer m.fl. samt valda lekmän inom prosteriet.

Beträffande kyrkomötet ges föreskrifter i 33 kap. (520—537 55). Om dettas sammansättning, om val av ombud, dess befogenheter m. ni. har redo- gjorts i utredningens betänkande nr VI s. 243 ff. På kyrkomötet ankommer — utöver frågor om kyrkolagstiftning — dels att antaga ny bibelöversätt- ning, katekes, psalmbok jämte koraler, kyrkohandbok och mässmelodier samt förordna om deras tagande i bruk, dels att avgiva utlåtande i frågor, som av regeringen hänskjutes till kyrkomötet och som angår kyrkans för- hållande till staten eller till andra kristna eller icke-kristna trossamfund eller i s. k. blandade angelägenheter, dels att ingå till regeringen med fram- ställningar och önskemål i frågor av sagda karaktär, dels att uppgöra för- slag om inrättande eller ändring av stift (för underställande och prövning av presidenten), dels att handlägga framställningar av förstärkta biskops- mötet och kyrkostyrelsen, dels att giva dessa organ uppdrag i ärenden, som ankommer på dem, dels att välja lekmannaledamöter och dessas suppleanter i förstärkta biskopsmötet och dels att utse personer att bereda på kyrkomötet ankommande ärenden.

Sammanfattningsvis kan rörande förhållandena i Finland anföras föl- jande:

Den finska kyrkan är ett offentligrättsligt samfund med självstyrelse. Den har som regel beslutanderätt beträffande egna inre angelägenheter.

Staten har dock en del befogenheter i kyrkliga frågor. Presidenten ut— nämner till ärkebiskop och biskop en av de tre som uppförts på förslag

efter företaget val (så gott som alltid utnämnes den som står i första för— slag). Fråga om ändring av stiftsindelningen skall i sista hand prövas av presidenten. — Rörande presidentens befattning med frågor rörande stif- tande av kyrkolag hänvisas till utredningens betänkande nr VI SOU 1965: 70, s. 215.

Statsrådet (den finska regeringen) handhar, som ovan redovisats, en del frågor rörande kyrkan. Sålunda handlägger statsrådet frågor om för- samlingsindelning (ändring därav kan endast ske på framställning från kyrklig myndighet) och om statsanslag till utgifter för biskop och dom- kapitel samt ärenden rörande domkapitel, kyrkobyggnader (teknisk ut— formning m.m. varvid utlåtande från byggnadsstyrelsen skall föreligga; frågor om kyrkobyggnadens storlek, finansiering m.m. prövas däremot av kyrkostyrelsen), anläggande m.m. av begravningsplatser och krematorier, kristendomsundervisningen i skolorna (som f. ö. är konfessionell), ut- nämning av präster för dövstumma, extra tjänsteårsberäkning, frågor rö- rande kyrkomöte (>>kyrkomötessaker>>), dispensärenden rörande präster samt inregistrering av religiösa samfund. Statsrådet är även besvärsinstans, t. ex. vid tillsättande av prästtjänst.

Kyrkliga organ på riksplanet är kyrkomötet, biskopsmötet, förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen. De två sistnämnda tillkom år 1944 i samband med att de flesta befogenheter, som undervisningsministeriet tidi- gare utövat, överfördes på kyrkliga organ.

Rörande den inbördes relationen mellan nämnda kyrkliga organ må anföras. Kyrkostyrelsen, som är ett verkställande och i stor utsträckning beslutande organ, handhar den kyrkliga förvaltningen i administrativa och ekonomiska angelägenheter. Den står under överinseende av förstärkta biskopsmötet och tar ej befattning med frågor av andlig natur. Kyrkomötet kan ge kyrkostyrelsen och förstärkta biskopsmötet uppdrag, som ligger inom området för dessas verksamhet. Biskopsmötet, där utöver biskoparna ingår en ledamot från varje domkapitel, behandlar frågor angående stiftens förvaltning och vård men äger ej fatta för biskop eller domkapitel bindande beslut.

På stiftsplanet finnes utom biskop och domkapitel synodal- och stifts- möten. De två sistnämnda organen saknar i stort sett intresse ur förvalt- ningssynpunkt. Domkapitlets uppgifter och befogenheter har redovisats ovan 5. 135 f. — För prosterierna finnes kontrakts- och prosterimöten.

I församlingarna fungerar kyrkostämma, som huvudsakligen har att förrätta olika val,4 kyrkofullmäktige, kyrkoråd (handhar frågor av andlig

4 Förhandlingarna vid kyrkostämma där det skall förekomma val brukar enligt vad som upplysts för utredningen vanligen fortlöpa på det sätt att förslag på kandidater framför-es varefter dessas lämplighet m.m. diskuteras. Efter avslutad diskussion äger omröstning rum. Tryckta valsedlar brukar inte förekomma. Valen brukar inte vara »politiska».

natur, om kyrkotukt m.m.) och kyrkoförvaltningsnämnd (behandlar frå- gor av ekonomiskt art samt är församlingens förvaltande och verkställande organ), se ovan 5. 132 ff. — Bestämmelserna om församlingsstyrelsen är intagna i kyrkolagen och är sålunda av kyrkolags natur.

Förstärkta biskopsmötet har i december 1966 tillsatt en kommitté för att utreda frågor om kyrkans förhållande till staten. Kommittén skall till en början behandla frågan om stadganden i religionsfrihetslagen bör juste— ras.

Norgeä

Enligt den norska grundlagen & 2 skall den evangelisk-lutherska religionen förbli statens offentliga religion. Vad som skall förstås med evangelisk- luthersk religion anges ej i grundlagen. 1 Christian V:s Norske Lov, 2 bok, 1 kap. anges att religionen skall stå i överensstämmelse med bibeln, de apostoliska, nicaenska och athanacianska symbolis och den oförändrade 1530 års augsburgska bekännelse samt Luthers lilla katekes. Bestämmelsen har ej upphävts genom grundlagen utan utgör grundvalen för vad som skall förstås med statens offentliga religion. Konungen skall tillhöra statens offentliga religion. I grundlagen & 16 angives vidare: »Kongen anordner al offentlig Kirke og Gudstjeneste, alle Möder og Forsamlinger om Religions- sager, og paaser at Religionens offentlige Laerere skal fölge de dem fore- skrevne Normer.»

Kungen är kyrkans högste styresman; hans myndighet utövas i stats- rådet. Endast de ledamöter av statsrådet som bekänner sig till statsreli- gionen får deltaga i behandlingen av kyrkliga ärenden i statsrådet. Dess flertal måste tillhöra norska kyrkan. Statsrådet är nämligen inte behörigt fatta beslut, om icke över halva antalet ledamöter deltager i beslutet. l kyrkliga ärenden, som inte föredras i statsrådet, fattas beslut av Kirke- och undervisningsdepartementet. Den norska kyrkan (statskyrkan) saknar i stort sett egna organ av förvaltningsmässig natur. Den s.k. yttre kyrko- styrelsen kan sägas utövas av regeringen och stortinget och den s.k. inre kyrkostyrelsen av kirke— och undervisningsdepartementet.

Karaktäristiskt på lokalplanet är att utgifter för kyrklig verksamhet bestrides av den borgerliga kommunen, vars organ beslutar i kyrkliga frågor av ekonomisk —— och i viss utsträckning även av annan —— natur. Staten svarar för en stor del av kostnaderna för den kyrkliga verksamheten (främst i fråga om prästlöner).

5 Redogörelse för förhållandet mellan stat och kyrka i Norge har tidigare framlagts, dels i kyrkomöteskommitténs betänkande SOU 1955: 47, s. 187 ff., dels i KU:s utlåtande nr 17/1956, 3. 9, dels i Stat och kyrka i skilda länder 3 (1964) s. 78 ff. av 0. Hassler under rubriken Stat och kyrka i Norge. Därjämte må hänvisas till Kristian Hansson, Norsk Kirkerett (Oslo 1957) och uppsats i Ny kyrklig tidskrift 1964, s. 17 ff. under rubriken Forslag til norsk lov om trossamfunn.

Den grundläggande författningen rörande den norska kyrkan är lov den 29 april 1953 om den norske kirkes ordning. I denna behandlas bl.a. me— nighetsråd (närmast motsvarande kyrkoråd), menighetsmöte (kyrkostäm- ma), bispedömmeråd (domkapitel) och hispemöte (biskopsmöte). Dessa organs befogenheter är allmänt sett betydligt mindre omfattande än de be— fogenheter som tillkommer motsvarande organ inom den svenska kyrkan. I propositionen angående ifrågavarande lag föreslogs bl. a. inrättande av ett centralt rådgivande och samordnande kyrkligt organ, benämnt kirkerådet. Rörande detta förslag och den vidare behandlingen därav har redogjorts i betänkandet om lagstiftning och rättskipning s. 250. (Förslaget avslogs i denna del av stortinget.)

Landets indelning i bispedömmer (stift) är fastställd genom lag. Indel- ning i prostier (kontrakt), prestegjäld (pastorat) och saknar (församlingar) bestämmes av konungen.

Utnämning av ämbetsmän sker i Norge av konungen (statsrådet). Detta gäller även kyrkliga ämbetsmän, vilka tillsättes i >>kyrkligt>> statsråd.

I det följande lämnas en redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i 101) om den norske kirkes ordning.

I varje socken skall finnas menighetsråd och menighetsmöte. Menighets- rådet består av soknepresten, som är självskriven ledamot, och enligt menig- hetsmötets bestämmande 4, 6, 8 eller 10 andra medlemmar. Dessa väljes för fyra år av de medlemmar i församlingen, som har borgerlig rösträtt. När menighetsråd handhar ärende, som skall avgöras av kommunstyret, ingår i rådet även en representant för styret. Rådet skall ha sin uppmärk— samhet inriktad pä att väcka och befästa det kristna inflytandet i socknen och särskilt vaka över att Guds ord blir förkunnat, att sjuka och döende blir betjänade med Guds ord, att ungdomens fostran får en god inriktning och att lekamlig och andlig nöd blir avhjälpt. På rådet ankommer att ha tillsyn över kyrka och kyrkogård. Det har vidare uppgifter beträffande kollektväsendet samt förvaltar beviljade eller på frivillig väg insamlade medel. Det har att besluta i vissa avseenden rörande anställda kyrkliga befattningshavare. Rådet skall yttra sig innan beslut fattas i vissa slag av ärenden, t.ex. rörande ombyggnad av kyrka och fördelning av arbete mellan präster i socknen.

Menighetsmötet består av alla i socknen, som har kyrklig rösträtt. Det sammanträder på kallelse av menighetsrådet eller efter framställning av minst 20 röstberättigade. Biskop och prost äger taga del i överläggningarna men har inte rösträtt. Menighetsmöte avgör frågor om införande i socknen av ny psalmbok och liturgi. Det skall yttra sig t. ex. om uppförande eller nedläggande av kyrka, om flyttning av prästgård, om antalet prästtjänster, om antalet gudstjänster och om delning eller sammanslagning av socken eller pastorat. Departement, biskop, bispedömmeråd, sockenpräst och kommunala organ kan inhämta yttranden från menighetsmötet i frågor,

som har betydelse för menigheten, eller i vissa fall har betydelse för hela den norska kyrkan eller för stiftet. -— Menighetsmötet kan vidare på eget initiativ uttala sig eller göra framställningar i frågor, som gäller hela kyrkan, stiftet eller menigheten.

Allmänt kan sägas om menighetsrådet och menighetsmötet att deras uppgifter väsentligen är begränsade till frågor som avser kyrkans religiösa verksamhet samt att de fungerar som opinionsorgan för den menighet som har anknytning till den kyrkliga verksamheten. Menighetsrådet kan erhålla medel av den borgerliga kommunens organ att användas för särskilda ändamål. I övrigt bildar kollekter det ekonomiska underlaget för menig- hetsrådens verksamhet.

Att bestrida kostnader för avlöning av präst åligger staten och den bor- gerliga kommunen. Kommunen svarar för lön till klockare, organist och kyrkotjänare. Det är också kommunens skyldighet att underhålla kyrka och prästgård. Kommunen är däremot inte skyldig men kan frivilligt åtaga sig att avlöna diakonissa och på annat sätt stödja det frivilliga församlings- arbetet.

Bispedömmerädet består av biskopen, en präst inom stiftet (vald av stiftets prästerskap) och tre lekmän (utsedda av de valda medlemmarna i menig- hetsråden). Bispedömmerådet väljer sin ordförande och vice ordförande. Har fylkesmannen (landshövdingen) anmodat bispedömmerådet att uttala sig i ett ärende, äger han deltaga i överläggningarna. Även i en del andra frågor och då vederbörande departement så föreskriver har fylkesmannen rätt att vara närvarande vid sådana överläggningar. Vederbörande departe- ment kan lämna föreskrifter om att även andra representanter för myn- digheter samt sakkunniga skall kallas.

Till bispedömmerådets uppgifter hör bl.a. att främja samarbetet mellan menighetsråd och andra lokala arbetsgrupper inom stiftet, att på olika sätt främja kyrklig verksamhet och kristligt liv inom stiftet samt att anordna fria kyrkliga möten inom stiftet m.m. Bispedömmerådet sammanträder intill sex gånger om året. Bispedömmeråden i samtliga stift samlas en gång varje valperiod till gemensamma överläggningar.

Rådet har en sekreterare som tillsättes av departementet efter rådets yttrande. Instruktion för denne fastställes av departementet efter förslag av rådet.

Före biskopsval skall bispedömmerådet i stiftet som lämpliga kandidater till biskopsämbetet nämna 3—5 personer, som fyller de lagliga villkoren för att bli utnämnd till biskop. Förslaget är inte bindande för dem som är berättigade att deltaga i valet, nämligen präster i »offentlig kirkelig stillning» i stiftet, prostar i övriga stift, teologie professorer vid erkända fakulteter, rektorer vid erkända praktisk-teologiska seminarier och övriga ledamöter i samtliga menighetsråd i stiftet. Biskoparna skall efter det val förrättats uttala sig om vilken av de tre, som erhållit högsta röstetal, de

anser mest lämpad. Vid utnämningen är konungen (regeringen) inte bun- den vid utgången av valet eller vid biskoparnas förslag.

Utnämning till prost- och prästämbete eller annan (troligen ordinarie) prästtjänst i menighet ankommer som tidigare nämnts på konungen i statsrådet. Hjälppräst tillsättes av bispedömmerådet, men beslut härom skall godkännas av vederbörande departement. Menighetsråden och bisko- pen skall enligt särskilda bestämmelser yttra sig före utnämning.

Biskoparna sammankommer till bispemöte för att behandla frågor som förelagts detta möte av departement eller upptagits av enskilda biskopar, väsentligen för samordning av göromål, som åligger biskoparna. Bispemötet sammankommer en gång årligen men kan med kyrkodepartementets med- givande sammanträda oftare. Det saknar eget kansli. Kostnaderna för mö- tets verksamhet bestrides av statsmedel. Bispemötet äger göra framställ- ningar till vederbörande departement. Dess yttrande inhämtas ofta i kyrkliga frågor; ibrådskande ärenden inhämtas dock oftast yttranden av de enskilda biskoparna.

I varje stift finns en stiftsdireksjon, bestående av fylkesmannen (lands- hövdingen) i stiftsstaden och biskop-en. Fylkesmannen har vid omröstning utslagsröst. Stiftsdireksjonen har tillsyn över stiftets kyrkor och kyrkogår- dar samt över kyrkornas medelsförvaltning. Den ger samtycke till upp- förande av gravkapell, godkänner beslut rörande kyrka och kyrkogård m. m. och är remissinstans i en del ärenden.

Frågan om den s. k. läroauktoriteten i kyrkan _ om konungen (rege- ringen) kan avgöra frågor om »den rätta läran» — har varit mycket omstridd i Norge, där skilda uppfattningar kan sägas föreligga mellan stat och kyrka.6

Rörande medlemskap eller tillhörighet till kyrkan gäller lov om kristne dissenters av år 1891. Ett förslag till lov om trossamfunn framlades av sakkunniga år 1961 men har ännu inte lett till något lagförslag till stor- tinget.

Nuvarande bestämmelser innebår att barn, om föräldrarna eller en av dem tillhör statskyrkan, blir medlem i kyrkan vid födseln. Barn, vars för- äldrar inte tillhör kyrkan, blir medlem genom anmälan av föräldrarna. Begäran om att barn skall döpas eller konfirmeras anses som regel inne- bära en anmälan om medlemskap. —— En vuxen, varmed avses person som fyllt 15 år, blir medlem genom anmälan om inträde. Krav uppställes på dop och konfirmation eller avgivande av förklaring att vederbörande be- känner sig till kyrkans lära. Den som för en »åpenbar forarglig vandel» kan vägras inträde så länge förhållandet varar. Den inträdessökande får ej vara medlem av erkänd dissenterförsamling (s. k. dubbelt medlemskap är inte möjligt). Person, som tillhör utländskt evangelisk-lutherskt trossam-

& Beträffande debatten i denna fråga, se »Stat och kyrka i skilda länder», del 3, s. 95 ff.

fund, blir medlem genom att bli norsk medborgare eller genom anmälan om inträde.

Utträde sker genom muntlig eller skriftlig anmälan till sockenpräst. För barn under 15 år göres anmälan av föräldrarna. Barn under 15 år får inte utträda om båda föräldrarna tillhör kyrkan.

Förenämnda år 1961 framlagda sakkunnigförslag innehåller icke i fråga om medlemskap så stora förändringar i jämförelse med nuvarande regler. De viktigaste skillnaderna är följande. Tillhör endast en av föräldrarna kyr- kan skall föräldrarna i samråd bestämma om barnets kyrkotillhörighet. Den religiösa myndighetsåldern sänkes från 15 till 14 år, men med det till- lägget att den som är under 18 år skall ha föräldrars (förmyndares) med- givande till inträde eller utträde.

Förslagets huvudbestämmelse att barn i äktenskap vid födseln blir med- lem av kyrkan, såvida föräldrarna tillhör denna —— sakligt samma innehåll som i nu gällande lag har vid remissbehandlingen tagits upp till diskus— sion från kyrkligt håll, varvid man ställt frågan om kyrkan kan godtaga ett medlemskap utan dop. Likaså har diskuterats om vuxna skall upptagas som medlemmar utan kristet dop. De sakkunniga hade i detta avseende föreslagit följande bestämmelser: »Hvis han ikke önsker dåp, kan inmelding allikevel godtas, såfremt den skyldes aktvaerdige grunner.» På denna punkt reserverade sig två av de sakkunniga (representanter för den norske kirke) och anförde bl.a., att en kyrka som har dopet som en väsentlig punkt i sin bekännelse är förpliktad att följa denna. Frågan om bestämmelser rörande medlemskap för barn sammanhänger även med bestämmelser rö- rande kristendomsundervisningen i skolorna. Skyldighet att deltaga i denna, som är konfessionell, föreligger för barn som är medlem av statskyrkan. Vid remissbehandlingen har från kyrklig och teologisk sida framförts olika förslag rörande utformningen av bestämmelserna om medlemskap, bl.a. har föreslagits att två former av medlemskap skulle föreligga, en grundad genom dop och en genom båda föräldrarnas eller enderas tillhörighet till kyrkan vid barnets födsel. Endast de som var döpta skulle kunna konfir- meras och kunna väljas till kyrkliga uppdrag.

För inrättande av offentligt erkänd församling av kristen, judisk eller unitarisk natur —— »dissenters» —— fordras nu registrering hos fylkesman— nen. Det förekommer även religiösa sammanslutningar som inte är registrerade. Dessas medlemmar kvarstår då i allmänhet i statskyrkan.

I sakkunnigförslaget om »lov om trossamfunn» förordas att alla slag av trossamfund skall få registreras. Ansökan skall inges till visst de- partement, varvid skall lämnas redogörelse för samfundets organisation och verksamhet, bekännelse och lära samt redovisas minst 100 medlemmar. Präst inom samfundet skall godkännas av departementet. —— Nuvarande ordning att dissenterförsamling får den del av medlemmarnas kommunal— skatt, som kan antas gå till kyrkliga ändamål, vilken ordning angives aldrig

ha blivit effektiv, föreslås ersatt med skyldighet för stat och kommun att lämna vederbörande samfund ett årligt bidrag, svarande mot andelen av statens och kommunens utgifter för statskyrkan. Andelen skulle beräknas efter antalet medlemmar i samfundet över 18 år. Beloppen skall gå till religiösa ändamål, varöver redovisning skall ske. Registrerade samfund skulle också bli berättigade att av kommunen erhålla bidrag till egna folk- skolor, motsvarande kommunens utgifter för varje skolbarn, under förut- sättning att undervisningen svarar mot de offentliga skolornas krav.

En mycket omdiskuterad fråga, som inte kan bli föremål för någon närmare redogörelse här, gäller kravet på bekännelseplikt -— i praktiken medlemskap i den norska kyrkan —— för olika kategorier lärare i kristen- domskunskap. Särskilt kommitténs förslag att slopa kravet för lärare i folkskolan har diskuterats vid remissbehandlingen.7

Danmarks

Den danska grundlagens & 4 lyder: Den evangelisk-lutherska kyrkan är den danska folkkyrkan och understödes såsom sådan av staten.

Den danska folkkyrkan saknar särskilt lagstiftningsorgan och någon rent kyrklig central förvaltningsmyndighet. De allmänkyrkliga frågorna avgöres av konungen och folketinget. Den centrala instansen för kyrkliga frågor är kyrkoministeriet, som karaktäriserats som kyrkans centralstyrelse. Det finns inte något stadgande om att kyrkoministern skall vara medlem av folkkyrkan. Så har emellertid hittills alltid varit fallet.

På konungen, som enligt grundlagen är pliktig att tillhöra folkkyrkan, ankommer bl.a. att godkänna ritual för gudstjänster och kyrkliga för- rättningar (dop, konfirmation, vigsel och jordfästning), stadfästa bibel— översättning och psalmbok, ge tillstånd till kyrkoinvigning och ordination av präst, utnämna biskopar och församlingspräster samt besluta om inrät- tande, indragning m. in. av prästtjänster och om landets kyrkliga indelning. Konungens funktioner utövas av regeringen.

Kyrkoministeriet är det högsta organet för tillsynen över kyrkor, kyrko- gårdar, prästgårdar, kyrkliga funktionärer m.m. samt skall godkänna beslut om nybyggnad m.m. av kyrkor och prästgårdar ävensom om för- säljning av fast egendom m. m.

Förslag om inrättande av ett särskilt centralt kyrkligt organ kallat kirke- råd har diskuterats. Rörande vad som förekommit i denna fråga hänvisas till utredningens betänkande om lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70, s. 253). Spörsmålet om inrättande av ett särskilt centralt kyrkligt

7 Se härom närmare förenämnda artikel i Ny kyrklig tidskrift s. 22 ff. 8 Redogörelse för förhållandet mellan kyrka och stat i Danmark har tidigare fram- lagts, dels i kyrkomöteskommitténs betänkande SOU 1955: 47, s. 191 f., dels i KU:s utlå- tande nr 17/1956, 5. 9 f., dels i Stat och kyrka i skilda länder 3 (1964), s. 9 ff. av Gunnar Forkman: Den danska folkkyrkan.

organ är en del av en större fråga, nämligen antagande av en kyrkoför- fattning. Inom folkkyrkan är meningarna om lämpligheten av en sådan delade. Det synes inte vara aktuellt med ändringar av nu gällande förhål- landen.

Vid biskopsval anmäles av medlemmar av menighetsråden (kyrkoråden, i vilka även församlingens ordinarie präster ingår) i stiftets församlingar lämpliga kandidater till biskopsvalet hos kyrkoministeriet. Ministeriet fast- ställer sedan valsedel, upptagande alla som föreslagits av minst fem procent eller minst femtio personer av de röstberättigade. Varje röstberättigad röstar vid valet på en av de uppförda kandidaterna. Har en av kandidaterna fått mer än två tredjedelar av rösterna skall han föreslås till utnämning. I annat fall föreslår kyrkoministeriet en av de kandidater, som fått röster; regel— mässigt den som fått flest röster. Utmätningen sker som tidigare angivits av konungen.

Biskopen hiträdes i ekonomiska frågor av stiftsamtsmannen. Konungen förordnar till denna befattning en av amtsmännen (närmast motsvarande landshövding) inom stiftet. Biskopen och stiftsamtsmannen utgör en kyrk- ligt-ekonomisk förvaltningsmyndighet, som brukar benämnas Stiftsöver- heden. I Köpenhamn har överpresidenten och biskopen tillsynen över fler- talet församlingar men i övrigt utövas den kyrkliga administrationen i huvudstaden direkt av kyrkoministeriet. Stiftsöverheden anges —— i kyrkomöteskommitténs redogörelse för förhållandena i Danmark —— utgöra ett slags motsvarighet till stiftsnämnderna i Sverige. Den har bl. a. tillsyn över stiftets kyrkor m. m. samt mottager och fördelar den av kommunerna uppburna kyrkoskatten.

Prost utnämnes av konungen. För prosteriet finnes provstiudvalget, vilket består av prosten som ordförande och två av menighetsråden valda ledamöter (lekmän). På detta ankommer ärenden angående godkännande av arrende— och hyreskontrakt, tillsyn av kyrkas och kyrkogårds under- håll m.m. Det avger vidare bl. a. yttranden till kyrkoministeriet i ärenden om försäljning eller förvärv av fast kyrkoegendom.

I varje socken (församling) skall finnas ett menighetsråd, bestående av församlingens ordinarie präster och 6—15 av församlingsmedlemmarna valda ledamöter. För valbarhet gäller att vara röstberättigad (se nedan) och inte vara straffad för handling, som enligt allmän mening gör vederbörande ovärdig att tillhöra menighetsrådet. Rådet väljer sin ordförande (tidigare var kyrkoherden självskriven). Särskilt menighetsråd kan tillsättas för en del av en socken. Två eller flera socknar, som bildar eget pastorat, kan förena sig om ett gemensamt menighetsråd. Menighetsrådet omhänder- har förvaltningen aV förvaltningsområdets prästboställen och kyrkor jämte annan församlingsegendom, deltager i avgörandet av inre kyrkliga frågor (såsom konfirmationsundervisningens ordnande, gudstjänsttider och kol- lekter) samt tillsätter och entledigar kyrkliga funktionärer, som det inte

ankommer på konungen (eller kyrkoministeriet) att tillsätta. De beslutar vidare om uttaxering av erforderliga medel från församlingsmedlemmarna. Medlemsråden avger förslag till kyrkoministeriet vid prästtillsättning samt deltager _— som ovan angivits vid val av biskop.

På församlingsplanet finns dessutom menighetsmöte (närmast motsva- rande kyrkostämma). Vissa slag av ärenden måste ha behandlats av mer nighetsmöte innan de får avgöras av menighetsrådet; i en del av dessa måste tillstyrkan från menighetsmötet föreligga. När det gäller framställ— ningar till kyrkoministeriet om gemensamt menighetsråd samt tillsättning av vissa prästtjänster erfordras för ett menighetsmötes beslut en majoritet om två tredjedelar av de röstande. Vid 5. k. stiftsbandslösning (innebärande att en församling och dess präst ställer sig under tillsyn rörande prediko- ämbete, sakramentsförvaltning och själavård under annan biskop än stif- tets) erfordras tre fjärdedelar av de avgivna rösterna. Ansluter sig därvid en av prästerna i församlingen till förslaget, gäller menighetsmötets beslut som församlingens.

Förutsättningarna för medlemskap i folkkyrkan är dop och bosättning i Danmark (undantag i sistnämnda hänseende för de som är anslutna till utlandsförsamlingar, som bildats kring de danska sjömanskyrkorna). Har dop skett i annat evangeliskt-lutherskt samfund i Danmark upptages vederbörande som medlem av folkkyrkan, om han inträder i en försam- ling i denna. Har dop skett i evangeliskt-lutherskt samfund utomlands, blir vederbörande automatiskt medlem av den danska folkkyrkan, om han bo- sätter sig i Danmark, såvida han då tillhör kyrkan i sitt hemland och inte förklarar att han inte vill tillhöra den danska kyrkan. Den som är döpt i ett icke-evangeliskt-lutherskt trossamfund blir medlem av folkkyrkan, om han avger förklaring att han vill bli medlem. Rösträtt vid val av menighetsrådet tillkommer medlem, som fyllt 23 år och inte står i avgjord motsättning till kyrkan genom att förneka kristendomen.

Kyrkan för enligt uppgift inte några medlemsförteckningar. Medlem— skapet är av skattetekniska skäl antecknat i de kommunala registren.

Anmälan om utträde sker skriftligt hos kyrkoherden i församlingen. Med- lemskapet upphör också om vederbörande ansluter sig till ett trossamfund utanför folkkyrkan. (Dubbelt medlemskap är sålunda inte möjligt.)

Anmälan om inträde eller utträde göres för barn under 15 år av för— äldrarna och för barn mellan 15 och 18 år av barnet med föräldrarnas samtycke.

I Danmark finnes vissa speciella anordningar, som veterligen inte har motsvarighet i andra länder, nämligen stiftsbandslösning (behandlat ovan vid redovisning av menighetsmötets befogenheter), sockenbandslösning och valgmenighed. Inspiratör till dessa anordningar var Grundtvig, för vilkens åskådning ett grundläggande drag var socknens, den enskildes och prästens frihet i den kyrkliga verksamheten.

Sockenbandslösning innebär att en kyrkomedlem i kyrkligt avseende (för kyrkliga förrättningar, själavård m. ni.) får anslutning till annan präst än sin egen församlingspräst. Vederbörande, som betalar kyrkoskatt i den församling där han bor och har rätt till gravplats endast i den för- samlingen, har rätt att få församlingskyrkan upplåten för gudstjänst och kyrkliga förrättningar av den präst, till vilken han anslutit sig.

Den första lagen om valgmenighed kom 1868. De nuvarande stadgandena som tillkom 1903 innebär: För bildande av en valgmenighed fordras att den omfattar minst tio personer. Beslutet att tillskapa sådan menighed skall godkännas av kyrkoministeriet. Medlemmarna, som kan tillhöra olika socknar, skall utträda ur sockenmenigheterna. Valgmenigheden verkar inom folkkyrkan och står under dess tillsyn. Medlemmarna väljer menig— hetsråd och tillsätter egen präst. Valet av präst skall godkännas av konungen. Valgmenighed har rätt att använda församlingskyrkan för sina gudstjänster och förrättningar och äger liksom en territoriell församling —— under vissa förutsättningar underställa sig biskop i annat stift (stifts— bandslösning). Endast grundtvigianer har bildat valgmenigheder. Det finns för närvarande ett trettiotal sådana, de flesta bildade på 1800-talet.

I Danmark har de fria samfunden inte så stor anslutning som i Sverige. Evangeliskt-lutherska s.k. friförsamlingar kan av biskopen få socken— kyrkan upplåten för gudstjänst, dop, nattvard och begravning.

Västtyskland (Niedersachsen)

Utredningen har i sitt betänkande om lagstiftning och rättskipning redo- gjort för den rättsliga regleringen av förhållandena mellan kyrka och stat i Västtyskland (SOU 1965: 70, s. 164 ff. och 256 f.).9 Grundläggande för kyrkornas ställning och relation till staten är Weimarförfattningen, för- bundsrepublikens författning, konkordat mellan den tyska staten (i ett fall en delstat, se a. a. s. 165 not 34) och påvestolen samt fördrag mellan olika delstater och inom dessa verkande lutherska och reformerta landskyrkor. Det må erinras om att kyrkorna, ehuru statskyrkosystemet upphävdes efter första världskrigets slut, har offentligrättslig ställning. De författ— ningar, som kyrkorna antager, får därför offentligrättslig karaktär.

Det synes lämpligt att till belysning av en evangelisk landskyrkas orga- nisation redogöra för kyrkoförfattningen (»Kirchenverfassung») för die Evangelisch-lutherische Landeskirche Hannovers. Denna kyrka verkar hu- vudsakligen inom delstaten Niedersachsen. Den har jämte fyra andra evan-

9 Redogörelse för förhållandet mellan stat och kyrka i Västtyskland har tidigare lämnats, dels i KU:s utlåtande nr 17/1956, s. 11, dels i Stat och kyrka i skilda länder 2 (1958) av R. Josefson under rubriken Kyrka och stat i Västtyskland och 3 (1964) av G. Prawitz under rubriken Konstituerandet av de fria landskyrkorna i de äldre preussiska provinserna. I Stat och kyrka i skilda länder 2. s. 24 ff har 0. Hassler redogjort för förhållandena mellan kyrka och stat i östtyskland.

geliska landskyrkor tre lutherska och en reformert ett fördrag med nämnda delstat") (Loccumer Vertrag av år 1955).

För die Evangelische-lutherische Landeskirche Hannovers gäller nu en ny författning, som trädde i kraft den 1 april 1965 och ersatte en tidigare författning från år 1922. Den nya författningen är antagen av landskyrkans båda lagstiftande organ, die Landessynode och der Kirchensenat.

I författningens ingress anges den evangeliska grundvalen för förkun- nelsen inom landskyrkan och i författningens första artikel kyrkans upp- gift (förkunnelse av Guds ord och förvaltning av sakramenten). I fort— sättningen konstateras att landskyrkan till uppfyllande av sina uppgifter självständigt bestämmer om sin organisation och att landskyrkan, dess kyrko- och kapellförsamlingar samt andra kyrkliga enheter är »Körper- schaften des öffentlichen Rechts».11

Medlemmar i landskyrkan anges vara alla döpta evangeliska kristna, som bor eller vanligen uppehåller sig inom landskyrkans område och som ej tillhör annan evangelisk kyrka eller annat religiöst samfund. Varje medlem i landskyrkan är också medlem i en kyrkoförsamling, i regel där vederbörande är bosatt. Ett odöpt barn till evangeliska föräldrar anses som medlem, så länge dopet inte medvetet fördröjts. Likaså anses som medlem barn till föräldrar, av vilka endast den ene är medlem av lands- kyrkan, så länge samförstånd råder mellan föräldrarna om att barnet skall uppfostras enligt evangelisk-luthersk bekännelse. Medlem är vidare in- flyttad person med evangelisk konfession, såvida han inte inom ett är från inflyttningen anmäler att han tillhör annan kyrka eller annat religiöst samfund inom landskyrkans område. »Religionsomyndiga» barn (under 14 år), som döpts utom den evangelisk-lutherska kyrkan, är medlemmar, om de fått uppfostran till evangelisk-luthersk bekännelse (wenn sie von den Erziehungsberechtigten der Erziehung im evangelisch-lutherischen Bekennt- nis zugefiihrt werden).

Odöpta personer blir medlemmar genom dopet. Döpta personer, som vill övergå från annan kristen kyrka eller annat religiöst samfund till den

10 Av Niedersachsens befolkning anges omkring 78 % vara medlemmar av evangelisk- luthersk kyrka. Den hannoverska evangelisk-lutherska kyrkan har omkring 3,6 milj. medlemmar. 11 Angående innebörden av detta rättsliga begrepp, se utredningens betänkande nr VI Lagstiftning och rättskipning, SOU 1965: 70, s. 164. Det må framhållas att ställningen såsom Körperschaft des öffentlichen Rechts anses ur rättsliga och andra synpunkter fördelaktig för religiösa och andra organisationer. Reglerna för beskattning av samfund eller förening av detta slag är förmånliga. Förvärv av fast egendom går lättare att genomföra rättsligt (köpehandlingar behöver inte såsom eljest vanligen är fallet upp— rättas inför viss myndighet) för ett »Körperschaft» än för andra juridiska personer. Län i bank ges på förmånligare villkor än till föreningar m.fl., som inte har sådan status. Själva det förhållandet att en sammanslutning har dylik rättsställning synes uppfattas som ett tecken på att den fått ett visst (statligt) erkännande och är en organisation av mera fast karaktär. De frikyrkliga samfunden och församlingarna är i allmänhet Körperschaften des öffentlichen Rechts. Sådan status har även die Frei- religiösen (vissa humanistiska, kristendomskritiska sammanslutningar).

evangeliska kyrkan, och sådana som utträtt ur kyrkan men vill återinträda i landskyrkan vinner inträde genom att de mottages såsom medlemmar.

Utträde sker antingen genom övergång till annan kyrka eller genom anmälan om utträde hos Amtsgericht (den myndighet som handhar folk- bokföringen). Formerna härför regleras genom delstatlig lagstiftning.

Landskyrkan är i territoriellt avseende indelad i församlingar (Kirchen- gemeinden). Församling kan i sin tur vara indelad i kapellförsamlingar (Kapellengemeinden), s0m utgör självständiga delar av församlingen. För- samling kan också undantagsvis bestå av viss personkrets (Personalge- meinde i motsats till Ortsgemeinde).

Församlingen har som organ der Kirchenvorstand _ vilket närmast synes motsvara (kyrkofullmäktige och) kyrkoråd i Svenska kyrkan. Viktiga an— gelägenheter i församlingen kan upptas av Gemeindeversammlung (kyrko- stämma) efter beslut av der Kirchenvorstand. I vissa ärenden är behandling på sådan stämma obligatorisk.

Flera församlingar ingår i en kyrkokrets (Kirchenkreis). För varje kyr- kokrets finns en superintendent, som utnämnes av landsbiskopen på förslag av das Landeskirchenamt (kyrkans centrala administrativa organ). Superintendenten, vars tjänst är knuten till »einer bestimmten Pfarrstelle», utövar tillsyn över församlingarna, prästerskapet m. fl. inom kyrkokretsen, förrättar visitationer och installationer —— i den mån dessa ej verkställes av landsbiskopen eller vederbörande Landessuperintendent _ samt före- träder kyrkokre'tsen utåt. Kyrkokretsen har som representativt organ der Kirchenkreistag och som verkställande organ der Kirchenkreisvorstand.

Flera kyrkokretsar ingår i en Sprengel. Den hannoverska landskyrkan är indelad i nio sådana områden. Den andliga ledningen och tillsynen inom en Sprengel tillkommer en Landessuperintendent, vilken utnämnes av kyrkosenaten (se nedan) med landsbiskopens godkännande. Landessuper- intendenten företräder landskyrkan i kyrkliga och offentliga sammanhang inom sitt åmbetsområde. Han förrättar bl.a. prästvigningar, kyrkoinvig- ningar, visitationer samt har åtskilliga uppgifter beträffande ledningen av och uppsikten över det kyrkliga arbetet inom vederbörande Sprengel. Inom varje sådant område finns der Sprengelbeirat bestående av präster och lekmän. Detta organ tjänstgör som rådgivare till landessuperintendenten och medverkar vid val av ledamöter i die Landessynode, varom mera i det följande.

Der Landesbischof (landsbiskopen) är landskyrkans högste styresman. Han har den andliga ledningen och tillsynen i landskyrkan och företräder denna i kyrkliga och offentliga sammanhang. Landsbiskopen är vidare ordförande i der Kirchensenat, der Bischofsrat och das Landeskirchenamt.

Landsbiskopen och landssuperintendenterna bildar der Bischofsrat (bis- kopsrådet, ev. biskopsmötet). Det skall rådgöra om frågor rörande det kyrk- liga livet, utbildning av blivande präster m. m.

Die Landessynode är landskyrkans representativa organ. Det består av 23 präster, valda av ordinarie innehavare av prästtjänst, 33 av företrädare för församlingarna valda lekmän, 18 av die Kirchenkreistagen föreslagna och av kyrkosenaten utsedda lekmän, 18 av landsbiskopen utsedda ledamöter (berufene Synodale), föreståndaren för Kloster Loccum, en ledamot av den teologiska fakulteten i Göttingen samt en av kyrkosenaten utsedd kyrkorättsexpert.12 För landssynodens uppgifter i fråga om lagstiftning har redogjorts i utredningens betänkande nr VI (SOU 1965: 70 s. 256 f.).

Landssynoden tillsätter ett Landessynodalausschuss, bestående av sju le- damöter 3 präster och 4 lekmän —— alla tillhörande landssynoden. Detta synodens utskott har till uppgift bl.a., att i allmänhet företräda lands- synoden när denna inte är samlad, att vara rådgivande organ till landsbisko- pen, kyrkosenaten, biskopsrådet och das Landeskirchenamt i viktiga ange- lägenheter samt att kontrollera att landssynodens beslut verkställes.

Das Landeskirchenamt, som är landskyrkans förvaltande och administra— tiva myndighet, handhar dess inre och yttre angelägenheter samt företrä— der landskyrkan i rättsliga avseenden. Ordförande i Landeskirchenamt är landsbiskopen. Ledamöter är en president (jurist), två vicepresidenter (en jurist och en teolog) samt erforderligt antal övriga ledamöter (präster och lekmän), vilka alla förordnas på livstid av der Kirchensenat med lands- biskopens samtycke. ] övrigt hänvisas till redogörelsen i kap. 4, s. 221 f.

Der Kirchensenat består av landsbiskopen, presidenten och en prästerlig ledamot i das Landeskirchenamt, ordföranden i der Landessynodalausschuss, en Landessuperintendent samt åtta av landssynoden valda ledamöter, av vilka icke fler än två får vara präster (kyrkosenaten består således av fyra präster, sju lekmän och en ledamot, som kan vara präst eller lekman). Kyrkosenaten har bl.a. att behandla alla slag av frågor som gäller det kyrkliga livet, att välja vissa ledamöter i landssynoden samt att förordna president, vicepresident och andra ledamöter i Landeskirchenamt och andra högre ämbetsmän i landskyrkans förvaltning. (Beträffande kyrkosenatens befogenheter i fråga om lagstiftning har redogjorts i betänkandet nr VI, SOU 1965: 70, s. 257).

En del av de uppgifter, som åligger landsbiskopen, har redovisats ovan. Det kan vidare nämnas att landsbiskopen förordnar församlingspräster m.fl. (Pfarrer, Pastorinnen och Pfarrvikare), superintendenter, vissa med- lemmar i landssynoden (»berufene Synodale») m.fl. Han har vidare att handha landskyrkans förbindelser med andra tyska och utländska kyrkor, evangelisation, inre och yttre mission samt överhuvud att med alla krafter verka för samarbetet inom landskyrkan.

Landsbiskopen väljes efter förslag av kyrkosenaten av landssynoden

12 Enligt vad som upplystes vid utredningens besök i Hannover brukar proportionen mellan präster och lekmän bland de 95 ledamöterna vara omkring 1/3 präster och omkring 2/ 3 lekmän.

(kyrkomötet) på livstid. Kyrkosenaten kan föreslå högst tre personer. För val fordras en majoritet av två tredjedelar av landssynodens ledamöter. Har inte efter två valomgångar sådan majoritet uppnåtts, sammanträder kyrkosenaten och landssynodalutskottet tillsammans och föreslår två kan- didater. ] tredje valomgången räcker det med enkel majoritet för val mellan de två föreslagna personerna.

Församling och präst (das Pfarramt) har att sörja för gudstjänst, kyrk- lig undervisning, själavård och kärleksverksamhet samt är ansvariga för värnande av »den rätta läran», för kyrklig tukt och yttre ordning. Försam- ling kan antaga församlingsstadga (Gemeindesatzung), vilken skall granskas ur rättslig synpunkt av das Landeskirchenamt och för godkännande prövas av das Kirchenkreisvorstand.

Församlingens beslutande och verkställande organ, der Kirchenvorstand, består av församlingens ordinarie präster (Pfarrern), Pastorinnen och Pfarr- vikaren samt lekmän (gewählten und berufenen Kirchenvorstehern). Röst- berättigade vid val är alla församlingsmedlemmar, som fyllt 21 år, såvida de inte av särskilda orsaker fråntagits rösträtten. Valbar är församlings- medlem, som fyllt 25 år och uppfyller i kyrkliga bestämmelser angivna förutsättningar, varmed torde avses kyrkomedlems plikt att hålla sig till ord och sakrament, att leva ett kristet liv samt aktivt medverka till fråm- jande av kristen tro, kyrkliga gemenskap och sed. —— Der Kirchenvorstand är tillsammans med församlingsprästerna (das Pfarramt) ansvarigt för den religiösa verksamheten i församlingen, förvaltar kyrkliga tillgångar, fast- ställer församlingens budget, beslutar om kyrkoskatt och kyrkliga avgifter till församlingen samt företräder denna inför och utom rätta.

Ärenden om församlingsindelning handhas av das Landeskirchenamt. Motsätter sig församling, som beröres av en ändring, eller kyrkokretsen förändringen erfordras kyrkosenatens godkännande av fattat beslut.

Flera församlingar kan förenas under ett gemensamt prästämbete (Pfarr- amt) och kan för särskilda frågor bilda samfällighet (Verband).

Rörande prästämbetet må nämnas att präst har som särskilda tjänste- uppgifter förkunnelse och sakramentsförvaltning. Prästen är i sin tjänste- utövning bunden vid den evangelisk-lutherska bekännelsen men är i övrigt — inom ramen för gällande rätt _ oberoende (unabhängig).

Ändring av indelning i kyrkokretsar beslutas av das Landeskirchenamt. Därest kyrkokrets motsätter sig ändringen erfordras godkännande av kyrko- senaten. Der Kirchenkreistag består bl. a. av alla i församlingarna anställda Pfarrern, Pastorinnen och Pfarrvikaren och dubbelt så många av försam- lingarna utsedda lekmän. Der Kirchenkreisvorstand består av superinten- denten och minst fyra av der Kirchenkreistag valda ledamöter och ombesör- jer kyrkokretsens löpande ärenden.

152 England”

För en fullständigare redogörelse av relationerna mellan kyrka och stat i England hänvisas till utredningens betänkande om lagstiftning (s. 257 ff). I redogörelsen nedan erinras dock för sammanhangets skull om en del av de förhållanden som behandlats i lagstiftningsbetänkandet.

The Church of England, vilken vid jämförelse med andra kyrkor ur läro- och organisationssynpunkt brukar betecknas som the Anglican Church (den anglikanska kyrkan), har ställning såsom statskyrka. Regenten (drott— ningen) är kyrkans överhuvud. Regeringen tar emellertid mycket liten del i frågor som rör kyrkan. Den viktigaste uppgiften för regeringen gäller premiärministerns och lordkanslerns befattning med utnämningar till präs— terliga tjänster (se nedan). Parlamentet tar i större utsträckning än rege- ringen del i frågor av kyrklig art genom att det prövar av kyrkomötet an- tagna förslag till lagstiftning (measures). Parlamentet kan godkänna eller förkasta dessa. Av parlamentet godkända förslag överlämnas därefter till regenten för stadfästelse. Kyrkomötet består av tre hus, the House of Bishops, the House av Clergy (prästerskapets representanter) och the House of Laity (lekmännens representanter). _ The Church of England saknar beskattningsrätt.

England är i kyrkligt avseende indelat i två provinser (Canterbury och York), var och en med en ärkebiskop. Ärkebiskopen av Canterbury är kyrkans andliga överhuvud. Han erkännes tillika som ledare för the Angli— can Communion”, vilken omfattar de anglikanska kyrkorna inom samväldet; kyrkorna utanför England har dock med undantag av vissa isolerade stift inte lydnadsplikt mot ärkebiskopen. I varje provins finns en konuokation, omfattande the Upper House (bestående av ärkebiskopen och stiftsbisko- parna i provinsen) och the Lower House (representanter för prästerska- pet). Medlemmarna i the Lower Houses i de båda provinserna är också ledamöter av the House of Clergy i kyrkomötet. Konvokationerna saknar lekmannaledamöter. Förslag om inrättande av Houses of Laity i konvokatio- nerna framlades 1958 av en utav kyrkomötet tillsatt kommitté. För när- varande pågår en utredning (Commission on Synodical Government) om organisation på stiftsplanet, som bl. a. behandlar frågan om införande av Houses of Laity i konvokationerna. Samråd sker för närvarande i en

13 En kort redogörelse för förhållandet kyrka—stat i England finns i KU:s utlåtande nr 17/1956, 3. 10 f. Någon mera fullständig redogörelse på svenska rörande förhållandena på förevarande område i England torde inte finnas. I Stat och kyrka i skilda länder, I (1957) har D. Svenungsson i en uppsats om walesisk kyrkopolitik (5. 74—106) även redo— gjort något för förhållandet kyrka—stat i England (5. 81—83). I övrigt må hänvisas till David L. Edwards: This Church of England (1962), Guy Mayfield: The Church of England (1963) och det varje år utkommande verket The Church of England Year Book (kyrkans årsbok). 14 Vid utredningens besök (1964) i England upplystes att av de anglikanska kyrkorna inom samväldet finns det utom the Church of England endast en kyrka (på Barbados), som har statskyrkokaraktär. övriga kyrkor har ställning såsom fria kyrkor.

_.m ...—__. ___4

153 del frågor mellan konvokationerna och the House of Laity i kyrkomötet. Antalet stift är 43. Ärkebiskoparna är biskopar över var sitt stift. Utom de 41 stiftsbiskoparna (diocesan bishops) finns »bishops suffragan», vilka biträder biskopen i stiftet. Därjämte kan pensionerad biskop som »assistant bishop» biträda stiftsbiskopen. Sammanlagda antalet biskopar av olika kategorier är drygt 120. Stiftets representativa organ är the Diocesan Conference, som omfattar the Chamber of Bishop (stiftsbiskopen ensam), the Chamber of Clergy och the Chamber of Laity. Varje stift är indelat i två eller flera archdeaconries, som i sin tur kan vara uppdelade i rural deaneries. Dessa underavdelningar av stiftet synes sakna större intresse ur förvaltningssynpunkt. I en del rural deaneries sammanträder the ruridecanal conference, bestående av prästerskapet inom området och valda representanter för lekmännen.

Antalet församlingar i England uppgår till omkring 14 500. Det finns också en indelning i parochial livings (sammanlagt omkring 11 500), vart och ett bestående av en eller flera församlingar. Församlingens repre- sentativa organ är the Parochial Church Council, som väljes för ett år i taget vid the Parochial Church Meeting.

The Church of England har inte någon definition på vad som legalt sett konstituerar medlemskap i kyrkan. Den står i princip öppen för alla som finner behov av att söka sig till kyrkan. Några medlemsförteckningar föres inte. Däremot antecknas vilka som döps, deltager i söndagsskola, konfirmeras, vigs i kyrkans ordning, går till nattvard och liknande för- hållanden. Person kan på ansökan uppföras på församlings s.k. Electoral Roll, därest vederbörande är döpt, har fyllt 17 år, förklarar sig vara medlem av the Church of England, bor inom församlingen ifråga och kan betecknas som kyrkobesökare i församlingen (attending the Church). Även person, som inte är bosatt i församlingen, kan uppföras på dennas Electoral Roll, därest vederbörande uppfyller övriga ovan angivna förutsättningar samt under de närmast föregående sex månaderna vanligen besökt gudstj änsterna i den församling, där han önskar bli registrerad. En person kan vara upp- förd på Electoral Rolls i högst två församlingar. Person, som är uppförd på Electoral Roll, är berättigad att deltaga i the Parochial Church Meeting i församlingen ifråga.

Av Englands befolkning 1958 å omkring 42,6 miljoner var omkring 27 miljoner döpta i the Church of England och 9,7 miljoner konfirmerade. Antalet personer, som går till nattvard vid påsken, brukar varje är över- stiga 2 miljoner. På kyrkliga Electoral Rolls är uppförda inemot 3 mil- joner personer. (Det kan påpekas att det i England finns andra slag av Electoral Rolls än de kyrkliga, t. ex. för de politiska valen.)

Man räknar med olika kretsar (circles) av personer, som kan anses tillhöra kyrkan. Till den yttre kretsen hänföres alla som är döpta, till en krets därnäst alla som därjämte är konfirmerade. Till den innersta kretsen slutligen räknas de som årligen går till nattvard vid påsk.

The Parochial Church Meeting (PCM) sammanträder en gång om året (senast under veckan efter påsk), någon gång oftare. Antalet närvarande brukar enligt uppgift vara omkring 20—30 % av de på vederbörande Electoral Roll uppförda personerna. PCM väljer för ett år i taget lekmanna- ledamöter i the Parochial Church Council (PCC). För valbarhet fordras att ha fyllt 21 år och att vara »actual communicant» (att ha gått till natt— varden åtminstone en gång under året). Det föreligger inte något uttryck- ligt krav på att vara uppförd på the Electoral Roll, men vederbörande skall uppfylla kvalifikationerna för att kunna registreras på sådan. I praktiken brukar dock endast utses personer som är uppförda på the Electoral Roll. PCM väljer också ledamöter i stiftets lekmannarepresenta- tion, the Chamber of Laity, i stiftets representativa organ (the Diocesan Conference) och ledamöter i the rurideacanal conference därest sådan fin- nes samt representanter för församlingen vid andra sammankomster. Till PCM lämnas redogörelse från den avgående PCC för arbetet under det gångna året, för församlingens ekonomi m.m. PCM kan göra uttalanden i anledning därav och ge rekommendationer till det nyvalda PCC. — I PCC ingår förutom de vid PCM valda ledamöterna, kyrkoherden (som är självskriven som ordförande), övriga präster i församlingen, de två kyrk— värdarna (vilka väljes för ett år i samband med PCM:s sammanträde av en något annorlunda sammansatt representation) samt de inom församlingen som är valda till lekmannaledamöter i the ruridecanal conference, i the Diocesan Conference eller i kyrkomötet. PCC sammanträder minst fyra gånger om året och har ansvaret för initiativ, verksamhet och utveckling av det kyrkliga arbetet inom och utom församlingen. Den svarar för hand- havandet av församlingens ekonomi och frågor av praktisk natur. PCC skall bl. &. årligen överse the Electoral Roll. PCC utser ofta en »standing commit- tee» för det löpande arbetet.

Stiftets representativa organ the Diocesan Conference sammanträder en eller ibland två gånger om året. Varje Diocesan Conference har sin egen konstitution. De »ordinarie» prästerna i stiftet (beneficed and licensed clergymen) är ledamöter i the Chamber of Clergy. The Chamber of Laity består enligt uppgift vanligen av inemot dubbelt så många ledamöter som the Chamber of Clergy. Sammanlagda antalet ledamöter i de båda husen anges i många fall uppgå till omkring 1 200, vilket antal anses vara för stort ur effektivitetssynpunkt. The Diocesan Conference väljer ledamöter i stiftets ekonomiska (the Board of Finance) och andra organ, antag-er bud- get, erhåller redovisning och redogörelser av the Board of Finance och andra organ, lämnar anvisningar till de olika organen samt konferlerar med biskopen om varj ehanda frågor rörande the Church of England, särskilt beträffande arbetet i stiftet. The Chamber of Clergy väljer ledamöter i the Lower House i vederbörande konvokation, vilka därigenom också blir leda- möter i the House of Clergy i kyrkomötet. The Chamber of Laity väljer med-

lemmar av the House of Laity i kyrkomötet. Mandattiderna för de sålunda valda personerna är fem år.

Beträffande konvokationerna, vilka som tidigare nämnts består av två hus, the Upper House (stiftsbiskoparna) och the Lower House (represen- tanter för prästerskapet), hänvisar utredningen till betänkandet om lag- stiftning (SOU 1965: 70, s. 260 f.).

För kyrkomötets sammansättning, arbetsformer m.m. har även närmare redogjorts i lagstiftningsbetänkandet (s. 258 ff.)15 Kyrkomötet tillsätter ett stort antal organ (Central Councils) för olika uppgifter. Dessa organ redo— visar sin verksamhet för kyrkomötet.

Det är möjligt att en väsentlig ändring av den engelska kyrkans organi- sation kommer att ske. Enligt ett förslag av en inom kyrkan tillsatt kom- mitté skulle en nationalsynod inrättas och ersätta kyrkomötet och konvo- kationerna. Synoden skulle bestå av 500 ledamöter, hälften präster och hälften lekmän. Huvudändamålet med den föreslagna reformen torde vara att effektivisera den kyrkliga verksamheten på riksplanet och åstadkomma en lämpligare högsta representation för kyrkan än de nuvarande organen. Förslaget uppfattas enligt uppgift (i Svensk Pastoraltidskrift nr 1/1967) på vissa håll som en förberedelse för en union mellan the Church of Eng- land och Metodistkyrkan, varom förhandlingar pågår sedan några år till- baka.

Karaktäristiskt för det nuvarande engelska systemet är förekomsten av olika hus eller kamrar i de representativa organen. Med undantag för frågor av ekonomisk natur fordras för beslut att majoritet föreligger i samtliga hus eller kamrar. När det gäller kyrkliga ceremonier gäller en särskild ordning i kyrkomötet. Beslut i dessa frågor fattas nämligen i första hand av the House of Bishops, vars beslut underställes de övriga husen för godkännande eller förkastande. Ekonomiska frågor avgöres där- emot genom beslut av majoriteten av samtliga ledamöter i kyrkomötet. Frågor debatteras i kyrkomötet, konvokationerna och the Diocesan Con- ference i allmänhet vid gemensamt sammanträde med alla husen eller kamrarna. Röstning sker även vanligen vid det gemensamma samman- trädet. Föreligger då en överväldigande majoritet för ett förslag, så att tvekan om utgången i alla husen eller kamrarna inte kan anses föreligga, fastställes detta som mötets beslut. Är man däremot tveksam, röstar husen eller kamrarna var för sig.

15 Till komplettering av utredningens redogörelse i lagstiftningsbetänkandet kan näm- nas att parlamentet under 1965 godkänt en av kyrkomötet antagen measure, »The Prayer Book (Alternative and other Service) Measure». Enligt denna äger konvokationer- na och the House of Laity i kyrkomötet att bestämma om alternativa ceremonier m.m. till dem, som anges i Common Prayer Book (av år 1662, ej 1549 som angavs i redogörelsen i lagstiftningsbetänkandet). Beslutet skall fattas med två tredjedels majoritet och får gälla under högst 16 år. Därefter skall frågan prövas av parlamentet.

Rörande ekonomiska förhållanden må anmärkas, som tidigare nämnts, att the Church of England saknar beskattningsrätt. Det föreligger inte heller skyldighet för dem som räknar sig som medlemmar att utgiva av- gifter eller liknande. Kyrkan finansierar sin verksamhet genom gåvor och insamlingar, avkastning av kyrklig egendom (fastigheter, kapitaltillgångar) m.m. —— I församlingarna föres förteckningar över personer som förklarat sig villiga att mera regelbundet lämna bidrag till den kyrkliga verksamheten. Vissa rekommendationer finns om storleken av sådana bidrag i förhål- lande till vederbörandes inkomster. Under vissa villkor kan skatteåterbäring ske för gåvor till bl.a. kyrkliga ändamål. Sålunda skall föreligga en oåter— kallelig utfästelse att giva visst belopp årligen under mer än 6 år. Vanligen göres sådana utfästelser på 7 år (kallas seven years covenant). I försam- lingar, stift och gemensamt för hela kyrkan finns olika organ för de finansiella frågorna (boards of finance). Avkastningen av kyrkans egendom uppgår till förhållandevis betydande belopp. Kyrkans innehav av jord har sedan länge varit omfattande. Avkastningen av jordegendom, som vanligen arrenderades ut, ansågs under senare tid i många fall inte vara tillfreds- ställande. Från affärsmässiga överväganden beslöts därför att låta för- valtningen av egendomen ske i friare former. I en del fall såldes egendom, som lämnade dålig avkastning, varefter kapitalet placerades i aktier, hyres- fastigheter m.m. En centralisering av egendomsförvaltningen skedde suc— cessivt.

Som en slutfas i denna utveckling kan betecknas inrättandet 1948 av the Church Commissioners of England, som nu förvaltar kyrkans förmögen- hetstillgångar. The Church Commissioners består av inalles 94 personer. Av dessa är en del personer självskrivna, såsom de två ärkebiskoparna, premiärministern, några andra regeringsmedlemmar samt de 41 stifts- biskoparna. 25 ledamöter (präster-och lekmän) väljes av kyrkomötet. Fyra personer utses av kronan och fyra av ärkebiskopen av Canterbury. Denna organisation sammanträder en eller två gånger om året. Den utser ett verk- ställande organ, olika kommittéer och högre tjänstemän. Det finns där- jämte the Church Estate Commissioners, två utsedda av kronan (vanligen parlamentsledamöter) och en av ärkebiskopen av Canterbury. Dessa följer fortlöpande arbetet i the Church Commissioners Office. The Church Com- missioners erhåller även gåvor, vilka lägges till kapitalet. Av de totala ut- gifterna för the Church of England under 1964 å 45,2 miljoner pund täcktes omkring 16,5 miljoner genom inkomster från the Church Commissioners. Dessa lämnar bidrag för lön åt församlingspräster i >>fattiga>> församlingar (totalt 1963 utgick sådana bidrag med omkring 9,3 miljoner pund), svarar helt för löner och andra utgifter för stiftsbiskopar, bidrager till löner för de biträdande biskoparna m.fl., svarar helt för prästers och prästänkors pensioner (sammanlagt för dessa ändamål 1963 12,6 miljoner pund och 1964 14,5 miljoner pund), lämnar bidrag till uppförande och underhåll av

,. *.: _-_'x:_.4-

157 kyrkor, kapell, prästgårdar m.m. (1964 omkr. 11/4 miljoner pund), svarar för administrationskostnader (omkr. 800 000 pund) m. m.

Prästlönerna i England är bl.a. med hänsyn till begränsad tillgång på medel förhållandevis låga. Inberäknat en kollekt som ges till kyrkoherden av församlingsborna vid påsk, the Easter Offering, uppgår den för omkring hälften av prästerna till mellan 900—1 100 pund om året. Under 900 pund hade 1963 27 % av prästerna och över 1 000 pund _ omkring 14 500 kronor —— 24 %.

I fråga om tillsättning av prästtj änster inom the Church of England må till en början nämnas att några prästval inte förekommer samt att den s.k. patronatsrätten gäller vid tillsättning av motsvarigheterna till tjänster som kyrkoherde i församling.

Innehavare av högre kyrkliga ämbeten såsom ärkebiskop, stiftsbiskop, >>biträdande>> (suffragan) biskop och domprost utses av drottningen på förslag av premiärministern. Dennes »Appointment Secretary» bereder dessa ärenden. I det slutliga skedet har han, emellanåt även premiärministern själv, haft kontakt med olika företrädare för kyrkan, både präster och lek- män. Förslag har i fråga om biskopar lämnats av ärkebiskopen och i fråga om suffragan bishops av stiftsbiskopen och ärkebiskopen. Premiärministern är dock inte bunden av dessa förslag. När det gäller utseende av stifts- biskop skall drottningens nominering konfirmeras av vissa företrädare för stiftet. Invigning till biskopsämbetet förrättas av ärkebiskopen.

Kronan (drottningen) är patronus för något mer än 150 församlingar. Förslag till utnämningar i dessa församlingar lämnas av premiärministern. [.ordkanslern är patronus och tillsätter ifrågavarande tjänster i omkring 550 församlingar. Dessa ärenden beredes av premiärministerns Appoint- ment Secretary, som därvid konfererat med företrädare för församlingen ifråga, vanligen vid besök i denna, med stiftsbiskopen m. fl. Andra organ för kronan, t. ex. the Home Secretary, är patronus för drygt 100 försam— lingar.

För övriga församlingar tillsättes kyrkoherdetjänsterna av vederbörande stiftsbiskopar. Dessa är patronus för omkring 3 000 församlingar. I övrigt kan patronus, som i dessa fall inte har utnämningsrätt, vara andra präster (omkring 2000 församlingar), universitet, colleges och skolor (omkring 850 församlingar) eller enskilda personer, t. ex. ägare av viss jordegendom, vissa gillen eller skrån m.fl. (inemot 7 000 församlingar). Patronus äger i dessa falla föreslå viss person till innehavare av tjänsten ifråga. Stifts- biskopen år dock inte bunden av detta förslag. Den som föreslagits till inne— havare av en ledig prästtjänst skall uppsöka kyrkvärdarna i församlingen. Dessa kan om de finner den föreslagne direkt olämplig motsätta sig att denne utnämns. Församlingen kan också vid uppkommande ledighet hos biskopen eller patronus uttrycka önskemål om vad slags präst man önskar; dock nämnes därvid inte några namn.

Initiativ till ändring av församlingsindelning tas av kyrkliga organ. Beslut om ändringar skall fastställas av »the Queen in Council».

Skottland

I betänkandet om lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70) har utred- ningen relativt utförligt redogjort för förhållandena inom the Church of Scotland. Denna, som är presbyteriansk (kalvinistisk, reformert), är den ledande kyrkan i Skottland och brukar betecknas som Skottlands national- kyrka. Ehuru regenten är kyrkans överhuvud, står den i praktiken fri i förhållande till statsmakten. Beträffande relationen kyrka—stat och den historiska utvecklingen på detta område hänvisas till angivna betän- kande s. 262 ff.

En församling (congregation) är en sammanslutning av personer —— medlemmar, »adherents» och deras barn — som kommer tillsammans för kristen bön, undervisning, umgänge och arbete. Medlemmar av för- samlingen »in full communion» är de personer, som av the Kirk Session (församlingens råd) uppförts på en särskild förteckning, »the Communion Roll». Förutsättningar för att upptagas på denna förteckning är att vara döpt och att mera regelbundet gå till nattvarden. »Adherents» är personer, som inte går till nattvard men som visat särskilt intresse för församlingen och tagit del i dess arbete och andakt. Personer, som varit upptagna på »the Communion Roll» men avförts av annan orsak än att de erhållit »Certificate of Transference» för inträde i annan församling inom the Church of Scotland, upptages, om de bor kvar i församlingen, på en »Supplementary Roll». Kyrkomötet har även rekommenderat att en »Roll of Baptised Persons not Communicants» (register av döpta personer, som ej går till nattvard) skall föras i församlingarna. Här föreligger alltså vad man kan beteckna som ett differentierat medlemskap. De som är upp- tagna på »the Communion Roll» äger ta del i församlingens angelägenheter, t. ex. utseende av präst och äldste. Även »adherents» över 21 år äger deltaga vid tillsättningen av präst. (Redogörelsen om medlemskap m.m. är grun- dad på James l. Cox: Practise and Procedure in the Church of Scotland, 5:e uppl. 1964, utgiven av J. B. Longmuir, s. 18 ff. m.fl. sidor.) —— Vid utredningens besök i Skottland inhämtades att man i den skotska kyrkan överhuvud inte lade så stor vikt vid frågan om vad som skulle konstituera medlemskap utan mera såg till faktiska förhållanden.

The Church of Scotland har en s. k. presbyterialförfattning16 (brukar även

16 Rörande begreppet angives i Nordisk Familjebok: Presbyterialförfattning, kyrklig författningstyp inom stora delar av den reformerta kristenheten. Calvin lade stor vikt på upprättande av organ för kyrkotuktens genomförande. Han tänkte sig fyra slags församlingstjänare: pastores, doctores, presbyteri och diaconi. I Geneve valdes de äldste efter förslag av prästerna, av höga rådet och hade i sin tur att utse prästerna. Kyrko- tukten utövades av konsistoriet, en av präster och äldste sammansatt myndighet. ——

159 benämnas synodalförfattning). I varje församling (1959 var antalet omkring 2 250) är the Kirk Session (församlingsrådet) beslutande organ. Det består av församlingsprästen —— en av dem om flera präster finns i församlingen som är självskriven ordförande och församlingens äldste.

The Kirk Session beslutar i uppkommande frågor inom församlingen av andlig och av administrativ karaktär". Dess uppgifter när det gäller den andliga värden har berörts i lagstiftningsbetänkandet ('s. 267 f). De äldste, vars antal bestämmes av the Kirk Session, väljes av församlingen på livstid men kan avgå eller i vissa fall skiljas från uppdraget. Varje äldste har den närmaste tillsynen och, vid sidan av prästen, ledningen för viss del av församlingen. Till äldste kan sedan några år tillbaka även kvinnor utses. The Kirk Session utser diakon, organist och andra personer i församling- ens tjänst.

Närmast över the Kirk Sessions står presbyterierna (62 stycken i Skott— land, en för England samt tre »overseas», d.v.s. utanför Storbritannien). Dessa består av en präst och en äldste (utsedd för ett år) från varje Kirk Session inom presbyteriets område samt en del andra ledamöter. En del av dessa senare är självskrivna, t. ex. teologie professorer, militärpräster. präster som ej är i församlingstjänst samt pensionerade präster. Presby- teriet väljer erforderligt antal äldste, så att proportionen mellan präster och lekmän blir lika. Presbyteriet skall sammanträda minst två gånger om året. Det övar tillsyn över the Kirk Sessions verksamhet och arbetet i öv— rigt inom de församlingar som tillhör presbyteriets område. Presbyteriet leder den kyrkliga aktiviteten inom dess distrikt och kan i detta avseende utfärda riktlinjer och andra bestämmelser. The Kirk Session synes vara skyldigt att rätta sig efter vad presbyteriet sålunda föreskrivit. Beslut från the Kirk Session skall ibland underställas presbyteriet för godkännande. Presbyterierna skall bl.a. tillse att kyrklig egendom underhålles på till— fredsställande sätt. — Presbyterierna har tjänstemän och stående kom- mittéer för förberedande arbete m. 111.

Det närmast över presbyterierna ledande organet, provinsialsynoden (the

Denna presbyterialförfattning blev i stort sett genomförd i Skottland. Man utgick där från att Kristus var kyrkans herre och att all kyrklig myndighet skulle utövas i hans namn. Församlingsämbetet är egentligen ett enda, de äldste, å ena sidan lärande äldste (prästerna), å den andra styrande äldste med diakoner såsom medhjälpare i ämbetet. Instanser inom kyrkostyrelsen är församlingsrådet (kirk session), bestående av lokalför- samlingens pastor och styrande äldste, presbyteriet, som utgöres av en lärande och en styrande äldste från varje församling inom en mindre grupp av församlingar, pro- vinsialsynoden och nationalsynoden (general assembly), den högsta lagstiftande och dömande myndigheten. Inom den presbyterianska kyrkan utsågs ursprungligen de äldste på det sätt, att kollegierna kompletterade sig själva; sedermera infördes val. — Presbyterialförfattningen har inte varit utan betydelse vid det svenska kyrkomötets till- komst. (Notisen i Nordisk Familjebok är författad av biskopen E. M. Rodhe.)

17 I Cox: Practise and Procedure in the Church of Scotland uttalas (s. 8) om the Kirk Sessions uppgifter: The Kirk Session concerns itself with the affairs of the Church in a parochial area, over which, as a rule, only one presbyter is placed to minister in spiritual things, with Whom are associated ruling elders, to take counsel with him and give help to him in religious matters within the bounds of the parish.

Provincial Synod, 12 till antalet), består av ledamöterna i presbyterierna inom synodens område samt några ledamöter från »angränsande» synoder. Den sammanträder minst en gång om året. Synoden mottager redogörelser från presbyterierna om den kyrkliga verksamheten m. m., vilka redogörelser med synodens uttalande redovisas till kyrkomötet. Synoden kan upptaga varjehanda frågor rörande församlingar eller presbyterier inom synodens område. Synodernas verksamhet är av mindre betydelse än presbyteriernas. Deras funktion är närmast rent formell.

Kyrkans högsta myndighet, kyrkomötet (the General Assembly), samman- träder varje år under tio dagar. Presbyterierna väljer årligen en fjärdedel av sina medlemmar -— lika antal präster och äldste _ till ledamöter av kyrkomötet. Detta består av mer än 1 700 personer. Kyrkomötet har i stor utsträckning inhämtat presbyteriernas mening i olika frågor innan beslut fattas. För ändring av bestämmelser rörande lära, styrelse, gudstjänst och kyrkotukt erfordras samtycke av en majoritet om minst två tredje- delar av presbyterierna. Kyrkomötet arbetar till stor del genom olika kom- mittéer, permanenta eller mera tillfälliga, som avger yttranden och förslag till kyrkomötet, vilket beslutar i frågorna. Det stora antalet ledamöter medför vissa svårigheter. Beslut fattas i allmänhet genom acklamation.

Kyrkomötet, vars ledande man är the Moderator, vilken skall vara präst- vigd, tillsätter en del tjänstemän, »the Principal Clerk» (den ledande be- fattningshavaren i kyrkans kansli, vilken skall vara präst), »the Depute Clerk» (vanligen en präst; båda heltidsanställda), »the Procurator» (råd- givare i frågor av juridisk natur till the Kirk Sessions, presbyterierna, synoderna och kyrkomötet), »the Law Agent» (erhåller uppdrag i upp- kommande frågor av »the General Assembly's Committee on General Ad— ministration»), »the Solicitor of the Church of Scotland» (heltidsanställd jurist i kyrkans kansli), »the London Agent» (rapporterar om Sådana förslag, debatter, beslut m.m. i parlamentet, som direkt eller indirekt har intresse för kyrkan).

Såsom ovan berörts utses präst av de personer inom församlingen, som är upptagna på »the Communion Roll», och personer över 21 år, som av the Kirk Session betecknats som »adherents» (se ovan 3. 158). En förbe- redande kommitté som upprättar förslag tillsättes, varefter valet sker vid ett sammanträde med dem som sålunda äger deltaga i avgörandet. Valet skall för att äga giltighet fastställas av presbyteriet.

Inom the Church of Scotland finns inte några fastställda avgifter, som medlem i kyrkan är skyldig att utgiva. Kyrkan finansierar sin verksamhet genom gåvor (liksom i England förekommer bl.a. s.k. seven year cove- nants), kollekter, insamlingar m.m. —— enligt uppgift betalar medlem- marna totalt sett genomsnittligt omkring 41/2 pund om året samt av— kastning av kyrklig jord. Förvaltningen av denna, som för övrigt inte är särskilt omfattande, utövas av två centrala organ. -— Kyrkan erhåller ett

till beloppet fixerat tionde från ägare till all jord i Skottland (en s.k. grundskatt; sådan utgår även för andra ändamål i Skottland) oberoende av om ägaren tillhör the Church of Scotland eller ej. Totalt inflyter genom tiondet omkring 400 000 pund/år. En kyrklig budgetkommitté har in- seendet över frågor rörande kyrkans ekonomiska förhållanden. Ekonomiskt svaga församlingar kan erhålla hjälp men skall alltid svara för minst två tredjedelar av prästlönen. De ekonomiska förhållandena i the Church of Scotland är något bekymmersamma. Prästerna är garanterade en minimi— lön av 950 pund per år.

U.S.A.

Antalet kristna kyrkor i USA är omkring 260. Därtill kommer ett antal halvkristna samt icke-kristna samfund.

De olika kyrkorna står fria från staten; relationen kyrka—stat i USA brukar karakteriseras med tesen om »a wall of separation between church and state». De kristna kyrkorna, de flesta med ursprung i Europa, har av historiska och religiösa skäl olika organisation och förvaltning. Katolska kyrkan med sin världsomspännande organisation företer i huvudsak samma mönster som i Europa. De protestantiska kyrkorna har, efter skilsmässa från staten eller tillkomna som fria kyrkor, kommit att uppvisa en del sär— drag. De lutherska kyrkorna har följt olika utvecklingslinjer, till en början ofta i avsevärt beroende av arvet från Europa, inom viss språkgrupp eller nationalitet. Så t. ex. har de finska, norska och svenska språkgrupperna i USA stått i kontakt med sina hemländers kyrkor och i sina samfund i USA upptagit åtskilligt av hemkyrkornas organisation och övriga särdrag. Under senare år har en stark tendens till samgående gjort sig gällande bl. a. mellan närstående lutherska kyrkor. Alltjämt finns dock ett tiotal olika sådana. De tre största är Lutheran Church in America, omfattande bl.a. den största svenska kyrkan i USA, d.v.s. Augustanasynoden, vidare the American Lutheran Church med bl. a. den norska lutherska kyrkan i USA samt Lutheran Church—Missouri Synod.

Då en skildring av kyrklig organisation och förvaltning i USA måste begränsas, väljer utredningen av naturliga skäl att beskriva förhållandena inom den kyrka, som genom Augustanasynodens införlivande däri har mest anknytning till Sverige, d.v.s. Lutheran Church in America. En skildring ges av kyrkans beslutande och verkställande organ och relationen mellan dem. Eftersom situationen i USA är av betydande intresse på grund av den erfarenhet som där under avsevärd tid vunnits av hur fria kyrkor organiserats och fungerar, göres framställningen relativt detaljrik.

Lutheran Church in America i fortsättningen betecknad LCA har bildats genom att ett betydande antal närbesläktade kyrkor, bl. a. den finska och svenska men ej den norska, gått samman till en hela USA och Kanada

omfattande kyrkobildning med gemensam ledning. De nationella särdrag som präglat flera av de kyrkor som nu ingår i LCA har väsentligen upp- getts och en territoriell indelning har gjorts i 31 synoder, vartill kommer en militär församling. Helt genomförd är den territoriella principen, även bortsett från den militära församlingens existens, dock ej. En möjlighet har sålunda hållits öppen att med LCA förena även kyrkor, som ej för egen del godtar en territoriell uppbyggnad. Synoder med tydliga språkliga eller nationella karakteristika äger således ansluta sig på icke-territoriell grund; detta utsäges i kyrkans konstitution uttryckligen om t. ex. den finska kyr— kan. Anslutning av kyrka till LCA skall godkännas av LCA:s beslutande organ, konventet, med % majoritet.

Samgåendet i LCA har haft konsekvenser även lokalt, i det att till en och samma lutherska församling förts förutvarande medlemmar i t. ex. Augustanasynodens och andra anslutna kyrkors församlingar på orten. 1 större befolkningscentra med flera församlingar tillhörande LCA förekom— mer dock en uppdelning efter de gamla kyrkogränserna, så att t. ex. förut- varande medlemmar av en församling tillhörande Augustanasynoden allt- jämt söker sig till samma kyrka, oavsett var de bor inom orten.

Formellt är icke de förutvarande kyrkorna medlemmar i LCA, utan som medlemmar'anges församlingar och präster i de kyrkor som bildar LCA. Medlemskap beviljas församlingar och präster genom den synod, inom vars territorium de finns eller _— om synoden är icke-territoriell — som de till art och historia tillhör. Sedan de inordnats i synoden medges försam- ling och präst inträde i kyrkan av dess konvent.

I fortsättningen skildras först den centrala organisationen och förvalt- ningen inom LCA och därefter motsvarande förhållanden inom synoden och församlingen. Särskilda uppgifter lämnas om präster, om val och om viss ekonomisk förvaltning.

Kyrkan (LCA)

För LCA gäller en gemensam konstitution samt särskilda by-laws eller följdförfattningar.

De högsta organen inom LCA är konventet samt presidenten och Executive Council.

Konventet är kyrkans högsta lagstiftande myndighet. Vissa generella bestämmelser kan beslutas även av synod eller församling, såsom egen konstitution med följdförfattningar. Konvent hålles vartannat år på tid och plats som Executive Council bestämmer. Extra konvent kan hållas för särskilt ändamål på kallelse av presidenten efter begäran av antingen minst % av delegaterna i Executive Council eller av presidenterna i mer än hälf- ten av synoderna.

Ledamöter i konventet är dels representanter för församlingar och

I 1

präster i varje synod med präster och lekmän till lika antal, dels, ex officio, kyrkans högsta tjänstemän (presidenten samt sekreterare och skatt- mästare). Antalet delegater skall vara omkring 700 och bestämmes för varje synod av Executive Council på grundval av antalet församlingar i synoden; varje synod skall representeras av minst en präst och en lekman.

Ändringar i konstitutionen må föreslås i konventet av minst 20 dele- gater från minst 5 synoder och skall för att bli gällande antagas av två på varandra följande konvent med % majoritet i vartdera.

För antagande eller ändring av följdförfattningarna erfordras beslut av ett konvent med % majoritet. Förslag skall framställas skriftligen till konventet av minst 5 delegater.

För beslut i övrigt krävs anslutning från en majoritet av delegater från en majoritet av synoder.

De högsta förvaltningsorganen i LCA är som nyss nämnts dels tre av konventet för 4 år valda tjänstemän, varav en president och en sekre- terare, båda präster, och en skattmästare, som kan vara präst eller lekman, dels Executive Council, som består av nämnda tre tjänstemän samt 30 av konventet för 4 år valda ledamöter, hälften präster och hälften lekmän. Av de 30 ledamöterna, vilka kan omväljas en gång i följd, får ej mer än två vara från samma synod.

Presidenten är kyrkans högste ledare. Han är självskriven ordförande i konventet och ex officio kyrkans främste representant i mellankyrkliga sammanslutningar och nämnder. Vidare utövar han den högsta tillsynen även över sekreterarens och skattmästarens kontor. Han biträdes av ett av honom själv utnämnt råd. LCA har sålunda inte biskopar.

Executive Council tjänstgör som en kyrkans styrelse och har mellan kon- venten viktiga funktioner av samordnande och verkställande art. Rådet skall sammanträda minst fyra gånger varje år. Det äger att mellan konven- ten i kyrkans namn göra uttalanden i sociala och moraliska ämnen, där- vid för uttalande erfordras % majoritet. Beslut fattas eljest med enkel majoritet. Executive Council utnämner en ständig kommitté för samarbete med övriga lutherska kyrkor med presidenten som ordförande och med skyldighet att avge berättelse till konventet. För representation i ekumeniska sammanhang utnämner rådet officiella delegater att jämt presidenten repre- sentera kyrkan.

I nära anslutning till Executive Council arbetar ett stort antal nämnder och kommittéer, såsom nämnder för amerikansk mission, världsmission, collegeutbildning, teologisk utbildning, församlingsfostran, pensioner, pub- likationer och socialt arbete samt kommittéer för evangelisation, guds- tjänster, ungdomsarbete, offerverksamhet, kyrkliga tidningar, press, radio och television samt kyrklig arkitektur.

Beslut att kommitté skall tillsättas fattas av konventet, men ledamöterna utses av Executive Council och kommittén arbetar under ledning av Exe-

cutive Council och ansvarar inför detta. Även kommittéernas ledamöter utses för 4 år och får omväljas en gång i följd. Presidenten är ex officio ledamot i de ständiga kommittéerna. Rapport avges av kommittén via Executive Council till konventet. Tjänstemän i kommittéerna tillsättes av Executive Council efter förslag av kommittén.

Särskilda organisationer finns inom kyrkan för män, kvinnor och ung- dom. De har i betydande grad självstyre. Kyrkans president har dock enligt kyrkans konstitution säte och stämma i organisationernas konvent och styrelser. Varje sådan organisation äger. utse en rådgivande ledamot i envar av kyrkans nämnder och kommittéer. Verksamhetsberättelse skall avges till kyrkans konvent.

Tjänstebefattningar för varje nämnd och kommitté bestämmes till art och antal av konventet eller Executive Council. Nämnder, kommittéer och organisationer äger själva utse innehavare av tjänst men skall härvid rådföra sig med presidenten i kyrkan. Förordnande gäller för 6 år och kan förnyas obegränsat antal gånger. Tjänsteman kan ej väljas till ledamot i Executive Council, nämnd eller kommitté och ej heller i kyrkans nedan angivna domstol. Tjänsten skall lämnas vid utgången av det kalenderår under vilket vederbörande fyller 67 år.

En kyrkans egen domstol behandlar ärenden som hänskjutits till den av kyrkans konvent eller Executive Council eller av synodernas konvent eller verkställande organ. Domstolen består av 9 ledamöter, varav 6 präster och 3 lekmän. Ledamöterna väljes av kyrkans konvent för 6 är högst två gånger i följd. För beslut krävs att 6 ledamöter är ense. Domstolen avger berättelse direkt till konventet. Dess domar kan överklagas till och ändras av konventet. På uppdrag av konventet kan domstolen också tjänstgöra som rådgivande organ åt konventet bl.a. i lärofrågor. Domstolen utser egna tjänstemän.

Synoder

De 31 synoderna representerar som ovan angivits väsentligen en territoriell indelning av LCA. De undantag som göres för anslutna samfund med språk- liga eller nationella särdrag har historisk grund och sammanhänger med att den allmänna utvecklingen mot enhetlighet inom den väldiga förbunds- staten ännu ej är avslutad.

Varje synod skall ha en egen konstitution, vilken skall godkännas av kyr- kans konvent eller Executive Council. Liksom kyrkan har varje synod även ett eget konvent och egen president, sekreterare och skattmästare.

Synodens konvent utgöres av minst en lekmannarepresentant från varje församling och av synodens samtliga präster. Om synodens konstitution så stadgar må extra delegater utöver en från varje församling utses.

Varje synod äger själv sköta sina angelägenheter men skall, om kyrkan

4 ;r- : at:-_. a...—-____._ ....

beröres, inhämta dess samtycke. Användes inom synoden andra kyrkliga böcker såsom kyrkohandbok, psalmbok och katekes —— än de av kyrkan beslutade, skall godkännande inhämtas av kyrkans konvent. Synoden äger att till kyrkans konvent inge framställningar som berör kyrkan.

Synoden skall leda och uppmuntra församlingar och präster i deras arbete, vaka över enheten i bekännelsen och medla i tider av tvister och söndring. Den har det primära ansvaret för rekrytering, utbildning och ordination av präster och skall ta ansvar för ett teologiskt seminarium, utse styrelse för detta och skaffa medel till verksamheten. Den skall vidare ge finansiell hjälp till blivande präster för studier vid college och seminarier. lnval av församlingar ankommer som tidigare nämnts på synoden. Ytter— ligare har synoden bl.a. att inom sina gränser verka för kristen tro och kyrkans intresse, att svara för kyrkotukten, att stimulera församlingarnas evangelisations— och barmhärtighetsarbete, att underhålla sociala missio- ner, att ordna högre utbildning genom kyrkliga colleges, att reglera grän— serna mellan församlingarna, att i enlighet med synodens konstitution av- göra från församlingarna överklagade mål, att utse delegater att i kyrkans konvent representera församlingar och präster inom synoden, att skapa och utveckla medel för effektivt samarbete med kyrkans centrala nämnder och kommittéer och att inom vederbörande stat delta i de samkristna rörelser som godtagits av kyrkan.

Synodens president skall på kallelse från Executive Council inställa sig inför detta. Han äger att för arbetet inom synoden ställa förslag till Exe- cutive Council eller söka deSS råd. En konferens mellan synodernas presi- denter samt kyrkans president, sekreterare och skattmästare hålles minst en gång varje år. Konferensen sammanträder på kallelse av kyrkans presi- dent eller på begäran av minst 7 synodpresidenter. Kyrkans president är ex officio ordförande i konferensen.

Församlingar

Församling skall antaga egen konstitution. Denna skall dock underställas synoden. Göres ändring eller tillägg som avser läran eller tillhörigheten till kyrkan är giltigheten beroende av synodens godkännande. Församlingen väljer lekmannadelegater till synodens konvent samt representanter för församlingen och dess präster i kyrkans konvent.

Varje församling skall vinnlägga sig om att systematiskt bidraga till de kostnader som uppförts i budgeten för kyrkan och synoden.

Suspension eller uteslutning av församling sker om församling avviker från kyrkans bekännelse, vägrar eller underlåter att utöva kyrkotukt över sina medlemmar eller medvetet åsidosätter kyrkans eller synodens konsti- tution eller beslut. Suspension eller uteslutning beslutas av synodens kon- vent med % majoritet.

Delas församling till följd av inbördes splittring och förnekar därvid en av de stridande parterna kyrkans lära eller vägrar den att handla enligt kyrkans konstitution eller eljest enligt sina förpliktelser som medlem i kyrkan, skall den andra parten, vare sig den är i majoritet eller minoritet, om den kvarstår i kyrkans gemenskap erkännas som den lagliga försam- lingen och skall ha äganderätten till församlingens egendom. Utträder en församling utan synodens samtycke ur kyrkan eller förklarar synoden att församlingen upphört att fungera, skall församlingens egendom tillfalla synoden.

Övergång till annan luthersk kyrka kan medges församling av synoden.

Präster

Prästkandidat skall för prövning infinna sig personligen inför synodens examenskommission, vilken utses till 3/5 av synoden och till 2/5 av kyrkans Executive Council. För varje präst utfärdar synodens president ett särskilt certifikat. Präst är ex officio ledamot av synoden och har rösträtt i denna.

För prästerna gäller särskilda förhållningsregler. Bryter präst mot dessa må det påtalas inför en särskild disciplinnämnd. Ärendet må anhängiggöras av minst 10 medlemmar i församlingen, av kyrkorådet, av 5 präster i synoden eller av synodens president. För processen gäller detaljerade före- skrifter. Som straff kan användas avsättning. Möjlighet finns att appellera till högre kyrklig instans.

Val

För val inom kyrkan tillsätter presidenten en valberedning med en sam- mankallande och ytterligare 24 ledamöter. Sekreteraren publicerar en lista å samtliga vakanser. Nominering må ske även direkt vid konvent. Val sker genom sluten omröstning med enkel majoritet. För val av president erford- ras % majoritet. Vinnes ej genast sådan, erfordras vid en andra valomgång, därvid nya namnförslag ej får ställas, % majoritet. Uppnås ej heller sådan majoritet, sker val mellan de två, som i andra omgången erhållit flest röster, därvid enkel majoritet är tillräcklig.

Ekonomi

Skillnaden mellan de i kyrkans budget upptagna utgifterna och kyrkans fasta inkomster fördelas proportionellt på synoderna och genom dessa på församlingarna. Församlingarna har att bidraga till såväl kyrkans som synodens finansiering. Deras bidrag delas på kyrkan och synoden propor- tionellt efter respektive budgets storlek. En reserv om ca 16 % av nästa års budget skall uppläggas i utjämnande syfte. Visar det sig under budget- året att de beräknade bidragen ej inflyter, skall ny budget uppgöras.

I en Common Investing Fund investeras de permanenta fonder och lång- siktiga reserver som tillkommer kyrkan, dess synoder, nämnder (utom nämnden för pensioner) och verksamhetsgrenar samt organisationer. I den mån institutioner och församlingar så beslutar, placeras också deras tillgångar i fonden. Ledningen av fonden utövas av Executive Council.

Executive Council skall vidare verka för gåvor och donationer till kyrkan och upprättar härför en särskild fond, vars verksamhet ledes av en av Executive Council utsedd grupp direktörer. Executive Council utser vidare årligen en särskild investeringskommission som handhar placeringen av kyrkans tillgångar.

Medlemskap

I fråga om medlemskap i evangelisk-lutherska kyrkor i USA gäller allmänt att inträde sker genom dop; för tidigare döpta genom anmälan eller ansö— kan om inträde. Dop av barn medför sålunda vanligen medlemskap i kyrka.

Kap. 3. Medlemskap i Svenska kyrkan

Inledning

Reglerna för medlemskap i organisationer i allmänhet, t.ex. ideella för— eningar, bestämmes av organisationerna själva. Några lagbestämmelser om ideella föreningar finns inte. Medlemskap i en dylik förening vinnes i all- mänhet efter anmälan eller ansökan om inträde. Emellanåt förekommer där- vid en prövning av styrelsen eller annat organisationens organ huruvida sökanden uppfyller de krav, som kan vara bestämda i stadgar eller eljest gällande. Den inträdande får genom medlemskapet rättigheter och skyldig- heter gentemot organisationen. Medlemskapet upphör i och med att med- lemmen utträder eller uteslutes.

Då det gäller tillhörighet till kyrkan finns emellertid från religiösa ut— gångspunkter ett annat synsätt. Såsom tidigare (s. 123) berörts utgår den inom Svenska kyrkan företrädda folkkyrkosynen från kyrkans erbjudande av Guds förekommande nåd till människorna och från att i princip alla människor i riket omfattas av kyrkans verksamhet. Frågeställningen in- träde-utträde och den föreningsmässiga uppfattningen om medlemskapet framstår därför inte som adekvat ur kyrklig synpunkt. Kyrkan kan över huvud taget, hävdas det, inte jämföras med organisationer av föreningsmäs- sig typ, och vad som gäller i fråga om dessa behöver således ej vara modell— bildande för kyrkan vare sig faktiskt eller rättsligt. I princip bör kyrkan äga rätt att själv föreskriva vem som skall anses tillhöra kyrkan. Staten bör med hänsyn till religionsfriheten ej ingripa i regleringen av denna fråga i vidare mån än som erfordras för att hävda den enskildes rätt att stå utan- för kyrkan.

Före 1951 års religionsfrihetslag fanns inte några uttryckliga bestämmel- ser om medlemskap eller om inträde i Svenska kyrkan. Vid kyrkobokfö- ringen redovisades s.k. främmande trosbekännare särskilt. Alla andra be- traktades såsom tillhörande Svenska kyrkan. I 3 5 förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöv- ning, vilken gällde till den 1 januari 1952, fanns stadganden om förfarings- sättet då medlem av Svenska kyrkan, som omfattade främmande kristen tro, önskade utträda ur kyrkan. Från kyrklig sida använde man emellertid inte gärna begreppen medlem och medlemskap. Man talade hellre om till- hörighet till kyrkan.

I 1951 års religionsfrihetslag infördes stadganden om medlemskap och om inträde liksom om utträde ur kyrkan. Att positiva bestämmelser om med- lemskap infördes sammanhängde bl.a. med att Svenska kyrkan alltmer

. ......—...—..-__ ..

kommit att uppfattas som ett självständigt, om ock med staten organisato- riskt förbundet, trossamfund. I religionsfrihetslagen angavs kyrkan också uttryckligen som ett trossamfund. Vidare hade praktiska skäl exempelvis behovet av att fastställa vilka som hade rättigheter och skyldigheter gent- emot kyrkan, t. ex. rösträtt vid kyrkliga val och skyldighet att erlägga kyrkoskatt —— talat för att, såsom i allmänhet var fallet i organisationer av olika slag, tillhörigheten till kyrkan bestämdes genom uttryckliga regler om medlemskap.

Enligt nu gällande bestämmelser för medlemskap i Svenska kyrkan är inträdet bestämt på annat sätt än som vanligen gäller i fråga om organisa- tioner av föreningsmässig typ. I religionsfrihetslagen stadgas sålunda att barn i äktenskap vid födseln inträder i kyrkan, om båda föräldrarna eller en av dem tillhör kyrkan. Vissa undantag kan förekomma i sistnämnda fall, se nedan s. 170. Barn utom äktenskap inträder vid födseln i kyrkan, om modern tillhör kyrkan.

Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör Svenska kyrkan skall utan särskild ansökan anses upptagen i kyrkan, om han är evangelisk- luthersk trosbekännare. Undantag från dessa regler sker, därest anmälan gjorts att vederbörande barn eller vuxne person inte skall tillhöra kyrkan. Inträde i annat fall i kyrkan än som nu sagts vinnes efter ansökan, varvid viss prövning förekommer huruvida sökanden skall upptagas såsom med- lem.1 Utträde ur kyrkan sker genom anmälan (muntlig eller skriftlig). Ute- slutning förekommer däremot inte inom Svenska kyrkan.

Av särskilt intresse är frågan om barns medlemskap i kyrkan, i första hand gällande regler om barns inträde vid födseln. Utredningen har funnit det lämpligt att redan i detta sammanhang uppehålla sig vid nämnda reg- ler och därvid något ingå på motiven till dessa samt att i samband därmed beröra vissa frågeställningar som aktualiseras vid diskussion om frågor rörande medlemskap för barn.

Vid utformningen av religionsfrihetslagens stadgande att barn inträder i kyrkan vid födseln, därest föräldrarna eller i vissa fall en av dem tillhör denna, beaktades religiösa (teologiska) uppfattningar inom Svenska kyr- kan i fråga om tillhörigheten. Det uttalades sålunda i förarbetena till la- gen bl. a. att ett ställningstagande till olika principer för reglerande av med— lemskapet i kyrkan måste ske med beaktande av de förhållanden, under vil- ka kyrkosamfundet framvuxit och de traditioner som utbildats kring detta.

1I 10 5 andra stycket religionsfrihetslagen stadgas sålunda: Visar sökanden att han är döpt i svenska kyrkans ordning, skall han upptagas i kyrkan. Detsamma skall ock gälla om sökanden erhållit den undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga omständigheter bör fordras, och inför pastor avgiver muntlig försäkran att ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl. (Bestämmelserna i religionsfri- hetslagen om medlemskap i Svenska kyrkan har fullständigt återgivits ovan 5. 44 f. i Avd. 1.)

En avgörande synpunkt vid behandlingen av frågan om grunderna för medlemskapet borde vara, att lagstiftningen icke mer än nödvändigt skulle ingripa i personliga religiösa förhållanden ( prop. nr 100/1951 5. 53). Att föräldrarnas förhållande till kyrkan utan någon särskild åtgärd i huvud- sak skulle bestämma även barnets förhållande i detta avseende byggde på hävdvunna grundsatser (s. 54). Utgångspunkten för principen att barnen i fråga om medlemskapet borde följa föräldrarna enligt i stort sett auto- matiskt verkande regler var, att föräldrar och barn borde utgöra en ge- menskap i konfessionellt hänseende (s. 143).

Ur rättslig synpunkt torde, då det gällde barn till föräldrar som båda tillhörde kyrkan, bestämmelserna ha byggt på en presumtion att sådana för— äldrar önskade att deras barn skulle inträda som medlemmar av kyrkan. De fall, då den ene av föräldrarna men ej den andre tillhörde kyrkan, an- sågs (prop. s. 144) inte kunna lösas genom en regel att företräde lämnades åt den ene makens faderns eller moderns # religiösa uppfattning, enär detta syntes icke stå i samklang med principen om makars likställighet. Det återstod att välja mellan att låta barnet inträda i kyrkan eller låta det stå utanför. Det ansågs uppenbart att i valet mellan dessa alternativ avgö— rande vikt måste fästas vid att den övervägande delen av befolkningen till- hörde kyrkan. Att i dessa fall utgå från att barnet skall inträda i kyrkan an- sågs också bäst överensstämma med kyrkans karaktär av folkkyrka. (För ett fullständigare referat av föredragande departementschefens uttalanden i denna del hänvisas till redogörelsen nedan, 5. 176.)

I de fall då endast den ene av föräldrarna tillhör kyrkan skall barnet anses inte ha inträtt ikyrkan, om föräldrarna eller, då vårdnaden ej tillkom- mer dem gemensamt, den som har vårdnaden inom sex veckor från har- nets födelse anmäler att barnet inte skall tillhöra kyrkan. Har föräldrarna före äktenskapets ingående eller eljest före barnets födelse skriftligen över- enskommit att barnet inte skall tillhöra kyrkan, kan en av dem, utan hin- der av att även den andre har del i vårdnaden, göra sådan anmälan. Skulle föräldrarna inte kunna enas om en sådan anmälan här föreligger en motsvarighet till vad som gäller i fråga om anmälan om utträde —- kom- mer barnet sålunda att vara medlem i kyrkan.

Nedan i avsnittet I redogöres utförligare för förarbetena till nuvarande religionsfrihetslag såvitt angår medlemskap i kyrkan.

Frågan om reglerna för medlemskapet är central i samtliga de av utred- ningen uppställda hypotetiska lägena. Skilda uppfattningar om den lämpli- gaste utformningen av dessa regler föreligger såväl när det gäller medlem- skapet i kyrkan vid ett bibehållande av statskyrkosystemet (A-läget) som då fråga är om en fri kyrka (B-, C- och D—lägena). För utredningen knyter sig intresset i denna del huvudsakligen till frågan om och i viken utsträck- ning staten kan ha anledning att medverka vid bestämmandet av de regler

som skall gälla beträffande medlemskapet. För A-läget finns anledning att utgå från att bestämmelserna, såsom för närvarande är fallet, meddelas ge- nom lagstiftning. Reglerna för medlemskapet i ett fritt läge ankommer där- emot i princip enbart på kyrkans organ. Kyrkan är nämligen då ur rättslig synpunkt att betrakta som en ideell förening. Staten utövar nu inte någon kontroll av ideella föreningars stadgar och sålunda inte av vad som kan gälla rörande medlemskap i sådana föreningar. Begäran om utträde kan dock icke vägras när det gäller trossamfund (4 5 religionsfrihetslagen; sam- ma torde på grund av allmänrättsliga regler gälla i fråga om andra slag av föreningar). För B-läget uppkommer den särskilda frågan om och i vilken utsträckning statligt bestämmande beträffande medlemskapet kan anses motiverat med hänsyn till det förhållandet att kyrkan i detta läge förut- sättes vara tillerkänd beskattningsrätt.

Olika uppfattningar har, såsom i det föregående antytts, framförts om vad som bör utgöra grunden för medlemskapet; om detta skall bestämmas genom föräldrarnas kyrkotillhörighet, genom dop eller genom ansökan, om föräldrarna skall äga bestämma beträffande sina barns kyrkotillhörighet eller om personligt bekänd tro skall vara förutsättning för inträde i kyr- kan.2 Den väsentligaste skillnaden mellan olika uppfattningar rörande in- trädet i kyrkan kan hänföras till frågan om föräldrar (eller annan vårdnads— havare) bör ha rätt att ansluta sina barn till ett religiöst samfund eller om begäran om anslutning endast bör få göras av individen själv, då han kom- mit till mogen ålder. Till stöd för den förstnämnda ståndpunkten åberopas att en sådan befogenhet får anses ingå i föräldrars rätt att bestämma om barns uppfostran m.m. För den senare ståndpunkten åter åberopas bl.a. att det måste anses strida mot demokratiens principer om frihet i livsåskåd— ningsfrågor, att annan än individen själv _— vid mogen ålder —— skall kunna avgöra frågan om anslutning till ett religiöst samfund.

Utredningen upptager till behandling olika tänkbara alternativ då det gäller konstituerande av medlemskap under avsnittet II (s. 178 ff.) och redo- gör där för synpunkter som kan anses tala för och emot varje behandlat alternativ. I detta avsnitt bortses dock från den inverkan som särskilda för- hållanden, sammanhängande med de olika hypotetiska lägena (A—D), kan ha i fråga om medlemskapet.

I det därpå följande avsnittet III (s. 193 ff.) behandlar utredningen de un— der II upptagna alternativen i relation till A—D-lägena. Slutligen behandlas i ett särskilt avsnitt (5. 198 ff.) frågor om vad som i händelse av ett upp- lösande av det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat kan tän- kas gälla beträffande medlemskapet för de personer, som är medlemmar i

"3 En fråga av terminologisk karaktär kan vara lämplig att här beröra. Svenska kyrkan är en bekännelsekyrka, vilket innebär att den bygger på viss religiös bekännelse (de augsburgska trosartiklarna m.m.) men inte för medlemskap fordrar personlig tro och bekännelse. Begreppet bekännarekyrka avser däremot ett trossamfund, som uppställer krav på. personligt bekänd kristen tro för tillhörigheten till samfundet.

kyrkan vid själva övergången från det nuvarande till det fria läget, då kyr- kan från att vara en statskyrka förändras till ett fritt trossamfund.

Utredningen vill erinra 0111 att i dess betänkande nr 111, Religionsfrihet (SOU 1964: 13), lämnas en historisk redogörelse av docenten Sture Waller rörande bestämmelserna om medlemskapet och debatten därom. Sålunda behandlas där i kapitel III frågan om formerna för utträde ur Svenska kyr— kan (5. 98—115) och i kapitel IV frågorna om inträde i kyrkan och auto- matisk anslutning (s. 116—130; en redogörelse för debatt m. m. i anslut- ning till antagandet av 1951 års religionsfrihetslag återfinnes ä 5. 99—103 och 123—126). Utredningen lämnar i nämnda betänkande en sammanfattan- de skildring av religionsfrihetsdebatten i Sverige (s. 547—554), huvudsak- ligen såvitt angår statskyrkofrågan. I samband därmed beröres även de- batten om medlemskapet (s. 560—563 och 564—567). — Beträffande ut- talanden om religionsfrihet m.m. i Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och i Europarådets konvention i samma ämne m. m. kan hänvisas till angivna betänkande s. 483 ff. och 556 ff.3

I betänkandet nr IV (SOU 1964:16) har docenten Arne" Palmqvist redo- gjort för de aktuella kyrkobegreppen i Sverige med särskild hänsyn till »problemet kyrka och stat». I en sammanfattande överblick har Palmqvist där bl. a. redogjort för hur man på olika håll inom och utom Svenska kyr- kan vill lösa »spörsmå1et om kyrkotillhörighetens faktiska förutsättning» (s. 236 ff.), d. v. s. medlemskapet ikyrkan.

I. Förarbetena till religionsfrihetslagen, m.m.

Rörande motiveringen till nuvarande stadganden om medlemskapet ('in- trädet) i kyrkan förekom i samband med tillkomsten av 1951 års religions- frihetslag bl.a. följande.

3 Till komplettering av redogörelsen i betänkandet SOU 1964: 13 s. 484 ff. kan rörande det fortsatta arbetet inom FN på en konvention rörande bland annat frågor om religions- frihet nämnas, att underkommittén till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna framlagt förslag till en internationell konvention för undanröjande av alla former av reli- giös ofördragsamhet (Draft International Convention on the Elimination of All Form of Religious Intolerance). FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna har vid ses- sioner 1965, 1966 och 1967 behandlat detta förslag. Av kommissionen antaget förslag rörande inledning och materiella artiklar i en konvention har jämte underkommitténs för— slag till verkställighetsbestämmelser m.m. därefter överlämnats till FN:s ekonomiska och sociala råd. Förslaget skall därefter behandlas av rådet samt generalförsamlingens tredje utskott, innan det slutliga förslaget förelägges generalförsamlingen. Vid sidan av arbetet på en konvention pågår även arbete på en FN-deklaration i samma ämne. Anledningen härtill synes bl. a. vara att det kan tänkas att många stater inte skulle komma att ratifi- cera en konvention, varför man vid sidan av denna önskar ha vissa allmänna uttalanden som bör vara vägledande för alla FN-stater utan att formellt sett vara bindande för dem. Förslag till en deklaration är för närvarande inte framfört så långt som förslaget till en konvention. — FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna behandlade vid sin session 1966 bl.a. en artikel rörande föräldrars rätt att uppfostra sina barn i viss religion eller tro. Se vidare därom s. 181 ff.

. -m—_* _. A..—_a..—

Föredragande departementschefen uttalade i propositionen (nr 100/1951 5. 52):

Då det gäller att bestämma innehållet i de sålunda erforderliga rättsreglerna, måste till att börja med tillses att bestämmelserna om medlemskapet i kyrkan äro förenliga med religionsfrihet. De måste sålunda bereda den enskilde frihet att själv bestämma om sin tillhörighet till kyrkan. Nu gällande inskränkningar i rätten att utträda ur kyrkan kunna därför icke bibehållas.

I fråga om kyrkans karaktär av trossamfund och de principer som ur denna synpunkt borde läggas till grund för medlemskapet anförde departe— mentschefen (s. 52 f.):

Den kyrkliga uppfattningen härom (kyrkans karaktär av trossamfund) har kom- mit till uttryck i den skrivelse som 1929 års kyrkomöte avlät till Kungl. Maj:t i an- ledning av biskopsmotionen. Kyrkomötet anförde i skrivelsen bl. a. att den svenska kyrkan bör vara en evangelisk folkkyrka och att den varken bör förvandlas till en i religiöst avseende obestämd statsfunktion eller till en förening med trånga och snäva gränser. Den närmare innebörden av denna ståndpunkt har utvecklats i motionen. Däri anfördes bl. a. att den fulla tillgången till gemenskap med den kristliga försam- lingen utan villkor skall stå öppen för alla redan från deras tidigaste ålder. Icke heller när det gäller till mogen ålder komna personer bör såsom villkor för med- lemskap uppställas ett visst i konfessionellt, religiöst eller etiskt hänseende re- dan uppnått stadium. Under kyrkomötesdebatten yttrade biskopen Einar Billing — vilken i främsta rummet torde ha varit motionens upphovsman — att, om kyrkan icke kunde bevaras extensivt såsom en folkomspännande kyrka, motionärerna dock icke ville kompromissa med föreningskyrkliga principer, utan ville hålla fast vid att kyrkan av religiösa skäl skall stå öppen för envar, som på något sätt begär dess tjänst, och på det närmaste ansluta sig till hela folkets organisation.

Något väsentligt i den organisationsprincip, som kyrkomötet ansett böra läggas till grund för medlemskapet i kyrkosamfundet, är således att det skall stå den en- skilda människan fritt att, utan hänsyn till ådagalagd personlig tro eller några andra religiösa kvalifikationer, tillhöra kyrkan; sådana religiösa kvalifikationer betraktas, enligt den uppfattning som kyrkan företräder såsom något fördolt som icke kan bli föremål för ett bedömande. Härav följer att det inom kyrkan måste finans utrymme för olika stadier och ståndpunkter i religiöst hänseende och att, å andra sidan, kyrkan får ökade möjligheter att med sin förkunnelse nå det över- vägande flertalet av det svenska folket.

Alternativet till denna organisationsprincip skulle innebära att vissa villkor uppställdes för medlemskap i kyrkan och att på denna grund den enskilda män- niskans religiösa förhållanden underkastades ett bedömande, som kunde leda till att inträde i kyrkan vägrades henne eller att hon bleve utesluten därur.

Departementschefen anförde vidare rörande reglerna för medlemskapet (s. 53):

Ett ställningstagande till dessa olika principer för reglerande av medlemskapet i kyrkan måste ske med beaktande av de förhållanden under vilka kyrkosamfundet framvuxit och de traditioner som utbildats kring detta. Det synes överhuvud taget vid behandlingen av frågan om grunderna för medlemskapet i den svenska kyrkan böra vara en avgörande synpunkt att lagstiftningen icke mer än nödvändigt

bör ingripa i personliga religiösa förhållanden. Vissa lagändringar äro Väl erfor- derliga för att bereda människorna rörelsefrihet. Men det måste ankomma på de enskilda människorna, att, med brukande av sin frihet, själva taga ställning till kyrkan. Den av kyrkomötet förordade organisationsprincipen synes bortsett från dess teologiska motivering, vilken icke här kan komma under bedömande äga sitt värde framför allt däri att den nära anknyter till den bestående ord- ningen, icke ingriper omreglerande i människornas hävdvunna förhållande till kyrkan men väl lämnar dem frihet att själva taga ställning. Detta torde också ut- göra en grundval för bestämmelser om medlemskapet i kyrkan, som ur här före- liggande synpunkter bör tillstyrkas. Åtgärder som syfta till att ändra medlem- marnas förhållande till kyrkan, t. ex. genom att förmå dem till ett bestämdare reli- giöst ställningstagande, kunna få genomgripande konsekvenser, som icke kunna överblickas och som ej med säkerhet skulle stämma väl överens med religions- friheten.

Beträffande frågan om barns förhållande till kyrkan uttalade departe- mentschefen, att denna var en av de viktigaste frågorna, då det gällde att fastställa grunderna för medlemskapet, samt fortfor (s. 53 f.):

Det stora flertalet av kyrkans medlemmar inträder nämligen däri såsom barn och reglerna härom blir således avgörande för kyrkosamfundets sammansättning och karaktär. Även med den utgångspunkten att barn kunna vara medlemmar av kyrkan från deras tidigaste ålder äro olika utvägar möjliga. Detta medlemskap kan regleras på det sättet att föräldrarnas förhållande till kyrkan principiellt är avgörande för barnets, eller också kan det för barnets anslutning till kyrkan krä- vas en på barnets vägnar av dess legale ställföreträdare avgiven viljeförklaring. Tänkbart vore även att i sistnämnda fall viljeförklaringen icke direkt leder till inträde i kyrkan utan att härför även fordras att barnet blir döpt i kyrkans ord- ning. Följer barnet utan särskild åtgärd föräldrarna, blir resultatet att icke endast den enskilda människan utan även generation efter generation kvarstannar i kyr- kan, så länge någon positiv åtgärd för utträde icke vidtages. Fordras däremot en viljeförklaring för inträde, framtvingas ett ställningstagande till kyrkan.

Kommittéförslaget bygger, liksom gällande rätt, i huvudsak på att föräldrarnas förhållande till kyrkan utan någon särskild åtgärd bestämmer barnets. I yttran- dena har den principiella grunden för barns anslutning till kyrkan i allmänhet icke föranlett någon erinran. Några remissinstanser hävda emellertid att dop är en nödvändig förutsättning för medlemskap i kyrkan. En konsekvens av denna upp- fattning för medlemskap i kyrkan synes vara att barn icke kunna anses inträda i kyrkan redan vid födseln utan först vid den senare tidpunkt då dop sker; blir barnet icke döpt kommer det att stå utanför kyrkan.

Departementschefen framhöll vidare att i fråga om barns inträde i kyr- kan gjorde sig gällande samma synpunkter som anförts angående grunder- na i allmänhet för medlemskapet i kyrkan och uttalade i anslutning här— till (s. 54):

Bestämmelserna böra sålunda, såvitt möjligt, bygga på hävdvunna grundsatser. Självfallet måste även i detta sammanhang beaktas att religionsfrihetens krav bli tillgodosedda. Ur religionsfrihetssypunkt kan det emellertid icke i och för sig vara avgörande, om barn växa upp inom eller utom kyrkan. Det väsentliga måste vara att den enskilda människan, sedan hon uppnått en sådan ålder att hon har förmåga att taga ståndpunkt i religiösa frågor, icke hindras att ändra sin ställ-

ning till kyrkosamfundet. Vad särskilt angår frågan om dopet såsom grund för medlemskapet, förhåller det sig visserligen så att det övervägande flertalet av alla barn, vilkas föräldrar tillhöra kyrkan, döpes, men om dop i något fall icke kommer till stånd, anses barnet icke för närvarande stå utanför kyrkan. De reg- ler som nu iakttagas innebära alltså att barnet anses tillhöra kyrkan redan från födseln och ej först från den tidpunkt då dopet sker. Tillräcklig anledning att frångå denna ståndpunkt torde icke föreligga. Mot ett alltför starkt betonande av en skillnad mellan döpta och odöpta synas tvärtom, just då det gäller barn, ganska starka betänkligheter göra sig gällande. Dopet bör således betraktas som en reli- giös angelägenhet och icke utgöra någon ovillkorlig förutsättning för medlemskap i kyrkosamfundet; de döpta böra icke heller anses som mera kvalificerade med- lemmar.

Av vad nu sagts framgår alltså, att enligt min mening barn principiellt böra följa sina föräldrar i fråga om tillhörigheten till kyrkan.

Av intresse är även departementschefens inställning till frågan om med- lemskap för barn i fria samfund. Härutinnan anfördes i propositionen (s. 59 f.) :

De i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om barns samfundstillhörig- het, vilka i det föregående berörts såvitt de avse svenska kyrkan, äro avsedda att gälla även barns tillhörighet till vissa andra religiösa samfund, nämligen sådana som kommittén benämner »särskilda trossamfund»4; däremot avse de icke »tros- sammanslutningar». Kommittén anför att somliga trossamfund icke medgiva att minderåriga upptages i deras gemenskap. Likväl finner kommittén att det icke möter betänkligheter att anse barn tillhöra trossamfund, till vilket de genom för- äldrarna eller en av dem är knutna, och kommittén åberopar att barnen »kun- na förutsättas vara på ett särskilt sätt omfattade av alla trossamfunds intresse och verksamhet». I några yttranden ha invändningar gjorts mot att frågan om barns tillhörighet till annat samfund än svenska kyrkan regleras i lag.

Det torde icke föreligga tillräckliga skäl att i fråga om barn göra avsteg från den nyss angivna grundsatsen att medlemskapet skall ankomma på samfundets eg- na bestämmelser. Jag kan därför icke förorda att, utöver de stadganden som avse svenska kyrkan, några lagbestämmelser meddelas om barns samfundstillhörighet. De religiösa samfunden böra äga frihet att även i detta hänseende själva bestämma förutsättningarna för medlemskap. Något hinder bör således icke föreligga att samfund såsom medlemmar mottager endast vuxna personer. Å andra sidan synes heller icke någon principiell erinran kunna riktas mot att ett religiöst sam- fund genom sina regler om medlemskap låter föräldrarnas förhållande till sam- fundet vara avgörande även för barnets, utan att den som har vårdnaden om barnet behöver särskilt begära inträde för detta. Då en sådan regel i fråga om svenska kyrkan ansetts förenlig med religionsfrihetsprincipen, under förutsätt- ning att rätten till fritt utträde upprätthålles, måste den, under samma förutsätt— ning, godtagas då det gäller annat samfund.

4 I detta avseende föreslog dissenterlagskommittén enhälligt att barn under 15 år skulle följa föräldrarna och i regel tillhöra det samfund dessa tillhörde. Tillhörde för- äldrarna olika samfund skulle faderns samfundstillhörighet vara avgörande för barnets, såvida inte föräldrarna bestämde att barnet skulle tillhöra samma samfund som modern. Det kan slutligen nämnas, att kommittén föreslog att, om icke någon av föräldrarna var medlem av ett trossamfund, barnet skulle tillhöra Svenska kyrkan, såvida föräld— rarna inte förordnade att ej heller barnet skulle tillhöra något samfund. (SOU 1949: 20 s. 42 ff., återgivet i prop. 100/1951, 5. 34 f.)

Som närmare motivering till stadgandena i religionsfrihetslagen rörande barn i äktenskap, vilkas föräldrar inte båda tillhörde kyrkan, anförde före- dragande departementschefen (s. 144):

Vad först angår de fall, då ingendera av föräldrarna tillhör kyrkan, torde i allmänhet icke någon sådan samhörighet mellan dem och kyrkan förefinnas, på vilken en regel om att barnet vid födelsen skall inträda i kyrkan kan grundas. Tillhöra båda föräldrarna annat trossamfund synes detta ligga i öppen dag. Men även om endera eller båda föräldrarna stå utanför varje trossamfund torde det nu sagda äga giltighet. Kommittén har härom anfört att barnen i dylika fall icke au- tomatiskt böra bli konfessionslösa utan räknas som medlemmar i den kyrka med vilken staten är förbunden. Även om detta, såsom kommittén framhåller, i vissa fall icke skulle direkt strida mot föräldrarnas önskan, kan dock i andra fall mot- satsen vara förhållandet. Det torde icke vara möjligt att för sådant barn som nu avses uppställa någon presumtionsregel; det måste överlåtas åt föräldrarna att i egenskap av vårdnadshavare bestämma om barnets tillhörighet till kyrkan.

Det största intresset i förevarande sammanhang tilldrager sig emellertid frågan om barns ställning till kyrkan i det fall, då den ene av föräldrarna men ej den andra tillhör kyrkan. Spörsmålet gäller här, om man bör låta barnet följa den av föräldrarna som tillhör eller den som icke tillhör kyrkan. En utväg är att före— skriva att barnet skall följa fadern eller att barnet skall följa modern. Kommittén har för vissa av de nu avsedda fallen förordat att barnet skall följa fadern. Under remissbehandlingen har även hävdats att det vore naturligare att låta barnet följa modern. En regel som lämnar företräde åt den ene makens religiösa uppfattning synes emellertid icke stå i samklang med principen om makars likställighet. En sådan regel kan ej heller grundas på något allmänt antagande att barnet skulle stå den ene eller den andre av föräldrarna närmare i religiöst hänseende. Ut- vägen att regelmässigt låta fadern eller modern ha företräde, då det gäller att bestämma barnets förhållande till kyrkan, kan alltså uteslutas. Härefter återstår att, som regel, låta barnet inträda i kyrkan eller låta det stå utanför. Det torde vara uppenbart att i valet mellan dessa alternativ avgörande vikt måste fästas vid att den övervägande delen av befolkningen tillhör kyrkan. Att i dessa fall utgå från att barnet skall inträda i kyrkan torde också bäst överensstämma med kyr— kans karaktär av folkkyrka. Visserligen kan icke denna lösning grundas på något antagande att barnets inträde i kyrkan överensstämmer med båda föräldrarnas vilja. En anknytning till kyrkan har dock barnet genom den av föräldrarna som tillhör kyrkan. Det bör emellertid stå föräldrarna öppet, att gemensamt bestäm- ma att barnet icke skall inträda i kyrkan. Det kan väl ifrågasättas, om härför er- fordras någon särskild bestämmelse, då föräldrarna ändå som vårdnadshavare kunna när som helst låta barnet träda ut ur kyrkan. Det synes dock mest tillta- lande att, om föräldrarna inom viss kortare tid efter barnets födelse giva tillkän- na sin önskan att detta icke skall tillhöra kyrkan, barnet anses icke ha tillhört kyrkan från födseln.

Det särskilda utskottet i riksdagen5 underströk i sitt utlåtande (nr 1 s.

5 Ordförande i utskottet var f.d. landshövdingen Rickard Sandler. Varken i riks- dagen eller i kyrkomötet framlades någon motion om att dopet skulle vara det grund- läggande för tillhörigheten till kyrkan. I en motion i riksdagen av herr Lundberg i Upp— sala (II: 488) betecknades det som orimligt att barn skulle inträda i kyrkan genom föd— seln. I övrigt berördes inte i motioner i anledning av propositionen reglerna om med— lemskapet annat än i vissa formella avseenden (att vissa ansökningar skulle få ske skrift- ligen).

62—63), att det så mycket mindre kunde vara något att invända mot den föreslagna principen för barns förhållande till kyrkan, som principen var konsekvent tillämpad även då det gällde barn, vilkas föräldrar icke tillhör- de kyrkan. Det kunde vidare inte bortses från att frågan om barns inträde i kyrkan icke enbart var en lämplighetsfråga ; olika uppfattningar rörande denna fråga syntes ytterst bottna i religiöst motiverade ställningstaganden, vilka icke borde bli föremål för något bedömande i ett lagstiftningsärende. Denna omständighet utgjorde emellertid ett ytterligare skäl att inte från— gå vad som av ålder varit det vanliga, nämligen att barn i stort sett automa— tiskt följde sina föräldrar såsom medlemmar av kyrkan. Det betonades att frågan om barns inträde i kyrkan inte hade något samband med frågan om kyrkans förhållande till staten. Olika intrådesformer, även sådana som byggde på automatiskt verkande regler, kunde förekomma inom religiösa samfund, som intog en fri ställning till statsorganen.

Kyrkolagsutskottet, som underströk att personlig bekännelse inte var villkor för tillhörighet till kyrkan, uttalade i sitt betänkande (nr 20 s. 16— 17) bl. a.: »Av kyrkans samfundskaraktär följer alltså att, då det gäller att uppställa rättsregler för tillhörigheten till kyrkan, den folkkyrkliga orga- nisationsprincipen bör läggas till grund. Enligt denna skall tillhörigheten icke bygga på personlig bekännelse, kyrkan skall stå öppen för envar och principiellt vända sig till hela folket samt lägga tonvikten på det kristna budskapets egen verkningskraft. Härav följer också att bara höra, i fråga om tillhörigheten till kyrkan, principiellt följa sina föräldrar utan att någon särskild åtgärd för deras inträde behöver vidtagas». —— I kyrkomötet berör- des inte i någon motion reglerna om medlemskapet i kyrkan.

Utredningen vill här erinra om sin redovisning ovan av reglerna för med— lemskap dels i fria evangeliska trossamfund i Sverige, där inträde sker efter personligt ställningstagande vid mogen ålder och personligt bekänd kristen tro är förutsättning för medlemskap (s. 127 f.), dels i ledande kyrkor i vissa främmande länder. I Finlands evangelisk-lutherska kyrka (s. 131) grun- das medlemskapet på dopet och för andra än barn genom att man jämväl avlägger kyrkans bekännelse. I den danska folkkyrkan (s. 146) bygger medlemskapet i princip på dopet. I den norska kyrkan (s. 142 f.) blir barn, om föräldrarna eller en av dem tillhör kyrkan, medlem vid födseln under det att annan blir medlem genom anmälan. Det må erinras om framlagt för- slag till lov om trossamfunn och diskussionen i anslutning därtill (se ovan 5. 143). Inom evangelisk-lutherska kyrkor i Västtyskland (s. 148 f.) vin- nes inträde i princip genom dop. Det förutsättes beträffande barn att i prin- cip föräldrarna eller en av dem är evangelisk-luthersk trosbekännare. Barn till evangelisk-lutherska föräldrar anses som medlem så länge inte dopet medvetet fördröjts. Barn till föräldrar, av vilka den ene är medlem av den evangelisk-lutherska kyrkan, anses som medlem så länge samförstånd rå-

der om att barnet skall uppfostras enligt evangelisk-luthersk bekännelse. De nu nämnda bestämmelserna hänföres till die Evangelisch-lutherische Landeskirche Hannovers. Motsvarande regler torde gälla inom andra evan- gelisk-lutherska landskyrkor i Västtyskland. Inom the Church of England (s. 153) finns inte något definierat medlemsbegrepp. Några medlemsför- teckningar föres inte. I församlingarna upprättas dock bl. a. förteckningar över personer, som utfäst sig att mera stadigvarande ekonomiskt stödja kyr- kans verksamhet, och över personer, som förklarat sig intresserade av att deltaga i kyrkliga val i församlingen. Förutsättningarna för att bli uppförd på sådan förteckning är, att vederbörande skall vara döpt, ha fyllt 17 år och vara kyrkobesökare (attending a church). Som den yttersta kretsen med- lemmar i kyrkan brukar räknas alla som är döpta. I the Church of Scot- land (s. 158) är inte frågorna om medlemskapet fullt entydiga. På s.k. Communion Rolls antecknas personer, som förhållandevis regelbundet går till nattvard i the Church of Scotland, vilket förhållande konstituerar »full membership». Även andra personer kan dock räknas som medlemmar, t. ex. de som är döpta i the Church of Scotland, de som tidigare varit uppförda på Communion Rolls m. fl. Man talar om olika kretsar av medlemmar i en för- samling, varvid de medlemmar, som upptagits på the Communion Roll, utgör församlingens inre krets. Beträffande medlemskapet i evangelisk- lutherska kyrkor i USA gäller allmänt att sådant vinnes genom dop. Sålunda medför dop av barn att barnet blir medlem i kyrkan.

II. Olika alternativ i fråga om grunden för medlemskapet

En central och betydelsefull fråga vid bedömandet av olika alternativ rö- rande grunden för medlemskapet i kyrkan är, såsom i det föregående nämnts, om anslutning till denna endast bör få ske av personer som nått så- dan ålder att de själva anses mogna att taga ställning till frågan om med— lemskap, eller om anslutning bör kunna ske även av barn. I sistnämnda fall får barnen företrädas av sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Tänk- bara alternativ när det gäller inträdet (upptagandet) i kyrkan är att detta sker efter ansökan vid mogen ålder eller utan bestämd minimiålder eller genom dop eller också genom att föräldrarnas förhållande till kyrkan läg- ges till grund för medlemskap för barn. Sistnämnda alternativ överens— stämmer med nu gällande regel om inträde vid födseln för barn till för— äldrar, som tillhör kyrkan. Samtliga nu omförmälda alternativ behandlas nedan i den ordning vari de här angivits.

Som ett femte alternativ upptages därefter en ordning utan någon or- ganisationsmässig reglering av medlemskapet.

Avslutningsvis berör utredningen s.k. differentierat medlemskap, vilket kan tänkas kombinerat med samtliga fem alternativ i fråga om grunden för medlemskapet.

1. Inträde i kyrkan efter ansökan vid mogen ålder6

För uppfattningen att anslutning till ett religiöst samfund bör ske efter ansökan vid mogen ålder anges olika skäl. Det betonas bl. a., att anslutning till ett religiöst samfund är ett ställningstagande av livsåskådningskaraktär, som inte bör få avgöras av annan än individen själv, sedan denne nått er- forderlig mognad. Ett religiöst samfund bör inte omfatta andra personer än sådana, som av religiös övertygelse anslutit sig till samfundet. Det strider mot praxis för t. ex. politiska eller fackliga organisationer, att barn under viss ålder inträder som medlem. Vidare framhålles att då utformningen av reglerna för medlemskapet i Svenska kyrkan aktualiserades i samband med religionsfrihetslagen, meddelades sådana bestämmelser om barns in- träde som medlem, vilka knappast har någon motsvarighet på andra om- råden än det religiösa. Det förhållandet att staten genom medverkan vid lag- stiftningen uttryckligen »sanktionerade» ifrågavarande för Svenska kyr- kan gällande regler måste anses föranlett av det traditionella sambandet mellan kyrka och stat. Det vore vidare att märka, att utöver de stadganden, som avser Svenska kyrkan, några lagbestämmelser inte meddelats om barns samfundstillhörighet.

Utredningen vill i anslutning till nu relaterade synpunkter framhålla föl- jande. I motiven till lagstiftningen har uttalats att även fria samfund äger uppställa regler i fråga om barns inträde i kyrkan. Regeln att barn vid föd- seln i allmänhet blir medlem av Svenska kyrkan, om föräldrarna eller en av dem tillhör kyrkan, har till en del föranletts av hänsynstagande till den inom kyrkan rådande folkkyrkosynen. _ Spörsmålet om barn överhuvudtaget borde kunna vara medlem i ett religiöst samfund var på det hela taget inte föremål för skilda meningar vid tillkomsten av nu gällande bestämmel— ser (jfr dock den i noten å s. 176 omnämnda motionen i riksdagen av herr Lundberg i Uppsala).

Mot en ordning med inträde efter ansökan vid mogen ålder åberopas att en sådan ordning skulle komma att grundas på uppfattningar rörande med- lemskapet, vilka inte överensstämmer med den kyrkosyn, som anses grund- läggande för Svenska kyrkan, utan på en religiös syn på medlemskapet, som är kännetecknande för de frikyrkliga samfunden (bekännarekyrkorna). Det framhålles därvid, att kyrkan önskar mottaga även barn som medlemmar

6 För inträde enligt detta alternativ kan viss minimiålder erfordras. Denna skulle kunna bestämmas till 14 eller 15 är (vanlig ålder för konfirmation), 16 år (den ålder då under- årig enligt lag äger råda över vad han förtjänat genom eget arbete) eller 18 år (den ålder då underårig enligt lag själv äger ta tjänst eller annat arbete och som nu även gäller i fråga om egen ansökan om inträde i och utträde ur kyrkan enligt religionsfri- hetslagen). Därjämte kan möjligen ifrågakomma en föreskrift, därest gränsen sättes lägre än 18 år, att den som är under 18 år, skall ha föräldrarnas medgivande att söka inträde i kyrkan. Minimiåldern för inträde inom de frikyrkliga samfunden skiljer sig något mellan olika samfund. Vanligen anses inträde kunna ske från och med någon av åldrarna 15—18 år. Vederbörande person anses då vara mogen att själv ta ställning i religiöst hän— seende.

och att frågan om anslutning av barn till ett religiöst samfund är en del av den på föräldrarna ankommande rätten att bestämma om barnens uppfost- ran bl. a. i religiöst avseende.

Utredningen behandlar till en början det på föreningsmässig grund an- förda argumentet att anslutning av barn till en organisation av ideologisk el- ler politisk karaktär inte bör få ifrågakomma. Det kan härutinnan konsta- teras, att det inte finns någon lagstiftning rörande ideella föreningar utan att organisationerna sj älva äger bestämma bl. a. vad som skall gälla i fråga om inträdet. Något lagligt hinder mot att en organisation intager barn som medlemmar finns sålunda inte i vårt land.

En del organisationer kan av allmänideologiska skäl avböja anslutning av personer i alltför tidig ålder. Så har t. ex. en politisk ungdomsorganisa- tion fastställt minimiåldern för medlemskap till 15 år. Av praktiska skäl förekommer det med hänsyn t. ex. till att en organisations verksamhet är inriktad på frågor, som inte berör barn, att medlemskapet uttryckligen el- ler underförstått begränsas till personer som nått viss ålder.

Det torde i praktiken vara så att det, om man bortser från religiösa sam- fund och sammanslutningar, inte förekommer att föräldrar — i varje fall formellt sett —— ansluter sina barn till organisationer av ideologisk eller politisk karaktär. Här bortses även från sådana organisationer, som till- kommit i det speciella syftet att bedriva för barn och ungdom lämpad verk- samhet, t. ex. scoutföreningar och liknande sammanslutningar.

Kring frågan om föräldrarna såsom vårdnadshavare och förmyndare för sina barn bör ha rätt att ansluta dem till organisationer av ideologisk eller politisk karaktär har i vårt land inte förekommit någon mera ingående principiell debatt.

Då det gäller frågan om inträde i ett trossamfund bör avgöras av indivi- den själv eller om föräldrar bör äga rätt att ansluta barn till ett sådant samfund, bottnar skilda synsätt —— om man bortser från teologiska uppfatt- ningen om medlemskapet, kyrkans uppgift m.m. —— ofta i olika uppfatt— ningar om föräldrarnas bestämmanderätt i fråga om barns uppfostran m. 111.

Det hävdas till stöd för den förstnämnda uppfattningen att det ur allmän ideologisk synpunkt är orimligt, att föräldrarna skall ha en sådan ställ— ning när det gäller barns uppfostran, att de skulle kunna ansluta barn till ett religiöst samfund. Barns uppfostran borde bl.a. genom undervisning i skolan ytterst vara inriktad på att individen vid mogen ålder skall ha vunnit sådan erfarenhet och omdömesförmåga att han kan taga ställning i livsåskådningsfrågor. Detta ställningstagande borde inte få föregripas på det sättet, att vederbörande som barn anslutits till ett religiöst samfund. Det påstås också vara stridande mot principen om individens religionsfrihet, att en person som barn införes såsom medlem i ett religiöst samfund. Sta- ten borde därför föreskriva, att inträde som medlem i ett religiöst samfund

. ...a—— _.e, __ ... __4_______.__l__ » .

inte fick ske på annat sätt än genom egen anmälan efter viss ålder. —— Till stöd för en ordning av angivet slag kan även åberopas en frikyrklig syn på medlemskapet, innebärande att anslutning till ett religiöst samfund bör ske efter ett personligt ställningstagande.

Som argument för uppfattningen att föräldrar bör äga rätt att ansluta barn till ett religiöst samfund hävdas att i den på föräldrarna ankommande rätten att besluta om barns uppfostran bl. a. i religiöst avseende ingår be- fogenhet att ansluta dem till ett sådant samfund.

Frågan om föräldrar skall anses äga en rätt av sist angivet slag har inte på ett uttryckligt sätt behandlats i föreliggande internationella deklaratio- ner och konventioner. Rörande omfattningen av föräldrarnas befogenhet då det gäller barnens uppfostran anges emellertid i Förenta nationernas all- männa förklaring om de mänskliga rättigheterna bl. a., att rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, i främsta rummet tillkommer deras föräldrar (artikel 26 punkt 3). I tilläggsprotokoll till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg— gande friheterna förklaras, att staten vid utövandet av den verksamhet, som den kan påtaga sig i fråga om uppfostran och utbildning, skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning, som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska över— tygelse (artikel 2). Sverige har till artikeln gjort viss reservation rörande rätten till befrielse från skyldighet att deltaga i de allmänna skolornas kris— tendomsundervisning. (Se härom närmare i utredningens betänkande Kris- tendomsundervisningen, SOU 1964:30 s. 154 f. Beträffande föräldrarnas ställning då fråga är om religionsundervisning för barn i Sverige gäller bl. a. den regeln, att, om elev tillhör trossamfund som fått Kungl. Maj :ts till- stånd att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning, eleven skall på föräldrarnas begäran befrias från att deltaga i skolans objektiva, icke-kon- fessionella undervisning i kristendomskunskap. Tillstånd att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning har meddelats katolska kyrkan i Sverige och mosaiska församlingar, SOU 1964:30 s. 81 f.)

I förslag av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna till en in- ternationell konvention om undanröjande av alla former av religiös oför- dragsamhet (se ovan 5. 172 noten) upptas frågan om föräldrars ställning rörande barns religiösa uppfostran. Det uttalas där att ratificerande stater utfäster sig att respektera föräldrars rätt att bestämma om minderåriga barns uppfostran i viss religion eller tro. I förslaget anges inte uttryckligen huruvida föräldrar äger ansluta barn till ett religiöst samfund. Att föräldrar skall anses ha en sådan rätt synes emellertid vara en följd av bestämmel- serna i artikel IV i konventionsförslaget. Uppfostran av barn i religiöst av- seende kan bl.a. ske genom att föräldrar ansluter sina barn till ett religiöst samfund, av vilket dessa erhåller undervisning i religiösa frågor.

Vid kommissionens behandling av artikeln IV7 förekom omröstningar rö— rande samtliga punkter i densamma. Först antogs punkten 3 (förslaget till slutlig lydelse framlagt av Israel och av innebörd att beträffande barn, som förlorat sina föräldrar, tillbörlig hänsyn skall tas till föräldrarnas uttryckta eller presumerade vilja) med 9 röster mot 7 och 4 nedlagda. Punkten 4 (för- slag till slutlig lydelse av Filippinerna, innebärande att vid tillämpningen av bestämmelserna i artikeln skall barnets bästa vara den ledande principen för dem som är ansvariga för barnets uppfostran och utbildning) antogs med 17 röster mot 0 och 4 nedlagda. Punkterna ] (innebärande åtagande för ratificerande stater att respektera föräldrars och andra mälsmäns rätt att bestämma om uppfostran i viss religion eller tro för barn, som ännu är ur stånd att själva bestämma därom) och 2 (innebärande skyldighet för föräldrar och andra målsmän att inskärpa hos barnen tolerans gentemot andras religion eller tro samt att skydda dem mot varje yttring av religiös intolerans eller diskriminering, som grundas på religion eller tro) _ för- slagen till slutlig lydelse framlades av Filippinerna —— antogs med 19 röster mot 0 och 2 nedlagda. —— Sverige lade genomgående ned sin röst vid om- röstningarna rörande artikeln IV.8 Det bör slutligen påpekas att det är fråga

7I texten förekommande översättning är inte auktoriserad. Den av kommissionen antagna texten lyder i de delar som är av intresse: Article IV

1. The States Parties undertake to respect the right of parents and, where applicable, legal guardians, to bring up in the religion or belief of their choice their children or wards who are as yet incapable of exercising the freedom of choice guaranteed under article III-1 a.

2. The exercise of this right carries with it the duty of parents and legal guardians to inculcate in their children or wards tolerance for the religion or belief of others, and to protect them from any precepts or practices based on religious intolerance or discri- mination on the ground of religion or belief.

3. In the case of a child who has been deprived of its parents, their expressed or presumed wishes shall be duly taken into account.

4. In applying the provisions of this article, the best interests of the child shall be the guiding principle for those who are responsible for the upbringing and education of the child. Artikeln III-1 a till vilken hänvisas i artikeln IV punkt 1 lyder.

1. States Parties undertake to ensure to everyone within their jurisdiction the right of freedom of thought, conscience, religion or belief. This right shall include: &) freedom to adhere or not to adhere to any religion or belief and to change his reli- gion or belief in accordance With the dictates of his conscience without being subjected either to any of the limitations referred to in Article XII or to any coercion likely to impair his freedom of choice or decision in the matter, provided that this sub— paragraph shall not be interpreted as extending to manifestations of religion or belief -— —. Artikel XII, som omnämnts ovan lyder: Nothing in this Convention shall be construed a State Party from prescribing by law such limitations as are necessary to protect public safety, order, health or morals, or the individual rights and freedoms of others, or the general welfare in a democratic society. 8 Den svenske representanten i kommissionen anförde i en promemoria den 1 juni 1966 såvitt angår ställningstagandet till artikeln IV i konventionsförslaget bl.a.: Från svensk sida förklarades att artikeln principiellt ej väl lät sig inpassa i en konvention om eliminering av religiös ofördragsamhet. Därtill kom att redan art. III: 2 b gav rätt åt var och en att lära ut den religion han bekände sig till. (Denna lyder: States Parties shall in particular ensure to everyone Within their jurisdiction: —— —— _— b) freedom to teach, to disseminate and— to learn his religion or belief and its sacred languages or traditions, to write, print and publish religious books and texts, and to train personnel intending

:...s—_._._ ...—a..

om ett förslag av en kommission inom FN och att ändringar kan tänkas in- nan en konvention slutligen antages av generalförsamlingen. Medlemssta— terna får sedermera ta ställning till om de skall ratificera konventionen. Re- servationer kan då också ifrågakomma från enskilda staters sida rörande särskilda artiklar i konventionen. Beträffande Sveriges slutliga inställning till denna fråga kan självfallet för närvarande något uttalande inte göras.

Frågan om föräldrarnas ställning när det gäller barns uppfostran i reli- giös eller annan tro har sålunda varit föremål för behandling i olika sain- manhang. Sammanfattningsvis torde — såsom utredningen gjort i sitt be- tänkande Religionsfrihet, SOU 1964:13, s. 562 f. _ kunna uttalas att det så- väl i Sverige som i internationellt sammanhang övervägande räder den upp- fattningen, att föräldrar äger bestämma om barnens uppfostran i religiöst avseende9 och att däri i allmänhet torde inbegripas en rätt att träffa av- görande om barnens tillhörighet till visst religiöst samfund. Religionsfri- hetslagens bestämmelser utgår från att föräldrar har bestämmanderätt i ifrågavarande avseende.

Det må i detta sammanhang även erinras om föredragande departements— chefens uttalande i propositionen med förslag till religionsfrihetslag, att ur rättslig synpunkt hinder inte föreligger mot att även fria trossamfund mot- tager barn som medlemmar på samma sätt som gäller i fråga om Svenska

to devote themselves to its practice or observances). Ett barn var visserligen försvars- löst men att ålägga föräldrar att inskärpa tolerans hos barn samtidigt som de ägde rätt att lära ut sin egen religion föreföll vara en meningslös bestämmelse, eftersom det vore otänkbart att föreställa sig att staterna skulle kunna åtaga sig att genomföra sanktioner om bestämmelsen ej följdes; hur skulle kontroll kunna skapas och förelåg här ej risker för onödigt intrång i privatliv? Botemedlet enligt svenskt sätt att se var information och uppfostran av allmänheten (föräldrar) till fördragsamhet mot oliktänkande och härom handlade artikel V. För övrigt var ämnet utomordentligt komplicerat och kunde ej tillfredsställande regleras inom ramen för en generell artikel; ämnet hörde närmast hemma i varje lands familjerätt och borde, om en reglering vore erforderlig, behandlas i en international] privaträttslig konvention. Ett visst skydd för barn fanns redan i »Declaration of the Rights of Children». (Det anges i kommissionens rapport att den angivna resolutionen innehåller bl. a. the right of the child to protection against practices Which might foster religious discrimination.)

Sedan några rättsliga frågor berörts anföres vidare i promemorian: Formellt får väl i Sverige barns uppfostran i religiöst hänseende anses ingå i vårdnaden om barnet och ligger i den föräldrars och andra värdnadshavares allmänna skyldighet att giva barnet en sorgfällig uppfostran. 1951 års religionsfrihetslag behandlar ej frågan om barns upp— fostran i viss troslära utan endast barns samfundstillhörighet. Det har gjorts gällande (prop. 1951:100) dels att om vårdnadshavaren missbrukar sin frihet i fråga om barns religiösa fostran, vårdnaden vid grövre missbruk eller försummelse kan fråntagas denne, dels ock att man ej kan ålägga dem som ej tillhöra vare sig svenska kyrkan eller annat trossamfund att uppfostra sina barn i den ena eller andra trosläran. Häremot torde kunna göras gällande dels att den först skisserade situationen väl är ett rent teoretiskt exempel, dels att i den andra situationen man väl ej heller kan ålägga den som tillhör svenska kyrkan att uppfostra barn i dess troslära, om vederbörande är religiöst indif— ferent men har valt att trots detta kvarstanna som statskyrkomedlem.

9 Det kan dock i detta sammanhang erinras om att i debatten i Sverige gjorts uttalanden av innehåll att individens rätt att få en fyllig och objektiv undervisning om de stora och vitt skilda livsåskådningsalternativ som föreligger måste våga tyngre än föräldrarnas och olika samfunds rätt att bestämma ungdomars religiösa fostran (se exempelvis St. T. 19/5 1964).

kyrkan. Även andra trossamfund i vårt land än Svenska kyrkan upptager barn som medlemmar, t.ex. den romersk-katolska kyrkan, den grekisk- ortodoxa kyrkan, den reformerta kyrkan och de mosaiska församlingarna. Vidare förekommer det inom pingströrelsen att barn upptages som med- lemmar, när de är förhållandevis unga, t. ex. i tioårsåldern. Veterligen har det hittills inte i debatten föreslagits, att staten borde förbjuda trossam- fund att upptaga barn under viss ålder som medlemmar. Såvitt är bekant finns det ej heller sådana regler i något främmande land, i varje fall inte inom den västerländska kulturkretsen. En inskränkning av sådant innehåll skulle säkerligen på de flesta håll uppfattas som en kränkning av religions- friheten.

En särskild fråga i detta sammanhang är i vad mån medlemskap, som grundas på inträde på annat sätt än genom egen anmälan, skall få verkan i ekonomiskt avseende. Det är givetvis inte nödvändigt att medlemskap undantagslöst medför avgiftsskyldighet. Tänkbart är att lagstiftningsvägen införa vissa inskränkande regler i detta avseende. Sådana regler kan inte anses stå i strid med principen om religionsfrihet för trossamfunden. —— Finns inte några inskränkande regler får ett genom anslutning under barna- åren grundat medlemskap verkan i ekonomiska avseenden (jfr. utredning— ens betänkande om lagstiftning och rättskipning, SOU 1965 :70 s. 145).

Det kan framhållas att det inte föreligger något lagligt hinder mot att omyndig är medlem av ekonomisk förening. Förening kan dock i stadgar- na föreskriva sårskilda villkor för medlemskap, t. ex. viss minimiålder. Den omyndige företrädes när det gäller frågor rörande medlemskap i ekonomisk förening av förmyndaren. Skulle det vara fråga om en åtgärd för place- ring av penningmedel, t. ex. för inköp av andelar i en fastighetsförening, är dock överförmyndarens samtycke som regel nödvändigt. (Se Linden: För- värv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening, 1952, s. 40 f.)

Avslutningsvis kan i fråga om det nu behandlade alternativet framhål- las följande. En ordning, enligt vilken inträde i kyrkan finge ske allenast efter ställningstagande vid mogen ålder, skulle strida mot kyrkans egen syn på vad som borde gälla i fråga om tillhörigheten till kyrkan. Skulle in- träde i kyrkan inte få äga rum på annat sätt än genom anmälan vid mogen ålder, skulle det bli fråga om en kyrka av annat slag än den nuvarande, nämligen en bekännarekyrka, vilken skulle komma att mera överensstämma med den kyrkotyp, som flertalet svenska frikyrkosamfund representerar än med den nuvarande Svenska kyrkan. Av statsmakterna meddelade före- skrifter om inträde i kyrkan enligt förevarande alternativ skulle med så- kerhet komma att uppfattas såsom stridande mot den religionsfrihet, som Svenska kyrkan såsom ett trossamfund borde äga.

2. Inträde i kyrkan efter ansökan utan någon bestämd minimiålder

för den inträdande

Vid sådan ansökan som avses med detta alternativ förutsättes att för barn bestämmanderätten i fråga om samfundstillhörighet tillkommer föräldrar eller annan vårdnadshavare. En viss ålder, från vilken vederbörande själv äger bestämma om inträde eller utträde, får fastställas. Det kan erinras om att i religionsfrihetslagen adertonsåldern givits betydelse av en religiös myndighetsålder. Så t. ex. skall ansökan eller anmälan om inträde göras för den som inte fyllt 18 år av vårdnadshavaren och för den som uppnått denna ålder av vederbörande person själv. I anslutning härtill stadgas i fråga om barn, som är över 15 år, att ansökan eller anmälan må göras av vårdnads- havaren endast om barnet samtyckt till åtgärden. Den 8. k. religiösa myn- dighetsåldern kan tänkas fastställd till lägre ålder än för närvarande, t. ex. till 15 eller 16 år.

Mot ett krav på att anslutning till kyrkan av barn ej skall få ske på an- nat sätt än genom en uttrycklig ansökan därom (vanligen av föräldrarna) kan invändas, att ett sådant krav huvudsakligen grundas på ett närmast föreningsrättsligt betraktelsesätt och ej på ett mera religiöst betonat syn- sätt.

Från det i följande punkt behandlade alternativet, inträde genom dop, skiljer sig förevarande alternativ därigenom, att dop inte uppställes som villkor för inträde i kyrkan. Kyrkan skulle liksom nu är fallet kunna ha medlemmar, som inte är döpta. Barn, vars föräldrar av olika anledningar inte önskar döpa sitt barn men ändock vill att det skall tillhöra kyrkan, skulle enligt detta alternativ det oaktat kunna bli medlem i kyrkan genom ansökan av föräldrarna. Det kan här vara fråga om föräldrar, som inte Önskar att barnet skall döpas i Svenska kyrkans ordning eller överhuvud taget vid späd ålder.

Alternativet skulle kunna tänkas kombinerat med en regel, att dop i kyr- kans ordning tillika innebär inträde i kyrkan. I sådana fall skulle således någon särskild ansökan därom inte erfordras.

I fråga om vuxna personer kan för inträde ifrågakomma att ställa krav på visst ställningstagande i religiöst avseende. För inträde efter ansökan enligt 10 & religionsfrihetslagen gäller nu att sökanden, om han visar att han är döpt i Svenska kyrkans ordning, skall upptagas i kyrkan. Detsamma gäller, om sökanden erhållit den undervisning i kyrkans lära, som med hän- syn till hans ålder och övriga omständigheter bör fordras, och inför pastor angiver muntlig försäkran att ansökningen är grundad på allvarliga reli- giösa skäl. Krav på att sökandens önskan om inträde är grundat på per— sonligt bekänd kristen tro —— såsom i de frikyrkliga samfunden _ före- ligger däremot inte.

3. Inträde i kyrkan genom dop")

Tanken att dopet bör vara det, som ur legal synpunkt är grundläggande för medlemskapet i kyrkan, har under senare år vunnit allt större anslutning på kyrkligt håll.

I utredningens betänkande om kyrkobegreppen (SOU 1964:16) har do- centen Arne Palmqvist — som vid kartläggning av hur man utifrån de olika kyrkobegreppen vill forma relationen mellan Svenska kyrkan och staten räknat med fem modeller, nämligen »traditionell folkkyrka med ökad fri- het», »folkkyrka i mer demokratiserad form», »fri bekännelsemedveten folkkyrka», »institutionellt uppbyggd konkordatskyrka» och »frikyrkligt trossamfund» —— i fråga om dopet som grund för medlemskapet anfört bl. a.: En del av företrädarna för »traditionell folkkyrka med ökad frihet», vilkas antal synes Öka, betraktar dopet som faktisk förutsättning för kyr- kotillhörigheten (a. a. s. 237 f.). Den samlande linjen bland förespråkarna för en »folkkyrka i mer demokratiserad form» förutsätter dop för med— lemskap och avlägsnar sig här, bl.a. ur religionsfrihetssynpunkt, så pass från alternativet »medlemskap vid födseln», att man snarare kommer när- mare hävdandet av personlig tro som förutsättning för kyrkotillhörighet (s. 241)” — Rörande förespråkarna för en »fri bekännelsemedveten folk- kyrka» uttalas i Palmqvists redogörelse att dessa för medlemskap kräver dop (s. 244). Även bland dem som beträffande det framtida förhållandet mellan kyrka och stat förordar en lösning med en »institutionellt uppbyggd konkordatskyrka» råder enligt Palmqvists redogörelse uppfattningen, att medlemskapet bör konstitueras genom dopet (s. 246 ff.).

Vid 1963 års kyrkomöte hemställdes i en motion (nr 57) att kyrkomötet ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en utredning rörande sådan ändring i religionsfrihetslagen, att medlemskapet i den svenska kyrkan konstitueras genom dopet. — Kyrkolagsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 11), att spörsmålet självfallet måste uppmärksammas av 1958 års utredning kyrka—

10 Det är tänkbart att kyrkan kan önska ställa vissa krav för att dop skall få äga rum, t.ex. att föräldrar som inte tillhör Svenska kyrkan skriftligen skall försäkra att barnet skall erhålla en kristen uppfostran och undervisning (bestämmelse därom finns i kyrko- organisationskommitténs förslag 5 kap. 4 5). —— Det kan framhållas att det internationellt sett är vanligt att i samband med dop avfordra föräldrar någon form av förbindelse — skriftlig eller muntlig att de skall ge barnet en kristen uppfostran (inom den romersk-katolska kyrkan en uppfostran i romersk-katolsk konfession). 11 Redaktören Arndt Johansson — en av de ledande företrädarna för den s.k. social— etiska linjen, vilken riktning hänförts till förespråkarna för en folkkyrka i mer demokra- tiserad form anförde i recension av Palmqvists framställning i denna del: »En del slut- ledningar kan man förstås sätta frågetecken efter. Palmqvists material tycks antyda att även hos den demokratiserade folkkyrkans anhängare överväger uppfattningen att dopet skall vara förutsättningen för medlemskapet i kyrkan. Det rör sig emellertid- här om ett så föga genomdiskuterat problem att det för närvarande är omöjligt att säga hur anhängarna av en demokratisk folkkyrka vill ha det. Det finns också synpunkter som talar för beva- randet av det nuvarande systemet, enligt vilket medlemskapet vinnes i och med födseln, alltså i och med blott detta att man blivit människa.» (Dala-Demokraten 9/7 1964.)

stat. Utskottet fann det icke lämpligt, att kyrkomötet tog ställning till motionen innan kyrka-statutredningen redovisat sina utredningsresultat i denna del och hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. _ Kyrkomötet beslöt enligt utskottets hemställan (pro- tokollet 5: 6).

Tjugosjunde allmänna kyrkliga mötet, som sammanträdde den 15 sep— tember 1964, uttalade, att sambandet mellan dop och kyrkotillhörighet på ett bättre sätt än för närvarande borde komma till uttryck i den ordning, som kunde komma att bli fastställd efter den pågående översynen på om- rådet. Mötets uttalande översändes till utredningen kyrka-stat.

Den av biskopsmötet, Svenska pastoratens riksförbund och Svenska präst- förbundet tillsatta kyrkoorganisationskommittén har i sitt i maj 1964 fram- lagda förslag till »stadga för Svenska kyrkan efter en eventuell skilsmässa från staten» angivit dop som grundläggande för medlemskap i kyrkan.12

Uppfattningen att dopet skall vara grundläggande för medlemskap i kyrkan motiveras genomgående med att dopet är det som enligt Svenska kyrkans lära konstituerar tillhörigheten till kyrkan och religiöst sett grund- lägger medlemskap i denna. Bestämmelser enligt detta alternativ skulle

12 De grundläggande reglerna i förslagets 3 kap. om medlemskap lyder: 1 5. Den som döpes i Svenska kyrkans ordning upptages därigenom som medlem av denna kyrka, därest ej på sätt säges i 5 kap. 5 5 vid dopet anmäles, att dopet ej avser att medföra sådant medlemskap. 2 5. Vill någon, som mottagit dopet inom annat kristet trossamfund eller som förlorat tidigare medlemskap i Svenska kyrkan, vinna medlemskap i denna kyrka, skall han anmäla sin önskan till kyrkoherden i den församling, där han bor eller om han ej bor inom församling, till kyrkostyrelsen. Medlemskap beviljas av kyrkoherden eller kyrkostyrelsen. Innan medlemskap beviljas, skall utrönas, att sökanden erhållit den kristna undervisning, som med hänsyn till hans ålder och övriga omständigheter anses erforderlig. 3 5. Söker någon medlemskap på sätt i 2 5 säges, skall han avgiva muntlig förklaring, att hans önskan grundar sig på allvarliga skäl av religiös art. Utan sådan förklaring må dock inträde vinnas av

a) den som ej fyllt aderton år eller på grund av mental sjukdom eller psykisk efter- blivenhet ej förmår uppfatta innebörden i förklaringen;

b) den som tidigare varit medlem i Svenska kyrkan men förlorat medlemskapet annor- ledes än genom anmälan om utträde.

Biskopsmötet må beträffande annat kristet trossamfund medgiva, att döpt medlem av detta må vinna inträde utan förklaring, som i första stycket säges.

4 5. Den som vunnit medlemskap i Svenska kyrkan är tillika medlem i den församling, där han är bosatt.

5 kap. 5 5, vilken paragraf nämnes ovan i 3 kap. 1 5, lyder sålunda: Anmäles av den, som skall döpas, eller om han är under aderton år, av den, som har vårdnaden om honom, att dopet ej avser att på sätt i 3 kap. 1 5 säges medföra medlemskap i Svenska kyrkan, må dopet ej förrättas med mindre skäl därtill föreligger.

Beträffande dopet och medlemskapet anförde kommittén bl. a. i motiven till sitt betän- kande (s. 22): »Enligt Svenska kyrkans lära är det dopet, som konstituerar tillhörig— heten till kyrkan. Har man icke tidigare blivit döpt, kan man döpas som vuxen, även inom Svenska kyrkan. Men barndopet är det normala i ett land, som i århundraden varit kristet. Genom dopet inlemmas man i Kristus och blir delaktig av hans frälsning. Det betyder att man blir medlem av kyrkan, som till sitt osynliga väsen är Kristi kropp. Denna grundsyn delar de lutherska kyrkorna med alla de gamla kyrkosamfunden på jorden: den romersk-katolska, den grekisk-ortodoxa, de orientaliska kyrkorna, liksom med den anglikanska och de kalvinistiska folkkyrkorna. Dessa räknar därför också de döpta barnen som kyrkomedlemmar.»

komma att överensstämma med en religiös uppfattning, som finns företrädd inom stora grupper i Svenska kyrkan. Samsynen i detta avseende är # såsom framgår av Palmqvists utredning — ganska stor bland talesmän för olika riktningar inom kyrkan. —— Det skulle också, om medlemskapet grun- dades på dop, fortfarande bli fråga om en kyrka av samma slag som den nuvarande, d. v. s. en kyrka av folkkyrkotyp.

Därest medlemskapet konstituerades genom dopet skulle, när det gäller barn, föräldrarna på ett något mera direkt sätt än för närvarande komma att taga ställning till frågan om barnets medlemskap i kyrkan. Kyrkan skulle därigenom också få en klarare »religiös profil» än för närvarande, något som skulle välkomnas av grupper såväl inom som utom kyrkan.

Mot lämpligheten av en regel att barn blir medlem i kyrkan genom do— pet åberopas den principiella ståndpunkten, att frågan om inträdet inte borde avgöras genom föräldrarnas bestämmande utan genom vederbörande persons eget ställningstagande vid mogen ålder.13 lfrågavarande spörsmål har behandlats ovan under alternativet 1.

Mot en ordning med dopet som grundläggande för medlemskapet kan ock— så anses tala att genom en sådan ordning personer, vilka vill låta sina barn tillhöra Svenska kyrkan men av ett eller annat skäl —— t. ex. att de inte delar kyrkans uppfattning i fråga om barndop — inte önskar döpa sina barn, skulle förhindras att ansluta dessa till kyrkan (jfr alternativet 2).

Ett dop som ägt rum i kristen kyrka eller samfund anses från evangelisk- luthersk synpunkt äga universell giltighet. Dop av den som tidigare döpts i annan kyrka, s.k. vederdop, strider helt mot kyrklig ordning. Inträde av personer som tidigare är döpta inom Svenska kyrkan eller annan kristen kyrka eller kristet samfund kan således inte ske genom dop utan får äga rum med stöd av ansökan.14

Slutligen bör nämnas den tänkbara möjligheten, att dopet inte under alla förhållanden medför medlemskap i kyrkan. Här må hänvisas till stadgandet i det av kyrkoorganisationskommittén framlagda förslaget (se noten å s.

13 I sammanhanget må redovisas följande synpunkter på dopet som grund för med- lemskapet i kyrkan: »Vi frågar oss givetvis om en kulthandling, utförd över ett barn i och för sig kan innebära ett inträde till ett trossamfund, oavsett vilket, för en blivande människa, utan att otillbörlig påtryckning måste ske för att barnet i sin utveckling skall komma att omfatta och tillägna sig just detta trossamfunds etiska normer? En annan sak är vuxnas dop. Det är en fri viljeförklaring.» (Ur Fri tanke, Organ för Förbundet för religionsfrihet, nr 1/1957, s. 5.) 14 Mot dopet som konstitutivt moment för medlemskap i kyrkan göres emellanåt också en invändning av teologisk natur. Det åberopas därvid att dopet enligt bibeln samt kyr- kans bekännelseskrifter och kyrkohandbok är att uppfatta som ett sakrament och därför ej bör tilläggas en juridisk funktion (för inträde som medlem i kyrkan). Denna uppfatt- ning har haft viss betydelse för utformningen av nuvarande bestämmelser om barns inträde i kyrkan. Utredningen finner sig inte ha anledning att närmare behandla ifråga- varande teologiska ståndpunkt. Utredningen vill fästa uppmärksamheten på att kyrko- organisationskommittén —— vilken huvudsakligen bestod av teologer, tillhörande olika riktningar inom kyrkan — då den i sitt stadgeförslag angivit dop som grundläggande för medlemskap i kyrkan uppenbarligen ansett denna ståndpunkt inte möta något hinder ur teologisk synpunkt.

- m— uHce-aa. _.

187), att den som döpes i Svenska kyrkans ordning därigenom upptages såsom medlem av denna kyrka, därest ej vid dopet anmäles, att dopet ej av- ser att medföra sådant medlemskap. Det förutsättes dock _— enligt motiven till förslaget —— att denna regel skulle gälla endast i undantagsfall. Dop som ej skulle medföra medlemskap skulle ej få förrättas med mindre sär— skilda skäl förelåg.

4. Nuvarande ordning för inträde Detta alternativ gäller inträde för barn enligt 7 och 8 55 religionsfrihets- lagen samt för person, som förvärvar svenskt medborgarskap och är evan- gelisk-luthersk trosbekännare, enligt 9 5 samma lag. Inträde i kyrkan vin- nes i övriga fall efter ansökan. Som tidigare nämnts bygger nuvarande regler för barns inträde vid föd- seln rättsligt sett på en presumtion att föräldrar som är medlemmar av kyrkan önskar, att även deras barn skall tillhöra denna. Föräldrarnas för- hållande till kyrkan har principiellt ansetts avgörande för barnets medlem- skap. Barnets rätt att vid mogen ålder själv taga ställning till frågan om kyrkotillhörigheten anses tryggad genom det fria utträdet ur kyrkan. Regeln att en person, som är evangelisk-luthersk trosbekännare och ej tillhör Svenska kyrkan, då han förvärvar svenskt medborgarskap, utan särskild ansökan skall anses upptagen i kyrkan, därest han ej hos pastor anmält att han inte vill inträda i kyrkan, torde närmast ha tillkommit som en ur praktisk synpunkt lämplig ordning.

För bibehållande av nuvarande regler att barn i allmänhet inträder i kyr- kan vid födseln, därest föräldrarna eller en av dem tillhör kyrkan, kan an- föras de skäl som åberopas i propositionen och utskottsutlåtandena vid religionsfrihetslagens införande, redovisade ovan 5. 172 ff. Det kan vidare framhållas att nuvarande ordning för inträde i kyrkan överensstämmer med ett synsätt beträffande medlemskapet, som finns företrätt inom kyrkan.

Möjligen kan den mycket ringa omfattningen hittills av utträde ur kyrkan — uppskattningsvis är det totala antalet utträdda omkring en procent av befolkningen _— åberopas som stöd för att nuvarande bestämmelser om medlemskap i kyrkan i allmänhet uppfattas som tillfredsställande. Några säkra slutsatser torde dock ej kunna dragas av detta förhållande. Den låga utträdesfrekvensen kan ha helt andra orsaker.

I utredningens betänkande om kyrkobegreppen (SOU 1964:16) har Palm— qvist anfört bl.a., att för bibehållande av nuvarande bestämmelser i fråga om de faktiska förutsättningarna för kyrkotillhörigheten har uttalat sig en del av dem som ifråga om den framtida relationen mellan kyrka och stat förordar, att kyrkan ges formen av en »traditionell folkkyrka med ökad frihet», främst företrädarna för den s.k. folkkyrkliga huvudlinjen (s. 237),

samt en och annan av dem som ansluter sig till tanken på en »folkkyrka i mer demokratiserad form» ( s. 241). — Vid 1963 års kyrkomöte uttalade sig några lekmannaledamöter för lämpligheten av nuvarande ordning i fråga om medlemskapet (kyrkomötets protokoll 6: 5, 8: 11 ff. och 8: 13 f.).

Mot nuvarande bestämmelser anföres kritik från flera utgångspunkter. De skäl som åberopas till stöd för vart och ett av alternativen 1—3 talar mot bibehållande av nuvarande ordning för barns inträde vid födseln.

Från kyrklig sida hävdas _ såsom tidigare nämnts i ökande omfatt- ning att dopet, som enligt kyrkans bekännelseskrifter innebär ett upptagan- de i kyrkans gemenskap, borde bli grundläggande för inträdet även i legalt avseende. Skillnaden mellan de rättsliga reglerna och den religiösa synen på tillhörigheten till kyrkan har blivit mera markant genom att det blivit vanligare än förr i tiden, att barn inte döpes. Odöpta barn, vars föräldrar tillhör kyrkan, är nu legalt sett medlemmar men anses ur religiös synpunkt inte vara upptagna i kyrkan. — Det må dock framhållas att dop i kyrkan fortfarande förekommer i stor omfattning. Sålunda döpes i Svenska kyrkan under första levnadsåret något mer än 85 % av alla nyfödda barn och ytterligare omkring två procent efter ettårsåldern.

Invändningen att dopet såsom ett sakrament inte borde tilläggas en funk- tion av rättslig natur (se not 14 å s. 188) har inte längre så stort gehör inom kyrkan. Ej heller har i någon påtaglig utsträckning från kyrklig sida av andra skäl riktats kritik mot tanken att dopet borde vara grundläggande för medlemskapet i kyrkan. Utredningen finner sig kunna utgå från att den kyrkliga opinionen i mycket stor utsträckning numera anser det riktigast, att dopet bör vara avgörande för inträde som medlem i kyrkan.

Beträffande den presumtion, som rättsligt sett ligger till grund för nu- varande regler om inträde i kyrkan vid födseln, kan invändningar göras. I praktiken torde, såsom förut berörts, i många fall inte förekomma något ställningstagande från föräldrarnas sida till frågan, om det nyfödda bar- net skall tillhöra kyrkan eller inte. Skulle det för föräldrarna aktualiseras att taga bestämd ställning till denna fråga kan förutsättas, att barn inte i nuvarande omfattning skulle komma att tillhöra kyrkan. Det förekommer inte i fråga om andra organisationer eller i något motsvarande samman- hang (släktföreningar och liknande möjligen undantagna), att inträdet byg- ger på en presumtion om en önskan att bli medlem. Nuvarande bestäm- melser om barns inträde, vilka grundas på en sådan presumtion, framstår också som mindre tillfredsställande utifrån de synpunkter som gäller i fråga om organisationer i allmänhet, särskilt som medlemskapet i kyrkan får rättsverkningar bl.a. i ekonomiskt avseende.

Kritik mot nuvarande regler och mot underlaget för presumtionen fram- föres även från en annan utgångspunkt, närmast utav frikyrkliga tales- män. Det hävdas sålunda, att 1951 års religionsfrihetslag visserligen ger

Jaag-___-zub-a ...a. .

rätt till fritt utträde ur Svenska kyrkan, så att de som inte vill tillhöra kyr- kan kan ställa sig utanför, men att för de flesta av dennas nuvarande med- lemmar medlemskapet till stor del likväl kunde härledas från tidigare för- hållanden, då — i varje fall i stort sett —— varje svensk medborgare skulle vara medlem av kyrkan. För många personer överensstämmer säkerligen deras medlemskap i kyrkan med deras egen önskan, men många andra av kyrkans medlemmar, som kommit att tillhöra den på grund av de tidigare förhållandena, är helt likgiltiga för eller kanske rent av fientliga mot kyr- kan. Det stora medlemsantalet i Svenska kyrkan — omkring 98 procent av befolkningen, vilket är mycket högt vid en jämförelse med kyrkor i andra länder — svarar inte mot befolkningens intresse och engagemang för kyr- kan. I och för sig skulle det kanske kunna godtagas, hävdas det, att barn till föräldrar, som tillhörde kyrkan, inträdde i denna vid födseln, om för— äldrarnas medlemskap ytterst hade sin grund i ett personligt ställningsta- gande. Medborgarna borde därför vid ett tillfälle ställas i en situation med fritt val i fråga om tillhörigheten till kyrkan, något som inte skedde i sam- band med antagandet av 1951 års religionsfrihetslag. Man förmenar inte Svenska kyrkan att även i fortsättningen vara en folkkyrka och bygga sitt medlemskapsbegrepp utifrån sådana utgångspunkter men anser, att detta kan accepteras endast, därest de som är medlemmar i kyrkan _ oavsett om en skilsmässa äger rum eller ej fick i någon form genom en aktiv handling bekräfta sin önskan att tillhöra kyrkan. —— Barn som inträdde i kyrkan vid födseln borde också för att medlemskapet skall bibehållas se- dermera bekräfta detta, då de nått mogen ålder.

Mot nuvarande ordning för barns inträde vid födseln i kyrkan kan så- lunda riktas stark kritik både från religiösa och allmänrättsliga synpunkter. Nuvarande bestämmelser har alltmer kommit att framstå som stridande mot på många håll rådande uppfattningar om hur inträdet i kyrkan bör vara bestämt. Utredningen bedömer läget så, att det inte längre föreligger opi— nionsmässiga förutsättningar för bibehållande av nuvarande regler om barns inträde i kyrkan vid födseln. Motsvarande kan ifrågasättas gälla även i fråga om nuvarande ordning att person av evangelisk-luthersk trosbekännelse, som blir svensk medborgare, utan vidare upptages som medlem, därest han ej anmäler att han inte önskar inträda i kyrkan.

5. Medlemskap utan någon organisationsmässig reglering En ytterligare möjlighet är att medlemskapet inte närmare fastställes ge— nom någon organisationsmässig reglering. En sådan ordning gäller inom den anglikanska kyrkan (the Church of England). Kyrkan skulle i så fall ändock fungera ungefär på samma sätt som nu, d.v.s. hålla gudstjänster och andra religiösa sammankomster, utföra Vissa andra förrättningar så-

som dop, konfirmation, vigsel, jordfästning m. m. och i sin verksamhet i princip vända sig till hela folket (fungera som en folkkyrka). Det kan tänkas att man i de fria lägena (främst C- och D-lägena) inte finner sig ha behov av ett organisationsmässigt reglerat medlemskap. Utredningen har berört denna —— åtminstone teoretiskt sett — tänkbara möjlighet i lagstift- ningsbetänkandet (s. 146). Företrädare för den s.k. folkkyrkosynen15 har som tidigare berörts från teologiska utgångspunkter ansett kyrkan som något annat än en medlemsorganisation. Även företrädare för andra reli— giösa synsätt inom kyrkan kan tänkas finna en anordning liknande den i England (och i viss män i Skottland) lämplig. —— Å andra sidan torde det kunna göras gällande, att en fri luthersk kyrka svårligen kan undvara att räkna med registrering av medlemmar, bl. a. av ekonomiska skäl. Man kan därvid peka på erfarenheter från de fria lutherska kyrkorna i USA.

Det här behandlade alternativet synes inte ha berörts i diskussionen om de framtida förhållandena i kyrkan. Utredningen anser att det i och för sig är tänkbart att man om behov av ett organisationsmässigt reglerat med- lemskap inte längre skulle anses föreligga —— inom olika grupper kan finna det lämpligt att inte bygga på något fastställt medlemskap och en fixerad medlemskrets. Med en sådan lösning finns knappast några jämförelsepunk- ter med organisationer i allmänhet. Kyrkan och kyrkliga enheter kan då inte betraktas som ideella föreningar. Såsom innehavare av egendom, t. ex. kyrkobyggnader, blir de under angivna förutsättning närmast att beteckna som stiftelser.

Diferentierat medlemskap

I debatten har emellanåt framförts uppfattningen att medlemskapet skulle kunna differentieras, så att man räknar med olika kvalificerade kretsar av medlemmar. Regler av sådant innehåll är i och för sig möjliga vid vilket som helst av de ovan behandlade alternativen. Vissa förutsättningar kunde gälla för inträdet i kyrkan — t. ex. föräldrarnas kyrkotillhörighet, dop eller ansökan och vara grundläggande för rätten till kyrkans tjänster i själa- vårdande avseende, till kyrklig vigsel och till jordfästning i kyrkans ord- ning. För utövande av rösträtt vid kyrkliga val kunde utöver tillhörighet till kyrkan fordras dop, om sådant inte krävdes för inträdet, och konfirma- tion. För valbarhet till kyrkliga förtroendeuppdrag, t.ex. ledamotskap i kyrkofullmäktige, kunde därjämte ställas krav på aktivt deltagande i för-

15 Det kan i detta sammanhang framhållas att enligt den s.k. folkkyrkotanken — såsom den angavs av Einar Billing och andra av hans samtida och efterföljare Svenska kyrkan inte religiöst sett bör betraktas som någon medlemsorganisation. Man beaktar visserligen människornas personliga engagemang men man menar att från religiösa ut- gångspunkter behöver kyrkan inte ha något definierat medlemskap. Ej heller kunde ställas några bekännelsekrav för medlemskap i kyrkan. Ur andra synpunkter -— för uttagande av kyrkoskatt, för val av representativa organ, för prästval m.m. kunde det emellertid behöva vara klarlagt vilka personer som är medlemmar av kyrkan.

samlingens gudstjänstliv. Det må erinras om att en sådan ordning som nu skisserats i viss utsträckning förekommer inom the Church of England, där för rösträtt kräves dop, att ha fyllt 17 år och att vara kyrkobesökare i församlingen samt för valbarhet att ha fyllt 21 år och att vara »actual communicant».

Någon gång framföres från kyrkligt håll att inträde som barn vid späd ålder inte kan anses vara tillfyllest för ett livsvarigt medlemskap. Genom dopet upptoges visserligen ett barn i kyrkan men för att upptagandet skulle leda till ett bevarat medlemskap, borde det följas av en viss kyrklig under- visning och fostran. Konfirmation kunde ställas som villkor för bevarande av medlemskapet. _ Det må här erinras om likheten i detta synsätt på medlemskapet med det som råder inom Metodistkyrkan (se ovan 5. 127).

Utredningen finner sig sakna anledning att mera utförligt ingå på frå— gan om s.k. differentierat medlemskap och berör därför i det följande (nedan under III) endast frågan i vilken mån ett sådant medlemskap synes möjligt i de olika lägena. I betänkandet om lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70, s. 145 överst) har berörts frågor i nu förevarande avseende då det gäller ett D—läge. Ett differentierat medlemskap, som tar sig uttryck såsom är fallet bland åtskilliga kyrkor i andra länder — i uppställande av särskilda villkor för rösträtt och valbarhet till förtroendeuppdrag, har för närvarande ringa aktualitet i Svenska kyrkan. En motion med begäran om en utredning därom vid 1963 års kyrkomöte (nr 16) avslogs efter ett enhälligt avstyrkande av kyrkolagsutskottet (betänkande nr 19). Därvid uttalades bl. a. att det vore otänkbart att fråntaga vissa medlemmar deras hittillsvarande rättigheter (att utöva rösträtt vid kyrkliga val), att rättig- heter och skyldigheter för medlemmarna måste följas åt och att ansvaret för att lämpliga personer med intresse för församlingslivets utveckling val- des till förtroendeuppdrag inom kyrkan måste åligga väljarna.

III. Medlemskapet i relation till A-, B-, C- och D-lägena

Som tidigare berörts sammanhänger spörsmålet om hur reglerna rörande medlemskap i en kyrka bör utformas med frågor om religionsfrihet såväl för individen som för trossamfunden. Utredningen anförde i sitt betänkande nr III i fråga om trossamfundens religionsfrihet bl. a. (s. 575 f.):

Då man vid sidan om individens religionsfrihet talar om trossamfundens reli- gionsfrihet, avses därmed vanligen att varje religiöst samfund i princip skall fritt kunna verka i enlighet med sin bekännelse. Samfunden anses därför böra ha full frihet att bestämma om sina angelägenheter i religiöst och organisatoriskt avse- ende — exempelvis om——— regler för medlemskap, om intagande och uteslut- ning av medlemmar i samfundet och om former för den religiösa verksamhetens bedrivande __—

Vidare angav utredningen i nämnda betänkande (s. 576 f.) att trossam- fundens krav på religionsfrihet i konkreta frågor kunde komma i konflikt med andra väsentliga intressen. Härutinnan anfördes såvitt angår med— lemskap i trossamfund bl.a. (s. 577 f.):

Frågan om staten bör ingripa kan uppkomma i fall, då ett trossamfunds regler för medlemskap kommer i konflikt med den enskildes intressen. Det kan gälla den enskildes önskan att få stå utanför alla samfund. I sådana fall torde det _ såsom uttalades i proposition nr 100/1951, 5. 59 — kunna hävdas att den enskildes frihet måste vara det primära och att samfundets anspråk på självbestämmanderätt måste vika.

1 . A-lägel

Vid ett statskyrkosystem får det anses naturligt att de grundläggande reg- lerna för medlemskapet i kyrkan meddelas genom någon form av statlig lagstiftning. Endast vid ett sådant statskyrkosystem, där kyrkan inte har beskattningsrätt — såsom i England — torde det vara tänkbart, att frågor- na om- medlemskapet exklusivt lämnas till kyrkans bestämmande. Stadgan- den som innebär skydd för den enskildes religionsfrihet, exempelvis före- skrift att den enskilde skall äga rätt att utan hinder utträda ur det sam- fund han tillhör, är dock principiellt att hänföra till området för statens bestämmande. I andra avseenden rörande medlemskap, t. ex. vad som skall konstituera tillhörigheten till kyrkan, är det av hänsyn till trossamfundens religionsfrihet naturligt att kyrkans syn på dessa frågor på lämpligt sätt beaktas. I vårt land har detta skett på det sättet att bestämmelserna om in- trädet i kyrkan givits i form av kyrkolag (samstämmigt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte). Givetvis kan skilda uppfattningar om be- stämmelsernas innehåll föreligga på statlig och på kyrklig sida. Det kan därvid å ena sidan hävdas, att det är ett tillbörligt statligt intresse att reg- lerna om medlemskapet i den med staten förbundna kyrkan från allmän synpunkt framstår som lämpliga. Å andra sidan kan det hävdas, att de tyngst vägande synpunkterna, när,det gäller regler om medlemskapet, bör med hänsyn till principen om trossamfundens religionsfrihet vara, hur kyr- kans representativa organ finner dessa regler böra vara utformade för att vara förenliga med den syn på medlemskapet, som kan anses vara grund- läggande för kyrkan.

Skulle statens och kyrkans representativa organ eventuellt komma att i betydelsefulla avseenden ha mycket divergerande uppfattningar om vad som bör vara grundläggande för medlemskapet (t.ex. föräldrarnas kyrkotill- hörighet, dop eller ansökan), behöver detta likväl inte tolkas som bristande hänsynstagande från endera partens sida till den andra partens principiella uppfattning. Det blir då närmast fråga om rimliga förutsättningar före— ligger för bibehållande av nuvarande former för samband mellan stat och

. magi—..;i. '

kyrka. Hänsyn kan därvid komma att tagas även till andra förhållanden, som kan tala för eller emot ett sådant samband.

Vad här ovan anförts synes också ha tillämpning i fråga om s.k. dif- ferentierat medlemskap i ett A-läge.

Samtliga de ovan under II behandlade alternativen 1—4 (1. Inträde efter ansökan vid mogen ålder, 2. Inträde efter ansökan utan någon bestämd minimiålder för den inträdande, 3. Inträde genom dop, 4. Nuvarande ord- ning för inträde) är, sett ur lagteknisk synpunkt, möjliga i ett A-läge. —— Differentierat medlemskap framstår som inte så aktuellt i A-läget men torde lagtekniskt sett kunna vara möjligt.

Däremot framstår alternativet 5 (kyrkan verkar utan att ha något orga- nisationsmässigt reglerat medlemskap) från praktiska synpunkter knap- past som tänkbart i ett A-läge. Det torde i ett sådant läge ligga närmast till hands att medlemskapet förbindes med skyldighet i ekonomiskt avseende att till kyrkan betala avgift, som uttages genom statens försorg. Det måste då vara klart fastställt vilka förhållanden, som konstituerar tillhörigheten till kyrkan.

Utredningen återkommer i sitt betänkande om den kyrkliga ekonomien till en del frågor om samband mellan medlemskap och skattskyldighet till kyrkan. Även frågan om juridisk persons Ställning i förhållande till veder- börande kyrkliga kommun, till vilken juridisk person för närvarande har att erlägga kyrkoskatt, behandlas i nämnda betänkande.

Skulle bestämmelserna om medlemskap (inträde) i kyrkan ändras i A— läget, erfordras uttryckligt beslut huruvida ändringen skall avse även de medlemmar, som tidigare inträtt i kyrkan men inte uppfyller kraven enligt de nya reglerna. Därest t.ex. dop skulle utgöra förutsättning för inträde i kyrkan uppkommer frågan, om medlemmar som inte är döpta i fortsätt- ningen skall vara medlemmar eller inte. Det kan i ett A-lägc tänkas, att de ändrade bestämmelserna tillämpas endast beträffande dem som inträder efter ändringen. Även i ett sådant läge kan det emellertid anföras skäl för att medlemskapet på något sätt borde »bekräftas» av dem som fortfarande önskar vara medlemmar av kyrkan (se resonemang ovan s. 190 f.).

En särskild fråga, som det kan vara lämpligt att i detta sammanhang nå— got heröra, är följande. I vissa fall kan en prövning av ansökan om inträde i kyrkan erfordras. För närvarande gäller att person, som ej tillhör kyrkan men önskar vinna inträde i denna, skall göra ansökan därom hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd. Med hänsyn till de förutsätt- ningar, som enligt 10 5 andra stycket religionsfrihetslagen skall föreligga för bifall till sådan ansökan, göres av pastor en viss formell prövning av frågan huruvida sökanden skall upptagas i kyrkan (och därmed i den för- samling där han är kyrkobokförd). Skulle ansökan avslås torde talan mot beslutet kunna föras hos domkapitlet. _ Det kan ifrågasättas huruvida

prövningen av ansökningar om inträde bör ankomma på pastor ensam. En annan tänkbar anordning vore att pastor äger bifalla ansökan, men att, om avslag ifrågasättes, prövningen skulle överlämnas till kyrkorådet. Det må erinras om att i den finska kyrkan prövning av ansökan om inträde an- kommer på kyrkorådet.

2. B—, C- och D-lägena

Frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan vid själva övergången från ett statskyrkosystem till en fri kyrka behandlas som förut nämnts nedan un- der IV.

Beträffande spörsmålet om medlemskapet i en fri kyrka sett ur religions- frihetssynpunkt hänvisas till utredningens i det föregående (5. 6:33) be- rörda uttalanden i betänkandet om religionsfriheten (SOU 1964:13 s. 575 ff.). Även i betänkandet om lagstiftning och rättskipning har utred- ningen berört en del frågor om medlemskapet i en fri kyrka, särskilt med utgångspunkt från D-läget (s. 144—146). Utredningen har där huvudsak- ligen behandlat frågan, huruvida det kan finnas några skäl, som talar för att staten borde meddela särskilda bestämmelser rörande den fria kyrkan utöver sådana, som kunde anses erforderliga för andra liknande organisa- tioner."i

Liksom skett i lagstiftningsbetänkandet synes det ändamålsenligt, att när det gäller tillhörigheten till kyrkan i de fria lägena först behandla D-läget, därefter C-läget och slutligen B-läget.

D-Iäget

För D-läget förutsättes att kyrkan står fri i förhållande till staten, att den saknar beskattningsrätt och att den inte äger tillgång till annan kyrklig egendom än kyrkobyggnaderna.

I D-läget bör kyrkan äga att själv bestämma om medlemskapets utform- ning. Det kan förutsättas att i de allmänna stadgar, som blir antagna för en fri kyrka, kommer att intagas bestämmelser om medlemskapet. Huruvida dessa skall vara generellt gällande för kyrkan och dess församlingar eller om församling skall äga rätt att besluta om avvikande bestämmelser får be— stämmas av kyrkans organ. Kyrkans disposition av kyrkobyggnaderna kan inte rimligen medföra att staten bör ha inflytande på regler om medlem- skapet i kyrkan. Dock förutsättes naturligtvis friheten att utträda ur ett samfund vara tillförsäkrad genom statlig lagstiftning.

I D-läget kan medlemskapet ur lagteknisk synpunkt tänkas utformat i

18 Det kan anmärkas att staten i ytterlighetsfall kan ingripa även i frågor rörande fria trossamfund och deras verksamhet med stöd av t.ex. barnavårdslagstiftning m.m. (se utredningens betänkande om religionsfrihet, SOU 1964: 13 s. 581 f.).

enlighet med vilket som helst av de olika alternativen 1—5 (1. Inträde ef— ter ansökan vid mogen ålder, 2. Inträde efter ansökan utan någon bestämd minimiålder, 3. Inträde genom dop, 4. Nuvarande ordning för inträde, 5. Kyrkan verkar utan att ha något organisationsmässigt reglerat medlemsbe— grepp). Även s. k. differentierat medlemskap är möjligt i ett D-läge.

C-Iäget

I detta läge förutsättes kyrkan ha tillgång till den kyrkliga egendomen men inte äga beskattningsrätt.

Utredningen anser att det knappast kan finnas någon anledning att staten i detta läge skall ha inflytande på frågan om medlemskapet (in— trädet) i kyrkan. Vad ovan sagts i fråga om D-läget kan anses tillämpligt även i fråga om C-läget.

B-läget ”

I detta läge förutsättes den fria kyrkan förutom att den har tillgång till den kyrkliga egendomen få beskattningsrätt eller bistånd på annat sätt av statliga organ vid uttagande av medlemsavgifter.

När det gäller regler rörande medlemskapet i en sådan kyrka bör denna i princip äga bestämma om förutsättningarna för medlemskapet. Det är å andra sidan möjligt, att staten, enär den lämnar biträde med uttagande av avgifter från kyrkans medlemmar, önskar medverka i den formen att den förbehåller sig rätt att pröva av kyrkan beslutade regler eller anger vissa förutsättningar, som kyrkan måste uppfylla för att få beskattningsrätt. Dessa kan ha direkt avseende på vilka som i egenskap av medlemmar i kyr- kan är skattskyldiga. Det intresse, som kan föranleda uppställandet av så- dana bestämmelser, kan också tillgodoses genom att staten anger förutsätt- ningar för att en person skall bli skattskyldig till kyrkan, utan att staten

17 Utöver vad som redovisats rörande de västtyska förhållandena (s. 148 f.) torde föl- jande böra nämnas för att söka åskådliggöra hur frågan om statens och kyrkans bestäm- mande i fråga om medlemskapet har utformats i en stat, där samma förutsättningar som i det av utredningen uppställda B—läget föreligger. Enligt Weimar—författningen (artikel 137 stycke 6) är religionssamfund berättigade att erhålla statligt biträde med uttagande av (kyrko-)skatt (auf Grund der biirgerlichen Steuerlisten nach Massgabe der landesrecht- liehen Bestimmungen Steuern zu erheben). Kyrkoskatt utges av de som är medlemmar i kyrka, som uttager sådan skatt (de evangeliska landskyrkorna, den romersk-katolska kyr- kan, nägra reformerta kyrkor och mosaiska församlingar; det har även upplysts för utredningen att i Sydtyskland uttages medlemsavgifter till die Freireligiösen — en kris- tendomskritisk, humanistisk organisation — på samma sätt som sker till kyrkor). Frågan om medlemskapet —— i de evangeliska landskyrkorna är detta som tidigare angivits i princip grundat på dopet avgöres exklusivt av kyrkans organ. Enligt vad som upplystes vid utredningens besök i Hannover av företrädare för Niedersachsens kulturministerium anses det inte finnas någon praktisk möjlighet att knyta skyldigheten att utgiva kyrko— skatt till annat objektivt faktum än medlemskapet. Det upplystes tillika, att det aldrig varit ifrågasatt att (del-)staten skulle ha något inflytande på den rättsliga regleringen av medlemskapet i kyrkor, som uttager kyrkoskatt av sina medlemmar.

därmed hindrar kyrkan att betrakta även andra personer som medlemmar, ehuru de ej är skattskyldiga.

Därest staten skulle ha ett direkt inflytande i fråga om medlemskapets utformning är olika möjligheter tänkbara. Bestämmelser kan ges genom statlig medverkan, t. ex. så att regler om medlemskapet, som bestämts av kyrkans beslutande organ, för att bli gällande måste fastställas av riks— dagen (eller av regeringen). En annan lagteknisk möjlighet är att staten i rambestämmelser för kyrkan anger vissa föreskrifter rörande reglerna om medlemskapet, som skall föreligga med hänsyn till den kyrkan tillerkända beskattningsrätten. En kontroll får sedermera ske om kyrkans bestämmelser uppfyller kraven i rambestämmelserna.

Det kan framhållas att det synes mindre troligt att staten i ett B—läge skulle önska medverka vid utformningen av reglerna för medlemskapet i kyrkan. Skulle så bli fallet synes staten lämpligen böra ange vissa förutsätt— ningar rörande reglerna för medlemskapet, vilka kyrkan måste uppfylla för att erhålla s. k. beskattningsrätt.

Såsom i det föregående nämnts återkommer utredningen i sitt be- tänkande rörande skattefrågor m.m. (s. 311 f.) till frågan om medlemska- pet i den mån den har samband med spörsmålet hur en eventuell beskatt- ningsrätt för kyrkan skall regleras.

Samtliga de ovan behandlade alternativen 1—4 (1. Inträde efter ansökan vid mogen ålder, 2. Inträde efter ansökan utan någon bestämd minimi— ålder, 3. Inträde genom dop, 4. Nuvarande ordning för inträde) för med— lemskapet (inträdet) i kyrkan är lagtekniskt sett möjliga vid ett B-läge.

Alternativet 5. (Medlemskap utan någon organisationsmässig reglering) är möjligt i ett B-läge, därest skattskyldigheten skulle knytas till annat förhållande än medlemskapet. Det är t. ex. tänkbart att skatt endast uttages av medlemmar som förklarat sig önska avgiften till kyrkan uttagen genom skattemyndigheternas försorg.

I fråga om s.k. differentierat medlemskap kan i stort sett de synpunk— ter som anförts beträffande A-läget anses tillämpliga även för ett B-läge. Vid B-läget får övervägas om ifrågasatta regler för ett differentierat med— lemskap överensstämmer med demokratiens krav att med ett medlemskap, som medför förpliktelser i ekonomiska avseenden, skall förenas rätt att del- taga i val till organ, som har bestämmanderätt rörande utdebitering, utgif- ter m.m.

IV. Medlemskapet vid själva övergången till något av B-, C- eller D-lägena

Skulle ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat beslutas, uppkommer åtskilliga frågor, som gäller själva övergången från ett statskyrkosystem till en ordning med en fri kyrka. Frågan om

medlemmarna i den till staten organisatoriskt anknutna kyrkan utan vidare skall anses som medlemmar i den fria kyrkan eller inte, har varit föremål för debatt, varvid olika uppfattningar framträtt.

Å ena sidan hävdas att det är självfallet att de som är medlemmar i (stats-)kyrkan, därest de inte själva skulle finna anledning utträda, även i fortsättningen tillhör kyrkan. Den omständigheten att en förändring av organisatorisk art rörande kyrkans förhållande till staten äger rum, anses inte utgöra skäl för att några särskilda åtgärder för bibehållande av med- lemskapet skulle krävas av dem som fortfarande vill tillhöra kyrkan. Det sker, framhålles det, i princip inte någon ändring i fråga om kyrkans be- kännelse, uppgifter, verksamhet m.m., utan kyrkan fortsätter sin verk- samhet i stort sett som tidigare, om ock i organisatoriskt hänseende i ett annat förhållande till staten. Det framstår därför som angeläget _ bl.a. för att den fria kyrkan skall kunna'fungera på bästa sätt —— att det inte göres några större ändringar rörande medlemskap, organisation m. 111.

Det må i detta sammanhang erinras om att när bestämmelserna rörande de mosaiska församlingarnas rättsliga ställning ändrades i samband med religionsfrihetslagens antagande föredragande departementschefen uttala- de bl. a. följande (prop. nr 100/1951 5. 125): »Övergången från ett med— lemskap, som bygger på tvång, till ett fritt föreningsrättsligt medlemskap måste uppenbarligen, om samtidigt församlingarna skola bestå, ske på det sättet att medlemmarna själva få taga initiativ till utträde. De böra alltså anses såsom medlemmar till dess medlemskapet härigenom eller an- norledes upphör.»

Det hävdas vidare från kyrkligt håll, att det skulle strida mot den reli- gionsfrihet Svenska kyrkan äger åtnjuta såsom trossamfund, därest sta— ten skulle —— på sätt som ifrågasättes —— i strid med kyrklig uppfattning föreskriva, att kyrkans medlemmar för att bibehålla medlemskapet skulle vara skyldiga att anmäla sin önskan om att tillhöra kyrkan efter skils- mässan.

Å andra sidan göres gällande att det efter en skilsmässa föreligger en helt ny situation, som måste få konsekvenser i fråga om medlemskapet. Denna mening grundas bl.a. på uppfattningen att det principiellt sett inte kan anses föreligga »identitet» mellan den nuvarande och den fria kyrkan (jfr dock ovan 5. 123 f.) eller att i varje fall förhållandena efter en skils- mässa måste bli väsentligt förändrade.

En argumentering i sådan riktning kan t. ex. föras på följande sätt. Kyr- kans karaktär av en med staten organisatoriskt förbunden kyrka har tidi- gare klart framgått av Kungl. Maj:ts, ämbetsverkens och riksdagens hand- läggning av kyrkliga frågor. Staten har härigenom bidragit till att ge kyr- kan karaktär av landets officiella kyrka. Genom lagstiftning har tidigare alla medborgare i enlighet med en önskan hos såväl stat som kyrka förts in i kyrkan. Den officiella karaktären har sålunda fått mycket avgörande kon-

sekvenser såväl i fråga om medlemskapets karaktär som beträffande dess omfattning. Genom den historiska utvecklingen och utformningen av be— stämmelserna rörande medlemskapet är fortfarande nära nog 100 % (om- kring 98 %) av befolkningen medlemmar i kyrkan. Den faktiska situationen —— påverkad av en fortgående sekularisering bland befolkningen visar emellertid en annan bild, då det gäller det kyrkliga engagemanget. Bland kyrkans medlemmar finnes nämligen många som har en indifferent eller t. o. m. fientlig inställning till kyrkan. Om Svenska kyrkan skulle övergå till att bli en fri luthersk kyrka, kan det bl. a. med hänsyn till intresset av likställighet mellan samfunden te sig som önskvärt, att medborgarna vid övergången ställes inför en situation med fritt val i fråga om tillhörigheten till kyrkan. De medlemmar som även i fortsättningen ville tillhöra denna borde genom en aktiv handling få bekräfta sitt medlemskap, eventuellt få göra anmälan om sin önskan att vinna inträde i den fria kyrkan. Rent prak- tiskt skulle det dock kunna ordnas så, att anmälningar rörande tillhörighet till den fria kyrkan kunde göras före den tidpunkt, då skilsmässan äger rum. (Jämför likartat resonemang i fråga om A—läget, ovan 5. 195.)

Ett förfaringssätt av nu angivet slag skulle rimma med uppfattningen om att det religiösa engagemanget bör ske på helt frivilliga grunder. Det nu- varande medlemskapet i Svenska kyrkan är enligt här avsedd uppfattning i stor utsträckning ej baserat på frivillighet, då det historiskt sett och i prak- tiken ytterst utgår från ett alla medborgare gällande obligatorium. Förfa- randet skulle, hävdas det, inte kränka kyrkans frihet som trossamfund. In— tet hindrade att den i fortsättningen alltjämt bedrev sin religiösa verksam- het som tidigare och fungerade som en folkkyrka.

Skulle detta synsätt bli bestämmande när det gäller den nu behand- lade frågan, får man räkna med att erforderliga bestämmelser får ges genom statlig lagstiftning. Det torde inte kunna förutsättas att kyrkan, som f. ö. knappast har något organ vilket odiskutabelt kan anses behörigt att besluta i denna fråga, skulle meddela bestämmelser av antytt innehåll.

Ytterligare ett alternativ är tänkbart. Som en kompromiss mellan de båda redovisade ståndpunkterna kan tänkas den anordningen, att den enskildes ställningstagande till medlemskapet på något sätt aktualiserades inför den förestående övergången till en annan relation mellan kyrka och stat. En upplysningsskrift om de ändringar, som den nya relationen kyrka-stat med- för, om rättigheter och skyldigheter för medlemmarna i den från staten skilda kyrkan ävensom andra förhållanden av intresse skulle sammanstäl- las och tillställas alla invånare i riket. Skriftens innehåll skulle vara strikt neutralt. Dess utformning och distribution skulle uppdragas åt en av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd med företrädare för stat, kyrka, frikyrka, politiska partier m.fl. I skriften skulle för användning av dem som ville ha ändring i fråga om sitt förhållande till kyrkan finnas blanketter såväl för anmälan om utträde ur kyrkan (för dem som är medlemmar i Svenska kyrkan) som

för ansökan om inträde i kyrkan (för dem som ej är medlemmar i kyrkan). Med ett sådant arrangemang skulle alla invånare i riket få frågan om med- lemskapet i kyrkan aktualiserad inför den förestående skilsmässan.

Utredningen tar med hänsyn till direktiven för sitt arbete inte ställning till de nu anförda argumenternas hållbarhet ur olika synpunkter. Lösning— en vid en övergångssituation kommer säkerligen att bestämmas genom en totalbedömning av olika skäl utifrån allmänt politiska, kyrkliga och andra överväganden, som kan komma att aktualiseras i en sådan situation.

Ledamoten i utredningen Bertil Bolin har i anslutning till utredningens redogörelse angående medlemskapsfrågan avgivit särskilt yttrande (5. 304 f.).

Kap. 4. Frågan om inrättande av en centralstyrelse för kyrkan

Inledning

Kungl. Maj :t har till utredningen att tagas under övervägande vid det fort- satta utredningsarhetet överlämnat skrivelse (nr 43) från 1963 års kyrko— möte angående inrättande av en riksstyrelse för kyrkan. Skrivelsen var föranledd av en motion (nr 45), varöver kyrkolagsutskottet yttrat sig ('be- tänkande nr 20).

I motionen anhölls att kyrkomötet skulle hemställa, att Kungl.Maj:t måtte låta utreda och för kyrkomötet framlägga förslag om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan. Som motivering anförde motionärernalz

Den svenska kyrkan är i princip en stiftskyrka med betydande självständighet för det enskilda stiftet liksom för de enskilda församlingarna inom detta. Denna självständighet för de olika kyrkliga enheterna har varit en stor tillgång för kyrkan som det är alla skäl att slå vakt om. Emellertid kan man icke blunda för att självständigheten även kan medföra en försvagning när det gäller uppträdandet utåt. Det har därför vid upprepade tillfällen varit på tal att inrätta en kyrkans riksstyrelse. Frågan behandlades senast vid 1953 års kyrkomöte. Väckt förslag att hos Kungl. Maj :t begära utredning i frågan avvisades främst med hänvisning till omsorgen om stiftens och församlingarnas självständighet. Det saknades dock icke förespråkare för den meningen, att en kyrklig riksstyrelse i stället för att minska den kyrkliga självständigheten tvärtom skulle utgöra en effektiv motvikt mot det ökande trycket från den världsliga makten.

Vad som inträffat sedan denna fråga senast behandlades i kyrkomötet och den utveckling som kan förväntas inom det kyrkliga området i framtiden gör det en- ligt vår uppfattning angeläget att frågan om en kyrklig riksstyrelse tages under förnyat övervägande.

Vi vill till en början erinra om den rådande splittringen inom kyrkan. Vi tror icke denna hade behövt bli så framträdande om mellan kyrkomötena hade fun- gerat ett samlande organ som i tid kunnat behandla uppkommande tvistefrågor.

Vidare vill vi erinra om det nyligen framlagda förslaget till ny grundlag. Enligt detta överföres till regeringsformens övergångsbestämmelser icke blott alla bestäm- melser om kyrkomötet utan även vad som nu finnes stadgat om att Konungen och de för de kyrkliga frågorna ansvariga statsråden skall tillhöra svenska kyrkan. Tendensen att avveckla Kungl. Maj:t som kyrkans styrelse framträder häri tydligt.

Det främsta skälet för att skapa en kyrklig riksstyrelse är emellertid den på- gående utredningen om förhållandet mellan kyrka och stat. När resultatet av den- na utredning kan förväntas är ovisst. Likaså vad utredningens förslag kan komma att innebära. Så mycket står emellertid klart, att det kan komma att röra sig om mycket genomgripande ändringar i kyrkans ställning. Det är enligt vår uppfatt- ning angeläget, för att icke säga nödvändigt, att kyrkan i det läget äger en central styrelse, som kan tillvarataga dess intressen. Kyrkomötet är kyrkans centrala beslutande organ. Såsom komplement till detta bör inrättas ett centralt verkstäl-

1Dessa var borgmästaren Nils Rappe, fru Märta Gisslar, kyrkoherden Gustaf Elving och prosten Ove Hassler.

:»..-

lande organ. Att dröja med inrättande av detta organ till dess frågan om förhål- landet mellan kyrka och stat står inför sitt avgörande kan icke vara lyckligt. Den centrala styrelsen bör redan dessförinnan ha fått träda i verksamhet och vin- na stadga inom den nuvarande kyrkans ram.

Hur en central kyrkostyrelse skall utses, hur den skall vara sammansatt och vilka befogenheter som skall tillkomma densamma har vi icke någon bestämd uppfattning om. Dock synes det oss att åtskilligt kan vara att hämta från Fin- lands kyrka. Det synes oss vidare naturligt såväl att styrelsen får framväxa ur eller få viss anknytning till det nuvarande biskopsmötet som att styrelsen får in- slag av andra präster och av lekmän. Frågan var tyngdpunkten i detta hänseende skall ligga är enligt vår uppfattning av mindre betydelse. Det angelägna är att styrelsen kan fungera effektivt och att den sammansättes så, att den vinner för— troende hos såväl lekmän som präster.

Det synes böra övervägas att, i vart fall efter någon tid, låta styrelsen övertaga en del av de avgöranden i kyrkliga angelägenheter som nu åvilar Kungl. Maj:t. Att detta bör kunna ske även medan det nuvarande bandet med staten består visar erfarenheterna från Finland.

Det synes oss lämpligt att den nu arbetande utredningen om förhållandet mel— lan kyrka och stat får i uppdrag att, utan att avvakta resultatet av dess arbe— te i övrigt, låta utarbeta och framlägga ett förslag till central kyrkostyrelse efter ovan skisserade linjer.

Kyrkolagsutskottet angav i sitt betänkande till en början att den av mo- tionärerna väckta frågan senast behandlats vid 1953 års kyrkomöte samt fortsatte:

Till grund för behandlingen låg då 1951 års kyrkomötes utredningsnämnds be- tänkande nr 1 med anledning av väckt motion om tillsättning av en kommitté för utredning av frågan om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan. I nämnda be— tänkande anförde utredningsnämnden — efter att ha lämnat en översikt av kyrk- liga organ, som kunde tänkas tjäna motionärens syfte, och efter att ha framhållit, att endast åtgärder av mindre räckvidd diskuterats — följande:

»Överväganden av mera ingripande art, eventuellt med en organisatorisk ny— bildning som förutsättning, skulle kräva en vidlyftigare granskning av hithörande frågor än utredningsnämnden kunnat företaga under den begränsade tid och med de ekonomiska resurser, som stått till dess förfogande. En sådan mera omfattan— de undersökning med ändamål att skaffa ökat utrymme åt kyrkans självstyrelse synes emellertid utredningsnämnden i och för sig önskvärd. Men den torde knap— past kunna utföras av andra än särskilt för detta uppdrag utsedda sakkunniga och innan så sker, torde det vara ändamålsenligt att under någon tid framåt avvakta dels fortsättningen av den ovan omnämnda organisatoriska utvecklingen inom kyrkan, dels även resultatet av den pågående utredningen rörande kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m.m. När dessa förutsättningar föreligga, torde en— ligt utredningsnämndens mening kyrkomötet böra återupptaga frågan i hela dess vidd.»

Kyrkolagsutskottet vid 1953 års kyrkomöte hemställde i betänkande nr 10 i anledning av utredningsnämndens betänkande, att kyrkomötet måtte besluta att icke för närvarande vidtaga åtgärd i syfte att få till stånd en utredning av frågan om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan.

Kyrkomötet biföll utskottets hemställan.

Utskottet vid 1963 års kyrkomöte anförde härefter för egen del:

De av utredningsnämnden (tillsatt av 1951 års kyrkomöte) anförda skälen mot att frågan om en riksstyrelse för kyrkan gjordes till föremål för utredning synes icke längre vara för handen. Den organisatoriska utvecklingen inom kyrkan har sålunda icke visat, att något redan existerande kyrkligt organ skulle kunna fylla uppgiften såsom riksstyrelse. Ej heller har slutförandet av utredningen om kyrko- mötets grundlagsenliga befogenheter lett till att frågan kommit närmare sin lös- ning. De skäl, som av motionärerna nu anföres för att kyrkomötet skall taga frå- gan under förnyat övervägande, finner utskottet bärkraftiga.

Utskottet utgår ifrån att den nu arbetande utredningen kyrka-stat kommer att undersöka olika alternativ för ordnandet av förhållandet mellan stat och kyrka. Frågan om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan synes därvid böra under- sökas. Detta gäller för det fall att det nuvarande bandet mellan stat och kyrka i huvudsak anses skola bestå; det bör då undersökas om en riksstyrelse bättre skul- le motsvara kyrkans behov under de nya förhållanden samhällsutvecklingen med- fört. Det gäller även för det fall att bandet mellan stat och kyrka anses böra upp- lösas, varvid det bör prövas om icke en kyrkans riksstyrelse bör träda i funktion redan innan bandet med staten upplöses. Utskottet finner det lämpligt, att motio- nen överlämnas till utredningen för beaktande under det fortsatta utrednings- arbetet.

Kyrkomötet beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I. Historiki'

Det må till en början erinras om det förslag om inrättande av ett con- sistorium generale, som framlades av Gustav II Adolf år 1623 och som inte ledde till något resultat. Prästeståndet fungerade under olika tider i viss mån som en central myndighet för kyrkan i frågor av huvudsakligen religiös natur. (En närmare redogörelse härför har lämnats i utredningens betänkande nr IV, SOU 1964: 16 s. XXX ff.) Frågan om inrättande av ett statligt ämbetsverk för kyrkliga frågor hade viss aktualitet vid mitten av 1850-talet. 1853—54 års riksdag hemställde sålunda i anledning av en mo- tion att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag om inrättande av ett sådant ämbetsverk. Riksdagens hemställan föranledde emellertid inte någon åt- gärd, varvid Kungl. Maj:t förklarade, att en sådan ifrågasatt centralisering av kyrkoärendenas förvaltning skulle förändra kyrkan till vad den inte borde vara, till allt närmare likhet med en statsinstitution. (För en något utför- ligare redogörelse hänvisas till a. a. s. XLII). Vid riksdagen 1862—63 disku- terades på grund av en motion i riddarhuset och i viss anslutning till de- batten om kyrkomötets inrättande åter frågan om ett ecklesiastikkollegium. Förslaget vann inte bifall i något av stånden.

Under 1900-talet har vid olika tillfällen med skilda motiveringar fram- förts förslag om inrättande av ett centralt organ för Svenska kyrkan. Nedan

Utredningen vill framhålla, att den här lämnade historiska redogörelsen inte är full- ständig och i huvudsak har koncentrerats till 1900-talet.

redovisas förslag som framlagts i riksdag eller kyrkomöte och de moti- veringar och synpunkter för och emot inrättande av ett sådant organ som därvid framförts.

Vid 1909 års kyrkomöte framlade kontraktsprosten E. G. Ljungqvist en motion (nr 13) angående inrättande av en särskild ekonomistyrelse för den svenska kyrkan. Som motivering anfördes bl. a. att kyrkan befann sig i ett mycket ogynnsamt läge i rättsligt avseende. Den saknade möjlighet att självständigt göra sig gällande såsom ett rättssubjekt och företräddes där- för i rättsligt hänseende av staten. Kyrkan behövde ett organ som gjorde det möjligt för den att självständigt framträda såsom rättssubjekt. Motio- nären hemställde om en utredning angående tillsättande, utan rubbning av sambandet med staten i övrigt, av en särskild ekonomistyrelse med upp- gift att förvalta och enligt givna bestämmelser använda fast egendom eller andra medel som kunde inflyta för den svenska kyrkans räkning. Kyrko- lagsutskottet avstyrkte motionärens hemställan (betänkande nr 8). Det an— förde att Svenska kyrkan utan tvekan var ett rättssubjekt även på pri- vaträttens område. En ekonomistyrelse skulle icke ha någon uppgift att fylla. Kyrkan hade inte någon enskild egendom av beskaffenhet att behöva särskilt förvaltas för kyrkans räkning. Kyrkliga fonder förvaltades av stats- kontoret. Därest någon egendom genom testamente eller gåva skulle tillfalla kyrkan såsom sådan, skulle konungen såsom kyrkans högste representant uppdraga åt domkapitel eller annan myndighet att bevaka kyrkans rätt och ge anvisningar för egendomens förvaltande. Motionen avslogs efter debatt och rösträkning (38 röster mot 22).

Vid 1910 års kyrkomöte yrkade kontraktsprosten J.M. Lindstedt i en motion (nr 29) om utredning rörande inrättande av en centralstyrelse för kyrkans angelägenheter. Förslaget motiverades med behovet av att »led- ningen af vårt folks religiösa fostran och vård» överlämnades åt »en central myndighet, som med sakkännedom och intresse, genom sin kontinuitet obe- rörd af de politiska kastvindarna, kan icke blott juridiskt bevaka kyrkans rättsliga ställning, utan äfven upptaga och utreda de frågor, som röra kyr- kans inre och yttre utveckling samt befordra deras framgång». Kyrkan sak— nade en enhetlig styrelse, som kunde överskåda hennes ställning och som med känslan av sitt ansvar målmedvetet förde fram vad tiden krävde för folkets andliga vård. Olika myndigheter hade uppdelat ansvaret för kyr- kans ställning på varandra och därigenom funnit försvar för sin overksam- het. Motionären beklagade att förslaget om consistorium generale inte hade blivit förverkligat under 1600-talet. Kyrkolagsutskottet avstyrkte i sitt be— tänkande (nr 12) motionen. Utskottet, som inledningsvis uttalade att över motionen Vilade en påfallande oklarhet, anförde att den av motionären åsyftade enheten vunnits genom 1686 års kyrkolag, varigenom konungen tillerkänts de episkopala rättigheterna i avseende på kyrkostyrelsen (»upp- sikt, vård och försvar»). Vad kyrkan behövde var icke ett juridiskt-byrå-

kratiskt kyrkoregemente utan ett vidgat utrymme för lekmännen i kyr- kans styrelse. Utskottet hänvisade till att 1908 års kyrkomöte anhållit om utredning angående en fullständigare tillämpning av synodalförfattningens grundsatser. Kyrkomötet följde utskottet utan debatt.

Nästa gång frågan om ett centralorgan behandlades var vid 1920 års kyr- komöte. I en motion (nr 32) av professor Hj. Holmquist och domprosten M. Pfannenstill hemställdes om åtgärder för inrättande av ett kyrkligt cen- tralråd, vilket skulle avgiva utlåtanden i viktigare kyrkliga frågor, däribland undervisning i statens skolor, innan dessa föredrogs för konungen till be- slut. Det uttalades att om stiftsstyrelsernas yttranden stundom gav en rätt förvirrad totalbild, så kunde ett sådant kyrkligt centralråd sovra och samla deras innehåll till ett klart uttryck för kyrkans behov och önskning- ar. Av ledamöterna i centralrådet kunde ett visst antal utses av konung- en, ett visst antal av kyrkomötet och ett visst antal av biskopskonferensen. Med anledning av denna motion föreslog konsistorienotarien A. Carlgren i en motion (nr 97) att det föreslagna centralrådet måtte bestå av biskops- mötets s.k. särskilda delegation om tre ledamöter, ett lämpligt antal lek- män, exempelvis tre, utsedda av kyrkomötet eller Kungl. Maj:t, samt en präst i församlingstjänst vald förslagsvis av allmänna svenska prästför- eningen. Kyrkomötet hemställde på förslag av kyrkolagsutskottet (he- tänkande nr 44) att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för inrättande av en kyrklig nämnd, vilken skulle äga att till Kungl. Maj :t avgiva infordrade yttranden i viktigare kyrkliga frågor. Det uttalades därvid att den nya in- stitutionen inte fick ingripa eller vid yttrandens infordrande sättas i stället för eller anses som någon myndighet över redan existerande kyrkliga organ och således inte fick såsom något consistorium generale ingripa i domka- pitlens ämbetsåtgärder. Den föreslagna nämnden borde bestå av ärkebisko- pen såsom sjålvskriven ordförande, två biskopar, utsedda av biskopsmötet. samt tre lekmän och en präst i församlingstjänst, utsedda av kyrkomötet. Kungl. Maj :t beslöt den'20 januari 1933 att skrivelsen för närvarande inte kunde föranleda någon åtgärd.

Med anledning av proposition till 1.926 års riksdag med förslag till ny lag om statsdepartementen, enligt vilket kyrkoärendenas behandling skulle över- flyttas från ecklesiastikdepartementet till justitiedepartementet, framlade redaktören N. S. Norling och kyrkoherden K. Sandegård en motion (nr 161»), i vilken hemställdes om utredning huruvida kyrkoärendenas vikt finge anses betinga inrättandet av en särskild kyrklig överstyrelse, samt att för riksdagen skulle framläggas de förslag, vartill utredningens resultat kunde föranleda. Motionärerna framförde som en lämplig lösning att kyrkobyrån i ecklesiastikdepartementet omdanades till en kyrklig överstyrelse i ana- logi med t.ex. Skolöverstyrelsen. Statsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 69) motionen. Det konstaterade till en början att förslaget i proposi— tionen om kyrkoärendenas överflyttande till justitiedepartementet inte

207 vunnit riksdagens bifall. Emellertid fanns även andra skäl mot förslaget i motionen. Den kyrkliga organisationen i landet gjorde en decentralisering av de kyrkliga ärendena önsklig. Mot den form av decentralisering, som sedan gammalt fungerar genom domkapitlen, kunde några sakliga erin- ringar näppeligen göras. En anordning, som skulle inskränka domkapitlens ställning såsom kyrkliga mellaninstanser, var i allt fall mindre tillrådlig. Riksdagen följde utskottet utan någon debatt.

1929 års kyrkomöte behandlade i anledning av några motioner (nr 54 och 55 vilka båda synes ha föranletts av den vid samma kyrkomöte väckta s.k. biskopsmotionens) bl.a. i anslutning till frågan om kyrkomötets befogen— heter inrättandet av ett centralt kyrkligt organ, som kunde förbereda ären- den till kommande kyrkomöte och handlägga vissa av kyrkomötet till nämnden hänskjutna frågor. I en av motionerna föreslogs att biskopsmötet borde fastställas vara kyrkans organ för bl.a. viktigare frågor av allmän- kyrklig innebörd. I sitt av kyrkomötet godkända betänkande (nr 23) utta- lade kyrkolagsutskottet, att man inte borde utvidga kyrkomötets befogen- heter till sådant, som mera tillkom ett ämbetsverks handläggning, samt hän- visade till det av kyrkomötet år 1920 gjorda uttalandet om inrättande av en kyrklig nämnd.

I samband med tillkomsten av nuvarande kyrkomötesförordning var un— der 1940—talet frågan om inrättande av ett kyrkligt mera permanent utred- ningsorgan aktuell. Kyrkomötessakkunniga föreslog i sitt betänkande (SOU 1946:32) bl.a. inrättande av ett särskilt beredningsorgan, benämnt kyrko- mötets delegation, som skulle fungera mellan kyrkomötena. Som motive- ring anfördes att erfarenheternavisat, att det med kyrkomötets dåvarande arbetsformer vore svårt att medhinna en tillräckligt grundlig behandling av i synnerhet de motionsvis väckta frågorna. I övrigt anfördes bl. a.: .

Svårigheten för kyrkomötet att ägna vid mötet väckta motioner vederbörlig be- handling grundar sig icke enbart på motionernas antal utan även, och kanske fram- för allt, på deras beskaffenhet. Det ligger i sakens natur, att många motionsvis framförda förslag äro mycket knapphändigt motiverade. Med den korta tid, som står utskotten till förfogande för ärendenas beredning, är det icke alltid möjligt för utskotten att förebringa den ytterligare utredning, som kan erfordras. Detta kan föranleda, att ett utskott, även om det finner ett väckt förslag i och för sig gott, nödgas på grund av dess outredda skick avstyrka bifall till motionen. Det är uppenbart, att i en motion, som sålunda avslås utan att ärendet blivit tillräck- ligt grundligt utrett, kunna förefinnas värdefulla uppslag, som gå förlorade. Å andra sidan kan inträffa, att vederbörande utskott i ett dylikt fall, trots den bris- tande utredningen, tillstyrker kyrkomötet att fatta ett positivt beslut i frågan. Om i enlighet därmed en skrivelse i ämnet avlåtes till Kungl. Maj:t, föreligger na- turligen en viss risk, att Kungl. Maj :t finner framställningen icke vara tillräckligt motiverad och därför avslår densamma. Dessa omständigheter kunna minska in- tresset för kyrkomötets arbete och väcka olust att taga initiativ i kyrkliga frågor.

3 Se angående denna motion utredningens betänkanden om religionsfrihet, SOU 1964: 13, s. 55 f., och om kyrkobegreppen, SOU 1964: 16, s. 112 ff.

I detta sammanhang må understrykas, att de religionspedagogiska frågorna på ett påfallande sätt trätt i bakgrunden i kyrkomötets arbete.

De angivna olägenheterna skulle kunna i väsentlig mån förebyggas genom till- skapandet av ett särskilt utredningsorgan. Detta nya organ, benämnt kyrkomötets delegation, bör tillsättas vid varje kyrkomöte och ha till uppgift att till nästföljande kyrkomöte bereda samt avgiva yttranden och förslag i sådana ärenden, som mötet i anledning av väckta motioner överlämnar till delegationen. Denna skall alltså fungera som ett utredningsorgan beträffande sådana motionsvis väckta frågor, som kyrkomötet finner beaktansvärda men till vilka mötet på grund av bristande ut- redning anser sig icke omedelbart kunna taga slutlig ställning.

Delegationen föreslogs skola bestå av sju ledamöter, därav 4 lekmän och 3 präster jämte suppleanter till lika antal och i samma proportion. För de— legationen, som inom sig skulle utse ordförande och vice ordförande, skulle Kungl. Maj :t utfärda instruktion efter förslag av kyrkomötet. Enligt de sak- kunnigas förslag till instruktion skulle delegationen sammanträda på kal- lelse av ordföranden så ofta denne prövade nödigt.

Vid remissbehandlingen underströks kraftigt av flertalet hörda myndig- heter och organisationer värdet av ett särskilt beredningsutskott. En del remissmyndigheter ansåg att delegationens uppgifter borde vidgas. Kritik mot förslaget framfördes endast av en ledamot i kammarkollegiet. Denne anförde, att lämpligheten av ett utredningsorgan kunde starkt ifrågasättas. Om kyrkomötet fann ett motionsvis framlagt förslag beaktansvärt, syntes kyrkomötet böra i skrivelse hos Kungl. Maj:t begära utredning i ämnet. ln- rättades delegationen, kunde det befaras, att huvuddelen av utredningsar- betet kom att läggas till statsförvaltningen, som fick besvara remisser från delegationen. I annat fall måste delegationen förses med ett mer eller mindre permanent kansli, som kunde utvecklas till ett utredningsverk för kyrkliga frågor och undandragas Kungl. Maj:ts kontroll. Delegationen skulle lätt kunna bli ett consistorium generate, ett kyrkans överhuvud vid sidan av Kungl. Maj:t.

I Kungl. Maj:ts skrivelse (nr 4) till 1948 års kyrkomöte med förslag till ny kyrkomötesförordning, i vilket intogs bestämmelser om en kyrkomötets utredningsnämnd, uttalade föredragande departementschefen bl.a., att ett särskilt utredningsorgan med uppgift att mellan kyrkomötena bereda vissa frågor otvivelaktigt skulle vara till stort gagn för kyrkomötet. Den väsent- ligaste betydelsen syntes komma att bestå däri, att de hinder som faktiskt förelegat för kyrkomötet att begagna sig av sin initiativrätt undanröjdes. Inrättande av en utredningsnämnd var ägnat att effektivisera den viktiga del av kyrkomötets verksamhet, som hänförde sig till behandlingen av motions— vis väckta frågor. Emot en nämnd av ifrågavarande art kunde väl riktas erinringar av principiell art, särskilt mot en permanent nämnd, som skulle bli en från Kungl. Maj:ts kansli fristående utredningsinstitution. Tyngden av dessa erinringar minskade, om den tid nämnden ägde sammanträda gjor- des heroende av Kungl. Maj:ts prövning. Tiden borde begränsas till att om-

fatta högst ett år efter det kyrkomötet avslutats men med möjlighet för nämnden att, efter Kungl. Maj :ts prövning, sammanträda under två måna- der före nästa kyrkomöte. Det förutsattes att organet, då fråga uppkom om utredning genom statliga myndigheter och ämbetsverk, hänvände sig till vederbörande departementschef och att denne, innan begäran om utred- ning villfors, prövade, om syftet med utredningen var av beskaffenhet att höra tillgodoses.

Kyrkolagsutskottet underströk i sitt av kyrkomötet i denna del godtagna betänkande (nr 19) behovet av en utredningsnämnd. Mot det sätt, varpå nämndens verksamhet reglerats, fanns intet att erinra. Ej heller riksdagen gjorde någon erinran mot förslaget (KU:s utlåtande nr 3 till 1949 års riksdag).

Bestämmelser om kyrkomötets utredningsnämnd har meddelats i 14 & kyrkomötesförordningen den 22 april 1949 (nr 174) och Kungl. Maj:ts in- struktion för allmänt kyrkomötes utredningsnämnd den 22 juni 1951 (nr 505).

Vid 1948 års kyrkomöte hemställde rektorerna P. Envall och H. Lager- ström (motion nr 50) om en utredning angående inrättande av ett kyrk- ligt centralorgan med uppgift att vara ett sammanhållande band mellan re- dan befintliga kyrkliga riksorganisationer och att tillgodose nya uppgifter, främst att representera kyrkan i dennas utrikesförbindelser och att å riks- kyrkans vägnar leda samarbetet med andra kristna samfund i Sverige. Cen- tralorganet borde även representera kyrkan i förhållande till olika sam- hällsorgan. Även om centralorganet i första hand måste ha konsultativ upp- gift, syntes dock även vissa administrativa uppgifter kunna överlämnas åt detsamma. Dit hörde att vara utredande organ mellan kyrkomötena och att förbereda kollektärenden. Centralorganet borde bestå av ärkebiskopen så- som självskriven ordförande samt av lika stort antal präster och lekmän, valda av kyrkomötet, och äga ett kansli för de expeditionella uppgifterna.

I det av kyrkomötet godkända utskottsbetänkandet (nr 7 av andra till— fälliga utskottet) anfördes:

Den för hela kyrkan betydelsefulla frågan om ärkebiskopens arbetsbörda bör, enligt utskottets mening, i annat sammanhang prövas. Utskottet betvivlar, att ett kyrkligt centralorgan av den allmänna och vidsträckta befogenhet, som motionä- rerna skisserat, just nu skulle utgöra lösningen på ett i kyrkans liv icke oviktigt problem. Ett centralorgan närmast för missionsstyrelsen, diakonistyrelsen, sjö- mansvårdsstyrelsen och kyrkans utrikesnämnd torde komma att sakna den omedel- bara kontakten med dessa styrelsers konkreta uppgifter. Den centraliserade orga- nisation, som nu finnes och som bygger på stiften, fungerar i stort sett väl, även om i representativa och andra sammanhang ett sammanfattande centralorgan för kyrkans andliga och administrativa uppgifter kunde vara önskvärt. Utskottet an- ser därför motionen vara en erinran om en uppgift, som från kyrkans sida kla- rare behöver genomtänkas, innan kyrkan begär en samordning av de linjer, efter vilka den hittills sökt sig fram.

Utskottet saknar sålunda i motiveringen för den nu framlagda motionen till-

räcklig klarhet med avseende på det ifrågasatta centralorganets erforderlighet, uppgifter och förhållande till andra redan existerande centralorgan, för att en framställning till Kungl.Maj:t i en fråga av så stor räckvidd skulle vara på- kallad.

Kyrkomötet beslöt att motionen inte skulle föranleda någon åtgärd. Vid 1951 års kyrkomöte framlade tio ledamöter _ nio präster och en lekman _ med kontraktsprosten R. Åström som huvudmotionär en motion (nr 59) om framställning angående tillsättande av »en kommitté med upp- drag att utreda frågan om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan med befogenheter, som kunna finnas riktiga och nödvändiga i fråga om kyrkans andliga och ekonomiska angelägenheter och intressen». Motionärerna an- förde att bland de brister, vilka vidlådde den svenska kyrkan, var också den, att den saknade en central ledning eller styrelse, som skulle vara »redo och skickad att ha tillsyn över och ledningen av hennes angelägenheter, andliga och ekonomiska, och att ingripa i varje läge». Stiftskyrkan ägde en ut- märkt organisation, men i fråga om rikskyrkan var läget helt annorlunda, något som ovedersägligen innebar en markant svaghet, som varit och allt- mer kunde bli mycket olycksdiger. På grund av svagheten i sin riksorganisa- tion blev kyrkans handlande ofta valhänt och led brist på verklig kraft. Förhållandet ökade också statens inflytande över kyrkan och dennas ange- lägenheter på ett icke tillbörligt sätt, vilket blev alltmer riskfyllt. Frågan om en riksstyrelse borde bli föremål för en grundlig utredning. Organisa- tionen i Finlands kyrka med kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmö- tet kunde utgöra en beaktansvärd vägledning.

Första tillfälliga utskottet hemställde i sitt betänkande (nr 11) att kyrko- mötet måtte uppdraga åt dess utredningsnämnd att med beaktande av vad utskottet anförde i sitt betänkande avgiva yttrande och förslag rörande de i motionen berörda spörsmålen. Utskottet uttalade därvid:

Då nu kyrkomötets ställningstagande till frågan om en styrelse för hela den svenska kyrkan åter påkallats, förefaller det utskottet som om oklarhet fortfaran- de rådde om ett sådant organs uppgifter och funktion.

Motionärerna ha framhållit behovet av ett organ, som självskrivet och ovillkor- ligt kan företräda kyrkan såsom en helhet, som kan ha tillsyn över och ledning av hennes andliga och ekonomiska angelägenheter och som kan vara redo att in- gripa i varje läge.

Utskottet vill till en början uttala, att en kyrkans riksstyrelse med de vidsträck- ta befogenheter, som motionärerna kunna synas vilja förläna densamma, enligt utskottets mening icke bör eftersträvas. I synnerhet om en dylik styrelse skulle givas beslutanderätt i fråga om kyrkans andliga angelägenheter, skulle utövan- det av denna styrelsens befogenhet säkerligen komma att medföra ett icke önsk— värt tryck på det kyrkliga livet ute i stiften och församlingarna samt föranleda en ytterligare spänning mellan förefintliga motsättningar inom kyrkan.

Även om utskottet sålunda anser en kyrklig riksstyrelse av den utav motionä- rerna angivna omfattningen icke vara önskvärd, torde det vara lämpligt att till närmare överväganden upptoges frågan, i vad mån behov kan anses förefinnas av

ett för kyrkan gemensamt organ med hänsyn till vissa speciella icke minst eko- nomiska uppgifter.

För att rätt kunna bedöma denna fråga borde till en början undersökas, vilka rikskyrkliga uppgifter som äro av den art att här kunna komma i fråga, och vidare, huruvida och i vad mån de sålunda fastslagna arbetsuppgifterna lämp- ligen omhänderhavas av eller kunna överföras på redan befintliga organ av lag- stadgad eller frivillig natur eller frågan bör lösas på annat sätt än i form av en kyrklig riksstyrelse.

Därest man överhuvud taget funne för central myndighet tillräckliga och lämp- liga arbetsuppgifter föreligga, återstår att finna utvägar ur de svårigheter som föreligga med avseende på inordningen av sådant organ i den nuvarande kyrko- organisationen, under hänsyn till den evangelisk-lutherska kyrkans väsen och dess historiska gestaltning i vårt folk, samt att överväga frågorna om sammansättning och arbetssätt hos dylik myndighet.

Utskottet förmenar det vara välbetänkt att, innan ståndpunkt tages till motio- närernas förslag om en utredning genom en av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, större klarhet vinnes rörande principerna i den rad problem, som ovan antytts. Då det nu finnes en möjlighet att genom den i 14 5 kyrkomötesförordningen an- givna utredningsnämnden få saken mera allsidigt undersökt, vill utskottet för- orda att en dylik nämnd tillsättes och att till denna överlämnas ärendets bered- ande till nästkommande kyrkomöte. Därigenom skulle i varje fall vinnas, att frå- gan om ett kyrkligt centralorgan, vilken fråga alltifrån äldre tider varit på tal inom kyrkan, bleve så belyst även med hänsyn till nuvarande förhållanden, att lösning på ett eller annat sätt av de spörsmål, som nu kunna föranleda tanken på en riksstyrelse, underlättades.

Kyrkomötet följde utskottet efter debatt, varvid även yrkades att motio- nen inte skulle föranleda någon åtgärd.

Utredningsnämnden, i vilken ärkebiskopen Y. Brilioth var ordförande, redovisade sina överväganden i sitt betänkande nr 1 till 1953 års kyrkomöte. Efter en kort redogörelse för behandlingen vid tidigare kyrkomöten av frå- gan om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan uttalade utredningsnämn- den:

Då första tillfälliga utskottet vid 1951 års kyrkomöte uttalar, att en riksstyrelse med så vittgående befogenheter, som avses i motionen nr 59, icke är önskvärd, står denna mening i samklang med flera uttalanden vid föregående kyrkomöten och torde även få anses vara biträdd av det sista kyrkomötet genom dess bifall till ut- skottets hemställan. Motståndet mot en sådan kyrkostyrelse kan spåras tillbaka till den under 1600-talet förda diskussionen om ett consistorium generale. Det mo- tiverades närmast med risken, att de skilda stiftens självständighet skulle trädas för nära. Utskottet befarar också, att en sådan styrelse skulle »föranleda en yt— terligare spänning mellan förefintliga motsättningar inom kyrkan». Över huvud råder utan tvivel inom kyrkan en bestämd motvilja mot en alltför långt driven likriktning, som icke skulle göra rättvisa åt de historiskt betingade olikheter, vil- ka föreligga mellan olika delar av vårt land.

Till vad sålunda framhållits kan läggas faran för att en dylik centralstyrelse skulle utvecklas till ett instrument för en Vidgning av den redan långtgående statsuppsikten över kyrkan och församlingarna. Å andra sidan måste erkännas, att tanken på en kyrklig centralstyrelse äger berättigande, därest på dylik väg en ökad självstyrelse för svenska kyrkan skulle kunna vinnas. Den ur liknande

nuvarande principiella förhållandet mellan stat och kyrka. Givetvis kan avväg- ningen mellan centralstyrelsens och statsförvaltningens befogenheter vålla vissa svårigheter, som dock icke synas oöverkomliga. Även härutinnan kunna måhända de finländska förebilderna visa vägen. Där har sålunda centralstyrelsen anför- trotts omfattande befogenheter i fråga om kyrkans ekonomiska förvaltning.

Vid en utredning av hithörande spörsmål synes man emellertid naturligast kun- na utgå från nu rådande förhållanden inom vår kyrka och i första hand undersöka i vad mån vissa arbetsuppgifter skulle kunna överföras på redan existerande kyrkliga organ av lagstadgad eller frivillig natur.

Utredningsnämnden uttalade vidare, att kyrkans utveckling under den senare tiden medfört tillskapandet av olika organ, av vilka några måste anses kyrkorättsligt reglerade, andra frivilliga, medan andra åter, ehuru icke av lagstiftningen direkt erkända, dock genom hävd erhållit en fast plats i kyrkans faktiska ordning. Dessa för hela kyrkan gemensamma organ hade delvis sin motsvarighet i de olika stiften. Stiftsmöten och stiftsråd hade kommit till stånd inom de flesta stiften och hade genom hävd fått en sådan ställning att förslag förelåg om deras sanktionerande genom lagstiftning.

Av de rikskyrkliga organen borde i första hand nämnas missionsstyrelsen, diakonistyrelsen och Sjömansvårdsstyrelsen. Missions- och sjömansvårds- styrelsernas verksamhet kunde lämnas ur räkningen, då de hade sina be- tydelsefulla uppgifter väsentligen utanför riket. Däremot var diakonistyrel- sen ett av de organ som borde uppmärksammas.

Diakonistyrelsen fyllde i någon mån vissa av de uppgifter, som kunde tänkas tillkomma ett kyrkligt riksorgan. Den anlitades i viss utsträckning historiska förutsättningar som den svenska kyrkans framvuxna evangelisk-luthers- ka kyrkostyrelsen i Finland visar, att en sådan utveckling är väl förenlig med det som remissorgan av Kungl. Maj:t, särskilt i kollektärenden, samt utövade tillsyn över ett stort antal kyrkliga stiftelser och hade, stundom på anmodan av biskopsmötet, utfört betydelsefulla utredningar. Dess möjligheter var emellertid särskilt på grund av ekonomiska skäl snävt begränsade. Diako- nistyrelsen var dock utan tvivel ett organ, som skulle kunna få en vidare användning, om nödiga medel ställdes till dess förfogande. Utredningsnämnden anförde vidare, att det allmänna kyrkliga mötet var en institution som stod i nära samband med diakonistyrelsen. Det hade uppkommit på frivillighetens väg — det första mötet hölls 1908 _ men genom hävd fått en sådan fasthet, att det inte gärna kunde tänkas upphöra. Diakonistyrelsen hade ansvaret för ordnandet av sammanträdena som i re- gel ägde rum vart tredje år. Mötet, i vilket alla biskopar samt ombud för stift och församlingar ägde deltaga hade enligt sina stadgar till uppgift »att främja gemenskap och samverkan inom svenska kyrkan genom att samman- föra ombud för stift och församlingar till uppbyggelse samt till överlägg- ningar om frågor rörande kyrkans andliga liv, dess verksamhet inåt och utåt och dess uppgift i folkliv och samhälle». Mötet hade en delegation, bestående av två ombud för varje stift med uppgift att förbereda sam-

manträdena och att träda i funktion mellan dessa, om särskilda frågor uppkom, vilka syntes kräva en kyrklig opinionsyttring. Genom den orga- nisation mötet sålunda erhållit hade dess möjligheter att fungera som ett kyrkligt riksorgan i väsentlig grad ökats. Genom sin karaktär av en i prin- cip frivillig och av den officiella kyrkolagstiftningen obunden institution var emellertid mötet och dess delegation knappast ägnade att övertaga någ- ra av de funktioner, som kunde tänkas tillkomma en kyrklig riksstyrelse. Det kunde dock tänkas, att delegationens yttrande kunde infordras av Kungl. Maj:t, om någon fråga av synnerlig vikt skulle föreligga till av- görande.

Utredningen har ovan (Avd. I s. 112 f) redogjort för utredningsnämndens uttalande angående biskopsmötet, om vilket sades bl. a. att det var ett organ som, utan att vara reglerat i kyrkolagstiftningen, på senare tid hade fått en ökad betydelse. Utredningsnämnden anförde därvid bl.a., att det kunde övervägas, huruvida biskopsmötets ställning inte borde i någon form få kyrkorättsligt erkännande och då bibehålla sin nuvarande karaktär av sam- mankomst enbart av rikets biskopar.

Utredningsnämnden anförde härefter avslutningsvis: »I den nu lämnade översikten av kyrkliga organ, som kunde tänkas tjäna motionärens syften, ha endast åtgärder av mindre räckvidd diskuterats. Överväganden av mera ingripande art, eventuellt med en organisatorisk nybildning som förutsätt— ning, skulle kräva en vidlyftigare granskning av hithörande frågor, än ul— redningsnämnden kunnat företaga under den begränsade tid och med de eko- nomiska resurser, som stått till dess förfogande. En sådan mera omfattande undersökning med ändamål att skaffa ökat utrymme åt kyrkans självsty- relse synes emellertid utredningsnämnden i och för sig önskvärd. Men den torde knappast kunna utföras av andra än särskilt för detta uppdrag utsedda sakkunniga, och innan så sker, torde det vara ändamålsenligt att under någon tid framåt avvakta dels fortsättningen av den ovan omnämnda or- ganisatoriska utvecklingen inom kyrkan, dels även resultatet av den pågåen- de utredningen rörande kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m.m. När dessa förutsättningar föreligga, torde enligt utredningsnämndens me- ning kyrkomötet böra återupptaga frågan i hela dess vidd.

I närvarande läge finner sig nämnden böra begränsa sig till att förorda åtgärder för att ge redan existerande kyrkliga myndigheter vidgad möjlig- het att såsom remissinstanser bereda vissa frågor och taga sådana initiativ, som kunna finnas påkallade.»

Utredningsnämndens betänkande behandlades vid 1953 års kyrkomöte. Därvid väcktes i anledning av utredningsnämndens förslag att diakonisty- relsen i vidgad omfattning skulle fungera som en remissinstans i kyrkliga ärenden en motion (nr 27) av kyrkoherde D. Svenungsson, komminister K. Högberg och domkyrkosysslomannen 0. Hassler, i vilken yrkades av- slag på utredningsnämndens förslag i denna del. Som motivering åbero—

pades bl.a. att de föreslagna åtgärderna skulle leda till en förändring av diakonistyrelsens karaktär och syfte samt sannolikt bidraga till en byrå— kratisering av verksamheten.

Kyrkolagsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 10):

Den centrala frågan i förevarande ärende är huruvida åtgärder skall vidtagas i syfte att skapa en riksstyrelse för svenska kyrkan. Av utredningsnämndens uttalan- den framgår, att nämnden helt avvisar tanken på en kyrkans riksstyrelse med vittgående, även det andliga området berörande befogenheter. Däremot är nämn- den ej främmande för att ett centralt organ med vissa mera begränsade uppgifter —— särskilt ekonomiska — kan vara av värde om det kan få en sådan utformning och ställning att därigenom en ökad självstyrelse för svenska kyrkan skulle kun- na vinnas. Nämnden anser emellertid tiden icke mogen att nu upptaga detta spörs- mål till närmare granskning. Nämnden har därvid särskilt hänvisat till den orga- nisatoriska utvecklingen inom kyrkan samt den pågående utredningen rörande kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m.m.

I dessa nämndens synpunkter kan utskottet instämma. Utskottet vill emellertid i anslutning härtill understryka de särskilda svårigheter som på grund av kyr- kans historiskt betingade organisation uppkommer så snart fråga är om att söka skapa ett organ som har karaktär av riksstyrelse. Utmärkande för svenska kyrkans organisation är nämligen den självständighet som tillkommer de lokala kyrkliga enheterna, församlingarna och stiften. Beträffande den samordning som i vårt land råder mellan kyrkan och staten innehåller 10 kap. 1 % kyrkolagen att Guds kyrkas och församlings »uppsikt, vård och försvar» av Gud är anförtrodd Ko- nungen. Innebörden häri är att statsmakten har att sörja för att den kyrkliga verksamheten kan fortgå utan störningar i enlighet med vad dess inneboende na- tur kräver och för att tillfredsställande yttre förutsättningar härför finnes.

Försök att skjuta in ett centralt organ mellan de lokala kyrkliga enheterna och Kungl. Maj :t har förekommit sedan långt tillbaka. Under 1500-talet och förra delen av 1600-talet utgick dessa strävanden från kungamakten och syftet var att få ett starkare grepp om de lokala organisationerna och att därigenom beskära dessas självständighet. Under senare tid _— då på andra vägar den världsliga maktens inflytande ökats samt församlingarnas och stiftens rörelsefrihet kringskurits — har försöken i stället utgått från företrädare för kyrkan och syftat till att inom den kyrkliga organisationens ram skapa en motvikt mot det från den världsliga makten utövade trycket. Hittills har dessa från rakt motsatta utgångspunkter här- ledda strävanden icke realiserats. Och en väsentlig anledning härtill har varit svårigheterna att förena en dylik riksstyrelse med den form för kyrkostyrelsen, som på sätt förut antytts rått i vårt land alltsedan reformationens genomförande.

Utskottet har velat framhålla dessa synpunkter för att ytterligare belysa de vanskligheter som är förknippade med att söka skapa något organ med karaktär av riksstyrelse. Tvekan kan enligt utskottets mening ej råda om att detta spörs- mål i hela sin vidd ej för närvarande bör upptagas till utredning.

Av vad nu sagts följer emellertid icke att hinder möter att, utan att därigenom grunddragen av kyrkans nuvarande organisation rubbas, bereda henne möjlighet att giva uttryck för sin mening i skilda situationer och olika frågor. De av utred— ningsnämnden framförda förslagen i fråga om diakonistyrelsen och biskopsmötet torde ha avsetts som steg på vägen till en lösning av detta problem.

Vad då först angår nämndens hemställan om åtgärder för att sätta diakoni- styrelsen i stånd att i vidgad omfattning fungera som remissinstans i kyrkliga ärenden får utskottet konstatera att utredningsnämnden icke antyder vilka frågor

som avses med utvidgningen. Den verkliga innebörden i förslaget är därför svår att bedöma. Utskottet vill emellertid framhålla, att diakonistyrelsens uppgifter nu väsentligen hänför sig till den inre missionen och vad som kan föras in under detta begrepp. Utskottet kan ej underlåta att hysa den farhågan att fullgörandet av styrelsens viktiga uppgifter i dessa hänseenden skulle kunna komma att försvåras, om styrelsens och dess befattningshavares tid och krafter skulle i vidgad omfatt- ning tagas i anspråk för utarbetande av svar på remisser. Härtill kommer att —— såsom antydes i motionen nr 27 till innevarande års möte _ hela frågan om dia- konistyrelsens organisation är föremål för en inom styrelsen bedriven utredning. Enligt utskottets mening bör resultatet av denna avvaktas innan slutlig stånd— punkt tages till det väckta spörsmålet. Genom nämnda utredning lärer ock kunna närmare angivas i vilka hänseenden en utvidgning bör ske av diakonistyrelsens befattning med remisser. I detta läge synes skäl ej föreligga att nu upptaga frågan om utverkande av medel från kyrkofonden för avlöning av kyrkorättsligt skolad ombudsman hos styrelsen. Utskottet får sålunda avstyrka utredningsnämndens förslag såvitt avser diakonistyrelsen.

I detta sammanhang vill utskottet emellertid understryka det behov kyrkan har att i skilda frågor kunna anlita en högt kvalificerad jurist med särskild insikt på det kyrkorättsliga området. Utskottet är emellertid icke berett att för närvarande ange den lämpliga formen för anställning av en sådan jurist. En tanke, som fram- förts i utskottet och som synes vara värd närmare övervägande är att på något sätt knyta honom till ärkebiskopens kansli.

Kyrkomötet beslöt på kyrkolagsutskottets hemställan att icke för närva- rande vidtaga åtgärd i syfte att få till stånd en utredning av frågan om in- rättande av en riksstyrelse för kyrkan och att förslaget beträffande diako- nistyrelsen inte skulle föranleda någon åtgärd. Rörande den debatt som förekom hänvisas till kyrkomötets protokoll (nr 4:13—21).

Vid 1963 års kyrkomöte väcktes den motion för vilken ovan redogjorts (s. 202 f.). Beträffande innehållet i motionen och i kyrkolagsutskottets be— tänkande i anledning av motionen hänvisas till berörda redogörelse.

Frågan om en kyrklig centralstyrelse har även berörts i samband med två motioner vid 1951 och 1963 års kyrkomöten om ett Svenska kyrkans församlingsförbund.

Vid 1951 års kyrkomöte hemställde professor Halvar Sundberg och riks- dagsman Ernst Staxäng i en motion (nr 42), att kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om eller uppdraga åt kyrkomötets utredningsnämnd att verkställa utredning angående erforderliga åtgärder för bildande av en svenska kyrkans församlingar omfattande sammanslutning av liknande typ som de borgerligt kommunala förbunden (Svenska stadsförbundet. Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet). Ge— nom en dylik sammanslutning skulle Svenska kyrkan kunna erhålla bl. a. ett ständigt centralt sekretariat och utredningskansli med juridisk och tek- nisk sakkunskap, vilket skulle kunna anlitas för bestridande av sekreterar- göromål för episkopatets och eventuellt också för kyrkomötets vidkom— mande. Även kyrkans rätt skulle kunna med större effektivitet tillvaratagas

i olika riktningar. Frågan om »Sveriges pastoratsförbund» kunde utveck— las till en motsvarighet till de borgerligt kommunala organen fick under— sökas.

Första tillfälliga utskottet avstyrkte motionen (betänkande nr 7) och anförde därvid bl. a.: Vissa skäl hade av motionärerna anförts för en ut- veckling i den riktningen att Svenska pastoratens riksförbund utvidgade sina uppgifter eller vidtoge erforderliga organisatoriska förändringar för att bli ett sådant församlingarnas förbund, som åsyftades i motionen. Det borde emellertid ankomma på pastoratsförbundet och församlingarna själ- va att taga ställning utan några centrala direktiv eller åtgärder från centrala kyrkliga myndigheter.

Kyrkomötet följde utskottet efter debatt (protokollet 4:68).

Vid 1.963 års kyrkomöte framlade tio ledamöter — nio lekmän och en präst med redaktören Arndt Johansson som huvudmotionär en motion (nr 43) om bildande av ett Svenska kyrkans församlingsförbund. I motio- nen anfördes bl. a.:

Behovet av en riksstyrelse för kyrkans interna arbete hade gjort sig allt starkare påmind. I denna situation hade biskopsmötet utan att därtill äga formell kompetens påtagit sig uppgiften att fungera som ett slags rikssty- relse för kyrkan. Denna lösning av problemet kunde dock inte betraktas som den slutliga. I motionen erinrades om en motion (nr 27) av herr Jo- hansson m.fl. vid 1958 års kyrkomöte rörande »åtgärder som kan och bör vidtagas för kyrkans bättre anpassning som folkkyrka i vår demokratiska tid och för att främja en verklig, levande och väsentligt breddad kontakt med folk ur skilda läger», vilken motion hade avslagits men med en positiv skrivning, som ledde till en omfattande utredning inom kyrkans egna organ. Den föreliggande motionen var ett led i fullföljandet av denna 1958 års motion.

Motionärerna anförde vidare:

Svenska pastoratens riksförbund hade så speciella och begränsade uppgifter att det inte kunde betraktas som en riksstyrelse för kyrkan och det vore inte lämpligt att det utvidgades till en riksstyrelse i vidare mening, då det vilade på pastoraten. En kyrkans riksstyrelse syntes rätteligen böra vila på församlingarna, som är den organisatoriska grunden för kyrkan. Framför allt från församlingarna utgick också önskemålet om en demokratisering av kyrkans organisation. Denna demokratisering var fullt genomförd på församlingsplanet, bristfälligt genomförd på stiftsplanet och sämst utgestaltad på riksplanet.

Riksstyrelsen skulle befatta sig med uppgifter av skilda slag, såsom att vara remissinstans för lagstiftningsärenden på kyrkans område och i frågor som be- rör kyrkans verksamhet och uppgift. Den väsentligaste uppgiften skulle dock bli att vara den riksöverbyggnad församlingarna behöver för all den service, som är nödvändig i församlingsarbetet, och att i övrigt vara församlingarnas gemenskap inom den territoriella rikskyrkan.

Inrättande lagstiftningsvägen av en kyrkans riksstyrelse kunde diskuteras både i princip och ur lämplighetssynpunkt. En principiell invändning var att stats-

makterna då måste engagera sig för att föreskriva regler för en organisation, som skulle sköta kyrkans inre verksamhet och vars grund redan var lagd i försam- lingarna. Invändningar av lämplighetstyp var dels att lagstiftningsv'igen kräver tämligen lång tid, innan resultat nås, och dels att Kungl. Maj:t inte torde vilja pröva denna väg så länge utredningen kyrka-stat pågick.

Det lämpligaste sättet att åstadkomma en riksorganisation för församlingarna syntes vara att bilda ett församlingarnas riksförbund eller svenska kyrkans för- samlingsförbund. Ett sådant förbund kunde komma att få en betydande funktion som riksstyrelse för kyrkan, då det var ett representativt organ för försam- lingarna.

En tendens förelåg att begära anslag hos församlingarna för rikskyrkliga organ, t. ex. diakonistyrelsen. Fråga uppkom om huvudmannaskapet för de rikskyrkliga serviceorganen, styrelserna och utbildningsanstalterna. För närvarande fyllde kyrkomötet enligt de av Kungl. Maj:t fastställda stadgarna uppgiften som huvud- man.

Motionärerna hemställde bl.a. att kyrkomötet skulle uttala sig för lämp- ligheten av att församlingarna skapade ett Svenska kyrkans församlings- förbund med uppgifter som tidigare angivits och att förbundet skulle bestå av dels en förbundsstämma eller en förbundsfullmäktigeförsamling (riks— kyrkofullmäktige) och dels en styrelse, som blev beredande och verkställ in- de organ (rikskyrkoråd).

Första tillfälliga utskottet gav i betänkande (nr 11) sin anslutning til. motionens syfte att församlingarna med bevarande av sin självständighet genom ett församlingsförbund skulle få en mer samlad verkningskraft. Ut- skottet utgick ifrån att önskemålet om ett församlingsförbund av den i motionen skisserade arten var oberoende av en eventuellt förestående omreg- lering av förhållandet kyrka och stat och hade därför inte funnit sig ha an- ledning att beröra problem som en sådan omreglering skulle aktualisera i sammanhanget. Utskottet hade ej heller funnit sig ha anledning taga ställ— ning till vad i motionen uttalades om riksstyrelse för svenska kyrkan i an- nan mån än att styrelsen för församlingsförbundet i viktiga hänseenden självfallet skulle komma att fungera som ett betydelsefullt riksorgan inom kyrkans område, jämförligt — så långt jämförelser är görliga _ med mot— svarande rikssammanslutningar på det borgerliga kommunala fältet.

Utskottet uttalade vidare bl.a. att såsom i motionen förutsatts borde ett eventuellt församlingsförbund tillkomma på församlingarnas eget initiativ. Ett allmänt uttalande av kyrkomötet om lämpligheten av att församlingar skapar ett församlingsförbund lät sig med hänsyn till bestämmelserna i kyrkomötesförordningen formellt ej göra enligt utskottets mening. Såvitt utskottet hade kunnat finna hade kyrkomötet ej heller hittills beslutat några allmänna rekommendationer utan samband med skrivelser till Kungl. Maj:t.

Utskottet hemställde därför att motionen inte skulle föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Kyrkomötet beslöt i enlighet med utskottets hemstäl- lan (protokollet 8:20).

II. Vissa kyrkliga centrala organ utomlands

Finland

Den finska evangelisk-lutherska kyrkan har som organ för administrativa och ekonomiska angelägenheter en kyrkostyrelse. Denna består av ärke- biskopen som ordförande och sex av förstärkta biskopsmötet utsedda eck- lesiastikråd. Tre av dessa väljes för obestämd tid (en skall vara en med kyrkans förvaltning och lagstiftning förtrogen präst, den andre skall vara en skicklig och erfaren jurist, den tredje, för vilken det inte är angivet krav på något visst slag av utbildning, skall tjänstgöra som direktör för kyrkans centralfond) och är heltidsanställda vid kyrkostyrelsen. En av dessa tre väljes av förstärkta biskopsmötet till kyrkostyrelsens vice ordfö- rande. Övriga tre ecklesiastikråd väljes för fem kalenderår (en skall vara en kunnig och förfaren präst, den andre en skicklig och beprövad jurist samt den tredje annan med kyrkans angelägenheter förtrogen lekman). Kyrko- styrelsens ledamöter är även medlemmar av förstärkta biskopsmötet. Rörande kyrkostyrelsens uppgifter anges i 491 g kyrkolagen.

Kyrkostyrelsen åligger att handhava den kyrkliga förvaltningen i administrativa och ekonomiska angelägenheter, på sätt i denna lag och särskilt stadgas.

På kyrkostyrelsen ankommer sålunda: 1) att i ärenden, i vilka den är behörig, meddela anvisningar, som äro nödiga för verkställigheten av stadgandena i denna lag;

2) att övervaka och handleda församlingarna i deras ekonomiska förvaltning och räkenskapsföring i samarbete med domkapitlen;

3) att bestämma, för vilka offentliga ändamål kollekter skola uppbäras vid all- männa gudstjänster;

4) att utgöra styrelse för kyrkans centralfond, på sätt därom särskilt stadgas, samt årligen till förstärkta biskopsmötet avgiva berättelse över fondens förvalt- ning;

5) att uppgöra förslag till centralfondens budget för följande år samt före- lägga den förstärkta biskopsmötet för fastställelse;

6) att till förstärkta biskopsmötet inkomma med förslag därom, huru mycket församlingarna på grund av kyrkoskatt årligen skola erlägga till kyrkans cential- fond, samt besluta i enlighet med budgeten om utdelande av understöd och an- slag ur centralfonden;

7) att förvalta för kyrkliga ändamål bestämda fonder och besluta om deras användande, såframt därom ej annorlunda stadgats;

8) att mottaga och förvalta i 488 5 1 mom. 10 punkt nämnda, genom gåvor eller testamenten kyrkan tillfallen egendom med iakttagande av, vad givaren samt förstärkta biskopsmötet därtill kunna hava föreskrivit;

9) att till kyrkomötet ingå med nödigbefunna framställningar i administrativa frågor och ekonomiska angelägenheter, som ankomma på kyrkomötet, samt en- ligt uppdrag av kyrkomötet bereda ärenden;

10) att före kyrkomöte uppgöra förslag till arbetsordning för mötet, draga för- sorg om att de utlåtanden, som enligt 530 & skola föreläggas kyrkomötet, så sam- manställas och ordnas, att mötet och dess utskott kunna tillgodogöra sig dem utan svårigheter, samt att företaga övriga förberedande åtgärder för kyrkomötet;

11) att meddela domkapitlen för vidtagande av de verkställighetsåtgärder, som ankomma på dem, sådana beslut av kyrkomöte, vilka enligt kyrkolagen skola lända till efterrättelse utan att statsmaktens fastställelse därför erfordras, samt skrida till övriga verkställighetsåtgärder, som av kyrkomötes beslut kunna på- kallas;

12) att bestämma de av kyrkomöte tillsatta kommittéernas arvoden och övriga utgifter, vilka enligt 537 & skola erläggas ur kyrkans centralfond, såframt de ej fastställts av kyrkomötet; "»

13) att för förstärkta biskopsmötet bereda de verkställtghetsbestämmelser, som jämlikt 4885 1 mom. 1 punkt skola utfärdas, samt promulgera i kyrkans för- fattningssamling de bestämmelser, som förstärkta biskopsmötet sålunda utfärdat;

14) att till rikets regering avgiva utlåtanden, som av regeringen infordras, så- framt ej annat följer av 488 5 1 mom. 9 punkt;

15) att företräda kyrkan mot tredje man och inför myndighet; samt 16) att även i övrigt handhava och övervaka kyrkans gemensamma ekonomiska angelägenheter, skrida till nödigbefunna åtgärder för bevakande av kyrkans för- del samt ombesörja de övriga uppgifter, vilka i denna lag eller särskilt anförtros kyrkostyrelsen.

Det bör särskilt understrykas att kyrkostyrelsen ej tar befattning med frågor av uteslutande andlig natur.

Ärenden handlägges antingen i plenum eller av utskott. Plenum består av kyrkostyrelsens samtliga ledamöter samt utskott av ordföranden, om han är tillstädes, vice ordföranden och de övriga för obestämd tid utsedda ecklesiastikråden. I plenum är kyrkostyrelsen beslutför, då fyra medlemmar är närvarande och tre av dem är ense om beslutet. Vid jäv eller annat till- fälligt förfall äger ordföranden adjungera för ärendes behandling i plenum högst två personer och i utskott en person. Dessa skall uppfylla samma kvalifikationer, som gäller i fråga om de ordinarie ledamöterna.

Ärendena beredes och föredrages av de för obestämd tid utsedda ecklesia- stikråden eller av tjänstemän vid kyrkostyrelsen. Under år 1966 avgjordes av kyrkostyrelsen inalles 886 ärenden, varav 456 i plenum och 430 i utskott. I kyrkostyrelsen tjänstgör utöver de tre ecklesiastikråden, en sekreterare (jurist), två inspektörer (den ena för byggnadsärenden och den andra för begravningsplats-, skogs- m.fl. ärenden), en kamrerare och åtta andra befattningshavare (biträdestjänster).

Över kyrkostyrelsens beslut, som ej skall underställas (t. ex. statsrådet), kan talan fullföljas till högsta förvaltningsdomstolen. Åtal för tjänstefel mot medlem av kyrkostyrelsen handlägges av hovrätt och mot tjänsteman eller annan befattningshavare vid styrelsen av allmän underdomstol. Kyrko- styrelsens ledamöter och tjänstemän lämnar ofta råd i mångahanda frågor, som ställs av församlingar m.fl.

Förstärkta biskopsmötet består som tidigare nämnts av samtliga åtta biskopar, fältbiskopen, för varje stift en ledamot av domkapitlet, två av kyr- komötet utsedda lekmän för varje stift samt kyrkostyrelsens ledamöter (sammanlagt 39 ledamöter; f.n. 19 präster och 20 lekmän). Förstärkta biskopsmötet tillkommer (kyrkolagen 488 5)

1) att utfärda, på framställning av kyrkostyrelsen, närmare bestämmelser an- gående verkställigheten av kyrkolagen, där sådan rätt i denna lag anförtrotts för- stärkta biskopsmötet;

2) att välja kyrkostyrelsens ledamöter, en av dem till direktör för kyrkans cen- tralfond, samt entlediga den sistnämnde;

3) att övervaka kyrkostyrelsens verksamhet, meddela vid behov anvisningar för dess arbete och fastställa arbetsordning för densamma;

4) att fastställa avlöning för kyrkostyrelsens ledamöter och tjänstemän samt deras rätt till pension;

5) att fastställa budget för kyrkans centralfond; 6) att besluta huru mycket församlingarna på grund av kyrkoskatt årligen äga erlägga till kyrkans centralfond;

7) att besluta, huru mycket församlingarna på grund av kyrkoskatt årligen äga erlägga till kyrkans centralfond för utbetalning av pensioner och av bidrag till erläggande av familjepensioner;

8) att låta granska kyrkans centralfonds räkenskaper och förvaltning, fastställa fondens bokslut för föregående år samt besluta om beviljande av ansvarsfrihet;

9) att avgiva utlåtanden, göra framställningar och uttala önskemål till rikets regering i frågor angående religionsundervisning, äktenskap och övriga i 508 5 2 mom. avsedda så kallade blandade angelägenheter eller angående de i kyrkans tjänst anställdas lön, pension eller övriga ekonomiska förmåner eller den kyrk- liga beskattningen, när dessa frågor finnas vara brådskande, men ej av särskild vikt för kyrkan;

10) att meddela föreskrifter om användningen av de medel, vilka genom gåva eller testamente tillfallit kyrkan för främjande av kristendomskunskap och be— fordrande av kristligt liv samt för ändamål, som böra anses vara för församling- arna gemensamma;

11) att under den tid, då kyrkomötet ej är församlat meddela de kommittéer, som tillsatts på grund av 529 %, föreskrifter rörande deras arbete och om de åt- gärder, som i anledning av kommittéernas egna framställningar finnas nödiga och icke äro stridande mot kyrkomötets beslut;

12) att låta utarbeta och för granskning tillställa kyrkomötet berättelse över kyr- kans och församlingarnas tillstånd under tiden efter närmast föregående kyrko- möte;

13) att besluta, angående vilka för kyrkomötet utarbetade förslag till ändring av kyrkolagen församlingarnas utlåtanden skola inhämtas; samt

14) att handlägga de övriga frågor, vilka i denna lag eller enligt vad särskilt stadgas, ombetros förstärkta biskopsmötet.

I handläggningen av frågor, som ovan i 2 punkt avses, äger ledamot av kyrko- styrelsen ej deltaga.

Ärenden, som avses i 1 mom. 9 punkt, upptages till behandling på framställ- ning av ordföranden efter beslut av förstärkta biskopsmötet, som omfattats av minst tre fjärdedelar av de avgivna rösterna. Över dessa åtgärder skall förstärkta biskopsmötet avgiva berättelse till kyrkomötet.

Förstärkta biskopsmötet äger rätt att utse personer och tillsätta kommittéer med uppdrag att befordra sådant arbete, som ankommer på förstärkta biskopsmötet, ävensom fastställa deras befogenheter och meddela föreskrifter för deras arbete.

Förstärkta biskopsmötet beslutar vidare, inom gränserna för gällande lagstiftning, om kyrkans förbindelser med andra länders kyrkosamfund. Den har därvid som förberedande och rådgivande organ kyrkans utrikes- nämnd.

Frågan om en kyrkostyrelses befogenheter och dess subordination under en högre myndighet hade varit föremål för långvariga meningsutbyten in- nan förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen tillkom år 1944. Det ansågs att biskopsmötet sakkunnigt företrädde de olika stiftens andliga och ad- ministrativa ledning och med hänsyn därtill borde ha insyn i kyrkostyrel- sens verksamhet. En annan synpunkt, som gjorde sig gällande, var önsk— värdheten av att även kyrkans lekmannaelement borde få en tillräckligt be- tydelsefull och ansvarig ställning i fråga om kyrkans förvaltning. Båda de nu angivna synpunkterna ansågs tillgodosedda genom tillskapandet av förstärkta biskopsmötet med dess lekmannainslag samt stadgandet att kyrkostyrelsen skulle stå under överinseende av det förstärkta biskops- mötet.

Västtyskland

Som ett annat exempel på en kyrkostyrelse kan nämnas das Landeskirchen— amt för die Evangelische-lutherische Landeskirche Hannovers (se om denna landskyrka ovan s. 147 ff). Denna är den hannoverska landskyr- kans förvaltningsorgan och tjänstgör som kyrkostyrelse för landskyrkan. Antalet anställda torde uppgå till mer än 100 personer.

I Landeskirchenamt skall som ledamöter ingå landsbiskopen som själv- skriven ordförande, en president och två vice presidenter. Presidenten och en av vicepresidenterna skall vara jurister och den andre vicepresidenten teolog. Kyrkosenaten (om detta se ovan 5. 150) bestämmer antalet övriga ledamöter och tillika huruvida dessa skall vara teologer eller inte. Samt- liga ledamöter utom landsbiskopen utnämnes på livstid av kyrkosenaten med landsbiskopens medgivande.

Landeskirchenamt har hand om landskyrkans inre och yttre angelägen- heter enligt den gällande rätten och de bestämmelser, som kyrkosenaten uppställt för kyrkans förvaltning. Det har även till uppgift att öva tillsyn över församlingar och andra kyrkliga enheter samt över prästerliga tjänste- innehavare m.fl. Landeskirchenamt företräder kyrkan i rättsligt avseende. Det har överhuvudtaget en stark ställning i landskyrkans administration. lnflutna kyrkoskatter redovisas av skattemyndigheterna till Landeskirchen- amt som dels tillställer den romersk-katolska kyrkan och den reformerta kyrkan vad som erlagts i sådan skatt av dessas medlemmar dels tillställer landskyrkans församlingar och andra enheter vad som tillkommer dessa av de influtna medlen. (Anm. i andra delar av Västtyskland göres fördel- ningen mellan de olika kyrkorna av skattemyndigheterna.)

Landeskirchenamt fungerar i princip som en kollegial myndighet, där var- je ledamot har en röst. Majoritetens beslut gäller, därest denna består av minst en teolog och en icke-teolog. På begäran inom två veckor från av- görandet av ett ärende kan ordföranden (landsbiskopen) eller presidenten

få ett ärende prövat på nytt. Beslutet blir i sådant fall gällande om det bi- trädes av majoriteten av samtliga ledamöter. — Landskirchenamt antager sin arbetsordning.

Enligt de riktlinjer, landsbiskopen fastställer, utövar presidenten själv— ständigt de befogenheter, som tillkommer landsbiskopen såsom ordföran- de i Landeskirchenamt.

Biskopen kan förbehålla sig avgörandet i vissa eller vissa slag av ärenden, som tillkommer honom som ordförande.

Landeskirchenamt avger berättelse till landssynoden (om detta se ovan s. 150). Landeskirchenamt och landssynodens utskott (der Landessynodal- ausschuss; s. 150) kan sammanträffa för samråd i viktiga frågor om lands— kyrkans ledning och förvaltning.

England

Inom the Church of England (se ovan s. 156 f.) kan the Church Commissio- ners i viss mån sägas ha ställning av ett centralt kyrkligt organ. Detta hand- har i stort sett förvaltningen av kyrkans egendom samt svarar för om- kring en tredjedel av kyrkans utgifter. Det har inte några uppgifter i andra avseenden.

III. Förslag av kyrkoorganisationskommittén

Den av biskopsmötet samt styrelserna för Svenska pastoratens riksförbund och Svenska Prästförbundet år 1956 tillsatta kyrkoorganisationskommittén har i sitt år 1964 framlagda betänkande med förslag till organisation av Svenska kyrkan efter en eventuell skilsmässa från staten behandlat frågan om kyrkans högsta ledning.

Kommitténs betänkande har utsatts för en del kritik —— bl. a. inriktad på förslaget att biskopsmötet skulle dels omhänderha de uppgifter, som det för närvarande fullgör, dels erhålla ställning som den högsta läroauktoriteten inom kyrkan (att ha den högsta uppsikten över att kyrkans bekännelse följes i lära och kyrkosed). Det är för närvarande svårt att uttala sig om i vilken utsträckning kommitténs förslag kan anses vara uttryck för någon mera allmän kyrklig opinion rörande organisationen av Svenska kyrkan efter en eventuell skilsmässa från staten.

Här må i korthet angivas de väsentligaste punkterna i förslaget rörande organen på riksplanet.

Den högsta organisatoriska och ekonomiska myndigheten utövas enligt försla- get av ett kyrkomöte (bestående såsom nu av 43 präster och 57 lekmän), medan det högsta beredande, verkställande och förvaltande organet är en kyrkostyrelse, som i arbetet biträdes av ett kyrkokansli. Därjämte handhaves särskilda uppgifter inom kyrkan av fyra centrala kyrkliga styrelser, nämligen Svenska kyrkans mis-

sionsstyrelse, sjömansvårdsstyrelse, församlingstjänst och diakoninämnd. Högsta uppsikten över att kyrkans bekännelse följes i lära och kyrkosed tillkommer som ovan nämnts biskopsmötet. Högsta domsmakten inom kyrkan utövas av en kyrka- (iomstol. Under kyrkostyrelsens förvaltning står en kyrkofond, som är kyrkans centrala kassa.

Biskopsmötet »legaliseras» och dess främsta uppgifter i den fria kyrkan, utöver de nuvarande uppgifterna, är sådana som mer exklusivt hänför sig till läroämbetet, exempelvis beredande av frågor rörande kyrkans böcker, avgivande av yttrande då fråga uppkommer om att skilja innehavare av kyrkans ämbete från detta ämbete på grund av övergivande av kyrkans lära samt fastställande av behörighetsvillkor för präster och andra kyrkliga befattningshavare. _— Biskopsmötet skulle också, som ovan nämnts, ha den högsta uppsikten över att kyrkans bekännelse följes i lära och kyrkosed.

Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som självskriven ordförande jämte sex av kyrkomötet valda ledamöter. Av de sex ledamöterna skall en vara en i allmän- na värv förfaren jurist, en sakkunnig i ekonomiska frågor samt två präster i för- samlingstjänst eller liknande tjänst. De två återstående ledamöterna kan vara präster eller lekmän.

Bland kyrkostyrelsens uppgifter är att märka verkställande av kyrkomötets beslut, utnämnande av biskopar, domprostar och kyrkoherdar samt mottagande och förvaltande av gåvor till kyrkan.

K yrkodomstolen är kyrkans högsta organ i frågor av juridisk art. Den är högsta disciplinära myndighet för kyrkans ämbets- och tjänstemän samt avgör besvärs— mål och ärenden beträffande valkretsindelning för kyrkliga val samt ekonomiska ärenden vid indelningsändring.

Vad slutligen angår kyrkokansliet, som skulle biträda kyrkomötet, biskopsmötet, kyrkostyrelsen och kyrkodomstolen i dessas funktioner, måste detta med hän- syn till dess omfattande uppgifter bli förhållandevis stort. Däri bör ingå ett antal olika avdelningar eller byråer, var för sig ledda av en byråchef, förslagsvis en rättsbyrå, en teologisk byrå, en ekonomisk byrå. en byggnadsbyrå och en revi- sionsbyrå.

IV. Utredningen

Inledande synpunkter på frågan om inrättande av en centralstyrelse för kyrkan Skulle de organisatoriska banden mellan kyrka och stat upplösas, måste någon form av centralt kyrkligt organ inrättas för uppgifter av administra— tiv, förvaltande, utredande och troligen också ekonomisk natur. Utredning— en utgår härvid från att Svenska kyrkan kommer att fortsätta som en riks- enhet och att inte någon uppdelning i ett antal stiftskyrkor äger rum. Även i ett A-läge kan inrättande av ett centralt organ bli aktuellt. Skäl kan emellertid i ett dylikt läge anföras både för och mot en sådan åtgärd. Det kan härvid bli fråga antingen om ett statligt organ, till vilket kunde sam- manföras flertalet av de uppgifter som nu handhas av olika statliga myndig— heter på riksplanet, eller också om ett kyrkligt organ med uppgifter, vilka nu ankommer på olika kyrkliga organ, och möjligen även med uppgifter

som nu åvilar statliga myndigheter. Som exempel kan anges att en central- styrelse av kyrklig karaktär kan tänkas få utredande uppgifter beträffande kyrkliga böcker och i fråga om bestämmelser rörande gudstjänster och and- ia förrättningar, därest beslutanderätten i dessa avseenden skulle tillkom- ma kyrkomötet.

Utredningen anser sig inte ha anledning att ingå på frågan om en cen- tral styrelse bör ha uppgifter i fråga om kyrkans andliga verksamhet.4 Så- dana uppgifter kan i varje fall inte lämpligen tilläggas ett statligt organ.

Som framgår av historiken har motiveringarna för olika förslag om in- rättande av en centralstyrelse för kyrkan växlat. I allmänhet har motio- närer i kyrkomötet som skäl anfört att behov föreligger av ett sådant cen- tralt organ för att kyrkans intressen skulle bli tillbörligen tillgodosedda. Kyrkomötet har däremot tidigare ansett ett centralt kyrkligt organ inte vara erforderligt. De huvudsakliga skälen mot inrättande av en central sty- relse har varit, dels att existensen av en sådan lätt skulle kunna medföra ett ökat statligt inflytande på kyrkan, dels att dess inrättande skulle kunna bli ett intrång i den självständighet, som tillkommer stiften och de enskilda församlingarna. Det synes som om kyrkomötet, när det behandlat tidigare förslag om en central styrelse, närmast räknat med att denna skulle få ka- raktär av ett statligt organ och att det inte var något att vinna för kyrkans del, om ett sådant organ kom till stånd. Därest handläggning av kyrkliga ärenden på den statliga sidan i huvudsak koncentrerades till ett organ, skulle detta, har man befarat, kunna få en alltför stark ställning i förhål- lande till kyrkan. Risk kunde också föreligga att kvrkan mera kom att be- traktas som en statsinstitution än som ett religiöst samfund.

Den ändrade inställningen vid 1963 års kyrkomöte till det då väckta för- slaget om inrättande av ett centralt organ för kyrkan synes främst ha berott på det pågående utredningsarbetet om de framtida relationerna mellan kyr- kan och staten. Kyrkolagsutskottet uttalade i sitt av kyrkomötet godkända betänkande att, för det fall att det nuvarande bandet mellan stat och kyrka i huvudsak ansågs skola bestå, det borde undersökas om en riksstyrelse bättre skulle motsvara kyrkans behov under de nya förhållanden samhälls- utvecklingen medfört. Detta gällde även för det fall att bandet mellan stat och kyrka upplöstes, varvid det borde prövas om icke riksstyrelsen borde träda i funktion redan före skilsmässan. Kyrkomötet åsyftade därvid att en central styrelse skulle bli ett kyrkligt och inte ett statligt organ.

Utredningen ingår inte närmare på namnfrågan då det gäller ett centralt

4 I två av de ovan behandlade motionerna — vid 1910 och 1951 års kyrkomöten, s. 205 f. och 210 föreslogs att en centralstyrelse borde ha förhållandevis omfattande uppgifter i sådant hänseende. Kyrkomötet biträdde inte motionärernas uppfattning därom. Kyrko- lagsutskottets uttalande vid 1963 års kyrkomöte om »kyrkans behov under de nya för- hållanden samhällsutvecklingen medfört» synes ej åsyfta att en riksstyrelse för kyrkan skulle ha uppgifter i fråga om angelägenheter av andlig natur. Kyrkostyrelsen i Finland har inte några uppgifter i dessa avseenden.

organ. Ett organ av statlig karaktär benämnes i det följande statlig central- styrelse och ett organ av kyrklig karaktär kyrklig centralstyrelse.

1. Inrättande av en statlig centralstyrelse Detta avsnitt gäller endast A-läget. Inrättande av ett centralt organ av stat— lig karaktär kan självfallet inte bli aktuellt, därest det organisatoriska sam- bandet mellan kyrkan och staten upplöses. Skulle fråga uppkomma om inrättande av en statlig centralstyrelse bör denna fråga bli föremål för en mera omfattande utredning än som kan ske inom ramen för kyrka-statut- redningens arbete. Det gäller nämligen här ett spörsmål av till stor del or- ganisatorisk art, som utredningen endast kan behandla relativt summa- riskt. Kyrklig förvaltning på riksplanet handhas nu främst av Kungl. Maj:t i statsrådet och de centrala ämbetsverken och endast i mindre utsträckning av kyrkliga organ. Karaktäristiskt för den nuvarande ordningen är vidare att ärenden, som handlägges av statliga organ, fördelas efter sitt sakliga l innehåll och oberoende av om de har kyrklig karaktär. Innan utredningen ingår på vilka uppgifter som skulle kunna tillkomma en statlig central- styrelse synes det vara lämpligt att redogöra för motiv som kan anföras för och emot inrättande av en sådan styrelse. För inrättande av en centralstyrelse av statlig karaktär kan tänkas åbe- ropade motiv av skilda slag, såsom organisatoriska fördelar, en önskan att öka den statliga kontrollen eller en önskan att avlasta Kungl. Maj:t en del av dess uppgifter rörande kyrkliga frågor. En allmän tendens rö- rande den statliga förvaltningen är att söka avlasta Kungl. Maj :t hand- läggningen av frågor av förvaltningsnatur genom att överföra dylika frågor till särskilda centrala myndigheter, vilka fungerar under Kungl. Maj:ts över- inseende. En annan tendens är att i så stor utsträckning som möjligt dele- gera bestämmanderätt i enskilda ärenden av mera rutinmässig natur till underordnade regionala organ. I organisatoriskt hänseende skulle troligen en bättre överblick i fråga om de skilda uppgifter rörande kyrkan som nu handlägges av statliga organ på riksplanet kunna ernås, om dessa uppgifter handhades av ett enda organ. En annan positiv följd därav kunde bli en snabbare handläggning av ifråga— varande ärenden än för närvarande, särskilt om beslutanderätten i förhål- landevis stor utsträckning fick ankomma på styrelsen. Ett överförande av de kyrkliga ärendena från Kungl. Maj:t till ett centralt statligt organ kunde måhända också uppfattas såsom innebärande en önskvärd »avpolitisering» i fråga om dessa ärenden. Mot införande av en statlig centralstyrelse kan också tänkas åberopade argument av olika slag. Det kan sålunda på sina håll göras gällande att en sådan åtgärd skulle leda till en inte önskvärd utvidgning av den statliga

kontrollen över kyrkans verksamhet." "Genom en central styrelse skullei'.de kyrkliga frågorna på ett mera samlande sätt än fallet är förnärvarande kunna knytas till den statliga förvaltningen; styrelsen kunde tänkas få samma ställning då det gäller kyrkliga frågor som t. ex. Skolöverstyrelsen har i fråga om skolans förhållanden. Det kan också överhuvud anses tvek- samt om några påtagliga organisatoriska fördelar skulle vinnas. Uppdel— ningen av kyrkliga ärenden på olika tackorgan efter "ärendenas sakinnehåll kan anses ha sina fördelar. När dett. ex. gäller byggnadsfrågor kunde det vara av värde att deSsa handhades av ett organ, som handlägger sådana frågor även för andra delar av samhällslivet. Vidare skulle det kunna tänkas göras gällande att de uppgifter som lämpligen kunde anförtros en statlig centralstyrelse inte skulle bli så omfattande att inrättande av en dylik sty”- relse kan anses motiverad. Därjämte kunde övervägas en annan möjlighet, om en avlastning av Kungl. Maj:ts göromål med frågor rörande kyrkan ansågs önskvärd, nämligen att låta myndigheter, som nu handhar kyrkliga ärenden få sin beslutanderätt utökad.

Till en statlig centralstyrelse kan tänkas överflyttade uppgifter från Kungl. Maj:t (främst ecklesiastikdepartementets kyrkobyrå, numera be— nämnt departementets sakenhet förnkyrkan), kammarkollegiet (kyrkoby— rån och den byrå som bl.a. handlägger kyrkliga försäljningsärenden), riks- antikvarieämbetet (motsvarigheten till förutvarande . byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå) och statskontoret (fondbyrån)5 samt från vissa andra ämbetsverk. Centralstyrelsen kan tänkas bestå av en administrativ byrå, en utredningsbyrå, en ekonomisk byrå och en byggnadsbyrå.

I nedanstående tablå anges vilka arbetsuppgifter som skulle kunna till- komma en centralstyrelse och hur de exempelvis skulle kunna fördelas mellan styrelsens byråer. "

Uppställningen utvisar endast till vilka byråer handläggningen av olika slag av ärenden skulle kunna hänföras. I fråga om beslutsmässigheten skul- le, beroende på ärendets art, gälla att beslut träffas i plenum, av verks- chefen, av byråchef eller av annan befattningshavare, allt enligt bestäm— melser i instruktion och arbetsordning.

Denstatliga centralstyrelsen kan inrättas som ett verk av ren statlig ämbetsmannakaraktär, bestående aven utav Kungl. Maj :t utnämnd gene- raldirektör eller överdirektör samt cheferna för styrelsens byråer. En så- dan'sammansättning av styrelsen skulle medföra, att kyrkan i högre grad än för närvarande skulle te sig som en statskyrka.

Centralstyrelsen kan också tänkas bestå av generaldirektör eller överdi- rektör jämte lämpligt antal av regeringen utsedda ledamöter och supplean— ter, vilka inte är ämbetsmän i styrelsen. Styrelsen skulle då inte ha så ut-

lsDet bör påpekas att med undantag för ecklesiastikdepartementets och kammarkol— legiets kyrkobyråer de angivna byråerna handhar även andra än kyrkliga ärenden.

Till en statlig centralstyrelse Organ och nuvarande uppgifter overfores'

A-byrå U-byrå B-byrå E—byrå

Kungl. Maj.-t i statsrådet

Förberedelse till lagstiftning ......

Kyrkomöte Stiftsstyrelse Församlingsstyrelse

Prästmöte Ecklesiastik indelning ............ Prästerlig tjänsteorganisation ...... Domkyrkorna och deras egendom .. Byggande av kyrka m.m. ........

Begravningsväsendet Kollekter Behörighet till prästämbetet (dispen- ser m. m.) Tillsättningsåtgärder Utnämningar

Tjänstgöringsuppgifter m. m. ning av besvär) Kyrkliga böcker .................. Gudstjänst och övriga förrättningar Diakoni-, missions- och sjömans— värd

Religionsfrihet Kyrkomusiker Kyrkofonden Boställen Försäljningsfrågor (en omfattande delegation genomförd) .......... Övriga ekonomiska frågor Kungl. Maj:t i regeringsrätten

(Avgörande av besvär över:) Kyrkokommunala val Beslut av kyrkokommun .......... Förvaltning av bl.a. kyrkors egen- dom Utarrendering av boställsjord ......

Kyrkobokföring

Medlemskap 1 Sv. kyrkan ..........

Lysnings- och äktenskapscertifikat . . Vigsel ............................

Förklaringar: A—byrå : administrativ byrå, U-byrå : utredningsbyrå, B-byrå : bygg- nadsbyrå och E—byrå : ekonomibyrå. — I åtskilliga fall anges beträffande vissa slag av ärenden både att uppgifter kvarstår och att uppgifter överföres till centralstyrelsen. Innebörden därav kan vara att beslutanderätten kvarstår hos Kungl. Maj :i men att den förberedande handläggningen överföres till centralstyrelsen. Innebörden kan också vara att beslutanderätten i viss utsträckning överföres till styrelsen.

7 Uppgifterna kan eventuellt i stället överföras till domkapitlen. 9 Biskopar och domprostar. " Kyrkoherdar (tredjegångstillsättningar och då fjärde provpredikant kallats; kan even- uellt i stället överföras till domkapitlen. Rätt till besvär hos Kungl. Maj :t skulle själv- fallet ifrågakomma oavsett om centralstyrelsen eller domkapitlen utnämner kyrko- herdar.) m I den mån frågor av detta slag fortfarande handlägges av statligt organ.

Organ och nuvarande uppgifter

Upp- gifter

kvar- står

Till en statlig centralstyrelse

överföres

A-byrä | U-byrå B—byrå E-byrå

Disciplinär bestraffning .......... Skyldighet för präst att avgå p. g. a. övergivande av läran ............ Kammarkollegiet Ecklesiastik indelning ............ Prästerlig organisation ............ Besvärsmäl om landgille m.m. Kontroll över jordens förvaltning . . Rättsligt representantskap ........ Försäljningsärenden .............. Arrenden av kyrklig egendom ...... Övriga remisser ..................

Statskontoret

Förvaltning av kyrkofonden ...... Utbetalningar för Stockholms stift Remisser ........................ Riksräkenskapsverket Räkenskapskontroll ..............

Statens avtalsverk Löne— och anställningsförhållanden (reglerade i kollektivavtal) . .....

Kammarrätten

Anmärkningsmål ................ Mål om bristande redovisning av kyrkors medel .................. Folkbokföring .................... Avlöningsmål .................... Riksantikuarieämbetet

Tillstånd till kyrkliga byggnader ..

Rådgivningsverksamhet på byggnads— området .......... . .............

Kyrkliga inventarier ..............

Riksarkivet

L'ppsikt föver kyrkoarkiven ........

Statistiska centralbyrån

Kyrklig statistik . .................

Centrala folkbokförings- och upp— bördsnämnden

Folkbokföring ....................

Skolöverstyrelsen

Prövning av besvär rörande tillsät— tande av skolkantorerll ..........

_—

" Dessa tillsättes av länsskolnämnd.

präglad karaktär av ämbetsmannastyrelse som i det förra fallet. —— Det kan förutses, att man från kyrkans sida kommer att anse det lämpligt att en del av ledamöterna i styrelsen skall utses efter förslag av kyrkliga organ, t. ex. kyrkomötet, biskopsmötet eller domkapitlen.

Ytterligare kan, i varje fall teoretiskt, tänkas att styrelsen inrättas — lik- som nu är förhållandet på stiftsplanet i fråga om domkapitlen och stifts— nämnderna —— som ett blandat statligt och kyrkligt organ. En del av leda- möterna skulle då utses av Kungl. Maj :t och en del av kyrkliga organ. In- rättande av en styrelse av sådan karaktär kan tänkas motiverat med att det vore lämpligt att kyrkan inom statskyrkosystemets ram får möjlighet att deltaga i beslut i ärenden, som avgöres på riksplanet. Besvär över styrelsens beslut får emellertid —— liksom gäller i fråga om domkapitlen och stifts— nämnderna —— förutsättas bli prövade av Kungl. Maj:t och regeringsrätten (i vissa fall kanske kammarrätten). Styrelsen skulle därför i praktiken få en övervägande statlig karaktär. En styrelse av blandad statlig och kyrklig karaktär kan också tänkas inrättad för att fungera under ett övergångs- skede, sedan beslut fattats om en upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat att äga rum efter en viss övergångstid. De uppgifter som tillkommer statliga myndigheter kunde då sammanföras till en cen- tralstyrelse för att sedermera övergå till den fria kyrkans organ.

Sammanfattande synpunkter

Inrättande av en statlig centralstyrelse skulle leda till att de statliga cen- trala myndigheternas uppgifter rörande kyrkliga frågor i stor utsträck- ning koncentrerades till en myndighet. Det får förutsättas att en del ären- den överföres från Kungl. Maj:t till centralstyrelsen och att denna får gans- ka omfattande beslutanderätt.

Positiva följder av en statlig centralstyrelse kunde vara en större över- skådlighet och samordning när det gäller kyrkliga frågor, som handhas av statliga organ. Ärendena skulle antagligen också kunna avgöras något snab- bare genom att handläggningen i större utsträckning än för närvarande blir koncentrerad till en enda myndighet.

Det får emellertid beaktas att ett sammanförande av de kyrkliga ärendena till ett organ skulle kunna skapa förutsättningar för en ökad statlig kontroll av kyrkan och dess verksamhet; en »ökad statsuppsikt» kunde bli följden. Sammanförande till ett enda organ av alla kyrkliga frågor på den statliga sidan kunde också ge intryck av att dessa frågor vore av övervägande statlig karaktär, varigenom statskyrkoinslaget kunde framträda starkare än för närvarande. .

En förstärkning av statskyrkokaraktären hos kyrkan förordas numera relativt sällan. I olika sammanhang framhålles dock i den allmänna debat- ten med utgångspunkt från det nuvarande organisatoriska sambandet mel-

lan staten och kyrkan, att staten borde ingripa på särskilda områden eller i enskilda fall då det gäller kyrkliga förhållanden, vilka uppfattas såsom otillfredsställande.

Det synes på det hela taget inte finnas något påtagligt intresse av att om- rådet för det statliga bestämmandet skulle ökas i syfte att binda kyrkan starkare vid staten än för närvarande. Inom kyrkan finns på många håll en önskan att kyrkan skall erhålla en större frihet inom statskyrkosystemets ram. Den tidigare lämnade historiken visar att man från kyrklig sida befa- rat, att kyrkan till nackdel för dess verksamhet skulle bli mera beroende av staten, om en statlig centralstyrelse för kyrkan inrättades.

Den nuvarande uppdelningen av kyrkliga ärenden efter sakinnehåll på olika fackorgan kan också befinnas lämpligare än ett sammanförande av kyrkliga ärenden till ett enda organ.

Därest Kungl. Maj:t (närmast Ecklesiastikdepartementet) skulle anses böra avlastas en del av uppgifterna rörande kyrkan, kan det också över- vägas att i större utsträckning än för närvarande delegera beslutanderät- ten till de myndigheter som handhar frågor rörande kyrkan, nämligen cen- trala ämbetsverk, domkapitel, stiftsnämnder och i något fall länsstyrelser. Även överförande till ett centralt kyrkligt organ skulle kunna övervägas. Denna fråga behandlas i avsnittet nedan om inrättande av en kyrklig cen- tralstyrelse.

2. Inrättande av en kyrklig centralstyrelse

A) Allmänna synpunkter

Som tidigare nämnts blir det i B-, C- och D-lägena erforderligt att inrätta ett centralt kyrkligt organ en kyrklig centralstyrelse — för handhavande av uppgifter, som nu åvilar Kungl. Maj:t och andra statliga myndigheter. Det blir då självfallet kyrkans beslutande organ, som kommer att bestämma i fråga om den fria kyrkans organisation och därvid bl.a. om det centrala organets ställning och uppgifter. I den av Kungl. Maj:t till utredningen överlämnade, tidigare omnämnda skrivelsen från kyrkomötet förutsättes att utredningen i sitt arbete undersöker frågan om inrättande av en »riks- styrelse» även för en fri kyrka. Ett belysande av frågor som kan förväntas bli aktuella rörande en kyrklig centralstyrelses ställning och uppgifter kan säkerligen vara av värde bl. a. för en fortsatt diskussion om gestaltningen av Svenska kyrkan såsom en fri kyrka.

Även i ett A-läge är det tänkbart —- om kyrkan anses böra få en friare ställning än för närvarande inom statskyrkosystemets ram att uppgifter som nu ankommer på staten överföres till kyrkans bestämmande och att * uppgifter av förvaltningsmässig natur då kommer att åvila en kyrklig cen— , tralstyrelse.

Vidare kan det i samtliga de av utredningen'uppställda hypotetiska lä- gena (A—D) tänkas att en kyrklig centralstyrelse får uppgifter som nu handhas av olika kyrkliga organ, t. ex. biskopsmötet.

I sin fortsatta behandling förutsätter utredningen beträffande de fria lä- gena ( B—D ) från att en kyrklig centralstyrelse kommer att inrättas och beträffande A-läget att en sådan styrelse kan komma att tillskapas. Frågan om inrättande i A-läget av en kyrklig centralstyrelse har, enligt utredning- ens bedömande, större aktualitet än frågan om inrättande av en statlig centralstyrelse.

Utredningens behandling av frågan om inrättande av en kyrklig central- styrelse måste av naturliga skäl bli relativt begränsad och inskränkas till ett försök att belysa problemen i stort, närmast för att kunna ligga till grund för ett principiellt ställningstagande till nämnda fråga och spörs— målet om dess uppgifter i stort. Utredningen förutsätter att, därest en så- dan styrelse anses skola inrättas, frågorna om ett klarläggande mera i de- talj av centralstyrelsens uppgifter och om organisationen av dess kans- li får bli föremål för senare överväganden, såvitt gäller ett A-läge av före- trädare för staten och kyrkan samt rörande en fri kyrka av företrädare för kyrkan.

Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan för inrättande av en kyrklig centralstyrelse i ett A-läge anföras följande:

Kyrkan saknar ett centralt organ på riksplanet. Genom frånvaron av ett sådant organ har ärkebiskopen och biskopsmötet fått taga på sig åtskilliga uppgifter av rikskyrklig karaktär som inte ankommer på statliga organ, särskilt rörande frågor av mera intern kyrklig natur och frågor som gällt ekumeniskt och internationellt samarbete. Lekmän saknar representation i biskopsmötet och deltar därför inte i avgörandet i åtskilliga frågor av stor vikt för kyrkan. Särskilt med hänsyn härtill är lekmännens inflytande i frågor som avgöres av kyrkliga organ på riksplanet för närvarande förhål- landevis ringa. Emellertid är att märka att ett betydelsefullt lekmannain- flytande föreligger genom Kungl. Maj:ts och de centrala ämbetsverkens be— fattning med kyrkliga frågor. Genom inrättande av en kyrklig centralsty— relse skulle emellertid lekmannainflytandet på riksplanet i frågor som hand— has av kyrkliga organ kunna bli större. Överhuvudtaget synes det erforder- ligt att kyrkan erhåller ett centralt administrativt och utredande organ för att dess intressen skall kunna tillvaratagas på ett tillfredsställande sätt.

Det kunde ur statens synpunkt finnas skäl för att en del kyrkliga ärenden, som nu handlägges av statliga myndigheter (Kungl. Maj:t och ämbetsverk) överföres till kyrkans bestämmande. Det kan, om i ett A-läge en del upp- gifter skulle övergå från Kungl. Maj:t och andra statliga organ till en kyrk— lig centralstyrelse, föreligga ett statligt intresse av en viss bestämmanderätt rörande den kyrkliga centralstyrelsens sammansättning, bl.a. för att lek—

mannarepresentationen i styrelsen skulle bli av tillfredsställande omfatt- ning.12

Mot förslaget att inrätta en kyrklig centralstyrelse i ett A-läge kan —— utöver tveksamhet om behov föreligger av ett sådant organ och om lämplig— heten av att överföra uppgifter i kyrkliga ärenden, som nu åvilar statliga organ till kyrkans bestämmande följande argument tänkas anförda: Centralstyrelsen skulle bli en styrelse för kyrkan vid sidan av Kungl. Maj :t. Det kunde även bli tämligen oklart vilka uppgifter en kyrklig centralstyrelse borde få. Vidare kunde föreligga viss fara för att församlingarnas och stif— tens självständighet i den kyrkliga riksenheten minskades och att sålunda riksplanets betydelse kunde komma att öka på lokal- och stiftsplanens bekostnad. Det kunde även vara risk för att den kyrkliga förvaltningen pa riksplanet blir alltför ämbetsmannabetonad. Det har på en del håll uttalats farhågor för att en eller flera riktningar inom kyrkan kunde få en alltför stark ställning i centralstyrelsen till nackdel för andra kyrkliga riktningar. varigenom motsättningar inom kyrkan skulle kunna skärpas. Företrädare för dessa senare riktningar kunde därför i valet mellan att inrätta en kyrklig centralstyrelse och att bibehålla Kungl. Maj:t och andra statliga myndigheter vid deras befogenheter föredraga det senare alternativet.

I stället för att inrätta en centralstyrelse kunde övervägas att låta biskops- mötet få en legal ställning och att detta vid handhavande av en del upp- gifter t. ex. att företräda kyrkan såsom trossamfund — eventuellt ut— byggdes med lekmannaledamöter (jämför det förstärkta biskopsmötet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, se s. 136 och 219 f.).

B) Uppgifter som kan tänkas överförda från kyrkliga organ

Till en början kan konstateras att Svenska kyrkan för närvarande saknar ett eget organ som legalt sett kan företräda kyrkan. Det må därvid fram- hållas att kyrkomötet har förhållandevis begränsade befogenheter i detta hänseende. Det äger sålunda enligt 1 & kyrkomötesförordningen »ej att, ut- över vad i grundlag är medgivit (d. v. s. medbestämmanderätt rörande lagstiftningen enligt RF & 87 :2 och i privilegiefrågor enligt RF 5 114), annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önsk— ningar att hos Konungen anmälas». Det utser representanter i vissa kyrk- liga styrelser, mottager redogörelser för dessas verksamhet och prövar frå- gan om ansvarsfrihet för dessa. Kyrkomötet har däremot inte befogenhet att bestämma t. ex. i fråga om kyrkans fria arbete och kan ej genom uttalan- den göra rekommendationer i kyrkliga frågor. Vidare fungerar kyrkomötet

1”I sammanhanget kan som en viss parallell beträffande den statliga förvaltningen framhållas, dels att lekmän i ganska stor utsträckning ingår som ledamöter i centrala ämbetsverk, dels att länsförvaltningsutredningen i avgivet betänkande föreslagit in- förande av lekmannarepresentation i länsstyrelserna. Med lekmän avses i detta samman- hang andra personer än generaldirektör, landshövding och andra ämbetsmän.

endast under de tider då det sammanträder. Utredningen återkommer nedan till kyrkomötets ställning, när det gäller frågan om huvudmanna- skapet för en kyrklig centralstyrelse.

De uppgifter, som kan uppdragas åt kyrkomötets utredningsnämnd, utgör exempel på frågor, som kan tänkas överförda till en kyrklig centralstyrelse. Utredningsnämnden har till uppgift att bereda och avgiva yttranden och förslag i sådana ärenden, som kyrkomötet överlämnar till nämnden i an- ledning av motioner vid mötet. Dess verksamhet skall vara avslutad in- om tid som Kungl. Maj:t bestämmer, högst ett år efter kyrkomötets slut. lx'yrkomötets möjligheter att överlämna genom motioner väckta frågor är bl. a. på grund av den tid som står till nämndens förfogande något begrän- sade. Det kan möjligen vara lämpligt att, även om en centralstyrelse in- rättas, kyrkomötet dock fortfarande har möjlighet att tillsätta en utred- ningsnämnd. Kyrkomötet skulle i så fall ha möjlighet att välja mellan att överlämna en fråga för utredning till centralstyrelsen eller till en särskilt tillsatt nämnd. Det kan antagas att överlämnandet till centralstyrelsen skulle bli den vanligast förekommande formen.

Åtskilliga uppgifter, som nu fullgöres av biskopsmötet, skulle kunna tänkas överförda till en kyrklig centralstyrelse.”

Biskopsmötet har formellt sett inte ställning som något i kyrkans orga- nisation legalt organ. Dess egentliga funktion är att vara ett organ för över- läggning mellan biskoparna i gemensamma frägor rörande stiften. Varje biskop är innehavare av den högsta andliga kyrkomakten i stiftet och fö- reträder självständigt sitt stift. En förutsättning för att beslut skall kunna fattas av biskopsmötet i frågor, som berör biskopens ämbete, är att samt- liga biskopar omfattar samma mening. Biskopsmötets beslut i dessa frågor är formellt sett ej bindande utan får närmast karaktär av rekommendation. Biskopsmötet behandlar emellertid, enär ett centralt kyrkligt organ saknas, även ärenden som inte endast har avseende på biskops uppgifter såsom före- trädare för stiftet och har alltmera kommit att fullgöra uppgiften som ett kyrkligt centralt organ.

Biskopsmötet, som sammanträder tre gånger om året, varje år under sam- manlagt omkring 10 dagar, utser inom sig en allmän delegation och en ut-

” Det kan anmärkas att den av biskopsmötet, Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet tillsatta kyrkoorganisationskommittén i sitt år 1964 framlagda betänkande med förslag till organisation för Svenska kyrkan efter en eventuell skils- mässa från staten föreslagit, att biskopsmötet, som skulle »legaliseras», skulle dels handha sina nuvarande uppgifter, dels därjämte vara det organ, som skulle ha den högsta uppsik- ten över att kyrkans bekännelse följes i lära och kyrkosed (om förslagets innehåll se sid. 222 f.; särskilt mot förslaget i det sistnämnda hänseendet har kritik framförts från olika håll). En kyrkostyrelse skulle inrättas och skulle som den fria kyrkans högsta administrativa organ övertaga vissa av Kungl. Maj:ts och de centrala ämbetsverkens funktioner. När det gällt frågor rörande den kyrkliga förvaltningen har kommittén haft som en allmän utgångspunkt att det vid en skilsmässa inte bör göras andra ändringar i kyrkans organisation m.m. än som föranledes av det förändrade läget. Ändringar av organisatorisk natur m. m. fick sedermera övervägas av den fria kyrkans organ.

landsdelegation, vardera bestående av två ordinarie ledamöter och två supp— leanter. Delegationerna har närmast till uppgift att avgöra frågor av bråd- skande art som uppkommer under tiden mellan biskopsmötets samman— komster. Biskopsmötet har vidare för olika uppgifter utsett vissa nämnder, såsom biskopsmötets utbildningsnämnd, antagningsnämnd (som upptar frå— gor om s.k. dispensstuderande), liturgiska nämnd och granskningsnämnd för konfirmandböcker. Tidigare fanns biskopsmötets utlänningsnämnd, vil— ken upphörde från den 1 juli 1965, då dess uppgifter överfördes till Svenska kyrkans utlänningsnämnd. Nämnderna redovisar för sin verksamhet till biskopsmötet. För utredning och åtgärder rörande särskilda frågor brukar biskopsmötet vidare tillsätta kommittéer, studiegrupper m.m., såsom präst- utbildningskommittén, prästrekryteringskommittén, konfirmandkommittén, bibelkommissionen, kommittén angående kyrkans dopundervisning och stu. diegruppen för kyrkoorganisatoriska frågor. -—— Som sekreterare i biskops- mötet tjänstgör ärkebiskopens sekreterare (stiftsadjunkt i ärkestiftet), vil- ken under ärkebiskopen handhar biskopsmötets fortlöpande arbete. För kon- takt med kyrkor i andra länder m.m. fanns till den 1 juli 1967 ett utlands- sekretariat, som förestods av en direktor. Denne lämnade verksamhets- berättelse m.m. till biskopsmötet. (Från nämnda tidpunkt inrättades en tjänst som stiftsadjunkt med uppgift att vara ärkebiskopens utrikessekre— terare.)

Biskopsmötet utser representanter för biskopsmötet i t.ex. Lutherska världsförbundets svenska sektion samt en del av ledamöterna i styrelserna för olika institutioner, såsom Svenska Ekumeniska nämnden, Ansgarsfon— den, Religionspedagogiska institutet, Kyrkokommittén för till Sverige in— flyttade finsktalande och S:a Katharinastiftelsen. Det utser vidare olika personer att som representanter för Svenska kyrkan närvara vid konferen- ser och möten av internationell eller nationell-ekumenisk karaktär. För nämnder m.fl., som har ekonomisk förvaltning, tillsätter biskopsmötet re- visorer. Det mottager verksamhetsberättelse och prövar frågan om an- svarsfrihet, t. ex. beträffande Svenska kyrkans utlänningsnämnd, biskops- mötets utbildningsnämnd och dess liturgiska nämnd samt Religionspedago- giska institutets styrelse, direktor och övriga befattningshavare ävensom — för Svenska kyrkans del —- beträffande Svenska Ekumeniska nämnden och dess skattmästare.

Som exempel på ärenden, som behandlades av biskopsmötet under 1965, må nämnas frågor om kyrkans dopundervisning och om böndagar samt frågor av li- turgisk eller likartad natur, bl. a. beslöts en undersökning genom liturgiska nämn- dens försorg om liturgiska bruk vid högmässa inom Svenska kyrkan. Biskops- mötet orienterades om aktuella frågor rörande mission och sjömansvård samt om aktuella aktiviteter inom kyrkan, t. ex. Ansgarsjubiléet och »Den kristna enhetens år 1965—1966». Vidare diskuterades frågan om en codex ethicus för biskopar. Delegater utsågs för överläggningar med företrädare för Svenska missionsförbun- det om studium av förbindelserna mellan de båda samfunden. Vissa åtgärder till

stimulerande av prästrekryteringen behandlades liksom frågor om en svensk in- sats i det internationella arbete, som bedrives av de förenade bibelsällskapen. Även frågor av förvaltningsnatur diskuterades, t.ex. lämpligheten av en gemensam kon— traktsprostinstruktion för kyrkan, möjlighet för präst att som tjänsteuppgift delta i stifts- och kontraktsarbete, föreliggande svårigheter med hänsyn till nuvarande lagstiftning att engagera präster för konfirmationsundervisning på scoutläger av internattyp, spörsmålet vid vilka gudstjänster riks- och stiftskollekter skall upp- tagas samt tillämpningsföreskrifter för prästs uttagande av tjänstfria dagar, var— jämte beslutades om uppvaktning hos ecklesiastikministern angående höjning av arvoden till lekmän som tjänstgör såsom tjänstebiträden åt präst. Principer för upplåtande av Svenska kyrkans lokaler för romersk-katolsk gudstjänst upptogs till diskussion. Biskopsmötet uppdrog åt kyrkans byggnadsbyrå i anledning av pro— blemen med de i många fall alltför stora kyrkorna på landsbygden att på sätt respektive stiftsledning fann lämpligt företaga en inventering av bl.a. kyrkors storlek och byggnadstekniska kvalitet.

Det kan tilläggas att biskopsmötet i ganska stor utsträckning erhåller skrivelser från enskilda personer och sammanslutningar rörande olika kyrk- liga frågor. Emellanåt inhämtar Kungl. Maj:t eller andra statliga myndig- heter mötets yttrande i skilda ärenden i den formen att ärkebiskopen om- bedes yttra sig efter samråd med rikets övriga biskopar.

Såsom av det nu anförda framgår handhar biskopsmötet uppgifter av mångahanda slag. Frågan om codex ethicus för biskopar hänför sig till sam— råd rörande olika förhållanden i fråga om biskopens ämbete. Frågor av det- ta slag kan av naturliga skäl inte överföras till en kyrklig centralstyrelse. Samordning av principer m.m. i byggnadstekniska frågor rörande stora kyrkor på landsbygden kan nämnas som exempel på frågor, där avgörande i det enskilda fallet tillkommer lokala organ, men där en samordning och rådgivning genom biskoparnas försorg kan förekomma. Sådana frågor skul- le däremot lämpligen kunna ankomma på centralstyrelsen. När biskops- mötet behandlade frågan om studium av samfundsförbindelserna mellan Svenska kyrkan och Svenska missionsförbundet och frågan om en svensk insats i det internationella arbete, som bedrives av de förenade bibelsäll- skapen, företrädde det närmast kyrkan såsom trossamfund. En markerad utveckling har varit att frågor om internationellt och ekumeniskt arbete fått en allt större omfattning. Det omfattande arbete som utföres genom de av biskopsmötet tillsatta nämnderna och kommittéerna och som redovisas till biskopsmötet är vidare exempel på uppgifter, i fråga om vilka biskops- mötet fullgör rikskyrkliga uppgifter. Uppgifter av ifrågavarande slag skul- le kunna överföras till en kyrklig centralstyrelse.

På Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete (förut benämnt Svenska kyrkans diakonistyrelse) ankommer närmast upp- giften »att verka för en rikare utveckling av församlingslivet och den kristliga kärleksverksamheten inom kyrkan». Centralrådet fungerar i stor utsträckning såsom ett serviceorgan för kyrkan. För närmare uppgifter om dess verksamhet hänvisas till utredningens betänkande II Kyrkor och sam- fund i Sverige (SOU 1963:39 s. 91 ff.).

Väl skulle det kunna tänkas att centralrådets verksamhet inordnades inom en kyrklig centralstyrelses ram (jämför motion vid 1948 års kyrko- möte, s. 209). Utredningen anser sig inte ha anledning att ingå på frågan om en centralstyrelse bör bli av så stor omfattning, som den skulle bli om centralrådets uppgifter, i varje fall i sin helhet, skulle överföras till den kyrkliga centralstyrelsen.

Någon eller några av de uppgifter, som nu tillkommer centralrådet, torde böra övergå till en centralstyrelses kompetensområde. Det synes sålunda vara lämpligt, att styrelsen blir det kyrkliga organ, som avger förslag om fördelning av rikskollekterna eller avgör fördelningen av dessa kollekter om bestämmanderätten härom skulle överföras från Kungl. Maj:t till ett kyrk- ligt organ. Även vissa andra av centralrådets uppgifter kan tänkas över- förda till centralstyrelsen. Till centralrådet har emellanåt uppdragits att ut- reda olika frågor om kyrkans mera interna verksamhet. Inrättas en central- styrelse synes sådana utredande uppgifter kunna övertagas av styrelsen, även om centralrådet inte skulle inordnas i styrelsen. Även tillsyn av olika fonder torde kunna överföras från centralrådet till centralstyrelsen. Lika- så kan övervägas om uppgifter som tillkommer centralrådets statistiska kontor bör överföras till centralstyrelsen.

Utredningen har inte funnit skäl att utöver vad som nu nämnts behandla frågan vilka uppgifter, som kan tänkas bli överförda från centralrådet till centralstyrelsen.

Kyrkans s. k. fria verksamhet bedrives vidare av Svenska kyrkans mis- sionsstyrelse, sjömansvårdsstyrelse och diakoninämnd. Det är tänkbart att vissa av de två förstnämnda organens uppgifter skulle kunna överföras till en kyrklig centralstyrelse, därest denna skulle bli kyrkans organ för inter- nationella frågor. Utredningen återkommer till denna fråga i följande styc- ke. —— De allmänna synpunkter som ovan anförts rörande centralrådet synes kunna gälla även rörande diakoninämnden.

Det kan komma att befinnas lämpligt att överföra en del uppgifter rö- rande kyrkans utlandsförbindelser och kyrkans verksamhet i utlandet till en centralstyrelse. För kontakt med kyrkor i andra länder m.m. fanns till den 1 juli 1967 ett utlandssekretariat, som förestods av en direktor. Från nämnda tidpunkt har inrättats en stiftsadjunktstjänst i ärkestiftet, vars innehavare främst skall tjänstgöra som internationell sekreterare åt ärkebiskopen. — Även uppgifter av ekumenisk art — avseende kontakt med andra samfund inom landet och utomlands bl. a. genom Lutherska världs- förbundet —— kan tänkas bli överförda till centralstyrelsen.

Det är i och för sig tänkbart att även en del uppgifter, som fullgöres av Svenska pastoratens riksförbund, skulle kunna överföras till en kyrklig centralstyrelse. Ställningstagande härtill ankommer självfallet på pasto- ratsförbundet och dess huvudmän (anslutna pastorat, församlingar och sär- skilda kyrkliga samfälligheter). Vid ett sådant ställningstagande får en

avvägning ske mellan å ena sidan ett önskemål om en friast möjliga ställ- ning för de lokala enheterna och å andra sidan tillgodoseende av intressen utav rikskyrklig natur.

Även uppgifter som nu tillkommer Svenska kyrkans byggnadsbyrå kan tänkas bli överförda till centralstyrelsen.

C) Uppgifter som kan tänkas överförda från statliga organ

I ett fritt läge skulle i princip alla uppgifter i fråga om kyrkan, vilka för när- varande ankommer på statliga organ, övergå till kyrkliga organ. (Frågor av generell natur gällande alla trossamfund, t. ex. av religionsfrihetskaraktär, kommer självfallet att fortfarande ankomma på statliga organ.) Utredning- en har i avdelning I, Gällande rätt m.m., redogjort för vilka uppgifter av kyrklig karaktär som tillkommer statliga organ (s. 98—104, 105—111; jfr s. 227 f.). Tänkbart är att i något avseende ett statligt bestämmande kan komma att kvarstå, föranlett av särskilda förhållanden, i D-läget kyr— kans fortsatta disposition av kyrkobyggnaderna, i C-läget kyrkans förfogan- derätt över kyrklig jord och annan egendom och i B-läget dylik förfogande- rätt samt beskattningsrätt eller därmed jämförlig förmån.

En fri kyrka torde få behov av ett organ som utövar kyrkans funktioner såsom arbetsgivare för den i kyrkans tjänst anställda personalen. Det synes troligt att centrala överenskommelser kommer att träffas mellan den fria kyrkan och personalorganisationer för präster och andra kategorier kyrkliga befattningshavare angående löner, allmänna anställningsvillkor m.m. Åt- skillig personal är nu anställd av de kyrkliga kommunerna14 (kyrkovakt- mästare, personal på pastorsexpeditioner m.fl.) och får förutsättas i en fri kyrka vara anställda av församling, pastorat eller annan lokal enhet i den fria kyrkan. Även för dessa kategorier kan i en fri kyrka finnas be- hov av vissa centrala överenskommelser. Det kan vara lämpligt att central- styrelsen får till uppgift att handha de arbetsgivarefunktioner, som kommer att åvila kyrkan som en riksenhet. Rörande den av kyrkliga enheter an- ställda personalen får övervägas om och i vilken utsträckning arbetsgivare- funktioner skall utövas av centralstyrelsen eller av de kyrkliga lokala en- heterna själva. Församlingarna, pastoraten m. fl. torde i sådant fall vid för- handlingar med personalorganisationer emellanåt biträdas av samman- slutning för de kyrkliga lokala enheterna.

I fråga om ett sådant A-läge, där kyrkan skulle få en friare ställning i förhållande till staten än som för närvarande är fallet, går det inte att mera generellt uttala sig om vilka uppgifter en centralstyrelse skulle kunna er-

Vissa centrala överenskommelser ingås f.n. mellan Svenska Kommunförbundet — för de lokala kyrkliga enheterna — och personalorganisationer, t.ex. Svenska kommunal- arbetaret'örbundet.

hålla. Dessa blir självfallet beroende av ställningstagande rörande de fort- satta relationerna mellan kyrkan och staten inom statskyrkosystemets ram.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om vissa av sina uttalanden i betänkandet nr VI om lagstiftning och rättskipning (SOU 1965:70). Rö- rande lagstiftningen i A-läget anfördes bl. a.: Som ett generellt omdöme om den utveckling på lagstiftningens område, som ägt rum efter kyrkomötes— institutionens tillkomst, torde kunna sägas att den inneburit ett starkare betonande av Svenska kyrkan som ett trossamfund. I 1951 års religions- frihetslag betecknas också kyrkan uttryckligen som ett trossamfund (s. 75 f.). I den debatt, som under senare år förts i fråga om den framtida ge— staltningen av relationerna mellan staten och kyrkan, har i allmänhet gjorts gällande, att ett ur kyrkans synpunkt sett friare förhållande borde etab- leras. Även om det organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka skulle behållas i stort sett oförändrat (A-läget), synes det mot den angivna bak- grunden ligga nära till hands antaga att förhållandet mellan staten och kyrkan ges en sådan utformning att det — totalt sett innebär en själv- ständigare ställning för kyrkan. Att ge kyrkan en friare ställning kan ock- så tänkas av olika skäl vara ett statligt intresse (s. 93).

Utredningen har i det angivna betänkandet under rubriken »Nya former för bestämmanderättens utövande» (s. 110 ff.) erinrat om kyrkomöteskom- mitténs förslag att, vid sidan av lagstiftningsformen enligt RF & 87:2 (stiftande av kyrkolag), införa en form med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som de beslutande organen. Enligt kyrkomöteskommitténs förslag borde under den nya formen inrymmas dels fastställande av kyrkans böcker, dels bestämmelser vilka kommittén intagit i ett utkast till kyrkoordning. Denna avsågs innehålla stadganden om allmänna regler för gudstj änstfiran- de, högmässa, aftonsång, vecko- och passionsgudstjänster, morgon- och af- tonböner, dop, konfirmation, skriftermäl och nattvard, enskild själavård, vigsel (bestämmelser om den kyrkliga vigselns innebörd och om kyrklig välsignelseakt över äktenskap som ingåtts inför borgerlig myndighet), jord- fästning, invigningsakter, vignings- och installationsakter, vissa särskilda kyrkliga tjänster (diakoners, diakonissors och missionärers åligganden), Svenska kyrkans diakoni-, missions— och sjömansvårdsstyrelser (såvitt gäl- ler dessa styrelsers sammansättning och närmare föreskrifter om deras åligganden) samt om prästmöte och stiftsmöte. Kyrka-statutredningen an— förde efter att ha berört en del principiella och praktiska synpunkter rö- rande den angivna lagstiftningsformen som en avslutande synpunkt (s. 114), att den nuvarande ordningen för bestämmanderätten inom det om— råde, varom var fråga, rent faktiskt fungerade tillfredsställande.

Vidare anförde kyrka-stat-utredningen att ett annat sätt att bereda kyr- kan den enligt kyrkomöteskommittén önskvärda friheten och självstän— digheten i vad gällde frågor om formerna för kyrkans religiösa verksam- het vore att ge kyrkomötet en viss »självbestämmanderätt» (s. 114 ff.). En

)

sådan ordning med s.k. kyrkomötesbestämmelser kunde uppenbarligen anses som en mera genomgripande reform än ett införande av den av kyrko- möteskommittén föreslagna ordningen. Förstnämnda ordning skulle näm- ligen innebära ett brytande av principen om statsorganen såsom utövare av kyrkostyrelsen. En kyrkomötets självbestämmanderätt, uttalades vidare, torde förutsätta den organisatoriskt viktiga förändringen, att någon form av kyrklig riksstyrelse tillskapades. Det vore teoretiskt tänkbart, att de båda angivna lagstiftningsformerna existerade vid sidan av varandra. Då emeller- tid praktiska skäl syntes tala emot detta, utgick utredningen från att den ena av de båda angivna formerna uteslöt den andra.

Såsom exempel på ämnen, som det skulle kunna komma ifråga att över- lämna till kyrkomötets bestämmanderätt, har utredningen angivit flertalet av de frågor som avser gudstjänstfirandet, formerna för dop, konfirmation och jordfästning ävensom vignings- och installationsakter. I fråga om dessa ämnen är det religiösa momentet helt dominerande och något allmänt intresse, som skulle kunna motivera en statlig medverkan vid beslutet, kunde inte anses föreligga. I fråga om kyrkans böcker, främst bibeln, synes emellertid ett allmänt intresse göra sig gällande, varför frågan om fast- ställandet av bibelöversättning inte bör ske genom kyrkomötesbestäm- melser. I den andra huvudavdelningen av förevarande betänkande, avseende förvaltningens speciella del, behandlar utredningen frågan om fastställande av kyrkliga böcker (s. 348 ff ). Utredningen erinrar där avslutningsvis om synpunkten att beträffande bibel och psalmbok föreligger ett allmänkultu- rellt — och inte enbart till Svenska kyrkan begränsat — intresse, som kan anses motivera att dessa i ett A-läge inte helt undandrages en statlig bestäm- manderätt.

Som ovan angivits torde införande av en rätt för kyrkomötet att en- samt bestämma förutsätta att någon form av kyrkligt centralt organ till- skapas. Behov kommer att föreligga av ett organ, genom vilket förberedan- de utrednings- och remissarbete kan utföras, innan kyrkomötet slutgiltigt prövar förslag i de frågor, där kyrkomötet äger att ensam besluta. Det kan tänkas att utredningsarbetet i olika ärenden utföres antingen av organet självt eller i vissa fall av mer komplicerad eller omfattande karaktär över- lämnas till särskilda sakkunniga eller experter. Den normala gången synes vara att kyrkomötet, såvida det inte anser sig kunna besluta om att anta- ga eller förkasta väckt förslag vid pågående kyrkomöte, uppdrager åt den kyrkliga centralstyrelsen att verkställa erforderlig utredning m. m. och att denna sedermera redovisar verkställt utredningsarbete utfört inom sty- relsen eller genom tillkallade sakkunniga jämte inhämtade remissytt- randen däröver samt avger yttrande med eget förslag i ärendet till kyrko— mötet. Centralstyrelsen kunde även ha befogenhet att i skrivelse till kyrko- mötet väcka förslag i frågor, där kyrkomötet har bestämmanderätt.

För den av kyrkomöteskommittén förordade lagstiftningsformen med

Kungl. Maj:t och kyrkomötet som de beslutande organen har förutsatts, att det formella förfarandet skulle vara detsamma som för närvarande. Utred- ' ningsarbete m. m. skulle i allmänhet ankomma på Kungl. Maj:t, som hade att framlägga sina förslag till kyrkomötet. Detta kunde även i anledning av » väckta motioner i underdåniga skrivelser till Kungl. Maj:t anhålla om änd- ringar i gällande föreskrifter eller om utredning av olika frågor. En sådan ordning nödvändiggör i och för sig inte att något kyrkligt centralt organ tillskapas.

Det är också tänkbart, att kyrkomötet fick en exklusiv initiativrätt när det gällde ämnen av religiös karaktär, vilket kunde motiveras med att dessa äm- nen i första hand borde få avgöras av kyrkans beslutande organ. Det stat- liga intresse som kunde föreligga att medverka vid beslut i dylika frågor, skulle då anses vara tillgodosett genom att kyrkomötets förslag underställ- des Kungl. Maj:ts prövning. Denna kunde tänkas begränsad till befogenhet att godkänna eller förkasta av kyrkomötet antagna förslag.

Skulle en sådan ordning införas, blir på samma sätt som vid en ensam- bestämmanderätt för kyrkomötet _ någon form av kyrklig centralstyrelse erforderlig.

Utfärdande av stadganden för tillämpning av s.k. kyrkomötesbestäm- melser kunde ankomma på en kyrklig centralstyrelse. Samma förfarande kunde möjligen även ligga nära till hands när det gäller tillämpning av be- stämmelser, som beslutats av Kungl. Maj :t och kyrkomötet samfällt. Moti— veringen för sådan ordning skulle vara att kyrkan på dessa områden borde få en friare ställning i förhållande till statsmakten och att det då kunde synas naturligt, att ett kyrkligt organ handlade ärenden av sådan mer in- tern kyrklig natur.

Det kan också diskuteras huruvida även andra uppgifter, som nu ankom— mer på Kungl. Maj:t och andra statliga organ, i ett A-läge borde överföras till en kyrklig centralstyrelse. Tidigare har berörts att fördelningen av riks— kollekter är en uppgift som kan tänkas tillkomma en sådan centralstyrelse. Detta kan tänkas kombinerat med att kyrkomötet ges befogenheter att med— dela generella bestämmelser i fråga om kollekter.

Beträffande andra ämnesområden framstår ett överflyttande av hand- läggningen till ett kyrkligt organ som mera tveksamt. Närmast gäller detta ärenden som redovisas under III »Prästers personliga och ekonomiska för— hållanden» och V »Kyrkomusiker» i ecklesiastikdepartementets sakregister (se not å s. 100 f.). Det kan antagas att den rättsliga regleringen av dessa frågor även i fortsättningen bör ankomma på Kungl. Maj:t, såvida inte kyr— kan skulle få en mycket fri ställning inom statskyrkosystemets ram. Ut— redningen återkommer till dessa frågor nedan (s. 242 f.). Kyrkomöteskom- mittén har i sitt utkast till kyrkoordning inte medtagit de ifrågavarande ämnesområdena.

Lämpligheten av att överflytta tillämpningen av statliga bestämmelser

till ett kyrkligt organ kan vara tveksam framför allt ur principiell synpunkt. Den centrala kyrkostyrelsen får förutsättas bli ansvarig för sin förvaltning inför ett kyrkans representativa organ, närmast kyrkomötet och inte inför Kungl. Maj:t. Ett statligt intresse av en viss kontroll rörande tillämpning- en av de statliga bestämmelserna kunde möjligen tillgodoses genom att besvär över centralstyrelsens beslut prövades av statliga organ (Kungl. Maj:t i statsrådet, regeringsrätten eller kammarrätten). Utredningen åter- kommer till dessa frågor nedan under rubriken Sammanfattande synpunk- ter.

På kyrkligt håll finns önskemål om ett större inflytande när det gäller indelningsfrågor (för församlingar, pastorat, andra kyrkliga samfälligheter, kontrakt och stift) samt prästerlig tjänsteorganisation. Det kan dock å an- dra sidan förutsättas, att det i ett A—läge finns ett statligt intresse av att behålla bestämmanderätten i dessa frågor. Staten kan nämligen vilja ha inflytande bl.a. rörande kyrkans organisation och därmed också rö- rande kostnaderna för denna. Indelningen i kontrakt torde vara den fråga som från statlig synpunkt är minst betydelsefull. Andra indelningsfrågor får på ett mera direkt sått betydelse för den kyrkliga organisationen. Det kan även vara ett intresse att den kyrkliga indelningen inte skär över kom- mungränser utan anpassas i så stor utsträckning som möjligt till dessa.

Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att beröra spörsmål rörande indelnings- och tjänsteorganisation. Även om bestämmanderätten i dessa frågor skulle kvarstå hos Kungl. Maj :t, kunde det övervägas en ordning med ett kyrkligt organ såsom en central kyrklig remissinstans i sådana frågor. Kritiken från kyrkligt håll när det gällt statens handhavande av frågor rö— rande pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen (till- delning av prästtj änster) har avsett att kyrkliga önskemål — i yttranden av berörda församlingar och andra kyrkliga lokala enheter och av vederbö- rande domkapitel — inte blivit beaktade i tillräcklig utsträckning. Från statlig sida har man ansett att en viss återhållsamhet i fråga om antalet prästtjänster varit erforderlig bl.a. ur kostnadssynpunkt. Statsmakterna har också ansett sig böra tillse att den prästerliga arbetskraften fördelas mellan de olika stiften och inom stiften mellan olika typer av pastorat på ett så långt möjligt enhetligt och rättvist sätt.

Om en kyrklig centralstyrelse i ett A-läge fick till uppgift att vara en sam- ordnande kyrklig remissinstans bl. a. i indelnings- och tj änsteorganisations— frågor, hade den att vid sina ställningstaganden avväga olika intressen mot varandra och söka tillgodose den samlade kyrkoenhetens bästa. Centralsty- relsen kunde möjligen i praktiken bli något av ett »förhandlingsorgan» för kyrkan i dessa frågor, även om bestämmanderätten tillkom Kungl. Maj:t. _— Det kan även tänkas den möjligheten att framställningar från kyrklig sida om ändringar i indelning och tjänsteorganisation gjordes av central- styrelsen. Församlingar och andra kyrkliga enheter fick i så fall vända sig

till centralstyrelsen med begäran att viss framställning måtte göras hos Kungl. Maj:t,15 och styrelsen skulle då ha att pröva om från kyrklig syn- punkt tillräckliga skäl för sådan framställning kunde anses föreligga. Det kunde vara lämpligt att centralstyrelsen vanligen en gång om året, då ange- lägenheten av olika önskemål om ändringar kunde vägas mot varandra, gjorde framställning om önskvärda förändringar. Det kan förutsättas att även frågor om indragning av prästtjänster därvid uppmärksammades.

Skulle även bestämmanderätt rörande indelnings- och tjänsteorganisa— tionsfrågor tilläggas ett kyrkligt organ, torde det kunna förutsättas, att sta— ten lämnar föreskrifter angående principerna för avgörande av sådana frågor.

Centralstyrelsen skulle -— såsom tidigare berörts _ kunna bli kyrkans centrala utredande organ. Det kan tänkas att även en del utredningar rö- rande kyrkliga förhållanden, som nu verkställes genom statliga myndigheter och kommittéer, kunde ankomma på centralstyrelsen. Kungl. Maj:t kun- de uppdraga åt styrelsen att företaga utredning och inkomma med förslag i frågor som berör kyrkan. Det kunde även möjligen ifrågakomma att frå- gor rörande kyrkans organisation och indelning t. ex.. i stift överläm- nades till centralstyrelsen för utredning och förslag, som därefter fick bli föremål för sedvanlig remissbehandling m.m., innan Kungl. Maj:t medde- lade beslut eller framlade förslag till vederbörliga lagstiftande organ.

I lagstiftningsbetänkandet behandlade utredningen även frågan om en mycket fri ställning för kyrkan inom statskyrkosystemets ram och anförde därvid bl.a. (s. 99 f.):

Ett införande av en ordning med exklusiv initiativrätt för kyrkomötet skulle — med bibehållande i princip av det nuvarande kyrkolagsbegreppet _— innebära en inskränkning av riksdagens befogenheter. Emellertid har, såsom författningsm- redningen framhållit och som kyrka-statutredningen ovan omnämnt, utvecklingen på lagstiftningens område i vårt land gått i riktning mot en koncentration av lag— stiftningsmakten till riksdagen. En omvandling av förfarandet vid stiftande av kyrkolag i enlighet med vad som gäller i Finland skulle sålunda strida mot en markerad tendens inom den konstitutionella utvecklingen i vårt land och fram— står enligt utredningens mening som en föga realistisk möjlighet i ett A—läge. En under senare tid inom samhällslivet skönjbar tendens att skilja ut rent kyrk- liga angelägenheter från borgerliga sådana kan å andra sidan tänkas leda till en sådan gestaltning av det framtida förhållandet mellan stat och kyrka, som — utan att medföra ett upphävande av det organisatoriska sambandet dem emel- lan — skulle innebära en betydligt friare ställning för kyrkan i dess förhållande till staten än förutsättningarna för det av utredningen uppställda hypotetiska A-läget i sig inrymmer.

" Jämför ordningen i indelnings— och tjänsteorganisationsfrågor i Finlands evangelisk- lutherska kyrka. Indelning i församlingar m.m. beslutas av kyrkostyrelsen, vars beslut för att gälla skall fastställas av statsrådet. Inrättande eller indragning av prästtjänst be- slutas av kyrkofullmäktige. Beslut skall för att gälla godkännas av domkapitlet.

Från nu angivna förutsättningar kan diskuteras införande av följande ordning: Kyrkan bestämmer i fråga om kyrklig indelning och prästerlig or- ganisation. Ekonomisk förvaltning, som nu ankommer på statliga organ, överföres till kyrkan. Den kyrkliga centralstyrelsen handhar förvaltningen av kyrkofonden och avgör ärenden rörande kyrklig jord och annan egen- dom. Förslag om storleken av den allmänna kyrkoavgiften eller dess mot.- svarighet framlägges av centralstyrelsen och beslut fattas av Kungl. Maj :t eller vid en mycket självständig ställning för kyrkan av kyrkomötet. De ärenden rörande försäljning av kyrklig jord, som nu avgöres av Kungl. Maj:t eller av kammarkollegiet, ankommer på centralstyrelsen.

En så vidsträckt beslutanderätt för kyrkliga organ, som ovan skisserats, skulle innebära en mycket fri ställning för kyrkan inom statskyrkosystemets ram. Statens inflytande skulle tillgodoses genom att dess lagstiftnings- makt på det kyrkliga området kvarstod. Därjämte skulle en viss statlig kontroll kunna ske genom att besvär över meddelade beslut i ärenden av administrativ karaktär prövades av statliga organ (av Kungl. Maj:t i stats- rådet eller regeringsrätten, i vissa fall kammarrätten). Utredningen åter- kommer till denna fråga nedan (s. 248). — Det må erinras om att i Fin- lands evangelisk-lutherska kyrka kyrkostyrelsen har mycket omfattande uppgifter bl. a. i frågor av ekonomisk art. Staten medverkar vid lagstiftning- en, dock i mindre mån än som av utredningen ansetts möjligt för svenska förhållanden i ett A-läge. Besvär över den finska kyrkostyrelsens beslut an- föres hos statliga organ.

I den mån uppgifter som nu ankommer på Kungl. Maj :t skulle överföras till kyrkligt organ skulle också de statliga ämbetsverkens befattning med motsvarande uppgifter bortfalla. Förvaltningen av kyrkofonden skulle t. ex. i sådant fall övergå från statskontoret till den kyrkliga centralstyrelsen.

Genom avsaknaden av ett centralt organ är Svenska kyrkan i rättsligt avseende inte jämförbar med andra organisationer i samhället och har inte full rättshandlingsförmåga. Därest egendom lämnas som gåva till Svenska kyrkan —— sålunda inte till viss församling eller till visst organ inom kyr- kan, t.ex. missionsstyrelsen _ har den inte något organ som kan mottaga denna, utan får Kungl. Maj:t bestämma vem t. ex. något organ inom kyr- kan som får mottaga och förvalta gåvan. En uppgift för en kyrklig cen- tralstyrelse skulle kunna bli att mottaga och förvalta gåvor till Svenska kyrkan.

En särskild fråga är om en centralstyrelse i ett A—läge även skulle handha uppgifter rörande kyrkliga byggnader och inventarier. F.n. handhas dessa uppgifter under Kungl. Maj:t av riksantikvarieämbetet (se s. 108 f.; till den 1 juli 1967 handhades dessa uppgifter av byggnadsstyrelsen på dess då- varande kulturhistoriska byrå). I den kyrkliga centralstyrelsen kunde, om

de statliga myndigheternas befattning med ärenden om kyrkliga byggnader till stor del skulle bortfalla, ingå bl.a. en byggnadsbyrå med rådgivande och granskande uppgifter i fråga om kyrkliga byggnader, inventarier m. m. Den kunde också medverka vid planering för nybyggnad, ändringsarbeten m.m.

Det har ifrågasatts om den specialreglering, som gäller på detta område i fråga om kyrkobyggnader, bör bibehållas. I de fall då kyrkliga byggnader är av särskilt värde ur kulturhistorisk synpunkt, kunde dessa förklaras som byggnadsminnen enligt 1 5 lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen och skyddas enligt den särskilda reglering, som gäller i fråga om sådana byggnader.16 Rörande andra kyrkobyggnader har frågan ställts om det före- ligger behov av den specialreglering, som gäller rörande dessa enligt kyrko— lagen och åå 28—34 kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (nuvarande lydelse enligt kun- görelsen den 2 december 1960 nr 689). För kyrkobyggnader kunde gälla fö— rekommande allmänna bestämmelser i byggnadslagstiftning m. m. — even- tuellt även särskilda stadganden om sådana skulle befinnas erforderliga och prövning ske vid nybyggnad m.m. av byggnadsnämnd, länsstyrelse och i förekommande fall Kungl. Maj:t.

Skulle de statliga organens befattning med kyrkliga bygnadsfrågor till stor del bortfalla kan det bli aktuellt att kyrkan söker genom egna organ lämna erforderligt biträde åt församlingar m.fl. i byggnadsfrågor. Även med nuvarande statliga organisation kan övervägas att ge centralstyrelsen uppgifter angående rådgivning m.m. i byggnadsfrågor. Genom kyrkosty- relsen skulle lämnas erforderlig rådgivning och granskning, innan de lokala enheterna fattade beslut eller begärde medgivande enligt gällande lagstift- ning. Det torde kunna förutsättas att det centrala kyrkliga organet får så- dana befogenheter att det kan tillgodose kyrkliga intressen av estetisk och funktionell natur i fråga om kyrkobyggnader, kyrkorum m.m. Eventuellt kunde övervägas att centralstyrelsen skulle ges befogenhet att föra talan mot byggnadsnämnds och ]änsstyrelses beslut rörande kyrkliga byggnader.

Utredningen har inte ansett sig ha anledning att i vidsträcktare mån än som nu skett beröra frågan om ändring av gällande ordning för handlägg- ning av kyrkliga byggnadsärenden. Frågan om ändringar i den statliga or- ganisationen på området och i gällande föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet i fråga om byggnadsminnesmärken och kyrkor m.m. är f. n. under utredning (se redogörelse ovan s. 108 f.).

I de fria lägena uppkommer behov av ett kyrkligt organ för rådgivning m.m. i kyrkliga byggnadsärenden. Uppgifterna skulle lämpligen ankomma på centralstyrelsen.

" F.n. gäller att s.k. kyrkliga byggnader är undantagna från lagens tillämpning. Även beträffande kyrkliga inventarier kan tänkas en specialreglering avseende ur antik— varisk synpunkt särskilt värdefulla föremål.

Beträffande frågor rörande anläggande, ändringar m. ni. av begravnings- platser anser utredningen sig kunna utgå från att några mera genomgri- pande förändringar inte bör förekomma. Då ansvaret för erforderlig till- gång till begravningsplatser ytterst får anses vara en borgerlig angelägen- het, torde det saknas anledning att låta kyrkliga organ övertaga sådana hithörande uppgifter, vilka nu åvilar statliga myndigheter (rörande det ad- ministrativa förfarandet när det gäller anläggande m.m. av begravnings— platser hänvisas till begravningskungörelsen den 18 oktober 1963 nr 540). Samråd med en eventuell byggnadsbyrå i den kyrkliga centralstyrelsen får förutsättas ske i många fall, särskilt då kyrkogård tillika är tomt för kyrka. Om så är fallet kan vissa svårigheter uppkomma, om vissa regler skulle gälla rörande det administrativa förfarandet m. m. beträffande kyr- kobyggnader och andra regler beträffande begravningsplatser.

Det kan slutligen erinras om att utredningen i den speciella delen av detta betänkande (s. 459) förklarat att praktiska problem rörande genomföran- det av en ändring i fråga om huvudmannaskapet för de allmänna begrav- ningsplatserna måste bli föremål för särskild utredning. Beträffande sär- skilt de svårigheter av praktisk art, vilka är förenade med överförande av huvudmannaskapet beträffande begravningsplats som ligger i anslutning till församlingskyrka, hänvisas till s. 459, se även s. 450 f.

Tidigare har berörts förvaltning av kyrkliga byggnader och inventarier samt begravningsplatser. Beträffande förvaltning av annan kyrklig jord och annan kyrklig egendom synes det utredningen inte tänkbart att några direkt förvaltade uppgifter skulle kunna ankomma på en kyrklig central- styrelse i ett A-läge.

Det synes svårt att på ett något mera ingående sätt söka ange vilka upp- gifter en kyrklig centralstyrelse kan tänkas få beträffande förvaltningen av kyrklig jord och annan egendom i ett fritt läge. Frågan om behov av statliga bestämmelser beträffande sådan egendoms förvaltning inom den fria kyrkan behandlas i betänkandet om kyrklig egendom m.m.

Följande ordning kan bli föremål för övervägande då det gäller förvalt- ningen av den kyrkliga egendomen i ett fritt läge: Förvaltningen lämnas från statens sida helt till kyrkans eget bestämmande. Antingen får de lo- kala enheterna (församlingar, pastorat m. fl.) sköta förvaltningen helt fritt eller också finner kyrkan erforderligt med viss tillsyn av ett centralt or- gan. Det kan även komma att diskuteras att förvaltningen av kyrklig egen- dom centraliseras till ett organ, som äger förvalta denna under förhållandeo vis fria former såsom sker inom the Church of England genom dess Church Commissioners Office (se ovan s. 00). Förvaltningen av kyrklig egendom i sådana former kan tänkas överlämnad till en avdelning inom centralstyrel- sen, som får förutsättas bli ganska omfattande, eller till ett särskilt inrät- tat organ.

Utredningen får rörande hithörande frågor i övrigt hänvisa till sitt be- tänkande rörande kyrklig egendom m. m.

D. Huvudmannaskap, sammansättning och andra organisatoriska frågor

Som tänkbar huvudman för en kyrklig centralstyrelse ligger i samtliga hy- potetiska lägen kyrkomötet närmast till hands. Detta uppfattas nämligen —— även om dess uppgifter enligt kyrkomötesförordningen formellt sett är förhållandevis begränsade _ i allmänhet som kyrkans representativa organ (jämför lagstiftningsbetänkandet SOU 1965:70 s. 75). I kyrkomötesförord- ningen eller i stadga för den fria kyrkan skulle kunna anges de nya upp- gifter som ankom på kyrkomötet och vidare uttryckligen fastslås att kyrko- mötet är kyrkans representativa organ", och att kyrkomötet ägde tillsätta en kyrklig centralstyrelse för vilken skulle gälla en av mötet antagen in- struktion eller stadga; eventuellt skulle en sådan stadga i ett A—låge god- kännas av Kungl. Maj:t. Skulle på centralstyrelsen ankomma uppgifter, som innebär tillämpning av statliga författningsbestämmelser får det förutsät- tas, att i statliga bestämmelser anges centralstyrelsens befogenheter i hän- seendet. För arbetet inom centralstyrelsens kansli skulle gälla en av cen- tralstyrelsen antagen arbetsordning.

Skulle kyrkan erhålla en mera utpräglat synodal författning med en re— presentation på riksplanet, som ersatte kyrkomötet i dess nuvarande form, eller fanns vid sidan av detta t. ex. som en central representation för för- samlingarna — kunde detta få betydelse för frågan om huvudmannaskapet för centralstyrelsen.

Ett annat alternativ —— närmast om farhågor finns för att riksplanets in- flytande kunde bli för stort i den samlade kyrkoenheten och att stiftens och församlingarnas intressen kunde bli tillbakaträngda — kunde vara att centralstyrelsen bestod av ledamöter, utsedda stiftsvis av stiftets representa— tiva organ (stiftsting). Inom en sådan styrelse, som kan förutses bli förhål- landevis stor, kunde tillsättas ett arbetsutskott, som sammanträdde t. ex. en gång i månaden, medan centralstyrelsen i sin helhet hade sammanträden några gånger om året. — Styrelsen skulle redovisa sin förvaltning närmast till stiftens representativa organ.

Utredningen, som härefter behandlar centralstyrelsens sammansättning, utgår från att centralstyrelsen skall bestå av ett antal18 för viss tid utsedda ledamöter jämte suppleanter för dessa. Det kan därjämte förutsättas att

" Inrättande av en kyrklig centralstyrelse kan aktualisera frågan om ändring rörande kyrkomötets sammansättning.

" Utredningen finner ej anledning att närmare ingå på frågan om antalet ledamöter. Detta får anpassas så att centralstyrelsen, som får förutsättas sammanträda relativt ofta, en eller två gånger i månaden, inte blir alltför stor men å andra sidan blir tillräckligt omfattande för att möjligheter skall finnas för en förhållandevis allsidig representation för kyrkan.

förslag framföres om att ärkebiskopen bör vara självskriven. ordförande i centralstyrelsen. Det kan erinras om att så är förhållandet beträffande kyr- kostyrelsen i Finland, liksom ofta i das Landeskirchenamt i de tyska evan- geliska landskyrkorna. Motsvarande gäller också vanligen i kyrkor av epis- kopal typ. För ärkebiskopen får, om han skall vara självskriven ordförande eller självskriven ledamot, utses en personlig suppleant. Därest inte ärke- biskopen skulle vara självskriven ordförande i centralstyrelsen, kan valet av ordförande verkställas antingen av kyrkomötet eller av centralstyrelsen bland dess ledamöter. —— Styrelsen kan tänkas inom sig utse delegationer för särskilda ämnesområden.

Åtskilliga organisatoriska frågor uppkommer. Centralstyrelsen får behov av ett kansli, som bereder föreliggande ärenden m. 111. Hur detta bör vara organiserat blir självklart i första hand beroende av vilka uppgifter, som kommer att åvila centralstyrelsen. Kansliet kan tänkas —— maximalt — bestå av en administrativ och utredande byrå (rättsbyrå; eventuellt en administ- rativ byrå och en utredningsbyrå), en teologisk byrå, en ekonomisk byrå, en byggnadsbyrå och en revisionsbyrå. Chefskapet för kansliet kan tänkas utövat av en verkställande ledamot av styrelsen, av en chefstjänsteman (motsvarande en generaldirektör —— den skillnaden föreligger dock i jäm- förelse med en generaldirektörs ställning i ett statligt ämbetsverk att veder— börande inte skulle vara självskriven ordförande i styrelsen eller överdi- rektör) eller av chefen för en av byråerna.

Vilka slag av ärenden som skulle avgöras av centralstyrelsen i plenum — eller av delegation inom styrelsen — får anges i instruktionen; likaså om ordföranden eller en verkställande ledamot av styrelsen i vissa fall skulle äga besluta på centralstyrelsens vägnar. Vilka slag av ärenden som får av- göras i kyrkokansliet av chefen för detta, av chef för byrå eller annan he- fattningshavare får bestämmas av centralstyrelsen i arbetsordningen.

En särskild fråga är ärkebiskopens ställning i förhållande till kyrkokans- liet. Utredningen anser det sannolikt att ärkebiskopen kommer att ingå i en eventuell centralstyrelse och får ställning som ordförande i denna. Det synes i så fall lämpligt att kyrkokansliet även fullgör uppgifterna som kansli för ärkebiskopen och för biskopsmötet. — En tänkbar möjlighet vore att ärkebiskopen ägde deltaga i handläggningen inom kyrkokansliet i de åren— den han önskade och att det vid hans sida fanns en verkställande ledamot av centralstyrelsen eller en chefstjänsteman, som hade ansvaret för det löpande arbetet inom kansliet. En sådan anordning överensstämmer i viss män med vad som gäller för landsbiskopen i den hannoverska lands- kyrkan i fråga om dennes ordförandeskap i das Landeskirchenamt (jämför ovan s. 222). Det kan vara angeläget att ärkebiskopens arbetsbörda när det gäller frågor av administrativ art inte blir så omfattande, att han får svårig- heter att ägna sig åt andra uppgifter, som åvilar honom.

Centralstyrelsen skulle avgiva berättelse över sin verksamhet till det or-

gan, som utsett centralstyrelsen (troligen kyrkomötet). Det skulle ankomma på detta att pröva frågan om ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning.

Utredningen övergår härefter till frågan om besvär över centralstyrelsens beslut. I vissa frågor torde det inte bli aktuellt med att besvär skall kunna anföras över dess beslut. Centralstyrelsen är ansvarig inför det organ, som utsett dess ledamöter, och prövning av styrelsens ställningstaganden i olika avseenden får göras vid prövningen av frågan om ansvarsfrihet för central— styrelsens förvaltning (jämför riksdagens dechargeprövning i fråga om re- geringens och statsrådens ställningstaganden).

Som tidigare (s. 243) angivits skulle en viss statlig kontroll i A-läget och kanske också i vissa avseenden i B- och C-lägena, om en sådan ansågs er— forderlig, möjligen kunna ske genom att besvär över styrelsens beslut i ärenden av administrativ karaktär prövades av statliga organ, såsom Kungl. Maj:t i statsrådet eller regeringsrätten, i vissa fall kammarrätten. Detta kunde bli aktuellt, om centralstyrelsens befogenhet att pröva vissa slag av ärenden i ett A-läge ytterst skulle bero på statlig lagstiftning och styrelsens kompetens sålunda skulle innebära en delegation från statens sida av be- stämmanderätten. Överföres däremot lagstiftningsmakten på vissa områden helt till kyrkan att utövas av dess organ, kan det knappast ifrågakomma att tillägga statliga organ befogenhet att pröva besvär över centralstyrelsens beslut i frågor, som gäller tillämpning av ifrågavarande kyrkliga bestäm- melser.

Skall besvär över centralstyrelsens beslut i administrativa ärenden prövas av en kyrklig instans torde det vara lämpligt att inrätta en kyrklig domstol. Rörande det lagtekniska förfarandet torde vara lämpligt att det anges i kyr- komötesförordningen, att kyrkomötet äger tillsätta en kyrkodomstol och meddela närmare föreskrifter rörande dennas sammansättning och verk- samhet. Kyrkodomstolen får förutsättas pröva besvärsmålen ur huvud- sakligen rättslig synpunkt, på sätt som nu gäller i fråga om regeringsrät- tens prövning av kyrkliga besvärsmål.

Sammanfattande synpunkter m.m.

Allmänt

Inledningsvis beröres här frågan om en centralstyrelses ställning i den to- tala kyrkoenheten. En svårbedömlig och ömtålig fråga blir vilken ställning centralstyrelsen skall erhålla i förhållande till biskoparna, domkapitlen och andra stiftsorgan liksom i förhållande till församlingarna och andra enheter på lokalplanet. Det måste exempelvis bestämmas huruvida central- styrelsen skall äga utfärda bindande föreskrifter rörande verksamhet av olika slag på stifts- och lokalplanen. En sådan befogenhet för centralsty-

relsen kan medföra risk för att stiftens och församlingarnas nuvarande relativt stora självständighet inom kyrkoenhetens ram minskar, kanske högst väsentligt. Under alla förhållanden lärer det på kyrkligt häll före- ligga en önskan om att söka tillse att kyrkans verksamhet inte genom till- komsten av en centralstyrelse blir mer centraliserad än som framstår som absolut nödvändigt. Det förefaller dock antagligt att riksplanets betydelse i framtiden kommer att öka på stifts- och lokalplanens bekostnad.

Måhända kan det anses vara lämpligt att likartade frågor rörande kyrk- ligt arbete, som förekommer inom vart och ett av de olika stiften, handhas av centralstyrelsen. Det kan t. ex. tänkas vara lättare för ett centralt organ än för de olika stiftsorganen att genom anställande av lämplig —— t. ex. ad- ministrativ _ personal tillgodose behov av sakkunskap på olika områden inom den kyrkliga verksamheten. I många fall kan stiften befinnas vara för små enheter för att personal med särskilda kvalifikationer skall kunna anställas. Om ett organ på riksplanet disponerar över sakkunniga befatt- ningshavare blir det närmast fråga om en service, som detta organ har att lämna stiften och dess församlingar.

Uppgifter av nu angiven art, som huvudsakligen torde komma att avse kyrkans fria verksamhet, ankommer för närvarande i viss män på Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Huruvida upp- gifter av sådan karaktär i stället borde handhas av en centralstyrelse synes dock bättre kunna bedömas, sedan erfarenheter av en centralstyrelses verk. samhet vunnits under några år.

A-Iäget

Huruvida en kyrklig centralstyrelse bör inrättas och vilka uppgifter som skulle tillkomma en sådan styrelse blir beroende av ställningstaganden av både principiell och praktisk natur. Ändringar inom statskyrkosystemets ram av relationen kyrka-stat av sådant slag att kyrkan skulle övertaga en del uppgifter, som nu handhas av Kungl. Maj:t och andra statliga organ, torde medföra att ett centralt kyrkligt organ behöver inrättas. Även obe- roende av om några sådana ändringar äger rum eller inte, kan ett dylikt organ komma att tillskapas.

Kyrkan saknar i motsats till vad som regelmässigt förekommer i fråga om organisationer av skilda slag ett eget permanent riksorgan, vilket kan upp- fattas såsom kyrkans centrala organ. Kungl. Maj:t och andra statliga organ handhar -— inom statskyrkosystemets ram —— olika uppgifter såsom styrelse för kyrkan, främst den s.k. yttre kyrkostyrelsen. Beslutanderätt är också delegerad till domkapitel och stiftsnämnder, vilka uppfattas såsom organ av blandad statlig och kyrklig karaktär. Biskoparna har därjämte var och en för sitt stift beslutanderätt i åtskilliga avseenden.

I och med att kyrkans karaktär av självständigt trossamfund förstärkts,

särskilt genom tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag, kan det vara naturligt att kyrkan får ett eget centralt organ. Kungl. Maj:t och olika äm- betsverk hör av naturliga skäl inte företräda kyrkan i andliga frågor. Även andra frågor, som gäller kyrkan och dess verksamhet, t.ex. åtgärder för stimulerande av prästrekrytering och Vägledande uttalanden rörande upp— låtelse av kyrka till gudstjänst i annan ordning än Svenska kyrkans, har ansetts i varje fall primärt — böra handhas av kyrkliga organ. För att fylla det »vakuum» i organisationen som föreligger genom avsaknaden av ett eget centralt organ har biskopsmötet, vilket egentligen är en samman- komst av biskoparna för samråd i gemensamma frågor rörande stiften, fått taga på sig åtskilliga uppgifter såsom ett centralt organ för kyrkan. Detta har i och för sig varit värdefullt för kyrkan. Emellertid har biskopsmötet i praktiken fått en sådan ställning inom kyrkoorganisationen, att lekmän kommit att sakna inflytande i åtskilliga centrala frågor rörande kyrkan och dess verksamhet.

Som tänkbara uppgifter för en kyrklig centralstyrelse framträder i första hand flertalet frågor som mera exklusivt hänför sig till biskopsämbetet undantagna — av de uppgifter, som nu handhas av biskopsmötet. Därest kyrkomötet skulle erhålla självständiga lagstiftningsuppgifter — såsom berörts i det föregående (5. 238 ff.) finns vidare behov av ett förberedande organ i sådana frågor. Andra tänkbara uppgifter för en centralstyrelse är att företaga utredningar i rättsliga och andra frågor, som från kyrklig synpunkt framstår såsom angelägna, bl.a. för att tjäna som underlag för framställningar till Kungl. Maj:t och att vara ett remissorgan, som centralt kan företräda kyrkliga synpunkter. Ett annat område som kan tänkas bli överfört till en kyrklig centralstyrelse är som tidigare berörts frågor rörande kyrkans utlandsförbindelser och kyrkans verksamhet i utlandet samt frågor av ekumenisk karaktär.

Ett stort frågekomplex som tidigare något berörts gäller om centralsty- relsen även skulle få uppgifter, som innebar tillämpning av statliga bestäm- melser, d.v.s. ärenden beträffande vilka lagstiftningsmakten tillkommer regering och riksdag, i en del fall regering, riksdag och kyrkomöte eller re- geringen (Kungl. Maj:t) enligt 5 89 regeringsformen. Beslutanderätten skulle i så fall vara delegerad till ett kyrkligt organ, som hade att tillämpa föreliggande statliga bestämmelser. Besvär över det kyrkliga organets be— slut får förutsättas prövas av de statliga administrativa domstolarna, i vissa fall t. ex. om centralstyrelsen skulle handha utnämningar till prästtjänster, av Kungl. Maj:t i statsrådet. (Det synes ej vara realistiskt att tänka sig att hesvärsprövningen skulle anförtros åt en kyrklig besvärsinstans. En viss statlig kontroll genom att besvär prövades av statliga organ får antagas komma att gälla som en förutsättning för att en kyrklig centralstyrelse skulle få uppgifter som innebär tillämpning av statlig lagstiftning.) Den kyrkliga centralstyrelsen skulle dock allmänt sett vara ansvarig inför det

överordnade kyrkliga organ, som utser dess ledamöter, och inte inför Kungl. Maj :t eller annat statligt organ." Relationen mellan kyrkan och staten skulle som synes både ur praktisk och principiell synpunkt bli något oklar, om en nu antydd ordning skulle införas.

Det kan i detta sammanhang framhållas att en kyrklig centralstyrelse kan tänkas få ganska stor betydelse såsom en central kyrklig remissinstans, när det gäller att hålla kontakt med statliga myndigheter i frågor rörande kyr- kan.

Det har i olika sammanhang framhållits från kyrkligt håll att verksam- heten på riksplanet för närvarande är förenad med åtskilliga svårigheter av ekonomisk natur, emedan man där har att i stor utsträckning lita till in- samlade medel. I viss utsträckning har anslag av utdebiterade medel dock erhållits för verksamhet på riksplanet som ansetts vara till gagn för för— samling, t. ex. anslag för verksamheten vid Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete.

Finansieringen av utgifter för en kyrklig centralstyrelse får förutsättas ske på annat sätt än genom insamlade medel eller genom anslag av för- samlingarna.

Kostnaderna för centralstyrelsen synes lämpligen höra täckas genom kyr- kofondsmedel (ytterst genom den allmänna kyrkoavgiften). Bestämmelserna om kyrkofonden får förutsättas ändrade så, att kostnader för en kyrklig centralstyrelse kan täckas genom sådana medel. Kungl. Maj:t får därvid för varje räkenskapsår på framställning av centralstyrelsen anvisa medel ur kyrkofonden för dess verksamhet. Möjligen skulle tillskott kunna ske i form av anslag från församlingarna.

B-, C- och D-lägena

Såsom utredningen tidigare framhållit i olika sammanhang skulle en fri kyrka få behov av någon form av centralt organ för uppgifter av administra- tiv, förvaltande, utredande och troligen också ekonomisk natur. En fri kyrka, vilken förutsättes fortsätta som en riksenhet, behöver otvivelak- tigt i större utsträckning än en statskyrka ett sådant centralt organ. Detta skulle övertaga uppgifter, som nu ankommer på Kungl. Maj:t och andra statliga myndigheter. Vidare kan det tänkas att till det nyinrättade centrala organet överföres en del uppgifter som nu handhas av kyrkliga organ på riksplanet, t. ex. biskopsmötet.

Det blir en angelägenhet för den fria kyrkan att själv bestämma om sin

" Det kan också tänkas att i den kyrkliga centralstyrelsen skulle ingå någon eller några av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Styrelsen skulle dock även i ett sådant fall vara att anse såsom ett kyrkligt organ med ansvar inför överordnat kyrkligt organ.

organisation och därvid bl.a. om huvudmannaskap, kompetens, samman- sättning m. m. för kyrkans centrala organ. Ett förslag i denna del har fram- lagts av den kyrkliga organisationskommittén, vilken i betänkande, avgivet 1964, föreslagit inrättande av en kyrkostyrelse såsom kyrkans högsta ad- ministrativa organ och av ett kyrkokansli, som skulle handha förberedan- de, utredande m. fl. uppgifter för kyrkomötet, biskopsmötet, kyrkostyrelsen och —— den föreslagna —— kyrkodomstolen (se ovan 3. 222 f.).

Beträffande en centralstyrelses uppgifter av ekonomisk art skulle på en sådan styrelse kunna ankomma att framlägga förslag till budget för riks- kyrkliga ändamål och om obligatorisk avgift för bestridande av utgifter för sådana ändamål samt att utöva viss kontroll över medelsanvändningen. I B-läget kan möjligen ett centralt kyrkligt organ hålla erforderlig kontakt med statliga organ när det gäller uttagande av avgifter från kyrkans med- lemmar.

Skulle uttagande av medlemsavgifter inte verkställas genom statliga or- gans försorg kommer kyrkan —— i C- och D-lägena att ha behov av ett eller flera uppbördsorgan. Det är inte sannolikt att uppbörden skulle ske genom ett centralt organ, men ett sådant organ kan tänkas få till uppgift att framlägga förslag till erforderliga bestämmelser rörande avgifternas utta— gande samt att utfärda bestämmelser, som antagits av kyrkans beslutande organ, och meddela eventuella tillämpningsföreskrifter.

3. Frågan om överläggningar mellan staten och kyrkan

Utredningen har ovan behandlat frågan om inrättande av en centralsty- relse utifrån den förutsättningen att beslut föreligger om statens framtida relationer till kyrkan. Vissa problem aktualiseras emellertid för kyrkan innan det slutliga ställningstagandet har skett. Det kan erinras om att i den motion, som låg till grund för kyrkomötets skrivelse angående inrättande av en riksstyrelse för kyrkan (se ovan 8. 202 f.), det framhölls som angelä— get, att kyrkan redan innan frågan om det framtida förhållandet mellan kyrkan och staten står inför sitt avgörande får ett centralt organ, som kan tillvarataga dess intressen.

Ställningstagande rörande statens framtida förhållanden till kyrkan om det organisatoriska sambandet skall bibehållas eller inte, om vissa refor- mer skall ske inom statskyrkosystemets ram, om en från staten friställd kyrka i någon form skall erhålla statlig medverkan vid uppbärande av med- lemsavgifter, om vad som skall gälla beträffande den framtida dispositionen av kyrklig egendom m. fl. dylika frågor skulle kunna avgöras av regering och riksdag utan att några överläggningar ägt rum med företrädare för kyrkan.20

Ett beslut, varigenom kyrkan skulle skiljas från staten kan nämligen ur

lagstiftningssynpunkt ske på två olika sätt. Frågan kan — efter erforder— liga grundlagsändringar, varigenom bestämmelser om kyrkolag och om kyr- komöte skulle upphävas — avgöras av regering och riksdag utan att något kyrkligt lagstiftande organ deltar i beslutet. Frågan kan också avgöras i enlighet med nuvarande grundlagsreglering av regeringen och riksdagen samt —— i kyrkolagsfrågor, närmast om upphävande av de lagar som antagits i form av kyrkolag — kyrkomötet. [ sistnämnda fall får det därefter verk- ställas erforderliga grundlagsändringar.

Oavsett vilken av dessa ordningar som väljes ter det sig naturligt att före ett ställningstagande ingående överläggningar äger rum mellan företrädare för staten och med personer och organ, som kan anses vara representativa för kyrkan som trossamfund. Utredningen finner sig kunna utgå från att man inom kyrkan kommer att vidtaga åtgärder för att tillskapa ett repre- sentativt organ för sådana överläggningar.

20Det kan tilläggas att det blir »den yttre ramen» för kyrkan och dess verksamhet, som bestämmes av statsmakten. Utifrån den givna ramen som kan bli mycket vid, t. ex. att alla band. mellan kyrka och stat upplöses och att kyrkan endast har att iakttaga statliga bestämmelser av generell natur —— får kyrkan sedan bestämma om sina interna förhållanden.

Kap. 5. Tänkbara reformer betrafande förvaltningen i A-läget

Inledning

I det följande behandlar utredningen frågor rörande kyrkans organisation och förvaltning samt därmed sammanhängande kyrkliga förhållanden ut— ifrån förutsättningen att ett närmare organisatoriskt samband kommer att bestå mellan kyrkan och staten. Utredningen finner sig kunna förutsätta att i ett A-läge i stort sett nuvarande kyrkliga enheter och institutioner kommer att bibehållas. Utredningen anser, att den här i stort sett kan koncentrera sig på, dels sådana frågor rörande kyrkan och dess verksamhet, som utred— ningen enligt uttalanden på skilda håll förväntas upptaga till särskild be- handling —— t. ex. i riksdagen framförda förslag om överflyttande av beslu- tanderätten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk natur från de kyrkliga enheterna till den borgerliga kommunen ävensom frågan om ändringar rörande kyrkofullmäktigevalen —— dels frågor som har anknytning till reg- lerna om medlemskap och dels frågor som kan tänkas bli aktuella om rela- tionen mellan kyrkan och staten i mera påtaglig omfattning skulle föränd- ras inom statskyrkosystemets ram.

Utredningen vill erinra om att i närmast föregående kapitel behandlats frågan om inrättande av en centralstyrelse för kyrkan, såväl i ett A-läge som i de fria lägena.

I det följande behandlar utredningen först frågor rörande legal och fri kyrklig verksamhet samt ingår därefter i nu angiven ordning på frågor som gäller förvaltningen på lokalplanet, på stiftsplanet och på riksplanet.

I. Om legal och fri verksamhet

Utredningen har i sitt betänkande Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963:39) närmare redogjort för kyrkans legala och fria (frivilliga) verk- samhetsgrenar. Därvid angavs bl.a. att en klar och otvetydig avgränsning mellan legalt och frivilligt arbete är svår att genomföra, och avslutnings- vis anfördes (s. 24): »Vid bestämmandet av vad som bör avses med legal resp. frivillig verksamhet bör beaktas att för vissa av Svenska kyrkans organ och uppgifter bestämda former finns föreskrivna (t. ex. för kyrko- råd, högmässa, dop, vigsel). I andra fall föreskrives endast att en verksam— het av viss art bör förekomma men någon legal reglering av formerna där- för ges icke (t. ex. söndagsskola, ungdomsarbete). Slutligen finns organ och arbetsformer, som överhuvudtaget icke inskrivits i eller reglerats genom lag- stiftning. I de två senare fallen torde det vara berättigat att tala om en fri- villig eller, bättre uttryckt, fri kyrklig verksamhet. Svenska kyrkan har här

en sektor, där möjligheten att skapa något nytt och att utforma arbetet efter nya krav är större och enklare att genomföra än inom det område, där bestämda former föreskrivits. Ur kyrkans synpunkt torde därför dis- tinktionen mellan legal och fri verksamhet få anses vara av väsentlig be- tydelse.»

Den legala verksamheten omfattar till stor del föreskrivna kyrkliga för- rättningar eller handlingar (gudstjänster, dop, konfirmation, vigsel, jord- fästning);

Kyrkans fria verksamhet har under senare tid kommit att få allt större omfattning och betydelse. Den kyrkliga aktiviteten har i betydligt större ut- sträckning än tidigare inriktats på att vid sidan av den verksamhet, som sker i form av föreskrivna kyrkliga förrättningar, söka genom församlingsaftnar, kont'aktkonferenser, studiecirklar, anordnande av kurser m.m. stimulera till ökat intresse för frågor av religiös eller överhuvud av livsåskådnings- mässig karaktär. Kyrkliga dagar för olika ändamål anordnas. Arbetet bland Ungdom och gamla samt överhuvud bland personer, som visar intresse för olika former av den verksamhet som kyrkan bedriver, har intensifierats. I större utsträckning än tidigare anordnas särskilda gudstjänster utöver de föreskrivna. Andaktsstunder, bl.a. med nattvardsgång på vardagar (på morgnar, vid lunchtid m.m.), förekommer t. ex. numera i ganska stor ut— sträckning i tätortsförsamlingar.

Den legala verksamheten har fått sin prägel av kyrkans folkkyrkokarak- tär, och det är framför allt genom de kyrkliga förrättningarna som Svenska kyrkan når flertalet av sina medlemmar. Då det gäller den fria verksam- heten har kyrkan tagit intryck av de frikyrkliga samfundens verksamhets- former. Den har också ofta knutits till kretsar, som har en starkare bind- ning till kyrkan och till kyrklig verksamhet än som återspeglas hos fler- talet av kyrkans medlemmar.

Kyrkans legala organ på lokalplanet '(präst, kyrkofullmäktige, kyrkoråd) har befattning även med kyrkans fria verksamhet. Genom domkapitlens tj änstgöringsföreskrifter för prästerskapet inom pastoraten lämnas ofta vis— sa allmänna föreskrifter om prästernas uppgifter beträffande fri verksam- het, t. ex. barn- och ungdomsarbete, församlingsaftnar och dylikt. Försam- lingsprästerna är ofta verksamma som ledare av olika former av fri verk- samhet inom församlingen. Kyrkofullmäktige kan anslå medel till en stor del av församlingens fria verksamhet. Kyrkorådet skall som församlingens ledande organ enligt församlingsstyrelselagen hava omsorg om församlings- livet och verka för dess utveckling, vilket innebär att kyrkorådet har över- inseende över församlingens fria verksamhet. Dennas utformning och in- riktning — t. ex. genom studiecirklar, fritidsgrupper, konfirmandsektioner, ungdomsgrupper, äktenskapsskolor och föräldraskolor _ blir dock till stor del beroende utav insatser av vederbörande präster, eventuellt andra an- ställda personer (t.ex. ungdomssekreterare) och aktiva lekmän. På många

håll förekommer det att kyrkorådet tillsätter inom sig eller vid sidan av rådet särskilda organ för olika slag av verksamhet, t. ex. ungdomsråd, dia- koniråd och studieråd. Dessa organ har — olika i olika fall — ledningen eller överinseendet av verksamheten ifråga inom församlingen. — Därjämte bedrives fri kyrklig verksamhet inom i princip fria organisationer med 10— kal kyrklig anknytning, t. ex. lokalavdelning av Sveriges kyrkliga studie- förbund, särskilda kyrkliga stiftelser m.m. Vidare förekommer vad man kan kalla helt öppen fri verksamhet utan att någon direkt organisation till- skapats.

På stiftsplanet har för den fria verksamheten numera i alla stift inrättats stiftsråd; i alla stift utom Göteborgs stift finns stiftsmöte och i de flesta stiften finns stiftsting (redogörelse härför har lämnats ovan 5. 94 f. ).1 Bis- kopen handhar i allmänhet ledningen av det fria arbetet i stiftet. Domka- pitlet bör enligt sin instruktion samarbeta med frivilliga organisationer för främjande av kristen och religiös verksamhet. Dess befattning med den frivilliga verksamheten blir emellertid av praktiska skäl relativt begränsad. Inom statskyrkosystemets ram har genom stiftstingen och övriga organ för den fria verksamheten i flertalet stift skapats en organisation motsvarande den som inom de fria samfunden förekommer på distriktsplanet.

Bestämmelserna rörande stiftstingen och övriga nu berörda stiftsorgan överensstämmer i stort sett mellan de olika stiften, men en del olikheter fö- religger. Det uppställdes sålunda beträffande ett av stiftstingen som villkor för valbarhet till lekmannaombud att vederbörande —— förutom att han till- hör kyrkan och fyllt 21 år _ skall vara döpt och »nattvardsberättigad» samt troget ha deltagit i kyrkans gudstjänstliv, medan för lekmannaombuden vid stiftsting i andra stift villkoren ansluter sig till reglerna för valbarhet till kyrkoråd eller för rösträtt vid val av kyrkofullmäktige.

Vid stiftsting avhandlas bl. a. frågor av gemensamt intresse rörande den kyrkliga verksamheten inom stiftet för samordning och initiativ i fråga om denna verksamhet. På stiftsplanet sker i stor utsträckning utbildning av ledare för kyrkans fria verksamhet samt tillsättes organ för ledning av olika former av sådan verksamhet på stiftsplanet.

På riksplanet handhas frågor om den fria verksamheten bl. a. av Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete (tidigare be— nämnt Svenska kyrkans diakonistyrelse), Svenska kyrkans missions- och sjömansvårdsstyrelser samt Svenska kyrkans diakoninämnd (beträffande

1Det må dock anmärkas att en annan organisationsform förekommer i Stockholms stift. Där finns stiftsråd och stiftsstämma. För stiftsrådets verksamhet finnes en arbets- fond, till vilken församlingarna lämnar anslag. Stiftsting saknas. Däremot bildar Stock- holms stads församlingar en partiell ekonomisk samfällighet, som bl.a. lämnar bidrag till stiftsrådets arbetsfond. Arbete pågår med att söka genomföra att samfälligheten utsträckes till att omfatta hela Stor-Stockholmsområdet, d.v. s. i praktiken så gott som hela stiftet. Framställning i saken avses skola inges till Kungl. Maj:t. —— Genom en sådan samfällighetsbildning skulle inom den legala ordningens ram åstadkommas ett organ som även kunde handha en del uppgifter som i andra stift ankommer på stiftstinget.

deras verksamhet, se ovan s. 114 ff. samt Kyrkor och samfund i Sverige, SOU 1963:39 s. 90 ff.). Dessa organisationer intager alla en mellanställ- ning mellan legala och frivilliga organ. Därjämte finns på riksplanet även andra organ för den fria verksamheten (se angivna betänkande s. 94 ff.), t. ex. Sveriges kyrkliga studieförbund, som för sina studiecirklar m.m. åt- njuter statsbidrag liksom sker i fråga om frikyrkornas och andra förekom- mande bildningsorganisationer. Organen på riksplanet lämnar »service» i olika former för den fria verksamheten inom församlingarna och stiften. Uppgifterna för organen på riksplanet har successivt betydligt utvidgats.

I betänkandet Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963:39) redogjorde utredningen för den fria verksamhetens ekonomi under år 1959, på lokal- planet (s. 59 ff.), kontraktsplanet (s. 64), stiftsplanet (s. 88) och rikspla- net (s. 120 f.). Utvecklingen på förevarande område efter år 1959 har gått i den riktningen att den fria verksamheten i allt större utsträckning finansi- eras genom utdebiterade medel. Dels bekostar församlingarna i ökande ut— sträckning helt eller delvis utgifter för fri församlingsverksamhet, dels läm— nar de i förhållandevis stor utsträckning anslag till stifts- och riksorganens verksamhet, som i sin tur i viss utsträckning kommer de lokala enheterna tillgodo. I princip gäller beträffande anslag av skattemedel till verksamhet på stifts— och riksplanen att sådana anslag kan utgå, om verksamheten full— gör syften, som direkt eller indirekt är till gagn för församlingens arbete. Medel till den fria verksamheten erhålles även genom kollekter, insam- lingar, gåvor m.m., särskilt på stifts- och riksplanen.

Det är överhuvudtaget svårt att på ett sammanfattande och konkret sätt redogöra för den fria verksamhetens utveckling och omfattning inom Sven- ska kyrkan. Olikheter förekommer mellan olika församlingar och mellan oli- ka delar av landet. Verksamheten har bl.a. utformats efter olika initiativ, skilda intresseinriktningar och skiftande lokala förhållanden. En påtaglig tendens är emellertid tämligen genomgående, nämligen den fria verksam- hetens tillväxt och dess ökning i förhållande till det totala kyrkliga arbetet. En följd därav har blivit att vid sidan av de legala kyrkliga organen, särskilt på stiftsplanet, skapats en organisation som kan sägas påminna om den organisatoriska uppbyggnad, som är vanlig såväl i fria trossamfund i vårt land som i fria kyrkor i andra länder.

Utredningen har med redogörelsen ovan sökt åskådliggöra den utveck- ling, som i fråga om kyrkans fria verksamhet pågått sedan en del är till- baka. Man har inom kyrkan sökt finna lämpliga former för tidsenlig verk- samhet av olika slag på detta område. Utvecklingen har ägt rum utan att statsmakterna funnit anledning söka få något inflytande därpå. Genom viss reglering i församlingsstyrelselagen och genom prövning av besvär rörande

församlings-kompetens, särskilt när det gäller till vilka ändamål anslag av utdebiterade medel kan lämnas, har dock uppdragits vissa gränser för och utövats viss. kontroll av kyrkans fria verksamhet. '

Vid övervägande av hur de framtida relationerna mellan kyrkan och sta- ten bör utformas kan finnas anledning att uppmärksamma den pågående utvecklingen inom kyrkan.

Det kan därvid hävdas att vid ett statskyrkosystem kyrkans verksamhet hör i'Sin helhet eller i varje fall i stort sett stå under visst överinseende från statens sida. Ett visst statligt bestämmande beträffande den kyrkliga verk- samheten i dess helhet kan, med andra ord, betraktas som en integrerande del av” ett statskyrkosystem. Genom utvecklingen inom kyrkan med en stark utvidgning av den fria sektorn har i praktiken statens möjligheter att ha en samladftillsyn över kyrkans verksamhet 'minskats,'då kyrkan —— även om detta i och för sig ingår i församlingens kompetens med utdebiterade medel i ganska stor utsträckning bedriver en från statens synpunkt sett oreglerad verksamhet. Ändringar i detta avseende kan tänkas ske på så sätt att verksamhet, vilken nu är fri (t. ex. stiftsrådens och stiftstingens verksamhet?)", underkastas direkta statliga bestämmelser.

Det kan å'andra sidan hävdas, att det även ur samhällelig synpunkt fram- står som lämpligt att låta en naturlig och fri utveckling för den kyrkliga verksamheten fortgå. Som skäl härför kan tänkas åberopat att kyrkan på ett smidigare sätt kan anpassa sin verksamhet efter t. ex. skiftande för; hållanden i"-samhället.*I'debatten har inte framställts några yrkanden om en mera ingripande statlig reglering av den fria verksamheten. Genom 1961 års församlingsstyrelselag, vilken antogs i stor enighet, gavs församling- arna vidgade möjligheter att stödja den fria—' verksamheten.

Frågan om organisationen för den fria verksamheten på stiftsplanet har, som nyss berörts, för närvarande stor aktualitet. Av utvecklingen på detta område framgår att det på stiftsplanet ansetts finnas behov av en utbyggd organisatiönr för den'fria verksamheten inom respektive stift. Det kan då övervägasom denna'utveckling skall fortgå helt fritt eller om en legal reg— leringl'skatliinföras med-bestämmelser om t. ex. stiftsorganens kompetens- område och villkor för valbarhet SOm lekmannaombud i stiftstingen. Utred— ningen återkommer till stiftstingen m.m. nedan under rubriken III. Stifts- planet.

På riksplanet har kyrkomötet viss befattning med den fria verksamheten genom'att det tillsätter'ledamöter-i de centrala styrelserna för denna verk- samhet (Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsar- bete m.*vfl.), mottager redogörelser för deras verksamhet och redovisning för deras ekonomiska förvaltning samt prövar frågan om ansvarsfrihet.

Det kan vara tänkbart att ett representativt organ på riksplanet tillskapas på grundval av en genomförd stiftstingsorganisation eller att ett sådant

259 organ valt av församlingarna, pastoraten och eventuellt stiften inrättas. Ett sådant organ skulle bl. a. kunna få uppgifter rörande ledningen av kyr- kans fria verksamhet.

Såsom berörts i kap. 4 kan också övervägas huruvida en kyrklig central- styrelse skulle få befattning med kyrkans fria verksamhet eller om upp— gifterna på detta område även i fortsättningen i stort sett skulle ankomma på nuvarande organ för den fria verksamheten (centralrådet m. fl.).

Vid ett ställningstagande rörande kyrkans framtida relationer till staten —— inom statskyrkosystemets ram — får övervägas, huruvida staten skall äga viss bestämmanderätt i fråga om den organisatoriska uppbyggnaden på riksplanet av den fria verksamheten. Det kan hävdas å ena sidan att staten bör ha en sådan rätt samt å andra sidan att dessa frågor bör lämnas till kyrkans eget bestämmande.

II . Tänkbara reformer på lokalplanet

På det lokala planet har utvecklingen under det senaste seklet präglats av att borgerlig och kyrklig verksamhet i allt större utsträckning skilts åt. Ur den gamla socknen har utvecklats särskilda borgerliga och kyrkliga kom- muner med skilda uppgifter och egna organ. En skilsmässa mellan borgerlig och kyrklig verksamhet kan sägas vara i väsentliga delar genomförd på 10— kalplanet. Ur kommunalrättslig synpunkt är den borgerliga kommunen och församlingen från varandra skilda enheter. Den kyrkliga kommunen hand- har emellertid vissa väsentliga borgerliga uppgifter, främst den lokala be- folkningsregistreringen och begravningsväsendet. (Folkbokföringen har ut- redningen behandlat i särskilt betänkande, SOU 1967: 16, och begrav- ningsväsen-det i detta betänkandes speciella del, s. 437 ff.)

Det ur principiell synpunkt mest genomgripande förslag som framförts rörande ändringar beträffande förvaltningen på lokalplanet avser "överflyt- tande av beslutanderätten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art till den borgerliga kommunen. Utredningen behandlar i det följande först ifrågavarande förslag. Vidare behandlar utredningen kyrkofullmäktigevalen, övriga kyrkliga val och i anslutning därtill utnämning till prästerliga tj äns— ter, medlemskap i församling samt rösträtt, valbarhet och besvärsrätt. Slut- ligen berör utredningen frågan om kyrklig kommuns kompetens och skyl- digheter.

A. Fråga om överflyttande av beslutanderätten i kyrkliga angelägenheter av ekonomisk art till borgerlig kommun

Utredningen har ovan s. 65 ff. redogjort för vad som tidigare förekommit i denna fråga. I korthet innebär de i riksdagen vid olika tillfällen framförda förslagen —— närmast den s.k. Thapperska motionen, se s. 68 — att den

borgerliga kommunen skulle handha även kyrkliga angelägenheter av eko— nomisk natur. Kyrkostämma, kyrkofullmäktige och församlingsdelegerade skulle avskaffas och dessas uppgifter överföras till stads- och kommunal- fullmäktige. Kyrkofullmäktigeval eller andra val av ledamöter i kyrkliga kommuners beslutande organ behövde sålunda inte hållas. Stads- och kom- munalfullmäktige finge utse ledamöter i kyrkoråd —— och eventuella andra organ —— för den kyrkliga verksamheten i de olika kyrkliga enheterna inom kommunen.

Rörande de närmare skälen till förslaget i motionerna och riksdagens ställningstagande hänvisas till redogörelsen ovan 5. 68 f.

Några uppgifter om antalet kommunala enheter må här lämnas. Antalet territoriella församlingar i riket uppgår (den 1 mars 1967) till 2.557 och an- talet pastorat till 1 136 (omkring 480 därav är enförsamlingspastorat och återstoden, drygt 650, flerförsamlingspastorat). De särskilda kyrkliga samfälligheterna var den 1 juli 1966 omkring 120. Antalet borgerliga pri- märkommuner är 995. Genomförande av en ny kommunindelningsreform kommer att medföra att antalet borgerliga kommuner avsevärt minskar; antalet s. k. kommunblock är enligt fastställd plan 282.

Gränserna för borgerlig och kyrklig kommun (pastorat), sammanfaller ofta inte. Inom en kommun finns i de flesta fall flera församlingar och pastorat. I några fall skär nu pastoratets gränser kommungräns. Fastställd plan för indelning av länen i kommuner (kommunblocksreformen) inne- bär att kommuns och pastorats gränser kommer att skära varandra i ett stort antal fall, huvudsakligen i rikets södra delar. Skulle förslaget enligt den Thapperska motionen genomföras får det förutsättas att ändringar i den kyrkliga indelningen sker i förekommande fall, så att gränser för lokal kyrklig enhet och borgerlig kommun inte skär varandra.

Om den borgerliga kommunens fullmäktige skulle utse kyrkoråd och eventuella andra organ för kyrkliga angelägenheter, finge varje representa- tion i många fall utse flera sådana organ. Stadsfullmäktige i Stockholm skulle t. ex. utse kyrkoråd i för närvarande 27 församlingar. Om kommuner- na kommer att omfatta fler församlingar än för närvarande, innebär det att invånarna i församlingarna kommer att få allt mindre inflytande vid tillsättande av den egna församlingens kyrkoråd. — Möjligen har motio- närerna tänkt sig att i varje kommun skulle tillsättas ett kyrkoråd för samtliga församlingar inom kommunen.

För närvarande väljer församlingens eller pastoratets beslutande organ elektorer för val av lekmannaombud till kyrkomöte och lekmannarepresen- tant i domkapitlet. Dessa val kunde i fortsättningen förrättas av den borger- liga kommunens beslutande organ eller av de utav detta utsedda kyrko— råden. (Här bortses från att t. ex. direkta val av lekmannaombud vid kyrko— möte kan övervägas.)

Endast medlem av Svenska kyrkan äger rösträtt vid kyrkofullmäktigeval,

äger deltaga i kyrkostämma och är valbar till kyrkofullmäktige. Motsvaran— de regler kan självfallet ej tänkas beträffande fullmäktige i den borgerliga kommunen. Det kan knappast heller komma ifråga, att de ledamöter av den borgerliga kommunens fullmäktige, som inte tillhör kyrkan, generellt sett ej kan få rösta i kyrkliga frågor. I sammanhanget må erinras om att i riks- dagen är alla dess ledamöter behöriga att deltaga i avgörande av alla kyrk- liga frågor.

Det må framhållas att frågan om icke-kyrkomedlemmar skall äga deltaga i kyrkliga frågor ur praktisk synpunkt torde bli av mindre vikt, därest medlemsantalet i kyrkan är av ungefär nuvarande storleksordning (omkring 98 % ). Antalet kommunalfullmäktige. som inte tillhör kyrkan, kan då förutsättas vara relativt ringa.

Vad härefter angår kyrkorådets ställning finns två alternativ. Kyrkorådet kan sålunda få samma ställning som kommunala nämnder -— t. ex. hälso- vårdsnämnd och lönenämnd _ har i förhållande till kommunens styrelse (kommunalnämnden och drätselkammaren). Kyrkorådets verksamhet skul— le i så fall bli starkt integrerad i den kommunala enheten. Det skulle då ha att i ekonomiska frågor göra framställningar till kommunalnämnden, som fick pröva om förslag i frågan skulle föreläggas kommunens fullmäktige. Kyrkorådet kan emellertid också tänkas få samma ställning då det gäller de kyrkliga angelägenheterna som kommunalnämnden har för de borgerligt kommunala.2 I så fall skulle kyrkorådet ha en ställning som motsvarar den nuvarande och vara direkt underställt det kommunala beslutande organet i kyrkliga angelägenheter. Sistnämnda alternativ bryter inte från kommunala utgångspunkter med nuvarande ordning utan innebär en organisatorisk samordning av kyrkligt och borgerligt kommunala angelägenheter. —- Det torde få förutsättas att som villkor för valbarhet till kyrkorådet, i varje fall om detta fortfarande skulle vara församlingens styrelse, skulle gälla till- hörighet till kyrkan och valbarhet inom den enhet, för vilken kyrkorådet skall väljas.

Ett genomförande av förslaget i den Thapperska motionen, som skulle erfordra ganska betydande ändringar i lagstiftningen på en stor del av det kyrkliga området, skulle åstadkomma en del förenklingar. En jämnare ut- debitering i kommuner med flera församlingar skulle uppnås,-'» ävensom en

2I debatten har även förordats att kommunalfullmäktige skulle genom elektorer välja kyrkofullmäktiges ledamöter. (Dala-Demokraten den 18 okt. 1966.) —— Kyrkofull- mäktigeval i nuvarande ordning skulle alltså inte äga rum men kyrkofullmäktigein- stitutionen skulle ändock finnas kvar.

Dock torde få förutsättas att en uppdelning av kostnaderna på borgerliga och kyrkliga uppgifter får ske. Personer, som inte tillhör kyrkan liksom juridiska personer, skulle vara med. om att svara för kostnaderna för borgerliga uppgifter, om sådana i fortsätt— ningen skulle åvila kyrkan. Motionärerna har inte angivit om de tänkt sig samma eller olika skatt för kyrkomedlemmar och icke-kyrkomedlemmar, när de talat om en enhetlig beskattning inom varje kommun.

minskning av antalet organ inom kommunen. Vidare skulle en central pla- nering av de utgiftsbehov, som skall tillgodoses genom kommunal skatt, kunna ske. Kyrkofullmäktigevalen, i vilka deltagandet är ringa, skulle kun- na avskaffas liksom kyrkostämmorna, som fortfarande finns kvar i många (mindre) församlingar. Kyrkliga samfälligheter för frågor av ekonomisk natur skulle bli obehövliga.

En ordning av den föreslagna arten skulle å andra sidan kunna fördunkla uppfattningen om kyrkan såsom ett trossamfund (och icke en statsin- stitution) vilken uppfattning vunnit ökad styrka. Kyrkan har genom utveck- lingen på religionsfrihetslagstiftningens område —— framför allt genom till- komsten av 1951 års religionsfrihetslag — kommit att framstå som ett tros- samfund. Den lokala anknytningen skulle vidare minska, då varje försam- ling inte själv fick välja sitt eller sina organ. Församlingen som sådan skul— le delvis förlora sin nuvarande särart principiellt och ekonomiskt. De kyrk- liga frågorna skulle bli delfrågor bland andra angelägenheter.

Församlingar och andra lokala kyrkliga enheter skulle komma i ett di- rekt beroende av den borgerliga kommunens organ. Dock vore församling- arna'oförhindrade att genom insamlade medel söka tillgodose ändamål, vil- ka från kyrklig synpunkt framstod såsom angelägna men inte täcktes ge— nom anslag från den borgerliga kommunen. Som helhet betraktad skulle för- samlingen framstå såsom en del av det borgerliga samhället och därmed skulle kyrkans officiella karaktär bli mera utpräglad. Kyrkan skulle i vissa avseenden te sig som en kommunkyrka.

På kyrka-statutredningen ankommer huvudsakligen att belysa konse- kvenserna av den föreslagna ordningen ur kyrka-stat-synpunkt. Utred- ningen kan inte mera utförligt ingå på organisatoriska aspekter.

Den föreslagna ordningen skulle uppenbarligen bryta den tendens till en klarare uppdelning mellan borgerligt och kyrkligt, som kan sägas vara kännetecknande för utvecklingen på det lokala planet för tiden från 1862. Mot bakgrund av nuvarande förhållanden med ett i livsåskådnings'frågor alltmer differentierat samhälle kan önskvärdheten att bryta utvecklingen på angivna områden ifrågasättas.

Den föreslagna ordningen har stora likheter med den norska, där de kyrkliga församlingarna saknar utdebiteringsrätt och utgifter för kyrkliga ändamål bestrides av den borgerliga kommunen, men skiljer sig från den— na (se 5. 139 ff.) främst därigenom, att medlemmarna i menighetsråden i Norge _— som närmast kan anses motsvara kyrkoråden i Sverige — väljes genom direkta val av församlingens medlemmar, medan enligt förslaget i riksdagsmotionerna den borgerliga kommunens fullmäktige skulle välja kyrkoråden.

En jämnare utdebitering inom kommunen _ vilket är ett av syfterna med

den Thapperska motionen — kan genomföras även på andra sätt. Genom församlingsstyrelselagen ges möjligheter för kyrkliga enheter att genom Kungl. Maj:ts förordnande bilda särskilda kyrkliga samfälligheter. Det kan framhållas att samfällighetsbildningen, som i och för sig kräver initiativ från de kyrkliga enheternas sida, har ökat under senare är, särskilt i och invid tätorter. En annan möjlighet vore att pastoraten finge övertaga de ekonomiska uppgifter, som nuqåvilar församling.

Genom åtgärder av sist antytt slag skulle kunna åstadkommas en jäm- nare utdebitering inom kommunerna men dock ej så fullständigt som skulle ske, om den borgerliga kommunen skulle övertaga ansvaret för de kyrkliga angelägenheterna av ekonomisk natur.

Utredningen behandlar i sitt betänkande om skattefrågor m.m. även frågor om en jämnare utdebitering inom kommunen.

B. Några synpunkter rörande kyrkofullmäktigevalen m.m.

Utredningen har tidigare (s. 72 ff.) redogjort för deltagandet i kyrkofull- mäktigevalen och om framförda förslag rörande ändrad tidpunkt för dessa val. .

Som tänkbara orsaker till det i jämförelse med andra allmänna val ringa valdeltagandet, vilket är otillfredsställande ur demokratisk synpunkt, kan anges, att intresset för kyrkliga och kyrkokommunala frågor är för- hållandevis litet och att kyrkofullmäktigevalen kommer i skymundan av de kommunala valen, delvis beroende på en viss »valtrötthet» efter dessa. Vidare har de politiska partierna begränsade ekonomiska möjligheter och ej heller så stort intresse då det gäller att propagera vid kyrkofullmäktigevalen. Andra organisationer eller grupper är inte heller i någon påtaglig omfatt- ning verksamma för att stimulera till större valdeltagande i dessa. Före- komsten i ganska stor utsträckning av en enda gemensam lista (vid 1962 års val i 836 av sammanlagt 1.393 församlingar där val förekom), som upp- rättats i samråd mellan de lokala valorganisationerna och eventuellt andra intresserade, får också en negativ effekt på intresset att rösta; valutgången framstår som på förhand avgjord. Ett visst intresse att ändock rösta vid valet i sådana fall kan dock föreligga för att söka förhindra s.k. kupper.

Församlingsstyrelsekommittén föreslog, att kyrkofullmäktigevalen skulle äga rum samtidigt med de borgerliga kommunalvalen, varvid kyrkofullmäk- tigevalen skulle förrättas åtskilda från de övriga valen, såvitt möjligt i sär— skilda rum. Kommittén åberopade särskilterfarenheterna från kyrkofull— mäktigevalen 1956 i sex församlingar i Stockholm, vilka val företagits sam- tidigt med riksdagsmannaval (se ovan 5. 74). Förslaget mötte kritik vid remissbehandlingen och ansågs av vederbörande departementschef som icke möjligt att genomföra. Även riksdagen har i samband med sin behand— ling av den Thapperska motionen ställt sig ganska negativ till församlings- styrelsekommitténs förslag.

I arbetet på författningsfrågans lösning har inom grundlagsberedningen enighet nåtts mellan företrädare för de politiska partierna om att införa en ordning med gemensam valdag för riksdagsval samt val av landstings- män och kommunal- eller stadsfullmäktige. Mandattiderna skulle därvid minskas från nuvarande fyra till tre år. Det första valet enligt denna ord- ning avses äga rum år 1970. För att närmare utreda de tekniska förutsätt- ningarna för en sådan valreform hade tidigare tillsatts en särskild utred- ning (1965 års valtekniska utredning), som framlagt ett betänkande om sådana gemensamma val (»Gemensam valdag. Undersökning angående val- tekniska förutsättningar att sammanföra vissa allmänna val», SOU 1965 :74). Betänkandet ifråga behandlar inte frågan om kyrkofullmäktigevalen.

Kyrka-statutredningen anser sig kunna utgå från att en samordning av kyrkofullmäktigevalen med de tre övriga valen inte är möjlig. Det framstår som helt otänkbart att fyra val samtidigt skulle kunna företagas. En annan tidpunkt för kyrkofullmäktigevalen under det eller de år de samordnade valen skall hållas synes knappast heller vara möjlig. Val senare än för närvarande under hösten skulle i fråga om valdeltagandet vara förenat med samma olägenheter som nuvarande ordning. Därtill kommer att läns- styrelserna under hösten blir mycket belastade med sammanräkningen av de tre samordnade valen. Det kunde därför vara önskvärt att kyrkofullmäk- tigevalen ägde rum vid annan tidpunkt, så att sammanräkningen för dessa inte behövde ske i anslutning till de övriga valen. Ett val tidigare under året, t. ex. i maj eller juni, är också förenat med en del olägenheter. Enligt nu- varande regler föreligger vallängder inte förrän i början av sommaren och justeras, efter besvärstidens utgång, i slutet av juli. Föregående års val— längder får användas vid ett val innan de nya vallängderna föreligger. Det skulle därjämte komma att förflyta förhållandevis lång tid —— till efter årsskiftet —— innan den nya kyrkofullmäktigeförsamlingen fick träda till.

Som möjligt alternativ återstår att förlägga kyrkofullmäktigevalet till ett av de två år under en treårsperiod, då annat allmänt val inte skall äga rum, antingen året före eller året efter de övriga allmänna valen. Kyrkofullmäk- tigevalen kunde äga rum antingen den tredje söndagen i september (valdag under annat år för övriga val) eller den tredje söndagen i oktober (nuvaran- de valdag vid kyrkofullmäktigevalen). De skulle i så fall inte få det nuvaran- de negativa inslaget av »valtrötthet» efter de nyss företagna kommunal- valen. Det kan antagas, att ett något större intresse skulle uppstå för kyrko- fullmäktigevalen och att valdeltagandet därför kunde bli större än för när— varande. Sammanräkningsmyndigheterna skulle också såsom tidigare be- rörts få viss lättnad, om kyrkofullmäktigevalen förekom annat år än övriga allmänna val.

En möjlighet vore att de kyrkliga valen inte längre behandlades som en

angelägenhet för den borgerliga kommunens organ utan fick ankomma på kyrkan. Kyrkorådet eller annat kyrkligt organ skulle fullgöra uppgifter, som nu åvilar valnämnden. Det får dock förutsättas att bestämmelser för kyrkofullmäktigevalen meddelas genom statlig lagstiftning och att besvär över valen skall anföras hos statliga organ. — Möjligen skulle den ordning som gäller i den finska kyrkan kunna efterbildas. Kyrkofullmäktige och kyrkoråd utses där vid kyrkostämma, vid vilken alla röstberättigade i för- samlingen äger närvara. Vid kyrkostämman föreslås lämpliga kandidater, förekommer diskussion i saken samt förrättas därefter val med slutna sedlar. (Se i övrigt ovan 8. 138.)

Utredningen vill i detta sammanhang slutligen erinra om den emellanåt diskuterade möjligheten att införa direkta val av lekmannaledamöterna i kyrkomötet. (Se utredningens betänkande om lagstiftning och rättskip- ning, SOU 1965:70 s. 1617 och 103104.) Skulle en sådan ordning genom- föras synes dessa val, förutsatt att nuvarande tidsintervall mellan kyrkomö- tena förkortas, lämpligen kunna äga rum samtidigt med kyrkofullmäktige- valen. En sådan samordning kan förutsättas öka intresset för deltagande i kyrkofullmäktigevalen.

C. Övriga kyrkliga val och utnämning till prästerliga tjänster

Utredningen vill erinra om att 1963 års kyrkomöte uppdrog åt kyrkomötets utredningsnämnd att till nästa kyrkomöte avgiva yttrande och, därest ut— redningen därtill föranledde, förslag om samordnande av stiftsvis förekom- mande val av elektorer för val av biskop, för utseende av lekmannaombud till allmänt kyrkomöte samt för val av lekmannaledamot i domkapitel (mo- tion nr 38 och kyrkomötets särskilda utskotts betänkande nr 5).

Utredningsnämnden har i sitt betänkande nr 1, framlagt i september 1964, föreslagit införande av en enhetlig valprocedur för dessa val, varvid biskopsvalslagens bestämmelser om valkretsar, nämligen varje pastorat, och valkorporation för utseende av elektorer skulle bli normerande även för de båda andra elektorsvalen.

Nuvarande regler rörande antalet elektorer vid de tre valen skulle där- emot inte ändras, vilket alltså innebär att såsom nu är fallet, antalet elek- torer skulle bli olika i samtliga tre val. Utredningsnämnden uttalade för egen del:

Utredningsnämnden hyser vidare den uppfattningen att det är synnerligen mo- tiverat att elektorer utses för en bestämd tidsperiod. Denna bör vara densamma som mandattiden för kyrkoråd och sålunda omfatta fyra år. Därest detta förslag vinner bifall, skulle i varje pastorat utses en kår av elektorer (ombud). Genom att elektorskåren har en mandattid på fyra år beredes medlemmarna möjlighet att erhålla en vidgad och nyanserad förtrogenhet med för kyrkan väsentliga frågor och arbetsuppgifter.

Utredningsnämnden föreslår i betänkandet att kyrkomötet skall i skri- velse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för kyrkomötet för godkännande framlägga förslag till lag om samordning av stiftsvis förekommande val av elektorer samt förslag, vilka i övrigt på- kallas till upphävande eller ändring av de bestämmelser'i författningar, som kan föranledas av ny lag i ämnet.

Nämndens förslag kommer att behandlas vid nästa kyrkomöte.

I detta sammanhang må något beröras val och utnämning till prästerliga tjänster. Beträffande gällande bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster (se vidare härom s. 492) är att märka att utgången av företaget val är omedelbart avgörande för kyrkoherde- och komministertjänster med undantag för de fall, då fjärde provpredikant kallats vid kyrkoherdeval. Utnämning sker i sådana fall liksom vid s.k. tredjegångstillsättningar (då val icke förekommer) av Kungl. Maj:t då det gäller kyrkoherdetjänster och av domkapitlet i fråga om komministrar. Domprostar, biskopar och ärke- biskop utnämns av Kungl. Maj:t. Till domprost äger Kungl. Maj :t utnämna någon av dem som »stått under val» eller någon som »sökt utom förslag» (3 och 30 55 prästvalslagen). När det gäller biskopar och ärkebiskop äger Kungl. Maj:t utnämna en av de tre personer som erhållit högsta röstetal vid företaget val.

Kungl. Maj:t — d.v.s. regeringen, ursprungligen konungen personligen såsom den främste medlemmen i kyrkan —— handhar utnämningsärenden såsom utövare av den högsta kyrkostyrelsen och är i dessa liksom i andra regeringsärenden konstitutionellt ansvarig inför riksdagen. Domkapitlens befogenhet att utnämna komministrar får ses som en delegering av Kungl. Maj:ts utnämningsrätt.

Skulle kyrkan anses böra få en självständigare ställning än för närvaran- de inom statskyrkosystemets ram, kan eventuellt den frågan komma att aktualiseras om utnämning till kyrkliga tjänster bör ankomma på kyrk- liga organ.

' Ett generellt överförande av utnämningsrätten synes inte vara tänkbart vid bibehållande av statskyrkosystemet. Kungl. Maj:ts utnämningsrätt i varje fall till de högsta tjänsterna kan nämligen uppfattas som en väsentlig del av statskyrkosystemet. Det får därför förutsättas att Kungl Maj:ts ut- nämningsrätt till de högsta prästerliga tjänsterna (ärkebiskop och biskop) under alla förhållanden kommer att bibehållas i A-läget. Beträffande dom- prosttjänster kan det vara tveksamt huruvida utnämningar till dessa skulle överföras till annat organ.

I fråga om kyrkoherdetjänster och, i konsekvens därmed, komminister- tjänster kunde övervägas i första hand att låta församlingens val, som så- lunda alltid skulle förekomma då det fanns fler än en sökande, vara av- görande. Det kunde i fråga om kyrkoherdetjänster övervägas att, med bi—

behållande av nuvarande ordning i övrigt, överföra utnämningsrätten till annat organ. Ett överförande av utnämningar till kyrkoherdetjänster kan tänkas ske till en kyrklig centralstyrelse eller — i överensstämmelse med den ordning som nu gäller ifråga om komministertjänster —— till domka- pitlen. Medan en centralstyrelse får uppfattas som ett kyrkligt organ. kan ett domkapitel betecknas som ett blandat statligt och kyrkligt organ. En omständighet som kan tala för att ett eventuellt överförande av utnäm- ningsrätten sker till domkapitlen är att dessa har en mera lokal anknyt- ning än en centralstyrelse. Skulle ett överförande av utnämningsrätten ske, torde detta närmast få uppfattas som en delegering från Kungl. Maj:t. Be- svär över domkapitlets eller centralstyrelsens beslut, fick förutsättas ske till Kungl. Maj ;t. En följd av ett överförande av utnämningsrätten såsom nu antytts skulle bli en viss ökad självständighet för kyrkan.

D. Fråga om medlemskap i församling

Utredningen har ovan i kap. 3 behandlat bestämmelserna om medlemskap i Svenska kyrkan. Som framhållits i redogörelsen för gällande rätt (5. 47) anger inte lagen om församlingsstyrelse, liksom ej heller annan författning som gäller i fråga om församling, vem som är medlem i församling, men innehåller däremot regler t.ex. om vem som äger anföra besvär över be- slut av församlingens organ, vem som äger rösträtt vid kyrkliga val, vem som är valbar till kyrkofullmäktige m.m. och vem som är skyldig att er- lägga församlingsskatt. I sammanhanget må även erinras om att man i Svenska kyrkan nu inte har ett mera pregnant medlemsbegrepp, vilket bl.a. sammanhänger med folkkyrkosynen, utifrån vilken frågan om med- lemskapet inte har framstått som väsentlig. Inom kyrkan har dock under senare tid den uppfattningen kommit att dominera att dopet borde vara konstituerande för medlemskap i kyrkan. Skulle en ändring ske efter dessa linjer, vilket f. ö. synes antagligt, skulle kyrkan få ett mera pregnant med- lemsbegrepp än för närvarande.

I propositionen angående församlingsstyrelselagen uttalade föredragan- de departementschefen att med församlingsmedlem avsågs i dagligt tal fy— siska personer, som tillhörde kyrkan och genom kyrkoskrivningen var knut— na till församlingen ifråga.

Det synes för kyrka—statutredningens del inte finnas anledning att räkna med annat än att även i framtiden medlemskapet primärt blir knutet till Svenska kyrkan och inte till vederbörande territoriella församling. En ord- ning innebärande att medlemskap i församling skulle vara det primära och att anslutning till enheten Svenska kyrkan skulle vinnas genom till- hörighet till församlingen har inte aktualiserats inom kyrkan. En sådan upp- byggnad av medlemskapet skulle också förutsätta att Svenska kyrkan fick karaktären av en sammanslutning av församlingar och dessas medlemmar enligt frikyrklig modell.

Det är dock något egenartat att det inte i lag eller annorledes finns ut- tryckligen angivet vilka som är att anse såsom medlemmar av en försam- ling. Den författningsmässiga svårigheten har varit, att även andra per- soner än sådana, som tillhör kyrkan och betraktas som medlemmar av för- samlingen, med hänsyn till skyldigheten för dem att betala församlings- skatt äger besvära sig över kyrkokommunala beslut, nämligen juridiska personer samt fysiska personer som bor i församlingen men inte tillhör kyrkan. En författningsmässig reglering av förutsättningarna för medlem- skap i församling synes emellertid kunna ske på grundval av de kriterier, som departementschefen angav för sådant medlemskap i propositionen rö- rande församlingsstyrelselagen.

Möjligen kan en sådan ordning tänkas bli aktuell beträffande medlem- skap i församling, att detta inte så absolut som för närvarande skall vara knutet till bosättningsorten, utan att möjlighet kunde finnas att vara med- lem i annan församling än där vederbörande är bosatt. Bl.a. genom den omfattande befolkningsflyttningen i landet kan det tänkas, att en del per- soner skulle vilja tillhöra den församling, där de vuxit upp eller till vilken de på annat sätt har särskild anknytning (t. ex. genom sommarbostättning, innehav av familjegrav eller liknande omständigheter). En sådan möjlig- het skulle troligen medföra att framför allt en del personer, bosatta i stä- der, skulle föredraga att vara medlemmar i landsbygdsförsamlingar.

Utredningen har endast i korthet velat beröra sistnämnda fråga, som kan tänkas få viss aktualitet framdeles. En reform i angiven riktning skulle medföra att vissa bestämmelser finge utfärdas rörande förutsättningarna för att medlemskap skall kunna erhållas i annan församling än där veder- börande är bosatt. Vissa svårigheter i kyrkobokföringshänseende skulle upp- komma vid en här antydd ordning för medlemskap i församling.

E. Rösträtt, valbarhet och besvärsrätt

För gällande bestämmelser på förevarande område har redogjorts ovan (5. 47). Utredningen har tidigare (s. 192) berört frågan om s.k. differenti- erat medlemskap —— innebärande t.ex. att för rösträtt och valbarhet till kyrkofullmäktige skulle krävas att vara döpt och konfirmerad samt för valbarhet till kyrkoråd m. m. att vara känd för ett troget deltagande i för- samlingens gudstjänstliv. Införande av en sådan ordning avvisades av 1963 års kyrkomöte. En sådan ordning skulle strida mot den demokratiska prin— cipen att varje medlem av en organisation skall ha möjlighet att direkt in- verka vid utseendet av organisationens beslutande organ. Det bör dock påpekas att vid församlingsstyrelselagens antagande 1961 angavs det som självfallet, att endast sådana personer som hade intresse för församlings- livets utveckling borde inväljas i kyrkorådet (se om utskottets uttalande vid riksdagsbehandlingen s. 58).

Det kan däremot ifrågasättas om det för rösträtt och valbarhet är erfor- derligt att uppställa krav på svenskt medborgarskap. Anledningen till att sådant krav finns i nuvarande stadganden synes vara, att reglerna i försam- lingsstyrelselagen —— med hänsyn till att församling och andra kyrkliga lo- kala enheter har offentligrättslig ställning såsom kommun — avfattats med kommunallagarna som förebild.

Då utlänning kan vara medlem av Svenska kyrkan —- det kan påpekas att utlänning för att bli medlem måste företaga en positiv handling, näm- ligen ansökan om inträde _ och under samma förutsättningar som andra medlemmar är skyldig att erlägga församlingsskatt, synes det inte finnas något bärande skäl för att vederbörande ej äger rösträtt och ej är valbar.

Den som utträtt ur kyrkan har ej rösträtt vid kyrkofullmäktigeval men är, enär kyrkan har hand om vissa borgerliga uppgifter (folkbokföring och be- gravningsväsende), skyldig att erlägga församlingsskatt (60 % av vad med- lem har att betala). Det hävdas emellanåt att även de som inte är medlem- mar av kyrkan rätteligen borde ha rösträtt vid kyrkofullmäktigeval, enär storleken av vad de skall betala i utskylder till kyrkan beror på kyrkofull- mäktiges beslut i ekonomiska frågor även rörande annat än folkbokföring och begravningsväsende.

I och för sig skulle det kunna övervägas att alla som är röstberättigade vid borgerliga val ägde deltaga i val av kyrkofullmäktige och även vara val- bara. Kyrkofullmäktig, som inte tillhörde kyrkan, skulle då äga deltaga i kyrkofullmäktiges behandling av ärenden, vars avgörande kunde påverka den kyrkliga utdebiteringen, men i övrigt inte få deltaga i kyrkofullmäktiges arbete. Vid en sådan uppdelning uppkommer bl. a. frågan om kyrkofullmäk- tig, som inte tillhör kyrkan, skall äga deltaga och eventuellt sj älv vara valbar vid val av kyrkorådets ledamöter. Kyrkorådets befogenheter i ekonomiskt avseende är visserligen av verkställande natur och ytterst beroende av kyr- kofullmäktiges beslut, men i praktiken kommer kyrkorådets ställnings- tagande — t. ex. i fråga om förslag till budget — att i stor utsträckning bli avgörande för storleken av de kyrkliga utgifterna. — En uppdelning av kyrkorådets uppgifter på det sättet att alla ekonomiska angelägenheter an- kom på ett organ och övriga uppgifter på annat organ (se 5. 62 ff.; en så— dan uppdelning har gjorts i den finska kyrkan) skulle kunna medföra att även icke-kyrkomedlemmar skulle kunna inväljas i det förra organet.

Det kan vidare erinras om att huvudmannaskapet för folkbokföringen (den lokala befolkningsregistreringen) och begravningsväsendet kan tänkas bli överfört till stat eller kommun. Kostnaderna för dessa göromål kan, även om huvudmannaskapet skulle kvarstå hos kyrkan, tänkas finansierade på annat sätt än för närvarande, t. ex. i den formen att kostnaderna bestreds av statliga eller kommunala medel eller att de som inte är medlemmar av kyrkan betalade en genom statliga bestämmelser fastställd avgift — som inte var beroende av den kyrkliga utdebiteringen — till kyrkan såsom bi-

drag till bestridande av kostnaden för de angivna ändamålen. Det kunde t. ex. bestämmas att icke-kyrkomedlemmar (till denna grupp hör bl. a. ju- ridiska personer) för dessa ändamål skulle debiteras visst antal skatteören eller möjligen en fast avgift, vars storlek var något olika för olika inkomst- lägen (jfr betänkandet om folkbokföringen, SOU 1967: 16 s. 62). Under så- dana förhållanden skulle de som ej tillhör kyrkan inte betala någon för- samlingsskatt. Rätten för dem att anföra besvär över kyrkokommunala be- slut skulle då också bortfalla.

F. Kyrklig kommuns kompetens och skyldigheter m.m.

Utredningen har ovan (s. 48 ff.) redogjort för kyrklig kommuns kompetens och skyldigheter enligt gällande rätt. Frågan om det framtida huvudman- naskapet för begravningsväsendet och för folkbokföringen behandlas av ut- redningen i andra sammanhang.

Avgränsningen av den verksamhet, som de kyrkliga kommunerna får be- driva med utdebiterade medel, har tidigare emellanåt varit föremål för vissa meningsskiljaktigheter (se 5. 49 ff.). En i lagstiftningen ganska strikt uppdelning mellan borgerliga och kyrkliga uppgifter har ägt rum. Bestäm- melserna i församlingsstyrelselagen om kyrkokommunens kompetens an- togs under huvudsaklig enighet och nuvarande bestämmelser om den kyrk- liga och den borgerliga kommunens kompetensområden har i allmänhet an— setts lämpliga. I en av de tidigare omnämnda motionerna om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen (vid 1963 års riksdag 1:97 och II:114 av kommunistiska riksdagsmän; för motionen, som avslogs, har lämnats en kort redogörelse ovan 5. 69 f.) uttalades viss kritik mot tillskapande av stifts- ting. Motionärerna angav bl.a. att stiftstingen, som tillkom på initiativ av statskyrkopräster, finansierades genom anslag av skattemedel och. att målet för initiativtagarna syntes vara att stiftstingen skulle bli kyrkliga lands- ting med beskattningsrätt.

Möjligen ligger i linje med motionärernas yrkanden ett önskemål om att kyrkans fria verksamhet inte bör få bekostas med utdebiterade medel i den utsträckning som nu sker.

Utredningen återkommer nedan (5. 273 ff.) vid behandling av stiftstingen något till den fria verksamheten på stiftsplanet.

En ordning med en högsta medgiven utdebitering för de kyrkliga kom- munerna —— ett s.k. tak skulle kunna övervägas som ett alternativ till nuvarande reglering med ett angivande i församlingsstyrelselagen av för- samlings kompetens. En sådan ordning skulle emellertid bl.a. utfalla myc- ket olika i olika församlingar med hänsyn till skatteunderlag, tillgång på egendom som lämnar avkastning och utgiftsbehov och synes utredningen inte vara något tänkbart alternativ.

III. Tänkbara reformer på stiftsplanet

A. Stiftsindelningen

Utredningen har ovan i avd. 1, kap. 2 (s. 84 f.) berört frågan huruvida fast- ställande av indelningen i stift är en s. k. privilegiefråga, och om sålunda jämlikt regeringsformen & 114 ändringar i denna indelning skall under- ställas kyrkomötet för godkännande. (Frågan berörs närmare i det ekono- miska betänkandet, s. 340, 353.) Anses privilegieskydd inte föreligga beslutas ändringar i stiftsindelningen av Kungl. Maj:t och riksdagen. Det kan dock förutsättas att yttrande i förväg inhämtas av kyrkomötet över ifrågasatt ändring.

Ändringar i den nuvarande stiftsindelningen har redan nu viss aktuali- tet. Kyrkomötet har under senare tid i två skrivelser till Kungl. Maj:t tagit upp frågor därom. Sålunda hemställde 1957 års kyrkomöte om'utredning rörande inrättande av ett stift med biskopssäte i Kalmar (framställningar därom hade tidigare gjorts av kyrkomötena 1926, 1932 och 1936). Kungl. Maj:t beslöt 1959 att kyrkomötets skrivelse därom inte skulle föranleda någon åtgärd. 1958 års kyrkomöte hemställde hos Kungl. Maj:t om en om- prövning av nuvarande stiftsindelning i Norrland och föreslog, att ett tredje norrlandsstift skulle bildas med Östersund som biskopssäte. Denna hem- ställan är beroende av Kungl. Maj:ts prövning. —— Det har vidare under senare år ansetts angeläget att söka lätta ärkebiskopens arbetsbörda. Den- nes uppgifter skulle bli av ännu större omfattning än för närvarande om en kyrklig centralstyrelse tillskapas med ärkebiskopen såsom självskriven ledamot, kanske som ordförande. Närmast till hands för att söka åstad- komma en lättnad är att minska ärkebiskopens uppgifter som stiftschef ge- nom en uppdelning av ärkestiftet. —— Den av biskopsmötet m.fl. tillsatta kyrkoorganisationskommittén har i sitt betänkande med förslag till orga- nisation av Svenska kyrkan efter en eventuell skilsmässa —— alltså icke för ett A-läge med understrykande av att det inte är att betrakta som ett förslag, till vilket kommittén tagit ställning, som exempel på ett förminskat ärkestift angivit, att detta kunde omfatta Uppsala kontrakt jämte tre hela och delar av ett intilliggande kontrakt (inalles 23 pastorat), medan större delen av ärkestiftets återstod skulle överföras dels till ett nyinrättat Gävle stift (omfattande norra delen av Uppland, några pastorat i Västmanland samt Gästrikland, Hälsingland och — från Härnösands stift -— Härjedalen), dels till Västerås stift (ett pastorat) och dels till Stockholms stift (den del av stiftet som ligger i Stockholms län). —— Det kan vidare nämnas att i en 1953 framlagd prästmötesavhandling dåvarande domprosten Ivar Hylander förordade inrättande av ett tredje norrlandsstift med Östersund som stifts- stad, ett återupprättande av Kalmar stift, vilket då även borde omfatta Blekinge, som nu ingår i Lunds stift, samt inrättande av ett stift för Bohus- län och Dalsland.

Även från andra utgångspunkter kan emellertid stiftsindelningen bli ak- tuell. Sålunda kan frågan om Visby stift skall bestå framstå som tveksam. Bl. a. kan det tänkas att, därest fråga uppkommer om inrättande av nya stift, det kommer att övervägas om något av de nu existerande stiften —— och i så fall närmast Visby stift —— kan indragas. Stiftsgränserna skär länsgränser i ganska många fall. Förslag har framlagts om ändring av rikets indelning i län. Det är i ett A-läge tänkbart att sedan ny länsindelning bli- vit fastställd en allmän översyn av stiftsindelningen och stiftsgränserna kan komma att aktualiseras.

B. Legala och fria organ

a) Legala organ

Legala organ på stiftsplanet är biskop, domkapitel, stiftsnämnd och boställs— nämnd. Även prästmötet kan i viss mån betraktas som ett legalt organ.

Beträffande dessa organs tillsättande, organisation och arbetsuppgifter hänvisas till de redogörelser, som lämnats ovan 5. 85—94.

Beträffande val av biskop hänvisar utredningen till redogörelse ovan (s. 85 f.).

Vad angår ledamöterna i domkapitlen kan ifrågasättas lämpligheten av den nu gällande ordningen att de teologiska fakulteterna har att utse repre- sentanter i dessa organ. Det anses nämligen numera vara principiellt rik— tigast att fakulteterna är konfessionellt obundna, och det kan som en kon— sekvens av denna uppfattning hävdas att ett samband av angivet slag mel- lan kyrkan och de teologiska fakulteterna inte bör förefinnas.

Det kan vidare nämnas att kyrkomötet år 1963 i en skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om en sådan ändring i nuvarande sammansättning av dom- kapitlen att av lekmannaombuden två skulle väljas av ombud för pastora- ten i vederbörande stift och en förordnas av Kungl. Maj:t. (Skrivelsen har ännu inte föranlett något beslut.)

Gällande bestämmelser om sammansättning av stiftsnämnd och boställs- nämnd har föranlett kyrkomötet att vid olika tillfällen i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställa om vissa ändringar. Sålunda hemställde kyrkomö— tena 1946, 1951 och 1953 att pastoraten skulle äga utse en ledamot i stifts- nämnden. Kungl. Maj:t fann anledning saknas att bifalla dessa kyrkomötets framställningar. Vid 1957 års kyrkomöte yrkades i en motion bl.a. om så- dana ändringar i ecklesiastika boställsordningen att pastoraten i stiftet skulle äga utse en ledamot i stiftsnämnden ävensom en permanent leda— mot i boställsnämnderna i stiftet. (Rörande boställsnämnd gäller för när- varande att en ledamot väljes för varje pastorat. Nämndens sammansätt- ning i det enskilda fallet blir beroende av vilken utav de av pastoraten ut- sedda ledamöterna, som nämndens ordförande inkallar till tjänstgöring.)

Kyrkomötet hemställde i anledning av motionen hos Kungl. Maj :t om utred— ning av olika i densamma berörda frågor om boställslagstiftningen, bl. a. nämnda frågor om stiftsnämnds och boställsnämnds sammansättning. Skri- velsen har sedermera överlämnats till 1960 års ecklesiastika boställsutred- ning.

Prästmötet, som är en sammankomst för stiftets präster vart sjätte är, kan i viss mån sägas vara ett legalt organ men med ur förvaltningssynpunkt begränsade uppgifter. Det är ett i lag föreskrivet möte och skall utse präs- terlig ledamot i domkapitlet. Några bestämmelser om prästmötets finan- siering finns inte. Kostnaderna täckes vanligen genom anslag från kyrko- fonden (bidrag till kostnader för tryckning av prästmötesavhandling), ur vissa stiftskassor och från församlingarna samt genom bidrag från präs- terna i stiftet.

l betänkande SOU 1950:31 framlades förslag om prästmöte (och stifts- möte) samt i anslutning därtill förslag till bestämmelser om sättet för gäl— dande av kostnaderna för prästmöte. I sistnämnda hänseende föreslogs att kyrkofonden skulle svara för tryckning av prästmötesavhandlingen jämte kostnaderna för prästernas resor till och från mötet, att församlingarna skulle svara för tryckningen av redogörelse för prästmötesförhandlingarna samt att prästerna skulle svara för övriga utgifter (prästmötets gemensam- ma kostnader och egna utgifter för uppehälle). Vid remissbehandlingen till- styrktes förslaget av samtliga remissinstanser utom statskontoret, som ifrå- gasatte om inte prästmötet var en förlegad institution och bestämt av- styrkte, att kostnaderna för detsamma skulle gäldas av allmänna medel. Kungl. Maj:t förklarade, när ärendet anmäldes den 20 december 1956, det vara av beskaffenhet att icke kunna för närvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

b ) Fria organ

För det fria arbetet inom stiften finns vanligen ett stort antal organ med olika uppgifter (se därom betänkandet om kyrkor och samfund, SOU 1963: 39 s. 71 ff. samt om stiftsting, stiftsstämma och stiftsmöte ovan s. 94 ff.). Som tidigare berörts finns numera vanligen ett särskilt representativt organ för stiftet (stiftsting; även stiftsmöte eller stiftsstämma kan ha denna funk- tion).

Organisationen på stiftsplanet för den fria verksamheten har kommit till stånd genom kyrkliga initiativ och sammankomster inom de olika stif— ten. Det har vid olika tillfällen diskuterats lämpligheten av en »legalise- ring», d.v.s. att i lag lämnades en del föreskrifter rörande ifrågavarande organ, deras sammansättning, uppgifter m. m.

Även om det är möjligt att det i ett eventuellt A-läge anses lämpligt att utvecklingen på ifrågavarande område får fortsätta i fria former, kan det å

andra sidan också tänkas att av olika skäl en viss reglering på området anses böra komma till stånd. Utredningen behandlar i det följande, utan något eget ställningstagande, frågan om lämpligheten av en »legalisering» av organisationen med stiftsting m. m.

Innan utredningen ingår på sistnämnda fråga bör en redogörelse lämnas för utvecklingen av stiftsorganisationen på den fria verksamhetens område och de skäl som åberopats för inrättande av ett representativt organ på stiftsplanet. . Frågan om inrättande av särskilda stiftssynoder var aktuell redan vid mitten av 1800-talet i samband med diskussion om införande av en synodal- författning4 för kyrkan. Sedan beslut är 1863 fattats om kyrkomötets in— rättande fick frågan om en synodalförfattning mindre aktualitet men åter— kom på 1880-talet och behandlades även senare i kyrkomötet särskilt såvitt gällde ett representativt organ på stiftsplanet inom en synodal författ- nings ram —— vid skilda tillfällen senast 1925 och 1934.

Genom initiativ inom olika stift tillkom för att i nya former vidareutveck— la kyrkans samfundsliv stiftsmöten och stiftsråd. Det första stiftsmötet bil- dades 1906 i dåvarande Kalmar stift. Den organisatoriska gestaltningen av stiftsmötena, som sedermera tillkom i övriga stift utom i Göteborgs stift, växlar från stift till stift, men gemensamt för alla är att biskopen är själv. skriven ordförande och att stiftsmötet i övrigt består av såväl präster (i en del stiftsmöten alla inom stiftet bosatta präster) som lekmän, de senare valda av stiftets församlingar eller andra lokala enheter. Stiftsmötets för- handlingar är därjämte öppna för alla, som önskar närvara. Stiftsråd har inrättats i alla stift och består av biskopen samt präster och lekmän, vilka utses av stiftstinget eller stiftsstämman, i Göteborgs stift av prästmötet.

Vid skilda tillfällen har föreslagits en legalisering av stiftsmötena och stiftsråden. Motivering härför har bl.a. varit en önskan att skapa mer än- damålsenliga former för val av lekmannaombud till kyrkomötet liksom för val av lekmannarepresentanter i domkapitlet. Ur sistnämnda synpunkt behandlade 1934 års domkapitelssakkunniga i avgivet betänkande (SOU 1935 :31) frågan om legalisering av stiftsmötena. De sakkunniga ansåg att vid stiftsmötena var de kyrkligt aktiva lekmännen representerade, varför det kunde vara lämpligt att anförtro valet av lekmannarepresentant åt stiftsmötet. Det mest rationella vore därför att legalisera stiftsmötena och

.Med synodalförfattning eller presbyterialförfattning avses en uppbyggnad med repre- sentativa organ i en »instansordning». Tillämpad på Svenska kyrkan skulle en sådan bl.a. kunna innebära att församlingarnas organ utsåg ledamöter i stiftets representativa organ, som i sin tur utsåg ledamöter i det representativa organet på riksplanet (riks- synoden). Eventuellt kunde mellan församlingarnas och stiftens organ finnas ett repre- sentativt organ för kontrakten, vars ledamöter i så fall skulle utses av församlingarnas organ och själva skulle utse ledamöterna i stiftets organ. Synodalförfattning förekommer inom stora delar av den reformerta kristenheten. Utredningen har ovan i fråga om the Church of Scotland redogjort för en sådan synodal författning (s. 158 f.).

därvid ge dem uppdrag att utse lekmännens representanter i domkapitlet, möjligen även i kyrkomötet. Mot en legalisering ansågs tala att Göteborgs stift då saknade stiftsmöte och att en legalisering skulle kunna bli ett hin- der för en vidare utveckling på stiftsorganisationens område. De sakkun- niga ansåg sig övertygade om den påtagliga vinsten av en legalisering men tvekade att direkt påyrka en sådan. I en bilaga till betänkandet framlades ett utkast till lag om stiftsmöte.

I en motion (nr 7) vid 1946 års kyrkomöte av rektorn H. Lagerström och dåvarande domprosten, sedermera ärkebiskopen G. Hultgren föreslogs en legalisering av stiftsmötena, varvid åberopades behovet av en fastare och mera effektiv organisation för det kyrkliga arbetet i stiftet med stiftsmöte som beslutande församling och stiftsråd som beredande och verkställande organ. Stiftsmötet borde vara en representation för stiftets församlingar och skulle ekonomiskt stödjas av dessa. Motionärerna hemställde att kyrko- mötet i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning rörande en stiftsrepresentation genom stiftsmöte. I sitt av kyrkomötet godkända utlåtande (nr 28) instämde kyrkolagsutskottet i motionens syfte men ifråga— satte om detta syfte bäst skulle nås genom en legalisering i den form mo— tionärerna föreslog. Stiftsmöte och stiftsråd borde även i framtiden behålla sin frivilliga karaktär. Däremot skulle man genom bestämmelser i lag kun- na ge dessa organ en officiellt erkänd ställning och tillförsäkra det kyrkliga arbetet i stiften bättre utvecklingsmöjligheter. Ett tillfälle till detta erbjöd den revision av bestämmelserna ang. prästmöte, varom kyrkomötet hem- ställt hos Kungl. Maj:t. Om stiftsmötet inskrevs i kyrkolagen såsom en med prästmötet jämförlig institution, skulle den faktiska utveckling som skett inom kyrkolivet stadfästas och kyrkans karaktär av folkkyrka komma till starkare uttryck. Kyrkomötet anhöll därför om en utredning i syfte att åvägabringa att bestämmelser upptogs i kyrkolagen om stiftsmöte och stifts- råd samt att i församlingsstyrelselagen bland kyrkliga angelägenheter skul- le upptas bidrag till stiftsråd och stiftsmöte samt andra för stiftet gemen- samma kyrkliga ändamål.

För att utreda frågor rörande prästmöte, stiftsmöte och stiftsråd tillkal- lade Kungl. Maj :t 1947 dåvarande docenten, sedermera biskopen Helge Ljungberg.

Vid 1948 års kyrkomöte behandlades stiftsorganisationen på grund av en motion (nr 26) av dåvarande domprosten Ivar Hylander. I motionen an- fördes bl.a. att de dittills framförda förslagen beträffande stiftsorganisa- tionen alltför mycket accepterat stiftsmötet som den organisatoriska ut- gångspunkten. Detta möte var och borde vara av uppbygglig och informativ karaktär. En naturligare utgångspunkt för en strävan att uppbygga en re— presentation för stiftet fanns i landstingets organisation. Också landstingets beskattningsrätt skulle då kunna få en kyrklig motsvarighet. Inrättandet av ett stiftsting med viss, begränsad beskattningsrätt skulle för stiftets ge—

mensamma intresse vara av största betydelse. Stiftstinget skulle kunna bestå av biskopen som självskriven ordförande, domkapitlets ledamöter, 20—35 för de olika kontrakten valda ledamöter samt stiftets kontraktsprostar. Kyrkomötet hänvisade till den pågående, år 1947 tillsatta utredningen och förutsatte att utredningsmannen tog hänsyn till de synpunkter och förslag som framförts i motionen. Med hänvisning därtill avslog kyrkomötet mo- tionen.

I det av utredningsmannen Ljungberg år 1950 avgivna betänkandet med förslag till lag om prästmöte och stiftsmöte m. m. (SOU 1950:31) uttalades bl.a. att frågan om stiftsmötenas legalisering tillhörde de mera väsentliga frågorna inom svenskt kyrkoliv. Stiftsmötena hade förvånande hastigt visat sig fylla ett verkligt behov inom kyrkan. Tendensen att till stiftsrådet knyta stiftets ungdomsarbete och övrig liknande verksamhet var vidare mycket påtaglig. Det var därför följdriktigt att lagfästa en stiftsrepresentation. En legalisering borde dock inte ha annan innebörd än att stiftsmötet skulle vara obligatoriskt.

Stiftsmötet skulle enligt förslaget bestå av präster och valda ombud från stiftets församlingar och pastorat samt skulle i regel hållas vartannat år, dock minst vart sjätte år. Sättet för ombudsval fick bestämmas inom varje stift. Stiftsmötets uppgift skulle vara att till inbördes fördjupande gemen- skap och uppbyggelse sammanföra präster och lekmän för överläggning om kyrkans angelägenheter och för främjande av det kristliga livet och arbetet inom stiftet. Utredningsmannen förklarade att han inte velat upptaga lag- bestämmelser för stiftsmötet som valkorporation, men att han hyste den förhoppningen »att det i samtliga svenska stift kommer att utbilda sig en praxis som i sak gör stiftsmötet till valkorporation, i första hand för val av lekmannaledamöter i domkapitlet, men även småningom för lekman- naombud i kyrkomötet. En sådan utveckling är i hög grad önskvärd». (Be- tänkandet s. 64.) Stiftsmötet hade att utse stiftsråd och fastställa stadgar för detta. Biskopen skulle vara självskriven ordförande i stiftsmötet och stiftsrådet. I fråga om stiftsmötets ekonomi föreslogs ett tillägg i försam— lingsstyrelselagen att med kyrkliga angelägenheter i denna lags mening ___ och sålunda hänförliga till ändamål till vilka församling ägde lämna an- slag med utdebiterade medel (något som f. ö. tidigare synes ha ansetts vara tveksamt) avsågs bl. a. »bidrag till stiftsråd och stiftsmöte samt andra för stiftet gemensamma ändamål». — Beträffande det framförda förslaget om inrättande av stiftsting anförde utredningsmannen, att stiftsarbetet ännu var inne i ett utvecklingsskede, som gjorde det nödvändigt att iaktta- ga en viss återhållsamhet i vad avsåg legala former. Det syntes därför mest ändamålsenligt att de redan utvecklade formerna för stiftsrepresentation fick mogna, innan frågan om stiftsting upptogs.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes utredningsmannens förslag beträffan- de stiftsmöte och stiftsråd av samtliga domkapitel utom ett (Strängnäs) och

samtliga stiftsråd utom två (Strängnäs och Karlstad). Avstyrkandena mo- tiverades med att stiftsmöte och stiftsråd även i fortsättningen borde bibe- hållas som helt frivilliga organisationer. Samma uppfattning uttalades av Sveriges Yngre Prästers Förening. Kammarkollegiet ansåg skälen för en legalisering beaktansvärda men ansåg att stiftsmötet inte borde göras ob- ligatoriskt. Statskontoret avstyrkte förslaget bestämt. Ärendet, som även omfattade frågan om nya bestämmelser om prästmöte (se ovan 5. 273) anmäldes i konselj den 28 december 1956, varvid det förklarades »icke kunna för närvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd».

Under tiden hade ett nytt moment tillkommit i det kyrkliga arbetet på stiftsplanet. För att underlätta finansieringen av det frivilliga stiftsarbetet inrättades på 1950-talet i flera stift s.k. arbetsfonder, vilka förvaltades av vederbörande stiftsråd. Fonderna erhöll kollekter och anslag från försam- lingarna samt gåvor. Arbetsfonderna blev emellertid inte tillräckliga för att kunna skapa en stabil ekonomisk grund för stiftsverksamheten. Därjäm- te tenderade stiftsmötena att omfatta allt flera deltagare och fick till stor del karaktär av kyrkliga dagar för religiös uppbyggelse. Inom stiftsmötets ram sammanträdde de utsedda ombuden enskilt för beslut i olika frågor. Denna ombudsförsamling kallades ibland för stiftsstämma.

Det bör även omnämnas att biskopen Ivar Hylander i sitt herdabrev 1956 till Luleå stift berörde lämpligheten av att kyrkan fick en stiftsorganisation med vidare uppgifter och större befogenheter genom införande av regelbun- det sammanträdande stiftsting, vilka såsom en på lagfäst väg vald försam— ling med utdebiteringsrätt skulle vara en motsvarighet till landstingen inom länen.

Stiftsting har under de senaste åren inrättats såsom representativa organ för den fria verksamheten i flertalet stift. Utredningen har ovan redogjort för dessa (s. 94—96). — En av Svenska pastoratens riksförbund och re— presentanter för stiftsråden tillsatt studiegrupp har i januari 1967 fram- lagt förslag till normalstadgar för stiftstingsorganisationen. Det må näm- nas att stiftstingen/stiftsråden enligt förslaget till stadgar för förbundet (enligt förslaget benämnt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund) skulle få viss anknytning till detta bl. a. genom att stiftstingens/stifts- rådens samarbetsorgan skulle tillsätta ett adjungerat ombud i förbundets styrelse. Ombudet skulle ha yttranderätt men ej äga deltaga i styrelsens beslut.

För en legalisering — innebärande att lagbestämmelser skulle utfärdas rörande stiftsting och stiftsråd _ kan tänkas olika motiveringar.

Till en början kan vara lämpligt att anknyta till den diskussion och den utveckling, som förekommit inom kyrkan. Av utvecklingen på området kan anses framgå att det på stiftsplanet finns behov av en utbyggd organisation för verksamheten inom respektive stift. Utvecklingen har skett helt fritt

genom olika initiativ inom kyrkan, och från statlig sida har man inte fun- nit anledning att medverka då det gällt utbyggnad av den kyrkliga organisa- tionen på stiftsplanet, dock har Kungl. Maj:t inrättat vissa prästerliga t jäns- ter (stiftsadjunktsbefattningar) för verksamheten på stiftsplanet. Inom kyr- kan torde man finna det angeläget att stiftsorganisationen även i fortsätt- ningen får utvecklas fritt utan någon statlig medverkan. Det kan dock tänkas att det från kyrklig sida finns intresse för en viss legalisering av stifts— tingen, om dessa skulle kunna erhålla utdebiteringsrätt i fråga om kyrkliga ändamål på stiftsplanet. I samband med de fortsatta övervägandena om rela- tionen kyrka-stat, kan det komma att hävdas att i ett A-läge kyrkans verk— samhet i sin helhet eller i stort sett bör stå under visst överinseende från statens sida. Utredningen har ovan under rubriken »Legal och fri verksam- het» (s. 257 f.) angivit skäl som kan tala för och emot en viss statlig reg— lering av den fria verksamheten. Denna verksamhet har, som tidigare be- rörts, ofta bedrivits med stiftet som territoriell enhet och i stort sett utan att vara beroende av statliga bestämmelser. Det enda legala stadgandet i fråga om den fria verksamheten på stiftsplanet finns i instruktionen för domkapitel, där det anges att domkapitlet bör samarbeta med frivilliga or- ganisationer för främjande av kristen och religiös verksamhet inom stiftet. Genom stiftstingen, stiftsråden och andra organ har i stiften — vid sidan av organen för den legala verksamheten — skapats en särskild organisation för denna förhållandevis stora sektor av kyrkans verksamhet, som numera till stor del bekostas av utdebiterade medel.

Med hänsyn till att gränserna för församlings kompetens uppdragits ge- nom bestämmelser i församlingsstyrelselagen av år 1961, om vilka bestäm- melser enighet förelåg, lärer någon ytterligare reglering på området inte er- fordras. Inskränkningar rörande kyrkans möjligheter att bedriva fri verk- samhet på stiftsplanet skulle innebära en minskning av kyrkas sj älvständig- het och skulle inte stå i överensstämmelse med den hittillsvarande utveck— lingen.

Därest en s. k. stiftsskatt skulle införas, blir en legalisering av stiftstingen och dess uppgifter erforderlig. Utdebiteringsrätt för kyrklig verksamhet på stiftsplanet skulle då utövas av ett representativt organ för stiftet. I nu an- givet hänseende må följande synpunkter framföras.

Stiften har i olika avseenden blivit en naturlig enhet för kyrklig verksam- het. Finansieringen av kyrkans fria verksamhet på stiftsplanet har dock, i varje fall tidigare, medfört vissa problem. Frågan om- lagligheten av för- samlingsanslag till sådana ändamål ansågs tidigare något tveksam. Genom avgöranden i rättspraxis om anslag av utdebiterade medel bl. a. till stiftsting och uttalanden i samband med tillkomsten av 1961 års församlingsstyrelse- lag har emellertid församlings befogenhet att lämna bidrag av utdebiterade medel till stiftsändamål blivit klarlagd (anslag kan i princip lämnas till

_ ...a—A_n... -..,...

stiftsverksamhet — liksom till rikskyrklig verksamhet — därest verksam- heten fullgör syften som direkt eller indirekt är till gagn för församlingens arbete).

Finansieringen av den fria verksamheten på stiftsplanet sker nu genom stats— och landstingsbidrag (t. ex. för studie- och fritidsändamål, diakoni— anstalter och till kyrkliga folkhögskolor såsom också sker till andra orga- nisationer än Svenska kyrkan), kollekter, gåvor, kursavgifter samt genom församlingsanslag av utdebiterade medel. Utvecklingen under senare år har som tidigare berörts varit att den verksamhet, som drives under stifts— tingens, stiftsmötenasoch stiftsrådens överinseende, i allt större utsträck- ning bekostas av utdebiterade medel.

Utdebiteringsrätt för kyrkliga ändamål tillkommer nu församling och andra enheter på lokalplanet. Ehuru Svenska kyrkan till sin natur inte är kongregationalistisk —— imotsats till flertalet frikyrkosamfund — har den i ekonomiskt avseende byggts upp som en organisation av starkt kongrega- tionalistisk karaktär. Förfarandet att tillgodose behoven på stiftsplanet ge- nom församlingsanslag — motiverade av att verksamheten ifråga fullgör syften som direkt eller indirekt är till gagn för församlingarna — innebär en fastare ekonomisk grundval för den fria verksamheten på stiftsplanet än som kunde ske om man huvudsakligen varit hänvisad att lita till insamlade medel. Ett resultat av utvecklingen har varit att den fria verksamheten på stiftsplanet påtagligt har ökat. Ett fullföljande av den utveckling som skett vore att införa utdebiteringsrätt för ett representativt organ på stiftsplanet till täckande av kostnader för stiftsändamål.5 En sådan rätt för ett stifts- organ kan tänkas leda till inskränkning i församlings och andra lokala kyrkliga enheters befogenhet att anslå utdebiterade medel för stiftsändamål. _ En maximering för stiftsorganet beträffande utdebiteringens storlek — t. ex. till ett eller några ören per skattekrona —— vore tänkbar. Införande av utdebiteringsrätt för stiftsting kan tänkas medföra att tinget —— med hän- syn till till att det får befogenhet att besluta om beskattning (uttaxering) _— anses böra bestå endast av ledamöter, som valts av församlingarna eller andra lokala kyrkliga enheter på lokalplanet.

En reform av nu antytt slag, innebärande ett frångående av den nuvaran- de ordningen med församlingarna som de enda anslagsbeviljande enhe- terna, framstår dock som mindre tänkbar i ett A-läge.

Mot ett införande av rätt för ett stiftsorgan att besluta om utdebitering för stiftsändamål kan tala, att den nuvarande tendensen att lita till utdebite- rade medel kunde förstärkas. Det kunde ur kyrklig synpunkt vara mindre tillfredsställande att bli alltför beroende av utdebiterade medel för den fria

lsDen av biskopsmötet m.fl. tillsatta kyrkoorganisationskommittén har i sitt förslag till organisation för Svenska kyrkan efter en eventuell skilsmässa från staten (för ett s. k. B—läge) upptagit rätt för stiftstinget att fastställa en stiftsavgift, som församlingarna hade att erlägga och stiftstinget ägde förfoga över.

verksamheten. Vidare skulle församling inte kunna ställa sig utanför stifts- tingsorganisationen utan skulle bli skyldig att betala viss kostnad för denna organisation och dess verksamhet utan att kunna påverka beslut i dessa frågor.

Härefter må beröras frågan huruvida »1egalisering» av en stiftstingsor- ganisation skulle kunna medföra förändringar i organisatoriskt avseende beträffande andra organ för kyrkliga angelägenheter.

Domkapitlets existens och ställning synes knappast komma att påverkas av en »legaliserad) stiftstingsorganisation. Domkapitlet har både statliga och kyrkliga uppgifter och kan _ såsom utredningen anmärkt i not ä s. 35 betecknas såsom ett blandat statligt och kyrkligt organ. Ett »legali- serat» stiftsting kan, även om statliga bestämmelser skulle gälla beträffan- de dess sammansättning och uppgifter, förutsättas få karaktär av ett kyrk- ligt organ, som huvudsakligen handhar frågor rörande vad som nu beteck- nas såsom fri kyrklig verksamhet.

Det framstår som en tänkbar konsekvens av en »legaliserad» stiftstings- organisation att lekmannarepresentationen i domkapitlet liksom om- buden för pastoraten i stifts- och boställsnämnderna, om ett sådant repre- sentantskap skulle komma till stånd utsågs av lekmannaledamöterna i stiftstinget. Eventuellt kunde även stiftets lekmannaombud i kyrkomötet väljas vid stiftstinget. Den anordningen kunde möjligen även övervägas, att prästerlig ledamot i domkapitlet liksom prästerliga ombud för stiftet i kyrkomötet valdes vid stiftstingen. Nuvarande ordning att prästerlig leda- mot i domkapitel utses vid prästmöte och prästerliga ombud till kyrko— mötet vid särskilda valförrättningar har dock den fördelen framför val vid stiftsting att samtliga präster får medverka vid dessa val.

Skulle beträffande ledamöterna i stiftsting inte göras någon uppdelning i prästerliga ledamöter och lekmannaledamöter synes det ändock kunna tänkas, att stiftets prästerliga ledamöter och lekmannaledamöter i kyrko- mötet —— om en sådan uppdelning skulle ifrågakomma beträffande leda- möterna i detta ändock kunde väljas av stiftstinget.

I detta sammanhang må för fullständighetens skull något beröras frågan huruvida kostnader som nu bestrides genom riksstaten (för domkapitlen) eller genom kyrkofonden (avlöning till biskoparna samt kostnader för stifts- nämnder och boställsnämnder) skulle kunna täckas genom en stiftsskatt. Härutinnan må anmärkas att i samband med 1936 års lagstiftning angåen- de lönereglering för biskoparna blev till kyrkofonden överförda samtliga tillgångar, genom vilka kostnaderna för avlöning till biskoparna bestreds, nämligen biskopslöneregleringsfonden, samtliga inom stiften förvaltade för biskoparnas avlöning avsedda fonder och kapitaltillgångar, avkomsten av samtliga för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter (biskopshemma-

nen) m.m. Kostnaderna för domkapitlen, stiftsnämnderna och boställs- nämnderna är beroende av beslut av statliga organ (i personalförteckning- ar, olika statliga författningar m.m.). Det synes utredningen därför inte finnas anledning räkna med att dessa kostnader skulle bestridas genom en eventuell stiftsskatt.

Beträffande prästmöte —— rörande dess bekostande se uppgifter i SOU 1950: 31 s. 41 ff. och ovan s. 273 — kunde däremot övervägas att låta kost— naderna, alla eller vissa, för detta bestridas genom en eventuell stiftsskatt.

IV. Tänkbara reformer på riksplanet

Reformer av större omfattning på riksplanet förutsätter inrättande i någon form av en centralstyrelse (statlig eller kyrklig), dock att man inom ra- men för bestående ordning kan tänka sig en delegering av uppgifter från Kungl. Maj:t till myndigheter, som nu handhar kyrkliga ärenden.

I kap. 4 har utredningen behandlat frågan om inrättande av en cen- tralstyrelse för kyrkan, antingen av statlig karaktär (en statlig centralsty- relse, se 5. 225 ff.) eller av kyrklig karaktär (en kyrklig centralstyrelse, se 5. 230 ff.). Inrättande av en statlig centralstyrelse skulle medföra att en stor del av Kungl. Maj:ts (Eeklesiastikdepartementets) befattning med kyrkliga frågor bortföll liksom att de centrala ämbetsverkens (Kammarkollegiets, Statskontorets m.fl.) befattning med kyrkliga ärenden helt eller till hu— vudsaklig del överfördes till det nyinrättade centrala organet. Inrättande av en kyrklig centralstyrelse kan men behöver inte nödvändigtvis påverka Kungl. Maj:ts och andra statliga organs befattning med kyrkliga frågor. En sådan styrelse skulle däremot under alla förhållanden tänkas fä uppgifter, som nu utövas av andra kyrkliga organ, såsom t. ex. biskopsmötet.

Utredningen behandlar nedan tänkbara förändringar beträffande arbets- uppgifterna för och organiserandet av olika statliga och kyrkliga organ, som på riksplanet handhar frågor rörande kyrkan.

Kungl. Maj:t

Utredningen finner sig kunna utgå från att vid ett bibehållet statskyrko- system —— även om kyrkan inom ramen för ett sådant system skulle få en självständigare ställning i jämförelse med nuvarande förhållanden —— Kungl. Maj:t (i statsrådet) kommer att vara kyrkans högsta myndighet i adminis— trativa och ekonomiska angelägenheter.

Som i andra sammanhang berörts i lagstiftningsbetänkandet och ovan i kap. 4 (s. 238 ff.) — skulle det emellertid kunna övervägas att ge kyrko- mötet rätt att ensamt bestämma rörande vissa frågor, t. ex. om formerna för kyrkans religiösa verksamhet, genom s.k. kyrkomötesbestämmelser.

En sådan ordning skulle innebära ett brytande av principen om statsorga— nen såsom utövare av den högsta kyrkostyrelsen; en del frågor skulle an- komma på kyrkomötet ensamt och således helt falla utanför Kungl. Maj:ts verksamhetsområde.

Vissa organisatoriska förändringar, vilka skulle kunna medföra att Kungl. Maj :t befriades från en del uppgifter beträffande kyrkan, är även tänkbara. Inrättas exempelvis en statlig centralstyrelse skulle denna kunna övertaga en del av Kungl. Maj :ts uppgifter på det kyrkliga området _ exem- pel på sådana uppgifter har lämnats ovan s. 227. En reform av sist angivet slag skulle emellertid innebära att Kungl. Maj:t fortfarande skulle avgöra förutom lagstiftningsfrågor — ärenden av särskild vikt rörande kyrkan. En avlastning av Kungl. Maj:ts arbetsbörda då det gäller kyrkliga ärenden skulle också kunna ske genom att myndigheter, som nu handhar en del sådana ärenden får sin beslutanderätt utökad.

Vad närmare angår frågan vilka uppgifter på det kyrkliga området, som kan tänkas överflyttade från Kungl. Maj:t till en kyrklig centralstyrelse får utredningen hänvisa till sin behandling ovan av frågan om inrättande av en sådan styrelse (se s. 237 nederst 243 och 250 sista stycket).

Det synes utredningen inte finnas anledning antaga att några ändringar i varje fall inte i någon påtaglig utsträckning _— kommer att ske beträf- fande regeringsrättens ställning som högsta besvärsinstans i olika frågor rörande kyrkan.

Riksdagen

I tidigare betänkande har utredningen behandlat frågor rörande lagstift- ning på det kyrkliga området (SOU 1965 :70). Det må erinras om att beträf- fande A-läget berörts frågan om nya former för bestämmanderättens ut- övande (s. 110 ff.), nämligen —— vid sidan av nuvarande lagstiftningsrefor- mer en ordning med Kungl. Maj :t och kyrkomötet som gemensamt beslu- tande organ eller en ordning med kyrkomötet som ensamt beslutande. Som tänkbara områden för en självständig bestämmanderätt för kyrkomötet har angivits (s. 115) ämnen, beträffande vilka riksdagens intresse bedömts som ringa eller obefintligt men där kyrkans intresse av att få bestämmande- rätt är framträdande, t. ex. flertalet av de bestämmelser, som gäller guds- tjänstfirandet, dop, konfirmation och jordfästning ävensom vignings— och installationsakter.

Skulle någon av de angivna formerna för bestämmanderättens utövande införas bortfallel sålunda riksdagens befattning med lagstiftning på vissa ämnesområden.

I fråga om riksdagens befattning med andra ärenden rörande kyrkan än lagstiftningsfrågor —— väsentligen anslagsfrågor _— synes det inte finnas

. . "a...—_ .r— ;. __.a_.._

anledning att inom ramen för ett A-läge överväga några ändringar i nuva- rande förhållanden.

Centrala ämbetsverk

Inrättande av en statlig centralstyrelse får antagas medföra att i varje fall större delen av de centrala ämbetsverkens uppgifter rörande kyrkliga frå- gor skulle överföras till styrelsen. En exemplifiering av sådana uppgifter har lämnats ovan 5. 227 f. — I sammanhanget må erinras om att utredning- en funnit det tveksamt om vägande skäl för inrättande av en statlig central- styrelse kan anses föreligga (se 5. 229 f.).

Skulle en statlig centralstyrelse komma till stånd, utgör de uppgifter, som kan tänkas överförda till denna styrelse från centrala ämbetsverk, en för- hållandevis ringa del av de totala arbetsuppgifterna för vart och ett av dessa verk.

Kammarkollegiet utgör dock i sistnämnda avseende ett markant undan- tag. De kyrkliga frågorna har uppgivits totalt sett omfatta omkring en fem- tedel av kollegiets arbetsuppgifter. Kollegiets uppgifter med kyrkliga frågor är sådana att de helt eller i huvudsak kan tänkas överflyttade till en nyin— rättad styrelse. En av kollegiets fyra byråer sysselsättes helt med kyrkliga ärenden och skulle således vid en reform av angivet slag böra utgå ur kol- legiets organisation. Ärenden angående försäljning av kyrklig jord hand- läggs på en annan byrå i kollegiet, varjämte ärenden angående ändringar i ecklesiastik indelning ankommer på en tredje av kollegiets byråer. Även om dessa ärenden skulle överföras till en centralstyrelse, vilket i och för sig kan vara tveksamt, får man räkna med att remissyttranden rörande sådana ärenden emellanåt skulle komma att inhämtas från kollegiet, enär detta handhar ärenden om ändringar i rikets borgerliga indelning. En viss minsk- ning (till omkring en tiondel) av de göromål, som ankommer på kollegiets advokatfiskalsämbete, kunde ske, om dess uppgifter beträffande kyrkliga ärenden skulle överflyttas till en central kyrkostyrelse. Några ändringar be- träffande uppgifterna för kollegiets arkivkontor torde man däremot inte kunna räkna med.

Vissa mindre organisatoriska förändringar kunde ifrågakomma beträf- fande statskontoret, från vilket skulle kunna överföras ärenden angående kyrkofonden, och i fråga om det ämbetsverk (för närvarande riksantikvarie- ämbetet) som handhar kyrkliga byggnadsärenden.

Anses kyrkan böra få en självständigare ställning inom statskyrkosyste- mets ram och överlämnas därvid till en kyrklig centralstyrelse att avgöra frågor, som innebär tillämpning av statliga bestämmelser, inskränkes natur- ligen de centrala ämbetsverkens uppgifter beträffande kyrkliga ärenden.

Såsom tidigare berörts är det även tänkbart att låta de ämbetsverk, som nu handhar kyrkliga ärenden, få sin beslutanderätt utökad. En sådan re- form skulle innebära att det inte skulle ske någon överflyttning av uppgif- ter från Kungl. Maj :t _ och då ej heller från centrala ämbetsverk —- till en kyrklig centralstyrelse, men att en avlastning av Kungl. Maj:t skulle ske genom en utökning av ämbetsverkens beslutanderätt.

Kyrkomötet

liyrkomötets ställning som lagstiftande organ har behandlats i utredningens betänkande om lagstiftning och rättskipning (SOU 1965z70). Under rubri- ken »Reformer rörande kyrkomötet» har där redogjorts (s. 101 ff.) för eventuella reformer beträffande kyrkomötets sammansättning (se även ovan beträffande val, s. 265), tidsintervallen mellan kyrkomötena, kyrkomötets ar- betsformer och några spörsmål beträffande promulgationsregeln i RF & 87 :2. Utredningen har i samma betänkande behandlat reformer rörande kyrko- lagsbegreppet (s. 106 ff.) och nya former för bestämmanderättens utövan- de (5. 110 ff.). Reformer av detta slag — bl. a. införande av en ensam beslu- tanderätt för kyrkomötet, t. ex. beträffande fastställande av kyrkliga böc- ker kan medföra en utökning av kyrkomötets befogenheter. Vidare har utredningen i lagstiftningsbetänkandet (s. 172 ff., särskilt s. 174 ff.) be- handlat de av utredningen uppställda hypotetiska lägena i belysning av för— fattningsutredningens förslag att riksdagen ensam skall stifta lag. Ett ge- nomförande i ett A-läge av detta förslag skulle innebära att kyrkomötet inte skulle med beslutanderätt deltaga i lagstiftningen.

Frågan om kyrkomötets uppgifter, sammansättning m.m. blir beroende av ställningstaganden i åtskilliga principiella och praktiska frågor. För när- varande är kyrkomötets uppgifter när det gäller frågor av förvaltnings- natur relativt begränsade. Kyrkomötet deltager vid stiftande av kyrkolag, avger yttranden i anledning av skrivelser från Kungl. Maj :t och gör under— dåniga framställningar i anledning av motioner vid kyrkomötet, utser sty- relse i vissa kyrkliga organ (Svenska kyrkans centralråd m. fl.) samt kan genom sin utredningsnämnd låta utreda i motioner väckta frågor, innan dessa slutligen prövas av kyrkomötet.

Skulle en kyrklig centralstyrelse inrättas, kan det såsom anförts på s. 246 —— ligga närmast till hands, att kyrkomötet blir det organ, som utser ledamöterna i styrelsen, utfärdar instruktion eller stadga för denna, vilken i A-läget eventuellt skulle godkännas av Kungl. Maj:t, utser revisorer att granska styrelsens förvaltning, mottager berättelse om styrelsens verksam- het och prövar frågan om ansvarsfrihet.

Som huvudman för en kyrklig centralstyrelse skulle kyrkomötet på ett mera reellt sätt än för närvarande framstå som kyrkans högsta representa- tiva organ. Detta kan tänkas aktualisera bl. a. frågan 0111 ändringar rörande proportionen mellan präster och lekmän i kyrkomötet.

Särskilt om den kyrkliga centralstyrelsen skulle få uppgifter, som nu an- kommer på statliga organ, kan det komma att göras gällande, att en utök- ning av antalet lekmän bör äga rum. Kungl. Maj:ts och de centrala äm- betsverkens ställning såsom utövare av en stor del av den yttre kyrkosty- relsen uppfattas på en del håll som det viktigaste lekmannainflytandet i kyrkliga frågor. Det är tänkbart, att det från statlig sida för ett sådant överförande uppställes som en förutsättning att det organ, som är huvud- man för en kyrklig centralstyrelse, skall ha ett större antal lekmän i för- hållande till antalet präster än som nu är förhållandet i kyrkomötet.

Blir kyrkomötet huvudman för en kyrklig centralstyrelse får det _ så- vida inte de uppgifter som skulle ankomma på centralstyrelsen blir av för- hållandevis ringa omfattning _ förutsättas, att kyrkomötet får samman- träda oftare än för närvarande. Den tidsintervall, inom vilken kyrkomöte skall sammanträda, synes böra bli kortare än nuvarande tidsrymd av fem år. Det kan föreligga behov av sammanträden varje eller vartannat år.

Skulle ärkebiskopen bli ordförande i den kyrkliga centralstyrelsen kan det ifrågasättas, om han bör vara ordförande i kyrkomötet. Vid mötets be- handling av centralstyrelsens verksamhetsberättelse och liknande frågor kan det tänkas, att ärkebiskopen såsom ordförande i styrelsen lämpligen bör uppträda som talesman för denna.

Skulle på stiftsplanet genom legal reglering genomföras en enhetlig stifts- organisation — med stiftsting som en representation för församlingar och andra lokala enheter inom varje stift _ kan detta tänkas medföra ändring- ar i fråga om utseende av ledamöter i kyrkomötet. Kyrkan skulle då eventu- ellt få en »synodalordning», där de representativa organen på lokalplanet (kyrkofullmäktige m. fl.) utser ledamöterna i stiftstingen, vilka i sin tur utser ledamöterna i kyrkomötet. En legaliserad stiftstingsorganisation kan tänkas medföra ändringar i fråga om kyrkomötets verksamhetsformer, så- som att yttranden skall inhämtas från stiftstingen i en del frågor, t.ex. om inre kyrkliga förhållanden, kyrkliga böcker, ritual och liknande.

Skulle det övervägas att genomföra en nu antydd förändring i fråga om kyrkomötet inom ramen för ett A-läge får denna fråga förutsättas bli föremål för en mera fullständig utredning än som kan ske inom denna utrednings ram.

[ fråga om val av lekmannaledamöter i kyrkomötet _ eventuellt samt— liga genom val utsedda ledamöter om någon uppdelning i prästerliga leda- möter och lekmannaledamöter inte skulle förekomma — må slutligen be- röras den tidigare ( s. 265) berörda möjligheten av direkta val. Dessa skulle lämpligen kunna företagas samtidigt med kyrkofullmäktigevalen. Denna ordning synes förutsätta att ledamöterna utses för en bestämd mandatpe- riod (samma tid som skall gälla för ledamöter i kyrkofullmäktige). Be-

stämd mandattid för kyrkomötesledamöter, något som kan få särskild ak- tualitet om kyrkomötet regelmässigt skulle sammanträda varje eller vart- annat år, kan befinnas lämpligt även med nuvarande ordning för utseende av ledamöter i kyrkomötet.

Biskopsmötet

Biskopsmötets förekomst, sammansättning och verksamhet är inte reglerad genom lagstiftning. Dess ursprungliga och egentliga syfte är att vara en sam- mankomst för överläggningar mellan biskoparna i gemensamma frågor rö- rande stiften. Det har emellertid alltmer kommit att fungera som ett kyr- kans centrala organ, som handhar åtskilliga frågor om kyrkan och dess verksamhet (se härom s. 112 ff. och s. 233 ff.).

Vid en översyn av kyrkans organisation m. m., som kan bli aktuell inom ramen för ett A-läge, får det förutsättas, att biskopsmötets ställning och uppgifter blir föremål för särskild uppmärksamhet. När ställning skall tas till frågan om inrättande av en kyrklig centralstyrelse kommer det själv- fallet att övervägas om uppgifter, som nu fullgöres av biskopsmötet, bör kvarligga hos detta eller överföras till en centralstyrelse, eventuellt till annat organ. Skall biskopsmötet även i framtiden handha alla eller en stor del av dess nuvarande uppgifter, kunde det övervägas att ge biskopsmötet en legal ställning i kyrkans organisation och att reglera dess uppgifter i författning.

Såsom nyss berörts vid behandlingen av kyrkomötet kan frågan om in- rättande av en högsta instans för lärofrågor bli aktuell. Den kyrkliga orga- nisationskommittén föreslog i sitt år 1964 framlagda betänkande med för- slag till organisation för Svenska kyrkan efter en eventuell skilsmässa från staten _ sålunda för ett fritt läge _ att biskopsmötet bl.a. borde ha till uppgift att vaka över att kyrkans bekännelse följes i lära och kyrkosed. Nämnda förslag har mött stark kritik med hänsyn till att lärofrågorna i så fall exklusivt skulle komma att avgöras av biskoparna. Kommittén före- slog vidare beträffande fastställande m.m. av kyrkans böcker, att biskops- mötet skulle framlägga förslag i dessa frågor för kyrkomötet, som hade att godkänna eller förkasta biskopsmötets förslag. Den kyrkliga kommittén har i sitt förslag upptagit även andra uppgifter för biskopsmötet (i en fri kyrka), såsom att fastställa behörighetsvillkor för präster, diakoner och diakonissor. _ Skulle i ett A—läge uppgifter i något av de nu berörda hänseendena hand— has av biskopsmötet förutsätter detta att dess förekomst, sammansättning och uppgifter blir författningsmässigt fastställda.

Även om biskopsmötet endast skulle bibehålla sin ursprungliga och egent- liga uppgift att vara en sammankomst för överläggningar mellan biskopar- na i gemensamma frågor rörande stiften kan en legalisering övervägas. Det kan även befinnas lämpligt att biskopsmötets uppgifter blir författnings- mässigt reglerade för att dessa skall avgränsas mot en kyrklig centralstyrel- ses och eventuellt också mot andra organs uppgifter.

Utredningen anser sig inte ha anledning att ingå på frågan om inrättande enligt förebild från den finska kyrkan med ett s.k. förstärkt biskopsmöte, bestående av biskoparna jämte utsedda representanter för präster och lek- män från de olika stiften. En sådan organisation synes inte ha så stor ak- tualitet för svenskt vidkommande. Anmärkas bör dock atti motionen vid 1963 års kyrkomöte angående inrättande av en riksstyrelse'för kyrkan — se 5. 203 — uttalades, att det syntes naturligt att styrelsen fick framväxa ur eller fick viss anknytning till det nuvarande biskopsmötet.

Ärkebiskopen

Ärkebiskopens uppgift som stiftschef och frågan om en minskning av ärke- stiftet har berörts ovan s. 271. Utredningen har vid behandlingen av sam- mansättningen av en kyrklig centralstyrelse (kap. 4 s. 247) ansett det san- nolikt, att ärkebiskopen kommer att ingå i styrelsen och i så fall lämpligen som ordförande. Som en tänkbar möjlighet har angivits att ärkebiskopen ägde deltaga i handläggningen inom centralstyrelsens kansli i de ärenden han önskade och att det vid hans sida fanns en verkställande ledamot av styrelsen eller en chefstjänsteman, som hade ansvaret för det löpande arbe- tet inom kansliet. Skulle ärkebiskopen bli ordförande i centralstyrelsen kan det ifrågasättas, om ärkebiskopen bör vara ordförande i kyrkomötet (se ovan s. 285 ).

Utredningen anser sig inte ha anledning att gå in på frågan om ärke- biskopens självskrivenhet som ordförande i Centralrådet, Missionsstyrel- sen, Sjömansvårdsstyrelsen och Diakoninämnden och i det stora antal andra kyrkliga styrelser, där ärkebiskopen nu är ordförande.

Ärkebiskopens arbetsbörda är för närvarande mycket omfattande. Åt- gärder för att söka minska ärkebiskopens arbetsbelastning är aktuella.

De centrala kyrkliga styrelserna

Utredningen har i det föregående (3. 236) anfört, att det kan tänkas att centralrådets verksamhet inordnas inom en kyrklig centralstyrelses ram men att utredningen inte anser sig ha anledning att ingå på frågan om cen- tralrådets uppgifter helt eller till större delen kan tänkas överförda till den kyrkliga centralstyrelsen. Någon eller några av de uppgifter, som nu till- kommer centralrådet, torde dock böra övergå till en centralstyrelses kompe- tensområde, t. ex. ärenden rörande rikskollekter.

Beträffande missionsstyrelsens och Sjömansvårdsstyrelsens uppgifter har utredningen angivit det som tänkbart att en del av dessas uppgifter över- föres till en kyrklig centralstyrelse, om denna skulle bli kyrkans organ för internationella frågor.

I förevarande kapitel har behandlats kyrkans fria verksamhet, såvitt an- går riksplanet å s. 258 f. Det får övervägas huruvida en kyrklig centralsty- relse skall få befattning med kyrkans fria verksamhet eller om uppgifterna på detta område även i fortsättningen i stort sett skall ankomma på cen— tralrådet och övriga organ på riksplanet för den fria verksamheten. En när- mare behandling av dessa frågor kan icke anses ankomma på utredningen.

Kap. 6. Något om organisatoriska frågor m.m. i B-, C- och D-lägena

I. Inledande synpunkter

Såsom en gemensam förutsättning för B-, C- och D-lägena gäller såsom förut nämnts, att Svenska kyrkan är friställd från staten i organisatoriskt avseende. Detta bör i princip medföra att kyrkan äger genom interna stad- gar bestämma om sin organisation och andra förhållanden rörande sin för— valtning. Kyrkan blir av privaträttslig karaktär och blir rättsligt sett att hänföra till de ideella föreningarnas krets.

Det faller utanför utredningens uppdrag att mera i detalj avhandla hur stadgarna för en fri kyrka kan tänkas bli utformade men vissa synpunkter på denna fråga må här anföras. Det synes nämligen utredningen nödvändigt att behandlingen av kyrkans framtida organisation och andra närliggande frågor inte begränsas till att endast avse A-läget. För ett ställningstagande ihuvudfrågan — om statskyrkosystemet skall bestå eller om en skilsmässa skall äga rum _ kan det vara av betydelse att ha tillgång till ett material, som kan ge en viss bild av hur en fri kyrka kan tänkas gestaltad i organisa- toriskt avseende.

Det får givetvis förutsättas att ett inomkyrkligt utredningsarbete kom- mer att föregå ett beslut om innehållet i stadgarna. Ett förslag till stadga för Svenska kyrkan efter en skilsmässa från staten _ närmast utgående från de förutsättningar som gäller i det av utredningen hypotetiskt upp- ställda B-läget — har framlagts av den kyrkliga utav biskopsmötet, Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet tillsatta kyrkoorgani- sationskommittén i dess år 1965 publicerade betänkande.1 Behandlingen i det följande av frågan om kyrkans organisation efter ett eventuellt upplö— sande av det organisatoriska sambandet med staten sker i viss mån mot. bakgrund av nämnda betänkande. Emellertid vill utredningen även i detta sammanhang (jfr s. 222) erinra om att betänkandet utsatts för en del kritik och att det för närvarande är svårt att uttala sig om i vilken utsträck- ning kommitténs förslag kan anses vara uttryck för någon mera allmän kyrklig opinion. Ytterligare överväganden om innehållet i stadgan kommer självfallet att ske inom kyrkan, därest en skilsmässa skulle väntas äga rum.

Utredningen har i lagstiftningsbetänkandet (SOU 1965: 70) behandlat olika slag av statliga bestämmelser, som kan tänkas komma att ha avseende på en fri kyrka (s. 120_171). Till en första grupp (s. 125) kan hänföras författningsbestämmelser rörande alla i riket verksamma trossamfund och

1Betänkande med förslag till organisation av Svenska kyrkan efter en eventuell skils- mässa från staten, Dlakonistyrelsens förlag.

författningsbestämmelser m.m. avseende ideella föreningar i allmänhet. Till en andra grupp (s. 126) hör bestämmelser av konstitutiv natur, t. ex. författningsbestämmelser, som konstituerar och anger den konkreta utform— ningen av en eventuell kyrklig »beskattningsrätt» eller som konstituerar rättsläget i fråga om den kyrkliga jorden. Till en tredje grupp slutligen (s. 126 ff.) kan hänföras dels »punktbestämmelser» — vilkas utfärdande är beroende på i vilken utsträckning statsmakterna på olika konkreta punk- ter bedömer allmänna samhällsintressen motivera särskilda bestämmelser rörande kyrkan _ dels författningsbestämmelser av en mera generell natur och som i första hand tar sikte på antingen att ge kyrkans organisation en viss utformning eller att allmänt dirigera kyrkans verksamhet. En reglering av sistnämnda slag har utredningen benämnt organisationsreglering.

I lagstiftningsbetänkandet (s. 159 f.) anförde utredningen _ efter att ha behandlat frågan om en statlig reglering av en fri kyrka (s. 139—158) _ att en s.k. organisationsreglering framstår som opåkallad i såväl C— som D-läget. I princip gäller detsamma beträffande B—läget, men utredningen fann det vara ett realistiskt antagande, att förhandenvaron av beskattnings— rätt kan komma att anses motivera en viss organisationsreglering. Denna bör i så fall ske i form av rambestämmelser, vilka ger kyrkan frihet att inom den givna ramen fritt utforma sina stadgar. _ I betänkandet om kyrkans ekonomiska förhållanden har utredningen berört frågan om organisations- reglerande föreskrifter i ett B—läge, innebärande att kyrkan skulle ha beskatt— ningsrätt eller ivarje fall åtnjuta den förmånen att staten i någon form med- verkar vid uppbärandet av de kyrkliga medlemsavgifterna. Utredningen har därvid uttalat att under sådana förhållanden föreskrifter av den art, att det skulle bli fråga om en generell organisationsreglering, inte kan anses vara motiverade (angivna betänkande s. 311). Däremot skulle reglering bli erfor- derlig i särskilda hänseenden, såsom rörande formerna för inträde och utträde som medlem av kyrkan, i den mån dessa åtgärder skulle vara avgö— rande för skyldigheten att utge avgift till kyrkan. Även bestämmelser om att underrättelse skall lämnas om inträde och utträde till den myndighet, som har hand om registreringen av de uppgifter, vilka skall ligga till grund för avgiftsdebiteringen, blir i så fall erforderliga. Vissa föreskrifter kan tänkas ifrågakomma till förhindrande av att avgifter uttages av personer, som ej har skatteförmåga. Inskränkande föreskrifter om användningen av medlemsavgifter, som uppburits genom statens försorg är också möjliga (se utredningens ekonomiska betänkande s. 313 f. om eventuell inskränk- ning av samfundens kompetens). Sålunda givna statliga föreskrifter är dock närmast att hänföra till den konstitutiva författningsreglering som berörts ovan.

Även om det sålunda synes troligt att organisationsreglerande föreskrifter blir aktuella endast i undantagsfall, kan det dock vara lämpligt att ange den maximala reglering, som kan tänkas ifrågakomma i ett B-läge i form

av rambestämmelser. Utredningen anförde i lagstiftningsbetänkandet (s. 160) angående omfattningen av dylika rambestämmelser, att däri kan före- skrivas att bestämmelser rörande ändamålet med och allmänna riktlinjer för kyrkans verksamhet skulle intagas i stadgarna, att kyrkan skulle vara delad i församlingar och stift, att beslutande organ skulle finnas för riks— kyrkan (kyrkomöte) och för varje församling samt att för kyrkan skulle finnas en kyrklig centralstyrelse och för varje stift och församling en sty- relse. Det kan, såsom i nämnda betänkande uttalats, även ifrågakomma rambestämmelser i huvudsak reglerande kompetensfördelningen mellan de beslutande organen och styrelserna. I fråga om sammansättning och utse- ende av beslutande organ och styrelser kan i rambestämmelserna föreskri- vas, att i styrelse eller representativt organ ej mer än viss del av ledamöterna får vara präster samt att vid medlemsmöte varje medlem och vid ombuds- möte varje ombud skall ha en röst samt att ordningen för bestämmande av avgifter (skatt) skall vara angiven i stadgarna. Genom rambestämmelser kan även ges föreskrifter dels huruvida församling äger utträda ur kyrkan och dels att villkoren för enskild medlems inträde och uteslutning skall vara fastställda i stadgarna (detsamma gäller, såvitt angår uteslutning, även för- samling).

Utredningen har i lagstiftningsbetänkandet (s. 152—153) även berört frä- gan om en mera generell reglering av en fri kyrka, därest kyrkan anförtros att fullgöra vissa offentliga funktioner, nämligen förrättande av vigsel med civilrättslig verkan samt handhavande av uppgifter inom folkbokföringen och begravningsväsendet. Såsom utredningen uttalade i nämnda betänkande synes vigselrätt för en fri kyrka inte behöva vara förenad med några orga- nisationsreglerande bestämmelser från statens sida. Det synes utredningen ej heller finnas anledning att meddela några mera omfattande organisa- tionsreglerande stadganden för en fri kyrka, därest denna skulle handha uppgifter inom folkbokföringen och begravningsväsendet. I statliga författ- ningar kan t. ex. anges att kyrkan skall vara indelad i lokala enheter och att det ankommer på dessa att fullgöra de uppgifter som sålunda skulle åligga kyrkan.

Slutligen må beröras vissa problem rörande statens medverkan vid över- gången från det nuvarande statskyrkosystemet till ett läge med en fri kyrka. Såsom utredningen tidigare framhållit (s. 123 f.) får kyrkan även efter en skilsmässa anses vara samma trossamfund som förut. Det väsent- liga spörsmålet som aktualiseras vid en skilsmäsa blir hur de nuvarande banden mellan kyrkan och staten skall upplösas.

Det får därvid bl.a. tillses att kyrkan inte ställs i en sådan situation, att den vid en skilsmässa saknar organ, som kan övertaga uppgifter vilka nu ankommer på statliga myndigheter. Även ur andra synpunkter finns behov av bestämmelser om vad som i olika avseenden skall gälla beträffande den

fria kyrkan. Det kan framhållas att med nuvarande reglering kyrkomötet _ liksom andra kyrkliga organ — saknar befogenhet att fatta beslut om vad som skall gälla för kyrkan efter en skilsmässa. Om en skilsmässa anses böra komma till stånd får det övervägas att ge kyrkomötet en sådan befogen— het antingen genom ändring i kyrkomötesförordningen eller genom särskild lagstiftning.

II. Stadga för en fri kyrka m. m.

Vid en skilsmässa bortfaller alla författningsbestämmelser, som gäller sär- skilt för Svenska kyrkan, såsom om dess organisation, förvaltning och verk— samhet. Som exempel på författningar rörande kyrkan kan nämnas: kyrko- lagen av år 1686 (med stadganden bl. a. om lärans grundvalar, gudstjänster, dop, nattvard, bön, kyrkosång, kyrkliga helgdagar, själavård, begravning, predikoämbetet, vignings- och invigningsakter, prästmöte), bestämmelser i religionsfrihetslagen om medlemskap i kyrkan, kyrkomötesförordningen, arbetsordningen för kyrkomötet, församlingsstyrelselagen, prästvalslagen, biskopsvalslagen, domkapitelslagen, instruktionerna för domkapitel och stiftsnämnd, kyrkomusikerstadgan, författningarna rörande gudstjänster, kollektkungörelsen, lagen om kyrkofond, ecklesiastika boställsordningen, ecklesiastika arrendestadgan, kyrkliga försäljningslagen och stadgar för de centrala kyrkliga styrelserna (centralrådet m. fl.).

Den fria kyrkan har att själv bestämma vad som skall träda i stället för dessa statliga bestämmelser. Det får förutsättas att vid en övergång till en från staten friställd kyrka tidpunkten för övergången kommer att bestäm— mas så långt framåt i tiden att kyrkan ges möjlighet att utarbeta de stadgar som är erforderliga efter skilsmässan. Såsom berörts i det föregående kom— mer vissa statliga bestämmelser, t. ex. av religionsfrihetskaraktär, att vara tillämpliga på den fria kyrkan. Författningsbestämmelser kan också kom- ma att gälla t. ex. den kyrkliga jorden, och eventuellt kan en del 8. k. ram- bestämmelser komma att meddelas, vilka får iakttagas vid utformningen av de kyrkliga stadgandena.

Utredningen har ovan anfört ( s. 124) att, eftersom en skilsmässa i och för sig naturligen medför problem av skilda slag för kyrkan, det kan fram— stå som ett rimligt antagande, att i en skilsmässosituation endast sådana ändringar göres i kyrkans förvaltningsorganisation, som står i direkt sam— band med den ändrade relationen till staten eller av utvecklingen i övrigt. Det kan förutsättas att kyrkan bibehålles som en rikskyrklig enhet med uppbyggnad i församlingar, pastorat och stift. Kyrkan blir rättsligt sett att betrakta som en ideell förening med den rikskyrkliga enheten som huvud- förening och församlingar, pastorat och stift som underföreningar (jfr lag— stiftningsbetänkandet s. 133—134).

Den förenämnda kyrkliga kyrkoorganisationskommittén har i sitt betän—

kande (s. 165—228) framlagt ett utarbetat förslag till stadga för Svenska kyrkan efter en eventuell skilsmässa. — Utredningen har ovan i kap. 2 redogjort för organisation och förvaltning inom andra kyrkor och tros- samfund i Sverige och utomlands. Rörande förhållandena inom fria kyr— kor i några främmande länder hänvisas till redogörelserna för Västtyskland (närmast delstaten Niedersachsen, s. 147 ff.), Skottland (s. 158 ff.) och USA (s. 161 ff.). Även till redogörelsen beträffande den finska evange— liska kyrkan, som dock är av statskyrkokaraktär men med en förhållande— vis fri ställning i förhållande till staten, kan hänvisas (s. 131 ff.), liksom till redogörelsen för de engelska förhållandena (s. 152 ff.).

A. Vissa allmänna frågor

I stadgan för den fria kyrkan får intagas grundläggande bestämmelser rö- rande kyrkans organisation, dess verksamhet rn. m. Det kan vidare förut- sättas att vid sidan av stadgan kommer att finnas även andra kyrkliga bestämmelser. I kyrkoorganisationskommitténs förslag till stadga för en fri kyrka föreskrives bl.a. att stadga antages, ändras eller upphäves av kyrko- mötet efter hörande av den kyrkodomstol som förutsättes inrättad, att kyrkoordningar må beslutas av kyrkomötet i ämnen, som ej regleras i stadgan, samt att tillämpningsföreskrifter till stadgan eller kyrkoordningar må beslutas av kyrkostyrelsen (den kyrkliga centralstyrelsen). Stadgan kan vara relativt utförlig men kan emellertid också tänkas begränsad till vissa huvudsakliga och allmänna bestämmelser, medan mera detaljerade föreskrifter _ t. ex. i fråga om förfarandet vid olika val _ införes i kyrko— ordning eller i tillämpningsbestämmelser.

När det gäller ändring i eller upphävande av den i en skilsmässosituation antagna stadgan är olika möjligheter tänkbara. Det kunde t. ex. föreskrivas att härför erfordras samstämmiga beslut av två på varandra följ ande kyrko— möten eller av två kyrkomöten inom viss längsta tid mellan dessa, dock att för brådskande eller särskilt angelägna ändringar beslut av ett kyrkomöte skulle gälla, därest viss kvalificerad majoritet förelåg. Det kunde vidare möjligen övervägas en sådan ordning att ändring eller upphävande av stad- gan inte fick ske med mindre yttranden inhämtats från stiftstingen, even- tuellt också att en majoritet bland dessa måste föreligga för ändring eller upphävande av stadgan.2

”Viss jämförelse kan göras med förfarandet i den evangelisk-lutherska landskyrkan i Hannover (lagstiftningsbetänkandet s. 256 f.) där landssynodens beslut om »kyrkolag» för giltighet kräver godkännande av ett synoden sidoordnat organ, kyrkosenaten. Vägras godkännande har synoden att på nytt ta upp ärendet. Fastställer synoden sitt tidigare beslut med 2/3 majoritet blir detta gällande. _ Inom the Church of Scotland (s. 266 f.), som har en s. k. synodalförfattning, erfordras för ändring av bestämmelser rörande lära, styrelse, gudstjänst eller kyrkotukt samtycke av en majoritet om två tredjedelar av presbyterierna. _ För den finska evangelisk-lutherska kyrkan, som har statskyrkokaraktär men med- en förhållandevis fri ställning till statsmakten, gäller (5. 245) att, därest icke

I det följande upptaget utredningen till behandling frågor som kan tänkas reglerade i kyrkans stadga.

I stadgan bör intas bestämmelser rörande medlemskapet. Utredningen får rörande inträdet i kyrkan hänvisa till vad som anförts ovan om medlem— skapet i en fri kyrka (s. 196 ff.). Rörande rätten till utträde får i stadgan beaktas regler i religionsfrihetslagstiftningen. Därest uteslutning av med— lem skall kunna ske _ t. ex. på grund av underlåtenhet att betala fast— ställda avgifter till kyrkan _ får närmare regler därom meddelas i stad— gan. Det kan även övervägas att i detta eller annat sammanhang i stadgan närmare ange de rättigheter och skyldigheter, som följer med medlemskap i kyrkan.

Vidare kan i stadgan inledningsvis intas vissa allmänna föreskrifter om kyrkans organisation, om kyrkans organ (såsom på riksplanet kyrkomöte, kyrklig centralstyrelse samt därest dessa organ anses böra ingå såsom stadgeenligt reglerade övriga centrala kyrkliga styrelser, biskopsmöte och kyrklig domstol, på stiftsplanet stiftsting, domkapitel och biskop samt sty- relser, som stiftstinget finner anledning tillsätta, ävensom på lokalplanet kyrkofullmäktige (kyrkostämma), församlingsdelegerade, kyrkoråd, kyrko- herde samt styrelser, nämnder m.fl., som kyrkofullmäktige eller annat beslutande organ finner anledning att tillsätta), om kyrkans indelning i stift, kontrakt, pastorat och församlingar och om möjligheten till samfällighets— bildning, samt huvudregler rörande stiftens och församlingarnas ställning i den totala kyrkoenheten och något om kyrkans, stiftens och församling- arnas befogenheter i bl. a. olika ekonomiska angelägenheter.

Vidare kan förutsättas att en del föreskrifter rörande kyrkliga förrätt- ningar anses böra intas i stadgan. I kyrkoorganisationskommitténs för- slag har intagits bestämmelser rörande gudstjänst, dop, konfirmation, natt- vard, vigsel, jordfästning samt om ordningen för kyrkans handlingar. Det torde kunna övervägas att även intaga bestämmelser rörande bikt samt vignings- och invigningsakter (se härom vidare betänkandets speciella del). -— Det kan vidare förutsättas att i stadgan kommer att behandlas kyrkans ämbeten och befattningar (med bl.a. föreskrifter om prästers och andra befattningshavares skyldigheter och rättsliga ställning) samt tillsättning av prästerliga tjänster (ärkebiskop, biskop, domprost, kyrkoherde-, kommi- nister- och andra prästerliga befattningar) .

Kanske kan det även i en fri kyrka bli fråga om en uppdelning som mot— svarar den nuvarande i legal och fri verksamhet t. ex. på det sättet, att man skiljer mellan å ena sidan i kyrkostadga föreskriven verksamhet som skall

väckt förslag om ändring av bl. a. kyrkolagen förkastas, skall detta hänskjutas till av kyrkomötet utsedda personer eller till kyrkostyrelsen. Innan ärendet därefter företages till ny behandling vid kyrkomötet skall synodalmöte, stiftsmöte (om dessa se ovan 3. 136 f.) och _ om förslaget ej uppgjorts av kyrkostyrelsen — kyrkostyrelsen avge utlåtanden. Förstärkta biskopsmötet kan besluta beträffande »synnerligen viktiga förslag» att jämväl kyrkoråden i församlingarna skall avge utlåtanden.

bedrivas inom varje församling (gudstjänster, konfirmationsundervisning, vissa former av ungdomsverksamhet n1.m.) och å andra sidan verksamhet som kan bedrivas om församlingen så finner lämpligt (t. ex. vissa slag av social verksamhet) .

B. Lokalplanet

En central fråga är församlingens ställning i den kyrkliga enheten. I vilken utsträckning bör församling i sitt handlande bindas genom föreskrifter i kyrkans stadgar och andra bestämmelser, utfärdade av organen på riks- planet och stiftsplanet? Det kan förutsättas att i stadgan intas bestämmel— ser om att varje församling skall ha ett beslutande och ett verkställande organ (kyrkofullmäktige eller kyrkostämma resp. kyrkoråd). Därvid kan t. ex. även avhandlas om församling må tillsätta andra organ för viss verk- samhet. Om så blir fallet uppkommer spörsmålet om gränsdragning i fråga om befogenheterna mellan kyrkoråd och andra organ. Det får vidare över- vägas om församling utan några inskränkande bestämmelser skall äga be- sluta om storleken av församlingsavgifter från medlemmarna och om an- vändningen av sådana »utdebiterade» medel, om anslag får ges t. ex. till mis- sion inom och utom landet, om vissa beslut rörande t. ex. upptagande av län eller försäljning av kyrklig jord eller annan egendom skall understäl- las den kyrkliga centralstyrelsen (eventuellt domkapitlet) för godkännande. Skall församling äga besluta om bildande eller upplösning av samfällighet eller skall beslut därom meddelas av den kyrkliga centralstyrelsen (even- tuellt domkapitlet) efter framställning från berörda församlingar? Skall för- samling (pastorat) äga besluta om antalet präster och andra befattningsha— vare i församlingen (pastoratet) eller skall sådana frågor avgöras av den kyrkliga centralstyrelsen? Skall församling äga direkt kalla präst att vara t. ex. kyrkoherde i församlingen utan att tjänsten förklaras ledig och något val hålles? Skall församling äga besluta om avvikelser i fråga om gudstj änst— ordning och andra kyrkliga förrättningar '?

Det är såsom ovan anförts tänkbart att man i en fri kyrka kan få en mot- svarighet till nuvarande uppdelning i verksamhet, som skall förekomma i varje församling och verksamhet som kan förekomma där. Vidare är det tänkbart, att en uppdelning sker i verksamhet, som får bekostas med med- lemsavgifter, och sådan som inte får uppehållas med medlemsavgifter utan får bekostas med insamlade medel m.m. En dylik uppdelning blir, såsom anges i betänkandet om kyrkans ekonomi (5. 313 f.), aktuell i B—läget. om staten på grund av sin medverkan vid uttagande av medlemsavgifter anser sig ha anledning att ge föreskrifter om för vilka ändamål medlemsav- gifterna får användas.

Vidare får övervägas bestämmelser rörande församlings skyldigheter, såsom att svara för anskaffande av och vård om kyrka och annan för kyrk—

ligt ändamål avsedd egendom, för avlöningsförmåner åt präst och annan personal m. fl. uppgifter samt skyldighet gentemot stifts- och riksorgan i ekonomiskt avseende och om församling (pastorat) är skyldig att inleverera eventuella överskott av prästlönetillgångar till kyrkofonden. Likaså får intas stadganden om kyrkoherdens och andra befattningshavares uppgifter i församlingen. I anslutning härtill får uppmärksammas fördelning av kompetensen mellan kyrkoråd och pastor (kyrkoherden), t. ex. i fråga om upplåtande av kyrka.

Närmare bestämmelser i kyrkans stadga eller genom andra föreskrifter kan förutsättas komma att meddelas om kyrkofullmäktigeval och andra kyrkliga val, om upprättande av vallängder, vilken uppgift får förutsättas ankomma på kyrkorådet, om mandattidens längd, om förfarandet vid sam- manräkning, om kyrkorådets sammansättning och uppgifter, om förfaran— det vid sammanträden för behandling av församlingens angelägenheter, om upprättande och beslut rörande församlingens budget och i anslutning där- till om församlingsavgiften, om protokoll, räkenskaper, revision och om an- svarsfrihet samt likartade frågor som nu är reglerade i församlingsstyrelse— lagen.

Det kan förutsättas att vid utformningen av kyrkans stadga intresset av att bevara så stor självständighet för församlingarna som möjligt kommer att tillgodoses liksom att stadgan överhuvudtaget kommer att utformas efter demokratiska principer.

En särskild uppgift för organ i församlingen eller för anställda personer blir i C- och D-lägena —— och kanske också, i mera begränsad omfattning, i B-läget _ att ombesörja debitering, upphörd m.m. av avgifter från för- samlingsmedlemmarna. Eventuellt kan övervägas att för varje kommunal enhet eller annat större område inrätta ett kontor för debitering, upphörd m. m. av medlemsavgifter och kanske också för andra frågor av ekonomisk art, t. ex. förande av ett huvudregister rörande medlemmar, ombesörjande av bokföring för församlingar och andra lokala enheter.

C. Stiftsplanet

Det kan vara troligt med hänsyn till den utveckling som skett att behov kommer att föreligga av ett representativt organ på stiftsplanet, närmast med de nuvarande stiftstingen som förebild. Stiftstinget blir i så fall ett i kyrkans stadga föreskrivet organ, som varje församling inom stiftet tillhör. Detta skulle innebära i motsats till vad som gäller för närvarande, att för- samling inte skulle kunna ställa sig utanför stiftstinget.

Det torde kunna förutses att i kyrkans stadga intas vissa normerande bestämmelser rörande stiftstingen, medan varje stiftsting får besluta i skilda avseenden inom ramen för dessa bestämmelser ävensom får antaga arbets—

ordning för stiftstinget.3 I stadgan får intas bestämmelser om stiftstingens uppgifter, deras sammansättning, grunder för valkretsindelning och om val av stiftstingsombud.

Beträffande stiftstingets uppgifter kan bl.a. anges att det skall utöva beslutanderätten i stiftets ekonomiska angelägenheter och vidtaga åt- gärder för gudstjänstlivets upprätthållande och förkovran, kyrkomusi- kens utveckling, kyrklig barn- och ungdomsvård, stärkande av kristen sed och livsföring, evangelisation och diakoni ävensom ombesörja uppförande och underhåll av stiftsgård, biskopsgård m.m., inrätta erforderliga be- fattningar för stiftets gemensamma behov, besluta om förvaltningen av stiftets tillgångar, fastställa eventuell stiftsavgift samt fastställa stat för stiftets inkomster och utgifter.

Rörande stiftstinget har i kyrkoorganisationskommitténs förslag angivits att detta skulle bestå av prästerliga ombud (en fjärdedel av hela antalet ledamöter) och lekmannaombud (tre fjärdedelar). Indelning i valkretsar skulle beslutas av domkapitlet. Val av lekmannaombud skulle ske utav elektorer för de olika församlingarna inom valdistriktet och val av präs- terliga ombud utav röstberättigade präster inom valkretsen. Biskop och tjänsteman vid domkapitel skulle icke vara valbara som ledamöter i stifts- ting men biskopen liksom övriga domkapitelsledamöter skulle äga rätt att deltaga i stiftstingets överläggningar. _ Förslaget till normalstadgar för stiftstingsorganisationen (se not ä 5. 95) innehåller något annorlunda bestämmelser när det gäller stiftstingets sammansättning och val till detta. Varje kontrakt skulle utgöra en valkrets och utse fyra (i vissa fall fem eller sex) ledamöter, varav en präst. Val av ledamöterna skulle förrättas

av elektorer utsedda av församlingarna inom kontraktet. _ Mandattiden anges i båda förslagen till fyra år. Biskopens ställning såsom stiftschef synes _ i varje fall formellt sett

_ inte i någon större omfattning komma att påverkas av kyrkans föränd— rade ställning. Biskopen i en fri kyrka skulle liksom för närvarande tillse att kyrkans lära rätt förkunnas och sakramenten behörigen förvaltas inom stiftet, vidare leda det kyrkliga arbetet i stiftet, bl.a. vara förman och själasörjare för präster och andra befattningshavare inom stiftet, visitera stiftets församlingar samt verkställa vignings- och invigningsakter.

Som förvaltande, beredande och verkställande organ inom stiftet finns för närvarande domkapitlet och _ för förvaltning och kontroll rörande kyrklig egendom _ stiftsnämnden (och boställsnämnden) samt som stifts— tingets organ stiftsrådet. Kyrkoorganisationskommittén har i sitt förslag

3En av Svenska pastoratens riksförbund och representanter för stiftsråden tillsatt arbetsgrupp har i januari 1967 framlagt förslag till normalstadgar för stiftstingsorga— nisationen. Detta har avseende vid nuvarande förhållanden, då stiftstingen är ett fri- villigt organ inom kyrkan för bl.a. den fria verksamheten inom stiftet. Dessa stadgar kan inte bli bindande för stiftstingen utan har som framgår av namnet karaktär av nor- malstadgar, från vilka stiftsting äger avvika.

sammanfört samtliga uppgifter till domkapitlen. Den har därvid utgått från att förvaltning av kyrklig egendom skulle helt överföras till pastoraten och församlingarna samt att de kvarstående kontrollfunktioner som erfordra- des skulle utövas av domkapitlet (och den kyrkliga centralstyrelsen). Stifts- rådets uppgifter har kommittén ansett kunna övertas av domkapitlen, som i övrigt skulle behålla i stort sett samma funktioner som för närvarande. _ Därjämte kan framhållas att domkapitlen även kan tänkas bli besvärsin- stans rörande beslut i olika avseenden av församlingarnas organ, samt få uppgifter rörande kyrkans ekonomiska förhållanden, t.ex. organisering av insamlingsverksamhet (i C- och D-lägena), bokföringsarhete, räkenskaps- kontroll beträffande verksamhet, som bedrives med anslag från stiftstinget (eventuellt även i B—läget) m. fl. uppgifter.

Domkapitlet skulle liksom för närvarande bestå av biskop, domprost, en prästerlig ledamot (vald vid prästmöte inom stiftet) samt tre lekmanna- ledamöter (valda vid stiftsting av dess lekmannaombud). Med hänsyn till att återstående stiftsnämndsärenden enligt förslaget skulle överföras till domkapitlen har kyrkoorganisationskommittén förutsatt att _ utan att några regler därom infördes — vid val av domkapitelsledamöter skulle till- ses, att praktisk erfarenhet av åker- och skogsbruk blir företrädd inom domkapitlen. _ Det kan framhållas att även andra regler rörande sam- mansättningen kunde övervägas, t. ex. att med undantag för biskopen som självskriven ordförande alla ledamöter av domkapitlen skulle väljas av stiftstinget, att flera lekmannaledamöter än i kyrkoorganisationskommit- téns förslag skulle ingå i domkapitlen, så att dessa får en majoritet av lek- män, eller att även prästerlig ledamot av domkapitel skulle utses vid stifts- tingen.

D. Riksplanet

Det må när det gäller Svenska kyrkans organisation på riksplanet påpekas att riksdagens, Kungl. Maj:ts och statliga ämbetsverks befattning med kyrkliga angelägenheter bortfaller och att kyrkan — som en självständig organisation — får behov av ett beslutande organ och ett förvaltningsorgan på riksplanet. Vidare kan, då det gäller frågan om uppgifter och befogen— heter för organen på riksplanet, framhållas att avvägning får ske med hänsyn till önskemål om en så självständig ställning som möjligt för för- samlingarna och andra enheter på lokalplanet samt för stiften.

Kyrkomötet kan förutsättas få en mera framträdande ställning i Svenska kyrkans organisation än för närvarande. Även om kyrkomötet under nuva- rande förhållanden ofta uppfattas som kyrkans representativa organ, är dess uppgifter dock begränsade till medhestämmanderätt i kyrkolagsfrågor, befogenhet att göra framställningar till Kungl. Maj:t och att som remiss- myndighet avge yttranden till Kungl. Maj:t rörande förslag i olika frågor. !

em.—a..

en fri kyrka kan det ligga närmast till hands att utvidga kyrkomötets befo- genheter så att det reellt sett blir kyrkans representativa organ, som bl.a. får förutsättas besluta om antagande av stadga för den fria kyrkan, even- tuellt tillsammans med annat eller andra organ.

Enligt kyrkoorganisationskommitténs förslag till stadga för den fria kyr- kan skulle det ankomma på kyrkomötet att utöva den högsta organisato- riska och ekonomiska myndigheten inom kyrkan. Kyrkomötet skulle _ efter hörande av kyrkodomstolen _ besluta om ändring eller upphävande av stadgan, om antagande av ny stadga samt om kyrkoordningar i ämnen, som ej regleras av stadgan. Fastställande av bibelöversättning, kyrkohand- bok, evangeliebok, psalmbok, koralbok, mässbok och katekes skulle enligt förslaget ske genom samfällt beslut av kyrkomötet och biskopsmötet (med två tredjedels majoritet inom vardera av dessa). På kyrkomötet skulle vidare ankomma att fastställa instruktion för kyrkostyrelsen (den kyrkliga cen- tralstyrelsen) och för andra styrelser, nämnder m.fl., som kyrkomötet beslutade att inrätta, samt att utse (icke-självskrivna) ledamöter i dessa, fastställa riktlinjer för församlingsindelningen och för den församlings- prästerliga organisationen samt att å kyrkans vägnar sluta avtal med staten i ämnen, som hade rikskyrklig eller allmänt samhällelig betydelse. Kyrko- mötet skulle till ärkebiskop utnämna en av de tre som uppförts på förslag vid företaget val. Vidare skulle kyrkomötet enligt förslaget årligen fastställa stat för kyrkofonden samt därvid besluta om storleken av allmän kyrkoav— gift till fonden.

Utredningen har ovan (5. 246) behandlat frågan om kyrkomötet såsom huvudman för en kyrklig centralstyrelse och får hänvisa till denna redo- görelse.

Kyrkomötet skulle enligt kyrkoorganisationskommitténs förslag bestå ( såsom för närvarande) av 43 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud. Prästerliga ombud skulle vara ärkebiskopen, samtliga övriga tretton bisko- par (ett nyinrättat Gävle stift skulle tillkomma), två ordinarie teologie pro- fessorer samt 27 ombud, valda bland stiftens präster (tre från Lunds stift, ett från vardera av Uppsala — förminskade _ ärkestift och Visby stift samt två från ettvart av övriga tolv stift).

Med all sannolikhet kommer det på sina håll att hävdas att antalet lek- mannaombud borde utökas med hänsyn till att det lekmannainflytande, som för närvarande utövas av Kungl. Maj:t och andra statliga organ, bortfaller. Även kyrkomötets ställning som huvudman för den kyrkliga centralsty- relsen kan aktualisera frågan om en utökning av antalet lekmän i kyrko- mötet.

Även en sådan ordning är möjlig att någon uppdelning i prästerliga om— bud och lekmannaombud inte längre skulle äga rum utan att alla ombud valdes stiftsvis, antingen genom direkta val eller genom elektorer. Vidare kan tänkas den ordningen att biskoparna skulle vara självskrivna leda-

möter, medan övriga kyrkomötesombud skulle väljas. Även om kyrkomö— tets representation skulle bestå av ett visst antal präster och ett visst antal lekmän kunde det övervägas, att samtliga icke-självskrivna ombud skulle väljas av elektorer för församlingarna (jfr det inom pastoratförbundet framlagda förslaget till normalstadgar för stiftstingsorganisationen, där val av både präster och lekmän i stiftstingen skulle verkställas av elektorer för församlingarna).

Såsom tidigare berörts kan en uppbyggd stiftstingsorganisation eventuellt medföra att stiftstingen fick välja stiftens ombud i kyrkomötet.

I kyrkoorganisationskommitténs stadgeförslag angives att ärkebiskopen är Svenska kyrkans primas och företräder kyrkan inför andra kyrkor och inför statliga myndigheter. Ärkebiskopen skulle vara ordförande i kyrko- mötet, i kyrkostyrelsen (den kyrkliga centralstyrelsen) samt i biskops- mötet. I de fyra centrala kyrkliga styrelserna (missionsstyrelsen m.fl.) skulle ärkebiskopen eller den han i sitt ställe förordnar vara ordförande. Ärkebiskopen skulle vara stiftschef i (det förminskade) ärkestiftet.

Överväganden får ske om ärkebiskopens uppgifter i den fria kyrkan. Därest ärkebiskopen skulle bli ordförande i den kyrkliga centralstyrelsen, kunde det — för att söka begränsa ärkebiskopens arbetsbörda — vara en tänkbar möjlighet att ärkebiskopen ägde deltaga i de slag av ärenden han önskade och att det vid hans sida fanns en verkställande ledamot av cen. tralstyrelsen eller en chefstjänsteman, som hade ansvaret för det löpande arbetet inom kyrkokansliet (se ovan s. 247 ).

Biskopsmötet skulle enligt kyrkoorganisationskommitténs förslag få en »legal» ställning i kyrkans organisation. Utöver de uppgifter, som det för närvarande utövar, skulle biskopsmötet bli kyrkans högsta instans i läro- frågor och ha till uppgift att vaka över att kyrkans bekännelse följdes i lära och kyrkosed. Särskilt i sistnämnda avseende har kritik riktats mot kyrkoorganisationskommitténs förslag. _ Inrättande av en kyrklig cen- tralstyrelse kan förutsättas medföra att en del av biskopsmötets uppgifter överföres till styrelsen.

Frågan om inrättande av en kyrklig centralstyrelse har utredningen be- handlat ovan i kap. 4 och hänvisar härutinnan till sin redogörelse på s. 230—248 och 251 f. Tänkbara uppgifter för en central kyrkostyrelse i fråga om förvaltning av kyrklig egendom behandlas i utredningens betän- kande om kyrklig jord m.m. (s. 214 ff.).

Kyrkostyrelsen skulle enligt kyrkoorganisationskommitténs förslag utöva chefskapet för kyrkokansliet, besluta om kansliets organisation m. m., mot- taga och förvalta gåvor till Svenska kyrkan, utnämna biskop bland de tre som fått högsta röstetal vid val, bevilja tjänstledighet för biskop, framlägga förslag till kyrkomötet såsom förslag till stat för kyrkofonden och till allmän kyrkoavgift, förvalta kyrkofonden och annan kyrkans egendom, ombesörja

kyrkomötets beslut i den mån verkställigheten ej uppdragits till annan, föra kyrkans talan i mål och ärenden samt i övrigt fullgöra de uppdrag, som kyrkomötet överlämnar till kyrkostyrelsen.

Frågan om inrättande av en kyrklig centralstyrelse kan tänkas medföra att en del uppgifter, som nu ankommer på de centrala kyrkliga styrel- serna (Svenska kyrkans centralråd m.fl.) eventuellt skulle överföras till centralstyrelsen, har utredningen behandlat ovan i kap. 4 (s. 235 f.). Det synes inte finnas anledning för utredningen att ytterligare behandla frå- gan om dessa kyrkliga styrelser och deras uppgifter.

Efter en skilsmässa kommer kyrkan uppenbarligen att vara i behov av ett organ som fungerar som besvärs- och disciplininstans. Möjligen skulle den kyrkliga centralstyrelsen kunna få vissa sådana uppgifter. Kyrko- organisationskommittén föreslår för dessa uppgifter inrättande av en »kyrko- domstol», bestående av fem ledamöter varav minst två skulle vara lag- farna jurister och minst två vara präster. Kyrkodomstolen skulle enligt förslaget vara kyrkans högsta organ i frågor av juridisk art och pröva mål om besvär över beslut av organ på lokalplanet och på stiftsplanet (över be— slut som fattas av biskopsmötet, kyrkomötet, kyrkostyrelsen, de centrala kyrkliga styrelserna eller av styrelser, nämnder och beredningar, tillsatta av kyrkomötet, skulle besvär ej få anföras). Kyrkodomstolen skulle vidare yttra sig över förslag till ändring eller upphävande av stadgan samt antagan— de av ny stadga på likartat sätt som lagrådet nu yttrar sig i frågor av kyrkolags natur.

III. Något om möjlighet för församling att utträda ur kyrkan

Ett spörsmål som det kan finnas anledning att något beröra i förevarande sammanhang är frågan om möjlighet kan föreligga för församling att ut- träda ur kyrkan och vilka följder ett sådant utträde kan tänkas få beträf- fande församlings rätt till egendom, som den äger eller på annan grund disponerar över.

Under nuvarande förhållanden med en statlig reglering av kyrkans orga- nisation, där församling har en kommunalrättslig ställning, kan försam- ling som sådan icke utträda ur Svenska kyrkan. I en från staten friställd kyrka är däremot ett sådant utträde _ i varje fall ur teoretisk synpunkt _ tänkbart. Exempel finns på frikyrkligt håll att församlingar utträtt ur trossamfund.

Såsom utredningen framhållit i annat sammanhang skulle en från staten friställd kyrka rättsligt sett bli att betrakta såsom en ideell förening. Bland dylika föreningar finns sådana som har karaktären av huvudföreningar, om-

fattande ett antal underföreningar. Svenska kyrkan skulle i likhet med sådana föreningar rättsligt sett vara att betrakta såsom en huvudförening med stift och församlingar såsom underföreningar.

Enligt gällande rättsordning torde i ideella föreningar underförening (i allmänhet) kunna utträda ur huvudförening. Dock kan ideell förening i sina stadgar intaga-bestämmelser om att utträde av underförening inte kan äga rum eller uppställa särskilda regler för att ett beslut av underför- ening skall gälla, t. ex. föreskrifter om viss kvalificerad majoritet, beslut av två föreningsmöten m. m. Bundenhet vid huvudförening främst i ekonomiskt avseende kan på grund av bestämmelser i organisationens stadgar fortfara under viss tid efter anmälan om utträde.

Överfört på Svenska kyrkan efter en skilsmässa skulle församling (och därmed dess medlemmar), såvida inte annorlunda bestämts i kyrkans stadga, kunna utträda ur kyrkan. Vad härefter gäller församlings rätt vid utträde till egendom, som den äger eller på annan grund disponerar över, synes det _ därest inte statliga konstitutiva bestämmelser eller kyrkans stadga skulle innehålla vägledande föreskrifter _ inte kunna göras något mera generellt uttalande. Den kyrkliga egendomen kan vara av olika karak- tär både faktiskt (kyrkobyggnader, kyrklig jord, församlingshem, lösöre, penningmedel, m.m.) och rättsligt (stiftelseägd, församlingsägd, tidigare s.k. kyrkokommunal egendom, egendom som förvärvats av församlingen sedan kyrkan friställts från staten, m. m.).

Det kan när det gäller eventuella statliga konstitutiva bestämmelser rö- rande den kyrkliga egendomens rättsliga ställning finnas anledning att upp- märksamma de frågor som berörts i det föregående. Likaså kan det finnas anledning att överväga föreskrifter i stadgan för den fria kyrkan huruvida församling skall kunna utträda ur kyrkan och huruvida särskilda före- skrifter skall meddelas om utträdd församlings rätt till egendom.4 Even- tuellt kunde ifrågakomma att kyrkomötet skulle pröva frågan om försam- lings önskan om utträde ur kyrkan och vid förekommande utträde bestämma i frågor rörande den kyrkliga egendom, på vilken församlingen ifråga gör anspråk.

Avslutningsvis må framhållas att de ovanstående problemen kanske inte blir av så stor praktisk betydelse. Det är troligt att man inom olika kyrk- liga grupper kommer att sträva efter att söka bevara den kyrkliga enheten. Dock är en sådan utveckling inte utesluten att grupper _ t. ex. med hänsyn

'Det kan framhållas att i många frikyrkliga församlingar gäller enligt dess stadgebe— stämmelser, att vederbörande samfunds medgivande erfordras bl.a. för upplösning av församlingen samt att dennas tillgångar tillfaller samfundet, därest församlingen upp- löses eller lämnar sin anslutning till samfundet. _ I förslag till stadgar för församling inom Svenska Missionsförbundet anges att, om församling upplöses eller frångår prin- cipen att i full församlingsgemenskap upptaga alla, som bekänner sig tro på Jesus Kris- tus, eller lämnar sin anslutning till Svenska Missionsförbundet, äganderätten till dess tillgångar skall tillfalla Svenska Missionsförbundet.

till framträdda motsättningar i trosfrågor _ önskar lämna kyrkan och att beslut kan komma att fattas iförsamlingar om att församlingen skall utträda ur kyrkan. Givetvis måste i så fall föreligga ett beslut, som från rättslig synpunkt är giltigt, t.ex. att frågan blivit kungjord i föreskriven ordning, att frågan blivit erforderligt beredd och att majoritet föreligger för beslutet. Utredningen har med sin behandling ovan velat fästa uppmärksamheten på ifrågavarande problem, för att de berörda frågorna skall övervägas bl. a. när det gäller innehållet i kyrkans stadga.

Särskilt yttrande av ledamoten Bertil Bolin rörande medlemskap i Svenska kyrkan

I anslutning till utredningens redogörelse angående medlemsfrågan vill jag tillfoga följande synpunkter.

Reglerna för bestämmande av medlemskap i Svenska kyrkan är uppen— bart av central betydelse med hänsyn till både allmänrättsliga och demo- kratiska uppfattningar, religiösa bedömningar av kyrkans karaktär och de praktiska konsekvenserna.

Ser man medlemskapsfrågan från allmänrättsliga och demokratiska syn- punkter torde det vara svårt att utöver vissa kyrkor och samfund finna någon annan förening eller institution för vilken medlemskap inte till- kommer genom individens eget ställningstagande. Det är den enskilde själv som har att avgöra huruvida han vill påtaga sig de skyldigheter och utnyttja de rättigheter som följer av medlemskapet.

De som menar att det är kyrkans egen religiösa grundsyn som skall bestämma över medlemskapets utformning synes för närvarande röra sig med två alternativ. Å ena sidan kan medlemskapet komma till stånd i enlighet med gällande religionsfrihetslag, d.v.s. att barn inträder i kyrkan vid födseln, om föräldrarna tillhör kyrkan. Å andra sidan finns den upp- fattningen mer och mer utbredd att medlemskap kan vinnas endast genom dopet. Skillnaden mellan dessa alternativ ligger ju bl. a. däri att i det första fallet, då det gäller barn, överhuvudtaget inte krävs någon viljeakt ens från föräldrarnas sida, medan i det andra fallet åtminstone föräldrarna måste taga ett initiativ.

Jag ansluter mig helt till utredningens bedömning att det opinionsmässigt inte längre föreligger förutsättningar för ett bibehållande av nuvarande regler om barns inträde i kyrkan vid födseln vare sig från allmänrättsliga synpunkter eller från kyrkliga eller frikyrkliga bedömningar.

För barndopet som grundläggande för medlemskap skulle bl.a. kunna anföras att kyrkan i enlighet med religionsfrihetslagen bör ha rätt att upp— taga barn som medlemmar, vidare att föräldrarna enligt religionsfrihets— lagen och enligt internationell uppfattning såsom den bl.a. kommit till ut- tryck i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i den under arbete varande »FN—konventionen rörande undanröjande av alla former av religiös intolerans» har rätt att bestämma över barnens religiösa uppfostran.

Frågan om de internationella konventionernas relevans i detta samman— hang avhänger av vad som skall förstås med föräldrarnas rätt att bestämma över barnens religiösa uppfostran. Enligt av de svenska statsmakterna fast- slagen uppfattning skall skolan icke påverka barnen i någon bestämd

religiös riktning utan tvärtom göra dem skickade att vid vuxen ålder själv- ständigt taga ställning. Detta ställningstagande hör gärna inte få vara preju- dicerat av dopet eller av kyrkans uppfattning av dettas betydelse. Ställnings- tagandet bör ju även vara ett positivt sådant och inte (som för närvarande) att man genom utträde befriar sig från de med medlemskapet följande eko- nomiska och rättsliga förpliktelserna.

Det andra argumentet för barndopet som grundläggande för medlemskap är att kyrkan som trossamfund i enlighet med religionsfrihetslagen bör ha rätt att upptaga barn som medlemmar. Till detta kan anföras för det första att barnmedlemskap i organisationer i allmänhet strider mot de allmän- rättsliga och demokratiska uppfattningarna i vårt land. För det andra är det för mig utomordentligt tveksamt om trossamfundsargumentet i fråga om medlemsbegreppet verkligen kan anses gälla för det nuvarande läget eller utredningens A—läge. I dessa båda lägen år det staten som genom sin lag- stiftning, visserligen med kyrkans medverkan, fastställer reglerna för med- lemskapet och som i övrigt genom de traditionella banden med kyrkan direkt och indirekt utövar inflytande över samhällsmedborgarnas relationer till kyrkan. Detta förhållande har relevans även för utredningens B-läge, eftersom förutsättningen för detta är att staten skall bevilja kyrkan vissa förmåner.

Enligt min uppfattning måste således, så länge de traditionella, organisa- toriska och lagstiftningsmässiga banden mellan staten och kyrkan finns kvar, medlemskapet i kyrkan bestämmas utifrån allmänrättsliga och demo- kratiska utgångspunkter, d. v. s. att individen sj älv avgör om han vill påtaga sig de skyldigheter och utnyttja de rättigheter som följer av medlem— skapet.

I en situation med en helt fri kyrka, d. v. s. i utredningens C- och D—lägen har staten ingen anledning och inte heller några möjligheter att påverka medlemskapsreglerna utan där torde det få ankomma på kyrkan själv att bestämma på det sätt den önskar. Även här måste dock föräldrarnas rätt att bestämma över barnens anslutning till kyrkan vara underkastade inskränk- ningar med hänsyn till barnens bästa, bl.a. genom reglerna i barnavårds- lagen.

Det följer uppenbart av den nu hävdade uppfattningen att jag anser att vid en övergång från nuvarande system för relationerna stat—kyrka till en fri kyrka medlemskapet inte automatiskt överförs till den fria kyrkan. Vid övergången måste enligt min åsikt den enskilde få möjlighet att ta ställning huruvida han önskar bli medlem i den fria kyrkan.

Innehållsförteckm'ng

(beträffande den speciella delen)

NVDELNING I. OM BEKÄNNELSEFRÅGOR

Kap. 1. Suenskakyrkans bekännelse. . . . . . . . . . . .

A. Gällande rätt, m.m . . . . Bekännelse och bekännelseskrifter Förhållandena i våra nordiska grannländer .

B. Utredningen A—läget . .

B-, C- och D- lägena. . .

Kap. 2. Bekännelsekravet för innehavare av ämbeten och tjänster .

A. Gällande rätt, m.m. Olika konfessionella behörighetsbestäminelser Prästerliga befattningshavare s. 325 —— Kristendomslärare s. 326 — Lärare vid teologisk fakultet s. 331 —— Befattningshavare i all- mänhet s. 334 — Statsrådets ledamöter s. 336.

Om tjänsteinnehavares skiljande från tjänsten . Författningsutredningen och konfessionsbestämmelserna Förhållandena i våra nordiska grannländer .

B. Utredningen . . . . . . . A-läget . . . . . . . . . . B-, C- och D-lägena . . . . . . .

Kap. 3. Kyrkans böcker

A. Gällande rätt, m.m.. . . . . . . . . Allmänt.. Ordningen för bestämmanderättens utövande. . Förhållandenaivåra nordiska grannländer . . .

B. Utredningen . . . . . . . . . . . . . . . . . A-läget . . . . . . B-, C- och D-lägena . . . .

AVDELNING II. OM GUDSTJÄNSTER, JORDFÄSTNING, M.M.

Kap. 1. Om gudstjänster. . . . .

A. Gällande rätt, m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . Gudstjänster i allmänhet . . . . . . . Särskilda gudstjänster . . . . . . . . . . . Kungörande i kyrka . .

313

313 313 321 323 323 324

324

324 324

340 342 342

344 344 347

348

348 348 348 350 351 351 352

353

353 353 354 355

Kap. 2.

B. Utredningen . Gudstjänster 1 allmänhet . Särskilda gudstjänster . Kungörande i kyrka

Om dop, konfirmation och nattvard .

A. Gällande rätt, m.m. . Dop Konfirmation . Nattvard

B. Utredningen

. Om bikt .

. Om vignings- och invigningsakter .

Vigningsakter . Invigningsakter

. Om jordfästning

A. Gällande rätt, m.m. . Allmänt . . Jordfästning i Svenska kyrkans ordning . Jordfästning 1 annan ordning' än Svenska kyrkans . Kyrkas upplåtande för jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans

B. Utredningen A-läget . . . . . . . . . . . . . . . B-, C- och D- -lägena . . . . . . . . . . . . . .

AVDELNING III. SVENSKA KYRKAN OCH VISSA OFFENTLIGA FUNKTIONER

Kap. 1.

Kap. 2.

Om ingående av äktenskap

A. Gällande rätt, m.m. . Historisk översikt Gällande bestämmelser, m.m. Frågan om obligatoriskt civiläktenskap, m.m. Frågan om prästs vigselskyldighet

B. Utredningen Lysningsförfarandet . . Obligatoriskt civiläktenskap . Frågan om prästs vigselskyldighet . . Särskilt om de nuvarande fria trossamfundens vigselrätt .

Om medling A. Gällande rätt, m.m. B. Utredningen

357 357 358 359

360

360 360 361 363

363

364

367

367 369

371

371 371 374 377

382

386 386 389

391

391 391 394 399 411

417 417 419 424 426

429 429 434

A. Gällande rätt, m.m. Historisk översikt Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . Allmänt s. 439 —— Om allmänna begravningsplatser s. 440 —— Om enskilda begravningsplatser s. 442 —— Särskilt om förfarandet med aska efter eldbegängelse s. 443. Särskilt om huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplat- serna

B.Utredningen . .. .. . Om huvudmannaskapet för begravningsplatserna A-läget s. 457 — B-, C- och D-lägena s. 462. 0111 invigning av begravningsplats

AVDELNING IV. KYRKLIGA BEFATTNINGSHAVARE

Kap. 1.

Kap. 2.

Den kyrkliga personalorganisationen .

_A. Den prästerliga personalen . . . . . . . . . . . . . . Församlingspräster s. 469 — Andra prästerliga medarbetare i pas- torat s. 473 -— Stifts- och kontraktsprästerna s. 473 — Speciella prästerliga tjänster 5. 475.

B. Kyrkomusiker . . . . . . . . . . . . . .

C. Andra medhjälpare i församlingsarbetet

D. Kyrkovaktmästare och kyrkogårdspersonal . . . . . .

E. Personal för kyrkokommunal administration och folkbokföring F. Stiftskansliernas personal . . . . . . . . .

G. övriga befattningshavare . . . . . . .

Befattningshavarnas rättsliga ställning . . .

Inledning.................. Förhandlingsrättsreformens allmänna innebörd . Särskilt om präster och kyrkomusiker . . . . . . .

Präster s. 488 _— Kyrkomusiker s. 489.

Anställningsförhållandets materiella innebörd

A.Tillsättning Biskopar s. 491 —- Församlingspräster s. 492 — Pastoratsadjunkter s. 493 — Stifts- och kontraktsadjunkter s. 493 — Kontraktspros- tar 5. 493 _— Domkyrkosysslomän s. 493 Kyrkoherdar i svenska utlandsförsamlingar s. 493 _ Kyrkoherdar för döva s. 493 —- Präster i icke-territoriella församlingar s. 494 _ Kyrkomusiker s. 494 -.— Den kyrkokommunalt anställda personalen s. 494 —- Stifts- kansliernas personal s. 495 -— Annan personal s. 495.

B.Kompetensvillkor . . . . . . . . . . . . . . . . . Biskopar s. 495 —— Övriga präster s. 496 —- Kyrkomusiker s. 496 — Församlingssekreterare och -assistenter s. 497 Diakonipersonal s. 497 —- Övriga kyrkokommunalt anställda s. 498 _ Stiftskansli- ernas personal s. 498 —— Pastorats skogsbiträde s. 498.

437 437 438

469 469

476 478 478 479 479 481

481

481 482 488

489 491

495

Kap. 3.

Kap. 4.

C. Åligganden . Prästerliga befattningshavare s. 499 _ Kyrkomusiker s. 500 _ Den kyrkokommunalt anställda personalen s. 501 — Stiftskansliernas personal s. 501 — Pastorats skogsbiträde s. 502. D. Entledigande och förflyttning. . Prästerliga befattningshavare s. 504 _ Kyrkomusiker s. 505 — Den kyrkokommunalt anställda personalen s. 506 _ Stiftskansliernas personal s. 506 — Pastorats skogsbiträde s. 506.

E. Avlönings- och pensionsförmåner Avlöningsförmåner s. 507 _ Pensionsförmåner s. 509.

Stats- eller kommunalanställda? Personalorganisationen i de olika lägena

A-läget . . . . . . . . . . . . .

B-läget . . . . . . . . . . .

C-läget . . . . . . . . .

D-läget Befattningshavarnas ställning vid övergång till fri kyrka Inledning . . . . . . . . . . . . . . Ansvar för lön . . . . . .

Den fria kyrkans övertagande av befattningshavare

Pensionsfrågor . . . . . . . . . . . .

AVDELNING V. EXTRAPAROKIALA UPPGIFTER

A. Gällande rätt, m..m . . . . . . . Den andliga vården vid sjukhusen . . . . Den andliga vården vid kriminalvårdens anstalter . . . . . Den andliga vården inom krigsmakten. Fredsorganisationen s. 536 _ Krigsorganisationen s. 537. Den andliga vården bland döva.

Kyrkoberedskapsutredningen . Förhållandena 1 våra nordiska grannländer . Finland 5. 540 —— Norge s. 540 _ Danmark 5. 541.

B. Utredningen . . . . . . Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . A-läget . . . . . . . . . . . . . . . . .

B-, C- och D-lägena. . .

AVDELNING VI. OM SÖN- OCH HELGDAGAR

A. Gällande rätt, m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . Historik. . . . . . . . . . . . . . . Den allmänna utvecklingen s. 546 Utvecklingen i Sverige 5. 548. Gällande bestämmelser, m.m. . . . . . . . . . . . . .

B. Utredningen . . . . . . . . . . . . . . . . . .

A- Jäget . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

B-, C—ochD-lägena. . . . . . .

529 529 532 535

537 539 540

541 541 543 543

546 546

557 563 565 566

AVDELNING I

Om bekännelsefrågor

Kap. 1. Svenska kyrkans bekännelse

A. Gällande rätt, m.m.

Bekännelse och bekännelseskrifter

Genom reformationen fastslogs att Guds ord i den Heliga skrift skulle vara det enda rättesnöret i fråga om bekännelsen. Varken de ekumeniska he- kännelserna (apostoliska, nicaenska och athanasianska trosbekännelserna) eller den augshurgska bekännelsen av år 1530 angavs från början formellt som bindande för Svenska kyrkan. Ej heller i 1571 års kyrkoordning hän- visade man till någon annan bekännelse än den till »Guds rena och klara ord». Vid Uppsala möte år 1593 utsades att därutöver den augshurgska be- kännelsen och de ekumeniska bekännelserna var bindande för Svenska kyrkan.

I 1686 års kyrkolag (kap. 1 5 1) intogs följande bestämmelse om »den rätta kristliga läran»: »Uti Vårt konungarike och dess underliggande län- der skola alla bekänna sig endast och allena till den kristliga lära och tro, som är grundad uti Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets pro- fetiska och apostoliska skrifter, och författad uti de tre huvudsymbolis: Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jämväl uti den oförändrade Augs- burgiska bekännelsen av år 1530, vedertagen i Uppsala concilio 1593, samt uti hela så kallade Libro Concordiae förklarad.» Den i stadgandet omnämn- da konkordieboken, som utgavs i Tyskland till 50-årsminnet av augshurgska bekännelsens tillkomst, innehåller _ utöver de nämnda bekännelseskrif- terna — Luthers båda katekeser, apologien, schmalkaldiska artiklarna och den s. k. konkordieformeln.1

En något annorlunda bekännelsedefinition återfinns i RF & 2, enligt vilket stadgande konungen alltid skall vara av den rena evangeliska läran, »sådan som den uti oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är». Formuleringen innefattar så

1 Apologien innefattar ett försvar och en utveckling av Augsburgska bekännelsen och har Melanchton till upphovsman. Schmalkaldiska artiklarna utgör ett av Luther författat och av de främsta reformatoriska teologerna underskrivet aktstycke, utpräglat polemiskt mot den romersk-katolska kyrkan. Konkordieformeln (»endräktsformeln») är en (den sista) av lutherska kyrkans symboliska böcker.

314 till vida en avvikelse från KL 1:1 att konkordieboken icke är omnämnd i RF. (Att i RF bibelns böcker och de tre trosbekännelserna från kyrkans äldsta tid inte särskilt omnämnes saknar reell betydelse. eftersom dessa åberopas i Uppsala mötes beslut.) 1809 års RF anknöt i formuleringen till ett motsvarande stadgande i 1772 års RF, i vilket konkordieboken inte heller hade omnämnts.

Den föreliggande diskrepensen mellan KL 1:1 och RF % 2 började på allvar uppmärksammas i slutet på 1800-talet. I anledning av en motion därom antog 1889 års riksdag lag Om ändrad lydelse av KL 1:1. Lag- ändringen åsyftade att bringa KL i överensstämmelse med RF genom att i KL utesluta hänvisningen till konkordieboken.2 I skrivelse till 1893 års kyrkomöte hemställde Kungl. Maj :t med åberopande av RF & 87:2 om kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkände ändringsförslaget, vilket dessförinnan blivit antaget även av 1893 års riksdag. Kyrkomötet vägrade emellertid att samtycka till ändringen. Frågan har därefter icke aktualiserats från statsmakternas sida. Lagstiftningsärendet vid 1893 års kyrkomöte har bedömts så, att frågan gällde »å ena sidan att avvisa en extremt statskyrklig åskådning, som ville göra kyrkans lära beroende av en rent statlig lagstiftning, å den andra att hävda en organisk syn på be- kännelseutvecklingen och en evangelisk frihet i förhållande till bekännelsens bokstav. Då propositionen avvisades och konung och riksdag därmed läto sig nöja, hade kyrkomötet på en väsentlig punkt lyckats hävda den svens- ka kyrkans andliga autonomi.»3

Skilda meningar har gjort sig gällande i frågan huruvida antagandet av 1809 års RF innebar en ändring av KL 1:1.4 Enligt en mening skulle med den givna formuleringen av RF & 2 ha avsetts att, med ändring av KL, av- skaffa konkordieboken såsom bekännelseurkund och därmed i sak ändra kyrkans bekännelse. Endast RF:s bestämmelser i ämnet skulle därför nu- mera äga »juridiskt bindande kraft». Gentemot denna åsikt har hävdats, att RF icke åsyftat någon ändring i KL utan endast velat ge ett kortare

2 I sitt av riksdagen godkända utlåtande vid 1889 års riksdag (utlåtande nr 17) anförde lagutskottet, att såväl 1846 som 1873 års kyrkolagsförslag förordat den ifrågasatta lag- ändringen, det senare förslaget med motiveringen att den bestämning av Svenska kyrkans bekännelse, som var given i KL l:], blivit ändrad genom innehållet i RF 5 2. För egen del yttrade utskottet endast, att det funnit önskvärt att motsägelsen mellan RF:s och KL:s stadganden i ämnet undanröjdes. 3 Brilioth: Svensk kyrkokunskap (1946), s. 103. _ 1951 års kyrkomöteskommitté (SOU 1955:47, s. 123) finner det tveksamt huruvida några dylika kyrkopolitiska överväganden legat bakom Kungl. Maj:ts och riksdagens önskan om ändring av KL. Med hänvisning till den knapphändiga motiveringen till lagförslaget uttalar kommittén, att den åt- minstone i formellt hänseende bristande överensstämmelsen mellan RF och KL torde ha ansetts som skäl nog för ändring av den senare. 4 Utredningen tager icke upp frågan huruvida konkordiebokens uttryckliga omnäm- nande i KL 1:1 innebär att någon innehållsmässig skillnad föreligger mellan detta stad— gande och RF & 2. Ej heller ingår utredningen på den därmed sammanhängande frågan om konkordiebokens teologiska betydelse. Debatten rörande dessa frågor, vilka icke tilldrager sig intresse ur kyrka—statsynpunkt, har belysts av bl.a. Ahrén: Riksdagen, kyrkomötet och kyrkans bekännelse i svensk kyrkorättslig tradition, Lund, 1964.

...—_. .... (_ ___,

uttryck åt samma tro som i KL utförligare bestämdes genom hänvisning jämväl till konkordieboken. Bestämmelserna i KL om kyrkans bekännelse- skrifter skulle alltjämt gälla och bekännelsen regleras i den ordning RF 5 87:2 föreskriver, således under medverkan av kyrkomötet. I den veten- skapliga litteraturen finner man förespråkare för vardera uppfattningen. I Malmgren: Sveriges grundlagar (nionde uppl., utgiven av Petrén och Sundberg, s. 6) hävdas att det endast är »RFzs bekännelseskrifter som kunna tillerkännas juridiskt bindande kraft». Sundberg anför i sitt arbete Kyrkorätt (1948, s. 57) en motsvarande uppfattning och uttalar att, enär konkordieboken ej upptages i RF & 2, KL lär få anses ändrad i denna del. Han säger vidare: »Att förslag om ändring av KyrkoL 1:1 till överens- stämmelse med RF & 2 av kyrkomötet avvisats, lärer sakna kyrkorättslig be- tydelse, enär grundlagen är av högre statsrättslig valör än kyrkolagen». Å andra sidan må hänvisas till uttalande av Brilioth (a. a. s. 102) att for- muleringen i RF icke avsåg att utgöra någon ändring av KL; »syftet har snarare varit att ge ett kortare uttryck åt samma tro, som i KL utförligare bestämdes genom hänvisningen jämväl till Konkordieboken.» Även statliga utredningar har uttalat sig i frågan. 1925 års religionsfrihetssakkunniga (SOU 1927: 13, s. 139) hävdade sålunda, att »den enda rättsligt giltiga de- finitionen på begreppet 'den rena evangeliska läran, torde vara den i rege— ringsformen upptagna». På motsvarande sätt uttalade dissenterlagskom- mittén (SOU 1949z20, s. 73), att endast de i RF & 2 avsedda skrifterna tor- de kunna tillerkännas »juridiskt bindande kraft».

Kyrkomöteskommittén (SOU 1955: 47, s. 124) anser att de anmärkningar, vilka framförts mot åsikten att RF avsett att i sak ändra KL, nämligen att åsikten bygger på ett juridiskt-formalistiskt resonemang, som fäster alltför stort avseende vid RF:s tystnad beträffande konkordieboken, icke kan frånkännas berättigande. Kommittén fortsätter: »Varken de historiskt be- tingade förutsättningarna för 1809 års RF eller motiven till densamma ge vid handen, att grundlagsstiftaren haft någon ändring i kyrkans bekän- nelse för ögonen. Åsikten att RF:s bestämmelser i ämnet äga endast en mera allmän, deklarativ innebörd under det att KL:s stadganden alltjämt äro de konstitutiva synes därför ej kunna avvisas enbart med hänvisning till den bristande överensstämmelsen mellan RF och KL.» Kommittén anser det numera ej ifrågasättas annat än att sådana kyrkliga angelägenheter som tro, bekännelse och lära — i den mån de överhuvudtaget utgör föremål för lagstiftning — bör regleras i den ordning RF 5 87:2 stadgar och finner tanken att kyrkans bekännelse och lära i första hand är en angelägenhet för kyrkan själv ha kommit till uttryck i nyare lagstiftning.5 I sitt utkast till

5 Kommittén hänvisar i sammanhanget till 1949 års tryckfrihetsförordning 7 kap. 4 5 och strafflagen 11 kap. 8 & (numera brottsbalken 16 kap. 9 5), avseende straff för skymfande av sådant som av bl.a. Svenska kyrkan hålles heligt (det tidigare straff- budet inriktades direkt på »Guds heliga ord eller sakrament»).

en ny kyrkolag (intaget som Bilaga 1 i kyrka-statutredningens betänkan- de SOU 1965:70) föreslår kommittén ett stadgande motsvarande KL 1:1. Vid stadgandets utformning anser kommittén det böra särskilt uppmärk- sammas »i vilken omfattning stadgandet i KL 1:1 om den rätta läran bör omarbetas».

De återgivna uttalandena, vilka samtliga synes ha haft till utgångspunkt uppfattningen att stadgandena i KL 1:1 och RF 5 2 båda avsett samma sak, nämligen att auktoritativt fastställa Svenska kyrkans lära och bekän- nelse, har endast indirekt hänfört sig till den i detta sammanhang mest in— tressanta frågan, nämligen om i nuläget kyrkans bekännelse skall anses vara bestämd genom kyrkolag eller genom grundlag. Är förhållandet det sistnämnda skulle det innebära att bekännelsen skulle kunna ändras ge- nom formellt ensidig statlig lagstiftning, medan i motsatt fall ändringar i hänseendet krävde kyrkans (kyrkomötets) samtycke. Såvitt angår denna frågas bedömande måste enligt utredningens mening den omständigheten, att frågan om lära och bekännelse är föremål för reglering i RF, tillmätas avgörande vikt (fortfarande resonerar utredningen från utgångspunkten att RF & 2 — liksom KL 1:1 —— tager sikte på att ange kyrkans lära). Det synes i sådant fall från statsrättslig synpunkt helt klart att ingen genom »allmän lag» (t. ex. kyrkolag) gjord reglering av ett visst ämne kan till- erkännas giltighet, därest regleringen står i strid med samma ämnes reg- lering genom grundlag. Av det sagda följer att stadgandet i KL 1:1 kan betraktas som gällande rätt endast i den mån dess innehåll överensstäm- mer med RF ä 2 (beträffande frågan huruvida så är fallet har skilda upp- fattningar uttryckts, se härom Ahrén a. a.). Än vidare följer emellertid, att en ändring av RF 5 2 — varom statsmakterna ensidigt kan besluta automatiskt medför ogiltighet av KL 1:1 i delar som strider mot grundlags- stadgandets nya lydelse. Principfrågan huruvida ändringar av kyrkans be- kännelse kan beslutas av statsmakterna ensamma eller om härför erfordras kyrkans (kyrkomötets) medverkan, skulle i enlighet med det förda resone- manget få besvaras så, att bestämmanderätten i hänseendet tillkom stats- makterna ensamma. Det må i detta sammanhang erinras därom, att den kyrkomötet tillkommande medhestämmanderätten vid stiftande av kyrko- lag är inskriven i grundlag och således formellt kan av statsmakterna upp- hävas utan medverkan av kyrkomötet.

Ovan har utredningen diskuterat med utgångspunkt från den såvitt bekant — hittills oomstridda uppfattningen att stadgandena i KL 1:1 och RF & 2 båda avser att reglera Svenska kyrkans lära och bekännelse. Upp- fattningen må anses ha varit naturlig i en tid då upprätthållandet av den evangelisk-lutherska läran och bevarandet av folkets religiösa enhet he- traktades som en av statens viktigaste funktioner samt då konungen i sig förkroppsligade sambandet mellan stat och kyrka (i egenskap av stats-

» a_4_.v_4 _Å_..__ _. .

chef och kyrkans främste medlem). Med den utveckling som efterhand skett —- å ena sidan det gradvisa godtagandet av Svenska kyrkan som ett sär- skilt, vid sidan av staten stående trossamfund och å andra sidan parla- mentarismens genomförande med dess konsekvenser för konungens stats- rättsliga ställning kan den ifrågavarande uppfattningen anses i hög grad ha förlorat sitt reella underlag. I stället synes goda skäl kunna an- föras för den tolkningen av RF & 2 att stadgandet numera endast på visst sätt reglerar bekännelsekravet för konungen såsom statschef och att så- ledes trossamfundet Svenska kyrkans bekännelse icke regleras i detsamma.

Man synes beträffande det angivna tolkningsspörsmålet kunna argumen- tera utifrån de ändringar, som i samband med 1951 års religionsfrihetslag gjordes i fråga om RF 55 4 och 28. Ändringarna (se härom vidare nedan i kap. 2) innebar, såvitt nu är i fråga, att ett i RF ä 4 intaget behörighets— villkor för statsrådets ledamöter att vara av den rena evangeliska läran upphävdes; i stället infördes ett stadgande av innebörd att jävsbestämmel- sen i RF 5 28 — om förbud för befattningshavare, som ej tillhör Svenska kyrkan, att deltaga i avgörande av mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård m. m. —— såvitt rörde statsrådets ledamöter kom att gälla en- dast för föredraganden i kyrkliga ärenden. Det tidigare gällande behörig- hetsvillkoret torde få ses som ett uttryck för Svenska kyrkans ställning av statskyrka och som en följd av det för konungen uppställda bekännelse- kravet; en följd som framstod som naturligare allt eftersom den reella beslutanderätten i regeringsärenden kom att överflyttas från konungen till hans rådgivare, statsrådets ledamöter. Upphävandet av det konfessionella behörighetsvillkoret för dessa ledamöter anses i allmänhet icke ha föränd- rat Svenska kyrkans förhållande till staten. Detta oaktat ändringen ur viss synpunkt kan ses som ett uttryck för en sekularisering av statsverksam- heten och i sig innebar, att regeringsmakten totalt sett icke längre var kon- fessionellt bestämd vid utövandet av kyrkostyrelsen; det kvarstående be- kännelsekravet för konungen (RF 5 2) tjänar icke ensamt en sådan funk- tion. Ett upphävande jämväl av bekännelsekravet för konungen — något som liksom beträffande statsrådets ledamöter skulle kunna framstå som motiverat ur religionsfrihetssynpunkt — skulle uppenbarligen icke komma att få någon praktisk betydelse för kyrka-statrelationen i vårt land. Ej hel- ler ur principiella synpunkter synes en sådan ändring kunna komma att få några mera betydelsefulla konsekvenser. Förhandenvaron av ett statskyrko- system torde nämligen icke nödvändigtvis förutsätta att statschefen tillhör vederbörande statskyrka (jfr Finland, där något bekännelsekrav för presi- denten eller statsrådets ledamöter — ej är uppställt); en annan sak är —— såsom departementschefen uttalade i propositionen med förslag till religionsfrihetslag m.m. (prop. nr 100/1951, s. 77) — att det kan vara naturligt att konungen skall vara den främste ledamoten av den kyrka, till vilken folkets flertal ansluter sig. Argumenteringen synes leda fram till att

ett upphävande av RF & 2 kan äga rum utan att Svenska kyrkans karaktär av statskyrka därigenom rubbas. Att i stadgandet intolka en exklusiv be- stämning av kyrkans lära och bekännelse synes med hänsyn härtill ut— redningen icke rimligt; stadgandet torde i stället, såsom ovan berörts, böra anses äga den begränsade innebörden, att vad däri sägs om bekännelsens innehåll endast hänför sig till den bekännelse konungen skall omfatta. En sådan tolkning synes också bäst överensstämma med stadgandets orda- lydelse, efter vilken _— enligt RF 5 84 — grundlagarna skall i varje sär- skilt fall tillämpas. Enligt den här hävdade uppfattningen skulle trossam- fundet Svenska kyrkans lära och bekännelse i nuläget vara bestämd genom stadgandet i KL 1:1; ändringar i hänseendet skulle således icke kunna ske i annan ordning än den som innehålles i RF 5 87:2, således med kyrko— mötets samtycke.

Det bör framhållas att vad utredningen sålunda anfört om förhållandet mellan RF & 2 och KL 1:1 icke innefattar något ställningstagande till spörs— målet, huruvida genom senare regeringsformer det sistnämnda stadgandet ändrats i vad avser konkordieboken. Utredningen lämnar således öppen frågan om dennas förpliktande karaktär i nuläget. Som tidigare antytts saknar denna fråga intresse ur kyrka-statsynpunkt.

Avslutningsvis i detta sammanhang må beröras frågan om Iäroauktori- teten inom Svenska kyrkan, m.a.o. frågan på vem det ankommer att göra auktoritativa uttalanden om innehållet i kyrkans lära och bekännelse. I KL 24zl talas bl. a. om biskops plikt att — utöver att själv predika den rena läran >giva grann akt uppå, att de präster, som äro under deras vårdnad, i lika måtto Guds ord klart, rent och oförfalskat sina åhörare föreställa», samt att tillse, att »gudstjänsten så förrättas, som Guds ord bjuder och denna Vår förordning innehåller». I KL 24:2 ålägges biskoparna bl.a. att »hantera och avgöra» de »tvistiga saker, som till kyrkans dom egentligen höra och här ovan specificerade äro». Enighet torde råda därom att med dessa stadganden avsetts bl.a. att tillägga biskoparna, var och en inom sitt stift, behörighet att auktoritativt tolka och förklara bekännelsens innehåll. I den vidare syftande frågan —— vem som äger att göra för hela kyrkan auktoritativa uttalanden om bekännelsens innehåll har Sund- berg11 hävdat, att »de samlade episcopatet är den enda auktoritet, som en- ligt kyrkans lag och bekännelse äger behörighet därtill». Häremot kan stäl— las ett uttalande av hovrättspresidenten Elliot i ett av hovrätten för Västra Sverige handlagt mål mot församlingspräst, som vägrat förrätta vigsel av frånskild, nämligen att någon'kyrklig »myndighet med behörighet att en—

5 Uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift 1963, s. 1 ff. Angående biskopsmötets nuvarande ställning, se ovan 8. 90 ff. Tidigare i betänkandet (s. 286) har jämväl redovisats den s.k. kyrkoorganisationskommitténs förslag om biskopsmötet som den högsta läro— auktoriteten i en fri kyrka.

hetligt för hela riket uttala sig om lära och bekännelse icke finns»! Slut- ligen må anföras ett uttalande av Ahrén (a. a. s. 76), att »kyrkomötet fun- gerar —— — —— som kyrkans egentliga representation, och har som sådan re- ell möjlighet att göra sin mening gällande på exempelvis bekännelsens om- råde». Som uttryck för »en annan uppfattning av kyrkomötets kompetens på lärans och bekännelsens område» hänvisar Ahrén därvid till bl. a. Sund- bergs ovanstående uttalande.

De i praktiken förekommande fall, då frågan om tolkning av Svenska kyrkans bekännelse aktualiseras, torde kunna sammanföras i tre grupper.

En första grupp representeras av de fall, då ett lagförslag framlägges för kyrkomötet och fråga uppkommer huruvida förslaget i något avseende innehållsmässigt strider mot bekännelsen. Denna grupp kan exemplifieras med det år 1958 slutligt antagna lagförslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Under kyrkomötets debatt i anledning av förslaget häv- dades av många talare att den föreslagna ordningen stod i strid med be- kännelsen, medan andra gjorde gällande motsatsen. En situation, vari en tolkning av bekännelsen framstod som påkallad, hade alltså uppkommit. En särskild ordning för en auktoritativ tolkning ifrågasattes icke och hade ej kunnat ske inom ramen för kyrkomötets arbetsformer. Det synes mot bakgrund av det anförda kunna hävdas, att i nu avsedda lagstiftningsfall utrymme ej finns för någon särskild läroauktoritet; för kyrkomötets ställ— ningstagande har den uppfattning som biskoparna — måhända samstäm- migt _— må hysa i fråga om lagförslagets överensstämmelse med bekän- nelsen, formellt sett icke större betydelse än andra kyrkomötesledamöters. Huruvida kyrkomötets ställningstagande till lagförslaget om kvinnliga präs- ter bör vara att fatta så, att kyrkomötet därmed auktoritativt — således på ett för kyrkan och befattningshavare inom denna bindande sätt — tol- kat bekännelsens innehåll i det omstridda hänseendet, synes tveksamt.8 Väl kan med Ahrén (a. a. s. 147) konstateras, att i samband med kvinno- prästfrågans legala lösning »kyrkomötets betydelse på bekännelsens om- råde» kom att klart framgå ävensom att »den av kyrkomötets majoritet omfattade synen på bibeln och bekännelsen» fick sitt utslag i konkreta åtgärder på kyrkolagens område. Alltfort står emellertid frågan öppen, huruvida en biskop, som utifrån sin tolkning av bekännelsen i ett konkret fall vägrade prästviga en kvinna inom stiftet, därigenom skulle anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Endast om så vore fallet torde man kunna tillerkänna kyrkomötets ställningstagande karaktär av auktoritativ bekän- nelsetolkning.”

7 Särskilt yttrande av presidenten Elliot, se J0:s ämbetsberättelse till 1953 års riksdag, s. 19. Jfr utredningens betänkande om Religionsfrihet (SOU 196-1:13), s. 184 ff. 5 Det bör anmärkas att majoriteten inom särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte, vars betänkande låg till grund för kyrkomötets ställningstagande, icke uppfattade spörs- målet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst som en bekännelsefråga utan som en fråga om kyrklig ordning.

320 Till en andra grupp är att hänföra fall, då fråga är om skyldighet för prästerlig befattningshavare, som övergivit kyrkans lära, att —— jämlikt lagen den 30 juni 1948 om tillägg till kyrkolagen avgå från sin befatt- ning. Beslutanderätten i dessa ärenden tillkommer domkapitlet och — i

sista instans — regeringsrätten.”

Den tredje gruppen slutligen omfattar fall, då fråga är om prästs åsido- sättande av tjänsteplikt. En tolkning av bekännelsens innehåll kan ak- tualiseras antingen på det sätt att ett påtalat förfarande påstås stå i strid med bekännelsen eller på det sätt, att präst som anklagas för att han åsido— satt en i borgerlig lag uppställd tjänsteplikt, till sitt fredande åberopar att hans förfarande är i överensstämmelse med bekännelsen. Såvitt angår sist angivna fall må erinras om förekomma åtal mot församlingspräst för väg— ran att förrätta vigsel av frånskilda. I de med den tredje gruppen avsedda fallen kan ifrågakomma disciplinärt förfarande jämlikt domkapitelslagen eller —— vid brott av svårare beskaffenhet —— handläggning vid allmän dom- stol.

Såvitt angår fall, hänförliga till den andra eller den tredje gruppen, upp- kommer frågan om omfattningen av respektive beslutande myndighets prövningsrätt. Helt klart är att behörighet att pröva om ett visst förfaran- de står i överensstämmelse med bekännelsen eller icke tillkommer myn— digheten. Innan denna prövning kan verkställas måste emellertid faststäl- las vad som i det aktuella hänseendet är bekännelsens innehåll. Två möjlig- heter är härvidlag tänkbara. Den ena kan anses ha kommit till uttryck i presidenten Elliots förut omnämnda särskilda yttrande. I det ifrågavarande målet åberopade den åtalade prästen till sitt försvar att hans vigselvägran stod i överensstämmelse med Svenska kyrkans bekännelse, vilken han för- pliktat sig att efterkomma. Elliot framhöll i anslutning härtill bl. a., att vad som utgjorde kyrkans lära och bekännelse icke kunde tillkomma dom- stolen att avgöra; en sådan tolkning måste, med stöd av KL 24:1 och 2, anses ankomma på biskoparna, var för sitt stift. Av detta uttalande synes följa, att domstol — och naturligen andra i detta sammanhang ifrågakom- mande myndigheter — vid avgörandet av mål eller ärende, vari bekännel— sens innehåll är kontroversiellt, skulle anses vara bunden av den tolkning

9 I det ovan omförmälda målet från hovrätten för Västra Sverige, vilket avsåg åtal mot präst för vägran att viga frånskild, synes domstolens majoritet ha varit benägen att tillägga ett av kyrkomötet gjort ställningstagande på bekännelsens område auktoritativ karaktär. Mot bakgrund av en redogörelse för vad i fråga om prästs vigselskyldighet förekommit vid olika kyrkomöten uttalade hovrättens majoritet, att »det lagstiftande kyrkliga organet godtagit att det i enlighet med vad Kungl. Maj :t och riksdagen för sin del beslutat skall åligga präst i församling, av vilken endera av de trolovade är medlem, att utan rätt till prövning av förekomsten av andra vigselhinder än de som uttryckligen angivits i giftermålsbalken förrätta kyrklig vigsel». Av den tilltalade gjord invändning att han på grund av kyrkans bekännelse varit förhindrad att i det aktuella fallet förrätta vigsel ansågs därför sakna grund. 10 Angående hithörande frågor, se utredningens betänkande om Lagstiftning -—— Rätt- skipning (SOU 1965: 70), s. 190 ff., där bl.a. återgivits av vederbörande departements- chef anförda skäl för ordningen med regeringsrätten som besvärsinstans.

vederbörande biskop i hänseendet framlägger. Den andra möjligheten är att domstol (motsvarande) skulle äga att självständigt pröva, icke endast huruvida visst förfarande står i överensstämmelse med bekännelsen eller icke, utan även bekännelsens innehåll i det aktuella hänseendet; vad bisko— pen må ha uttalat därom får således karaktär endast av ett sakkunnigytt- rande. Att vid prövningen uttalanden eller ståndpunktstaganden av kyrko- mötet på ett för mötets utgång avgörande sätt kan komma in ibilden, fram— går av det tidigare berörda hovrättsfallet (se ovan not 9). För angivna vid- sträcktare prövningsrätt skulle bl.a. kunna anses tala, att i nu avsedda mål och ärenden tolkningen av bekännelsens innehåll ofta är en huvud— fråga och det målet eller ärendet realiter rör. Det bör med avseende å den sist behandlade möjligheten framhållas, att en av domstol (motsvarande) gjord förklaring av bekännelsens innehåll i visst avseende icke nödvändigt- vis får bindande verkan utöver det mål eller ärende, vari förklaringen givits. Än vidare må anmärkas, att —— när fråga är om samfund med en mera fixe- rad bekännelse —— domstol kan tänkas få taga ståndpunkt till innehållet i även ett frikyrkosamfunds bekännelse. Så är t. ex. fallet om en pastor skilts från sin anställning under åberopande av att han i något avseende förfarit på sätt, som icke står i överensstämmelse med samfundets bekän- nelse. _ Utredningen är icke beredd att taga ställning till vilken av de båda här ovan angivna möjligheterna, som kan anses uttrycka svensk rätts ståndpunkt i fråga om ordningen för fastställandet av bekännelsens inne- håll i mål eller ärende, vari detta påkallas.

Sammanfattningsvis kan beträffande frågan om läroauktoriteten inom Svenska kyrkan anföras, att betydande svårigheter är förenade med att ge ett entydigt svar i hänseendet. Den i sammanhanget aktuella problemati- kenll har här endast kunnat antydas. Klart synes vara att genom 1686 års KL biskoparna, var för sitt stift, givits den högsta läroauktoriteten även— som att detta förhållande alltjämt som princip erkännes. Frågan i vad mån olika efter hand skedda förändringar på skilda områden —— härvidlag är att nämna kyrkomötets inrättande som ett representativt organ för Svens- ka kyrkan och dess tilläggande av lagstiftningsbefogenheter samt det grad- visa upphävandet av kyrkans domsrätt _ varit ägnade att minska denna princips reella innebörd är emellertid, såsom av det föregående har fram- gått, oklar.

Förhållandena i våra nordiska grannländer Den evangelisk-lutherska kyrkans i Finland bekännelse finns intagen i 1 5 av 1964 års kyrkolag. I stadgandet förklaras kyrkan bekänna sig till »den kristliga tro, som grundad i Guds heliga ord, det Gamla och Nya tes—

11 Närmare härom, se anförda uppsats av Sundberg i Förvaltningsrättslig tidskrift 1963.

tamentets profetiska och apostoliska skrifter, är uttalad i den äldsta kyr- kans tre huvudsymboler samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och övriga den lutherska kyrkans i den så kallade Konkordieboken upp— tagna hekännelseskrifter». Något särskilt konfessionellt kvalifikationskrav för landets statschef, presidenten, har icke uppställts.

Beträffande förfarandet vid stiftande av kyrkolag må hänvisas till utred- ningens tidigare betänkande om lagstiftning m.m. (SOU 1965:70, Bilaga 3). Förfarandet innebär i princip att initiativrätten i kyrkolagsärenden till- kommer kyrkomötet ensamt. Presidenten och riksdagen har endast veto— rätt; deras befogenhet består i att antingen oförändrat antaga kyrkomötets förslag eller helt förkasta detsamma.

I Danmark är enligt grundlagen av år 1953 den evangelisk—lutherska kyr- kan den danska folkkyrkan och understödes som sådan av staten (4 5). I 65 stadgas, att konungen skall tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan.

Något närmare angivande av bekännelsen återfinns ej i grundlagen utan i »Kong Christian den femtes Danske Lov» av år 1683. ] dennas andra bok, första kapitlet, förklaras den religion, som skall »i Kongens Riger og Lande alleene tillstaedis», vara den som överensstämmer med den heliga skrift, de apostoliska, nicaenska och athanasianska symbolerna, den oförändrade augshurgska bekännelsen samt Luthers lilla katekes.

Några speciella statsrättsliga regler finns ej rörande lagstiftning och för- valtning på det kyrkliga området, och organ, motsvarande det svenska kyrkomötet, saknas. Ändring av bekännelsen kan förty ske genom for— mellt ensidig statlig lagstiftning.

Enligt den gällande grundlagen av år 1814 skall i Norge den evangelisk— lutherska religionen förbli statens offentliga religion (& 2). I grundlagen finns jämväl stadgat att konungen skall bekänna sig till den offentliga re— ligionen samt »haandhaeve og beskytte denne».

Angivandetav bekännelsens innehåll återfinns i »Kong Christian den fem— tis Norske Lov» av år 1687. Det ifrågavarande stadgandet överensstämmer i sin ordalydelse med motsvarande stadgande i den Danske Lov av år 1683 (se ovan).

På samma sätt som är fallet i Danmark kan ändring av bekännelse och bekännelseskrifter ske genom formellt ensidig statlig lagstiftning (kyrko- möte, eller motsvarighet därtill, saknas).

Frågan om läroauktoriteten inom den norska statskyrkan har varit före- mål för en ingående debatt i samband med den s.k. helvetesstriden. An— gående denna debatt må hänvisas till Stat och kyrka i skilda länder, del 3, s. 95 ff.

323 B. Utredningen A-läget

I det av utredningen hypotetiskt uppställda A-läget synes några reformer rörande bestämmanderättens utövande i fråga om lära och bekännelseskrif- ter ej aktualiseras; detta under förutsättning att kyrkolag bibehålles som ett särskilt lagbegrepp med kyrkomötet såsom medbestämmande i lagstift— ningsprocessen. Med utgångspunkt från den tolkning av förhållandet mel- lan KL 1:1 och RF & 2 — att således sistnämnda stadgande hänför sig en- dast till den bekännelse konungen skall omfatta —— som utredningen tidi- gare angivit och är benägen ansluta sig till, faller frågan om kyrkans lära och bekännelse inom kyrkolagsområdet (RF 5 87:2). Även om såsom utredningen närmare berört i sitt betänkande om lagstiftningen (SOU 1965:70) —— i ett A-läge kan ifrågakomma att införa nya former för bestämmanderättens utövande i kyrkliga angelägenheter (en ordning med Kungl. Maj :t och kyrkomötet som de bestämmande organen eller en ordning med kyrkomötet som ensamt bestämmande), synes sådana för kyrkans verk- samhet grundläggande spörsmål, varom här är fråga (grundbekännelse och bekännelseurkunder), böra regleras i den för kyrkolag stadgade ord— ningen.

Skulle —— såsom författningsutredningen förutsatt jämväl för det fall det pågående utredningsarbetet rörande förhållandet mellan staten och kyrkan skulle resultera i ett fortsatt statskyrkosystem — kyrkomötets med— bestämmanderätt vid stiftande av kyrkolag upphöra, kommer frågan i ett annat läge. Som kyrka-statutredningen utvecklat i sitt ovan omnämnda betänkande synes det utredningen antagligt att ett upphävande av kyrkomö- tets nuvarande medbestämmanderätt vid stiftande av kyrkolag kombineras med införandet av någon av de ovan berörda nya formerna för bestämman- derättens utövande, naturligen ordningen med kyrkomötesbestämmelser. Det synes i denna situation naturligt att regleringen av bekännelsefrågor- na, däribland angivandet av bekännelseurkunderna, förklaras ankomma på kyrkomötet ensamt. Dock kan med beaktande av kyrkans karaktär av statskyrka någon form av stadfästande från riksdagens sida över- vagas.

Frågan om det i ”RF 5 2 intagna bekännelsekravet för konungen må slut- ligen något uppmärksammas. Som utredningen tidigare framhållit synes ett upphävande av stadgandet kunna äga rum utan att Svenska kyrkans ka- raktär av statskyrka därigenom rubbas. Huruvida i ett A-läge frågan om bestämmelsens upphävande bör aktualiseras torde böra bedömas utifrån även andra aspekter än den om Svenska kyrkans bekännelse. Under alla omständigheter kan det — med hänvisning till den tidigare redovisade de- batten om förhållandet mellan KL 1:1 och RF & 2 — ifrågasättas en sådan ändring av RF & 2 att stadgandet endast kommer att ange att konungen

skall vara av den rena evangeliska läran (eller eventuellt att konungen skall tillhöra Svenska kyrkan) .12

B-, C- och D-lägena

Några skäl för att staten i ett läge med ett upphävt organisatoriskt sam- band mellan stat och kyrka skulle ingripa reglerande i frågor som här avhandlas, torde svårligen kunna andragas. Som i utredningens betänkande om lagstiftning (se ovan) angivits skulle möjligen den synpunkten kunna göras gällande, att staten förutsatt att kyrkan på grund av sitt medlems- antal var att betrakta som ett mera betydelsefullt inslag i samhällslivet _ hade intresse av att några mera väsentliga förändringar av kyrkans nu- varande karaktär av evangelisk-luthersk icke ägde rum. För att tillgodose ett sådant intresse skulle ifrågakomma att i lag uppställa krav på att kyrkans religiösa verksamhet skulle grundas på den evangelisk-lutherska läran. Där- igenom skulle man avse att hindra att kyrkan beslutade övergå till annan bekännelse, t. ex. den katolska. En dylik lagreglering är emellertid ej för- enlig med religionsfrihetens principer. Vidare måste beaktas att en övergång till annan bekännelse måste förutsätta en allmänt ändrad uppfattning bland kyrkans medlemmar och att staten (eller rättare statens övriga medborga- re) ej kan ha någon anledning att motsätta sig genomförandet av en sådan åsiktsförändring.

Kap. 2. Bekännelsekravet för innehavare av ämbeten och tjänster

A. Gällande rätt, m.m.

Olika konfessionella behörighetsbestämmelser

Som berörts i föregående kapitel finns ett bekännelsekrav för konungen uppställt i RF & 2. I successionsordningen (SO) & 4 finns ett motsvarande krav angivet beträffande »prinsar av det kungl. huset», vilka skall >>upp- födas» i den »rena evangeliska läran». Härutöver finns numera ett direkt bekännelsekrav uppställt allenast beträffande prästerlig befattning inom Svenska kyrkan; till innehavare av sådan befattning må — enligt RF & 28 _— endast den utnämnas som »bekänner kyrkans lära». I RF 5 28 upp- tages ett par ytterligare bestämmelser vilka även om de icke direkt ut-

12 Författningsutredningens ställningstagande i hänseendet må anges. Liksom gäller beträffande andra i 1809 års RF intagna bestämmelser rörande Svenska kyrkan har nu ifrågavarande stadgande hänförts till FRFzs övergångsbestämmelser. I 2 & sista punkten av övergångsbestämmelserna stadgas sålunda: »Genom denna regeringsform göres ej änd- ring i vad hittills gällt enligt 2 5 1809 års regeringsform.» Något särskilt kommenterande uttalande härtill gör författningsntredningen icke.

trycker ett bekännelsekrav synes böra behandlas i förevarande sam- manhang. Utredningen åsyftar dels bestämmelsen att vid utnämning av in- nehavare av sådan (annan än prästerlig) befattning, som medför skyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, den hänsyn skall tagas till de sökandes trosåskådning, som därav må påkallas, dels bestämmelsen att befattningshavare, som ej tillhör Svenska kyrkan, ej må deltaga i av- görande av mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller reli- gionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsan— svar inom kyrkan; dock att i fråga om statsrådets ledamöter sådant hinder ej skall gälla för annan än föredraganden. Närmast kommer att bl.a. redo- visas de överväganden som ligger bakom angivna bestämmelser av konfes- sionell behörighetskaraktär. Någon behandling — utöver den som skett i kap. 1 ovan _ av det i RF & 2 stadgade bekännelsekravet för konungen (och den till detta stadgande anknytande bestämmelsen i SO 5 4) synes dock icke erforderlig.

Prästerliga befattningshavare

Att ett konfessionellt behörighetsvillkor måste finnas beträffande prästerlig befattningshavare är självfallet och ifrågasattes icke heller i samband med tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag och därmed sammanhängande ändringar i RF. I RF 5 28 i dess lydelse före den 22 april 1953 uttrycktes bekännelsekravet så, att till prästerligt ämbete endast den kunde utnämnas, som bekände den rena evangeliska läran. Dissenterlagskommittén föreslog ingen ändring härutinnan. Propositionen (nr 100/1951), vars förslag i denna del oförändrat antogs av riksdagen, innefattade följande formulering av stadgandet i fråga: »Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan må ej annan utnämnas än den som bekänner kyrkans lära.» Någon särskild mo- tivering till omformuleringen angavs icke. Departementschefen uttalade i sammanhanget endast, att Svenska kyrkans prästerskap »självfallet måste både tillhöra kyrkan och bekänna dess lära». Det torde finnas anledning förmoda att den gjorda omformuleringen betingades av en önskan att vinna överensstämmelse mellan ifrågavarande behörighetsvillkor och den i lag den 30 juni 1948 om tillägg till kyrkolagen stadgade skyldigheten för präs— terlig befattningshavare att avgå från befattningen, därest han överger kyrkans lära.

Rörande innebörden av det uppställda bekännelsekravet uttalas i Malm- grens Sveriges grundlagar (1966, s. 40) följande: »Som oeftergivligt villkor för att kunna anses bekänna kyrkans lära fordras att tillhöra svenska kyr- kan eller, om det gäller utländsk man, som ifrågasättes till svenskt äm— bete, annat evangeliskt-lutherskt trossamfund. En person som ansluter sig till den evangeliskt-lutherska åskådningen men formellt tillhör ett tros- samfund med annan bekännelse, fyller icke kompetensvillkoret. Stadgandet

får emellertid icke fattas så, som om bekännelsefrågan ovillkorligen måste anses avgjord genom uppvisande av medlemskap. Därför har också K. M:t ansett sig oförhindrad att för kompetens till prästerliga tjänster fordra intyg av vederbörande domkapitel om sökandens *lära och leverne* (se K. M:ts stadga om prästval d. 23/5 1958 9 5).» I nämnda författningsstad- gande föreskrivs, att vid ansökan till ordinarie församlingsprästtjänst skall fogas styrkt meritförteckning samt, om ansökningen inges till domkapitlet i stift, vari sökanden ej redan är verksam, betyg över hans lära och leverne, utfärdat av domkapitlet i det stift, vari sökanden är verksam, eller, om han är verksam utom riket, av domkapitlet i Uppsala.

Det kan i anslutning till denna behandling av för prästerlig befattnings- havare gällande konfessionellt behörighetsvillkor finnas anledning erinra därom, att villkor av sådan art icke finns beträffande andra i Svenska kyr- kans gudstjänster medverkande befattningshavare (t.ex. kyrkomusiker).

Kristendomslärare

Efter ändringar i RF åren 1863 och 1870 hade hithörande delar av 'RF 5 28 följande lydelse: »Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran.»

Till motivering av bestämmelsen anförde konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag, att »det vore av sig självt tydligt» att icke åt främmande tros— bekännare kunde lämnas tillträde till befattningar av ifrågavarande slag.

Vid 1918 års riksdag yrkades i en motion (11:306 av herr Engberg) att konfessionstvånget skulle upphävas för lärare i kristendom och teologisk vetenskap. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 7) ansåg, att en ändring av ifrågavarande stadgande var önskvärd men att i ett sammanhang borde prövas spörsmålet, i vilken utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran kunde bortfalla för de ämbeten och tjänster, som om- nämndes i RF 55 4 och 28. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte anhålla om utredning. Andra kammaren biföll utskottets hemställan, me- dan första kammaren avslog densamma. Frågan hade alltså fallit.

1925 års religionsfrihetssakkunniga dryftade i sitt år 1927 avgivna be— tänkande med förslag angående vidgad rätt till utträde ur Svenska kyrkan ingående de skäl som talade för och emot konfessionsbandets vidmakthål- lande för kristendomslärare (SOU 1927:13 s. 157 ff.) De sakkunniga sökte finna en framkomlig linje, som kunde undanröja hindret för eljest kvali- ficerade lärare, som ej tillhörde Svenska kyrkan, att bekläda ifrågavarande tjänster men på samma gång tillgodose de krav på garantier för under- visningen, som syntes grundade på verkliga sakskäl. De sakkunniga bygg— de härutinnan på sitt förslag rörande principerna för barns befrielse från

kristendomsundervisningen i allmän skola13 och ansåg, att tillträde till kris- tendomslärartjänst icke på konfessionella grunder borde förmenas andra än dem som tillhörde samfund, vilka var så skiljaktiga från Svenska kyr- kan att de ansett sig böra begära och jämväl erhållit tillstånd att i skolor- nas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. — Religionsfrihetssak- kunnigas förslag ledde ej till lagstiftning.

I sitt år 1949 framlagda betänkande anslöt sig dissenterlagslcommittén i huvudsak till de allmänna synpunkter, som religionsfrihetssakkunniga an- fört som motivering till sitt förslag i nu ifrågavarande hänseenden. De in— vändningar, som kunde göras mot det fulla förverkligandet av berättigade religionsfrihetskrav på detta område, måste enligt kommittén vara moti- verade av kristendomsundervisningens karaktär och alltså sakligt grun- dade. Just ur sakliga synpunkter ansåg kommittén det nödvändigt att be— stämda föreskrifter gavs för att förhindra att kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna lämnades åt lärare, vilka anslutit sig till en åskåd— ning som väsentligt avvek från grunderna för skolornas kristendomsunder- visning.

Kommittén ansåg sig emellertid böra något modifiera religionsfrihetssak- kunnigas förslag. Enligt kommitténs mening var nämligen den önskade garantien beträffande kristendomsundervisningen tämligen bristfällig, där— est hinder för anställning såsom lärare med undervisning i kristendom skulle finnas endast för medlemmar av trossamfund, som erhållit rätt att i skolornas ställe ombesörja religionsundervisning. Kommittén ansåg, att det kunde komma att finnas trossamfund, vilka ej hade sådan rätt men ändock i fråga om trosåskådning och moraluppfattning väsentligt skilde sig från grunderna för de allmänna skolornas kristendonisundervisning i minst lika hög grad som de trossamfund, vilka erhållit dylik rätt. Då fritt utträde ur Svenska kyrkan medgavs, skulle frågan om behörighet för dem, som ej tillhörde något trossamfund, att söka och inneha ifrågavarande lärartjänster också komma att aktualiseras. Kommittén uttalade vi— dare, att man ofta hade skäl antaga, att den, som utträdde ur Svenska kyr- kan utan att inträda i ett närstående trossamfund, i fråga om religions- åskådning intog en ståndpunkt, som väsentligt avvek från grunderna för skolornas religionsundervisning. Enligt kommittén kunde med skäl ifråga-' sättas om en konfessionslös lärare själv skulle vilja eller i regel var lämpad att undervisa i kristendom på det sätt somvgällande föreskrifter förutsatte. Bortsett härifrån skulle, ansåg kommittén, konfessionslösa kristendoms- lärare sannolikt väcka en, måhända stundom omotiverad, misstro i breda befolkningslager och rubba det lugn, som var en förutsättning för skolornas arbete.

Eftersom kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna skulle be-

13 Rörande detta förslag, se SOU 1964:30, s. 34.

drivas med objektivitet och saklighet, bygga på vissa bestämt angivna grun- der och ha en religiöst och moraliskt fostrande syftning, var det enligt kom- mitténs uppfattning rimligt, att detta förhållande fick inverka på behörig- hetsvillkoren. Därigenom vanns en korrespondens mellan kristendomsun- dervisningens i kursplaner och på annat sätt angivna mål samt föreskrif— terna i grundlag och skolstadgor. Då regeringsformens stadgande att kris- tendomslärare skulle bekänna den rena evangeliska läran i praxis ansetts vara uppfyllt genom medlemskap i Svenska kyrkan, ansåg kommittén mo— tiverat att grunda behörigheten på samfundstillhörighet. Enligt kommit- téns uppfattning borde föreskrivas, att lärartjänst i allmän skola, med vi]— ken tjänst var förenat åliggande att undervisa i kristendom, kunde inne— havas endast av den som var medlem av Svenska kyrkan eller annat tros- samfund, som hade en från grunderna för denna undervisning ej väsent- ligt avvikande trosåskådning.

I flertalet remissyttranden över dissenterlagskommitténs betänkande till- styrktes eller lämnades utan erinran kommitténs förslag att behörighet att undervisa i kristendom i de allmänna skolorna skulle tillkomma icke endast medlem av Svenska kyrkan utan även medlem av trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna icke väsentligt avvikande trosåskådning. Statskontoret framhöll dock att, enär kristendomsundervisningens konfessionella karaktär borde bringas att helt upphöra, icke några som helst konfessionsvillkor borde uppställas för kristendomslärare. Skolöverstyrelsen ansåg det nödvändigt att förhind— ra, att kristendomsundervisningen handhades av lärare, som anslutit sig till en åskådning, vilken väsentligen avvek från grunderna för undervis- ningen i de allmänna skolorna. Enligt överstyrelsen väckte nämligen er- farenheten från andra länder farhågor att möjlighet till konfessionell pro- paganda skulle kunna öppnas genom att man borttog alla krav på sam- fundstillhörighet.

I propositionen med förslag till religionsfrihetslag m.m. framhöll chefen för justitiedepartementet (prop. s. 78), att kursplaner och anvisningar samt kontroll över undervisningen och däri använda läroböcker tjänade såsom garantier för att undervisningen bedrevs på det sätt som var åsyftat. Ehuru man enligt departementschefens uppfattning kunde utgå från att även utan särskilda bestämmelser, som begränsade behörigheten att un- dervisa i kristendom, denna undervisning i allmänhet kom att bedrivas en- dast av personer, som hade en positiv inställning till sitt undervisnings— ämne, ansåg departementschefen särskilda behörighetsvillkor kunna vara av värde i vissa situationer. På grund av kristendomsundervisningens sär— skilda karaktär borde vid tillsättning av lärare, som skulle meddela så— dan undervisning, tillses att läraren icke hade en uppfattning som stred mot en evangelisk åskådning. Härvid kunde den som var medlem av Svens- ka kyrkan antagas fylla detta krav. Sökande som icke tillhörde Svenska

kyrkan borde kunna såsom bevis om sin inställning åberopa medlemskap i frikyrkosamfund. Däremot ansåg departementschefen i likhet med 1925 års religionsfrihetssakkunniga, att sådant medlemskap icke kunde göras till en ovillkorlig förutsättning för rätten att inneha tjänsten. Det måste därför föreligga också en möjlighet att på annat sätt styrka att läraren fyllde an- givna krav i fråga om sin åskådning.

Departementschefen ansåg det vara nödvändigt såväl att i grundlagen angiva den allmänna pricip, som skulle gälla på detta område, som att i annan författning närmare utveckla hur denna princip skulle tillämpas. Därför föreslogs, att i RF 5 28 skulle, såsom ett undantag från den eljest gällande principen om förtjänst och skicklighet såsom enda befordrings- grunder, angivas att vid utnämning till befattning, varmed följde skyldig- het att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skulle tagas »den hänsyn till de sökandes trosåskådning, som därav påkallas». Vidare fö— reslogs, att i särskilda tillämpningsföreskrifter skulle genom en uppräkning angivas vilka religiösa samfund som hade sådan karaktär, att deras med- lemmar kunde anses fylla det konfessionella krav som borde ställas på ifrågavarande lärartjänster. Sökande till sådan tjänst skulle emellertid ha möjlighet att även på annat sätt än genom att visa medlemskap i Svenska kyrkan eller i sådant samfund styrka att han icke hade en mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande åskådning. Detta skulle enligt departe- mentschefen lämpligen få ske sålunda, att han i samband med sin anställ— ning avgav en skriftlig förklaring därom.

När propositionen förelades 1951 års riksdag, rönte de av departements- chefen föreslagna konfessionella behörighetsvillkoren för kristendoms- lärare kritik i flera motioner. I några motioner (II: 487 av herr Larsson i Stockholm, 11:488 av herr Lundberg och II: 493 av herr Edberg m.fl.) yrkades sålunda, att konfessionella krav icke skulle uppställas. Motio— närerna åberopade bl.a., att enligt de riktlinjer, som uppdragits i den av 1950 års riksdag behandlade skolpropositionen, kristendomsundervisning- en skulle vara objektiv.

Det särskilda utskott, som behandlade propositionen och de i anledning av denna väckta motionerna, uttalade (utlåtande nr 1, s. 64 ff.), att såväl principiella som praktiska betänkligheter kunde framföras mot förslaget till föreskrifter om hur sökande till lärartjänst, som medförde skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, ägde styrka sin behörighet. Utskottet fann sig böra avstyrka tillämpningsföreskrifterna och i stället söka sig fram på andra vägar för att skingra de farhågor, som inom utskottet yppat sig, att det föreliggande lagstiftningskomplexet skulle komma att inom vis- sa kretsar framkalla den föreställningen, att kristendomsundervisningen i skolorna kom att bedrivas på ett sätt som icke motsvarade statsmakternas genom principbeslutet rörande skolreformen uttryckta Vilja. Som den grund— läggande garantien i detta hänseende betraktade utskottet den av 1950 års

330 riksdag intagna ståndpunkten till kristendomsundervisningens syfte och utformning. Lärarutbildning, undervisningsplan och kontroll över under- visningens behöriga skötsel utgjorde de naturliga och ändamålsenliga med- len för att få riksdagens principiella inställning respekterad. Utskottet fram- höll, att religionsfrihetslagen ingalunda gav lärare någon personlig dispens- rätt beträffande hans skyldighet att undervisa enligt undervisningsplan och i dess anda. Utskottet ansåg, att de elever, som förberedde sig för lärarens gärning, borde vid lämplig tidpunkt före avgången från läroanstalten er- hålla en allvarlig erinran att de genom att taga anställning som lärare med undervisningsskyldighet i kristendomskunskap förpliktade sig att lojalt följa gällande undervisningsplan. Vad utskottet sålunda anförde hade av— seende å lärare som icke utnämndes av Kungl. Maj:t. Beträffande lärare som utnämndes av Kungl. Maj:t ansåg utskottet, att själva grundlagsbudet i dess föreslagna lydelse gav erforderlig vägledning. För att framhäva att den hänsyn till trosåskådning, varom talades i grundlagsstadgandet, var avsedd att vara graderad allt efter befattningens art, förordade utskottet, och det i propositionen använda uttrycket »som därav påkallas» ändrades till »som därav må påkallas».

Utskottets utlåtande var, såvitt det avsåg lärarna vid skolorna, enhälligt. I kamrarna förekom icke någon egentlig debatt i denna fråga, och utskottets förslag till ändrad lydelse av RF & 28 antogs såsom vilande för vidare grund- lagsenlig behandling. Förslaget antogs slutgiltigt av 1953 års riksdag.

Den nya lydelsen av RF 5 28 i vad angår kristendomslärare föranledde ändringar i olika förordningar på skolväsendets område. Så t. ex upphäv- des en i 1933 års förnyade stadga för rikets allmänna läroverk intagen fö- reskrift att sökande till lektors- och adjunktstjänst skulle, därest tjänsten omfattade undervisning i kristendomskunskap, bekänna sig till den rena evangeliska läran (SFS 139/1953). Likaså upphävdes i 1921 års förnyade stadga angående folkundervisningen i riket bestämmelsen att folkskollärare skulle vara medlem av Svenska kyrkan (SFS 145/1953). I 1937 års stadga för folkskoleseminarierna och 1938 års stadga för smäskoleseminarierna intogs i enlighet med särskilda utskottets vid 1951 års riksdag ovan återgivna rekommendation därom en föreskrift att rektor vid lämplig tidpunkt före examen skulle hos de avgående eleverna inskärpa deras plikt att lojalt följa gällande undervisningsplan och att icke minst i fråga om undervisningen i kristendomskunskap iakttaga varsamhet, allvar och tole— rans i överensstämmelse med den_för ämnet givna målsättningen.u Sam- tidigt upphävdes i stadgorna förekommande bestämmelser att sökande till lektors- och adjunktstjänst skulle, därest tjänsten omfattade ämnet kris— tendomskunskap, vara medlem av Svenska kyrkan (SFS 143 och 144/1953).

Några förslag om ändring av vad gäller i fråga om kristendomslärares

14 Föreskriften finns numera intagen i 82 5 i 1958 års stadga för folkskoleseminarierna (SFS 427/1958).

ställning i konfessionellt avseende har icke framförts i riksdag eller kyrko- möte.

Lärare vid teologisk fakultet

Frågor, som sammanhänger med teologiska universitetslärares ställning i konfessionellt avseende har tidigare berörts i utredningens betänkande om de teologiska fakulteterna (SOU 1967: 17), vartill i detta sammanhang hänvisas.

Nuvarande lydelse av RF & 28 likställer befattningar som medför åliggan— de att undervisa i kristendomskunskap och i teologisk vetenskap; vid ut- nämning till sådan befattning skall konungen taga den hänsyn till de sö- kandes trosåskådning, som därav må påkallas.

Före de år 1953 slutligt antagna ändringarna i RF & 28 gällde i hän- seendet ett direkt bekännelsekrav. Till tjänst, varmed var förenat ålig- gande att meddela undervisning i teologisk vetenskap, kunde sålunda endast den utnämnas som bekände den rena evangeliska läran.

Beträffande vad konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag uttalade an- gående det konfessionella behörighetsvillkoret för nu ifrågavarande tjäns- ter samt samma frågas behandling vid 1918 års riksdag, hänvisas till vad ovan (s. 326) anförts.

Religionsfrihetssakkunniga föreslog i fråga om lärarbefattningarna vid de teologiska fakulteterna, att till sådan befattning icke skulle kunna ut- nämnas annan än medlem av Svenska kyrkan. Som skäl härför anförde de sakkunniga bl. a., att det _ så länge staten upprätthöll en statskyrka och sörjde för en religionsförkunnelse i evangelisk-luthersk anda — syntes följdriktigt att kräva att de, som hade att utbilda denna kyrkas tjänare, var anslutna till samma kyrka; religionsfrihetskravet kunde sålunda rimligtvis icke innebära rätt för envar att oberoende av kyrkotillhörighet få handha ut- bildningen av Svenska kyrkans prästerskap. En förändring av bestämmel- serna rörande de teologie professorernas ställning till Svenska kyrkan skulle, enligt de sakkunnigas mening, sannolikt få till följd, att från kyr— kan krav restes antingen på upprättande av prästseminarier utanför univer- siteten eller på inrättande av en konfessionell teologisk fakultet vid sidan av den konfessionslösa. En sådan konsekvens syntes varken från allmän kulturell eller från statlig synpunkt vara önskvärd.

Dissenterlagskommittén framhöll, att konfessionella behörighetsvillkor för de teologiska fakulteternas professorer icke var motiverade av den forsk- ning dessa bedrev men väl av den undervisning de hade att meddela. Denna undervisning stod i främsta rummet i prästutbildningens tjänst, och det syntes kommittén i och för sig vara rimligt att de, som skulle handha ut- bildningen av blivande präster i Svenska kyrkan, också själva tillhörde denna kyrka. En lagändring, innebärande att personer helt oberoende av

samfundstillhörighet skulle kunna inneha lärarbefattingar vid de teologiska fakulteterna, fann kommittén därför icke tillrådlig. Vissa särskilda tros— samfund stod emellertid i fråga om trosåskådning Svenska kyrkan så nä- ra, att det enligt kommittén icke torde vara oförenligt med den teologiska undervisningens intressen att medlemmar i sådana trossamfund kunde få vara lärare vid de teologiska fakulteterna. Mot bakgrund av dessa över- väganden och med hänvisning bl.a. till kommitténs förslag i fråga om kristendomslärare (se ovan 5. 327 f.) föreslog kommittén följande lydelse av RF 5 28 i nu ifrågavarande del: »Till tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i teologisk vetenskap, må ej annan utnämnas än medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk grund- åskådning.»

I remissyttrandena över dissenterlagskommitténs betänkande uttalades olika meningar rörande kommitténs ifrågavarande förslag. Domkapitlet i Uppsala ansåg väl att goda skäl talade för bibehållande av kravet att teologie professor skulle tillhöra Svenska kyrkan men ansåg någon större risk icke föreligga om den föreslagna vidgade behörigheten skulle genomföras. Un- der framhållande av att en väsentlig uppgift för de teologiska fakulteterna var att utbilda blivande präster inom Svenska kyrkan motsatte sig bl.a. teologiska fakulteten i Uppsala samt domkapitlen i Linköping och Härnö- sand en ändring i gällande behörighetsvillkor. Fakulteten uttalade att dessa villkor icke hade utgjort hinder för den teologiska forskningens frihet. Dom— kapitlet i Linköping framhöll, att en ändring av behörighetsvillkoren kunde leda till att kyrkan kom att resa krav på att få upprätta särskilda prästut— bildningsanstalter, en utveckling som domkapitlet icke fann önskvärd. Dom— kapitlet i Härnösand slutligen påpekade, att det i Danmark ansetts själv- fallet att endast medlemmar av danska kyrkan skulle kunna vara profes- sorer vid de teologiska fakulteterna. I yttrande av teologiska fakulteten i Lund framhölls bl.a., att professorerna vid teologisk fakultet icke blott hade till uppgift vetenskaplig undervisning och forskning utan därjämte tillsammans utgjorde en valkorporation vid vissa biskopsval15 och för val av ledamöter i domkapitel och ombud vid kyrkomöte. På grund härav fann fakulteten det vara ofrånkomligt att till ordinarie professor skulle kunna utses endast medlem av Svenska kyrkan. Juridiska fakulteten i Lund ansåg det naturligt, att lärare, vilkas åliggande huvudsakligen avsåg utbildning av präster, skulle tillhöra Svenska kyrkan eller trossamfund med evangelisk grundåskådning. För övriga tjänsteinnehavare, vilkas verksamhet kunde betecknas såsom huvudsakligen av objektiv vetenskaplig art, fann fakul- teten emellertid detta villkor obehövligt och ur vetenskaplig synpunkt hin- derligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalade sig i samma rikt— ning.

15 Denna funktion numera upphörd. Ang. förfarande vid biskopsval, se lag därom den 13 december 1963.

I propositionen (nr 100/1951, 5. 80 f.) anförde departementschefen föl— jande.

Den teologiska undervisningen kan icke på samma sätt som undervisningen i de allmänna skolorna vara bunden av kursplaner och anvisningar; den måste bygga på en fri vetenskaplig forskning och det ankommer på varje professor att inom ramen för sitt ämne giva undervisningen dess innehåll. Det är emellertid ofrån- komligt att denna undervisning, om den skall kunna tillgodose prästutbildningen för svenska kyrkan, måste äga en evangelisk-luthersk inriktning. Härvid är det självfallet icke fråga om någon inskränkning i den vetenskapliga friheten eller något hinder för den enskilde forskaren att hysa och i sin undervisning giva ut- tryck åt personliga meningar i skilda frågor. Men en forskning som utgår från helt andra förutsättningar än dem som sedan gammalt bestämt den evangelisk- lutherska teologien vid våra universitet ägnar sig icke väl såsom underlag för prästutbildningen. Det torde sålunda vara uppenbart att den som skall utöva en för prästutbildningen så central undervisning som den i praktisk teologi måste till- höra kyrkan och att någon, som i sitt vetenskapliga arbete företräder en annan religiös riktning eller eljest tagit avstånd från kyrkans lära, icke kan komma ifråga till en sådan lärostol. I huvudsak torde samma förhållande gälla flertalet av de övriga ämnena inom de teologiska fakulteterna. Såsom kommittén fram- hållit förekomma dock frikyrkliga riktningar, vilka stå kyrkan så nära att forska- re som anslutit sig till någon av dem böra kunna utöva teologisk undervisning vid fakulteterna. Å andra sidan kunna inom de teologiska fakulteterna förekomma undervisningsämnen, som icke äga en särskild evangelisk-luthersk prägel, och lärostolar i dessa ämnen böra därför stå öppna för varje kompetent forskare, oavsett dennes konfessionella inställning. Så torde förhålla sig med undervisningen i allmän religionshistoria. Om det, såsom stundom diskuterats, skulle inrättas en filologisk undervisning inom de teologiska fakulteterna, saknas uppenbarligen varje anledning att uppställa något konfessionellt krav på utövarna av denna undervisning. Vid utnämning till teologisk lärartjänst bör således, i den omfattning som nu angivits, fordras att sökanden tillhör svenska kyrkan eller, i varje fall, icke har en trosåskådning som strider mot evangelisk kristendomsuppfattning. — I detta sammanhang bör dock även beaktas att professorerna i teologi icke endast ha forsknings- och undervisningsuppgifter. De utöva dessutom vissa särskilda kyrkliga funktioner, nämligen att inom sig utse representanter i domkapitel och kyrkomöte samt att deltaga i biskopsval. Av lagen om domkapitel och av ky