Lag om skatterätt : lagförslag
Ur KB:s samlingar
Digitaliserad år 2013
S O U
13 5;; ;
Arkivexemplar
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:24
Finansdepartementet
LAG OM SKATTERÄTT
LAGFÖRSLAG UTARBETAT INOM FI NAN SDEPARTEMENTET
Stockholm 1967
STATENS
OFFENTLICA UTREDNINCAR 1967
Kronologisk förteckning
Kommunal bostadsförmedling. Baggström. I. . Allmänna arvstonden. Esselte. Ju. Utsökningsrätt VI. Esselte. Ju. P.““!Ny domkretsindelning för underrätterna.
Esselte. Ju. Statlig publicering. Norstedt 8a Söner. Fl. . Finansiella långtidsperspektiv. Esselte. Fi. 995Den framtida jordbrukspoutiken. svenska
Reproduktlons AB. Jo. F Barnstugor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycksfall. Kihlström. S. . Rikskonserter. Esselte. E. 7-06. Linköpings högskola. Del I. Victor Pettersson. E. . Programbudgetering. Del I. Esselte. Fl. . Programbudgetering. Del II. - Studier och törsök. Esselte. Fi. . Programbudgetering. Del III. - En samman-
Pin-nun:ann-
fattning. Esselte. F1. . skolans arbetstider. Esselte. E. . Tjänsteställning inom krlgsmakten. Esselte. F6. ›-›-›-camp. 1958 års utredning kyrka-stat. VII. Folkbokfö-
ringen. Beckman. E. b-ø-I . 1958 års utredning kyrka-stat. VIII. De teologiska fakulteterna. Almqvist 8: Wiksell. Uppsala. E. 18. Invandringen. Esselte. I. . Statens stöd till ungdomsverksamhet. Esselte, E. 20. Den statliga länsförvaltningen. I. Norstedt 8: Söner. K. 21. Den statliga länsförvaltningen. II. Bilagor, Norstedt 8: Söner. K. 22. Skatteförvaltningen. Norstedt 8: Söner. K. . Länsindelningsutredningen. V. Petterson. K. 24. Lag om Skatterätt. Ivar Haeggström. Fl.
Anm. om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:24 Finansdepartementet
LAG OM SKATTERÃTT
LAGFÖRSLAG UTARB ETAT INOM FI NANSDEPARTE MENTET
IVAR HIEGGSTRÖMS -nwcxmu AB STOCKHOLM :967
Innehåll
Sakregister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 I. Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 II. . . . . . . . . . . . .i . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11
Lagtext
III. Gällande rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 19 A. Taxeringsprocessen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 1. Besvär från skattskyldig . . . . . . . . . . . . . . . . ., . . . . . . . . . . . . . 20
2. Besvär och framställning om eftertaxering från taxeringsinten-
dent . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 3. Gemensamma bestämmelser för den skriftliga taxeringsprocessen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 4. Muntlig förhandling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 29 5. Syn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 6. Beslutsförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39
Ansökningsärenden
8. Protokollföringen m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . .. 40 9. Befrielse från uppgiftsskyldighet m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . .. 45 10. Besvär enligt 79 § förordningen om allmän varuskatt . . . . . . . . 46 B. Processen i uppbördsärenden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 C. Mantalsskrivningsprocessen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 D. Processen i vitesmål . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 IV. Speciahnotivering -. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54
Bilagor 1. Statistik betr. frekvensen av muntliga förhandlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 2. Exempel på formuleringen av . . . . . . . . . . . . . . . . .. 93
regeringsrättsutslag
3. Exempel på formuleringen av skatterättsutslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 95
4. Exempel på formuleringen av kammarrättsutslag . . . . . . . . . . . . . . . . .. 96
Sakregister
Ajournering 34-36, 83 Förklaring 63-69 Ansökningsärenden hos länsstyrelse 45 föreläggande om 66-69
hos prövningsnämnd
Handräckning vid taxeringsrevision 46, 65
39 Anvisning betr. yttrande 71 Inställelse 80, 82 Arbetsgivaransvar för skatt 47
se desertion Jämkning av preliminär skatt 47 Avvisning,
Jäv 55 Beredning, se utredning Beslut 87, 88 Kallelse till inställelse 80, 82 Besvärsinlaga 20, 21, 47, 49, 61, 62 Kansli, prövningsnämnds 21-28, 46, 47 Besvärstid skatterätts 54,63
21, 26, 46, 47, 49, 59-61
Kläm 88, 89 Bevisning 57, 82
Kommun som part 49, 65, 79 Debitering av skatt 47
Kommunikation, se skriftväxling Delgivning 23, 31, 45, 80, 90 Kontradiktoriskt förfarande 20, 56 Desertion, då besvärstid försuttits 38,
Kostnadsersättning till part 31, 78, 82
59-61 31,
till uppgiftsskyldig Desertion, övriga fall 21, 46, 62, 63
81, 82 Desertionsinvändning 24, 38 Kostnadsersättning till vittne 31, 81, 82 Diarieföring 21, 61 25, 86
Kvittning Domared 55 besvär över 48
Kyrkobokföring, Domförhet 37, 54
Skatterätt 54 Litispendens 61 Domkrets,
Editionsplikt, befrielse från 45 Mantalsskrivning, besvär över 48, 55 Eftertaxering 25-27, 38 Mantalsskrivning, underställning av mål Enmansmål om 50
25, 37-39, 54, 55, 66, 67
Memorialanteckningar 84 Ersättning, se kostnadsersättning Existensminimum, skatteavdrag vid 47 Motivering 39, 88, 89
45, 90 Muntlig förberedelse i prövningsnämnd Expedition
32, 33 Fonetisk upptagning 41, 43, 44, 84 förberedelse i Skatterätt
Muntlig 79, 80, Fullmakt 62 83 Föredragning 34--37, 83, 90 Muntlig förhandling i länsstyrelse 49 Föredragningspromemoria 28, 37, 75, 90 Muntlig förhandling i prövningsnämnd Föreläggande betr. förklaring 66-69
29-36, 39, 40-45 betr. inställelse 80 i skatterätt
Muntlig förhandling 75-79, betr. oklar besvärsskrift 82 21, 62 Mål 54 betr. påminnelser 69-71
Nämnd, skatterätts 54 betr. utredning 74, 75
Förhör med part 81-83 Offentlighet betr. utredningsmaterialet 75
med vittne 81-83 Offentlighet vid muntlig förhandling 34,
med sakkunnig 74, 82 82
Officialprincipen 56 Taxeringsintendent, besvär från 25-27 Omröstning 87 remiss till 24, 39
yttrande från 24, 39 Postdelgivning 45, 52, 80, 81
Taxeringsnämndsordförande, remiss till 22, Processledning 27, 29, 31, 56, 58, 71 72 Protokoll 28, 40-45, 83-85, 88, 89
Taxeringsrevision 24, 26, 28, 45, 46, 73 Påminnelser 25, 69-71
handräckning vid 46, 65 Reformatio in melius 86, 87 Reformatio 85-87 Underställning av mantalsskrivningsmål 50
in peius Remiss 19, 22, 48, 49, 58, 73 Uppgiftsskyldig 31, 81, 82 Reservation Uppgiftsskyldighet 59
87, 90 Reservationsbesvär befrielse från 45
22, 26, 27, 63 Res judicata 61 Utevaro, parts 31, 80 Ränta å kvarstående skatt, befrielse från Utlåtande, se yttrande
48 Utredning 19-36, 39, 46-50, 52, Rättelse 55-80
38, 90
Utslag 87, 88, 93-96 Sakframställning 88, 89 Sakkunnig 24, 28, 74 Varuskatt, fastställelse av preliminär all- Saklegitimation, bristande 61, 64 män 46 Sakprövning 62 Vite, föreläggande av 24, 28, 31, 5l Sekretess vid muntlig förhandling 44, 45, utdömande av 52, 53, 55, 65
85 Vittne 31, 32, 49, 81, 82 Servicecirkuläret 19, 62 Självrättelse 38, 90 Yttrande från sakkunnig 24, 72-74 Skatteverk som part 56 från skatteverk 64, 72 Skiljaktig mening 87, 90 från taxeringsintendent 24, 39 Skriftväxling 23, 25, 27, 39, 46, 48-50, Yttrande från taxeringsnämndsordförande
52, 58, 63-75 22, 23, 39, 72, 73 Stenografisk upptagning 44, 84 Syn 23, 36, 80 Ärenden 54
l
I. Inledning
I skrift den 1 november 1962 till riksskattenämnden redogjorde lantbrukets skattedelegation för vissa erfarenheter av prövningsnämndsprocessen som de konsultativa organen för skattefrågor inom jordbrukets föreningsrörelse redovisat för delegationen. På grundval av viss kritik av den gällande ordningen framfördes ett antal reformförslag. Över skriften inhämtade riksskattenämnden yttrande från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Riksskattenämnden besvarade härefter skriften genom en skrivelse den 25 oktober 1963.
Samma dag gjorde riksskattenämnden en framställning hos statsrådet och chefen för finansdepartementet om att en utredning skulle sättas i gång med syfte att
utarbeta förslag till mera detaljerade regler för prövningsnämndsprocessen och sär-
skilt rörande det muntliga förfarandet.
I framställningen anförde riksskattenämnden bl. a.:
I skattedelegationens skrivelse ha bl. a. berörts olika frågor rörande förfarandet i prövningsnämnderna, särskilt förfarandet vid muntliga förhandlingar. Av länsstyrelsernas remissyttranden till riksskattenämnden framgår, att i åtskilliga avseenden förfarandet växlar från prövningsnämnd till prövningsnämnd. Med hänsyn till att reglerna rörande muntliga förhandlingar (80-84 §§ taxeringsförordningen; 48§ taxeringskungörelsen) blott tillämpats från och med 1958 års taxering kan detta i och för sig enligt riksskattenämndens mening icke anses anmärkningsvärt. Det kan emellertid knappast hävdas, att förhållandena inom de olika prövningsdistrikten sakligt sett äro så varierande, att förfarandet av dylikt skäl måste växla. Till icke ringa del torde olikheterna kunna förklaras med arbetsbördan och personalsvårigheter. Vid angivna förhållande och då frågan om prövningsnämndernas arbetsformer icke lämpligen torde kunna regleras genom allmänna anvisningar från riksskattenämnden, torde nämnden ha små möjligheter att verka för större enhetlighet. Då reglerna om muntliga förhandlingar gällt under tillräckligt lång tid för att erfarenheter skola ha vunnits rörande det mest ändamålsenliga förfarandet, anser riksskattenämnden emellertid i likhet med vissa av länsstyrelserna - med syfte att utarbeta förslag
att tiden nu är mogen för att en utredning igångsättes till mera detaljerade regler för prövningsnämndsprocessen och särskilt rörande det muntliga förfarandet. Riksskattenämnden hemställer därför, att en sådan utredning måtte komma till stånd.
Med anledning av riksskattenämndens framställning uppdrog statsrådet och chefen för finansdepartementet den 9 juni 1964 åt oss, landskamreraren i Jämtlands län Bengt Bohman och numera tillförordnade kanslichefen vid JO-expeditionen Bertil Wennergren, att inom departementet biträda med den av riksskattenämnden begärda utredningen.
Under utredningsarbetet har vi samrått med landskontorsutredningen i och för en samordning av vår uppgift med denna utrednings. Utredningen har på grundval
av sina överväganden beslutat föreslå att prövningsnämnderna i länen avskaffas och ersätts av regionala skattedomstolar, länsskatterätter, vilka i första hand skall överta handläggningen av de mål och ärenden, som för närvarande ankommer på prövningsnämnderna. Utredningen kallar sammanfattande dessa mål för skattemål. Utöver skattemålen skall länsskatterätterna enligt utredningens förslag handlägga besvär över taxeringsintendents fastställelsebeslut angående preliminär allmän varuskatt, ansökan om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift, framställning om handräckning vid taxeringsrevision, framställning om handlings undantagande från taxeringsrevision, uppbördsmål, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmâl samt vitesmål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna. Vad utredningen kommit fram till beträffande skatterätternas sammansättning och deras kansliers organisation påverkar utformningen av reglerna om processen i de
uppräknade målen redan i så måtto att organisatoriska förutsättningar erbjuds för
en aktivare processledning samt en omsorgsfullare, av tidsnöd ej präglad bedömning samt utformning av beslut och motiveringar. Vidare öppnar renodlingen till domstol möjlighet att anförtro mera kvalificerade utredningsmedel åt det beslutande organet än som kan anses lämpligt i fråga om en prövningsnämnd.
Samordningen med landskontorsutredningens förslag har i så måtto förändrat
vårt utredningsarbetes karaktär som vi primärt fått inrikta oss på att utarbeta regler för processen inte hos nuvarande prövningsnämnder utan hos sådana regionala skattedomstolar som landskontorsutredningen föreslår som deras arvtagare. Skillnaden blir emellertid inte så radikal som den i förstone kan synas. I vissa delar blir det sålunda närmast inte fråga om annat än en vidareutveckling av gällande
försiktig
ordning. Det gäller framför allt om det skriftliga förfarandet. På flera punkter låter
vårt förslag sig däremot knappast förverkliga utan den personella upprustning som
skatterättsorganisationen innebär. I vissa stycken är förslaget dessutom helt beroende av att det beslutande organet har verklig domstolsstatus.
En livlig reformplanering försiggår för närvarande på den administrativa rättsskipningens område. Det har synts oss angeläget att i möjligaste mån inordna våra
överväganden i dessa större sammanhang. Förvaltningsdomstolskommittén har ny-
ligen lagt fram sitt betänkande ›Förvaltningsrättskipning» (SOU 1966: 70). I där intagna lagförslag om regeringsrätten och kammarrätt finns stadganden för förvalt-
ningsdomstol av allmängiltig natur. Anledning saknas att söka andra lösningar för
en sådan förvaltningsdomstol som en skatterätt. Tvärtom bör så stor textlikhet som möjligt eftersträvas och avvikelser till innehåll eller lydelse medges bara när
vägande skäl talar för det. I besvärssakkunnigas betänkande »Lag om förvaltnings-
förfarandet» 1964:27) finns också förfarandebestämmelser med allmän .
(SOU syftning. I den mån vi har haft att utforma regler för skatterätt i sådana ämnen, har
vi tagit besvärssakkunnigas förslag till förebild för att en framtida samordning med
en lag om förvaltningsförfarandet inte skall försvåras i onödan. Vi har även i övrigt
sökt tillgodogöra förfarandet de grundläggande värderingar som kommer till uttryck i besvärssakkunnigas betänkande .
En särskild fråga är hur regelsystemet bör disponeras. Vi har å ena sidan utgått
från att de grundläggande bestämmelserna om besvär och annan talan hos Skatterätt skall återfinnas i de olika specialförfattningarna: taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförordningarna m. fl. Å andra sidan har vi förutsatt att reglerna om själva processen i Skatterätt inte längre skall ingå i taxeringsförordningen, eftersom domstolen får en kompetens som spänner över flera andra områden än taxeringsområdet. Vi har sålunda tänkt oss en särskild författning om processen i skatterätt. Med hänsyn till att rätten skall få domstolsstatus är någon annan författningsform än civillagens enligt vår mening ej tänkbar. Vi föreslår därför en lag om skatterätt.
Som en första avdelning i lagen har vi tänkt oss stadganden om domstolens lokala, sakliga, funktionella och tidsmässiga kompetens, dess organisation m. m. Dessa stadganden har utarbetats i samråd med landskontorsutredningen på grundval av utredningens allmänna överväganden.
Den andra avdelningen i lagen behandlar målens och ärendenas handläggning, såväl den vanliga skriftliga som den muntliga.
Den tredje avdelningen reglerar beslutsförfarandet och det som anknyter därtill.
Bestämmelserna i de två sista avdelningarna torde i och för sig på många punkter med fördel kunna införas också hos de nuvarande prövningsnämnderna.
Lagförslaget kommer i det följande att motiveras paragrafvis. Innan det sker, skall några allmänna synpunkter anläggas på den process det här gäller.
Av det statistiska material, som sammanställt (utred-
landskontorsutredningen
ningens betänkande 3 a och att antalet mål hos
bilaga b),framgår årligen prövnings-
nämnderna överstiger 100 000 och att en fjärdedel är av så enkel beskaffenhet att de kan avgöras som enmansmål. Man kan med fog tala om en massärendeprocess. Flera omständigheter samverkar dock till en förskjutning från enkla mot mera svårbedömda och svårhanterliga mål. Rena misstagstaxeringar blir mindre vanliga allteftersom taxeringsnämnderna vinnlägger sig om att inte besluta om avvikelser från självdeklarationerna utan att först kommunicera en underrättelse om ifrågasatt avvikelse med deklaranten. Införandet av rättelsebefogenhet för lokal skattemyndighet i fråga om tekniska taxeringsfel befriar också prövningsnämnderna från en rad bagatellartade besvärsmål. Nu nämnda omständigheter och en allmän kvalitetshöjning av förfarandet i första instans bör rimligen medföra att otvistiga mål och mål med eljest självklar utgång blir mindre vanliga än förr. Även om en förskjutning mot mera svårutredda och svårbedömda mål sålunda kan skönjas, förblir dock huvudparten av målen processuellt sett inte svårare att hantera än att det står utom all diskussion att för normalfallet skall väljas en skriftlig, förhållandevis enkel procedur. Det skriftliga förfarande, som för närvarande tillämpas hos prövningsnämnderna, synes i stort sett fylla sin funktion väl även i svårare mål. Det förhållandet att vissa detaljer i förfarandet lämnats oreglerade eller blivit reglerade endast i mycket allmänna ordalag har emellertid visat sig leda till olik-
fonnigheter prövningsnämnderna emellan. I några fall saknar dessa större betydelse
men på vissa punkter framstår de som klart otillfredsställande. Vi har därför i
enlighet med direktiven till oss utvecklat och kompletterat nu gällande bestämmelser om det skriftliga förfarandet hos prövningsnämnd och inte överfört dem i oförändrat skick till förslaget till lag om skatterätt. Som exempel kan nämnas vad vi föreslår om hörande av taxeringsnämndens ordförande i skattemål, om förklaring
och om kommunicering av utredningsmaterial.
Redan nu finns möjlighet att i mera svårutredda eller eljest besvärliga mål bygga ut den skriftliga handläggningen med en muntlig I med
förhandling. enlighet
våra direktiv har vi också ägnat särskild åt behovet av mera ut-
uppmärksamhet
förliga regler om dessa muntliga förhandlingar. Vi föreslår alltså avsevärt mera
detaljerade regler om den muntliga handläggningsformen än de nuvarande.
II. Lagtext
Förslag
till
Lag om Skatterätt
Skatterätts organisation m. m.
1 §. För rättsskipning i mål och ärenden (mål), som skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningama anger, skall finnas skatterätter. De är länsskatterätter och den mellankommunala skatterätten.
2 §. Län är länsskatterättens domkrets, om Konungen icke förordnat annat.
Den mellankommunala skatterätten är gemensam för hela landet.
3 §. I Skatterätt finnes skatterättsdomare och biträdande skatterättsdomare. Sådan domare utnämnes av Konungen. Han skall vara lagfaren och svensk medborgare samt
ha fyllt tjugofem år.
Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva domarämbete i skatterätt.
Vid Skatterätt finnes kansli med erforderlig personal. Kansliet hålles öppet för allmänheten på bestämda tider.
4 §. I Skatterätt dömer skatterättsdomaren eller biträdande skatterättsdomare med nämnd.
Skatterätt är domför utan nämnd vid beslut, som ej omfattar slutligt avgörande av mål, och vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll överensstämmer med parternas samstämmiga mening.
Utan nämnd får skatterätt dessutom avgöra mål om utdömande av vite och om
handräckning vid taxeringsrevision, folkbokföringsmål samt uppbördsmål, som
icke gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, även om beslutet ges annat innehåll än som sägs i andra stycket.
5 §. Hos Skatterätt finnes sexton nämndemän. Behövs flera nämndemän, bestämmer Konungen deras antal.
I nämnd skall sitta minst sex och högst åtta eller, i fråga om allmän fastighetstaxering, högst sjutton.
Skatterättsdomaren fördelar efter samråd med nämnden mellan
tjänstgöringen
nämndemännen.
6 §. Skatterättsdomaren bestämmer tid och plats för skatterättens sammanträden.
7 §. Nämndeman i länsskatterätt utses genom val.
Valet förrättas av landstinget. Hör till domkrets flera landsting eller stad som ej
ingår i landsting, väljes nämndemännen av landsting och stadsfullmäktige med den
fördelning dem emellan som länsskatterätten föreskriver efter befolkningstalen.
Vid valet tillses att kännedom om olika grupper av skattskyldiga och om olika delar av domkretsen blir företrädd.
Nämndeman i den mellankommunala skatterätten förordnas av Konungen.
Om särskilda nämndemän för mål om allmän fastighetstaxering stadgas i taxe-
ringsförordningen.
8 §. Valbar till nämndeman i länsskatterätt är den som är bosatt i kommun inom domkretsen och äger rösträtt där vid val av kommunens fullmäktige samt fyllt tjugofem men ej sjuttio år. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej väljas.
Om behörighet att mottaga förordnande som nämndeman i mellankommunala skatterätten gäller det som sägs om valbarhet i första stycket.
9 §. Nämndeman utses för fyra år. Visar nämndeman giltigt hinder, får rätten entlediga honom i förtid. Nämndeman, som fyllt sextio år, får också avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.
När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för den återstående tiden. Inträffar ledigheten under tid då landstinget ej sammanträder, förrättar landstingets förvalt-
ningsutskott valet.
10 §. Ledamot av skatterätt skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 §
11 §. Om jäv mot ledamot i skatterätt gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.
Är nämndeman av jäv förhindrad att tjänstgöra eller uteblir han och kan annan nämndeman infinna sig utan dröjsmål, får skatterätten i nämnden inkalla någon
ej
som är valbar till nämnden.
12 §. Skatterätt skall avgöra mål så snart det kan ske.
Besvär enligt 76 eller 149 § taxeringsförordningen skall avgöras senast den 30 juni året efter taxeringsåret. Med avgörandet får dock anstå till senast den 31 oktober samma år, om förstnämnda paragraf eller det
uppskov medgivits enligt tredje stycket
fordras för eller annan utredning, på grund av målets vid-
oundgängligen yttrande lyftighet eller av andra synnerliga skäl.
Besvär enligt 132 § samma förordning skall avgöras under taxeringsåret, i Stockholm senast den 30 november och i landet i övrigt senast den 31 oktober .
Förfarandet i skatterätt
13 §. Förfarandet i mål som prövas av skatterätt är skriftligt om ej annat följer av vad som stadgas nedan.
14 §. Genom utredningen i mål hos Skatterätt skall de omständigheter klarläggas vilka
är av betydelse för målets avgörande.
Skatterätten leder parternas utredning och verkar för att målet blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver.
15 §. Har ansökan eller besvär ej kommit in i rätt tid, får talan ej tagas upp till
prövning.
16 §. Behöver ansöknings- eller besvärsskrift fullständigas, meddelar skatterätten anvisningar härom.
Har part, som anhängiggjort ett mål hos skatterätten, därvid förbehållit sig att i senare skrift få utveckla sin talan i fråga om yrkande och grunder men låter han ej höra av sig inom skälig tid, skall skatterätten förelägga honom att inom viss tid fullständiga sin talan. I föreläggandet får anges att talan kan komma att icke tagas
upp till prövning, om föreläggandet ej efterkommes. Begär parten anstånd med föreläggandets fullgörande, skall det medges, om
parten anför vägande skäl och det lämpligen kan ske.
17 §. Till skatterátten inkommen ansöknings- eller besvärsskrift delges sökandens eller klagandens motpart, om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförande av beslutet i målet. Vid skriften fogad handling delges tillsammans med skriften, om det lämpligen kan ske och motparten ej redan fått del av handlingen.
18 §. Vid delgivning enligt 17 § förelägges motparten att inom viss tid komma in med skriftlig förklaring till skatterätten. I föreläggandet får anges att målet kan komma att avgöras i befintligt skick, om föreläggandet ej efterkommes.
Förklaring skall riktas till skatterätten och ange om yrkandena i eller
ansöknings-
besvärsskriften medges eller bestrides.
Om förklaringens innehåll lämnas i
anvisningar föreläggandet.
19 §.
Förklaringsskrift delges den som anhängiggjort målet, om det är obeej uppenbart
hövligt. Tillfälle beredes honom därvid att inom viss tid komma in med
påminnelser
till skatterätten i anledning av förklaringen. Om det behövs, får skatterätten
förelägga
honom att avge sådana påminnelser vid påföljd
som sägs i 18 § första stycket.
, 20 §. Även annan partsinlaga än ansöknings-, besvärs- eller
förklaringsskrift delges
motpart med tillfälle för honom till om det behövs.
yttrande,
21 §. Vid behov anmodar skatterätten den med vilken skrift 18, 19 eller 20 §
delges enligt
att yttra sig i särskilt angivet hänseende.
22 §. Föreligger i mål hos skatterätt ej utlåtande från myndighet, vars beslut
överklagats,
inhämtar skatterätten sådant utlåtande, om det behövs.
23 §. Vid behandling av fråga, vars bedömande kräver särskild inhäm-
sakkunskap,
tar skatterätten yttrande från myndighet eller tjänsteman, som har att tillhanda
gå
härmed, eller biträde av sakkunnig.
anlitar
24 §.
Om skatterätts befogenhet att förelägga part eller annan att medverka vid utredningen i ett mål gäller vad därom är särskilt stadgat för sådant mål.
25 §. Kan det som på annat sätt än genom viss part tillförts ett mål vara av för
betydelse
dettas avgörande, tillser skatterätten att parten haft del av det före
avgörandet.
26 §. Kan det antagas, att parts eller annans närvaro avsevärt skulle
personliga gagna
utredningen i ett mål, får skatterätten förordna om muntlig förhandling i målet.
Förhandlingen kan begränsas till den eller de frågor, varom utredningen anses
bristfällig. Har enskild part begärt muntlig förhandling, skall sådan hållas, om icke
processföremålets värde är ringa eller förhandlingen är obehövlig.
27 §. Har skatterätten förordnat om muntlig förhandling i ett mål, får det beredas till förhandling genom muntlig förberedelse inför skatterättens ordförande. Vid sådan förberedelse utrönes vad som är ostridigt och vad som är tvistigt samt vilka omständigheter och bevis som vardera parten vill åberopa till stöd för sin talan vid
förhandlingen.
28 §. För besiktning av fastighet eller område eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas, får skatterätten eller dess ordförande hålla syn på stället. Om sådan syn
gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat om muntlig förhandling.
29 §. Till muntlig förberedelse, muntlig förhandling och syn kallas parterna. Kallelse tillställes part i så god tid att han får skäligt rådrum att bereda sin talan.
Enskild part får föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd av vite eller av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
30 §. Vid muntlig förhandling får förhör hållas med enskild part och med annan, som
vet något av betydelse för målets avgörande.
Part höres upplysningsvis. Annan höres upplysningsvis eller under ed eller försäkran.
31 §. Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet, får skatterätten icke höra någon mot hans vilja om annat än det, varom han föreskriften
enligt är uppgiftsskyldig.
I fråga om förhör under ed eller försäkran gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om vittne i 36 kap. 1-18 §§, 20-22 §§, 24 § första och och
tredje styckena
25 § första och tredje styckena rättegångsbalken samt, såvitt fråga är om sakkunnig,
i 40 kap. 9-11 §§, 13-15 §§, 17 § första och 18-20 §§
stycket rättegångs-
balken.
För kallelse av den som skall höras upplysningsvis länder i tillämpliga delar till efterrättelse det som enligt andra stycket gäller om kallelse av den som skall höras under ed eller försäkran.
32 §. Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan, om förhandlingen hållits på annan ort än den där han har sitt hemvist och skatterätten
finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Ersättningen bestämmes
de som särskilt stadgas för ersättning av allmänna medel till vittne.
enligt grunder,
33 §. I fråga om ersättning till den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare
sig till förhandling efter kallelse av skatterätten äger det för part inställt muntlig som finnes om av allmänna medel till vittne motsvarande tillämp-
stadgat ersättning
skall dock alltid stanna på statsverket.
ning. Ersättningen
34 §.
Det som i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet och ordning äger motstadgas
svarande vid hos Skatterätt. Skatterätten får dock
tillämpning muntlig förhandling
förordna om inom dörrar utöver vad som följer av 1 §
handläggning stängda
nämnda om det fordras behöriga ekonomiska in-
kapitel, av hänsyn till enskilds
tresse eller privatlivets helgd.
35 §. Vid förhandlings redogör skatterättens ordförande för tvisteläget och för-
början
syfte. Om det icke är överflödigt framställer sökanden eller klaganden
handlingens
sitt förklaranden anger, huruvida han medger eller bestrider det.
yrkande varpå
Behövs det, utvecklar vardera sin talan, yttrar sig över vad motparten anfört
parten och svarar de skatterätten ställer till honom. Skall någon höras i utred-
på frågor
hålles härefter sådant förhör och övrig bevisning förebringas i samband
ningssyfte,
härmed. Sedan parterna anfört vad de ytterligare finner nödigt, avslutas förhand-
lingen.
36 §. Protokoll föres vid och syn. Vid förberedelse antecknas däri
muntlig handläggning
det som fordras till ledning för förhandlingen. Protokoll över förhandling skall inne-
hålla en redogörelse för förhandlingens gång och i övrigt upptaga parternas yrkanden
och av motparts octh vitsordande av
invändningar, parts medgivande yrkande motparts påstående samt den bevisning som förebringas.
Utsaga eller annan, som höres i utredningssyfte under för-
av part, sakkunnig
antecknas i den kan vara av betydelse i
handlingen, omfattning utsagan antagas
målet. Vad skatterätten vid syn antecknas i motsvarande mån.
iakttager
Parts utveckling av talan i rättsligt hänseende antecknas ej. Det som i övrigt anföres eller förkommer vid antecknas icke i protokollet, om
eljest förhandlingen
ej särskilda skäl föranleder annat.
37 §. Skatterätten får förordna att utsaga i stället för att antecknas i protokollet skall
genom stenografi eller på fonetisk väg. Stenogram eller fonogram återges
upptagas
eller, vid fullföljd av talan till kammarrätten i vanlig skrift endast om skatterätten
eller av dessa domstolar finner det behövligt eller part eller
regeringsrätten, någon
annan begär avskrift. 38 §. Om den enskilda framställning därom, förordnar skatterätten att uppparten gör av som vid inom dörrar i taxeringsmål läm-
teckning uppgifter förhandling stängda
icke skall vara för i vidare mån än nats om dennes förhållanden, tillgängliga någon som för Den enskilda parten skall vid förhandlingens början
gäller självdeklaration.
underrättas om sin rätt att utverka sådant förordnande.
Skatterätts avgöranden m. m.
39 §. Vid av mål får skatterätten utom enskild parts talan för att besluta
prövning gå
till det bättre för honom. 40 §. i Skatterätt i delar det som är föreskrivet i 16 och
För omröstning gäller tillämpliga
i överrätt. Vid lika röstetal i taxe-
29 kap. rättegångsbalken angående omröstning
den som är lindrigast för den skattskyldige.
ringsmål gäller mening Skiljaktig mening antecknas i protokollet.
41 §. Skatterättens skall det som handlingarna innehåller och som
avgörande grundas på
förekommit i i målet. Skälen för skall framgå av beslutet.
övrigt avgörandet Beslutet i målet expedition som fullständigt återger
delges parterna genom och där sådan förekommit. Expeditionen skall dess-
detsamma skiljaktig mening,
innehålla om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över
utom upplysning
beslutet. 42 §. Finner Skatterätt eller att något skatterättens beslut
genom anmärkning eljest
blivit oriktigt grund av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
på
skall sedan fått tillfälle att yttra sig, meddela beslut om skatterätten, parterna rättelse. 43 §. När besvär över skatterätts beslut kommer in till rättens kansli, bifogas genom kansliets försorg rättens protokoll och övriga för besvärsmålets handläggning behövliga och för kansliet Härefter infordras förklaring över be-
tillgängliga handlingar.
svären. Inkommen sändes till klaganden. Om det behövs, beredes par-
förklaring terna tillfälle till ytterligare skriftväxling.
Besvärsakten sändes till kammarrätten inom sex månader efter det att besvären kommit in till skatterätten, om ej särskilda omständigheter lägger hinder i vägen.
44 §. Närmare bestämmelser om skatterätts organisation och verksamhet m. m. meddelas
av Konungen.
Denna lag träder i kraft den . . . . . . . . . . . .
III. Gällande rätt
A. Taxeringsprocessen
En prövningsnämnd har till huvuduppgift att pröva besvär över taxeringsnämnds
beslut. Besvär kan anföras av den skattskyldige, taxeringsintendent och kommun. Prövningsnämnden handlägger därjämte vissa ansökningsärenden, såsom ansökningar om avdrag för nedsatt skatteförmåga, om dödsbos befrielse från skatt och om beräkning av skatt för ackumulerad inkomst. Vidare prövar prövningsnämnden som första instans framställning från taxeringsintendent om eftertaxering och som enda instans framställning från fastighetsägare om åsättande av s. k. preliminärt
taxeringsvärde å fastighet.
Vid redogörelsen i det följande för förfarandet hos prövningsnämnd behandlas var för sig mål angående besvär från skattskyldig, mål angående besvär eller framställning om eftertaxering från taxeringsintendent, vissa gemensamma frågor angående det skriftliga förfarandet, det muntliga förfarandet, syn, beslutsförfarandet,
handläggningen av ansökningsärenden samt protokollföringen. Mål angående be-
svär från kommun är mycket sällsynta. Handläggningen av dem awiker inte från det allmänna mönstret sådant sätt att särskild för densamma är
på redogörelse på-
kallad.
De särskilda reglerna om fastighetstaxeringsprocessen berörs inte.
Den nuvarande proceduren hos prövningsnämnd följer i stort sett det traditionella mönstret i svensk förvaltning för skriftlig beredning med efterföljande muntlig föredragning.
Mönstret kännetecknas av att den beslutande myndigheten genom remisser till andra bland vilka särskilt märks myndighet, vars avgörande skall
myndigheter,
i målet, inhämtar rörande saken och dess bedömning. I fråga
omprövas yttranden
om sådana remissers verkställande och besvärande har allmänna föreskrifter meddelats i KCirk den 5 juni 1931 (nr 213).
Vid sidan av remissförfarandet utgör telefonförfrågningar hos myndigheter, parter och andra som kan sitta inne med upplysningar av värde typiska berednings-
c
inslag. vanligt är att myndigheten inhämtar kompletterande upplysningar Mycket från sökanden/klaganden. Allmänna föreskrifter om myndighets skyldighet härvid-
lag såvitt angår kompletteringar av enkel beskaffenhet finns i KCirk den 18 oktober 1946 (nr 680), det s. k. servicecirkuläret. Där sägs bl. a. att kompletteringsanvisningar vanligen bör lämnas under hand antingen genom telefon eller genom skriftligt meddelande i enklast möjliga fonn. Utöver dylika kompletteringar, som mestadels hänför sig till försummat iakttagande av formföreskrifter, såsom glömska att underteckna framställningen eller att bifoga något intyg e. d., är det emellertid
mycket vanligt att myndigheten träder i kontakt med sökanden/klaganden för att inhämta sakuppgifter per telefon eller genom att skriftligen framställa frågor.
Till beredningsrutinerna hör också att det material som det egna arkivet innehåller tillförs målet. Äldre akter rörande samma person tas sålunda ofta fram och biläggs handlingarna i målet för studium tillsammans med dem. I möjligaste mån söker man också att via sakregister få fram akter i likartade mål för jämförelse. I beredningen ingår tillika att man med hjälp av kartor, uppslagsböcker, facklitteratur m. m. skaffar sig material till belysning av den yttre ram och miljö inom vilken saken faller.
När saken är av mera invecklad beskaffenhet i tekniskt, ekonomiskt eller annat fackligt hänseende räcker det emellertid inte med att studera tillgänglig facklitteratur. Man inhämtar då utlåtande från någon sakkunnig person om inte någon fackmyndighet finns till hands som kan höras.
Finns motpart till sökanden / klaganden, såsom är fallet i taxeringsmål, får beredningen delvis en annan uppläggning. Förfarandet antar då en kontradiktorisk karaktär. Det för avgörandet erforderliga utredningsmaterialet tillförs nämligen målet i första rummet genom en av prövningsmyndigheten ledd skriftväxling mel-
lan parterna, kompletterad med remiss till beslutsmyndighet och fackmyndigheter,
hörande av sakkunnig samt täckande av luckor i materialet genom inhämtande av
kompletterande upplysningar.
När den ena parten utgörs av ett offentligt organ, t. ex. taxeringsintendent, blir det en ämbetsuppgift för organet att sörja för att utredningsmaterialet blir så fullständigt som möjligt. Den beslutande myndigheten avbördas därmed i stort sett
uppgiften att samla in utredningsmaterialet och kan som regel nöja sig med att leda skriftväxlingen. Några egna utredningsinitiativ skall myndigheten i princip
inte behöva ta, om det allmännas partsorgan fullgör sin uppgift på rätt sätt. Det förtjänar här särskilt framhållas att det åligger ett sådant partsorgan att tillvarata allt material av betydelse för sakens prövning, vare sig det talar för eller emot det allmänna.
I det stora flertalet -
mål ger de två nu skildrade typerna av skriftlig procedur den »inkvisitoriska» enpartsproceduren och den kontradiktoriska tvåpartsproceduren - ett fullt tillfredsställande resultat. Ibland kan sakförhållandena emellertid vara så invecklade eller den enskilda parten så ovillig att medverka att en enbart skriftlig procedur är otillräcklig. Då aktualiseras sådana inslag som muntlig för-
syn på platsen, räkenskapsgranskning m. m.
_ handling,
1. Besvär från skattskyldig Om själva besvärsskriften stadgas intet annat än att den skattskyldige skall lämna fullständig uppgift om sin postadress (l 12 § TaxF). På den blankett, som fastställts för underrättelse om avvikelse från självdeklaration, står härutöver att en klagande bör ange taxeringsdistriktet samt numret i taxeringslängden. Det ligger i sakens natur att den skattskyldige skall tala om vad han besvärar sig över och vilken
han önskar. till ställd klagoskrift blir emellertid
ändring Varje prövningsnämnden
-- behandlad som besvärsskriftl I bety-
hur ofullständig och suddig den än är dande utsträckning förekommer det att skrifter, ställda till taxeringsnämndens ordförande, taxeringsnämnden, länsstyrelsen, lokal skattemyndighet etc., helt eller delvis rör om ändring av åsatt taxering. Dylika skrifter överlämnas till
frågor
kansli och behandlas som andra taxeringsbesvär i den mån
prövningsnämndens
lokal saknar rättelsekompetens. På samma sätt förfars stundom
skattemyndighet
med självdeklarationer som, utan att vara åtföljda av besvärsskrifter e. d., avlämnas efter det att arbete avslutats. I händelse av tvekan om
taxeringsnämndens
vad som avses med deklarationen blir den skattskyldige dock vanligen först till-
om deklarationen är att som besvär. Allt detta sker inte enbart av
frågad uppfatta
allmänna serviceskäl utan också för att undgå meningslöst klassificerande av de olika som kommer in till skattemyndigheterna.
slags klagomål över taxeringar
besvär skall ha kommit in senast den 15 augusti under taxeringsåret
Skattskyldigs
Har den inte fått föreskriven underrättelse om taxeringen
(76 § TaxF). skattskyldige
senast den 15 emellertid i stället en besvärstid som inte utgår förrän vid
juli, gäller
av året efter eller, om han inte under taxeringsåret fått de-
utgången taxeringsåret
betsedel, inom ett år efter mottagandet av debetsedeln (99 § TaxF).
Besvärsskriften skall inges eller insändas till prövningsnämndens kansli (75 § TaxF). Den blir där till en föremål för vissa expeditionella åtgärder. Vid
början
ankomsten till kansliet blir den sålunda registrerad i diariet och åsatt stämpel med inkomstdatum och diarienummer. Befinns det att besvären rätteligen skall prövas av annan översänds handlingarna i stället omedelbart till kansliet
prövningsnämnd,
hos denna (75 § TaxF). Om besvärsskrivelsen saknar personlig
prövningsnämnd
underskrift av återsänds den i allmänhet för komplettering härutinnan
klaganden,
efter diarieföringen. I diariet antecknas då också när besvärsskriften återkommer undertecknad. Om i besvären fullmakt saknas, begärs likaledes komplet-
åberopad
tering härutinnan, innan någon åtgärd vidtas.
Efter diarieföringen följer vissa andra expeditionella åtgärder, nämligen komplettering av besvären med den skattskyldiges deklaration och utdrag av taxerings-
rörande Dessa åtgärder vidtar kansliet i samverkan med längden den skattskyldige. den lokala om deklarationen och taxeringslängden förvaras där.
Skattemyndigheten,
tecknas oftast det aktomslag som behövs för sammanhållandet
Längdutdraget på
Härför i allmänhet ett av blankettkommissionen utarbeav handlingarna. begagnas
som dock inte är På aktomslaget finns utrymme för på-
tat formulär, obligatoriskt. skrift av yttranden och upplysningar.
Sedan akten sammanställts på angivna sätt, vidtar beredningen. Enligt 112 § TaXF får en förelåggas att fullständiga sin besvärsskrift i fråga om yrkan-
klagande
de, för besvärstalan eller i annat hänseende. Efterkoms inte sådant före-
grunderna
läggande och är besvärsskriften så ofullständig att den är otjänlig som grund för
av målet, får besvären avvisas, dvs. utan prövning läggas till handlingarna.
prövning
Ett sådant föreläggande som det åsyftade bör i och för sig meddelas på ett så tidigt 1 Jfr Lagergren-Wennergren, Skatteprocess s. 47.
stadium som möjligt. Man förväntar sig emellertid att de instanser, som har att yttra sig över besvären, så gott det går utreder_vad klaganden menar, innan de yttrar sig, och söker därför i allmänhet inte få en otydlig besvärsskrift
förtydligad
före remiss. Detta innebär att det oftast blir som får söka utrö-
taxeringsintendenten
na vad klaganden avser. Däremot i 112 § TaxF stundom före
tillämpas stadgandet
remiss, när klaganden anfört s. k. reservationsbesvär men inte av egen drift
fullföljt
dem inom rimlig tid. Sådana besvär remitteras vanligen inte ut, om de utvecklats.
ej
Stadgandet i 112 § TaxF får därför i främst betydelse det sättet att
praktiken på
det ger prövningsnämnden rätt att skilja besvär från sig utan sakprövning, om det inte gått att utröna vad till med sina besvär eller
klaganden syftar om klaganden
inte efterkommit föreläggande att fullfölja reservationsbesvär. Se vidare om reservationsbesvär nedan och bevillningsutskottets betänkande 1967: 23. Avvisande
på
nu angivna grunder av andra besvär än reservationsbesvär torde förekomma endast ytterst sällan. Vanligare är att besvär lämnas utan avseende därför att de saknar mening. Klaganden kan t. ex. ha missförstått underrättelsen om taxeringsnämndens beslut och klagar fastän beslutet i det avseende, varom är fråga, överensstämmer med hans önskemål. En ytterligare rutinåtgärd som kan utföras på detta stadium är att en kort sakframställning författas som återger taxeringsnämndens beslut samt klagandens för dem. -- referatet - tecknas ibland
yrkanden och grunderna Sakframställningen
på aktomslaget. Vidare kan kontrollräkning av åsatt taxering ske redan i detta
skede. Slagremsan biläggs handlingarna. En första fråga som prövningsnämndens kansli ställs inför, när den be-
sakliga
redningen skall ta vid, är om yttrande över besvären skall inhämtas från taxeringsnämndens ordförande eller ej. Enligt 77 § TaxF skall sådant inhämtas, yttrande »när det icke finnes överflödigt›. Sedan revisorer i sin berättelse år 1965
riksdagens
uttalat att en utvidgad användning av förfarandet med remiss till taxeringsnämnderna skulle kunna verksamt bidra till att åstadkomma snabbhet och säkerhet i utredningsverksamheten och därmed motverka den i många fall
påtagliga anhop-
ningen av ärendena i slutet av verksamhetsåret, förklarade bevillningsutskottet (BevU 1966:53 s. 7) att utskottet anslöt sig till att remiss till ord-
uppfattningen
förande i taxeringsnämnd i många fall kan vara ändamålsenligt från flera synpunkter. Utskottet tillade att remissfrågan enligt lagtexten skall avgöras efter prövning i varje särskilt fall och att remiss bör när ordföranden kan förväntas
tillämpas,
tillföra utredningen i målet något av värde. Lagstiftaren har utgått från som normalfall att yttrande inhämtas. Så snart det kan antas att taxeringsnämndens ordförande kan tillföra målet av värde i något fråga om fakta eller synpunkter på de eller värderingar som korn-
uppskattningar
mer under bedömning, kan det ej anses överflödigt att höra honom. Men prövningen huruvida behov föreligger att inhämta taxeringsnämndsordförandens yttrande kan givetvis göras mer eller mindre sträng. Härtill kommer det förhållandet att remissförfarandet medför tidsförlust samt att, åtminstone i storstäderna, personoch lokalkännedomen hos taxeringsnämndens ordförande ofta är ringa eller ingen.
Praxis växlar därför emellan i fråga om den
ganska mycket prövningsnämnderna i vilken yttranden inhämtas från taxeringsnämndsordförandena2. omfattning
I den av riksskattenämnden utgivna skriften »Handledning för arbetet i taxeringsnämnd» 4. s. 209 finner man vad som förväntas av en taxeringsnämndsord-
uppl.
förande som fått ett besvärsmål remiss för yttrande. Han bör kontrollräkna
på
deklarationen. Samtliga i besvärsskriften framställda yrkanden skall tas upp till behandling. Han skall verkställa utredning om sådan be-
utförlig kompletterande
hövs, bl. a. i de inte sällan förekommande fall då det inte är helt klart vad klaganden verkligen avser med sin besvärsskrivelse. Någon gång kan det vara lämpligt att ordföranden verkställer syn t. ex. i mål om reparationsavdrag be-
på platsen
träffande samråd torde därvid dock först böra ske med taxerings-
byggnader;
intendenten. Om av klaganden, bör ordföranden givetvis över-
nya skäl åberopas
väga om de motiverar ändring av taxeringsnämndens beslut. Han bör alltid yttra sig i sak, även om han anser att besvären av formella skäl inte bör prövas i sak. Beträffande besvär som inkommit till prövningsnämndens kansli efter den i 76 § TaxF tiden bör ordföranden upplysa, huruvida underrättelse om taxerings-
angivna
nämndens beslut avsänts till den i sådan tid, att han kan antas ha
skattskyldige
underrättelsen senast den 15 juli under taxeringsåret3.
mottagit
Det kan här tillfogas att de anspråk som ställs på taxeringsnämndsordförandenas yttranden växlar i rätt hög grad prövningsnämnderna emellan. I synnerhet gäller
detta den utsträckning, i vilken ordföranden förväntas aktivt verka för utredning av de faktiska omständigheterna. föreskrift finns inte i TaxF, som ålägger prövningsnämndens kansli att
Någon
delge ett yttrande från taxeringsnämndens ordförande med klaganden. Det följer emellertid av allmänna grundsatser för förvaltningsförfarandet att besvärsärendet inte får avgöras utan att klaganden fått del av yttrandet, om det innehåller något Å andra sidan är det givetvis onödigt och blott av betydelse för målets avgörande. ägnat att försena avgörandet om delgivning sker också av yttranden som inte innefattar något av värde för avgörandet. Det är heller inte nödvändigt att delge yttrandet omedelbart. Ofta kan delgivningen anstå till dess övriga yttranden föreligger i målet. Praxis växlar här mellan prövningsnämnderna. Vissa prövningsnämnder
från taxeringsnämndsordföranden rutinmässigt ome-
delger ett inkommet yttrande delbart efter det kommit in, medan andra prövningsnämnder lika rutinmässigt väntar till dess skall remitteras till
med delgivningen taxeringsintendentens yttrande
klaganden. Andra tillämpar en mera differentierad praxis och
prövningsnämnder
det tillfälle för som beräknas ge bäst utbyte från utredningssyn-
väljer delgivning
Erfarenheten visar att de skattskyldiga stundom blir irriterade av att gång
punkt.
i samma mål som visserligen avgetts av olika organ men
på gång delges yttranden,
som kanske i sak är identiska. Det också beträffande de yttranden som på
gäller
2 Se också Wennberg, Om förfarandet i prövningsnämnd, Förvaltningsrättslig tidskrift 1963 s. 42 (FF 1963). “ Jfr Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 220.
detta stadium infordras från särskilda .vakkunnigøg tex. länets skogssakkunnige.
Bedöms remiss till taxeringsnämndens ordförande överflödig, överlämnas akten omedelbart till taxeringssektionen för yttrande av taxeringsintendent. Sådant yttrande skall enligt 77 § TaxF alltid inhämtas.
Den utredning av besvärsärendet, som erfordras för för
att underlaget prövningsnämndens beslut skall bli tillförlitligt, verkställs i regel inom taxeringssektionen av en tjänsteman, som taxeringsintendenten ger i uppdrag att upprätta förslag till yttrande, eller av taxeringsintendenten själv. Genom skriftliga eller muntliga förfrågningar söker man undanröja förekommande ofullständigheter och oklarheter för att få fram en så fullständig bild av sakläget som möjligt. Den själv
skattskyldige
är givetvis den främsta infonnationskällan. Han får enligt 51 § TaxF anmanas av taxeringsintendenten att lämna upplysningar, förete kontrakt, kvitton och andra handlingar. Anmaningen får enligt 53 § TaxF ges i form av vitesföreläggande. Också mot annan uppgiftsskyldig får sådana anmaningar riktas
av taxeringsintendenten. Men kontakt tas ofta också med andra t. ex. lokal kom-
skattemyndighet,
munala myndigheter, taxeringsnämndsledamöter, ägodelningsnämndemän, lantmätare, polismyndighet, arbetsgivare och bokförare. Enligt 17 § TaxF äger förste taxeringsintendenten tillkalla sakkunniga för utredning av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap, och han har också rätt att till sig kalla ordförande eller annan ledamot av taxeringsnämnd för att av denne erhålla Denna
upplysningar.
möjlighet torde dock begagnas ytterst sällan. Han har vidare rätt att besluta om taxeringsrevision hos den skattskyldige. Det är ej ovanligt att taxeringsrevisioner beslutas som led i utredningen av besvär. Det
bokföringsskyldiga skattskyldigas
material som på nu skildrade olika vägar tillförs utredningen i besvärsärendet bearbetas och redovisas i yttrandet över besvären, i den mån det bedöms relevant för
sakprövningen. Utifrån ostridiga fakta samt värderingar av bevismaterialet i övrigt
dras slutsatser och görs antaganden om sakläget. Härtill fogas den rättsliga bedömningen och yttrandet utmynnar så i ett förslag till beslut.
En taxeringsintendent skall på samma sätt som en taxeringsnämndsordförande yttra sig både över det formella och det materiella samt i princip yttra sig i sak, även om han anser att besvären av formella skäl inte bör prövas materiellt. Om taxeringsintendentens skyldighet att utreda målet och motivera sitt yttrande gör JO uttalanden i sin ämbetsberättelse 1964 s. 564 och 1967 s. 381.
Om det är uppenbart att avgörande formellt hinder föreligger mot sakprövning, begränsas yttrandet dock i allmänhet till den formella frågan. Om desertionsinvändning görs under hänvisning till att besvären kommit in efter den 15 augusti, måste taxeringsintendenten dock visa att klaganden mottagit underrättelse om taxeringsnämndens beslut inom sådan tid att besvärsrätt enligt 99 § TaxF inte föreligger. Härför erfordras i allmänhet reklamation av försändelsen med underrättelsen. En annan icke sällan - om besvären
sak är att taxeringsintendenten visserligen kan antas vara för sent anförda men i sak äger fog och taxeringsintendentens besvärsrätt 76 § sista TaxF är bevarad - i stället för att
jämlikt stycket
göra desertionsinvändning och begagna sin egen besvärsrätt till den skattskyldiges
förmån, avstår från desertionsinvändning och tillstyrker bifall till den skattskyldiges besvär.
Taxeringsintendentens yttrande inlemmas med akten och denna återställs till prövningsnämndens kansli. I 77 § TaxF stadgas särskilt att det åligger taxeringsintendent att vid yttrandet foga tillgänglig utredning.
När akten återkommit till kansliet har man där att ta ställning till om taxeringsintendentens yttrande skall delges klaganden för att han skall få tillfälle att avge påminnelser. Enligt 77 § TaxF skall sådan remiss äga rum, när det finnes påkallat. Det normala är att utställs för påminnelser. När taxeringsintendenten
yttrandet
fullt bifall till besvären och inte samtidigt i annat avseende genom kvitt-
tillstyrkt
ningsyrkande eller egna besvär påkallat ändring av taxeringen, har en delgivning av med den dock ingen funktion att fylla och verkställs
yttrandet skattskyldige
därför oftast ej. Om målets handläggning som enmansmål se nedan.
I TaxF stadgas inte mera än att den skattskyldige skall höras över yttrandet. I vad mån den skattskyldige därvid också skall beredas tillfälle att ta del av och yttra sig över den vid yttrandet fogade utredningen upplyser TaxF inte om. Frågan får bedömas med ledning av den allmänna förvaltningsrättsliga grundsatsen om kommunikation. Enligt denna får ett beslut som går enskild emot inte grundas på annat material än sådant som denne tagit del av. Se härom t. ex. J0:s ämbetsberättelse 1963 s. 373 om ett tidningsurklipp som den skattskyldige ovetande bilagts handlingarna. Ofta har den skattskyldige redan tidigare under utredningen hos taxeringsintendenten fått del av åtskilligt material såsom granskningspromemorior o. d. Sådant material behöver givetvis inte kommuniceras på nytt. Men det material som inte tidigare delgetts den och som är av betydelse för
skattskyldige
målets avgörande skall delges tillsammans med yttrandet. Även om själva prin-
är klar, torde dock inte vara fullt enhetlig hos prövningsnämnderna
cipen praxis
när det gäller kommunicering av taxeringsintendentens utredningsmaterial. I många fall anser man sig kunna presumera att taxeringsintendenten delgett den skattskyldige allt det material, vilket han grundar sitt yttrande, utan att ingå i närmare
på
kontroll av att så verkligen är fallet.
Den kan i göra invändningar, påpekanden eller yrkan-
skattskyldige påminnelser
den som ställer saken i en delvis ny dager. Nytt yttrande från taxeringsintendenten kan då finnas påkallat och över detta kan förnyade påminnelser begäras från den
skattskyldige.
2. Besvär och framställning om eftertaxering från taxeringsintendent
Innan en taxeringsintendent anför besvär över en skattskyldigs taxering eller yrkar eftertaxering, har saken utretts genom hans försorg. Han har lagt upp en akt som innehåller den skattskyldiges deklaration, längdutdrag och annat material av in-
tresse för bedömningen. En taxeringsrevision kan ligga till grund för hans talan.
I så fall finns i akten en promemoria över denna. Vanligen har taxeringsintendenten eller annan tjänsteman varit i kontakt med den skattskyldige och hört honom
rörande de aktuella taxeringsfrågorna. Om taxeringsrevision hållits, har den skattskyldige fått tillfälle att yttra sig över granskningspromemorian och kanske även över granskningsmannens utlåtande över hans yttrande. Också eljest kan skriftliga eller muntliga yttranden från den skattskyldige återfinnas bland det material som
ligger till grund för talan. I 77 § femte stycket TaxF stadgas att taxeringsinten-
denten vid besvären skall foga tillgänglig utredning.
Besvärstiden för taxeringsintendent i fråga om visst års taxering sträcker sig till
utgången av april månad året efter taxeringsåret. Sedan prövningsnämnden av-
gjort besvär över viss skattskyldigs taxering, får taxeringsintendenten dock inte därefter anföra besvär hos prövningsnämnden rörande samma taxering (76 § TaxF).
När taxeringsintendentens besvär med tillhörande handlingar kommit in till prövningsnämndens kansli, skall den skattskyldige enligt 77 § andra stycket TaxF beredas tillfälle att avge förklaring över besvären, om hinder inte möter härför. Att han också skall få del av den utredning som fogats vid besvären följer av vad ovan sagts. Med hinder åsyftas att den skattskyldige uppehåller sig på okänd ort, på grund av sjukdom e. d. är förhindrad yttra sig etc. Den skattskyldige behöver heller inte höras över besvär som syftar till rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende. Fastän det inte uttryckligen anges, har detta undantag
huvudsakligen tillämpning bara på rättelser till den skattskyldiges förmån. En
rättelse till hans nackdel anses inte annat än i fullständigt uppenbara fall böra göras utan att han först hörts.
TaxF innehåller intet förbud mot att taxeringsintendenten använder möjligheten att anföra reservationsbesvär dvs. att före besvärstidens utgång besvär anförs utan angivande av preciserat yrkande eller grunden härför. Att stor restriktivitet skall iakttas framgår av följande uttalande av JO (JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 543):
Av förarbetena till taxeringsförordningen framgår att besvärstiden bestämts huvudsakligen med hänsyn till arbetsgången på taxeringssektionerna å ena sidan och de skattskyldigas berättigade anspråk att inom rimlig tid erhålla kännedom om skattekrav, som framställts från företrädare för det allmänna, å den andra. Därjämte har beaktats intresset av att undvika anhopningar av mål mot slutet av prövningsnämndens arbetsperiod. Genomgående förutsattes av taxeringssakkunniga, av departementschefen och av bevillningsutskottet att tidigare ymnigt florerande reservationsbesvär genom besvärstidens förlängning skulle försvinna. Någon uttrycklig föreskrift härom finns dock ej i taxeringsförordningen. Över huvud taget saknas bestämmelser om besvärsinlagas innehåll om man bortser från föreskriften i 1l2§ om att skattskyldig skall ange sin postadress. I förevarande hänseende torde således gällande taxeringsförordning icke enligt sin lydelse ställa större krav än 1928 års taxeringsförordning. Icke desto mindre måste förekomsten av reservationsbesvär anses rimma illa med förefintliga bestämmelser. Om nämligen intendenten inom föreskriven besvärstid inger en besvärsinlaga utan angivande av vare sig yrkande eller grund innebär detta i realiteten att han självsvåldigt förlänger sin besvärstid intill dess besvären kompletteras i dessa hänseenden. Dessförinnan kan ju den skattskyldige icke bemöta besvären och de kunna icke heller avgöras i prövningsnämnden. Ett remedium mot dylika besvär kunde tänkas i den formen att prövningsnämnden ägde befogenhet att omedelbart avvisa besvär, som icke ens innefattade ett yrkande. Emellertid framgår av 1l2§ andra stycket taxeringsförordningen att så ej
kan ske, innan tillfälle beretts klaganden att i angivna hänseenden fullständiga sin besvärsskrift. Man kan antaga att lagstiftaren i första hand haft de skattskyldigas besvärsinlagor i åtanke vid utformningen av detta stadgande men bestämmelsen gör ingen åtskillnad mellan de båda parterna i taxeringsprocessen. Även taxeringsintendent skall således få tillfälle att komplettera ingivna besvär innan målet kan företagas till avgörande i prövningsnämnden (se RÅ 1962 ref. 34). I samma mån som taxeringsintendenten utsträcker sin besvärstid, inskränkes den tid som står till förfogande för den skattskyldige att bemöta intendentens yrkande och för prövningsnämnden att avgöra målet, eftersom prövningsnämnden senast den 30 juni skall ha behandlat förevarande slag av besvär (89 §). Det får därför normalt anses vara en tjänsteplikt för taxeringsintendent att inom föreskriven tid ingiva besvärsskrift av sådant innehåll, att av densamma framgår såväl yrkande som de skäl intendenten önskar åberopa till stöd för sin talan. Förarbetena synas förutsätta att taxeringsintendent undantagsvis äger rätt att efter den 30 april komplettera sin talan. Jag vill emellertid som min åsikt uttrycka att allenast arbetsbelastningen på taxeringssektionen icke kan anses utgöra tillräckliga skäl härför. Förhållandena bör vara sådana att det tekniskt sett icke varit möjligt att framställa preciserat yrkande inom föreskriven tid. Dessutom böra sådana frågor, som kunna bliva föremål för eftertaxering, behandlas i enlighet med bestämmelserna härom, därest fullständiga besvär icke hinner anföras i ordinär väg inom föreskriven tid. Enligt min mening böra reservationsbesvär få förekomma allenast då förhållande, som bör föranleda besvär av taxeringsintendent, uppmärksammats så sent att utredning härom ej hinner färdigställas innan besvärstiden utlöper, och då genom skattskyldigs förvållande utredning fördröjts, så att den ej blivit färdig i tid; i båda fallen med villkor dessutom att förutsättningar för åsättande av eftertaxering ej föreligga.
I fråga om skriftväxling och kompletterande utredning i övrigt iakttas i
princip
samma ordning som när skattskyldigs besvär Yttrande från
handläggs. taxerings-
nämndens ordförande inhämtas dock blott i enstaka fall.
3. Gemensamma bestämmelser för den skriftliga taxeringsprocessen
Ovan skildrad skriftväxling skall enligt 77 § Tax F ske genom
prövningsnämn-
dens kansli. JO har funnit anledning påpeka att de tidsfrister som utsätts
då part bereds tillfälle till yttrande skall utmätas så att parten får skäligt rådrum att bereda sitt svar. När skriftväxlingen är avslutad befinner sig målet normalt i sådant skick att det kan avgöras. Skulle den befattningshavare på prövningsnämndens kansli som förbereder föredragningen av målet finna komplettering av utredningen nödvändig på någon punkt, föranstaltar kansliet om sådan. I regel blir det inte fråga om annat än enklare muntliga eller skriftliga frågor speciell Det utred-
på någon punkt. ningsmaterial som tillkommit denna väg kan behöva delges taxeringsintendenten
eller den för och detta i sin tur remitteras för
skattskyldige yttrande till motparten påminnelser.
I sina motiv till ny TaxF tryckte taxeringssakkunniga rätt hårt att prövnings-
på
nämnden borde utöva en aktiv processledning. De det främst som
sakkunniga såg
en uppgift för ordföranden. I en aktiv in att det
processledning lade de sakkunniga skulle tillses att utredningen i målen var tillfredsställande och att förekommande brister blev avhjälpta genom inhämtande av upplysningar på vissa kom-
punkter,
munikation av yttranden och inlagor med parter, föranstaltande om muntlig förhandling etc. Prövningsnämnden har i enlighet härmed samma rätt som taxeringsintendent att anmana och annan -
skattskyldig uppgiftsskyldig vid äventyr av vite eller
utan sådant - att lämna eller tillhandahålla I
äventyr upplysningar handlingar.
blir utredningsinitiativen från sida emellertid täm-
praktiken prövningsnämndens
ligen sällsynta dels beroende på att den utredning som verkställs genom taxeringsintendenten i regel når så långt som rimligen kan begäras, dels därför att arbetsmängden är så stor att den hindrar alltför vidlyftigt utredande. Det kan heller inte bortses från att prövningsnämnden är mån om att inta en opartisk ställning och därför inte gärna tar utredningsinitiativ som i den skattskyldiges ögon kan te sig dikterade av fiskaliskt nit. Den vanliga gången, om en prövningsnämndsordförande önskar kompletterande utredning i ett mål, blir därför att målet lämnas åter till taxeringsintendenten för förnyat yttrande med önskemål om vilken åtgärd som bör vidtas. Denna utväg måste anlitas t. ex om prövningsnämnden anser taxeringsrevision för att tillförlitligt underlag skall erhållas för besvärsprövningen, ef-
påkallad
tersom saknar befogenhet att besluta om taxeringsrevision. En
prövningsnämnden
utredningsåtgärd som nämnden däremot kan besluta om är hörande av sakkunnig (15 § TaxF).4
Sedan avslutats, har kansliet enligt 46 § TaxK att upprätta sådan
utredningen
föredragningspromemoria varom stadgas i 47 § TaxK. sistnämnda paragraf föreskriver att skall innehålla en kort redogörelse för målet
föredragningspromemorian med däri framställda yrkanden. Föredragningspromemoria får slopas bara i mål,
där ordförande beslutar ensam och i andra mål av enklare be-
prövningsnämndens
skaffenhet. Tekniken vid upprättande av föredragningspromemorior växlar prövningsnämnderna emellan. En samordning med författandet av det protokoll som enligt 90 § TaxF skall upprättas hos prövningsnämnden eftersträvas naturligen.
Det normala är att föredragningspromemorian disponeras på sådant sätt och
ges ett sådant innehåll att den utan ändring kan användas som ingress till protokollet. Förutom och m. m. innehåller den alltså en
längdutdrag personuppgifter
sakframställning jämte redovisning för parternas yrkanden, medgivanden och invändningar med en mer eller mindre fyllig redogörelse för de omständigheter på vilka de grundas. I de flesta län upprättas inte särskild föredragningspromemoria utan där har man tagit steget fullt ut och använder ett i förväg upprättat förslag till
som underlag för föredragningen. Oftast är detta så fullständigt att det
protokoll
även innehåller förslag till beslut i målet. Föredragningspromemorior som inte sam-
har funktion som förslag till lär därför inte förekomma annat än i
tidigt protokoll
speciellt invecklade och svårutredda mål (se s. 92).
I skrivelsen den 25 oktober 1963 till överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län har riksskattenämnden understrukit vikten av den i och för sig självklara regeln att pläderingen från de olika parterna bör i lika mån återges i före-
4 Se vidare Wennberg, FI 1963 s. 47, Skarin-Vigfüsson, Prövningsnämndens prövningsrätt, Svensk Skattetidning 1963 s. 168 och Sundin, Några spörsmål angående prövningsnämndens processlcdning, Svensk Skattetidning 1963 s. 459.
dragningspromemorian (protokollet). Härmed är dock inte sagt att pläderingen över
huvud taget skall inflyta i promemorian (eller protokollet). I svaret samma dag till lantbrukets skattedelegation uttalade riksskattenämnden sålunda att den inte ansåg det påkallat att promemorian belastades med längre pläderingar vid det förhållandet att prövningsnämndsledamöterna hade möjlighet att ta del av deklarationer och inlagor i original och då muntlig föredragning skedde. Vanligast torde också vara att
_ och sålunda -i promemorioma även i protokollen pläderingen inte återges alls eller blott ytterst kortfattat.
4. Muntlig förhandling
Det normala är att besvärsmålen avgörs på handlingarna på det sätt som beskrivits ovan. Detta innebär givetvis inte att inga personliga eller muntliga kontakter ägt rum mellan länsstyrelsens tjänstemän och den klagande. Telefonsamtal på tjänstemannens eller klagandens initiativ rörande målet är mycket vanliga. Det förekommer också i ej obetydlig omfattning att klaganden besöker den tjänsteman på taxeringssektionen eller prövningsnämndens kansli, som bereder hans klagomål, för att få framföra muntliga Utöver denna formlösa muntlighet står emeller-
synpunkter.
tid också en möjlighet till formbunden muntlig förhandling till buds. Härom stadgas i 80-84 §§ TaxF och 48 § TaxK.
Förutsättningarna för hållande av muntlig förhandling i prövningsnämnd anges i 80 § TaxF. Beslutanderätten om muntlig förhandling ligger hos prövningsnämnden. Enligt 87 § TaxF får den utövas av ordföranden.
När part gör framställning om muntlig förhandling, skall för-
prövningsnämnden
ordna därom, om inte sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller eljest framstår som opåkallad. Som exempel på dylika situationer nämnde taxeringssakkunniga (SOU 1955:51 s. 158) att en part begärt muntlig förhandling enbart för att styrka en omständighet som är utan betydelse för målets avgörande. De påpekade också att det bör tillses att rimlig proportion råder mellan kostnaderna för en förhandling och processföremålets värde. De tillfogade emellertid att en begäran från skattskyldig om muntlig förhandling i allmänhet inte borde avslås?
Eftersom prövningsnämnden har att utöva en aktiv processledning, har nämnden ansetts inte böra vara betagen rätten att på eget initiativ föranstalta om muntlig förhandling till fullständigande av utredningen. Prövningsnämnden äger därför förordna om muntlig förhandling även om ingen av parterna begärt sådan.
För att få en uppfattning om hur de beskrivna reglerna tillämpas i praktiken har vi gjort en rundfråga hos landets prövningsnämnder. Svaren redovisas på s. 92.
Av desamma framgår att antalet muntliga förhandlingar är tämligen blygsamt. Sett
i relation till det antal mål som en prövningsnämnd årligen avgör förekommer muntlig förhandling bara i två å tre mål på 1 000. Svaren visar vidare att det är
ytterligt sällsynt att en skattskyldigs begäran om förhandling avslås. Vidare framgår
5 Se också Wennberg, Om muntliga förhandlingar i prövningsnämnd, Förvaltningsrättslig tidskrift 1961 s. 264 (FT 1961) och Sundin, Om muntlighet i prövningsnämnd, Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1963 s. 238.
det att framställningar från taxeringsintendenter om förhandling är mycket ovanliga ävensom att det praktiskt taget inte alls inträffar att en prövningsnämnd själv tar initiativet till sådan förhandling.
Att muntlig förhandling förekommer i så förhållandevis ringa utsträckning beror naturligtvis i första rummet på att taxeringsmålen i det helt övervägande antalet fall är av sådan beskaffenhet att skriftlig utredning är att föredra. Avgörandena baseras vanligtvis på siffermaterial som finns dokumenterat och som det är mest ändamålsenligt att förete skriftligen. Det är först när det gäller att redogöra för ett händelseförlopp, ett avtals verkliga innebörd, en verksamhets olika faktiska och ekonomiska betingelser, de personliga levnadsförhållandena o. d. som den skattskyldige torde erfara behov av att få uttrycka sig muntligen. En hämmande faktor ligger givetvis däri att det innebär uppoffring av tid och medför praktiska olägenheter att inställa sig till en muntlig förhandling. En sådan förhandling förläggs vanligen till dagtid. Den skattskyldige måste därför för att kunna delta ta ledigt från arbetet. Om han inte är bosatt i residensstaden, tillkommer resor som innebär ytterligare tidsförlust och därtill åsamkar kostnader. Säkerligen avhålls mången skattskyldig också från att begära muntlig förhandling genom en viss rädsla för att uppträda och tala inför en myndighet och bli utsatt för frågor från denna. Man är rädd för att bli behandlad som en åtalad i ett brottmål. I synnerhet lär detta naturligt nog vara fallet beträffande den som inte har helt rent samvete som deklarant. Han befarar att bli utsatt för frågor som avslöjar honom som vårdslös deklarant eller falskdeklarant. Och få torde med nuvarande invecklade deklarationssystem känna sig helt förvissade om att de deklarerat alldeles rätt. Den skattskyldige tar nog därför ofta det säkra för det osäkra och föredrar att söka skriftligen redogöra för det som han i och för sig med större fördel kunnat lägga fram muntligen vid
en förhandling. I t. ex. skönstaxeringsmål skulle en taxeringsintendent troligen mången gång få
ett mycket bättre underlag för sin talan, om han fick tillfälle att ställa frågor till
den skattskyldige vid en muntlig förhandling. Icke förty är det mycket sällsynt att
taxeringsintendenter begär muntlig förhandling. I första hand torde det bero på att en taxeringsintendents arbetsbörda är så stor att han finner sig inte ha tid till övers för den grundligare utredning som en muntlig förhandling innebär. Men även den
omständigheten att en muntlig förhandling vållar den skattskyldige tids- och kost-
nadsförluster, för vilka han inte kan kompenseras, torde verka återhållandel* Det uppfattas som ohemult att begära av den skattskyldige att han på annat än eget initiativ skall infinna sig till en muntlig förhandling, om inte mycket stora värden
står på spel och det skriftliga utredningsförfarandet ej lett till godtagbart resultat. Nu
nämnda synpunkt förlorar dock i tyngd när den skattskyldige försvårat den skriftliga utredningen genom att vägra sin medverkan eller saboterat den på annat sätt.
Rätten för prövningsnämnden att på eget intiativ förordna om muntlig förhandling synes ha tillkommit närmast av principiella skäl. Den utgör en logisk konsekvens av grundtanken om aktiv processledning. Det ligger dock i sakens natur att 5 Wennberg, FT 1961 s. 266.
läget mycket sällan blir sådant att böra för-
prövningsnämnden anser sig självmant
ordna om muntlig förhandling i Normalt anses
utredningssyfte. prövningsnämnden
lämpligen böra besluta på grundval av det material och med
parterna förebringat tillämpning av gängse presumtions-, bevisvärderings- och Att bevisbörderegler.
t. ex. i ett skönstaxeringsmål ex officio besluta om för att
förhandling prövnings-
nämnden skall få tillfälle att höra den kan lätt av denne som
skattskyldige uppfattas
ett utslag av fiskal partiskhet. Men självfallet verkar även den omständigheten att den skattskyldige inte kan för tids- och kostnadsförluster i samband
kompenseras
med en förhandling återhållande initiativ.
på prövningsnämndens
Om kallelse till muntlig förhandling stadgas i 81 § TaxF. Prövningsnämnden skall kalla envar som är part. har dessutom rätt att kalla an-
Prövningsnämnden
nan, om han är uppgiftsskyldig enligt TaxF. Denna rätt alls i
utnyttjas knappast
praktikenF Vill prövningsnämnden att den skall inställa
skattskyldige sig personli-
gen, får nämnden ålägga honom det. I får vite sättas
föreläggandet ut, när det
finnes erforderligt? Också i kallelse annan som är
på uppgiftsskyldig enligt TaxF,
får prövningsnämnden utsätta vite. Kallelsema skall delges enligt de särskilda regler som gäller för delgivning i taxeringsförfarandet. I 48 § TaxK föreskrivs att parterna bör få kallelse i så god tid att de får rådrum att bereda sin talan.
skäligt
I 81 § femte stycket TaxF stadgas om följden av skattskyldigs eller annans utevaro. Det sägs att sådan utevaro inte utgör hinder för att målet eller ärendet handläggs muntligen och avgörs på föreliggande utredning. Såsom framgått av redogörelsen för kallelse är det förutsatt att
på skattskyldig
han skall kunna inställa sig genom ombud. Även om han att komma
föreläggs per-
sonligen, äger han givetvis vid förhandlingen anlita biträde av advokat eller annan
sakkunnig person.
Den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare vid för part inställt sig
muntlig förhandling efter kallelse av prövningsnämnden har 84 § TaxF rätt enligt
till ersättning av allmänna medel enligt de regler som gäller för vittnen. Ersättningen skall dock alltid stanna statsverket.” Det erinras om att det
på förtjänar
bara är den som är enligt TaxF får kalla. uppgiftsskyldig som prövningsnämnden Andra kan inte, även om de är villiga att medverka, kallas och tillerkännas ersättning. Vill en skattskyldig låta höra ej uppgiftsskyldiga »vittnen» måste han alltså stå för ersättningen till dem För det fall att skall stanna stats-
själv. ersättningen på
verket måste prövningsnämnden, dvs. nämndens ordförande, ta särskild
ställning
om det ur är att kalla vederbörande.
kostnadssynvinkel försvarligt
Beträffande frågan om annan än den skattskyldige skall höras vid en muntlig förhandling gäller den allmänna grundsatsen att initiativet ligger hos parterna men att prövningsnämnden kan handla i kraft av sin befogenhet att utöva aktiv processledning. Intet hindrar i och för sig att en förhandskattskyldig till den muntliga lingen tar med sig personer som han vill som »vittnen», t. ex. sin bok-
åberopa
7 Wennberg, FT 1961 s. 269. 3 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 268. 9 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 275.
förare, eller som sakkunniga men det är prövningsnämnden som avgör om de skall
få höras eller ej.”
I har hos vissa utbildat sig den ordningen att som för-
praxis prövningsnämnder
en mera omfattande hålls ett informellt samberedelse inför muntlig förhandling
manträde inför landskamreraren med parterna, där den muntliga förhandlingens
diskuteras för vad de avser att utreda geuppläggning och parterna får redogöra
nom förhör och annan bevisning vid förhandlingen.
Lantbrukets lämnade i sin ovan nämnda skrift följande upplysskattedelegation
ning om muntlig förberedelse: olika ordning för den muntliga förhand- Inom olika prövningsnämnder tillämpades före den muntliga förhandlingen en särskild förberedelse lingen. I vissa fall förekom ensam med taxeringsintendenten och den skattskyldige närvainför landskamreraren rande. Det föreföll som om detta kunde vara ändamålsenligt i större mål.
av till riksskattenämnden. Så-
Spörsmålet togs upp i åtskilliga remissyttrandena
lunda anförde länsstyrelsen i Västernorrlands län:
uppnås snart det läget att en sovring blir Med stigande antal muntliga förhandlingar vansklig uppgift att på ett rättvist sätt verkställa nödvändig. Det synes bli en mycket ordförandens ställningstagande kunde förberedelsedylik sovring. l syfte att underlätta institutet här ha en uppgift att fylla. Genom vad som framkommer vid förberedelsen kunde huruvida skäl för muntlig verkligen är för handen. Givetutrönas, handläggning förberedelse -- framför allt vis kan förberedelse även fylla ett ändamål såsom verklig i mera omfattande mål -- att därvid målets uppläggning med hörande av uppgenom etc. kan skisseras. Med hänsyn till ordförandens ställning giftsskyldiga, sakkunniga i förhållande kan emellertid härutinnan svårbedömda spörsmål till taxeringsintendenten av den processledande verksamheten. uppkomma i fråga om utövandet
i Örebro län förklarade att vad delegationen framhållit beträffande Länsstyrelsen det sina håll att före den muntliga förhandlingen ordna en
på tillämpade systemet
förberedelse inför landskamreraren ensam med taxeringsintendenten och särskild
den skattskyldige i vissa fall kunde vara ändamålsenligt.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrade:
med muntlig förberedelse har den fördelen, att för ledamöterna tidsödande Systemet förhandlingar i prövningsnämnden härigenom många gånger kan undvikas. muntliga En annan fördel med denna form för beredning ligger också däri, att prövningsnämndens får möjlighet att framställa frågor tilll ena parten utan att så att säga representanter ryggen på den andra parten. Viktigt är att vad som förekommit vid muntlig gå bakom föreberedelse noggrant memorialföres och vid målets slutliga behandling i prövnings-
nämnden där föredrages.
i Kalmar län var men medgav att det kunde tänkas, att Länsstyrelsen skeptisk vid enstaka tillfälle en särskild förberedelse skulle kunna underlätta hand-
något
stadium måhända kunde enas om läggningen, varigenom på ett tidigare parterna av ett framställt Enligt länsstyrelsens i Kopparbergs län rättmätigheten anspråk. förmenande torde behov av förberedelse föreligga annat än i mycket
knappast
stora mål. Länsstyrelsen i Norrbottens län ställde sig också tvekande:
10 Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 232.
Av skrivelsens innehåll framgår bland annat, att delegationen i stort eftersträvar en handläggning av målen, som i huvudsak skulle ansluta sig till Nya rättegångsbalkens principer om skriftlig och muntlig förberedelse samt huvudförhandling. En sådan handläggning skulle naturligtvis ur rättssäkerhetssynpunkt vara synnerligen önskvärd och även väl motiverad inte minst på grund av de stora ekonomiska intressen, som tvisterna ofta rör. Ett konsekvent genomförande härav torde icke vara möjligt med hänsyn till det utomordentligt stora antalet mål, som under viss begränsad tid måste behandlas och avgöras.
Överståthållarämbetet upplyste att särskild förberedelse inför skattedirektören med endast vederbörande taxeringsintendent och den skattskyldige närvarande förekommit i Stockholm endast i undantagsfall och då av särskild orsak. Denna anordning hade icke synts lämplig för Stockholms vidkommande. Ämbetet tillfogade:
Vad särskilt angår de muntliga förhandlingarna har i viss utsträckning förekommit, att de skattskyldiga hålla tillbaka den utredning i målet, de önska åberopa för att först vid prövningsnämndssammanträdet presentera densamma. Med anledning härav erinras numera de skattskyldiga i kallelsen till de muntliga förhandlingarna att, därest de till stöd för sin talan önska åberopa utredning, utöver den som i målet redan förebragts, sådan ytterligare utredning snarast möjligt skall insändas till kansliet för att motparten skall kunna beredas tillfälle att före de muntliga förhandlingarna taga del därav. I ett flertal fall har förekommit att sammanträdet på den skattskyldiges begäran ajournerats för förebringande av ytterligare utredning.
Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg att en särskild förberedelse inför landskamreraren inte skulle vara av större värde.
Länsstyrelsen i Uppsala län ställde sig helt avvisande:
Då skattedelegationen icke tilltror prövningsnämndens ordförande att - annat än i
närvaro - informera ledamöter om vad i parternas fullständigt prövningsnämndens besvärsmål förekommit, borde skattedelegationen desto mindre godtaga en förhandling mellan prövningsnämndens ordförande och parterna innan målet muntligt handlägges inför prövningsnämnden. Prövningsnämndens ordförande skall icke förhandla vare sig med taxeringsintendenten eller den skattskyldige och ej heller annorledes än inför prövningsnämnden leda muntlig förhandling dem emellan. Detta torde vara en grundprincip i den nuvarande taxeringsprocessen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län medgav visserligen att det i och för sig kunde vara önskvärt att överenskomma om vissa former för målets handläggning vid en förberedelse men det syntes inte länsstyrelsen tillfredsställande om man i sakfrågan skulle genom förberedande handläggning i viss mån åsidosätta prövningsnämndens övriga ledamöter. Länsstyrelsen kunde därför inte i denna del biträda delega-
tionens synpunkter.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län fann en ordning med förberedelse olämplig, eftersom ett dylikt förfarande kunde tänkas lätt leda till att förhandlingen inför prövningsnämnden in pleno endast blev av formell natur.
Om själva förhandlingsgången vid sammanträdet för muntlig förhandling sägs intet i TaxF. Man följer det vanliga schemat för sammanträden med två motstående parter inför en opartisk instans. Förhandlingen inleds mestadels genom att ordfö- 2 Skatterätt
i?
tanden eller annan föredragande föredrar målet
sammanfattningsvis på grundval
av handlingarna. Därefter lämnas ordet till i tur och för att de parterna ordning skall få komplettera sina skriftliga uttalanden med och
muntliga utsagor förebringa
sin bevisning. Förhandlingen avslutas med att parterna till
ges tillfälle slutplädering.
Intet hindrar att den muntliga förhandlingen begränsas till en eller några avgränsade partier i målets utredning, t. ex. innebörden av ett visst avtal eller en affärstransaktion.” Huvudregeln enligt 82 § TaxF är att förhandlingen äger rum inom stängda dörrar. Bara om den begär offentlighet, skall förhandlingen vara of-
skattskyldige fentlig.”
Om själva den muntliga förhandlingen uttalade lantbrukets skattedelegation: I en del prövningsnämnder föredrages ärendet inför prövningsnämnden, innan den skattskyldige och taxeringsintendenten fått företräde. Ett sådant förfaringssätt synes icke vara lämpligt, eftersom parterna då icke vet hur mycket prövningsnämnden känner till om de aktuella taxeringsspörsmålen. Stundom åberopas i prövningsnämnden tidsnöd vid den muntliga förhandlingen såsom skäl för avkortning av den skattskyldiges plädering. Om den skattskyldige då inte får tala ut i sitt ärende, kan det naturligt nog framkalla en stark irritation. Prövningsnämnden borde även vid sin handläggning av ärendet vid muntlig förhandling kunna tillåta en ajournering för att båda parterna eller endera parten skall kunna frambringa utredning i frågor, som uppkommit under den muntliga förhandlingen. I flera fall har under muntlig förhandling ena parten dragit fram nya omständigheter och påståenden som den andra parten icke är beredd att omedelbart belysa eller vederlägga.
I anledning härav länsstyrelsen i Jönköpings län:
yttrade
Vid muntlig förhandling i detta län föredrages först i båda parternas närvaro vad som förekommer i handlingarna, varefter parterna få framföra sina synpunkter. Denna form av handläggning, som brukar avslutas med att ordföranden och ledamöterna framställa frågor till parterna om kvarstående oklarheter i målet, har hittills visat sig ändamålsenlig.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län upplyste att föredragning av målen skedde först sedan parterna fått företräde. Länsstyrelsen i Kalmar län tillade:
I stället föredragas inför prövningsnämnden och med parterna såsom närvarande samtliga handlingar i målet, varefter parterna tillfrågas vad de ytterligare kunna ha att andraga. Med detta föredragningssätt ha partsombud bland annat från advokathåll uttalat sin tillfredsställelse. Bägge parter ha ju också vid ett sådant tillfälle full insyn i vad som försiggår vid förhandlingarna.
Länsstyrelsen i Blekinge län upplyste:
Ordföranden inleder i regel förhandlingen med att lämna en redogörelse för vad som framkommit vid skriftväxlingen mellan parterna. Parterna får därefter å ömse sidor muntligen framlägga sin ståndpunkt och närmare utveckla sin talan. Stundom förekommer att förhandlingarna ajourneras för att bereda parterna tillfälle till överläggningar sinsemellan. I enstaka fall har processen fortsatt med ytterligare skriftväxling. 11 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 272. 12 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 270.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län meddelade:
I detta län föredras, såsom tidigare anförts, vid muntlig förhandling målet inför prövningsnämnden i båda parters närvaro. Någon av tidsnöd motiverad avkortning av en skattskyldigs plädering har icke någonsin förekommit. Emellertid bör detta givetvis inte utesluta att prövningsnämndens ordförande stundom kan ingripa och i kraft av sin processledande verksamhet också skall ingripa mot part, som uppehåller sig vid förhållanden, som saknar relevans i målet, t. ex. inte håller sig till vad saken gäller utan går till personliga angrepp mot skilda befattningshavare som haft med målet att skaffa.
Delegationen framhåller önskvärdheten av att prövningsnämnden vid muntlig förhandling tillåter ajournering för att part skall kunna förebringa utredning i frågor, som uppkommit under förhandlingen. Länsstyrelsen delar i princip denna uppfattning. Härstädes har också i dylika fall förekommit ajournering eller bordläggning för införskaffande av ytterligare utredning, stundom genom t. ex. syn på platsen.
Länsstyrelsen i Gotlands län genmälde:
Den skattskyldige och taxeringsintendenten förutsättes hava tagit del av alla hand-
lingar i målet redan före den muntliga förhandlingen. En föredragning av handlingarna . för prövningsnämnden före den muntliga förhandlingen avser då att bibringa även prövningsnämndens ledamöter kännedom om handlingarna. Om den muntliga förhandlingen inledes med ett tillkännagivande att även prövningsnämnden äger kännedom om allt som är skrivet i målet kan det muntliga förfarandet utgå härifrån och kan då inskränkas till det som ytterligare behöver sägas i målet.
Länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län anlade en liknande syn på förhandsinfonnationen.
Länsstyrelsen i Hallands län redovisade följande uppfattning:
Däremot synes det självklart att prövningsnämndens ledamöter före handläggningen av ett mål genom en kort resumé får tvisten klarlagd. Vad som därutinnan förekommer utgör strängt taget inte annat än en repetition av innehållet i föredragningspromemorian. Detta är ju bekant för parterna, föredraganden och ordföranden. Det är då rimligt att de valda ledamöterna erhåller sådan upplysning att de kan tillgodogöra sig vad som förekommer. Ofta händer därvid att ledamöterna genom frågor gör sig underkunniga om de rättsregler, som är aktuella i det förevarande målet. Sådant kan knappast försiggå under pågående förhandling.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansåg, att förbud inte borde stadgas för prövningsnämnden eller dess ledamöter att vid intern eller
föredragning på
annat sätt före en muntlig förhandling sätta sig in i målet. Att part vid muntlig förhandling inför prövningsnämnden skulle beredas tid för att få tala ut och lägga
fram sin sak fann länsstyrelsen självklart.
Länsstyrelsen i Örebro län delade heller inte delegationens mening, att det icke skulle vara lämpligt att ärendet föredrages inför nämnden, innan den
skattskyldige
och taxeringsintendenten fått företräde och anförde:
Såsom motivering har anförts att parterna då icke visste hur mycket
prövningsnämnden kände till om de aktuella taxeringsspörsmålen. Det synes tvärtom länsstyrelsen praktiskt, att ordföranden före förhandlingen orienterar nämndledamöterna om vad som hänt i målet samt vad parterna yrkat. När förhandlingen sedan tager sin början kan
ordföranden om så finnes lämpligt och detta är ägnat att förkorta förhandlingen, underrätta den skattskyldige och taxeringsintendenten om hur mycket av de skriftliga inlagorna som genomgåtts med nämndledamöterna.
Att prövningsnämnden vid eventuellt behov skulle kunna bordlägga ett mål som varit föremål för muntlig förhandling torde vara höjt över allt tvivel. Så tillämpas även i härvarande län. Självfallet skall i sådant fall den skattskyldige underrättas om bordläggningsbeslutet (jämför JO 1960 sid. 370).
5. Syn
regler om syn som utredningsmedel i taxeringsmål finns ej. I den mån
Uttryckliga
står till för bestridande av de resekostnader som är förenade med
pengar förfogande
en syn, anses dock intet hinder möta mot att syn äger rum till utredning av taxe-
t. ex. av byggnad, vidmakthållande av dikning eller
ringsfrågor angående reparation
ett driftsställes lokalförhållanden och övriga faktiska betingelser. Van-
belägenhet,
med tvister huruvida byggnadskostnader hänför sig till ligast är syn i samband reparation och underhåll eller till ny-, till- eller ombyggnad.”
Det förekommer att taxeringsintendenten uppdrar åt en byggnadskunnig person
att en fastighet och med ledning av sina iakttagelser avge ett
på platsen besiktiga
utlåtande om hur av i målet åberopade byggnadskostnader som kan anses
mycket
hänförliga till Sedan den skattskyldige fått ta del av utlåtandet, tar taxe-
reparation.
för egen del till skattefrågan på grundval av det skrift-
ringsintendenten ståndpunkt
liga materialet.
Men kan också bilda sig en på personligt intryck grun-
taxeringsintendenten vilja dad om förhållandena på platsen. I sådana fall beger han sig, even-
uppfattning
tuellt tillsammans med byggnadssakkunnig, till fastigheten på tid som han kommer överens om med den En formlös syn hålls och om sakkunnig deltar
skattskyldige.
denne en eller ett utlåtande över iakttagelserna och de slut-
upprättar promemoria
satser han för sin del drar av dem.
Sådana som beskrivits nu försiggår utan prövningsnämndens medverkan
syner som led i taxeringsintendentens utredande verksamhet. Men det kan också tänkas att initiativet till tas av prövningsnämnden, dvs. prövningsnämndens ord-
syn förande, sedan skriftväxlingen mellan parterna avslutats. Denne kan, om han finner den skriftliga utredningen otillräcklig, förordna en byggnadssakkunnig person att göra syn på platsen och inkomma med sitt utlåtande till prövningsnämnden. Men det förekommer också att han anordnar en syn på platsen inför sig och under medverkan av den byggnadssakkunnige. Sådan syn och tidpunkten för densamma bestäms i samråd med den skattskyldige och taxeringsintendenten. Över synen upprättas en promemoria eller ett protokoll, som parterna får del av, innan målet före-
dras i prövningsnämnden.
Av kostnads- och tidsskäl kan det endast i komma i fråga
sällsynta undantagsfall
13 Alvin, Om reparationsavdrag och besiktning av fastighet, Skattenytt 1958 s. 277 och Leksell, Ytterligare om fastighetsbesiktning i taxeringsmål, Skattenytt 1958 s. 385. Som exempel se RÅ 1966 ref. 5.
att anordna syn med prövningsnämnden in pleno, i realiteten en muntlig förhandling på platsen. Sådan syn förekommer därför praktiskt taget aldrig, fastän något formellt hinder inte möter däremot.”
6. Beslutsförfarandet
Huvudregeln är att besvärsmålen skall avgöras av prövningsnämnden in pleno efter föredragning av prövningsnämndens ordförande. Länsstyrelsen får emellertid utse annan - som är föreståndare för
i så fall vanligen den länsassessor prövningsnämndens kansli -
till föredragande. Enligt 47 § TaxK skall i god tid före sammanträde med prövningsnämnd till varje ledamot översändas förteckning över de mål eller ärenden som skall förekomma vid sammanträdet. Härjämte skall också översändas
avskrift av föredragningspromemoriorna i målen. Där det anses erforderligt, skall
handlingarna i målen granskas av ledamot före sammanträdet. Det ankommer på nämnden att fastställa grunderna för fördelningen av denna granskningsuppgift mellan ledamöterna. Senast tre dagar före prövningsnämndens sammanträde skall jämlikt 47 § sista stycket TaxK inom länsstyrelsens lokaler anslås en lista som upptar de mål som skall förekomma till handläggning vid sammanträdet. På listan skall anges vilken tjänsteman på prövningsnämndens kansli sakägare eller annan kan vända sig till för att få upplysning om tidpunkten för handläggningen av visst mål. Mål som inte upptagits på dylik lista får därför inte handläggas vid samman-
trädet. Reglernas existensberättigande har ifrågasätts.”
Vid sammanträde föredras målen
prövningsnämndens med ledning av föredragningspromemoriorna. Eftersom nämndledamöterna läst promemorioma i förväg och kan antas känna till deras innehåll, kan den muntliga föredragningen göras mycket koncentrerad. Åsiktsutbyte angående ett måls avgörande äger i allmänhet rum endast om någon ledamot av nämnden har en mening som avviker från föredragandens eller önskar förtydligande på någon punkt. Givet är att, om ordföranden är tveksam om utgången i t. ex. en värderingsfråga, han begagnat möjligheten att genom diskussion i frågan utnyttja inom prövningsnämnden representerad sak-
kunskap.”
Vissa enklare och icke kontroversiella mål behöver inte tas upp av prövningsnämnden in pleno utan kan avgöras som enmansmål av ordföranden på nämndens vägnar. Härom stadgas i 87 § TaxF, som ger ordföranden behörighet att meddela beslut som inte innefattar avgörande av målet eller ärendet samt beslut över besvär som bara avser rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av motpart men alltså ej några slutliga beslut i ansökningsärenden. 14 Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 224. 15 Wennberg, FT 1963 s. S0. 15 Se vidare Sundin, Prövningsnämnden - den nya skattedomstolen, Skattenytt 1962 s. 266. 17 Kritiserat av Sundin i Skattenytt 1963 s. 320. För närmare analys av bestämmelserna se också Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 241.
I det förhållandet att den skattskyldige inte kommit in med förklaring över taxeringsintendentens besvär kan inte läggas in att han biträtt besvären. Ofta är emellertid anledningen till att förklaring inte avges att den skattskyldige är införstådd med att hans taxering ändras i enlighet med taxeringsintendentens yrkanden. För att målet i sådant fall skall kunna handläggas som enmansmål uppmanas den skattskyldige att skriftligen meddela att han inte har något att erinra mot taxeringsintendentens besvär, när så är fallet. Metodiken tillämpas i viss utsträckning också när taxeringsintendenten i yttrande över en skattskyldigs besvär tillstyrkt bifall till en del och det kan antas att den skattskyldige låter sig nöja därmed.” Riksskattenämnden uttalade härom i sitt svar till lantbrukets delegation att förfaringssättet är ägnat att påskynda ärendenas avgörande och bereda prövningsnämnden ökad tid för de svårare ärendena. Riksskattenämnden kunde inte finna att uppmaningen till den skattskyldige att lämna besked om sin inställning hade karaktär av »ledande fråga» eller på annat sätt äventyrade den skattskyldiges rättssäkerhet.
Eftertaxeringsmål skall enligt 116 § TaxF handläggas på samma sätt som besvärsmål. Detta innebär bl. a. att, om den skattskyldige biträder taxeringsintenden-
tens framställning om eftertaxering, målet kan handläggas som enmansmål.
Enligt 86 § TaxF får prövningsnämnden vid prövning av besvär bestämma taxering till lägre än part men inte till högre. Stadgandet har tillkommit i
belopp yrkat
att göra det för att utan direkt yrkande åsätta en
syfte möjligt prövningsnämnden
lägre riktigare taxering när den av taxeringsnämnden påförda taxeringen kommer under prövningsnämndens prövning. Stadgandets formulering har kritiserats för att den lätt inger uppfattningen att prövningsnämnden skulle vara bunden av parternas yrkanden när dessa samstämmigt går ut på en lägre taxering än den överklagade. Prövningsnämnden skulle alltså inte kunna fastställa denna högre taxering när parterna är ense om en lägre.” Tolkningen har dock avvisats av regeringsrätten (RÅ 1965 ref. 47).
är visserligen oförhindrad att ex officio kontrollera att an-
Prövningsnämnden
förda besvär kommit in i rätt tid. Av praktiska skäl (Jfr ovan s. 24) blir det emellertid i regel ingen prövning av att besvär anförts i rätt tid i andra fall än då taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsintententen gjort invändning om besvärstidsförsummelse.”
En särskild form av avgörande innebär sådant beslut om rättelse av tidigare av prövningsnämnd fattat beslut, varom stadgas i 91 § TaxF. Om det befinnes att ett av prövningsnämnden fattat beslut blivit oriktigt till följd av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, skall nämnden sålunda besluta om rättelse.” 13 Se vidare Wennberg, FI 1963 s. 56, Sundin; Skattenytt 1963 s. 322 och Kallenberg, Skattenytt 1964 s. 15. 19 Se Sandler, Några synpunkter på frågan om tillämpningen av 86§ taxeringsförordningen, Svensk Skattetidning 1962 s. 169, Sundin, Om prövningsnämndens prövningsrätt, Svensk Skattetidning 1962 s. 449 och 1963 s. 308 och Skarin-Vigfüsson. Några reflexioner rörande prövningsnämndens prövningsrätt, samma tidning 1963 s. 162. 20 Se Sundin, Några reflexioner angående desertion i skatteprocessen, Svensk Skattetidning 1964 s. 447. 21 Se vidare Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 245.
Begäran härom kan framställas av taxeringsintendent eller av skattskyldig. Det mest praktiska exemplet torde vara att lokal skattemyndighet under arbetet med debitering, föranledd av prövningsnämndens beslut, upptäcker felet. Förslag om rättelse görs i så fall hos taxeringsintendenten. Innan beslut om rättelse fattas, skall motparten till den, som påkallar rättelse, beredas tillfälle yttra sig.
Om den tid inom vilken ett mål skall avgöras av prövningsnämnden gäller detsamma som för myndigheter i allmänhet eller att målen skall avgöras så snart det kan ske. Det stadgas uttryckligen i 89 § TaxF. Där föreskrivs emellertid också att besvär av skattskyldig eller kommun rörande visst års taxering, som kommit in under taxeringsåret, såväl som besvär av taxeringsintendent rörande samma års taxering, som kommit in före utgången av därpå följande april månad, skall vara avgjorda senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret. Någon stupstock finns däremot ej för avgörandet av ansökningsärenden, extraordinära besvär, som kommit in efter taxeringsårets utgång, eller framställningar om eftertaxering. Den i 89 § TaxF stadgade tidsgränsen har kritiserats.”
Enligt 92 § TaxF skall skälen för prövningsnämndens beslut meddelas parterna.
Besvärshänvisning skall även ges.
7. Ansökningsärenden
Inga bestämmelser har meddelats i TaxF om handläggningen av ansökningsärenden hos prövningsnämnden? Nämnden blir därför hänvisad att tillämpa föreskrifterna i 77 § TaxF analogivis i den mån det lämpligen låter sig göra. I fråga om
med deklarationer och med akt-
diarieföring, komplettering längdutdrag, utrustning
omslag m. m. blir rutinerna desamma som utbildats för skattskyldigas besvärsärenden. Yttrande från taxeringsnämndens ordförande inhämtas, om det kan antas att han har några upplysningar att lämna som kan vara av intresse för utredningen. Det kan ej sällan antas vara fallet t. ex. i ärenden om dödsbobefrielse eller extra avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga. Hörande av taxeringsintendenten ingår som
normalt led i beredningen av ansökningsärendena och även i övrigt kommer utredningen att följa samma linjer som i besvärsärenden. Reglerna om muntlig förhandling är utformade så att hinder i och för sig inte möter mot att sådan anordnas i ett ärende.
Ansökningsärendena kan inte avgöras som enmansmål enligt 87 § andra stycket TaxF utan endast av nämnd in pleno.
En särskild grupp av ansökningsärenden utgör framställningar om åsättande av s. k. preliminärt taxeringsvärde enligt förordningen om åsättande i vissa fall av
särskilt uppskattningsvärde å fastighet. I dylikt ärende måste yttrande inhämtas
från taxeringsnämnden, resp. fastighetstaxeringsnämnden, och sålunda inte blott från nämndens ordförande. Detta innebär - såvitt -- att
gäller taxeringsnämnd 22 Penser, Några reflexioner kring 76 och 89 §§ taxeringsförordningen, Svensk Skattetidning 1962 s. 443 och Sundin, Något om tidsgränser för prövningsnämndens verksamhet samma tidning 1963 s. 110. 2” Jfr Sundin, Något om 86 § taxeringsförordningen och ärenden, Svensk Skattetidning 1964 s. 172.
nämnden kan tvingas sammanträda efter det att dess arbete i övrigt är avslutat. Utöver på uppgifter i avlämnad fastighetsdeklaration torde nämndens förslag till värde i allmänhet baseras på iakttagelser vid besiktning av fastigheten. Förslaget delges sökanden; härjämte skall, innan ärendet avgörs, »vederbörande taxeringsintendent giva nämnden sin mening tillkänna».
Såsom enda grupp av taxeringsmål eller ärenden är beslut om preliminärt taxeringsvärde avgiftsbelagt, vilket sammanhänger med att institutet tillkommit för att underlätta belåning främst av nybyggda fastigheter.
Beslut om preliminärt taxeringsvärde har i och för sig ingen betydelse för beskattningen men underrättelse om beslutet skall tillställas vederbörande taxerings-
nämnd (fastighetstaxeringsnämnd).
8. Protokollföringen m. m.
Som ovan omnämnts avfattas i allmänhet föredragningspromemoriorna så att de också kan utgöra protokoll. Bestämmelserna i 90 § TaxF samt 49 och 50 §§ TaxK om protokollföringen är mycket kortfattade. Där anges i stort sett blott att protokoll skall föras, att förekommande jäv enligt 85 § TaxF skall antecknas och att om beslutet innefattar ändring av åsatt taxering siffermässig redovisning härav skall lämnas. Vidare stadgas att skall justeras av ordföranden senast inom 8
protokollet
efter sammanträdet, varvid dagen för justeringen skall anges.
dagar
För protokollen begagnas i allmänhet blanketter av i huvudsak enhetligt utseendei hela landet. Dessa blanketter har olika uppställning om till följd av att åsatt taxering ändrats siffermässig redovisning måste lämnas eller om blott löpande text erfordras.
Om protokoll över muntlig förhandling stadgas i 83 § TaxF. Där sägs att vad som förekommit vid förhandlingen skall tas upp i protokoll endast med den inskränkningen att parts utveckling av talan inte skall återges, där det ej är påkallat av särskilda skäl. Protokollet skall sålunda i korthet redovisa förhandlingsförloppet. I fråga om partens talan hänvisas vanligen till hans inlagor. Men om han vid förhandlingen ändrar sin talan, blir detta givetvis antecknat i protokollet. Protokollets huvuduppgift är emellertid att redovisa sådana utsagor av den skattskyldige, uppgiftsskyldig eller sakkunnig, som har karaktär av muntlig bevisning. Utsagorna nedtecknas i allmänhet i form av sammanfattningar. Det förekommer dock också att
de tas upp på band eller medelst stenografiska anteckningar.” Gör den skattskyldige framställning om det, skall prövningsnämnden förordna
att av uppgifter, som lämnats angående dennes förhållanden, inte får
uppteckning
vara tillgängliga för någon i vidare mån än som gäller i fråga om självdeklaration (83 § andra st TaxF). Härom upplyses den skattskyldige i regel vid förhandlingens
början.”
Lantbrukets skattedelegation tog också upp frågor om protokollföringen hos
prövningsnämnd:
24 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 273. 25 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 274.
i
i
J
I prövningsnämndens protokoll lämnas en mycket kortfattad redogörelse för i målet eller ärendet relevanta omständigheter. Taxeringsintendentens yttrande eller yrkande återges i regel fullständigt. Den skattskyldiges yrkanden, erinringar och övrig plädering i målet intages ytterst kortfattat. I flertalet protokoll införes bara ett omnämnande av att erinringar inkommit. Åtskilliga fall kan visas, där taxeringsintendentens nya yttrande i anledning av erinringarna också intages i sin helhet. Prövningsnämndens beslut får oftast den formuleringen, att prövningsnämnden åberopar taxeringsintendentens yttrande och i många fall endast kategoriskt konstaterar, att prövningsnämnden ej funnit skäl bifalla besvären, utan motivering för beslutet. Den skattskyldige bibringas härigenom lätt uppfattningen att hans inlagor icke beaktats eller ens lästs. I varje fall får den skattskyldige icke den känslan, att han inför prövningsnämnden är såsom part likvärdig med
_ - taxeringsintendenten.
Även vid den muntliga förhandlingen skall protokollföring ske. Parts utveckling av talan behöver dock ej upptagas i protokollet, om så ej är påkallat av särskilda skäl. Delegationen har sig bekant fall, där muntlig förhandling förekommit men där detta icke ens antecknats i protokollet; än mindre har en kortfattad redogörelse lämnats för vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen. Även här föreligger, om den muntliga förhandlingen protokollförts, ofta en ensidig behandling såtillvida att taxeringsintendentens plädering intagits, medan den skattskyldiges uteslutits eller otillräckligt refererats. Många länsprövningsnämnder saknar för närvarande tekniska resurser för att upptaga förhandlingarna in extenso. Det synes nödvändigt att prövningsnämnderna härvidlag får samma resurser som de vanliga domstolarna och att dessa resurser även användes och behärskas av personalen. Fall har omnämnts, där viss upptagning skett men på ett sådant sätt att ingenting finns kvar av upptagningen. För ärendets fortsatta prövning i högre instans är det nödvändigt att protokoll föres vid den muntliga förhandlingen så riktigt, omfattande och objektivt som möjligt. Ett ord-för-ord-protokoll bör alltid utskrivas och tillställas parterna samt biläggas akten. Härigenom kan parterna i den fortsatta processen åberopa vad som sagts inför prövningsnämnden samtidigt som de högre skattedomstolarna har ett komplett material att grunda sina beslut på. Vid nuvarande förfaringssätt är däremot processmaterialet oftast sämre efter muntlig handläggning inför prövningsnämnd än efter enbart skriftlig process.
Länsstyrelsen i Uppsala län lämnade följande upplysningar om sin praxis:
Då utredningen i besvärsmålet anses slutförd uppsättes inom prövningsnämndens kansli förslag till prövningsnämndens protokoll, innefattande i de flesta fall även förslag till prövningsnämndens beslut. I protokollet redogöres för klagandens yrkanden utan närmare motiveringar. Vidare angives, likaledes utan närmare motiveringar, taxeringsintendentens eventuella besvärsyrkanden i taxeringsmålet. Förslagen till beslut äro utförligt motiverade och då så anses behövligt redogöres för vissa i målet relevanta fakta.
Förslagen till protokoll stencileras i ett flertal exemplar, vilka användes som föredragningspromemorior. Dessa jämte taxeringsintendentens yttranden och i förekommande fall rapporter över bokföringsgranskningar tillställes prövningsnämndens ledamöter i god tid före prövningsnämndens sammanträde.
Länsstyrelsen i Jönköpings län medgav:
Den framförda anmärkningen mot prövningsnämndens protokoll är i viss mån riktig även för detta läns vidkommande. Taxeringsintendentens yttrande intages ofta i protokollet in extenso, under det att den skattskyldiges argumentering endast i korthet refereras. Detta, som inte har någon som helst saklig betydelse, beror därpå att den skatt-
skyldige till skillnad från intendenten oftast icke förstår att ge sina inlägg en så kort och koncis form att de kunna användas utan en tidsödande omstuvning, som det saknas personal till att låta utföra.
Länsstyrelsen i Kristianstads län framhöll:
Några detaljerade föreskrifter om utformningen av prövningsnämndens protokoll finnes icke. I detta avseende torde kunna framhållas att ett detaljerat återgivande i protokollet av vad de olika handlingarna i målet innehålla icke framstår såsom nödvändigt, då man torde kunna utgå ifrån att skattskyldigparten (vars intressen ju skattedelegationen representerar) har tillgång till avskrifter eller kopior av samtliga handlingar i målet, såsom deklaration, underrättelse om avvikelse därifrån, egen besvärsskrift, taxe-
och taxeringsintendentens yttranden, sakkunnigeutlåtanden, reringsnämndsordförandes visionspromemorior och dylikt. Det torde därför icke finnas anledning att annat än i största korthet redogöra för taxeringsnämnds avvikelseåtgärder och parternas yrkanden. Ett väsentligt inom detta län vad beträffar besvär, anförda av
undantag göres emellertid taxeringsintendent utan samband med skattskyldigs besvär. Dylika intendentsbesvär refereras i största möjliga utsträckning (för det mesta genom direkt avskrift av besvärsskrivelsen), enär man utgått från att den skattskyldige kan ha avhänt sig den kopia av besvären, som tillställts den skattskyldige för avgivande av förklaring (kopian kan t. ex., som ofta händer, ha återsänts till prövningsnämndens kansli med påtecknad förklaring etc.). Av dylika och liknande orsaker har det därför ansetts lämpligt att i protokollet i flertalet fall in extenso redovisa yrkanden från annan par.t än skattskyldigparten.
-- skrift - finns icke Några andra motiv som i viss mån framskymtar i delegationens för det angivna förfarandet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslog:
och protokoll skall innehålla kan alltid diskuteras. All-
Vad föredragningspromemoria
av tvisten måste eftersträvas men onödig mångordighet bannlysas. Ett sidig belysning ideal även för överinstanserna är kanske att föredragningspromemorian tillställes parterna före målets föredragning så att dessa får kännedom om hur den skriftliga delen av
kommer att ske. Hur man här bäst skall förfara måste emellertid bedöföredragningen mas både ur rättssäkerhets- och praktisk synpunkt. I fråga om målens beredning i pröv-
torde praxis vara rätt varierande från prövningsnämnd till prövningsningsnämnden nämnd. Önskvärt är att denna praxis kartlägges och vissa mallar eller rekommendationer utarbetas och protokollsskrivningen. Länsstyrelsen föreslår, att en
för promemorieutredning härom företages. En sådan utredning kan måhända göras eller i vart fall inledas av riksskattenämnden, kanske i den form att cheferna för prövningsnämndernas kanslier får komma tillsammans i några, icke alltför stora, arbetsgrupper och vid dessa
författas -- och konferenser gå igenom och diskutera hur promemorior och protokoll bör författas.
Länsstyrelsen i Stockholms län meddelade:
Vid muntliga förhandlingar inför prövningsnämnden i länet sker anteckning i prövningsnämndens protokoll att den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent inställt sig personligen vid målets behandling i prövningsnämnden och därvid utvecklat sin talan. Parts utveckling av talan upptages ej i protokollet. I detta intages endast en hänvisning till en över parternas plädering gjord uppteckning, vilken bilägges handlingarna i målet.
Länsstyrelsen i Blekinge län förklarade:
Protokollet föres därvid i stort sett enligt de principer, som tillämpas vid allmän underrätt vid huvudförhandling i tvistemål. Protokollen i prövningsnämnden blir kanske understundom - i det särskilda fallet allt efter omständigheterna något utförligare i fråga om sakframställningen än vad fallet är i fråga om protokollen vid allmän underrätt. Särskild vikt lägges i prövningsnämnden vid att så noggrant som möjligt redovisa den skattskyldiges ståndpunkt, sådan den framkommit vid den muntliga förhandlingen. Den skattskyldige har ju i regel icke under skriftväxlingen angivit grunden för sin talan så fullständigt och klart som taxeringsintendenten. Protokollen över muntlig förhandling blir ibland mycket omfångsrika. Understundom nedtecknas den skattskyldiges sakframställning med samma utförlighet, som sker vid upptagning av vittnesförhör vid allmän underrätt och redovisas i särskild promemoria, som bifogas besvärsakten. Avskrifter av promemorian tillställes parterna. Länsstyrelsen i Örebro län påpekade:
Emellertid bör anteckning ske i protokollet då part gör ändring, komplettering eller förtydligande i fråga om grunderna. Likaså bör anteckning ske beträffande sådana sakuppgifter, som vid den muntliga förhandlingen lämnas av den skattskyldige, sakkunnig eller person som höres upplysningsvis, eller med andra ord utsagor som ha karaktär av muntlig bevisning. Att i vart fall det huvudsakliga innehållet i sist berörda uppgifter antecknas torde vara ofrånkomligt.
Riksskattenämnden drog följande slutsatser:
Självfallet bör i prövningsnämndens protokoll redovisas om muntlig förhandling ägt rum. Värdet av ord-för-ord-protokoll är omstritt liksom frågan om återgivande i protokollet av parternas plädering. Dessa frågor få närmare klarläggas vid den ifrågasätta utredningen, liksom frågorna om särskild förberedelse, ajournering och föredragning i parternas frånvaro.
Några länsstyrelser tog upp frågan om tekniska hjälpmedel för upptagning av
utsagor vid förhandlingar. Sålunda anförde länsstyrelsen i Stockholms län:
Det synes lämpligt att prövningsnämnderna till sitt förfogande vid muntlig förhandling har någon form av tekniska hjälpmedel, närmast då bandinspelningsapparat eller liknande. Även om samtliga förhandlingar upptages på band, synes »ord-för-ordprotokoll» icke erforderligt eller ens önskvärt i de flesta fall. I stället synes banden böra vara till hjälp och kontroll för protokollföraren vid protokollskrivningen. Även för handläggning i besvärsmål vid överinstanserna torde banden vara till hjälp. Därvid bör banden överlämnas i samband med besvärsmålet. så att domstolen ifall den anser det nödvändigt kan göra uppspelning.
Länsstyrelsen i Uppsala län fann det önskvärt, att vad som förekommer vid muntlig förhandling upptages å t. ex. bandspelare för att kunna tjäna till grund för ett korrekt återgivande i protokollet av vad vid förhandlingen förekommit i relevanta avseenden. Länsstyrelsen i Södermanlands län att användes
upplyste bandinspelningsapparat
vid muntlig förhandling. En sammanfattning av det inspelade togs in i
protokollet.
Länsstyrelsen z Jönköpings län anförde:
Vid muntlig förhandling i prövningsnämnden i detta län - som förekommit i mycket - antecknas ringa utsträckning av assessorn a prövningsnämndens kansli innehållet i
anföranden, varefter anteckningarna efter justering av ordföranden intages i parternas prövningsnämndens protokoll. Hittills har saknats behov av bandspelare för partsanförandenas upptagande, men om ett vidlyftigare mål kommer upp till muntlig förhandling, blir det givetvis nödvändigt att skaffa en sådan. Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har framställning gjorts om central inhandling av bandspelare för samtliga länsstyrelser och denna framställning är länsstyrelsen beredd att tillstyrka.
Länsstyrelsen i Kronobergs län meddelade att vad som förekom vid den muntband. Utskrift skedde därefter så snart som möjligt liga förhandlingen upptogs på och ett av utskriften tillställdes den skattskyldige och ett exemplar bilades
exemplar
akten. Länsstyrelsen i Kalmar län betecknade som önskvärt, att prövningsnämndens kansli utrustades med sådan maskinell anordning, att förhandlingarna kunde uppband in extenso och att bandupptagningen utskrevs och tillställdes partagas på terna samt bilades besvärsakten. Länsstyrelsen i Örebro län upplyste: Vidkommande det tekniska förfarandet för upptagning av processmaterialet finnes intet hinder att utsagor el. dyl. av skattskyldig eller annan upptages genom stenogram eller på fonetisk väg (bandupptagning). Har uppteckningen skett stenografiskt bör lämpligen båda parterna erhålla var sin utskrift av stenogrammet. Däremot torde icke rimligen kunna fordras att bandupptagningarna skall utskrivas och tillställas parterna. har hittills icke anskaffat bandupptagningsapparatur med hänsyn till Länsstyrelsen sammanträdeslokal och med tanke på att de skattskyldiga oftast själva inprovisorisk ställa sig och är ovana vid processföring och bandupptagning. I stället har stenografisk varefter uppteckning skett vid de muntliga förhandlingarna parterna på sätt ovan -- det utskrivna stenogrammet. Vid inflyttningen i planerad nybyggangivits delgivits nad för bl. a. landskontoret kommer länsstyrelsen emellertid att begära medel för att i prövningsnämndens sammanträdesrum installera bandupptagningsapparatur.
Lantbrukets skattedelegation anmärkte också på tillämpningen av regeln om sekretessförordnande: Det är också föreskrivet att, om den skattskyldige gör framställning därom, vissa uppgifter, som vid förhandlingen lämnas angående den skattskyldiges förhållanden, icke må vara för någon tillgänglig i vidare mån än som gäller ifråga om självdeklaration. Denna sekretessbestämmelse iakttages icke helt, och den skattskyldige får ofta icke meddelande om sin rätt att göra sådan framställning.
Länsstyrelsen i Uppsala län svarade: Vad skattedelegationen avser med påståendet att sekretessbestämmelsen i 83 § icke helt iakttages är oklart. Endast efter framställning av den skattskyldige skall ju prövningsnämnden förordna att uppteckning av uppgifter, som vid muntlig förhandling lämnas angående den skattskyldiges förhållanden, icke må vara för någon tillgänglig i vidare mån än som gäller ifråga om självdeklaration. Då i mål, där skäl föreligger för tilllämpning av sekretessbestämmelsen, den skattskyldige så gott som undantagslöst företrädes av advokat eller revisor, som bör känna till bestämmelsen, förefaller ett påpekande om densamma onödig. Skulle det förekomma, att skattskyldig själv för sin talan inför prövningsnämnden och det därvid förekommer uppgifter, som i ena eller andra avseendet kan vara för honom skadliga om de offentliggöres, bör prövningsnämndens ordförande erinra den skattskyldige om hans rätt att få uppgifterna sekretesskyddade.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrade om att någon uttrycklig skyldighet för
prövningsnämndens ordförande inte förelåg att göra skattskyldig uppmärksam på
denna bestämmelse och tillade:
I det övervägande antalet fall lärer det »inte heller finnas något verkligt behov av ett längre gående sekretesskydd för vad som muntligen anförs inför prövningsnämnden än vad parterna andragit i sina skrifter. Parts skriftliga utveckling av talan är som bekant ej underkastad sekretesskydd.
Enligt 92 § TaxF skall underrättelse om de av prövningsnämnden fattade besluten inom två veckor efter det att protokollet justerats tillställas parterna i processen. Taxeringsintendenten erhåller dock underrättelse endast i de mål där beslutet gått honom emot. skattskyldig underrättas genom att protokollsutdrag sändes i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Om försändelsen återkommer outlöst försöker man med s. k. Taxeringsintendenten underrättas genom att
postdelgivning.
protokollsutdrag i de aktuella målen formlöst överlämnas.
I den mån beslut innebär att taxering tillkommit eller
prövningsnämndens
ändrats skall lokal skattemyndighet jämlikt 51 § l mom. TaxK underrättas, vilket också sker genom protokollsutdrag. På samma sätt och i samma utsträckning underrättas kommun, som berörs av taxeringen.
I samtliga nu angivna fall begagnas protokollsutdrag som framställs genom duplicering eller annat reproduktionsförfarande. Av praktiska skäl framställs i allmänhet
dessa utdrag samtidigt med de utdrag (föredragningspromemorior) som enligt vad
ovan angivits före sammanträdet tillställts prövningsnämndens
ledamöter:
9. Befrielse från uppgiftsskyldighet m. m. I 39 § 1-3 mom. TaxF stadgas om skyldighet att lämna vissa kontrolluppgifter till ledning för inkomst- och förrnögenhetstaxering. Skyldigheten inträder vid anmaning. Rätt att utfärda sådan anmaning tillkommer såvitt gäller uppgift enligt 1
mom. (gottskrivna räntor m. m.) taxeringsnämnd, taxeringsintendent och pröv-
ningsnämnd, uppgift enligt 2 mom. (likvider mellan näringsidkare) förste taxeringsintendent och enligt 3 mom. (insättningar och uttag på bankräkning) taxe-
uppgift
ringsintendent.
Anmaningen kan inte överklagas men den anmanade kan hos länsstyrelsen anhålla om befrielse från skyldigheten att lämna begärd uppgift. Som förutsättning anges i 4 mom. att uppgiften rör förhållanden, varom den anmanade har att iaktta tystnad, eller att särskilda omständigheter eljest kan åberopas till stöd för att uppgiften inte bör komma till annans kännedom. Synnerliga skäl fordras för bifall.
Den vars är föremål för taxeringsrevision har i princip att tillhanda-
räkenskaper
hålla alla handlingar som bedöms vara av betydelse för revisionen, alltså även handlingar om vilkas innehåll han är skyldig iaktta tystnad. Ett föreläggande att förete sådan handling kan inte överklagas. I stället kan den som förelagts tillhandahålla handlingen hos länsstyrelsen anhålla om befrielse härifrån. Förutsättning är
enligt 56 § 4 mom. TaxF att särskilda omständigheter kan åberopas för att handlingens innehåll inte kommer till annans kännedom och synnerliga skäl talar för befrielse.
Sådana framställningar om befrielse som nu sagts skall ske i form av skriftliga motiverade ansökningar. Föreskrift saknas om när framställningen senast skall ha kommit in till länsstyrelsen för att kunna sakprövas. Institutet har inte rätts-
någon skyddsfunktion att fylla sedan den begärda prestationen kommit till stånd. En an-
sökan som kommer in på detta stadium torde därför avvisas. Ansökningsärendet bereds inom kameralsektionen (prövningsnämndens kansli) samt föredras inför och avgörs av landskamreraren. Till beredningen hör att yttrande inhämtas från den som utfärdat den »överklagade» anmaningen. Yttrandet kommuniceras sedan med sökanden om det inte bedöms obehövligt.
Enligt lag om handräckning vid taxeringsrevision kan under vissa strängt begränsade förutsättningar handräckning genom utmätningsman erhållas för eftersökande
och omhändertagande av räkenskaper och andra handlingar, som inte ställs till
förfogande på begäran vid beslutad revision.
Framställning om sådan handräckning görs skriftligen hos länsstyrelsen av taxeringsintendenten. Framställningen kommuniceras med den hos vilken revisionen skall verkställas endast om fara inte är i dröjsmål. Ärendet bereds inom kameralsektionen (prövningsnämndens kansli) samt föredras inför och avgörs av landskamreraren.
Gemensamt för de tre ärendetyper som nu beskrivits är att de förekommer ytterst sällan och att några fasta handläggningsrutiner därför inte utbildats. Den skildring som getts av ärendenas handläggning bygger därför mera på antaganden om hur det bör gå till än på praktisk erfarenhet.
10. Besvär enligt 79 § förordningen om allmän varuskatt
Konstateras vid granskning av varuskattedeklaration att skattskyldig inbetalt preliminär allmän varuskatt med för lågt belopp, kan taxeringsintendenten fastställa beloppet för den ytterligare skatt som skall erläggas. Om deklaration icke alls avlämnats eller om deklaration är otjänlig som underlag för beräkning av den till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen, skall taxeringsintendenten uppskatta omsättningen och fastställa det belopp varmed varuskatt skall erläggas. Därest nya omständigheter tillkommit efter det att ett fastställelsebeslut meddelats, kan taxeringsintendenten fastställa den ytterligare skatt som skall erläggas eller besluta om nedsättning av fastställt belopp.
Den som inte är nöjd med taxeringsintendentens fastställelsebeslut får överklaga detta genom besvär hos länsstyrelsen. Sådana besvär, som förekommer ytterst sällan, skall ha kommit in till länsstyrelsen inon1 tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Besvären handläggs på länsstyrelsens kameralsektion (prövningsnämndens kansli). Innan beslut fattas infordras yttrande av taxeringsinten-
denten. Dennes yttrande föregås i allmänhet av taxeringsrevision. Över taxerings-
intendentens yttrande och utredning bereds tillfälle
klaganden att avge påminnel-
ser, där det ej bedöms obehövligt. Anledningen till att besvär över fastställelsebeslut är sällsynta är att söka i det förhållandet att sådant beslut i allmänhet föranleder den skattskyldige eller lämna sådana att att avge deklaration eljest uppgifter taxeringsintendenten kan fatta nytt materiellt riktigare fastställelsebeslut. Rättelse- _ behovet tillgodoses härigenom på ett enklare sätt än via besvär.
B. Processen i uppbördsärenden
I uppbördsförordningen och den därtill anslutande
(UppbF) uppbördskungörelsen
ges detaljerade regler för det s. k. källskattesystemet. En central ställning inom administrationen av detta system intar de lokala Dessa har bl. a.
skattemyndigheterna.
att debitera skatt och utfärda debetsedlar och tillkommande å preliminär, slutlig skatt, besluta om jämkning av preliminär skatt och om arbetsgivares för ansvarighet skatt, om existensminimum etc. Den som anser att han kvarstående påförts slutlig, eller tillkommande skatt med oriktigt fel vid --
belopp genom själva debiteringen
sålunda icke vid den till grund för liggande - eller att han
debiteringen taxeringen
tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt med för kan söka rättelse
lågt belopp
hos den lokala som verkställt Rättelse kan
skattemyndighet debiteringen. påkallas
inom ett år efter det sökanden erhållit sin debetsedel.
Lokal skattemyndighets kan
beslut enligt UppbF enligt 85 § l mom. förordningen överklagas hos länsstyrelsen genom besvär inom en månad från den då kla-
dag
ganden fick del av beslutet. Fråga kan vara om beslut
exempelvis
hur preliminär A-skatt skall uttas (kolumn för skatteavdrag, procentsats efter vilken skatteavdrag skall ske etc), om jämkning av preliminär skatt med till i som
hänsyn ändring förhållanden, påverkar ortsavdraget vid inkomsttaxeringen, med hänsyn till ändrade inkomstför-
hållanden, som motiverar övergång från A-skatt till B-skatt
preliminär preliminär
eller vice versa, med hänsyn till att ändring beträffande inkomster eller
avdrag gör
det sannolikt att skatt kommer att avvika från
slutlig preliminär skatt, med hänsyn
till vissa fall av nedsatt skatteförmåga etc, om anstånd med inbetalning av skatt,
om arbetsgivares ansvarighet för ellerkvarstående arbetstagares preliminära skatt,
om storleken av det skatteavdrag arbetstagare har att vidkännas med till
hänsyn
existensminimum och
avslag i anledning av påkallad rättelse.
Frekvensen av vissa av dessa typer av besvär är betydande. Vanligt är att i en till länsstyrelsen eller den lokala Skattemyndigheten ställd skrift utan närmare
precise-
ring görs gällande att skatt påförts oriktigt. I dylika fall blir det ofta att
nödvändigt
genom jämförelse med klagandens självdeklaration undersöka hur taxeringen åsatts. Därest fråga befinns vara om taxeringsfel, överlämnas skrivelsen till prövningsnämndens kansli och underrättelse om att så skett tillställs klaganden med upplysning om att besked är att emotse när prövningsnämnden fattat beslut.
Besvär i uppbördsärende bereds och avgörs på uppbördssektionen. Innan länsstyrelsen fattar beslut i besvärsmålet inhämtas yttrande från den lokala skattemyndighet, vars beslut överklagats. Stundom sker också remiss till kronofogdemyndigheten för utredning om klagandens betalningsförmåga. Rör besvären tillämpn.ng av materiella Skatteregler, t. ex. om skatt alls skall erläggas här i riket för
frågan
viss inkomst eller om barn skall anses hemmavarande, sker remiss till taxeringsintendenten för inhämtande av taxeringssynpunkter. Inkomna yttranden delges klaganden, om det ej bedöms obehövligt.
Enligt 85 § 2 mom. UppbF kan i vissa fall efter ansökan härom hos länsstyrelsen befrielse erhållas från påförd ränta å kvarstående skatt. Enligt första stycket av nämnda moment kan sålunda hel eller partiell befrielse erhållas om den kvarstående skatten beror av förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda. Regelmässigt i ansökningar om dylik befrielse att taxering åsatts med av-
åberopas
vikelse från avgiven Innan länsstyrelsen avgör dylikt ärende, in-
självdeklaration.
hämtas i mån av behov från Yttrandet kommunice-
yttrande taxeringsintendenten.
ras med sökanden om det finnes erforderligt.
Befrielse från eller nedsättning av ränta å kvarstående skatt kan vidare erhållas av endera av äkta makar, som taxerats som gifta, om vid ränteberäkning för makarna gemensamt ränta inte skulle ha uppkommit eller skulle ha påförts med lägre
än enligt den lokala beslut. Eftersom dylikt ärende i
belopp skattemyndighetens
regel blott förutsätter en teknisk ränteberäkning, erfordras före avgörandet ingen remiss. Det förekommer dock ibland att inhämtas från den lokala skatte-
yttrande
och att detta kommuniceras med sökanden.
myndigheten
Viss kontroll av debitering av skatt sker hos riksrevisionsverket. Om det vid sådan granskning visar sig att debitering av slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt är oriktig på så sätt att för högt eller för lågt belopp påförts, att debitering skett men ej bort ske eller att debitering bort ske men ej skett eller om det visar
sig att preliminär skatt tillgodoförts med för högt eller för lågt belopp, skall riksre-
visionsverket underrätta länsstyrelsen härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning, som erfordras och att återbetala vad som erlagts för mycket respektive att, efter hörande av den skattskyldige, fastställa det ytterligare belopp denne har att erlägga (68 § 2 mom. och 70 § 2 mom. UppbF).
C. Mantalsskrivningsprocessen
Föreskrifterna om processen i mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål återfinns i 8 kap. folkbokföringsförordningen (FBF). Besvär över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd kan anföras av »envar, vars rätt därav beröres, ävensom vederbörande kommun» hos länsstyrelsen i det län, inom vilket det mantalsskrivningsdistrikt är beläget, för vilket den överklagade mantalsskrivningen ägt rum. Besvären skall i allmänhet ha kommit in till länsstyrelsen före den 15 maj mantalsåret (65 § FBF).
I vår skildring ovan av taxeringsprocessen har vi bl. a. framhållit att kommuner mycket sällan anför besvär över taxeringar. Beträffande mantalsskrivning förhåller det sig tvärtom. En stor del av besvären i mantalsskrivningsärenden an-
påfallande
förs av borgerliga Detta sammanhänger med att å ena sidan
primärkommuner.
kommunens rätt till kommunal inkomstskatt i allmänhet är avhängig av att den är mantalsskriven i kommunen medan å andra sidan kommunens skattskyldige skyldighet att bestrida kostnad för socialvård 0. d. likaledes i allmänhet är sam-
mankopplad med den behövandes mantalsskrivning.
FBF innehåller inga bestämmelser om förfarandet hos länsstyrelsen i besvärsmålen. Av allmänna att besvärsskrivelsen bör ange vilket beslut
principer följer
eller annan besvären avser, den ändring som samt grunderna härför.
åtgärd påyrkas
Vidare bör den utredning klaganden åberopar bifogas. Innan fattar beslut besvären, äger ett vidlyftigt utrednings- och
länsstyrelsen på
remissförfarande rum. Som första åtgärd införskaffas beslutsunderlaget, protokollsoch längdutdrag o. d. Oavsett om besvären anförts av den person, vars mantalsskrivning målet rör, eller av kommun sker därefter i allmänhet utredning om de relevanta sakförhållandena försorg på länsstyrelsens begäran. Sär-
genom polismyndighetens
skilt i sådana fall då en kommun yrkar undanröjande av inom kommunen vidtagen mantalsskrivning visar det sig ofta nödvändigt att remittera ärendet från den ena polismyndigheten till den andra tills dess den person påträffas, vars mantalsskrivning målet rör. Härvid går remiss ofta direkt från den ena polismyndigheten till den andra utan mellanliggande återremiss till länsstyrelsen. Utöver från vederbörande vid från arbetsgivare, hysjälv inhämtas polisutredningen eller eljest ofta uppgifter resvärdar, släktingar, kommunala t. ex. socialnämnder etc. I samband
myndigheter,
med föranledd av besvär som anförts av kommun, bereds den per-
polisutredning,
son vars mantalsskrivning målet rör tillfälle att själv uttala sig om var han anser att han bort mantalsskrivas. Om kommunikationsskyldighet vid avförande
rätteligen
ur mantalslängd, se JO 1967 s. 340. Av inhämtas vidare yttrande från den lokala skattemyndighet som
länsstyrelsen
meddelat det överklagade mantalsskrivningsbeslutet ävensom från den lokala inom vars distrikt det kan komma i fråga att uppta vederbörande i
skattemyndighet,
mantalslängd. Härjämte begärs yttrande från de kommuner som berörs av mantalsskrivningen. Undantagsvis kommer också yttrande från pastor i fråga, nämligen i de fall där utredningen om rätt kyrkobokföring kan ha betydelse för mantalsskriv- Föreskrift saknas om att klaganden skall beredas tillfälle avge påmin-
ningsmålet.
och verkställd torde - oavsett nelser över inkomna yttranden utredning. Åtgärden om besvär anförts av kommun eller enskild - likväl i allmänhet vidtas om
fråga
uppkommer att avslå besvären. 38 § ger länsstyrelsen möjlighet att för vinnande av ut-
länsstyrelseinstruktionen
redning anhängigt mål eller ärende anställa muntligt förhör inför i hos länsstyrelsen eller förordna om vittnesförhör vid allmän underrätt. Dessa möjlig-
länsstyrelsen
heter torde dock sällan eller aldrig i mål om mantalsskrivning. Nästan lika
utnyttjas
torde det vara att eller annan tjänsteman underhand söker
ovanligt föredraganden
genom telefonförfrågningar _etc_ komplettera utredningen. 36 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen ger dock föredraganden rätt att utfärda formliga förelägganden att lämna upplysningar. Länsstyrelsens avgörande fattas sålunda i regel på ett rent skriftligt material. Målen avgörs i allmänhet av chefen för länsstyrelsens uppbördssektion efter föredragning av landskanslist. För besluten begagnas blanketter av för riket enhetligt utseende.
Enligt 52 § FBF åligger det mantalsskrivningsförrättare att, till förebyggande av
att någon blir obehörigen utesluten från mantalsskrivning eller mantalsskriven
på
mer än ett ställe, genom skriftväxling meddela varandra kännedom om de för mantalsskrivningen relevanta förhållandena. Om det därvid uppstår skiljaktiga meningar mellan två eller flera mantalsskrivningsförrättare skall frågan underställas länsstyrelsen i det län, där den ifrågasätta nya mantalsskrivningsorten är belägen. Det ligger i sakens natur att dylika ärenden till undvikande av de menliga följder, som blir konsekvensen av oklarhet om rätt mantalsskrivning, bör avgöras så snabbt som möjligt. Reglerna om besvär i mantalsskrivningsmål gäller icke för underställningsmål men givetvis skall länsstyrelsens beslut grunda sig på så fullständig utredning som möjligt. Utredning genom polismyndighetens försorg sker därför och den person om vars mantalsskrivning är fråga samt vederbörande kommuner bereds tillfälle yttra sig.
Icke sällan berör besvärs- eller underställningsmål flera län. Om en
länsstyrelse
finner att den person, om vars mantalsskrivning fråga är, bort mantalsskrivas inom
annat län eller att där vidtagen mantalsskrivning bör undanröjas, har länsstyrelsen
att för egen del avgöra målet samt att därefter hänvisa det till den andra
länssty-
relsen för fortsatt prövning. Före avgörandet inhämtar den länsstyrelse, som först fattar beslut, yttrande från den senare länsstyrelsen.
Om länsstyrelserna stannat i beslut som är oförenliga underställs målet i sin helhet kammarrättens prövning.
D. Processen i vitesmâl
Taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfarandena bygger i stor utsträckning
på medverkan av enskilda i deras av arbetsgivare etc. Bland
egenskap skattskyldiga,
mångfalden av exempel härpå kan nämnas skyldigheten att avlämna självdeklarationer till ledning för egen taxering och kontrolluppgifter till ledning för annans taxering, skyldigheten att i egenskap av arbetsgivare innehålla och till statsverket inbetala preliminär skatt för anställda, skyldigheten att anmäla flyttning och att av-
lämna mantalsuppgift.
De myndigheter, som har ansvaret för har i de nu
resp.förvaltningsområden,
nämnda och i ett stort antal ytterligare av-
fall tillagts rätten att genom anmaningar fordra den som försummat att fullgöra sina de som bort läm-
skyldigheter uppgifter
nas eller den åtgärd i övrigt som bort vidtagas. Enbart en är emellertid
anmaning
i många fall icke Det har därför visat de
tillfyllest. sig nödvändigt att framtvinga
prestationsskyldigas medverkan genom vissa sanktioner mot dem som icke fullgör sina skyldigheter. Utöver vissa bestämmelser om bötesstraff, som här icke i övrigt skall beröras, finns ett stort antal föreskrifter enligt vilka
myndigheterna tillagts
rätten att förelägga och utdöma viten.
I 53 § TaxF stadgas sålunda att i anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd, taxeringsintendent och prövningsnämnd vite får föreläggas. Härmed avses anmaning enligt 22 § 2 mom., 24 § 2 mom. andra stycket eller 36 § att avlämna själv-
deklaration, enligt 36 § att fullständiga bristfällig självdeklaration och enligt 31 § 2
mom. första stycket att i övrigt meddela upplysningar för kontroll av egen deklaration, enligt 33 § att lämna vissa uppgifter för bedömande av stiftelses eller förenings skattskyldighet, anmaning enligt 39 och 45 §§ till arbetsgivare m. fl. att avlämna vissa uppgifter till ledning för annans taxering och enligt 41 § resp. 42 § 2 mom. till aktiebolag m. fl. att lämna vissa uppgifter till ledning för och delägares
aktieägares
taxering till statlig förmögenhetsskatt. I 142 § andra stycket återfinns betr. allmän fastighetstaxering och i 174 § andra stycket betr. särskild hän-
fastighetstaxering
visning till föreskrifterna om viten i bl. a. 53 §.
Enligt 83 § första stycket UppbF äger länsstyrelsen i vissa fall förelägga vite. Härmed avses att skattskyldig inte efterkommer anmaning enligt 20 § att avlämna
preliminär självdeklaration eller att fullständiga sådan samt anmaning enligt 46 § 4
mom. att för jämkning inkomma med för den utfärdad debetsedel å
skattskyldige
preliminär skatt; att arbetsgivare, ehuru därtill skyldig, icke verkställt skatteavdrag eller verkställt med för samt att icke full-
avdrag lågt belopp arbetsgivare
gjort vissa skyldigheter enligt 43 § beträffande skatteredovisning gentemot hos honom anställd eller enligt 78 § beträffande sin bokföring eller andra anteckningar rörande utbetalda löner.
Även FBF ger länsstyrelsen befogenhet att i vissa fall förelägga vite. Här är fråga om försummelse att efterkomma anmaning om anmälan enligt 16§ om barns födelse m. m., anmaning om flyttningsanmälan enligt 21 § eller om enligt
inflyttning
23 §, anmaning att återlämna utvandringscertifikat enligt 24 § samt anmaning att enligt 38 § lämna mantalsuppgift eller enligt 40 § lämna s k huvudförteckning.
Ovan har angivits de fall där vite kan föreläggas. Föreläggande får formen av en passus i anmaningen, där det heter att vederbörande förelägges att vid vite av visst angivet belopp senast inom viss tidrymd fullgöra den begärda prestationen. Enligt 123 § TaxF får vite ej bestämmas under 100 kronor eller över 5.000 kronor. Med detta förhållandevis höga minimum har lagstiftaren velat ge uttryck för att vitesbeloppet med hänsyn till de absolut och relativt stora ekonomiska värden som ofta står på spel inte bör tilltas så lågt, att det framstår som ekonomiskt fördelaktigt för den som mottagit föreläggandet att tredskas. Å andra sidan bör vitesbeloppet givetvis inte bestämmas till högre belopp än som bedöms erforderligt för att framtvinga prestation. JO har vid ett flertal tillfällen i samband med granskning av länsstyrelsemas beslut om utdömande av viten framhållit att hänsyn bör tagas till ve-
derbörandes och inkomstförhållanden, etc. I
sysselsättnings- försörjningsplikt
och FBF stadgas inga minimi- eller maximibelopp för viten utan blott att
UppbF
den försumlige må föreläggas »lämpligt vite». Enligt 55 § jämförd med 54 § TaxF
skall av normalt ske genom s. k. postdelgivning, Mot-
delgivning vitesföreläggande
svarande föreskrift saknas i och FBF. Enligt 124 § TaxF och
UppbF tredje stycket
86 § femte får i mål om utdömande av vite jämväl frågan huruvida
stycket UppbF
vitet bort komma under bedömande. I TaxF:s bestämmelse anges dess-
föreläggas
utom att även vitets får komma under bedömande. Av stadgandena dras
belopp
den slutsatsen att inte får överklagas.
motsättningsvis själva vitesföreläggandena
För taxeringsvitets del har detta dessutom stadgats uttryckligen i 125 § TaxF.
Rätten att utdöma viten som förelagts enligt TaxF, och FBF tillkommer
UppbF
Talan om vitets utdömande förs i fråga om taxeringsviten enligt 124 §
länsstyrelsen.
första stycket TaxF av taxeringsintendenten och beträffande uppbördsviten enligt 83 § andra av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos
stycket UppbF länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet. 64 § 2 mom. FBF, som ger länsstyrelsen rätt att utdöma vite enligt FBF, saknar föreskrift om vem som för talan om sådant utdömande. bör ankomma på den som påkallat vites-
Lämpligen uppgiften
föreläggandet.
Framställning om utdömande av vite skall enligt TaxF och UppbF ske i form av en anmälan om att vitesföreläggandet ej iakttagits och att vitet därför bör tas ut. Anmälaren får i vitesmålet en ställning likartad åklagarens i brottmål. Till grund för
anmälan skall ligga en utredning rörande de omständigheter som är av betydelse
av om vitets utdömande, såsom att vitesföreläggandet delför bedömningen frågan getts behörigen, att det verkligen försuttits och att inte laga förfall är för handen, den förelagdes ekonomiska och förhållanden, om vitet över huvud bort
personliga
föreläggas och om vitesbeloppet är skäligt (jfr JO 1961 s. 391, 1964 s. 569 och 1967 s. 542). Ibland kan denna utredning inte åstadkommas utan biträde av polisen. Den vilken det ankommer att göra anmälan är oförhindrad att, om han
på
finner fog härför, underlåta att pâkalla utdömande eller begränsa sin talan till ett utdömande av lägre belopp än det förelagda.
Av allmänna rättsgrundsatser följer att en anmälan om uttagande av vite skall delges den om vars fällande till vite det är fråga (JO 1964 s. 571). Vid delgivningen anses denne vidare böra beredas tillfälle att inom viss angiven tid inkomma med förklaring. Innan remiss sker till den vitesförelagde, har länsstyrelsen dock att kontrollera att utredningen är fullständig och om så befinns inte vara fallet vidta åtgärder för bristernas botande. Beträffande utredningsbefogenheterna kan hänvisas till vad som sagts därom vid redogörelsen för mantalsskrivningsprocessen. Det är dock att märka att för att vitesförfarandet skall fylla sin funktion med full effektivitet de olika leden i handläggningen bör följa snabbt på varandra. Lämpligt är därför att remissen till den förelagde sker genom postdelgivning, där sådan får användas.
Länsstyrelsens prövning av vitesfrågan är allsidig.2“ Enligt 124 § andra stycket
26 Se Wennergren, Om utdömande av taxeringsförfarandets viten, Svensk Skattetidning 1960 s. 531.
TaxF gäller att vite inte får utdömas, om ändamålet med vitet finnes ha förfallit, när om dess utdömande Stadgandet får anses ge uttryck för
frågan uppkommer.
en allmän Det tillfogas emellertid att om vitesförläggande iakttagits först
princip.
efter det anmälan om vitets utdömande kommit in, ändamålet med vitet inte skall
ha förfallit. Denna specialregel om betydelsen av försenad prestaanses därigenom tion torde inte ha allmän räckvidd. Jfr RÅ 1960 ref. 37. Vid sin prövning har läns-
att vitesbeloppet med hänsyn till omständigheterna och
styrelsen möjlighet jämka
även att efterge vitet genom att pröva skäligt att ej ta ut det (jfr JO 1964 s. 569).
IV.
Specialmotivering
1 §. I fråga om ersättande av skatterätter och sådana skatterät-
prövningsnämndernas
ters kompetens hänvisar vi till landskontorsutredningens betänkande s. 196--198 och s. 218-225.
När det gällt att ange skatterättens sakliga och funktionella kompetensområde har vi valt att hänvisa till de olika specialförfattningarna och inte sökt räkna
upp de olika mål och ärenden som det blir fråga om. Metoden har bl. a. den fördelen att lagen inte behöver ändras varje gång någon ny mål- eller ärendekategori förs under skatterättens kompetens.
Reglerna i lagen avses bli gemensamma för mål och ärenden. Av praktiska skäl används i lagtexten ordet mål som gemensam benämning. Härigenom vinns även den fördelen att någon definitionsmässig uppdelning i mål och ärenden inte behövs. Att göra en sådan är inte utan svårigheter med hänsyn till att någon fast terminologi inte förekommer och tjänar i detta inte ändamål.
sammanhang något fömuftigt
2 §. Beträffande skatterätts kompetens i rummet, dvs. dess domkrets, hänvisar vi till
landskontorsutredningens betänkande s. 226-227.
3 §. skatterätts organisation avhandlas i landskontorsutredningens betänkande s. 225- 226. Rättens kansli behandlas i betänkandet s. 232-235.
Lagteknisk förebild har varit 5 § och 6 § tredje stycket förvaltningsdomstolskommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter.
4 §. I vad mån ett mål bör handläggas som nämndmål eller enmansmål diskuteras av landskontorsutredningen i betänkandet s. 229-231.
Andra stycket i paragrafen motsvarar i sak 87 § andra stycket TaxF. En redaktionell ändring i förtydligande syfte föreslås. I stället för »besvär (eller ansökan) . . . som biträtts av motpart» träder »beslut . . . vars innehåll överensstämmer med parternas samstämmiga mening» Skatterättsdomaren bör inte ensam äga avgöra ett mål i mindre fördelaktig riktning än parterna är ense om. Han bör inte heller gärna t. ex. få bestämma en taxering till lägre belopp än parterna enat sig om.
Vissa av de mål som uppräknats i tredje stycket är av sådan karaktär att det i och för sig ter sig önskvärt att nämnd medverkar vid deras avgörande. Dit hör t. ex. mål om utdömande av vite och om handräckning vid taxeringsrevision. Det är endast behovet av snabba avgöranden som kan motivera deras hänförande till enmansmålen. Vi vill understryka landskontorsutredningens uttalande att sådana mål kan avgöras med nämnd, om det kan ske utan egentlig tidsförlust. Enligt vår mening bör de i möjligaste mån handläggas som nämndmål. Också mantalsskrivningsmål kan kanske någon gång vara av den karaktär att det är till fördel att nämnden s medverkar. När det är fallet bör målet handläggas som nämndmål. Över huvud bör beaktas att tredje stycket ger skatterätten befogenhet att välja mellan handläggning med eller utan nämnd. Valet bör träffas med urskillning.
I uppräkningen av mål som får handläggas som enmansmål har inte medtagits t. ex. mål om handlings undantagande från taxeringsrevision eller mål om befrielse från uppgiftsskyldighet. Dessa är visserligen i och för sig av sådan natur att de utan olägenhet skulle kunna avgöras utan nämnd men eftersom de är ytterligt sällsynta i praktiken har det synts onödigt att belasta lagtexten med ett omnämnande av dem.
5-9 §§. Om skatterätts nämnd och om dess sammanträdesort skriver landskontorsutredningen i sitt betänkande på s. 227-229.
10 och ll §§. Som förebild står här 5 § i förvaltningsdomstolskommitténs förslag till
lagteknisk
lag om rikets kammarrätter.
12 §. Denna paragraf kan sägas reglera skatterätts kompetens i tiden. Den bygger på
landskontorsutredningens förslag i betänkandet s. 231-232.
13 §. Som vi framhållit i inledningen råder någon tvekan inte om att för handläggningen av målen hos Skatterätt som normalordning bör väljas en skriftlig, förhållandevis enkel procedur. Den nuvarande proceduren hos prövningsnämnd och länsstyrelse följer i stort sett det traditionella mönstret i svensk förvaltning för skriftlig beredning med efterföljande muntlig föredragning. Den får anses i allt väsentligt motsvara vad som ter sig önskvärt också hos en Skatterätt.
Vi har alltså inte funnit några mera genomgripande ändringar av den skriftliga procedur som nu tillämpas hos prövningsnämndema erforderliga. Medan gällande regler i TaxF hänför sig uteslutande till skattemål, skall bestämmelserna i lagen om skatterätt dock ta sikte också på andra typer av mål och ärenden. Det går därför inte att överföra reglerna i helt oförändrat skick. Allmänna lagtekniska övervä-
ganden har också lett oss till vissa och i förhållande
omdispositioner utbyggnader
till gällande regelsystem.
Enligt landskontorsutredningens förslag skall skatteverket fungera som partsorgan för det allmänna inte bara i taxeringsmål utan också i uppbörds- och folkbokföringsmål m. m. Landskontorsutredningen har enligt vår mening klart ådagalagt behovet av en sådan partsordning. Vi har i överensstämmelse härmed ansett oss kunna bygga upp förfarandet hos Skatterätt som en skriftlig kontradiktorisk process med särskild hänsyn tagen till att den ena parten utgörs av ett myndighetsorgan som bör anförtros den primära utredningsfunktionen. Givetvis har vi utgått från att liksom nu skall finnas att till förfarande - helt
möjlighet övergå muntligt
eller delvis - i mera mål eller när sådant förfarande framstår
komplicerade eljest
som motiverat.
Förvaltningsdomstolskommittén har i sitt förslag till lag om rikets kammarrätter i 10 § första stycket tagit in en förklaring att förfarandet i mål som prövas av kammarrätt är skriftligt i den mån ej annat följer av vad som stadgas i det följande. En sådan förklaring överensstämmer med vad vi tänker oss för förfarandet i mål som prövas av Skatterätt. Vi föreslår därför en motsvarighet därtill.
Av avgörande betydelse för ett förfarandes blir om och i så fall i
uppbyggnad
vilken omfattning det beslutande organet skall ta egna initiativ i om utred-
fråga ningen och sakprövningen, m. a. o. i vilken utsträckning organet skall ingripa ex
officio i det processuella skeendet. Ena ytterligheten representeras av processen i dispositiva tvistemål, där parterna i princip ensamma disponerar över processföremålet och bestämmer vilket utredningsmaterial som skall Som
förebringas.
- ett renodlat officialförfarande - kan nämnas förunder-
exempel på motpolen
sökning i brottmål. Däremellan finns olika mellanformer mellan dispositiva och officialpräglade förfaranden. Det förtjänar särskilt framhållas att ett beslutande organs karaktär av domstol alls inte utesluter att förfarandet hos organet utformas som ett officialförfarande. Officialprincipen strider inte mot domstolstanken. Det som skall tilläggas avgörande betydelse vid valet av processtyp är i stället processföremålens beskaffenhet.
Föremål för processen i Skatterätt blir i de allra flesta fall frågor samman-
hängande med offentligrättsliga plikter. Redan denna talar för offiomständighet ciallinjen. Ytterligare skäl härför är att den lagstiftning, som skall tillämpas, på
många punkter är svårfattlig och att den enskilde är i behov av vägledning och annan hjälp för att kunna komma till sin rätt. Den enskildes rätt främjas och en garanti fås för likformighet, rättvisa och materiellt riktiga resultat, om skatterätten får möjlighet att ex officio gripa in och inte hänvisas till att besluta på det material och inom ramen för de yrkanden och åberopanden som parterna presterar. Det förhållandet att Officialprincipen skall iakttas i en process brukar inte anges i någon allmän regel. Den kommer i stället till uttryck på de olika punkter där den övat inflytande, t. ex. i regler om officialverksamhet för fullständigande av parts-
skrifters innehåll och av utredningsmaterialet i övrigt samt om sakprövningen.
14 §.
I sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet valde besvärssakkunniga att med ordet utredning beteckna den verksamhet som försiggår efter det ett ärende blivit anhängigt och som har till att skaffa för det beslut varigenom
syfte underlag myn-
digheten skiljer ärendet från sig. Ordet beredning fann de sakkunniga mindre lämpligt, eftersom det i detta sammanhang inte är fråga bara om myndighetens verksamhet utan också om parts. Vi finner att besvärssakkunnigas har
uppfattning
särskilt fog för sig i ett förfarande där ena parten är ett myndighetsorgan med markerad utredande funktion. Vi har därför använt ordet utredning i lagtexten.
Utredningens primära ändamål förklarade besvärssakkunniga vara att göra klart mellan vilka alternativ valet kan stå vid ärendets avgörande och vilka omständigheter som kan vara av betydelse för detta val. För att ta ett exempel från taxeringsområdet kan fråga uppkomma huruvida en tomtförsäljning skall bedömas enligt reglerna om realisationsvinstbeskattning eller enligt rörelsebeskattningens regler. I ett av en part anhängiggjort ärende syftar utredningen enligt besvärssakkunniga naturligen till att fastställa om faktiska och rättsliga förutsättningar föreligger för meddelande av ett beslut med det innehåll som parten yrkar eller om sak- och rättsläget är sådant att partens talan skall ogillas eller beslut av annat innehåll än det yrkade eljest skall meddelas. Yrkar skattskyldig att en tomtförsäljning skall betraktas som ej yrkesmässig och att därvid skattepliktig realisationsvinst ej skall
anses ha uppkommit, blir utredningens uppgift att klargöra om faktiska och rättsliga förutsättningar för en sådan bedömning är för handen. Tänkbart alternativ är att försäljningen visserligen betraktas som men att den finnes
ej yrkesmässig skattskyldige
skola beskattas för viss realisationsvinst. Eller också att verksamheten bedöms som yrkesmässig med beskattning av viss rörelsevinst som följd. En central roll tillägger besvärssakkunniga klarläggandet av de faktiska förhållandena, såsom händelseförlopp, sakförhållanden, sakers och personers egenskaper, erfarenhetsrön och vär-
deringsnormer. De faktiska omständigheternas förhandenvaro styrks genom bevis.
Som exempel på bevis nämns skriftliga handlingar, såsom kontrakt och
räkenskaps-
verifikationer, föremål, såsom Varuprover, samt muntliga eller skriftliga utsagor av personer. Att spalta upp utredningen i förvaltningsförfarandet i bevisning och annan utredning låter sig dock enligt besvärssakkunniga inte göra generellt. Vi är av samma i fråga om förfarandet hos Skatterätt. .
mening
Såsom ett grundläggande element i utredningen vid sidan av fastställandet av de faktiska omständigheterna betecknar besvärssakkunniga urskiljandet och tolkandet av tillämpliga rättsregler. Dessa bestämmer utredningens Det är de om-
inriktning.
ständigheter som enligt rättsreglerna är att betrakta som relevanta som skall klarläggas. För att återknyta till det förut nämnda exemplet skall en rad faktorer utredas vid rörelsebeskattning av tomtförsäljning, vilka saknar intresse vid realisationsvinstbeskattning, t. ex. värde på in- och utgående lager, fordringar och skulder. Är fråga åter om utövning av fritt skön, skall utredningen ta sikte på de olika förhållanden som rimligen bör tillmätas betydelse vid sådan bedömning.
Nu skildrade allmänna grundsatser sammanfattade besvärssakkunniga i en regel om att genom utredningen i ärende de omständigheter skall klarläggas, vilka är av betydelse för dettas avgörande. Grundsatsen kan förefalla tämligen självklar och onödig att lagfásta. Erfarenheten lär emellertid att en utredning lätt länkas in på orätta banor, spårar ur, bedrivs från för snäva utgångspunkter eller splittras, om inte den utredande från början gör klart för sig vad som är huvudsak och bisak, relevant och irrelevant. Utan målmedvetenhet och konsekvens i utredningen och en från början riktig kanalisering av materialsamlandet åstadkoms inte något adekvat beslutsunderlag. En regel om utredningens mål riktar sig till samtliga som medverkar i utredningen, i första hand då till det allmännas ombud, men även till den enskilda parten och givetvis i sista hand till det beslutande organet, skatterätten. Vi finner i likhet med besvärssakkunniga att en sådan regel har en ej oväsentlig funktion att fylla som utgångspunkt för följande föreskrifter om utredningsförfarandet. Vi föreslår därför att den tas in som ett första led i regleringen av detta förfarande.
I ett kontradiktoriskt förfarande, där ena parten utgörs av ett organ för det allmänna, förväntar man sig att detta organ i allt väsentligt svarar för den utredning som behövs utöver den enskilda partens. Det beslutande organets uppgift i utred-
ningshänseende kommer i praktiken härigenom att begränsa sig till att med hjälp
i främsta rummet av remissinstitutet leda utredningen. Av särskild betydelse härvid-
är naturligtvis skriftväxlingen mellan parterna. Till styrningen av parternas lag
att vaka över att utredningsmaterialet blir
utredningsaktiviteter fogar sig uppgiften
så som Till denna bevakningsuppgift hör inte bara remisser
fullständigt möjligt. till beslutsmyndigheter utan också komplettering av parternas utredningsmaterial
genom t. ex. hörande av sakkunnig, verkställande av syn, hörande av part eller
annan skriftligen eller muntligen.
Som förut fäste taxeringssalçkunniga stor vikt vid en aktiv processled-
påpekats
ning från sida. Visserligen bör den processledande funktionen
prövningsnämndens
mera sällan aktualiseras i materiellt hänseende, när ett allmänt ombud är verksamt, men vi anser att man här står inför en viktig princip som bör komma till uttryck i Det bör klart sägas ifrån att skatterätten leder parternas utredning
lagtexten.
och att skatterätten skall verka för att utredningsmaterialet blir så fullständigt som
För vår har vi delvis haft 11 § första stycket förslaget till lag om
möjligt. lagtext
rikets kammarrätter till förebild.
Kompletterande utredningsåtgärder av olika slag kan bli nödvändiga. Normalt torde det dock inte behöva bli fråga om annat än inhämtande av enstaka upplysningar o. d. genom hänvändelse till enskild part eller annan. Formlig remiss lär inte alltid vara påkallad. Ibland bör det gå lika bra med en telefonförfrågan varvid svaret tillförs målet i tjänsteanteckningens form. Dylika åtgärder bör kunna vidtas av den som svarar för beredningen i överensstämmelse med vad som
tjänsteman
gäller enligt länsstyrelseinstruktionen. Men mera ingripande initiativ såsom begäran till skatteverket att det genom taxeringsrevision eller annan åtgärd införskaffar
material bör beslutas av skatterättens ordförande. Vi förutsätter att
ytterligare
dessa beslutskompetensfrågor regleras i annat sammanhang än i lagen om skatterätt. I sitt lagförslag tog också in en föreskrift
besvärssakkunniga om att part skall
medverka vid utredningen och att han skall förebringa vad som är av betydelse för ärendets avgörande i den mån det är för honom och i ut-
tillgängligt erforderlig
sträckning yttra sig över det som eljest förekommit i ärendet. Vidare skulle
myndig-
heten inte få avvisa det som part önskade eller anföra till stöd för sin
förebringa
talan, om det ej fanns sakna betydelse eller det inte kunde anstå med ärendets avgörande. Föreskrifterna tog sikte mest på en enskild parts situation. TaxF ställer långtgående krav en medverkan till
på skattskyldigs en riktig be-
skattning av honom. Kravet konkretiseras bl. a. genom reglerna om självdeklaration och utformningen av blanketten för denna. Enligt 31 § 2 mom. TaxF är envar efter anmaning skyldig att i den
omfattning
som angetts i anmaningen meddela upplysningar utöver dem som lämnats i
själv-
deklarationen. Fråga skall vara som finnes om upplysningar erforderliga för egen taxering. Efter anmaning är en deklarationsskyldig tillika att förete
person skyldig
kontrakt, kontoutdrag, räkning, kvitto eller annan därmed jämförlig handling som finnes erforderlig för kontroll av deklarationen. är 51
Prövningsnämnd enligt §
TaxF behörig att meddela sådana och som nu
upplysnings- editionsförelägganden
sagts. Enligt 53 § TaxF får vite föreläggas utom för edition. Av de återgivna stadgandena framgår att om att med-
frågan skattskyldigs plikt
verka till utredningen är tämligen i TaxF. Vad förutförligt reglerad gäller övriga fattningar som kan bli föremål för hos Skatterätt förhåller
tillämpning det sig på
liknande sätt. Vi har därför inte ansett ta in nödvändigt att i lagen om Skatterätt
något principstadgande om enskild parts skyldighet att - eller
på eget initiativ efter anmodan - medverka att lämna genom upplysningar, förete skriftliga bevis m. m. I denna del bör det ankomma på specialförfattningarna att svara för de erforderliga föreskrifterna. Inte heller har vi sett det som en uppgift för lagen att ange skatteverkets skyldigheter i utredningshänseende utöver vad som redan kan utläsas ur den allmänna regeln om utredningens ändamål. Vi förutsätter att denna i mån av behov
komplet-
teras med föreskrifter om skatteverkets åligganden i instruktion, e. d.
arbetsordning
Att enskild part skall få agera och argumentera fritt för sin sak hos Skatterätt inom rimliga gränser torde heller inte behöva i stadgas särskilt i lagen. Det ligger sakens natur att onödiga hinder inte skall resas mot en enskild aktivitet för parts sakens utredning. Häri ligger bl. a. att en med
framställning från part om uppskov
målets avgörande för att parten skall få tillfälle komma in med ytterligare utredning bör bifallas så långt det är möjligt.
15 §. En omdebatterad fråga är om det ex officio skall kontrolleras huruvida en skattskyldigs besvär kommit in i rätt tid eller av att
ej. Frågeställningen kompliceras
reglerna om skattskyldigs över sin bildar ett invecklat
klagan taxering synnerligen
besvärstiden -- särskilda mönster med - utöver den ordinarie enligt 76 § TaxF besvärstider 99 och 100 §§ TaxF. Härtill kommer att taxeringsintendent
enligt
med stöd av sin rätt att till förmån för den skattskyldige kan göra skatt-
klaga
för sent anförda besvär till sina den skattskyldige har ytter-
skyldigs varigenom
en extraordinär av sin taxering. Det är inte att förundra
ligare väg för omprövning
över att emellan blivit oenhetlig i fråga
sig praxis prövningsnämnderna mycket
om avvisande av för sent anförda besvär. Medan vissa prövningsnämnder konsekvent att besvärstiden 76 § TaxF eller i förekommande fall 99 eller
prövar enligt
avvisar andra för sent inkomna besvär 100 § TaxF iakttagits, prövningsnämnder
endast när taxeringsnämndsordföranden eller taxeringsintendenten gjort invändning
denna mot besvärens I de senare fallen kan praxis också växla
på grund prövning.
alltefter det intresse ägnar åt frågan. Anser sig en taxerings-
taxeringsintendenterna
intendent endast i böra göra invändning mot sakprövning,
sällsynta undantagsfall
i blir sakkommer resultatet praktiken tydligen att bli att så gott som alla besvär
oavsett när de anhängiggjorts. prövade
Den utstuderade är ett historiskt arv. Det kan diskuteras om besvärsordningen och om besvär över till Skatterätt över huvud taget bör den är behövlig taxering vara bundna av andra än en allmän preskriptionstid. Det har emellertid
tidsgränser
inte varit vår att sådan diskussion. Vi vill emellertid hävda att,
uppgift ingå på
om man en med besvärstider, den ordningen
väljer ordning författningsstadgade
också bör och lika inom hela landet. Att författningsmässigt hålla
följas tillämpas
men i en annan, är en dubbelmoral som fast vid viss ordning, praktiken tillämpa inte bör få leva vidare hos skatterätterna. Då det inte lär vara möjligt att säkerställa en i dessa stycken på annat sätt än genom lagstiftning,
enhetlig ordning
om att ansökan eller besvär, som kommit in i rätt
föreslår vi en uttrycklig regel ej
tid, inte får prövas. För taxeringsmålens del betyder detta bl. a. att, om skatteverkets utredning ger vid handen att en besvärat sig för sent, skatteverket måste anföra
skattskyldig
besvär till förmån för den skattskyldige för att en rättelse till hans fördel
formliga
skall kunna beslutas av skatterätten. Detta kan utgöra en onödig formell synas men blir en av en konsekvent tillämpning av besvärs-
omgång nödvändig följd
Kritiken bör riktas mot inte mot det de ger upphov till.
reglerna. besvärsreglerna
som kommit in efter den 15 augusti i taxeringsmål, skall kunna För att besvär, avvisas som för sent anförda räcker det inte med att konstatera ankomst efter nämnda datum. Det måste också vara utrett att taxeringsnämndens beslut delgetts den senast den 15 juli. Är det delgivet senare, gäller den längre be-
skattskyldige
Hos flera tillämpas redan den ord-
svärstiden enligt 99 § TaxF. prövningsnämnder
i fall inhämtas från vederbörande om när
ningen att uppgift angivna postkontor
den rekommenderade försändelsen från taxeringsnämnden utkvitterats. Denna lov att komma till allmän hos skatterätterna för
ordning får tydligen användning
kunna om ex officio-prövning av beatt de skall tillämpa den föreslagna regeln svärstidema.
Vårt förslag om avvisande ex officio av för sent anförda besvär överensstämmer
med besvärssakkunnigas förslag i denna fråga för förvaltningsförfarandet i allmän-
het (betänkandet s. 592). Vi har övervägt om den omständigheten att förfarandet hos skatterätt skall bygga på officialprincipen bör leda till att skatterätten ges rätt att sakpröva en taxering, även om besvären är för sent anförda. I realiteten skulle det innebära att skatterätten återställde försutten tid eller beviljade resning. De funktionerna bör vara förbehållna regeringsrätten i den mån de inte realiter kan utövas inom ramen för extraordinära besvär. Därför har vi awisat tanken på en
sådan lösning.
Utöver försutten tid kan andra hinder mot sakprövning möta, såsom bristande parts- eller processbehörighet, frånvaro av talerätt, res judicata och litispendens. Också i dylika fall skall ansökningen eller besvären avvisas. Besvärssakkunniga upptog i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet en allmän regel härom (betänkandet s. 419). Vi anser emellertid inte nödvändigt att en motsvarighet härtill inflyter i lagen om skatterätt. Regeln uttrycker inte annat än som ändå gäller och skulle kunna få den ej önskvärda bieffekten att mer uppmärksamhet ägnas åt frågor om talans avvisande än som är motiverat. Det skulle vara mycket olyckligt om processen hos skatterätterna utvecklade sig därhän att allmänheten fick det intrycket att skatterätterna lade ner mycken möda på att finna hinder mot sakprövning för att slippa verkställa en sådan.
16 §.
I 75 § TaxF stadgas visserligen uttryckligen att besvär, som kommit in till fel prövningsnämnd, skall översändas till rätt ställe. Se också 4 kap. 3 § besvärssakkunnigas lagförslag. Sådant översändande måste dock anses så självklart för en skatterätt att det inte behöver föreskrivas särskilt. Vi har därför inte i vårt lagförslag tagit in någon motsvarighet till stadgandet. Givetvis behöver det då ej heller sägas något om överlämnande till annan behörig instans än annan skatterätt, t. ex. till kammar-
rätten eller riksförsäkringsverket, när sådant påkallas. Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt ger för närvarande i praktiken
normalt även den mest ofullkomliga besvärsskrift i skattemål upphov till saklig prövning hos prövningsnämnden. Motsvarande gäller t. ex. en klagoskrift hos läns-
styrelsen i uppbörds- eller folkbokföringsmål. Även om en skattskyldig bara ut-
trycker sitt missnöje i största allmänhet eller frågar om det inte är något fel på hans taxering, eftersom han fått så stor kvarstående skatt, blir taxeringen och debiteringen föremål för granskning och en saklig prövning kommer till stånd. Gransk-
ningen ombesörjs i första hand på taxeringssektionen eller hos lokal Skattemyndig-
het. Denna ordning medför så stora fördelar allmänt sett att den bör bestå. Den
lämpligaste lösningen synes vara att alla anmärkningar mot taxering, uppbörds- och
folkbokföringsåtgärder etc. preliminärt klassificeras som besvär hos skatterätten och diarieförs som sådana på dennas kansli, när det inte redan från början står klart att de_kan besvaras direkt av annan myndighet med rättelsekompetens (lokal skatte-
myndighet, skatteverket). Det bör lämpligen ankomma på skatteverket att vid sin
utredning klargöra inom vilken kategori klagomålen faller. Hinder bör inte möta
att skatteverket ombesörjer att sådan rättelse kommer till stånd, som finnes kunna ske utan skatterättens medverkan, och meddelar skatterätten härom. Skatterättens samtycke härtill bör kunna betraktas som underförstått. Skatterätten kan sedan avskriva målet, om partens talan därmed är slutbesvarad.
I 7 kap. 2 § förslaget till lag om förvaltningsförfarandet upptar besvärssakkunniga en bestämmelse om att i framställning, varigenom talan väcks, parten skall tydligt ange sitt yrkande samt de omständigheter, på vilka detta grundas. Även om det i princip bör kunna begäras av den, som hos skatterätt gör en framställning eller anför besvär, att han talar om vad han vill och vad han stöder sina anspråk på,
synes det inte lämpligt att i ett så utpräglat officialprövningsförfarande som det vi
förordar ställa något ovillkorligt krav på att parten tydligt anger yrkande och grunder. Talan skall föranleda sakprövning även om talan är otydlig. Inte heller tjänar det något förnuftigt ändamål att i lagtexten föreskriva att parten bör iaktta detta
anspråk på yrkande och grunder. Lämpligare är att på vanligt sätt lämna frågan
öppen och låta det ankomma på skatterätten att ge anvisningar. Också genom
upplysningar på ansökningsblanketter och i besvärshänvisningar går det att verka
för att ansöknings- och besvärsskrifterna från början får det innehåll som fordras
för en meningsfull prövning. Se också landskontorsutredningen s. 204 om blanket-
ter för taxeringsbesvär.
Det förekommer ej sällan att besvärsskrifter kommer in oundertecknade. Besvärsskriften kan t.ex. bestå enbart av tecknad på baksidan av under-
missnöjesyttring
rättelsen om avvikelse från självdeklarationen. Undertecknande med enbart maskinskrift är heller inte ovanligt. Ombud fogar ej heller alltid fullmakt till besvären. Att
sökanden eller klaganden i sådana fall skall få anvisningar om komplettering följer
visserligen redan av föreskrifterna i 1946 års servicecirkulär. Skatterätts skyldighet att meddela sådana anvisningar utgör emellertid ett så betydelsefullt moment i förfarandet att den bör framgå av lagen och ej endast av en administrativ föreskrift. Härtill kommer nyssnämnda anvisningar om förtydligande av talan. Vi föreslår därför ett stadgande som utsäger att skatterätt skall meddela anvisningar om ansöknings- eller besvärsskrift behöver fullständigas.
Stadgandet blir tillämpligt när skriften är behäftad med formella brister, som bör
avhjälpas innan en saklig behandling påbörjas. Det inskränker sig emellertid inte
till fall av formella brister utan gäller i och för sig också vid materiella brister som
består av ofullständigt angivande av yrkande eller grunder. Av praktiska skäl torde
det dock mera sällan komma i fråga att skatterätten meddelar anvisningar om full-
ständigande av en skrift i fråga om yrkande eller grunder. Den mest ändamålsenliga
ordningen torde vara att erforderlig komplettering i sådana hänseenden kommer till stånd under skatteverkets utredning.
I detta sammanhang uppkommer också frågan om skatterätts befogenhet att utan prövning avvisa ansökan eller besvär när skriften är så ofullständig att den är otjänlig som grund för prövning i målet. Det har redan framhållits att varje missnöjes-
eller viljeyttring i princip bör utlösa en Helt uteslutet torde det väl
officialprövning.
dock inte vara att skriften är så intetsägande eller förvirrad att det inte att vinna
går
klarhet i vart den syftar. I förarbetena till 112 § TaxF uttalades 1956: 150
(prop.
s. 318) om besvärsmyndighetens rätt att avvisa besvär att den borde
ofullständiga begagnas med urskillning och huvudsakligen
ses som en yttersta utväg att komma till rätta med parter som ej kan fönnås att sin där detta
precisera ståndpunkt, är av
betydelse för målets avgörande, samt att bestämmelsen får så
självfallet ej tillämpas
att prövningsnämnderna underlåter att göra en i därför
befogad ändring taxeringen
att den skattskyldige saknat att mera sina
förmåga klargörande precisera yrkanden.
Den omständigheten att i stället för träder en Skatterätt
prövningsnämnden med
mera markerad bör vår inte föranleda
domstolsprägel enligt mening någon ändring
i betraktelsesättet i
skärpande riktning.
Mot bakgrunden av förut angivna kan det om
omständigheter ifrågasättas någon
bestämmelse över huvud rätt för skatterätten taget behövs angående att avvisa en i
fråga om yrkande och grunder ofullständig framställning. Som av framgår redogö-
relsen för gällande rätt finns det emellertid ett specialfall, för vilket en sådan bestämmelse skulle ha en funktion att fylla, nämligen reservationsbesvärsfallet.
Möjligheten att anföra reservationsbesvär bör i princip stå öppen för envar part. Legitirna behov härav kan påvisas. För offentlig part måste dock detta endast i mycket sällsynta vara fallet. Med undantagssituationer reservationsbesvär från sådan part skall man alltså i inte behöva räkna. I
princip taxeringsmål blir rätten för
skatteverket att anföra sådana besvär beskuren
ytterst enligt landskontorsutredning-
ens förslag. Se betänkande utredningens s. 215. Inte heller i övriga mål lär utrymmet för reservationsbesvär från skatteverket vara av nämnvärd
omfattning.
Enskild part, som anför reservationsbesvär och förbehåller sig att senare få precisera sina yrkanden och grunderna för dem, anger ej sällan viss tid inom vilken han ämnar fullfölja besvären. Är tiden bör det
rimlig, godtas. Hörs han ej av inom
den utlovade tiden, bör han Ofta han i så fall
påminnas. begär ytterligare uppskov.
Det torde vanligen vara svårt att neka honom det, om han anför vägande skäl och tiden räcker till för av
ytterligare uppskjutande handläggningen.
Mot enskild part som förhalar målet att underlåta genom att fullfölja anförda reservationsbesvär, bör skatterätten förfoga över Ett hot
något slags tvångsmedel.
om att besvären kan komma att inte tas upp till prövning om de inte fullföljs synes utgöra ett ändamålsenligt tvångsmedel för detta fall. Bestämmelsen i förevarande
paragraf har utformats i enlighet härmed.
17 §.
I ett mål, där två parter står mot varandra, är det som förut framhållits natur-
ligast och lämpligast att låta en mellan
utredningen bygga på skriftväxling parterna,
som i mån av behov kompletteras av det beslutande organet genom att yttranden inhämtas från myndigheter och ställs till eller
sakkunniga, frågor part vittne,
muntlig förhandling eller syn anordnas m.m. Sedan en ansöknings- eller besvärsskrift
diarieförts skatterättens kansli och en akt lagts upp med utdrag ur taxeringslängd
på
från bör i härmed skriften med eller motsvarande samt material arkivet, enlighet tillställas motpart. Det förtjänar erintillhörande handlingar sökandens/klagandens ras om att skatteverket enligt landskontorsutredningens förslag blir enskilds motpart inte bara i skattemål utan också i och folkbokföringsmålen m. m.
uppbörds-
och besvär från enskilda, som faller inom skatterättens kompe-
Framställningar
torde skatterätten böra komtensområde, som antytts praktiskt taget utan undantag municera hur utsiktslösa de än kan te sig t. ex. på grund av att med skatteverket, den enskilde inte är eller talan är uppenbart fatalietiden försuttits, saklegitimerad tänkas att det allmännas ombud i kraft av sina befogenobefogad. Det kan nämligen kan t. ex. som förut nämnts genom att heter kan lägga saken till rätta. Skatteverket besvär till sina egna åstadkomma sakprövning, fastän göra en enskild klagandes besvären kommit in för sent eller anförts av en person som saknar saklegitirnation. också erinras om att genomgången av besvärsskrifter utgör Det bör i sammanhanget en form av efterkontroll av och andra myndigheters arbete. Re-
taxeringsnämnders
miss till skatteverket lär därför inte kunna underlåtas annat än i fullständigt självmål såsom med en enkel missförstått en
klara när en person löntagardeklaration
underrättelse om formell rättelse och taxering enligt deklarationen, fastän
yrkar
det är vad beslutat. Som exempel kan nämnas
just taxeringsnämnden ytterligare
samtaxerad makes framställning om räntebefrielse.
Beträffande besvär av gäller för närvarande att kommunika-
taxeringsintendent
får underlåtas, om hinder möter. Vidare behöver besvär
tion med den skattskyldige
inte kommuniceras, om det bara är fråga om rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende. En får anses när myndigheten gjort vad som
kommunikationsskyldighet fullgjord,
för att nå kontakt med vederbörande men misslyckats på grund av står i dess makt att utröna hans eller att nå honom där ett hinder, t. ex. att det inte gått uppehållsort Man kan möjliga. Denna med en delgivningsförsändelse. inte begära mer än det behöver vår lika litet här som annorstädes skrivas
självklara grundsats enligt mening
därför inte till nuvarande föreskrift om att in i lag. Vi föreslår någon motsvarighet när hinder möter. Vi förutsätter att skatterätten får kommunikation får underlåtas tekniska som tillkommer en allmän domstol. Då
samma delgivningsbefogenheter
om i förvaltningen och hos domstolar är föremål för övervägan-
frågan delgivning
den i anser vi oss inte böra gå in på den närmare.
justitiedepartementet
Vad skatteverkets besvär för rättelse av uppenbara förbiseenden, vanligen
gäller
förbiseenden att tillgodoräkna allmänt avdrag e.d., bör felräkningar, felskrivningar, kunna få underlåtas endast när det är fråga om enligt vår mening kommunikation rättelse som både siffermässigt och sakligt uppenbart är till den skattskyldiges I sådana fall kommunikationen normalt inte något behov. Det förfördel. fyller här erinras om att en inte alltid är till den skattskyldiges förtjänar lägre taxering
del. Jfr t. ex. 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt angående betydelsen
av att barns inkomst uppgår till minst 100 kronor.
beskattningsbara
Men besvären till en rättelse, som den emot, behövs del-
syftar går skattskyldige
av Det som ser ut som en felräkning kan vara rätt räknat
givning utredningsskäl.
men fel skrivet och det som förefaller vara ett förbiseende kan visa sig inte vara det när bilden med fakta. Det är därför inte bara ett utred-
fullständigas ytterligare
rättssäkerhetsintresse att besvärsskriften kommuniceras. nings- utan ett verkligt
När framställning görs om handräckning för taxeringsrevision kan det föreligga
risk för att att räkenskapsmaterialet undan-
handräckningen omintetgöres genom
om den förvarnas. När kommunikation kan antas vålla att
skaffas, skattskyldige
handräckningen inte går att genomföra, bör framställningen kunna prövas och bifallas utan föregående kommunikation. Fara i brukar också utgöra legitimt skäl att underlåta kommunikation.
dröjsmål
Det att framställningar om utdömande av vite handläggs är visserligen angeläget snabbt så att vitet kommer till sin rätt som tvångsmedel. Behovet av snabb handbör dock inte när det gäller utdömande av ett straff få föranleda slopande
läggning
av kommunikation. Skatteverkets om utdömande av vite bör därför
framställning
inte få prövas utan kommunikation med den som försuttit vitet. Se
föregående vidare landskontorsutredningen s. 220 om vitesmåls handläggning.
Enligt 52: 7 rättegångsbalken gäller att hovrätt inte får göra ändring i ett genom besvär överklagat underrättsbeslut, såvitt angår klagandens motparts rätt, om denne inte lämnats tillfälle att förklara sig. Stadgandet ger hovrätten möjlighet att avvisa eller avslå besvär utan att dessförinnan ha delgett besvärsskriften med motparten. En skatterätt bör motsvarande sätt kunna avslå eller avvisa besvär och framställ-
på
ningar från skatteverket utan föregående kommunikation med den enskilda motparten.
Kommunerna har en speciell ställning på skatte- och folkbokföringsområdena
som innefattar rätt för dem att besvära sig. När de gör det uppkommer en trekants- Utöver kommunen två andra - den enskilde och skatteprocess. figurerar parter verket. Gällande rätt föreskriver att av kommun alltid skall kommuni-
taxeringsbesvär
ceras med och i också med den skattskyldige. För
taxeringsintendenten princip mantalsskrivningsmålens del är kommunikationsfrågan oreglerad.
Skatteverkets eller en enskilds eller besvär kan i vissa fall beröra en
framställning
kommuns ekonomiska intressen i sådan grad att kommunen bör få del av framställeller besvären. Gällande rätt skall inhämtas från veder-
ningen säger att yttrande
börande kommun, när det finnes påkallat. vår saknas att kräva kommunikation av kommuns fram-
Enligt mening anledning
och besvär med enskild sakägare och skatteverket eller vice versa av de
ställningar
senares skrifter med kommun för andra fall än de där något motstående intresse finnes En om med motpart torde under sådana förhål-
att bevaka. regel delgivning
också för fall av kommuntalan resp. motstående komlanden ge tillräcklig ledning munintressen.
3 Skatterätt
Under hänvisning till det anförda föreslår vi att en ansöknings- eller besvärsskrift skall delges sökandens eller klagandens motpart, om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförande av beslutet i målet.
Med tanke på den utredningsuppgift, som ankommer på skatteverket, bör till detta överlämnas inte bara själva besvärsskriften och dess bilagor utan också övrigt aktmaterial.
När en skatteverkets skrift delges den enskilda motparten, bör givetvis likaledes
samtliga bilagor bifogas, om de inte redan förut delgetts. Lämpligen bör handling-
arna sändas i avskrifter som parten får behålla. Själva akten med originalhandlingarna bör däremot i detta fall såsom för närvarande sker kvarligga på rättens kansli för att målet skall kunna prövas i sak, även om den enskilda parten inte hör av sig. Det förhållandet att akten som sådan inte delges får självfallet inte leda till att något material av betydelse för avgörandet inte kommer under partens ögon. Det är av allra största vikt från rättssäkerhetssynpunkt att parten haft tillfälle att granska och anmärka på det material, på vilket avgörandet i målet sedermera grundas. Har skatteverket t.ex. inhämtat ett utlåtande och tagit ledning av det för sitt ställningstagande, skall detta bifogas i avskrift när dess skrift delges den enskilda parten. Ej sällan kan dock bland bilagorna återfinnas material som den enskilda parten tidigare fått del av, t.ex. handlingar rörande verkställd taxeringsrevision. De behöver naturligtvis inte delges ånyo. Direkt avrådligt är det vidare att delge utlåtanden och upplysningar som är uppenbart oriktiga eller ovidkommande. De kan leda den delgivne vilse.
18 § Kommunikation innebär inte bara delgivning av en ansökan eller en besvärsskrift med den saken rör utan också att denne lämnas tillfälle att yttra sig över de mot honom riktade yrkandena. Han får inte dömas ohörd. Denna kontradiktoriska princip kan utvecklas ett steg ytterligare genom krav på den att han verkligen
delgivne
hör av sig. Det är naturligt att ta ett sådant steg när det gäller att konstruera ett förfarande inför en domstol. Ett särskilt skäl att ställa krav på svar är att man behöver få veta om målet är otvistigt eller tvistigt för att kunna domförhetsreglerna.
tillämpa
Endast otvistiga mål får avgöras som enmansmål. Att krav skall ställas skatte-
på
verket att yttra sig över kommunicerad eller besvärsskrift framgår av
ansöknings-
vad förut sagts om skatteverkets
utredningsuppgift.
På enskild part ställs i prövningsnämndsprocessen enligt TaxF inte något krav alls vid kommunikation av taxeringsintendents besvär. Det sägs intet om att han skall yttra sig över yrkande, grunder eller innehållet i övrigt i de kommunicerade
handlingarna. Som framgått av redogörelsen för gällande rätt förekommer det dock hos prövningsnämnderna att den skattskyldige uppmanas att skriftligen meddela att
han inte har något att erinra mot taxeringsintendentens yrkande, när det är fallet. Viss kritik har riktats mot denna ordning under hänvisning till att den skattskyldige kan förledas att lämna medgivanden vilkas innebörd inte står fullt klar för honom. Vi anser dock i likhet med bl. a. riksskattenämnden att är rationellt. 1,-
förfaringssättet .r
...an;waq...r.v.-.-,»h
Man får på detta sätt fram flera mål till utan att för den skull
enmansavgörande
rättssäkerheten kommer i fara. Också enmansmålen prövas mål får
noga och intet avgöras som enmansmål om inte full säkerhet råder om att det är Kan det
otvistigt.
misstänkas att den skattskyldige, den mantalsskrivne etc. lämnat ett
medgivande
mot bättre vetande, får förutsättning för ett enmansavgörande anses inte vara för handen.
Ett lagfästande av den ordning som vuxit fram i praxis skulle innebära att skatterätten vid kommunikation med den enskilda motparten inte skulle bereda honom tillfälle att avge förklaring utan i stället ålägga honom att göra det. En förutsättning för att ett sådant krav skall kunna ställas är emellertid att det inte begärs för mycket
av förklaringen.
Om förklaring i besvärsmål föreslår (betänkandet s. 581) föl-
besvärssakkunniga jande. Förklaringen skall ställas till besvärsmyndigheten. Den skall innehålla
yttrande rörande besvärstalan och de till stöd för denna anförda Förkla-
grunderna.
randen skall därutöver ange de han vill andra. Önskar han att be-
omständigheter
svärsmyndigheten skall föranstalta om viss utredning eller om sammanträde för muntlig handläggning, skall han hemställa härom. Vid förklaringen skall han foga de tidigare ej förebragta bevis vilka han vill och som är för
åberopa tillgängliga
honom.
Föreskrifter av det slag som de skildrade passar inte särskilt
bra i en sådan process som den vid Skatterätt med enskild
part mot offentlig part med utredningsbör-
dan lagd på sistnämnda part. I en måste man kräva mera av den
dylik process offentliga partens och mindre av den enskilda partens än besvärssakkun-
förklaring
niga föreslår. Frågan om hur den offentliga partens skall utformas skulle
förklaring
kunna lämnas i och behandlas interna
oreglerad lagen instruktionsvägen genom
föreskrifter. Beträffande enskild parts kan i dock helt
förklaring regler lagen ej
undvaras. Under sådana förhållanden
synes lämpligt att ge en gemensam grundläggande bestämmelse i ämnet.
Med tanke på att processen bör vara så enkel att en enskild skall kunna föra sin talan själv utan juridiskt eller annat biträde, bör kraven
sakkunnigt på förklaringen
vara mycket måttfulla. Väsentligast är som förut nämnts att skatterätten får veta hur parten ställer sig till yrkandena. annat krav inte böra ställas
Något synes därför på en förklaring än att den ger om huruvida förklaranden eller be-
upplysning medger
strider yrkandena i målet.
Det får anses vara till fördel både för skatterätten och för motparten om förklaranden inte bara meddelar om han eller bestrider utan också
medger yrkandena
utvecklar sin ståndpunkt och yttrar sig över de omständigheter på vilka
yrkandena
grundar sig. Det främjar också processen om det redan i
förklaringen ges till känna om någon särskild utredning önskas verkställd eller anordnad.
muntlig förhandling
Från dessa synpunkter ter det sig önskvärt att skatterätten vid kommunikationen inte bara förelägger den att komma in med till skatte-
delgivne skriftlig förklaring
rätten, som anger huruvida yrkandena medges eller bestrids, utan också ger anvis-
om vad i övrigt bör innehålla till främjande av en ändamålsen-
ningar förklaringen Bestämmelsen om förklaringsföreläggande har utformats i enlighet lig handläggning.
härmed.
Annan vid underlåtenhet att efterkomma föreläggande att komma in med
påföljd
kan inte komma i än den att målet avgörs utan sådan förförklaring fråga
Från allmän är det av värde att få tillgång till en förklaringsskrift
klaring. synpunkt
tvisteläget. Erfarenheten visar att det är mycket lättare att få svar som klarlägger
om portofria svarskuvert biläggs. Vi föreslår därför att det tas
på förelägganden,
upp till övervägande om Skatterätt inte bör kunna få förfoga över rätt att foga sådana till sina förlägganden.
För att hur vi tänkt oss systemet utformat lämnar vi här
ytterligare åskådliggöra
också av ett föreläggande om förklaring vid kommunika-
exempel på formulering
tion av besvärsskrift från skatteverket.
Föreläggande
Till Ni skall inom ,,,,,,, _, dagar efter dessa handlingars mottagande komma in till skatterätten med skriftlig förklaring över skatteverkets besvär. Underlåter Ni det, kan målet komma att avgöras i befintligt skick.
inte räcker till.
Förklaringen skall skrivas nedan och på särskild bilaga, om utrymmet I förklaringen skall Ni meddela huruvida Ni medger eller bestrider det som skatteverket
Bestrider Ni yrkandena helt eller delvis, bör Ni förklara varför så är fallet samt yrkar. anföra Önskar Ni att skatte-
det som Ni eljest vill åberopa till stöd för Eder mening. rätten skall göra viss utredning eller ordna muntlig förhandling bör Ni meddela det i förklaringen. Ni bör också bifoga bevis med vilka Ni vill styrka Edra uppgifter.
Förklaringen skall undertecknas av Eder.
I tjänsten: Förklaring: |:| Jag medger skatteverkets yrkanden.
Kommentar:
E] Jag bestrider -- helt eller delvis - skatteverkets yrkanden.
Upplysningar, synpunkter och önskemål:
Egenhändig namnteckning:
För skatteverket blir det ett tjänsteåliggande att, när det får del av en ansöknings-
utreda saken och uttala om i skriften och de omeller besvärsskrift, sig yrkandena
som anförts till stöd för dem. Till kommunikationen med skatteverket
ständigheter kan därför i anvisningarna om förklaringens innehåll knytas jämförelsevis långtgå-
ende krav verket, om så önskas. Normalt behövs dock givetvis inga anvisningar
på
alls. Det kan emellertid inträffa att skatteverket bedriver utredningen med utgångs-
från som skatterätten inte delar. Skatteverket kan t.ex.
punkt rättsliga antaganden,
vara av den att vissa för en intäkts förvärvande är hänförliga
uppfattningen utgifter
till ett annat beskattningsår än det aktuella och därför anse att om deras
utredning
belopp, beskaffenhet att kunna föranleda avdrag m.m. kan anstå till taxeringen för detta år. Skatterätten å sin sida kan komma till resultatet att är att hän-
utgifterna
föra till det aktuella beskattningsåret. Rätten bör då hellre besluta
om ny remiss för kompletterande utredning än själv inhämta det material som behövs för
tilllämp-
ning av rättens betraktelsesätt.
I motiveringen till 21 § återkommer vi till om speciella direktiv från
frågan
skatterätten beträffande innehållet i en
förklaring.
19 §. Som förut nämnts kommer det skriftliga utredningsförfarandet att kännetecknas av en växling av skrifter mellan parterna vilken äger rum genom förmedling av skatterättens kansli. Enligt vedertaget schema för sådan skriftväxling går initiativskriften
till motparten för förklaring och dennes förklaringsskrift till den initiativtagande parten för påminnelser. Härefter ebbar skriftväxlingen ut, om inte påminnelseskrif-
ten innehåller något, över vilket förklaranden finnes böra höras. I princip är det den
-- sökanden eller - som får sista ordet. Den
initiativtagande parten klaganden
skildrade normalordningen bör vara också hos skatterätt.
vägledande
När en sökandes eller klagandes ansöknings- eller besvärsskrift kommuniceras med hans motpart, skall denne enligt vårt förslag föreläggas att yttra sig. Syftet härmed är som nämnts att skatterätten skall få ett besked om huruvida saken är
tvistig
eller ej och, om så är fallet, vad tvisten avser och vilken omfattning den har - i pengar eller med annat mått mätt. I enklare mål är utredningen i realiteten avslutad i och med att förklaringsskriften kommit in. Det är framför allt fallet då förklaranden vitsordar sökandens eller i alla delar och oreserverat
klagandens uppgifter
tillstyrker bifall till dennes yrkanden. Men också när sakläget är ostridigt och tvisten gäller en ren rättsfråga. Likaså då man på ömse sidor uppenbarligen tömt ut allt sitt vetande rörande saken genom skrifter. I situationer, som
respektive dylika
ej är ovanliga, i vart fall ej i (= enmansmålen), behövs inte
taxeringsprocessen någon ytterligare partsinlaga för utredningens del. Skriftväxlingen avslutas då med
förklaringsskriften.
Ofta innehåller emellertid bestridande och - i
förklaringsskriften påståenden
sak- såväl som - vilka fordrar bemötanden för att materialet skall bli
rättsfrågor
allsidigt belyst. I det läget behövs påminnelser. Det är på denna erfarenhet som
med tre - och
gängse ordning partsskrifter initiativ-, förklarings- påminnelseskrift
- Man bör i härmed räkna med som ett ordi-
bygger. enlighet påminnelseskriften
närt led i skatterättens utredningsförfarande. Endast i fall när en sådan skrift up-
penbarligen inte har någon uppgift att fylla kan detta led lämnas ur räkningen.
Av samma skäl som en ansöknings- eller besvärsskrift inte bör sändas över till sökandens eller klagandens motpart utan att mottagaren bereds tillfälle att inom utsatt tid yttra sig över skriften, bör heller inte en förklaringsskrift, som fordrar
bemötande, kommuniceras med sökanden eller klaganden utan att denne lämnas tillfälle att inom utsatt tid yttra sig. Termen påminnelser är vedertagen som beteckning på sådant yttrande och föreslås använd också här.
Av en påminnelseskrift förväntar man sig att den ger besked om partens ståndpunkt till förklarandens yrkanden och påståenden så att det blir i möjligaste mån klarlagt vad som är ostridigt och vad som är tvistigt i målet. Uteblir påminnelser, går det emellertid i regel utan egentliga svårigheter att komma till rätta med bedömningen av målet ändå med hjälp av gängse grundsatser om bevisvärdering och
bevisbörda. I stor utsträckning får antas att påståenden i förklaringsskriften såsom
ej bestridda är sanna under förutsättning givetvis att de har tillräcklig grad av sannolikhet för sig. Men ibland framstår det som otillfredsställande att avgöra ett mål utan att förklarandens skrift blivit besvarad. Vidare är det med tanke på domför-
hetsreglema angeläget få veta om ett kompromissförslag från förklaranden godtas
av sökanden eller klaganden. Skatterätten bör därför få förelägga denne att komma in med påminnelser i anledning av förklaringen, i vilka han anger huruvida han medger eller bestrider förklarandens yrkanden. Sådant föreläggande bör givetvis begagnas med urskillning och inte meddelas i andra fall än när det finns grundad
anledning anta att förslaget är godtagbart för sökanden eller klaganden. Den nu
föreslagna ordningen överensstämmer med förut skildrad praxis hos prövningsnämnderna i fråga om av med den
kommunicering taxeringsintendentens yttrande skattskyldige. För att åskådliggöra ordningen återger vi nedan exempel på formulering av föreläggande att komma in med påminnelser.
Föreläggande Till Ni skall inom _______ __ dagar efter dessa handlingars mottagande komma in till Skatterätten med skriftliga påminnelser över skatteverkets förklaring i anledning av Edra besvär.
Påminnelserna skall skrivas nedan och på särskild bilaga, om utrymmet inte räcker till. I påminnelserna skall Ni meddela huruvida Ni godtar eller avvisar skatteverkets förslag. I det senare fallet bör Ni yttra Eder över innehållet i skatteverkets förklaring och anföra vad Ni eljest vill åberopa till stöd för Eder mening. Önskar Ni att skatterätten skall göra viss utredning eller ordna muntlig förhandling, bör Ni hemställa därom i påminnelserna. Ni bör också bifoga bevis med vilka Ni vill styrka Edra uppgifter.
Påminnelserna skall undertecknas av Eder.
I tjänsten: Påminnelser: E] Jag godtar skatteverkets förslag.
Kommentar:
E] Jag avvisar skatteverkets förslag.
Upplysningar, synpunkter och önskemål:
Egenhändig namnteckning:
Liksom i fråga om förklaringsskrift bör lämnas oreglerat vad påminnelseskrift i
övrigt bör innehålla. Normalt torde inte något behov av speciella anvisningar från skatterätten om innehållet föreligga. Det bör därför inte heller stadgas att skatterätten skall lämna anvisningar om påminnelseskriftens innehåll. Det får förutsättas att det sker ändå när det är sakligt påkallat.
I motiveringen till 21 § återkommer vi till frågan om särskilda direktiv från skatterätten beträffande innehållet i en påminnelseskrift.
20 §. Om än skriftväxlingen i det stora flertalet mål kan avslutas i och med påminnelseskriften, förekommer dock mål där det inte låter sig göra. I mera invecklade fall bör förklaranden beredas tillfälle yttra sig över påminnelseskriften, sökanden/kla-
ganden över den förnyade förklaringsskriften, förklaranden över förnyade påmin-
nelser etc. ända tills man nått så långt som det går att komma för att klarlägga
parternas sakliga och rättsliga ståndpunkter. Varje kommunikationsåtgärd, som
bereder någon tillfälle till nytt yttrande, bör emellertid på detta stadium föregås av överväganden om yttrandet verkligen behövs för utredningen. En förklaringsskrift skall enligt vårt förslag kommuniceras för yttrande, om det inte är uppenbart obehövligt. Man låter alltså här presumtionen tala för behov av kommunikation. Men
i fråga om påminnelseskrift och därpå följande skrift, talar presumtionen mera mot
än för kommunikation. Sådan bör därför beslutas bara i fall, då ett behov därav konstateras.
I det föregående har frågan om en förklarings-, påminnelse- eller annan skrifts
delgivning behandlats från synpunkten av den delgivnes hörande. En annan fråga är om sådan skrift skall översändas endast för kännedom. Till den frågan återkommer vi vid behandlingen av 25 §.
21 §.
Under sin förmedling av skriftväxlingen mellan parterna har skatterätten ett tillfälle att utöva sin processledande funktion som den inte bör försitta. Redan genom att besluta om kommunikation av en skrift för yttrande leder skatterätten processen. Processledningen förstärks om skatterätten i samband med delgivningen inte bereder parten tillfälle att yttra sig bara efter eget skön utan också efter skatterättens anvisningar. Sådana anvisningar kan meddelas genom en särskild promemoria som fogas vid kommunikationsbeslutet eller genom att i själva beslutet anges den eller de frågor över vilka yttrande enligt skatterättens mening är särskilt önskvärt. Genom sådana direktiv kan målet från början effektivt länkas i rätta banor med
betydande
tids- och arbetsvinster som resultat. Vi föreslår en bestämmelse som framhäver denna skatterättens processledande uppgift under skriftväxlingsskedet.
22 §. Till utredningen i administrativa besvärsmål hör regelmässigt att utlåtande inhämtas över besvären från den myndighet vars beslut överklagats. För taxeringsmålens
del är det som förut nämnts föreskrivet att taxeringsnämndens ordförande skall höras över skattskyldigs besvär, när det inte finns överflödigt, medan ingen föreskrift finns om sådan remiss när taxeringsintendent klagar. Det ankommer på pröv-
ningsnämnden att höra taxeringsnämndens ordförande och åtgärden skall vidtas
innan taxeringsintendenten får del av besvären. Hörande av lokal skattemyndighet
som beslutsmyndighet i uppbörds- och folkbokföringsmål är inte föreskrivet men
äger vanligen rum.
Processen i Skatterätt föreslås skola bygga på att den offentliga parten ombe-
sörjer utredningen i dess grundläggande delar. Det ligger då enligt vår mening när-
mast till hands att denna part och inte skatterätten svarar för inhämtandet av utlåtande från myndighet vars beslut överklagats. Skatteverket har lättare att bedöma, om ett sådant utlåtande behövs eller ej för utredningen, eftersom det måste sätta sig in i målet i är det dessutom till fördel att man väntar med att in-
detalj. Ej sällan hämta utlåtandet till dess kompletterande upplysningar införskaffats från klaganden eller annat material tillförts målet. Utredningen torde därför allmänt sett främjas av att det ingår bland skatteverkets uppgifter att begära utlåtande från beslutsmyndigheten.
Gällande om inhämtande av från taxeringsnämndens ordförande
regler yttrande
utgår från att sådan åtgärd normalt skall vidtas. Bara när det finnes överflödigt, får åtgärden underlåtas. Bakom reglerna ligger uppenbarligen tanken att yttrandet är mer eller mindre från utredningssynpunkt. Såsom framgått av det
oumbärligt
som anges i handboken för taxeringsnämndsordförande förväntar man sig också en
från ordförandens sida. ordförande lägger också
betydande utredningsinsats Många ner ett mycket grundligt arbete på sina yttranden. Andra ägnar endast tämligen
åt uppgiften. Härtill bidrar flera omständigheter, bl.a. att re-
ytlig uppmärksamhet
misserna kommer efter det taxeringsarbetet avslutats, när kontakten med
långt
nämnden är bruten, och att ordföranden ofta inte har mer att upplysa om än vad han och därmed också andra kan utläsa ur handlingarna. Det förefaller oss därför
ganska verklighetsfrämmande att konstruera utredningsförfarandet med utgångs-
i ett mer eller mindre oreserverat antagande att ett utlåtande från taxerings-
punkt
nämndsordföranden Mera realistiskt lär det i stället vara att
främjar utredningen.
tänka sig att skatteverket i de flesta fall kan utreda målet tillfredsställande utan taxeringsnämndsordförandens medverkan genom formligt utlåtande och att sådan medverkan därför skall sökas endast när den bedöms behövlig på grund av tvistefrågans speciella natur, taxeringsnämndens lokal- eller personkännedom, särskilda sakkunskap e.d. Genom telefonkontakter kan ofta tillräckliga upplysningar erhållas om de eventuella fakta som en ordförande kan meddela utöver det som framgår
2 av aktmaterialet. Jfr. landskontorsutredningen s. 222 om hörande av taxerings-
i
å nämndsordförande.
:i
synes ej böra meddelas några direkta regler om hur skatte-
I lagen om skatterätt verket bör bedriva sin Frågan om yttrande skall inhämtas
utredningsverksamhet. från taxeringsnämndsordföranden kan därför lämnas oreglerad i likhet exempelvis
med om tänkbara utredningsåtgärder, t.ex. hörande av länets skogs-
övriga frågor
sakkunniga i taxeringsmål. Än mindre behöver anvisningar om i vilken ges i lagen
utsträckning skatteverket skall höra lokal skattemyndighet, kronofogdemyndighet,
polismyndighet eller annan i folkbokförings- och uppbördsmål.
Enligt 14 § skall skatterätten tillse att målet blir så utrett som
fullständigt möj-
ligt. Vanligen lär skatterätten inte behöva med egna för
ingripa utredningsåtgärder
att få målet tillfredsställande utrett. Det ligger i allmänhet vilka utred-
i öppen dag ningsåtgärder som behövs och skatteverket underlåter då inte att vidta dem.
givetvis
Men tveksamma fall kan förekomma där delade råder huruvida
meningar taxeringsnämndens ordförande eller annan myndighet skall höras. Har skatteverkets överväganden utfallit så att ett inhämtats som däremot
yttrande ej
skatterätten bedömer erforderligt, bör skatterätten själv i om
gå författning åtgär-
den hellre än att återremittera målet till skatteverket med hemställan att det om-
besörjer kompletteringen.
Rätt att besluta om taxeringsrevision tillkommer endast i
taxeringsintendenten
länet. Prövningsnämnden äger alltså inte besluta härom, även om den skulle finna åtgärden nödvändig för ett måls avgörande. Önskar
prövningsnämnden taxerings-
revision, måste den hemställa härom hos Denna är
taxeringsintendenten. ordning
mindre tillfredsställande. Vi har övervägt om skatterätten skulle kunna tillerkännas rätt att besluta om taxeringsrevision när rätten finner sådan från utred-
behövlig
ningssynpunkt. Härvid har vi emellertid kommit fram till att saknar större
frågan
praktisk betydelse därför att skatteverket normalt kan neka att tillmötes-
knappast
gå en hemställan från skatterätten att komplettera med
utredningen taxeringsrevision.
En regel om befogenhet för skatterätten att besluta om skulle där-
taxeringsrevision
för bara komplicera reglerna i ämnet i onödan. skatteverket
Vägrar t. ex. av processekonomiska skäl att komplettera sin med när så-
utredning taxeringsrevision
dan begärs av skatterätten, kan detta få för så
betydelse bevisvärderingen på
sätt att skatteverkets anses med en för
ståndpunkt otillräckligt underbyggd
dettas talan menlig utgång som följd. Härmed är man dock inte alltid Skatte-
hjälpt.
rätten kan i praktiken hindras från att nå fram till det materiellt beslut som
riktiga
endast en taxeringsrevision kan ge för. I torde dock de fall där
underlag praktiken
skatterätten vill gå på en ›hårdare» än skatteverket bli så att de kan
linje sällsynta
lämnas ur räkningen vid förfarandets Vi föreslår därför
uppbyggnad. ingen ändring
beträffande beslut om taxeringsrevision.
I enlighet med ovanstående har vi inte ansett annan om
någon regel komplette-
ring av skatteverkets här än en som säkerställer att utlåtande
utredning erforderlig
inhämtas från den myndighet vars beslut överklagats, om sådant utlåtande finnes påkallat från utredningssynpunkt. Indirekt av en sådan ut-
framgår regel i vilken sträckning skatteverket skall skaffa in utlåtande från beslutsmyndigheten under sin
utredning.
23 §.
Ett ofta förekommande inslag i utredningen av förvaltningsärenden är att ärendet remitteras till annan myndighet för yttrande. får
Härigenom beslutsmyndighe-
ten ärendet från olika fackorgans sida och av myndigheter med lokalkänne-
belyst
dom eller särskild erfarenhet av teknisk eller ekonomisk natur. I taxeringsmål är det mindre vanligt med remiss till annan än taxeringsnämndens ordfö-
myndighet
rande. Men det förekommer att yttrande inhämtas från t. ex. överlantmätare, länsarkitekt, kommunalnämnd, drätselkammare, försäkringskassa. I folkbokföringsmål förekommer sådan i vida större utsträckning som framgått av redogörel-
utredning
sen för gällande rätt.
föreslår en regel om att beslutsmyndighet skall äga begära
Besvärssakkunniga
eller yttrande av stats- eller kommunalmyndighet eller tjänsteman,
upplysningar
som besitter särskild eller också har eller utan större omgång kan
sakkunskap
förskaffa kännedom om omständighet av betydelse för ärendets avgörande
sig
(betänkande s. 345). Vi har utformat en förenklad regel efter förebild härav för skatterättens del. Regeln torde mera sällan bli använd, eftersom skatteverket nonnalt bör av egen drift höra andra myndigheter när det behövs. Sin främsta funktion får regeln därför som indirekt anvisning till skatteverket.
Att skatterätten liksom för närvarande prövningsnämnden skall ha rätt att anlita biträde av sakkunnig när det behövs är självklart. En regel härom bör ha sin i om Skatterätt och inte i de olika specialförfattningama. Vid
plats lagen formuleringen av regeln har vi följt 15 § TaxF. Den regel besvärssakkunniga
föreslår i ämnet (betänkandet s. 348) synes oss nämligen alltför detaljerad för att böra följas i detta sammanhang. Också sakkunnigs hörande bör
lämpligen
normalt av skatteverket. Men förtroendet till sakkunnig som anlitats
ombesörjas
i inte om den sakkunnige av den som är part blir inte alltid fullständigt, synnerhet i fråga kommit till annat resultat än en privat sakkunnig som den enskilda parten anlitat. Då är det till fördel med en tredje, av Skatterätten förordnad sakkunnig
ovan partsnivån.
Stadgandet får betydelse också som underlag för bestämmelsen i 31 § om
muntligt förhör med sakkunnig.
24 §. I den mån skatterätten erfar behov av att utredningen kompletteras genom att
inhämtas från part eller annan utöver de som erhållits genom
upplysningar
eller genom den utredning som tillförts målet på »andra vägar,
partsinlagorna
bör skatterätten ha att själv fullständiga utredningen genom att före-
möjlighet
vederbörande att svara bestämda frågor som Skatterätten riktar till lägga på honom. Skatterätten bör som nämnts inte vara hänvisad till att för komplettering anhålla hos skatteverket att det föranstaltar om densamma. Skatterätten bör också
kunna infordra handlingar som kan antas ha betydelse som bevis, t. ex. kon-
själv trakt, räkenskapsutdrag, kvittenser och bouppteckningar.
Ett särskilt är om skatterättens befogenheter i nämnda hänseenden
spörsmål
bör regleras i lagen om Skatterätt eller i TaxF, FBF och övriga specialförfattningar. Det måste antas att skatterättens befogenheter inte kan utformas enhetligt. I detta ifråga om skatterättens befogenhet att höra tredjeman,
synnerhet gäller
»vittne›. Här fordras andra regler för än för t. ex.
taxeringsmålen folkbokförings-
målen. Någon annan lagteknisk lösning torde därför inte kunna
lämpligen väljas
än den att det överlåts åt specialförfattningarna att utred-
reglera ifrågavarande ningsbefogenheter.
I och för sig skulle inte alls behöva omnämnas i
utredningsbefogenheterna lagen
om skatterätt. Vi anser emellertid att de är av sådan att ett
betydelse stadgande
som hänvisar till specialförfattningarnas om dem är sin
regler på plats.
25 §. Allt utredningsmaterial i sådant mål som en Skatterätt skall blir
handlägga
offentligt för parterna i målet. Parten är genom om allmänna hand-
reglerna
lingars offentlighet garanterad full insyn i akten. Genom
tjänstemans skyldighet
att göra tjänsteanteckning om uppgifter som lämnats säkerställs
muntligen insynen
även i sådant material. En del av aktmaterialet kommer skatterätten att kommunicera med parten enligt reglerna om Annat material är bekant för
skriftväxling.
honom från tidigare t. ex. de skrifter som utväxlats under hand-
sammanhang
läggningen i föregående instans. Men härutöver kan akten tillföras
ytterligare
material, t. ex. en partsinlaga, över vilken det inte finnes att bereda den
påkallat
andra parten tillfälle att yttra ett utlåtande från en eller en sak-
sig, myndighet kunnig, tjänsteanteckningar om upplysningar som inhämtats eller från
per telefon annat mål. För att få del av detta material skall parten inte behöva på eget initiativ studera akten i målet. Materialet bör tillställas honom av skatterätten ex officio om det innehåller något av betydelse för i målet.
avgörandet
Besvärssakkunniga eftersträvar att förverkliga tanken att en part hos skall
sig
ha tillgång till allt material av för hans ärendes
betydelse avgörande (betänkandet
s. 326 och 710). Den betydelse denna grundsats har från
rättssäkerhetssynpunkt
behöver inte utvecklas här. Vi hänvisar till betänkande och till
besvärssakkunnigas
JO:s framställning om föreskrifter beträffande kommunikation ämbets- (JO:s berättelse 1962 s. 339; se också 1963 härtill vi ett s. 373). I anslutning föreslår stadgande som lagfäster ordningen för skatterättsprocessens del. I anledning av anmärkning från lantbrukets att
skattedelegation föredragnings-
promemorian i målet bör delges den enskilda parten vill vi framhålla att en sådan promemoria utgör internt hjälpmedel och inte bör innehålla sakmaterial,
något
som är okänt för parterna. Under sådana förhållanden saknas
anledning att ge
parterna del av promemorian.
26 §.
Besvärssakkunnigas lagförslag upptar även några regler om sammanträde för
muntlig handläggning. Beträffande förutsättningarna för ett sådant sägs endast att myndighet får förordna om sammanträde för om det finnes
muntlig handläggning,
av vikt för utredningen att part eller annan hörs muntligen. Som allmän
motivering
till stadgandet anför (betänkandet s. 355) att i ett i
besvärssakkunniga övrigt
skriftligt förfarande blir ett sammanträdes att och ut
uppgift komplettera fylla
luckor i det skriftliga utredningsmaterialet. Besvärssakkunniga antar att det van-
ligaste torde bli att sammanträde anordnas i syfte allenast att utreda något begränsat frågekomplex eller ett helt isolerat faktiskt förhållande. Förhör med part sägs kunna avse upplysningar om fakta, eventuellt ytterligare klarläggande av sådana som parten redan meddelat skriftligen. Behov härav sägs göra sig gällande inte minst i fall då parten svarat undvikande eller helt underlåtit att svara och fog finns för misstanke att han har något att dölja. Men förhöret kan även inriktas på att få partens yrkanden preciserade och klarhet om vad som är ostridigt i ärendet. Någon gång kan det även tänkas vara av värde att genom förhör med part få en säkrare uppfattning om hans argumentering, såväl faktiskt som rättsligt.
Som exempel på mål där muntlig handläggning regelmässigt är överflödig
nämner de sakkunniga mål där fråga endast är om rättstillämpning och mål som inte får sakprövas. Som avgörande för frågan om sammanträde för muntlig handläggning skall anordnas eller ej betecknar de sakkunniga sammanträdets betydelse
för utredningens fullständighet och tillförlitlighet. Men i viss mån bör myndig-
heten enligt de sakkunnigas mening även kunna beakta de fördelar ett sammanträde kan ha från partens synpunkt på så sätt att det kan vara väsentligt lättare
att muntligen klarlägga en ståndpunkt och meddela de uppgifter om fakta som
behövs. Genom myndighetens frågor och anvisningar kan parten också få en klarare uppfattning om vad som ankommer honom att utreda än den som
på
kan bibringas honom på andra vägar.
Besvärssakkunniga kommer också in på frågan om betydelsen av processföre-
målets värde och anför att när detta är ringa, kan däri ligga en anledning att ej anordna sammanträde för ärendets muntliga utredning. I allmänhet torde munt-
ligheten här framstå som dålig processekonomi. De sakkunniga framhåller vidare
att även ärenden som angår mera betydande värden kan vara av så enkel beskaffenhet utredningsmässigt sett att sammanträde för muntlig handläggning inte
behövs från utredningssynpunkt. Men de sakkunniga erinrar samtidigt om att inte
alltid rena utredningsskäl bör få fälla utslaget, när det gäller att avgöra om sammanträde skall hållas eller ej. Förtroendesynpunkter m. m. kommer också in i bilden. I sitt förslag till lag om rikets kammarrätter tar förvaltningsdomstolskommittén i 10 § upp en bestämmelse om sammanträde för muntlig handläggning i kammarrätt. Kammarrätt skall få förordna om sådan handläggning, när det kan antas, att eller annans personliga närvaro i avsevärd mån kan gagna utredningen i parts målet. får begränsas till den eller de frågor beträffande vilka
Handläggningen utredningen anses bristfällig. Om en enskild part begärt muntlig handläggning,
skall sådan hållas, om det med hänsyn till målets art, processföremålets värde eller övriga förekommande omständigheter finnes kunna vara av vikt för parten. Bestämmelserna har utformats med motsvarande regler i 24 § stadgan den 1 december 1959 för kammarrätten som förebild. En viktig bestämmelse i sammanhanget är också 15 § förslaget. Enligt dess andra stycke skall kammarrätten
kunna tillerkänna enskild av allmänna medel för kostnader till
part ersättning resa och samt för tidsspillan enligt vittnesersättningsreglerna. Bedömuppehälle
ningen av skall vara diskretionär. Någon rätt till ersättning före-
ersättningsfrågan
slås Som allmän förutsättning för ersättning skall gälla att parten inställt sig
ej.
vid sammanträde för muntlig handläggning på annan ort än där han har sitt hemvist och att målet ej väsentligen avser tvist mellan enskilda parter. I motiven anförs bl. a. att en orsak till att enskilda parter hittills visat sig så föga angelägna om att utverka kan antas vara att vederbörande ej ens om han
muntlig handläggning
vinner framgång med sin besvärstalan kan räkna med ersättning av allmänna medel för en inställelsekostnad vilken ofta kan vara betungande. Kommittén hänvisar också till uttalanden av besvärssakkunniga (SOU 1964: 27 s. 682, 687). Dessa framhåller bl. a. att det skulle innebära en betydande fördel för myndigheterna och deras strävanden att uppnå materiellt riktiga resultat, om de i
främja
mån av behov fick möjlighet att låta enskild parts inställelse ske på det allmännas bekostnad.
Det ter naturligt att eftersträva största möjliga likhet mellan reglerna om
sig
i kammarrätt och motsvarande bestämmelser för Skatterätt. Vi har
muntlighet därför ansett oss böra ta förvaltningsdomstolskommitténs på gällande rått enligt
kammarrättsstadgan byggande förslag till utgångspunkt vid utformningen av en
regel om muntlig förhandling i Skatterätt. Vi vill dock framhålla att en förhandling, som begränsas till viss eller vissa frågor, inte alltid torde vara lämplig hos skatterätt. Sätts apparaten i gång vill man ofta behandla målet i dess helhet. Som en allmän har vi vidare beaktat att det är förhållandevis lättare att
synpunkt
arrangera en muntlig förhandling hos en skatterätt än hos en kammarrätt på grund av skatterätternas mindre jurisdiktionsområden med därav följande kortare avstånd för inställelse vid rätten. Vi har också fäst avseende vid att, om ett mål inte kan utredas ett tillfredsställande sätt utan muntlig förhandling, det är
på
angeläget att denna förhandling kommer till stånd redan hos skatterätten och inte genom fullföljd först hos kammarrätten. Det som nu anförts talar samstämmigt för att tillgången till muntlig förhandling görs vidare hos skatterätt än hos kammarrätt. Vi har utformat vårt förslag i enlighet härmed vad gäller enskild parts till-
gång till muntlig förhandling.
I redogörelsen för gällande rätt har vi sökt förklara varför muntlig förhandling
förekommer i så förhållandevis hos prövningsnämnderna och
blygsam omfattning
hos Den främsta förklaringen är naturligtvis att det regelmässigt
länsstyrelsen.
inte behövs därför att det går att få en fullt tillfreds-
någon muntlig förhandling,
ställande väg. Härtill kommer en viss obenägenhet hos
utredning på skriftlig
svensken att inför domstolar och myndigheter i taxeringsmål, kanske
uppträda
parad med ett mindre samvete i om deklarationsskyldighetens full-
gott fråga
görande. Nu nämnda förhållanden består hur reglerna om muntlig förhandling
utformas och man torde alltså kunna räkna med att förhandlingsfrekvensen även framdeles kommer att hålla sig vid låga tal.
När vi sökt en förklaring till att det från taxeringsintendenthåll så sällan begärs
har vi trott oss finna denna -- förutom i
muntlig förhandling arbetsbelastningen
- i det förhållandet att det som ohemult att av en
uppfattas begära skattskyldig
att han skall inställa sig vid ett sammanträde inför prövningsnämnden för att höras utan rätt till ersättning för kostnader och förlust av arbetsinkomst.
Såsom besvärssakkunniga antytt erfars behov av att höra en skattskyldig t. ex. då han svarat undvikande eller helt underlåtit att svara och fog finns för misstanke att han har något att dölja. Mången gång kan skatteverket i sådana fall genom telefonkontakt med den skattskyldige eller genom att få tillfälle till samtal med honom vid ett besök av honom på tjänsterummet skaffa sig de upplysningar verket önskar, men det är inte alltid möjligt. Motsvarande gäller när den skatt-
skyldige uppenbarligen har svårt att uttrycka sig i skrift. Kvar står under_ alla
förhållanden ett antal mål, där utredningen strandar på grund av bristande meddelsamhet från den skattskyldiges sida vid skriftlig utredning såväl som vid informella muntliga kontakter. I sådana mål står valet mellan å ena sidan ett avgörande
av målet på befintligt material med hjälp av presumtions-, bevisvärderings- och
bevisbörderegler och å andra sidan ett botande av bristerna i utredningen medelst faktas inhämtande genom förhör med den vid en muntlig förhand-
skattskyldige
ling. Erfarenheten lär att det förra alternativet ofta leder till långdragna fortsatta processer i kammarrätten och regeringsrätten, där det kanske först i allra sista omgången blir klart utrett vad som bort kunna komma fram redan hos prövningsnämnden. Från allmän processuell synpunkt är det därför angeläget att skatterätten har möjlighet att på begäran av anordna för-
taxeringsintendenten muntlig
handling när den skattskyldige behöver höras. Enligt vår mening blir det i sammanhanget av avgörande betydelse om den skattskyldige kan tillerkännas ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Vi föreslår därför i 32 § en härom,
regel
som utformats i överensstämmelse med
förvaltningsdomstolskommitténs förslag.
Införs rätt för den enskilda parten till ersättning för inställelse till muntlig förhandling hos skatterätt, behöver inte heller skatterätten hysa betänkligheter med tanke på partens ekonomi mot att ex officio anordna sådan förhandling. För en Skatterätt kan det emellertid ibland på grund av sakläget te sig tveksamt om det
är förenligt med dess ställning som opartisk och neutral rättsskipande instans att
ta iniativet till en förhandling med syftet att komplettera utredningen genom ett förhör med den skattskyldige, vilket troligen kommer att ge material som talar mot honom. Initiativet torde i sådant fall böra tillkomma skatteverket. Förhandling på skatterätts eget initiativ torde under alla förhållanden bli sällsynt.
,,_.
En sådan ersättningsregel som den föreslagna blir givetvis till förmån också i mål där initiativet till den kommer från den enskilda ..
muntliga förhandlingen parten. ..
I de fall, där kostnadsfaktorn utövar avgörande inflytande på hans bedömning av ,.,
A om han skall begära muntlig förhandling eller ej, kan medvetandet om att ersätt- .
kan fälla till förmån för en om för- ._,
ning påräknas utslaget framställning muntlig
handling. Det skulle emellertid vara missvisande att påstå att ersättningsregeln i
första hand tillgodoser ett den skattskyldiges eller annan enskild parts rättssäkerhetsintresse. Snarast torde det vara så att det är skatteverkets talan som
främjas
genom att det inte behöver ålägga sig återhållsamhet i fråga om framställningar om muntliga förhandlingar, som syftar till förhör med den enskilda parten, enbart av hänsyn till de kostnader som förhandlingen åsamkar parten. Även om den enskilda partens kostnader för inställelse i kan bli täckta
princip
genom ersättning av allmänna medel, innebär dock ett åläggande för honom att infinna sig till muntlig förhandling för att höras ett visst intrång i hans
personliga
frihet. Det kan också medföra praktiska olägenheter av olika som inte kan
slag
kompenseras ekonomiskt. Ett allmänt ombud bör därför inte begära och skatterätten inte i anledning av sådan begäran förordna om i
muntlig förhandling
»oträngt» mål. Inte heller bör skatterätten på eget initiativ besluta om sådan förhandling utan tungt vägande utredningsskäl. Denna tanke kommer till uttryck i lagtexten genom att där anges att det skall kunna antas att parts eller annans personliga närvaro avsevärt skulle gagna i målet.
utredningen
De gångna årens erfarenheter visar att risken för att enskild
part begär muntlig
förhandling i onödan är ringa. Tidsåtgången, kostnaden och det blottställande som är förenade med sådan tillsammans en Vi
förhandling utgör naturlig regulator.
anser därför att gällande bör kunna När enskild
regler mjukas upp. part begär
förhandling bör han få det, om inte processföremålets värde är eller för-
ringa handlingen obehövlig för utredningen.
Det kan synas otillfredsställande att motsvarande inte meddelas
någon regel
om den offentliga partens rätt till Frånvaron kan
muntlig förhandling. uppfattas
som en diskriminering. Traditionellt brukar en sådan dock och
lösning väljas
några olägenheter härav har inte förmärkts. av
Muntlig förhandling på begäran
kommun är så osannolik att särskild inte kan behöva tas därtill vid
hänsyn regelns utformning.
27 §. Otvivelaktigt kan en skatterätt komma att ställas inför mål, som inte med fördel kan behandlas vid en muntlig förhandling utan att programmet för denna först noga beretts vid ett sammanträde inför skatterättens ordförande med parterna. Samtidigt står det dock klart att denna situation måste bli mycket Vi har
ovanlig.
därför hyst tvekan om behovet av en om förberedelse. När vi ändå föreslår
regel
en sådan är det därför att den inte kan skada men väl kan bli till
göra någon
stor nytta i komplicerade mål. Mycken tid kan sparas genom att parterna i
lugn
och ro inför skatterättens ordförande får konfrontera och bevismaterial.
yrkanden
Tack vare en sådan genomgång blir den
muntliga förhandlingen ingen improvisa-
tion utan en noga genomtänkt som målet så det
handläggning genomlyser långt är möjligt.
Vid förberedelser i tvistemål söker man, i den mån
förutsättningar föreligger,
att förlika parterna. Eftersom torde komma att hos
muntlig förhandling begäras
skatterätt endast i verkligt tvistiga mål, lär utrymme inte komma att finnas för mot-
svarande aktivitet vid en förberedelse hos skatterätten. Det förtjänar anmärkas att, om det mot förmodan skulle visa sig att parterna förliks, förutsättning därmed
inträder att avgöra målet som ett enmansmål. om förberedelse har utformats med i
Den av oss föreslagna regeln reglerna
rättegångsbalken som allmän förebild. 42 kap.
28 §. föreslår en allmän om att myndighet får hålla syn på
Besvärssakkunniga regel
av eller område eller av föremål, som ej lämpligen stället för besiktning fastighet till På sådan de regler som de sakkunniga
kan flyttas myndigheten. syn skall
om sammanträde för muntlig handläggning äga motsvarande tillämp-
föreslagit
ning. som i taxeringsmål och redan förekom- Eftersom syn behövs utredningsmedel bör komma till stånd härom. Det är inte till-
mer i praktiken, uttryckliga regler
lämnas Bestämmelser erfordras som fredsställande att utredningsmedlet oreglerat. säkerställer att parterna kallas till synen och att iakttagelserna vid synen blir doku-
menterade. ordnas i form av muntlig förhandling när hela skatterätten En syn bör kunna anses böra vara närvarande. Så torde mera sällan bedömas nödvändigt. Vanligen mest ordförande på lär det vara ändamålsenligt att synen hålls av skatterättens rättens som en fristående Härvid bör vid synen i tillämpliga
vägnar förrättning. delar iakttas vad som gäller i fråga om muntlig förhandling.
medverkar vid i mån av behov på sätt Vi förutsätter att sakkunniga syner redan sker. Utöver skatterätten eller den ordförande kan tänkas syn genom syn genom själv en av skatterätten förordnad sakkunnig. Däremot ställer vi oss avvisande till tanken skatteverket som ett led i dess utredning. Väl kan den som för på syn genom skatteverkets talan av den eller eljest genom besök på
på inbjudan skattskyldige
förkovra sin men bör inte likställas
platsen utredning, dylika iakttagelser
med syn.
29 §. Denna motsvarar med vissa redaktionella ändringar nuvarande 8l§
paragraf
och femte TaxF. Vi vill här också hänvisa till 10 § tredje
första-tredje styckena
i till lag om rikets kammarrätter
stycket förvaltningsdomstolskommitténs förslag
vilket »Parterna skola kallas till muntlig handläggning. Enskild part kan före-
lyder:
att inställa vid att hans utevaro ej utgör hinder
läggas sig personligen äventyr
vidare och Alldeles som för närvarande skall
för målets handläggning avgörande.›
kunna m. m., fastän enalltså en muntlig förhandling äga rum med vittnesförhör dast den skattskyldiges motpart inställt sig. om hos skatterätt bör allmänna regler gälla, dvs. i första
I fråga delgivning
rummet det som föreskrivs i cirkuläret den 5 november 1943 om postverkets av beslut m. m. Se besvärssakkunnigas be-
anlitande för delgivning myndighets
tänkande s. 242. Behov av hos Skatterätt av reglerna i kungörelsen
tillämpning
den 27 1957 med föreskrifter om posten av handling från
juni delgivning genom
torde vara så uttalat att en särskild om sådan till-
taxeringsmyndighet ej regel
är Med härtill och till den utredning om delgivning som
lämpning påkallad. hänsyn
i föreslår vi ingen motsvarighet till 81 § fjärde stycket
pågår justitiedepartementet
TaxF och heller till 92 § första stycket tredje meningen TaxF.
ej
30 §.
Förhör med part under sanningsförsäkran, som utgör ett av tvistemålsprocessens
inte för processen hos skatterätt. Någon bevismedel, lämpar sig uppenbarligen annan förhörsfonn än förhör är inte tänkbar här.
upplysningsvis
När med annan än part finns för närvarande hos prövningsdet gäller förhör nämnd annan form än förhör En skatterätt bör emellertid
ingen upplysningsvis.
som andra domstolar kunna höra vittnen under ed eller försäkran. Vi föreslår därför att förhör med annan än part skall kunna hållas upplysningsvis eller under ed eller försäkran. I vad mån den ena eller andra formen bör användas blir beroende av förhörets ändamål. Från bevisvärderingssynpunkt får avnaturligen om bör lämnas under den särskilda för tillförlitlighet som göras utsaga garanti en ed eller försäkran medför.
31 §. att kalla annan förhandling för
Prövningsnämnds möjlighet än part till muntlig
förhör för närvarande till sådana personer som är uppgiftsskyldiga begränsar sig TaxF. Denna synes ej rationell för en domstol. Förvaltnings-
enligt begränsning
domstolskommittén föreslår härtill för kammarrätts del. Vi an-
ingen motsvarighet
ser också att skatterätten bör kunna kalla envar vars personliga närvaro vid för-
i målet i sådan utsträckning att åtgärden handlingen kan antas gagna utredningen
är motiverad. av ett förhör med honom får vägas mot det all-
sakligt Utbytet
männas kostnader för hans inställelse och de inställelsen kan vålla
olägenheter
honom. Om också kan undvaras i skatterätts möjligheter att kalla andra
begränsningar
till det inte att vara utan inskränkningar i än parter muntlig förhandling, går
förhörsrätten. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår i 11 § tredje stycket själva
av sitt att kammarrätt inte får höra någon mot hans vilja om annat
lagförslag
han föreskrift i eller författning är uppgiftsskyldig, under än det, varom enligt lag att i eller författning är särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet.
förutsättning lag
Motsvarande bör hos Skatterätt. Vi föreslår därför en likalydande regel.
gälla
Nu nämnda inskränkning bör föranleda skatterätten att inte kalla en ej
givetvis
till utan att först förvissa sig om att denne är
uppgiftsskyldig person förhandling
beredd att lämna om det som skatterätten vill höra. Vi vill tillen utsaga lägga att vi i ifrågavarande inskränkning i förhörsrätten lägger in att, om en förinnehåller bestämmelser om för tredje man, författ-
fattning uppgiftsskyldighet
ningen får anses uttömmande ha angett vilka som får tvingas lämna i
uppgifter
mål enligt författningen. För skatterätts del kommer detta i att innebära
praktiken
att skatterätten inte kan påfordra utsagor från andra än dem som är särskilt an-
givna i taxerings-, uppbörds-, etc., eftersom där folkbokföringsförordningen regel-
mässigt ingår bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Endast om en helt
författning
saknar bestämmelser om inträder allmän hos skatte-
uppgiftsskyldighet vittnesplikt
rätt.
Förvaltningsdomstolskommittén föreslår i sin lag om rikets kammarrätter i 11 § andra stycket att beträffande bevisning i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse vad som sägs i bestämmelser bl. a. i 36 RB om vittne och i 40
kap.
kap. RB om sakkunnig. Vi framlägger motsvarande för förhör under ed
förslag
eller försäkran hos Skatterätt.
I fråga om kallelse till muntlig av den som skall höras
förhandling upplysnings-
vis föreslår vi en föreskrift som bör med 81 § första andra me-
jämföras stycket ningen och tredje stycket TaxF.
32 §. Vi hänvisar till det vi har anfört under 25 §.
33 §. Paragrafen motsvarar 84 § första stycket TaxF.
34 §. Paragrafen motsvarar 10§ fjärde stycket i för-
förvaltningsdomstolskommitténs
slag till lag om rikets kammarrätter. Det låter den om-
sig inte göra att behålla vända ordningen med offentlighet endast det, som nu hos
när parten begär gäller
prövningsnämnd, efter det att skatterätten trätt till med att
kompetens handlägga
sådana mål som folkbokföringsmål där nor-
och vitesmål, förhandlingen givetvis
malt bör vara offentlig.
35 §. Om förhandlingsgången vid ett sammanträde för föreslår
muntlig handläggning
besvärssakkunniga inte annat än att myndigheten skall leda sammanträdet för muntlig handläggning och därvid vaka över att ordning och reda iakttas samt tillse såväl att de frågor handläggningen avser blir behandlade med
erforderlig
fullständighet som att inte något tas upp som saknar i ärendet. Vissa
betydelse allmänna synpunkter på sammanträdesgången anläggs i motiven (betänkandet
s. 363). Som det naturliga förloppet anges att sammanträdet inleds med att myndigheten ger en kort sammanfattning av ärendet och ändamålet med sammankomsten. Har denna parts hörande till sägs parten böra
syfte, vanligtvis upp-
manas att först i ett för de .
sammanhang redogöra omständigheter, till vilka ,1
intresset knyter sig. När två parter står emot varandra, sägs rättegångens förhandlingsschema kunna tjäna som förebild såtillvida att ordet lämnas växelvis till parterna. I den mån det med hänsyn till ärendets karaktär är
ändamålsenligt
kan man söka skilja mellan yrkande, och argumenta-
sakfrarnställning, bevisning
tion. När det gäller att avgöra om eller skall hålla förhöret
myndigheten part
med en uppgiftslämnare eller bör besvärs-
sakkunnig, utredningsintresset enligt
sakkunnigas mening få fälla utslaget. Om förhöret kan förväntas mate-
ge bättre riellt resultat, om det leds av parten, bör denne anförtros
uppgiften.
I målen hos skatterätt kommer alltid att stå emot varandra. Förut-
två parter sättning föreligger därmed att här ge mera om
detaljerade regler förhandlings-
gången än i en sådan allmän lag som där man har att ta
besvärssakkunnigas hänsyn
också till enpartsmål. På grundval av de som framkommit från läns-
synpunkter
styrelserna och på besvärssakkunnigas allmänna överväganden har vi därför utformat en regel om hos skatterätt.
förhandlingsgången
I anledning av vad lantbrukets anfört därom vill vi framhålla
skattedelegation
att det knappast låter sig göra att förbud mot att ett mål före-
upprätthålla något
dras inför skatterätten före Kanske blir det i samband med
förhandlingen. just
sådan föredragning klart att behövs. Och det kan inte uteslutas
förhandling
att förhandlingen ger ett rikare om ledamöter i skatterätten satt
utbyte samtliga
sig in i målet i förväg.
För rättegångs del har krav omedelbarhet och koncentration.
uppställts på
Intetdera av dessa krav kan med samma konsekvens vid
förverkligas muntlig
förhandling hos skatterätt. måste i stället för
Skriftlig bevisning godtas muntlig
och skriftligt material över huvud få det bör
taget komplettera muntliga. Avsteg
också kunna göras från av en för-
koncentrationsprincipen genom ajournering handling när det finnes praktiskt.
36 och 37 §§. I skriften från lantbrukets skattedelegation, länsstyrelsernas och riks-
yttranden
skattenämndens svarsskrivelse har framkommit en rad synpunkter utform-
på
ningen av protokollet från en förhandling. Reglerna i 6 rättegångsbalken om
kap.
protokoll i rättegång bildar ett intressant
jämförelsematerial.
För egen dcl har vi följande att anföra. Vad först gäller protokollet från en förberedelse, om sådan hålls, bör därpå inte ställas andra krav än att det
stolpvis
lämnar upplysning om det som behövs för en av
ändamålsenlig planläggning själva
förhandlingen. Det skall alltså t. ex. redovisa vad som är ostridigt och vad som är tvistigt samt de och bevis som förklarat
omständigheter parterna sig vilja
åberopa till förmån för sina yrkanden.
På innehållet i ett protokoll över en förhandling bör först och främst ställas det anspråket att därav kan utläsas hur förhandlingen gått till och vilka frågor som behandlats där. Vidare bör protokollet lämna besked om parternas yrkanden och invändningar liksom också om parts medgivande av motparts och
yrkande vitsordande av motparts påstående, så att det processuella utgångsläget framgår
med Ofta är det i nämnda avseenden tillräckligt anteckna
erforderlig tydlighet.
hänvisat till sina skrifter i målet. att parterna
är att få fram utredningsmaterial utöver
En förhandlings huvudsyfte ytterligare
det som att Protokollets huvuduppgift blir att dokumentera
gått få skriftligen.
material så att det bevaras för framtiden och blir tillgängligt t. ex.
detta muntliga
för kammarrätten och vid eventuellt framtida överklagande.
regeringsrätten
skall av part, sakkunnig eller
Meningen är att vid förhandlingen tas upp utsagor
bör antecknas i den den kan antas vara av betyannan. Sådan utsaga omfattning
I vad mån så kan anses vara förhållandet blir en bedömningsfråga delse i målet.
får 0rd i utsagan betydelse. Den bör som får prövas från fall till fall. Ibland varje
ord för ord. I andra fall är det mera den allmänna innebörden av utta-
då återges
med sammanfattande melandena som spelar roll. Då är det mest ändamålsenligt
morialanteckningar.
finnes bör den i likhet med
När återgivning ord för ord av en utsaga påkallad,
hos de allmänna domstolarna kunna tas upp genom stenografi eller vad som gäller
fonetisk för att antecknas sätt i protokollet. Vi föreslår
på väg i stället på vanligt
därföri befogenhet härtill. Utskrift av stenogram
36 § en regel som ger skatterätten och är ofta tids- och arbetskrävande. Hos de allmänna
bandupptagningar mycket
domstolarna har därför införts den ordningen att upptagningarna inte skrivs ut. om inte målet eller domstol finner behöva en utskrift som underlag
överklagas sig själv
för sitt Utskrift skall också göras om någon begär avskrift av protokollet
avgörande.
till Vi anser att motsvarande ordning bör gälla i den del det hänvisar upptagningen. hos Skatterätt och har utformat bestämmelserna i 36 § i överensstämmelse härmed.
annan rum än förhör med part, sakkunnig eller
Äger bevisning bevisning genom
t. ex. demonstration av en modell eller företeende av
annan vid förhandlingen,
bör i protokollet. Detta bör också
räkenskapshandlingar, anteckning göras härom
återge vad skatterätten iakttar vid syn om sådan äger rum under förhandlingen.
När det vid en förhandling är att skilja mellan sådan med-
gäller parts medverkan verkan som har karaktär av lämnande av utsaga under förhör och den medverkan som består och för sin sak. Vad gäller parts ut-
i att parten argumenterar pläderar
av sin talan i hänseende bör framdeles liksom hittills gälla att den
veckling rättsligt
inte skall antecknas. Men inte heller i bör partens argumentation och pläde-
övrigt
normalt föranleda särskilda i protokollet. Det skulle föra alldeles
ring noteringar
för Å andra sidan bör skatterätten inte vara förhindrad att anteckna sådana
långt.
som den finner vara av särskild relevans för den rättsliga bedömningnya argument en. Gränsen mellan och är nu en och
partsutsaga partsargumentation gång flytande
det förhållandet en eller anför en viktig omstän-
att en part lämnar viktig sakuppgift
i ett argumentationssammanhang bör inte inverka i anteckningshänseende. dighet
för om skall göras eller ej bör vara om uppgiften eller om-
Avgörande anteckning ständigheten är av betydelse för ärendets avgörande eller ej.
I av i lantbrukets skattedelegations skrift på att protokollen anledning klagomål
i ofta får en till taxeringsintendentens förmån genom
prövningsnämndema slagsida
att hans tas in in extenso, medan den skattskyldiges anförande återges
yttrande
mycket summariskt, vill vi framhålla att en ändring härvidlag synes ha skett tämli-
gen genomgående hos prövningsnämnderna. Mot balansen i protokollen synes där-
för inte längre några generella anmärkningar kunna göras. Vi vill för egen del framhålla angelägenheten av att protokollet skrivs så att det framstår som en fullt objektiv och opartisk redovisning av processen.
38 §.
motsvarar 83 § andra stycket TaxF. Vi har emellertid tillfogat en ut- Paragrafen
föreskrift om att ordföranden i skatterätten skall underrätta parten om hans
trycklig
rätt att få materialet Förslaget grundas på de önskemål som
»hemligstämplat».
framförts härom från lantbrukets och vitsordats i flera länsstyrel-
skattedelegation
seyttranden.
39 §. Som allmän instansordningsgrundsats iakttas att i besvärsinstans inte prövas yrkanden som inte varit föremål för prövning förut i underinstans. Besvärsprövningen skall vara en inte en förstaprövning. I sådana besvärsmål, som skatte-
omprövning
brukar emellertid saken betraktas som en mer eller mindre rätt får att handlägga, odelbar enhet. den rätta mantalsskrivningsorten etc. är
Taxeringen, debiteringen,
i instans. Och det har varit om en inte en
prövad föregående fråga officialprövning
Vilka som sedan än framställs besvärsvägen, kan
partsbestämd prövning. yrkanden
föremål för - - i och med att de anses ha varit prövning öppet eller underförstått
betraktelsesätt bör inte frångås. Det bör saken som sådan prövats. Detta hävdvunna
till sitt agerande i föregående instans framställa yrkanstå part fritt att utan hänsyn den i besvärsmål hos Skatterätt. En skattskyldig bör t. ex. få yrka skattefrihet för
som han i sin självdeklaration. Han bör också
en intäkt, tagit upp som skattepliktig
få för en som inte alls omnämnts i deklarationen. Inom stadgad
yrka avdrag utgift,
besvärs- och bör part få framställa vilket yrkande som helst bara det
ansökningstid
hänför sak som det ankommer skatterätten en
sig till på att pröva. Att däremot inom tid bestämd talan inte får utvidgas efter tidens utgång följer av fatalie-
behörig
tidens ändamål.
Enligt 17: 3 RB får en domstol genom dom i tvistemål inte ge dom över annat
eller mera än vad part i behörig ordning. Regeln återspeglar en allmän grundyrkat
sats att parternas yrkanden skall bestämma ramen för domstols sakprövning.
I den skildrade grundsatsen ligger innesluten ett förbud mot ändring till klagandens nackdel utan att motpart det i behörig ordning. Ett sådant förbud mot
yrkat
reformatio in anses i allmänhet i klagoinstans vare sig det blivit särskilt
peius gälla stadgat eller ej. Uttryckligt förbud mot reformatio in peius hos prövningsnämnd
finns i 86 § TaxF, där det sägs att prövningsnämnd vid prövning av besvär inte får
bestämma taxering till högre belopp än part yrkat.
Vad gäller skatterätts bör skatterätten lika litet som
sakprövning prövningsnämn-
den kunna ändra ett utan att särskild talan förts därom
rättsläge till parts nackdel i föreskriven Det bör inte vara fram-
ordning av motpart. tillfyllest att motparten ställt yrkande om ändring i sin över besvären. bör ha an-
förklaring Motparten
hängiggjort en självständig besvärs- eller härom. En Skatterätt bör
ansökningstalan
i enlighet härmed inte ha att - t. ex. för att åstadkomma ett materiellt
befogenhet
resultat - bestämma en till
riktigare taxering högre belopp än taxeringsnämnden
åsatt utan att skatteverket fört besvärstalan härom. än till den
Längre avslag på
skattskyldiges talan bör skatterätten inte få utan besvär från skatteverket med
gå yrkande om högre taxering.
Det förtjänar anmärkas att till i
bindningen partsyrkanden taxeringsmål enligt
fast praxis uppfattas som uteslutande
beloppsmässig. Besvärssakkunniga föreslog
visserligen en ändring i detta hänseendel men mötte en
tämligen enhällig opinion
till förmån för gällande i
ordning. Det synes i vart fall inte kunna komma fråga att ändra på denna i om hos skatterätt. Häri även
fråga prövningen ligger att skatte-
rätten har att pröva från så de inom den
kvittningsyrkanden motpart länge ligger
beloppsram som i målet förd talan grundar.
Normalt iakttas inom rättsskipning att inte heller, även om
klagoinstansen härige-
nom ett materiellt riktigare resultat skulle vinnas, går utöver i en för
parts yrkanden
parten förmånlig riktning, i vart fall inte om motstående intressen finns som bör åtnjuta skydd mot andra ändringar än i laga har emellertid
ordning yrkade. Avsteg
gjorts från denna grundsats för del i förhållande till
prövningsnämnds skattskyldig
part av hänsyn till intresset av materiellt riktig beskattning.
Prövningsnämnden äger
sålunda vid prövning av besvär bestämma till
taxering lägre belopp än part yrkat.
Förhållandet utgör i viss mån en kvarleva från äldre tid då
prövningsnämnden
utgjorde en beskattningsnämnd. En viss tvekan anmäler mot att låta skatte-
sig
rätten ärva denna befogenhet. Det kan bl. a. invändas att det bör vara
tillräckligt
från rättsskyddssynpunkt att skatteverket kan föra talan till den för-
skattskyldiges
mån om en fördelaktigare än han förstått att Vidare kan det
taxering yrka själv.
sägas att, när skatterätten inte får pröva för sent anförda besvär i sak, rätten heller inte bör få pröva saken i vidare än parten Dessa
omfattning rättidigt yrkat.
principiella betänkligheter uppvägs dock av det praktiska behov som erfarenhetsmässigt ibland ger sig till känna att ramen för En
utvidga prövningen. möjlighet
till reformatio in melius bör därför finnas som en säkerhetsventil till förekommande av obilliga följder av en till enskild
bindning parts yrkande.
Det synes rimligt och rättvist att denna om tillåtelse till reformatio in
princip
melius gentemot enskild part får gälla gentemot det allmänna företrätt av skatteverket eller kommun också i de mål som kommer skatterättens lott. Nå-
övriga på gon större praktisk betydelse lär den dock knappast få i andra än taxeringssamman-
hang.
De regler, som getts till enskilds förmån i 86 § TaxF om förbud mot reformatio
1 Se SOU 1964: 27 s. 542 och jämför SOU 1966: 70 s. 404.
in peius och tillstånd till reformatio in melius, är skrivna för taxeringsmål och kan inte med oförändrad lydelse överflyttas till en lag om skatterätt om de grundsatser för vilka de ger uttryck skall gälla också i andra mål hos Skatterätt än taxeringsmål. Vi föreslår därför en omformulering. En sådan torde under alla förhållanden vara till fördel med tanke på det utrymme för skilda tolkningar som nuvarande
lydelse
lämnar. Vi anser det överflödigt att i lagen skrivs in förbud mot reformatio in
något
peius. Ett sådant gäller hos en domstol utan uttryckligt stadgande. Vad som behövs är därför bara en regel om rätt för Skatterätt att besluta om reformatio in melius
på
enskilds talan. Beträffande bedömningen av vad som är bättre eller sämre,
jfr
motiven till 17 §.
Under hänvisning till det anförda föreslår vi att det att Skatterätt vid
stadgas
prövning av mål får gå utom enskild talan för att besluta till det bättre för
parts honom.
40 §.
Paragrafen är skriven med 13 § i förvaltningsdomstolskommitténs förslag till lag
om rikets kammarrätter som förebild. I Skatterätt dömer skatterättsdo-
visserligen
maren med nämnd. Ledamöterna i denna nämnd bör emellertid i likhet med lekmannaledamötema i prövningsnämnd ha full rösträtt och inte sådan kollektivt organiserad rösträtt som ledamöterna i en underrätts nämnd. Det är därför inte reglerna om rösträtt i underrätt utan stadgandena om omröstning i överrätt som bör gälla för skatterätts del.
I 88 § TaxF finns en specialregel som anger att vid lika röstetal hos
prövnings-
nämnd den mening som länder till den förmån skall
skattskyldiges gälla. Motsvarig-
het till denna regel finns i 29: 3 RB beträffande omröstning i brottmål, där vid lika röstetal den lindrigaste meningen skall gälla. Även om det föreskrivs att Skatterätt skall följa 29: 3 RB i sin dömande verksamhet och den hävdvunna ordningen att vid lika röstetal i taxeringsmål den för den skall
skattskyldige lindrigaste meningen
gälla bevaras i omröstningsregeln i 64 § TaxF för taxeringsnämnd, torde det inte utan särskilt stadgande i stå klart att också skatterätt skall
lagtexten tillämpa grund-
satsen i fråga i taxeringsmål. Vi föreslår därför en till 88 §
uttrycklig motsvarighet
TaxF för skatterätt.
Traditionellt skall den som vid kollegial blir överröstad anteckna
omröstning
sin skiljaktiga mening till protokollet. Vi föreslår en härom för
uttrycklig regel
skatterättens vidkommande.
41 §.
Om kammarrätts avgöranden föreslår förvaltningsdomstolskommittén i 14 § av sin
lag om rikets kammarrätter att kammarrätt skall avgöra saken genom utslag, medan annat avgörande skall träffas genom beslut. Vidare sägs i paragrafen att beslut, varigenom kammarrätt annorledes än genom utslag skiljer saken från sig, samt domstolens beslut i fråga som fullföljts dit särskilt, är slutligt beslut.
Utslag är den gängse benämningen på sakliga avgöranden hos domstol i besvärsmål. Försäkringsdomstolen kallar dock dessa avgöranden för domar. Det
naturliga
är att skatterätten anammar samma ordning som regeringsrätten och kammarrätten redan och alltså kallar sina sakliga avgöranden utslag och inte beslut. Det
tillämpar
kan en Skatterätt emellertid göra utan föreskrift i lagen, alldeles som försäkringsdomstolen kan kalla sina avgöranden domar utan att det är sagt något härom i lagen
om försäkringsdomstolen. En indelning av skatterätts avgöranden i utslag, slutliga
beslut och övriga beslut motsvarande den som förvaltningsdomstolskommittén gör för kammarrättens del har inte någon rättslig funktion att fylla. Den bör då om möjligt undvikas, eftersom den kan vålla onödiga gränsdragningsproblem. Det är inte rubriceringen av ett avgörande utan dess faktiska innehåll som bör bestämma hur det rättsligen bör behandlas i överklagningshänseende m. m. Vi föreslår därför ingen motsvarighet till 14 § första stycket förslaget till lag om rikets kammarrätter. Lagskrivningstekniskt bör skatterätts avgöranden sammanhållas inom termen beslut.
I 14 § andra samma lagförslag sägs att utslag och slutliga beslut skall
stycket
grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit samt innehålla de skäl, vilka avgörandet grundas. Motsvarigheter härtill finns i 11 kap. 2 och
på
5 §§ till lag om förvaltningsförfarandet. Man står här
besvärssakkunnigas förslag
inför för rättsskipningen. Den första har till uppgift att
betydelsefulla grundsatser
ge parterna en garanti för att domstolen inte använder sig av material som inte in-
i akten i målet eller eljest är eller varit tillgängligt för parterna. Grundsatsen
går
utgör ett till principen om partsoffentlighet och om kom-
nödvändigt komplement
munikation. Vi anser att den bör gälla hos Skatterätt och föreslår därför en föreskrift härom.
Grundsatsen om motivering av avgörandena är också av grundläggande betydelse.
Den finns redan för del inskriven i 92 § TaxF. Den bör givet-
prövningsnämndens
vis gälla också hos skatterätt.
Sedan trätt i år 1960 beträffande utformningen av kam-
nya regler tillämpning
marrättens och dessa till härav kommit att tämligen fylligt lämna
avgöranden följd
en samt ett som består av motivering, kläm och full-
sakframställning avgörande
har funnit försvarligt att i sin tur reformera ut-
följdshänvisning, regeringsrätten
hos i de från kammarrätten fullföljda målen. I regeringsrätts-
slagsskrivningen sig
tas sålunda numera inte in för det som förevarit i
utslagen någon sakframställning
målet t. o. m. kammarrättens utslag. I stället fogas detta utslag som bilaga till rege-
Sakframställningen i regeringsrättsutslagen kan härigenom begränsas
ringsrättens. till en för på sätt framgår av bifogade exempel (Biredogörelse själva fullföljden
laga 2).
beslut f. n. i allmänhet i nämndens protokoll och
Prövningsnämndens återges
underrättelse om beslutet till part i form av protokollsutdrag.Intet hindrar
expedieras
dock i och för att beslut sätts upp i särskild handling till vil-
sig prövningsnämnds
ken kan i så fall få karaktär av en be-
hänvisning görs i protokollet. Expeditionen
slutsutskrift av samma typ som kammarrättens expeditioner. Såvitt vi har oss bekant tillämpas denna i och för sig möjliga ordning dock inte f. n. hos någon pröv-
ningsnämnd annat än i enstaka undantagsfall.
Redigeringen av prövningsnämndens beslut tar i viss mån intryck av att doku-
mentationen sker i ett protokoll. Sålunda inflyter ibland i anslutning till sakfram-
ställningen anteckningar om påståenden, iakttagelser, bevis och uppteckningar av
utsagor. Vanligen begränsar sig redovisningen dock till det som hör till en sakframställning i strängare mening samt till själva avgörandet och grunderna för detsamn1a. En tydlig strävan kan förmärkas från prövningsnämndernas sida att härvid inte ställa anspråken lägre än vad kammarrätten gör vid sin Mången
utslagsskrivning.
prövningsnämnd står därför inte kammarrätten efter i fråga om avgörandenas språk-
liga utformning och redigering i övrigt. I en Skatterätt bör förutsättningarna bli än
gynnsammare i detta hänseende. På en Skatterätt bör anspråken inte ställas
lägre
beträffande koncisa sakframställningar och uttömmande,
klargörande motiveringar
än på kammarrätten.
Under förutsättning att dessa anspråk infrias, uppkommer frågan om avgörandena inte bör rent tekniskt redovisas på ett sådant sätt att kammarrätten kan till-
lämpa samma metod för sakframställning i sina utslag som regeringsrätten och alltså
till sitt avgörande foga skatterättens med hänvisning till detta vad gäller det handläggningsskede som ligger i tiden före fullföljden till kammarrätten. Vi anser att en sådan ordning medför så uppenbara fördelar att den bör befrämjas i möjligaste mån. Det kan givetvis inte komma i fråga att ålägga kammarrätten att övergå till denna form av utslagsskrivning. Men vi utgår från att kammarrätten inte kommer att tveka inför den rationalisering som ordningen skulle innebära, därest skatterätterna visar
sig mäktiga uppgiften att skriva sina avgöranden så att de utan olägenhet kan tas
som bilagor till kammarrättens avgöranden i det stora flertalet mål. Vi betvivlar heller inte att skatterätterna skall kunna fylla det måttet och har därför utformat
lag-
texten med det syftet för ögonen att avgörandena normalt inte skall tas in i skatterättens protokoll utan återges i fristående till vilka kan hänvisas
handlingar, i proto-
kollet. För att illustrera våra har vi utarbetat av-
tankegångar bifogade exempel på
göranden i skatterätt och kammarrätt med användande av materialet i det förut
återgivna regeringsrättsmålet (Bil. 3 och 4).
Det siffermässiga resultatet av prövningsnämndernas beslut i taxeringsmål redovisas i tabellform, utformad med utgångspunkt i taxeringslängderna, medan kammarrätten och regeringsrätten i själva klämmen till sina utslag också tar in beloppen av taxerad och beskattningsbar inkomst etc. vid beslutad ändring av underinstansens avgörande. Enligt vår mening skulle redovisningen av avgörandena i taxe-
ringsmål vinna i översiktlighet om beloppen genomgående redovisades i tabellform.
Några praktiska svårigheter torde inte möta att inom ramen för nu använda blanketter få rum med kolumner också för kammarrätten vid sidan av kolumnerna
för taxeringsnämnden och prövningsnämnden. I vårt exempel har vi sålunda
utgått från en sådan redovisning i tabellform med kolumner för taxeringsnämnd, skatterätt och kammarrätt.
Antalet mål per sammanträde i skatterätt lär komma att bli så stort att det måste begäras av ledamöterna i skatterätten att de i förväg satt sig in i de mål
som skall behandlas sammanträdet. Eljest kan inte föredragningen i rätten göras
på
så summarisk som behövs av tidsskäl. Det system med föredragningspromemorior vilka tillställs ledamöterna före sammanträdet som nu tillämpas hos de flesta pröv-
Det vinner att akterna i mera disku-
ningsnämnderna synes rationellt. givetvis på
tabla mål sänds till enskilda ledamöter i förväg för mera noggrann genomsyn. De arbetsmetodiska problem det här gäller är emellertid inte av beskaffenhet att böra lösas i lagen utan får tas upp till närmare behandling vid utarbetandet av arbetsordning för skatterätterna.
Besvärssakkunniga tog i 11 kap. 8 § sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet
in föreskrifter om besluts tillkännagivande för part, vilka bl. a. utsade att tillkänna-
skulle ske genom en som fullständigt återger beslutet. Till be-
givandet expedition
slutet räknade då även besvärshänvisningen. Vi har utfonnat vår
besvärssakkunniga regel med utgångspunkt i detta förslag.
Ledamots avvikande skall redovisas i skatterättens protokoll. När det
mening skett, bör parten få del därav genom beslutsexpeditionen.
F. n. behöver inte tillställa taxeringsintendent underrättelse
prövningsnämnden
om sitt beslut i annat fall än om det honom emot. Denna inskränkning bör inte
går
behållas efter organisationsreformen. Skatteverket bör ges del av alla skatterättens
vare de verket emot eller Över huvud taget bör någon be-
avgöranden, sig går ej.
inte i delgivningsskyldigheten. Envar som fört talan som part hos
gränsning gälla
skatterätten bör få del av i målet. Härutöver kan det vara påkallat att
avgörandet
för kännedom översända avskrifter av avgörandena till underordnade myndigheter m. fl. Därom behöver dock ej stadgas i lagen.
42 §. Den självrättelsemöjlighet i fall av för envar uppenbara fel som 91 § TaxF ger
bör tillkomma även en skatterätt. I mån av behov bör
prövningsnämnd naturligen
den kunna användas också i andra mål än taxeringsmål. Vi har i enlighet härmed överfört till vårt utan annan ändring än att ordet miss-
självrättelseregeln lagförslag
bytts ut mot det mot vanligt språkbruk bättre svarande ordet felskrivning.
skrivning
Se också s. 221 om självrättelse i vitesmål.
landskontorsutredningen
43 §. Sådana om talan mot skatterätts avgöranden som angår t. ex. överklagbarhet,
frågor
besvärsrätt och besvärstid, inte kunna regleras alldeles enhetligt. De torde
synes därför böra behandlas Däremot bör en enhetlig ordning kun-
specialförfattningsvis.
na i om beredningen av de hos kammarrätten överklagade må-
upprätthållas fråga
len i överensstämmelse med vad som i 97 § TaxF om beredningen av be-
stadgats
svär över beslut. Föreskrifterna härom bör lämpligen inte tas in
prövningsnämnds
i för utan meddelas centralt. Den lämpligaste platsen härför är
varje författning sig
Vi har därför här tagit in ett stadgande som i sak motsvarar lagen om skatterätt. 97 § TaxF.
44 §. Förebild har varit 18 §
förvaltningsdomstolskommitténs förslag till lag om rikets
kammarrätter. Erforderliga administrativa föreskrifter torde
lämpligen kunna meddelas i en Vissa föreskrifter
arbetsordning. om vad skatteverket har att iaktta som part hos skatterätt torde som nämnts i det böra meddelas i instruktio-
föregående
nen för skatteverken.
Särskilda Övergångsbestämmelser torde inte behövas för
lagen om Skatterätt. Sådana får i stället meddelas i samband med att
specialförfattningarnas ansökningsoch besvärsregler ändras.
Bil. 1
av landskamrerarnas svar på
Sammanställning
utrednmgens frågeschema
| föredr. | Antal muntliga | Antal avslag på | Muntliga förhand- | |||||
| Finns | pm till | muntl. lingar på initiativ av | ||||||
| som | iêtcâlânvänds | förhandlingar | gâcândâzünmr an 1 ga | TI | ||||
| proto o | Ja Nej 63/64 | 64/65 | - | PN - - -- | ||||
| A | x | 53 | 39 | 21 | _ _ _- | |||
| B | 39 | 16 | -- | - -- - | ||||
| C | x | 2 | 2 | - | -- - _- | |||
| D | x | 10 | 3 | - | -- -- - | |||
| E | x | 32 | 9 | -- | - - - | |||
| F | 1 | 4 | - | -- -- | ||||
| G | X | 3 | 3 | - | - -- - | |||
| H | x | 7 -- | 5 | -- | l - - | |||
| I | x | l | - | -- - _ | ||||
| K | x | 10 | 15 | -- | - -- - | |||
| L | 13 | 15 | - | 1 - - | ||||
| M x | 18 | 18 | -- | 18 - - | ||||
| N | 4 | 15 | -- | -- -- - | ||||
| O | x | 26 | 13 | - | - - - | |||
| P | x | 6 | 7 | - | - - - | |||
| R x | 4 | 4 | -- | -- - _- | ||||
| S | x | 28 | 10 | - | 1 -- _- | |||
| T | x | 3 | 2 | -- | - - _- | |||
| U | x | 2 | 2 | -- | -- - - | |||
| W | x | 11 | 10 | 12 | 1 - | |||
| X | x | 7 | 8 | 23 | - - - | |||
| Y | x | ca 15 | 16 | - | - - -- | |||
| Z | x | 9 | 3 | -- | - | -- | ||
| AC | x | 3 | 4 | - | - - _- | |||
| BD | x | 12 | 1 1 |
3 1 Ingen uppgift om grunden. 9 »utan gagna »uppenbarligen utan gagna, :vuppenbarligen opåkalladn
Bil. 2
Kungl. Majzts utslag på de besvär, lantbrukaren
Anders Bernhard Jönsson i underdånighet anfört
över kammarrättens härvid fogade utslag den 28
februari 1963 angående hans inkomsttaxering år
1961; över vilka besvär vederbörande taxeringsintendent avgivit infordrad underdånig förklaring; givet i Regeringsrätten den 24 maj 1966.
I de underdåniga besvären yrkar Jönsson, att avdrag måtte medgivas för hela mellangiften 9 500 kronor.
Kungl. Majzt har i nåder låtit Sig föredragas ovanberörda underdåniga besvär; och enär Jönsson får anses berättigad till avdrag för mellangift vid byte av traktor med yrkat belopp, finner Kungl. Maj:t skäligt att, med ändring av kammarrättens utslag, fastställa prövningsnämndens beskattningsåtgärder. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
Kungl. Majtts och Rikets Kammarrätts utslag på
de besvär, tillförordnade taxeringsintendenten Gun-
nar Ramshed, å tjänstens vägnar, anfört över
Malmöhus läns prövningsnämnds beslut vid sam-
manträde den 10 och den 11 maj 1962 i fråga
om lantbrukaren Anders Bernhard Jönssons in-
komsttaxering år 1961; över vilka besvär Jönsson
förklarat sig, varefter Ramshed inkommit med
påminnelser; Givet i Stockholm den 28 februari
1963.
Jönsson inköpte under beskattningsåret en ny dieseldriven traktor av märket Volvo T230. I byte lämnade han en fotogendriven traktor av märket Volvo T 24, 1951 års modell. Den nya traktorn, som till skillnad från den gamla var försedd med störtbåge, hade en motorstyrka av 31 hästkrafter, medan den gamla endast hade 24 hästkrafter. I sin självdeklaration år 1961 tillgodoförde sig Jönsson vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet avdrag för hela den erlagda mellangiften 9 500 kronor.
1961 års vederbörande taxeringsnämnd i Västra Klagstorps församling av Bunkeflo kommun taxerade Jönsson till statlig inkomstskatt för 14 590 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av ll 000 kronor och till kommunal inkomstskatt för 16 100 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av 12 500 kronor. Därvid hade taxeringsnämnden nedsatt berörda avdrag till 6 500 kronor.
Hos prövningsnämnden yrkade Jönsson, att han måtte erhålla avdrag för hela mellangiften. Till stöd för sitt yrkande åberopade Jönsson bland annat, att tillverkningen av fotogendrivna traktorer av typ motsvarande den gamla hade nedlagts och att numera endast tillverkades traktorer för dieseldrift av motsvarande typ och fabrikat.
I häröver avgiven förklaring hemställde Ramshed om avslag å Jönssons yrkande under åberopande bland annat, att den nya traktorn vore av annan och bättre konstruktion samt hade större effekt än den utbytta.
Prövningsnämnden har genom överklagade beslutet med bifall till Jönssons talan bestämt Jönssons taxering för statlig inkomstskatt till 11 590 kronor, taxerad inkomst,
med beskattningsbar inkomst av 8000 kronor och för kommunal inkomstskatt till 13 100 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av 9 500 kronor.
I besvären har Ramshed yrkat, att taxeringsnämndens beslut måtte fastställas.
Kungl. Kammarrätten har tagit målet i övervägande; och enär med hänsyn till i målet upplysta omständigheter kostnaden för inköp av den nya traktorn icke ka-n anses utgöra avdragsgill ersättningsanskaffning till högre belopp än taxeringsnämnden medgivit eller 6500 kronor, finner Kung. Kammarrätten skäligt att med bifall till besvären och med ändring av prövningsnämndens beslut fastställa taxeringsnämndens beskattningsåtgärder.
Bil. 3
Malmöhus läns skatterätts utslag på de besvär som lantbrukaren Anders Bernhard Jönsson anfört över taxeringsnämndens i Västra Klagstorps för-
samling av Bunkeflo kommun beslut om hans in-
komsttaxering år 196?. Över besvären har skatteverket i länet förklarat sig. Härefter har Jönsson kommit in med påminnelser. Utslaget har givits i Malmö den 10 maj 196?.
Jönsson köpte under beskattningsåret en ny dieseldriven traktor av märket Volvo T230. I byte lämnade han en fotogendriven traktor av märket Volvo T24, 1951 års modell. Den nya traktorn, som till skillnad från den gamla var försedd med störtbåge, hade en motorstyrka av 31 hästkrafter, medan den gamla hade endast 24 hästkrafter. I sin självdeklaration år 196? gjorde Jönsson vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet avdrag för hela den erlagda mellangiften 9 500 kronor. Taxeringsnämnden taxerade Jönsson till statlig och kommunal inkomstskatt på sätt som framgår av bifogade sammanställning. (utelämnad här) Därvid satte nämnden ned avdraget till 6 500 kronor. I besvären yrkar Jönsson avdrag för hela mellangiften. Han anför bland annat att tillverkningen av fotogendrivna traktorer av typ motsvarande den gamla lagts ned och att numera tillverkas endast trakorer för dieseldrift av motsvarande typ och fabrikat. Skatteverket yrkar avslag på besvären och åberopar bland annat att den nya traktorn är av annan och bättre konstruktion samt att den har större effekt än den utbytta.
Den nya traktorn större har visserligen motorstyrka och bättre utrustning än den utbytta. Skillnaderna är dock inte större än att de kan hänföras till den allmänna tekniska utvecklingen av traktorer. Bytet kan därför i sin helhet betraktas som ersättningsanskaffning och Jönsson får anses berättigad till avdrag för hela mellangiften. Skatterätten bifaller besvären och fastställer med ändring av taxeringsnämndens beslut taxeringarna till belopp som framgår av bifogade sammanställning. (utelämnad här)
(Besvärshänvisning)
Bil. 4
Kammarrättens utslag på de besvär som Malmöanfört över Malmöhus läns hus läns skatteverk skatterätts härvid fogade utslag den 10 maj 196? Anders Bernhard Jönsi fråga om lantbrukaren år 196?. Över besvären har sons inkomsttaxering Jönsson förklarat sig. Härefter har skatteverket Utslaget har givits kommit in med påminnelser. i Stockholm den 28 februari 196?.
beslut fastställes. Jönsson yrkar I besvären yrkar skatteverket att taxeringsnämndens
avslag på besvären.
kan kostnaden för inköp av den Med hänsyn till de omständigheter som föreligger till högre belopp än inte anses utgöra avdragsgill ersättningsanskaffning nya traktorn taxeringsnämnden medgivit eller 6 500 kronor. av skatterättens utslag fastställer Kammar- Med bifall till besvären och ändring sammanställning. (utelämnad här) rätten taxeringsnämndens beslut enligt bifogade
(Fullföljdshänvisning)
E
i
NORDISK UDREDNINGSSERIE 1967
(NU)
. Nordiskt institut för samhällsplanering. [Qi-l . Nordiskt samarbete inom forskningens och den
högre undervisningens område. . Intemordisk verkställighet med anledning av
beslut rörande vårdnad om bam m. m.
STATENS
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer l den kronologiska förteckningen)
J ustltledepartementet Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrätt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrlitterna. [4]
Försvarsdepartementet Tjänsteställrxing inom krigsmakten. Esselte. [15]
Socialdepartementet Bamstugor. Barnavårdsmazmaskap. Barnolyckstau. [s]
Kommunikationsdepartementet Länsförvaltnlngsutrednlngen. 1. Den statliga läns-
törvaltningen. I. [20] 2. Den statliga länsförvaltningen. II. Bilagor. [21]
Skatteförvaltnlngen. [22] Länslndelnlngsutrednlngen. [23]
Finansdepartementet Statlig publicering. [5] Finansiella lángtldsperspektiv. [6] Statskontorets programbudgetutredning. 1. Pto-
grambudgetertng. Del I, [11] 2. Programbudgete-
ring. Del II - Studier och försök. [12] 3. Program-
budgetering. Del III - En sammanfattning. [13] Lag om Skatterätt. [24]
Eckleslastlkdepartementet Rikskonserter. [9] Linköpings högskola. Del I. [10] Skolans arbetstider. [14] 1958 års utredning kyrka-stat: VII. Folkbokfö-
ringen. [16]. VIII. De teologiska takulteterna. [17] 1962 åts ungdomsutrednlng. Statens stöd till ung-
domsverksamhet V. [19]
Jordbruksdepartementet Den kamtida jordbrukspolltiken. [7]
Inrikesdepartementet Kommunal bostadsförmedung. [1] Invandringen. [IB]
[VAR H/EGGSTRÖMS TRYCKERI AB STOCKHOLM 1967