SOU 1966:12
Renbetesmarkerna
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet
Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa inventering av för renskötseln tillgängliga betesmarker m. m.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 21 oktober samma år landshövdingen A. V. R. Tottie såsom utredningsman.
Till sekreterare åt utredningen, som arbetat under benämningen renbe- tesmarksutredningen, förordnades den 18 november 1960 förste konsulenten B. E. H. Ejdemo och till experter den 16 december 1960 renägaren 0. Tuuri och överinspektören L. Å. Wikman, den 17 februari 1961 statsagronomen, docent E. V. Steen samt den 11 december 1962 förste avdelningsingenjören P. T. Lif.
För att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets genomförande har Kungl. Maj:t till utredningen överlämnat den 2 december 1960 dels en skrift den 6 april 1957 av Sameätnam och dels en skrift den 28 maj 1959 av Svenska samernas riksförbund, angående naturingreppens inverkan på betingelserna för renskötsel m. m., samt den 13 april 1962 en av länsstyrelsen i Väster- bottens lån på Kungl. Maj:ts uppdrag föranstaltad utredning rörande vatten- byggnadsföretags inverkan på renskötseln i länet.
I samband med utredningsarbetet har renbetesmarksutredningen besvarat ett antal remisser rörande kraftverksbyggen och vattenregleringar i sjöar och vattendrag inom renskötselområdet m. m.
Sedan uppdraget numera slutförts får utredningen vördsamt överlämna betänkande angående renbetesmarkerna.
Stockholm den 10 mars 1966.
Anders Tottie
/Bror Ejdemo
Yttrande
Undertecknade, vilka såsom experter medverkat i utredningsarbetet, för- klarar härmed, att vi ansluter oss till den i betänkandet framlagda redo- visningen och till de i detta gjorda uttalandena.
Stockholm den 10 mars 1966.
Torvald Lif Eliel Steen
Olof Tuuri Åke Wikman
KAPITELI
Inledning
U tredningsuppdraget
I anförande till statsrådsprotokollet den 14 oktober 1960 uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, följande:
Sedan urminnes tider har samerna bedrivit renskötsel i de nordliga delarna av Sverige. Antalet renskötande samer jämte familjemedlemmar som hjälper till i renskötseln utgör för närvarande något över 1000, medan värdet av årsproduk- tionen inom renskötseln uppgår till cirka 7 milj. kronor brutto i produktionsledet.
Den rätt som tillkommer samerna att utöva renskötsel i landet är bestämd i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Genom lagen är bland annat mycket betydande arealer >>till lapparnas uteslutande begagnande anvisade».
För att tillgodose landets behov av elektrisk kraft har vissa kraftverk och vatten- regleringar utförts även inom de områden där renskötsel bedrives. Någon mera ingående erfarenhet om hur dessa företag inverkar på möjligheterna att bedriva en lönsam renskötsel synes för närvarande icke finnas.
Med hänsyn till angelägenheten att förutsättningarna för en lönsam renskötsel av den storleksordning, som för närvarande förefinnes, icke försämras torde vissa undersökningar framstå såsom nödvändiga.
I första hand torde en fullständig inventering av de marker, som kan utnyttjas för renskötseln, böra komma till stånd. Härvid måste givetvis särskild omsorg ägnas marker som är bevuxna med den eller de betestyper varå knapphet råder för ren- skötseltrakten i fråga. I sammanhanget torde även böra undersökas huruvida verk— ningarna av dylik knapphet eller andra på renskötseln inverkande faktorer bör föranleda att nuvarande lappbygränser ändras.
Som ett huvudspörsmål framstår även ett klarläggande av frågan på vad sätt en viss åtgärd i vatten inverkar på förutsättningarna för renskötseln. Upplysningar i ämnet torde stå att vinna såväl från äldre vattenföretag där förhållandena stabili- serats som från företag, som är under utförande, där förändringarna kan följas kontinuerligt.
Om det visar sig erforderligt för att renskötsel skall kunna bedrivas i den om- fattning, som förutsatts i förenämnda lag den 18 juli 1928, bör vidare undersökas huruvida ytterligare kronomark kan ställas till förfogande för renskötseln och om det är möjligt att mot ersättning i penningar erhålla exempelvis servitutsrätt till renskötsel å sådana kronan icke tillhöriga marker där rennäringen för närvarande icke må utövas. Slutligen torde böra utredas i vilken omfattning renskötselns lön- samhet kan förbättras genom tekniska anordningar och hjälpmedel.
Utredningen bör anförtros åt en särskilt tillkallad utredningsman. Till utred- ningsmannens förfogande bör få ställas den samiska och övriga expertis som kan befinnas erforderlig.
Utredningsarbetets bedrivande
Materialinsamlingen påbörjades vårvintern 1961, så snart erforderlig in- ledande planläggning utförts. En arbetsgrupp, bestående av Ejdemo och Tuuri, insamlade vid intervjuer med aktiva renskötare grundmaterialet rö- rande bl. a. renbetesmarkernas utbredning och dessas utnyttjande i gången tid. För detta ändamål höll arbetsgruppen efter särskilt bemyndigande ett antal sammanträden med representanter för lappbyarna under tiden den 23—28 mars, 14—25 april och 15 maj—7 juni 1961 samt (3 och 7 december 1964. De biologiska fältundersökningarna bedrevs av Steen under 1961 och 1962 efter särskilt bemyndigande.
För behandling av speciella frågor har Ejdemo hållit sammanträden med representanter för lappbyar m. fl. den 28 september 1962 i Gällivare och den (i april 1963 i Karesuando. Vidare har utredningen haft överlägg- ningar med förste konsulenterna vid lappväsendet den 7 mars 1961 och den 22 mars 1963 samt med rennäringsnämnden den 19 december 1962.
I anslutning till utredningsarbetet har renbetesmarksutredningen före- tagit studieresor den 21—29 augusti 1961 till Lappland samt den l-l och 15 september 1962 till norra Dalarna. Vidare har Wikman och Ejdemo efter särskilt bemyndigande företagit en studieresa den 25—30 juni 1961 till tam- rensdistrikt i Sydnorge.
Steen har författat kapitel 4 och utfört härför erforderlig bearbetning av materialet. Övriga delar av betänkandet har författats av Ejdemo, som även sammanställt kartan över renbetesmarkerna samt utfört bearbetning av allt material med undantag av det biologiska avsnittet kapitel 4. Lif har samlat materialet rörande vattenregleringarnas omfattning och därmed sam- manhängande frågor samt medverkat i det förberedande arbetet vid tryck- ningen av kartan.
I vissa frågor har utredningen erhållit värdefullt bistånd samt upplys- ningar och råd av olika myndigheter och institutioner samt enskilda per- soner. Arealmätningarna har utförts vid rikets allmänna kartverk och ana— lyserna av insamlade växtprover vid lantbrukshögskolans kemiska analys- laboratorium. Vattenfallsstyrelsen har dels tillhandahållit visst grundmate- rial för utredningen och även verksamt bidragit vid utgivandet av renbetes- marksutredningens karta och dels genom sina arbetschefer vid Messaure, Laxede och Ajaure kraftverksbyggen tillhandagått med informationer och bistått vid praktiska arrangemang i samband med utredningens studieresa till Lappland.
Professorerna Sture Eriksson och Hannes Hyrenius har lämnat upplys- ningar och råd. Överjägmästarna Fredrik Ebeling och Olof Möller samt avdelningsdirektören Börje Häggström har bistått utredningen på olika sätt. Jägmästaren Folke Skuncke, renkonsulenten Magnus Nordkvist och agrono- nien Sven Persson har bidragit med material och upplysningar. Förste kon- sulenterna vid lappväsendet har tillhandahållit utredningen uppgifter röran-
de renantal och vattenregleringar m. m. Instruktörerna vid lappväsendet har hjälpt utredningen vid materialinsamlingen och på annat sätt. F. (I. lands- kamreraren Elof Huss samt f. d. förste konsulenten Edvin Kangas har sammanställt redogörelser för rättsförhållandena i olika delar av renskötsel- området.
Disposition av betänkandet
Efter inledningskapitlet följer i kapitel 2 en översikt över tidigare utförda utredningar och undersökningar rörande de frågor, som utredningen haft att behandla. Kapitel 3 innehåller uppgifter om renbetesmarkernas areal, renantal och betestider samt antalet renbetesdagar inom olika betesområden. I kapitel 4 behandlas renbetets biologi, såsom renbetets kvalitet och foder- värde. betets avkastning och renens näringsbehov. Vidare redovisas före— kommande utnyttjandegrader inom olika betesområden. En litteraturför- teckning har bifogats till redogörelsen. Kapitel 5 innehåller uppgifter om lämpliga renantal i lappbyarna. I kapitel 6 redogör utredningen för hur vattenbyggnaderna inverkar på förutsättningarna för renskötsel. Uppgifter lämnas bl. a. om vattenbyggnadernas antal och omfattning inom renskötsel- området. Kapitel 7 omfattar en redogörelse för lappbyindelningen och där- med sammanhängande frågor. I kapitel 8 beskrives renskötselns omfattning från 1920—talet och till nuvarande tid. Vidare behandlas frågan om möjlig- heterna att utvidga renskötselområdet. Kapitel 9 innefattar en redogörelse för renskötselns driftsanläggningar och därmed sammanhängande frågor. Sammanfattning av betänkandet återfinnes i kapitel 10.
En karta över renbetesmarkerna medföljer betänkandet som särskild bilaga.
Orientering
Området för svensk renskötsel omfattar norra och västra Norrland samt nordvästligaste delen av landskapet Dalarna. Den sydöstra begränsnings- linjen för renskötselområdet sträcker sig från Lövånger vid Skellefteå över Bräcke, Sveg och Särna till Grövelsjön vid norska gränsen. Norr om Skellef- teå når renskötselområdet på flera ställen ända ned till kusten av Botten- viken. Vissa närmast riksgränsen belägna områden i Norge har av ålder utnyttjats för svensk renbetning. Sedan lång tid har de svenska samernas rätt att heta renar i Norge varit reglerad genom särskilda avtal mellan de berörda staterna. '
Fjällrenarna hålles sommartid i huvudsak i högfjällen samt vår och höst i lågfjällen. Skogsrenarna har sina sommarbeten i skogsområdena närmast öster om fjällregionen. Såväl fjällrenar som skogsrenar hålles på vinterbete i lavrika skogsområden i inlandet och kustbygden. Skogsrenarna inom kon- cessionsområdena hålles även sommartid på bete delvis helt nära norra kusten av Bottenviken.
Samernas rätt till renbete i Sverige är reglerad genom 1928 års renbeteslag. Under sommarhalvåret maj—september skall fjällrenarna i Lappland vara ovanför odlingsgränsen och i Jämtlands län inom renbetesfjällens områden. Skogsrenarna i Lappland skall samma tid vara ovanför lappmarksgränsen inom vissa av ålder för betning av skogsrenar utnyttjade områden. Övrig tid av året får såväl fjällrenar som skogsrenar föras på bete även nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällens områden samt nedanför lapp- marksgränsen å sådana trakter som efter gammal sedvana utnyttjats för betning av samernas renar. Inom koncessionsområdena skall renarna året om hållas inom de gränsbestämda betesområdena.
Renbetesrätten gäller å mark tillhörig olika ägarekategorier. De centrala områdena utgöres i allmänhet av kronomark. Allmänningsmark och enskild mark, såsom bolagsmarker och hemmansmarker, förekommer företrädesvis inom vinterbetesområdena och i mindre omfattning inom betesområdena för barmarkstiden. Den övervägande delen av renbetesmarkerna utgöres flerstädes av kronomark.
Vissa områden i lappbyarna i Jämtlands län har i särskild ordning upp- låtits för renbetning. Ett tjugotal olika till kronoparker hörande områden i västra och södra Jämtland samt Härjedalen har upplåtits för renbetning med stöd av Kungl. brev den 23 september 1886. Idre lappby har tillförts ett inom Kopparbergs län beläget sammanhängande kronoparksområde jämlikt Kungl. breven den 31 december 1888 och den 9 april 1899. Ren— betesfjällens områden har utvidgats även genom inköp av ett betydande antal fastigheter samt genom expropriation av ett 40-tal fastigheter. Till- sammans har nämnda förvärv omfattat något över 140 olika fastigheter. Dessutom har cirka 50 km2 i Tännäs lappby sedan 1927 arrenderats för renbetning.
Lappbyarna
Renbetesmarkerna är indelade i betesområden för olika lappbyar. Dessa är av varierande storlek. Störst är några fjällappbyar i Lappland med cirka 13000 renar. De minsta lappbyarna återfinns i Jämtlands län samt inom skogsrenskötseln i Lappland med renantal mellan 500 och 1 000. Lappbyar- nas betesområden varierar i ungefär samma grad från 7 000 a 8000 km2 ned till 1 000—1 500 km2. Enligt nuvarande indelning är lappbyarnas antal 49, varav 30 i Norrbottens län, 7 i Västerbottens län och 12 i Jämtlands län, Idre lappby medräknad.
I Norrbottens län finns femton fjällappbyar, nio skogslappbyar ovanför lappmarksgränsen och sex lappbyar inom de 5. k. koncessionsområdena nedanför lappmarksgränsen. Fjällappbyarna är Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma, belägna norr om Torne älv, Rautasvuoma, Kaalas- vuoma, Norrkaitum, Mellanbyn och Sörkaitum, belägna mellan Torne älv
och Stora Lule älv, samt Sirkas, Jåkkåkaska, Tuorpon, Luokta-Mavas, Se- misjaur-Njarg och Svaipa, belägna mellan Stora Lule älv och länsgränsen mot Västerbotten. Skogslappbyarna är Vittangi och Gällivare, belägna norr om Stora Lule älv, Serri och Udtja, mellan Stora Lule älv och Pite älv, samt Stäkke, Östra Kikkejaure, Västra Kikkejaure, Mausjaure och Maskaure, be- lägna mellan Pite älv och länsgränsen mot Västerbotten. Lappbyarna inom koncessionsområdena nedanför lappmarksgränsen är Muonio, Sattajärvi, Tärendö, Kalix, Övertorneå och Sangis, belägna i Torne och Kalix älvdalar. — Fjällappbyarna är delade på två konsulentdistrikt, varav norra distriktet (Norrbottens norra fjälldistrikt) omfattar f jällappbyarna norr om Stora Lule älv och södra distriktet (Norrbottens södra fjälldistrikt) fjällappbyarna söder om samma vattendrag. Skogslappbyarna och lappbyarna inom koncessions- områdena bildar östra distriktet (Norrbottens skogsdistrikt).
I Västerbottens län finnes sex fjällappbyar och en skogslappby. Norr om Ume älv ligger fjällappbyarna Granbyn, Ranbyn och Umbyn samt skogs— lappbyn Malå. Den sistnämnda har sina centrala betesmarker i Malå kom- mun. Söder om Ume älv ligger fjällappbyarna Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra. Lappbyarna i Västerbottens län bildar ett konsulent- distrikt.
I Jämtlands län finns tolv f jällappbyar, Idre lappby medräknad. I norra Jämtland återfinnes Frostvikens norra, mellersta och södra samt Hotagens lappbyar. I västra Jämtland ligger lappbyarna Offerdal, Sösjö och Kall. Å ömse sidor landskapsgränsen mellan Jämtland och Härjedalen återfinns lappbyarna Tåssåsen och Handölsdalen. Den sistnämnda omfattar sedan 1 januari 1963 jämväl förutvarande Tranris lappby. Lappbyarna Mittådalen och Tännäs ligger i Härjedalen. I administrativt hänseende hör under lapp- väsendet i Jämtlands län även Idre lappby med betesområde huvudsak- ligen inom Kopparbergs län och endast till mindre del inom Jämtlands län. Dessa tolv lappbyar utgör tillsammans ett konsulentdistrikt.
I de i betänkandet intagna tabellöversikterna har lappbyarna samman- förts i olika block med hänsyn till förekommande systematiska likheter och olikheter. Den administrativa uppdelningen i distrikt har i huvudsak bibehållits. Malå skogslappby har dock i flera tabeller sammanförts med övriga skogslappbyar i Lappland. Fjällappbyarna norr om Torne älv har bl. a. med hänsyn till föreliggande betesrätt i Norge som regel uppställts i en särskild grupp. I vissa fall har Skogslappbyarna i Lappland och lapp- byarna i Jämtlands län uppställts i en och samma tabell.
KAPITEL 2
Historik
1909 års renbeteskommission genomförde åren 1910 och 1911 ganska om- fattande fältundersökningar av renbetesmarkerna i lappbyarna inom Kare- suando socken, nuvarande Kiruna stad och vissa angränsande områden. Undersökningarna var ett led i det arbete, som föregick 1919 års renbetes- avtal med Norge. Kommissionen undersökte de befintliga renbetestillgångar- na i avseende på betesmarkernas utbredning och vegetationens beskaffen- het, bl. a. vid en linjetaxering inom de undersökta markområdena. Renbetes- markernas bärighet bestämdes med ledning av gjorda iakttagelser om växt- lighetens beskaffenhet och riklighet, och deras allmänna lämplighet för renbetning bedömdes bl. a. med hänsyn till markernas belägenhet och ut- bredning och med beaktande av hur betesområdena utnyttjats för renbetning i förfluten tid. Arbetet utmynnade i en uppskattning av det antal renar som inom det undersökta området uthålligt kunde föras på bete. För fjällapp- byarna Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma ansåg kommis- sionen det lämpliga högsta renantalet vara under hösten 27 600 renar och under vintern 32 000 renar. Det verkliga renantalet i samma lappbyar var vid denna tid 53 4.61.1
Vid den av kommissionen företagna linjetaxeringen, som för renbetes- marksutredningens del är av särskilt intresse, registrerades mark- och ve- getationstyperna med indelning i fyra huvudklasser, nämligen impediment, mossa och ris, lavbete samt gräs-örtbete. Förekomsten av dessa mark- och vegetationstyper utefter de uppgångna taxeringslinjerna bestämdes inom varje undersökt markavsnitt av enhetlig typ genom uppskattning av den procentuella andelen av varje huvudklass av bete omedelbart efter företagen uppmätning. Till följd av växtlighetens varierande beskaffenhet var enligt kommissionen en mera detaljerad registrering ej praktiskt möjlig att utföra för rimliga kostnader under den tid som stod till förfogande för fältarbetena. Hur kommissionen sedan gått till väga vid bestämmandet av det lämpliga renantalet för varje undersökt delområde saknas detaljerad redogörelse för i det tryckta materialet. Kommissionen anför emellertid, att vid den slut- liga bedömningen av de lämpliga renantalen hänsyn tagits icke blott till det
fjällappbyarna varit i genomsnitt c:a 38 500 under vintern. Renantalet har växlat betydligt från tid till annan. 1940 räknades här 29 620 fjällrenar och 1955 då renantalet var mycket högt 50 014 fjällrenar. Antalet renar i Skogslappbyarna norr om Torne älv uppgick år 1940 till 7 136 och år 1955 till 10 201.
vid linjetaxeringen erhållna materialet och till de befintliga renantalen vid tiden för undersökningen utan även till skönsmässiga uppskattningar röran- de betesmarkernas bärighet av de i kommissionen medverkande samerna.1
Motsvarande fältundersökningar inom de av svenska samer utnyttjade renbetesområdena i Troms fylke i Norge genomfördes av 1913 års renbetes- konnnission,2 som bedrev sina fältundersökningar under åren 1914 och 1915. Kommissionens förslag rörande betesområdenas indelning i särskilda ren- betesdistrikt, renantal i distrikten, flyttningsvägar och dylikt intogs seder- mera i huvudsak oförändrade i det renbetesavtal som år 1919 ingicks mellan Sverige och Norge.
Frågan om renbetesmarkernas bärighet och ändamålsenliga disposition har undersökts även i andra sammanhang. Vad angår Norrbottens län ut- fördes dylika undersökningar av Sigtunautredningen,s so—m redovisade sitt arbete i ett är 1912 framlagt förslag till reglering av renantalen i fjällapp— byarna i Norrbottens län. Vid denna utredning var förfaringssättet följande. Utredningsmännen uppskattade renbetesmarkernas bärighet med stöd av särskilda undersökningar om markernas beskaffenhet och vegetationens huvudsakliga sammansättning samt efter Uppmätning av de tillgängliga betesmarkernas areal. Utgående från ett typområdes renbeläggning (dåva- rande Arjepluogs lappby) beräknade utredningsmännen de lämpliga renan- talen för övriga lappbyar. Utredningens huvudintresse synes ha varit inriktat på fjällrenskötseln, som vid den tiden synes ha varit framgångsrik. Synbar- ligen i konsekvens med den tidens allmänna uppfattning framlade utred— ningsmännen ett alternativförslag, att skogsrenskötseln som då ansågs vara av mindre betydelse skulle avvecklas. Lappbyindelningen var vid tiden för Sigtunautredningen delvis en annan än den nuvarande, varför utredningens material inte kan användas för direkta jämförelser med nuvarande för- hållanden. Sigtunautredningen ansåg, att betestillgångarna inom Norrbottens läns lappbyar var tillräckliga antingen för 157300 fjällrenar enbart eller för 132 000 fjällrenar och 12 700 skogsrenar,4 samt att det lämpliga renan- talet i de flesta av lappbyarna var beroende av tillgången på lavmarker inom vinterbetesområdet.
Åren 1912—13 genomfördes en liknande utredning angående lappförhål- landena i Västerbottens län5 för att samla grundinformationer till underlag
1 Kommissionens ordförande var statsgeologen V. Tanner, Helsingfors, och dess ordinarie medlemmar kronolänsmannen J. Rossander, Rovaniemi, klockaren Y. Halonen, Enontekis, sognepraesten N. K. Nissen, Karasjok, och jägmästaren A. Montell, Luleå. I fältundersök- ningarna deltog två samer, nämndemännen Samuel Valle och Antti Aikio, båda från Enare socken i Finland. 2 Kommissionens ordförande var ovannämnde V. Tanner. ” Förslag till reglering av renantalet inom de olika fjällappbyarna i Norrbottens län av C. Österberg, H. Jonasson och E. Bergström. "* Det verkliga renantalet i Norrbottens län har enligt renräkningarna sedan 1930-talets början uppgått till i genomsnitt cirka 165 000 renar, varav 125000 fjällrenar och 40 000 skogsrenar. 5 Utredare var E. Bergström, l-l. Jonasson och C. Österberg.
16 för ett åtgärdsprogram syftande till att avhjälpa den bristfälliga ordningen i renskötseln, vilken synes ha rätt i detta län omkring 1910. Som ett led i denna utredning ingick att avge förslag till lämpliga (rationella) renantal för de olika lappbyarna. Utredningens tillvägagängssätt var i huvudsak följande. Med ledning av vissa närmare undersökta samband mellan till— gången på olika betestyper m. m. (lavbete, gräsbete och snöfält) och befint- liga renantal i två typlappbyar1 och för dessa lappbyar erfarenhetsmässigt befunna lämpliga renantal, beräknade utredningsmännen de lämpliga ren- antalen för övriga lappbyar i länet genom en direkt omproportionering i förhållande till de skilda lappbyarnas arealmäSSiga tillgångar av gräsbete och lavbete samt med beaktande av bl. a. förekomsten av jordbruk. Utred- ningsmännen angav 46 500 renar som lämpligt totalantal för samtliga lapp- byar i länet. Det befintliga renantalet uppgives vid tiden för utredningen ha varit sammanlagt 76 500 renar (troligen ett bruttoantal) i hela Västerbottens län. Tillgången på bete för sommartiden synes i detta fall ha varit avgörande för utredningsmännens bedömning av de lämpliga renantalen. Det framgår därav, att höstbeteslanden i lågfjällsregionen beräknades erbjuda bete för 125 000 renar och vinterbeteslanden i barrskogsregionen för 105 000 renar.2
På 1930-talet verkställdes flera länsvisa utredningar om renskötselns för- hållanden. För Norrbottens län redovisades utredningsarbetet samlat i 1930 års lapputrednings betänkande, SOU 1936: 23 (Norrbottensutredningen), för Västerbottens län med två särskilda skrivelser av länsstyrelsen den 26 maj 1939 (Västerbottensutredningen) och för Jämtlands län med länsstyrelsens skrivelse den 15 juni 1940 (Jämtlandsutredningen). I här aktuella samman- hang är de i samband med dessa utredningar bedrivna undersökningarna av renbetestillgångarna av särskilt intresse.
Norrbottensutredningen3 omfattade bl. a. fältbesiktningar av renbetestill- gångarna inom länets hela fjällområde med undantag av de fyra nordligaste f jällappbyarna. Utgående från de vid dessa fältbesiktningar och vid särskilda intervjuer med samerna erhållna upplysningarna om renbetestillgångarna föreslog utredningen lämpliga högsta renantal för de undersökta lappbyarna i länet. Fältundersökningarnas huvudsyfte synes ha varit, förutom att samla erforderligt grundmaterial för bedömning av lämpliga högsta renantal, att dels inhämta upplysningar till underlag för överväganden rörande lapp- byindelningen och dels att utröna behovet av tekniska hjälpmedel till ren- skötselns underlättande. Vid fältundersökningarna registrerades utbredning-
1 Umbyn och Vapsten. ? Enligt officiella renräkningar efter år 1926 har nettoantalet renar i lappbyarna i Västerbottens län varit i genomsnitt 33000 fjällrenar och 2500 skogsrenar. 3 Utredningen handhades av länsstyrelsen i Norrbottens län och förestods åren 1930—32 av dåvarande nomadskolinspektören, fil. dr E. Bergström och efter Bergströms död i januari 1933 av landshövdingen N. G. Ringstrand till dennes död i december 1935. Som sakkunnig medverkade jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen. —- Utredningens fält- arbete organiserades av Bergström. Materialinsamlingen ombesörjdes i huvudsak av de vid denna tid tjänstgörande lappfogdarna.
en av olika förekommande mark- och vegetationstyper i fjällen, såsom gräs- bete, lavbete och impediment. Samtidigt insamlades upplysningar från de renskötande samerna rörande betesmarkernas utnyttjande i förfluten tid. Norrbottensutredningens förslag rörande lämpliga renantal i de olika lapp- byarna lades sedermera av länsstyrelsen till grund för beslut angående de högsta tillåtna renantal som numera är intagna i byordningarna.
Västerbottensutredningenl genomfördes — såvitt avser uppskattningen av renbetestillgångarna och undersökningen av behovet av tekniska hjälp- medel —— på samma sätt som Norrbottensutredningen. Synbarligen till följd av att fylligt äldre utredningsmaterial fanns tillgängligt (1912—13 års ut- redning om lappförhållandena i länet) begränsades Västerbottensutredningen till att omfatta i huvudsak endast nämnda frågor samt upprättande av för- slag till lämpliga renantal.
Jämtlandsutredningen2 omfattade undersökningar av förhållandena i ren- skötseln och det på arrendelägenheterna bedrivna fjälljordbruket, befolk— ningsutvecklingen bland samerna, m. m. I fråga om renskötseln ingår i ut- redningens betänkande en beskrivning över den vid tiden för utredningen rådande ordningen vid renskötselns bedrivande och över de ekonomiska förhållandena bland samerna. Utredningen avgav även förslag till åtgärder för renskötselns främjande. Renbetestillgångarna undersöktes enligt samma metod som begagnats av såväl Norrbottensutredningen som Västerbottens- utredningen.
För lappbyarna i Jämtlands 1än föreligger även en utredning om vinter- betesmarkernas geografiska omfattning? Utredningen genomfördes under senare delen av 1950-talet i syfte att undanröja de oklarheter som då förelåg i fråga om sedvanetrakternas utbredning. Utredningen innehåller en mängd uppgifter om vilka trakter lappbyarna i Jämtlands län i gången tid utnyttjat för vinterbetning av renar.
Frågan om renbetets kvalitet och fodervärde har varit föremål för sär- skilda undersökningar dels inom den år 1951 organiserade lappväsendets renforskning och dels inom den i vattenfallsstyrelsens regi från 1960 he- drivna Serri-verksamheten, vilka från våren 1963 med stöd av Kungl. Maj:ts beslut samordnats till statens. renforskning. Lappväscndets renforskning bedrev sina undersökningar dels vid en försöksstation vid Kuolpavare i Gällivare kommun och dels i vissa utvalda lappbyar i olika delar av det svenska renskötselområdet. I anslutning till några sjöregleringar i Lappland utförde dåvarande försöksledaren jägmästare Folke Skuncke även under-
1 Betesundersökningarna utfördes av lappfogdarna H. Cederberg, Umeå, och E. Malm- ström, Luleå. ? Sakkunnig utredningsman var dåvarande landshövdingen i Uppsala län 5. N. Linnér. Betesundersökningarna utfördes av lappfogdarna W. Gardham, Östersund, och E. Hedbäck, Luleå. 3 »Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län:-':. stencilerat betänkande den 16 mars 1959. Utredningen verkställdes av f. d. landskamrera- ren E. Huss enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 2 november 1956. 2
sökningar rörande utbredningen av olika växtsamhällen m. m. Inom Serri- verksamheten inriktades undersökningarna främst på det produktionstek- niska omrädet i syfte att utröna möjligheterna att öka renskötselns avkast- ning. I samband härmed var det nödvändigt att klarlägga bl. a. renens nä- ringsbehov och fodervärdet hos olika naturbeten. Materialet utnyttjades sedermera för sammansättning av lämpligt tillskottsfoder för renar. Vidare påbörjades undersökningar rörande renbetningens inverkan på Skogsäter- växten samt rörande skogsbrukets inverkan på renbetestillgångarna. Verk- samheten bedrevs huvudsakligen vid ett försöksområde i Serri lappby i Jokkmokks kommun och till viss del i några närliggande lappbyar, däri- bland Ståkke lappby i Arjeplogs kommun. Innan Serri-verksamheten över- fördes till statens renforskning hade agronom Sven Persson vid Serri-statio- nen utexperimenterat ett lämpligt tillskottsfoder för renar avsett för kom- mersiellt bruk. Värdefulla upplysningar hade också erhållits rörande renar- nas behov av näringsämnen av olika slag.
Frågan om vattenbyggnadernas inverkan på renskötselns förhållanden har varit föremål för vissa särskilda utredningar i anslutning till pågående regleringsföretag i Lappland. För Västerbottens län föreligger en översiktlig utredning1 om vattenbyggnadsföretags inverkan på renskötseln i länets lapp- byar. Utredningen innehåller bl. a. översikter, utarbetade av lektorn, fil. dr O. Rune över de viktigaste renbetesväxterna och utbredningen av dem i Västerbottens-fjällen. Vid bedömningen av vattenregleringarnas inverkan på renskötseln har utredningen tillämpat en skönsmässig metod. Med hän— syn till de ännu vid tiden för utredningen föreliggande endast föga detalje- rade byggnadsplanerna, torde en empirisk anknytning av bedömandena för övrigt icke ha varit möjlig att åstadkomma. — För Norrbottens län finnes en liknande utredning,2 såvitt angår planerade och numera delvis under ut- förande befintliga vattenbyggnader i Lilla Lule älv. Utredningen innehåller dels översikter över renskötselns omfattning i trakten, såsom uppgifter om antal renar och renägare, samt över de renskötande samernas ekonomiska förhållanden, och dels beskrivningar över markvegetation m. m. inom några aktuella dämningsområden. De sistnämnda har utarbetats av ovannämnde Rune. Slutligen innehåller utredningen vissa i huvudsak skönsmässiga uppskattningar, rörande de olika vattenb-yggnadsföretagens inverkan på renskötseln.
Frågan om renbetesmarkens värde har aktualiserats i samband med de pågående vattenregleringarna och även blivit föremål för särskilda utred-
1 »Vattenbyggnadsföretags inverkan på renskötseln i Västerbottens län», stencilerat betänkande den 7 juni 1960. Utredningen utfördes av lappfogden H. Ritzén på länssty- relsens uppdrag, jfr kungl. bemyndigande den 17 juni 1955.
? »Renskötselns förhållande till vattenkraftutbyggnader i Lilla Lule älv», stencilerat betänkande den 27 december 1960. Utredningen utfördes av lappfogden E. Malmström på uppdrag av länsstyrelsen i Norrbottens län, sedan vattenfallsstyrelsen begärt föran- staltande av utredningen.
ningar. Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO) har gjort en så- dan utredning betitlad »Om värdering av skada å renbete genom vatten- kraftutbyggnader» (stencilerad, Sthlm 1960). På uppdrag av kammarkolle- giet har professor Hannes Hyrenius, gjort en liknande utredning och fram- lagt resultatet i ett arbete »Metoder för värdering av renbetesmark —— en företagsekonomisk studie» (Göteborg 1964).
KAPITEL 3
Renbetesmarkernas areal och betestillgångarnas utnyttjande
Inledning
En väsentlig del av utredningens arbete har omfattat registrering av ren- betesmarkernas areal och betestillgångarnas utnyttjande. Det material rö- rande dessa förhållanden som redovisas i föreliggande kapitel har till stor del insamlats vid direkta intervjuer med renägare. Intervjuerna genomfördes våren 1961 av en arbetsgrupp, som därvid besökte samtliga lappbyar utom koncessionslappbyarna. Dessa senare besöktes hösten 1964. Vissa delar av det redovisade materialet, såsom uppgifterna om renantal, har tillhanda- hållits av förste konsulenterna vid lappväsendet. I övrigt har grundmate- rialet samlats från tillgängliga publikationer, såsom Sveriges officiella sta- tistik, Atlas över Sverige och biologisk litteratur.
Åtskilliga av de data, som utredningen har registrerat vid sina undersök- ningar, uppvisar i verkligheten ganska stora variationer. Det gäller bl. a. de utnyttjade betesområdenas areal, renantalen i lappbyarna och betestiderna. Med anledning härav har utredningen vid sina undersökningar utgått från normalförhållandet under en avgränsad tidsperiod, nämligen åren 1945—— 1960, som av flera skäl utgör en lämplig utgångspunkt. Dels återspeglar nämnda period ett ganska aktuellt skede i renskötseln, och dels har relativt stabila förhållanden rått under denna tid bl. a. i fråga om flyttnings— sederna, som i samband med andra världskriget undergick ganska stora förändringar inom vissa delar av renskötselområdet. I fråga om renantalet har en kraftig uppgång skett under ef terkrigsåren från ett, som det vill synas, absolut bottenläge i början av 1940-talet till en markant topp under 1950- talets senare del. Medelantalet renar under åren 1945—1960 torde därför ganska väl överensstämma med ett genomsnittsantal för längre tid. På grund härav torde även de under åren 1945—1960 normalt utnyttjade betesom— rådenas areal i huvudsak överensstämma med de för längre tid erforderliga betesområdena för en genomsnittlig renmängd. I fråga om betestiderna inom de olika årstidsområdena synes utöver de tillfälliga växlingarna från år till är vissa på längre sikt bestående förändringar ha ägt rum i förhållande till äldre tid, utan att årstidsområdenas areal som regel synes ha ändrats i mot- svarande grad. I flera fjällappbyar utnyttjas sommarbetesområdet och i vissa fall även vinterbetesområdet numera årligen under ett mindre antal betesdagar än förut varit vanligt. Renbetesmarksutredningen har vid sina
beräkningar rörande betesupptagandet utgått från genomsnittsantalet betes- dagar under tidsperioden 1945—1960. Utredningen har sålunda tagit hänsyn till de förändringar som inträffat under åren efter andra världskriget.
Nämnda förfaringssätt innebär, att utredningen genomgående har grun— dat sina bedömningar på medelvärdena för den undersökta tidsperioden. Dessa värden har bestämts enligt gängse statistiska metoder och torde utgöra ett tillförlitligt underlag för bedömningar avseende kommande tid. Av de avvikelser från medelvärdena som förekommit i gången tid har utredningen i flera avseenden erhållit viktiga upplysningar till underlag för sina bedöman- den. Detta gäller inte minst den i kapitel 5 behandlade frågan om lämpliga renantal i lappbyarna.
Renbetesmarkernas bruttoareal
Avgränsningen av lappbyarnas betesområden har företagits efter något olika grunder för de skilda årstidsområdena. För fjällappbyarna i Lappland är gränserna mellan lappbyarna med något enstaka undantag angivna i gällan— de byordning, såvitt avser trakten ovanför odlingsgränsen. Som regel fram- går det av de anmälningslängder som i enlighet med renbeteskonventionen med Norge årligen upprättats och översänts till vederbörande norska myn- digheter, hur de svenska samernas betesområden i Norge har varit uppdela— de mellan lappbyarna. Byordningen för lappbyarna innehåller ingen direkt angivelse av gränser mellan olika årstidsområden. Ej heller är begränsnings- linjerna för fjällappbyarnas vinterbetesområden angivna i byordningen. För Skogslappbyarna i Lappland lämnas i byordningen uppgift om gränser för betesområdet för barmarkstiden (det gränsbestämda området) men ej för vinterbetesområdet. I några skogslappbyar sammanfaller det i verk- ligheten utnyttjade betesområdet för barmarkstiden ej helt med det gräns- bestämda området, och det har utredningen beaktat vid uppmätningen av betesområdenas areal. För lappbyarna i Jämtlands län uppräknas i byord- ningen de olika renbetesfjäll och andra områden som tilldelats de särskilda lappbyarna. Dessa betesmarker svarar mot de gränsbestämda områdena för Skogslappbyarna i Lappland. Även i lappbyarna i Jämtlands län förekom- mer det att det utnyttjade betesområdet för barmarkstiden icke helt sam- manfaller med de i byordningen uppräknade renbetesfjällen m. m. I samt— liga fall där angivelse om gräns för en lappbys betesområde icke är intagen i gällande byordning, har utredningen i samband med de tidigare nämnda intervjuerna med renägarna klarlagt betesområdenas ytterkonturer och re- gistrerat dessa.
Renbetesmarkerna upptager en areal av i runt tal 165000 km,2 större sjöar ej medräknade. Renbeläggningen är förhållandevis gles, i genomsnitt cirka 1,5 renar pr km2 av angivna bruttoareal. Med anledning härav har såväl avgränsningen av de utnyttjade betesområdena som uppmätningen av
arealen utan olägenhet kunnat ske relativt summariskt. För registrering av betesmarkernas utbredning har utredningen använt kartor i skalan 1 :200 000, som erfordrats för identifiering av enskilda betesfält. För upp- mätning av betesområdenas areal har använts kartor i skalan 1 :400 000, som visat sig lämplig för ändamålet. Vissa översiktsmätningar har utförts även på kartor i mindre skala. De olika lappbyarnas betesområden fram- går av kartbilagan.
I fjällappbyarna i Lappland återfinns sommarbetesområdet längst åt väster till huvudsaklig del i de högre fjällregionerna. Vår- och höstbetes- området omfattar lågfjällsregionen och huvudparten av fjällbjörkszonen. Längst åt öster ligger vinterbetesområdet, i fjällappbyarna i norra Lappland i omedelbar anslutning till vår- och höstbetesområdet, i mellersta Lappland till huvudsaklig del längre bort från fjällområdet och i flera lappbyar helt öster om skogslappbyarnas betesområden för barmarkstiden. I södra Lapp- land upptages ett stort markområde i landskapets inre del av ett lavfattigt granskogsbälte. Vinterbetesområdena som återfinns öster om detta gran- skogsbälte ligger följaktligen även i fjällappbyarna i södra Lappland på ganska stort avstånd från f jällområdet.
Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län har som regel mera samlade betesområden. Vinterbetena ligger sålunda i flertalet av lappbyarna i omedelbar anslutning till betesområdena för barmarks- tiden. Lappbyarna i norra Jämtland har dock i likhet med fjällappbyarna i Västerbottens län sina vinterbetesområden på några mils avstånd från fjällen, och det mellanliggande området upptages av granskogar, där lav förekommer endast i ringa omfattning.
Det bör uppmärksammas, att flera av lappbyarna i Norrbottens län har sina vinterbetesområden helt eller delvis inom Västerbottens län. Det gäller lappbyarna Semisjaur—Njarg, Svaipa, Västra Kikkejaure, Mausjaure och Maskaure. Av lappbyarna i Västerbottens län har Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra sina vinterbetesområden delvis inom Västernorrlands län och Vilhelmina södra dessutom delvis inom Jämtlands län. Av lapp- byarna i Jämtlands län har Frostvikens norra och Frostvikens mellersta en del av sina vinterbetesområden inom Västernorrlands län och Frostvikens norra dessutom delvis inom Västerbottens län. I Tännäs lappby ligger en mindre del av betesområdet i Kopparbergs län. I Idre lappby ligger blott en del av barmarksbetet i Jämtlands län och lappbyns betesområde i övrigt är beläget i Kopparbergs län. Så när som på Jåkkåkaska lappby omfattar sommarbetena i fjällappbyarna i Lappland även vissa betesmarker å norskt område. Jämväl Frostvikens norra lappby i Jämtlands län har en del av sitt sommarbete i Norge. I koncessionslappbyarna har utredningen icke regi- strerat arealen av de olika årstidsområdena, även om viss uppdelning för olika årstider i praktiken förekommer. Årstidsbetena ligger nämligen ofta insprängda i varandra, som gör det svårt att åtskilja dem. Betesområdena
är här i sin helhet belägna inom de gränsbestämda områdena för lappbyarna, och några s. k. sedvanetrakter förekommer ej på samma sätt som i övriga lappbyar.
Bruttoarealen av de olika lappbyarnas betesområden redovisas i följande översikt jämte tabellerna SLI—3.6. Såsom framgår av uppgifterna förekom- mer det att de olika lappbyarnas betesområden korsar varandra. Vid an- givandct av betesmarkernas areal i ovannämnda tabeller har arealen av de korsande områdena delats mellan berörda lappbyar i samma proportion som dessa i verkligheten utnyttjats av de olika lappbyarna.
Norrbottens läns norra distrikt
Lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma har sina som- marbetesområden till största delen i Troms fylke i Norge inom särskilda s. k. renbetesdistrikt. Sommardistrikten benämnes Nordnesset, Falsnesfjellet, Ren- dalen, Lyngsdalen, Marknes, Tamok-Rosta, Dödesfjellet, Dividalen, Altevatn, Salvasskaret och Stordalen. Vårdistrikten, som har något mindre totalareal än sommardistrikten, kallas Helligskogen, Rieppe, Rendalen, Lyngsdalen, Tamok-Rosta, Dödesfjellet, Sarivoma, Anavasdalen, Alappen, Kistefjellet, Istinderne, Jevnavatnet, Stormyrbotn och Harjangen. Bruttoarealen av de områden inom sommardistrikten, som lappbyarna utnyttjar, är i Könkämä 3171,5 km:—', i Lainiovuoma 1522,0 kmg, i Saarivuoma It)-34,5 km2 och i Talma 1 1935) km2 (därav beräknade 200 km2 inom distriktet Harjangen. för vilket område exakt arealuppgift ej har funnits att tillgå). Omfattningen av den enligt renbeteskonventionen med Norge angivna betesrätten i olika di- strikt redovisas i bilaga I. Lappbyarnas betesområden inom svenskt om- råde angives här nedan.
Könkämä lappby har endast en mindre del av sitt sommarbetesområde i Sverige närmare bestämt inom området mellan riksgränsen och Råsto- stängslet. Arealen härav uppgår till 656 km2. Vår- och höstbetesområdet ligger omedelbart sydöst om sommarbetesområdet och sträcker sig ned till i höjd med Vuokaisenjoki—Liedakka. Det omfattar en areal av 1227 km2. lw'interbetesområdet ansluter till vår- och höstbetesområdet och når närmast gränsälven ned till odlingsgränsen. Det omfattar en areal av 1 519,5 km2. Av denna areal utnyttjar Vittangi skogslappby barmarkstid 421 king. Vid sedvanegränsen mot Lainiovuoma lappby ligger ett av Könkämä och Lainio- vuoma gemensamt utnyttjat betesområde mellan Kaarejärvi och Pitsipalo med en areal av 52 km2.
Lainiovuoma lappby har ett mindre sommarbetesområde vid riksgränsen mot Norge beläget omedelbart väster om turistleden Råstojaure—Sinotjaure. Arealen uppgår till 250 km2. Vår- och höstbetesområdet ligger i omedelbar anslutning till sommarbetesområdet samt utbreder sig nedåt land till Lainio- älven vid Liedakka. Området har areal av 947 km2. Vid gränsen mot Saari-
vuoma lappby finns två skilda gemensamma betesområden med en samman- lagd areal av 242 km2. Lappbyns vinterbetesområde ligger å ömse sidor Lainioälven och sträcker sig ända ned till Pipiösaari vid Junosuando. De nedre delarna har under senare tid begagnats blott i undantagsfall, såsom när betet varit dåligt i de övre delarna av vinterbetesområdet. Av vinter- betesområdet so-m upptager en areal av 1880 km2 utnyttjas 1 127,45 kmi2 jämväl av Vittangi skogslappby huvudsakligen under barmarkstiden. Vid sedvanegränsen mot Saarivuoma lappby ligger ett gemensamt med denna lappby brukat vinterbetesområde med en areal av 278 km2.
Saarivuoma lappby har ingen del av sommarbetesområdet inom svenskt område. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig från riksgränsen ned till i höjd med Lul. Åggojokk. Arealen uppgår till 866 km2. Vinterbetesområdet når ned till landsvägen Kuokso—Vivungi och upptager en areal av 1 646 km2, varav Vittangi skogslappby utnyttjar 847 km2 huvudsakligen under bar- markstiden. Vid sedvanegränsen mot Talma lappby finns ett betesområde om 77,5 km2, som brukas gemensamt med denna lappby. Av nämnda 77,5 km2 utnyttjar emellertid även Bautasvuoma lappby viss del, närmare bestämt 52,0 km2. Med Rautasvuoma har Saarivuoma slutligen ett gemensamt vin- terbetesområde om 83 km2, varav 35 km2 brukas även av Vittangi skogs- lappby.
I Talma lappby utbreder sig väster om det 5. k. Talmastängslet ett som- marbetesområde vid Torneträsk med en areal av 789,5 km2, varav Pålno- området som ligger väster om Torneträsk omfattar 262,5 kmz. Vår- och höstbetesområdet i lappbyn när ned till i höjd med Vittangijärvi—Jäärnänki och upptager en totalareal av 946 km2. Vinterbetesområdet när i öster till Vittangi kyrkby. Arealen uppgår till 1 204 km2 inklusive Patsijäkälä-om- rådet, som utnyttjats av Pålnogruppenl. Rautasvuoma och Talma lappbyar har ett gemensamt vinterbetesområde vid Torneälven norr om Svappavaara. Härav ligger 187 km2 norr om älven och 58,5 km2 söder om älven.
Rautasvuoma lappbys sommarbetesområde är beläget väster om en linje Abisko—Rautasjaure västände. Arealen uppgår till 762 km2. Lappbyn för- fogar även över ett gränsbetesomräde2 i Norge med en totalareal av 308,5 km2, varav 125 km2 utnyttjas regelbundet. Vår- och höstbetesområdet när ned till spärrstängslet vid Torne älv och upptager en areal av 1256 kmg. Vinterbetesområdet är beläget närmast söder om Torne älv och sträcker sig ända ned till Tärendö älv. Arealen uppgår till 1 135 km2, varav 46 km2 utnyttjas även av Vittangi skogslappby och 100 km2 av koncessionslappbyar.
1 Denna grupp har upphört som fristående enhet och ingår numera i Laimogruppen. 2 »Gränsbetesområde» benämner utredningen ett sådant vid riksgränsen beläget betes— område i Norge, som ej utgör särskilt renbetesdistrikt (jfr 36 % renbeteskonventionen med Norge). För gränsbetesområdena har stadgats en tillåten betestid. Anmälan till inflyttning behöver ej ske och renantalet är ej maximerat. Till betesdistrikten måste särskild an- mälan om inflyttning ske varje år med angivande av renägare och renantal m. m.
Vid gränsen mot Kaalasvuoma finns strax Öster om Svappavaara ett med denna lappby gemensamt vinterbetesområde med en areal av 247 king.
Kaalasvuoma lappby har också ett mindre gränsbetesområde i Norge. Arealen härav är 209,5 km2. Sommarbetesområdet i Sverige när i öster till en linje Rautasjaure västände—Nikkaluokta och omfattar en areal av 1368 km2. Vår- och höstbetesområdet, som i öster avgränsas av spärr- stängslet vid malmbanan, omfattar en areal av 1 091 km2. Vinterbetesområ- det ligger omedelbart norr om Kalixälven och når ned till Saittarova. Area- len uppgår till 1575 kmz, varav för koncessionsrenskötsel utnyttjas cirka 450 km? huvudsakligen under barmarkstiden. Vid sedvanegränsen mot Norrkaitum finns ett gemensamt med denna lappby utnyttjat vinterbetes- område med en areal av 173 km2.
Norrkaitums lappby förfogar över ett gränsbetesområde i Norge med en areal av 180,5 km2. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 560 km2 och avgränsas i öster av Tjäktjadalen. Vår- och höstbetes- området når ned till spärrstängslet vid malmbanan. Arealen uppgår till 1772 km2. Vinterbetesområdet ligger närmast söder om Kalixälven och sträcker sig ned till lappmarksgränsen. Vinterbetesområdets areal uppgår till 2 684 km2. Vid sedvanegränsen mot Mellanbyn finns ett gemensamt betes— område med en areal av 208 km2.
Mellanbyns lappby disponerar ett mindre gränsbetesområde om 84,5 km2 i Norge. Lappbyns sommarbetesomräde i Sverige omfattar 602 km2 och när i öster till i höjd med Tjäuratjåkko. Vår- och höstbetesområdet, som ligger ovanför spärrstängslet vid malmbanan, har en areal av 1 100 km2. Vinterbetesområdet når vid Linaälven ned till lappmarksgränsen och har en areal av 1 193 km2. Vid sedvanegränsen mot Sörkaitum finns strax öster om Malmbergets samhälle ett gemensamt betesområde med en areal av 145,45 kmz.
Sörkaitums lappby har också en del av sitt sommarbete inom norskt om— råde. Arealen härav är 137,55 kmz. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1 064 km2. I öster avgränsas sommarbetesområdet av Vietasjokk. Vår- och höstbetesområdet, som ligger ovanför spärrstängslet, omfattar en areal av 1 224 km2. Vinterbetesområdet, som delvis ligger öster om Gällivare samhälle, upptager en areal av 1895,5 km2, varav 408 km2 korsar med Gällivare skogslappbys betesområde för barmarkstiden.
Den sammanlagda bruttoarealen av renbetesmarkerna i Norrbottens läns norra distrikt är 41 936 km2, varav 3 435 km2 kors-ar med skogsr'evnskötselns betesområden. Av totalarealen upptager Vinterbetesområdet 38,7 0/0, vår- och höstbeteso-mrådet 26,0 0/0 samt sommarbetesområdet 35,3 0/0.
Norrbottens läns södra distrikt
Sirkas lappby förfogar över ett gränsbetesområde i Norge med en areal av 279,5 km2, som Vaisa- och Svartinjunjes-grupperna utnyttjar. Lappbyns
sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 2 459 km2, varav 1 049 km2 ligger inom Vaisa—Svartinjunjes-området. Sommarbetesområdet sträc- ker sig österut till en linje Stora Sjöfallet—Perikjaure—Rapaälven. Vår- och höstbetesområdet avgränsas i öster av en linje Ålloluokta—Nautasvardo— Harrejaure. Arealen uppgår till 2 067 kmz. Vinterbetesområdet når ned till landsvägen Gullträsk—Harads och omfattar en areal av 3 517 km2. Vid sed- vanegränsen mot Jåkkåkaska finns ett par med denna lappby gemensamma vinterbetesområden med en sammanlagd areal av 119,5 km2. Av Sirkas lapp- bys vinterhetesområde korsar med Serri skogslappby 377 km2, varav skogs- renskötseln i Serri för närvarande dock ej utnyttjar mer än 252,5 km2, och med Rödingträsk-gruppen av Udtja skogslappby 12,5 km2 samt med Gälli- vare skogslappby 548,5 kmz, varav sistnämnda skogslappby för närvarande utnyttjar endast 377,5 km2.
Jåkkåkaska lappby har hela sitt sommarbetesområde i Sverige. Arealen uppgår till 686 km2. Det avgränsas i öster av Pårtekaise-massivet. Vår- och höstbetesområdet når ned till i höjd med Tjåmotis by och har en areal av 1256 k1n2. Vinterbetesområdet, som delvis ligger nedanför inlandsbanan, har en areal av 841,5 km2. Vid sedvanegränsen mot Tuorpon finns ett med denna lappby gemensamt betesområde med en areal av 50 km2.
Tuorpons lappby har en del av sommarbetet inom ett gränsbetesområde i Norge. Området som under senare tid har utnyttjats endast i mindre omfattning upptager en areal av 355 km2 norr om Sårjåsjaure och 131 km2 söder om samma sjö. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1934 kme. Det avgränsas i öster av spärrstängslet Kamajo-kk— Kvikkjokk Parka. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig österut ända ned till Piertinjaure och till spärrstängslet väster om robotskjutfältet vid Nausta. Detta betesområde-s areal uppgår till 1 7345 km2. Vinterbetes- området når ned till Jo-hannestorp vid landsvägen Jokkmokk—Älvsbyn. Arealen uppgår till 1246,5 km2. Udtja skogslappbys betesområde korsar med Tuorpons vinterbetesområde inom en areal av 371,5 kmg. varav skogs— lappbyn för närvarande utnyttjar 312,5 king.
Luokta-Mavas lappby har inom norskt område viss betesrätt för Barturle- gruppen inom Balvands renbvetesdistrikt, varav endast trakten öster om Kjeldvatnet utnyttjas. Arealen av detta betesområde är 200 km? Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 12435 king. Det av— gränsas i öster av Parkastängslet samt söder om Piteälven av en linje från Kaskajaures utflöde till Nuo'rjojaure. Vår- och höstbetesområdet när i öster till Mårsom—Piteälven—Skärfa——Rappen och upptager en areal av 2 1775 kme. Vinterbetesområdet ligger å ömse sidor Piteälven och när delvis nedan-för Älvsbyn. Områdets totalareal uppgår till 2 292,53 kni-'. Vinter— betesområdet korsar med Udtja skogslappby inom en areal av 1 051 kul?. varav skogslappbyn utnyttjar 677,23 km'l, med Ståkke skogslappby inom en areal av 549,5 km2, vara-v skogslappbyn utnyttjar 312 km2 och slutligen med
Östra Kikkejaure skogslappby inom en areal av 1215 kul"-', varav skogs- lapp-bryn utnyttjar 78,5 km2.
Semisjaur-Njargs lappby förfogar över viss betesrätt sommartid inom både Balvands och Lönsdalens renbetesdistrikt i Norge (de utnyttjade om- rådena ligger öster om Skaitiälven i Balvands distrikt och öster om järnvägen i Saltdalen i Lönsdalens distrikt) och har dessutom ett mindre gränsbetes- område vid Graddis. Den sammanlagda arealen av dessa betesområden upp- går till 385 km'—'. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1 016 km2. Det avgränsas i öster av Sildutjokk och Vuoggatjålme- jaure samt av en linje från Rånikjokks utlopp i Sädvajaure till Laisdalens vaktstuga. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig i öster inom Tjidtjak- gruppen till Rappenstängslet och inom Rasjverta—gruppen till en linje från Bredviken till Kruturjaure. Vår- och höstbetesområdets totalareal uppgår till 2 495,5 km2. Härav korsar med Ståkke skogslappby en areal av 126 km2, som skogslappbyn dock för närvarande ej utnyttjar. Vinterbetesområdet för Tjidtjak-gruppen ligger i trakten av Nattberg och Storsund och för Rasjver— ta—gruppen vid Byskeälven nedanför lappmarksgränsen. Vinterbetesområ- dets totalareal uppgår till 1 716 km2. Av denna areal korsar med Ståkke skogslappby 198,5 km2, som skogslappbyn dock för närvarande ej utnyttjar, och med Östra Kikkejaure skogslappby 2005 km:”, varav skogslappbyn ut— nyttjar 102,5 km2.
Svaipa lappby disponerar sommarbete i Norge inom Nasa renbetesdistrikt som omfattar 59 km? och har även haft viss betesrätt i Bolna bygseldistrikt som numera ej utnyttjas. Lappbyn sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 728 km2. Det avgränsas österut av Badasjokk och sjöstråket Gavasjaure—Tjålmejaure—Båssjosjaure. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig i öster till Laisälven och Högliden. Områdets areal är 1 108,5 km2. Vin- terbetesområdet ligger vid Träskholm, Stavaträsk och Drängsmark för en del av Svaipa lappby. Detta betesområdes areal är 914 km2. En annan del av lappbyn utnyttjar spridda betesfält vid Krångfors, Ljusvattnet, Lapp- vattnet och Lubboträsk m. m. inom en bruttoareal av 880 km2 och med en sammanlagd utnyttjad areal av 429,5 km2. Lappbyns vinterbetesområden omfattar alltså en sammanlagd utnyttjad areal av 1 343,5 km2. Härav korsar med Västra Kikkejaure skogslappby 24 km2, med Mausjaure skogslappby 21 km? och med Malå skogslappby 28,5 km2.
Den sammanlagda bruttoarealen av renbetesmarkerna i Norrbottens läns södra distrikt är 31 422 km2, varav 3 504 km2 korsar med skogsrenskötselns betesområden. Av totalarealen upptager Vinterbetesområdet 35,3 %, vår- och höstbetesområdet 34,5 % samt sommarbetesområdet 30,2 0/0.
Norrbottens läns östra distrikt
Till östra distriktet hör dels skogslappbyarna ovanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, nämligen Vittangi, Gällivare, Serri, Udtja, Ståkke, Östra
Kikkejaure, Västra Kikkejaure, Mausjaure samt Maskaure, och dels lapp- byarna inom koncessionsområdena nedanför lappmarksgränsen.
Betesområdenas arealer redovisas i det följande. Avgränsningen av års- tidsområdena har för skogslappbyarnas del ej kunnat utföras På samma sätt som inom fjällappbyarna. Endast betesområdena för barmarkstiden och vintertiden har kunnat åtskiljas från varandra. Arealerna redovisas för skogslappbyarnas områden ovan lappmarksgränsen på så sätt, att lappbyar- nas till gränserna bestämda områden och sedvanerättsområden anges för sig. Dessutom lämnas för varje skogslappby uppgift om arealen sedvaneland nedom lappmarksgränsen.
Vittangi skogslappby omfattar en totalareal av 4 193 kmg, varav tillhopa 2476,5 km2 korsar med fjällappbyar. Av totalarealen ligger 1 650,5 km2 inom lappbyns till gränserna bestämda område. Härav korsar med fjäll- lappbyar 1 220,5 kmg. Arealen sedvaneland ovan lappmarksgränsen uppgår till 1 568,5 km2, varav 1 085,5 km2 korsar med fjällappbyar. Sedvanelanden ovan lappmarksgränsen är till största delen belägna norr och nordöst om lappbyns gränsbestämda område och till mindre del väster om detsam- ma. Sedvanelanden nedanför lappmarksgränsen omfattar en areal av 974 km2, varav 170,5 km2 korsar med fjällappbyar. Den utnyttjade barmarks- arealen omfattar 2 871 km2 och vinterarealen 1 322 km2. Fördelningen mel- lan barmarksbete och vinterbete är ungefärlig.
Gällivare skogslappby omfattar en totalareal av 6091 km2, varav 956,5 km"2 korsar med olika fjällappbyar. Lappbyns till gränserna bestämda om- råde omfattar en areal av 4 235 km2, varav 673,5 km2 korsar med fjällapp- byar. Sedvanelanden ovan lappmarksgränsen omfattar 344 king, varav 65,5 km2 korsar med fjällappbyar. Nedom lappmarksgränsen uppgår sedvane- landens areal till 1 512 km2, varav 217,5 km2 korsar med fjällappby. Lapp- byn utnyttjar en totalareal av 5 889,5 km2, varav 3 539,5 km2 barmarkstid och 2 350 km2 vintertid. Av den utnyttjade totalarealen korsar 748,5 km2 med fjällappbyar. Sedvanelanden ovan lappmarksgränsen är belägna dels nordöst om Stuor-Muddus och dels vid malmbanan i trakten av Polcirkeln och Murjek. Av lappbyns gräns-bestämda område utnyttjas ej ett mindre område vid Gällivare samhälle samt den väster om Nietjavare och Sarka- vare belägna delen vilka tillsammans upptager en areal av 2015 kni-'.
Serri skogslappby ligger helt ovan lappmarksgränsen. Lappbyns total- areal uppgår till 860 km2, varav 377 km2 korsar med fjällappby. Det gräns- bestämda området omfattar en areal av 751,5 kmz, varav 124,5 km2 ej ut- nyttjas vid rådande förhållanden. Sedvanelandets areal utgör 108,5 km2. Av den totalt utnyttjade betesarealen 735,5 km2 utgör 294,5 km2 uteslutande barmarksbete, 108,5 km2 uteslutande vinterbete1 och återstoden 332,5 km2 såväl barmarksbete som vinterbete.
' Serri skogslappby utnyttjar numera vinterbetesland vid Kopponis och Sudok. Den här angivna arealen avser ett tidigare utnyttjat vinterbetesområde mellan Padjerim och Vuollerim.
Udtja skogslappby omfattar totalt 4 036 km2, varav 1 449 km2 korsar med fjällappbyar. Lappbyns till gränserna bestämda område har en areal av 2 269,5 km2, varav 1 039 km2 korsar med fjällappbyar. Av det gränsbestämda området utnyttjas ej 526,5 km2 vid nuvarande förhållanden. Sedvanelanden omfattar ovan lappmarksgränsen 347,5 km2, varav 206,5 km2 korsar med fjällappbyar, och nedom lappmarksgränsen 1 419 km2, varav 149,5 km2 kor- sar med fjällappbyar. Av det totalt utnyttjade betesområdet, som uppgår till 3 509,5 kmz, utgör 2 303,5 km2 barmarksbete och 1 206 km2 vinterbete. Sed- vanelanden ovan lappmarksgränsen är belägna nordöst om Nausta och Juokkiljokk.
Ståkke skogslappby omfattar en totalareal av 1 799 km2, varav 1 370 km? korsar med fjällappbyar. Lappbyns till gränserna bestämda område ovan lappmarksgränsen uppgår till 1 591 km2, varav 1 370 km2 korsar med fjäll- lappbyar. Av lappbyn utnyttjat sedvaneland nedom lappmarksgränsen upp- går till 208 km2, som utgör betesområde för vintertiden vid nuvarande för— hållanden. Av den totalt utnyttjade arealen på 11 395,5 km2 utgör barmarks- området 1 187,5 km2, varav 826,5 km2 korsar med fjällappbyar. Anmärkas bör, att lappbyn vissa år delvis kan vinterbeta sina renar inom det här areal- angivna barmarksområdet.
Östra Kikkejaure skogslappby omfattar totalt 3 742,5 kmg, varav 191 km2 korsar med f jällappbyar. Lappbyns gränsbestämda område utgör 2 527 km2, varav 181,5 km2 korsar med fjällappby. Av det gränsbestämda området utnyttjas ej vid nuvarande förhållanden ett område om 263 kille. Lappbyns sedvaneland nedom lappmarksgränsen utgör 1 215,5 kme, varav 9,5 km2 kor- sar med f jällappby. Av den totalt utnyttjade arealen 3 479,5 km2 korsar med fjällappbyar 88 km2. Betesområdet för barmarkstiden omfattar 2264 km2 och Vinterbetesområdet 1215,5 kmz.
Västra Kikkejaure skogslappby omfattar en totalareal av 2 493 km2, varav 174,5 km2 korsar med fjällappby. Lappbyns till gränserna bestämda om- råde utgör 1 803 km2, varav 57,5 km2 korsar med fjällappby. Lappbyns sedvaneland nedom lappmarksgränsen uppgår till 690 km2, varav 117 km2 korsar med fjällappby. Av totalarealen 2 493 km2, som helt utnyttjas, utgör 1686 km2 betesområde för barmarkstiden och 807 km2 betesområde för vintertiden. '
Mausjaure skogslappby har en totalareal av 2 756,5 km2, varav 21 km2 korsar med fjällappby. Lappbyns till gränserna bestämda område ovan lappmarksgränsen omfattar 1 657,5 king. Sedvanelanden nedom lappmarks- gränsen har en areal av 1 099 km:), varav 50 km2 utgör gemensamt betes- område med Maskaure skogslappby. Den utnyttjade barmarksarealen upp- går till 1589,5 km2 och vinterarealen till 1 167 kmg. Av sistnämnda areal korsar 21 km2 med fjällappby.
Maskaure. skogslappby omfattar en totalareal av 1706 kmz. Lappbyns till gränserna bestämda område har en areal av 1 326 km2, varav 129,5 km2 ej utnyttjas vid nuvarande förhållanden. Sedvanerättsområdet nedanför lappmarksgränsen omfattar 380 km2. Av det utnyttjade betesområdet, som uppgår till 1 576,5 km2, utgör 1 196,5 km2 barmarksbete och 380 km2 vinter- bete.
Koncessionslappbyarna nedanför lappmarksgränsen är Muonio, Sattajärvi, Tärendö, Kalix, Övertorneå och Sangis. De upptager ett sammanhängande markområde i Torne och Kalix älvdalar med en totalareal av 16077 km2 inklusive vatten. På grund av att lappbyarna ovan lappmarksgränsen har sedvaneland öster om nämnda gräns står till koncessionsrenskötselns för- fogande endast 14 113 km2, varav 550 km2 korsar med vinterbetesområden för fjällappbyar. De olika lappbyarna och koncessionsområdena upptager följande bruttoarealer.
Muonio lappby består av ett koncessionsområde med en totalareal av 3 543,5 king. Av denna areal står till lappbyns förfogande vid nuvarande förhållanden endast 1 934,5 km2. Vittangi skogslappby utnyttjar med stöd av sin sedvanerätt 1046,5 km2. Lainiovuoma fjällappby äger rätt att ut- nyttja 462,5 km2 och Rautasvuo-ma fjällappby 100 km2. Under senare år har dock Lainiovuoma lappby ej i större omfattning begagnat sig av denna betesrätt. Renar från Muonio lappby har därför tidvis kunnat hållas på bete i denna trakt.
Sattajärvi lappby utgör ett koncessionsområde med en areal av 1 330 km2, varav cirka 100 km2 ingår i Rautasvuoma fjällappbys sedvanliga vinterbetes- område.
Tärendö lappby, som har en totalareal av 1 711 km2, består av två kon- cessionsområden. Tärendö koncessionsområde omfattar 1 136 km2, varav cirka 450 km2 ingår i Kaalasvuoma fjällappbys sedvanliga vinterbetesom- råde. Mestos' koncessionsområde har en areal av 575 km2.
Kalix lappby har en totalareal av 3 409 km2, varav 355 km2 ingår i Gälli- vare skogslappbys sedvanliga vinterbetesområde. Till förfogande för ren- skötseln i Kalix lappby återstår 3 054 km2. Härav omfattar Ängeså konces- sionsområde 1 469 km2 och Kälvjärvs koncessionsområde 1 585 km2. Ben- skötseln inom Kälvjärvs-området har under några år försöksvis samordnats med den inom Ängeså-området bedrivna renskötseln.
Övertorneå lappby har en totalareal av 3 321 km2 och består av fyra kon- cessionso-mråden, nämligen Pirttijärvi 972 kmg, Pirttiniemi 703 km'z, Juok- sengi 944 km"2 och Puostijärvi 702 km2. Juoksengi och Puostijärvi kon— cessionsområden är sedan 1950-talet i praktiken sammanförda till ett om- råde.
Sangis lappby har en totalareal av 2 763 km2 och består av två konces- sionsområden. Liehittäjä-området omfattar 1 517 km2 och Gunnare-området 1 246 kmg.
Ovannämnda arealer inkluderar sjöar och vattendrag, som omfattar cirka 10% av totalarealen. Åker och äng samt kultiverad betesmark återfinnes främst i älvdalarna. Den sammanlagda arealen härav uppgår enligt 1956 års jordbruksräkning till cirka 300 king. I de nedre delarna av koncessions- områdena förekommer bebyggelse i ganska stor omfattning. I de övre delarna är bebyggelsen gles. För tätorter, gårdsplaner och vägar m. m. frånräknas ytterligare cirka 200 km2. Till renskötselns förfogande står sålunda en netto- areal av cirka 12 200 km2.
Den sammanlagda bruttoarealen av de utnyttjade renbetesmarkerna i Norrbottens läns östra distrikt är 40142 km2, varav 5 973 km2 korsar med fjällrenskötselns betesområden. Av bruttoarealen upptages 14 113 km2 av koncessionslappbyarna och 26 029 km2 av Skogslappbyarna i Lappland. Av sistnämnda areal utgör Vinterbetesområdena 34,3 0/o och betesområdena för barmarkstiden 65,7 0/0.
Västerbottens län
Malå skogslappby omfattar en totalareal av 4160 km2, varav 953 km2 korsar med fjällappbyar. Lappbyns gränsbestämda område utgör 2886,5 km2. Den väste-r om inlandsbanan belägna delen av lappbyn med en areal av 144 km2, varav 48 km2 korsar med fjällappby, utnyttjas ej vid nuvaran- de förhållanden. Sedvanelanden nedom lappmarksgränsen omfattar totalt 1273,5 kmg, varav 80 km2 vintertid utnyttjas av Maskaure skogslappby. Av den totalt utnyttjade arealen betesmark utgör barmarksbetet 2 568 km2, varav 702 km2 korsar med fjällappby, och vinterbelet 1368 km'3, varav 203 km2 ko-rsar med fjällappbyar.
Granbyns lappby har huvuddelen av sitt sommarbete i Norge. Arealen av de norska områdena är 760 km2. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 397 km2. I öster avgränsas sommarbetesområdet av en linje Båssjosjaure—Vitnjuln—Vindelälven—Tärnasjöstängslet. Vår- och höstbetet når ned till Bergnäs vid Jertsjaur och Svarttjärn vid Storvindeln. Den norr om Vindelälven belägna delen, som utgör 931 km2, utnyttjas av lappbyn, medan den söder om nämnda älv belägna delen med en areal av 304 km2 utnyttjas av Ranbyn. Vinterbetesområdet ligger närmast norr om Vindelälven och når ned till i höjd med Storsävarträsk. Dess areal uppgår till 2 011 km2, varav 302,5 km2 ej utnyttjas regelbundet. Av vinterbetesom- rådet korsar 924,5 km2 med Malå skogslappby. Vid sedvanegränsen mot Ranbyn finns ett gemensamt betesområde om 253 km2. Mellan höst- och Vinterbetesområdena ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 238,5 km2.
Ranbyns lappby disponerar också sommarbete inom norskt område. Area- len härav uppgår till 195 km2. Lappbyns sommarbetesland i Sverige om— fattar en areal av 465,5 km2, varav 94,5 km2 mellan Jeriskalet och Tärna-
32 sjön utnyttjas av Umbyn. Till Ranbyns förfogande kvarstår 371 kmg. Som- marbeteslandet ligger helt väster om Tärnasjöstängslet. Vår- och höstbetes- området når i öster till odlingsgränsen. Dess areal utgör 1 973 km2. Ammar- fjälls-området, som i norr avgränsas av Vindelälven, utnyttjas av Ranbyn, varför vår- och höstbetesområdets areal ökar med 304 km2, som formellt hör till Granbyn. Vinterbetesområdet är beläget närmast söder om Vindel- älven och når ned till Ämsele och Hällnäs, där det för övrigt utbreder sig även norr om Vindelälven. Vinterbetesarealen uppgår till 1 606,5 kmz. Vid sedvanegränsen mot Umbyn ligger ett gemensamt betesområde, vars areal är 32 km2. Mellan odlingsgränsen och Tväråträsk—Lyxaberg ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 1 085 km2.
Umbyns lappby förfogar över ett sommarbetesområde i Norge med en areal av 98 king. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar 1 342,5 king, vartill kommer 94,5 km2 från Ranbyn. Sommarbetesområdet avgränsas i öster av Tärnaån. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig ända ned till St. Arvträsket och Gardsjön. Arealen uppgår till 1 804,5 km2. Vinterbetes- området ligger nedanför Blåvikssjön—Rusele huvudsakligen norr om Ume- älven, vid Lycksele och därnedanför även söder om älven, och når med nedre delar till i höjd med Granön och Vindeln. Vinterbetesarealen uppgår till 1035 kme. Mellan vår- och höstbetesområdet och Vinterbetesområdet ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 1 885 km2.
l Vapstens lappby har stängsel uppförts vid riksgränsen mot Norge delvis på norskt område, varigenom ett mindre område närmast riksgränsen kom- mit att ingå i sommarbetesområdet. Lappbyns sommarbetesområde som i övrigt helt ligger i Sverige omfattar 781 km2 och avgränsas i öster av Björkvattnet—Gejmån—Abelvattnet och spärrstängslet därifrån till Virisen. Vår- och höstbetesområdet när ned till i höjd med Ripfjäll mellan Matsdal och Skansnäs. Arealen vår- och höstbete uppgår till 1 085 km2. Vinterbetes- området utgörs av spridda lavfält i huvudsak sydost om Storuman och vid Öreälven ned till Örträsk. Vinterbetestraktens areal är 2 033 kmå, varav de utnyttjade lavfälten omfattar 376 km2. Mellan vår- och höstbetesområdet och Vinterbetesområdet ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 1 088 km2.
Vilhelmina norra lappby disponerar sommartid vissa områden inom sär- skilda betesdistrikt i Norge med en sammanlagd areal av 460 km2, varav 122 km2 utnyttjas av Vardofjälls-gruppen och 338 km2 av Marsfjälls-gruppen. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar 576 km2, varav 240 km2 användes av Vardofjälls-gruppen och 336 km2 av Marsfjälls-gruppen. Österut avgränsas sommarbetesområdet av spärrstängsel vid Gielas. Vår- och höst- betesområdet sträcker sig till i höjd med Klitvallen, Girissjön och Marssjön. Arealen vår- och höstbete uppgår till 1 121 km2, varav Vardofjälls-gruppen dis-ponerar 453 km2 och Marsfjälls-gruppen 668 km2. Vinterbetesområdet för Vardofjälls-gruppen ligger kring Siksjön och Lögdeälven mot Fredrika
och för Marsfjälls-gruppen nedanför Vojmåkroken kring Torrsjön och Gide- älven. Arealen uppgår till 3 234 km2, varav för Vardofjälls-gruppen 1 160 km2 och för Marsfjälls-gruppen 2 074 km2. Mellan vår- och höstbetesområdet och Vinterbetesområdet ligger ett genomflyttningsområde, som för Vardo- fjälls-gruppen omfattar 754 km2 och för Marsfjälls-gruppen 2 020 km2, varav 1 213 km2 utgör reservbetesområde för hösten.
Vilhelmina södra lappby har ett gränsbetesområde i Norge med en areal av 106 km2. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1 184 km2. Det avgränsas i öster av en linje Kultsjöluspen—Gubbsjöhöjden i trakten av Saxnäs resp. Borgafjäll. Vår- och höstbetesområdet, som om- fattar 747 km2, när ned till landsvägen vid Granliden och Brännåker. Vinter- betesområdet, vars areal uppgår till 1 886 ka, ligger söder om Åsele å ömse sidor Ångermanälven och Ruskån mot Myckelgensjön, Betars jön och Rossön. Vid sedvanegränsen mot Frostvikens norra lappby finns ett med denna lapp— by gemensamt betesområde med en areal av 232 km2. Mellan vår- och höst— betesområdet och Vinterbetesområdet ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 3 262 km'3, som ibland utnyttjas för renbetning i samband med vårflyttningen. Öster om Myckelgensjön finns ett reservbetesområde för vintertiden med en areal av c:a 940 km2.
Den sammanlagda bruttoarealen av renbetesmarkerna i Västerbottens läns lappbyar är 29 684 km2, varav 232 km2 korsar med betesområde för en lappby i Jämtlands län. Fjällrenskötseln utnyttjar 26 653 km2 och skogs- renskötseln 3 936 km2, inberäknat ett för fjällrenskötsel och skogsrenskötsel gemensamt område med en areal av 905 km2. Mellan fjällappbyarnas vår- och höstbetesområden samt vinterbetesområden ligger s. k. genomflyttnings- områden med en sammanlagd areal av 10 333 km2, vilken ej är medräknad i ovan angivna arealer. Av bruttoarealen inom fjällappbyarna upptager vin- terbetesområdena 46,2 0/0, vår- och höstbetesområdena 29,9 0/0 och sommar- betesområdena 23,9 0/0. Av bruttoarealen inom skogslappbyn är 34,8 0/0 vin- terbetesområde och 65,2 % betesområde för barmarkstiden.
Jämtlands län
I lappbyarna i Jämtlands län omfattar betesområdena för barmarkstiden dels de särskilda renbetesfjällen och till dessas utvidgning inköpta jord- bruksfastigheter m. m. ävensom vissa smärre för renbete arrenderade i privat ägo befintliga markområden samt ett antal för renbete upplåtna kro- noparker och dels sedvanerättstrakter. Vinterbetesområdena återfinnes till helt väsentlig del inom sedvanerättstrakterna.
I det följande redo—visas betesområdenas areal. Avgränsningen av olika årstidsområden omfattar endast de särskilda betesområdena för barmarks- tiden och för vintern. Något speciellt vår- och höstbetesområde har icke kunnat särskiljas. Betesområdena för barmarkstiden är som regel något stör- re än själva renbetesfjällens områden. Renbetning må nämligen efter sep- 3
tember månads utgång med stöd av sedvanerätten utövas även utanför ren- betesfjällens områden.
Lappbyarna norr om tvärbanan Östersund—Storlien är Frostvikens norra, mellersta och södra samt Hotagen, Offerdal, Sösjö och Kall.
Frostvikens norra lappby disponerar ett mindre gränsbetesområde om 29 km2 i Norge. Lappbyns betesområde för barmarkstiden omfattar inom svenskt område en areal av 779,5 km'z. Vinterbetesområdet, som icke utgör ett sammanhängande betesfält, omfattar en totalareal av 514 km2, varav 232 km2 korsar med Vinterbetesområdet för Vilhelmina södra lappby.
Frostvikens mellersta lappby har för barmarkstiden ett betesområde med en areal av 1 079,5 km2. Lappbyns vinterbetesområde omfattar en areal av 1 183 km2.
Frostvikens södra lappby utnyttjar barmarkstid ett betesområde med en areal av 908,5 km2. Lappbyns vinterbetesområde utgöres av spridda betes- fält i trakten av Skyttmon med en sammanlagd areal av 374 km2. Dessutom finnes vid Svaningssjön ett reservbetesområde för vintertiden med en areal av 344 km2.
Hotagens lappby begagnar under barmarkstiden ett betesområde med en areal av 1993,5 km2. Vinterbetesområdet, som är beläget vid Skyttmon, omfattar en areal av normalt 554 km2.
Offerdals lappby förfogar över ett betesområde för barmarkstiden med en areal av 1 281,5 km2. Vinterbetesområdet för lappbyn ligger i huvudsak öster om Kyrkås. Det omfattar en areal av 903 km2. Öster om Landön har lappbyn ett reservbetesområde för vintertiden med en areal av 643 km2.
Sösjö lappbys betesområde för barmarkstiden omfattar en areal av 693 kmz. Lappbyns vinterbetesfält återfinnes öster om Kallsjön inom en total- areal av c:a 785 km2. Vid Klåxåsen öster om sjön Näckten har lappbyn ett annat vinterbetesområde med en areal av 225 km2, som numera endast kan begagnas vid gynnsamma förhållanden för flyttning över Storsjön.
Kalls lappby har för barmarkstiden ett betesområde med en areal av 651 king. Lappbyns vanliga vinterbetesområde omfattar en areal av 593 km2. Intill Åreskutan har lappbyn ett reservbetesområde för vintertiden med en areal av 387,5 km't'.
Som framgår av redogörelsen finns alternativa vinterbetesområden i vissa lappbyar, här betecknade reservbetesområden. Dessa tages merendels i anspråk endast under sådana vintrar. då de vanligen utnyttjade vinter— betesområdena icke kan brukas, såsom vid tjockt snötäckc och vid isbild- ningar i laven eller på marken.
Söder om tvärbanan Östersund—Storlien ligger lappbyarna Tåssåsen, Tranris, Handölsdalen, Mittådalen, Tännäs och Idre. Av dessa är numera Tranris och Handölsdalens lappbyar sammanförda till en benämnd Han- dölsdalens lappby. Betesområdet för Idre lappby är till huvudsaklig del be- läget inom Kopparbergs län.
'l'ässåsens lappby utnyttjar barmarkstid ett betesområde med en areal av 2 315 kmz. Lappbyns vinterbetesområde omfattar en areal av 982 km2, varav c:a 250 km2 utnyttjas även barmarkstid.
Förutvarande Tranris lappby utnyttjade barmarkstid ett betesområde med en areal av 968 km2 och tidvis även ett äldre sedvanerättsområde norr om Ottsjön med en areal av 261,5 km2. Vinterbetesområdet redovisas här nedan tillsammans med Handölsdalens lappby.
Handölsdalens lappby disponerar barmarkstid förutom ovan för Tranris lappby angivna areal ett betesområde med en areal av 1 120 km2. Vinterbetes- området omfattar en areal av 1503 km2. Dessutom utnyttjar lappbyn hu- vudsakligen under flyttningarna betesmark vid Särvfjället inom ett område med en areal av 587 km2.
Mittådalens lappby utnyttjar barmarkstid ett betesområde med en areal av 2 054 km2. Lappbyns vinterbetesområde omfattar en areal av 866,5 km2. Ett med Handölsdalens" lappby gemensamt betesområde vid Särvfjället med en areal av 587 km2 brukar under sensommaren och förhösten uppsökas av strövrenar huvudsakligen från Mittådalens lappbys betesområde för har- markstiden. .
Tännäs lappby har ett betesområde för barmarkstiden med en areal av 903 km2. Vinterbetesområdet omfattar 675 km2.
Idre lappby utnyttjar barmarkstid ett betesområde med en areal av 930 km2. Vinterbetesområdet för lappbyn omfattar en areal av 471 km2. Detta vinterbetesområde brukar uppsökas av strövrenar redan under höstmåna- derna före den egentliga vinterbetessäsongens början.
För samtliga lappbyar söder om tvärbanan gäller, att Vinterbetesområdena utgör ett praktiskt taget sammanhängande område, och det förekommer att lappbyarnas betesfält korsar varandra. Vid arealbestämningen har så- dana korsande områden fördelats mellan lappbyarna i proportion till ut- nyttjandet, där de icke upptagits särskilt.
Den sammanlagda bruttoarealen av de utnyttjade renbetesmarkerna inom lappbyarna i Jämtlands län är 27 557 km2, varav 232 km2 korsar med betes— område för en lappby i Västerbottens län. Av den angivna bruttoarealen är 2 448 km2 reservbetesområden, som ej utnyttjas regelbundet. Av de normalt utnyttjade renbetesmarkerna 25 109 km2 omfattar Vinterbetesområdena 37.5 0/o och betesområdena för barmarkstiden 62,5 %.
Sammandrag Betesområdena för lappbyarna i Norrbottens län omfattar en sammanlagd bruttoareal av 107 527 km2 och för lappbyarna i Västerbottens och Jämtlands län 57 009 km”). Den sammanlagda bruttoarealen av betesområdena för fjäll- renskötseln är 127 336 km2 och för skogsrenskötseln 44 078 km2, inberäknat för fjällrenskötsel och skogsrenskötsel gemensamma betesområden med en
areal av 6 878 km2. Bruttoarealen av samtliga betesområden är 164 536 lelg. varav 12 030 km? ligger i Norge.
Vatten-, impediment- och kulturområden
De i föregående avsnitt redovisade arealerna för lappbyarnas betesområden avser som nämnts bruttoarealer, exklusive sådana vid lappbygränserna be- lägna vattenområden, vilka vid den planimetriska uppmätningen utelämnats av mätningstekniska skäl. Då utredningen söker nettoarealen för den nyttiga betesmarken, är det nödvändigt att reducera den uppmätta bruttoarealen med arealen av sådana områden, som inte erbjuder något renbete. De onyt- tiga områdena utgöres av dels vattenytor och högfjällsimpediment (impedi- ment under högfjällsnivån har inte kunnat uppskattas), och dels bebyggda och uppodlade markområden (kulturområden). Utbredningen av sådana från renbetessynpunkt onyttiga områden har utredningen bestämt på föl- jande sätt för de olika kategorierna vatten, höjdimpediment och kultur- områden.
Vattenområden Som redan nämnts har åtskilliga vattenytor utelämnats från den uppmätta bruttoarealen, nämligen sådana vattendrag som bildar gräns mellan lapp- byar och andra vattenfigurer som direkt ansluter till gränsvattendragen samt vissa större sjöar. Ytan av övriga vatten har arealbestämts genom upp- mätning på karta i skalan 1 :400 000 med hjälp av ett rutnät. Denna metod innebär att sådana småvatten försummas som inte är avbildade på kartan. Detta kompenseras av att åtskilliga smärre på kartan inritade vattenfigurer i gengäld inte har upptagit en hel mätruta men räknats som de täckt en hel ruta. Med hänsyn till att frekvensen av småvatten, som ej har markerats på kartan, kan antagas samvariera med de på kartan inritade smärre vatten- figurerna, torde mätresultatet i själva verket vara mera noggrant än den tillämpade mätmetoden i och för sig medgiver. Något ytterligare avdrag bör följaktligen inte göras för sådana småvatten, som ej är inritade på kartan. De uppmätta vattenytorna redovisas särskilt för de olika årstidsområdena i lappbyarna. (Tabellerna 3.7 och 3.8.)
Impedimentområden
I fjällappbyarna är betesområdena för barmarkstiden som regel belägna på stor höjd över havet. Stora områden ligger ovanför trädgränsen och delvis även ovanför växtlighetsgränsen för gröna växter. Denna omständighet måste beaktas vid uppskattningen av betestillgångarna, emedan växtmattan på de högre nivåerna är gles och artfattig och därför erbjuder mindre bete
än genomsnittet. De allmänna betingelserna för vegetation varierar icke blott med höjden över havet utan även med den geografiska breddgraden.
För att klarlägga höjdnivåns inverkan på tillgången av bete har renbetes- marksutredningen som ett led i de biologiska undersökningarna bestämt dels betesfodermängden per ytenhet i förekommande växtsamhällen i olika höjdskikt och dels den övre höjdgränsen för betesproducerande mark. En bestämning av den totala tillgången på betesfoder förutsätter vidare känne- dom om de olika höjdskiktens andel av landytan. Av särskild betydelse är en noggrann kännedom om de egentliga höjdimpedimentens utbredning, dvs. arealen av sådana högfjällsområden, som inte producerar så mycket betes- foder att renarna kan tillgodogöra sig det. Med anledning härav har utred— ningen sammanställt uppgifter för renskötselområdets olika delar dels över höjdskiktens utbredning, vilken återges länsvis (se nedan), och dels över area- len mark i de olika lappbyarna över nivån 1 000 meter över havet (tabell 3.9—10). Sistnämnda areal har uppmätts på karta i skalan 1:2000000 medelst ett rutnät. För nu aktuella ändamål är precisionen i mätmetoden tillfredsställande. Med dessa primäruppgifter som grund har utredningen beräknat den verkliga arealen av höjdimpedimenten på följande sätt.
Den övre höjdgränsen för nyttig renbetesmark (grönbete) har av utred- ningen satts vid 1 000 meter över havet i fjällappbyarna fr. o. m. Könkämä t. o. m. Jåkkåkaska, vid 1 100 meter fr. o. m. Tuorpon t. o. m. Ranbyn, vid 1 200 meter fr. o. m. Umbyn t. o. m. Frostvikens mellersta, vid 1 300 meter fr. o. m. Frostvikens södra t. o. m. Kall samt vid 1 400 meter fr. o. m. Tåss— åsen t. o. m. Idre. Höjdgränsen ligger sålunda allt högre ju sydligare lapp- byn är belägen. Yttervärdena 1000 meter och 1400 meter är valda med ledning av upplysningar i tillgänglig biologisk litteratur och med stöd av gjorda iakttagelser rörande växtlighetens utbredning. »Trappstegen» har lokaliserats med beaktande av den geografiska breddgraden och förekomsten av f jällpass mot Norska havet i väster, som medför inslag av maritimt klimat och ändrade betingelser för vegetation. För varje lappby har markarealen ovanför växtlighetsgränsen därefter beräknats genom nedproportionering av totalarealen över 1 OOO-meters nivån med ledning av nedan angivna upp- gifter om de olika höjdskiktens utbredning.
Höjdskiktens totalareal i km2 länsvis Höjdskikt, meter x—
över havsnivån
Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län
&
600— 800 .............. 11 700 6 500 10 800 800—1 000 .............. 5 900 2 800 5 500 1 000—1 200 .............. 4 000 1 200 1 000 1 200—1 400 .............. 2340 360 280
över 1 400 .............. 1 660 240 320
| I
Summa 25 600 11 100 17 900 X Källa: Atlas över Sverige, sid. 1—2: 4 och 5. Diagram över höjdskiktens arealförhållanden.
Kultur-områden
I många lappbyar når betesområdena långt ned i bebyggda trakter, där en del av landarealen upptages av odlad mark, samhällen, landsvägar och järnvägar. I de inre delarna av Norrland utgör kulturområdena en liten del av landytan, i flera lappbyar mindre än en procent. I kustbygden ligger denna procentsats högre, i enstaka lappbyar vid c:a fem procent. Den av utredningen valda metoden för att bestämma betestillgångarna förutsätter kännedom om de från kulturområden rensade nettoarealerna. Med anledning härav har utredningen bestämt kulturområdenas andel av landytan. Grund- källan är jordbruksräkningen 1956 (Sveriges officiella statistik). Denna källa innehåller uppgifter kommunvis rörande areal åker, kultiverad betes- mark och naturlig äng. Dessa arealuppgifter har utredningen omräknat till procent. (Tabell 3.11.)
För varje lappby har andelen kulturområden därefter bestämts som ett schematiskt genomsnitt för de kommuner, där betesområdena är belägna. Genomsnittsvärdena har i vissa fall jämkats uppåt med hänsyn till före- komst av gårdsplaner, vägar, större samhällen o. dyl. Andelen kulturom- råden har beräknats på bruttoarealen inklusive vatten för att kompensera bortfallet av strandområden intill samhällen, vid odlingar, m. m.
Betesområdenas nettoareal
Föreliggande uppgifter om utbredningen av vatten, höjdimpediment och kulturområden möjliggör en bestämning av kvarstående nettoareal renbetes- mark i de olika lappbyarna. Med nettoareal avses här ytan av all mark som återstår. sedan avdrag skett för vattenområden. högfjällsimpediment och kulturområden. Denna nettoareal inkluderar följaktligen en mängd smärre markområden, som i praktiken icke erbjuder något renbete, nämligen stenskravel, berghällar och andra från renbetessynpunkt onyttiga områden. På grund av att den genomsnittliga betestillgången per ytenhet icke är lika stor inom de olika årstidsområdena, är det nödvändigt att bestämma netto- arealen för varje särskilt avgränsat årstidsområde. För de uppskattningar om betestillgångarna, vartill materialet i fråga skall begagnas av utredningen. synes det däremot som regel inte vara motiverat att inom de olika lappbyarna redovisa motsvarande värden för eventuellt förekommande särskilda betes- områden för undergrupper av lappby.
I enlighet härmed har i tabellerna 3.12,—15 intagits arealuppgifter endast.. för de olika årstidsområdena för hela lappbyar.
Nettoarealen för olika kategorier av lappbyar och betesområden framgår av följande sammandrag.
Betesområden .. Område för barmarks- hnterbetes- Summa tiden områden &
Fjällappbyarna i Lappland .......... 14.5 054 35 666 80 720 Skogslappbyarna i Lappland ........ 18 226 9 447 27 673 Lappbyarna i Jämtlands län ........ 13 998 8 297 22 295 Koncessionslappbyarna i Norrbottens
län. c:a .......................... 12 200
Samtliga 2142 888 M_—
1 Härav sommarbete 19 621 km2 samt vår- och höstbete 25 433 km? 3 Härav utgör cirka 6000 km2 ett diubbelredovisat område. som utnyttjas för både fjäll- renskötsel och skogsrenskötsel. Den totala nettoarealen av de regelbundet utnyttjade betes- områdena är följaktligen cirka 137 000 kul?.
Lavlillgångar inom vinterbetesområdena
Marklavarna utgör den viktigaste betestypen under vintern. Kännedom om lavmarkernas utbredning, lavmattans täckningsgrad och lavarnas tillväxt- förhållanden är därför en förutsättning för att tillgången på vinterbete skall kunna bestämmas. Dessutom måste hänsyn tagas till marklavens åtkom- lighet. Om lavmattans täckningsgrad saknas för närvarande närmare upp- gifter för större områden. Av arbetsekonomiska skäl har särskilt primär— material härom inte kunnat insamlas av renbetesmarksutredningen. Bedöm- ningen av lavmarkernas bärighet har därför grundats på annat material, som varit tillgängligt för utredningen. Rörande lavarnas tillväxtförhållanden har vissa undersökningar gjorts av utredningen i syfte att få kunskap om produktionen av lavbete. Tillvägagångssättet beskrives i kapitel 4. Rörande lavmarkernas utbredning inom de olika lappbyarnas vinterbetesområden har renbetesmarksutredningen sammanställt särskilda uppgifter. Grund— källan är här skogstaxeringarna, vid vilka förekommande markvegetations- typer i barrskogsregionen registrerats. Med undantag av de nordligaste fjäll— lappbyarna i Norrbottens län och några lappbyar i Jämtlands län ligger renarnas vinterbetesområden i barrskogsregionen. Materialet från skogs— taxeringarna synes därför kunna begagnas för en uppskattning av lavmar- kernas utbredning.
Förekomsten av lavbärande skogsmark inom Vinterbetesområdena redo- visas i tabellerna 3.16—17. Med uttrycket »lavbärande skogsmark»1 avses all skogsmark med mera betydande inslag av lav i markvegetationen. Detta innebär, att strukturella skillnader i den lavbärande skogsmarken icke har medräknats, trots att sådana givetvis kan förekomma. Primärinformationer
1 Se Atlas över Sverige, blad 98, där motsvarande skogsmark benämnes »lavskogar och mossrika barrskogar med fläckar 'av lav».
om sådana kvalitetsskillnader saknas i det grundmaterial, som utredningen haft att tillgå, och det har därför inte varit möjligt att beskriva förekom- mande kvalitetsvariationer. Denna mindre noggrannhet vid beräkningen av lavtillgångarna bör beaktas vid jämförelser av betningsintensiteten inom olika regionala delar av renskötselområdet, t. ex. mellan lappbyar i norra och södra Lappland. Inom en och samma region (länsdel) med i stort sett likvärdiga biologiska betingelser torde de slumpmässiga variationerna i huvudsak utjämnas, så snart det bedömda betesområdet omfattar en större markyta. Jämförelser mellan närbelägna lappbyar av de erhållna genom- snittsvärdena bör alltså kunna ske med betryggande säkerhet. Om det för speciella ändamål är behövligt att undersöka smärre variationer i lavföre— komsterna, torde undersökningar inom mindre markområden i varje sär- skilt fall kunna utföras för rimliga kostnader.
Arealen lavbärande skogsmark angives av utredningen med en noggrann- het på 5 km2 när. Utbredningen av den lavbärande skogsmarken angives även i procent av all skogsmark inom lappbyarnas vinterbetesområden. Vid uträknandet av den verkliga lavmarksarealen har utredningen använt nämnda procentsats för hela nettoarealen, trots att skogsmarksarealen i själva verket är något mindre än den totala nettoarealen av betesområdet. En del av landytan upptages nämligen av myrar. Detta förfaringssätt inne- bär, att utredningen åsatt myrarna ett betesvärde. som motsvarar skogs- markens genomsnittliga betesvärde. Utredningen har härvid tagit hänsyn till att myrarna som regel är eftersökta betesplatser både på förvintern, ofta ända in i december månad, och på eftervintern då barmarksfläckar brukar bildas på avblåsta myrområden, bl. a. på tuvöar som inte sällan är lavbeväxta.
I de nordligaste fjällappbyarna ligger Vinterbetesområdena delvis ovan- för barrskogsgränsen. Då skogstaxeringar har bedrivits endast i barrskogs- zonen innehåller taxeringsmaterialet följaktligen inga uppgifter om lavföre- komst i fjällbjörkszonen. För att kunna bestämma betesvärdet av lavföre- komsterna i fjällbjörkszonen har utredningen nödgats gå en omväg och därvid förfarit på följande sätt.
Av de linjetaxeringar, som utfördes av 1909 års renbeteskommission i de sex nordligaste fjällappbyarna i Norrbottens län, framgår att lavmarksfrek- vensen i fjällbjörkszonen i genomsnitt var 33 % högre än i barrskogszonen, och att den var högst i Könkämä och Lainiovuoma (enligt kommissionens sätt att avgränsa lavmarken 73 0/o av markytan), något lägre i Saarivuoma och Talma (57 0/o) och lägst i Rautasvuoma och Kaalasvuoma (46 0/o). Kom- missionens sätt att avgränsa lavmarken synes dock inte ha varit densamma som vid skogstaxeringarna. Kommissionens procentsiffror måste därför ned- proportioneras för att motsvara uppgifterna i skogstaxeringsmaterialret. En mindre jämkning synes vidare vara motiverad med hänsyn till att den låg- vuxna och långsamt återväxande påskrislaven är förhärskande ovant barr-
skogsgränsen. medan de ymnigare och mera snabbväxande egentliga ren- lavarna är vanligast nedanför samma gräns. Den sålunda beräknade lav- marksfrekvensen ovan barrskogsgränsen redovisas i tabell 3.16. Utredningens sätt att uppskatta lavtillgångarnas bärighet utgående från ett för en längre tidsperiod beräknat genomsnittsantal renbetesdagar inom de olika betesområdena innebär, att hänsyn också tagits till lavens varierande åtkomlighet, i den mån utnyttjandegraden har påverkats därav.
Skogsavverkningar och skogsvårdsåtgärder
[ samband med inventeringen av renbetesmarkerna är det även önskvärt att överblicka betydelsen av skogsavverkningarnas och skogsvårdsåtgärder- nas inverkan på möjligheterna att utnyttja tillgängliga renheten särskilt inom Vinterbetesområdena. Genom att skogsavverkningar och även skogs- vårdsåtgärder numera bedrives över stora sammanhängande ytor. torde ef— fekten av sådana åtgärder framträda på ett mera påtagligt sätt än tidigare. Från skogsbrukets sida har vid olika tillfällen gjorts gällande att före- komst av renar inom avverkningsområden försvårar avverkningsarbetenas ändamålsenliga bedrivande och ökar avverkningskostnaderna. Så länge kör- ningar till stor del utfördes med häst efter iordningställda hästbasvägar förekom klagomål över att vinterbetande renar genom tramp skadade så- dana basvägar och försvårade körningarna. Sedan tyngre transporter bör- jat utföras med motordrivna dragredskap har dock dessa klagomål i huvud- sak upphört. Från skogsbrukets sida har också anförts, att renar i vissa fall kan åsamka skador på återväxande skog i känsliga skeden av återväxt- perioden och på nyplanterade skogsområden, där antalet satta plantor som regel icke inkluderar någon marginal för oförutsedda skador av renar. Renskötarna å sin sida har vid upprepade tillfällen, främst inom de lappbyar där skogsbruket bedrives mest livligt, framfört klagomål över att renskötseln åsamkas olägenheter av skogsbruket. De från renskötselns syn- punkt mest känsliga områdena är givetvis lavmarkerna. Där stora samman- hängande avverkningsfält upptages på vinterbeteslanden händer det att renarna inte kan hållas på bete inom området. Avverkningsavfall ligger kvar och hindrar renbetning under lång tid. På öppna ytor blir snötäcket ofta vindpackat och så hårt, att renarna inte förmår gräva efter lav. Denna sistnämnda olägenhet kvarstår så länge återväxande träd ej uppnått sådan böjd, att inverkan av vindar icke längre framträder. Enligt renskötarnas uppgifter har lavtillgångar i viss omfattning gått förlorade genom hygges- bränning och andra former av markberedning. Klagomål har förekommit från renskötarhåll över att bränningarna inverkar även på tillgången av renbete för barmarkstiden. Sådana klagomål har dock som regel endast framförts i initialskedet, innan egentlig erfarenhet vunnits av bränningar-
nas inverkan. medan de normalt upphört så snart mera erfarenheter av bränningarna erhållits.
För att minska de olägenheter som skogsvårdsåtgärderna kan innebära för renskötseln har samarbete sedan länge bedrivits mellan domänverket och lappväsendet. Revirförvaltarna brukar lämna uppgift till lappväsen- det om planlagda skogsvårdsarbeten på renbeteslanden. Planerna gran— skas tillsammans med lappbyarna, och renskötarna får tillfälle att framföra sina önskemål om jämkningar av arbetsplanerna. Detta samarbete har gått bra, och jämkningar av arbetsplaner-na har som regel vidtagits i skälig omfattning. Skogsvårdsåtgärder av mera genomgripande art, såsom bygges- bränningar. brukar oftast icke beröra egentliga lavmarker. De företas i allmänhet på sådana marker. där förutsättningarna för skogsåterväxt är ogynnsamma på grund av tjockt råhumustäcke m.m.
Mera omfattande erfarenhet av de moderna skogsvårdsåtgärdernas in- verkan på renskötselns förutsättningar föreligger numera från Malå revir i Västerbottens län, där dylika åtgärder genomförts tidigast i ganska stor omfattning. Erfarenheterna ger vid handen, att de olägenheter som ren- skötseln utsätts för dels är av övergående natur och dels som regel ej med— för försämrad tillgång på renbete. däribland lav. Större olägenheter torde ej heller ha uppkommit för skogsbruket av den renbetning som förekom- mit inom Malå revir. trots att renar betats där året om. Dessa erfarenheter synes visa, att det ej finns anledning att befara att olägenheterna för ren- skötseln skulle bli särskilt stora av de skogsvårdsåtgärder. som förekom- mer i norrlandsskogarna.
För att belysa omfattningen av bedrivna skogsavverkningar och skogs- vårdsåtgärder återger utredningen vissa uppgifter om skogsbrukets om— fattning i skogsregionerna i övre och mellersta Norrland. Övre Norr- lands—regionen omfattar Norrbottens och Västerbottens län och Mellersta Norrlands-regionen Jämtlands och Västernorrlands län. Enligt Statistisk Årsbok. årgång 1964. är skogsmarksarealen 1 km? följande för olika ägare- kategorier (år 1961).
Ägare-kategori Övre Mellersta Summa Norrland Norrland
Kronoskogar . ...................... 32 550 2 730 35 280 Övriga allmänna skogar .............. 4 220 2 530 6 750 Bolagsskogar . ...................... 11 380 20 150 31 530 Övriga enskilda skogar . .............. 24 650 20 520 45 170
_________-.———————
Samtliga 72 800 45 930 118 730
Skogsvårdsåtgärder av olika slag har för år 1962 redovisats inom de båda regionerna å nedan angivna arealer i km'l.
Åtgärdstyp Övre Mellersta Summa Norrland Norrland
Hyggesrensning .................... 904,9 381,1 1 286,0
Markberedning . .................... 2308 143,5 374,3
Skogsodling ........................ 244,8 1575 402,13
Röjning1 . .......................... 815,5 318.l ] 133,6
Samtliga 2 l96.0 [ 0004 3 196.4
0/0 av skogsmarksarealen . ............ 3,0 2 2 2 7
—— ...,
' Avser röjning i plant-, ung— och stavaskog.
Av uppgifterna framgår att den årligen behandlade ytan omfattar en ganska liten andel. i genomsnitt 2,7 0/0 av den totala skogsmarksarealen. Beaktar man vidare att olika åtgärdstyper på något längre sikt förekom— mer inom samma områden, blir andelen av den behandlade ytan för en längre tidsperiod i verkligheten mindre än ovan angivna årsandel utvisar. Skogsvårdsåtgärdernas inverkan på renbetestillgångarna torde. på grund av att åtgärderna till mycket stor del bedrivs inom områden där renbete icke finns i större omfattning. vara ännu mindre än anförda uppgifter ger vid handen.
Omfattningen av de årliga avverkningarna framgår av följande uppgif— ter rörande virkesförråd, årlig tillväxt och uttagna virkeskvantiteter.
' Övre Mellersta [_iåda Hela Virkesförråd, milj. m3 Sk.. Norrland Norrland regionerna landet enl. riksskogstax. 1953—67 ................ 460 351 811 2 116 Trädslag 0/o tall ................... 47 28 40 gran .................. 35 57 44 övriga . ................ 18 15 16 Årlig tillväxt. milj. m3 sk. .............. 10,6 9,9 20,5 68,4 m3 sk. per hektar . ........ 1.5 2.7 3.1 Ärlig avverkning, genom- snitt för säsongerna 1952/53—1961/62 milj. m3 sk. .............. 8,7 6,8 15.3 49.3 Trädslag 0/o tall . .............. i . . . 54 25 37 gran .................. 32 65 49 övriga . ................ 14 10 14
Av intresse i förevarande sammanhang är omfattningen av den årliga avverkningsarealen uttryckt i procent av totalarealen skogsmark. En upp- fattning därom kan man få av skogsvårdsstyrelsernas uppgifter om verk— ställd utsyning av skog för avverkning. Sådana utsyningar förekommer huvudsakligen i skogar tillhörande ägarekategorin övriga enskilda skogar. Åren 1957—1961 har dessa enligt Skogsstatistisk årsbok omfattat i Övre Norrland 2,2 0/0 och i Mellersta Norrland 1.5 0/0 av totalarealen skogsmark för denna ägare—kategori. Genomsnittet för båda regionerna är 1.9 0/0. Upp- gifterna är av olika skäl något osäkra och bör ej användas som norm för att uppskatta avverkningarmis omfattning i skogar tillhörande övriga ägare— kategorier. Någon direkt uppgift om den årliga avverkningsarealen för samtliga skogar finns tyvärr inte. Uppskattningsvis omfattar den i genom- snitt ej fullt l,5 0/0 av den totala skogsmarksarealen. Någon större olikhet synes icke föreligga i fråga om den relativa avverkningsintensiteten i tall— och granskogar. i förhållande till äldre tid har avverkningarna ökat betyd- ligt i de lappländska skogarna och i mindre grad även i skogarna i kust— landet.
Bland de åtgärder som under senare år vidtagits i skogsvårdande syfte märks den kemiska bekämpningen av lövområden. Med anledning av att renägarna uttalat farhågor för att de kemiska bekämpningsmedlen genom sin giftverkan kan utsätta renarna för skada, vill utredningen beröra även denna fråga.
Domänstyrelsen har upplyst, att de vanligaste lövbekämpningsmedlen är några ogräsmedel (herbicider) innehållande fenoxiättiksyrorna 2,4—D och 2,4,5-T (tidigare benämnda hormonderivat). Herbiciderna har i regel låg gift- verkan men är ej helt ofarliga. Som exempel på lövbekämpningsmedlens giftverkan kan nämnas. att en ren med kroppsvikten 80 kg — motsvarande slaktvikt 40—45 kg — skulle omedelbart efter besprutningen på några tim- mar behöva fullständigt avbeta 500 in2 av ett med vanlig dos av 2,4-D-syra behandlat lövområde för att uppnå en med 50 procents sannolikhet dö- dande giftkoncentration i kroppen. För en renkalv med kroppsvikten 20 kg —— slaktvikt c:a 12 kg -— blir motsvarande betesyta 125 1112.
Lövbekämpningsmedlens inverkan på djur sker på olika sätt. Vanligen iakttages aptitnedsättning och svaghet samt vid större doser även rörelse- svårigheter. l koncentrerad form vållar preparaten irritation på slemhin- nor. Fisk kan påverkas och dödas. Efter vad svenska försök har utvisat rör inte nötboskapen hö och vatten, som besprutats med lövbekämpningsmedel. Enligt utländska uppgifter betar djuren med begärlighet levande växter, som besprutats med lövbekämpningsmedel. Detta anses bero på att be- sprutningen medför kraftigt stigande sockerhalt i växterna. Även giftiga växter kan härigenom bli begärliga för djuren. Idisslande djur kan påver- kas av de kemiska bekämpningsmedlen via mikroorganismerna i vommen, där giftämnen kan bildas och skada blodpigmentet. Blodets förmåga att
uppta syre kan härigenom försämras i sådan grad, att döden inträder till följd av syrebrist i kroppsvävnaderna. Några sådana skador har dock icke iakttagits i Sverige.
Andra kemiska bekämpningsmedel, såsom vissa insektsmedel (insekti- cider), kan på grund av att de innehåller fettlösliga giftämnen medföra spe- ciella verkningar på levande djur. De fettlösliga giftämnena kan sålunda upplagras i kroppens fettvävnader, och giftmängden kan efter en längre tids förtäring av små doser genom ackumulation till slut bli så stor att förgiftning kan inträda om fettdepåerna tages i anspråk. Domänstyrelsen har upplyst att någon total bekämpning med insektsmedel hittills icke har utförts av domänverket, samt att särskilt tillstånd av styrelsen erfordras för att genomföra en sådan.
De kemiska lövbekämpningsmedlens giftverkan bl.a. på renar är före- mål för särskilda undersökningar vid statens veterinärmedicinska anstalt. När resultaten av de bedrivna anders-ökningarna föreligger färdiga. torde det bli möjligt att mera utförligt belysa frågan om herbicidernas inverkan.
Förgiftningsrisken för renarna kan tills vidare bedömas endast med led— ning av försök med andra djur. Normalt synes den vara obetydlig t. ex. vid l'lygbesprutning av lövområden, på grund av de låga koncentrationer av verksam sub-stans som förekommer. Vid flygbesprutning är en vanlig kon- centration 1 500—2 000 gram verksam substans per hektar. Av denna mängd faller bara en del ned till marken och försvinner där relativt snabbt genom nedbrytning. Koncentrationen i markvegetatio-nen blir vid flygbesprutning så liten, att det inte föreligger någon praktisk möjlighet för betande djur att få i sig en skadlig mängd verksam substans. Renar lär därför inte kunna utsättas för skada annat än i undantagsfall, t. ex. om ren kommer åt ett förvaringskärl med kemiska lövbekämpningsmedel.
I fråga om skogsavverkningarnas och skogsvårdsåtgärdernas inverkan på förutsättningarna för renskötsel vill utredningen sammanfattningsvis uttala, att åtgärderna hittills ej synes ha inverkat avgörande på den totala tillgången av bete för renarna. Det är emellertid ej uteslutet, att en sådan inverkan framdeles åtminstone temporärt kan bli väl märkbar inom lav- betesområdena, därest skogsavverkningar och skogsvårdsåtgärder fram— gent kommer att bedrivas i stor omfattning i de trakter där lavbetena åter— finns. Lokalt synes vissa olägenheter redan ha framträtt inom sådana om- råden, där skogsavverkningar och skogsvårdsätgärder förekommit i stor omfattning på de för renbetning utnyttjade lavmarkerna. Med hänsyn till att vissa åtgärder även befrämjar renbetet och att skogseldarna, som i forna tider kunde orsaka stora skador i lavmarkerna, numera tack vare övervak- ning nästan helt upphört, torde skogsbrukets inverkan på renbetet totalt sett ej ha inneburit någon avgjord försämring i förhållande till äldre tid.
46 Renantal i lappbyarna
Utredningens metod att bestämma den vid normala förhållanden utnyttjade mängden renbete förutsätter kännedom om renantalet i de olika lappbyarna. Henantalen är kända med större noggrannhet endast de år renräkningar hål- lits. Visserligen antecknas renantal årligen i de renlängder, som jämlikt 19 % renbeteslagen skall upprättas för lappbyarna, men erfarenheten visar att renlängderna ej alltid är helt rättvisande. Renantalet enligt renlängden kan därför normalt icke läggas till grund för en bestämning av betesutnyttjan- det. Emedan renantalet växlar från tid till annan, synes det vidare vara nödvändigt att bestämma ett genomsnittligt renantal för en längre tids- period, i detta fall tiden efter andra världskriget. Det erhållna genomsnitts- antalet kan i vissa fall behöva jämkas. Så torde böra ske om renräkningen i någon lappby blivit ofullständig. Det verkliga renantalet kan i sådana fall uppskattas med nöjaktig noggrannhet med ledning av räkningsresul- taten från närliggande lappbyar. Om renräkningar utförts med växlande tidsmellanrum kan ett ovägt medeltal stundom bli något missvisande. I sådana fall är det lämpligt att vid bestämning av betesutnyttjandet utgå från ett tidsvägt medeltal. Stundom kan det vara motiverat att jämka de erhållna genomsnittsvärdena även av andra skäl, t.ex. ensidig renströv- ning. När så skett, har detta särskilt anmärkts i redogörelsen för renantal i lappbyarna.
Lappbyarnas betesfält är inte överallt avgränsade av naturliga skilje- linjer, som motverkar renströvning mellan lappbyarna. Med anledning här- , av är det motiverat att i vissa fall utgå från ett gemensamt medeltal för ett större område med goda naturliga gränser och därefter uppdela det er- hållna totalantalet renar på de olika lappbyarna inom området med beak- tande av hur belastningen under den undersökta tidsperioden i verklig— heten har varit fördelad mellan lappbyarna.
Utredningen har insamlat uppgifter om renantal i lappbyarna under åren efter 1930. För varje lappby har utredningen beräknat ett ovägt aritmetiskt . medeltal för tiden 1945—1960. För vissa lappbyar anges dessutom ett mitt- ! värde, som utvisar genomsnitt av högsta och lägsta renantal under samma I tid.
Fjällappbyarna norr om Torneälv ] fjällappbyarna norr om Torneälv har renräkning ägt rum 1931, 1934, 1937, 1940, 1944, 1947, 1951, 1955, 1959 och 1963. Räknade renantal framgår av _ följande sammanställning. ! 1955 års renräkning var icke helt fullständig i Saarivuoma och Talma i lappbyar. Under 1950-talet har renströvning förekommit dels till Talma från . de två nordligare lappbyarna Saarivuoma och Lainiovuoma och dels tillj Könkämä och från den angränsande lappbyn Lainiovuoma i sådan omfatt—
Är Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma Summa % 1931 ............. 17 814 9429 11936 6684 45 863 1934 ............. 16 798 11 449 12 432 4 521 45 200 1937 ............. 13 327 8199 8 595 1220 31341 1940 ............. 13 390 7 556 7 608 1 066 29 620 1944 ............. 10 901 9 009 8 309 1 576 29 795 1947 ............. 9 681 9 815 9 046 3 600 32142 1951 ............. 12 045 15 650 14 720 6 750 49165 1955 . ............ 15 492 17175 11600 5 747 50 014 1959 . ............ 11 932 10 329 8 285 3 456 34 002 1963 ............. 9 686 9 715 7 257 2 871 29 529 R— 1947—59 Medeltal .......... 12 288 13 242 10 913 4 888 41331
Mittvärde ........ 12 587 13 495 11 503 5 103 41 708 &
ning, att den bör beaktas vid bestämning av betesutnyttjandet. Lämpliga renantal för beräkning av betesutnyttjandet torde vara för Könkämä 12 500, för Lainiovuoma 13 000, för Saarivuoma 11 500 och för Talma 6 000.
Fjällappbyarna mellan Torne och Lule älvar
I dessa lappbyar har renräkning genomförts 1931, 1934, 1937, 1940, 1944, 1947, 1951, 1955 och 1961. 1955 års räkning omfattade ej lappbyarna Norr- kaitum och Mellanbyn. Räkningsresultaten framgår av följande samman— ställning.
m
Rautas— Kaalas- , _ . _ . . .. _ . . Är vuoma vuoma .Norrkaitum Mellanbyn borkaitum Summa & 1931 .......... 10 858 9570 17035 8277 9031 54 771 1934 .......... 7187 6 986 11496 6 094 6158 37 921 1937 .......... 2 447 2 138 4 331 2 409 2 007 13 332 1940 .......... 2 972 2 589 5 070 2 744 2 535 15 910 1944 .......... 2 593 2 775 6 522 2 887 3 630 19 397 1947 .......... 4 375 3 961 9 295 3 204 4 712 25 547 1951 .......... 6 730 6 759 13 714 5 505 6 938 39 646 1955 .......... 7 274 7 587 113 168 15127 7 704 40 860 1961 .......... 4 770 6 497 11 846 6 618 6 107 35 838 19641 ......... 4 054 5129 10 377 5 430 5 613 30 603 x 1947—61 Medeltal ...... 5 787 6 206 12 006 5114 6 365 35 473
* Miltvärde ..... 5 825 5 774 11 505 4 906 6 208 33 204 _R
1 Enligt renlängd.
År 1955 torde renantalet i Norrkaitum i verkligheten ha varit c:a 15 000 *oeh i Mellanbyn c:a 6500. Under 1950-talet har renströvning förekommit ifrån Norrkaitum till Kaalasvuoma, vilket bör beaktas vid bestämning av
betesutnyttjandet. Då 1955 års renräkning ej omfattade samtliga lappbyar inom området bör de erhållna genomsnittstalen i ett par fall höjas något. Lämpligt synes vara att vid beräkning av betningsintensiteten utgå från följande renantal: Rautasvuoma 6000, Kaalasvuoma 6500, Norrkaitum 12 500, Mellanbyn 5500 och Sörkaitum 6500.
Fjällbyarna i Jokkmokks socken I dessa lappbyar har renarna räknats 1931, 1934, 1937, 1940, 1944, 1947, 1950, 1955 och 1959. För Jåkkåkaska lappby finns separata uppgifter om renantal fr.o.m. 1947, dvs. från första renräkningen efter det att lappbyn avskilts från Sirkas. Antal renar framgår av följande sammanställning.
__,_________——————————
År Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon ' Summa ___/___,—
1931 . .............. 24 902 12 974 37 066 1934 ............... 19 579 9 209 28 788 1937 . .............. 10 554 5 075 15 629 1940 . .............. 11 565 4 894 16 459 1944 . .............. 11218 5653 16871 1947 . .............. 11 143 2 675 6 241 20 059 1950 . .............. 14 037 3 215 6 970 24 222 1955 . .............. 17 147 5 387 9 564 32 098 1959 ............... 8190 3 118 6 528 17 836 19641 .............. 8 122 2 867 5 665 16 654 1947—59 Medeltal ........... 12 627 3 599 7 576 23 604 Miltvärde 12 669 4 031 7 903 24 967
..........
' Enligt renlängd.
I lappbyarna i Jokkmokks socken har renräkningarna vanligen genom- förts fullständigt i fråga om de renar, som befunnit sig i skogslandet på vinterbete. Vissa är har emellertid renskockar blivit kvar inom det vid— sträckta fjällområdet i socknen och därför undgått räkning. Med anledning härav synes en mindre uppjustering av genomsnittstalen vara motiverad vid beräkningen av den utnyttjade mängden renbete. För de olika lapp- byarna anses följande renantal böra läggas till grund för beräkningen: Sirkas 13000, Jåkkåkaska 4000 och Tuorpon 8000.
Fjällappbyarna i Arjeplogs socken Renräkningar har i dessa lappbyar genomförts 1931, 1934, 1937, 1940, 1944, 1947, 1950, 1955 och 1959. Räknade renantal återges i följande samman- ställning.
49 %— År Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa ( Summa & 1931 ............... 14 361 11875 4874 31110 1934 ............... 11027 10 417 3 298 24 742 1937 ............... 7 624 7 227 2 188 17 039 1940 . .............. 5 445 4 837 4 743 15 025 1944 ............... 7 474 4 625 4 770 16 869 1947 ............... 8271 5644 5153 19 068 1950 ............... 8 428 5 675 5 926 20 029 1955 ............... 12 617 9 440 4 887 26 944 1959 . .............. 10 770 17194 14 353 22 317 19641 .............. 10 358 6 946 3 540 20 844 & 1947—59 Medeltal . .......... 10 022 6 988 5 065 22 095
Mittvärde .......... 10 444 7 042 5 140 23 006 M
1 Enligt renlängd.
Renräkningen var ej fullständig 1955 i Svaipa lappby och 1959 i Luokta- Mavas lappby. Under åren efter andra världskriget torde antalet renar inom Semisjaur—Njargs lappbys betesområden ha varit något större än samman- ställningen utvisar. En avsevärd mängd norska renar har nämligen vinter- tid uppehållit sig i denna lappby. I Svaipa lappby torde det erhållna medel- talet böra jämkas uppåt, emedan en del av lappbyns renar undgått räkning bl. a. år 1955. Vid bestämning av betesutnyttjandet synes det vara lämpligt att utgå från följande renantal: Luokta-Mavas 10 000, Semisjaur—Njarg 7 500 och Svaipa 5500.
Skogslappbyarna i Lappland
I norra Lappland är Skogslappbyarna helt åtskilda från varandra, varför renströvning mellan dessa lappbyar inbördes icke förekommer. Däremot har det inträffat, att renar från fjällappbyarna och från lappbyarna inom kon- cessionsområdena kommit in på skogslappbyarnas områden. Sådan inströv- ning av främmande renar har emellertid endast temporärt nätt nämnvärd omfattning och torde ej uthålligt ha inverkat märkbart på uppnådd bet— ningsintensitet. Där fjällappbyarnas och skogslappbyarnas betesfält korsar varandra, synes betesutnyttjandet lämpligen böra bestämmas särskilt för de båda kategorierna fjällrenar och skogsrenar, emedan betningen normalt försiggår under olika årstider.
I Vittangi och Gällivare skogslappbyar har renräkningar genomförts 1931, 1934, 1937, 1940, 1944 och 1947, i Vittangi dessutom 1951, 1955, 1959 och 1964 samt i Gällivare 1950 och 1961. Renantal framgår av följande sam- manställning.
År | Vittangi Gällivare ffa—___-
1931 .......... 4 130 7 601 1934 .......... 3 376 8 405 1937 .......... 1 180 4 781 1940 .......... 1 479 4 886 1944 .......... 1 547 6 292 1947 .......... 1 465 5 490 1950 .......... 7 535 1951 .......... 3 440 1955 .......... 5 891 '7 436 1959 .......... 6 934 1961 .......... 9 566 1964 .......... 8 397 I9 495 1950—61 Medeltal ...... 5 452 7 507 Mittvärde . . . . . 5 187 7 528
1 Enligt renlängd.
År 1955 genomfördes ingen renräkning i Gällivare skogslappby. Det verk— liga renantalet torde detta år ha varit omkring 9000. Vid bestämning av betesutnyttjandet bör hänsyn tagas härtill. Lämpligt synes vara att bet- ningsintensiteten beräknas för Vittangi skogslappby efter 5 500 renar och för Gällivare skogslappby efter 8 000 renar. Skogslappbyarna i Jokkmokks socken är Serri och Udtja. De bildades år 1946 genom delning av förutvarande Jokkmokks skogslappby. Renantal i dessa lappbyar framgår av följande sammanställning.
___________———————————
År Serri Udtja ___—__—
1931 .......... 3 886 1934 .......... 3 481 1937 .......... 1 776 1940 .......... 1 689 1944 .......... 1 804 1947 .......... 544 1 324 1950 .......... 643 1 660 1955 .......... ]924 3 024 1959 .......... 1945 3 715 1964 .......... 1649 13 841 1947—59 Medeltal ...... 764 2 431 Millvärde . . . . . 750 2 520
1 Enligt renlängd. De för Serri angivna renantalen för tiden 1931— 1944 avser förutvarande Jokkmokks skogslappby.
I Serri lappby har någon allmän renräkning ej genomförts efter år 1950. Betesutnyttjandet torde böra beräknas i Serri utgående från 750 renar och i Udtja från 2500 renar.
Skogslappbyarna i Pite lappmark omfattar ett i huvudsak sammanhäng- ande markområde. Endast längst i väster åtskiljes lappbyarna av stora sjöar
111.111. Den renströvning som tidvis har förekommit mellan lappbyarna in- bördes har inte varit av större omfattning, och den har inte nämnvärt inver- kat på betesutnyttjandet. I viss omfattning har fjällrenar uppehållit sig inom skogslappbyarnas områden bl. a. i samband med vårflyttningen. Vid bestäm- ning av betesutnyttjandet är det motiverat att ta viss hänsyn härtill genom att jämka renantalen uppåt. Resultatet av renräkningarna, som genomförts med 3—5 års mellanrum, framgår av följande sammanställning.
Skogslappbyarna i norra delen av Pite lappmark. &
. _ . Malmes- Östra Västra _ År Ståkke jaure Kikkejaure Kikkejaure | Summa & 1931 .............. 2 766 1 498 4 774 2 990 12 028 1934 .............. 2151 1304 5 297 3 499 12 251 1937 .............. 970 584 3 161 2 008 6 723 1940 .............. 483 285 2 635 1 697 5 100 1944 .............. 390 214 2 432 1 772 4 808 1947 .............. 229 2164 1 747 4140 1950 .............. 276 2 410 2 263 4 949 1955 .............. 395 3 542 4 025 7 962 1959 .............. 575 5108 4 829 10 512 1963 .............. 612 4 617 4 584 9 813 & 1947—59 Medeltal . .......... 369 3 306 3 216 6 891
Mittvärde .......... 402 3 631 3 288 7 326 &
Anm. Malmesjaure upphörde som självständig lappby år 1946.
Betesutnyttjandet torde böra beräknas utgående från följande renantal: Ståkke 500, Östra Kikkejaure 3500 och Västra Kikkejaure 3500.
Skogslappbyarna i södra delen av Pite lappmark. & År Mausjaure Maskaure | År ' Malå
M_—
1931 . .............. 6 335 3 670 1931 3 326 1934 . .............. 5 984 3 354 1935 3 612 1937 . .............. 2 829 1955 1941 1416 1940 ............... 12 022 11421 1947 1771 1944 . .............. 1 829 1 006 1956 1 972 1947 . .............. 1 692 808 1964 12 321 1950 . .............. 2 204 1 197 1955 . .............. 2 949 1 672 1959 . .............. 4 062 11 669 1963 . .............. 4 247 11735 &
1947—59 1947—56 Medelial ........... 2 727 1 337 Medellal 1 872 Mittvärde .......... 2 877 1 240 1
Enligt renlängd.
Betesutnyttjandet torde böra beräknas utgående från följande renantal: Mausjaure 3000, Maskaure 1 500 och Malå 2000.
Koncessionslappbyarna i Norrbottens län I koncessionslappbyarna räknas renarna årligen, om betesförhållandena medger det. Räkningen verkställes av renägarföreningarna och bekostas av renägarna själva. Resultatet används som underlag för att beräkna den årliga uttaxering som renägarföreningarna verkställer hos sina medlemmar för att erhålla nödiga medel till bestridande av med renskötseln samman- hängande kostnader. Systemet medför att överblicken över renantalet som regel är mycket god. Då renströvning mellan lappbyarna endast förekom— mer i obetydlig utsträckning, kan genomsnittsantalet renar för en längre tidsperiod direkt begagnas för bedömningar rörande betesmarkernas bä- righet m.m. Renantal i lappbyarna framgår av följande sammanställning för tiden efter 1935. ff;—
År * Muonio sjå-tili. Tärendö Kalix iii—[ååå Sangis Summa ___—______________.———————f——— 1935 .......... 3 875 1368 1 676 2 209 4 291 1 793 15 212 1940 .......... 2 393 1 093 1 104 1 793 3 476 1 485 11 344 1945 .......... 2 470 1 087 1 459 2 267 2 353 2 039 11 675 1950 .......... 3116 1 307 1856 2 278 3 012 2 530 14 099 1955 .......... 5 314 1616 2118 2 330 3 538 2127 17 043 1960 .......... 4 280 738 1 347 1 893 2 190 1 783 12 231
1 966 2 209 2 616 1896 13 873
1964 .......... 4 094 1 092
1 186 2 140 3 068 1 950 13 640 1 647
...... ,
Fjällappbyarna i Västerbottens län
I fjällappbyarna i Västerbottens län har renräkningar genomförts 1931. 1935, 1941, 1948 och 1956. För Granbyn, Ranbyn och Umbyn utvisar räk- ningarna följande.
________________.___——————————
År ] Granbyn . Ranbyn | Umbyn . Summa
___—_f/
1931 . .............. 4031 7513 5646 17190 1935 . .............. 6 408 9 263 11 439 27 110 1941 ............... 3 423 8 709 7 577 19 709 1948 ............... 2 915 6 310 4 556 13 781 1956 . .............. 6 819 9 501 6 388 22 708 1964 . .............. 15 686 16 064 '3 819 115 569
' Enligt renlängd.
1935 års renräkning genomfördes i flertalet av hjordarna före slakten och utvisar bruttoantal renar. Resultatet är därför icke direkt jämförbart med övriga renräkningsvresultat, som i allmänhet utvisar nettoantal renar.
De låga renantalen för är 1948 drar ned medeltalen mer än skäligt på grund av det ringa antal renräkningar som ligger till grund för beräkningen av genomsnittsantalen. Med hänsyn härtill synes vid bestämning av betesut— nyttjandet under åren efter andra världskriget följande renantal i de skilda lappbyarna kunna läggas till grund för beräkningen: Granbyn 5 000, Ran- byn 8000 och Umbyn 5500.
För lappbyarna Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra utvisar
renräkningarna följande. &
Vapsten
!
1101'1'3
3 133 4 606 6 784 10 737 5 158 4 979 3 848 2 820 5 344 5 682
Vilhelmina Vilhelmina
Summa
södra
4 317 12 056 6 455 23 976 4 352 14 489 2 480 9 148 3 067 14 093
3974 4035 4174 12183 &
1948—56 (
Medeltal . .......... 4 596 i 4 251 i 2 774 i 11 621 &
' Enligt renlängd.
Även i fråga om dessa lappbyar gäller, att 1935 års renräkning ägde rum före slakten i flertalet av hjordarna. Resultatet av 1935 års räkning är där— för icke direkt jämförbart med övriga räkningsresultat. Även här inverkar 1948 års räkningsresultat oförmånligt. För beräkningen av den årligen ut- nyttjade mängden av renbete torde följande renantal kunna tagas till ut- gångspunkt: Vapsten 4500, Vilhelmina norra 4500 och Vilhelmina södra 3 000. Lappbyarna i Jämtlands lan ] Jämtlands län har renräkningar genomförts 1931, 1934, 1937 och 1940 i samtliga lappbyar. 1943 räknades renarna i alla lappbyar utom Tåssåsen, Anariset, Tranris och Handölsdalen. 1946 räknades Offerdal, Kall, Tranris och Handölsdalen. 1949 oc
renarna i alla byar utom h 1950 genomfördes ren-
räkning i hela länet, 1949 i lappbyarna norr om tvärbanan Östersund—— Storlien med undantag av Kall och 1950 i lappbyarna söder om tvärbanan jämte Kall. Under åren 1954—1957 genomfördes renräkningar lappbyvis i samtliga byar i länet. I lappbyarna Tranris, Handölsdalen och Mittådalen kunde räkningen av renarna dock icke slutföras. Renarna i Tännäs lappby räknades senast år 1959. I lappbyarna Offerdal och Sösjö genomfördes renräkning senast år 1962.
Då renräkningar sedan 1940-talet i vissa fall icke genomförts fullstän- digt och med jämna tidsmellanrum, är det erforderligt att vid beräkningen av genomsnittliga renantal utgå från renantal enligt renlängderna, där an- nat grundmaterial saknas. Härvid är att märka att, enligt det system som inom Jämtlands län tillämpats vid renlängdernas upprättande, de i ren-
längderna angivna renantalen icke exakt överensstämmer med räknings- resultaten. För 1930-talet visar en jämförelse av totalantalet renar i länet följande. ___—___,— Antal renar i Jämtlands län '
Ä r
___/__—
1931—40 Medeltal ......
enl. renlängder
23 146 27 670 20 279 20 315
enl. renräkningar
24 172 29 465 20 020 23 450
22858. I 24 412
Resultatet av senare hållna renräkningar framgår av följande samman—
ställningar. Därest räkningsresultat för något är icke föreligger avser upp- giften i stället renantal enligt renlängd. Detta anmärkes också vid varje tabell.
Frostvikens norra, mellersta och södra lappbyar har i huvudsak sani-
manhängande barmarksområden och från varandr
a blott delvis helt åtskilda
vinterbetesområden. Trots detta synes de genomsnittliga renantalen kunna uträknas särskilt för varje lappby. Från och med 1940-talet har renantalet i dessa lappbyar varit följande.
Frostvikens mellersta södra
Frostvikens
Summa
_____________________———————f——
År Frostvikens
norra 1943 . .............. 1452 1946 . .............. 911 1949 ............... 1 463 19521 .............. 1 175 1955 . .............. 1018 19581 .............. 991 19611 .............. 1 070 19641 .............. 1 097
1949—61 Medeltal
* Enligt renlängd.
2 336 2 043 2 402 2 140 2 623 1 898 1 541 1 593
i 2121
489 325 406 513 994 821 775 734
i 702
4 277 3 279 4 271 3 828 4 635 3 710 3 386 3 424
3966 |
För beräkning av betesutnyttjandet torde genomsnittsantalen böra jäm- kas uppåt med hänsyn till att de i renlängderna upptagna renantalen visat sig vara något lägre än vad renräkning
arna givit vid handen. För de olika
lappbyarna synes följande renantal vara lämpliga: Frostvikens norra 1 200. Frostvikens mellersta 2 200 och Frostvikens södra 800.
Av övriga lappbyar norr om tvärbanan Östersund—Storlien har endast Offerdal och Sösjö sammanhängande betesområden under barmarkstiden. , Hotagen och Kall har var för sig från andra lappbyar nästan helt åtskilda betesmarker. Genomsnittliga renantal bör därför kunna beräknas för varje
lappby för sig.
55 År ' Hotagen ' Offerdal | Sösjö ' Kall R 1943 ............... 1 964 933 660 1 148 1946 ............... 1 148 1912 563 11 080 1949 ............... 1 768 1 609 551 21 769 19521 .............. 2 021 1381 612 1964 1955 ............... 32 957 32 591 41 102 12175 1958 ............... 13 167 'I 435 11536 51856 1961 ............... 13 152 62 428 61 366 12 026 19641 .............. 2 618 2 109 882 2141 % 1949—61 ' , ( Medeltal ........... 2 613 1 889 1033 1 958 &
1 Enligt renlängd. ? Enligt 1950 verkställd renräkning. & Enligt 1954 » 4 Enligt 1954—56 » >> 5 Billigt 1957 >> » 5 Enligt 1962 '» »
Offerdals lappby har under senare år tillåtits heta i Oldfjällen som for- mellt tillhör Sösjö lappby, och detta fjällområde har vid uppmätningen av betesarealen därför hänförts till Offerdals lappby. Tages hänsyn härtill erhålles efter viss jämkning följande renantal i lappbyarna att lägga till grund för bestämning av betesutnyttjandet: Hotagen 2 800, Offerdal 2 000. Sösjö 1000 och Kall 2000.
Lappbyarna söder om tvärbanan Östersund—Storlien har i huvudsak sammanhängande betesmarker under barmarkstiden. Naturliga gränser i som hindrar renströvning mellan lappbyarna saknas, varför renarna under betesgången lätt kan förflytta sig mellan de olika lappbyarnas betesområ- den. Renräkningar har genomförts upprepade gånger under de två senaste årtiondena men blott en gång (är 1950) kunnat fullföljas i samtliga lapp— byar. På grund härav är det svårt att noggrant bestämma det verkliga an- talet renar inom de olika lappbyarnas betesområden.
[ lappbyarna Tåssåsen, Tranris. Handölsdalen och Mittådalen utvisar renlängderna följande renantal.
R_—
År Tåssåsen Tranris Händels Mittådalen Summa alen & 1945 .............. 13 330 681 2 641 2 932 9 584 1950 .............. 4679 1907 2317 3318 12 221 1955 .............. 4 398 2 329 1 361 2 704 10 792 1960 .............. 3 485 1 845 855 1 544 7 729 9
1945—60
Medeltal . .......... 3 973 1 691 1 794 2 6-5 10 082 N
1 Inkl. Anariset. ? Ingår i Handölsdalen sedan 1963. 1964 .............. 3 588 - 1 920 1 660 7 168 i '
56 Under tiden efter andra världskriget har renräkningarna i dessa lapp- byar givit följande resultat. ___—__________—————————— År Tåssåsen Tranris Handöls- Mittådalen Summa dalen 1946 .............. '3 259 — — 2 477 1950 5 203 1 837 2 377 3 423 12 840
' Inkl. Anariset. 2 Med främmande renar tillhopa 5899.
1 lappbyarna Tännäs och Idre har renantalet enligt renlängderna varit
följande. _______________——————— År | Tännäs 4 Idre ' Summa i ###—___,— I 1945 ...... 1 382 1 834 3 216 1950 ...... 2 166 4 279 6 445 1955 ...... 2 408 2 391 4 799 1960 ...... 3 331 2 200 5 531 1964 ...... 3 311 1884 5195 1945—60 I Medeltal . . . 2 322 2 686 4 998
Vid renräkningarna har nedan angivna antal renar räknats i de båda
lappbyarna. ______________________—-—— År ! Tännäs ! Idre i Summa _____________________—————
1946 ...... 1 468 1 972 3 440 1950 ...... 2121 4711 6832 1955 ...... 2 345 '2 454 4 799 1957 ...... 2 121 1959 ...... 3 335 ., Medeltal ..l 2417 , 2815 I i
För en uppskattning av det sammanlagda verkliga renantalet i lapp- byarna söder om tvärbanan erhålles viss vägledning från den under senare år förda slaktstatistiken.
Antal slaktade renar i vidstående lappby tillhöriga renhjordar
Lappbv under slaktsäsongen 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1958/59—1961/62
Tåssåsen ..... 1 992 824 1 097 1 519 5 432 Tranris ....... 1 292 225 100 — 1 617 Handölsdalen . . 363 1 060 615 1 451 3 489 Mittådalen . . . . 2 053 1 260 1 550 1018 5 881 Tännäs ....... 1 781 1 739 3 077 1 889 8 486 Idre .......... 1 222 750 796 1 790 4 558
Summa 8 703 5 858 7 235 7 667 29 463
.-lnm. Slaktstatistiken är icke helt fullständig. — Kolumnen längst till höger i tabellen ger en antydan om till vilka lappbyar renarna drar sig under hösten och förvintern.
Under de fyra angivna slaktsäsongerna har slakten omfattat i genom- snitt 7 366 renar per säsong. I detta antal ingår en mindre mängd inom svenskt område slaktade norska strövrenar, vilket emellertid uppväges av att ett antal år norskt område slaktade svenska strövrenar i gengäld icke omfattas av slaktstatistiken. I stort sett svarar den redovisade slaktdjurs— mängden mot en numera ordinär årsslakt från den på svensk sida av riks- gränsen betande renmängden. Slaktdjursmängden torde därför ungefär motsvara det årliga nettotillskottet av kalvar. Med ledning av uppgifter om andelen årskalvar i renhjordarna är det möjligt att ganska noggrant be- stämma totalantalet renar i nettostocken. Vid 1950 års renräkning varie- rade andelen kalvar mellan 26 och 37 procent i de olika lappbyarna. Det vägda medeltalet samma år var 31 0/0 för hela området söder om tvärbanan. I Tännäs och Idre lappbyar var det vägda medeltalet 30 0/0 år 1950 och 35 0/0 åren 1957—59. Uppgången från 1950 till 1957—59 torde i huvudsak sammanhänga med en förkortning av renstockens omloppstid. Till viss del kan den dock ha sin grund i årliga växlingar i kalvtillskottet. Andelen kal— var torde numera vara i genomsnitt 30—35 procent, vilket förutsätter en total nettostock på 21 OOO—24500 renar. Tages hänsyn till årligen före- kommande renströvning mellan lappbyarna torde betesförbrukningen kunna beräknas utgående från en nettostock på 20 000 renar, varav i Tåss- åsen 5500, Tranris 2500, Handölsdalen 3000, Mittådalen 3000, Tännäs 3 000 och Idre 3 000. Härvid har beaktats att renarna höst och förvinter drar sig österut till Tåssåsen och söderut till Tännäs samt vår- och försommar nordvästut till Handölsdalen och Mittådalen.
Betestider inom de olika årstidsområdena
En bestämning av mängden förbrukat renbete inom ett betesområde förut- sätter kännedom icke endast om betesområdets areal och antalet renar utan även om det antal dagar som renbetning inom området pågår. Med anled- ning härav har utredningen insamlat uppgifter om betestiderna. Detta ma—
terial utgöres av de upplysningar om flyttningstider m.m., som renägarna lämnat vid de tidigare i betänkandet omnämnda intervjuerna i lappbyarna. Uppgifterna, som redovisas lappbyvis. torde tarva vissa förklaringar.
De av utredningen angivna betestiderna är genomsnittsvärden för tids- perioden 1945—1960. Flyttningen kan i verkligheten enstaka år ha skett senare eller tidigare än här angives. Under år med normala betesförhål- landen växlar tidpunkten för flyttning dock icke särskilt mycket. I några lappbyar förekommer, att olika storgrupper icke har samma flyttningstider. och att hanrenar och honrenar icke flyttar samtidigt. I sådana fall har ut— redningen antingen upptagit en genomsnittlig flyttningstid för hela lappbyn eller, där så ansetts erforderligt, angivit flyttningstider för de olika grup- perna. Det totala antalet betesdagar inom de olika årstidsområdena blir i båda fallen detsamma. Det senare alternativet har varit att föredra i vissa fall, såsom i fråga om flyttningarna under våren, emedan säkrare kunskap härigenom har kunnat erhållas om betesmarkernas användbarhet.
I redogörelsen angives första och sista datum för renarnas vistelse inom Vinterbetesområdet och sommarbetesområdet samt i förekommande fall inom sommarbetesområdets olika delar. Mellanliggande tider har renarna uppehållit sig inom vår- och höstbetesområdet. För lappbyarna i Jämtlands län och för skogslappbyarna i Lappland har något särskilt vår- och höst- betesområde icke avgränsats. I samtliga fall angives den verkliga hetestiden oavsett vad som formellt är stadgat.
För de olika lappbyarna är flyttningstiderna följande.
Fjällappbyarna i Norrbottens läns norra distrikt
I Könkämä utnyttjas Vinterbetesområdet 21/12——20/4. Sommarbetesområdet i Sverige tages i anspråk 1/5—5/10. Detta beträdes dock ej av de renar som flyttar till distriktet Nordnesset i Troms fylke i Norge. Renarna uppehåller sig inom renbetesdistrikten i Norge 6/5—30/9 utom i distriktet Tamok- Rosta, som utnyttjas endast 16/6—30/9. Understundom händer det. att de första renarna når Tamok-Rosta 6/5 och de sista 15/6.
I Lainiovuoma begagnas Vinterbetesområdet 16/12—25/4. Sommarbetes- området i Sverige utnyttjas samma tid som renbetesdistrikten i Troms fylke 1/5—31/7. Vissa är kan distriktet Dödesfjellet uppsökas av renarna re- dan 1/4.
I Saarivuoma hålles renarna inom Vinterbetesområdet 28/12—10/3. Ren- betesdistrikten i Norge tages i anspråk av honrenarna 1/5—25/9 och av hanrenarna 21/6—25/9. Under år då renarna vintertid hålles på bete inom fjällområdet i Sverige, kan renarna gå över till betesdistrikten i Norge redan 16/4. För de renar från Saarivuoma som förts på bete i distriktet Salvas— skaret gäller för sommaren samma betestid som för Vuoskogruppen i Talma
lappby. I Talma är flyttningstiderna icke desamma för de olika storgrupperna.
Laimo- och Vuosko-grupperna utnyttjar Vinterbetesområdet 28/12—15/4. Torneträsk-området och renbetesdistriktet Salvasskaret utnyttjas 19/4— 10/10. Pålno-gruppen1 begagnar Vinterbetesområdet 1/1—20/4. Gruppens betesdistrikt i Norge tages i anspråk 1/5—10/9. Det på svenska sidan av riksgränsen belägna Pålno-området utnyttjas tillsammans med disponibla betesmarker i Norge. Under våren (1/5—25/6) uppehåller sig omkring 213 av Pålno—gruppens renar i Sverige och 1/3 i Norge. Under sommaren (26/6— 10/9) går alla renar på bete inom norskt område. Under hösten och för- vintern (ll/9 31/12) är gruppens renar fördelade så, att ungefär hälften av renmängden uppehåller sig inom svenskt område och återstoden i Norge.
I Rautasvuoma utnyttjas vinterbetesområdet olika tider av skilda delar av lappbyn. Ungefär hälften av lappbyns renar beträder Vinterbetesområdet 21/10 och återstoden 16/11. Äterflyttningen sker 15/4. Sommarbetesområdet utnyttjas 26/6—31/7. Detta innefattar ett gränsbetesområde i Nordlands fylke i Norge. vilket numera kan begagnas endast i ringa utsträckning. emedan norsk renskötsel sedan ett antal år förekommer i trakten.
I Kaalasvuoma utnyttjas Vinterbetesområdet 16/11—15/4 och sommar- betesområdet, som inkluderar ett gränsbetesområde i Norge, 26/6——31/7.
I Norrkaitum hålles renarna inom Vinterbetesområdet 26/10—25/4. Som- marbetesområdet, som innefattar ett gränsbetesområde i Norge, utnyttjas 16/6—31/7. Ibland händer det att sommarbetesområdet tages i anspråk nå- got tidigare.
Mellanbyn begagnar sitt vinterbetesområde 16/10—25/4. Sommarbetes- området utnyttjas 21/6—31/7.
I Sörkaitum är flyttningstiderna olika för skilda delar av lappbyn. Vinter- betesområdet utnyttjas av Omma-gruppen 1/12»——25/4 och av lappbyn i öv- rigt 1/11—25/4. Sommarbetesområdet, som innefattar ett gränsbetesområde i Norge, utnyttjas 1/5—15/8.
F jällappbyama i Norrbottens läns södra distrikt I Sirkas är flyttningstiderna icke desamma för de olika storgrupperna. Vaisa-gruppen utnyttjar Vinterbetesområdet 21/11—27/4 och sommarbetes— området, som innefattar ett gränsbetesområde i Nordlands fylke i Norge, tiden 26/5—30/9. Svartinjunjes-gruppen uppehåller sig inom vinterbetes— området 1/12—27/4 och inom sommarbetesområdet, som inkluderar ett gränsbetesområde i Norge, 26/5—10/8. Övriga grupper i lappbyn utnyttjar Vinterbetesområdet 1/12—30/4 och sommarbetesområdet 26/6—10/8. Vaisa- gruppen går ibland över Vuojatätno redan 1/5. alltså före kalvningen. Vaisa— och Svartinjunjes—grupperna kommer till terrängen närmast öster om Vuojatätno normalt redan 6/5.
I Jåkkåkaska användes Vinterbetesområdet 11/12—30/4 och sommarbetes- området 26/6—25/7.
' Beskrivningen avser tidsperioden 1945—1960.
Tuorpon består av två storgrupper med något olika flyttningstider. Kas- katjavelk-gruppen uppehåller sig inom Vinterbetesområdet 26/12—30/4. Sommarbetesområdet tages i anspråk av honrenarna 6/5 och av hanrenarna 26/6. Omkring hälften av gruppens renmängd stannar inom sommarbetes- området till 15/8 och återstoden till 4/10. Nuortvalle-gruppen vistas inom vinterbetesområdet 26/12—5/5. Sommarbetesområdet tages i anspråk av honrenarna 11/5—15/8 och av hanrenarna 6/6—15/8. Lappbyns sommar- betesområde inkluderar ett gränsbetesområde i Norge, som under senare tid icke har utnyttjats.
Luokta-Mavas består av storgrupperna Luokta1 och Barlurte. Luokta- gruppen utnyttjar Vinterbetesområdet 26/12—30/4 och sommarbetesområ- det 1/7—15/8. Barturte-gruppen uppehåller sig inom Vinterbetesområdet 1/11—30/4 och inom sommarbetesområdet 1/7—31/7. Gruppen förfogar över viss betesrätt sommartid i Balvands renbetesdistrikt i Nordlands fylke i Norge.
Semisjaur—Njarg är uppdelad i storgrupperna Tjidtjak och Rasjverta2. Tjidtjak-gruppen utnyttjar Vinterbetesområdet 28/12—30/4 och sommar- betesområdet, som inkluderar Argaladalen i Balvands distrikt i Norge, tiden 1/7—31/7. Rasjverta-gruppen uppehåller sig inom Vinterbetesområdet 28/12 —30/4 och inom sommarbetesområdet i Sverige 16/6—15/8. Tiden 1/7—15/8 utnyttjas renbetesdistriktet Lönsdalen i Norge tillsammans med gruppens sommarbetesområde i Sverige.
I Svaipa uppehåller sig renarna inom Vinterbetesområdet 16/12—30/4 och inom sommarbetesområdet 26/6—15/8. Nasa renbetesdistrikt i Norge ingår i sommarbetesområdet.
Fjällappbyarna i Västerbottens län I Granbyn hålles renarna inom Vinterbetesområdet 26/11—5/5. Sommar- betesområdet i Sverige tages i anspråk 26/6—20/8. Detta begagnas tillsam- mans med disponibla renbetesdistrikt i Nordlands fylke i Norge under tiden 1/7—20/8.
I Ranbyn är renarna inom Vinterbetesområdet 11/10—5/5. Sommarbetes- området i Sverige utnyttjas 1/7—7/8. Melkfjellets renbetesdistrikt i Norge utnyttjas samma tid tillsammans med det svenska området.
I Umbyn uppehåller sig renarna inom Vinterbetesområdet 1/12—5/5. Re- narna från Artfjälls-området brukar dock ej nå Vinterbetena förrän 11/12. Sommarbetesområdet i Sverige utnyttjas 28/6——15/8. Inom Artfjälls-områ- det brukar renarna stanna till 30/11. Spjeltfjelldalens renbetesdistrikt i Norge ansluter till Artfjälls-området och utnyttjas tillsammans med det svenska området 1/7—15/9.
1 Även kallad Arvas-gruppen
- » » Tjallas-gruppen
I Vapsten uppehåller sig renarna inom Vinterbetesområdet 6/11—5/5 och inom sommarbetesområdet 28/6—20/9.
Vilhelmina norra lappby består av storgrupperna Vardofjäll och Mars- fjäll. Vinterbetesområdena utnyttjas av båda grupperna 6/12—5/5. Som- marbetesområdet beträdes av Vardofjällsgruppen 26/6 15/8 och 6/10— 30/11. Renbetesdistriktet Fjellvåktind i Norge utnyttjas inte numera. I stäl- let uppehållcr sig renarna inom ett mindre område vid riksgränsen 26/6— 15/8. Marsfjälls-gruppen utnyttjar sommarbetesområdet i Sverige 26/6— 10/8. Tiden 1/7—10/8 utnyttjas renbetesdistrikten Rainesen och Stora Kjuk- kelvatnet i Norge tillsammans med det svenska området.
I Vilhelmina södra lappby hålles renarna inom Vinterbetesområdet 16/1?. —20/4. Sommarbetesområdet, som innefattar ett gränsbetesområde i Nord- lands och Nord-Tröndelags fylken i Norge, utnyttjas 26/6—10/8. Sommar- betesområdet i Sverige beträdes av renarna dessutom 6/9—25/11.
Skogslappbyarna i Lappland
För Skogslappbyarna har betestider registrerats endast för barmarksperio- den och för vintern. Skogsrenarna uppehåller sig under hela barmarks- tiden inom praktiskt taget ett och samma betesområde i varje lappby, och det är inte möjligt att inom detta avgränsa klart åtskilda vår-, sommar- och höstbetesområden. I några lappbyar kan dock ett särskilt uppehållsområde för högsommartiden summariskt avgränsas. I fråga om renbetets beskaf- fenhet skiljer sig ett sådant högsommarområde inte nämnvärt från bar- marksområdet i övrigt. Det torde därför inte vara nödvändigt att uppdela barmarksområdet i olika säsongområden. Med anledning härav anges i det följande betestider som regel endast för vinterbetesperioden. Under övrig tid av året har renarna följaktligen utnyttjat barmarksområdet.
Vittangi skogslappby består av fyra storgrupper, benämnda Pessinkil, Parkalombolo, Viikusjärvi och Tuolpukka. De tre förstnämnda har under senare är ofta gått samman praktiskt taget hela barmarkstiden. Betesti- derna skiljer sig något mellan de olika grupperna. Vinterbetesområdet ta— ges i anspråk av Parkalombolo och Tuolpukka 16/10, av Pessinki 1/11 och av Viikusjärvi 21/11. Vinterbetesområdet lämnas av Parkalombolo 15/4 och av övriga grupper 20/4. På grund av förekommande sammanblandning av renar bör för nu aktuella ändamål en genomsnittlig betestid för hela lapp- byn kunna begagnas. Vinterbetningen i lappbyn får anses pågå 1/11—20/4.
Gällivare skogslappby är uppdelad i storgrupperna Purnu, Ratukkavaara, Muddus, Vuoddas och Flakaberg. Flyttningstiderna är något olika för de skilda storgrupperna. Vinterbetningen påbörjas i Purnu 16/10 och i övriga grupper 1/11. Den avslutas 31/3 av Vuoddas och Flakaberg samt 15/4 av övriga grupper. För nu aktuella ändamål synes ett lämpligt genomsnitt för hela lappbyn vara 1/11—15/4.
1 Även kallad Halju-gruppen eller Blind-gruppen
l Serri skogslappby omfattar vinterbetessäsongen tiden 1/11—10/4. Udtja skogslappby består av storgrupperna Udtja och Rödingsträsk. ] Udtjagruppen pågår Vinterbetningen 1/12—20/5 och i Rödingsträsk 1/11 —20/4.
Ståkke skogslappby utnyttjar sitt vinterbetesområde tiden 1/12—30/4. 1 Östra Kikkejaure skogslappby pågår Vinterbetningen 16/11—25/4. Västra Kikkejaure skogslappby beträder vinterbetesområdet 26/10. Äter- flyttning sker 25/4.
I Mausjaure skogslappby pågår Vinterbetningen 6/11—25/4. Maskaure skogslappby utnyttjar vinterbetesområdet 26/11—25/4.
Malå skogslappby i Västerbottens län begagnar vinterbetesområdet under tiden 26/10—10/4.
Lappbyarna i Jämtlands län
Lappbyarna i Jämtlands län liknar Skogslappbyarna i Lappland därigenom, att särskilda vår- och höstbetesområden icke varit möjliga att avgränsa. Med anledning härav angives betestider endast för de olika betesområdena för vintern och för barmarkstiden. Det förhållandet att betesrätten under tiden 1 maj—30 september endast omfattar renbetesfjällens områden in- klusive vissa tilläggsområden har beskrivits i samband med redogörelsen över renbetesmarkernas areal.
I Frostvikens norra lappby utnyttjas vinterbetesområdet, som icke utgör ett sammanhängande markområde, 16/12—25/4. Under högsommaren, tiden 26/6—10/8 uppehåller sig renarna i lappbyns centrala del. Sommarbetes— området inkluderar ett mindre gränsbetesområde i Nord—Tröndelags fylke i Norge.
I Frostvikens mellersta lappby uppehåller sig renarna inom vinterbetes— området 11/12—15/4. Under högsommaren 26/6—10/8 brukar renarna vis- tas inom ett centralt område i lappbyn.
I Frostvikens södra lappby begagnas vinterbetesområdet 11/12—15/4. Även här återfinns renarna under den varmaste perioden 26/6—10/8 i lapp- byns centrala del.
I Hotagens lappby utnyttjas vinterbetesområdet 26/12—15/4. l Offerdals lappby pågår Vinterbetningen 6/1—15/4. I Sösjö lappby omfattar vinterbetessäsongen tiden 26/12—20/4. I Kalls lappby utnyttjas vinterbetesområdet 16/11—25/4. Under våren betas renarna inom ett område vid Lågsjöarna 1/5—25/6.
I Tåssåsens lappby uppehåller sig renarna inom vinterbetesområdet 11/12 —15/4.
I förutvarande Tranris lappby omfattade vinterbetessäsongen 6/11—-30/4. I Handölsdalens lappby hålles renarna på vinterbetesmarkerna 1/12— 25/4. (Uppgiften avser närmast tiden före lappbyns utvidgning.)
I Mittådalens lappby utnyttjas vinterbetesområdet 16/11—20/4. Tiden '26/6—20/7 uppehåller sig renarna i lappbyns centrala del.
] Tännäs lappby beträdes vinterbetesområdet 1/1—30/4. Om betesför- hållandena är ogynnsamma, vilket då och då inträffar, brukar återflytt— ningen till sommarbetesområdet ske redan 30/3. Tiden 1/7—31/7 uppe- håller sig renarna inom ett mindre område i lappbyns nordvästra del nära riksgränsen mot Norge.
I Idre lappby tages vinterbetesområdet i anspråk tiden 26/10—25/4. Un- der den varmaste perioden 1/7—31/7 brukar renarna uppehålla sig inom ett mindre område vid Långfjället.
Antalet betesdagar inom de olika betesområdena angives för fjällapp- byarna i Lappland i tabell 3.18—20 samt för Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län i tabell 3.21.
Antal renbetesdagar inom de olika årstidsområdena
Med ledning av de uppgifter som nu föreligger om renbetesmarkernas netto- areal, antal renar i lappbyarna och betestider inom de olika årstidsområ- dena är det möjligt att angiva antalet renbetesdagar inom varje särskilt avgränsat betesområde. Med en renbetesdag ('RBD), som är ett relativt mått med olika absolut innebörd skilda årstider, menar utredningen den av en ren under ett dygn upptagna mängden betesfoder. Detta relativa mått på betesupptagandet har i kapitel 4 omräknats till absoluta tal, som anger den upptagna betesfodermängden i foderenheter.
Vad angår renantalen bör uppmärksammas, att de i tabellerna intagna uppgifterna avser genomsnittliga renantal under tidsperioden 1945—1960, som utredningen valt till grund för sina undersökningar. Utgående från dessa genomsnittsantal kommer frågan om lämpliga renantal i lappbyarna att diskuteras i kapitel 5. För de beräkningar angående foderupptagandet som här utföres har det. ingen avgörande betydelse, att renmängden växlar från en tidsperiod till en annan. Däremot är det nödvändigt att beakta den av kalvtillskott och slaktdjursavgång betingade årsvariationen i renmäng- den, när den av renarna under betesgången upptagna absoluta fodermäng— den skall beräknas. (Se kapitel 4.)
I tabellerna 322—26 angives en genomsnittlig betestid för varje årstid. Som har framgått av vad som tidigare anförts förekommer det att betes— tiden i en och samma lappby är olika för skilda driftsgrupper och kate- gorier av renar. De verkliga betestiderna har därför omräknats till en genomsnittlig betestid för lappbyns sammantagna renmassa. Betestiderna har samtidigt avrundats till närmaste femtal dagar för att förenkla beräk- ningarna. Sådana smärre jämkningar inverkar icke på de bedömningar som utredningen baserar på siffermaterialet i fråga.
En jämförelse mellan lappbyarna inbördes av förekommande betnings- intensiteter och en bestämning av den upptagna absoluta fodermängden bör avse den betesyta, som har störst betydelse i sammanhanget. Med au- ledning härav har antalet renbetesdagar per km2 genomgående beräknats för nettoarealen. Tidigare har redovisats, hur denna nettoareal har be- stämts. För vinterbetets vidkommande är den lavbärande arealen viktigast. Bedömningen av uppnådd betningsintensitet under vintern bör därför främst avse de befintliga lavtillgångarna. Med anledning härav har antalet renbetesdagar per km? lavmark angivits särskilt.
Siffermaterialet har sammanförts distriktsvis, och varje årstidsområde har upptagits för sig. För fjällappbyarna i Västerbottens län redovisas vin- terbetet enligt två alternativ. De 5. k. flyttningsområdena är medräknade i alt. 2, som bör läggas till grund för bedömningar rörande kommande tid. Alt. 1 utvisar förhållandena i gången tid med ringa eller inget utnyttjande av de inom genomflyttningsområdena tillgängliga lavförekomsterna.
Beträffande innebörden av de erhållna uttrycken för upptagna betes— fodermängder bör vidare uppmärksammas, att angivna antal renbetesdagar per km2 är genomsnittsvärden för hela årstidsområden. I verkligheten va- rierar naturligtvis betesupptagandet mellan olika delar av ett och samma årstidsområde. Teoretiskt kan utnyttjandegraden på enskilda smärre ytor variera mellan 0 0/0 och 100 0/0. Det torde förekomma smärre markområden med en utnyttjandegrad av 0 0/0. Var den övre gränsen för utnyttjandegra— den i verkligheten ligger på de mest eftersökta betesytorna är svårt att av- göra. Att den ligger väsentligt över genomsnittet torde vara klart. Antager man, att utnyttjandegraden varierar jämnt å ömse sidor genomsnittsvärdet, vilket dock är mindre sannolikt, torde de högsta värdena ligga vid ungefär två gånger genomsnittet. Mera sannolikt är, att variationen är sned. De högsta utnyttjandegraderna på de mest eftersökta betesfälten torde uppgå till tre å fyra gånger genomsnittsvärdet.
KAPITEL 4
Renbetets biologi
Inledning
För kännedom om renbetestillgångarna inom det svenska renskötselområ- det och deras utnyttjande erfordras uppgifter om arealen renbetesmark inom varje lappby och inom olika delområden av lappbyn, om antalet dagar re- narna betar inom de skilda delområdena samt slutligen om renarnas antal. Dessa förhållanden har redovisats i föregående kapitel. Därutöver måste vissa grundläggande biologiska förhållanden utredas, såsom produktionen av renbete inom olika delområden eller säsongarealer samt fodervärdet på betet inom olika betestyper och under skilda årstider. Renbetesmarksu[redningen har sökt att med lämpliga metoder under- söka nämnda frågor. Med dessa undersökningar som grund har det sedan varit möjligt att åtminstone i grova drag räkna ut renbetesförråden inom olika lappbyar och delar av lappbyar. Med ungefärlig kännedom om renens foderbehov för underhåll och produktion har det vidare varit möj- ligt att approximativt angiva hur stor del av renbetesförråden inom olika lappbyar och delområden inom lappbyar som tas i anspråk av renarna. Viss information om ovan berörda förhållanden finns i tillgänglig litte— ratur på området, svensk såväl som utländsk. På flera viktiga punkter har emellertid erforderliga upplysningar helt saknats, varför renbetesmarks- utredningen nödgats utföra kompletterande fältundersökningar inom olika delar av renskötselområdet och under skilda tider av året. Särskilt ingå- ende undersökningar har genomförts inom Sörkaitums fjällappby, som ut- valts till typlappby för de biologiska undersökningarna. Från början över— vägde utredningen att undersöka flera typlappbyar, var och en representa- tiv för sin del av renskötselområdet, men förfarandet skulle. ha medfört alltför omfattande undersökningar, som utredningen saknade möjligheter att utföra. Typlappbyns material har i stället kompletterats med enklare undersökningar i kontrollsyfte här och var inom renskötselområdet. Renens föda utgöres till hundra procent av bete, som året runt hämtas från den vilda växtligheten. Anmärkningsvärt är vidare att renen under vintern till huvudsaklig del livnär sig på olika slag av lavar. Under barmarks- tiden betar renen så länge som möjligt gröna växter av olika slag. Under
övergångsperioderna höst och vår är betet en blandning av de två huvud- komponenterna. Detta innebär att både betets mängd och kvalitet under- går stora förändringar under årscykeln. Att skapa en någotsånär klar bild av storleken på denna variation har varit en av de viktigaste delfrågorna i de biologiska undersökningarna.
Metodik vid de biologiska fältundersökningarna
En beräkning av renbetesförrådet inom ett område fordrar kännedom om dels avkastningen av renbete per ytenhet, dels betets kvalitet. Det senare får man enklast fram genom kemiska analyser av prov från betet. Avkast- ningen, som avser bruttot, bestämmes genom att skörda provytor av pas- sande storlek inom olika delar av betesområdet och i olika betestyper. Skör- den i varje provyta vägs dels i färskt tillstånd, dels som fullständigt torkat (= vattenfritt) material. Skördevikterna omräknas lämpligen i kilogram vattenfritt material t_= torrsubstans) per hektar och år. Ur de kemiska ana- lyserna kan man därefter räkna fram betets fodervärde, i första hand dess energivärde uttryckt i kalorier eller foderenheter per kilogram torrsubstans. Av dessa data kan man sedan med godtagbar säkerhet beräkna renbetestill- gången i foderenheter per hektar och år.
Att avgöra vad som är årsproduktionen kan ibland stöta på vissa svårig- heter. Enklast är problemet, när det rör sig om växter som vissnar ned på hösten, t. ex. örter och gräs. Svårare är det att fastslå vad som är årsskott på buskar och ris liksom på lavar. Här kommer viss subjektivitet in, åt- minstone i provtagningen, som det knappast går att undvika. Vidare måste man välja ett sätt att skörda provytorna så att det ger bruttoproduktionen av de växter som renen dels kommer åt, dels över huvud taget äter. Ärsskott och blad på träd och buskar ovanför den högsta höjd som renen kan nå bör således ej skördas. Ej heller bör vitmossor tas med, eftersom renen aldrig eller ytterligt sällan rör dessa växter. I övrigt bör växtligheten inom en utvald provyta skördas så fullständigt som möjligt.
Provtagningen i vinterbetet stöter även på vissa svårigheter, då lavarna är mångåriga växter med mycket svag årstillväxt. I dessa undersökningar har hela lavförrådet inom en provyta skördats, varefter det erhållna medel- talet för en lavbetestyp dividerats med lavarnas beräknade återväxttid till samma höjd som före provtagningen. Enligt renägares utsagor och före- fintliga uppgifter i svensk och utländsk litteratur (se bl.a. Skuncke 1963) varierar denna tid för olika lavarter. Den torde i medeltal kunna sättas till 20 år om det gäller lav som betas. På brandfält regenererar laven myc- ket långsammare. Siffran avser vidare återväxt till full höjd, dvs. inte blott till betningsbar höjd, som renägarna fäster större avseende vid.
Renbetets kvalitet har under senare år varit föremål för vissa undersök- ningar i vårt land, bl.a. vid Serri försöksstation. Axel Rydberg har gjort en mindre sammanställning av nordisk och rysk litteratur om renbetets ' kvalitet. Materialet från Serri skogslappby har redo-visats av Sven Persson. Av sistnämnda arbete framgår den kemiska sammansättningen under olika årstider hos ett 40-tal renbetesväxter. Analyser av enskilda renbetes- växter har även utförts av renbetesmarksutredningen. Utöver detta har utredningen i samband med de kvantitativa bestämningarna av olika ren— betestyper utfört kvalitetsundersökningar för alla förekommande betes- typer för att få fram mått på de viktigaste renbetestype—rnas (renbetes- samhällenas) fodervärde.
Både när det gäller renbetets kvalitet och kvantitet är det helt uppen- bart att sommaren är den bästa tiden av året. De ogynnsammaste årstiderna är utan tvekan vintern och förvåren, som innebär åtminstone 5 månaders ensidig lavdiet. Mellan dessa två ytterligheter ligger hösten och senare delen av våren.
Sommarbetet
Som nämnts är det nödvändigt att känna till inte blott de enskilda ren- betesväxternas kemiska sammansättning utan även kvaliteten hos hela växtsamhällen, vilka motsvarar olika renbetestyper. De senare är nämli- gen lättast att indela och karakterisera efter sin botaniska sammansättning, dvs. grupper av växtarter som lagbundet uppträder tillsammans i samhäl- len. Sommarbetet utgöres av ett ganska stort antal sådana växtsamhällen eller betestyper. Renbetesmarksutredningen har funnit åtminstone ett 20-ta1 väl avgränsade typer av praktisk betydelse som föda åt renen. Renbetets uppdelning i olika typer kan naturligtvis drivas olika långt och efter olika principer. En mycket ingående redovisning på botanisk grund av de olika renbetestyperna har genomförts av Skuncke (1958) i hans arbete »Renbeten och deras gradering». Tidigare har renbeteskommissionen av år 1913 ur- skilt olika renbetessamhällen utgående från den varierande botaniska sam- mansättningen. Under sina omfattande taxeringar av renbetestillgångarna i Troms fylke i Norge arbetade kommissionen med ett 15-tal huvudtyper, som konsekvent antecknades längs taxeringslinjerna.
Vid renbetesmarksutredningens fältundersökningar i Sörkaitums fjäll- lappby urskildes och undersöktes 17 olika renbetestyper med avseende på mängd och kvalitet. Från varje betestyp togs 5—10 prover, vilka under— kastades kemisk analys vad gäller råprotein (= äggvita), växttråd, råfett, kvävefria extraktivämnen (= kolhydrater), kalcium och fosfor. Resultaten av dessa analyser har sammanställts i översikt. Siffrorna gäller medeltalet av proverna från varje betestyp eller samhälle.
Genomsnittliga kemiska sammansättningen hos de viktigaste renbetestyperna i sommar- beteslandet. Sörkaitums fjällappby juli—augusti 1961.
Halt i procent av torrsubstansen Energivärde . .. Kväve- Renbetestyp Råpro- Råfett Vaxt- fria Kalcium Fosfor Meal/kg tem tråd . ts extraktlv 1. Granskog, blåbärstyp 11,4 4,3 24,1 53,0 0,92 0,13 2,07 2. Tallskog, lingontyp . . . . . 6,4 7,2 24,0 59,4 0,61 0.10 2.05 3. Gråvide- strandsnår . . . . 15,7 2,3 21,9 54,8 0,92 0,17 2,19 4. Fjällbjörkskog, kråkristyp . . . . 7,2 8,0 21,7 60,2 0,55 0,13 2,12 5. D:o, blåbärstyp 10,5 4,6 23,8 57,3 0,65 0,18 2,18 6. Dzo, ekbräkentyp . . . 10,9 3,4 25,1 54,0 0,76 0—32 1,89 7. D:o, gräs-örttyp . . . . 12,5 2,1 30,7 45,1 1,01 0,32 2,17 8. D:o, toltatyp ....... 13,0 2,8 23,0 49,0 1,37 0.22 2,04 9. Dzo, skogsnävetyp .. 13.9 2,9 22,0 50.5 1.45 0-21 2,04 10. Kråkrished 6,1 11,5 21,2 58,1 0,55 0.08 2,13 11. Blåbärshed 9,9 5,0 21,3 57,2 0,68 0.16 2,21 12. Dvärgbjörk- kråkrished . . . . 10,7 6,2 18,9 61,3 0,52 0,17 2,14 13. Ört—gräshed . .. 16,5 2,5 23,8 50.6 0,60 0,22 2,30 14. Gräshed ....... 10,7 2,6 22,9 59.2 0,38 0,16 2,18 15. Hjortronmyr .. 12,9 5,0 19,9 57,9 0,61 0,16 2,14 16. Flaskstarrmyr . . 11,6 2,1 29,2 50,8 0,32 0,17 1,81 17. Vattenklövermyr 12,3 2,6 28.1 50.3 ' 0.41 0.22 2.13 Ovägt medelvärde .. 11,3 3,8 23,8 55,2 0,72 0,18 2,15 = 0,61 foder- enheter
Bland de 17 redovisade växtsamhällena finner man några grupper av be- släktade samhällen, såsom de två barrskogssamhällena, fjällbjörksskogens 6 olika typer, från den fattiga kråkristypen till den örtrika björkskogen. vidare låg- och mellanfjällbältenas hedar och ängar samt slutligen myrarna representerade av tre viktiga typer. Som framgår av översikten uppvisar dessa 17 samhällen stor variation i fråga om kemisk sammansättning. Störst ,
intresse har kanske råproteinet, som lägst uppgår till 6,1 procent och högst till 16,5 procent i torrsubstansen. Medeltalet för alla de 17 typerna ligger vid 11,3 procent, ett tal som tämligen väl överensstämmer med normalvär— den för vild betesvegetation i allmänhet. I jämförelse med lavar är råpro— teinhalten i sommarens grönbete hög. Även halten av kalcium, som har stor betydelse för de växande djuren liksom för hondjurens mjölkproduk- tion, ligger ganska högt. Halten av fosfor är däremot förhållandevis låg. Högre värden finner man dock i vissa typer av örtrika ängssamhällen, vil-
ket f.ö. även gäller kalcium. Fosforn har särskild betydelse för djurens dräktighet. Det skulle föra för långt att gå in på detaljer i översikten. Här bör blott särskilt nämnas de örtrika ängssamhällena, som i regel intar helt | smä ytor, men som i fråga om kvalitet ligger högst av alla sommarlandets Ä samhällen. De redovisade analyserna är fodermedelsanalyser. ur vilka man kan räkna ' fram fodrets, i detta fall betets, energivärde uttryckt i kalorier eller foder— 1 enheter per kilogram foder (bete). För att kunna beräkna detta värde krävs ) emellertid att man känner fodrets smältbarhet. För de flesta fodermedel ! är energivärdet tämligen väl känt genom smältbarhetsförsök. Detta gäller ; även betena för våra husdjur. Vilda betesväxter är mindre väl undersökta * och bland renbetesväxterna finns åtskilliga, vilkas smältbarhet är okänd. ] sådana fall är man hänvisad till att extrapolera från liknande växtslag, med kända smältbarhetskoefficientcr för råprotein, växttråd, kolhydrater osv. Vidare har man att utgå ifrån att siffrorna, som oftast härstammar från försök utförda med får, är tillämpliga även på ren.
Tabellens sista kolumn visar innehållet av omsättbar energi i ett kilo- gram vattenfritt material från respektive renbetessamhällen uttryckt i mega- kalorier. Foderenheten, egentligen skandinaviska foderenheten, är ett annat energimått, som uttrycker innehållet av nettoenergi. Förhållandet mellan megakalorier och foderenheter är starkt beroende av växttrådhalten. Vid den genomsnittliga växttrådhalten för alla samhällena, 23,8 procent, går det 0,61 foderenheter på 1 kilogram torrsubstans. Då gäller förhållandet 1 foderenhet = 3,53 megakalorier (Meal). [ de beräkningar som genomfö- res i det följande har foderenheten använts.
Konventionell fodermedelsanalys är en ganska begränsad kemisk analys, som blott upplyser om de allra viktigaste kvalitetsegenskaperna hos betet. Av intresse är även betets innehåll av socker, andra mineralämnen och vita— miner. Renbetesmarksutredningen har inte tagit upp hithörande frågor, då de ej är av central betydelse för de biologiska undersökningarna.
De analysvärden som redovisats på sidan 68 gäller den genomsnittliga kvaliteten för alla i samhället (renbetestypen) ingående växtarter. Det bör redan här påpekas, att renen är utpräglat kräsen i sin betning under som- maren. Överflödet av grön växtlighet gör det möjligt för renen att välja och vraka. Kvaliteten hos det bete som renen förtär ligger därför högre än hela renbetestypens medeltal. Särskilt torde detta gälla råprotein. Några analyser av enstaka växtarter visar variationen inom sommarbetet. De med- tagna arterna i översikten på sidan 70 bildar en stigande serie från ägg- vitefattiga till allt äggviterikare renbetesväxter. Som av materialet fram- går har renen möjlighet att välja växter som håller en råproteinhalt av 15—20 procent eller ännu mera, dvs. ett bete som närmar sig det odlade betets normala kvalitet. Uppmärksammas bör att en del av siffrorna avser delar av enskilda växter, såsom blad och toppskott, vilka är av bättre kva-
litet än övriga växtdelar och växten i sin helhet. Renens väljande betessätt innebär att vissa delar av en växt avbetas medan andra lämnas orörda. Även i fråga om kalcium och fosfor finns enskilda växtarter, framför allt bland örterna, som har lika höga halter som odlade betesväxter. dvs. l———l.5 procent kalcium och 0,4——0,5 procent fosfor. Längst ned i tabellen framgår att 1 kg torrsubstans i medeltal för alla de redovisade arterna innehåller 2,24 megakalorier, dvs. mera än medeltalet för sörkaitummaterialet. Re- nens selektiva betning av de äggviterikare växterna och växtdelarna torde innebära. att renen även förtär ett energirikare bete än hela renbetesför- rådets genomsnitt. En jämförelse med Perssons material från Serri ger ungefär samma bild. Särskilt gäller detta siffrorna för de prov. som tagits i juni månad, dvs. vid tiden för den första gröna växtligheten. I kvalitets- hänseende representerar de årets bästa. Längre fram på sommaren sjun- ker kvaliteten samtidigt som kvantiteten av betet ökar för att nå maximum någon gång kring 1 augusti.
Kemisk sammansättning hos enskilda arter i sommarbetet vid tiden för kvantitativt maxi- mum. Sörkaitums fjällappby juli—augusti 1961, Vilhelmina södra och norra fjällappbyar juli—augusti 1962.
Halt i procent av torrsubstansen
,.. . .. . Xaxtslag Bf?” Råfett Växttråd hvavefrla Kalcium Fosfor em extraktiv l. Lingon . ............ 8.15 2.9 20,7 65,4 0,41 0,16 2. Kråkris ............ 8,7 12,0 19,5 56,9 0,48 0,16 3. Kruståtel (= Sia), blad 9,4 3,3 29.3 52,8 0,20 0,23 4. Blåbär, årsskott .. .. 12,0 3,3 19,2 61.9 0.58 0.19 5. Rönn, blad .......... 13,1 3,8 11,2 64,0 1,12 0,47 6. Hönsbär, blad ...... 13.2 3.0 9,7 66.3 1.54 0.32 7. Ekbräken, blad utan skaft . .............. 13,5 5,0 11,3 62,4 0,43 0,47 8. Dvärgbjörk, blad . . . . 14,1 5,2 15,5 62,3 0,45 0,21 9. Fjällbjörk, unga blad . 14.4 3,2 16,9 60,3 0,77 0,29 10. Skogskovall, toppdel . 15,0 1,9 19,5 55,5 0,88 0,41 11. Skogsnäva, blad . 15,1 2.1 9,9 66,0 1,13 0,34 12. Vattenklöver, blad . .. 17,1 2.1 17.7 53,6 0,62 0,35 13. Mjölkört, toppdel 17,8 4,0 9,2 62,5 1,08 0,39 14. Ängssyra, blad ...... 18.7 3,3 13.0 57,9 0,55 0,34 15. Gullris, blad ........ 19,0 2,8 10.2 59.6 0,85 0,28 16. Grönvide, blad ...... 21,7 2,3 11,4 60,2 0,65 0,26 Ovägt medeltal ......... 14,4 3,8 15.3 60.5 0.73 0.30 Antalet megakalorier per 1 kg torrsubstans = 2,24 = 0,70 fe. Vinterbetet
Biologiskt sett utgör vinterbetesperioden den del av året då betet till hu- vudsaklig del består av lavar. I stort sett överensstämmer denna period med den tid då sammanhängande snötäcke förekommer. På hösten börjar renen visserligen ganska tidigt med att heta lav, men laven är vid denna tid endast en del av dieten. Så länge som möjligt tar renen vara på de gröna
stråna av bl.a. sia (= kruståtel) och vissa myrväxter. På våren råder samma förhållande, nämligen att renen så snart det finns bara fläckar börjar med att blanda upp lavkosten med annan växtlighet, såsom vissel fjolårsgräs, knappar och gröna växtdelar i myrar med rörligt vatten. Så snart som den första gröna växtligheten för året börjar komma fram är den kritiska tiden över och renen börjar med stor iver att förtära allt grönt som den kan komma åt.
Prov av olika slags lavar har insamlats vid renbetesmarksutredningens fältundersökningar. På sidan 72 har intagits en sammanställning över de kemiska analyserna av lavproverna. Siffrorna utgör medeltal, för renla- varna av ett 15-tal prov av vardera typen och för skägglav samt påskrislav av 3—4 prov av vardera. Några klart avgränsade betestyper av den art som man kan urskilja för sommarbetet finns naturligt nog inte vintertid. då det hela tiden rör sig om ett fåtal lavarter. Man torde dock kunna tala om en fönsterlav-. en renlav- och en påskrislavtyp, såsom tre viktiga vinterbetes— samhällen. Som redan nämnts blir produktionsmätningen i dessa samhäl- len betydligt svårare, då det är fråga om mångåriga växter med svårt ur- skiljbar årstillväxt. Någon åtskillnad i analysmaterialet mellan enskilda lavarter och samhällen har därför inte gjorts.
I tabellen framträder i första hand lavarnas avsevärt lägre halt av rå— protein än sommarbetets. Skillnaden vad gäller råprotein har stort prin— cipiellt intresse, då råproteinet (= äggvitan) under vintern är i minimum och otillräcklig för renens behov. Följden blir att renen vintertid förlorar i vikt. För vajans del är detta särskilt kännbart, eftersom hon normalt går med foster. Äggvitan upptas huvudsakligen under barmarksperioden, fram- för allt under sommaren men även under hösten. Förhållandet är i stort sett detsamma i fråga om mineralämnena, som lavarna är mycket fattiga på. Sommaren är alltså den tid då även årsbehovet av mineralämnen till största delen måste täckas.
I tabellen bör vidare uppmärksammas de höga siffrorna för kvävefria extraktivämnen, dvs. huvudsakligen lättsmälta kolhydrater. Som en följd av lavarnas höga halt av dessa ämnen är energiinnehållet i lavarna an- märkningsvärt högt, något som åtminstone delvis förklarar varför lavarna kan tjäna som renens huvudföda under vintern. Renen föredrar vintertid lavar framför gräs, örter och andra nedvissnade delar av högre växter även därför att växttrådhalten är förhållandevis låg i lavarna, vilket med- för att lavarnas smältbarhet är jämförelsevis hög.
Skillnaderna mellan olika typer av lavar bör även uppmärksammas. Påskrislaven har således något högre halt av råprotein än renlavarna sam- tidigt som växttrådhalten är låg. Skägglaven (hänglaven) avviker från öv- riga lavar främst genom sin låga växttrådhalt och höga halt av kvävefria extraktivämnen. vilket medför att skägglavarna är lättsmälta och energi— rika och därför utgör ersättningsfoder för renarna. Skägglaven, som 'äxer
på träd, kan dock endast undantagsvis spela någon större kvantitativ roll. Svåra snövintrar kan den emellertid vara ett värdefullt fodertillskott, sär- skilt vid flyttningar genom marklavsfattiga granskogsområden. Liknande resultat i fråga om de olika lavarnas sammansättning redovisar Persson i Serri-materialet.
Genomsnittliga kemiska sammansättningen för de viktigaste lavarna i vinterbetet. Prov från Könkämä lappby, mars 1962, Sörkaitums fjällappby, november 1961, Udtja och Västra Kikkejaure skogslappbyar, november 1962.
Halt i procent av torrsubstansen Energi— Lavbeteslyp Rå ro- Rå- Växt— Kvävefria Kal- Värde p. _ . . . Fosfor Meal/kg lem fett tråd extraktiv eium ts Fönsterlav . .................. 3,0 2,7 ..1,8 63,. 011 0,05 2,48 Renlav (grå + gulvit) ........ 2.5 2,4 31,8 57,7 0,14 0,07 2.48 Påskrislav .................... 7,1 1,9 17,6 62,5 0,16 0,07 2,32 Skägglav ...................... 4 6 1,1 6 2 86,7 0,17 0.06 2.72 Ovägt medeltal ................ | 4.3 | 2,0 | 19.4 ' 68,0 | 0.15 | 0,06 | 2,50
Höstbetet
Med frostnätterna på sensommaren och förhösten börjar kvaliteten hos grönbetet att efter hand försämras. Nedvissnandet fortskrider och lövfäll- ningen äger rum. Under denna tid uppehåller sig renen gärna i myrar där grönt bete ofta t'inns längre än på den torra fastmarken. Detta grönbete utgöres delvis av växtdelar under jord, som renen gräver fram. Mest känd bland myrväxterna är vattenklövern, som anses vara en av de värdefullaste renbetesväxterna. Lika gott rykte bland fastmarksväxterna har siau eller kruståteln, som håller sig grön längre än de flesta andra växter. Även sedan snön fallit kan renen beta grön sia, även om andelen lavbete då alltmer ökar. Ett omtyckt inslag i förhöstbetet är svamp, som renen springer långa sträckor för att få tag på. Svampen är rik på äggvita och fosfor, vilket säkert utgör en del av förklaringen till renens förkärlek för svamp.
Prov av växter i höstbetet för kemisk analys har insamlats av utred- ningen. Resultaten redovisas i en översikt på sidan 73, där sådana växter medtagits som renen under hösten betar mer eller mindre hegärligt. Väx- terna återfinnes dels i myrar, dels på fastmark. De 16 proven har ordnats efter råproteinhalten, som varierar från 3,7 till 14,2 procent kring ett me- deltal om 8,2 procent. Höstbetet ligger alltså betydligt lägre än sommar- betet i detta viktiga avseende. Försämringen av kvaliteten framträder också i en allt högre växttrådhalt, som minskar smältbarheten, samt i en lägre halt av lättsmälta kolhydrater och fosfor. I medeltal innehåller 1 kg av torrsubstansen 1,73 megakalorier eller 0,49 foderenheter.
Renbetets gradvisa kvalitetsförsämring synes fortgå även under vintern och fram till den nästföljande våren, i varje fall vad gäller barmarksperio- dens växter Lavarnas kvalitet håller sig däremot tämligen konstant året
runt, vilket framgår av Perssons material. Persson har på dessa grunder redovisat en årskurva för grönlmtesväxterna och en för lavarna, vilka på ett överskådligt sätt återger äggvitans markerade rytm i renbetet.
Kemisk sammansättning hos ett antal enskilda växtarter i höstbetet. Prov från Udtja. Västra Kikkejaure och Gällivare skogslappbyar, oktober 1961, oktober—november 1962.
Hall i procent av torrsubstansen
X .ixtslag RåPIO- Råfett Växttråd kvavefria Kalcium Fosfor lem extraktn ]. Sia, strådel. vissnad .. 3,7 1.2 43,9 49,3 0,09 0,09 2. Husmossa .......... 5.2 4,2 34,3 53,7 0,38 0,11 3. Flaskstarr, jordstam . 5,2 1,2 21,9 —— 0.26 0.11 4. Vitmossa ........... 6.3 0.5 8,1 —— 0,82 0,06 5. Blodrot, vissen ...... 6,8 — 14,1 67,4 1,95 0,07 6. Sia, basdel, grön 7.1 3,3 31,6 53,6 0,24 0,13 7. Kabbeleka, jordstam . 7.4 2.2 14,9 _ 0,50 0,24 8. Gulstarr, gröna skott . 7,8 2,7 29,8 52,8 0,46 0,07 9. Tuvtåtel, basdel. grön . 7,9 2.1 28,5 53,0 0,40 0,17 10. Dyfräken, stjälk 7.9 1.7 26.6 ——— 1.39 0.14 11. >> jordstam . . 9.1 1.0 22.0 — 0,56 0.20 12. Vårfryle, blad, halv- gröna .............. 10.1 2,7 22.5 59.0 0,52 0,19 13. Vårfryle, basdel + rot 10,1 1,3 25,3 56,7 0,69 0,16 14. Vattenklöver ........ 10,9 2,3 43,8 —— 0,59 0,15 15. Bandnate ........... 11,3 —— 17.9 _ 1,82 0,11 16. Vattenranunkel ...... 14,2 1.4 14,0 A 0.80 0.21 Ovägt medeltal. ........ 8,2 2.0 25.0 | 55.7 0.72 0.14
Antal megakalorier per 1 kg torrsubstans 1,73 = 0,49 fe.
Vår-betet
Begreppet vårbete kan fattas något olika beroende på om man avser det första gröna betet för året eller snösmältningsperiodens bete innan det gröna allmänt börjar spira. Någon skarp gräns finns naturligt nog inte, men så snart som större gröna fläckar finns tillgängliga är det biologiskt sett fråga om sommarbete. Sådana gröna fläckar uppsöker renen gärna och avbetar dem med stor begärlighet. Vårbeteslandet genomströvas av fjällrenarna under en förhållandevis kort tidsperiod under flyttningen upp till sommarlandet. För skogsrenarnas del finns inget klart avgränsat vår- betesområde. Till sin sammansättning är vårbetet en blandning av lavar och rester av den föregående barmarksperiodens örter, gräs och löv samt där- till enstaka inslag av färsk grönska. Lavarnas kvalitet har redan beskrivits, varvid särskilt jämnheten i den kemiska sammansättningen framhållits. Av barmarksväxterna från det föregående året har utredningen insamlat ett antal prover. Analysresultaten redovisas på sidan 74. Av uppgifterna fram- går att äggvitehalten som väntat ligger något lägre än vid motsvarande provtagning på hösten. Nedbrytningen av växtmaterialet under vintern framträder även i att växttrådhaltens genomsnitt har stigit från hösten och att halten lättsmälta kolhydrater, kalcium och fosfor har sjunkit.
I fråga om kalcium synes årsrytmen beskriva en kurva med maximum under hösten, då andelen stödjevävnad är störst. Minimum infaller på vå- ren, innan det gröna bryter fram. Energiinnehållet är då också lägre än på hösten och representerar minimum bland årets alla renbeteskategorier. Det är därför fullt naturligt att renen under våren fortsätter att beta lav, som är mera lättsmält och innehåller mera energi än resterna av föregå— ende ärs gröna växtlighet. Dessutom förefaller det som om betning av lav är mera lättsam än betandet av de ofta sega resterna av fjolårsgräs, starr och småkvistar, som utgör det enda alternativet innan nytt grönbete spi— rar. Denna iakttagelse gäller i största allmänhet. Som framgår av de en— skilda siffrorna i översikten finns även under den tidiga våren vissa växt- delar som fortfarande åtminstone till en del är gröna och som innehåller något mera äggvita än det helt nedvissnade materialet.
Kemisk sammansättning hos ett antal växtarter i det tidiga, icke gröna vårbetet. Mittå- dalens och Tännäs fjällappbyar, maj 1962.
Halt i procent av torrsubstansen
Växtsla ' -- . - g Råå?" Råfett Växttråd tigga? Kalcium Fosfor 1. Brunrör, hela växten, vissnad . ............ 35; 2.1 36,6 53,4 0,20 0,02 2. Dyslarr, hela växten . 4,8 29 34,7 54,4 0,31 0,06 3. Blåsstarr, hela växten, halvt grön .......... 51) 2,6 33,4 53,0 — -— 4. Stagg, halvt vissnad .. 5,1 1,6 32,0 55,8 0,24 0,07 5. Tuvsäv, hela växten .. 5,3 1,8 29,7 59,5 0,22 0,02 6. Tuvtåtel, basalblad, halvt vissnad ........ 5.9 1,9 31,4 47,1 0,47 0,08 7. Blandprov, sia och fårsvingel . .......... 6,2 2,6 31,3 50,0 0,40 0,09 8. Fårsvingel, halvt viss- nad ................ 7,6 2.7 27,5 51,9 0,65 0,15 9. Klotstarr, vissnad . .. 8,1 2,5 31,6 53,6 0,27 0,07 10. Kattfot + björnbrodd. gröna .............. 8,4 3,3 20,5 51,7 —— —— 11. Sia, grön + halvt viss- na blad ............. 8.6 4,0 33,2 48,3 0,41 0,14 12. Salix—blad, vissna . . . . 9,7 2,9 16,5 66,6 0,88 0,06 13. Vårfryle. halvgrön . .. 11.2 2,9 27.8 50,8 0,52 0,26 ? Ovägt medeltal ......... 6.9 2,6 29,7 53,6 0,42 0,09
Antal megakalorier per 1 kg torrsubstans 1,66 = 0,44 fe.
Renbetets avkastning
Vid sidan av betets kvalitetsegenskaper är betets avkastningsförmåga av central betydelse i den biologiska frågeställningen. Utredningen har därför så långt möjligt undersökt även denna fråga. Det största materialet har insamlats i Sörkaitums lappby, där de förut diskuterade, på botaniska kri—
erier urskilda, olika renbetestyperna varit föremål även för kvantitativa ätningar. Därtill har vinterbetet undersökts enligt samma metodik. Höst- ch vårbetet har däremot granskats mera översiktligt, dels på grund av att nnan i dessa säsongarealer stöter på särskilt stora metodologiska svårig- fheter, dels därför att betets produktion höst och vår ligger någonstans mel- llan sommarens höga och vinterns låga tillväxtvärden.
Sommar-betet
Efter de principer som diskuterats i avsnittet om metodiken vid fältunder- sökningarna bestämdes mängden torrsubstans per hektar i de 17 olika ren- betestyperna i sommarbeteslandet i Sörkaitum. Siffrorna baserar sig på fem till tio provytor i varje betestyp tagna vid tiden för sommarbetets kvantitativa maximum. Efter denna tidpunkt börjar en del av växtligheten att vissna ned. Tidigare under sommaren har vegetationen ännu inte nått fullständig vegetativ utveckling. Kvalitetsmässigt maximum inträffar där- emot redan i juni, vilket siffrorna från Serri väl illustrerar. Tidigare sker en återväxt till full kompensation om renen betar av en yta. Senare, dvs. ;efter sommarens maximum, sker knappast någon nämnvärd återväxt. Där- lemot kan ett visst nedvissnande sätta in, som kan motivera en mindre ireduktion av sommarens produktionssiffror. Då inga särskilda undersök— ningar av den säsongvisa tillväxten utförts, har emellertid ingen sådan reduktion tillämpats. Med detta metodologiska förfaringssätt ser man bort ifrån att renen betar av sommarproduktionen inte endast vid denna an- givna skördetid utan både tidigare och senare på sommaren. För bestäm- ningen av sommarbetets produktionstal, som är ett bruttotal, är renens betning emellertid ej av principiell betydelse.
De erhållna primärtalen utrycker betets produktionsförmåga i kilogram torrsubstans per arealenhet. Detta är en nödvändig upplysning för att se- nare kunna föra in renens foderbehov i den biologiska kalkylen. Med led- ning av bruttotalen och med beaktande av betets kvalitetsegenskaper kan mängden kalorier (eller foderenheter), äggvita, mineralämnen m.m. per ytenhet beräknas. I en översikt på sid. 77 redovisas erhållna produktions— *siffror för de 17 olika renbetestyperna med avseende på torrsubstans, foder- enheter (= energimängd), äggvita samt kalcium och fosfor per hektar och år. Torrsubstansskörden växlar som synes från 175 kg per hektar i den mellanalpina gräsheden till 1 920 kg i den yppiga, gräs-örtrika björkskogen på fuktig mark vid rinnande vatten. Ett icke vägt medeltal av samtliga 917 typer stannar vid 865 kg per hektar. Variationen betingas dels av väx- lande tillgång på vatten, dels av växlande näringstillgång och dels av va- rierande höjd över havet.
Med höjden över havet kan en tydligt sjunkande produktivitet konsta- teras från de olika typerna av fjällbjörkskog över det lågalpina bältets rishedar till det mellanalpina bältets glesa gräshedar och ört-gräshedar. Vid
en Övre höjdgräns är produktionen per hektar så liten att man helt kan bortse ifrån den. Arealerna ovanför denna gräns är alltså impediment ur renbetessynpunkt, även om renen med förkärlek vistas på dessa nivåer under högsommartiden. I fråga om avkastningen per ytenhet torde man vid av- kastningsberäkningar kunna helt bortse från den mark som producerar mindre än 50 foderenheter per hektar i sommarbeteslandet. Vid stigande höjd över havet påträffas denna låga produktion uppe i det högalpina ve- getationsbältet, där endast enstaka kärlväxter slagit rot och där huvud- parten av vegetationen består av mycket småväxta mossor och lavar. Pro- duktionsgränsens fixering försvåras i någon mån av att vegetationsgrän- serna ligger på olika höjd över havet inom skilda delar av fjällkedjan. l Härjedalen och Jämtland ligger exempelvis fjällbjörkskogens övre gräns på c:a 1 000 meter medan den i norra Lappland ligger vid c:a 600 meter. Samma förhållande gäller det högalpina bältets gräns mot det mellanalpina bältet. Dessa omständigheter medför att fastställandet av impedimentande- len inom olika betesområden är en ganska besvärlig uppgift. Likaväl har det varit nödvändigt att först dra ifrån alla impediment från de uppmätta bruttoarealerna, varom närmare redogöres på sid. 36 f.
Antalet foderenheter har framräknats genom att dividera torrsubstans— siffran med mängden torrsubstans per foderenhet, vilken som nämnts erhållits ur de kemiska analyserna. I stort sett får man i fråga om torr- substans och foderenheter samma inbördes förhållanden mellan olika samhällen med en variation från gräshedens 110 till den gräs-örtrika fjäll- björkskogens 1 100 foderenheter per hektar. Det ovägda medeltalet ligger vid 520 foderenheter. Det vägda talet, som kan framräknas först när man känner arealerna av de olika betestyperna, ligger lägre, vilket närmare dis- kuterats nedan. Av intresse är vidare värdena för äggvita, uttryckt som rå- protein, samt kalcium och fosfor per hektar och år. Som framgår av tabel- len producerar sommarbetet i genomsnitt c:a 100 kg råprotein per hektar, c:a 7 kg kalcium och 1,7 kg fosfor. Mot dessa siffror kan ställas motsva- rande produktionstal för vinterbetet, varvid den stora skillnaden mellan sommar— och vintersäsongerna framträder klart. Bland de olika betesty— perna bör uppmärksammas den örtrika fjällbjörkskogens höga produk- tionstal både för råprotein och mineralämnen. Här liksom i alla ängssam- hällen i fjällen finner renen, i synnerhet när grönskan ännu är späd, det allra bästa betet under året. De lägsta råproteinmängderna uppvisar kråk- rishedarna och de högst belägna gräshedarna. I fråga om mineralänmena är förhållandet i stort sett detsamma.
Ovan berördes hur viktigt det är att så noggrant som möjligt bestämma arealen impediment inom ett område. Samma gäller fastän kanske inte i lika hög grad i fråga om arealerna av de olika renbetestyperna eller växl— samhällena. De medeltal som nyss diskuterades var ovägda medeltal av tabellens siffror utan hänsyn till hur stora arealer som upptas av de olika
Årsproduktionen per hektar i de viktigaste renbetestyperna i sommarbeteslandet Sörkai- tums fjällappby, juli—augusti 1961.
______________________________—
R betest Torrsub- Foderenhe- Råprotein Kalcium Fosfor en yp stans kg/ha ter per ha kg/ha kg/ha kg/ha
1. Granskog,
blåbärsrik ............. 590 355 76,3 5,4 0,8 2. Tallskog,
lingontyp .............. 695 405 44,4 4,2 0,7 3. Gråvide-snår ........... 1 165 740 182,9 10,7 2,0 4. Fjällbjörkskog,
kråkristyp . ............ 550 335 39,6 3,0 0,7 5. Dzo,
blåbärstyp ............. 820 520 86,1 5,3 1,5 6. Dzo,
ekbräkentyp . .......... 1 073 580 117,2 8,2 3.4 7. Dzo,
gräs—örttyp ............ 1 920 I 100 240,0 19,4 6,1 8. Dco,
tolta-typ ............... 1 175 700 152,8 16,1 2.6 9. Dzo,
skogsnäve-typ ......... 1 220 730 16913 17,7 2,6 10. Kråkrished ............ 940 595 57,3 5,2 0,8 11. Blåbärshed ............ 720 460 71,5 4,9 1,2 12. Dvärgbjörk-kråkrished .. 975 645 1043 5,1 1,7 13. Ört—gräshed ............ 310 20 51,2 1,9 0,7 14. Gräshed ............... 175 110 18,7 0,7 0,3 15. Hjortronmyr ........... 685 440 88,4 4,2 1.1 16. Flaskstarrmyr .......... 830 435 96,3 2,7 1,4 17. Vattenklövermyr ....... 840 490 103,3 3.4 1,9 Ovägda medeltal . .......... 865 520 99.5 i 7,0 1,7
betestyperna. Utan vidare kan man påstå att de ovägda medeltalen ligger högre än vägda medeltal skulle göra. I sommarbeteslanden upptar näm— ligen de magra rissamhällena såväl i fjällbjörkskogen som i lågfjällbältet huvudparten av ytvidden. De rika ört-grässamhällena tillhör genomgående de mindre vanliga renbetestyperna, som i regel upptar endast någon till några procent av sommarbeteslandens hela yta.
I de flesta lappbyarna, såväl fjäll- som skogslappbyar, ligger därför det vägda medeltalet för sommarbetesområdet lägre än det medeltal, som fram- räknats i översikten. Det framgår av detta resonemang att en närmare kännedom om de olika renbetestypernas arealandelar inom varje del- område, såsom en lappby, ett sommarbetesland och delar av ett sommar- betesland, vore önskvärd. En sådan mera ingående kännedom saknas emel- lertid på något undantag när, nämligen i fråga om sommarbeteslanden i Troms fylke i Norge. Beteslanden å svenskt område inom lappbyarna norr om Torne träsk är också tämligen väl kända. En vegetationskarta för dessa lappbyar, upprättad av Sven Bergström och Thore Fries år 1912, ger en ganska detaljerad bild av olika betessamhällens förekomst och utbredning. I Troms använde 1913 års renbeteskommission en taxeringsmetod med god- tyckligt utlagda linjer i terrängen. På det omfattande material, som på
detta sätt samlades, kunde någotsånär tillförlitliga beräkningar göras över de olika renbetessamhällenas arealer. Utgår man från den av kommissio- nen konstaterade inbördes fördelningen av olika renbetessamhällen och från de produktionssiffror. som redovisas i översikten på sid. 77, erhålles ett medeltal för sommarbeteslanden i Troms fylke av 405 foderenheter per hektar. Det bör dock framhållas, att sommarbetena i Troms är ovanligt bra, med all sannolikhet åtskilligt bättre än huvudparten av fjällbetena i Sverige. Kommissionens taxeringar visar också, att ängssamhällen av olika slag upptar en anmärkningsvärt stor arealandel, något som man f. ö. får ett starkt intryck av när man sommartid genomreser Troms. Det er- hållna medeltalet för Troms är ett värdefullt jämförelsetal vid bedöm- ningen av avkastningen i sommarbeteslanden inom renbetesområdet i Sve- rige. Renbetesmarksutredningen har inte haft några möjligheter att genom— föra motsvarande arealbestämningar i fältet av olika renbetestyper inom beteslanden å svenskt område. Ett sådant arbete skulle, även med moderna hjälpmedel såsom linjetaxering från flyg, kräva en oproportionerligt stor arbetsinsats och vara förenad med höga kostnader. Siffrorna för Troms fylke har därför fått utgöra den norm efter vilken uppskattningen före- tagits av genomsnittsavkastningen inom de olika lappbyarnas sommarbe— ten i Sverige.
Vinterbetet
För vinterbetet är produktionsförmågan betydligt svårare att bestämma med önskvärd säkerhet än för sommarbetet, emedan lavarna är mångåriga växter med svårt urskiljbar årsproduktion. Därtill har lavarna en alldeles speciell biologi. Dels är de dubbelorganismer av alger och svampar, dels upptar de en stor del av den oorganiska näringen direkt från luften och nederbörden och inte från marken. Det väsentligaste är att bestämma la- varnas årsproduktion, eftersom det är denna som i längden avgör, hur många renar som kan beta inom ett visst vinterbetesområde.
Att mäta lavarnas årsproduktion genom provtagning i fältet är knappast möjligt på annat sätt än genom mångåriga undersökningar inom fasta prov- ytor. Däremot kan man bestämma det totala förrådet av lav, som finns inom en viss yta. Känner man sedan lavarnas regenerationstid, dvs. den tid som åtgår för att lavarna skall växa upp till ursprunglig höjd efter en av- betning, kan årsproduktionen av lav summariskt beräknas.
Lavarnas återväxtförmåga efter avbetning och efter annan åverkan är naturligt nog en fråga av stor praktisk betydelse. Den har också varit före- mål för undersökningar i Sverige bl. a. av Skuncke (1963), i Finland och i Ryssland av flera forskare. I äldre litteratur finns också vissa uppgifter att tillgå om lavarnas regenerationstid, men dessa är av allt att döma grun— dade på tämligen ytliga iakttagelser och bör tas med en viss reservation. Samstämmighet synes dock råda om att återväxten hos lavarna sker myc-
ket långsamt. En årstillväxt om 3 6 millimeter uppges ofta för de van-_ ligaste lavarterna. Man torde således komma sanningen ganska nära, om man sätter renlavens regenerationstid till cirka 20 år samt fönsterlavens och påskrislavens till cirka 25 år.
I följande översikter har några kvantitativa data från tre av de vikti- gaste lavbetestyperna återgivits. Talen gäller det totala förrådet per ytenhet av torrsubstans, foderenheter, råprotein, kalcium och fosfor. Med de fast— slagna regenerationstiderna har den årliga produktionen av lavbete per hektar beräknats. Materialet grundar sig på provtagningar med en kvadrat- meters provytor. Siffrorna är medeltal av ett 10-tal provytor från varje lavtyp. De gäller vidare sammanhängande ytor med lavar, dvs. de utgör maximala värden, som representerar de bästa fläckarna i ett lavsamhälle. Normalt återfinner man de rikaste lavtillgångarna i tallskogar av den tor- rare typen, som med skogsbotanisk terminologi betecknas som skarp ris- typ. Motsvarande samhällen finner man även inom fjällbjörkskogens tor- raste typer, liksom i de torraste rishedarna.
Totala förrådet av lavbete inom tre vanliga vinterhetestyper.
Torr- Foder- Råpro- . Regenera- Lavbetestyp substans enheter tein KSR/Elam 111035]? tionstid, kg/ha per ha kg/ha g g år Fönsterlav-hed ......... 8 530 5 270 255,9 9,4 4,3 25 Renlav-hed . ............ 5 890 4 300 1473 8,3 4,1 20 Påskrislav-hed . ........ 6 040 4 350 4288 9,7 3.6 25 Årlig produktion av lavbete i de tre vanliga vinterbetestyperna. , , Torrsubstans Foderenheter Råprotein Kalcium Fosfor Lmbe'es'tp kg/ha per ha kg/ha kg/ha kg/ha Fönsterlav—hed . . . . 340 210 10,2 0,38 0,17 Renlav—hed ........ 295 215 7,4 0,42 0,21 Påskrislav—hed . . . . . 240 175 17.2 0.39 0.14
Av den senare översikten framgår att vinterbeteslandets rena lavytor har en årsproduktion som ligger kring 200 foderenheter per hektar, dvs. drygt hälften av sommarbetets genomsnitt. Talen för råprotein, kalcium och fosfor är däremot avsevärt lägre än motsvarande för sommarbetet. Vinterbetet är således underlägset sommarbetet framför allt vad gäller äggvita och mine- ralämnen. Relativt sett ligger vinterbetets energiinnehåll bättre till, men vinterbetet är årets svagaste bete även i fråga om energiinnehållet.
Det nämnda talet, 200 foderenheter per hektar och år, gäller de rena lavytorna. I en lavtallskog eller en lavbjörkskog täckes endast en del av markytan av lavar. Träd, ris och mossor upptar en icke obetydlig andel
av ytan, varför talen utvisande lavbetets produktion måste reduceras om man avser Skogstypen i sin helhet. Av denna anledning torde lavtallskogens avkastning kunna sättas till 125 foderenheter per hektar och lavbjörksko— gens till 150. Lavhedarna, som huvudsakligen återfinnes på högre nivåer ovanför trädgränsen, håller knappast mer än 75 foderenheter lavbete per hektar. Till detta kommer i de olika samhällena även en viss mängd foder- enheter från gröna växter. som dock totalt sett synes spela en underordnad roll som vinterbete.
Det är emellertid inte nog med detta. Ett vinterbetesland består endast till en mindre del av renodlade lavbetestyper, vilket närmare behandlas på sid. 39 ff. Procentandelen lav kan växla ganska avsevärt från trakt till trakt, men genomsnittet synes ligga vid 15—25 procent av arealen. Avse- värda ytor upptas av granskogar, som i stort sett saknar marklavar. Slår man ut lavbetestypernas årliga avkastning på hela vinterbetesområdet får man därför en produktion för vinterbetet, som knappast kan ligga högre än 50—75 foderenheter per hektar. Tar man den högre siffran förutsättes att till viss del även rester från barmarksbetet, såsom halvgrönt eller ned- vissnat material från gräs och örter, räknas till vinterfödan, vilket enligt ryska undersökningar kan vara motiverat.
Höstbetet
Av sommarbetet och vinterbetet är det förras produktion säkrast bestämd. I siffrorna för vinterns bete föreligger som påpekats viss osäkerhet genom att den årliga tillväxten är svår att urskilja. I fråga om höstbetet förelig- ger också vissa svårigheter vid mätningen av tillgången, bl. a. på grund av att renen under denna årstid betar av växtdelar som finns under markytan, såsom rötter och jordstammar i myrar och i vatten. Dessa växtdelar består dels av årsskott, dels av äldre delar. Därtill kommer svårigheten att mäta produktionen under markytan i de vattendränkta vegetationstyperna. Höst— betet undergår vidare en gradvis nedbrytning, vilket innebär att kvantiteten per arealenhet efter hand sjunker. Samtidigt försämras betets kvalitet. Slut-, satsen blir följaktligen att höstbetets produktion ligger någonstans mellan, sommar- och vinterbetenas produktionstal.
Av nämnda skäl har inga särskilda produktionsmätningar utförts i fråga om höstbetet. Beräkningen av dess produktionsförmåga kan emellertid ske betryggande på basis av de konstaterade värdena för sommarbetet och vin-. terbetet. För de väsentliga principfrågorna är det ej heller nödvändigt att, exakt känna till alla årstiders produktion. Utgående från de två extremerna,_ sommar och vinter, är det nämligen möjligt att med nöjaktig säkerhet uppskatta de övriga två årstiderna. Klart är vidare att höstbetet i fråga om avkastningen bör ligga närmare sommarbetet än vinterbetet, eftersom höstbetet till stor del består av barmarksvegetation förutom lavar. Höst— betets genomsnittliga avkastning synes vara av storleksordningen 200—250
foderenheter per hektar och år. Även på hösten torde dock variationen vara stor. Myrarna och kantvegetationen vid rinnande vattenstråk repre- senterar de rikaste betestyperna och de mossrika rissamhällena de fatti- gaste. och skillnaden mellan dem i fråga om produktionsförmåga är be— lydande.
Vårbetet
Av de fyra årstidernas beten är det svårast att precisera produktions- förmågan för vårbetet. Anledningarna härtill är flera. Dels är betet under hela avsmältningsperioden, dvs. under den tidigare delen av våren, till stor del ett lavbete. Under denna tid förtär renen dessutom vissa rester av fjol- årets barmarkshete inom de bara fläckar som efter hand smälter fram. Här och var på dessa barfläckar finner renen även en del vintergröna strån, som i regel håller en något bättre kvalitet än det helt nedvissnade växtmateria— let, vilket framgick av översikten på sid. 74. Dels omfattar våren även den tid, då den nya grönskan efter hand bryter fram. Redan tidigt på våren har renen möjlighet att heta knopparna på fjällbjörk och olika videarter, och ganska snart uppträder färsk grön vegetation av örter och gräs på solbelysta sluttningar. I och med att grönskan mera allmänt brutit fram är det ur renbetessynpunkt inte längre fråga 0111 vårbete utan om sommar- bete. Större delen av den späda försommargrönskan är också inräknad i produktionsmedeltalet för sommarbetet. Gränsen mellan senvåren och för- sommaren är emellertid ganska vag.
Av det anförda framgår att ej heller för vårbetet några kvantitativa be— stämningar i fältet ansetts vara nödvändiga för utredningens syfte. Lik- som för höstbetet kan man även för vårbetet med nöjaktig noggrannhet extrapolera från de kända värdena för sommarbetets och vinterbetets kvan- titativa produktion. För vårbetets det föreligger goda skäl att räkna med en betestillgång per arealenhet, som ligger närmare vinterns än somma- rens, dvs. här är förhållandet motsatt det man har på hösten. Lavbetet under våren måste vara likvärdigt med samma bete under vintern, dvs. 50 foderenheter per hektar. Till detta kommer inom barfläckarna befintliga rester av fjolårsgrönskan, som höjer produktionstalet något, sannolikt till 75 foderenheter eller något mer. Lägges därtill en liten del av den första grönskan, som renen kan heta före flyttningen till de egentliga sommar- beteslanden, når vårbete-ts produktionstal upp till ungefär 100 foderenheter per hektar.
Vid bedömningen av vårbeteslandens avkastning i de olika lappbyarna måste man även ta viss hänsyn till antalet betesdagar i vårlanden. Ofta stan— nar renarna så länge inom vårbetesområdet att växtligheten hinner utveck- las till sommarbete. Detta förklarar att medeltalen för vårbeteslanden i vissa fall ligger högre än 100 foderenheter per hektar.
Renens näringsbehov Mot kvantiteten och kvaliteten hos renbetet under olika årstider har man. i en biologisk analys, att ställa renens näringsbehov. Grundläggande här- vidlag är behovet av energi, som utgör förutsättningen för livsfunktio- nerna i sin helhet. Till detta kommer sedan renens normala behov av ägg- vita. mineralämnen och vitaminer.
Under senare år har undersökningar för klarläggand & av renens närings- behov utförts även i vårt land. Utgångspunkt härvidlag har varit fåret. dvs. det husdjur som till storlek och övriga egenskaper bäst överensstämmer med renen. Fårets näringsbehov och fysiologi är förhållandevis väl kända. varför de värden och normer som gäller för fåret generellt torde kunna användas för renen. Man synes med andra ord inte behöva utföra alla de tids- och kostnadskrävande undersökningar, som erfordras för att bestäm— ma näringsbehovet hos ett djur. I stället räcker det med att utföra ett antal jämförande smältbarhetsförsök med lämpliga foderslag med ren och får i samma försök. I fråga om renlav, ängshö och starrhö har dylika försök redovisats av Nordfeldt, Cagell och Nordkvist (1961) samt vad gäller vissa foderblandningar till husdjur av Eriksson och Schmekel (1961). Liknande undersökningar har utförts även i Norge av Presthegge (1954), i Finland av Poijärvi (1945) samt av flera ryska forskare. Alla visar tämligen sam- stämmigt att det råder god överensstämim-lse mellan får och ren vad gäl- ler förmågan att smälta olika foderslag. I fråga om renlav har dock flera undersökningar visat att renen tillgodogör sig lavarnas näringsinnehåll för- hållandevis bättre än fåret.
På grundval av nämnda undersökningar kan renens näringsbehov vid olika levande vikt och ålder samt dräktighetstillstånd anses vara känt med ; nöjaktig noggrannhet. Här är det inte nödvändigt att närmare gå in på = alla detaljer i de näringsfysiologiska frågorna. Den fullvuxna genomsnitts- : renens energibehov för underhåll torde kunna sättas till c:a 1 foderenhet : per dag. Siffran gäller ett djur som inte är i rörelse. Benen är emellertid . ett rörligt djur, som dagligen förflyttar sig ganska långa sträckor. åtmin- ; stone vissa perioder av året. Vintertid tillkommer ett avsevärt arbete med grävning i snön efter lav och annat ätbart. Ett energitillskott för-detta ar- bete blir följaktligen erforderligt. Ett genomsnittsvärde för ren som vistas ; i t'ri natur om 1.25 foderenheter per djur och dag torde vara rimligt som energibehov för underhåll. Detta tal har också genomgående använts i & beräkningarna i det följande.
Till energibehovet för underhåll kommer behovet för produktion, som dels gäller tillväxt hos unga djur, eventuellt även hos vuxna djur, samt mjölkproduktion hos hondjuren (vajorna). I medeltal rör det sig om ett ytterligare energibehov av c:a 1 t'oderenhet. För underhåll och produktion behöver den vuxna genomsnittsrenen således tillsammans 2,25 foderenheter per dag.
På motsvarande sätt kan angivas behovet av äggvita, kalcium och fosfor, vilket dock i detta sammanhang inte är nödvändigt.
I ett nyligen tillgängligt ryskt arbete, översatt till norska*, sättes energi- behovet för både underhåll och produktion avsevärt högre. Det framgår emellertid inte närmare, vilka undersökningar som ligger bakom detta, och närmast synes siffrorna avse en storvuxen form av skogsren. Senaste sven- ska och norska undersökningar, som utförts systematiskt under ett antal år, talar för att renens näringsbehov kan vara något större än vad utred- ningen räknat med.
Nästa väsentliga fråga gäller i vilken utsträckning de ovan nämnda energi- behoven kan tillgodoses under olika betesperioder. Härvid är det alldeles klart att vintern i detta avseende är den mest kritiska årstiden, emedan 1 renen under denna årstid knappast får mer foder än vad som motsvarar behovet av energi för underhåll. Vid normal snötillgång och skarbildning förmår renen av allt att döma tillgodose detta behov. Under svåra snö- vintrar och perioder med skare och isbildning i snötäcket och på markytan kan säkerligen inte ens behovet för underhåll helt täckas med påföljd att renen svälter. Varar sådana ogynnsamma perioder länge kan renarna av— lida, och svåra förluster åsamkas renskötseln. Erfarenhet finns av sådana svära vintrar, som medfört att renantalet starkt minskat inom hårt drab- bade områden. I de beräkningar som nedan genomföres har emellertid sådana extrema förhållanden inte tagits med. För vinter-perioden har i stäl- let renens dagliga energiupptagande från betet satts till 1,25 foderenheter. ; Av det sagda följer, att renens produktion så gott som helt baserar sig på barmarksbetet, dvs. på betet under sommaren och förhösten. Man kan ? räkna med att renen på barmarksbete upptar 2,25 foderenheter per dag, dvs. vad som motsvarar behovet för underhåll och full produktion. Under den senare delen av hösten får man dock räkna med ett något mindre energiupptagande, c:a 2 foderenheter. Under vårens tidigare del råder, som nämnts, i stort sett samma förhållanden som under vintern, och renen har då knappast möjligheter att finna mer bete än vintertid. På senvåren finns däremot visst barmarksbete att tillgå, både fjolårsgräs och färsk grönska. Denna tid får renen ganska snart möjligheter att höja upptagandet av energi, så att produktion kan komma ifråga.
Ännu mera markerad än energitillgängen är, som framgått av diskussio— nen om betets kvalitet, växlingarna under året i fråga om tillgången på äggvita som vintertid praktiskt taget helt saknas i renens föda, medan till- gången på sommaren och förhösten är mycket god. Avsevärda svängningar utmärker också mineralämnena, bl.a. kalcium och fosfor. Även i fråga om mineralämnena är det sommarbetet som förser renen med en stor del av årsbehovet, medan vintern är en utpräglad bristper—iod, som delvis är an- ledningen till renens nedsatta kondition.
* »Reindrift. I. Utdrag av russisk litteratur om tamreindrift.» (Stencil, Oslo 1963.)
För att kunna genomföra den biologiska kalkylen inom ett betesområde måste man känna till ytterligare tre faktorer, nämligen renantalet, antalet? betesdagar inom de olika säsongbetena samt säsongbetenas nettoarealer. Dessa tre faktorer har i kapitel 3 ingående redovisats lappby för lappby.
Ur kännedom om betesområdets nettoareal och betets medelavkastning per hektar och är kan man direkt räkna ut den ungefärliga totala foder- mängden inom området. Med ledning av renantalet, antalet betesdagar och renens (lagliga foderbehov kan man bestämma den faktiska förbrukningen av bete. Man vet med andra ord, givetvis endast i grova drag, hur mycket som finns och hur mycket som tas. Ur dessa mängder kan man beräkna utnyttjandegraden, dvs. hur stor del i procent av den befintliga årliga pro- duktionen, som tas tillvara av renarna varje år. Detta tal visar hur inten- sivt betestillgångarna inom ett område utnyttjas. Talet uttrycker således mera än antalet renar eller renbetesdagar per arealenhet, som blott upp- lyser om hur hög betningsintensiteten är, men inte hur stor del av produk— tionen som utnyttjas. Proportionaliteten mellan antalet renbetesdagar per ytenhet och utnyttjandegraden är emellertid direkt så länge renbetets pro- duktion per ytenhet inte ändras. I en stor del av materialet inom de. olika säsongarealerna är också detta samband direkt, e-fterso-m avkastningen inte är känd i detalj inom olika områden utan endast genomsnittliga värden använts för ett flertal lappbyar.
Betestillgång och utnyttjande av bete i de olika lappbyarna
I det föregående har redogjorts för de olika biologiska faktorer, som är av , betydelse vid bestämning av betesbalansen, dvs. av förhållandet mellan: betestillgång och betesutnyttjande under olika årstider inom en lappby.5 Alla väsentliga utgångsfaktorer är nu kända, och det återstår blott att räkna fram total betestillgång, faktiskt betesutnyttjande och utnyttjandegrad för de särskilda årstidsområdena i lappbyarna. Resultaten av sistnämnda räk- neoperationer redovisas i tabellerna 4.1—4.6 (se tabellbilagan). Av vad som sagts tidigare om de metodologiska svårigheterna framgår att dessa tal är något osäkra.
Lappbyarna har vid tabuleringen fördelats på två huvudgrupper. En grupp omfattar fjällappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län, där; förhållandena möjliggör en särskild uppdelning av betesarealer och sä-i songer för vår, sommar, höst och vinter. I lappbyarna i Jämtlands län och i i Skogslappbyarna i Lappland är det inte möjligt att på samma sätt urskilja distinkta arealer m.m. för de olika årstiderna, eftersom flyttningar mellan barmarkstidens olika betesområden inte förekommer på samma sätt som i fjällappbyarna i Lappland. Man får därför nöja sig med att avgränsa ett betesområde för barmarkstiden och ett vinter- eller lavbetesområde.
Vid beräkningen av hur mycket bete. som upptas av renarna har ren- antalet satts något olika för vinter- och barmarksperioderna, på grund av att renmängden växlar under årscykeln. Renantalet under vintern repre- senterar nettomängden. Under barmarksperioden bör visst tillägg ske för årskalvarna, som ganska snart börjar beta samtidigt som de fortsätter att dia. Fyra årskalvar har beräknats motsvara en storrenenhet (= vuxen ren). Kalvningsprocenten är något lägre i fjällappbyarna i Lappland än i skogs- lappbyarna och i lappbyarna i Jämtlands län. För barmarksperioden har nettorenantalet (= vinterns renantal) multiplicerats med 1,15 i lappbyarna : i Jämtlands län och i skogslappbyarna i Lappland samt med 1,1 i fjällapp-
byarna i Lappland. För vårbetesperioden har, där särskild sådan kunnat urskiljas, dock räknats med nettorenantalet. eftersom vårbetet i tiden lig- ger huvudsakligen före kalvningarna.
] tabell 4.6 redovisas siffrorna för barmarksbetet i lappbyarna i Jämt— lands län samt skogslappbyarna i Lappland. Både i fråga om betets av- kastning per arealenhet och renens foderbehov har det varit nödvändigt att göra vissa uppskattningar, eftersom barmarksbetet innefattar både sommar- och höstbetet och dessutom en del av vårbetet. Summavärdet bör följaktligen vara ett medeltal för dessa tre betesperioder. Avkastningen per ytenhet har av denna anledning satts till 325 foderenheter per hektar och renens foderbehov per dag till 2,15 foderenheter.
Som framgår av tabellen utnyttjas inom jämtlandsbyarna i medeltal 4 procent av den årliga betesproduktionen inom barmarksområdet, med en variation från 1,9 i Frostvikens södra till 8,6 i Tännäs. Inom skogslapp— 4 byarna i Lappland utnyttjas i medeltal en något mindre del av det totala
förrådet eller 2,6 procent med variation från 0,8 i Ståkke till 3,8 i Gällivare skogslappby.
Motsvarande siffror för vinterbetet återfinns i tabell 4.5. Som framgår är denna tabell differentierad i fråga om betestillgången på >>he1a arealen» och »endast lavmarkerna». Vid bedömningen av vinterbetesarealernas pro- duktionsförmåga har utredningen kommit fram till att lavarealerna är av utslagsgivande betydelse för mätningen av vinterbetets kapacitet och de bör därför redovisas särskilt. Renhjorden i en lappby föres normala är från lavområde till lavområde. Övriga delar av vinterlandet användes blott t'ör genomflyttningar, varvid betning endast sker sporadiskt. Trädlavarna kan dock i vissa situationer, såsom då marklaven är svår att komma åt, avbetas ganska intensivt. Vid beräkningen av vinterbetets avkastning har av nämnda anledningar de icke lavförande delarna genomgående åsatts ett produktionstal om 25 foderenheter per hektar. Lavmarkernas avkastning har i sin tur genomgående satts till 100 foderenheter per hektar.
Tabellen visar att i såväl jämtlandsbyarna som de lappländska skogs— vlappbyarna utnyttjandegraden är betydligt högre i vinterbetet än i bar-
marksbetet. l lappbyarna i Jämtlands län utnyttjas i medeltal 15 procent
av lavmarksarealens totala fodertillgångar med en variation från 9,1 i Kall och Tännäs till 23,9 i Frostvikens norra och mellersta. I skogslappbyarna ligger medeltalet högre eller vid 22 procent, med variationsbredden 11,4 i Ståkke och 28,9 i Vittangi. Tar man i stället för lavmarksarealen hela vin- terbetesarealen blir värdena något lägre men fortfarande avsevärt högre än för barmarksbetet.
Något mera komplicerade blir förhållandena när man går över till fjäll— lappbyarna i Lappland, eftersom man där har att göra med vinter-, vår- sommar— och höstarealer. Minst problematiskt är här vinterbetet, som redo— visas i tabell 4.1. Som framgår av tabellen tillämpas även här en uppdel- ning, där lavmarksarealerna är redovisade särskilt. Utnyttjandegraderna ligger genomgående högt, allra högst i lappbyarna mellan Torne älv och Stora Lule älv. Maximal-a värdet 35,5 procent återfinnes i Norrkaitum. Detta innebär att omkring en tredjedel av den årliga totalproduktionen av bete inom lavmarksarealen i vinterbetesområdet tas till vara av renen. I jämförelse med övriga säsongarealer är dessa tal de högsta förekommande. Man har med andra ord här att göra med ett maximivärde, som knappast kan överskridas utan att störningar i betningsrytmen uppstår, allt under förutsättning att valda numeriska data är riktiga. Betydelsen av denna bio- logiska gräns kommer senare att belysas. Ytterligare en siffra i vinterbetet är av särskilt intresse, nämligen lavmarksbetets procentuella andel av hela vinterbetet. Högst ligger detta tal i lappbyarna i Jämtlands län, särskilt i de i södra länsdelen. Höga tal utmärker också lappbyarna norr om Torne älv, de 5. k. nordlappbyarna. Lägsta värdet återfinnes i fjällappbyarna i Västerbottens län. Sistnämnda förhållanden är av särskilt intresse därför att den relativa tillgången på lavmarker har stor betydelse för renskötseln. Stor lavmarksandel tillåter hög betningsintensitet och högt renantal, me- dan liten lavmarksandel begränsar möjligheterna att uppnå höga belägg- ningstal.
I fråga om sonnnarbetet, som redovisas i tabell 4.3, bör först erinras om att vid framräkningen av värdena det högre renantalet använts, dvs. vin- tertalen X 1,1. Foderbehovet per ren har enligt det resonemang som förts i tidigare kapitel satts till 2,25 foderenheter per dag och fullvuxet djur. Renbetets avkastning har inom nordlappbyarna. som har sommarbeten huvudsakligen i Troms fylke i Norge, åsatts värdet 400 foderenheter per hektar och i övriga fjällappbyar i Lappland 375 foderenheter per hektar. Vissa jämkningar har vidare gjorts med hänsyn till att sommarbetesom- rådet i vissa fall beträdes av renhjorden så tidigt att endast lavbetet finns att tillgå den första tiden, och att renarna i några lappbyar stannar kvar i sommarlandet så länge att höstbetesförhållanden hinner inträda.
Tabell 4.3 visar att av sommarbetet tillvaratas drygt 4 procent. De lägsta värdena förekommer i några av lappbyarna i södra Norrbotten och i Väs- terbotten med utnyttjandegrader kring 2 procent. Starkast utnyttjas som-
marbetet i lappbyarna i norra Norrbotten, främst i nordlappbyarna och i lappbyarna mellan Torne älv och Stora Lule älv, där 5—6 procent av hela betesförrådet tas tillvara.
För höstbetets del har betesupptagandet uträknats efter det högre ren- antalet. dvs. vintertalen )( l,]. Foderbehovet har satts till 2,0 foderenheter. vilket dock inte betyder att renens foderbehov då skulle vara mindre utan 1 har sin grund i att renen inte har möjlighet att under den senare delen av hösten uppta bete till sitt fulla behov. Senhöstbetet är nämligen till en del % lavbete, och det gör att medeltalet för hela hösten måste reduceras något. Barmarksbetet är vidare under hösten inte längre ett helt grönt bete utan delvis nedvissnat. Avkastningen per hektar har av dessa anledningar ge- nomgående satts till 200 foderenheter per hektar.
Siffrorna för höstbetet redovisas i tabell 4.4. I grova drag blir bilden densamma som för sommarbetet med de högsta utnyttjandegraderna i lapp- byarna i norra Lappland och de lägsta i Västerbottenslappbyarna. Värdena * för hösten ligger dock genomgående högre än för sommaren med ett medel- tal för alla fjällappbyarna i Lappland om c:a 7 procent.
Svårast att få en säker uppfattning om av alla årstidsbeten är vårbetet. bl.a. därför att vårbetet dels är ett lavbete under snön och dels är ett färskt grönbete. Vårbetet ligger vidare inom samma markområde som höst- betet, varigenom årsproduktionen tas i anspråk vid två tillfällen under året. Renantalet under våren är ett nettotal, dvs. vinterns renantal gäller. Betes— tillgången per ytenhet liksom renens foderbehov under våren beror i hög grad av hur långt den gröna växtligheten utvecklats. Proportionen mellan antalet lavbetesdagar och grönbetesdagar blir med andra ord bestämmande för de båda ovannämnda faktorerna. Det värde man väljer måste helt natur- ligt grundas på en ganska grov uppskattning utgående från grönbetet och lavbetet, vilkas produktion man känner tämligen väl. Beroende på det väx- lande antal dagar av vårbetesperioden som renarna går på grönt bete varie- rar avkastningssiffrona från 50 till 150 foderenheter per hektar i de. olika lappbyarna. På samma sätt växlar det uppskattade dagliga foderbehovet mellan 1,25 (för rent lavbete) till 1,7 foderenheter per ren (för blandat bete).
Utgående från ovan anförda siffror har de aktuella värdena för vårbetet redovisats i tabell 4.2. Dessa siffror är ganska osäkra och genomgående mindre säkra än för de andra säsongbetena. De får därför tas med viss reservation. Vårbetets biologi är utan tvekan svårast att klarlägga och krä- ver mera långvariga undersökningar, än de som varit möjliga att genom- föra under den tid renbetesmarksutredningen varit verksam. Utnyttjande- graderna antyder emellertid att betydligt mindre bete tas tillvara under våren än under vintern. Detta sammanhänger med att vårbeteslandet till stor det främst är ett genomströvningsland. Det rör sig om ganska stora arealer. och renarna befinner sig inte särskilt länge inom dessa områden.
Som framgår av den tidigare diskussionen innebär betesförhållandena
främst under förvåren, då något grönbete ännu inte finns, den kanske svå- raste påfrestningen för renen under normala är. Vårvinterbetet är till kvaliteten det svagaste av alla årstiders beten, då betet under denna tid består av svåråtkomliga lavar, sparsamma rester av fjolårets gröna växt- lighet, knoppar o.dyl. Renen befinner sig samtidigt i dålig kondition efter den långa vinterns särskilda påfrestningar. Därtill kommer att renen denna tid av året utsättes för ansträngande flyttningar. Utnyttjandegraden säger således inte hela sanningen. Det bör beaktas, att utnyttjandegraden är grundad på foderenheter, som är ett uttryck för energiförrådet i betet men som inte säger något om betets övriga kvalitetsegenskaper, såsom halten av äggvita, mineralämnen och vitaminer. Talet ger inte heller någon direkt upplysning om betets tillgänglighet, vilken under vårperioden kan vara starkt nedsatt på grund av skare och isbildningar, och renen kan stundom ha svårt att över huvud taget komma åt lavbetet. Slutligen har ingen när- mare analys kunnat göras av hur stor andel av vårbetesarealerna, som upp- tas av goda lavbetesmarker. Renen måste dock uppenbarligen ha viss till- gång till goda lavbetesytor här och var inom vårbetesområdet. Fjolårets barmarksbete jämte något knoppbete synes nämligen inte vara till fyllest för att renen skall klara sig. Smältbarheten i sådant foder är för låg. Det synes vidare vara så, att renen förbrukar mindre energi på att gräva i snön efter lavar, som är lätta att beta, än på andra betestillgångar, som är svå- rare att hitta och arbetssammare att beta.
Hela barmarksperiodens tillgång och förbrukning av renbete hade varit önskvärd att känna för fjällappbyarna i Lappland för att kunna göra säkra jämförelser med lappbyarna i Jämtlands län och med skogslappbyarna i Lappland. Att det inte är möjligt att göra en säkrare bestämning samman- hänger med att vårbetet dels är ett lavbete, dels ett grönt barmarksbete. Andelen av den senare typen får bestämmas utgående från det antal dagar, som under vårperioden normalt kan anses vara grönbetesdagar i de olika lappbyarna. På detta sätt erhålles möjlighet att räkna fram åtminstone ett ungefärligt tal för hela barmarksperioden på betestillgångar, betesutnytt- jande och utnyttjandegrader även i Lapplands fjällappbyar. Man finner att barmarksperiodens utnyttjandegrader ligger mellan 5 och 7 procent med de högre värdena i norr och de lägre i söder, medan den genomsnittliga utnyttjandegraden i lappbyarna i Jämtlands län och i skogslappbyarna i Lappland var 4 respektive 3 procent.
Sammanfattande synpunkter
Huvudsyftet med de biologiska undersökningarna har varit att klarlägga och med direkt mått uttrycka hur stora betestillgångar, som årligen finns inom de olika lappbyarnas betesområden och inom de särskilda säsong- områdena samt hur stor del av dessa tillgångar, som årligen tas i anspråk
av renarna. Kännedom om dessa förhållanden är av grundläggande bety- delse för bedömningen av renbetesmarkernas kapacitet och följderna av olika ingrepp i renbeteslanden medförande förlust av betesmark. I dessa avseenden ger redan uppgiften om betesarealer och antalet renbetesdagar per ytenhet väsentlig allmän information, men de biologiskt grundade siff- rorna över tillgången och förbrukningen av renbete varje år utgör en värde- full och i vissa stycken nödvändig komplettering.
Utredningen har i sitt arbete varit medveten om svårigheterna att i det framlagda materialet kunna förena överskådlighet i redovisningen av data för hela renskötselområdet om arealer, renantal, betestider, betesförråd och betesförbrukning med noggrannhet i detaljerna, särskilt i fråga om grundläggande biologiska data. Utredningens målsättning och den begrän- sade tid som stått till förfogande har föranlett att summariska metoder måst användas. En del av frågeställningarna i den biologiska delen av ut- redningen berör spörsmål, som kräver långsiktiga undersökningar, vilka bör ingå i ett framtida forskningsprogram på renskötselns område. Det material som här framlagts återger emellertid huvuddragen av sambanden mellan de biologiska komponenterna och bör kunna tjäna som vägledning för fortsatta undersökningar på området.
Som framgått av tabellmaterialet har den biologiska analysen utmynnat i vissa förhållandetal, som benämnts utnyttjandegrader. Dessa tal ger approximativ upplysning om hur stor del av det befintliga renbetesförrå- det som tas i anspråk av renarna inom olika säsongarealer. Med betesför- råd avses antalet varje år tillgängliga foderenheter, vilken enhet är ett energimått. Alternativt kan energitillgången uttryckas i kalorier. Måttet ifråga säger således ingenting om betets innehåll av äggvita, mineralämnen, vitaminer och andra för renarna livsviktiga komponenter. Betets energi- innehåll är emellertid den allra viktigaste egenskapen. Finns inte ett till- räckligt antal foderenheter att tillgå kan renen inte klara sig på betet. Detta illustreras klart av det vintertid utnyttjade lavbetet, som prakiskt taget saknar äggvita men är förhållandevis rikt på energi och som därför gör det möjligt för renen att klara sig över vintern.
Utnyttjandegraden är följaktligen en ganska viktig information, då den ger en uppfattning om hur pass hårt ianspråktagna betesförråden är, trots att viss osäkerhet föreligger beträffande utnyttjandegradens nivå, bl.a. i vårbeteslanden. Som framgår av anförda tabeller ligger utnyttjandegra— derna lägst i sommarbetet, där det lägsta värdet 1,9 procent påträffas i Granbyn i södra Lappland, medan vinterbetet genomgående har de högsta värdena med maximum vid 35,5 procent i Norrkaitums lappby. Nämnda tal beror som påpekats av produkten av antalet renar och betesdagar inom ett område. Talet kan följaktligen ändras genom att antingen renantalet eller antalet betesdagar ökas eller minskas. Utnyttjandegraden avser i detta fall ett medeltal för hela säsongen liksom för hela säsongarealen. Inom
enskilda delar av säsongområdet kan betningen tidvis vara synnerligen intensiv och avsevärt högre avbetningsgrader uppnås än angivna medeltal. Av de 20-talet olika växtsamhällen, som renen har att välja mellan i som— marbeteslandet, föredrar renen alltid något eller några som är särskilt begärliga, och utnyttjandegraden blir därför i dessa samhällen ständigt högre än i andra mindre begärliga växtsamhällen. Motsvarande olikheter förekommer också mellan skilda växtarter inom ett samhälle och rentav mellan skilda delar av en växtart. Så är fallet även under hösten. Under vintern och den tidigare våren, då snön ännu ligger kvar, är betingelserna mera ensartade. Så mycket att välja på finns inte denna årstid och renens betning blir i stället en kamp för att klara sig igenom den kalla årstiden med det föga varierande lavbetet. Det har redan tidigare betonats att inte endast bruttoförrådet av lavbete utan även betets tillgänglighet spelar en avgörande roll. Normala år klarar sig de flesta renarna med vanligt lav- bete. Under år med svår Skare under senvintern eller med isbildningar i snön eller på marken kan dödligheten bland renarna öka starkt och en- staka år kan katastrofsituationer uppstå. Särskilt kritisk är en period om någon—några veckor under senvintern och förvåren, innan snöfria fläc- kar uppstår och någon grön växtlighet hinner utvecklas. Tillgången på så- dana bartläckar växlar mycket mellan olika är och är sannolikt växlande också inom olika lappbyar och kan i viss mån inverka på det antal renar som uthålligt kan livnära sig inom en lappbys betesområde.
Av dessa beskrivna förhållanden framgår att variationen i utnyttjande- graderna har skilda biologiska orsaker. Utöver de biologiska förutsätt- ningarna kan även den mänskliga faktorn inverka. Renskötseln sett ur driftsteknisk synvinkel står icke på samma nivå i alla lappbyar, och den kan i praktiskt hänseende vara ordnad på olika sätt. Även sådana förhål- landen inverkar på hur stor del av betet som utnyttjas. Antalet renar kan otvivelaktigt höjas ganska betydligt i vissa lappbyar utan att några olägen- heter uppstår. I andra lappbyar är en övre gräns redan uppnådd eller nästan uppnådd. Detta ger sig till känna i svårigheter att hålla ihop renhjorden och andra besvårligheter vid driften. Av stort intresse iir i 'ad mån de. fram- räknade utnyttjandegraderna kan antyda var den övre gränsen ligger för betningsintensiteten inom ett område. Vid nuvarande struktur hos ren- skötseln ger materialet stöd för uppfattningen, att utnyttjandegraden i lav- marksbetet knappast kan överskrida 35 procent. För barmarksbetet är det något svårare att fixera en sådan gräns. De högsta värdena förekommer i Lainiovuoma och Saarivuoma lappbyar, dvs. i de två mittre av de s.k. nordbyarna, med 19 respektive 13 procents utnyttjande. Här förekommer dock en period med rent lavbete på senhösten, varför siffrorna inte är helt representativa för barmarksbetet. Gränsen för rent barmarksbete torde ligga vid c:a 15 procent under nu rådande renskötselförhållanden. Denna siffra är dock högst ungefärlig. Det kan mycket väl tänkas, ja det är högst
troligt, att vid en ändamålsenlig renskötsel med god kontroll över renhjor- den utnyttjandet av det gröna betet kan höjas betydligt. Ett sådant högre utnyttjande bör helst tas ut genom ett större rena ntal och inte genom längre betestid, emedan parasitfaran alltid blir större när utnyttjandegraden höjs och särskilt om den höjs genom en förlängd betestid inom ett och samma betesområde. Dessa frågor kan i detta sammanhang blott antydas. Ett när- mare klarläggande av sistnämnda problem är för renskötselns utveckling nödvändig men frågan är så invecklad att den bör bearbetas som en forsk- ningsuppgift. Slutligen bör nämnas att de biologiska undersökningar, som renbetesmarksutredningen utfört. ger vissa anvisningar om hur renbetets ekonomiska värde kan bestämmas.
Litteraturförteckning
Eriksson, 8. och Schmekel, J., 1961: En jämförelse mellan renarnas och få- rens förmåga att smälta fodrets näring. Stencilerad uppsats. Institu- tionen för husdjurens näringsfysiologi, Lantbrukshögskolan. Nordfeldt, S., Gagel], W. och Nordkvist, M., 1961: Smältbarhetsförsök med renar. Öjebyn 1957——60. —— Statens husdjursförsök. Särtryck och för- handsmeddelande nr 151.
Persson, S., 1963: Undersökningar av den kemiska sammansättningen hos de vanligaste renbetesväxterna inom Serri skogslappby. Stencilerad upp- sats. Institutionen för husdjurens näringsfysiologi, Lantbrukshögskolan.
Poijärvi, I., 1945: Lavåtgång från höst till vår för renar, som utfodras med
renlav. Statens lanthush. försöksverksamhet. Meddelande nr 205. Helsingfors. Presthegge, K., 1954: Försök med lav till drövtyggere og svin. —— Norges
Landbrukshögskole. Foringsförsökene 76. beretning.
Rydberg, A., 1960: Renfodrets kemiska sammansättning och näringsvärde samt renens underhållsbehov. Stencilerad uppsats. Institutionen för husdjurens näringsfysiologi, Lantbrukshögskolan.
Skuncke, F., 1958: Renbeten och deras gradering. _ Lappväsendet, Ren— forskningen, Meddelande nr 4.
Skuncke, F., 1963: Renbetet, marklavarna och skogsbruket. —— Lappväsen- det, Renforskningen. Meddelande nr 8.
KAPITEL 5
Lämpliga renantal
Inledning
Jämlikt 11 & renbeteslagen ankommer det på länsstyrelsen att i byordning för lappby meddela föreskrift om det antal renar, som må föras på bete inom visst betesområde. Hur detta renantal skall bestämmas innehåller lagen inga närmare anvisningar om. Av gällande byordningar för lapp- byarna framgår, att länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län för varje lappby angivit ett högsta renantal, exklusive årskalvar. som må föras på bete i lappbyn, och att länsstyrelsen i Jämtlands län för varje lappby i länet angivit ett normalt renantal, exklusive årskalvar. Det förhållandet att årskalvar icke skall medräknas innebär, att byordningens föreskrift åsyftar det nettoantal renar som finns mellan slaktsäsong och kalvningssäsong. Vad angår lappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län innebär stadgandet vidare, att för varje lappby föreskrivits ett maximalt nettoantal som inte får överskridas, medan för lappbyarna i Jämtlands län motsvarande stadgande tydligen avser ett genomsnitt för längre tid av nettoantalet renar. Ett sådant genomsnittsantal torde följaktligen tidvis kunna överskridas, utan att detta innebär brott mot föreskriften i byordningen.1
Renbetesmarksutredningen har att ta ställning till frågan, om det under vissa angivna förutsättningar är motiverat att utvidga det för renskötsel tillåtna renbetesområdet. För att kunna besvara denna fråga har utred- ningen funnit det behövligt att klarlägga, hur många renar som uthålligt kan livnära sig inom de för renskötsel för närvarande disponibla betes— markerna. En sådan bedömning bör inte grundas på de i byordningarna angivna högsta tillåtna eller normala renantalen. Dels kan nämligen för- hållandena ha ändrats från den tid då nämnda renantal fastställdes. Dels är det ovisst huruvida dessa renantal har bestämts utgående från betestill- gångarna eller utgör skönsmässiga överväganden rörande vad som ansågs lämpligt vid den tid då renantalen fastställdes. Utredningen har vid sin be- dömning av renantalen i lappbyarna utgått från sådant grundmaterial, som insamlats vid inventeringen av renbetesmarkerna och från de i anslutning därtill gjorda sammanställningarna av befintliga renantal, förekommande utnyttjandegrader, m. m.
' I gällande byordningar m. m. föreskrivna renantal framgår av tabell 5.1.
Såsom i kapitel ?. har angivits (sid 14 f) utarbetades förslag till lämpliga renantal av de på 1930-talet verksamma länsvisa utredningarna. Dessa förslag lades sedermera till grund för de i byordningarna för lappbyarna angivna renantalen, i lappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län 5. k. högsta tillåtna renantal och i lappbyarna i Jämtlands län 5. k. normala renantal.
Norrbottensutredningen synes ej ha framlagt förslag för Skogslappbyarna och den behandlade ej heller de fyra nordligaste fjällappbyarna, varför uppgifterna i följande tabell ej omfattar samtliga lappbyar i länet. Till jäm- förelse har medtagits det genomsnittsantal renar, som framkommit vid an- ordnade renräkningar. För redovisade lappbyar föreskrivna högsta tillåtna renantal angives också i tabellen.
Högsta tillåtna Renantal enlig—t
Lappby Ngt-122322???" renantal enligt renräkningar
förslag gällande efter 1930
byordning genomsnitt Rautasvuoma . . . . 6 500 6 500 5 500 Kaalasvuoma . . . . 8 000 8 000 5 500 Norrkaitum ...... 12 000 12 000 ]1 000 Mellanbyn ....... 7 000 7 000 5 000 Sörkaitum ....... 8 000 8 000 6 000 Sirkas ........... 15 500 15 500 13 000 Jåkkåkaska ...... 4 500 4 500 3 500 Tuorpon ........ 9 000 9 000 7 500 Luokta—Mavas . . 10 000 10 000 10 000 Semisjaur—Njarg . 9 000 9 000 7 500 Svaipa ......... 4 000 4 000 5 000 S:a 93 500 | 93 500 79 500
Västerbottensutredningens förslag framgår av följande tabell. Utredningen synes ej ha framlagt något förslag till renantal i Malå skogslappby.
Högsta tillåtna Renantal enligt
Västerbottens- . .. . Lavvby "träningens ”"Zåålänå'ål'gt låt?????? forslag byordning genomsnitt Granbyn . ........ 8 600 8 600 4 500 Ranbyn . ........ 7 800 7 800 7 500 Umbyn ....... . . . 9 000 9 000 7 000 Vapsten ........ 5 000 5 000 4 500 Vilhelmina nza . . 8 400 8 400 5 500 Vilhelmina S:a . . 8 000 8 000 4 000 Malå skogslappby . (3 000) 3 000 2 500
S:a | 49 800 | 49 800 | 35 500
Jämtlandsutredningen omfattade alla lappbyar i Jämtlands län, Idre lapp- by medräknad, varför fullständiga uppgifter kan lämnas för detta län.
Normalt ren-
Jämtlandsut- t 1 l' 1 Renantal enligt Lappby redningens mira” elålg renräkningar, förslag bärbriitrriiii g genomsnitt
Frostvikens norra . 1 500 1 500 1 250
Frostvikens mel- & *L*: lersta .......... 1 800 2 000 2 000 Frostvikens södra . 1 500 1 500 750 Hotagen ......... 2 000 2 000 2 500 Offerdal ......... 2 400 2 500 1 750 Sösjö ............ 1 500 1 500 1 250 Kall ............. 1 500 I, 500 2 000
Tåssåsen ........ 2 000 _
Anariset ......... i 1 000 3 300 5 000 Tranris .......... > 1 500 4 500 2 000 Handölsdalen . . . . 2 000 2 000 Mittådalen ....... 3 000 3 000 3 000 Tännäs .......... 1 800 2 000 3 000 Idre ............ 1 000 | 500 2 500 l S:a | 24 500 27 000 29 000
Anm. Anarisets lappby sammanslogs år 1945 med Tåssåsens och Tranris lappby år 1963 med Handölsdalens. '
Såsom framgår av tabellerna har de verkliga renantalen såväl i de angivna lappbyarna i Norrbottens län som i lappbyarna i Västerbottens län i genom- snitt varit mindre än de av berörda utredningar framlagda förslagen om- fattade. Detta är i och för sig naturligt, då utredningarna tydligen avsett högsta tillåtna renantal och ej genomsnittsantal eller normalantal. Till stor del beror olikheterna mellan verkliga renantal och tillåtna renantal också på att renantalet i lappbyarna var ovanligt lågt under 1930-talets senare del och under nästan hela 1940-talet. Nedgången i renantalen var en följd av ett par ogynnsamma betesvintrar i mitten på 1930-talet, då en mängd renar dog av svält. .
Jämtlandsutredningens förslag torde ha varit mycket försiktigt hållna, vilket synes ha uppmärksammats vid utarbetandet av byordningarna och där angivna normalantal. Uppgifterna från renräkningarna avser delvis även tiden före Jämtlandsutredningen. I förhållande till Norrbottens och Västerbottens län föreligger här en tydlig skillnad, som måhända delvis har sin grund i att lappbyarna i Jämtlands län veterligen icke lidit större förluster av den art som förekom på 1930—talet i debåda nordligare länen. Även det förhållandet att byordningens föreskrift angående renantal avser normalantal, d. v. s. genomsnittsantal, för lappbyarna i Jämtlands län och icke högsta tillåtna antal såsom i de båda nordligare länen kan utgöra en förklaring till föreliggande skillnader mellan olika uppgifter om renantal.
Renbetesmarksutredningen har, såsom framgår av det följande, icke ut- gått från dessa tidigare framlagda förslag vid sin bedömning av lämpliga renantal. Genom den sekundära verkan som tidigare ställningstaganden via administrativa åtgärder kan utöva på det verkliga renantalet kan viss in- llytelse på renbetes-marksutre-dningens förslag i verkligheten ha skett av dessa tidigare förslag. Utredningen har nämligen till stor del grundat sina bedömanden angående lämpliga renantal på de verkliga renantalen i gången tid. Allmänna överväganden
Det uthålligt högsta möjliga antalet renar är i huvudsak beroende av till- gången på betesfoder under skilda årstider. När det gäller att angiva detta antal, är det därför nödvändigt att undersöka i vilken omfattning betnings- intensiteten uthålligt kan höjas. Vid en sådan undersökning är det lämpligt att skilja på de båda huvudtyperna av bete, grönbete och lavbete. Av ut- redningens undersökningar framgår, att utnyttjandegraden genomsnittligt sett är avsevärt högre i lavbetet än i grönbetet. Vid en höjning av renan- talet kommer utnyttjandegraden följaktligen att nå optimal nivå i lavbetet tidigare än i grönbetet. Utredningen vill dock framhålla, att den relativa tillgången på grönbete kan i särskilda fall vara den begränsande faktorn. En fortgående ökning av renmängden inom ett betesområde innebär, att betningsintensiteten först gradvis närmar sig en optimal nivå. Om renmäng- den ökar ytterligare, sedan denna nivå uppnåtts, blir renbeläggningen till slut så hög, att renarnas normala foderbehov 'inte längre helt kan tillgodoses. I det läget kommer renstockens samlade vikttillväxt att stagnera. Biologiskt optimum kan därför sägas avse det renantal som medför den största samlade vikttillväxten i renstocken. Detta renantal är ett gränsvärde, som inte kan bestämmas med större noggrannhet. De renantal som utredningen anger vara biologiskt optimum för olika områden är bedömda med ledning av särskilda överväganden rörande möjligheterna att höja utnyttjandegraden i lavbetet.
Om renantalet i en lappby ökar så mycket, att renbeläggningen överstiger en lämplig nivå, så att viss trängsel uppstår inom betesområdet, tenderar renarna att i ökad omfattning ströva bort från hemlappbyn. En sådan ut- strövning kan åtminstone vid nuvarande renskötsel bli påtaglig redan då det smakligaste betet har blivit utnyttjat, vilket innebär att strövningen kan sätta in långt innan biologiskt optimum har uppnåtts. Tilltagande benägen- het för bortströvning från hemlappbyn medför växande kostnader för bl. &. vakthållning, skiljning och hemförande av renar. Det är uppenbart, att kostnaderna för sådana arbeten till slut kommer att växa hastigare än vad som motsvarar värdet av produktionsökningen, eftersom tillväxten av pro— duktvolymen stagnerar då renantalet närmar sig biologiskt optimum. Lik- som i annan ekonomisk verksamhet är det i renskötseln erforderligt att be-
akta produktionskostnaderna och söka uppnå största möjliga produktion per arbetstimme vid viss godtagbar räntabilitet på investerat kapital i drifts- anläggningar m. rn. På grund härav är det erforderligt att vid bestämman- det av renantalet även beakta det driftsekonomiska resultatet. Här fram- träder tydligen ett ekonomiskt optimum för renantalet. För att en härledning av det optimala renantalet för en lappby skall kunna ske erfordras följakt- ligen kunskap även om de driftsekonomiska förhållandena.
Utöver nämnda biologiska och ekonomiska begränsningsfaktorer är det erforderligt att beakta en tredje omständighet som inverkar begränsande på renantalet bl. a. i lappbyarna i södra delen av Jämtlands län. Om ren- betesmarkerna inte är väl avgränsade genom naturliga skiljelinjer eller stängsel, och om de tillåtna betesområdena dessutom har ogynnsam arron- dering eller utsatt läge i förhållande till jordbruksbygd, kan olägenheter följa av renströvning, trots att den inte medför kännbara kostnader för renägarna. Renströvningen kan nämligen ge upphov till irritation bland befolkningen i bygden. När så är fallet, torde det vara lämpligt att hålla ett något mindre renantal än vad som motsvarar det från ekonomiska och bio- logiska synpunkter optimala antalet.
De av utredningen föreslagna renantalen har beräknats på följande sätt. Till en början har utredningen undersökt möjligheterna att höja utnyttjan- degraden i lavbetet utgående från variationerna i beräknade utnyttjande- grader för grupper av lappbyar och för enskilda lappbyar. Därefter har utredningen analyserat de långperiodiska växlingarna i renantalet. Med led— ning härav har särskilda normvärden för renantalet bestämts för olika grupper av lappbyar. Renantalen för de enskilda lappbyarna har därefter beräknats med hänsyn tagen till betesområdenas nettoareal och uppskattad högsta möjliga beläggningstäthet. Till sist har de sålunda uträknade renan- talen för enskilda lappbyar jämkats något med beaktande av de växlande lokala betingelserna.
Utnyttjandegradens variationer
De av utredningen redovisade utnyttjandegraderna (tabell 4.1—4.6, tabell- bilagan) hänför sig till genomsnittsmängden av renar under tidsperioden 1945—1960. Utredningen har, för att få empiriskt grundade värden som inbördes är direkt jämförbara, funnit det lämpligt att vid sina beräkningar utgå från sådana genomsnittliga renantal. De framräknade utnyttjande— gradernaär sålunda enhetliga, varigenom jämförelser mellan lappbyarna kan ske direkt. I vilken omfattning en generell höjning av utnyttjandegraden är möjlig framgår av nästföljande avsnitt, där renantalens variationer ana— lyseras.
Genom utnyttjandegraden, som är ett mått på betningsintensiteten, ut- tryckes den av renarna upptagna betesfodermängden i procent av den totala
tillgången på betesfoder inom ett betesområde. Med denna metod att angiva betningsintensiteten erhålles också ett direkt uttryck för betesbalansen, varmed förstås den relativa tillgången på betesfoder under olika årstider. Betesbalansen kan jämföras dels mellan de olika årstidsområdena inom en och samma lappby och dels mellan olika lappbyar inom betesområden för en och samma årstid. Renantalet bör avpassas så, att jämnast möjliga bet- ningsintensitet mellan lappbyarna uppnås inom de två huvudtyperna av bete, barmarksbete och vinterbete. Olikheter i betningsintensiteten inom barmarksområdets skilda delar synes vara av underordnad betydelse, till följd av bl. a. att tidpunkten för flyttningen från sommarbetesområdet i flertalet av lappbyarna utan olägenhet kan ändras. Tidpunkten för denna flyttning växlar också avsevärt mellan olika lappbyar med i huvudsak lik- värdiga förutsättningar. Som framgår av kapitel 4 är utnyttjandegraden som regel betydligt högre inom Vinterbetesområdets lavmarker än inom betesområdet för barmarkstiden. Av de båda huvudtyperna av bete är van- ligen det totala förrådet relativt sett minst av lavbete. En undersökning av möjligheterna att höja utnyttjandegraden i lavbetet är därför av särskild betydelse.
I fråga om betesområdena för barmarkstiden är den genomsnittliga bet- ningsintensiteten inom betesområdet för hela barmarkstiden viktigast. För f jällappbyarna i Lappland blir medeltalet för utnyttjandegraden inom detta betesområde 4.9 0/0, för skogslappbyarna i Lappland 2.6 0/0 och för lapp— byarna i Jämtlands län 4.0 0/0.
Betningsintensiteten inom betesområdena för barmarkstiden är sålunda genomgående förhållandevis låg. Den ganska stora variationsbredden mellan värdena för enskilda lappbyar ger vid handen, att utrymme finns för en ganska betydande höjning av den genomsnittliga utnyttjandegraden i har- marksbetet. Materialet får vidare anses utvisa, att det under barmarkstiden tillgängliga betesförrådet i allmänhet inte inverkar direkt begränsande på renantalet.
När det gäller Vinterbetesområdena är de förekommande betningsintensi— teterna inom lavmarkerna av störst intresse i detta sammanhang. Laven är det avgjort viktigaste betesfoder som finns tillgängligt för renarna hela vintern igenom. Av erfarenhet vet man, att renarna svälter, så snart till- gången på lav av någon anledning blir för knapp. Inte endast mängden av lavbete utan även lavens åtkomlighet är härvid av betydelse. Marklavens åtkomlighet påverkas bl. a. av snötäckets mäktighet och beskaffenhet samt av isbildningar av olika slag. För fjällappbyarna i Lappland erhålles ett medeltal för utnyttjandegraden om 23.7 %. För skogslappbyarna i Lappland uppgår medeltalet till 21.6 "lo och för lappbyarna i Jämtlands län till 14.7 %.
För att kunna avgöra om det är möjligt att uthålligt höja utnyttjande- graden i lavmarkerna är det lämpligt att undersöka bl. a. spridningen av värdena för enskilda lappbyar och för olika typer av lappbyar. För detta
ändamål angives här nedan några gängse spridningsmått. Beskat'fenheten av materialet gör det lämpligt att för denna undersökning använda median- värdet som mått på medeltalet. I konsekvens härmed används kvartilvärden och variationsbredd som spridningsmått. I tabellen har intagits dels lägsta och högsta värden (P0 och Pjoo) som avgränsar variationsbvre-dden, dels medianvärdet (P50) som delar de enskilda värdena i till antalet två lika stora delar, och dels nedre och övre kvartilvärden (1125 och P75) som delar vardera av de av medianvärdet avgränsade hälfterna i två till antalet lika stora delar (fjärdedelar).
___—___— Utnyttjandegrad i procent
Lappbyar P. I P.. P... P.. P... Fjällappbyarna i Lappland ........ 11,0 20,6 23,4 28,7 35,5 Skogslappbyarna i Lappland ...... 11,4 13,4 23,3 24,8 28,9 Lappbyarna i Jämtlands län ...... 91 10,9 13,3 16,7 23.9
Såsom framgår av tabellen är skillnaderna mycket stora mellan värdena för enskilda lappbyar. Betydande skillnader förekommer också mellan vär- dena för ovan angivna huvudtyper av lappbyar. För att kunna avgöra om utnyttjandegraden i lavmarkerna eventuellt kan höjas antingen för alla lappbyar eller för grupper av lappbyar, är det önskvärt att utröna vad som orsakar variationerna. Växlingarna i utnyttjandegraden (eller eventuellt de skenbara växlingarna) kan antas vara orsakade av i huvudsak följande för- hållanden: ]) lavens varierande täckningsgrad och riklighet, 2) lavens varierande åtkomlighet till följd av snötäckets växlande mäktighet och beskaffenhet, isbildningar, m. m.,
3) betesmarkens läge,
4) växlande förmåga hos renar och renskötare att nyttiggöra befintliga lav- tillgångar, 5) felkällor i materialet.
I fråga om punkt 1 bör nämnas, att lavförrådet per ytenhet inte är lika stort i olika skogs- och marktyper, vilket framgår av de undersökta prov- ytorna. Utredningen har dock angivit utnyttjandegraden utgående från att lavförrådet per ytenhet i alla lappbyar är lika stort som det genomsnittliga lavförrådet inom de undersökta provytorna. Detta medför att utnyttjande- graden i lappbyarna i södra Lappland och i Jämtland på grund av de där förhärskande mindre lavrika marktyperna synes ligga väsentligt lägre än i lappbyarna i norra Lappland, där betingelserna för lavvegetation överlag är mer gynnsamma. Vid överväganden rörande möjligheterna att höja ut— nyttjandegraden måste dylika regionala skillnader beaktas. Bedömningarna bör därför avse grupper av lappbyar med i huvudsak likvärdiga betingelser för lavvegetation.
De vid punkt 2 angivna förhållandena ger upphov till periodvisa väx-
lingar i renantalet. Utredningen har med anledning härav ansett det lämp- ligt att beräkna utnyttjandegraden utgående från ett genomsnittligt renantal för längre tid. Detta medför att den framräknade utnyttjandegraden inom områden, som ofta drabbas av ogynnsamma betesförhållanden, ligger på en relativt sett något lägre nivå än på andra håll, där renbetningen inte i lika hög grad försvåras av samma anledning.
Betesmarkernas geografiska läge (punkt 3) har viss betydelse i samman— hanget. Det kan exempelvis förekomma, att nedflyttningen till vinterbetes- området måste uppskjutas till följd av sen isläggning. Detta medför en kor- tare betestid än normalt och följaktligen också en lägre utnyttjandegrad. I några fall har vissa avlägset belägna vinterbetesmarker, som utnyttjas endast sporadiskt, medräknats i den redovisade Vinterbetesarealen. Även sådana förhållanden inverkar på nivån av den framräknade utnyttjande-, graden.
Vad angår punkt 4 bör nämnas, att ett effektivt utnyttjande av betena förutsätter ändamålsenlig fördelning av tillgängliga betesmarker samt god organisation vid betenas utnyttjande. Även i dessa avseenden kan sådana olikheter förekomma mellan lappbyarna som på längre sikt inverkar på ut- nyttjandegraden. Vidare växlar renarnas förmåga att avbeta laven. Så anses t. ex. fjällrenarna överlag ha större förmåga än skogsrenarna att gräva igenom hårda skikt i snötäcket. Vissa olikheter i utnyttjandegraden kan följa även härav.
Slutligen bör nämnas, att smärre fel kan förekomma i det primärmaterial som utredningen har lagt till grund för sina beräkningar av utnyttjande— graderna (punkt 5). Sålunda är t. ex. uppgifterna om renantal icke enhetliga inom hela det undersökta området. En del av primärmaterialet har erhållits genom intervjuer bland renskötarna. Viss inverkan av minnesfel m. m. hos uppgiftslämnarna kan svårligen helt undvikas vid detta förfarande.
Vid överväganden om de för olika delar av renskötselområdet högsta lämp- liga utnyttjandegraderna bör man därför ha klart för sig, att utnyttjande- graden inte gärna kan vara densamma inom hela renskötselområdet. Ut- redningens sätt att beräkna utnyttjandegraden förutsätter också, att möj— ligheterna att höja densamma bedöms särskilt för varje grupp av lappbyar med ledning av de inom de olika grupperna förekommande variationerna i betningsintensiteten och med stöd av annan tillgänglig information. Utgåen— de från de beräknade utnyttjandegraderna i lavbetet (tabell 4.1 och 4.5) och med beaktande av variationerna i betningsintensiteten har utredningen angivit en högsta lämplig utnyttjandegrad för olika delar av renskötsel- området (se sid. 100). I översikten anges för grupper av lappbyar dels lörekommande utnyttjandegrader och dels bedömda högsta lämpliga ut— nyttjandegrader i lavbetet. Grupperna l——5 omfattar var för sig ett antal lappbyar med i huvudsak likvärdiga betingelser för lavvegetation och snar- lika förutsättningar i övrigt.
Aktuell ut- -- -- . . . Bedomd hogsta Grupp av lappbyar giftig—"åts; gåglåltlgxgäåd lämplig ut- medeltal nyttjandegrad
Grupp 1. Fjällappbyarna i norra Norrbotten samt Vittangi skogslappby .......... 27,5 19,2—35,5 25,0—30,0 Grupp ?. Gällivare skogslappby samt fjällapp- byarna i södra Norrbotten och Väster— botten, utom Vilhelmina norra och södra .............................. 22,2 13.7—30.8 225—27,5 Grupp 3. Vilhelmina norra och södra samt lapp- byarna i norra Jämtland ............ 15,4 ILO—23,9 17.5—22.5 Grupp ll. Lappbyarna i västra Jämtland ...... 10,5 9,1—13,0 12,5—17,5 Grupp 5. Lappbyarna i södra Jämtland och Härjedalen ........................ 14.6 10,8—20,9 175—22.5
Såsom framgår av översikten synes någon höjning av den genomsnittliga utnyttjandegraden inte kunna ske i norra Norrbotten (grupp 1). I södra Norrbotten och norra Västerbotten (grupp 2) torde endast en mindre höjning vara uthålligt möjlig. De förhållandevis låga utnyttjandegraderna i skogs- lappbyarna i mellersta Norrbotten och i lappbyarna Malå och Umbyn i Västerbotten torde dock kunna höjas till i nivå med övriga lappbyar i denna del av renskötselområdet. Vad angår de båda sydligaste lappbyarna i Väster- botten och lappbyarna i norra Jämtland (grupp 3) bör nämnas, att olika förhållanden talar för att viss höjning av utnyttjandegraden här kan ske. I Vilhelmina-byarna har renantalet bl. a. under 1930-talet varit större än under tidsperioden 1945—1960 (jfr sid. 53) ooh utnyttjandegraden beräknas på 1930-talet ha varit omkring 22 0/o i dessa lappbyar. I norra Jämtland har renantalet i Hotagens lappby endast genom förhållandevis stora slaktuttag kunnat hållas någorlunda i nivå med det för lappbyn fastställda normal— antalet. En höjning av den genomsnittliga utnyttjandegraden i lavbetet med omkring fem procentenheter torde vara möjlig inom detta område. I fråga om lappbyarna i västra Jämtland (grupp 4) är det svårare att med säkerhet ange en högsta lämplig utnyttjandegrad. I dessa lappbyar ligger lavföre- komsterna utspridda mellan bebyggda områden i centrala Jämtland och är delvis besvärliga att uppsöka med renhjordar. Flyttningar till Vinterbetena har företagits i växlande ordning under senare tid, och vissa östliga betes- fält har besökts blott sporadiskt. En genomsnittlig utnyttjandegrad av cirka 15% torde dock vara möjlig att uppnå om alla tillgängliga betesfält ut-
nyttjas mera regelbundet än tidigare. Vad slutligen angår lappbyarna i södra Jämtland och Härjedalen (grupp 5) bör nämnas, att lavtillgångarna i och för sig synes medge en icke oväsentlig ökning av renantalet. De före- kommande variationerna i b—etningsintensiteten och de förhållandevis rik- liga lavförekomsterna antyder, att den genomsnittliga utnyttjandegraden i lavbetet torde kunna höjas från nuvarande 14.6 ')/0 till cirka 20 0/0.
Renantalets variationer
Vid beräkningen av utnyttjandegraden har utredningen som nämnts utgått från genomsnittsmängden av renar för tidsperioden 1945—1960. På grund av växlingarna i renantalet har emellertid utnyttjandegraden under ganska långa tidsperioder varit något högre än som anges i tabellerna 4.1—4.6. Det synes därför vara motiverat att vid bedömningen av de för lappbyarna uthålligt högsta lämpliga renantalen ta särskild hänsyn till sådana gynnsam- ma perioder. Utredningen har i detta syfte räknat fram ett normvärde, som är så beskaffat att det överstiger det aritmetiska medelvärdet för tidsperio- den 1931—1960 med halva summan av alla under samma tid framkomna avvikelser uppåt från nämnda medelvärde.
En bestämning av sagda normvärde bör utföras på det sättet, att tillfälliga inbördes olikheter mellan lappbyarna i renantalets växlingar inte kommer att inverka på de uträknade normvärdena. Det kan nämligen ha förekommit att en del av de renar, som vid renräkning registrerats som hemmahörande i en lappby, i verkligheten under långa tider av året uppehållit sig i en annan lappby och följaktligen inte utnyttjat bete i hemlappbyn. Vid beräk- ningen av normvärdena har lappbyarna därför sammanförts gruppvis, var- vid ett antal lappbyar med i huvudsak likvärdiga förutsättningar hänförts till en och samma grupp. Normvärdet för renantalet har beräknats för varje sådan grupp av lappbyar. Som utgångsmaterial för dessa beräkningar har renräkningsresultaten från tidsperioden 1931—1960 befunnits lämpliga. Dels har erhållits ett ganska stort antal primära data som underlag för beräk- ningarna, varigenom säkerheten i bedömningen har blivit ganska hög. Dels medgiver detta material från en relativt lång tidsperiod, att de speciella förhållandena under andra världskriget och de närmaste efterkrigsåren kan ses i ett större sammanhang. — På angivna sättluträknade normvärden för renantal framgår av en sammanställning på sid. 102.
Det bör anmärkas, att underlaget för dessa beräkningar för Jämtlands läns vidkommande är mindre gott, främst av den anledningen att inom detta län blott ett fåtal fullständiga renräkningar kunnat genomföras under åren 1931—60. Vid uppskattningen av de högsta lämpliga renantalen i lapp— byarna i Jämtlands län är det därför motiverat att särskilt beakta föreliggan- de möjligheter att uthålligt höja utnyttjandegraden inom olika grupper av lappbyar och inom betesområden för olika årstider. En jämförelse av de
, Medeltal 1/2 avvikelsen Normvärde Grupp m lappbyar I 1931—1960 uppåt för renantal Norrbottens läns norra distrikt Karesuando—gruppen .............. 38 571 4 495 43 066 Gällivare-gruppen ................ 31 469 5 169 36 638 79 704 Norrbottens läns södra distrikt Jokkmokks-gruppen .............. 23 225 3 659 26 884 Arjeplogs-gruppen ................ 21 660 2 309 23 969 50 853 Norrbottens läns östra distrikt1 norra gruppen ................... 12 959 950 13 909 mellersta gruppen ................ 3 739 875 4 614 södra gruppen ................... 11 877 2 381 14 258 32 781 Västerbottens län Malå lappby . .................... 1872 799 2671 Sorsele-gruppen .................. 20 100 2 405 22 505 Vilhelmina-gruppen .............. 14 752 2 240 16 992 42 168 Jämtlands län norra gruppen ................... 6 579 454 7 033 västra gruppen ................... 4 771 367 5 138 södra gruppen . .................. 16 826 1 097 17 905 | 30 076 Summa för landet1 I 208 400 | 27 182 | 235 582
1 Exklusive koncessionsområdena
angivna normvärdena för renantalen med de av utredningen begagnade genomsnittstalen visar att normvärdet överensstämmer med sistnämnda antal endast i Norrbottens läns norra distrikt, 79 704 resp. 80 000. För Norr- bottens läns södra distrikt har erhållits ett normvärde, som utgör 106 0/0 av genomsnittsantalet. I Norrbottens läns östra distrikt, exklusive koncessions- områdena, uppgår normvärdet till 114 0/o och i Västerbottens län till 130 0/0 av genomsnittsantalet. Dessa siffror antyder, att viss höjning—av renantalen i de nämnda distrikten är möjlig. I Jämtlands län utgör normvärdet blott 94 0/o av genomsnittsantalet. Med hänsyn till den bristande tillförlitligheten hos Jämtlands-materialet föreligger dock icke tillräcklig grund att ifråga- sätta en sänkning av renantalet i detta distrikt. De biologiska förhållandena talar snarare för en höjning av renantalet.
Renbeläggningen
Vad beträffar antalet betesdagar i de olika säsongbetena bör framhållas, att detta antal endast i grova drag är givet av klimatiska och andra betingel- ser. Inom ganska vida gränser avgöres betessäsongens varaktighet av de traditionella tidpunkterna för flyttning mellan sommar- och vinterbetes-
landen. Vid överväganden om vilket högsta renantal som kan hållas inom de olika grupperna av lappbyar synes det därför vara lämpligt att beakta även sådan inverkan på utnyttjandegraden som följer av betessäsongens växlande varaktighet. Antalet renar per km2 betesmark inom de olika betes- områdena utvisar renbeläggningen oberoende av betestidens längd. En sådan uppgift belyser ytterligare, vilket renantal som är lämpligt för olika områden. Data härom återfinnes i följande översikt, där beläggningen redovisas för de båda huvudtyperna av bete.
Renantal Grönbete Lavbete ("UPP av lappbyar 1945— areal i renar per areal i renar per 1960 km2 km2 km2 km2 Norrbottens läns norra distrikt Karesuando-gruppen ............ 43 000 10 264 4,2 2 143 20,1 Gällivare-gruppen .............. 37 000 7 538 4____—_,_________9 2 438 15, 2 80 000 17 802 4,5 4 581 17, 5 Norrbottens läns södra distrikt Jokkmokks-gruppen ............ 25 000 7 137 3,5 1 983 12, 6 Arjeplogs-gruppen ....... . ...... 23 000 7 401 3,1 1 700 | 13,5 48 000 14 538 3,3 3 683 13,0 Norrbottens läns östra distrikt (exkl. kona—omr.) norra gruppen .................. 13 500 5 847 2,3 1 119 12,1 mellersta gruppen .............. 3 800 3 692 1,0 559 6, 8 södra gruppen ................. 11 500 6 160 1,9 947 12,1 28 800 15 699 1,8 2 625 11,0 Västerbottens län Malå lappby ................... 2 000 2 347 0,9 348 5,7 Sorsele-gruppen ................ 18 500 7 032 2,6 2 058 9,0 Vilhelmina-gruppen ............ 12 000 5 289 ____2________,3 1 812 6,6 32 500 14 668 2,2 4 218 7,7 Jämtlands län norra gruppen .................. 7 000 4 260 1,6 533 13,1 västra gruppen ................. 5 000 2 301 2,2 599 8,3 södra gruppen . ................ 20 000 7 347 2,7 2 507 8,0 32 000 | 13 908 | 2,3 l 3 639 | 8,8 Samtliga ......................... | 221 300 | 76 615 | 2,9 | 18 746 I 11,8 Därav fjällappbyarna i Lappland .. | 158500 | 44 661 | 3,5 | 12 134 ! 13,1
Anm. Uppgifterna i tabellen avser nettoareal.
En närmare granskning av uppgifterna om förekommande renbeläggning stöder i huvudsak de resultat, som erhållits genom beräkning av utnyttjan- degraderna. Det framgår tydligt, att i Norrbottens läns norra distrikt någon varaktig höjning av renantalet inte är möjlig i förhållande till genomsnitts—
antalet för tidsperioden 1945—1960. ] Norrbottens läns södra distrikt synes en mindre höjning av renantalet vara möjlig, uppskattningsvis inemot 10 % av genomsnittsantalet för tidsperioden 1945—1960. Relativt sett faller en något större andel av denna höjning på Jokkmokks-gruppen än på Arjeplogs- gruppen. Till viss del borde höjningen tas ut i form av förlängd betestid inom betesområdet för barmarkstiden. I Norrbottens läns östra distrikt är en ganska betydande höjning (cirka 75 %) synbarligen möjlig i lappbyarna i mellersta gruppen. Däremot kan någon större varaktig höjning av renan- talen inte genomföras i norra och södra gruppen i detta distrikt. I Väster- bottens län torde finnas utrymme för höjning av renantalet i Malå lappby med omkring 75 0/o, i Sorsele-gruppen med cirka 20 0/0 och i Vilhelmina- gruppen med väl 40 0/o. I Jämtlands län har för de olika betesområdena erhållits inbördes motstridiga resultat. Det framgår av materialet, att bar- marksbetena i norra gruppen erbjuder utrymme för höjning av renantalet. En sådan höjning förutsätter dock, att lavmarksarealen ökas i ungefär mot— svarande grad. I viss omfattning synes detta också vara möjligt, och man kan för Frostviken-byarnas del räkna med att utrymme finns för en höj- ning i förhållande till genomsnittstalen för tidsperioden 1945—1960 med cirka 40 0/o. I lappbyarna i den västra gruppen är utrymmet för höjning av renantalen något mindre, uppskattningsvis cirka 30 0/0. Även denna höjning förutsätter att vissa lavbetesreserver tas i anspråk. I den södra gruppen torde endast en mindre höjning vara lämplig, omkring 10 % av genomsnittsantalet renar för tidsperioden 1945—1960. Här inverkar den förhållandevis ringa tillgången på betesområden för barmarkstiden. Tillgången på lavmarker synes i och för sig medge en något större ökning av renantalet. Med stöd av särskilda hjälpmedel, t. ex. gränsstängsel, torde förutsättningar kunna skapas för att höja genomsnittsantalet renar med inemot 25 0/0 eller till i nivå med den genomsnittliga beläggningen inom barmarksbetena i fjällapp- byarna i Lappland.
Av utredningsmaterialet framgår, att renbeläggningen på lavmarkerna bör kunna uppgå till i genomsnitt 13 år 14 renar per km2 lavmark inom vin- terbetesområdet vid ett för detta beläggningstal lämpligt avvägt antal betes- dagar. I Norrbottens läns norra distrikt medger lavtillgångarna inom höst— betesområdet, att nedflyttningen till vinterbetesområdet kan företas relativt sent. Med anledning härav torde beläggningen i detta distrikt varaktigt kunna uppgå till 17 år 18 renar per km2 lavmark. I Norrbottens södra och östra distrikt torde 12—14 renar per km2 lavmark vara ett lämpligt belägg- ningstal. I skogslappbyarna i mellersta Norrbotten torde renantalet följakt- ligen kunna höjas med omkring 75 0/0 av genomsnittsantalet för åren 1945— 1960. Vad angår Västerbottens län har utredningen tidigare angivit, att ren- antalen torde kunna höjas i lappbyarna Malå, Umbyn, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra. Benbeläggningen har under åren 1945—1960 varit ganska låg även i övriga lappbyar i länet. I betraktande av att renantalet
i länet tidvis varit väsentligt större än genomsnittsantalet för åren 1945— 1960 synes en beläggning av cirka 11 renar per km2 lavmark vara möjlig att uppnå i detta län. I fråga om Jämtlands län bör nämnas, att renbelägg- ningen i lappbyarna i norra gruppen är ganska hög för traktens förhållan- den. Viss ofullständighet i materialet medför dock att det framkomna rela— tivt höga beläggningstalet delvis är skenbart. Ett mindre tillskott av lav— marker från angränsande lappby i Västerbottens län skulle öppna möjlighet till viss höjning av renantalet i dessa lappbyar även om den genomsnittliga beläggningen ej antas kunna vara högre än 11 renar per km2 lavmark. I västra gruppen torde en lämplig renbeläggning vara cirka 10 renar per km2 lavmark. För detta beläggningstal erfordras dock en mindre höjning av bet— ningsintensiteten. En sådan bör kunna uppnås genom att mera regelbundet ta i anspråk här förekommande alternativa lavbetesområden. I lappbyarna i södra gruppen torde man för närvarande ej lämpligen böra hålla mer än 9 a 10 renar per km2 lavmark. I och för sig synes emellertid lavtillgångarna medge en beläggning av cirka 12 renar per km2 lavmark, om man utgår från att betningsintensiteten i dessa lappbyar kan vara densamma som me- deltalet för lappbyarna Tåssåsen och Idre.
Normala renantal
Med stöd av de överväganden som gjorts ovan är det möjligt att dra vissa slutsatser angående renantalen. Till att börja med är det av intresse att få fram ett optimalt renantal, som i huvudsak grundar sig på de biologiska förutsättningarna inom olika delar av renskötselområdet. Ett sådant renan— tal kan anges endast med ungefärliga siffror, då en mera noggrann bestäm- ning av det optimala renantalet förutsätter allsidigare detaljkännedom än vad utredningen kunnat inhämta rörande det tillgängliga förrådet av lavbete i olika lappbyar. Sådana detaljundersökningar synes ej vara erforderliga för utredningens syfte.
För en bestämning av optimala renantal erhålles viss vägledning av föl- jande uppgifter om toppar i renantalen. I de olika distrikten har högsta noterade renantal varit följande: Norrbottens läns norra distrikt 100634, Norrbottens läns södra 68 176 och Norrbottens läns östra 56 719, varav skogs- lappbyarna i Lappland 37 650 och lappbyarna inom koncessionsområdena 19 069 (samtliga noteringar gäller år 1931), Västerbottens län 65077 (år 1911) och Jämtlands län 35 367 (år 1895). De uthålligt högsta möjliga ren- antalen torde i regel vara något lägre än angivna högsta noterade renantal. Med ledning av en bedömd högsta möjlig renbeläggning kan de uthålliga renantalen uträknas. Renbeläggningen synes kunna uppgå till i Norrbottens läns norra distrikt 17 a 18 renar per km2 lavmark, i Norrbottens läns södra distrikt och i Västerbottens län 14 a 15 renar per km? lavmark samt i Norr— bottens läns östra distrikt och i Jämtlands län 13 å 14 renar per km2 lav- mark. Vid uppskattningen av dessa högsta möjliga beläggningstal, som
avser de under tidsperioden 1945—1960 utnyttjade lavn'iarkerna. har hän— syn tagits till att vissa lavreserver finns i de båda sydligaste distrikten.
Med angivna renbeläggning blir det uthålligt högsta möjliga genomsnitts- antalet renar följande i de olika distrikten:
Norrbottens läns norra .......................... 80 000 Norrbottens läns södra .......................... 55 000 Norrbottens läns östra .......................... 155 000 Västerbottens län ................................ 60 000 Jämtlands län .................................. 50 000
Summa 300 000
1 Varav inom koncessionsområdena c:a 16 000.
Vid nuvarande förhållanden är det dock inte genomförbart att i alla distrikt uthålligt ha angivna i huvudsak på biologiska grunder bedömda högsta möjliga renantal. Olika förhållanden inverkar begränsande på möjligheterna att effektivt utnyttja alla betesområden med hög intensitet. Sålunda inverkar den traditionella indelningen i lappbyar stundom oförmånligt, t. ex. genom att renägarna håller fast vid en äldre ordning för vinterbetenas fördelning, när ändring skulle behöva ske. Vidare bör nämnas, att relativt riklig be- byggelse förekommer inom Vinterbetesområdena särskilt i sydligare delar av renskötselområdet. Inom snart sagt hela vinterbetesregionen med undan— tag av de nordligaste lappbyarna bedrives ett ganska omfattande skogsbruk. som självfallet medför vissa svårigheter för renskötseln vid utnyttjandet av lavtillgångarna. Det uthålligt högsta lämpliga renantalet bedömes vid nuvarande förhållanden vara följande, koncessionsområdena undantagna.
Norrbottens läns norra .......................... 80000 Norrbottens läns södra .......................... 50 000 Norrbottens läns östra .......................... 149 000 Västerbottens län ................................ 45 000 Jämtlands län .................................. 36 000
Summa 260 000
1 Varav inom koncessionsområdena c:a 16 000.
Vid uppskattningen av sist angivna renantal har beaktats den risk för skadegörelse på odlad mark som föreligger i skogslappbyarna och i lapp- byarna i Jämtlands län. Renantalet har därför reducerats något mer än förhållandena i övrigt har motiverat. Om odlingsskador o. dyl. framdeles kan undvikas, torde renantalen kunna höjas i Norrbottens östra distrikt till 53 000, i Västerbottens län till 47 000 och i Jämtlands län till 40 000. Hur de angivna renantalen bör uppdelas mellan olika grupper av lappbyar fram- går av följande översikt.
Beräknat högsta lämpligt renantal för grupper av lappbyar
Högsta lämpligt Distrikt m. m. antal renar per km2 lavmark
80 000 43 000 37 000
Norrbottens läns norra distrikt 17 11 18 därav: Karesuando-gruppen ................. c:a 20 Gällivare—gruppen .................... » 15
50 000 27 000 23 000
Norrbottens läns södra distrikt 13 it 14 därav: Jokkmokks— gruppen ..................
Arjeplogs- gruppen ...................
1)
»
Norrbottens läns östra distrikt1 i därav. norra gruppen . ...................... 14 000 7 000
12 000
mellersta g1uppen .................... södla gruppen . ......................
»
))
45 000
3 000 23 000 19 000
Västerbottens län c:a 11 därav. Malå lappby ......................... Sorsele- gruppen ...................... V ilhelmina gruppen- ..................
>> 11 » 11
36 000 8 000 6 000 22 000
Summa1 244 000
10 11 10
Jämtlands län därav: norra gruppen— ......................
v ästra gruppen ...................... södra gruppen .......................
12 51 13 33 000 ))
vuvzf
* Exklusive koncessionsområdena. ? Lavmark för c:a 1000 renar förutsättes skola överflyttas från Vilhelmina-gruppen till norra gruppen i Jämtlands län.
Fördelningen är gjord på det sättet, att en lämpligt avvägd beläggnings- täthet erhållits å lavmarkerna inom olika grupper av lappbyar. Tabell 5.1 återger beräknade lämplig, a renantal för enskilda lappbyar (andra siffer- kolumnen). Dessa renantal ha1 erhållits genom att hela gruppens renantal fördelats på de enskilda lappbyarna inom gruppen direkt proportionellt mot nettoarealen av barmarksbetet. För lappbyarna i Karesuando-gruppen har endast vår- och höstbetesområdets areal begagnats som likare för denna utproportionering. För lappbyarna i Jämtlands län har framräknade renantal i några fall jämkats med hänsyn till renbetesfjällens areal. Av liknande skäl har smärre jämkningar gjorts även för Malå och Vilhelmina södra lappbyar. Sagda förfarande innebär, att den minst tänjbara säsongarealen som regel lagts till grund för renantalets fördelning mellan lappbyarna. — Den pro- centuella fördelningen av betesområden och renantal under tidsperioden 1945—1960 framgår av tabellerna 5.2 och 5.3.
Beträffande de föreslagna normala renantalen (se fjärde sifferkolumnen i tabell 5.1) bör nämnas, att de framkommer efter viss jämkning av beräk- nade lämpliga renantal till närmare överensstämmelse med de verkliga genomsnittsantalen under tidsperioden 1945—1960. En sådan jämkning har ansetts böra ske med hänsyn till att utredningens unde1 soknmU ir ha1
omfattat endast betestillgångarna men icke andra miljöförhållanden, som kan inverka på det lämpliga renantalet. Utredningens förslag rörande änd- ring av renantal förutsätter en omfördelning av lavmarkerna inom vinter- betesområdet i de olika grupperna av lappbyar. Lavmarkerna bör fördelas i proportion till föreslagna normala renantal, så att beläggningen å lavmar- kerna blir jämnt fördelad å de enskilda lappbyarna i varje redovisad grupp.
De föreslagna normalantalen avser genomsnittsantal renar för en längre tidsperiod. Det är därför möjligt att under kortare perioder överskrida dessa tal, utan att ett sådant överskridande medför någon bestående skada på be- tet. I gengäld förutsättes, att de verkliga renantalen tidvis kommer att vara mindre än angivna normalantal. Vidare bör uppmärksammas, att de angivna normalantalen avser nettoantal renar mellan slakt och kalvning, vilket inne- bär att årskalvar inte är medräknade. Såsom framgår av materialet upp- går de föreslagna normalantalen endast i Norrbottens norra distrikt till vad som ansetts vara biologiskt optimum. Förhållandet sammanhänger med att lavmarkerna inom detta distrikt är så belägna att praktiskt taget alla lav— tillgångar regelbundet kan utnyttjas för renbetning. I övriga distrikt är för- utsättningarna mindre goda för att utnyttja alla befintliga lavtillgångar i full utsträckning. Bebyggelsen är tätare och skogsbruket livligare inom längre söderut och närmare kusten belägna områden, vilket medför genom- gående lägre utnyttjandegrader än längst i norr.
Koncessionsområdena har ej ingått i denna speciella granskning av ren- antalet. Förhållandena i koncessionslappbyarna är i flera avseenden väsent— ligt olika de i lappmarksbyarna. Renantalet angives ej i byordningen utan regleras genom de speciella tillstånd, som länsstyrelsen utfärdar för kortare tidsperioder. En stor del av renarna tillhör jordbrukarbefolkningen i trakten. Renskötarna uppbär vissa löneinkomster utöver inkomst av egna renar och försörjningsproblem av samma omfattning som är vanliga i övriga lappbyar förekommer icke. Utredningen har schematiskt beräknat att inom konces— sionsområdena bör kunna hållas cirka 16 000 renar.
Utredningen rekommenderar att normala renantal för lappbyarna fast- ställs med ledning av uppgifterna i tabell 5.1. I den mån jämkningar av lappbyarnas betesområden anses behöva vidtagas bör föreslagna normal— antal renar för samma lappbyar justeras i motsvarande omfattning. På grund av renantalets naturliga variationer torde s. k. högsta tillåtna ren— antal ej vidare höra intagas i byordning utan ersättas med normala reu- antal.
KAPITEL 6
Vattenregleringarnas inverkan på renskötseln
Inledning
Under tiden efter andra världskriget har de norrländska tillgångarna på vattenkraft blivit föremål för utnyttjande i väsentligt större omfattning än tidigare. Kraftverk och sjöregleringar har tillkommit i löpande följd i flera av de stora älvsystemen. Vattenkraftanläggningar utförs alltjämt, fastän utbyggnaderna under 1960-talet fortgår i något långsammare tempo än tidigare. Många kraftverksanläggningar och sjöregleringar är belägna inom de områden som må utnyttjas för renskötsel. På grund härav har ren- skötseln kommit att beröras av byggnadsverksamheten. Det är främst de stora sjöregleringarna som har kommit i blickpunkten, bl. a. till följd av att vissa markområden som tidigare stått till renskötselns förfogande genom verkställda uppdämningar undantagits från fortsatt utnyttjande för ren- betning. Vattenbyggnaderna har icke blott orsakat bortfall av renbetesmark utan även medfört diverse olägenheter vid renskötselns drift, t. ex. genom att flyttning med renhjordar försvårats vid reglerade vattendrag. Det är därför förklarligt, att de renskötande- samerna i de av vattenbyggnader berörda lappbyarna känt sig hotade i sin näringsutövning. Det har bl. a. ifrågasatts om renskötseln ägde förutsättningar att bestå framledes i sam- ma omfattning som tidigare. Antydningar har inte saknats om att vatten- byggnaderna kunde framtvinga en minskning av renskötselns omfång.
I enlighet med den ordning som gäller för proceduren i vattenmål an— kommer det på vederbörande vattendomstol att bedöma och värdera skada och intrång, som uppkommer till följd av byggande i vatten. I fråga om renskötselns förhållanden har sökande i vattenmål att framlägga utredning rörande arten och omfattningen av skada eller intrång och att angiva vilka enskilda personer och andra intressenter som berörs av utbyggnad, vartill vattendomstolens tillstånd sökes. Vid ansökningsmålets behandling i vatten- domstolen må erinringar, påståenden och yrkanden framställas icke blott av skadelidande intressenter utan även av administrativa myndigheter och förvaltningsorgan. När sådan fråga angår renskötseln avges utlåtanden som regel av lappväsendet, länsstyrelsen och kammarkollegiet. Vanligt är också att vattendomstolen för utredning av mera svårbedömda frågor anlitar sär— skilda av domstolen tillkallade sakkunniga. Expertutredningar brukar emel- lanåt utföras också på föranstaltande av enskild part. När vattendomstolen
i sinom tid är redo att avkunna dom, har den följaktligen en allsidig utred- ning att tillgå. Samtliga till domstolen framställda yrkanden prövas i sam- band med domen. Ersättningar utdömes i den ordning som angives i vatten- lagen.
Utöver vad som av vattendomstol kan stadgas beträffande ersättningar 111. 111. är det vanligt att, efter överenskommelser mellan sökande i vattenmål och berörda skadelidande intressenter, särskilda åtgärder vidtas i skade- förebyggande och kompenserande syfte. För sådana åtaganden står sökande i vattenmål alla kostnader. Som regel torde vederbörande vattendomstol informeras om dylika överenskommelser, även om dessa skulle vara av den beskaffenheten, att något yrkande till domstolen inte föranledes därav. Med stöd av vattenlagen har Kungl. Maj:t befogenhet att i samband med pröv- ning av tillåtligheten av vattenbyggnadsföretag föreskriva särskilda villkor för företagets utförande. När det gäller renskötseln har i samband med större regleringsföretag inom renskötselområdet genom sådana särskilda villkor bl. a. icke oväsentliga penningbelopp tillförts renskötseln utöver direkta ersättningar för uppkommande skador och olägenheter. För skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke förutsetts av vattendom- stolen, må ersättningsanspråk framställas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen föreskrivit.
Även om det otvivelaktigt är så, att den gängse gången vid prövningen av frågor om tillstånd till vattenbyggnadsföretag och vid utdömandet av ersättningar för skada och intrång säkerställer att renskötseln erhåller skälig gottgörelse för skada och. intrång. kvarstår en fråga som renbetesmarks- utredningen har ålagts att besvara. Utredningen har sålunda att bedöma >>på vad sätt en viss åtgärd i vatten inverkar på förutsättningarna för ren- skötseln». Härvid är att märka, att någon mera ingående erfarenhet av hur vattenbyggnadsföretagen inverkar på möjligheterna att bedriva en lönsam renskötsel icke finnes att tillgå. I detta sammanhang bör nämnas att utred- ningen även har att klarlägga, huruvida renskötsel numera kan bedrivas i den omfattning som har förutsatts i 1928 års renbeteslag.
Problem och metoder
Det åt renbetesmarksutredningen anförtrodda uppdraget har nödvändiggjort en granskning av renskötselns förutsättningar och produktionsvillkor. Vad som bör räknas till renskötselns förutsättningar har icke på en gång varit klart. I huvudsak har undersökningarna omfattat sådana materiella förut- sättningar, som inverkar på omfånget av renskötselns produktion och på produktivitetsförhållandena inom näringen. Det har emellertid inte varit möjligt att undvika värderingar av skiftande slag.
Bland de förhållanden som har undersökts märks främst frågan i vilken grad naturtillgången renbete påverkas av vattenbyggnaderna, och huruvida
uppkommande minskning av det tillgängliga betesförrådet medför, att för- utsättningarna för renskötsel ändras väsentligt. Renskötselns årscykel, som kännetecknas av bl. a. växlingen mellan lavbete under vintern och grönbete under sommaren, medför att det inte är självklart, att en förlust av t. ex. viss andel av den under barmarkstiden disponibla betesmarken har någon avgörande inverkan på förutsättningarna för renskötselns bedrivande. I vil- ken grad tillgången på betesfoder påverkas av uppkomna markförluster har utredningen belyst med uppgifter om dämningsområdenas areal m. 111. I samband därmed har undersökts betydelsen av förändringar i betesförråd och utnyttjandegrader inom betesområden för olika årstider.
Utöver tillgången på betesfoder har det varit erforderligt att undersöka hur produktvolymen kan påverkas, bl. a. om vattenbyggnaderna medför någon minskning av den optimala produktvolym som kan utvinnas av det tillgängliga renbetet. Enär direkta uppgifter om produktvolymen inte har funnits att tillgå, har det varit nödvändigt att grunda bedömningarna på uppgifter om förekommande renantal och därvid förutsätta att den optimala produktvolymen är direkt proportionell mot renmängden. Beskaffenheten av det tillgängliga grundmaterialet har emellertid medgivit endast relativt sum- mariska undersökningar rörande detta spörsmål.
För att få klarhet om vattenbyggnadernas inverkan på renskötseln i övrigt har vidare undersökts, hur de olika produktionsinsatserna förhåller sig vid reglerade" vattendrag. En sådan undersökning kan utföras på två olika sätt. Den ena, direkta metoden förutsätter fastställande av dels arbetsinsatsens storlek och dels behållen nettolön. Den andra, indirekta metoden som ut— redningen begagnat, kräver fastställande av — förutom arbetsinsatsens stor- lek — samtliga avgående kostnadsposter, d. v. s. kapitalkostnader och om- kostnader. Bedömning av produktivitetsförhållandena har med nödvändig- het niåst ske summariskt och avse hela lappbyar och grupper av lappbyar. Utredningen har inte ansett det vara erforderligt att undersöka sådana struk- turella förändringar, som inte påverkar det totala utbytet.
En fråga, som här blir aktuell, är huruvida i renskötselns förutsättningar bör inräknas möjligheterna att nyttiggöra från renskötsel ledig arbetstid för olika slags bisysslor. De renskötande samernas levnadsnivå uppbäres nämligen inte blott av inkomster från renskötsel utan även av biinkomster. För bedömning av levvnadsnivån är det totala penningomloppet bland de renskötande samerna följaktligen av större intresse än den totala intäkten av renskötsel. Det kan också förhålla sig så, att en viss mängd av biinkoms- ter är en förutsättning för att renskötsel av aktuell omfattning skall löna sig. Utredningen har vid sina undersökningar utgått från denna förutsättning och sålunda icke borträknat eventuella biinkomster.
Vid uppläggningen av sina undersökningar har renbetesmarksutredningen inriktat arbetet på att insamla material till underlag för en helhetsbedöm- ning av vattenbyggnadernas inverkan. Undersökningarna har omfattat alla
större vattenbyggnader inom renskötselområdet i Sverige. Granskningen har berört icke blott företag i statlig regi utan även alla större t. ex. av sär- skilda aktiebolag utförda vattenbyggnader, i den mån sådana företag är be- lägna inom de markområden som tas i anspråk för renskötsel.
Detaljundersökningar rörande arten och omfattningen av regleringarnas inverkningar har utförts endast vid tre större regleringsföretag, som har utvalts så att en bild av olika former av inverkan och åtgärder har erhållits, nämligen Suorvasjöarna, Sylsjön och Ransaren.
Enligt direktiven har utredningen att bedöma blott »på vad sätt en viss åtgärd i vatten inverkar på förutsättningarna för renskötseln». Denna be- gränsning av uppdraget innebär, att utredningen inte har att ange vatten- byggnadernas inverkan på renskötselns förutsättningar med storleksuttryck, såsom exakta mått och penningvärden. Med anledning härav har utred— ningen bestämt blott storleksklass eller -nivå. Detta förfarande har förenklat arbetet. I sakens natur ligger att i huvudsak endast direkta inverkningar har kunnat bli föremål för undersökningar. Det har visat sig svårt att spåra och avgränsa följdverkningar, som framträder först efter viss tid. Som exempel kan nämnas, att anläggandet av en väg till en isolerad bosättning kan påverka befolkningens intressen och yrkesutövning. Nya inkomstkällor, såsom turism, kan snabbt lyfta befolkningens andliga och materiella liv på ett högre plan än de tidigare isolerade förhållandena medgivit. Sådana för- ändringar av befolkningens försörjningsbetingelser har utredningen inte särskilt undersökt, även om de självfallet är av betydelse.
Vattenbyggnadernas antal och omfattning
Ino-m renskötselområdet i Sverige ligger sammanlagt 61 olika vattenbygg- nadsföretag, som medför bortfall av renbetesmark (se tabell 6.1). Av dessa är 43 företag slutförda, 11 under utförande och 7 beslutade men ej påbör- jade. Av de 61 företagen ligger 14 i Luleälvens flodsystem, 1 i Pitcälvens. 7 i Skelle'fteälvens, 17 i Umeälvens, 12 i Ångermanälvens och 8 i Indals— älvens flodsystem samt 1 i Ljusnan och 1 i Nean. Vattenbyggnaderna med-för ett totalt bortfall av renbetesmark om 688,1 km:), varav i Luleälven 325,0 kmz, i Piteälven 0,6 kmi', i Skellefteälven 104,1 km?, i Umeälven [12,1 king, i Ångermanälven 71,7 kmg, i Indalsälven 36,5 king, i Ljusnan 21,9 km? och i Nean 16,2 tkm'z. Av den sammanlagda arealen faller på slutförda regleringar 343,6 kmg, pågående 229,4 km2 och beslutade men ej påbörjade 115,1 king. Omfattningen av betesmarksförlusterna vid varje särskilt företag framgår av tabell 6.1. Klassb-eteckningarna i tabellen anger slutförda regleringar (A), pågående regleringar (B) och beslutade men ej påbörjade regleringar (C).
För renbetesmarksutredningens del är det också erforderligt att klarlägga, hur stora arealer som berör olika lappbyars och skilda årstiders betesom- råden. Med anledning härav redovisas i tabell 6.2—3 dels nettoarealen ren-
betesmark inom de olika årstidsområdena för samtliga av dämningar direkt berörda lappbyar och dels markförluster i km2 och i % av nettoarealen renbetesmark. Härvid är att märka beträffande Suorvajaures reglering, att nettoarealen för lappbyarna Sörkaitum och Sirkas icke inkluderar de före år 1927 (arbetskartans utgivningsår) ianspråktagna dämningsområdena. Det mindre fel som härav uppkommer å nettoarealen betesmark för vår, sommar och höst inverkar icke på utredningens bedömningar i nu aktuella sammanhang. Störst fel uppstår inom Sörkaitums sommarbetesområde, där den procentuella omfattningen av dämningsarealen har en felmarginal av c:a + 0,5 )( 0,75 procentenheter, vilket innebär att markförlustens relativa omfattning i verkligheten är högst 0,4 procentenheter lägre än i tabellen angives. För alla övriga områden inkluderar den angivna nettoarealen samt- liga de med uppdämningarna sammanhängande förlusterna av renbetes- mark.
Som framgår av tabell 6.2 är den relativa omfattningen av markförlus- terna i fjällappbyarna i Lappland av varierande storlek i olika fall. Inom sommarbetesområdet är förlusterna störst i Sörkaitum och Sirkas och upp- går till c:a 7 resp. 5 0/0 till följd av regleringar i Suorvajaure och i Vapsten omkring 2 0/0 till följd av regleringar i Abelvattnet och Gejmån. I övriga be- berörda lappbyar Umbyn, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra under- stiger förlusterna av betesmark 1 0/0 av tillgången ino-m lappbyarnas som- marbetesområden inklusive vissa i Norge belägna sommarbetesmarker. Ino-m vär- och höstbetesområdet återfinnes det största relativa bortfallet av renbetesmark i Jåkkåkaska med c:a 7 0/0 till följd av regleringen vid Seite- vare kraftstation (Tjaktjajaures reglering). I Sörkaitum uppgår förlusten till c:a 30/0 till följd av Satisjaures reglering, i Vapsten till ej fullt 30/0 genom regleringarna i Ajaure och Gardiken—Gardwfors och i Semisjaur—— Njarg till ej fullt 20/0 till följd av regleringar i Re-bnisjaure m.fl. sjöar. ] övriga av vattenbyggnader berörda fjällappbyar i Lappland, dvs. Mellan- byn, Sirkas, Tuorpon, Ranbyn, Umbyn, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra. är förlusterna av betesmark inom vår- och höstbetesområdet mindre än 1 0/0 av tillgången. Inom vinterbetesområdet påträffas det största relativa bortfallet ej fullt 5 0/o i Umbyn till följd av 12 olika anläggningar i Umeälven, varav Rusfors är störst med 9,0 km2 överdämd samt skadad renbetesmark. I J åkkåkaska bortfaller ej fullt 2 0/0 av Vinterbetesområdets nettoareal genom Skalkas reglering. I övriga av vattenbyggnader berörda fjällappbyar i Lapp- land, dvs. Sörkaitum, Sirkas, Ranbyn, Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhel- mina södra, understiger förlusten genom överdämd samt skadad betesmark 1 0/0 av tillgången inom vinterbetesområdet.
I skogslappbyarna i Lappland (se tabell 6.3) återfinnes det största relativa bortfallet inom betesområdet för barmarkstiden i Serri lappby, där för- lusten av betesmark till följd av regleringar vid Ligga och Messaure uppgår till inemot 40/0 av hela tillgången inom betesområdet för barmarkstiden.
I Mausjaure och Maskaure uppgår betesmarksförlusterna till något mer än 10/0 av tillgången inom betesområdet för barmarkstiden till följd av reg- leringar i Storavan—Uddjaur och — såvitt avses Mausjaure — till följd av dämningar vid Gallejaur och Grytfors. I samtliga övriga av vattenbyggnader berörda skogslappbyar — Gällivare, Ståkke, Västra Kikkejaure och Malå — omfattar överdämd samt skadad areal betesmark mindre än 1% av hela tillgången inom betesområdet för barmarkstiden. Inom vinterbetesområdet påträffas den största relativa markförlusten i Serri med inemot 30/0 av tillgången. I övriga av vattenbyggnader berörda skogslappbyar Mausjaure och Malå är förlusten av betesmark inom vinterbetesområdet mindre än 1 % av tillgången.
I lappbyarna i Jämtlands län (se tabell 6.3) återfinnes den största relativa markförlusten inom betesområdet för barmarkstiden i lappbyarna Sösjö och Kall, där bortfallet uppgår till c:a 2 0/0 av nettoarealen barmarksbete. I Frostvikens mellersta lappby uppgår betesmarksförlusten till något mer än 1% av tillgången. I samtliga övriga av regleringar berörda lappbyar om- fattar överdämd samt skadad mark mindre än 1 % av tillgänglig nettoareal betesmark för barmarkstiden. Inom vinterbetesområdet motsvarar överdämd samt skadad areal i Frostvikens mellersta c:a 2 % och i Mittådalen c:a 1,5 .)/0 av nettoarealen betesmark inom resp. lappbyars vinterbetesområden.
Sammanlagt omfattar det genom vattenbyggnaderna uppkomna bortfallet av renbetesmark i fjällappbyarna i Lappland 472,7 kmg, varav 125,1 km2 inom vinterbetesområdet, 195,6 km2 inom vår- och höstbetesområdet samt 152,0 km2 inom sommarbetesområdet. I skogslappbyarna i Lappland uppgår det sammanlagda arealbortfallet till 97,3 king, varav 14,6 km2 inom vinter- betesområdet och 82,7 km2 inom betesområdet för barmarkstiden. I lapp- byarna i Jämtlands län är det totala arealbortfallet 108,1 kmg, varav 30,6 km2 inom vinterbetesområdet och 77,5 km2 inom betesområdet för har- markstiden.
Inverkan på foderförrådet
I f jällregionen ligger renbetesmarkerna på mycket växlande höjd över havet. Så är fallet särskilt inom fjällappbyarnas sommarbetesområden i högfjälls— regionen. Inom vår- och höstbetesområdena i lågfjällsregionen är höjd- skillnaderna också ganska betydande, även om de inte är lika stora som i högfjällsregionen. Betingelserna för vegetation varierar bl. a. med höjden över havet. På låga nivåer, såsom i dalgångar, är vegetationen i genomsnitt betydligt ymnigare än på högre nivåer i fjällen. I kapitel 4 [sid. 68 f.) återfinnes några data, som belyser hur mängden av växtlighet kan variera. Det framgår att torrsubstansmängden växlar från 175 kg per hektar i den mellanalpina gräsheden till 1920 kg per hektar i den yppiga, gräs-örtrika björkskogen på fuktig mark vid rinnande vatten. För sammanlagt 17 under- sökta vegetationstyper har medeltalet av torrsubstansskörden befunnits
vara 865 kg per hektar (ovägt medeltal). I foderenheter motsvarar denna variation 110—1100 foderenheter per hektar, och det ovägda medeltalet blir 520 foderenheter per hektar. Med hänsyn till att av de arealmässigt mest utbredda renbetestyperna (se tabellen på sid. 77 nzris 4. 5. 10, 11 och 12) i fråga om antalet foderenheter per hektar två ligger över och två under samt en överensstämmer med det ovägda medeltalet, kan det areal- vägda medeltalet dock icke väsentligt avvika från det ovägda medeltalet.
Sådana ingrepp i renbetesmarkerna, som uppkommer i samband med kraftverksbyggen och sjöregleringar, berör genomgående lågt belägna betes- marker, dår betingelserna för växtlighet genomsnittligt sett är goda till följd av riklig vattenföring och stor näringstillförsel. Detta förhållande inne- bär, att de av nämnda vattenbyggnader upptagna betesmarkerna genom- snittligt sett har ett större betesförråd per hektar än vad som motsvarar medeltalet för hela betesområdet (t. ex. en lappbys sommarbetesområde). Minskningen av betesförrådet måste därför relativt sett vara större än areal- minskningen. Med ledning av anförda data vilka som nämnts ej är arealvägda är det möjligt att schematiskt bestämma, hur stort det genomsnittliga betes- förrådet är på de lägre nivåer som här är aktuella. Man synes kunna förut- sätta, att betesförrådet vid vattendragen genomsnittligt ligger ungefär mitt emellan medelvärdet 520 foderenheter per hektar och värdet 1 100 foder- enheter per hektar för den yppigaste vegetationstypen. Det innebär, att be- tesförrådet inom dämningsområdena genomsnittligt torde uppgå till cirka
1100— 20 800 fe per hektar (—-—2—5—
ej kan bestämmas utifrån tillgängliga data, är sannolikt något mindre. I konsekvens härmed erhålles den procentuella minskningen av betesför— rådet genom att multiplicera arealminskningen med faktorn 1,5 (800: 520 = 1.53). Denna omräkningsfaktor är tillämplig endast för sommarbetesom- rådena i fjällappbyarna i Lappland. För vår- och höstbetesområdena i de lappländska f jällappbyarna kan motsvarande omräkningsfaktor schematiskt angivas till 1,2.1 För lappbyarna i Jämtlands län har betesområdena för har- markstiden inte uppdelats i särskilda årstidsområden för sommar samt höst och vår. Med anledning härav är det behövligt att för dessa lappbyar ange en lämplig omräkningsfaktor för hela barmarkstidens betesområden. Med ledning av uppgifter om hur renbetningen växlar inom olika delar av betes- områdena för barmarkstiden i några lappbyar, där dessa växlingar är kända, kan den lämpliga omräkningsfaktorn för barmarksbetena i lappbyarna i Jämtlands län schematiskt uppskattas till 1,3. I skogslappbyarna i Lappland är naturförhållandena mera ensartade än i fjällappbyarna, bl. a. genom att höjdskillnaderna är förhållandevis mycket mindre än i fjällappbyarna. Variationerna i betesförråd per hektar är väsentligt mindre än i fjällen.
+ 520 = 810). Det arealvägda talet, som dock
1 Under hösten är det delvis fråga om försämrad användbarhet till följd av frostbildning vid sjörök och dimma.
För skogslappbyarnas barmarksbeten är en lägre omräkningsfaktor följakt- ligen motiverad. Lämpligt synes vara att använda faktorn 1,1.
När det gäller Vinterbetesområdena är en motsvarande omräkning ej på- kallad till följd av eventuellt förekommande nivåskillnader och därav be— tingade variationer i betesförråd per hektar. Däremot har frekvensen lav- mark sin givna betydelse i sammanhanget, emedan huvudparten av det betningsbara foderförrådet inom Vinterbetesområdena återfinnes i lavmar— kerna. Med anledning härav är det nödvändigt att beakta eventuella diffe- renser i de relativa förekomsterna av lavmark inom å ena sidan ett däm- ningsområde och å andra sidan hela det berörda vinterbetesområdet. Den sökta omräkningsfaktorn erhålles i detta fall genom att dividera andelen lavmark inom dämningsområdet med andelen lavmark inom hela det av vattenbyggnaden berörda vinterbetesområdet. För nämnda ändamål bör lavmarksandelen inom dämningsområdet uppmätas före dämningen. Ett rättvisande resultat förutsätter dessutom att lavmarken inom dämningsom- rådet avgränsas efter samma normer som tillämpats vid uppmätning av lavföreko-msterna ino-m vinterbetesområdet i övrigt. En sådan mätning behöver dock utföras endast om skillnaden i lavmarksfrekvensen är påtaglig mellan å ena sidan ett dämningsområde och å andra sidan hela det av däm— ningen berörda vinterbetesområdet. Utredningen har för sitt ändamål ej ansett det nödvändigt att utföra detaljundersökningar av denna art.
Beskrivna metod för att bestämma den procentuella minskningen av be- tesförrådet bygger på förekommande växlingar i vegetationens riklighet. Förfarandet innebär att hänsyn tas endast till hur de grundläggande biolo- giska förutsättningarna för renskötsel påverkas av vattenbyggnaderna. Olik- heter i betningsintensiteten inom en och samma lappby beaktas inte. Som regel torde dylika växlingar i betningsintensiteten inte ha någon avgörande betydelse, men om det i något särskilt fall skulle vara behövligt att få in— blick även i sådana skiftningar i betningsintensiteten är det självfallet möj— ligt att klarlägga dylika variationer genom särskilda undersökningar av renbetningens förlopp.
Inverkan på utnyttjandegraden
Erfarenheten visar att en av vattenbyggnad orsakad förlust av betesmark som regel inte åtföljes av någon samtidig minskning av renantalet i den av vattenbyggnaden berörda lappbyn, fastän bortfallet av mark innebär, att en motsvarande minskning av det tillgängliga betesförrådet uppkommer. Renägarna synes i allmänhet efter en genomförd vattenbyggnad söka fort— sätta att driva renskötsel av samma omfattning som tidigare. Någon minsk- ning av renskötselns omfång uppkommer därför normalt inte omedelbart efter vattenbyggnaden.
Om renantalet inte minskas i proportion till den uppkomna minskningen av betesförrådet följer av förhållandet, att en höjning av utnyttjandegraden
måste komma till stånd. Med anledning härav aktualiseras ett par frågor, som bör undersökas närmare. För det första är det önskvärt att klarlägga, om en varaktig höjning av utnyttjandegraden är möjlig inom en av vatten- byggnad berörd lappby eller alternativt om den erforderliga höjningen av utnyttjandegraden ligger inom gränsen för vad som sannolikt är möjligt. För det andra måste undersökas, om en dylik höjning av utnyttjandegraden inverkar oförmånligt på produktionsinsatserna och produktutbytet. Den senare frågan berör renskötselns ekonomiska förhållanden och upptas till diskussion längre fram i betänkandet (sid. 121 ff). Den förra belyses här genom särskilda överväganden.
Om renantalet bibehålles oförändrat, kan utnyttjandegraden för tid efter vattenbyggnadens genomförande beräknas enligt följande formel:
100 100 — pf
där (0) = utnyttjandegrad å den efter dämningen tillgängliga betesytan (u) = utnyttjandegrad före dämningen inom det aktuella årstidsområdet (p) överdämd areal i procent av årstidsområdets nettoareal ( f) omräkningsfaktor för betesförrådet
v—u
ll
När man skall bedöma om en av vattenbyggnad framtvingad höjning av utnyttjandegraden ligger inom gränsen för vad som anses sannolikt möjligt, är det lämpligt att först beräkna storleken av den erforderliga höjningen i några lappbyar, som beröres av de relativt sett största ingreppen, och se- dan jämföra dessa höjningar med de naturliga variationerna i utnyttjande- graden. Ligger den erforderliga höjningen inom gränserna för de normala variationerna i utnyttjandegraden, synes man kunna förutsätta, att höj- ningen är möjlig att genomföra i praktiken. Skulle det vara så, att den er- forderliga höjningen är större än den slumpmässiga variationen inom det berörda årstidsområdet, synes man med ledning av utnyttjandegradens fak- tiska nivå kunna dra erforderliga slutsatser, baserade på biologiska grund- data, rörande huruvida den erforderliga höjningen är sannolikt möjlig att förverkliga.
Inom sommarbetesområdet återfinns de största bortfallen av betesmark i fjällappbyarna Sörkaitum (7,05 0/0) Sirkas (4,39 0/0) och Vapsten (1,95 0/0). Med hjälp av den angivna formeln beräknas utnyttjandegraden för tiden efter utförda vattenbyggnader. Resultatet framgår av följande sammanställ- ning.
b Utnyttjandegrad Höjning Lapp y före | efter i % Sörkaitum .......... 5,0 5,59 11,8 Sirkas .............. 4,8 5,14 7,1 Vapsten ............ 4,3 4,43 3,0
När det gäller att bedöma, huruvida den erforderliga höjningen varaktigt är sannolikt möjlig, bör först beaktas att utnyttjandegraden inom sommar— betesområdet överlag är förhållandevis låg. En höjning av måttlig storlek måste redan på den grunden anses vara sannolikt möjlig. Beaktar man vi- dare, att den naturliga variationen, beräknad efter medeltalet av avvikelser— na för grupper av lappbyar från medeltalet för alla fjällappbyarna i Lapp- land, har yttergränserna—33 % och + 39 0/o, synes de här erforderliga höjningarna 11,8 0/0 i Sörkaitum, 7,10/0 i Sirkas och 3,0 0/0 i Vapsten ligga inom gränsen för vad som kan anses vara sannolikt möjligt.
Inom vår- och höstbetesområdet är bortfallet av renbetesmark störst i fjällappbyarna Jåkkåkaska (7,13 0/o). Sörkaitum (2,95 0/0) och Vapsten (2,64 %). Utnyttjandegrader före och efter utförda vattenbyggnader redo- visas här nedan.
Utnyttjandegrad Höjning La b ___—___— . pp y före efter ' 0/0 Vårbetestiden Jåkkåkaska ...... 2,8 3,06 9,4 Sörkaitum ........ 0,8 0,83 3,7 Vapsten .......... 2,8 2,89 3,3 Höstbetestiden Jåkkåkaska ...... 6,8 7,44 9,4 Sörkaitum ........ 6,5 6,74 3,7 V apsten .......... 2,6 2,69 3,3 |
Även inom vår- och höstbetesområdet är utnyttjandegradens nivå som regel förhållandevis låg. Genomsnittet för fjällappbyarna i Lappland uppgår för vårbetestiden till 3,4 0/0 och för höstbetestiden till 4,3 %. Den naturliga spridningen är här något större än inom sommarbetesområdet. Avvikelserna för grupper av lappbyar från medeltalet för alla fjällappbyarna i Lappland ligger inom yttergränserna — 21 0/o och + 47 0/o under vårbetestiden samt —— 51 % och + 72 0/0 under höstbetestiden. Av dessa uppgifter torde framgå, att de aktuella höjningarna (högst 9,4 %) är sannolikt möjliga att för- verkliga.
Vad angår skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län påträffas de största relativa bortfallen av betesmark inom betesområdena för barmarkstiden i lappbyarna Serri (3,69 0/0) och Kall (2,03 0/o).
På motsvarande sätt som för fjällappbyarna i Lappland, kan man för dessa lappbyar med hjälp av formeln på sid. 117 beräkna, vilken inverkan de uppkomna minskningarna av betesförråden medför på utnyttjandegra- den. För skogslappbyarna användes omräkningsfaktorn 1,1 vid bestämning- en av betesförrådets minskning och för lappbyarna i Jämtlands län faktorn 1,3, vilka tidigare angivits som lämpliga. Inverkningarna på utnyttjande— graden framgår av följande.
Utnyttjandegrad Höjning La b ___—_— - pp ) ' före | efter ' % Serri ............... 3,0 3,13 4,2 Kall ................ 5 3 5,44 2,7
När det gäller att bedöma huruvida de erforderliga höjningarna av ut— nytt jandegraden är sannolikt möjliga att förverkliga, är det även här lämp- ligt att först ge akt på utnyttjandegradens nivå. Denna är otvivelaktigt för- hållandevis låg och viss höjning av densamma kan redan av den anled- ningen anses vara sannolikt möjlig. I fråga om Serri skogslappby bör näm- nas. att högre utnyttjandegrader förekommer i Vittangi (3,2), Gällivare (3,8), Västra Kikkejaure (3,1) och Mausjaure (3,2). Med hänsyn härtill torde den erforderliga höjningen i Serri från 3,0 till 3,13 vara sannolikt möjlig. Även det förhållandet att variationsgränserna för gruppmedeltalen ligger vid 38 0/o och + 35 0/0 av medeltalet för alla skogslappbyar (2,6) utgör stöd för uppfattningen att den här erforderliga höjningen med 4,2 0/0 är sanno- likt möjlig. I fråga om Kalls lappby bör nämnas, att värdet för utnyttjan- degraden under barmarkstiden (5,3) är det näst högsta värde som fram- kommer i lappbyarna i Jämtlands län, där endast för Tännäs lappby ett högre värde (8,6) noterats. Flera lappbyar uppvisar dock nästan lika höga värden som Kall, nämligen Idre (5,0), Handölsdalen (4,9) och Tåssåsen (4,9). Gruppmedeltalens avvikelser från medeltalet för alla lappbyar (4,0) ligger inom gränserna —23 0/o och + 13 %. Motsvarande avvikelser i fjällapp- byarna i Lappland ligger inom gränserna — 39 % och + 37 0/0 från medel- talet (4,9). Trots att utnyttjandegraden i Kalls lappby inom betesområdet för barmarkstiden otvivelaktigt är ganska hög i jämförelse med övriga lapp- byar i Jämtlands län, måste den mindre höjning (2,7 0/0) som här erfordras uppenbarligen ligga inom gränsen för vad som sett ur biologisk synvinkel är sannolikt möjligt.
Beträffande de av vattenbyggnaderna föranledda höjningarna av utnytt- jandegraden inom betesområdena för barmarkstiden kan med stöd av de härovan utförda granskningarna sammanfattningsvis uttalas, att de erforder- liga höjningarna inte i något fall synes lyfta utnyttjandegraden över gränsen för vad som är sannolikt möjligt. Någon reduktion av renantalen behöver tydligen inte ske med hänsyn till de under barmarkstiden tillgängliga efter vattenbyggnadernas utförande kvarstående betesförråden. Som redan nämnts bör dock särskilt undersökas, om dylika höjningar av utnyttjandegraden förutsätter t. ex. ökade produktionsinsatser, och om de eventuellt kan med- föra att produktutbytet minskar.
Ifråga om Vinterbetesområdena är utgångsläget delvis ett annat. Enligt utredningens uppfattning är betesförrådet inom lavmarkerna den faktor, som i allmänhet inverkar begränsande på renantalet. Skulle det fallet in- träffa att en vattenbyggnad minskar det under vintern tillgängliga lavbetet,
blir följden tydligen den att renmängden i regel måste minska i motsva- rande grad. Det sagda gäller dock endast under den förutsättningen, att lavtillgångarna inom området verkligen utnyttjas i full omfattning.
För de av vattenbyggnader ianspråktagna delarna av Vinterbetesområdena saknas specificerade uppgifter om lavmarkens andel av landytan. Med an- ledning härav har utredningen funnit det lämpligt att vid följande beräk- ningar utgå från att andelen lavmark genomgående är densamma inom undersökta dämningsområden som inom betesområdena i övrigt. Det rela- tivt sett största bortfallet av betesmark inom Vinterbetesområdena återfinns i lappbyarna Umbyn (4,54 0/o), Serri (2,82 0/o), Frostvikens mellersta (1,99 0/o) och Jåkkåkaska (1,66 %). Vid ovan angiven fördelning av lavmarken i dessa lappbyar erhålles de i följande sammanställning angivna förändringarna i utnyttjandegraden under förutsättning att renantalen är oförändrade.
] b Utnyttjandegrad Höjning .a . pp y före | efter 1 % Jåkkåkaska ........ 21,3 21,66 1,7 Umbyn ............ 13,7 14,35 4,8 Serri .............. 17,6 18,11 2,9 Frostvikens mellersta 123,9 24,39 2,0
1 Avser Frostvikens norra och mellersta lappbyar.
När det gäller att bedöma huruvida det är möjligt att höja utnyttjande- graden i angiven omfattning, bör först uppmärksammas att biologiskt opti- mum för renantalet enligt utredningens bedömning vid rådande förhållan- den kan anses vara uppnått endast i lappbyarna i Norrbottens norra distrikt men inte i någon av de här undersökta lappbyarna. En höjning av utnyttjan- degraden till det värde som motsvarar biologiskt optimum inom de tillgäng- liga lavmarkerna är teoretiskt sett möjlig. Den beräknade erforderliga höj- ningen är relativt sett störst i Umbyn (4,8 %). I betraktande av att utnyttjan- degraden i denna lappby stiger med blott 0,65 procentenheter från nuva- rande värde (13,7), som ligger väsentligt under bedömd högsta möjlig nivå för utnyttjandegraden (sid. 100), är det uppenbart att den erforderliga höj- ningen ligger inom gränsen för vad som är sannolikt möjligt. Även i Jåkkå- kaska och Serri bedömes de erforderliga höjningarna av utnyttjandegraden vara sannolikt möjliga. Vad gäller Frostvikens mellersta lappby är utgångs- läget delvis ett annat. Den redovisade utnyttjandegraden ligger i denna lapp- by ganska högt i och för sig och även i förhållande till övriga lappbyar i Jämtlands län. En varaktig höjning av utnyttjandegraden inom de för ren- betning ianspråktagna lavfälten förefaller inte vara möjlig även om man beaktar att det för gången tid redovisade värdet på grund av viss ofullstän- dighet i materialet troligen är något för högt (max. fel 6 procentenheter). Undersöker man andra alternativ för att kompensera bortfallet av lavmark erbjudes här två möjligheter. Dels kan vissa längre nedåt land belägna lav-
reserver eventuellt tas i anspråk, och dels torde det vara möjligt att avkorta vinterbetesperioden. En sådan avkortning av vinterbetessäsongen, som i Frostvikens mellersta lappby omfattar i genomsnitt 126 dagar, behöver ej omfatta mer än 2 a 3 dagar för att motsvara det uppkomna bortfallet av lavmark. En sådan mindre avkortning synes vara möjlig att genomföra med hänsyn till befintliga tillgångar på bete inom lappbyns område för barmarkstiden.
Ifråga om samtliga övriga av här aktuella vattenbyggnader berörda lapp— byar gäller, att bortfallet av betesmark är relativt sett mindre än för de här ovan särskilt uppräknade lappbyarna. Den minskning av betestillgångarna inom olika årstidsområden, som vattenbyggnaderna kan ge upphov till. kan följaktligen endast i ringa mån inverka på utnyttjandegraden. De er- forderliga höjningarna av utnyttjandegraden synes inte i något av dessa fall vara större än att de helt faller inom gränserna för den slumpmässiga spridningen av mätvärdena.
Inverkan på produktutbytet
Som ovan anförts orsakar vattenbyggnaderna viss minskning av det för renarna tillgängliga betesförrådet. Huruvida en dylik reduktion av under- laget för renskötsel medför någon inverkan på det totala produktutbytet, synes därför behöva klarläggas. I första hand är det önskvärt att utröna om produktmängden påverkas oförmånligt av vattenbyggnaderna. I andra hand bör klarläggas huruvida någon kvalitativ försämring av produkterna kan uppkomma. En fullständig utredning om eventuella kvantitativa för- ändringar i produkutbytet förutsätter tillgång till noggranna uppgifter om utvunna produktmängder för tid såväl före som efter genomförda vatten- byggnader. Sådan allsidig driftsstatistik, som skulle kunna läggas till grund för en beräkning av årsproduktionens storlek, saknas emellertid för ren- skötseln. En dylik undersökning av produktkvantiteten vore för övrigt svår att utföra fullständigt, vilket framgår av följande. Utöver uppgifter om års- slaktens omfattning, slaktdjursvikter, slakttider m. ni. skulle för en sådan undersökning erfordras noggranna data angående renstockens förändringar. Det är nämligen inte säkert, att det årliga produktuttaget motsvarar den årliga tillväxten av renstockens totalvikt, netto efter avgång för olyckor m. m. Uttaget kan vara antingen mindre än årstillväxten, varvid kapitaltillväxt i renstocken äger rum, eller större än årstillväxten, i vilket fall kapitaluttag från renstocken sker. På grund härav är det inte möjligt att bestämma den på renbetestillgångarna uppbyggda produktionens storlek genom att mäta endast det årliga uttaget utan att samtidigt registrera eventuella förändringar i renstockens storlek och sammansättning.
De ganska omständliga mätningar av produktuttag och förändringar i renstockens storlek, som under en följd av år skulle behöva utföras för att fastställa eventuell inverkan på årsproduktionen av förändringar i betes-
förrådet, synes för närvarande inte vara möjliga att genomföra med erforder- lig noggrannhet. Renbetesmarksutredningen har därför begagnat en annan metod vid sin undersökning av hur det totala produktutbytet kan påverkas. I huvudsak är det härvid nödvändigt att lita på den teoretiska analysen. Detta sammanhänger med att grundmaterialet är alldeles för ofullständigt för direkta mätningar av det slag som skulle erfordras. Rörande renantalet finns relativt fullständiga uppgifter att tillgå, men det synes inte vara möj- ligt att utgallra inverkningarna av allehanda i detta sammanhang ovidkom- mande faktorer, så att följderna av vattenbyggnadernas inverkan på betes- förrådet skulle framträda i renodlad form.
Av kapitel 4 framgår att utnyttjandegraden inom betesområdena för har- markstiden överlag är förhållandevis låg. Det aritmetiska medeltalet för fjällappbyarna i Lappland är 4,9 0/0, för skogslappbyarna i Lappland 2.6 0/0 och för lappbyarna i Jämtlands län 4,0 0/0. Det högsta värdet för enskild lappby är bland fjällappbyarna i Lappland 8,8 0/0, bland skogslappbyarna i Lappland 3,8 0/0 och bland lappbyarna i Jämtlands län 8,6 0/0. Ingen av de åsyftade lappbyarna (Lainiovuoma, Gällivare och Tännäs) har betes— markerna för barmarkstiden så belägna, att förrådet av bete skulle kunna påverkas av vattenbyggnaderna. Det utgör därför användbara jämförelse— objekt. I fjällappbyarna i Lappland är medeltalet av utnyttjandegraden för vårbetestiden 3,4 %, för sommarbetestiden 4,3 % och för höstbetestiden 11,6 0/0. Högsta värde för enskild fjällappby är för vårbetestiden 15,5 0/0, för sommarbetestiden 10,0 % och för höstbetestiden 19,0 %. Ingen av de här åsyftade byarna (Saarivuoma, Norrkaitum och Lainiovuoma) berörs direkt av här aktuella vattenbyggnader. Av dessa uppräknade exempel på utnyttjandegrader framgår, att ingen av vattenbyggnaderna direkt berörd lappby uppvisar toppvärden. Beaktas härutöver att den högsta möjliga ut— nyttjandegraden för barmarksbetet med visshet ligger högre än angivna medeltal och sannolikt också högre än redovisade toppvärden för enskilda lappbyar, kan barmarksbetet vid nuvarande omfattning av renskötseln inte gärna inverka direkt begränsande på befintliga renantal i de av vattenbygg— naderna berörda lappbyarna. I fråga om dessa lappbyar har tidigare sagts, att de av vattenbyggnadernas inverkan föranledda höjningarna av utnyttjan- degraderna för våren, sommaren och hösten är sannolikt möjliga.
Inverkan på renarnas tillväxt av sådan betesknapphet, som följer av att biologiskt optimum för renantalet överskrides, torde i enlighet med ovan— stående resonemang följaktligen inte uppkomma vad gäller barmarkstidens betestillgångar. På grund härav kan vattenbyggnaderna inte anses direkt hämma tillväxten av renstockens totalvikt i den mån denna tillväxt bygger på näringstillgången i barmarksbetet. Det sagda gäller för de enskilda lapp— byarnas totala tillgångar av barmarksbete. Inom snävt begränsade betesytor intill reglerade vatten kan en oförmånlig inverkan stundom uppkomma. Utredningens uppgift har emellertid varit att klarlägga. hur vattenbyggna-
123 derna totalt sett inverkar på renskötselns förutsättningar. För en sådan bedömning bör en lappbys samtliga tillgångar av renbete läggas till grund och inte endast tillgångarna inom smärre delytor vid reglerade vatten.
I fråga om vinterbetet, som av utredningen befunnits vara den i förhållan- de till övriga årstiders beten minsta tillgången och därför utgör den ur bio- logisk synvinkel begränsade faktorn på renantalet, är läget delvis ett annat. För det fall att en lappby, där renantalet ligger vid biologiskt optimum, till följd av vattenbyggnad får vidkännas minskning av lavbetesområdet, följer därav att remnängden uthålligt sett måste reduceras i motsvarande grad. Såsom tidigare nämnts uppgår det faktiska genomsnittsantalet renar för tidsperioden 1945—1960 till biologiskt optimum endast i Norrbottens läns norra distrikt. Vinterbetesområdet i lappbyn Sörkaitum berörs av här ak- tuella vattenbyggnader. I denna lappby skulle minskningen av lavförrådet följaktligen motivera en reduktion av renantalet. Bortfallet av betesmark är emellertid förhållandevis litet, närmare bestämt 0,02 0/0 av hela årstids— arealen, och oförmånlig inverkan därav synes kunna undvikas genom mot- svarande förkortning av betestiden. För övriga av vattenbyggnader berörda lappbyar gäller att biologiskt optimum för renantalet icke synes ha upp- nåtts. Såsom utredningen tidigare angivit (sid. 120 ff.) medför en mindre minskning av lavbetet inte något direkt behov av motsvarande reduktion av renmängden. Då renantalet i dessa lappbyar ej uppgår till biologiskt op- timum synes renstockens totala viktförändringar följaktligen inte påverkas av de smärre minskningar av lavförrådet, vilka vattenbyggnaderna ger upp- hov till.
Den utförda granskningen av uppkommande förändringar av betestill- gångarna inom olika årstidsområden visar att de av vattenbyggnaderna orsakade minskningarna av tillgängliga betesförråd som regel inte medför någon oförmånlig inverkan på förutsättningarna för produkttillväxten inom renskötseln, i den mån denna tillväxt är avhängig av den totala tillgången på bete för renarna. Vid ett ändamålsenligt utnyttjande av renbetesmarker- na synes vattenbyggnaderna följaktligen icke ge upphov till någon minsk- ning av produktutbytet inom renskötseln. I vad mån kvalitativa förändringar uppkommer är svårare att påvisa. I betraktande av de förhållandevis obe- tydliga andelar av betesområdena, som berörs av vattenbyggnaderna, är det dock osannolikt. att betesförrådets sammansättning skulle undergå någon så betydande förändring, att den skulle märkbart kunna inverka på produk- ternas kvalitet.
De nu gjorda bedömningarna är summariska. De gäller för totala betes- förråd inom olika årstidsområden för lappbyar och grupper av lappbyar. Förutsättningarna för renskötsel bör enligt utredningens mening bedömas på det sättet. att man tar hänsyn till alla tillgångar av bete. För under- grupper inom lappby med betesområden intill reglerade vatten är det emel- lertid inte uteslutet, att de praktiska följderna av en vattenbyggnad kan
bli kännbara. Bortfallet av betesmark kan tvinga en undergrupp inom lappby att söka bete för sina renar inom andra områden av lappbyn. Tyngdpunkten av betesområdet kan förskjutas avsevärt. Av sådana förändringar kan följa besvär och merkostnader bl. a. genom att arbetsrutinen kan behöva ändras. För helhetsbedömningen av förutsättningarna för renskötsel och den i detta sammanhang aktuella inverkan på produktutbytet är emellertid dylika lokala inverkningar av oväsentlig betydelse.
Inverkan på produktionsinsatserna
Produktionsinsatserna i renskötseln utgöres av dels kapitalkostnader för investeringar i renstock och driftsanläggningar, dels underhållskostnader för befintliga driftsanläggningar samt dels arbetsinsatser och omkostnader. Av dessa poster utgör varken kapitalkostnaderna eller underhållskostnader- na något större problem i här aktuella sammanhang. Däremot måste såväl arbetsinsatserna som Omkostnaderna undersökas särskilt för att eventuell inverkan av vattenbyggnaderna skall kunna utrönas.
Utredningen har i föregående avsnitt angivit, att den av vattenbyggna- derna orsakade minskningen av betesförrådet i och för sig inte framtvingar någon förändring av renantalet vid nuvarande omfattning av renskötseln. Vattenbyggnadernas inverkan på betesförrådet är nämligen inte större än att utnyttjandegraden kan höjas i erforderlig grad utan att biologiskt op- timum överskrides eller tangeras. I och med att renantalet kan bibehållas oförändrat, ligger såväl alla kapitalkostnader i renskötseln som underhålls- kostnaderna för renskötselns driftsanläggningar kvar på samma nivå som före vattenbyggnaderna. I den mån vattenbyggnaderna direkt inverkar på befintliga fasta driftsanläggningar, är det vanligt att skador regleras i varje särskilt fall antingen genom överenskommelser mellan sökande i vattenmål och skadelidande part eller genom ålägganden av vattendomstolen. Om nya driftsanläggningar uppföres i samband med vattenbyggnader och be- ståndet av sådana anläggningar härigenom ökar, brukar frågan om under- hållet regleras särskilt i varje fall. När det gäller skadeförebyggande åtgär- der ålägges vanligen sökande i vattenmål att svara för underhållet. När fråga är om kompensationsåtgärder kan underhållet av nya anläggningar antingen omfattas av domen i vattenmål eller regleras genom särskilt avtal. Man torde utan vidare kunna utgå från att skadelidande part ej medvetet samtycker till ofördelaktiga avtal i dylika fall.
Då kapitalkostnaderna och underhållskostnaderna på ovan angivna sätt brukar regleras i varje särskilt fall, kan vattenbyggnaderna följaktligen inte medföra någon oförmånlig inverkan på nämnda två i produktionsin— satserna ingående poster. Renskötseln belastas nämligen icke med några sådana ökade underhållskostnader, som företagarna i renskötseln skulle behöva betala och för ändamålet avstå från en del av bruttointäkten.
Förhållandet är ett annat när det gäller övriga i produktionsinsatserna ingående poster, nämligen dels i renskötsel nedlagda arbetsinsatser och dels renskötarnas omkostnader. Till en början bör nämnas, att en lappby själv- fallet också har vissa administrationskostnader. Dessa kan indirekt påverkas av vattenbyggnaderna, t. ex. genom att utgifterna för sammanträdesresor växer. Dylika ökningar av administrationskostnaderna är dock beroende av lappbymedlemmarnas gemensamma beslut. När fråga är om förrättningar, som har direkt samband med vattenmål, torde merkostnaderna ersättas av sökande i vattenmål. Den indirekta ökningen av administrationskostnaderna synes ej vara så stor, att den skulle ha väsentlig betydelse för bedömningen av vattenbyggnadernas inverkan på renskötselns förutsättningar. Vad sedan gäller de enskilda renskötarnas omkostnader vid arbetet i renskogen före- ligger ingen detaljerad utredning om storleken av denna utgiftspost. Ren- betesmarksutredningen har för sin del inte något direkt behov av att känna till omkostnadernas absoluta storlek, och har därför inte insamlat data rö— rande dessa. Vattenbyggnaderna torde dock totalt sett inte märkbart kunna inverka på genomsnittsnivån av omkostnaderna för den enskilde rensköta- ren. Utredningen har bedömt det vara ogörligt att i praktiken genomföra en mätning av en eventuell nivåförändring. Om en sådan förändring över- huvud taget uppkommer till följd av vattenbyggnader, så torde den vara obetydlig. Totalsumman av omkostnaderna får antagas vara direkt propor- tionell mot summan av arbetsinsatserna.
Vid en bedömning av vattenbyggnadernas inverkan på renskötarnas om- kostnader kan dessa kostnader följaktligen sammanföras med arbetsin- satserna.
När det gäller att avgöra, huruvida storleken av den i renskötsel erforder- liga arbetsinsatsen kan påverkas av vattenbyggnaderna, är det lämpligt att först göra klart för sig, hur en sådan inverkan skulle kunna uppkomma. Man synes kunna räkna med två huvudtyper av inverkan. Den ena utgörs av inverkan på arbetet i samband med flyttningarna och sammanhänger med att flyttningslederna löper utefter eller korsar vattendragen. För det fall att en vattenbyggnad medför försvårad flyttning betyder detta som regel, att flyttningsarbetet ökar eller blir mera mödosamt. En genomgång av några vattenmål visar, att denna form av inverkan brukar utredas ganska omsorgsfullt i samband med vattenmålens behandling i vattendomstolarna. I den mån försvårad flyttning uppkommer, är det vanligt att särskilda åt- gärder vidtas för att underlätta flyttningarna. Även ersättning i pengar brukar förekomma, t. ex. som gottgörelse för uppkommen ökning av arbets- bördan.
Den andra typen av inverkan berör den arbetsinsats som omfattar vallning, samling, skiljning o. dyl., dvs. det huvudsakliga arbetet i rensko- gen. Det framgår av domstolshandlingarna, att även denna form av inverkan brukar uppmärksammas noga. Det har bl. a. förekommit, att den anförts
som motiv för yrkade kompensationsåtgärder av allmän art. Den synes emellertid ha varit svår att klarlägga. Renhetesmarksutredningen har där- för undersökt, under vilka förhållanden inverkan av detta slag uppkommer, och om så sker vilka de ekonomiska följderna blir. Två huvudfrågor är väsentliga i sammanhanget. För det första är det behövligt att utröna, om en höjning av betningsintensiteten orsakar en ökad arbetsbörda och i vilken grad arbetsbördan i så fall ökar. För det andra synes behöva klarläggas, om ingrepp till följd av vattenbyggnader kan medföra andra olägenheter t. ex. oreda i renskötseln.
I avsikt att kunna belysa de angivna spörsmålen med särskilda data har utredningen begärt uppgifter om arbetsinsatsernas storlek genom att ut- sända frågeformulär till lappbyarna. Svar har erhållits endast från ett för- hållandevis litet antal lappbyar och storgrupper. Till följd härav är mate— rialet inte så fullständigt, att det i större omfattning har kunnat bearbetas för avsett ändamål. Meningen var bl. a. att med ledning av uppgifter om antalet i renskötsel insatta dagsverken utreda arbetsinsatsernas relativa storlek vid varierande betningsintensitet. Utredningen har i avsaknad av specificerade data rörande arbetsinsatser i dagsverken i stället analyserat nämnda samband utgående från uppgifter om den i lappbyarna totalt till- gängliga arbetskraften. En sådan analys blir med nödvändighet mera sum- marisk än den av utredningen planerade undersökningen av variationerna i arbetsinsatsens storlek angiven i dagsverken. Resultatet bör emellertid utvisa tendenserna i variationerna.
Utredningen har tidigare beskrivit hur och angivit i vilken omfattning den i samband med vattenbyggnaderna uppkommande minskningen av ren- betesmarkernas areal inverkar på utnyttjandegraden. För undersökningar av uppkommande förändringar i betningsintensiteten är antalet renbetes- dagar per km2 ett i detta sammanhang lämpligare mått. När det gäller att avgöra vilken inverkan eventuella förändringar i betningsintensiteten kan medföra på den för renarnas skötsel erforderliga insatsen av arbete, måste undersökas huruvida korrelation föreligger mellan arbetsinsatsernas storlek och förekommande intensitet i renbetningen. Vid denna undersökning har utredningen i brist på uppgifter om antalet dagsverken utgått från antalet arbetare i lappbyarna enligt en företagsräkning, utvisande läget den 1 sep- tember 1958 samt antagit att tillgången på arbetare är ett uttryck för be- hovet av arbetsmanskap och följaktligen också, sett på längre sikt, ett mått på arbetsinsatsens storlek. För att undvika att tillfälliga förhållanden in- verkar på resultatet av analysen, har lappbyarna sammanförts i grupper. Härvid har beaktats, att varje sådan grupp bör bestå av lappbyar som har mycket att göra med varandra vid arbetet i renskogen. Med anledning av att skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län represen- terar andra typer av renskötsel än den lappländska fjällrenskötseln, har denna undersökning omfattat endast fjällappbyarna i Lappland. En sådan
begränsning är påkallad även med hänsyn till de delvis mycket avvikande naturliga förutsättningarna. Det framgår t. ex. av uppgifterna om antal ar- betare per 1000 renar på sid. 147, att mycket små lappbyar har starkt av— vikande värden från medelstora lappbyar vad gäller den relativa tillgången på arbetare. Medelstora och större lappbyar synes däremot i stort sett ha inbördes jämförbara förhållanden. Data angående tillgången på arbetare och förekommande betningsintensiteter inom barmarksområdet redovisas i följande översikt. Viss överensstämmelse mellan de båda värdena föreligger. Korrelationskoefficienten blir + 0,6.
& Grupp av lappbyar Antal arbetare per Antal RBD per km
1 000 renar1 barmarksbete1
Könkämä .................................. 4,24 888 Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma ........ 5.34 1101 Rautasvuoma och Kaalasvuoma .............. 4.00 1053 Norrkaitum, Mellanbyn och Sörkaitum ........ 5.14 913 Sirkas och Jåkkåkaska ...................... 5.24 841 Tuorpon och Luokta-Mavas .................. 5,00 712 Semisjaur—Njarg, Svaipa och Granbyn ........ 3.22 656 Ranbyn och Umbyn ........................ 1,56 471 Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra 4.08 476
Medeltal | 4.20 | 790
1 Genomsnitt för gruppen.
Huruvida orsakssamband föreligger är därmed inte klarlagt. För att ett sådant samband med säkerhet skall kunna påvisas fordras särskilda fält- studier. Det är emellertid troligt att ett sådant samband föreligger. På grafisk väg erhålles följande värden för detta samband mellan betningsintensitet och tillgång på arbetskraft, om sambandet antages vara rätlinjigt.
Betningsintensitet Arbetsinsats Antal renbetesdagar per km2 Antal arbetare per 1 000 renar
1 100 5,25 1 000 4,90 900 4,55 800 4,20 700 3,85 600 3,50 500 3,15 400 2,80
Det framgår av anförda data, att i här aktuella fall en stegring av arbets- insatsen följer med högre betningsintensitet. Detta samband har sin bety- delse för bedömning av vattenbyggnadernas inverkan på produktionsinsat- serna inom renskötseln. Utredningen har tidigare förklarat, att en till följd
av vattenbyggnader uppkommande minskning av betesmarksarealen vid rådande förhållanden inte kan förväntas leda till en mot minskningen av betesförrådet proportionell och samtidig reduktion av det befintliga renan- talet. I stället följer en automatisk höjning av betningsintensiteten. En så- dan inverkan framträder mest påtagligt inom sådana betesområden, som ligger i omedelbar närhet av reglerade vattendrag. Det är sannolikt, att denna inverkan efter någon tid breder ut sig homogent över t. ex. en lappbys hela årstidsområde eller måhända över hela årstidsområdet för en grupp av lappbyar, som har sammanhängande betesmarker.
Önskvärt vore att för varje lappby noggrant angiva den ekonomiska be- tydelsen av denna sorts inverkan av de i samband med vattenbyggnader uppkomna arealreduktionerna. För beräkningar härom skulle emellertid erfordras mycket utförliga data, som utredningen ej har tillgång till. Med anledning härav har utredningen sökt angiva en summarisk och enkel me- tod för att få en uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna av en höjd betningsintensitet. Utgående från att varje renvaktare per år fullgör 200 dagsverken, varav 18 0/o (gäller fjällappbyarna) faller på månaderna juni— september, beräknas antalet erforderliga dagsverken öka med 20 per 1 000- tal renar för varje ökning av betningsintensiteten med 100 renbetesdagar per km2 inom sommarbetesområdet. Användes sommarbetesområdet endast under månaderna juni—augusti blir ökningen i runt tal 15 dagsverken per 1 OOO-tal renar för varje höjning av betningsintensiteten med 100 renbetes- dagar per km2 inom sommarbetesområdet. Inom vår- och höstbetesområdet blir motsvarande ökning c:a 10 dagsverken om sagda betesområde utnyttjas endast under maj och oktober samt c:a 15 dagsverken om utnyttjandetiden omfattar månaderna maj, september och oktober. November månad bör i detta sammanhang betraktas som vintermånad, emedan renarna vid denna tid övergått till lavbete.
Som regel får man anta, att behov av att öka arbetsinsatsen framträder i första fasen endast inom det av en vattenbyggnad berörda årstidsområdet. I en senare fas kan andra årstidsområden och angränsande lappbyar komma att beröras av följdverkningar, om lämpliga preventiva åtgärder, såsom uppförande av stängsel, ej vidtages. Genom lämpliga skadeförebyggande åtgärder torde det i de flesta fall vara möjligt att motverka vattenbyggna- dernas oförmånliga inverkan på de för renskötseln erforderliga arbetsin- satsernas storlek.
F öljdverkningar av annat slag
Av vad som tidigare anförts har framgått, att vattenbyggnaderna orsakar viss minskning av det för renarna tillgängliga betesförrådet i sådana fall där renbetesmark beröres av uppdämningar m. m. Då renantalet normalt icke samtidigt kan antas minska i motsvarande grad, följer av förhållandet
att betningsintensiteten måste stiga något. Detta har till följd att behovet av arbetsinsats tenderar att öka emedan en högre betningsintensitet som regel förutsätter en större arbetsinsats per ren och år. Om det ökade be- hovet av arbetsinsats tillgodoses genom att antalet fullgjorda dagsverken i renskötseln ökas, måste utbytet per dagsverke minska, då varken produkt- utbytet eller produkternas värde kan antagas öka som direkt följd av in- greppet i renbetesmarkerna. Nämnda förhållanden aktualiserar två frågor, som utredningen belyser i det följande.
För det första gäller det att klarlägga vad som kan bli följden om ett ökat behov av arbetsinsatser icke kan tillgodoses och icke kompenseras genom tekniska hjälpmedel och åtgärder, t. ex. stängsel. Följden måste rimligtvis bli den, att renarna ägnas något sämre tillsyn än tidigare och att renar skingras, att kalvar icke blir märkta lika talrikt som tidigare, att slakt— djur icke påträffas vid den lämpligaste slakttiden i samma omfattning som före vattenbyggnaden o. s. v. För den enskilde renägaren uppkommer tyd- ligen i detta fall viss ekonomisk förlust genom merarbete för skiljningar, stigande kostnader, försämrat utbyte av slakt m. ut.
För det andra är det erforderligt att klarlägga vad som händer, om det ökade behovet av arbetsinsatser tillgodoses och utbytet per dagsverke mins- kar. Härvid bör nämnas, att årsintäkten från renskötsel icke förutsättes minska för en given renmängd. En renägare kan öka arbetsinsatsen per ren antingen genom att avlöna medhjälpare eller genom att själv årligen full- göra ett större antal dagsverken. I förra fallet måste renägarens behållna nettoinkomst minska. I senare fallet minskar den tid renägaren kan ägna sig åt andra inkomstbringande sysslor, såsom fiske och slöjd. Även detta medför att renägarens samlade årsinkomst kan minska. Ett minskat utbyte per dagsverke kan i sin tur antas öka benägenheten för övergång till annan sysselsättning än renskötsel. Då det i samband med vattenbyggnader som regel har vidtagits särskilda åtgärder för att motverka och kompensera be- farade ogynnsamma inverkningar på renskötseln är dessa följdfrågor ej särskilt aktuella.
Suorvasjöarna, Ransaren och Sylsjön
Utredningen har ansett det vara lämpligt att ytterligare belysa de frågor, som aktualiseras i samband med vattenbyggnader inom renbetesområdena, genom att i sammandrag referera tre olika vattenregleringsobjekt i fjäll- regionen. För detta ändamål har utvalts regleringarna i Suorvasjöarna i Lule- älvens vattensystem, Ransarens reglering i Ångermanälvens vattensystem samt Sylsjöns reglering i vattendraget Nean.
Regleringarna i Suorvasjöarna har genomförts i flera omgångar och om- fattar ett sammanhängande dämningsområde, som ursprungligen bestod av flera sjöar, nämligen Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarka-
jaure med Vaisaluokta, Svaltjajaure, Suppatjaure, Kaskajaure och Ruotja- jaure. Sjösystemets ursprungliga höjd över havet låg mellan 428,9 meter (Ruotjajaure) och 425,2 meter (Suorvajaure). Första Suorvaregleringen genomfördes redan på 1920-talet efter Kungl. Maj:ts medgivande den 22 november 1921. (Vattendomstolens beslut den 7 augusti 1921, 8 april 1922, 16 december 1922 och 27 juni 1927.) Särskilda villkor för l:a Suorvaregle- ringen föreskrevs av Kungl. Maj:t genom beslut den 27 augusti 1926. För l:a Suorvaregleringen var den tillåtna övre dämningsgränsen 428,98 meter och regleringsamplituden 8,50 meter. Andra Suorvaregleringen påbörjades i slutet av 1930—talet sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 28 april 1939 medgivit regleringens utförande och föreskrivit särskilda villkor för före- taget. (Vattendomstolens beslut den 17 maj 1939 samt deldomar den 15 november 1958 och 6 oktober 1960.) Vid andra Suorvaregleringen höjdes den tillåtna övre dämningsgränsen till 435,78 meter och regleringsamplitu- den ökades till 15,30 meter. Genom senare medgivna regleringar i Suorva- sjöarna har den tillåtna övre dämningsgränsen höjts ytterligare, jämlikt vattenrättsdomarens resolution den 2 september 1940 och vattendomstolens utslag den 20 november 1940 till 436,78 meter, jämlikt resolution den 7 juli 1941 och utslag den 24 september 1941 till 437,48 meter samt jämlikt resolution den 27 juni 1944 och deldom den 13 maj 1946 till 438,86 meter. Regleringsamplituden har härigenom successivt ökats till 18,38 meter. De— finitivt tillstånd till reglering intill angivna högsta medgivna övre dämnings- gräns meddelades i deldom den 6 maj 1963, sedan Kungl. Maj:t den 15 mars 1963 medgivit regleringen och föreskrivit särskilda villkor för densamma. (Tredje Suorvaregleringen.)
Reglering av sjön Ransaren (583,0 meter över havet) påbörjades under 1950-talet, sedan Mellanbygdens vattendomstol medgivit regleringens ut- förande (deldom den 9 december 1953 och dom den 30 december 1955). Den tillåtna övre dämningsgränsen är 594,6 meter. Regleringsamplituden uppgår till 18 meter.
Neaälvens reglering —— Sylsjön —— utfördes under förra delen av 1950-talet sedan Kungl. Maj:t den 6 maj 1949 medgivit företagets utförande samt före- skrivit särskilda villkor. (Jfr Mellanbygdens vattendomstols dom den 25 november 1949, vattenöverdomstolens dom den 30 april 1952 och Högsta domstolens dom den 15 juli 1953.) Den tillåtna övre dämningsgränsen i den genom uppdämning av Neaälven bildade Sylsjön är 851,0 meter. Reglerings- amplituden uppgår till 20 meter.
Gemensamt för de angivna tre dämningsområdena är — förutom stor regleringsamplitud — att de är större än flertalet övriga regleringsobjekt i var sin del av renskötselområdet. De torde därför utgöra goda undersöknings- objekt, när det gäller att klarlägga inverkan på renskötseln av vattendäm- ningar i fråga om såväl inverkningarnas art som omfattning. Utredningen anser det härvid vara av värde att belysa bland annat frågan, huruvida det
vid dessa regleringsområden varit möjligt att i de av regleringarna berörda lappbyarna bemästra de följdverkningar av olika slag, som regleringarna kan ha givit upphov till.
De arealbortfall som uppkommit genom de utförda dämningarna är, så- som framgår av följande översikt, inte anmärkningsvärt stora i något fall.
Överdämd areal Regleringsobjekt, fått?)??ålåfåii - o/ tt . ., 1 0 av ne o— lappby och betesområde dämning ka km- arealen Suorvasjöarna Sörkaitum sommarbetesområde ...... 793 28,2 3,55 Sirkas sommarbetesområde .......... 1777 45,0 2,53 Ransaren Vilhelminna norra sommarbetesområde 917 1,7 0,19 vår- och höstbetesområde .......... 944 2,5 0,26 Vilhelmina södra sommarbetesområde 1 149 3,4 0,30 Sylsjön Handölsdalen betesområde för barmarkstiden . . . . 1 015 8,0 0,79 Mittådalen betesområde för barmarkstiden . . . . 1 896 8,2 0,43
Den relativa omfattningen av arealbortfallet är störst i Sörkaitum och Sirkas, där 3,55 resp. 2,53 0/o av sommarbetesområdenas nettoareal gått för- lorad. Inverkan på betestillgången är relativt sett något större, vilket fram- går av de i följande tablå återgivna, beräknade utnyttjandegraderna vid oför- ändrade renantal före och efter utförda regleringar.
, , , . . Lappby och årstidsbete & Hejomng l före | efter /" Sörkaitum, sommar .................... 5,0 5,28 5,6 Sirkas, sommar . ...................... 4,8 4,99 3,9 Vilhelmina norra vår ................................ 2,8 2,81 0,3 sommar ............................ 2,9 2,91 0,3 höst ................................ 4,4 4,41 0,3 Vilhelmina södra sommar ............................ 2,0 2,01 0,5 Handölsdalen barmarkstid ........................ 4,9 4,95 1,0 Mittådalen barmarkstid ...................... _. . 2,6 2,615 0,6
I enlighet med vad utredningen tidigare angivit (sid. 116 t'f.) synes renan- talet icke nödvändigtvis behöva reduceras till följd av en måttlig minskning av betestillgångarna, De i nu aktuella fall erforderliga höjningarna av betets utnyttjandegrad synes vara sannolikt möjliga att genomföra.
En höjning av betningsintensiteten förutsätter emellertid — som utred- ningen tidigare angivit (jfr sid. 127 ff.) — viss ökning av de för renskötselns drivande erforderliga arbetsinsatserna. Utredningen har med anledning här- av även angivit, hur stor den erforderliga höjningen i olika behandlade fall beräknas vara. ___—___— Antal renbetesdagar per Erforderlig oknmg
Regleringsobjekt, km? av nettoarealen av arbetsinsatser lappby och betesområde __ i dagsverken före efter (beräknad) M_— Suorvasjöarna Sörkaitum (6 500 renar) sommarbetesområde ............... 860 892 42
Sirkas (13 000 renar)
sommarbetesområde ............... 732 751 50 Ransaren Vilhelmina norra (4500 renar) sommarbetesområde . .............. 417 418 I vår— och höstbetesområde .......... 620 621 1 Vilhelmina södra (3 000 renar) sommarbetesområde . .............. 339 340 1 Sylsjön Handölsdalen (3 000 renar) betesområde för barmarkstiden 650 655 5
Mittådalen (3 000 renar)
betesområde för barmarkstiden 332 334 2 E_—
Såsom framgår av de redovisade uppgifterna, framträder denna form av inverkan i nämnvärd grad endast i samband med en förhållandevis stor ändring av betningsintensiteten. Det bör uppmärksammas, att anförda upp- gifter återspeglar situationen sedan förhållandena stabiliserats efter genom- förd arealreduktion. De innefattar sålunda inte sådant merarbete, som uppkommit under själva omställningsskedet. Uppgifterna inkluderar ej heller eventuellt uppkommet merarbete i samband med flyttningarna mellan olika betesområden.
Beträffande andra former av inverkan, som uppmärksammats vid verk- ställda utredningar i samband med behandlingen i vederbörande vattendom- stolar av de nu aktuella vattenregleringarna, vill utredningen anföra föl— jande.
Vid Sylsjön synes de direkta skadorna på tekniska anordningar m. m. ha varit förhållandevis små. Vattendomstolen har ålagt regleringssökanden dels att flytta två renvaktarstugor och att tillhandahålla viss kvantitet ved till dessa, och dels att ersätta kostnaderna för anskaffning av två båtar och för uppförande av båthus. Sistnämnda åläggande har föranletts av den
genom regleringen försvårade överfarten av vattendraget och även av för- svårat fiske. I detta sammanhang bör nämnas, att Kungl". Maj:ts särskilda villkor för tillstånd till Sylsjöns reglering, utom annat, innefattade åläggan- de för regleringssökanden att uppföra och underhålla ett renstängsel mellan Skarvdörrfjället och Sylfjället. Ett vid vattenmålets behandling framställt yrkande om åläggande för regleringssökanden att bekosta renstängsel mel- lan Skarvdörrfjället och Hyddsjön bifölls ej.
Vid Ransaren synes de direkta skadeinverkningarna ha varit avgjort större än vid Sylsjön. Vattendomstolen har sålunda i dom den 30 december 1955 ålagt regleringssökanden att utföra 17 olika skadeförebyggande åtgärder samt att ytterligare utreda 7 dylika åtgärder m. m., varav 5 sedermera ut- förts. Det slutliga av frågan om regleringens inverkan på renskötseln skulle, enligt domstolens förordnande, anstå i avbidan på erfarenhetens rön under en prövotid av fem år.
Bland de av vattendomstolen föreskrivna åtgärderna må nämnas 11 km renstängsel, 2 renhagar och fållor, 1 gångbro och omläggning av stig, åt- gärder vid 6 olika som renvaktarstugor avsedda byggnader, 1 båtslip med spel, 1 båthus och 2 båtar, bekostande av telefonabonnemang på två olika ställen samt åtgärder för att säkerställa tillgång till motorbåt på Ransaren. I deldom den 27 juni 1958 har vattendomstolen givit ytterligare föreskrifter angående utformningen av vissa skadeförebyggande åtgärder och utdömt dels penningersättningar (6800 kronor) till enskilda samer i Vilhelmina norra lappby för merarbete och diverse förluster, som uppkommit under omställningsskedet, och dels ersättning för sådant intrång i renskötseln, som. uppkommit under byggnadstiden.
Utredningen är också i tillfälle att redovisa sökandens kostnader för ska- deförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder m. 111. Dessa uppgår inklusive kostnader för förnyelse och underhåll till 40000 kronor för 4 stugor, 95000 kronor för 2 broar, 110000 kronor för 11 km renstängsel, 20 000 kronor för 2 renhagar och 50 000 kronor för diverse åtgärder berö- rande renskötseln, tillhopa 315000 kronor. — I anslutning till reglerings- företaget har en väg anlagts för sträckan Stornäs—Ransaren. Ytterligare bör nämnas, att i samband med Kultsjöns reglering nedströms Ransaren statens lappfond har tillförts 300 000 kronor till att bekosta frikraft åt alla samehushåll i Vilhelmina södra lappby och till vissa samehushåll i Vilhel— mina norra lappby. (Av Kungl. Maj:t föreskrivet särskilt villkor.)
Vid Suorvasjöarna har utförts en mängd skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder avseende renskötseln samt särskilda åtgärder för att underlätta samfärdsel m. m., vilka på olika sätt medför båtnad för samerna i trakten. På grund av den förhållandevis långa tid, som de etappvis genomförda regleringarna omspänner, och de många åtgärder som under årens lopp vidtagits i skadeförebyggande och kompenserande syfte, förändrat penningvärde m. m. torde en detaljerad redovisning av olika enskilda åt—
gärder och kostnaderna för dessa bli svåröverskådlig. Bättre överblick er- hålles genom en summarisk redovisning av vidtagna åtgärder.
Till en början kan nämnas, att de hos vattenfallsstyrelsen registrerade kostnaderna för de vid Suorvasjöarna utförda skadeförebyggande åtgärderna och kompensationsåtgärderna, inklusive kostnaderna för förnyelse och un- derhåll men exklusive styrelsens administrationskostnader, hösten 1963 upp- gick till 226 000 kronor för 13 broar, 1 650 000 kronor för 93 km renstängsel, 89 000 kronor för 6 renhagar och 1 300 000 kronor för diverse andra åtgär- der, tillhopa 3265 000 kronor. Härutöver hade utbetalats ersättningar till enskilda samer i lappbyarna Sirkas och Sörkaitum samt vid sjösystemet tidvis bosatta samer som icke numera tillhör lappby m. fl. personer med ett sammanlagt belopp av 3509150 kronor i enlighet med Norrbygdens vattendomstols deldomar den 15 oktober 1958 och 6 oktober 1960.
En av vattenfallsstyrelsen år 1958 sammanställd förteckning över samtliga vid Suorvasjöarna intill hösten 1958 vidtagna åtgärder i skadeförebyggande och kompenserade syfte utvisar, hur kostnaderna angivna i 1958 års pris- nivå fördelar sig på olika arbeten. För åtgärder som utförts för att undan- röja direkta skador av regleringen uppgår anläggningskostnaderna till 427 000 kronor och för åtgärder som av vattenfallsstyrelsen ansetts utgöra allmän kompensation till 641 900 kronor. För åtgärder som vidtagits i sam- band med anläggningsarbetena i Suorva i syfte att underlätta färder och transporter har en tredjedel av kostnaderna av vattenfallsstyrelsen ansetts böra hänföras till den båtnad, som samerna har av åtgärderna. Denna andel av anläggningskostnaderna uppgår till 265 000 kronor. Tillsammans utgör sagda kostnadsposter 1333 900 kronor.
Bland de utförda skadeförebyggande åtgärderna märks förbättrade färd— leder, stigar och flyttningsvägar, en färja, båtbryggor, Vågbrytarc och båt- platser. båtsliper och båtspel, simstälten för renar, strandrensning vid håtle— der m.fl. ställen, utmärkande av farleder och anläggande av hamn.
Av utförda kompensationsåtgärder kan nämnas broar, renstängsel, fisk- källare, övernattningshyddor, telefon vid Stora Sjöfallet och radiotelefon- förbindelse Suorva—Vaisaluokta.
De i samband med anläggningsarbetena i Suorva utförda åtgärderna för att underlätta transporter och färder, som anses vara till båtnad även för samerna, omfattar transportbanor och trallor vid mårkorna i Suorva, Stora Sjöfallet och Jaurekaska samt kajer och kranar vid tilläggsplatserna för båtar i anslutning till mårkorna.
För att ytterligare belysa frågan om gottgörelse för de i samband med regleringarna i Suorvasjöarna uppkomna olägenheterna för samerna vill utredningen i sammandrag återge vissa uppgifter från den av Norrbygdens vattendomstol den 15 oktober 1958 avkunnade deldomen angående Suorva— sjöarnas reglering. I domen avhandlas, utom annat, frågor angående skador å renbetesland och åtgärder till förmån för och ersättningar till samerna.
Genom sin fullständighet i redovisningen av ett stort antal olika åtgärder utgör deldomen en god illustration av de föreliggande problemen.
Rennäringen och samerna berörande frågor redovisas i deldomen i 123 olika punkter upptagande allmänna frågor, enskilda skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder och grupper av sådana åtgärder, samt skador, olägenheter och besvär, ersättningar m. 111. Av dessa avser 67 punk- ter åtgärder för underlättande av färder, transporter och flyttningar, 25 punkter renstängsel, renhagar och övriga åtgärder för renskötselns under- lättande, 6 punkter stugor och förvaringsutrymmen, 10 punkter frågor an- gående fisket i sjöarna, 6 punkter diverse olägenheter, intrång och åtgärder, 2 punkter frågor angående telefonförbindelser och slutligen innehåller 7 punkter allmänna synpunkter, motiv m. m.
Genom 1958 års deldom angående Suorvasjöarnas reglering m. m. till- erkändes samerna i bygden även personliga ersättningar för olägenheter sammanhängande med ökade besvär vid flyttningar, andra färder och trans— porter samt vid renskötselns drivande, vid utövandet av fiske och som gott- görelse för otrevnad m. m. samt tvätt- och hushållsbesvär. Ersättningarna beräknades efter särskilda normer, varierande för olika grupper av samer, utgående från schematiska grundbelopp för olika former av olägenheter och besvär, som ej kunnat regleras i annan ordning. Ersättningsbeloppen avser bestämda tidsperioder eller enstaka år, som redovisats i deldomen. Till samer i Sirkas lappby utdömdes 1 534 600 kronor och till samer i Sörkai- tum 765 400 kronor. tillhopa 2300 000 kronor. Genom deldom den 6 okto- ber 1960 tillerkändes av Suorvaregleringarna berörda samer och andra personer, som tidvis är eller varit bosatta vid sjösystemet eller närmast nedströms detsamma, liknande ersättningar med tillhopa 1 209 150 kronor. Som utredningen redan angivit har de utdömda personliga ersättningarna utbetalats till vederbörande i enlighet med den av vattendomstolen angivna fördelningen.
Genom den form av gottgörelse som de personliga kontantersättningarna utgör, synes det ha blivit möjligt att tillföra samerna ersättning även för sådana skador och inverkningar, som det är svårt att ersätta till fulla värdet genom olika former av tekniska åtgärder. Även av andra skäl får de per- sonliga kontantersättningarna anses utgöra en effektiv form av gottgörelse.
Utöver den direkta form för gottgörelse för uppkomna skador och olägen- heter, som utförandet av skadeförebyggande åtgärder och kompensations- åtgärder i anslutning till ett regleringsföretag utgör, bör nämnas de möjlig— heter som står till buds att ta i anspråk regleringsavgifter bl. a. för att gott- göra oförutsedda skador och olägenheter vid reglerade vattendrag. (Jfr vattenlagen, 4 kap. 14 och 15 55.) För Suorvaregleringarna är det ganska stora belopp, som inflyter i regleringsavgifter. Från och med 1964 uppgår avgifterna för första, andra och tredje Suorvaregleringen till ett årligt belopp av 913 051 kronor. Till och med år 1963 hade influtit för första regleringen
sammanlagt 2 251930 kronor, för andra regleringen 1 988 403 kronor och för tillfälliga regleringar 458 000 kronor. Till ändamål som avser renskötseln i bygden utbetalas varierande belopp årligen enligt Kungl. Maj:ts bestäm- mande. Medlen utnyttjas i huvudsak för investeringar i driftsbefrämjande åtgärder på ungefär samma sätt som lappfondsmedlen. Vid Suorvasjöarna har emellertid regleringsavgifterna som det vill synas delvis kommit att ersätta lappfondsmedlen vid bekostandet av investeringar för renskötselns behov. Med hänsyn härtill synes det inte vara erforderligt att i förevarande sammanhang redovisa vilka belopp som hittills utgått av regleringsavgifter till ändamål som berör renskötseln i bygden.
Sammanfattande synpunkter
Den av utredningen företagna granskningen av olika regleringsobjekt, de åtgärder som i anslutning till regleringsföretagen blivit utförda samt de er- sättningar som utbetalats, har på olika sätt anknutits till de teoretiska mo- menten i detta kapitel. De sammanhang som härigenom blivit belysta säväl ur teoretisk som praktisk synvinkel har givit utredningen en mångsidig bild av vattenregleringarnas inverkan på förutsättningarna att driva renskötsel. Granskningen av de tre regleringsobjekten Sylsjön, Ransaren och Suorva- sjöarna och de vid dänmingsområdena vidtagna åtgärderna för att före- bygga skada och olägenheter har visat hur man genom tekniska anord- ningar och på annat sätt sökt återställa förutsättningarna för samernas nä- ringsliv i berörda områden i oförsämrat skick. De åtgärder som särskilt vid Suorvasjöarna utförts i stort antal och även de som företagits vid Ran— saren torde i ekonomiskt avseende få anses utgöra acceptabel kompensa- tion för gjorda ingrepp i renbetesmarkerna och för uppkommet intrång i samernas renskötsel. Med hänsyn till de förhållandevis måttliga skade- verkningar som uppstått vid Sylsjöns reglering och det på grund av särskilt villkor iståndsatta renstängslet mellan Sylfjället och Skarvdörrfjället torde även vid Sylsjön uppkomna olägenheter av ekonomisk natur ha kompen- serats.
Utifrån dessa resultat ter det sig för utredningen sannolikt, att man även vid övriga av kraftverksbyggen och sjöregleringar berörda vattendrag, åt- minstone vid den omfattning som av utredningen redovisade vattenbyggna- der har eller planlagts att ha, skall kunna till fulla ekonomiska värdet —— genom lämpliga kombinationer av tekniska anordningar m. m. samt kon— tantersättningar — gottgöra sådana olägenheter och sådant intrång, som följer av vattenbyggnader.
Vid planläggningen och utförandet av olika skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder är det enligt utredningens mening fördelaktigt att i så stor omfattning som möjligt söka befrämja en produktionsökning och en höjning av produkternas samlade värde samt en fortsatt rationalise-
ring inom rennäringen. I överensstämmelse med denna huvudsyn anser ut- redningen det vara lämpligt, att visst företräde gives för kompensations- åtgärder av allmän art framför olika former av skadeförebyggande åtgärder av kanske icke sällan osäkert värde. Önskvärt är även att i större utsträck- ning än hittills varit vanligt koncentrera verksamheten i skadeförebyggande och kompenserande syfte till ett mindre antal men större projekt, som med säkerhet medför avsedd nytta för lång framtid. I samband härmed är det angeläget att kompensationsåtgärderna utformas mera med hänsynstagande till behovet av rationalisering än med en strävan att vidmakthålla en äldre och kanske i flera avseenden föråldrad driftsordning. Härvid synes bl. a. en ersättningsform, som utredningen ej har berört nämligen avtalsformen, vara till fördel.
KAPITEL 7
Indelning i lappbyar
Inledning
Jämlikt 7 % renbeteslagen skall samerna för renskötselns drivande vara in— delade i lappbyar. De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skall fördelas mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställes för de områden, inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankommer på länsstyrelsen att efter hörande av de samer, vilkas rätt är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom att vidtaga den ändring i verkställd indelning, som av omständigheterna påkallas. För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt i enahanda ordning fastställas be- tesområden med bestämda gränser jämväl inom de trakter, där samerna äger uppehålla sig med sina renar allenast under del av året. För två eller flera lappbyar må fastställas gemensamt betesområde. —
Den nuvarande indelningen i lappbyar har ägt bestånd sedan mitten av 1940-talet, då gällande byordningar1 trädde i kraft. En ändring företogs är 1963, då Tranris lappby tillfördes den angränsande lappbyn Handölsdalen.
Lappbyarnas betesområden framgår av en särskild kartbilaga. De är be- skrivna i de gällande byordningarna. För lappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län angives i byordningarna gränser för lappbyarnas betes- områden, för fjällappbyarna å trakterna ovanför odlingsgränsen och för skogslappbyarna å trakterna ovanför lappmarksgränsen. För de s. k. kon- cessionslappbyarna i Norrbottens län har gränser för lappbyarna fastställts av länsstyrelsen i samband med särskilda beslut om koncessionsområdenas inrättande. Beträffande vinterbetesområdena göres i byordningarna för lapp- byarna i Norrbottens läns lappmarker endast hänvisning till gammal sed- vana utan angivande av exakta gränser. I byordningarna för lappbyarna i Västerbottens län är gränserna för vinterbetesområdena dessutom summa- riskt beskrivna. Vad gäller lappbyarna i Jämtlands län har de områden som får tas i anspråk för renbetning under varje tid av året beskrivits genom uppräkning av de renbetesfjäll, särskilda fastigheter och andra områden
1 Byordningar för lappbyarna är fastställda av länsstyrelsen i Jämtlands län den 10 december 1946 för lappbyarna i Jämtlands län och för Idre lappby i Kopparbergs län, av länsstyrelsen i Västerbottens län den 10 november 1945 för samtliga lappbyar i länet och av länsstyrelsen i Norrbottens län den 29 juni 1946 för samtliga lappbyar ovan lapp- marksgränsen i länet samt den 15 mars 1951 för lappbyarna nedom lappmarksgränsen i samma län.
som tilldelats de olika lappbyarna. Beträffande övriga betesområden hän— visas i byordningarna endast till gammal sedvana utan angivande av exakta gränser.
Huvuddragen i den gällande indelningen i lappbyar har ägt bestånd lång tid. Indelningen bygger i huvudsak på hävdvunnen ordning. vid renbetes- markernas utnyttjande. Gränserna mellan lappbyarna följer ofta större vattenleder och andra naturliga skiljelinjer i terrängen. De stora fjällsjöarna utgör tillsammans med de större älvarna de bästa naturliga gränserna under hela barmarkstiden. Det förekommer emellertid också, att lappbygränser sammanfaller med administrativa gränser, såsom kommungränser och läns- gränser. som icke överallt följe—r naturliga skiljelinjer i terrängen.
F jällrenskötsel och skogsrenskötsel
I norra och mellersta Lappland drives både f jällrenskötsel och skogsrensköt- sel. Erfarenheten visar, att konkurrensen om renbetesmarkerna under— stundom kan ge upphov till konflikter, när dessa båda former av renskötsel drives å samma trakter. Med anledning härav är det motiverat att uppmärk- samma frågan om hur avvägningen mellan fjällrenskötsel och skogsren- skötsel lämpligen bör ske på de trakter, där tillgången på renbetesmarker icke förslår till en obegränsad expansion utan att någon part blir lidande.
1928 års renbeteslagl stadgar härom i 3 %, 3 mom,:
»Prövas beträffande visst område utövande av den rätt, som tillkommer skogs- lapparna — — — medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällren- skötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för skogs- renskötsel. »
Detta stadgande föreslogs på sin tid av 1919 års lappkommitté (SOU 1923: 51, sid. 125) under motivering, att syftet med stadgandet var att tillvarata fjällsamernas intressen. Kommittén anförde bl. a. följande:
»Såsom av utredningen framgår är skogsrenskötseln i förhållande till fjällren- skötseln av mindre betydelse. Då konkurrens om betesmarkerna föreligger, synes därför skogsrenskötseln böra stå tillbaka, dock endast om den visar sig medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln. I detta sammanhang är att märka, att skogsrenskötseln på en del häll visat ansatser att tränga undan fjällrenskötseln från trakter, där den sistnämnda tidigare varit förhärskande. Dylika tendenser synes av flera skäl böra motarbetas.»
Varken den första renbeteslagen av år 18862 eller den andra av år 18983 gjorde någon sådan åtskillnad mellan fjällsamer och skogssamer. I de båda äldre lagarna talades blott om »lappar» och »lapparnes» rättigheter och skyldigheter. Det var sålunda först genom 1928 års renbeteslag som fjäll- renskötsel och skogsrenskötsel skildes från varandra i rättsligt avseende
Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 18 juli 1928 (nr 309). Lag. angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige (den 4 juni 1886). Lag om de svenska l-apparnes rätt till renbete i Sverige (den 1 juli 1898).
um...
(jfr sistnämnda lag 2, 3, 27—-29 och 46 åå). I 1928 års lag intogs också säl" skilda regler för skogsrenskötseln nedanför lappmarksgränsen (57 och 58 55).
Huruvida de motiv, som föranlett stadgandet i 3 5, 3 mom. i 1928 års renbeteslag, numera står i samklang med de faktiska förhållandena och med gängse betraktelsesätt på samernas speciella rättigheter, kan diskuteras. Skogsrenskötselns ådagalagda livskraft och förmåga att utvecklas såväl ekonomiskt som organisatoriskt, synes närmast leda till den uppfattningen, att den väl hävdar sin plats. Historiskt synes skogsrenskötseln äga lika stort berättigande som fjällrenskötseln. De fragmentariska informationer, som kan erhållas från bevarade dokument rörande förhållandena i äldre tider, antyder att den nuvarande skogsrenskötseln utvecklats från ett nedre, östliga— re. system av » lappbyar», medan fjällrenskötseln synes ha utgått från ett väst- ligare sådant system. lndelningsmässigt synes åtskillnaden mellan fjällappar och skogslappar (eller »granlappar») i äldre tid ha varit av en annan inne- börd än den nuvarande. Anteckningar i 1500—talets skattelängder ger vid handen, att fjällappar och skogslappar åtminstone delvis hänförts till sam- ma »lappbyar» i skattebokföringen. Ur ekonomisk-organisatorisk synvinkel är de båda formerna av renskötsel uppbyggda på samma sätt. Produktionen är numera inom både fjällrenskötsel och skogsrenskötsel i huvudsak inriktad på utvinnande av kött och hudar, Produktionskostnader föranleds av samma arbetsmoment, såsom vallning, märkning och slakt. Investeringar förekom- mer i stängsel, hagar, vaktarstugor m. m. Driften är organiserad i enpersons- företag och familjeföretag. Samverkan mellan de enskilda företagarna före- kommer vid renskötselns bedrivande i en av de praktiska förhållandena betingad omfattning. Lappbyns organisation är densamma i de båda for- merna av renskötsel, osv. Olikheterna mellan fjällrenskötsel och skogsren- skötsel hänför sig väsentligen till sådana förhållanden, som att renarnas betesområden för barmarkstiden är belägna i olika växtgeografiska regioner, att flyttningsvägarna för fjällrenarna mellan de olika årstidsbetena är längre än för skogsrenarna, och att inom skogsrenskötseln familjerna numera å vissa trakter icke alltid flyttar mellan olika årstidsvisten.
Vid fördelningen av renbetesmarkerna mellan fjällrenskötsel och skogs- renskötsel kunde måhända — om de båda formerna nödvändigtvis måste helt utesluta varandra — den form givas företräde, genom vilken det mest intensiva bruket av renbetestillgångarna är möjligt att uppnå. En jämförelse av betningsintensiteten, beräknad på genomsnittsrenantal under tidsperio- den 1945—1960, inom fjällrenskötseln och skogsrenskötseln visar dock inte några sådana skillnader, att det skulle finnas skäl att sätta någondera for- men av renskötsel före den andra. Fjällappbyarna norr om Torne älv har vintertid en betningsintensitet av 2199 renbetesdagar per km2 lavmark. Motsvarande tal för Vittangi skogslappby är 2309. Inom området mellan Torne och Lule älvar är betningsintensiteten i f jällappbyarna i genomsnitt 2572 renbetesdagar per km2 lavmark och i Gällivare skogslappby 1849.
Den närmast jämförbara fjällappbyn Sörkaitum har en betningsintensitet av 1 944 renbetesdagar per km? lavmark. I Jokkmokks socken är motsvaran— de tal 1803 för fjällappbyarna och 1407 för jämförbara områden i skogs— lappbyarna. I Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar är motsvarande tal 1841 i fjällappbyarna och 1 741 i skogslappbyarna. Under barmarkstiden är het— ningsintensiteten icke direkt jämförbar på grund av att betesområdena för fjällrenar och skogsrenar ligger i olika växtgeografiska regioner. Det växel- bruk som på sina håll vunnit insteg med betning av skogsrenar barmarkstid och fjällrenar vintertid inom ett och samma markområde synes visa att de båda formerna av renskötsel åtminstone till viss del kan drivas å samma trakter.
Det förhållandet, att skogssamerna måhända kan anses ha lättare än f jällsamerna att övergå till annan sysselsättning än renskötsel, kan even- tuellt uppfattas som ett motiv för att i vissa fall ge fjällrenskötseln företräde framför skogsrenskötseln. Vid behandlingen av fördelningsfrågorna torde emellertid vanliga rättvisesynpunkter i första hand böra beaktas, vilket skulle innebära, att f jällrenskötsel och skogsrenskötsel åtminstone i princip bör betraktas vara lika berättigade. Med anledning härav vill renbetesmarks- utredningen som sin uppfattning framhålla att renbeteslagens 3 % 3 mom. bör ändras.
Med denna huvudsyn på fjällrenskötselns och skogsrenskötselns status i förhållande till varandra bör en rättvis och för båda parter godtagbar lösning kunna uppnås vid fördelningen av tvistiga betesområden mellan de båda formerna av renskötsel. De mest framträdande aktuella fördelnings- frågorna berör betesmarkernas disposition i anslutning till Vittangi skogs- lappby. Mindre påträngande frågor av denna art sammanhänger med för- delningen av betesmarkerna vid Gällivare skogslappby samt i Pite lappmark i fråga om vinterbetesområdenas fördelning mellan där belägna fjällappbyar och skogslappbyar.
Vittangi skogslappby har under en följd av år utnyttjat vissa betesområden utanför lappbyns till gränserna bestämda område, inklusive det särskilda tilläggsområdet för Pessinki-gruppen nordöst om lappbyns centrala del, för betning av renar huvudsakligen under barmarkstiden. Ibland har denna renbetning utanför skogslappbyns gränsbestämda område fortgått så långt in på hösten att fjällrenarnas vinterbetning inom de traditionella vinter- betesområden som gränsar till Vittangi skogslappby blivit väsentligt för— svårad, emedan betesmarkerna varit upptrampade av skogsrenar när fjäll- renarna anlänt till trakten. Detta förhållande har utvecklats i huvudsak under tiden efter andra världskriget och sammanhänger nära med förhållan- dena i renskötseln i Vittangi skogslappby och särskilt med renantalets ök— ning i denna lappby i jämförelse med renantalet i fjällappbyarna. Renan— talets växlingar i lappbyarna i denna del av Lappland framgår av följande översikt.
År Sammanlagt renantal 0/o skogsrenar 1931 49 993 8,3 1934 48 576 7,0 1937 32 521 3,6 1940 31 099 4,8 1944 31 342 5,0 1947 33 607 4,4 1951 52 605 6,6 1955 55 995 10,7 1959 40 936 16,9 1964 36 173 23,0
Skogslappbyns gränsbestämda område, som är avsett för betning av renar under barmarkstiden, omfattar — inklusive det särskilda tilläggsområdet för Pessinki-gruppen — en areal av 1 735 km?, medan det i verkligheten under efterkrigstiden för renbetning barmarkstid av skogsrenarna ianspråk- tagna området upptager en areal av 2 870 km2. Det av skogsrenarna ut- nyttjade betesområdet är 65 0/0 större än det enligt byordningen under bar- markstiden formellt tillåtna betesområdet. Inom det av skogsrenar från Vit- tangi lappby upptagna barmarksområdet är betningsintensiteten normal för skogsrenskötselns förhållanden. Därest skogsrenarna skulle trängas sam- man inom det formellt medgivna betesområdet för barmarkstiden, vore det erforderligt att avsevärt minska renantalet i skogslappbyn, för att en för skogsrenskötsel i denna del av Lappland normal betningsintensitet skulle erhållas. I detta sammanhang bör nämnas, att Kungl. Maj:t på förekommen anledning den 6 september 1963 i syfte att uppnå goda förhållanden i ren- skötseln i denna trakt föreskrivit viss särskild begränsning av rätten för bofasta personer, som icke är av samisk härkomst, att hålla renar i vård hos same inom Vittangi skogslappby.
Det är emellertid inte så, att de otillfredsställande förhållandena i ren- skötseln inom området endast har samband med utvecklingen i skogslapp- byn. Betydande förändringar i sättet att sköta renar har överfarit hela om- rådet, fjällappbyarna medräknade. De aktuella svårigheterna torde därför åtminstone delvis vara en följd av de pågående omställningarna i sättet att sköta renar samt i ändrade levnadsvanor.
För att få reda på renägarnas syn på aktuella svårigheter vid betesmar- kernas ändamålsenliga utnyttjande har renbetesmarksutredningen vid ett särskilt sammanträde i Karesuando den 6 april 1963 sökt kontakt med före- trädare för de lappbyar, som frågan närmast angår. Härvid framkom bl. a., att renägarna är angelägna om att uppnå ett sakernas bättre tillstånd i sam- förstånd med varandra och med förvaltningens stöd, och att de ej kan lösa de aktuella problemen på egen hand. Olika uppslag till praktiska åtgärder diskuterades vid detta sammanträde.
För det första synes det vara nödvändigt att minska skogsrenarnas andel av den sammanlagda renmängden. För det andra synes viss hopträngning böra ske av skogsrenarnas betesområde för barmarkstiden, så att fjällrenar— nas sedvanliga vinterbetesmarker i erforderlig utsträckning fredas från betning av skogsrenar. För det tredje torde det vara lämpligt att ändra skogslappbyns fastställda gränser för barmarksområdet eller att vidta andra åtgärder syftande till en ändamålsenlig disposition av de tillgängliga ren- betesmarkerna i denna trakt. Härvid kan något av de i det följande angivna alternativen komma i fråga.
1. Tuolpukka-gruppen i Vittangi skogslappby avskiljes från den övriga delen av lappbyn och bildar en fristående lappby. Huvuddelen av nuvarande Vittangi skogslappbys betesområde flyttas något åt öster och nordöst, så att en »korridor» för vinterbetning av fjällrenar från Lainiovuoma lappby lämnas mellan dessa två nya skogslappbyar. Det för fjällrenar avsedda betesområdet borde vara ganska brett längst i norr och avsmalna söderut samt utsträckas efter Lainioälven nedströms till i höjd med Lainio by.
2. Motsvarande åtgärd utan formell delning av Vittangi skogslappby. Endast skogslappbyns gräns ändras så, att ett mot ovan beskrivna korridor svarande vinterbetesområde för fjällrenar reserveras vid Lainio älv.
3. I stället för ett för enbart fjällrenar avsett betesområde, där skogsrenar ej må hållas, intages i byordning föreskrift om att fjällrenar må betas inom ett närmare i byordningen angivet område inom skogslappbyn och att skogs- renarna före barmarkstidens slut skall vara bortförda från det sålunda för vinterbetning av fjällrenar avsedda området. Vittangi skogslappbys östra gräns torde vid samtliga av dessa alternativ kunna flyttas åt nordöst till sträckningen Pitsipalo—Nuulanki. I övrigt borde betning av skogsrenar utanför skogslappbyns utvidgade betesområde för barmarkstiden ej få ske regelmässigt utan särskilt medgivande av berörd fjällappby. De beskrivna åtgärderna innebär, att den traditionella omfattningen av fjällrenskötsel och skogsrenskötsel bibehålles nästan oförändrad. Denna linje torde bäst överensstämma med de berörda renägarnas egen syn på spörsmålet. Från ekonomisk synpunkt ter det sig dock mera lämpligt att tillåta något större expansion av skogsrenskötseln, om den visar sådan livs- kraft, att den självmant tenderar att öka i omfattning på bekostnad av fjäll- renskötseln, därest den sistnämnda formen av renskötsel icke tenderar att expandera lika starkt. I det aktuella fallet Vittangi skogslappby synes emel- lertid skogsrenskötselns expansion till stor del vara en följd av det kapital- tillskott utifrån, som hållandet av ett ökat antal skötesrenar har inneburit. Med anledning härav bör en lämplig avvägning av omfattningen av de båda renskötselfovrmerna tills vidare i huvudsak grundas på den traditionella fördelningen. Utredningen förordar en sådan lösning. Övriga aktuella frågor berörande avvägningen mellan fjällrenskötselns
och skogsrenskötselns omfattning avser endast smärre jämkningar av lapp- byarnas gränser. De behandlas i anslutning till den härefter följande över- synen av lappbyarnas fastställda gränser och därmed sammanhängande frågor.
Jämkningar av lappbyindelningen
På lång sikt torde det vara fördelaktigt, om fördelningen av renbetesmar- kerna mellan lappbyarna kan ordnas på det sättet, att ur ekonomisk syn— vinkel mest ändamålsenliga bruk av renbetestillgångarna kan uppnås. I praktiken är det emellertid inte så lätt att förverkliga en dylik ordning, ty dels är kunskapen bristfällig om vilken indelning som vid varje tidpunkt är den mest ändamålsenliga och dels ändras de faktiska förutsättningarna från tid till annan. En verkställd fördelning, som vid tiden för dess infö— rande bedömes såsom ändamålsenlig, kan inte förväntas bli det för all fram- tid. Härvid inverkar vissa yttre förhållanden, såsom det allmänna behovet att utnyttja värdefulla naturtillgångar, t. ex. malm och vattenkraft, samt de på- gående allmänna strukturförändringarna i samhället. vilka på längre sikt medför ändrade betingelser även för renskötseln. Ofta är det dock så, att fördelningen av renbetesmarkerna i allt väsentligt är en intern fråga för den renskötande folkgruppen, och förhållandena i renskötseln synes därför i första hand vara avgörande för den lämpliga, aktuella fördelningen av renbetesmarkerna mellan olika lappbyar.
På grund av att renskötseln utnyttjar stora områden och att flyttningar förekommer mellan olika betesmarker är det nödvändigt att ägna de orga- nisatoriska förhållandena särskild uppmärksamhet vid fördelningen av be- tesmarkerna. Fördelningen bör om möjligt ske på det sättet, att naturför- hållandena underlättar renskötseln. Dels bör betesområdena ha goda natur- liga gränser, och dels bör indelningen av betesmarkerna vara sådan, att renarna självmant gärna håller sig inom det avsedda betesområdet och följer inom lappbyns område befintliga betesstråk.
Under vinterbetessäsongen, då marken är snötäckt, är renarna föga rör- liga. Vakthållning för att hålla hjordarna samlade inom en lämplig betes- yta är från kostnadssynpunkt möjlig under denna årstid, och arbetsperso- nalen är oftast tillräcklig för sådana arbetsmoment. Renarna kan också vintertid lätt förflyttas från ett betesfält till ett annat, och flyttningarna kan dirigeras och kontrolleras utan större besvär. På grund härav finns inget särskilt framträdande behov av naturliga gränser mellan de olika lappbyar- nas vinterbetesområden. Betesmarkerna för vintertiden bör därför normalt kunna fördelas rättvist mellan lappbyarna. Förhållandena under vintern synes därför icke böra läggas till grund för uppdelningen mellan lappbyarna av betesområden för övriga årstider.
Vad gäller betesområdena för barmarkstiden bör nämnas att den längsta betestiden förekommer i de flesta av lappbyarna och storgrupperna inom vår- och höstbetesområdet, som med anledning härav och genom sitt centrala läge mellan vinter- och sommarbetesområdena kan betraktas som den kärna, kring vilken lappbyn är uppbyggd. Inom detta område företas de omfattan— de rensamlingarna inför höstskiljningarna, vid vilka renarna brukar upp- delas i vintergrupper. Huvudparten av de fasta driftsanläggningarna åter— finns i många av lappbyarna inom höstbetesområdet, vars betydelse som lappbyns centrala område härigenom ytterligare framhäves. Inom sommar- betesområdet finns som regel blott en mindre del av de fasta driftsanlägg— ningarna, t. ex. kalvmärkningshagar. Betestiden inom sommarbetesområdet är i fjällappbyarna relativt kort, som regel blott 1—2 månader och endast i ett fåtal lappbyar uppemot 3 månader. Med hänsyn till den i jämförelse med övriga årstider ganska stora tillgången på betesfoder synes någon av- görande betydelse icke gärna kunna tillmätas sommarbetesområdet, när frågor om lappbyindelningen prövas.
Det bestånd av fasta driftsanläggningar, som under årens lopp vuxit fram i lappbyarna, är anpassat till den gällande indelningen i lappbyar och stor- grupper. Detsamma gäller lokaliseringen av det permanenta bostadsbestån- det. Med hänsyn särskilt till bostäderna, som för de enskilda familjerna utgör betydelsefulla investeringsobjekt, torde den gällande indelningens huvuddrag därför så långt möjligt böra bevaras, såvida den inte visat sig vara direkt olämplig. Den tillämpade driftsordningen ansluter sig till den gällande indelningen i lappbyar och storgrupper och har haft av- görande betydelse för den lämpliga lokaliseringen av de nuvarande fasta driftsanläggningarna. Den utgör vidare grund för en inövad arbetsrutin, som kan vara vansklig att ändra. Häremot måste dock vägas de fördelar som indelningsförändring kan medföra.
Renskötseln inrymmer flera kollektiva moment. Den bedrives i grupper, inom vilka ett antal människor samverkar med varandra. Renbetesmarkerna är fördelade mellan förekommande grupper eller lappbyar, och inom varje sådan grupp har medlemmarna åtminstone formellt lika stor rätt att utnyttja de befintliga naturtillgångarna. Gruppindelningen är till stor del traditionellt betingad och har ägt bestånd lång tid. Utan särskilda skäl bör gruppindel- ningen helst icke underkastas sådana förändringar, som kan innebära att det framtida samarbetet äventyras.
Denna huvudsyn innebär dock inte, att det inte skulle finnas några lapp- byar, där indelningsförändringar kan medföra en avgjord förbättring. Sär- skilda omständigheter kan föreligga, som innebär att samarbetet vid nu- varande indelning i lappbyar icke förlöper störningsfritt. Bristande ekono- misk rättvisa vid fördelningen av kostnaderna för renarnas skötsel t. ex. mellan två i samma lappby befintliga storgrupper eller befolkningens olika ursprungsort i vissa lappbyar kan utgöra vägande motiv för ändrad indel-
ning. Stora lappbyar, som administrativt är otympliga, kan eventuellt upp- delas, särskilt om andra fördelar samtidigt kan vinnas genom dylika åtgär- der. Det motsatta fallet är också tänkbart. Ekonomiska fördelar torde vara möjliga att uppnå, t. ex. genom samordning av arbetet i två angränsande lappbyar med i verkligheten helt eller delvis gemensamma betesområden. Särskilt vid fördelningen av arbetsbördan mellan olika renägargrupper torde större rättvisa i längden vara möjlig att uppnå genom en sådan samordning av arbetet, därest terrängförhållandena och den tillämpade driftsordningen gör att renarna betar än på den ena och än på den andra gruppens betesfält. Även av andra skäl är det önskvärt att åtminstone på längre sikt samordna renskötseln till större enheter.
Frågan om lappbyenhetens mest ändamålsenliga storlek bör också upp- märksammas i detta sammanhang. Som regel är de topografiska förhållan- dena av stor vikt för den lämpliga lappbyindelningen inom fjällområdet. Förekomsten av naturliga skiljelinjer i form av djupa dalfören med sjöstråk och vattenrika älvar synes i några fall ha givit fjällappbyarnas betesområ- den en beständigt lämplig utbredning. I andra fall kan väl sammanhängande stråk av betesområden för olika årstider medföra stora fördelar även om tydligt markerade, naturliga skiljelinjer till angränsande lappbyar saknas utefter hela gränssträckningen. Slutligen finns ett antal lappbyar t. ex. på fjällplatåer, där ändring av gränserna med hänsyn till terrängförhållandena utan olägenhet kan ske. I sådana fall är det därför möjligt att vid fördel- ningen av betesmarkerna mellan olika lappbyar anpassa lappbyenhetens storlek till vad som från driftsmässiga synpunkter är mest ändamålsenligt.
Vid bedömning av vilken storlek som är den mest ändamålsenliga har ut- redningen funnit det lämpligt att utgå från nuvarande lappbyindelniug. Lappbyarnas fördelning i olika storleksklasser framgår av följande samman- ställning.
Lappbyarnas fördelning efter typ
Storleksklass Antal lappbyar _ 1000-tal renar i storleksklassen fiallappbyar skogslappbyar lappbyar . i Lappland i Lappland Jämtlands län I
12—13 4 4 11—12 1 1 10—11
9—10 1 1 8— 9 7— 8 4 3 l 6—— 7 2 2 5— 6 7 6 l 4— 5 3 2 1 3— 4 2 l 1 2— 3 9 l 2 t') 1— 2 5 2 3 0— 1 4 2 2
Anm. Gäller år 1963. Vittangi skogslappby har ej medtagits i översikten.
Översikten visar, att en tendens till anhopning förekommer till storleks- klassen 2 000—3 000 renar och till sådana storleksklasser, som utgör mång- falder av denna grundstorlek.
Utredningen har inte haft tillgång till fullständiga uppgifter om hur stora arbetsinsatserna, räknade i dagsverken, är i de olika lappbyarna vid nuvaran- de förhållanden. Någon analys av det inbördes förhållandet mellan antalet i renskötseln insatta dagsverken och antalet renar i lappbyn kan därför icke göras. Däremot föreligger folkräkningsuppgifter från år 1958 om tillgången på arbetare i lappbyarna. Då denna tillgång åtminstone på längre sikt kan antagas ha ganska nära samband med behovet av arbetskraft för renarnas skötsel, är det av intresse att undersöka, hur tillgången på arbetare varierar med lappbyns storlek. Nedanstående uppgifter återger antalet arbetare per 1 000 renar den 1 september 1958 och avser utjämnade genomsnitt för lapp- byar i olika storleksklasser. Uppgifterna omfattar alla lappbyar i Sverige med undantag av lappbyarna inom koncessionsområdena.
1 000-tal renar Antal arbetare i lappby per 1000 renar
13 5,3 12 5,1 11 4,9 10 4,7
9 4,5 8 4,4 7 4,2 6 4,0 5 4,0 4 4,2 3 4,7 2 5,6 1 8,1
Anm. Siffrorna i högra kolumnen anger utjämningslinjens läge i ett korrelationsdiagram. Spridningen är i verkligheten förhållandevis stor.
Även om många olika förhållanden kan inverka på tillgången av arbets— folk, t. ex. förekomsten av inkomstbringande bisysslor, torde man kunna dra vissa slutsatser av den gjorda jämförelsen. Tydligt är, att det tillgängliga antalet arbetare per 1000 renar tenderar att vara störst i de minsta lapp- byarna med renantal under 2000 och minst i medelstora lappbyar med 4000—63 000 renar. I stora lappbyar med 10000 renar eller mer tenderar det tillgängliga antalet arbetare per 1000 renar att vara något större än i de medelstora lappbyarna. En uppfattning om spridningen erhålles av föl- jande data. Genomsnittsantalet tillgängliga arbetare per 1 000 renar varierar
i lappbyar med mindre än 2 000 renar från 6,2 till 12,0, i lappbyar med 4 000—6 000 renar från 1,8 till 5,8, i lappbyar med 10 000—13 000 renar från 4,3 till 6,1. Med hänsyn till möjligheterna att rationellt disponera till- gängligt arbetsmanskap synes det vara mest angeläget, att man vid fördel- ningen av renbetesmarkerna söker undvika att tillskapa lappbyar med mindre än 2 000 renar. Enligt 1958 års räkning av lappbybefolkningen var tillgången på arbetsmanskap relativt sett störst i lappbyarna Ståkke, Malå. Frostvikens södra och Sösjö samt minst i Umbyn, Vapsten, Tranris och Idre. Den var vidare ganska stor i Saarivuoma, Sörkaitum, Udtja, Maskaure, Frostvikens norra och Tännäs samt ganska liten i Rautasvuoma, Semisjaur _Njarg, Ranbyn och Tåssåsen. F jällappbyarna i södra Lappland utvisade — med undantag av Vilhelmina norra och södra lappbyar — genomgående liten relativ tillgång på arbetare. Samma var förhållandet med de flesta av de större lappbyarna i Jämtlands län. Skogslappbyarna i Lappland utvisade alla, så när som Östra Kikkejaure, större relativ tillgång på arbetare än genomsnittet för fjällappbyarna i Lappland.
Det vore önskvärt att även klarlägga, huruvida lappbyenhetens storlek har någon inverkan på den uppnådda betningsintensiteten. Från ett sådant samband är det emellertid vanskligt att dra några bestämda slutsatser, på grund av att de naturliga betingelserna för renskötsel växlar avsevärt. Sken— bart föreligger hög korrelation mellan stora lappbyar och hög betningsintensi- tet och omvänt mellan små lappbyar och låg betningsintensitet. Korrelations— koefficienten för barmarksbetets utnyttjandegrad och lappbystorleken be- stämd efter renantal blir 0,7 för samtliga lappbyar i riket, koncessionsbyarna dock undantagna. Detta skenbart tydliga samband torde emellertid delvis ha sin grund i andra förhållanden än i lappbystorleken. De små lappbyarna är med några enstaka undantag belägna inom områden, där låg betnings- intensitet är en följd av naturbetingelserna. De stora lappbyarna ligger däre- mot utan undantag inom områden, där hög betningsintensitet är möjlig tack vare gynnsamma naturbetingelser.
Bortsett från att små lappbyar synes kräva en stor arbetsinsats per ren har något vägande motiv inte framkommit för mera genomgripande förändringar av den nuvarande lappbyindelningen. Några direkta önskemål om änd— ringar av lappbyindelningen har inte framförts till utredningen av ren- ägarna själva. Utöver tidigare behandlade spörsmål om eventuell uppdel— ning av Vittangi skogslappby i två särskilda byar har följande möjligheter till ändringar övervägts. Några av de stora fjällappbyarna i Lappland kan eventuellt uppdelas i mindre enheter. Genom ganska måttfulla gränsänd- ringar torde vidare några av de små lappbyarna bl.a. i Jämtlands län kunna omformas till större driftsenheter.
I Sirkas lappby kan tänkas den åtgärden, att Vaisa-gruppen formellt helt åtskiljes från övriga storgrupper och bildar en särskild lappby. För en så- dan uppdelning talar bl. a., att det troligtvis vore lättare att effektivisera
samarbetsformerna om lappbyn delades, att risken för konflikter t. ex. vid disposition av bykassemedel skulle minska, 'och att det administrativa ar- betet bleve enklare. Mot en uppdelning kan också anföras vägande skäl, så— som att höstbetesområdet i huvudsak är gemensamt för Vaisa- och Ultevis- grupperna, fastän det utnyttjas något olika tider av de båda grupperna, att en delning av lappbyn kunde komma att skärpa konkurrensen om betes- landen och därigenom måhända ge upphov till ökade konflikter samt med- föra andra olägenheter, och att samarbetet i huvudsak varit tillfredsstäl- lande vid hittillsvarande ordning.
Lappbyarna Tuorpon, Luokta-Mavas och Semisjaur-Njarg är alla tre delade på två storgrupper. Liknande motiv som för Sirkas kan anföras som skäl för delning. De olika storgrupperna har för övrigt helt åtskilda betes— områden och Tuorpons lappby har dessutom åtskilda byakassor. Mot upp- delning talar' främst det förhållandet. att någon sådan av renägarna icke anses behövlig, då den nuvarande ordningen inte medför några påtagliga olägenheter. En fördel med nuvarande stora lappbyar är de större resurser t. ex. i fråga om bykassans tillgångar, som följer med större driftsenheter, samt genomgående lägre administrationskostnader per ren.
Vilhelmina norra lappby består av de två storgrupperna Vardofjäll och Marsfjäll, vilka har praktiskt taget helt åtskilda betesområden. Lappbyn är dock inte särskilt stor som en enhet betraktad. Med hänsyn till att en ända- målsenlig disposition av renbetesmarkerna på längre sikt synes förutsätta, att storgruppsindelningen inte konsekvent upprätthålles, kan det inte anses vara välbetänkt att nu understryka uppdelningen i två särskilda driftsen- heter genom att tillskapa två från varandra åtskilda lappbyar.
Frostvikens norra, mellersta och södra lappbyar omfattar ett samman- hängande betesområde i fjällen. Både den norra och den södra byn är var för sig relativt små. För att möjliggöra effektivare disposition av den till- gängliga arbetskraften och för att erhålla större renunderlag till erforder- liga tekniska hjälpmedel är det önskvärt att här tillskapa större driftsenhe- ter. En lämplig åtgärd i detta syfte synes vara, att av de tre Frostviken- byarna bilda två nya lappbyar. En åtskiljande gräns skulle måhända kunna dragas utefter sjöstråket från Stora Blåsjön till Sjougden. I detta samman- hang bör undersökas möjligheten att åstadkomma en i alla avseenden lämp- lig gränsdragning mellan Vilhelmina södra lappby och Frostviken-byarna. Övervägandena bör avse ej blott gränsfrågan som sådan utan även driftsen- heternas storlek och de personella förutsättningarna i avsikt att tillskapa rationella renföretag i de berörda byarna. Indelningen i Frostviken har aktualiserats även genom tillkomsten av Stekenjokk-vägen och är för när- varande föremål för länsmyndigheternas uppmärksamhet.
En samordning av renskötseln i Offerdals och Sösjö lappbyar synes också medföra vissa fördelar. Bl. a. skulle ett effektivare utnyttjande av tillgäng- lig arbetskraft underlättas, och renunderlaget för erforderliga tekniska hjälp-
medel skulle öka. En sådan samordning har redan påbörjats genom att de båda lappbyarna sedan några är gemensamt utnyttjar ett renkontrollslakteri i Långsådalen. Ett utvidgat samarbete, som så småningom kunde leda till sammanläggning av de båda byarna, synes vara att rekommendera.
Förutvarande Tranris lappby har den 1 januari 1963 upphört som fri- stående enhet och tillagts Handölsdalens lappby. Denna åtgärd har medfört väsentligt större renunderlag för erforderliga tekniska hjälpmedel, såsom beteshagar i anslutning till lappbyns slakt- och kalvmärkningshagar. Lapp- byns numera utökade arbetsstyrka kan vidare användas på ett mera ratio- nellt sätt efter tillkomsten av det under år 1963 uppförda stängslet längs byns västra gräns (riksgränsen).
Lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma erbjuder för närvarande ett av flera anledningar svårbemästrat problem. Till följd av konventionsfrågans oklara läge är det bl. a. inte möjligt att överblicka, i vilken ordning renbetning framdeles kan äga rum inom renbetesdistrikten i Troms fylke. Inrättandet av ett raketfält med huvudsaklig utbredning inom dessa lappbyars vår- och höstbetesområden kan också inverka på den kommande utvecklingen. Ett ställningstagande till frågan om ändringar av lappbyindelningen inom det aktuella området mellan Torne älv och finska gränsen bör därför anstå tillsvidare. Vissa allmänna synpunkter och önske— mål kan emellertid anföras. Önskvärt är bl.a. att minska anhopningen av renar i Lainiovuoma lappby och i gengäld öka det uthålliga renantalet i främst Talma lappby och i någon omfattning i Könkämä lapp-by. Dessutom torde det vara lämpligt att överflytta ett efter förhållandena avpassat antal renägare från Saarivuoma lappby till Talma lappby med bibehållande i huvudsak av hittills begagnade vinterbetesområden. Vidare torde det vara fördelaktigt att uppdela hela det av nordbyarna upptagna betesområdet i f jällregionen i två stora block genom att uppföra renstängsel mellan Lainio- vuoma och Saarivuoma i huvudsak efter den nuvarande gränsen mellan dessa lappbyar.1 Sistnämnda åtgärd torde få betraktas som ett avgörande steg till en bättre ordning i renskötseln inom området norr Torne älv, där förhållandena under hela efterkrigstiden synbarligen gradvis försämrats bl. a. genom ökad sammanblandning av renar, försvårade hopsamlingar un- der höstmånaderna och alltmer arbets- och tidskrävande renskiljningar långt in på vintern.
Utredningen övergår nu till att behandla smärre jämkningar av lappby- gränserna, varom förslag och önskemål framkommit i samband med utred- ningsarbetets bedrivande.
Mellan Könkämä och Lainiovuoma lappbyar är betesmarkerna ovanför odlingsgränsen ej formellt uppdelade genom en i byordningen angiven gränslinje. Här finns emellertid en gammal sedvanegräns, som utgår från
' Detta gränsstängsel är numera under uppförande.
Råstojaure vid riksgränsen mot Norge och följer Råstovattendraget ned- ströms till i höjd med Liedakka, där vinterbetesområdet börjar. Denna sed- vanegräns har respekterats av renägarna i de båda byarna. Av hävd har dock Tamok-gruppen från Lainiovuoma lappby betat sina renar under några månader på hösten och förvintern inom område, som enligt gällande sed- vanedelning av betesmarkerna egentligen hör till Könkämä lappby. Det är vidare inte ovanligt att renar går in på angränsande lappbys område. Under en följd av år har renströvningen från Lainiovuoma till Könkämä varit av större omfattning än i motsatt riktning. Med anledning härav har vissa ren- ägare i Könkämä lappby begärt att sedvanegränsen mellan de båda lapp- byarna skall fastställas som bygräns. En dylik åtgärd ger möjlighet att göra bruk av lagliga sanktioner, såsom böter, och anses av den anledningen för- delaktig ur Könkämä lappbys synvinkel. Flera renägare i Lainiovuoma lappby har dock ställt sig avvisande till detta förslag med motiveringen, att renströvningen till Könkämä, då sådan kan ha förekommit, främst har orsakats av ogynnsamma betesförhållanden i Lainiovuoma lappby och icke av bristande vakthållning. Samtidigt har renägarna i Lainiovuoma fram- hållit, att åtgärden kan medföra ökade konflikter mellan de båda lapp- byarna.
Det anförda återspeglar i korta drag den aktuella situationen. Med hänsyn till att fastställda gränser finns mellan övriga lappbyar synes det vara natur- ligt att en sådan gräns tills vidare fastställes även mellan Könkämä och Lai— niovuoma lappbyar, som är stora nog var för sig. Den inom Lainiovuoma lappbys vår- och höstbetesområde betydligt högre betningsintensiteten, be- räknad på genomsnittsantalet renar under tidsperioden 1945—1960, talar för att man samtidigt bör utjämna denna t. ex. genom att överflytta ett lämpligt antal renar från Lainiovuoma till Könkämä. Utgående från de sammanlagda belestillgångarna för hela barmarkstiden kan överflyttningen uppskattas böra omfatta c:a 1000 renar. Hela skillnaden mellan förekommande betnings- intensiteter skulle därmed inte utjämnas. I Lainiovuoma medför en längre betestid inom vår— och höstbetesområdet alltjämt en något högre utnyttjan— degrad än inom motsvarande årstidsområde i Könkämä.
Vid gränsen mellan Lainiovuoma och Saarivuoma lappbyar finns inom vår- och höstbetesområdet två skilda, för de båda byarna gemensamma be— tesområden. Det västra omfattar en bruttoareal av 205 km2 och begränsas i norr av sträckningen Kårvijaure—Råvvepuoltsa—Taavajaure—Järämä och i söder av kommungränsen mellan Karesuando och Kiruna. Det östra om— rådet upptager en areal av 37 km2 och begränsas i norr av Måljojåkk och Puoltjajåkk samt i söder av nyssnämnda kommungräns. Under senaste tio- årsperiod har det västra området utnyttjats av båda lappbyarna årligen, medan det östra begagnats av Lainiovuoma under sex år och av Saarivuoma under fyra år. Så länge sådant sambruk kan försiggå utan konflikter, före- ligger inga trängande skäl att ändra på rådande ordning. Med hänsyn till
terrängförhållandena synes de båda gemensamma betesområdena naturligt höra samman med Saarivuoma lappby. Tillföres de båda gemensamma be- tesområdena Saarivuoma för gott, synes c:a 35% av Lainiovuoma lappbys renantal böra överflyttas till Saarivuoma lappby om betningsintensiteten inom hela barmarksområdet lägges till grund för bedömningen och c:a 10 % om betningsintensiteten endast inom vår- och höstbetesområdet beaktas. Om renstängsel uppföres längs bygränsen mellan Lainiovuoma och Saari- vuoma bör de gemensamma betesområdena delas mellan de båda lapp- byarna i Samråd med de av åtgärden berörda renägarna.
Gränsen mellan Saarivuoma och 'l'alma lappbyar utgår från riksröse nr 280 och ansluter följaktligen ej till norra gränsen för Salvasskarets distrikt vid Vuoskojaure. Med hänsyn till att en fjärdedel av distriktet Salvasskarets beteskapacitet tages i anspråk av renar från Saarivuoma skulle det vara förmånligt att överflytta motsvarande renmängd, c:a 1 000 djur, från Saari- vuoma till Talma, som inom höstbetesområdet har väsentligt lägre betnings- intensitet än Saarivuoma.
Genom angivna åtgärd skulle en utveckling inledas till jämnare fördel- ning av renbeläggningen inom höstbetesområdena i Saarivuoma och Talma lappbyar. Åren 1945—1960 har rentätheten i Talma lappby, exklusive Pålno- gruppen, under höstbetestiden uppgått till 4 a 5 renar per km2 av höstbetes- områdets nettoareal, medan motsvarande tal för Saarivuoma uppgått till 12 å 13, trots att Saarivuoma har genomsnittligt något längre betestid inom höstbetesområdet.
Sommarbetesområdet i Mellanbyns lappby omfattar bl. a. ett område väster om Sitasjaure intill riksgränsen mot Norge. Sommartid har lappbyn betesrätt även inom ett område på norska sidan. Gränsen mot Sörkaitums lappby går nu från riksgränsen efter Kåbdåjaure österut över Alittjåkko och Kätjåive till Autajaure. På grund av den för Mellanbyn ganska besvärliga överfarten med renar över vattendraget mellan Sitasjaure och Autajaure har betesområdet väster om Sitasjaure under senare år inte utnyttjats regel- bundet av renar från Mellanbyn. I stället har renar från Sörkaitum vissa år uppehållit sig där under sommarbetestiden. Då överfarten med renar vid Autajaure kan bli ytterligare försvårad, om en förutskickad vattenreglering i Sitasjaure och Autajaure kommer till stånd, kan det vara lämpligt att över- flytta det aktuella betesområdet till Sörkaitum. Klimatförhållandena i trak- ten medger som regel renbetning långt in på hösten inom detta område. som därför är värdefullt. Med hänsyn till att utredningen ansett en höjning av renantalet i Sörkaitum vara lämplig efter viss omfördelning av lavmarkerna å vinterbetestrakten, synes den nu diskuterade överflyttningen till Sörkaitum av betesområdet väster om Sitasjaure lämpligen kunna ske i anslutning till nyssnämnda omfördelning av vinterbetestillgångarna. Så länge överfarten vid Autajaure kan begagnas av renar från Mellanbyn, är åtgärden i fråga dock inte särskilt angelägen.
Gränsen mellan lappbyarna Granbyn och Ranbyn är för närvarande så dragen, att Ammarfjällets södra del ligger i Ranbyn medan norra delen hör till Granbyn. Sedan en följd av år har emellertid Vindelälven i verkligheten varit skiljelinje mellan dessa två lappbyar. Om gränsen alltjämt anses böra gå över Ammarfjället (något bestämt yrkande om ändring av gränsen har inte framförts av renägarna), torde det vara lämpligt, att Ranbyn tills vidare medgives betesrätt inom detta område söder om Vindelälven.
Gränsen mellan lappbyarna Ranbyn och Umbyn utgår från Lilluman vid riksgränsen mot Norge och sträcker sig över Tjutetjåkko och Syterstugan till Tärnasjöns sydspets. För att erhålla en jämnare beläggningstäthet inom sommarbetesområdet och samtidigt bättre naturlig skiljelinje mellan lapp- byarna än för närvarande är fallet torde det vara lämpligt att flytta gränsen till sjösystemet Stora Umevattnet och Övre Uman och efter Jerisbäcken österut över Jerisjaure och längs Jerisjokk till Tärnasjön. Hela betesområdet närmast norr om Övre Uman borde alltså tillföras Ranbyn.
Vad angår lappbyarna i Jämtlands län föreligger inga angelägna önskemål om gränsändringar av samma typ som för fjällappbyarna i Lappland. De gränsjämkningar m. m., som kan behöva ske i lappbyarna i Jämtlands län, har behandlats av länsutredningen för Jämtlands län (SOU 1963:45). Åt- gärdernas speciella karaktär (inlösen av betesrätt m. ni.) gör det lämpligt, att länsstyrelsen i länet — såsom hittills varit fallet — i samråd med kam- markollegiet, lantbruksnämnden i Jämtlands län och andra berörda för- valtningsmyndigheter vid omdispositioner av jordbruksfastigheter m. m. eftersträvar att uppnå dels förbättrad arrondering av renbetesfjällens om- råden och dels erforderliga utvidgningar av de för renbetning året om till- låtna markområdena.
Skogslappbyarna i Lappland intager en särställning i förhållande till fjällappbyarna därigenom, att betesområdena för barmarkstiden till stor del ligger nedanför odlingsgränsen och delvis nedanför lappmarksgränsen. Bort- sett från Vittangi skogslappby, för vilken alternativa förslag till indelnings- ändringar diskuterats i samband med utredningen (sid. 143). är endast följande smärre gränsjämkningar aktuella inom de tillåtna betesområdena ovanför lappmarksgränsen.
I Gällivare skogslappby utnyttjar Muddusgruppen under barmarkstiden ett markområde som till största delen är beläget ovanför odlingsgränsen och inom Muddus nationalpark. Vintertid utnyttjas samma trakt av Sörkaitum. Området begränsas i väster av Muddusjaure, Muddusjokk, Stuor Muddus och Unna Kartajaure, i norr av landsvägen Porjus—Gällivare och i nordöst av Harrejokk. Skogslappbyns tillåtna betesområde sträcker sig dock icke längre än till en rät linje Stuor Muddus—Tjappisvare—Radnejaure. Med hänsyn till att förekommande sambruk med betning av skogsrenar bar- markstid och fjällrenar vintertid är ändamålsenligt och icke har orsakat kon- flikter mellan de båda lappbyarna, torde det vara lämpligt att utsträcka
skogslappbyns tillåtna betesområde för barmarkstiden att omfatta hela det av Muddus-gruppen utnyttjade markområdet med nordöstra begränsnings- linje vid Harrejokk. I gengäld torde skogslappbyns tillåtna betesområde kunna minskas i sydväst, där det nu utbreder sig ända fram till Stora Lule älv vid avsnittet Njuoravuolle—Messaure. Det normalt utnyttjade området begränsas i sydväst av sträckningen Muddusjaure—Sarkavare—Nietsavare— Högträsk.
Serri skogslappby omfattar i nordväst ett markområde ovan odlings- gränsen med en areal av c:a 125 km?, som dock inte numera utnyttjas för betning av skogsrenar utan begagnas uteslutande som vinterbetesland för f jällrenar från Sirkas. Om renägarna i Serri samtycker därtill, kan området i fråga överflyttas till Sirkas. I gengäld borde för Serri skogslappby reserve- ras ett vinterbetesområde av lämplig storlek förslagsvis mellan Padjerim och Koikul, där fjällrenar icke regelmässigt borde få heta.
Väster om det i byordningen angivna betesområdet för Udtja skogslappby uppfördes, i samband med att visst område av lappbyn togs i anspråk för riksförsvarets ändamål, ett spärrstängsel mot fjällappbyarna Tuorpon och Luokta-Mavas. Synbarligen med tanke på eventuell framtida komplette- ring av stängselsystemet förlades stängsellinjen i nordväst långt utanför lappbyns nuvarande nordvästgräns, som här följer en sträckning från Tal- vatisåive i rät linje österut till Tjäurajokk och vidare efter detta vattendrag till Naustajaure. Härigenom kom ett betesområde med en areal av 208 km2 av Tuorpons lappby att ligga på Udtja-sidan av stångsellinjen. Under för- utsättning att renägarna i de båda berörda lappbyarna Udtja och Tuorpon samtycker därtill, synes det vara lämpligt att flytta skogslappbyns norra gräns vid detta avsnitt till stångsellinjen. Om Udtja lappbys tillåtna betes- område kan utökas på detta sätt i norra delen av lappbyn, så torde viss jämk— ning av lappbyns södra gräns i gengäld kunna ske. Gränsen utgår från odlingsgränsen och följer kommungränsen mellan Arjeplog och Arvidsjaur till Pite älv samt denna älv nedströms till lappmarksgränsen. Udtja lappby har under senare tid ej utnyttjat området öster om inlandsbanan och söder om Varjisån. För att tillgodose behovet av vinterbetesområden för främst Luokta-Mavas lappby torde det vara lämpligt att förlägga den södra grän- sen för Udtja lappby efter Kuollejaure och landsvägen därifrån österut till Varjisträsk och vidare efter Varjisån nedströms till lappmarksgränsen. — Ovriga i Udtja lappby aktuella gränsfrågor behandlas i samband med en särskild redogörelse för Rödingsträsk-gruppen (sid. 170).
I Ståkke skogslappby omfattar lappbyns till gränserna bestämda betes- område två olika markområden, som under en längre tid inte har utnyttjats för betning av renar från Ståkke lappby. Det ena omfattar markerna nordöst om Pite älv mellan Mattajokk och odlingsgränsen. Det andra området ligger väster om landsvägen Arjeplog—Norra Bergnäs och avgränsas i söder av Hornavan och i norr av Suobdekjaure och Mattaure. Det nordöst om Pite
älv belägna området torde böra överflyttas till Luokta-Mavas lappby. Om- rådet väster om landsvägen Arjeplog—Norra Bergnäs borde tillföras Semis- jaur-Njargs lappby så när som på den nordöst om sträckningen Lövnäs— Hassevare—Såmmarvare belägna delen, vilken lämpligen bör tilldelas Luokta-Mavas. Nämnda fördelning skulle överensstämma med den ordning, i vilken de aktuella markområdena sedan en följd av år i verkligheten har utnyttjats.
I Östra Kikkejaure skogslappby ligger ett mindre markområde nordöst om sträckningen Ljusselforsen—Ljusträsk—Åkroken, vilket numera icke begagnas för betning av skogsrenar. Med hänsyn till de knappa vinterbetes— tillgångarna för fjällappbyarna vid Pite älv torde det vara motiverat att ändra skogslappbyns fastställda gräns inom detta avsnitt så att den sam- manfaller med ytterkonturen för det av skogsrenar normalt utnyttjade betes- området.
Till Maskaure skogslappby hör bl. a. ett norr om landsvägen Båtsjaur— Laisvalls by beläget område, som avgränsas i väster av Storlaisan samt i norr och öster av Kruturjaure och Jutisvattendraget. Detta område upptages i dess södra del av anläggningarna vid Laisvalls gruva. Med hänsyn till att det angivna betesområdet icke längre utnyttjas för betning av skogsrenar, torde det kunna tilldelas fjällappbyarna i trakten.
Malå skogslappby omfattar formellt ett markområde väster om inlands- banan. vilket lappbyn under senare år inte har utnyttjat. Av detta mark- område, som har en totalareal av 144 km2, synes den norr om sträckningen Måskenåive—Bure belägna delen med en areal av 96 km2 lämpligen böra tilldelas Maskaure skogslappby. Resterande 48 km2 utgör sedvaneland för Granbyn. Gränserna för Malå och Maskaure skogslappbyar torde böra jäm- kas så att de kommer att överensstämma med den ordning i vilken det an- givna området i verkligheten utnyttjas.
Frågan om fastställande av gränser för lappbyarnas vinterbetesområden
De i byordningarna för lappbyarna fastställda gränserna för betesområ- dena åtskiljer som regel endast de olika lappbyarnas barmarksbeten från varandra, medan fastställda gränser med något enstaka undantag saknas inom vinterbetesområdet. Trots detta är emellertid vinterbetesområdena uppdelade mellan lappbyarna i en från år till år i huvudsak bestående ord- ning. De olika lappbyarna uppsöker år efter år ungefär samma vinterbetes- marker, och som regel respekteras den traditionella uppdelningen. De olika grupperna kan därför utan svårighet hålla reda på, vilka markområden de utan vidare får ta i anspråk för vinterbetning av sina renar. Detta system för uppdelning av Vinterbetena har visat sig vara ändamålsenligt under år med goda betesförhållanden vintertid. Om betesförhållandena under någon vinter varit mindre gynnsamma. har det hänt att den traditionella—uppdel-
ningen av vintcrbetesmarkerna jämkats efter förhållandena. I enlighet med god sed har renägarna under sådana vintrar som regel enats om en tillfällig uppdelning av de marker, som har varit användbara för renbetning. Under vintrar med mycket ogynnsamma betesförhållanden har det hänt, att renarna lämnats frihet att självmant söka bete. Den traditionella uppdelningen har härvid temporärt helt upphävts.
Denna efter förhållandena ganska ändamålsenliga ordning för vinter- betesområdenas uppdelning mellan lappbyarna har av erfarenhet inte alltid visat sig hålla måttet. Bl. a. under perioder med genomgående höga renantal har tvister om vinterbeteslandens disposition inte helt kunnat undvikas. De olika lappbyarnas betesfält har under sådana perioder tenderat att töjas ut vid gränserna, med påföljd att angränsande lappbyars betesfält oavsiktligt kommit att korsa varandra. Därest renantalen inom angränsande lappbyar varierat i otakt, har det förekommit, att gränserna för de utnyttjade betes- fälten tenderat att glida än åt det ena, än åt det andra hållet alltefter renan- talens växlingar. Under perioder då knappheten på vinterbete varit fram- trädande har, särskilt i vissa delar av Norrbottens län, tvister om vinter- beteslandens rättvisa uppdelning mellan lappbyarna kunnat ge upphov till besvärande osämja mellan olika renägargrupper.
Renbetesmarksutredningen har uppfattat det som ett ganska allmänt öns- kemål i Norrbottens läns lappbyar, att gränser borde fastställas mellan de olika lappbyarnas. vinterbetesområden. Befattningshavarna vid lappvä- sendet har under hänvisning till vunnen erfarenhet också livligt understru- kit önskvärdheten av fastställda gränser inom vinterbetesregionen. För fast- ställande av gränser talar främst det förhållandet, att anledningarna till konflikter mellan lappbyarna skulle minska väsentligt på de trakter, där angränsande lappbyars vinterbetesområden korsar varandra. Den allmänna uppfattningen bland de av denna fråga berörda människorna synes vara, att fastställda gränser skulle respekteras bättre än sedvanegränser, bl. a. av det skälet att möjlighet skulle föreligga att tillgripa lagliga sanktioner vid överträdelse av en i byordning intagen bestämmelse om gräns på vinter- beteslandet. Mot ett system med fastställda gränser mellan de olika lapp- byarnas vinterbetesområden kan också anföras skäl. Sålunda är det bl. a. klart, att betestillgången i och för sig inte kan ökas genom den diskuterade åtgärden. Införandet av fastställda gränser förutsätter, som redan antytts, särskilda sanktioner t. ex. skadestånd eller böter som påföljd för olovligt gränsöverskridande. Risken för att motsättningarna mellan olika renägar- grupper härigenom ytterligare skulle framhävas kan man ej bortse ifrån. Under vintrar med mycket ogynnsamma betesförhållanden vore det behöv- ligt att temporärt upphäva fastställda gränser inom vinterbetesområdet. Att avgöra var och när sådant upphävande behövde förekomma torde bli ganska besvärligt, om divergerande åsikter funnes bland renägarna. Rätten och skyldigheten att ta initiativ i dylika lägen skulle behöva regleras i byordning.
Utöver beskrivna två sätt att ordna uppdelningen av vinterbeteslanden finnes ett tredje alternativ, som torde vara värt att överväga. Man kan tänka sig den ordningen, att uppdelningen av vinterbeteslanden grundas på fri- villiga överenskommelser för ett eller flera år mellan de lappbyar, vilkas vinterbetesområden gränsar till varandra. Endast i sådana fall, då renägarna inte själva kan nå enighet om vinterbetenas uppdelning, skulle fördelnings— frågor behöva hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. En dylik ordning skulle uppkalla renägarna till önskvärd självverksamhet. Av renägarna av- talade gränslinjer kan vidare förväntas bli bättre respekterade än oklara sedvanegränser. Behovet av ingripanden från myndighetshåll skulle sani- tidigt nedbringas till ett önskvärt minimum. Även enligt detta system synes dock vissa sanktioner böra stadgas som påföljd vid överträdelse av en avtalad gräns.
Oavsett vilket system man väljer för uppdelningen av vinterbeteslanden, torde erforderliga bestämmelser, t. ex. om förfarandet vid avtal om gränser, eventuellt fastställda gränsers sträckning och påföljd vid överträdelse av beslutad ordning, böra meddelas i administrativ ordning. Hela spörsmålet synes därför lämpligen böra tas upp till behandling i samband med en före- stående allmän översyn av byordningarna för lappbyarna.
Vinterbetesområdenas utnyttjande
Yid överväganden rörande den lämpliga fördelningen av vinterbetesområ- dena mellan lappbyarna aktualiseras en frågeställning, som är av central betydelse i sammanhanget. Man kan sålunda fråga sig, huruvida den nu- varande uppdelningen av vinterbetesmarkerna mellan lappbyarna är sådan, att ett optimalt utnyttjande av renbetestillgångarna är möjligt, eller om en omfördelning av betesmarkerna i syfte att uppnå god betesbalans, dvs. lik- värdiga tillgångar för varje lappby av bete för barmarkstiden och vinter- tiden, skulle möjliggöra en höjning av det sammantagna renantalet i lapp— byarna. För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att ge akt på ett par grundläggande förhållanden. För det första är det behövligt att känna till, att ett vinterbetesområde som regel inte kan genombetas mer än en gång varje säsong, under förutsättning att hela betesområdet genomgräves av renarna då det första gången tages i anspråk. Snön blir nämligen till- trampad, och snötäcket fryser snabbt till en fast, hård och för renen ogenom- tränglig skorpa, vilken endast i undantagsfall åter uppluckras under vin- terns lopp. För det andra är det nödvändigt att beakta det förhållandet, att de utnyttjade vinterbetesfältens storlek är beroende av det aktuella renan- talet. En renhjord genomgräver under vinterns lopp precis en så stor betes- yta, som den behöver för att täcka sitt behov av foder. Om alla användbara partier av en lappbys vinterbetesområde tagits i anspråk vid genombetning- en, kan utnyttjandegraden följaktligen inte höjas inom den belagda betes-
ytan med hänsyn till den förstnämnda omständigheten. Vidare synes klart, att till följd av den senare beskrivna omständigheten en höjning av ren- antalet förutsätter en motsvarande ökad utbredning av betesytan. Då vinter- betestillgångarna, såsom utredningen tidigare beskrivit, i allmänhet är av- görande för renmängden följer av sammanhanget vidare, att en intern om- fördelning av vinterbetestillgångarna inte kan möjliggöra en höjning av det för alla lappbyar sammantagna renantalet. En sådan höjning av renantalet förutsätter nämligen vid angivna förhållanden, att hittills icke utnyttjade vinterbetestillgångar tages i anspråk. En intern omfördelning av vinter— betena kan alltså i huvudsak endast tjäna det syftet, att därigenom möjlig- göres en jämnare fördelning av renbeläggningen inom betesområdena för övriga årstider, dvs. på barmarksbetena. Av nämnda skäl har utredningen också rekommenderat viss omfördelning av Vinterbetena inom sådana grup- per av lappbyar, där renbeläggningen inom de olika lappbyarnas betesom- råden för barmarkstiden under tidsperioden 1945—1960 varit starkt varie- rande (sid. 108).
I samband med utredningsarbetets bedrivande har önskemål framförts till renbetesmarksutredningen om att den norra vintergruppen av Svaipa lappby borde flyttas från gruppens nuvarande vinterbetesområde sydöst om Träsk- holm till vinterbetning söder om Skellefte älv, förslagsvis till Kalvträsklan- den. I och för sig synes åtgärden inte vara omöjlig att genomföra, och den kan betraktas som en önskvärd rationaliseringsåtgärd. Något definitivt för- slag i ämnet synes emellertid inte gärna kunna framläggas utan tillgång till ytterligare utredning. Bl. a. är det nödvändigt att samråda med de av åt- gärden berörda renägarna i Svaipa lappby och i lappbyarna i norra delen av Västerbottens län (Malå, Granbyn och Ranbyn). Vidare måste under— sökas, huruvida den föreslagna ordningen kan vara lämplig att genomföra med hänsyn till förekomsten av jordbruk och bebyggelse inom Kalvträsk- området. Vinsten av den angivna överflyttningen av Svaipavalle-gruppen skulle främst bestå däri, att ökat utrymme skulle beredas för vinterbetning av skogsrenar från de för närvarande under ekonomisk tillväxt stadda skogs- lappbyarna i Arvidsjaurs socken. I övrigt antas åtgärden kunna bidraga till att minska trängseln inom vinterbetesområdena i södra Norrbottens kustland. Behov av en sådan åtgärd föreligger bl. a. av den anledningen, att norska renar jämlikt renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge enligt kon— ventionens hittillsvarande lydelse skall beredas erforderligt utrymme för vinterbetning i Sverige.
Den nyssnämnda betesrätten för norska renar tillkommer vissa samer från Nordlands fylke, som under tiden 1 oktober—30 april i erforderlig utsträck- ning må föra renar — till ett enligt konventionen icke begränsat antal — på vinterbete inom de områden i Norrbottens och Västerbottens län, där samer från Arjeplogs socken har betesrätt. Sedan 1940-talets senare del har den sålunda angivna betesrätten utnyttjats i växlande omfattning av Bal-
vands- och Harodalsgrupperna. Balvands-gruppen har företrädesvis uppe- hållit sig å betesmarkerna i trakten av Jäknajaure i Piteälven, huvudsak- ligen söder om vattendraget och å ömse sidor gränsen mellan Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner. Harodalsgruppen, som till år 1950 uppsökte betes- marker inom området Laver—Vistbäcken—Grundselån—Vistån i Älvsby kommun, uppgives åren 1951—1957 ej ha företagit ordnade flyttningar till vinterbete i Sverige. Däremot har strövrenshopar från Harodals distrikt under nämnda tidsperiod i ganska betydande omfattning förekommit vinter- tid i Sverige, huvudsakligen inom fjällområdet i Semisjaur-Njargs lappby. Även 1958 och 1959 har renar tillhörande Harodals-samerna uppehållit sig i Semisjaur-Njargs lappby. Harodals-hjordens flyttningar synes nämnda år ha skett i otillfredsställande ordning, med påföljd att kännbara olägen- heter åsamkats svensk renskötsel. Efter år 1959, då Harodals-renarna endast en kortare tid hölls på bete inom svenskt område, har regelmässig inflytt- ning till vinterbete i Sverige inte företagits av Harodals-gruppen förrän vintern 1962—63, då särskilt anvisade betesmarker mellan Koler och Piteå togs i bruk under eftervintern.
Med anledning av att utrymme på angivet sätt måste beredas vintertid för norsk renskötsel, är det önskvärt att avdela gränsbestämda områden som stamtillhåll för de norska renhjordarna. För att om möjligt undgå större sammanblandningar med de svenska renhjordarna och med beaktande av flyttningsvägarnas längd för de norska hjordarna synes det mest lämpligt, att dessa gränsbestämda områden förläggs så långt västerut som möjligt. För Balvands-gruppen torde Jäkna-trakten kunna komma i fråga. För Harodals-gruppen borde ett lika långt västerut beläget område reserveras förslagsvis nordöst om Arjeplogs kyrkby. Med anledning av att utredning pågår angående nytt renbetesavtal mellan Norge och Sverige, synes den lämpliga tidpunkten ännu inte vara inne för att framlägga ett definitivt för- slag i ämnet.
Slutsatser
Utredningens undersökningar visar att lappbyenhetens storlek bl. a. inverkar på förutsättningarna för att effektivt kunna utnyttja tillgänglig arbetskraft i renskötseln. Lappbyarna bör i princip vara så stora, att renantalet kan uppgå till minst 2 500 ä 3 000 djur. Man bör därför sträva efter att samman- lägga mindre lappbyar till större enheter, inom vilka skötselarbetet bör sam- ordnas. Då antalet mycket små lappbyar är förhållandevis litet, motiveras av angivna skäl för närvarande inga genomgripande indelningsförändringar. Behovet av samordning kan emellertid antagas växa med tiden allteftersom arbetslönerna stiger. Ett angeläget önskemål är att lappbyarna framdeles skall vara skickade att själva handha sina inre angelägenheter. Med anled- ning härav kan det administrativa arbetet liksom därmed sammanhängande
kostnader väntas öka. På något längre sikt torde det bli erforderligt att samordna det administrativa arbetet inom betydligt större områden än vad en lappby utgör. Lämpligt torde vara att samarbete i detta hänseende upp- tages inom olika grupper av lappbyar, t. ex. mellan alla lappbyar i en och samma lappmarkssocken.
De förslag till smärre gränsjämkningar som utredningen redovisat torde efter hand kunna förverkligas av vederbörande länsstyrelser, t. ex. i samband med en allmän översyn av byordningarna. Ändringar kan självfallet genom- föras tidigare, om så skulle anses lämpligt. Vid gränsändringar är det nöd- vändigt att beakta de ekonomiska förutsättningarna för framtida renskötsel. Sålunda bör t. ex. en livskraftig och expanderande renskötselenhet icke utan särskilda skäl hållas tillbaka till förmån för en annan ur ekonomisk syn- vinkel svagare enhet. Gränsjåmkningar borde som regel ha till syfte att reglera ett aktuellt läge, om utvecklingen medfört att de äldre gränserna ej längre svarar mot de verkliga förhållandena.
Utredningen har tidigare angivit, att skogsrenskötseln måste anses vara lika väl berättigad som fjällrenskötseln, samt att 3 5, 3 mom. renbeteslagen borde ändras i överensstämmelse härmed. 1964 års rennäringssakkunniga har denna fråga under övervägande.
Beträffande frågan om gränsreglering mellan olika lappbyars betesland inom de 5. k. sedvanerättsområdena, där fastställda gränser som regel saknas. anser sig utredningen icke böra framlägga något generellt förslag. De av utredningen i kapitel 5 angivna lämpliga normala renantalen för lappbyarna förutsätter nämligen, att fördelningen av vinterbetesmarkerna med tiden ändras på vissa håll. Sådana ändringar måste inarbetas jämsides med en fortgående omfördelning av renantalen. Ändringarna måste ske successivt med stöd av vunna erfarenheter om behovet av vinterbete för olika lapp- byar. Växlingarna i renantalen sker i olika lappbyar ofta i otakt, varför det är fördelaktigt och önskvärt att ha glidande lappbygränser å vinter— beteslanden. Gränsregleringsfrågor rörande vinterbetesmarkerna torde bäst kunna lösas genom tidsbegränsade överenskommelser mellan lappbyarna.
Skulle det med hänsyn till andra förhållanden visa sig vara erforderligt att fastställa permanenta gränser inom vinterbetesområdet mellan två till varandra gränsande lappbyar, står möjligheten självfallet öppen att förordna om sådan gräns i varje särskilt fall. En dylik åtgärd kan motiveras t. ex. av önskemålet att undvika tvister om vinterbetesmarkernas fördelning. För norska renhjordar, som får föras på vinterbete i Sverige, torde det vara lämpligt att reservera erforderliga betesområden genom att förordna om be-
stämda gränser.
KAPITEL 8
Remkötselns omfattning 'm. m.
Inledning
Renbetesmarksutredningen har i direktiven ålagts uppgiften att, om det visar sig erforderligt för att renskötsel skall kunna bedrivas i den omfatt- ning, som har förutsatts i 1928 års renbeteslag, undersöka huruvida ytter- ligare marker bör ställas till förfogande för renskötseln. Utredningen har därvid att undersöka i första hand om renbetesrätten kan utsträckas till sådana kronan tillhöriga marker, där renskötsel nu icke må drivas, och i andra hand om inlösen av betesrätt bör ske å enskilda tillhöriga marker. t.ex. i form av servitutsrätt till renbete. Sådan utvidgning av det tillåtna renbetesområdet behöver dock icke komma ifråga om renskötsel alltjämt kan drivas i samma omfattning som har förutsatts i 1928 års renbeteslag.
Av tidigare avsnitt i betänkandet har framgått, att ett grundvillkor för att renskötsel skall kunna bedrivas är att de biologiska förutsättningarna är för handen. Av särskild vikt är tillgången, på lavmarker, som kan utnyttjas för vinterbetning av renar. Utredningen har också angivit, att det lämpliga antalet renar i en lappby i huvudsak bestämmes av tillgången på lavbete under vintern. Vid en undersökning av tillgången på nya betes- marker måste uppmärksamheten följaktligen i första hand inriktas på lavmarkerna. I den mån outnyttjade lavmarker kan uppspåras, aktuali- seras i andra hand frågan om erforderliga betestillgångar för barmarks- tiden. En undersökning av betestillgångarna för barmarkstiden bör omfatta även en bedömning av möjligheterna att höja utnyttjandegraden inom de för närvarande disponibla barmarksbetena. Därjämte måste vissa andra omständigheter beaktas, såsom renbetesmarkernas arrondering samt ren- skötselns förhållande till andra näringar.
Renskötselns omfattning efter 1920
Renbetesmarksutredningen har enligt sitt uppdrag att söka besvara frågan, huruvida renskötselns nuvarande omfattning är lika stor som vid tiden för utarbetandet av 1928 års renbeteslag, eller rättare huruvida renskötsel
inom de 1111 disponibla områdena kan drivas i den omfattning som ansågs motiverad under den tid 1928 års renbeteslag skulle tillämpas.
Uttrycket »renskötselns omfattning» är inte entydigt, varför ett när- mare klarläggande av detta begrepp är erforderligt. För det första kan med uttrycket förstås renskötselns eller kanske mera korrekt renbetes- markernas geografiska utbred11i11g.'För det andra kan med detta uttryck avses renantalet. För det tredje synes den årligen utvunna produktmängden kunna begagnas som mått på renskötselns Omfattning. För det fjärde kan de årligen utvunna produkternas samlade värde, angivet med lämpligt index. även anses återge renskötselns omfattning. För det femte kan reu- skötselns betydelse som försörjningsunderlag användas som mått på näringens omfattning. För det sjätte bör renskötselns omfattning även kunna' mätas genom det sysselsättningsunderlag rennäringen erbjuder. —— Valet av de indikatorer, varmed renskötselns omfattning kan uttr) ckas och jämföras. är i praktiken begränsat till sådana data, som finns till— gängli'ga och för vilka tidsserier fö1 närvarande är möjliga att samman- ställa.
Till utgångspunkt för en bedömning av eventuella förändrinvar i ren- skötselns omfattning sy nes kunna väljas de' av 1919 års lappkommitté i betänkande den 31 maj 1923 (SOU 1923: 51) redovisade uppgifterna om renskötselns omfattning. l betänkandet återges dels antalet personei som den 31 december 1920 häni'fördes till gruppen »ren'skötande lappar». och dels antalet renar i början av år 1921, då allmän renräknin'f ägde rum i landet Däremot innehåller betänkandet inga specificerade uppgifter om de utnyttjade renbetesmarkernas utbredning vid samma tid. Vidare saknas uppgifter om renskötselns årsproduktion, och följaktligen är va1ke11 produktvolymen eller produkternas samlade 'värde möjliga att ange med erforderlig noggrannhet för åren kring 1920. För tiden efter 1920 finns 1110tsVarande uppgiftei om den lensk'ötande befolkningens storlek dels den 31 december 1940 i »Betänkande angående åtgärde1 till stöd föl de renskötande lapparna m.m.» (SOU 1942: 41), dels den 31 december 1945 i statistiska centralbyråns redovisning av >>Folkräkningen den 31 decem- ber'1'94'5» '(SOS, Folkräkningen 1945: IV), 'o'ch dels den 1 september 1958 i nomadskole-utredningens betänkande den 25 noVe-mber 1960, »Sam'ernas skolgång» (SOU 1960:41). Data 0111 renantal återfinns i de' renlängder, som jämlikt 19 & renbeteslagen årligen har upprättats för" varje lappby. Det verkliga renantalet framgår dock säkrare av allmänna renräkningar, som jämlikt 20 & renbeteslagen enligt Kungl. Maj:ts bestämmande genom- förts med några års mellanrum.,
Förändringari den renskötande befolkningens storlek. framgår av föl- jande sammanställning av uppgifter från" nämnda betänkanden m.m.
Tidpunkt Hela antalet Antal i'rensk'ö't- Antal företagare
för räkning renskötande , . . , sel sysselsatta _ jämte medhjälpan— , samer . personerl . (le fam.med-lemmar1
31/12 1920 ., 2 775 3 184 , 1 351 31n2 1930 _ __ ', 2824 . 1291 31/12 1940 2801 2677 " 1142 31/12 1945 2 962 2 642 * 1 096
1/9 1958 ”22664 2 585 1 039
1 Enligt Folkräkningen 1945: IV. 2 Avser antalet samer enligt den i l & renbeteslagen angivna definitionen. Medräknas grup- pen förutvarande renskötande samer erhålles antalet samer, som tillhör lappby. Detta antal uppgick den 1/9 1958 till 3010. '
De renskötande samernas fördelning länsvis har varit följande.
Ar Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län 1920 2 118 362 295 1940 2 092 332 377 1945 2 171 360 431 1958 *'- ' 2 287 345 378
Därav skogssamen
1920 428 56 _— 1940 634 75 _— 1945 614 85 . —— 1958 572 _ 73 —f
Avgränsningen av befolkningsgruppen renskötande samer har vid räk- ningar av befolkningen ej sällan visat sig vara en ganska besvärlig sak, och det är uppenbart att den —— vad angår hela antalet renskötande samer —— inte har företagits efter enhetliga principer vid de olika räkningså' tillfällena. Den av 1919 års lappkommitté lämnade uppgiften om de re'n- skötande samernas antal är synbarligen inte direkt jämförbar med" upp- gifterna från senare företagna räkningar av denna grupp. Tendensen i förändringarna-av den renskötande befolkningens S.torlek'fr'amg'år bäst av antalet i' renskötsel sysselsatta personer, 'som torde vara den kategori för vilken "avgränsningen vid de skilda räkningstillfälle-na före-tagits mest enhetligt. Befolkningen synes ha minskat kontinuerligt under hela tids-- perioden. Samtidigt har en övergång skett från intensiv till extensiv ren- skötsel, varigenom behovet av arbetskraft har minskat. 'i
Renantalets växlingar framgår av följande sammanställning. som i huvudsak är grundad på uppgifter från allmänna renräkningar. (Se även en i tabell 8.1 intagen sammanställning över renantal under åren 1931—1964.)
År Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län Samtliga 1921 116979 28 509 16 089 161577 1925 192 578 32 316 13 361 238 255 1928 176 455 31 026 17 161 224 642 1931 225 529 32 572 23 146 281 247 1934 191377 32 572 27 670 251619 1937 107 489 44 121 20 279 171 889 1940 104 955 30 972 20 471 156 398 1944 114 073 32 087 21 077 167 237 1947 123 610 26 394 19880 169 884 1951 167 257 24 825 25975 218 057 1955 196 907 26 094 26 597 249 598 1959 148 061 34 358 24 929 207 348 1961 151670 34 616 23 824 210110
I ovanstående renantal har medräknats antalet renar inom koncessions— områdena i Norrbottens län.
För att erhålla en bättre överblick är det lämpligt att jämföra genom— snittsrenantal för olika tidsperioder.
Tidsperiod Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län Samtliga 1920-talet 162 004 30 617 15 537 208 158 1930-talet 174 798 36 422 23 698 234 585 1940-talet 114 213 29 818 20 476 164 506 1950-talet 170 742 28 453 25 834 225 001 år 1961 151670 34 616 23 824 210110
De genom tiderna noterade högsta renantalen, grundade på tillförlitliga källor (renlängder och renräkningar), har varit i Norrbottens län 225 529 (år 1931), i Västerbottens län 65 077 (år 1911) och i Jämtlands län 35 367 (år 1895). För samtliga dessa tre län noterades det högsta sammanlagda renantalet 281247 år 1931. Under 1940-talet var renmängden i Norrbot- tens län ovanligt liten. Förhållandet förklaras av två sammanfallande företeelser. Dels förekom i huvudsak på eftervintern 1936 ett ovanligt stort bortfall av renar till följd av mycket dåliga betesförhållanden, dels rådde under krigsåren i början av 1940-talet stor efterfrågan på det då mycket begärliga, oransonerade renköttet. Ungefär motsvarande situation, vad gäller efterfrågan på renkött, förelåg vid tiden för första världskriget
och under de första mellankrigsåren. Tages hänsyn till den mycket höga toppen i renantalet under.!örra delen av 1930-talet och till de särskilda förhållandena under 1940-talet blir slutsatsen den, att det totala ren- antalet under senaste 40-års period uthålligt sett inte har undergått någon större förändring. Ser man på utvecklingen i de skilda länen, tenderar renantalet i Jämtlands län att växa, medan i Västerbottens län en mindre tillbakagång har skett fram till och med 1950-talet, vilken dock i huvud- sak återhämtats 1961. I Norrbottens län synes någon uthållig förändring av renantalet inte ha förekommit, om 1940-talets särskilda förhållanden betraktas som en undantagsföreteelse. Vid 1960—talets ingång var renantalet i detta län dock något lägre än normalt.
På 1950-talet synes renantalet ha varit störst är 1957. Antalet renar var detta år enligt gjorda beräkningar, baserade på tillväxthastigheten, blott 7 a 8 0/0 mindre än 1931. År 1958 minskade dock renmängden åter ganska betydligt i norra och mellersta Lappland. Tillväxten av renantalet upp till normal nivå efter nödåren under 1930-talets senare del försenades under en lång period genom de särskilda förhållandena under krigsåren på 1940-talet. Ett intensivt utnyttjande under 1930-talets förra del av lavbetena i vissa lappbyar kan också ha fördröjt tillväxten. Någon föränd- ring av tillväxtförmågan kan inte utläsas av renantalets växlingar. Till- växten av renantalet har försiggått lika hastigt, och absolut sett har den varit ungefär lika stor under de båda jämförbara tidsperioderna 1921— 1931 och 1947—1957. Under senare delen av 1950-talet har slaktmetoderna förbättrats, och större—uppmärksamhet ägnas numera allmänt ät rationellt slaktuttag. Några extremt höga toppar i renantalet jämförbara med 1931 års topp torde därför inte vara att förvänta framdeles.
För alla övriga indikatorer, som kan komma i fråga vid mätning av renskötselns omfattning, saknas erforderligt statistiskt underlag, varför tidsserier inte är möjliga att sammanställa. Jämförelser mellan nuläget och förhållandena på 1920-talet kan därför ske endast schematiskt. ] fråga om renbetesmarkernas utbredning bör nämnas, att dessa i lappbyarna i Norrbottens län inom svenskt område totalt sett inte har varit nämnvärt större på 1920-talet. Bortsett från vissa i kustlandet belägna smärre mark- områden som veterligen inte heller under 1920-talet utnyttjades för ren- betning är hela landytan alltjämt tillgänglig för renskötsel på samma sätt som på 1920-talet. Nämnas bör dock, att vissa avlägset från fjällen belägna delar av det vintertid disponibla sedvanerättsområdet har blivit svårare latt utnyttja. 1 någon mån har infiltration genom ökad bebyggelse, upp- fodling o.dyl. inverkat på möjligheterna att utnyttja renbetesmarkerna. Under senare tid har tack vare utängsslåtterns upphörande, nedläggning av jordbruk m.m. i gengäld visst större svängrum beretts åt renhjordarna. Arealmässigt omfattar kulturområdena en mycket blygsam del av hela landytan, och de har därför knappast någon mätbar inverkan på den
totalatbetestillgången. Fördelarna av utängsslåtterns upphörande. ligger däri, att risken för. skadegörelse av ren på gröda numera är mindre än på 1920- och ,1930-talen. Genom det intensifierade skogsbruk som under efterkrigstiden vunnit insteg i de norrländska bolags- och kronoskogarna uppkommer vissa övergående svårigheter att ta i anspråk befintliga lav— tillgångar inom avverkningsområdena. I jämförelse med de totala lav— tillgångarna. är det dock ganska obetydliga lavarealer. som på detta sätt under något årtionde undandrages renbetning. Bortsett från vattenregle- ringarna, som behandlas i ett särskilt avsnitt av betänkandet, har upplå- telse av betesmark för renar till andra ändamål (vägar, flygfält. gruvföre— tag o.dyl.) så liten arealmässig omfattning, att förlusten av bete i och för sig icke inverkar på den nu aktuella samlade bedömningen. _ Vad angår betestillgångarna inom norskt område, har viss reduktion av de svenska renarnas betesområden skett genom 1949 års tilläggskonvention. I prak- tiken har denna inneburit blott en anpassning av det för-svensk renbet- ning formellt tillåtna området till de vid samma tid rådande förhållandena. De betesdistrikt i Troms fylke, som enligt 1949 års avtal icke längre må tagas i anspråk för svensk renskötsel, hade nämligen övergivits av de svenska samerna, när renbeteskonventionen år 1949 ändrades. — I lapp— byarna i Västerbottens län och i norra delen av Jämtlands län är de utnyttjade vinterbetesområdena i några lappbyar numera mindre till ytvidden än på 1910-talet i Västerbottens län och på 1920-talet i Jämtlands län. Den snävare begränsningen av betesområdena i dessa lappbyar torde vara en följd av inre av rationaliseringstrycket framkallade omställningar i renskötseln. I inget känt fall har yttre omständigheter primärt varit orsak till de mycket kortare flyttningar som t. ex. Frostviken-samerna började tillämpa redan under 1920-talets senare del. De yttre hinder som numera finns mot flyttning t. ex. till Söderala i Hälsingland är av senare datum. För renskötselns omfattning har uppgivandet av de mycket avlägset belägna betesområdena ingen avgörande betydelse, alldenstund vinterbete i erforderlig utsträckning finns att tillgå på närmare håll. — I södra delen av Jämtlands län synes de utnyttjade vinterbetesområdena inte vara mindre till ytvidden än på 1920-talet. I stället har i några av lapp-byarna inom detta område en intensifiering av renbetningen successivt kommit till stånd utan någon påtaglig förändring av ytterkonturerna för de ianspråk— tagna betesfälten. , .
Ser man på den genom renskötsel frambringade produktmängden har under senare tid viss. ansvällning troligen skett i förhållande till renanta- let. Denna utveckling är mer påtaglig i lappbyarna iJämtlands län, men den har berört även lappbyarna i Lappland. Produktmängden har kunnat öka i förhållande till renantalet tack vare dels det mindre behov av tam- renar (dragdjur och klövjedjur) som följt av nomadismens ändrade karak— tär, och dels de under senare tid ganska allmänt utbredda åtgärderna för
att underlätta rationell slakt. —— Om värdet av den samlade produktionen inom renskötseln kaninget bestämt uttalande göras. Att tillförlitligt be- stämma det totala produktvärdet är en komplicerad procedur med index- beräkningar o.dyl. För en sådan bestämning fordras bl.a. statistiska uppgifter av en art, som förnärvarande inte finns att tillgå och numera inte torde kunna uppbringas för äldre tid.
Renskötselns omfattning kan sålunda inte anges entydigt, då olika indi- katorer för mätning av omfattningen ger delvis avvikande resultat. Ut- gående från renskötselns omfattning på 1920- talet då 1928 års renbeteslag utarbetades, har följande förändringar skett.
tt Rennäringens relativa betydelse som försörjningsundellag ha1 mins- kat i huvudsak i samma proportion som den renskötande befolkningen.
21 Rennäringens relativa betydelse som sysselsättuingsunderlag har mins- kat i huvudsak i samma proportion som antalet inom renskötsel sysselsatta personer. 3) Renbetesmarkernas utbredning har minskat något. Huvudparten av denna minskning har primärt skett frivilligt, dvs. på renägarnas eget initiativ. 41 Renantalet har under förra delen av 1940- talet varit väsentligt lägre än under förra delen av 1930- talet. Mellan de jämförbara tidsperioderna 1921—1931 och 1947—1957 föreligger ingen nämnvärd skillnad varken i fråga om det absoluta renantalet eller i fråga om renstockens tillväxtföi- måga. I början av 1960-talet låg renantalet 1 0/0 över genomsnittsantalen för såväl 1920-talet som tidsperioden 1921—1959. 5) Om produktmängden saknas numeriska uppgifter. I förhållande till renantalet torde produktmängden ha stigit sedan. 1940-talet till en början måttligt och från 1950-talets senare del snabbare. 6) Om det samlade värdet av renskötselns produktion saknas numeriska uppgifter. Bortses från växlingarna i renantalet, som givetvis åtföljesav motsvarande växlingar i det samlade produktvärdet, kan en reell stegring anta('as ha ägt rum, vilken torde ha varit särskilt märkbar under senaste decennium. Renantalet torde bäst återge renskötselns omfattning i det sammanhang som här är aktuellt. Företagna undersökningar rörande betesmar'kelnas bärighet ger vid handen, att utrymme finns för cirka 260 000 renar. På grund härav anser utredningen, att det- alltjämt är möjligt att inom nu utnyttjade renbetesmarker driva renskötsel i den omfattning som har förutsatts i 1928 års renbeteslag.
Föreligger det behov av utvidgning?
Innan några större ansträngningar göres i avsikt att utöka tillgången på renbetesmarker, torde det också vara lämpligt attklarlägga, huruvida ett verkligt behov föreli0('er av en utvid nin". av de för renbetning nu
l't "OD D D
utnyttjade områdena. Såväl inköp av mark som inlösen av betesrätt för renar är nämligen förenade med efter förhållandena ganska betydande kostnader och besvär. Sådana ter sig omotiverade, om det läget skulle in- träffa, att eventuellt anskaffade nya renubetesområden av någon anledning inte skulle komma att utnyttjas i skälig omfattning eller inte ge ett mot insatserna svarande utbyte. Skulle upptagandet av renskötsel inom helt nya områden åter få till följd, att de nu disponibla betesmarkerna inte skulle komma att utnyttjas lika effektivt som tidigare, ter det sig även onödigt att utvidga renbetesområdet. En bedömning i nämnda hänseenden av förutsättningarna för ren-skötsel är följaktligen önskvärd. innan sär- skilda åtgärder vidtages för utvidgning av renbetesmarkerna. De på flera sätt oklara förhållandena i renskötseln, såsom den bristfälliga kunskapen om de driftsekonomiska sammanhangen, försvårar en bedömning av frågan. En någorlunda väl underbyggd uppfattning borde man emellertid kunna få genom att ge akt på vissa kända förhållanden.
Vad angår avsättningen av renkött kan sägas, att det utan vidare bör vara möjligt att avsätta en något större kvantitet än den som nu årligen saluföres, då blott omkring 1/2 0/0 av landets samlade årsproduktion av kött och fläsk utgöres av renkött. Smärre förändringar av denna från marknadssynpunkt ganska obetydliga kvantitet är naturligtvis möjliga utan att olägenheter i form av avsältningssvårigheter följer därav. Något hinder mot utökning av renskötselns omfattning kan — med hänsyn till marknadsutrymmet för renskötselns produkter — följaktligen inte anses vara för handen.
I fråga om tillgången på arbetskraft vill utredningen framhålla följande. Förändringarna inom renskötseln har inneburit en ganska betydande minskning av antalet inom renskötsel sysselsatta personer. Minskningen har hittills berört i huvudsak den lejda arbetskraften och de medhjälpande familjemedlemmarna. Antalet företagare har däremot totalt sett inte mins- kat nämnvärt sedan 1920-talet. I stället har en mindre ökning av det totala antalet företagare ägt rum under de två senaste årtiondena. Det finns dock några lappbyar, som numera har ett färre antal företagare än tidigare. Av den i renskötsel nedlagda arbetsinsatsen torde uppskattningsvis omkring 20 0/o numera fullgöras av gruppen medhjälpandefamiljemedlemmar. Lejd arbetskraft förekommer blott tillfälligt i obetydlig utsträckning. En fort- satt rationalisering inom renskötseln måste tydligen gå ut över företagar- na, enär de medhjälpande familjemedlemmarnas antal knappast kan minska mera, utan att detta kommer att inverka på rekryteringen av gruppen företagare. Visst bortfall av företagare kan därför väntas ske framdeles till en början i sådana lappbyar, där renskötseln nu ger dåligt utbyte. Vid en högre rationaliseringsgrad är det också sannolikt, att vissa för renskötsel mindre väl lämpade markområden i större utsträckning än för närvarande kommer att lämnas outnyttjade. — Om nya mark-
områden ställs till renskötselns förfogande, är det inte troligt. att förut- varande renskötare skulle återvända till lappbyarna i sådan omfattning. att antalet renskötare skulle öka. Sådan återgång till renskötsel har näm- ligen hittills förekommit endast i sällsynta undantagsfall, såsom i samband med genom giftermål förvärvad delägorätt i större renegendom. Då reu- skötarbefolkningen totalt sett väntas minska, avtar den totala tillgången på arbetskraft. Endast i några lappbyar i nordligaste Lappland ökar ren- skötarbefolkningen till följd av hög nativitet och liten utflyttning.
Av den pågående rationaliseringen inom renskötseln och i samband därmed uppkommande större anspråk på att renskötseln måste ge till- fredsställande utbyte för gjorda insatser kan dras den slutsatsen, att en utvidgning av renskötseln icke bör eftersträvas till nya områden med överlag mindre goda förutsättningar för renskötsel. Det kan förväntas, att vissa från lappbyarnas centrala områden avlägset belägna betesmarker samt även vissa bättre belägna men kvalitativt sämre beskaffade marker framdeles kommer att utnyttjas i något mindre utsträckning än för när- varande. I gengäld förväntas en fortsatt rationalisering inom renskötseln leda till ett mera effektivt utnyttjande av de kvalitativt bättre beskaffade och väl belägna betesmarkerna. I nordligaste Lappland, där renskötar- befolkningen ännu så länge tillväxer, finns för närvarande inga helt out- nyttjade marker, som framdeles skulle kunna tas i anspråk för renskötsel. Eventuella tilläggsområden måste därför uppspåras i södra Lappland eller ännu längre söderut. Inom dessa sydligare delar av renskötselområdet synes emellertid folkminskningen redan ha gått så långt, att en del av de tillåtna renbetesmarkerna numera utnyttjas med relativt låg intensitet. Smärre ogynnsamt belägna markområden står helt outnyttade, synbarligen på grund av att de vid nuvarande omfattning av renskötseln överhuvud taget icke behöver tas i anspråk, då tillräckligt med bete står att finna inom de bättre belägna betesområdena.
I Jämtlands län utgöres lappbyarnas centrala betesmarker av renbetes- fjällen, inklusive särskilda till renbetesfjällens utvidgning inköpta fastig— heter och i annan ordning för renbetning upplåtna smärre markområden såsom kronoparker och för renbetning arrenderade fastigheter. Utvidg- ningen av de för renbetning året om tillåtna områdena .har. icke kunnat utföras så, att betesmarkerna i alla lappbyar erhållit väl avrundade grän- ser. l)e nuvarande ojämna gränskonturerna medför, att det är svårt att utnyttja alla för renbetning upplåtna tilläggsområden och samtidigt und- vika att renar beträder otillåtna markområden. Med anledning härav är det ett angeläget önskemål att förbättra möjligheterna för sådana betes- områdens utnyttjande genom mer ändamålsenlig arrondering av markerna. För att erhålla jämnare gränskonturer torde inköp av mark eller alterna- tivt inlösen av betesrätt för renar böra ske åtminstone i de lappbyar. där besvärande olägenheter visat sig uppkomma vid nuvarande förhållanden.
I anslutning till sådana dispositioner kan det också vara lämpligt att, t. ex. i Tännäs lappby, söka uppnå även enbättre .betesbalans genom att öka tillgången på betesområden, för barmarkstiden. Åtgärder av denna spe- ciella typ är aktuella endast i lappbyarna _i Jämtlands län. Då frågan uppmärksammats av länsutredningen för Jämtlands län (SOU 19,63z45) och inte berör nordligare belägna områden. synes det inte vara erforderligt att renbetesmarksutredningen upptar frågan till närmare övervägande. Det bör- dock nämnas. att markköp för utvidgning av renbetesfjällens områden inte är någon nyhet för Jämtlands läns vidkommande. Sådana har pågått alltsedan 1880- och 1890-talen. I samband med den pågående fastighetsrationaliseringen inom jordbruket erbjudes för närvarande vissa möjligheter att få till stånd sådana eftertraktade och lämpliga utvidgningar av renbetesfjällen.
Rödingsträsk-renskötseln
Den s.k. liödingslräsk-gruppen i Udtja skogslappby i Norrbottens län driver en från lappbyn i övrigt åtskild renskötsel. som omfattar knappt hälften av lappbyns samlade renantal. År 1964 hörde till gruppen fem husbönder. som tillsammans hade cirka 1600 renar. Betesmarkerna för denna grupp omfattar dels vissa områden belägna ovan lappmarksgränsen upp till i höjd med Sudok och Kåbdalis, och dels vissa områden nedanför lappmarksgränsen till i höjd med Tväråsel och Brännberg. Barmarks- betena ligger i västra delen av gruppens betesområde i Jokkmokks. Ede- fors. Överluleå och Älvsby socknar. Vinterbetena ligger mot Luleälven i Edefors och Överluleå socknar. Högsommarbetena är i huvudsak belägna mellan Rödingsträsk, Hapträsk. lsträsk och Åkerholmen med huvudparten i Edefors socken samt mindre delar i Överluleå och Älvsby socknar nedanför lappmarksgränsen.
Enligt gällande renbeteslag har skogssamerna ej rätt att året om driva renskötsel nedanför lappmarksgränsen i andra fall än som anges i 57 % d.v.s. efte-r särskilt av länsstyrelsen meddelat tillstånd. 1 övergångs- bestämmelserna till renbeteslagen stadgades att ansökan om sådant till- stånd skulle göras senast den 31 december 1929. Såvitt det är bekant gjorde dåvarande renskötare i Rödingsträsk-gruppen ingen sådan ansökan inom föreskriven tid. och något tillstånd har följaktligen icke utfärdats för samerna i Rödingsträsk-gruppen. Det har ej varit möjligt att utröna. varför renskötarna underlät att i behörig tid ansöka om tillstånd till renskötsel jämlikt 57 % renbeteslagen.
Rens-kötseln i Rödingsträsk-gruppen har hittills kunnat drivas utan att mera betydande olägenheter visat sig uppkomma därav för andra närings— grenar i trakten, även om ordningen i renskötseln tidvis har ansetts vara mindre god. Betesmarkerna är från renskötseln-s synpunkt förhållandevis goda. Renarna är storvuxna och med anledning därav uppmärksammade
i avelssammanhang. Renskötseln i Rödingsträsk-gruppen torde normalt ha gett utövarna ett ganska gott utbyte. Av olika skäl har det ansetts vara ändamålsenligt att renskötsel alltjämt bedrives i denna trakt, varför avvecklingsåtgärder icke har vidtagits. Gränserna för Udtja' lappby har dragits på det sättet, att möjligheter lämnats öppna för en samordning av renskötseln i Rödingsträsk—gruppen med Udtja-gruppens renskötsel. Någon sådan sam-ordning har dock ännu ej kommit till stånd. Även om förutsättningarna för en sammanslagning från ekonomisk synpunkt är goda. föreligger vissa praktiska hinder, delvis av traditionell art. som gör att åtgärden av samerna icke betraktas som särskilt angelägen.
Av olika skäl är det önskvärt. att rättsförhållandena bringas i ordning i Rödingsträsk-gruppen. För de renskötande samernas del skulle det vara enklast om renbeteslagen ändrades på det sättet, att möjlighet öppnades för att erhålla särskilt tillstånd till renskötsel. Sett från allmän synpunkt är det på längre sikt sannolikt bättre, att hela gruppen flyttas ovanför lappmarksgränsen, och att renskötseln samordnas med Udtjagruppen. Uteslutet är inte att åtminstone för viss framtid driva skogsrenskötsel i särskild grupp i trakten av Koikul och Sudok ovanför lappmarksgränsen. Frågan om lämpligheten av eventuell lagändring torde komma att över- vägas av 1964 års rennäringssakkunniga i samband med en allmän översyn av renbeteslagen. Med anledning härav torde det ej ankomma på ren- betesmarksutredningen att framlägga förslag -i detta avseende. Eventuell förflyttning av Rödingsträsk-gruppen till något lämpligt område ovanför lappmarksgränsen är en praktisk-administrativ fråga, som torde ankomma på länsstyrelsen och lapwpväsendet i Norrbottens län. Utredningen vill för sin del förorda en sådan förflyttning. Rödingsträsk-gruppen skulle själv- fallet bibehållas vid rätten att utnyttja sina sedvanliga vinterbetesområden nedanför lappmarksgränsen.
Tillgången på nya renbetesmarker
Såsom redan fram-hållits i inledningen till detta kapitel förutsätter en ut? vidgad omfattning av renskötseln i första hand att vinterbetesområden finns att tillgå. Såväl i norra som i mellersta Lappland och i angränsande trakter av kustlandet är vinterbetesti-llgångarna knappa, emedan praktiskt taget alla marker av större betydelse är tagna i anspråk för den renskötsel. som nu förekommer där.
Norr om Umeälven finns sålunda endast ett par mindre icke regelbundet utnyttjade lavfält. Ett område, kallat Haradskölen, ligger i höjd med Övre Svartlå mellan Lule älv och järnvägen Boden—Gällivare. Ett annat område, de s.k. Kalvträsk-landen, ligger väster om stambanan genom övre Norrland och omfattar i huvudsak markerna i triangeln mellan Bastu- träsk. Ekträsk och Norsjö. Tidvis har detta område utnyttjats av en vintergrupp från Svaipa lappby.
De nordligast belägna lavmarksreserver, som med hänsyn till storleken är av nämnvärd betydelse, ligger mellan Umeälven och Ångermanälven väster om och å ömse sidor stambanan genom övre Norrland. Väster om Norrfors ligger sålunda omkring 150 km?. mellan Trehörningsjö och Mellansel c:a 200 km2 och norr om Forsmo icke fullt 200 km2 lavmark. Vidare ligger c:a 120 km2 lavmark i trakten av Solberg. I samtliga fall är det fråga om ganska glest utspridda och små lavförekomster som är svåra att utnyttja. Till jämförelse kan nämnas. att vid en betningsintensitet av 1 000 renbetesdagar per km2 lavmark erfordras för en lappby om 3 000 renar en lavmarksareal om 400 51 500 km2. De två nordligaste av angivna lavmarksområden utgör naturlig fortsättning åt sydöst av Vilhelmina norra lappbys nuvarande vinterbetesområde, och de två sydligaste ansluter till Vilhelmina södra lappbys vinterbetesområde.
Lavmarkerna väster om Norrfors samt mellan Trehörningsjö och Mellan— sel kunde möjligen komma i fråga som vinterbetesområde åt en skogs- rengrupp i Stöttingfjäll. Mera ändamålsenligt synes emellertid vara. att de tas i anspråk av Vilhelmina norra lappby vid en något större omfattning av renskötseln i denna lappby än för närvarande förekommer där. Lav- marksreserven vid Solberg bör lämpligen disponeras av Vilhelmina södra lappby, sedan viss ökning av renantalet ägt rum i denna lappby efter inflyttning av några renägarfamiljer från Susendalen i Norge. Lavföre- komsten norr om Forsmo torde också kunna utnyttjas av Vilhelmina södra lappby vid en något ökad omfattning av renskötseln i lappbyn. Alternativt kan tänkas, att eventuell framtida renskötsel med sommartillhåll i Blajk- fjäll kunde utnyttja lavförekomsterna norr om Forsmo.
Mellan Ångermanälven och Ljungan finns vissa icke utnyttjade lav- områden, bl. a. i anslutning till de normalt utnyttjade vinterbetesområdena i lappbyarna Frostvikens mellersta, Hotagen och Offerdal. Dessa lav- områden är förhållandevis små. Inom ett område å ömse sidor Faxälven mellan Ramsele och Edsele (Frostvikens mellersta) finns c:a 80 km2 lav- mark i spridda förekomster. Öster om stambanan mellan Kälarne och Bräcke (Offerdal) ligger ytterligare omkring 175 km? outnyttjad lavmark. Flyttningarna till dessa avlägset från fjällen belägna områden torde vara besvärliga på grund av de långa flyttnvingsavstånden. Sösjö lappby brukar. när så är möjligt, utnyttja ett vinterbetesområde öste-r om Näckten. 'l'ill sagda område ansluter vissa längre österut belägna lavförekomster om- fattande en lavmarksareal av väl 100 kmg, som åtminstone delvis torde kunna tas i bruk, när behov därav föreligger.
Med hänsyn till klimatförhållandena ligger samtliga beskrivna lavreser- ver på gränsen till en ur renskötselns synvinkel mindre gynnsam klimat- regio-n. I kustbygden är medeltemperaturen genomgående högre än i inlan- det. Inslag av töväder på vintern kan väsentligt försämra lavens åtkom— lighet inom dessa områden. Även den ganska höga medeltemperaturen
vid tiden för första snöfall kan medföra olägenheter' vid tövä'der genom isbildning i laven och på marken, varvid lavens användbarhet som renbete avsevärt försämras.
Inom de uppräknade lavmarksområdena söder om Ångermanälven torde samernas på sedvana grundade rätt att vinterbeta renar alltjämt äga bestånd, möjligen med undantag av områdenas östligare delar. Vad angår lappbyarna i Jämtlands län återfinns närmare uppgifter om sedvanerätts- områdets utbredning i en av f. d. landskamreraren E. Huss på offentligt uppdrag verkställd, den 16 mars 1959 avgiven »Utredning rörande ren- betestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län» (stencil).
Söder om Ljungan ligger efter förhållandena ganska sto-ra lavområden. varav de mest betydande utbreder sig söder om Ljusnan mot Hennan, Los. Älvdalen och Transtrand. Dessa lavreserver är uppskattningsvis c:a tre gånger så stora som de av lappbyarna i södra delen av Jämtlands län, inklusive Idre lappby, för närvarande mera regelbundet utnyttjade lav- markerna. Nämnda överskottsområden ligger dock praktiskt taget helt utanför den nuvarande sydöstra begränsningslinjen för sedvanerättsom- rådet. Till större del ligger de också inom en ur renskötselns synvinkel ogynnsam klimatregion med hög medeltemperatur under den känsliga perioden för första snöfall. Härav kan dras den slutsatsen, att endast en mindre del av dessa lavtillgångar torde vara möjlig att utnyttja för mera) regelbunden renbetning. Trakterna väster om begränsningslinjen Ånge—— S-veg—ÄIvdalen—Transtrand torde från klimatisk synpunkt inte vara alldeles olämpliga för vinterbetning av renar. Man måste dock räkna med att det under ogynnsamma vintrar skulle vara besvärligt att inom dessa markområden finna väl användbara mera sammanhängande betesfält av önskvärd storlek. Med hänsyn till den mycket knappa tillgången på betesområden för barmarkstiden såväl i södra delen av Jämtlands län .som i Kopparbergs län kan dessa syd-liga lavreserver emellertid inte komma ifråga för utnyttjande.
Tillgången på vinterbete kan anses medge en mindre höjning av ren- antalen från biologisk synpunkt inom området söder om Umeälven. För lappbyarna i södra Lappland samt i norra och västra Jämtland torde även sedvanerättsområdets utbredning medge detta. För lappbyarna i södra delen av Jämtlands län inklusive Idre utgör sedvanerätt-sområdets begräns— ning åt sydöst hinder mot en större ökning av renantalet, men det är självfallet inte alldeles omöjligt att genom särskilda åtgärder, såsom inlösen av betesrätt, bereda utrymme vintertid för ett ökat renantal. Med hänsyn till den ekonomiska aspekten torde endast en relativt måttlig expansion vara realistisk vid rådande förhållanden, lokaliserad i huvud- sak till lappbyarna i södra Lappland och norra Jämtland. Efter uppfö— rande av lämpliga stängselsystem i lappbyarna i södra delen av Jämtlands län kan viss ökning av renantalet möjligen ske i dessa lappbyar utan att
”Vid" genomgången av de'vid nuvarande omfattning- av renskötseln för renbetning ianspråktagna markområdena har renbetesmarks-utredningen uppmärksammat," att två skilda trakter i" Västerbottens län. nämligen Stöttingfjäll och Blajkfjäll, för närvarande inte i större- o'mfattning utnytt- jas för renbetning ,trots att de från renskötselsynpunkt är ganska gynn- samt belägna. En närmare granskning av förutsättningarna för renskötsel inom dessa båda områden torde därför vara motiverad.
'Stöttingfjäll omfattar ett högt beläget landområde, till stor del mer än 500 möh, kring Lögdeälvens källor i södra Lapplands centrala del. Här uppri'nne'r flera andra vattendrag, såsom Dalasjöån och Bäskån' (biflöden till V-oj'mån), Storbäcken, Paubäcken och Ruskbäcken (biflöden till Ume älv) samt "Öre älv och dess biflöden 'Norrån och Granån. Stöttingfjäll är ett typiskt vattendelarland. Skogstillgången inom området är mindre än vad som är "normalt i denna del av Lappland. Skogsmarken utgör blott niellan 20 och 40 procent av landytan. Skogsmarksarealen upptages till övervägande del av mossrik barr- och blandskog av ristyp och till mindre del av mossrik barr- och blandskog av ört-grästyp. Inslag av sumpskog och IÖVSkog förekommer också. Tillgången på lavskog och mossrik barr- skog med fläckar av lav är ringa inom området. I fråga om skogsmarkens produktionsförmåga kan nämnas att bonitetsklasserna "!)—6 och 7—8 sy- ne's förekomma i ungefär'lika stor omfattning och bonitetsklass 9 (sämsta klassen) i mindre omfattning. Detta innebär att skogsmarkens produk- tionsförmåga i genomsnitt är lägre än vad som är vanligt i denna del av Lappland. Myrar före-kommer ganska talrikt utspridda i mindre före- kOmster öVer hela området. Bebyggelsen är mycket gles ino-m sto-ra delar av området. Tätare bebyggelse med 3 7 gårdar per km? finns endast 'i anslutning till vägarna från Lycksele mot Åsele och Vilhelmina. Samtliga dessa anförda förhållanden är gynnsamma med hänsyn till förutsättning- arna att driva skogsrenskötsel inom Stöttingfjälls-området. Härtill kom- mer, att Stöttingfjäll som regel inte i större omfattning utnyttjas som vinterbetesland för fjällrenar. Fjällappbyarnas Vinterbetesområden ligger nämligen längre åt norr (Vapstens lappby) och längre åt söder (Vardofjäll- gruppen i Vilhelmina norra lappby). Rätt till renbete 'inöm Stöttingfjälls— området föreligger icke under'som-marhalvåret (1 "maj—30 september). Under övrig tid av året torde sedvanerätte'n gälla i samma utsträckning Som inom angränsande vinterbetesområden. Som redan antytts är vinter-' betestillgångarna inom området knappa. särskilt i de centrala" och syd— östra delarna. Hela nordvästra'delen av det beskrivna området upptages a'v bondeskogar. 'I sydöstra delen förekommer både bondeskogar och bolagsskogar. Den centrala delen upptages till största delen av bolagsskogar och till en mindre del av kronoskogar bl.a. kronoparkerna Aspliden; Rönnliden, Hörnan, Svannäs och Alsen, vilka tillsammans dock omfattar
blott en liten del av hela det åsyftade Stöt'tingfjälls-om'rådet. För att skogsrenskötsel skall kunna upptagas här fordras inlösen av betesrätt för renar inom ett ganska'stort område, uppskattningsvis c:a 1 000 km2 för" en hjord om 1 500 ä 2 000 renar. Vinterbeten för en så pass måttlig renmängd torde finnas kring Öreälv. Lögdeälv och Gidcälv i huvudsak väster om stambanan. ' ' Blajkfjäll ligger inom nuvarande Vilhelmina södra lapp—by och begagnas i någon omfattning för renbetning som regel dock endast i samband med uppflyttningen om våren. Huvudparten av det åsyftade markområdet lig- ger nedanför odlingsgränsen och endast ungefär 1/4 aV'hela området är beläget ovanför odlingsgränsen. De centrala och västra delarna ligger mer än 500 meter över havet medan markerna mot Malgomaj och Volg- sjön i norr och Ormsjön i söder är lägre belägna, delvis under 400-meters nivån. Skogstillgången är på de lägre markerna rikligar'e än i Stöttingfjäll. Mellan 40 och 60 procent av landytan upptages av skogsmark. I den centrala "högre belägna delen a'v-B'lajkfjälls-området är skogsmar'k'sandelen lägre. blott 20—40 procent av landytan. Mossrik barr- och blandskog av ristyp förekommer mest i de lägre regionerna. På högre belägna marker ävensom längst i nordväst överväger mossrik b-arr- och blandskog-av ört-grästyp. Lavskog och mossrik barrskog med fläckar av lav förekommer i den södra, mot Ormsjön belägna delen men saknas i norr mot Malgomaj och Volgsjön. Sumpskog finns i någon omfattning i norr närmast Malgo- maj samt på själva vattendelaren. Lövskog förekommer i mindre omfatt- ning längst i öster och längst i väster. Bonitetsklasserna 5—6 är rikligast företrädda. Endast på högre nivåer och mot Malgomaj återfinnes bonitets- klasserna 7—8 i större omfattning och bonitetsklass 9'i mindre omfattning. Själva B-lajkfjällets högsta del ligger ovanför trädgränsen. De bättre bonitetsklasserna 3—4 är också representerade inom området. Skogsmar— kens produktions-förmåga är följaktligen genomgående bättre än i Stötting- fjäll. Myrar förekommer rikligt utefter hela ländryggen samt dessutom i östra dele-n av området. Till stor del är det fråga Om större samman— hängande förekomster. Hela landryggen utefter vattendelaren är obebodd. Tätare bebyggelse med 3—'—7 gårdar per km2 förekommer endast vid sjöarna och vattendragen såsom vid Malgomaj, Långseleån, Ormsjön 'och Avaträsks-jön. Gle-s bebyggelse med 0,5——3 gårdar per km2 finns dels mot Volgsjön och dels inom den södra mot Avaträsk belägna delen. Förut- sättningarna att barmarkstid driva renskötsel. inom Blajkfjälls-området får från anförda synpunkter anses vara gen-omgående gynnsamma. Att Blajkfjället vid nuvarande förhållanden begagnas som genomflyttnings- land för renhjordar från Vilhelmina södra lappby innebär dock en avse- värd olägenhet för' eventuell fristående renskötsel inom området. Svårig- heter ihsamband med vårflyttningarna kan befaras. Mellan vattendragen och Malgomaj upptages det aktuella markområdet'till största delen av
bondeskogar. Samma är förhållandet mot Ormsjön och Avaträsksjön. Väster om Blajkfjället i riktning mot Risbäck ligger en anhopning av bolagsskogar. Hela den östra delen är ungefär lika fördelad mellan bonde- skog, bolagsskog och kronoskog. Mellan Blajkfjället och Långseleån finns en samlad förekomst av kronoskog. En mindre sådan ligger även i nordväst vid Malgomaj. Ovan odlingsgränsen ligger kronoparkerna Skönvik, Skorna. Gitsfjället, Arksjöberget, Stackmyrbäcken och Skällmyrkullarna. Nedom odlingsgränsen ligger bl.a. kronoparkerna Blajkfjället, Rönnberget, Sur- berget och Meselberget. Ovan odlingsgränsen föreligger rätt till renbete året om. Nedom odlingsgränsen erfordras inlösen av betesrätt m.m. för tiden 1 maj—30 september, för att skogsrenskötsel skall kunna bedrivas inom området. Totalt sett är utgångsläget med hänsyn till ren-betesrätten fömiånligare än ”i S-tött'mgfjä—ll: Arealen av det i huvudsak outnyttjade Blajkfjälls-området är c:a 1500 km2. En skogsrengrupp om 3000 renar torde kunna beredas utrymme där. Vinterbete för en sådan renmängd är något vanskligare att uppspåra. Lavtillgångarna norr om Näsåker och Forsmo synes vara otillräckliga. I någon män kan betningsintensiteten höjas vintertid inom det av Vilhelmina södra lappby normalt utnyttjade vinterbetesområdet. I fråga om markerna norr om Näsåker och Forsmo torde sedvanerätten till vinterbete tillkomma Vilhelmina södra lappby enligt nuvarande ordning. Dessa trakter kan eventuellt tagas i anspråk för betning av renar från Blajkfjäll.
Både Stöttingfjäll och Blajkfjäll anses sålunda vara ganska lämpliga områden för skogsrenskötsel med hänsyn till geografiskt läge, markernas beskaffenhet och möjligheterna att finna vinterbete. I de båda fallen erfordras dock inlösen av betesrätt för renar under tiden 1 maj—30 sep— tember inom betydande markområden. Huruvida en sådan åtgärd är möjlig med hänsyn till utsikterna att nå överenskommelse med markägarna kan för närvarande inte bedömas. Från ekonomisk synpunkt kan med stöd av i Jämtlands län vunna erfarenheter förutses, att inlösen av betesrätt inom så vidsträckta områden, varom här är fråga, sannolikt inte skulle vara en lönsam åtgärd, om man förutsätter normal förräntning på erfor- derliga kapitalutlägg för inlösen av betesrätten.
Utöver de beskrivna områdena Stöttingfjäll och Blajkfjäll har renbetes- marksutredningen undersökt förutsättningarna för renskötsel i Fulufjäll och vissa angränsande markområden i Kopparbergs län, där utgångsläget med hänsyn till äganderättsförhållandena, tack vare att kronan äger största andelen av marken, är bättre än i Stöttingfjäll och Blajkfjäll. Själva Fulufjället upptages av kronoparken Fuludalen och norr därom ligger kronoparkerna Drevdagen, Trunneberget och Gröveldalen. Endast , den söder om Grövlan belägna delen av sistnämnda kronopark är aktuell i detta sammanhang. Nämnda kronoparker är tänkbara som betesområden för renar vår, sommar och höst. Vinterbete skulle behöva uppsökas inom
Älvdalens kronopark. Å ÖmSe sidor Västerdalälven ligger mellan Fuluda- lens och Älvdalens krono-parker ett större stråk av bondeskogar, allmän- ningsskogar och bolagsskogar, där genomflyttningsrätt för renar skulle behöva inlösas, om renskötsel upptages i denna trakt. Särskilt i norra delen av Fuludalens kronopark och kronoparkerna norr därom ligger enklaver av bolagsskogar m.m. Sto-ra delar av de aktuella områdena är obebodda. Gles bebyggelse med mindre än 0,5 gårdar per km? förekom- mer efter vägsträckningarna från Särna till Gördalen och från Idre till Flötningen. Något tätare bebyggelse 0,5—3 gårdar per kni-' finns endast utefter Västerdalälven samt i Gördalen och i Flötningen. Myrmarker förekommer rätt rikligt bl.a. inom kronoparken Drevdagen. Skogstypen inom området är till helt övervägande del lavskog och mossrik barrskog med fläckar av lav. Inom kronoparkerna Drevdagen och Trunneberget samt i västra delen av Älvdalens kronopark finns inslag av mossrik barr- och blandskog av ristyp. S—kogsmarkens produktionsförmåga är låg i norra dele-n av Fuludalens kronopark och kronoparken Drevdagen. Bonitets— klass 9 och bonitetsklasserna 7—8 förekommer i ungefär likvärdig utsträck— ning och bonitetsklasserna 5—6 i blott ringa omfattning. Inom krono— parken Trunneberget är fördelningen ungefär jämn mellan bonitetsklas— serna 5—6 och 7—8. Inom kronoparken Älvdalen är klasserna 5—6 rikli- gast representerade. Om naturförhållandena kan i övrigt nämnas, att själva Fulufjället är ett mycket kargt område med endast sparsam vege- tation, bl. a. stora ytor av skorplavar. Endast i de södra och västra parti— erna av fjället är markvegevtationen rikligare, bl.a. i ett smalt bälte i Tängåns dalgång. Själva Fulufjället erbjuder endast sparsamt med renbete för vår och höst. So—mmar'bete skulle behöva uppsökas norr om Fulufjället, där gräsbärande myrar och skogsängar förekommer i någon omfattning. Lavförekomsterna inom Älvdalens kronopark är goda. De klimatiska förutsättningarna synes ur renskötselns synvinkel vara osäkra, bl.a. för att skyddande busk- och skogsvegetation saknas nästan helt i Fulufjäll. Snötäckets mäktighet inom Älvdalens kronopark uppgår till i genomsnitt 70—80 cm, dvs. ungefär vad som är vanligt i södra Lappland. Medeltempe- raturen vid tiden för första snöfall, som här inträffar 10—20 oktober, är ungefär densamma som i södra Lappland. Bortsett från trakten närmast Västerdalälven synes kronoparken Älvdalen i huvudsak vara användbar som vinterbetesområde för renar.
Sett ur driftsteknisk synvinkel är förutsättningarna för renskötsel mindre förmånliga. Fulufjället är ett smalt markområde, som i väster gränsar mot Norge och i öster mot skogsallmänningar 111.111. Det torde inte vara möjligt att driva renskötsel inom Fulufjälls-området utan att området nästan helt inhägnas. Uppskattningsvis erfordras 10—12 mil renstängsel. Med ledning av vunna erfarenheter från lappbyarna i Jämtlands län och i Lappland rörande beläggningstal m.m. kan antagas, att en renskötsel
av den storlek som kan beredas utrymme i Fulufjället och angränsande trakter icke kan bära sådana investeringskostnader utöver vanliga skötsel- kostnader och kostnader för t.ex. arrende av betesrätt. Härför skulle erfordras ett renunderlag om 7000—8 000 renar, medan betesområdena i bästa fall synes kunna medge 4 000—5 000 renar.
I detta sammanhang bör vidare nämnas, att Fulufjället är ett lämpligt rekreations- och fritidsområde. Den särpräglade naturen (fjäll) och det gynnsamma läget i förhållande till Mellansverige medför, att Fulufjället väntas bli eftersökt som fritidsområde. Anordningar för att ta emot fri— tidsfolk är delvis redan iordningställda. Framde-les beräknas även turist- hotell tillkomma. En exploatering av Fulufjället för fritidsändamål är från allmän synpunkt en angelägen fråga. Med hänsyn härtill är det inte lämpligt att ino-m samma område upptaga renskötsel.
Av de sålunda beskrivna områdena Stöttingfjäll, Blajkfjäll och Fulu- fjäll synes förutsättningarna för renskötsel med hänsyn till äganderätts- förhållandena vara förmånligast i Fulufjäll, där kronan äger största anparten av marken, samt oförmånligast i Stöttingfjäll. Behovet av stängsel samt exploatering för fritidsändamål av Fulufjäll medför att detta fjäll- område icke lämpar sig för renskötsel. Blajkfjälls-området utgör genom- flyttningsland för renar från Vilhelmina södra lappby. Med hänsyn härtill synes det vara mindre lämpligt att här uppta separat renskötsel. Lämpli- gare torde vara att nyttiggöra tillgängliga renheten genom att öka omfatt- ningen av renskötseln i Vilhelmina södra lappby, för vilket ändamål förvärv av mark eller betesrätt icke erfordras. Vad angår Stöttingfjäll är området icke nog stort för en rengrupp av ändamålsenlig storlek, och rätt till renbete saknas tiden 1 maj—30 september. Lämpligt torde vara att ta i anspråk befintliga lavtillgångar i denna trakt genom att öka renskötselns omfattning i Vilhelmina norra lappby.
Frågan om eventuellt upptagande av renskötsel inom sådana områden. där renskötsel nu icke före-kommer eller enligt gällande renbeteslag icke må förekomma, har även vissa rättsliga aspekter. Dessa behandlas i en av f.d. landskamreraren E. Huss på uppdrag av renbetesmarksutred- ningen författad pro-memoria, som bifogats betänkandet, bilaga 2.
Slutsatser
Inom de för renskötsel disponibla områdena synes det vara möjligt att hålla cirka 260000 renar, koncessionsrenar medräknade. Förhållandet innebär att genomsnittsantalet renar uthålligt sett kan höjas något i jämförelse med tidsperioden 1945—1960. De tillgängliga betesmarkerna medgiver följaktligen att renskötsel alltjämt kan drivas i samma omfatt- ning som har förutsatts i 1928 års renbeteslag. Sedan 1920-talet har antalet renskötande samer i landet undergått viss minskning och antas komma
att minska ytterligare jämsides med fortsatt rationalisering av renskötseln. Det samlade värdet av renskötselns produkter antas komma att stiga i förhållande till renantalet i takt med fortsatt effektivisering av driften. Värdestegringen förväntas dock icke kunna ske tillnärmelsevis i den omfattning och så snabbt som skulle erfordras för att möta det växande inkomstbehovet bland de renskötande samerna. En fortsatt rationalisering av renskötseln kan längre fram förväntas nödvändiggöra nedläggning" av renskötseln i vissa ogynnsamt belägna delar av renbetesmarkerna i sam— band med en ytterligare minskning av renskötarbefolkningen.
Den väntade utvecklingen innebär att något framträdande behov av utvidgning av renbetesmarkerna icke kan anses föreligga eller framdeles uppstå, så länge renskötseln förbehålles den samiska befolkningen. Det sagda innebär dock inte, att enstaka lappbyar inte kan vinna fördelar genom smärre utvidgningar av betesområdena av den art som tidigare förekommit i lappbyarna i Jämtlands län. Utredningen anser det lämpligt, att sådana smärre utvidgningar genomföres vid passande tidpunkter på initiativ av vederbörande länsstyrelser. Större utvidgningar av den typ som projekten Stöttingfjäll, Blajkfjäll och Fulufjäll representerar anser utred- ningen vara mindre lämpliga samt orealistiska med hänsyn till den all- männa utvecklingen på det näringsekonomiska området. Förutsättningama för att starta nya renskötselföretag inom sådana områden torde med tiden ytterligare försämras.
Vattenbyggnadernas inverkan på renskötseln har behandlats utförligt i kapitel 6. Trots att dessa medfört viss minskning av betestillgångarna inom betesområdena för barmarkstiden (grönbetena), synes de icke inverka avgörande på den optimala omfattningen av renskötseln, emedan denna i huvudsak är beroende av tillgången på lavbete under vintern. Vattenbygg- nadernas inverkan synes i stort sett vara begränsad till den driftsekono- miska sidan och som regel möjlig att kompensera på ett tillfredsställande sätt genom särskilda åtgärder och ersättningar.
Sådana motiv som förutsatts i direktiven för utredningen föreligger tydligen icke för utvidgning av det för renbetning tillåtna området. Med anledning härav framlägger utredningen icke något generellt förslag om sådan utvidgning.
KAPITEL 9
Tekniska hjälpmedel
Inledning
I nutida renskötsel utnyttjas tekniska hjälpmedel av olika slag för att underlätta driften och minska renvaktarnas arbetsbörda. Beståndet av fasta driftsanläggningar har med åren vuxit till ganska betydande omfatt— ning. Under den intensiva renskötselns tid var driftsanläggningarna för- hållandevis enkla. Arbets-hagar, renvaktarkåtor och enklare renstängsel förekom på olika håll. I och med att övergången till extensiv renskötsel började ökade behovet av tekniska anordningar av olika slag. Härvid in- verkade även samtidigt uppkommande förändringar i det nomadiserande levnadssättet. Utbyggnaden av anläggningsbeståndet har skett efter hand med anslag och bidrag till en början från länsvisa lappfonder och sedan är 1943 från statens lappfond. Även andra medelstillgångar har tagits i anspråk för detta ändamål, däribland regleringsavgifter enligt kapitel 4: 14 vattenlagen och i samband med vattenregleringar anvisade särskilda medel. Sedan lappbykassorna med tiden konsoliderats har lappbyarna med egna medel medverkat vid en successiv utbyggnad av de fasta drifts- anläggningarna och även. svarat för underhållet av vissa anläggningar. Under de senaste åren har många driftsanläggningar uppförts med sär- skilda anslag till beredskapsarbeten. I samband med vattenregleringar har förekommit, att tekniska anordningar av varierande slag utförts i skade— förebyggande syfte och såsom allmänna kompensationsåtgärder.
Från 1920- och 1930-talen har det allmänna systematiskt medverkat till en genomgripande upprustning och utbyggnad av driftsanläggningarna för renskötseln. Äldre hagar för märkning, skiljning och slakt har ombyggts tilt permanenta anläggningar. Åtskilliga renstängsel har blivit uppförda utefter lappbygränser och längs skiljelinjer mellan betesområden för olika årstiden Det allmänna har även medverkat vid uppförande av ett stort antal kåtor och stugor för renvaktare. Kommunikationerna har underlät- tats bl a genom röjning av vandringsleder, uppförande av broar, anskaff— ning av båtar och båthus samt anläggande av telefonledningar. Flyttnings— leder för renar har förbättrats genom röjning, där så har varit behövligt. Bidrag har utlämnats till anläggande av skyddsstängsel vid odlingar och till uppförande av hölador på utängar i syfte att minska risken för skadegörelse av renar på växande och bärgad gröda. Skyddsstängsel har uppförts även
utefter järnvägslinjer vid utsatta bansträckor för att hindra renar från att beträda banvallen och utsättas för risken att bli dödade av tåg. För att underlätta rationell renslakt har betydande insatser gjorts av det allmänna särskilt under det senaste årtiondet. Slaktanläggningar, vägar till slakt- plats-er och beteshagar har tillkommit på de viktigaste slaktplatserna.
Den på flera sätt expanderande byggnadsverksamheten har numera betydande omfattning och ökad uppmärksamhet måste med anledning härav ägnas åt räntabilitet'sfrågan, som tidigare av olika skäl inte varit någo-t större problem. Som en naturlig följd av utvecklingen på området har renbetes-marksutredningen anförtrotts uppgiften att utreda i vilken omfattning renskötselns lönsamhet kan förbättras genom tekniska anord— ningar och hjälpmedel.
Någon kontinuerlig samlad registrering av befintliga fasta driftsanlägg- ningar har tidigare inte utförts. Med anledning härav har utredningen insamlat uppgifter rörande dessa. Detta har skett vid intervjuer med lapp- byrepresentanter i samband med de tidigare i betänkandet omnämnda besöken i lappbyarna. I anslutning härtill har anläggningarna värderats. De årliga kostnaderna för underhåll av anläggningarna har också registre- rats.
Grundmaterialet är alltför omfattande för att fullständigt kunna inrym- mas i e-tt betänkande av måttligt omfång. Med anledning härav återger utredningen endast sammandrag av viktigare typer av anläggningar för renskötselns underlättande. En mera fullständig förteckning över befint- liga anläggningar har, såvitt angår Norrbottens län gjorts upp av lappvä- sendet samt överlämnats till lantbruksstyrelsen. Liknande förteckningar är under utarbetande i Västerbottens och Jämtlands län. För framtiden bör en kontinuerlig registrering av nytillkommande anläggningar utföras av lappväsendet i samarbete med lantbruksstyrelsen och lappbyarna.
Anläggnings- och underhållskostnadernas storlek
För utredningens syfte är det erforderligt att känna till omfattningen av verkställda investeringar i fasta driftsanläggningar, bla för att kunna bedöma effekten av dem. Vid en undersökning av nyttan av anläggning- arna är det lämpligt att åtskilja de typer av anläggningar som är avsedda i huvudsak ute-slutande för renskötselns ändamål från andra typer, som är av mera allmänt slag. Till renskötseln hör främst stängsel, arbetshagar samt renvaktarstugor och kåtor, liksom särskilda anläggningar för under- lättande av renslakt. Övriga anläggningar såsom telefonlinjer, vägar och stigar, broar, båtar och båthus är ägnade att underlätta kommunikatio- nerna i allmänhet och kan därför ej anses vara egentliga driftsanlägg-
ningar för renskötselns behov. Kostnaderna för dem torde därför vid undersökningar av anläggningarnas nytta som regel icke böra belasta renskötselns driftsekonomi.
Beståndet av hjälpmedel för slakt, såsom slakterier. vägar till slaktplatser och beteshagar har utbyggts först under de allra senaste åren och före— kommer än så länge endast i ett begränsat antal lappbyar. På grund härav synes det ej vara möjligt att för närvarande analysera det ekonomiska utfallet av dem. Sådana undersökningar kan utföras längre fram. sedan statistik rörande driftsresultat m.m. hunnit insamlas. Dessa lönsamhets- undersökningar torde framdeles kunna utföras av lantbrukSstyrelsen.
Utredningen har sammanställt en översikt över alla fram till år 1961 i lappbyarna uppförda viktigare anläggningar, såsom gemensamma arbets— hagar, renvaktarstugor och kåtor samt renstängsel, som alltjämt är i bruk. Privata anläggningar av olika slag har ej medtagits i sammanställningen. emedan de som regel ej är avsedda för allmänt bruk och inte är av sådan omfattning, att de skulle ha någon avgörande betydelse vid en generell bedömning av anläggningarnas nytta. Driftsanläggningarna redovisas lapp- byvis i tabellerna 9: 1—9: 4. I tabell 9: 1, som innehåller uppgift om läng— den av uppförda renstängsel, angives även längden av vissa efter år 1961 uppförda renstängsel, som ej har medräknats i kostnadssammanställningen i tabell 9z2. Samtliga anläggningar har åsatts ett värde efter enhetliga grunder, vanligen nybyggnadsvärdet i 1961 års priser. De årliga under- hållskostnaderna har uppskattats för en genomsnittlig användningstid av 25 år samt angivits i 1961 års priser. Sammanställningen omfattar ej odlingsstängsel och liknande kortare ledstängsel, ej heller hölador, bl.a. emedan dessa speciella anläggningar ej genomgående kan hänföras till viss lappby. Några skyddsstängsel av karaktären odlingsstängsel vid be- byggda områden i Troms fylke har uppförts med anledning av särskilda föreskrifter i renbeteskonventionen med Norge. De ingår ej i ko-stnadssam- mandraget.
Kostnaderna för arbetshagar, renvaktarstugor och kåtor har hänförts till den lappby, där anläggningarna återfinns, så när som på enstaka anlägg- ningar, för vilka annan lappby uppgivits vara innehavare. Kostnaderna för renstängsel har, där fråga om gränsstängsel mellan två lapp-byar delats mellan de berörda lappbyarna. Kostnaderna för renstängsel utefter riks- gräns har däremot påförts respektive lappbyar med hela beloppet, försåvitt ej annat land svarat för en del av anläggningskostnaden. Interna stängsel. t.ex. stängsel mellan två olika årstidsområden i en och samma lappby. har självfallet hänförts till den lappby där anläggningen återfinns.
För gemensamma arbetshagar, renvaktarstugor och kåtor samt ren— stängsel, uppgår anläggningskostnaderna, angivna i 1961 års priser, till 13 880 000 kronor. Beloppet innefattar ej kostnader för de efter år 1961 uppförda anläggningarna samt ej anläggningar i koncessionslappbyarna.
Av totalbeloppet belöper sig på lappbyarna i Norrbottens län, exklusive koncessionslappbyarna, 9471200 kronor, varav 4229 400 kronor i norra distriktet, 3 202 700 kronor i södra distriktet och 2039100 kronor i östra distriktet. På lappbyarna i Västerbottens län faller ett belopp av 2 299 300 kronor och på lappbyarna i Jämtlands län 1 809500 kronor. De årliga underhållskostnaderna, exklusive förnyelsekostnader, har beräknats till 217 850 kronor. varav 144 900 kronor i Norrbottens län, 38100 kronor i Västerbottens län och 34 850 kronor i Jämtlands län. Underhållskostna— derna för anläggningarna i Norrbottens län fördelar sig på olika distrikt sålunda: norra distriktet 66 350 kronor. södra distriktet 45 650 kronor och östra distriktet 32 900 kronor.
Tabell 9:5 utvisar för varje lappby anläggningskostnader per ren i genomsnittlig nettorenstock och tabell 9:6 årliga kostnader per ren för underhåll och förnyelse. Sistnämnda kostnadsbelopp har fördelats på årlig avskrivning och ärlig ränteko-stnad, beräknad som medelränta efter 40/0 för hela avskrivningstiden. Sedan initialinvesteringarna gjorts har man följaktligen att räkna med den i tabell 9:6 angivna årskostnaden under förutsättning att anläggningarna skall bibehållas för framtiden.
Det i angivna driftsanläggningar investerade kapitalet uppgår i genom- snitt till 61 kronor per ren i nettostocken. De årliga kostnaderna för under— håll, exklusive förnyelse, utgör i genomsnitt 1 krona per ren i nettostocken. Variationerna mellan olika distrikt är inte anmärkningsvärt stora. Lägst är investeringskostnaden per ren i Norrbottens norra distrikt med cirka 53 kronor och högst i Västerbottens län med cirka 69 kronor. För årliga underhålls-kostnader är motsvarande yttervärde-n i samma distrikt kr 0:83 respektive 1: 17. Mellan de olika lappbyarna är variationerna större. Lägst ifråga om investerat kapital per ren ligger Lainio-vuoma med kr 7: 27 och högst Ståkke med kr 320:—. De årliga underhållskostnaderna i samma lappbyar uppgår till kr 0:32 respektive kr 3: 80 per ren. Inklusive kostna- der för förnyelse (avskrivning och ränta) utgör de årliga kostnaderna i samma lappbyar kr 0: 75 respektive kr 22: 74.
Räntabilitetsfrågan
På grund av de mellan olika lappbyar i flera avseenden starkt varierande förhållandena synes det inte vara möjligt att genom jämförelser mellan lappbyarna direkt utläsa vilken total nytta anläggningarna medför. Det hade bl.a. varit önskvärt att genom sådana jämförelser analytiskt visa. huruvida och i vilken omfattning förekomsten av stängsel efter lappbygräns medför minskad arbetsbörda för renvaktarna, till följd av mindre arbets— insatser för skiljning o.dyl. Det material utredningen har tillgängligt är dock inte nog utförligt för att möjliggöra sådana detaljanalyser. Bl.a.
saknas specificerade uppgifter för ett större antal lappbyar rörande antalet dagsverken per år för olika arbetsmoment i renskötseln. Det är även svårt att renodla olika inverkande faktorer i sådan grad, att korrelationsana— lyser skulle kunna utföras med tillförlitligt resultat.
Med de data som finns tillgängliga har utredningen undersökt olika effekter av anläggningarna. Något direkt samband synes inte föreligga mellan mängden av investerat kapital per ren och tillgången på arbets- personal per ren i lappbyarna. Ej heller har något direkt samband mellan uppnådd betningsintensitet ino-m betesområdena för barmarkstiden och mängden investerat kapital per ren kunnat påvisas. Man måste därför an- taga, att variationerna mellan olika lappbyar såväl ifråga om uppnådd betningsintensitet inom betesområdena för barmarkstiden som ifråga om tillgången på arbetspersonal per ren till väsentlig del har sin grund i andra förhållanden än i mängden av investerat kapital per ren. Förhållandet innebär dock icke, att investeringarna icke skulle medföra positiv effekt på angivna variabler. Anläggningarna torde relativt sett ha medfört unge- fär lika stor nytta i alla lappbyar. Vad man med säkerhet kan utläsa av investeringskostnadernas variationer mellan lappbyarna är, att drifts- anläggningarna drar större kostnader per ren i små lappbyar än i stora lappbyar. I extrema fall är denna tendens mycket påtaglig. Med anledning härav är det fördelaktigt med hänsyn till investeringskostnadernas storlek per ren att renskötseln organiseras i sto-ra enheter.
För de befintliga fasta driftsanläggningarna är de totala årliga kostna— derna per ren förhållandevis låga. Ärskostnaderna för underhåll och förny— else understiger 5 kronor per ren i 24 lappbyar. 1 16 lappbyar ligger de mellan 5 och 10 kronor per ren, i 3 lappbyar mellan 10 och 15 kronor samt i en lappby mellan 20 och 25 kronor per ren. Låga årskostnader för driftsanläggningar är förmånliga emedan en större andel av årsproduk— tionens värde då kan hänföras till arbetslön och företagarvinst. I betrak- tande av att arbetsinsatsen per ren uppgår till 0,7——1,1 dagsverken årligen kan en anläggningsko-stnad, som ligger under 10 kronor per ren i netto- stocken anses vara förhållandevis måttlig. Årsproduktio—nens värde angi- vet per ren i nettostocken uppgår uppskattningsvis till 40 a 50 kronor vid normala förhållanden. I gynnsamma fall kan den överstiga 50 kronor och i ogynnsamma fall något understiga 40 kronor. Önskvärt vore att ange kostnaderna per kilogram producerat renkött. Tyvärr har någon säker uppgift om årsproduktionen av renkött icrke stått att erhålla. I genomsnitt kan kostnaderna för driftsanläggningarna uppskattas vara omkring 20 öre per kilogram producerat renkött.
Det är att märka, att kostnaderna för renskötselns driftsanläggningar som regel inte direkt betungar de enskilda företagens driftsekonomi. Såväl nyinvesteringar som underhåll och förnyelse bekostas till huvudsaklig del med allmänna medel (lapp—fondsmedel m.m.) samt av lappbykassorna.
Vid räntabilitetsbedömningar bör sådana kostnader emellertid jämföras med det ekonomiska utbyte som erhålles av renskötseln.
Av det anförda framgår, att det inte är möjligt att generellt genom jämförande analyser klart visa driftsanläggningarnas effe-kt på utbytet av renskötseln. För enskilda anläggningar är lönsamhetsfrågan lättare att bedöma. Som regel torde det vara möjligt att insamla erforderligt underlag för en bedömning av lönsamheten i samband med att en anläggning plan- läggs. Kostnaderna för t.ex. renstängsel bör vägas mot fördelar i form av minskad arbetsbörda, ökade möjligheter att effektivt utnyttja ren— betesmarker o. dyl.
Planläggningsfrågor
På längre sikt kan renskötseln väntas undergå ganska stora förändringar, som gör det svårt att i enskilda fall överblicka utvecklingen. På grund härav är det inte möjligt att utforma några detaljerade anvisningar för fortsatt utbyggnad av anläggningsbeståndet. Vissa allmänna riktlinjer och syn— punkter torde emellertid vara av värde för de ansvariga förvaltningsorga- nen vid utformandet av byggnadsprogram m.m. För investeringsverksam- heten bör i samverkan med renägarna upprättas långtidsplaner, som syste- matiskt uppvföljes genom etappvis utbyggnad och upprustning av beståndet av driftsanläggningar för renskötseln. Långtidsplanen bör i sina huvuddrag . vara så uppbyggd, att en genomgripande rationalisering av renskötseln under- lättas. Planen måste upprättas med ledning av kända och grundläggande ekonomiska fakta. Investeringsverksamhetens omfattning måste anpassas efter tillgängliga resurser. Olika investeringsobjekt bör inarbetas i pro- grammet efter angelägenhetsgrad. För att kunna handha investerings- verksamheten på ett ändamålsenligt sätt är det nödvändigt att ha god överblick dels över utvecklingen i gången tid och dels över de allmänna tendenserna inom renskötseln. Vid planläggningen av nya anläggningar måste vidare hänsyn tagas till de aktuella förhållandena i renskötseln samt till renskötarnas önskemål.
Utredningen har tidigare angivit, att stora driftsenheter medför lägre kostnader per ren än små sådana. Med anledning härav är det angeläget att en utveckling till större driftsenheter systematiskt främjas genom nyinvesteringar i ändamålsenliga driftsanläggningar, Av det skälet är det t.ex. önskvärt, att gränsstängsel mellan lappbyar icke uppföres i andra tall än där de genom stängslet åtskilda enheterna är av önskvärd storlek. Av praktiska skäl synes man för närvarande böra sätta övre gränsen för en sådan enhet vid cirka 20 000 djur. Större enheter än den nämnda torde vara mycket svåra att hålla under erforderlig kontroll av renskötarna. Nedre gränsen för enheten torde normalt ej böra sättas lägre än vid cirka 10000 djur. Med beaktande av detta skulle ett måttligt utbyggt anlägg-
ningsbestånd kunna upprätthållas för en total årskostnad, som ej över- skrider 5 kronor per ren. Denna bedömning, som gäller fjällappbyarna i Lappland, har grundats på rådande förhållanden. I samtliga fjällappbyar i Lappland med minst 10000 renar ligger de totala årskostnaderna för fasta driftsanläggningar under 5 kronor per ren. [ elva fjällappbyar i Lappland med mindre än 10 000 renar överstiger samma kostnad angivna belopp. Endast i fyra fjällappbyar i Lappland med mindre än 10 000 renar understiger nämnda årskostnad 5 kronor per ren. Två av dessa har sam- ordnat sin renskötsel under huvuddelen av barmarkstiden och bör därför i detta sammanhang bedömas som en enda större enhet. De övriga två lappbyarna har speciellt gynnsamma förhållanden med bl.a. goda natur— liga gränser och god tillgång på vägar.
I skogslappbyarna i Lappland och i lappbyarna i Jämtlands län synes förhållandena ej medge en lika långt gående samordning till större. en— heter som i fjällappbyarna i Lappland. Driftsenheter på cirka 6000 djur torde dock erbjuda bättre möjligheter att utnyttja både investerat kapital och tillgänglig arbetskraft än de nuvarande i många fall mycket små lappbyarna. Mindre enheter än 2 500 51 3 000 djur torde normalt inte kunna drivas med tillfredsställande ekonomiskt utbyte för gjorda insatser. Vissa möjligheter att samordna renskötseln till större enheter föreligger i de minsta lappbyarna. såsom Ståkke, Maskaure och Malå i Lappland samt lappbyarna i norra och västra Jämtland. Av ekonomiska skäl bör före— liggande möjligheter till samordning utnyttjas så snart det sig göra låter.
Ett väsentligt led i angivna samordning av renskötseln till större enheter utgör en koncentration av märkning, skiljning och slakt av renar till ett färre antal platser och tillfällen än som för närvarande är vanligt. Dessa förrättningar kräver arbetshagar och andra anordningar, som totalt sett drar ganska betydande kostnader bl. a. för underhåll. En koncentration av renmärkningar och skiljning'ar bidrar till att hålla kostnaderna för drifts— anläggningarna nere på en måttlig nivå genom att endast ett mindre antal arbetshagar behöver ställas i ordning för märkning och skiljning. I många fall torde det också vara möjligt att väsentligt minska den för renskötseln erforderliga arbetsinsatsen, främst därigenom att rensamlingar icke skulle behöva ske upprepade gånger. Mindre spilltid för resor, väntan m.m. skulle också vara en avgjord fördel, om märkningarna och skilj- ningarna koncentrerades till ett färre antal tillfällen. l betraktande av att en mycket stor andel av renskötarnas årliga arbetsinsats avser rensam- lingar torde det vara mycket fördelaktigt från ekonomisk synpunkt att genomföra en sådan koncentration.
Vid planläggningen av renstängsel är det vidare erforderligt att upp- märksamma de möjligheter som kan finnas att höja betningsintensiteten genom att uppföra renstängsel. Härvid är att märka, att ett gränsstängsel mellan två lappbyar som regel i och för sig inte nämnvärt kan bidra till
en höjning av betningsintensiteten. Däremot är det ej osannolikt, att ett gränsstängsel ute—fter en riksgräns eller annan yttergräns för betesområde kan inverka förmånligt och medge en högre betningsintensitet än eljest vore fallet. Gränsstängsel längs efter yttergränserna för ett betesområde har viss likhet med skyddsstängsel, genom att de medför minskad risk för skador genom renar, minskade betesavg'ifter, o.s.v. Ett stängsel som skiljer två årstidsområden i en och samma lappby från varandra kan i princip bidra till ett effektivare utnyttjande av betena. Vid planläggningen av sådana s.k. tvärstängsel bör dock beaktas risken för ökad renströvning till grannlappbyar och därmed förenade olägenheter och merkostnader för skiljning m. 111. Ett tvärstängsel förutsätter som regel att även lappbyns sidogränser är försedda med stängsel eller att naturliga skiljelinjer finnes. som hindrar renströvning till grannlappbyarna.
Möjligheterna att nedbringa den för renskötseln erforderliga arbets— insatsen utgör ett annat viktigt moment vid bedömningen av nyttan av renstängsel. Normalt torde dessa möjligheter relativt sett inte vara särskilt stora, vilket sammanhänger med att de mest arbetskrävande momenten i många lappbyar. särskilt i de södra delarna av renskötselområdet men även i skogslappbyarna i norr. inte är renskiljningarna. Huvudparten av den årliga arbets-insatsen går nämligen oftast åt till det egentliga samlings- arbetet i hemlappbyn. Som exempel anföres lappbyarna Umbyn och Vap- sten i Västerbottens län där samlingsarbetet 1962 tog i anspråk 47 0/0 respektive 51 % av den totala arbetsinsatsen i renskötsel under hela året. För skiljning erfordrades- 110/o respektive 13"/o och för vallning 10 0/0 respektive 9 0/0 av hela antalet i renskötsel fullgjorda dagsverken samma år. Förhållande-na är naturligtvis icke alldeles lika över hela renskötsel— området. I de norra delarna av renskötselområdet kräver skiljningarna som regel en större arbetsinsats än i nämnda lappbyar i Västerbottens län. varför möjligheterna att nå fördelar gen-om upp-förande av gränsstängsel självfallet också är större. Specificerade uppgifter om hur antalet dagsver— ken unde-r ett år fördelar sig" på olika arbetsmoment i renskötseln har utredningen dock ej kunnat erhålla för alla lappbyar. Närmare undersök- ningar kan därför ej utföras för närvarande.
Tro-ts att variationer i arbetsinsatsens fördelning på olika arbetsmoment förekommer, är det uppenbart att det egentliga samlingsarbetet tar i an- språk cn mycket stor andel av hela antalet under ett år i renskötseln nedlagda dagsverken. Med anledning härav torde det vara fördelaktigt att underlätta renskötarnas vistelse och färder i renbetesmarkerna särskilt inom de väglösa fjällområdena. Renvaktarstugor av tidsenlig standard, telefon- och radioförbindelser, transportmedel och vägar torde överallt vara ägnade att väsentligt underlätta arbetet vid rensamlingar och minska den spillt-id som går åt till resor mellan olika arbetsplatser. I överensstäm- melse härmed pågår i olika län en genomgripande upprustning och utbygg—
nad av beståndet av renvaktarstugor. Renskötarna utnyttjar också numera motorfordon i stor utsträckning för att snabbast möjligt förflytta sig till nya arbetsplatser. I detta avseende har snöskotern öppnat helt nya möj- ligheter att effektivt utnyttja arbetstiden. Bärbara radioapparater har också tagits i bruk och bidrar i sin mån till att arbetstiden kan utnyttjas mera effektivt än tidigare samt underlättar arbetsledningen.
Vid planläggningen av tekniska anordningar avsedda att förbättra det ekonomiska utbytet av renskötsel och möjliggöra ett effektivt utnyttjande av tillgängliga betesmarker för renar är det erforderligt att uppmärksamma även vissa andra förhållande-n. Tidigare har sagts att. utbyggnaden av anläggningsbeståndet i sina huvuddrag bör följa en översiktsplan för ett större område, såsom ett konsulentdistrikt eller lämplig del därav t.ex. en grupp av lappbyar med i huvudsak sammanhängande betesmarker. Stomme-n i en sådan översiktsplan torde som regel komma att utgöras av en sammanställning av olika från lappbyarna anmälda önskemål, som vid bearbetningen samordnas så att största möjliga nytta erhålles av varje enskild anläggning. Vid bedömningen av olika sådana önskemål angående nya anläggningar bör uppmärksammas att dessa kanske ej alltid har uppställts med skäligt beaktande av relationen mellan kostnader och nytta och därför icke utan vidare kan medtagas i en utbyggnadsplan avsedd som underlag för ett handlande på lång sikt. Planen bör i huvudsak om- fatta endast sådana anläggningar, som bedömes kunna medföra ekono- miska fördelar och förbättrad standard samt bidraga till en ändamåls- enlig utveckling och rationalisering inom renskötseln.
Väsentligt är att investeringsverksamheten tar sikte på bestämda mål. som har uppställts med beaktande av att det centrala syftet är att uppnå ekonomiska fördelar. Man bör sträva efter att öka årsproduktio—nens värde och att sänka kostnaderna. Värdeökning kan uppnås dels genom att öka produktmängden och tillvarata produkterna mera fullständigt och dels genom att förbättra produkternas kvalitet och höja priset för produk- terna. Kostnadsminskningar kan också uppnås på olika sätt. Angelägnast är härvidlag att söka uppnå effektivare utnyttjande av arbetskrafts- resurserna, emedan huvudparten av produktvärdet går åt till att ersätta renskötarna för fullgjord arbetsinsats. Åtminstone i vissa fall synes drifts— kostnaderna kunna nedbringas genom förbättrad organisation, utnytt- jande av moderna kommunikationshjälpmedel, m.m.
Nya typer av anläggningar
Under senare tid har driftsanläggningarna inom renskötseln kommit att omfatta nya type-r av anläggningar. Bland dessa nyheter bör nämnas skyddsstängsel utefter järnvägslinjer. Sådana har försöksvis börjat anläg- gas i syfte att minska de olägenheter, som följer av att renar förolyckas
i samband med järnvägstrafiken. Rendöden på järnvägarna har i vissa delar av Norrbottens län ökat oroväckande på senare år och nödvändig- gjort särskilda preventiva åtgärder, däribland uppförande av skydds— stängsel. Renpåkörningarna medför förhållandevis stora olägenheter för tågtrafiken och orsakar förluster för renägarna. Skyddsstängsel har visat sig vara effektiva. men de drar ganska stora kostnader och kan endast vid särskilt utsatta bansträckor från ekonomisk synpunkt anses vara motive- rade. Djurskyddssynpunkter och sanitära skäl anses dock utgöra tungt vägande motiv för att uppföra skyddsstängsel utefter särskilt utsatta bansträckor. Kostnaderna för uppförda skyddsstängsel torde böra fördelas på lämpligt sätt med beaktande av de olika intressen, som inverkar i sam— manhanget.
Tidigare har nämnts att en kontinuerlig upprustning och utbyggnad pågår av renvaktarstugor, särskilt inom fjällområdena. Ett väsentligt led i denna upprustning är utbyte av de enkla renvaktarkätorna mot stugor av tillfredsställande standard. Åtgärden har till syfte att förbättra ren- vaktarnas logistandard och arbetsförhållanden. En annan ny utvecklings- linje är tillkomsten av renvaktarstugor på vinterbeteslanden. Sådana stugor har visat sig behövliga att anskaffa. Möjligheterna att erhålla logi i förhyrda utrymmen hos ortsbefolkningen har försämrats. avsevärt i samband med en allmän modernisering av bostadshusen. De nybyggda bostäderna har i regel mindre golvyta än de gamla bondgårdarna och ut- hyrningsrum saknas ofta. Bagarstugor, som tidigare utnyttjats till vinter- bostäder för renskötare, är numera ej godtagbara bostäder på grund av att de är kalla, dragiga och saknar vatten och avlopp. Den beskrivna ut- vecklingen har föranlett att bl. a. skogslappbyarna i Pite lappmark inköpt övergivna bostadsfastigheter samt upprustat dessa till vinterbostäder åt renvaktarna. Som ägare till sådana renvaktarbostäder står vanligen lapp- byn. Även i andra lappbyar torde det erbjudas möjligheter att på liknande sätt ordna den ganska svårlösta frågan om logi för renvaktarna vintertid, då familjerna ofta ej kan medfölja vid flyttning till avlägset belägna vinterbetesområden.
I lappbyarna i Lappland användes för skiljningsändamål arbetshagar av traditionella typer, som anknyter till det ålderdomliga skiljningssättet med lasso-. Inom koncessionsområdena förekommer en annan typ av arbets- hagar, som möjliggör ett enklare skiljningsförfarande. Denna typ har en central arbets-fålla till vilken ansluter i ena riktningen en samlingshage och ibland även en beteshage medan sektorformade skiljningsfållor utbre- der sig stjärnformigt i motsatt riktning. En sådan arbetshage har många fördelar. Skiljning och räkning av renar kan utföras samtidigt ofta utan att lasso behöver användas. Päfrestningarna för renarna blir mycket mindre än vid traditionella skiljningar med lasso. Behovet av arbetskraft är mindre. Skiljningar kan genomföras även när det är mörkt, emedan
arbetsfållan kan upplysas med lampor. Utfodring av skiljningsskockar kan anordnas o.s.v. I de lappbyar där en mera fullständig koncentration av skiljningarna är möjlig att. genomföra torde det vara lämpligt att pröva sådana mera ändamålsenliga typer av arbetshagar och i samband därmed även inarbe-ta mindre arbetskrävande och för djuren mindre påfrestande skiljningsmetoder.
Som ett led i åtgärderna att underlätta renslakt i tidsenliga former har beteshagar anlagts på åtskilliga större slaklplatser. Dessa har visat sig vara mycket användbara och väsentligt bidragit till att minska det krä- vande samlingsarbetet t.ex. vid större renslakter. Tidigare var det nöd- vändigt att varje dag under slakten på nytt samla renar till slakthagar. Ett större antal renar kan nämligen som regel ej hållas över natten i de vanliga, relativt små arbetshagarna. På senare år har liknande betes- och rasthagar försöksvis tagits i bruk i samband med flyttningarna. En ren- hjord kan vila över natten i en sådan hage. Då lämpligt renfoder numera finns att köpa i allmänna handeln, har nya möjligheter öppnat sig för att underlätta de i vissa lappbyar ganska långa och ansträngande flytt— ningarna. Betes- och utfodringshagar kan användas även för andra ändamål, t.ex. för att utfodra dräktiga vajo-r under våren så att dessa kan hållas under tillsyn över kalvningstiden. På grund av de stora avgångar bland nyfödda kalvar, som veterligen förekommer, torde det finnas goda möjligheter att genom utfodring, tillsyn och särskild vård öka andelen livsdugliga kalvar. En annan fördel är att kalvarna kan märkas kort tid efter födelsen. Det mycket omfattande samlingsarbetet inför kalvmärk- ningarna på sommaren torde härigenom kunna minskas. Utförda försök med sådan tillsyn i bl. a. Udtja lappby har givit goda resultat.
Renslakterier och andra hjälpmedel för slakt utgör den utan jämförelse viktigaste- nya typ av anläggningar på renskötselns område som under senaste decennium tagits i bruk. Från en ringa början i mitten av 1950- lalet har ett aktningsvärt bestånd av sådana slakthjälpmedel blivit ut— byggt. Olika typer av hjälpmedel förekommer: stationära slakterier, flytt- bara fältslaktcrier, transportabla slakthjälpmedel och bilburna slaktanord- ningar samt fasta slaktställningar. Dessutom har byggts transportvägar till större slaktplatser, samt beteshagar, raststugor, förvaringsbodar för slaktutrustning' m. m.
I Norrbottens norra distrikt finns i lappbyarna inom Karesuando- gruppen 2 fältslakterier och slaktställningar vid 8 olika arbetshagar samt i lappbyarna inom Gällivare-gruppen 3 fältslakterier och slaktställningar vid 1 arbetshage. I Norrbottens södra distrikt finns 1 stationärt slakteri och 3 fältslakterier samt slaktställningar vid 15 olika arbetshagar. I Norr- bottens östra distrikt finns i skogslappbyarna ovanför lappmarksgränsen slaktställningar vid 40 olika arbetshagar. Något fältslakteri finns icke men i stället utnyttjar renuppköparna bilburna hjälpmedel i stor omfatt—
ning. I koncessionslappbyarna finns bättre utbyggda slaktställningar vid ett tiotal olika arbetshagar samt dessutom enklare anordningar vid några äldre arbetshagar. I lappbyarna i Västerbottens län finns 3 stationära slakterier samt väl utbyggda slaktställningar vid 2 större slaktplatser. Dessutom utnyttjas ett norskt renslakteri vid Krutvattnet. I lappbyarna i Jämtlands län finns 5 större fältslakterier samt 1 mindre sådant, som lätt kan flyttas mellan olika slaktplatser.
Utöver dessa av lappväsendet och lappbyarna ägda slakterier och slakt- hjälpmedel finns i Norrbottens län två större företag i slakteribranschen Idet av Norrbottens läns slakteriförening övertagna Owe Ericsons Livs— medels AB i Boden samt det fristående AB Sameprodukter i Harads) som i stor omfattning utnyttjar bilburna slakthjälpme-del, s.k. slakthussar. Några andra enskilda företagare har liknande hjälpmedel av något enk- lare beskaffenhet.
Kostnaderna för de av lappväsendet anskaffade slakthjälpmedlen synes. på grund av att åtskilliga anläggningar åtminstone till en början varit av törsökskaraktär och somliga är det alltjämt, kunna angivas endast över- slagsvis. Dessa beräknas sammanlagt uppgå till följande belopp (1965).
Norrbottens norra distrikt .............. 206000 kronor Norrbottens södra distrikt .............. 211000 » Norrbottens östra distrikt .............. 64 000 » Västerbottens län . ...................... 177000 »
Jämtlands län .......................... 160 000 »
Summa 818000 kronor
I ovan angivna belopp är ej medräknade kostnader för tillfartsvägar, parkeringsplatser, särskilda beteshagar och andra anordningar, som till stor del ännu är under utbyggnad. På grund av den förhållande-vis korta tid som slakterierna hittills varit i bruk har säkert underlag för upp- skattning av kostnaderna för administration och löpande underhåll ännu ej erhållits. Till en del bekostas skötsel och underhåll med slaktavgifte'r.
De anskaffade slakthjälpmedlen har avsevärt förbättrat betingelserna för renslakt i tidsenliga former. Sålunda kan nämnas, att renköttet till övervägande del kan saluföras i veterinärbesiktigat skick. En väsentlig höjning av priset har härigenom kunnat uppnås. Förutsättningama för vidareförädling av renköttet är numera också mycket bättre än tidigare och avsättningen av renprodukterna har tryggats i stora delar av ren- skötselområdet. Så snart slakthjälpmedel hunnit anskaffas även å de trakter, där sådana nu saknas, torde allmän besiktningsplikt kunna införas för renkött.
1 92 Sammanfattande synpunkter
De tekniska anordningarna utgör ett av de viktigaste medlen, varmed rationaliseringen av renskötseln kan befrämjas. Driftsanläggningarnas placering, utförande och antal kan i betydande grad inverka på driftsför- loppet inom renskötseln i en lappby. Lämpligt förlagda anläggningar kan sålunda möjliggöra bättre utnyttjande av arbetskraftsresurserna inom renskötseln och med-föra andra fördelar. Genom väl utbyggda slaktanord— ningar erhålles bättre möjligheter att tillvarata renskötselns årsproduk- tion och för en höjning av priset för produkterna. Genom det bidrags- system som tillämpas har de planläggande instanserna möjlighet att leda utvecklingen inom renskötseln in på fruktbara vägar. Olika administrativa åtgärder ägnade att främja utvecklingen kan också samordnas systematisk! i ett tidigt skede.
Investeringsverksamhetens omfattning begränsas av tillgången på van liga investeringsmedel. För en snabbare utbyggnad och modernisering av anläggningsbeståndet inom renskötseln synes lappfondsmedlen vara otill— räckliga. I någon omfattning kan tillskott av medel för investeringar er— hållas av fonderade regleringsavgifter inom sådana lapp-byar, som har berörts av utförda vattenregleringar. Investeringar utöver normal omfatt- ning måste dock som regel finansieras på annat sätt. Föreliggande möjlig— heter att främja rationaliseringstakten inom renskötseln genom att vissa investeringar i renskötselns driftsanläggningar eventuellt kan utföras med bidrag av arbetsmarknadsmedel torde böra beaktas. En snabb upprustning och förstärkning av driftsanläggningarna är högst önskvärd med hänsyn till de inom stora delar av det svenska renskötselområdet otillfredsställande inkomstförhållandena bland samerna.
Den centrala ledningen av investeringsverksamheten torde böra handhas av lantbruksstyrelsen. Erforderlig planläggning för en kontinuerlig upp— rustning av anläggningsbeståndet torde inom länsförvaltningen lämpligen böra utföras av befattningshavarna vid lappväsendet och ske i samråd med samerna. Utbyggnadsplanerna bör upprättas med beaktande av det angelägna behovet av fortsatt rationalisering inom renskötseln. Olika åtgärder, som är ägnade att underlätta uppnåendet av en bättre balans mellan befolkning och förs-örjningsunderlag inom renskötseln, är särskilt angelägna inom de delar av renskötselområdet, där befolkningsöverskott föreligger.
KAPITEL 10
Sammanfattning och slutord
Tidigare utförda undersökningar om renbetestillgångarna har endast i begränsad utsträckning visat sig innehålla sådana upplysningar om ren- betesmarkerna m.m., som utredningen funnit vara erforderliga för sina överväganden i olika frågor. Med anledning härav och då dessa upplys- ningar till stor del är föråldrade, bl. a. till följd av inträffade förändringar av olika slag, har utredningen nödgats insamla nytt material rörande de viktigaste inverkande omständigheterna för att kunna grunda sina över- väganden på aktuella förhållanden.
Utredningen har registrerat samtliga under åren 1945—1960 utnyttjade renbetesmarker samt angivit utbredningen av de olika lappbyarnas betes- områden på en karta, som medföljer betänkandet. Betesområdenas brutto- areal har uppmätts på kartor liksom omfattningen av högfjällsimpediment och vattenområden. Uppgifter om kulturområdenas areal (åker och äng m.m.) har erhållits från tillgängligt statistiskt material. Andra för ren- betning icke tillgängliga områden såsom vägar och bebyggda områden har även bestämts. För varje lappby redovisas betesmarkernas nettoareal fördelad å betesområden, för olika årstider.
Renbetesmarkerna omfattar en sammanlagd bruttoareal av c:a 165 000 ka, exklusive större sjöar, varav c:a 12000 km2 ligger i Norge. Området för fjällrenskötsel är c:a 128 000 km2 och för skogsrenskötsel c:a 44 000 km2, varav c:a 14000 km2 ligger inom koncessionsområdena. De båda renskötselformerna korsar varandra inom en yta av c:a 7 000 kul?. Nettoarealen av de regelbundet utnyttjade betesområdena är i runt tal 137 000 km2, varav vinterbetesområdena omfattar c:a 40 0/0.
För att kunna åskådliggöra i vilken omfattning renbetning förekommit i gången tid har utredningen beräknat genomsnittsantalet renar i varje lappby under tidsperioden 1945—1960 samt registrerat antalet betesdagar inom de särskilda betesområdena för olika årstider. Med ledning av detta material har utredningen för varje lappby vidare beräknat genomsnitts- antalet renbetesdagar per km2 av nettoarealen betesmark för olika årstider. Dessa uppgifter har lagts till grund för detaljunde-rsökningar rörande de speciella frågor som utredningsuppdraget omfattat.
Tillgången på betesfoder för renarna har fastställts genom särskilda bio-logiska fältundersökningar, varvid växtprover tagits från utvalda prov-
ytor i förekommande växtsamhällen inom betesområden för olika års- tider. Betesväxtcrnas innehåll av näringsämnen och betesfodrets energi- innehåll har klarlagts genom kemiska analyser av ovannämnda växtprover. Med stöd av det sålunda erhållna materialet har årsproduktionen av betes- foder beräknats för de olika lappbyarnas betesområden.
Med den kännedom om renarnas energiförbrukning och foderbehov som förelegat har det varit möjligt att beräkna utnyttjandegraden från olika betesområden med känd areal. Utredningen redovisar sådana utnytt- jandegrader för alla lappbyar inom betesområden för olika årstider. Dessa utnyttjandegrader har utredningen lagt till grund för sina bedömningar i olika frågor, såsom uppskattningar om högsta lämpliga renantal i lapp- byarna och undersökningarna om vattenregleringarnas inverkningar på förutsättningarna för renskötsel.
Då icke endast de bio-logiska förutsättningarna utan även ekonomiska och andra förhållanden inverkar på frågan om vilket renantal, som i olika lappbyar varaktigt kan hållas, har utredningen angivit de renantal som för närvarande anses vara lämpliga. Utredningen har funnit att de tillgängliga betesmarkerna erbjuder utrymme för sammanlagt 260000 renar, vilket är cirka 10 0/0 mer än genomsnittsantalet under tidsperioden 1945—1960.
Frågan om vattenbyggnadernas inverkan har undersökts översiktligt för samtliga av vattenbyggnader berörda lappbyar. En mera fullständig redovisning har sammanställts för tre större sjöregleringar (Suorvasjöarna. Ransaren och Sylsjön) och av dessa berörda lappbyar. Vattenbyggnadernas inverkan på förutsättningarna för renskötsel har beskrivits ingående, särskilt i fråga om deras inverkan i driftsekonomiskt—avseende. Det totala bortfallet av renbetesmark uppgår till 688 km2 för samtliga slutförda, på- gående och beslutade men ej påbörjade vattenbyggnadsföretag inom ren— skötselområdet. Av denna areal ligger 170 km2 inom vinterbetesområdena och 518 km2 inom betesområdena för barmarkstiden.
Utredningen har funnit att vattenbyggnaderna som regel ej behöver leda till minskad produktion inom renskötseln. Däremot kan driftskostna- dcrna öka. Endast vid större sjöregleringar synes kostnadsökningarna kunna nå sådan storlek, att driftsekonomin i nämnvärd grad påverkas därav. Ökade besvär bl.a. vid flyttning med renar har visat sig kunna förebyggas eller gottgöras på olika sätt, bl.a. genom kontantersättningar. Utförda skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder har be- funnits vara i huvudsak ändamålsenliga.
Indelningen i lappbyar är som regel väsentligen beroende av de geogra- fiska förhållandena, varför genomgripande förändringar för närvarande ej synes vara motiverade. Utredningen har funnit att lappb-yenheten bör omfatta minst 2 500 51 3 000 renar. Mindre enheter än den angivna synes ej medgiva rationell disposition av arbetskraften och medför även andra
olägenheter av driftsekonomisk natur. Utredningen rekommenderar med anledning härav att vissa små lappbyar omformas till större enheter. Smärre gränsjämkningar och viss omfördelning av vinter-betena synes också böra vidtagas. Dessa åtgärder ankommer på regionalförvaltningen.
Utredningen har haft att klarlägga, om renskötselns omfattning alltjämt kan vara densamma som har förutsatts i 1928 års renbeteslag samt, om förutsättningarna försämrats, huruvida nya betesmarker kan ställas till förfogande för renskötseln. Utredningen har funnit att renskötselns om- fattning, bedömd efter renantalet, på längre sikt icke kan anses ha minskat även om de allmänna förhållandena i flera avseenden ändrats sedan 1928 års renbeteslag trädde i kraft. På grund härav synes något generellt förslag om utvidgning av det för renskötsel tillåtna området icke behöva fram- läggas. Med hänsyn till frågans allmänna intresse har utredningen emel- lertid funnit det lämpligt att redovisa material beträffande de trakter som i fråga om geografiskt läge och allmänna förutsättningar i övrigt närmast kunde komma i fråga för ändamålet.
Utredningen har undersökt förutsättningarna för att upptaga renskötsel inom tre olika fjällområden, nämligen Stöttingfjäll och Blajkfjäll i Väster- bottens län samt Fulufjäll i Kopparbergs län. De båda förstnämnda ligger inom yttergränserna för det nuvarande renskötselområdet. Blajkfjälls- området tillhör Vilhelmina södra lappby men utnyttjas i huvudsak endast för genomtlyttning. Området torde kunna utnyttjas bättre genom att öka renantalet i lappbyn. Inom de båda övriga undersökta fjällområdena synes det ej vara möjligt att uppnå tillfredsställande ekonomi på eventuell renskötsel där.
Utredningen har den uppfattningen, att det inte är nödvändigt och inte heller lämpligt att i större omfattning söka utvidga det för renskötsel disponibla området. Det nuvarande renbetesområdets sydöstra begräns- ningslinje sammanfaller i huvudsak med en klimatgräns, bortom vilken regelbunden vinterbetning knappast kan ske med framgång. Vinter'betet, som i allmänhet är den begränsande faktorn, skulle det emellertid vara angeläget att utöka. De ekonomiska förutsättningarna har också avgörande betydelse. En mera realistisk utvecklingsriktning torde vara att söka höja utbytet av renskötsel genom produktionstekniska förbättringar, därest det befinnes vara nödvändigt att bredda det försörjningsunderlag som ren— skötseln erbjuder.
] vad mån tekniska hjälpmedel kan bidra till att öka utbytet av ren- skötsel kan inte för närvarande klart visas genom statistiska och ekono- miska analyser på grund av att för ändamålet tillräckligt utförlig drifts- statistik saknas inom renskötseln. Med anledning härav har utredningen endast genom skönsmässiga uppskattningar kunnat antyda hur ekonomiska fördelar torde vara möjliga att uppnå. Angelägnast synes för närvarande vara slakthjälpmedlen, bl. a. med hänsyn till att-det är önskvärt att snarast
möjligt utsträcka den obligatoriska köttkontrollen att omfatta även ren- kött. Erfarenheterna av tidigare anskaffade slakthjälpmedel har varit överlag goda, särskilt under senare år, då de till en början anskaffade ganska enkla försöksanordningarna efter hand hunnit förbättras. Önskvärt är vidare att förbättra renskötarnas logistandard t. ex. genom att uppföra moderna renvaktarstugor, som är väsentligt bättre än de förut bl.a. i mellersta Lappland vanliga torvkätorna. Anläggande av bilvägar och tele- fonledningar, som möjliggör bättre utnyttjande av arbetstiden, är en annan betydelsefull sak. Utredningen har redovisat även åtskilliga andra typer av anläggningar som kan förbättra driftsutbytet.
På grund av att översiktliga uppgifter tidigare saknats rörande de tek- niska hjälpmedlen har utredningen insamlat sådana, bl. a. för att kunna överblicka föreliggande årskostnader. Särskilda förteckningar över före- kommande driftsanläggning'ar har i samband härmed utarbetats av lapp- väsendet och överlämnats bl.a. till lantbruksstyrelsen. För den centrala planläggningen och för dispositionen av lappfondsmedel har härigenom väsentligt bättre underlag erhållits. än vad som tidigare funnits att tillgå.
Det insamlade materialet har gjort det möjligt att överblicka utveck- lingen i stort även i andra hänseenden än de som direkt omfattats av utredningsuppdraget. Utredningen har sålunda bibragts den uppfatt- ningen, att även om den totala tillgången på bete för renarna i stort sett icke undergått större förändringar sedan 1928 års renbeteslag trädde i kraft, så har det av olika skäl blivit svårare att driva renskötsel inom de för renbetning disponibla områdena. Växande järnvägstrafik och lands- vägstrafik samt skogsavverkningar och skogsvårdsåtgärder inom vinter- betesområdena, växande turism och fritidsliv, jakt och fiske, kraftverks- byggen och sjöregleringar och mycket annat ställe-r ständigt växande anspråk på renskötselns förmåga till anpassning för nya förhållanden. Ganska betydande omställningar av driftsordningen i renskötseln sam- manhängande med inträffade ekonomiska förändringar har jämsides härmed uppkommit. Tillsammantagna måste 'dessa företeelser ha varit pressande för de renskötande samerna.
Kompensation för denna utveckling torde icke kunna erhållas genom att utvidga renskötselns geo-grafiska utbredning och som regel ej heller gen-om inte-rna indelningsförändringar, t.ex. ändring av lappbygränser. Kompensationen torde däremot vara möjlig att uppnå genom organisato- riska och produktionstekniska förbättringar av olika slag. För att upp- väga uppkomna svårigheter i driften krävs förbättrad administration. effektivare arbetsledning, ökad samverkan, bättre utnyttjande av till- gänglig arbetskraft, bättre tekniska hjälpmedel och dylikt. Kompensation av ekonomisk natur bör kunna erhållas genom åtgärder som ökar utbytet per ren och nedbringar kostnaderna för renarnas skötsel.
I den mån renskötseln icke kan erbjuda tillfre-dss-tällande försörjnings—
underlag för nuvarande antal renskötande samer torde det vara lämpligt att genom särskilda åtgärder åvägabringa en bättre balans mellan försörj- ningsunderlag och befolkning. Härvid torde en befolkningsminskning böra eftersträvas snarlik den som ägt rum inom det svenska jordbruket under de senaste årtiondena. Utredningen har i enlighet med sitt uppdrag dock ej haft att närmare behandla dessa förhållanden.
. | Wettin; inblåmåahlitiaåiäe: monsun.
' trr aaeaquåålsämwai antenn.—.a fin....gntusaw—mm julturwnfislyl nmtliftl'tutumä mm mt; Hittadeth'fåuewtt ,"
b tri. ”tröghet, i & ml' fiM-tflfilliu't t'i .tttmlnimil'tff olaga-w ut,
_ ,äotmutläitaö't til./hl! uiht'lnrlml man...... H.: :'tmt
. & " . 'i' ? sitt.-"ä'?”
. . . 1 *I 1 ., "r .. :! f l i . ' l & . *. l ', l ' . _. . '. 'L ' t _. .fi I 7 ., , .. . . ' r * +=. .. i . , .' | .: 1__ ' . .. TJ [.1 | _ , :Ä , . '. » , . _ .,. .- _ I. I I _. . -,- " f. ' )HH . . l. 'm- I)" l ' ” '- , | * ' av .f ,! . . .. _ _ ..?. -. _ J:. . ' ._I_t|_£.u)._t...' ? '_ '.' "i.u .H.. ;..H I I ' II I . . '-
.'. .. r ;ltrlorjmn';
Bilagor
utnyttjas för svensk renskötsel
Förteckning över renbetesdistrikt m fl områden i Norge som må
De svenska samernas rätt till renbete i Norge jämlikt svensk-norska ren-
beteskonventionen (Konvention mellan Sverige och Norge angående flytt- lapparnas rätt till renbetning den 5 februari 1919, nr 895. Ändrad i vissa delar genom konvention den 14 december 1949, SFS nr 428/1950) omfattar rätt att för renbetning ta i anspråk följande område-n: 1) 11 olika sommardistrikt (betesdistrikt för sommartiden) i Troms fylke,1 förtecknade i underbilaga lA (5 % konventionen); 2) 14 olika vårdistrikt (betesdistrikt för vårtiden) i Troms fylke,1 förteck— nade i underbilaga IB (5 & konventionen): 3) 12 olika renbetesdistrikt i Nordlands fylke, förtecknade i underbilaga 1 C (22 % konventionen); 4) 5 olika vid riksgränsen belägna områden i Nordlands och Nordtrönde- lags fylken, förtecknade i underbilaga 1 D (36 & konventionen). För samtliga renbetesdistrikt har föreskrivits ett högsta tillåtet renantal samt en längsta tillåten betestid, som angivits i underbilagorna lA. IB och 1 C. Uppgifter om maximalt antal tillåtna renbetesdagar lämnas även i nämnda underbilagor liksom vilka lappbyar som utnyttjat de olika distrikten. Underhilaga 1D innehåller uppgifter om de lappbyar som utnyttjat de utanför renbetesdistrikten belägna, tillåtna betesområdena vid riksgränsen (i betänkandet kallade gränsbete-sområden).
Underb-ilaga 1 E innehåller arealuppgifter för sommardistrikten i Troms fylke. De olika betestrakter som ingår i distrikten angives även. Vårdistrik- len i Troms fylke är indelade på ett sådant sätt att exakta arealuppgifter ej kunnat erhållas från tillgängligt primärmaterial (1913 års renbetes- kommissions handlingar). Totalarealen av vårdistrikten är något mindre än so-mmardistriktens areal. (Betestrakterna 5 Nuorttavagge, 6 Juovagge och 17 Marknes — se underbilaga 1 E — ingår ej i vård'istrikten.) Trakten 26 Sarivuobme _ ej medtagen i underbilaga 1 E —— med en brutto-areal av 229,83 km2 och en nettoareal av 225,4 km2 ingår i vårdistrikten men ej i sommardistrikten). Gränsbe-tesområdenas bruttoareal återfinns uppgifter
1 Två skilda betestrakter i Ankenes härad i Nordlands fylke ingår i distrikten (se 2 & konventionen).
om i underbilaga 1D, och för betesdistrikten i Nordlands fylke har mot- svarande arealuppgifter lämnats i underbilaga IC. Dessa sistnämnda arealer, som uppmätts på karta i skalan 1: 400 000. är ungefärliga. Exakta gränsmarkeringar har ej kunnat erhållas för samtliga områden. Netto- arealen av dessa betesområden har beräknats efter samma grunder som tillämpats vid beräkningen av nettoarealen för angränsande sommarbetes- områden i Sverige.
Underbiluga 1 A
Sommardistrikt i Troms fylke
. . Antal Distrikt giftig, Stäm gant; RBD. max Utnyttjas av ' g _______1______ 000 tal Nordnesset .......... 2 600 15/6—30/9 108 280 8 Könkämä 'Falsnesfjellet ........ 2 500 15/6—30/9 108 270. 0 » Lyngsdalen .......... 1 300 15/6—30/9 108 140, 4 » Rendalen ............ 800 15/6—30/9 108 86, 4 Tamok- Rostal . ...... 3 600 15/6—30/9 108 388. 8 Könk. (1/2),Lain. (1/2) Marknes ............ 900 15/6—30/9 108 97, 2 Könkämä Dödesfjellet- ......... 3 700 15/6—30/9 108 399, 6 Lainiovuoma Dividalen3 ........... 5 200 24/6—30/9 99 514, 8 Lain. (V:), Saar. (1/2) Altevatn ............. 5 000 24/6—30/9 99 495, 0 Saarivuoma Salwasskaret' ........ 3 900 15/6—30/9 108 421,2 Saar. (1/4), Talma (3/4) Stordalen5 ........... 2 800 15/6—30/9 108 302 4 Talma Summa 32 300 -— — 3 396, 6 V arav 22 100 15/6-—30/9 108 2 386, 8 10 200 24/6—30/9 99 1 009 8 Tillkommer inom föl- jande svenska omr.: 1 Peldsa ............ 400 15/6—30/9 108 43, 2 Könkämä * Norra Salmijärvvi .. . 300 15/6—30/9 108 32 4 Lainiovuoma 3 Södra Salmijärvi . . . 300 24/8- 30/9 99 29 7 Lain. + Saar. ** Torneträsk ........ 2 500 15/6—30/9 108 270 0 Talma 5 Nju_______0—__________________rajaure ........ 700 15/6—30/9 108 75. 6 » Summa. 4 200 _- I— | 450 9
Vårdistrikt i Troms fylke
. . Antal Distrikt Tillåtet 'Pdlå-ten Antal RBD, max Utnyttjas av renantal betestid . dagar 1000 [ 1 - a Helligs—kogen ........ 1 700 1/5—14/6 45 76,5 Konkäma Rieppe .............. 1 500 1/5—14/6 45 67,5 Lyngsdalen .......... 700 1/5—14/6 45 31.5 » Rendalen ............ 450 1/5—14/6 45 20,25 » Tamok-Rosta ........ 650 1/5—14/6 45 29,25 Könk. (l/z), La-in. (Ve) Dödesfjellet ......... 1 250 1/5—14/6 45 56,25 Lainiovuoma Sarivoma ............ 2 000 1/5—14/6 45 90,0 Saarivuoma Anavasdalen ......... 3000 1/5—23/6 54 1620 Lain. (Vs). Saar. (s/a) » 1 ........ 2 500 15/6—23/6 9 22,5 Lain. (1/2), Saar. (l/z) Alappen ............. 450 1/5—23/6 54 24,3 Lainiovuoma Kistefjellet .......... 1 000 1/5—23/6 54 54,0 Saarivuoma » "" .......... 4 000 15/6—23/6 9 36.0 » lst'inderne ........... 800 1/5—23/6 54 43.2 — Jevnavatnet ......... 1 500 1/5—14/6 45 67,5 Saar. (Vil. Talma (**/1) Stormyrbotn ......... 500 1/5—14/6 45 22,5 Talma Harjangen .......... 500 1/5—14/6 45 22,5 » Summa 22 500 — — 825,75 Varav 10 750 1/5—14/6 45 483,75 5 250 1/5—23/6 54 2835 6 500 15/6—23/ 6 9 58.5
' Rena-r till sommardistriktet Dividalen. 3 Renar till sommardistriktet Alt-eva'tn.
Renbetesdi—strikt i Nordlands fylke
Brutto- . . Antal Distrikt area.-l Ejlåtftj Films; (Anta: RDB. max Utnyttjas av km! r a. a e es | aga 1 000481 Balvatn ............. 4342 4 450 1/7—31/8 62 275,9 Luokta-Mavas o. Semisjaur- N jarg. Lönsdalen ........... 5198 2 000 1/5—30/9 183 366,0 Semisjaur-Njarg Nasal ............... 59 500 1/7—15/9 77 38.5 Svaipa Andfjellet2 .......... 155 1 500 1/7—15/9 77 115.5 Kjerringfjellet ....... 293 1 500 1/7—15/9 77 1155 ' Kalvatnet ............ 189 1500 1/7—15/9 77 115,13 Granby" Kobbervatnet ........ 123 1 300 1/7—15/9 77 100,1 Mtelkfjellet .......... 195 1 800 1/7—15/9 77 1386 Ranbyn Spjeltfjelldalena ...... 98 1 200 1/7—15/9 77 92.4 Umbyn Rainesen ............ 176 2 500 1/7—15/9 77 192,5 Fjellvåktind ......... 122 2 300 1/7—15/9 77 177,1 Vilhelmina norra Sto-re Kjulnkelvvatnet . . 162 1 800 1/7—15/9 77 138,15 Summa ' 22 350 — —— 1 8862 Varav 4 450 1/7—31/8 62 275,9 2 000 1/5—30/9 183 366,0 15 900 1/7—15/9 77 1 2243 Tillkommer inom angränsande område i Sverige: 1 vid Nasa ................... 1 000 1/7—15/9 77 77,0 Svaipa ? » Andfjellet .............. 300 1/7—15/9 77 23,1 Granbyn 3 » Srpjeltfjelldalen .......... 600 1/7—15/9 77 46.2 Umbyn Summa 1900 l/7—15/9I 77 | 146,13
" Avser trakten öster om Kjeldvatnet—Skaitedalen. 5 Avser trakten öster om järnvägen.
Omfattningen av de svenska samernas rätt att låta renar överskrida riksgränsen inom sådana betesområden1 som ej ingår i de särskilda renbetesdistrikten
. Tillåten , ,
Område htt.2 Lappby, -ar betestid Areal, km
a Rautasvuoma 1/7—15/9 4308," :»
Kaalasvuoma = 77 dagar 209," :) Norrkaitum 180, 5
[) Mellanbyn 1/7—15/9 84, 5
Sörkaitum = 77 dagar 137, 5 Sirkas 279, 5 Tuorpon 5486, 0
c Semisjaur. 1/5—30/9 45,0 Njarg =153 d_____a_____gar
d Vilhelmina 1/7—30/9 106, 0 södra = 77 dagar
e Frostvikens 1/7—30/9 29,0 norra = 77 dagar
1 De tillåtna betesområdena kallas i betänkandet »gränsbetesområden». ? Se 1919 års renbeteskonvent-ion 36 ä 3 Bnuttoareal (enl. av renbetesmarksutredningen företagen uppmätning). 4 Varav c:a 125 km2 utnyttjas. 5 Härav ligger 355 km2 norr om Sårjåsjaure och 131 km2 söder om samma sjö.
Anm. Antalet renar, som må införas till angivna områden under tillåten betestid, är ej regle— rat i konventionen.
Arealuppgifter för sommardistrikten i Troms fylke
Vegetatioms- Vatten, im— klädd mark
chbetesdistrikt och 13325? pediment exkl. slåt- Ant betestrakt km? och inmark, terland ' km2 (= netto. areal) km2 1 2 3 | 4 | 5 Nordnesset .................. 448,8 1 Sargge .................. 291,56 65,41 (226,15) — 3 Nordneset ............... 350,86 127,90 (222,67) Falsnesfjellet ................ 421,2
4 Rieppe .................. 108,27 31,02 (77,65) 5 Nuortavagge ............. 113,47 46,50 (66,93) 6 Juovagge ................ 87,53 55,04 (32,42) 7 Markusfjellet ............ 391,40 201.59 (189,65) + del av Paras ............ (c:a 55,0) Se Tamok- Rosta Rendalen .................... 231,8 10 Iddonjargga ............ 632,16 398,88 (231.83)
Lyngsdalen .................. 2066
9 Njallavarre ............. 498,67 291,31 (206,69)
Ej exakt Marknes .................... 177,0 uppgift.
17 Marknes ............... 310,30 101,57 (207,28) Sydligaste de— len ingår ej i betesdistriktet.
Tamok—Rosta ................ 492,4 C:a 55 km2
8 Paras .................. 235,50 52,79 (182,71) netto till Fals- 15 Rosta .................. 308,80 85,01 (223,79) nesfjellet. 16 Tabmok ................ 230,30 88,50 (141,80)
Dödesfjellet ................. 518.5
19 Dödesfjellet ............ 615,50 96,56 (518,55)
Dividalen . .................. 873,5 27 Anavasdalen ............ 587,40 75,18 (512,22) 29 Alappen ................ 451,62 86,38 (361,36) Altevatn1 .................... 966,25 28 Kistefjellet . ............ 341,37 68,86 (272,51) 30 Istinderne .............. 886,56 187,37 (694,36) Salvasskaret1 ................ 507,4 34 Rokkomborre .......... 320,40 140,97 (179,43) 35 Salvasskaret ............ 428,13 98,35 (327,98) Stordalen ................... 375,0
36 Stordalen .............. 173,83 96,77 (76,71) 40 Stormyrbotn ........... 258,36 58,80 (198,63) Harjangen .............. c:a 200 (c:a 100) Ligger i Nord-
lands fylke, exakt arealupp- gift saknas.
' Till följd av vattenreglering i sjön Altevatn reduceras bruttoarealen i distriktet Altevatn med 9 km2, i distriktet Salvasskaret med 10 km2 och i distriktet Sarivoma (vårdistrikt) med 7.1 kmz.
P. M.
angående renbetesmarksulredningens undersökning rörande utvidgning av lapparnas renbetestrakter.
Med hänsyn till de överväganden, som renbetesmarksutredningen gör i förevarande avseende, synas de olika sätt, varpå den lapska renskötseln bedrives i riket, böra i korthet beröras.
Sedan gammalt indelar man de lappar, som driva renskötsel, i fjällappar och skogs-lappar. 1919 års lappkommitté beskrev de olika förhållanden, varunder dessa bedriva sin näring, sålunda:
>>Fjäl-lapparna, som driva sin näring ända från finska gränsen 'i norr ned till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder, röra sig 'i regel »på förhållandevis vidsträckta områden, 'i det att de sommartid vis-tas med sina renar på betesmarker i de svenska och norska fjällen sam—t vintertid uppehålla sig i det svenska skogs- resp. kustlandet, där renarna då livnära sig av lavbete. Skogs—lapparna åter, vilka höra hemma i Norrbottens län samt i Malå socken av Västerbottens län, före'taga tämligen korta flyttningar nere i skogs- och kustlandet, där renarna på olika tider uppehålla sig på olika platser av lav- och gräwsbete, allt efter årstiden.» (SOU 1923: 5], sid. 70).
I sto-rt sett driva fjällappar och skogslappar fortfarande sin näring som 1919 års lappkommitté beskrivit. Emellertid skiljer sig renskötseln i en del fjällappbyar föga från den renskötsel, som bedrives av skogslappar, i det att renarna i dessa byar hela året om hållas inom ganska snävt begrän- sade områden.
Fjäll- och skogslapparnas i lag bestämda re-nbetesområden utgöras i första hand av Norrbottens och Västerbottens lappmarker samt, beträf- fande fjällappar, renbetesfjällen i Jämtlands län, där endast fjällrenskötsel får förekomma. Vidare få lapparna vintertid uppehålla sig med sina renar å de s.k. sedvanetrakterna.
Lapparna ha renbetesrätt året om ovan odlingsgränsen i lappmarkerna samt å renbetesfjällen i Jämtlands län. Vidare äga skogslappar, men ej fjällappar, att under vissa betingelser varje tid av året uppehålla sig med sina renar å trakter nedom odlingsgränsen i lappmarkerna. Fjällappars och skogslappars sedvanerätt innefattar rätten att utan tillstånd av jord- ägare elle-r brukare under oktober—april månader uppe-hålla sig med sina renar å andra trakter, vilka de av gammal sedvana använt för ren- betning. Betesrätten för skogslapparna begränsas dock vad avser områden
ovan lapplandsgränsen till de trakter, där skogs-renskötsel förekommit och fortfarande förekommer. Skogslapparnas sedvanerätt till renbete ned—om lappmarksgränsen har gjorts beroende av att skogslappar från lappmarken efter gammal sedvana besökt trakten med sina renar.
Av det ovan anförda framgår att de områden, varå fjällappar och skogs- lappar få beta sina renar, i stora delar sammanfalla, även om betningen av renarna, vad gäller vissa av de gemensamma trakterna, ej alltid får ske under samma tid av året.
Skogsrenskötseln ino-m Norrbottens och Västerbottens län har tidigare bedrivits i större omfattning än nu är fallet. Inom Västerbottens län drives skogsrenskötsel numera endast inom Malå socken (Malå skogslappby): tidigare har skogsrenskötsel bedrivits i Sorsele socken och än längre till- baka i tiden även i Äsele socken. Vid tiden för 1928 års renbeteslags till- komst ansågs skogsrenskötseln vara av sekundär betydelse i förhållande till fjällrenskötseln och böra stå tillbaka för denna (prop. 43/1928, sid. 85). Genom nämnda lag skedde ock den tidigare omtalade inskränkningen i trakterna för skogsrenskötseln att man icke tillät upptagande av nya betes- områden utan begränsade skogslappars betesrätt till trakter, där skogs- renskötsel redan förekom. Nämnas bör dock att sedan dess en viss om— svängning synes ha skett i uppfattningen om skogsrenskötselns betydelse, och man torde numera anse att dess framtidsutsikter äro goda och i stort sett jämförbara med fjällrenskötselns.
Genom särskilda nådiga beslut i slutet av 1800—talet har ett samman- hängande kronomarksområde i nordvästra Dalarne upplåtits till renbete åt lappar. Trakten utnyttjas av lappar tillhörande fjällappby med förank- ring å angränsande renbetesfjäll i Härjedalen.
Även må nämnas att en form av skogsrenskötsel efter särskilt tids- begränsat tillstånd kan av lapp få bedrivas å sådana trakter nedom lapp- marksgränsen i Norrbottens län, där renskötsel året om av ålder före- kommer, s.k. koncessionsrenskötsel.
Skall utvidgning ske av lapparnas nuvarande betestrakter, antingen genom bildande av nya lappbyar eller genom att ge redan befintliga byar tillsko-ttsmark, bör i första hand för detta ändamål tagas i anspråk sådan mark, som enligt lag är disponibe-l för lappar för renbetning under varje tid av året och varå lappar ej alls eller endast till en del nu utnyttja befintligt renbete. Lämpligt belägen kronomark, som ej ingår i sådant område, bör kunna upplåtas avgiftsfritt för utvidgning av ren—betestrakt.
Även kan för renskötseländamål arrendering av betesrätt å enskild mark ske. Det har emellertid i tidigare sammanhang, då sådan arrendering förekommit eller varit på tal, visat sig att det förelegat ej ringa svårigheter att få arrendeupplåtelse till stånd, till väsentlig del beroende på mark- ägarnas stora antal och intressenternas divergerande uppfattning beträf- fande arrendevillkoren. Som arrendering av mark dessutom i regel medför
"höga kostnader i förhållande till upplåtelse-ns ekonomiska värde för ren- skötseln, får man nog anse att sådant arrendeförfarande endast undantags- vis bör ske.
Förvärv av mark genom köp för renskötseländamål eller av servitutsrätt till renbete kan ock förekomma, om än endast i mer trängande fall och i allmänhet i begränsad omfattning. För fjällrenskötselns behov kan enligt gällande bestämmelser expropriationsförfarande ock komma i fråga.
De fjälltrakter som äga tillgång till renbete och därå lappar äga uppe- hålla sig med sina renar under varje tid av året, disponeras i stort sett redan av fjällappar som lapp-byområde. Möjligheten att inom dessa områ- den utvidga fjällrenskötseln får därför anses vara begränsad. Det i lag angivna kravet för skogsrenskötselns bedrivande, nämligen att sådan renskötsel redan förekommer å trakten, utgör numera hinder för utvid- gande av skogsrenskötseln till nya markområden. Om detta hinder icke funnits hade den privilegierade ställning, som skogslapparna eljest ha i förhållande till fjällapparna beträffande betestrakte-rna nedom odlings- gränsen i lappmarkerna, underlättat uppkomsten av nya skogslappbyar.
Vid sina efterforskningar av mark för utvidgning av lapparnas renbetes- trakter har renbetesmarksutredningen funnit sig böra överväga förslag, som innebära anordnande av bete för renar inom två skilda markområden i Västerbottens läns lappmark och å en trakt i norra Dalarne. Utredningen har därvid i första hand undersökt, huruvida områdena ifråga skulle kunna utgöra betesmark för nya lappbyar. De avsedda områdena äro—:
Stöttingfjäll och trakten därinvid samt Blajkfjäll och trakten därinvid, båda områdena belägna i Västerbottens läns lappmark, ävensom
Fulufjäll och trakten norr därom i norra Dalarne.
Stöttingfjälltrakten
Trakten omfattar Stöttingfjäll och intilliggande markområden kring Lögde- älvens källor i Lycksele landskommun samt Vilhelmina och Stensele kommuner i Västerbottens lappmark.
Området är i sin helhet beläget nedom odlingsgränsen. Inom detsamma finnes såväl kronomark (kronoparker) som enskild mark, den senare till stor del bolagsskog. Bebyggelsen inom området är relativt obetydlig.
Fjällappar vinterbeta vid enstaka tillfällen sina renar å området, oftast i samband med de årliga flyttningarna med djuren. Skogslappar ha, såvitt man vet, aldrig uppehållit sig med sina renar å trakten. Hela markområdet får anses vara sedvanetrakt för fjällappar.
Renbetesmarksutredningen har beträffande ökat utnyttjande av området för renbete övervägt dess eventuella upplåtande för skogsrenskötsel. Enär
detta, som ovan angivits. för närvarande användes av fjällappar som vinterbetestrakt, om än i obetydlig omfattning, må här först något nämnas om förutsättningarna för att här kunna upptaga separat fjällrenskötsel.
Enligt renbeteslagen kan i lappmarkerna endast mark ovan odlings- gränsen tilldelas fjällappby som byområde, d.v.s. trakt, där renskötsel får drivas under varje tid av året. Enär ifrågavarande område är beläget nedom odlingsgränsen, kan det därför av formella skäl ej som byområde ingå i fjällappby. Men man kan ock fråga sig om det ur saklig synpunkt är lämpligt att fristående renskötsel upptages å området. Som ovan nämnts nyttjas detsamma redan av fjällappar för vinterbete. Skulle separat fjäll- renskötsel upptagas här, komme detta att medföra intrång i renskötsel- näringen för de lappar, som redan använda sig av trakten för renbete.
Genom särskild upplåtelse av renbete å området efter markinköp eller genom arrendering är det »— teoretiskt sett — möjligt att skaffa fjällappar samma oinskränkta rätt till renbete därstädes som de äga beträffande trakter ovan odlingsgränsen, d.v.s. rätt ej allenast till vinterbete utan även till barmarksbete. Emellertid kunna de lappar, som må antagas ha något intresse av markupplåtelsen, icke påstås ha egentligt behov av en sådan utvidgad betesrätt å området. De skulle ej heller utan vidare året om kunna använda området som betestrakt, enär detsamma ej ligger i anslutning till lapplbyområde och flyttning med renar mellan detta senare område och det aktuella området näppeligen skulle kunna ske under barmarkstid med stöd av renbeteslagens bestämmelser om flyttningar. Dessa måste nämligen anses förutsätta att sådana flyttningar med renar ske endast å tid, då se-dvanetrakterna få utnyttjas för" renbetning d.v.s. under oktober—april månader. Visserligen skulle man kanske kunna utverka flyttningstillstånd av ägare» och brukare av mark, belägen i flytt— ningsvägen, men det nu antydda sättet att skaffa fjällappar betesrätt året om å trakten måste dock anses vara alltför komplicerat för att höra över- vägas på allvar. _ _
Av det anförda torde få anses framgå, att tillräckliga skäl saknas att genom ändrade lacgbes-tämmelser eller på annat sätt söka bereda fjällappar ökad rätt till renbete å området ifråga. En annan sak är att vederbörande fjällappar — närmast lapparna i Vilhelmina norra lapp-by —— torde kunna Öka omfattningen av sin renskötsel genom att bättre än för närvarande utnyttja området som vinterbetestrakt.
Skogslappar äga, såsom framgår av det ovan anförda, att under varje tid,.av året uppehållarsig med'sina renar å mark ovan odlingsgränsen. I- lappmarkerna nedom odlingsgränsen äga de beta rena-rna under varje tidav året dels å kronomark dels ock å enskild mark, som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts sonr sådant land. Tidigare har ock påpekats, hurusom betesrätten för skogslapparna, vad avser områden ovan lappmarksgränsen—: begränsas till 'de -trakter,'där
skogsrenskötsel före-kommit och fortfarande förekommer. Ytterligare vill- kor för betesrätten är att betningen å trakten av ålder skett under våren, sommaren eller hösten.
Då, såvitt man vet, skogslappar aldrig uppehållit sig med sina renar å Stöttingfjäll eller i dess närhet, föreligger sålunda ur formell synpunkt hinder att här upptaga skogsrenskötsel.
Om trakten av Stöttingfjäll med stöd av ändrade lagbestämmelser skulle upplåtas för skogsrenskötsel, komme en viss konkurrens om betesmar- kerna att uppstå mellan de fjällappar, som nu använda sig av trakten för renbetning, och skogslapparna. Sammanblandning av renar, medförande svårigheter i synnerhet i samband med flyttningarna, skulle inträffa. lnträng i fjällappars nuvarande rättigheter komme sålunda att ske och intressekonflikter skulle näppeligen kunna undvikas.
Förutom rådande formella hinder för anordnande av skogsrenskötsel å trakten finnas följaktligen även ur saklig synpunkt omständigheter, som tala mot att skogslappar erhålla rätt driva renskötsel härstädes. Den aktualiserade frågan om upptagande av skogsrenskötsel å trakten kan ej anse-s giva tillräckliga skäl för lagändring beträffande skogslappars betes- rätt. Påpekas må även att sådan lagändring skulle ingripa i jordägares och arrendatorers av mark rättsförhållanden på ett sätt, som dessa skulle få svårt att finna sig i.
Blajkfjälltrakten
Det åsyftade området omfattar Blajkfjäll och intilliggande mark i-Vilhel— mina och Dorotea kommuner i Västerbottens lappmark. '
Området är till sin huvudsakliga del beläget nedom odlingsgränsen; en mindre till arealen rätt obetydlig del ligger ovan odlingsgränsen. Den senare delen av området ingår i Vilhelmina södra lappbys byområde. Inom området finnes såväl kronomark som enskild mark, den senare till stor del b-olagsskog. Bebyggelsen inom området är relativt ringa. '—
Fjällappar ha enligt renbeteslagen rätt att under varje tid av-året uppe— hålla sig med sina renar å den del. av området, som är belägen ovan odlingsgränsen; å delen nedom odlingsgränsen ha lapparna sedvanerätt till renbete. Hela "området begagnas i'mindre omfattning för renbetning och i regel endast i samband med vårflyttningen. Såvitt man vet ha skogs- lappar aldrig uppehållit sig med sina renar å trakten.
Renbete-smarksntredningen har ifrågasatt ökat utnyttjande av området för renbetning genom dess upplåtande för skogsrenskötsel.
De fjällappar, vilka för närvarande ha vinterbetesrätt ä trakten nedom odlingsgränsen, kunna icke anses ha behov av rätt till, förutom vinterbetet, ävenbarmarksbete därå. Anledning saknas därför att genom arrendering av, mark eller på annat sätt komplettera deras betesrätt härstädesf.»
Formellt sett föreligger möjlighet att upptaga fristående fjällrenskötsel inom området. Den del av detta som är beläget ovan odlingsgränsen, skulle därvid utgöra lappbyområde. Genom ändrad lappbyindelning skulle möj- ligen tillskottsmark från Vilhelmina södra lappbys nuvarande byområde kunna erhållas. Om det sålunda utlagda byområdet icke lämnade tillräck- ligt sommarbete, finge man söka ordna med betesrätt åt lapparna för tiden 1 maj—30 september år intilliggande trakt nedom odlingsgränsen genom upplåtelse för ändamålet av kronomark eller arrendering av betesrätt å enskild mark. Men man kan fråga sig om det är realistiskt att anordna den sålunda skisserade nya fjällappbyn. Måste betesrätt inlösas kan detta. om nu vederbörande markägare och brukare av mark gå med härpå, icke ske utan stora kostnader, och det är tvivelaktigt om dessa kostnader bleve rimliga i förhållande till det ekonomiska värdet av betesrättens förvär— vande. Vidare bör i detta sammanhang hänsyn tagas till att det aktuella området redan disponeras av fjällappar för vinterbete, om än i jämförelse— vis ringa omfattning. Det kan därför icke undvikas att ett visst intrång i dessa senare lappars näring skulle ske, om en fristående fjällrenskötsel upptoges å området. Skälen mot en sådan anordning få anses vara mycket starka.
På grund av vad ovan anförts synes särskild åtgärd icke böra vidtagas för fjällappars utnyttjande av trakten av Blajkfjäll. Vilja de fjällappar. som för närvarande använda sig av området för renbete, öka användningen av detta, torde det ankomma på dem själva att ordna den saken.
Beträffande frågan om upptagande av skogsrenskötsel å trakten av Blajkfjäll, vilket renbetesmarksutredningen ock ifrågasatt, må framhållas att de formella hinder, som ovan angivits vad avser anordnande av skogs- renskötsel å trakten av Stöttingfjäll, även föreligga i förevarande fall. Såsom tidigare nämnts begränsas enligt renbeteslagen betesrätten för skogslappar vad avser områden ovan lappmarksgränsen till de trakter, där skogsrenskötsel före-kommit och alltjämt förekommer. Denna lag med- ger sålunda över huvud taget ej att ny skogsrenskötsel etableras. Eniiz'. såsom ovan nämnts, skogslappar veterligen aldrig uppehållit sig med renar i dessa trakter, saknas för närvarande laga förutsättning att upptaga skogs- renskötsel å området.
Utan lagändring kan sålunda skogsrenskötsel icke bedrivas här. Mot upptagande av sådan renskötsel. föreligga ock samma sakliga skäl som tidigare anförts mot en eventuell skogsrenskötsel i trakten av Stöttingfjäll. nämligen att en lagändring, som möjliggör detta, måste komma att beröra markägares och brukares rättsfrågor av stor vikt, varjämte traktens upp- låtande för skogsrenskötsel skulle medföra intrång i fjällappars renskötsel å trakten och därför medföra irritation samt skapa intressekonflikter mel- lan dessa lappar och skogslapparna. Även om hänsyn tages till att lag- ändring skulle undanröja formella hinder för upptagande av skogsren-
skötsel å den tidigare angivna trakten av Stöttingfjäll och möjligen även annorstädes, skulle dock de åsyftade resultaten av en sådan ny lagstiftning med största sannolikhet helt utebli. De många svårlösta praktiska problem, som även äro förknippade med dessa frågor, skulle nämligen alltjämt kvarstå.
Ej heller förhållandena i trakten av Blajkfjäll böra sålunda föranleda ändrad lagstiftning för beredande av ökad rätt för skogslappar till renbete.
Fulufjälltrakten
Området omfattar Fulufjäll och markområden norr därom inom Idre, Särna, Älvdalens och Trans—trands kommuner i Kopparbergs län.
Större delen av marken äger kronan (kronoparker). Dessutom finnas inom området bonde-. allmännings- och bolagsskogar. Bebyggelsen inom detsamma är relativt ringa.
Reubetesmarksutredningen har vid sin undersökning om fristående renskötsel kan upptagas å ifrågavarande område funnit att, även om förhållandet beträffande renbetet äro tämligen goda, förutsättningarna för sådan renskötsel dock äro ur driftsteknisk synpunkt ofördelaktiga.
Enligt såväl gällande renbeteslag som tidigare renbeteslagar är all lapsk renskötsel —— förutom den s.k. koncessionsrenskötseln i Norrbottens län —'—— knuten till lappmark eller renbetesfjäll. Då ifrågavarande område vid Fulufjäll och trakten norr därom icke till någon del utgör lappmark eller
renbetesfjäll — närmaste sådan mark är renbetesfjäll i Härjedalen flera mil norr om området — saknas laga förutsättning för upptagande av fri-
stående lapsk renskötsel härstädes. Utan lagändring får dylik renskötsel sålunda icke etableras å området.
I norr gränsar ifrågavarande trakt till kronomark (kronopark) i Idre socken, som genom nåd. brev den 31 december 1888 och den 9 april 1899 upplåtits till renbete för lappar. Denna kronomark disponeras nu av lap— parna i lappby i södra Härjedalen. Geografiskt sett bör det aktuella områ- det vid Fulufjäll eller del därav lämpa sig väl som betestrakt för dessa lappar; förhållanden, för vilka renbetesmarksutredningen redogjort, synas dock ge vid handen att lapsk renskötsel ej under några förhållanden — vare sig genom lagändring eller genom upplåtelse av betesrätt -—— bör utsträckas till området ifråga. Det kan även påpekas att de markägare, som skulle komma att beröras av upptagandet av lapsk renskötsel i dessa trakter, med hänsyn till vad som förevarit vid dryftandet tidigare av lapp- frågor i norra Dalarne, med allra största sannolikhet komme att ställa sig bestämt avvisande till tanken att etablera renskötsel å trakten, i första hand under hänvisning till den skadegörelse, som renar förmenats göra
.,
a skog och å de bofastas betesvallar.
Några bärande skäl för upptagande av lapsk renskötsel av något slag å ifrågavarande trakt kunna icke anses förefinnas.
I detta sammanhang må nämnas att Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 19 augusti 1881 lämnade en lapp tillstånd att för renbete nyttja trakten av Fulufjäll. Denne använde sig dock icke av tillståndet. Detta tillstånd är märkligt så tillvida att det gällde en trakt, långt avlägsen de mark- områden, där den lapska renskötseln på denna tid ansågs ha hemortsrätt. Att märka är dock att tillståndet lämnades före 1886 års renbeteslags till- komst och sålunda innan den lapska renskötseln blivit genom lagstiftning närmare reglerad.
Frösön i januari 1964.
E. Huss
f. d. landtskamrerare
TABELLBlLAGA
-tl . ' . . g?r ,, tyg,, [_ _ . m 4 IHH —l. . » 'a'—[" ". IU'JI'ngirf'u-I'liug'u Hill '- -' ':'..l' . ,, I'ma... . IJ; ' _; _ I, 4 . än» "'|"*3FT"|' 'i' '| .
, . tl ' " c , ....1'i'n .' ' ut' på: ...a—,...»... " - . .. ""L' . |.."". _":...'""F." '. - - ' . ...-.". ....5.;...,._..1,':.,.. nära... ;1- att. . ="""._"'_* -' " .|'—; ....w'n-r'l ;,_,i_" ;
ul i.
.I'glu; : ' . .. 'I'L-l ". _'"_'I'I:1-flrnrllj"u_ ,- ""a ' 3... .- .?uli' '.' "."l ä'", I",t":_
_ "'.-!.”: . BMI. MET, ..
'ttatztuaau
-_i II.-III; _ |_l.|
' Enl...
;, ,. , ”' | » få .
.. :'HJE'I'T"|;'I'IU',JJ .? », V _
r'-
ru'ln1"'|w_"'| '-J' |
'. a
Bruttoarealen av lappbyarnas betesområden i km?
Fjällappbyarna i Norrbottens läns norra distrikt
Sommarbetes- Vår- och
Vinter- . åde .. Av Vinterbetesområdet Lappby _ omr _ hostbetes- betes- , , ,. område område korsar med skogslappby Norge Sverige Könkämä . . . . . 13171,5 6560 1 227,0 1 545,5 421,0 med Vittangi
Lainiovuoma . . 11 5220 250,0 1 072.0 2064,0 1 127,5 med Vittangi Saarivuoma . . . l19345 —— 39831) 1 9265 882,0 med Vittangi Talma ........ 11 193,:') 789,5 946,0 1 391,0 Rautasvuoma . . 2308.5 762,0 1 256,0 1 316,5 46,0 med Vittangi Kaalasvuoma . . 209,5 1 368,0 1 O91.0 1 872,0 Norrkaitum . .. 180,5 560,0 1 772,0 2 892,0 Mellanbyn . . . . . 84,5 602,0 1 100,0 1 289,() Sörkaitum . . . . 137,23 1 (lö—1,0 1 224.0 1 945,0 4081) med Gällivare
Summa 8 7420 6 0515 10 671,0 16 2415 52 884,51
.tnm:
' Fördelningen av sommarbetena i Norge kan variera något från år till år mellan de fyra nordligaste lappbyarna inbördes.
? Varav 125 km2 utnyttjas för regelbunden renbetning. 3 Exklusive renbetesdistriktet Sarivoma i Troms fylke. Av distriktets bruttoareal 229,8 km? utnyttjas cirka 200 km2 som vår- och höstland.
" Uppgiften avser såväl gränsbestämt område som sedvaneland för skogslappby. 5 Tillkommer 550 km2 som korsar med koncessionslappbyar.
Bruttoarealen av lappbyarnas betesområden i km2
Fjällappbyarna i Norrbottens läns södra distrikt
Sonåräilgglåites- Vår- och Vinter- Av vinterbetes- Lappby/storgrupp _ _ höstbetcs- betes- området korsar ' '_ område område med skogslappbys Norge Sverige Sirkas .............. 279,51 2 4591) 2 6671) 3 5770 938,0 med Gällivare, därav: Vaisa ........ 214,0 1 049,0 Serri och Udtja Ul-tevi's ....... —— 1 410,0 Svartinjunje . . 65.5 Jåkkåkaska ......... — 686,0 1 256,0 931,0 Tuorpon ............ '355,0 1 934,0 1 734,5 ! 246.5 371,5 med Udtja därav: Kaskatjavel'k .. Nuort-valle . . . . Luokta-Mavas ....... 3311) 1 243,53 2 177,53 "2 292,5 1 722,0 med Udtja, därav: Luokta . ...... '131,0 7920 1 1295) 1 149,5 Ståkke och Östra Barturte ...... 2200,0 451,5 1 0481) 1 143,0 Kikkejaure Semisjaur—Njarg . 385,0 1 016,0 2 49:15 1 716,0 399,0 med Ståkke och därav: Tjidtjak ...... "I-12,0 520,0 1646.0 760,0 Östra Kikkejaure Rasjverta . . . . 4243,0 496,0 849,5 956,0 Svaipa .............. 59,0 728,0 1 108,5 1 343,51 73,5 med Västra Kikke- därav: Svaipavalle . . . 914,0 jaure, Mausjaure och Snu'ltje ....... 74295 Malå Summa 1 409,55 8 066.5 10 8390 11 1065 3 5040
' Hela arealen av det för Tuorpons lappby avsedda gränsbetesområdet i Norge är 486 km'-'. varav blott c:a 50 km2 har utnyttjats under senare tid. Med hänsyn till det sambruk av sommarbete, som förekommer mellan lappbyarna Tuorpon och Luokta-Mavas [exkl. Bar- turtc-gruppen), synes området söder om Sårjåsjaure vid bedömning av betestillgång och utnyttjandegrad böra hänföras till Luokta—Mavas.
? Del av Balvands renbetesdistrikt.
3 Dzo (den s.k. Argaladalen). ' Lönsdalens renbetesdistrikt (öster om järnvägen i Saltdalen) omfattar 198.0 km"2 och betesområdet vid Graddis 45,0 kmg.
5 Nasa renbetesdistrikt. & Inklusive Ståkke lappbys vinterbetesområde. 7 Avser utnyttjade vinterbeten. Totalarealen av det område där vinterbetena återfinns är c:a 880 kmz. & Uppgiften avser såväl gränsbestämt område som sedvaneland för skogslappby.
Bruttoarealen av lappbyarnas betesområden i km?
Skogslappbyarna i Lappl'and
Lappbyns grans- Lappby bestämda område Vittangi .......... 1 650,5 Gällivare ......... 4 235,0 Serri ............ 751,5 Udt ja ............ 2 269,5 Ståkke . .......... 1591,0 Östra Kikkejaure . 2 527,0 Västra Kikkejaure . 1 803,0 Mausjaure ........ 1 657.5 Maskaure ........ 1 326,0
Malå (AC län) 2886,5 Summa | 20 697,5
Totalt utnyttjad betesareal
4 193,0 5 889,5
735,5 3 509,51 1 395,5 3 479,5 2 493,0 2 7565 1 576,51
3 936,0 29 964,51
Barmarks- bete
2 871,0 3 539,15
4605 2 303,5 1 187,5 2 264,0 1 686,0 1 5895) 1 196,5
2 5680 19 666,0
Vinter- bete
1 322,0 2 350,0 275,0 [ 206.0 208,0 1 215,5 807,0 1 167,0 380,0
1 368.0 10 298.5
Med fjäll- lappbyar korsande
område av utnyttjad areal
2 476,5 748,5 252.5 835.5 826,5
88.0 174,5 21,0
905,0 6 328.0
Bruttoarealen av lappbyarnas betesområden i km2
Koncessionslappbyarna i Norrbottens län
Lappby och koncessionsområde Areal i km? M'uotn-io ............................ 11 934 Sattajärvi .......................... 21 330 Tärendö ............................ 21 711 därav: Tärendö . .................. 1136 Mestos .................... 575
Kalix .............................. 13 054 därav: Ängeså .................... 1469 Kälvjärv .................. 1 585
Övertorneå ......................... 3 321 därav: Pirttijärvi . ................ 972 Pirttin-iemi ................ 703 Juoksengi ................. 944 Puostijärvi ................ 702
Sangis . ............................ 2763 därav: Liehittäjä ................. 1517 Gunnare .................. 1 246
Summa | 14 113
1Exklusive sådana sedvanerättsområden för lappbyarna ovan lappmarksgränsen, som inte står till koncessionsrenskötselns förfo- gande.
'-' Inklusive vissa av fjällappbyarna utnyttjade vinterbetesområden, som samtidigt står till koncessionsrenskötselns förfogande.
Bruttoarealen av lappbyarnas betesområden i km?
Fjällappbyarna i Västerbottens län
Sommarbete Lappby 111. in. i Norge Granbyn . ....... . 760,0 Ranbyn .......... 195,0 Umbyn .......... 98,0 Vapsten ......... . — Vilhelmina norra . 460,0 därav: Vardofjäll . 122,0 Marsfjäll . . 338,0 Vilhelmina södra .. 1060
Summa. 1 619,0
Sommarbete i Sverige
397,0 371.0 1 437,0 781,0 576,0
240,0 336,0
1 184,0 4 7460
Vår- och höstbetes- område
931,0 2 277,0 1 804,5 1 085,0 1 121,0
4534] 668,0
747,0 7 965,53
1 Härav korsar 924,5 km2 med Malå skogslappby. ? Härav korsar 232 km'-' med vinterbetesområdet i Frostvikens norra lappby.
V inter. betes- område
12 137,0 1 749,53 1 051,0 2 033,0 3 234,0
1 160,0 2 074,0
22 118,0 12 322,5
Genomflytt- nings- område
238,5 1 085,0 1 885,0 1 088,0 2 774,5
754,0 2 020,5
3 2625 10 3335
Bruttoarealen av lappbyarnas betesområden i km2
Lappbyarna i Jämtlands län
Renbetes- Lappby fjäll intkl. Määttä-j; d Barmarks- Vinter- Igår; tilläggsomr. betesareal bete bete område m.m. Frostvikens norra . 7592 1322,5 1808,5 :514,0 » mellersta 1 007,6 2 262,5 1 079,5 1 183,0 » södra . 676,3 1 282,5 908,5 374,0 844 km? Hotagen . ........ 1 111,7 2 547,5 1 993,5 554,0 Offerdal . ........ 715,9 2184,5 ] 281,5 903,0 643 km2 Sösjö ............ 6445 1 478,0 693,0 785,0 225 km2 Kall' ............. 446,6 1 244,0 651.0 593,0 ' 387,5 km2 Tåssåsen ......... 1 136,3 3 297,0 2 315,0 982,0 Tranris .......... 29680 587 km2 Handölsdalen ..... i ' 7520 3 59”) 1 120,0 i 1503” % (vid Sårv- Mittådalen ....... 950,0 2 920,5 2 054,0 866,5 fjället) Tännäs .......... 794,53 1 578,0 903.0 675,0 ldre ............. 320,0 1 401,0 930,0 471,0 Summa | 10 314.5 25 109,0 15 705,5 | 9 403,51 | 2 186,5
' Varav lappbyns betesområde i Norge omfattar 29 kmz. ? Av vinterbetesområdet korsar med Vilhelmina södra lappby 232 .km2. 3 Härtill kommer 261,5 km2 norr om Ottsjön utgörande ett under de senaste åren försöks— vis utnyttjat åldre sedvanerättsområde.
Areal vatten i km? inom betesområden för olika årstider
(Enl. översiktskarta i skalan 1 :400 000) Fjällappbyarna i Lappland
Areal vatten i km2 inom
Lappby betesområde för Ant. Sommaren Hösten Vintern Könkämä ...................... 170,4 78,4 106,4 1 inom som- Laintiwovluoma ................... 144,0 40,0 2672 marbetes- Saarivuoma .................... —— 54,4 134,4 området i T alma ......................... 183,2 96,8 ”0,4 Sverige Rautasvuoma ................... 41,6 90,4 173,6 Kaalasvuoma ................... 37,6 64,0 186.4 Norrkaitum .................... 69,2 109,6 188.0 Mellanbyn ..................... 18,1 92,0 68,8 Sörkaitum ...................... 97,6 147,2 153,6 Sirkas ......................... 116,0 76,8 214,4 Jåkkåkaska .................... 11,2 89,6 78,4 Tuorpon . ...................... 104,0 228,0 140.8 Luokta-Mavas .................. 54,4 144,0 196.8 Semisjaur-Njarg ................ 97,6 237,2 152.0 Svaipa . ........................ 29,3 58,8 118.4 Granbyn ....................... 55,2 44,0 2496 Ranbyn ........................ 38,2 131,2 244,0 Umbyn ........................ 76,7 147,2 125,6 Vapsten ........................ 111,2 68,8 103,2 Vilhelmina norra ............... 71,2 99,2 246,4 Vilhelmina södra ............... 72,8 52,8 205.6 Summa 1 289,5 2 150,4 3 5240 Varav inom fjällappbyarna i , _ norra Norrbotten . ............ 451,7 772,8 1448.8 södra Norrbotten ............. 412,5 834,4 900,8 Västerbotten .................. 425,13 5432 1 1744
Anm. Vissa större sjöar och vid lappbygränserna belägna andra vatten ingår ej i den ovan angivna vattenarealen.
Areal vatten i km2 inom betesområden för olika årstider
(Enl. översiktskarta i skalan 1 :400 000) Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län
Areal vatten 1 km? inom Lappbv betesområde för Ant, Barmarkstiden Vintern Vittangi . .......................... 263,2 85,6 Gällivare .......................... 92,8 100,0 Serri .............................. 52,8 14,4 Udtja .............................. 104,0 86,4 lSe Luokta Ståkke ............................ 86,4 '— Mavas Östra Kikkejaure ................... 204,8 4,8 Västra Kikkejaure .................. 96,0 29,6 Mausjaure ......................... 130,4 68,0 Maskaure .......................... 98,4 23,2 Malå .............................. 187,2 181,6 Frostvikens norra .................. 80,0 48,0 Frostvikens mellersta ............... 119,2 204,0 Frostvikens södra .................. 109,6 & 1000 Hotagen . .......................... [94,4 ' Offerdal . .......................... 132,8 113,6 Sösjö .............................. 82.4 104.8 Kall . .............................. 53,6 108,8 Tåssåsen .......................... 138,4 88,8 Tranris ............................ 64.8 ) 37 6 Handölsdalen ...................... 35,2 ' Mittådalen ......................... 67,2 52,0 Tännäs ............................ 150,4 37,6 Idre . .............................. 60,0 4,8 Summa 2 604,0 | 1 493,63 Varav inom skogslappbyarna i Lapp- land . ............................ 1316,0 593,13 lappbyarna i Jämtlands län . . . .,. . . . . 1 288.0 900.0
Anm. Visa större sjöar och vid lappbygränserna belägna andra vatten ingår ej i den ovan angivna vattenarealen.
Areal över I OOO-metersnivån i km” inom betesområden för olika årstider, m.m. Källa: Atlas över Sverige, blad 1.
Fjällappbyarna i Lappland
Alreägö helår-gi? mekrnän "lo höjd- m. 0. ., 1 ' iment Lappby inom betesområde för destå_ ___—— ende areal sommaren hösten Könkämä ................... . . . 18 0 100 Lainiovuoma . ................ . . 26 0 100 Saarivuoma ............... . . . . . ' — 2 100 Talma ....................... . . 159 0 100 Rautasvuorma ................... 506 176 100 Kaalasvuoma . .................. 1 060 81 100 Norrkaitum .................... 233 163 100 Mellanbyn ...................... 312 13 100 Sörkaitum ...................... 308 4 100 Sirkas ......................... 757 572 100 Jåkkåkaska .................... 462 255 100 Tuorpon . ...................... 1 030 0 70 Luokta-Mavas .................. 409 313 70 Semisjaur-Njarg ................ 436 224 70 Svaipa ......................... 409 57 70 Granbyn ............ . .......... 64 80— - - . . .67 Ranbyn ........................ 104 288 67 Umbyn ...................... -. . 396 76 33 Vapsten ........................ 168 108 33 Vilhelmina norra ............ . . . 80 220 33 Vilhelmina södra . .......... . . . . 196 4 33
Summa 7 133 | 2 636
Anm. Arealuppgiftema i denna tabell avser endast i Sverige belägna betesområden. Ande- len högfjällsimpediment angives lappbyvis i tabell 3.12.
Areal över I OOO—metersnivån i kmå inom betesområde för barmarkstiden, m.m. Källa: Atlas över Sverige, blad 1 och 2.
Lappbyarna i Jämtlands län
________________._______
Areal, belägen mer % höjd-
än 1 000 m. 0. h., 1 impediment Ant
Lappby km2 inom betesom- . _ råde för barmarks- åådzlgiiåa, tiden '
___—_____________————-_————_————
Frostvikens norra .............. I 33 Frostvikens mellersta ........... 80 28 ' Frostvikens södra . . . . . ......... i 28 Hotagen ........................ 20 28 Offerdal ........................ > 76 28 Sösjö .......... _ ........ _ ......... 2 8 Kall ........... .- , ............... 48 28 Tåssåsen . ..... ................ 320 20 Tranris . ........................ > 628 20 Handölsdalen . .................. 20 Mittådalen.................,.... 400 20 Tännäs ......................... 76 20 Idre ............................ .40 20 Summa | 1688 |
Anm. Andelen högfjällsimpediment angives lappbyvis i tabell 3.14.
Kulturområdenas andel av totala landytan
Källa : Jordbruksräkningen 1956.
Kommun, församling
areal km2 områden
Total land- ! 0/o kultur-
Norrbottens län
Karesuando ........................ Pajala . ............................ Kiruna ............................ Junosuando ........................ Gällivare . .......................... Jokkmokk ......................... Edefors ........................... Arjeplog . .......................... Arvidsjaur ......................... Älvsbyn ............................ Piteå landskommun ................ Hortlax ............................
Västerbottens län
Jörn .............................. Byske ............................. Skellefteå landskommun ............
Norsjö ............................ Burträsk . .......................... Tärna . ............................ Stensele ........................... Lycksele landskommun ............. Degerfors .......................... Örträsk ............................ Vilhelmina ......................... Dorotea . ..........................
Västernorrlands län
Tåsjö .............................. Fjällsjö . .......................... Junsele ............................ Anundsjö .......................... Ramsele . ..........................
Jämtlands län
Frostviken ......................... Ström ............................. Hammerdal ........................ Stugun ............................ Borgvattnet ...................... Ragunda . .......................... Hotagen ........................... Föllinge ........................... Häggenås .......................... Offerdal, silurområdet .............. fjällbygden . ..............
6 565,19 3 512,6 13 181,1 1 220,0 15 995,8 18 143,6 1 596,5 12 945,0 5 707,0 1 662,3 2 221,9 336,0
1 695,3 1 090,9 1 292,1 7 493,53 1 637,1 -1 747,7 1 858.4 3 474,8 4 009,7 5 092,7 2 754,9
467 4 8 074,5 2 802,5 3 183,3 1 131,8
9585 1 389,8 1 188,2 2 999,7 1 439,0
3 790,0 2 899,5 1 595,3 1 139,0 328,5 921,4 1 793,5 1 429,0 480,3 995,9 979,0 449,0
1
0,05 0,65 0,23 0,65 0,38 0,13 1,47 0,15 0,85 2,46 3,89 7,57
2,04 6,87 2,09 0,33 1,22 2,11 5,61 0,47 0,64 0,98 2,86 1,84 0,65 0,88 0,78 0,70
3,29 1,75 2,44 2,53 3,66
0,42 1,80 2,93 1,61 1,31 3,83 0,31 2,77 4,25 3,89 0.92 5,65
| Ant.
Total land— o/o kultur-
Kommun, församling
[ Ant.
areal km” områden Västernorrlands län (forts.) Rödön ................ - ............. _
Aspås ............................ .. 198,23 5,83 Lit ................................ 8842 3,84 Brunflo ............................ ——
Brunflo .......................... ' 253,1 8,39 Kall ............................... 2 2252 0,62 Undersåker ........................ 2 162,4 0,64 Mörsil ............................. — 450,4 3,83 Hallen ............................. —
Hallen . .......................... " - 742,1 2,07 Oviken ............................ 1 128,7 3,77 Berg ................. ' 596,6 4.80 Övre Ljungadalen .................. 2 6462 0,57 Hede ............... . ............... 2 810,6 0,62 Tännäs .............. - .............. 2 280,8 0,48 Sveg .............................. - —
Linsell .......................... 1 157,5 0,68 Lillhärdal .......................... 2 412,5 0,57 Kopparbergs län Idre..................., ........... 2185,8 0,47 Särna . ............. - ............... ' 2 172,8 0,49
Anm. Med kult-urområde avses här åker och äng samt kultiverad betesmark.
Nettoarealen i km2 av olika betesområden för barmarkstiden
Fjällappbyarna i Lappland
Brutto- 0/(1 impediment m.m. Nettoareal Lappby areal __ _ km” h0jd | vatten I S:a .)/0 km2
Sommarbetesområdet Könkämä .............. 656 2,7 10,8 13,5 86.5 1567,4 Lainiovuoma ........... 250 10,7 17,6 28,0 72,0 1180,0 Saarivuoma ............ — -— — — —— *— Talma ................. 789 20,2 10,5 30,7 69,3 1546,8 Rautasvuoma ........... 887 66,5 4,7 71,2 28,8 255,5 Kaalasvuoma ........... 1577 77,5 2,4 79,9 20,1 317,0 Norrkaitum ............ 740 41,7 8,0 49,7 50,3 372,2 Mellanbyn .............. 686 52,0 2,7 54,7 45,3 310,8 Sörkaitum .............. 1 201 29,0 4,9 33,9 66,1 793,9 Sirkas ................. 2 738 30,8 4,3 35,1 64,9 1 777,0 Jåkkåkaska ............ 686 67,5 1,6 69,1 30,9 212,0 Tuorpon ............... 2 289 37,3 5,3 42,6 57,4 1 3139 Luokta-Mavas .......... 1 574 23,1 3,5 26,6 73,4 1 155,3 Semisjaur-Njarg ........ 1 356 30,2 7,2 37,4 62,6 848,9 Svaipa . ................ 787 39,3 3,7 43,0 57,0 448,6 Granbyn . .............. 1 157 10,8 5,2 16,0 84,0 971,9 Ranbyn ................ 566 18,8 6. 7 25,5 74,5 421,7 Umbyn ................ 1 535 9,1 10, 2 19,3 80,7 1 2387 Vapsten ................ 781 7,1 14, 2 21,3 78,7 614,6 Vilhelmina norra ....... 1 036 4,6 6,9 11,5 88,5 916.9 Vilhelmina södra ....... 1 290 5 2 5,7 10,9 89,1 1 149,4
Summa 22 581 —— _ _ —— 14 412, 5 i år- och höstbetesområdet Könkämä .............. 1 227 0,0 6,4 6, 4 93, 6 1 148, :) Lainiovuoma ........... 1 072 0,0 3,8 3, 8 96, 2 1 031, 3 Saarivuoma ............ 983 0,2 5, 5 5, 7 94, 3 2927, 0 Talma . ................ 946 0, 0 10,3 10,3 89, 7 848, 6 Rautasvuoma ........... 1 256 14,0 7,2 21, 2 78, 8 989, 7 Kaalasvuoma ........... 1 091 8,7 5,9 14,6 85, 4 931, 7 Norrkaitum ............ 1 772 9,2 6,2 15, 4 84, 6 1 499,1 Mellanbyn . ............ 1 100 1,2 8,4 9, 6 90, 4 994,1 Sörkaitum .............. 1224 0, 3 12,0 12.3 87, 7 1 073, 4 Sirkas . ................ 2 067 27, 7 3,7 31, 4 68,6 14180 Jåkkåkaska ............ 1 256 .20” 4 7,1 27. 5 72, 5 910, 6 Turpon ................ 1 734 0,0 13,2 13,2 86, 8 1 505,1 Luokta- Mavas .......... 2177 10,1 6,6 16 7 83, 3 1 813, 4 Semisjaur- Njarg ........ 2 495 5,3 9,5 14 8 85,2 2 125, 7 Svaipa . ................ 1 108 3,6 5,3 8,9 91,1 1 009, 4 Granbyn . .............. 931 5,6 4,7 310 6 89,4 832, 3 Ranbyn ................ 2 277 8,5 5,8 314,6 85,4 1 944, 6 Umbyn . ................ 1804 1,4 8,2 410,1 89,9 1621 ,8 V apsten ................ 1 085 3,3 6,3 410,1 89,9 975, 4 Vilhelmina norra ....... 1 121 6,5 8,8 ' 15,8 84,2 943, 9 Vilhelmina södra ....... 747 0,2 7,1 27 ,8 92, 2 688, 7
Summa | 29 473 | I | — 25 232, 6
* Tillkommer nettoareal inom renbetesdistrikten i Troms fylke: Könkämä 1 731, 6; Lainio- vuoma 1201, 4, Saarivuoma 1 525,4 och Talma 750,6 km!. (Obsl Visst avdrag för vatten- reglering. Jfr fotnot sid. 206.)
- Tillkommer cirka 200 km2 inom renbetesdistriktet Sarivoma i Troms fylke. 3 Härav kulturområde 0,3 procentenheter.
4 » > 0 5 »
Nettoarealen i km? (11) de olika lappbyarnas vinterbetesområden
Fjällappbyarna i Lappland
Lappby
Könkämä ...... Lainiovuoma . .. Saarivuoma . . . . Talma ......... Rautasvuoma . . . Kaalasvuoma . ..
Norrkaitum . . . .
Mellanbyn ...... Sörkaitum ...... Sirkas . ........ Jåkkåkaska . . . . Tuorpon ....... Luokta-Mavas .. Semisjaur-Njarg Svaipa . ........ Granbyn ....... Ranbyn ........ Umbyn ......... Vapsten ........ Vilhelmina norra Vilhelmina södra
Brutto- areal km?
........ 1 545 ........ 2 064 ........ 1 926
........ 1391 ........ 1316 ........ 1 872 ........ 2 892 ........ ' 1 289 ........ 1 945 ........ 3 577 ........ 931 ........ 1 246 ........ 2 292 ........ 1 716 ........ 1 343 ........ 2 137 ........ 1 749 ........ 1 051 ........ 2 033
. ...... 3 234 ....... 2 118
Summa 39 667
% impediment m.m.
vatten
6,8 12,9 7,0 12,3 13,1 10,0 6,5 5,4 7,9 6,0 8,5 11,3 8,6 8,9 8,8 8,6 13,9 12,0 5,1 7,6 9,7
kultur
S:a
Nettoarcal
0/0 km2
92.1 1 422,9 85,9 1 773,0 92,5 1 7816 87.1 ] 211.6 85,4 1 123,9 89,0 1 666,1 92,9 2 686,7 93,8 1 209,1 91,5 1 779,7 93,2 3 333,8 90,6 843,5 88,0 1 096,5 90,2 2 067,4 88,0 1 510,1 86,9 1 167,1 89,6 1 914,8 83,9 1 467,4 85,5 898,6 92,4 1 878,5 91,6 2 962,3 88,3 1 870,2 — 35 6648
Nettoarealen 1 km2 av lappbyarnas betesområden för barmarkstiden
Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län
_______________________._——_—- Brutto- % impediment m.m. Nettoareal
Lappby areal
km2 höjd vatten kultur
_______________________————- Vittangi ................ 2 871 9.2 0.2 9,4 90,6 2 601,1 Gällivare ............... 3 539 2,6 0,6 3,2 96,8 3 425,8 Serri . .................. 460 10,5 1,0 11,5 88,5 407,1 Udtja .................. 2 303 4.5 0,2 4,7 95,3 2 194,8 Ståkke ................. 1 187 7,8 0,4 8,2 91,8 1 089,7 Östra Kikkejaure ........ 2 264 9.0 0.8 9,8 90,2 2 042,1 Västra Kikkejaure ....... 1 686 5,7 0,9 6,6 93,4 1 574,7 Mausjaure . ............ 1 589 8,2 0,9 9,1 90,9 1 444,4 Maskaure .............. 1 196 7,8 0,3 8,1 91,9 1 099,1 Malå ................... 2 568 7.4 1,2 8,6 91,4 2 3472
Summa 19 663 | | | 18 226,0 Frostviken norra ........ 808 1,0 10,0 0,5 11,5 88,5 715,1 Frostviken mellersta . . . . 1 079 1,0 11,0 0,5 12,5 87,5 944,1 Frostviken södra ........ 908 0,8 11,2 0,5 12,5 87,5 794,5 Hotagen ............... 1 993 0,2 9,7 0,3 10,2 89,8 1 789,7 Offerdal ............... 1 281 1,0 10,4 0,9 12,3 87,7 1 123,4 Sösjö .................. 693 1,0 11,9 0,9 13.8 86.2 597,4 Kall . .................. 651 1,9 8,2 0,6 10,7 89,3 581,3 Tåssåsen . .............. 2 315 2,8 6,0 0,8 9,6 90,4 2 092,8 Tranris ................ 968 5,6 6,7 0,6 12,9 87,1 843,1 Handölsdalen . .......... 1 120 5,6 3,2 0,6 9,4 90,6 1014,7 Mittådalen . ............ 2 054 3,9 3,3 0,5 7,7 92,3 1 895,8 Tännäs ................ 903 1,7 16,7 0,5 18,9 81,1 732,3 Idre . .................. 930 0.7 6.5 0,5 7,7 92,3 858,4
Summa 15 703 | »— | —— | — | —— | —— 13 982,6
Nettoarealen i kmi' av la pb arnas vinterbetesområden P y
Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län
Brutto- 0/o impediment m. m. Nettoareal La b areal pp y km2 vatten kultur- S:a 0/0 km2 omr. Vittangi ................ 1 322 6,5 0,6 7,1 92,9 1 228,1 Gällivare ............... 2 350 4,3 0,8 5,1 94.9 2 230,2 Serri . .................. 275 5,2 0,6 5,8 94,2 259,1 Udtja .................. 1 206 7,2 0,6 7,8 92,2 1 111,9 Ståkke ................. 208 8,6 0,8 9,4 90,6 188,4 Östra Kikkejaure ........ 1 215 6,9 2,6 9,5 90,5 1 099,6 Västra Kikkejaure ....... 807 3,7 4,2 7,9 92,1 743,2 Mausjaure . .............. 1 167 5,7 1,8 7,5 92,5 1 079,5 Maskaure .............. 380 6,1 2,0 8,1 91,9 349,2 Malå ,. .................. 1368 13.3 2,0 15,3 84,7 1 158,7
___—___..—
. Summal 10298 | —
9 447.9
Frostvikens norra . ...... 514 9,4 1,8 11,2 88,8 456,4 Frostvikens mellersta . .. 1 183 17,2 1,8 19,0 81,0 958,2 Frostvikens södra . ...... l ,, .) Hotagen ................ I 9'8 105 2”1 1..,9 8771 8083 Offerdal . .............. 903 12,6 6,2 18,8 81,2 733,2 Sösjö .................. 785 13,4 5,6 19,0 81,0 635,9 Kall . .................. 593 18,4 0,6 19,0 81.0 480,3 Tåssåsen . ......... . ..... 982 9,1 3,1 12,2 87,8 862,2 Tranris ................ , . Handölsdalen . .......... i 1 503 2'5 0”6 &] 96'9 1 4'36'4 Mittådalen .............. 866 6,0 0,5 6,5 93,5 809,7 Tännäs ......... . ....... 675 5,6 0,5 6.1 93,9 633,8 Idre ................... 471 1,0 0.5 1.5 98.5 4639 ___—___— Swumma | 9 403 | — —— _— _ 8 2983 _ ___—___—
Areal lavmark i km2 inom lappbyarnas vinterbetesområden m.m.
Källa: Atlas över Sverige, blad 97.
F jällappbyarna i Lappland
Lappby
Könkämä ........ Lainiovuoma . . . . . Saarivuoma ...... Talma ........... Rautasvuoma ..... Kaalasvuoma ..... Norrkaitum ...... Mellanbyn ........ Sörkaitum ........ Sirkas ........... Jåkkåkaska ...... Tuorpon .........
Luokta—Mavas Semisjaur-Njarg Tjidtjak ........
Rasjverta ...... Svaipa ........... norra gruppen . . södra » Granbyn . Ranbyn ..........
Umbyn .......... Vapsten ..........
Vilhelmina norra . . Vardofjäll ...... Marsfjäll ....... Vilhelmina södra . .
Summa
Areal i km2
hela vinter- betesområ- det netto
1 455
1 915 2 444 2 505 2 165 3 198
2 092 39 282
därav lav- bärande skogsmark
245 165 130 120 155 130 360 205 230 915 210 2380
625
3195
145
150 155 455 715
730 415
245 375 455
7 955
% lavmark
av skogs- marks- arealen
66 25 24 31 30 21 27 40 30 35 39 l36) 44
42 30 (31)
(30) 24 (21) 127] 26 30
33 27
22
(23) (22) 25
Beräknad total areal lavmark
km2
655 598 515 375 343 350 725 485 535 1 167 329 487
868 483
349
498 735
827 585
704
523 12 136
' Jfr 1909 års renbeteskommissions handlingar, band I, sid. 205 ff.
V VVV
Ant.
Lavfrekvens ovan träd- gränsen1
39 "lo 31 0/o
25 0/0 27 0/0
34 .3/0
2 + 85 km? inom höst- betesområdet
3 + 20 km2 på förvinter- landet
inkl. viss re- serv för söd- ra gruppen
inkl. flytt- ningsområde
inkl. del av flyttnings- område
»
Areal lavmark i km? inom lappbyarnas vinterbetesområden Källa: Atlas över Sverige, blad 97 och 98.
Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län
Areal i kni-' 0/0 lavmark Beräknad hela vinter- därav lav— av skogs- lOlal areal Lappby m.m. betesområ- bärande marks- lavmagrk Am. det netto skogsmark arealen km
Vittangi .......... 1 228 250 33 405 Gällivare ......... 2 230 470 32 714 Serri ............ 259 35 91 Udtja ............ 1 112 35 389
Udtja .......... 85 (38) (201) Rödingsträsk . .. 135 (33) (188) Ståkke . .......... 188 42 79 Östra Kikkejaure . . 1 100 200 26 286 Västra Kikkejaure . 943 185 30 283 Inkl. viss re- Mausjaure ........ 1079 200 24 259 serv vid kus— Maskaure ........ 349 115 34 119 ten Malå . ............ 1 159 290 30 348
Summa | 9 647 — 2 973
Frostvikens norra . Frostvikens meller- % 1 414 190 16 226 sta ............ Frostvikens södra . , Hotagen .......... > 808 310 38 307 Offerdal ......... 733 190 31 227 Sösjö ............ 636 90 17 108 Kall . ............ 480 _ 155 264 * Uppskattat Tåssåsen ......... 862 350 60 517 värde Tranris .......... . - Handölsdalen . . . . l 1 456 590 50 801 Mittådalen ....... 810 330 55 446 Tännäs .......... 634 115 66 418 Idre ............. 464 190 70 325
Summa | 8 297 — 3 639
Antal betesdagar inom betesområden för olika årstider
Fjällappbyarna i Norrbottens läns norra distrikt
Antal betesdagar inom
v'nter vår— och höstbetes— sommarbetes- Lappby/grupp bletes: området området området under under i i hösten våren Sverige Norge Könkämä Nordnesset . .................. 121 81 15 —— 148 Falsnesfjellet . ................ Lyngsdalen ................... 121 76 10 10 148 Rendalen ...................... Tamok-Rosta .................. 121 76 10 51 107 Marknes ...................... | Lainiovuoma .................... 131 137 5 92 Saarivuoma | Vuosko . ...................... 73 78 39 17." Övriga: hanrenar .............. 73 93 102 — 97 honrenar .............. 73 93 51 _— 148 Talma Laimo o. Vuosko .............. 109 78 3 175 Pålno . ........................ 110 — — 122 133 Rautasvuoma .................... 160 98 71 36 Kaalasvuoma .................... 151 107 71 36 Norrkaitum ..................... 182 86 51 46 Mellanbyn ...................... 192 76 56 41 Sörkaitum Omma-gruppen ................ 146 107 5 107 Övriga ........................ 176 77 5 107
Antal betesdagar inom betesområden för olika årstider
Fjällappbyarna i Norrbottens läns södra distrikt ___—___—
Antal betesdagar inom ___—___
'nt vår- och höstbetes- sommarbetes- Lappby/grupp väg:: området området området under under i i hösten våren Sverige Norge
Sirkas
Vaisa . ........................ 158 51 15 151 Svartinjunjes .................. 148 112 15 100 Övriga ........................ 151 112 56 46 Jåkkåkaska ...................... 141 138 56 30 Tuorpon
Kaskatjavelk: hanrenar ........ 126 107 56 76
honrenar ........ » » 5 127 Nuortvalle: hanrenar ........ 131 132 31 71 honrenar ........ » » 5 97
Luokta-Mavas *
Luokta . ...................... 126 132 61 46 Barturte ...................... 181 92 61 31 Scmisjaur—Njarg
Tjidtjak . ...................... 124 149 61 31
Rasjverta ...................... 124 134 46 5 5|6 Svaipa .......................... 136 122 56 51
___—___—
1 23 dagar faller egentligen på Låtatj-gruppens sommarbetesområde och endast 5 dagar på höstbetesområdet.
237 Tabell 3.20 Antal betesdagar inom betesområden för olika årstider
Fjällappbyarna i Västerbottenslän
Antal betesdagar inom
vinter- vår- och höstbetes- sommarbetes- Lappby/grupp betes_ området området » området under under i i hösten våren Sverige Norge Granbyn ........................ 161 97 51 5 51 Ranbyn ......................... 207 64 56 38 Umbyn N:a Storfjäll ................... 156 107 53 49 Artfjäll ....................... 146 10 53 179 77 Vapsten . ........................ . 181 46 53 85 Vilhelmina norra Vardofjäll .................... 151 . 56 51 256 51 Marsfjäll ...... . ............... 151 117 51 5 4|1 Vilhelmina södra ................ ' 126 46 66 *81 46
1 Härav 76 på hösten. '—' Under hösten.
Antal betesdagar inom lappbyarnas betesområden för olika årstider
Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län
Antal betesdagar inom Lappby/grillar
vinterbetes- barmarksbetes- området området
Vittangi .................. 171 194 Gällivare .................. 166 199 Serri ...................... 161 204 Udtja
Udtja . .................. 171 194 Rödingsträsk ............ 161 204 Ståkke .................... 151 214 Östra Kikkejaure .......... 161 204 Västra Kikkejaure ......... 182 183 Mausjaure ................ 171 194 Maskaure . ................ 151 214 Malå ..................... 167 198 Frostvikens norra . ........ 131 234 Frostvikens mellersta ...... 126 239 Frostvikens södra ......... 126 239 Hotagen .................. 111 254 Offerdal .................. 100 265 Sösjö ..................... 116 249 Kan ...................... 161 204 Tåssåsen ................. 126 239 Tranris . .................. 176 189 Handölsdalen .............. 146 219 Mittådalen ................ 156 209 Tännäs . .................. 120 245 Idre ...................... 182 183
Antal renbetesdagar ( RBD) per km2
V interhetesområdet
Antal Genom- Antal Netto- Antal Lappby en . snittlig RBD areal RBD Ant. * r ar betestid 1 OOO-tal km? per km2
Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen . Könkämä .............. 12 500 120 1 500 1 423 1 054 Lainiovuoma ........... 13 000 130 1 690 1 773 953 Saarivuoma ............ 11500 75 862,5 1 782 484 Talma ................. 6000 110 660 1 212 545 43 000 110 4 712,5 6190 761 Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen Ratatasvuoma ........... 6 000 160 960 1 124 854 Kaalasvuoma ........... 6 500 150 975 1 666 585 Norrkaitum ............ 12 500 180 2 250 2 687 837 Mellanbyn .............. 5 500 190 1 045 1 209 864 Sörkaitum .............. 6500 160 1 040 1 780 584 37 000 169 6 270 8 466 741 Norrbottens läns södra distrikt Sirkas ................. 13 000 155 2 015 3 334 604 Jåkkåkaska ............ 4 000 140 560 844 664 Tuorpon ............... 8 000 125 1 000 1 097 912 Luokta-Mavas .......... 10 000 145 1 450 2 067 702 Semisjaur-Njarg ........ 7 500 125 937,5 1 510 621 Svaipa ................. 5 500 135 742,5 1 167 636 48 000 | 140 | 6 705 10 019 669 Västerbottens län (utom Malå). Alt. 1 (= exkl. flyttningsområden) Granbyn ............... 5 000 160 800 1 915 418 Ranbyn ................ 8 000 205 1640 1 467 1 118 Umbyn ................. 5 500 150 825 899 918 Vapsten ................ 4 500 180 810 1 878 431 Vilhelmina norra ....... 4 500 150 675 2 962 228 Vilhelmina södra ....... 3 000 125 375 1 870 201 30 500 | 168 | 5 125 | 10 991 | 466 Västerbottens län (utom Malå). Alt. 2 (= inkl. flyttningsomrdden) Granbyn ............... 5 000 160 800 1915 418 Ranbyn ................ 8 000 205 1 640 12 444 671 Umbyn ................. 5 500 150 825 12 505 '329 Vapsten ................ 4 500 180 810 22 165 374 Vilhelmina norra ....... 4 500 150 675 23 198 211 Vilhelmina södra ....... 3 000 125 375 22 092 179 i 30 500 | 168 5 125 14 319 358
* Inlkl. flyttningsområdet. = Inkl. den del av flyttningsområdet, där lavmarkens areal omfattar minst 10 % av totala landarealen.
Vinterbetesområdet (forts.) ___—___
Genom- Antal Netto— Antal snittlig RBD areal RBD Ant. betestid 1 OOO—tal km? per km2
___—___— Norrbottens läns östra distrikt (jämte Malå).1
Antal renar
Lappby
Vittangi ................ 5 500 170 935 1 228 761 Gällivare ............... 8 000 165 1320 2 230 592 Serri ................... 800 160 .- 128 259 494 Udtja. .................. 2 500 165 0412,5 1 112 371 Ståkke ................. 500 150 75 188 399 Östra Kikkejaure ....... 3 500 160 560 1 100 509 Västra Kikkejaure ...... 3 500 180 630 743 848 Mausjaure ............. 3 000 170 510 1 079 473 Maskaure .............. 1 500 150 225 349 645 Malå ................... 2 000 165 330 1 159 285
30 800 166 5 125,5 9 447. 543
Jämtlands län
Frostvikens norra ....... 1 200 130 156 456 342 Frostvikens mellersta . . . 2 200 125 275 955 287 Frostvikens södra ....... 800 125 100 808 505 Hotagen . .............. 2 800 110 308 Offerdal ................ 2 000 100 200 733 273 Sösjö .................. 1000 115 115 636 181 Kall . .................. 2 000 160 320 480 667 Tåssåsen . .............. 5 500 125 687,5 862 798 Tranris ................ 2 500 175 437,5 Handökdahn ........... 3000 145 435 1456 599 Mittådalen ............. 3 000 155 465 810 574 Tännäs ................ 3 000 120 360 634 568 820 Idre . .................. 3 000 180 540 464 1 164 32 000 | 137 4 399 8 297 530
___—___— ' Exkl. koncessionslappbyarna.
Tulwll 3.23 Antal rvnbvli's'ilugur (It/H)) per km2
Vinlorn. ondast lavmark _________________—_—
chom- Antal Neltu— Antal snilllig RBD areal RBl) Ant. betestid | 000-101 kmS per km2
___________________———-——__——
Antal
Lappby renar
Norrbottens läns norru distrikt, Karesuando-delen Könkämä .............. 12 500 120 1 500 655 2 290 Lainiovuoma . .......... 13 001) 130 1 090 598 2 826 l ., .)93 Saarivuoma ............ 11 500 75 8025 515 1675 f " " 'l'ulnm . ................ (i 000 1 10 660 375 1 760
43 000 110 4 712,43 2143 2199
___________________-———_—_—_—
Norrbo/h*ns läns norm distrikt, Gällivare—delen
Raullnsvuomu . .......... 0 000 160 960 343 2 799 Kaalasvuoma ........... 0 500 150 975 350 2 780 Norrkaitum ............ 12 500 180 2 250 725 3 103 Mellanbyn .............. 5 500 190 1 045 485 2 155 Sörkaitum .............. 6 500 160 1 040 535 1 944
37 000 I 167 6 270 2 438 2 572
__________.-.-———-——————
Norrbottens läns södra distrikt Sirkas ................. 13 000 155 2 015 1 167 1 727 Jåkkåkaska ............ 4 000 140 560 329 1 702 Tuorpon ............... 8 000 125 1 000 487 2 053 Luokla-Mavas .......... 10000 145 I 450 1868 '1671 Semisjaur-Njarg ........ 7 500 125 937,5 483 1 940 Svaipa ................. 5 500 135 742,5 349 2 128
48 000 140 6 7055 3 683 1 821
___________———_———_————-
Västerbottens län (utom Malå) (tillhör alt. 2)
Granbyn ............... 5 000 160 800 498 ] 006 Ranbyn ................ 8 000 205 1 640 733 2 237 > 1 780 Umbyn ................. 5 500 150 825 827 998 " Vapsten ................ 4 500 180 810 585 1 385 Vilhelmina norra ....... 4 500 150 075 704 959 Vilhelmina södra ....... 3000 125 375 523 717 30 500 168 5 125 3 870 1 324 Norrbottens läns östra distrikt (jämte Malå)2 Vittangi ................ 5 500 170 935 405 2 309 Gällivare ............... 8 000 165 1 320 714 1 849 Serri ................... 800 160 128 91 1 407 Udtja. .................. 2 500 165 412,5 389 1 060 Ståkke ................. 500 150 75 79 949 Östra Kikkejaure . . . . . . . 3 500 160 560 286 1 958 Västra Kikkejaure ...... 3500 180 630 3283 32 226 inkl. viss Mausjaure . ............ 3 000 170 510 259 1 969 reserv Maskaure .............. 1 500 150 225 119 1 891 Malå ................... 2 000 165 330 348 948 30 800 166 5 125.5i 2 963 i 1 730 ' Exkl. trakten nedom Älvsbyn | 790 | 1 835 | ”3 Exkl. koncessionslappbyarna. 3 Exkl. viss reserv i trakten av Hemmingsmark | 223 | 2825 |
Tabell 3.23 forts.)
Vintern. endast lavmark (forts.) ___—___
Ånhl Genom- Antal Netto- Antal i'cmir snittlig RBD 111-ca] RB!) Ant. betestid 1 000-1le kur-' per km?
___—___—
Jämllunds län
Lappby
Frostvikens norra ....... 1 200 130 156 l 226 1 ()07
Frostvikens mellersta . . . 2 200 125 275 ] " '
Frostvikens södra ....... 800 125 100 |. 307 l 'i'”) Hotagen . .............. 2 800 110 308 1 * ' '" Offerdal ................ 2 000 100 200 227 881 Sösjö .................. 1000 115 115 108 1 065 Kall . .................. 2 000 160 320 264 1 212 Tåssåsen ............... 5 500 125 6875) 517 1 330 Tranris ................ 2 500 175 437,5 | Handölsdalen ........... 3 000 145 435 I' 801 1 "89 Mittådalen . ............ 3 000 155 465 440 1 0—13 Tännäs ................ 3 000 120 300 418 861 [ 1 _)” Idre . .................. 3 000 180 540 325 ] 602 | " 32 000 137 4 399 3 639 1 209
___—___—
Tabell 3.24 Antal renbetesdagar (RBD) per km?
Betesområdet för barmarkstiden
Antal Genom- Antal Netto- Antal snittlig RBD areal RBD Ant.
Lappby renar betestid 1000-tal km2 per km2
Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen
Könkämä .............. 12 500 245 3 062,5 3 447 888 Lainiovuoma ........... 13 000 235 3 055 2 412 1 267 Saarivuoma ............ 11 500 290 3 335 2 652 1 258 Talma ................. 6 000 255 1 530 2 146 713
43 000 225 | 10 982.5I 10 657 1 031
Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen
Rantasvuoma ........... 6 000 205 1 230 1 246 987 Kaalasvuoma ........... 6 500 215 1 397,5 1 249 1 119 Norrkaitum ............ 12 500 185 2 312,5 1 871 1 236 Mellanbyn .............. 5 500 175 962,5 1 305 738 Sörkaitum .............. 6 500 205 1 3325 1 867 714
37 000 | 196 7 235 | 7 538 960
Sirkas ................. 13 000 210 2 730 3 195 854 Jåkkåkaska ............ 4 000 225 900 1 123 801 Tuorpon ............... 8 000 240 1 920 2 819 681 Luokta-anvas .......... 10 000 220 2 200 2 968 741 Semisjaur-Njarg ........ 7 500 240 1 800 2 975 605 Svaipa ................. 5 500 230 1 265 1 458 868
48 000 i 225 10 815 14 538 753
Västerbottens län (utom Malå)
Gran-byn ............... 5 000 205 1 025 1 804 568 Ranbyn ................ 8 000 160 1 280 2 367 541 Umbyn ................. 5 500 2.15 1 182,15 2 861 413 Vapsten ................ 4 500 185 832,5 1 590 524 Vilhelmina norra ....... 4 500 215 967,5 1 861 520 Vilhelmina södra ....... 3 000 240 720 1 838 392 30 500 | 197 | 6 007.5 12 321 i 488 Norrbottens läns östra distrikt (jämte Malå)' Vittangi ................ 5 500 195 1 072,5 2 601 412 Gällivare ............... 8 000 200 1 600 3 246 493 Serri ................... 800 205 164 407 403 Udtja .................. 2 500 200 500 2 195 228 Ståkke ................. 500 215 107,5 1 090 99 Östra Kikkejaure ....... 3 500 205 717,5 2 042 351 Västra Kikkejaure ...... 3 500 185 647,5 1 575 411 Mausjaure ............. 3 000 195 585 1 444 405 Maskaure ............. ' . 1 500 215 3225 1 099 293 Malå ................... 2 000 200 400 2 347 170 30 800 199 6 116,5 18 046 339
* Exkl. koncessionslappbyarna. 16 '(
Betesområdet för barmarkstiden (forts.)
Jämtlands län
Frostvikens norra ....... 1 200 235 282 731 386 Frostvikens mellersta . . . 2 200 240 528 944 559 Frostvikens södra ....... 800 240 192 795 242 Hotagen . .............. 2 800 255 714 1 790 399 Offerdal ................ 2 000 265 530 1 123 472 Sösjö .................. 1 000 250 250 597 419 Kall ................... 2 000 205 410 581 706 Tåssåsen . .............. 5 500 240 1 320 2 093 631 Tranris ................ 2 500 190 475 843 563 Handölsdalen ........... 3 000 220 660 1 015 650 Mittådalen . ............ 3 000 210 630 1 896 332 ; "38 Tännäs ................ 3 000 245 735 642 1 145 J Idre ................... 3 000 185 555 858 647
32 000 228 | 7 281 13 908 524
Antal renbetesdagar ('RBD) per km?
Yår- och höstbetesområdet
Antal Genom. Antal Netto— Antal Lappby renar snittlig RBD areal llBl) Ant. betestid 1 OOO—tal km2 per km2 Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen Könkämä .............. 12 500 95 1 187,5 1 149 1 034 Lainiovuoma ........... 13 000 140 1 820 1 031 1 765 Saarivuoma ............ 11 500 140 1 610 11 127 1 429 1inkl. distr, Talma . ................ 6 000 40 240 849 283 Sarivomas östra del 43 000 113 4 857,5 4 156 1 169 (200 km?) Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen Rautasvuoma ........... 6 000 170 1 020 990 1 030 Kaalasvuoma ........... 6 500 180 1 170 932 1 255 Norrkaitum ............ 12 500 140 1 750 1 499 1 167 Mellanbyn .............. 5 500 135 742,5 994 745 Sörkaitum .............. 6 500 100 650 1 073 606 37 000 144 5 332,5 5 488 972 Norrbottens läns södra distrikt Sirkas ................. 13 000 110 1430 1418 1 008 Jåkkåkaska ............ 4 000 195 780 911 856 Tuorpon ............... 8 000 130 1 040 1 505 691 Luokta-Mavas .......... 10 000 180 1 800 1 813 993 Semisjaur-Njarg ........ 7 500 195 1 462,5 2 126 688 Svaipa ................. 5 500 180 990 1 009 981 48 000 | 156 7 502,5 8 782 854 Västerbottens län (utom Malå) ; Granbyn ............... 5 000 750 150 832 901 Ranbyn ................ 8 000 120 960 1 945 494 Umbyn ................. 5 500 115 632,5 1 622 390 Vapsten ................ 4 500 100 450 975 462 Vilhelmina norra ....... 4 500 130 585 944 620 Vilhelmina södra ....... 3 000 110 330 689 479 30 500 121 3 707,5 7 007 529
Antal renbetesdagar ( RBD) per km2
Sommarbetesområdet Antal Genom- Antal Netto- Antal Lappby snittl'lg RBD areal RBD Ant. """" betestid 1000-tal km= per km2 Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen Könkämä .............. 12 500 150 1 875 2 299 816 Lainiovuoma ........... 13 000 95 1 235 1 381 894 Saarivuoma ............ 11 500 150 1 725 1 525 1 131 "l'alma 215 43 000 142 6 125 6 502 942 Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen Rautasvuoma ........... 6 000 35 210 256 820 Kaalasvuoma ........... 6 500 35 227,5 317 718 Norrkaitum ............ 12 500 45 562,5 372 1 512 Mellanbyn .............. 5 500 40 220 311 707 Sörkaitum .............. 6 500 105 6825 794 860 37 000 51 1 902,5 2 050 928 Norrbottens läns södra distrikt Sirkas ................. 13 000 100 1 300 1 777 732 Jåkkåkaska ............ 4 000 30 120 212 566 Tuorpon ............... 8 000 110 880 1 314 670 Luokta-Mavas .......... 10 000 40 400 1 155 346 Semisjaur-Njarg ........ 7 500 45 337,5 849 398 Svaipa ................. 5 500 50 275 449 612 48 000 | 69 3 312,5 5 756 575 Västerbottens län (utom Malå ) Granbyn ............... 5 000 55 275 972 283 Ranbyn ................ 8 000 40 320 422 758 Umbyn ................. 5 500 100 550 1 239 444 Vapsten ................ 4 500 85 382,5 615 622 Vilhelmina norra ....... 4 500 85 382,5 917 417 Vilhelmina södra ....... 3 000 130 390 1 149 339 30 500 75 2 300 5 314 433
Tabell 3.26
Årlig fodertillgång, årligt utnyttjande och utnyttjandeprocent i fjällapp- byarna i Lappland under vinterbetestiden
U [nyttjande- grad, -”/0 av
Foder—tillgång, milj. fe % av till- Fo de rför-
Lappby Hela Endast gånge]? i bratsniFg tillgången , arealen lavmarkerna 154va erna ""JJ- e lavmarkerna
Könkämä ........ 9,07 7,15 78,8 1,88 26,3 Lainiovuoma . . . . . 9,47 6,53 69,0 2,11 32,3 Saarivuoma ...... 7,50 5,62 74,9 1,08 19,2 Talma ........... 6,18 4,09 66,2 0.83 20,3 3222 23,39 72,6 5,90 25.2
Rautasvuoma ..... 6,85 3,75 57,9 1,20 32.0 Kaalasvuoma ..... 7,11 3,82 53,7 1,22 31,9 Nornka'i't'uln ...... 12,82 7,91 61,7 2,81 35,5 Mellan-byn ........ 8,55 5,29 61,9 1,31 24,8 Sörkaitum ........ 8,95 5,84 65,2 1,30 22,3 43,91 26,61 60,6 7.84 29.5
Sirkas ........... 17,09 11,67 68,3 2,52 21,6 Jåkkåkaska ...... 4,.58 3,29 71,8 0,70 21,3 Tuorpon . ........ 6,40 4,87 76,1 1,25 25,6 Luokta-Mavas . . . . 11,68 8,68 74,3 1,81 20,9 Semisjaur-Njarg . . 7,40 4,83 65,3 1,17 24,2 Svaipa . .......... 5,54 3,49 63,0 0,93 26,6 52,69 86,83 69,9 8,38 22,8
Granbyn ......... 8,07 4,53 56,1 1,00 22,1 Ranbyn .......... 13,50 6,66 49,3 2,05 30,8 Umbyn .......... 11,72 7,52 64,2 1,03 13,7 Vapsten .......... 8,74 4,79 54,8 1,01 21,1 Vilhelmina norra . 12,00 5,76 48,0 0,84 ' 14,6 > södra . 8,20 4,28 52,2 0,47 11,0 62,23 I 33,54 I 53,9 | 6,40 I 19,1
Samtliga 191,05 | 120,37 63,5 28,52 23,7
Årlig fodertillgång, årligt utnyttjande och utnyttjandeprocent [ fjällapp— byarna i Lappland under vårbetestiden
! . . . Utnyttjande- Lappby Fodertillgång Utii)_tt_|as grad. % mll]. fe milj. fe . av tillgången
Könkämä .......................... 5,75 0,16 2,8 Lainiovuoma ....................... 5,16 0.08 , 1.6 Saarivuoma ........................ 4,64 0,72 15.5 Talma ............................. 4.25 | 0,02 0,5 19,80 0.98 5,0 Rautas—vuoma ...................... 14,85 0.73 4.9 Kaalasvuoma ....................... 13,98 0,80 5,7 Norrkaitum ........................ 18.74 0.98 5.2 Mellanbyn ......................... 14.91 0.53 — 3,6 Sörkaitum ......................... 5,37 0.04 0.8 67.85 3.08 4.5 Sirkas ............................. 14,18 0.58 4.1 Jåkkåkaska ........................ 13.67 0.38 2.8 Tuorpon ........................... 11,29 0,22 2.0 Luokta—Mavas ...................... 27.20 1,04 3.8 Semisjaur-Njarg .................... 31,89 0,68 2.1 Svaipa ............................. 15,14 0.53 3.5 113.37 ' 3,43 3,0 Granbyn ........................... 12,48 .43 3,5 Ranbyn ............................ 29,18 ' 0.76 2.6 Umbyn ............................ 2 4,33 0,20 2,1 Vapstven ........................... 14,63 0,41 2.8 Vilhelmina norra , ...... . . . . . . . . . . .. 14,16 0.39 2.8
Vilhelmina södra . . . . . . , ............ 10,34 0.34 3.3 _ 105,12 | 2,83 | 2,7 samthga 306,14 ' | 10.32 | 3,4
Årlig fodertillgång, årligt utnyttjande och utnyttjandeprocent i fjällapp- byarna i Lappland under sommarbetestiden
______________________._____————_——————
Utnyttjande- grad, % av tillgången
Fodertillgång,1 Utnyttjas
LawD—*" milj. fe milj. fe
Könkämä .......................... !80,47 34,16 5,2 Lainiovuoma ....................... 55,24 2.78 5,0 Saurivunnm ........................ 153,38 33,05 5,7 Talmn .......................... . . . __ 238,91 42.53 6,5
228,00 12.52 5,5
Raulusvuoma ...................... 9,60 0,52 5,2 Kaalasvuoma ....................... 11,89 0,56 5,0 Norrkaitum ........................ 13,95 1.39 10.0 ' Mellanbyn . ........................ 11.66 0,55 5,1 Sörkaitum ......................... 29,78 1,48 5,0 76,88 4.50 6.0 Sirkas ................ ' ............. 66, 64 3.22 4.8 Jåkkåkaska ........................ 7, 95 0.30 ' 3,8 Tuorpon ........................... 49,28 2 18 4.5 Luokla-Mavas ...................... 43 51 0 .99 2,3 Semisjaur-Njarg .................... 31.84 0.84 2.5 Svaipa ............................. 16,84 0,68 4,2 _ ' 216,06 8,21 3.8 Granbyn ........................... 36 45 0.68 1.9 Ranbyn ............................ 15,83 0,79 5,1 Umbyn ............................ ' 46, 46 1,36 3,0 Vapsten ........................... 23. 06 0,95 4.3 Vilhelmina norra ................... 34. 39 0,95 ' *2.9 Vilhelmina södra ................... 43, 09 0.94 2.0 199. 28 | a 67 | 2 9 Samtliga | 720,22 | 30,90 | 4,3 _______________.—_——-——
1 Efter 350 fe/ha på grund av lång betestid (150 dagar) "3 Efter 300 fe/ha på grund av lång betestid (215 dagar) 3 Efter 2 fe/ren och dag sista 20 dagarna 4 Efter 1,5 fe/ren och dag sista 85 dagarna i övrigt 2,25 fe.
Ärlig fodertillgång, årligt utnyttjande och utnyttjandeprocent i fjällapp-
byarna i Lappland under höstbetestiden
___—___—
. a . Utnyttjande— J' '|' av tillgången
Könkämä .......................... 22,78 2,34 10,3 Lainiovuoma ....................... 20,52 3,86 19,0 Saarivuoma ........................ 17.64 2,28 13,1 Talma ............................. 16,95 0,50 2.9 77,89 8,98 11,6
___—___— Rautasvuoma ...................... 18,89 1,29 6,9 Kaalasvuoma ....................... 17,64 1,54 8,5 Norrkaitum ........................ 28,75 2,42 8,3 Mellanbyn . ........................ 19,22 0,94 4,7 Sörkaitum ......................... 21,41 1,36 6,5 105,91 7,55 7,4 ___—___— Sirkas ............................. 27,63 2,17 8,0 Jåkkåkaska ........................ 17,74 1,22 6,8 Tuorpon ........................... 29,88 1,90 6,4 Luokta-Mavas ...................... 34,96 2,62 7,4 Semisjaur-Njarg .................... 41,67 2.34 5.5 Sva-ipn ............................. 19,52 1,49 8,0 171,40 11.74 6,8 Granbyn ........................... 16.10 1,09 6.8 Ranbyn ............................ 37,95 1,13 2,9 Umbyn ............................ 31,81 0,75 2,5 Vapsten ........................... 18,99 0,47 2.6 Vilhelmina norra ...... . ............ 18,39 0,78 4,4 Vilhelmina södra ................... 13,35 0,29 2,2 136,59 | 4,51 | 3.3 Samtliga 491.79 | 32.78 | 6.7
Årlig fodertillgång, lavmarkernas andel, årligt utnyttjande och utnyttjande- procent i lappbyarna i Jämtlands län och i skogslappbyarna i Lappland under vinterbetestiden
_______________________————
Foderul'lgång, 11111]. fe 0/0 av till- Foderför— lååånga/1:25. Lappby Hela Endast gången 1 bra!-lsmng tillgången ; arealen lavmarkerna lavmarkerna mil]. fe lavmarkerna Frostvikens norra . . 5,23 2,26 43,2 0,54 23,9 » mellersta . . » södra . . 4,32 3,07 71,1 0,51 16,6 Hotagen .......... Offerdahl ........ 2,62 2,27 80,5 0,25 1 1,0 Sösjö ............ 1,77 1,08 61,0 0,14 13,0 Kall ............. 3,18 2,64 83,0 0,24 9,1 Tåssåsen ......... 6,03 5,17 85,7 0,86 16,6 Tranris .......... 9,65 8,01 83,0 1,09 13,6 Handölsdalen . . . . Mittådalen ....... 5,37 4,46 83,1 0,58 13,0 Tännäs .......... 4,72 4,18 88,6 0,45 10,8 Idre ............. 3,60 3,25 90,2 0,68 20,9 46,69 36,39 77,9 5,34 14,67 Vittangi .......... 6,11 4,05 66,3 1,17 28,9 Gällivare ......... 10,93 7,14 65,3 1,65 23,1 Serri ............ 1,32 0,91 68,9 0,16 17,6 Udtja ............ 5,70 3,89 68,2 0,52 13,4 Ståkke ........... 1,06 0,79 74,5 0,09 11,4 Östra Kikkejaure . . 4,90 2,86 58,3 0,70 24,5 Västra > . . 3,98 2,83 71,1 0,79 27,9 Mausjaure ....... 4,64 2,59 55,8 0,64 24,7 Maskaure ........ 1,77 1,19 67 ,2 0,28 23,5 . Malå ......... . . . . 5,54 3,48 63,2 0,41 11,8
45,92 29,73 64,7 6,41 21.6
Årlig fodertillgång, årligt utnyttjande och utnyttjandeprocent i lappbyarna i Jämtlands län och i skogslappbyarna i Lappland under barmarkstiden
Lappby Fodeätillfgång UtnixIt-tjfas '” 213335]? m] "" e ml '1' 0. av tillgången
Frostvikens norra .................. 23,76 0.71 2.9 » mellersta ............... 30.68 1.32 4.2 » södra .................. 25,84 0.48 1.9 Hotagen ........................... 58.18 1,77 3,1 Offerdal ........................... 36.50 1.31 3.6 Sösjö .............................. 19.40 0.62 3.1 Kall ............................... 18,88 1,01 5,3 Tåssåsen .......................... 68,02 3.26 , 4.9 Tranris ............................ 27.40 1.17 4.+ Handölsdalen ...................... 32.99 1.63 4.9 Mittådalen ......................... 61,62 1,56 . 2,6 Tännäs ............................ 20,87 1,82 . 8,6 Idre .............................. 27,89 1,37 5.0 452,03 18.03 4.0 Vittangi ........................... 84,53 2,65 3.2 Gällivare ........................... 105,50 3.06 3.8 » Serri .............................. 13.23 0.41 3.0 Udtja .............................. 71,34 1.24 1.7 Ståkke ............................. 35,43 0.27 0.8 Östra Kikkejaure .................... 66.37 1.77 2,7 Västra » .................... 51,19 1.60 3.1 Mausjaure ......................... 46,93 1.45 3.2 Maskaure .......................... 35,72 0.80 2.2 1.3
Malå ........... ' ................... 76,28 0,99 ' 586,52 15,14
IC Q
Normala renantal m m ___________________————
. .. Beräknat Verklig-t . .. , Enligt åal- högsta genomsnitts— Foreslaget Lappby mm lande fore- liimkpligt 'mtal normalt ”””" renantal 1945—1960 ”nanm
_________________________————————
Norrbottens läns norra distrikt
Könkämä ...................... 11 000 12 501) 12 500 Lainiovuoma . .................. % 500 10 600 13 000 10 500 Saarivuoma .................... ' 11 700 11 500 12 000 'l'al'mn ......................... 8 800 6 000 8 000 Rautasvuoma ................... 6 500 6 100 6 000 6 000 Kaalasvuoma ................... 8 000 6 100 6 500 6 000 Norrkaitum .................... 12 000 0 200 12 500 10 000 Mellanbyn ...................... 7 000 6 400 5 500 6 000 Sörkatium ...................... 8 000 S) 200 6 500 9 000 78 000 80 000 80 000 80 000 Norrbottens läns södra distrikt Sirkas .......................... 15 500 12 100 13 000 12 500 Jåkkåkaska ..................... 4 500 4 200 4 000 5 000 Tuorpon ....................... 9 000 10 700 8 000 , 9 500 Luokta—Mavas .................. 10 000 9 200 10 000 9 500 Semisjaur-Njarg ................ 9 000 0 200 7 500 8 500 Svaipa ......................... 4 000 4 600 5 500 5 000 52 000 50 000 48 000 50 000 ___________—____—_____—_-——_—
Norrboltens läns östra distriktl Vittangi ........................ 2 500 6 200 5 500 6 000 Gällivare ....................... 7 000 7 800 8 000 8 000 Serri ........................... 1 000 800 800 1 000 Udtja .......................... 2 800 -1 200 2 500 4 000 Ståkke ......................... 2 800 2 000 500 2 000 Östra Kikkejaure ............... 3 500 4 000 3 500 4 000 Västra Kikkejaure ............... 4 000 3 100 3 500 3 000 Mausjaure ...................... 3 500 2 800 3 000 3 000 Maskaure ...................... 3 000 2 100 1 500 2 000
30 100 33 000 28 800 33 000
___—##—
t'r'isterbottens län Malå ........................... 3 000 3 000 2 000 3 000 Granbyn ........................ 8 600 5 900 5 000 6 000 Ranbyn ........................ 7 800 7 800 8 000 8 000 Umbyn ......................... 9 000 9 300 5 500 9 000 Vapsten ........................ 5 000 6 100 4 500 6 000 Vilhelmina norra ............... 8 400 7 000 4 500 7 000 Vilhelmina södra ............... 8 000 5 900 3 000 6000
49 800 45 000 32 500 45 000
_______________..-__._-—————-—
1 Exklusive koncessionsområdena
Beräknat Verkligt
Enli —t gäl- .. . Föreslaget Lappby m m landeg före. ltiogsta genomsmtts- normalt krifter amphgt antal renantal & renantal 1945—1960
Jämtlands län Frostvikens norra .............. 1 500 1 400 1 200 1 500 Frostvikens mellersta ........... 2 000 1 800 2 200 2 000 Frostvikens södra .............. 1 50?) 1 500 800 1 500 Hotagen ........................ 2 000 3 300 2 800 3 000 Offerdal ....................... 2 500 2 900 2 000 3 000 Sösjö .......................... 1 500 1 600 1 000 1 500 Kall ............................ 1 500 1 500 2 000 1 500 Tåssåsen ....................... 3 500 6 300 5 500 6 000 Handölsdalen ................... 4 500 5 500 5 500 6 000 Mittådalen ...................... 3 000 5 200 3 000 5 000 Tännäs ......................... 2 000 2 400 3 000 2 500 Idre ............................ 1 500 2 600 3 000 2 500 27 000 | 36 000 | 32 000 36 000
| Slummal 236900 | 244 000 | 221300 | 244000
Tillkommer: Koncessionsom-rådena i Norrbottens län, cirka ........................ 16000 (enl. gällande föreskdfter 15 975) Summa för landet 260 000
Procentuell fördelning av betesområden och renantal inom olika block av lappbyar under tidsperioden 1945—1960
Fjällbyarna i Lappland
% av distriktets samlade nettoareal av
. 1/0 av ren- Lappby nedan angivet betesområde antalet sommar- vår- och barbnåaerks- vinterbete, enbart 13320— bete höstbete ' totalt lavbete totalt
Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen Könkämä .............. I 35,4 27,7 32,7 23,0 30,6 29,1 Lainiovuoma . .......... 21.2 24,7 22,2 28,6 27,9 30,2 Saarivuoma ............ 23,5 27,2 25,2 28,8 24.0 26.7 Talma . ................ 19.9 20,4 19,9 19,6 17,5 14,0 Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen Ra-utasvuoma . .......... 12,5 18,0 16,5 13,3 14,1 16,2 Kaalasvuoma ........... 15,5 17,0 16,6 19,7 14,4 17,6 Norrkaitum ............ 18,1 27,3 24.8 31,7 29,7 33,8 Mellanbyn ............. 15,2 18,1 17,3 14.3 19,9 14,9 Sörkaitum .............. 38.7 19.6 24,8 21,0 21,9 17,6 Norrbottens läns södra distrikt Sirkas . ................ 30,8 16,2 22,0 33,3 31,7 27,1 Jåkkåkaska ............ 3,7 10,4 7,7 8,4 8,9 8,3 Tuorpon . .............. 22,8 17,1 19,4 11,0 13,2 16.7 Luokta-Mavas .......... 20,1 20,7 20,4 20,6 23,6 20,8 Semisjauxr—Njarg ....... 14,8 24.2 20.5 15,1 13,1 15,6 Svaipa ................. 7.8 11,4 10.0 11,6 9,5 11,5 Västerbottens län (exkl. Malå) Granbyn . .............. 18,3 11,9 14,7 13,4 12,9 16,4 Ranbyn ................ 7,9 27,7 19.2 17.1 19.0 26.2 Umbyn ................ 23.3 23,2 23,2 17.5 21,3 18,0 Vapsten ................ 11,6 13,9 12,9 15,1 15,1, 14,8 Vilhelmina n:a ......... 17,3 135 15,1 22,3 18,2 14,8 Vilhelmina S:a ......... 21,6 9,8 14,9 14.6 13,5 9,8
Procentuell fördelning av betesområden och renantal inom olika bloclc av lappbyar under tidsperioden 1945—1960
Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län
% av distriktets samlade nettoareal av nedan angivet n/o av betesområde renanta- Lappby W— ltfl 1945f_ Ant. , enbart 1960 marks- bete, lavbete bete totalt
Norrbottens läns östra distrikt (jämte Malä)1
Vittangi ...................... 14.-1 13,0 13,6 ' 17,8 Gällivare ..................... 18,0 23,6 24,1 26.0 Serri ......................... 2.3 2.7 3.1 2,6 Udtja ........................ 12,2 11,7 13.1 8.1 Ståkke ....................... 6.0 2.0 2.6 1.6 Östra Kikkejaure ............. 11,3 11,7 9.6 11.4 Västra Kikkejaure ............ 8.7 7,9 9.5 11.4 Mausjaure .................... 8,0 11,4 8,7 9,7 Maskaure .................... 6,1 3,7 4,0 4,9 Malå (AC län) ................ 13,0 12,3 11 7 6.5 0/0 av ren- betest'jäll—ens bruttoareal (inkl. tillag- da områden Jämtlands län 111 m) Frostvikens norra ............ 5.3 5.5 ; (. ,, 3.8 7.4 Frostvikens mellersta ......... 6,8 11,6 "" 6.9 9.8 Frostvikens södra ............ 5.7 > 9 7 [ 8 4 2.5 6.6 Hotagen ...................... 12,9 ' | ” 8.7 10.8 Offerdal ..................... 8.1 8.8 6,2 6.2 6.9 Sösjö ........................ 4,3 7,7 3,0 3.1 6.2 Kall ......................... 4.2 5,8 7.3 6.2 4.3 Tåssåsen ..................... 15,0 10,4 14,2 17.2 11.0 Handölsdalen ................. 13,3 17,5 22.0 17.2 17.0 Mittådalen ................... 13,6 9,8 12,3 9,4 9.2 Tännäs ....................... 4,6 7,6 11,5 9,4 7.7 Idre ......................... 6,2 5.6 8.9 9.4 3.1
' Exkl. koncessionslappbyarna.
Överdämd areal renbetesmark i km? vid olika utbyggnatlsobjelct, m m'
Överdämd Älv och Klass av areal ren- Ant utbyggnadsobjekt företag betesmark ' km2 Stora Luleälven Suorvajaure ............................... A 73,2 » . utv.regl. ...................... C 45,0 Stora Lulevattnet .......................... A 4,0 tlarsprånget ............................... » 1,5 Ligga ..................................... » 2.0 Messaure .................................. » 24,0 Porsi ..................................... » 2.9 Laxede .................................... » 3.8 S:a 1564 l'ietasjolck Satisjaure ................................ B 51.8 Lilla Luleälven Letsi ...................................... B 14.3 Vaikijaure ................................. C 5.9 Skalka .................................... » 12.5 32,7 Pärlälvcn Utbygges t.v. Karats .................................... C 12.1 ej, ansökan återkallad Blackälvcn Seitevare .................................. B 72.0 (Tjaktja- ja'ures regi.] Piteälven Malmesjaure ............................... A 0,6 .S'kellc/teälven Hebnisjanre ............................... C 21.0 (prel. upp— Sädvajaure ................................ & 2,0 gift) Hornavan ................................. B 24,0 Swtoravan-Uddjaur .......................... & 29.7 Vargfors .................................. » 7,3 Gallejanr .................................. B 14.0 Grytfors ................................... C 6.1 S:a 104.1 Umeälven Överuman ................................. B 6.0 Ajaure .................................... » 10,0 G-ardiken _ Gard'fors ...................... » 22.0 Abewlvattnet —— Gejmån ..................... C 12.5 Storuman — Umluspen ..................... A 8,2 Stensele .......... ' ......................... » 3.5 Grundfors ................................. A 3.7 Rusfors ................................... >> 12.0 Bålforsen ................................. » 0,9 Tuggen .................................... » 1,9 Bjurfors övre .............................. » 3,0 » nedre ............................. » 1.1
1 Uppgifterna omfattar även vissa planerade men icke påbörjade vattenbyggnadsföretag (klass C).
(forts. tab. 6.1)
Overdämd Ä'lv och Klass av areal lren- Ant uwtbyggnadsobjekt företag betesmark ' km2 ___—___— Harvrsele .................................. » 0,9 Pengfors .................................. » 0.5 Betsele .................................... B 1,7 Hällforsen ................................. » 0,2 S:a 88,1 Juklän Storjuktan ................................ A 24.0 Ångermanälven Ransare-n .................................. A 7.6 Kultsjön ................................... » 3,8 Stalon .................................... » 0,3 Malgomaj ................................. » 14,2 S:a 25,9 Vojmån Vojmsjön .................................. A 6.0 Rörströmälven Ormsjön .................................. A 3.9 Fjällsjöälven Borgasjön ................................. A 5.5 Korsselibränna ............................. » 12.7 Tåsjön .................................... » 4.9 Flåsjön ................................... » 1.5 S:a 24,6 Sjoulälven Sborsjouten ................................ A 11.0 Faxälven Semningsjön .............................. A 0.3 (Sipp- mikken) Indalsälven Korsvattnet ................................ A 0,4 Burvattnet ................................. » 1.4 Mjölkvattnet ............................... » 3,0 Torrön .................................... » 9.0 Juvunln .................................... » 3,5 Anjan ..................................... » 4.8 Rensjöarna ................................ » 1.0 Håckre-n .................................. B 13,4 S:a 36.5 Ljungan —- Ljusnan Lossen .................................... A 21,9 Nean
Sylsjön .................................... A 16.2
(forts. tab. 6.11
Överdämd Älv och Klass av areal ren- Ant ulbyggnadsobjekt företag.: betesmark * ' km? Sununu [är olika florlsystem Luleälven ................................. 3250 Piteälven .................................. 0,6 Skellefteälven .............................. 104.1 Umeälven ................................. 112.1 Ångermanälven ............................ 71,7 in(lalsälvcn ................................ 36.5 Ljungan ................................... _ Ljusnan ................................... 21.9 Noam ...................................... 16.2 Totalsumma 688,1
.tmn. Uppgifter om arealen överdämd renbetesmark vid sjön Altevaln i Troms fylke i Norge återfinnes på sid. 206.
260 Tabell 6.24 hämningsomrädenas andel av betesarealen mm
Fjällappbyarna i Lappland
Sommarmnrådet Vår- o. höstområdet Vinter-området Lappby IW'CS- rcgl. areal betes- regi. areal betes- reg]. areal areal areal _— areal _— km- m-IO/ km? km? I % km? km2 I ”ln Mellanbyn ............. 310 2,8 0.28 1 209 f - — Sörkaitum ............. 793 55, 9 7, 05 1 073 '.41, 7 2,95 1 779 0,3 0,02 Sirkas ................. 1 777 78,0 4. 39 1 418 8, 4 0.59 3 333 24,6 0,74 Jåkkåkaska ............ 212 —— 910 04, 9 7,13 843 14,0 1,66 Tuorpon ............... ] 313 f— —- 1 505 "12,1 0,80 1 096 _ — Semisjaur-War" ........ 848 - -- - '- 2 125 32,8 1,54 1510 4.8 0.32 Ranbyn ................ 421 _ 1 944 0,4 0.02 1 467 8.0 0,55 Umbyn ................ 1 238 (i. () 0 48 1 621 8.9 0.55 898 40,8 4.54 Vapsten ............... 614 12 0 195 975 25,7 2,64 1 878 12.3 0.65 Vilhelmina norra ....... 916 1. 7 0.19 943 7,2 0,76 2962 10.0 0.34 Vilhelmina södra ....... 1 149 8 4 0 73 688 0.7 0.10 1 870 10,3 0.55 Summa | | 162,0I | | 193 Gl | | 125 1 |
* Härav utgör c:a 10,7 km2 hyggnadsområde, som senare återgår. "3 Regleringen av sjön Karats har uppskjutits tills vidare.
Dämningsomrädenas andel av betesarealen mm
Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län
__________________——_—————
Barmarksområdet V-interom-rådet Lappby betes— regl. areal betes- reg]. areal
areal _— areal ___—'—
km? km2 I olo km! km2 I "lo Gällivare ........................... 3 425 10,0 0.29 2 230 —— — Serri ............................... 407 15,0 3.69 259 7,3 2,82 Ståkke ............................. 1 089 5,9 0.54 188 — _ Östra Kikkejaure ................... 2 042 0.6 0.03 1 099 —— — Västra Kikkejaure .................. 1574 12,9 0,82 743 -— — Mausjaure .......................... 1 444 18.1 1.25 1 079 2,8 0,26 Maskaure .......................... 1 099 15,0 1,36 349 — Malå ............................... 2 347 5,2 0.22 1 158 4,5 0,39 Frostvikens norra .................. 731 3,0 0,41 456 — —- Frostvikens mellersta ............... 944 11,3 1.17 958 19,1 1,99 Offerdal ............................ 1 123 0.9 0.08 733 — —— Sösjö .............................. 597 10.4 1.74 635 — — Kall ............................... 581 11.8 2.03 480 — — Tåssåsen ........................... 2 092 13.4 0.64 862 — — Handölsdalenl ...................... 1 857 8.0 0.43 1 456 — — Mittådalen .......................... 1 895 18,7 0,99 809 11,5 1,42
Summa | 160,2l | I 45,2 |
___—______—_——-—————
* Inklusive förutvarande Tranris lappby.
17
Sammanställning över antal renar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län åren 1931—1964.
___—___—
___—___—
1 Enligt renräkning (total eller nästan total). ” Partiell renräkning företogs detta år. 3 Uppgiften avser bruttoantal renar före slaktsäsongen. Källa: Årliga renlängder. År Jämtlands Västerbot- Norrbot- Summa * län tens län tens län 1931 123146 132 572 1225 529 281247 1932 23 754 32 572 200 513 256 560 1933 24 369 32 572 165 995 222 936 1934 127 670 32 572 1191377 251619 1935 24- 460 354 698 157 040 236 1.98 1936 21552 44 121 108 688 174 361 1937 '20 279 44121 1107 489 171889 1938 19 780 36 381 103 482 159 643 1939 19 287 31 835 99 395 150 517 1940 120 471 30 972 1104 955 156 398 1941 21850 135 614 101 221 158 685 1942 20 929 35 657 98 380 154 966 1943 ]20 238 33 151 95 595 148 984 1944 21 077 32 087 1114 073 167 237 1945 19 805 28 435 104 142 152 382 1946 119 150 27 519 98 899 145 568 1947 19 880 126 394 1123 610 169 884 1948 19 904 24 756 116 514 161174 1949 221642 24 604 114165 160 411 1950 228 360 24 804 2129 409 182 573 1951 25 975 24 825 2167 257 218 057 1952 25 797 25 103 156 909 207 809 1953 25 422 25 579 152 483 203 484 1954 225 486 26 209 154 119 205 814 1955 226 579 26 094 1196 907 249598 1956 ?...5 395 138 773 164 208 228 376 1957 224 706 38 776 161 050 224 532 1958 24 350 35 003 156 517 215 870 1959 224 929 34 358 2148 061 207 348 1960 24 702 34 179 139 591 198 472 1961 23 824 34 616 2151670 210110 1962 224 635 32 713 147 088 204 436 1963 24 432 30 856 147 330 202 618 1964 23 537 30073 147 718 201 328
Tabell 9.1 Renstängsel ( längd i km)
_______________________._———-———
Gränsstängsel 1 a ) b _ . S Interna Total— - 1 P y vrd riks- mot annan umma stängsel summa gräns lappby1
Könkämä ........ [+ 86) 24 24 Lainiovuoma . . . . . Saarivuoma ...... Talma . .......... 24 24 29 53 Rautasvnoma . . . .. 54 54 24 78 Kaalasvuoma . . . . . 36 (+ 54) 36 42 78 Norrkaitum ...... 46 (+ 54) 46 34 80 Mellanbyn ........ 108 108 32 140 Sörkaitum . ...... 68 68 30 98 Sirkas ........... 21 (+ 16) 21 31 52 Jåkkåkaska ...... 39 (+ 42) 39 12 51 Tuorpon ......... 50 (+ 26) 50 39 89 Luokta-Mavas .... 10 50 60 18 78 Semisjaur-Njarg .. 8 10 18 54 72 Svaipa . ..... . .. . 2 2 Vittangi .......... 20 20 20 Gällivare ........ Serri ............. lidt ja ............ 72 72 72 Ståkke . .......... 5 5 11 16 Östra Kikkejaure . . (+ 9) Västra » . . Mausjaure .. . Maskaure Malå ............. 2 2 Granbyn . ........ 9 9 Ranbyn .......... 28 28 11 39 Umbyn .......... 28 28 28 Vapsten .......... 26 12 38 18 56 Vilhelmina norra .. 11 50 61 21 82 Vilhelmina södra . . 38 38 38 Frostvzs norra . . . .
=> mellersta .
» södra . . . . Hotagen .......... Offerdal ......... Sösjö ............ 2 2 2 Kall ............. 9 9 9
7 7 7
Tåssåsen ......... Tram-is .......... Handölsdalen . . . . 29 14 43 14 57 Mittådalen ........ 219 14 33 18 51 Tännäs .......... Idre 312 12 12
1 Observera att gränsstängsel mot annan lappby dubbelredovisas. Efter år 1961 uppförda nya renstängsel angives inom parentes. 2 12 km norskt stängsel. 3 Delad kostnad med Norge.
Kostnader för renstängsel i kronor
Anläggningskostnad _ __ _ . År!—iU under- Lappb) gränsstängsel ovriga Summa liållgkostnad stängsel Könkämä ...................... 216 000 216 000 2 000 Lainiovuoma ................... Saarivuoma .................... Tal'ma ......................... 84 000 203 000 287 000 2 800 84 000 419 000 503 000 4 800 Rautasvuoma ................... 189 000 144 000 333 000 3 300 Kaalasvuoma ................... 126 000 252 000 378 000 3 800 Norrkaitum ...................... 161 000 238 000 399 000 4 000 Mellanbyn ...................... 378 000 224 000 602 000 6 000 Sörkaitum ...................... 238 000 210 000 448 000 4 500 1 092 000 1 068 000 2 160 000 21 600 Sirkas .......................... 84 000 341 000 425 000 5 100 J äkkåkasuka ..................... 156 000 96 000 252 000 2 800 Tuorpon ....................... 184 000 312 000 496 000 4 700 LuokLa—Mavas .................. 290 000 144 000 434 000 4 600 Semisjaur-Njarg ................ 130 000 432 000 562 000 5 000 Svaipa ......................... 12 000 12 000 100 844 000 1 337 000 2 181 000 22 300 Vittangi ........................ 70 000 70 000 600 Gällivare ....................... Serri ........................... Udtja .......................... 252 000 252 000 1 800 Ståkke ......................... 30 000 66 000 96 000 800 Östra Kikkejaure ............... Västra Kikkejaure ............... Mausjaure ...................... Maskaure ...................... 352 000 66 000 418 000 3 200 Malå ........................... 7 000 7 000 103 Granbyn ........................ 63 000 63 000 600 Ranbyn ........................ 98 000 66 000 164 000 2 000 Umbyn ......................... 98 000 98 000 1 200 Vapsten ........................ 288 000 144 000 432 000 4 800 Vilhelmina norra ............... 310 000 168 000 478 000 5 600 Vilhelmina södra . .. ............. 152 000 152 000 1 800 946 000 448 000 1 394 000 16 100
Anläggningskostnad Årlig under-
Lappby gränsstängsel övriga Summa hållts-kostnad stängsel Frostvikens norra .............. Frostvikens mellersta ........... Frostvikens södra .............. Hotagen ........................ 7 000 7 000 100 Offerdal ....................... 31 500 31 500 200 Sösjö .......................... 24 500 24 500 201) Kall ............................ Tåssåsen ....................... Tranris ........................ Handölsdalen ................... 346 000 112 000 458 000 4 500 Mittådalen ...................... 126 000 144 000 270 000 2 600 Tännäs ......................... ld-re ............................ 80 000 80 000 1 200
615 000 256 000 871 000 8 800
Arbetshagar för märkning, skiljning och slakt
(Kostnaderna angivna i kronor)
Lappby
Könkämä ....... Lainiovuoma . . . . Saarivuoma ..... Talma ..........
Rautasvuoma . . . Kaalasvuoma . . .
Norrkaitum ..... Mellanbyn ...... Sörkaitum ......
Sirkas .......... Jåkkåkaska ..... Tuorpon ........ Luokta-Mavas . . . Semisjaur-Njarg . Svaipa ..........
Viuangi . .......
Östra Kikkejaure
Västra Kikkejaure .................. Ma—us j aure ...... Maskaure .......
Malå ........... Granbyn ........ Ranbyn ......... Umbyn ......... Vapsten ........
Vilhelmina norra Vilhelmina södra
Antal hagar
20 18 14 17
69
131
_—
... manuia—zoom
av av
Anläggnings-
kostnad
74 400 46 600 33 200 142 000
296 200
115 000 190 000 188 000 150 000
87 000
730 000
187 500 85 000 80 000 124 600 139 000 71 000
687 100
103 500 295 500 45 000 70 000 56 000 202 000 153 000 176 000 78 000
1" 179 000
72 500 1 11 000 93 000 85 000 32 800 115 000 94 000
603 300
Årlig under- hållskostnad
4 750 3 500 3 450 4 200
15 900
>_>—410310 leleH— wave:-oo 33000
... IQ 01 oa '$
2 600 1 700 2 100 2 400 1 750 1 000
11550
900 9 350 1 100 1 600
900 2 950 1 850 1 950 1 000
21600
2 200 1 700 2 400 2 000 1 800 1 300 1 100
12 500
' Antal Anlä , nings- Årlig under—
Lappby hagar kåsgtnad håillskostnad Frostvikens norra .................. 4 12 000 400 Frostvikens mellersta ............... 4 12 000 400 Frostvikens södra .................. 3 8 000 300 Hotagen ........................... 7 46 000 1 050 Offerdal ........................... 6 34 000 1 200 Sösjö .............................. 4 12 000 600 Kall ............................... 5 21 000 700 Tåssåsen .......................... 6 55 500 3 000 Tranris ............................ 2 6 000 200 Handölsdalen ...................... 6 44 000 1 100 Mittådalen ......................... 7 30 000 1 500 Tännäs ............................ 4 19 000 800 Idre ............................... 6 28 000 1 400
& g.. 327 500 12 650
Renvaktarstugor och kåtor
(Kostnaderna angivna i kronor)
Tabell 9.4
Antal ' _ Anlägvnings- Årlig under- Lappb) stugor kåtor kostnad hållskostnad
Könkämä ...................... ." ,_ 48 000 600 Lainiovuoma ................... 5 — 48 000 600 Saarivuoma .................... 6 —— 76 000 700 'l'al'ma ......................... 9 8 94 407) 2 300
25 8 266 400 4 200 Rautusvuoma : .................. — 12 18 000 600 Kaalasvuoma ................... 2 21 70 800 2 000 Norrkaitum .................... 3 20 62 000 1 400 Mellanbyn ...................... 1 23 41 000 1 400 Sörkaitum ...................... 7 21 82 000 1 900
13 97 273 800 7 300 Sirkas .......................... G 70 130 000 5 000 Jåkkåkaska ..................... — 21 21 000 1 200 Tuorpon ....................... 4 18 35 600 1 600 Luokta-Mavas .................. 3 20 54 000 1 500 Semvisjaur-Njarg ................ 4 22 71 40?! 1 600 Svaipa ......................... 1 13 225600 900
18 164 334 600 11 800 Vittangi ........................ 7 13 93 100 1 200 Gällivare ....................... 17 11 1:39 700 3 900 Serri ........................... 1 2 7 600 200 Udtja .......................... 2 9 15 200 500 Ståkke ......................... 1 4 8 000 200 Östra Kikkejaure ............... 3 15 54 000 000 Västra Kikkejaure ............... 1 15 32 500 500 Mausjaure ...................... 5 13 48 000 700 Maskaure ...................... —— 14 24 000 300
37 96 442 100 | 8 100 Malå ........................... —— 7 14 000 200 Granb) n ........................ $ 11 46 600 1 000 Ranbyn ........................ 7 11 90 400 1 200 Umbyn ......................... 0 14 102 000 1 800 Vapsten ........................ 0 6 97 000 1 700 Vilhelmina norra ............... 0 5 115 000 1 400 Vilhelmina södra ............... 15 —— 137 000 2 200
602 000
9500
Antal 4 , Anläggnings— . rlig under- Lappby stugor kåtor kostnad hållskostnad
Frostvikens norra .............. 4 4 36 000 1 200 Frostvikens mellersta ........... 5 2 39 000 1 100 Frostvikens södra .............. 2 4 17 000 600 Hotagen ........................ ." 3 33 000 1 000 Offerdal ....................... 5 — 45 000 800 Sösjö .......................... 3 3 26 000 700 Kall ............................ 4 2 33 000 900 Tåssåsen ....................... 9 6 88 000 2 300 Tranris ........................ 6 3 55 000 1 300 Handölsdalen ................... 7 _ 74 000 700 Mittådalen ...................... 7 —— 73 030 1 200 Tännäs ......................... 9 — 64 000 1 000 Idre ............................ 3 — 28 000 600
69 27 | 611 000 13 400
!
Anläggningskostnnder per ren i kronor i
1 i =
_ .. ” Stuvor och Summa '
Lappby Slangsel HaD—ar kåtor per ren 1
i
Könkämä ...................... 17,28 595 3,84 27,07 i Lainiovuoma ................... 0,00 3,58 3.69 7,27 , Saarivuoma .................... 0.00 2.89 6.61 9,50 Tahna ......................... 47,83 23.67 15,73 87,23 11.70 6.89 6.20 24,79 ltautasvuoma ................... 55,50 19.17 3,00 77,67 Kaalasvuoma ................... 58,15 29,23 10,89 98,27 Norrkaitum .................... 31.92 15,04 4,96 51,92 Mellanbyn ...................... 109,45 27.27 7,45 144,17 Sörkaitum ...................... 68,92 13.38 1 2,62 94,92 58,38 19,73 7.40 85,51 Sirkas ......................... 32,69 14.42 10,00 57,11 Jåkkåkaska ..................... 63,00 21,25 5,25 89,50 Tuorpon ....................... 62,00 10,00 4,45 76,45 Luokta—Mavas .................. 43,40 12,46 5,40 61,26 Semisjaur-Njarg ................ 61,60 18,53 9,52 89,65 Svaipa ......................... 2.18 12.91 4,11 19,20 45.44 14,31 6,97 66,72
___—___—
Vittangi ........................ 12,73 18, 82 16,93 48,48 Gällivare ....................... 0,00 36, 94 19,96 56,90 Serri ........................... 0,00 56,25 9.50 65,75 Udtja .......................... 100,80 28,00 6,08 134,88 Ståkke ......................... 192,00 112,00 16,00 320,00 Östra Kikkejaure ............... 0,00 57,71 15,43 73,14 Västra Kikkejaure ............... 0.00 43.71 9,29 53,00 Mausjaure ...................... 0,00 58,67 16,00 74,67 Maskaure ...................... 0,00 52,00 16,00 68,00 14,51 40,94 15,35 70,80 Malå ........................... 3,50 36, 25 7,00 46,75 Granbyn ........................ 12,60 22,20 9,32 44,12 Ranbyn ........................ 20,50 11,63 11,30 43,43 Umbyn ......................... 17,82 15,45 08,55 51,82 Vapsten ........................ 96,00 7,29 21,56 124,85 Vilhelmina norra ............... 106,22 25,56 25,56 157,34 Vilhelmina södra ............... 50.67 31.33 45,67 127,67 42,89 18,56 18,52 79,97
Lappby Stängsel Hagar
Stugor och kåtor
Summa per ren
________________—________-——
Frostvikens norra .............. 0,00 10.00 30.00 40,00 Frostvikens mellersta ........... 0,00 5.45 17,73 23,18 Frostvikens södra .............. 0,00 10,00 21,25 31,25 Hotagen ........................ 0,00 16,43 11,79 28.22 ()tferdal ....................... 3,50 17,00 22,50 43,00 Sösjö .......................... 31,50 12,00 26,00 69,50 Kall ............................ 12,25 10.50 16,50 39,25 Tåssåsen ....................... 0,00 10,09 16,00 26,09 Tranris ........................ 0,00 2,40 22,00 24,40 Handölsdalen ................... 152,67 14,67 24,67 192,01 Mittådalen ...................... 90,00 10,00 24.33 124,33 Tännäs ......................... 0,00 6,33 21,33 27,66 Idre ............................ 26,67 9.33 9,33 45,33
27,22 10.23 19,09 56,54
____________________.—
Årlig kostnad per ren för anläggning, underhåll och förnyelse i kronor
i | 1 Tabell 9.3
Summa Lappby Avskrivning Underhåll Medelränta årlig kostnad Könkämä ...................... 1.08 0,59 0.52 2,19 Lainiovuoma ................... 0.29 0,32 0.14 0.75 Saarivuoma .................... 0,38 0.36 0,18 0,92 Talma ......................... 3,49 1.55 1.67 6,71 0,99 0.58 0.48 2.05 Rautasvuoma ................... 3.11 1.05 1.49 5.65 Kaalasvuoma ................... 3,93 1,60 1.8.) 7,42 Norrkaitum .................... 2,08 0.64 1.00 3.72 Mellanbyn ...................... 5,77 1,66 2,77 10.20 Sörkaitum ...................... 3,80 1,02 1,82 6,64 3,42 1,12 1,64 6,18 Sirkas .......................... 2,28 0,98 1.10 4.36 Jåkkåkaska ..................... 3, 58 1,43 1.72 6,73 Tuorpon ....................... 3,06 1,05 1,47 5,58 Luokta—Mavas .................. 2,45 0,85 1,18 4,48 Semisjaur-Njarg ................ 3,59 1,11 1,72 6,42 Svaipa ......................... 0,77 036 0.37 1.50 2,67 0,95 1.28 4.90 Vittangi ........................ 1,94 0,49 0.93 3,36 Gällivare ....................... 2,28 1.66 1.09 5. 03 Serri ........................... 2,63 1.63 1.26 5, 52 Udtja .......................... 5,40 1,56 2,59 9. 55 Ståkke ......................... 12,80 3,8" 6.14 22.74 Östra Kikkejaure ............... 2,93 1,01 1.40 5,34 Västra Kikkejaure ............... 2,12 0,67 1,02 3,81 Mausjaure ...................... 2,99 0.88 1.43 5.30 Maskaure ...................... 2.72 0,87 1.31 4,90 2,82 1.14 1,36 5,32 ___—___— Malå ........................... 1,87 1,25 0,90 4.02 Granbyn ........................ 1.76 0.66 0,85 3.27 Ranbyn ........................ 1,74 0,70 0.83 3.27 Umbyn ......................... 2,07 0,91 0.99 3.97 Vapsten ........................ 4,99 1,84 2.40 9.23 Vilhelmina norra ............... 6,29 1.84 3,02 11,15 Vilhelmina södra ............... 5,11 1.70 2.45 9.26 3,20 1.17 1,53 5 90
Summa Lappby Avskrivning Underhåll Medelränta årlig
kostnad Frostvikens norra .............. 1,60 1,33 0,77 3,70 Frostvikens mellersta ........... 0.93 0,68 0,45 2,06 Frostvikens södra .............. 1,25 1,13 0,61) 2,98 Hotagen ........................ 1,13 0,73 0,54 2,40 Offerdal ....................... 1,72 1,55 0,83 4,10 Sösjö .......................... 2,78 1,50 1,33 5,61 Kall ............................ 1,57 0,90 0,75 3,22 Tåssåsen ....................... 1,04 0,42 0,50 1,96 Tranris ........................ 0,98 0,60 0,47 2.05 Handölsdalen ................... 7.68 2,10 3,69 13,47 Mittådalen ...................... 4,97 1,77 2,39 9,13 Tännäs ......................... 1,11 0,60 0,53 2,24 Idre ............................ 1,81 1,07 0,87 3.75
2.26 1,09 | 1.09 4,44
fl:—berg-
523 8517 " Stonglandet Shu/mik . Dyröy
[ Sia—Ägna: . %%Lilllllll—L+Llii |_Ll _ ' Jar 45141)”: arma/minn
730
" Strenclv - . I '708 V Öksnes+
| lng/rn » _ , ()(? :F/emu D . .
Grötavaer QX +Sandsöy __ , 1234 Grytäy 247 10.01] . Sala : _ _ Landen" 'x Å _ _.
Trond . nea Fig/fbr _ '
o HARSTAD R , 1015 Hammar"
Kärra/Inc! , 363 D'jupvik _ Foldvik Armin T Wik _ '|' '
rundan/1
Lifjellcr
' ' .168 (AlleVu [] IX _
X.
Gav'duajnv'ri
*...qsqw'htsx
+ *,*+*+++ ' "Å :..Autiatupa
. Jyri/är”
' ' ' ' ' * af'ord IGERHORD'W S , Gramngen . . J "! nräyuzi: * ' 'mm'ui/c ,. . I,. __ . ' _ ' - ' ' ' ' ' ' _ *' ' . 'VW'l/l'v'a'rvi Numan Gam _ _ _ , . . l, _ , » . , _ ., __ , ., _ _ _ _ _ . _ .. , . 400. Kv :: _ l _ x _, _ _ ,, _. __ . , ._ . __ . .. _ — _ _ å ' _ _ , _ _ . ' , _ , . . __ __ _ Ounasjärvi . x ' . _ ' i ' ' . . '. . ' Hemi: 1266 m -- ' . .. . ' _ , . . ' ' " . . . ' —- _ . " . - - . - — ' ' .! *— * . . - . '- ' ' Q .
_I-Ianåj
855 . , _ .'. (l? . ' _ , ' -_ _ ' .. ,* . _ . "' _ _ _ _ _ _ _ , _ ' Omlas- '— - ' Ofotfjordeu L 0 _ ' _ , _ ' '. _: .- __ ' _ _- ,_ ' i _ ANKENESSTR . ' 738 _ _ _ _ _ _ _ _ ._ _ - __ __ '. . ' _ . ' ' " ' tumun' _ _ _. '.. . . . _ . BG; _ . _ _ _ _ _ _ . K”! " ' Han [40:11:46 084 7” Tamm/rand Ölmm'bm" ' N” B .. F rimljar " - ' ' ' 'i i ' ' : " '. ' ' ' ' ' . ' ' 7 '. Auswågo'y :]gmnnlm Ver/b)- aroya ' 15'76 ' . , /' ' g . ' ' . , -'». . . _ " ' ' ' " ' . _' .1' i . '.' ' ( 'Rinmr ' _ __. _ _ __ ' _. ___ _ _ _. ._ .__ .. __._ _ . . . . *. *, [gppI-tad ___ Malla
& ” ' [(armen- 1003' - __17_4_4 gom. SM,,— ' ; % -_pra : , )?:ng VOLVIE _ 630 Båth ”'dbå'gh' . ras sm _ 4 . KABELVÅG ._ , ' ( . . nerg , ' m
725 L 11
_ ömmasvan ' 9 Tram sxnova
Hide/Å sund
. * ' . " . _ , -:':'Kii.rlala Bmdg_ Xx _ _ _ _ ,. _ ' _ . _ _ _ _ _ , _ _ Ulfudgv ' * ' " ' ' & Hamaråy BJ]N "Tyst' jord ; , _ . ' . A] 953 amarö _Drag Hullöya 1113 6 | 11.». v,, ' | * sm " F' " . * .1 Maskenrs ”' . ”'”” +5317" . . _ 'on M 103 Reine — . 526 gl l 0 ' 11 c » . . c. Stagen Eige öy % F a' ]2-27 Rit "" Sirvan/jord B. Halkexlad- 'g'" , dd - . . , ' ' , -' ' _ ' ' ' ' ', ' . , .— ' . '. 635 Lama en _ _ 1031 1103 _ _ .. __ '_ _ _ _ * __ __ _ _ _ __ _ _ _ * .. . _ _ _ ' _ . Ää,1,mM/g_ _ __ _ Moslmcstraumu ' "dfk” " ' ' ** 7 , ' " — . ' ' ' _ " . , ,, . ' ' ' — . . . ' ' _- , illustumun - I L../ua . _ , _ . . _ . . — _ ' ' . . .. ' . . ' ' . . . " . .. -' ' 740 Masken ordfold _,ida 55510?" — _ ' , ' '_ r 1 "_ ' . . ' __ = ' _'_ j _ ' . ;. _ , _ - », Leirang'er 301”) man... ' _ ' . . , ' . " . _ '. "' ' . ' ' — - ' + Vacröy 10_4 . Viak/n: ___Må'm/ilf , . lil'ämerij _ _ Law;/. -1361 ' "”I/”"i
Moi/ik
_l'llärjårui
Fulda
K arlsöywtr ' . unisvaara _ w."
5.Vmeja"rui
Landrgc
r- . dalla/"ärm" '803
_ ' .. _ ' _ ' ' ' ' . V:..." -. 'i' ' "' ' ' . :! '.. - ' " '." .. .' ' .Hegg/noen _ * ' _ _ _ . _ __ . . .» . . ..,7. ,_ _ _ ' _ & ' ml)/äng. (”å" 106 ' " » ' » ' . ' " " W ' ' ' . . - - . . .204 rpm /_/ _ ..— ' . _ . så , » W *
5 . .. , ' ' ' ,. * . j . _ ', _ ';. . _ _ _ _ , _ . __ ' ' % ' ' . ' ' _ ' ' __ __ -- _ _61 '.??4- SAT-rAj ' RVI '» _ .* ;,åggdååfd-r .an __ _ . LW" ' _ " ' , ' ' . , .; _ . ' _, * ' _ ' ' ' . --'*' ' __ x _ & - _ . _ _ " ' ' & . ' ' . ' ' Saftn'årui _ " mmm) . . . , ' .. . . _ . ' . ' ' . x x - ' ”WHOM ..! ' ,,, Skjerstad " _' , . _ _ , " . _ . _ ; .. _
s raumen Icivseto - ' . * . _ _ , ' . ana'kallm' 438 X ' _, ' . t _ r' ” _ . ', . .. , ' _. _ l
Sör-Amövo
mlhomäy adam-n' orna
. N ewrdal
_ Tmivaarå'ol nga lomfjord ' I A*" 51' Ha l:a Bjarangm , ”Mmm” Ågrkarde/ . ' 599 1 640
-Tjang _ Storglamvamer 1536 '_Krjukkirrun 10'32 'REPP" jama.
Trama &
Trwn'fjorden
Luröy... " ”Wi” Storfors * ' oLOVul'ld . . Juli/er aug/and Nord)-jam: __Lfl gvaruct & f _ ,,Y TERE * Rayzuik Båsmoen. T Sjuan ' .fr-"rymd _ 916. /o . _
_ . Sgt.! . _ , Tomma Hnmlwröya - U ”k” ljmumm .eu.» ndtiskåa Dönues+ Hub HEMNESBBRGEI' f:? " x_/(Äa_rda/ _ _ _ "-......,q_77 ' G ai . z . . Paying _ Sr. Ankersvamzi
Elsf j ord
öjt/u" _ , ' ; _ _ _ , . . Hcp: nada hamn KB 0 * _ . _ . ,. , _ '. :"" ' . _ i ' . __ ' ' ' F & Veitrilka: __ _ _ , _ _ _ _ . - _ _— : _ __ _ . _ _ , . . _ . ; _ _ . __ _ _ . x _ ” ESKARÖ _] ' _ .. ' ' _ , _ "t _ _ _ ' _ ' " ' . .' .. ”_ ' '_ - _ ' ' .'_ . , _ ' ”_ X ' . ' ' -.-är/e1:/a : '* ' , ' ÅI'US [Humlan _ _ _ . '_ _ ' f . _ ._ _ _ _ ” ' * ” __ - _ _ , _ ' . - . . . —
Tunema/nä: Mind/andrz_ ' 11 58 ' ' 374-
345 "Stakka ' Gfiltindfn "R'ösvamer Gunnarsjj'ärden Sundskär ] 559 . . Vevelstad 1403 (. K ru!
H a r_ a fi ä 1 d * n __ _ _ . . ._ _ _ _. .. _ . _ _ ' _ . ', _ _ x . ' . .. , _Higxderrdn ”Q'
Kritvnmcfåf ' -' ' ' ' . _ " ' ' _ ' . . _* * _ -_ __ _ _ '. , " . . " _ _ — _ . __ _ _ ' __ . _ _ _ _ . _ Malört”
_ Iringa)! ' _ i " _ ' — ' , » ' , _ . . __ .' _ ' _ _ _ * _ . - » _ , » . EMM? _ ' ! _ Aun/em? ' _ ' , . ' ' _ __ _ ..»- . _ . .. Laukmr 295 _ Han!
-Vegafjorde'u
ner:!
Hnmnöya 099
. attfjelldal ””"” _ _ ' _ _ __ _ '_' . ' __ _ _ ' _: __ _ _ __ _ ' _ ,, ' ' _ _ _* __ j » _ __ _ _ . _ . , 1__ _ _ _ — : ' i” A -iirön A _ $$$ _ ' _ __ . __ __ _ . _ _.—, ' __ _ __ . . '_ _ _. — ,, __ _, _ . _ . . - %& .l—Glrmundön ]unkån » . . 4 _a . ä & R” . . _ . _ . åårdm [bar/m
' " ' ! lör/imam ' * ' " ' . ' ' ', ' ' ' ' ' ' X '. ' ' : ' ' . , . ' ' " _ X EÅ nuo ovs ., __ __ _ 1337 ' _. , __ , ' _ __ _ _ . 4. " , , ' . ' ' J? . _, . farbar-ya _ . . __ O' orrfjäu-r . . : .. '. , i _ " _ " _ ' "L ' ' ' ' .. ' ' X 72 rundan T ghd!!! _ Svenningdl Börge- . _ . * . ," ' " ' ' '_ ' * __ _ _ _ . __ _ : _ _ x _ _ _ _ _ . . _. _ _ _ — » _ ,_ _ _ . . _ _ " VCE) d .Hommelstö 1239 . . ' ' ' . , ' .
Sandön ' ' Blåy'jell Fip/illgkm .. fjell
' . — ' ' .— . ' ' ' . " ". _ _ PITHOLM _ -. . ' ' ' ' . * ' - ' 9 ' ' ' _ . __ * * ' _ _ ' o Vargön . & .159 1677 __ _ - ' _ . , , _ _ . . _ _ _ . . " _ _ ' _ .. ' _ UNKSUND säs—o' Salaam. Fipl' g- _ -_ . ' ' ' * _ , ._ — . _4 4 (. _ Holmvassås ' .. " Filma F 'ååndån Mellemtjw
Kvaloyax pinyin:! "Mama: 368 _ _ LF, Pllkulms yrrnfärd; _ _ _ __ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ , _ . , , ' _ , ' JÄVn ä
. . o' . . . . , ' * ' " ' ' ' ' ' ' ' ' ' V' ' &» =. 2 Solstad... _ ' ' " ' ' 39 .liivrel't. . 1 ”* www
flå-;? Gulu ' Salim
llll ..,.
.. ,. .. Na r:!ra/m'grumi
o w-._+_ _ l _ _ Ngums aln 5_4 | OldeI'CI * . ' M:t/duga dan
' . . ' . * ' ' *— 344 _ ' ' ' & . _ _ _ _ __ . ' ' '." z ) .'.Ö.rt,_anb"a*rl/ . :» ' ' " . — ' ' ' ' ' ' ' ' ' " ' " i * ' / Knngrmam ; . . ' " ' '
Strand . %3151" et' ' . , _ », . .
w . 4. LLEFTEÅ BERGSBYN '”
' . .. '. . . , ' , ' . ' . . - ' -' _ ' N " *” = (, LEMENSNÄS
&. * Tramsfiellei |_ . , , — ' " ' . U,”,m _. - . _ . '___ _ _ _- _, _ » - . oSKELLEFTEI—IAMN ? Salsvnt'm *. agan ' _ ', ." _. ._ _ ' " -' . . ' ' ' Im ' ' ' _ . . & .'— _ 3 . X Äijiräsk ' , _ . . _ Tunnslå
*Oploj/jjurd .Skröjiulad 1 06 3
Nnbäaimi . . . #62er 'F Rönnskär ,oBUREA
Hrimdnlshaigan 1022 1160 Havdals/jrllet Yemundvik
u » d ”' å "" Sk mma ' ' ' ' - ' ' ' ' ' ». " k ' UIÅwka/Ia? 'orlmr/und 1075 ' ' ' - _? ' , ' __ ' _ ' I . . - .
__andsfjcllrr OOSundfjåen
_ _ = . . __ . . ' ','_ - _ *L'B/arhk ll: " Lauwjöli ' ' . _ .. . . . . " Fia/””"” * — ' ' ' ' ' X .- , ' i — ' . ' ' " ' Kal'b'm " " N D E L A G Bagvässli-F_.y--"£"K E _ ' ,- . . '? '; ' ., .. - " ' Å ' " ' - ' - , ' X— ' " ' ' ' " " '
Omid/m)
Blåfiellhanen
_ ' .. x /' ir/el & . . ingrid/me! __ ' . _ _ Y 1337 .. . » _ Alanäs + = 'TaI/qo 30,16!”- » . .
.-' ". * ' . . , 554 ' - ' q __ y ' . , .' _ _ _ _ .- _ ,. _ _ __ I rsf'jÖHOxvatm! & _ - _ . __ __ GE __ __iz__erarren _ _ _ _ __ E _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ ___ _ _ _ Qj .. - . _ Ä .. , __ _ '! &
fall/Mäki: '
32 F 1- 51. Eiderågg , : Nedervetil 33 + _,F olm n
hppm'k V ä ; r r a Änguån K v a r le e »: OLMSUND '=']a arb'rm . 177—'En! rund Norrmjä/e ] g _ _
NEFORS Hålmagadd + "
__ _ _ _ _ " _ _, _ ' _ lt varkm g/dma . , _ " ' ' _ _ * " . _ _ ' .. . ' ', ' ' _ . "'., ' ' ' ' __ 17 __ 35 Östra vnrkrn ' F 12.47 ";55 ' ' . ' M ' , .. ' a .' . " ' " ' ' ' ' . -- - ' .. x " ' ' " '
Kjölliaigmit __ ' _ = — _ » .. . * ' '
N O R R A K__V "R”KÅE' /4.4..,._/—
' Ö rr iSuipan lf Mickelsdrarna s " _ ' glappet _ Valar fan - Norm glappet Österön fjärd , Kram"1 u v _ Västerön "" Deg'e'rljärden 'Stvrbådan _
_j,—
B oxxönv ] Teugmo _
Köklot
':' N. Längrogrunde _ 31.5" _ydaflbrol/m
: , . . & — ' ' . Va,/gm "”xömedberg _ f — ' ' ' ' _ Sunnang'ökx ! __ ””W” . . - "'Helgu . 204 - &» .212 ' — 505 **. _ -_ & mynnet 76 Södra glappet '»4 x " ' » ' ' . KÖPMANHOLMEN (& _ — * . Krakvdg | kl ' _ v NHJÅ' 401-anda ) ' . .
140
0 301 _ - , msiönvuari . 199 . ' i i ' . Jmf”, N. lLiillLllklll_l ”__, JakkLu . ,, UIvä/J l 5 åran/ngr Adan - ' TORTH A V A _ L A N 16123", "i WIPEFPllsi 13%! _ _ , . . "LA . ' ' ' ' * " . -. . _ .. . . .. . . . __ . _ .. . _..,._ __,___ ._.>__ _ .. _...__,._ _ .. . '.rltrdtm 4.10 l ", ' '_ - . ' "%”: _e' 5 _.—+'* Gussjön Karta över
BETESOMRÅDEN FÖR SVENSK RENSKÖTSEL
Utarbetad av Ren betesmarksutredningen
Starka/legend i
Skalo1:1 milj.
' o 1 2 3 4 "_,4T6m'ngen.- _ " ' __ _ -_ |
H...... TECKENFÖRKLARING Selam-bump: . ' Odlingsgräns, gräns för renbetesfjäll samt gräns för östra området i
Troms fylke
5 : Mansun; J "» ”ri/(gm 243
Kiki/lr: Holms'
Lappmarksgräns
Gränser för lappbyarnas betesområden: Fjällappby, fastställd gräns Fjällappby, sedvanegräns (även gräns för renbetesmark & norskt område) skogslappby, fastställd gräns
*Brimön , - 450 ' sedvane röns Jigsiöhåfx 6831 ' ' ' +. » —._._._.._ SkOQSIGPPbY» 9 . 1 . , . D;!)(zerg l ' - _ .
—I—._—
Draw en ' g 687 ”er Ylkrbcrg'. . Ä 11 _537 '; c _ GK _ _ v Os ! * _ _ 358 _, _ .
Lappby inom koncessionsområdena
"""-Ono....-
.?Ålkllckmann ” » B) "
Karta över
! TESOMRÄDEN ,
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
J ustitledepartementet Utsökningsrätt IV. [7]
Utrikesdepartementet Internationellt fredstorskningsinstitut 1 Sverige. [5]
Försvarsdepartementet Tygförvaitningens centrala organisation. [11]
Socialdepartementet
Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjuk—
vården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshiimmade. [9]
Finansdepartementet
1965 nu lengtidautrednin: 1. Svensk ekonomi 1966»— 1970 [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investerings— behov fram till 1970. Bilaga 3. [10] Ny myntserie. [4]
Eckleslastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3]
J ordbruksdepartementet Renbetesmarkema. [12]
DISTRIBUERAS AV NORDISKA BOKHANDELN Pris kr 11:—