SOU 1965:71
Vapenfri tjänst
II.
III.
IV.
VI.
VII.
F.
VIII.
Sammanfattning
Förslag till lagtext . Specialmotivering .
Bilaga I Utländsk lagstiftning .
Bilaga II Fredsorganisationernas undersökning
73 73
77 77 77 77 77 78 78
80 80 80 81 82
83 83 83 84 84 84 84
86 94 103 110 121
Till
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet
Genom beslut den 6 december 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att utreda frågan om de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring—sförhållande m. 111.
Med stöd av nämnda bemyndigande uppdrog departementschefen den 3 januari 1964 åt chefredaktören Frans Nilsson, ordförande, samt dåvarande expeditionschefen i försvarsdepartementet, nuvarande regeringsrådet Åke Paulsson och ledamoten av riksdagens andra kammare Einar Rimmerfors att utföra ifrågavarande uppdrag.
Därjämte har departementschefen den 15 januari 1964 förordnat dåvarande budgetsekreteraren i försvarsdepartementet J. H. Nilsson att vara sekreterare åt utredningen. Sedan Nilsson den 3 september 1964 erhållit begärt entledi- gande från uppdraget, har departementschefen samma dag såsom sekreterare förordnat dåvarande stabskonsulenten — numera förste byråsekreteraren — vid försvarsstabens personalvårdnsbyrå, Sigward Olofsson.
Departementschefen har vidare dels den 1 december 1964 anmodat överste- löjtnanten i Bohusläns regementes reserv C. A. Westrin, dels den 20 september 1965 tillkallat assessorn vid hovrätten för Nedre Norrland C.-I. S. Skarstedt att såsom experter biträda utredningen.
Utredningen har antagit benämningen 1964 års utredning rörande vapen— fria värnpliktiga.
Sedan utredningsarbetet numera slutförts får utredningen vördsamt Över- lämna sitt betänkande.
Stockholm den 2 december 1965. Frans Nilsson
Åke Paulsson Einar Rimmerfors
/ Sigward Olofsson
KAPITEL I
Direktiv för utredningen
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och civildepartemen- ten anmäler chefen för försvarsdeparte- mentet, statsrådet Andersson, fråga om översyn av tjänstgöringsförhållanden för vapenfria värnpliktiga m.m. och anför därvid följande.
»Enligt 1 & värnpliktslagen den 30 decem- ber 1941 är svensk man värnpliktig från och med det kalenderår under vilket han fyller aderton år till och med det under vilket han fyller fyrtiosju. I 27 % meddelas föreskrifter om de värnpliktigas tjänstgöring m.m., varjämte beträffande värnpliktiga, som hyser samvetsbetänkligheter mot värn- pliktstjänstgöring, hänvisas till särskild lag- stiftning. För värnpliktig, som är inkallad till tjänstgöring, föreskrives i 32 & skyldig- het att verkställa den tjänsteförrättning, som anvisas honom av vederbörande befäl- havare. I 1 % lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga stadgas att värnplik— tig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, må full- göra värnpliktstjänstgöringen såsom vapen- fri värnpliktig. Den som erhåller tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring som va- penfri värnpliktig skall enligt 2 & samma lag uttagas till sjukvårdstjänst vid krigs- makten eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller, då omständigheterna sådant påkallar, till expeditions-, yrkes— eller handräcknings- tjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt bruk utom densamma för statens eller kommuns räkning. Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen och ammunition. Enligt 3 % lagen om vapenfria värnpliktiga år vapenfri värnpliktig skyldig att för sin utbildning tjänstgöra en tredje- del längre tid än vad som angives i 27 % 1 mom.A värnpliktslagen. Tjänstgöringen må i omgångar fördelas över hela värn- pliktstiden.
Det övervägande antalet vapenfria värn- pliktiga uttages till civilförsvarstjänst. Ett mindre antal uttages till sjukvårdstjänst inom krigsmakten. Uttagning äger även rum för linjereparationstjänst vid vattenfalls— verket och ledningsreparationstjänst vid statens järnvägar. Ett relativt litet antal vapenfria värnpliktiga uttages till arbets- tjänst och disponeras i krig av civilförsvars- styrelsen. Någon uttagning till expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst vid krigs— makten förekommer ej numera. Fredsut- bildningen äger som regel rum inom det område för vilket uttagning skett; vapenfria värnpliktiga som uttagits till linjerepara— tionstjänst fullgör dock en del av fredstjänst— göringen inom annat område.
I motioner vid 1963 års riksdag (I: 169, II: 203) väcktes fråga om översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga i vad angår arten och omfattningen av tjänstgöringen för så— dana värnpliktiga. Andra lagutskottet, som inhämtade yttranden av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknads- styrelsen, framhöll i utlåtande nr 55 att tjänstgöringsuppgifterna för de vapenfria värnpliktiga måste — såsom överbefälha- varen framhållit — väljas under hänsyns- tagande till totalförsvarets behov av perso- nal. Vad som framkommit under behand- lingen av motionerna gav emellertid anled— ning till antagande att även med denna utgångspunkt _— tjänstgöring för de vapen- fria värnpliktiga skulle kunna anordnas även på andra områden än de som nu ifrågakommer. Utskottet ansåg, att möjlig- heterna att utvidga tjänstgöringsområdet för dessa värnpliktiga borde undersökas. Be- träffande tjänstgöringstiden för ifrågava- rande värnpliktiga anförde utskottet, att militär tjänstgöring vanligtvis medförde större påfrestningar och även större risker än vapenfri tjänst. Redan på grund härav var det enligt utskottet motiverat, att de vapenfria ålades längre tjänstgöring än öv—
riga värnpliktiga. Framför allt var det emel- lertid antagligt, att bestämmelsen om längre tjänstgöringstid hade en återhållande ver- kan. Det kunde emellertid förtjäna över- vägas, om skillnaden i tjänstgöringstid mel- lan vapenfria och övriga värnpliktiga för närvarande var rätt avvägd. Det kunde vi- dare enligt utskottet tänkas att tiden för tjänstgöringen borde anpassas efter tjänst— göringens art, så att vapenfria värnpliktiga med mera krävande uppgifter kom i åt- njutande av kortare tjänstgöringstid än öv- riga vapenfria. Även dessa frågor ansåg utskottet böra prövas, när möjligheterna till nya tjänstgöringsområden för de vapen- fria värnpliktiga undersöktes. Under åbe- ropande av det anförda föreslog utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hem- ställa om utredning av möjligheterna att utvidga området för de vapenfria värnplik— tigas tjänstgöring, varvid samtidigt frågan om tjänstgöringstidens längd för dessa värn- pliktiga borde övervägas. Utskottets hem- ställan bifölls av riksdagen.
I riksdagens år 1962 församlade revisorers berättelse upptogs frågan om fördelning av kostnaderna för vapenfria värnpliktigas tjänstgöring. Revisorerna påtalade, att av de myndigheter utanför krigsmakten som tog vapenfria värnpliktiga i anspråk endast domänstyrelsen betalade för denna arbets- kraft. De fann detta förhållande otitlfreds— ställande och begärde ett tillrättaläggande. Statsutskottet, som inhämtade yttrande av överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning och dåvarande arméintendenturförvaltning- en, fann i utlåtande nr 124 i likhet med revisorerna och remissmyndigheterna rim- ligt, att de myndigheter, särskilt affärs- drivande verk, som anlitade vapenfri arbets- kraft, i princip belastades med utgifterna för denna. Utskottet hemställde, att riks- dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t ge tillkänna vad utskottet anfört i anledning av riksdagens revisorers ifrågavarande ut- talande. Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan.
Jag vill förorda, att förevarande spörsmål upptages till utredning. En dylik utredning bör i första hand undersöka möjligheterna att vidga området för de vapenfria värn- pliktigas tjänstgöring och framlägga förslag hur utbildningen för dessa värnpliktiga bör anordnas. Utgångspunkten för utredningen skall därvid vara, att målet för utbildningen är att de vapenfria värnpliktiga skall kunna fylla en uppgift inom totalförsvaret. Vid sina
överväganden rörande den förlängda tjänst- göring i förhållande till övriga värnpliktiga, som vapenfria värnpliktiga skall fullgöra, bör utredningen samråda med 1960 års värn- pliktsutredningen och beakta de förslag som denna utredning kan komma att framlägga om tjänstgöringens längd för skilda värn- pliktskategorier och om sättet för tjänst- göringsskyldighetens uttagande. Utredningen bör vidare pröva frågan om bestridande av kostnaderna för de vapenfria värnpliktiga som tages i anspråk av myndighet utanför krigsmakten. Slutligen bör utredningen ha att utarbeta förslag till de ändringar i lagen om vapenfria värnpliktiga, vartill utred— ningens förslag kan komma att föranleda.
Utredningen bör utföras av högst tre sak- kunniga. I den mån så erfordras bör till utredningen kunna knytas särskilda exper- ter, sekreterarebiträde eller annat erforder- ligt biträde.»
I skrivelse den 20 november 1964 har riksdagen under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande (nr 61) anhållit, att väckta motioner an- gående de vapenfria värnpliktigas tjänst- göringsförhållanden och behandlingen av samvetsömma värnpliktiga måtte över— lämnas till 1964 års utredning rörande vapenfria värnpliktiga. Kungl. Maj:t har i anledning därav den 4 december 1964 förordnat, att motionerna nr I1133 och II: 164 samt II: 112 skall överlämnas till utredningen.
I de likalydande motionerna I: 133 och II: 164 har hemställts, »att riks- dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan ändring av direk- tiven till utredningen om de vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, att också möjligheter till tjänstgöring inom vidare fält än totalförsvaret kan prövas».
I motionen nr II: 112 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skri- velse till regeringen anhålla om utred- ning snarast möjligt av frågan om åstad- kommande av en lämpligare behandling av personer, som på grund av samvets- betänkligheter vägrar att utföra tjänst
som vapenfria värnpliktiga eller inom civilförsvaret».
Kungl. Maj:t har vidare den 2 septem- ber 1965 till utredningen överlämnat en av Norrbottens läns landsting gjord fram- ställning rörande garantier för tillhanda— hållande i Boden och Luleå av visst an— tal vapenfria värnpliktiga som vårdare i ambulanstjänst, för att tagas under över- vägande vid fullgörandet av det till ut— redningen lämnade uppdraget.
Under fullgörandet av det meddelade uppdraget har utredningen haft över- läggningar med 1960 års värnpliktsut- redning samt med bl. a. cheferna för för-
svarsstaben, civilförsvarsstyrelsen, medi— cinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen m.fl. myndigheter. Utredningen har i samband med företagna studiebesök vid olika tjänstgöringsplatser för vapenfria värnpliktiga inhämtat synpunkter från såväl de vapenfria som deras chefer och arbetsledare. Därutöver har utredningen sammanträffat med utredningsmän, som förordnats att biträda vid prövning av ansökningar om vapenfri tjänst, samt med representanter för fredsorganisa- tionernas samarbetskommitté, Jehovas vittnen m. fl.
KAPITEL II
Allmän översikt
Tidigare lagstiftning rörande samvets- ömma värnpliktiga
Frågan om de 5. k. samvetsömma värn- pliktiga och deras tjänstgöringsförhållan- den aktualiserades första gången i vårt land genom en motion till 1898 års riks- dag. Den föranledde ingen annan åtgärd från riksdagens sida än att ärendet över- lämnades till 1898 års värnpliktskom- mittés prövning. I sitt 1899 avgivna be- tänkande ansåg sig emellertid kommittén inte kunna förorda, att samvetsömma värnpliktiga befriades från vapenöv- ningar.
Sedan frågan ånyo upptagits motions- vägen vid 1901 års riksdag och därvid rönt en positiv behandling, utfärdade Kungl. Maj:t den 21 februari 1902 en cirkulärslfrivelse om behandlingen av samvetsömma värnpliktiga. Kungl. Maj:t bemyndigade däri vederbörande trupp- förbandschefer att — därest de vid nog- grann prövning av omständigheterna i varje särskilt fall fann övertygande skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrade att fullgöra vapentjänst, därtill föranleddes av allvarliga samvets- betänkligheter mot sådan tjänst — för- ordna, att sådan värnpliktig skulle an- vändas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet.
De samvetsömma värnpliktiga var emellertid fortfarande hänvisade till att fullgöra tjänst vid truppförband. Detta ansågs inte utgöra en tillfredsställande lösning av frågan. Under följande år
yrkades därför i ett flertal riksdagsmo- tioner, att de samvetsömma värnpliktiga måtte beredas tillfälle att i stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning. Motionerna föran- ledde ingen åtgärd förrän 1917. Då till- kallades sakkunniga, som skulle utreda värnpliktstjänstgöringens ordnande för värnpliktiga, vilka hyste religiösa sam- vetsbetänkligheter mot värnpliktstjänst- göring. Utredningen resulterade i ett förslag till särskild lagstiftning. I sina huvuddrag överensstämde denna med de principer, som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts cirkulär av 1902. Be- tänkandet kom även att ligga tilllgrund för 1920 års lagstiftning i ärendet.
Enligt 1920 års Lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot uärnpliktstjänst (SFS nr 303/1920) samt Kungl. Maj:ts kungörelse angående till- lämpningen av nämnda lag (SFS nr 742/ 1920) kunde värnpliktiga, som hyste all- varliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnplikts- tjänstgöring i vanlig ordning, erhålla till- stånd, aniingen att tjänstgöra vid krigs- makten utan att övas i vapnens bruk eller bära vapen eller ammunition, eller att utföra civilt arbete för statens räk- ning.
Ansökan om vapenfri tjänst jämte in- tyg, (Iels av präst (pastor) dels av två trovärdiga personer, skulle inges till inskrivningsrevisionen, som hade att fatta beslut i ärendet. Beslutet skulle därefter av inskrivningsrevisionen an-
mälas till Kungl. Maj:t, som bestämde tjänstgöringens art.
Ovan refererade lagstiftning var emel- lertid av provisorisk karaktär. Den er- sattes senare av 1925 års Lag om värn- pliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänst (SFS nr 338/1925) jämte tillämpningsbestämmelser (SFS nr 515/1925). Enligt denna lag vidgades grunden för erhållandet av vapenfri tjänst. Förutom på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter kom den att omfatta annan därmed jämförlig or- sak, s. k. etiska betänkligheter. Förutsätt- ningarna för vapenfri tjänst framgår av följande utdrag ur lagtexten:
»Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den ordning värn- pliktslagen föreskriver, må
a) därest hans samvetsbetänkligheter avse allenast tjänstgöring med vapen, fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk' eller bära vapen eller ammunition, samt
b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär tjänstgöring, i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning.»
Ansökningsförfarandet följde i huvud- sak tidigare tillämpade regler. Sålunda ägde inskrivningsrevisionen fortfarande att avgöra ansökning, som avlämnats i samband med inskrivningsförrättningar- na. Ansökning, som inkommit efter in- skrivningen prövades däremot av Kungl. Maj:t.
Den nya lagstiftningen medförde en markant ökning av antalet vapenvägrare, främst sådana som medgivits civil tjänst. Därför ifrågasattes från skilda militära myndigheter en återgång till den begräns- ning av samvetsbetänkligheternas art, som gällde åren 1920—1925. I motioner till 1934 års riksdag (FK nr 111 och AK nr 223) hemställdes även om vissa åt- gärder i syfte att undanröja de uppen-
bara brister, som vidlådde den nya lagen. Samma krav restes när det gällde be- stämmelserna om straffpåföljd för den, som obehörigt utnyttjade lagens före- skrifter eller lämnade medhjälp därtill.
Huvudsakliga anledningen härtill var den ökade s.k. etiska samvetsömheten, vilken ansågs »härröra från den propa- ganda, som bedrevs av bl. a. vissa för- svarsfientliga s.k. fredsföreningar».
Under utskottsbehandlingen förklarade andra lagutskottet, att det fanns anled- ning förvänta, att Kungl. Maj:t i sam- band med behandlingen av föreliggande framställningar skulle ta under övervä- gande de åtgärder, vilka kunde vara er- forderliga för att bereda ökad möjlighet att vid bedömningen av ingivna ansök- ningar skilja de fall, då samvetsbetänk- ligheterna grundar sig på en ärlig och varaktig övertygelse, från fall av annan art. Utskottet hemställde därför, att mo- tionerna icke måtte föranleda någon åt- gärd, vilket även blev riksdagens beslut.
Uttalandet från lagutskottet föranledde emellertid Kungl. Maj:t att 1935 utfärda vissa skärpta krav på den utredning, som erfordrades för erhållande av vapenfri tjänst.
De skärpta utredningskraven medför- de en stark minskning av antalet etiskt samvetsömma. Detta påpekades även av andra lagutskottet i yttrande över motio- ner till 1937 års riksdag vari yrkades, att s.k. etiska skäl inte skulle accepteras som grund för tjänstgöring som sam- vetsöm. Utskottet ansåg, att ytterligare någon tids erfarenhet av utvecklingen borde avvaktas innan särskilda lagstift- ningsåtgärder vidtogs.
Förnyade yrkanden i samma riktning till 1940 års riksdag avvisades också. Däremot beslöts att skärpa tjänstgörings- bestämmelserna. Det innebar, att civilt arbete kunde åläggas samvetsöm värn— pliktig såväl inom försvarsväsendet som eljest för statens räkning. Därigenom
kom skillnaden i tjänstgöringshänseende mellan vapenvägrare och civilarbetare i praktiken endast att bestå i, att de först- nämnda var skyldiga att bära uniform och hade kortare tjänstgöringstid.
Den 30 augusti 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdeparte- mentet att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom departementet biträda med vissa spörsmål om samvetsömma värn- pliktiga och deras tjänstgöringsförhål- landen. Efter verkställt uppdrag avgav utredningen den 18 mars 1942 sitt be- tänkande med förslag till Lag om vapen- fria värnpliktiga, vilket kom att ligga till grund för den nu gällande lagstiftningen i ämnet.
Nuvarande lagstiftning rörande vapen- fria värnpliktiga
I 1943 års Lag om vapenfria värnpliktiga (SFS nr 121/1943 med ändring SFS nr 543/1944 och SFS nr 451/1948) stadgas, att värnpliktig för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvets- nöd må fullgöra tjänstgöring såsom va- penfri värnpliktig. Den, som erhållit så- dant tillstånd, skall uttagas till sjukvårds- tjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret. Då omständigheterna så påkallar kan han också uttagas till expeditions-, yrkes- och handräcknings- tjänst, till civilt arbete vid krigsmakten eller till civilt arbete utom densamma för statens eller kommuns räkning.
Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapnens bruk och från att bära vapen eller ammunition.
Tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst meddelas av Kungl. Maj:t.
Närmare bestämmelser rörande ansök- nings- och prövningsförfarandet är med- delade i Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser rörande vapenfria värnpliktiga (SFS nr 122/1943 med änd- ring SFS nr 189/1956 och SFS nr 100/ 1965).
Enligt dessa skall värnpliktig, som önskar erhålla vapenfri tjänst, inge skriftlig, till Kungl. Maj:t ställd ansökan härom. Denna skall lämnas eller över- sändas till inskrivningschefen i det in- skrivningsområde inom vilket den värn- pliktiges kyrkobokföringsort är belägen. Befinner sig den värnpliktige i tjänst skall ansökan inlämnas till vederbörande truppförbandschef.
Till ansökan bifogas bl. a. intyg utfär— dat på heder och samvete av två till myndig ålder komna, trovärdiga personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat ingående kännedom om hans personliga förhållanden, att de är övertygade om att bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd.
Sedan ansökningshandlingarna inkom- mit till inskrivningsmyndigheten skall dessa omgående sändas till polismyndig- heten i sökandens hemort. Denna skall utreda sökandens vandel och intygsgiva- rens trovärdighet. Den har också att un- dersöka huruvida intygsgivarna möjligen gjort sig kända för agitation mot den vanliga värnpliktstjänstgöringen.
När polismyndighetens utredning in- kommit till inskrivningsmyndigheten skall handlingarna ofördröjligen över- lämnas till den särskilda utredningsman, som Kungl. Maj:t förordnat att biträda vid prövningen. Inom viss föreskriven tid skall sökanden anmodas infinna sig hos utredningsmannen för samtal enligt dennes bestämmande. Utredningsmannen skall därvid inhämta erforderliga upp- lysningar angående sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter, som kan vara av betydelse för ärendets avgörande. Utan dröjsmål skall därefter utredningsmannen till inskrivningschefen överlämna ett utlåtande, som kan ligga till grund för ett beslut om huruvida bruket av vapen mot annan person skulle för sökanden medföra djup samvetsnöd.
Handlingarna i ärendet skall av inskriv- ningschefen vidarebefordras till försvars- departementet.
Bifalles ansökan sker uttagning till tjänstgöring i kommandoväg. Närmare bestämmelser rörande uttagning och tjänstgöring för vapenfria värnpliktiga år meddelade i generalorder (nr 1300/ 1961 med ändringar i go 1761/1962 och 704/1963). Enligt dessa skall vapenfri värnpliktig uttagas i den tjänst, vartill han med hänsyn till civil utbildning, kropps- beskaffenhet och allmän fallenhet be- dömes bäst lämpad. Över—flyttning från en tjänst till en annan (ändrad uttag- ning) kan även ifrågakomma om detta med hänsyn till den värnpliktiges egen- skaper eller eljest befinnes lämpligt.
Det övervägande antalet vapenfria värnpliktiga uttages till civilförsvars- tjänst, ett mindre antal till sjukvårds- tjänst inom krigsmakten. Uttagning sker även till linjereparationstjänst vid vat- tenfallsverket samt till ledningsrepara- tionstjänst vid statens järnvägar. Ett re- lativt litet antal vapenfria värnpliktiga, i regel de som vägrar att fullgöra varje slag av tjänstgöring, uttages till arbets- tjänst för att i krigstid disponeras av civilförsvarsstyrelsen. Någon uttagning till expeditions-, yrkes- eller handräcknings- tjänst vid krigsmakten förekommer inte numera.
Vapenfri värnpliktig tilldelas under tjänstgöring uniformspersedlar och viss annan personlig utrustning. Uniformerna saknar truppförbandsbe- teckningar och kompanimarkeringar samt är försedda med knappar av civil typ. Vid fredstjänstgöring har den va- penfrie, om han så önskar, rätt att bära egen civil klädsel. Vapenfri, som tjänst- gör vid krigsmakten, kan emellertid åläggas att bära uniform av ovan angivet slag, om vederbörande regementschef finner det nödvändigt med hänsyn till tjänstens krav.
I krigstid är vapenfri med tjänstgöring vid krigsmakten, skyldig att bära uni- form, medan den, som tjänstgör utanför krigsmakten, skall bära den klädnad, som vederbörande civila myndighet an- befaller.
Undcr tjänstgöringen tillhandahålles vapenfri värnpliktig förplägnad och fö rläggni ng enligt i huvudsak samma grunder, som gäller för övriga värnplik- tiga. Bär han under tjänstgöringen egna civila kläder, utgår beklädnadser- s å t t 11 i ng enligt särskilda bestämmelser.
Penningbidrag och utryck- ningsbidrag utgår enligt samma grunder som värnpliktsavlöningskungö- relsen anvisar för övriga värnpliktiga. För vapenfri värnpliktig får dock pen- ningbidraget inte förhöjas förrän han fullgjort en tjänstgöringstid om samman- lagt 404 dagar (för övriga värnpliktiga sker sådan höjning efter 304 dagar). I förekommande fall utgår familje- bidrag enligt i familjebidragsförord- ningen angivna regler.
Vapenfri värnpliktig åtnjuter f ri sjukvård samt tandvård i samma utsträckning, som gäller för övriga värn- pliktiga. Vid skada eller sjukdom, som ådragits under tjänstgöringen, har han också rätt till ersättning enligt i mili- tärersättningsförordningen an- givna bestämmelser. Likaså är bestäm- melserna rörande grupplivförsäk- ring för värnpliktiga giltiga även för de vapenfria.
Enligt brottsbalken 21 kap. 20 % intar de vapenfria värnpliktiga i princip sam- ma straffrättsliga ställning som öv- riga värnpliktiga. Det gäller även om tjänstgöringen fullgöres vid civil myn- dighet.
Omfattningen av vapenfri tjänstgöring mm
Enligt från försvarsdepartementets kom- mandoexpedition inhämtade uppgifter
uppgick antalet vapenfria i värnplikts- åldern vid utgången av 1964 till i runt tal 9.300. Därav hade omkring 3.700 full- gjort dem åliggande fredstjänstgöring.
I syfte att närmare belysa den årliga frekvensen redovisas i följande tablå
en sammanställning över antalet ansök- ningar m.m., som föranlett beslut om överförande till vapenfri tjänst respek- tive återgång till vanlig värnplikt under åren 1945—1964.
År Vapenfri tjänst Totalvagrare Bruttoantal Åtållrgvååg båggå- 1) 2) 1) 2) vapenfria pentjänst vapenfria 1945 177 161 -—- — 338 69 269 1946 242 8 38 288 9 279 1947 245 17 19 76 357 1 356 1948 249 73 16 5 343 5 338 1949 541 75 15 4 635 4 631 1950 238 98 8 6 350 1 349 1951 201 119 7 25 352 6 346 1952 269 119 28 26 442 8 434 1953 286 130 48 64 528 7 521 1954 221 94 37 64 416 18 398 1955 432 61 31 44 568 10 558 1956 320 25 30 41 416 8 408 1957 266 64 31 19 380 10 370 1958 339 56 30 39 464 5 459 1959 225 65 38 46 374 10 364 1960 311 42 27 50 430 16 414 1961 317 44 39 34 434 6 428 1962 413 76 42 48 579 18 561 1963 474 62 37 40 613 15 598 1964 436 55 37 51 579 10 569
1) Ansökan inlämnad före eller i samband med inryckning till tjänstgöring. 2) Ansökan inlämnad efter det viss del av värnpliktstjänstgöringen fullgjorts.
I tablån redovisade »totalvägrare» av- ser värnpliktiga som överförts till vapen- fri tjänst antingen efter ansökning om befrielse från varje slag av värnplikt eller efter anmälan att de vägrat fullgöra vanlig tjänstgöring, till vilken de in- kallats. Huvuddelen av dessa utgöres av Jehovas vittnen. Av tablån framgår även hur många vapenfria som efter ansökan medgivits återgång till »vapentjänst».
Ansökningarna om vapenfri tjänst görs vid inskrivningen, under militärtjänst- göringen eller efter det att denna full- gjorts. Av det skälet är det inte möjligt att åstadkomma en fullt tillförlitlig redo- visning av de vapenfrias fördelning på
respektive åldersklasser. Då det ändå kan vara av intresse att få tendensen belyst, visas i nedanstående tablå de senaste årens relationer mellan antalet värnplik- tiga som medgivits vapenfri tjänst och det aktuella årets åldersklass.
Vapenfri Antal in- Antal % av tjänst be- skrivna vapenfria ålders— viljad år vpl vpl klassen 1960 58.445 430 0,735 1961 63.193 434 0,686 1962 67.303 579 0,861 1963 68.074 613 0,901 1964 67.425 579 0,859
Utredningen har genom försvarsde- partementets kommandoexpedition även inhämtat vissa uppgifter om de vapen- frias samfunds- eller grupptillhörighet.
Uppgifterna bygger på de besked, som de vapenfria själva lämnat i samband med utredningen om förutsättningarna för medgivande av vapenfri tjänst.
Samfund (grupp) 1960 1961 1962 1963 1964 Pingströrelsen ! 167 188 230 198 215 Svenska Baptistsamfundet 47 77 66 84 54 Svenska Missionsförbundet 41 45 53 72 64 Örebro-Missionen 1 4 28 39 40 Svenska Adventistsamfundet 16 14 11 17 12 Helgelseförbundet 6 8 11 17 16 Andra samfund 75 19 67 38 31 Jehovas vittnen 76 75 79 74 83 Övriga med icke religiös motivering 1 4 34 74 64
I gruppen »Andra samfund» har sam- manförts medlemmar i olika samfund, bl.a. Alliansmissionen, Maranata, Ply- mouth-bröderna, Kväkarna m.fl, men även medlemmar i Svenska kyrkan, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Meto- distsamfundet och Frälsningsarmén samt enstaka katoliker och buddister.
Av redovisningen framgår, att huvud- delen av de vapenfria åberopar religiösa motiv för ansökan om vapenfri tjänst. Omkring hälften av dessa har sitt reli- giösa hemvist inom pingströrelsen. Även till baptistsamfundet och missionsför- bundet redovisas en stark förankring.
Antalet redovisade vapenfria inom dessa båda frikyrkosamfund är dock numera mindre än gruppen Jehovas vittnen — vilka samtliga är s.k. totalvägrare. Va- penfria med icke religiös motivering (etiker) har under de senaste två åren varit numerärt jämförliga med vapen- fria anslutna till baptistsamfundet res- pektive missionsförbundet. Denna grupp kan emellertid vara något större än den i tablån redovisade, beroende på att en del kvarstår som medlemmar i Svenska kyrkan och därför uppgivit den som samfundstillhörighet.
KAPITEL III
Villkoren för medgivande av vapenfri tjänst
Nuvarande bestämmelser För att vapenfri tjänst skall kunna med- ges anger gällande lagstiftning, att bruk av vapen mot annan medför djup sam- vetsnöd för den värnpliktige. I förar- betena till lagstiftningen har det ut- tryckts så, att värnpliktens fullgörande i vanlig ordning skulle hos den enskilde föranleda uppkomsten av en samvets- konflikt, vars tvångsvisa lösande skulle föranleda djup samvetsnöd. Lagstiftning- ens syfte är att förhindra, att en sådan samvetskonflikt eller samvetsnöd upp- kommer.
Lagen anger däremot inte, att samvets- konflikten skall ha viss grund. Inte bara religiösa motiv godtages utan även så- dana, som i dagligt tal brukar benämnas etiska. I sammanhanget bör framhållas, att 1941 års utredning angående samvets- ömma värnpliktiga uttalade, att samvets- skäl av det slag vartill hänsyn borde tagas, knappast i djupare mening kan uppdelas i religiösa eller etiska. De sak- kunniga hade därför övervägt att föreslå, att skälet för undantagsställning skulle i lagtexten anges vara endast en ärlig och varaktig samvetsövertygelse. Något konkret förslag i denna riktning fram- lades emellertid inte. Utredningen anslöt sig i stället till den i 1925 års lag angivna formuleringen »religiös övertygelse eller annan jämförlig orsak».
Såväl av propositionen som av andra lagutskottets utlåtande framgår, att lag- stiftningen inte är avsedd att omfatta den, som anser sig berättigad att använda
vapen för att främja sitt eget eller sin grupps mål, men som hyser betänklig- heter mot att använda vapen till sani— hällets försvar.
Allmänna synpunkter på tillämpningen Utredningen har bl.a. vid samtal med vapenfria värnpliktiga inte sällan mött uppfattningen, att uttrycket samvetsnöd enbart förknippas med betänkligheter av religiös natur och därför inte täcker den konfliktsituation, som föranleds av s.k. etiska skäl. I de senare inrymmes exem- pelvis förnuftsmässiga, allmänmoraliska, pacifistiska eller politiska motiv.
Ofta åberopas samtidigt flera olika skäl — t.ex. religiösa skäl i förening med humanitära eller förnuftsskäl. De olika motiven tillsammans med psyko- logiska faktorer är ibland så invävda i varandra, att det t. o. m. för den enskilde kan vara svårt att avgöra vari huvud- motivet består. Därvid kan svårigheter uppstå för den enskilde att skilja mellan inre personlig övertygelse och en omed- veten yttre påverkan, vare sig denna kan härledas till personliga miljöförhållan- den, kamratsolidaritet eller bejakande av en ideell livsinställning eller samhälls- etisk åskådning. Lägges härtill, att ställ- ningstagandet i allmänhet måste ske re- dan i 18—19-årsåldern, är en motivför- skjutning följaktligen lättförståelig. Den torde även förklara de olika tolkningar av begreppet samvetsnöd, som mött ut- redningen.
Situationen belyses ytterligare i en till
utredningen Överlämnad undersökning, som verkställts av fredsorganisationerna. Undersökningen omfattar två grupper om 238 och 116 vapenfria. Den först- nämnda gruppen bestod av i januari 1964 tjänstgörande vapenfria, jämförelse- gruppen av genom centrala värnplikts- byrän slumpvis utvalda vapenfria ur ål- dersklasserna 1956, 1958, 1960 och 1962, vilka redan fullgjort första tjänstgörings- omgången såsom vapenfria.
På frågan varför vederbörande är vapen- vägrare har de, som uppgivit sig sakna reli- giös anknytning, använt formuleringar med orden »etisk», ideella», »förnuftsmässiga», »moraliska» eller »politiska» skäl för att markera sin övertygelse att de inte kan fullgöra värnpliktstjänstgöring i vanlig ord- ning. Bland de, som anfört religiösa motiv, överväger uttryck som »av religiösa skäl», »samvetsskäl», kristna skäl», »jag är frälst», »min tro» etc. Flera har också använt kom- binationen »etisk—religiösa» skäl för sin be- gäran om vapenfrihet.
Inom båda grupperna har i flera fall fogats kommentarer till svaren. Några exem- pel på dessa återges här nedan:
»Av moraliskt-politiska skäl, och, som jag inbillar mig, av förnuftsskäl.»
»Jag tror inte att militarism är en lösning på några problem. Jag anser det fel att döda.»
»Finns inget annat godtagbart alternativ.» »Kan ej döda en medmänniska och anser det därför vara oriktigt att ställa sig i en organisations tjänst, vars utbildning syftar till att lära människor att döda.»
»Av sunt förnuft — religiösa skäl.»
»Om jag inte vägrar vapen har jag, visser- ligen under vissa — kanske behjärtansvärda — omständigheter, men ändå gått med på att döda — detta skulle oroa mitt samvete.»
»Min ståndpunkt är, att världen kan be- varas i fred utan krigsvapnens förskräckel- ser, genom upplysning och förståelse.»
»Jag tror, att fredlig samexistens är möj- lig och jag anser, att krig endast är till för att skada mänskligheten. Jag tror också, att människan som individ är emot krig. Skulle därför alla människor ha laglig och »Mora- lisk» rätt att vägra vapen, skulle risken för krig inte vara stor.»
Begäran om vapenfri tjänst kan alltså
baseras på såväl religiösa som moraliska och förnuftsmässiga värderingar. Vanli- gen har därvid de religiösa trosmässiga skälen varit tillräckliga för att grunda samvetsnöd inför militärtjänstens ytters- ta konsekvenser. I begreppet samvetsnöd tycks vid tillämpningen även ha kunnat inrymmas de skiftande etiska och andra värderingar, som sökandena var och en från sin utgångspunkt velat inlägga däri.
Utredningens synpunkter
Utredningen vill understryka, att en på enbart etiska och andra värderingar byggd övertygelse kan vara lika ärlig och djupgående, som ett trosmässigt ac- cepterande av uppsatta bud eller moral- regler. Den bör därför också respekteras av samhället i lika grad. Övertygelsen om att man inte kan bruka vapen mot annan måste emellertid vara av så all- varlig och personlig karaktär och upp- fattas så förpliktande, att fullgörandet av värnpliktstjänstgöring i vanlig ord- ning skulle leda till en konfliktssituation, vilken kan karakteriseras som samvets- nöd. Om så är fallet betyder de orsaks- mässiga bevekelsegrunderna mindre än den övertygelse de konstituerar.
I sammanhanget kan framhållas, att den i Norge i februari 1965 genomförda nya vapenfrihetslagstiftningen uppställer som villkor för befrielse från militär- tjänstgöring, att fullgörandet av denna skulle för den enskilde medföra, att han kommer »i konflikt med sin allvarliga övertygelse». Även den i Finland är 1959 antagna lagen om fullgörandet av värn- plikt såsom obevärad anger som villkor »religiös eller etisk övertygelse». Den under 1964 införda s.k. vapenvägrar- statuten i Belgien medger vapenfri tjänst för den, »som på grund av religiösa, filo- sofiska eller moraliska skäl är övertygad om, att man icke får döda sin nästa». Motsvarande lagstiftning i Frankrike som genomfördes i december 1963, anger »re-
ligiös eller filosofisk övertygelse» såsom villkor för medgivande av vapenfri tjänst.
Under hänvisning till utredningens ovan uttalade mening bör den nuvarande lagtexten ges följande förtydligande for- mulering:
»Är bruk av vapen mot annan icke för- enligt med värnpliktigs allvarliga person- liga övertygelse och skulle sådant bruk för den värnpliktige medföra samvetsnöd, må denne erhålla tillstånd att, i stället för värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri tjänstepliktig fullgöra tjänstgöring i den ordning denna lag stadgar.»
Genom formuleringen »allvarlig per- sonlig övertygelse» vill utredningen ge uttryck för sin uppfattning att det vä- sentliga är övertygelsen i sig själv, medan de motiv som föranlett övertygelsen kan vara av skiftande natur. Samtidigt vill
utredningen starkt understryka, att det endast är i avseende på reaktionen mot militärtjänstgöringens yttersta konse— kvenser _— att tvingas bruka vapen mot annan —— som en särbehandling bör komma ifråga. Enbart en allmänt negativ inställning till landets försvar kan inte godtagas som grund för vapenfrihet. Som framgår av det anförda föreslår utredningen att uttrycket »djup sam- vetsnöd» utbytes mot enbart »samvets- nöd». Därmed avses inte någon ändring i sak. Ordet samvetsnöd är i sig självt uttryck för en så djupgående konflikt- situation, att någon gradering i djup eller mindre djup logiskt sett inte är möjlig. Genom den föreslagna formuleringen uppnås även en närmare överensstäm- melse med nordisk och annan nationell vapenfrihetslagstiftning.
inter-
KAPITEL IV
Prövningen av samvetsbetänkligheterna
Nuvarande bestämmelser Enligt Kungl. Maj:t kungörelse med vissa bestämmelser rörande vapenfria värn- pliktiga (SFS nr 122/1943 med ändring SFS nr 189/1956 och nr 100/1965) har den, som söker vapenfri tjänst att själv förebringa bl. a.:
dels skriftlig, på heder och samvete av- given försäkran av sökanden, att bruk av vapen mot annan skulle för honom med- föra djup samvetsnöd;
dels uppgift huruvida sökanden företrä- desvis önskar bli uttagen till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civil- försvaret eller ock uttagas till eller användas i expeditions-, yrkes- och handräcknings- tjänst vid krigsmakten eller civilt arbete utom densamma för statens eller kommuns räkning;
dels intyg, utfärdat på heder och samvete av två till myndig ålder komna, trovärdiga personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat ingående känne- dom om hans personliga förhållanden, att de är övertygade om att bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd, vilket intyg jämväl skall inne- hålla utförliga upplysningar i följande hän- seende, nämligen beträffande intygsgivarnas ålder, personliga uppfattning i värnplikts- frågan, det antal intyg rörande samvetsbe- tänkligheter mot värnpliktstjänstgöringen de avgivit, tid och förhållanden, varunder in- tygsgivarna känt sökanden, sökandens livs— föring och religiösa övertygelse ävensom de omständigheter i övrigt, på vilka intygsgi— varnas omdöme grundas.
Fram till 1 juli 1965 skulle sökanden dessutom själv anskaffa
dels intyg av polismästare eller stads- fiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal å landet ifråga om sökandens vandel, samt
dels intyg av polismästare eller stads—
fiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal å landet ifråga om omförmälda intygsgiva— res trovärdighet ävensom av polismyndighet verkställd utredning i frågan huruvida in— tygsgivarna gjort sig kända för agitation mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. Utöver i detta moment angivna intyg må sökanden vid ansökningen foga de andra intyg eller övriga handlingar, som han kan vilja åberopa till stöd för densamma.
De ovan återgivna föreskrifterna över- ensstämmer i allt väsentligt med de be- stämmelser, som gällde före 1943.
Denna form av skriftlig utredning kri- tiserades av 1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga, som bl. a. anförde följande:
»Erfarenheterna torde giva vid handen, att denna skriftliga utredning icke är till- räcklig som underlag för en verklig pröv— ning av halten i de anmälda samvetsbe- tänkligheterna. I främsta rummet har detta berott därpå, att de avgivna intygen ofta varit behäftade med allvarliga brister. Så- lunda har det förekommit att värnpliktiga, som sökt ifrågavarande tillstånd, avgivit in- tyg för varandra. Det är känt, att formulär till intyg tillhandahållits av sammanslut- ningar och tidningar. I många fall har ut- redningen i annan ordning visat, att intygs- givaren icke haft eller icke kunnat hava till- räcklig kännedom om de förhållanden, han angivit i intyget. Det undandrager sig be- dömandet om dessa brister är särskilt ut- märkande för ifrågavarande typ av intyg; varje domstol för att inte säga varje myn- dighet i riket torde i större eller mindre grad hava kunnat konstatera det ringa vär- det av intyg, som förebragts av part eller sökande och som icke beedigats. Det lig- ger emellertid nära till hands att antaga, att missförhållandena göra sig särskilt starkt gällande, då det gäller intyg om samvets-
ömhet. Det måste vara svårt för en med- lem av sådan sammanslutning, där kanske alla medlemmarna hava en mot försvaret negativ inställning, att vägra en trosbroder intyg om att denne hyser allvarliga sam- vetsbetänkligheter mot militär tjänstgöring; en vägran är mycket nära en beskyllning för bristande trohet mot sammanslutningen. I särskilt hög grad synes missförhållandena emellertid hava gjort sig gällande beträf- fande intyg om s.k. etisk samvetsömhet. Gång efter annan har i riksdagen påtalats, att intyg om sådan samvetsömhet kunnat erhållas på mycket lösa grunder. Å andra sidan gäller om intyg utfärdade av personer, vilka för den prövande myndigheten äro väl kända för objektivitet och omdömesför— måga, att de äro av stort värde. Det av polis- myndighet utfärdade intyget om intygsgi- varnas trovärdighet kan emellertid inga- lunda anses innebära garanti för sådana egenskaper. Polismyndigheten vägrar i de allra flesta fall icke några intyg om tro- värdighet, med mindre vederbörande fällts till ansvar för brott.»
Trots de sakkunnigas starkt kritiska syn på den förekommande skriftliga ut- redningen föreslog de ingen ändring av då gällande bestämmelser. En bidragan- de orsak härtill kan ha varit, att Kungl. Maj:t i januari 1941 utfärdat föreskrifter om, att den skriftliga utredningen skulle kompletteras genom personliga samtal med den sökande. Enligt dessa bestäm- melser skulle den värnpliktige, i stället för att förete intyg av präst i kyrkobok- föringsorten, infinna sig hos en av dom- kapitlet förordnad prästman för samtal. Det ålåg därvid denne, att inhämta be— hövliga upplysningar om sökandens per- sonliga förhållanden och andra omstän- digheter av betydelse för ärendets av- görande. Med denna undersökning som grund hade därefter prästmannen att avge ett uttalande om allvaret i sökan- dens samvetsbetänkligheter.
Enligt de sakkunnigas mening ägnade sig i regel de utsedda prästmännen åt utredningsuppgiften med största allvar samt med vilja och förmåga till objek- tivitet. Även om formellt oklanderliga
intyg om samvetsömhet förebragts, hade utredningsmännen i vissa fall kunnat konstatera att sökandens livsföring och övriga vandel inte var förenlig med de krav, som rimligen borde ställas på den. som begärde undantagsställning på grund av samvetsbetänkligheter. Systemet an- sågs även ha en återhållande inverkan ifråga om ansökningar från personer. som saknade ärliga motiv. Man antog, att de inte ville utsätta sina personliga förhållanden för det noggranna skärskå- dande, som undersökningsförfarandet in- nebar. Det framhölls emellertid också att prövningssystemet kunde leda till att de, som av olika skäl inte förmådde förebringa den erforderliga formella ut- redningen likväl fick sina samvetsbetänk- ligheter respekterade.
De sakkunniga, som ansåg det person- liga utredningsförfarandet vara av vä- sentlig betydelse vid prövningen av de anförda samvetsbetänkligheterna, anför- de bl. a. följande:
»Med hänsyn till vad ovan anförts och då såväl teologisk sakkunskap som den vana att bedöma människor och den förmåga att vinna förtroende, som ofta utmärka präst- män, måste anses vara av betydande värde för utredningen av de särskilda fallen av anmäld samvetsömhet, vilja de sakkunniga, ehuru vunnen erfarenhet från systemets praktiserande i ett eller annat fall lett till tvekan om vederbörandes lämplighet för uppgiften förorda, att systemet i princip bibehålles. Om än det synes naturligt, att personer tillhörande svenska kyrkans präs- terskap alltjämt anlitas för ifrågavarande uppgift, torde dock även andra med själa- vård förtrogna böra kunna ifrågakomma.»
Huruvida det föreslagna prövnings- systemet var tillfyllest för att åstad- komma den noggranna utredning, som måste ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut, ansågs emellertid tveksamt. Enligt de sakkunniga var det särskilt angeläget, att åstadkomma personlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och sökan- den. Sådan kontaktmöjlighet hade tidi-
gare förekommit, då inskrivningsrevisio- nerna hade att avgöra ärenden rörande vapenfrihet. Dessa ägde nämligen rätt att kalla sökanden till personlig inställelse och att höra personer, vilka ansågs kun- na lämna upplysningar av värde för ärendets avgörande. I stället för de av- skaffade inskrivningsrevisionerna före- slog därför de sakkunniga ett särskilt organ Försvarsdepartementets värn- pliktsråd. Detta skulle avge yttrande över alla ansökningar om vapenfri tjänst samt föreslå lämplig tjänstgöring för dem, som av Kungl. Maj:t beviljats vapenfri tjänst. Rådet skulle även kunna förelägga den sökande att personligen inställa sig inför rådet, eller av detta anlitad person eller myndighet, för kompletterande utred- ning. Genom kontakt med intygsgivare och andra personer ansågs ett dylikt råd kunna medverka till fullständigare ut- redning. Det skulle även föreslå lämpliga lokala utredningsmän och bistå dessa med råd och anvisningar för prövnings- verksamheten. I rådet, som skulle utses av Kungl. Maj:t, borde krigsmakten, prästerskapet och de frikyrkliga vara representerade.
Föredragande departementschefen an- förde bl. a. att den tillämpade ordningen med delvis individuell och muntlig pröv- ning genom särskilda utredningsmän till- kommit under beredskapstiden. Erfaren— heten hade visat, att den tidigare huvud- sakligen på skriftliga intyg grundade ut- redningen inte möjliggjorde en verklig prövning. All anledning ansågs därför föreligga att bibehålla den organisation,
som skapats under omständigheternas tryck och som i stort sett fungerat till— fredsställande. De sakkunnigas förslag i dessa avseenden biträddes av departe- mentschefen.
Förslaget om inrättande av ett särskilt råd för en samordnad beredning av an— sökningar om vapenfri tjänst hade av- styrkts av chefen för armén. Departe- mentschefen ansåg det inte heller för till- fället nödvändigt, att inrätta ett perma- nent organ för ändamålet. Ett tillfreds- ställande resultat borde kunna nås ge- nom att Kungl. Maj:t förordnade särskild föredragande för dessa frågor och att denne bereddes möjlighet att anlita den sakkunskap inom olika områden, som kunde anses nödvändig. Skulle det senare visa sig erforderligt med ett råd av den typ de sakkunniga föreslagit, borde det ankomma på Kungl. Maj:t att fatta be- slut därom.
Kritik mot ansäknings- och prövnings- förfarandet
I fredsorganisationernas tidigare om- nämnda undersökning förekommer ett par frågor med direkt anknytning till det nuvarande ansöknings— och pröv- ningsförfarandet. Även om vissa invänd- ningar kan göras mot undersökningens uppläggning och genomförande, speglar den de vapenfrias inställning till berörda frågeställningar.
En av frågorna till de intervjuade ly- der så här: Vad anser du om ansöknings- förfarandet i allmänhet?
Av de 238 Av de 116
antal % antal % Bra 43 18,1 20 17,2 Mindre bra 48 20,2 28 24,1 Olämpligt 31 13,0 11 9,5 Komplicerat 135 56,8 67 57,8 Annan synpunkt 11 4,6 5 4,3 Inget svar 9 3,8 1 0,9
Endast 18,1 respektive 17,2 procent ansåg nuvarande ansökningsförfarandet vara bra. Det är dock att märka, att en del av dessa till sitt svar fogat även reser- vationen »komplicerat». Åsikten att an- sökningsförfarandet är komplicerat om- fattas av 56,8 resp. 57,8 procent av de intervjuade. Av de till svaren fogade kommentarerna framgår bl.a. att man tycker det är »för mycket pappersexer- cis» eller en procedur »utan annan av- sikt än försvårande».
Kritiken mot det nuvarande utred- ningsförfarandet belyses i undersökning- en genom följande frågeställning: Anser du att det nuvarande förfaringssättet (med kyrklig eller frikyrklig utrednings- man, oberoende av sökandens livsåskåd- ning, för att pröva äktheten av dennes bevekelsegrunder) är tillfredsställande? Har du annat förslag? Vilket?
Av de 238 Av de 116 antal % antal % Ja 101 42,5 48 41,3 Nej 74 31,1 47 40,5 Vet inte 47 19,7 15 12,9 Inget svar 15 6,3 3 2,6 Annat förslag 24 10,1 27 23,3
Som framgår av sammanställningen har 42,5 procent respektive 41,3 procent av de intervjuade ansett det nuvarande systemet tillfredsställande. Däremot har 31,1 respektive 40,5 procent icke ansett det lämpligt med präst eller annan reli- giöst förankrad person som utrednings- man. Tendensen är något starkare mar- kerad inom 116-gruppen, där 47 nej-svar står mot 48 ja-svar. Antalet tveksamma är mindre inom denna grupp, som också uppvisar de flesta alternativförslagen.
I kommentarerna till svarsalternativen har de intervjuade bl. a. betonat, att skälen för den sökande kan vara mycket olika, och att utredningsproceduren stäl- ler stora krav på objektivitet hos utred- ningsmännen.
Flera kommentarer låter förstå, att behandlingen av den blivande vapenfrie anses mer eller mindre godtycklig, be- roende på utredningsmannens inställning till sökanden. En pingstvän skriver, att han blev »förhörd av en präst i två om-
gångar fyra resp. två timmar». En baptist säger, att undersökningen blev »en verklig prövosten i fem och en halv timmes skriftligt och muntligt förhör». Därmed åsyftas tydligen bl.a. det frågeformulär, som användes av utredningsmannen. En annan baptist, till yrket ämneslärare an- ser att frågeformulär-et »är allt för svår— förståeligt och krävande för en normal- begåvad person». En etiker och blivande lärare anser, att utredningsmannens me- toder är »delvis provocerande, mycket ovidkommande» och att »det är olämp- ligt att präst sköter utfrågningen». Kriti- ken delas av en medlem i Örebromis— sionen, som emellertid gör följande till- lägg: >>Fast angående skriftliga och munt- liga förhören är det nog lite olika från plats till plats. Inte minst beroende av prästen som förhör». En medlem av en Betel-församling framhåller också, att »den präst man blir anvisad att besöka bör ha en neutral inställning till vapen— vägran».
En medlem av missionsförbundet, som i det egna fallet inte funnit anledning till kritik tror, att den utredningsman (präst) som han fått »skulle passat alla, men det är inte alla utredningsmän som passar». En pingstvän betonar, att ut- redningsmannen i hans fall »var icke opartisk» och en meningsfrände till ho- nom att >>präst skall ej försöka påverka någon i den ena eller andra riktningen, alltså skall han vara neutral». »Det är icke nödvändigt med en kristen utred- ningsman, som ofta vill påverka», anser en medlem av Örebromissionen, medan en pingstvän menar, att »det vore lämp- ligare med en utbildad psykolog som naturligtvis skulle vara helt neutral». Nuvarande förfaringssätt, tillägger den senare, »har låst fast idén så att den blivit ett monopol för kyrkan». En präst kan väl tänkas vara kapabel att även bestämma uppriktigheten hos andra än (le, som vägrar av religiösa skäl, anser en annan pingstvän, men, säger han, det vore väl bra om det fanns möjlighet att välja mellan »olika sorters folk». Samma ståndpunkt intar en etiker: »Religiös, ateist, och dylikt har skilda utgångs- punkter, varför skall då en dogmatiker, om än vidsynt, utreda». Alla är inte lika, betonar en medlem av Örebromissionen: »Utredningsmannen kunde ju höra på och verkligen tänka på den enskilde per- sonens samvete och uppfattning».
Någon av de intervjuade finner det oriktigt att utredningspersonerna ger al- ternativfrågor med sikte på att svaren skall »leda i gropen». Utredningsmannen »bör vara en person som verkligen ut- reder, inte som i många fall försöker få den värnpliktige att ändra åsikt», anser en pingstvän. >>Har en person vägrat», framhåller en medlem av Jehovas vitt- nen, »så har han gjort det på grundval av övertygelse från Guds ord om han är ett Jehovas vittne. Det finns ingen präst, som kan ändra på hans beslut».
Även problematiken med olika mognads- grad och utbildning hos den presumtive vapenvägraren berörs i intervjuerna. En baptist uttrycker detta på följande sätt: »En sann och ärlig vilja att inte under några omständigheter döda människor borde vara lika tungt vägande argument i vapenvägrarfrågan, som förmågan att med förnuftsskäl övertyga en erfaren förhörsledare om ens avsky för vapen. Alla 18-åringar år inte drivna debattörer; skall dom behöva anlita advokater?»
Bland etikerna beklagar en att »ratio- nella synpunkter åsidosättes helt» medan en annan analyserar lagtexten på föl- jande sätt: »Observera den skriande in- konsekvensen! Lagtexten säger djup sam— vetsnöd, och ändå skall den teoretiska bakgrunden prövas. Speciellt gäller detta etikerna. Det finns ingen laglig täckning för de krav på teoretisk konsekvens och allmänt teoretiskt ansvar, som ställs». Han föreslår därför, att utredningsför- farandet ändras och att även »ren teore- tisk övertygelse med rationella bevekelse- grunder» skall kunna grunda vapenfri- het.
Flera förslag går ut på att man bör ta hänsyn till sökandens livsåskådning vid utredningen. En av de intervjuade tror, att utredningsmannen skulle lättare för- stå sökanden om han själv vore vapen- vägrare, men erkänner att risk för par- tiskhet skulle kunna uppkomma. Han föreslår därför, att det i stället skulle vara >>två personer, en av vardera rikt- ningen, som var för sig får samtala med den sökande». En annan intervjuad vill ge valmöjlighet mellan t.ex. präst, do- mare eller psykolog. En etiker och bli- vande psykolog anser att prövningen —— om den skall bibehållas — bör ske av någon kommunal förtroendeman, kanske någon jurist eller advokat». En sjunde- dagsadventist anser att en direkt pröv- ning i samband med inskrivningen av »dårtill passande prästman» vore det
bästa, medan en pingstvän och en etiker menar, att en opartisk prövningsnämnd vore den lämpligaste lösningen. Denna uppfattning får även stöd av en baptist, som tycker att »flera i samråd borde pröva äktheten», och en etiker som an- ser, att prövningen borde ske av en psy- kolog eller prövningsnämnd, om pröv- ningsförfarandet måste bibehållas.
Utredningens synpunkter
Ansökningsförfarandet
Utredningen har under sina studiebesök vid förläggningar för vapenfria värnplik- tiga mött i huvudsak samma invänd- ningar som redovisats i fredsorganisa- tionernas undersökning. Även vid samtal med utbildnings- och arbetsledare samt företrädare för inskrivnings- och utred— ningsmän har kritiska synpunkter i be- rörda avseenden framkommit.
Tydligt är att i vissa fall svårigheter uppstått för sökanden att finna intygs- givare, som ägt tillräckligt långvarig be- kantskap med sökanden för att kunna lämna erforderligt intyg. Detta tycks främst ha förekommit i de fall sökanden först i samband med den förestående in- skrivningen eller i samband med en nyss genomgången själskris tvingats till ett personligt ställningstagande.
Även ifråga om polismyndigheternas intygsgivning tycks svårigheter ha före- kommit. Det gäller särskilt om sökanden nyligen inflyttat. Den ordinarie arbets- belastningen hos polismyndigheterna kan också ha medverkat till de uppgivna svå- righeterna.
Fr. o. 111. 1/7 1965 har emellertid kravet på anskaffandet av intyg från polismyn— dighet slopats, vilket underlättat ansök- ningsförfarandet. Utredningen om sökan- dens vandel och intygsgivarnas trovärdig- het m.m., skall i stället utföras av polis- myndighet efter anmodan av inskriv-
ningsmyndighet. Fortfarande kvarstår dock skyldigheten för sökanden att själv anskaffa personligt intyg rörande de an- förda samvetsbetänkligheterna.
Vid en jämförelse med utländsk lag- stiftning kan konstateras, att i såväl Dan- mark, Finland som Norge utredning om sökandens trovärdighet och levnadsom- ständigheter ankommer på vederbörande myndigheter. Sökandens egna åtgärder begränsas till att inge en motiverad an- sökning till vederbörande militära myn- digheter, vilken bör åtföljas av de intyg eller övriga handlingar, varmed sökan- den vill styrka sin trovärdighet eller åbe- ropade skäl. Inte heller i Belgien, Frank- rike, Nederländerna och Västtyskland uppställes några andra krav i angivna hänseenden. I Belgien föreskrives dock, att sökanden skall lämna referenser till personer, som kan intyga äktheten av hans motiv.
Utredningen finner för sin del nuva- rande förfarande när det gäller begäran om vapenfri tjänst otillfredsställande. Det bör räcka med en enkel ansökning, en hänvisning till sökandens skäl mot att fullgöra värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning samt referenser till minst två trovärdiga personer som väl känner sö- kanden och hans personliga förhållan- den. Om sökanden själv så önskar bör det givetvis vara honom obetaget att bi- foga handlingar, varmed han vill styrka sin trovärdighet eller anförda skäl. Det bör därefter ankomma på myndigheterna att bedöma och utreda de av sökanden åberopade skälen. Utredaren skall där- vid ha frihet att söka kontakt med per— soner, organisationer eller myndigheter vilka kan antas lämna uppgifter om sö- kanden som är av värde för ställnings- tagandet.
Ansökningen lämnas till inskrivnings- myndigheten eller — om sökanden redan inryckt till militärtjänstgöring — till ve— derbörande förbandschef.
Prövningsförfarandet Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser angående vapenfria värnpliktiga (3 % 2 mom), skall sökan- den, sedan han vid inskrivningen genom- gått föreskriven prövning rörande duglig- het till krigstjänst, hänvisas till särskild utredningsman för utredning och pröv- ning av ansökan om vapenfri tjänst.
Utredningsmännen förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av dels vederbörande domkapitel, dels frikyrkliga samarbets- kommittén. Fördelningen är f. n. 109 präster i svenska kyrkan medan 8 är knutna till olika frikyrkosamfund.
Enligt personalredovisningsinstruktio- nen (PRI mom 242) skall den värnplik- tige hänvisas till den utredningsman, som är bosatt närmast den värnpliktiges vis- telseort. Värnpliktig i Stockholm eller Göteborg kan efter eget val hänvända sig till någon av de där bosatta utred- ningsmännen.
Sker ansökan om vapenfri tjänst sedan vederbörande inställt sig till militärtjänst- göring, kan utredningen verkställas av militärpastorn vid förbandet.
Vid utredningen föreläggs sökanden ett särskilt frågeformulär, som han själv- ständigt skall besvara. Med ledning av detta och övriga upplysningar, som in- hämtats om sökandens personliga för- hållanden skall utredningsmannen genom samtal bilda sig en uppfattning om huru- vida bruket av vapen mot annan skulle för sökanden medföra djup samvetsnöd. Den verkställda utredningen jämte ut- låtande skall därefter Överlämnas till in- skrivningsmyndigheten, som i sin tur översänder handlingarna till försvars- departementet för slutligt avgörande.
Tydligt är, att kritiken mot det nu- varande utredningssystemet oftast kan härledas till det vid utredningen använda frågeformuläret. Det tillkom i samband med den 1941 införda utredningsmanna- institutionen. Enligt utredningens mening
är det inte ändamålsenligt och bör därför inte längre komma till användning.
Bundenheten till detta frågeformulär tycks också ha medfört, att utrednings- männen i åtskilliga fall oförskyllt kom- mit att drabbas av kritiken mot pröv- ningsförfarandet. Det ligger f. ö. i sakens natur, att utredningsmannen under sitt samtal med sökanden tvingas att ställa denne inför olika problemställningar, som syftar till att utröna arten och gra- den av de anförda samvetsbetänklighe- terna. Utredningens grannlaga natur och vetskapen om att utredningsmannens ut- låtande i realiteten kan bli avgörande för beslutet i ärendet, gör ingående samtal med sökanden nödvändiga.
Även om kritiken mot det nuvarande utredningssystemet förefaller alltför en- sidig, kvarstår dock vissa principiella in- vändningar. I realiteten kan t. ex. en enda utredningsmans utlåtande bli av- görande för om de anförda betänklig- heterna skall respekteras eller inte. Både inskrivningschefer och utredningsmän har betecknat detta förhållande som otill- fredsställande ur såväl rättssäkerhetssyn— punkt som av psykologiska skäl. Då det knappast kan undvikas att den sökande ställs inför frågor, som av honom kan uppfattas som försök till påverkan eller som utslag av bristande hänsyn till hans övertygelse är det särskilt angeläget, att förtroendet för utredningsinstitutet upp- rätthålles. I detta syfte har utredningen bl. a. ansett sig böra överväga huruvida medverkan av psykologisk eller sociolo- gisk expertis kan vara lämplig vid pröv- ningen av motiven för vapenfri tjänst.
Chefen för militärpsykologiska insti— tutet har i anledning av utredningens förfrågan framhållit bl.a. följande:
»En prövning, som kan tillämpas analogt oberoende av den tidpunkt under väm- pliktsåldern, då vederbörande begär vapen- fri tjänst, torde även fortsättningsvis böra ske separat. Vid en sådan separat prövning bedömer jag att medverkan av psykologisk
eller sociologisk expertis skulle vara av stort värde både rent allmänt och särskilt vid bedömning av arten och allvaret av de sam- vetsbetänkligheter, som anförts av de s.k. etiska vapenvägrarna. Därvid skulle —- under förutsättning att det sker under så- dana former, som för såväl den enskilde som prövningsförfarandet är betryggande från sekretessynpunkt — erforderliga upp- gifter från I-prov och intervjuer vid inskriv- ningsprövning kunna ställas till förfogande. För att säkerställa att fullständigast möjliga sådant underlag kan erbjudas beträffande samtliga, som i samband med inskrivning anmäler samvetsbetänkligheter mot vapen- tjänst, måste emellertid nuvarande föreskrif- ter om hänvisning till exploration komplet- teras så att sådan inskrivningsskyldig obe- roende av uppnått I-provresultat får genom- gå exploration.
För att ernå bästa möjliga utbyte av de från inskrivningsprövningen föreliggande uppgifterna bör vid den separata prövningen anlitade psykologer eller sociologer ha egna erfarenheter som inskrivningsexploratörer. Detta ger också möjlighet att i de fall där frågor om vapenfri tjänst aktualiseras först efter inskrivningstillfället, senare utföra motsvarande intervju och därmed under- lätta en likformig bedömning i samtliga fall, oavsett när de uppkommer.»
1941 års utredning rörande samvets- ömma värnpliktiga uttalade bl.a., att »om än det synes naturligt att personer tillhörande svenska kyrkan alltjämt an- litas för ifrågavarande uppgift, torde dock jämväl andra med själavård för- trogna böra kunna komma ifråga». Det bör även framhållas, att utredningen förutsatte att ett särskilt organ skulle in- rättas, vars uppgift -— förutom att avge yttrande över alla ansökningar om va- penfri tjänst — skulle vara att föreslå lämpliga lokala utredningsmän samt bi- stå med erforderliga råd och anvisningar för prövningsverksamheten.
En jämförelse med utländsk lagstift- ning på hithörande område visar bl.a., att Finland har en central kommission för prövning av vapenfria. Kommissionen består av en lagfaren ordförande, en stabsofficer i aktiv tjänst, en psykiater,
en präst och en företrädare för social- ministeriet.
Den som i Norge vill vara vapenfri, men som vägrar ansöka om vapenfri tjänst, eller vars ansökan avslagits, skall prövas inför civil domstol.
Belgiska lagstiftningen föreskriver, att ansökan om vapenfrihet skall prövas av en specialdomstol _ »värnpliktsvägrar- rådet» —— som består av en domare, en advokat och en tjänsteman. Värnplikts— vägrarrådets beslut kan överklagas till »appellationsrådet».
I Frankrike prövas ansökningarna av en särskild kommission, bestående av en domare som ordförande, tre officerare och tre övriga ledamöter. Även Neder— länderna har en särskild prövningsnämnd i vilken de olika livsåskådningarna i lan- det är proportionellt företrädda. I Väst— tyskland sker prövningen av regionala prövningsnämnder bestående av en ord- förande, som utses av försvarsministeriet, samt tre bisittare vilka förordnas av del- statsregeringen. Ordföranden, som har konsultativ röst i nämnden, skall ha do- marekompetens eller vara högre förvalt- ningstjänsteman samt ha uppnått 35 års ålder. Bisittarna skall vara över 35 år samt på grund av sin livserfarenhet läm- pade för uppdraget. Prövningsnämndens beslut kan överklagas till revisionskam- maren och i sista hand till förvaltnings- domstolen.
Mot bakgrunden av ovan redovisade synpunkter finner utredningen det ange- läget, att bästa möjliga förutsättningar för en allsidig objektiv och enhetlig prövning åstadkommes och föreslår där- för, att ett centralt organ inrättas —— för- slagsvis benämnt Nämnden för vapenfri- hetsprövning. Nämnden hör bestå av en lagfaren domare som ordförande, en prästman i svenska kyrkan, en frikyrko- pastor, en företrädare för psykologisk prövningsverksamhet samt ytterligare tre ledamöter, som på grund av sina person-
liga kvalifikationer gör dem väl lämpade för uppdraget. Ledamöterna jämte per- sonliga suppleanter förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid.
För nämndens verksamhet inrättas ett särskilt sekretariat.
Nämnden bör vid sin prövningsverk- samhet äga befogenhet att inhämta komp- letterande uppgifter eller yttranden från såväl sökanden som enskilda personer, organisationer eller myndigheter. Den bör också antingen själv eller genom särskilda utredningsmän kunna verkställa den utredning i övrigt, som är nödvändig för prövningen. Om så anses erforder- ligt skall nämnden kunna förelägga sö- kande att personligen inställa sig inför nämnden. Även annan person bör kunna anmodas att inför nämnden lämna ut- låtande, som bedöms ha betydelse för ärendets avgörande.
Kostnaderna för personlig inställelse liksom annan utredning ersättes av stats- verket.
Av Kungl. Maj:ts proposition (nr 65 1965) rörande statsdepartementens orga- nisation och arbetsformer framgår bl. a., att frågan om delegering och centralise- ring av vissa ärenden, som för närvaran- de avgörs av Kungl. Maj:t, är föremål för särskild bearbetning inom departe- mentsutredningen. Det förutsätts, att den succesivt skall föranleda åtgärder av an- given innebörd. I denna fråga har även statsutskottet i sitt utlåtande (nr 105 1965) uttalat, att Kungl. Maj:t bör i prin- cip vara oförhindrad att pröva frågan om flyttning av belutanderätten till un- derordnad myndighet även i de fall, då i samband med lagstiftning eller anslags anvisning uttalats, att beslutanderätten skall ankomma på Kungl. Maj:t.
Under hänvisning härtill, och till att den föreslagna Nämnden för vapenfri- hetsprövning torde ha förutsättningar att tillgodose alla rimliga anspråk på objek- tivitet och enhetlig prövning, vill utred-
ningen föreslå, att den även tillerkännes beslutanderätt i vapenfrihetsfrågor. Be- slutanderätt bör begränsas till att avse frågan om de av sökanden anförda skälen skall anses grunda vapenfrihet. Nämn- dens belut förutsättes kunna av sökan- den överklagas till Kungl. Maj:t.
Däremot bör nämnden — bl.a. av psykologiska skäl _— inte avgöra sådana frågor som rör de vapenfrias uttagning, tilldelning eller tjänstgöring. Dessa hand- lägges lämpligast av särskild civil myn- dighet, varom förslag framlägges i annat sammanhang. Det bör dock vara nämn- den obetaget att i vissa fall, då t.ex. tjänstgöringens art kan anses utgöra en integrerande del av prövningen, föreslå därav betingade åtgärder. Dessutom bör nämnden avge yttrande och förslag då värnpliktig under åberopande av sam- vetsskäl antingen vägrat att fullgöra mili- tärtjänstgöring eller gjort framställning om »hel befrielse» från värnpliktstjänst- göring. Beslutanderätten i det senare av- seendet torde emellertid liksom hittills förbehållas Kungl. Maj:t.
I övrigt bör det ankomma på nämn- den att utse lämpliga utredningsmän samt att bistå dessa med råd och anvis- ningar rörande prövningsverksamheten. Det förhållandet, att huvuddelen av de sökande åberopar religiösa skäl för sin begäran om vapenfrihet, talar för att lämpliga prästmän eller pastorer inom frikyrkosamfunden i fortsättningen lik- som hittills, behöver utnyttjas som utred- ningsmän. Utredningen anser emellertid att även andra härför lämpade personer skall kunna ifrågakomma. I båda fallen bör personer med psykologisk utbildning eller erfarenhet av social eller kurativ utredningsverksamhet sättas främst.
Utredningen har konstaterat, att utred- ningsmännen inte erhåller någon särskild vägledning för prövningsverksamheten, vilket är en brist i sammanhanget. En- dast en tryckt instruktion finns, utarbe-
tad inom försvarsdepartementet i sam- band med införandet av utredningsman- nainstitutionen år 1941. Den grundas emellertid på 1925 års lagstiftning, vilken då fortfarande gällde. Någon revidering av anvisningarna med hänsyn till 1943 års lagstiftning har inte ägt rum. Det bör ankomma på den ovan föreslagna pröv- ningsnämnden att låta utarbeta erforder- liga anvisningar och instruktioner för utredningsmännen.
För att underlätta utredningsmännens verksamhet vill utredningen dessutom fö- reslå sådan ändring av nu gällande be- stämmelser, att utredningsmännen får rätt att ta del av det kvalifikationskort med uppgifter om inskrivningsprov och exploration m. m., som sökanden genom- gått vid inskrivningen. Dessa är visser- ligen utformade med hänsyn till den militära tjänstens krav, men den fack- utbildade exploratörens skattning av ex- plorandens sociala anpassning och emo- tionella stabilitet tillsammans med övriga uppgifter på kvalifikationskortet —- kan ändå vara av värde för utred- ningsmannens genomförande av utred- ningen. Det bör ytterligare framhävas om de förslag rörande särskild urvals- prövning för vapenfria genomföres, som förs fram i annat sammanhang.
Utredningsmännen bör också äga be- fogenhet att från myndigheter och en— skilda inhämta uppgifter, som är erfor- derliga för utredning och utlåtande i ärendet. I förekommande fall skall de även vara skyldiga att till prövnings- nämnden föreslå anstånd med ärendets avgörande exempelvis när sökanden an- ses behöva ytterligare tid för att över- väga sin situation.
När särskilda skäl talar för detta, vill utredningen även förorda, att värnplik- tiga, som efter inryckningen till freds- tjänstgöring anmäler betänkligheter mot fullgörande av vapentjänst, skall efter ingiven ansökan om vapenfri tjänst
kunna hemförlovas i avvaktan på slut- ligt beslut i ärendet. Därigenom borde man kunna förebygga att en värnpliktig under stark affekt eller bistande psykisk balans gör sig skyldig till sådan vägran som ådrar honom bestraffning. Erforder- liga bestämmelser härför torde kunna utfärdas i administrativ ordning.
Utredningen anser dessutom, att de vapenfria skall vara skyldiga att undergå förnyad prövning, när så anses påkallat. Det bör därvid ankomma på prövnings- nämnden att bestämma förutsättningarna för en sådan omprövning och sättet för dess genomförande.
Under hänvisning till vad som anförts föreslår utredningen
att för prövning och beslut rörande ansökan om vapenfri tjänst inrättas en nämnd för vapenfrihetsprövning, bestå- ende av en lagfaren domare som ord- förande, en prästman i svenska kyrkan, en frikyrkopastor, en företrädare för psykologisk prövningsverksamhet samt ytterligare tre ledamöter, som på grund av sina personliga kvalifikationer är väl lämpade för uppdraget,
att ordförande och ledamöter jämte personliga suppleanter förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid,
att för nämndens verksamhet inrättas ett särskilt sekretariat,
att nämnden, utöver ovan angivna upp- gifter, äger utse härför lämpliga utred- ningsmän som biträden i prövningsverk— samheten och i övrigt fullgöra de åliggan- den och utöva de befogenheter, som fast- ställes i särskild instruktion,
att nämndens beslut rörande vapenfri- hetsprövningen skall av den enskilde kunna överklagas till Kungl. Maj:t,
att ansökan om vapenfri tjänst skall ställas till nämnden för vapenfrihets- prövning, men inges till vederbörande inskrivningsmyndighet eller _— om sö- kanden redan inryckt till värnplikts-
tjänstgöring — till vederbörande för- bandschef,
att ansökning skall innehålla motive— ring för de skäl, som utgör anledningen till att sökanden inte anser sig kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, samt referenser till minst två trovärdiga personer, som väl känner sökanden och hans förhållanden,
att ansökninghandlingarna skall av mottagande militära myndigheter komp- letteras med kvalifikationskort och läkar- besiktningshandlingar och därefter direkt insändas till nämnden för vapenfrihets- prövning, som låter verkställa erforderlig undersökning och utredning i ärendet och som därvid i förekommande fall äger kalla sökanden till personlig in- ställelse inför nämnden, ävensom att för- anstalta om den ytterligare utredning, som kan befinnas nödvändig för beslut i ärendet,
att nämnden som biträden i prövnings- verksamheten äger utse härför lämpliga utredningsmän inom respektive inskriv- ningsområden, inför vilka sökanden skall vara skyldig att personligen inställa sig för samtal och utredning,
att kostnaderna för nämndens verk- samhet inklusive sökandens personliga inställelse liksom annan utredning bör ersättas av statsmedel enligt i administra- tiv ordning fastställda ersättningsregler,
att åtgärder vidtages i administrativ ordning för att anstånd med ärendets av- görande eller andra av omständigheterna motiverade åtgärder skall kunna vidta- gas i syfte att åstadkomma bästa möjliga förutsättningar för en objektiv och en- hetlig prövning, samt
att vapenfri värnpliktig skall vara skyl- dig att undergå förnyad prövning, när så anses påkallat.
KAPITEL V
Inskrivnings- och urvalsprövning
Nuvarande bestämmelser Enligt 58 & inskrivningsförordningen skall varje värnpliktig genomgå läkar- besiktning och inskrivningsprov i den omfattning, som erfordras för be- stämmandet av den värnpliktiges duglig- het till krigstjänst samt lämplighet för olika slags utbildning och tjänstgöring.
Läkarbesiktningen sker enligt av Försvarets sjukvårdsstyrelse utfärdat be- siktningsreglemente. Den avser att all- mänt fastställa den värnpliktiges duglig- het till krigstjänst samt hänförande till besiktningsgrupp och omfattar bl. a. kon- troll av kroppslängd, vikt, synskärpa och färgsinne samt läkarundersökning enligt särskilt undersökningsschema.
Utöver denna undersökning, som alla värnpliktiga genomgår, sker speciell lä- karundersökning av de värnpliktiga, som avses uttagas för viss speciell utbildning eller särskilt krävande tjänst.
Inskrivningsproven (I-prov) be- står av fyra olika delprov. Dessa är sam- manställda i ett särskilt provhäfte, som utarbetats av militärpsykologiska insti- tutet. Inskrivningsprovet, vilket genom- föres under fastställd tidsperiod (hela provet c:a 90 min.), syftar till att pröva vederbörandes allmänna språkliga be- gåvning och tekniskt-mekaniska lämplig- het.
Med ledning av provresultaten fördelas de prövande på nio provgrupper av vilka provgrupp 5 utgör genomsnittsgruppen och provgrupp 9 omfattar de i intellek- tuellt hänseende bästa.
I samband med I-provet skall de prö-
vande på särskilda kort — kvalifika- tionskort (Kv-kort) — lämna vissa upp- gifter om sig själva, såsom skolgång, yrkeserfarenhet m.m., samt anteckna önskemål beträffande uttagning och till- delning etc.
De, som med ledning av I-provet hän- förts till provgrupp 5 eller högre skall dessutom genomgå särskild exploration. Den sker genom intervjuer och utföres av särskilt utbildade exploratörer, som ställs till förfogande genom militärpsy- kologiska institutet. Även den, vars dug— lighet till krigstjänst kan ifrågasättas, skall genomgå exploration. Inskrivnings— chef kan dessutom i vissa enskilda fall besluta om en sådan. Så sker t. ex. då I- provet markant avviker från den under- söktes intellektuella och andra förutsätt- ningar.
Ändamålet med explorationen är bl. a. att ge en mera fyllig bild av vederbö- randes utbildning, sociala bakgrund och intressen, än vad som framkommit vid den tidigare inskrivningsproceduren. Den skall också ge underlag för en bedöm- ning av den värnpliktiges eventuella lämplighet för befälsutbildning, om han på grund av sociala indikationer ej bör ifrågakomma för viss utbildning eller om han kan anses duglig till krigstjänst över huvud taget.
Med ledning av intervjun skall explo- ratören därefter göra en skattning av explorandens sociala anpassning och emotionella stabilitet inom en 5-gradig skattningsskala. Vidare skall explorandens b efäls ] ämpligh et skat—
tas med ledning av de uppgifter om all- mänbegåvningen och personlighetsmäs- siga förhållanden som framkommit vid I-provet respektive intervjun.
Resultatet av explorationen, liksom I—provsresultatet, besiktningsgrupp, skol- betyg, sjukdomsnummer m.m. införes på Kv-kortet till ledning för inskriv- ningsnämndens beslut rörande uttagning och fördelning. Efter inskrivningens av- slutande översändes Kv-kortet jämte öv- riga inskrivningshandlingar till vederbör- lig truppregistreringsmyndighet. Materia- let utnyttjas där, dels vid den preliminära fördelningen av värnpliktiga på utbild- ningslinjer, dels vid det kompani, där den värnpliktige sedan skall tjänstgöra.
Efter inryckningen får varje värnpliktig till vederbörande kompani- chef lämna en skriftlig levnadsbeskriv- ning. Tillsammans med de uppgifter, som framgår av Kv-kortet, ges kompani- chefen därmed ett underlag för bedöm- ningen av den värnpliktige. Detta komp- letteras ytterligare genom ett personligt samtal, som kompanichefen skall ha med sina värnpliktiga.
Därutöver förekommer efter inryck- ningen särskilda urvalsprov, som avser att ytterligare utröna lämpligheten för viss specialutbildning. I förekommande fall står därvid såväl militär- som läkar- expertis till förfogande.
Utredningens synpunkter
Såsom framgått av det föregående följer såväl inskrivnings- som urvalsprövningen ett för den militära tjänstens krav bestämt mönster. Det innebär, att den, som söker och erhåller vapenfri tjänst, i realiteten inte blir föremål för en till den vapenfria tjänsten anpassad mot- svarande urvalsprövning.
En påtaglig brist är att det 5. k. kvali- fikationskortet (Kv-kortet) enligt gällan- de bestämmelser rörande uttagning och tjänstgöring m.m. för vapenfria (go nr
1300/1961) inte skall översändas till myn- dighet eller arbetschef, under vilken den vapenfrie skall tjänstgöra. Berörda myn- digheter och arbetschefer får därför inte del av uppgifter, som kan vara av värde vid de vapenfrias fördelning till tjänst- göring och deras anpassning till denna.
Inte heller synes de särskilda utred- ningsmännen vid prövning av de åbero- pade samvetsbetänkligheterna äga till- gång till I-prov eller Kv-kort. De upp- gifter rörande personliga data och lev- nadsförhållanden, som sökanden får lämna i samband med ifyllandet av ut- redningsmannens frågeformulär, är allt- för kortfattade och ofullständiga för att kunna ersätta det bedömningsunderlag, som bl.a. Kv-kortet innehåller.
Enligt utredningens mening är det an- geläget att de vapenfria blir delaktiga av urvalsprövningen i samma omfattning som värnpliktiga, uttagna till vapentjänst. Utredningen anser vidare, att alla värn- pliktiga, som i samband med inskriv- ningen ansöker om vapenfri tjänst, bör genomgå exploration oavsett resultatet av inskrivningsprovet.
På särskild förfrågan huruvida mili- tärpsykologiska institutet (MPI) kan medverka vid utformningen och genom- förandet av ett sådant prövningsförfa- rande, har institutet meddelat, att en sådan medverkan ligger inom ramen för institutets uppgifter.
MPI vitsordar också betydelsen av den vid explorationen genomförda utred- ningen av bland annat den inskrivnings- skyldiges sociala anpassning, emotionella stabilitet samt inställning till militär- tjänst och försvar. I den mån som in- skrivningsskyldiga uppnått det provre- sultat, som föranleder exploration, ägnas redan nu ökad uppmärksamhet åt dessa faktorer. Anmärkningsvärda iakttagelser härvidlag kan även utläsas ur den redo- visning av intervjuresultatet, som psyko- logen gör på frågeschema och kvalifika-
tionskort. De uppgifter, som med nuva- rande utformning av explorationen er- hålles vid intervjuerna, anses dock en- dast belysa en mindre del av de faktorer, som bör beaktas i samband med vapenfri tjänst.
Utredningen förordar, att alla inskriv- ningsskyldiga, som i samband med in- skrivningsförrättningen söker vapenfri tjänst, skall genomgå särskild explora- tion. Den vanliga explorationen bör där- vid utbyggas med en speciell intervju. Denna bör utformas i syfte att särskilt belysa även de faktorer, som kan vara av betydelse vid prövningen av ansökningen om vapenfri tjänst och därav föranledd uttagning och tjänstgöring. Utformning och genomförande av dessa intervjuer torde ankomma på militärpsykologiska institutet.
Utredningen föreslår vidare, att kvali- fikationskortet skall åtfölja ansöknings- handlingarna då dessa genom inskriv- ningsmyndighetens försorg insändes till nämnden för vapenfrihetsprövning. Kva- lifikationskortet hör av nämnden ställas till förfogande för den särskilda utred- ningsman, som får i uppdrag att biträda vid prövningen av ansökningen. Därest denna bifalles skall kvalifikationskortet bifogas de handlingar i ärendet som till- ställes uttagningsmyndigheten för att av denna utnyttjas vid uttagning och för- delning till tjänstgöring. Kvalifikations- kortet bör därefter —— i likhet med vad som gäller för värnpliktiga i vapentjänst —- översändas till vederbörande utbild- ningsmyndighet för att tjäna som ledning vid placering till tjänstgöring och be- handling av de vapenfria.
Närmare bestämmelser rörande kvali- fikationskortens handhavande och för— varing m.m. bör utfärdas av militär- psykologiska institutet.
I princip samma förfaringssätt bör gälla i de fall vederbörande ansöker om vapenfri tjänst efter inryckningen till
värnpliktstjänstgöring i vapentjänst. Vis- sa olägenhetcr kan visserligen uppstå ifråga om hänvisningen till särskild ex- ploration. Det bör dock vara möjligt, att åstadkomma en sådan genom hänvisning till inskrivningsnämnderna eller direkt till militärpsykologiska institutet. I gen- gäld lär inte behovet härav vara lika framträdande som i samband med in- skrivningsförrättningen. Den sökande har i detta fall i samband med inryckningen genomgått den förut beskrivna urvals- prövningen m.m. Därigenom finns ett ytterligare material, som kan utnyttjas även vid det prövnings- och uttagnings- förfarandet som föranleds av ansök- ningen om vapenfri tjänst.
Under hänvisning till det ovan anförda föreslås sålunda
att samtliga värnpliktiga, som söker vapenfri tjänst, bör genomgå explora- tion, och att denna utformas så, att den ger bästa möjliga underlag för bedöm- ningen av de faktorer, som påverkar in- ställningen och anpassningen till den va- penfria tjänsten,
att på underlag av inskrivningsprov och exploration m.m. upprättat kvali- fikationskort bifogas vid ansöknings- handlingarnas insändande till prövnings- nämnden för att tjäna till ledning vid prövningen av ansökning om vapenfri tjänst,
att kvalifikationskortet vid medgivan- det av vapenfri tjänst överlämnas till uttagningsmyndigheten för att efter verk- ställd uttagning tillställas utbildnings- myndigheten till ledning vid tjänstgö- ringsplacering och behandling av de vapenfria, samt
att det bör ankomma på militärpsyko- logiska institutet att utforma och genom- föra den föreslagna särskilda exploratio- nen och utfärda de närmare bestämmel- ser, som kan anses erforderliga rörande kvalifikationskortens handhavande och förvaring.
KAPITEL VI
Uttagning och registrering mm
Nuvarande bestämmelser Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse (SFS nr 122/1943) skall uttagning till tjänstgöring av värnpliktig, som medgivits vapenfri tjänst ske på sätt Konungen i kommandoväg bestämmer. Föreskrifter härom återfinnes i general-
order (nr 1300/1961 med ändringar ge- nom go nr 1761/1962 och 704/1963). En- ligt dessa skall vapenfria värnpliktiga med hänsyn till deras avsedda tjänst- göring under krig uttagas enligt nedan- stående.
Uttagning i Avsedd tjänstgöring under krigstid
Sjukvårdstjänst
Civilförsvarstjänst
Tjänstgöring i sjukvårdsbefattning vid krigsmakten
Tjänstgöring huvudsakligen i brandtjänst vid: a) garnisonshrandkåren i Boden m.fl.
Linjereparationtjänst
Ledningsreparationstjänst
Arbetstjänst
b) civilförsvarsstyrelsen eller styrelsen underlydan- de organ
Tjänstgöring vid rikets kraftverk i linjereparations- tjänst
Tjänstgöring vid rikets järnvägar i ledningsrepara- tionstjänst
Civilt arbete vid krigsmakten eller utom densamma
för statens eller kommuns räkning
Med stöd av Kungl. Maj:ts brev den 30/12 1964 kan vapenfri värnpliktig, som är behörig att utöva läkaryrket eller av- lagt medicine kandidatexamen åläggas fullgöra försvarsmedicinsk assistent- tjänstgöring med avsedd tjänstgöring i krig vid det allmänt civila medicinal- väsendet. De fördelas till tjänstgöring av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskaps- nämnd.
Såsom allmän regel för uttagningen gäller i övrigt, att vapenfri värnpliktig skall uttagas i den tjänst, vartill han med hänsyn till civil utbildning, kroppsbe- 3
skaffenhet och allmän fallenhet bedömes bäst lämpad.
De vapenfria värnpliktiga fördelas i mån av tillgång för tjänstgöring vid de myndigheter och tjänstgöringsplatser, som anges i tabellen på följande sida.
Vapenfri värnpliktig som uttagits till sjukvårdstjänst inom krigsmakten truppregistreras vid det förband vederbörande tillhör och inkallas till tjänstgöring enligt chefens för armén be- stämmande.
Övriga vapenfria värnpliktiga trupp- registreras vid respektive inskrivnings-
Chefen för S 2
Civilförsvarstjänst
Myndighet Uttagning Tjänstgöringsplatser
Truppförbandschef Sjukvårdstjänst Enl. chefen för arméns bestäm- mande
Civilförsvarsstyrelsen Civilförsvarstjänst Av civilförsvarsstyrelsen bestäm- da utbildningsbrandkårer samt statens civilförsvarsskola i Rosersberg eller någon av dess fältskolor
Luftfartsstyrelsen Civilförsvarstjänst Luftfartsverkets flygplatser
Kommendanten i Boden Civilförsvarstjänst I 19, Boden
S 2, Karlsborg
Vattenfallsstyrelsen
Järnvägsslyrelsen
Uppsala universitets Arbetstjänst
Skogsförvaltning
Linjereparationstjänst
Ledningsreparationstjänst
Vattenfallsstyrelsens skola i Ås- bro, samt myndigheter som bestämmes i kommandoväg för arbetstjänst
Järnvägsstyrelsens skola i Re- vingehed samt vissa järnvägs- stationer enligt järnvägsstyrel- sens bestämmande
Skogsförvaltningens ser m. fl.
arbetsplat—
expedition. Inkallelse till av civil myn- dighet anordnad uthildning eller tjänst- göring sker genom vederbörande inskriv- ningschefs försorg.
Till läkartjänst avsedda vapenfria värn- pliktiga truppregistreras dock vid cen- trala värnpliktsbyrån och inkallas till tjänstgöring genom medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd.
Utredningens synpunkter
De vapenfrias status Den kritik som från de vapenfrias sida ofta riktas mot det nuvarande uttagnings- och tjänstgöringssystemet tycks delvis vara psykologiskt betingad. Det faktum, att uttagningen till olika former av va- penfri tjänst bestämmes av försvarsde- partementets kommandoexpedition och registrering och inkallelse sker genom militär myndighets försorg, synes ibland leda till uppfattningen, att den vapenfria
tjänsten utgör en del av det militära systemet eller står under direkt eller in- direkt påverkan av krigsmakten. Ytter— ligare näring för denna uppfattning er- hålles genom att de vapenfria i straff- rättsligt hänseende behandlas enligt sam- ma regler, som gäller för värnpliktiga i vapentjänst.
Även om det borde vara möjligt att genom upplysning om de faktiska för- hållandena och motiven för nuvarande ordning kunna rätta förekommande missuppfattningar, anser dock utred- ningen psykologiska skäl tala för, att ärenden, som rör de vapenfrias uttag- ning och tjänstgöring bör handläggas av andra myndigheter.
Som ett led i detta syfte har utred- ningen i annat sammanhang föreslagit, att prövningen och avgörandet av an- sökan om vapenfri tjänst skall ske ge- nom en särskild prövningsnämnd, vilken genom sin sammansättning bör utgöra en garanti för opartisk prövning.
Enligt utredningens uppfattning bör den vapenfria tjänstgöringen inte längre utgöra värnpliktstjänstgöring utan konst- rueras som en fristående förpliktelse. Denna bör åläggas i särskild lag. Med hänsyn härtill och då utredningen före- slår, att vapenfri tjänstgöring i fortsätt- ningen inte skall fullgöras vid krigsmak- ten, bör den vapenfrie under sin tjänst- göring inte längre anses som krigsman och följaktligen inte heller vara under- kastad för krigsman gällande straffbe- stämmelser i brottsbalken m.m.
Med hänsyn till den ovan föreslagna ändringen av de vapenfrias status anser utredningen att det nuvarande uttrycket vapenfri värnpliktig inte bör bibehållas. Vid övervägande av vilken benämning som i stället skulle kunna komma i fråga, har »civiltjänstepliktig» i och för sig ansetts vara ett adekvat uttryck för de vapenfrias ändrade ställning. Inte minst ur rent språkliga synpunkter är emellertid detta likartat vissa redan be- fintliga begrepp inom totalförsvarets för- fattningar — exempelvis civilförsvars— plikt [i civilförsvarslagen) och allmän tjänsteplikt (i lagen om allmän tjänste- plikt). Missuppfattningar och en viss begreppsförvirring kan således befaras uppstå om även det nyss övervägda ut- trycket kommer till användning. Utred- ningen rekommenderar därför benäm- ningen vapenfri tjänstepliktig på en värn- pliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst och att bestämmelser härom införes i författningar angående tjänsteplikt för vapen/ria.
Uttagning
Vid valet av uttagningsmyndighet har utredningen under ovannämnda förut- sättning stannat för att föreslå arbets- marknadsstyrelsen. Avgörande har där- vid varit, att denna dels svarar för hand- läggningen av arbetskraftsfrågor under såväl freds- som krigstid, dels att den
har en omfattande erfarenhet av yrkes- väglednings- och yrkesutbildningsverk- samhet, som gör den synnerligen lämpad att svara för uttagning, utbildning och fördelning till tjänstgöring även av vapenfria.
Då emellertid uttagning av vapenfria föreslås ske till tjänstgöringsområden, inom vilka fackutbildning och facktjänst- göring kan antas komma att åvila veder- börande myndigheter, bör dessa även beredas möjlighet att medverka vid ut- tagning och fördelning till utbildning och tjänstgöring. Detta kan lämpligen ske genom ett till arbetsmarknadsstyrelsen knutet samarbetsorgan. I detta bör ingå representanter för arbetsmarknadsstyrel- sen, civilförsvarsstyrelsen, järnvägsstyrel- sen, vattenfallsstyrelsen, medicinalstyrel- sen och en företrädare för enskilda hjälp- organisationer.
Därmed torde erforderliga förutsätt- ningar kunna skapas för att uttagning och fördelning kommer att ske med hän- synstagande till såväl olika samhällsbe- hov som den enskildes kvalifikationer och personliga lämplighet. Möjligheter för den enskilde att framföra önskemål om särskild tjänstgöring förutsättes kun- na tillgodoses i samband med ansökan eller vid den därav föranledda utred— ningen.
Utredningen förutsätter att även ären- den rörande ändrad uttagning och an- stånd med tjänstgöring skall avgöras av arbetsmarknadsstyrelsen efter hörande av berörda myndigheter.
Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ut- tagnings- och tjänstgöringsärenden bör kunna överklagas till Kungl. Maj:t enligt motsvarande regler som gäller för värn- pliktiga i vapentjänst. Eftersom arbets- marknadsstyrelsen sorterar under in- rikesdepartementet bör besvärsärenden liksom frågor rörande utbildning o. dyl. handläggas där.
Utbildning och tjänstgöring Enligt utredningens mening bör ansvaret för de vapenfrias utbildning ytterst åvila arbctsmarknadsstyrelsen. Därvid förut- sättes emellertid, att arbetsmarknadssty- relsen skall kunna överlåta denna ut- bildning på olika fackutbildningsmyn- digheter. Sålunda bör t. ex. luftfartsverket som hittills svara för utbildningen i brandtjänst, järnvägsstyrelsen för repara- tionsutbildningen, vattenfallsstyrelsen för den inom verket bedrivna reparations- och maskinistutbildningen, medicinalsty- relsen för hälso- och sjukvårdsutbild- ningen o. s. v. I dessa fall bör det även ankomma på vederbörande utbildnings- myndighet att enligt arbetsmarknadssty- relsens bemyndigande utöva inspektion och kontroll av utbildningsverksamheten och den praktiska tjänstgöringen. Det bör i övrigt ankomma på arbetsmark- nadsstyrelsen att godkänna utbildnings- planer och samordna likartad utbildning inom skilda tjänstgöringsområden.
Registrering och redovisning
Som en direkt följd av att de vapenfria hänvisas till arbetsmarknadsstyrelsen, bör de även registreras hos denna. Tek- niska problem talar dock för att ett visst samband med inskrivningsmyndigheter- na bibehålles. Ett av dessa hör samman med folkbokföringssystemet, enligt vilket vissa förändringar rörande bl.a. den värnpliktiges civila status, flyttningar o.dyl. rapporteras till de militära myn- digheterna. Att så sker är nödvändigt bl. a. för att de militära myndigheterna skall kunna vidta därav betingade om- registreringar och ändringar ifråga om de värnpliktigas krigsplacering, inkallelse m.m. De militära myndigheterna bör dessutom få behålla vissa grundhand- lingar för den händelse någon vill återgå till vapentjänst. Betydelsen härav accen- tueras om vapenfri tjänst beviljas först
efter att viss tid fullgjorts som värn- pliktig i vapentjänst. Efter att från bl. a. försvarsstaben ha in- _ hämtat närmare synpunkter på det regist-
reringstekniska förfarandet, anser sig ut- redningen kunna förorda följande ordning.
Sedan ansökan om vapenfri tjänst bi- fallits av prövningsnämnden underrättas sökanden härom genom den inskriv- ningsområdesexpedition, där beslutet no- teras. Värnpliktshandlingarna översän— des därefter av inskrivningsområdesex- peditionen till arbetsmarknadsstyrelsen med undantag för ett nummer- och namnkort, som behålles i inskrivnings- områdesexpeditionens lokalregister. Där- igenom kan folkbokföringstekniska upp— gifter även i fortsättningen insändas till inskrivningsområdesexpeditionen och av denna vidarebefordras till arbetsmark- nadsstyrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen lägger upp ett särskilt register vid vilket samtliga vapenfria redovisas och där uppgifter rörande status, tjänstegrensutbildning, fullgjord tjänstgöring, vitsord, använd- barhet och avsedd placering till tjänst- göring under krigstid m. m. införes.
Närmare bestämmelser rörande regi- streringsförfarandet och handhavandet av redovisningshandlingarna bör kunna utfärdas i administrativ ordning.
Genom det föreslagna systemet torde en av vapenfrihet betingad registrering vid arbetsmarknadsstyrelsen kunna ske utan ändring av den folkbokföringstek- niska rapporteringen. Systemet under- lättar även en eventuell återregistrering till militär myndighet. För arbetsmark- nadsstyrelsen innebär redovisningen vissa meruppgifter men då denna i sin egen- skap av uttagningsmyndighet och hu- vudman för utbildningen ändå måste re- dovisa huvuddelen av ovan angivna upp- gifter, talar rationella skäl för att arbets- marknadsverket även blir registrerings- myndighet.
Inkallelse till av civil myndighet anord- nad utbildning och tjänstgöring sker en- ligt nuvarande bestämmelser genom vederbörande inskrivningschefs försorg. Undantag gäller dock för vapenfria lä- kare, vilka inkallas till tjänstgöring genom medicinalstyrelsens beredskaps- nämnd.
Utredningen föreslår att i fortsätt- ningen inkallelse av vapenfria till ut- bildning och tjänstgöring skall ske ge- nom arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med berörda utbildningsmyndigheter el- ler enligt av arbetsmarknadsstyrelsen ut- färdade anvisningar.
Upplysning och information rörande vapenfrihet m. m. Utredningen har i samband med bl.a. företagna studiebesök och samtal med enskilda vapenfria kunnat konstatera brister i fråga om informationen rörande vapenfri tjänst. I åtskilliga fall tycks bristande eller ofullständig information om vapenfrihetslagstiftningens principer, innebörden av begreppet totalförsvar samt tjänstgöringens art och omfattning ha vållat missförstånd. Det har i vissa fall resulterat i oöverlagda krav och handlingar från enskilda vapenfrias sida. I den informationsbroschyr »Inför in- skrivningen», som tillställes de inskriv- ningspliktiga före inskrivningsförrätt- ningarna omnämndes tidigare inte alls den vapenfria tjänstgöringen. Sedan ett par år tillbaka lämnas emellertid dylika upplysningar. Av naturliga skäl måste de emellertid bli ganska knapphändiga i nämnda broschyr. Ett mera utförligt in- formationsmaterial bör därutöver hållas tillgängligt vid inskrivningsexpeditioner- na samt vid de militära förbandens per- sonalvårdsexpeditioner och på begäran tillställas ifrågavarande värnpliktiga. Utredningen föreslår därjämte att i
informationsbroschyren »Inför inskriv- ningen» intages hänvisningar till de myndigheter, genom vilka närmare upp- lysningar i berörda frågor kan erhållas.
Under hänvisning till det ovan anförda föreslår utredningen
att vapenfri tjänst fullgöres såsom en fristående tjänsteplikt i stället för i värn- pliktslagen föreskriven tjänstgöring,
att värnpliktig, som medgivits vapen- fri tjänst, benämnes vapenfri tjänste- pliktig,
att arbetsmarknadsstyrelsen blir ut- tagnings- och registreringsmyndighet för vapenfria,
att i samband därmed frågor rörande vapenfrias uttagning och tjänstgöring överföres från försvarsdepartementet till inrikesdepartementet,
att arbetsmarknadsstyrelsen inrättar ett samarbetsorgan med företrädare för berörda utbildningsmyndigheter för ut- tagning och fördelning till utbildning och tjänstgöring,
att det skall ankomma på arbetsmark- nadsstyrelsen att samordna utbildnings- verksamhet och tjänstgöring,
att det skall åligga respektive utbild- ningsmyndigheter att enligt arbetsmark- nadsstyrelsens bemyndigande kontrollera fackutbildning och facktjänstgöring för vapenfria,
att inkallelse till utbildning och tjänst- göring skall ske genom arbetsmarknads- styrelsen i samråd med berörda utbild- ningsmyndigheter eller enligt av arbets- marknadsstyrelsen utfärdade anvisning- ar,
att närmare bestämmelser rörande re- gistrerings- och uttagningstekniska åt- gärder regleras i administrativ ordning, samt
att särskilda åtgärder vidtages i syfte att meddela saklig information rörande innebörden av vapenfrihetslagstiftningen och tjänstgöringsförhållandena för va- penfria.
KAPITEL VII
Tj änstgöringens art
Samhällets funktion under krigstid
Om Sverige skulle bli indraget i krig måste man räkna med, att detta kommer att få karaktären av ett totalt krig. Er- farenheterna från andra världskriget vi- sar bl. a. hur man genom en hänsynslös hemortsbekämpning sökte lamslå folk- försörjningen och åstadkomma så stora förluster bland civilbefolkningen, att fol- kets motståndsvilja knäcktes.
Efter andra världskriget har krigstek- niken utvecklats ytterligare. Därmed har krigets totala natur blivit än mera mar— kerad. En hänsynslös insats av massför- störelsemedel kan på mycket kort tid medföra stora förluster hos en befolk- ning, som oförberedd utsättes för terror- bekämpning med kärnladdningar och kanske även biologiska och kemiska stridsmedel. Flyg och f järrvapenanfall mot olika delar av landet kan medföra, att samhällsmyndigheternas verksamhet försvåras eller omöjliggöres och att svåra bristsituationer uppkommer för med- borgarna ifråga om försörjning och sjuk- vård m.m.
I en sådan situation, då ingen sam- hällsfunktion torde kunna undgå att be- röras eller påverkas av krigsförhållan- dena, måste alla resurser samordnas till försvar för samhällets fortbestånd och skydd för befolkningens liv och egendom. Denna omställning av samhället till ett totalförsvar blir av synnerligen genom- gripande natur. Förutom att det militära försvaret krigsorganiseras, kommer myn- digheternas och andra ledningsorgans
verksamhet att förändras och förläggas till andra platser än i fred. Omfattande utrymningar och befolkningsförflytt- ningar är redan planlagda och torde i vårt land komma att beröra mer än tre miljoner människor. En fullständig om- läggning av produktionen och distribu- tionen av varor, som är nödvändiga för livets uppehälle, medför bl.a., att arbets- kraft och distributionsmedel behöver tvångsdirigeras. Genomgripande åtgärder måste vidtagas för att bereda de av krigsåtgärder drabbade nödtorftigt uppe- hälle och vård. Även inom andra områ- den, t. ex. ifråga om penningmedelsför- sörjningen, undervisningsväsendet, post- och nyhetsförmedlingen, lär en övergång till krigsorganisation bli ofrånkomlig.
Den allmänna målsättningen för total- försvaret anges i Kungl. Maj:ts brev 28 juni 1963 vara följande:
»Totalförsvarets främsta uppgift är att vara så förberett för kriget, att det verkar fredsbevarande. Totalförsvaret måste där— för snabbt kunna höja beredskapen och ut- veckla full styrka. Det skall ge uttryck för vårt folks vilja att bevara landets frihet och vår motståndskraft mot påtryckningar.
Skulle vi likväl utsättas för angrepp, är det krigsmaktens uppgift att möta detta och förhindra att svenskt territorium besätts. Civilförsvarets huvuduppgift är att skydda befolkning och egendom mot skador av fientliga anfall samt att rädda överlevande vid sådana anfall. Folkförsörjningen i vi- daste bemärkelse skall tryggas genom det ekonomiska försvaret. Det psykologiska försvarets uppgift är att vidmakthålla en fast försvarsvilja och motståndsanda.
Sjukvård, socialvård, polisväsendet, kom-
munikationer och annan samhällelig verk- samhet anpassas med hänsyn till inrikt— ningen av de samlade försvarsansträngning- arna.
Totalförsvarets olika delar samverkar och understödjer varandra så, att största möj- liga försvarseffekt ernås.»
De uppgifter, som tillkommer civilför- svaret, är angivna i civilförsvarskungö- rclsen (SFS nr 377/1960) enligt följande
»a) att planlägga och i enlighet med med— delade föreskrifter verkställa erforderliga åtgärder för att skydda civilbefolkningen samt anläggningar, byggnader och annan egendom mot fientliga anfall,
b) att i den mån det ej ankommer på polisväsendet, planlägga och utföra bevak- ning av anläggningar, byggnader och annan egendom till skydd mot spioneri och sabo- tage,
c) att i den mån det ej ankommer på annan, ingripa mot sådan brand eller skada, som orsakats av fientlig verksamhet eller av åtgärder som vidtagits till skydd mot dylik verksamhet intill dess andra samhälls— organ kunna träda till,
(1) att under högsta civilförsvarsberedskap och, i den mån Kungl. Maj:t eller, vid trängande behov av omedelbara åtgärder, länsstyrelsen så förordnar, även eljest in- gripa mot annan brand eller skada än sådan, som förorsakats av fientlig verksamhet,
e) att i den mån Kungl. Maj:t så förord- nar, omhändertaga flyktingar, som i större antal ankomma till riket, samt
f) att medverka vid upprättandet av sjuk- härbärgen, ävensom, i den mån det kan ske utan att andra civilförsvarsuppgifter eftersättas, biträda andra samhällsorgan vid fullgörandet av uppgifter, som ankomma på den till följd av fientlig verksamhet.»
Till de förebyggande uppgifter, som åvilar civilförsvaret för att skydda och rädda liv, hör främst utrymning. Denna avser dels beredskapsutrymning, omfattande barn, sjuka, åldringar och andra icke arbetsföra personer jämte vårdare, dels omflyttning inom ut- rymningsort av dem, som skall kvarstan- na där efter beredskapsutrymning, dels slutlig utrymning, omfattande dem, som inte lämnat orten under beredskaps-
utrymningen, i den mån de inte erford- ras för verksamhet, som är oundgänglig för totalförsvaret.
' I anslutning till utrymningen ankom- mer det även på civilförsvaret att vid- taga erforderliga åtgärder för inkvarte- ring och utspisning m.m. till dess an- svaret härför kan övertagas av annan myndighet —— i regel inkvarteringskom- munen.
Den kommunala beredslcapslagstift- ningen ålägger kommunerna att vidtaga åtgärder till förmån för dem, som be- höver bistånd på grund av krigsskada eller utrymning. Därvid skall särskilt be- hoven av bostad och nödigt uppehälle, vård och tillsyn tillgodoses. Denna skyl- dighet inträder i princip när till följd av krigsskada, utrymning eller omflyttning vederbörande genom civilförsvarets för- sorg anvisats bostad på inkvarterings- orten och inflyttat i denna.
På motsvarande sätt är kommun skyl- dig att övertaga ansvaret för driften av förläggning eller internat, som upprät- tats av civilförsvaret för bl. a. barn och åldringar, som till följd av utrymning eller eljest blivit hemlösa och för vilka inkvartering och vård inte kan ordnas på annat sätt.
Kommunerna skall också redan i freds- tid vidtaga planläggning för bl.a. sådan reparationsberedskap, som erfordras för att värme och eldistribution, renhållning och avlopp, samfärdsel och transporter m.m. skall kunna fungera under krigs- tid och snabbt återupptas efter krigs- skador.
Det åligger dessutom kommunerna att med hänsyn till planlagd inkvartering och efter länsstyrelsens anvisningar vid- taga erforderliga anordningar eller för- beredelser för vattenförsörjningen och den allmänna hälsovården.
För den allmänt civila hälso- och sjukvården _— dvs. den hälso- och sjuk- vård, som bedrives av annan än krigs-
makten och civilförsvaret — har bc- stämmelser utfärdats genom krigssjulc- vårdslagen (SFS 688/53) och krigssjuk— vårdskungörelsen (SFS 442/55). Enligt dessa äger Kungl. Maj:t bl.a. meddela föreskrifter om ledningen av den hälso- och sjukvårdande verksamheten, samt om samverkan mellan det allmänt civila medicinalväsendet, krigsmaktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjuk- vårdstjänst.
Den vård av krigsskadade eller eljest akut sjuka, som det åligger det allmänt civila medicinalväsendet att ombesörja, meddelas vid beredskapssjukhus och där- till anknutna sjukhärbärgen. Beredskaps- sjukhus är i fred befintliga civila sjukhus för kroppssjukvård eller under krigstid upprättade särskilda sjukhus. Sjukhär- bärgen är avsedda för avvaktande och uppehållande vård samt eftervård. Vård- verksamheten vid sjukhärbärgen avses huvudsakligen meddelas av sjukvårdssa- mariter under ledning av sjuksköterskor. Såväl beredskapssjukhus som övriga civila sjukvårdsanstalter är skyldiga att mottaga både civila och militära patien- ter.
För den öppna sjukvården skall lan- det indelas i krigssjukvårdsområden och krigssjukvårdsdistrikt, vilkas omfattning bestämmes av medicinalstyrelsen.
Varje krigssjukvårdsområde förestås av en krigstjänsteläkare. Dessutom skall finnas biträdande krigstjänsteläkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal. Krigstjänsteläkaren skall inom sitt om- råde fullgöra i huvudsak samma upp- gifter, som eljest ankommer på provin— sialläkare. Han skall även vid behov biträda inom krigsmaktens hälso- och sjukvård.
Militär myndighet äger under krigstid erhålla bistånd av det allmänt civila medicinalväsendet för bl.a. omhänder- tagande av krigsskadade och sjuka för vård vid beredskapssjukhus. Likaså skall
bistånd lämnas ifråga om utförande av bl.a. laboratorieprov, tillhandahållande av blod och blodersättningsmedel samt försörjning med läkemedel och annan sjukvårdsmateriel.
Den ekonomiska försvarsberedskapens uppgift är att på kortast möjliga tid kunna omställa hela näringslivet till en på förhand planlagd och centralt diri- gerad krishushållning. Till området för den ekonomiska försvarsberedskapen hänföres bl.a. beredskapsplanläggning rörande produktion, lagring och distri— bution av förnödenheter, ransonering av förnödenheter, bank- och betalningsvä- sendet, försäkringsväsendet, prisregle- ring, disposition av arbetskraft och till- godoseendet av försörjningsviktiga trans- portbehov.
Ledningen av den ekonomiska för- svarsberedskapen utövas under Kungl. Maj:t av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Handläggningen av det civila samhällets arbetskraftsfrågor åvilar därvid främst arbetsmarknadssty- relsen och länsarbetsnämnderna. Arbets— marknadsmyndigheterna har även att handha tillämpningen av den allmänna tjänstepliktslagen (SFS 83/59) varigenom tvångsingripande för bemästrande av arbetskraftsfrågor under beredskap och krig möjliggöres. Med stöd av denna lag och dess tillämpningskungörelse (SFS 461/61) kan Kungl. Maj:t vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordent— liga förhållanden meddela förordnande om tjänsteplikt för att tillgodose ända- mål av synnerlig vikt för det allmänna. Dit hör exempelvis folkförsörjningen, samfärdseln, krigsmaktens eller civilför- svarets utrustning, underhåll, anlägg- nings- och reparationsarbeten. Förord- nandet får dock inte gälla vapentjänst vid krigsmakten.
Tjänsteplikt kan åläggas envar fr. o. ni. det kalenderår, under vilket han fyller sexton år t.o.m. det då han fyller sjut-
tio år. Den tjänstepliktige är skyldig att antaga och utföra sådant arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Den tjänstepliktige kan även av arbetsmarknadsmyndighet förbjudas att lämna sin anställning eller nedlägga sitt ' arbete. Undantagen från tjänsteplikt är endast den, som fullgör värnplikt eller civilförsvarsplikt. '
Det psykologiska försvarets uppgift är att motverka fientlig psykologisk krig- föring samt upprätthålla försvarsviljan. Av särskild vikt är därvid, att allmän- heten i krig erhåller en snabb, fyllig och vederhäftig information om landets läge, statsmakternas åtgärder, försvaret och folkförsörjningen. Planläggningen av den statliga informationsverksamheten i krig åvilar närmast beredskapsnämnden för psykologiskt försvar.
Vid sidan av de specialregleringar, som utfärdats för totalförsvarets skilda om- råden, bör här även nämnas den s.k. administrativa fullmaktslagen (SFS 87/ 42) med tillämpningskungörelse (SFS 137/43). Enligt dessa bestämmelser kan bl.a. förenklingar ske ifråga om olika myndigheters organisation och verksam- het. Kungl. Maj:t kan t. ex. förordna om omflyttande av uppgifter från en myn- dighet till en annan. För—ordnande kan även meddelas, att myndighet må fatta beslut i annan sammansättning, eller att statlig eller kommunal befattningshavare skall tjänstgöra i annan statlig eller kom- munal befattning. Den administrativa fullmaktslagen ålägger även myndighe- terna att planlägga de ändringar och in- skränkningar i verksamheten, som er- fordras för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter under krigstid.
Allmänna riktlinjer för vapenfri tjänst- göring
Vid sina överväganden om möjligheterna att vidga området för de vapenfria värn- pliktigas tjänstgöring har utredningen
funnit sig böra utgå från de förhållan- den, som kan komma att råda under krigstid inom ett för totalförsvar orga- niserat samhälle.
I det föregående har påvisats, att det totala försvaret i krigstid omspänner alla samhällsområden. Det omfattar de sam- lade åtgärder, som måste vidtagas för att värna vårt lands självständighet och skydda befolkningens liv och egendom. I ett sådant läge är det knappast möjligt att finna tjänstgöringsuppgifter som inte på ett eller annat sätt, direkt eller in- direkt, kan anses ingå i det totala för- svaret.
Den extrema uppfattning, som tar sig uttryck i motvilja att utföra varje form av tjänstgöring därför att den kan kom- ma det totala försvaret tillgodo, är enligt utredningens förnuftsmässigt orimlig och etiskt oförsvarlig. En vägran att acceptera t.ex. sjukvårdsutbildning därför att man under krig inte vill med- verka till att en sårad soldat räddas till livet och därmed kanske även till en förnyad stridsinsats, kan svårligen för- enas med den självklara plikten att hjälpa en medmänniska i nöd. Man bort— ser även helt från att sjukvårdsutbildning också ökar möjligheterna att rädda liv och lindra skador, som till följd av krigs- handlingar drabbat t.ex. kvinnor, barn eller åldringar. Elektrisk energi, för att ta ett annat exempel, kan visserligen an- vändas både för krigsproduktion och trupptransporter, men den är precis lika nödvändig för produktion och distribu- tion av livsmedel för civilbefolkningen, utrymningstransporter eller för sjuk- vårdsverksamheten och operationstjäns- ten vid sjukhusen. Från samma principi- ella utgångspunkt kan f.ö. hävdas, att även om vapenfria placeras inom t. ex. vårdverksamheten, den kommunala ad- ministrationen, det kyrkliga församlings- arbetet eller inom vilket civilt sysselsätt- ningsområde som helst, så medför detta
menng
sannolikt, att annan personal kan fri- göras i motsvarande omfattning för tjänstgöring i krigsmakten.
De anförda exemplen belyser svårig- heterna att finna samhällsfunktioner under krigstid, som inte på ett eller an- nat sätt tjänar totalförsvaret. Om sam- hället hotas av krig eller utsättes för krigshandling kan en medborgare logiskt sett inte uraktlåta göra en insats, såvida han inte helt vill ställa sig utanför sam- hällsgemenskapen. Rätten att av samvets- skäl erhålla befrielse från att bruka vapen eller utföra tjänst inom krigsmak- ten innebär en undantagsställning som, enligt utredningens uppfattning, måste motsvaras av beredvillighet från de vapenfrias sida att inte driva sina krav utöver de gränser, som förnuft och etik uppställer.
Mot bakgrunden av dessa principiella synpunkter bör följande riktlinjer upp- dragas för de tjänstgöringsuppgifter, som kan ifrågakomma för vapenfria.
1) Uppgifterna i såväl freds- som krigstid skall vara sådana, att samvets- skäl mot att fullgöra dem inte rimligen kan åberopas av någon.
2) Tjänstgöringen under krigstid bör avse för samhället betydelsefulla uppgif- ter.
3) Uppgifterna bör väljas inom om- råden där personalförstärkning erfordras eller där personal frigöres för andra vä- sentliga uppgifter i samhället.
4) Fredstjänstgöringen användes till en effektiv och ändamålsenlig utbildning för uppgifterna under krigstid och me- ningsfylld tjänstgöring inom ifrågavaran- de eller närliggande områden.
5) De uttagningsprinciper och tjänst- göringsvillkor som gäller för värnplik- tiga, bör i huvudsak tillämpas även för de vapenfria.
Med utgångspunkt från de allmänna riktlinjer som således uppdragits ifråga om tjänstgöringsuppgifterna för vapen-
fria vill utredningen förorda nedan an- givna tjänstgöringsalternativ. Utred- ningen förutsätter därvid, att formerna för de vapenfrias tjänstgöring och arten av denna inom vida gränser regleras i administrativ ordning på sådant sätt att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn till individuell övertygelse som rimligen kan tagas utan att grän- serna för samhällets intressen överskri- des.
Som framgår av de redovisade tjänst- göringsalternativen föreslår utredningen, att vapenfri tjänstgöring i fortsättningen inte skall äga rum vid krigsmakten.
A. Civilförsvarsutbildning i brandtjänst
Till civilförsvarsutbildning i brandtjänst uttagna vapenfria avses under krigstid att placeras som brandmän eller brand- gruppchefer inom det allmänna lokala civilförsvarets brandkårer i vederböran- des hemlän. Målsättningen för den nu- varande fredsutbildningen i brandtjänst är att bibringa de vapenfria enskild fär- dighet motsvarande brandman vid yrkes- brandkår samt förmåga att leda utryck- ningsgrupp och tjänstgöra som instruktör i brandtjänst.
Om vapenfri tjänst medgivits redan i samband med inskrivningen skall en första tjänstgöringsomgång av 405 dagar fullgöras. I dessa fall förläggs i regel tjänstgöringen till luftfartsverket eller garnisonsbrandkårerna i Boden eller Karlsborg. Beviljas däremot vapenfrihet först i samband med pågående eller full- gjord första tjänstgöring och vederböran- de därför ålägges att fullgöra viss del av sin tjänstgöring i vapenfri tjänst, place- ras han i regel vid någon av civilförsva- rets skolor för utbildning.
Enligt i kommandoväg utfärdade be- stämmelser skall de till civilförsvars- tjänst uttagna vapenfria dessutom full- göra ytterligare tre tjänstgöringsomgång-
ar om vardera 40 dagar, vilka skall taga sin början tidigast sjätte, tolfte respek- tive artonde året efter inskrivningsåret. Samtliga dessa fullgöres vid civilförsva- rets skolor.
Behovet av vapenfria inom civil- försvarets brandtjänst
Under 1965 har totalt inkallats 519 vapenfria för utbildning i brandtjänst. Av dessa har sammanlagt 47 inkallats till garnisonsbrandkårerna i Boden och Karlsborg samt 162 i fyra omgångar till luftfartsverket, samtliga till 405 dagars tjänstgöring. Återstående 310 vapenfria har inkallats till längre eller kortare tjänstgöring vid civilförsvarsskolorna.
Vid civilförsvarsskolorna tjänstgör kontinuerligt 36 vapenfria, 18 vid civil- försvarsskolan i Rosersberg och återsto- den vid civilförsvarsskolorna i Katrine- holm, Tylösand och Nyadal.
Civilförsvarets anmälda önskemål om tilldelning av vapenfria värnpliktiga har fram till nuläget kunnat tillgodoses till ca 56 procent.
Av dessa har 83 procent placerats som brandmän, 3 procent som brandgrupp— chefer, 10 procent som motorsprutskö- tare och 4 procent i andra befattningar.
Nuvarande utbildning
1) Luftfartsverket
Enligt av luftfartsverket den 19/3 1965 fastställd kursplan för utbildning av vapenfria vid dess brandutbildningssek- tion, skall samtliga verket tilldelade genomgå en central utbildning i brand- och räddningstjänst vid verkets brandut- bildningsektion Stockholm—Arlanda.
Kursplanens innehåll och omfattning framgår av följande tablåer:
Teoretisk undervisning
Ämne
Antal timmar
Luftfartsverkets organisation Allmänt uppträdande i uniform Militära bestämmelser Civilförsvar Radiakskador och skydd Brandsläckningslära
Pumpar
Stegar och linor Hestvärdesskydd och ambulanstjänst Rökskydd Fordonskännedom Sambandstjänst, radio Brandsignalsanläggningar Sjukvård Skogsbrand
...
CAD HQWNNQNQQQMQUÄMH
Summa teoretiska utbildningstimmar
to 00
Ämne Antal timmar Allmänt uppträdande i uniform 3 Ambulanstjänst 2 Anspänningsövningar 2 Avslutningsprov 4 Bilkörning 12 Brandposter 6 Brandsläckning och livräddning 11 Flygplansbrand 22 Gymnastik. idrott och bad 15 Handeldsläckare 6 lnre tjänst 6 Linor 6 Materialkänncdom 8 Materialvård 8 Mekaniska och kemiska brandsläckningsaggregat 6 Pumpar 12 Rökskydd 10 Stegar 8
Summa praktiska utbildningstimmar 147
Den totala längden av den centrala utbildningen uppgår således till 245 effektiva utbildningstimmar vilka förde- las på 40 utbildningsdagar.
Vidareutbildning vid qutfartsverkets flygplatser
Efter genomgången central utbildning placeras de vapenfria vid luftfartsverkets flygplatser. Där genomgår de först en decentraliserad utbildning om 35 timmar, varefter de under återstoden av första tjänstgöringsperioden fullgör tjänst vid flygplatsens brandkår. Brand- övningar ordnas regelmässigt varje vecka. I övrigt omfattar tjänstgöringen återställnings-, underhålls- och repara- tionsarbeten av brandkårens utrustning samt beredskap.
Vid flygplatsbrandkårerna utgöres brandbefälet av fast anställda yrkes- brandmän. I övrigt består kårerna ute- slutande av vapenfria. Som exempel på olika ingripanden eller uppgifter under jourtjänsten vid flygplatsbrandkåren Malmö-Bulltofta 1964 kan bl.a. nämnas,
att utryckning med hela brandstyrkan efter alarmering förekommit 68 gånger. Därav har 58 gällt beredskap vid land- ningar av flygplan, som anmält uppkom- na felaktigheter, 2 haverier och 8 elds- vådor inom flygplatsens anläggningar. Vidare kan nämnas att bansyn, broms- kontroller samt ban- och fältkontroller förekommit i 258 fall, bärning och trans- port av sjuka vid flygplan i 104 fall, omläggning av skadade i 5 fall samt be- redskap vid tankning av flygplan samt vid svetsning i 89 fall.
2) Garnisonsbrandkårema
De till civilförsvarstjänst uttagna vapen- fria utbildas under första tjänstgörings- omgången vid garnisonsbrandkårer—na i Boden och Karlsborg. Enligt av respektive militära chefer utfärdade utbildningsbe- stämmelser skall utbildningen i brand- tjänst ske i huvudsaklig överensstäm- melse med i »Utbildningreglemente för brandkårer» angivna kursplaner. Utbildningstidens fördelning på öv- ningsgrenar framgår av följande tablå.
Handeldsläckningsmaterial Slangmaterial
Pumpar m.m.
Stegar Livräddningsmaterial Rökskydd Materialkunskap Brandsignalanläggningar Eldsläckningsteknik Orientering inom eldsläckningsområde Soteld Organisation, författningskunskap Brandsläekningens grunder Civilförsvar Sjukvårdstjänst Sprängtjänst Motortjänst
Studiebesök
Stationstjänst
Fysisk träning m.m.
12 63 70 39 34 57 49 4 98 43 7 14 48 8 30 16 16 26 272 315
Den ovan redovisade brandtjänstut- bildningen — 1220 utbildningstimmar —— motsvarar ca 50 procent av den totala utbildningstiden, men sträcker sig över hela tjänstgöringsperioden. Återstående del av första tjänstgöringsomgången full- göres såsom arbetstjänst vid kasernvårds- avdelningen.
3) Civilförsvarsskolorna
Som inledningsvis framhållits placeras vid civilförsvarsskolorna i huvudsak en- dast sådana vapenfria, som har att fullgöra en kortare del av första tjänstgörings- omgången än den eljest gällande. Tjänst- göringstiden är individuellt varierande. Den kan exempelvis för de till tjänstgö- ring under 1965 inkallade sträcka sig från 25 upp till 181 dagar. Inryckning till tjänstgöring sker i princip var fjärde måndag.
Enligt av civilförsvarsstyrelsen 1962 fastställda utbildningsbestämmelser skall de vapenfria under första tjänstgörings- omgången (405 dagar) genomgå
dels utbildningskurs för brandmän (42 timmar)
dels utbildningskurs för brandgrupp- chefer (64 timmar)
dels praktiska övningar i brandtjänst under en halv dag per tjänstgörings- vecka.
Därjämte skall de i största möjliga ut- sträckning anlitas som målanordnare, markeringspersonal o.dyl. vid övningar, som förekommer vid skolorna.
Under tjänstgöringsomgångarna 2—4, som samtliga fullgöres vid civilförsvars— skolorna, sker utbildning och övning i brandtjänst under 20 dagar för vapen- fria, vilka är avsedda att bli placerade som brandmän vid civilförsvarsbrand- kårerna under krigstid. De som skall bli brandgruppchefer ges därutöver ytterli- gare 5 dagars utbildning.
Utredningens synpunkter
Såsom framgått av redovisade utbild- ningsbestämmelser meddelas de vid luft- fartsverket placerade vapenfria utbild- ning och praktisk tjänstgöring i brand— tjänst under hela första tjänstgöringsom- gången. Vid garnisonsbrandkårerna äg- nas däremot endast ca 50 procent och
vid civilförsvarsskolorna avsevärt mindre del av första tjänstgöringsomgången åt effektiv brandtjänstutbildning.
Eftersom de till civilförsvarstjänst ut- tagna vapenfria är avsedda att under krigstid placeras i befattningar som brandmän eller brandgruppchefer vid civilförsvarets lokala brandkårer, bör ut- bildningen härför vara likvärdig och be- drivas enligt i huvudsak enhetliga ut- bildningsplaner.
Utbildningsmålet är att bibringa en— skild färdighet motsvarande yrkesbrand- mans och hans förmåga att leda utryck- ningsgrupp. Målsättningen gör det ange- läget att de för brandtjänstutbildning av- sedda vapenfria ges en effektiv och ända- målsenlig fredsutbildning, som ger dem bästa möjliga förutsättningar att klara de avsedda uppgifterna under krigstid. Därav följer att s.k. »utfyllnadstjänst» utan sakligt samband med den avsedda tjänstegrensutbildningen inte bör före- komma i vidare mån än som motiveras av fredsutbildningens ändamålsenliga bedrivande.
Den inom luftfartsverket förekomman- de brandtjänstutbildningen fyller de ovan uppställda utbildningskraven och kan tjäna som förebild för den framtida brandtjänstutbildningen av vapenfria.
I annat sammanhang föreslår utred- ningen att all utbildning av vapenfria skall förläggas utanför krigsmakten och utan samband med denna. Därför bör även den nuvarande brandtjänstutbild- ningen vid garnisonsbrandkårerna upp- höra. Erfarenheten visar, att denna form av tjänstgöring medfört betydande an- passningsproblem, som orsakat såväl dis- ciplinära svårigheter som störningar i utbildningen. Slopandet av brandtjänst- utbildningen vid garnisonsbrandkårerna är även ägnat att underlätta den av ut- redningen eftersträvade samordningen av utbildningen.
Då svårigheterna är uppenbara att
inom ramen för civilförsvarsstyrelsens utbildningsorganisation ordna en till- fredsställande utbildning i brandtjänst, föreslår utredningen att som regel all dylik utbildning under första tjänstgö- ringsomgången meddelas av luftfarts- verket.
Vapenfria, som har att fullgöra mindre än 405 dagar av första tjänstgöringsom— gången, bör ges en för de avsedda upp- gifterna under krigstid adekvat utbild- ning. De bör också ha en praktisk tjänst- göring, som så nära som möjligt anslutes till dessa. För vapenfria med relativt lång tjänstgöringstid bör detta kunna ske genom att de hänvisas till central utbild- ning vid luftfartsverkets brandutbild- ningssektion vid Arlanda och därefter beredes praktisk tjänstgöring vid civil- försvarets skolor och dess verkstad i Hyllstofta. Då det bl.a. råder brist på viss specialpersonal, såsom motorsprut- skötare och slangreparatörer, bör det vara möjligt att under den fortsatta tjänstgöringen meddela dessa vapenfria härför erforderlig specialutbildning.
Beroende på de civila yrkeskvalifika- tionerna bör det även vara möjligt att ordna utbildning i lämpliga tjänstegrenar inom civilförsvaret, t.ex. utbildning till gruppchefer inom underhållstjänst och utspisningsgrupper, förvaltare, kockar och bilförare samt olika befattningar i sjukvårdskåren. Vissa tekniker och aka— demiker bedömes även kunna utnyttjas i teknisk eller administrativ tjänst inom civilförsvaret.
Den av utredningen föreslagna för- bättrade urvalsprövningen bör vara äg- nad att väsentligt underlätta placeringen av vapenfria värnpliktiga inom lämpliga tjänstgöringsgrenar och därmed även det administrativa arbetet vid civilförsvars- skolorna. Inte oväsentliga rationalise- ringsvinster i såväl administrativt hän- seende som utbildnings- och kostnads— hänseende bör också kunna vinnas ge—
nom en koncentration av större utbild- ningskontingenter till en eller ett par av civilförsvarsskolorna. Helt uteslutet är inte heller, att en effektivare och mera differentierad utbildning och tjänstgöring åtminstone delvis kan kompensera det arbetskraftsbortfall, som en utvidgad ut- bildning för med sig.
I övrigt bör civilförsvarets utbildnings— planer i brandtjänst utvidgas och den praktiska tjänstgöringen kompletteras med verkstadspraktik och reparations- tjänst, I princip torde inte bara utbild- ning utan även tjänstgöring för vapen- fria kunna ske inom andra lämpliga tjänstegrenar inom civilförsvaret. Då emellertid vissa av dessa tjänstgörings- uppgifter är jämförliga med andra lämp- liga sådana inom bl. a. den ekonomiska bcredskapens och det allmänt civila me- dicinalväsendets områden, bör utbild- ningen samordnas. Denna samordning kan ske genom den centrala uttagnings- myndighet, som föreslås i annat sam- manhang. Det kan även ankomma på denna att bestämma utbildning och tjänstgöring för sådana vapenfria, som efter överförandet till vapenfri tjänst endast har att fullgöra relativt kort tjänstgöring. Bestämmelser härom bör kunna utfärdas i administrativ ordning.
Med hänsyn till bl. a. svårigheterna att kunna utnyttja de till tjänstgöringsom- gångarna 2——4 inkallade vapenfria vid flygplatsbrandkårerna, samt önskvärd- heten av att de till brandtjänstutbildning uttagna även ges särskild utbildning i räddnings= och röjningstjänst, förordar utredningen att dessa tjänstgöringsom- gångar liksom hittills fullgöres vid civil- försvarsskolorna. Dessa bör också svara för behövlig repetitionsutbildning i brandtjänst.
Under hänvisning till ovan redovisade synpunkter föreslår utredningen sålunda,
att målsättningen för utbildningen i brandtjänst skall vara att bibringa de
vapenfria en utbildning i fred, som gör dem väl skickade att under krigstid be- strida uppgifter som brandmän och brandgruppchefer i de lokala civilför- svarsbrandkårerna,
att fredsutbildningen sker enligt enhet- liga utbildningsplaner, och att den prak- tiska tjänstgöringen förlägges inom om- rådet för tjänstegrensutbildningen,
att utbildningen av vapenfria, som har att fullgöra hela första tjänstgöringsom- gången i brandtjänst, koncentreras till luftfartsverket,
att utbildningen i brandtjänst vid ci- vilförsvarsskolorna i huvudsak begrän- sas till att avse sådana vapenfria, som har att fullgöra kortare del av första tjänstgöringsomgången än den normalt gällande,
att den grundläggande brandtjänstut- bildningen förlägges till luftfartsverkets brandutbildningssektion och den prak- tiska tjänstgöringen vid civilförsvarssko- lorna utvidgas till att omfatta även verk- stadspraktik och reparationstjänst,
att även annan utbildning inom här- för lämpliga tjänstegrenar inom civilför- svaret ordnas i den omfattning, som i administrativ ordning bestämmes, samt
att all repetitionsutbildning för i brandtjänst uttagna vapenfria koncentre- ras till civilförsvarsskolorna, och att i denna även inlägges särskild utbildning i räddnings- och röjningstjänst.
B. Re paratio nstj äns! vid statens järnvägar
Uttagningen till reparationstjänst avser att tillgodose statens järnvägars behov av reservpersonal för ledningsrepara- tionstjänst under krigstid. Målsättningen för utbildningen är att de vapenfria skall bibringas sådan en- skild färdighet i reparationstjänst, mate- rielkännedom och säkerhetsföreskrifter, att de kan ingå som fullvärdiga medlem- mar i de reparationsgrupper, som orga-
niseras inom statens järnvägar under krigstid.
Behovet av vapenfria i SJ:s reparationstjänst
Järnvägsstyrelsen har i sina till Kungl. Maj :t ingivna framställningar begärt, att varje budgetår få utbilda 120 vapenfria. Framställningarna har dock i allmänhet inte kunnat tillgodoses. Under de tre se- naste budgetåren har t.ex. endast 74 respektive 90 och 90 av begärda 120 vapenfria kunnat ställas till förfogande. Till följd härav har statens järnvägars önskemål om tilldelning av vapenfria för tjänstgöring i ledningsreparationstjänst under krigstid hittills endast kunnat fyl- las till ca 50 procent.
Till utredningen har dessutom under hand anmälts önskemål om tilldelning av vapenfria som beredskapspersonal för betjäning av bl.a. den ångloksreserv. som upprätthålles av beredskapsskäl. Härför erforderlig utbildning anses kun- na ske vid statens järnvägars ångloks- skola i Ystad. Möjlighet anses även före- ligga att efter central utbildning fullfölja denna genom bl.a. praktisk verkstads- tjänst vid statens järnvägars verkstäder.
Nuvarande utbildning i ledningsreparationstjänst
De till ledningsreparationstjänst vid sta-
tens järnvägar uttagna vapenfria fullgör en första tjänstgöringsomgång av 405 dagar. Därutöver förekommer tre tjänst- göringsomgångar om vardera 40 dagar. Dessa påbörjas tidigast sjätte, tolfte res- pektive artonde året efter inskrivnings- året.
Under tidigare delen av första tjänst- göringsomgången sker central utbildning vid SJ-skolan i Revinge inom endera av följande utbildningsgrenar:
elektrotjänstutbildning vid kontaktledningsskolan,
signaltjänstutbildning vid sig- nalskolan, samt
teletjänstutbildning vid tele- skolan.
Kurstiderna varierar mellan ca 2 må- nader (elektro- och teletjänst) och ca 3 mån. (signaltjänst), varefter eleverna får praktisk tjänstgöring respektive tjänstegrenar vid statens järnvägars ban- distrikt och järnvägsstationer.
Enligt av Kungl. fastställd standardplan för utbildning av reservpersonal skall utbildningen av va- penfria vid teleskolan omfatta de äm- nesområden som redovisas i tabellen på följande sida.
inom
J ärnvägsstyrelsen
Ämne
Antal timmar
Praktik
Teori
Introduktion Orientering om SJ telenät Arbetarskydd
Säkerhetstjänst Elektroteknik
Galvaniska element Mätinstrument Telemekaniska arbeten Verkstadsövningar, handverktyg Verkstadsövningar, maskindrivna verktyg Lödutrustningar
Håltagning Handlagsövning Anläggningsteknik, montagematerial Anläggningsteknik, inlödningar m.m. Anläggningsteknik, selektorjustering Blankledningar, material m.m. Blankledningar, linjebyggnad m.m. Kabelledningar, materiel m.m. Kabelledningar, installation m. m.
Telefonapparater och manuella telefonväxlar
I I
IHII
0; H ooqcoolmllll |
Summa timmar
Utöver utbildningen i ledningsrepara- tionstjänst tillkommer dels allmän orien- tering rörande tjänstgörings- och för- läggningsförhållanden, inre tjänst, eko- nomiska och sociala förmåner, personal- vård m.m., dels särskild självskydds- (civilförsvars-)utbildning.
Totalt omfattar den centrala utbild- ningen vid SJ-skolan 56 effektiva kurs- dagar.
Kontroll av utbildningsnivån sker ge- nom såväl skriftliga som praktiska prov. Endast de, som blivit godkända vid den centrala utbildningskursen, får fortsätta den praktiska tjänstgöringen. Betygssätt- ningen omfattar åtta ämnesområden, som uppföljes och kompletteras under den praktiska tjänstgöringen. Efter avslutad godkänd utbildning och praktisk tjänst- göring utfärdas intyg till varje elev med specifikation av den genomgångna ut- bildningen.
Utredningens synpunkter
Den vid SJ-skolan bedrivna utbildningen sker under ledning av skolans ordinarie 4
lärare och instruktörer och med utnytt- jande av skolans alla pedagogiska och tekniska utbildningsresurser. Utbild- ningsresultatet kan anses som mycket gott och motsvarar väl de uppställda ut- bildningsmålen. Utredningen föreslår därför, att den nuvarande ledningsrepa- rationstjänsten bibehålles även i fort- sättningen.
Med hänsyn till de goda erfarenheter- na vill utredningen föreslå, att även ut- bildning av vapenfria i maskinrepa- rationstjänst och motorrepara- tionstjänst försöksvis prövas. Där- med skulle i första hand statens järn- vägars behov av beredskapspersonal för dess ångloksreserv kunna tillgodoses. Det bör dessutom vara möjligt att genom statens järnvägars medverkan utbilda motorreparatörer, som under krigstid kan ställas till den ekonomiska försvarsbe- redskapens förfogande. Erforderlig sam- ordning av utbildningen med avseende på de olika myndigheternas behov bör därvid ske genom den tidigare nämnda centrala utbildningsmyndigheten.
Med hänsyn till de olika grenar, som kan förekomma inom reparationstjäns- ten, bör uttagningen benämnas »Repara- tionstjänst vid statens järnvägar». För- delningen på olika tjänstegrenar regleras i administrativ ordning.
Under hänvisning till ovan anförd mo- tivering föreslår utredningen
att uttagning av vapenfria må ske till reparationstjänst vid statens järnvägar,
att de nuvarande utbildningsgrenarna elektrotjänst, signaltjänst och teletjänst bibehålles.
att utbildning i maskin— och motorre- parationstjänst försöksvis prövas, samt
att bestämmelser om fördelning på respektive utbildningsgrenar och samord- ning av utbildningen utfärdas i admini- strativ ordning.
C. Reparationstjänst vid vattenfallsverket Uttagning till reparationstjänst vid vat- tenfallsverket avser att tillgodose behovet av reservpersonal för linjereparations- tjänsten undcr krigstid.
Målsättningen för utbildningen är att de vapenfria värnpliktiga skall bibringas sådan färdighet i reparationstjänst och säkerhetsföreskrifter, att de kan ingå som biträden i reparationslag, som orga- niseras inom vattenfallsverket för repa- ration av skador på stamlinjenätet under krigstid.
Behovet av vapenfria i vatten- fallsverkets reparationstjänst
Enligt från vattenfallsverket inhämtade uppgifter har dess önskemål om vapen- fria för linjereparationsberedskap hittills endast kunnat tillgodoses till ca 75 pro- cent.
Ett betydande behov av beredskaps- personal erfordras därutöver inom de kommunala företagen för elkraftsdistri- bution. En stor del av den anställda re- parationspersonalen är nämligen inte
uppskovsberättigad vid inkallelser till militärtjänstgöring under krigstid. Då det emellertid är viktigt att även den lokala elkraftsdistributionen fungerar under krigstid bör vattenfallsverket också utbilda vapenfria för de lokala distributionsföretagens behov och ställa dem till förfogande under krigstid. Vat- tenfallsverket har vidare anmält behov av särskild beredskapspersonal för ma- nuell betjäning under krigstid av s.k. fjärrstyrda kraftverksanläggningar. Den- na fjärrstyrning innebär, att anläggning- ens drift helt manövreras från en central via kablar, radiolänk eller televerkets permanenta nät. Bemanningen vid dessa anläggningar har i fredstid nedbringats till ett minimum.
Med hänsyn till det fjärrstyrda syste- mets sårbarhet är det emellertid ange- läget, att kraftverksanläggningarna under krigstid kan bemannas för manuell drift. Då allvarlig brist på sådan personal före- ligger och då behovet endast i viss ut- sträckning anses kunna tillgodoses ge- nom uppskov, är det realistiskt att söka lösa ifrågavarande arbetskraftsproblem under krigstid genom uttagning, utbild- ning och disposition av vapenfria som maskinister. Därest vägar öppnas för denna nya utbildningsgren är man inom vattenfallsverket beredd att närmare ut- reda behov, utbildningstider m. m.
Nuvarande utbildning
Enligt av Kungl. Vattenfallsstyrelsen fast- ställda utbildningsplaner skall vapenfria genomgå central utbildning i linjerepa- rationstjänst vid linjereparationsskolan i Åsbro, dels under 45 dagar av första tjänstgöringsomgången, dels under 40 dagar av andra tjänstgöringsomgången. Återstående 360 dagar av första tjänst- göringsomgången, samt tredje och fjärde tjänstgöringsomgångarna, sysselsättes de vapenfria i arbetstjänst. Det sker vanli-
gen i form av skogsarbete hos olika mili- tära eller civila myndigheter. Den procentuella fördelningen på äm-
nesområden inom den centrala utbild- ningen i linjereparationstjänst framgår av följande tablå.
Ämne Del av tid i %
Personlig utrustning 2 Bad och förläggningsvård 5 Civilförsvarsutbildning 13 Orientering om kraftförsörjning och linjerepara-
tionsberedskap 1 Stolpgång 2 Stagning av stolpar 6 Resning och riggning av provisorisk stolpe 6 Stolpförstärkning 4 Elektriska säkerhetsföreskrifter 1 Arbetsjordning 2 Utbyte av isolatorelement 18 Lindragning 12 Skarvning och reparation av fas- och jordlinor 15 Justeringsarbeten, materielvård 7 Patrullering och felsökning 2 Övning i mörker 2
Kontroll av utbildningsresultatet sker dels genom praktiska prov inom respek- tive områden, dels genom särskild till- lämpningsövning under utbildningens slutskede. Endast de, som blivit god- kända vid utbildningen, kan ifrågakom- ma för placering i linjereparationstjänst vid vattenfallsverket under krigstid.
Utredningens synpunkter
Den vid linjereparationsskolan i Åsbro bedrivna utbildningen sker under ledning av skolans ordinarie kurschef med bi- träde av tillfälligt tjänstgörande instruk- törer från verkets kraftverksdistrikt. Ut- bildningen är inriktad på under krigstid aktuella reparationsförhållanden och be- drivs huvudsakligen som praktisk inten- sivträning. Den förefaller effektiv och ändamålsenlig inom de i utbildningen in- gående arbetsområdena.
En påtaglig brist är dock att utbild- ningen hittills inte kunnat följas upp genom praktisk tjänstgöring av samma omfattning som inom ledningsrepara- tionstjänsten vid statens järnvägar. An-
ledningen härtill tycks närmast vara av personalpolitisk art. Det har lett till att de vapenfria under huvuddelen av sin tjänstgöring fått sysselsättas med olika slags utfyllnadstjänst, som helt saknar samband med såväl tjänstegrensutbild- ningen som de avsedda tjänstgöringsupp- gifterna under krigstid.
Under hänvisning till i det föregående uppdragna riktlinjer för de vapenfrias tjänstgöring finner utredningen det ange- läget, att nu förekommande utfyllnads- tjänst ersättes med utbildning och prak- tisk tjänstgöring inom tjänstegrensområ- det. Utbildningen bör kompletteras med bl. a. materielkännedom, stakning av provisoriska kraftlinjer, transport av transformatorer och tyngre materiel i terräng etc.
Därest den praktiska tjänstgöringen i sin helhet förlägges till vattenfallsver- ket, skulle den nuvarande utbildningen — vilken uteslutande sker vid linjere- parationsskolans icke spänningsförande övningsanläggning — kunna komplette- ras med praktisk utbildning vid anlägg-
ningar i drift. Att så sker är i och för sig tillräckligt motiverat av angelägen- heten att ge de vapenfria bästa möjliga förutsättningar att lösa sina tjänstgö- ringsuppgifter under krigstid. Behovet framträder ytterligare, om de även kom- mer att utnyttjas för reparationsuppgif— ter inom det lokala distributionsnätet.
Utredningen föreslår därför, att den nuvarande linjereparationstjänsten bibe- hålles, men att utbildningen vidgas till att omfatta även reparationstjänst avse- ende de lokala distributionsnäten med lägre spänningar. Den praktiska tjänst- göringen sker inom tjänstegrensområdet enligt motsvarande principer, som till- lämpas för ledningsreparationstjänsten vid statens järnvägar. Denna tjänstgöring bör enligt vattenfallsstyrelsens närmare direktiv kunna förläggas även till kom- munala och andra icke statliga elkrafts- distributionsföretag.
Med hänsyn till behovet av bered- skapspersonal för manuell betjäning av kraftverksanläggningar under krigstid föreslår utredningen att uttagning och ut- bildning av till maskinisttjänst läm- pade vapenfria försöksvis prövas.
Utredningen förutsätter, att erforder-
liga utbildnings- och tjänstgöringsbe- stämmelser utfärdas i administrativ ord- ning.
Under hänvisning till det ovan anförda föreslår utredningen,
att uttagning av vapenfria må ske till reparationstjänst vid vattenfallsverket,
att den nuvarande linjereparationsut- bildningen bibehålles men utvidgas till att omfatta bl.a. även reparationstjänst inom den lokala elkraftsdistributionen,
att den praktiska tjänstgöringen ord- nas enligt motsvarande principer, som tillämpas inom ledningsreparationstjäns- ten vid statens järnvägar, och att den i sin helhet förläggs inom vattenfallsver- ket eller till kommunala eller andra icke statliga elkraftsdistributionsföretag,
att en ny utbildningsgren — maski- nisttjänst — försöksvis prövas i syfte att tillgodose behovet av reservpersonal för manuell bemanning av kraftverksanlägg- ningar under krigstid, samt
att fördelningen på respektive utbild- ningsgrenar och erforderliga utbildnings- och tjänstgöringsbestämmelser regleras i administrativ ordning.
D. Hälso- och sjukvårdstjänst Uttagning till hälso- och sjukvårdstjänst avser att tillgodose det allmänt civila medicinalväsendets behov av reservper- sonal under krigstid inom bl.a. följande områden:
Beredskapssjukhus och sjukhärbdrgen, som upprättas med stöd av krigssjuk- vårdslagen och krigssjukvårdskungörel- sen,
internat för mentalt eller kroniskt sjuka, ålderdomshem m.fl., som upp- rättas genom civilförsvarets eller freds- huvudmans försorg, men för vars fort- satta drift ansvaret övergår till inkvar- teringskommunerna enligt bestämmelser- na i lagen om kommunal beredskap,
den allmänna hälsovården inom krigs- sjukvårdsområden och krigssjukvårds- distrikt samt
identifiering och omhändertagande av döda vid krigsåtgärder mot civilbefolk- ningen.
Målsättningen för utbildningen är att bibringa de vapenfria sådan enskild fär- dighet inom respektive tjänstegrenar att de under krigstid kan biträda vid full- görandet av de hälso- och sjukvårdande uppgifter, som ankommer på det allmänt civila medicinalväsendet.
Efter genomgången utbildning och praktisk tjänstgöring ställes de vapenfria till medicinalstyrelsens förfogande för att av dess sjukvårdsberedskapsnämnd pla— ceras till tjänstgöring under krigstid inom den regionala civila hälso- och sjukvårdsorganisationen.
Behovet av vapenfria under krigstid Det allmänt civila medicinalväsendets personalbehov avses att i första hand tillgodoses med stöd av bestämmelserna i 8 & krigssjukvårdslagen, enligt vilken stadgas tjänsteplikt för medicinalperso- nal.
Till medicinalpersonal hänföres enligt 43 & krigssjukvårdskungörelsen läkare, tandläkare, veterinär, apotekare, sjuk— gymnast, barnmorska, sjuksköterskor, sköterskor och skötare inom mentalsjuk- vården, den som sedan minst fyra måna- der tjänstgör eller sammanlagt minst ett år tjänstgjort som elev inom sjukvården eller som undersköterska, vårdarinna, sjukvårdsbiträde, barnsköterska eller som tekniskt biträde eller liknande å röntgen- avdelning eller laboratorium. Till medi- cinalpersonal hänföres även tandtekni- ker, apotekstekniker, apotekare och bi- träden samt hälsovårdsinspektörer och personer, vilka erhållit behörighet som desinfektör eller att utföra kemiskt-fysi- kalisk eller bakteriologisk vattenunder- sökning m. fl.
I anvisningar utfärdade av socialsty- relsen om utrymning av barnhem och ålderdomshem förutsättes att anstaltens personal skall biträda vid utrymningen och förstärka personalstyrkan vid mot- tagande barnhem eller ålderdomshem. Det åvilar dessutom krigstjänsteläkarna att kontrollera de särskilda internaten från medicinsk-hygienisk synpunkt samt utöva läkartillsyn över vårdtagarna.
Vissa åtgärder har således vidtagits för att säkra tillgången på sjukvårds- personal inom det allmänt civila hälso- och sjukvårdsväsendet. Både karaktären av arbetsuppgifterna och de yttre för- hållanden, som lär komma att prägla verksamheten inom den slutna vår- den, motiverar emellertid en förstärk- ning med manlig personal. Behovet är ännu mera framträdande inom mental-
sjukvården och vid vårdinrättningar för långvarigt sjuka. Även om den ordinarie vårdpersonalen förutsättes medfölja vid utrymningen, är sannolikt en förstärk- ning med manlig vårdpersonal nödvän- dig både under utrymningsskedet och på inkvarteringsorten. Den ofta provisoriska karaktären av inkvarteringsinternaten och spridningen av dessa ökar också be- hovet av vårdpersonal ytterligare.
Även inom den öppna vården kan ett ökat behov av sjukvårdspersonal för- väntas uppstå. Därtill bidrar bl.a. de i krigssjukvårdsbestämmelserna givna di- rektiven om utskrivning och överförande till öppen vård av patienter och vård- tagare, för vilka sluten vård icke är oundgängligen nödvändig.
Inom den allmänna hälsovården lär ett väsentligt ökat behov av hälso- vårdspersonal uppkomma under krigs- tid. Risken för epidemier till följd av såväl inkvarteringsförhållandena som krigsskador kommer att ställa stora krav på förebyggande åtgärder och sanerings- verksamhet. Både regionala och lokala hälsovårdsmyndigheter kan följaktligen behöva ytterligare utbildad biträdesper- sonal.
Medicinalstyrelsen har vid överlägg- ningar med utredningen kraftigt under— strukit behovet av beredskapspersonal för olika uppgifter inom det allmänt civila medicinalväsendet under krig. Som exempel på omfattningen av behovet be- räknas bl.a. att antalet i fred disponibla vårdplatser behöver fördubblas. Då be- hovet av vårdpersonal bedömes bli än mer framträdande än i dagens brist- situation, har medicinalstyrelsen förklarat sig vara angelägen att få utbilda och dis- ponera vapenfria för dessa uppgifter.
Till den sanitära verksamheten under krig hör bl. a. även identifiering och omhändertagande av döda. Vid bombanfall eller andra krigshand- lingar mot civila mål måste omkomna
snabbt omhändertagas och begravas. Därvid är identifieringen särskilt viktig från bl. a. civilrättslig synpunkt.
Till det tekniska omhändertagandet kan även hänföras planering och iord- ningställande av begravningsplatser och upptagande av gravar.
Behovet av reservpersonal för dessa senare uppgifter är enligt kyrkobered- skapsutredningen betydande. Inte heller inom krigsmakten finns personal avsedd att lämna biträde åt de civila myndig— heterna med den tekniska begravnings- tjänsten. Då det emellertid förutsättes att även de vid krigsmakten stupade i största möjliga utsträckning skall föras till civil kyrkogård i hemorten, får följaktligen de civila myndigheterna ytterligare ar- betsuppgifter. Även detta motiverar att vapenfria tas i anspråk för angivet ända- mål.
Nuvarande utbildning 1) Sjukvårdstjänst inom krigsmakten
Enligt av arméöverläkaren 1962 utfär— dade utbildningsanvisningar skall vapen- fria, som uttagits till sjukvårdstjänst inom krigsmakten, under första tjänst- göringsomgången (405) dagar meddelas utbildning dels vid respektive truppför- bandssjukhus under ledning av veder— börande läkare med biträde av sjukskö- terskor och annan sjukvårdspersonal, dels vid civilt lasarett under 2 månader samt dels fullgöra praktisk sjukvårds- tjänst vid truppförbandssjukhus under återstående del av tjänstgöringen.
I likhet med övriga vapenfria skall de dessutom fullgöra ytterligare tre tjänst- göringsomgångar om vardera 40 dagar. Av dessa skall andra tjänstgöringsom- gången fullgöras i omedelbar följd med den första samt de båda övriga tidigast tolfte respektive artonde året efter in- skrivningsåret.
Utbildningen skall i huvudsak omfatta
hälsovård, förbinderitjänst och sjukhustjänst.
Utbildningen i hälsovård avser att bi- bringa de vapenfria kunskap i såväl per- sonlig hygien som beträffande allmänna hygieniska åtgärder och föreskrifter som hör till rutinarbetet inom ett sjukhus, samt deltaga i smittrening o.dyl.
Utbildningen i förbinder-itjänst tar sik- te på att ge skadad första hjälpen, d. v. s. i huvudsak samma åtgärder, som vid- tages i den öppna vård, vilken meddelas vid truppförbandssjukhusen i såväl fred som krig. Hit hör förutom förbandslägg- ning även första hjälpen vid olycksfall och plötsliga sjukdomsfall, förebyggande och behandlande åtgärder vid chock m.m. Dessutom skall de vapenfria bi— bringas kännedom om och praktik i enk- lare injektionsteknik. Även konstgjord andning skall inläras.
Utbildningen i sjukhustjänst syftar till att göra de vapenfria förtrogna med sjuk- vårdens uppgifter i sluten vård. De skall även enligt förbandsläkarens anvisningar studera vissa avsnitt som rör hälso- och sjukvården i krig.
2) Försvarsmedicinslc assistenttjänst- göring för vapenfria läkare Enligt av Kungl. Maj:t 1964 fastställda bestämmelser skall vapenfri, som är be- hörig att utöva läkaryrket eller avlagt medicine kandidatexamen och genomgått för medicine licentiatexamen föreskrivna kurser i medicin och kirurgi, fullgöra försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring. Dylik tjänstgöring fullgöres med stöd av bestämmelserna i 9 % a) krigssjukvårds- lagen och omfattar samma tid som ve- derbörande kunnat åläggas värnplikts- tjänstgöring. För grundkurs, efterutbild- ning och vidareutbildning skall dock av- räknas högst 60 dagar.
De vapenfria läkarna skall på lämpligt sätt fördelas på olika verksamhetsom- råden. Därvid skall beaktas, att tjänst-
gör—ingen i första hand bör fullgöras inom sådana områden av den civila sjukvår- den, där särskilt kännbar läkarbrist råder.
Medicinalstyrelsens sjukvårdsbered- skapsnämnd äger inkalla och fördela vapenfria läkare till tjänstgöring.
Utredningens synpunkter
Som tidigare framhållits föreslår utred- ningen i annat sammanhang, att all va— penfri tjänstgöring i princip bör full- göras utanför krigsmakten. Även utbild- ningen av vapenfria värnpliktiga, som uttagits till hälso- och sjukvårdstjänst vid krigsmakten bör ske vid civil myn- dighet. Medicinalstyrelsen och dess sjuk- vårdsberedskapsnämnd bör organisera och leda denna utbildning.
Utredningen vill dock när det gäller såväl denna som övrig utbildning vid civil myndighet starkt betona, att den inte får bli ett hinder för den ordinarie ut- bildningsverksamheten.
Enligt utredningens mening bör samt- liga vapenfria, som uttagits för hälso- och sjukvårdsutbildning inom det allmänt civila medicinalväsendet ges en gemensam grundläggande sjukvårds- utbildning. Därutöver behöver en till den avsedda tjänstgöringen under krigstid anpassad fortsatt tjänstegrensutbildning meddelas t. ex. genom särskild sjukhus- utbildning för i sjukvårdstjänst uttagna och motsvarande specialutbildning för till hälsovårdstjänst fördelade.
Utformningen av lämpliga utbildnings- planer bör ankomma på medicinalstyrel- sens sjukvårdsberedskapsnämnd i sam- råd med övriga berörda myndigheter och institutioner. Medicinalstyrelsen har vid särskild förfrågan meddelat, att lämplig utbildning omedelbart kan beredas de vapenfria genom redan förekommande utbildningsverksamhet.
Den i utbildningen ingående praktiska
tjänstgöringen kan förläggas till olika civila sjukhus, vårdhem och hälsovårds- institutioner enligt sjukvårdsberedskaps- nämndens närmare anvisningar.
Den hittills försöksvis ordnade försvarsmedicinska assistent- tjänstgöringen för vapenfria läkare bör i tekniskt hänseende anses som va- penfri tjänst enligt lagen om vapenfri tjänsteplikt. En motsvarande specialtjänst för vapenfria tandläkare bör också övervägas. Den praktiska tjänstgöringen i det senare fallet kan lämpligen ankny- tas till den allmänna folktandvården. Medicinalstyrelsen har bedömt sådan tjänstgöring lämplig och genomförbar.
Under krigstid kan de vapenfria tand- läkarna placeras till tjänstgöring inom den öppna krigssjukvården för att till- godose eventuella behov av tandvård hos bl.a. den inkvarterade befolkningen. Tandläkarpersonal bör dessutom kunna tas i anspråk för identifiering och om- händertagande av döda bland civilbefolk- ningen.
Viss specialtjänst
Utöver redovisade områden inom den allmänna hälso- och sjukvården före- kommer speciella områden där behovet av samhällsinsatser är framträdande. Så har t.ex. till utredningen framförts önskemål från bl.a. Norrbottens läns landstings förvaltningsdirektion om att vapenfria skall kunna disponeras även inom ambulanstjänsten, för vil- ken landstingskommunerna är ansvariga fr.o.m. 1 januari 1965. Medicinalsty- relsen har vitsordat lämpligheten av sådan tjänst och särskilt framhållit de ökade personalbehov, som kommer att uppstå inom ambulanstjänsten under krigstid. Utredningen förordar därför, att tjänstgöring inorn ambulanstjänst för- söksvis prövas för de till hälso- och sjuk- vårdstjänst uttagna vapenfria.
En personalförstärkning inom ambu- lanstjänsten skulle dessutom enligt ut- redningens mening innebära välkomna ökade resurser att tillgodose transport- problemen för de handikappade, både svårt invalidiserade som för sin kontakt med yttervärlden är helt beroende av transporthjälp, och andra rörelsehindra- de, som skulle kunna göra en produktiv insats om de bara fick hjälp att komma till och från sin arbetsplats. En sådan form av tjänstgöring är dessutom av så utpräglat humanitär karaktär, att några av samvetsskäl betingade betänkligheter inte rimligen kan resas mot att fullgöra densamma. Utredningen föreslår därför, att dylik tjänstgöring skall kunna med- ges bl.a. då Kungl. Maj:t förordnat, att vederbörande »skall hava» att fullgöra vapenfri tjänst. På grund av det nära sambandet med den rehabiliteringsverk- samhet arbetsmarknadsstyrelsen bedri- ver, bör utbildningen i första hand an- knytas till denna verksamhet.
I särskilda fall bör vapenfria även kunna ställas till handikapporganisatio- nernas, Röda Korsets eller andra ideella eller religiösa rikshjälpsorganisationers förfogande utan annat krav från statens sida än att de där skall fullgöra sin lag- stadgade tjänstgöring.
Under hänvisning till det ovan anförda föreslår utredningen,
att uttagning av vapenfria må ske till hälso- och sjukvårdstjänst inom det all- mänt civila medicinalväsendet,
att den nuvarande försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen för vapenfria lä- kare och medicine kandidater inordnas under lagen om vapenfri tjänsteplikt,
att en motsvarande utbildning försöks- vis ordnas för vapenfria tandläkare,
att den nu förekommande uttagningen av vapenfria till sjukvårdstjänst inom krigsmakten slopas och ersättes med ut- bildning i hälso- och sjukvårdstjänst
inom det allmänt civila medicinalväsen- det,
att härför erforderlig utbildning och praktisk tjänstgöring organiseras och ge- nomföres enligt av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd utfärdade närmare anvisningar,
att tjänstgöring inom ambulanstjänst och handikappvård må medges i spe- ciella fall och att utbildningen härför i första hand anknytes till den allmänna rehabiliteringsverksamheten, samt
att i särskilda fall vapenfria ställes till förfogande för handikapporganisationer- na, Röda Korset eller andra ideella eller religiösa hjälporganisationer.
E. Ekonomitjänst
Uttagning av vapenfria till ekonomitjänst avser i första hand att tillgodose det eko- nomiska försvarets behov av beredskaps- personal under krigstid inom bl.a. föl- jande tjänstgöringsområden:
Transporttjänst, avseende färdsel samt transporter av drivmedel och förnödenheter för folkförsörjningen.
Reparationstjänst, avseende re- paration och underhåll av motorfordon, arbetsmaskiner och transportmateriel m.m.
A r b e t 5 t j ä 11 st, avseende arbetsupp- gifter inom jord- och skogsbruk och andra för folkförsörjningen väsentliga områden.
Målsättningen för utbildningen bör vara, att meddela de vapenfria en sådan grundläggande eller kompletterande ut- bildning, att de kan tjänstgöra som er- sättare för den till militärtjänstgöring in- kallade yrkespersonalen inom angivna områden.
Efter genomgången utbildning och praktisk tjänstgöring disponeras de va- penfria av arbetsmarknadsstyrelsen. Den- na eller underlydande länsarbetsnämn- der placerar dem till tjänstgöring under
521111-
krigstid inom respektive tjänstegrensom- råden.
Behovet av vapenfria i ekonomitjänst Som tidigare framhållits ingår det i den ekonomiska försvarsberedskapens upp- gifter att bl. a. tillgodose behovet av pro- duktion, lagring och distribution av för- nödenheter samt andra försörjningsvik- tiga transporter.
Enligt lagen om kommunal beredskap är dessutom kommunerna skyldiga att vidtaga åtgärder för att samfärdsel rn. m. skall kunna hållas igång under krigstid och snabbt återupptagas efter krigs- skador.
Tillgången på arbetskraft inom dessa för folkförsörjningen synnerligen väsent- liga områden är därför av utomordentlig betydelse.
För att tillgodose det oundgängliga personalbehovet, som uppstår till följd av att manlig personal i betydande utsträck- ning inkallas till militärtjänstgöring, förutsättes olika åtgärder komma att vid- tagas. I första hand räknar man medlatt kunna rekrytera kvinnlig samt över- och underårig manlig arbetskraft. Dessutom förutsättes att uppskov med militärtjänst- göring enligt uppskovskungörelsens (SFS nr 146/1959) bestämmelser kan meddelas personal, som är oundgängligen nödvän- dig för verksamhetens upprätthållande och därigenom bäst gagnar det totala försvaret. Slutligen kan som en yttersta åtgärd den allmänna tjänstepliktslagen tillgripas i syfte att bemästra för folk- försörjningen nödvändiga arbetskrafts- behov under krigstid.
Inom de berörda tjänstgöringsområde- na lär t. ex. den tyngre transporttjänsten samt reparationstjänsten knappast kun- na tillgodoses enbart med kvinnlig ar- betskraft. Det nödvändiga arbetskrafts- behovet torde därför i motsvarande grad få tillgodoses genom uppskovsförfarande
såvida inte vapenfria i stället kan utbil- das och ställas till förfogande.
Även inom jordbrukets arbetsblocks- organisation torde bl.a. till följd av den genomförda eller pågående rationalise- ringen ett behov av särskild utbildad arbetskraft komma att föreligga. Uttag- ning av vapenfria för arbetstjänst inom jord— och skogsbruk samt andra likarta- de och för folkförsörjningen väsentliga arbetsuppgifter kan därför anses väl motiverad.
Arbetsmarknadsstyrelsen har vid över- läggningar med utredningen förklarat, att ett betydande behov av beredskaps- personal inom de ovan angivna arbets- områdena kommer att föreligga under krigstid. Den anser sig också kunna pla— cera sådana vapenfria, som endast har att fullgöra kortare del av tjänstgöringen i vapenfri tjänst till lämplig praktisk tjänstgöring, som kan öka deras använd- barhet inom närliggande områden under krigstid. Detta gäller bl.a. den i före- gående avsnitt angivna rehabiliterings- verksamheten, inom vilken mycket an- gelägna behov anses föreligga under såväl freds- som krigstid.
Nuvarande utbildning
Uttagning till arbetstjänst har hittills varit förbehållen dem, som förklarats »skola hava» att såsom vapenfria full- göra värnpliktstjänstgöring. Då emeller- tid dessa — huvudsakligen Jehovas vitt- nen — är s.k. totalvägrare, har arbets- tjänsten hittills saknat reell betydelse för uttagningen. I praktiken har sådan endast förekommit som utfyllnadstjänst för de till linjereparationstjänst vid vattenfalls- verket uttagna vapenfria. Tjänstgöringen har huvudsakligen bestått av skogsarbete vid Uppsala universitets Skogsförvaltning samt vid Stockholms kustartilleriförsvars Skogsförvaltning i Vaxholm. Vissa vapen- fria har sysselsatts vid riksantikvarie— ämbetets fornminnesvård på Björkö.
Vapenfria, som uttages till transport- eller reparationstjänst, bör enligt utredningens mening bibringas en grund- läggande utbildning motsvarande den motorutbildning respektive verkstads- tjänst, som härför uttagna värnpliktiga i vapentjänst får genomgå. Den fortsatta praktiska tjänstgöringen kan enligt ar- betsmarknadsstyrelsens närmare anvis- ningar ske vid bl. a. vägförvaltningarna eller arbetsmarknadsstyrelsens bered- skapsanläggningar samt vid statens järn- vägars eller kommunala trafikföretags verkstäder.
För de till arbetstjänst uttagna bör den praktiska utbildningen — förutom i hittillsvarande former av skogsarbete och kulturminnesvård — kunna ske vid bl.a. lantbruksskolornas försöksgårdar och maskinstationer. Det är också tänk- bart att de vapenfria under den fortsatta praktiska tjänstgöringen efter länsarbets- nämndens anvisningar och mot bestämd ersättning kan utlånas till bl.a. enskilda jordbrukare, som inkallats till repeti- tionsövningar o.dyl. Därigenom skulle sannolikt även behov av anstånd med repetitionsövningarnas fullgörande för berörda jordbrukare kunna reduceras.
Med hänsyn till att arbetsmarknads- verket har att svara för såväl plane- ringen som tillgodoseendet av arbets- kraftsbehovet under krigstid samt dess erfarenhet av yrkesutbildnings- och Oln- skolningsverksamhet inom arbetsmark- nadsområdet, bör det lämpligen ankom- ma på arbetsmarknadsstyrelsen att orga- nisera och genomföra härför lämplig utbildning av vapenfria. Närmare be— stämmelser torde kunna utfärdas i ad- ministrativ ordning.
Enligt utredningens mening bör arbets- marknadsstyrelsen även erhålla bemyn- digande att i förekommande fall sam- ordna likartad utbildningsverksamhet. Den bör också organisera annan lämplig
utbildning och praktisk tjänstgöring för vapenfria, som av olika skäl icke lämp- ligen kan inordnas under den ordinarie tjänstegrensutbildningen.
Under hänvisning till ovan anförd mo- tivering föreslår utredningen
att uttagning av vapenfria i ekono- mitjänst bör ske i syfte att under krigstid tillgodose behovet av reservper- sonal inom folkförsörjningens områden,
att utbildningen i första hand bör avse tyngre transport-, reparations- och ar- betstjänst inom vilken personalbehovet inte kan tillgodoses genom kvinnlig ar- betskraft,
att härför erforderlig utbildning och praktisk tjänstgöring organiseras och genomföres av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd lned övriga berörda myndig- heter, samt
att närmare utbildnings- och tjänstgö- ringsbestämmelser i berörda avseenden meddelas i administrativ ordning.
F. Expeditionstjänst
Uttagning av vapenfria till expeditions- tjänst avser att tillgodose behovet av viss reservpersonal inom bl.a. den statliga och kommunala förvaltningen under krigstid.
Målsättningen för utbildningen bör vara, att bibringa de vapenfria sådan färdighet att de kan tjänstgöra som ex- peditions- eller kontorspersonal inom den statliga eller kommunala förvaltningen eller som biträden inom kommunernas socialvårdande verksamhet.
Efter genomgången utbildning bör de vapenfria ställas till arbetsmarknadssty- relsens disposition för placering i expe- ditionstjänst eller annan lämplig tjänst inom inkvarteringskommunerna.
Nuvarande utbildning Nuvarande vapenfrilagstiftning medger formellt uttagning av vapenfria till bl. a.
expeditionstjänst inom krigsmakten. Nå- gon sådan förekommer emellertid inte numera, uppenbarligen därför, att be— hovet inom andra tjänstgöringsområden är så stort att dessa ges prioritet. I en- staka fall har dock vapenfria utnyttjats i expeditionstjänst vid bl.a. försvarsde- partementets kommandoexpedition och civilförsvarsstyrelsen. Det har därvid i allmänhet rört sig om vapenfria, som på grund av civil utbildning ansetts särskilt lämpade för sådan tjänst.
Behovet av vapenfria i expeditionstjänst
Med stöd av den i annat sammanhang refererade beredskapslagstiftningen kom- mer bl.a. kommunerna att åläggas en mängd administrativa arbetsuppgifter, som inte motsvaras av den fredsmässiga verksamheten. För ledning och samord- ning av denna verksamhet är kommu- nerna ålagda att utse en särskild bered- skapsnämnd, såvida inte kommunal- nämnden även skall fungera som bered- skapsnämnd. Omfattningen av ransone- rings- och krigshjälpsverksamheten har också ansetts motivera inrättandet av särskilda ransonerings- och krigshjälps- nämnder för ledningen av dessa speciella verksamhetsgrenar. Därtill kommer skyl- digheten för kommunerna att verkställa befolkningsregistrering m.m. Tillkomsten av dessa nya arbetsuppgifter och om- fattningen av verksamheten särskilt inom inkvarteringskommunerna lär medföra ett betydande behov av administra- tiv biträdespersonal.
Inom inkvarteringskommunerna kan bl.a. behovet av ungdomsledare bli ak- tuellt. Genom att ungdomsledare i bety- dande utsträckning kan antas bli inkalla- de till militärtjänstgöring eller annan beredskap samtidigt som behovet av sys- selsättningsterapeutisk verksamhet för de inkvarterade ungdomarna accentueras, kommer bl. a. barnavårdsnämndernas
verksamhet att behöva intensifieras. Även inom den nykterhetsvårdande verksam- heten kan ett ökat behov av biträdande personal tänkas uppstå.
En annan uppgift för vilken särskild personal bör avdelas, är den kurativa rådgivningen. Enligt lagen om socialhjälp (SFS nr 2/1956) är socialnämnderna skyldiga att inte blott lämna ekonomisk hjälp utan även stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar. Social- nämnden skall också lämna annat bi- stånd i personliga angelägenheter, när så kan ske. Behovet av dylik kurativ verk- samhet blir under krigsförhållanden på- tagligt, särskilt efter krigshändelser och utrymningar. Oron för anhöriga och de psykiska påfrestningarna i övrigt med- för, att behovet av rådgivning och hjälp i personliga frågor blir väsentligt större än under fredsförhållanden.
Socialberedskapskommittén har i sitt betänkande (SOU 1962: 58) funnit det angeläget, att särskilda befattningshavare avdelas för allmänt kurativ rådgivnings- verksamhet. Detta bl. a. med hänsyn till att de ordinarie befattningshavarna inom den aktiva socialvården helt behöver av- ses för tillgodoseendet av den materiella socialvården.
Lagen om kommunal beredskap förut- sätter, att utrymningskommunernas per- sonal i bl.a. administrativ tjänst och socialvårdstjänst skall förstärka inkvar- teringskommunernas förvaltning. Den stadgar också skyldighet även för annan kommun att efter länsstyrelsens anmodan lämna personellt bistånd. Trots det torde behovet av biträdespersonal i ovan an- givna avseenden vara uppenbart. Lämp- liga vapenfria med social eller social- kameral yrkesinriktning eller bestyrkt lämplighet som ungdomsledare, bör där- för kunna utnyttjas som biträden inom den kommunala barnavården och nykterhetsfrämjande verksam- h eten. De bör också kunna biträda med
vissa uppgifter inom den allmänt kura- tiva verksamheten.
Enligt vad utredningen inhämtat ge- nom kyrkoberedskapsutredningen kom— mer även inom den kyrkliga församlings- verksamheten betydande behov av kvali- ficerad biträdespersonal att uppstå under krigstid. Detta gäller både inom den själavårdande verksamheten och den folkbokföringsverksamhet, som nu åvilar pastorsexpeditionerna. Då bl. a. registre- ring av födslar, vigslar, dödsfall och andra förhållanden av betydelse för kyr- kobokföringen skall ske vid pastorsex- peditionen på vistelseorten, lär det expeditionella arbetet där komma att öka avsevärt. Det är därför av vikt att kvali- ficerad beredskapspersonal kan tillföras pastorsexpeditionerna under krigstid. En- ligt utredningens mening bör härför lämpliga vapenfria med teologisk utbild- ning eller studieinriktning kunna utbil- das och användas i dylika biträdesupp- gifter.
Utredningens synpunkter
Samtliga vapenfria, som uttagits till ex- peditionstjänst, bör genomgå grundläg- gande utbildning i bl. a. maskinskrivning och kontorsteknik med särskild inrikt- ning på den inom statlig och kommunal förvaltning tillämpade tekniska rutinen.
Det bör ankomma på arbetsmarknads— styrelsen att organisera härför lämplig undervisning och att därefter fördela de vapenfria till olika statliga eller kommu- nala myndigheter och institutioner för praktisk tjänstgöring.
Vapenfria, som avses placeras i ung- domsledarverksamhet eller annan barnavårdande eller nykterhetsfräm jande verksamhet, bör därutöver genomgå en fortsatt ungdomsledarutbildning efter mönster av den av skolöverstyrelsen an- ordnade kursverksamheten för ungdoms- ledare. Den praktiska tjänstgöringen för- lägges lämpligen till storstädernas sociala
myndigheter och organ för barna- och ungdomsvårdande verksamhet.
Utbildningen av sådana vapenfria, som avses placeras som biträden vid pastors- expeditioner eller i församlingstjänst, bör i princip genomgå samma fortsatta utbildning som de för ungdomsledar- verksamhet avsedda. Den praktiska tjänstgöringen bör dock fullgöras vid pastorsexpeditioner enligt vederbörande domkapitels närmare anvisningar.
Enligt utredningens uppfattning bör även i speciella fall vapenfria som genom civil utbildning och personliga kvalifika- tioner bedömes lämpliga härför kunna beredas viss praktisk tjänstgöring vid styrelsen för internationell utveckling (SIDA) samt dessutom ges möjlighet att tjänstgöra vid olika s v e n s k a hj ä l p- 0 r g a ni s a ti o n e r med internationell anknytning som Röda Korset m.fl. där de fyller en funktion under krigstid.
Däremot är utredningen icke beredd att biträda de förslag, som från olika håll framförts om att u—lands- eller fredskårstjänst skulle godkännas som alternativtjänst för vapenfria.
Enligt utredningens uppfattning, vilken förstärkts vid samtal med bl. a. enskilda vapenfria, är en sådan alternativtjänst inte realistisk främst med hänsyn till de höga utbildningskrav, som måste ställas ifråga om sådan tjänstgöring. De oefter- givliga kraven på bl. a. språkkunskaper och stor yrkesskicklighet lär endast i undantagsfall uppfyllas vid tiden för första tjänstgöringens fullgörande. Beak- tas dessutom att den undre gränsen för uttagning till fredskårstjänst bestämts till 22 år, lägger i allmänhet även prak- tiska skäl hinder i vägen för en sådan uttagning.
Under hänvisning till vad som ovan anförts föreslår utredningen
att uttagning av vapenfria i expedi- tionstjänst må ske i syfte att till- godose behovet av viss reservpersonal
inom främst den statliga och kommunala förvaltningen under krigstid,
att samtliga till expeditionstjänst ut- tagna bör genomgå gemensam grundut- bildning i bl. a. maskinskrivning och kontorsteknik anpassad till den inom allmän förvaltning tillämpade tekniska rutinen,
att härför lämpliga vapenfria med social- eller socialkameral studieinrikt- ning eller bestyrkt lämplighet som ung- domsledare bör beredas möjlighet att genomgå fortsatt utbildning i syfte att göra dem användbara som biträden inom ungdomsledareverksamhet eller annan barnavårdande eller nykterhets- främjande verksamhet inom inkvarte- ringskommunerna under krigstid.
att den praktiska tjänstgöringen före- trädesvis förläggs till statliga eller kom- munala myndigheter och organ för barna- och ungdomsvårdande verksamhet,
att härför lämpliga vapenfria med teo- logisk utbildning eller studieinriktning bereds möjlighet att genomgå praktisk utbildning i syfte att göra dem använd- bara som biträden i kyrklig församlings- och expeditionstjänst,
att härför lämpliga vapenfria i speciella fall medges praktisk tjänstgöring vid olika svenska organisationer med an- knytning till internationell h jälpverksam- het, samt
att erforderlig utbildning och fördel- ning till tjänstgöring bör ske genom i ad- ministrativ ordning utfärdade närmare bestämmelser.
Jehovas vittnen En i vapenfrihetssammanhang särartad grupp utgör de s.k. Jehovas vittnen. Dessa är undantagslöst s.k. »totalväg- rare», d.v.s. de accepterar inte att bli ålagda någon form av samhällstjänst. Jehovas vittnen vägrar i allmänhet även att inge ansökan om vapenfri tjänst och, i den mån ansökan inges, avser denna
»hel befrielse» från värnpliktstjänstgö- ring. Enär författningsenligt stöd saknas för bifall av en på förevarande skäl grundad framställning har den gällande vapenfrihetslagstiftningen för Jehovas vittnens vidkommande tillämpats så, att Kungl. Maj:t förklarat, att de »skola hava» att fullgöra vapenfri tjänst. Där- efter har de uttagits till arbetstjänst och inkallats till fullgörande av skogsarbete vid Uppsala universitets Skogsförvalt- ning. Efter att de i vittnens närvaro er- hållit order av en civil arbetsledare att avverka och till ved upparbeta ett anvisat träd, men vägrat efterkomma ordern, har anmälan upprättats varefter vederböran- de hemförlovats.
Eftersom en vapenfri är underkastad samma straffbestämmelser, som gäller för vanliga värnpliktiga, medför vägran att utföra anvisade uppgifter i civilt ar- bete ansvar för tjänstefel enligt 21 kap. 18 % brottsbalken. För sådant brott är straffet disciplinbot, är felet grovt är straffet fängelse. Regelmässigt bedömes tjänstefel, som består i kategorisk vägran att utföra anvisat arbete som grovt tjäns— tefel.
Vanligtvis dömes vederbörande första gången till fängelse i en månad. Upp- repas vägran, sedan vederbörande efter avtjänat straff ånyo inkallats, utdömes i allmänhet fängelse i två månader. På enahanda sätt tillämpas mestadels straff- skärpning med en månad för ytterligare upprepad vägran. Reaktionskedjan av- bryts emellertid i praktiken genom att Kungl. Maj:t — i regel sedan vederbö— rande avtjänat straff för fjärde gångens vägran —— förordnat, att vederbörande icke vidare skall inkallas till tjänstgöring. Vederbörande har då i regel avtjänat fängelse om sammanlagt tio månader, vilken tid nära överensstämmer med den för värnpliktiga i allmänhet gällande första tjänstgöringen. Han kan inte hel- ler, enligt bestämmelserna i tillämpnings-
kungörelsen, på nytt inkallas till tjänst- göring förrän Kungl. Maj:t meddelat så— dant beslut. Tjänstgöringens början får därvid inte utsättas till tid före straffets verkställande.
För att närmare belysa bakgrunden till Jehovas vittnens inställning lämnas här en kort redogörelse för rörelsen. Redo- görelsen bygger dels på material, som re- dovisats av 1941 års utredning rörande samvetsömma värnpliktiga, dels på en av fredsorganisationerna sammanställd och av företrädare för sektens svenska ledning auktoriserad redogörelse, dels på utredningens samtal med representanter för Jehovas vittnen.
Rörelsen uppstod i USA under slutet av 1800-talet, där en pastor Charles Taze Russel år 1881 grundade organisationen Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap. Dess uppgift var att på olika språk sprida bibelns sanningar genom traktater, tid- skrifter m.m. Russel utgav bl.a. tid- skriften Vakttornet samt flera böcker, som senare samlades i serien Studier i Skriften. Vid Russels död 1916 övertogs ledningen för rörelsen av domaren Jo- seph Franklin Rutherford, som uppges bl.a. ha utgivit 99 skrifter och broschy- rer, som utgått i 300 miljoner exemplar på 78 språk. Under Rutherfords tid som ledare infördes år 1931 benämningen Je- hovas vittnen.
Efter Rutherfords död 1942 har Na- than H. Knorr varit rörelsens ledare. En- ligt uppgift är rörelsen numera verksam i 194 länder och förkunnar sitt budskap på 162 språk. Budskapet sprids genom föredrag, bibelstudium, predikan och hembesök, i sistnämnda fall i allmänhet i samband med försäljning av tidskrif- terna Vakttornet och Vakna samt böcker och broschyrer. Vittnena arbetar för sin rörelse antingen på heltid eller deltid.
I Sverige leds verksamheten genom Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet från dess organisationskvarter i Jakobs-
berg. Organisatoriskt är landet indelat i två områden under ledning av områdes- tjänare. Områdena är i sin tur uppdelade i kretsar — sammanlagt 20 -— under ledning av kretstjänare. Antalet försam- lingar uppges utgöra 250. Däremot kan något exakt medlemsantal inte anges be- roende på att man såsom medlemmar räknar inte bara gruppens aktiva för» kunnare utan även andra människor utan att dessa engagerat sig som för- kunnare. Antalet förkunnare uppges dock utgöra omkring 10.000. Tidskrifterna Vakttornet och Vakna har en upplaga i Sverige på 65.000 ex. vardera. Rörelsens ambition tar sikte på att med en bokstavsmässig tolkningsmetod »sprida bibelns sanningar» och värva an- hängare för sin lära. Enligt denna lära är religionen, så som den tagit sig uttryck i övriga samfund, »en djävulens snara som brukas till att bedraga och snärja människor och vända bort dem från Gud». Endast de människor, som helt och hållet ställt sig till Gud Jehovas för- fogande och utvalts av honom som hans vittnen, är sanna kristna och förfäktare av Guds världsherradöme, teokratien. Enligt Jehovas vittnens trosuppfattning har Gud inspirerat varje ord i Bibeln och någon historisk bibelsyn tillåts inte. Om innehållet i deras förkunnelse kan följande lärosatser ge upplysning. Enligt Russel skulle Kristus i osynlig gestalt ha kommit till jorden är 1874. Senare er» sattes detta årtal av 1914, då de 5. k. hed- ningarnas tider eller nationernas fast- ställda tider skulle ha gått till ända. Sam— tidigt blev satan utdriven från himmelen och han och hans änglar nedkastade till jorden. Därav förklaras det första världs- krigets utbrott liksom senare även det andra världskriget. Kristus lever nu på jorden och härskar mitt ibland fiender. Snart skall dock tusenårsriket inbryta och Guds rike förverkligas. Detta skall ske genom slaget vid Harmageddon. I
detta universiella krig skall Gud Jehova slutligt nedgöra satans organisation och utplåna allt ont från jorden. Sedan satan och hans änglar bundits och nedkastats i avgrunden, skall de 144.000 vittnena, som omtalas i Uppenbarelseboken, kom— ma till himlen. Övriga människor med god vilja skall leva i ett gudsrike på jorden, där det skall vara slut på all krigföring, och där det inte skall behöva finnas vare sig väpnade styrkor eller polismyndigheter eftersom någon laglös- het inte skall förekomma.
Till staten intar Jehovas vittnen en ambivalent hållning. De betalar skatt och mottar barnbidrag, pensioner och andra sociala förmåner. Barnen utnyttjar de samhälleliga utbildningsanordningarna. Själva har vittnena inga invändningar mot att vara anställda i civila statliga tjänster. Samtidigt tar de emellertid av- stånd från engagemang i samhällsutveck- lingen och i den politiska verksamheten över huvud taget. Detta förklaras med att det inte åligger vittnena att inträda i politiska allianser med denna världens nationer, som är styrda av satan. Det är icke heller deras skyldighet att bygga upp en jordisk samhällsorganisation. De skall endast vara Jehovas vittnen och som så- dana ambassadörer för Jehova och hans rike. Därför anser de sig även böra till- erkännas privilegier som tillkommer främmande staters sändebud i respektive land. Då staten dessutom förklaras vara satans tillhörighet och stå under hans ledning, är detta ytterligare en anledning till att Jehovas vittnen inte vill ha något med den världsliga staten att göra.
Jehovas vittnen vänder sig också mot Förenta nationerna, som förklaras vara en stor bildstod, skapad av människor som ersättning för Guds upprättade rike. Kristenheten trotsar därmed öppet Guds rike och prisar i stället människors ynk- liga försök att åstadkomma fred.
Jehovas vittnens ovan redovisade av-
ståndstagande från hela den nuvarande världsordningen förklarar även deras in- ställning till värnplikten. I samband med andra världskrigets utbrott klargjorde de officiellt sitt ställningstagande bl. a. i Vakttornet nr 1/1940 (sid. 5) och nr 16/ 1940 (sid. 245) där bl.a. anfördes:
»Den ena nationens krig mot en annan av jordens nationer är inte den kamp, som Kristi Jesu efterföljare ha att utkämpa. Om denna världens nationer önska strida så är detta helt och hållet deras sak, och den som har slutit förbund om att vara trogen mot Gud, den allsmäktige, och hans konung och rike, har inte det ringaste med detta att göra. Den kristne får inte lägga sig i de olika ländernas uttagning av folk för krigs- ändamål. Det är denna världens nationers sak. Den kristne måste vara helt och hållet neutral och detta utan hänsyn till födelseort eller nationalitet. Det är varje kristens för— män att göra sin egen ställning och sitt eget förhållande till Herren klart förståeligt och ge tillkänna, att han är avskild och helt utan delaktighet i någon av denna världens nationer. Jehovas vittnen ha skilt sig helt och hållet från denna världen genom att ingå förbund om att vara trogna mot Guds rike — — — — och om den kristne bryter mot detta förbund, betyder det hans eviga tillintetgörelse.»
Att denna i sak mycket tydliga upp- maning till värnpliktsvägran i en för landet ödesdiger situation fortfarande är aktuell, framgår bl. a. av en stenografisk upptagning av ett samtal mellan repre- sentanter för fredsorganisationerna och Jehovas vittnen. (Uppteckningen är ef- teråt granskad och godkänd av före- trädare för Jehovas vittnen.)
Fråga: Hur ställer Ni Er till strävandena att förhindra ett hotande atomkrig?
Svar: Världen står inför något mycket värre än ett atomkrig. Världen står inför ett krig, som Gud kommer att föra —— för ogudaktighetens skull och för våldshand— lingarnas skull. Vår generation kommer att uppleva, att det bara finns ruiner kvar av hela vår världsordning, inte för att männi- skorna åstadkommit detta, utan det år ett Guds krig, då bibelns förutsägelser om att hela jorden skall drabbas, skall gå i upp- fyllelse. Jeremia har förutsagt detta. Bibeln
påvisar, hur hela vår världsordning kommer att gå under. Det sägs i Psaltaren 37: 9—11: »Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter Herren, de skola besitta landet. Ännu en liten tid så är den ogud— aktige icke mer — — — — Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av en stor frid.» Det är Guds ingripande.
I Daniel 2: 44 heter det: »Men i de ko— nungarnas dalar skall himmelens Gud upp— rätta ett rike, som aldrig i evighet skall bliva överlämnat åt andra folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinner- ligen.»
Vi tror, att vi lever i en tid, då detta kommer att hända. Vad vi har att göra är att predika den goda nyheten. Att försöka reparera världen är lönlöst. — — — Rädda vad som räddas kan, säger vi. Vi predikar, vi bistår materiellt inom våra egna led och dem som visat intresse för detta. En redo- visning, som vi gjorde efter andra världs- kriget, visade att Jehovas vittnens hjälp- verksamhet var den största, som någon en- skild organisation hade utövat under kriget. Vi måste välja vilka vi skall hjälpa. Bibeln visar, att den som inte tar hand om sina egna, han är värre än en otrogen (1. Tim. 5:8).
Fråga: Anser Ni att alla jordiska rege- ringar är av ondo?
Svar: Jag vill peka på föhållandena i Norge under nazisttiden. Det var en quis- lingregering där, och det är klart, att den inte var enbart av ondo. Den upprätthöll samhällsmaskineriet i Norge och gjorde kanske en hel del gott, som man kunde peka på. Men det väsentliga för norrmännen var väl, att det var en quislingregering, och varje patriotisk norrman arbetade i första hand på att få tillbaka sin lagliga regering. Den lagliga regeringen på jorden ligger i händerna på Guds son Jesus Kristus, men i dag regerar Guds stora motståndares quis- lingregering. Lösningen måste bli en laglig regering i Kristi hand. Det är detta, som skall avgöras nu. Vill man hålla fast vid quislingregeringen eller ej? De som vill ha Kristus som konung får överleva denna on- da världs slut.»
Utredningen har vid samtal med repre- sentanter för Jehovas vittnens svenska ledning lämnat en utförlig orientering rörande bl.a. den i annat sammanhang
föreslagna handikappvården. Enligt ut- redningens mening är den nämligen av så utpräglat humanitär karaktär, att inte ens Jehovas vittnen borde känna sam- vetsbetänkligheter mot fullgörandet av densamma. Utredningen har också för- klarat sig vara beredd att förutsättnings- löst diskutera de yttre formerna för ge- nomförandet av denna klart humanitära tjänst. Jehovas vittnen har emellertid ut— tryckligen sagt sig vara förhindrade att diskutera frågan eftersom tjänstgöringen skulle hindra dem att predika evange- lium och därmed rädda människor i andlig nöd. På frågan om de inte kunde tänka sig att ett aktivt arbete för att lindra lekamlig nöd även skulle kunna anses förenligt med deras syfte att av- hjälpa den andliga nöden i världen, gavs svaret, att tiden var allt för knapp för att ett Jehovas vittne skulle hinna att ägna sig åt något annat än att förkunna Gud Jehovas budskap. Den lekamliga hjälpverksamheten måste därför begrän- sas till sektens egna medlemmar i enlig- het med bibelordet, att den, som inte tar hand om sina egna, han är värre än en otrogen.
Utredningen har som en sista utväg förklarat sig beredd att förutsättningslöst diskutera varje uppslag från Jehovas vittnens egen sida som kunde vara ägnat att lösa den föreliggande konfliktsitua- tionen. Även detta erbjudande har av- visats med motiveringen att de i egen- skap av »Gud Jehovas stridsmän inte kan gå i annan makts sold».
På direkt fråga hur denna deras in- ställning kunde förenas med det faktum, att de —— sedan de blivit dömda till fängelsestraff — lojalt utför de arbets- uppgifter de anvisas under fängelsevis- telsen, förklarade representanterna för Jehovas vittnen bero på att ett genom domstolsförfarande i laga ordning till- kommet frihetsberövande accepterades i princip, medan de däremot inte erkände
ett i administrativ väg fattat beslut av samma innebörd.
Redan 1941 års utredning påtalade problematiken i att låta fängelse eller straffarbete utgöra former för statens reaktion mot insubordinationsbrott, som inte hade annan grund än samvetets hud, och anförde därvid bl. a.:
»Utan tvivel har begagnandet av dessa strafformer haft vissa olyckliga verkningar, främst därigenom att de framställts såsom ett bestraffande av ett vaket samvete. Det har medfört att åtskilliga av de bestraffade känt sig och på vissa håll ansetts såsom martyrer för sin övertygelse. Detta förhål— lande synes även icke utan framgång hava kunnat utnyttjas i propagandasyfte. Insik- ten om att även ett land som Sverige, där statsmakterna även under krigsåren tagit stor hänsyn till samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, dock måste fordra, att den enskilde icke sätter sig över staten, och att staten i motsatt fall måste upprätt- hålla sin auktoritet med maktmedel, torde emellertid vara ganska allmän. De vådliga konsekvenserna av en motsatt uppfattning torde vara lika uppenbara som angelägen— heten ur såväl statens som den enskildes synpunkt att undanröja eller åtminstone minska de fall, där straff måste tillgripas.»
»De sakkunniga hava —— —— — övervägt att föreslå en bestämmelse om att den, som avtjänat straff för på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran, utan vidare prövning be- frias från vapentjänst. Häremot talar att varje värnpliktig skulle kunna genom ett fängelsestraff så att säga köpa sig fri från en särskilt riskfylld befattning. Denna in— vändning hava de sakkunniga funnit vä- gande» —— —— —
Frågan om en annan behandling av sådana värnpliktiga, som på grund av religiösa betänkligheter inte anser sig kunna utföra vapenfri tjänst har bl.a. föranlett olika motioner till riksdagen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22 år 1958 över motionen II: 356 till 1958 års riksdag framhöll första lagut— skottet bl. a., att hotet om straff vid värn- pliktsvägran hade en viktig funktion att fylla. Detta uteslöt emellertid inte, att det
kunde förtjäna att övervägas, om icke lämpligare former för behandlingen av de värnpliktiga, som även vägrade att fullgöra vapenfri tjänst, skulle kunna införas. Att helt befria dessa värnpliktiga från tjänstgöringsskyldighet kunde ut- skottet inte godtaga. Rättvisan krävde att de enskildas skyldigheter mot samhället fördelades så långt möjligt likformigt. Ett i motionen framfört förslag om in- förandet av möjlighet för åklagare att i det enskilda fallet eftergiva åtal, fann utskottet inte utgöra någon framkomlig väg för åstadkommande av lämpligare behandling av ifrågavarande värnplik- tiga. Däremot ifrågasatte utskottet om inte en sådan ordning kunde tillskapas, att anledning för de samvetsömma att vägra fullgöra tjänstgöring föll bort. I första hand kunde övervägas att ordna inkallelsen till tjänstgöring på ett sådant sätt, att de blev inkallade till civil tjänst- göring, inte genom militär myndighets försorg utan direkt av det civila organ vid vilken tjänstgöringen skulle äga rum. Utskottet fortsatte:
»Det är emellertid osannolikt att enbart en sådan ändring — vilken ju skulle vara av uteslutande formell natur i det tjänst- göringsskyldigheten alltjämt skulle grundas på värnpliktslagen och de för krigsmän gällande straffbestämmelserna alltfort äga tillämpning — komme att medföra en änd- rad inställning från dessa värnpliktigas sida. Det skulle därför, såsom riksåklagarämbetet ifrågasatt, kunna övervägas huruvida icke den nuvarande vapenfria tjänsten skulle kunna ombildas till en ren arbetstjänst även så till vida att tjänsteplikten icke grundades på värnpliktslagen och den tjänstepliktige icke intoge ställningen av krigsman. Härför skulle erfordras en helt ny lagstiftning om tjänsteplikt. Icke heller i denna lagstiftning skulle emellertid ansvarshestämmelserna kunna undvaras.
Med hänsyn till att arbetstjänsten icke är annat än en ersättning för militärtjänst, är det enligt utskottets mening att befara, att ifrågavarande värnpliktiga skulle komma att vägra att underkasta sig även arbetstjänst. Därest man icke tillskapade en särskild
reaktionsform för vägran att fullgöra ar- betstjänst, skulle fängelse även härvidlag komma att tillämpas och man är därför tillbaka till utgångsläget. Utskottet finner det sålunda så tvivelaktigt, huruvida något står att vinna genom en ombildning av den vapenfria tjänsten enligt det anförda, att utskottet icke finner sig kunna förorda, att arbete och kostnader nedlägges på en när- mare utredning av en sådan ombildning.»
Även vid 1959 års riksdag aktualisera- des samma problem. I en motion (II: 82) yrkades utredning och att denna även skulle omfatta liknande vägran att full- göra civilförsvarstjänst. Första lagutskot- tet hänvisade i sitt utlåtande (nr 7: 1959) till att vägran enligt civilförsvarslagen redan var föremål för särskild utredning. Utskottet erinrade vidare om uttalandena vid 1958 års riksdagsbehandling. Efter- som det i motionen påståtts att Sverige var enda nordiska land, där frågan om vapenfri tjänst reglerades genom ett mi- litärt godtycklighetssystem, uttalade ut- skottet att inhämtade uppgifter inte gav stöd för att bestämmelserna på området skulle vara mindre humana här än i övriga nordiska länder. Det framhölls också, att nära nog alla, som vägrade att utföra vapenfri tjänst, omfattade Jehovas vittnens lärosatser och att det torde vara ställt utom varje tvivel att dessa inte frivilligt kom att fullgöra en av sam- hället ålagd tjänstgöringsskyldighet i nå- gon form. Utskottet fann därför inte skäl för en utredning i nämnda syfte.
Enligt 14 % civilförsvarslagen av den 22 april 1960 gäller numera, att civil- försvarspliktig, som förklarar att bruket av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd, befrias från att fullgöra tjänstgöring inom civilför- svarets ordnings- och bevakningstjänst, som är den enda tjänstegren inom vilken vapentjänst förekommer. Huvuddelen vapenfria, som hänvisas till civilförsva- ret, tilldelas f. ö. brandtjänsten inom vil- ken någon beväpning inte förekommer.
En i samma fråga väckt motion till 1963 års riksdag (II: 443) avvisades även den. Motionären återkom emellertid föl- jande år genom motion nr II: 112. Andra lagutskottet förklarade därvid i sitt ut- låtande (nr 61: 1964) att det inte kunde ta ställning till de i motionen framförda förslagen. Utskottet förordade därför, att motionen överlämnades till 1964 års ut- redning rörande vapenfria värnpliktiga. Det blev även riksdagens beslut.
Utredningens synpunkter
Av det anförda framgår, att Jehovas vitt- nens motiv är klart väsensskilda från inställningen hos dem, som söker vapen- fri tjänst. Bruket av vapen mot annan är uppenbart inte en samvetsfråga för Jehovas vittnen. Hela deras förkunnelse präglas i stället av tron på Jehovas slut- liga universiella krig i vilket de i egen- skap av hans utvalda vittnen måste vara beredda att med alla medel deltaga. De tycks t. o. m. vara beredda att i ett sådant »heligt» krig med vapen i hand bekämpa satan och hans välde, vilket enligt deras uppfattning är liktydigt med de jordiska staterna. Deras fanatiska bokstavstro hindrar dem från att göra någon som helst beordrad insats till skydd för sam- hällets existens och demokratisk ord- ning. Det hindrar dem emellertid inte från att till fullo utnyttja de förmåner och rättigheter, som i lag tillförsäkrats alla medborgare. Än mera motsägelsefull framstår denna attityd hos dem, som söker sin civila utkomst genom att fri- villigt träda i tjänst hos samma stat, som de i andra sammanhang utmålar som satans representant.
Enligt utredningens mening kan det ifrågasättas om den verksamhet, som be- drivs av Jehovas vittnen, kan anses för- enlig med demokratisk samhälls- och rättsordning. I gengäld hör det till ett demokratiskt rättssamhälles grundläg-
gande principer att inom vida gränser tolerera oliktänkande. Grundlagens bud enligt vilket Konungen bör »ingens sam- vete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer», gäller även Jehovas vitt- nen.
I annat sammanhang har utredningen funnit sig böra föreslå, att alla värn- pliktiga, som medgivits vapenfrihet, skall fullgöra civil tjänst och att civil myndig- het blir ansvarig för uttagning och regist- rering. Genom att tjänstgöringen dess- utom förutsättes regleras genom en sär- skild tjänstepliktslag skulle även det hittillsvarande sambandet med värnplikts- lagen upphöra. Härtill kommer att utred- ningen föreslagit särskilda tjänstgörings- uppgifter av utpräglat humanitär karak- tär och öppnat möjligheter för att denna skall kunna fullgöras vid olika ideella eller religiösa hjälporganisationer.
Trots detta har emellertid represen- tanterna för Jehovas vittnens högsta svenska ledning vid samtal med utred- ningen förklarat, att man inte kan accep-
tera föreslagna tjänstgöringsuppgifter. Själva har de inte heller velat föreslå något som helst annat alternativ. Utred- ningen måste därför konstatera, att det inte är möjligt att inom vapenfrihets- lagstiftningens ram åstadkomma en lös- ning av tjänstgöringsförhållandena för Jehovas vittnen. Om man likväl fort- farande anser att de skall överföras till vapenfri tjänst, bör detta komma till ut- tryck i lagstiftningen.
Med hänsyn till Jehovas vittnens åda- galagda likgiltighet för demokratisk sam- hälls- och rättsordning nlåste det emel- lertid ifrågasättas om de över huvud taget är lämpliga att utnyttjas till sam- hällets skydd. Kan de inte användas för någon som helst nyttig insats under krigstid förefaller det meningslöst att be- lasta samhället med kostnader och be- svär för fredsutbildning av dem. Därför bör det enligt utredningens mening all- varligt övervägas att i detta sammanhang temporärt olämpligförklara Jehovas vitt- nen enligt motsvarande grunder, som redan tillämpas för vissa alkoholskadade eller asociala personer.
KAPITEL VIII
Tj änstgöringens längd
Tidigare bestämmelser
Enligt 1902 års cirkulär om behandlingen av »samvetsömma värnpliktiga» ägde vederbörande truppförbandschef medge, att värnpliktig, som på grund av allvar- liga samvetsbetänkligheter vägrade att fullgöra vapentjänst, skulle användas i annan lämplig tjänst vid truppförbandet. Då dessa värnpliktiga i övrigt tjänst- gjorde under samma betingelser som andra värnpliktiga ansågs någon skillnad ifråga om tjänstgöringstidens längd inte vara befogad. Det var först i samband med 1920 års lagstiftning, som frågan om en förlängning av tjänstgöringstiden för de vapenfria aktualiserades. Då en förlängning av tjänstgöringen ansågs vara den enda väg varpå rimliga garan- tier mot simulation av samvetsbetänklig- heter kunde skapas föreslog 1917 års sakkunniga, att de vapenfria skulle full- göra en första tjänstgöring, som med en fjärdedel översteg tjänstgöringstiden för övriga till samma truppslag och kategori hörande värnpliktiga i vapentjänst. Föredragande departementschefen framhöll emellertid, att tjänstgörings- tidens längd skulle komma att variera högst avsevärt beroende på vilket vapen- slag de samvetsömma tilldelades. Han ansåg därför, att man i stället borde ut- gå från det högsta antal dagar, som en- ligt värnpliktslagen gällde för de båda huvudkategorierna, nämligen värnplik- tiga i allmänhet samt studenter och lik- ställda. Likaså borde de, som medgivits
civil arbetstjänst (civilarbetare), erhålla ett längre tjänstgöringstillägg än de, som endast vägrat att bära vapen (vapen- vägrare). Departementschefen föreslog därför, att tjänstgöringstiden skulle ökas med 25 procent för vapenvägrarna och med 50 procent för civilarbetarna.
Vid följande riksdagsbehandling bifölls departementschefens förslag, varigenom följande tjänstgöringstider kom att gälla.
Tjänstgöringstider Huvudkategori norm.- vapen— civil- tid vägr. arb.
Vpl i allmänhet 395 493 592 Studenter o. likställda 515 643 772
Genom 1925 års försvarsbeslut avkor- tades tjänstgöringstiden för värnpliktiga avsevärt. Även tillägget för de samvets- ömma förkortades till generellt 90 dagar för vapenvägrare och 120 dagar för civil- arbetare. Genom samtidigt utfärdade fö- reskrifter om att de vapenfria skulle till- delas ersättningsreserven, som då hade 140 dagars tjänstgöringstid mot 200 da- gar för värnpliktiga i allmänhet, blev det reella tjänstgöringstillägget endast 30 respektive 60 dagar jämfört med normal— tjänstgöringstiden för värnpliktiga i va- pentjänst. Undantag gjordes dock för studenter och likställda, vilka inte till- delades ersättningsreserven och som samtliga hade en tjänstgöringstid av 260 dagar.
I fråga om tjänstgöringstidens längd anförde 1941 års utredning rörande sam- vetsömma värnpliktiga bl.a., att denna borde vara så anpassad, att den lämnade en så vitt möjligt betryggande garanti mot simulation utan att den därför kun- de anses utgöra eller för de samvets- ömma framstå som ett straff. Som ut- gångspunkt borde därvid väljas den tjänstgöringstid, som gällde för huvud- delen av de värnpliktiga i vapentjänst. Vid ställningstagandet borde även beak- tas den förändring av civilarbetarnas tjänstgöringsförhållanden, som genom- förts år 1940, varigenom skillnaderna ifråga om tjänstgöringsuppgifterna mel- lan vapenvägrare och civilarbetare ut- jämnats. Med hänsyn bl. a. härtill borde under fredsutbildningen ett generellt tjänstgöringstillägg av 120 dagar införas för samtliga samvetsömma. Det borde därvid ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma tjänstgöringstidens art och omfattning.
De sakkunniga ansåg det vidare i prin- cip riktigt, att de vapenfria borde full- göra en längre beredskapstjänstgöring än de till vapentjänst uttagna. Av prak- tiska skäl ansåg de emellertid att det räckte med att uttala, att de vapenfria borde inkallas till beredskapsövning och beredskapstjänst i minst samma omfatt- ning och utsträckning som övriga värn- pliktiga. Undantag från denna regel före- slogs dock för sådana äldre värnpliktiga, som fullgjort fredstjänstgöring i vanlig ordning, men vilkas samvetsbetänklig- heter aktualiserats inför ett krigshot. För att möta de ökade riskerna för simula- tion under angivna förhållanden före- slog de sakkunniga, att den längsta tid, som eventuellt fixerades för till bered- skapstjänstgöring inkallade värnpliktiga, skulle få överskridas med en tredjedel.
Departementschefen ansåg emellertid att det av de sakkunniga förordade tjänstgöringstillägget av 120 dagar —— sett
i jämförelse med den för värnpliktiga i allmänhet åliggande tjänstgöringsskyldig- heten av 450 dagar —— knappast var till- räckligt för att avhålla från missbruk. Han förordade därför förlängning av tjänstgöringstillägget till 150 dagar, d.v.s. en tredjedel av den då gällande tjänst- göringstiden för värnpliktiga i allmän- het. Detta tjänstgöringstillägg borde ge- nerellt åläggas varje vapenfri oavsett om denne erhållit tillstånd till vapenfri tjänst före, under eller efter fullgjord värn— pliktstjänstgöring. Denna tredjedelsregel borde tillämpas även vid inkallelse till beredskapsövning och beredskapstjänst- göring.
De ovan angivna principerna har även kommit till uttryck i 1943 års Lag om vapenfria värnpliktiga, vars 3 % lyder:
»Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra ett antal dagar som med en tredjedel överstiger det som angives i 27 5 1 mom. A värnpliktslagen. Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden.
Beslutas med tillämpning av 27 ä 2 mom. eller 28 & värnpliktslagen inkallelse av värn- pliktiga, må jämväl vapenfri värnpliktig in- kallas till tjänstgöring. Härvid skall så vitt möjligt iakttagas att vapenfri värnpliktig skall tjänstgöra en tredjedel längre än han skulle hava tjänstgjort, därest han icke er- hållit tillstånd för vapenfri tjänst.»
Tjänstgöringstiden för vapenfria följer således automatiskt förändringarna i tjänstgöringstiden för värnpliktiga i all- mänhet och utgör f.n. 394+131=525 dagar. Denna totala tjänstgöringstid är numera uppdelad på en första tjänst- göringsomgång av 405 dagar och tre tjänstgöringsomgångar om vardera 40 dagar.
Utredningens synpunkter
Av de i annat sammanhang redovisade riktlinjerna för vapenfrias tjänstgörings- uppgifter framgår att de i princip bör väljas inom samhällsområden där under
krigstid personalförstärkningar erford- ras. Då det även förutsättes, att de ut- tagningsprinciper och tjänstgöringsvill- kor, som gäller för vanliga värnpliktiga skall tillämpas på de vapenfria ligger det nära till hands att fråga sig om tjänst- göringstiden för dessa kan bestämmas efter samma principer, som gäller för värnpliktiga i vapentjänst.
Krigsmakten omfattar i personellt hän- seende ett antal på visst sätt bestämda krigsbefattningar. Dessa måste till över— vägande del besättas med värnpliktiga. Sådana placeras även i relativt hög be- fälsställning eller eljest i ansvarsfulla uppgifter. För att de skall kunna fylla dessa uppgifter måste de ges utbildning i fred. Tiden för utbildningen varierar efter den uppgift den värnpliktige fått sig tilldelad. I princip bestämmes utbild- ningstiden inte längre än som anses oundgängligen nödvändigt för att den värnpliktige skall kunna sköta sin upp- gift. De varierande tjänstgöringstiderna för olika kategorier värnpliktiga förkla— ras alltså av att de avsedda uppgifterna i krig är starkt differentierade.
Även tjänstgöringsuppgifterna för de vapenfria bör enligt utredningens mening väljas så, att den enskildes personliga kvalifikationer och lämplighet kan till- varatas på ett för både honom och sam- hället lämpligt sätt. Ett tillgodoseende av önskemålet att de vapenfria skall be- redas en meningsfylld tjänstgöring i fredstid inom samhällsområden, där ett uttalat behov av reservpersonal föreligger under krigstid, begränsar dock i prak- tiken valet av tjänstgöringsuppgifter. Då de angivna önskemålen knappast kan tillgodoses, om inte relativt kvalificerade tjänstgöringsuppgifter erbjudes, följer därav att utbildningstiden inte heller kan sättas allt för kort.
Från rättvisesynpunkt kan hävdas, att tjänstgöringstiden för den vapenfrie inte bör understiga den längsta tjänstgörings—
tid, som han hade kunnat åläggas som värnpliktig i vapentjänst. Denna tid ut- gör f.n. 600 dagar. Om 1960 års värn- pliktsutrednings förslag genomförs kom- mer denna tid att ökas till 653 dagar. Bestäms tjänstgöringstiden för de vapen- fria på nyss antytt sätt skulle man und- vika nuvarande föga tilltalande förhål- lande att en värnpliktig, som uttagits till underofficersutbildning eller specialtjänst tidsmässigt gör en vinst på 75 respektive 15 dagar genom att övergå till vapenfri tjänst. Det skulle emellertid innebära en ökning i förhållande till vad som nu gäller med mer än 100 dagar, förutsatt att värnpliktsutredningens förslag genom- förs. En ökning av sådan omfattning in- ger starka betänkligheter. Det övervägan- de antalet värnpliktiga, som erhåller vapenfri tjänst, har enligt nuvarande lagstiftning en tjänstgöringstid i vapen- tjänst om 394 dagar. För dem innebär övergången till vapenfri tjänst att utbild- ningstiden ökas med 131 dagar. Om tjänstgöringstiden för de vapenfria blir den här antydda, och spännvidden mel- lan den kortaste och längsta tjänstgö- ringstiden i vapentjänst dessutom väsent- ligt ökas enligt värnpliktsutredningens förslag, skulle övergången till vapenfri tjänst i vissa fall innebära mer än dub- belt så lång tjänstgöringstid som i vapen— tjänst. Det är enligt utredningens mening en orimlig lösning.
Vid övervägande av de olika synpunk- ter, som påverkar frågan om tjänst- göringstidens längd, har utredningen stannat för att föreslå, att densamma fast- ställs till 540 dagar, (1. v. s. samma tjänst— göringstid, som f. n. gäller för värnplik- tiga uttagna till specialtjänst.
Enligt de närmare bestämmelser Ko- nungen meddelar skall till specialtjänst uttagna fullgöra en grundläggande ut- bildning om 394 dagar i vilken ingår dels soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning, dels fackutbildning och
facktjänstgöring. I syfte att bibringa och vidmakthålla av för avsedd mobilise- ringsbefattning erforderliga insikter kan de härutöver åläggas att fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst 146 dagar. Tjänstgöringen fördelas över hela värn- pliktstiden beroende på tjänstegrensut- tagningen. Som exempel på sådan för- delning kan nämnas, att de för utbildning till personalvårdsassistenter och fältpräs- ter uttagna värnpliktiga först fullgör en grundläggande soldatutbildning och be- fälsutbildning under 85 dagar, för att senare inkallas till en sammanhängande fackutbildning och facktjänstgöring un- der 335 dagar. Den återstående fortsatta tjänstgöringen fullgöres i tre tjänstgö- ringsomgångar om vardera 40 dagar. Den totala tjänstgöringstiden utgör således 540 dagar.
Den föreslagna tjänstgöringstiden för vapenfria är i huvudsak avpassad med hänsyn till de utbildningskrav, som måste uppställas för bl. a. ledningsreparations- tjänsten vid statens järnvägar, brand- tjänsten vid luftfartsverket, den föreslag- na nya maskinistutbildningen vid vatten- fallsverket, olika former av reparations- tjänst samt sjukvårdsutbildning inom det allmänt civila medicinalväsendet om ett med hänsyn till avsedda tjänstgörings- uppgifter under krigstid godtagbart re- sultat skall kunna uppnås. Betydelsen av en effektiv fredsutbildning framstår klart mot bakgrunden av de ökade krav, som under krigstid kommer att ställas på de vapenfria både i fråga om ansvar och förmåga att lösa de anvisade upp- gifterna.
Det faktum, att den vapenfria tjänst- göringen dessutom kan betraktas som en form av specialtjänst, och då åtskilliga av de vapenfria har en sådan utbildning och yrkesinriktning, att de sannolikt kunnat bli uttagna till specialtjänst vid krigsmakten motiverar ytterligare den föreslagna tjänstgöringstiden.
Enligt utredningens mening bör de 540 dagarna uppdelas på en grundutbildning av i huvudsak motsvarande längd som den nuvarande första tjänstgöringsom- gången, medan återstående tjänstgörings- tid fullgöres i kortare tjänstgöringsom- gångar, som fördelas över hela värn- pliktstiden med hänsyn till inom olika tjänstegrenar föreliggande behov av re- petitions- och vidareutbildning.
Utredningen förutsätter att den före- slagna utbildningstiden kan komma att revideras med hänsyn till den framtida tekniska utvecklingen och erfarenheten av utbildningsverksamheten på samma sätt som sker i fråga om de värnpliktigas tjänstgöringstid.
Fredsorganisationerna har i sin förut omnämnda undersökning uttalat att tjänstgöringstidens längd bör bestämmas så, att det inte för den vapenfrie framstår som om han straffades för sin åsikt. De önskar därför i likhet med vad som gäller i USA och Västtyskland, att tjänst- göringstiden för vapenfria inte bör vara längre än för värnpliktiga i lägsta man- skapsgrad, d.v.s. meniga soldater.
Att nämnda undersökning gett stöd för en sådan uppfattning är förståeligt. Varje tvångsmässigt ålagd tjänstgöring som medför ett väsentligt ingrepp i den enskildes personliga förhållanden eller leder till avbräck i hans inkomst- eller ut- bildningsförhållanden, framstår lätt som impopulär. Mot denna bakgrund är det av intresse att notera, dels att 8,4 respek- tive 13,3 procent inom fredsorganisatio- nernas båda undersökningsgrupper inte ansett sig kunna ta ställning till frågan, dels att 5,0 respektive 7,8 procent funnit det nuvarande tjänstgöringstillägget vara riktigt. Kommentarerna till svaren under- stryker, att det föreligger risker för miss- bruk av vapenfrihetsinstitutet. Även ut- redningen har vid sina samtal med vapen- fria mött förståelse för önskemålet om en lösning, som ger full rättvisa åt dem,
som av ärlig övertygelse sökt och med- givits vapenfri tjänst, samtidigt som det lämnas rimliga garantier mot missbruk av vapenfrihetslagstiftningen. Om den vapenfria tjänstgöringen fastställes till den kortaste tjänstgöringstiden för värn- pliktiga i vapentjänst, skulle uppenbar- ligen riskerna öka för att personer av egoistiska skäl försöker erhålla vapenfri tjänst i stället för att göra värnplikts- tjänstgöring i vanlig ordning. Mot detta har invänts, att missbruk kan motverkas genom att prövningsförfarandet görs mera rigoröst än som nu är fallet. En sådan väg anser utredningen inte fram- komlig. Svårigheten —— för att inte säga omöjligheten att med säkerhet bedö- ma en människas inre övertygelse gör, att utrymme för missbruk alltid kommer att finnas, hur noggrant prövningsför- farandet än utformas.
Enligt vad utredningen inhämtat från motsvarande utländsk lagstiftning synes där förekommande tjänstgöringstillägg ha motiverats med angelägenheten att motverka missbruk av vapenfriheten. Det förhållandet att USA och Västtysk- land inte stadgar förlängd tjänstgörings- tid för vapenfria, bör ses mot bakgrunden av att USA inte har allmän värnplikt och att den årliga värnpliktskontingenten i Västtyskland är maximerad.
Möjligheterna till missbruk talar i rea- liteten för att tjänstgöringstiden för de vapenfria bör förlängas i förhållande till vad som gäller för värnpliktiga i vapen- tjänst. Det torde f. ö. ligga i de upprik- tiga vapenfrias eget intresse, att möjlig- heten att erhålla vapenfri tjänst inte missbrukas.
Med ett system, som utgår från tjänst- göringstiden för den uttagningskategori till vilken den vapenfrie skulle ha hän- förts om han inte medgivits vapenfri tjänst, och om det till denna tid lägges en proportionellt bestämd tjänstgörings- tid, skulle man i och för sig kunna mot-
verka missbruk och tillgodose rättvise— synpunkter. Skulle 1960 års värnplikts- utrednings förslag genomföras kommer det emellertid att finnas minst sju olika variationer i fråga om tjänstgöringstidens längd för vapenfria. Då dessa för sin ut- bildning som vapenfria självfallet måste uttagas till den tjänstegren för vilken de med hänsyn till läggning och kunskaper är mest lämpade, skulle varje tjänstegren komma att inrymma vapenfria med in- bördes högst varierande tjänstgörings- tider. En sådan ordning skulle medföra förutom administrativa besvärligheter att de för varje tjänstegren bestämda ut- bildningsmålen i många fall inte kan uppnås. En dylik lösning är därför orealistisk.
Vid bedömningen av de olika omstän- digheter som här redovisats, har utred- ningen kommit till den uppfattningen att en lika lång tjänstgöringstid för samtliga vapenfria är lämpligast oavsett deras ut- tagning i vapentjänst. Mot en sådan ord- ning lär inte kunna resas några väsent- liga invändningar om man betänker, att grunden för medgivandet till vapenfri tjänst är densamma för alla vapenfria, nämligen att samvetsnöd skulle uppkom- ma om vederbörande tvingas att full- göra värnpliktstjänstgöring i vanlig ord- ning. Om grunderna för den enskildes krav på särbehandling och lagens villkor för medgivande av vapenfrihet är lika för alla, bör rimligen även konsekven- serna delas lika av alla vapenfria.
Utredningen föreslår sålunda att vapenfri skall vara skyldig att för sin utbildning i fredstid fullgöra en tjänstgöring av 540 dagar,
att denna tjänstgöringstid i regel upp- delas i en grundutbildning av i huvud- sak motsvarande längd som den nuva— rande första tjänstgöringsomgången me- dan den återstående tjänstgöringstiden fullgöres i kortare tjänstgöringsom- gångar, som fördelas över hela värn-
pliktstiden med hänsyn till det inom de olika tjänstegrenarna föreliggande beho- vet av repetitions- och vidareutbildning.
Tillgodoräknandet av fullgjord tjänst Enligt 6 5 lagen om vapenfria värnplik- tiga äger Konungen besluta, huruvida och i vilken omfattning avkortning i tjänstgöringstid med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring må äga rum i fall, där någon, som fullgjort viss del av honom enligt värnpliktslagen åliggande tjänstgöringsskyldighet, erhållit tillstånd att tjänstgöra som vapenfri eller där nå- gon till följd av att sådant tillstånd åter- kallats eller ändrats, upphört att vara vapenfri.
Närmare bestämmelser om tillgodo- räknande av tjänstgöring är inte utfär- dade, utan Kungl. Maj:t beslutar i varje särskilt fall hur mycket tjänstgöring, som skall fullgöras. Enligt vad utred- ningen inhämtat tillämpas därvid föl- jande praxis.
Vid övergång till vapenfri tjänst räk- nas i princip tillgodo all fullgjord vapen- tjänstgöring enligt 27 5 1 mom. värn- pliktslagen. För underofficersuttagna, vilkas tjänstgöringstid enligt värnplikts- lagen är längre än den vapenfria tjäns- ten, räknas dock vapentjänst inte tillgodo i sådan omfattning, att tjänstgöringen som vapenfri därigenom kommer att bli kortare än den återstående tiden i vapen- tjänst. Vid återgång till vapentjänstgöring räknas fullgjord vapenfri tjänstgöring tillgodo, dock inte så stor del, som mot— svarar vad den värnpliktige vid över- gången till vapenfri tjänst ålagts fullgöra som vapenfri utöver vad han då hade att fullgöra i vapentjänst (»tillägget» räknas alltså inte tillgodo).
Såvitt angår värnpliktiga, som övergår till vapenfri tjänst, innebär detta, med bortseende från underofficersuttagna, att tjänstgöringstiden i vapentjänst och va-
penfri tjänst tillsammantagen blir den- samma vid vilken tidpunkt av Värnplikts- tiden övergången till vapenfri tjänst än sker.
En värnpliktig, som inte gjort någon vapentjänst, åligger för närvarande att fullgöra vapenfri tjänst om 525 dagar. En värnpliktig, som fullgjort första tjänstgöringen i vapentjänst om 304 da- gar, ålägges att i vapenfri tjänst göra (525—304=) 221 dagar eller således till- sammans med vapentjänsten 525 dagar. Av denna princip följer, att värnpliktig, som fullgjort all fredstjänstgöring, 394 dagar, ålägges att som vapenfri göra (525—394z) 131 dagar.
Utredningen föreslår i annat samman- hang, att prövningen av ansökningar om vapenfri tjänst anförtros en särskild nämnd och att tjänstgöringsfrågorna i första hand handlägges av arbetsmark- nadsstyrelsen. Om en sådan decentralise- ring sker torde —— om inte Kungl. Maj:t alltjämt vill förbehålla sig prövningen av tillgodoräkningsfrågor i varje särskilt fall —— särskilda bestämmelser behöva utfärdas i ämnet.
Utredningens synpunkter
Tvekan synes inte höra råda om att nu- varande huvudprincip —— att fullgjord vapentjänst räknas tillgodo alltjämt bör gälla. Som framgår av vad tidigare an- förts, tillämpas därjämte den regeln, att tiden för den vapenfria tjänstgöringen inte får bli kortare än den tid, som åter- står för den värnpliktige att fullgöra i vapentjänst, dock självfallet med den begränsningen att den vapenfria tjänst- göringen totalt inte får överstiga det i lagen föreskrivna dagantalet eller således enligt utredningens förslag 540 dagar. Beträffande värnpliktiga, vilkas totala tjänstgöringstid enligt värnpliktslagen understiger den för vapenfria föreskrivna högsta tjänstgöringstiden, talar rättvise-
skäl olika vapenfria emellan för nuva- rande praxis, varigenom tjänstgörings- tiden i vapenfri tjänst bestämmes så, att den tillsammans med förut fullgjord va- pentjänst blir lika lång för alla vapen- fria, oavsett när under värnpliktstiden vederbörande beviljas vapenfri tjänst.
För värnpliktig som först sedan han fullgjort en stor del av vapentjänst- göringen kommer till uppfattningen att det skulle innebära samvetsnöd för ho— nom att bära vapen mot annan och där- för har relativt kort tid kvar att full- göra vapentjänst, kan det onekligen ——- t.ex. om han hunnit bilda familj — te sig hårt att behöva fullgöra en tjänst- göring som vapenfri, vilken är kanske flera gånger längre än den tid som återstår för honom i vapentjänst. Det kan tänkas innebära en viss frestelse för en sådan värnpliktig att dagtinga med sitt samvete hellre än att begära vapen- fri tjänst. Med samhällets inställning att den enskilde inte skall tvingas att bära vapen om därvid skulle uppkomma sam- vetsnöd för honom, är inte väl förenligt att den enskilde utsättes för frestelse av antytt slag.
Utredningen vill med hänsyn till det anförda förorda, att för här avsedda fall eljest åliggande tjänstgöringstid i vapen- fri tjänst nedsättes.
I vilken omfattning reducering bör ske och i vilken situation den bör sättas in är en fråga om avvägning mellan å ena sidan de synpunkter, som talar för att den vapenfria tjänstgöringen tillsammans med eventuellt redan fullgjord vapen- tjänst görs lika lång för alla vapenfria och å andra sidan ett skäligt beaktande av situationen för dem, som vid över- gång till vapenfri tjänst har relativt kort tid kvar av sin vapentjänstgöring.
Inom utredningen har diskuterats i huvudsak två olika system för att åstad- komma en önskvärd reducering. Båda systemen skall här något beröras.
Det ena systemet är baserat helt på vad den värnpliktige har kvar att göra i vapentjänst vid tiden för övergången. Om den vapenfrie vid användande av vanliga tillgodoräkningsregler skulle be- höva fullgöra exempelvis mer än dubbelt så lång vapenfri tjänstgöring som den för honom återstående vapentjänsten, re- duceras tiden för den vapenfria tjänsten till det antal dagar, som motsvarar dubb- la återstående tiden för vapentjänsten. En sådan regel skulle —— med hänsyn till det fall att den värnpliktige redan full- gjort all eller nästan all fredstjänstgö- ring i vapentjänst — behöva komplette- ras med en bestämmelse om kortaste tjänstgöringstid i vapenfri tjänst, exem- pelvis 60 dagar, dock endast för sådana värnpliktiga, vilkas totala tjänstgörings- tid enligt värnpliktslagen understiger den för vapenfria gällande.
Det nu skisserade systemet kan åskåd- liggöras med följande jämförelse med nuvarande tillgodoräkningssystem. En värnpliktig, som har en total tjänstgö- ringstid i vapentjänst av 390 dagar, har fullgjort 270 dagar härav och har således kvar att göra 120 dagar. Med nuvarande tillgodoräkningsregler och med tillämp- ning av utredningens förslag om 540 dagars tjänstgöringstid för vapenfria blir den vapenfria tjänstetiden (540—270=) 270 dagar. Med det nyss beskrivna syste- met reduceras tjänstgöringstiden ytter- ligare till 240 dagar, motsvarande dubbla återstående tjänstgöringstiden i vapen- tjänst, 120 dagar. Om den värnpliktige i stället har 150 respektive 90, 60, 30 eller 0 dagar kvar ger det nuvarande systemet 300, 240, 210, 180 och 150 dagars vapen- fri tjänst medan det förut skisserade systemet skulle ge 300, 180, 120, 60 och 60 dagar.
För värnpliktskategorier med kortare total tjänstgöringstid i vapentjänst än i det förut valda exemplet sätter reduce- ringen enligt systemet in på ett tidigare
skede och ger större differenser ju kor- tare tid som återstår. För värnpliktskate- gorier med längre total tjänstgöringstid enligt värnpliktslagen än i exemplet gäl- ler det motsatta förhållandet.
Det andra av de båda inom utred- ningen diskuterade systemen tar mera än det förra hänsyn till hur lång tjänst- göring den värnpliktige i det enskilda fallet fullgjort vid övergången till vapen- fri tjänst. För att i görligaste mån und- vika tröskelproblem och åstadkomma en relativt enkel reduceringsmetod grundas beräkningen av fullgjord vapentjänst på hela månadsintervaller (30 dagar). För ändamålet framräknas en koefficient, som erhålles om skillnaden (spännvid- den) mellan den vapenfria tjänstgörings- tiden och för den för respektive kate- gorier i vapentjänst avsedda tiden divi- deras med 30.
Om exempelvis tjänstgöringstiden för vapenfria är den av utredningen före- slagna, d.v.s. 540 dagar, och tiden för vapentjänst är 390 dagar blir koefficien-
540—390 _ __ ten —— 5. Det innebar att den
30 värnpliktige för varje fullgjord månads- intervall i vapentjänst får tillgodoräkna sig 5 dagar. (Samma beräkningsmetod kan tillämpas även för andra tjänst- göringskategorier.)
En värnpliktig, som i likhet med ti- digare exempel, har en total tjänstgö- ringstid i vapentjänst av 390 dagar och fullgjort 270 dagar härav, har således kvar att göra 120 dagar.
Om utredningens förslag om 540 da- gars tjänstgöringstid för vapenfria ge— nomföres, har vederbörande att fullgöra en återstående tjänstetid av 270 dagar. Då de fullgjorda 270 dagarna motsvarar nio månadsintervaller (270:30=9) blir tillgodoräknandet enligt denna metod 45 dagar. I stället för 270 dagar skall alltså den vapenfrie fullgöra en återstående tjänst av 225 dagar (270—45:225).
Följande tablå visar hur systemet i fråga verkar vid olika stadier av full- gjord vapentjänst.
Maximal Återst tjänstgörings- Fullgjord Skillnadi Reducering t'ä t- A m" k in tid för vapen— vapentjänst dagar antal dagar ]"ns n ar n g fria gormg 540 30 510 5 505 540 60 480 10 470 540 90 450 15 435 540 120 420 20 400 540 150 390 25 365 540 180 360 30 330 540 210 330 35 295 540 240 300 40 260 540 270 270 45 225 540 300 240 50 190 Grundutbildning fullgjord 540 330 210 55 155 540 360 180 60 120 540 390 150 65 85 All fredstjänstgör. fullgjord
Skillnaden i verkningar mellan de två systemen kan i huvudsak sägas innebära följande. Det sist beskrivna systemet sät- ter in extra reducering av den vapenfria tjänstgöringstiden redan vid övergång
efter 30 dagars vapentjänst varefter re- duceringen beskriver en jämnt stigande kurva till dess att övergång sker då all fredstjänstgöring fullgjorts. Det först be- skrivna systemet sätter in den extra re-
duktionen först på en senare tidpunkt av tjänstgöringen, — efter 240 dagar —— men reduktionen sker därefter i en bran- tare skala än enligt det andra systemet. Båda systemen synes i och för sig kunna användas, eventuellt också en kombina- tion av desamma. Inom utredningen har emellertid sympatierna vägt över till för- män för det sist beskrivna systemet.
Vad härefter angår frågan om tillgodo- räkning av fullgjord vapenfri tjänstgö- ring vid återgång till vapentjänst har ut- redningen icke funnit anledning föreslå någon ändring i nu gällande praxis, inne- bärande att tillgodoräkning sker, dock icke i så stor utsträckning att tiden för vapentjänstgöringen därigenom kommer att understiga för den värnpliktige åter- stående vapenfri tjänstgöring.
Beredskapstjänst m.m. Enligt nu gällande lagstiftning bör vid inkallelse av vapenfri till beredskapsöv- ning eller beredskapstjänstgöring jämlikt 27 % 2 mom. respektive 28 % värnplikts- lagen såvitt möjligt iakttagas, att vapen-
fri skall tjänstgöra en tredjedel längre än han skulle ha tjänstgjort om han inte erhållit vapenfri tjänst. Bakgrunden här- till synes vara att söka dels i att riskerna för missbruk bedömts vara särskilt fram- trädande under tider av påtagligare krigs- fara, dels av en strävan att i möjligaste mån rättvist fördela bördorna av en be— redskaps- eller krigstjänstgöring.
Mot bakgrunden av de i annat sam- manhang redovisade riktlinjerna för de vapenfrias tjänstgöringsuppgifter bl.a. förutsättes, att de vapenfria skall placeras till tjänstgöring inom för sam- hället viktiga arbetsområden, där per— sonalförstärkning erfordras under krigs- tid eller där personal kan frigöras för andra för samhället väsentliga uppgifter, synes särskilda föreskrifter rörande tjänstgöringstidens längd i dessa avseen- den inte vara av behovet påkallade.
Utredningen föreslår sålunda att fullgjord värnpliktstjänstgöring re- spektive vapenfri tjänst räknas tillgodo enligt det av utredningen förordade al- ternativet.
vari
KAPITEL IX
De vapenfrias förmåner
Ekonomiska och sociala förmåner Vapenfria har f. n. rätt att under tjänst- göring erhålla beklädnad, förplägnad, förläggning och sjukvård samt åtnjuta avlöning m.m. enligt i huvudsak samma regler, som gäller för värnpliktiga i va- pentjänst. Däremot erhåller de inte den förhöjning av penningbidraget, som nor- malt skall ske efter 304 dagars tjänst- göring, förrän efter 404 dagars tjänst. Inte heller utgår utbildnings- eller tjänst- göringspremier under den förlängda tjänstgöringen.
Om vapenfri tjänstgör vid civil myn- dighet kan denna göra framställning di- rekt till närmast tjänstgöringsplatsen be- läget förband ur armén om tillhanda- hållandet av angivna förmåner. Därest förmånerna inte lämpligen kan tillhanda— hållas därifrån, skall de på motsvarande grunder ordnas genom den myndighet, vid vilken vederbörande tjänstgör. Så— lunda kan t. ex. myndigheten förhyra bo- stad för förläggning av vapenfria i enlig- het med bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev 30/9 1960 rörande inkvartering och reseersättning m.m. åt värnpliktiga. Vi- dare må myndigheten träffa avtal med civil läkare om erforderlig läkarvård för vapenfria. Även beklädnadsersättning kan erhållas enligt härför gällande grun- der om inte av kronan tillhandahållna uniformspersedlar utnyttjas.
Utredningens synpunkter Enligt utredningens uppfattning bör de vapenfria under sin tjänstgöring erhålla
ekonomiska och sociala förmåner enligt samma regler och omfattning, som gäller för värnpliktiga i allmänhet. Det inne- bär bl.a., att även penningbidraget för— höjes efter 304 dagars tjänstgöring samt att tjänstgöringspremie utgår enligt mot- svarande grunder, som gäller för i spe- cialtjänst uttagna värnpliktiga.
Bärandet av uniform
I fråga om bärandet av uniform före- skrives i generalorder (nr 1300/1961) rörande uttagning och tjänstgöring m. m. för vapenfria, att vapenfri under tjänst- göring i fred må, om han så önskar, bära egen civil beklädnad. Undantag gäller dock för den, som tjänstgör vid krigs- makten, där vederbörande regementschef med hänsyn till tjänstens krav kan före- skriva att uniform av modifierad typ skall bäras. I praktiken har emellertid skyldigheten att bära uniform under fredstjänstgöring begränsats till att gälla vapenfria, som tjänstgör vid garnisons- brandkårer och som är förlagda inom kasernområdet.
Vid tjänstgöring under krig föreligger obligatorisk skyldighet att bära uniform för vid krigsmakten tjänstgörande vapen- fri, medan utanför krigsmakten tjänst- görande vapenfri skall bära den bekläd- nad, som anbefalles av vederbörande civila myndighet.
Utredningens synpunkter Enligt vad utredningen kunnat konsta- tera har i vissa fall psykologiskt betinga-
de problem uppkommit vid tillämpningen av de ovan angivna uniformsbestämmel- serna. Från de vapenfrias sida har även direkt till utredningen framförts önske- mål om att ingen vapenfri bör tvingas att bära uniform var han än tjänstgör.
Då utredningen i annat sammanhang föreslagit, att all vapenfri tjänstgöring skall förläggas till områden utanför krigsmakten, följer därav att angivna önskemål automatiskt kan tillgodoses under fredstjänstgöring genom redan gäl- lande bestämmelser. Däremot torde det —— med hänsyn till de vapenfrias egen säkerhet och skydd i enlighet med bl.a. internationella och folkrättsliga konven- tioner — vara nödvändigt att bibehålla bestämmelser om att vapenfria vid tjänst- göring under krigstid skall vara skyldiga att bära den beklädnad, som anbefalles av vederbörande civila myndighet, vid vilken den vapenfrie tjänstgör.
Vapenfri bör liksom nu äga rätt till beklädnadsersättning enligt härför gäl- lande bestämmelser om han inte begag- nar sig av rätten att erhålla fri bekläd- nad. Därjämte bör han erhålla erforder- liga överdrags- eller skyddskläder genom den myndighet, vid vilken tjänstgöringen fullgöres.
Personalvård m. m.
Till utredningen har överlämnats en av försvarsstabens personalvårdsbyrå upp- rättad promemoria, i vilken bl. a. anföres att de vapenfria under sin tjänstgöring ofta är missgynnade ifråga om tillgång till bl. a. radio, TV och dagliga tidningar. Kostnaderna härför bestrids för värn- pliktiga i vapentjänst i regel genom me- del från vederbörande förbands personal- kassa. Då emellertid de militära för- bandens personalkassemedel knappast kan utnyttjas för bestridande av trivsel- främjande åtgärder för vapenfria, som är förlagda utanför kasernområde, bör det enligt byråns mening övervägas att
på annat sätt ställa erforderliga medel till förfogande.
Utredningens synpunkter
Utredningen har i samband med före- tagna studiebesök kunnat konstatera, att det på vissa håll råder en eftersläpning i angivna avseenden. I den mån fasta radio- och TV-apparater förekommer har dessa i allmänhet anskaffats genom fri- villig insamling eller »uttaxering» bland vid för-läggningen tjänstgörande vapen- fria samt deras utbildningschefer och arbetsledare.
Enligt utredningens mening bör det ankomma på vederbörande myndighet att ställa medel till förfogande för an- givna ändamål och annan trivselfräm- jande verksamhet.
Inte heller synes de vapenfria annat än i begränsad utsträckning ha tillhanda- hållits de studiebidragsförmåner, som värnpliktiga i allmänhet kan erhålla i form av bidrag till bl.a. korrespondens- studier eller annan studieverksamhet. Då statsmedel årligen anvisas för detta än- damål och ställes till vederbörande mili- tära chefers förfogande för bl. a. fritids- undervisnings- och föreläsningsverksam- het för värnpliktiga talar rättviseskäl för, att även de vapenfria bör komma i åt- njutande av samma förmåner. Härför erforderliga statsmedel bör ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för att disponeras för fritidsundervisning m.m. i huvudsaklig överensstämmelse med för värnpliktiga i allmänhet gällan- de bestämmelser.
I detta sammanhang bör även fram- hållas, att önskemål framförts om bättre service åt vapenfria när det gäller en- skild rådgivning, t.ex. ifråga om under tjänstgöringen utgående ekonomiska och sociala förmåner till dem själva och deras anhöriga. Särskilt påtagligt har detta varit fallet vid förläggningar, be- lägna på relativt långt avstånd från de
militära förbandens personalvårdsexpe- ditioner. Skriftliga orienteringar rörande förmåner o.dyl., som i allmänhet sam- manställts av vederbörande förbands- konsulent, har ofta visat sig otillräckliga för de konkreta frågeställningarna i det enskilda fallet.
Det har även omvittnats från förlägg- ningar belägna inom garnisonsorter där förbandskonsulent finns, att de vapen- frias besöksfrekvens för enskild rådgiv- ning varit betydande. Inte sällan har det rört sig om principiella och praktiska spörsmål, som direkt sammanhänger med vapenfrihetslagstiftningen och tjänstgö- ringen. Från vederbörande chefers och arbetsledares sida har även vitsordats, att denna enskilda rådgivningsverksam- het varit av stor betydelse för undan- röjande av missförstånd och därigenom även varit befrämjande för anpassningen till tjänstgöringen.
Med hänsyn till den vikt personal- värdsverksamheten måste tillmätas i ovan anförda hänseenden finner utredningen det angeläget, att möjligheter till regel- bunden mottagning för enskild rådgiv- ning ordnas genom arbetsmarknadssty- relsens försorg.
Till utredningen har vidare framförts önskemål om att de vapenfria skall få framföra önskemål eller diskutera frågor rörande bl. a. trivsel, förläggning och ut- bildning pä motsvarande sätt, som nu sker genom kompaniassistenterna vid de militära förbanden.
I samband med företagna studiebesök har utredningen kunnat konstatera, att
vid vissa förläggningar tillämpas en ord- ning, som ger de vapenfria möjlighet att genom en av dessa vald förtroendeman direkt till utbildningschefen framföra önskemål och förslag i olika frågor. Då detta förtroendesystem synes fylla sitt avsedda ändamål, bör det kunna genom- föras vid alla förläggningar. Dessutom bör — i överensstämmelse med de för förslagsverksamheten för värnpliktiga gällande bestämmelserna — de vapenfria erhålla rätt att få ingivna förslag till för- bättringar av bl. a. drift- och utbildnings- metoder bedömda och belönade.
Sammanfattningsvis föreslär alltså ut- redningen
att de vapenfria under tjänstgöringen erhåller ekonomiska och sociala förmå- ner enligt samma regler och omfattning som gäller för värnpliktiga samt att tjänstgöringspremier utgår enligt mot- svarande grunder, som gäller för värn- pliktiga i specialtjänst,
att de under tjänstgöring i fred får rätt att istället för fri beklädnad bära egna civila kläder och därvid uppbära bekläd- nadsersättning enligt nuvarande regler, men att de under tjänstgöring i krigstid bör vara skyldiga att bära den bekläd- nad, som anbefalles av den myndighet vid vilken de tjänstgör,
att de erhåller personalvårdsförmåner i samma omfattning som gäller för värn- pliktiga samt rätt att få förslag rörande drifts- och utbildningsfrågor bedömda och i förekommande fall belönade enligt för förslagsverksamheten för värnplik- tiga gällande bestämmelser.
KAPITEL X
Ersättning för vapenfrias arbetsinsatser
Nuvarande förhållanden I riksdagsrevisorernas berättelse 1962 upptogs bl. a. frågan om fördelningen av kostnaderna för vapenfrias tjänstgöring. Därvid konstaterades att dessa i betydan- de utsträckning kommenderades till civilt arbete utanför krigsmakten för statens eller kommuns räkning. Sålunda beräk- nades bl. a. att luftfartsstyrelsen årligen tilldelats 41.760 tjänstgöringsdagar, vat- tenfallsstyrelsen 6.795, järnvägsstyrelsen 30.182, Uppsala universitets Skogsförvalt- ning 70.257 och domänstyrelsen 8.535. Då utgifterna för en vapenfri — bort- sett från administrationskostnader 0. dyl. —— då beräknades till ca 16 kronor per dag, skulle vid ett totalt årligt uttag av ca 200.000 tjänstgöringsdagar kostnader- na för de vapenfrias tjänstgöring uppgå till ca 3,2 milj. kr för år. Eftersom veder- börande myndighet i allmänhet inte cr- lade någon ersättning för dessa arbets-
prestationer medförde detta, att t.ex. Uppsala universitets Skogsförvaltning subventionerades med ca 1 milj. kronor årligen.
Enda undantaget från denna regel ut- gjorde de vapenfria, som tjänstgjorde vid domänstyrelsen. Enligt ett mellan domänstyrelsen och försvarets civilför- valtning år 1954 träffat avtal skulle do- mänverket betala en ersättning som mot- svarade 60 procent av den avtalsenliga lönen för skogsarbetare. Ifråga om av- verkningsarbete skulle ersättningen dock beräknas enligt gällande ackordsprislista med avdrag av 3 procent för slitage av
verktyg, som verket tillhandahållit. I av- räkning på denna ersättning skulle do- mänverket svara för kostnaderna för de vapenfrias förläggning, medan övriga ekonomiska och sociala förmåner skulle bestridas av försvaret.
Enligt revisorernas mening borde mot- svarande ordning tillämpas övriga utanför försvaret stående myndig- heter, som tillgodogjorde sig de vapen- frias arbetsprestationer. Framförallt bor- de detta gälla alla de myndigheter, som bedriver rent affärsmässig verksamhet. Revisorerna yrkade därför, att åtgärder skulle vidtagas i syfte att tillrättalägga de angivna förhållandena.
Statsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 124 år 1963) att de myndigheter, särskilt affärsdrivande verk, som anlitar vapenfri arbetskraft, i princip borde be- lastas med utgifter för denna.
Sedan riksdagen beslutat, att i skri- velse till Kungl. Maj:t ge tillkänna vad utskottet sålunda anfört, har statsrådet och chefen för försvarsdepartementet uppdragit åt utredningen att även pröva frågan om bestridande av kostnaderna för vapenfria, som tas i anspråk av myn- dighet utanför krigsmakten.
även för
Utländska jämförelser
Vid en jämförelse med utländsk lagstift- ning i hithörande frågor kan bl. a. föl- jande framhållas.
I Norge är offentliga institutioner, som utnyttjar vapenfria, skyldiga att till sta- ten inbetala en ersättning, som f. 11. upp-
)
går till 15 kr/dag. Däremot utgår ingen ersättning till staten för vapenfria, som fullgör lägerarbete.
I Nederländerna, där vapenfria bl.a. utnyttjas inom de affärsdrivande verken, är vederbörande myndighet skyldig att till statsverket avstå lönen i den befatt- ning i vilken den vapenfrie tjänstgör. Detta innebär t. ex., att om en vapenfri utnyttjas i en ingenjörsbefattning, måste verket inleverera motsvarande lön till statskassan. Mot detta system har kritik framförts av de berörda myndigheterna, vilken främst motiveras med att de va- penfria i regel inte kan fullgöra mot- svarande arbetsprestation, som en fast anställd befattningshavare skulle göra.
Utredningens synpunkter
Enligt utredningens mening bör staten vara skyldig att svara för alla kostnader, som är föranledda av den lagstadgade tjänstgöringsskyldigheten för de vapen— fria enligt samma principer, som gäller för värnpliktiga i vapentjänst. Staten bör sålunda i princip bestrida både utbild- ningskostnader och utgående ekonomiska och sociala förmåner.
Om däremot de vapenfria efter genom- gången grundläggande utbildning ställes till annan myndighets, institutions eller organisations förfogande för praktisk tjänstgöring i uppgifter för vilka myn- digheten (motsv.) i annat fall skulle fått vidkännas direkta utgifter, bör ersättning härför erläggas till staten. Sådana stat- liga myndigheter och institutioner, som för sin verksamhet uteslutande eller hu- vudsakligen är beroende av statsmedel, bör dock kunna undantagas från ersätt- ningsskyldighet. I dessa fall kan det en- dast bli fråga om en budgetteknisk redo- visningsform, som medför administrativt merarbete utan att ge något praktiskt utbyte.
Kravet på administrativ förenkling bör
även vara vägledande vid utformningen av ersättningssystemet. Därav följer bl. a. att någon individuell arbetsvärdering med hänsyn till civila kvalifikationer eller personlig lämplighet inte kan tillämpas. Även om utredningens förslag rörande en differentierad uttagning och vidgade tjänstgöringsområden genomföres, lär likväl huvuddelen av de vapenfria kom- ma att tjänstgöra inom områden, där deras civila utbildning eller yrkesinrikt- ning inte kan åberopas enligt allmänna utbildnings- och lönemässiga regler. Det måste även beaktas, att de vapenfria tjänstgör under begränsad tid, och att viss del av denna åtgår för introduktions- utbildning under vilken de inte kan för- väntas göra en fullvärdig arbetsinsats.
Då huvuddelen av de vapenfria således får anses salma tillräcklig yrkesvana och samtliga — oavsett civil utbildning och yrkesinriktning — under hela sin tjänst— göring är under utbildning för de av- sedda uppgifterna under krigstid, bör de närmast jämföras med aspiranter eller biträden. Den föreslagna ersättningen till statsverket bör därför beräknas med ut- gångspunkt från avtalsenlig aspirant- eller biträdeslön.
I praktiken innebär detta, att exempel- vis luftfartsverket för varje vapenfri, som fullgör praktisk brandtjänst vid luft- fartsbrandkårerna erlägger en ersättning till statsverket motsvarande den lön en brandmannaaspirant skulle ha erhållit. På samma sätt har t. ex. landstingen att erlägga ersättning till staten motsvarande sjukvårdsbiträdeslön för vid sjukvårds- inrättningar tjänstgörande vapenfria.
I princip bör ersättning erläggas fr.o.m. den dag de vapenfria börjar sin praktiska tjänstgöring eller den senare tidpunkt då introduktionsutbildningen avslutas. Från denna ersättning bör avräknas de kost- nader vederbörande myndighet (motsv.) i förekommande fall haft för grundut- bildning av de vapenfria.
Ersättningen bör i förekommande fall regleras genom avtal mellan statsverket och berörda myndigheter. Utredningen förutsätter att ifrågavarande avtal kon- tinuerligt revideras med hänsyn till de lönemässiga förändringarna på arbets- marknaden samt att närmare bestämmel- ser härom utfärdas i administrativ ord- ning.
Avsättning av medel till fredsforskning Som framgår av särskild bilaga har från fredsorganisationernas håll hemställts att inkomsterna av de vapenfrias arbetsin- satser skall avsättas till u-landsbistånd och/eller fredsforskning. Fredsorganisa- tionerna har därvid hänvisat till det i Norge sedan år 1962 tillämpade systemet där UNICEF (FN:s barnfond) på detta sätt årligen tillföres ca 1 miljon norska kronor.
Enligt av försvarsstabens pressavdel- ning publicerade uppgifter i upplysnings- foldern »Militära fakta 1964» beräknas den genomsnittliga dagskostnaden för en värnpliktig under budgetåret 1964/65 uppgå till kronor 25:71 under första tjänstgöring och kronor 39: 35 under re- petitionsövning. Redan därav torde följa, att någon reell »behållning» för stats- verket inte uppkommer. Statens totala utgifter för utbildning av de vapenfria torde nämligen komma att överstiga den ersättning, som skäligen kan uttagas av de affärsdrivande verk och andra civila myndigheter och institutioner, som kan komma att disponera vapenfria under deras praktiska tjänstgöring.
I princip bör också enligt utredningens mening storleken av statens bidragsverk-
samhet bestämmas av andra faktorer — exempelvis genom att ställa dem i rela— tion till nationalinkomsten än avkast- ningen av viss verksamhet eller enskildas eller gruppers arbetsinsatser. Inom den sålunda fastställda bidragsramen anvisas därefter erforderliga statsmedel. Varifrån medlen sedan kommer är av mindre be- tydelse än den effekt, som uppnås.
Härtill bör läggas, att samma önskan att genom sin tjänstgöring påverka stor- leken av statens bidrag till u-landshjälp och fredsforskning kan finnas även hos värnpliktiga, som fullgör vapentjänst. En önskan, som i så fall bör respekteras i samma grad som de vapenfrias. Då detta skäl emellertid inte kan grunda vapen- frihet föreligger uppenbara risker för viss irritation från de i vapentjänst ut- tagna värnpliktigas sida, vilket i sin tur kan medföra psykologiska återverkningar ifråga om de vapenfrias ställning.
Det kan således anföras både princi- piella skäl och rättviseskäl mot att de er- sättningar, som olika verk och institutio- ner inbetalar till statsverket för de vapen- frias tjänster, av detta skall vidarebe- fordras till u-landshjälpen eller freds- forskningen. Psykologiska skäl kan emel- lertid likväl tala för, att fredsorganisa- tionernas önskan i angivna hänseende tillmötesgås. Skulle även statsmakterna finna detta lämpligt, anser utredningen, att de belopp, som inlevereras till stats- verket som ersättning för de vapenfrias arbetsprestationer i första hand avsättes till fredsforskning. Samma tillvägagångs- sätt bör emellertid komma till använd- ning i de fall då militär personal mot ersättning utför arbete för civil myndig- hets räkning.
KAPITEL XI
Kostnader
Som en följd av utredningens förslag att de vapenfria skall överföras från för- svarsdepartementet till inrikesdeparte- mentet bör även fjärde huvudtiteln av- lastas kostnaderna för de vapenfrias ut- bildning och tjänstgöring. Då emellertid statens kostnader för detta ändamål i princip inte förändras, och då staten allt— jämt är skyldig att bestrida dessa, har utredningen icke ansett sig böra upptaga denna utgiftspost till närmare prövning. Av samma skäl har utredningen inte heller ansett sig böra bedöma omfatt- ningen av den personalförstärkning vid arbetsmarknadsstyrelsen, som kan visa sig erforderlig vid ett genomförande av utredningens förslag. Med hänsyn till att arbetsmarknadsstyrelsen redan genomför en betydande beredskapsregistrering och de nya arbetsuppgifterna berör ett rela- tivt litet antal vapenfria, synes kostnads- ökningen bli relativt måttlig. I realiteten torde den uppvägas av motsvarande be— sparingar vid de myndigheter, som nu har att handlägga ärenden rörande vapen- fria.
Övriga av utredningens förslag föran- ledda direkta kostnader redovisas här nedan.
Ersättning åt ordförande och ledamöter Enligt utredningens uppfattning bör ord- föranden i nämnden för vapenfrihets- prövning leda och övervaka prövnings- verksamheten samt underteckna utgående expeditioner. Ordföranden kommer följ- aktligen att få upprätthålla täta kontak-
ter med nämndens sekretariat. Med hän- syn härtill bör ordföranden tillerkännas dels ett fast arvode, dels särskilt sam- manträdesarvode. Även nämndens ordi- narie ledamöter torde med hänsyn till uppgiftens art och omfattning tillerkän- nas ersättning enligt motsvarande grun- der. Ersättning till suppleant, som tjänst- gör i ordinarie ledamots ställe bör där- emot endast utgå i form av traktamente enligt kommittékungörelsen.
Ovan angivna kostnader torde upp- skattningsvis kunna beräknas till ca 20 000 kronor.
Kostnader för nämndens sekretariat
I förhållande till den nuvarande ord- ningen, då ärendena inkommer till Kungl. Maj:ts kansli i berett skick, förutsätter utredningens förslag att ansökningshand- lingarna skall direkt insändas till nämn- den och genom dess försorg beredas för slutligt avgörande. I inledningsskedet lär det dessutom vara nödvändigt, att ut- arbeta anvisningar för prövningsverk- samheten och kontinuerligt meddela råd och vägledning till de särskilda lokala utredningsmän, som skall biträda vid prövningen. Såväl omfattningen av ar- betsuppgifterna som karaktären av dessa motiverar därför en heltidsanställd sek- reterare. Befattningen bör avses för byrå- direktör.
Ifråga om behovet av biträdespersonal vill utredningen tills närmare erfaren— heter vunnits, begränsa sig till att före-
slå en befattning som kontorist för re— gistrering och expeditionella göromål. Utredningen förutsätter att tillfälligt be- hov av skrivhjälp o.dyl. kan tillgodoses genom försvarsdepartementets försorg. De lönemässiga kostnaderna för ovan angivna befattningshavare beräknas upp- gå till ca 59000 kronor. Lönerna har därvid beräknats enligt lägsta löneklassen i respektive lönegraderna A 27 och A9 statens allmänna avlöningsreglemente.
Ersättningar till utredningsmän, experter
m.fl.
Utredningen föreslår att ersättning till utredningsmännen liksom hittills utgår per utfört utredningsuppdrag. Ersätt- ningens storlek, vilken nu är 50 kr per undersökning, bör i princip höjas till vad som gäller för andra motsvarande personutredningar. Nämnden bör dock modifiera ersättningen med hänsyn till utredningsuppdragets omfattning. Den årliga kostnaden härför kan beräknas till ca 70 000 kronor, vilket i förhållande till nuläget innebär en kostnadsökning med ca 35 000 kronor.
Enligt utredningens förslag skall nämn- den i vissa fall även kunna inhämta ytt- randen o.dyl. från särskild expertis. Kostnaden för därav föranledda ersätt- ningar beräknas till ca 5 000 kronor.
Övriga kostnader
Utredningen förutsätter att erforderliga lokaler och inventarier ställes till pröv- ningsnämndens förfogande genom för- svarsdepartementets försorg.
Nämnden bör dessutom disponera ett eget omkostnadsanslag för bl. a. rese- och traktamentskostnader samt expenser. Förslagsvis uppföres 10000 kronor till erforderliga rese- och traktamentskost- nader för nämnden och dess sekreteriat samt till kostnader för sådan personlig inställelse för nämnden, som i vissa fall
förutsättes kunna ifrågakomma för sö- kande eller annan person. Även kostna- derna för expenscr uppföres med för- slagsvis 10 000 kronor.
Kostnaderna för prövningsnämndens verksamhet och tjänsterna hOs nämnden bör uppföras antingen på särskilt anslag under fjärde huvudtiteln eller redovisas under anslaget till vissa nämnder under samma huvudtitel. Med hänsyn till svårig- heten att bestämma kostnadsramens stor- lek förutsätter utredningen att Kungl. Maj:t i förekommande fall medger att denna må överskridas.
Ekonomiska förmåner till vapenfria
Enligt utredningens förslag förutsättes att de vapenfria åtnjuter samma ekonomiska och sociala förmåner som värnpliktiga i vapentjänst. Kostnaderna härför torde därför i princip inte förändras genom utredningens förslag. Här upptages där- för endast de kostnadsökningar, som är föranledda av utredningens förslag rö—_ rande förhöjt penningbidrag och infö— rande av tjänstgöringspremier.
Förslaget att förhöjt penningbidrag skall utgå efter det vederbörande full- gjort en tjänstgöring av 304 dagar med- för en årlig kostnadsökning av ca 70 000 kronor, medan de föreslagna tjänstgö- ringspremierna beräknas kosta ca 75 000 kronor.
Härtill kommer kostnaderna för den föreslagna personalvården och annan fri- tidsverksamhet, vilka torde kunna beräk- nas till ca 15 000 kronor.
Samtliga kostnader för ekonomiska och sociala förmåner bör belasta elfte huvudtiteln.
Sammandrag av kostnader Utredningens förslag beräknas samman- fattningsvis medföra en kostnadsökning för statsverket av omkring 300 000 kronor enligt följande uppställning.
Nämnden för uapenfrihetsprövning 1) Aulöningar och särskilda ersättningar Arvoden till ledamöter, förslagsvis Avlöningar till anställd personal, förslagsvis Ersättningar till utredningsmän och experter, förslagsvis
2) Omlcoslnader Rese- och traktamentskostnader, förslagsvis Expenser, förslagsvis
20 000 59 000 75 000 154 000
B. Kostnader under elfte huvudtiteln
Ekonomiska och sociala förmåner till vapenfria
Förhöjt penningbidrag, förslagsvis Tjänstgör—ingspremier, förslagsvis
Personalvårds- och fritidsverksamhet, förslagsvis
10 000 10 000 20 000 Summa fjärde huvudtiteln kronor 174 000 Härav kostnadsökning kronor 139 000 70 000 75 000 15 000 160 000 Summa elfte huvudtiteln kronor 160 000
Vid beräkningarna har hänsyn inte tagits till de ersättningar, som affärs- drivande verk m.fl. enligt utredningens förslag skall erlägga till statsverket för utnyttjande av de vapenfrias arbetskraft. Ersättningarnas sammanlagda belopp torde i vart fall inte komma att under-
stiga den beräknade kostnadsökningen, 300 000 kronor.
Ej heller har redovisats nuvarande kostnader för ekonomiska förmåner åt de vapenfria, vilka enligt utredningens förslag skall överföras från fjärde till elfte huvudtiteln.
Sammanfattning
Villkoren för medgivande av vapenfri tjänst
Den i vårt land nu gällande vapenfrihets- lagstiftningen innefattas i 1943 års lag rörande vapenfria värnpliktiga. I denna stadgas att värnpliktig, för vilken bruket av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, må fullgöra tjänstgöring så- som vapenfri. Denna samvetsnöd förut- sättes kunna grundas på såväl religiösa som s.k. etiska skäl.
Utredningen förutsätter att dessa vill- kor alltjämt skall utgöra förutsättningen för medgivande av vapenfrihet och före- slår, att lagtexten i förtydligande syfte erhåller följande lydelse:
»Är bruk av vapen mot annan icke förenligt med vårnpliktigs allvarliga per- sonliga övertygelse och skulle sådant bruk för den värnpliktige medföra sam- vetsnöd, må denne erhålla tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri tjänstepliktig fullgöra tjänst- göring i den ordning denna lag stadgar.»
Genom formuleringen »allvarlig per- sonlig övertygelse» vill utredningen ge uttryck för sin uppfattning, att det vä- sentliga är övertygelsen i sig själv, me- dan det eller de motiv, som föranlett övertygelsen, kan vara av skiftande na- tur. Samtidigt vill utredningen starkt un- derstryka, att det endast är i avseende på reaktionen mot militärtjänstgöringens yttersta konsekvenser — att tvingas bru- ka vapen mot annan — som en särbe- handling bör komma ifråga.
Utredningens förslag att uttrycket »djup samvetsnöd» skall utbytas mot en-
bart »samvetsnöd» innebär inte någon ändring i sak. Utredningen anser emeller- tid att ordet samvetsnöd i sig självt ger uttryck för en så djupgående konflikt- situation, att någon gradering i djup eller mindre djup logiskt sett inte är möjlig.
Ansöknings- och prövningsförfarandet
I syfte att åstadkomma bästa möjliga förutsättningar för en objektiv och en- hetlig prövning av ingivna framställ- ningar om medgivande av vapenfri tjänst föreslår utredningen, att en central pröv- ningsnämnd _ förslagsvis kallad Nämn- den för vapenfrihetsprövning —— inrättas. Nämnden bör bestå av sju ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid. Ordföranden bör vara lagfaren do— mare. Av ledamöterna bör en företräda svenska kyrkan, en frikyrkosamfunden samt en psykologisk prövningsverksam- het. De övriga tre ledamöterna utses bland personer, som på grund av sina personliga kvalifikationer är väl lämpa- de för uppdraget.
Nämnden bör vid sin prövningsverk- samhet äga befogenheter att inhämta kompletterande uppgifter eller yttranden från såväl sökanden som enskilda pcr- soner, organisationer eller myndigheter samt antingen själv eller genom särskilda utredningsmän verkställa den utredning i övrigt, som befinnes nödvändig för prövningen. Om så anses lämpligt bör den sökande kunna föreläggas att per- sonligen inställa sig inför nämnden. Även annan person, t.ex. läkare eller annan expert, skall kunna anmodas att till eller
inför nämnden lämna utlåtande, som be- dömes vara av betydelse för ärendets av- görande. Kostnaderna för sådan person- lig inställelse liksom annan utredning ersättes av statsverket.
Genom tillkomsten av en central pröv- ningsnämnd med föreslagen samman- sättning och befogenhet, torde rimliga krav på objektiv och enhetlig prövning vara tillgodosedda. Därmed föreligger även sakliga och rationella skäl för att beslutanderätten i vapenfrihetsfrågor, som nu tillkommer Kungl. Maj:t, dele- geras till prövningsnämnden. Nämndens beslutanderätt begränsas dock till att av- se frågan om huruvida de av sökanden anförda skälen skall anses grunda vapen- frihet. Däremot bör nämnden —— bl. a. av psykologiska skäl — inte avgöra frågor rörande uttagning, tilldelning eller tjänst— göring. Det bör dock vara nämnden obe- taget att i vissa fall, t.ex. då tjänstgö- ringen utgör en integrerande del av pröv- ningen, föreslå därav betingade åtgärder.
Nämndens beslut förutsättes kunna överklagas till Kungl. Maj:t av sökan- den. Kungl. Maj:t bör även förbehållas beslutanderätten i de fall vederbörande under åberopande av samvetsskäl vägrar att fullgöra ålagd militärtjänstgöring eller gör framställning om »hel befrielse». Nämnden skall dock vara skyldig att i sådana fall avge yttande eller förslag.
Ansökan om vapenfrihet bör innehålla en utförlig motivering för de skäl, som utgör anledningen till att sökanden inte anser sig kunna fullgöra värnplikts- tjänstgöring i vanlig ordning, samt refe- renser till minst två trovärdiga personer, som väl känner sökanden och hans för- hållanden. Ansökningen bör insändas till inskrivningsnämnden eller — om sökan- den redan fullgör värnpliktstjänstgöring -— till vederbörande förbandschef. Sedan ansökningen kompletterats med kvalifi- kationskort och läkarbesiktningshand- lingar översändes den direkt till pröv-
ningsnämnden, som låter verkställa er- forderlig undersökning och utredning i ärendet. I detta syfte bör nämnden kunna utse lämpliga lokala utredningsmän som biträden i prövningsverksamheten. Det förhållandet, att huvuddelen av de sö— kande åberopar religiösa skäl, talar för att präster i svenska kyrkan eller fri- kyrkopastorer alltjämt bör kunna anlitas som utredningsmän. Utredningen anser dock, att även andra personer skall kun- na anlitas. I båda fallen bör personer med psykologisk utbildning eller erfaren- het av social eller kurativ utrednings- verksamhet främst komma ifråga. Nämn- den förutsättes utfärda erforderliga an- visningar samt meddela utredningsmän- nen råd och vägledning för deras med- verkan i prövningsverksamheten.
I nskrivnings- och urvalsprövning
Utredningen föreslår dessutom att vissa åtgärder vidtages i samband med inskriv- ningsförrättningarna för att bl.a. åstad- komma en urvalsprövning likvärdig den, som till vapentjänst uttagna värnpliktiga får genomgå. Av det skälet föreslås så- lunda att alla, som anmäler sin avsikt att söka vapenfri tjänst, skall genomgå vanlig exploration. Då emellertid denna är konstruerad i syfte att utröna veder- börandes lämplighet för befälsutbildning eller viss militär tjänst bör den i ovan angivna fall utvidgas till att belysa även sådana faktorer, som kan tjäna till led- ning såväl vid vapenfrihetsprövningen som vid uttagningen till viss vapenfri tjänst och som även kan vara av värde för vederbörandes anpassning till denna. I detta syfte föreslår utredningen även att det i samband med inskrivningsför- rättningen upprättade kvalifikationskor- tet hålles tillgängligt vid uttagning och fördelning till utbildning och tjänstgöring av vapenfria på samma sätt som redan gäller för värnpliktiga i vapentjänst.
Uttagning, registrering m. rn. Den vapenfria tjänstgöringen bör enligt utredningens mening förläggas helt utan- för krigsmakten. Tjänstgöringen bör inte betraktas som värnpliktstjänstgöring utan träda i stället för denna såsom en särskild tjänsteplikt. Den vapenfrie bör under tjänstgöringen inte anses som krigsman och därför inte heller vara underkastad de för krigsman gällande straffbestäm- melserna i brottsbalken m.m. I följd härav bör den vapenfrie inte längre be- tecknas vapenfri värnpliktig utan i stället förslagsvis vapenfri tjänstepliktig.
Utredningen föreslår vidare, att uttag- ning till tjänstgöring, som nu sker av Kungl. Maj:t, överlåtes till civil myndig- het. Vid valet av lämplig uttagnings- myndighet för vapenfria har utredningen stannat för att föreslå, att dessa uppgifter bör ankomma på arbetsmarknadsstyrel- sen. Avgörande har därvid varit dels det förhållandet, att arbetsmarknadssty- relsen har att svara för handläggningen av arbetskraftsfrågor i såväl freds- som krigstid, dels att arbetsmarknadsstyrel- sens omfattande erfarenhet av yrkesväg- lednings- och yrkesutbildningsverksam- het gör den synnerligen lämplig att svara för uttagning, utbildning och fördelning till tjänstgöring även av vapenfria. Då arbetsmarknadsstyrelsen förutsättes kun- na överlåta viss fackutbildning och tjänst- göring på andra myndigheter bör inom denna inrättas ett samarbetsorgan i vilket berörda utbildningsmyndigheter är före- trädda.
Till följd av utredningens nu redo- visade förslag torde frågor om vapen- frias uttagning och tjänstgöring komma att överföras från försvarsdepartementet till inrikesdepartementet.
Utredningen föreslår även, att arbets- marknadsstyrelsen skall vara registre- ringsmyndighet för vapenfria och svara för deras inkallelse till utbildning samt
fördelning till tjänstgöring i såväl freds- som krigstid.
I detta sammanhang föreslås även att vissa åtgärder vidtages i syfte att med— dela saklig information rörande innebör- den av vapenfrihetslagstiftningen och tjänstgöringsförhållandena för de vapen- fria.
Tjänstgöringens art Vid sina överväganden rörande möjlig- heterna att vidga området för de vapen— frias tjänstgöring har utredningen funnit sig böra utgå från de förhållanden, som kan komma att råda under krigstid inom ett för totalförsvar organiserat samhälle. Genom en utförlig redovisning av den i vårt land förekommande beredskapslag- stiftningen inom olika samhällsområden, vill utredningen påvisa att det totala för- svaret i krigstid omspänner alla sam- hällsområden och omfattar de samlade åtgärder, som från statens sida måste vidtagas för att värna vårt lands själv- ständighet och skydda befolkningens liv och egendom. I ett sådant läge är det följaktligen inte möjligt, att finna tjänst- göringsuppgifter, som inte direkt eller indirekt kan anses ingå i det totala för- svaret.
I detta sammanhang vänder sig utred- ningen mot vissa extrema uppfattningar, som tar sig uttryck i motvilja att utföra varje form av tjänstgöring därför att den kan komma det totala försvaret tillgodo. En sådan uppfattning är både förnufts- mässigt orimlig och etiskt oförsvarlig. Rätten att av samvetsskäl bli befriad från vapentjänst innebär en undantagsställ- ning som enligt utredningens mening måste motsvaras av en beredvillighet från de vapenfrias sida att inte driva sina krav utöver de gränser, som förnuft och etik uppställer.
Utredningen föreslår, att följande rikt- linjer uppdrages för de tjänstgöringsupp—
giftcr, som kan ifrågakomma för vapen- fria.
Uppgifterna, såväl i freds- som krigs- tid, skall vara sådana, att samvetsskäl mot att fullgöra dessa inte rimligen kan åberopas av någon.
Tjänstgöringen under krigstid bör avse för samhället betydelsefulla uppgifter. Dessa bör väljas inom områden, där per- sonalförstärkning erfordras eller där per- sonal frigöres för andra för samhället väsentliga uppgifter.
Fredstjänstgöringen bör ordnas så, att hela tjänstgöringstiden användes till en effektiv och ändamålsenlig utbildning för uppgifterna under krigstid och me- ningsfylld tjänstgöring inom ifrågavaran- de eller närliggande områden.
De uttagningsprinciper och tjänstgö- ringsvillkor, som gäller för vanliga värn- pliktiga, bör i huvudsak tillämpas även för de vapenfria.
Med utgångspunkt från dessa riktlinjer föreslår utredningen att uttagning av vapenfria bör ske till följande tjänste- grenar.
1. Civilförsvarsutbildning i brandtjänst. Den nuvarande utbild- ningen i brandtjänst, som förekommer vid luftfartsverket, garnisonsbrandkårer- na och civitförsvarsskolorna, föreslås centraliseras till luftfartsverket, som äger härför erforderliga, effektiva och ända- målsenliga utbildningsresurser. Den prak- tiska delen av grundutbildningen (nu- varande första tjänstgöringsomgången) förläggs till flygplatsbrandkårerna. Där- emot bör repetitionsutbildningen centra- liseras till civilförsvarsskolorna och där kompletteras med särskild utbildning i räddnings- och röjningstjänst. I övrigt förutsättes civilförsvarsstyrelsens utbild- ningsverksamhet i dessa avseenden be- gränsas till att avse viss specialutbildning för sådana vapenfria, som endast har att fullgöra kortare tid i vapenfri tjänst. Den nuvarande utbildningen av vapenfria vid
garnisonshrandkårerna bör slopas som en följd av utredningens förslag att all vapenfri tjänstgöring skall fullgöras utan- för krigsmakten.
?. Reparationstjänst vid Sta- tens järnvägar. Utredningen har funnit den nu förekommande lednings- reparationsutbildningen vara effektivt och ändamålsenligt bedriven. Den bör därför ifrågakomma även i fortsättningen. Utredningen föreslår dessutom att viss utbildning i maskin- och motorrepara- tionstjänst försöksvis prövas.
3. Reparationstjänst vid vat- tenfallsverket. Utredningen föror- dar, att den nuvarande linjereparations- utbildningen bibehålles och att den prak- tiska tjänstgöringen i sin helhet sker inom tjänstegrensområdet enligt motsva- rande principer, som tillämpas inom led- ningsreparationstjänsten vid Statens järn- vägar. Den nu förekommande utfyllnads- tjänsten, som huvudsakligen utgöres av skogsarbete o.dyl., bör slopas och er- sättas av bl. a. reparationstjänst avseende den lokala elkraftsdistributionen. Den praktiska tjänstgöringen förutsättes kun- na skc även inom kommunala eller andra icke statliga elkraftsdistributionsföretag. Utredningen föreslår dessutom, att en ny utbildningsgren —— maskinisttjänst —— försöksvis prövas i syfte att tillgodose be- hovet av reservpersonal för manuell be- tjäning av vissa kraftverksanläggningar under krigstid.
4. Hälso- och sjukvårdstjänst. Utredningen föreslår, att uttagning av vapenfria bör ske till hälso- och sjuk- vårdstjänst för att tillgodose det allmänt civila medicinalväsendets behov av re- servpersonal under krigstid. Den nu- varande försvarsmedicinska assistent- tjänstgöringen för vapenfria läkare och medicine kandidater bör bibehållas. Mot- svarande utbildning bör försöksvis ord- nas för vapenfria tandläkare. Däremot föreslår utredningen, att nu förekom-
mande uttagning av vapenfria till sjuk- vårdsutbildning inom krigsmakten slopas.
Den föreslagna utbildningen och prak- tiska tjänstgöringen i fred bör organi- seras och genomföras enligt av medici- nalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd utfärdade närmare anvisningar.
Utredningen föreslår dessutom, att tjänstgöring inom ambulanstjänst och handikappvård skall kunna medges i vissa fall. Denna utbildning bör i första hand anknytas till den allmänna rehabi- literingsverksamheten, men i speciella fall kunna organiseras genom de handi- kappades riksförbund, Röda Korset eller andra ideella eller religiösa hjälporgani— sationer i samverkan med vederbörande landsting eller kommunala myndigheter.
5. Ekonomitjänst. Utredningen föreslår att uttagning till ekonomitjänst bör ske i syfte att i första hand tillgodose det ekonomiska försvarets behov av re- servpersonal inom folkförsörjningens om- råden under krigstid. Utbildningen bör därvid främst avse tyngre transport-, reparations- och arbetstjänst inom vilka områden personalbehovet inte lämpligen kan tillgodoses genom kvinnlig arbets- kraft. Den härför erforderliga utbildningen och tjänstgöringen i fredstid bör organi- seras och genomföras av arbetsmark— nadsstyrelsen i samråd med berörda myndigheter.
6. Expeditionstjänst. Uttagning av vapenfria till expeditionstjänst bör ske i syfte att tillgodose behovet av viss reservpersonal inom främst den statliga och kommunala förvaltningen under krigstid. Utredningen föreslår vidare, att härför lämpliga vapenfria med social eller socialkameral studieinriktning eller bestyrkt lämplighet som ungdomsledare bör beredas möjlighet att genomgå viss fortsatt utbildning i syfte att göra dem användbara som biträden inom ungdoms- ledarevcrksamhet eller annan barnavår-
dande eller nykterhetsfrämjande verk— samhet inom inkvarteringskommunerna under krigstid. På motsvarande sätt bör lämpliga vapenfria med teologisk utbild- ning eller studieinriktning beredas möj- lighet att genomgå viss praktisk utbild- ning i syfte att göra dem användbara som biträden i kyrklig församlings- och expeditionstjänst.
Den för uttagning i expeditionstjänst erforderliga utbildningen och fördelning till praktisk tjänstgöring bör samordnas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Utredningen är däremot inte beredd att biträda de förslag, som från olika håll framförts om att u—lands- eller fredskårs— tjänst skulle godkännas som alternativ- tjänst för vapenfria. Enligt utredningens uppfattning, vilken förstärkts vid samtal med bl.a. enskilda vapenfria, är en så- dan alternativtjänstgöring inte realistisk, främst med hänsyn till de höga utbild- ningskrav, som måste ställas ifråga om en sådan tjänstgöring. De oeftergivliga kraven ifråga om bl.a. språkkunskaper och stor yrkesskicklighet, torde endast i undantagsfall motsvaras av de vapenfria vid tiden för grundutbildningens full- görande. Det faktum, att den undre grän- sen för uttagning till fredskårstjänst be- stämts till 22 år, lägger i allmänhet även praktiska hinder i vägen. Utredningen förordar dock, att härför lämpliga vapen- fria i speciella fall bör kunna medges tjänstgöring i Sverige vid vissa svenska hjälporgan eller hjälporganisationer med internationell anknytning, t.ex. SIDA, Röda Korset m.fl.
Jehovas vittnen
En i vapenfrihetssammanhang särartad grupp utgör Jehovas vittnen. Dessa är undantagslöst totalvägrare. I allmänhet vägrar de att inge ansökning om vapen- fri tjänst och i den mån ansökan göres avses alltid hel befrielse från värnplikts- tjänstgöring. Dä författningsenligt stöd
saknas för bifall av en sådan framställ- ning, har den nuvarande vapenfrihets- lagstiftningen kommit att tillämpas på Jehovas vittnen såtillvida, att de av Kungl. Maj:t förklarats »skola hava» att fullgöra vapenfri tjänst. Då de emellertid vägrar att utföra även den civila arbets- tjänst, som de anvisas vid Uppsala uni- versitets förvaltning, resulterar detta i åtal och fängelsestraff för grovt tjänste- fel. Reaktionskedjan avbryts emellertid i regel, sedan vederbörande avtjänat 10 mån. fängelse, genom att Kungl. Maj:t förordnar, att de inte vidare skall in- kallas.
Vid samtal med representanter för Je- hovas vittnens svenska ledning har ut- redningen lämnat en utförlig orientering rörande bl. a. den i annat sammanhang föreslagna handikappvården. Enligt ut- redningens mening är den av så utpräglat humanitär karaktär, att samvetsbetänk- ligheter mot fullgörandet av densamma inte rimligen kan uppstå. Utredningen har också förklarat sig beredd att förut- sättningslöst diskutera de yttre formerna för dess genomförande. Då emellertid Jehovas vittnen förklarat sig förhindrade att ens diskutera frågan, har utredningen som en sista utväg förklarat sig beredd att förutsättningslöst upptaga till pröv- ning varje uppslag från deras egen sida, som kunde vara ägnat att lösa den före- liggande konfliktsituationen. Även detta erbjudande har avvisats med motive- ringen, att de i egenskap av »Gud Jeho- vas stridsmän inte kan gå i annan makts sold».
Enligt utredningens mening har Jeho- vas vittnen därmed ådagalagt en så på- taglig likgiltighet för demokratisk sam- hälls- och rättsordning, att de måste be- traktas som olämpliga att nyttjas till samhällets skydd. När de uppenbart inte kan användas för någon samhällsnyttig insats under krigstid, förefaller det me— ningslöst att belasta samhället med kost-
nader och besvär för fredsutbildning av dem. Därför bör det enligt utredningens mening allvarligt övervägas att temporärt olämpligförklara Jehovas vittnen enligt motsvarande grunder, som tillämpas för vissa alkoholskadade eller asociala per- soner.
Tjänstgöringstidens längd
Utredningen föreslår, att tiden för den vapenfria tjänstgöringen i fred skall be- stämmas till 540 dagar och fullgöras med en grundutbildning av i huvudsak mot- svarande längd som den nuvarande första tjänstgöringsomgången. Den återstående tjänstgöringstiden bör uppdelas i kortare tjänstgöringsomgångar, som fördelas över hela värnpliktstiden med hänsyn till inom de olika tjänstegrenarna föreliggande be- hoven av repetitions- och vidareutbild- ning.
Utbildningstidens längd motiveras främst av en anpassning till de krav, som måste uppställas om ett med hänsyn till utbildningsmål och avsedda tjänst- göringsuppgifter under krigstid godtag- bart utbildningsresultat skall kunna upp- nås. Betydelsen av en effektiv fredsut- bildning framstår klar mot bakgrunden av de ökade anspråk, som under krigs- tid kommer att ställas på de vapenfria både ifråga om ansvar och förmåga att kunna lösa de anvisade uppgifterna.
Utredningen är medveten om att det kan finnas tjänstgöringsuppgifter för vilka en kortare utbildning skulle kunna ifrågakomma. Då emellertid grunden för medgivandet till vapenfri tjänst är den- samma för alla värnpliktiga, nämligen att man funnit samvetsnöd skulle upp- komma om vederbörande tvingas att full- göra värnpliktstjänstgöring i vanlig ord- ning och lagens villkor för medgivande av vapenfri tjänst är lika, bör rimligen även de tidsmässiga konsekvenserna här- av delas lika av alla.
Den föreslagna tjänstgöringstiden över- ensstämmer med den tjänstgöringstid, som nu gäller för i specialtjänst uttagna värnpliktiga. Eftersom den vapenfria tjänstgöringen på sitt sätt kan betraktas som en form av specialtjänst, och då åtskilliga av de vapenfria har en sådan utbildning eller yrkesinriktning, att minst uttagning till specialtjänst inom krigs- makten kunnat ifrågakomma, motiverar även detta att tjänstgöringstiden blir den- samma som för till specialtjänst uttagna.
Utredningen föreslår dessutom vissa regler för tillgodoräknande av redan full- gjord tjänstgöring vid eventuell övergång från vapentjänst till vapenfri tjänst samt vid återgång till vapentjänst.
Ekonomiska och sociala förmåner till vapenfria
Utredningen föreslår vidare, att vapen- fria under tjänstgöring bör äga rätt till motsvarande ekonomiska och sociala för- måner, som utgår till värnpliktiga i va- pentjänst. Förhöjning av penningbidraget bör således ske efter 304 dagars tjänst- göring samt tjänstgöringspremier utgå enligt samma regler, som gäller för till specialtjänst uttagna, d. v. s. med för när- varande 150 kronor för varje fullgjord 20-dagarsperiod varmed tjänstgöringen överstiger 394 dagar.
De vapenfria bör dessutom erhålla personalvård och andra fritidsförmåner av i samma omfattning värnpliktiga i vapentjänst. De bör även få möjlighet att väcka förslag till för- bättringar av bl. a. utbildnings- och drifts- metoder och i förekommande fall erhålla belöningar härför enligt för förslagsverk- samheten för värnpliktiga gällande regler.
princip som
Ersättning för vapenfrias arbetsinsatser I anledning av det utredningen medde- lade uppdraget att framlägga förslag till ersättningsregler för civila myndigheter,
som tillgodogör sig de vapenfrias arbets— insatser, föreslår utredningen följande.
Ersättningsskyldigheten bör begränsas till de affärsdrivande verken samt andra civila myndigheter och institutioner, som tillgodogör sig vapenfria värnpliktigas arbetsinsatser. Ersättning bör i princip erläggas fr.o.m. den dag, de vapenfria börjar sin praktiska tjänstgöring eller den senare tidpunkt, då introduktions- utbildningen avslutats. Frän denna cr- sättning bör avräknas de kostnader, som vederbörande myndighet (motsv.) i före- kommande fall haft för grundutbildning av de vapenfria.
Då huvuddelen av de vapenfria inte kan anses ha tillräcklig yrkesvana för att kunna jämföras med anställd yrkes- personal och samtliga — oavsett civil utbildning och yrkesinriktning — under hela sin tjänstgöring är under utbildning för de avsedda uppgifterna under krigs- tid, bör de närmast jämföras med biträ- den eller aspiranter. Den föreslagna er- sättningen till statsverket därför beräknas med utgångspunkt från avtals- enlig aspirant- eller biträdeslön. Luft- fartsverket bör således betala ersättning till statsverket motsvarande den lön en brandmannaaspirant skulle ha erhållit. På samma sätt bör t. ex. landstingen er- lägga ersättning motsvarande sjukvårds- biträdeslön för vid sjukvårdsinrättningar tjänstgörande vapenfria.
Ersättningen bör i förekommande fall regleras genom avtal mellan statsverket och berörda myndigheter.
bör
Avsättning av medel för fredsforskning
I anledning av från olika håll framförda önskemål om att behållningen av de va- penfrias arbetsinsatser borde avsättas till u-landsbistånd eller fredsforskning. fram- håller utredningen bl.a., att statens ut- gifter för de vapenfrias utbildning torde överstiga den ersättning, som skäligen
kan uttagas av de affärsdrivande verk och andra civila myndigheter och insti- tutioner, som kan komma att disponera vapenfria under deras praktiska tjänst- göring. I princip bör dessutom storleken av statens bidragsverksamhet bestämmas av andra faktorer än avkastningen av viss verksamhet eller enskilda eller grup- pers arbetsinsatser, exempelvis genom att ställa den i relation till nationalin- komsten. Därtill kommer att samma öns- kan, att genom sin tjänstgöring påverka storleken av statens bidrag till u-lands- hjälp, sannolikt finns även hos många värnpliktiga i vapentjänst.
Det kan således anföras både princi- piella skäl och rättviseskäl mot att de ersättningar, som tillföres statsverket för de vapenfrias arbetsinsatser, av detta vidarebefordras till u-landshjälpen som de vapenfrias speciella bidrag. Däremot kan psykologiska skäl tala för ett dylikt förfarande. Delar även statsmakterna denna uppfattning, anser utredningen, att motsvarande belopp, som inlevereras till statsverket som ersättning för de va- penfrias arbetsprestationer lämpligast av- sättes till' fredsforskning. Utredningen anser vidare, att det bör förfaras på
samma sätt i de fall militär personal mot ersättning utför arbete för civil myndig- hets räkning.
Kostnader
Utredningens förslag beräknas med- föra en total kostnadsökning för stats- verket av omkring 300000 kronor. Av beloppet torde 139 000 kronor, avseende kostnader för det föreslagna prövnings- förfarandet, komma att belasta fjärde huvudtiteln medan återstoden, 160000 kronor, som avser kostnader för förbätt- rade ekonomiska och sociala förmåner åt de vapenfria, föreslås belasta elfte huvudtiteln.
Vid kostnadsberäkningarna har hän- syn icke tagits till de ersättningar, som affärsdrivande verk m.fl. föreslås skola erlägga till statsverket för utnyttjande av de vapenfrias arbetskraft. Dessa er- sättningar torde inte komma att under- stiga den beräknade sammanlagda kost- nadsökningen. Ej heller har hänsyn tagits till att enligt utredningens förslag nu- varande kostnader för de vapenfrias eko- nomiska förmåner skall överföras från fjärde till elfte huvudtiteln.
Förslag till
Lag om vapenfria tjänstepliktige
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser 1 %
Är bruk av vapen mot annan icke fören- ligt med värnpliktigs allvarliga person- liga övertygelse och skulle sådant bruk för den värnpliktige medföra samvets- nöd, må denne erhålla tillstånd att, i stål- let för värnpliktstjänstgöring, såsom va- penfri tjänstepliktig fullgöra tjänstgöring i den ordning denna lag stadgar (vapen- fri tjänst).
? % Vapenfri tjänst skall fullgöras utom krigsmakten. Den som fullgör sådan tjänst skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen eller ammunition.
Då värnpliktig första gången ingivit ansökning om vapenfri tjänst, skall han, om han så önskar, vara fri från skyldig- het att övas i vapens bruk samt från att bära vapen eller ammunition intill dess ansökningsårendet blivit slutligt avgjort.
3 %
Vapenfri tjänstepliktig skall uttagas till tjänstgöringsuppgifter, som under krig äro betydelsefulla för samhället, såsom
&) brandtjänst inom civilförsvaret; b) reparationstjänst vid statens järn- vägar eller statens vattenfallsverk; c) hälsovårds- och sjukvårdstjänst in-
om det allmänt civila medicinal— väsendet;
(1) ekonomi- eller expeditionstjänst, främst vid statlig eller kommunal förvaltning.
Om tjänstgöringstider m. m.
4 % Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under en tid av femhundrafyrtio dagar. Tjänstgöringen må fördelas i omgångar över hela värn- pliktstiden.
Beslutas med tillämpning av 27 ä 2 mom. eller 28 & värnpliktslagen inkallelse av värnpliktiga, må jämväl tjänstepliktig inkallas till tjänstgöring, i förstnämnda fall dock under en sam- manlagd tid av högst etthundraåttio dagar.
vapenf ri
5 %
Konungen äger besluta huruvida och i vilken ordning avkortning må äga rum, dels i tjänstgöringstid enligt denna lag med hänsyn till redan fullgjord tjänst enligt värnpliktslagen, dels ock i tjänst- göringstid enligt värnpliktslagen med hänsyn till redan fullgjord vapenfri tjänst.
Konungen äger, där synnerliga skäl föreligga, även i andra fall än i första stycket sägs befria från tjänstgöring en- ligt denna lag.
Vapenfri tjänstepliktig, vilken till följd av sjukdom eller skada, vartill tjänstgö- ringen kan antagas hava varit orsak, icke deltagit i tjänstgöring, äger såsom tjänst- göringstid tillgodoräkna sig den tid, han sålunda varit frånvarande från tjänst- göring.
Konungen äger förordna huruvida och i vilken mån vapenfri tjänstepliktig, som av annan anledning än nu sagts varit frånvarande från tjänstgöringen, äger till- godoräkna sig tiden för frånvaro såsom tjänstgöringstid.
7 % Vapenfri tjänstepliktig, som kallats till tjänstgöring, är skyldig att efterkomma kallelsen. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart ske kan anmäla förfallet till den myndighet, som utfärdat kallelsen.
I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas honom av den myndighet eller organisation, hos vilken han tjänst- gor.
8 % Vapenfri tjänstepliktig, som ej fullgör tjänstgöring, är skyldig att så snart hans postadress ändras vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse från myndighet, un- der vilken han lyder, utan dröjsmål kan komma honom till handa.
9 % Det åligger vapenfri tjänstepliktig att ut- kvittera postförsändelse från myndighet, under vilken han lyder, samt att taga del av försändelsens innehåll.
10 & Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att lämna vederbörande myndighet erforder- liga upplysningar rörande personliga för- hållanden, av betydelse för hans tjänst.
11 & I fråga om vapenfri tjänstepliktigs för- måner i samband med tjänstgöring samt om ersättning i anledning av skada, som han ådragit sig under tjänstgöring, gäller vad Konungen därom stadgar.
Om prövningen av tillståndsärende 12 %
Ansökan om tillstånd att fullgöra vapen- fri tjänst prövas av en särskild nämnd. Nämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka en, tillika ordförande, skall vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete, en skall vara psykolog och två skola vara präster, den ene inom svenska kyrkan och den andre inom annat trossamfund.
Ledamot av nämnden förordnas av Konungen för viss tid. För ledamot för- ordnar Konungen en eller flera supp- leanter. Suppleant skall uppfylla för le- damot stadgade behörighetsvillkor.
13 %
Såsom nämndens beslut gäller den me- ning, varom de flesta förenat sig. Nämn- den är ej beslutför med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter för dem del- taga i avgörandet.
Mot ledamot av nämnden gälla samma jäv som i fråga om domare.
14 % Nämnden äger återkalla tillstånd att full- göra vapenfri tjänst när den tjänsteplik— tige ansöker därom eller eljest ändrade förhållanden därtill föranleda.
15 % Konungen äger i särskilda fall, utan hin-
der av att ansökan icke gjorts, besluta att värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst.
Ansvarsbestämmelser m. m.
16 % Till böter eller fängelse i högst sex må- nader dömes vapenfri tjänstepliktig
a) som olovligen avviker eller ute- bliver från det ställe, där han skall tjänstgöra eller vistas;
b) som vägrar eller underlåter att lyda förmans order eller otillbörligen uppehåller orderns fullgörande och det ej är uppenbart att ordern icke angår tjänsten. Är brottet med hänsyn till omständig- heterna att anse som grovt, dömes till fängelse i högst två år.
17 &
Vapenfri tjänstepliktig, som av försum- melse, oförstånd eller oskicklighet åsido- sätter vad honom åligger enligt regle- menten, instruktioner andra all- männa bestämlnelser, särskilda föreskrif- ter eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen eljest medför påföljd enligt denna lag, till böter eller fängelse i högst sex månader.
eller
18 5 Den som utan laga förfall underlåter att fullgöra skyldighet, som i 8—10 %% sägs, dömes till böter.
19 % Begår vapenfri tjänstepliktig brott, som i 16 och 17 %% sägs, och är brottet att anse som ringa, må den felande i stället för straff åläggas tillrättavisning i form av varning, extratjänst eller utegångsför- bud.
Rätt att ålägga tillrättavisning tillkom- mer arbetschef eller motsvarande befatt- ningshavare, under vilken den felande lyder.
Vill vapenfri tjänstepliktig begära om- prövning av honom ålagd tillrättavisning, skall han därom göra framställning till myndighet, som Konungen bestämmer.
20 & Utebliver vapenfri tjänstepliktig utan an- mält laga förfall från honom ålagd tjänst-
göring, till vilken han blivit kallad i ve- derbörlig ordning, eller avviker han olov- ligen därifrån, må han på framställning av den myndighet, under vilken han ly- der, omedelbart hämtas på egen bekost— nad genom polismyndighets försorg.
21 5 Beslut, som meddelats av den i 12 % an- givna nämnden, må överklagas hos Ko- nungen genom besvär, vilka skola ingivas till försvarsdepartementet inom tre vec— kor från det klaganden fick del av be- slutet.
22 % Konungen äger till myndighet, som Ko- nungen bestämmer, uppdraga att besluta om vapenfri tjänstepliktigs uttagning och tjänstgöring samt meddelar de närmare föreskrifter i övrigt, som erfordras för tillämpningen av denna lag.
Övergångsbestämmelser Denna lag träder i kraft den —— — —.
Genom lagen upphäves, med den be— gränsning som följer av vad nedan stad- gas, lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga.
Vad i nya lagen stadgas om vapen- fri tjänstepliktig skall äga tillämpning jämväl beträffande värnpliktig, som före lagens ikraftträdande erhållit tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst; dock att föl- jande bestämmelser skola iakttagas.
1. Konungen äger förordna, att uttag- ning till tjänstgöring vid krigsmakten enligt äldre lag alltjämt skall bestå. Värn- pliktig, som uttagits till sådan tjänst- göring, skall dock äga rätt att, om han så önskar, överföras till tjänstgöring en— ligt den nya lagen.
2. Äldre bestämmelser om utbildnings- tid skola alltjämt tillämpas beträffande värnpliktig, som påbörjat vapenfri tjänst- göring före ikraftträdandet av denna lag.
!
Förslag till Lagjom ändring i värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) Härigenom förordnas dels att 27 5 3 mom. E värnpliktslagen den 30 december
19411 skall upphöra att gälla, dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, be- tecknad 45 a 5 av följande lydelse.
45 a %
Beträffande värnpliktig, som erhållit tillstånd till tjänstgöring enligt lagen om vapenfria tjänstepliktiga, äger förevarande lag tillämpning endast i den mån mot- svarande förhällanden icke regleras i förstnämnda lag eller med stöd av denna ut- färdade bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den — —— —.
Förslag till , , Lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 & brottsbalken
Härigenom förordnas, att 21 kap. 20 % brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Krigsmän äro ———————— av Konungen. De som ———————— särskild tjänsteplikt.
Värnpliktig som, enligt vad därom sär- skilt stadgas, md i stället för värnplikts- tjänstgöring fullgöra tjänstgöring såsom vapenfri tjänstepliktig, skall icke anses såsom krigsman enligt denna balk.
Krigsman, som ———————— till denne.
Denna lag träder i kraft den — — _
1 Omtryckt i SFS 1954:479.
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 14 5 lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän
Härigenom förordnas, att 14 % lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigs- män1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
För mindre ———————— lämna fartyget (landgångsförbud). Begär till vapenfri tjänst uttagen krigs— man som icke står under militärt befäl förseelse som avses i 21 kap. 11, 14 eller 18 55 brottsbalken och är förseelsen att anses som ringa, mä den felande i stället
för straff åläggas tillrättavisning i form av varning, extratjänst eller utegångsför- bud enligt vad i första stycket sägs.
Ej må ———————— eller tjänstbarhet.
Denna lag träder i kraft den — _— _
1 Senaste lydelse se SFS 1964: 170.
Lag om ändrad lydelse av 66, 68 och 69 55 militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas att 66, 68 och 69 åå militära rättegångslagen den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
66 5 Rätt att ———————— sådan rätt. Tillrättavisningsrätt mot ———————— för örlogsdepå. Såvitt angår ———————— å hemvärnet.
Tillrättavisningsrätt mot krigsman som är uttagen till vapenfri tjänst tillkommer civilförsvars-, brand- och arbetschef i fråga om underställd personal.
68%
Vill någon begära omprövning av ho- nom ålagd tillrättavisning, skall han skriftligen eller muntligen göra fram- ställning därom hos närmast högre be- fattningshavare som har bestraffnings- rätt. Till vapenfri tjänst uttagen krigs- man, som icke står under militärt befäl, har att göra sådan framställning till be- fälhavare för det försvarsområde inom vilket han är förlagd.
Vill någon begära omprövning av ho- nom ålagd tillrättavisning, skall han skriftligen eller muntligen göra fram- ställning därom hos närmast högre be- fattningshavare som har bestraffnings- rätt.
695
Ålagd tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.
Om, innan tillrättavisning till fullo verkställts, åtal väckes eller disciplin- straff ålägges för samma förseelse, skall verkställigheten upphöra. Detsamma gäl- ler, om den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl eller, vad beträf- far krigsman som uttagits till vapenfri tjänst och icke står under militärt befäl, om tjänstgöringen upphör.
* Senaste lydelse se SFS 1949: 364.
Ålagd tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.
Om, innan tillrättavisning till fullo verkställts, åtal väckes eller disciplin- straff ålägges för samma förseelse, skall verkställigheten upphöra. Detsamma gäl- ler, om den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl.
Denna lag träder i kraft den — — —
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 13 och 14 55 civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)
Härigenom förordnas, att 13 och 14 %% civilförsvarslagen den 22 april 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 & Ej må ———————— vid krigsmakten.
Ej heller må utan tillstånd av Ko- nungen civilförsvarsplikt åläggas någon å sådan tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av lagen om vapenfria tjänstepliktiga åliggande tjänst- göring.
14 % Om befrielse ———————— meddela bestämmelser.
Förklarar civilförsvarspliklig att bruk av vapen mot annan skulle. för honom medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av minst två trovärdiga per- soner sannolikt, att hans samvetsbetänk- ligheter äro allvarligt grundade, må tjänstgöring inom ordnings- och bevak- ningstjänsten icke åläggas honom.
Då civilförsvarspliktig ______
Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot annan icke är förenligt med hans allvarliga personliga överty- gelse och för honom skulle medföra sam- vetsnöd samt gör han genom intyg av minst två trovärdiga personer sannolikt, att hans inställning till vapenbruk är all- varligt grundad, må tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke åläggas honom.
— — ordnings- och bevakningstjänsteu.
Denna lag träder i kraft den —- —— ——
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 8 5 lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen)
Härigenom förordnas, att 8 % lagen den 27 november 1953 om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Kommer riket ———————— medgiva (tjänsteplikt för medicinalpersonal).
Den som fullgör militärtjänst är un- dantagen från tjänsteplikt för medicinal- personal.
Den som fullgör militärtjänst eller tjänstgöring enligt lagen om vapenfria tjänstepliktiga är undantagen från tjäns— teplikt för medicinalpersonal.
Denna lag träder i kraft den — — —
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 11 & allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83)
Härigenom förordnas, att 11 % allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten är undan- tagen från tjänsteplikt, så ock civilför- svarspliktig under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för tjänste- pliktens fullgörande.
(Föreslagen lydelse)
Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten är undan- tagen från tjänsteplikt, så ock civilför- svarspliktig under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för tjänste- pliktens fullgörande. Från tjänsteplikt enligt denna lag är jämväl undantagen den som fullgör tjänstgöring enligt lagen om vapenfria tjänstepliktiga.
Den som ———————— allmän tjänsteplikt.
Beträffande den ________
allmän tjänsteplikt.
Om synnerliga ————————— av tjänsteplikt.
Denna lag träder i kraft den — — —
Förslag till ) Lag om ändrad lydelse av 2 5 lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m.
Härigenom förordnas, att 2 % lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbets- tagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Skall arbetstagaren fullgöra värnplikts- tjänstgöring, som är till tiden i lag be- stämd och skall pågå mer än tre måna- der, vare arbetsgivaren utan hinder av vad i 1 % stadgas berättigad att på grund därav skilja arbetstagaren från hans an- ställning, därest vid arbetsavtalets in- gående överenskommelse träffats att an- ställningen skall upphöra vid värnplikts- tjänstgöringens början. I övrigt vare förbehåll, varigenom inskränkning göres i rätt som enligt denna lag tillkommer arbetstagaren, icke bindande.
Arbetstagaren är ________
(Föreslagen lydelse)
Skall arbetstagaren fullgöra värnplikts- tjänstgöring eller tjänstgöring enligt la- gen om vapenfria tjänstepliktiga, som är till tiden i lag bestämd och skall pågå mer än tre månader, vare arbetsgivaren utan hinder av vad i 1 % stadgas berätti- gad att på grund därav skilja arbetsta- garen från hans anställning, därest vid arbetsavtalets ingående överenskommelse träffats att anställningen skall upphöra vid tjänstgöringens början. I övrigt vare förbehåll, varigenom inskränkning göres i rätt som enligt denna lag tillkommer arbetstagaren, icke bindande. tjänstgöringens början.
Denna lag träder i kraft den — — —
Speeialmotivering
Såsom framgår av vad i det föregående uttalats föreslår utredningen, att den va- penfria tjänstgöringen icke, såsom hit- tills varit fallet, skall utgöra värnplikts- tjänstgöring utan att den i stället konst- rueras såsom en fristående tjänsteplikt, som fullgöres helt utom krigsmakten. Med hänsyn därtill har utredningen icke funnit möjligt att inom den nuvarande vapenfrilagstiftningens område rymma de bestämmelser i skilda hänseenden som föranledes av utredningens förslag. Ut— redningen föreslår därför, att nuvarande lag om vapenfria värnpliktiga ersättes med en ny lag om vapenfria tjänsteplik- tiga, anpassad till de principer för de vapenfrias förändrade ställning och tjänstgöring. som utredningen ansett sig böra förorda.
Vad angår uppbyggnaden av den nya lagen lnåste denna väsentligen komma att reglera frågor, som är speciella för den vapenfria tjänsten. Därförutom bör emellertid finnas vissa stadganden av huvudsakligen samma innehåll som i värnpliktslagen och andra närbesläktade tjänstepliktslagar, såsom om tjänstgö- ringstiden, adressanmälan, uppgiftsskyl- dighet, hämtning och klagorätt. Vidare kräves särskilda bestämmelser om på- följder för brott mot tjänsteplikten. Lag- förslaget disponeras så att allmänna be- stämmelser upptas först, varefter följer föreskrifter om tjänstgöringstider m.m., regler om prövningen av tillståndsärende och sist ansvarsbestämmelser m.m.
Förutom den omarbetning av den egentliga lagstiftningen om de vapenfria, som således ägt rum, har utredningen
även verkställt översyn av vissa författ- ningar med anknytning till denna lag- stiftning.
Lagen om vapenfria tjänstepliktiga 1 5
I denna paragraf anges den grundläggan- de förutsättningen för att värnpliktig skall erhålla tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring fullgöra tjänstgö- ring såsom vapenfri tjänstepliktig. For- muleringen av denna förutsättningen överensstämmer med den som angivits i kapitlet om villkoren för medgivande av vapenfrihet.
? 5
I förevarande stadgande ges till en bör- jan uttryck åt den för hela den före- slagna lagstiftningen väsentliga principen att vapenfri tjänst skall fullgöras utom krigsmakten. Vidare fastslås i enlighet med vad som redan gäller enligt 2 % tredje stycket lagen om vapenfria värn- pliktiga att den, som fullgör vapenfri tjänst, skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen eller ammunition.
Bestämmelsen i den föreslagna para- grafens andra stycke om att värnpliktig första gången han ansökt om vapenfri tjänst äger vara fri från vapenövningar m.m. har sin motsvarighet i 7 % nyss- nämnda lag.
35. I paragrafen kommer till uttryck utred— ningens förslag att uttagningen av de
vapenfria tjänstepliktiga skall ske till uppgifter, som under krigstid är av be- tydelse för samhället. Vidare har givits exempel på tjänstgöringsområden, som med denna utgångspunkt får anses vara de mest väsentliga och till vilka huvud- delen av de tjänstepliktiga torde komma att uttagas. Med den föreslagna utform- ningen av stadgandet möjliggöres givet- vis uttagning även till andra tjänstgö- ringsuppgifter.
4 % I detta lagrum har, förutom att utbild- ningstidens längd angivits, även intagits en bestämmelse, som närmast motsvarar 3 & andra stycket lagen om vapenfria värnpliktiga och som möjliggör inkallelse jav vapenfria tjänstepliktiga under bered— skap och krig. Utredningen förutsätter, att vapenfria tjänstepliktiga kan bli fri- ställda från sistnämnda tjänstgörings- skyldighet enligt samma grunder för sådan befrielse som gäller enligt kun- görelsen den 10 april 1959 angående upp- skov med tjänstgöring jämlikt 28 % värn- pliktslagen m. m. (uppskovskungörelsen). Den i den föreslagna paragrafens andra stycke angivna längsta tjänstgöringstiden 180 dagar svarar mot den i 27 ä 2 mom. värnpliktslagen föreskrivna längsta tiden för beredskapsövningar.
5 %
Paragrafens första stycke motsvaras för närvarande av 6 % lagen om vapenfria värnpliktiga. Den närmare regleringen av den avkortning av tjänstgöringstid som kan medges för vapenfri tjänstepliktig, vilken redan fullgjort tjänstgöring enligt värnpliktslagen, bör ske i tillämpnings- föreskrifter till förevarande lag. Däremot synes motsvarande bestämmelser i fall, då övergång sker från vapenfri tjänst till tjänst enligt värnpliktslagen, lämp- ligen få sin plats i inskrivningsförord- ningen den 27 april 1956 (nr 188).
Enligt 5 % värnpliktslagen må Ko- nungen från värnpliktstjänstgöring helt eller delvis befria den som genom natu- ralisation upptages till svensk medbor— gare det kalenderår han fyller 25 är eller senare, den som styrker att han i ut— landet gjort militärtjänst, den som på grund av långvarig vistelse utom riket ej fullgjort honom åliggande tjänstgörings- skyldighet och, då han återvänder till riket, uppnått en ålder av 30 år samt den som i andra fall än nu sagts visar synnerliga skäl för sådan befrielse. Mot- svarande möjlighet till befrielse från va- penfri tjänst bör föreligga. Utredningen har dock icke ansett erforderligt att, så- som skett i värnpliktslagen, ge närmare exempel på de fall, där sådan befrielse kan komma ifråga.
6 % Innehållet i paragrafen har sin nuvaran- de motsvarighet i 27 5 3 mom. D värn- pliktslagen.
7—10 55
I den föreslagna lagen liksom i motsva- rande lagar om tjänsteplikt torde icke kunna undvaras vissa allmänna bestäm- melser om kallelse till tjänstgöring samt om tjänstgöringen. Vidare erfordras vissa ordningsföreskrifter angående adressan- mälan, mottagande av postförsändelse och skyldighet att lämna uppgifter, som har betydelse för tjänsten. Bestämmelser i nu berörda avseenden har upptagits i de ovan angivna paragraferna.
11 5 Med hänsyn till att de vapenfria enligt utredningens förslag icke skall fullgöra värnpliktstjänstgöring utan ålägges en fristående tjänsteplikt kan för värnplik— tiga gällande bestämmelser angående eko- nomiska förmåner i samband med tjänst-
göringen icke utan vidare tillämpas på de vapenfria tjänstepliktiga. Såsom utred- ningen i det föregående uttalat bör emel- lertid de vapenfria komma i åtnjutande av ekonomiska och sociala förmåner i väsentligen samma omfattning, som gäl- ler för värnpliktiga i allmänhet. I till- lämpningsföreskrifterna till lagen bör in- tagas närmare stadganden om dessa för- måner, av vilka här endast må nämnas några väsentliga grupper, såsom bekläd- nad och utrustning, förplägnad och för- läggning, läkarundersökning o. dyl., sjuk- vård och tandvård samt avlöning och annan likartad förmån. Av det anförda torde vidare följa att tillämpningsföre- skrifterna i nu förevarande hänseenden bör utarbetas med ledning av gällande författningar angående värnpliktigas eko- nomiska förmåner. Beträffande dessa författningar må här endast hänvisas till de allra viktigaste såsom värnpliktsav- löningskungörelsen, krigsavlöningsregle- mentet, familjebidragsförordningen, fa- miljebidragskungörelsen och militärer- sättningsförordningen.
12 5
I denna paragraf liksom i de båda när- mast följande lagrummen har intagits bestämmelser om den särskilda nämnd, som föreslås skola handha prövningen av ansökningar om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst. Närmare föreskrifter om nämndens åliggande och verksamhet i övrigt torde utfärdas av Kungl. Maj:t i en särskild instruktion för nämnden.
13 5 Detta lagrums bestämmelser angående omröstning inom nämnden och förut- sättningen för dennas beslutförhet samt om jäv mot ledamot av nämnden har ansetts vara av sådan betydenhet, att de bör inflyta redan i lagförslaget. Frågor, som prövas av nämnden, bör avgöras genom majoritetsbeslut. I anslutning där—
till har föreskrivits, att beslut ej må fat- tas av nämnden med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter för dem är närvarande. Den omständigheten att nämnden innehåller ett så relativt stort antal ledamöter som sju kan måhända medföra att det vid tillämpningen av sist- nämnda föreskrift stundom kan uppstå vissa svårigheter att samla en fulltalig nämnd. Med hänsyn till den särskilda sammansättning, som nämnden erhållit enligt utredningens förslag, har dock icke ansetts lämpligt att föreslå en domför- hetsregel av annat innehåll.
14 %
Liksom nu är fallet (5 % lagen om vapen- fria värnpliktiga) bör tillstånd till vapen- fri tjänst kunna återkallas, antingen på grund av ansökan eller om eljest ändrade förhållanden föranleda därtill. Exempel på sådana ändrade förhållanden är att den vapenfrie tar anställning som polis eller erhåller annan befattning, i vilken han är skyldig att använda vapen. Även på andra sätt kan det framgå att han icke längre har den inställning till vapen- bruk, som enligt 1 % är en förutsättning för tillstånd till vapenfri tjänst.
Den nämnd, som enligt 12 % har att pröva ansökningar om vapenfri tjänst, bör även vara behörig att återkalla givet tillstånd. Betänkligheter synes icke före- ligga mot att nämnden ges denna be- hörighet även i det fall att tillståndet till vapenfri tjänst, efter besvär eller eljest, meddelats av Kungl. Maj:t.
15 % Bestämmelsen i denna paragraf har före- slagits främst med tanke på de s.k. Je- hovas vittnen, vilka i den mån de över- huvud gör någon ansökan regelmässigt begär att bli befriade från varje slag av tjänstgöring. Enligt vedertagen praxis överföres dessa till vapenfri tjänst genom beslut av Kungl. Maj:t. En bestämmelse
som uttryckligen medger sådant över- förande synes böra införas i lagen. Be- slut i förevarande hänseende torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.
16 5
I en lag av förevarande natur kan icke undvaras bestämmelser om påföljder för fel eller försummelser i tjänsten. För när- varande är vapenfria värnpliktiga i dy- lika hänseenden i egenskap av krigsmän underkastade bestämmelser i brottsbalken, lagen om disciplinstraff för krigsmän m.fl. författningar, som gälla för övriga värnpliktiga. Med hän- syn till att de vapenfria enligt utred- ningens förslag icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring och till att deras tjänstgöring sker helt utom krigsmakten bör de vapenfria enligt utredningens me- ning icke längre anses som krigsmän och de för krigsmän gällande militära straff- bestämmelscrna icke heller tillämpas på de vapenfria tjänstepliktiga. Utredningen har därför funnit erforderligt att utarbeta förslag till särskilda ansvarsbestämmelser, avsedda endast för de vapenfria. I kon- sekvens härmed framlägges förslag om att 21 kapitlet 20 % brottsbalken —— enligt vilket lagrum såsom krigsmän anses bl.a. värnpliktiga under den tid de i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldiga — ändras på sådant sätt, att därav framgår .att vapenfri tjänstepliktig icke är att hänföra under begreppet krigsman.
Förevarande paragraf i den föreslagna lagen stadgar straff för undanhållande och lydnadsbrott och motsvaras i brotts- balken av 21 kap. 11 och 12 åå respek- tive 1 och 2 åå. För normalfallen har ansetts tillräckligt med möjligheter att kunna döma till fängelse i högst sex må- nader. För grova fall ansluter sig det föreslagna straffmaximum, fängelse i högst två år, till motsvarande stadgande i civilförsvarslagen (81 å). I samman-
samma
hanget må nämnas att många vapenfria
kan förväntas bli uttagna till tjänstgöring vid civilförsvaret. Vid bedömande huru- vida brottet är att anse som grovt torde särskilt beaktas om detta blivit begånget under beredskapstillstånd eller krigsför- hållanden, om det eljest skett under om- ständigheter, som medfört särskild fara för lydanden, eller om brottet kunnat medföra annat avsevärt men för tjänsten.
17 % Enligt denna paragraf möjliggöres be- straffning av alla de fel eller försummel- ser, som kan begås av de tjänstepliktiga men som icke bestraffas enligt nästföre- gående paragraf eller inrymmes under de i 8—10 %% angivna ordningsföreskrif— terna. Straffet har satts till böter eller fängelse i högst sex månader, motsvaran— de normalstraffet för brott som avses i 16 5. 19 & Liksom hittills kan icke undvaras möjlig- heter att med lämpliga disciplinära be- straffningsformer komma snabbt och effektivt tillrätta med de många lindri- gare former av fel eller försummelser, som den tjänstepliktige kan göra sig skyldig till. I förevarande paragraf före- slås därför att i ringa fall av brott, som i 16 och 17 åå sägs, den felande i stället för straff må kunna tillrättavisas genom varning, extratjänst eller utegångsförbud. Bestämmelsen motsvarar närmast 14 % lagen om straff för disciplinstraff för krigsmän. Utredningen har övervägt att såsom en ytterligare form av tillrätta- visning medtaga penningavdrag, närmast motsvarande disciplinbot för krigsmän eller löneavdrag enligt verksstadgan. Verkställigheten av en sådan påföljd torde emellertid komma att medföra för- hållandevis stora administrativa svårig— heter. Utredningen har därför icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå en sådan ytterligare form av disciplinär be- straffning. Närmare bestämmelser an-
gående omfattningen av tillrättavisnings- formerna extratjänst och utegångsförbud ävensom rörande verkställighet av till- rättavisning torde lämpligen meddelas i tillämpningsföreskrifterna till lagen. I tillämpliga delar torde därvid gällande bestämmelser angående tillrättavisning av krigsmän kunna tjäna som förebild.
I paragrafens andra stycke har utred- ningen funnit lämpligt att i likhet med vad som stadgas i 66 % fjärde stycket militära rättegångslagen intaga en be- stämmelse om vilka som har tillrätta- visningsrätt enligt den föreslagna lagen. Med hänsyn till att vapenfri tjänstgöring i vissa fall kan komma att ske även hos enskilda organisationer eller företag har utredningen genom beskrivningen »ar- betschef eller motsvarande befattnings- havare» velat klargöra att även tjänste- män eller förmän vid sådana organisa- tioner eller företag skall ha rätt att disci- plinärt ingripa mot en underlydande vapenfri tjänstepliktig, som felar eller försummar sig i tjänsten.
I enlighet med vad som för närvarande gäller angående omprövning av tillrätta- visning mot värnpliktig (68 % militära rättegångslagen) bör även vapenfri tjäns- tepliktig ha möjlighet att få en honom ålagd tillrättavisning omprövad av högre myndighet. Framställning om sådan om- prövning bör ske hos myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, lämpligen ar- betsmarknadsstyrelsen, på vilken myn- dighet det enligt utredningens förslag skall ankomma att handlägga frågor rö- rande de vapenfrias uttagning och tjänst- göring m. m.
20 % Paragrafens innehåll har beträffande värnpliktiga sin motsvarighet i 40 % 2. värnpliktslagen.
215. Denna paragraf reglerar ordningen för
besvär mot beslut av den i 12 & angivna nämnden. Besvärstiden överensstämmer med tiden för talan mot förvaltande myndighets beslut. Enligt utredningens åsikt har besvärsärenden angående till- stånd till vapenfri tjänst sådan anknyt- ning till försvarsdepartementet, att dessa bör beredas inom detta departement.
22 %
Den föreslagna lagens stadganden måste på olika punkter kompletteras med före- skrifter, som närmare reglerar tillämp- ningen av lagen. Sådana bestämmelser torde kunna meddelas i en tillämpnings- kungörelse och beträffande den i 12 % föreslagna prövningsnämnden i särskild instruktion för denna nämnd. Såsom i skilda sammanhang uttalats i det före- gående torde ansvaret för de vapenfria tjänstepliktigas uttagning och tjänstgö- ring ävensom handläggningen av därmed besläktade frågor böra ankomma på ar- betsmarknadsstyrelsen. I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf upptagits stadgande av innehåll att Kungl. Maj:t äger uppdraga åt myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, att besluta om de tjänstepliktigas uttagning till tjänst- göring samt att Kungl. Maj:t även i öv- rigt meddelar närmare föreskrifter om lagens tillämpning.
Övergångsbestämmelser
Den föreslagna lagen skall träda i stället för lagen om vapenfria värnpliktiga, som alltså bör upphävas. I vissa hänseenden är särskilda övergångsbestämmelser be- hövliga. Sålunda bör särskilt anges att den nya lagens bestämmelser om vapen- fria tjänstepliktiga skall tillämpas även beträffande värnpliktiga, som före lagens ikraftträdande erhållit tillstånd att full- göra vapenfri tjänst. För att undvika de komplikationer som kan tänkas uppstå om alla de vapenfria, vilka hittills tjänst-
gjort inom krigsmakten, med en gång överföres till tjänst utom krigsmakten enligt den nya lagen har emellertid Kungl. Maj:t enligt förslaget tillagts rätt att förordna att uttagning till tjänstgö- ring vid krigsmakten enligt äldre lag allt- jämt skall bestå. Av hänsyn till den en- skilde tjänstgöringsskyldige bör dock denne, om han redan uttagits till vapen- fri tjänst vid krigsmakten, äga rätt att på egen begäran bli överförd till tjänst- göring enligt den nya lagen. Det har slut- ligen ansetts rimligt att tidigare bestäm- melser om utbildningstid alltjämt får gälla för dem som påbörjat vapenfri tjänstgöring före lagens ikraftträdande.
Övriga lagändringar
De nya bestämmelser om de vapenfria, som enligt utredningens förslag skall upptas i en särskild tjänstepliktslag, får vissa återverkningar vid tillämpningen av andra lagar, vilka reglerar totalförsvarets verksamhet.
Ehuru någon egentlig konflikt i all- mänhet icke behöver uppkomma mellan de olika bestämmelserna, har det likväl ansetts lämpligt att i förtydligande syfte föreslå vissa följdändringar i de hithö- rande stadganden, som kommer till mera allmän tillämpning.
Den vapenfria tjänstgöringen skall en- ligt utredningens förslag icke anses så- som värnpliktstjänstgöring. Värnplikts- lagens bestämmelser om tjänstgöring kommer därför icke att vara tillämpliga på de vapenfria. Även i vissa andra av— seenden innehåller den föreslagna nya lagen särskilda bestämmelser beträffande de vapenfria; i den mån motsvarande förhållanden för värnpliktiga i allmänhet regleras i värnpliktslagen, bör ej heller sistnämnda lag gälla för de vapenfria. Värnpliktslagen bör emellertid alltjämt gälla även för vapenfria i sådana hän- seenden som icke särskilt behandlas i
lagen om vapenfria tjänstepliktiga, sa— som beträffande befrielse från tjänst- göringsskyldighet på grund av sjukdom m. m. Nämnda förhållanden bör komma till uttryck i värnpliktslagen genom att i denna, lämpligen efter 45 S, införes en ny paragraf, benämnd 45 a så, enligt vil- ken nämnda lag skall äga tillämpning på värnpliktiga, som erhållit tillstånd till tjänstgöring enligt lagen 0111 vapenfria tjänstepliktiga, endast i den mån mot— svarande förhållanden icke regleras i sistnämnda lag eller med stöd av denna utfärdade bestämmelser. 27 % 3 mom. E värnpliktslagen — som anger att sär- skilda bestämmelser gäller för värnplik- tiga, vilka hyser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring —— bör sam- tidigt utgå.
Den föreslagna ändringen i 21 kap. 20 % brottsbalken är enligt vad som redan angivits i de särskilda motiven till 16 å i den föreslagna tjänstepliktslagen be- tingad av att de vapenfria tjänstepliktiga icke längre bör anses som krigsmän. Av samma anledning har andra stycket i 14 % lagen om disciplinstraff för krigs- män samt andra meningen i 68 % mili- tära rättegångslagen ansetts böra utgå. Med hänsyn till att bestämmelserna om tjänsteplikt för vapenfria enligt den nya lagens övergångsbestämmelser skall gälla även beträffande värnpliktiga, som er- hållit tillstånd till vapenfri tjänst enligt äldre lag, kommer formuleringen av det förslagna tillägget till 21 kap. 20 % brotts- balken att medföra, att också sådana vapenfria tjänstepliktiga undantas från krigsmannabegreppet.
Enligt 13 & civilförsvarslagen må ej utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av över- befälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan tid, att han där- igenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänst-
göra vid krigsmakten. Motsvarande prio— ritering synes böra gälla tjänstgöring en- ligt den föreslagna lagen om vapenfria tjänstepliktiga. Berörda lagrum i civil- försvarslagen föreslås ändrat i enlighet härmed. Det kan emellertid framhållas, att vederbörande på grund av lagen om vapenfria tjänstepliktiga kan bli ålagd tjänstgöring i civilförsvaret.
Den i 14 % civilförsvarslagen föreslag- na ändringen syftar till att bringa inne- hållet i denna paragraf i överensstäm- melse med utredningens förslag till for- mulering av förutsättningarna för med- givande av vapenfri tjänstgöring.
I 8 % krigssjukvårdslagen stadgas att den som fullgör militärtjänstgöring är undantagen från tjänsteplikt för medici- nalpersonal. Allmänna tjänstepliktslagen innehåller i 11 5 första stycket en be- stämmelse om att den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten
är undantagen från tjänsteplikt enligt ifrågavarande lag, så ock civilförsvars- pliktig under tid då tjänstgöring i civil- försvaret utgör hinder för tjänstepliktens fullgörande. Nämnda paragrafer föreslås få sådan ändrad lydelse, att från tjänste- plikt enligt dessa lagar undantas även dem som fullgör tjänstgöring enligt lagen om vapenfria tjänstepliktiga.
Den i 2 % lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m. gjorda inskränkningen i rätt som enligt lagen tillkommer arbetstagare av- ser arbetstagare, som fullgör värnplikts- tjänstgöring, vilken är till tiden i lag be- stämd och skall pågå mer än tre måna- der. Denna inskränkning bör i enlighet med vad som framgår av paragrafens föreslagna lydelse gälla även för arbets- tagare, som fullgör vapenfri tjänst av motsvarande längd.
BILAGA I
Utländsk lagstiftning
Utredningen har i jämförande syfte in- förskaffat uppgifter rörande motsvaran- de lagstiftning dels i de nordiska län- derna, dels i vissa andra europeiska stater. Uppgifterna har vid sammanställ- ningen grupperats med avseende på grun- derna för vapenfrihet, ansöknings- och prövningsförfarandet samt tjänstgörings- förhållandena och redovisas här nedan under resp. rubriker.
1. Grunderna för vapenfrihet
Danmark. Enligt den 1952 reviderade lagen om värnpliktigas användning till civilt arbete mä värnpliktig, för vilken »militärtjänst av vad slag det vara må kan anses vara oförenlig med samvetets bud, medges befrielse från militär tjänst mot att istället användas till civilt arbete i statens tjänst, som dock icke må tjäna militära ändamål».
Lagen medger även möjlighet för den »för vilken endast viss art av militär- tjänstgöring är oförenlig med samvetets bud», att på egen begäran överföras till sjukvårds- eller trängtjänst inom krigs- makten.
Såsom grund för vapenfrihet erkännes religiösa, moraliska och humanitära skäl.
Den nu gällande lagen om värnplik- tigas användning till civilt arbete är f. 11. föremål för översyn av en under 1963 tillkallad utredning.
Finland. Enligt en lag av 1959 må »värnpliktig, som av allvarliga samvets- skäl, vilka grunda sig på religiös eller
etisk övertygelse, hindras att fullgöra sin värnplikt i den ordning värnpliktslagen föreskriver», medges att under fredstid tjänstgöra såsom »obevärad».
Tjänstgöringen kan fullgöras antingen vid krigsmakten eller i uppgifter inom statens civila förvaltning. För totalväg- rare kan dessutom arbete i särskild ar- betsinrättning ifrågakomma.
Norge. Enligt en den 11/2 1965 an- tagen lag om befrielse från militärtjänst- göring av övertygelsegrunder skall vapen— fri tjänst medges, om det förefinnes »skäl att antaga att en värnpliktig icke kan göra militärtjänst utan att komma i konflikt med sin allvarliga övertygelse».
Den i ärendet framlagda propositionen föreslog »samvetskonflikt» såsom villkor för medgivande av vapenfrihet. Justitie- utskottet avvisade emellertid enstämmigt regeringens förslag i detta avseende. Ut- skottet hänvisade därvid till att »allvarlig övertygelse» under cirka 30 års praxis i såväl krig som fred hade lett till rimliga och allmänt accepterade resultat. Att vissa länder har infört uttrycket sam- vetsskäl i sin lagstiftning fann utskottet inte vara avgörande, då man i Norge hade ett så stort erfarenhetsmaterial att bygga på. Det borde dessutom tagas i be- aktande, att norsk lagstiftning hörde till dem, som gått längst i att tillerkänna en minoritet befrielse från militärtjänst- göring.
Den som medgivits befrielse från mili- tärtjänstgöring skall i stället fullgöra
civil tjänsteplikt enligt särskilt stadgande i nämnda lag.
Belgien. Vapenvägran har i Belgien varit förbjuden fram till den 29 juni 1964, då den s.k. »samvetsvägrarstatu- ten» trädde i kraft. Enligt den nya lagen kan den, »som på grund av religiösa, filosofiska eller moraliska skäl är över- tygad om att man icke får döda sin nästa, inte ens för fosterlandets eller kollektivets skull», medges vapenfri tjänst.
Denna kan fullgöras antingen såsom tjänstgöring inom en icke vapenbärande militär enhet eller såsom hjälptjänst i det 5. k. civilskyddet.
Dessutom kan ett tredje alternativ —— u-landstjänst —— förekomma för vissa yrkeskategorier. Detta alternativ före- kommer emellertid icke i den nya lagen utan sker med stöd av en särskild lag av år 1961, som stadgar befrielse från mili- tärtjänst för den, som förbinder sig att istället tjänstgöra tre år i ett utvecklings- land utanför Europa.
Frankrike. Enligt tidigare gällande lagstiftning kunde den, som av samvets- skäl icke ansåg sig kunna bära vapen, placeras till tjänstgöring vid en icke stri- dande enhet — t. ex. vid sjukvårds- eller trossförband. Någon möjlighet att få full- göra civil alternativtjänst fanns däremot icke.
I december 1963 antogs emellertid ett av regeringen framlagt förslag till lag om vissa bestämmelser beträffande fullgöran- det av de skyldigheter som åläggs genom värnpliktslagen.
Enligt den nya lagen kan »unga män, som på grund av sin religiösa eller filo- sofiska övertygelse före inställelsen för- klarar sig under alla förhållanden vara förhindrade att bruka vapen», medges tillstånd att fullgöra de förpliktelser, som åläggs dem enligt gällande försvarsord- ning, antingen i en icke väpnad militär formation eller i en civil formation, som utför arbete av allmännyttig natur.
Vid fullgörande av vapenfri tjänst in- om krigsmakten placeras vederbörande i förvaltnings- eller sjukvårdstjänst.
Den civila alternativtjänsten, som en— ligt den nya lagen kan förekomma, skall bestå av »arbeten eller uppdrag av all- männyttig art, vilka kan vara av risk- fylld karaktär». I händelse av krig åläg- ges dessa värnpliktiga tjänste- och rädd- ningsuppdrag av nationellt intresse eller av sådan natur, att de innebär allas lik- het inför den gemensamma faran.
Nederländerna. Enligt den nya lagen om samvetsömma krigstjänstväg- rare, som trätt i kraft 1964, kan värn- pliktig, som hyser allvarliga samvetsbe- tänkligheter mot fullgörande av militär tjänst, istället åläggas ersättningstjänst.
Med allvarliga samvetsbetänkligheter förstås därvid sådana »oöverstigliga sam- vetsbetänkligheter mot fullgörande av militärtjänsten hos den, vars religiösa eller moraliska övertygelse förbjuder honom att deltaga i någon som helst form av krigsvåld».
Betänkligheterna kan vara riktade an- tingen mot fullgörande av militär tjänst med avseende på strid med vapen, eller mot fullgörande av militär tjänst av vil- ken art det vara må.
I sammanhanget bör även anmärkas att den nederländska värnpliktslagstift- ningen medger befrielse från värnplikts- tjänstgöring på grund av vissa sociala eller personliga skäl, t.ex. omfattande försörjningsplikt, eller för den som är eller utbildar sig till präst, missionär, diakon eller katolsk ordensbroder.
V ä 5 tt y 5 k 1 a n d. Grundläggande be- stämmelser rörande krigstjänstvägran återfinnes dels i grundlagen, enligt vil- ken »ingen får mot sitt samvete tvingas till krigstjänst med vapen», samt dels i värnpliktslagen, i vilken ingår ett särskilt kapitel med föreskrifter rörande krigs- tjänstvägrare. Enligt sistnämnda bestäm- melser må den, »som av samvetsskäl
motsätter sig deltagande i varje använd- ning av vapen mellan staterna» och där- för vägrar att göra krigstjänst med va- pen, istället för värnpliktstjänstgöring fullgöra civil ersättningstjänst utom för— bundsvärnet.
Den som så önskar kan även få full- göra vapenfri tjänst inom förbunds— värnet.
Vägran att fullgöra krigstjänst med vapen föranleds i förbundsrepubliken av — förutom religiösa och etiska skäl — även av sådana skäl som sammanhänger med landets delning, krigsförbrytelse- processerna efter kriget, kärnvapenfrå- gan m.m. Endast den, som motsätter sig deltagande av varje användning av vapen mellan staterna, erkännes emellertid som krigstjänstvägrare.
2. Ansöknings- och prövningsförfarandet D anln a rk. Ansökning om befrielse från militär tjänstgöring skall, jämte de hand- lingar varmed sökanden önskar styrka skälen för framställningen, före inskriv- ningen insändas till vederbörande in- skrivningsnämnd. Denna äger avkräva sökanden de ytterligare upplysningar och intyg, t. ex. från trovärdiga personer, som väl känner den sökande och hans livsföring, eller från ledningen för det trossamfund vederbörande tillhör eller liknande, som erfordras för inskrivnings- nämndens prövning av ärendet. Dessa handlingar skall snarast insändas av den värnpliktige eller medföras vid inskriv- ningen.
På grundval av föreliggande hand- lingar och personligt samtal med den sökande i samband med inskrivnings- förrättningen skall inskrivningsnämnden avgiva yttrande om ansökningen, som därefter insändes till inrikesdeparte- mentet.
Ärendet avgöres av inrikesministern efter samråd med försvarsministern.
Finland. Den som önskar fullgöra tjänst som obevärad skall i samband med erhållen inkallelseorder göra anmälan härom till staben för militärdistriktet. Har han redan påbörjat sin tjänstgöring, skall anmälan inges till vederbörande förbandschef.
I ansökan skall den värnpliktige läm- na en motivering eller »förete utredning om allvaret i sin övertygelse». Till an- sökan bör även fogas intyg av pastor eller föreståndare för den församling den värnpliktige tillhör, eller från ledare för förening eller annan trovärdig person, som väl känner sökanden och hans livs- föring och som kan bestyrka allvaret och uppriktigheten i hans övertygelse.
Sedan ansökan inkommit till militär- distriktsstaben eller förbandschefen skall mottagaren genom undersökning av den förebragta utredningen och genom sam- tal med den värnplitkige göra sig väl förtrogen med hans motiv. Vid behov äger myndigheten införskaffa ytterligare utredning. Efter verkställd undersökning genom den militära myndigheten över— sändes ansökan till >>k0mmissionen för prövning av värnpliktiga».
I avvaktan på kommissionens pröv- ning av ärendet får den värnpliktige icke inkallas till tjänstgöring. Befinner han sig redan i tjänst, skall han omedelbart hemförlovas.
Kommission för prövning av värnplik- tiga tillsättes av statsrådet. Den består av en lagfaren ordförande samt av fyra ledamöter, av vilka en bör vara stabs- officer i aktiv tjänst, en psykiater, en präst och en företräda socialministeriet.
Prövningskommissionen skall utan dröjsmål handlägga och avgöra inkomna ärenden. Kommissionen äger därvid be- reda den värnpliktige tillfälle att person- ligen höras i ärendet och kan även låta höra representanter för det religiösa sam- fund eller den förening, till vilken den värnpliktige hör. Den kan även vidtaga
andra åtgärder för införskaffandc av er- forderlig utredning i ärendet.
Kommissionens beslut skall ofördröj- ligen tillställas den värnpliktige genom vederbörande militära myndighets för- medling.
Norge. Efter anhållan av den värn- pliktige är hans militära överordnade eller inskrivningsmyndigheterna skyldiga att lämna upplysningar om möjligheterna att erhålla befrielse från militärtjänsten och om ansökningsförfarandet.
Ansökning kan göras tidigast vid in- skrivningen eller efter det vederbörande på annat sätt blivit klassificerad. Den- samma skall vara motiverad och åtföljas av de intyg, varmed sökanden vill styrka sin trovärdighet. Den skall insändas till det förband, som sökanden tilldelats, varifrån den vidarebefordras till krigs- kommissariatet. Sedan ansökningen kom- pletterats med vissa militära uppgifter översändes denna till polismästaren på den ort, där sökanden är bosatt. Efter att polismästaren inhämtat sökandens muntliga förklaring och införskaffat öv- rig utredning rörande' sökandens all- männa livsföring och andra förhållan- den, som kan vara av betydelse i ärendet, skall han med eget utlåtande översända ärendet till justitiedepartementet för av- görande.
Vägrar den värnpliktige att själv inge ansökan om befrielse från militärtjänst, kan åtalsmyndigheten, efter anmälan av vederbörande militärchef eller inskriv- ningsmyndighet, begära att departemen- tet likväl skall avgöra ärendet. Detta kan även ske, om den värnpliktige genom förklaring till offentlig myndighet eller genom offentligt uppträdande eller del- tagande i organisation eller på annat sätt har givit grundad anledning till antagan- det, att han på grund av sin övertygelse icke kommer att fullgöra sin militära tjänsteplikt.
Har departementet lämnat ansökan om
befrielse från militärtjänst utan bifall eller avgjort sådant ärende efter begäran av åtalsmyndigheten, skall beslutet moti- veras och delges vederbörande. Om den värnpliktige inte har fullgjort sin mili- tära tjänsteplikt eller förklarat sig villig härtill, skall åtalsmyndigheten, sedan 3 veckor förflutit från delgivningen, väcka åtal mot honom under påstående, att de i lagen angivna villkoren för befrielse inte föreligger.
Handläggningen av målet sker inför civil domstol enligt rättegångsordningen för tvistemål. Den värnpliktige är därvid skyldig att personligen inställa sig. Han äger rätt att erhålla rättegångsbiträde och domstolen skall härtill om möjligt förordna den person, som den värnplik- tige begärt.
Kostnaderna för rättegången, liksom den ersättning som kan tillerkännas den värnpliktige för inställelsen, påföres stats- verket. Har den värnpliktige överklagat rättens beslut eller begärt att målet skall upptagas till förnyad prövning, utan att resultatet blir ändrat till hans fördel, kan han åläggas att helt eller delvis er- sätta rättegångskostnaderna i högre in- stans.
Värnpliktig, som ansökt om befrielse från militärtjänst på ovan angivna grun- der, får inte inkallas till tjänstgöring i fred så länge ärendet är under behand— ling. Inlämnas ansökan först efter det den värnpliktige erhållit inkallelseorder eller inställt sig till tjänstgöring, skall han medges anstånd till dess ärendet är avgjort. Vid mobilisering eller annan in- kallelse till krigstjänstgöring eller. till extraordinär tjänstgöring i fred medges däremot icke någon ändring av tjänst- göringsförhållandena i avvaktan på ären- dets behandling.
Belgien. Den värnpliktige skall se- nast dagen före inskrivningen i rekom— menderat brev till inrikesministern med- dela, att han är »samvetsvägrare» samt
motivera sina skäl härför och lämna re- ferenser till personer, som kan intyga äktheten av hans motiv. Han skall där- jämte anhålla att bli helt befriad från militärtjänst eller begära vapenfri tjänst inom den militära organisationen.
Det bör observeras, att möjlighet till vapenvägran finns endast fram till det ögonblick, då han vid inskrivningen får åhöra uppläsandet av ett utdrag ur militärlagarna. Han är därmed att anse som militär och kan i denna egenskap inte vägra att fullgöra militärtjänstgö- ring.
Sedan ansökan registrerats i inrikes- departementet och mottagningsbevis ex— pedierats till sökanden, företas genom departementets försorg viss utredning av ärendet. Handlingarna överlämnas där- efter till en specialdomstol —— värnplikts- vägrarrådet — som består av en domare, en advokat och en tjänsteman.
Sökanden kan kallas att personligen inställa sig inför domstolen tillsammans med de vittnen han själv har utsett för att betyga sin trovärdighet. Sökanden äger rätt att anlita advokat såsom rätte- gångsbiträde.
Förhandlingen är offentlig. Handling- arna i målet står till vederbörandes för- fogande under fyra dagar före förhand- lingen. Om sökanden är under 21 år, vilket vanligtvis är fallet, inkallas även hans föräldrar eller målsman som vitt- nen.
Rådet skall meddela sitt utslag senast 15 dagar efter förhandlingen. Utslaget kan överklagas av såväl departementet som sökanden till »appellationsrådet», där målet handläggs enligt samma regler som vid vapenvägrarrådet. Blir utslaget negativt för klaganden även i denna in- stans, kan målet föras vidare för slutligt avgörande till kassationsdomstolen, inför vilken sökanden skall företrädas av ad- vokah
Det kan i detta sammanhang även
framhållas att den som beviljats vapen- fri tjänst, intill utgången av det år under vilket han fyller 45 år, inte får inneha någon offentlig tjänst som ålägger ho- nom att förfoga över eller bära vapen t.ex. som polisman eller skogvaktare. Han får inte heller förfoga över eller bära eldvapen avsett för självförsvar eller jakt och får inte beviljas jaktlicens. Inte heller får han ta anställning i va- pen- eller ammunitionsfabrik eller syssla med handel med vapen eller ammunition.
Frankrike. Ansökning om vapenfri tjänst skall inges till arméministern inom 14 dagar efter offentliggörandet av det dekret, genom vilket vederbörande in- kallas till militärtjänst. Till ansökningen skall fogas de intyg och handlingar i övrigt, som sökanden önskar åberopa som stöd för sin övertygelse.
Ansökningen underställes en kommis- sion, bestående av en domare utsedd av justitieministern (ordförande) tre offi- cerare utsedda av arméministern samt tre övriga ledamöter som är utsedda av konseljpresidenten.
Kommissionen sammanträder på kal- lelse av arméministern och skall ha fattat sina beslut minst en månad före varje inställelseomgång av årskontingenten. Sammanträdena är inte offentliga.
Kommissionen skall fatta sina beslut på grundval av de handlingar, som fram- lägges av sökanden och arméministern. Den kan begära personlig inställelse av sökanden och varje annan person vars hörande bedömes vara av värde vid må- lets avgörande.
Beslut om tilldelning till en icke väp- nad militär eller civil formation skall meddelas arméministern och sökanden. Inom en månad från beslutets tillkänna- givande kan arméministern antingen å ämbetets vägnar eller efter hemställan av sökanden begära, att kommissionen före varje form av inkallelse av sökan- den till tjänstgöring skall företa ny ut-
redning av fallet. Mot kommissionens beslut i övrigt kan besvär endast anföras till regeringsrätten.
Nederländerna. Värnpliktig, som önskar erhålla befrielse från militär tjänstgöring, skall inge skriftlig, motive- rad framställning till försvarsministern med anhållan, att anförda samvetsbe- tänkligheter måtte förklaras vara av all- varlig art.
Ansökning kan inges så snart veder- börande vid inskrivningsförrättning blivit förklarad lämplig till militär tjänst och genomgått särskild läkarundersökning och psykologisk test.
Ansökningen prövas av en särskild nämnd, som är utsedd av regeringen. I nämnden är de olika livsåskådningarna i landet proportionellt företrädda. Nämn- den är beslutsmässig med tre ledamöter närvarande.
Sökanden skall kallas att personligen inställa sig inför nämnden för att höras om sina samvetsbetänkligheter. På be- gäran av sökanden äger ordföranden medge tillstånd för personer i myndig ålder att närvara vid sammanträdet.
Sedan nämnden hört sökanden, skall den avge skriftligt, motiverat utlåtande i frågan huruvida de anförda samvets- betänkligheterna är att betrakta såsom allvarliga i lagens mening. Ärendet un- derställes därefter försvarsministern för slutligt avgörande. Om beslutet skall sö- kanden underrättas genom rekommen- derat brev.
Har ansökningen inte bifallits, kan sökanden inom 14 dagar från delgiv- ningen vädja till Kungl. Maj:t om undan- röjande av beslutet. Han skall därvid åberopa någon av de i lagen angivna fyra besvärsgrunderna, nämligen
att avslaget är grundat på en felaktig tillämpning av lagen eller kränker denna,
att prövningen av samvetsbetänklig- heterna inför den särskilda nämnden uppvisar sådana brister, att de kunnat
att beslutet om avslag icke är tillräck- ligt motiverat, eller
att försvarsministern med orätt avvikit från nämndens utlåtande, då han fattat sitt beslut.
Om Kungl. Maj:t finner, att anledning till omprövning av beslutet föreligger, återförvisas ärendet till försvarsministern för ny handläggning. Denne äger därvid i förekommande fall inhämta förnyat ut- låtande från nämnden. I sådant fall skall ärendet inom nämnden handläggas av ledamöter, som icke tidigare hört sökan— den.
Västtyskland. Ansökning om va- penfri tjänst skall senast 14 dagar före inskrivningsförrättningen inges skriftli- gen eller dikteras till protokoll hos vederbörande inskrivningsbyrå. Ansök- ningen skall innehålla motivering varför sökanden »motsätter sig varje använd- ning av vapen mellan staterna» och kan åtföljas av intyg eller utredning, varmed sökanden vill styrka sin övertygelse.
Ärendet prövas och avgöres av sär- skilda prövningsnämnder, som består av en ordförande, som förordnas av för- svarsministeriet, samt tre bisittare, som förordnas av delstatsregeringen. Ordfö- randen, som har konsultativ röst i nämn- den, skall ha domarekompetens eller vara högre förvaltningstjänsteman samt ha uppnått 35 års ålder. Bisittarna skall vara över 35 år samt på grund av sin livserfarenhet lämpade för uppdraget.
Ledamöterna i nämnderna är inte bundna vid särskilda direktiv utan skall vid sina avgöranden taga vederbörlig hänsyn till sökandens personlighet, van- del och övriga omständigheter. Pröv- ningsnämndens beslut kan överklagas till revisionskammare och i sista hand till förvaltningsdomstol.
Förfarandet är i regel mycket tids- ödande och handläggningen kan taga ett eller flera år. Under tiden för ärendets
handläggning kan därför uppkomma sär- skilda omständigheter, t. ex. försörjnings- plikt eller andra förhållanden, som kan grunda befrielse från värnpliktstjänst- göring.
3. Tjänstgöringsjörhållanden Danmark. De till civil arbetstjänst överförda värnpliktiga är registrerade vid försvaret och är med hänsyn till in- kvartering, förplägnad, avlöning och öv- riga förmåner underkastade samma reg- ler, som gäller för övriga värnpliktiga, men är i övrigt underställda inrikes- departementet.
Tjänstgöringstiden är sex månader längre än för värnpliktiga i allmänhet. Den som medgivits överföring till civil arbetstjänst efter fullgjord militär värn- pliktstjänstgöring är skyldig att fullgöra viss bestämd civil arbetstjänst i stället för återstående repetitionsövningar.
Arbetstjänsten fullgöres huvudsakligen som skogsarbete för statens räkning vid särskilda läger. Sedan 1963 har de va- penfria värnpliktiga försöksvis utnyttjats för ett stort antal andra arbetsuppgifter såsom museiarbeten, utgrävnings- och restaureringsarbeten, arkivarbeten, åter- uppbyggnadsarbeten efter katastrofer samt sorterings- och emballeringsarbete för Röda Korset i samband med kläd- insamlingar o.dyl.
I enstaka fall har härför kvalificerade vapenfria placerats till tjänstgöring vid Mellemfolkeligt samvirke (Danska FN- förbundet) för speciella arbetsuppgifter eller som lärare vid vissa skolor.
I direktiven för den 1963 tillsatta ut- redningen för översyn av den i Danmark gällande lagstiftningen rörande vapen- fria värnpliktiga ingår även att föreslå nya arbetsuppgifter inom den civila ar- betstjänsten.
Finland. Den som medgivits till-
stånd att fullgöra vapenfri tjänst har möjlighet att välja mellan följande tjänst- göringsalternativ.
a) tjänstgöring som obevärad inom försvarsväsendet med skyldighet att full- göra en tjänstetid, som med 120 dagar överstiger den för övriga värnpliktiga gällande, samt
b) tjänstgöring inom statens civila för- valtning eller vid universitetssjukhus eller annat centralsjukhus, varvid tjänst- göringstiden ökas med 180 dagar.
I särskilda fall kan dessutom före- komma
c) tjänstgöring i särskild arbetsinrätt- ning under en tid av 480 dagar, vilket innebär en fördubbling av den för när- varande gällande värnpliktstiden i Fin- land.
I samtliga fall registreras och inkallas de vapenfria till tjänstgöring genom respektive truppregistreringsmyndighet och uppbär ekonomiska och sociala för- måner enligt samma regler, som gäller för övriga värnpliktiga.
Vid tjänstgöring som obevärad inom försvarsväsendet är den vapenfrie i tjänstgöringshänseende underställd ve- derbörande förbandschef, medan den som fullgör tjänstgöring enligt alternativ b) är underställd chefen för vederböran- de förvaltning eller institution.
Tjänstgöring i särskild arbetsinrättning är avsedd att ifrågakomma i de fall, där detta för upprätthållande av ordningen är nödvändigt, eller då den värnpliktige inte samtycker till tjänstgöring enligt alternativ b). Förordnande om sådan tjänstgöring utfärdas av prövningskom- mlssmnen.
Arbetsinrättningarna är socialdepartementet.
Norge. Värnpliktig, som medgivits befrielse från militär tjänstgöring skall istället fullgöra civil arbetstjänst. Tiden för denna tjänsteplikt är under första tjänstgöringsomgången av samma var-
underställda
aktighet som motsvarande tjänstgörings- omgång vid hären med ett tillägg av fyra månader.
Tjänsteplikten skall ha civil karaktär och stå under civil ledning. Den får inte äga anknytning till militära inrättningar eller företag.
Samma tjänstetillägg gäller för den, som medgivits vapenfri tjänst efter det han påbörjat militär tjänstgöring. Han äger dock i sådant fall avräkna den full- gjorda militärtjänstgöringen från den för civil tjänsteplikt fastställda tjänst- göringstiden.
Under tjänstgöringen utgår ekonomis- ka och sociala förmåner till de tjänste- pliktiga enligt i huvudsak samma regler, som gäller för meniga värnpliktiga i hären.
Enligt hittills gällande bestämmelser är de tjänstepliktiga fördelade på två administrationsområden. Därifrån förde- las de tjänstepliktiga till olika förlägg- ningar i landet. Flertalet av de tjänste- pliktiga är placerade till tjänstgöring vid olika statliga institutioner med skiftande tjänstgöringsuppgifter — från civilför- svaret till humanitärt hjälparbete. Under senare år har möjligheter även öppnats för de tjänstepliktiga att få tjänstgöra inom hälso- och socialsektorn. Därvid har tjänstepliktiga bl.a. fått genomgå utbildning vid civila sjukvårdsskolor. Denna utbildningsverksamhet är av för- sökskaraktär. Det kan dock förväntas, att denna försöksverksamhet kommer att ytterligare utvidgas inom ramen för de befogenheter, som i dessa avseenden till- lagts Kungl. Maj:t genom den nya lag- stiftningen.
Avkastningen av den tjänstepliktiges arbete tillfaller staten. Enligt särskilt stortingsbeslut 1962 skall denna avkast- ning överföras till UNICEF — FN:s barnfond — som därigenom tillföres ett årligt bidrag om något mer än en miljon kronor.
De tjänstepliktiga kan åläggas civil repetitionstjänstgöring enligt särskilda regler. Den sammanlagda längden av re- petitionsövningarna skall dock motsvara den repetitionstjänstgöring, meniga värn- pliktiga i hären kan åläggas enligt gäl- lande värnpliktslag.
De till civil tjänsteplikt uttagna är registrerade vid försvaret men är i tjänst- göringshänseende underställda justitie— departementet.
Belgien. Enligt den nyligen antagna >>vapenvägrarstatuten» kan vapenfri tjänst fullgöras antingen inom en icke vapenbärande militär enhet eller som hjälptjänst inom landet i det s.k. civil- skyddet. Sådan hjälptjänst förutsättes i första hand komma att bestå i hjälp och arbetsinsatser vid katastroftillfällen, ex- empelvis gruv— och järnvägsolyckor, eldsvådor, översvämningar o.dyl. Även inom andra områden som t.ex. hjälp- organisationer för flyktingar, handikap- pade m.fl. samt inom sjuk- och mental- vården förutsättes de vapenfria komma att utnyttjas.
Tjänstgöringstiden för den, som full- gör vapenfri tjänst inom försvaret, är ett år, d.v.s. densamma som för värn- pliktiga i allmänhet. De till hjälptjänst inom civilskyddet uttagna är däremot skyldiga att fullgöra två års tjänstgöring och är under denna helt underställda inrikesdepartementet.
Ett tredje tjänstgöringsalternativ kan förekomma för vissa vapenvägrare med speciella kvalifikationer. Enligt en sär- skild lag kan nämligen personer, som är beredda att tjänstgöra tre år i ett utveck- lingsland, befrias från militärtjänst. La- gen gäller endast för sådana speciella kategorier som missionärer, legitimerade läkare, veterinärer och ingenjörer samt personer, »som genom sin yrkesutövning eller vissa specialkunskaper kan bli till hjälp i ett utvecklingsland utanför Euro- pa». Till denna senare grupp räknas
bl.a. lärare, tekniker, apotekare, tand- läkare, biologer och viss socialvårds- personal.
Den som önskar utnyttja denna möj- lighet att erhålla befrielse från militär- tjänst har att själv söka sådant lämpligt arbete och träffa överenskommelse om löneförmåner, som vederbörande äger själv förfoga över. Från statens sida före- ligger i detta avseende intet annat in- tresse, än att vederbörande fullgör sin utlandstjänst enligt de i lagen stipulerade villkoren.
Då lagen uppställer höga och speciella utbildningsvillkor, måste vederbörande i allmänhet begära anstånd med fullgö- rande av värnpliktstjänstgöring i avvak- tan på att han avlagt för utlandstjänsten föreskriven examen.
Innan den nya vapenvägrarlagstift- ningen tillkom, utgjorde u-landstjänst- göringen en möjlighet för vapenvägrare att erhålla befrielse från militärtjänst- göring. Den torde dock numera inte vara avsedd att tillämpas för vapenvägrare, eftersom dessa med stöd av vapenvägrar- statuten skall fördelas till tjänstgöring antingen vid en icke vapenbärande mili- tär enhet eller till hjälptjänst inom civil— skyddet. En förutsättning för att detta alternativ skall utnyttjas är, att den pre- sumtive vapenvägraren avstår från att anmäla samvetsbetänkligheter i samband med ansökan om u-landstjänst. Först sedan han efter bestyrkt u-landstjänst medgivits befrielse från militärtjänst, kan han anmäla vapenvägran och riske- rar då inte att bli ianspråktagen för vare sig militär— eller alternativtjänst.
Under tjänstgöringen utgår ekonomiska och sociala förmåner enligt i huvudsak samma regler, som gäller för värnpliktiga i vapentjänst.
Frankrike. Enligt den franska »va- penvägrarstatuten» kan vapenvägrare placeras till tjänstgöring inom den mili- tära förvaltnings— eller sjukvårdstjäns-
ten. Vederbörande är därvid skyldig att bära uniform och är ifråga om tjänst- göring och i disciplinärt avseende under- ställd vederbörande militära myndig- heter. Tjänstgöringstiden är lika lång som för meniga värnpliktiga i vapen— tjänst.
Ett nytt tjänstgöringsalternativ _ ci- vilt arbete av allmännyttig natur — har tillkommit genom den nya vapenvägrar- lagstiftningen. Enligt bestämmelserna skall denna bestå av arbeten eller upp- drag av allmännyttig art, vilka kan vara av riskfylld karaktär. I händelse av krig ålägges dessa värnpliktiga tjänste- och räddningsuppdrag av nationellt intresse eller av sådan natur, att de innebär allas likhet inför den gemensamma faran. De förutsättes därvid komma att överföras till tjänst antingen inom en icke väpnad militär formation eller till någon för- svarsorganisation.
Under fredstid förutsättes de civilvärn- pliktiga komma att sysselsättas under sex månader med byggnadsarbeten inom vissa departement inom landet för att sedan ingå i en särskild skogsvaktar- brandkår inom civilskyddet.
Tjänstgöringstiden för de civiltjänste- pliktiga är dubbelt så lång som för me- niga värnpliktiga i vapentjänst. I discipli- närt hänseende är de underkastade den militära strafflagstiftningen men är i öv- rigt underställda inrikesdepartementet.
Under tjänstgöringen utgår ekonomiska och sociala förmåner enligt för övriga värnpliktiga gällande regler.
Nederländerna. I de fall de åbe- ropade samvetsbetänkligheterna riktar sig mot strid med vapen, skall vederbörande i stället för militärtjänst åläggas vapen- fri tjänst inom krigsmakten. I sådant fall placeras denne vid en särskild armé- enhet »Mobiele colonnes», som är avsedd att lämna hjälp till de civila myndig- heterna vid krig eller krigsfara samt vid omfattande olyckshändelser.
Tjänstgöringstiden är i dessa fall den- samma, som gäller för värnpliktiga i vapentjänst.
Den som uttagits till civil ersättnings- tjänst är skyldig att fullgöra sex måna- ders längre tjänstgöring än övriga värn- pliktiga. Försvarsministern äger medge, att tjänstgöringstiden minskas med den tid, varunder vederbörande kan ha full- gjort värnpliktstjänstgöring i vanlig ord- ning.
Under krig eller krigsfara kan veder- börande inkallas till s. k. utomordentlig ersättningstjänst under motsvarande tid och förhållanden, som gäller för övriga värnpliktiga.
Ersättningstjänsten skall fullgöras in- om de civila delarna av statsförvaltningen eller i kommunala eller andra institu- tioner av allmännyttig karaktär. Som exempel på sysselsättningar för de till ersättningstjänst uttagna kan bl. a. näm- nas befattningar som läkare och tand- läkare vid olika sjukvårds- och utbild- ningsanstalter, instruktörer eller ung- domsledare inom ungdomsvårdsinstitu- tioner, ingenjörer och tekniker inom post-, tele- och sjöfartsverken samt arbe- ten inom skogs- och vattenvärd, vägar- beten, dupliceringsarbeten och bokbin- deri.
Under tjänstgöringen erhåller de till ersättningstjänst uttagna ekonomiska och sociala förmåner enligt samma regler, som gäller för övriga värnpliktiga. Å andra sidan är de institutioner och myn- digheter, som utnyttjar de tjänsteplik- tiga, skyldiga att inbetala ersättning till statsverket av i princip samma storleks- ordning, som skulle ha utgått i lön till motsvarande fast anställd befattnings- havare. För de statliga institutioner, som utnyttjar tjänstepliktiga, innebär detta, att institutionen inlevererar motsvarande lön till vederbörande departement, som sedan svarar för kostnaderna för de eko- nomiska och sociala förmåner, som ut-
går till den tjänstepliktige under tjänst- göringstiden.
De till ersättningstjänst uttagna är underställda försvarsdepartementet.
Västtyskland. Enligt 1960 års lag om civil ersättningstjänst skall ersätt- ningstjänsten avse uppgifter, som >> tjänar den allmänna välfärden», t.ex. tjänst- göring vid sjukhus, kur- och vårdanstal- ter. Om sysselsättning inte kan beredas de till ersättningstjänst uttagna vid så- dana vårdanstalter, kan dessa utnyttjas för att bygga anläggningar för sociala och välgörande ändamål, förebygga och avhjälpa skador till följd av katastrofer och olyckshändelser eller utföra allmän- nyttiga och nationalekonomiskt värde- fulla arbeten, avsedda att främja vatten- försörjning och nyodlingsverksamhet.
Ersättningstjänsten kan fullgöras i sär- skilda ersättningstjänstgrupper, som är underställda förbundsministeriet för ar- bete och social ordning, eller i grupper, som är organiserade av vissa auktorise- rade halvstatliga eller enskilda organisa- tioner. Bland dessa kan nämnas Röda Korset samt olika religiösa eller sociala organisationer, som bedriver social- eller annan humanitär verksamhet.
Den tjänstepliktige kan själv föreslå tjänstgöring vid en sådan auktoriserad organisation, som är villig att bereda honom lämpligt arbete.
Tjänstgöringstiden för de till ersätt- ningstjänst uttagna är lika lång som för menig soldat i förbundsvärnet. Den som medges vapenfri tjänst efter påbörjad värnpliktstjänstgöring får tillgodoräkna den redan fullgjorda tjänstgöringen.
Under tjänstgöringen utgår sociala och ekonomiska förmåner enligt i huvudsak samma regler, som gäller för menig värnpliktig i vapentjänst.
Vissa länder där särskild vapenfrihetslag- stiftning saknas Italien. I den italienska grundförfatt-
ningen anges uttryckligen, att det är »medborgarens heliga plikt att försvara fosterlandet» och att militärtjänstgöring är obligatorisk inom ramen för lagens bestämmelser. Endast katolska präster är undantagna från militärtjänst.
Vapenvägran bestraffas med fängelse. Normalstraffet är 4 mån. fängelse första gången och ökas därefter i regel med 2 män. för varje upprepad vägran. I prak- tiken brukar dock inte återinkallelse ske sedan straff avtjänats för tredje eller fjärde gången.
Israel. Israel har värnplikt för såväl män som kvinnor. Vapenvägran av män erkännes inte, medan kvinnor kan med- ges alternativtjänst på kibbutsar, sjuk- hus etc.
Normalstraffet för vapenvägran är fängelse (upp till 2 år) och/eller böter. Under försvårande omständigheter kan vapenvägraren dömas till fem års fängelse.
Schweiz. Vapenvägran är sällsynt förekommande i Schweiz och torde i viss mån förklara frånvaron av särskild lag- stiftning i dessa avseenden. Vissa före- skrifter i inskrivningsförordningen gör det dock möjligt att placera dem, som hyser samvetsbetänkligheter mot vapen- tjänst, till tjänstgöring vid sjukvårds- eller trängförband.
Vägran att inställa sig till tjänstgöring eller att fullgöra beordrad tjänst straffas med fängelse. Den militära strafflagen innehåller emellertid vissa undantagsbe- stämmelser som berör religiösa vapen- vägrare. Sålunda föreskrives att den, som har handlat utifrån religiösa samvetsbe- tänkligheter, inte skall berövas sina med- borgerliga rättigheter under strafftiden. Likaså kan domstolen bestämma, att fängelsestraff i sådant fall skall utbytas mot arrest.
Huvuddelen av vapenvägrarna tillhör
:>Jehovas vittnen», vilka även vägrar att utföra tjänst inom den militära sjuk— vården. De problem, som detta medför. söker man i vissa fall komma ifrån ge— nom att förklara vederbörande olämpliga till militärtjänst på grund av psykiska skäL
P ole 11. Någon särskild vapenfri tjänst— göring för värnpliktiga finns inte i Polen. Enligt konstitutionen har alla medbor— gare samma råttigheter och skyldigheter. Sålunda kan något undantag från skyl- digheten att fullgöra lagstadgad värn- pliktstjänstgöring inte göras för den som hyser samvetsbetänkligheter mot att bära vapen.
Sovjetunionen. I Sovjetunionens konstitution har allmän värnplikt före- skrivits, och tjänstgöring i de väpnade styrkorna är för varje sovjetmedborgare en helig plikt. I Sovjetunionen finns inga lagar, som av religiösa skäl befriar sovjetmedborgaren från militär tjänst- göring. Från sådan tjänst kan befrielse medges endast av hälso- och familjeskäl.
Tjeckoslovakiet. För värnplik- tiga, vilkas samveten förbjuder dem att utföra militärtjänst med vapen i hand, finns i Tjeckoslovakiska socialistiska re- publiken inga i lag stadgade lättnader. Sådana frågor löses enbart genom lämp- lig placering i militära förband.
Ö ste r ri k e. Enligt värnpliktslagen kan den som hyser samvetsbetänklig- heter mot fullgörande av tjänst med va- pen omplaceras till vapenfri tjänst inom försvaret, t.ex. i sjukvårds- eller själa- vårdstjänst. Möjlighet att erhålla civil ersättningstjänst föreligger däremot inte.
Den som placerats i vapenfri tjänst inom försvaret är skyldig att fullgöra 3 mån. längre tjänstgöring än övriga värn— pliktiga.
Vägran att fullgöra vapenfri tjänst be- straffas med fängelse.
BILAGA II
F redsorganisationernas undersökning
Fredsorganisationernas förslag till 1964 års utredning om vapenfria värnpliktiga sammanfattas i följande att-satser:
1.
01
att namnet på den vapenfria tjänsten skall vara civiltjänst och att den vapenfrie värnpliktige skall benäm- nas civiltjänstepliktig,
att motiveringen för ansökan om civiltjänst skall vara allvarlig reli- giös, etisk eller social övertygelse, att en vapenvägrarnämnd, som med angivande av motivering skall be- vilja eller avslå ansökningar om civiltjänst skall inrättas, och att Kungl. Maj:t skall tillsätta en sådan inom varje inskrivningsområde, att vapenvägrarnämnden skall bestå av fem personer, nämligen en jurist eller erfaren nämndeman som ord- förande, en av länsstyrelsen före- slagen ledamot, lämpligen en social- kurator eller psykolog, en av in- skrivningsområdet föreslagen leda- mot, en präst eller frikyrkopastor, föreslagen av ekumeniska nämnden, samt en person, föreslagen av freds- rörelsen, att vapenvägrarnämndens beslut skall kunna överklagas hos en cen— tralnämnd, som tillsättes av Kungl. Maj:t, och att centralnämnden i prin- cip får samma sammansättning som vapenvägrarnämnden, dock med en domare som ordförande, att eentralnämndens beslut skall kunna överklagas hos Kungl. Maj:t, att skriftlig ansökan om civiltjänst
10.
11.
12.
skall ställas till vapenvägrarnämn- den i samband med inskrivningen och innehålla en utförlig motivering för begäran samt vara styrkt med intyg från två trovärdiga personer som väl känner sökanden, jämte övriga handlingar som sökanden önskar åberopa, och att sökanden ej skall inkallas till militärtjänst förrän målet definitivt avgjorts, att sökandens begäran om civiltjänst i princip skall kunna avgöras av vapenvägrarnämnden utan hans per- sonliga närvaro och således enbart på grundval av ansökningshand- lingarna, att ansökan om civiltjänst skall kunna göras även efter inskrivningen ända fram till utträdet ur värnplikts- åldern (eftervägran), att sökanden, om han vid tillfället är inkallad, omedelbart skall hemförlovas och att ärendet i övrigt skall behandlas på samma sätt som under punkterna 3—8 ovan, att handlingarna i målet i händelse av avslag och överklagande, liksom även de muntliga förhandlingarna, om sådana äger rum, skall vara offentliga, att den civiltjänstepliktige skall lyda under ett civilt departement, lämp- ligen socialdepartementet, att civiltjänsten skall kunna av- tjänas:
A) inom totalförsvarets ram som
hittills av dem som accepterar
13.
14.
sådan tjänstgöring (nuvarande alternativtjänster),
B) utanför totalförsvarets mm av
dem som anhåller därom, att under punkt 12 B tillfälle ges till en konstruktiv insats, där vederbö- randes utbildning, speciella färdig- heter och intressen i möjligaste mån utnyttjas, dels vid a) tjänstgöring inom landet, dels vid b) tjänstgöring utanför Sveriges gränser, i första hand u-länder för dem som är lämpade här- för, att följande tjänstgöringsmöjligheter skall kunna komma i fråga:
vid svenska humanitära och ideella organisationer såsom FN-förbundet, Inomeuropeisk mission, Internatio- nella arbetslag, Kväkarhjälpen, Lu- therhjälpen, Rädda barnen, Röda korset, Svalorna, missionen, olika kyrkors och samfunds sociala insti- tutioner och ungdomsarbete,
vid utländska organ såsom Inter- nationella civiltjänsten och Eirene,
vid allmänna sjukhus, mentalsjuk- hus, hem för epileptiker, handikap- pade, MS-sjuka och kroniskt sjuka, vid ålderdomshem, alkoholistanstal- ter, ungdomsvårdskolor etc., rädd- ningstjänst vid katastrofer,
fredsforskning, utgrävnings- och museiarbete, visst lantbruksarbete, inom yrken där rekryteringssvårig— heter råder såsom vid skolor i gles- bygd, inom egna yrken,
u-landstjänst och fredstjänst ge- nom den svenska fredskåren och andra svenska projekt, samnordiska biståndsaktioner och inom olika FN- organ,
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
att tjänstgöringstiden för de civil- tjänstepliktiga i princip skall vara av samma längd som för andra värn- pliktiga av lägsta manskapsgrad, att undantag från nämnd princip beträffande tjänstgöringstiden en- dast skall göras på grund av tjäns- tens eller arbetets krav, t. ex. u-lands- tjänst, men att då all tjänst skall göras i en följd, varför inga inkal- lelser till repetitionsövningar skall äga rum, att gedigen utbildning skall ges den civiltjänstepliktige för den uppgift han ålägges, att den civilt jänstepliktige på statens bekostnad skall ha samma lön och samma sociala förmåner som värn- pliktiga av lägsta manskapsgrad, att arbetsgivaren — stat, kommun eller enskild _— skall betala avtals- enlig lön för utfört arbete och att inkomsten skall gå till u—Iandsbi- stånd och/eller fredsforskning, att den civiltjänstepliktige aldrig skall tvingas bära uniform av mili- tär natur, att utbildning i icke-våld skall in- föras som ett moment i den civil- tjänstepliktiges utbildning, att Jehovas vittnen, för den hän- delse de ej accepterar något av de erbjudna alternativen, skall befrias från värnplikt och att kontrollen be- träffande deras ärliga övertygelse skall åvila vapenvägrarnämnden i enlighet med vad som gäller för dem som söker civiltjänst, att utförlig upplysning om lagen om civiltjänsteplikt skall lämnas till alla värnpliktiga i samband med infor- mationen om värnpliktslagen och i god tid före inskrivningen.
ijmum- 7
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965
. Transportekonomlsk forskning i Norden. . Enkelte meilomriksvager mellom Norge og Sve- 1 8
rige. %. Forskning at international politik. 6 7
Afro-asiatiske studier i Norden. . Utbildning av sjukhusadmlnistratörer i Norden. . Nordisk torskningskonferens i Helsingforl.
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
J ustitiedepartementet
Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del 1. Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringsform. [2] Del 2. Kap. 3. 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3] Del 4. Kap. 7. 8. 9 och 10 i förslaget till regeringsform samt över- gångsbesttimmelserna. [34] Del 5. Förslaget till riksdagsordning. [87] Rättegångshjiilp. [18] Godtrosförvärv av lösöre. [14] Fastställande av faderskapet till barn utom äkten- skap. [17] Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestämmelser m. m. [18 Dagstidningarnas ekonomiska villkor. [22] Ändringar i ensittarlagen m. m. [26] Pensionsstiftelser II. [41] FlårfattningsfrAgan och det kommunala sambandet. 54] Radioansvsrighetslag. [58] Mönsterskydd. [61] iksdagens justitieombudsmiin. [64] Kontinentalsockeln. [66]
Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]
Försvarsdopartementet
Soldathemsverksamheten. [52] Värnplikten. [68] . Om upphandling av försvarsmateriel. [69] Vapenfri tjänst. [71]
Socialdepartementet
Tandvårdsförsäkring. [4] Institutet för arbetshygien och arbetsfysiologi. [24] Hillso- och socialvårdens centrala administration. [49] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del II. MAI- siittning och utformning. [5 ] Barn på anstalt. [55] Samordnad rehabilitering. Del 3. Rehabiliteringsin— satser i näringslivet. [57] Vissa pensionsfrågor. [62] Hemarbete och servicekontakter. [65]
Kommunikationsdepartementet
Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i sam- hällsplaneringen. [19] 1960 års radioutredning. 1. Radions och televisionens framtid i Sverige 1. Bakgrund och förutsättningar. programfrågor. Or anisations- och finansierings- frågor. [20] 2. Red ons och televisionens framtid i Sverige 11. Bildnings- och undervisningsverksam— het. Forskningsfragor. [21]
STATENS %
Vägmärken. [38] %%?"th * klädsmak.... [421 r orte oc ut en. Statens trafikverk. [43] Radiolog. [461 Statens vägverk. [47] Arbetstid och arbetsinspektion för vägtrafiken. [
Finansdepartementet
Måttenheter. [5] Uppbördsfrågor. [28] Nytt skattesystem. Remissyttranden. [28]
Ecklesiastikdeparfementet
Antikvitetskollegiet. [10] 1963 års universitets- och högskolekommitté 1. U byggnaden av universitet och högskolor. Lokalis ring och kostnader I. [11] 2. Utbyggnaden av nu versitet och högskolor. Lokalisering och kos :, der II. Specialutredningar. [12] De svenska utlandsförsamlingarnas ekonomi. [15] 1960 års lärarutbildningssakkunniga 111. 1. Studi planer för lärarutbildning. [26] 2. Lärarutbildning en IV: 1. [29] 8. Lärarutbildningen IV: 2. [30] w,. Specialundersökningar om lärarutbildning V. [31] & Fackutbildning i automatisk databehandling. [56] Kyrklig beredskap. [59] Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola. [60] Lokaler för ungdomsverksamhet. [63] 1958 års utredning kyrka—stat: VI. Lagstiftning. Rättskipning. [70]
J ordbruksdepartementet
Ny jordförvärvslag. [16]
1960 års jordbruksutredning. 1. De svenska jor bruksprodukternas distributions- och marginalför' h&llanden. [27] Stöd åt hästaveln. [44] Skoglig yrkesutbildning. I. [67]
Handelsdepartementet
Sveriges släktnamn 1965. [36] Beredskap mot oljeskador. [45]
Inrikesdepartementet
Kommunalriittskommittén VI. Om den komm självstyrelsens lokala förankring. [6] VH. Komma. nala bolag. [40] Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9] Höjd bostadsstandard. [32] Affärstidsutrednlngen. 1. Affärstiderna. Del I. Moti och lagförslag. [38] 2. Affärstiderna. Del II. Kon .. sumentundersökning. [ 9 Gemensamma bostadsförmedlingar. [51] Polisutbildningen. [53]