SOU 1963:45

Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län

66. B.1.2.3.1.2. Arbetsvolym inom skogsbruket i Jämtlands län åren 1960 och 1975

Nedanstående beräkningar av arbetsvolymen inom skogsbruket grundar sig huvudsakligen på uppgifter från betänkandet »Skogstillgångarna i Jämtlands län» (SOU 1962: 1). Denna utredning, som i det följande be- nämnes skogsutredningen, innehåller tillsammans med bilagor ingående analyser av bland annat Virkestillgångar, avverkningsmöjligheter samt arbetskraftsbehov inom skogsbruket i Jämtlands län, varför det synts onödigt att här mera utförligt behandla dessa frågor. Särskilt i fråga om det synnerligen svårlösta problemet angående dagsverksbehovet per mask hänvisas till resonemangen i skogsutredningen.

Beräkningar av arbetsvolymen inom skogsbruket kräver kännedom om:

a) Den årliga avverkningens storlek.

b) Dagsverksåtgången per mask. Den årliga avverkningens storlek i länet är 1960 och år 1975 erhålles genom nedanstående sammanställning.

År Avverkning i 1000 mask. 1950 ................... 35003 1952/53—1955/56 ........ 36241 1956/57—1958/59 ........ 41181 1960 ................... 4650. 1965, alt. a .............. 55682 1965, alt. 1) ............. 58762 1970 ................... 59885 1975, alt. a .............. 60662 1975, alt. b ............. 6404z

1 Enligt stubbinventeringar. (Från skogsutredningen).

” Från skogsutredningen. ” Extrapolerat på grundval av stubbinventeringar 1952/53—1955/56 och 1956/57—1958/59 samt uppgifter från Ångermanälvens, Sunds— valls och Ljusnans virkesmätningsföreningar 1950—51 (enligt Skogs- statistisk Årsbok).

' Extrapolerat.

5 Enligt arbetsmarknadsstyrelsen: ”Redovisning av virkesförråd, möjlig årsavverkning samt arbetskraftsåtgång på småområden enligt beräkningar grundade på riksskogstaxeringens material”. (Stencil 1961).

Från skogsutredningen erhålles följande sammanlagda åtgångstal för huggning, körning, skogsvård samt övriga arbeten:

1956 0,60 dv/mask 1964/65 0,49 1909/70 0,44 "

Dessa åtgångstal avser storskogsbruket och ligger därför i allmänhet något under de genomsnittliga åtgångstalen för länets totala skogsbruk. Det är emellertid troligt, att storskogsbrukets och bondeskogsbrukets dags— verksbehov per m3sk blir varandra alltmer lika, bland annat genom bildan-

de av skogsbruksområden inom bondeskogsbruket. Enligt en utredning av domänstyrelsen var inom domänverket dagsverksbehovet 0,90 dv/m3sk för år 1950 och 0,65 för år 1960. Dessa åtgångstal torde någotsånär överens- stämma med genomsnittstalen för hela skogsbruket i länet. Hur dagsverks- behovet blir år 1975 är givetvis ännu svårare att säga än för 1950 och 1960. Här har antagits ett åtgångstal på 0,44 dv/mSSk, vilket överensstämmer med storskogsbrukets för 1969/70.

Mot ett dagsverksbehov på 0,44 per m3sk kan invändas, att det blir för högt, om de högrationella skogsbruksmaskiner, som nu användes i Kanada, USA och Sovjet, vinner allmänt insteg i Jämtlands län är 1975. Å andra sidan kan påstås, att åtgångstalet blir för lågt, om skogsavverkningarna blir än mer inriktade på lövved och barrklenvirke, än vad man kalkylerat med i skogsutredningen. Som framgår av fig. 3 i skogsutredningen, blir nämligen antalet dagsverken per m3sk avsevärt högre vid huggning av kle- na dimensioner än vid huggning av grövre.

Trots att dagsverksbehoven per mSSk för åren 1960 och 1975 är synner- ligen osäkra, måste vid en beräkning av arbetskraftsbehovet inom skogs- bruket några åtgångstal fastställas. De åtgångstal, som förefaller mest rim- liga, framgår av det nedanstående.

År Antal dagsverken [mask. 1950 0,90 1960 0,65 1975 0,44

Arbetsvolymen inom skogsbruket i hela Jämtlands län kan nu med hjälp av uppgifterna rörande avverkningskvantiteter och dagsverksbehov be— räknas.

D ks Ant. årsarbetare vid en årlig År Årsavverkn. åtagåsnver e ' Ant. sysselsättning per man med 1 000 mssk. g 9,8ng r dagsverken m ' 210 dv | 230 dv 250 dv 1960 ............... 4 650 0,65 3 022 500 14 393 13 141 12 090 1975, a ............ 6 066 0,44 2 669 040 12 710 11 605 10 676 1975, I) ............. 6 404 0,44 2 817 760 13 418 12 251 11 271 B.1.2.3.1.3. Summa arbetsvolym inom jordbruk och skogsbruk samt antalet förvärvsarbetande inom näringsgrenama

Antal förvärvsarbetande inom jordbruk och skogsbruk år 1975 i hela länet Antalet förvärvsarbetande inom jordbruk och skogsbruk erhålles med hjälp av nedanstående sammanställning.

Arbetsvolym inom .. .. År jordbruk och Antal forvarvs- skogsbruk arbetande 1960 21 6291 17 707' 1975 16 2681 2—16 9141 ”

1 För jordbruket har använts alternativet med en sysselsättning med 2 200 timmar per år och man, för skogsbruket alternativte med 230 dagsverken per år och man. ” Avverkningsalternativ a. 3 Avverkningsalternativ b. ' Enligt folkräkningen 1960.

Mellan åren 1960 och 1975 beräknas arbetsvolymen minska med 5 361 alt. 4 715 man, vilket utgör en minskning med 24,8—21,8 %. Antalet förvärvs- arbetande inom jordbruk och skogsbruk är 1975 skulle därmed bli 13 315— 13 847 personer. Detta beräkningssätt förutsätter dock, att arbetsvolyni och antalet förvärvsarbetande står i samma relation till varandra är 1960 som 1975.

Antal förvärvsarbetande inom jordbruk och skogsbruk år 1975 i länets olika kommuner

Sedan nu antalet förvärvsarbetande inom jordbruk och skogsbruk för år 1975 beräknats för hela Jämtlands län, återstår att fördela de förvärvs- arbetande på länets olika kommuner. På grund av brist på nödvändiga data för varje enskild kommun är det omöjligt att tillämpa samma beräknings- sätt för varje kommun som för hela länet. I stället har antalet förvärvs- arbetande i kommunerna erhållits genom att fördela hela länets arbetsvo— lym inom jordbruket respektive skogsbruket på kommuner. Den samman— lagda arbetsvolymen har därefter reducerats till antal förvärvsarbetande på samma sätt som skedde beträffande arbetsvolymen inom hela länet. Slut- resultatet framgår av tabell 48, där såväl arbetsvolym som antal förvärvs- arbetande inom de olika kommunerna redovisas.

Inom jordbruket har arbetsvolymen i hela länet fördelats för varje stor- leksgrupp av brukningsenheter för sig och för varje produktionsområde (Silurområdet+Mellanbygden, respektive Fjällbygden). Som fördelnings- faktor har använts antalet brukningsenheter inom respektive storleksgrupp av brukningsenheter inom respektive produktionsområde. Arbetsvolymen inom hela länets skogsbruk har fördelats på kommuner genom att beräkna avverkningens storlek inom varje kommun i % av totala avverkningen i länet. Avverkningen för varje kommun har erhållits från skogsutredningen, bilaga II: 1, tabell 13.1

1 I denna tabell är avverkningarna ej redovisade för varje kommun, utan kommunerna är i en del fall sammanslagna till kommungrupper. Avverkningssittrorna har i sådana fall utproportio- nerats på kommuner med hjälp av skogsmarksarealen inom kommunen. Detta förfaringssätt torde inte medföra några större fel, eftersom man i skogsutredningen eftersträvat kommun— grupper med så homogen inbördes struktur som möjligt.

Vid fördelningen av arbetsvolymen inom hela länets skogsbruk på kom- muner har avverkningsalternativ a tillämpats, vilket är det lägsta av de tre alternativen i skogsutredningen. Om man i stället tillämpat de båda högre alternativen, höjs på grund av klenare virkesdimensioner även dags- verksbehovet per mask, vilket skulle kunna resultera i en så stor ökning av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket, att brist på arbetskraft skulle kunna reducera avverkningarnas möjliga storlek. I befolkningsprognosen har det därför synts lämpligast att anse det lägsta avverkningsalternativet som mest sannolikt. I en del kommuner, särskilt då fjällkommunerna, innebär även detta alternativ, trots den kraftiga sänkningen av dagsverksbehovet per m3sk, ökningar av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket.

B.1.2.3.2. Antal förvärvsarbetande år 1975 inom industri och hantverk (utom byggnadsverksamhet)

Framskrivningen av antalet förvärvsarbetande inom industri och hantverk utom byggnadsverksamhet (näringsgrenen benämnes i det följande enbart industri) erbjuder väsentligt större svårigheter än prognosen för jordbruk och skogsbruk. Inom jordbruket och skogsbruket kan sysselsättningsut— vecklingen i stort sett sägas vara beroende av en bestämd, för näringsgrenen avgörande produktionsfaktor, nämligen åkerarealen respektive virkestill- gångarna. Någon motsvarande, entydig produktionsfaktor finns mera sällan för de olika industrigrenarna, vilket gör att bedömningarna av antalet för- värvsarbetande inom industrin får mera karaktär av rena gissningar.

Om uppgiften vore att göra en befolkningsprognos för enbart hela Jämt— lands län, vore det möjligt att använda sig av kommerskollegii industri- statistik. Detta källmaterial är bearbetat fram till år 1960. Den relativa ut— vecklingen inom varje industrigren i länet för tiden 1954—1960 (se kapitel B.1.5.1) skulle då kunna användas för att framskriva antalet industrisyssel- satta för länet. Industristatistiken kan emellertid inte nyttjas för att fram— skriva varje enskild kommuns industrisysselsatta. Ett exempel kan visa detta: Mellan åren 1954 och 1960 sjönk antalet sysselsatta inom träindustrin i länet med 16 %. Detta procenttal är ett genomsnitt för eirkelsågverk, ramsågverk, snickerifabriker, wallboardindustri m. m. och gäller mera sällan för träindustrin inom varje enskild kommun, där denna industri— gren kan ha en helt annan struktur och utvecklingstendens än länsgenom- snittet. Vid framskrivningen av antalet industrisysselsatta inom varje- kommun har det därför varit nödvändigt att i görligaste mån införskaffa data om praktiskt taget varje enskilt företag. Detta har huvudsakligen skett genom: *

a) Direkta förfrågningar hos industriföretag.

b) Förfrågningar hos kommunerna, som i sin tur vänt sig till företagen. 31 av länets kommuner har besökts, varvid kommunerna erhållit en i för—

väg uppgjord förteckning över alla företag inom stadsnäringarna med minst 2 anställda (enligt källskattematerialet, se under punkt c). Kommu- nerna har därefter fått någon månad på sig att införskaffa uppgifter an- gående antalet sysselsatta i företagen år 1961 samt om möjligt göra en bedömning av sysselsättningsutvecklingen fram till år 1975. Det är givet, att de på detta sätt erhållna uppgifterna angående den framtida utveck— lingen visar stor variation i pålitlighet.

c) Bearbetning av källskattematerial för åren 1954——1959. Eftersom varje arbetsgivare är skyldig att inbetala skatt för sina anställda kan man via källskatteuppbörden få en tämligen exakt uppfattning om antalet lön- tagare. Bearbetningen, som berörde alla företag i länet med minst 2 lön— tagare någon gång under året, omfattade 6 är, varför även sj älva tendensen inom sysselsättningen kunde följas. Det är visserligen långtifrån säkert, att den framtida utvecklingen blir densamma som den hittillsvarande, men genom sortering på olika branscher och industrilägen har materialet dock givit vissa riktlinjer för prognosen.

Ovannämnda individuella uppgifter för kommunerna har sedan kombi- nerats med data från industristatistiken, från olika riksomfattande bransch- monografier samt från större utredningar rörande sysselsättningstenden- ser inom det svenska näringslivet. Av dessa senare undersökningar bör sär- skilt nämnas 1959 års långtidsutredning, S. Godlund: Befolkning—region- sjukhus—resmöjligheter—regioner (ingår i SOU 1958: 26) samt ett flertal olika utredningar, utförda av arbetsmarknadsstyrelsen.

Det skulle föra för långt att här redovisa alla de överväganden, som legat bakom bedömningarna av antalet förvärvsarbetande inom varje industri- gren i länets olika kommuner. Detaljerade motiveringar för bedömningar— na skulle dessutom råka i konflikt med det förhållandet, att många av an- tagandena bygger på konfidentiella uppgifter.

Slutresultatet av bedömningarna framgår av tabell 49, som anger såväl det faktiska antalet förvärvsarbetande år 1960 som 1975 års prognosvärden.

B.1.2.3.3. Antal förvärvsarbetande år 1975 inom de Sekundära näringsgrenarna

Såsom diskuterats i kapitel B.1.1.5.3 och B.1.2.1, bygger metodiken i före- liggande befolkningsprognos på att antalet förvärvsarbetande inom de sekundära näringsgrenarna antages stå i en viss relation till totala antalet förvärvsarbetande inom ett område. Därav följer, att felbedömningar av sysselsättningsutvecklingen inom de primära näringsgrenarna återverkar på antalet förvärvsarbetande i de sekundära näringsgrenarna. Prognos- siffrorna för dessa senare näringsgrenar är därför särskilt osäkra.

Till de sekundära näringsgrenarna har här förts byggnadsverksamheten. Såsom en del i denna industrigren ingår anläggningsverksamheten, som

till sin natur egentligen är en utpräglat primär näringsgren. Såsom närma- re diskuterats i kapitel B.1.2.1 har emellertid antalet förvärvsarbetande vid kraftverksbyggen, regleringsföretag m. m. uteslutits från befolknings- prognosen, då det är praktiskt taget omöjligt att förutsäga inom vilka kom- muner anläggningsarbeten kommer att pågå år 1975. Eftersom anlägg- ningsarbetena i regel är av utpräglat kortfristig natur, betyder dock inte uteslutningen särskilt mycket för den mera långsiktiga bedömningen av kommunernas befolkningsutveckling. Att antalet förvärvsarbetande inom anläggningsverksamheten ej ingår i befolkningsprognosen bör emellertid beaktas.

Vid summering av antalet förvärvsarbetande år 1975 inom jordbruk och skogsbruk samt industri (utom byggnadsverksamhet) erhålles sammanlagt 21 655 förvärvsarbetande i hela Jämtlands län (se kap. B.1.2.3.1 och B.1.2.3.2). Motsvarande siffra för år 1960 för länet var 25 916 personer, vil- ka då utgjorde 46 % av totala antalet förvärvsarbetande. År 1960 var i hela riket 50 % av totala antalet förvärvsarbetande sysselsatta inom de primära näringsgrenarna. Enligt SOU 1958: 26 kommer är 1970 antalet förvärvsar— betande inom det primära näringslivet i hela riket att sannolikt utgöra cirka 47 % av totala antalet förvärvsarbetande. Om andelen antages uppgå till 45 % år 1975 i Jämtlands län, erhålles, att totala antalet förvärvsarbetande i länet skulle bli 48 122. Antalet sysselsatta inom det sekundära närings- livet skulle därmed i länet är 1975 bli 26 467 = 51,5 % av totala antalet för- värvsarbetande. *

Ovannämnda höjning av andelen sysselsatta inom det sekundära närings— livet från 54 % år 1960 till 55 % år 1975 gäller för hela länet i genomsnitt. Det är emellertid föga troligt att de sekundära näringsgrenarna kommer att öka sin andel med samma antal procentenheter i varje kommun. Tvärt- om är det troligast, att med hänsyn till den tilltagande koncentrationen inom servicenäringarna —— ökningen av de sekundära näringsgrenarna så gott som helt kommer att äga rum i de större tätorterna. Genom bilismens utveckling har människor i allt större utsträckning möjlighet att fylla sina servicebehov i väl utrustade tätorter, medan olika serviceanläggningar på den rena landsbygden och i de mindre tätorterna förlorar i relativ betydelse. Det är också troligt att olika statliga och kommunala arbetsplatser samt byggnadsföretag m. m. alltmer lokaliseras till redan förut väl utrustade tätorter. Ökning för andelen sysselsatta inom servicenäringarna har där- för antagits ske i stort sett endast i Östersund+Frösö, Svegs köping+ landskommun samt i Ström. I övrigt har kalkylerats med i stort sett sam- ma procenttal för antalet förvärvsarbetande inom de sekundära närings— grenarna år 1975 som 1960. Undantag har dock gjorts _för kommuner, där turismen kan förmodas bidraga till en viss överrepresentation inom ser- vicenäringarna. Vidare har hänsyn tagits till den ökade sysselsättningen inom näringsgrenen tjänster i vissa av länets kommuner. I en del andra

kommuner har å andra sidan Vissa minskningar företagits i andelen syssel- satta inom servicenäringarna. Dessa minskningar kan motiveras med att 1960 års siffror inbegrep ett förhållandevis stort antal byggnadsarbetare, som för år 1975 kan antagas ha sjunkit i antal. Den relativa ökningen in— om servicenäringarna i Östersund+Frösö köping har beräknats inverka på antalet förvärvsarbetande i denna näringsgren även i grannkommuner— na. En viss inpendling av arbetskraft till Östersund från Rödön, Lit, Brunflo och Hackås förutsättes alltså ske.

Som hjälpmedel vid fördelningen av de 26 467 förvärvsarbetande inom de sekundära näringsgrenarna på länets olika kommuner har använts de i kapitel B.1.2.3.2 omnämnda förfrågningarna hos kommunerna samt syssel- sättningsuppgifter från källskatteuppbörden. Dessa båda källor har emel- lertid inte varit fullt så användbara för prognosen för de sekundära närings- grenarna som för bedömningen av det framtida antalet industrisysselsatta på grund av det stora antalet småföretag inom servicenäringarna, om vilka kommunerna och källskatteuppbörden i allmänhet ej givit några uppgifter. Sammanfattningsvis kan om de sekundära näringsgrenarna sägas, att, om prognosen för antalet förvärvsarbetande inom de primära näringsgrenarna är riktig, blir också totalsiffran för hela länets servicenäringar rimlig. Där- emot är fördelningen på kommuner av de sysselsatta inom de sekundära näringsgrenarna osäker.

Slutresultatet av uppskattningarna framgår av tabell 49, där även den absoluta och relativa förändringen 1960—1975 redovisas.

B.1.2.3.4. Summa förvärvsarbetande år 1975

I tabell 49 redovisas en sammanställning av antalet förvärvsarbetande inom de olika näringsgrenarna i länets kommuner är 1960 och 1975. Såväl den absoluta som den relativa förändringen mellan 1960 och 1975 har beräk— nats.

Antal förvärvsarbetande i hela länet beräknas minska med 8 400 perso— ner, vilket är en något större procentuell minskning per år än mellan 1950 och 1960.

Så gott som hela sysselsättningsminskningen orsakas av det starkt sjunkande antalet förvärvsarbetande inom jordbruk och skogsbruk. Minsk— ningen inom denna näringsgren beräknas bli 4 400 personer, vilket är en minskning mellan 1960 och 1975 med 25 %. År 1950 var 40,6 % av de för- värvsarbetande sysselsatta inom denna näringsgren, år 1960 31,3 %. Andelen för 1975 har beräknats till 27,7 %. I Jämtlands län kommer därmed fort- farande en mycket stor del av de förvärvsarbetande att sysselsättas inom jordbruk och skogsbruk, eftersom riksmedeltalet för år 1975 kan uppskattas till cirka 10 %.

Industrin i länet kommer, enligt tabell 49, att få ungefär samma antal

sysselsatta år 1975 som år 1960. Av de förvärvsarbetande år 1975 beräknas 17,3 % vara sysselsatta inom industri minus byggnadsverksamhet. År 1950 var andelen 13,7 %, år 1960 14,5 %. Industrialiseringsgraden är alltså i stigande i länet, som år 1975 dock kommer att få ett i jämförelse med riksgenomsnittet mycket lågt antal industrisysselsatta.

Antalet sysselsatta inom servicenäringarna kommer år 1975 att i länet utgöra över hälften av samtliga förvärvsarbetande. En minskning i absoluta tal kan väntas hos samtliga kommuner, vilket är beroende av sysselsätt— ningsminskningen hos de primära näringsgrenarna. Minskningen blir minst i kommuner med en stor andel av befolkningen, bosatt i tätorter, medan den blir förhållandevis stor i kommuner med liten tätortsbefolkning. Enligt prognosen kommer 43 % av totala antalet servicesysselsatta i länet vara bosatta i Östersund + Frösö, jämfört med 37 % år 1960.

Alla kommuner utom Bräcke beräknas få sysselsättningsminskningar. Minskningen i Östersund+Frösö blir emellertid högst obetydlig och är beroende av den förut nämnda sysselsättningsminskningen hos service— näringarna. I övrigt kommer antalet förvärvsarbetande att sjunka kraf- tigt i flertalet kommuner, vilket sammanhänger med minskningarna 1 an- talet förvärvsarbetande inom jordbruk och skogsbruk och då i synnerhet inom det egentliga jordbruket. Ju större del av befolkningen som är syssel- satt inom jordbruk med boskapsskötsel, desto större beräknas i regel syssel— sättningsminskningen bli.

B.1.2.4. Totalbefolkning i kommuner år 1975

Sedan nu antalet förvärvsarbetande år 1975 inom olika näringsgrenar be- räknats för kommuner i Jämtlands län, återstår att uppskatta totalbefolk— ningen för år 1975.

År 1960 uppgick länets befolkning till 139 818 invånare. Antalet förvärvs- arbetande var då 56 522 invånare, vilka utgjorde 40,4 % av totalbefolk— ningen. Procentsiffran för antalet förvärvsarbetande varierade emellertid mellan de olika kommunerna.

För att kunna beräkna 1975 års totalbefolkning har här gjorts det an- tagandet, att antalet förvärvsarbetande står i samma relation till total- befolkningen år 1975 som år 1960. Ett visst stöd för detta antagande får man i SOU 1958: 26,1 där man för hela Jämtlands län kalkylerat med sam- ma antal förvärvsarbetande i förhållande till totalbefolkningen år 1970 som år 1950.

Det förefaller som om det i huvudsak funnes två faktorer, som påverkar andelen förvärvsarbetande i förhållande till totalbefolkningen, nämligen ökningen av antalet kvinnliga förvärvsarbetande samt den allt större del

1 »Regionsjukvården, riksplan för samarbete inom specialiserad sjukhusvård.» Uppgiften finns i bilaga IV, utarbetad av professor Sven Godlund.

av befolkningen, som kan klassificeras som studerande. Dessa båda fakto- rer bidrar till ökning respektive minskning av andelen förvärvsarbetande. Hur de båda divergerande utvecklingstendenserna inverkar på en befolk- ningsprognos för en enskild kommun är mycket svårt att säga. Vid prog- noser för större regioner än kommuner brukar visserligen yrkesverksam- hetsgraden för män och kvinnor kunna analyseras med relativt förfinade metoder, men det är inte säkert att dessa metoder vid en lokal befolknings- prognos ger mera pålitliga resultat än det enkla antagande, som gjorts i det föregående. I synnerhet frågan om antalet kvinnliga förvärvsarbetande måste vara mycket svår att besvara för en enskild kommun, eftersom an- talet är beroende av icke enbart tillgång på specifikt kvinnliga arbetstill- fällen utan även på tillgång och efterfrågan på manlig arbetskraft.

På grund av dessa osäkerheter har här antagits, att andelen förvärvs- arbetande i förhållande till totalbefolkningen blir densamma år 1975 som år 1960. Undantag har dock gjorts för Kalls och Frostvikens kommuner, där antalet förvärvsarbetande i förhållande .till totalbefolkningen höjts med 3 procentenheter.

Efter dessa överväganden har totalbefolkningen år 1975 kunnat fram- räknas för länets kommuner. Se tabell 50.

Hela länets folkmängd skulle därmed år 1975 bli cirka 118 900 invånare, alltså en minskning sedan 1961 med 18 700 invånare : en årlig minskning i genomsnitt med 1 300 = — 1,0 % per år. Den relativa minskningen skulle bli något större per år än vad den varit mellan 1956 och 1960, men mindre än vad den varit enbart under 1960 och betydligt mindre än under 1961 och 1962.

De enskilda kommunernas uppskattade ökningar eller minskningar i folkmängd mellan 1960 och 1975 redovisas i tabell 50 och på en karta, fig. 15. I tabellen har till jämförelse även medtagits folkmängdsförändringen per år för perioden 1956—1961. Därvid bör observeras, att folkminskningen i de flesta av länets kommuner tenderat att accelerera, varför den genom— snittliga minskningen för 1956—1960 i allmänhet är mindre än vad den varit under enbart de senaste åren. För att kunna bedöma den beräknade befolkningsutvecklingen 1960—1975 hänvisas dessutom till tabell 49, där de bakomliggande förändringarna i de olika näringsgrenarna anges. Efter- som beräkningarna av 1975 års folkmängdssiffror är slutresultat av ett stort antal överväganden i föregående avsnitt, kommenteras inte närmare den uppskattade befolkningsutvecklingen i länets olika kommuner. Några sammanfattande kommentarer skall dock göras.

Av länets kommuner beräknas endast Östersund+Frösö samt Bräcke att öka sin folkmängd fram till år 1975. Folkmängden i Östersund + Frösö antages år 1975 bli 36500, en siffra, som något underskrider Hyrenius prognos, alt. 1. Se tabell 47. Den procentuella ökningen per år antages bli lägre än under perioden 1956—1960 men större än under 1961. Bräcke

-h—

_”.

, _,—

ä

_. _, _ ' '

*!

. Ökn'mgmed (ml—1.007.

— , :* " Mgmed o,o1—o,1.9-/.

-"- o.so—ose' %.

-.- LOG-1,49 % -»- 1.50—1,99-/. 200-2.497.

—11— 2,50— %'

Fig. 15. Relativ folkmängdsfärändring per år 1962—1975. (Enligt Iänsutredningens prognos.)

kommun, som under senare år haft en mindre folkminskning, beräknas år 1975 ha en folkmängd, som överstiger 1960 års med 300 personer. Ökningen kan motiveras med den industriella utveckling, som kommunen befinner Slg 1.

Befolkningsminskningar med mindre än 1 % årligen beräknas även ske i Brunflo, Ström, Hotagen, Kall, Undersåker och Svegs köping+lands- kommun. Denna relativt måttliga minskning har sin orsak i bland annat de stora virkesuttag, som beräknas ske i kommunerna, i sysselsättnings- ökningar i kraftverk och eldistribution samt, för Ströms och Svegs del, även i en expansion hos servicenäringarna i Strömsunds och Svegs tätorter.

Minskningar med mer än 2 % årligen antages ske i Hackås, Häggenås, Hammerdal, Offerdal, Alsen, Hallen, Oviken, Övre Ljungadalen, Berg, Rätan och Tännäs. Den stora folkminskningen beror huvudsakligast på omfattande strukturrationaliseringar inom det egentliga jordbruket samt även i viss män på avsaknaden på större centralorter, där servicenäringarna kan utvecklas. Befolkningsminskningen i Tännäs skulle ha blivit väsentligt större, om man hade grundat prognosen enbart på de primära näringsgre— narnas utveckling (i huvudsak endast jordbruk och skogsbruk). I progno- sen har emellertid kalkylerats med en ganska kraftig expansion inom tu- ristväsendet, vilken beräknas höja andelen sysselsatta inom servicenäringar— na i förhållande till totalbefolkningen.

För hela länet gäller, att kommuner med jordbruk och skogsbruk som den dominerande näringsgrenen får den största relativa befolkningsminsk- ningen. I några kommuner, där man på grundval av skogsutredningens upp— gifter kan vänta en vissa sysselsättningsökning inom skogsbruket, exempel- vis Frostviken, Hotagen, Kall, Åre och Undersåker, blir folkminskningarna mindreÄI de allra flesta av länets kommuner är antalet förvärvsarbetande inom industri mycket litet, varför även ganska stora relativa förändringar i antalet industrisysselsatta inte nämnvärt förmår påverka befolknings- utvecklingen.

Beträffande prognossiffrornas pålitlighet hänvisas till de reservationer, som gjorts på ett flertal ställen i föregående kapitel. Här skall dock ånyo betonas, att prognoserna vinner något i säkerhet, om man slår ihop flera kommuners befolkningstal. Förutom att slumpen då förlorar något i bety- delse, får även avståndet arbetsplats—bostadsort därvid mindre inverkan på de beräknade folkmängdstalen. Med undantag för Östersunds grannkommu- ner Lit, Brunflo, Rödön och Hackås (se kap. B.1.2.3.3) har nämligen ingen hänsyn tagits till arbetskraftspendlingarnas inverkan på befolkningsprogno- sen. Det är emellertid tänkbart att anläggande av större skogsarbetarbyar kan medföra, att den mantalsskrivna skogsarbetarebefolkningen i en del kommuner blir större respektive mindre än vad som motiveras av virkes- uttagen enbart i den egna kommunen. Det är sålunda möjligt att den skogs- arbetskraft som kommer att erfordras i exempelvis Frostvikens. Hotagens

och Kalls kommuner ej genomgående kommer att bosätta sig i dessa kom- muner utan även till en del i grannkommunerna, varför prognossiffrorna för Frostviken, Hotagen och Kall skulle vara för höga, medan de för Ström, Föllinge och Undersåker skulle bli för låga. Även på andra ställen i länet och inom andra näringsgrenar är det tänkbart, att avståndet arbetsplats— bostadsort kan rubba prognosvårdena.

B.1.2.5. Nettoflyttning 1960—1975. F lyttningsförluster av yrkesverksamma Enligt befolkningsprognosen i kapitel B.1.2.4 kan folkmängden i Jämtlands län är 1975 uppskattas till omkring 118 900 invånare. Eftersom länets folk- mängd år 1960 var 139 800 invånare, blir den totala folkminskningen under perioden 1960—1975 ungefär 20 900 personer. Av större intresse än folk— minskningen är emellertid länets flyttningsförlust under perioden. Nettout— flyttningen är nämligen ett mera direkt uttryck för näringslivets bristande förmåga att skapa tillräckligt attraktiva utkomstmöjligheter för befolk— ningen än folkminskningen, vari även ingår födelseöverskottet. Genom att en regions flyttningsförluster huvudsakligast sker i de yngre åldersgrupperna, har nettoutflyttningen en mycket stor betydelse för befolkningens framtida åldersstruktur.

För att kunna beräkna länets flyttningsförlust för perioden 1960—1975 har till att börja med uppskattats den folkmängd, som länet skulle ha haft år 1975, om nettoutflyttningen vore lika med 0, d. v. s. om in- och utflytt- ningen vägde jämnt i alla åldersgrupper. Endast nativiteten och dödligheten antages alltså bestämma folkmängdsutvecklingen.

Detta teoretiska folkmängdstal för år 1975 har med utgångspunkt från 1960 års åldersfördelning framräknats kommunvis, varvid varje 5-årsålders- grupp för män och kvinnor framskrivits 5 år i taget under beaktande av s. k. överlevelsesannolikheter (enligt Statistisk Tidskrift 1960: 6) och av nativi- tetssiffror, beräknade på antalet kvinnor i åldern 15—39 år. Det på detta sätt framskrivna befolkningstalet år 1975 blir för hela länet 147 390 invå- nare, d. v. s. 7 600 personer fler än är 1960. Denna teoretiska folkmängds- ökning, grundad enbart på den naturliga folkökningen, måste sägas vara ganska liten, vilket har sin orsak i att medelåldern är hög och kvinnounder- skottet stort i många av länets kommuner.

Enligt befolkningsprognosen i kapitel B.1.2.4 kommer länets folkmängd år 1975 sannolikt att uppgå till ungefär 118 900 invånare, d. v. s. 28 500 per- soner färre än befolkningstalet enligt ovan beskrivna framskrivning. Netto— utflyttningen från Jämtlands län mellan åren 1960 och 1975 kan alltså an- tagas bli ungefär 28 500 personer. En del av denna stora flyttningsförlust utgöres av yrkesverksamma, som skulle kunna sysselsättas inom länet.

Nettoutflyttning av yrkesverksamma 1960—1975 För att kunna uppskatta arbetskrafttillgångarna inom nettoflyttningen ford- ras först, att man beräknar åldersfördelningen hos de flyttande. En sådan

åldersfördelning har gjorts kommunvis med hjälp av den åldersfördelning hos de flyttande, som konstaterats för år 1960 och som redovisats i tabell 26 i kapitel B.1.1.4.4. Sedan nettoutflyttningen för varje kommun fördelats på ö-årsåldersgrupper för män och kvinnor, har därefter antalet yrkesverk- samma inom nettoutflyttningen kunnat uppskattas. Detta har skett med hjälp av s. k. yrkesverks-amhetstal, varvid samma tal använts som kunnat konstateras för år 1960. Se tabell 51, där yrkesverksamhetsgraden angives för män och kvinnor och för varje åldersgrupp i länet.1 Resultatet av beräk- ningarna framgår av tabell 52, där såväl den totala nettoflyttningen som dennas fördelning på yrkesverksamma män och kvinnor redovisas. Helt naturligt är kommunsiffrorna behäftade med stora osäkerheter, i synner— het för antalet yrkesverksamma kuinnor inom nettoflyttningen.

För hela Jämtlands län gäller, att länet under åren 1960—1975 kommer att lida en flyttningsförlust på ungefär 9000 yrkesverksamma män och 4 300 yrkesverksamma kvinnor. Ur länet kommer alltså per år mellan 1960 och 1975 att flytta ut ungefär 890 yrkesverksamma personer. Helt natur- ligt innebär en sådan flyttningsförlust av personer i yrkesverksam ålder ett allvarligt ekonomiskt avbräck för Jämtlands län. Man kan emellertid vända på resonemanget och peka på att de stora framtida flyttningsförlusterna kan betraktas såsom mycket stora arbetskraftstillgångar i länet, vilka skulle kun- na utnyttjas om lämplig industri förlades till länet. Arbetskraftstillgångarna såsom lokaliseringsfaktor för industri behandlas närmare i kapitel B.2.4.3.5.1.

B.] .2.6. Ungefärlig åldersfördelning i länets kommuner är 1975 I det avsnitt, som behandlar befolkningspronosen, har på ett flertal ställen betonats, att prognossiffrorna för de enskilda kommunerna är behäftade med rätt avsevärda felmarginaler. Ännu större blir givetvis osäkerheterna, om man försöker fördela 1975 års beräknade folkmängdstal på olika ålders- grupper. Det har ändå, trots dessa reservationer, ansetts vara värdefullt för olika former av samhällsplanering (planering för skolor, för bostads- produktion, för åldringsvård och övrig socialvård m. m.) att ha en ungefär- lig uppfattning om den framtida åldersstrukturen i de olika kommunerna.

Beräkningarna har utförts samtidigt som beräkningarna av nettoutflytt- ningen från länet 1960—1975 (kap. B.1.2.5), varför de inte behöver beskri- vas närmare i detta sammanhang. Resultatet redovisas i tabell 53, där 1975 års beräknade folkmängdstal har fördelats på 4 större åldersgrupper. Som tidigare nämnts är de absoluta talen för de olika åldersgruppernas storlek mycket osäkra. Betydligt säkrare är däremot den procentuella fördelningen, som, genom att den är så beroende av den nuvarande åldersstrukturen, inte behöver variera särskilt mycket omkring det i tabellen angivna värdet, även om totalfolkmängden år 1975 skulle visa sig vara felaktig.

1 Yrkesverksamhetsgraden redovisas också i en ålderspyramid för länets befolkning år 1960, se tig. 42.

Kommentarer till tabell 53.

Jämtlands län kommer är 1975 sannolikt att ha en åldersstruktur, som rätt väsentligt avviker från riksmedeltalet.1 Detta gäller särskilt åldersgrup- pen 15—39 år, som blir kraftigt underrepresenterad i länet, och åldersgrup- pen Gö—w, år som kommer att vara proportionsvis större i länet än i hela riket. Procenttalet för åldersgruppen 0—14 år blir nästan detsamma i Jämt- lands län som i hela riket, medan personer i åldern 40—64 år kommer att vara något fler, relativt sett, i länet än i hela riket. Befolkningen i de icke yrkesverksamma åldrarna, d. v. s. i huvudsak 0—14 år och 65—w år, kom- mer att bli överrepresenterad i Jämtlands län, sett i relation till förhållan- dena i hela riket.

Inom länets kommuner blir år 1975 antalet personer i de produktiva åld- rarna, d. v. s. 15—64 är, särskilt lågt i Stugun, Hackås, Häggenås, Frostvi- ken, Offerdal, Hallen, Oviken och Berg. Lågt barnantal får Kälarne, Lit, Hammerdal, Mörsil, Undersåker, Övre Ljungadalen, Rätan, Hede, Hogdal, Lillhärdal och Svegs köping+landskommun. Antalet åldringar kommer sannolikt att bli förhållandevis högt i ett stort antal kommuner i länet. Detta gäller särskilt Kälarne, Revsund, Hackås, Lit, Häggenås, Hammerdal, Alsen, Hallen, Oviken, Övre Ljungadalen, Berg, Rätan och Lillhärdal, där åldringarna kommer att utgöra mer än 24 % av totalbefolkningen. Befolk- ningsstrukturen i kommuner med beräknad folkökning eller relativt liten folkminskning kommer är 1975 fortfarande att vara förhållandevis gynn- sam, så t. ex. i Östersund + Frösö, Bräcke och Ström. Även Hogdal och Svegs köping + landskommun kommer sannolikt år 1975 att ha ett i förhållande till totalbefolkningen stort invånareantal i yrkesverksam ålder.

I tabell 54 har för hela länet och för de båda länsdelarna Jämtland och Härjedalen antalet personer i de olika åldersgrupperna för år 1960 och 1975 jämförts. Medan barnantalet i hela riket kommer att öka med 6,2 %, be- räknas det i Jämtlands län minska med 18,8 %. Minskningen blir väsentligt Större i Härjedalen än i Jämtland. Ännu större blir skillnaderna mellan länet och hela riket för åldersgruppen 15—39 år. Antalet personer i dessa åldrar beräknasi landet öka med 11,6 %, medan antalet i Jämtlands län be- räknas minska med 28,5 %. Den främsta orsaken till detta olikartade ut- vecklingsförlopp i Jämtlands län är att flyttningsförlusterna blir särskilt stora just i dessa åldrar. Den procentuella minskningen beräknas bli större i Härjedalen än i Jämtland. Åldersgruppen 40—64 år beräknas år 1975 vara något mindre i hela riket än är 1960. Minskningen i länet blir emellertid väsentligt större än riksmedeltalet. Åldringarna slutligen beräknas öka med icke mindre än 41,2 % i hela riket 1960—1975. Ökningen i Jämtlands län blir procentuellt sett mindre, men kombinerad med de stora minskningarna i övriga åldersgrupper innebär en ökning av åldringarna i länet med 24,9 % en radikal förändring av åldersstrukturen.

1 Åldersfördelningen för hela riket är hämtad från en prognos i Statistisk Tidskrift, 1960:6.

B.2. Näringsliv

B.2.1 . Markanvändning

I tabell 55 redovisas landarealens fördelning i Jämtlands län är 1956 på vis— sa ägoslag. Av tabellen framgår att av länets landareal utgör åker 1,4 % kultiverad betesmark och naturlig äng tillsammans 0,4 %, skogsmark 54,6 % och övrig mark 43,6 %. Procenttalen varierar kraftigt från kommun till kommun. Detta gäller särskilt »övrig mark», som upptar en stor del av fjällkommunernas areal men som omfattar endast mindre del av ytan hos kommunerna runt Storsjön. Skogsmarken utgör över 80 % av landarealen i Fors, Ragunda, Kälarne, Stugun, Bräcke, Revsund, Alsen och Hogdal. De åkertätaste kommunerna finns runt Storsjön, särskilt då i Hackås, Brunflo, Rödön och Frösö köping. En mera detaljerad bild av åkerarealens fördelning i länet redovisas på en karta fig. 16.

Av länets skogsareal ägs ca 45 % av enskilda, 10 % av staten, kommu- nerna och kyrkan samt 45 % av aktiebolag. I tabell 56 har den bolagsägda landarealen i länet fördelats på vissa ägoslag samt på kommuner. Av tabel- len framgår att endast 3 % av åkern ägs av bolag. Bolagens markförvärv under 1800-talet och 1900-talets första år syftade nämligen i första hand till att tillförsäkra skogsindustrierna, särskilt dem vid norrlandskusten, rävarubaser i form av egna stora skogsarealer. Den övriga marken var bo- lagen däremot mindre intresserade av. De kommuner, där aktiebolag äger särskilt stora delar av den totala skogsarealen, finns i östra och norra Jämt- land samt i Härjedalen med undantag av Tännäs kommun, där i stället kronan äger stora skogsmarker. I kommunerna runt Storsjön, där jord— bruket sedan gammalt har varit en viktig näringsgren, utgör bolagsskogen endast en mindre del av skogsmarken. Kombinationen åker—skog i enskild ägo är i dessa kommuner den vanligaste brukningsformen.

B .2 .2. Lantbruk

Länets lantbruk har i samband med utredningsarbetet behandlats i två spe- cialutredningar, nämligen en rörande lantbrukets struktur i länet (här be- nämnd strukturutredningen) och en rörande lantbruksföretagens nuvaran- de resurser, produktion och lönsamhet.1 Den sistnämnda utredningen är upp-

1 Data rörande jordbruket finns även i kapitel B.1.2.3.1 rörande befolkningsprognosen.

.:!

i.) x. .

Fig. 16.

m k .N % .A r L 6 e 5 k 5 9 .a l itil/_ _Ti w 1 ..m . , A 3 k L E H m ..... . A & J oA 0

...: .

: . ». vol...."

ställd på ett sådant sätt att dess olika data via maskinell bearbetning har kunnat ge vissa riktlinjer rörande lantbruksföretagens önskvärda, framtida storlek och produktionsinriktning. De på grundval av dessa beräkningar uppställda åtgärdsförslagen rörande länets jordbruk återfinnes i kapitel B.2.2.3 och C.2.2.1.

Strukturutredningen, som i huvudsak utförts av lantbruksnämnden i Jämtlands län under medverkan av lantbruksstyrelsen, publicerades i sten— eilform i oktober 1961. I det nedanstående lämnas därför endast en sam- manfattning av denna utredning.

B.2.2.1. Punktvis sammanfattning av strukturutredningen Enligt RLF:s jordbruksregister uppgick år 1960 antalet brukningsenheter om över 2 ha åker inom länet till 9 500. 54,5 % av dessa återfinnes i stor- leksgruppen 2—5 ha åker och blott 12,5 % i gruppen mer än 10 ha. Minsk- ningen i antalet brukningsenheter vid jämförelse med 1956 års jordbruks- räkning har varit liten, ca 2 %.

RLF:s jordbruksregister 1960 redovisar totalt för länet 60 900 ha åker vid brukningsenheter om över 2 ha åker och/eller 25 ha skogsmark. Länets tota- la åkerareal enligt senaste officiella siffra är 66500 ha. Fördelningen av åkerareal-en på olika storleksgrupper har också varit relativt oförändrad de senaste decennierna. Medelarealen åker för länets brukningsenheter om över 2 ha är 6,3 ha.

Inom länet finnes i runt tal 2 600 000 ha skogsmark. 1 073 000 ha, sva- rande mot ca 45 %, är i enskild ägo, övriga andelar ägs av staten, kyrkan och kommunerna, ca 10 %, och bolagen ca 45 %. En fjärdedel av länets skogsmark i enskild ägo hör till fastigheter som saknar åkerareal. Medel— arealen skogsmark för länets brukningsenheter om över 2 ha åker är 72 ha.

Tre fjärdedelar av brukningsenheterna ägs av personer som är verksam- ma vid gården, övriga är jord- och skogsbruksfastigheter med otillfredsstäl- lande äganderättsförhållanden. Dödsbon innehar 7 %, utbor 10 % och 9 % är flerägda.

Den övervägande delen, 88 %, av de redovisade brukningsenheterna är i enskild ägo. Arrendegårdarna utgör blott 4,7 % och blandbruken 3,7 %.

Av länets redovisade skogsfastigheter, enheter med mer än 25 ha skogs- mark, ingår 78 % i kombination med jordbruk, 17 % är utan jordinnehav och 5 % har sin åkerareal utarrenderad.

14 % av länets verksamma brukare är 70 år och däröver, 65 % är 50 år och mer.

Bostadshusen är vid 40 % av brukningsenheterna uppförda före sekel- skiftet. I avrundade tal kan sägas för länet i dess helhet, att tre fjärdedelar av bostäderna är utrustade med vatten och avlopp, hälften har värmeledning och wc medan ungefär var tredje bostad har badrum.

13 % av länets gårdar har nybyggd ladugård medan 6 % saknar ladugård, 42 % är i behov av mindre reparation och 29 % är i behov av större repara- tion.

Drygt 80 % av länets gårdar har tillfredsställande vattentillgång vid går- den.

30 % av länets brukningsenheter saknar mjölkkor. I runt tal skulle det år 1960 ha funnits 32 000 mjölkkor inom länet. Vid jämförelse med 1956 års jordbruksräkning framkommer en minskning i antalet mjölkkor med ca 5 %.

40 % av länets brukningsenheter saknar häst. År 1960 uppgick antalet hästar vid länets jordbruk till ca 7 200. Vid jämförelse med 1956 års jord- bruksräkning framkommer en minskning i hästbeståndet med ca 10 %.

Ungefär en fjärdedel av länets brukningsenheter har traktor. Ca 2 300 traktorer fanns 1960 i jordbruket. En ökning i antalet traktorer mellan åren 1957—60 har skett, motsvarande mer än 20 %.

Antal hemmavarande söner och döttrar i medeltal per gård är för hela länet 0,69 resp. 0,53.

58 % av brukarna i åldern över 50 år har son eller nära släkting, som kommer att övertaga gården.

Totalt utförde jordbrukarna i länet nära 100000 arbetsveckor i skogs- bruket under avverkningssäsongen 1959/60. Något över hälften av dessa arbetsveckor utfördes i skogsbruk utanför den egna fastigheten. Av detta arbete utanför den egna fastigheten utfördes huvudparten, eller 65 procent, i bolagsägda skogar.

Jordbrukarna redovisar önskemål om ytterligare arbete i skogsbruk, totalt 24 000 arbetsveckor om möjlighet ges att bo hemma på gården och 7 000 arbetsveckor om sådan möjlighet inte föreligger. Huvuddelen av detta arbete önskas i form av körning med häst vintertid.

Den nuvarande ägoanordniugen i fråga om jordhruksjorden och skogs- marken får i stor omfattning anses vara otillfredsställande.

På goda grunder kan sägas om det material som framkom ur enkät- undersökningen, att det icke är osannolikt, att omkring 30 % av länets bruk- ningsenheter om över 2 ha åker under kommande 10-årsperiod kommer att upphöra som självständiga brukningsenheter.

B.2.2.2. Lantbruksföretagens nuvarande resurser, produktion och lönsamhet

Den dominerande företagsformen inom Jämtlands län är det enskilda lant- bruket, varmed här avses företag, som driver såväl jordbruk som skogsbruk. Dessa lantbruksföretag har hand om en mycket betydande del av länets samlade naturtillgångar, nämligen praktiskt taget all åkerjord och nära hälften av all skogsmark. Dessutom förvaltar länets lantbruk ett mycket

betydande kapital, som är bundet i byggnader och olika slag av markanlägg- ningar. Den andel av totalbefolkningen, som är sysselsatt i eller på annat sätt direkt beroende av lantbruket, är vidare osedvanligt stor i Jämtlands lån på grund av industriens ringa omfattning inom länet. Av det sagda torde framgå, att det måste vara av väsentlig betydelse för länets framtida utveck- ling, att lantbruksföretagen utformas och drives på ett sätt, som ger såväl de i lantbruket sysselsatta som länet i dess helhet bästa möjliga utbyte.

Som komplettering till strukturutredningen skall här lämnas en samman— ställning över lantbruksföretagens nuvarande resurser, produktion och lön- samhet. Sammanställningen har gjorts relativt utförlig och disponerats för att kunna lämna underlag till en företagsekonomisk utredning angående framtida utvecklingslinjer för länets enskilda lantbruksföretag. I kapitel B.2.2.3 och 02.21 redovisas resultaten av utförda beräkningar över olika tänkbara anpassningar och förändringar, vad avser såväl produktionen som utformningen på längre sikt av dessa företag.

B.2.2.2.1. Statistiskt underlag

I detta sammanhang användbar statistik härstammar i huvudsak från tre källor. Dessa är dels Sveriges officiella statistik, dels utredningen rörande lantbrukets struktur i Jämtlands län, vilken hämtat sitt grundmaterial från RLF:s jordbruksregister och från en särskild enkätundersökning, och dels lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning (JEU).

Beträffande de källor, varifrån strukturutredningen hämtat sitt material, hänvisas här till nämnda utredning. Däremot behöver här lämnas en kon— centrerad redogörelse över redovisningssättet och underlaget för J EU.

I de officiella redogörelserna för JEU (Räkenskapsresultat från svenska lantbruk, Kungl. Lantbruksstyrelsens meddelanden, ser. B) redovisas rä- kenskapsmaterialet för produktionsområden, som vart och ett är större än ett län och innefattar flera av den officiella statistikens s. k. naturliga jord- bruksområden.

De båda för Jämtlands län aktuella produktionsområdena har följande omfattning:

Nedre Norrland (Na): Värmlands läns norra del

Kopparbergs läns mellanbygd Landskapet Hälsingland

Västernorrlands län Jämtlands läns silurområde och mellanbygd Övre Norrland (Nä): Kopparbergs läns fjällbygd

Jämtlands läns fjällbygd Västerbottens län Norrbottens län

Omfattningen av de tre naturliga jordbruksområdena inom Jämtlands län framgår av en karta, fig. 17.

Länets naturliga jord bruksområden.

+ '|' Ä++$ :* * I K :* KALL i! xxx + "x 1 *x , . !- ÅRE »! ,'"v' — ** " " STUGUNX &, fav” xRAGUNDÅS. '" UNDERSÄKER "X"—. .' xg ' x '.'. u(ALARNEf FSR ) . "'"-'_- I 'I l-—' » :.. _,» (x _, .,ovgg LJUNGADALE (BRÄCKE_*>+-.-l r" xV*v'-7'x ! X__/» 11 , *, ': (J 15” L: +Vä'4'" + | i! . * " HEDE X ? h*TANNAS 1 , I/RÅTÅN fx * l X. , = & , ____ ,, &( xt,( ”=; i I,! ! 7* ** + *+-o __L_ _ . ** lHOGDAL ; ! SVEG i ,l . , än i, (= I Siluromradet I'"_*—--'—___' / + .; (...» 14%"; II Mellanbygden ",XLILLHÄRDAL '? :* 111 Fjällbygden , ' | _ _ _ _ o * " -o +sll Fig. 17.

J ordbruksekonomiska undersökningens gårdar redovisas vidare fördelade på storleksgrupper efter åkerarealens storlek. För Jämtlands län är föl— jande två storleksgrupper representerade i undersökningen:

Grupp II: 5,1—10,0 ha åker. Grupp III: 10,1—20,0 ha åker.

Antalet deltagande gårdar under åren 1956—1960 dels i Nedre Norrland (Nu) och Övre Norrland (Nö) och dels i Jämtlands län framgår av följande tablå.

Medeltal

Bokföringsår 1956 1957 1958 1959 1960 1956—60

Storleksgrupp II III II III II | III 11 III II III II | III

Nn ............. 50 102 59 107 62 110 53 114 51 116 55 110 Nö ............. 52 62 52 103 58 98 48 101 51 103 52 93 Jämtlands län . . . 15 32 16 30 19 34 16 38 16 37 16 34

I det följande redovisat räkenskapsmaterial för enbart Jämtlands län framgår ej av de officiella redogörelserna, utan har erhållits genom sam— manställningar av de bokslut för jordbruksekonomiska undersökningen, som utförts vid Jämtlands läns hushållningssällskaps bokföringsbyrå.

Av ovan redovisade uppgifter om antalet gårdar, från vilka räkenskaps- materialet är hämtat, framgår att undersökningen på intet sätt kan sägas vara statistiskt sett representativ. Detta gäller naturligtvis speciellt resul- taten för Jämtlands län, varifrån underlaget enligt ovan är hämtat från en- dast ca 50 gårdar. Urvalet av gårdar inom vardera av de båda storleksgrup— perna har skett geografiskt efter samma fördelning som det verkliga antalet brukningsenheter inom samma storleksgrupp. I övrigt har de deltagande gårdarna ej kunnat utväljas efter statistiska metoder. I fråga om produk- tionstekniken är urvalet troligen positivt.

Eftersom jordbruksekonomiska undersökningen är det enda statistiska underlag, som lämnar så pass mångsidiga uppgifter som behövs för efter— följande beräkningar, har dock denna undersökning använts för den be- skrivning av nuläget, som nu skall lämnas. Även för de därefter följande beräkningarna över lönsamheten av olika slag av anpassningar behöver den nuvarande resurstillgången och lönsamheten m. m. fixeras. På grund av det fåtal gårdar, som bildar underlag för uppgifterna från Jämtlands län, har det ej ansetts tillräckligt att enbart redovisa resultat från länet. I stället har valts att redovisa resultat från såväl Jämtlands län som från Nn och Nö. Av de i medeltal 50 gårdarna inom Jämtlands län återfinnes 43 bland de tillsammans 165 gårdarna inom Nn och 7 bland de 145 Nö-gårdarna.

För att utjämna skörde- och prisvariationer har valts att för data, som visar sådana variationer, arbeta med medeltalet från JEU under de fem bokföringsåren 1956—1960.

I den mån så kan ske, kommer uppgifterna från JEU i det följande att jämföras med uppgifter från annan statistik.

B.2.2.2.2. Resurser

Länets liksom hela landets lantbruksföretag har vid uppläggningen av sin produktion på kort sikt att gå ut ifrån en fast resurstillgång, som repre— senterar en mycket stor andel av de samlade kostnaderna. Dit räknas dels fastigheten med jord, skogsmark, markanläggningar och byggnader, dels

brukarens kapitaltillgång och dels den vid gården bundna arbetskraften, som oftast består av brukaren själv och dennes hemmavarande familjemed- lemmar. På ännu kortare sikt representerar även delar av maskin- och djur- kapitalet en bund-en resurs och därmed en fast kostnad för företaget. Så har dock inte ansetts vara fallet vid beräkningarna för denna utredning.

Däremot har beräkningar utförts för länets lantbruk även på lång sikt. Därvid har företagen ej ansetts bundna vid nuvarande fasta resurser.

Beskrivningen av nuläget inledes med en beräkning av storleken av före- tagens på kort sikt fast bundna resurser.

a) Arealer åker och skogsmark

I kap. II i strukturutredningen redovisas bl. a. antalet brukningsenheter och arealerna åker och skogsmark inom länet med fördelning på olika stor- leksgrupper. Uppgifter lämnas utom för hela länet även för 4 regioner inom länet. Underlaget för redovisningen är RLF:s jordbruksregister år 1960. Länssiffrorna över arealer åker och skogsmark pr brukningsenhet jäm- föres i följande tabell med motsvarande uppgifter för JEU-gårdarna.

Samtliga Areal åker, ha 2,1—5,0 5,1—10,0 10,1—20,0 20,1— över 2 ha Antal brukningsenhet. 5 181 3 132 1 032 156 9 501 Ha åker, totalt ...... 18 630 22 927 13 876 4 192 59 625 Dzo pr brukningsenhet 3,6 7,3 13,4 26,9 6,3 Dzo i JEU 1956—60 Nn ............ 8,1 14,6 Nö ............ 7,8 14,1 Z ............. 7,8 15,0 Ha skogsmark, totalt 278 667 263 871 114 930 27 593 685 061 Dzo pr brukningsenhet 54 84 111 177 72 Dzo i JEU 1956—60 Nn ............ 69 96 Nö ............ 61 64 Z ............. 90 93

JEU-gårdarna har jämfört med länsmedeltalen något högre åkerareal i de båda storleksgrupper, som kan jämföras. Skogsarealen är däremot lägre bland JEU-gårdarna i storleksgruppen 10—20 ha. Här bör dock det förhål- landet inverka, att JEU-gårdarnas här redovisade skogsarealer omfattar den produktiva skogsmark, som bestämts vid utförda skogsinventeringar.

För JEU—gårdarna föreligger även en redovisning över arealen åker + re- ducerad betesmark utanför åker. Därvid har som reducerad betesmark upp- tagits en areal, som ger samma hektaravkastning som slåttervallen. Medel— arealerna åker + reducerad betesmark under 1956—60 är följande:

Storleksgrupp 11 111 Nu ................. 8,7 15,2 Nö ................. ' 8,2 14,4 Z ................... 8,6 15,4

9 500 brukningsenheter i länet med över 2 ha åker förvaltar tillsammans 59 600 ha åker och 685 000 ha skogsmark. Medtages även fastigheter utan åker eller med mindre än 2 ha åker men med över 25 ha skogsmark, blir den totala skogsarealen i enskild ägo 1 070000 ha. Medelarealen för samtliga brukningsenheter med över 2 ha åker är 6,3 ha åker och 72 ha skogsmark.

Av strukturutredningen kap. V framgår bl. a. att av samtliga ca 12 300 brukningsenheter med över 2 ha åker och/eller 25 ha skogsmark har 23 % mindre än 2,1 ha åker och 32 % mindre än 26 ha skog. Endast ca 6 % av samtliga dessa 12 300 brukningsenheter 730 st — har såväl mer än 10 ha åker som mer än 50 ha skog.

b) Byggnader Inom jordbruksekonomiska undersökningen har vid de deltagande gårdar- na företagits byggnadsinventeringar för att byggnadskostnaderna skall kunna beräknas på ett tillfredsställande sätt. Huvudsyftet med dessa inven- teringar har varit att fastställa byggnadernas återanskaffningsvärden.

Vad gäller brukarnas bostäder och undantagstagares friliggande bostäder har därvid skett en maximering av byggnadsvolymen, eftersom ett på den förefintliga volymen beräknat värde ofta skulle ha blivit orimligt högt och inte motsvarat återanskaffningsvärdet på en bostad av dagens normalstor- lek eller stått i rätt proportion till ett med utgångspunkt från fastighetens saluvärde beräknat nuvärde för bostaden. Vad gäller ekonomibyggnaderna har också verkställts vissa reduceringar för byggnader eller delar av bygg- nader, som ej användes, och för i dagens läge alltför dyrbara konstruktio- ner, som vid återanskaffning ersättes med billigare.

De på detta sätt beräknade återanskaffningsvärdena pr gård för dels bru- kares, undantagstagares, anställdas och hyresgästers bostäder och dels eko- nomibyggnader framgår av följande tabell. I tabellen anges dels medelvär- den för åren 1956—60 och dels värden för 1960.

1956—60 1960 Storleksgrupp I I II I I I I II Bostäder Nn ............................ 48 500 54 500 54 200 61 300 Nö ............................ 42 800 45 500 49 900 51 900 Z ............................ 54 900 55 700 60 400 62 900 Ekonomibyggnader n ............................ 71 800 91 500 82 900 102 300 Nö ............................ 62 200 79 500 69 800 90 000 Z ............................ 75 700 92 200 80 500 102 200

I lönsamhetsberäkningen har kostnaderna för avskrivning och underhåll av byggnader genomgående beräknats till 2,5 % av återanskaffningsvärde- na. Räntekostnaderna ingår i räntan på fastigheternas saluvärde.

För de gårdar, som byggnadsinventerades vid undersökningens start i nuvarande form är 1954, finns för Nn och Nö uppgifter om brukarebosta— dens ej maximerade återanskaffningsvärde, golvyta, beskaffenhetsfaktor samt förekomsten av vissa utrustningsdetaljer. Beskaffenhetsfaktorn anges i en 10-gradig skala. Sålunda anger exempelvis faktorn 7,0 att nuvärdet är 70 % av återanskaffningsvärdet. Nedanstående uppgifter hänför sig till 1954 med undantag av att det då beräknade ej maximerade återanskaff- ningsvärdet även anges i 1960 års prisnivå (uppräknat med byggnadskost— nadsindex enligt Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader). På vissa punkter har jämförelse även kunnat ske med strukturutredningen.

ej maximerat åter- be- procent gårdar med anskaffningsvärde golvyta, skaften- m2 hets- WC vatten- värme- 1954 1960 faktor ledning ledning Nn II ................. 58 900 75 800 174 7,5 50 96 54 III ................ 70 800 91 100 214 7,3 60 94 57 Nö II ................. 43 500 56 000 128 6,8 44 80 83 III ................ 49 600 63 800 143 7,1 56 93 78 Strukturutr., över 5 ha åker ................ 46 80 53

Om tidigare angivna värden för JEU-gårdarna i länet uppräknas att gälla länets samtliga brukningsenheter i respektive storleksgrupp, erhålles totala återanskaffningsvärden för samtliga brukningsenheter mellan 5,1 och 20,0 ha åker. De totala maximerade återanskaffningsvärdena år 1960 blir för dessa storleksgrupper för bostäder 254,1 milj. kr. och för ekonomibyggnader 357,6 milj. kr. Om man utgår från värdena för Nn, blir det totala ej maxime- rade återanskaffningsvärdet för enbart brukarebostäder i samma storleks- grupper 331,4 milj. kr.

För att erhålla ett mått på den totala byggnadsinvesteringen i länets lant- bruk skall till dessa siffror läggas investeringarna vid 5 181 brukningsen- heter med 2,1—5,0 ha åker och 156 brukningsenheter med över 20 ha åker. Här har antagits samma procentuella nedgång i bostadsvärdena från stor- leksgruppen 5,1—10,0 ha till 2,1—5,0 ha som från 10,1—20,0 ha till 5,1— 10,0 ha. För ekonomibyggnaderna har räknats med samma investering pr ha i storleksgruppen 2,1—5,0 ha som i 5,1—10,0 ha, vilket torde vara ett absolut minimum, även om en del brukningsenheter i den minsta storleks- gruppen skulle praktiskt taget sakna ekonomibyggnader.

För gårdar med över 20 ha åker har räknats med samma byggnadsinves- tering pr gård som i den närmast lägre storleksgruppen, vilket naturligtvis också är ett minimum. Här rör det sig dock om ett mycket litet antal gårdar.

Med här nämnda antaganden blir de totala maximerade återanskaffnings- värdena för länets lantbruk med över 2 ha åker 564,4 milj. kr. för bostäder och 578,5 milj. kr. för ekonomibyggnader. Det totala ej maximerade åter-

anskaffningsvärdet för enbart brukarebostäderna blir 672,6 milj. kr. De tekniska nuvärdena återanskaffningsvärdena reducerade med hänsyn till förslitningen torde uppgå till ca 50 % av dessa värden. För brukarebostä- derna vid JEU-gårdarna 1954 har som tidigare nämnts konstaterats en be- skaffenhetsfaktor av ca 0,7. För ekonomibyggnaderna redovisas i struk- turutredningen 13 % nybyggda eller i skick som sådana, 42 % i behov av mindre reparation, 29 % av större reparation och 9 % där nybyggnad är er- forderlig.

Med utgångspunkt från ekonomibyggnadernas återanskaffningsvärden 1960 och uppgifter om nybyggnadskostnader för olika djurslag vid samma tidpunkt kan man erhålla en uppfattning om den maximala kapaciteten i fråga om djurhållning med nuvarande investeringar i byggnader vid jord- bruk i länet i de båda här aktuella storleksgrupperna. Det bör poängteras, att det här gäller den maximala kapaciteten. De nu befintliga ekonomi- byggnaderna kan givetvis många gånger på grund av i dagens läge olämp- lig planlösning och dylikt ej utnyttjas maximalt. Å andra sidan ingår ej i de angivna återanskaffningsvärdena nu icke använda byggnader. Hit hör bl. a. även s. k. sommarladugårdar. Volymbetingad reducering har dessutom skett för häststallar, som blivit för stora och ej funnit annan användning. Motsvarande reducering av ladugårdar, som fortfarande användes, har dock ej skett. Det är dock tydligt, att åtminstone för vissa djurslag användbara utrymmen ibland ej finns med i de angivna värdena. De 5. k. ängsladorna h'ar värdeberäknats, som om volymen varit koncentrerad till en enda lada.

Den maximala djurhållningskapaciteten vid de konstaterade återanskaff- ningsvärdena kommer att beräknas och tillämpas i samband med de efter- följande beräkningarna över anpassningar för att höja lantbrukets lönsam- het i länet.

c) Kapitaltillgång Uppgifter om tillgångar och skulder i medeltal pr gård har sitt intresse för att kunna bedöma storleken av i lantbruket investerat kapital och i vad mån detta motsvaras av eget eller främmande kapital. Det synes. därjämte vara av stort intresse att jämföra dels fastighetsvärdet med långfristiga skulder och dels mängden likvida medel (tillgångar i form av kassa., bank- medel, aktier, obligationer och kortfristiga fordringar) med kortfristiga skulder. Den senare jämförelsen bör ge ett uttryck för likviditeten.

I den följande redovisningen av tillgångar och skulder vid jordbrukseko- nomiska undersökningens gårdar vid årsskiftet 1960/61 har bl. a. följande värderingsprinciper använts.

Fastigheterna är upptagna till saluvärde, d. v. s. taxeringsvärdet uppräk- nat med relationstalet för saluvärde/taxeringsvärde på försålda fastigheter. Uppräkningen innebär, att taxeringsvärdena höjts med 31 %. Inventarierna har upptagits till 60 % av återanskaffningsvärdet. Övriga tillgångar omfattar

främst sådana fastigheter, som taxerats som annan fastighet. Personbilar och motorcyklar liksom hushållsinventarier och annat personligt lösöre in- går ej i redovisningen. Som skuld för undantag har upptagits ett belopp lika med 5 gånger de redovisade årskostnaderna.

storleksgrupp II III

Område Nn Nö Z Nn Nö Z

Tillgångar, kr Fastigheter, marknadsvärde

Jordbruk .................... 29 900 31 500 35 200 43 500 46 300 55 500 Skogsbruk ................... 29 600 13 600 20 600 52 200 17 400 28 200 Investeringar i ekon. för. ......... 3 400 2 600 3 100 5 400 3 800 5 600 Inventarier ..................... 14 200 13 000 12 900 21 900 17 700 20 800 Lager

Husdjur ..................... 8 200 7 000 8 500 11 800 11 700 12 900 Produkter och förnödenheter . . . . 4 600 4 000 4 200 7 300 6 900 6 700 Kassa, bank, aktier, obligationer,

kundfordringar ............... 11 400 7 000 5 500 11 200 7 300 9 100 Län ........................... 400 400 400 800 500 300 Övriga tillgångar ................ 300 2 600 8 000 3 300 100 3 600

Summa 102 000 81 700 98 400 157 400 111 700 142 700

Skulder, kr

Kortfristiga .................. 3 100 1 600 4 000 5 800 3 100 8 100 Långfristiga .................. 18 400 17 200 19 600 31 400 31 100 28 400 Undantag .................... 3 400 1 900 5 100 6 500 2 600 4 700

Summa 24 900 20 700 28 700 43 700 36 800 41 200

Eget kapital, kr ................. 77 100 61 000 69 700 113 700 74 900 101 500 Skulder i % av tillgångar ......... 24 25 29 28 33 29 Långfristiga skulder i % av

fastighetsvårdet ................ 31 38 35 33 49 34

Kortfristiga skulder i % av kassa, bank, aktier, obligationer, kund- fordringar ..................... 27 23 73 52 42 89

I storleksgrupp III är skuldprocenten i genomsnitt ca 30. Det är med denna jämförelsevis låga skuldprocent som bakgrund anmärkningsvärt, att de kortfristiga skulderna vid jämtlandsgårdarna uppgår till så höga belopp. I grupp III redovisas sålunda kortfristiga skulder med 8 100 kronor. Likvi- diteten synes också vara ansträngd vid åtskilliga av de enskilda gårdarna, eftersom de kortfristiga skulderna i medeltal uppgår till 89 % av likvida medel. Det synes hos många lantbrukare föreligga behov av en sanering av likviditeten genom upptagande av långfristiga län, vilket i många enskilda fall torde vara möjligt. Därigenom ernås såväl billigare kreditkostnader som större möjligheter att utnyttja exempelvis kontant- och kvantitetsrabatter samt säsongmässiga prissänkningar på produktionsmedel.

Det kan vara av intresse att jämföra tillgångar och skulder i olika delar av landet. Nedanstående redovisning för några av J EU :s produktionsområden och för Jämtlands län gäller storleksgrupp III och årsskiftet 1960/61.

Område Göäåizds Svealands Svealands z slättby g der slättbygder skogsbygder Tillgångar, kr Fastigheter, marknadsvärde Jordbruk ......... 85 300 35 200 34 200 55 500 Skogsbruk ........ 1 800 15 800 37 300 28 200 Invest. i ekon. för. . . . . 4 200 4 500 4 100 5 600 Inventarier .......... 24 200 24 300 23 700 20 800 Husdjur ............ 22 500 11 700 11 500 12 900 Övr. tillgångar ....... 24 800 16 400 20 100 19 700 Summa 162 800 107 900 130 900 142 700 Skulder, kr Kortfristiga ......... 8 400 3 200 2 800 8 100 Långfristiga ......... 42 400 22 400 23 300 28 400 Undantag ........... 400 1 400 1 400 4 700 Summa 51 200 27 000 27 500 41 200 Eget kapital, kr 111 600 80 900 103 400 101 500 Skulderi % av tillgångar 31 25 21 29

d) Arbetskraft

Arbetskraftsresursen mätes enklast som antalet av den fasta arbetsstyrkan utförda arbetstimmar.

I jordbruksekonomiska undersökningen redovisas antalet fullgoda mans- timmar, som utförts av brukaren, hustrun, barn under 16 år och övriga anhöriga. Redovisningen grundar sig på av lantbrukarna själva gjorda dag— liga anteckningar över den tid, under vilken manuellt arbete utförts. Därvid har måltidspauser och längre raster ej medräknats. Allt manuellt arbete ingår i här redovisade siffror, således arbete för jordbruket, skogsbruket, underhåll av anläggningar, nyanläggning, körslor och vad gäller brukaren även manuellt arbete utanför fastigheten. Däremot ingår ej skrivgöromål och annat s. k. driftsledningsarbete och ej heller förvärvsarbete av typen »uppdrag».

Allt arbete har omräknats till fullgoda manstimmar. Därvid har, där så varit behövligt, reducering av timantalet skett med hjälp av prestations— koefficienter, som fastställts i samråd med brukaren. Fullgoda kvinnotim— mar har omräknats till fullgoda manstimmar efter lönerelationen mellan kvinnor och män i lantarbetareavtalet. I medeltal för åren 1956—60 har därvid kvinnotimmarna multiplicerats med faktorn 0,81.

I följande tabell redovisas för åren 1956—60 dels familjens och anhörigas arbetsinsats i fullgoda manstimmar pr gård och dels anställdas arbetsin- sats i timmar pr gård. Den senare uppgiften har erhållits genom division av den totala lönekostnaden med lantarbetarlönen pr timme. Denna timlön har framräknats från kollektivavtalen för olika kategorier av lantarbetare

och var för åren 1956—60 resp. 342, 365, 385, 393 och 450 öre. Den del av an- ställdas arbetsinsats, som består av ackordsarbete i skogen, kommer med detta beräkningssätt uppenbarligen att uppskattas till fler antal timmar än det verkliga antalet. Den relativa utvecklingen av arbetsinsatsens storlek under den här aktuella tidsperioden bör dock bli ungefär den rätta även för anställda.

Storleksgrupp II III Område Nn Nö Z Nn Nö Z Brukaren ................ 2 303 2 482 2 354 2 497 2 751 2 457 Hustrun ................. 506 663 609 581 678 559 Barn under 16 år .......... 35 70 82 83 62 112 Summa 2 844 3 215 3 045 3 161 3 491 3 128 Övriga anhöriga ........... 376 318 477 589 569 645 Summa 3 220 3 533 3 522 3 750 4 060 3 773 Anställda ................ 539 211 468 1 026 386 996 Summa 3 759 3 744 3 990 4 776 4 446 4 769

Ovanstående genomsnittliga arbetsinsats för Jämtlands län visar följande utveckling under tiden 1956—1960:

Storleksgrupp II III År 1956 1957 1958 1959 1960 1956 1957 1958 1959 1960 Brukaren ........ 2 394 2 357 2 367 2 325 2 329 2 538 2 555 2 520 2 419 2 252 Hustrun ......... 580 611 607 589 658 569 538 566 582 541 Barn under 16 år . . 27 45 124 103 109 90 134 125 105 104 Summa 3 001 3 013 3 098 3 017 3 096 3 197 3 227 3 211 3 106 2 897 Övriga anhöriga . . . 550 470 573 368 422 655 601 544 665 759 Summa 3 551 3 483 3 671 3 385 3 518 3 852 3 828 3 755 3 771 3 656 Anställda ........ 633 583 424 448 250 1 254 1 195 1 088 725 716 Summa 4 184 4 066 4 095 3 833 3 768 5 106 5 023 4 843 4 496 4 372

För anställda har som synes under perioden skett en mycket tydlig ned- gång av arbetsinsatsen. Även brukarens arbetsinsats har minskat i stor- leksgrupp II dock endast obetydligt. För övriga familjemedlemmars arbets- insats har ingen klar utvecklingslinje erhållits.

B.2.2.2.3. Produktionsteknik

Med produktionsteknik avses här dels mängden insatta produktionsmedel och kombinationen mellan dessa, dels uppnådda avkastningsresultat.

a) Produktionsmedelsinsatser Här skall belysas den nuvarande insatsen av några viktigare produktions- medel. Det statistiska materialet har i flertalet fall hämtats från jordbruks— ekonomiska undersökningen.

Handelsgödsel Kostnaden i kronor pr ha för handelsgödsel och strömedel enligt JEU 1956—60 framgår av följande tablå:

Storleksgrupp II III Nn ................. 60 52 Nö ................. 67 61 Z .................. 75 69

Z-gårdarna har här något högre insatser än Nn och Nö. Den norrländska vallinventeringen 1955—1957 redovisar för Jämtlands län följande gödslingsbehov och gödsling i kg pr ha:

| Behov Gödsling % P-gödsel, 20 % ............. 198 100 51 K-gödse1,50 % ............. 117 33 28 N-gödsel, 15,5 % ........... 286 22 8

Om dessa mängder värderas efter medelprisnoteringen 1961 för Öster— sund erhålles en behövlig handelsgödselkostnad pr ha med 139 kr och en faktisk sådan med 33 kr. JEU—gårdarnas siffror motsvarar alltså ungefär hälften av behovet, men är i stället nästan dubbelt så höga som den vid vall- inventeringen konstaterade faktiska gödslingen.

I statistiska centralbyråns deklarationsundersökning redovisas följande ut— gifter pr ha jordbruksjord för inköp av gödselmedel i norra Sverige i medel- tal för åren 1956—1960. Som jämförelse har medtagits motsvarande belopp för södra och mellersta Sveriges slättbygder och för hela riket.

Kronor pr ha Storleksgrupp, ha åker _ Norra Sverige Slättbygderna Hela riket 5—10 .................... 48 99 81 10—20 .................... 43 103 91 20—30 .................... 43 110 101

Gödselutgifterna pr ha är som synes i norra Sverige endast ca hälften av riksmedeltalen.

Fodermedel Kostnaden i kronor pr ha för inköpta fodermedel enligt J EU 1956—60 an- ges i nedanstående tablå:

| Storleksgrupp II I I I Nn ................. 227 146 Nö .................. 289 271 Z ................... 191 205

Här visar Z i båda storleksgrupperna lägre siffror än Nö. I grupp III har dock Z högre insatser än Nn.

Maskiner och dragkraft Återanskaffningsvärdet i kronor pr gård för traktorer och övriga inventarier vid 1960 års utgång enligt JEU framgår av följande tablå:

Storleksgrupp II III Nn ................. 23 700 33 100 Nö .................. 21 600 29 600 Z ................... 22 700 35 500

Antalet gårdar med traktor eller del i traktor i procent av samtliga går- dar i JEU vid 1960 års utgång framgår av följande tablå. Där visas också motsvarande siffror enligt strukturutredningens enkätundersökning.

Storleksgrupp II III Nn ................. 43 72 Nö .................. 49 74 Z ................... 50 70 Strukturutredningen . . 32 66

Enligt en undersökning i samband med arealinventeringen den 1 oktober 1960 fanns vid denna tidpunkt i Jämtlands län 2 402 traktorer hos jordbru— kare samt 41 skördetröskor.

Antalet körda timmar pr traktor och år vid JEU-gårdarna i medeltal för åren 1956—60 framgår av följande tablå:

Storleksgrupp II | 111 Nn .................. 341 473 Nö .................. 414 487 Z ................... 261 498

Antalet draghåstar pr gård vid JEU-gårdama år 1960 framgår av nedan- stående tablå.

Storleksgrupp II | III

Z 0 HPC oooco

Strukturutredningen redovisar totalantalet hästar pr gård, således såväl drag- som unghästar. Detta var i grupp II 0,9 och i grupp III 1,4.

Enligt officiell statistik var år 1960 antalet hästar i länet med en ålder av minst 3 år 7 390 st. För jämförelsens skull kan nämnas att antalet bruk- ningsenheter i länet är 1960 var 9 501 med över 2 ha åker och 4 320 med över 5 ha åker.

Vid J EU—gårdarna har noterats följande antal körda timmar pr häst och år i medeltal för åren 1956—60:

Storleksgrupp II III

Nn ................. 628 574 Nö .................. 635 600 Z ................... 689 539 Arbetsförbrukning

Arbetsförbrukningen i växtodlingen och djurskötseln vid JEU-gårdarna dels i medeltal för åren 1956—60 och dels för 1960 framgår av följande sam- manställning. Med en djurenhet avses här en mjölkko eller ur skötselsyn- punkt motsvarande antal av andra djurslag.

Storleksgrupp | I I III År | 1956—60 1960 1956— 60 1960

Fullgoda manstimmar i växtodlingen,

pr ha Nn ........................... 130 137 103 100 Nö ............................ 136 128 105 101 Z ............................. 149 146 105 98

Fullgoda manstimmar i djurskötseln, pr djurenhet

Nn ........................... 171 1 74 153 151 Nö ............................ 192 192 160 161 Z ............................. 164 166 139 137

Det är enbart för växtodlingen i grupp III som man kan konstatera en tydlig nedgång av timantalet under perioden 1956—60. För Jämtlands län redovisas i denna grupp för de 5 åren 117, 111, 101, 100 och 98 timmar pr hia.

Vad gäller arbete med underhåll, nybyggnad och nyanläggning redovisas i medeltal för åren 1956—60 och för Nn och Nö (uppgifter för Z saknas) en arbetsåtgång pr ha med 38 tim. i storleksgrupp II och med 29 tim.. i grupp Ill.

Arbetsförbrukningen i skogsbruket kan anges dels pr ha produktiv skogs- mark och dels pr avverkad m3sk. Familjens arbetsinsats är direkt redovisad i timmar i J EU. Anställdas arbetsinsats i skogsbruket har däremot erhålliits

genom division av lönekostnaden med genomsnittliga timförtjånsten i skogs- arbete enligt domänverkets statistik. För de olika åren har följande serie av timförtj ånster använts.

År Kronor 1956 ................. 6: —— 1957 ................. 6: 35 1958 ................. 6: 50 1959 ................. 6: 50 1960 ................. 6: 95

Arbetsförbrukningen pr ha produktiv skogsmark har med ovan angivna beräkningsgrunder blivit följande:

Storleksgrupp II 111 År 1956—60 1960 1956—60 1960 M anstimmar i eget skogsbruk, pr ha skogsmark Nn ........................... 6,7 7,6 7,1 6,7 Nö ............................ 5,4 5,5 5,7 6,0 Z ............................. 6,2 7,8 6,6 5,1

Om ovanstående hektarsiffror divideras med avverkningen i egen ha i m3sk erhålles uppgifter om arbetsåtgången pr mask.

regi pr

Storleksgrupp II III År 1956—60 1960 1956—60 1960 Manstimmar i eget skogsbruk, PP mssk Nn ........................... 3,9 3,6 3,7 3,2 Nö ............................ 4,5 4,2 4,4 3,8 Z ............................. 4,8 4,3 4,7 3,9

Som jämförelse kan nämnas att 1960 års skogskommitté för Jämtlands län angett totala arbetsåtgången pr mask 1956/57 till 0,60 dagsverken. Om ett dagsverke uppskattas omfatta 8 arbetstimmar, motsvarar detta 4,8 tim-

mar.

b) Avkastningsresultat H ektarskördar

JEU-gårdarna har för vissa grödor redovisat nedanstående hektarskördar i medeltal för åren 1956—60.

7——313359

Storleksgrupp II III

Område Nn Nö Z Nn Nö Z Spannmål, kg ................... 1 800 1 900 2 000 1 900 2 000 2 000 Potatis, kg ..................... 15 100 13 200 16 200 14 200 15 200 16 000 Slåttervall, fe ................... 2 200 2 000 2 700 2 100 2 000 2 400

I den officiella statistiken (den årliga publikationen >>Jordbruk och bo- skapsskötsel») redovisas hektarskördar enligt skörderapporter från hus- hållningssällskapens underavdelningar. Där finn-es även siffror för de tre naturliga jordbruksområdena inom Jämtlands län. I medeltal för åren 1957—61 redovisas följande hektarskördar. Som jämförelse medtages även motsvarande medelskördar för norra Sverige, för södra och mellersta Sve- riges slättbygder och slutligen för hela riket. Samtliga skördesiffror är an- givna i kg pr ha.

Jämtlands län Södra .. Norra O' "le” Hela Groda hela silur- mellan- fjäll- Sverige Syerlges riket

länet området bygden bygden (Slätt—

bygder Korn .................. 2 090 2 100 2 100 2 010 1 870 2 640 2 370 Havre ................. 1 690 1 700 1 710 1 510 1 470 2 030 1 860 Blandsäd .............. 1 930 1 920 2 000 1 950 1 720 2 380 2 210 Foderärter ............. 1 400 1 460 1 260 1 140 1 310 1 620 1 580 Potatis ................ 15 670 15 930 16 730 14 020 14 210 13 130 13 000 Foderrotfrukter ........ 25 410 24 610 32 760 22 400 28 920 36 370 34 160 Hö från odlad jord ...... 3 640 3 670 3 850 3 440 3 310 3 940 3 750 Halm av vårstråsäd ..... 2 190 2 170 2 360 2 140 1 940 2 020 1 940

Enligt denna statistik, som grundar sig på subjektiva uppskattningar och bedömanden, synes mellanbygden ge något högre skördar än Silurområdet. Fjällbygden visar de lägsta siffrorna. Denna tendens är gemensam för samt- liga de tre viktigaste grödorna, nämligen för korn, potatis och hö från odlad jord.

Skördeuppgifterna för länet är vad gäller de viktigare grödorna högre än motsvarande för hela norra Sverige. Vid jämförelse med siffrorna för lan- dets slättbygder och för hela riket förefinnes en avsevärd skillnad i spann- målsskördarna. Vad gäller korn redovisar slättbygderna 550 kg högre hek- tarskörd än Jämtlands län. Potatisskörden är däremot ca 2 500 kg högre i Jämtlands län jämfört med såväl slättbygderna som med hela riket. Skör- den av hö år något högre i slättbygderna och i hela riket jämfört med J ämt- lands län. Det måste även poängteras, att hela vallskörden pr ha ej redo— visas i denna statistik. Hänsyn måste givetvis även tas till återväxten.

För det allmänna skördeskadeskyddets behov pågår sedan 1957 s. k. ob— jektiv skördeuppskattning, varvid skörden beräknas med ledning av skör- dade provytor och specialundersökningar över spill, bärgningsförluster,

återväxt m. m. Verksamheten har uppbyggts successivt, varför vissa upp- gifter ej är tillgängliga för samtliga är.

I medeltal för åren 1957—61 har erhållits följande skördar för dels Jämt- lands län och dels hela riket. Skördarna är angivna i kg pr ha. För slåtter- vall har skörden uttryckts i kg hö pr ha såväl för första skörd som för återväxt.

Jämtlands län Hela riket Korn efter reducering för spill ................... 1 960 2 530 Havre efter reducering för spill .................. 1 880 2 240 Slåttervall: bärgad första skörd .................. 3 640 4 170 Slåttervall: bärgad första skörd + återväxt ....... 4 180 5 410 Matpotatis: tillvaratagen skörd: totalt ........... 21 310 19 590 efter reducering för stora, små och skadade knölar 18 580 16 630 efter ytterligare reducering för mekaniska skador 17 170 15 520

Skillnaden i kornskörd mellan hela riket och Jämtlands län är större en— ligt den objektiva skördeuppskattningen jämfört med den tidigare redovi- sade subjektiva. Vid den objektiva uppskattningen har vidare konstaterats en högre vallskörd för hela riket, vilket gör att det även för denna gröda uppkommer en större differens till Jämtlands läns nackdel. Jämtlands läns försprång vad gäller potatisskörden kvarstår, men har krympt till 1 500—— 2 000 kg.

I den objektiva skördeuppskattningen redovisas även vissa områdessiff— ror för Jämtlands län. Redovisningen synes emellertid ge ett rätt bristfäl- ligt underlag för bedömning av skördarnas storlek i olika delar av länet. Dock synes uppgifterna visa, att Silurområdet ger de högsta kornskördarna, medan Silurområdet och mellanbygden ger ungefär lika höga skördar från slåttervallen. Några klara skillnader i potatisskördar synes ej kunna påvi- sas med ledning av detta material.

Från växtOdlingsförsöken i länets hushållningssällskaps regi finns givet— vis en mängd uppgifter om hektarskördar. Dessa har dock begränsat värde som underlag för bedömningar om uppnådda hektarskördar i länet, efter- som parcellskördarna i växtodlingsförsök i allmänhet blir högre pr ytenhet än skördar, som härrör från större ytor med större ojämnheter i bestånd m. m. Vidare ligger det i sakens natur, att försöksskördarna hänför sig till mycket varierande gödslingsintensiteter, såtid, skördetid, sortval o. s. v.

Vad gäller korn har i olika slag av försök i länet uppmätts rekordskördar på inemot 3 500 kg pr ha. Då har naturligtvis odlingsförhållandena varit så gott som idealiska. En enkel medeltalsberäkning över försöksskördar repre- senterande de flesta i försöken tillämpade variationer i fråga om gödsling, såtid, skördetid och sortval ger en skörd på drygt 2 600 kg pr ha. För havre ger en liknande medeltalsberäkning en skörd på cirka 2 450 kg pr ha.

Skörden i vallförsöken har vid nära idealisk gödsling och goda förhål—

landen i övrigt uppgått till inemot 7 500 kg hö pr ha. En medeltalsberäk- ning från försök med alla slag av intensiteter i gödsling m. m. ger en skörd på ca 5 700 kg hö pr ha.

Potatisskördarna har vid sort- och gödslingsförsök under idealisk inten- sitet och bra förhållanden i övrigt blivit inemot 40 000 kg pr ha. Ett medel- tal från alla slag av intensitet i försöken ger en skörd på drygt 30 000 kg.

Mot bakgrunden av de här redovisade försöksmässigt uppnådda skörde- resultaten och med tanke på bl. a. den tidigare redovisade låga användningen av handelsgödsel är det tydligt, att en betydlig höjning av hektarskördarnas storlek bör vara möjlig. Vad beträffar exempelvis vallskörden tyder upp- nådda försöksresultat på att över 50 % höjning av medelskörden bör vara möjlig.

M jölkavkastning De enda avkastningsresultat från djurskötseln, som är statistiskt tillgäng- liga, gäller mjölkavkastningen pr ko och år.

Till kontrollföreningsverksamhetens A- och B-kontroll har i medeltal för kontrollåren 1957/58—1961/62 i Jämtlands län varit anslutna 706 besätt- ningar med 5 260 kor. Koantalet motsvarar 16,0 % av totalantalet kor vid brukningsenheter med mer än 2 ha åker. Motsvarande procentuella anslut— ning inom hela landet har varit 23,5 %.

De kontrollerade kornas avkastning, räknat i 4-procentig mjölk pr ko och är dels i Jämtlands län och dels i hela riket, framgår av följande samman- ställning. Uppgifterna avser medeltal för kontrollåren 1957/58—1961/62.

I sammanställningen har även skett en fördelning på olika raser. Antalet kontrollerade kor inom de olika raserna varierar avsevärt inom Jämtlands län. Sålunda har antalet kontrollerade kor i SRB-besättningar i medeltal för de fem kontrollåren varit 280, antalet kor i SKB-besättningar 3 860 och antalet kor i besättningar med flera raser 1 090. Antalet kor i SJB—besätt- ningar har i medeltal varit så litet (30 st.), att medeltalsberäkningen är av mindre värde. Den hänför sig dessutom endast till de fyra senare av de fem kontrollåren.

J åmtlands län Hela riket Samtliga raser ................................ 3 380 4 410 SRB ........................................ 3 700 4 330 SKB ........................................ 3 330 3 440 Blandras ..................................... 3 510 4 090

Bland de kontrollerade korna förefinnes vad gäller SRB-rasen en betydan- de skillnad i avkastning mellan Jämtlands län och riksmedeltalet. Även för SKB-rasen redovisar Jämtlands län en något lägre avkastning.

Uppgifter om mjölkavkastningen pr ko och år kan vidare erhållas från

jordbruksekonomiska undersökningen och från en stickprovsundersökning, utförd av statistiska centralbyrån år 1959 och gällande år 1958. Uppgifterna från JEU gäller kg 4-procentig mjölk pr ko och år i medeltal för åren 1956 —1960, medan de övriga uppgifterna enbart avser kg mjölk pr ko och år utan korrigering för fetthaltsvariationer.

J EU Stickprovsundersökningen

Storleksgrupp, ha åker 5—10 10—20 2—5 5—10 10—20 I 20—30 Samtliga

Nedre Norrland ........ 2 830 3 070 2 050 2 100 2 520 2 750 2 220 Övre Norrland ......... 2 720 2 910 1 870 2 200 2 460 2 680 2 160 Jämtlands län ......... 2 600 2 880

Även enligt J EU redovisar Jämtlands län lägre mj ölkavkastning pr ko och år än medeltalet för Norrland. Vidare framgår av tabellen, att JEU-gårdar- na har avsevärt högre mjölkavkastning än genomsnittet, även om en obe- tydlig utjämning skulle ske, om även stickprovsundersökningens resultat kunde omräknas till 4-procentig mjölk. Om man förutsätter en fetthalt av 4,1 % (lika med de senaste fem årens medelfetthalt vid mejeriinvägningen) blir genomsnittet för samtliga storleksgrupper i stickprovsundersökningen uttryckt i 4-procentig mjölk 2220 kg.

Det förefinnes således en betydande variation i här redovisad statistik —— från de kontrollerade komas 3 400 kg över JEU-gårdarnas 2 700—2 900 kg ned till stickprovsundersökningens 2 200—2 300 kg. Det bör dessutom på- pekas, att samtliga här redovisade siffror i sin tur är medeltal framräknade ur grunduppgifter med en betydande spridning både uppåt och nedåt.

Skogsavverkning

Den produktiva skogsmarkens medelbonitet i länet anges till 2,8 mask. Be- räkningar över den nuvarande årliga tillväxtens storlek visar dock, att denna inte är högre än cirka 2,2 mask pr ha. 1960 års skogskommitté för Jämtlands län förordar dock ett avverkningsalternativ för den närmaste 20—årsperioden, som är högre än tillväxten. Sålunda förordas för den när- maste 10-årsperioden en årsavverkning av 2,38 mask pr ha och för den därpå följande 10-årsperioden 2,60 mask pr ha. Medelavverkningen pr ha och år i länet under de närmaste 20 åren kan således, om detta avverkningsprogram följes, uppskattas till ca 2,5 mask. Av denna kvantitet bör ca 1,8 måsk ut- göras av barrvirke och ca 0,7 mask av lövvirke. Det nuvarande konjunktur- läget och tillgängliga aktuella prognoser synes tyda på, att det av ekonomis- ka skäl kommer att bli svårt att realisera detta avverkningsprogram, spe- ciellt vad gäller klenvirket. Det har dock ansetts befogat att i denna utred- ning använda de rekommendationer, som tidigare lämnats i betänkandet av 1960 års skogskommitté för Jämtlands län.

För de tre naturliga jordbruksområdena i länet kan följande avverknings- kvantiteter pr ha och år anges. Kvantiteterna har uppskattats med ledning av de uppgifter för kommungrupper, som skogskommittén lämnat.

B arrvirke Lövvirke Summa

Mellanbygden .............. Silurområdet ............... Fjällbygden ................

17 19 1

9

)

_Axico ooo quo

:

HÄOO

I jordbruksekonomiska undersökningen redovisas följande årliga tillväxt resp. avverkning pr ha i medeltal för åren 1956-—1960.

Storleksgrupp II III

Område Nn No Z Nn No Z Årlig tillväxt pr ha, m3sk ........ 3,0 2,2 2,5 3,0 2,3 2,4 Årlig avverkning pr ha, mxsk ..... 2,1 1,3 1,4 2,4 1,5 1,7

B.2.2.2.4. Produktionsinriktning

a) Arealanvändning Den officiella statistiken (Jordbruk och boskapsskötsel) redovisar följande procentuella arealanvändning i medeltal för åren 1957—1961. Här medtages uppgifter för hela länet, för dess tre naturliga jordbruksområden och för hela riket.

Arealanvändning i procent av hela åkerarealen

Gmda Silur- Mellan- Fjäll— Hela området bygden bygden riket Vete och råg ........ 0,0 0,0 11,3 Korn ............... 13,1 8.4 4,7 8,6 Havre .............. 1,5 2,9 0,9 15,0 Blandsåd ........... 2,6 2,1 1,0 6,9 Kokärter ........... —— —- 0,3 Foderärter och vicker 0,1 0,1 0,0 0,3 S:a spannmål 17,3 13,5 6,6 42,4 Potatis ............. 3,3 3,8 3,2 3,3 Sockerbetor ......... — _ 1,4 Foderrotfrukter ..... 0,0 0,1 0,1 0,0 0,7 Grönfoder .......... 4,0 2,6 6,3 6,5 1,7 Vall till hö .......... 66,5 64,6 64,1 74,1 31,1 Permanent betesvall . . 4,6 5,1 3,9 3,4 5,6 Annan vall .......... 2,7 3,3 ,7 1,5 3,9 Oljeväxter .......... 0,0 0,0 —— 2,1 Andra växtslag ...... 0,1 0,1 -— 0,1 0,7 Helträda och tillfälligt obrukat .......... 1,2 1,1 1,2 1,4 4,8 Varaktigt obrukat . . . 3,1 2,5 5,4 3,2 2,3 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

. o o o o o n o o o o o o o o o &%%'”! o'o'o'o'o'o'o””” I

O O O.. :... .. 0

I & o . ågon...” ' '

o . "none”” XQWVNNQM ' .

OO QOOO.Q.

%&”... n' onunoouoon ' . | . ' ' 'o'o'o'o'o'o'o'o'o'n”o' ! o'o'.'.'o'o'o'o'o'o'o'o'o'å'o'o'o'”. ! — .. o » o . unuonunu nu” , ' uuounonuouoooo 0 o . nuununuuoon .....QQÖQQQQOÖQQQÖOQO I nuovo” o'o'o'o'o'o'o'o'o'o'o'o'o”N......' ”nu." _ ounuuunonu x 0 A . QQ [ Ö.... ' äN

;v XX)"

nära 80 % av åkerarealen.

silurområdets. I stället har fjällbygden i länets olika kommuner framgår av kartor, fig

.

Fig. 18. VaII- och grönfoderarealen i procent av total åkerareal.

FW

XT j,?»

I

till kartorna är hämtat från 1956 års jordbruksräkning.

18 och 19 Grundmaterialet

kerarealen

Vall— och grönfoder- resp. spannmålsarealen i procent av hel aå

även övriga redovisade valltyper medtages, upptar fjällbygdens vallodling

8/4 av arealen som vall till hö. Om

derodling. Fjällbygdens spannmålsodling är ca 11 procentenheter lägre än än mellanbygden, som i stället har en anmärkningsvärt stor areal grönfo- samtliga spannmålsslag har Silurområdet ca 4 procentenheter större odling

Kornodlingens tyngdpunkt ligger tydligen i Silurområdet, medan den största havreodlingen däremot förekommer i mellanbygden. Vad gäller

I J EU redovisas följ ande procentuella arealanvändning i medeltal för åren 1956—1960.

Storleksgrupp I II III

Område I Nn No Z Nn No Z Vete och råg .............. 1,3 — 0,1 1,3 —— 0,1 Korn .................... 14,3 12,9 12,5 16,0 1 ,3 15,7 Havre och blandsäd ....... 12,9 3,8 6,5 13,1 ,9 6,3 Ärter och vicker .......... _— —— 0,1 0,2 _ 0,2 S:a spannmål 28,5 16,7 19,2 30,6 23,2 22,3 Potatis .................. 4,2 2,7 3,6 3,8 2,3 4,1 Vallfrö ................... 0,8 0,9 0,5 0,9 1,6 0,2 Fiberväxter .............. 0,1 — — 0,2 _— 0,2

Frukt, grönsaker m.m. ..... 0,3 — — 0,1 — — Foderrotfrukter ........... 0,4 0,2 0,3 0,3 0,3 0,2 Slåttervall ............... 56,0 69,9 67,4 52,8 62,3 63,3 Grönfoder ................ 1,6 3,0 3,0 1,0 1,1 1,9 Betesvall ................. 7,4 5,4 5,4 9,0 7,9 6,7 Helträda ................. 0,7 1,2 0,6 1,3 1,3 1,1 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Vad gäller storleksgrupp III redovisar Z som synes lägre spannmålsandel av arealen än såväl Nn som Nö. Potatisandelen är däremot högre, medan vallfröarealen är mycket låg vid gårdarna i Jämtlands län. Såväl andelen slåttervall som andelen grönfoder är högre i Z än i Nn och Nö.

1.) Djurantal I Jordbruk och boskapsskötsel redovisas i medeltal för åren 1957—1961 föl— jande djurantal pr 10 ha åker + reducerad betesmark.

Jämtlands län

Norra Hela Hela Silur- Mellan- Fj äll- Sverige riket länet området bygden bygden

Hästar ................... 1,3 1,2 1,3 1,6 1,0 0,6 Mjölkkor ................. 5,8 5,4 6,0 6,9 5,1 3,6 Ungnöt .................. 3,3 3,3 2,8 3,7 2,7 3,2 Får ..................... 0,6 0,2 0,4 2,1 0,8 0,4 Svin ..................... 1,0 1,2 0,8 0,5 1,4 5,4 S:a nötkreatursenheter 9,7 9,2 9 6 11,5 8,5 7,5

Pr arealenhet har Jämtlands län fler hästar, kor och ungnöt än medel- talet för hela norra Sverige. Däremot är svinantalet lägre, medan antalet får är ungefär detsamma. Av de olika naturliga jordbruksområdena i länet är fjällbygdens jordbruk i särklass kreatursstarkast. Även mellanbygden håller fler djur pr arealenhet än vad Silurområdet gör.

Även av materialet från JEU kan bl. a. dragas den slutsatsen, att antalet hästar och mjölkkor pr arealenhet är större i Jämtlands län än i övriga Norrland. Detta gäller också det totala antalet kreatursenheter. Den mindre storleksgruppen har oa 2 kreatursenheter mera pr 10 ha än den större.

:| : sl? &

XX f*r , X 4” 0 ooååhåx 00 00000 oooooooo 0000000000 oooooooo %%%&h%%%%%%% ooooooooooooo

0 0 0 0: 0,0.0.0.0.0.0.0. I

, nu" , "no'o'o'o'o'o'o' o ,— x o'o'o'o'o'o'o'o'o'o'o Nunn"

» o o o o o o o o e.o....” ,

nu "noun ,o.o.o,o.o,o.o.o.o,o,o,o, , o,....o.o,o,o.o.o,av”;

...””;”O...” : ...o,o.o.o,o,o,o,e.o....” I+ ".cn; o...””, , "39.933.”

00.000

.

Fig. 19. Spannmålsarealen i procent av total åkerareal

c) Arbetsinsats i eget skogsbruk

in enkätundersökning uppgifter om

Strukturutredningen redovisar från s lantbrukarnas arbetsinsats i det egna skogsbruket. Det bör observeras att

insats. I medeltal pr uppgifts-

det här ror sig om enbart brukarnas arbets lämnare var denna under tiden 1

jande.

i 1960 föl

jun

i 1959—30

jul

,4 arbetsveckor

..4

Silurområdet . . . . . .

Mellanbygden . . . . . . . . .

Härjedalen Övrig fjällbygd

Hela länet . .

Länssiffran om 4,6 veckor motsvarar ca 28 dagsverken, om man förut- sätter 6 dagsverken pr vecka. Med 7 timmar pr dagsverke blir arbetsinsat- sen 196 timmar och med 8 timmar pr dagsverke 224 timmar. För exempelvis mellanbygden blir timantalet 273 resp. 312.

Från jordbruksekonomiska undersökningens gårdar kan uppgifter erhål- las om såväl brukarens som hela familjens och anhörigas arbetsinsats i det egna skogsbruket. Den har här uttryckts i fullgoda manstimmar pr år och avser medeltal för åren 1956—1960.

Storleksgrupp II III

Område Nn Nö Z Nn Nö Z Brukaren ................ 281 239 324 313 236 244 Hela familjen med anhöriga 335 291 388 414 307 333 B.2.2.2.5. Lönsamhet

Jordbruksekonomiska undersökningen redovisar nedanstående årsinkoms- ter för brukaren och olika kategorier av familjemedlemmar. Fördelningen av arbetsinkomsten inom familjen har gjorts så, att samtliga familjemed— lemmar utom brukaren tillgodoräknats avtalsenlig lantarbetarlön, varefter återstoden av arbetsinkomsten förts på brukaren. Till skillnad från vid JEU:s egen redovisning har här barnbidrag ej medtagits i inkomstredovis- ningen.

Vid beräkningen av arbetsinkomsten har som kostnad avräknats ränte- anspråk på samtliga investeringar, varvid fastigheten värderats efter salu— värdet, (1. v. s. taxeringsvärdet uppräknat med relationstalet för saluvärde/ taxeringsvärde på försålda fastigheter. Uppräkningen innebär, att taxerings- värdena höjts med 31 %. I den mån ränteanspråken överstiger verkliga kapitalutgifter, ingår de i vad som i tabellen kallas brukarens kapitalin- komst. Uppgifterna avser medeltal i kronor för åren 1956—1960.

Storleksgrupp II III Område Nn Nö Z Nn Nö Z Brukarens arbetsinkomst . . . 7 378 5 187 5 017 7 270 6 041 5 757 Brukarens kapitalinkomst . . 3 987 3 061 3 609 5 777 3 903 4 863 S:a för brukaren .......... 11 365 8 248 8 626 13 047 9 944 10 620 Hustrun, arbete ........... 2 015 2 615 2 365 2 352 2 743 2 162 Barn under 16 år, arbete . . . 142 273 326 326 245 432 S:a för makarna och barn under 16 år ............. 13 522 11 136 11 317 15 725 12 932 13 214 Övriga familjemedl. och an- höriga, arbete ........... 1 462 1 194 1 830 2 288 2 179 2 511 S:a för familjen och anhöriga 14 984 12 330 13 147 18 013 15 111 15 725 varav arbetsinkomst ..... 10 997 9 269 9 538 12 236 11 208 10 862

Vad gäller totala inkomsten för familjen och anhöriga visar Nn, Nö och Z följande utveckling under den här aktuella femårsperioden.

Storleksgrupp I II III

kr index kr index

Nedre Norrland (Nn)

1956 .......................... 16 038 100,0 19 305 100,0 1957 .......................... 13 622 84,9 16 372 84,8 1958 .......................... 15 056 93,9 17 776 92,1 1959 .......................... 13 964 87,1 17 594 91,1 1960 .......................... 16 237 101,2 19 022 98,5 Medeltal 1956—60 ................ 14 984 93,4 18 013 93,3 Index .......................... 100,0 120,2 Övre Norrland (No") 1956 .......................... 11 295 100,0 15 018 100,0 1957 .......................... 11 895 105,3 13 391 89,2 1958 .......................... 11 986 106,1 13 707 91,3 1959 .......................... 12 254 108,5 15 137 100,8 1960 .......................... 14 220 125,9 18 303 121,9 Medeltal 1956—60 ................ 12 330 109,12 15 111 100,6 Index .......................... 100,0 12.6 Jämtlands län (Z) 1956 .......................... 13 718 100,0 15 764 100,0 1957 .......................... 11 487 83,7 14 520 92,1 1958 .......................... 14 337 104,5 15 254 96,8 1959 .......................... 12 687 92,5 16 562 105,1 1960 .......................... 13 502 98,4 16 529 104,9 Medeltal 1956—60 ................ 13 147 95,8 15 725 99,8 Index .......................... 100,0 119,6

Utvecklingen har som synes varit mindre tillfredsställande. År 1956 upp- nåddes en relativt sett god inkomst främst beroende på goda skogsinkoms- ter. Denna inkomst har i Nu grupp III ej kunnat överträffas, även om 1960 års inkomst bara är 1,5 % lägre. I grupp III i Nö och i Z överträffades 1956 års inkomst under 1959 främst beroende av en relativt sett god jord- bruksinkomst detta år. Därefter följde en ytterligare inkomsthöjning un- der 1960 i Nö, medan däremot Z visar en mindre sänkning från 1959 till 1960.

I nedanstående tabell jämföres totala årsinkomsten respektive arbets- inkomsten för familjen och anhöriga för några av JEU:s produktions- områden. Uppgifterna avser storleksgrupp III och medeltal för åren 1956— 1960.

Av de jämförda produktionsområdena redovisar Götalands södra slätt- bygder den högsta inkomsten. Norrlandsområdenas inkomster är som synes högre än de redovisade Svealandsområdenas. Speciellt stor är skillnaden gentemot Svealands slättbygder, där tydligen dåliga skördeår och liten skogstillgång haft en stor negativ inverkan på inkomsten.

Totalinkomst, Arbetsinkomst, kr kr Götalands södra slättbygder . . . 18 868 13 567 Svealands slättbygder ....... 11 828 7 771 Svealands skogsbygder ....... 14 153 9 241 Nn ........................ 18 013 12 236 No ........................ 15 111 11 208 Z ......................... 15 725 10 862

Från statistiska centralbyråns sammanställningar av lantbrukares själv- deklarationer kan bl. a. följande uppgifter hämtas om utvecklingen under femårsperioden 1956—1960 av dels taxerade nettointäkter av jordbruks- fastighet och dels samtliga taxerade nettointäkter. Siffrorna är angivna pr brukningsenhet och avser norra Sverige.

Taxerad nettointäkt av jordbruksfastighet

Storleksgrupp, ha 5—10 10—20 20—30

kr index kr index kr index 1956 ..................... 6 330 100,0 9 291 100,0 13 459 100,0 1957 ..................... 6 179 97,6 7 927 85,3 9 379 69,7 1958 ..................... 5 770 91,2 7 384 79,5 8 336 61,9 1959 ..................... 5 520 87,2 7 363 79,2 9 315 69,2 1960 ..................... 6 675 105,5 9 851 106,0 13 799 102,5 Medeltal 1956—60 ......... 6 095 96,3 8 363 90,0 10 858 80,7 Index ................... 100,0 137,2 178,1

Samtliga taxerade nettointäkter

Storleksgrupp, ha 5—10 10—20 20—30

kr index kr index kr index 1956 ..................... 8 500 100,0 11 039 100,0 16 002 100,0 1957 ..................... 8 368 98,4 9 897 89,7 11 068 69,2 1958 ..................... 8 319 97,9 9 428 85,4 10 638 66,5 1959 ..................... 8 406 98,9 9 791 88,7 10 944 68,4 1960 ..................... 9 595 112,9 12 022 108,9 16 709 104,4 Medeltal 1956—60 ......... 8 638 101,6 10 435 94,5 13 072 81,7 Index ................... 100,0 120,8 151,3

Någon direkt jämförelse mellan deklarationsundersökningens och jord- bruksekonomiska undersökningens resultat kan ej ske. Deklarationsunder- sökningen kan dock användas för att belysa den relativa inkomstutveck- lingen under perioden. Denna utveckling visar här ungefär samma bild som jordbruksekonomiska undersökningens material. Även här är det först under 1960, som högre nettointäkter än under 1956 kunnat erhållas.

Man kan vidare konstatera, att nettointäkterna blir betydligt högre, ju

större gårdens åkerareal är. Å andra sidan visar den största storleksgrup- pen den största procentuella variationen i nettointäkterna mellan olika är.

Familjens och anhörigas arbetsinkomst (: totala nettoinkomsten redu— cerad med fullständiga .ränteanspråk enligt jordbru-ksekonomiska under- sökningen) kan fördelas på olika grenar av lantbruksföretaget. I nedan- stående tabell har en fördelning skett på dels jordbruket inklusive körslor mot ersättning samt arbeten med inventarier, byggnader och jordbrukets markanläggningar, dels det egna skogsbruket inklusive arbete med skogens markanläggningar samt speciella byggnader och inventar-ier, dels arbete utanför brukningsenheten. I medeltal för åren 1956—1960 erhålles följan- de arbetsinkomster från dessa olika grenar.

Storleksgrupp I II | III Område Nn | Nö | Z Nn | Nö Z Kronor Jordbruket ............... 5 259 4 666 5 533 5 181 7 062 6 397 Skogsbruket .............. 4 437 2 157 3 302 5 818 2 610 3 117 Övrigt ................... 1 301 2 446 703 1 237 1 536 1 348 S:a arbetsinkomst för familj en och anhöriga ............ 10 997 9 269 9 538 12 236 11 208 10 862 Procenluell fördelning Jordbruket ............... 47,8 50,3 58,0 42,3 63,0 58,9 Skogsbruket .............. 40,4 23,3 34,6 47,6 23,3 28,7 Övrigt ................... 11,8 26,4 7,4 10,1 13,7 12,4 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 | 100,0 100,0

Ovanstående arbetsinkomster från jordbruket och skogsbruket kan även uttryckas pr fullgod manstimme. Därvid tillämpas det antal arbetstimmar, som redovisats utförda av familjen och anhöriga i jordbruk och skogsbruk inklusive körslor samt underhålls- och nyanläggningsarheten med inven— tarier, byggnader, markanläggningar m. m. Siffrorna avser fortfarande medeltal för åren 1956—1960.

Storleksgrupp II III

Område Nn Nö Z Nn N 6 Z

Arbetsinkomst från jord- och

skogsbruk .............. 9 696 6 823 8 835 10 999 9 672 9 514 Antal arbetstimmar ....... 3 080 3 141 3 419 3 653 3 905 3 679 Arbetsinkomst pr timme . . . 3: 15 2: 17 2: 58 3: 01 2: 48 2: 59

B.2.2.2.6. Den samlade inkomsten från lantbruksföretag med över 2 ha åker Även om jordbruksekonomiska undersökningen, som tidigare framhållits, troligen representerar ett positivt urval av lantbruk, kan det vara av in-

tresse att med ledning av tidigare angivna familjeinkomster pr bruknings- enhet i medeltal för åren 1956—60 göra en uppräkning för hela länet.

Därvid har arbetsinkomsten från såväl jordbruk som skogsbruk i JEU:s båda storleksgrupper omräknats till att gälla länets verkliga medelarealer i de båda storleksgrupperna. I storleksgruppen 2—5 ha har förutsatts, att inkomsten pr hektar åker och skogsmark varit densamma som i gruppen 5—10 ha, vilket bör vara ett minimum. För gårdar med mer än 20 ha åker har förutsatts en inkomst, som utgör medeltalet av dels inkomsten pr gård i gruppen 10—20 ha, dels inkomsten pr hektar åker resp. skogsmark i samma storleksgrupp multiplicerad med de verkliga medelarealerna åker resp. skogsmark vid gårdar med mer än 20 ha åker.

Arbetsinkomsten utanför det egna jord— och skogsbruket har i storleks- grupperna 2—5 och 5—10 ha förutsatts vara densamma pr gård som enligt JEU för 5—10 ha. I storleksgrupperna 10—20 ha och över 20 ha har den förutsatts vara densamma pr gård som enligt JEU för 10—20 ha.

Kapitalinkomsten pr gård i storleksgrupperna 5—10 ha och 10—20 ha överensstämmer med JEU:s. I gruppen 2—5 ha har den förutsatts vara densamma pr hektar åker som enligt JEU för 5—10 ha, och för gårdar med över 20 ha åker har den förutsatts vara densamma pr gård som enligt JEU för 10—20 ha.

Med här redovisade antaganden och beräkningssätt blir den samlade familjeinkomsten från länets lantbruksföretag följande, uttryckt i milj. kronor.

Storleksgrupp, ha åker 2—5 5—10 10—20 mer än 20 Samtliga Arbetsinkomst från jordbruket ........ 13,2 16,2 5,9 1,4 36,7 skogsbruket ....... 10,3 9,7 3,8 0,7 24,5 övrigt ............ 3,6 2,2 1,4 0,2 7,4 S:a arbetsinkomst 27,1 28,1 11,1 2,3 68,6 Kapitalinkomst ..... 8,6 11,3 5,0 0,8 25,7 S:a familjeinkomst 35,7 39,4 16,1 3,1 94,3

Här är inkomsterna från fastigheter med högst 2 ha åker ej medräknade. I stället har som synes medtagits även arbetsinkomster utanför det egna jord- och skogsbruket, i vilken post även kan ingå arbetsinkomster utan— för det enskilda jord- och skogsbruket.

B.2.2.2.7. Lantbrukets bruttoproduktionsvärde

En viss uppfattning om lantbrukets ekonomiska betydelse i länet kan er- hållas genom en uppskattning av dess bruttoproduktionsvärde. Här skall därför göras en sådan uppskattning, varvid värderingen sker utifrån vär- det vid gården av produkter levererade till marknaden och använda för

egen konsumtion. Produkter, som omsätts inom samma lantbruk eller mellan olika lantbruksföretag, medtages alltså ej. Ej heller tages någon hänsyn till värdet av inköpta produktionsmedel för framställningen av produkterna.

Som framgår av nedanstående uppgifter över de beräkningssätt, som använts, rör det sig här om uppskattningar, som i vissa fall måste omges med stora felmarginaler.

Mjölk Invägningen vid Jämtlands läns mejeriförening var år 1962 64 977 000 kg med en medelfetthalt av 4,17 procent. Omräknat till 4-procentig mjölk mot- svarar detta 66 634000 kg, vilket här avrundas till 66,6 milj. kg.

Enligt en undersökning av statistiska centralbyrån år 1958 fördelades den totala mjölkproduktionens användning i nedre Norrland sålunda:

leveranser till mejeri ................... 78,0 % utfodring ............................. . 4,4 % direktförsäljning och hemmaförbrukning ........... 17,6 %

Summa 100,0 %

Om dessa proportioner tillämpas, blir kvantiteten direktförsåld och hemmaförbrukad mjölk 15,0 milj. kg.

Mejeriinvägningen värderas här efter ungefärligt producentpris inkl. efterlikvid. Direktförsåld och hemmaförbrukad mjölk värderas efter se— nast fastställda taxeringsnormer. Med dessa värderingsprinciper erhålles nedanstående bruttoproduktionsvärde för mjölk.

66,6 milj. kg å 0,57 = 38,0 milj. kr 15,0 milj. kg å 0,85 = 12,8 milj. kr Summa 50,8 milj. kr

Slakt

Från Jämtlands läns slakteriförening utgående likvider till medlemmarna inkl. efterlikvider utgjorde år 1962 11,9 milj. kr. Värdet av övrig slakt- försäljning torde kunna uppskattas till ca 1,0 milj. kr.

Vissa approximativa uppskattningar synes Visa, att hemmakonsumtio- nens värde uppgår till ca 4 milj. kr.

Totala bruttoproduktionsvärdet av slakt skulle alltså bli 11,9+1,0+ 4,0 = 16,9 milj. kr.

Agg Antalet höns kan med ledning av 1956 års jordbruksräkning uppskattas till ca 67 000. Med en medelavkastning pr höna och år av 10 kg ägg och med ett medelpris på såväl försålda som hemmaförbrukade ägg av 4 kr per kg blir totala bruttoproduktionsvärdet följande:

67 000 X 10 x 4: = 2,7 milj. kr

Totalskörden inom länet var år 1961 38 140 ton och i medeltal för åren 1957—1961 35 280 ton. Här förutsättes, att 75 % av skörden användes till försäljning och hemmaförbrukning, vilket när det gäller 1961 års skörd motsvarar 28 600 ton. Återstoden av totalskörden förutsättes användas till utsäde och utfodring. Hemmaförbrukningen kan med ledning av taxe— ringsnormerna och antalet brukningsenheter över 2 ha uppskattas till 3 140 ton. Värderingen av denna kvantitet har skett med ledning av taxe- ringsnormerna. Återstoden av ovan nämnda 28 600 ton förutsättes bli för- såld till ett uppskattat pris av 32 öre pr kg. Bruttoproduktionsvärdet för potatis blir sålunda:

3 140 000 kg 1). 0,45 = 1,41 milj. kr 25 460 000 kg å 0,32 = 8,15 milj. kr

Summa 9,6 milj. kr

Fodersäd Totalskörden var år 1961 20 610 ton och i medeltal för åren 1957—1961 19 600 ton. En mindre del av denna totalskörd åtgår till utsäde, och åter- stoden behövs till utfodring inom länet. Någon nettoförsäljning av foder- spannmål till jordbrukare utom länet finns alltså inte att redovisa i detta sammanhang.

Trädgårdsprodukter

Värdet av trädgårdsprodukter till hemmakonsumtion uppgår till ca 0,8 milj. kr., om taxeringsnormerna och antalet brukningsenheter över 2 ha lägges till grund för beräkningen. Om trädgårdsprodukter till avsalu med— räknas, torde bruttoproduktionsvärdet av trädgårdsprodukter uppgå till minst 1,0 milj. kr.

Summan av här ovan beräknade bruttoproduktionsvärden blir 81 milj. kr. För att erhålla ett totalt värde för länets jordbruk bör även produktio- nen vid brukningsenheter med högst 2 ha åker medtagas. En stor del av denna produktion torde emellertid användas till sådan hemmaförbruk— ning och direktförsäljning, som ej medräknats ovan. Med hänsyn till bl. a. den sammanlagda åkerarealen vid brukningsenheter med högst 2 ha åker torde en uppräkning med 10 % av det tidigare redovisade bruttoproduk- tionsvärdet vara motiverad. Det totala värdet för länets jordbruk skulle således bli ca 90 milj. kr.

Jordbruksdelen av företaget bidrar till skogsdelens produktionsvärde genom att ställa dragkraft till skogsbrukets förfogande. Värdet av häst- och traktortimmarna i det egna skogsbruket kan uppskattas med ledning av dels strukturutredningens uppgifter om arbetsinsatsen i eget skogsbruk med häst- och traktorkörning och dels JEU:s uppgifter om kostnader pr

häst- och traktortimme. Beräknad på detta sätt blir värdet av dragkraftens insats i det egna skogsbruket ca 4 milj. kr.

Bruttoproduktionsvärdet i det enskilda skogsbruket består dels av rot- värdet, som med ledning av avverkningsprogrammet enligt 1960 års skogs- kommitté för Jämtlands län och priserna under avverkningssäsongen 1961—62 kan uppskattas till ca 18 milj. kr. Vidare medtages här värdet av familjens och anhörigas arbete i eget skogsbruk, som med ledning av strukturutredningens uppgifter om arbetsinsatser kan uppskattas till ca 16,3 milj. kr., och värdet av anställdas arbetsinsats i enskilt skogsbruk, som med ledning av samma källa kan uppskattas till ca 5,6 milj. kr. Det totala bruttoproduktionsvärdet från det enskilda skogsbruket skulle således bli 18 + 16,3 + 5,6 : ca 40 milj. kr.

Lantbruksföretagens sammanlagda ungefärliga bruttoproduktionsvärde från såväl jordbruk som skogsbruk skulle med här redovisade beräknings— metoder bli 90 + 4 + 40 = ca 135 milj. kr.

Det bör påpekas, att bruttoproduktionsvärden eller omsättningsvärden inte kan läggas till grund för jämförelser mellan olika näringsgrenar, vad gäller deras ekonomiska betydelse för länet. Om enbart dessa värden jäm- föres, kommer ingen hänsyn att tagas till de kostnader, som näringsgrenen i fråga måste bära, och ingen som helst uppfattning erhålles om den syssel- sättning och de inkomster, som näringsgrenen i fråga kan erbjuda. Vad gäller lantbruket omfattar arbetsinkomsten för näringens utövare en be- tydligt större andel av bruttoproduktionsvärdet, än vad fallet är med mera service- och handelsbetonade näringsgrenar.

B.2.2.2.8. Punktvis sammanfattning

1) Länets 9500 brukningsenheter med över 2 ha åker förvaltar till- sammans 59 600 ha åker och 685 000 ha skogsmark. Medelarealen pr bruk- ningsenhet är 6,3 ha åker och 72 ha skogsmark. Endast 730 bruknings— enheter har såväl mer än 10 ha åker som mer än 50 ha skog.

2) Ekonomibyggnadernas återanskaffningsvärde var enligt jordbruks- ekonomiska undersökningen (JEU) i storleksgruppen 10—20 ha åker i Jämtlands län år 1960 i medeltal pr gård 102200 kr. Bostädernas åter- anskaffningsvärde reducerat till att motsvara normalstorlek på bostaden uppgick samtidigt till 62 900 kr. i medeltal pr gård. Det ej reducerade åter— anskaffningsvärdet för enbart brukarebostaden uppgick till ca 90 000 kr. pr gård.

3) De samlade återanskaffningsvärdena för byggnader vid länets lant— bruk blir enligt JEU ca 580 milj. kr. för ekonomibyggnader, ca 560 milj. kr. för bostäder reducerade till normalstorlek och ca 670 milj. kr. för en- bart brukarebostäder men utan reducering. De tekniska nuvärdena torde uppgå till ca 50 % av dessa värden.

4) För storleksgrupperna 5—10 och 10—20 ha åker i Jämtlands län redo- visades vid årsskiftet 1960/61 enligt JEU i medeltal pr gård:

5—10 ha 10—20 ha S:a tillgångar, kr ...... 98 400 142 700 S:a skulder, kr ........ 28 700 41 200 Eget kapital, kr ....... 69 700 101 500 Skuldprocent ......... 29 29

De långfristiga skulderna uppgick till ca 35 % av fastighetsvärdet, me- dan de kortfristiga uppgick till hela 73 resp. 89 % av värdet av likvida medel. Jämfört med Norrland redovisades exempelvis i Götalands södra slättbygder ett nästan dubbelt så högt marknadsvärde pr hektar å jord— bruksdelen av fastigheten.

5) Enligt JEU redovisades för storleksgruppen 10—20 ha åker i Jämt- lands län en arbetsinsats pr brukningsenhet och år av ca 2460 timmar för brukaren, ca 3 770 timmar för hela familjen med anhöriga och ca 4 770 timmar totalt inkl. anställda. Detta gäller i medeltal för åren 1956—60. Under denna tidsperiod har arbetsinsatsen av anställda minskat betydligt. Även brukarens arbetsinsats har minskat.

6) Användningen av handelsgödsel är vid JEU—gårdarna i länet ungefär hälften av behovet, men är i stället nästan dubbelt så hög som den vid 1955 års vallinventering konstaterade användningen. Gödselutgifterna pr hektar är i norra Sverige endast ca hälften av riksmedeltalen.

7) I storleksgruppen 10—20 ha åker har 70 % av gårdarna traktor en- ligt JEU och 66 % enligt strukturutredningen. Antalet körda timmar pr traktor och år var vid JEU-gårdarna i samma .storleksgrupp ca 500. I stor- leksgruppen 5—10 ha åker var antalet timmar endast ca 260.

8) Antalet draghästar pr gård är enligt JEU 1,0. Antalet körda timmar pr häst och är var ca 690 resp. 540 i storleksgrupperna 5—10 resp. 10—20 ha åker.

9) Arbetsförbrukningen var vid JEU-gårdarna i Jämtlands län följande i medeltal för 1956—60 och räknat i fullgoda manstimmar:

Storleksgrupp, ha åker 5—10 10—20 i våxtodlingen, pr ha och år ........ 149 105 i djurskötseln, pr djurenhet och år. . . 164 139 i eget skogsbruk, pr ha och år ...... 6,2 6,6 i eget skogsbruk, pr mask .......... 4,8 4,7

Under nämnda period var det, vad gäller jordbruket, enbart växtodlings- arbetet pr ha i den större storleksgruppen, som visade en tydlig nedgång. Arbetsförbrukningen gick därvid ned från 117 till 98 timmar pr ha. Ar-

betsförbrukningen i skogsbruket pr m3sk var år 1960 4,7 resp. 3,9 timmar i de båda storleksgrupperna. Skogskommittén för Jämtlands län anger för 1956/57 arbetsförbrukningen pr m3sk till 0,60 dagsverken, vilket med 8 timmar pr dagsverke motsvarar 4,8 timmar.

10) När det gäller hektarskördar synes Jämtlands län hävda sig gott, jämfört med övriga delar av Norrland. I jämförelse med hela rikets medel- skörd blir dock förhållandet annorlunda. Kornskörden pr ha är 550—600 kg lägre i Jämtlands län. Potatisskörden är dock ca 2 000—2 500 kg högre i Jämtlands län, medan vallskörden är lägre — mätt som hö är första skör- den från vallen ca 100—500 kg lägre pr ha i Jämtlands län. Inom länet synes Silurområdet ge de högsta kornskördarna, medan Silurområdet och mellanbygden ger de högsta skördarna från slåttervallen.

11) Det synes, som om en betydlig höjning av hektarskördarnas storlek vore möjlig. Bl. a. genom förbättrad gödsling torde sålunda vallskörden pr ha kunna höjas med 50 %.

12) De kontrollerade korna inom länet har vad gäller SKB-rasen ca 100 kg och vad gäller SRB-rasen ca 600 kg lägre medelavkastning pr år, jämfört med riksmedeltalet. Medelavkastningen för samtliga kor inom länet torde vara 2 200—2 300 kg, för J EU-gårdarnas kor 2 700—2 900 kg och för de kontrollerade korna 3 400 kg. Det finnes tydligen en mycket stor variation mellan olika besättningar och därmed stora möjligheter ou-tnytt- jade, när det gäller att höja mjölkavkastningen pr ko.

13) Skogskommittén för Jämtlands län förordar en medelavverkning pr ha och år under de närmaste 20 åren med ca 2,5 mask. Den nuvarande år- liga tillväxten har beräknats till 2,2 mask pr ha. JEU-gårdarna redovisar en tillväxt med 2,4—2,5 mask pr ha och en avverkning med 1,4—1,7 mäsk pr ha. Den rekommenderade avverkningen 2,5 mask synes bli svår att reali- sera av ekonomiska skäl.

14) Vad gäller arealanvändningen synes Jämtlands län, jämfört med hela Norrland, ha mindre spannmål men mera potatis, vall och grönfoder. För länet redovisas 14,5 % spannmål, 3,3 % potatis, 74 % vall av olika typer och 4 % grönfoder. Inom länet synes spannmålsodlingens tyngdpunkt ligga i Silurområdet med ca 4 procentenheter större odling än mellanbygden och ca 11 procentenheter större odling än fjällbygden. Den totala vallodlingen i fjällbygden upptar nära 80 % av åkerarealen.

15) Pr arealenhet har Jämtlands län fler hästar, kor och ungnöt än medeltalet för hela norra Sverige. Däremot är svinantalet lägre och antalet får ungefär detsamma. Inom länet är fjällbygden i särklass kreatursstar- kast. Även mellanbygden håller fler djur pr arealenhet än vad Silurområdet gor.

16) Arbetsinsatsen i det egna skogsbruket pr år synes enligt JEU för storleksgrupperna 5—10 resp. 10—20 ha äker vara ca 325 resp. 245 timmar för enbart brukaren och ca 390 resp. 330 timmar för hela familjen med

anhöriga. Strukturutredningen redovisar en arbetsinsats för brukaren med 4,6 arbetsveckor.

17) Inkomstutvecklingen under perioden 1956—60 har varit mindre tillfredsställande. För Jämtlands län och storleksgruppen 10—20 ha över- träffades 1956 års inkomst först år 1959, varefter följde en mindre sänk- ning år 1960. Inkomsten har dock under denna period varit högre i Norr- land än i Svealand. Speciellt deklarationsundersökningen visar tydligt, att nettointäkterna ökar kraftigt med stigande åkerareal. Å andra sidan visar den största storleksgruppen den största variationen mellan olika är.

18) En fördelning av arbetsinkomsten på olika inkomstkällor ger till resultat, att ca 60 % kommer från jordbruket inkl. körslor och arbete med inventarier och anläggningar, ca 30 % kommer från det egna skogsbruket och ca 10 % från övrigt.

19) En uppräkning för hela länet har verkställts av redovisade inkomster pr brukningsenhet enligt JEU. Därvid har lantbruksföretagens samlade familjeinkomst i länet uppskattats till ca 94 milj. kr., varav ca 69 milj. kr. är arbetsinkomst.

20) Jordbrukets bruttoproduktionsvärde pr år kan uppskattas till ca 95 milj. kr. För att erhålla värdet av lantbruksföretagens totala brutto- produktion bör därtill läggas värdet av deras skogsproduktion, vilken upp- går till ca 40 milj. kr. Totala värdet blir således ca 135 milj. kr.

B.2.2.3. Möjligheter till förbättring av lantbruksföretagens lönsamhet Efter den i kapitel B.2.2.2. lämnade beskrivningen av nuläget vad gäller resursinnehav, produktionsteknik, produktionsinriktning och lönsamhet vid länets lantbruksföretag skall i detta avsnitt studeras olika möjligheter att förbättra den konstaterade lönsamheten genom tänkbara förändringar i resursinnehav, produktionsteknik och produktionsinriktning.

Till en början kommer därvid att redovisas beräkningar, där det utgåtts från bokföringsgårdarnas resurser i fråga om arealer, byggnadsutrymmen och arbetskraft, men där förändringar skett i produktionsteknikcn och pro- duktionsinriktningen. Även kapitalinsatsen har därvid tillåtits öka.

Det blir tydligen därvid fråga om vilka förbättringar av lönsamheten, som skulle kunna nås dels genom en bättre produktionsteknik (högre avkastning pr enhet, rationellare produktionsmedelsinsatser), dels genom en produk— tionsinriktning, som bättre motsvarar de naturliga förutsättningarna, dagens prisrelationer och inte minst mängden och arten av tillgängliga resurser.

I de slutliga mera långsiktiga beräkningarna kommer sedan att bedö— mas, i vilken grad en förändring av mängden fasta resurser (arealer, bygg— nadsutrymmen och arbetskraft) ytterligare kan förbättra lönsamheten. Därvid tas ingen hänsyn till det nuvarande resursinnehavet, utan opti- mala arealer, byggnadsutrymmen och produktionsinriktningar framräknas

för olika alternativ i fråga om arbetskrafttillgång. I dessa långsiktiga be- räkningar förutsättes samma produktionsteknik som i de mera kortsiktiga.

Det bör från början kraftigt poängteras, att beräkningarna såväl på kort som lång sikt i första hand fyller ändamålet att påvisa olika möjliga vägar till bättre effektivitet och lönsamhet men dessutom vill ge en uppfattning om hur mycket olika slag av åtgärder kan påverka lönsamheten. Den effek- tivitet, som förutsättes i dessa teoretiska beräkningar, kan ej uppnås mera allmänt utan omfattande och tidskrävande omställningar, och den förut- sätter vidare en betydligt utökad insats från det allmännas sida i fråga om rationaliseringsstödjande åtgärder och inte minst vad gäller upplysning och rådgivning. Beräkningarna kan således ej på något sätt användas för prispolitiska bedömanden.

Här lämnas nu först en redogörelse över förutsättningarna för beräk- ningarna. Därvid behandlas dels det resursinnehav, som förutsatts vid de mer kortsiktiga beräkningarna, och dels den produktionsteknik, som bildar underlag för såväl de kortsiktiga som de mera långsiktiga beräkningarna. [ fortsättningen skall sedan redovisas beräkningarnas resultat i form av produktionsinriktning och lönsamhetsförbättring vid de kortsiktiga be- dömningarna samt resursinnehav, produktionsinriktning och lönsamhets— förbättring vid de långsiktiga.

B.2.2.3.1. Resurser vid kortsiktiga beräkningar

Jordbruksekonomiska undersökningen (JEU) i Jämtlands län redovisar, som tidigare nämnts, följande resurser pr gård i fråga om arealer, bygg- nadsutrymmen och arbetskraft.

a) Arealer Storleksgrupp II III Jordbruksjord, ha ................. 8,6 15,4 Produktiv skogsmark, ha ........... 90,0 93,0

b) Byggnadsutrymmen Med ledning av en specialbearbetning av JEU-gårdarnas byggnadsinven- teringar, utförd vid jordbrukets utredningsinstitut, kan återanskaffnings- värdet för ekonomibyggnader fördelas på bl. a. djurstallar och foderutrym- men enligt följande.

Storleksgrupp II III Återanskaffningsvärde för ekonomi- byggnader 1960, kr .............. 80 500 102 200 därav djurstallar, kr ............. 34 900 44 600

därav foderutrymmen, kr ........ 25 400 27 800

Enligt beräkningar vid statens forskningsanstalt för lantmannabyggna- der uppgår byggnadskostnaden pr mjölkko inkl. spädkalvar år 1960 till följande belopp.

Besättningsstorlek 5 kor 15 kor 25 kor a) varmstall inkl. mjölkrums- avdelning, gödselstad, urin- brunn .................. 3 350 2 180 1 900 b) lada inkl. foderrum, ev. silo 1 850 1 320 1 200 Summa kr 5 200 3 500 3 100 c) mekaniska anordningar . . . 550 600 Summa kr 5 200 l 4 050 3 700

I de tidigare nämnda återanskaffningsvärdena enligt JEU ingår ej meka— niska anordningar. Antalet mjölkkor förutsättes här motsvara antalet krea— tursenheter. Vid ett effektivt och maximalt utnyttjande av byggnadskapi- talet skulle med dessa förutsättningar antalet kreatursenheter kunna upp- skattas sålunda:

Storleksgrupp II III Djurstall ............. 16 enheter )( 2 150 = 34 400 22 enheter x 1 980 = 43 600 Foderutrymmen ...... 16 enheter x 1 310 = 21 000 22 enheter x 1 240 = 27 300

De här angivna återanskaffningsvärdena understiger de tidigare nämnda på JEU—gårdarna. För att plats eventuellt skall kunna beredas till bl. a. en häst vilken dock uteslutes i de följande beräkningarna och med hän- syn till utrymmen, som eventuellt ej alls kan utnyttjas, förutsättes här en med hänsyn till byggnadsutrymmena maximal djurhållning med 14 krea- tursenheter i grupp 11 och 20 enheter i grupp III. I medeltal för 1956—1960 hölls vid JEU-gårdarna i Jämtlands län pr gård 10 kreatursenheter i grupp II och 15 enheter i grupp Ill.

0) Arbetskraft Familjen och anhöriga resp. anställda utförde vid JEU-gårdarna i Jämt- lands län följande antal arbetstimmar pr år, räknat som fullgoda mans- timmar.

Storleksgrupp II III Familjen och anhöriga Medeltal 1956—60 . . . 3 520 3 770 1960 ............... 3 520 3 660 Anställda Medeltal 1956—60 . . . 470 1 000 1960 ............... 250 720

I de följande beräkningarna tillämpas det antal arbetstimmar, som redo— visats för familjen och anhöriga år 1960, alltså 3 520 resp. 3 660 tim. Vidare insättes som begränsande resurser även det antal arbetstimmar, som är tillgängligt under vegetationsperioden och under två topperioder, nämligen slåtter och skörd.

d) Kapital Den mera rörliga kapitaltillgången i form av inventarier, djur, lager, kassa- medel, banktillgodohavanden, aktier, obligationer, kundfordringar, låne- l'ordringar och övriga tillgångar uppgick enligt JEU för Jämtlands län den 31 december 1960 till 39 500 kr. i grupp II och 53 400 kr. i grupp III. Det har dock inte ansetts lämpligt att binda ens de kortsiktiga anpassningama inom ramen för denna kapitaltillgång, utan full rörlighet har i stället förut- satts på så sätt, att kapital utöver de nämnda beloppen kan anskaffas till en råntekostnad av 6 procent.

B.2.2.3.2. Förutsatt produktionsteknik

Den produktionsteknik, som förutsättes i de följande beräkningarna såväl på kort som lång sikt, framgår av de kalkyler för olika produktionsgrenar, som uppgjorts som grund för beräkningarna. I dessa kalkyler ingår intäk— ter och rörliga kostnader. Med rörliga kostnader avses då sådana kostnader, som orsakas av produktionsgrenen i fråga, och som försvinner, om produk- tionsgrenen lägges ner. Kostnaderna för de resurser, som i de kortsiktiga beräkningarna förutsättes finnas till hands i företaget, behandlas som fasta och ingår då alltså ej i kalkylerna. I stället anges hur mycket varje produktionsgren kräver av de olika fasta resurserna. I det följande redo- visas en del viktigare data från dessa kalkyler.

&) Växtodling För våxtodlingsgrenarna har använts tre olika skördenivåer. På grundval av dessa har beräkningarna skett för tre regioner av länet med olika natur- liga förutsättningar för växtodling. Regionerna har följande ungefärliga omfattning :

Region A: Östra och nordöstra delen av Storsjöbygden (kommunerna Rödön, Lit, Östersunds stad, Frösö köping, Brunflo och Hackås) samt de öppnare jordbruksbygderna i östra Jämtland (huvudsakligen i kommuner- na Revsund, Ragunda och Fors).

Region B: Kommunerna Hammerdal, Ström, Föllinge, Offerdals sydöstra del, Alsen, Mörsil, Hallen, Oviken och Berg samt Stugun, Kälarne, Bräcke och de delar av Revsund, Ragunda och Fors, som ej ingår i region A.

Region C : Fjällbygden i landskapet Jämtland (kommunerna Frostviken, Hotagen, Offerdals nordvästra del, Kall, Åre, Undersåker, Övre Ljunga- dalen och Rätan) samt hela landskapet Härjedalen.

I de tre regionerna har förutsatts följande tillvaratagna skördar pr ha (efter bärgnings-, ensilerings- och lagringsförluster).

Region A B C

Fodersäd, kg ........................ 2 600 2 300 2 000 varav till fodervara, kg ............. 2 500 2 200 1 900 till eget utsäde, kg ........... 100 100 100 Vall, fe ............................. 3 000 2 300 2 600 varav ensilage eller hö, fe ........... 2 700 2 500 2 300 efterbete, fe ................. 300 300 300 Foderraps, fe ........................ 3 500 3 300 3 100 Betesvall, fe ........................ 3 200 3 000 2 800 Potatis, kg .......................... 21 000 19 000 17 000 varav till försäljning, kg ............ 15 700 13 700 11 700 till eget utsäde, kg ........... 2 300 2 300 2 300 till utfodring, kg ............. 3 000 3 000 3 000

Fodersäd har vid de kortsiktiga beräkningarna förutsatts kunna säljas för 44 öre pr kg. Däremot har denna möjlighet ej medtagits vid de läng- siktiga kalkylerna.

Potatispriset pr kg har satts till 32 öre vid försäljning och 5 öre vid utfodring.

Förbrukningen pr ha av vissa produktionsmedel har förutsatts vara följande.

Fodersäd Vall Foderraps Betesvall Potatis Utsäde, eget, kg ..... 100 2 300 inköpt, kg . . . 50 30/31 12 32/83 500 Växtnäring: N, kg . . . 23 47 93 62 74 P, kg ... 17 17 26 17 68 K, kg.. . . 63 63 126 63 147 Traktortimmar ...... 20—22 22—18 35 5 60—70 Arbetstimmar ....... 37—59 38—50 55 8 340—390 varav lejda ....... 2—6 10—8 10 —— 175—110

1 Insådd vart tredje år ” Insådd vart åttonde år

För fodersäden gäller det lägre arbetsbehovet för skörd med hyrd skörde- tröska (kostnad pr ha: 2,5 tim )( 40: —— = 100 kr). Detta har förutsatts vid en fodersädsareal av över 5 ha, där potatis inte odlas på samma gård, och över 2,5 ha, där det samtidigt odlas potatis. För 2,6 5 ha fodersäd utan potatis har förutsatts till hälften ägd självbindare och hyrt tröskvcrk. Med högst 2,5 ha fodersäd förutsättes slutligen hyrning av såväl bindare som tröskvcrk. Detta senare motsvaras av den högre arbetsåtgången. Kostnad för planbottentork har medtagits för hela skörden vid skördetröskdrift och för halva skörden, när egen självbindare användes.

Vad beträffar vallen gäller den fört nämnda lägre siffran för arbetsåtgång för ensilering. Den andra siffran avser hässjning av första skörden, vilken förutsatts vid vallareal av högst 5 ha.

För foderrapsen har förutsatts ensilering. För potatisskörden gäller den först nämnda siffran för arbetsåtgång (den lägsta för totala antalet arbetstimmar, den högsta för antalet lejda) för en odling på mer än 8 ha. Den andra ytterligheten gäller för odlingar på mindre än 2 ha.

Följ ande maskininvesteringar har förutsatts:

Basmaskiner Storleksgrupp Investering 5—10 ha 20 900 kr 10—20 ” 31 350 20—30 ” 40 150 ” 30—50 ” 57 700 Specialmaskiner .. Grödans omfattning och . Groda tillämpad teknik Investering 0,1—2,5 ha hyrd bindare Fodersäd ......... 2,6—5,0 ha utan potatisodling 2 100 kr större arealer hyrd skördetröska högst 5 ha, hässjning 1 950 kr mer än 5 ha, skulltorkning 4 650 kr Vall ............. 5—8 ha, ensilering 2 250 kr 8—20 ha, ensilering 4 500 kr mer än 20 ha, ensilering 6 400 kr Foderraps ......... mer än 1 ha, ensilering 5 200 kr mindre än 2 ha hyrd upptagare . 2—3 ha 6 000 kr Potatis .......... 3—8 ha 8 500 kr mer än 8 ha 11 700 kr

De olika Växtodlingsgrenarna har i beräkningarna sammanfogats till föl— jande sex växtfölj der:

Blandad Växtodling Foderväxtodling

I II III I II III Fodersäd Fodersäd Foderraps Fodersåd Fodersäd Foderraps Potatis Potatis Potatis Fodersäd Vall I Foderraps Potatis Fodersäd Fodersäd Vall I Vall II Fodersäd Fodersäd Vall I Vall I Vall II Vall III Vall I Vall I Vall II Vall II Vall III Vall IV Vall II Vall II Vall III Vall III Vall IV Vall III Vall III Vall IV Vall IV

I vissa fall har även medtagits jämförelser med följande två rena han- delsväxtföljder, vilka dock givetvis ur såväl biologiska som marknads- mässiga synpunkter ej kan tänkas få någon mera allmän utbredning.

Handelsväxtodling

I II Potatis Potatis Potatis Potatis Potatis Fodersåd Fodersåd Fodersäd Fodersäd Fodersäd

b) Djurskötsel Den förutsatta avkastningen och erhållna priser pr kg i animalieproduk- tionen i samtliga tre regioner framgår av det nedanstående.

Avkastning Pris pr kg, kr Mjölkproduktion pr ko med 25 % rekrytering och år (medeltal SRB/SKB): mjölk, 4 % ............................. 4 200 kg 0: 57 utslagsdjur ............................. 0,25 )( 200 kg 4: 60 spädkalv ............................... 0,65 )( 23 kg 5:40 Ungnöt till slakt, pr uppfött djur (genomsnittet av dels medeltalet SRB/SKB och dels SRB/SKB X Speciell köttras): kött ................................... 202 kg 5: 39 Får, pr tacka med lamm och rekrytering pr år (finullig lantras): lammkött ............................... 1,7 x 14 kg 5: 80 fårkött ................................. 0,2 x 21,5 kg 4: 50 ull ..................................... 3,0 kg 15: —— Mellankalv, pr uppfödd kalv (medeltal SRB/SKB): kött ................................... 85 kg 5: 55 Modersugga, pr sugga med rekrytering och år: antal smågrisar .......................... 16 st utslagsdjur ............................. 0,4 x 145 kg 3: 25 Slaktsvin, pr uppfött svin fläsk ................................... 63 kg 4: 40 Äggproduktion, pr 100 höns och är ägg .................................... 1 140 kg 3: 70 slaktdjur ............................... 100 )( 1,6 kg 2: —-

Bland de priser på inköpta produktionsmedel, som använts i kalkylerna, märks 49 öre pr foderenhet för fodersäd och 165 kronor för inköpta späd- kalvar.

Vid de långsiktiga beräkningarna har, när det gäller mjölkproduktionen, viss hänsyn tagits till förädlingsföretagets kostnader för mjölkfrakter, eftersom dessa kostnader varierar mellan de olika regionerna. Det vid de kortsiktiga beräkningarna tillämpade priset 57 öre pr kg 4 %-ig mjölk har därvid ändrats sålunda:

för region A: + 0,5 öre B: —— 0,5 " " " c: 2,5 "

Följande foderåtgång, mätt i foderenheter, har förutsatts i animaliepro- duktionen (enheterna av olika djurslag definieras som i föregående tablå):

Mjölkkor ............... Kvigor (pr uppfött djur) . . Mjölkkor med rekrytering . Ungnöt till slakt ......... Får .................... Mellankalv .............. Modersugga ............. Slaktsvin ............... Höns, 100 st ............

G Foder— Olje— Fisk- rov säd och Vårp- Hel- Skum- Totalt Bete foder och ];raft- kött- foder mjölk mjölk kli oder m"'l ]O 3 070 880 1 550 410 230 2 720 830 1 425 280 60 25 100 3 750 1 090 1 910 480 245 6 25 1 990 370 1 100 370 110 15 25 455 250 160 25 20 450 15 240 72 23 100 1 740 100 1 415 40 95 90 255 221 10 24 4 470 2 270 2 200

Behovet av manuellt arbete i animalieproduktionen har förutsatts vara följande (enheterna av olika djurslag definieras som tidigare). I tablån anges även behovet av byggnadsutrymme vid kortsiktig planering och ny- byggnadskostnaden exkl. maskiner vid långsiktig.

Mj ölkkor pr år ........... Kvigor pr uppfött djur . . . . Mjölkkor med rekrytering pr år Ungnöt t. slakt pr uppfött djur Får pr år ................ Mellankalv pr uppfött djur . . . Modersugga pr år ......... Slaktsvin pr uppfött djur . . . . Höns, 100 st, pr år ........

. Antal Nybyggnadskostn. Arbetstimmar kreatursplatser exkl. maskiner, kr. 85—150 1,0 30— 50 1,3 95—160 1,3 3 700—4 600 20—— 35 1,0 1 600—2 000 5— 10 0,3 240—— 300 12— 15 0,31 480— 6001 35— 60 1,2 1 700—2 200 1— 5 0,2? 280— 370” 65—180 3 0 3 600—4 500

1 Pr 2 uppfödda kalvar och år. " Pr 2,5 uppfödda slaktsvin och år.

Variationen i arbetsåtgång och byggnadskostnad beror på besättningens storlek och på därmed sammanhängande olikheter i mekaniseringen i djur—

stallarna.

c) Underhåll och nyanläggning

För arbeten med underhåll och nyanläggning av inventarier, byggnader och markanläggningar har beräknats en arbetsåtgång av 10—35 tim. pr ha, varvid 10 timmar avser storleksgruppen 30—50 ha åker och 23 resp. 35 timmar storleksgrupperna 10—20 resp. 5——10 ha åker.

Vid de kortsiktiga beräkningarna blir arbetsåtgången för underhåll och

nyanläggning:

storleksgrupp II: storleksgrupp III: 15,4 ha X 23 tim. = 350 tim.

8,6 ha )( 35 tim. = 300 tim.

d) Skogsbruk

Med ledning av betänkandet från 1960 års skogskommitté för Jämtlands län och statens skogsforskningsinstituts bearbetningar av riksskogstaxe- ringens material har avverkningen pr ha beräknats till för

_ 1 200 000 mask

region A: WW = 2,75 mask/ha . 1 758 000 mask region B: m— = 2,52 mask/ha (avrundat 2,50) _ . 3 030 000 mask 3 region C. ma— = 2,23 m Sk/ha (avrundat 2,25)

vilket i genomsnitt för hela länets skogsareal motsvarar 2,40 m3sk pr ha.

Dagsverksåtgången pr mask har uppskattats med ledning av skogsforsk- ningsinstitutets beräkningar om dagsverksåtgång omkring år 1970 inom småområden för tillredning, körning, skogsvård och övriga arbeten. Ur detta material erhålles följande uppgifter:

Region Hela A B C lånet

Tillredning inkl. barkning .......... 0,25 0,25 0,24 0,24 Körning ............ 0,08 0,08 0,08 0,08 Skogsvård ........... 0,06 0,06 0,06 0,06 Övriga arbeten ....... 0,05 0,05 0,04 0,05 Samtliga arbeten 0,44 | 0,44 0,42 0,43

Med hänsyn till de små variationerna mellan olika regioner användes länsmedeltalen för samtliga regioner. Dagsverksåtgången har omräknats till timmar, varvid hänsyn även tagits till den längre förflyttningstiden pr arbe- tad timme, som uppkommer när arbetsdagen ibland delas på exempelvis djurskötsel och skogsarbete. I princip kan förflyttningstiden från bruk- ningscentrum till arbetsplatsen i skogen och åter sägas vara inräknad i antalet timmar enligt nedan.

Arbetsåtgång .

pr mask, tim Avverkniug pr ha, mask Arbetsåtgång pr ha,t1m. Region A B C A B C Tillredning och

skogsvård ....... 3,2 2,75 2,50 2,25 8,8 8,0 7,2 Körning ........... 0,9 2,75 2,50 2,25 2,5 2,25 2,0 Diverse arbeten . . . . 0,3 2,75 2,50 2,25 0,8 0,75 0,7 Förvaltning ........ 0,2 2,75 2,50 2,25 0,6 0,5 0,4 Summa 4,6 12,7 11,5 10,3

Vid de kortsiktiga beräkningarna utifrån nuvarande skogsareal enligt JEU blir antalet arbetstimmar i det egna skogsbruket följande:

Storleksgrupp II | III Region A B I c | A B | c Tillredning och vård ....... 792 720 648 818 744 670 Körning ................. 225 202 180 232 209 186 Div. arbeten och förvaltning 126 112 99 130 116 102

I beräkningarna har arbetet med vad som ovan kallats diverse arbeten och förvaltning förutsatts bli utfört av den fasta arbetsstyrkan på gården, medan allt övrigt arbete i princip tänkts kunna utföras av lejd arbetskraft. Körning, tillredning och skogsvårdsarbeten har dock vid de fortsatta beräk— ningarna fått konkurrera med arbete i olika produktionsgrenar i jordbru- ket. Därvid har en uppskattning skett av inkomsten från varje arbetstimme i skogsbruket, som utföres av den fasta arbetsstyrkan. Denna inkomst pr timme skall därvid i princip vara kalkylerad på samma sätt, som tidigare beskrivits för jordbrukets olika produktionsgrenar. Samtliga rörliga kost- nader för dragkraft, redskap, fortskaffningsmedel för förflyttningen m. ni. skall alltså vara fråndragna från ett bruttobelopp, som bör motsvara vad lejd arbetskraft skulle kosta pr m3sk.

Utifrån dessa beräkningsprinciper har timinkomsten vid körning satts till 8,50 kronor vid kortsiktig och 8 kronor vid långsiktig planering, då fler kostnadsslag kan beräknas bli rörliga. För tillredning och skogsvård har timinkomsten uppskattats till 6 kronor.

Det förhållandet, att en del arbeten med förvaltning m. m. förutsatts all- tid utföras av den fasta arbetsstyrkan, utesluter givetvis inte, att dessa arbe- ten regelmässigt utföres av andra, t. ex. i ett skogsbruksområdes regi. I så fall kan den fasta arbetsstyrkan utföra mera skogsarbete av annat slag eller mera arbete i jordbruket. Det skulle dock ha fört för långt att i beräk- ningarna ta med flera alternativ i detta avseende.

Vid de kortsiktiga beräkningarna behöver således hänsyn tas enbart till intäkterna (efter avdrag för rörliga kostnader) från körning, tillredning och skogsvårdsarheten, eftersom det endast är dessa arbetens omfattning som tillåtits variera. Vid de långsiktiga beräkningarna varierar dessutom storleken av arealen skogsmark och därmed även omfattningen av arbetet med förvaltning och diverse arbeten. Ytterligare intäkter och kostnader måste alltså medtagas i beräkningarna.

Vad gäller enbart ägandet av skogsmark har det förutsatts att rotnettot pr ha och år efter avdrag för förvaltningskostnader räcker exakt för att betala årsräntan efter 5,5 % på anskaffningskostnaden pr ha skogsmark. Denna anskaffningskostnad har med ledning av bl. a. lantbruksnämndens verksamhet uppskattats till 600, 500 resp. 300 kr pr ha i regionerna A, B resp. C.

För förvaltningsarbetet, som således förutsatts alltid utföras av gårdens

fasta arbetsstyrka, har inkomsten beräknats med ledning av de principer för skogsvärdering, som tillämpas i lantbruksnämndens verksamhet. Den förut angivna anskaffningskostnaden pr ha skogsmark har förutsatts mot- svara 85 % av det högre värde pr ha, som framkommer vid skogsvärde- ringen, innan hänsyn tagits till förvaltningskostnader för köparen. Det har nu förutsatts, att lantbrukaren genom den egna förvaltningen erhåller årsräntan på skillnaden mellan detta högre skogsvärde och den förutsatta verkliga anskaffningskostnaden pr ha (600, 500 resp. 300 kr). Det har vida- re förutsatts, att lantbrukaren får behålla 5 öre pr f3 gagnvirke av de 5. k. indirekta avverkningskostnader, som frånräknas vid skogsvärderingen. Slutligen förutsättes en inkomst av 6 kr för varje timme vid utförandet av det som tidigare betecknats »diverse arbeten».

B.2.2.3.3. Beräkningsmetod

Beräkningarna på kort sikt skall nu ge svaret på, hur de olika produktions- grenarna skall kombineras inom de ramar, som de begränsade befintliga resurserna bildar, för att det 5. k. täckningsbidraget skall bli maximalt stort. Täckningsbidraget innebär i detta fall bidraget till täckande av företagets fasta kostnader och till eventuell vinst. På lång sikt skall också den bästa storleken och sammansättningen av de fasta resurserna prövas. Därvid insättes olika alternativa areal- och arbetskraftsresurser i beräkningarna. Även kostnaderna för dessa resurser behandlas därvid som rörliga.

Dessa räkneproblem har lösts genom användning av den lineära program- meringsmetoden och med hjälp av en datamaskin vid Uppsala universitet (IBM 1620), vilken kunnat användas genom förmedling av företagsekono— miska institutionen vid lantbrukshögskolan. Genom denna datamaskin erhålles upplysningar om maximalt täckningsbidrag, det produktionspro- gram (produktionsinriktning) som ger detta, resursåtgång, marginalpro- dukten för olika resurser vid dessas ökning samt inom vilka gränser enhets— vinsten för resp. produktionsgren får variera utan att produktionsprogram— met ändras. För de produktionsgrenar, som ej ingår i det maximala pro- duktionsprogrammet, lämnas upplysning om erforderlig ökning av enhets- vinsten för att de skall bli konkurrenskraftiga. Den här nämnda termen marginalprodukt kan definieras som utbytet av ytterligare en enhet av ett produktionsmedel, som insättes i företaget.

Den lineära programmeringen har bl. a. en begränsning, som alltid måste ihågkommas, när man bedömer dess resultat. Metoden kräver nämligen linearitet, vilket innebär, att det måste vara ett bestämt förhållande mellan mängderna av olika produktionsmedel och de produkter, som framställes. I lantbruket liksom i andra företag ändras dock oftast åtgången pr produkt— enhet av vissa produktionsmedel, t. ex. arbete, när omfattningen av pro— duktionen ändras. Hänsyn har tagits till exempelvis olika arbetsåtgång,

maskinkostnader och byggnadskostnader pr enhet vid olika stor areal, be- sättning o. s. v. på så sätt, att för varje storleksgrupp av företag den troliga omfattningen av produktionsgrenen fått uppskattas i förväg. Metoden inne- bär en approximering, men bör kunna godtagas. Den resulterar dock i att specialiseringens fördelar i form av sänkta kostnader pr produktenhet inte helt slår igenom i produktionsprogrammen. Även om dessa senare blir mång- sidiga, ger de dock goda upplysningar om konkurrenskraften mellan olika produktionsgrenar.

Det skulle bli alltför omfattande, svåröverskådligt och svårtolkat för läsaren, om här lämnades detaljerade sifferuppgifter över dels det mate— rial, som delgivits datamaskinen, och dels de resultat, den lämnat i form av maximala täckningsbidrag, produktionsprogram, resursåtgång, margi— nalprodukter, variationsgränser för enhetsvinsterna för i programmet in- gående grenar och behövliga ökningar av enhetsvinsterna för ej ingående grenar. Här skall i stället göras en sammanfattning av de viktigaste upplys- ningarna man får vid en tolkning och sammanställning av alla dessa re- sultat.

B.2.2.3.4. Resultat av de kortsiktiga beräkningarna a) Storleksgrupp II: 5—10 ha åker Resursernas utnyttjande och marginalprodukt Beräkningarna visar mycket tydligt, att arealen åker och antalet tillgängliga arbetstimmar i skogen är kraftiga begränsningsfaktorer vid strävanden att höja lönsamheten. Vid den resurssammansättning, som förutsatts här, ger åkern pr ha en marginalprodukt av 1 250, 1 050 och 940 kr i regionerna A, B resp. C. Detta kan ställas mot årskostnaden för ett hektar åker, som inkl. kostnader för markanläggningar torde uppgå till 100—200 kr.

Jämfört med andra resurser är byggnadsutrymmena mer än tillräckliga. Pr kreatursenhet är marginalprodukten 290 kr, vilket knappast är tillräck- ligt för att täcka årskostnaderna. Att marginalprodukten dock är så pass hög, beror på den stora arbetsresursen.

Arbetsresursen är alltför hög gentemot andra resurser. I regionerna A, B och C blir 170, 330 resp. 590 timmar outnyttjade även sedan allt skogs- arbete på brukningsenheten utförts.

Produktionsprogram Utifrån den oproportionerligt stora arbetsresursen kan man vänta, att ar- betskrävande men föga arealkrävande produktionsgrenar kommer in i de optimala produktionsprogrammen.

I region A vinner den växtföljd, som innehåller mest potatis (blandad växtodling I). Den vallareal, som finns i denna växtföljd, bildar underlag för 4——5 mjölkkor med rekrytering. Det finns inte grovfoder för fler kor,

och möjligheter till inköp av grovfoder har ej intagits i beräkningarna. Grovfodrets marginalprodukt pr foderenhet blir ca 55 öre, varför detta pris kunde ha betalats för att erhålla foder till en utökad mjölkkobesättning. Betets marginalprodukt pr foderenhet har blivit ca 45 öre.

Eftersom beräkningarna tillåter inköp av fodersäd men inte av grov- foder och det finns ytterligare tillgång till både byggnadsutrymme och ar- betskraft, kommer byggnaderna i det optimala produktionsprogrammet att fyllas dels av drygt 3 suggor med uppfödning av smågrisarna, och dels av de egna spädkalvarna, som uppfödes till mellankalvar. Därvid behöver ca 12 500 kg fodersäd inköpas.

Arbetskraftsresursens storlek medför alltså, att potatis och mjölkkor vill in i programmet, men att arealresursen sätter stopp alltför tidigt. Det enda som återstår för att utnyttja byggnader och arbetskraft är inköp av fodersäd och förädling av denna genom svin och mellankalv. Mindre arbets— krävande sätt att förädla grovfoder, såsom genom ungnöt till slakt eller genom får, har givetvis ingen som helst möjlighet att konkurrera här. Det skulle behövas en höjning av bruttointäkterna från dessa produktionsgre- nar på 50—70 % för att de skulle kunna konkurrera vid den resurssamman- sättning, som det här gäller. Som fodersädsförädlare har svin och mellan- kalv slagit ut äggproduktionen, men denna kommer dock in i programmet, om äggpriset höjes med ca 55 öre utöver de 3: 70, som förutsatts i beräk- ningarna. Mellankalvuppfödningen av samtliga egna kalvar skulle ha bör- jat ersättas av fler svin, om spädkalvarna hade kunnat säljas till 128 kr i stället för som förutsatts 124 kr. Här är alltså skillnaderna mycket små.

Vid alltför liten tillgång på areal kommer ett slopande av egen rekryte- ring av mjölkkobesättningen att ge ett förbättrat resultat, om intäkter och kostnader i mjölkproduktionen inte förändras i övrigt genom denna åtgärd.

När man går över från region A till B och C försämras potatisens men för- bättras grovfoderodlingens konkurrenskraft alltmer. I region B går blandad växtodling III in, vilken som tidigare angivits innehåller 5/7 grovfoder (vall och foderraps) och % potatis. Foderväxtodling III med % grovfoder och utan potatis behöver dock bara 8 kronors höjning av nettot pr ha för att komma in i stället, varför växtföljderna kan anses jämbördiga. I region C blir så foderväxtodling IlI allenarådande.

I samband med att potatisen försvinner i regionerna B och C kan mjölk- koantalet utökas. Marginalprodukten för en foderenhet grovfoder ytterli- gare är dock fortfarande ca 55 öre. Det finns överskott av arbetskraft och byggnadsutrymmen, och för att i möjligaste mån utnyttja dessa, blir det även här fråga om inköp av fodersäd och fyllande av djurstallarna med svin och mellankalvar. Det har ju, som tidigare sagts, förutsatts att grov- foder ej kan köpas.

Eftersom det finns byggnadsutrymme tillgängligt och dessutom över- skott på arbetskraft, kommer köttproduktion med ungnöt eller får inte

heller in i regionerna B och C. Men förhållandena blir helt annorlunda, om arbetskraften har sysselsättning utanför brukningsenheten eller byggna- derna inte längre duger för mjölkkor eller svin.

b) Storleksgrupp 111: 10—20 ha åker Resursernas utnyttjande och marginalprodukt Åkerns marginalprodukt pr ha är i denna storleksgrupp, med den förutsatta sammansättningen av resurserna, ca 600, 500 och 400 kr i regionerna A, B resp. C. Den har alltså sjunkit till ca hälften jämfört med i storleksgrupp ll, men är fortfarande flerdubbelt högre än årskostnaden för ett hektar åker inkl. markanläggningar.

Till skillnad mot storleksgrupp Il går det här att konstruera ett produk- tionsprogram, där den fasta arbetsresursen blir fullt sysselsatt i jordbruk och skogsarbete. Byggnadsresursen är fortfarande förhållandevis stor, och dess marginalprodukt vid en utökning blir här, där arbetskraften redan är fullt sysselsatt, mycket liten _ endast 25—35 kr per kreatursenhet och år. Det är tydligen i första hand arealresursen, som behöver utökas.

Produktionsprogram

I regionerna B och C är det framräknade produktionsprogrammet rätt en- tydigt. Växtodlingen kommer att bestå av foderväxtodling III med % grov- foder men utan potatis samt av behövlig betesareal. Denna växtodling för— ädlas sedan genom 13—14 mjölkkor med rekrytering eller fler mjölkkor, om den egna rekryteringen kan slopas. För ytterligare grovfoder skulle korna kunna betala ca 45 öre pr foderenhet. Om detta inte kan köpas, kom- mer resten av djurstallets 20 kreatursplatser att fyllas av svin, uppfödda på inköpt fodersäd. Svinen slår här ut mellankalvsuppfödning av mjölkpro- duktionens spädkalvar, som skulle behöva 50 öre högre pris pr kg kött för att komma med. Även äggen behöver nära 50 öre högre pris pr kg för att kunna konkurrera.

Eftersom arbetsresursen är något mer begränsad än i storleksgrupp II, behövs här inte fullt så stor höjning av bruttointäkterna från ungnöt till slakt och från får, för att dessa grenar skall komma in i bilden. Men det behövs fortfarande 20—30 % höjning av bruttointäkten med oförändrade kostnader, vilket förutsätter en avsevärd ensidig prisförskjutning. För får i region C räcker det dock med ca 17 %. Det är tydligen så även i storleks— grupp III, att om byggnader redan finns och är användbara för mjölkkor och arbetsmöjligheter inte finns i större utsträckning än vad som här för- utsatts, så är extensiv grovfoderförädling inte konkurrenskraftig. Det blir dock annorlunda, när vi i samband med de långsiktiga beräkningarna låter byggnadskostnaderna bli fullt rörliga.

Region A skiljer sig från B och C såtillvida, att det för blandad växtodling I innehållande % potatis och för foderväxtodling III bara behöver bli en änd-

9—317359

ring av nettot pr ha med 5—10 kronor för att dessa växtfölj der skall slå ut varandra. De är alltså likvärdiga, när man förutsätter de skördar, som tidi- gare angetts för region A.

c) Lönsamhet Vid databehandlingen erhålles det högsta sammanlagda tåckningsbidraget vid den teoretiskt helt optimala kombinationen av produktionsgrenar inom de ramar, som de förutsatta tillgängliga resurserna bildar. Detta samman- lagda täckningsbidrag skall sedan reduceras med kostnaderna för de fasta resurserna för att ett uttryck för inkomsten skall kunna erhållas.

Eftersom vi här utgått från JEU:s resurser för Jämtlands län är 1960, har de fasta kostnaderna i möjligaste mån beräknats på samma sätt som i JEU. Även i övrigt har en del justeringar verkställts vid den slutliga lön- samhetsberäkningen, för att resultaten skall bli så nära jämförbara med JEU:s som möjligt.

Med här nämnda beräkningsprinciper erhålles vid dessa kortsiktiga be— räkningar en arbetsinkomst och en total arbets- och kapitalinkomst för familjen och anhöriga, som överstiger motsvarande inkomster enligt JEU för Jämtlands län åren 1956—1960 med följande ungefärliga procenttal. Kapitalinkomsten har förutsatts vara oförändrad. Det bör observeras, att några större förändringar i arbetsinkomsten inte ägt rum under perioden 1956—60 och såvitt kan bedömas ej heller under tiden därefter.

Arbetsinkomst Totalinkomst Region A B c A | B (: Storleksgrupp II .......... + 96 % + 70 % + 52 % + 70 % + 51 % + 37 % Storleksgrupp 111 .......... + 118 % + 105 % + 90 % + 82 % + 72 % + 62 %

Efter här redovisade höjningar överstiger den årliga arbetsinkomsten i grupp III motsvarande i grupp II med 27 % i region A, 37 % i region B och 43 % i region C.

Den totala kapitalinvesteringen i kronor blir av följande ungefärliga stor- leksordning.

Region A B | C JEU:s, 31/12 1960 Storleksgrupp II ........... 107 100 104 500 101 500 98 400 Storleksgrupp III .......... 153 300 153 300 152 900 142 700

131. B.2.2.3.5. Resultat av de långsiktiga beräkningarna

a) Förutsatta arbetskraftsresurser I beräkningarna har utgåtts från följande fyra resursstorlekar, när det gäller den fasta arbetsstyrkan.

a) 2 200 tim pr år : brukaren

h) 3 000 » » » = brukaren + hustrun

c) 5 000 » >> » : brukaren+ hustrun+ 1 man

d) 7 000 >> >> >> : brukaren+ hustrun + 2 man

De olika arbetskraftsresurserna kan givetvis tänkas vara sammansatta på andra sätt, än som här angivits. Den fasta arbetsstyrkan utom brukaren och hustrun kan antingen finnas inom familjen eller bestå av lejd arbets- kraft eller av delägare i företaget.

Hänsyn har tagits till arbetskraftsresursens storlek under hela året, under vegetationsperioden och under slåtter resp. skörd. Under topperioderna har förutsatts att lejd arbetskraft kan erhållas till en kostnad av 20 kr pr tim- me. Denna höga timkostnad har valts av den orsaken, att extra arbetskraft knappast kan tänkas kunna erhållas i framtiden enbart för ett mindre antal timmar under de absoluta topperioderna, utan i så fall troligen måste an- ställas för längre tidsperioder.

b) Arealresureer Kostnaden för anskaffning av åkerjord utan byggnader har uppskattats till 1 200, 1 000 och 800 kronor pr ha i regionerna A, B resp. C. Därutöver har förutsatts att markanläggningar behöver utföras å halva arealen till en kostnad av 1 800 kronor pr ha. Räntekostnaden å investeringarna i jord och markanläggningar har beräknats efter 5,5 procent. Vidare har kalky- lerats med kostnader för avskrivning och underhåll av markanläggningar med 70 kronor pr ha och år.

Det har ansetts lämpligt att binda proportionerna mellan arealerna åker och skogsmark med ledning av de proportioner, som nu finns mellan åker— areal och skogsmarksareal i enskild ägo. I regionerna A och B tillsam- mantagna finns i dagens läge pr ha åker en skogsmarksareal om ca 9 ha, vilken här med hänsyn till den förväntade nedläggningen av viss åkerjord torde kunna utjämnas till 10 ha. I region C är motsvarande skogsmarks- areal ca 21 ha, vilken här utjämnats till 20 ha.

Anskaffningskostnaden för 1 ha skogsmark har såsom tidigare nämnts uppskattats till 600, 500 och 300 kronor i regionerna A, B resp. C. Ränte— kostnaden har beräknats efter 5,5 procent. Kostnaderna för markanlägg— ningar m. m. i skogen förutsättes ingå i de tidigare angivna beloppen pr ha åker.

Kostnaderna för ett hektar åker inkl. markanläggningar och tillhörande skogsmark (10 resp. 20 ha) blir i de olika regionerna:

Region A B C

Åker och markanläggn., ränta 94 83 72 Markanläggn., avskrivning och

underhåll ................ 70 70 70 Skogsmark, ränta ........... 330 275 330

Summa 494 428 472

c) Produktionsprogram Även när det gäller de långsiktiga beräkningarna skall de framräknade optimala produktionsprogrammen i huvudsak beskrivas i ord utan redo— visning i detalj av det omfattande siffermaterial, som erhållits vid den ut- förda lineära programmeringen. Som tidigare nämnts kan heller inte den kostnadssänkning pr producerad enhet, som en specialisering bör medföra, i full utsträckning slå igenom vid lineär programmering. Siffermaterialet måste därför tolkas med hänsyn tagen till detta förhållande. Vidare kan de data, som ingår i grundmaterialet för beräkningarna, i verkligheten variera inom så pass vida gränser, att en exakt redovisning av optimala produk- tionsprogram bör vara av begränsat värde.

Produktionsprogrammet på lång sikt, jämfört med på kortare sikt, påver- kas främst av det förhållandet, att även byggnadskostnaderna nu betraktas som fullt rörliga. Rent teoretiskt bör därvid sådana produktionsprogram bli konkurrenskraftiga, som inte ställer några som helst krav på byggande av djurstallar med tillhörande foderutrymmen. De i det föregående nämnda handelsväxtföljderna med enbart potatis och fodersäd utan djurhållning men kombinerade med förvaltning och diverse arbeten i skogen, skogs- körning och eventuellt tillredning och vård ger teoretiskt det högsta täck- ningsbidraget, när det gäller region A och delvis även region B. I region A slår handelsväxtodling I (60 % potatis, 40 % fodersäd) i beräkningarna ut alternativ med djurhållning. även om nettot för handelsväxterna pr ha skulle sjunka med ca 300 kr i storleksgruppen 10—20 ha, 200 kr i 20—30 ha och 100 kr i 30—50 ha. Ju större arealen blir, desto bättre kan tydligen djurhållningen konkurrera. Även handelsväxtodling II (40 % potatis, 60 % fodersäd) slår ut djurhållningen, fastän marginalerna här är mindre.

I region B är det endast handelsväxtodling I, som i storleksgruppen 10— 20 ha och möjligen i 20—30 ha är överlägsen djurhållning. I region B i öv- rigt och speciellt i region C har handelsväxtföljderna inga möjligheter att konkurrera.

Det bör dock understrykas, att ett produktionsprogram med enbart han- deISVäxtodling i jordbruket inte kan bli mera allmänt förekom-mande ens i region A. Det är dels sårbart ur såväl växtodlingstekniska som marknads- mässiga synpunkter och dels för jordbrukaren i jämförelse med animalie— produktion mycket riskfyllt, när det gäller såväl priset som skördeutfallet

-— det senare inte minst vad gäller foderspannmålen. Det måste vidare understrykas, att det goda resultatet erhålles under den förutsättningen, att nackdelarna med den säsongmässigt mycket ojämna arbetsförbrukningen kan fullständigt neutraliseras genom tillgång till skogsarbete året om.

När det gäller animalieproduktionen, knyter sig det största intresset till mjölkproduktionens konkurrenskraft. Beräkningarna visar rätt entydigt, att mjölkproduktionen har relativt sett svårare att hävda sig vid små areal- och arbetsresurser. Arbetsstyrkan blir till alltför stor del bunden vid för- valtning, diverse arbeten och körning i skogen. Vid dessa arbeten blir näm- ligen arbetsersättningen högre än vid arbete med en mindre mjölkkobesätt- ning. Detta och den begränsade åkerarealen gör å andra sidan, att besätt- ningen blir alltför liten, för att effektiviteten skall bli konkurrenskraftig i mjölkproduktionen. Såväl arbets- som byggnadskostnaderna pr producerad enhet i mjölkproduktionen sjunker som bekant kraftigt vid en stegrad om- fattning av produktionen.

Med en möjlig besättningsstorlek på 15—20 kor med rekrytering börjar mjölkproduktionen kunna konkurrera ut annan animalieproduktion i varje fall i regionerna A och B. Fortfarande konkurrerar dock förvaltning, diver- se arbeten och körning i skogen, när det gäller arbetsresursen. Vid en besätt- ningsstorlek om minst 25—30 kor med rekrytering i regionerna A och B konkurrerar emellertid mjölkproduktionen ut inte bara annan animalie- produktion utan även körning i skogen. Med den här förutsatta avkastningen pr ko och med ett genomsnittligt mjölkpris av 57 öre pr kg 4 %-ig mjölk blir således mjölkproduktionen relativt sett en mycket lönsam produk- tionsgren, så snart besättningsstorleken blir sådan, att arbetsåtgången pr ko och år blir 100 timmar eller mindre. Därvid har givetvis medräknats kostnader för en rimlig mekanisering i ladugården.

För att klara av en mjölkkobesättning på inemot 30 kor med rekrytering eller fler, därtill hörande växtodling, det förutsatta »obligatoriska» skogs— arbetet med 0,5 tim pr mask och en del skogskörning fordras dels en areal- resurs om 30—50 ha och _ enligt förutsättningarna för regionerna A och B — 300—500 ha skogsmark och dels en arbetskraftresurs om 5 000 eller 7 000 timmar, d.v.s. ett två- eller tremansföretag. Beräkningarna pekar klart mot en sådan organisation som den mest lönsamma, något som belyses ytterligare längre fram. Skogsarbetet kan givetvis i stället helt bestå av kör- ning och/eller tillredning och vård, varvid förvaltningen m. m. överlämnas till exempelvis ett skogsbruksområde.

Även ur synpunkter, som ej direkt kan fångas i siffror, torde den här skis- serade organisationen ha stora fördelar. Ersättarefrågan i mjölkproduktio- nen, som måste lösas på ett tillfredsställande sätt vid dessa besättningsstor- lekar, bör kunna ordnas, då det med hjälp av tillgång till skogsarbete kan skapas ett två- eller tremansföretag. Vidare kan en man i företaget helt specialisera sina kunskaper och sitt intresse på mjölkproduktionen, något

som oftast blir nödvändigt, när det gäller att effektivt driva denna svåra produktionsgren i den omfattning det här blir fråga om.

Där arealresursen inte helt räcker till för en besättning av angiven stor- lek vid traditionell mjölkproduktion med rekrytering, bör det i vissa fall genom ytterligare specialiseringsåtgärder kunna skapas möjligheter att hålla fler mjölkkor än vanligt pr arealenhet. Det närmast till hands liggande med— let bör vara en ytterligare utökad gödsling av speciellt vallarna. Vidare kan med bra gödsling och skötsel i övrigt växtodlingen helt eller nästan helt specialiseras på grovfoderodling (vall, bete, foderraps), varvid foderspann- mål inköpes. Ytterligare en metod bör vara att helt eller delvis slopa den egna rekryteringen av mjölkkorna. För att underlätta avelsarbetet kan man därvid tänka sig, att en icke mj ölkproducent genom någon form av kontrakt handhar mjölkproducentens ungdjursuppfödning. Det synes vara önskvärt, att de delvis påbörjade försöken i praktisk drift med här nämnda speciali- seringsvägar i mjölkproduktionen fortsätter och utvecklas ytterligare.

Där mjölkproduktionen kommer in i produktionsprogrammet, blir detta som synes i en omfattning, som ställer stora krav på arealresursen i före- taget. Om dessutom skogsarealen, som här förutsatts för regionerna A och B, är 10 gånger så stor som åkerarealen och den fasta arbetsstyrkan obliga- toriskt skall utföra 0,5 timmars arbete pr mSSk, blir även arbetsresursen lätt fylld, så snart mjölkproduktion ingår i produktionsprogrammet. Det är enbart i region A, som potatisodling kan komma in jämsides med en rela- tivt sett omfattande mjölkproduktion. För att så skall ske, fordras dock minst ett tvåmansjordbruk och minst 20—30, helst 30—50 ha åker. I den mån den fasta arbetsstyrkan överlämnar allt skogsarbete inklusive förvalt- ning till exempelvis ett skogsbruksområde, kan givetvis potatisodlingen komma in även vid lägre arbetsresurser.

Så snart arealresursen går upp till 20—30 eller 30—50 ha åker och ar- betsresursen samtidigt ökar till 5 000 eller 7 000 timmar, blir således det optimala produktionsprogrammet rätt entydigt. Mjölkproduktionen kom- mer in i största möjliga omfattning. Detta gäller regionerna A och B kanske speciellt B-regionen, där potatisodlingen har svårare att konkurrera.

När det däremot gäller en arealresurs om 10—20 ha åker och en arbets- resurs om 2 200 eller 3 000 timmar blir bilden mera mångskiftande. I re- gionerna A och B är mjölkproduktionen inte underlägsen, i varje fall inte när det gäller arbetsresursen 3 000 timmar. Här är dock även andra pro— duktionsgrenar ungefär jämbördiga, eftersom kostnadshöjningen pr pro- duktenhet vid mindre omfattning av produktionen slår hårdast när det gäller mjölkproduktionen.

Mindre arbetskrävande animalieproduktion med får eller ungnöt kan därför lätt komma in i bilden i samtliga regioner. Detta gäller speciellt vid arbetsresursen 2200 timmar. I beräkningarna synes fårskötsel vara överlägsen köttproduktion med ungnöt. Priset på ungnötskött synes behöva

höjas med mellan 50 Öre och 1 krona pr kg för att produktionsgrenarna skall bli helt jämbördiga vid här tillämpade förutsättningar. Dessa innebär bl.a. att foderkostnaderna för fårskötseln blir lägre än för ungnötsuppfödningen på grund av främst en större andel bete och en mindre andel fodersäd. Fo- deråtgången för ungnöten har kalkylerats utifrån försöksresultat såväl inom som utom länet.

Både osäkerheten i de data, som förutsatts för de båda produktions- grenarna, och det produktionstekniska utvecklingsarbete som pågår, gör dock att någon av dessa båda produktionsgrenar inte bör förskjuta den andra. På den enskilda gården bör det naturligtvis ske en specialisering, men för länet som helhet torde en uppdelning av köttproduktionen på både får och ungnöt vara att föredra inte minst ur marknadsmässiga synpunkter.

Det bör kraftigt poängteras, att denna mindre arbetskrävande animalie- produktion måste för att bli konkurrenskraftig i produktionsprogrammen kombineras med skogsarbete —- såväl med det arbete, som här behandlats som obligatoriskt, som med körning och vid större arbetsresurser även tillredning och vård. Om man även på litet längre sikt på en enskild gård kan räkna med att den fasta byggnadsresursen duger för ungnöts- eller fårproduktion men inte för mjölkproduktion, ökar givetvis ungnötens och fårens konkurrenskraft gentemot mjölkkorna.

Det är i regionerna A och B inte enbart får- eller ungnötsproduktion kombinerat med skogsarbete, som kan konkurrera med mjölkproduktion vid företag med 10—20 ha åker och 2 200—3 000 arbetstimmar tillgängliga. Speciellt i region A kan man i enskilda fall tänka sig kombinerad smågris- och fläskproduktion i huvudsak grundad på egen fodersädesodling. Korn- odling blir nämligen en fullt konkurrenskraftig produktionsgren med den hektarskörd (2 600 kg), som förutsatts i region A, och med den relativt sett litet arbetskrävande och billiga skördemetod, som ingår i förutsätt- ningarna, nämligen hyrd skördetröska till en kostnad av 100 kr pr ha. På enskilda gårdar i region A kan alltså en specialisering på dels fodersäds— och kanske dessutom potatisodling och dels kombinerad smågris- och fläsk- produktion ge ett gott resultat. En uppdelning på olika gårdar av smågris- och fläskproduktion utan någon form av kontrakterade direkta smågris- leveranser synes inte vara att rekommendera. Marknaden för smågrisar synes inom länet bli av alltför liten omfattning för att kunna fungera till- fredsställande vid alla tider av året.

Man bör givetvis i detta sammanhang hålla i minnet, att en omfattande fodersädesodling medför större tekniska risker än grovfoderodlingen även i region A, och att prisriskerna är större för fläsket jämfört med exempel- vis mjölken. Vidare har här förutsatts billigast möjliga skördemetod för fodersäden. Odlingens konkurrenskraft kan sjunka avsevärt, om exempel- vis en egen skördetröska kostar betydligt mer pr timme än som förutsatts ovan eller om mer arbetskrävande skördemetoder tillämpas.

Förädling av foderspannmål genom mellankalvsuppfödning eller ägg- produktion har i beräkningarna visat sig mindre konkurrenskraftig än ge— nom kombinerad smågris- och fläskproduktion. Såväl när det gäller mellan- kalv som ägg synes priset pr kg behöva höjas med 50—75 öre, för att pro- duktionsgrenarna skall bli konkurrenskraftiga i beräkningarna.

Speciellt i region A konkurrerar även potatisodlingen starkt med mjölk- produktionen vid arealresursen 10—20 ha. Detta gäller särskilt om arbets- resursen är relativt stor. Det har ju också tidigare nämnts att enbart han- delsväxtodling kombinerad med skogsarbete har den allra bästa konkur- renskraften just i region A och storleksgruppen 10—20 ha. Man måste här dock ta hänsyn till det faktum, att mjölkproduktionen, så snart den över huvud taget kommer in i produktionen, vid denna arealstorlek be— höver all areal, som finns tillgänglig. Vidare synes utvecklingen inom potatisodlingen och potatishandeln gynna uppkomsten av större odlingar. Det blir således svårt att förena mjölkproduktion och potatisodling med de begränsade arealer, det här gäller. En god lösning synes vara gemensam- hetsodlingar av potatis i större skala, varigenom hela arealen på de enskilda gårdarna blir tillgänglig för den djurskötsel, som man valt att bedriva.

Potatisodlingen har alltså god konkurrenskraft såväl vid större areal- och arbetskraftsresurser i kombination med mjölkproduktion som vid mindre areal- och arbetskraftsresurser men då i kombination med skogsar- bete eller i form av gemensamhetsodlingar utanför de enskilda bruknings- enheterna. Länets förutsättningar för såväl kvantitativt som kvalitativt höga potatisskördar är ju som tidigare påvisats goda. Stora ansträngningar bör göras även i fortsättningen för att marknads- och förädlingsmässigt ytterligare utöka potatisodlingens konkurrenskraft i länet.

Vad här sagts om potatisodling torde i huvudsak gälla även odling av rotsaker, grönsaker, bär m. m. För vissa av dessa produkter bör de odlings- tekniska möjligheterna vara fullt tillfredsställande inom länet. Här lik- som för potatis gäller, att förutsättningarna inom länet är utmärkta för kvalitetsproduktion, men att investeringar måste till för lagring och för- ädling av produkterna.

Det hittills anförda gäller i huvudsak regionerna A och B. Region C upp- visar en delvis annorlunda bild. För denna region har i beräkningarna för— utsatts de lägsta skördarna speciellt av fodersäd och potatis, och vidare har mjölkproduktionen inom regionen fått bära 2,5 öre pr kg mjölk i högre fraktkostnader till mejeri. Slutligen är skogsandelen större i de förutsatta företagen.

Alla dessa faktorer har samverkat till att fårskötseln här har större kon- kurrenskraft än i regionerna A och B. Först när arbetskraftresursen blir 5 000 timmar, kan mjölkproduktionen möjligen komma in i bilden. Foder- växtodlingen blir här helt allenarådande. Arbetsinsatsen i skogsbruket blir givetvis här relativt sett större än i regionerna A och B.

Ur företagsekonomiska synpunkter synes således länets samlade jord- bruk kunna vinna på en viss regional fördelning av å ena sidan mjölkpro- duktion och å andra sidan köttproduktion med får eller ungnöt. Det torde vara genom åtgärder på förädlingssidan, som en sådan fördelning lättast skulle kunna åstadkommas. Den rådgivning och upplysning, som behövs för att underlätta en dylik produktionsomläggning i vissa delar av länet, bör vara en uppgift även för de ekonomiska föreningarna. Även om j ordbru— ket i C-regionen efter en omläggning skulle komma att inriktas på köttpro- duktion, kommer givetvis mjölkproduktionen för lokala behov att kvarstå.

De här förda resonemangen om optimala produktionsprogram vid olika areal- och arbetsresurser har som tidigare nämnts utgått från den viktiga förutsättningen, att arealen skogsmark är 10 gånger arealen åker i regio— nerna A och B och 20 gånger arealen åker i region C. Även om dessa rela- tioner ungefär motsvarar genomsnittet, finns givetvis stora olikheter såväl mellan enskilda företag som mellan olika bygder inom de olika regionerna.

I den mån åkerarealen är mer dominerande i företaget än som här förut- satts, verkar detta i den riktningen, att mera arbetsintensiva produktions- grenar inom jordbruket, såsom mjölkproduktion och potatisodling, får lättare att göra sig gällande. En kombination av dessa båda produktions- grenar blir också möjlig vid en mindre arbetsresurs än som tidigare an- givits. Om skogsmarksarealen i stället blir mer dominerande än som förut- satts, kommer de mera arbetsextensiva produktionsgrenarna i jordbruket, såsom köttproduktion med ungnöt eller fårskötsel, i ett bättre läge.

d) Ensamhet och kapitalinvestering Vid den lönsamhetsberäkning, som tidigare verkställdes för de kortsiktiga anpassningarna, tillämpades i möjligaste mån samma beräkningsprinciper i fråga om bl. a. avskrivnings- och räntekostnader, som användes i jord— bruksekonomiska undersökningen. För de nu behandlade långsiktiga an- passningarna skall i stället en betydligt »hårdare» kostnadsberäkning till- lämpas. Det förutsättes ju vid dessa beräkningar, att nyinvesteringar sker i såväl jord och skog som i byggnader, markanläggningar m.m. Sådana nyinvesteringar bör, i den mån de ej kan behandlas som värdebeständiga, avskrivas på relativt kort tid.

Kostnaderna för avskrivning och underhåll av byggnader har sålunda uppskattats till 5 % av byggnadskostnaderna. Räntekostnaderna har be- räknats till 5,5 % på investeringar i mark, markanläggningar och byggnader och till 6,5 % på samtliga övriga investeringar (djur, maskiner, rörelse- medel m. m.). Sett mot bakgrunden av det nuvarande ränteläget (i början av år 1963) bör denna ränteberäkning erbjuda mycket goda riskmarginaler. Vad gäller byggnader och andra investeringar, som avskrives, har räntan räknats på ett medelvärde under avskrivningstiden, uppskattat till 60 % av anskaffningskostnaden. För maskiner har tillämpats en total årskostnad

(avskrivning, underhåll och ränta) med 12—15 % av anskaffningskostna- den. Kostnadsprocenten har därvid höjts, när åkerarealen och arbetsresur- sen ökat.

Här skall nu för olika areal- och arbetsresurser anges den lönsamhet, som erhållits i de optimala produktionsprogrammen, sedan program med enbart handelsväxtföljder uteslutits. Lönsamheten uttryckes som arbets- ersättning pr timme i medeltal för hela den fasta arbetsstyrkan, sedan samtliga kostnader även fullständiga räntekostnader —— avräknats. Med de beräkningsprinciper för bl.a. kapitalkostnaderna, som tidigare be- skrivits, erhålles en timersättning, som för olika företag varierar mellan 3: 65 och 7:50. När denna bedömes, bör man hålla i minnet, att kapital- kostnaderna här räknats »hårt», och att timersättningen skulle bli högre, om jordbruksekonomiska undersökningens principer tillämpades. Sålunda har för exempelvis byggnaderna förutsatts avskrivning under endast ca 25 år. Räntekostnader med 5,5 % har beräknats på åker och skog enligt förut angivna uppskattade marknadsvärden pr hektar, och vidare har kostnader för behövliga markanläggningar avräknats. Till markanlägg- ningar räknas här dikning, täckdikning, vägar, viss stenröjning, viss ny- odling i arronderingsbefrämjande syfte m.m., och de avser i tillämpliga delar även skogsbruket.

Den absoluta storleken av timersättningen synes således vara av be— gränsat intresse på grund av svårigheterna att uppskatta bl.a. kapital- kostnaderna. Det bör däremot vara av stort intresse att för varje region järn- föra timersättningens relativa storlek vid gårdar med olika areal— och arbetsresurser. Timersättningen i storleksgruppen 10—20 ha åker och med 3000 arbetstimmar har därvid i varje region satts till 100. Vidare har timersättningen i regionerna B och C jämförts med motsvarande areal- och arbetsresurs i region A.

I tabellerna anges även de åker- och skogsmarksarealer, som inom de förutsatta arealgränserna motsvarar det optimala produktionsprogrammet, och för vilka den angivna lönsamheten således gäller. Vidare anges den medelinvestering av kapital, som det optimala produktionsprogrammet förutsätter och för vilken räntekostnader avräknats. Kapitalet är därvid uppdelat i åker, skog. markanläggningar, byggnader och driftskapital, vilket senare här innefattar djur, maskiner, lager av produkter och förnö— denheter samt rörelsemedel.

Vid en utökning av företagsstorleken från 10—20 ha åker och 3 000 tim- mar upp till det maximala, som medtagits i beräkningarna, nämligen 30—50 ha åker och 7 000 timmar, ökar således arbetsersättningen med ca 40—50 procent. Att den procentuellt sett ökar mindre i region A än i region B beror bl. a. på, att det i A-regionen ges bättre möjligheter att utnyttja en liten arealresurs genom arbetsintensiv produktion av exempelvis potatis eller mjölk. Kapitalinvesteringarna och kostnaderna för en utökning av företaget

Region A Arbetsresurs tim/år 2 200 3 000 5 000 7 000 Arealgrupp 10—20 10—20 20—30 30—50 10—20 20—30 30—50 30—50 Åker, ha .............. 10 13,7 20,5 30 20 30 39 50 Skogsmark, ha ......... 100 137 205 300 200 300 390 500 Arbetsinkomst, rel.-tal . . 95 100 107 108 107 118 134 139 Medelinvestering: åker ä 1 200 kr/ha . . . . 12 000 16 400 24 600 36 000 24 000 36 000 46 800 60 000 skog a 600 kr/ha ..... 60 000 82 200 123 000 180 000 120 000 180 000 234 000 300 000 markanläggn. a 500 kr/ha åker ..... 5 000 6 800 10 200 15 000 10 000 15 000 19 500 25 000 byggnader, kr ....... 25 500 35 400 49 000 48 300 51 100 71 000 81 700 103 600 driftskapital, kr ...... 39 800 53 100 65 300 79 000 74 300 103 700 112 200 149 400 Summa 142 300 193 900 272 100 358 300| 279 400| 405 700 494 200 638 000 Region B Arbetsresurs tim/år 2 200 3 000 | 5 000 7 000 Arealgrupp 10—20 10—20 20—30 30—50 10—20 20—30 30—50 30—50 Åker, ha .............. 11,4 16 21,6 30 20 30 40,1 50 Skogsmark, ha ......... 114 160 216 300 200 300 401 500 Arbetsinkomst, rel.-tal .. 92 100 112 114 111 125 141 149 Dzo med motsv. grupp i region A = 100 ...... 82 84 88 89 87 89 89 90 Medelinvestering: åker a 1 000 kr/ha . . . . 11 400 16 000 21 600 30 000 20 000 30 000 40 100 50 000 skog a 500 kr/ha ..... 57 000 80 000 108 000 150 000 100 000 150 000 200 500 250 000 markanläggn. a 500 kr/ha åker ..... 5 700 8 000 10 800 15 000 10 000 15 000 20 000 25 000 byggnader, kr ....... 28 000 38 900 48 300 47 500 48 100 66 400 78 800 96 900 driftskapital, kr ...... 41 900 55 100 66 000 78 000 68 500 98 800 112 600 148 200 Summa 144 000 198 000 254 700 320 500 246 600 360 200 452 000 570 100 Region C Arbetsresurs tim/år 2 200 ] 3 000 5 000 Arealgrupp 10—20 10—20 I 20_30 10—20 20—30 Åker, ha ........................... 15 20 21,8 20 30 Skogsmark, ha ..................... 300 400 436 400 600 Arbetsinkomst, rel.-tal .............. 91 100 109 118 127 Dzo med motsv. grupp i region A = 100 71 74 76 82 80 Medelinvestering: åker a 800 kr/ha .................. 12 000 16 000 17 400 16 000 24 000 skog a 300 kr/ha .................. 90 000 120 000 130 800 120 000 180 000 markanläggn. a 500 kr/ha åker ...... 7 500 10 000 10 900 10 000 15 000 byggnader, kr .................... 21 400 30 000 28 600 44 600 55 700 driftskapital, kr .................. 50 700 65 600 68 100 72 800 101 500 Summa 181 600 241 600 255 800 263 400 376 200

har beräknats så pass högt, att en betryggande säkerhetsmarginal bör finnas bakom de slutsatser om den bättre lönsamheten vid större företag, som dessa beräkningar bör kunna ge underlag för. Det måste dock givetvis hela tiden hållas i minnet, att effektiviteten i produktionen när det gäller avkastning från jord och djur bedömts vara lika hög vid stora som vid små företag och att beräkningarna förutsätter att de kostnadssänkningar av olika slag pr producerad enhet, som större företag bedömes kunna medföra, verkligen kan tas till vara.

I förhållande till A-regionen ger som synes B-regionen ca 10—20 % och C-regionen ca 20—30 % sämre arbetsersättning. Skillnaden blir dock mindre, ju större företag det gäller.

Medelinvesteringarna av kapital blir som synes mycket höga speciellt i de större företagen. Man bör dock lägga märke till, att med de förutsättningar som gällt för beräkningarna kommer nära hälften av den totala investeringen att gälla skogsmark och växande skog.

De här framräknade höjningarna av arbetsersättningen vid ökning av företagsstorleken gäller från den s. k. basjordbruksgruppen 10—20 ha åker och uppåt. Ett mått på hur mycket arbetsinkomsten stiger från den i länet vanligaste storleksgruppen 5—10 ha åker och till gruppen 10—20 ha erhölls vid de kortsiktiga beräkningarna. Resultatet blev därvid som tidigare nämnts en höjning med 27 % i region A, 37 % i region B och 43 % i region C.

Förslag till åtgärder för jordbruket återfinnes i kapitel C.2.2.1.

B .2 .3 . Skogsbruk

Länets skogsbruk har varit föremål för en särskild utredning, »Skogstill- gångarna i Jämtlands län». Denna utredning, till vilken hänvisas i förelig- gande utredning, har tryckts och återfinnes i SOU 1962: 1. I denna redo- visas bl. a. länets virkestillgångar och avverkningskvantiteter samt trans- port-, industri- och arbetskraftsfrågor inom länets skogsbruk.

I föreliggande utredning redovisas emellertid ytterligare några uppgifter rörande länets skogsbruk. I samband med undersökningar av lantbrukets struktur, resurser och utvecklingstendenser (i kapitlena B.2.2 och C.2.2.1) behandlas sålunda även vissa sidor av skogsbruket. Med lantbruk menas nämligen här kombinationen jordbruk och skogsbruk, bedriven såsom en enskilt ägd företagsform. I kapitel B.1.1.5 redovisas näringslivets struktur i länet. I detta kapitel behandlas sysselsättningen inom skogsbruket till- sammans med sysselsättningen inom jordbruket. Det är nämligen praktiskt taget omöjligt att särskilt urskilja de personer, som uteslutande arbetar inom den ena eller den andra av de båda näringarna. Flertalet av de år 1960 för- värvsarbetande inom länets jordbruk och skogsbruk, 17 707 personer, torde sysselsättas inom båda näringarna. Vid uppgörandet av befolkningsprogno- sen för år 1975, kapitel B.1.2, har emellertid arbetsvolymen enbart för skogs-

bruket beräknats. Denna har erhållits genom multiplicering av uppskattade avverkningskvantiteter med arbetskraftsbehovet per mask. Även i andra delavsnitt i föreliggande utredning återfinnes uppgifter rörande länets skogs- bruk. Sålunda redovisas skogsmarksarealerna inom länets kommuner samt ägoförhållandena inom skogsmarken i kapitel B.2.1.

B.2.4. Industri och hantverk. Produktionsfaktorer

I kapitel B.1 har lokaliseringen av samt den hittillsvarande produktionsut- vecklingen inom länets industri behandlats. I detta kapitel har industrin därjämte setts ur sysselsättningssynpunkt, varvid även vissa uppskattningar av antalet förvärvsarbetande inom industri och hantverk år 1975 gjorts. Föreliggande kapitel (B.2.4) innehåller en systematisk sammanställning av olika tänkbara produktionsfaktorer, som kan vara av betydelse vid en in- dustris lokalisering.

Produktionsfaktorerna för industri, vilka även kan benämnas lokalise- ringsfaktorer, har här uppdelats i tre större huvudgrupper, nämligen

råvaror inom länet (kap. B.2.4.1)

transportkostnader (kap. B.2.4.2) övriga produktionsfaktorer (kap. B.2.4.3).

Inom Jämtlands län finns fyra grupper av produktionstillgångar från vilka en råvaruförsörjning till en industriell förädling inom länet erhålles eller kan tänkas erhållas, nämligen jordbruket, skogen, de geologiska för- hållandena (malmer, nyttiga bergarter och jordarter) samt vattenkraften.

Transportkostnaderna är av betydelse vid industrilokalisering dels be- träffande råvaruförsörjningen och dels beträffande frakterna ut från in- dustrin till avsättningsmarknaden. Där de sammanlagda transportkostna- derna är lägst, finns industrins bästa möjliga lokalisering, sett enbart ur fraktkostnadssynpunkt. I föreliggande utredning har fraktkostnaderna dels undersökts vid export från och import till Jämtlands län (kap. B.2.4.2.2) dels vid råvaruförsörjning och avsättning helt inom Sverige (kap. B.2.4.2.3).

I gruppen »övriga produktionsfaktorer för industrin» ingår ett stort antal kostnadselement och andra förhållanden, som kan vara av betydelse vid en industris lokalisering. Vissa av produktionsfaktorerna i kapitel 32.43 är sådana, att de direkt visar sig i de rent företagsekonomiska kalkylerna (t. ex. elkraftspriset, arbetslönerna, tillgång till kapital m. m.), medan andra är av mera sekundär betydelse (t. ex. tillgång till service för industrin samt för företagaren och de anställda) och blir utslagsgivande vid lokaliseringen först när de primära produktionsfaktorerna pekar på att flera alternativa orter kan föredragas vid företagets lokalisering.

B.2.4.1. Råvaror inom länet B.2.4.1.1. Jordbruket som råvarubas för industri Enligt 1960 års folkräkning sysselsättes 1 338 personer inom livsmedelsin- dustrin i Jämtlands län. För denna industrigren, som omfattar ett ganska stort antal typer av företag, svarar länets eget jordbruk för en stor del av råvaruförsörjningen. Det kan därför vara lämpligt att i föreliggande kapi- telavsnitt, som behandlar industriråvaror inom länet, närmare kommentera vissa grenar av länets livsmedelsindustri. Beträffande jordbrukets brutto- produktionsvärde hänvisas till kapitel B.2.2.2.7.

M e jerihantering I nedanstående tabell redovisas mjölkinvägningens storlek, antal leverantö- rer samt antal anställda vid länets olika mejerier för år 1961.

Mejeri Invägning Antal leve- Kg mjölk per Antal

av mjölk,kg rantörer leverant. 0. år anställda

Berg ........................... 3 734 979 570 6 552 16 Gäddede ........................ 443 624 100 4 436 2 Oviken ......................... 6 876 321 555 12 390 281 Ragunda ........................ 3 586 372 551 6 509 10 Sikås ........................... 6 637 382 733 9 055 21 Ström .......................... 2 443 344 367 6 658 7 Sveg ........................... 1 590 099 423 3 759 6 Undersåker ...................... 3 363 444 360 9 342 9 Ånge ........................... 5 073 717 429 11 827 42 Östersund ....................... 27 269 857 2 388 11 420 3173 S:a Jämtlands läns mejeriförening 61 019 139 6 476 9 422 420

1 Inkl. Mejerihandeln i Myrviken. ” Inkl. leverantörsbutik. ” Ant. anställda på olika anläggningari Östersund var år 1961: Mejeriet: 117, smältostfabriken: 10, bageriet: 44, butikerna: 80, verkstäder: 16, kontoret: 50.

Mejeriet i Östersund är, beträffande antalet sysselsatta, stadens näst största industrianläggning. Den totala produktionen är 1961 av smör inom Jämtlands läns mejeriförening uppgick till 1,0 miljoner kilo. Såväl ost- som messmörproduktionen är större, vilket är fördelaktigt för föreningens eko- nomi. Produktionen av ost och mesvaror på de olika mejerierna redovisas i nedanstående tabell.

Produktion, kg av Mejeri

Ost Mesvaror

Berg ................ 258 759 494 080 Oviken .............. 314 660 Ragunda ............. 185 941 Sikås ................ 622 052 545 455 Sveg ................ 38 497 Undersåker ........... 205 218 Östersund ............ 1 511 834 733 352

Summa 3 136 961 1 772 887

Mejeriföreningens kostnader för intransport av mjölk var år 1961 2,1 miljoner kronor. I förhållande till mj ölkinvägningens storlek uppgick mj ölk- transportkostnaderna till 3,5 öre per kilo. Transportkostnaderna per kilo mjölk varierar kraftigt mellan de olika mejeriområdena. Högst är de i Här- jedalen.

Slalcterirörelse

Jämtlands läns slakteriförening har slakterier i Östersund, Strömsund och Sveg. Till medlemmar i föreningen, som år 1961 uppgick till 9 319, utbeta- lades i likvider 11,4 miljoner kronor. Värdet av övrig slakterirörelse i länet kan uppskattas till 1 miljoner kronor, varför Jämtlands läns slakteriförening torde ha minst 90 % av den totala slakterirörelsen i länet (exkl. hemma- slakt).

Den uppslaktade kvantiteten hos slakteriföreningen var år 1961 2 593 ton och utgjorde år 1961 0,9 % av den totala slakten vid till Sveriges slakteri- förbund anslutna föreningar. På grund av jordbrukets produktionsförhål— landen i länet skiljer sig slakten i länet avsevärt från riksgenomsnittet, vilket framgår av nedanstående tabell.

. Procent av slakten Slaktade djur Antal hos samtl. fören.

Kor och å. tjurar ...... 5 588 2,8 Ungnöt .............. 6 048 3,1 Gödkalv ............. 2 —— Mellankalv ........... 1 877 3,4 Spädkalv ............ 10 190 4,6 Får och lamm ........ 1 470 2,4 Häst och föl .......... 747 4, Gödsvin ............. 4 049 0,2 Suggor och galtar ...... 206 0,2

I förhållande till totalproduktionen har Jämtlands läns slakteriförening en ganska stor slakt av nötkött, medan slakten av gödsvin, suggor och galtar är mycket liten. År 1961 var den uppslaktade kvantiteten fläsk vid Jämtlands läns slakteriförening 290 ton. Från Sveriges slakteriförbund levererades till länet 1 057 ton fläsk, varför Jämtlands län kan sägas vara självförsörjande med fläsk endast till 21 %. Däremot sker en icke oväsentlig »export» av kött från Jämtlands läns slakteriförening. Till Sveriges slakteriförbund leve- rerades år 1961 sålunda 527 ton kött, vilket utgör 22 % av den totala tillför- seln av kött till slakteriföreningen i länet.

Den totala omsättningen hos Jämtlands läns slakteriförening var år 1961 34,3 miljoner kronor, varav den interna omsättningen uppgick till 9,5 mil— joner kronor. Omsättningen hos slakteriet i Östersund var 6,3 miljoner kro- nor, hos slakterierna i Sveg och Strömsund 1,4 miljoner kronor respektive 2,0 miljoner kronor. I Östersund har slakteriföreningen även en charkuteri- fabrik, som år 1961 hade en omsättning på 9,9 miljoner kronor.

Antalet anställda i slakteriföreningen var år 1961 169 personer, varav 11 i föreningens butiker.

Lantmännens centralförening i Jämtlands län är visserligen huvudsakli- gen inriktad på ren affärsrörelse (inköp av jordbruksprodukter, försälj- ning av förnödenheter till jordbrukare), men då föreningen under senare år alltmer börjat med en viss produktionsförädling, särskilt då beträffande potatis, synes det lämpligt, att i detta sammanhang något beröra centralför- eningens verksamhet.

Föreningens varuomsättning år 1962 uppgick till 22,3 miljoner kronor. Fördelningen på olika typer av varor var följ ande:

Gödselmedel ................................ 1,9 milj. kr. Fodervaror o. div. spannmål .................. 6,2 ,, Stråfoder ................................... 0,3 ,, Potatis ..................................... 1,3 ,, Utsädesvaror ................................ 1,1 ,, Maskiner och redskap ........................ 7,7 ,, Byggnadsvaror .............................. 2,8 ,, Oljor ....................................... 0,5 ,, Div. varor .................................. 0,5 ,,

Summa 22,3 milj. kr.—

Inköpen av produkter från länets jordbrukare har under åren 1958— 1962 uppgått till nedanstående kvantiteter:

1958, ton 1959, ton 1960, ton 1961, ton 1962, ton Spannmål .......... 1 026 1 343 1 172 1 296 771 Potatis ............. 1 147 1 598 2 832 4 669 2 135 Stråfoder ........... 785 1 722 2 125 831 1 299

Fram till och med år 1961 ökade inköpen av potatis kraftigt. En viss för- ädling av denna produkt sker genom centralföreningen. Försäljningen av potatisprodukterna har i huvudsak skett till storförbrukare. Nedgången i inköp under år 1962 sammanhänger med ett mindre gott skördeår. Föreningens omsättning hos de olika filialerna i länet var följande:

1958 1959 1960 1961 1962

Bräcke ............. 753 779 870 710 931 191 874 065 991 388 Duved ............. 120 067 157 993 131 045 139 480 130 264 Jämtl. Sikås ........ 617 905 804 300 896 701 869 045 952 741 Hammarstrand ...... 255 476 355 240 527 985 610 103 672 050 Hede ............... 221 919 340 894 390 379 335 478 425 522 Jämtl. Ånge ........ 397 722 504 613 562 340 616 795 706 731 Järpen ............. 306 226 366 242 406 044 432 574 515 162 Sveg ............... 541 149 667 495 701 989 558 035 661 718 Mattmar ........... 659 407 853 702 822 054 864 655 914 657 Strömsund .......... 462 957 522 845 571 147 708 646 783 689 Svenstavik .......... 429 000 458 532 588 536 654 392 778 827 4 765 607 5 902 566 6 529 411 6 663 268 7 532 749 Östersund .......... 4 967 871 7 123 680 9 239 001 13 323 417 14 785 677 Kronor 9 733 478 13 026 246 15 768 412 19 986 685 22 318 426

1545. B.2.4.1.2. Skogstillgångarna i länet såsom råvarubas för industri1

Skogen såsom råvarubas för förädlingsindustrier i Jämtlands län har be- handlats av 1960 års skogskommitté för Jämtlands län. I det följande läm- nas därför endast en sammanfattning av samt en komplettering till kom- mitténs tryckta betänkande (SOU 1962: 1). I utredningen konstateras, att den i länet tillgängliga råvarubasen ej är tillräcklig för nyanläggning av en konventionell kemisk massaindustri, som på grund av de höga anläggnings— kostnaderna måste dimensioneras för en årskapacitet av minst 70 000 ton massa. Kommittén ansåg sig därför ej böra närmare diskutera någon för- ädlingsindustri av denna karaktär liksom ej någon sågverksindustri. Brist på sågtimmer föreligger nämligen.

Däremot fann kommittén, att vissa förutsättningar finnes för produktion av wallboard eller halvkemisk massa i länet. Nya sådana industrier skulle delvis kunna bygga på länets jämförelsevis stora tillgångar av barrklen- virke och lövved. Sådant virke [kan nämligen ej lösflottas och måste därför för att kunna användas av kustindustrier transporteras landvägen, vilket medför höga transportkostnader. Av denna anledning och då buntflottning kan ifrågakomma till inlandsindustri, t. ex. vid Storsjön, finnes anledning att antaga, att barrklenvirkes- och lövvedsförrådet inom länet skall kunna bilda underlag för en industriell förädling på sådant avstånd från kustindu- strierna, att dessas konkurrens om virket försvåras till följd av transport- kostnaderna. Särskilt en fabrikation av halvkemisk massa synes enligt kom- mittén, ha vissa förutsättningar att bli lönsam vid Storsjön, därest integre- rande tillverkning vid befintlig massafabrik och sågverk åstadkommes. — Till träförädlingsindustrin hör även snickerifabriker och trähusfabriker. Skogskommittén behandlade emellertid ej dessa industrigrenar. Deras ut- veckling kan nämligen knappast påverka avverkningskvantiteterna, utan är i stället beroende av andra faktorer såsom tillgång på kapital och avsätt- ningsförhållanden.

Snickeriindustrin, som tillverkar byggnads— och inredningssnickerier, är inom landet till stor del marknadsorienterad. Byggmästarna har beställt snickerier hos närbelägna snickerifabriker efter ritningar som kunnat va- riera från beställning till beställning. Utvecklingen har emellertid medfört önskemål om en särskild standard hos snickerierna. En sådan tillkom på relativt tidigt stadium i Sverige. Denna standard har varit föremål för om— arbetningar. Under 1962 utkom sålunda förslag till ny standard för bland annat köksinredningar. Fortfarande är emellertid en väsentlig del av till- verkade snickerier avvikande från standard.

Den mångskiftande utformningen av inredningssnickerier har fått till följd, att tillverkningen varit förhållandevis hantverksbetonad och försig- gått till största delen i mindre fabriker med lokalt avsättningsområde. Un-

1 Se f. ö. även kapitel C.2.2.2.

der den senaste tioårsperioden har emellertid utvecklingen gått mot en på— taglig industrialisering, som medfört relativt stora fabriksenheter. Det vill även synas, som om denna utveckling går i ökad takt och att en tydlig struk- turrationalisering håller på att genomföras inom denna näringsgren. Ut- vecklingen synes gå mot fabriker med allt mera specialiserad produktion i större enheter.

Inom Jämtlands län har branschen karaktäriserats av ett relativt stort antal små fabriker, många sysselsättande endast en å två man och den största cirka 15 man. Under senare år har flera av dessa fabriker upphört. Till branschorganjsationen Snickerifabrikernas riksförbund var år 1955 inom länet'69 företag anslutna, av vilka 28 företag hade upphört år 1962.

För att söka stärka konkurrensförmågan genom ökad specialisering och minskade försäljningskostnader har ett antal av länets snickerifabriker bil- dat en gemensam försäljningsorganisation, nämligen Jämtlands läns för- enade snickerifabriker ek. för. Denna organisation säljer i huvudsak till byggmästare inom Norrland. En förhållandevis omfattande detaljförsälj- ning av snickerier, tillverkade inom länet, sker också genom lantmännens centralförening.

Tillverkningen inom länet av monteringsfärdiga trähus är av mindre omfattning och begränsas till några få mindre fabriker. Även inom detta tillverkningsområde har utvecklingen gått mot rationellare tillverkning i större enheter. I samband med byggnadsproduktionen förekommer i växan- de omfattning tillverkning av så kallade fasadelement, såsom delar av väg- gar med fönster, dörrar och dylikt.

Exporten av produkter från snickeriindustrin har varit förhållandevis liten. Sålunda uppgick år 1961 Sveriges export av trähus till cirka 13,7 mil- joner kronor och byggnads- och inredningssnickerier etc. till cirka 4,2 mil- joner kronor. Utvecklingen mot de större marknaderna har emellertid an- setts innebära ökade möjligheter för den inhemska träförädlingens export.

Av kapitel B.2.4.2.3, som behandlar fraktkostnaderna för olika typer av färdigprodukter, framgår att de långa avstånden till de stora inhemska av- sättningsmarknaderna i förening med den förhållandevis obetydliga lokala avsättningsmarknaden i Jämtlands län medför, att industrier i detta län all- mänt sett har ett något sämre fraktkostnadsläge för färdigprodukter än industrier i södra och mellersta Sverige. Denna generella nackdel kan emel— lertid, såsom framhålles i ovannämnda kapitel, till väsentlig del kompense— ras genom inriktning av produktionen på bland annat högvärdiga produkter och exportprodukter. Vid exportförsäljning överhuvudtaget och vid export av högvärdiga produkter i synnerhet blir Jämtlands läns fraktkostnadsläge nämligen ej nämnvärt sämre än läget för industrier i de södra och mellersta delarna av landet. Eftersom nu snickeriindustrierna synes kunna få en vid— gad exportmarknad och en alltmer specialiserad produktionsinriktning, förefaller det som om länets industrier inom denna bransch skulle kunna

få ett i jämförelse med andra landsändar förbättrat avsättningsläge för sina produkter. Detta i förening med att en mycket stor del av råvarorna för snickeriindustrin går till spill (ca 25 %) tyder på att länets snickeriindu- strier, som har god tillgång till jämförelsevis billig råvara, skulle ha goda utvecklingsmöjligheter.

Förslag till utvidgat stöd för denna näringsgren framlägges i kapitel C.2.2.3.

B.2.4.1.3. De geologiska förhållandena i Jämtlands län B.2.4.1.3.l. Berggrunden

Allmän översikt Berggrunden i Jämtlands län framgår av fig. 20. Kartan där är en förenkling av »Karta över Sveriges Berggrund, 1958» (SGU, Ser. Ba, nr 16). Bergarterna i teckenförklaringen är i stort sett ordnade kronologiskt på så sätt att de äldsta finns nederst.

Länet kan i huvudsak indelas i tre större geologiska regioner, nämligen: A. En östlig, som kan benämnas urbergsregionen, öster om en linje Löv- berga—Brunflo—Åsarna—Glöte. Denna region blev oberörd av den kaledo— niska bergsveckningen. De äldsta urbergarterna i området utgöres av om- vandlade sediment, främst gråvackor och skiffrar, längst i öster samt av ådergnej ser huvudsakligen i Stugun och i södra delarna av Bräcke och Kä- larne kommuner. Från ungefär samma tidsperiod härrör också den s. k. Revsundsgraniten, som upptar delar av bland annat Bräcke, Kälarne, Rev— sunds och Hammerdals kommuner. Besläktad med Revsundsgraniten år den s. k. Rätansgraniten, som upptar stora områden i Härjedalen och i södra Jämtland. I södra Härjedalen finns porfyrer kallade Dalaporfyrer, vilka är yngre än förut nämnda bergarter. Yngre är också en del rapakivi- bergarter, främst graniter i Lillhärdal, i Ragunda och längs Ammerån mot Hammerdal. De yngsta bergarterna i urbergsregionen är jotnisk sandsten och diabas i Lillhärdal.

B. Silurområdet i centrala Jämtland är uppbyggt främst av kalksten och lerskiffer samt alunskiffer. I mindre omfattning förekommer även sandsten och kvartsit. Dessa bergarter är från en senare tidsperiod än de i urbergs- regionen. Silurbergarterna har givit upphov till jordarter, som är väsentligt näringsrikare och finkornigare än urbergsmoränen i öster och utgör en viktig orsak till att jordbruksförhållandena i centrala Jämtland så påtagligt av- viker från dem i det övriga inre Norrland. Inom Silurområdet uppträder vissa höjdområden, vilka är på siluren överskjutna skollor av fjällskiffrar (t. ex. Offerdals- och Fudaskollorna).

C. Fjällkedjan samt fjällrandbildningar. Den egentliga fjällkedjan består främst av olika skiffrar, av vilka de hårdare brukar benämnas seveskiffrar och de mjukare, som är mera kalkförande, köliskiffrar. De senare uppträder

Fjällkedjans köliskiffrar

_ Fjällkedjans seveskiffrar [I'll] Magmabergarter i fjällkedjan Överskjutna urbergsarter i täll— kedjan såsom Olterdalsskiffer och Tännäs ögongnejs & Fjällrand bildningar: sparagmiter, skiffrar och graniter

ä Kambro—Silur—avlagri ng ar % Dala—sandsten % Urbergets yngsta graniter.såsom Rätans—och Ragunda—graniter

x; Porfyrer )d . Xx,? _Revsundsgraniter

XX. xx'

x >? ' ' x >: ; xå Adergnejser

XXXXI x x x >".' Urbergssediment XXXXX' XXXXXX?

0 50 km

.Y XY XXX)! XXX

sw x/XXXXXXX XX XXXXX XXKXXXXY

X

,xxx xxxxxx xx xxxx .xx _/,, x XXXXX"- ,,=;;a/_ Xx? xx—zx ”»?" '-

X ]. än?

Xx

Q: 4 SV:»? XXXX xxxxf' x xx .,

XR *»

'N'-+

Fig. 20. Berggrundskarta över Jämtlands län. (Efter Karta över Sveriges berggrund, 1958.)

mest i Frostviken samt i ett område norr om Tännforsen. Fjällskiffrarna är på några ställen borteroderade, och där träder urberget fram i s. k. föns— ter, t. ex. i Mullfjället, Oldfjället och vid Storlien. I seveskiff-rarna förekom- mer även hårda magmabergarter, såsom i Åreskutan, Anjeskutan och i He— lagsfjällen. Öster om den egentliga fjällkedjan uppträder en del mera isole- rade fjäll, uppbyggda främst av kvartsiter, såsom Oviksfjällen, Vemdals- fjällen, Sånfjället och fjällen söder om Lofsdalen i Härjedalen.

Malmer, nyttiga mineral och bergarter Förekomsten av malm, nyttiga mineral och bergarter i Jämtlands län fram- går av fig. 21.1 På kartan redovisas såväl sådana gruvor, som är i gång, som sådana som ej är i verksamhet. Uranförekomster redovisas inte på kartan.

I fjällkedjan förekommer en del sulfidmalmer, av vilka inga för närva— rande brytes. I Ankarvattnet och Blåsjön finns svavelkismalmer med en viss koppar- och zinkhalt. I Ankarvattnet bedrevs i blygsam omfattning bryt— ning under första världskriget, men förekomsterna där och i Blåsjön är för dåligt kända för att man _skall kunna bedöma deras värde. I,Jormlien har påträffats ganska mycket zinkmalmer. I Björkvattnet. innehåller sulfidmal— Ä men koppar. Strax norr om Frostvikens nordspets finns vid Ste-kenjokk i Vilhelmina kommun en mycket stor sulfidmalmförekomst. För närvarande är en malmkvantit'et på omkring 10>miljoner ton känd med en genomsnitts- halt på 1,65 % Gil, 3,22 % Zn och 12—14 % pyrit'svavel. Sveriges geolo- giska undersökning (SGU) håller sedan flera år tillbaka på med att under— söka denna fyndighets storlek och utsträckning, som ännu ej är helt känd. Vid SGU_:.s' prospekteringsverksamhet har i området ytterligare malmkroppar påträffats, vilka delvis ligger i nordligaste spetsen av Frostvikens kommun. För att underlätta SGU:s malmletningsarbete i området samt för att. möj— liggöra framtida gruvdrift har av 1962 års vårriksdag beviljats medel för byggande av en väg från Klimpfjälls by i Vilhelmina kommun till Steken- jokk. Vägen beräknäs'”kosta omkring 5 'miljoner kronor, av vilket belopp 2,5 miljoner kronor beviljats» föribudgetåret 1962/63 och 1,5 miljoner kronor för *1963/64. För fortsatta undersökningar och utredningar rörande upplägg— ning av gruvdriften m. m. i Stekenjokk har riksdagen dessutom beviljat 0,5 miljoner kronor för budgetåret 1962/63 och 3 miljoner för 1963/64.

I Åreskutan (Bjelkes och Fröä gruvor) har vid skilda tillfällen brutits kopparinalm, sista gången 1913—1919. Malmerna är fattiga. Den genom-

/ ' snittliga kopparhalten torde ligga. mellan 0,5 och 1,0 % Cu. Även någon sva-

velkis och zinkblände har påträffats,-men dessa mineral har man ej-tillgodo— gjort sig. ' ' '

1 Nedanstående sammanställning grundar sig främst på Atlas över Sverige, Magnusson— Granlund—Lundqvist: Sväriges Geologi, F. R. Tegengren: Sveriges äldre malmer och bergverk (SGU ser. Ga nr 17) samt på uppgifter från AB Atomenergi, Sveriges geologiska undersökning, Bolidens Gruvaktiebolag', Svenska Cellulosa Aktiebolaget, Handelstirm'an A. Johnsson & Co, Stockholm, AB Gusta Stenförädlingsverk, Brunflo, Handöls Täljstens AB, Handöl, Fabriks AB Talcum, Nordhallen. ' *

i

,: . . / » Efter Atlas över Sverige. . #. i! ' , gAnkarvatt pet & 0 50 km. Jormliey , H-J.—-|—-h—J

&. f ' i x 1 % M Klumpfjalle x J & ' =

& ... o: ;- ( 93- 5 I””,—

| | |

| I

I ld . ( en &

+ 10 . & (

+, . Trängen ( vi !. x + Nord- Lien S _ s ' hallen ' _ 1 * . : Ar ! 4 v &

.? w ul" ( x ( 'I— L gtjungdalen .: % AAborrselet , . + ol'— ”nu 1 OaLjusnedal .., ' , 9 ,. i j, . ol- LX | +ss__ x && _ I ' x " 't & 'I- x i X I I L & o- I ,. M & x (I %* ( ' K [pvc—1 ("VI T * 1 x, ! X ( s * l ( ! vf _ * -. _ ! Bk NL] K

Svavel kismalm Kopparmälm Zinkmalr'n Järnmalm

Kvarts, kvartsit, kvartssa Magnelsit

Talk

Täljsten Skiffer Byggnadskalksten Kalksten

Under 1600-, 1700- och 1800-talen bröts i Härjedalen i Ljungdalen och i Ljusnedal små fattiga kopparmalmer samt en del järnmalm. Brytningen av kopparmalm upphörde under slutet av 1700-talet, medan järnmalm bröts fram till mitten av 1800-talet. Efter 1872 har inget arbete bedrivits där. Sil- ver har brutits i Oldfjällen i Offerdal.

Bland icke metalliska mineralämnen kan först nämnas tälj stens- och talk- förekomsterna i Handöl och Nordhallen, där brytning är i gång på olika platser. I Handöl sysselsättes ca 45 man och i Nordhallen 10—15.1 Täljstenen i Handöl krossas numera mest till sand och grus för vidare användning till huvudsakligen takpappstillverkning. Den krossade stenen uppgick år 1962 till 12 000 ton. Produktionen av byggnadssten och kaminer m. ni. av täljsten är på tillbakagång och uppgick år 1962 till 500 ton. I Handöl brytes där- jämte olivinsten, som krossas till sand för användning bl. a. hos gjuterier- na. Det är troligt att denna produktion, som år 1961 uppgick till 3 000 ton, kan öka. Talksten i Nordhallen males huvudsakligen till talkmjöl. Även i trakten av Gäddede finns talkförekomster, som emellertid inte utnyttjas numera.

Vid Blåsjöns sydspets har påträffats magnesit, som dock inte brytes. I trakten av Gäddede vid Väktarklumpen bröts under andra världskriget glim- mer. Verksamheten är nu nedlagd.

I det centrala Jämtland tillvaratages en del av kambro-silurbergarterna, främst nu i form av byggnadssten. Den största brytningen sker i Brunflo, och huvudsakligen där vid AB Gusta Stenförädlingsverk, som har cirka 120 an- ställda. Detta bolag bedriver genom dotterbolag också verksamhet i Lien (AB Offerdalsskiffer), där skiffer brytes, vilken till stor del förädlas i Brun- flo. Även på andra ställen runt Landö-sjön, såsom i Vejmon, brytes skiffer. Kalkstenen i Jämtland har därjämte tillvaratagits genom bränning, bland annat i Berge, Mattmar och Åse. Verksamheten i Berge och Mattmar är dock numera nedlagd, och i Åse sker kalkstensbrytning endast i begränsad om- fattning.

Uran har påträffats på skilda ställen i länet. Det bäst genomletade större området finns mellan Storsjön och Revsundsjön samt närmast öster om den- na sistnämnda sjö. Enligt uppgift från Svenska Cellulosa Aktiebolaget är det tveksamt om de radioaktiva indikationerna där kan härröra från fyndighe- ter, som är ekonomiskt brytvärda. Uran har vidare påträffats bland annat i Ljusnedal och i Frostviken men i alltför liten utsträckning för att brytning skall komma till stånd. Fram till år 1962 är länet dock ej genomsökt syste- matiskt, varför radioaktivitet kan tänkas påträffas inom andra områden än de ovan nämnda.

1 I juni 1963 brann tabriksanlåggningarna i Nordhallen ner. Hur produktionen skall ske därefter, är okänt.

B.2.4.1.3.2. Jordan-terna

Jordarterna i Jämtlands län är huvudsakligen av glacialt ursprung, d. v. 5. de har bildats i samband med den sista nedisningen. Stora områden av länet upptages emellertid också av yngre torv- och myrmarker, särskilt i Ham- merdals och Ströms kommuner. Hela länet ligger över högsta marina grän— sen med undantag av Sörbygdenområdet i Kälarne och Indalsälvens dalgång upp till Midskogsforsen, där bördiga sedimentära leror och mjälor avsatts.

De glacialt bildade jordarterna i länet har fått sin huvudsakliga prägel dels av den underliggande berggrunden och dels av att delar av länet under istidens slutskede tidvis utgjorde uppdämda issjöar.

Den kambrosiluriska berggrunden i centrala Jämtland har givit upphov till näringsrika, blockfattiga moränleror. Sediment uppträder endast fläck- vis och i tunna lager.

Östra Jämtlands jordarter är till största delen urbergsmorän, ofta grusig och blockrik. Ett undantag utgör de förut nämnda sedimentära Ierorna och mjälorna i Indalsälvens dalgång samt i Sörbygden-trakten. Rullstensåsar är ganska talrika i området. Anmärkningsvärt är att kalt berg upptar en rela- tivt stor del av landytan, särskilt i trakten av Revsundssjön. Myrar upptar stora delar av arealen. '

Härjedalen ligger helt och hållet över högsta marina gränsen, varför inga marint bildade sediment finnes. Största delen av landskapet upptages av morän. De större dalgångarnas jordarter är dock ofta av annat slag. Väster om en linje Storsjö—Tännäs fanns under istidens slutskede i dalgångarna uppdämda issjöar, där sediment aVsattes. Dessa sediment är ofta lämpliga för uppodling. Öster om en linje Svenstavik—Hede men mångenstädes även längre västerut avsattes glacifluviala bildningar, som består av vidsträckta, flacka och karga grus- och sandfält. Endast helt lokalt finns i dessa dalbott- nar mera finkorniga sediment. En viss uppodling har dock även kunnat ske av moränen. Skillnaden mellan västra och östra Härjedalens jordarter skär- pes av att jordarterna i de västra delarna ofta har sitt ursprung i mjuka och kalkrika fjällskiffrar, medan jordarterna i öster mestadels härrör från ur- berget. På grund av höjden över havet och de därav orsakade klimatiska för- hållandena blir emellertid de odlingsbara områdena i västra Härjedalen re- lativt obetydliga till arealen.

Västra Jämtland har liksom Härjedalen upptagits av issjöar, varvid nä- ringsrika och finkorniga sediment avsatts i dalbottnarna, t. ex. i Åredalen väster om Mörsil, trakterna runt delar av Kallsjön och Medstugan samt längs Ströms Vattudal m. m. Fjälltrakternas odlingsbara områden blir dock givetvis små till ytan.

För produktionen nyttiga jordarter

I samband med den allmänna översikten över jordarterna i'Jämtlands län har angivits deras olika betydelse för jordbruket, varför de inte kommer att

närmare behandlas i det nedanstående ur denna synpunkt. Jordarterna är emellertid produktionsfaktorer även för andra näringsgrenar, nämligen inom industrin och byggnadsverksamheten.

Grus och sand. De största grus- och sandförekomsterna, lämpliga för bygg- nadsindustrin och för vägbyggen finns i östra Jämtland samt i Härjedalen. Inom kambrosilurområdet finns en viss brist på grus och sand. Förekoms- terna där är små och dessutom ofta alltför rika på kambrosilurbergarter för att vara lämpliga för t. ex. vägbyggen, cementvarutillverkning och be- tonggjutning. Även i de nordvästra och norra delarna av Jämtland är grus— och sandförekomsterna små, men där är i gengäld behovet mindre än i de centrala delarna av länet.

Cementvarufabriker finns bland annat i Strömsund, Hammerdal, Bräcke och Bispgården. I Östersund finns en större betongstation för tillverkning av byggnadsbetong.

Lera. Den för tegelindustrin lämpligaste leran är sådan, som avsatts sedi- mentärt. Moränleran är i regel ej tillräckligt ren för att kunna användas av tegelbruk. I Indalsälvens dalgång i östra Jämtland finns ganska stora lager sedimentär lera. Enligt uppgift från Sveriges geologiska undersökning skulle det på många ställen, särskilt i Hammarstrands-trakten löna sig att under— söka möjligheterna för en tegelindustri. Likaså finns på flera ställen i dal- gångarna in mot fjällen större eller mindre förekomster för sådan industri lämplig lera, t. ex. i Ströms Vattudal och längs Indalsälven från Mörsil och västerut. Ingen av dessa ovannämnda lerförekomster utnyttjas emellertid, utan de enda tegelbruken i Jämtlands län finns i Vålbacken (i Brunflo kom- mun), i Rörösjön (i Bergs kommun) samt i Munkflohögen (i Häggenås kommun). Det förstnämnda är ganska stort, medan de båda senare endast har några få anställda. Enligt uppgift planeras emellertid en viss utvidgning av tegelbruket i Munkflohögen. Nedlagda tegelbruk finns bland annat i Duved, i Stugun och i trakten av Strömsund. Det är möjligt att lager av lämplig lera även finns i Storsjöbygden, under moränlertäcket. Sådan tegel- lera kan emellertid endast påträffas vid borrningar eller i samband med större anläggningsarbeten.

Bleke. Inom kambrosilurområdet finns på flera ställen utfällningar av bleke i mossar och i grunda sjöar. Bleken tillvaratages i mindre omfattning såsom jordförbättringsmedel. På Rödön finns i och vid en mindre sjö ganska stora lager, som utnyttjas inom massaindustrin.

Torv. Enligt SOU 1951: 321 har Sverige fyra större torvområden, nämligen västra Götaland, norra Dalarna, norra Jämtland samt ett område i Norrbot- ten efter järnvägen Boden—Gällivare.

»Karta över Sveriges jordarter» (SGU, Ser. Ba Nr 17) visar att de största områdena med torvmarker i Jämtlands län finns i Hammerdals och Ströms kommuner samt i delar av Stuguns kommun. Det förstnämnda området 'ut-

1 Bränsle och kraft. Orientering rörande Sveriges energiförsörjning.

gör en del av en myrrik zon strax öster om hela fjällkedjan. Även östra de- larna av Härjedalen har stora torvmarker. Större delen av myrmarkerna i länet är emellertid blöta starrmyrar, otjänliga för bränntorvstillverkning.

Mängden torrsubstans i de svenska torvmarkerna kan uppskattas till att motsvara cirka 4 miljarder stenkolston. Denna siffra ger emellertid en starkt överdriven bild av torvens betydelse, eftersom huvuddelen av torven finns i små splittrade och grunda torvmossar. Enligt ovannämnda offentliga utredning är det lämpligt att endast räkna med torvbränslen från mossar, innehållande torv, motsvarande minst 1 miljon ton stenkol. Om man dess— utom gör vissa tillägg för mindre men välbelägna torvmossar erhålles en torvbränslemängd i landet på 400 miljoner ton stenkol.

Utredningen och likaså Bränsleutredningen 1951 (SOU 1956: 46 och 58) räknar emellertid inte med någon torvutvinning från torvmossarna i Jämt- lands län. »Av dessa tillgångar» (torv motsvarande 400 miljoner stenkol) »är det väl endast torven i västra Småland, motsvarande 150 miljoner ton stenkol, och möjligen torven i Tiveden, Bergslagen och övre Dalarna, mot- svarande 100 miljoner ton stenkol, som har någon större aktualitet». (SOU 1951: 32, sidan 49). Citatet finns också i Bränsleutredningen, SOU 1956: 58, sidan 50).

Under andra världskriget med dess starka inskränkningar i fråga om bränsleimport förekom ingen torvbränsleutvinning av någon betydelse i Jämtlands län. Den relativt omfattande bränntorvsproduktionen under kri- get härrörde så gott som uteslutande från torvmossar i sydvästra och mel- lersta Sverige. Det faktum, att torvmossarna i Jämtlands län inte ens under avspärrningstiden utnyttjades för bränntorvstäkt, gör att man knappast kan räkna med någon bränntorvsutvinning från länets mossar under fredstid. Huruvida torvmossarna i länet vid en eventuell avspärrning i fråga om im- portbränslen skall bli föremål för bränntorvsutvinning är givetvis svårt att säga.1 För rationell torvtäkt fordras emellertid att mossarna har dränerats under ett flertal år innan torvproduktionen kan sättas igång. Tillfredsstäl- lande dränering torde vara mycket arbetskrävande.

B.2.4.1.4. Vattenkraftenss

Jämtlands län tillhör de län i landet, som producerar mest vattenkraft. Vid slutet av år 1962 var normalårsproduktionen vid länets vattenkraftanlägg- ningar 7 950 miljoner kWh/år. Länet svarade därmed för 20 % av landets totala vattenkraftsenergi.

1 På uppdrag av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap har vid Sveriges geologiska undersökning utförts en sammanställning av resultaten från riksomfattande torvmosseinvente- ringar, varvid även mossarnas kvalitet beaktas. ' Redogörelsen bygger i huvudsak på uppgifter från Svenska vattenkraftföreningen i februari 1963.

Enligt uppgift från Svenska vattenkraftföreningen kan den totala utbygg- nadsvärda vattenkraften i länet uppskattas till 14 870 miljoner kYVh/år. Jämtlands län har därmed 17 % av de sammanlagda utbyggnadsvärda vat- tenkrafttillgångarna i landet.

Den alstrade vattenkraftsenergien vid slutet av år 1962 samt i slutstadiet (: utbyggnadsvärd vattenkraft) inom flodområden i Jämtlands län framgår av nedanstående sammanställning.

Normalårsprod. MkWh/år Procent utbyggd Flodområde vattenkraft av den Slutet av år 1962 Slutstadiet utbyggnadsvärda

Ångermanälven ............. 200 0 Faxälven .................. 441 1 000 44 Indalsälven ................ 6 790 10 800 63 Ljungan ................... 37 920 4 Ljusnan ................... 682 1 950 35 Hela länet ................. 7 950 14 870 53 Hela landet ................ 40 300 85 000 47

Av tablån framgår bl. a. att av länets utbyggnadsvärda vattenkrafttill- gångar endast 53 % var utbyggda av år 19621

Indalsälven är landets mest vattenkraftproducerande flod. Över hälften av de utbyggnadsvärda tillgångarna inom Indalsälvens flodområde i Jämt- lands län är nu utbyggda, men ännu återstår stora outnyttjade naturkraft- tillgångar, som kan anses ekonomiskt utbyggnadsvärda. Särskilt i älvens biflöden Långan, Hårkan och Ammerån är den elektriska kraftutvinningen mycket liten. Ljungan inom Jämtlands län är likaledes föga utbyggd. Den utbyggnadsvärda vattenkraften i denna flod inom Jämtlands län kan upp- skattas till 920 miljoner kWh/år och utgör därmed mindre än 10 % av mot- svarande tillgångar inom Indalsälvens flodområde. Ljusnan och Faxälven har en utbyggnadsgrad av 35 resp. 44 %. Stora vattenkraftstillgångar i dessa floder är alltså ännu inte utnyttjade.

Effekten vid vattenkraftsanläggningar inom Jämtlands län var vid slutet av år 1962 1 474 MW. Länet svarade därmed för 18 % av den sammanlagda vattenkraftseffekten i hela landet.

I tabell 57 redovisas vissa uppgifter för de olika kraftverken inom länet. I tabellen meddelade data om framtida driftsår och effekt samt normalårs- produktion i slutstadiet (= utbyggnadsvärd vattenkraft) är högst osäkra. Även normalårsproduktionen vid slutet av år 1962 är för de enskilda an- läggningarna behäftad med vissa felmarginaler. De största kraftverken i länet, om man räknar efter effekten, är Krångede med 210 MW, Midskog med

' Om andra energikällor än vattenkraft får ökad användning, stiger procenttalet.

150 MW, Stadsforsen med 136 MW och Hölleforsen och Järpströmmen med vardera 1201 MW. Krångede är landets till effektstorleken 5 :e kraftverk. An- läggningen beräknas att omkring mitten av 1970-talet ha ökat sin effekt till 285 MW. Av större anläggningar, som kommer att utbyggas under de när- maste 20 åren, kan nämnas Sällsjö, som omkring 1966 kommer att ha en effekt på 110 MW. Av den inom Jämtlands län alstrade vattenkraftsenergien produceras ungefär 25 % vid Statens Vattenfallsverks anläggningar. Resten ägs av en- skilda bolag. De kommunala intressena är stora eller helt dominerande i några av dessa (Stockholms stad: Järpströmmen och Svarthålsforsen, Ös- tersunds stad: Kattstrupeforsen1 och Hissmofors, Svegs köping och Svegs landskommun: Härjeåns Kraft AB?. Endast en liten del av länets utbyggda vattenkraft ägs av intressenter inom Jämtlands län. Viktigare kraftbolag, där länsintressena är stora, är Hissmofors AB, AB Kattstrupeforsen och Härjeåns Kraft AB. I övrigt dominerar norrländska kustindustrier samt en del mellan- och sydsvenska företag såsom ägare till kraftverken. Av den ut- byggnadsvärda men ännu icke utbyggda vattenkraften ägs så gott som allt av utomlänsintressenter. I påfallande hög grad ägs den icke utbyggda vat- tenkraften av norrländska kustindustrier eller dessas dotterbolag (Bålforsens Kraft AB, Wifstavarfs AB, Bergvik och Ala AB m. fl.). Även en del syd- och mellansvenska företag, såsom Sydkraft, Örebro Elektriska AB och AB Storboforsen innehar stora, outnyttjade vattenkrafttillgångar i länet. I kapitel B.2.4.3.3 redovisas elkraftspriserna och eldistributionen.

B.2.4.2. Transportkostnader3 B.2.4.2.1. Allmänt

En industri kan sägas vara råvaruorienterad eller marknadsorienterad. Med det förra menas, att industrin är förlagd till plats nära råvarukällorna. En sådan lokalisering är vanlig i fall, där råvarorna är särskilt tunga eller skrymmande i förhållande till den färdiga varan. Omvänt, om den färdiga produkten är särskilt kostnadskrävande att transportera, förlägges industrin lämpligen i närheten av marknaden för att med korta transportavstånd kunna fånga in så många köpare som möjligt. Genom zontarifferingen hos transportmedlen och terminalkostnadernas höjd blir det i många fall bil- ligast med lokalisering antingen i närheten av råvaran eller i närheten av marknaden. Dock kan det i vissa fall ställa sig billigast att förlägga industrin till omlastningspunkter, t. ex. i hamnar.

1 Östersunds Elektriska AB, som ägs av Östersunds stad, innehar 45 % av aktiekapitalet AB Kattstrupeforsen. Resten ägs av Vattenfallsverket. * De båda kommunerna innehar ungefär 30 % av aktiekapitalet i Härjeåns Kraft AB. AB Iggesunds Bruk samt Bergvik och Ala AB äger tillsammans något mindre, medan resten av aktiekapitalet innehas av ett stort antal ägare, till stor del bosatta inom Härjedalen. ' En beskrivning av kommunikationerna redovisas jämväl i kapitel B.2.8.

Detta schematiska system brytes givetvis i verkligheten av en mängd un- dantag, som har sitt upphov i andra lokaliseringsfaktorer än de rena trans- portkostnaderna. I en del fall torde dessutom industrin ej vara förlagd till bästa möjliga läge, beroende bland annat på teknologiska och sociala för— ändringar av produktionsfaktorernas relativa betydelse, sedan industrin etablerades på platsen.

För en undersökning av transportkostnadernas betydelse för industrin i Jämtlands län krävs en renodling av dessa och ett tillfälligt bortseende från övriga lokaliseringsfaktorer. I annat fall blir undersökningen alltför kom- plicerad. De övriga lokaliseringsfaktorernas betydelse undersökes var och en närmare i kapitel B.2.4.1 och B.2.4.3.

I råvarorna till en industri kan ingå dels sådana varor som härrör från platser i Sverige, dels importerade varor. Likaså kan avsättningen av färdig- produkterna ske på såväl den inhemska marknaden som på exportmarkna— der. I den följande undersökningen (kap. B.2.4.2.2) har det ansetts lämp- ligast att av arbetsekonomiska skäl på en gång behandla transportkostna— derna såväl för importerade råvaror som för exportprodukter. I båda trans- portriktningarna ingår nämligen flera gemensamma kostnadselement. Lika- så behandlas på en gång i kap. B.2.4.2.3 Jämtlands läns transportkostnads— läge, då råvaruförsörjningen och avsättningen sker helt inom Sverige.

B.2.4.2.2. Transportkostnader vid export från och import till Jämtlands län

Jämtlands län är ett inlandslän, varför hamnar i andra län samt i Norge måste anlitas vid export och import, såvida inte exporten eller importen sker uteslutande till eller från Norge lokalt. Endast mindre delar av länet ligger på kortare avstånd än 100 km från närmaste hamn. Detta innebär, att landtransportmedel måste anlitas för förhållandevis långa och kostnads- krävande frakter, innan godset nått importören i länet respektive export- hamn i annat län eller i Norge.

Genom att Jämtlands län ligger relativt avlägset från landets mera bety- dande handelspartners, Storbritannien, Västtyskland, Benelux och Frank- rike, i jämförelse med avståndet till dessa länder från Syd— och Mellansve- rige, drabbas näringslivet i Jämtlands län dessutom av genomsnittligt längre sjöfrakter vid export och import än näringslivet i de södra delarna av landet.

Här skall nu undersökas vilken betydelse dessa båda fördyrande kost— nadsfaktorer — det långa avståndet till hamn samt det relativt stora avstån- det mellan de av näringslivet i länet anlitade hamnarna och Västeuropas hamnar har för näringslivet i länet.

B.2.4.2.2J. Nuvarande varukvantiteter vid export från och import till Jämtlands län Jämtlands län är så beläget, att hamnar såväl vid Östersjön som mera direkt belägna vid Atlanten anlitas vid export och import. Transportavstånden mellan länet och hamnarna är i flertalet fall sådana, att det ur fraktkost— nadssynpunkt ej har någon större betydelse om lastbil eller järnväg anlitas. På grund av att båda transportmedlen därför anlitas och på grund av det stora antalet tänkbara export- och importhamnar, är det mycket svårt att ange varukvantiteternas storlek. Detta gäller särskilt det lastbilstranspor- terade godset, som ej kan uppskattas utan detaljerade studier av lastbils- centralernas körrapporter. Sådana bearbetningar har bedömts såsom allt för tidskrävande, varför en totalbild över lastbilstrafikens omfattning vid ex- port från och import till Jämtlands lån ej har kunnat lämnas. Genom upp- gifter från vägtullavdelningen i Storlien, där den allra största delen av last- bilstrafiken mellan länet och Norge passerar, är dock de varukvantiteter som transporteras med lastbil förbi Storlien kända. Dessa kvantiteter, som även kan inbegripa gods, som fraktas mellan Norge och andra delar av Sve- rige än Jämtlands län, uppgick år 1960 till 17 661 ton, år 1961 till 25 879 ton och år 1962 till 34 923 ton. Varutrafiken över Storlien med lastbil har alltså ökat kraftigt under senare år.

Ovannämnda kvantiteter kan jämföras med siffrorna i nedanstående sam- manställning, där det järnvägstransporterade godset via Storlien redovisas. Med järnväg fraktas betydligt mer än med lastbil. Någon uppåtgående trend i trafikens omfattning kan emellertid inte spåras. Vissa enstaka år har myc- ket stora kvantiteter fraktats med järnväg över Storlien, men detta har då huvudsakligast berott på längre ishinder i Bottenhavet, vilket ökat varu- sändningarna från kustindustrierna.

År Antal ton Antal ton Summa % från Sverige från Norge från Sverige 1954 ................ 66 041 16 937 82 978 79,6 1955 ................ 74 197 22 562 96 759 76,7 1956 ................ 175 823 33 959 209 782 83,8 1957 ................ 99 970 20 015 119 985 83,3 1958 ................ 101 376 20 440 121 816 83,2 1959 ................ 81 069 17 774 98 843 82,0 1960 ................ 92 954 20 133 113 087 82,2 1961 ................ 81 188 14 673 95 861 84,7 1962 ................ 77 093 14 640 91 733 84,0

(Enligt uppgifter från SJ, Östersund. I ovanstående kvantiteter ingår även sådana varor som går lokalt till eller från Norge och alltså inte ingår i den egentliga transitotraliken.)

Genom bearbetningar av SJ-material har det varit möjligt att uppskatta vilka hamnar och transportleder, som exporten enbart från och importen enbart till Jämtlands län använder sig av. Dessa fördelningar av varukvan- titeterna redovisas på två kartor, fig. 22 och 23, och upptar alltså enbart det

Sundsvall

Göteborg

ufo-o 10000 50000 Trelleborg

Fig. 2.2. Export från Jämtlands län är 1960, med järnväg.

järnvägstransporterade godset. Såsom framgår av fig. 22 går ungefär hälften av länets järnvägstransporterade export över Storlien. Av denna export stan- nar ungefär 25—30 % i Norge, medan resten fraktas vidare till andra län- der. Dessa senare varukvantiteter, som kan benämnas transiteringsgods, redovisas närmare i det nedanstående. Av övriga exporthamnar för Jämt- lands län kan i första hand nämnas Sundsvall samt Stockholm, Gävle, Göte— borg, Hälsingborg och Trelleborg.

Den järnvägstransporterade importen till länet är av mindre storlek än exporten och är dessutom mera jämnt fördelad på olika transportleder. Den mest använda importhamnen är Sundsvall, där huvuddelen av länets import

Storlien

Stockho! m

Nynäshamn

Götebong

_ "'New'"! 1000 10000 soooomn Fig. 23. Import till Jämtlands län är 1960, med järnväg.

av oljeprodukter sker. En annan viktig oljehamn för länet är Nynäshamn. Av importen över Storlien med järnväg kommer huvuddelen från Norge lokalt.

Av speciellt intresse för näringslivet i Jämtlands län är transitohandeln via hamnar vid Trondheimsfjorden. Genom bearbetning av norskt tullma- terial har de varukvantiteter, som exporteras från och importeras till Sve— rige via hamnar vid Trondheimsfjorden, kunnat uppskattas. Kvantiteterna avser år 1960. Det är möjligt att enstaka varusändningars storlek och de- stinationer kan ha varit speciella just för detta år. Särskilt bör i detta sam- manhang nämnas en tillfällig import av foderhavre från Skottland till J ämt-

lands län under januari och februari 1960. I stort sett torde dock inte total— bilden av transitotrafikens omfattning bli nämnvärt annorlunda om något annat år än 1960 väljes.

Varukvantiteterna och destinationerna i transitotrafiken framgår av ta- bellerna 58—65. Några kommentarer: Transitotrafiken år 1960 från Sve- rige var 56 551 ton mot endast 722 ton till Sverige. Av dessa 722 ton kan importen av 370 ton foderhavre sägas ha varit av tillfällig natur, varför den »normala» importen till Sverige via hamnar vid Trondheimsfjorden kan uppskattas till 350 ton per år. Det föreligger alltså en mycket stor skillnad mellan transitokvantiteterna från Sverige och dem till Sverige.

Om man undersöker de enskilda varuslagen i transitotrafiken, finner man, att exportkvantiteterna bestod till ca 70 % av pappersmassa och där- av till den största delen av slipmassa. De sågade trävarorna utgjorde 16 %, medan wallboardexporten via hamnar vid Trondheimsfjorden bestod av 4000 ton eller 7 % av exporten. Exporten av malen täljsten, här kallad »talkum», bestod av 2 300 ton eller 4 % av transitogodset västerut.

Hela 70 % av exporten från Sverige via hamnar vid Trondheimsfjorden gick till Storbritannien. Därnäst största mottagare var Holland, medan Bel— gien, Frankrike och Västtyskland endast mottog 1 %, 8 % resp. 5 % av transitotrafiken västerut.

Generellt kan sägas, att transitotrafiken från Sverige så gott som uteslu— tande går över Hommelvik. Av de 56 551 ton, som exporterades från Sve— rige via hamnar vid Trondheimsf j orden skeppades 53 460 ton över Hommel- vik, vilket är lika med 94,5 %. Endast 5 % skeppades via Trondheim, me— dan Langstein endast utnyttjades tillfälligtvis.

Exportkvantiteternas fördelning på olika månader är intressant, därför att då framträder tydligt transitohandelns beroende av isläggningen i Bot— tenhavet. Toppmånaderna år 1960 var mars och april, då 35 % av export- kvantiteterna skeppades. Ökningen under dessa månader var orsakad av ett tillskott från norrländska kustindustrier till transitotrafikens normala om— fattning. Av de 8824 ton, som transiterades från dessa industrier, kom praktiskt taget allt under månaderna mars och april, då isläggningen i Ös- tersj ön hindrade sjöfarten på vissa hamnar. Med hänsyn till de stora varu— kvantiteter som totalt exporteras från Sundsvalls-, Hårnösands- och Örn- sköldsviksdistrikten, utgjorde de 8 824 tonnen via hamnar vid Trondheims- fjorden dock en liten andel.

Importen till Sverige via hamnar vid Trondheimsfjorden utgjorde, som förut nämnts, endast 722 ton, varav 370 ton foderhavre. Antalet varuslag var relativt omfattande, likaså antalet avsändareländer. Frånsett den ex- ceptionella importen av foderhavre bestod importen till största delen av ko— lonialvaror, av vilka kaffe, risgryn och konfekt utjorde de största varorna.

Tullstatistiken har medgivit en fördelning av importkvantiteterna på typ av landtransportmedel vid frakten från hamnen till Sverige. All foderhav—

11—318359

ren transporterades med järnväg, medan de övriga varorna till största delen fraktades med lastbil.

Vid fördelning av transitokvantiteterna österut på månader märks ingen särskild ökning under vintermånaderna mars och april. Fördelningen på månader var jämn, frånsett den ökning under januari och februari, som betingades av den förut nämnda importen av foderhavre. Av importen till Sverige via hamnar vid Trondheimsfjorden gick endast 5,9 ton till orter utanför Jämtlands län.

B.2.4.2.2.2. Fraktkostnadema

Såsom framgått av ovanstående redovisning av vilka transportleder och hamnar, som näringslivet i Jämtlands län använder sig av vid export och import, fraktas huvuddelen av varukvantiteterna via Sundsvall och via hamnar vid Trondheimsfjorden. Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och en del andra storhamnar anlitas visserligen också som export- och importham- nar, men möjligheterna för näringslivet i Jämtlands län att påverka frakt- kostnadernas storlek vid export och import över dessa hamnar måste be- dömas som små, eftersom länets andel i den totala varutrafiken via stor- hamnarna är mycket liten. I föreliggande utredning koncentreras därför undersökningarna på analyser av export- och importkostnaderna via Sunds- vall och hamnar vid Trondheimsfjorden. Särskild vikt kommer att läggas vid transitohandeln via de norska hamnarna, eftersom dessa är isfria hela året om och dessutom ligger förhållandevis nära Västeuropa, varmed länets utrikeshandel huvudsakligast sker.

Undersökningen omfattar dels vissa redogörelser för landtransporterna mellan länet och de olika hamnarna, dels redovisningar av sjöfrakternas storlek mellan Sundsvall, respektive Trondheimsfjorden och olika västeuro- peiska hamnar. De olika fraktkostnaderna, såväl till lands som till sjöss, sammanföres därefter i beräkningar angående fraktskillnadsgränsernas läge mellan Östersjön och Trondheimsfjorden.

B.2.4.2.2.2.1. Järnvägsfrakter

Vid transitotrafiken via hamnar vid Trondheimsfjorden å ena sidan samt järnvägsstationer i Sverige intill ett avstånd av 660 bankilometer från Stor- lien ger de svenska och norska statsbanorna en generell fraktnedsättning för alla varuslag. SJ ger ungefär 25 % rabatt för samtliga vagnslastgodsklas- ser och upp till 30—35 % rabatt för bensin, eldningsoljor, mineralråolja samt kemisk och mekanisk pappersmassa. NSB:s rabatt är för samtliga varuslag omkring 25 %. Rabatteringen kan sägas vara stor, då åtminstone SJ för den rent inhemska trafiken sällan ger högre fraktnedsättning än 10—20 %, utom då det rör sig om mycket stora varusändningar. Dock före- kommer i de båda statsbanornas prispolitik för transitotrafiken vissa ej helt rimliga kostnadsfördyringar, som påtalas nedan.

Smime/ton 25 — Bensin, E.-olja , Emin Kemtorr massa " ' Sågdrävaror ; Tz-iifiberpletton' I ' Mek.:nesua ; ',' II.-olja 1-2 20 _ ':' ,'I häfiberpl. , I / ,' Kemtorr nas— _,' ; sa,E.—olja ! I; 3 - 5 " [' Såg.trävaror , , " " mk. massa I .: I I I I I ' I I I 15 * ,' ,' II I I I ' l , , I, ', I ,' ' I I I , , I ,' " II . ' I 110 _ ':', / l,,I " I I I , , , , , l , , J ",' , , [I , I 5 - . /' [' I I,, II, , 'D . . , —| 0 100 200 300 km Fig. 24. SJ:s ( ) och NSB:s ( ..... ) fraktion/fer för vissa varor i transitotrafiken via hamnar vid Trondheimsfjorden. 15 tonslasiper vagn.

a) I transitotrafiken använder sig inte statsbanorna av en genomgående fraktberäkning, utan man börjar i Storlien tillämpa en ny frakttaxa, från vilket håll godset än kommer. Sändningen debiteras alltså i Storlien en ny terminalkostnad, såsom om den lastades om från svensk till norsk vagn eller vice versa. I verkligheten använder sig statsbanorna av genomgående godsvagnar i vagnslasttrafiken, varför taxesystemet förefaller vara oriktigt.

b) En annan, ur svensk synpunkt, besvärande kostnadsfördyring är de höga fraktsatser, som NSB tillämpar i transitotrafiken i jämförelse med SJ:s fraktpriser. De båda statsbanornas tariffer för vagnslaster framgår av fig. 24. Som synes stiger de norska fraktpriserna väsentligt kraftigare med stigande avstånd än de svenska. Vid 100 kilometers avstånd ligger de

norska fraktpriserna ca 40 % över de svenska. Visserligen är den norska fraktrabatteringen ungefär lika hög som den svenska, men man kan ändå ifrågasätta, om inte en ännu kraftigare prisreduktion vore möjlig från norskt håll. En sådan reduktion skulle knappast störa NSB:s övriga pris- politik, eftersom redan nu tarifferna för Storlientrafiken redovisas i form av särskild tabell. NSB är nämligen i nuläget en gynnad part i transitotra— fiken, eftersom denna är ganska utpräglat enkelriktad med den huvudsak— liga fraktkvantiteten från Sverige i riktning västerut. Genom att mer än 80 % av totaltrafiken går västerut (se tabell i kapitel B.2.4.2.2.1) och ge- nom att högsta punkten på järnvägslinjen ligger vid gränsstationen Stor- lien, består NSB:s huvudsakliga transportarbete i att dra upp tomvagnar från hamnar vid Trondheimsf j orden till Storlien samt att i andra riktningen med relativt obetydlig maskinkraft dra ner de lastade till Hommelvik, Trond- heim och andra stationer, vilka ligger på en nivå ca 600 meter lägre än den vid Storlien. Trots detta är, som förut nämnts, fraktpriserna på den norska sidan väsentligt högre per km än på den svenska. Ändring härutinnan synes önskvärd.

0) De svenska tarifferna i transitotrafiken är konstruerade efter 5, 10 och 15 tons last per vagn. De norska tarifferna gäller däremot endast för laster på 10 ton per vagn. Rent tekniskt finns numera möjlighet att låta vagnar med 20 tons last trafikera Storlien-banan ner till Trondheim. Eftersom tarif- fer, som gäller för stora laster per vagn, har ett lägre tonkm-pris än tariffer för mindre last per vagn, synes det angeläget att transitotarifferna, såväl på den norska som den svenska sidan, konstrueras även efter laster på 20 ton per vagn. Under nuvarande förhållanden blir nämligen rabattexingen för transitogodset mycket liten för transportkonsumenter, som låter god- set fraktas med 20-tonsvagnar. Därest i de norska tarifferna kunde inarbetas en särskild transitotariff för 15-tonsvagnar, skulle bättre överensstämmelse med SJ:s transitotariffer kunna erhållas.

d) Rabatteringen för transitogods med järnväg gäller på den svenska sidan endast intill ett avstånd av 660 bankilometer från Storliengränsen. De ovan angivna rabattsiffrorna 25 % och 30—35 % av ordinarie pris är beräknade vid ett avstånd av omkring 170 kilometer från Storlien (: ungefär i Öster- sund). Vid avstånd uppemot 600 kilometer är rabatteringen praktiskt taget lika med 0 %. Denna successivt avtagande rabattprocent är till ett stort hin- der för en ökad transitotrafik via hamnar vid Trondheimsfjorden, eftersom det är främst på längre avstånd från Storlien, nämligen från Örnsköldsviks- trakten och norrut längs Norrlandskusten, som man under vintern drabbas av isläggning i hamnarna och därför är intresserad av att under vintern lägga om transportvägarna via en isfri hamn i stället för att åsamkas ökade lagringskostnader. Det är troligt att SJ genom begränsningen av transito- rabatten intill avståndet 660 kilometer från Storlien och genom den succes- sivt sjunkande rabattprocenten förlorar ganska avsevärda transportvolymer.

B.2.4.2.2.2.2. Lastbilstransporter

Beskrivningar av vägnätets standard återfinnes i kapitel B.2.8. Förslag till åtgärder för vägnätet redovisas i kapitel C.2.1.2.1.

B.2.4.2.2.2.? Fraktkostnader med båt

I det nedanstående göres vissa jämförelser mellan sjöfrakternas storlek vid skeppningar från Sundsvall jämfört med sjöfrakterna från hamnar vid Trondheimsfjorden. Jämförelserna gäller till att börja med endast export av sågade trävaror och antalet mottagareländer är relativt begränsat. Sjö— frakternas prisskillnader torde emellertid även ha relevans för andra varu- grupper och destinationer. I ett efterföljande avsnitt, som behandlar frakt- skillnadsgränsernas lägen mellan östersjöhamnar och hamnar vid Trond— heimsfjorden, är antalet varugrupper och destinationer fler. I detta senare kapitel behandlas även omlastningskostnaderna i olika hamnar.

Vid jämförelser mellan priserna för trakter mellan olika hamnar kan man tillämpa den metoden, att man för att pröva skäligheten i priserna gör kal— kyler över vissa typfartygs självkostnadspriser för gångtid och liggetid i hamn, gör tidsstudier över arbetet med lastning och lossning samt insamlar uppgifter rörande hamnavgifter, lotsavgifter, klareringsarvode m. m. Sådana beräkningar är tidsödande och kan dessutom bli osäkra på grund av att sär— skilt liggetiden i hamnarna kan variera kraftigt. Här har i stället en annan, mera indirekt metod prövats, vilken bygger på de fraktpriser, som befrak- tarna genomsnittligt brukar debiteras av rederiet. Följande resonemang har förts:

Vid export av sågade trävaror till olika hamnar i Västeuropa förefaller det vara rimligt att anta, att skillnaden mellan fraktpriset från Sundsvalls— distriktet och fraktpriset från Stockholm skall vara lika med skillnaden mellan fraktpriset från hamnar vid Trondheimsf j orden och fraktpriset från hamnar vid Oslofjorden och norska Sörlandet. Differensen i gångtid till Västeuropa är nämligen i båda fallen i stort sett densamma. Om de båda fraktprisjämförelserna ger ett sådant resultat, att skillnaden är tydligt större i ena fallet, har man anledning att påstå, att antingen Sundsvallsfrak- ten eller frakten från Trondheimsfj orden ligger för högt. Jämförelsen fram- går av nedanstående sammanställning.

För att goda jämförelser i fraktpriser skall kunna göras, har ett enhetligt material använts, nämligen Eutra-tarifferna, som visserligen är från 15 april 1959 och därför ger fraktpriser, som ligger något under priserna i da- gens läge, men som ändå torde återge differenserna i fraktpriser från olika svenska och norska hamnar. Det torde vara på sin plats att här redovisa något av bakgrunden till Eutra-tarifferna.

Eutra är en förkortning av European Tramping Schedule och bildades under slutet av 1958. Initiativtagare var tre rederiförenjngar för kustfartyg med en sammanlagd befraktningsmängd under 1958 på 25 millioner ton på

cirka 2 000 fartyg.1 Bakgrunden till Entre-tarifferna är det huvudsakligen sedan början av 1957 tryckta läget för trampfartygsrederier, vilket medfört att många båtar seglar med förlust. Man ville med tarifferna skapa fastare trakter, och planer fanns på att göra dem helt orubbliga. Så blev inte fallet, bl. a. på grund av motstånd från skandinaviska rederiföreningar, vilka från 1959 har adjungerats till de tre initiativtagarna till Eutra, och som ville att tarifferna skulle betraktas som minimitariffer.2 Den 11 april 1959 beslöt The Rating Committee, att Eutra-tarifferna skulle vara »directive rates».

Den första tariffen trädde i kraft från den 1 december 1958, medan den andra, sedan de skandinaviska rederiföreningarna kommit med i förhand- lingarna, kom ut den 15 april 1959. Tarifferna bygger på ett mycket stort antal faktiska fraktavtal, för att kostnadsrelationerna mellan olika hamnar skall bli så realistiska som möjligt. Sedan tarifferna gjordes upp, har dock vissa ökade kostnader drabbat sjöfarten, varför de får anses ligga i under- kant för vad rederierna vill ha för en viss last. Särskilt de skandinaviska rederierna torde inte alltid vilja följa tarifferna. Deras rederiföreningar var ju inte, som ovan nämnts, helt benägna att acceptera Eutra-tarifferna som helt fasta frakter. Dock torde inte tilläggen för gång från olika skandinavis- ka hamnar ha förändrats nämnvärt, eftersom denna kostnad ju endast utgör en mindre del av hela fraktpriset till Västeuropa.

De typer av laster som upptages i Eutra-tarifferna är kol, koks, briketter, gödselmedel, spannmål, järn och stål samt styckegods, China-clay, sågat virke, timmer och props.3 I nedanstående sammanställning anges siffrorna i sv. kr/std vid skeppning av sågat virke.

Från Från Tlu Stockholm Sundsvalls- Skillnad Oslofjord. ägg?: Sklllnad distriktet Sörlandet f' Jorden Liverpool, Manchester 183,50 186,00 2,50 162,00 165,50 3,50 Hull ............... 151,00 153,50 2,50 129,50 162,00 32,50 Amsterdam, Delizijl. . 116,00 118,00 2,00 112,50 133,00 20,50 Rouen ............. 158,50 160,50 2,00 137,00 165,50 28,50 Hamburg ........... 105,00 107,00 2,00 101,00 139,00 38,00 Lubeck ............ 97,50 99,50 2,00 93,50 139,00 45,50

Anm. Priserna har efter omräkning till svenska kronor från engelsk, holländsk och västtysk valuta avrundats.

1 Nedanstående beskrivning av Eutra-tariflernas uppkomst och mål bygger på uppgifter från The General Manager of the Baltic and International Maritime Conference, H. Steuch, Köpen— hamn, samt från Annual Report 1958—59 of the Baltic and . .. samt från förordet till Eutra- tarifferna. 'Rederiföreningarna var Koninklijk Zeemanscollege ”De Groninger Eendracht” i Groningen, Bond van Wergevers in de Kustvaart i Rotterdam samt Verband Deutscher Kiistenschiffer i Hamburg. ” De Skandinaviska rederiföreningarna är: Rederiforeningen forMindre Skibe i Köbenhavn, Rederiforeningen av 1895 i Köbenhavn, Fraktefartöyenes Rederiforening i Bergen samt Rederi— föreningen för mindre fartyg i Hälsingborg. ' ” Tariffer för time-chartring finns också.

Som synes är det obetydligt dyrare att frakta sågat virke från Sundsvalls- distriktet än från Stockholmstrakten. Prisskillnaden är endast omkring 2—2,50 kr/std, varför fraktpriserna från Sundsvall kan sägas vara kraftigt pressade. Däremot är det väsentligt dyrare att frakta virke från Trondheims- fjorden än från hamnar vid Oslo-fjorden och norska Sörlandet. Differensen är så hög som 20—45 kr/std, med undantag av frakt på Englands västkust, dit det är ungefär lika dyrt från de båda norska hamngrupperna. Eftersom prisskillnaden mellan frakter från Trondheimsf jorden och frakter från Oslofjorden och norska Sörlandet är så betydande, har man anledning att spekulera något över denna. Fraktpriserna från Trondheimsfjorden tycks nämligen icke vara pressade på samma sätt som frukterna från Sundsvalls- distriktet och förefaller ligga anmärkningsvärt högt.

Tabellen kan också studeras så, att fraktpriserna till de olika västeuro- peiska hamnarna från Sundsvall och från hamnar vid Trondheimsfjorden jämföres. Man finner då, att samtliga fraktpriser från Trondheimsfjorden med undantag av de till Englands västkust är dyrare än från Sundsvall. Detta måste sägas vara anmärkningsvärt, eftersom gångtiderna från Trondheims- fjorden till de olika hamnarna, möjligtvis med undantag för de till Läbeck, är betydligt kortare än från Sundsvall.

En förklaring till de höga fraktpriserna vid skeppningar till och från ham- nar från Trondheimsfjorden ligger i det förhållandet, att hamnar, som är belägna i områden med stor varuomsättning, i genomsnitt har lägre frakt— priser än hamnar, som ligger i distrikt med liten varuomsättning. Detta i sin tur sammanhänger med att under nuvarande sj öfartskonjunkturer trampfartygen i regel erbjuder lägre fraktpriser än linjefartygen, mellan vil- ka konkurrensen genom olika slags s. k. konventioner ofta är begränsad. En förutsättningför att trampfartyg skall kunna ombesörja en del av skepp— ningarna på en hamn är emellertid att varuomsättningen i denna eller i näraliggande hamnar är stor. I annat fall vågar inte trampfartygen söka sig dit, eftersom risken då blir stor, att de skall behöva gå utan last i ena eller andra riktningen.

Om man jämför varutrafiken i hamnarna vid Trondheimsf j orden med den i Sundsvallsdistriktet,1 finner man; att antalet lastade och lossade ton är be- tydligt större i Sundsvallsdistriktet än i de förstnämnda hamnarna. Sär- skilt gäller detta antalet lastade tori, som år 1960 var 5 gånger större i Sunds- vallsdistriktet än i Trondheim. Härtill kommer, att Sundsvallsdistriktet ligger mitt i en av Europas största fraktmarknader när det gäller sjöfart, medan utrikessjöfarten i de norska hamnarna norr om Bergen —— med undantag för Narvik är ganska liten. I överensstämmelse med det all- männa resonemanget i det ovanstående ombesörj es endast en mindre del av skeppningarna till och från hamnar vid Trondheimsfj orden av trampfartyg.

1 Till Sundsvallsdistriktet räknas här följande hamnar: Sundsvall, Essvik, Kubikenborg, Ort— viken, Stockvik, Svartvik, Vivstavarv- Fagervik, Östrand.

Huvuddelen av varutrafiken sker på linjefartyg, mellan vilka konkurrensen synes vara begränsad. I Sundsvallsdistriktet uppträder däremot ett flertal olika linjerederier samt dessutom ett stort antal trampfartyg, mellan vilka konkurrensen är synnerligen hård om frakterna. Genom att skeppningarna till och från Sundsvallsdistriktet till stor del ombesörjes av trampfartyg, varierar fraktpriserna kraftigt, men i genomsnitt ligger dessa anmärknings- värt lågt.

Andra faktorer kan också spela in såsom förklaringar till de förhållande- vis höga fraktpriserna från hamnar vid Trondheimsfj orden såsom de något högre assuranskostnaderna vid sjöfart på Tröndelagshamnar än vid sjöfart på Östersjöhamnar. Den rimligaste förklaringen till de relativt höga frakt- priserna i hamnarna vid Trondheimsfj orden torde emellertid sammanhänga med den förhållandevis låga varuomsättningen i dessa hamnar med därav följande begränsad priskonkurrens mellan linjefartygsrederierna sinsemel- lan och mellan dessa och trampfartygsrederierna. Men den låga varuomsätt- ningen kan i sin tur sägas vara delvis beroende av de höga fraktpriserna. Det hela skulle alltså kunna sägas vara en slags cirkelgång, där de jämt- ländska fraktintressena ej nämnvärt kan påverka vare sig varuomsättning- ens storlek eller fraktpriserna i hamnarna vid Trondheimsfjorden.

B.2.4.2.2.2./i. Fraktskillnadsgränser I nedanstående avsnitt sammanföres transportkostnaderna till lands mellan Jämtlands län och hamnar vid Trondheimsfjorden, respektive hamnar vid Östersjön, med sjöfrakterna mellan de båda hamnkategorierna och olika

m.....-..-._—..—..-u-....--

No:

? 0 Fig. 2.5. Fraktkostnadsmodell. (Se texten).

västeuropeiska hamnar till en sammanfattande undersökning rörande frakt- skillnadsgränsens läge mellan Tröndelags- och Östersjöhamnar. Avsikten är att visa vilken betydelse de olika transportkostnadselementen har för nä- ringslivet i Jämtlands län vid export och import och vilken effekt en even- tuell reduktion av särskilt sjöfrakternas storlek skulle kunna få. Under- sökningsåret är 1960, såvida intet annat angives. Av utrymmesskäl är redo- görelserna för de olika beräkningarna beskurna.

Med fraktskillnadsgräns menas i det följande en linje, som sammanbinder punkter, där det är lika dyrt att frakta godset via hamnar vid Trondheims- fjorden som via Östersjöharnnar. Väster om den är det billigare att anlita hamnar vid Trondheimsfjorden, öster om den billigare att anlita Östersjö- hamnar. I närheten av fraktskillnadsgränsen år det emellertid ganska lik- giltigt om norska hamnar eller Östersjöhamnar anlitas.

För beräkningarna av de sökta fraktskillnadsgränserna krävs kunskap om vissa fraktkostnadselement. Dessa har för enkelhetens skull sammanförts till en enhetlig modell, vilken framgår av fig. 25.

De i modellen använda beteckningarna är:

= hamn vid Trondheimsfjorden (i regel Hommelvik). = hamn vid Östersjön (i regel Sundsvall). = Avståndet mellan T och Ö. = Fraktskillnadsgrånsens låge mellan T och Ö. (Anges här med utgångspunkt från T). = Initialkostnad i Ö överskjutande den i T. (Sjöfrakten mellan Ö och olika västeuro- peiska hamnar minus sjöfrakten mellan T och Västeuropa).

ST, SÖ = Omlastningskostnad i T, resp. Ö. BT, Bö = Begynnelsekostnad för landtransportmedel, vid frakt mellan Jämtlands län och T,

resp. Ö. "T' uÖ = Undervägskostnad per distansenhet vid frakt till lands mellan Jämtlands län och T,

resp. Ö.

wmooa

Fraktskillnadsgränsens läge, från T räknat, erhålles genom följande for— mel:

(i+Sö+BÖ+DxuÖ)—(ST+BT) uö+ur

F:

Det i figuren streckade partiet väster om F mellan uö och ur betecknar den fraktvinst, som erhålles, om godset skeppas via hamnar vid Trondheims- fjorden i stället för att passera hamnar i Sverige. Som synes ökar vinsten, självklart nog, ju mer man avlägsnar sig västerut från fraktskillnads— gränsen.

Eftersom beräkningarna är tidsödande, undersökes fraktskillnadsgränsen endast för några större varugrupper nämligen:

Export av sågade trävaror Export av pappersmassa och wallboard Export av mineralprodukter (täljsten, tälj stensgrus, kalksten, skiffer) Import av petroleumprodukter (mera ofullständiga beräkningar) Import av livsmedel (mera ofullständiga beräkningar) .

Det skall redan här understrykas, att nedanstående transportkostnadsun- dersökning är behäftad med osäkerheter, dels på grund av svårigheten att fastställa någon slags normalfraktkostnad till sjöss och till lands, dels på grund av att de olika transportkvantiteterna är ganska osäkra. Trots detta har undersökningen genomförts, eftersom transportkostnaderna spelar en förhållandevis stor roll för länets näringsliv och dessutom är en av de få produktionsfaktorer, som kan påverkas i en eller annan riktning.

EXPORT AV SÅGADE TRÄVAROR

i: Sjöfrakten från Östersjöhamn till Västeuropa minus sjöfrakten till Väst- europa från hamn vid Trondheimsfjorden

I en tabell i kapitel B.2.4.2.2.2.3 redovisades de 5. k. Eutra-tarifferna för ex- port av sågade trävaror till Västeuropa. Därvid påpekades, att tarifferna låg något i underkant och att särskilt skandinaviska rederier inte var helt benägna att acceptera dem. Vid förfrågningar hos exportörer, speditionsfir- mor och rederirepresentanterl har det visat sig, att sjöfrakterna under 1960 i genomsnitt låg över de i tabellen angivna. Det bör dock kraftigt under- strykas, att de fraktpriser, som trävaruexportörerna får betala, kan variera högst väsentligt, dels alltefter det allmänna konjunkturläget inom sjöfarten, dels från gång till gång, beroende bland annat på sändningarnas storlek, an- litat rederi och om frakten sker med linjefartyg eller trampfartyg.2 Ett för- sök har dock gjorts att i det nedanstående uppskatta den genomsnittliga pris- skillnaden mellan sjöfrakten från Sundsvall och sjöfrakten från hamn vid Trondheimsfj orden vid export av sågade trävaror. Därvid har inte alla tänk- bara fraktdestinationer medtagits, utan de olika västeuropeiska hamnarna har sammanslagits till vissa huvudgrupper.

Englands västkust ......... 10 sv. kr/std dyrare från Sundsvall än från Trondheimsfjorden Englands ostkust, Rouen. . . . 0 ,, ,, ,, .. . ,, ,, ,, Holland .................. 10 ,, billigare ,, ,, ,, ,, ,, Västtyskland ............. 30 ,, ,, ,, ,, ,, ,, ,,

ST, Sö=0mlastningskostnader i hamnar vid Trondheimsfjorden resp. i Sundsvallsdistriktet Liksom sjöfrakterna kan omlastningskostnaderna i hamn variera mycket kraftigt från gång till gång. Det-ta sammanhänger bl. a. med att omlastningen

1 Tre stora sågverk i Jämtlands län har tillfrågats angående under 1960—61 betalda sjöfrakter. Därjämte har fraktuppgifter erhållits från speditionsfirmor och skeppsmäklare i Sundsvall och Trondheim. Det insamlade materialet har diskuterats med förre och nuvarande ordförandenai Jämtland-Medelpads sågverksförening samt med Jämtlands läns transitokommitté och Trond- heims transitkomité. .., ;;, ? Fraktpriserna med trampfartyg varierar helt naturligt mer än fraktpriserna med linjefartyg. Eftersom Sundsvall i större utsträckning än hamnar vid Trondheimsfjorden anlöpes av tramp- båtar, visar Sundsvallsfrakterna större variationsbredd än fraktpriserna från Hommelvik. Vid frakt Sundsvall—Holland har sålunda under 1960—61 noterats trakter mellan 118 och 174 sv. kr/std med trampbåt. Denna stora variation är dock extrem. I regel har de olika fraktupp- gifterna visat godtagbar överensstämmelse. ' , .

ibland sker direkt till båt från landtransportmedel och ibland via kaj. Vi- dare kan kostnadsfördyringar inträffa i hamnen, beroende på stockningar, varvid exportören kan debiteras bland annat extra vagnshyra, kajhyra och övertidsarbete. Vid förfrågningar hos trävaruexportörer i länet synes om- lastningskostnaderna i Sundsvall genomsnittligt ligga vid 6 kr/std, om last— ningen sker direkt till båten, och vid ca 13 kr/std, om virket måste kajläggas före lastningen. Motsvarande kostnader i Hommelvik är ca 8,50 sv. kr/std, resp. 16 sv. kr/std. För enkelhetens skull räknas här med ett medeltal, då det är något osäkert, hur ofta virket måste kajläggas. Omlastningskostnaderna blir då: Sundsvall Hommelvik 9,50 sv. kr/std 12 sv. kr,/std

För nedanstående beräkningar har inte omlastningskostnadernas absolu— ta höjd någon större betydelse, utan det viktiga är prisskillnaden i de båda hamnarna, nämligen 2,50 sv. kr/std, en prisskillnad, som erhållits från ett flertal uppgiftslämnare, varför den kan anses tämligen säker.

BT, Bö, uT, uö :Begynnelsefrakt samt undervägskostnad per distansenhet för landtransportmedel Transporten av det sågade virket till exporthamn kan ske med:

a) järnväg

' b) lastbil ' c) lastbil + järnväg

För att inte onödigtvis belasta undersökningen med alltför många beräk- ningssätt antages här transporten ske uteslutande med lastbil direkt till hamn. Detta transportsätt torde visserligen, åtminstone för de större såg- verken, ännu så länge vara något mindre använt än järnväg, men användes däremot mestadels av de mindre sågverken, vilka i regel saknar spåranslut— ning. Det tredje transportsättet, lastbil + järnväg, torde däremot försvinna mer och mer på grund av de höga kostnaderna för omlastning från lastbil till järnvägsvagn och den extra debiteringen av en ny begynnelsefrakt vid omlastningspunkten. Någon större betydelse för undersökningsresultaten har dock inte valet av transportsätt här, eftersom Jämtlands län huvudsak- ligen ligger på ett sådant avstånd från hamn, att fraktpriserna på järnväg och på lastbil blir ungefär lika höga.

Det är ett välbekant faktum, att fraktpriserna på lastbil för en och samma sträcka kan variera högst väsentligt, bl. a. beroende på möjligheten för åkeriet att erhålla returlast samt på lastnings- och lossningsanordningarna. För att erhålla en så fast prissättning som möjligt har Svenska lasttrafik- bilägareförbundet utgivit en normalprislista för virkestransporter. Denna prislista torde dock i praktiken underskridas. Här har antagits en generell rabattering på 10 % av normalprislistans tariff. Den valda fraktgradienten

är helt rätlinjig, varför undervägskostnaden per std och km kan fastställas till 30 öre. Begynnelsefrakten (B) erhålles genom att dra ut kurvan till 0 km, och blir då 25 kr/std.

Sedan nu de olika transportkostnadselementen för export av sågade trä- varor fastställts, kan beräkningarna av fraktskillnadsgränsens aktuella och framtida läge taga vid. Nedan anges med ett räkneexempel (se formeln på sid. 169) fraktskillnadsgränsens läge efter vägsträckan Sundsvall—Öster- sund—Storlien—Hommelvik, om sjöfrakten från Hommelvik är 30 kr dy— rare per std än den från Sundsvall. (: fraktpriserna i dagens läge till Väst— tyskland).

—— 30,00 + 9,50 + 25,00 + 440 x 0,30 —— (12,00 + 25,00) " 0,30 + 0,30 F = 166.

Fraktskillnadsgränsens läge blir i detta fall 166 km från Hommelvik, allt- så ungefär vid Järpen. Väster om denna punkt är det billigare att frakta virket via Hommelvik, öster om punkten billigare via Sundsvall. Om i stället sjöfrakterna från Hommelvik och från Sundsvall är lika höga, blir frakt— skillnadsgränsens läge efter nämnda vägsträcka på 215 kmzs avstånd från Hommelvik = vid Ytterån. Fraktskillnadsgränsens läge, om sjöfrakten från Sundsvall är 10 kr dyrare per std än från Hommelvik (: export till Englands västkust) blir på 232 km :s avstånd från Hommelvik = vid Dvärsätt.

Sådana beräkningar har gjorts för ett stort antal värden på (i) och för alla tänkbara vägsträckor mellan hamnar vid Östersjön och hamnar vid Trondheimsf j orden. Resultaten framgår av fig. 26, som visar fraktskillnads- gränsens läge för 15 olika prisskillnader mellan sjöfrakten från östersjö— hamn och sjöfrakten från hamn vid Trondheimsfjorden. Den grova linjen med beteckningen 0 avser gränsens läge, om sjöfrakterna från 0 och T är lika höga. Fraktskillnadsgränsen med beteckningen + 10 gäller, då sjöfrak- ten från 0 är 10 kr dyrare per std än från T. Linjen med beteckningen _ 30 avser den fraktskillnadsgräns, som uppkommer, då sjöfrakten från Ö är 30 kr billigare per std än från T 0. s. v. Väster om respektive linje är det billigare att transportera virket via hamn vid Trondheimsfj orden, öster om linjen billigare via Östersjöhamn.

Generellt gäller för ovan antagna transportkostnadsdata att fraktskillnads- gränserna förflyttas ca 1,7 km efter vägsträckningarna för varje kronas för- ändring av skillnaden mellan sjöfraktpriset per std från östersjöhamn och sjöfraktpriset per std från hamn vid Trondheimsfjorden.

Sammanfattning. Vid export av sågade trävaror finns fraktskillnadsgrän- sen förhållandevis långt västerut i länet. Vid de oftast förekommande pris- skillnaderna mellan sjöfrakterna från östersjöhamn och sjöfrakterna från hamn vid Trondheimsfjorden ligger gränsen väster om Östersund och vid export till Västtyskland så långt västerut som vid Järpen. Detta samman-

Siffrorna anger prisskillnaden i kr/std mellan. sjöfrakten från Östersjöhamn och sjöfrakten

från hamn vid Trondheimsfjorden.

() 50km

”:=—'— Fraklskillnadsgräns ', ———--———— Viktigare landsväg +'-—+—+_— Riksgräns

..... ______ Länsgräns

Fig. 26. Fraktskillnadsgränser vid export av sågade trävaror.

hänger med att just vid export av sågade trävaror sjöfrakterna från Trond- heimsfjorden är särskilt höga i förhållande till motsvarande frakter från Sundsvall. I den mån man kan tänka sig prisreduktioner hos frakterna från hamnar vid Trondheimsfjorden t. ex. genom en mera utvecklad konkur- r'ens mellan linjerederierna eller genom ett större antal skeppningar med trampfartyg skulle fraktskillnadsgränsen förflyttas långt österut i länet. Med hänsyn till att exporten av sågade trävaror från Jämtlands län är. för- hållandevis stor _ 15 000—18 000 stds per år —— och att åtminstone hälften: , av denna export härrör från sågverk, som ligger öster om nuvarande frakt- skillnadsgränser, skulle ovannämnda, ej helt orimliga prisreduktioner hos" sjöfrakterna från hamnar vid Trondheimsfjorden vara av mycket stor be— tydelse för sågverksnäringen i länet. De skulle därjämte i icke oväsentlig utsträckning öka fraktunderlaget för hamnarna vid Trondheimsf j orden.

EXPORT AV PAPPERSMASSA OCH WALLBOARD

Massa- och wallboardindustriens omfattning i Jämtlands län framgår av det nedanstående.

Företagets namn Järnvägsstation Ungefärlig kapacitet, tan Idissmofors AB Krokom 24 000 sulfitmassa Aggfors AB Mörsil 27 000 slipmassa AB, Högfors Träsliperi Häggenås 8 000 slipmassa Pilgrimstads AB Pilgrimstad 30 000 wallboard

Av ovanstående kapacitetssiffror, som i stort sett också motsvarar års- produktionen för närvarande, torde praktiskt taget 100 % av massan och cirka 80 % av wallboarden gå till export.

Mest anlitade exporthamnar är Hommelvik, Trondheim, Sundsvall, Gävle, Stockholm och Göteborg. Av dessa dominerar Hommelvik och Sundsvall kraftigt, varför undersökningen har begränsats till beräkningar av fraktskill- nadsgränsernas läge uteslutande mellan dessa båda hamnar.1 Samtliga före— tag, med undantag av Högfors AB är dessutom belägna efter järnvägslinjen Sundsvall—Östersund—Hommelvik, varför det i det nedanstående synts onödigt att beräkna fraktskillnadsgränser efter några andra sträckningar än efter nämnda järnvägslinje.2 '

1 Under perioden 1953—59 gick av Äggfors och Hissmofors sammanlagda export inte mindre än 80 % via Hommelvik och Sundsvall.

2 Högfors, som ligger 38 km norr om Östersund på ett avstånd av c:a 1 km från Häggenås järnvägsstation utefter Inlandsbanan har också som sina mest närbelägna exporthamnar Hom- melvik och Sundsvall. För detta företag innebär därför en fraktskillnadsgräns väster om Östersund utefter Norrländska Tvärbanan, att trakter via Sundsvall blir billigast, medan en fraktskillnads— gräns öster om Östersund betyder, att Hommelvik blir den ur ekonomisk synpunkt bästa export- hamnen. .

i=Sjöfrakten från Östersjöhamn minus sjöfrakten från hamn vid Trond— heimsfjorden Från samtliga av länets massa- och wallboardfabrikerl samt från speditions- firmor och skeppsmäklare i Sundsvall och Trondheim har erhållits uppgif- ter över sjöfrakternas storlek vid export av pappersmassa och wallboard. Några fraktpriser för dessa varor finns inte i Eutra—tarifferna, varför sam- manställningen grundar sig helt på företagens uppgifter. Dessa är inte helt fullständiga för en del frakter, eftersom varan i några fall säljs fob svensk exporthamn och eftersom endast Sundsvall anlitas vid export på vissa län- der. Ytterligare ett osäkerhetsmoment tillkommer, nämligen de kraftiga svängningarna hos fraktpriserna. Av företagen har betonats, att det är myc— ket svårt att ange något slags normalpris för en viss sjöfrakt, eftersom frakt- priserna kan växla från gång till gång, bl. a. beroende på sändningens stor- lek, konjunkturerna, anlitat rederi och beträffande trampfartygen dessutom på möjligheten att erhålla returfrakt. Mest stabila tycks fraktpriserna för skeppningar till Storbritannien vara, medan de däremot kan variera högst väsentligt vid export till exempelvis Frankrike, dit skeppningarna inte är så täta, i synnerhet inte från Hommelvik. Denna sistnämnda hamn anlöpes inte av linjefartyg i samma utsträckning som Sundsvall, varför man vid ex- port från Hommelvik till kontinenthamnar är till stor del hänvisad till tramp- fartyg med dessas nästan alltid varierande fraktpriser.

Uppgifterna tycks emellertid vara tillräckligt samstämmiga beträffande export till Storbritannien, så att den genomsnittliga prisskillnaden mellan frakten från Sundsvall och frakten från Hommelvik kan sägas vara 20—30 shillings per ton : 14: 50—21: 50 sv. kr. En något mindre prisskillnad tycks gälla vid export till Rotterdam. Från ett företag har till och med uppgivits, att det är några kronor billigare sjöfrakt på denna hamn från Sundsvall än från Hommelvik. I den mån det finns skeppningsmöjligheter från Hommel— vik till franska hamnar tycks fraktpriserna därifrån ligga över dem från Sundsvall. Sammanfattningsvis kan sägas, att i de fall då mera regelbundna sjöförbindelser föreligger mellan Hommelvik och exportländerna, denna hamn i regel kan erbjuda 10—30 kr/ton lägre fraktpriser än Sundsvall. Men i de fall då Hommelvik mera sporadiskt anlöpes av fartyg, destinerade till massans och wallboardens exportländer, blir sjöfrakterna från Sundsvall billigare än från Hommelvik. Härtill kommer den olägenheten vid export via Hommelvik att man inte kan vara fullt säker på att varan inom rimlig tid kan skeppas från hamnen, en olägenhet, som måste vara stor'för massa— och wallboardindustrien, som är beroende av att kunna sända färdigprodukten i relativt små men regelbundet avgående poster.

På grund av svårigheten att fastställa >>normalfraktpriser>> för sjöfrak- terna, räknas i det nedanstående inte med en bestämd prisskillnad mellan sjöfrakten från Sundsvall och sjöfrakten från Hommelvik, utan fraktskill—

1 Fraktuppgifter har även erhållits från den numera nedlagda massafabriken i Järpen.

nadsgränser kommer att beräknas för ett antal olika sådana prisskillnader, varvid kan konstateras, vad dessa skillnader betyder för massa- och wall- boardindustrin.

ST, SÖ = Omlastningskostnader i hamnar vid Trondheimsf jorden resp. i ös- ters jöhamnar Uppgifterna angående omlastningskostnaderna i Hommelvik och Sundsvall är relativt samstämmiga, varför denna kostnadspost i undersökningen kan anses tämligen pålitlig. Genomsnittligt är omlastningskostnaderna i de båda hamnarna:1

Hommelvik: 4,50 sv. kr/ton Sundsvall: 2,50 sv. kr/ton. Liksom beträffande de sågade trävarorna är priserna något högre i Hom- melvik än i Sundsvall.

Begynnelsefrakt och undervägskostnad för landtransportmedel

Enligt det resonemang, som förts i det föregående kommer fraktskillmads- gränser endast att beräknas utefter järnvägssträckan Hommelvik—Smnds- vall. Fraktskillnadsgränsens läge, om transporten till exporthamn i sttället antages ske uteslutande med lastbil, kommer alltså inte att fastställas. Nlågra större skillnader om det ena eller andra transportsättet väljes, kan det camel- lertid inte bli fråga om.

Vid järnvägstransport av pappersmassa och wallboard till exporthammarna Sundsvall och Hommelvik tillämpas i beräkningarna följande tariffsysttem:2

Till Sundsvall

Kemisk pappersmassa: SJ :s tariffklass E, med 10 % rabatt. Mekanisk pappersmassa: SJ:s tariffklass F. Wallboard: SJ:s tariffklass E.

Till Hommelvik

Delsträckan företaget—Storlien-gränsen: Kemisk pappersmassa: specialtariff för transitotrafiken. Mekanisk pappersmassa: specialtariff för transitotrafiken. Wallboard: specialtariff för transitotrafiken.

Delsträckan Storlien-gränsen—Hommelvik:

Kemisk pappersmassa: NSB :s tariff för transitotrafiken nr 6. Mekanisk pappersmassa: NSB :s tariff för transitotrafiken nr 7.

1 För wallboarden år omlastningskostnaderna något högre, men då prisskillnaden melellan de båda hamnarna även för denna vara är c:a 2 kr/ton, har ingen hänsyn tagits till detta förhåiållande ” Fraktkostnadsberäkningarna grundar sig på SJ:s och NSB:s tariffer för år 1960/61. . Sedan dess har tarifferna ändrats, men på ett sådant sätt, att fraktskillnadsgränsernas lägen blir 11- i stort sett oförändrade.

Wallboard: NSB :s tariff för transitotrafiken nr 6. I det nedanstående utföres beräkningar dels för mekanisk pappersmassa, dels för kemisk pappersmassa och dels för wallboard.

Efter det att nu de olika kostnadselementen för export av pappersmassa och wallboard fastställts, kan beräkningarna av fraktskillnadsgränsernas läge taga vid. Eftersom transporten av färdigprodukten antages ske uteslu- tande med järnväg till exporthamnarna Sundsvall och Hommelvik, och efter— som tarifferna hos detta transportmedel inte är rätlinjiga såsom hos last— bilsåkerierna, ärinte formeln på sidan 169 helt lämplig. Denna formel förut— sätter nämligen en rätlinjig transportkostnadsgradient, som kan uttryckas medelst ett enkelt tonkmpris. I stället har fraktskillnadsgränsens läge fast- ställts grafiskt, en metod, som varit möjlig tack vare att fraktskillnadsgrän- ser endast fastställes för en enda sträckning mellan endast två exportham- nar, nämligen efter järnvägslinjen Sundsvall—Hommelvik.

Fraktskillnadsgränsens läge har med denna metod beräknats för 5 olika prisskillnader mellan sjöfrakten från Sundsvall och sjöfrakten från Hom- melvik. Prisskillnaderna har varit + 23,50, + 14,50, + 6,00, 0,00 och 6,00 kr/ton, vilka alla ligger inom ramarna för de verkliga prisskillnader som företagen under senare år har haft att taga hänsyn till vid val av export— hamn. Fraktskillnadsgränsernas läge framgår av fig. 27 för slipmassa, av fig. 28 för kemisk massa och wallboard. Avståndet fraktskillnadsgräns— Hommelvik redovisas också i nedanstående sammanställning.

Prisskillnad mellan sjöfrakten Avstånd 1 km Hommelvik-fraktskillnadsgränsen för export av från Sundsvall och den från Hommelvik kr/ton slipmassa kemisk massa wallboard

__ 6,00 126 110 135

0,00 192 164 186 + 6,00 258 228 244 + 14,50 353 324 324 + 23,50 441 398 398

På grund av att järnvägens fraktgradienter inte är rätlinjiga, förflyttar sig inte fraktskillnadsgränserna regelbundet för varje kronas förändring av prisskillnaden mellan sjöfrakten från Sundsvall och sjöfrakten från Hom— melvik. Som ett ungefärligt medeltal kan dock 11 kilometers förflyttning per kronas förändring av prisskillnaden anges.

Sammanfattning. Vid studium av kartorna, fig. 27 och 28, år det kanske överraskande att finna fraktskillnadsgränserna så långt österut vid de täm- ligen vanliga prisskillnaderna 14,50 och 23,50. Vid export av mekanisk massa exempelvis går fraktskillnadsgränsen just i Sundsvall, om sjöfrakten från Hommelvik är 23,50 billigare per ton än från Sundsvall. En sådan pris— skillnad är ingalunda extrem, då ett företag har uppgivit prisskillnaden vid

12—317349

export till Storbritannien till 25,50 kr/ton. Vid denna sistnämnda prisskill- nad borde det även för de stora massafabrikerna i Sundsvallsdistriktet vara billigare eller åtminstone lika billigt att skeppa massa via Hommelvik som via Sundsvall. Under nuvarande förhållanden inträffar emellertid ingen så- dan omläggning av transportvägarna annat än under stränga vintrar, när Bottenhavet är stängt under en längre period. Den skulle dock vara ekono- miskt lönsam även annars, ifall man i Sundsvallsdistriktet kunde kalkylera med regelbundna sjöförbindelser och konstant låga sjöfraktpriser från Hom- melvik.

En ökning av skeppningarna över Hommelvik genom att företag i Sunds- vallsdistriktet mer än i nuläget utnyttjade denna transportled, skulle vara fördelaktig för massa- och wallboardindustrien i Jämtlands län, eftersom

Fraktskillnadsgränser efter järnvägssträckan Hommelvik—Sundsvall vid export av mekanisk pappersmassa.

smmrnl anger prisskillnaden I kr/lon mellan sjöhaklen från Sundsvall och sjölraklm frln Hommelvik

' Fraklskillnldsgrins ""

w_— Jämväg +

. Massa-bru: , » ( ..-.-s. Riksgräns * '

- - --- Länsgrins ! r +

fraktpriserna från Hommelvik då förmodligen skulle bli lägre och mera sta- bila samt sj öförbindelserna mera regelbundna.

Eftersom länets massa- och wallboardindustri vid försäljningen av sina produkter har att konkurrera med kustindustrierna, som ju har ett sådant läge, att kostnaderna för transporten av färdigprodukten från fabriksan— läggningen till fartyget är mycket låga, är det angeläget, att sjöfrakterna från Hommelvik är så låga som möjligt. I annat fall har länets industrier svårt att konkurrera med nämnda kustindustrier, som ju därtill har bl. a. den fördelen, att de tack vare sin stora produktionsvolym kan pressa sjö- frakterna genom stora sändningsposter. För att kunna leverera massa eller wallboard fritt utländsk importhamn till samma pris som motsvarande fabrik i Sundsvall med egen exportkaj måste länets massa- och wallboard—

Fraktskillnudsgränser efter järnvägssträckan Hommelvik—Sundsvall vid export av kemisk pappersmassa och wallboard.

Siffrorna anger prisskillnaden l lny/lan mellan sjaraklen från Sundsvall och sjöfraklen från Hommelv ik.

lll-mol ! .__' R *S*! *! -6:- 01' X_ä—C; onmuml *. *'= ”=.-. * . i! _ x'! r + | + é I * _ ,. l l 4- l l l _|» | lx * + _ Ax ' Fruklskillnldsgrlns ] &. ___—..... Järnväg 7 » _ _ . Masslhbrlk .,. ;: 0 Wallboardulxik ! x . IV ..... Länsgrans '! Xl 1 &»; -+-+- Riksgräns ! x / 1 " _ & & | 9 loa m & N— * , _ " * ul

industri kunna erbjudas 15—25 kronor lägre sjöfrakter från Hommelvik än från Sundsvall, i annat fall måste andra produktionsfaktorer än de rena transportkostnaderna vid export kompensera det mindre goda avsättnings— läget.

EXPORT A V MINERALPRODUKTER

Exporten av mineralprodukter från Jämtlands län är ca 3—4 000 ton per år. Exportkvantiteternas variationer är ganska stora är från är. Följande sten- industrier med export finns i länet:

Handöls Täljstens AB, Handöl: Maid och krossad täljsten, olivinsand. Fabriks AB Talcum, Nordhallenl: Mald och krossad täljsten. AB Gusta Stenförädlingsverk, Brunflo (inkl. dotterföretag): Byggnadssten av skiffer och av kalksten.

Använda exporthamnar år för Handöls Täljstens AB och Fabriks AB Talcum huvudsakligen Trondheim och Hommelvik, medan Gustazs produk- ter mest skeppas över Stockholm. Transporten till exporthamnen sker från Handöl och Nordhallen i regel med lastbil till Enafors resp. Duved samt därifrån med järnväg. Byggnadsstenen från Brunflo fraktas till Stockholm huvudsakligen med lastbil.

En jämförelse mellan transportkostnaderna till Sundsvall och till Hom- melvik för mald och krossad täljsten från Handöl och Nordhallen ger till resultat, att frakten till Hommelvik från Handöl blir ca 10 kr/ton och från Nordhallen ca 7 kr/ton billigare än till Sundsvall. Se nedanstående tabeller, där transporten till exporthamnen antagits ske först med lastbil till Ena- fors resp. Duved samt därifrån med järnväg. I kalkylen ingår inte lastbils- frakten till järnvägsstationen och ej heller omlastningskostnaden där, efter— som dessa kostnader blir desamma, antingen exporten sker via Sundsvall eller Hommelvik.

En motsvarande jämförelse för Gusta Stenförädlingsverk i Brunflo visar, att järnvägsfrakten till Sundsvall blir ca 5 kr/ton billigare än till Hommel- vik. Om sjöfrakten inklusive lastningskostnaden i hamn från Hommelvik är densamma som från Sundsvall, är det tydligt, att Handöl och Nordhallen ligger inom Hommelviks hamnuppland, medan Brunflo tillhör Sundsvalls. Det krävs emellertid endast att sjöfrakten från Hommelvik är ca 5 kr/ton lägre än från Sundsvall för att man även i Brunflo skall tjäna på att an— vända Hommelvik som exporthamn.

Exporten av mineralprodukter från Jämtlands län är viktmässigt ganska liten, varför stenindustrierna i länet ej själva nämnvärt kan påverka sjö— frakternas storlek från hamnar vid T rondheimsf j orden. En stabilisering av sj öfrakterna från dessa hamnar till lägre nivåer än vad som genomsnittligt nu gäller för sågade trävaror, pappersmassa och wallboard skulle emellertid

1 I juni 1963 brann fabriksanläggningarna i Nordhallen ner. Hur produktionen därefter skall bedrivas är okänt.

sannolikt även påverka sjöfrakterna för mineralprodukter, som genom sitt relativt låga värde per viktsenhet är känsliga för transportkostnadernas stor- lek. I synnerhet täljstensföretagen i Handöl och Nordhallen är på grund av sitt läge i västligaste Jämtland starkt intresserade av låga transportkostna— der vid export Via hamnar vid Trondheimsf j orden.

Prisskillnad mellan järnvägsfrakten Enafors — Sundsvall och Enafors Hommelvik.

Sv. [cr/ton. Km Fraktpris Fraktbestämmelse Enafors—Sundsvall ......... 346 25,60 Vagnlastklass G. 15, Enafors—Hommelvik ........ 95 15,09 ordinarie pris varav Enafors—Storlien . . . 17 4,80 Vagnslastklass G. 15, transitotariffen varav Storlien—Hommelvik 78 10,29 Vagnslastklass 9, enligt transitotaritl'en Prisskillnad 10,51

Prisskillnad mellan järnvägsfrakten Duved—Sundsvall och Duved—Hommelvik.

Km Fraktpris Fraktbestämmelse Duved—Sundsvall .......... 311 24,20 Vagnslastklass G. 15, ordinarie pris Duved—Hommelvik ......... 130 17,09 varav Duved—Storlien . . . . 52 6,80 Vagnslastklass G. 15, enligt transitotariffen varav Storlien—Hommelvik 78 10,29 Vagnslastklass 9, enligt transitotariffen Prisskillnad ................ 7,11

Prisskillnad mellan järnvägsfralclen Brunflo—Sundsvall och Brunflo—Hommelvik.

Km Fraktpris Fraktbestämmelse Brunflo—Sundsvall ......... 182 17,60 Vagnslastklass G. 15, ordinarie pris Brunflo—Hommelvik ........ 259 22,99 varav Brunflo—Storlien . . . 181 12,70 Vagnslastklass G. 15, enligt transitotariften varav Storlien—Hommelvik 78 10,29 Vagnslastklass 9, enligt transitotariflen Prisskillnad ................ —5,39

IMPORT AV OLJEPRODUKTER Beräknad konsumtion av oljeprodukter i Jämtlands län Vid en undersökning av förutsättningarna för en ekonomiskt lönsam import av oljeprodukter till Sverige via hamnar vid'Trondheimsfjorden är det nöd- vändigt att ha någon uppfattning om oljekonsumtionens nuvarande och fram- tida storlek inom det svenska område, som vid en oljetillförsel från Norge närmast skulle beröras.

Här har oljekonsumtionens storlek beräknats för hela Jämtlands län, ehuru det är troligt, att detta område ej helt skulle motsvara de norska hamnarnas försörjningsräjong. Man kan sålunda förmoda, att åtminstone östra Jämtland och delar av Härjedalen även vid en import av olja från ham- nar vid Trondheimsfjorden billigast försörjes från Östersjöhamnar. De framräknade konsumtionssiffrorna kan därför betraktas som maximikvan- titeter för tröndelagshamnarnas tänkta oljeuppland. Under alla förhållanden bör det dock vara av intresse att känna oljekonsumtionens ungefärliga stor- lek i hela Jämtlands län.

Det bör understrykas, att följande beräkningar är behäftade med stora osäkerheter. Ovan har redan nämnts, att den regionala avgränsningen är preliminär. En annan osäkerhetskälla ligger i att de framräknade konsum- tionssiffrorna för Jämtlands län måst grundas på antaganden rörande lä- nets del i hela rikets oljekonsumtion, eftersom uppgifter för enbart länet ej stått att uppbringa.

Slutresultatet av uppskattningarna framgår av tabell 66. Där har konsum— tionssiffror angivits för följande oljeprodukter: Eldningsoljor, Bensin samt Övriga drivmedel. Den förstnämnda varan har uppdelats på konsumtion för fastighetsuppvärmning och på industrikonsumtion. Beräkningsåret är 1960. Arbetsgången i beräkningarna har varit följ ande:

Eftersom inga konsumtionssiffror finns för enbart Jämtlands län, har först hela rikets konsumtion av oljeprodukter för olika ändamål beräknats, varefter dessa kvantiteter med hjälp av olika åtgångstal applicerats på för— hållandena i Jämtlands län.

Medan konsumtionen av bensin, övriga drivmedel och eldningsoljor för fastighetsuppvärmning är någotsånär proportionell mot antalet invånare i en landsdel, är industrikonsumtionen av eldningsolj or i ett område helt be- roende av industrins storlek och typ. Eftersom Jämtlands län är ett industri- fattigt län samt har en industri, som till sin typ något avviker från förhål— landena i hela riket, har en uppdelning av konsumtionen av eldningsolj or på olika användningsområden ansetts nödvändig.

Eldningsoljor för industriändamål

Oljekonsumtionen inom olika industribranscher i riket framgår av tabell 67. Av industristatistikens branscher har inte gruppen el—, kraft— och gas— verk medtagits, eftersom den skulle ha snedvridit beräkningarna. Denna industrityp innehåller nämligen dels anläggningar, som konsumerar mycket stora mängder eldningsoljor (värmekraftverk, gasverk) och som inte alls finns representerade i Jämtlands län, och dels alla vattenkraftverken, som ju inte konsumerar någon eldningsolja men som har en stark överrepresen- tation i länet.

Såsom mått på industribranschernas storlek, dels i riket, dels i Jämtlands län, har antalet arbetare använts. Detta mått kan givetvis diskuteras, men

torde dock vara bättre än antalet arbetsställen. Efter det att konsumtionen av eldningsolja per arbetare beräknats för hela riket inom de olika industri- grupperna, har dessa åtgångstal applicerats på förhållandena i Jämtlands län. Oljekonsumtionen inom varje industribransch i Jämtlands län är givet- vis mycket osäker, men slutsumman 18 000 m3 torde vara någotsånär riktig. Denna siffra gäller emellertid för år 1958. 1960 års siffra har erhållits ge- nom en antagen ökning från år 1958 till år 1960 med 34 %, vilket ger en konsumtion av eldningsoljor för industriändamål på 24 000 m3 är 1960. Pro- centtalet har erhållits från »Oljeåret 1960», där Oljekonsumtionen inom pro— duktionen (ej helt lika med industrikonsumtionen av eldningsoljor) i riket ökade med 34 % från år 1958 till 1960. Detta beräkningssätt kan tänkas ha medfört en Viss överskattning av industrikonsumtionen av eldningsoljor i Jämtlands lån på grund av:

a) Industriens hela utvecklingstakt i Jämtlands län kan ha varit sämre än i hela riket.

b) Omställningstakten från fasta till flytande bränslen kan ha varit lång- sammare i Jämtlands län än i hela landet.

Då överskattningen endast kan röra sig om högst 6 000 m3, har ingen kor- rigering av ökningsfaktorn mellan 1958 och 1960 för Jämtlands län vid- tagits.

Eldningsoljor för fastighetsuppuärmning

Denna konsumtion kan i stort sett sägas vara lika med totalkonsumtionen av eldningsoljor minus industrikonsumtionen och var för hela landet är 1960 4811 000 ms. Totalkonsumtionen har erhållits från »Oljeåret 1960», medan industrikonsumtionen hämtats från SOS Industri 1958. Den senare har framräknats till 1960 års konsumtionsnivå med hjälp av en antagen ökning på 34 % (se ovan). Per capita-konsumtionen av eldningsoljor för fastighetsuppvärmning blir då för hela landet är 1960 0,64 ma. Se tabell 68.

Frågan är nu om denna förbrukningssiffra även gäller för Jämtlands län. Några regionala analyser av oljeeldningens omfattning i fastigheter finns ännu inte publicerade, varför antagandena här måste grundas på spekula- tioner.

Frekvensen oljeeldade fastigheter torde vara något högre i tätorterna än på landsbygden med hänsyn till att ved och sågverksavfall torde användas mer som bränsle på landsbygden än i tätorterna. Detta skulle medföra, att det utpräglat tätortsfattiga Jämtlands län skulle använda mindre eldnings- olja, relativt sett, än vad som gäller för rikets genomsnitt. Å andra sidan kan påstås, att i stora städer med gasverk är det ännu förhållandevis van— ligt med kokseldade fastigheter. Troligt är dock att oljeeldning är på det hela taget relativt vanligare i tätorter än på landsbygden. Man kan vidare påstå, att oljeeldning är mera förekommande i landsdelar med stor procent nybyggda fastigheter än i områden med förhållandevis gammal bebyggelse.

I avvaktan på resultaten av 1960 års bostadsräkning kan inget sägas i denna fråga rörande Jämtlands län. Intet tyder emellertid på att byggnadstakten under 1950-talet skulle ha varit nämnvärt lägre i Jämtlands län än i hela landet, varför denna faktor torde vara tämligen betydelselös i sammanhanget. Ytterligare en faktor kan inverka på Oljekonsumtionen i Jämtlands län, nämligen oljepriset per m3. Enligt en karta (på sidan 216) i Arbetsmark— nadsstyrelsens publikation »Samhällsservice och lokaliseringsverksamhet>> (Karlshamn 1960) tillhör huvuddelen av Jämtlands län de båda dyraste oljepriszonerna, nämligen där priserna på eldningsoljor är 40—49 respek— tive mer än 50 kr/m3 dyrare än i billigaste zonen. Eldningsoljans dyrhet i Jämtlands län kan tänkas medföra en långsammare omställningstakt från fasta till flytande bränslen i länet än i riket.

Ovanstående faktorer tyder på att konsumtionen av eldningsoljor för fas- tighetsuppvärmning måste vara något lägre i Jämtlands län än i hela landet. Här har antagits, att per capita-förbrukningen är 0,50 m3 per år, vilket när- mast motsvarar hela rikets per capita-konsumtion år 1958. Förbrukningen av eldningsoljor för fastighetsuppvärmning blir då i Jämtlands län cirka 70 000 m3 för år 1960.1

Bensin och övriga drivmedel Förbrukningen av dessa oljevaror i Jämtlands län är 1960 har liksom eld- ningsoljorna för fastighetsuppvärmning beräknats med hjälp av antagna konsumtionstal per capita. Man har emellertid för bensin och övriga driv- medel en viss möjlighet till kontroll av förbrukningssiffrorna med hjälp av en undersökning av N. Lundmark från år 1953, publicerad i »Från Departe- ment och Nämnder», 1954: 22/23. I denna utredning anges bensinkonsum- tionen i Jämtlands län är 1953 till 0,165 1113 per invånare mot 0,175 per in- vånare i hela riket. Per capita-konsumtionen var alltså detta år något lägre i länet än i riket. Däremot var bensinkonsumtionen per bensindriven bil något högre i länet än i riket: 2,9 mS/bil resp. 2,6 mfl/bil, vilket hade sin or- sak i de långa körsträckorna per år och bil i Jämtlands län. Med hänsyn till att skillnaden i biltäthet per invånare nu är mindre mellan Jämtlands län och hela landet (biltätheten är fortfarande något lägre i Jämtlands län än i riket) och att körsträckorna per år och bil troligtvis fortfarande är längre i Jämtlands län än i riket, kan man antaga, att per capita-konsumtionen av bensin i Jämtlands län och i riket är varandra än mer lika än vad de var år 1953.

Rikets konsumtion av bensin per invånare år 1960 framgår av tabell 68 (Källa: »Oljeåret 1960»). Detta åtgångstal har sedan multiplicerats med

i Om per capita-konsumtionen i Jämtlands län vore densamma som hela rikets (0,64 m3)i skulle förbrukningen vara cirka 90 000 ma/år. Det är troligt, att per capita-konsumtionen av eldningsolja för fastighetsuppvärmning i Jämtlands län med tiden blir alltmera likt den i hela riket.

folkmängden i Jämtlands län, varvid erhållits en konsumtion av bensin år 1960 på 39 000 m3.

Från förut nämnda undersökning av Lundmark har även konsumtionen av motorbrännolja i riket och i Jämtlands län är 1953 erhållits.1 Den var i hela riket 0,078 och i länet 0,090/invänare, alltså en något större förbrukning per capita i länet än i riket. Konsumtionen i riket av övriga drivmedel var år 1960 0,25 m3/invånare enligt tabell 68 (Källa: »Oljeåret 1960»). Det är tro— ligt att förbrukningen fortfarande är något större i länet än i riket, bl. a. på grund av den stora åtgången inom länets skogsbruk, varför här kalkylerats med en konsumtion på 0,30 m3/invånare. Förbrukningen i Jämtlands län av övriga drivmedel blir därmed 42 000 1113 för år 1960.

Samtliga oljevaror.2 Uppskattning av framtida konsumtionskvantiteter

Vid summering av de ovan beräknade oljekvantiteterna erhålles 175 000 m3. Denna konsumtion avser år 1960. Med hänsyn till oljekonsumtionens myc- ket starka ökning i landet under senare år (enligt »Oljeåret» fördubblades den mellan år 1954 och 1960), torde konsumtionssiffran 175000 m3 för Jämtlands län vara väsentligt större om cirka 15 år, även om man kalkyle- rar med en relativt kraftig befolkningsminskning i länet.

Sålunda torde bensinkonsumtionen bliva cirka dubbelt så stor i Jämtlands län är 1975 mot vad den var 1960. (Biltätheten är nu 6,7 invånare/bil och beräknas för hela riket, enligt Vägplanen för Sverige, SOU 1958: 1, att år 1975 vara cirka 3 inv./bil). Även konsumtionen av övriga drivmedel torde växa kraftigt i länet, bl. a. på grund av ytterligare motorisering av skogsbru- kets transporter. Konsumtionen av eldningsolja för fastighetsuppvärmning kommer troligtvis också att öka Väsentligt per invånare i länet (enbart en ök- ning av per capita-konsumtionen till rikets nivå för år 1960 innebär en ök— ning med 20 000 m3). Däremot är ökningen av eldningsolja för industri— ändamål mera oviss. Tämligen säkert är dock att konsumtionen av samt— liga oljevaror i Jämtlands län är 1975 kommer att vara minst 100 000 m3 större än vad den beräknas vara är 1960.

Fraktkostnadsberäkningar för oljeimport till Jämtlands län Tillförseln av oljeprodukter till Jämtlands län sker för närvarande huvud- sakligen via Sundsvall, i vars hamn inte mindre än 8 oljebolag har lag— ringsanläggningar. Mindre partier kommer också från Nynäshamn, medan andra hamnar, såsom Stockholm och Göteborg, mera undantagsvis utnytt- jas. Under 1960 kom ingen olja alls till Jämtlands län från norska hamnar. Tidigare har emellertid en viss import till de allra västligaste delarna av länet skett från Norge.

Frågan är nu: Finns det någon möjlighet till sänkning av transportkost—

1 I varugruppen "Övriga drivmedel” ingår även andra oljevaror än motorbrännolj a, som dock till kvantiteten är den överlägset största. ? Vid summeringen ingår inte lysfotogen, smörjmedel och en del andra oljeprodukter av mindre betydelse, kvantitativt sett.

naderna för oljevaror till Jämtlands län genom en import västerifrån? Detta problem måste anses som viktigt, eftersom de förhållandevis höga priserna på oljevaror i länet utgör en belastning för länets näringsliv och befolkning. Huvuddelen av länet tillhör nämligen de båda dyraste oljepriszonerna, där priserna på exempelvis eldningsolja är 40—49 respektive mer än 50 kr/m3 dyrare än i billigaste zon.

Problemet är av en sådan typ och storlek, att det för sin fullständiga lös- ning kräver ingående kunskaper om ett stort antal kostnadselement inom oljedistributionen. För att erhålla sådana uppgifter fordras insyn hos ett flertal oljebolag såväl i Sverige som i Norge, en insyn som för en utom- stående givetvis är mycket svår att få. Frågan är dessutom av utrikes— och handelspolitisk natur, vilket ytterligare komplicerar den. På grund av att fullständig överblick Över alla transportekonomiska och politiska faktorer saknas, kommer i det nedanstående frågan om oljeimport till Jämtlands län via norska hamnar att behandlas mera resonemangsmässigt, varvid man kan hoppas, att man med utgångspunkt från vissa mera lätt tillgäng- liga fakta kan ge ett någotsånär riktigt svar på problemet.1

Det förhållandevis långa avståndet från olika oljehamnar till olika delar av det glesbefolkade Jämtlands län orsakar att en lagring av oljevaror i de- påer i länet blir nödvändig. Den allra största delen av denna depålagring sker i Östersund och i stadens närmaste omgivningar. Till depåerna trans— porteras oljan från hamnarna i järnvägstankvagnar eller i stora tankbilar, varefter distributionen till konsumenter i olika delar av länet sker efter hand i mindre tankbilar. En viss del av oljan transporteras emellertid direkt från hamnen till konsumenten, såvida denne är i stånd att taga emot stora sändningar på en gång. Huvuddelen av den olja, som konsumeras i Jämt- lands län torde dock fraktas till Östersund, dels på grund av att denna stad samt dess närmaste omgivningar har en betydande egen oljekonsumtion och dels på grund av den ovannämnda depålagringen där. Därför är det lämpligt att beräkna kostnaderna för oljetransporter först till Östersund, dels från Sundsvall och dels från Trondheim. Den hamn, som kan räkna med Östersund inom sitt oljeuppland, täcker därmed huvuddelen av olje— konsumtionen i länet.

Transportkostnaderna för oljevaror till Östersund består av följande kost- nadsposter:

a) Sjöfrakten från raffinaderiet till Sundsvall resp. Trondheim.

b) Omlastning från tankbåt till oceandepå i resp. hamn.

c) Svinn vid omlastningen.

d) Lagring samt svinn i oceandepån.

e) Omlastning från oceandepå till landtransportmedel.

f) Svinn vid denna omlastning.

1 Frågan har diskuterats med Svenska petroleuminstitutet samt med en depådriftschef för ett oljebolag, varvid vissa uppgifter erhållits.

g) Transport för landtransportmedel Sundsvall——Östersund, resp. Trond- heim—Östersund.

h) Svinn under transporten Sundsvall—Östersund, resp. Trondheim—Ös- tersund.

Av ovanstående kostnadsposter är det egentligen endast a) och g) som har intresse här. De övriga kan nämligen tänkas vara lika höga antingen transporten sker via Sundsvall eller via Trondheim. Möjligen blir svinnkost— naderna för transporten Trondheim—Östersund något högre än om oljan kommer från Sundsvall på grund av det något längre avståndet från Trond— heim. Denna skillnad har emellertid ingen större betydelse. Beträffande lag- ringskostnaderna i oceandepå gäller generellt, att dessa blir lägre ju större omsättningen är i depån. Eftersom antalet oljebolag är förhållandevis stort och de är rätt varierande till storleken, har det bedömts som mycket svårt att försöka få fram en genomsnittlig lagringskostnad för oljevaror i Sunds- vall resp. Trondheim.

Kostnaderna för sjötransporten av oljevaror från raffinaderiet till de båda hamnarna varierar mycket, beroende på från vilket raffinaderi frakten sker. Under senare år har en kraftig utbyggnad av raffinaderier i norra och västra Europa ägt rum. Det blir nämligen i allmänhet billigare att transportera crude oil från oljeländerna och sedan raffinera denna så nära konsumtions- länderna som möjligt. För närvarande finns eller planeras i Skandinavien raffinaderier i Tönsberg, Stenungsund, Göteborg, på Själland samt i Ny- näshamn. Troligt är att ytterligare någon anläggning kommer till Sverige. Sjötransporten för raffinerade oljevaror till Sundsvall blir därigenom allt kortare och denna hamn får därför ett allt gynnsammare importläge, medan Trondheims läge inte alls förbättras i samma utsträckning genom utbygg- nader av raffinaderier i södra Skandinavien. Med hänsyn till ovannämnda kraftiga utbyggnad av raffinaderier i närheten av de stora konsumtions— områdena i Skandinavien och med hänsyn till den ökade importen av oljeva- ror från östblockets östersjöhamnar är det troligt, att oljans cif—pris i Sunds- vall inte är högre än i Trondheim. I det nedanstående kalkyleras med sam- ma cif—pris i de båda hamnarna.

Landtransporten från Sundsvall och från Trondheim till Östersund an- tages ske med järnväg. Allt eftersom Europaväg 75 inom Västernorrlands län bygges ut, är det emellertid troligt, att huvuddelen av oljetransporterna till Östersund kommer att ske med stora tankbilar till något lägre priser än vad SJ kan erbjuda. (Redan nu transporteras stora mängder olja till Östersund med tankbilar.) Nedanstående fraktpriser för sträckan Sunds- vall—Östersund ligger därför något i överkant. Beträffande transporterna Trondheim—Östersund är det däremot mindre sannolikt att de skulle kunna ske med tankbilar, eftersom avståndet mellan dessa båda städer är så stort att järnvägarna troligtvis kan erbjuda de billigaste fraktpriserna. Nedanstå— ende prisjämförelse är alltså något till Trondheims fördel.

Avstånd Bensin E-olja 1-2 E-olja 3-5

km kr/ton kr/ton kr/ton

Sundsvall—Östersund ordinarie pris .................. 197 25,40 23,40 20,90 med 10 % rabatt ............... 197 22,86 21,06 18,81 Trondheim—Östersund ........... 268 34,27 33,37 31,67 varav Trondheim—Storlien ...... 102 18,47 18,47 18,47 varav Storlien—Östersund ...... 166 15,80 14,70 13,20

I beräkningarna ingår inte ersättning åt Oljebolagen från SJ för vagnshållning, ej heller olje- bolagens kostnader för tomvagnsreturen och för kapitalkostnader å den egna cisternvagnen.

Som synes blir fraktpriserna från Sundsvall ganska avsevärt mycket bil- ligare än från Trondheim, även om man räknar med ordinarie pris från Sundsvall. Vid 10 % rabatt, som är en relativt vanlig rabattering, när ett oljebolag låter den övervägande delen av sina transporter ske med järnväg, blir transporterna från Trondheim mellan 11,81 och 12,86 kr/ton dyrare .än från Sundsvall.

Prisskillnaderna i Östersund är helt enkelt så stora, att det förefaller vara orimligt att tänka sig att de skulle kunna uppvägas av lägre sjötransport— kostnader till Trondheim. Gif—priset för oljeprodukter är i Sundsvall näm— ligen inte mer än 3—4 kr/ton högre än i Göteborg, och lägre cif—priser än Göteborg kan ju inte Trondheim ha.1

Östersund ligger alltså helt inom Sundsvalls oljeuppland, och därmed tillgodoses huvuddelen av länets oljelconsumenter från denna oljehamn.

Väster om Östersund blir emellertid fraktpriserna från Trondheim allt lägre, varför det teoretiskt sett kanske skulle kunna löna sig med import till västligaste Jämtlands län från Trondheim. En förutsättning för detta är dock att tillräckligt stora lagerutrymmen finns, antingen direkt hos konsu- menten eller hos oljebolagens depåer.

I nedanstående prisjämförelser redovisas fraktkostnaderna för oljevaror från Sundsvall och från Trondheim till tre olika orter i västra Jämtland, nämligen Trångsviken, Mörsil och Åre.

Till Åre fraktas samtliga oljevaror billigare från Trondheim än från Sundsvall, om man räknar med ordinarie pris för frakten från Sundsvall. Vid 10 % rabatt kan emellertid tunga eldningsoljor fraktas billigare från Sundsvall än från Trondheim. För lätta eldningsoljor finns fraktskillnads- gränsen exakt i Åre vid denna rabatt. Trångsviken ligger helt inom Sunds— valls oljeuppland. Även vid ordinarie pris för frakten från Sundsvall blir det väsentligt dyrare att transportera oljan från Trondheim än från Sunds— vall. Även Mörsil synes ligga inom Sundsvalls oljeuppland. Endast beträf- fande bensin och endast om man räknar med ordinarie fraktpris från

1 Jämförelser mellan de 5. k. zonpriserna för oljeprodukter i Sundsvall och i Trondheim är i detta sammanhang irrelevanta. Zonpriserna är nämligen grundade på fraktkostnader inom resp. land. Beräkningar, rörande hur försörjningen med oljeprodukter bör ske till Jämtlands län, bör därför ske på grundval av cif—pristillägget.

Avstånd Bensin1 F-olja 1-21 E-olja 3-51 km kr/ton kr/ton kr/ton Sundsvall—Åre ordinarie pris ................... 303 32,50 29,30 26,80 med 10 % rabatt ............... 303 29,25 26,37 24,12 Trondheim—Åre ................. 162 26,87 26,37 26,07 varav Trondheim—Storlien ...... 102 18,47 18,47 18,47 varav Storlien—Åre ............. 60 8,40 7,90 7,60 Avstånd Bensin1 E-olja 1-21 E-olja 3-51 km kr/ton kr/ton kr/ton Sundsvall—Mörsil ordinarie pris .................. 266 30,00 27,20 24,70 med 10 % rabatt ............... 266 27,00 24,48 22,23 Trondheim—Mörsil 199 29, 77 29,07 28,27 varav Trondheim—Storlien ...... 102 18,47 18,47 18,47 varav Storlien—Mörsil .......... 97 11,30 10,60 9,80 Avstånd Bensin1 E-olja 1-21 E-olja 3-51 km kr/ton kr/ton kr/ton Sundsvall—Trångsviken ordinarie pris .................. 244 28,70 26,10 23,60 med 10 % rabatt ............... 244 25,83 23,49 21,24 Trondheim—Trångsviken ......... 221 31,27 30,37 29,37 varav Trondheim—Storlien ...... 102 18,47 18,47 18,47 | varav Storlien—Trångsviken . . . . 119 12,80 11,90 10,90

1 Se not 1 vid prisjämförelsen för Östersund.

Sundsvall blir det lika billigt att transportera bensin från Trondheim som från Sundsvall. Såväl lätta som tunga eldningsoljor fraktas billigare från Sundsvall än från Trondheim, även om man räknar med ordinarie fraktpris från den förstnämnda oljehamnen.

Maximalt fram till Mörsil (maximalt fram till Åre i vissa fall) går alltså Trondheims oljeuppland i Jämtland, om man antar, att sjöfrakten till Trond— heim är lika hög som till Sundsvall. Som tidigare har diskuterats, är detta antagande något tvivelaktigt, eftersom cif-priserna för oljevaror i Sundsvall i framtiden troligtvis underskrider dem i Trondheim. Detta skulle innbära, att fraktskillnadsgränsen kommer ännu längre västerut och att Trondheims oljeuppland då blir än mer beskuret. Det svenska område, som därvid teore— tiskt skulle kunna försörjas med oljeprodukter västerifrån, blir då så litet, att det över huvud taget kan diskuteras om olj ekonsumtionen där är tillräck— ligt stor för att Oljebolagen skall kunna anlägga depåer där. Om inga sådana depåanläggningar kommer till stånd, kan endast sådana oljekonsumenter i västligaste Jämtland få olja billigare från hamnar vid Trondheimsfjorden än från Sundsvall, som har relativt stora egna lagringsutrymmen.

Slutsatsen måste alltså bli, att den övervägande delen av oljetransporter— na till Jämtlands län måste ske från Sundsvall. Endast västligaste delen av

länet ligger inom Trondheims teoretiska oljeuppland. Konsumtionen av olje— produkter inom detta område är emellertid så liten att räntabla depåanlägb— ningar där knappast kan komma till stånd. Endast storkonsumenter i västra delarna av länet skulle därmed kunna försörjas västerifrån och även detta är osäkert, eftersom utbyggnaden av raffinaderier i södra Skandinavien och den ökade tillförseln av östeuropeisk olja medför allt lägre cif—priser i Sundsvall medan cif—priserna i Trondheim inte sänks i samma utsträck— ning.

Det är möjligt, att nämnda sänkning av cif—priserna i Sundsvall och den kraftiga utbyggnaden av oljelagringsanläggningar i denna hamn samt den fortlöpande rationaliseringen av oljetransporterna till lands framför allt genom användande av allt större tankbilar kan medföra en viss sänkning av oljepriserna i Jämtlands län. Oljepriserna i Jämtlands län är emellertid i nuläget så betydande i jämförelse med priserna i andra län och är en så allvarlig belastning för länets näringsliv och befolkning,1 att frågan om billigare oljetransporter till länet bör undersökas väsentligt utförligare än vad som här har kunnat ske.

IMPORT AV LIVSMEDEL

Transportkostnaderna vid import av livsmedel till Jämtlands län berör inte direkt industrins produktionsfaktorer inom länet.2 Det har emellertid synts lämpligt att behandla fraktkostnaderna för importerade livsmedel till J ämt- lands län i samband med industrins fraktkostnader för export och import, eftersom det är samma transportmedel som utnyttjas av såväl livsmedels- handeln som industrin. I synnerhet frågan om bättre utnyttjande av Trond- heimsleden vid export och import bör ses i ett sammanhang för samtliga typer av export- och importvaror. Problemställningen för föreliggande un- dersökning kan primärt formuleras sålunda: Kan importen av livsmedel till Jämtlands län förbilligas?

Att ge ett fullständigt svar på denna fråga är mycket arbetskrävande och förutsätter ingående kunskaper om ett stort antal svåråtkomliga kostnads- faktorer. Frågeställningen kommer därför inte här att kunna besvaras i form av en rent siffermässig kalkyl, vari man direkt kan utläsa hur trans- portkostnaderna för importerade livsmedel till Jämtlands län skall kunna minimeras. Undersökningen har i stället mera karaktären av ett resone- mang kring faktorer sådana som konsumtionsbehovet av importerade livs- medel i Jämtlands län, nuvarande transportsätt till länet samt transport- kostnader mellan olika importhamnar och länet. Undersökningen avser att kunna ge anvisningar om på vilka punkter fortsatta, mera ingående kal- kyler bör göras.

Utredningen har uppdelats i två huvudavsnitt, nämligen:

1 Jämtlands län har de genomsnittligt högsta oljepriserna av alla län i landet. * Höga transportkostnader för livsmedel kan dock tänkas påverka arbetslönerna.

a) Import av livsmedel från Norge lokalt (i huvudsak endast fisk) b) Import av livsmedel från andra länder än Norge (vid denna import måste i de flesta fall en sjöfrakt ingå i transportvägen).

IMPORT AV FISK FRÅN NORGE

Enligt uppgift från partihandlare av fisk i Östersund härrör ungefär hälf- ten av länets konsumtion av färsk fisk från Trondheim. Den övriga fisken kommer från Sverige och då huvudsakligast från fiskehamnar på Väst- kusten. Med hänsyn till att avståndet till Östersund från Trondheim är he- tydligt kortare än avståndet från svenska västkusten, synes det anmärk- ningsvärt, att ej en större andel av länets fisktillförsel sker från Norge. Fiskhandlarna i länet får nämligen betala i frakt 20—25 öre mer per kilo för den fisk, som kommer från västkusten än för den norska fisken, som dessutom i regel har ett lägre grosshandelspris än den svenska västkust— fisken. Härtill kommer att färsk fisk är för sin kvalitet starkt beroende av korta transporttider mellan fiskehamnen och konsumtionsorten. Den fisk, som härrör från svenska västkusthamnar, har vid frakten till Östersund fått vidkännas ungefär ett dygns längre transporttid än den fisk, som kom- mer från Trondheim.

Anledningen till den förhållandevis låga fiskimporten från Trondheim till Jämtlands län synes sammanhänga med förordningarna rörande livs- medelsimport till landet och med bestämmelserna om prisreglering av fisk, vilka medför dels olägenheter i form av licenstvång för fiskimport, dels för- dyringar av varan på grund av införselavgifter och prisregleringsavgifter. Enligt Kungl. Maj:ts förordning 1953:372 råder generellt importförbud för fisk och skaldjur. Statens jordbruksnämnd kan emellertid ge licens för import av dessa varor, varvid dock särskild införselavgift eller prisreg- leringsavgift skall erläggas. För närvarande medgives rätt till import av bl. a. ofilead färsk sill och torsk utan licenstvång, för andra fisk- och skal- djursslag beviljas däremot tidvis inga licenser alls. Som exempel på in— förselavgiftens storlek vid import från EFTA-länder kan nämnas att av— giften för närvarande är 22,5 öre per kilo för frysta filéer av torsk, kolja, gråsej, vitling och kungsfisk. För import av färska och kylda filéer av sam- ma fiskslag är införselavgiften 45 öre per kilo. Vid import av filead färsk sill och torsk från Norge får importören betala en prisregleringsavgift, som uppgår till ungefär 5 % av fiskens värde.

IMPORT AV LIVSMEDEL FRÅN ANDRA LÄNDER ÄN NORGE LOKALT Vid en undersökning av förutsättningarna för en förbilligad import av livs- medel till Jämtlands län är det nödvändigt att först göra en uppskattning av hur stor konsumtionen av importerade livsmedel är i länet under ett år. Först om denna konsumtion uppgår till några större kvantiteter finns det nämligen någon anledning till omläggning av transportvägarna från nu-

lägets import via några få svenska storhamnar till en väsentligt ökad im- port via exempelvis hamnar vid Trondheimsfjorden.

Länets konsumtion av vissa, till kvantiteten mera betydande livsmedel framgår av tabell 69. Kvantiteterna där har uppskattats med hjälp av per capita-konsumtionen av de olika varugrupperna inom hela riket, varvid antagits, att förbrukningssiffrorna är 10 % högre i Jämlands län än i riket. Höj ningen beror på att länets befolkning genom turismen tidvis är väsentligt större än den i länet mantalsskrivna folkmängden. Å andra sidan kan för— modas, att per capita-konsumtionen av importerade livsmedel hos länets mantalsskrivna befolkning genomsnittligt är lägre än riksgenomsnittet på grund av relativt stor procent självhushållning och en relativt låg köp- kraft i länet. De i tabellen angivna förbrukningstalen för Jämtlands län är uppskattade medeltal mellan dessa båda divergerande faktorer.

Efter multiplicering med länets folkmängd erhålles länets konsumtion per år av de olika livsmedelsgruppcrna. Det är givet att de olika kvantiteter- na är osäkra, men de bör ändå kunna ge någon uppfattning om konsum- tionens storleksordning.

Tabellen ger till resultat, att konsumtionen av importerade livsmedel i Jämtlands län är ca 9 000 ton per år.1 Denna import måste sägas vara, vikt- mässigt sett, en liten kvantitet, i synnerhet som tillförsel av livsmedel måste ske i relativt små sändningar per gång. Den är i själva verket inte större än att hela länets årskonsumtion skulle kunna införas på en enda båt av den storlek, som brukar gå i oceanfart. En sådan varutillförsel med en enda sändning per år är givetvis otänkbar.

En del av varorna importeras emellertid inte från transoceana länder utan från Nordsjö- och Medelhavsländer. Transporten från utförselhamnen skulle därmed kunna omhänderhas av mindre båtar, dock allra minst av båtar, lastande 1 000 ton. Årsbehovet av importerade livsmedel i Jämtlands län skulle därmed kunna täckas av maximalt 9 båtlaster, dock i regel av betydligt färre. Detta är givetvis också orimligt, eftersom livsmedelshandeln har behov av sändningar som är betydligt tätare än 9 gånger per år. Man kan således konstatera, att behovet av importerade livsmedel i Jämlands län är för litet för att en inom länet helt självständig livsmedelsimport skall kunna organiseras.

Tillförseln av importerade livsmedel till Jämtlands län måste alltså ske i samband med import till väsentligt större befolkning än länets. Detta är ju också något som sker i nuläget på så sätt att olika köpmanna- och gross- handelsorganisationer samt Kooperativa förbundet med avsättning inom

1 I tabellen har vissa mindre varugrupper inte medtagits, t. ex. kryddor. Viktmässigt betyder de uteslutna varugrupperna praktiskt taget ingenting. Ur tabellen har även sådana näringsmedel uteslutits, som ej går direkt till konsumtion utan först måste förädlas i någon livsmedelsindustri, t. ex. växt- och djurfetter, spannmål, socker till raffinaderierna, m. fl. industriråvaror. I de upp- skattade kvantiteterna kan även ingå import från Norge lokalt, eftersom de bygger på rikets import från samtliga länder. Bland de i tabellen medtagna varorna måste emellertid importen från Norge lokalt vara mycket liten.

hela eller mycket stora delar av landet även omhänderhar tillförseln av importerade livsmedel till Jämtlands län, dit relativt små men täta sänd— ningar går från några få storhamnar.

Ett studium av sjöfartsstatistiken (»SOS Sjöfart») visar, att import av sådana livsmedel, som går direkt till konsumtion utan att passera något för- ädlingsställe, sker i stort sett endast i 4—5 hamnar i Syd- och Mellansve— rige. Ingen av norrlandshamnarna hade år 1958 större livsmedelsimport än 1 200 ton. Man kan alltså konstatera, att Stockholm är den i Sverige nordligaste hamnen, som har livsmedelsimport av någon betydenhet. Avstån- det mellan Östersund och närmast belägna importhamn för livsmedel, allt- så Stockholm, är järnvägsledes 586 km; till Göteborg, Hälsingborg och Mal- mö är avstånden 840, 1030 resp. 1 036 km. Det är givet, att dessa stora transportavstånd måste inverka på priset på importerade livsmedel i Jämt— lands län.

Här skall inte närmare utredas orsakerna till detta distributionssystem, som kräver ingående kännedom om ett stort antal mycket svåråtkomliga kostnadsfaktorer. Man får här i stället nöja sig med att sammanfattnings- vis konstatera följande:

a) Konsumtionsbehovet av importerade livsmedel i Jämtlands län kan uppskattas till cirka 9 000 ton per år. Denna kvantitet är alltför liten för att en inom länet självständig import skall kunna organiseras.

b) De i förhållande till Jämtlands län relativt närbelägna hamnarna i Västernorrlands och Gävleborgs län har ingen livsmedelsimport att räkna med, utan distributionen av importerade livsmedel till Jämtlands län sker från några få storhamnar i Syd- och Mellansverige. Transportavstånden blir därmed långa och måste inverka på priserna.

Nu inställer sig emellertid följande fråga: Varför kan inte livsmedels- importen till Jämtlands län ske i samband med importen av sådana varor till Trondheim, som är en relativt betydande importhamn för just livs- medel av Olika slag? Kostnaderna för transporten av varorna från hamn skulle därmed kunna tänkas bli lägre (avståndet T rondheim—Östersund är 268 km, som bör jämföras med ovannämnda avstånd från Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg) och sjöfrakten är i regel inte högre, i vissa fall lägre än motsvarande frakter till olika svenska hamnar.1 Rent siffermässigt skall inte vinsten av en sådan omläggning av transportvägar- na mätas i föreliggande utredning, därtill är ämnet alltför vittomfattande. Det förefaller emellertid inte osannolikt, att en viss sänkning av distribu- tionskostnaderna för importerade livsmedel kunde bli följden, om man mer än nu såsom importhamn utnyttjade Trondheim, som i motsats till norrlandshamnarna har en ganska betydande egen införsel av livsmedel.

1 För linjetrakter till och från USA:s östkust- och gulfhamnar samt USA:s och Kanadas lake-hamnar är Trondheim i regel skandinavisk bashamn och har därmed samma fraktpriser som exempelvis Göteborg, såvida lossningskvantiteten uppgår till minst 500 ton per gång.

Tillsammans med Jämtlands län skulle Tröndelagen då kunna utgöra ett relativt betydande avsättningsområde för importerade livsmedel, vilket skul- le kunna innebära än tätare båtlägenheter än vad som nu är fallet i Trond- heim.

Konsumtionssiffrorna för Nord- och Sör-Tröndelags fylken har uppskat- tats på samma sätt som gjordes för Jämtlands län i tabell 69, d. v. 5. med hjälp av importuppgifter för hela Norge, varefter antagits att per capita- konsumtionen av importerade livsmedel är densamma i Tröndelagsfylkena som i hela Norge.1

Den beräknade totalkonsumtionen för Tröndelagen och Jämtlands län, 26 000 ton årligen, är förmodligen något i underkant, eftersom Trondheim torde utgöra importhamn för livsmedel även för delar av Nord-Norge, och skulle kunna vara importhamn även för andra delar av Norrland än en— bart Jämtlands län. Med hänsyn till att norrlandshamnarna inte har någon egen livsmedelsimport och de därav orsakade långa transportavstånden från storhamnar i Syd- och Mellansverige är det inte orimligt att tänka sig att stora delar av Mellersta och Övre Norrland skulle kunna få sina impor- terade livsmedel via Trondheim.

För närvarande importeras obetydliga kvantiteter livsmedel till Jämtlands län via hamnar vid Trondheimsf jorden. År 1960 transiterades endast 226 ton, vilket motsvarar 2—3 % av den uppskattade konsumtionen i Jämtlands län. Att importen över Trondheim är så liten i nuläget behöver emellertid inte innebära, att den ställer sig mera oekonomisk än import över syd— och mel- lansvenska hamnar.

Tvärtom kan, såsom antytts ovan, ett mera fullständigt utnyttjande av Trondheim såsom importhamn för livsmedel till Jämtlands län tänkas medföra lägre totala distributionskostnader för importerade livsmedel till länet. För att erhålla billigast möjliga priser på importerade livsmedel i Mellannorrland erfordras emellertid ytterligare undersökningar rörande distributionskostnaderna av livsmedel via hamnar vid Trondheimsfjorden, jämfört med motsvarande kostnader vid distribution från Syd- och Mellan- sverlge.

B.2.4.2.3. Jämtlands läns transportkostnadsläge vid råvaruförsörsörjning en- bart från Sverige och vid avsättning enbart på svenska marknader

B.2.4.2.3.1. Undersökningens syfte I kapitel B.2.4.2.2 behandlades transportkostnaderna vid import till och export från Jämtlands län. Nedan undersökes länets transportkostnadsläge för sådana industrier, vars råvaror härrör från Sverige och/eller vars av- sättning sker på den inhemska marknaden.

1 Använda källor har varit: Norges Handel 1958 (Norges OfIisielle Statistikk XII: 13) samt Folkemengdens Bevegelse 1958 (Norges Offisielle Statistikk, XII: 23). Konsumtionssiffrorna för Tröndelagen publiceras på grund av utrymmesbrist ej här.

I kapitel B.2.4.1 har behandlats möjligheterna att på grundval av vissa mera betydande råvarukällor inom Jämtlands län utvidga länets närings- liv. Därvid betonades, att eftersom Jämtlands län i sig självt i många fall kan sägas utgöra en ganska liten marknad för de bearbetade produkterna, blir transportkostnaderna för färdigprodukterna till avsättning utanför länet av stor betydelse för industriernas produktivitet.

Nedanstående undersöknings huvudsyfte kan uttryckas sålunda: Vad betyder kostnaderna för inhemska transporter av råvaror och för- digprodukter för länets industrier i jämförelse med vad dessa kostnader betyder för motsvarande industrier i andra landsändar?

Det kan utan vidare sägas att för att denna frågeställning skall kun- na besvaras fullständigt —— det krävs en synnerligen omfattande och ganska komplicerad utredning. Här skall endast i korthet beröras några svårig- hetsmoment: Vid en fullständig transportkostnadsundersökning har man att taga hänsyn till såväl råvarutransporterna som transporterna av den färdiga produkten. Där de båda transportriktningarnas sammanlagda kost— nader är lägst, finns det bästa transportkostnadsläget, vilket betyder, att ett mycket stort antal transportkostnadsberäkningar dels mellan råvaru- källor och olika företagslägen, dels mellan företagen och olika tänkbara avsättningsmarknader måste utföras. Härtill kommer, att en differentie— ring av transportkostnadernas betydelse allt efter produktionens storlek är nödvändig. En industris transportkostnadsläge kan nämligen vara förmån- ligt vid en relativt liten produktionsvolym, men kan försämras avsevärt, om produktionen ökar, eftersom transporterna från nya råvarukällor och/el- ler till nya avsättningsmarknader då kan bli orimligt långa. (I en sådan situation kan det vara lämpligt att flytta hela företaget närmare en stor råvarukälla eller avsättningsmarknad.)

En begränsning och förenkling av undersökningen är alltså av arbets— ekonomiska skäl nödvändig. I det nedanstående behandlas därför endast kostnaderna för transporter av färdigprodukten ut från industrin. Råvara- transporterna försummas alltså här. Dessa har nämligen delvis redan tidi- gare behandlats i kapitel B.2.4.1 där de utgjorde en av förutsättningarna för möjligheterna att i länet skapa industrier på grundval av länets egna rå— varuresurser. Därjämte kan sägas, att närheten till stora avsättningsmark— nader tenderar, generellt uttryckt och av flera orsaker, till att bli av större betydelse vid industrilokalisering än närheten till råvarukällor. Detta är en företeelse som påträffas inom alla industriländer och torde vara en av an- ledningarna till det starkt expanderande näringslivet i Mellansverige efter en axel Stockholm—Göteborg samt i sydvästra Skåne, där befolknings- tätheten alltså orsakar, att industrierna i allmänhet har korta transport- avstånd till ett stort antal tänkbara köpare av produkterna.

Även om vi alltså begränsar undersökningen till att avse endast trans— porterna ut från industrierna, innebär detta dock inte, att industriernas

olika råvaror nödvändigtvis måste befinna sig i närheten av produktionsstäl- let. För vissa industrityper, t. ex. lättare mekaniska verkstäder och plastin- dustrier, betyder råvarutransporterna föga för företagens ekonomi, utan det avgörande är just möjligheterna att billigt kunna transportera färdigproduk- terna till deras köpare. Undersökningen gäller alltså icke bara sådana pro- duktionsgrenar, vilkas råvaror befinner sig i närheten av förädlingsstället utan avser helt allmänt sådana industrityper, för vilka råvarutransporterna är av underordnad betydelse.1

Undersökningen består av följande två huvudavsnitt, nämligen

a) en allmän undersökning rörande Jämtlands läns avsättningsläge på den inhemska marknaden i jämförelse med andra landsändars. Någon upp— delning av produkterna efter värdekategorier göres inte.

b) en undersökning, där transportkostnadernas storlek för frakt av olika värdekategorier av färdigprodukter sättes i relation till produkternas salu- värde.

B.2.4.2.3.2. Jämtlands läns avsättningsläge på den inhemska marknaden

Undersökningens problemställningar kan formuleras sålunda: Hur är Jämt— lands läns avsättningsläge på den inhemska marknaden, jämfört med andra landsändars? Vid vilka produktionsnivåer börjar ur transportkostnadssyn- punkt länets avsättningsläge bli sämre eller bättre än andra läns?

Några för undersökningen nödvändiga antaganden:

a) Ingen bestämd produktionsnivå antages hos företagen, utan målet är att undersöka fraktkostnadernas betydelse vid olika produktionsnivåer.

b) Endast kostnader för transporter från företagen beaktas. 0) Endast avsättning på den inhemska marknaden behandlas.

d) Jämtlands län representeras av staden Östersund.

e) Östersunds avsättningsläge jämföres med Luleås, Umeås, Kalmars och Karlstads. (Det är meningslöst att utföra arbetskrävande jämförelser mellan Östersunds avsättningsläge på den inhemska marknaden och av- sättningsläget för orter belägna i Mälardalen, Göteborgstrakten eller syd— västra Skåne, eftersom resultaten är självklara. Ett exempel: Ett industri- företag, som har en sådan produktionsnivå, att det kräver cirka 3—400 000 invånare som befolkningsunderlag, kan nå hela sin marknad inom 4—5 mils avstånd från produktionsstället, om detta är beläget i Västeråstrakten radien blir ännu kortare, om företaget är beläget i Stockholm, Göteborg eller Malmö men kräver en radie på uppemot 20 mil för att nå hela sin

1 Beträffande den mekaniska verkstadsindustrin och metallmanufakturindustrin kan nämnas, att, enligt uppgift från Svenska Järnverkens Gruppcentral, handelsjär ntr. o. m. år 1958 levereras fritt mottagningsorten överallt inom Sverige från samtliga svenska järnverk. Detta innebär, att kostnaderna för transport av handelsjärn inte spelar någon roll vid lokalisering av sådana företag, som förbrukar denna råvara. Fraktbestämmelsen måste vara av betydelse för metallindustrin i Jämtlands län.

marknad, om det är beläget i Östersund. De befolkningstäta storstadsregio- nerna kan därför utan vidare lämnas utanför diskussionen. En jämförelse med Kalmars och Karlstads avsättningsläge kan däremot vara av intresse, då dessa städer ur syd- och mellansvensk synpunkt ligger relativt perifert.)

f) Antalet tänkbara köpare av produkterna är proportionellt mot befolk— ningens storlek.

g) En enda fraktkostnadsgradient användes, nämligen SJ:s godstaxa D för laster mellan 15 och 20 ton per vagn.l (Statens järnvägar har i sin vagns- lasttrafik 8 olika frakttariffer, allt efter den transporterade varans värde- kategori. Därjämte tillämpas för varje huvudtariff olika taxor efter sänd— ningens storlek. Lastbilsåkerierna däremot har ingen nämnvärd differen- tiering efter den transporterade varans typ, medan man tillämpar högst olika priser efter sändningens storlek. Om man dessutom tänker sig den möj— ligheten att uttransporten från industriföretaget i en del fall företages först med lastbil och sedan med järnväg, inses, att man skulle kunna få ett mycket stort antal frakttariffer att ta hänsyn till i undersökningen. För att begränsa dess omfattning och för att göra den så allmängiltig som möjligt, har en enda frakttariff tänkts gälla vid transporterna. Tariffen har då valts så, att den inom vissa fraktavstånd nära överensstämmer med såväl järn— vägarnas som lastbilsåkeriernas tariffer samt att den för järnvägens del därjämte är tillämplig för ett stort antal färdigprodukter. Valet av tariff har sitt intresse däri, att en mera rätlinjig gradient gynnar företag, som är belägna i närheten av de stora avsättningsmarknaderna, medan tariffer, som kröker av mycket, gynnar företag, belägna långt ifrån marknaden. _ Med hänsyn till den inrikes sjöfartens avtagande har inte detta transport- medel för Luleås, Umeås, Kalmars och Karlstads del beaktats i undersök— ningen.)

h) Transporten från produktionsorten antages kunna ske fågelvägen. (Detta orealistiska antagande torde inte nämnvärt kunna påverka under- sökningsresultaten, då avvikelserna från fågelvägsavstånden i stort sett kan sägas vara lika stora i de olika undersökningsområdena. För Karlstads del har fågelvägsavstånden till orter belägna närmast söder om Vänern dock justerats något. Likaså har fraktkostnaderna över Kalmarsund be- aktats vid beräkningar av Ölands betydelse för Kalmars avsättning.)

i) Konsumtionsbehovet per capita av de tänkta produkterna är 1 kg per individ och tidsperiod. (Detta antagande är nödvändigt för att kunna sam— mankoppla fraktpriserna, som anges i kr/ton, med den tänkbara markna- dens storlek inom olika kostnadszoner. Någon betydelse för undersökning— ens principiella resultat har inte det valda måttet på konsumtionens storlek.)

Med hjälp av den antagna fraktkostnadsgradienten kan fastställas hur långt transporter kan ske intill vissa bestämda fraktpriser per ton. Sådana kni-avstånd framgår av nedanstående sammanställning.

1 Tariffen är den år 1960 gällande.

Fraktkostnader [I LM” Umeå ' 1000 |:. , ' 130 ' " / , , , ,” [' Kalmar-, 120 , , (Km. / z ,' stad / ' I ,'

110 :

1' I! / ,'I (I, I / I I 100 / ,

Marknadens stor- lek i milj. inv.

2,5 3,0 3,5 1.0 55 5,0 5 :. .

Fig. 2.9. Östersunds, Umeås, Luleås, Kalmars och Karlstads avsättningslägen på den inhemska marknaden. De sammanlagda fraktkostnaderna för färdig- produkter vid olika produktionsnivåer.

Pris, Avstånd från kr/ton utgångsorten, km

10 50 15 100 20 165 25 240 30 340 35 470 40 630 45 810 50 1 000 55 1 200 60 1 380 65 1 580

Avstånden enligt tabellen har sedan utlagts på en befolkningsprickkarta, varefter befolkningen i de olika kostnadszonerna kunnat räknas.1 För de olika undersökningsorterna framgår dessa befolkningssiffror och därmed också avsättningens storlek i ton av tabell 70. I denna tabell har för varje

1 Pålssons befolkningskarta för år 1957 har använts. Med hjälp av SOS Folkmängden inom administrativa områden 1959 har emellertid folkmängdssilirorna aktualiserats till att gälla för 1/1 1960.

zon även fraktkostnaderna beräknats. Dessa har helt enkelt erhållits genom att multiplicera den antagna avsättningens storlek per zon med det genom— snittliga fraktpriset för resp. zon, alltså med 7: 50, 12: 50, 17: 50, 22: 50 0. s. v. kr/ton. Beräkningarna har avbrutits, sedan de olika produktions- orternas avsättningsmarknader kommit att omfatta halva rikets befolk- ning eller mer. Om man adderar de olika kvantiteterna i tabell 70 kumula- tivt, erhålles de sammanlagda fraktkostnaderna vid olika sammanlagda av- sättningskvantiteter. Se tabell 71.

För att jämförelser skall kunna göras mellan de totala fraktkostnaderna vid vissa bestämda produktionsnivåer för de fem orterna har siffrorna i tabell 71 inlagts i ett diagram. Se fig 29. Där kan avläsas fraktkostnadernas storlek vid produktion av t. ex. 500 ton, 1 000 ton, 1 500 ton o. s. v. (: av- sättning till befolkningsunderlag på 500 000, 1 000 000, 1 500 000 o. s. v. in- vånare). Fig. 29 torde ensam ge tydligt svar på undersökningens problem— ställningar, men resultaten kommenteras ändå nedan.

Östersund och Umeå har ungefär likvärdiga avsättningslägen. Dock är Östersund något överlägset vid högre produktionsnivåer. Om avsättningen kräver ett befolkningsunderlag på mer än ca 1,7 milj invånare (: produk- tion av mer än ca 1 700 ton) blir de totala fraktkostnaderna lägre i Öster- sund än i Umeå.

Östersund har vid alla produktionsnivåer ett tydligt bättre avsättningsläge än Luleå. Östersunds fraktkostnader blir ungefär 20 % lägre än Luleås.

Däremot är Östersund klart underlägset Kalmar och Karlstad, även då produktionen är anpassad till ganska små befolkningsunderlag. Om pro- duktionen är 600 ton, vilket motsvarar ett befolkningsunderlag på 600 000 invånare, är de totala fraktkostnaderna i Karlstad ca 65 000 kr, i Kalmar 85 000 kr, men i Östersund 105 000 kr. Genomsnittligt ligger Östersunds totala fraktkostnader ca 60 % över Karlstads.

Den redovisade undersökningen är att anse som ett räkneexempel, där de nödvändiga premisserna kan ändras allt efter undersökningens syfte. Därav följer, att de absoluta siffrorna enligt tabell 71 och fig. 29 är av mindre intresse än de mera allmänna slutsatser, som kan dragas.

Av undersökningen framgår emellertid klart, att de tre valda norrlands- städerna får avsevärt högre sammanlagda fraktkostnader vid avsättning på den inhemska marknaden än t. o. m. mera avlägset liggande städer i Syd— och Mellansverige. Orsaken är de långa avstånden till de betydelse— fulla stora avsättningsmarknaderna i Mellansverige. Runt Östersund exem— pelvis finns på kortare avstånd för liten befolkning, för att en vara skall kunna avsättas där i några större kvantiteter. Detta är en tämligen definitiv nackdel för näringslivet i Jämtlands län, där det ju knappast finns möjlig- het till en befolkningstäthet, liknande den som nu finns i Mellan- och Syd— sverige. Nackdelen skulle dock kunna kompenseras något genom ökad zon- tariffering på järnvägarna, i synnerhet för färdigprodukter, som nu trans-

porteras efter en betydligt mera rätlinjig fraktkostnadsgradient än råvaror av olika slag. Härigenom skulle produkter från Jämtlands län billigare kunna transporteras till de stora avsättningsmarknaderna i Mellansverige, varvid de sänkta fraktpriserna för längre avstånd inte i samma män skulle komma företag i Mellansverige till godo. Men Jämtlands län skulle ändå icke genom detta kunna få avsättningslägen fullt likvärdiga med exempel- vis Mellansveriges. Det avgörande för kostnadernas storlek vid uttransporter till avsättningsmarknaden är nämligen hur många tänkbara köpare som kan nås inom relativt små distanser, dit frakterna kommer att ombesörjas av lastbilar även vid en kraftig reduktion av järnvägspriserna.

En sänkning av fraktpriserna på längre avstånd kan emellertid också medföra vissa nackdelar för Norrlands del, därigenom att råvaror därifrån billigare kan transporteras ner till förädlingsställen i Mellansverige i när- heten av avsättningsmarknaderna. Frågan angående vilken effekt ändringar av SJ:s fraktkostnadsgradienter skulle få för Norrlands näringsliv torde inte kunna besvaras generellt.

I detta sammanhang kan nämnas, att 1953 års trafikutredning (SOU 1961: 23 och 24) föreslår, att SJ i sin trafik bör tillämpa s. k. normaltaxor, som skall kunna såväl underskridas som överskridas vid avgiftssättningen. Hur detta skall fungera, utvecklas inte närmare, men man kan förmoda, att de trafikstarka linjerna i södra och mellersta Sverige i genomsnitt får låga tonkmpriser, medan de trafiksvagare linjerna i Norrland genomsnitt- ligt får priser, som ligger över normaltaxorna. En sådan prissättning kom- mer då att, ehuru den kan synas väl motiverad ur såväl samhällsekonomisk som SJ-synpunkt, innebära, att övre och mellersta Norrlands avsättnings- läge på den inhemska marknaden blir än sämre.

B.2.4.2.3.3. Transportkostnaderna andel av olika produkters saluvärde

Om det på grundval av undersökningsresultaten rent allmänt kan påstås, att marknadsläget för avsättning av produkter inom landet är sämre för industrier i Jämtlands län än för industrier i södra och mellersta Sverige, behöver detta emellertid inte innebära att norrlandsindustrierna nödvän- digtvis bör inrikta sig så gott som uteslutande på exportvaror.

För det första bör påpekas, att vid industrilokalisering är transportkost— naderna till avsättningsmarknaderna endast en av många faktorer. Här har gjorts ett försök att renodla dessa kostnaders betydelse, varvid an- tagits, att övriga faktorer är likgiltiga vid de tänkbara lokaliseringarna. Så är naturligtvis inte fallet i verkligheten.

En annan reservation, som är mycket viktig, är den, att för vissa pro— dukter kostnaderna för uttransporter till avsättningsmarknaderna betyder så litet i förhållande till produktens saluvärde, att de inte har någon prak- tisk betydelse vid industrilokaliseringen. En inriktning av industrin i Jämt-

lands lån på mera högvärdiga produkter skulle därför kunna kompensera nackdelarna med de långa avstånden till de stora inhemska avsättnings- marknaderna.

Nedan åskådliggöres närmare fraktkostnadernas relativa betydelse för olika industrityper med hjälp av en enkel fraktkostnadstabell, tabell 72. I tabellen visas fraktkostnadernas andel av produktens saluvärde vid olika transportavstånd och för olika industrityper. Produkternas saluvärde för de tre industrityperna tänkes vara 100 kr/ton, 1 000 kr/ton och 10000 kr/ton.1 Produkter, som någotsånär har dessa priser är:

100 kr/ton: Marmorblock, cementrör, gjutgodsskrot, torvströ i balar. 1000 kr/ton: Vissa typer av varmvalsat järn och stål (rör, plåt, bandjärn), gjutgods avjärn, spik, sulfitmassa, omslagspapper. 10 000 kr/ton: Viss järnmanufaktur såsom sågblad, borrar, filar m. m., viss manufaktur av annan metall (beslag o. dyl.) bomulls- och ullgarn, plastarbeten.

Vid uppgörandet av tabellen har antagits, att de tre varutyperna sändes med järnväg i vagnslaster. Eftersom SJ i sin vagnslasttrafik tillämpar olika tariffer efter godsets värde, har i tabellen varorna antagits bli fraktade ef- ter följande debiteringsgrunder:

Gods med värdet 100 kr/ton: Fraktklass G. Öppen vagn. Gods med värdet 1 000 kr/ton: Fraktklass E. Öppen vagn med presenning. Gods med värdet 10 000 kr/ton: Fraktklass A. Sluten vagn.

Varorna antages bli fraktade i vagnslaster med minst 15 ton per vagn. Förutom den egentliga undervägskostnaden (enligt SJ:s Godstaxor) + even- tuella avgifter för presenning eller sluten vagn ingår i fraktpriserna i ta— bellen även kostnader för lastning och lossning av godset. Dessa senare kostnader har antagits uppgå till 10 kr/ton, vilket är lika med det pris som SJ debiterar sina kunder, när dessa ej själva ombesörjer lastningen och lossningen.

Av tabellens procenttal, som även inlagts i ett diagram, fig. 30, framgår tydligt fraktkostnadernas höga andel av saluvärdet, om detta senare är lågt, t. ex. 100 kr/ton. Även vid ganska korta transportavstånd uppgår fraktkostnaderna till betydande belopp, relativt sett. För produkter, vars saluvärde är ca 10 000 kr/ton blir fraktprisernas andel av saluvärdet där- emot så lågt, att transportavstånden knappast betyder något alls: ännu vid 150 mils avstånd från produktionsorten uppgår i detta fall fraktkost- naden till mindre än 1 % av saluvärdet. Om man hade utsträckt räkne-

1 Godstyperna i de olika prisklasserna har helt enkelt erhållits från den officiella statistiken (SOS Industri 1959), där hela landets'produktion i ton och kronor står angiven för ett stort antal varuslag. Fraktberäkningarna hade givetvis kunnat utsträckas att även avse produkter med saluvärdet 100 000 kr/ton = 100 kr/kilo. För en så högvärdig produktion torde emellertid fraktkostnaderna för den färdiga varan ha praktiskt taget ingen betydelse alls. Detta fraktexempel har uteslutits även av den anledningen, att det är föga troligt, att en vara, som har det höga saluvärdet på 100 kr/kilo, fraktas i vagnslaster med järnväg.

exemplen till att omfatta ännu högvärdigare produkter, exempelvis finare metallmanufaktur, maskiner och maskindelar skulle fraktkostnadernas an- del ha blivit ännu mindre. Av fraktkostnadsskäl finns alltså ingen anledning till varför inte en lokalisering av industrier med högvärdig produktionsin- riktning skulle kunna ske till Jämtlands län. Att avstånden till avsättnings— marknaderna är stora behöver ingalunda innebära att kostnaderna för frak— ten dit har någon praktisk betydelse.

B.2.4.2.3.4. Inriktning och produktion på speciella »norrlandsprodukter» En annan möjlighet att kompensera länets tämligen dåliga avsättningsläge på den inhemska marknaden skulle vara att systematiskt inrikta produk— tionen på sådana varor, vilkas tänkbara marknad inte är proportionell mot befolkningens storlek. Man skulle i stället producera sådana varor, som kan finna en förhållandevis större avsättning i Norrland än i övriga Sverige. Här— igenom skulle sådana industriföretag i Jämtlands län ur avsättningssyn- punkt ha ett visst försprång gentemot företag med samma produktions- inriktning i södra och mellersta Sverige, vilka skulle drabbas av större transportkostnader vid försäljning i Norrland än företag i Jämtlands län.

Fruktuvsiånd, mil. 10 20 30 50 100.150

-/.— Fl 1 j

'l-

75

50,

2 5.

10000kr/t0n

Fig. 30. Fraktkostnadernas andel av saluvärdet i procent.

Bland produkter, som konsumeras betydligt mer per invånare i Norrland än i övriga landet, kan nämnas: maskiner och verktyg till pappers-, mas- sa- och sågverksindustrin; verktyg, transportredskap och bostäder till skogsbruket, anläggningsindustrin och gruvindustrin: sportredskap, sport- stugor och souvenirer till turistnäringen samt sådana varor, vilkas kon- sumtion betingas av klimatet i Norrland (vissa klädesplagg, värmekaminer, snökedjor, skidor, sparkstöttingar m. m.). Då konsumtionen av ovanståen- de varor är stor i Norrland, borde det sålunda finnas utrymme för en viss egenförsörjning inom Norrland.

För närvarande är det tydligt, att i Jämtlands län finns en viss anpass- ning av industriproduktionen till den speciella avsättningsmarknad som finns i Norrland. Det är dock uppenbart, att Norrland är långtifrån själv— försörjande i fråga om sådana varor, vilkas konsumtion är en följd av nä- ringslivets särskilda inriktning i denna landsdel. Det är visserligen en utopi att tänka sig att en enskild landsdel som Norrland skulle kunna bli själv— försörjande, men genom en systematisk inriktning av produktionen i Jämt— lands län på sådana konsumtionsvaror, som kan finna en förhållandevis stor avsättning i Norrland, skulle i viss mån nackdelarna med de långa av- stånden till de stora avsättningsmarknaderna i Syd- och Mellansverige kun- na kompenseras.

B.2.4.2.3.5. Sammanfattning av undersökningens praktiska resultat

1. De långa avstånden till de stora inhemska avsättningsmarknaderna i förening med den relativt obetydliga lokala avsättningsmarknaden i Jämt- lands län medför att industrier i detta län drabbas av högre sammanlagda transportkostnader för avsättningen än industrier i exempelvis Mellan- sverige.

2. Denna generella nackdel kan avhjälpas med:

a) Ökad zontariffering på järnvägarna. (Denna hjälp har dock begrän- sad räckvidd.)

b) Anpassning av produktionen. Företagen i Jämtlands län bör pro- ducera sådana varor, som vid avsättningen kräver ett relativt litet befolk— ningsunderlag. Företagen bör alltså inrikta sig på den lokala marknaden. Företagen bör vidare inrikta sig på produktion av högvärdiga varor, för vilka kostnaderna för uttransporter till avsättningsmarknaderna inte be— tyder något för produktens saluvärde. Produktion av högvärdiga varor skulle mycket väl kunna ske i Jämtlands län utan att konkurrenskraften hos företaget av fraktkostnadsskäl skulle vara påtagligt sämre än om pro- duktionsorten vore i Syd- eller Mellansverige. Företagen bör dessutom systematiskt anpassa produktionen till sådana varor, som kan finna en pro- portionsvis större avsättning i Norrland än i övriga landet. Exempel på så- dana varor gavs i kapitel B.2.4.2.3.4.

3. Vid avsättning på exportmarknader betyder nackdelarna med Jämt— lands läns avsättningsläge inte så mycket som vid avsättning på den in- hemska marknaden.

4. Jämtlands län har, under i övrigt likvärdiga produktionsförhållanden, bättre avsättningsläge på den inhemska marknaden än Västerbottens och Norrbottens län.

B.2.4.3. Övriga produktionsfaktorer för industrin

Förutom råvaror och transportkostnader är även ett stort antal andra pro- duktionsfaktorer av betydelse vid industrilokalisering. I föreliggande ut- redning har följande produktionsfaktorer undersökts

1) tillgång till industrimark och industrilokaler 2) vatten- och avloppsförhållanden

3) elkraftspriset

4) arbetslöner

5) arbetskraftstillgångarna

6) det lokala skattetrycket 7) tillgång till reparationsservice för industrin 8) tillgång till allmän och kommersiell service för företagaren och de an— ställda

9) tillgång till kapital 10) företagareföreningens verksamhet 11) arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsverksamhet. Vissa avsnitt har gjorts förhållandevis korta, eftersom de behandlar så- dana förhållanden, som redovisas i andra delar av utredningen.

B.2.4.3.1. Tillgång till industrimark och industrilokaler

Genom länsarbetsnämndens försorg har från de olika kommunerna insam- lats uppgifter angående förekomsten av industrimark (tabell 73) och le- diga industrilokaler (tabell 74). Förhållandena avser hösten 1962.

B.2.4.3.2. Vatten och avlopp

En viktig förutsättning för att det skall lyckas att intressera företag att etablera sig på en viss ort är att vatten- och avloppsproblemen är lösta. Förekomsten av tomtmark med möjlighet till anslutning till allmän vatten— och avloppsanläggning har betydelse icke bara för industriell verksamhet utan även för möjligheten att åstadkomma bostadsbebyggelse av tidsenlig standard. Såsom framgår av tabell 75 är tätortsbebyggelsen i Jämtlands län relativt väl tillgodosedd med vatten— och avloppsanordningar. I den mån behov av ytterligare utbyggnader skulle uppstå, kan de i allmänhet verk-

ställas snabbt. Vattentäkts- och recipientförhållandena är jämfört med dem i mellersta och södra Sverige mycket goda.

De avloppsproblem, som kan uppstå i samband med cellulosaindustri, har i någon mån behandlats i SOU 1962: 1 »Skogstillgångarna i Jämtlands län».

B.2.4.3.3. Elkraftspriset och elkraftsdistributionen

Av hela landets elkraftskonsumtion svarar industrin för ungefär 62 %, järnvägarna för 8 %, städer och samhällen för 20 % och landsbygden för 10 %. Industrin är sålunda den ojämförligt största elkraftskonsumenten.

Innan man lärt sig att utan större kraftförluster överföra högspänd el- ström från en landsända till en annan, utgjorde elektriska kraftverk en viktig lokaliseringsfaktor för industrier. Men även efter den moderna över— föringsteknikens genomförande år elkraftspriset i allmänhet lägre i närheten av stora kraftverk än på längre avstånd från dessa och kan därför inverka på industriföretags lokalisering. En förutsättning för detta är emellertid att elkraftskonsumtionen ej är alltför liten i närheten av kraftverket. I annat fall blir nämligen nedtransformeringen av den högspända strömmen alltför kostnadskrävande.

Vid prissättningen på elkraft brukar man skilja mellan rdkraftpriset och detaljpriset. Råkraftpriset, som gäller för köpare av större mängder högspänd elström såsom storindustrier och distributionsföretag av elström, varierar efter leveranser med olika effekt, utnyttjningstid och spänning. Därjämte varierar priset mellan olika landsändar. Enligt Norrländska vat- tenkraftutredningen är råkraftspriserna för industrier i södra Sverige i genomsnitt dubbelt så höga som motsvarande priser i Norrland. Denna stora skillnad sammanhänger inte bara med kostnaderna för kraftöver— föringen utan även med att industrierna i Norrland i genomsnitt är större förbrukare av elkraft än industrier i södra Sverige. För sådana industrier, som är storförbrukare av elkraft och för vilka elkraftspriset därför är av betydelse för produktionskostnaderna, skulle de genomsnittligt låga rå— kraftspriserna för elström i Norrland kunna vara en viktig lokaliseringsfak- tor. I synnerhet i Jämtlands län, som tillhör de län i landet, som producerar mest vattenkraft, borde de stora råkraftstillgångarna kunna inverka posi- tivt till en lokalisering dit av industriella storförbrukare av elkraft.

De låga råkraftspriserna i Norrland inverkar även på detaljtarifferna för elström. Inköpspriset för distributionsföretag i samhällen är i genomsnitt omkring 60 % högre i södra Sverige än i Norrland. I tabell 76 har gjorts en sammanställning över detaljtarifferna för de olika distributionsföretagen för elkraft inom Jämtlands län. Uppgifterna har insamlats av Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneförening, Sundsvall, som har länsstyrelsens uppdrag att utreda elkraftdistributionen i länet. I tabellen ingår förutom

elkraftspriserna även vissa data om ägareförhållandena hos distributions- företagen. Elkraftspriserna avser energiavgift, räknad i öre per kWh, samt abonnentavgifter och grundavgifter per tariffenhet och år. T arifferna är som nämnts detaljtariffer och gäller därför inte för storförbrukare av el- kraft utan endast för hushåll och små till medelstora industriföretag.

I genomsnitt är detaljtarifferna för elkraft låga i Jämtlands län. Inom stora delar av länet är energiavgiften mindre än 10 öre per kWh. l Öster- sund, som torde ha det lägsta elpriset av alla städer i landet, är elkrafts- priset 7 öre per kWh. De genomsnittligt låga eltaxorna i länet förefaller emellertid med hänsyn till de stora vattenkrafttillgångarna i länet ändå vara höga. Beträffande vattenkrafttillgångarna se kapitel B.2.4.1.4. Särskilt be— svärande för småindustriidkare med stor elkraftförbrukning är de höga anslutningsavgifter m.m. som tillkommer i vissa delar av länet utöver det egentliga energipriset och som medför stora och betungande driftskostnader.

Vid industrilokalisering är ej enbart priset på elkraft av betydelse. Även dimensioneringen av linjenätet och elnätets driftssäkerhet är viktigt. Såväl industriföretagare som elkraftsdistributörer föredrar ofta såsom lokali- seringsorter för industrier sådana platser, där man ej behöver förstärka linjenätet eller dra fram nya linjer med högre spänning. Ur lokaliserings- synpunkt synes det angeläget, att åtminstone alla kommunblockcentra och andra viktigare orter har en elkraftförsörjning med marginal för nytill- kommande företag.

Enligt en undersökning, utförd 1956 av Landsbygdens elnämnd _ ett samarbetsorgan för Hushållningssällskapens förbund, Kooperativa för- bundet, Riksföreningen för elektrifieringen på landsbygden, RLF, Svenska landstingsförbundet och Sveriges Lantbruksförbund —— har ungefär 1/a av distributionsföreningarna i landet otillfredsställande eldistributionsförhål- landen. 46 % av föreningar med mindre än 20 abonnenter hade för elnämn— den uppgivit, att de hade uppenbart behov av upprustning av elnätet. Mot- svarande procenttal för föreningar med 1000 abonnenter var 28. Geogra- fiskt sett fanns enligt elnämndens utredning det största upprustningsbe— hovet bl.a. i Jämtlands län. I propositionen 1957:157 angående allmän energibeskattning förordades, att statsmakterna skulle binda sig för ett aktivt handlingsprogram inom energiområdet, syftande bland annat till ett statsstöd intill 50 miljoner kronor för upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät. Förslag om hur detta belopp skulle användas förelades 1958 års riksdag efter utredning av elupprustningskommittén. Riksdagsbeslutet ( Prop. 1958:116 , SFS 1959:369) innebär, att upprust— ningen av landsbygdens elnät skall sammankopplas med åtgärder i syfte att söka uppnå en rationalisering av indelningen i distributionsområden, varvid på längre sikt oräntahla enheter sammanslås eller uppgår i större enheter. Man önskar, att eldistributionsföretagens anläggningar när en sådan standard, att företagen på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sina

distributionsskydigheter gentemot samtliga abonnenter, därest dessas an— språk avser rimliga kvantiteter elkraft.

Av tabell 76 framgår, att elkraftsdistributionen i Jämtlands län ombesör— jes av ett betydande antal företag. Flera av dessa är mycket små och torde ha ett stort och tämligen överhängande behov av upprustning av linjenätet. För att i framtiden få distributionsföretag, som har större resurser i fråga om linjenätets dimensionering och underhåll och som på lång sikt är mera ekonomiskt bärkraftiga än de nuvarande, mindre företagen, har länsstyrel- sen den 26 mars 1960 uppdragit åt Mellersta och Norra Sveriges Ångpanne— förening, Sundsvall, att uppgöra förslag till en översiktlig plan rörande länets indelning i lämpliga områden för distribution av elektrisk kraft. Det är sannolikt att i planen antalet distributionsföretag i länet kommer att bli avsevärt färre än det nuvarande antalet. Huruvida kommunerna bör få ett större medinflytande i distributionsföretagen än nu är en fråga, som kommer att tagas upp till behandling i planförslaget.

B.2.4.3.4. Arbetslöner

Den lönestatistik, som publiceras i landet, är endast i mindre utsträckning redovisad på regioner utan avser i allmänhet enbart medeltalssiffror för hela riket. Genom socialstyrelsens försorg har emellertid en lönestatistik erhållits för Jämtlands län, Västerbottens län, Norrbottens län samt för de fyra största städerna i riket. Siffrorna, som redovisas i tabell 77, är upp- delade på olika industribranscher samt på män och kvinnor. Vid studium av tabellen bör man observera, att de genomsnittliga timförtjänsterna inbegri— per skift- och övertidstillägg, helgdagslön, semesterlön samt övriga för- måner.

Tabellens siffror tyder på att de genomsnittliga timförtjänsterna i Jämt- lands län i allmänhet är lägre än i Stockholm, Göteborg och Malmö. De är också lägre än i Västerbottens och Norrbottens län. Anledningen till att ta— bellens siffror visar lägre timförtjänster i Jämtlands län än i storstadsom- råden torde delvis sammanhänga med att löneglidningen till följd av god till- gång till arbetskraft inte är särskilt påfallande i Jämtlands län.

B.2/1.3.5. Arbetsmarknad B.2.4.3.5.1. Arbetskraftstillgångama 1960—1975 Vid en beräkning av arbetskraftstillgångarna i Jämtlands län måste man utgå ifrån hur den framtida sysselsättningen i länet sannolikt kommer att utveckla sig. Såsom angivits i kapitel B.1.2 bygger befolkningsprognosen för länet är 1975 just på beräkningar av sysselsättningen inom länets olika näringsgrenar. Enligt prognosen kan länets befolkning år 1975 enligt dessa beräkningsgrunder uppskattas till ungefär 118 900 personer. Om detta antal är rätt beräknat, blir nettoutflyttningen från länet ungefär 28500

personer mellan åren 1960 och 1975.1 Vid användande av normala antagan— den rörande yrkesverksamhetsgraden för män och kvinnor och för olika åldersgrupper kan denna nettoutflyttning beräknas bestå av ungefär 13 300 yrkesverksamma personer (9 000 män och 4300 kvinnor).? En så kraftig åderlåtning av personer i yrkesverksam ålder innebär givetvis ett väsentligt ekonomiskt avbräck för de utflyttandes tidigare hemortskommuner. Man kan emellertid vända på resonemanget och peka på att de stora framtida flytt- ningsförlusterna också kan betraktas såsom mycket stora arbetskraftstill- gångar för Jämtlands län, vilka skulle kunna utnyttjas, om lämplig industri förlades till länet.

Under full sysselsättning i landet som helhet uppstår ofta en påtaglig brist på arbetskraft i de expansiva industriregionerna i landet. Bristen på ar- betskraft i sådana regioner kan på en del ställen och under vissa perioder vara så stor, att arbetskraft måste hämtas från praktiskt taget hela riket. Som kontrast till detta står utvecklingen i Jämtlands län, där ungefär 900 yrkesverksamma personer per år måste lämna länet. Man kan därför påstå, att tillgången på arbetskraft i Jämtlands län är mycket god.

De goda arbetskraftstillgångarna i länet har emellertid också en kvalitativ sida. Visserligen torde länets arbetskraftstillgångar till en förhållandevis stor del bestå av personer, som tidigare sysselsatts i jordbruk och skogs— bruk och som därför har en ganska liten erfarenhet av industriellt arbete, men med hänsyn till den stora omfattningen av undervisning i yrkesskolor och s.k. omskolningskurser torde numera en icke ringa yrkeskunnighet finnas i länet. På grund av den låga industrialiseringen i länet blir denna yrkeskunnighet emellertid endast delvis utnyttjad inom Jämtlands län. Erfarenheterna av de s.k. rörlighetsbefrämjande åtgärderna tyder emeller— tid på att en stor del av dem som fått flyttningsbidrag, gärna flyttar tillbaka till hemorten så fort lämpliga arbetstillfällen erbjuds. I arbetskraftstill- gångarna i Jämtlands län kan man därför i viss utsträckning även medräk— na sådana personer, som redan har lämnat länet och som genom s. k. om- skolningskurser och arbete utanför länet skaffat sig yrkeskunnighet och vana vid industriellt arbete.

B.2.4.3.5.2. Arbetsmarknadsläget 1960—1963

Arbetslösheten

Vid bedömning av förändringarna i arbetslösheten är det nödvändigt att skilja mellan arbetslösa, som är arbetslöshetsförsäkrade och övriga arbets- lösa. Enligt försäkringsbestämmelserna kan en arbetslöshetsförsäkrad ar- 1 Nettoutflyttningen 1960—1975 är, såsom framgår av kapitel B.1.2.5,lika med skillnaden mel-

lan det invånareantal, som länet skulle få år 1975, om enbart födelse— och dödstal bestämde be- folkningsutvecklingen (147400) inv.), och den i prognosen beräknade folkmängden år 1975 (118 900 inv.) = 28 500 inv. ” De kommunvisa värdena framgår av tabell 52 i kapitel B.1.2.5.

betslös erhålla understöd endast under förutsättning att han står i regel— bunden kontakt med arbetsförmedling. 1 vilken utsträckning övriga arbets- lösa anlitar arbetsförmedlingen, beror på hur de bedömer dennas möjlig- heter att bereda dem arbete. Man torde böra räkna med att förhållandena är skiftande inom olika områden av arbetsmarknaden och varierar under olika arbetsmarknadslägen. Det är sålunda vanskligt att vid bedömning av ar- betslöshetens utveckling dra slutsatser av förändringar i antalet icke ar- betslöshetsförsäkrade arbetslösa. Dessutom bör nämnas att uppgifterna för båda arbetslöshetsgrupperna avser förhållandena första helgfria dagen i den vecka då den 15:e infaller. Den s.k. dolda arbetslösheten torde vara särskilt stor i Jämtlands län, som har en ovanligt stor jordbruksbefolkning, vilken mera sällan torde vara ansluten till någon försäkringskassa. De i nedan- stående tabeller meddelade arbetslöshetssiffrorna bör därför betraktas som minimisiffror för länets arbetslöshet. Jämförelse med andra län, som har ett mera industrialiserat näringsliv, samt även med riksgenomsnittet, blir sålunda något missvisande.

I tabell 78 redovisas totala antalet arbetslösa i länets B-regioner enligt arbetsmarknadsstyrelsens tätortsklassificering och regionala indelning varje månad från och med 1961 och för länet från och med 1960. Centra för B- regionerna i länet är Östersund, Sveg och Strömsund. I relation till medel- folkmängden var arbetslösheten säväl 1961 som 1962 större i länet än ge- nomsnittligt i riket, men ungefär lika stor 1960. Mellan år 1960 och 1962 ökade andelen arbetslösa i länet från 0,32 till 0,38 % medan för riket noteras en minskning från 0,33 till 0,31 %. Av regionerna hade Sveg största arbets- lösheten såväl 1961 som 1962 med 0,52 respektive 0,65 %, följt av Ström- sundsregionen med 0,52 och 0,62 %, d. v. s. båda regionerna hade ungefär dubbelt så stor relativ arbetslöshet som genomsnittligt i riket. Under 1963 års första 5 månader var arbetslösheten i länet i absoluta tal i genomsnitt (390 personer mot 660 året innan.

Av de arbetslösa i länet har, såsom framgår av tabell 79, cirka % regist- rerats som arbetslöshetsförsäkrade. Mellan 1960 och 1962 har årsgenom— snittet i absoluta tal ökat från cirka 260 till 350 eller i relation till medel— folkmängden från 0,19 till 0,25 %. Både i Svegs- och Strömsundsregionerna var år 1962 motsvarande tal cirka 0,50 % mot cirka 0,40 % år 1961, medan Östersundsregionen båda åren hade 0,19 % arbetslösa.

För hela länet redovisas i tabell 80 antalet arbetslöshetsförsäkrade ar— betslösa med fördelning på de tre största försäkringskassorna, nämligen byggnadsarbetarnas, skogsarbetarnas samt Sveriges arbetares. Vidare fram- går av tabellen totala antalet arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa i länet i re- lation till totala medlemsantalet i försäkringskassorna.

Av de arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa har cirka 50 % utgjorts av byggnadsarbetare, medan övriga försäkringskassor vardera upptagit endast en mindre andel. I relation till totala medlemsantalet i kassorna har antalet

arbetslösa i länet ökat kraftigt sedan 1960. År 1962 var 2,7 % av kassa- medlemmarna arbetslösa mot genomsnittligt 1,4 % i riket.

De icke arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa i relation till medelfolkmängden minskade i länet mellan 1960 och 1962 från 0,14 till 0,12 %. Se tabell 81. Av regionerna hade Strömsund största andelen 1962 med 0,14 % följt av Östersund med 0,12 %. Under 1963 års första månader har absoluta antalet icke arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa varit större än under motsvarande månader säväl 1961 som 1962.

Beredskapsarbeten

l tabell 82 redovisas antalet personer sysselsatta i beredskapsarbete den 15:e i respektive månad dels totalt och dels enbart i vägarbeten. För väg- arbetena gäller att dessa i huvudsak bedrives i antingen väg- och vatten- byggnadsstyrelsens, domänstyrelsens, skogsvårdsstyrelsens eller arbets- marknadsstyrelsens regi.

Såväl 1960 som 1962 var antalet personer i beredskapsarbeten i genom- snitt drygt 200 per år. Av dessa var vid båda tillfällena cirka 140 sysselsatta med vägarbeten. År 1961 var ett betydligt mindre antal personer sysselsatta i motsvarande arbeten. I relation till medelfolkmängden var andelen per- soner i beredskapsarbete år 1962 i länet 0,15 % eller ungefär dubbelt så stor som genomsnittligt i riket. Under 1963 har antalet personer i bered— skapsarbete ökat kraftigt och i absoluta tal var genomsnittet under årets första 5 månader cirka 700 personer mot 340- år 1960.

Yrkesutbildning

Antalet personer, som den 15:e i respektive månad genomgick yrkesutbild— ning och hänvisats av arbetsmarknadsverket, var i relation till medelfolk— mängden under åren 1960—1962 i länet mer än dubbelt så stort som genom— snittligt i riket. (Se tabell 83.) Största delen av yrkesutbildningen omhän— derhades av överstyrelsen för yrkesutbildning, medan återstoden till större delen bedrevs inom enskilda företag. Såväl 1961 som 1962 var andelen av medelfolkmängden, som genomgick yrkesutbildning, cirka 0,30 % mot cirka 0,12 % för riket. Hittills under 1963 har utbildningen haft större omfatt— ning än under 1962.

B.2.4.3.6. Det lokala skattetrycket AV kapitel B.2.11, som behandlar de ekonomiska förhållandena i länet, framgår, att den totala kommunala skatteutdebiteringen är i genomsnitt hög i Jämtlands län. För år 1962 var medelutdebiteringen för länets lands— kommuner 3 kronor per skattekrona högre än genomsnittet för rikets lands— kommuner. Ingen landskommun i länet hade en utdebitering som under- steg riksgenomsnittet. Östersunds stad hade en skatt, som var 2,40 kronor per skattekrona högre än medelutdebiteringen för rikets städer.

Man kan inte bortse från att den höga skatten i länet är ett hinder för en ökad industrialisering. Det förefaller emellertid troligt, att rikets kommu- ner kommer att få en något mera jämn skatteutdebitering, bland annat till följd av de förslag, som kommer att framläggas av 1958 års skatteutjäm— ningskommitté. I kapitel C.l i föreliggande utredning föreslås därjämte vissa åtgärder, som syftar till förbättringar av den kommunala ekonomien i Jämtlands län med därav följande eventuella skattesänkningar.

B.2.4.3.7. Tillgång till service för industrin

Av betydelse för vissa typer av industrier är att de har nära tillgång till re- parationsservice och verkstäder som kan utföra såväl kontinuerliga som tillfälliga tjänster och leveranser av olika förnödenheter. Med hänsyn till den alltmer ökande specialiseringen inom näringslivet torde tillgången till sådan service bli en alltmer betydelsefull lokaliseringsfaktor. Detta talar för att industrilokaliseringen kommer att i viss utsträckning ske än mer punktvis till vissa industriregioner, där olika typer av industriföretag kom- pletterar varandra.

Jämtlands län är visserligen ett industrifattigt län, men med hänsyn till att länets metallindustri, som är den i särklass största industrigrenen i lä- net, i ganska stor utsträckning består av typiska serviceverkstäder, torde inte tillgången till reparationsservice behöva innebära några avgörande hinder för nylokaliseringar av industrier till länet. Placeringen av företag inom länet torde emellertid i allt större utsträckning bli beroende av till- gången på olika kompletterande verkstäder. Av betydelse för den jämförel— sevis stora omfattningen av reparationsverkstäder i länet har bland annat varit skogsbrukets ökande mekanisering samt de stora anläggningsarhetena under de senaste 10—15 åren i länet. Även sådana företag, som kan utföra tjänster och leveranser av olika artiklar åt andra industriföretag, synes ha fått ökad omfattning inom länet. I fråga om sådana tjänster och leveranser kan nämnas ytbehandling, svetsning, tillverkning av verktyg, mekanise- ringsanordningar m. m. Den stora omfattningen hos arbetsmarknadssty- relsens s. k. omskolningskurser har också medfört, att tillgången på verk- städer, som kan utföra vissa legoarbeten och reparationer i länet, är för- hållandevis god.

B.2.4.3.8. Tillgång till allmän och kommersiell service för företagaren och de anställda

För en företagare och hans anställda är det ofta av stor betydelse att bo på en ort med god tillgång till allmän och kommersiell service. Om undersök— ningar rörande de primära lokaliseringsfaktorerna för företaget (råvaru— tillgångar, avsättningsförhållanden, energipriser m. m.) ger till resultat, att

flera olika orter kan anses som acceptabla, kan just det förhållandet, att en ort är väl försedd med olika serviceanordningar, bli utslagsgivande vid lokaliseringen. Vid ny- eller omlokaliseringar av företag kan det vara sär- skilt svårt att få vissa betydelsefulla >>nyckeltjänstemän» att bosätta sig på en ort, som av dessa anses sakna vissa viktiga serviceanordningar.

I kapitel 3.2.6, som benämnes »Tätorter och omland» redovisas service- utrustningen hos länets tätorter ganska ingående. Av detta kapitel, till vi]- ket hänvisas här, framgår att ett flertal orter i länet trots sin förhållande— vis ringa folkmängd är väl försedda med olika serviceanordningar. Öster- sund, som är länets dominerande centralort, har en serviceutrustning som i vissa avseenden är dimensionerad för en region, större än Jämtlands län. Något som skiljer Östersund från så gott som alla övriga städer i Norrland och som kan sägas vara ett tecken på stadens attraktivitet som bostadsort, är att stadens läroverk ej har några lektorsvakanser och att lasarettet ej lider någon påtaglig brit på sjuksköterskor.

B.2.4.3.9. Tillgång till kapital

Kapitaltillgångarna i Jämtlands län behandlas i kapitel B.2.11 (Ekono— miska förhållanden i Jämtlands län), varför deras betydelse som produk- tionsfaktor för industrin ej behöver kommenteras närmare i detta samman— hang. Allmänt sett kan kapitaltillgängarna i länet sägas vara förhållandevis små. Antalet beskattningsbara förmögenheter per invånare är väsentligt färre än motsvarande antal i hela riket. Inlåningen hos sparbanker, jord- brukskassor och affärsbanker med kontor i länet är per invånare räknat 35 % lägre än motsvarande inlåning i hela riket. I kapitel B.3 har också påvisats, att själva utvecklingen hos kapitalbildningen är sämre i länet än i hela riket. Skillnaden i medelförmögenhet mellan riket och Jämtlands län tenderar nämligen att bli allt större.

I kapitel C.2.1.1 framlägges vissa förslag, som syftar till en bättre kapi- taltillförsel till länets näringsliv.

B.2.4.3.10. Företagareföreningens verksamhet Företagareföreningen i Jämtlands län bildades år 1939 på initiativ av länets landsting. Enligt stadgarna har föreningen till ändamål: att inom länet medverka till en ökad företagsamhet inom småindustri och hantverk samt därmed jämförliga företag, att lämna upplysningar och råd rörande planering och finansiering av dylika företag, att åt småföretagare, som är medlemmar i föreningen, utlämna län eller förmedla sådana från staten eller annan långivare, att befrämja småföretagens avsättningsmöjligheter, samt att i övrigt bedriva med föreningens ändamål förenlig verksamhet.

Juridiskt är föreningen en självständig ekonomisk förening, i vilken landstinget och länets kommuner är de största andelsägarna, medan det största antalet medlemmar återfinns inom kategorin företagare. Den 31.12. 1962 uppgick andelskapitalet till 8 200 kronor, av vilket belopp landstinget, kommunerna och hushållningssällskapet innehade andelar för ett samman- lagt belopp av 3 775 kronor. Vid samma tidpunkt var antalet delägare 821.

Styrelsen består av sex ledamöter, av vilka en utses av länsstyrelsen i Jämtlands län, en av landstinget, en av länets hushållningssällskaps för- valtningsutskott och en av Jämtland-Härjedalens Hantverksdistrikt samt två genom val av ordinarie föreningsstämma.

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper granskas av två revi- sorer, av vilka den ene utses av landstinget och den andre genom val av ordinarie föreningsstämma. Därjämte äger Kungl. Kommerskollegium en- ligt Kungl. Maj:ts bemyndigande att utse en revisor för granskning av för- eningens verksamhet.

Verksamheten var till en början främst inriktad på en långivning, varvid föreningen erhöll statliga lån, som på förmånliga villkor kunde lånas ut till företagare. Räntan var låg och viss räntefrihet kunde erhållas. I anslut- ning till låneverksamheten bedrevs en allmän företagsekonomisk och tek— nisk rådgivning. Den 31.12.1962 hade föreningen beviljats statliga län till ett sammanlagt belopp av 6281 100 kronor, vartill kommer 5. k. subven- tionsmedel, avsedda för täckande av förluster på föreningens långivning till ett sammanlagt belopp av 372 900 kronor, av vilket belopp drygt 110 000 kronor förhrukats på helt avvecklade lån och cirka 190 000 disponerats för väntade förluster på utestående län. Den 31/12 1962 disponerade företagare- föreningen således ca 70 000 kronor för ytterligare risktagning, vilket för- eningen framhållit vara otillräckligt. Vidare har länets landsting lämnat för- eningen lån på sammanlagt 425 000 kronor.

De av föreningen erhållna lånemedlen använder föreningen för att ut- lämna lån till företag inom länet. I fråga om statliga lånemedel regleras denna verksamhet av bestämmelser i Kungl. kungörelse nr 372 den 3 juni 1960. Bestämmelserna innebär bland annat, att föreningen får till en och samma låntagare utlämna lån å sammanlagt högst 50 000 kronor med un- dantag av maskinanskaffning, i vilken långivning det sammanlagda läne— beloppet kan uppgå till 75 000 kronor. För högre lånebelopp kan föreningen medverka vid 5. k. industrigarantilån, vilket innebär att föreningen erhåller ett av kommerskollegium meddelat bemyndigande att för statens räkning teckna borgen på lån i kreditinrättning. Den 31.12.1962 hade föreningen av från staten och landstinget erhållna lånemedel utlämnat sammanlagt 1 172 lån till ett sammanlagt belopp av 16 607 537 kronor. Därjämte hade för- eningen erhållit bemyndigande att teckna garanti för sammanlagt 21 lån i kreditinrättningar till ett sammanlagt belopp på 3 785 000 kronor.

Kostnaderna för föreningens verksamhet bestrides av bidrag från staten

(för budgetåret 1962—1963 70 000 kronor), av landstinget (år 1963 120 000 kronor), av hushållningssällskapet (år 1962 500 kronor) samt av länets kommuner (är 1962 7 160 kronor). Vidare erhålles inkomster av netto- räntor, d. v. 5. att föreningen lånar ut medel till högre ränta, än föreningen själv betalar för lånemedlen. År 1962 uppgick dessa nettoränteinkomster till 71 066 kronor. Dessutom erhåller föreningen inkomster genom konsul- tationsverksamhet samt genom att föreningen omhänderhar administra- tion av försäljningsverksamhet för presentartiklar och snickerier samt för varumässan Expo Norr. År 1962 uppgick ersättningen för konsultations— och administrationsverksamhet till 116 098 kronor.

En rätt bedömning av effekten av föreningens verksamhet förutsätter en bedömning av sysselsättningen i det fall föreningens verksamhet ej funnits. I fråga om låneverksamhet bör denna bedömas med hänsyn till att för— eningens låneverksamhet avser toppkrediter. Tack vare föreningens med- verkan i toppkrediterna uppgår totala investeringen till mångdubbelt högre belopp än föreningens direkta lånemedverkan. Under 1940-talet ökade den industriella sysselsättningen inom länet med 17,5 % medan genomsnittet för riket var 16,5 %. Beträffande antalet företag är det också en väsentlig utökning. Under 1950-talet har emellertid denna ökning i det närmaste upp- hört. Den obetydliga sysselsättningsökningen under 50-talet bör dock ses mot bakgrunden av att under denna tidsperiod en del industrinedläggelser ägt rum inom länet av större företag såsom Ulriksfors Väveriaktiebolag, Tegefors Sulfitfabrik, Bräcke Industriaktiebolag m. fl. Någon nyetablering av medelstor eller större industri har ej heller förekommit och ej heller någon väsentlig produktionsökning med undantag för den vid wallboard- fabriken i Pilgrimstad.

Den under 1950-talet alltmer skärpta konkurrensen och utvecklingen inom tillverkningsteknik, varudistribution och produktutformning torde ha medverkat till att många av de under 1940-talet startade småföretagen ej fått erforderlig kontakt med utvecklingen varför de stagnerat eller upp- hört.

Den större ökningen i industriell sysselsättning inom länet i förhållande till andra län under 1940-talet kan måhända även i någon mån ha varit beroende på att företagareföreningen under 1940-talet hade möjligheter att bevilja lån på gynnsammare villkor än vad en företagare kunde påräkna i de län där företagareföreningar saknades.

Mot bakgrunden av dessa erfarenheter, d. v. s. påtaglig svårighet för före— tagare inom länet att kunna följa med i utvecklingen och allt mera märk- bara specialiseringstendenser, har föreningen sökt väsentligt utvidga rådgiv- ningsverksamheten och även aktivt medverkat på försäljningssidan. Därvid började föreningen med present- och minnesartiklarna med tanke på att detta varuområde kunde vara lämpligt med hänsyn till länets betydelse som turistlän. I fråga om dylika artiklar blir ej heller priset av samma ut-

slagsgivande betydelse som inom flertalet andra varuområden. Ett högre pris kan kompenseras av god formgivning och hög kvalitet. Föreningen för— sökte till en början att medverka endast på produktionssidan genom anstäl- lande av en särskild slöjdkonsulent för formgivning, men det blev snart uppenbart, att försäljningen var det väsentliga problemet. Efter viss försöks- verksamhet har föreningen tillsammans med vissa företagare startat ett sär- skilt försäljningsbolag, AB Nordisk Present, vilket bolag administreras av föreningen. Verksamheten drives som grossistföretag med försäljning från lager. Till verksamheten är för närvarande knutna 4 resande, av vilka två uteslutande säljer bolagets produkter, medan de övriga därjämte har kollek- tioner för andra företag. Försäljningsområdet omfattar hela Sverige och viss export förekommer. Omsättningen uppgick för år 1962 till drygt 700 000 kronor. Enligt föreningens bedömande torde ytterligare utvecklingsmöjlig— heter finnas inom denna bransch, varvid även partiellt arbetsföra skulle kunna beredas sysselsättning. Problemen sammanhänger emellertid med arbetskraftens yrkeskunnighet. Det har visat sig att vid utökning av driften företagare åsamkats väsentlig förlust genom ökad kassation till följd av ovan arbetskraft. Även på försäljningssidan bedömer föreningen det önsk- värt att särskilda försäljningsaktioner skulle kunna vidtagas, men härtill har föreningens resurser varit för begränsade.

Mot bakgrunden av de förhållandevis gynnsamma erfarenheterna av för- säljning av presentartiklar och med hänsyn till den påtagliga strukturför— ändring som pågår inom snickeribranschen har föreningen ansett det moti- verat, att även söka medverka till en ökad industriell verksamhet inom trä- förädlingen. Därvid har föreningen även tagit hänsyn till länets rikedom på råvara för sådan industri. Vidare har föreningen ansett sannolikt att ut- vecklingen mot större marknader och det relativt stora spillet i denna till- verkning skulle kunna innebära förutsättningar för en utvidgad träför— ädlingsindustri inom länet. För att söka medverka i en utveckling av sådan industri har föreningen åtagit sig administration av en sammanslutning av ett antal snickeriföretag, som träffat överenskommelse om gemensam för— säl jning och specialisering av tillverkningen. Föreningen har även anställt en kvalificerad rationaliseringsingenjör med inriktning på träbearbetning. Företagareföreningen har funnit hittillsvarande erfarenheter av denna verk— samhet vara i huvudsak positiva även om det står klart för föreningen, att ytterligare åtgärder krävs såväl i fråga om produktionsteknik som för- säljning.

Företagareföreningen har även sökt medverka på likartat sätt vid till— verkning av monteringsfärdiga trähus. Efter viss försöksverksamhet blev det emellertid uppenbart, att föreningens resurser var för små för att kunna lämna en erforderlig medverkan. Med tanke på trolig utveckling i fråga om marknaden för sportstugor söker föreningen dock fortfarande lämna viss medverkan i samband med sådan tillverkning.

Med hänsyn till utvecklingen mot ökat underleverantörsförfarande har föreningen sökt förmedla beställningar till företag inom länet. En dylik förmedlingsverksamhet är i sitt initialskede synnerligen arbetskrävande, och denna verksamhet har för föreningens del haft karaktären av försöks- verksamhet. Enligt föreningens bedömandc torde dock finnas möjligheter att kunna tillföra företag inom länet underleveranser från större industrier i andra delar av landet. En förutsättning för detta är emellertid att för- eningen härvid kan medverka i övervakning av produktion och leverans— tider.

I företagareföreningens verksamhet framstår gång efter annan nödvän- digheten av en förbättrad ekonomisk redovisning vid flertalet av de mindre företagen. Föreningen har ansett betydande fördelar kunna vinnas för före— tagarna genom en samordning av rutinarbetet inom den ekonomiska redo— visningen. För att få erfarenheter av dylik verksamhet har föreningen tagit initiativ till en bokföringsbyrå. Även för föreningens kreditgivande verk- samhet har det varit av värde i de fall, föreningen omhänderhaft bokfö— ringen för låntagare. Föreningen har härigenom fått möjligheter att fort- löpande följa dylik låntagares verksamhet. I kalkyleringsarbetet i samband med enskilda tillverkningsprodukter har det också visat sig vara av påtag- ligt värde i de fall då föreningen ombesörjt den ekonomiska redovisningen vid företaget. Bokföringsverksamheten är visserligen av liten omfattning men synes vara uppskattad av de företagare som är anknutna till denna verksamhet. Med tanke på utvecklingen inom kontorstekniken torde det dock vara sannolikt, att genom samordning av kontoplaner, redovisnings- underlag m. ni. det skulle finnas möjligheter även för de mindre företagen att kunna utnyttja den tekniska utvecklingen på detta område.

Förslag till utvidgning av företagareföreningens verksamhet återfinnes i kapitel C.2.2.3.

B.2.4.3.11. Rådgivande lokaliseringsverksamhet

Vid en beskrivning av faktorer, som är av betydelse vid en lokalisering av industrier till Jämtlands län, bör även omnämnas arbetsmarknadsstgrelsens rådgivande verksamhet samt ett särskilt lokaliseringsråd för Jämtlands län.

För att möjliggöra en intensifiering av arbetsmarknadsstyrelsens rådgi- vande lokaliseringsverksamhet har efter framställning från länsstyrelsen i december 1962 en särskild tjänsteman inom arbetsmarknadsverket utsetts för att i samråd med länsarbetsnämnden och övriga berörda länsmyndig- heter ägna sig åt lokaliseringspolitiska uppgifter i Jämtlands län. Den så- lunda utsedde lokaliseringsexperten har såsom arbetsområde förutom Jämtlands län även Västerbottens och Norrbottens län. Med hänsyn till den betydelse en sådan expert kan få för länets näringsliv och med hänsyn till den befolkningsmässiga och näringsekonomiska utvecklingen i länet, synes

det angeläget, att vederbörande tjänsteman uteslutande får ägna sig åt Jämtlands län.

Från och med februari 1963 finnes för Jämtlands län därjämte ett sär- skilt lokaliseringsråd. Detta har till uppgift att följa den lokaliseringspoli- tiska utvecklingen och om möjligt samordna den lokaliseringsverksamhet, som bedrives inom länet, samt att utgöra ett forum för överläggning röran— de de frågor, som blir aktuella i samband med nämnda verksamhet. Loka- liseringsrådet arbetar under landshövdingens ledning och består av _ förutom företrädare för länsstyrelsen länsarbetsdirektören, länsarkitek- ten, företagareföreningens direktör samt representanter för landstingets förvaltningsutskott, för drätselkammaren i Östersund och för styrelsen för länsavdelningen av Svenska landskommunernas förbund. Vid förefallande behov kan med rådet adjungeras lämpliga personer, t. ex. representanter för särskilda kommuner.

B .2 .5 . Turistnäringen

Turismen i Jämtlands län är förhållandevis gammal. Redan under slutet av 1800—talet anlades turistanläggningar i de västra delarna av Jämtland och Härjedalen. Den dåtida turismen skiljde sig emellertid rätt väsentligt från den nutida. Så till exempel var sommarsäsongen den dominerande turisttiden och anläggningarna låg i regel i skyddat läge i dalgångarna. Man var ej så angelägen som nu att bo nära kalfjället. Avgörande för valet av turistort var ofta estetiska synpunkter och hälsosynpunkter: man var »luftgäst», kurortsgäst eller eventuellt brunnsgäst vid någon naturskönt belägen plats. Antalet turister i länet var jämförelsevis litet, medan man i gengäld stannade desto längre på en och samma plats.

Numera torde vintersäsongen vara den ur ekonomisk synpunkt mest be— tydelsefulla turisttiden i Jämtlands län. En förskjutning av de mest be- sökta turistorterna mot väster och mot de rena högfjällsområdena gör sig därigenom gällande. Samtidigt har antalet turister i hög grad ökat. Särskilt under sommarsäsongen är emellertid vistelsetiden på en och samma plats kort. Flertalet av dem, som besöker länet under sommaren, färdas nämli- gen med bil och stannar därvid inom länets gränser endast omkring 2 dygn i genomsnitt. Genom bilismen och den därmed sammanhängande cam- pingen har turismen också fått en något jämnare spridning över länet. Samma effekt har det alltmer betydelsefulla sportfisket haft, som medför att turisterna ej enbart besöker några få kända turistorter i länet. Såsom emellertid framgår av nedanstående redogörelse är de ur ekonomisk syn- punkt verkligt betydelsefulla turistkommunerna i länet relativt få.

Turismen kan dels uppfattas såsom en folkrörelse med syfte att öka människornas intresse för vissa kulturella värden samt för sport och fri- luftsliv, dels såsom en näringsgren, som skapar arbetstillfällen och där—

igenom ger inkomster åt dem, som tillhandahåller den av turisterna efter- frågade servicen. I föreliggande avsnitt skall turismen endast ses ur den sistnämnda synvinkeln, varvid problemställningen kan formuleras sålun- da: vad betyder turismen ur ekonomisk synpunkt för Jämtlands län?1

Ett första led i undersökningsarbetet har bestått i att ange den summa pengar, som turisterna tillför länet respektive varje kommun under ett år. En del av dessa bruttoturistinkomster stannar kvar i området och bildar skatteunderlag för landsting och kommuner. Bedömning av landstingets och kommunernas skatteinkomster från turismen har utgjort andra ledet i undersökningen.

Turistinkomsterna har erhållits genom multiplicering av antalet över- nattningar för olika kategorier av turister med de genomsnittliga dygns- utgifterna för respektive turistkategori. På grund av grundmaterialets osäkerhet har minimiuppgifter för såväl antalet övernattningar som dygns- utgifternas storlek genomgående valts. De på detta sätt erhållna brutto- turistinkomsterna har därefter omräknats till skattebildande löner och företagsvinster. Till skatteunderlaget för landsting och kommuner har därjämte adderats garantibelopp för fritidsbebyggelsen, som emellertid endast svarade för 2 % av länets totala skatteunderlag från turismen.

Eftersom undersökningen bygger på uppgifter angående antalet övernatt- ningar, torde turismens ekonomiska betydelse ha underskattats för Öster- sund + Frösö samt kanske även för några andra kommuner med stor genom- fartstrafik, såsom Ström, Bräcke, Mörsil, Sveg och Hede, samt kanske ha överskattats för en del kommuner i Östersunds närhet, såsom Rödön, Brun- flo, Revsund, Hackås och Lit.

Undersökningsåret har varit 1960. Sedan dess har turismen expanderat särskilt kraftigt i vissa av länets kommuner, såsom Ragunda, Hotagen, Föllinge, Hallen, Oviken och Hede, varför de i undersökningen angivna siffrorna torde ligga rätt mycket under 1962 års.

Punktvis sammanfattning av utredningen:

1. År 1960 skedde 2,3 miljoner turistövernattningar i Jämtlands län, var- av 77 % i Jämtland och 23 % i Härjedalen. 27,6 % av övernattningarna skedde på hotell, pensionat och turiststationer, 0,7 % på vandrarhem, 0,2 % i STF:s fjällstugor, 4,1 % under skolresor, 11,8 % i sportstugor, 4,0 % såsom camping, 1,9 % i Resos bygdesemesterområden, 3,0 % i privata rum och stugor och 46,7 % hos släkt och vänner. Antalet övernattningar på hotell, pensionat och turiststationer, i sportstugor samt i Resos bygde- semesterområden var, relativt sett, mera dominerande i Härjedalen än i Jämtland. —— Enbart i Östersund + Frösö skedde 475 000 övernattningar, i Tännäs 244 000, i Undersåker 190 000 och i Åre 301 000 övernattningar.

1 Nedanstående redogörelse utgör en sammanfattning av en delutredning i länsutredningen: "Turismens ekonomiska betydelse för Jämtlands län 1960". Stencil. —- Turistnäringen, sedd ur bebyggelseplaneringens synvinkel, behandlas i kapitel B.2.7. och C.2.1.3. Förslag till åtgärder för turistnäringen återfinnes i kapitel C.2.2.5.

2. Bruttoturistinkomsterna (tabell 84) för Jämtlands län var år 1960 47,9 miljoner kronor, varav 35,8 (75 %) för jämtlandsdelen och 12,1 (25 %) för härjedalsdelen. Enbart i Östersund + Frösö var turistinkomsterna 9,1 miljoner kronor. I Åre uppgick de till 7,8 miljoner, i Undersåker till 5,0 och i Tännäs till 6,4 miljoner kronor. Ett anmärkningsvärt stort antal kommu- ner i länet har bruttoturistinkomster överstigande 1 miljon kronor/år. (För— utom de ovannämnda även Ragunda, Revsund, Brunflo, Rödön, Ström, Kall, Hallen, Övre Ljungadalen, Hede och Svegs landskommun + köping.) lnemot hälften av länets turistinkomster kommer från personer, som över- nattat på hotell, pensionat och turiststationer, 5,6 miljoner kronor tillföres länet av turister, som övernattat i sportstugor samt 14,3 miljoner från tu- rister, som bott hos släkt och vänner. Turistinkomsterna från skolung- domarna kan uppskattas till 1,9 miljoner. Från camparna var turistinkoms- terna 1,7 miljoner, från Resos bygdesemestrare 0,9 miljoner samt från per- soner som bott i uthyrda privata rum och stugor 1,8 miljoner kronor.

3. I tabell 85 redovisas turistinkomsternas storlek i några delar av landet, där man undersökt turismens ekonomiska betydelse. I tabellen har för jämförelsens skull även medtagits siffrorna för Jämtlands län samt för några större turistkommuner i länet. De olika värdena i tabellen är inte all— deles jämförbara på grund av olikheter i beräkningssättet. Undersöknings- metoderna i de olika områdena utanför Jämtlands län har beskrivits i en sammanfattning av Per Nyqvist i Svenska Stadsförbundets Tidskrift 1961/20. Såsom framgår av tabellen gav turismen i Jämtlands län är 1960 en tu- ristinkomst på 48 miljoner kronor. Denna siffra ligger väsentligt över vad turismen under ett år ger Öland och Gotland, där turistinkomsterna har uppskattats till vardera ca 15 miljoner kronor per år. Turistinkomsterna i enbart Härjedalen är nästan lika stora som de på Öland och Gotland, som tillsammans har betydligt mindre turistinkomster än enbart landskapet Jämtland. Av de enskilda kommunerna är den i undersökningen lågt räkna— de turistinkomsten för Östersund+Frösö nästan lika stor som turistin— komsten i Leksand. Turistomsättningen i Åre tillhör också de högsta för enskilda kommuner i landet. Även Tännäs och Undersåker måste sägas ha mycket höga turistinkomster.

4. Skatteunderlaget (tabell 86) från turismen utgör för hela länet cirka 118 000—156 000 skattekronor, vilket är lika med 2,4—3,2 % av länets to- tala skatteunderlag. Östersund + Frösö tillföres genom turismen, lågt räk— nat, 22 000—30 000 skattekronor: 1,3—1,8 % av de båda kommunernas hela skatteunderlag. Turistskatteunderlagets andel av det totala skatte- underlaget utgör i Tännäs 31—41 %, i Åre 19—25 %, i Undersåker 10— 13 %, i Kall 8—10 %, i Hallen 6——8 %, i Övre Ljungadalen 5—7 % samt i Hede 5—6 %. Av hela länets skatteunderlag från turismen kom endast 2 % från garantibelopp för fastigheter, tillhörande fritidsbebyggelsen, res- ten kom från skattebildande löner och företagsvinster.

5. Till personal, anställd vid hotell, pensionat och turiststationer i länet men mantalsskriven utanför länet, utbetalades i löner år 1960 1,3 miljoner kronor, varav hälften till personal, anställd inom Åre kommun. (Tabell 87.) I Åre utbetalades vid hotell, pensionat och turiststationer 1,1 miljon kronor till personer, bosatta utanför kommunen. Av denna summa gick emellertid 400000 till personer, bosatta inom Jämtlands län. Lönerna till personer bosatta utanför kommunen, uppgick i Undersåker till 0,5 miljoner kronor samt i Tännäs till 0,3 miljoner kronor.

6. Genom turismen tillfördes landstinget ca 580 000—780 000 kronor i skatter. Östersund + Frösö fick genom turismen 270 000—358 000 kronor i skatteinkomster. Skatteinkomsterna från turismen var i Åre 204 000— 269000, i Undersåker 150 000—200 000 kronor och i Tännäs 230 000— 300 000 kronor.

7. Turistinkomsternas ungefärliga fördelning i Jämtlands lån på olika typer av betalningsställen framgår av nedanstående tablå. (Milj. kr.)1

Inkvar- Matstäl- Livsme- Bensin- Övrig Övriga Totalt Område tering len, ser— delsbu- statio- detalj- bran- Brutto veringar tiker ner handel scher Jämtlands län .......... 14,4 5,7 7,2 2,4 13,4 4,8 47,9

Ovanstående siffror avser bruttoturistinkomsterna. Hur mycket av dessa värden, som utgör skattebildande vinster och löner, har inte kunnat be- räknas.

Ej heller har det varit möjligt att uppskatta det antal personer, som får en större eller mindre inkomst från turismen. Sannolikt är de personer, som uteslutande lever på turismen ganska få, medan de, som till en del får inkomster från turistnäringen, utgör ett betydande antal. Turismens höga andel av vissa kommuners skatteunderlag är ett uttryck för detta. I föga industrialiserade och relativt perifert liggande kommuner såsom Tännäs, Hede, Övre Ljungadalen, Åre, Kall, Hallen m. fl. skulle befolkningsuttun- ningen sannolikt ha varit betydligt mer omfattande och skett mycket snab- bare, om inte turismen hade varit en viktig inkomstkälla för stora delar av befolkningen.

B.2.6. Tätorter och omland

B.2.6.1. Centralitet, omlandsavgränsningar

I kapitel B.1.1.1 redovisas invånareantalet i länets tätorter. (Tätortzort med minst 200 invånare och med ett högsta avstånd mellan boningshusen på 200 meter.) För näringslivets lokalisering samt för lokalisering av olika

1 Med hänsyn till turismens fortgående kraftiga expansion är det antagligt, att i dagens läge undersökningsårets siffror kraftigt överskrides.

statliga och kommunala inrättningar är emellertid tätorternas serviceutrust— ning i allmänhet av större intresse än deras invånareantal.

En tätort, som är försedd med olika former av serviceanordningar, brukar benämnas centralort. En sådan ort har en viss centralitet, varmed brukar förstås det mått av serviceutrustning, som tätorten har och som är avsedd för den omgivande bygden. Centraliteten kan alltså sägas vara ortens service- utrustning minus den service, som behövs för tätortens eget behov. En tät- ort kan därför ha ett förhållandevis stort invånareantal utan att för den skull vara någon större centralort (detta gäller särskilt ensidiga industri- orter och typiska sovstäder), medan omvänt tätorter med liten folkmängd kan ha en hög centralitet.

Den serviceutrustning, som finns i centralorten, efterfrågas av befolk- ningen i den omgivande bygden. Servicen kan vara av skiftande karaktär, exempelvis rent kommersiell service (affärer av olika slag), sjukvård (lä— kare, tandläkare, apotek m. m.), undervisning och kulturell verksamhet (skolor av olika slag, bibliotek, samlingslokaler m. m.), försäkringsväsen, reparationsverkstäder m. m. Kontakterna mellan centralorten och den om- givande bygden tar sig uttryck i form av resor in till centralorten, i tele- fonsamtal, i brevkorrespondens m. 111. Man vet genom ett stort antal under- sökningar, att dessa kontakter avtar med en viss lagbundenhet successivt utåt intill en viss gräns, där en annan centralorts serviceutrustning efter- frågas mera. Denna gräns avgränsar den ena centralortens omland från den andras. I verkligheten utgör omlandsgränsen en ganska diffus zon, där det är tämligen likgiltigt, vilken centralort man vänder sig till för att täcka sitt servicebehov. För olika lokaliseringsproblem kan det emellertid vara av värde att känna omlandsgränsens teoretiska läge.

En centralorts servicefunktioner kan vara mer eller mindre exklusiva. Livsmedelsbutiker och lågstadieskolor t. ex. behöver endast något hundratal människor som underlag och ligger därför ganska tätt. En affärsbank dår- emot kräver ett större befolkningsunderlag, en pälsvaruaffär och ett gym— nasium ett ännu större o. s. v. Med dessa exempel inses, att centralorterna grupperar sig på olika nivå allt efter sin betydelse som servicecentra. De mindre centralorternas omland ingår sålunda successivt i de större central— orternas.

Centraliteten i länets tätorter har beräknats enligt två skilda undersök- ningsmetoder, nämligen enligt Godlunds och enligt Jacobsons metod. Centra- liteten enligt Godlunds metod erhålles genom formeln C : th—k—p där B, avser antalet butiker i tätorten i fråga, Pt folkmängden i tätorten, m, en korrigeringsxfaktor, avseende butiksstorleken m. m. och k, en motsva- rande faktor med hänsyn till omlandets utrustning med butiker m. m. Centraliteten enligt Jacobsons metod uttryckes såsom en funktion av före- komsten av representativa serviceanordningar i tätorten. I tabell 89 finns länets tätorter angivna i bokstavsordning samt, i tabellhuvudet, en rad

serviceanordningar, grupperade efter deras vanlighet. Ett (x) betyder att serviceanordningen finns representerad på orten, däremot anges inte anta- let av varje slag. Detta får till följd, att den jacobsonska metoden i många fall ger ett något för högt centralitetsindex för de mindre centralorterna. Uppgifterna i tabell 89 ändrar sig snabbt, varför smärre felaktigheter kan finnas.

Resultatet av de båda undersökningarna av centraliteten i länets tätorter redovisas i tabell 88. I denna finns därjämte folkmängdstalet samt antalet butiker redovisat. För vissa obetydliga centralorter med ett invånareantal under 500 invånare anges inte centraliteten enligt Godlunds metod och ej heller butiksantalet. I tabellen har Järpen och Svensta sammanslagits till en enda tätort, likaså Hoverberg och Svenstavik, Södra Rätansbyn och Norra Rätansbyn, Hede och Norra Hede samt Sveg och Ulvkälla. Anledningen till dessa avsteg från folkräkningens tätortsbegrepp sammanhänger med att de båda tätorterna i respektive grupp tillsammans utgör en enda funktionell enhet, där avsaknaden av en viss serviceanordning kompenseras av till- gången på densamma i den helt närbelägna andra tätorten. I tabellen anges centraliteten även för Myrviken, detta trots att denna ort ej klassificerats som tätort i 1960 års folkräkning.

Innan centraliteten i länets tätorter kommenteras, kan det vara lämpligt att först studera de olika centralorternas omland. Centralitet och omland sammanhänger med varandra på så sätt, att ju högre centralitet orten har, desto större är i allmänhet också omlandet. Såsom framgår av tabell 88 är Östersund länets i särklass största centralort. Stadens centralitet är ungefär densamma som Umeås, Sundsvalls och Faluns men klart överlägsen Sollef- teås, Härnösands, Lyckseles och Ljusdals. Vid en undersökning av Öster- sunds omland, jämfört med ovannämnda orters, finner man, att det om- fattar praktiskt taget hela Jämtlands län. Endast de östligaste delarna av länet synes vara mera inriktade mot annat håll, nämligen mot Sollefteå och Sundsvall. Å andra sidan synes de norra delarna av Ångermanland samt möjligtvis även de sydligaste delarna av den västerbottniska lappmarken vara orienterade mot Östersund. Folkmängden i Östersunds omland, karterat gentemot ovannämnda orters, uppgår till minst 140 000 invånare. Det torde vara ganska sällsynt att en residensstad har ett i kommersiellt hänseende så dominerande inflytande över hela sitt län. Först i utkanterna av länet finns det utrymme för andra centralorter med egna omland. Dessa central- orter är i första hand Strömsund och Sveg, som visserligen inte har särskilt stor folkmängd, men i gengäld är väl försedda med olika serviceanordningar, vilka i stor utsträckning är avsedda för deras omlands behov.

Vid en kartering av Strömsunds och Svegs omland bör jämförelser göras gentemot Östersunds samt mot Vilhelminas, Sollefteås, Sundsvalls, Ånges, Ljusdals, Orsas och Älvdalens omland. Svegs omland omfattar då i stort sett hela Härjedalen samt dessutom de västra delarna av Los kommun i

Gävleborgs län. Omlandsgränsen gentemot Ljusdal, Orsa och Älvdalen följer i övrigt nästan exakt länsgränsen. Hede och Tännäs kommuner synes inte vara lika starkt inriktade mot Sveg som övriga kommuner i Härjedalen. Strömsunds omland, beräknat gentemot Östersund, Vilhelmina och Sollef- teå, omfattar Ströms och Frostvikens kommuner samt delar av Hammer- dals och Föllinge kommuner. Dessutom synes Tåsjö samt delvis även Fjäll- sjö i Västernorrlands län vara mera inriktade mot Strömsund än mot Vil- helmina och Sollefteå. Den övriga delen av Jämtlands län tillhör Östersunds omland, dock med undantag för de östligaste delarna av länet som troligt- vis är mera orienterade mot Sollefteå och Sundsvall. Folkmängden inom detta omland är cirka 110 000 invånare, och arealen är ungefär lika stor som 2—3 normalstora syd— och mellansvenska län tillsammans.

Om man vid olika regionavgränsningar eller lokaliseringar av service- anordningar har ännu lägre krav på befolkningsunderlag än vid de båda förutnämnda omlandskarteringarna, är det mycket svårt att i ett lån med en befolkningsfördelning som den i Jämtlands län, finna ut lämpliga central— orter. Östersund samt även, fast i betydligt mindre omfattning, Sveg och Strömsund utövar nämligen i servicehänseende ett så dominerande in— flytande över hela länet, att befolkningsunderlaget blir relativt litet hos andra centralorters omland. I fig. 31 har på en karta markerats de unge- färliga gränserna för Östersunds, Svegs, Strömsunds, Bräckes, Järpens, Hammarstrands och Svenstaviks omland. Omlandsavgränsningarna har skett genom en teoretisk metod, som är konstruerad av S. Godlund och som bygger på tätorternas centralitet och inbördes läge i förhållande till var- andra. Karteringen visar mycket god överensstämmelse med resultat från andra undersökningar, som bygger på faktiskt material, såsom telefon— trafikens inriktning, busstursfrekvensen till tätorterna, resandefrekvensen på vissa busslinjer samt trafikräkningar rörande bilresenärers resmål.

Bräcke och Järpen är såsom framgår av tabell 88 förhållandevis väl utrus- tade centralorter. Deras omland, som ej gäller för alla former av service, sträcker sig över den egna kommungränsen. Vid lokaliseringar av service- anordningar, som ej kräver större befolkningsunderlag än 7 000—12 000 in- vånare, synes Bräcke och Järpen vara lämpliga orter att förlägga verksam- heter till.

De södra delarna av landskapet Jämtland saknar större centralorter. I ingen av kommunerna Hallen, Oviken, Hackås, Berg, Övre Ljungadalen och Rätan finns någon ort, som i servicehänseende utövar något nämnvärt in- flytande utöver den egna kommungränsen. Trots det stora avståndet till Östersund utgör denna stad den Viktigaste serviceorten för områdets befolk— ning. Det synes angeläget, att man till gagn för hela det berörda området i större utsträckning än hittills försöker förlägga olika serviceanordningar till en enda ort i denna region, detta för att undvika onödiga resor för be- folkningen till flera orter. Möjligheterna till en mera fördelaktig närings-

'0 , Spkm

Tätort med äioyiens centraliSet " enllgl Godlund 0 200—500 0 o _z,5 () 500—mon © 2.6 _ 5,0 0 1000—2.000 % 5', _ 75 0 ”D?—5900 Q 7.6—1o,u O 5000—10000 Q_>10.0—

Omma—inv.

_. ,- ,'X . _. _. v . . . . v . . . . .; . _o . Q . . f*n v . ,/ ».J .» . . . D . . . ': II, _— lf"- . . . . . . f***—. : N...." _I'). . N. : * _ . r' 0 I . | '. o ' . l . , . . *: . 'x » 'i . : . 4

...nu... Rtksgräns -+—+—9—o Länsgräns ————————— Kommungräns ånsm

_ Gräns mellan handelscmland upprättad enl Godlunds metod

Fig. 31. Näringsgeografiska regioner samt tätorternas centralitet.

struktur i regionen blir härigenom också större. Ett uttryck för denna loka— liseringssträvan är länsstyrelsens förslag till ett kommunblock, uppbyggt omkring Svenstavik och bestående av Bergs, Ovikens, Övre Ljungadalens och Rätans kommuner samt Hackås församling. Det på kartan i fig. 31 an— givna Svenstaviks omland kan med hänsyn till tilltänkta utbyggnader inom bland annat sjukvård och skolväsen i Svenstavik förmodas få en något större utsträckning i framtiden än vad kartan utvisar.

Av länets övriga tätorter har även Brunflo, Krokom, Hammarstrand, Bispgården, Kälarne, Gällö, Stugun, Lit, Hammerdal, Gäddede, Föllinge, Ånge, Mörsil, Ytterhogdal, Lillhärdal och Hede en centralitet, som är av viss betydelse. De båda förstnämnda tätorterna är förhållandevis välutrustade med olika serviceanordningar, men genom sitt läge i närheten av Östersund är deras omland mycket små. Övriga angivna orter är typiska kommun- centra, vars serviceutrustning är dimensionerad huvudsakligen för kom- munens eget behov. Hede torde dock vara centralort i vissa avseenden även för Tännäs kommun, liksom även Hammarstrand för delar av omkring- liggande kommuner. Funäsdalen och Åre är centralorter av en speciell typ, därigenom att deras serviceutrustning delvis är beroende av turisternas behov, således ej enbart av den bofasta befolkningens. Enligt Godlunds metod har Frösön en förhållandevis hög centralitet. Det stora antalet buti— ker i denna tätort består emellertid till stor del av livsmedelsaffärer och andra dagligköps-affärer. Enligt Jacobsons metod har Frösön en låg centra- litet, vilket sammanhänger med att sådana vanliga serviceanordningar som biograf, möbelaffär, järnhandel och Skoaffär saknas. I själva verket utgör Frösön en centralt belägen bostadsregion i den stora bebyggelseagglomera- tionen Östersund—Frösön. Flertalet av arbetsplatserna och de viktigare serviceanordningarna för Frösöns befolkning finns i staden Östersund.

Av tabell 45 i kapitel B.1.1.5.4 kan utläsas de olika tätorternas närings- struktur. I denna tabell finns dessutom en enkel klassificering av tätorterna.

B.2.6.2. Arbetskraftspendlingen

Ett uttryck för kontakterna mellan tätorter och omland är arbetskrafts- pendlingen in till tätorterna. Av tabell 90 framgår, att en allt större del av den förvärvsarbetande befolkningen i länet har sina arbetsplatser utanför den egna kommunen, troligtvis i någon tätort i en grannkommun. År 1950 hade sålunda 3 238 personer i länet sina arbetsplatser utanför den kommun, där de var bosatta. År 1960 hade antalet stigit till 9433 personer, alltså nästan en 3-dubbling under IO-årsperioden.

I alla länets kommuner har arbetskraftspendlingen ökat väsentligt i om- fattning. I absoluta tal har ökningen varit störst i Frösö köping, där antalet utpendlare år 1960 var 2 250 personer, jämfört med 1 260 personer år 1950, alltså en ökning med nästan 1 000 personer. Under samma tidsperiod ökade

, i * I ____ x __ j » t 71 i % XX " I RS ' N * I 16 xx 5 ,' ziw ( *v 32 lx /, I”"N ], 5 l & X, _ , x ,,_.._x 1 x_f ', / J.Nx lx 6 ___J kx , X ) ,» X ' X | R x..— fl X i, 7 x _____, w . . ».) N &; 9 3 x x ; 10 x * 1' i /x & ,'N X x X * x ; x x x X ,. xx '] X N I X X / X NJ & X j ) xx I, x & X _] x_/ 1 4 x & l ( xx ! l ,, X | 10 x 1 V X Xl ' x 3 X & )””, __ &_ x L_,, xx A..— | __.Å...__ l // x Fr, * // 7l ! f l I | x—/ % J, x_, | |! 1. l 4 | 3 l , 3 l l ; l l ,l l

SIFFRORNA ANGER ANTALET FÖRVÄRSARBETANDE, PILARNA ARBETSKRAFISPENDLINGENSA RIKTNING T.ILL, RESPEKTIVE FRÅN ÖSTERSUND. REDOVISNING PER FÖRSAMLING.

Fig. 3.2. Arbetskra/lsutbytet år 1960 mellan Östersund och centrala Jämtland.

totala antalet förvärvsarbetande, bosatta i köpingen, med endast 650 per— soner. År 1960 hade 59,2 % av Frösö köpings förvärvsarbetande befolkning sina arbetsplatser utanför köpingen, till den allra största delen i Östersund. Andra kommuner med stor arbetskraftsutpendling var Rödön och Brunflo, där 23,0 respektive 34,9 % av de förvärvsarbetande hade sina arbetsplatser utanför respektive kommun, också så gott som enbart i Östersund. Även de båda andra av Östersunds »förortskommuner», Lit och Hackås, hade stor arbetskraftsutpendling till Östersund. Av en karta, fig. 32, framgår arbetskraftspendlingen till och från Östersund, redovisad per församling.

År 1950 hade inte mindre än 19 av länets 35 kommuner en arbetskrafts- utpendling, som var mindre än 2 % av antalet förvärvsarbetande i respek- tive kommun. År 1960 hade ingen kommun en utpendling, understigande 5 %. I de flesta av länets kommuner hade mer än 10 % av den förvärvsarbe- tande befolkningen sina arbetsplatser utanför kommunen. Med hänsyn till att flertalet av kommunerna i Jämtlands län är förhållandevis stora till ytan är det genomsnittliga procenttalet för hela länet, 16,7 %, överraskande stort. Den stora ökningen av arbetskraftspendlingens omfattning i länet mellan åren 1950 och 1960 är i första hand ett resultat av den stora sysselsättnings- minskningen inom länets båda huvudnäringar, jordbruk och skogsbruk. Av betydelse i sammanhanget har också varit kommunikationernas utveckling, särskilt då det allt större bilinnehavet. En omdiskuterad fråga i samband med den över hela landet tilltagande arbetskraftspendlingen är i vad mån bristen på bostäder i tätorterna har bidragit till ökningen av antalet perso- ner, som är bosatta på längre avstånd från sina arbetsplatser. Även om denna faktor har varit av stor betydelse, kan man emellertid ej bortse från det för— hållandet, att många människor som byter yrke gärna överser med de ofta långa resorna till arbetsplatsen, bara de får bo kvar i sin invanda miljö på landsbygden, ofta till väsentligt lägre hyreskostnader än i tätorterna. Un— dersökningar från andra landsändar tyder emellertid på att arbetskrafts- pendlingen mellan glesbygd och tätort ofta är första steget mot en mera definitiv inflyttning till tätorten.

B.2.6.3. Centralorterna och lakaliseringspolitiken Kännedomen om samspelet mellan centralorter och omland är synnerligen viktig vid all lokaliseringsverksamhet. Detta gäller lokalisering av såväl en- skilda företag som olika statliga och kommunala serviceinrättningar. Efter- som centralorterna utgör de orter, som spontant anlitas av befolkningen vid täckandet av olika servicebehov, bör de också utgöra läget för nylokalise— ringar av olika statliga och kommunala serviceorgan, detta för att undvika dubbelresor för befolkningen till ett flertal orter. En felaktigt lokaliserad statlig eller kommunal inrättning medför inte någon bristande lönsamhet hos inrättningen. Det finns därför risk för att en sådan, trots en fellokalise-

ring, som medför ökade resekostnader och ökat besvär för den befolkning, som anlitar den, ändå får ett permanent läge. Så är naturligtvis inte fallet med en enskilt ägd serviceanordning, som får försämrad lönsamhet, om den är felaktigt placerad i förhållande till kundkretsen, och därigenom kan tvingas till en nylokalisering. En särskilt stor noggrannhet krävs därför vid lokaliseringen av olika statliga och kommunala serviceanläggningar.

Undersökningar av centralortssystemet i en region kan därjämte vara till nytta därigenom att man kan upptäcka, att regionen saknar en större centralort men i stället har flera mindre, som rivaliserar och som är ofull- ständigt utrustade var och en. För att undvika onödiga resor för befolkning— en, bör man därför vid nylokaliseringar så vitt möjligt besluta sig för att »satsa» på en av orterna och försöka att där få till stånd en i servicehänseen- de mera fullständigt utrustad centralort.

En sådan lokaliseringspolitik kan dessutom vara till nytta vid en regions strävan att få industriföretag till området. För företagaren och hans anställ— da är det nämligen ofta av stor betydelse att bo på en ort med god tillgång till allmän och kommersiell service. Om undersökningar rörande de primära lokaliseringsfaktorerna för företaget (råvarutillgångar, avsättningsförhål- landen, energipriser m. m.) ger till resultat, att ett flertal orter kan anses som acceptabla, kan just det förhållandet, att en ort är väl försedd med olika serviceanordningar bli utslagsgivande vid lokaliseringen. En mera målmedveten utbyggnad av serviceanordningarna i enbart en av en regions tätorter kan därför bli till nytta för industriutvecklingen med därav följan- de bättre befolkningsutveckling och skatteunderlag. På lång sikt bör en så- dan lokaliseringspolitik bli till gagn ej enbart för tätorten i fråga utan sj älv- fallet även för en förhållandevis stor region runt densamma.

B.2.7 . Bebyggelseplanering och bostadsproduktion

B.2.7.1. Bebyggelseplanering

Jämtlands läns karaktär av ett glesbygdsområde medför måhända inte sam- ma behov av regional bebyggelseplanering som i en del andra län i riket. Behov av en samordning av bebyggelse— och bostadsförsörjningsplaner finns emellertid i samtliga kommuner med tätbebyggelse. Detta gäller särskilt i de centrala delarna av länet runt Östersund och dess grannkommuner Frösö köping, Brunflo och Rödön. Härtill kommer, att glesbygden och avfolkning- en i stora delar av länet orsakar alldeles speciella planeringsproblem, som för sin lösning kräver samordning av planeringsarbetet för flera kommuner, om man skall kunna undvika felaktiga investeringar inom olika sektorer av samhällslivet. Det är troligt, att kommunblocken skall kunna utgöra en god grund för den översiktliga planeringen inom olika regioner i länet.

Beträffande detaljplaneringen har i tabell 91 angivits om byggnadsplan eller stadsplan finns fastställd för länets olika tätorter.

En särskild form av bebyggelseplanering krävs för fritidsbebyggelsen.1 Under de senare åren har en explosionsartad utveckling av denna bebyg- gelse skett i länet. Den är en direkt följd av de förlängda semestrarna, de fria lördagarna samt reselivets och bilismens utveckling, indirekt av det ökade välståndet. Pådrivande har på många håll varit de direkta markin- tressena: mark som varit tämligen värdelös har plötsligt fått ett nytt pen- ningvärde. Avfolkningsområdena har upptäckt en möjlighet till ny rörelse och nya inkomster, i viss grad också nya arbetstillfällen, direkta och in— direkta.

Fritidsbebyggelsen är delvis en gammal företeelse i länet. Före 1920- talet var den relativt exklusiv, om man undantar vissa jakt- och fiskestugor, som dock lika mycket tjänade försörjningen, alltså på ungefär samma sätt som fäbodväsendet. Sedermera var det länets tätortsbor, särskilt östersunds— borna, som i stor utsträckning började skaffa sig semesterstngor vid Stor- sjön och andra sjöstränder, i många fall också i fjälltrakterna. Den stora invasionen av folk från många olika delar av Sverige, som skaffat sig sport- stugor i fjälltrakterna, började dock först på 1950-talet.

För att få någon uppfattning om fritidsbebyggelsens omfattning i länet har utredningen bearbetat 1961 års fastighetslängder. I sådana längder anges taxeringsvärde för såväl tomtmark som för byggnader, varigenom man kan avgöra om en taxeringsenhet är bebyggd. För varje taxeringsenhet står äga- rens namn och bostadsadress angiven, och genom jämförelse mellan taxe— ringsenhetens läge och ägarens bostadsort kan man sluta sig till om fastig— heten är att räkna till fritidsbebyggelse eller inte. Endast sådana fastigheter, som i längderna har beteckningen »annan fastighet», har undersökts. Det är visserligen troligt, att även en del jordbruksfastigheter, ägda av utboar, an- vänds för fritidsbebyggelse, men eftersom antalet sådana sportstugor är mycket svårt att fastställa, har jordbruksfastigheterna helt lämnats åsido.

Genom att en fastighet måste vara värd minst 4 000 kronor, för att kom- munen skall få några skatteinkomster från den, finns en viss risk för att man i längderna ej varit lika noggrann att upptaga taxeringsenheter, värda mindre än 4000 kronor, som fastigheter, vårda mer än denna summa. Ett förvånansvärt stort antal sportstugor är emellertid åsatta ett taxeringsvärde på just 4 000 kronor, men det är dock troligt att en del mindre sportstugor, särskilt sådana som står på ofri grund, ej kommit med i längderna. För att man skall få en mera riktig bild av fritidsbebyggelsens omfattning, bör där— för antalet sportstugor enligt fastighetslängderna höjas något. Efter över— läggningar med taxeringsnämndsordförande från olika delar av länet har

* Fritidsbebyggelsen ingår även som en del i turistnäringen. Denna näringsgrens ekonomiska betydelse för länet behandlas i kapitel B.2.5. Förslag till åtgärder för turistnäringen finns i kapitel C.2.2.5. Se f. ö. även kapitel C.2.1.3.

antalet sportstugor enligt längderna höjts med 20 %. De på detta sätt er— hållna siffrorna för fritidsbebyggelsens omfattning i länets kommuner fram- går av tabell 92.

Såsom framgår av tabellen fanns det i länet är 1960 3 129 sportstugor, ägda av personer, bosatta utanför resp. kommun. Antalet sportstugor, som ägs av personer bosatta i samma kommun, som den, där stugan är belägen, har inte kunnat avgöras. De flesta sportstugorna finns i Brunflo och Tännäs kommuner samt i Åre och Rödön. Det tycks i huvudsak vara två delvis di- vergerande faktorer som bestämmer fritidsbebyggelsens omfattning i olika delar av länet, nämligen en önskan att förlägga sportstugan i så orörd natur som möjligt (t. ex. i fjällvärlden) samt ett behov av att ha stugan så nära hemorten som möjligt (den omfattande fritidsbebyggelsen i Brunflo, Rödön, Hackås, Revsund och Frösö köping ägs till största delen av personer bo— satta i Östersund och Frösö köping). Såsom framgår av tabell 92 är det få icke-länsbor, som har sportstugor i Storsj ö-bygden. Personer, bosatta utanför länet, har i stället sina sportstugor i fjälltrakterna. I synnerhet i Tännäs men även i Åre, Undersåker och Hede är det ett stort antal icke-länsbor som har sportstugor. Av ovan angivna 3 129 sportstugor utgjorde antalet sportstugor, som ägdes av personer, bosatta utanför länet, 1 399.

Efter 1960 har fritidsbebyggelsen utvecklats explosionsartat i länet. De i tabell 92 lämnade siffrorna underskrider därför i många av länets kommu- ner, särskilt då i sådana med stora och förhållandevis lättillgängliga fjäll- områden, kraftigt det verkliga antalet är 1963.

Ur plansynpunkt kan fritidsbebyggelsen i länet lämpligen indelas i tre kategorier:

1) Bebyggelse i skogsterräng, i allmänhet enstaka, utan särskild anknyt- ning till sjö eller fjäll. Hit kan räknas de tidigare nämnda jakt- och fiske- stugoma, vidare övergiven fäbodbebyggelse i skogstrakterna, samt weekend- stugor i närheten av tätbebyggelsecentra.

Denna kategori skapar i allmänhet inga planeringsproblem, med undan— tag för den bebyggelse som lägger sig nära den egentliga tätortsbebyggelsen.

2) Bebyggelse vid sjöstränderna. Denna utgöres dels av semesterstngor i största allmänhet, dels mer utpräglade week-end—stugor och bygger fram- för allt på sommarens badmöjligheter.

Då länets sjöar genom klimatet endast korta tider kan vara lämpliga för badliv är detta slags bebyggelse naturligtvis ett mycket mindre problem i våra trakter än i sydligare landsändar, speciellt vid havsstränderna, men skapar dock markdispositions- och naturvårdsproblem även här. Det gäller framförallt östersundstrakten. Man har sökt bemästra problemen, dels med byggnadsplaner för smärre exploateringsområden, dels med strandlagsför- bud.

Denna bebyggelse tillgodoser huvudsakligen länsbornas egna behov. Något intresse för turistpropagandan har den knappast.

3) Bebyggelsen i fjälltrakterna, avsedd framförallt för korta Vinterse- mestrar, men även mer och mer för sommaruppehåll. I lämpligt belägna trak- ter har man till och med börjat kombinera sådan fjällvistelse med badbesök vid norska atlantkusten.

Denna bebyggelse skapar från planeringssynpunkt de största svårigheter- na för närvarande. Dessa är dels sanitära och kommunikationsmässiga m. fl. allmänna planläggningsproblem men dels också, och framför allt, na— turvårdsproblem, som gäller den viktiga frågan om hushållandet med mar- ken och landskapet. Det kan inte framhållas nog ofta att man vid olämplig exploatering kan riskera att förstöra den natur som man tänkt sig locka med, förslösa det kapital som man skall dra räntan ur.

Statliga och kommunala myndigheter har ofta kommit för sent med åt— gärder inför utvecklingen. Särskilt kommunerna måste väckas till större förståelse för vad planering betyder på detta område, att det inte bara är, som man tycks ha för sig på många håll, ett sätt att onödigt krångla till av- styckningsproceduren. Erforderliga åtgärder är framför allt byggnadsplane- läggning i tid av områden, som direkt skall exploateras för tätbebyggelse, vidare införande av utomplansbestämmelser för större områden, där av olika skäl gleshebyggelsen behöver hållas under kontroll, samt slutligen byggnads- förhud eller någon art av fridlysning för naturområden, som ej alls bör be- byggas.

Önskvärt är att kommunerna upprättar enkla generalplaner för de delar av kommunen, som kan komma ifråga för friluftslivet och fritidsbebyggel- sen, så som har skett i ett par fall i Dalarna. För att detta inte endast skall bli en pappersplanering fordras att kommunerna tar ekonomiskt ansvar för planens tillämpning, helst också själva skaffar sig tillräckligt med mark för att kunna dirigera utvecklingen i önskad riktning. Att få större företag av något slag att intressera sig för en samordnad exploatering av ett område brukar i allmänhet ge ett i olika avseenden bättre resultat, än om det indi- viduella byggandet får breda ut sig ohämmat. Ifråga om byggnadskontrollen må nämnas, att det hittills varit ett svårarbetat fält att få kommunerna att inse Värdet av sakkunskap för bebyggelsefrägornas behandling. Med lämp- lig organisation kan utan alltför stora kostnader sådan sakkunnighjälp ge god valuta, inte minst för fritidsbebyggelsens utformning.

Inom länet finns hittills ca 35 byggnadsplaner för fritidsbebyggelse, av växlande storlek, men i allmänhet tämligen små (20—50 tomter). Då har medräknats även de som ännu ej är fastställda. Ca 15 av dessa planer berör fjällområden. Detta är ett litet antal i förhållande till behovet och utveck— lingen. Inte minst för länets förmåga att ta emot semesterfolket från övriga Sverige i den utsträckning man hoppas på är det önskvärt, att denna plane- ringsverksamhet intensifieras under kommunernas ledning. Länsutredning— en vill i detta sammanhang hänvisa till de riktlinjer rörande planeringen för fritidsbebyggelsen, som länsstyrelsen i en skrivelse i februari 1963 del-

givit länets kommunalnämnder, byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder samt drätselkammaren i Östersund.

Såsom angivits i kapitel C.2.2.5 (Åtgärder för turistnäringen) finns inom Jämtlands län ett stort behov av en samordnande regionplan för länets tu- ristnäring och naturvård. I en sådan plan skulle man försöka kanalisera de ökande turistströmmarna på ett sådant sätt, att samtidigt som det ekono- miska utbytet för turistnäringen tillgodoses, man på lång sikt även bevarar själva basen för länets turistnäring, nämligen de viktiga naturtillgångarna. I kapitel C.2.l.3 lämnas därjämte vissa förslag rörande bebyggelseplane- ringen i länet.

B.2.7.2. Bostadspraduktion

I tabell 93 finns en sammanställning över bostadsproduktionen i länet under perioden 1950—1960. Siffrorna bygger på material från länsbostadsnämn- den, varigenom en mindre del (ungefär 5 %) av den totala bostadsproduk- tionen inte kommit med. Antalet nybyggda lägenheter har i tabellen upp- delats på sådana i större hus och sådana i 1- och 2-familjshus. Bostadspro- duktionen har för perioden satts i relation till kommunernas invånareantal, varigenom man får en mera riktig bild av den regionala fördelningen.

För hela länet gäller, att bostadsproduktionen har per invånare räknat varit något mindre än i hela riket. Detta sammanhänger emellertid med att Jämtlands län är så utpräglat tätortsfattigt. Bostadsproduktion-en i såväl Östersund som länets landsbygd har nämligen varit nästan lika stor som genomsnitten för rikets städer, respektive för rikets landsbygd.

Sett i relation till invånarantalet har en mera betydande bostadspro— duktion endast förekommit i Östersunds stad, Frösö köping och Svegs kö- ping, för vilka kommuner höga relationstal kan observeras i tabellen. Något över riksgenomsnittet för rikets landskommuner ligger också Ströms och Bräcke kommuner. Övriga kommuner har haft en låg bostadsproduktion i förhållande till invånarantalet.

Antalet nybyggda lägenheter i länets olika kommuner överensstämmer mycket väl med befolkningsutvecklingen. Länets egentligen enda folkök— ningskommuner, nämligen Svegs och Frösö köpingar samt Östersunds stad, har haft den största bostadsproduktionen under perioden. I Ströms och Bräcke kommuner, som har haft ungefär konstant folkmängd under 1950- talet, har också producerats förhållandevis många lägenheter, medan övriga kommuner, som haft en låg bostadsproduktion, tillhör så gott som genom- gående avfolkningskommunerna.

En hög bostadsproduktion är emellertid inte bara ett uttryck för att den hittillsvarande befolkningsutvecklingen har varit positiv utan även ett tec— ken på att den framtida folkmängdsutvecklingen kan antagas bli god. Ett studium av bostadsproduktionens storlek under en tidsperiod kan därför vara av värde vid uppgörandet av lokala befolkningsprognoser.

B .2.8 . Kommunikationer

Av stor betydelse för näringslivet i en region är kommunikationerna. I kapi- tel B.2.4.2 har redan transportkostnadernas betydelse för näringslivet i Jämtlands län analyserats. I föreliggande avsnitt skall därför endast mera allmänna synpunkter på länets kommunikationsväsen tas upp till behand- ling.

B.2.8.1 . Järnvägarna

Järnvägsnätet inom Jämtlands län omfattade år 1962 787 bankilometer. Per invånare räknat är länet landets järnvägstätaste. Däremot är det per areal- enhet synnerligen glest. Hela nätet är normalspårigt samt ägt och trafi- kerat av SJ. Sträckan Jämtlands Sikås—Hammerdal, som år en sidolinje till inlandsbanan, trafikeras numera endast av godståg. Vissa driftsinskränk- ningar såväl beträffande persontrafiken (den norra delen) som beträffande godstrafiken (den södra delen) har under senare år skett på inlandsbanan.

I 1953 års trafikutredning (SOU 1961: 23) anges inlandsbanan som en trafiksvag linje. Detta gäller särskilt sträckan Brunflo—Sveg med 178 000 bruttotonkm per bankm, jämfört med 239000 på sträckan Östersund-— Hoting. Linjen Sveg—Hede är med sina 96 000 bruttotonkm per bankm en av landets allra trafiksvagaste järnvägar. Fråga har väckts, att denna järn— väg skall nedläggas. En förutsättning för detta är emellertid att en ny väg bygges mellan Vemhån och Glissjöberg. Den egentliga inlandsbanan tillhör enligt trafikutredningen sådana samhällsnödvändiga linjer, som bör bibe— hållas även på längre sikt, detta trots att den lämnar ett betydande drifts- underskott.

Järnvägslinjerna Bräcke—Östersund—Storlien, Östersund—Hoting, Ul- riksfors—Strömsund, Jämtlands Sikås—Hammerdal hade var och en våren 1963 6 lokalgodståg per vecka i vardera riktningen. På envar av linjerna Brunflo—Sveg—Orsa och Sveg——Hede gick endast 3 godståg i vardera rikt- ningen. 5 dagar i veckan gjorde södergående fjärrgodståg på sträckan Lång- sele—Ånge uppehåll i Bispgården, Ragunda och Kälarne. Detta tåg hade där- vid även med sig vagnar, som ankommit till Långsele med norrgående fjärr- godståg. Vid behov insättes lokalgodståg på sträckan Bräcke—Nyhem. För- utom av tidigare nämnda lokalgodståg betjänades Östersund dessutom av 12 fjärrgodståg per vecka i vardera riktningen till och från Ånge. Av ungefär samma karaktär som ett fjärrgodståg var det blandade tåget på linjen Öster- sund—Storlien, vilket medförde vagnar till och från Norge. Detta tåg hade på sträckan trafikbetj äning endast i Järpen.

I tabell 94 redovisas antalet ankommande och avgående personförande tåg per vecka i länets tätorter. Av dessa saknar 19 järnvägsstation.

Östersund kan sägas ha förhållandevis goda järnvägsförbindelser med

ISOKRONER

ulvisande restid i timmar från

ÖSTERSUND

Fardsäti: Snabbaste iågiörbindelsej""'- (januari 1962) +ansluiande bil, 103

Fig.

södra och mellersta Sverige. Mellan staden och Stockholm går i vardera rikt- ningen 4 snabba tågpar med en restid på mellan 7 1/4 och 10 timmar.1

Av betydelse för lokalisering av institutioner och anläggningar, som krä- ver ett Visst befolkningsunderlag, är att sådana orter välj es, som har ett för- månligt kommunikationsläge. Resmöjligheterna till de valda orterna skall vara så goda som möjligt för en så stor befolkning som möjligt. I det följande behandlas Östersunds kommunikationsläge, jämfört med Umeås, Härnö- sands och Sundsvalls. Resultatet av beräkningarna framgår av tabellerna 95 och 96 samt av en karta, fig. 33, som visar 1-timmas-isokroner vid resa från Östersund. (Isokron =linje, som sammanbinder punkter, belägna på sam- ma restidsavstånd från en given ort.) Motsvarande kartor har även konstrue— rats för Umeå, Härnösand och Sundsvall men redovisas på grund av utrym- mesbrist ej här. Kartorna bygger på följande förutsättningar:

Endast resmöjligheterna från de fyra städerna har behandlats. Resultatet bör dock i huvudsak bli detsamma, om man i stället undersöker resmöjlig— heterna till respektive orter.

Resorna från de olika städerna antages ske med snabbaste tågförbindelse (enligt Sveriges kommunikationer, 1962: 1) + eventuell anslutande bilresa. För att i någon mån underlätta arbetet med isokronberäkningarna har bil- resorna från de olika järnvägsstationerna antagits ske fågelvägen. Hastighe- ten har därvid satts till 30 km/tim., vilket, enligt gjorda kontrollmätningar, motsvarar en medelhastighet på verklig väg med cirka 40—50 km/tim. Nå- gon större betydelse för slutresultatet har inte valet av hastighet för bilresan.

Isokronberäkningarna har avbrutits vid 10 timmars resa från de fyra stä— derna. Efter denna restid när man från Östersund, Härnösand, Sundsvall och Umeå maximalt till:

Från Åt norr till Åt söder till

Östersund ............ Skellefteå, Arvidsjaur, Jörn Norrköping, Motala, Laxå, Kristinehamn Härnösand ........... Storuman, Skellefteå, Jörn Norrköping, Motala, Katrineholm, Laxå, Kristinehamn Sundsvall ............ Storuman, Jörn Mjölby, Åtvidaberg, Falköping, Karlstad, Hagfors, Åmål Umeå ............... Kiruna, Kalix Sveg, Bollnäs

Efter konstruktionen av isokronerna har befolkningen inom varje restids- zon beräknats. Detta har skett med hjälp av E. Pålssons befolkningsprick- karta från år 1957, som aktualiserats till att avse förhållandena vid årsskif- tet 1960/61. I tabell 95 redovisas antalet invånare inom de olika tidszonerna.

1 En tågförbindelse från Östersund till Stockholm förutsätter tågbyte i Sundsvall. Övriga tåg är direktförbindelser.

Svanin

: vnlsjön

'I— **» . etan-n där!!! | ' .- . XX x + .- I * ira'msun. ;* , ) lrlkslqi

":

isolera ( x

)

, Q_*

#* *** ** * | ** * *** *+ **ll***'u * ** _|- ** ** u

9+++ +++ +» $ I i I * | + | !

riksvägar cdi genmgömde länsväg! med största fillblm imi- och baggmflyck u/iz

de E/ln

bvrigu vägar med största tillåtna nxel- udi hognklryck 0/12

d:o S/IO

vägar med största knutna axll- och boggiewdt (mu

Befolkningstalen i de olika restidszonerna har därefter adderats successivt, så att befolkningsunderlaget intill vissa restider kan avläsas. Se tabell 96.

Av tabell 96 kan bland annat utläsas, att av de fyra städerna har Sunds— vall det bästa kommunikationsläget. Detta beror dels på den stora befolk— ningstätheten runt staden, dels på att restiden från Sundsvall till Stockholm är 2 respektive 1 timma kortare än från Östersund respektive Härnösand.

På kortare restidsavstånd är Härnösands kommunikationsläge något bätt- re än Östersunds, men vid större krav på befolkningsunderlag blir de sam— manlagda restiderna till Härnösand och Östersund ungefär lika långa. Härnö- sands kommunikationsläge är bättre än Östersunds i riktning söderut, men vid resa norrut kan man från Östersund nå fler personer än från Härnösand, detta beroende på Östersunds läge vid inlandsbanan och de jämförelsevis dåliga tåganslutningarna i Långsele från Härnösand till norrgående snälltåg.

Östersunds kommunikationsläge är väsentligt bättre än Umeås. Cirka 580 000 personer kan nå Östersund inom 5 timmars resa, medan motsvaran- de antal personer behöver upp till 7 timmar för att nå Umeå. 1 miljon män- niskor kan resa till Östersund inom 6—7 timmar men behöver inemot 10 timmar för att alla skall hinna fram till Umeå. På 10 timmar kan 3,5 miljo- ner människor resa till Östersund under det att på samma tid endast 1 mil- jon människor kan nå Umeå.

B.2.8.2. Vägarna

Det allmänna vägnätet framgår av karta 34. På kartan har vägarna indelats i följ ande fem grupper.

I. Riksvägar ooh genomgående länsvägar som tillåter 8 tons axeltryck och 12 tons boggietryck.

2. D :o som tillåter 6 tons axeltryck och 10 tons boggietryck.

3. Övriga vägar som tillåter 8 tons axeltryck och 12 tons boggietryck.

4. D :o som tillåter 6 tons axeltryck och 10 tons boggietryck.

5. Vägar för vilka tillåtet axeltryck och boggietryck är mindre än 6 resp. 10 ton. Längden av de allmänna vägarna på länets landsbygd jämte de vägar inom Östersunds stad för vilka Kronan är väghållare uppgick den 1.1.1963 till 5 228 km. Därav utgjorde 712 km riksvägar och 4 516 km länsvägar. Beskaffenheten i april 1963 hos riksvägarna, de genomgående länsvägarna och vissa andra betydelsefullare vägar framgår av följande sammanställ- ning. Vid angivande av beskaffenheten har hänsyn tagits till trafikintensite— ten, så att större krav ställts på en mera trafikerad väg än på en mindre trafikerad. Såsom nöjaktig har betecknats väg, vilken vid nuvarande trafik kan anses godtagbar i avseende på plansträckning, lutningsförhållanden, bredd och bärighet. Tjälfarligheten har angivits särskilt.

Beräknad om- byggnad Väg UUg' före 1966 1966—70 Väg/Delsträcka längd Nuvarande beskaffenhet _ nr km km km (Siffrorna inom parentes osäkra) E75 Sundsvall—Östersund— Trondheim Y läns gräns—Sjöändan . . . 14,5 Ej helt nöjaktig. Ej tjälsäker. Oljegrusad. (14,5) Sjöändan—Östersund— Nälden ................. 98,5 God eller nöj aktig. Belagd. Nälden—Mattmar—Mörsil 36,0 Dålig, delvis mycket dålig. Tjälfarlig. 36,0 Mörsil—Hålland ......... 20,0 Mycket god. Belagd. Hålland—Vikböle ....... 14,0 Under ombyggnad, som be- räknas färdig inkl. beläggn. 1963. 14,0 Vikböle—Staa ........... 14,5 Mycket dålig. Tjälfarlig. 14,5 Staa—riksgränsen ........ 51,0 God —— Mycket god. Belagd. 248,5 666 Nälden—Alsen—Mörsil Provisorisk sträckning av Ej helt nöjaktig. Besvärande E 75 i avvaktan på om- stigningar för tung trafik vid byggnad av Nälden—Matt- Bleckåsen och Mörsil. Ej tj äl- mar—Mörsil ............. 36,5 säker. Oljegrusad till större delen. Resten 1963. 81 Mora—Sveg—Brun/Io— Östersund X läns gräns—Byvallen 22,0 Nöjaktig. Avses att Oljegru- sas eller beläggas. Byvallen—Sveg—Älvros .. 21,0 God. Belagd. Älvros—Rismyr ....... 4,0 Nöjaktig. Oljegrusad. 4,0 Rismyr—Aspan ......... 11,5 Under ombyggnad som be- redskapsarbete. 11,5 Aspan—Ytterhogdals stn.. 19,0 God. Belagd. Ytterhogdals stn—Rätan.. 35,5 Nöjaktig. Oljegrusad. Rätan—Åsarna .......... 25,0 Mindre delar ombyggda och belagda. I övrigt dålig. Olje- grusad. (11,0) Åsarna—Svenstavik ..... 16,0 God. Belagd. Svenstavik—Grönviken 30,0 Mycket dålig. Mycket tjäl- farlig. Större delen under om- byggnad. 15,5 14,5 Grönviken—Brunflo ..... 16,0 Mycket god. Belagd. 16,0 200,0 84 Hudiksvall—Ljusdal—Sveg X läns gräns—Kolsätt . . . . 14,0 God. Belagd. Kolsätt—Älvros ........ 13,5 Nöj aktig. Avses att beläggas eller oljegrusas före 1966. 27,5 86 Sundsvall—Bispfors Y läns gräns—-Bispfors . . . 10,5 Dålig. Tjälfarlig. 2,3 km närmastBispfors god,be1agd. 87 Östersund—Stugun—Ham- marstrand—Solle/teå

Beräknad om-

byggnad Väg ung' före 1966 1966—70 Väg/Delsträcka längd Nuvarande beskaffenhet nr km km km (Siffrorna inom parentes osäkra) Östersund—Stugun ...... 49,5 Mycket god—god. Belagd. Stugun—Hammarstrand . . 46,5 Mycket dålig. Tjälfarlig. Om- (20,0) (20,0) byggnad påbörjad som be- Under förutsätt- redskapsarbete. ning av fortsatt beredskapsarbete Hammarstrand—Bispgård. 21,0 Dålig. Tjälfarlig. Bispgården—Y läns gräns 10,0 God. Belagd. 127,0 731 Stugun—Höglunda— Hammarstrand Provisorisk sträckning av Dålig. Tjälfarlig. På delen rv 87 i avvaktan på dess Stugun—Höglunda beräknas ombyggnad ............. 45,5 förstärkning och oljegrusning utföras. 88 Östersund—Strömsund Östersund—Lit .......... 20,5 God. Belagd. Bron över In- dalsälven vid Lit för smal för möte mellan större fordon. Lit—Hammerdal ........ 47,5 Större delen under ombygg- nad. 32,0 15,5 Hammerdal—väg till Länglingen ............. 12,5 Dålig. Tjälfarlig. VägtillLänglingen—Ström- Nöjaktig. Större delen olje- sund ................... 20,5 grusad. Resten 1963. Näs- viken—Strömsund, 1,9 km, god, belagd. 101,0 296 KårböIe—Sänna X länsgräns—Strömbacken 7,0 Ej helt nöjaktig (krokig). 7,0 Oljegrusad. Strömbacken—Sänna ..... 11,0 God. Belagd. 18,0 305 (Se 715) 311 Särna—Tännäs W läns gräns—Tännäs . . . . 42,0 Mindre delar ombyggda. I 10,0 övrigt smal och mycket kro- kig. Trafikfarlig. 312 Riksgränsen vid Fjällnäs— Hede—Sveg Riksgränsen—Hamra . . . . 11,5 Nöjaktig. Avses att beläggas 1964. Hamra—Funäsdalen ..... 19,0 Delvis nöjaktig, delvis dålig 19,0 och tjälfarlig. I behov av partiell ombyggnad samt be- läggning. Funäsdalen—Tännäs ..... 14,0 Nöjaktig. Delvis Oljegrusad. Resten 1963. Tännäs—Lossens utlopp . . 18,0 God. Belagd. Lossens utlopp—Långå . . . 20,5 Nöjaktig. Oljegrusad.

Beräknad om-

byggnad Väg 13%" före 19661966—70 Väg/Delsträcka längd Nuvarande beskaffenhet nr km km km (Siffrorna inom parentes osäkra) Långå—Hede ........... 13,5 Under ombyggnad som be- 13,5 redskapsarbete. Hede—Linsell ........... 43,5 Mycket god. Belagd. Linsell—Glissjöberg ...... 11,0 Nöjaktig. Belagd eller olje- grusad. Glissjöberg—Sveg ....... 20,0 Krokig, skarpa backkrön 20,0 men i övrigt nöjaktig. Olje- grusad. 171,0 314 Ytterhogdal—Kölsillre Ytterhogdal—Y läns gräns 20,5 Nöjaktig. Oljegrusad. 315] Hedeviken—Rätan— Östavall Hedeviken—Vemdalsskalet 19,0 I stort nöjaktig, Oljegrusad genom Vemdalen, 4,5 km. Resten beräknas vara belagd eller Oljegrusad före 1970. Vemdalsskalet—Utanbergs- 14,5 3,3 km vid Utanbergsvallar- (11,2) vallarna ................ na god, Oljegrusad. I övrigt dålig, avses att förbättras och oljegrusas. Utanbergsvallarna—Rätan 17,5 Nöjaktig.01jegrusad. Rätan—Y läns gräns ..... 23,5 Genom Rätan nöjaktig, be- 9,0 (2,0) lagd 2,9 km. I övrigt dålig. Ej tjälsäker. Viss del under ombyggnad. 74,5 316 Ulanbergsvallarna—Åsama Utanbergsvallarna—Klöv- Dålig. Avses att förbättras sjö ..................... 5,5 och oljegrusas. Klövsjö—väg till Kvarnsjö 7,5 Under ombyggnad, som be- räknas färdig inkl. beläggn. 7,5 1963. Väg till Kvarnsjö— I stort nöjaktig. Avses att Åsarna ................. 10,5 beläggas eller oljegrusas. 23,5 321 Svenstavik—Mattmar ..... 77,5 Dålig, partiellt mycket dålig. (15,0) Tjälfarlig. 322 Staa—riksgränsen vid Mycket dålig (smal och kro- Sandvika ............... 48,5 kig). Mycket svag och tjäl- farlig. 323 Bräcke—Kälarne—Fors Bräcke—Nyhem ......... 22,5 Något smal men i övrigt nöj- aktig. Oljegrusad. Nyhem—Dockmyr ....... 11,0 Dålig. Dockmyr—Kälarne ...... 20,5 Nöjaktig. Avses att oljegru- sas. Kälarne—Ragunda ....... 23,5 Dålig. Tjälfarlig.

Beräknad om—

byggnad Väg- Ung' före 1966 1966—70 Väg/Delsträcka längd Nuvarande beskaffenhet znr km km km (Siffrorna inom parentes osäkra) Ragunda—Fors .......... 16,5 Dålig. Mycket tjälfarlig. 93,5 3:24 Ragunda—Hammarstrand 7,0 God. Belagd. 3:36 Järpen—Kallsedel—riks- gränsen vid Finnsjön Järpen—Bonäset ......... 8,5 Dålig. Tjälfarlig. Bonäset—Kall ........... 13,0 Nöjaktig. Delen genom Kall, 5,0 km, god, belagd. Kall—Kallsedet .......... 47,5 Dålig. Tjälfarlig. (6,0) Kallsedet—Anjehem ..... 8,0 God. Anjehem—Baksjönäset 10,5 Under ombyggnad som be- 10,5 redskapsarbete. Baksjönäset—riksgränsen 22,0 God. 109,5 340 Krokom—Lillholmsjö— riksgränsen vid Rengen ' Krokom—Tulleråsen ..... 22,0 Delvis ombyggd. I övrigt dålig, ej tjälsäker. Tulleråsen—riksgränsen . . 96,0 Mindre delar ombyggda. I övrigt dålig, delvis mycket smal och krokig. Ej tj älsäker. 118,0 341 Lillholmsjö—Föllinge— Hammerdal—Y läns gräns 100,5 Delarna genom Föllinge och Hammerdal goda, belagda. I övrigt dålig, delvis tjäl- farlig. 342 Lövberga—Gäddede—riks- gränsen vid Framnäs Lövberga—Alanäs ....... 25,5 Dålig, smal. Mycket tj älfarlig. Alanäs—Torsfjärden ..... 44,5 Dålig, smal och krokig. Tjäl- 15,0 (25,0) farlig. Ombyggnad som be- redskapsarbete pågår vid Torsfjärden. Torsfjärden—Fågelberget 27,5 God. Avses att beläggas. Fågelberget—Gåddede . .. 24,5 Smal och tjälfarlig. I övrigt nöjaktig. Gäddede—riksgränsen . . . . 4,5 Dålig, smal och krokig. Tjäl- farlig. 126,5 343 Slrömsund—Yläns gräns 29,5 Svag och mycket tjälfarlig. 5,0 15,0 Plansträckning, profil och bredd i stort nöjaktiga. 344 Edefors—Ammer ........ 67,0 Dålig, smal, delvis krokig och tj älfarlig. 345 Strömsund—Y läns gräns Strömsund—Ulriksfors. . . . 4,0 God. Belagd. Ulriksfors—Y läns gräns . . 26,5 Mindre delar ombyggda. I övrigt dålig, delvis tjälfarlig. 30,5

Beräknad om- byggnad Väg Ung' före 1966 1966—70 ' Väg/Delsträcka längd Nuvarande beskaffenhet nr km km km (Siffrorna inom parentes osäkra) 504 Sveg—Lillhärdal—Wlåns gräns Sveg—Lillhärdal ........ 29,5 Smal, krokig, ej tjälsäker. Oljegrusad. Lillhärdal—W läns gräns . . 28,0 God. Belagd. 57,5 514 Vemdalen—Glissjöberg Vemdalen—Hän ......... 22,0 I stort nöjaktig. Avses att beläggas eller oljegrusas. Hån—Glissjöberg ........ 24,5 Skall anläggas. 24,5 46,5 531 Funäsdalen—Ljungdalen Funäsdalen—Storvallen .. 19,0 Dålig. Tjälfarlig. Storvallen—Skärkdalen 14,5 Dålig. Hålles ej öppen vin- tertid. Skärkdalen—Ljungdalen . . 7,5 Dålig. Ej tjälsäker. 41,0 535 Ljungdalen—Åsarna Ljungdalen—Börtnan 69,5 Dålig, delvis mycket dålig. Mycket tjälfarlig. Börtnan—Åsarna ........ 39,5 Ej helt nöjaktig. Ej tjälsäker. 109,0 580 Myrviken—Sannsundet— 11,0 Till större delen smal,krokig, 592— Sanne—Nälden .......... ej tjälsäker. Färjförbindelsen 593 över Sannsundet tidvis hårt belastad. 592 Frösön—Östersund ....... Broförbindelse med kors- ning i plan av mellanriks- banan över Storlien och in- landsbanan. Bron utgör den mest trafikbelastade delen av länets allmänna vägnät. 715 Kälarne—Sörbygden—Y läns gräns ............. 46,5 Dålig, delvis mycket dålig. 10,0 Tjälfarlig. 729 Håsjö—Höglunda ........ 24,0 Något smal. I övrigt i stort nöjaktig. Avses att olje- grusas. 747 o. Krokom—Andviken— 751 Föllinge Krokom—Aspås ......... 5,0 Ej helt nöjaktig. Aspås—Andviken ........ 32,0 Dålig, delvis mycket dålig. (15,0) Tjälfarlig. Andviken—Föllinge ...... 7,5 Ej helt nöjaktig. Ej tj älsäker. 44,5 805 Strömsund—Alanäs ...... 38,0 Dålig, delvis mycket dålig. Tjälfarlig, delvis mycket tj äl- farlig.

Karta 35 visar det av delegationen för översiktlig vägplanering upprättade förslaget till utökat riksvägnät (vägarna E 75, 81, 84, 86, 87 och 88 i ovan- stående sammanställning) .

Förslag till åtgärder för vågvåsendet återfinnes i kapitel C.2.1.2.1.

B.2.8.3. Länets bilbestånd

Den 1/1 1962 fanns enligt centrala bilregistret 24 877 inregistrerade bilar i Jämtlands län. I relation till folkmängden fanns det 5,5 invånare per bil, jämfört med det något lägre värdet i hela riket, 5,2. Av länets bilar var 22 384 personbilar, 258 bussar och 2 235 lastbilar. Av personbilarna gick 346 (1,5 %, i riket 0,8 %) i yrkesmässig trafik. Av länets lastbilar gick 382 (17,1 %, i riket 17,9 %) i yrkesmässig trafik. Av lastbilarna i yrkesmässig trafik tillhörde många de större storleksgrupperna, detta i motsats till öv- riga lastbilar, där över 1/3 tillhörde viktklassen under 1 000 kg. Fördelningen av lastbilarna i yrkesmässig trafik på viktklasser 1/1 1962 framgår av nedan- stående sammanställning.

Jämtlands län . Viktklass Råka Antal % 4)

Högst 2 000 kg ............. 15 3,9 5,3 2 001—3 000 kg ............ 8 2,1 3,3 3 001—4 000 kg ............ 16 4,2 4,6 4 001—5 000 kg ............ 62 16,2 13,3 5 001—6 000 kg ............ 139 36,4 30,6 6 001—7 000 kg ............ 22 5,8 13,1 7 001—8 000 kg ............ 64 16,8 6,0 8 001—9 000 kg ............ 8 2,1 5,2 9 001—10 000 kg ........... 12 3,1 3,3 mer än 10 000 kg ........... 10 2,6 3,8 Specialbilar ................ 26 6,8 11,5 Summa 382 100,0 | 100,0

Lastbilarna' 1 yrkesmässig trafik år i allmänhet anslutna till lastbilscentra— ler. Omfattningen av dessa år 1961 framgår av tabell 97.

B 2.8.4. Busstrafiken

Busstrafikens omfattning i länet framgår av en karta, fig. 36. På denna har antalet bussturer per vecka i båda riktningarna markerats. Frekvensen är proportionell mot bredden på linjerna. Av kartan framgår mycket tydligt Östersunds dominerande inflytande över stora delar av länet. Ett mycket stort antal busslinjer är riktade mot Östersund. Som exempel på bussturer- nas höga frekvens in mot staden kan nämnas, att mellan Brunflo och Ös- tersund går ungefär 360 bussturer per vecka i båda riktningarna. Andra

Väg med dubbla körbanor, miltskiljelinje och breda vägrenar JK Sto _ . __ Väg med 7m bred körbana och : "*. breda vägrenar ." .*— I ' '.'—- V'dg med 7rn bred körbana. : x,— smola vägrenar och uppställ—i ;: Vilhegmina nmgsplatser ., .. _. __ '_oGaddede '- nh m...-... Viig med Sm bred korbono. smala & "- "- vägrenar samt ev.uppsldllnings—: ". *I, platser : ). "". . .,, ! Ålandsx ! - sele . _.-' *-.._.'.,Vu|sjöbyn 'x. ””"le : . . n ,- Lövberga»? xo. . .. '.':Melen Stromsun- ' D :. Kullsedet Föulnge : Hammerdal. | .'$t & : & . | 3 'I O 1 0 .. Svensta k :onällnös . oFunösdalen ., ,. | ._ .. Klovgo '. c,Tonnasd o o " . He QD Vemdalen 4 åre—. Hän * : * oL' sell . 3 In * . . : 'n. . , , K *. =. ' SöFno * I.,. 4_.— +-.. ,) I ' . ' . : .. '. Alvgulen . 0 _-—4

Fig. 35. Förlag till utökat riksvägnät, framlagt i november 1.957 av Delegationen för översiktlig vägplanering

centralorter med omfattande busstrafik är Strömsund, Sveg, Hammarstrand, Hammerdal och Järpen.

Den sammanlagda linjelängden hos länets busstrafik var år 1960 6 173 km. Av denna svarade SJ för 1 783 km (28,9 %), generalpoststyrelsen för 1403 km (22,7 %) och enskilda företag för 2 987 km (48,4 %). Utveck- lingen av linjelängden i länet och i hela riket framgår av nedanstående sammanställning, där linjelängden även satts i relation till invånareantalet.

1954/1955 1956/57 1959/1960

km km/l 000 km km_/1 000 km km/l 000 lllV. HIV. lI'lV. Jämtlands län ...... 6 269 43,3 6 373 44,3 6 173 43,7 Riket .............. 109 711 15,2 110 271 15,0 104 758 14,0

! me. ». vm. , ' . . o- I ; m.m * .. man , lll—59

36041!

Slrumnmu ; I I

mmm. ”nu Sonat-l Å'C ' me'" Mat-** _) 'l'illSa / ) "mtl x /. ,, |] - ",,,," ...—..,... _/ / / l—lunllo » : nu.... '_ (* hymn _ __, *' . ' I .. : I I— , T , hn , vu Sandu-ll 4» nu"" _ . 1 1 .. | 1 smulan : Q . _ * * _ l . * nu Sandu-ll :

.uuml

l . .,” *—-——_ ——_—x___ , x ; v

Linjelängden har minskat något i länet sedan 1956/1957, men sett i rela- tion till invånareantalet är minskningen obetydlig. Per invånare räknat är busstrafikens linjelångd i Jämtlands län väsentligt större än i hela riket.

En något mera rättvisande bild än linjelångden ger antalet turlistkilo- meter. Detta antal redovisas i nedanstående tabell för länet och hela riket i såväl absoluta som relativa tal. Siffrorna avser tusental turlistkilometer per vecka.

1954/1955 1956/1957 1959/1960 Antal Ant./inv. Antal Ant./inv. Antal | Ant./inv. Jämtlands län ...... 167,7 1,16 176,8 1,23 146,13 1,03 Riket .............. 4 925,6 0,68 4 943,6 0,67 4 750,7 0,64

Liksom beträffande linjelångden steg antalet turlistkilometer från 1954/ 1955 till 1956/1957 men har därefter sjunkit förhållandevis kraftigt. Fort- farande är emellertid antalet turlistkilometer per invånare i Jämtlands län rätt mycket större än motsvarande tal i hela riket. Detta innebär alltså, att länets invånare i genomsnitt har större tillgång på bussturer än vad hela rikets invånare har. Ett sådant genomsnitt kan emellertid vara missvisande, bland annat beroende på att befolkningstätheten i länet på flera ställen är så låg, att man praktiskt taget inte har någon tillgång alls till bussförbin- delser. Det höga antalet turlistkilometer per invånare i länet sammanhänger delvis med att vissa bussturers huvudsakliga syfte inte är personbefordran utan transport av post, mjölk och annat gods.

Antalet bussar i linjetrafik. var 1959/1960 i länet 191. Sett i relation till invånareantalet fanns det 1,35 bussar i länet per 1 000 invånare, jämfört med 0,86 bussar per 1 000 invånare i hela riket. I ovannämnda tal ingår för Jämtlands län ett förhållandevis stort antal fordon, som är byggda för att i första hand transportera post och annat gods.

B.2.8.5. Flygförbindelserna

Östersund hade i juni 1963 en daglig flygförbindelse i vardera riktningen med Stockholm. Turerna gick via Sundsvall/Härnösand. Under vissa tider av året har staden emellertid två dubbelturer per dag med Stockholm. I länet finns dessutom ett förhållandevis omfattande och för länet värdefullt taxi- och ambulansflyg, drivet av Jämtlands-Aero med fem flygplan, varav en helikopter. Huvudstationen är i Östersund. Under en del av året har flygl- företaget baser även i Funäsdalen och Åre. Förslag till åtgärder beträffande flygförbindelserna återfinnes i kapitel C.2.1.2.4.

247 B.2.9. Skolor och utbildning Länets skolväsen undergår en snabb utbyggnad. Detta gäller såväl den obli- gatoriska skolan som gymnasier och yrkesskolor. Av länets 35 kommuner är det läsåret 1962/63 endast två —— Oviken och Tännäs __ som icke genomfört eller påbörjat försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola (grundskola från och med 1 juli 1962). I det följande redovisas varj e skolform.

a) Obligatoriska skolväsendet Grundskola (nioårig) är i länets kommuner genomförd i följande utsträck— ning:

Till och med nionde skolåret i Östersund, Frösö, Brunflo, Häggenås, Lit, Rödön och Lillhärdal;

Till och med klass 8 i Alsen, Berg, Bräcke, Fors, Föllinge, Hackås, Hallen, Hede, Hogdal, Hotagen, Kälarne, Mörsil, Offerdal, Ragunda, Revsund, Rätan, Stugun och Övre Lj ungadalen;

Till och med klass 7 i Frostviken, Ström, Svegs landskommun och Svegs köping, samt

till och med klass 5 i Kall, Åre, Undersåker och Hammerdal. Oviken och Tännäs kommuner har kvar sjuårig folkskola jämte fortsätt- ningsskola.

Centralskola inrymmande grundskolans högstadieklasser finns i följande kommuner, nämligen i Berg, Brunflo, Bräcke, Frostviken, Frösö, Föllinge, Hallen, Hammerdal (blivande), Hede, Hogdal, Kälarne, Lillhärdal, Lit, Mör— sil (interimistiskt), Offerdal, Ragunda, Revsund, Rätan (glesbygdstyp), Ström, Stugun, Svegs köping, Undersåker (blivande) och Östersund.

Kommunalförbund omfattande skolväsendet har Hotagen—Föllinge och Svegs båda kommuner. I övriga fall regleras samarbetet mellan kommunerna i skolfrågor medelst avtal.

b) Gymnasier Allmänna gymnasier finns i Östersund, Strömsund och Järpen (korrespon- densgymnasium). Korrespondensgymnasium skall inrättas i Sveg från och med ht 1963.

Allmänna gymnasiemas linjer och antal avdelningar läsåret 1962/63 framgår av nedanstående tabell:

A L R _ . . . . . . . S:a antal Allman Ilnje LatmlmJe Reallmje avdel-

3-årig 4-årig 3-årig 4-årig B—årig 4-årig ning"

Östersund: .......... 3 4 4 6 8 25 Strömsund: Kom. gymn 2 2 4 Järpen: Korr gymn . . . 3 3 3 (9) = 31

* Summan av antalet elever i varje ring vid Järpens korrespondensgymnarium motsvarar en tredjedel av elevantalet i varje ring vid övriga gymnasier.

Gymnasieeleverna har möjlighet att inom olika linjer välja skilda grenar enligt följande:

A-linje: Social eller språklig gren L-linje: Halv- eller helklassisk gren R-linje: Biologisk eller matematisk gren

Fackgymnasier Tekniskt gymnasium i Östersund med 3—årig lärokurs, som från årskurs II uppdelas på maskinteknisk och byggnadsteknisk linje. Fråga om ytterligare gren aktuell.

Handelsgymnasium i Östersund, 3-årigt.

c) Fackskolor Fackskola kommer att inrättas i Östersund från och med ht 1963 (samtliga linjer).

&) Realskolor och flickskolor

4-årig realskola (under avveckling) finns i Bergs, Bräcke, Hammerdals, Ra— gunda, Ströms, Svegs samt Undersåkers kommuner och i Östersunds stad. 3-årig realskola finns i Ovikens kommun. Föllinge, Offerdal och Tännäs har inbyggd korrespondensrealskola. (Un- der avveckling i de båda förstnämnda kommunerna.)

Östersund har en praktisk kommunal realskola med handels-, teknisk- och laboratorieteknisk linje (kommer att avvecklas i samband med att fack- skola införes).

Kommunala Flickskolan i Östersund har följande linjedelning i de båda högsta klasserna, där förutom obligatoriska ämnen på alla linjer speciella läroämnen läses på respektive linje: Allmän linje: tyska eller engelska, franska, psykologi, matematik

Humanistisk linje: tyska, franska, psykologi Reallinje: matematik, fysik och kemi, biologi, ev. tyska eller franska eller psykologi.

e) Folkhögskolor Folkhögskolor: Birka (Rödön), Hålland (Undersåker) och Bäckedal (Svegs landskommun).

f) Utbildning på högskolenivå Akademisk kursverksamhet (ettbetygskurs i engelska) förekommer inom länet. Vidareutbildningskurser i matematik (ht 1962) och fysik (vt 1963) vid högre allmänna läroverket i Östersund.

Praktisk lärarutbildning, s. k. provår för blivande lärare vid grundskolans högstadium och läroverk, är anordnad vid högre allmänna läroverket i Ös- tersund.

g) Yrkesskolor (se även under punkt h: omskolningskurser) Länets yrkesskolor är till övervägande delen organiserade såsom kommu- nala lokala yrkesskolor.

Landstinget är huvudman för följ ande yrkesskolor, nämligen Torsta skogs- och lantmannaskola (Rödön), som även har kombinerad ladugårds- och hushållskurs.

Rösta lanthushållsskola (Rödön). Sj uksköterskeskola vid centrallasarettet i Östersund. Centrala verkstadsskolan i Östersund med följande linjer:

Bilmekaniker Reparatörer- smeder- och svetsare Elektriker Värme- och sanitetsmontörer Klädningssömnad Inrednings- och fabrikssnickare Metallarbetare Svagströms-, tele- och radarmontörer Murare Svetsare Möbelsnickare Instrumentmakare

Länets skogsvårdsstyrelse är huvudman för Halåsens skogsbruks- samt Persåsens och Vågdalens skogsyrkesskolor. (Ny sådan skola planeras i Sveg.)

Utbildning av skogvaktare förekommer vid Bispgårdens skogsskola. Kommunernas heltidsläsande yrkesskolor fördelar sig på följande sätt:

Brunflo l-årig Husmodersskola med vävning (UK 56: 107) Bräcke l-årig Detaljhandelskurs 3-årig Verkstadsskola för radio- och telereparatörer 3-årig Inbyggd verkstadsskola för metallarbetare Fors 1-årig Husmodersskola med vävning (UK 56: 116) 3-årig Central verkstadsskola för industrielektriker l—årig Husmodersskola med vävning 1-årig Handelskurs Hammerdal 3-årig Verkstadsskola för bil-, traktor- o. skogsbruksmaskinreparatörer Hede 1-årig Husmodersskola med vävning Ragunda 1-årig Kontorskurs, allmän (57: 8) Revsund l-ärig Husmodersskola med vävning (UK 56: 116) Ström 1-årig Kontorskurs för elever med avslutad folkskola l-årig Kontorskurs, fortsättningskurs 1-årig Kontorskurs för elever med realexamen 4-årig Verkstadsskola för målare Stugun l-årig Husmodersskola med allmänbildande ämnen Sveg 1-årig Kontorskurs 2-årig Kontorskurs

2-årig _ Detaljhandclskurs 3-årig Inbyggd verkstadsskola för bilmekaniker Undersåker 1-årig Handelsskola i anslutning till detaljhandelskurs (UK 57: 10) Åre l-årig Turisthotellskolai Storlien, teoretiska och praktiska kurser om tre perioder Östersund 2-årig Inträdeskurs till tekniskt gymnasium 1—2-åriga Kontorskurser l-årig Sömnad med fackteckning och konstsömnad (60: 24) l-årig Husmodersskola 1-årig Barnsköterskekurs l-årig Inbyggd grundkurs för sjukvårdsbiträden (Landstingets) 1—årig Verkstadsskola för telereparatörer 2-årig Verkstadsskola för elektriska installatörer 2-årig Inbyggd skola för bilmekaniker 2-årig Inbyggd skola för bilreservdelsmän

l-årig Inbyggd skola för sättare

Bidrag av landstingsmedel utgår till de kommunala yrkesskolor-na. Föreningen Heimbygda äger en slöjdskola: J ämtslöjds Kvinnliga Slö j (1- skola med kurser i spånad, knyppling och vävning, däribland en 8-månaders kurs för utbildning av yrkesväverskor.

Antal Utbildningsyrke Kursort Tid elev- Anm. platser Reparatörer-smeder- svetsare Bispgården I 48 v 14 Successiv intagning ,. .. II 48 V 14 .. .. ,, Östersund 48 v 14 ,, ,, ,, Gällö I 48v 14 ,, ,, n " II 48 V 14 ” n ,, Järpen 48v 14 ,, ,, Mekaniker ............ Hammerdal 48 v 12 ,, ,,

,, ............ ,, 48 v 12 ,, ,, ,, ............ Åre I 48 v 12 ,, ,, ,, ............ ,, II 48 v 15 ,, ,, ,, ............ Bispgården I 48 v 12 ,, ,, ,, ............ ,, II 48 v 12 Ny kurs Svetsare .............. Frösön 20 v 12 Successiv intagning Plåtslagare ............ Bispgården 48 v 12 ,, ,,

,, ............ ,, 48 v 12 ,, ,, El—lindare ............. Bispgården 48 v 10 ,, ,, Bilplåtslagare .......... Bräcke 48 v 12 ,, ,, Billackerare ........... Bräcke 48 v 12 ,, ,, Motor- 0. redskapsrep. . . . Tandsbyn I 48 v 10 ,, ,,

,, . . . ,, II 48 v 10 ,, ,, Bil- o. traktorreparatörer Myrviken I 48 v 12 ,, ,, n II 48 V 12 " Bilelektriker . . ......... Svenstavik 96 v 14 Krav: goda skolbetyg (AB genomsnitt) Reparatörer av motorer, trakt. o. skogshruksmask. Sveg 48 v 14 Successiv intagning ,, Järpen 48 v 14 ,, ,, ,, Strömsund 48 v 14 ,, ,. ,, Pålgård 48 v 14 ,, ,, Inredn. o. maskinsnick. Häggenås I 48 v 10 ,, ,, ” II 48 V 10 ” ” Utsättarbiträden Pålgård 16 v 16 Krav: real.ex.komp. i matematik Rep. av anläggn.maskin. Frösön 48 v 12 Successiv intagnlng Kontor, nybörjarkurs . . . Aspås 20 v 16 ,, ,, . . . Östersund 20 v 16 ,, fortbildn.kurs. . . Östersund 12 v 16 Krav: tidigare erf. av kontorsarbete Vårdbiträdeskurs ...... Kälarne 24 v 12 Husmoderskurs ........ Kälarne 22 v 16 Husmoderskurs ........ Hallen 22 v 16 Efter husm.kursens slut kommer evt. påbyggn.kurs för fj ällpens. att startas. Kursen brukar bedrivas under 1 period varje vinter. Specialarb. inom bygga.- branschen ........... Östersund 14 v 16

25 1 h) Omskolningskurser Omfattningen av omskolningskurser, bedrivna av överstyrelsen för yrkes- utbildning i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen framgår av samman- ställning på sidan 250. Förutom denna kursundervisning finns möjlighet till omskolning inom företag, som därvid kan få ett visst bidrag per timma och elev. En kommunal omskolningskurs med statsbidrag kommer inom kort att starta i Bräcke (skinnsömnad).

B.2.10. Sjukvård

Centrallasarett finns i Östersund och har hela Jämtlands län såsom upptag- ningsområde. I Sveg finns ett odelat lasarett, som ej har något bestämt upp- tagningsområde men som i praktiken utgör sjukvårdsinrättning för Härje— dalen (Svegs köping, Svegs, Lillhärdals, Hogdals, Hede och Tännäs kom— muner). Sj ukstugor finns i Strömsund, Gäddede och Kälarne. Ej heller dessa har några bestämda upptagningsområden. Genom sj ukkassornas bestämmel- ser angående reseersättningar besökes emellertid sjukstugan i Gäddede i huvudsak endast av befolkningen i Frostvikens kommun, sjukstugan i Strömsund av befolkningen i Ströms och Hammerdals kommuner ävensom Laxsjö församling samt sjukstugan i Kälarne av befolkningen i östra Jämt- land.

Samverkan på sjukvårdens område har Jämtlands län landsting med &) Västernorrlands läns landsting angående vård på Sollefteå lasarett för patienter från Fors kommun i Jämtlands län,

b) Västernorrlands läns landsting angående vård på Östersunds lasarett för patienter från Haverö kommun i Västernorrlands län,

c) Gävleborgs läns landsting angående vård på Ljusdals lasarett för pa- tienter från Grubbans och Gåssjö byar i Hogdals kommun i Jämtlands län,

(1) Gävleborgs läns landsting angående vård på Svegs lasarett för patien- ter från Los kommun i Gävleborgs län.

I Östersund (vid Sollidens sanatorium) finns länets centraldispensär. I övrigt utgör provinsialläkardistrikten dispensärdistrikt. I Bräcke har landstinget vård- och arbetshem för psykiskt efterblivna. Privat sådant finns dessutom i Gevåg. I Mörsil har landstinget ett sjukhem för lättskötta psy— kiskt sjuka. Statligt mentalsjukhus finns på Frösön. —— På Frösön finns dessutom ett landstingets hem för långvarigt kroppssjuka. Riksförsäkrings— anstalten driver i Åre ett större sjukhus. Privata konvalescenthem finns i Undersåker och Björnänge,

Provinsialläkarnas stationeringsorter samt deras distrikt framgår av ta- bell 98. Utredning pågår angående en viss utökning av antalet provinsial- läkare i lånet. De nytillkomna tjänsterna kommer sannolikt att förläggas till redan befintliga provinsialläkarstationer så att 2— eller 3-läkarstationer

erhålles. Vissa mindre och med läkare svårbesatta distrikt kan förväntas försvinna.

Apotek finns i Brunflo, Bräcke, Frösön, Föllinge, Hammarstrand, Ham- merdal, Hede, Mörsil, Rätansbyn, Strömsund, Stugun, Sveg, Svenstavik och Östersund. Länets indelning i tandvårdsdistrikt framgår av tabell 99. I ta- bell 100 redovisas länets indelningi lokalkontorsområden för Jämtlands läns allmänna försäkringskassa.

B.2.11. Ekonomiska förhållanden i Jämtlands län

B.2.11.1. Olika jörvärvskällors relativa betydelse

År 1960 var den uppskattade nettoinkomsten för samtliga skattskyldiga i Jämtlands län 648 600 000 kronor. Denna inkomsts procentuella fördelning på olika förvärvskällor framgår av nedanstående sammanställning, där även motsvarande procenttal för hela riket anges. Uppgifterna grundar sig på 1961 års taxering till statlig inkomstskatt.

Område Av jord- Av annan Av Av Av Allm. Netto-

brfastigh fastigh. rörelse tjänst kapital avdrag inkomst Jämtlands läns lb ....... 11,5 0,5 8,0 80,0 1,4 —— 1,4 100,0 Rikets lb .............. 11,3 0,6 9,9 77,5 1,9 —— 1,2 100,0 Östersund ............. 0,7 1,7 11,2 86,6 1,5 — 1,7 100,0 Rikets städer ........... 0,6 1,3 15,4 81,4 2,2 _ 0,9 100,0 Summa Jämtlands län . . . 8,8 0,8 8,8 81,7 1,4 -—- 1,5 100,0 Hela riket ............. 4,7 1,0 13,3 79,9 2,1 -— 1,0 100,0

Om man jämför de olika förvärvskällornas procentuella andel av den to— tala nettoinkomsten, finner man, att procenttalen för Jämtlands läns lands- bygd rätt väl överensstämmer med motsvarande tal för hela rikets lands— bygd. Samma överensstämmelse gäller i stort sett även för Östersunds stad och samtliga städer i riket. En jämförelse mellan hela Jämtlands län och hela riket ger däremot till resultat att de olika förvärvskällorna har olika stor betydelse i länet och i riket. Inkomst av jordbruksfastighet och av tjänst spelar en större roll i Jämtlands län än i hela riket, medan inkomst av rö- relse är en långt viktigare förvärvskälla i landet än i länet. Detta sistnämn- da faktum är närmast ett resultat av att näringsgrenarna industri och hant- verk men även handel är underrepresenterade i Jämtlands län. Anmärk- ningsvärd är den låga inkomsten av kapital, vilket innebär att länets egen befolkning har små möjligheter att med egna medel göra investeringar och företaga nyetableringar. Kapitalbristen i Jämtlands län kommer närmare att behandlas på sid. 263—265 i kapitel B.2.11.10.

253 B.2.11.2. Medelinkomsten

I tabell 101 har den beskattningsbara inkomsten taxeringsåret 1960 förde- lats per invånare i rikets olika län. Inkomsternas storlek har angivits för fysiska personer, för svenska aktiebolag samt för övriga skattskyldiga. Siff- rorna avser inkomsterna enligt förordningen om statlig inkomstskatt.

Av tabellen framgår med tydlighet, hur låga genomsnittsinkomsterna är i Jämtlands län, jämfört med riksgenomsnittet. Den beskattningsbara in- komsten per invånare var i Jämtlands län endast 2 223 kronor, medan den i hela riket var 3 532 kronor. Medelinkomsten i hela riket var därmed nästan 60 % högre än medelinkomsten i Jämtlands län. Av norrlandslänen hade Jämtlands län den lägsta medelinkomsten per invånare. Särskilt stor var skillnaden i inkomst per invånare mellan Jämtlands län och de båda grann— länen Västernorrlands och Gävleborgs län. Av övriga län i riket var det för övrigt endast Gotland som visade en lägre medelinkomst per invånare än Jämtlands län.

Av tabellen framgår, att det är de beskattningsbara inkomsterna för fysis- ka personer, som är avgörande för medelinkomsten i ett län. Inkomsterna för aktiebolag varierar visserligen kraftigt från län till län, men deras abso- luta storlek är i förhållande till inkomsterna för fysiska personer så liten, att de i allmänhet ej har någon större betydelse för totalinkomsten i ett län. Detta innebär emellertid inte, att lokaliseringen av de bolag, som finns i länet, är av ringa betydelse för ekonomien. I inkomsterna för fysiska per- soner ingår nämligen såsom en betydelsefull del inkomster för sådana lön- tagare, som är anställda vid aktiebolag. Av de olika länssiffrorna framgår, att ju högre de beskattningsbara inkomsterna är för aktiebolag, desto högre är också i allmänhet inkomsterna för fysiska personer och därmed också de totala medelinkomsterna i länet. I just Jämtlands län är inkomsterna för aktiebolag särskilt låga, och detta påverkar därmed indirekt medelinkoms- ten för samtliga skattskyldiga i länet.1

B.2.11.3. Skattekraften i länets olika kommuner

Ett annat uttryck för länets ekonomiska bärkraft än medelinkomsterna per invånare är antalet skattekronor per invånare. Dessa redovisas i tabell 102 samt på fig. 37. .

Antalet skattekronor per invånare (skkr/inv) var på Jämtlands läns lands- bygd år 1961 30,01, jämfört med 35,57 i hela rikets landskommuner. I Ös- tersunds stad var antalet skkr/inv 49,56, jämfört med 58,97 i rikets städer. Såväl för länets landskommuner som för dess stad var alltså skattekraften väsentligt lägre än genomsnitten för respektive kommuntyp.

1 Vid taxeringen enligt kommunalskallelagen uppgår inkomsten från aktiebolag till en något större andel av den totala beskattningsbara inkomsten. Den utgör i Jämtlands län 7 % av total— inkomsten, jämfört med 1—2 % vid taxeringen till statlig inkomstskatt.

/5 — /7,99 sko/mv r___] /8 —20,99 — " [___—] 2/—25,99 _.._ E 24— 26,99 _" — EEE] 27— 29,99 ” — % st)—52,99 —»—

0 M 20 56 IO

_- ___-l _! t___l

.o ___—_ —r' &

väx .: '-

| I— - _s' _ -I | 'L,

Fig. 37. Antal skattekronor per innevånare år 1961.

Variationerna i skattekraft är mycket stora i Jämtlands län. Några kom- muner, såsom Fors, Stugun, Undersåker, Hogdal, Frösö köping och Svegs köping hade under undersökningsåret betydligt större antal skkr/inv än riksgenomsnittet. Å andra sidan var skattekraften i många av kommunerna ovanligt svag. Detta gäller särskilt Oviken, Hallen, Hackås och Berg, i vilka kommuner skatteunderlaget understeg 20 skkr/inv. Av samtliga kommuner i hela riket var det endast Karesuando som hade lägre antal skkr/inv än Oviken. Endast 5 kommuner i hela landet hade lägre skattekraft än Hallen.

Skatteunderlagets variationer mellan länets olika kommuner kan delvis förklaras med de större kraftverkens lokalisering. Kommuner, som har ett eller flera stora kraftverk, har i allmänhet ett stort antal skattekronor, me- dan kommuner, som saknar större kraftverk, i allmänhet har svag skatte— kraft. Den osedvanligt låga skattekraften i många av länets kommuner kan emellertid helt naturligt inte förklaras enbart med avsaknaden av större kraftverk. För hela riket gäller att ju större procent av en kommuns be- folkning som är sysselsatt inom jordbruk och skogsbruk, desto lägre är skattekraften i kommunen.1 Om man undantar kraftverkskommunerna, överensstämmer denna iakttagelse för hela riket även med förhållandena i Jämtlands län. Flertalet av de utpräglade jordbruks- och skogsbrukskom- munerna i länet har få skkr/inv, medan de kommuner, som har en förhål- landevis stor del av befolkningen sysselsatt inom industri och hantverk, har relativt högt antal skkr/inv. Hela Jämtlands län, som är landets minst in- dustrialiserade län, har jämte Gotland det lägsta antalet skkr/inv av rikets län.

B.2.11.4. Den ekonomiska utvecklingstendensen Av närmast föregående avsnitt har framgått, att medelinkomsterna och an- talet skattekronor per invånare i Jämtlands län rätt kraftigt understiger riksgenomsnitten. För en bedömning av de ekonomiska förhållandena i Jämtlands län är emellertid kunskap om själva utvecklingstendensen i lä- nets ekonomi viktigare än ovannämnda iakttagelser för ett enskilt år. Fråge- ställningen skulle därmed vara: Pågår en utjämning i ekonomiskt hänseen— de mellan Jämtlands län och förhållandena i hela riket, eller håller det fat- tiga Jämtlands län på att bli ännu fattigare, sett i relation till rikets ut- veckling?

För att kunna besvara dessa frågor har i tabell 103 antalet skkr/inv i länets olika kommuner är 1961 jämförts med motsvarande tal för år 1952. Be- räkningarna av antalet skkr/inv för de båda åren har utförts på så sätt, att vissa korrigeringar har gjorts för ändrade bestämmelser rörande det av staten tillskjutna skattekrontalct.

För länets landsbygd gäller att antalet skkr/inv år 1961 var 12,5 enheter

1 Enl. SOU 1961: 9. (Principer för en ny kommuninledning.)

fler än är 1952, vilket är lika med en ökning med 52,1 %. Under samma tids— period ökade antalet skkr/inv på hela rikets landsbygd med 16,7 enheter eller 68,7 %. Såväl den absoluta som den relativa ökningen i skattekraft var alltså väsentligt mindre i länets landskommuner än i hela rikets.

I Östersund ökade antalet skkr/inv med 21,1 enheter eller med 63,9 %. Ökningen i samtliga städer i riket var absolut sett något större än i Öster- sund, men relativt sett var ökningen mindre än i Östersund.

Om man studerar den ekonomiska utvecklingen i länets enskilda lands- kommuner, är det svårt att finna några generella orsaker till de rätt stora variationerna kommunerna emellan. Helt naturligt har antalet skkr/inv ökat kraftigt i kommuner, där industriutvecklingen varit gynnsam och där kraftverks- och anläggningsarbeten pågått under perioden. Omvänt har vissa av de utpräglade jordbrukskommunerna haft en relativt sett sämre ekonomisk utveckling än vad som gäller för rikets landskommuner i genom- snitt.1 I Lit, Brunflo och Hackås, där en tämligen stor del av den mantals- skrivna befolkningen har börjat arbeta i Östersund—Frösön. har antalet skattekronor per invånare bland annat till följd av detta ökat kraftigt un- der perioden. I Ragunda, Rödön och Mörsil, som år 1952 kunde anses som mycket skattestarka kommuner, har ökningen i antalet skkr/inv varit re- lativt obetydlig. Det omvända gäller för Tännäs, som år 1952 var en av” rikets allra skattesvagaste kommuner, men där antalet skkr/inv mellan 1952 och 1961 ökat med över 100 %.

Om man slutligen jämför utvecklingen i Jämtlands län med tendensen i hela riket, finner man, att skillnaden i skattekraft år 1952 mellan länet och riket blivit ännu större är 1961. I länet ökade antalet skkr/inv 1952—1961 med 14,2 enheter eller med 55,9 %, medan ökningen i hela riket var med 20,7 enheter eller med 65,7 %. Det är 1952 ekonomiskt svaga Jämtlands län har alltså under perioden blivit ännu svagare, sett i relation till utveck- lingen i hela landet. Denna tendens måste betraktas såsom mycket allvarlig.2

B.2.11.5. Den kommunala utdebiteringen samt av staten

utbetalade skattelindringsbidrag

I tabell 102 redovisas förutom skatteunderlaget även den kommunala ut- debiteringen. Såsom framgår av tabellen var den kommunala medelutdebi— teringen för länets landskommuner 18,71, vilket är 3,02 kronor mer än me- delutdebiteringen bland rikets landskommuner. Även Östersund hade vä- sentligt högre utdebitering än medeltalet för rikets städer. Överhuvudtaget tillhör många av kommunerna i Jämtlands län de mest skattetyngda i hela riket. För år 1962 hade Hede kommun den högsta skatten av samtliga kom-

1 Även för hela riket gäller att kommuner med hög procent förvärvsarbetande inom jordbruk och skogsbruk haft en mindre gynnsam ekonomisk utveckling än industrikommuncr. Enligt SOU 1961: 9. 2 Även i kapitel B.3. (Konsekvenser av befolkningsutvecklingen i länet) behandlas den ekono- miska utvecklingstakten i länet.

muner, nämligen 21,95 kronor per skattekrona. Av enskilda församlingar hade Laxsjö den högsta, nämligen 22,06 kronor per skattekrona. Om man enbart ser på utdebiteringen till den borgerliga och kyrkliga kommunen hade för år 1962 23 församlingar i hela landet högre utdebitering än 15 kronor per skattekrona. Av dessa församlingar fanns inte mindre än 10 i Jämtlands län. Av de övriga 13 fanns 8 i Västernorrlands län och endast 3 i Västerbottens och 2 i Norrbottens län. Samtliga församlingar i riket med en högre utdebitering än 15 kr/skkr för år 1963 finns i Jämtlands län. Se tabeller i kapitel C.].

Kommuner med svagt skatteunderlag har i regel hög utdebitering av skatt. Den kommunala utdebiteringen och skatteunderlaget samvarierar emellertid inte helt, vilket kan bero på skillnader i utgifter per invånare för gemensamma kommunala förvaltningsuppgifter, på statliga skattelind- ringsbidrag till särskilt skattetyngda kommuner, på olika uppfattning om sättet för handhavandet av den kommunala ekonomien samt på olikartad kommunal standard.

Vilka yttringar de båda sistnämnda möjligheterna har tagit sig i Jämt- lands län är mycket svårt att uttala sig om. Beträffande kommunernas netto- utgifter per invånare kommer dessa att behandlas i kapitel B.2.11.6. I det nedanstående skall därför endast de statliga skattelindringsbidragen till lä— nets kommuner presenteras. Dessa framgår av tabell 104.

År 1963 utbetalades till kommuner i Jämtlands län nio miljoner kronor i skattelindringsbidrag. I relation till invånareantalet fick Jämtlands län 65 kr/inv, jämfört med 7 kr/inv i hela riket.

Av länets 34 kommuner fick år 1963 27 skattelindringsbidrag. Största be- loppet tillfördes Berg med 267 kr/invånare, Hackås med 240 kr/invånare, Oviken med 212 kr/invånare, Föllinge med 204 kr/invånare, Hammerdal med 180 kr/invånare, Hallen med 178 kr/invånare och Alsen med 173 kr/invå— nare.

Skattelindringsbidraget till kommuner i Jämtlands län motsvarade år 1958 1,5 % av det totala bidraget till skattetyngda kommuner i riket. År 1962 var procenttalet 14,8. Denna ökning torde vara ett resultat av de för- sämrade ekonomiska förhållandena i Jämtlands län sett i relation till ut- vecklingen i hela landet. År 1963 fick Jämtlands län 17,4 % av de samman- lagda skattelindringsbidragen i landet. Ökningen från år 1962 är delvis orsakad av de nya bestämmelserna angående skattelindringsbidrag (SFS 1962: 168).

B.2.11.6. Kommunernas nettoutgifter för vissa förvaltningsuppgifter

I tabell 105 redovisas kommunernas nettoutgifter för vissa större förvalt— ningsuppgifter. Utgifterna har satts i relation till kommunernas invånar- antal och skatteunderlag.

17—313369

Beräkningarna av nettoutgifterna har gjorts på så sätt att bruttoutgifter- na 1954—1958 minskats med bruttoinkomsterna (inkl. statsbidrag) 1954— 1958, varefter skillnaden dividerats med 5. Genom denna beräkning av ett femårsmedeltal för nettoutgifterna har resultaten inte nämnvärt influerats av vissa års toppar i fråga om större utgifts- eller inkomstposter. För vissa kommuner och förvaltningsuppgifter är det emellertid tydligt, att nettout- gifterna påverkats av tidpunkten för när ett större statsbidrag har utfallit. Siffrorna får därför brukas med en viss försiktighet.

Av tabellen framgår, att för de båda viktigaste förvaltningsgrenarna, näm- ligen undervisning och socialvård, har länets landskommuner väsentligt högre utgifter per invånare och per skattekrona än rikets landskommuner. Nettoutgifterna för undervisning var i medeltal per år 1954—1958 på Jämt- lands läns landsbygd 4,71 kr/skkr, jämfört med 3,50 kr/skkr på landsbygden i hela riket. Motsvarande tal för socialvård var 3,06 kr/skkr resp. 2,28 kr/skkr.

Nettoutgifterna varierar kraftigt mellan de olika kommunerna. Delvis sammanhänger dessa variationer med att ett femårsmedeltal inte kan ge en fullt riktig bild av en nettoutgift. Variationerna torde emellertid också i de flesta fall ha en reell innebörd. De höga utgifterna för undervisning i många av kommunerna kan sålunda bl. a. förklaras med att de stora avstånden mellan bebyggelsekärnorna i glesbygdskommunerna medför mycket höga kostnader för Skolskjutsar och skolhem. Kommuner, som under perioden 1954—1958 hade kommunal realskola, har också mycket höga utgifter för undervisning.

Kommunernas nettoutgifter för socialvård samvarierar rätt väl med ål- dersstrukturen i de olika kommunerna. Kommuner med ett stort antal åld- ringar har också i allmänhet höga utgifter för socialvården, där folkpen- sioneringen utgör en betydelsefull kostnadspost. Eftersom befolkningen i Jämtlands län tenderar att genomsnittligt bli allt äldre i förhållande till riksgenomsnittet, blir utgifterna för socialvården därigenom alltmer be- tungande.

B.2.11.7. Kommunernas skulder och egna fonder

Eftersom kommunernas upptagande av län samt avsättningar till och uttag från egna fonder varierar rätt kraftigt år från år, har kommunernas skulder och egna fonder beräknats såsom medeltal per år för en femårsperiod, näm— ligen 1954—1958. Dessa medeltal redovisas i tabell 106.

Skuldsättningen hos länets landskommuner var nästan exakt lika stor, per invånare räknat, som hos hela rikets landskommuner. Östersunds stad hade däremot väsentligt mindre skulder per invånare än vad som gällde för rikets städer i genomsnitt. Skuldsättningen per invånare var rätt olika hos länets landskommuner. Höga kommunalskulder per invånare samman-

hänger bl. a. med att man i flera kommuner under senare är byggt ut gatu- samt vatten- och avloppsnätet kraftigt i kommunens tätorter. Anmärknings- värt är å andra sidan, att många av kommunerna hade ovanligt låg skuld- sättning per invånare. Denna försiktighet i finanspolitiken i länet åter— speglar sig även i bildandet av egna fonder. Om man slår ut fondernas stor- lek på antalet invånare, finncr man, att länets landskommuner 1954—1958 hade i genomsnitt väsentligt större fonder än hela rikets landskommuner.

B.2.11.8. Den kommunala fastighetsbeskattningen

Med fastighetsbeskattning förstås den del av det kommunala inkomstskatte- underlaget, som beräknas på grundval av garantibelopp för fastighet.

Fastighetsbeskattningen är i princip konstruerad så, att om fastigheten lämnar en avkastning, som överstiger 2,5 procent av taxeringsvärdet, får fastighetsägaren inte erlägga någon skatt till följd av sitt fastighetsinnehav. Om avkastningen däremot understiger 2,5 procent av taxeringsvärdet blir fastighetsskatten som man säger »effektiv». Först då inträder för den en— skilde fastighetsägaren en ökad skattebelastning. När så blir förhållandet beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Härvid inverkar inte endast den verkliga inkomsten av den förvärvskälla, vari fastighet ingår, utan också storleken av fastighetsägarens övriga inkomster, hans allmänna av— drag, hans ortsavdrag och eventuella avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Procenttalet för garantibeloppet brukar benämnas repartitionstalet för fastighetsbeskattningen. Vid 1957 års riksdag sänktes detta från 4 till nu- varande 2,5.

Fastighetsbeskattningen har sedan länge kritiserats från rättvisesyn- punkt. Från olika håll har röster höjts för denna beskattnings slopande. Därvid har särskilt framhållits att fastighetsbeskattningens betydelse allt— mera minskat och att dess avskaffande redan nu i de flesta kommuner inte skulle behöva medföra någon nämnvärd utdebiteringshöjning. Inom vissa särpräglade kommuner, nämligen framför allt kommuner med större vat- tenkraftsanlåggningar och dylikt och kommuner med stor fritidsbebyggelse är dock fastighetsbeskattningen alltjämt av vikt.

1957 års fastighetsskattessakkunniga har i ett i januari 1960 avgivet be- tänkande (SOU 1960: 4) klarlagt verkningarna i olika hänseenden vid ett avskaffande av fastighetsbeskattningen och därvid främst utrett frågan om hur fastighetsbeskattningens slopande kommer att påverka det kommu- nala skatteunderlaget. De sakkunniga har utrett, att skatteunderlaget från fastighet såväl absolut som relativt undan för undan minskat. Vid 1958 års taxering uppgick det till 21,6 milj. skkr, eller drygt 6,5 procent av totala skatteunderlaget. Den del därav, som var effektiv, var emellertid väsentligt mindre; vid 1958 års taxering cirka 2,7 procent.

För fastighetsbeskattningens vidkommande medför kraftverksfastigheter— na speciella problem bland annat genom det förhållandet att investeringar-

na är nedlagda i ett relativt begränsat antal kommuner. Av nedanstående uppställning, som omfattar sex typiska kraftverkskommuner i Jämtlands län, framgår taxeringsvärdena å samtliga skattepliktiga fastigheter inom kommunerna samt hur stor del därav i absoluta och relativa tal som vid 1958 års taxering belöper på större kraftverksfastigheter.

Taxeringsvärde år 1957 Kommun samtliga därav sftöirelkrtaftverks- fastigheter as lg e er

1 000 kr 1 000 kr % Fors ...................... 210 240 185 651 88,3 Ragunda .................. 177 408 134 367 75,7 Stugun .................... 199 043 163 818 82,3 Frostviken ................. 75 094 50 972 67,9 Kall ...................... 28 734 16 407 57,1 Undersåker ................ 104 789 74 783 71,4

Av sanunanställningen kan utläsas att taxeringsvärdena å kraftverksföre- tagens fastigheter utgör mellan 57,1—88,3 procent av totala taxeringsvär- dena inom kommunerna. Härav följer att skatteintäkterna från kraftverks- fastigheterna —— vare sig de beräknas på grundval av inkomst eller av ga- rantibelopp för fastighet —— spelar en utomordentligt stor roll för kraft- verkskommunernas ekonomi.

Ett slopande av fastighetsbeskattningen skulle för kraftverkskommuner- nas vidkommande medföra ett bortfall av all effektiv fastighetsskatt. Här- igenom skulle med nuvarande lagstiftning outbyggda vattenfall, reglerings- dammar och ersättningskraft bli fria från beskattning. För kraftverkens del skulle den skatt bortfalla, som belöpte på det belopp, varmed garanti- beloppen för kraftverken översteg den del av kraftföretagens inkomster, som tilldelats kraftverkskommunerna. Enligt beslut av 1963 års vårriksdag skall kraftproduktion anses ske jämväl i regleringsdamm, som äges av före- taget, eller regleringssamfällighet, i vilken företaget är delägare.

Vid den utredning, som 1957 års fastighetsskattesakkunniga företog, framkom bland annat att vattenfallsstyrelsen vid 1958 års taxering redo- visat i sin helhet effektiva garantibelopp. Intäkterna för de kommuner, där vattenfallsstyrelsens fastigheter varit belägna har därför såvitt avser dessa fastigheter endast grundats på garantibeloppen. Med hänsyn till dessas stor- lek har emellertid de effektiva garantibeloppen ofta utgjort en väsentlig del av kommunernas totala skatteunderlag. För övriga kraftverksfastighe- ter i länets förutnämnda kraftverkskommuner är effektiviteten år 1958 väsentligt lägre. I verkligheten måste man emellertid räkna med högre ef- fektivitet, enär åtskilliga kraftföretag redovisat nettointäkter av samma storlek som garantibeloppen, vilket kan bero på ej till fullo utnyttjade av- skrivningsunderlag och dylikt.

I nedanstående uppställning har för några typiska kraftverkskommuner angivits storleken av de effektiva garantibelopp, som enligt 1958 års taxe- ring belöper på vattenfallsstyrelsens och andra större kraftföretags fastig- heter samt de utdebiteringshöjningar, som skulle blivit följden därest vid sagda års taxering effektiva garantibelopp inte ingått i skatteunderlaget.

Vattenfallsstyrelsens Andra större kraft- Samtliga större kraft- fastigheter verksfastigheter verksfastigheter

Kommun Effektiva Utdeb.- Effektiva Utdeb.- Effektiva Utdeb.-

garanti- höjn. kr garanti- höjn. kr garanti- höjn. kr

belopp per skkr belopp per skkr belopp per skkr

skkr skkr skkr

Fors ............... 32 719 2,98 11 376 0,87 44 095 4,47 Ragunda ........... 1 0,00 3 623 0,22 3 624 0,22 Stugun ............ 40 954 3,94 — 40 954 3,94 Frostviken ......... 892 0,13 6 909 1,06 7 801 1,21 Kall ............... — 4 102 1,41 4 102 1,41 Undersåker ......... 804 0,08 5 977 0,62 6 781 0,70

Att märka är att de utdebiteringshöjningar, som enligt ovanstående upp- ställning skulle drabba kraftverkskommunerna vid ett bortfall av det på kraftverksfastigheterna belöpande skatteunderlaget, hänför sig endast till den primärkommunala utdebiteringen.

Av det sagda framgår att en fullständig avveckling av fastighetsbeskatt- ningen skulle för kraftverkskommunernas vidkommande medföra utdebite- ringshöjningar som kommunerna inte kan bära. Det är därför av största vikt att vid en fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen dessa kom— muner i någon form erhåller statlig hjälp.

B.2.11 .9. Landstingets ekonomi

I fig. 38 redovisas skatteutdebiteringen av Jämtlands läns landsting för pe- rioden 1930—1962. Till jämförelse har i diagrammet även den genomsnitt- liga utdebiteringen för samtliga landsting i riket markerats. Av figuren kan utläsas, att utdebiteringen under hela perioden varit högre i Jämt— lands län än genomsnittligt inom övriga landstingsområden. Under 1930—talet var skillnaden i utdebitering stor men var sedan successivt sjunkande under 1940-talet. Från början av 1950-talet har emellertid landstingsskatten i Jämtlands län blivit allt högre i förhållande till medeltalet för samtliga landsting. Den är för år 1963 5,50 kr per skattekrona, jämfört med 5,04 som riksgenomsnitt. Tre landsting har för år 1963 högre utdebitering än Jämt- lands län, nämligen Gotlands, Örebro och Norrbottens läns landsting. Gävle- borgs, Västernorrlands och Västerbottens läns landsting har för år 1963 samma utdebitering som Jämtlands läns. Hög landstingsskatt har sedan en lång tid tillbaka varit något typiskt för norrlandslänen.

kr/skkr 6

OHP:;":::.v:'.'_!!:,:'. ! 19 0 1535 1940 1945 1950 1955 ' 1980

Fig. 38. Utdebi ering 1930—1961 av Jämtlands läns landsting ( ) samt av samtliga landsting i riket i genomsnitt (.....-...).

Kr per skattekrona.

I fig. 39 redovisas skattekraften i Jämtlands län för åren 1930—1961 i jämförelse med genomsnittet för samtliga landstingsområden i riket. Under hela undersökningsperioden har antalet skattekronor per invånare för Jämtlands läns landsting varit lägre än genomsnittet för samtliga lands— ting. Skillnaden tenderar att bli allt större. —— Den i jämförelse med riket i sin helhet mindre gynnsamma ekonomiska utvecklingen i Jämtlands län har tidigare behandlats i föreliggande kapitel (B.2.11.4) och redovisas dess— utom i kapitel B.3. (Konsekvenser av befolkningsutvecklingen.)

I fig. 40 har bruttoutgifterna för Jämtlands läns landsting studerats för perioden 1930—1959. Motsvarande utgifter för samtliga landsting i riket har även inlagts i diagrammen, varvid bruttoutgifterna för såväl länets landsting som riksgenomsnittet satts i relation till respektive skatteunder- lag. —— I det nedre diagrammet i fig. 40 finns de totala bruttoutgifterna per skattekrona. Som synes har dessa under hela undersökningsperioden varit större i Jämtlands län än i samtliga landstingsområden i genomsnitt. Skill- naden var mycket stor under 1930-talet, ganska liten under 1940-talet men har blivit successivt allt större under 1950-talet. År 1959 var bruttoutgif— terna per skattekrona 27 % högre i Jämtlands län än motsvarande utgifter hos samtliga landsting i genomsnitt. Denna mindre gynnsamma utveckling i Jämtlands län torde sammanhänga med dels det i jämförelse med landet i övrigt försämrade skatteunderlaget, dels med att avfolkningen i länet ej nämnvärt förmår minska utgifternas storlek. — I de tre övre diagrammen i fig. 40 har bruttoutgifterna uppdelats på tre olika förvaltningsområden, nämligen »hälso- och sjukvård», >>undervisning och kulturell verksamhet» samt »övriga landstingsuppgifter». Inom samtliga tre grupper har Jämtlands läns landsting under hela perioden 1930—1959 haft större bruttoutgifter per skattekrona än genomsnittet för samtliga landsting i riket. Sedan bör- jan av 1940-talet har den procentuella skillnaden varit ganska liten beträf- fande hälso- och sjukvård men räknat i absoluta tal är skillnaden ändå för— hållandevis stor (ungefär 1 kr per skattekrona). Vid uppdelning av utgif- terna per skattekrona för hälso- och sjukvård på olika områden, finner man,

skk; inv.

0 l | Y j % | . | 1530 1935 19'40 1945 19'50 1555 1950

Fig. 39. Skattekraft (skakr/inv.) 1930—1961 hos Jämtlands läns landsting ( ) samt hos samtliga landsting i riket i genom— snitt ( ....... ).

att de är ungefär desamma för Jämtlands läns landsting som för samtliga landsting för lasarettsvården men rätt mycket större för övriga områden inom hälso- och sjukvård (tuberkulossjukvård, epidemisjukvård, undervis— ning och vård av psykiskt efterblivna, m. m.). —— Landstingens utgifter för undervisning och kulturell verksamhet samt för övriga förvaltningsuppgif- ter är ganska små i jämförelse med utgifterna för hälso— och sjukvård. Brut- toutgifterna per skattekrona räknat har emellertid ökat kraftigt för under- visning och kulturell verksamhet sedan början av 1940-talet. De har stigit betydligt mer hos Jämtlands läns landsting än genomsnittligt för samtliga landsting i riket. Per skattekrona är de nu ungefär dubbelt så höga i Jämt- lands län som riksgenomsnittet. — Gruppen »övriga landstingsutgifter» har per skattekrona räknat hållit sig ungefär konstant sedan början av 1940-talet. Under senare år märks emellertid en mindre ökning, som är större i Jämtlands län än inom samtliga landstingsområden i genomsnitt.

B.2.1 1 .10. Kapitalbildningen

För att belysa kapitalbildningen i länet har i nedanstående sammanställ- ning de beskattningsbara förmögenheternas antal och storlek taxerings- året 1962 inom länet redovisats. För att kunna jämföra förmögenhetsförhål- landena i Jämtlands län med dem i hela riket har beloppens storlek och antal fördelats per invånare.

Av uppgifterna framgår att det finns jämförelsevis få förmögenheter i Jämtlands län. För förmögenhet taxerade invånare i länets landskommuner uppgick under 1962 till 1,6 % av befolkningen. Motsvarande procenttal för hela riket var 2,6. Antal invånare med beskattningsbar förmögenhet i Öster-

sund utgjorde 1,7 % av stadens befolkning medan relationstalet i hela rikets städer var 2,1 %. Vid fördelning av förmögenhetsbeloppen per invånare er- hålles ett belopp på 2 378 kronor per invånare på länets landsbygd, jämfört med 4 367 kr/inv på hela rikets landsbygd. De beskattningsbara förmögen- heterna i Östersund var 3 537 kronor per invånare jämfört med 4 822 kr/inv i rikets städer. Genomsnittsförmögenheten i Jämtlands län var 2 588 kr/inv, jämfört med 4 603 kr/inv i hela riket.

Eftersom man i en förmögenhetslängd endast finner belopp på över 80 000 kronor, kan det tänkas, att denna gräns ger en något missvisande bild av kapitalbildningen i länet. Därför har även den totala inlåningen i länets sparbanker och jordbrukskassor samt i affärsbanker med kontor i länet undersökts. Inlåningen avser den 31/12 1960 och för affärsbankernas

kr/skkr

iåcö '#lsas

1

| | 19'50' r

1 Undervisning cch kulturell verksamhet n _r-——————.—r"'"'"'.".' , | I I ] 1 |

3...

2...

1.1 13,0 l 3 1 1 1 5 i 5 1 60. 9.

8"

7._

5.

5._

[___

1: "" "*"-""".

2 _

_l Samtliga lundstingsutgifter

i..

” ::..':.: '::::'::::'::::":4—'r' 1930 1435 1540 1445 1450 1955 15160

Fig. 40. Bruttoutgifterna 1930—1.959 hos Jämtlands läns lands— ting ( ) samt hos samtliga landsting iriket igenom.—mitt ( .......... ). Kr per skattekrona.

Antal beskatt- För förmögenhet Beskattningsbara förmögenheter Område ningsbara taxeradei %

förmögenheter av ant. invånare Belopp, milj. kr Per invånare Jämtl. läns landsbygd 1 844 1,6 268,1 2 378 Rikets landsbygd . . . . 95 609 2,6 15 856,2 4 367 Östersund ........... 432 1,7 88,0 3 537 Rikets städer ........ 81 395 2,1 18 863,2 4 822 Jämtlands län ....... 2 276 1,7 356,1 2 588 Riket ............... 177 396 2,4 34 719,4 4 603

del endast sparkasseräkning, kapitalsamlingsräkning samt depositions- och kapitalräkning, inkl. lönspararräkning och Skogskonto. De innestående be- loppen hos ovannämnda kreditinrättningar redovisas i det följande.

Jämtlands län Hela riket Kreditinrättning Kr Kr/inv Kr Kr/inv. Sparbanker .......... 127 608 000 912 15 313 090 000 2 042 Jordbrukskassor ..... 28 966 000 207 1 236 035 000 165 Attärsbanker ........ 229 486 000 1 640 15 176 064 000 2 024 Summa 386 060 000 | 2 759 | 31 725 189 000 4 231

Inlåningssiffrorna visar tydligt, att kapitalbildningen i Jämtlands län är avsevärt mindre än den i hela riket. Den totala inlåningen hos de under— sökta kreditinrättningarna var vid årsskiftet 1960/61 4231 kr/inv i hela riket men i Jämtlands län endast 2 759 kr/inv. De innestående beloppen är därmed per invånare räknat 53 % större i riket än i Jämtlands län.

Det är uppenbart att de konstaterade små kapitaltillgångarna i Jämtlands län måste utgöra ett hinder för länets befolkning vid investeringar och före— tagsetableringar. Befolkningens egna kapitaltillgångar är många gånger så små, att man även vid relativt obetydliga kapitalbehov blir hänvisad till lån i kreditinrättningar, som i sin tur genom den bristfälliga inlåningen från allmänheten vissa år kan ha svårt att tillfredsställa utlåningsbehovet. Vid investeringar och företagsetableringar torde det väsentliga vara i vad mån riskvilligt kapital finns till förfogande. Såsom framgår av det ovanstående är tillgången på dylikt kapital inom länet med hänsyn till de jämförelsevis små förmögenheterna begränsad. Givetvis kan riskvilligt kapital i och för sig tillföras länet från andra landsändar, men det torde i första hand söka sig till regioner, där möjligheterna till mera omfattande självfinansiering av investeringarna är gynnsammare än fallet är i Jämtlands län. Ett lösande av kapitalfrågan framstår därför såsom något högst väsentligt när det gäl- ler åtgärdsförslag, som syftar till en utveckling av näringslivet i Jämtlands län. (Se kapitel C.2.1.1.)

266 B.2.12. Rennäringen1

B.2.12.1. Inledning

I Jämtlands län omfattar renskötselområdet hela fjällregionen bortsett från ett par smärre områden vid Åre och vid Hotagen, där fjällkedjan avskäres av markerade dalgångar över ländryggen mot Norge. Vid Oviksfjällen når renskötselområdet in i länets centrala del. I väster ansluter området till riks- gränsen mot Norge. Renarnas barmarksbeten finns huvudsakligen på kal— fjällen och i fjällbjörkskogen. Vinterbetena återfinns i södra länsdelen i omedelbar anslutning till fjällområdet i barrskogsregionens västligaste de— lar och i norra länsdelen inom barrskogsregionen å de fläckvis förekomman- de lav1narkerna strax öster om inlandsbanan.

Rätten till renskötsel har sedan 1800-talets senare del varit kodifierad i lag. Den nu gällande renbeteslagen, som trädde i kraft år 1928, angiver omfattningen av dels renskötselrätten och dels de områden, varest rensköt— sel må drivas. Berättigad att idka renskötsel är endast den som är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri, eller ock läns- styrelsen medgivit honom sådan rätt. Renskötsel må utövas även av kvinna, som är eller varit gift med renskötselberättigad man. Ingår kvinna äkten- skap med man, som ej har renskötselrätt, förlorar hon sin rätt till ren- skötsel.

Under tiden maj—september är renbetning i Jämtlands län såsom i ren- beteslagen angives normalt tillåten endast inom renbetesfjällen och de till dessas utvidgning inköpta eller i annan ordning för renbete upplåtna om— rådena. Under tiden oktober—april må renbetning dessutom äga rum inom sedvanerättsområdet, som delvis ligger utanför länets gränser. Sedvane- rättsområdets östra begränsningslinje är ej känd med större noggrannhet. Den kan numera anses gå från Vedungsfjällets östra delar till Glissjöberg över Rätan, Bräcke, Indalsliden, Graninge, Näsåker och vidare öster om Junsele till lappmarksgränsen. I äldre tid synes sedvanerättsområdet ha sträckt sig längre åt öster i Västernorrlands län och delvis ända in i Gävle- borgs län. En undersökning av sedvanerättsområdets omfattning förelig- ger i en av f. d. landskamreraren Elof Huss på offentligt uppdrag verkställd, den 16 mars 1959 avgiven »Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län» (stencil).

För renskötselns drivande skall lapparna jämlikt renbeteslagen vara in- delade i lappbyar. Lappbytillhörighet är samtidigt ett villkor för utövandet av renskötselrätten. Till lappby hör icke blott de renskötande lapparna, d. v. 5. de som själva driver renskötsel, utan även lappar som biträder i ren- skötseln inom byn samt hustru och hemmavarande barn till sådan lapp som

1 Förslag till åtgärder för rennäringen redovisas i kapitel C.2.2.6.

tillhör lappby. Med renskötande lapp jämställs också sådan lapp, som drivit renskötsel eller på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört där- med och inte varaktigt ägnat sig åt annat yrke. Änka och omyndigt barn till avliden renskötare tillhör också lappby och har följaktligen samma rätt som renskötande lapp att idka t. ex. fiske inom renhetesfj ällen.

Lappbyn är en ålderdomlig form av bygemenskap. I spetsen för lappbyn står en vald ordningsman med vissa i huvudsak traditionella ledaruppgif— ter jämte sådana arbetsuppgifter som genom lag och förordning ålagts ho— nom, såsom tillsynen över renmärkeslagens efterlevnad. Lappbyns gemen- samma angelägenheter behandlas vid bystämma. För lappbyarna gäller sär— skilda av länsstyrelsen utfärdade byordningar, som innehåller dels regler för fattande av gemensamma beslut m. m. och dels arbetsordning för ren— skötselns drivande. I varje lappby finns en bykassa, som förvaltas av ord- ningsmannen och en av lappbyn vald kassaman. Bykassans huvudsakliga inkomster utgörs av inflytande medel från försäljning av omärkta renar. Kassamedlen är lappbyns gemensamma egendom, varöver bymedlemmarna äger förfoga i den ordning, som angives i den av länsstyrelsen utfärdade byordningen. Verksamheten i lappbyarna står under uppsikt av konsulen- terna och instruktörerna vid det statliga lappväsendet (tidigare benämning: lappfogde och tillsynsmän) och av länsstyrelsen, som även har att handlägga besvär över lappbys beslut.

Arrendemedel, såsom avgifter för upplåtelser av jakt och fiskerätt inom renbetesfjällen, samt vissa inkomster från renbetesfjällens skogar tillföres statens Iappfond, vilken förvaltas av statskontoret. Fondens inkomster skall jämlikt renbeteslagen användas till fromma för lapparna eller till ändamål, som berör verksamheten inom renbetesfjällen för övrigt. Anslag från fonden utdelas årligen av Kungl. Maj:t på förslag av länsstyrelsen m. fl. Huvud- parten av fondmedlen har under de senaste årtiondena använts till drifts- befrämjande åtgärder inom renskötseln. Till lappbyarna i Jämtlands län har under en följd av år erhållits anslag från lappfonden med sammanlagt omkring 150 000 kronor per år.

B.2.12.2. Renskötselns driftsförhållanden

Den nutida s. k. extensiua renskötseln drives i ganska stora grupper, som vanligtvis sommartid omfattar hela lappbyar och som här i länet varierar mellan 1 000 och 5 000 djur i varje grupp. Barmarkstid tillåtes renarna i en lappby beta ganska fritt inom hela det till byns förfogande ställda betes- området. Sammandrivning av renarna sker endast för kalumärkning några gånger under högsommaren, vanligen i juli och i början av augusti. På förhösten brukar renarna samlas för slakt av tjurar m. 111. Vid vinterbetes- säsongens inträde sammanförs renarna i bevakade hjordar, om ordningen är god, och flyttas därefter i mindre grupper till lavmarkerna för vinterbete.

I samband med dessa flyttningar slaktas vanligen huvudparten av de för slakt under året avsedda renarna. Flyttningarna till vinterbetesområdet sker i allmänhet relativt sent under året, vanligen i december. De bevakade hjordarna omfattar på vinterlandet 500—2 000 djur i varje grupp. Vinter- grupperna är alltså mindre än sommargrupperna. En sådan grupp omfattar ofta flera företag, familjeföretag och enpersonsföretag. Varje företag står under ledning av en husbonde, som vid renskötseln biträdes av sitt husfolk och ibland även av anställd personal. Husbonden har ofta i sin värd ett an- tal skötesrenar, som ägs av förutvarande aktiva renskötare eller av andra renskötselberättigade personer.

Renskötselns produktion är väsentligen inriktad på utvinnande av kött och badar. Därjämte erhålles vissa biprodukter, såsom horn, vilka emeller- tid ur ekonomisk synvinkel spelar en underordnad roll. Till följd härav är möjligheterna att utföra slakt vid en lämplig tidpunkt av väsentlig bety- delse för det ekonomiska utbytet av renskötseln. För att möjliggöra hygie- niskt och tekniskt god slakt har under senare år i flera lappbyar anskaffats fältslakterier med tillhörande beteshagar, där renhjordarna kan hållas näg- ra dagar medan slakten pågår. Dessa fältslakterier är av veterinärstyrelsen godkända som renkontrollslakterier. Förutsättningar finns alltså att ut- föra veterinärbesiktning i samband med slakten, och sådan besiktning är numera också vanlig i de flesta lappbyar i länet. Renkontrollslakterierna drives tills vidare av lappväsendet som försöksanläggningar, och slakterna övervakas och ledes av lappväsendets befattningshavare. Ibland kan ren- ägarna själva eller uppköparen anförtros ledningen av slakten. Varken ren- ägarna eller lappväsendet befattar sig i större omfattning med distributio- nen av renköttet. Kött och andra produkter överlåtes alltså till uppköpare praktiskt taget alltid i och med att slakten är utförd.

Det ekonomiska utbytet av rennäringen är svårt att uppskatta med större noggrannhet. Såväl slaktens omfattning per år som värdet per slaktad ren kan endast anges approximativt. Antalet slaktade renar per år i länet torde röra sig om 10 000—12 000. Vid ett ungefärligt värde av 150 kronor per ren skulle det årliga slaktvärdet inom länets rennäring kunna uppskattas till något över 1,5 miljoner kronor.

Den extensiva renskötselmetoden innebär som redan nämnts, att renarna långa tider av året får ströva ganska fritt inom det ofta mycket vidsträckta betesområdet. Till följd härav är det inte ovanligt, att strövande renar be- träder otillåtna områden, bland annat kan de gå in i Norge. Särskilt i Härje- dalen, där lappbyarna är ganska stora, är det inte alltid möjligt att upprätt— hålla effektiv bevakning vid riksgränsen för att hindra renar att ströva till Norge. Klagomål från norskt häll över inströvande svensk ren kan därför under ogynnsamma år vara vanliga under vissa tider av året. Det har hänt, att svenska renar gått ned i bebyggda dalgångar och åsamkat skada på bön— dernas odlingar och slåttervallar. Skadegörelserna har dock merendels varit

av ganska blygsam omfattning, och de utgör därför icke någon större eko— nomisk belastning. Renströvningen ses emellertid icke med blida ögon av norrmännen. Den medför vidare, att administrationen på såväl norsk som svensk sida åsamkas åtskilligt improduktivt arbete. Återhämtningen av re- narna är ofta förenad med ganska betydande kostnader och besvär för de svenska lapparna, som också löper risken att betala 5. k. betesavgifter för olovlig renbetning. För de svenska renägarna uppkommer ekonomiska för- luster även därigenom, att omärkta renar från svenska hjordar under vis- telsen i Norge kan försäljas såsom varande norska, varvid köpeskillingen enligt norsk lag tillfaller därvarande gemensamhetskassor. I gengäld före- kommer norsk ren i Sverige icke sällan i ungefär samma omfattning som svensk ren går till Norge. Strövningen från Norge sker dock under annan årstid och på delvis andra platser än strövningen till Norge. För att minska renströvningen över riksgränsen har renstängsel uppförts längs denna på flera sträckningar. För närvarande pågår från svensk sida en större upp- rustning och uppbyggnad av detta stängselsystem.

Främst höst och vår och delvis även sensommar brukar renarna sär- skilt i lappbyarna i Härjedalen vissa år åsamka olägenheter för jordbru- karna på svensk sida genom att beträda odlade marker m. m. Stundom har skada på gröda uppkommit, bland annat i Oviks-bygden. Skadeståndsbe— loppen har dock totalt sett uppgått till ganska blygsamma summor, som renägarna varit i stånd att betala. För de centrala lappbyarna i Härjedalen har de sålunda även under relativt ogynnsamma perioder brukat stanna vid i genomsnitt totalt cirka 3 000 kr per år. Vid enstaka tillfällen har skada på skog konstaterats inom såsom otillåtet ansett betesområde i Härje- dalen, och skadeståndsfrågor har varit föremål för prövning av domstol. Under senare år har sådana mål dock icke förekommit. Såvitt bekant har några större olägenheter icke åsamkats skogsbruket under tiden efter andra världskriget. —— Av renströvningen uppkommer visst missnöje bland mark- ägarna, därest strövningen sker under ogynnsam tid, t. ex. under älgjakten, detta trots att antalet strövande renar absolut sett är ringa. På grund härav har det under senare tid gjorts åtskilliga försök att utvidga det tillåtna ren- betesområdet under tiden maj—september för vissa lappbyar i Härjedalen. De mest påträngande utvidgningsbehoven föreligger i Tännäs socken i Härje- dalen.

B.2.12.3. Renbetesmarkernas utbredning

Det för renbetning av lappbyarna i Jämtlands län normalt utnyttjade be- tesområdet upptager en totalareal av i runt tal 24 300 km2, vartill kommer vissa vinterbetesreserver om ca 1 500 km2. Av detta område ligger ca 12 300 km2 norr om tvär-banan Östersund—Storlien och ca 12 000 km2 söder om densamma. Av betesområdet utnyttjas barmarkstid en sammanlagd brutto—

areal av ca 15 400 km2, varav 7 400 km2 ligger i den norra länsdelen och 8 000 km2 i den södra. Under tiden maj—september är renarna hänvisade till renbetesfjällen, som totalt omfattar ca 10 000 km2, varav 5400 km2 återfinns i den norra länsdelen och 4 600 km2 i den södra. Återstoden av betesområdet, i runt tal 14300 km2, utgöres av sedvanerättsland, till hu- vudsaklig del av de vintertid utnyttjade lavmarkerna i barrskogsregionen.

Renbetesområdet i Jämtlands län är för närvarande indelat i elva lapp— byar av skiftande storlek. Norr om tvärbanan ligger sju byar med betesom- råden varierande mellan 1 200 och 2 500 km2. Lappbyarna söder om tvär- banan är i genomsnitt något större med betesområden varierande mellan 1 500 och 3 500 km2. Till Jämtlands län hänföres i administrativt avseende även Idre lappby, vars betesområde till huvudsaklig del ligger inom Kop- parbergs län. Idre lappby upptager totalt ca 1 400 km!, varav något över 900 km2 utgör barmarksbete och icke fullt 500 km2 vinterbete. Idre lappby omfattar endast till ringa del renbetesfjäll (del av Rutfjället i Härjedalen). Lappbyns centrala område utgöres av kronoparker, som i särskild ordning upplåtits för renbetning. De här redovisade betesytorna avser bruttoarealer, inklusive vatten, impediment och kulturområden. Sådana för renbetning onyttiga områden upptager varierande andelar, 5—20 %, av bruttoarealen.

Med undantag av vinterbetesmarkerna i lappbyarna i norra länsdelen är renbetesmarkerna i Jämtlands län från biologisk synpunkt genomgående mycket goda. Betingelserna för växtlighet är bättre än flerstädes i Lapp- land. Klimatförhållandena är överlag gynnsamma för renskötsel, särskilt i Härjedalen. På grund härav bör förutsättningar finnas ur biologisk syn- vinkel för ett livligt betesutnyttjande, d. v. s. hög utnyttjandegrad, särskilt i Härjedalen. Utnyttjandegraden är dock nästan genomgående mycket låg i lappbyarna i Jämtlands län. I Härjedalen skulle ett avsevärt större antal renar än för närvarande kunna hållas, om utnyttjandegraden kunde höjas till samma värden som förekommer i norra och mellersta Lappland. Sköt- seltekniska, driftsekonomiska och andra förhållanden är tydligen avgörande för renbetningens intensitet i lappbyarna i Jämtlands län.

B.2.12.4. Renantal i lappbyarna Jämlikt 11 5 renbeteslagen ankommer det på länsstyrelsen att i byordning för lappby angiva det antal renar, som må föras på bete inom byns områden. Med anledning härav har för lappbyarna i Jämtlands län angivits sådana antal i byordningen. Det tillåtna normalantalet renar uppgår till samman— lagt 25 500 renar för lappbyarna i Jämtlands län och 1 500 renar för Idre lappby, årskalvar oräknade. Synbarligen på grund av den rikliga tillgången på betesfoder och gynnsamma miljöbetingelser i övrigt tenderar dock ren- antalet att som regel vara större. Sedan 1945 beräknas det faktiskt befintliga antalet renar ha varit i genomsnitt ca 30 000 djur i lappbyarna i Jämtlands

län och ca 3 000 i Idre lappby. I själva verket har renantalet endast tack vare ganska stora slaktuttag och extraordinära reduktioner kunnat hållas vid angivna antal. Sådana expansionstendenser är mest framträdande i Härjedalen, där miljöbetingelserna är särskilt gynnsamma med bland annat mycket korta flyttningsvägar och landets i förhållande till renantalet rik- ligaste vinterbeten. Nämnda förhållanden belyser klart, att tillgången på renbete främst i Härjedalen räcker för en större renstam än den nuvarande.

Renantalet växlar under årets lopp. I renlängden registreras nettoantal renar mellan slaktsäsong och kalvningssäsong. Det bruttoantal renar, som finns under sommaren och förhösten, överstiger nettoantalet med 30—40 %. Genom olyckor, sjukdomar till följd av parasitangrepp m. m., rovdjurs härj- ningar o. dyl. bortfaller årligen ett antal renar. Förlustprocenten är som regel låg i lappbyarna inom Jämtlands län, kanske främst tack vare det för- hållandet att utpräglade s. k. nödår med synnerligen dåligt vinterbete icke brukar förekomma. Korta flyttningsavstånd är självfallet också till fördel härvidlag. De smärre oförutsedda nedgångar i renantalet, som kan spåras i statistiken, medför inga förödande resultat, emedan effekten av dem myc- ket snabbt förhindras av den goda återväxten genom stora årliga nytillskott av kalvar. Belysande i sammanhanget är det förhållandet, att särskilt i lappbyarna i Härjedalen de aktuella problemen närmast är av den arten, att man har svårt att hinna slakta nog mycket renar vid en för slakt lämp- lig tid av året.

Renantalet samt befolkning i de olika lappbyarna framgår av nedanståen- de sammanställning.

Lappby till- Antal renar I byordning Lapphy hörande betolk- enl. renlängd angivet normalt Anm. ning 1/9 1958 från år 1962 renantal Frostvikens norra . . . . 18 1 085 1 500 Frostvikens mellersta 27 1 528 2 000 Frostvikens södra . . . . 11 851 1 500 Hotagen ............ 15 3 192 2 000 Offerdal ............. 26 2 062 2 500 Sösjö ............... 17 1 214 1 500 Kall ................ 11 2 011 1 500 Tåssåsen ............ 53 3 855 3 500 Handölsdalen ........ 40 2 101 4 500 Jämte förut- varande Tranris lappby Mittådalen .......... 69 1 451 3 000 Tännäs ............. 73 3 344 2 000 Idre ................ 18 1 941 1 500 Betesområde inom Koppar- bergs län Summa 378 24 635 27 000

B.2.12.5. Lappbybefolkningen

Antalet lappby tillhörande personer i Jämtlands län inklusive Idre uppgick den 1 september 1958 till 378, varav 227 män och 151 kvinnor. Den 31 de— cember 1945 var motsvarande antal 428, varav 246 män och 182 kvinnor. Från 1945 till 1958 minskade följaktligen lappbybefolkningen med 11,7 %. Befolkningsminskningen är en genomgående tendens över hela renskötsel- området i Sverige med undantag av nordligaste Lappland, där befolkningen tillväxer tack vare hög nativitet. Sett över en längre tid har folkminskningen i renskötseln tidigare varit mera accentuerad. Trots viss stagnation under senare tid förväntas emellertid folkminskningen fortsätta även framdeles. Enligt nomadskolutredningen (SOU 1960:41) beräknas den renskötande befolkningen i Jämtlands län inklusive Idre år 1973 ha sjunkit till 334 per— soner under förutsättning att nettoflyttningen blir densamma som den var för hela den svenska renskötarbefolkningen åren 1955—1957. Realistiskt torde vara att räkna med minst lika stor flyttningsförlust, relativt sett, som 1955—1957. Härav kan dras den slutsatsen, att den brist på arbetskraft i renskötseln, vilken redan gör sig gällande, framdeles blir ännu mer på- taglig.

Den fasta arbetspersonalen i renskötseln uppgår enligt uppgifter för 1958 i lappbyarna i Jämtlands län inklusive Idre till ca 140 personer. Härtill kommer ett 20-tal tillfälliga arbetare, som brukar engageras under före- kommande arbetstoppar. Lappbyarna norr om tvärbanan har ca 60 arbetare. Återstoden finns i södra länsdelen, där jämväl de tillfälligt anställda före- kommer. Borträknas vissa mindre arbetsföra personer, återstår blott 80 a 90 fullt arbetsföra i åldersklasserna 15—65 år.

Kvinnounderskottet är mycket påfallande i åldrarna 20—60 år. Det störs- ta underskottet finns i åldrarna 20—30 år med blott 10 kvinnor mot 50 män. Underskottet av kvinnor i fruktsam ålder har medfört minskande barnantal. I de tre lägsta åldersgrupperna avtar barnantalet kontinuerligt, vilket tydligt framgår av den år 1958 verkställda räkningen av lappbybe- folkningen. I praktiken betyder detta, att tillskotten av manlig befolkning i lappbyarna under 1960- och 1970-talen totalt kommer att utgöra blott hälf- ten av motsvarande tillskott under 1940- och 1950—talen. Bristen på män i arbetsför ålder blir särskilt framträdande från 1970-talets ingång, då ny- tillskotten i de yngre åldrarna icke uppväger avgången i de högre ålders- klasserna även om man bortser från eventuella flyttningsförluster. Under 1960-talet uppväges däremot avgången i de högre åldersklasserna i huvud- sak av motsvarande nytillskott i de yngre åldrarna, om någon flyttnings— förlust icke uppstår.

B.2.12.6. Utvecklingstendenser m.m. Renskötseln i Jämtlands län synes numera vara på väg ur den ekonomiska vågdal, där den synbarligen befunnit sig under 1930 och 1940-talen, då den i äldre tid vanliga, intensiva renskötselformen definitivt övergavs. En sådan utvecklingsmässig uppgång kan utläsas i flera företeelser och åtgärder. Ren- ägarnas egna strävanden är i detta sammanhang av central betydelse. I de flesta lappbyar har en generationsväxling ägt rum under 1950-talet, vilken fört yngre renägare upp i husbondeställning. En märkbar aktivitetsökning synes vara förbunden härmed. I flera fall har länsstyrelsen genom att ut- lämna reninköpslån kunnat hjälpa yngre renskötare att bilda egna företag. (Reninköpslån utlämnas av lappfondsmedel på mycket förmånliga villkor, som innebär att halva lånebeloppet efterskänks efter en viss tid om första delen av lånet återbetalats i föreskriven ordning.) Vågar har anlagts till ren- skötarvisten, som tidigare saknat med bil farbar väg. Det allmänna vägnätet har samtidigt utbyggts. Samfärdseln har härigenom betydligt underlättats. Som exempel må nämnas, att många renägare numera håller sig med egna bilar. De renskötande lapparnas bostäder har undergått betydande förbätt- ringar på många håll. Delvis har detta blivit möjligt genom ökade möjligheter att få lån av det allmänna. Enstaka renskötarfamiljer har emellertid varit i stånd att med egna medel åt sig inrätta tidsenliga bostäder. Såväl utbygg- nader av vägnätet som förbättring av bostäderna pågår alltjämt i lapp- byarna.

Av särskild betydelse för ett gott utbyte av renskötseln har varit de åt— gärder, som vidtagits för att förbättra betingelserna för renslakt. Här är det dels investeringar i anordningar för slakt (fältslakterier och beteshagar) och dels upplysnings- och utbildnings-verksamhet samt inträning av ny ar- betsrutin 1 renskötseln, som möjlig gjort uppsvinget. På detta område befin— ner sig renskötseln i Jämtlands län utvecklingsmässigt ett steg före den lappländska renskötseln. De förbättrade betingelserna för slakt möjliggör i första hand utbud av kvalitativt sett bättre produkter än tidigare, vilket leder till högre å-priser, och i andra hand effektivare utnyttjande av renen för produktion av kött. Det senare följer av den förkortning av renstockens omloppstid, vilken blivit möjlig att realisera tack vare åtgärderna på slak- tens område.

Till utvecklingsbilden hör emellertid inte bara ljusa sidor. Främst bör kanske nämnas den minskade tillgången på arbetskraft. Den främsta orsa- ken till denna prekära situation har åtminstone hittills varit utflyttningen, som i huvudsak berört den unga kvinnliga befolkningen. SOm redan sagts är denna stora utflyttningsbenägenhet en av de mest oroande företeelserna för renskötselns del. Bristen på arbetskraft synes bli mycket besvärande under 1970-talet inom hela renskötselområdet i länet. Att råda bot'på detta förhållande synes vara en central uppgift för de administrativa organen på renskötselns område.

Sett ur renskötselteknisk synvinkel har de vanliga och ofta förekomman— de renströvningarna över gränsen till Norge och ned till odlade bygder i Sverige under en följd av år utgjort en besvärande följd av den extensiva renskötselformen. Även om de under senare år kanske inte ökat nämnvärt, så har de inte heller minskat påtagligt. Ökade ansträngningar för att hålla renarna inom tillåtna betesområden är nödvändiga framdeles för att icke renägarna skall åsamkas onödiga kostnader och den jordbrukande befolk- ningen skall irriteras. Utan förbättrade relationer till omgivningen synes renskötseln icke ha större möjligheter att utvecklas naturligt och förkovras ekonomiskt. Skötseltekniska svårigheter följ er vidare av den allmänna sam- hällsexpansionen. Ökande biltrafik försvårar flyttningar till och från vin- terbetena främst i norra länsdelen. Liknande svårigheter uppkommer även till följd av vattenregleringar, om flyttningsvägarna blir avstängda, vilket har förekommit i några lappbyar. Till den allmänna utvecklingsbilden hör vidare den stora turistströmmen till fjällområdet, varav vissa olägenheter kan följa för renskötseln. Åtgärder för att underlätta omställningar i ren- skötseln och främja anpassningen till nya förhållanden i allmänhet synes vara en Viktig framtida uppgift både för lappadministrationen och för lap- parnas centrala och lokala organisationer.

Till följd av viss ändrad inriktning av det statliga lappväsendets verk- samhet, innebärande bland annat att lappväsendet framdeles i större om- fattning än tidigare skall ägna sig åt rådgivning i driftstekniska och drifts- ekonomiska ämnen, synes arbetsbördan för befattningshavarna i lappvä- sendet komma att öka, särskilt på instruktörsplanet. Då den tillgängliga per— sonalen redan vid rådande förhållanden är fullt sysselsatt och arbetsupp- gifterna dessutom kontinuerligt växer i omfång, bland annat till följd av vattenregleringar, ökande efterfrågan på fiskevatten och anspråk på andra upplåtelser, synes det dock inte möjligt att utan personalförstärkning åstad- komma väsentligt mera nytta än redan nu sker. De allmänna tendenserna synes vara sådana att en utökning av antalet instruktörer är en förutsätt- ning för att lappväsendets verksamhet skall kunna effektiviseras. Därjämte är det erforderligt att förstärka biträdespersonalen vid lappväsendets kon- tori Östersund inom en relativt nära framtid.

B.2.12.7 . Fiske inom renbetes_fjällen1 Inom renbetesfjällens områden ligger en mängd fiskevatten, som utmärkt väl lämpar sig för modernt sportfiske. Den sammanlagda vattenarealen uppgår till cirka 850 km2, varav 550 km2 ligger norr om tvärbanan Öster— sund—Storlien och 300 km2 söder om densamma. Andelen vatten är inom renbetesfjällen 8,5 % av totalarealen, d. v. s. något mer än för hela länet, där andelen vatten upptager 7,8 % av totalarealen. Huvudparten av de inom

1 Fisket inom övriga delar av länet behandlas i kapitel C.2.2.5.

renbetesf j ällen belägna sjöarna och vattendragen är fiskförande. Fiskbestån- den utgöres till helt väsentlig del av fiskar av laxsläktet. Väl 90 % av total- beståndet består av öring, röding, harr och sik och mindre än 10 % av lake, gädda och abborre. Tillsammans torde öring och röding svara för tre fjärde- delar av det totala fiskbeståndet i f jällvattnen.

Arealproduktionen är ej känd med större noggrannhet. Den varierar sj älv- fallet med näringstillgången och är beroende av övriga miljöförhållanden, såsom vattentemperatur m. m. För renbeteslandsvattnen har den aktuella hektaravkastningen i annat sammanhang beräknats vara i genomsnitt 1 kg eller något därunder. Denna siffra, som torde vara grundad på ofullständig fångststatistik, är relativt osäker. För de avlägset belägna fjällvattnen synes det skäligt att räkna med något lägre aktuell avkastning. Antages en ge- nomsnittlig avkastning om 0,5—0,7 kg för samtliga vatten inom renbetes- fjällen, erhålles en årsavkastning —— beräknad efter aktuella fångster —— av storleksordningen 50 ton. Den potentiella produktionen torde vara större, troligen inemot 100 ton per år. Värdet av årsfångsten, beräknad i konsu- mentpris, är omkring 250 000 kronor.

Fjällfiskena utnyttjas av renägarhushåll och övriga bygdehushåll (bl. a. kronoarrendatorer) för nätfiske. I Lappland utförda undersökningar av hus- behovsfiskets omfattning visar, att de vid goda fiskevatten bosatta hushål- len förbrukar i genomsnitt ungefär 60 kg fisk per person och år. För ren- ägarhushållen i Jämtlands län torde motsvarande konsumtion böra upptagas till 50 kg och för övriga bygdehushåll till 25 kg, vilket motsvarar en årlig konsumtion av totalt 25 å 30 ton fisk. Sportfisket har under en följd av år stadigt tilltagit i omfattning inom renbetesfjällens områden. Under år 1962 betalades avgifter till länsstyrelsen för 18 052 sportfiskedygn enbart på fiskekort. Härtill kommer 450 st. tillfälliga tillstånd, omfattande varie- rande antal dagar. Totalantalet sportfiskedygn under år 1962 uppgick till cirka 20 000 inom renbetesfjällen. Stickprovsmässig fångststatistik utvisar, att genomsnittsfångsterna bör ha överstigit 1 kg per fiskedygn. Skillnader- na är dock stora mellan olika vatten, och fångststatistiken antyder, att be- tydligt större genomsnittsfångster är möjliga.

Under år 1962 försåldes fiskekort och tillfälliga tillstånd för 81 053 kronor. Motsvarande inkomst var år 1955 kronor 22 414 och år 1960 kronor 45 623. Med fl—erårsarrendena inräknade utgjorde år 1962 de sam- manlagda inkomsterna av fiskerättsupplåtelser inom renbetesfjällen cirka 95 000 kronor. Inkomsterna av fiskerättsupplåtelser tillfaller statens lapp— fond jämlikt bestämmelse i renbeteslagen.

Till följd av snabbt växande efterfrågan på sportfiskevatten inom fjäll- områdena har lappväsendet i länet under senare år vidtagit särskilda åtgär- der för att möjliggöra ökat utbud av fiskevatten. En inventering av samtliga fjälls jöar har påbörjats. För detta arbete har från början av 1962 en fiskeri- konsulent anställts. Inventeringen tar sikte på att skaffa en bättre över-

blick över tillgången på lämpliga sportfiskevatten genom bes-tåndsinvente- ring, vattenundersökningar m. m. För de genomgångna vattnen upprättas särskilda sjöbeskrivningar, som ger upplysning om fiskevattnens beskaf— fenhet, (läge, storlek, fiskbestånd m. m.), lämpligaste resväg, övernattnings- möjligheter, naturen vid vattendraget, var fiskekort kan köpas o. s. v. In— venterade vatten, som befinnes lämpliga för sportfiske, öppnas därefter sna- rast möjligt för allmänheten och intages i förteckningar över fiskevatten (länskungörelser, fiskefrämjandets förteckningar m. fl.). Så snart tillfälle erbjudes, avses åtgärder bli vidtagna för att förbättra fiskbestånden i sådana vatten, som för närvarande icke utövar någon större lockelse men anses möjliga att utnyttja framdeles.

Överslagsberäkningar ger vid handen, att det under de närmaste åren bör vara möjligt att tillgodose den starkt växande efterfrågan på sportfiskevat- ten bl. a. genom att styra strömmen av fiskande till sådana vatten, som för närvarande är obekanta och till följd därav utnyttjas i blott ringa omfatt- ning. Åtgärder erfordras dock för att göra sådana vatten kända och mera lockande för Sportfiskarna än vad nu är fallet. För detta ändamål erhålles material från den påbörjade inventeringen av fiskevatten inom renbetes- fjällen. För inventeringen är översiktsplaner utformade, vilka visar att ar— betet efter vad nu kan bedömas — skall vara möjligt att genomföra suc— cessivt under cirka tio åri den takt som förhållandena kräver.

En förutsättning för att inventeringsarbetet skall kunna genomföras med erforderlig snabbhet och utan avbrott är att lappväsendet får behålla den nuvarande fiskerikonsulenten, som visat sig vara utmärkt väl lämpad för uppgiften. Främsta villkoret härför torde vara att fiskerikonsulenten kan beredas en tryggad anställning.

Ett led i lappväsendets arbete är att erbjuda allmänheten bättre service än för närvarande bl. a. genom att i större omfattning tillhandagå med upp- lysningar per telefon och brev om tillgången på fiskevatten och ombesörja snabbare expedition av fisketillstånd m. m. än den nuvarande rutinen med— ger. För detta ändamål erfordras viss förstärkning av biträdespersonalen vid lappväsendets kontor, översiktliga register över fiskevatten och utfär— dade tillstånd samt fångststatistik. Behovet härav har blivit högst påtagligt under senare år till följd av den ökade omsättningen av fisketillstånd och fiskekort.

B.3 Konsekvenser av befolkningsutvecklingen i Jämtlands län

B.3.1. Sammanfattning av befolkningsutvecklingen i länet

Jämtlands län hade sin största folkmängd år 1953, då länet hade 145 254 invånare. Sedan dess har länet minskat i invånarantal varje år och i en alltmer ökad takt. Den hittills största folkminskningen kom år 1961, näm- ligen med 2182 personer. År 1962 minskade länets folkmängd med 1 839 personer.

Av det övre diagrammet i figur 41 och av tabellerna 107 och 108 framgår tydligt, att det är utvecklingen inom jordbruk och skogsbruk som styr lä- nets hela befolkningsutveckling. Dessa näringsgrenar hade år 1960 endast hälften så många sysselsatta som år 1940. Minskningen sedan år 1940 fram till år 1960 var i absoluta tal 15864 förvärvsarbetande. Sysselsättningen inom industri och hantverk var något större 1960 än 1940, medan service- näringarna ökat mycket kraftigt under tidsperioden, såväl absolut som rela- tivt. Sysselsättningsökningarna inom stadsnäringarna (industri och hant- verk+ servicenäringar) har emellertid inte varit tillräckliga för att kom- pensera minskningarna inom jordbruk och skogsbruk. Dessa minskningar har under perioderna 1940—1950 och 1950—1960 visserligen varit, relativt sett, nästan exakt lika stora som i hela riket (jämför procenttalen i tabell 108), men den absoluta sysselsättningsminskningen inom länets jordbruk och skogsbruk har varit av en sådan storleksordning, att det totala antalet förvärvsarbetande minskat kraftigt. En utflyttning ur länet har kommit till stånd, som påverkat hela folkmängdsutvecklingen.

Med en medveten tillspetsning skulle man kunna påstå, att en folkminsk- ning, huvudsakligen orsakad av en i jämförelse med riksgenomsnittet full- ständigt »normal» rationaliseringstakt inom jordbruket och skogsbruket inte behöver diskuteras närmare. Ingenting säger ju, att den hittills maxi- mala folkmängden i Jämtlands län, nämligen 145 000 invånare, också för alla tider bör vara den optimala. Den med hänsyn till länets produktions- resurser lämpligaste folkmängden varierar ju i storlek allt eftersom vikti- gare förändringar inträffar inom produktionstekniken. I det följande skall emellertid konsekvenserna av den stora folkminskningen undersökas. Där"- vid undersökes hur den stora utflyttningen från länet påverkar olika sidor av samhällslivet, såsom befolkningsstrukturen, länets ekonomi, skolväsen, socialvård, befolkningsunderlaget för servicenäringarna samt realvärdet hos

v.g.;

' '.'.V.v,.' v _ _ ” ' '.'.— » ...g ooo. os....ooooo W. , *.49620202020202 ..vaV'V Industr h'vnt. ' ' . Jordbruk o skmbruk..2.:.:.z.

19140 1950 19230 1975

60000

50000 =Su mma tör—

vdrvsurb.

40000 30000

Ant. inv. 1500"

1400"

130000 GS—W år

EE'

800".

=Tota ! bef.

7000 . sooo '

5000

40001

1,2

o 19 0 Fig. 4]. Antal förvärvsarbetande inom olika näringsgrenar 1940—1975 samt olika åldersgruppers storlek 1930—1975 i Jämtlands län. (Åren 1930—1960 enligt folkräkningar, år 1975 enligt prognos).

i länet bundet kapital. Konsekvenserna av befolkningsutvecklingen i Jämt— lands län ses såväl ur den i länet kvarblivande befolkningens synpunkt som ur rent samhällsekonomisk synpunkt.

B.3.2. Befolkningsstrukturen

Av mycket stor betydelse för befolkningens åldersstruktur i Jämtlands län är att utflyttningen från länet så gott som enbart sker i de yngre ålders— grupperna. Detta leder till en kraftig snedvridning av befolkningsstruktu— ren. Som exempel kan nämnas att av 1960 års flyttningsförlust för Jämt— lands län fanns icke mindre än 52 % enbart i åldrarna 15—24 år. Befolk-

ningspyramiden får härigenom en avsmalning på mitten, som påverkar be- folkningstillväxten i kommade generationer och som får en negativ inver- kan på länets ekonomi genom att de produktiva åldrarna blir allt färre i förhållande till antalet barn och åldringar.

Av tabell 109 och det nedre diagrammet i fig. 41 framgår hur stora för- ändringarna varit 1930—1960 och sannolikt kommer att bli 1960—1975 i åldersstrukturen hos befolkningen i Jämtlands län. Åldersgruppen 65 år och däröver utgjorde sålunda år 1940 endast 9,1 % av länets befolkning men utgjorde år 1960 12,9 %. År 1975 beräknas procenttalet vara 19,0. Om— vänt har de yngre åldersgrupperna minskat kraftigt, såväl absolut som re- lativt. Detta gäller särskilt åldersgruppen 15—39 år, som år 1940 utgjorde 41,0 % av länets befolkning, men som år 1975 beräknas utgöra endast 26,9 %. År 1960 var procenttalet 31,9.

I figur 42 redovisas befolkningspyramiden för Jämtlands län är 1960. Den stönsta bredden hos pyramiden finns hos åldrarna 10—19 år, (1. v. s. perso- ner, som fötts under åren 1940—1950. Pyramiden har en påtaglig avsmal- ning på mitten i åldrarna 20——34 år. Denna avsmalning sammanhänger dels med de låga födelsetalen under 1930—talet, dels med att länets flyttningsför- luster huvudsakligen finns i dessa åldrar. De stora åldersgrupperna 10—19 år kan sägas utgöra en för länet värdefull arbetskraftsreserv, som bekostats eller bekostas en dyrbar utbildning, till stor del finansierad med länets egna skattemedel. Om inte arbetstillfällena växer kraftigt i länet under de när- maste åren, är det sannolikt, att utflyttningen från länet av yngre personer blir särskilt stor under en lO-årsperiod framåt.

I ålderspyramiden har även inrita-ts åldersfördelningen hos länets för- värvsarbetande befolkning.1 Denna befolkning utgör i Jämtlands län en något mindre del av totalbefolkningen än vad hela rikets förvärvsarbetande be- folkning utgör av rikets totalbefolkning. Med hänsyn till de i det ovan- stående redovisade stora förändringarna i åldersstrukturen hos länets be- folkning, är det sannolikt att relationen förvärvsarbetande—icke förvärvs- arbetande blir allt oförmånligare för Jämtlands län.

Om man gör en grov uppdelning av befolkningen i försörjande och för- sörjda och låter den förstnämnda gruppen utgöras av åldrarna 15—64 år och den senare av åldrarna 0—14 år och 65—W år, finner man, att den för- sörjande delen av länets befolkning beräknas minska mellan 1960 och 1975 med 19 396 personer eller med 21,6 %. Under samma tidsperiod beräknas hela rikets befolkning i åldern 15—64 år att öka med 5,4 %. Det är alldeles uppenbart, att en sådan kraftig minskning av de produktiva åldrarna kom- mer att medföra stora påfrestningar för den kommunala ekonomien i Jämt- lands län. Relationstalen mellan den försörjande och försörjda delen av be- folkningen 1960 och 1975 i länet och i hela riket framgår av nedanstående

1 I tabell 51 i kapitel B.1.2.5. redovisas yrkesverksamhetstal för olika åldersgrupper iJämtlands län.

sammanställning. Siffrorna anger antalet personer i åldrarna 0—14 år och 65 år och däröver per 100 personer i åldern 15—64 år.

Område 1960 1975 Jämtlands län ........ 55,7 69,0 Hela riket ............ 51,6 57,7

Såsom framgår av tablån hade år 1960 personer i de produktiva åldrarna fler att försörja per individ'i Jämtlands län än vad de hade i hela riket. RelatiOnstal'en i såväl hela riket som i länet tenderar att växa, men öknings- takten är väsentligt snabbare i länet än i riket. Folkminskningen i Jämtlands län får alltså "till följd, att 'den i länet'kvarblivande befolkningen får en allt tyngre försörjningsbörda.

B.3.3. Ekonomiska förhållanden

I kapitel B.2.11 har visats, att medelinkomsterna och antalet skattekronor per invånare i Jämtlands län är väsentligt lägre än respektive riksgenom- snitt. I inget annat län i riket än Gotlands har man lägre medelinkomst per invånare än i Jämtlands län.

Vad som emellertid ur länets synpunkt kan betraktas som änmu allvarli- gare är att skillnaden i medelinkomst mellan länet och hela riket tenderar att öka. Detta framgår av det nedre diagrammet i figur 43, där de beskatt- ningsbara medelinkomsterna per invånare beräknats för perioden 1949— 1960 för Jämtlands län och hela riket. Skillnaden i medelinkomst år 1949 mellan länet och riket var 608 kronor men år 1960 inte mindre än 1 309 kronor. Samtidigt som man till följd av rationaliseringar i vissa näringsgre- nar haft en mycket stor utflyttning från Jämtlands län, har alltså det in— träffat, att inkomstnivån per invånare i länet sänkts i förhållande till riks- genomsnittet.

Enligt kapitel B.2.11.10 underskrider antalet beskattningsbara förmögen- heter per invånare och dessa förmögenheters genomsnittliga storlek per in- vånare i Jämtlands län väsentligt respektive riksgenomsnitt. Likaså är Sparbankernas, jordbrukskassornas och affärshankernas inlåning per in- vånare mycket lägre i Jämtlands län än i hela riket. Det är sålunda tydligt, att kapitaltillgångarna inom Jämtlands län är förhållandevis små, vilket medför dels att man i länet vid olika investeringar blir i stor utsträckning hänvisad till län i kreditinrättningar, dels att det riskvilliga kapitalet i lan- det 1 första hand söker sig till andra landsändar, där möjligheterna till mera omfattande självfinansiering av företagsprojekt är större.

I figur 43 redovisas de beskattningsbara förmögenheternas storlek per in- vånare i Jämtlands län och i hela riket för perioden 1949—1960. Såsom

Män KVinnor 6000 5000 ' »

man _ &me skrämmas. &&st xxx:—

600 5030 4000 3030 2090 1000 5 Män Kvinnor

Förvärvsarbetande

Fig. 42. Ålderspyramid för Jämtlands län är 1960.

framgår av diagrammet tenderar skillnaden i medelförmögenhet mellan lä- net och riket att bli allt större. År 1949 var medelförmögenheten i Jämtlands län 1 062 kronor lägre per invånare än medelförmögenheten i hela riket, men år 1960 hade differensen mellan länet och riket stigit till 1 847 kronor. Det är 1949 kapitalfattiga Jämtlands län håller alltså på att bli ännu kapital- fattigare.

Såväl beträffande medelinkomsterna som medelförmögenhetema är allt- så utvecklingen i Jämtlands län mycket sämre än utvecklingen i hela riket. Det förefaller vara ett samband mellan nettoutflyttning och ekonomi på så sätt, att utflyttningsområden får en i jämförelse med landet i övrigt allt sämre ekonomi. Utflyttningsområdena kan därför sägas vara inne i en kretsgång (utflyttning —— försämrad ekonomi — ökad utflyttning — ytter- ligare försämrad ekonomi 0. s. v.), som området har svårt att med egna insatser ta sig ur.

De alltmer försämrade ekonomiska förhållandena i Jämtlands lån på- verkar starkt kommunernas och landstingets ekonomi. Den i jämförelse med riksgenomsnittet låga skattekraften i länet medför att kommunerna -— för att kunna hålla ungefär samma kommunala standard som riksmedeltalet —— måste ta ut en högre skatt än vad som genomsnittligt är fallet i hela riket.

Förmö— genhet . 112/11" . 4400 ” 4000 :EELA RIKET 3600 3200 2800

2400 .JÄurLAxns 2000 L Ä ! 1600 1200 800 400 %. , &

. Taxa-113951- 1949 1952 1955 1955 1960

Inkomst .

ler/inv. 4000

3600 :HEIA RIKET

3200

2800"

2400- : J Ä M 'i' L A N 1] S 2000 L Ä R 1600 1200

800_

4 00 f o & Taxeringsk-

1949 1952 1955 1958 . 1960

Fig. 43. Beskattningsbara förmögenheter och inkomster per invånare i Jämtlands län och i hela riket 1949—1960.

Härtill kommer att de kommunalt: utgifterna, såväl för primärkommuner- na som landstinget, är per invånare högre än respektive riksmedeltal. Det låga skatteunderlaget samt de höga kommunala utgifterna per invånare har tillsammans bidragit till att inget annat län i riket har så många kom- muner med hög skatteutdebitering som Jämtlands län. Landstingsskatten i länet tillhör också de högsta i landet.

Den ekonomiska utvecklingstendensen i länet i jämförelse med förhål— landena i hela landet kommer sannolikt även i fortsättningen att inverka menligt på kommunernas såväl inkomst- som utgiftsförhållanden. Samtidigt som skattekraften visar en sämre utveckling i länet än i hela riket, befin- ner sig nämligen de kommunala utgifterna per invånare för de viktigaste

kommunala förvaltningsgrenarna undervisning, socialvård samt för landstinget sjukvård i stigande. Det förefaller därför troligt, att om inga särskilda åtgärder vidtages, den kommunala utdebiteringen i länet kommer att fortsätta att stiga i förhållande till utvecklingen i hela landet.

Avfolkningens rent ekonomiska konsekvenser måste därför sägas bli synnerligen allvarliga för den i länet kvarblivande befolkningen. (Se för övrigt under kapitel B.3.5. och B.3.6.).1

B.3.4. Arbetsmarknaden

Av kapitel B.2.4.3.5.2 framgår, att antalet arbetslösa i relation till folkmäng— den är väsentligt större i Jämtlands län än i hela riket. Härtill kommer, att den s. k. dolda arbetslösheten till följd av länets från riksgenomsnittet starkt avvikande näringsstruktur torde vara särskilt stor i Jämtlands län. Under undersökningsperioden, 1960—maj 1963, har arbetslösheten i stort sett be- funnit sig i stigande i länet, samtidigt som den varit konstant eller sjunkan- de i riket. Samma tendens finns beträffande beredskapsarbetenas omfatt- ning och antalet personer som av arbetsmarknadsverket hänvisats till yr- kesutbildning. Sammanfattningsvis kan arbetsmarknadsläget sägas ha för- sämrats rätt avsevärt i Jämtlands län. Detta är anmärkningsvärt, eftersom nettoutflyttningen från länet har ökat kraftigt sedan slutet av 1950-talet. Dessa båda tendenser försämrat arbetsmarknadsläge och allt större flytt- ningsförluster — har emellertid en gemensam orsak, nämligen bristen på tillräckligt attraktiva arbetstillfällen i länet. För en allt större del av länets förvärvsarbetande befolkning finns endast två alternativ, nämligen antingen arbetslöshet eller också utflyttning till annan del av landet.

Arbetslösheten för med sig stora samhällsekonomiska förluster. Från samhällsekonomisk synpunkt är det att föredraga, att den övertaliga arbets- kraften beredes arbete på annat håll framför att den stannar kvar i länet som arbetslös. Den samhällsekonomiska vinst, som sysselsättningen innebär, reduceras emellertid genom de samhällsekonomiska förluster, som följer med utflyttningen.2 Den största samhällsekonomiska vinsten erhålles där- för, om arbetskraften kan beredas sysselsättning inom länet i högproduktivt arbete. Detta bör beaktas vid ställningstagandet till en statlig medverkan till en utbyggnad av länets näringsliv.

B .3 .5 . Skolväsendet

Såsom konstaterats i kapitel B.2.11.6, har kommunerna i Jämtlands län vä- sentligt högre nettoutgifter för skolväsendet, räknat per skattekrona och per invånare, än kommunerna i genomsnitt i hela riket. Denna belastning

1 Förslag till åtgärder för att stärka kommunernas ekonomi framlägges i kapitel C. 1. ' De omedelbara kostnaderna vid utflyttningen från länet torde vara jämförelsevis små. På längre _sikt blir emellertid de samhällsekonomiska förlusterna av den stora utflyttningen från länet avsevärda. Se övriga avsnitt i kapitel B.3.

för den kommunala ekonomien i länet sammanhänger huvudsakligen med två förhållanden, som länets egna invånare ej själva förmår att råda över.

Den ena orsaken till de höga skolutgiftema i länet är dess karaktär av ett utpräglat glesbygdsområde. På grund av stora avstånd och gles befolk- ning får kommunerna höga utgifter för Skolskjutsar och i vissa fall även för elevhem. Den låga folktätheten i större delen av länet medför också ett förhållandevis lågt antal elever per klassrum och lärarenhet, något som ur ren undervisningssynpunkt givetvis kan vara en fördel, men som ur ekono- misk synpunkt är en nackdel. Eftersom länets näringsliv är och sannolikt också kommer att förbli till betydande del inriktat på jordbruk och skogs- bruk, förändras inte nämnvärt länets karaktär av glesbygdsområde. Nä- ringslivets areella produktionsinriktning medför nämligen, att befolkningen även efter förhållandevis stora rationaliseringar inom jordbruket och skogs- bruket kommer att vara jämnt spridd över stora ytor. Visserligen sker en icke obetydlig inflyttning av skogsarbetskraft till tätorter, men dessa tätorter är i en del fall så små, att skolväsendet där på grund av jämförelsevis litet barnantal ändå blir dyrt per elevplats.

Till följd av att utflyttningen i de arbetsföra åldrarna från Jämtlands län är mycket omfattande, är barnandelen av länets befolkning förhållandevis sto-r. År 1960 utgjorde sålunda antalet personer i åldern 0—14 år i länet 22,9 % av totalbefolkningen. Motsvarande procenttal i hela riket var mindre, nämligen 22,0. Enligt den befolkningsprognos, som uppgjorts (se kapitel B.1.2.6), kommer barnantalet visserligen att sjunka i länet, men sett i rela- tion till de väsentligt mycket större minskningarna hos befolkningen i yr— kesverksamma åldrar, kommer sannolikt antalet skolbarn i relation till den förvärvsarbetande befolkningen att bli allt större i länet. Nettoutflyttningen från länet medför alltså, att per capitakostnaderna för skolväsendet kom- mer att stiga.

På grund av ovannämnda båda omständigheter kommer vid oföränd- rade statsbidragsbestämmelser för skolväsendet länets utgifter för un— dervisningen att bli alltmer betungande för länets egen befolkning. De höga nettoutgifterna för skolväsendet förefaller vara en särskilt orimlig belast- ning för utflyttningsområdena, emedan det är just de färdigutbildade ung- domarna, som utgör den största andelen av ett sådant områdes flyttnings- förluster. Höga kostnader för skolväsendet är en av nettoutflyttningens följ- der, som bör beaktas vid ställning-stagaudet till åtgärder för näringslivets förbättring i länet.

B .3.6 . Socialvården

Samhällets utgifter för socialvården sammanhänger delvis med åldersstruk- turen hos befolkningen. Ju större del av en regions invånareantal, som är i de högre åldrarna, desto högre är i allmänhet socialvårdsutgifterna. Kom-

munernas nettoutgifter för socialvården år i Jämtlands län avsevärt högre per invånare och per skattekrona än genomsnittet för hela rikets kommuner ("se kapitel B.2.11.6). Eftersom en allt större del av länets befolkning kom- mer att utgöras av personer över 65 år (12,9 % år 1960, ungefär 19 % år 1975), kommer kommunernas socialvårdsutgifter att stiga. I förening med det starkt sjunkande antalet personer i yrkesverksam ålder medför detta allt kraftigare skatteuttag i länets kommuner för att dessa på ett tillfreds- ställande sätt skall kunna lösa socialvårdsuppgifterna.

B.3.7. Försämrat befolkningsunderlag

för servicenäringarna

I kapitel B.1 rörande länets hittillsvarande och framtida befolkningsutveck- ling har näringslivet uppdelats i primära och sekundära näringsgrenar. Till de förstnämnda, som även kan benämnas basnäringarna, har räknats jord- bruk, skogsbruk samt industri och hantverk. Till de senare, som kan kallas för servicenäringarna, hänföres byggnadsverksamhet, samfärdsel, handel och tjänster. Tanken bakom denna förhållandevis grova indelning1 är den, att de sekundära näringarna står i en viss relation till de primära, d. v. 5. att de i stort sett inte kan utvecklas utan att de primära näringarna gör det.

Eftersom länets basnäringar trots en viss ökning inom industrin har och sannolikt även får stora sysselsättningsminskningar, föreligger också risk för att antalet förvärvsarbetande inom servicenäringarna blir färre. År 1960 sysselsattes i dessa i hela länet 54 % av den förvärvsarbetande befolk- ningen. Inom vissa kommuner och tätorter är andelen väsentligt större, exempelvis inemot 80 % i Östersunds stad, Frösö köping och Svegs köping. Eftersom den förhållandevis obetydliga industrin i dessa kommuner dess- utom i stor utsträckning är serviceinriktad (bilverkstäder m. m.), är det knappast någon överdrift att påstå, att näringslivet i dessa kommuner och även i viss mån i en del andra är intimt beroende av hela länets sysselsätt- ningsutveckling. I och med att befolkningsunderlaget för olika serviceanord- ningar (affärer av olika slag, kommunikationer m. m.) minskar, blir det förenat med allt större omkostnader att driva dessa. Detta i sin tur leder antingen till högre priser för konsumenterna eller också till total nedlägg— ning av verksamheten. Såväl tätorternas som glesbygdens befolkning drab- bas därför av avfolkningens konsekvenser. Särskilt för glesbygdshefolk- ningen blir försämringarna avsevärda genom det ökande resavståndet till serviceanordningar av olika slag.

De _ till följd av den stora folkminskningen i länet —— försämrade service- möjligheterna för länets befolkning kan i sin tur leda till ökad avflyttning. Man är därmed inne i den för utflyttningsområdena typiska kretsgången ut-

1 Se reservationer i kapitel B.1.1.5.3.

flyttning _ försämrad service .— ökad utflyttning —— ytterligare försämrad service o.s.v. En sådan »ond cirkel» är givetvis något som i första hand drabbar den i länet kvarblivande befolkningen men har även en samhälls- ekonomisk aspekt. Det finns nämligen risk för att folkminskningen på lång- re sikt går så långt, att för landet i och för sig värdefulla produktionstill- gångar inom länet ej kan nyttiggöra's på grund av glesbygdens alltför brist- fälliga serviceutrustning. Denna tendens gör sig redan nu gällande inom skogsbruket, men torde bli allt mer märkbar i framtiden, när serviceutrust- ningen i stora delar av länet blivit än mer försämrad.

B.3.8. Värdeminskningar hos bundet kapital

En allvarlig konsekvens av befolkningsutvecklingen i Jämtlands län är ris- ken för värdeminskningar hos gjorda, allmänna investeringar i länet. Man kan härvid peka på att samhället har investerat avsevärda belopp i Jämt- lands län (vägar, gator, vatten och avlopp, bostäder, skolor, förvaltnings- byggnader m. m.), vilka blir mer eller mindre värdelösa, om det ej finns en befolkning, som använder sig av dem. Det råder inget tvivel om att det finns en delvis outnyttjad reserv av samhällsservice i länets tätorter. Denna re- serv bör jämföras med de synnerligen omfattande investeringar, som sam— hället tvingas till i regioner med ett starkt expanderande näringsliv. Vikten av att vårda sig om redan gjorda investeringar bör självfallet vägas mot värdet av att satsa nya pengar på annat håll. Man kan visserligen inte göra en fullt siffermässig kalkyl över var någonstans näringslivet ur enbart sam- hällsekonomisk synpunkt bör förläggas, men med hänsyn till nämnda, ej fullständigt utnyttjade reserv av samhällsinvesteringar i Jämtlands län förefaller det rimligt, att samhället genom ökad lokaliseringspolitisk verk- samhet bidrager till att investeringarna i länet utnyttjas bättre.

B .3.9. Sammanfattning

I ovanstående avsnitt har kunnat konstateras, att om ej den stora utflytt- ningen kan hävas, konsekvenserna av den stora utflyttningen från Jämtlands län redan är och ytterligare torde bli synnerligen allvarliga. Genom utflytt- ningen blir åldersstrukturen hos länets befolkning starkt snedvriden, vilket leder till ökade 'samhällsutgifter för exempelvis skolväsen och socialvård. Utflyttningen medför också risk för värdeminskningar hos gjorda, allmänna investeringar i länet. I länet torde det finnas en till följd av folkminskningen ganska stor reserv av delvis ofullständigt utnyttjade samhällsinvesteringar, som bör jämföras med de synnerligen omfattande nyinvesteringar, som sam- hället tvingas till i regioner med ett starkt expanderande näringsliv.

Länets karaktär av utpräglat glesbygdsområde förstärkes genom folk- minskningen, vilket leder till ökade utgifter för olika former av samhälls- service samt till försämring av den rent kommersiella servicen. De i länet ut- präglade serviceorterna _ i första hand då Östersund—Frösön _, vilka för sin existens är så gott som helt beroende av köpkraften hos befolkningsun- derlaget i omlandet, kan riskera att drabbas av sysselsättningsminskningar.

Trots betydande rationaliseringar inom näringslivet har inkomst- och för- mögenhetsutvecklingen i länet inte kunnat hålla jämna steg med motsva— rande utveckling i riket. Tvärtom tenderar det kapitalfattiga Jämtlands län att bli allt kapitalfattigare, sett i relation till utvecklingen i hela riket. Sam- ma är förhållandet med medelinkomsten, som för närvarande är ungefär 60 % större i hela riket än i länet. Skillnaden i medelinkomst mellan länet och riket håller på att bli allt större. Jämtlands län kan därför sägas vara inne i den för utflyttningsområden typiska kretsgången: utflyttning _ för- sämrad ekonomi ökad utflyttning ytterligare försämrad ekonomi 0. s. v. Vad som skiljer förhållandena i Jämtlands län från dem i andra utflytt- ningsområden, är emellertid problemens väsentligt mycket större storleks— ordning i Jämtlands län, vilket medför, att hela länets ekonomi och bosätt- ningsmiljö så kraftigt påverkas av folkminskningen. Visserligen är syssel- sättningsminskningar inom jordbruk och skogsbruk, kombinerade med i stort sett oförändrad produktionsvolym, helt nödvändiga förutsättningar för att inte inkomstnivån per sysselsatt inom jord- och skogsbruk skall släpa efter i jämförelse med utvecklingen i andra näringsgrenar, men det synes också som om dessa sysselsättningsminskningar bör kombineras med ökat antal förvärvsarbetande i andra näringsgrenar inom länet. I annat fall blir, såsom konstaterats i det ovanstående, konsekvenserna synnerligen allvar- liga för såväl den i länet kvarblivande befolkningen som för samhällsekono- mien i stort. En utbyggnad av näringslivet i länet synes också nödvändig för att den växande arbetslösheten i länet skall kunna avhjälpas. Trots den stora utflyttningen från länet är arbetslösheten stor och medför även den samhällsekonomiska förluster.

C. FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER

I kapitel B.3 har konsekvenserna av befolkningsutvecklingen i Jämtlands län behandlats. Av kapitlet framgår, att dessa kan förväntas bli synnerligen allvarliga för den i länet kvarblivande befolkningen, om utvecklingen fort- sätter på samma sätt som hittills. Även ur rent samhällsekonomisk syn- punkt innebär konsekvenserna av den befolknings- och näringsekonomiska utvecklingen stora nackdelar. Samhällets utgifter per invånare stiger i länet, samtidigt som Skatteinkomsterna på grund av försämrad skattekraft ej ökar i samma takt som i andra landsändar. Genom folkminskningen finns det i länets tätorter dessutom en ganska stor reserv av delvis ofullständigt utnyttjade samhällsinvesteringar, som bör jämföras med de omfattande nyinvesteringar, som samhället tvingas till i regioner med ett starkt expan- derande näringsliv. Folkminskningen kan därjämte leda till att de produk- tionstillgångar, som finns i länet och som ur samhällsekonomisk synpunkt bör tillvaratagas, ej kan utnyttjas på grund av att arbetskraft ej kan förmås att bosätta sig i glesbygder och servicefattiga områden.

Såväl för att skapa bättre balans mellan samhällets utgifter och inkoms- ter i Jämtlands län som för att skapa bättre Ievnadsförhållanden för den i länet kvarblivande befolkningen är det sålunda synnerligen angeläget att snara och förhållandevis radikala åtgärder vidtages.

De av länsutredningen föreslagna åtgärderna syftar dels till en förbätt- ring av den kommunala ekonomien i länet (kapitel C.1), dels till en utbygg- nad av näringslivet (C.2). Båda typerna av åtgärder är nödvändiga. För- stärkningar av den kommunala ekonomien är synnerligen välbehövliga och medför omedelbara förbättringar för den i länet boende befolkningen. De löser emellertid inga problem på lång sikt, eftersom de ej undanröjer själva grundorsakerna till att utflyttningen från Jämtlands län är särskilt stor och varför exempelvis medelinkomsterna i länet är betydligt lägre än riks- genomsnittet och visar en avsevärt sämre utveckling än vad de gör i landet i övrigt. Det finns i stället risk för att åtgärder, som uteslutande syftar till förbättringar av den kommunala ekonomien, konserverar ovannämnda or- saker och medför allt större behov av statsstöd åt kommunerna. De för sam- hällsekonomien i det långa loppet minst kostsamma åtgärderna —— i syfte att skapa bättre balans mellan samhällets utgifter och inkomster i Jämtlands län och bättre levnadsförhållande för länets befolkning —— torde i stället vara en rationalisering av näringslivet samt en utbyggnad och lämplig lokalise- ring av industrin och turistväsendet. Dessa åtgärder, som behandlas när— mare i kapitel C.2 och som i första hand har karaktär av hjälp till själv- hjälp, syftar till ett bättre tillvaratagande av länets produktionstillgångar

och till en ökning av produktiviteten över huvud taget inom länets närings- liv med därav följande ökande medelinkomster för befolkningen. Med un- dantag för jordbruket och skogsbruket, där sysselsättningsminskningar är förutsättningar för en ökad produktivitet, kan åtgärderna också förväntas öka antalet arbetstillfällen och därigenom minska den stora utflyttningen från länet.

C..1. Åtgärder för att stärka kommunernas ekonomi

Praktiskt taget samtliga åtgärdsförslag i föreliggande betänkande skulle, om de genomfördes, på ett eller annat sätt påverka den kommunala ekonomien. En ändring av näringslivets struktur i en kommun medför sålunda ganska snart även ändringar i skattekraft (: antalet skattekronor per invånare) och utdebitering hos kommunen. I föreliggande avsnitt av utredningen tas emellertid endast sådana förslag upp till diskussion, som syftar till mera direkta ändringar av de kommunala finanserna i länet.

Av kapitel B.2.11 (Ekonomiska förhållanden i Jämtlands län) framgår bland annat, att skattekraften i Jämtlands län är väsentligt lägre än i riket som helhet. Enbart av denna anledning måste kommunerna i länet för att kunna hålla ungefär samma kommunala standard som riksgenomsnittet _ ta ut en högre skatt än vad som genomsnittligt är fallet i riket. Härtill kommer, att de kommunala utgifterna, såväl för primärkommunerna som för landstinget är per invånare räknat högre än respektive riksgenomsnitt. Det låga skatteunderlaget samt de höga kommunala utgifterna per invånare har tillsammans bidragit till att inget annat län i riket har så många kom- muner med hög skatteutdebitering som Jämtlands län. Landstingsskatten i länet tillhör de högsta i landet.

Av betydelse för den kommunala ekonomien i Jämtlands län är också att den ekonomiska utvecklingstendensen är sämre i länet än i riket som hel— het. Medelinkomsterna och skattekraften stiger visserligen men i en väsent- ligt långsammare takt än riksgenomsnittet. Även de kommunala utgifterna tenderar att öka mer per invånare för kommuner i Jämtlands län än vad som gäller för riket i övrigt. Detta innebär, att om inga särskilda åtgärder vidtages, risk finnes för att det redan nu hårt skattetyngda Jämtlands län får vidkännas än högre skatteutdebiteringar.

Anledningarna till varför vissa regioner av landet har ett lägre skatte- underlag, högre kommunala utgifter per invånare samt högre skatt är be- roende av ett stort antal andra problem inom samhällsekonomien. Skatte- kraften sammanhänger i första hand med näringslivets struktur. Generellt gäller, att ju större procent av en kommuns förvärvsarbetande befolkning, som sysselsättes inom jordbruk och skogsbruk, desto lägre är i allmänhet skatteunderlaget. Om man undantar vissa kraftverkskommuner, där garanti- beskattningen är av stor betydelse, gäller detta samband även i Jämtlands

län. Särskilt markant är att de utpräglat jordbruksbetonade kommunerna i Storsjöbygden har en låg skattekraft. Länsutredningen lägger därför fram förslag, som syftar till en omfattande strukturrationalisering för länets jordbruk. Sysselsättningsminskningarna har visserligen under de senaste 20 åren varit mycket stora inom denna näringsgren, men ytterligare rationa- liseringar är en förutsättning för ett bättre ekonomiskt utbyte per syssel- satt och därmed också en förbättring av kommunernas skattekraft.

Rationaliseringar, som syftar till att minska antalet sysselsatta inom länets båda huvudnäringar, jordbruk och skogsbruk, är emellertid inte till- räckliga för att på ett mera avgörande sätt förbättra den kommunala ekono- mien i länet. Av grundläggande betydelse är också att friställd arbetskraft beredes andra sysselsättningsmöjligheter inom länet på platser, som har förutsättningar härför.1

Förslag till åtgärder av detta slag redovisas i kapitel C.2. Det är emellertid tydligt, att en omställning av länets näringSliv måste ske på lång sikt. Härav följer, att under en övergångsperiod från statens sida åtgärder måste vid- tagas, som direkt förbättrar den kommunala ekonomien i länet.

I detta syfte bör åtgärder vidtagas, som är ägnade såväl att öka kommu- nernas skattekraft som att begränsa kommunernas utgifter. Hithörande problemställningar är föremål för överväganden inom 1958 års skatteut- jämningskommitté, varför länsutredningen icke ansett det nödvändigt att framlägga mera detaljerade åtgärdsförslag härutinnan.

För att förbättra kommunernas möjligheter att —— utan att behöva vid- taga orimligt höga skatteutdebiteringar -— kunna erhålla en viss garanterad inkomstnivå vill länsutredningen föreslå att en skatteutjämning vidtages på ett sådant sätt, att kommuner med skat-

tekraft, understigande medelskattekraften för riket, erhåller statsbidrag i sådan omfattning, att medelskattekraften för riket uppnås. Dessa bi- drag förutsättes därvid utgå till såväl primärkommuner som landstings- kommuner. Det förefaller emellertid tydligt, att det inte räcker med att enbart utjäm- na skattekraften för att förbättra den kommunala ekonomien i Jämtlands län. En viss kompensation för olikheter i de kommunala utgifterna per in- vånare är också nödvändig. Hur denna utjämning i den kommunala ut- giftsbördan skall utformas förefaller vara ett mycket svårlöst problem, efter- som man vid bestämningen av bidragsgivningens storlek måste ta ställning till skäligheten av vissa kommunala utgifter. Principerna för bidragsgiv- ningen kan därför komma i konflikt med omfattningen av den kommunala självbestämmanderätten. Länsutredningen har i avvaktan på 1958 års skat- teutjämningskommitté intet eget förslag i denna fråga, men vill dock be- tona angelägenheten av att de hårt skattetyngda kommunerna i Jämtlands län sättes i högsta möjliga bidragsgivningsklass.

1 Jämför kapitel B.3. (Konsekvenser av befolkningsutvecklingen.)

De nuvarande bestämmelserna för skattelindringsbidrag hänför Jämtlands län till en lägre bidragsgivningsklass än Norrbottens län och det inre av Västerbottens län. Såsom framgår av nedanstående redogörelse har denna placering av Jämtlands län i en förhållandevis låg bidragsgivningsklass med- fört att de verkligt hårt skattetyngda kommunerna i riket numera finns så gott som enbart i Jämtlands län. Se nedanstående sammanställningar, som visar skatteutdebiteringarnas storlek är 1962 och år 1963, d. v. s. före och efter de nya skattelindringsbidragens genomförande.

Utdebitering per skattekrona år 1962, kr.

Landsbygden i -—14: 00 14: 01—15: 00 15: 01— Summa Ant. förs. % Ant. förs. % Ant. förs. % Ant. förs. % Västernorrlands län . . . . 43 70,5 10 16,4 8 13,1 61 100,0 Jämtlands län . . . . 32 51,6 20 32,3 10 16,1 62 100,0 Västerbottens län . . 33 84,6 3 7,7 3 7,7 39 100,0 Norrbottens län ........ 17 51,5 14 42,4 2 6,1 33 100,0 Hela riket ............. 2 257 96,9 49 2,1 23 1,0 2 329 100,0

Utdebitering per skattekrona år 1963, kr.

Landsbygden i —14: 00 14: 01—15: 00 15: 01— Summa Ant. förs. % Ant. förs. % Ant. förs. % Ant. förs. % Västernorrlands län . . . . 55 91,7 5 8,3 -—— 60 100,0 Jämtlands län ......... 33 53,2 23 37,1 6 9,7 62 100,0 Västerbottens län ...... 38 92,7 3 7,3 —— —- 41 100,0 Norrbottens län ........ 30 90,9 3 9,1 — — 33 100,0 Hela riket ............. 2 280 98,1 37 1,6 6 0,3 2 323 100,0

Som framgår av tablåerna fanns de verkligt hårt skattetyngda försam- lingarna i riket redan år 1962 till en mycket stor del i Jämtlands län. Efter ikraftträdandet år 1963 av de nya bestämmelserna för skattelindringsbidrag, vilka ej sätter Jämtlands län i den högsta bidragsgivningsklassen, har ten- densen ytterligare förstärkts. Sålunda har för år 1963 över 90 % av försam- lingarna i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län en lägre ut- debitering än 14 kr per skattekrona. Motsvarande procenttal för Jämtlands län är 53,2. 46,8 % av församlingarna i detta län har alltså högre skatt än 14 kr/skkr, medan hos de övriga länen i tabellen endast 7—9 % av försam- lingarna har en skatt, som är så hög.

Det är sålunda tydligt, att de nuvarande bestämmelserna för skattelind- ringsbidrag fått en mycket ogynnsam effekt för Jämtlands län. Mot bak- grunden av detta vill länsutredningen betona angelägenheten av

att vid en omprövning av principerna för en skatteutjämning tillbörligt beaktas, att de verkligt hårt skattetyngda kommunerna till en alldeles övervägande del numera finns i Jämtlands län. Länsutredningen vill därjämte föreslå, att Jämtlands län beträffande skattelindringsbidrag sättes i samma bidrags- givningsklass som Norrbottens län och lappmarksdelen av Västerbottens län.

C.2. Åtgärder för näringslivets utbyggnad i länet

Medverkan från samhällets sida vid en utbyggnad av länets näringsliv är givetvis något som i högsta grad är angeläget för länets egen befolkning. Men även sett ur statsfinansiell synpunkt kan en sådan medverkan, som le- der till en ökad produktivitet hos länets näringsliv, höjda medelinkomster för länets befolkning samt ökad sysselsättning innebära fördelar på så sätt, att man därigenom kan åstadkomma bättre balans mellan samhällets utgif- ter och inkomster i länet och undvika de annars svåra samhällsförlusterna vid den stora avflyttningen från länet. (Se kapitel 13.3.)

Länsutredningen vill därför föreslå, att snara och förhållandevis omfat— tande åtgärder vidtages av statsmakterna i syfte att bygga ut näringslivet i länet.

I kapitel C.2.1 följ-er nu »Allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad i Jämtlands län». I kapitel C.2.2 föreslås därjämte åtgärder för varje enskild näringsgren.

C.2.1. Allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad i Jämtlands län

Ett mycket stort antal faktorer är av betydelse för näringslivets utbyggnad inom en region. Länsutredningen utgår ifrån att kommittén för närings— livets lokalisering kommer att framlägga olika förslag beträffande åtgär- der, ägnade att förstärka näringslivet i problemområdena. Utredningen an- ser sig dock böra framhålla vissa åtgärder, som synes vara av särskild be- tydelse för näringslivet i Jämtlands län. Två av åtgärdsförslagen, nämligen de rörande kapitaltillförseln och kommunikationerna, behandlas mera in- gående än de övriga. Anledningen till detta är att båda är av särskild vikt för näringslivet i Jämtlands län och att de dessutom är sådana, att samhäl- lets möjligheter att påverka deras betydelse är förhållandevis stora.

C.2.1.1. KapitaltilUörseln till länets näringsliv C.2.1.1.1. Allmänt om kapitaltillförsel till industriellt outvecklade områden

Såsom framgår av kapitel B.2.11 är kapitaltillgångarna i Jämtlands län för- hållandevis små. Antalet beskattningsbara förmögenheter per invånare är

väsentligt färre än motsvarande antal i hela riket. Inlåningen hos sparban- ker, jordbrukskassor och affärsbanker med kontor i länet är per invånare räknat 35 % lägre än motsvarande inlåning per invånare i hela riket. I ka- pitel B.3 har också påvisats, att själva utvecklingen hos kapitalbildningen är sämre i länet än i hela riket. Skillnaden i medelförmögenhet mellan riket och Jämtlands län tenderar nämligen att bli allt större.

Det är uppenbart att kapitaltillgångarna inom Jämtlands län är så ringa att de inte förslår till önskvärda investeringar och företagsetableringar. Inf vånarnas egna kapitaltillgångar är många gånger så små, att man även vid relativt obetydliga kapitalbehov blir hänvisad till län i kreditinrättningar, som i sin tur genom den bristfälliga inlåningen från allmänheten vissa år kan ha svårt att tillfredsställa utlåningsbehovet. Visserligen kan riskvilligt kapital i och för sig tillföras länet från andra landsändar, men det torde i första hand söka sig till regioner, där större kapitalägare finnes och där möjligheterna till mera omfattande självfinansiering av investeringarna därför är gynnsammare än fallet är i Jämtlands län. Eftersom dessutom själva utvecklingen av kapitalbildningen inom länet är betydligt mera ogynnsam än i andra landsändar, framstår lösandet av kapitalfrågan såsom något högst väsentligt, när det gäller åtgärdsförslag, som syftar till en ut- byggnad av näringslivet i länet.

Inom Sverige har man jämförelsevis små erfarenheter av vad en samhälls- understödd kapitaltillförsel till en hel region med kapitalbrist kan betyda för näringslivets utveckling i regionen. Man måste i stället söka sig utanför landets gränser för att få en sådan kunskap. Det faller sig då naturligt att närmare undersöka den s. k. Nord-Norgeplanens följder för näringslivet i de tre nordligaste fylkena i Norge.

Utbyggnadsprogrammet för Nord-Norge, som startade år 1952, innebär bland annat, att man genom ökad kapitaltillförsel försöker bygga ut närings- livet i landsdelen. Verkningsmedlet härvidlag är en särskild fond med en sammanlagd utlånings- och garantikapacitet på 225 miljoner kronor samt särskilda skatteregler, som inneburit en viss starthjälp vid etablering av företag i Nord—Norge. Skattereglerna har bland annat medfört, att betydande kapitaltillgångar överflyttats från de sydligare delarna av landet till Nord— Norge.

Erfarenheterna av Nord-Norgeplanen ger vid handen att man genom ökad kapitaltillförsel till en region kan höja produktiviteten väsentligt inom re- gionen. Sålunda ökade sysselsättningen inom landsdelen med 20 % mellan 1952 och 1960. Under samma tidsperiod var ökningen i hela riket endast 13 %. Då en ganska stor del av befolkningen i Nord-Norge ännu är 1952 var sysselsatt med återuppbyggnadsarbete efter kriget, har den verkliga sys— selsättningsökningen inom landsdelens näringsliv varit ännu större. Inom industrin var Nord-Norges produktionsvärde år 1951 110,0 miljoner kronor eller lika med 2,1 % av hela rikets produktionsvärde inom industrin. Motsva-

rande tal för år 1959 var 397,3 miljoner kronor eller 5,1 %, alltså en mycket stor absolut och relativ ökning 1951—1959.

En annan lärdom, som man kan erhålla från Nord-Norgeplanen, är att det inte räcker med enbart god tillgång på kapital inom ett område för att höja dess industrialiseringsgrad. Det måste självfallet dessutom finnas vet- tiga projekt att satsa pengarna på. Sedan den första investeringsvågen lagt sig under Nord-Norgeplanens första år, visade det sig, att man just led brist på konkreta företagsprojekt. Av denna anledning har man inom »Utbygg- ingsfondet for Nordnorge» (numera ersatt av »Distriktenves Utbyggingsfond») jämte fylkenas kontor för områdesplanläggning lagt ner mycket arbete på undersökningar av landsdelens produktionsresurser (i första hand råvaru- tillgångar, vattenkraft, transportkostnader) för att finna ut nya företags- projekt. God hjälp har därvid erhållits av det av fonden finansierade Tekno- logiska Institutet i Narvik (numera övertaget av staten) samt av Studiesel- skapet for Nord-Norsk Naeringsliv i Bodö, vilka biträtt med tekniska och ekonomiska utredningar. Erfarenheterna av Nord-Norgeplanen visar att en ökad kapitaltillförsel till en region med ett från början svagt utvecklat nä- ringsliv bör kombineras med en förhållandevis omfattande teknisk och eko- nomisk konsulthjälp.

I Nord-Norge har man i första hand satsat kapitaltillgångarna på stora och förhållandevis kapitalkrävande industrier, s. k. hjörnesteinsbedrifter. Dessa företag har i relation till investeringarnas storlek inte bidragit särskilt mycket till sysselsättningen inom landsdelen. En sådan politik kan synas förvånansvärd med tanke på att just en ökning av sysselsättningen är ett viktigt mål inom Nord-Norgeplanen. Vid planens genomförande har man emellertid i första hand satsat de stora kapitalresurserna på större indu- strier, eftersom den industriella miljön ej kunde anses vara tillräckligt utformad för småindustrins behov. Beträffande de 5. k. hjörnesteinsbedrif- terna räknar man sedan med att dessa i sin tur skall ge upphov till ett väl- utvecklat system av underleverantörer och serviceindustrier, som inte kräver särskilt stora kapitalinvesteringar men som sysselsätter mycken arbetskraft. _ Det förefaller som om denna tankegång även skulle kunna tillämpas på förhållandena i Jämtlands län, som är landets minst industrialiserade län. Någon djupare rotad industritradition finns därför ej hos huvuddelen av länets befolkning. Den industriella miljön är ej lika välutvecklad som i andra landsändar, varför möjligheterna att få fram goda företagsidéer och lämpliga företagsledare därigenom blir mindre. För att väsentligt kunna höja industrialiseringsnivån i länet något som är nödvändigt för att åstad- komma balans inom sysselsättningen _ är det inte tillfyllest att på olika sätt uppmuntra småföretagsamheten i länet. Det torde därjämte vara nöd— vändigt att få till stånd en eller flera storindustrier, vilka i sin tur kan ge upphov till ett välutvecklat underleverantörssystem och dessutom verksamt kan bidraga till en bättre industriell miljö för nya företag.

Ett karakteristiskt drag hos Utbyggnadsprogrammet för Nord-Norge är frånvaron av engagemang i rent statliga företag. Undantag härifrån är i hu- vudsak endast det stora järnverket i Mo i Rana samt A/S Sydvaranger i Kirkenes och fiskindustrikoncernen Fi-No-Tro som är praktiskt taget hel- statliga företag. I övrigt har man helt byggt på det privata initiativet. En del statliga företag, som visat otillfredsställande driftsresultat, har sålts till en— skilda. Denna politik står helt i överensstämmelse med riktlinjerna för Ut- byggnadsprogrammet (se exempelvis Stortingsmeldingen 85/1951), där det heter att engagemanget från statens sida är att lösa finansieringsfrågan för företagen samt att skapa en så gynnsam miljö som möjligt i form av ut— byggnad av kraftverk, kommunikationer m. m. —— Erfarenheterna från Nord-Norge tyder alltså på att det är fullt möjligt att påtagligt höja in- dustrialiseringsgraden inom en region med ett från början svagt utvecklat näringsliv utan att man engagerar sig i helstatliga företag. Huruvida en så- dan lokaliseringspolitik är tillräcklig för att höja industrialiseringsgraden i Jämtlands län eller om det är nödvändigt att olika statliga bolag förlägger en del av sin verksamhet till länet, är något som länsutredningen ej kan uttala sig om. Det förefaller emellertid ofrånkomligt, att statsmakterna bi- drager till lösandet av kapitalfrågan för länets näringsliv. Den nuvarande utvecklingen pekar nämligen mot att det kapitalfattiga Jämtlands län hål- ler på att bli ännu kapitalfattigare. För att bryta denna »onda cirkel» ford- ras ett initiativ utifrån. För lösandet av finansieringsproblemet för länets näringsliv föreslår länsutredningen därför att en särskild utbyggnadsfond för näringslivet i Jämtlands län och där—

med likstållda områden skapas, att ytterligare statsmedel ställes till förfogande åt länets företagareförening, att en närmare utredning företages angående särskilda skatteregler i syfte att få en kapitalöverflyttning till stånd till Jämtlands län och andra kapital- fattiga områden i riket, att staten aktivt engagerar sig i byggande av industrilokaler i länet. Den närmare utformningen av förslagen behandlas i det följande.

C.2.1.1.2. Särskild utbyggnadsfond för näringslivet i Jämtlands län och därmed likställda områden

Denna fond tänkes få ungefär samma syfte som »Utbyggingsfondet for Nord-Norge» och skall alltså kunna bidraga till att i viss utsträckning täcka näringslivets i Jämtlands län behov av riskvilligt kapital. Liksom i Nord— Norge torde det vara nödvändigt att den ökade kapitaltillförseln till länet kombineras med en teknisk och ekonomisk konsulthjälp, varigenom möj- ligheterna att få fram mera ekonomiskt säkra företagsprojekt torde bli större. En särskild utbyggnadsfond för bl. a. Jämtlands län bör icke enbart få till syfte att lösa industrins kapitalbehov (såsom i viss mån de nuvarande

industrigarantilånen) utan även kunna få möjlighet att låna ut investerings- kapital till övriga näringar, exempelvis turistnäringen, som under nuvaran— de förhållanden har svårigheter att få lån till vissa investeringar.

Det kan förmodas, att »Kommittén för näringslivets lokalisering» kom- mer att behandla frågan om kapitaltillförseln till vissa problemområden, dit Jämtlands län är att räkna, varför det inte finns någon anledning att här mera ingående behandla konstruktionen av en särskild utbyggnadsfond. Länsutredningen vill endast hänvisa till förut lämnad redogörelse för syftet med och resultaten av »Utbyggingsfondet for Nord-Norge» från vilken fond vissa lärdomar kan erhållas beträffande hur kapitaltillförseln till ett indu- striellt sett mindre utvecklat område bör ske.

C.2.1.1.3. Ytterligare risktäckningsmedel till företagareföreningen I kapitel B.2.4.10 har redogjorts för företagareföreningens verksamhet i lä- net. Av detta kapitel framgår, att föreningen har för sin låneverksamhet av staten erhållit s. k. subventionsmedel, avsedda för täckande av förluster på föreningens långivning. Av tilldelade subventionsmedel hade föreningen emellertid den 31/12 1962 reserverat cirka 190 000 kronor för väntade för— luster på utestående lån, varefter cirka 70 000 kronor återstod för risktäck— ningsändamål. Detta belopp synes vara otillräckligt för att föreningen skall kunna taga de risker, som är erforderliga med hänsyn till att kapitaltillför- seln till länets näringsliv är sämre än inom andra delar av landet (kapitel B.2.11). För att företagareföreningen i önskad utsträckning skall kunna med- verka vid finansieringen av en ökad industriell sysselsättning är det emel- lertid nödvändigt, att föreningen får ökade möjligheter att taga risker i sin utlåningsverksamhet. Det synes sålunda rimligt, att företagareföreningen får ersättning för hittills ianspråktagna subventionsmedel, cirka 300000 kronor, samt att ytterligare tillskott på förslagsvis 100 000 kronor tillföres föreningen.

Länsutredningen föreslår därför att ytterligare risktäckningsmedel till ett belopp av 400 000 kronor tillföres

länets företagareförening. Beträffande förslag till ytterligare statsmedel till konsultverksamhet m. m. hos företagareföreningen må hänvisas till kapitel C.2.2.3.

C.2.1.1.4. Särskilda skatteregler för underlättande av privata investeringar i s.k. problemområden Allmänna synpunkter Skattelagstiftningen i nutida samhällen utgör icke enbart ett medel för stat och kommun att skaffa ekonomiska resurser för offentlig verksamhet. Lag- stiftningen har även utformats med syfte att uppnå andra mål —— exempel-

vis inkomstutjämning och konjunkturstabilitet samt lokaliseringspolitiska effekter. Därmed uppkommer frågan om vilken grad av samordning lag— stiftaren i skilda sammanhang bör upprätthålla vid behandlingen av olika kategorier skattskyldiga. I sådana fall synes två generella normer kunna uppställas, uttryckta som krav på dels skattens likformighet dels dess neutra- litet. Enligt den förra normen bör —— främst av rättviseskäl en diskrimi— nerande behandling av vissa skattskyldiga undvikas. Den senare normen —— neutralitetsnormen — riktar sig mot en sådan utformning av Skattelagstift— ningen som gör före skatt sinsemellan likvärdiga ekonomiska handlings- alternativ olikvärdiga efter skatt och som därigenom skulle påverka indi- vidernas ekonomiska planering. Självfallet bör dessa normer icke uppfattas som kategoriska imperativ. Som berörts ovan har de också i skilda samman- hang frångåtts. Erfarenheten tycks emellertid visa, att ett skattesystem som bygger på de skattskyldigas positiva medverkan fungerar illa om rättvise- kravet åsidosättes. Avvikelser från neutralitetsnormen torde också böra vara medvetna och speciellt motiverade på grund av risken för produktivi- tetssänkande snedvridningar i samhällsekonomien.

Med hänsyn till det anförda torde följande synpunkter kunna anläggas på lämpligheten av att använda Skattelagstiftningen som hjälpmedel för att underlätta privata investeringar i s. k. problemområden. I de fall skatte- lagstiftningems lämplighet som lokaliseringspolitiskt hjälpmedel ifrågasatts, torde detta i icke oväsentlig mån ha sin grund i de ändrade konkurrensför- hållanden som kan förväntas uppkomma för redan etablerade företag. Skat- telättnadernas eventuellt negativa verkningar på konkurrenssituationen tor- de emellertid i huvudsak kunna elimineras om lagstiftningen utformas så, att tidigare etablerade företag i första hand bereds tillfälle erhålla ifråga- varande fördelar ur skattesynpunkt vid nyinvesteringar i problemområden. För ett expanderande företag inom en viss bransch bör det i ett sådant läge i huvudsak bli en kalkylfråga, om utvidgningen skall ske i anslutning till tidigare anläggningar eller om investeringarna för en ökad tillverknings- kapacitet helt eller delvis skall förläggas till ett problemområde. Väljer där— vid ett företag att utvidga i omedelbar anslutning till tidigare befintliga anläggningar, eller underlåter företaget att utvidga kapaciteten i syfte att utnyttja en viss monopolställning vid sin prissättning, synes icke alltför stora invändningar kunna göras ur »rättvisesynpunkt» mot att ett annat företag i samma eller annan bransch lokaliserar tillverkningen till ett problemom- råde på grund av de skattelättnader som erbjudes vid en sådan investering.

Ur konkurrens— och effektivitetssynpunkt torde det också vara väsentligt att skilda förmåner i skattehänseende i första hand lämnas i direkt anknyt- ning till initialinvesteringen och icke sker i form av subventioner eller skat- tefrihet, sedan tillverkningen kommit igång. Årliga driftsbidrag torde näm- ligen lätt verka effektivitetshindrande. Likaså torde risken för felinveste- ringar öka betydligt vid en sådan utformning av lokaliseringshjälpen.

Med beaktande av nu nämnda omständigheter torde skattereglerna mer eller mindre automatiskt få ett sådant innehåll, att de indirekt främjar den nyetablering som sker genom initiativ från områden med tidigare välutveck- lad industri. Problemområdena torde nämligen i hög grad sakna s. k. in- dustritradition, och betydande fördelar torde därför vara att vinna, om riskvilligt kapital samt erforderlig teknisk och ekonomisk expertis ställes till förfogande av expanderande företag inom tidigare industrialiserade de- lar av riket. Den 5. k. expansionslokaliseringen genom filialanläggning m. m. torde vara särskilt fördelaktig för regioner med svagt utbyggt nä- ringsliv.

Förslag till skattereglernas utformning Enligt vad tidigare anförts finns inget direkt belägg för att särskilda skatte- förmåner vid investering i problemområden under alla omständigheter skul- le vara ofördelaktiga ur samhällsekonomisk synpunkt. Reglerna synes dock böra utformas så, att skälig hänsyn tages till konkurrerande företag. Ur effektivitetssynpunkt synes förmånerna i största möjliga utsträckning böra lämnas vid nyinvesteringar inom skilda problemområden. Däremot torde skattebefrielse eller andra subventioner icke böra komma ifråga för den löpande tillverkningen. Reglerna torde vidare böra ges sådan utformning, att kraftiga ekonomiska incitament skapas för överföring och utnyttjande av riskvilligt kapital, teknisk och ekonomisk sakkunskap m. m. i redan etablerade företag för utveckling av privat företagsamhet inom skilda pro- blemområden. Mot bakgrunden av nu anförda synpunkter synes en lagstift- ning efter i huvudsak samma linjer som den norska Skattelagstiftningen på ifrågavarande område kunna komma ifråga.

Den norska Skattelagstiftningen har i vissa delar fått en stark lokalise- ringspolitisk inriktning. Sålunda har under de senaste tio åren strävandena gått ut på att stimulera den ekonomiska utvecklingen i Nord-Norge. I detta syfte infördes år 1952 särskilda skatteregler i samband med utbyggnadspro- grammet för Nord-Norge. Mest betydelsefulla synes reglerna om avsättning till fond för investering i Nord—Norge ha varit. Enligt dessa regler skall alla skatteskyldiga, som är hemmahörande i Nord-Vorge, medges avdrag vid in- komstbeskattningen för fondavsättningar som avses skola användas för in— vesteringar i nämnda landsända. Skattskyldiga utanför Nord-Norge medges avdrag för avsättning, avsedd för godkänd investering i Nord-Norge. Med hänsyn till att intresset för utbyggnaden av ekonomiskt eftersatta områden gj ort sig gällande även i andra delar av landet har en ny lag om investerings- fonder utfärdats den 9 juni 1961. Denna lag medger avdrag vid inkomstbe- skattningen för »fond for senere investering i strök med spesielle sysselsett— ningsvansker og saerlig lavt inntektsnivå».

I motsats till den norska lagstiftningen har den svenska Skattelagstift- ningen hittills saknat lokaliseringspolitisk inriktning. Viss ändring härut-

innan har dock skett, sedan Kungl. Maj :ts proposition nr 159 år 1963 anta- gits av riksdagen (SFS 1963: 215). Propositionen innehåller förslag dels till ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, dels till förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen. Det lokaliseringspolitiska insla- get i de nya förordningarna framgår bland annat av departementschefens principiella inställning till frågan om möjligheterna att ta i anspråk ifråga- varande fonder samt av en förordad möjlighet till överföring av investerings— fonder mellan olika bolag inom en och samma koncern. I Kungl. Maj:ts brev den 28 juni 1963 har av lokaliseringspolitiska skäl arbetsmarknads- styrelsen bemyndigats att besluta att medel, avsatta till investeringsfonder för rörelse, får tagas i anspråk (dock icke för ändamål, som avser kraft- stationer, regleringsföretag och större kraftdistributionsanläggningar). Ma- skiner och andra inventarier skall kontrakteras samt byggnads- och anlägg- ningsarbeten igångsättas under tiden 1/7 1963—31/12 1964. Investeringarna skall göras i Norrland med undantag för Gästrikland, i norra Dalarna, i norra och västra Värmland samt i Dalsland. Även om skäl ansetts föreligga att i lokaliseringspolitiskt syfte starkare understryka den selektiva använd— ningen av såväl investeringsfonder som generella avdrag för att därigenom ge ett indirekt stöd åt företagsamheten inom avfolkningsområden, utgör dock det huvudsakliga syftet med investeringsfondslagstiftningen att kunna hålla en i landet jämn investerings— och sysselsättningsnivå. Tyngdpunkten inom lagstiftningen ligger alltså fortfarande inom konjunkturpolitiken. På grund härav och med hänsyn till vad länsutredningen i andra sammanhang anfört angående behovet av lokaliseringspolitiska åtgärder, får det anses föreligga ett icke oväsentligt behov av en lagstiftning, som har till direkt ändamål att stimulera företagsamheten i s. k. problemområden.

Mot bakgrunden av ovan anförda omständigheter synes följande riktlinjer kunna uppdragas för en lokaliseringspolitiskt inriktad skattelagstiftning.

A. 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning bibehålles i den utformning den fått i SFS 1963: 215. De avsättningar som gjorts eller göres till ifrågavarande fonder bör få tagas i anspråk för inves— teringar i problemområden utan begränsning i konjunkturhänseende. Under förutsättning av att möjligheterna till en selektiv användning av investe- ringsfonder och generella avdrag i lokaliseringspolitiskt syfte i full utsträck- ning tillvaratages vid den praktiska tilllämpningen, bör lagstiftningen i frå- ga kunna ge en icke oväsentligt ökad stimulans åt företagsamheten i s. k. problemområden, till vilka Jämtlands län är att räkna. Länsutredningen vill emellertid betona angelägenheten av att den nya lagstiftningen även efter 31/12 1964 får en sådan tillämpning att en utvidgad företagsamhet i s. k. problemområden verkligen kan komma till stånd. Som framhållits i propositionen är dock det huvudsakliga syftet med lagstiftningen »att för- må företagen att under tider med minskad sysselsättning öka sina investe-

ringar i förhållande till vad eljest skulle bliva fallet». Härav följer att be- stämmelserna icke direkt utformats med tanke på vad som är önskvärt ur lokaliseringspolitisk synpunkt. För att mera direkt kunna tillvarataga de möjligheter, som Skattelagstiftningen kan förväntas erbjuda som medel i lokaliseringspolitiken, får det anses önskvärt att en särlagstiftning för ifrå- gavarande ändamål införes.

B. Enligt den ovan anförda särlagstiftningen bör direkt avsättning till kostnadsutjämningsreserv (lokaliseringsfond) för senare investering i ut- flyttningsområden möjliggöras. Vid sådan avsättning bör _ i motsats till vad som gäller vid avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjäm- ning icke krävas insättning av kontanta medel å räntelöst konto i riks- banken. Direkt avsättning till kostnadsutjämningsreserv medför således i förhållande till alternativet avsättning till konjunkturutjämningsfond vissa ränte- och likvidi-tetsförmåner. '-

I fråga om möjligheten till avsättning till kostnadsutjämningsreserv tor- de böra gälla motsvarande regler som enligt 1955 års förordning om in- vesteringsfonder för konjunkturutjämning, d. v. s. avsättning får ske med högst 40 % av årsvinsten i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Avsatta fonder bör endast få tagas i anspråk för avskrivning å nyinvesteringskost- nader i byggnader, anläggningar och maskiner i utflyttningsområden. Av ianspråktagen fondavsättning bör 80 % få användas för direkt avskrivning å nyinvesteringskostnaden, medan resterande del överföres till vinst- och förlustkontot som skattefri intäkt. Förfarandet ger i princip ett investe- ringsavdrag om 20 %. Nämnda siffra kan jämföras med nu utgående in- vesteringsavdrag _ 10 % —- för maskin- och byggnadsinvesteringar enligt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning. ln- ledningsvis har framhållits, att bestämmelserna i den lokaliseringspolitiskt inriktade Skattelagstiftningen bör ges en sådan utformning, att kraftiga ekonomiska incitament skapas för överföring och utnyttjande av riskvilligt kapital samt teknisk och ekonomisk sakkunskap i redan etablerade företag för utveckling av privat företagsamhet i skilda problemområden. Med hänsyn härtill bör avsatt kastnadsntjämningsreserv kunna överföras till annat företag inom samma koncern enligt de regler som finnes beträffande in- vesteringsfonderna för konjunkturutjämning. Det torde även kunna ifråga- sättas, om icke viss del av hittills gjorda avsättningar till sistnämnda fon- der bör få överföras till kostnadsutjämningsreserv. Med hänsyn till vad ovan anförts får det anses ligga i sakens natur att avsättning och investe- ring enligt den nu föreslagna lokaliseringspolitiskt inriktade särlagstiit- ningen icke medgives för projekt som endast kräver en smärre kapital— insats.1

1 Angående förarbetena till den norska lagstiftningen på ifrågavarande punkt, se Stortirgs- forhandlinger 1960/61 Ot, prp. nr. 30 sidan 2—3.

Om till kostnadsutjämningsreserv avsatta medel icke tagits i anspråk inom skälig tid efter avsättningen, bör denna återföras till beskattning. För att en sådan återföring ur företagets synpunkt normalt icke skall fram- stå som gynnsam, synes återföringen böra vara förknippad med ett lämp- ligt avpassat korrektiv.

Verkställda avsättningar till kostnadsutjämningsreserv torde i första hand böra få tagas i anspråk för investeringar i områden, som nu utvisar en relativt sett mycket låg inkomst- och förmögenhetsnivå, otillräckliga sysselsättningsmöjligheter, ogynnsam åldersfördelning samt hög utflytt— ningsintensitet.

C.2.1.1.5. Statlig medverkan vid byggande av industrilokaler Vid företagsetableringar medför anskaffningen av industrimark och byg— gande av industrilokaler ofta betydande initialinvesteringar. I syfte att locka företag till sig har under senare år en del kommuner i så gott som hela landet börjat att sälja industrimark och ibland uppföra industri- lokaler på för nytillkommande företag synnerligen förmånliga villkor. En sådan politik, som i praktiken innebär en direkt subventionering av före- tagen under dessas första år, strider i många fall mot kommunallagens be— stämmelser.

Förutom att kommunala bidrag till företagens tomtmark och lokaler många gånger är olagliga måste de ur allmänekonomisk synpunkt uppfat- tas såsom i princip felaktiga. Ehuru det är väl förståeligt att den kommu- nala ledningen genom förmånliga priser för tomtmark och industrilokaler söker öka sysselsättningen i kommunen, kan konkurrensen företagen emel— lan genom den kommunala överbudspolitiken .snedvridas på ett i längden olyckligt sätt. Genom förmånliga kommunala villkor kan nämligen före- tag lockas att förlägga sin verksamhet till orter som ur driftsekonomisk synpunkt icke är de bästa möjliga. Följden kan bli, att sådana företag, som fått subventioner i initialstadiet, så småningom kan råka i ekonomis- ka svårigheter och kanske rentav tvingas att upphöra med sin verksamhet, vilket för kommunen i fråga måste vara något ännu värre än att inte ha fått något företag alls. En lokaliseringspolitik, som innebär att de olika kommunerna överbjuder varandra med för företagen gynnsamma bidrag kan dessutom få till följd, att företag lockas till orter, som, sedan före— taget börjat expandera, visar sig vara för små för att på ett tillfredsstäl- lande sätt kunna lösa företagets behov av arbetskraft och service. Före- tag, som lockats att förlägga sin verksamhet till alltför små och illa be- lägna orter kan därför tvingas att flytta, och den med kommunala medel uppförda industrilokalen blir kanske då helt värdelös. I sådana fall har alltså den kommunala överbudspolitiken varit meningslös samt ur allmän- ekonomisk synpunkt felaktig.

För att i någon mån begränsa en kommunal lokaliseringspolitik med följ- der som omnämnts i det ovanstående, synes det lämpligt, att statsmak- terna i större utsträckning än hittills engagerar sig i lokalisering av in— dustriföretag till vissa problemområden. Möjligheterna till en ur allmän- ekonomisk synpunkt lämpligare industrilokalisering inom exempelvis ett län torde därigenom bli större. En förutsättning härför är emellertid att man för olika, större regioner, såsom län, uppgör en plan för hur företags- lokaliseringen bör ske inom regionen. Ett lämpligt hjälpmedel vid en stat— lig lokaliseringspolitik, som syftar till en utbyggnad av näringslivet inom vissa problemområden, förefaller statliga bidrag till byggande av industri- lokaler vara. Sådana bidrag förekommer nu i bland annat Storbritannien och Holland och har, fastän i begränsad omfattning och delvis med andra syften än lokaliseringspolitiska, även prövats i Sverige. Arbetsmarknads- styrelsen har nämligen i norrlandslänen delvis börjat ersätta de traditionel— la beredskapsarbetena för byggande av t. ex. vägar samt vatten och avlopp med stats-kommunala beredskapsarbeten för byggande av industrilokaler i kommunal regi. Det statliga bidraget, som kan uppgå till omkring 50 % av byggnadskostnaderna inklusive projekteringskostnaderna, utbetalas till kommunerna men kommer i praktiken företaget i fråga till godo. Den nya formen av beredskapsarbeten ökar därigenom sysselsättningen även på längre sikt och synes vara ett bra sätt att i viss utsträckning avhjälpa en såväl konjunktur- som strukturorsakad arbetslöshet.

Det förefaller som om just bidrag till byggande av industrilokaler vore ett lämpligt instrument vid lokalisering av företag till regioner, som har sysselsättningsproblem och som ur samhällsekonomisk synpunkt bör un- derstödjas. De statliga myndigheterna kan härigenom få en industriloka- lisering till just de orter inom ett problemområde, vilka är mest fördelak- tiga ur lokaliseringssynpunkt. Man undviker på så sätt de i en del fall olämpliga lokaliseringar, som blir följden av den kommunala överbuds— politiken, samtidigt som man verksamt kan förbättra sysselsättningen i sådana problemområden, som ur samhällsekonomisk synpunkt bör under- stödjas.

Länsutredningen vill sålunda framkasta den tanken, att statsmakterna helt eller delvis bidrager till uppförande av industrilokaler i vissa, lämpligt belägna orter, där en industriell utveckling bör understödjas och där möj- ligheterna till en sådan kan bedömas som goda. Bidraget bör därvid kombi- neras —— förutom med sedvanliga krav på en realistiskt grundad drifts— ekonomi —— även med viss skadeståndsskyldighet om företaget ej bedriver verksamheten viss minimitid. Statliga bidrag till byggande av industriloka- ler på det sätt, som skisserats i det ovanstående, har av länsutredningen tänkts ;ske som ett komplement till eller som en väsentlig utvidgning av arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande bidrag till byggande av industriloka- ler som beredskapsarbeten.

C.2.1.2. Åtgärder för kommunikationsväsendet

Av undersökningen i kapitel B.2.4.2 har framgått, att transportkostnader- na har stor betydelse för näringslivet i Jämtlands län. För industrins del medför länets läge i inlandet i förening med de förhållandevis stora av- stånden till befolkningsrika avsättningsmarknader, att de sammanlagda transportkostnaderna allmänt sett blir höga. Avståndsförhållandenas ne- gativa effekt på transportkostnaderna kan emellertid i viss mån kompense- ras genom en inriktning av länets industriproduktion på högvärdiga varor, på exportvaror samt på, vad som i kapitel B.2.4.2.3.4. benämnes »speciella norrlandsprodukter». Särskilt produktionsinriktningen på högvärdiga va- ror är viktig, eftersom transportkostnadernas andel av sådana varors salu— värde är så liten, att fraktkostnaderna knappast har någon betydelse alls för valet av lokaliseringsort för industrin. Denna kompensering av av— ståndsförhållandenas negativa effekt på länets avsättningsläge för industri- produkter hindrar emellertid inte, att man på olika sätt bör försöka förbil- liga transportkostnaderna för länets näringsliv. Av olika tänkbara produk- tionsbetingelser för näringslivet i en region är nämligen transportkostna— derna en av de få, vars betydelse för näringslivet i regionen kan med för— hållandevis små insatser från det allmännas sida ändras rätt avsevärt. Det finns därför särskild anledning till att man försöker finna ut åtgärder, som kan förbättra kommunikationsväsendet och därmed sänka transportkost- nadernas negativa effekt i länet. De av länsutredningen föreslagna åtgär— derna har uppdelats efter transportmedel, nämligen

åtgärder för vägväsendet (kap. C.2.1.2.1) åtgärder för sjöfrakterna (kap. C.2.1.2.2) åtgärder för järnvägsfrakterna (kap. C.2.1.2.3) åtgärder för flyget (kap. C.2.1.2.4)

C.2.1.2.1. Vägväsendet

Det allmänna vägnätet i länet är till betydande del av otillfredsställande be— skaffenhet, särskilt med avseende på bärigheten. På många vägar eller väg- sträckor måste sålunda under tjällossningen eljest tillåtna fordonsbelast- ningar nedsättas eller lastbilstrafik avlysas. Förutom dessa temporära be- gränsningar förekommer permanenta belastningsinskränkningar för ett stort antal svaga broar.

På grund av bristfälligheternas omfattning måste en önskvärd moderni- sering av vägnätet under alla förhållanden bedömas ta mycket lång tid. För att i möjligaste mån möta trafikens krav torde därför under avsevärd tid mera radikala ombyggnader få begränsas till de större vägarna och pro- visoriska förbättringar vidtagas på det sekundära vägnätet i avvaktan på framtida ombyggnad. Möjligheterna till sådana förbättringar, vilka närmast 20—318359

har karaktär av underhållsåtgärder, är emellertid vid nuvarande anslags- tilldelning mycket ringa. En ökning med 3 d 4 milj. kronor motsvarande ca 15 % av det årliga vägunderhållsanslaget till länet framstår därför som synnerligen behövlig.

De vägar som ur trafiksynpunkt är mest betydelsefulla och därför i första hand bör ombyggas utgöres av riksvägarna, vissa av de större läns- vägarna och några övriga vägar. I nedanstående sammanställning har till belysande av ombyggnadsbehoven angivits karaktären och betydelsen av dessa vägar.

E75

81

84 0. 296 86 o. 87

88 0. 343

305

311 312

315 0. 316 321

340 0. 677 805 0. 342 514 580

592 0. 593

747 0. 751

Ingår i europavägnåtet som sammanbindningsväg mellan vägarna E 4 och E 6. Berör de mest befolkade områdena i länet och utgör dess viktigaste vägförbindelse mot norrlands- kusten och Stockholm samt mot Tröndelagen. Starkt trafikerad turistled, särskilt väster om Östersund. På delen söder om Östersund omfattande tunga transporter av bl. a. olje- och skogsprodukter. Förbinder Härjedalen och dess huvudort Sveg med det centrala Jämtland och Östersund. Länets genaste vågförbindelse mot Bergslagen och svenska västkusten. Starkt ökande betydelse, bl. a. som turistled till såväl Jämtland som västra Härjedalen. Viktiga vägförbindelser, bl. a. för Svegsområdet, mot Ljusdal och Hudiksvall. På väg 84 omfattande tunga skogstransporter. Huvudförbindelsen mellan Östersund och östra Jämtland, för vilket område väg 86 även utgör huvudförbindelsen med Sundsvall. Väg 87 är länets viktigaste vägförbindelse mot Sollefteå, Härnösand och övre norrlandskusten. Förbinder de norra lånsdelarna med Östersund och utgör den enda direkta vägförbindelsen mellan länet och de inre delarna av övre Norrland. Ökad betydelse p. g. a. tågindragningar på Inlandsbanan. Bron över Indalsälven vid Lit med en längd av 387 meter och en bredd av 5 meter medger ej möte mellan större lastbilar och bussar och utgör därför en mycket besvärande och trafikfarlig förträngning på den starkt trafikerade vågen. Förbinder Kälarneområdet med Sundsvallsområdet. Ur skogstransportsynpunkt en av länets viktigaste vägar. Livligt frekventerad turistled. Förbinder västra Härjedalen med huvudorten Sveg. Turistled med ökande betydelse. Tilltagande skogstransporter. Viktiga vägförbindelser, bl. a. som turistleder mellan Härjedalen och Medelpad resp. Jämtland. Uppsamlings- och huvudväg samt enda genomgående vägförbindelse väster om Storsjön. Av betydelse för turisttrafiken på västra Jämtland. - Offerdalsområdets huvudförbindelse med Östersund med betydelse bl. a. för transport av råmaterial till stenindustrin i Brunflo. Förbinder Frostviken och dess huvudort Gäddede med Strömsund. Ökad betydelse vid eventuell gruvbrytning i Frostvikensområdet. Väganläggning, betingad av föreslagen nedläggning av järnvägen Sveg—Hede. Utgör tillsammans med färjleden över Sannsundet huvudförbindelsen mellan västra Storsjöbygden och Östersund. Färjförbindelsen tidvis hårt belastad med besvärande vänte- tider för trafiken som följd. Färjförbindelsens ersättande med broförbindelse har länge stått på dagordningen och blir alltmer behövlig. Förbinder fårjleden över Sannsundet med riksväg 81 vid Näkten. Sedan riksvägen nu har ombyggts från Brunflo till Grönviken, har trafiken mellan Sannsundet och Östersund i Ökad omfattning sökt sig över Brunflo i stället för som tidigare överVallsundet och Frösön. Denna avledning av trafiken är önskvärd genom att den minskar den stora trafikbelast- ningen i Vallsundet samt mellan Frösön och Östersund. Frösöbron på väg 592 utgör den enda direkta förbindelsen mellan Frösön och Östersund. Broförbindelsen korsar mellan- riksbanan över Storlien och inlandsbanan i plan, vilket medför synnerligen besvärande trafikstockningar. Brons trafikkapacitet beräknas bli otillräcklig inom nära framtid. Förbinder Föllingeområdet med Krokom och Östersund. Nuvarande vägförbindelser mot området synnerligen bristfälliga.

Med utgångspunkt från föreliggande prognoser i fråga om utvecklingen av de ordinarie vägbyggnadsanslagen och under förutsättning av samma omslutning av beredskapsarbetena som under de senaste åren har efter- följande sammanställning, tabell 110 uppgjorts, som utvisar uppskattad hyggnadskostnad, uppskattad anslagstillgång 1964—70 och överskjutande anslagsbehov för ombyggnad av ovannämnda vägar. I sammanställningen har motsvarande uppgifter intagits för sådana erforderliga broombyggna— der, vilka icke berör de angivna vägarna eller icke beräknas bli genomförda med vägunderhållsmedel under ifrågavarande period. Härvid har förut- satts att vägunderhållsanslaget ökas med 3 ä 4 milj. kronor per år enligt ovan, så att smärre broombyggnader och broförstärkningar kan genomföras med anlitande av sådana medel.

Sammanställningen visar, att under angivna förutsättningar endast ca 50 % av de mest angelägna vägombyggnaderna och i dem ingående bro- byggnader samt ca 40 % av broombyggnaderna i övrigt skulle kunna ut- föras t.o.m. 1970. Ett genomförande av ombyggnaderna i sin helhet till samma tidpunkt skulle kräva ett anslagstillskott av 187 milj. kronor eller 27 milj. kronor per år.

Det allmänna vägnätet i länet omfattade den 1 januari 1963 523 mil, varav 98 mil eller ca 18,5 % utgjordes av belagda eller oljegrusade vägar. Vid slutet av 1970 torde längden allmänna vägar kunna beräknas till ca 550 mil, varav ca 185 mil belagda eller oljegrusade vägar, motsvarande 33 % av den totala våglängden. Till jämförelse kan påpekas att denna procentuella an- del belagda och oljegrusade vägar redan den 1 januari 1962 uppnåtts inom ett tiotal syd- eller mellansvenska län.

Inom länet har under senare år utbyggts ett flertal enskilda vägar med stor längd, huvudsakligen skogsbilvägar, vilka för berörda bygder erbjuder genare förbindelser än befintliga allmänna vägar och vilka därigenom ut- nyttjas för allmän samfärdsel. Som exempel på sådana vägar kan nämnas vägen Persåsen—Börtnan inom Ovikens och Övre Ljungadalens kommu- ner samt vägen Frankrike—Ytteräng inom Offerdals och Kalls kommuner. Det vore motiverat att förändra dessa och liknande vägar till allmänna. Härför erfordras emellertid mer eller mindre omfattande iståndsättning, som måste förutsättas ske på bekostnad av det allmänna. Detta förutsätter i sin tur _ för att tillgodoseendet av andra allmänna vägbehov icke skall behöva eftersättas —— en ökad tilldelning av medel till vägbyggnad, vartill ifrågavarande iståndsättningsarbeten hänföres.

C.2.1.2.2. Sjöfrakterna

Såsom framgår av kapitel B.2.4.2.2 anlitas vid export från och import till Jämtlands län hamnar såväl i Norge som'Sv'erige. De viktigaste hamnarna härvidlag är Hommelvik och Trondheim vid Trondheimsf j orden samt Sunds-.

vall. Fraktskillnadsgränsen (se kapitel B.2.4.2.2.2.4) mellan Trondheims- fjorden och Östersjön går för flertalet varukategorier rakt igenom länet. Väster om denna gräns blir de sammanlagda fraktkostnaderna lägre vid skeppningar via hamn vid Trondheimsfjorden än via östersjöhamn. Jäm- förelsevis små förändringar i sjöfrakternas storlek påverkar emellertid starkt fraktskillnadsgränsens läge. Näringslivet i Jämtlands län är därför beroende av sj öfrakterna såväl i hamnar vid Trondheimsf j orden som i öster- sjöhamnar. I synnerhet trakterna från Hommelvik och Trondheim är av stor betydelse för länets skogsindustrier, som för att kunna uppnå fullgod konkurrenskraft gentemot motsvarande industrier vid Bottenhavet, är be- roende av låga sjöfrakter till Västeuropa från Trondheimsf j orden.

Såsom emellertid framgår av kapitel B.2.4.2.2.2.3 och förut nämnda kapitel rörande fraktskillnadsgränsens läge synes sjöfrakterna från hamnar vid Trondheimsfj orden ej vara lika hårt pressade som motsvarande fraktpriser från Sundsvall. I flera fall är fraktpriserna till västeuropeiska hamnar högre från Hommelvik än från Sundsvall, detta trots att gångtiden för far- tygen är betydligt längre från Sundsvall. I sammanhanget bör också näm- nas det i kapitel B.2.4.2.2.2.4 redovisade förhållandet, att omlastningskost- naderna är märkbart högre i hamnarna vid Trondheimsf j orden än i Sunds- vall.

Åtgärdsförslag beträffande sjöfrakterna vid export från och import till Jämtlands län bör på grund av vad som redovisats i det ovanstående främst avse förhållandena i norska hamnar. Ändringar beträffande fraktprissätt- ningen inom sjöfarten är emellertid inte lätta att åstadkomma, i synnerhet inte om ändringarna avser förhållanden i ett annat land. Fråga om sj öfrak- ternas storlek från hamnar vid Trondheimsfjorden berör emellertid ett principiellt problem, som kan vara värt att ta upp till diskussion. Såsom framgått av redogörelsen angående sjöfrakterna i hamnar vid Trondheims- fjorden synes de förhållandevis höga fraktpriserna från dessa hamnar till Västeuropa sammanhänga med alltför liten konkurrens mellan de rederier, som ombesörjer sjöfarten på hamnarna. Antalet linjerederier, som anlöper Trondheim och Hommelvik vid seglingar mellan den norska västkusten och olika västeuropeiska hamnar, är litet och konkurrensen dem emellan ofull— ständig. Trampfartyg, som anlöper Trondheim och Hommelvik, är alltför få för att linj erederiernas prissättning av sjöfrakterna till och från Västeuropa skall påverkas av dem.

Endast en ökning av skeppningskvantiteterna torde kunna skapa så stort fraktunderlag att fler linjerederier och trampfartyg skulle kunna ombesörja sjöfarten mellan Trondheimsfjorden och Västeuropa. En sådan ökning av fraktunderlaget sammanhänger främst med näringslivets utveckling i Trön- delagen och är därför ett internt norskt problem. Men även den svenska transitoexporten via hamnar vid Trondheimsfjorden är av betydelse i sam— manhanget. Under normala är svarar den svenska transitoexporten för unge-

får en tredjedel av det sammanlagda lastade godset i Trondheims och Hom— melviks hamnar. Vid stränga vintrar med långvariga ishinder i Bottenhavet fördubblas emellertid transitoexporten via Trondheim och Hommelvik. Denna plötsliga ökning får ingen sänkning av sjöfrakterna till följd. En under hela året jämn och betydligt större svensk transitoexport via ham- nar vid Trondheimsfjorden skulle däremot kunna möjliggöra en ökad kon- kurrens mellan de rederier, som då skulle ombesörja sjöfarten mellan Trond- heimsfjorden och Västeuropa. En sådan ökning av transitokvantiteterna sammanhänger emellertid i första hand med taxepolitiken hos de båda statsjärnvägarna, SJ och NSB. Åtgärdsförslag beträffande järnvägarna åter- finnes iföljande avsnitt.

C.2.1.2.3. Järnvägarna Transitotrafiken

I kapitel B.2.4.2.2.2.1 rörande järnvägstaxorna för transitotrafiken via ham- nar vid Trondheimsfjorden omnämnes vissa, ur svensk synpunkt besvä— rande kostnadsfördyringar för transportkonsumenterna. Länsutredningens förslag till ändringar beträffande järnvägarnas taxepolitik för denna trafik kan sammanfattas i följande punkter:1

a) SJ:s och NSB:s tariffer bör samordnas på så sätt att transportkonsu- menterna ej debiteras en ny terminalkostnad vid gränsstationen Storlien. Eftersom de båda statsjärnvägarna använder sig av genomgående gods— vagnar i transitotrafiken synes det nuvarande taxesystemet ej rimligt.

b) NSB:s tariffer för transitotrafiken bör bli mera överensstämmande med SJ:s. Trots att NSB är en gynnad part i järnvägstrafiken över Storlien, lig- ger NSB:s fraktpriser ungefär 40 % över SJ:s.

c) Såväl SJ:s som NSB:s tariffer för transitotrafiken bör konstrueras ef- ter laster av 20 ton per vagn. Under alla förhållanden bör NSB:s tariffer gälla för laster av 15 ton per vagn och ej, såsom nu, för IU-tonslaster.

(1) De svenska tarifferna för transitotrafiken bör utsträckas att gälla för längre avstånd än 660 bankilometer från Storliengränsen. Dessutom bör den nuvarande, snabbt fallande fra]:tkostnadsrabatteringen av transito- godset bli mera långsamt fallande, så att även transportkonsumenter på längre avstånd från Storlien får någon påtaglig nytta av rabatteringen.

Såsom nämnts i föregående kapitel rörande sjöfrakterna mellan Trond- heimsfjorden och Västeuropa är näringslivet i Jämtlands län beroende av transitotrafiken via norska hamnar. I synnerhet skogsindustrierna, som på exportmarknaderna har att konkurrera med motsvarande industrier vid Bottenhavet, är i behov av låga fraktkostnader vid skeppningar via hamnar vid Trondheimsfjorden. Ändringar i positiv riktning i SJ:s och NSB:s taxe-

1 Motiveringarna till åtgärdsförslagen framgår närmare av kapitel B.2.4.2.2.2.1.

politik skulle sänka fraktkostnaderna mellan länet och hamnarna vid Trond- heimsfjorden, men skulle därjämte, såsom antagits i föregående kapitel, kunna bidraga till ökningar av transitogodsets totala omfattning, vilket i sin tur skulle kunna bidraga till sänkningar av sjöfrakternas storlek. De båda stats järnvägarna kan därmed sägas inneha en nyckelställning vid av- görandet av de sammanlagda fraktkostnaderna vid export från och import till Jämtlands län.

Järnvägstrafik inom Sverige I fråga om järnvägstrafik helt inom Sverige har transportkonsumenterna i Jämtlands län enbart den gällande frakttaxan för SJ att tillgå. SJ är emel- lertid ett affärsdrivande verk och kan därför medge fraktrabatter. Sådana förekommer också. Enligt uppgift synes rabatteringen emellertid vara nå— got mindre i riktning norrut till länet från södra och mellersta Sverige än i riktning söderut från länet. Detta förhållande sammanhänger bland annat med att SJ har ett visst tomvagnsöverskott i trafiken söderut från mellersta och övre Norrland. Att döma av riktlinjerna i 1953 års trafik- utredning (SOU 1961: 23) är det troligt att SJ får än friare händer vid taxesättningen av varje enskild sändning. Enligt trafikutredningen bör SJ tillämpa s. k. normaltaxor, som skall kunna såväl underskridas som över- skridas vid avgiftssättningen. Hur detta skall fungera, anges inte i detalj, men man kan förmoda, att de trafikstarka linjerna i genomsnitt får låga tonkm-priser, medan de trafiksvagare linjerna får fraktpriser, som ligger över normaltaxorna. En sådan prissättning kan synas motiverad ur SJ-syn- punkt. Den kommer emellertid att medföra att näringslivet i Norrland och då särskilt i Norrlands inland med dess i allmänhet trafiksvaga linjer drab— bas av ännu högre transportkostnader än nu. För att förhindra nedläggelse av trafiksvaga järnvägslinjer föreslår 1953 års trafikutredning, att drifts— bidrag skall kunna ges åt samhällsnödvändig underskottstrafik, så att en tillfredsställande transportförsörjning ernås. Sådana bidrag synes emeller- tid böra komma i fråga även för att åsladkomma en från lokaliserings— politiska synpunkter önskvärd justering av fraktprisnivån. Länsutredningen vill betona angelägenheten av att man i fråga om åt— gärder inom en viss sektor av samhällsekonomien, t. ex. nedläggning av järnvägar eller höjning av järnvägstaxorna på vissa bandelar, försöker an— lägga en helhetssyn på samhällsekonomien och därvid undersöker kon— sekvenserna av åtgärderna även inom andra sektorer. av samhället. Bidrag till vissa järnvägars drift kan vid ett sådant betraktelsesätt visa sig vara en för den totala samhällsekonomien gynnsam åtgärd, därigenom att man på så sätt kan förhindra annars oundvikliga, stora samhällsekonomiska för- luster i form av t. ex. ökningar av socialvårdsutgifter och av arbetslöshets- bidrag, värdeminskningar i samhällsinvesteringar, såsom vägar, gator, skolor m. m. '

Statens järnvägars organisation

För Jämtlands län är det av betydelse under vilka organisationsformer, som SJ bedriver sin verksamhet. Allteftersom SJ i enlighet med riktlinjerna i 1953 års trafikutredning får ökad affärsmässig handlingsfrihet, kommer större sändningar på järnvägarna att i ökad utsträckning föregås av för— handlingar angående fraktpriser m. in. Det är därför av vikt för närings- livet i länet att kunna utnyttja SJ:s transportekonomiska expertis. Särskilt betydelsefullt för Jämtlands län är att man har nära tillgång till en för— handlingspart när det gäller att sluta fraktavtal på den för länet betydelse- fulla Trondheimsleden.

Länsutredningen vill därför framhålla angelägenheten av att Statens Järnvägar ej omorganiserat sin verksamhet i Jämtlands lån på ett sådant sätt, att järnvägsföretagets försäljningsservice gentemot länets transport- konsumenter försämras.

C.2.1.2.4. Flygförbindelserna

Länets enda trafikflygplats finns på Frösön. Från Östersund/Frösön har man i juni 1963 via Härnösand/Sundsvall en daglig flygförbindclse i var- dera riktningen med Stockholm. Vissa tider på året har länet emellertid två dubbelturer per dag med Stockholm, och av dessa går under vissa perio- der den ena turen via Borlänge/Falun, den andra via Härnösand/Sundsvall. Länsutredningen vill i detta sammanhang betona angelägenheten av att Östersund/Frösön under hela året har två dubbelflygturer per dag med Stockholm. Båda turerna bör gå via Härnösand/Sundsvall och få en sådan tidtabellsläggning, att möjligheter till förbindelser med övre Norr- land finnes i Härnösand/Sundsvall. Under senare tid har täta turlisteförändringar beträffande Östersund/ Frösöns flygförbindelser med Stockholm förekommit. Ibland har länet en- dast en dubbeltur med Stockholm, ibland två o.s.v. Sådana plötsliga för— ändringar skapar vissa svårigheter för länets befolkning och näringsliv. Sär- skilt för länets turistnäring, som i samband med försäljningsarbetet behöver kunna peka på vissa fasta reseförbindelser, försvårar de täta tidtabells- omläggningarna planeringsarbetet. Länsutredningen vill därför betona ange- lägenheten av största möjliga stabilitet hos flygets turlistor.

Ehuru Östersund/Frösön ligger centralt till i Jämtlands län, kan det för- modas, att det finns behov av ytterligare trafikflygfält i länet. I synnerhet gäller detta de delar därav, som tack vare turistnäringen har särskilt stora resandeströmmar från södra och mellersta Sverige. Genom öppnandet av nya flygförbindclser till länet skulle även människor på kontinenten och i Storbritannien snabbt kunna resa till för dem annars avlägset liggande turistområden.

Det synes som om behovet av nya trafikflygfält och flygförbindclser vore störst i länets västra delar, såsom trakterna av Åre och Funäsdalen. Även Strömsund och Sveg skulle kunna tänkas ifrågakomma. De eventuella flyg- fälten på dessa orter skulle förslagsvis kunna få sin trafikförsörjning genom anknytning till flygförbindclserna mellan Östersund/"Frösön och Stockholm. Möjligtvis skulle också en anslutning till det norska trafikflygnätet via Trondheim och/eller Röros kunna ske.

Länsutredningen vill därför föreslå, att en närmare undersökning före- tages angående behovet av och den eventuella lokaliseringen av nya trafik- flygfält i Jämtlands län.

C.2.1.3. Övriga allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad C.2.1.3.1. Lokaliseringsverksamhet inom länet1

Förutom den lokaliseringsverksamhet, som företagareföreningen bedriver, finns inom länet även andra organ, som bedriver dylik verksamhet och för vilka har redogjorts i kapitel B.2.4.3.11. Det är att förmoda, att kommittén för näringslivets lokalisering i sitt betänkande kommer att ange vissa rikt- linjer för den statliga lokaliseringsverksamheten på det lokala planet. Läns- utredningen vill emellertid i detta sammanhang betona angelägenheten av att den till arbetsmarknadsstyrelsen knutne lokaliseringsexpert, som se- dan slutet av år 1962 har Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län som sitt arbetsområde, uteslutande får ägna sig åt Jämtlands län.

C.2.1.3.2. Ekonomisk karta, topografisk karta

En ekonomisk karta kan i allmänhet användas för översiktliga bedöman- den och planeringar i såväl statlig och kommunal förvaltning som inom näringslivet i ett flertal avseenden, exempelvis rörande bebyggelse, industri, samfärdsel, jordbruk och skogsbruk. För länets vidkommande är utbyggan- det av ett lämpligt skogsvägnät och åstadkommandet av en bättre arronde- ring i skogsmarken angelägna och brådskande uppgifter för att göra sko- gens råvarutillgångar tillfredsställande åtkomliga samt rationellt skötta och utnyttjade. Det har under arbetet med föreliggande betänkande bekräf- tats, att länets jordbruk och skogsbruk är i ett mycket stort behov av struk- turrationalisering, utan vilken dessa näringar icke kan hävda sig och ge sina utövare en tillfredsställande bärgning, samt att ett avsevärt hinder i rationaliseringsarbetet är bristen på ekonomisk karta. Planering för bebyg- gelse, sårskilt fritidsbebyggelse, och planering av markanvändning för fri- tidsändamål är jämväl angelägna och brådskande uppgifter. Bristen på

1 Se f. ö. även kapitel B.2.6.3. (Centralorterna och lokaliseringspolitiken).

ekonomisk karta är ett allvarligt hinder för en tillfredsställande lösning av dessa uppgifter.

För flertalet av de uppgifter, där en ekonomisk karta kan komma till an- vändning, är det jämväl angeläget att en modern och tillförlitlig topografisk karta finnes tillgänglig. Särskilt må nämnas översiktlig planering av skogs- brukets stamvägar, översiktlig planering för s. k. intressearrondering i skogsmark mellan storskogsbruk och privatägt skogsbruk samt översikt— lig planering för större områden (exempelvis kommun) för bebyggelse och markanvändning för fritidsändamål. Härtill må nämnas, att för vissa delar av länets fjällområden någon ekonomisk karta icke skall upprättas.

Det får anses vara klarlagt, att en ekonomisk karta och en modern topo- grafisk karta för ovan angivna uppgifter medför en sådan besparing i tid, kostnader och personal, att enbart på grund därav upprättande av dessa kartor är väl motiverat. Särskilt må framhållas, att Jämtlands län är det enda norrlandslän, som ännu icke till någon del varit föremål för ekono- misk kartläggning och icke heller, frånsett några mindre blad, modern topografisk kartläggning.

Enligt från rikets allmänna kartverk erhållna uppgifter skulle fältrekog- noscering för den ekonomiska kartan i Jämtlands län påbörjas och fortsättas år 1966 med ett område motsvarande i huvudsak Kälarne och Bräcke kom- muner. Hur fältrekognosceringen därefter bedömes fortskrida är ej bekant. Om det antas att kartan kan utges cirka två år efter fältrekognosceringen skulle för Jämtlands län utgivandet av den ekonomiska kartan påbörjas först år 1967 med ett område motsvarande i huvudsak Fors och Ragunda kommuner. Det synes kunna bedömas, att därest ej särskilda åtgärder vid- tagas för arbetets påskyndande, utgivningen därefter kommer att taga en tid av minst cirka tio år. Det synes kunna antagas att utgivningen av den topografiska kartan kommer att följa utgivningen av den ekonomiska kar- tan med cirka ett års fördröjning.

Det är högst angeläget, att såväl den ekonomiska kartan som den nya topografiska kartan färdigställes avsevärt tidigare och snabbare än som hittills planlagts.

C.2.1.3.3. Flygbildarkiv

l lantmäteristyrelsens skrivelse den 4 februari 1963 till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet med vissa synpunkter på verk— samheten för yttre rationalisering på jordbrukets och skogsbrukets område anföres i fråga om flygbildarkiv bl. a., att vid länslantmäterikontoren i en del län bör inrättas s. k. flygbildarkiv, sedan rikets allmänna kartverk till lantmäteriets förfogande ställt en omgång kontaktkopior av normalhöjdbil- der över berörda lån, att flygbilder är ett värdefullt hjälpmedel vid skogsväg—

planering, vid översiktliga bedömanden i fråga om strukturrationalisering och vid upprättande av kartor över skogliga samverkanområden, att in- rättandet av flygbildarkiv sålunda är ägnat att främja strukturrationali- seringen, att bland de län som i första hand borde erhålla ett dylikt arkiv först nämnes Jämtlands län samt att kartverkets självkostnader för en om- gång flygbilder över Jämtlands län torde vara cirka 40 000 kronor. Härtill må nämnas, att flygbilder är ett värdefullt hjälpmedel vid planering jämväl för fritidsbebyggelse, vilken planering i detta län har stor aktuell betydelse. Ett flygbildarkiv över länet grundat på kartverkets nya flygningar måste anses vara ett nödvändigt hjälpmedel främst i de avseenden som ovan om- nämnts. Länsutredningen föreslår därför att medel anslås till anskaffande av ett flygbildarkiv till länets lantmäteri- kontor. Kartverkets självkostnader för ett dylikt arkiv torde såsom ovan nämnts kunna uppskattas till cirka 40 000 kronor.

C.2.1.3.4. Planering för fritidsbebyggelse

Planering för bebyggelse är i första hand en kommunal uppgift.1 Vissa upp- gifter, exempelvis bebyggelsereglering enligt strandlagen och 122 & bygg- nadslagen, tillkommer länsstyrelsen. Den nya naturvårdslagen torde kom- ma att ålägga länsstyrelsen ökade uppgifter med avseende bl. a. å planering av markanvändning för fritidsändamål. Länets vidsträckthet och dess stora attraktionsförmåga med avseende å turism, fritidsvistelse och fritids- bebyggelse även för utom länet boende har redan nu medfört, att de stat— liga myndigheter, som har medverkat i planeringen och andra åtgärder rörande markanvändning och bebyggelse för fritidsändamål, fått ökade ar- betsuppgifter. Det kan bedömas, att nämnda arbetsuppgifter inom den när— maste tiden kommer att ytterligare avsevärt öka. För att nödvändiga åtgär— der icke skall eftersättas till hinder och skada för utvecklingen är det erfor— derligt, att en allt efter verksamhetens omfattning ökad personal tillföres de myndigheter som skall handha åtgärderna, främst länsstyrelsen, länsarki— tektorganisationen och lantmäteristaten.

Redan aktuella planeringsuppgifter i samband med fritidsbebyggelsen är av den omfattning och den brådskande art, att inom lantmäteriets förrätt- ningsorganisation i länet bör finnas en särskild specialenhet med uppgift att handha sådan planering och därmed sammanhängande frågor.

Med tillfredsställelse konstateras, att en sådan särskild specialenhet efter därom gjord framställning och jämlikt beslut av lantmäteristyrelsen in- rättats fr.o.m. den 1 juli 1963.

1 Vissa förslag och rekommendationer rörande fritidsbebyggelsens framtida planering återfinnes jämväl i kapitel B.2.7. och C.2.2.5.

315 C.2.1.3.5. Bostadébyggnadsprogram Med stöd av Kungl. Maj:ts kungörelse angående kommunala bostads- program, nr 655/1962 kommer länsbostadsnämnden att från vissa kom- muner inom länet infordra sådana program. Kungl. Maj:t har på förslag av länsbostadsnämnden förordnat, att kom- munala hostadsbyggnadsprogram skall upprättas av såväl Östersunds stad som i stort sett samtliga centralorter inom de av länsstyrelsen föreslagna kommunblocken. Den verksamhet, som skall komma till uttryck i kommunala bostads- byggnadsprogram, avser planeringen av bostadsproduktionen. Genom den— na produktionsplanering ;skall förutsättningar skapas för att bostadsbyggan— det skall komma till stånd i erforderlig omfattning och i rätt tid. Bostads- byggnadsprogrammet skall med andra ord vara ett handlingsprogram för genomförandet av kommunens intentioner av bostadsproduktionen och bostadsförsörjningen. Att kommunala åtgärder i fråga om markanskaffning och planering inom tätorterna i många fall kommit för sent för att uppkommande bostadskrav skulle kunna tillgodoses är välbekant. Det är därför angeläget, att i de framåtgående tätorterna mark inköpes av kommunerna och att planeringen i god tid genomföres.

C.2.2. Särskilda åtgärder för olika näringsgrenar C.2.2.1. Lantbruket.

Utvecklingen inom jord- och skogsbruket i enskild ägo är av utomordentligt stor betydelse för länets näringsliv. En ovanligt stor andel av totalbefolk- ningen är sysselsatt i denna näringsgren, och bl. a. handeln, övriga service- näringar och livsmedelsindustrien inom länet har direkt intresse av lant- brukets utveckling. Dessutom torde bl. a. turismen och storskogsbruket vara beroende av bosättning och livsmedelsproduktion i större delen av länet. Vidare representerar den jord och skog, som lantbruket förvaltar, en mycket betydande andel av länets samlade naturtillgångar. Slutligen är stora vär— den redan investerade i byggnader och andra anläggningar. Det måste där- för vara av central betydelse för länets utveckling dels att lantbruksföre- tagen uppbygges och drives på ett företagsekonomiskt riktigt sätt, dels att de naturliga förutsättningarna och redan gjorda investeringar utnyttjas så fullständigt som möjligt utan att avkall göres på den företagsekonomiska målsättningen. Sambandet inom länets kommuner mellan lantbrukets struk- turförhållanden å ena sidan och den ekonomiska och befolkningsmässiga utvecklingen å den andra tyder på att särskilt stor vikt bör läggas vid lantbruket, när det gäller åtgärdsförslag, som syftar till en utbyggnad av näringslivet 1 Jämtlands län.

Den beskrivning av nuläget, som lämnats i kapitel B.2.2.2 och B.2.2.3, synes visa, att länets förutsättningar för lantbruk relativt sett gentemot andra landsdelar måste bedömas som goda. Vad gäller växtodlingen är möjligheterna till bra skördar från speciellt vall och potatis minst lika stora i länets bättre jordbruksbygder som i andra delar av landet. En djurhåll- ning, grundad på grovfoderproduktion, bör också vara minst lika lönsam här som längre söderut. Jordbrukets lönsamhet påverkas vidare i positiv riktning av de relativt sett låga jordvärdena.

Lantbruksföretagens lönsamhet inom länet påverkas i hög grad av till- gången till skog, vilken möjliggör ett jämnare och mera fullständigt utnytt- jande av den fasta arbetsstyrkan och av dragkraft m. m. samt utjämnar riskerna och ger bättre stabilitet och likviditet i företaget. F amiljeinkoms- ten, sådan den registrerats av jordbruksekonomiska undersökningen åren 1956—1960, synes också vara icke oväsentligt högre i norrlandsområdena än i Svealands såväl slättbygder som skogsbygder.

De utförda beräkningarna visar, att avsevärda möjligheter finnes att för- bättra lönsamheten inom länets lantbruk genom åtgärder såväl på kort sikt inom ramen för nuvarande fasta resurser som på längre sikt genom bildan- de av större företag såväl vad avser arealer som sysselsatt arbetskraft. Hög- re avkastning från djuren, jorden och skogen samt ett bättre utnyttjande av redan tillgängliga resurser kan enligt det föregående väntas ge en höjning av arbetsinkomsten i den s. k. basjordbruksgruppen (IO—20 ha åker) med 90—120 procent, och av totalinkomsten i samma grupp med 60——80 pro— cent. En utökning av företagsstorleken från nuvarande medelstorlek till basjordbruksgruppen kan höja arbetsinkomsten med 30—40 procent. Vid en utökning därutöver upp till den mest effektiva företagsstorlek, som med— tagits i beräkningarna, nämligen 30—50 ha åker, ökar arbetsinkomsten med ytterligare 40-—50 procent.

Samtliga här angivna möjligheter att höja lönsamheten bör givetvis tas till vara. Högre avkastning och bättre resursutnyttjande kan förväntas ge de snabbaste resultaten, även om dessa mål givetvis inte heller kan nås genast och utan stora insatser av olika slag. Inte minst av företagsekono- miska skäl och givetvis även av marknadsmässiga måste emellertid stora insatser göras även på den strukturella sidan. Den större totalproduktion, som högre avkastning och bättre resursutnyttjande kan väntas ge upphov till, måste motverkas av viss nedläggning av sämre åkerjord samt i vissa områden omläggning och extensifiering av produktionen.

De marknadsmässiga och prispolitiska synpunkterna på här aktuella jordbruksprodukter skall inte behandlas i detalj i detta sammanhang. Här skall dock påpekas, att beräkningarna har vad gäller mjölkproduktionen utgått från att nuvarande prispolitik kommer att bibehållas. Avsättnings— problemen för mejeriprodukter bedöms emellertid bli stora i framtida stor— marknader, och alla möjligheter till kostnadssänkningar och begränsningar

av totalproduktionen bör därför tas till vara. För kött förefaller däremot inte avsättningsproblemen vara lika stora. Sett mot denna bakgrund synes den tidigare skisserade regionala uppdelningen på mjölk- respektive kött- produktion innebära avsevärda fördelar. Man måste på längre sikt accepte- ra, att en viss produktion förskjuts mot de områden av länet, där den kan ske billigast. Vid dessa bedömningar måste då även förädlingsföretagens kostnader komma med i bilden.

För att i framtiden kunna tillvarataga de möjligheter till ett lönsammare lantbruk som ovan påvisats och som är av vital betydelse för länets fram— tid, bör bl. a. följande åtgärder vidtagas.

1) Strukturrationaliseringen av länets lantbruksföretag är endast på- börjad. Förutsättningar för en väsentligt snabbare takt i denna verksamhet föreligger nu, främst därigenom att en betydande del av dagens lantbrukare uppnått sådan ålder, att ägareskifte är omedelbart förestående. Struktur- rationaliseringen kommer därvid att omfatta såväl storleksrationalisering som förändringar i markanvändningen och förbättringar av arronderingen. Beträffande skogsmarken aktualiseras även byten med storskogsbruket och frågan om lämpliga former för gemensamt brukande av skogen (gemen— samhetsskogar, skogsbruksområden, samverkansområden) samt byggandet av erforderliga skogsbilvägar.

Det är angeläget, att i detta sammanhang erforderliga såväl översiktliga som mera detaljerade planeringar och bedömanden företages, så att till- gängliga lämpliga tillgångar i jordbruksjord och skogsmark blir rationellt utnyttjade. Vidare behöver det skapas möjligheter till att snabbare men fortfarande under fullt frivilliga former kunna till rationella företag över- föra sådan för rationaliseringsverksamheten behövlig jord och skog, som äges dels av äldre icke längre direkt yrkesverksamma lantbrukare och dels av sterbhus, utboar m. fl. Av det ovan sagda följer, att det är av vikt att de statliga organ, som har hand om strukturrationaliseringen avseende såväl planeringar som verkställighetsåtgärder utrustas med erforderliga perso- nella resurser, så att rationaliseringsverksamheten ej hindras av otillräck- lig tillgång på personal.

Redan nu kan konstateras, att både lantmäteriet och skogsvårdsstyrelsen behöver ytterligare personal för erforderliga planeringar, samt att lant— bruksnämnden har behov av personalförstärkning för att utvidga sin verk- samhet främst vad gäller den aktiva inköpspolitiken och bytesverksam- heten med domänverket och skogsbolagen.

2) Förhållandet att länet saknar ekonomisk karta försvårar i hög grad arbetet med strukturrationaliseringen. Det är därför ett bestämt önskemål att den ekonomiska kartan färdigställes i snabbare takt än som nu plan- lagts. (Se f. ö. kapitel C.2.1.3.2.)

3) Tillskapandet av effektivare företag medför oftast krav på betydande investeringar i byggnader och markanläggningar. Staten har genom sitt engagemang i verksamheten med koncentrerade rationaliseringsinsatser skapat en form, som starkare än hittills stöder mera omfattande rationali- seringsåtgärder. Enligt utredningens mening är dock denna verksamhet allt- för begränsad och dessutom administrativt tungrodd. Utredningen vill där- för föreslå, att ytterligare medel tillföres det ordinarie rationaliserings- anslaget och att bestämmelserna för detta ändras så att väsentligt utökade bidrag kan ställas till förfogande, då storleksrationaliseringen av en fastig- het får mera betydande omfattning.

4) I samband med framtida behövliga byggnadsinvesteringar framstår behovet av en utökad byggnadsforskning som mycket påträngande. En per- manent kvalificerad forskartjänst bör placeras i Norrland. Det finns för närvarande en mångfald byggnadsproblem, som för Norrlands vidkomman- de pockar på en omedelbar lösning, men omkring vilka ingen som helst forskning synes pågå. Länsorganen bör vidare få tillgång till ytterligare byggnadsexpertis för rådgivning i byggnadsfrågor till lantbrukarna.

5) Investeringar i dyrbara fasta anläggningar —- såväl driftsanläggningar av olika slag som bostäder _ med eller utan samtidiga investeringar i jord och skog måste självfallet föregås av en noggrann ekonomisk planering för det enskilda företaget för att bedöma olika investeringsalternativs inverkan på framtida lönsamhet, risktagande och likviditet och för att samtidigt be- döma den lämpligaste driftsinriktningen. Personalresurserna för långsiktig driftsplanering, investeringskalkyler m. ni. måste således utökas. Samtidigt föreligger också ett stort behov av utökad allmän upplysnings- och råd- givningsverksamhet i företagsekonomiska frågor dels för att i framtiden underlätta bildandet av rationella företag och dels för att utöka de kunskaper i företagsekonomi, som alltmer kommer att bli nödvändiga för en lant- brukare i hans dagliga yrkesutövning.

6) Väsentligt större resurser bör ställas till förfogande för rådgivning och fortbildning inom jordbruket. Kraven på större effektivitet gör, att ut- vidgad rådgivning och yrkesutbildning blir alltmer nödvändig. Även struk- turrationaliseringen medverkar därtill i mycket hög grad. Ju större kapi- talinsatserna och därmed risktagandet blir för lantbrukaren, desto viktigare blir det, att produktionen bedrives effektivt. Härtill kommer, att företagar— na i dagens läge har ringa erfarenhet av större företag.

a) Rådgivningens utbyggnad bör ske genom utökade personella resurser till hushållningssällskapet för såväl individuell som kollektiv rådgivning. Med ledning av gjorda bedömanden om jordbrukets framtida produktion i länet synes rådgivningen, förutom den tidigare nämnda företagsekonomiska

och byggnadstekniska, böra koncentreras på främst följande produktions- grenar:

mjölkproduktion, där de viktigaste och mest påträngande behoven före— ligger;

fårskötsel och köttproduktion med ungnöt, vilka produktionsgrenar en— ligt det föregående bör införas och stödjas vid gårdar med arbetsinsatsen koncentrerad på skogsbruket, varvid tyngdpunkten bör läggas på länets ytterområden;

potatisodling, där länet som tidigare nämnts har mycket god konkurrens- kraft;

foderväxtodling, som är av grundläggande betydelse för mjölk- och kött- produktionen och där stora rationaliseringsmöjligheter föreligger.

b) Fortbildningens utbyggnad bör få formen av kurser för redan yrkes- verksamma lantbrukare, varvid dessa bör erhålla samma ekonomiska för- måner som deltagare i arbetsmarknadsstyrelsens omskolningskurser.

7) I anslutning till punkterna 1 och 3—6 anföres sammanfattningsvis följande.

En ökad verksamhet avseende planering och verkställighetsåtgärder för skapande av till storlek och ägosammansättning lämpliga brukningsenheter, projektering av byggnader och andra erforderliga anläggningar (ägovägar och skogsbilvägar inbegripna), upprättandet av driftsplaner, handhavandet av erforderliga lån och bidrag samt rådgivning, kursverksamhet och upp- lysning kommer, enligt föreliggande erfarenheter från hittillsvarande sådan verksamhet och särskilt verksamheten med koncentrerade rationaliserings- insatser inom jordbruk och skogsbruk, nödvändigt att kräva en allt efter verksamhetens omfattning ökad personal hos de organ, som handhar arbetet med jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, nämligen lantbruks— nämnden, hushållningssällskapet, lantmäteriet och skogsvårdsstyrelsen.

8) Mot bakgrunden av de mycket höga kapitalbehoven för bildande av större företag synes det angeläget, att amorteringstiderna för garantilån utsträckes ytterligare och att en väsentligt större del av lånebehovet än som nu är fallet kan täckas med fasta län.-

9) Det synes önskvärt att de i ett lantbruksföretag oproportionerligt höga maskinkostnaderna nedbringas dels genom att olika möjligheter att specia- lisera jordbruksproduktionen tillvaratages, dels genom att gemensam maskinhållning stödjes och dels genom att anskaffningen av mera mång- sidigt användbara maskiner underlättas. I likhet med vad som nu är fallet för jordbruksmaskiner, bör speciella lånemedel ställas till förfogande för anskaffning av kombinerade skogs- och jordbrukstraktorer och jämväl av andra skogsmaskiner, som användes gemensamt av flera brukare.

10) Den statliga slaktdjursavgiften bör slopas för den norrländska fläsk- produktionen, som knappast kommer att kunna täcka mer än högst det lokala konsumtionsbehovet och därvid kommer att grunda sig på en lokal fodersädesodling. som försvarar sin plats i varje fall i de bättre jordbruks- bygdernas växtodling.

11) Stora ansträngningar bör göras för att ytterligare utöka förädlingen av inom länet producerad potatis, bär och fältmässigt odlade köksväxter och därmed förbättra lönsamheten och avsättningsmöjligheterna för dessa odlingar.

12) Åtgärder bör vidtagas för att utöka möjligheterna till rationell lag— ring av såväl växt- som djurprodukter. Bl. a. skulle ett fryslagerhus vara av stort värde för ett ändamålsenligt marknadsförande av produkterna.

C.2.2.2. Skogsbruk

I utredningen »Skogstillgångarna i Jämtlands län» (SOU 1962: 1), som är att betrakta som en delutredning till föreliggande betänkande, framlägges olika förslag till bättre utnyttjande av länets skogstillgångar. I betänkandet behandlas sålunda ett skogsvårds- och avverkningsprogram för länet, skogs- brukets transportproblem med därtill hörande anslagsbehov för skogsbil- vägnätet, förslag till bättre industriellt utnyttjande av länets skogstill- gångar samt därjämte synpunkter på skogsbrukets arbetskraftsproblem.

Beträffande de avverkningskvantiteter, som föreslås i skogsutredningen, må framhållas, att de har väsentligt underskridits under åren närmast efter uppgörandet av utredningens virkesbalanser. De föreslagna ökningarna av virkesuttagen —- omkring 2 miljoner m3 sk —— består nämligen i huvudsak av lövved och barrklenvirke, för vilka sortiment avsättningsmöjligheterna för närvarande är mindre goda.

Delvis som en följd av skogsutredningens plan för en utbyggnad av skogs— bilvägnätet har medelstillgångarna för skogsbilvägarna ökat i länet. De ut- gjorde för budgetåret 1960/61 1,1 miljoner kr, för 1961/62 1,25 miljoner kr samt för 1962/63 minst 1,5 miljoner kr. I övrigt må hänvisas [till den plan för skogsbrukets transporter, som framlagts av skogsutredningen.

I skogsutredningen konstaterades, att den i länet tillgängliga råvarubasen ej är tillräcklig för en utbyggnad av en konventionell kemisk massafabrik, som på grund av de höga anläggningskostnaderna måste dimensioneras för en årskapacitet av minst 70000 ton massa. 1960 års skogskommitté för Jämtlands län ansåg sig därför ej böra närmare diskutera någon förädlings- industri av denna karaktär liksom ej heller någon sågverksindustri. Brist på sågtimmer föreligger nämligen. Däremot fann kommittén, att vissa förutsättningar finnes för produktion av wallboard eller halvkemisk massa

i länet. Nya sådana industrier skulle delvis kunna bygga på länets jäm- förelsevis stora tillgångar av barrklenvirke och lövved. Sådant virke kan nämligen inte lösflottas och måste därför för att kunna användas av kustindustrier transporteras landvägen, vilket medför höga transportkost— nader. Av denna anledning och då buntflottning kan ifrågakomma till en inlandsindustri, t. ex. vid Storsjön, finnes anledning att antaga, att barrklen- virkes- och lövvedsförrådet inom länet skall kunna bilda underlag för en industriell förädling på sådant avstånd från kustindustrierna, att dessas konkurrens om virket försvåras till följd av transportkostnaderna. Särskilt en fabrikation av halvkemisk massa synes, enligt kommittén, ha vissa för— utsättningar att bli lönsam vid Storsjön, därest integrerande tillverkning vid befintlig massafabrik och sågverk åstadkommes.

Länsutredningen vill i detta sammanhang uttala, att anläggningen av en halvkemisk massafabrik i Jämtlands län skulle få en synnerligen gynnsam effekt inom själva skogsbruket, eftersom den skulle möjliggöra mera lön— samma avverkningar av barrklenvirke och lövved i länet.

Beträffande länets skogstillgångar som råvarubas för industri må i övrigt hänvisas till kapitel B.2.4.1.2.

C.2.2.3. Industri och hantverk

I kapitel C.2.1 har behandlats vilka allmänna åtgärder, som bör vidtagas för näringslivets utbyggnad i Jämtlands län. I detta kapitel finns även åtgärds— förslag, som är direkt tillämpliga på näringsgrenen industri och hantverk. För erhållandet av en fullständig bild av länsutredningens åtgärdsförslag för denna näringsgren hänvisas därför till kapitel C.2.1.

C.2.2.3.1. Allmänna synpunkter

Såsom framhållits i kapitel B.2.4 är vissa av de faktorer som allmänt på- verkar industrins lokalisering mindre gynnsamma i Jämtlands län. Bland annat medför höga levnadskostnader att arbetslönerna blir högre än i södra och mellersta Sverige, dock ej högre än t. ex. i Stockholm. Därtill kom— mer det lokala skattetrycket, som i många kommuner är betungande. Av- stånden till rikets större avsättningsmarknader är också relativt stora, vilket försvårar kontaktmöjligheterna mellan industriföretag inom länet och kö- pare inom landets folkrikare områden. Enligt folkräkningen redovisar länet den lägsta industrisysselsättningen i förhållande till folkmängden av samt- liga län i riket. Till följd härav har även industritraditionen blivit föga utvecklad, vilket medför påfallande liten etablering av sådana industri- företag, som för sin tillblivelse krävt lokala initiativ och personlig före- tagaranda. En undersökning av den industriella nyetableringen under mel- lankrigstiden inom landet i sin helhet visade, att 80 % av alla nyetableringar

21—318359

förlades till företagarnas hemort (E. Dahmén: »Svensk industriell före- tagarverksamhet»). Man kan kanske även här tala om en ond cirkel, där den ringa industriella verksamheten i länet inneburit försämrade möjlig- heter för den industriella utvecklingen. Om en industriell utveckling skall kunna åstadkommas inom ett i industriellt avseende underutvecklat om- råde, synes det nödvändigt att speciella åtgärder vidtages. Sådana åtgärder kan avse dels medverkan till ökad sysselsättning vid befintliga företag, dels medverkan till nyetablering.

C.2.2.3.2. Åtgärder för ökad industriell sysselsättning genom utvidgning av befintliga företag

Inom Jämtlands län finns flera exempel, som visar att det är möjligt att inom länet driva industriell verksamhet. Bland sådana företag som ej är särskilt knutna till råvaror inom länet kan nämnas VVaplans Mekaniska Verkstad, som för närvarande sysselsätter ca 150 personer och bland annat tillverkar barktrummor och barkpressar, avsedda för massaindustrin. Före- ' taget försäljer en väsentlig del av sin produktion på export. Andra exempel inom mekaniska verkstadsindustrin är AB Tico i Bräcke och Tandsbyns Mekaniska Verkstad i Tandsbyn. AB Tico startade i Bräcke år 1956 och hade då en sysselsättning av ca 15 personer. Företaget tillverkar i huvudsak lyftkranar för lastbilar samt bilflaklås. Utvecklingen hittills synes vara till- fredsställande, och företaget sysselsätter för närvarande ca 75 personer. Tandsbyns Mekaniska Verkstad tillverkar motorsågar för skogsbruket. Företaget sysselsätter för närvarande ca 50 personer och har utvecklats från en reparationsverkstad, som vid starten sysselsatte 2 personer. Inom textilbranschen kan nämnas Näldens Ullspinneri, som synes ha klarat sig igenom den kris som drabbat ylleindustrin och medfört åtskilliga företags— nedläggelser. Inom sömnads- och konfektionsbranschen finns exempel så- som Franzons Syfabrik i Ytterån, vilket företag hittills redovisat en till- fredsställande utveckling och för närvarande befinner sig i expansion.

Till följd av den låga industriella sysselsättningen inom länet och den där- av följande ring-a industritraditionen samt de relativt stora avstånden till in- dustriområden och avsättningsområden, uppstår lätt en utvecklingshäm- mande isolering av företagen inom länet. För att främja en utveckling av de befintliga företagen synes det vara av betydelse, att åtgärder vidtages, som underlättar för företag inom länet att följa såväl den tekniska utveck- lingen som utvecklingen inom varudistributionen. Dylika åtgärder kan om- fatta rådgivning, utbildning genom kursverksamhet, studieresor etc. samt i övrigt förmedling till enskilda företag av upplysningar om utvecklings- tendenser m. m.

Inom produktionen är tendensen mot ökat underleverantörsförfarande påtaglig. Med tanke på att större företag, som kan stå som beställare av

underleveranser, saknas inom länet, skulle det vara av värde med en för— medlingsverksamhet, som hade kontakter med större industrier i andra de- lar av landet och som kunde förmedla förfrågningar om underleveranser till företag inom länet. Av speciellt värde i en dylik förmedlingsverksamhet skulle vara möjligheten till teknisk rådgivning åt tillverkningsföretagen samt serviceverksamhet avseende tillverknings- och leveransövervakning åt beställarföretagen.

Inom all industriell verksamhet gäller det ju för företagen att fortlöpande rationalisera produktionen. Utvecklingen går påtagligt mot ökad mekanise- ring och automation. Härvid anlitar företagen i ökad utsträckning konsul— terande rationaliserings— och produktionstekniker. Inom länet finns ej någ— ra självständiga företag inom detta verksamhetsområde, varför kostna- derna för länets företagare blir höga för ifrågavarande konsulttjänster. När det gäller de minsta företagen, för vilkas utveckling dylik konsultverksam- het skulle vara av stor betydelse, blir vanligen konsultkostnaderna för höga för att konsulter skall kunna anlitas.

Utvecklingen mot större marknader bedömes medföra en hårdnande kon— kurrens. Effektiv och rättvisande kostnadsredovisning är därför av väsentlig betydelse för att ett företag skall kunna fortleva. Inom kontorstekniken på- går rationalisering med ökat utnyttjande av maskinella hjälpmedel. För att de mindre företagen skall ha möjlighet att följa med i denna kontorstek- uiska utveckling torde det vara nödvändigt med en samordning och en medverkan från utomstående företag. En dylik medverkan bör i princip vara självfinansierande men för initialkostnader torde ekonomiskt bistånd vara nödvändigt. Ur organisatorisk synpunkt synes medverkan lämpligen böra lämnas av organ med anknytning till länets företag.

Den skärpta konkurrensen ställer även ökade krav på företagens försälj- ningsorganisation, speciellt beträffande reklam och försäljningsbefrämjan- de åtgärder. Även i detta avseende torde företagen inom länet speciellt de mindre ha behov av ökad rådgivning och i viss omfattning direkt med— verkan i enskilda fall. Bristen inom länet på lämpliga konsultföretag med- för nackdelar för länets företagare med avseende på kontaktmöjligheter och kostnader. En inom länet befintlig verksamhet inriktad på hjälp åt länets företag med avseende på försäljningsorganisation och i viss omfatt— ning förmedling av försäljningskontakter torde vara av betydelse för ut- vecklingen av befintliga företag.

C.2.2.3.3. Åtgärder för ökad industriell sysselsättning genom nyetablering Åtgärder för att främja nyetablering av företag torde böra inriktas på före- tagsetahlering dels av personer, bosatta inom länet, dels utom länet bosatta personer, som avser att starta företag eller önskar flytta redan igång varan— de företag.

Beträffande nyetablering av företag av personer bosatta inom länet med- för den ovan påtalade ringa industritraditionen att antalet personer med kunnighet och erfarenhet av industriell verksamhet är förhållandevis litet. Även om kraven på företagarna synes bli alltmer skärpta, finns det å andra sidan anledning förmoda, att det också bland länets befolkning skall finnas personer med fallenhet och förmåga att utvecklas till företagare. För att främja en sådan nyetablering synes önskvärt att viss medverkan kunde lämnas, speciellt under starttiden. Sådan medverkan kunde avse relativt omfattande rådgivning och även direkta arbetsinsatser för exempelvis pro— duktionsplanering, kalkylering och försäljning. Vid företagsetablering av personer bosatta inom länet eller förflyttning av igång varande företag till länet blir lokaliseringen beroende på de fördelar, som kan erbjudas i det enskilda fallet. Beslut i en lokaliseringsfråga torde i allmänhet grundas på en bedömning, var verksamheten kommer att förränta sig bäst. Visserligen torde tillgången på arbetskraft härvid kunna bedömas vara en faktor av be- tydelse, men denna faktor torde som regel inte vara utslagsgivande. Hittills synes ekonomisk medverkan från i huvudsak enskilda kommuner ha varit en faktor av betydelse när det gällt att påverka en lokalisering till länet. Fri tomtmark, bidrag till verkstadslokaler och hjälp med rörelsekapital är exempel på kommunala insatser för att påverka industrilokaliseringen.1

C.2.2.3.4. Förslag till utbyggnad av företagareföreningens verksamhet C.2.2.3.4.1. Allmänna synpunkter I det föregående har under punkterna 1—3 anförts synpunkter på åtgär- der för att främja den industriella sysselsättningen inom länet. Härvid har framförts olika förslag, som för sitt genomförande kräver personal, vilka har erforderliga insikteri fråga om de olika områden som berörs av ett indu- striföretags verksamhet såsom företagsekonomi, produktionsteknik och för- säljning. Det torde ej vara möjligt att inom länet tillskapa ett organ som täcker hela detta område, utan ett dylikt organ måste kunna samarbeta med experter på såväl läns- som riksplanet i fråga om sådana uppdrag, som krä- ver speciella insikter inom ett begränsat område. Å andra sidan är det många uppgifter, som kan vara likartade inom olika tillverkningsbranscher, exem- pelvis i vad uppgifterna avser företagsekonomi, planering, rationalisering och försäljningsorganisation.

För ett dylikt lokalt organ är det av stort värde att nära kontakt kan hållas dels med olika länsmyndigheter och kommunerna, dels med företagarna inom länet. Som framgår av redogörelsen under B.2.4.3.10 är företagareför- eningen uppbyggd som självständig ekonomisk förening, i vilken lands- tinget och länets kommuner samt företagare inom länet är medlemmar. Genom företagar-eföreningens drygt 20-åriga verksamhet har föreningen

1 Jämför dock resonemanget i kapitel C.2.1.1.5.

även samlat en förhållandevis stor kunskap om olika företag i länet. Före- tagareföreningen synes därför vara det organ, som skulle kunna fullgöra sådana uppgifter som berörts i det föregående. Härför fordras dock att före- tagareföreningen tillföres ökade resurser.

C.2.2.3.4.2. Teknisk verksamhet

I företagareföreningens verksamhet har särskild uppmärksamhet ägnats träförädling, d. v. s. dels snickeriindustri, dels tillverkning av presentartik- lar av trä. Såsom framgår av redogörelsen för föreningens verksamhet synes det önskvärt att utbygga föreningens tekniska verksamhet avseende såväl det trätekniska som övriga branschområden.

Hittills vunna erfarenheter av företagareföreningens försäljningsverksam- het (snickerier och presentartiklar), bokföringsverksamhet samt tekniska konsultationsverksamhet synes ge belägg för möjligheterna att genom dylik verksamhet påverka den industriella utvecklingen inom länet.

En ständig stötesten i dessa verksamheter är emellertid att länets närings- liv i stor utsträckning saknar industriell tradition, d. v. s. saknar erfarenhet av vad industriell rationell drift fordrar och ger, om den utnyttjas rätt. Yrkeskunskap finns för hantverksmässig drift liksom en ovanligt hög grad av lojalitet mot det egna företaget, men teoretiskt och praktiskt kunnande om industriell organisation, avtalsfrågor, rationella tekniska hjälpmedel etc. saknas. Det framstår som en värdefull och i hög grad realistisk väg för att utveckla näringslivet och därmed bland annat skapa fler arbetstillfällen, att med yrkeskunskapen och företagslojaliteten som grundstenar utveckla befintliga företag genom tillförande av relativt långtgående hjälp i försälj- ningstekniska, administrativa och tillverkningstekniska frågor.

Träteknisk avdelning Nedan skisseras ett förslag till utformning av organisation av driftsavdel— ningen för träindustrin. Driftsavdelningen har här dimensionerats för att motsvara det väntade behovet hos de företag. som företagareföreningen för närvarande samarbetar med. Dessa företag sysselsätter för närvarande ca 140 man.

På driftsavdelningen torde härför erfordras:

a) En arbetsberedare, som förbereder inkomna kundorder för tillverk- ning, i detalj föreskriver utförande etc. I uppgifterna bör vidare ingå pla- nering av företagens beläggning, övervakning av att leveranser sker i rätt tid etc.

b) Två arbetsstudiemän (instruktörer och kontrollanter), vardera tjänst- görande på några företag såsom den för företagen närmast tillgängliga teknikern i driftsfrågor. De skall medverka vid företagens rationalisering, instruktion av personal, ackordsättning, avtalsförhandlingar samt tillverk- ningskontroll.

c) Ett skrivbiträde. Kostnadsspecifikation:

3 tekniker a 25 000 kr ......................... 75 000 kr/år Kontorist a 13 000 kr ......................... 13 000 » Kontorskostnader, telefon, socialförsäkring etc. . . . 30 000 » Rese- och traktamentskostnader ................ 17 000 » Summa 135 000 » Beräknade intäkter ........................... 65 000 » Underskott att täckas genom bidrag ............. 70 000 »

Kostnaderna för en sådan utbyggd organisation torde sålunda belöpa sig på ca 70 000 kronor per år. Verksamheten bör efter hand kunna bli självfi- nansierande. Till en början torde dock bidrag behövas, innan verksamheten utvecklats därhän att den kan bära sina egna kostnader.

Teknisk avdelning för övrig verksamhet Samköpsverksamhet. Genom föreningens verksamhet, företrädesvis genom kontakten med underleverantörer inom metall- och träindustrin, har fram— kommit och bestyrkts behovet av en samköpsverksamhet för inköp av rå- varor i metall och trä. Föreningen har i viss omfattning prövat denna form av råvaruinköp (ädelträ) med hittills gott resultat.

Även i fråga om inköp av maskiner och verktyg m. m. torde betydligt in- tensifierad förmedling kunna åstadkommas genom ökade resurser.

Maskinfond, uthyrningsverksamhet. Genom nuvarande verksamhet och kontakt med underleverantörerna har i många fall framkommit behovet av möjlighet att för vissa tillverkningar kunna disponera Specialmaskiner. An- skaffningen av dessa maskiner är vanligen alltför betungande för de mindre företagen, varför ett önskemål här vore att föreningen genom sin verksam- het kunde införskaffa vissa Specialmaskiner och sedan hyra ut dessa till berörda företag. Härigenom skulle en breddning av företagens tillverknings- möjligheter kunna åstadkommas. Dessutom skulle föreningen för sin be— ställande verksamhet i vissa fall kunna lösa uppkomna leveranssvårigheter. För en dylik maskinfond torde i ett första skede erfordras ett belopp på ca 300 000 kronor.

F örmedlingsverksamhet för legoarbete. Föreningen har tidigare i mindre utsträckning förmedlat legoarbeten till företag, vilkas produktionsapparat lämpat sig för sådan tillverkning. Genom ökade resurser åt föreningen skulle denna förmedlingsverksamhet kunna utvidgas och tillföra företag inom länet beställningar från företag i andra delar av landet.

Konstruktionsverksamhet. Föreningen har medverkat vid lösande av olika uppgifter såsom i samband med konstruktion av Specialmaskiner och verktyg samt vid produktutformning. Tendensen i denna verksamhet pekar

enligt föreningens uppgift på väsentligt ökat behov av sådan medverkan. En utbyggd konstruktionsverksamhet fordrar även den ökade resurser.

Övrig teknisk verksamhet. Enligt föreningens uppfattning föreligger be- hov av ökade resurser för sådan verksamhet i vilken här inräknas tillverk— ningskalkylering, bearbetningar av efterkalkyler, leverans— och tillverk- ningsplanering, leveranskontroll, avsyningsverksamhet, leveransövervak— ning, prototyptillverkning, teknisk bearbetning, beräkningsarbeten, produkt- utveckling, ritningsarbeten, patentärenden, mönsterskyddsärenden samt övrig rationaliseringsverksamhet.

För att praktiskt kunna genomföra den sålunda skisserade organisations- planen behövs personal med uppgift dels att förmedla kunskaper direkt till enskilda företagare, dels att medverka i kursverksamheten i samarbete med företagarnas egna organisationer och statens hantverksinstitut.

Kostnadsspecifikation:

Biträdande tekn. konsulent .................... 26 000 kr/år Kontorist .................................... 13 000 » Rese— och traktamentskostnader ................ 5 000 » Kontorskostnader, telefon, socialförsäkring etc. . . . 13 000 » Summa 57 000 » Beräknade intäkter ........................... 7 000 » Underskott att täckas genom bidrag, ............ 50 000 »

Bedömningen av inkomster i den form som skisserats för en utbyggd teknisk verksamhet är svår att göra. Under ett uppbyggnadsskede torde full täckning av kostnaderna genom debiteringar för de tekniska uppdragen icke kunna påräknas. En väsentlig del av verksamheten torde även kunna hänföras till en allmän rådgivning och utbildning av företagare.

Kostnaderna för denna utbyggda organisation torde sålunda belöpa sig till ca 50 000 kronor per år.

C.2.2.3.4.3. Företagsekonomisk verksamhet Det stora flertalet av de hantverks- och industriföretag, som föreningen har att göra med, har icke ekonomisk möjlighet att anskaffa tillräckligt kvalifi- cerad personal för rätt skötsel av företagarens ekonomifunktioner. De har ej heller kännedom om vad en rätt upplagd redovisning och budgetering betyder för företagets lönsamhet. Det är därför angeläget att i mån av eko- nomiskt utrymme utbygga den redan befintliga ekonomiska konsultverk- samheten inom företagareföreningen. En sådan utbyggnad skulle i första hand ge möjligheter till service åt ett större antal företag inom nedan upp— räknade verksamhetsområden.

&) Upprättande av kontoplaner, omhänderhavande av huvudbokföring, bokslut och deklarationer samt i vissa fall reskontrabokföring.

b) Bedömning av framtida kapitalbehov så att företagen skall kunna arbe- ta med en trygg betalningsberedskap och undvika likviditetskriser.

e) Uppföljning av kalkylering på sådant sätt att företagarna insänder grundmaterialet till föreningen för bearbetning. På grund av ringa erfaren- het på området och bristande teknik är den efterkalkylering, som sker på flertalet företag, som föreningen har att göra med, icke tillfredsställande, vilket kan medföra försämrad lönsamhet.

d) Upprättande av en faktureringscentral. För närvarande ombesörjes faktureringen på många företag av alltför dyrbar arbetskraft. Ofta skriver företagaren själv fakturor. Inom många företag medför även tidsnöden, att utsändningen av fakturorna blir fördröjd med åtföljande kapital- och ränte- förluster.

e) Utförande av lönsamhetsutredningar i samarbete med föreningens tekniska och försäljningsteknjska verksamhet.

f) Medverkan i kontorsorganisation avseende hjälp till företag med upp- läggning av kontorsrutiner.

g) Medverkan i kursverksamhet. För att lära företagarna sambandet mellan företagets direkta drift och redovisningen bör kurser anordnas i föreningens regi.

För genomförande av ovan skisserade utbyggnad av föreningens företags- ekonomiska verksamhet erfordras dels en utökning av personalen, dels in- vesteringar i kontorsmaskiner.

De investeringar, som i första hand skulle erfordras för maskiner och ut- rustning, kan beräknas till ca 45 000 kronor.

De personella resurserna bör för att ge möjlighet till en utveckling inom detta verksamhetsomäde utökas med en redovisningsman, en bokförings- operatris och en fakturaskriverska. I dagens läge kan kostnaden för denna personal beräknas till ca 50 000 kronor.

Kostnadsspecifikationer:

Maskinanskaffning

Faktureringsmaskin ............... 28 000 kr Bokföringsmaskin ................ 7 500 » Förvaringsskåp för bokföringsmaterial 2 500 » Additionsmaskin ................. 1 300 » Kalkyleringsmaskin ............... 1 800 » Övrig kontorsutrustning (möbler) . . . . 3 900 »

Summa 45000 »

Personalkoslnader och omkostnader Redovisningsman ................. 22 000 kr/år Bokföringsoperatris ............... 14 500 » Fakturaskriverska ................ 11 000 » Kontorskostnader, telefon, socialför-

säkringar etc. .................. 16 500 »

Summa 64000 »

Beräknade intäkter ............... 14 000 » Underskott att täckas genom bidrag . 50 000 »

329. C.2.2.3.4.4. Försäljnings- och reklamteknisk verksamhet

I framtiden kommer det sannolikt att krävas allt större insatser av försälj- ning och reklam. En utbyggd försäljningsrådgivning hos företagareför- eningen skulle kunna göra en betydelsefull insats för att underlätta för företag inom länet att följa med utvecklingen inom dessa områden.

Reklamområdet omfattar ett relativt stort antal olika åtgärder. Det torde inte heller vara möjligt eller lämpligt för föreningen att hålla sig med spe- cialister på hela detta område. Inom länet finns också ett antal företag med vilka föreningen kan samarbeta för att framställa erforderliga reklam— materiel.

Företagareföreningen kan engagera sig i mindre marknadsundersök- ningar. Utöver detta bör föreningen ha kontakt med marknadsbyråer, som kan utföra större undersökningar.

På grund av de speciella förhållandena i länet skulle det vara av värde om försäljningsavdelningen till sitt förfogande hade ett visst årligt belopp som kunde användas till särskilda försäljningsåtgärder. Dessa åtgärder kan till exempel bestå i framställning av reklammateriel etc. i sådana fall då speciella åtgärder, som ligger utanför företagarnas egna resurser, bedöms erforderliga.

Inom landet finns ett stort antal grossister som det torde vara svårt för de smärre företagen inom länet att få och hålla kontakt med. Genom en kontinuerlig bearbetning av grossister under medverkan av företagareför- eningen kan emellertid dessa hållas å jour om vilka typer av varor som framställs inom länet.

Även inom det försäljnings— och reklamtekniska området föreligger behov av kursverksamhet, vilken skulle kunna anordnas under medverkan av för- eningens egna tjänstemän och personal från näringslivsorganisationer och statens hantverksinstitut.

I fråga om exportverksamhet har föreningen tidigare varit engagerad i vissa exportförsäljningar och även lämnat service, exempelvis vid ifyllandet av s. k. EFTA-blanketter o. dyl. Med de vidgade marknaderna kommer exportförsäljning att i ökad omfattning bli aktuell vid industriföretagen. Utvecklingen mot vidgade marknader och svårigheterna för speciellt de mindre företagen inom länet att följa med i denna utveckling understryker nödvändigheten att företagareföreningen tillföres resurser att kunna med- verka i exportverksamhet. En sådan medverkan skulle även kunna omfatta kontakter med utländska grossister och agenter.

Med en utökning med en försäljningsman jämte ett skrivbiträde erhålles följande kostnadsspecifikation:

Försäljningsman .................. 24 000 kr/år Kontorist ........................ 13 000 » Rese- och traktamentskostnader . . . . 5 000 » Kontorskostnader, telefon, socialför- säkringar etc. .................. 10 000 » Summa 52 000 » Speciella försäljningsåtgärder ....... 25 000 » Summa 77 000 » Beräknade intäkter ............... 17 000 »

Underskott att täckas genom bidrag . 60 000 _»

I ett begynnelseskede är det givetvis svårt att beräkna de inkomster som denna avdelning kan ge. Med föreningens nuvarande försäljningsuppgifter som grund torde det vara möjligt att inom en 5-årsperiod fä avdelningen helt självbärande. Den ytterligare utvecklingen sammanhänger i första hand med vilka försäljningsuppdrag som kan erhållas genom nya produk- ter. Kostnaden för denna utökning beräknas således till ca 60000 kronor.

C.2.2.3.4.5. Sammanfattning av kostnader Investerings— Årlig kostnad kostnad Träteknisk avdelning ............... 70 000: —— Tekniska avd. i övriga branscher ..... 300 000: 50 000: — Företagsekonomisk avd. ............ 45 000: —— 50 000: —- Försäljnings- och reklamteknisk verk- samhet ......................... 60 000: —— Summa 345 000: 230 000: ——

Denna kostnad för utbyggnad av företagareföreningens verksamhet synes helt böra bestridas av statsmedel. Landstingets bidrag till föreningens verk- samhet, 120 000 kronor för år 1963, är per skattekrona det högsta i landet.

C.2.2.-4. Gruvdrift samt jord- och stenindustri C.2.2.4-.1. Malmer samt andra nyttiga mineral och bergarter

Av det tidigare kapitlet rörande de geologiska förhållandena i Jämtlands län (kap. B.2.4.1.3) framgår, att stora förekomster av sulfidmalmer (kop- par, zink och svavel) finns i de nordligaste delarna av Frostvikens kommun. Det förefaller sannolikt, att gruvdrift kommer att ske i Stekenjokksfältet, som är ett statsgruvefält, bestående av delar av Vilhelmina och Frostvikens kommuner. De hittills bäst kända malmförekomsterna finns på väster- bottensidan. Omfattande malmletningar sker emellertid från Stekenjokk söderut ner mot Ankarvattnet i Frostvikens kommun. Man kan ännu icke avgöra hur stora malmfyndigheterna är i Frostviken.

För att underlätta prospekteringsarbetet samt för att möjliggöra fram- tida gruvdrift har 1962 och 1963 års riksdagar beviljat medel till byggande

av en väg från Klimpfjäll i Vilhelmina kommun till Stekenjokk. Denna väg utesluter emellertid inte att malm från Stekenjokksfältet kan komma att uttransporteras även över annan led. Av betydelse härvidlag är att de hit— tills kända malmfyndigheterna i Stekenjokksfältet samt i området söder om Stekenjokk ner mot Ankarvattnet innehåller —— förutom kopparmalm och svavelkis — även zinkmalm. Sådan malm förädlas inte i Sverige utan transporteras i anrikat skick till utlandet, främst till Belgien. En transport av zinkkoncentrat över Klimpfjäll—Vilhelmina "via någon östersjöhamn förefaller vara ett mera kostsamt fraktalternativ än en frakt genom Frost— viken för vidare transport över någon norsk hamn, exempelvis Kongsmoen, Namsos eller Mosjöen. Härvid skulle en samordning av malmtransporterna kunna tänkas ske med uttransporter från norska gruvor (Joma-gruvorna), som ligger på någon kilometers avstånd från riksgränsen väster om Frost- viken, och som i stort sett innehåller samma malmtyper som Steken- jokksfältet. De ekonomiska betingelserna för brytning även av svavelkis i Stekenjokksfältet skulle avsevärt förbättras om en väg komme till stånd mellan Stekenjokk och Ankarvattnet. Med nuvarande priser på svavelkis torde det nämligen knappast bli lönsamt med brytning av sådan malm i Stekenjokksområdet, om man enbart har transportleden via Klimpfjäll— Vilhelmina att tillgå. En väg över Ankarvattnet skulle däremot genom an— slutning till vägförbindelse till norsk hamn sannolikt kunna möjliggöra en brytning av svavelkis.

En malmtransportled genom Frostviken skulle därjämte kunna möjlig- göra att de redan kända malmförekomsterna i andra delar av Frostvikens kommun än Stekenj okksfältet får ett högre värde, vilket skulle kunna med- föra nyttiggörande även av dessa fyndigheter.

Även andra skäl än uttransport av malm via norsk hamn talar för att en väg från Ankarvattnet norrut till Stekenjokk bör byggas. Som förut nämnts håller SGU på med omfattande malmletningar i detta stora område. Prospek— teringsarbetet försvåras väsentligt av att körbar väg slutar vid Ankarvatt- net, varifrån borrmateriel m. ni. måste transporteras norrut under mycket primitiva förhållanden. En" väg från Ankarvattnet till Stekenjokk skulle därför i hög grad underlätta malmletningsarbetet.

För att underlätta arbetarrekryteringen till Stekenjokksfältet och skapa