SOU 1967:56

Svenska institutet : principbetänkande om utlandsinformation och internationellt utbyte

2.1. Utrikesdepartementet 2.2. Handelsdepartementet

2.3. Sveriges Radio. .

2.4. Sveriges Allmänna Exportförening . 2.5. Svensk- Internationella Pressbyrån

2.6. Svenska Turisttrafikförbundet .

2.7. Vissa andra institutioner 2.8. Kollegiet för Sverigeinformation' 1 utlandet

Kap. 3. Information, erfarenhelsulbyle, kulturutbyte

3.1. Inledning . . . . .

3.2. Intressebetonad information . . 3.3. Erfarenhets- och kulturutbyte .

3.4. Information och utbyte: likheter och olikheter' 1 den löpande verksamheten 3.5. Dubbla syften .

3.6. Erfarenheter från andra länder .

Kap. 4. Gemensam administration av information och utbyte? . 4.1. Inledning .

4. 2. Tänkbara organisatoriska alternativ vid en splittrad administration. 4. 3. Utredningens synpunkter .

10

18 18 19 20 23 25 25 27 29 30

35

35 38 38 39 40 40 41 42

45 45 46 49 51 54 55 57 57 59 61

Kap. 5. Förhållandet mellan Svenska Institutet och vissa andra organ . 5.1. Inledning . 5. 2. Svenska Institutet och utrikesdepartementets iniormationsbyrå 5. 3. Svenska Institutet och Kollegiet för Sverige- -informati011. 5.3.1. Ansvaret för policy- planering. 5. 3. 2. Bör Kollegiet för Sverige- -informatio11 ha exekutiva befogenheter”). 5. 3. 3. Samordningsinstansens ställning . 04 Förhållandet till Tu11stt1af1kforbundet och Exportföreningen.

Kap. 6. Huvudmannaskap och finansiering . 6.1. Styrelsens 11ppgifte1. 6. 2. Finansiering och styrelsesammansättning 6.2.1. Inledning 6. 2. 2. Fortsatt samfinansiering? 6. 2. 3. Styrelsens storlek och sammansättning

Kap.?" .Några särskilda fragor om Svenska Institutets verksamhet

7.1. Svenska Institutets utlandskontm . 7. 2. Svenska Institutet och det nordiska samarbetet 7.2.1. Verksamheten i de nordiska länderna . . 7. 2. 2. Samordning av nordisk utlandsinformation . 7. 3. Svenska Institutets information om arbetsmarknad och socialpolitik

Bil. 1. Internationell översikt . Bil. 2. Svenska Institutets stadgar .

Bil. 3. Verkswnhetsföreskrifter för Kollegiet för Sverige-information .

66 66 66 69 69

76 76

77 77 78 78 79 80

84

84 87 87 88 90

94 107

110

Till

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena

Kungl. Maj:t bemyndigade genom beslut den 29 juni 1966 Ministern för utrikes ärendena att tillkalla fyra sakkunniga med uppdrag att utreda Svenska Institutet som organ för utlandsinformation och kulturutbyte.

Med stöd av detta beslut tillkallades samma dag såsom sakkunniga dåva- rande ledamoten av riksdagens andra kammare landshövdingen Gunnar Helén, ledamoten av riksdagens andra kammare folkhögskolerektorn Stig Alemyr, ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Kaj Björk samt- ambassadören Sven Dahlman. Tillika uppdrogs åt Helén att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. Den 29 juni 1966 förordnades även departements- sekreteraren i utrikesdepartementet Leif Leifland att tjänstgöra som sekre- terare åt de sakkunniga.

Vi behandlar i detta betänkande vissa principfrågor som innefattas i ut- redningsuppdraget. Hit hör frågan om förhållandet mellan intressebetonad eller målinriktad utlandsinformation å ena sidan samt det internationella erfarenhets- och kulturutbytet å andra sidan, liksom spörsmålet huruvida gemensam administration av dessa båda verksamhetstyper år ändamålsenlig och principiellt riktig. Till de i detta principbetänkande granskade spörs- målen hör vidare förhållandet mellan Svenska Institutet och vissa andra in- formationsorgan, i första hand Kollegiet för Sverige-information i utlandet och utrikesdepartementets informationsbyrå, samt frågan om finansieringen av och huvudmannaskapet för Svenska Institutet. Slutligen behandlas Insti- tutets utlandsorganisation, verksamheten i de nordiska länderna samt infor- mationen om arbetsmarknad, socialpolitik, folkrörelser m. m. '

De delar av utredningsuppdraget som avser Svenska Institutets interna organisation samt lämplig mottagarapparat för de multilaterala stipendia- terna kommer att behandlas sedan detta betänkande varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Det fortsatta arbetet förutsätter alltså ett ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida till föreliggande betänkande.

Stockholm den 19 oktober 1967

Gunnar Helén

Stig Alemyr Kaj Björk Sven Dahlman / Leif Leifland

Direktiven och utredningsarbetet

Direktiven

Utredningens direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet den 29 juni 1966 av Ministern för utrikes ärendena. Denne anförde följande:

Vid anmälan av .statsverkspropositionen till årets riksdag lämnade jag en redogö- relse för upplysningsberedningens betän— kande den 22 september 1965 med förslag till reorganisation av utlandsinformatio- nen (stencilerat). Jag framhöll att bered- ningens betänkande i huvudsak berör orga- nisatoriska frågor rörande samordningen av den svenska informat'ionvsverksamheten utomlands men att under utredningsarbetet och remissbehandlingen även kommit fram (synpunkter på Svenska Institutet såsom organ för utlandsinformation och kultur- utbyte, synpunkter som syntes fordra en särskild utredning. Med anledning härav anmälde jag min avsikt att hemställa om bemyndigande att tillkalla en sådan utred— ning.

Svenska Institutet för kulturellt utbyte 1ned utlandet tillkom på initiativ av den år 1943 tillsatta s. k. Amerika-utredningen som i sitt betänkande föreslog inrättandet av en från utrikesdepartemcntet fristående, med statsbidrag och enskilda medel finan- sierad basorganisation för svensk informa- tionsverksamhet i utlandet. I Institutets stadgar heter det att dess uppgift är att »genom upplysningsverksamhet, kulturut- byte och på annat sätt verka för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska för- bindelser med utlandet».

Institutets verksamhet och budgetomslut- ning har utökats kraftigt sedan tiden för dess tillkomst. Disponibla medel för det första fullständiga verksamhetsåret upp- gick till 846127 kronor, varav 57% ut- gjordes av statsmedel. Motsvarande siffror var för budgetåret 1964/65 5 179130 kronor och 82 %. Statsmedlen utgick under budget-

året 1964/65 från anslag under tredje och åttonde huvudtitlarna. Från kommunala och privata källor mottog Institutet under samma budgetår sammanlagt 932 681 kro— nor, vilket således svarade mot ungefär 18 % av Institutets intäkter. Under bud- getåret 1965/66 utgår till Institutet från anslag under tredje huvudtiteln 3002 000 kronor och under åttonde huvudtiteln 568 000 kronor. För budgetåret 1966/67 har under tredje huvudtiteln beräknats 3152 000 kronor och under åttonde huvudtiteln 640 400 kronor. Det är att förutse att Insti- tutet därutöver kan— påräkna bidrag från medel som ställs till upplysningsberedning- ens förfogande och från utrikesdepartemen— tets anslag »Särskilda medel för upplys- ningsverksamhet i utlandet angående Sve- rige».

Svenska Institutet har för närvarande drygt 50 personer anställda vid sitt hu- vudkontor i Stockholm. Till dess arbets- uppgifter hör framställning eller medver- kan vid framställning av olika typer av informationsinaterial, som är avsett för ut- ländsk publik (trycksaker, film, utställ- ningar o. s. v.) samt besöksservice, biblio- teks- och dokumen-tationstjänst, kursverk- samhet. stipendiat- och gästföreläsarut- byte, lektoratsverksamhet vid utländska universitet och annan svensk undervisning i utlandet jämte andra former av informa- tionsarhote och kulturutbyte. Institutets utlandsorganisation omfattar för närvaran— de två kontor, ett i London och ett i Paris.

Frågan om Svenska Institutet som organ för utlandsinformation och kulturutbyte har tidigare behandlats av ett flertal ut- redningar. En kortfattad redogörelse för dessa utredningar har lämnats i upplys- ningsberedningens betänkande, s. 1 och 2. Upplysningsberedningen behandlade för egen del, såsom jag anfört vid anmälan av årets statsverksproposition, huvudsakligen samordningens organisationsfrågor. Sedan förslagen i statsverkspropositionen numera

godkänts av riksdagen (SU 3, r-skr. 3) kom- mer sålunda samarbetet mellan de viktig-as- te informationsorganen att få fastare form genom att ett informationskollegium upp- rättas. Vidare upprättas i utrikesdeparte- mentet en informationsbyrå. Denna övertar de uppgifter, som för närvarande åvilar dels allmänna sektionen av departementets pressbyrå, dels Svensk-Amerikanska ny- hetsbyråns/USA-kampanjens Stockholms- kontor. Däremot går upplysningsberedning— en inte närmare in på frågorna om Svenska Institutets målsättning och organisation eller finansieringen av Institutets verksam- het.

Som jag tidigare anfört har under re- missbehandlingen av beredningens betän- kande synpunkter förts fram på Institutet som organ för utlandsinform—ation och kul— turutbyte. Dessa synpunkter avser bl. a. Institutets information om de svenska folkrörelserna och svensk arbetsmarknads- politik men även principiella frågor såsom Institutet—s målsättning, huvudmannaskap, styrelsesammansättning, verkställande funktioner och finansieringssystem. Under wremissbehandlingen har också ifrågasatts huruvida det nuvarande systemet med ge- mensam administration för dels intresse— betonad information dels kulturutbyte är ändamålsenligt och principiellt riktigt.

Mot bakgrunden av det anförda och med hänsyn till angelägenheten av att de stat- liga resurser, som satsas på utlandsinfor- mation, tillvaratas på bästa sätt vill jag nu förorda en allsidig utredning rörande xSvenska Institutet för kulturellt utbyte med utlandet. Utredningen bör göras av särskilda sakkunniga och bör bedrivas med beaktande av vad som anförts under remiss— behandlingen av upplysningsberedningens betänkande och vad som i övrigt kommit fram vid frågans tidigare behandling.

Utredningen bör på grundval av den all- männa målsättning som gäller för informa- tion om Sverige i utlandet (jfr upplys— ningsberedningens betänkande s. 14—17) så långt möjligt precisera och konkretisera Institutets arbetsuppgifter. Från denna ut- gångspunkt bör utredningen pröva vilka organisatoriska former som är mest läm— pade för att genomföra ifrågavarande ar- betsuppgifter. Viktig är härvid gränsdrag- ningen mellan olika informationsorgan. Ut- redningen bör självfallet söka avpassa or- ganisationen till vad som är nödvändigt med hänsyn till arbetsuppgifternas omfatt- ning, varvid utformningen av Institutets

ledning, dess huvudmannaskap, styrelse- sammansättning, finansiering, målsättning etc. bör prövas.

I sitt arbete bör utredningen ta hänsyn till de former för samordning av infoma- tionsverksamheten som godkänts av riks- dagen. Utredningsarbetet får sålunda inte försvåra eller fördröja upplysningsbered- ningens pågående arbete med att koncen— trera vissa informationsorgans tekniska servicefunktioner.

Utredningen bör även pröva frågan om lämplig mottagarapparat för de multilate- rala stipendiaterna i Sverige. Någon enhet— lig mottagarapparat för dessa finns för närvarande inte, utan ett flertal myndig- heter och institutioner är inkopplade på denna verksamhet.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med informationskollegiet, andra informationsorgan och -— beträffande frå— gan om mottagningen av de multilaterala stipendiaterna —— även styrelsen för inter— nationell utveckling. I den mån organisa- toriska frågor av större räckvidd uppkom- mer bör samråd ske med statskontoret. Vid eventuellt framläggande av förslag till per- sonalorganisation bör finansdepartementets anvisningar angående myndigheternas an- slagsframställningar för budgetåret 1967/68 bl. a. vad gäller lönefrågor i tillämpliga delar följas.

Det är angeläget att utredningsarbetet bedrivs så skyndsamt som möjligt.

Under åberopande av vad jag sålunda an- fört hemställer jag att Kungl. Maj:t

dels bemyndigar Ministern för utrikes ärendena att tillkalla fyra sakkunniga med uppdrag att utreda Svenska Institutet som organ för utlandsinformation och kultur- utbyte,

dels bemyndigar Ministern för utrikes ärendena att förordna sekreterare åt de sakkunniga och ställa experter och erforder- ligt arbetsbiträde till deras förfogande,

dels föreskriver att utredningsmännen äger från departement, verk och myndig— heter i övrigt erhålla de upplysningar och utlåtanden som behövs för utredn-in-gsupp— draget,

dels beslutar att sakkunniga, sekreterare och experter skall äga åtnjuta ersättning i form av dagarvode enligt kommittékungö- relsen, om annat ej föreskrives,

dels ock beslutar att kostnaderna för ut- redningen skall bestridas av tredje hu- vudtitelns reservationsanslag för kommit- téer m. m.

Slutligen hemställer jag att statsrådspro- tokoll i detta ärende får offentliggöras.

Tidigare utredningar

Svenska Institutets verksamhet har fle- ra gånger tidigare varit föremål för ut- redning. Reformförslag har sålunda framlagts av följande statliga utredning- ar: 1946 års sakkunniga för upplys- ningsverksamheten i utlandet, 1948 års utredning angående turisttrafiken från utlandet samt 1959 års utredning rö- rande samverkan mellan organen för svensk upplysningsverksamhet i utlan- det. Vidare tillsatte Svenska Institutets råd 1956 en kommitté för utredning av upplysningsvcrksamheten utomlands.

Eftersom en redogörelse för innehål- let i dessa reformförslag lämnats så sent som i Upplysningsberedningens betän- kande 1965 »Reorganisation av utlands- informationen» (sid. 1 och 2), har vi inte ansett det nödvändigt att i detta betänkande ge en sammanfattande redo— visning för dem. Upplysningsberedning— ens egna synpunkter uppmärksammas löpande i de olika kapitlen.

Utredningsarbetet

Vårt utredningsarbete har vid sidan av löpande interna sammanträden framför allt tagit formen av hearings. Till dessa hearings har vi kallat befattningshavare vid Svenska Institutet och andra organ som sysslar med utlandsinformation el- ler internationellt erfarenhets- och kul— turutbyte. Vid andra hearings har när— varit företrädare för statliga och pri- vata institutioner och organisationer som samarbetar med Institutet eller som tar dess tjänster i anspråk.

Representanter för följande institutio- ner och organisationer har varit närva- rande vid »formella» hearings inför kommittén:

Fria litterära yrkesutövarnas ccntralorganisation .......... 28. 2.196?

lngeniörsvetenskapsakademien . 24. 5.1967

Kollegiet för Sverige—informa-

tion i utlandet ............ 16.11.1966 Kollegiet för Sverige-informa—

tion i utlandet .............. 13.12.1966 Konstnärernas riksorganisation 28. 2.1967 Kooperativa förbundet ........ 17.11.1966 Landsorganisationen i Sverige 17.11.1966 Nationalmuseum .............. 24. 5.1967 Hiksidrottsförbundet .......... 23.11.1966 Samarbetsnämnden för konstnär-

liga och litterära yrkesutövare 28. 2.1967 Samverkande bildningsförbun-

den ........................ 23.11.1966 Svenska arbetsgivareföreningen 17.11.1966 Svenska institutet ............ 16.11.1966 » » .......... 13.12.1967 » >> ............ 12. 1.1967 » >> ............ 24. 5.196? Svenska imgdomsförfattarför- eningen .................... 28. 2.1967 Svenska översättarförbundet . 28. 2.1967 Sveriges författarförening . 28. 2.196? » » .... 24. 5.1967 Sveriges nykterhetsvänner lands— förbund .................... 23.11.1967 Sveriges ungdomsorganisationers landsråd .................... 23.11.1966 Tjänstemännens centralorganisa- tion ........................ 17.11.1966

Vid sidan av här nämnda hearings har vi haft löpande kontakter med framför allt Svenska Institutet och med ordfö- randen i Kollegiet för Sverige-informa- tion, liksom med de av utred'ningsupp- draget närmast berörda departemen- ten, d. v. s. utrikes- och ecklesiastikde- partementen. Från ordföranden i Kol- legiet, ambassadör öberg, har vi även mottagit en» skrivelse den 17 mars 1967 vilken behandlar ett flertal centrala frå- gor i utredningsupp-draget. Vi har vi- dare inbjudits att delta i överläggning- arna vid två av Svenska Institute-ts sty- relsesammanträden. Dessa kontakter har på ett värdefullt sätt bidragit till det löpande arbetet och diskussionerna i kommittén.

Vi har på olika sätt sökt göra oss underrättade om önskemål och syn-

punkter hos Svenska Institutets medlem- mar beträffande framför allt huvud- mannaskaps- och finansierin'gsfråwgor- na. Vi har även haft tillfälle att disku— tera dessa frågor med styrelserna för Sveriges Industriförbund och Sveriges Allmänna Exportförenling.

Under utredningsarbetet har samråd under hand ägt rum med Statskontoret. Dettas synpunkter på betänkandet tor- de komma att läggas fram vid remiss- behandlingen.

Utöver det material som vi har sam- lat in på dessa vägar har synpunkter från en rad instanser inhämtats av viss ledamot av kommittén eller av dennas sekreterare.

Utredningens ordförande och sekre- terare har beretts tillfälle att genom be- sök i Amerikas Förenta Stater, Belgien (sekreteraren ensam), Cana-da, Frank-

rike och Förbundsrepubliken Tyskland erhålla direkta intryck av den svenska informations- och utbytesverksamheten i dessa länder. Utredningen i sin helhet med undantag för ledamoten Dahlman har vidare besökt Storbritannien. Vid dessa besök — som arrangerats av am- bassaderna och generalkonsulaten på respektive plats — har överläggningar också förts med värdlandets institutio- ner för ntlandsinformation och utbytes- verksamhet. Utredningens ledamöter och sekreterare har också vid ntlands- resor som företagits i andra samman- hang tagit kontakt med den svenska utrikesrepresentationen och med and- ra länders myndighet—er för diskussion av frågor inom utrednlingsdirektivens ram. Vissa erfarenheter som gjorts vid dessa besök redovisas bl. a. i Kapitel 3.6 och i Bilaga 1.

Sammanfattning av utredningens förslag och synpunkter

Intressebetonad infomation, erfaren- hetsutbyte, kulturutbyte

Enligt direktiven skall vi bl.a. under- söka huruvida det nuvarande systemet med gemensam administration inom Svenska Institutet för både intressebe— tonad information och kulturutbyte är ändamålsenligt och principiellt riktigt. Vid behandlingen av denna fråga har vi först sökt kartlägga vad som konkret bör förstås med begreppen »intresse- betonad» information och kulturutbyte.

Den intressebetonade informationen vill vi definiera som den verksamhet som bedrivs i det medvetna syftet att främja svenska intressen eller, annor- lunda uttryckt, verksamhet som avser att påverka utlandets uppfattning om Sverige i positiv riktning. Med »intres- sen» menar vi då inte blott angelägen— heten av att främja svensk export och turistnäring utan även önskvärdheten av att öka utlandets allmänna förståelse för och kunskaper om Sverige. Den in— tressebetonade informationen kallas i betänkandet även målinriktad informa- tion, ibland bara information.

Vad som i direktiven kallas kulturut— byte har vi valt att ge benämningen er- farenhets- och kulturutbyte. Detta ut- byte bedrivs primärt inte för att främja nationella kommersiella eller allmänin- formativa ändamål. Syftet med erfaren- hetsutbytet är att ge utlandet insyn i egna samhällsförhållanden och strävan-

den att lösa olika problem. Kullurutby- tet, som kan sägas vara en del av detta erfarenhetsutbyte, avser att underlätta för vetenskapsmän, konstnärer, förfat— tare och andra kulturellt verksamma ka- tegorier att komma i kontakt med och berikas av utländska kolleger och kul- turmiljöer. Som framgår av själva ordet skall erfarenhets- och kulturutbytet vara ömsesidigt. Verksamheten bör ses som en internationell uppgift som inget land bör undandra sig. I en av UNESCO år 1966 antagen resolution betecknas den som en förpliktelse (duty) för med- lemsstaterna.

Den principiella skillnaden i målsätt- ning mellan intressebetonad informa— tion och det internationella utbytet ref- lekteras på många olika sätt i Institutets praktiska verksamhet. De intressebeto- nade aktiviteterna blir t. ex. marknads- eller målinriktade på ett mycket mera markant sätt än utbytet. De inordnas i en län'derprioritering som motiveras eller influeras av allmänna informa- tions- och utrikespolitiska hänsyn samt exportin-dustrins och turistnäringens synpunkter. Vid länderprioriteringen för utbytet är kriterierna andra. De relevanta frågorna blir snarare av föl- jande typ: vilka utländska kultur- och forskninvgsmilj—öer är intressanta för svenska kulturarbetare och forskare, vilka andra länder har intresse av svenska erfarenheter?

Av både den intressestyrda informa-

tionen och utbytet bör krävas öppen- het vid redovisningen av svenska för- hållanden. En sådan öppenhet ligger i utbytets natur och kan på lång sikt också gagna den målinriktade informa- tionen. Redan av ekonomiska skäl är det dock omöjligt att spegla alla före- teelser i vårt samhälle.

Även om det är möjligt att i ett teore- tiskt resonemang renodla begreppen in- formation och utbyte är det i praktiken vanskligt eller omöjligt att dra några skarpa gränser. En mycket stor del av Svenska Institutets material—publika— tioner, filmer och utställningar—pro— duceras i dubbelt syfte. Om Institutet t.ex. fattar beslut om att producera ett faktablad är syftet ofta att bladet skall kunna användas både vid en svensk ex- portkampanj och i utbytet. Vid mate- rialproduktion är det alltså ofta omöj- ligt att iaktta någon skillnad mellan marknadsinriktad information och »intressefritt» erfarenhets— och kultur- utbyte. De i ett principiellt resone- mang lätt urskiljbara målsättningarna flyter i praktiken ofta ihop.

Slutligen har allt erfarenhets— och kulturutbyte intressebetonade bieffek- ter. En svensk konstutställning i ut— landet kan stimulera intresset för re- sor till Sverige och därigenom främja svensk turistindustri. Såväl den mark- nadsinriktade informationen som utby- tet förmedlar alltså kunskap om Sverige.

Även erfarenheterna från andra län- dcr, där man varit angelägen att orga- nisatoriskt och administrativt skilja mellan »propagandabetonad» infor- mation och »rent» utbyte, bestyrker vår uppfattning att det är svårt att dra skarpa gränser och att utbytet har bety- delsefulla bieffekter på den främjande informationsverksamheten.

Gemensam administration av informa- tion och utbyte?

Svenska Institutet handlägger i dag ärenden på såväl den intressebetonade informationens som utbytesverksamhe- tens områden. Är — för att citera di- rektiven — gemensam administration av dessa funktioner »åndamålsenlig och principiellt riktig»?

I olika sammanhang har skäl fram- förts för tanken att splittra Institutet. Det har sagts att svenska kulturarbeta- re kan känna sig mindre benägna att anlita Institutet om de anser sig kunna konstatera att dess medverkan i det in- ternationella utbytet påverkas av och i allt för stor utsträckning används i in- tressebetonade sammanhang. Det har också hävdats att utlandets respekt för och tilltro till den svenska utbytesverk- samheten kan minskas av det faktum att denna administreras av en institu- tion som också sköter viss allmän-infor- mativ, mera intressemotiverad verk- samhet.

När utbytesverksamheten inordnas i en marknadsinriktad ram finns det ock- så, säger man, en risk för att personur- valet sker på ett sätt som inte alltid är tillfredställande. Det är självklart fres- tande för den som skall presentera svensk kultur vid en »integrerad» Sverige-manifestation att välja sådana personer och verk som erfarenhetsmäs— sigt har den största vattraktion'skraften. Möjligheterna för unga och okända konstnärer att få stöd reduceras.

Det har också hävdats att när svenska erfarenheter och svensk kultur skall presenteras inom ramen för den geogra- fiska prioritering som Kollegiet för Sverige-information fastställer, finns det en risk för att länderurvalet blir mer begränsat än vad som är önskvärt. Den länderprioritering som kan vara den mest rationella från främjandesyn—

punkter kan alltså stundom vara otill- fredsställantde för dem som har att föra det internationella utbytets talan.

De skäl som sålunda har åberopats för tanken att splittra Institutet kan enligt vår mening inte frånkännas viss relevans. Trots detta har vi kommit till slutsatsen att, i varje fall för närvaran- (Ie, övervägande skäl talar för ett bibe- hållande av den nuvarande organisato— riska strukturen.

Avgörande för vårt ställningstagande har fr. å. varit att varje delning av In- stitutets apparat måste medföra svårig— heter av administrativ och organisato- risk art. Att dela Institutet skulle med all säkerhet leda till kompetensslitning- ar mellan de nya institutionerna, fram— för allt därför att det är svårt eller omöjligt att dra en någorlunda skarp gräns mellan information och utbyte. För ett litet land med begränsade per- sonella och ekonomiska resurser är det angeläget att undvika dubbelpro- duktion av material av i stort sett sam— ma karaktär. Ett bibehållande av den nuvarande organisatoriska strukturen skapar också bättre förutsättningar för fortsatta värdefulla kontakter inom en och samma administrativa enhet mel- lan policy-skapande »kulturarbetare» och materialproducenter. Vidare kan kultursidans förbindelser med uni- versitetsvärlden, författare och andra grupper på ett effektivt sätt nyttiggöras av den materialproducerande sidan.

Att organisatoriskt splittra Institutet skulle inte bara medföra svårlösbuara kompetensfrågor och fördyra adminis- trationen. Det skulle också vara svår- förenligt med samordningssträvandena på detta område. Tillkomsten av ytter- ligare ett organ i den redan rika flo- ran av myndigheter och institutioner, underställda olika departement, skulle öka osäkerheten hos organisationer och enskilda.

Vi anser alltså att övervägande skäl talar för att Institutet i varje fall tills vidare bibehålls som en sammanhållen en-het. Detta innebär emellertid inte att vi underkänner alla de argument som har framförts som stöd för uppfattning- en .att det finns en risk för en viss sned- vridning av utbytet om det alltför handfast inordnas i den marknadsin- riktade informationen. Enligt vår me- ning finns det tvärtom skäl för åsikten att prioriteringen i utbytesverksamhe- ten inte alltid har varit tillfredsstäl— lande. Orsaken härtill är emellertid sna- rast att utbytet inom ramen för de samlade resurser som under senare år ställts till utlandsinformationens och utbytesaktiviteternas förfogande inte har erhållit de ekonomiska och perso- nella resurser som förhållandena har påkallat.

En granskning av medelstilldelningen under senare år ger vid handen att ut- bytet har erhållit anslagsansökningar som är väsentligt mindre än de som har kommit den främjande verksamheten tillgodo. Genom att direktanslagen till Institutet för utbytet har varit för snä- va för att möta efterfrågan har Kollegiet ofta kommit att finansiera åtgärder som bör karakterisera—s som erfarenhets- och kulturutbyte. Detta finner vi av ett fler- tal skäl olämpligt. En bättre balans skulle åstadkommas om Institutet, inom ramen för de samlade bidragen till in- formation och utbyte, ges ökade resur- ser för de av den internationella ut- veckling-en betingade vidgade uppgif— terna på erfarenhets- och kulturutby- tesområdet.

Förhållandet mellan Svenska Institutet och vissa andra organ

Redan i Upplysningsberedningens år 1965 publicerade betänkande »Reorga— nisation av utlandsinformationen» på- talades hehovet av en gränsdragning

mellan Institutet och utrikesdeparte- mentet. Till beredningens betänkande var fogad en promemoria med en redo- görelse för praxis vid fördelningen av arbetsuppgifter mellan de båda institu- tionerna. Smärre förändringar i arbets- fördelningen har sedan skett. Så har distributionen till utlandet av material nu överförts från departementet till en arbetsenhet som administreras av Insti- tutet. Vidare har en allt större del av filmdistributionen övergått från ambas- saderna till professionella distributörer. Vi har vid vår granskning funnit att den aktuella ärendefördelningen mel- lan utrikesdepartementets informations- byrä och Institutet är ändamålsenlig. Vi föreslår därför att de båda institu- tionerna genom en skriftlig överens- kommelse fastslår att funktionsfördel- ningen dem emellan skall ske enligt de principer som har angivits i den nyss nämnda promemorian med de smärre ändringar som senare inträffat.

Vi behandlar härefter förhållandet mellan Institutet och Kollegiet för Sve- rige-information. Två frågor är av in- tresse i detta sammanhang: Hur skall ansvaret för policy-planering och pro— grammering fördelas mellan dessa båda instanser? Och bör Kollegiet ha exe- kutiva befogenheter?

När det gäller frågan om ansvaret för policy-planering och programme— ring är de av Kungl. Maj:t utfärdade verksamhetsföreskrifterna för Kolle- giet och Institutets stadgar så utforma- de att ingen entydig bild erhålls av fördelningen av detta ansvar. Erfaren- heterna från de senaste årens verk- samhet understryker behovet av en precisering av de båda institutionernas kompetensområden.

Enligt vår åsikt bör Kollegiet som den centrala statliga samordningsinstansen bära policy-ansvaret för den intresse-

styrda och målinriktade informationen. Denna verksamhet finansieras till över- vägande del av staten. Anspråken på en central koordination har vuxit under de senaste åren på grund av den allt starkare konkurrensen från andra länd- er och den allt effektivare integrationen av allmäninformativa, kulturella, turist- främjande och exportfrämjande inslag.

När vi vill placera ansvaret för po- licy-planering och programmering av den intressebetonade verksamheten hos Kollegiet, måste detta för Institutet medföra en beredvillighet att anp-assa den del .av materialproduktionen, som huvudsakligen kan väntas komma till användning i denna intressebetonade information, till den planering och den länderinriktning som Kollegiet har fastställt. Vid val av media, ämnesom- råden och språkversioner för sådan produktion bör alltså en fortlöpande anpassning ske till de handlingsmönster och den programmering som har be- slutats av Kollegiet.

Kollegiets berättigade anspråk på att bära huvudansvaret för planering sträcker sig emellertid inte utan vidare till andra områden än dem som täcks av formuleringarna i föreskrifterna för Kollegiets verksamhet. I den mån som Institutets arbete inte i första hand syf- tar till att »i utlandet öka kunskapen om och förståelsen för Sverige samt att främja svensk export och svensk turist- näring», mäste Institutet därför självt ha befogenhet att besluta om policy och program. Detta innebär att plane- ringen av utbytet i princip åvilar Insti- tutet, låt vara att det i praktiken kan bli vanskligt att. dra en entydig gräns mellan det fält som bör täckas av Kol- legiets samordningsfunktion och de delar som bör omfattas av Institutets policy-planering.

De föreskrifter som har utfärdats för Upplysningsberedningen/Kollegiet ger

ingenstädes uttryck för tanken att ett nytt handläggande inwfonnationsorgan skapats. Det har emellertid, särskilt under beredningens första år, förekom— mit att samordningsinstansen effektue- rat praktiska infonnationsåtgärder. De omständigheter som under Upplys— ningsberedningens uppbyggnadsskede möjligen kunde åberopas som stöd för tanken att beredningen stundom skulle handlägga sådana konkreta ärenden föreligger emellertid inte numera. Vi finner det därför angeläget att fastslå att såvitt gäller förhållandet mellan Kollegiet och Institutet löpande konkre- ta informationsärenden skall ombesör- jas av Institutet.

Samordningsinstansens ställning

De förslag som vi lägger fram i detta betänkande bygger på förutsättningen att den nuvarande samordningsmeka- nismen behålls i oförändrad form. För den händelse samordningsmekanismen skulle tas upp till förnyad prövning, vill vi peka på att våra förslag om för- delning av samordnings-ansvar och om handläggning av löpande ärenden lätt skulle kunna inpassas i den organisa- tion'sskiss som år 1965 föreslogs 1 Upp- lysningsberedningens betänkande »Re- organisation av utlandsinformationen». Då hithörande frågor inte omfattas av våra direktiv har vi inte kunnat fram- lägga några konkreta förslag. Vi vill emellertid förorda att frågorna. ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Huvudmannaskap, finansiering och styrelsesammansättning

Om våra förslag om fördelning av an- svaret för policy-planering accepteras kommer det att leda till en minskning

av Institutets kompetens vid program- meringen av den främjande verksam— heten. Vi anser doek inte att detta bör leda till slutsatsen att Institutets sty- relse skulle slopas och ledningen av Institutet överflyttas till något annat organ. Vi finner det i stället klart att Institutets styrelse kan få meningsfulla arbetsuppgifter även i detta läge.

För det första kommer ju enligt våra förslag Institutets ansvar för utbytes- verksamheten att förstärkas. Institutet kommer vidare att aktivt delta i Kolle- giets planering av den målinriktade verksamheten. Det kommer också att åvila Institutets styrelse att fatta beslut om produktion. Slutligen måste det fin- nas en instans som bär ansvaret för den högsta administrativa ledningen av Institutet. Dessa funktioner är enligt vår uppfattning av sådan vikt att en särskild styrelse för Institutet är moti- verad.

Institutets styrelse består enligt 5 9 i stadgarna av »lägst 11 och högst 15 personer, av vilka 3 förordnas av Kungl. Maj:t och lägst 7 och högst 11 väljes av rådet». Principen att låta styrelsen utses av två instanser— Kungl. Maj:t och Institutets råd— är ett av uttrycken för den ursprungliga tan- ken om samfinansiering och delat hu— vudmanskap.

Av det siffermaterial som vi lägger fram i Kapitel 1 framgår att det inte visat sig möjligt att förverkliga de ur- sprungliga förhoppningarna om att medlemsbidragen skulle svara för unge— fär hälften av Institutets intäkter. De senaste åren har bidragen stannat vid 15 a 20 % av de totala intäkterna. Det syns vidare klart att de farhågor som man tidigare kan ha hyst för att ett statligt informationsorgan skulle vara mind-re trovärdigt i varje fall numera är överdrivna. Ytterligare en faktor som

kan tala för en omprövning av det hit- tillsvarande finansieringssystevmet är att insamlingen av medel är ett tids- ödande arbete. Ett upphörande av sam- finansieringen kan slutligen förefalla naturlig mot bakgrunden av våra tanke- gångar att starkare accentuera Kolle- giets för Sverige-information samord- ningsansvar för den främjande verk- samheten, vilket innebär ett försvagan- de av Institutets inflytande på just det område som får antas vara mest in- tressant för de bidragsgivande medlem- marna.

Andra skäl kan återigen tala för för- siktighet inför tanken att klippa av det 20-åriga band som industrins engage- mang i Institutet innebär. För det första representerar medlemsbidragen intäk- ter för Institutet på drygt 3/4 miljoner kronor per år, varjämte många medlem— mar tillskjuter bidrag i form av natura- prestationer. Vi vill vidare konstatera att medlemmarnas bidrag till finansie- ringen av Institutets verksamhet under mer än 20 är skapat en känsla av medan- svar för ntlandsinformation och utby- tesverksamhet. Vi vill uttala en för- hoppning om att industrin även i fram— tiden skall ekonomiskt stödja Institutet. Att Institutet är ett icke—statligt organ har slutligen visat sig vara av visst värde från utrikespolitiska synpunkter.

Vid en vägning av argument för och emot har vi kommit till resultatet att vi anser det värdefullt om det förtro— endefulla samarbetet mellan stat och medlemmar kan fortsätta. Vi vill ut- tala en förhoppning om att medlem— marna skall vara beredda att manifes— tera sitt intresse för en sådan samver— kan genom fortsatta bidrag till Insti- tutets verksamhet. Å andra sidan bör en omprövning av det nuvarande syste- met för huvudmannaskap, finansiering och intres-serepresentation ske om med- lemsbidragen skulle visa en relativt sett

alltför starkt sjunkande tendens och detta inte kan tillskrivas tillfälliga fak- torer.

Beträffande styrelsens storlek vill vi föreslå en viss minskning av antalet le- damöter, nämligen till elva. Vi förordar att fem av ledamöterna -— däribland ordföranden _ förordnas av Kungl. Maj :t och att fem väljs av Institutets råd, varjämte den av styrelsen tillsatte verk- ställande direktören bör vara självskri- ven ledamot. Vid förordnande av ord- förande bör Kungl. Maj:t välja den per- sonligen mest lämpade, oberoende av om han kan anses representera någon viss intressegrupp, under det att de nio övriga valda styrelseledamöterna bör utses med beaktande av vissa syn- punkter på intresserepresentation. Nor- malt bör följande grupper vara före— trädda i styrelsen: utrikes- och eckle- siastikdepartementen, kultursektorn (tre ledamöter), näringslivets företagarsida (två) samt de fackliga organisationer- na och kooperationen (vardera en le- damot). Av ledamöterna förutses Kungl. Maj:t normalt förordna — för- utom ondföranden -— dels de två de- partements-tjänstemännen, dels två av de tre representanterna för kultursek- torn—. Varje ledamot —— med undantag för ordföranden och verkställande di- rektören — bör ha en personlig supp— leant.

En minskning av styrelsens storlek bör leda till en begränsning av antalet ledamöter i arbetsutskottet. Vi förordar att detta skall bestå av högst fem le— damöter.

Vi förordar vidare att antalet leda- möter i rådet minskas till 30, till hälf- ten utsedda av Kungl. Maj:t och till hälften av medlemmarna. Vi vill ut- trycka en förhoppning om att till le- damöter av rådet skall kunna knytas en personkrets med intresse för och kun-

skaper om ntlandsinformation och in- ternationellt utbyte.

Svenska Institutets utlandskontor

Utrikesdepartementet har i dag två kulturattachéer, placerade vid ambassa- derna i Bonn och Washington. Dess- utom finns i Helsingfors en tjänste- man som fyller samma funktioner. Svenska Institutet har två i utlandet stationerade representanter, i London och Paris. De är samtidigt anmälda som kulturattachéer vid ambassaderna.

F. 11. föreligger alltså i stort sett iden- tiska arbetsuppgifter för fem tjänste- män, av vilka tre är knutna till utrikes- departementet och två till Institutet. Vi har kommit till uppfattningen att be- tydande fördelar av praktisk och ad- ministrativ natur skulle vara att vinna om utrikesdepartementet övertar Insti- tutets utlandskontor vilkas chefer alltså skulle knytas till ambassaderna som kulturattachéer. De kostnadsmässiga konsekvenserna av en sådan integrering av Institutets utlandsorganisation skulle bli ganska obetydliga eftersom staten redan nu svarar för den alldeles över- vägande delen av Institutets budget.

Ehuru frågan om utrikesdepartemen- tets kulturattachéorganisation ligger utanför vårt utredningsuppdrag vill vi också förorda att i samband med en integrering av Institutets utlandskontor i utrikesförvaltningen frågan om inrät- tandet av en kulturattachétjänst i Mosk- va övervägs. Vidare bör den tjänst vid ambassaden i Helsingfors som är av- sedd för kultur- och inforinationskon- takter även formellt kallas kulturatta- chétjänst. Ett genomförande av dessa förslag skulle innebära att utrikesde- partementet skulle få en kulturattaché- organisation med tjänster på följande platser: Bonn, Helsingfors, London, Moskva, Paris och Washington.

Svenska Institutet och det nordiska samarbetet

Institutets verksamhet i de nordiska länderna företer en rad särdrag. Inom undervisning, forskning, massmedia, konst och litteratur finns livliga di- rektkontakter mellan institutioner och personer, något som lett till att Insti- tutets verksamhet här är jämförelsevis ringa.

Vi har kommit till slutsatsen att ett betydande dubbelarbete skulle uppstå om Institutet i större omfattning än soul för närvarande är fallet skulle engageras i det nordiska erfarenhets— och kulturutbytet. Däremot syns det uppenbart att den klart intressemoti- verade och målinriktade verksamhet som kan vara påkallad även i de nor- diska länderna inte kan åläggas andra institutioner.

Vi vill i detta sammanhang också peka på önskvärdheten av att vissa internordiska organ, framför allt kul- turfonderna, har fortlöpande kontakter med de nationella svenska instanserna.

På Nordiska rådets dagordning står sedan flera år tillbaka frågan om möj- ligheterna att samordna de nordiska ländernas informations- och utbytes- vcrksamhet gentemot länder utanför Norden. Att Institutet är medvetet om angelägenheten av en sådan koordina- tion framgår av de meddelanden som har lämnats till rådet. Vi har inte an- sett -oss böra lägga fram några särskil- da förslag om det nordiska samarbetet på detta område men vill allmänt un- derstryka att utrymmet för och önsk- värdheten, av samarbete kan förväntas växa.

Infomation om arbetsmarknad och socialpolitik

Vid olika tillfällen har hävdats att Institutet inte skulle ägna tillräck-

lig uppmärksamhet åt informatio- nen om socialpolitik, arbetsmark- nad, kooperation och folkrörelser. Bl.a. framförde Landsorganisationeu och Kooperativa förbundet sådana syn- punkter i sina rcmissuttalanden över Upplysningsberedningens betänkande är 1965 »Reorganisation av ntlandsin- formationen».

Under vårt utredningsarbete har vi på olika sätt sökt bilda oss en uppfatt- ning om Institutets insatser vid kun- skapsförmedling om dessa viktiga äm- nesområden. Representanter för intres— serade organisationer har sålunda kal- lats till hearings. Vi har vidare stude- rat Institutets produktion och vid sam- tal med tjänstemän på svenska ambas- sader och konsulat samt med intresse- rade utländska medborgare fått del av deras bedömning av hur Institutets material svarar mot de rådande be- hoven.

Vi har härvid funnit att det bland Institutets såväl tryckta publikationer som filmer finns ett stort antal sam- hällsinformerande produktioner. Vid våra samtal med utlandstjänstemän har också framhållits att det material som står till fältorganisationens förfogande i stort sett är tillräckligt och ämnes- mässigt väl avpassat för att täcka ef- terfrågan. Det syns oss emellertid up- penbart att samarbetet mellan Institu- tet, LO, KF och andra institutioner som

sysslar med produktion av material kan och bör fördjupas.

Vid de hearings som vi har haft med företrädare för arbetsmarknadens orga- nisationer och konsumentkooperationen har också framförts kritiska synpunk— ter på Institutets besöksservice. Det har framför allt hävdats att organisationer- na inte varit tillräckligt informerade om kunskapsnivå och intresseinriktning hos de utländska besökare som de tagit emot på hemställan av Institutets stu- diebesöksservice. Kvalificerade tjänste- män vid organisationerna har på grund härav fått ägna tid och uppmärksam- het åt relativt ointressanta besöksgrup- per vilkas informationsönskemål skul- le ha kunnat tillgodoses på ett adekvat sätt med antingen skriftligt material eller av studiebesöksavdelningens egna tjänstemän.

En närmare granskning av Institutets studiebesöksverksamhet kommer att gö— ras i vårt organisationsbetänkande. Vi vill emellertid understryka vikten av att Institutet då det vidarebefordrar besö- kare till andra institutioner också kan förmedla så fullständiga och korrekta uppgifter som möjligt om besökarna. Vi hoppas att det system för registrering av besöksönskemål som kommer att till- lämpas från hösten 1967 skall vara äg- nat att undanröja friktioner av den art som hittills varit märkbara.

KAPITEL 1

Svenska Institutet 1944—1967

1.1 Svenska Institutets tillkomst

Tanken att skapa en central basorgani- sation för utlandsinformation samt ve- tenskapligt och kulturellt utbyte väck- tes först inom den år 1943 tillsatta s.k. Amerika—utredningen. Denna kommitté — som arbetade under ordförandeskap av dåvarande kabinettssekreteraren E. Boheman — hade till uppgift att fram- lägga förslag om de svenska kommer- siella och kulturella förbindelserna med transoceana länder efter krigsslutet. En— ligt en promemoria som i januari 1944 tillställdes representanter för ett stort antal vetenskapliga, kulturella, fackliga och andra institutioner och organisa— tioner samt enskilda företag hade Ame- rika-utredningen »kommit till insikt om nödvändigheten av att skapa en bärkraftig central för upplysningsverk- samheten här hemma». I promemorian heter det härom:

Då fråga uppstår att skapa ett centralt organ för befrämjandet av Sveriges kul- turella förbindelser med Amerika och öv- riga transoceana länder kunde måhända förefintligheteu av ett väl inarbetat organ för kulturutbytet med USA — nämligen Sverige-Amerika Stiftelsen -—— leda till tanken att tilldela stiftelsen uppgiften som basorganisation. Både praktiska och prin- cipiella synpunkter tala likväl starkt för att en basorganisation för kulturutbytet hör omfatta Sveriges kulturella förbindel- ser med samtliga länder. Vad beträffar för— delarna härav hehöver endast erinras om, att ett stort antal upplysningsärenden be- rörande olika länder i fråga om den ru- tinmässiga handläggningen äro av mycket

likartad natur. Genom att de handläggas av en och samma institution samlas erfa— renheterna på en hand, varigenom dubbel- larbete undvikes.

På initiativ av Amerika—utredningen bildades i februari 1944 en organisa- tionskommitté med uppdrag att fram- lägga förslag till en sådan basorganisa- tion. Organisationskommittén kunde presentera ett utkast redan efter två månaders arbete (förslag den 31 mars 1944 till ett svenskt institut för kultu- rellt utbyte med utlandet, tryckt som bilaga till prop. 1944z266).

Kommittén anförde inledningsvis att betydelsen av en- målmedveten upplys- ningsverksamhet sedan länge stått klar för såväl större som mindre stater. »Stora summor ha härvidlag offrats i övertygelsen om att få dem tillbaka i form av en allmänt ökad goodwill, som ej blott fördelaktigt inverkade på de kulturella förbindelserna utan som även komme exportinldustrin och över huvud taget näringslivet till godo.»

Organisationskommittén föreslog att basorganisationen skulle delvis finan- sieras genom bidrag från betalande medlemmar. Erfarenheter från såväl Sverige som utlandet hade nämligen, sades det, otvetydigt visat att en all- män upplysningsverksamhet hade stor ekonomisk betydelse för näringslivet. Genom att skapa en basorganisation som delvis finansierades med icke-stat- liga medel skulle man också _— hoppa- des organisationskommittén —— kunna

undvika en alltför byråkratisk admi- nistration. Dessutom uttalades inom or- ganisationskommittén farhågor för att ett upplysningsarbete som leddes av ett statligt organ skulle bli mindre tro- värdigt i utlandet.

Institutets uppgift skulle enligt ett av kommittén utarbetat stadgeförslag vara att »till gagn för Sveriges kulturella, so- ciala och ekonomiska förbindelser med utlandet samordna och stödja den upp- lysningsverksamhet om Sverige i utlan- det, som redan pågår, samt att, där så kan befinnas behövligt och lämpligt, upptaga nya verksamhetsgrenar i kul- turutbytets tjänst». Institutet skulle allt- så inte bara vara ett exekutivt organ utan även ansvara för samordningen av den totala upplysningsverksamheten.

Institutets verksamhet skulle enligt kommitténs förslag ledas av ett råd och en styrelse. Rådet skulle bestå av 100 ledamöter, valda till hälften av med- lemmarna och till hälften av regeringen. Styrelsen skulle omfatta elva ledamöter av vilka tre skulle förordnas av Kungl. Maj :t och sju utses av rådet, varjämte verkställande direktören skulle vara självskriven ledamot.

Organisationskommitténs förslag låg till grund för ett betänkande som Ame- rika-utredningen den 26 april 1944 över- lämnade till Kungl. Maj:t. I detta betän- kande preciserades ytterligare den ställning som det föreslagna institutet borde ha:

Ett centralt organ för den svenska upp- lysningsverksamheten bör, för att bliva effektivt, uppbäras av och ha tillgång till expertis från hela vårt kulturliv. Det bör vidare utgöra en fri och självständig insti— tution med möjligheter att taga egna ini- tiativ. Det bör också äga ett eget verkstäl- lande organ samt ha ekonomiska möjlig- heter att fullfölja en planerad verksamhet även på längre sikt. De olika organen för såväl svensk kultur som det svenska nä— ringslivet synas ha ett omedelbart intresse av att medverka i en sådan institutions ar-

bete, då de kommo att draga direkt eller in- direkt fördel av det intensifierade kultur- utbyte mcd utlandet, som vore institutio- nens mål. Dessa synpunkter leda fram till tanken på bildandet av ett fristående kul- turinstitut, uppburet av representanter för svenskt kulturliv och näringsliv med sta— tens välvilliga stöd. Skapandet av en ny statlig institution som central för upplys— ningsarbe-tet synes ur många synpunkter mindre lämpligt. För att på ett sätt utåt representera det svenska kulturlivet i alla dess former fordras en institution, som i möjligaste mån är fri från varje byråkra— tisk bundenhet.

Organisationskommitténs förslag och Amerika-utredningens betänkande god— kändes i huvudsak av regeringen. De bildade underlag för en proposition an- gående ytterligare anslag till upplys- ningsverks—amhet i utlandet (prop. 1944: 266, SU 197, rskr. 425). Under hösten 1944 började genom organisationskom- mitténs försorg de bidrag insamlas som framför allt industrin hade ställt i ut- sikt. I januari 1945 kunde kommittén meddela att de betalande medlemmarna för sin del godkänt det föreliggande för.- slaget till stadgar och »därmed konstiv tuerat institutet». Den 12 januari 1945 stadfäste Kungl. Maj:t stadgarna. Den 29 januari 1945 höll Institutets råd sitt första sammanträde.

1.2 Ändringar av stadgarna

Stadgarna för Institutet har sedan 1945 reviderats ett flertal gånger. Här må uppmärksamheten fästas vid några av de viktigaste ändringarna.

I 5 1 i de år 1945 antagna stadgarna hette det att Institutet skulle »samordna och stödja» (kurs. här) den svenska ntlandsinformationen. Paragrafen speg- lade i denna lydelse organisationskom- mitténs och Amerika-utredningens tan- kegångar om att Institutet skulle ha en

samordnande funktion över hela den svenska utlandsinformationen och ut- bytesverksamheten. Redan 1947 föreslog emellertid en statlig kommitté _— 1946 års sakkunniga.- för upplysningsverksam- heten i utlandet _ att 5 1 skulle änd- ras så att Institutet inte längre skulle vara samordnande instans för alla de organ som sysslade med utlandsinfor- mation och utbyte. Detta förslag accep- terades den 16 maj 1949 av Institutets råd och den 21 april 1950 fastställde Kun-gl. Maj:t följande änmu gällande lydelse av 5 1:

Svenska Institutets uppgift är att genom u-pplysningsarbete, kultururtbyte och på! annat sätt verka för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska förbindelser med utlandet.

Ändringen innebar emellertid inte att Institutet skulle befrias från ansvaret att söka samordna allmäninformationen om Sverige. Vad som i praktiken sked— de var att den institutionella samord- ningen överflyttades på utrikesdeparte— mentet under det att Institutet även fortsättningsvis kom att se som sin upp— gift att koordinera såväl allmäninifor— mationen som utbytesverksamheten.

Samtidigt fick också bestämmelserna om medlemskap, medlemsavgifter, val av ledamöter till rådet samt rådets sam— manträden sin nuvarande utformning. Bl.a. slopades den tidigare i 5 3 ut- tryckta förhoppningen att »medlemskap bör vara bindande för tre år». Det hade nämligen visat sig att några medlem- mar hade uttryckt betänkligheter mot att finansiellt binda sig för en längre period än ett verksamhetsår.

Den senaste stadgeändringen ägde rum 1964 (beslut av rådsmötet den 29 november 1963 och av Kungl. Maj :t den 29 april 1964). Då gavs rådet möjlighet att, om det så ansåg önskvärt, låta sig representeras av högst elva (tidigare sju) ledamöter i styrelsen. Motiveringen

var att styrelsen på detta sätt skulle kunna få en allsidigare sammansättning.

1.3 Finansieringen av Svenska Institu- tet, budgetuwecklingen

Som vi har nämnt ovan föreslog orga- nisationskommittén i sitt den 31 mars 1944 dagtecknade betänkande att Insti— tutets verksamhet delvis skulle finansie- ras genom årsavgifter från betalande medlemmar. Hemställan om bidrag skul- le riktas särskilt till »företag inom nä- ringslivet». Enligt ett av kommittén uppgjort förslag till budget beräknades Institutets samlade utgifter uppgå till omkring 1 050 000 kronor per år. Efter kontakt med intresserade representan- ter för näringslivet ansåg kommittén att vissa förhoppningar förelåg om att med— lemsbidragen skulle komma att uppgå till ungefär 650 000 kronor per år. Från statens sida erfordrades därför ett bi- drag om 400 000 kronor.

Amerika-utredningen framhöll i sitt betänkande den 26 april 1944 att en förutsättning för tillräckligt omfattande privata bidrag uppenbarligen vore att staten visade sin beredvillighet att ta på sig en del av kostnaderna. »Med hän— syn härtill och till den stora betydelse en utveckling av den svenska upplys- ningsverksamheten utomlands enligt sakkunnigas uppfattning äger, vilja sak— kunniga förorda att en jämnare balans än som består i det föreliggande bud- getförslaget åvägabringas mellan stats— bidrag och enskilda bidrag, förslagsvis så att statsbidragen och de förutsatta enskilda bidragen uppgå till lika be- lopp.»

Frågan om proportionen mellan stats— bidrag och privata bidrag togs sedan upp i 1944 års proposition om skapande av Svenska Institutet. Föredragande de— partementschefen sade sig vara tveksam

inför tanken att en så stor del som hälf- ten av Institutets intäkter skulle ställas till förfogande av statsmedel. Innan er- farenhet vunnits av Institutets verksam- het kunde han endast förorda att det av organisationskommittén föreslagna be— loppet — 400 000 kronor —— lämnades som statsbidrag. Dessa medel borde ut- anordnas »sedan det fastslagits, att för- utsättningar för institutets verksamhet i såväl ekonomiskt som organisatoriskt hänseende föreligga. I det förra hän- seendet må erinras om att en förutsätt- ning för institutets upprättande är, att betydande med—el erhållas från enskilt håll» (prop. 1944: 266, sid. 8).

Då Kungl. Maj:t den 12 januari 1945 stadfäste stadgarna för Institutet hade från privat håll 245 000 kronor lämnats som bidrag för verksamheten. Därjämte förelåg utfästelser om ytterligare bidrag så att totalbeloppet beräknades uppgå till 400 000 kronor. Genom att godkän- na stadgarna mot denna finansiella bak- grund torde regeringen, trots det nyss citerade uttalandet i prop. 1944: 266, i princip ha godtagit tanken om hälften- finansiering.

Redlan utvecklingen under de första budgetåren visade emellertid att det fö- relåg svårigheter att uppställa något formligt krav på paritet mellan stats- medel och enskilda bidrag. Under bud— getåret 1945/46 kom statsanslagen så- lunda att uppgå till sammanlagt 481 000 kronor under det att medlemsbidragen stannade vid 264 600 kronor. Motsva- rande siffror för 1946/47 var 874000 och 306 000 kronor.

Principerna för finansieringen togs vid denna tid upp av 1946 års sakkun- niga för upplysningsverk—s-amhete-n i ut- landet. I ett yttrande över Svenska In- stitutets anslagsäskanlden för budget- året 1947/48 tillstyrkte de sakkunniga att statsanslagen till Institutet skulle utgå utan krav på paritet mellan stats-

anslag och enskilda bidrag. Föredra- gande departementschefen instämde och anförde att övervägande skäl talade för att statsanslaget till Svenska Insti- tutet inte knöts till villkoret att sam-' ma belopp skulle inflyta i bidrag från enskilt håll. '

Det kan alltså konstateras att en for- mell bindning av statsbidragens storlek till de enskilda bidragens storlek inte har funnits annat än under förberedelse- arbetet att skapa Institutet och under Institutets allra första verksamhetstid. Trots detta har den ursprungliga tan- ken på hälften-finansiering alltid spelat en betydande roll i diskussionerna om Institutet.

Medlemsbidragens storlek pendlade under de tio första verksamhetsåren mellan 200 000 och 300 000 kronor. På senare år har siffran» stigit till drygt 700000 kronor. Till följd av de kraf— tigt ökade statsbidragen har emellertid medlemsbidragens procentuella andel av totalintäkterna på senare år tende- rat att minska.

Den finansiella utvecklingen från 1945/1946 framgår av tabell 1.

Uppgifterna i tabellen har hämtats från Institutets bokslut. Eftersom olika redovisningsmetoder har använts under årens lopp är uppgifterna inte helt jäm— förbara från år till år. Tabellen ger dock en bild av utvecklingstendenserna, t. ex. den i stort sett oavbrutna ökningen av statsbidragen, och av skiftningarna i medlemsbidragens storlek. Bidragen och anslagen från staten har upptagits till de faktiskt förbrukade beloppen vilket förklarar de ojämna siffrorna.

Medlemsbidragen för verksamhets- åren 1964/65 och 1965/66 uppgick i verk- ligheten per år till ungefär 850 000 kr. Av vissa bokförings- och budgetteknis- ka skäl upptogs emellertid lägre be— lopp i boksluten.

Statsanslag 533152); Medlems- . Övriga _Summa UD ED Andra slag bidrag intakter intakter statsansl.

1945/46 ........ 425 000 10 500 45 500 481 000 264 600 100 527 846 127 1946/47 ........ 450 000 61 500 361 994 873 494 305 918 141 480 1 320 893 1947/48 ........ 615 075 57 700 212 169 884 944 302 675 82 943 1 270 562 , 1948/49 ........ 419 112 85 750 359 005 863 867 252 350 52 628 1 168 845 1949/50 ........ 423 620 126 912 77 910 628 442 245 880 149115 1 023 437 '1950/51 ........ 460 471 126 602 176 148 763 221 230 710 71863 1 065 794 1951/52 ........ 506 375 128 885 23 857 659 117 227 060 122 974 1 009151 1952/53 ........ 647 500 129 193 —— 776 693 201 110 77 464 1 055 267 1953/54 ........ 705 000 147 735 50 000 902 735 205 710 94 414 1 202 859 1954/55 ........ 774 690 143 570 4 000 922 260 228 710 112 291 1 263 261 1955/56 ........ 830 901 156 388 — 987 289 334 460 110 483 1 432 232 1956/57 ........ 889 610 157 185 25 000 1 071 795 403 910 216 664 1 692 369 1957/58 ........ 1 148 500 229185 15 000 1 392 685 482 010 143 233 2 017 928 1958/59 ...... . . 1 259 000 229 185 _— 1 488 185 542 310 88 810 2119 305 1959/60 ........ 1 354 000 229 785 — 1 583 785 580 350 110 420 2 274 555 1960/61 ........ 1 454 000 270 235 —— 1 724 235 667 900 250 950 2 643 085 1961/62 ........ 1 289 000 271 350 103 861 1 664 211 724 200 152 577 2 540 988 1962/63 ....... . 1 509 000 418 200 220 538 2 147 738 735 400 256 145 3 139 283 1963/64 ........ 1 932 100 443 392 879 403 3 254 895 714 650 878 891 4 848 436 1964/65 ........ 2 873 755 571 928 800 766 4 246 650 665 100 267 581 5 179 130 ' 1965/66 ........ 3 286 028 592 340 1 167 517 5 045 885 665 000 343 681 6 054 566 1966/67 ........ 3 412 000 640 400 1 410 000 5 462 400 750 000 468 000 6 680 400

Beloppen under »Andra statsanslag» innefattar bl.a. de bidrag som Institu- tet på senare år fått från Upplysnings- beredningens octhollegiets för Sverige-

Tabell 2. Kostnader (avrundade i 1000- tals kronor) för olika verksamhetsgrenar under budgetåret 1966/67

i % av 1000 kr omslut- ning Personalkostnader ..... 1 913 27,3 Administration ........ 319 4,6 PR i Sverige .......... 57 0,8 Publikationer ......... 564 8,1 Film ................. 604 8,6 Utställningar ......... 980 14,0 Bibliotek ............. 165 2,3 Allmänt kulturutbyte. . 790 11,2 Kurser ............... 249 3,5 Stipendier ............ 537 7,6 Lektorat ............. 198 2,8 Utlandskontor ........ 479 7,0 Styeelsens förfogande . . 96 1,3 6 951 100

information s.k. icke-institutionsbund— na anslag. Under »Övriga intäkter» re- dovisas bl.a. bidrag från USA-kampan- jen, inkomster vid försäljning av infor- mationsskrifter samt ränteintäkter.

Av tabell 2 framgår kostnadernas för- delning på olika verksamhetsgrenar un— der budgetåret 1966/67. Kostnaderna för personal och administration vid huvud- kontoret i Stockholm uppgår som sy- nes till en knapp tredjedel av de to- tala utgifterna. Medräknas även ut- landskontoren stiger personal- och ad- ministrationskostnaderna till knappt 40 %. De tyngsta posterna i den Ope- rativa verksamheten är utställningar, allmänt kulturutbyte, film, publikatio- ner och stipendier.

Avslutningsvis må frågan om med- lems'bidragen's skatterättsliga ställning beröras med några ord. Under de första

åren av Institutets verksamhet rådde viss tveksamhet om huruvida medlem- marnas bidrag var avdragsgilla vid in- komsttaxering. År 1949 beviljade rege- ringsrätten avdragsrätt för ett bidrag som Bolidens Gruv AB hade gett till Organisationskommittén för upplys- ningsverksamhet i utlandet (jfr RÅ 1949 not. 575 och Svensk Skattetidning 1950 nr 2). Bidragen till Institutet har efter detta prejudikat ansetts vara avdrags- gilla. Det må i detta sammanhang också nämnas att Riksskattenämnden genom förhandsbesked den 30 april 1962 på ansökan av AB Åtvidabergs Industrier förklarade att bidra-g som bolaget av- såge att under åren 1962—1965 ge till USA-kampanjen finge betraktas som omkostnad i bolagets rörelse och allt- så avdragsgilla vid inkomsttaxering.

1.4 Svenska Institutets organisation

»Svenska Institutets angelägenheter handhavas», heter det i 5 5 av stadgar- na, »av ett råd, en styrelse samt av rä- det tillsatta utskott och nämnder.»

Bestämmelserna om rådets storlek och sammansättning står kvar i stort sett oförändrade sedan Institutets tillkomst. Rådet består alltså av 100 ledamöter, varav hälften utses av Institutets med- lemmar och hälften förordnas av Kungl. Maj:t. Ledamöterna väljs för en tid av sex år. De betalande medlemmarna kan välja —— och väljer i stor utsträckning —— rådsledamöter utanför sin egen krets. Kungl. Maj:t skall förordna företrädare för »det svenska samhällslivets olika grenar».

Rådet skall enligt stadgarna välja vissa ledamöter av styrelsen samt med- lemmarna av ekonomiutskott och nämn— der. Rådet skall vidare beh-andla sty- relsens årsberättelse och revisionsbe- rättelsen, fastställa balansräkning samt behandla frågan om beviljande av avn-

svarsfrihet för styrelsen. Slutligen skall rådet behandla ärenden som styrelsen underställer rådet.

Bestämmelserna om styrelsen åter- finns i 55 9—11. Som vi har nämnt i Kapitel 1.2. ändrades år 1964 lydelsen av & 9, varvid rådet gavs möjlighet att välja minst sju och högst elva ledamö— ter. Därjämte förordnas tre styrelse- ledamöter av Kungl. Maj:t. Verkställan- de direktören är självskriven ledamot.

Styrelsens uppgifter definieras i 5 11. Styrelsen skall ha hand om »Institutets skötsel, fastställa budget, tillsätta direk— tör och vissa andra högre befattnings- havare samt förvalta Institutets medel». Uppgifterna har i detalj fixerats i en beslutsordning av den 1 april 1966. Den- na beslutsordning har följande lydelse:

På styrelsen ankommer:

1. frågor rörande målsättning och all— männa riktlinjer för institutets verksam- het och övriga ärenden av större princi- piell betydelse;

2. yttranden och andra skrivelser till Kungl. Maj:t och statsdepartementen av större principiell betydelse;

3. att fastställa huvudlinjer-na i institu- tets organisation samt huvudsakligt an- svars- och verksamhetsområde för VD, av- delningschefer, chefer för utlandskontor och andra anställda med motsvarande lö- neställning ;

4. att fastställa tjänstereglemente och personalförteckning ;

5. att fastställa budgetens huvudposter och delposter;

6. att besluta om projekt som ej kan hän- föras till budgetens huvud- och delposter;

7. att besluta om projekt som avses bli finansierade genom anslag eller bidrag utanför budgeten i de fall projekten inte kan innefattas i givna riktlinjer för insti— tutets verksamhet och inte heller är av den karaktären att de tillhör institutets rutin— mässiga serviceområde samt oavsett detta då ett åtagande skulle medföra större ar— betsinsatser eller väsentligt ökade admi— nistrationskostnader;

8. att bereda och ställa förslag i ärenden vari beslutanderätten tillkommer rådet;

9. att besluta om institutets representa- tion inom andra organ;

10. anställning och entledigande av VD och befattningshavare nämnda i punkt 3;

11. fråga angående tjänstledighet a) för VD av annan anledning än sjukdom eller militärtjänst samt b) för de under punkt 3 nämnda befattningshavarna under längre tid än en månad sammanlagt under ka- lenderår av annan anledning än sjukdom eller militärtjänst;

12. ärenden i övrigt vari styrelsen i sär- skilt fall förbehåller sig beslutanderätten eller som av VD hänskjutes till styrelsen.

Enligt 5 11 kan styrelsen utse ett ar— betsutskott om minst fem ledamöter. Styrelsens ordförande och vice ordfö- rande samt verkställande direktören är självskrivna ledamöter. Utskottets upp- gift är att förbereda styrelsens samman- träden och avgöra ärenden som styrel- sen, generellt eller från fall till fall, hän- skjuter till utskottet. Styrelsen har hilt- tills inte utnyttjat möjligheten att ge— nerellt delegera beslutanderätt till ar- betsutskottet.

Enligt 5 13 skall rådet utse ett ekono- miutskott och nämnder »för särskilda grenar av Institutets verksamhet». Eko- nomiutskottet sammanträder en gång om året. Dess huvudsakliga uppgift är att ge styrelsen råd och synpunkter vid insamlingen av bidrag från medlem- marna. Av rådet utsedda nämnder finns formellt för publikations-, film-, utställ— nings-, studiebesöks-, stipendie- och lek- toratsverksamheterna. Av nämnderna har emellertid under de senaste åren blott vissa varit aktiva (stipendie- och lektoratsnämnderna samt utställnings- nämnden och dess underkommittéer). Institutets samråd med ämnes- och me- diakunskap har i övriga fall kommit att få en annan utformning.

Enligt 5 14 skall Institutets räkenska- per och förvaltning granskas av tre re- visorer. Kungl. Maj:t utser en revisor. De båda andra utses av rådet varvid skall tillses att minst en är auktoriserad revisor. Räkenskapsåret omfattar tiden 1 juli—30 juni. Bäkenskaperna och sty-

relseberättelserna skall överlämnas till revisorerna senast den 1 september. Re- visionsberättelsen skall föreligga senast den 15 oktober och behandlas, som ovan har sagts, av rådet vid dess ordinarie årsmöte.

Institutets verksorganisation under styrelsen framgår av organisationssche- mat på sid. 25.

Direkt under verkställande direktö- ren lyder cheferna för produktions-, all- männa och administrativa avdelningar- na, direktören för akademiska ärenden samt de två utlandskontoren i London och Paris. Chefen för produktionsav- delningen är samtidigt vice verkställan- de direktör.

Under produktionsavdelningen sorte- rar sektioner för produktion och distri- bution av olika typer av informations- material (publikationer, filmer och ut- ställningar). Biblioteket har också or— ganisatoriskt inordnats i denna avdel- ning. Anledningen härtill är framför allt att det handhar distributionen av Insti- tutets trycksaker men även att biblio- teket genom sitt arbete har överblick över den samlade utgivningen av publi- kationer som kan användas i utlands— informationen och utbytesverksamheten. Det kan därför ge ett viktigt underlag för bedömningen av behovet av Institu- tets egna produktionsinsatser på tryck- saksområdet.

Under den allmänna avdelningen har samlats de arbetsenheter som i huvud- sak sysslar med service av olika slag: studiebesök, stipendier och kurser. Lek- torats- och gästföreläsarverksamheten har dock brutits ut ur den allmänna av- delningen och handläggs, med hänsyn till den särskilda form av kontaktverk- samhet det här gäller, av en särskild di- rektör för akademiska ärenden.

Utanför dessa enheter, som alltså byg- ger på mediaprincipen, står den admi- nistrativa avdelningen. Denna är upp-

Organisationsplan STYRELSE VD Sekretariat

vVD Akademiska ärenden, Allmän avdelning Administrativ avdelning Produktionsavdelning lektorats— o. gästföre- Stipendie- och kurs— Kameral- och personal—- Filmsektion läsareverksamhet sektion administrativ sektion '— Publikationssektion Studiebesökssektion Teknisk distribution, Bibliotek intendentur och . Utställningssektion expedition .

Registratur, arkiv Reception

delad i en kamera] och personaladmi- nistrativ sektion samt en enhet för tek— nisk distribution, intendentur och ex- pedition. Under ekonomiavdelningen sorterar även registratur, arkiv, telefon- läxel och reception.

Antalet anställda vid huvudkontoret i Stockholm är f. n. (1 juli 1967) 62, var— av 52 på fasta tjänster. Antalet tjänste- män i lönegrad 17 och däröver är 22. Vid utlandskontoren är sammanlagt 7 tjänstemän anställda.

1.5 De olika verksamhetsgenarna

I detta avsnitt lämnas en översiktlig re- dogörelse för utvecklingen av Institu- tets viktigaste verksamhetsgrenar under de drygt 20 år som Institutet existerat. Redogörelsen gör inte anspråk på full- ständighet. Avsikten är snarare att teck- na några allmänna utvecklingstendenser och fästa uppmärksamheten vid mera betydelsefulla produktionsinsatser. För en fullständigare redovisning hänvisas till Institutets årsberättelser. Även de petitaskrivelser som Institutet varje år lämnat till utrikes- och ecklesiastik- departementen ger ofta värdefulla över-

Kontoreni London och Paris—

sikter över viktigare inslag i Institutets verksamhet.

1.5.1 Framställning av publikationer

Redan under Institutets första verksam- hetsår ansågs framställning av publika- tioner om Sverige på främmande språk vara en av de centrala arbetsuppgifter- na. En inventering gjordes av redan be- fintliga trycksaker som ansågs kunna användas. Samtidigt fastställdes ett pro- duktionsprogram som innefattade de mest angelägna behoven. Särskilt hög prioritet gavs en allmän broschyr om Sverige samt skrifter om sociala och ekonomiska frågor, i första hand social- vård, bostadspolitik och arbetsmark— nadsfrågor. Det ansågs även viktigt att ge ut publikationer om svensk litteratur och konst.

De första av de sålunda planerade broschyrerna färdigställdes 1946. Detta år började Institutet också använda sten- cilerade versioner av artiklar som man hämtade från utländska tidningar och tidskrifter.

1947/48 övertog Institutet ansvaret för de allmänorienterande skrifter som ti- digare hade utgivits av utrikesdeparte—

mentets pressbyrå. Årets produktion upptog framför allt broschyrer, där- ibland »Sweden, a Survey in Pictures», Institutets första publikation av allmän karaktär.

Under budgetåret 1948/49 inleddes samarbete med förlaget Forum om ut— givningen av »Facts about Sweden». Samarbetet innebar att Forum skulle distribuera Institutets skrifter och att Institutet skulle lämna redaktionellt bi- stånd vid Forums produktion av boken »Facts about Sweden». Samarbetsavta- let är fortfarande i kraft. Detta år utkom också »Introduction to Sweden», som ersatte de s.k. årsböcker som utrikes- departementets pressbyrå tidigare hade publicerat. Årets verksamhetsberättelse ansåg sig kunna konstatera att den tidi- gare bestående bristen på lämpligt in- formationsmaterial i stort sett hade övervunnits.

I årsberättelsen för 1954/55 förteck- nades de skrifter som Institutet publi— cerat sedan verksamheten inleddes. Lis- tan upptar 57 tryckta skrifter, därav 30 på engelska och 13 på franska. Att publi- kationsverksamheten vid mitten av 1950-talet intog en central plats i verk- samheten framgår av att den regelmäs- sigt tog i anspråk mellan 50 och 60 % av totalanslaget för mediaproduktion.

Ur produktionsprogrammet för den senare delen av 1950-talet må nämnas att Institutet i samarbete med bl. a. Landsorganisationen och Arbetsgivare- föreningen utgav »Social Benefits in Sweden». Standardverken »Introduction to Sweden» och »Facts about Sweden» kom ut i nya upplagor — den senare t. ex. i åttonde upplagan under budget- året 1958/59. Den första trycksaken på japanska, ett vikblad, publicerades sam- ma år.

I början av 1960-talet lades verksam- heten upp efter delvis nya linjer. Sten- cilerna ersattes med enkla offset-skrifter

i A5-format, tryckta i egen offsetma- skin. 1963 fanns i denna offsetserie 76 engelska, 30 tyska, 29 franska och 16 spanska titlar. Vidare startades en ny typ av material, faktablad, ett på båda sidor tryckt A 4-blad. Den första serien av faktablad bekostades av Meet Modern Sweden-kampanjen.

1964 kom för första gången en de— battbok ut i bokhandeln på Institutets initiativ, nämligen Lars Gustafssons »The Public Dialogue in Sweden». Bo- ken torde — vid sidan av första uppla- gan av »Introduction to Sweden» — ha varit den livligast uppmärksammade i Institutets utgivning. Av verksamheten under de senaste åren må nämnas att »Facts about Sweden» kommit ut på ryska, finska och italienska, offset- skrifter på finska, italienska och portu- gisiska samt faktablad på ett tiotal språk, däribland japanska, holländska, ungerska och arabiska.

Det nu aktuella produktionsprogram- met upptar bl. a. en allmän Sverige-bok, som är avsedd att ersätta »Introduction to Sweden». Den nya Sverige—boken skall genom ett antal essäer av en rad specia- lister ge utlänningen en introduktion till Sveriges historia, samhällsinstitu- tioner och kulturliv. Boken planeras ut- komma under är 1967. Vidare må näm- nas att Institutet i samarbete med in- stitutioner i de andra nordiska länderna förbereder en nyutgåva av den sedan länge utgångna »Scandinavian Demo- cracy». Offsetserien har nyligen erhål- lit en förändrad lay-out. Huvuddelen av det aktuella produktionsprogrammet upptar nyredigeringar och omtryck av tidigare titlar samt nya språkversioner av sådana titlar.

Faktabladsserien koncentrerar sig på aktuellt samhälls- och näringsliv. Titel- beståndet i denna serie är nu väl ut- byggt. Den aktuella produktionen om- fattar i huvudsak revideringar, omtryck

och nya språkversioner. Detta löpande revideringsarbete tar nu en stor del av produktionsavdelningens resurser i an- språk.

Institutet har på engelska, franska och tyska utgivit kataloger över de pu- blikationer som genom dess försorg distribueras till utlandet. Katalogen upp- tar titlar på bl. a. följande ämnesområ- den: bibliografier om Sverige, Nobel— prisen, massmedia, religion, skolväsen, vetenskaplig forskning, skönlitteratur, arkitektur och stadsplanering, musik, teater, film, historia, utrikespolitik, et- nografi, geografi, författning, förvalt- ning, lagstiftning, socialpolitik, arbets- marknad, lokaliseringspolitik, bostads- politik, ungdoms- och kvinnofrågor, kooperation, teknik, industri, sjöfart, bankväsen, lantbruk, försvar och me- dicin.

Distributionen av trycksakerna sköts av biblioteks- och dokumentationssek- tionen och sker i huvudsak över utrikes- förvaltningens utrikesrepresentation, In- stitutets egna utlandskontor i London och Paris samt svenska handelskamma— re och handelssekreterare. En annan viktig distributionskanal är de utlän— ningar som kommer till Sverige på stu- diebesök eller som stipendiater. Den övervägande delen distribueras gratis, men kommersiell försäljning av böcker och broschyrer förekommer också.

Biblioteket har, som nyss nämnts, an- svaret för distributionen av Institutets trycksaker. Vidare förmedlar bibliote- ket för Institutets och utrikesdeparte- mentets räkning dokumentationsmate- rial som har producerats av andra in- stitutioner. Denna verksamhet är nu- mera mycket omfattande och innebär ofta ett tidskrävande efterforsknings- arbete.

En viktig del av bibliotekets verksam- het är utarbetandet av en Sverige-biblio- grafi. Arbetet på denna bibliografi har

nu pågått i tre år. En grundutgåva, om- fattande tryck som utgivits under åren 1900 till 1963, beräknas utkomma under 1967. Förhandlingar har inletts med Kungl. Biblioteket och Bibliografiska institutet om att den senare institutio- nen — som har medverkat vid utarbe- tandet av grundutgåvan _ skall påta sig ansvaret för en löpande supple- mentsutgivning av bibliografin på andra huvudspråk än engelska.

Biblioteket har vidare startat en sys- tematisk inventering av Sverige—littera- turen vid de utländska universitet där skandinavisk språkundervisning be— drivs. Inventeringsarbetet har slutförts i Storbritannien, Belgien, Holland och Frankrike. Resultaten har utnyttjats som utgångspunkt för sammanställningar av bokgåvor som överlämnats till institu- tionsbiblioteken.

1.5.2 Filmverksamheten

Redan under Institutets första år börja- de ett mönster för filmproduktionen att utbilda sig — ett mönster som f. ö. i viss utsträckning fortfarande präglar verk- samheten, ehuru under de allra senaste åren en omprövning skett. Den egna pro- duktionen koncentrerade sig till ensta- ka väsentliga ämnesområden. I övrigt sökte man från andra organisationer och privata firmor förvärva sådana kort- filmer som lämpade sig för visning i utlandet.

Under år 1945/46 beställde Institutet och Turisttrafikförbundet av Arne Sucksdorff en film om Stockholm. Fil- men förelåg klar nästa år och fick nam- net »Människor i stad». Filmen har vi- sats i ett stort antal länder på biografer och vid privata föreställningar samt i television.

1947/48 övertog Institutet ansvaret för produktion och distribution av kort- filmer avsedda för den svenska utlands—

informationen. Ett undantag gjordes dock för filmer »av utpräglad reselivs- karaktär»; för dessa kvarstod Turist- trafikförbundet som ansvarigt organ.

De första försöken att rationalisera distributionen i utlandet gjordes år 1948/49. Då kontaktades professionella distributörer i bl. a. Storbritannien, Frankrike och Schweiz. Avsikten var att dessa distributörer skulle överta distributionen från ambassaderna. Den- na försöksverksamhet slog emellertid inte väl ut och efter en tid övergick an- svaret för distributionen åter till am- bassaderna.

Påföljande är inledde Institutet ett samarbete med Kommittén för Social Upplysning i syfte att producera filmer som kunde användas i utlandsinforma- tionen. Institutet fick tillfälle att disku- tera manuskripten till filmerna och fö- reslå sådana omredigeringar som kun- de göra filmerna mera lämpade för vis- ning i utlandet. Ett liknande samarbete inleddes året därpå med bl.a. Vatten- fallsstyrelsen och Sveriges Lantbruks- förbund.

Under budgetåret 1952/53 fanns un- gefär 30 filmer i över 400 kopior depo- nerade vid ambassader och andra ut- landsmyndigheter, Institutets egna ut- landskontor samt handelskammare och handelssekreterare. Institutet började vid denna tid också mera aktivt delta i kortfilmsfestivaler med egna filmer samt förmedla andras filmer till sådana festivaler.

Av produktionen under slutet av 1950- talet må nämnas att en rad egna pro- duktioner färdigställdes, bl. a. »Made in Sweden», »Swedish Cinema Classics» (om den svenska stumfilmsepoken) samt en film om svensk industri. 1958 utlys- tes en pristävlan om bästa manuskrip- tet till en kortfilm om Sverige. Juryn fick motta 140 förslag. Av dessa utval- des »Souvenirs from Sweden», som bli—

vit ett av standardelementen i Institu- tets filmförråd.

Under åren 1960—63 framställdes en serie televisionsfilmer —— »Face of Sweden» — för det amerikanska TV- bolaget National Education, Television and Radio Center (NETRC). Bidrag till framställningskostnaderna lämnades av Meet Modern Sweden och Sveriges Ra- dio. Serien visades för en publik som uppskattats till 75 miljoner amerikanska tittare. Filmerna har även, genom för- medling av Sveriges Radio, visats i TV—program i andra länder.

År 1961 började Institutet ånyo an- lita professionella distributörer av kort- film i utlandet. Erfarenheterna av detta system blev nu mera positiva än vid det tidigare försöket och professionella filmdistributörer anlitas nu i en rad länder. Av de filmkopior som har di- stribuerats utomlands under de senaste åren har sålunda ungefär hälften gått till professionella distributörer.

Av verksamheten under de senaste åren må nämnas att en film om svensk grundämnesforskning, »Galaxy of Ele- ments», blev klar 1961. År 1965 löstes på ett tillfredsställande sätt ett problem som tidigare skapat vissa problem, näm- ligen den starka efterfrågan i utlands- informationen och ntbytesverksamheten av svensk spelfilm. I samarbete med Svenska Filminstitutet och producenter- na inköpte Institutet åtta representativa långfilmer nled engelska, franska och spanska texter. »Filmpaketet» har sedan visats av en rad ambassader och andra utlandsmyndigheter.

Erfarenheterna från de senaste årens verksamhet har vidare lett till en om- prövning av den tidigare knäsatta prin— cipen att Institutet i så stor utsträckning som möjligt bör överlåta produktionen av film till andra institutioner och fir- mor. Det har nämligen visat sig att till- gången på för ntlandsinformation och

utbytesverksamhet lämpliga filmer varit liten. De tillgängliga filmerna har heller inte alltid fyllt rimliga kvalitetskrav. In- stitutet har därför funnit det nödvändigt att i större utsträckning än tidigare starta egen produktion.

En lista över de ämnen som i första hand bör levandegöras för en utländsk publik genom film har upprättats efter kontakter med bl.a. de av Institutet anlitade professionella distributörerna och utlandsrepresentationen. På grund- val härav har Institutet nyligen färdig- ställt en film om planering av bostads— områden (Hus och människor) och star- tat produktion av en film om Sveriges sociala och ekonomiska utveckling un- der 1900-talet; arbetsnamnet på denna senare film är »The Quiet Revolution». På långt framskridet projekteringssta- dium finns också en film om svensk formgivning.

Institutet avser att, i den utsträckning så är möjligt, ensamt finansiera de and- ra fihner som står på de närmaste årens program. Emellertid prövas från fall till fall möjligheterna att erhålla med— finansiärer. Sålunda diskuteras nu en samproduktion med Skolöverstyrelsen om en film om den svenska skolan salnt med Domänverket om en film om kro- noparker, naturreservat och modernt skogsbruk.

Sammanlagt finns nu ungefär 2000 filmkopior deponerade hos Institutets utlandskontakter. Ungefär hälften dis— poneras av Institutets professionella distributörer, den andra hälften av den officiella utrikesrepresentationen. An- talet visningar uppgår till drygt 20000 per år.

1.5.3 Utställniugsverksamheten

Genom ett Kungl. brev inrättades 1946 inom Institutet en utställningsnämnd med uppdrag »att följa utvecklingen av

förhållanden, som angå utställningar av betydelse för Sveriges förbindelser med utlandet». Nämnden skulle fungera som ett slags clearing-central för behand- lingen av utställningar som kunde tän- kas vara av intresse för Sverige. Den skulle tjänstgöra som rådgivare inte bara åt Institutet utan även åt andra or- gan som handlade frågor om svenskt deltagande i utställningar i utlandet.

Institutets första utställning ägde rum i London hösten 1945 då 14 svenska målare och skulptörer presenterades. Därefter följde en grafikutställning i London och en konstindustriutställning i Reykjavik. Institutet svarade 1947 för Sveriges officiella deltagande i en in— ternationell bostads- och stadsplane— ringsutställning i Paris och i den s.k. åttonde triennalen i Milano. Den första bokutställningen kom till stånd i Stras- bourg samma år. Dessutom framställdes utställningar under följande rubriker, som sedermera kommit igen praktiskt taget varje verksamhetsår: foto, af- fischer, arkitektur, barnteckningar och konsthantverk.

Bland större utställningar under 50— talet kan nämnas: deltagande i Trien- nalen 1951 (keramik, glas, textilier), »Visit a Swedish Home» 1951 i Storbri- tannien (bostäder, heminredning), 26:e biennalen i Venedig 1952, arkitektur 1952 i Storbritannien, G. F. Hill i Lon- don, »Schweden-Wochen» i Ziirich 1957 (främst konstindustri), »Swedish Textiles Today», som vandrade i USA två år, »Formes Scandinaves» i Paris 1958, biennalen i Säo Paulo 1959 och Lapplandsutställning i England 1959.

För verksamhetsåret 1958/59 finns förtecknade 42 genomförda utställning— ar och 7 under förberedelse. Häri ingår såväl mycket kostsamma och arbetskrä- vande projekt som rutinmässigt sam- manställda kollektioner av grafik, barn- teckningar m.m. Geografiskt fördelade

de sig på följande sätt: Europa 19, Syd- amerika 10, USA och Kanada 7, Asien 5, Australien och Nya Zeeland 4 och Afrika 3.

Av de större utställningarna under 1960-talet må här nämnas: 1960/61: »Swedish Architecture», USA och Europa »Swedish Textiles for Modern Living», Storbritannien 1961/62: »Glas och stål» inom ramen för »Seattle World's Fair» Folkkonstutställning, England och Ir- land 1962/63:

August Strindbergs måleri, Europa »Twelve Swedish Painters», USA »Scots in Sweden», Skottland Arkitektutställning, Polen, Tjeckoslo-

vakien och Ungern 1963/64:

»Swedish Design», USA »Swedish Folk Art», USA »Les Grandes Heures de l'Amitié

Franco-Suédoise», Frankrike 1964/65:

Ernst Josephson, USA »Swedish Planning of Town Centers»,

flera länder Nobelutställning, Frankrike Detta sistnämnda år redovisades 59 genomförda utställningar, varav om- kring en tredjedel visats på mer än en plats. Under förberedelse var 13. Av de 59 utställningarna hade 29 visats i Europa, 4 i Sydamerika, 12 i USA, 8 i Asien, 4 i Australien och Nya Zeeland och 2 i Afrika.

Sverige har under senare år regelbun- det deltagit i konstbiennalerna i Vene- dig och Säo Paulo. Dessa och andra ut— ställningar av nutida svensk konst an- ordnades intill 1 juli 1964 av Institu- tet, därefter av Nationalmuseum. Insti- tutet svarar för deltagandet i ungdoms-

biennalen i Paris och Triennalen i Mi- lano.

Utställningsavdelningens huvudsakli- ga uppgift har på senare år i allt större utsträckning blivit att basproducera vandringsutställningar över temata som ofta efterfrågas i utlandet. En riktpunkt är därvid att få sådana tekniska lös- ningar att utställningarna skall kunna monteras utan någon större fackkun- skap. De skall alltså vara lätta att trans- portera, oömma samt lämpa sig för vis- ningar i de mest olikartade lokaler. Vi- dare bör de vara så utformade att de lätt kan visas i olika textversioner. Där— jämte eftersträvas självklart att utställ- ningarna har en formgivning och ett idéinnehåll som väcker åskådarnas in- tresse.

Inom ramen för dessa allmänna prin- ciper för utställningsverksamheten har under den senaste tiden producerats fyra utställningar: Swedish Planning of Town Centers, en Wasa-utställning, Leva med trä samt den allmänna ut- ställningen About Sweden.

Vid sidan av denna basproduktion av standardutställningar medverkar Insti- tutet på olika sätt vid specialutställ- ningar. Så har t. ex. nyligen skett beträf- fande en svensk silverutställning i Brys— sel, hemslöjdsutställning i Polen och in- dustriformutställningar i London och Bryssel.

1.5.4 Annan verksamhet

Utbytet av vetenskapsmän, föreläsare och kulturarbetare var av mycket stor omfattning under åren 1945—1951, hu- vudsakligen beroende på att särskilda anslag under dessa år stod till Institutets förfogande för denna verksamhet. Des— sa medel kom från Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet och avsåg att täcka kostnaderna för inbju- dan av vetenskapsmän från de krigs-

härjade länderna. De årliga anslagen belöpte sig till 200 000 a 300 000 kronor. Under budgetåret 1947/48 kunde 194 vetenskapsmän från olika europeiska länder inbjudas till studiebesök i Sve- rige.

När bidragen från kommittén för in- ternationell hjälpverksamhet upphörde blev personutbytesverksamheten en av- sevärt mindre del av Institutets totala verksamhet. Verksamheten inriktades på att etablera fasta gästföreläsarut- bytesprogram med olika länder. Ett utbytesprogram inleddes på skandina- visk bas med London School of Eco- nomics. Sedermera etablerades liknan— de program med andra engelska univer- sitet och med British Council.

Överenskommelser om utbyte av gäst- föreläsare har vidare ingåtts med För- bundsrepubliken Tyskland, Holland och Belgien. Under senare år har ett ökat intresse kommit att knytas till utbytes- programmen med öststaterna. Redan i mitten av 1950-talet började ett akade— miskt utbyte med Polen. I början av 1960-talet inleddes liknande utbyten med Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien. Sedan utrikes- departementet med början är 1964 ställt särskilda medel till Institutets förfogan- de för kulturförbindelserna med öststa- terna, har dessa förbindelser fått något större omfång än dittills. Program för det akademiska gästföreläsarutbytet har fastlagts i brevväxlingar som regelmäs- sigt fastställer vissa ramar för utbytet och därjämte innehåller vissa allmänna önskemål om ökad aktivitet. Överlägg— ningar om dessa program äger regel- mässigt rum varje år.

En växande del av vad som kallas allmänt kulturutbyte avser besök och motbesök av författare, översättare, kri- tiker, förlagsmän och representanter för litterära tidskrifter. Verksamhetens om- fattning regleras av tillgängliga medel

_ brist på förslag till sådana kontakt- besök föreligger inte. Institutet fungerar i stor utsträckning som ett utlandssekre- tariat för kontaktprojekt av detta slag. Det rör sig här om ett erfarenhetsutbyte som inte minst gagnar det svenska kul- turlivet på längre sikt genom att ett nät av personliga kontakter växer fram, speciellt på områden där av olika skäl kontaktvägarna tidigare varit svårfram- komliga.

Samma syfte har de samlande arran- gemang där Institutet medverkar som initiativtagare eller arrangör. Som exempel må nämnas det s.k. Backåkra- symposiet om europeiska översättnings- problem och besöket av den tyska för— fattargruppen Gruppe 47 år 1964.

Hit bör också räknas det på senare tid alltmer utvidgade stöd som Institu- tet lämnar till svenska (och utländska) teaterensembler, speciellt inom student- teatrarnas verksamhetsområde.

Lektoratsverksamheten leddes före Institutets skapande av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Under Institutets första verksamhets- år finansierades fortfarande vissa lekto- rat av Riksföreningen, som f. ö. fortfa- rande stöder Institutets lektoratsverk- samhet.

Under det andra världskriget var de flesta utlandslektoraten förpuppade. Un- der åren efter krigets slut tillkom en rad nya lektorat, bl. a. i Warszawa och Prag. Dessa östeuropeiska kontakter upphörde emellertid i slutet av 1940- talet. Därmed inträdde en paus i lekto- ratskontakterna med Östeuropa, en paus som varat till de senaste åren.

Vad beträffar lektoratsverksamheten i Västeuropa och Amerikas Förenta Sta- ter gav Institutet år 1950 ekonomiskt stöd till tio lektorat och understödde nio andra svensklärare med böcker, tid- skrifter o.s.v. Vid dessa universitet

upprättades svenska referensbibliotek, bl.a. Centro di Studi Svedesi i Rom. År 1951 fastställde Institutets lektorats- nämnd en »Instruktion för lektorer i svenska språket vid utländska univer- sitet». I årsredogörelsen för 1955/56 — tio år efter Institutets start _ förteck- nas 25 lektorer som »i en eller annan form» åtnjöt stöd från Institutet.

Som tidigare nämnts finns för lekto- ratsverksamheten en särskild nämnd med representanter för ecklesiastikde- partenientet, Skolöverstyrelsen och de svenska universiteten. Nämnden tjänst- gör som kompetensprövande instans vid tillsättning av nya lärarkrafter och av- ger därvid förslag till respektive univer— sitet. Sålunda utnämnda lektorer åtnju— ter vissa speciella förmåner. Tjänst- göringstiden utomlands tillgodoräknas vederbörande såsom fullgjord vid svensk läroanstalt. I vissa fall utgår lönefyllnad med stöd av särskilt anslag från eckle- siastikdepartementet. Enligt särskilda normer utgår även ersättning för lekto— rcrnas rese- och flyttningskostnader.

Institutets akademiska avdelning upp- rätthåller numera förbindelser med ett 60-tal undervisningsorter. På dessa ver- kar 24 från Sverige utsända och i olika former understödda lektorer. De övriga lärarkrafterna är utländska nordister eller lokalt rekryterade assistenter. Rap- porter om undervisningens organisa- tion, elevantal och resultat insänds vid varje läsårs slut till Institutet. Rappor- terna delges lektoratsnämnden och and- ra lektorer. Årligen anordnas konferen- ser för de i Tyskland—Schweiz, Frank- rike-Belgien och Storbritannien-Irland verksamma lärarkrafterna. Institutets stöd åt lektoratsverksamheten innefattar även hokanskaffning, tidnings— och tid- skriftsprenumeration samt bibliografisk rådgivning.

Stipendieutbytet utvecklades snabbt

efter krigsslutet. För läsåret 1946/47 re- gistrerades 35 utländska stipendiater som genom Institutets förmedling stu- derade vid svenska universitet. Av sti- pendiaterna kom två från Sydamerika, fyra från Östeuropa och de övriga från Västeuropa. Stipendiatutbytet med Ame- rikas Förenta Stater handlades — och handläggs fortfarande — av en särskild institution, Sverige-Amerika Stiftelsen.

På grund av utebliven reciprocitet upphörde stipendiegivningen i slutet av 1940-talet med Polen, Ungern och Tjeckoslovakien. Antalet institutsstipen- diater kom därför att sjunka. Å andra sidan fick Institutet år 1947 i uppdrag att omhänderta FN-stipendiater från framför allt de underutvecklade län- derna. Dessa FN-stipendiater var redan i början av 1950-talet lika många som Institutets egna stipendiater. Kostna- derna för denna verksamhet uppgick 1952/53 till 118 000 kronor och 1960/61 till 325 000 kronor. 1962 övertogs verk- samheten av Nämnden för internatio- nellt bistånd (nu Styrelsen för interna- tionell utveckling, SIDA).

Under de senaste åren har länder- kretsen i Institutets stipendiatverksam- het kraftigt vidgats. Sålunda är flertalet östeuropeiska länder ånyo represente- rade. Hela antalet stipendiater är nu ungefär 70.

Stipendiaterna är mestadels knutna till institutioner vid universitet, högsko- lor eller forskningsinstitut. Några egent- liga svårigheter vid placeringarna har ej funnits. Endast i enstaka fall har en föreslagen stipendiat ej kunnat accepte- ras. Orsaken har då varit att det före- slagna studieämnet ej varit represente- rat i Sverige eller att studiernas genom— förande fordrat alltför dyrbar appara— tur och handledning.

I de siffror som har nämnts ovan har medräknats endast stipendiatverksam- het om minst tre månader. Korttidssti-

pendiaterna uppgår till det mångdubbla antalet.

[ allmänhet har reciprocitetsprinci- pen tillämpats, d.v.s. det antal stipen— dier som erbjuds studenter i ett visst land är detsamma som erbjuds svenska studenter för studier i detta land. På grund av medelsbrist har i vissa fall emellertid Institutet inte kunnat ge lika många stipendier som vissa andra län- der. Detta gäller bl. a. Förbundsrepubli- ken Tyskland, Frankrike, Israel och Förenade Arabrepubliken.

Det bör avslutningsvis erinras om att stipendieutbyte bedrivs av en rad andra myndigheter och organisationer, t.ex. SIDA och Sverige-Amerika Stiftelsen. De stipendiater som förmedlas av Svens- ka lnstitutet torde blott utgöra en bråk- del av det totala antalet.

Studiebesöksverksamheten var av ganska blygsam omfattning under 1940- talet. Den har sedermera expanderat kraftigt, särskilt under de senaste åren. År 1961 arrangerades 200 studiepro— gram. 1966 hade siffran stigit till 600. Av dessa utgjorde gruppresorna 275. To- talantalet besökare var närmare 8000 personer. Av dessa kom 61% från Europa, 14% från Amerikas Förenta Stater, 13 % från Latinamerika, 11 % från Asien och 1% från Afrika. De ämnesområden som besökarna i första hand önskade studera var sociala frå- gor, industri och arbetsmarknad, arki- tektur och stadsplanering samt under- visning.

Institutet har kommit att framstå som ett centralt organ för förmedling och koordination av studiebesök. Både stat- liga och privata instanser — t.ex. ut- rikesdepartementet och arbetsmarkna- dens organisationer — arrangerar dock egna studiebesöksprogram.

Vissa kulturella aktiviteter handläggs inom Institutets allmänna avdelning.

Hit hör bl.a. frågor om skönlitteratur och musik.

Det första försöket att främja den svenska skönlitteraturen på den inter- nationella marknaden inleddes 1949 då chefen för Institutets Londonkontor etablerade ett givande samarbete med The Anglo-Swedish Literary Founda- tion (Shaw-fonden). Genom detta sam- arbete tillkom svenska specialnummer av litterära tidskrifter och en rad över- sättningar av svenska romaner, bl.a. »Vägen till Klockrike», »Strändernas svall» och »Hemsöborna». Institutet bi- drog vidare till utgivande av Minnea- polis-professorn Alrik Gustafsons svens- ka litteraturhistoria på engelska.

I Frankrike har Institutet bl. a. stött utgivandet av svensk lyrik. På detta sätt har författare som Pär Lagerkvist, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf kunnat introduceras på franska. Stödet har ut- gått dels i form av stödköp av upplagor- na, dels i form av stipendier till över- sättarna.

Vid olika tillfällen har Institutet un- dersökt de lämpligaste metoderna att främja den svenska skönlitteraturen på den internationella bokmarknaden. Se- dan 1965 bedrivs viss experimentverk- samhet som syftar till att utvälja lämplig svensk skönlitteratur för översättning i samarbete med svenska litteraturkritiker och utländska lektorer.

Under de tio första åren av Institutets existens hade strävandena att göra svensk musik känd i utlandet ett jäm- förelsevis större utrymme än vad de senare haft. Redan 1945 började Institu- tet i samarbete med STIM sända noter och grammofonskivor till utlandet. In— stitutet anslog vidare 10 000 kronor för att, likaledes i samarbete med STIM, producera grammofonskivor med svensk musik. Utlandsmyndigheterna och In— stitutets egna utlandskontor försågs med svenska grammofonskivor fram till

mitten av 1950-talet. Därefter syns den- na verksamhetsgren ha kommit i skym- undan. Först under de senaste åren har verksamheten kunnat återupptas sedan Kollegiet för Sverige-information ställt medel till förfogande. Tryckt informa- tion om svensk musik — som tidigare ingått i publikationsavdelningens pro— gram — har på senare år huvudsakligen tagit formen av bidrag till tidskriften Musikrevys internationella nummer. Genom olika punktinsatser har Insti- tutet sökt stödja den levande musiken. Redan år 1945 anslogs medel för Lilla Kammarorkesterns resa till Danmark. Senare har vid flera tillfällen bidrag lämnats för konserter med svensk mu- sik i bl. a. London, Paris och Prag. Stöd har lämnats till mindre ensem- bler, vissa körprojekt i utlandet samt till svenska vokal— och instrumental- solister, speciellt i samband med fram- trädanden i radio och TV utomlands. Bland projekten kan nämnas Kyndel-

kvartettens turnéer i Nordamerika (i samarbete med Rikskonserter), Filhar— monikernas kammarorkesters turné i Latinamerika samt Filharmonikernas blåsarkvintetts turné 1967, också den i Latinamerika. I de båda sistnämnda fallen har det varit omöjligt för Insti— tutet att finansiera projekten inom ra- men för sin ordinarie budget. Så var också fallet med Stockholmsfilharmo- nikernas resa i Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike 1966. En mind- re del tillsköts ur Svenska Institutets ordinarie budget, men den allra största delen av Institutets bidrag kom via Kol- legiet för Sverige—information.

Sedan 1965 har ett samarbete varit etablerat med Bikskonsertverksamhe- ten. Denna organisation engagerar ut- ländska ensembler i sin turnéverksam- het och kan därigenom öppna möjlighe- ter för svenska ensembler att framträda i utlandet.

KAPITEL 2

Andra informationsorgan

Vid sidan av Svenska Institutet finns en rad myndigheter, institutioner och or- ganisationer som sprider information om Sverige eller bedriver erfarenhets- och kulturutbyte. För några av dessa framstår verksamhet av denna typ som den huvudsakliga och väsentliga upp- giften; för andra är den snarare en bland många arbetsuppgifter. I detta kapitel ges en kortfattad redogörelse för de viktigaste av dessa institutioner samt för de former för samordning som beslutades av statsmakterna år 1966.

2.1 Utrikesdepartementet

Enligt 5 2 i 1963 års stadga ang. stats- departementen (SFS 214; senaste änd- ring SFS 1967:47) åligger det utrikes- departementet att inom Kungl. Maj:ts kansli handlägga förvaltningsärenden rörande bl.a. information om Sverige i utlandet, i den mån sådana ärenden inte ankommer på andra departement.

För utrikesdepartementets del kom- pletteras stadgan av fyra andra författ- ningar, nämligen instruktion för utrikes- departementet den 3 december 1965 (SFS 857 med ändring 16 juni 1966, SFS 322, och 30 december 1966, SFS 762), provisorisk arbetsordning den 17 juni 1966, reviderad den 2 juni 1967, in- struktion för utrikesrepresentationen den 10 mars 1967 (nr 83) samt allmänna föreskrifter för utrikesrepresentationen den 2 maj 1967.

I 1965 års instruktion för utrikesde-

partementet, som huvudsakligen regle- rar förhållandena inom departementet och alltså inte lämnar föreskrifter för verksamheten vid fältorganisationen (beskickningar, delegationer, konsulat och informationskontor), anges bl.a. departementets organisation och ären- denas fördelning mellan olika arbets- enheter. Av intresse i detta sammanhang är särskilt så 17 och 17 a. I den först- nämnda heter det att pressbyrån skall ombesörja förbindelserna med svensk och utländsk press och andra mass- media samt handha ledningen av press— attachéernas verksamhet. I 5 17 a regle- ras kompetensområdet för den informa— tionsbyrå som inrättades den 1 juli 1966 efter förslag i det betänkande »Re- organisation av utlandsinformationen» som Upplysningsberedningen framlade 1965. Informationsbyrån skall enligt denna paragraf inhandlägga ärenden som röra den allmänna informations- verksamheten i utlandet om Sverige och det kulturella utbytet med främmande stater». Byrån skall vidare handha led- ningen av kulturattachéernas verksam- het.

Mera detaljerade föreskrifter om för— delningen av ärenden mellan press— och informationsbyråerna lämnas i 55 29 och 30 i den provisoriska arbetsordning för utrikesdepartementet som departe- mentschefen har fastställt med stöd av instruktionen. Dessa paragrafer har föl- jande lydelse:

5 29

Inom pr.:ssbyrån handläggs ärenden rö- rande information till svensk och utländsk press och andra massmedia om utrikesfrå- gor och — i vad avser utländsk press — om svenska förhållanden i allmänhet, samt information till utlandsmyndigheterna om svenska ställningstaganden och pressreak- tioner i in— och utlandet beträffande aktu— ella frågor. Pressbyrån lämnar även bi- stånd till svenska utlandsmyndigheter med till pressen riktad informationsverksamhet samt i frågor rörande arbetsmöjligheterna för svensk och utländsk press vid officiella utländska besök och andra evenemang av officiell karaktär. Inom byrån handläggs ärenden rörande övriga utländska journa- listbcsök.

& 30

Inom informationsbyrån handläggs hu- vudsakligen ärenden rörande informations- vcrksamheten om Sverige i utlandet, sär- skilt i de fall där de svenska utlandsmyn— digheterna utgör organen på fältet, svenskt deltagande i mässor och utställningar i utlandet, kulturellt utbyte med utlandet, vissa besök som 'inte ankommer pa pro- tokollet, annan avdelning i utrikesdeparte- mentet eller pressbyrån. Till informations- byrån hör också stipendieärenden avseende deltagare i av Förenta Nationerna anord- nade seminarier.

Fältorganisationens tjänsteuppgifter

definieras i instruktionen för utrikes- representationen. Av intresse i detta sammanhang är särskilt 55 30 och 31. De har följande lydelse:

5 30 Utlandsmyndighet skall sprida informa- tion om Sverige och svenska förhållanden. Bcskickning och konsulat skall vidare främja Sveriges vetenskapliga och kultu- rella förbindelser med verksamhetslandet.

5 31

Beskickning skall med uppmärksamhet följa den politiska, ekonomiska, kommer- siella, sociala, vetenskapliga och kulturella utvecklingen samt de internationella bi- ståndsfrågorna i verksamhetslandet och även på andra områden skaffa sig känne- dom om förhållanden som är av intresse

för Sverige eller för Sveriges och verksam- hetslandets inbördes förhållanden . . .

Informationsarbetet _ »denna alltmer betydelsefulla gren av utrikesrepresen— tationens verksamhet» _ sägs i de all— männa föreskrifterna för utrikesrepre— sentationen ha till syfte att hos utländsk allmänhet sprida kännedom om och skapa förståelse för Sverige samt för svenska synpunkter och önskemål. Verk- samheten riktar sig inte i första hand till utländska regeringar och myndig- heter utan snarare till opinionsbildan- de skikt av allmänheten, t. ex. politiker, företagsledare, tidningsmän, radio- och televisionskommentatorer, universitets- män och lärare. Det heter vidare att verksamheten innebär såväl att spontant sprida upplysningar som att besvara förfrågningar. Som exempel på olika åtgärder anges bl.a. rapporter till ut- rikesdepartementet om publicitet i ut- ländsk press, spridande av allmän in- formation hos opinionsbildande organ samt spridande »av kunskap om och intresse för svenska varor och tjänster, viktiga svenska insatser på såväl den andliga som den materiella odlingens område samt Sverige som turistland».

Utrikesdepartementets informations- uppgifter handläggs, såsom framgår av denna redogörelse, av press- och infor- mationsbyråerna. På fältet sköts verk- samheten dels av särskilt utsänd spe- cialpersonal, dels _ och framför allt _ av den ordinarie personalen.

Pressbyrån omfattar en chef och sex tjänstemän i lönegrad 19 och högre. En av tjänstemännen, pressbyråchefens när- maste man, kallas pressombudsman och handlägger under pressbyråchefen bl. a. vissa kvalificerade talesmannauppgifter i förhållande till svensk och utländsk press. Två av de övriga tjänstemännen är normalt sysselsatta med att omhän—

derta utländska journalister som besö- ker Sverige. En viktig uppgift för press- byrån är att genom pressöversikter, te- lcgramsammandrag och på annat sätt hålla fältorganisationen informerad om opinionslägct i Sverige.

Informationsbyrån inrättades den 1 juli 1966 och övertog de uppgifter som dittills hade åvilat allmänna sektionen inom pressbyrån samt Svensk-ameri- kanska nyhetsbyrån (USA-kampanjens Stockholmskontor) vars verksamhet samtidigt upphörde. Byrån ingår i ut— rikesdepartementets organisation som en självständig enhet. Den utgör _ för att citera statsverkspropositionen 1966 (Bil. 5, sid. 73) _ »förbindelselänken mellan informationsorganen i Sverige och utlandsorganisationcn».

Byrån omfattar en chef, en departe- mentssekreterare som ställföreträdande chef, ytterligare två departementssekre- terare, två kanslisekreterare samt två amanuenser. Byrån har en på regioner indelad organisation (f. n. tre sektioner, en för Norden och öststaterna, en för USA och Canada samt en för övriga länder).

De riktlinjer för fördelningen av ären- dena mellan å ena sidan pressbyrån och å andra sidan informationsbyrån som har fastlagts i instruktionen för utrikes— departementet och den provisoriska ar— betsordningen har i praktiken visat sig fungera friktionsfritt. När det gäller gränsdragningen mellan informations- byrån och Svenska Institutet saknas kla- ra direktiv och instruktioner. En redo- görelse för praxis finns fogad som bi- laga 1 till Upplysningsberedningens be- tänkande 1965. Vi återkommer till frå- gan om arbetsfördelningen i Kap. 5.2.

Den för press- och informationsären- den speciellt utsända personalen utgörs av tretton pressattachéer eller biträdan- de pressattachéer, tre kulturattachéer (i Bonn, Helsingfors och Washington; den

i Helsingfors placerade är formellt pressattaché men fullgör i praktiken kulturattachésysslor) samt personalen vid informationskontoren i New York och Rom. Informationskontoret i New York, som till den 1 juli 1966 drevs av Stiftelsen Svensk-amerikanska nyhets- byrån och USA—kampanjen, har en per— sonal om sexton personer, varav sju ut— sända tjänstemän. Även informations- kontoret i Rom övertogs av staten den 1 juli 1966. Dess personal omfattar en utsänd svensk tjänsteman och en 10- kalanställd.

Huvuddelen av informations— och ut— bytesarbetet på fältet utförs av den or- dinarie diplomatiska och konsulära per- sonalen. (Några av dessa tjänstemän är på platsen till resp. utrikesdepartement anmälda som kulturattachéer.) Fram- för allt gäller detta självklart de ut- landsmyndigheter — och de utgör den allra största delen _ som saknar spe- ciell informationspersonal. Omfattning- en av arbetet växlar från plats till plats, beroende på en mängd olika faktorer, men generellt kan sägas att informa- tionsarbetet på senare år kommit att bli en alltmer betydelsefull del av utrikes- representationens löpande verksamhet. För många av våra ambassader utgör det i dag den mest arbetskrävande upp- giften.

Utrikesdepartementets totala kostna- der för informationsverksamhet låter sig svårligen beräkna. Endast vissa speciella poster som direkt avser in- formationsverksamhet kan redovisas. Hit hör under innevarande budgetår 275 000 kronor för administration av nt- ländska pressbesök i Sverige, 400000 kronor för vad som kallas »övrig infor- mationsverksamhet» (anslaget används bl.a. till inköp av publikationer), 300000 kronor för »kulturutbyte med särskilda länder», I 070 000 kronor för

löne-, kontors- och andra löpande kost- nader för informationskontoret i New York samt 100 000 kronor för samma kostnader för Romkontoret. Härtill kommer en stor men svårredovisad post, bestående av en andel av löner och andra fasta och löpande kostnader för såväl hemma- som utlandsorganisa- tionen.

2.2 Handelsdepartementet

Enligt 5 2 i 1963 års stadga ang. stats- departementen skall handelsdeparte- mentet handlägga förvaltningsärenden om bl.a. Kollegiets för Sverige—informa- tion verksamhet för samordning av in- formationen om Sverige i utlandet. Han- delsdepartementet är alltså inom Kungl. Maj:ts kansli huvudman för den cen- trala samordningsinstansen för ut- landsinformationen. Som framgår av avsnitt 2.8. uppgår under löpande bud- getår departementets anslagtill Kollegiet till närmare 4,4 milj. kr.

I 1963 års stadga ang. statsdeparte- mentcn heter det vidare att handels- sekreterarna samt auktoriserade han- delskammare och svenska handelskam- mare i utlandet sorterar under handels- departementet.

Handelssekreterarna rekryteras från svenska exportföretag för tre eller fyra års tjänstgöring på intressanta export- marknader. För närvarande finns tret- ton handelssekreterare, alla i utomeuro- peiska länder: fyra i Amerikas Förenta Stater, två i Canada, en i Mexico med särskild uppgift att bevaka utvecklings- projekt i norra Latinamerika samt vi- dare en i Libanon, Indien, Malaysia, Kenya, Australien och Japan.

Kostnaderna för handelssekreteraror- ganisationen uppgår år 1967/68 till 3 100 000 kronor.

Statsunderstödda svenska handels- kamrar finns i London, New York, Pa- ris, Diisseldorf, Madrid, Wien, Briissel, Haag, Buenos Aires och Säo Paulo. Statsbidraget utgörs dels av ett allmänt bidrag motsvarande 50 % av handels- kamrarnas intäkter från sina medlem- mar, dels bidrag till lönerna för che- ferna med belopp varierande mellan 40 000 och 48 000 kronor. Totalt uppgår statsbidragen i år till 1 199 000 kronor.

För främjande av svensk export läm- nar handelsdepartementet vidare bidrag till småindustrins exportråd och export- byrå, till utrikeshandelsstipendier samt till praktikantverksamhet vid de svens- ka handelskamrarna i utlandet. Slutli- gen lämnar handelsdepartementet bi- drag till Svenska Turisttrafikförbundet, se Kapitel 2.5.

Som framgår av denna redogörelse bedriver handelsdepartementet självt ingen informationsverksamhet. Dess uppgifter är av administrativ karaktär, nämligen att tjänstgöra som huvudman i statsdepartementen för dels vissa ex- port- och turistfrämjande aktiviteter dels samordningsinstansen Kollegiet för Sverigeinformation.

2.3 Sveriges Radio

Sveriges Radios betydelsefulla uppgif- ter på utlandsinformationens område handhas av utlandsavdelningen. Denna är för närvarande indelad i två sektio- ner: utlandssekretariatet och utlands- programmet. Administrativt inordnade i utlandsavdelningen är också utlands- korrespondenterna och Sveriges radios utlandskontor. Av speciellt intresse i detta sammanhang är de två förstnämn- da sektionerna under det att utlands- korrespondenternas uppgifter i huvud- sak ligger på andra områden än ut- landsinformationens. _ Administratio-

nen av utlandsaktiviteterna är sedan en tid föremål för en intern utredning in- om Sveriges Radio, och vissa ändringar torde vara att förutse i organisationen. Utlandssekretariatet har hand om Sveriges Radios kontakter med andra radio- och televisionsföretag. Dessa kon- takter avser bl. a. utbyte av program och omhändertagande av utländska radio- och televisionsgrupper på besök i Sve- rige. I den mån sådana grupper behöver teknisk utrustning är det också utlands- sekretariatets uppgift att arrangera det- ta. — Utlandssekretariatets personal omfattar ett 15-tal anställda. Utlandsprogrammets uppgift är att producera radioprogram som speglar svenskt liv och samhälle. Programmen — f. n. på svenska, engelska, ryska, tys- ka, franska, spanska och portugisiska — distribueras via kort- och mellanvåg över hela världen. Utlandsprogrammet producerar vidare bandinspelade radio- program och filmer som placeras hos utländska radio- och televisionsföretag. Utlandsprogrammet är uppdelat i fyra enheter: nyhetsredaktionen, program- sektionen, transcription service och filmsektionen. Nyhetsredaktionen och programsektionen svarar för materialet i de direkta sändningarna medan tran- scription service sköter programmen för utländska företag. Transcription ser- vice har visat sig vara ett lämpligt och effektivt sätt att sprida information om Sverige i utomeuropeiska länder. En omfattande distribution av såväl radio- som filmprogram finns speciellt i Afri- ka, Sydamerika och Amerikas Förenta Stater. Filmsektionen sysslar med pro- duktion av filmer som man försöker placera i utländska televisionsföretag. Antalet fast anställda vid utlandspro- grammet uppgår till ett femtiotal. Därtill kommer freelancers och andra med till- fälliga uppdrag. Kostnaderna för Sveriges Radios ut-

landsaktiviteter täcks genom anslag över statsbudgeten. Anslaget under löpande budgetår uppgår till 6 milj. kr.

2.4 Sveriges Allmänna Exportförening

Sveriges Allmänna Exportförenings än- damål är enligt föreningens stadgar att »främja Sveriges utrikeshandel och sär- skilt avsättningen i utlandet av svenska produkter». Till medlemmar av för- eningen kan antas »dels välkända in- och utländska företag, jämte enskilda affärsmän inom industri, handel, trans- port-, bank- och försäkringsväsende, vil- kas verksamhet står i överensstämmelse med föreningens ändamål, dels för- eningar och andra sammanslutningar jämte enskilda och allmänna institutio- ner, med syfte att främja Sveriges nä- ringsliv, dels även bolag och enskilda personer, vilka ej driva rörelse men lik- väl hysa intresse för föreningens verk- samhet och ändamål». Föreningen har ung. 1 200 medlemmar.

Föreningen har som främsta uppgift att informera om marknadsförhållan- den i utlandet, t.ex. konjunkturläge, importtekniska frågor och distributions- kanaler. Föreningen bistår med rådgiv- ning i marknadsföringsfrågor och för- medlar kontakter mellan svenska före- tag i syfte att främja olika typer av samverkan på exportmarknaderna. För- eningen förmedlar även kontakter mel- lan utländska importörer och svenska företag — föreningen får årligen ung. 8 000 förfrågningar från utländska in-- tressenter.

Vidare planerar och genomför för- eningen i nära samarbete med företag och statliga myndigheter direkta ex- portfrämjande åtgärder, t.ex. deltagan- de i mässor, delegationsresor och publi- citetsfrämjande åtgärder. Av speciellt intresse i detta sammanhang är för-

eningens medverkan inom ramen för den programmering av utlandsinforma- tionen som sker vid Kollegiet för Sverige-information i utlandet.

Inom föreningens ram arbetar Insti- tutet för Utländsk Rätt AB, som fr.a. ägnar sig åt skatte- och etablerings- frågor på exportmarknaderna, samt Svensk—Internationella Pressbyrån (se nedan Kapitel 2.5.) Till föreningen är också Småindustrins Exportbyrå an- knuten. Byrån ger råd om marknads- val, distributionsvägar, exportformali- teter o. s. v., förmedlar utländska varu- förfrågningar, bistår vid framträdanden på utländska mässor m. m.

I flertalet av de fall då Sverige offi- ciellt framträder vid utländska mässor och utställningar administreras fram- trädandet av Exportföreningen. En an- nan av föreningens aktiviteter av direkt intresse för utlandsinformationen är ut- givandet av publikationer i vilka fram- för allt den svenska exportindustrin men även andra aspekter av det moder- na Sverige presenteras för utländsk pu- blik. Vidare må nämnas att Exportför- eningen i viss utsträckning fungerar som värd för utländska fackjournalis- ter som inbjudits till Sverige. Export- föreningen har också producerat filmer om svensk ekonomi och export för vis- ning i utlandet.

Exportföreningens kansli i Stock- holm omfattar i dag ett 60-tal tjänste- män. Informationsuppgifterna hand- läggs framför allt av informationsav- delningen, vars chef samtidigt är för- eningens vice verkställande direktör.

Föreningens verksamhet finansieras genom medlemsavgifter och andra in- täkter från medlemmarna. Under år 1966 inflöt från medlemmarna samman- lagt 4,4 milj. kr. I de fall då förening- en anförtros administrationen av offi- ciellt svenskt framträdande vid ut- ländska mässor och utställningar utgår

regelbundet statsbidrag från Kollegiet för Sverige-information.

2.5 Svensk-Internationella Pressbyrån

Svensk-Internationella Pressbyrån (SIP) är en till Exportföreningen ansluten in- stitution med uppgift att förse framför allt utländsk dags- och fackpress med nyhetsmaterial om Sverige. Från by- råns centrala redaktion i Stockholm och utlandsombud distribueras årligen ungefär 200000 exemplar nyhetsbulle— tiner, vardera innehållande ett tiotal ar- tiklar och notiser om svenskt närings— och kulturliv. Bulletinerna sprids till ungefär 7000 mottagare, till större de- len pressorgan men även i viss utsträck- ning radiostationer och enskilda jour- nalister. SIP:s nyhetsmaterial utkom- mer för närvarande regelbundet på tolv språk: tyska, engelska, franska, spans- ka, portugisiska, holländska, italienska, finska, japanska, hindi, persiska och thailändska.

Vid centralredaktionen i Stockholm är i dag tio personer heltidsanställda, därav fem handläggande tjänstemän. Omslutningen under budgetåret 1966/67 uppgick till 670000 kronor, 450 000 kronor i statsbidrag.

varav

2.6 Svenska Turisttrafikförbundet

Svenska Turisttrafikförbundet har en- ligt stadgarna till uppgift att »främja resandetrafik från utlandet till och in- om Sverige och att i detta syfte driva upplysningsverksamhet samt verka för utveckling av landets turistväsen». För- bundets medlemmar är enligt 5 3 av två kategorier: aktiva och passiva. Till aktiva medlemmar kan antas svenska städer, landsting, kommuner, förening- ar och företag. »Svenska enskilda per-

soner» kan bli passiva medlemmar. Vi- dare kan utländska föreningar, företag och enskilda personer efter särskild prövning av styrelsen bli medlemmar i förbundet.

En av Turisttrafikförbundets vikti- gaste verksamhetsgrenar är trycksaks- produktionen. Under verksamhetsåret 1904/65 framställdes sammanlagt unge- fär 3 600 000 trycksaksexemplar i form av vikblad, broschyrer och affischer. Drygt hälften av dessa exemplar pro- ducerades av förbundet ensamt, under det att resten utgavs i samarbete med andra organisationer, framför allt tu- ristorganisationerna i de andra nor- diska länderna, SAS och Statens Järn- vägar. Under de två senaste budgetåren har antalet trycksaksexemplar varit lägre, beroende på att lagertillgången av publikationer varit god. Huvudpar- ten av publikationerna utkommer på engelska, tyska och franska men även andra språkversioner förekommer: hol- ländska, spanska, portugisiska, italiens- ka, finska, danska och norska.

En annan viktig del av Turisttrafik- förbundets verksamhet utgör inbjud- ningar till Sverige av speciellt intressan- ta utländska kategorier, i första hand resebyråtjänstemän och journalister. När det gäller sådana resor samarbetar STTF ofta med de svenska trafikföreta- gen, hotellorganisationer och regionala turistorgan. Vidare må nämnas bild- tjänsten. Årligen distribueras från för- bundets arkiv mellan 25 000 och 30 000 turistbilder till utlandskontoren eller direkt till bildbeställare.

För förbundets verksamhet på de vik- tigaste marknaderna för svensk turism svarar de elva utlandskontoren. På någ- ra platser, bl.a. i New York, äger ett intimt samarbete rum mellan de olika nordiska turistkontoren.

Förbundets räkenskaper under före- gående budgetår (1 juli 1966—30 juni

1967) balanserade på drygt 4,1 milj. kronor. Från handelsdepartementet er- höll förbundet 3 015000 kronor i ordi- narie anslag och 104 000 över ett sär- skilt anslag för turistpropaganda i Ame- rikas Förenta Stater. Skillnaden täcktes med bidrag från Kollegiet för Sverige— information och från enskilt håll, bl.a. medlemsavgifter. Om det indirekta stö- det i form av rabatter och liknande för— måner inräknas kan de årliga bidragen från enskilt håll uppskattas till över 1 milj. kr.

Personalen vid förbundets kansli om- fattar ett tjugotal tjänstemän.

2.7 Vissa andra institutioner

Vid sidan av Svenska Institutet och de nu nämnda institutionerna finns en rad statliga myndigheter samt statsunder- stödda eller privata instanser som, en- var inom sitt särskilda ämnesområde, förmedlar kunskaper om Sverige till ut- landet. Det är inte möjligt att här lämna en uttömmande redogörelse för infor- mations- och utbytesverksamheten vid alla dessa instanser. Vi vill blott fästa uppmärksamheten vid några institutio- ner som på viktigare ämensområden samarbetar med de centrala informa- tionsorganen eller som har egna ut- landskontakter av inte alltför obetydlig omfattning.

Inledningsvis har vi i detta kapitel behandlat utrikes- och handelsdeparte- mentens befattning med informations- frågor. Även de andra statsdepartemen- ten är i viss utsträckning inkopplade på denna verksamhet. Vid vissa departe- ment finns internationella sekretariat med uppgift att handlägga de interna- tionella kontakterna, t.ex. att besvara frågor från internationella organisatio- ner och att arrangera program för ut- ländska gäster som inbjudits att besöka Sverige. Vissa departement producerar

också publikationer som har funnit an- vändning i den svenska informations- och utbytesverksamheten, t.ex. finans- departementets årliga redogörelse på engelska över statsbudgeten.

Styrelsen för internationell utveck- ling, SIDA, bedriver en verksamhet som stundom tangerar Institutets informa- tionsverksamhet. I sitt remissuttalande över Upplysningsberedningens betän- kande »Reorganisation av utlandsinfor- mationen» skrev SIDA bl. a. följande:

SIDA:s uppgift är att bistå de underut- vecklade länderna. l väsentlig grad är detta en utbildnings- och upplysningsuppgift. SIDA bör söka undvika misstanke om att ovidkommande hänsyn till svenska upp- lysningsinttressen blandas in i bistånds— verksamheten. Utöver sin informations- verksamhet kring själva biståndsarbetet kan SIDA medverka aktivt i upplysnings- verksamhet om Sverige endast om det kan visas, att upplysningen som sådan är klart utvecklingsfrämjande för mottagarländer- na och anpassad till deras behov och förut- sättningar. I sådana -aktioner måste för SIDA gälla de kriterier som fastställts för biståndsverksamheten.

Även på utbytessidan finns vissa be- röringspunkter mellan SIDA:s och In- stitutets arbetsuppgifter. Det finns emel- lertid också bestämda skillnader. SIDA:s '. erksamhet saknar framför allt det mo- ment av ömsesidighet som präglar In- stitutets arbete, och den inriktar sig främst på vissa utvalda länder eller re- gioner, jfr vidare Kapitel 3.3.

När det gäller svensk arbetsmarknad och socialpolitik och näraliggande äm- nesområden bedriver såväl statliga myn- digheter som olika organisationer en mångsidig informationsverksamhet. So- cialattachéer finns i Bryssel, London och Washington. Publikationer har pu- blicerats av bl.a. social— och arbets- marknadsstyrelserna, arbetsmarknadens organisationer och Kooperativa förbun- det. Samtliga instanser deltar aktivt vid mottagandet av utländska besöksgrup-

per som vill studera den i utlandet starkt uppmärksammade svenska so- cial- och arbetsmarknadspolitiken.

Vissa synpunkter på Institutets med- verkan i informationen på detta område återfinns i Kapitel 7.3.

På de vetenskapliga och kulturella områdena bedrivs informations- och utbytesarbete av en rad institutioner: universitet, högskolor, akademier, de lärda verken, författarnas organisatio- ner o.s.v. Särskilt må nämnas Ingen— iörsvetenskapsakademien och Veten- slcapsalcademien. Ingeniörsvetenskaps- akademien är huvudman för de tek- niskt-vetenskapliga attachéerna i Paris, Moskva, Tokio och Washington. Dessas primära uppgift är att inskaffa tekniskt- vetenskaplig information. Attachéernas verksamhet är emellertid dubbelriktad. De har verksamt bidragit till att skapa både vetenskapliga och kommersiella kontakter för svensk forskning och in- dustri. Ett särskilt nära samarbete äger rum mellan å ena sidan akademierna och å andra sidan utrikesdepartementet och Institutet när det gäller kontakterna med Sovjetunionen och andra östeuro- peiska länder.

Nationalmuseum administrerar ett statligt anslag för visande av nutida svensk konst i utlandet och bedriver även i övrigt en livlig utbytesverksam- het på konstens område.

Viktiga uppgifter för spridande av kunskap om svensk film i utlandet har Svenska Filminstitutet, framför allt när det gäller att på den internationella marknaden befrämja avsättningen av svensk spelfilm. I många fall samarbe- tar Filminstitutet nära med Svenska In- stitutets filmsektion.

2.8 Kollegiet för Sverige-information i utlandet

Den samordnande instansen för den statligt understödda informationsverk-

samheten om Sverige i utlandet är Kol- legiet för Sverige-information i utlan- det.

Kollegiet inrättades på förslag av Upplysningsberedningen i dess betän- kande den 22 september 1965 (jfr stats- verkspropositionen 1966, bil. 5, sid. 67—74; föreskrifter för Kollegiet med- delade av Kungl. Maj:t 3 juni 1966, se Bilaga 3). I Kollegiet ingår —- förutom den av Kungl. Maj:t utsedde ordföran- den — sex ledamöter, representerande utrikes- och handelsdepartementen, Sve- riges Allmänna Exportförening, Svenska Institutet, Svenska Turisttrafikförbun- det samt Sveriges Radio. Adjungerade ledamöter är huvudmannen för kultur- frågor i ecklesiastikdepartementet, che- fen för utrikesdepartementets pressbyrå samt chefen för Svensk-Internationella Pressbyrån. Kollegiets verksamhet skall enligt 53 i de av Kungl. Maj:t medde- lade föreskrifterna syfta till att »i ut- landet öka kunskapen om och förståel- sen för Sverige samt att främja svensk export och svensk turistnäring». I detta syfte skall Kollegiet verka för att plane- ringen och utförandet av den statligt understödda informationsverksamheten om Sverige i utlandet samordnas samt överlägga om fördelningen av de medel som för ändamålet ställts till ordföran— dens disposition. Beslut om fördelning- en fattas dock av ordföranden ensam enligt 56 i föreskrifterna som är av följande lydelse:

Ordföranden skall i frågor om fördelning av medel som ställts till hans disposition fatta sina beslut i kollegiet efter överlägg— ning där.

Ordföranden kan dock genom beslut i kollegiet bestämma, att ordföranden eller tjänsteman vid sekretariatet skall äga en- sam avgöra ärende eller grupp av ärenden, som icke är av sådan beskaffenhet att pröv- ningen bör ske i kollegiet.

Till Kollegiet är knutet ett sekreta- riat med för närvarande fem tjänste-

män i lönegrad A26 eller högre, var- jämte en tjänst f. n. är vakant. Sekreta- riatet svarar för förberedande och verk- ställighet av Kollegiets beslut och full— gör även vissa utrednings- och plane- ringsfunktioner i samband med Kolle- giets verksamhet.

I Kollegiets arbete deltar, som ovan nämnts, de personer som i departemen- ten och de fristående informationsorga- nen sysslar med information om Sve- rige i utlandet. »Genom att styrelserna för de enskilda informationsorganen representeras i Kollegiet av respektive organs verkställande direktör får sty- relserna dels en fortlöpande kontakt med den samlade verksamheten, dels ock möjlighet att påverka densamma» (statsverksprop. 1966, bil. 5, sid. 68).

I statsverkspropositionen finns också en fyllig beskrivning av Kollegiets upp- gifter (sid. 69). Det heter att Kollegiet skall fördela de gemensamma medlen, besluta om länderprogram som upprät- tats efter förslag från utlandsmyndighe- terna, besluta om projekt vid sidan av fastställda länderprogram, tjänstgöra som remissinstans och/eller samordnare av remissvar i frågor som berör infor- mationsverksamheten samt säkerställa en fortlöpande information mellan de enskilda organen.

De program som Kollegiet enligt den— na uppgiftsbeskrivning skall fastställa utarbetas av särskilda ländergrupper som planerar och leder den länderinrik- tade informationen. Till grund för detta arbete ligger förslag och synpunkter från ambassader och andra grenar av fältorganisationen. Ländergrupperna leds i regel av tjänstemän vid Kollegiets sekreteriat, i några fall av tjänstemän från utrikesdepartementet eller arvodes- anställda specialister. De består i övrigt av företrädare, ländersakkunniga, från de olika informationsorganen. Sekrete- rare i ländergrupperna är tjänstemän

vid utrikesdepartementets informations- byrå.

De »centrala» medlen _— eller, som de också kallas, de icke institutionsbundna anslagen —— lämnas av utrikes- och han- delsdepartementen. Medlen ställs till Kollegiets förfogande utan bindning till vare sig mottagande institution, speci- fikt ändamål, namngiven marknad eller definierade media. Den informations- verksamhet som fastställs i länderpro- grammen tar sikte på att kombinera åt- gärder på de allmän-informativa, kultu- rella, ekonomiska och turistiska områ- dena. I samband med fastställandet av länderprogrammen fördelas vid behov de icke institutionsbundna medlen till de olika informationsorganen för be- kostandet av programpunkter vilka an- ses önskvärda men för vilka respektive organ saknar medel i sin ordinarie bud—

get. Statens bidrag kanaliseras alltså genom Kollegiet till de olika informa- tionsorganen i stället för att direkt stäl- las till institutionernas förfogande.

Anslagen till Kollegiet utgår från dels utrikesdepartementet, dels handelsde- partementet. Under löpande budgetår uppgår anslagen till sammanlagt 5679 000 kronor, varav 1 779000 kro- nor från utrikes- och 3 900 000 kronor från handelsdepartementet. I statsverks- propositionen 1967 (bil. 12, sid. 6) heter det »att som framgår av fördelningen inom huvudtitlarna är den större delen av medlen avsedd för kommersiell in- formation».

Utöver dessa operativa anslag får Kollegiet vidare från handelsdeparte- mentet ett anslag för löner och admi- nistration om 464 000 kronor.

KAPITEL 3

Information, erfarenhetsutbyte, kultumtbyte

3.1 Inledning

Som framgår av Kapitel 1 har Svenska Institutet i dag en rad olika arbetsupp- gifter. När vi skall pröva vilka organi- satoriska former som är mest lämpade för administrationen av dessa uppgifter, bör vi enligt direktiven bl. a. undersöka »huruvida det nuvarande systemet med gemensam administration (inom Svenska Institutet) för dels intressebe- tonad information dels kulturutbyte är ändamålsenligt och principiellt rik- tigt». Vår prövning av organisations- frågan bör alltså enligt direktiven fö- regås av en kartläggning av vad som konkret bör förstås med intressebeto- nad information och kulturutbyte, vad som skiljer dem åt och vilka gemen- samma nämnare som finns.

En granskning av Svenska Institutets stadgar, av offentliga utredningar och annat svenskt material visar att detta principiella problem blivit endast spar- samt belyst i vårt land. En analys av förhållandet mellan intresseinriktad in- formation och utbytesverksamhet är emellertid av väsentlig betydelse då det gäller att anvisa lämpliga lösningar av organisations- och kompetensfrågorna.

I Institutets egna stadgar finns en kortfattad beskrivning av Institutets uppgift. Det heter i 5 1 att Institutet skall »genom upplysningsarbete, kul- turutbyte och på annat sätt verka för Sveriges kulturella, sociala och ekono- miska förbindelser med utlandet». I

stadgarna finns alltså två huvudsakliga vcrksamhetstyper angivna. Institutet skall bedriva dels upplysningsarbete — eller med modernare terminologi infor- mationsverksamhet -— dels kulturutby- te. Syftet med de båda verksamhetsty- perna anges, ehuru i relativt obestäm- da termer, vara detsamma, nämligen att »verka för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska förbindelser med utlan- det».

Är emellertid den beskrivning som stadgarna ger av målsättningen tillfreds- ställande i dag —- är det t.ex. riktigt att säga att syftet med kulturutbytet i varje fall delvis skulle vara att främja Sveriges »ekonomiska förbindelser med utlandet», d.v.s. bland annat att främja svensk export? Och om svaret är nekande bör detta — såsom ifråga- sätts i direktiven —— medföra några or- ganisatoriska konsekvenser?

Av de offentliga utredningar och an- nat officiellt material som har publice- rats efter kriget har blott Upplysnings- beredningens år 1965 framlagda betän- kande »Reorganisation av utlandsinfor- mationen» ägnat någon egentlig upp— märksamhet åt principfrågorna om in- formationens förhållande till utbytes- verksamheten.

Enligt Upplysningsberedningen är syftet med den samlade svenska infor- mationsverksamheten utomlands att öka kunskapen om och förståelsen för Sve- rige, att främja svensk export och tu-

ristnäring samt att främja informations- och kulturutbytet med andra länder. Be- redningen framhåller att informations- arbetet inte kan uppfattas som en en- bart nationell angelägenhet. Det får även ses som ett led i en internationell ut- veckling där varje nation har ett an- svar att meddela sina erfarenheter till andra nationer; särskilt markant är det- ta vid informationen till utvecklings- länderna.

Vid sidan av den klart intressebeto- nade och intressemotiverade verksam- heten ligger enligt beredningen »vårt kulturutbyte i trängre bemärkelse». Detta bör bedrivas för kulturens skull i enlighet med internationella förplik- telser som Sverige varken kan eller vill undandra sig. Att kulturutbytet i stor utsträckning har anförtrotts informa- tionsorganen beror enligt beredningen på en rad omständigheter. För det första lämpar sig information och kulturut- byte väl för gemensam administration. Vidare är kulturutbytet av väsentlig be— tydelse för informationen om Sverige. Slutligen sker enligt beredningens upp- fattning prioriteringen inom kulturut- bytet på nära nog exakt samma grunder som inom den mera intressebetonade informationen.

Beredningen understryker också att information på ett område, t.ex. eko- nomin, ofta har en positiv effekt på andra områden och att även kulturut- byte kan vara ägnat att stödja allmän och kommersiell information:

Många exempel på nära samverkan mel- lan kulturutbyte, kulturell, kommersiell och allmän information till båtnad för alla fyra syftena kan hämtas från beredningens verksamhet. Att framhäva Sverige som kul- turland är inte endast sakligt motiverat utan även nödvändigt t.o.m. av kommer- siella skål. Detta gäller de flesta länder, inte minst i Östeuropa, men det framgick särskilt starkt av beredningens attityd- undersökning i Frankrike. Detta har i sin tur lett till att Frankrike-aktionen, som be—

kostas av beredningen och en grupp export— företag och har övervägande kommersiell motivering, anslagit flera hundratusen kro- nor åt kulturell information och kulturut- byte. ('Sid. 17)

Redan av detta referat av Upplys- ningsberedningens korta analys framgår att syftet med och målsättningen för Svenska Institutets olika arbetsuppgif- ter kan skifta. (Detsamma gäller uppen- barligen även andra institutioner, t. ex. utrikesdepartementet, som sysslar med både informations- och utbytesverksam- het.) Det är möjligt att, i varje fall i exempelform, renodla vissa åtgärder som i vissa bestämda sammanhang kan hänföras till en speciell verksamhets- typ med ett relativt bestämt syfte. En-i ligt vår uppfattning finns två sådana verksamhetstyper med åtminstone i princip olika syften.

3.2 Intressebetonad information

En av dessa verksamhetstyper är den som i direktiven för vårt arbete liksom i Upplysningsberedningens betänkan- de kallas intressebetonad information. Denna kan definieras som verksamhet som bedrivs i det medvetna syftet att främja svenska intressen eller, annor- lunda uttryckt, verksamhet som avser att påverka utlandets uppfattning om Sverige i positiv riktning. Med »in- tressen» menas då inte blott angelä- genheten av att främja svensk export och utländsk turisttrafik till Sverige utan även och i kanske ännu större ut- sträckning önskvärdheten av att öka utlandets allmänna förståelse för och kunskaper om Sverige på en rad områ- den: svensk utrikes- och inrikespolitik, sociallagstiftning, arbetsmarknad, eko- nomi, undervisning, vetenskap, kultur o.s.v.

Arbetsuppgifterna kan, om man ser

inte blott till Svenska Institutet utan till det samlade informationsområdet, ta en rad olika konkreta former, t. ex. del- tagande i varumässor och utställningar, anordnade av s.k. »svenska veckor», distribution av informationslitteratur, anordnande av föredrag och filmföre- visningar, inbjudningar av utländska experter av olika slag, journalister el— ler inköpschefer, på senare tid även annonsering i utländsk press.

Svenska Institutet kan medverka i denna »främjande» verksamhet på oli- ka sätt. Två huvudtyper av dess arbete på den intressebetonade informationens område kan urskiljas.

För det första kan Institutet i kon- kreta projekt eller aktioner komplettera de direkt export- och turistfrämjande åtgärder som vidtas av andra institu- tioner, i första hand Sveriges Allmänna Exportförening och Svenska Turisttra- fikförbundet. När t. ex. Exportförening- en deltar i kommersiella mässor i öst- staterna får den ofta stöd i sina för- säljningsansträngningar av broschyrma- terial som har producerats av Institu- tet. Publikationerna kan utdelas direkt till besökare vid mässan, för övrigt en av de sparsamma möjligheterna att i öststaterna över huvud sprida informa- tionsmaterial direkt till mottagare. På samma sätt kan en turistvärvningskam- panj kompletteras av material — en utställning eller en film —— från Institu- tet. Eller Institutets studiebesöksavdel— ning kan ställa sina tjänster till förfo— gande vid arrangerandet av ett besök i Sverige av en grupp som har inbjudits av skäl som är intressebetonade. Sär- skilt när det gäller Institutets medver- kan i de av Kollegiet för Sverige—in— formation planerade och åtminstone delvis finansierade s.k. länderprogram- men finns många exempel på informa- tionsverksamhet som är avsedd att på

detta sätt stödja kommersiella eller tu- ristiska intressen.

Det hör emellertid understrykas att den direkta export- och turistfrämjan— de verksamheten åvilar andra organ än Institutet, i första hand Exportförening- en och Turisttrafikförbundet. Det är dessa institutioner som prioriterar mel— lan olika marknader, planerar utställ- ningar, delegationsresor 0. s. v. och an- svarar för det praktiska genomförandet av dessa manifestationer. Det är också dessa institutioner som har att företrä- da export- och turistintressen i sam- ordningsinstitutionen Kollegiet för Sve- rige-information. Svenska Institutets uppgift är av kompletterande karaktär: att på hemställan av Exportföreningen och Turisttrafikförbundet ställa till- gängligt bakgrundsmaterial (publikatio- ner, filmer, utställningar) till förfogan- de, att ge export- och turistfrämjande aktioner en vidare ram genom allmän- informativa eller kulturella aktiviteter. Något policy-ansvar för planeringen av export- och turistfrämjande framstötar åvilar alltså inte Institutet i detta sam- manhang, men Institutets material an- vänds i stor utsträckning vid dessa ak- tiviteter. Ett exempel: det anses av han- delspolitiska och ekonomiska skäl ange- läget att söka främja avsättningen av svenska varor till ett visst land. Export- föreningen planerar därför en rad mani- festationer — t.ex. en utställning, en resa av svenska industrimän, inbjudan av inköpschefer —— för att öka landets intresse för import av svenska produk- ter. Institutets uppgift blir då att kom- plettera dessa ansträngningar: varuut- ställningen förses med allmäninforma- tivt material om Sverige som kan delas ut till besökarna, parallellt med utställ— ningen anordnas en svensk filmvecka eller visas på ett museum en kollektion svenskt konsthantverk 0. s. v. Inte minst exportindustrin och utomlands bosatta

svenska affärsmän har livligt förordat en sådan integration som anses tjäna även exportens intressen — »kultur säl- jer varor».

Den andra — och kvantitativt mera betydande — formen av Svenska Insti- tutets främjande information kan sägas syfta till att på längre sikt öka kunska- pen om Sverige och på detta sätt främ- ja den allmänna förståelsen för vårt land. Det gäller alltså inte att i en kon- kret kampanj stödja export eller turism utan att genom en mera långsiktig in- formationsverksamhet öka utlandets in- tresse för och kunskaper om Sverige. Förhoppningen kan även här givetvis vara att arbetet så småningom skall komma ekonomiska svenska intressen till godo, men verksamheten har ett bredare syfte och ett vidare perspektiv. Den ligger nära de uppgifter som en- ligt de allmänna föreskrifterna för ut- rikesrepresentationen (kapitel 2.1.) åvi- lar utrikesdepartementets fältorganisa- tion, d.v.s. att »hos utländsk allmän- het sprida kännedom om och förståelse för Sverige salnt för svenska synpunk- ter och önskemål». I själva verket tjänstgör Institutet som den viktigaste materialproducenten för ambassaderna och andra utlandsmyndigheter i detta arbete eller, annorlunda uttryckt, stats- makterna har uppdragit åt Institutet att svara för den övervägande delen av materialförsörjningen på allmäninfor- mationens område. Institutets medver- kan vid policy-planeringen av denna långsiktiga informationsverksamhet be- handlas nedan i Kapitel 5.3.1.

En stor del av Svenska Institutets arbete i dag är av denna karaktär. Syf- tet med publikations-, film- och utställ— ningsverksamheten är sålunda i stor ut- sträckning att på sikt öka kunskaperna i utlandet om svenska förhållanden. Det- ta gäller publikationer av typen »Facts

about Sweden», litteratur om svensk utrikeshandel, industri och ekonomi (t.ex. »La vie e'conomique de la Suede») samt socialpolitik (t.ex. »For and against the Welfare State» och »Social Benefits in Sweden»), liksom över huvud material som speglar det som vi anser prägla det moderna svens- ka samhället: politisk demokrati, stabi- litet på arbetsmarknaden, kooperation 0. s. V. En balanserad bild av dagens Sverige omfattar emellertid inte bara politiska, ekonomiska och sociala för- hållanden utan även undervisning, forskning och övrig kulturell verksam- het. Dessa sistnämnda ämnesområden spelar en betydelsefull roll i det lång- siktiga informationsarbetet, särskilt kan- ske i verksamhet som riktar sig till län- der med ett eget rikt kulturarv. (I många länder har just denna »kulturpropagan- da» en central position i allt informa— tionsarbete — ånyo ett uttryck för tan- kegången att kultur säljer varor.)

Upplysningsberedningen understry- ker i sitt betänkande starkt den bety- delse som denna långsiktiga informa- tionsverksamhet har även för de svens- ka exportansträngningarna och för re- setrafiken till Sverige:

De svenska exportföretagen omvittnar sä- lunda, att en viktig förutsättning för deras goda resultat är en utbredd kunskap om Sverige i utlandet. Denna inställning från näringslivets sida har under senare är allt starkare dokumenterats och manifesterats genom betydande penninginsatser från de— ras sida även för åtgärder, som inte kunnat rubriceras som kommersiell information i bokstavlig mening.

I november skall t.ex. statsminister Er- lander under ett besök i Förenta Staterna till Kennedybiblioteket i Boston överlämna en gåva av 150 000 kronor. Pengarna skall bilda en stipendiefond, som årligen i 10 år skall göra det möjligt för biblioteket att sända en amerikansk samhällsvetare till Sverige för att studera något avsnitt av vårt samhälle. Fonden härrör från USA- kampanjen, som bedrivs av staten och nå—

ringslivet tillsammans i kommersiellt syf- tc.

På motsvarande sätt har turistnäringens och resclivets företrädare funnit, att till utlänningar riktad turistpropaganda för Sverige förblir resultatlös om den inte vilar på allmäninformationens grund. Om- vänt kan med samma skäl sägas, att svenska exportvaror och utlänningars besök i Sve- rige är kanske de viktigaste medlen även när det gäller att sprida kunskap om svens- ka förhållanden i allmänhet. (Sid. 15 o. 16)

3.3. Erfarenhets- och kulturutbyte

Hittills har behandlats den typ av verk- samhet som är intressebetonad eller in- tressemotiverad. En skillnad har gjorts mellan de fall då Svenska Institutets material på ett mera omedelbart sätt kompletterar eller inramar konkreta kommersiella och turistfrämjande an- strängningar samt de fall då Institutets verksamhet på sikt skall öka kunska- perna i utlandet om Sverige, en höjning som hoppas man — ofta skall komma också exportintressena till godo. En mera intressant skiljelinje går mellan verksamhet som över huvud har sådan främjande målsättning och verksamhet som, i varje fall i princip, inte moti- veras med sådana syften.

Denna senare typ av verksamhet kan vara av olika karaktär. Hit hör bl.a. vad som numera ibland kallas erfaren— hetsutbyte. Syftet med detta erfaren- hetsutbyte är att ge utlandet insyn i egna samhällsförhållanden och strävan- den att lösa olika problem. Vad särskilt beträffar kunskapsförmedlingen om svenska samhällsförhållanden är det vår förhoppning att det svenska mate- rialet skall kunna bredda det internatio- nella erfarenhetsunderlaget och därige- nom vara av värde och intresse för andra länder som möter eller kan kom- ma att möta likartade problem. Det har visat sig att svenska problemlös-

ningar uppmärksammats både i avan- cerade länder och i utvecklingsländer.1 Här må pekas på t. ex. den svenska ar- betsmarknads- och socialpolitiken. And- ra ämnesområden som visat sig intres- sera en utländsk publik är ombudsman- nasystemet, den kommunala självstyrel- sen, stadsplanering, lokaliseringspolitik och finanspolitik.

Till det internationella utbytet hör inte bara utbytet av informationer om samhällsförhållanden. Självfallet kvar— står behovet av utbyte inom undervis- ning, forskning och annan kulturell verksamhet —— d. v. 5. vad som kan kal- las kulturutbyte i mera inskränkt be- märkelse. En viktig del av detta kultur-

1 Den verksamhet som bedrivs av Styrel- sen för internationell utveckling (SIDA) och andra uhjälpsorgan skiljer sig från Institutets utbytesverksamhet på flera sätt. För det första saknas utbytesmomentet i u-hjälpen. (Den statliga u-hjälpen saknar naturligtvis också det intressebetonade mo- ment, den strävan att förbättra Sverige- bilden som utmärker utlandsinformatio- nen.) Vidare inriktas u-hjälpen främst på vissa utvalda geografiska regioner under det att utbytesverksamheten är universell. Slutligen är u-hjälpen mera omedelbart nyttoinriktad på ämnesområden som kan leda till en ökning av levnadsstandarden eller andra liknande konkreta resultat. Det är dock tydligt att det finns en gräns- zon där program och åtgärder kan karak— teriseras som antingen u-hjälp eller utby- te. Erfarenheterna hittills har visat att några problem om kompetensfördelningen mellan Svenska Institutet och SIDA knap- past förelegat. Gränsdragningsproblem finns i vissa andra länder där såväl u— hjälpen som informations- och utbytes- verksamheten influeras av utrikespolitiska önskemål och synpunkter. I den mån så sker får dessa verksamhetsgrenar en ge- mensam nämnare som kan vara ägnad att sudda ut de gränslinjer som syns ganska klara i Sverige. Som vi har nämnt i missivskrivelsen kommer vi att i ett senare betänkande be- handla ett speciellt problem när det gäl- ler arbetlsfördelningen mellan SIDA och In- stitutet, nämligen frågan om lämplig mot- tagarapparat för de multilaterala stipen- diaterna i Sverige.

utbyte är personutbytet: akademiskt och annat gästföreläsarutbyte, vetenskapligt forskarutbyte, författarkonferenser, sti- pendieverksamhet, feriekurser för ut- ländska akademiker och studenter, ut- växling av teater- och balettensembler, orkestrar, solister, konstnärer o. s. v. Personutbytets syfte är för det första att underlätta för svenska veten- skapsmän, kulturarbetare och andra lik- nande kategorier att komma i kontakt med och berikas av utländska kolleger och kulturmiljöer. Eftersom det gäller en utbytesverksamhet, vill man för det andra hjälpa utländska forskare och kulturpersonligheter att få djupare kun- skaper om svensk miljö. Den del av kul- turutbytet som inte avser personutbyte, t. ex. översättning av skönlitterära verk, syftar också till att föra olika kultur-, språk- och forskningsmiljöer närmare varandra. Kulturutbytet »bidrar till ve- tenskapens och konstens framsteg och vidgar möjligheterna för studenter och vetenskapsmän — både för dem som re- ser och dem som stannar hemma — att vidga sina vyer», skriver chefen för det amerikanska utrikesdepartementets kulturavdelning Charles Franke] i »The neglected Aspect of Foreign Affairs: American Educational and Cul- tural Policy Abroad» (The Brookings Institution, Washington 1965). Kultur- utbytet kan bidra till att förverkliga vad som brukar kallas vetenskapsmän- nens international, det kan reducera de kommunikationssvårigheter som lätt in- ställer sig då representanter för olika kulturmiljöer möts, berika konstnärer genom att ge dem möjlighet att vistas i länder med andra värderingar o.s.v. Gränsen mellan vad som här kallas erfarenhetsutbyte och kulturutbyte är naturligtvis svår att dra. I viss bemär- kelse kan väl större delen av vad som kallas kulturutbyte sägas vara ett slags utbyte av erfarenheter, kulturella, konst-

närliga eller vetenskapliga. Ordet kul- turutbyte har emellertid vunnit hävd, även i utlandet (cultural exchanges, Kulturaustausch), för vissa typer av verksamhet på de konstnärliga och ve- tenskapliga områdena även när utbytes- momentet inte är särskilt framträdande.

Även om gränsen mellan erfarenhets- utbyte och kulturutbyte alltså är fly- tande har de båda typerna av verk- samhet en gemensam negativ bestäm- ning. Verksamheten har inte _— och får i sin renodlade form inte ha _ nå- got omedelbart intressebetonat syfte (i annan mån än att den självklart tjänar sådana allmänna utrikespolitiska intres- sen och önskemål som att Sverige vill medverka till att skapa ömsesidig för- ståelse mellan olika nationer, rasera hindren för fri kommunikation länder emellan o.s.v. — i denna bemärkelse är verksamheten självklart dikterad av svenska »intressen»). För att ta ett exempel från det akademiska gästföre- läsarutbytet: kriterierna vid valet av svenska föreläsare vid utländska uni- versitet får inte vara vederbörandes lämplighet eller intresse för spridandet av Sverigeinformation. Och när ett svenskt lektorat vid ett utländskt uni- versitet skall besättas, bör i princip en kandidats intresse eller brist på intresse för svensk PR-verksamhet vara ovid- kommande. Avgörande är de sökandes akademiska meriter och undervisnings- skicklighet.

Det kan till och med vara så att det, sett från den internationella utbytes- verksamhetens synpunkt, är riktigt att ge t. ex. ett resestipendium till en svensk konstnär eller författare med så kon- troversiella värderingar att hans alster kan chockera en utländsk publik på ett sätt som snarast, i varje fall på kor- tare sikt, kan verka störande för Sve- rige-bilden. I sådana fall kan det före-

ligga en kollision mellan två synpunk- ter. De som företräder de renodlat »främjande» synpunkterna kan mena att endast sådan svensk kultur bör stöd- jas för presentation i utlandet som kan direkt eller indirekt befordra kommer- siella eller allmänt informationspolitis- ka intressen. Andra åter kan hävda att det internationella utbytet inte kan bin- das vid sådana villkor utan att det inne- bär och måste innebära att även kontro- versiella idéer skall kunna spridas över gränserna med stöd av de statliga in- stanserna. Vi återkommer nedan i Ka- pitel 4.1. och 4.3. till detta problem.

Som redan nämnts och som också framgår av ordet erfarenhets- och kul— turutbyte är det här inte fråga om några ensidiga svenska åtgärder. På samma sätt som vi presenterar svenska erfaren- heter för utlandet hoppas vi att andra länder skall ställa sina erfarenheter till vårt förfogande, liksom att vi skall bli delaktiga av andra länders personutby- tesprogram. Så sker också i betydande utsträckning. När det gäller det veten- skapliga utbytet och stipendiatutbytet finns det exempel på att antalet svenskar som inbjudits att studera i ett visst land är större än det antal forskare och stu— denter från detta land som Svenska Institutet och andra svenska institutio- ner kan bereda plats i Sverige.

Erfarenhets- och kulturutbytet be- drivs i själva verket enligt internatio- nella förpliktelser som intet land bör undandra sig. Staternas ansvar på det- ta område har länge varit föremål för UNESCO'S intresse. Efter långvarigt för- beredelsearbete antog UNESCO's gene- ralkonferens den 4 november 1966, på 20-årsdagen av organisationens till- komst, en deklaration i vilken det he- ter att kulturellt samarbete är både en rättighet och en skyldighet (duty) för medlemsstaterna. Kulturellt samarbete

definieras i deklarationen på ett mycket vidsträckt sätt.'Det omfattar erfarenhe- ter, idéer och "kunskaper på olika om- råden och kan sägas motsvara vad som här kallas erfarenhets- och kulturutby- te. Syftet med det kulturella samarbe- tet definieras i artikel IV i deklaratio- nen på följande sätt:

1) att sprida kunskap, att stimulera be- gåvning och berika kulturerna;

2) att utveckla fredliga relationer och vänskap bland folken och att åstadkomma en bättre förståelse för andras sätt att leva;

___1

4) att möjliggöra för envar att få till- gång till kunskap, att komma i åtnjutande av alla folks konst och litteratur, att få del av de framsteg som vetenskapen gjort i alla delar av världen och i de välsignelser som blivit resultatet därav samt att bidra till kulturlivets berikande;

5) att höja nivån ' på människornas andliga och materiella liv i alla delar av världen.

3.4 Information och utbyte: likheter och olikheter i den löpande verksamheten

Den principiella skillnaden i målsätt- ning mellan intressebetonad informa- tion och det internationella utbytet re- flekteras på olika sätt i Svenska Insti- tutets (liksom”i-flera andra institutio- ners) praktiska verksamhet.

De intressebetonade aktiviteterna blir för det första "marknads- eller målin- riktade på ett mycket mera markant sätt än utbytet. De'inOrdnas'i en län- derprioritering som' motiveras eller in- flueras av allmänna" informations- och utrikespolitiska ihänsyn "samt exportin- dustrins och turistnäringens synpunk- ter. Lä'nderfö'rdelningen i denna priori-

1Det uteslutna tredje avsnittet innehåller en hänvisning till en rad av Förenta Natio- nernas generalförsamling antagna deklara- tioner.

tering kan självklart växla från år till är beroende på t.ex. exportindustrins skiftande värderingar av olika markna- der eller angelägenheten av att vid vissa tillfällen av allmänt utrikespolitiska skäl intensifiera informationen i vissa län- der.

Utbytesverksamheten däremot bör se som en av sina uppgifter att bereda svenska forskare, författare och liknan- de kategorier möjlighet att vistas i län- der som är intressanta för deras arbete och utbildning. Den bör vidare, såsom en internationell förpliktelse, bedrivas med sådana länder som kan antas vara intresserade av eller ha nytta av svens- ka erfarenheter. I båda fallen kan valet falla på länder som är ointressanta som t.ex. marknader för den svenska ex- portnäringen. I den mån en länderprio- ritering skall ske kan det ofta — i varje fall när det gäller det renodlade utby- tet —— vara utlandets önskemål snarare än Sveriges som bör väga tyngst. Olika kriterier blir därför avgörande vid prio- riteringen. Vi återkommer till dessa prioriteringsfrågor nedan i Kapitel 4.1. och 5.3.1.

En annan skillnad som ibland men ingalunda alltid gör sig märkbar är att den intressebetonade verksamheten på framför allt trycksaksområdet kräver en mera aktiv distribution. Om informa- tionsorganen beslutar sig för att göra en exportkampanj eller höja den all- männa informationsnivån i ett visst land, sker ofta en aktiv bearbetning av intressanta nyckelkategorier, t.ex. ge- nom utsändandet av publikationer en- iigt tillgängliga adressregister. I utby- tesverksamheten förekommer däremot oftare en passiv distribution, d. v. s. ma- terial tillställes dem som har uttryckt önskemål därom. Betydelsen av denna skillnad får emellertid inte överdrivas. Även i en mycket målmedveten intres-

semotiverad verksamhet förekommer naturligtvis alltid passiv distribution. Och omvänt kan aktiva distributions- åtgärder stundom te sig naturliga i ut- bytesverksamheten.

Stundom har begreppen aktiv (ut- budsbetingad) och passiv (efterfråge- betingad) information använts som kri- terier vid ett försök att bestämma Svens- ka Institutets aktuella arbetsuppgifter. Tanken är då att Institutets uppgift skulle vara begränsad till att passivt be- svara frågor. Det aktiva informations- arbetet skulle åvila andra institutioner. Enligt vår åsikt är försök att på detta sätt definiera Institutets verksamhets- område inte träffande. Det skulle vara vilseledande att säga att Institutets upp- gift enbart är att täcka behovet av den efterfrågebetingade informationen. In- stitutet har nämligen enligt vår mening viktiga funktioner även när det gäller den utbudsbetingade informationen, t.ex. den mera långsiktiga verksamhet som syftar till att sprida kännedom om svensk arbetsmarknads- och socialpoli- tik.

Ibland sägs att utbytesverksamheten arbetar med andra tidsramar än den intressebundna informationen. Ofta är väl så också fallet. Att planera vissa typer av utställningar på utländska mu- seer kan kräva årslånga förberedelser. Å andra sidan kan man naturligtvis också tänka sig en marknadsinriktad information som är mycket långsiktig. Att skapa förståelse för Sverige i ett land som av någon anledning har fått en negativ uppfattning om oss kan fordra långa förberedelser och vara mycket tidskrävande. Ett av de utmär- kande dragen för den samordning av informationsverksamheten som nu äger rum i Kollegiet för Sverige-information är för övrigt just en strävan till lång- tidsplanering (»rullande planering»,

se vidare Upplysningsberedningens be- tänkande sid. 31 och 32).

I den utländska debatten heter det ibland att en annan olikhet skulle vara att den intressebetonade verksamheten skulle vara »politisk» och ha propa- gandistiska övertoner som det renodla— de utbytet saknar eller i varje fall bör sakna.

Vad först beträffar den målinriktade informationen är det naturligtvis riktigt att utrikespolitiska överväganden och värderingar alltid spelar en roll vid t.ex. länder- och ämncsprioriteringen. Det kan i exceptionella fall t. o. ni. vara så att Sverige genom beslut av För- enta Nationerna kan anses förhindrat att upprätthålla den form av kontakt med ett visst land som en mera aktiv informationsverksamhet innebär. Om- vänt kan politiska skäl tala för en in- tensifierad informationsaktivitet i ett land där en för Sverige negativ publi- citet är starkt utbredd. Under Kongo- krisen dominerades exempelvis nyhets- förmedlingen i många länders press, ra- dio och TV av informationer som var starkt kritiska lnot de svenska FN-trup— pernas insatser. Det har också inträffat att interna svenska förhållanden har an- vänts som argument i valkampanjer i andra länder. Om man från svensk sida vill reagera i sådana situationer är det i första hand en arbetsuppgift för ut- rikesdepartementet och dess fältorga- nisation,-men anspråk kan komma att ställas på Svenska Institutet, t. ex. i form av produktion av publikationer eller studiebesöksservice.

Utlandsinformationen innehåller allt- så ett moment av utrikespolitiska över— väganden och ställningstaganden. Detta innebär dock inte att den svenska ut— landsinformationen bör vara »propa- gandistisk» i den bemärkelsen att verk- ligheten förgylles och negativa sidor förtiges. öppenhet i redovisningen av

även kontroversiella frågor och spän- ningsförhållanden torde i längden gagna det land som producerar informationen. Vid våra kontakter med svenskar som är bosatta i utlandet — både sådana i officiell ställning och t. ex. affärsmän —— har vi flera gånger mött tankegången att en allsidig redovisning kan skapa re- spekt hos mottagarna och öka förtroen— det för den svenska informationen. Även för dem som har att företräda svenska PR—intressen kan det därför i vissa fall vara angeläget att kontrover- siella ämnen tas upp till behandling.

Å andra sidan kan denna strävan ef— ter allsidighet i skildringen av Sverige av i dag inte innebära någon skyldig— het att vid varje given tidpunkt spegla alla företeelser i vårt samhälle. Redan av ekonomiska skäl måste en priori- tering ske vid ämnesvalet. Det är inte onaturligt om vid denna urvalsproccss långtidstendenser ges företräde framför tillfälliga moderiktningar och företeel- ser, som väcker stort intresse för stun— den men som kanske är inaktuella re- dan innan en publikation som skall spegla dem har lämnat tryckpressen. Det är naturligtvis en svår och grann— laga uppgift att på detta sätt avgöra vad som kan tänkas bli bestående och väsentliga inslag i svensk samhällsde- batt och vad som kanske blott är dagsländebetonade fenomen.

Erfarenhets- och kulturutbytet är me- ra oberoende av politiska skiftningar och bedömningar. Planeringen av utby— tet kan därför ofta omspänna en längre period, ånyo ett uttryck för att det, som ovan sagts, kan arbeta med andra tidsramar än den målinriktade infor- mationen. Självklart är emellertid inte heller utbytesverksamheten frikopplad från den utrikespolitiska verkligheten: även allt utbyte måste ske inom den ram som allmänna utrikespolitiska värde— ringar drar upp.

För utbytesaktiviteterna gäller natur- ligtvis samma krav på öppenhet vid presentationen av Sverige som för den intressebetonade verksamheten. Om vi vill berika den internationella debatten med en belysning av förhållandena i Sverige måste vårt material också redo- visa de svårigheter vi mött och kanske icke bemästrat. Om vi alltså önskar att andra länder skall kunna dra nytta av våra erfarenheter, skall det av Institu- tet publicerade materialet inte bara an- visa lösningar som vi anser vara ända- målsenliga. Institutet måste också ges möjlighet att redovisa att vi på andra områden kanske inte har kommit till- rätta med alla svårigheter och problem. Att utbyta erfarenheter måste innebära en möjlighet till fri och öppen kommu- nikation av både framsteg och miss- grepp, både vunna resultat och kvar- stående avigsidor.

3.5 Dubbla syften

I avsnitt 3.2. och 3.3. har vi anfört en rad fall då Svenska Institutet bedriver antingen intressemotiverad information — kortsiktig och långsiktig — eller er- farenhets— och kulturutbyte. Även om det är lätt att renodla sådana fall är det i praktiken ofta vanskligt eller omöjligt att dra några skarpa gränser mellan verksamhetsformerna..

När föreligger för det första sådana omständigheter att det kan sägas att Institutets uppgift är att inrama svensk export eller turism i ett kortsiktigt, »hard-selling» projekt? När får Institu- tets verksamhet å andra sidan karak— tären av en mera långsiktig information om svenska förhållanden? Och när är målsättningen att på sikt och indirekt skapa förutsättningar för ökad svensk export?

Av större intresse är emellertid att en mycket stor del av Svenska Institu-

tets material — publikationer, filmer och utställningar _ produceras i dub- belt syfte. Det skall alltså kunna tjäna både den målinriktade informationen och det internationella utbytet. Om In- stitutet t.ex. fattar beslut om att pro- ducera ett faktablad om svensk eko- nomi eller svensk arbetsmarknad, är syftet kanske att bladet skall kunna an- vändas både vid en svensk exportkam— panj eller en varuutställning och i ut- bytesverksamheten, av studenter och vetenskapsmän som vill studera förhål- landena i Sverige o.s.v. Och en gra— fikkollektion kan sammanställas i sam- ma dubbla syfte, dels för att komplet- tera och inrama en »svensk vecka» med starkt kommersiella inslag, dels för att visas vid ett internationellt konst— evenemang i utlandet. På detta sätt för— håller det sig med en mycket stor del av det material som Institutet produ- cerar. Vid materialproduktion är det alltså oftast omöjligt att iaktta någon skillnad mellan marknadsinriktad in- formation och »intresselöst» utbyte; de i ett principiellt resonemang lätt urskilj- bara målsättningarna flyter ihop.

Det är vidare så att material som primärt har producerats i ett visst sam- manhang för ett bestämt syfte oftast utan någon som helst olägenhet kan användas i ett annat sammanhang för ett annat syfte. Publikationer som be- kostas av Kollegiet för Sverige-informa— tion för att användas i ett länderpro- gram med starkt kommersiell anknyt— ning kan samtidigt eller vid ett senare tillfälle användas i utbytet. Eller tvärt- om: en utställning som ursprungligen sammanställts för utbytesverksamheten kan sedermera komma att ingå som en integrerad del av en exportkampanj.

Även när det inte gäller konkret, i förväg färdigställt material av typen publikationer, film och utställningar utan aktiviteter av engångskaraktär kan

motsvarande möjligheter till »dubbel- användning» lätt konstateras. Ett ex— empel: Om en svensk vecka anordnas i ett land kan som ett inslag ingå ett gästspel av en svensk orkester. Det kan då ligga i Kollegiets för Sverige-infor- mation intresse att åtminstone delvis fi- nansiera detta gästspel. Orkestern kan emellertid spela samma repertoar i ut- landet vid ett annat tillfälle, som ett led i ett internationellt program för utbyte av orkestrar eller som ett inslag i en internationell musikvecka. Detta senare gästspel kan då anses vara en form av kulturutbyte och bekostas av medel från t. ex. Svenska Institutet.

Ett typiskt exempel på dubbelanvänd- ning erbjuder Institutets studiebesöks- avdelning. Studiebesöksservice erbjuds utländska experter eller kulturperson- ligheter som besöker Sverige inom ut- bytesverksamhetens ram. Dess tjänster kan emellertid också tas i anspråk av besökare som inbjudits i intressebeto- nat syfte av t. ex. utrikesdepartementet eller Kollegiet. Som framgår av Kapi— tel 5.4 pågår också för närvarande dis- kussioner om möjligheterna att i större utsträckning än vad som nu är fallet låta Institutets studiebesöksavdelning omhänderta utländska fackjournalister som inbjudits av Sveriges Allmänna Ex-

portförening. Slutligen har allt erfarenhets- och kulturutbyte _ även om det sker i

sammanhang som ligger fjärran från exportpropaganda och turistfrämjande intressebetonade bieffekter. (I den mån utbytesverksamheten riktas till ut- vecklingsländerna kan den givetvis ock- så få värdefulla bieffekter på u-lands- hjälpens område.) En svensk »kultu- rell» utställning i utlandet kan stimule- ra intresset för resor till Sverige och därigenom främja svensk turistindustri. Eller publikationer om svensk arbets- marknad, i första hand producerade för

det internationella erfarenhetsutbytet, kan bidra till att i utlandet befästa fö- reställningen om Sverige som ett land vilket på grund av arbetsmarknadens stabilitet är en säker inköpskälla. Så- dana bieffekter har också vad som kan förefalla vara renodlade former av kul- turutbyte: svenska kirurger som inom ramen för ett program för utbyte av universitetslärare föreläst vid sydame- rikanska universitet har skapat en good- will för svensk operationsutrustning som kommit tillverkarna av denna ut- rustning tillgodo och blivit ett utmärkt försäljningsargument för dem på den sydamerikanska marknaden. Såväl den marknadsinriktade informationen som erfarenhets- och kulturutbytet förmed- lar alltså kunskap om Sverige.

3.6 Erfarenheter från andra länder1

Även erfarenheterna från andra länder, där man har varit angelägen att orga- nisatoriskt skilja mellan »propaganda— betonad» information och »rent» ut- byte, bekräftar att det är svårt att dra skarpa gränser.

I Förenta Staterna har man exempel- vis skapat olika administrativa organ, United States Information Agency för information och Bureau of Educational and Cultural Affairs i utrikesdeparte- mentet för vissa former av utbytesverk- samhet. Anledningen har direkt upp- givits vara att detta utbyte (framför allt personutbyte enligt den s.k. Ful- bright—Hays Act 1961) bör bedrivas för kulturens egen skull och inte influeras av informationspolitiska hänsyn. Det är mot bakgrunden av denna klart utsagda önskan att skilja mellan information och utbyte av stort intresse att studera en rapport som U. S. Advisory Com- mission on International Educational

1 För en närmare redogörelse för informa— tions- och utbytesverksamheten i vissa andra länder hänvisas till Bil. 1.

and Cultural Affairs publicerade i april 1963. I rapporten granskas det utbyte som sedan 1946 har ägt rum enligt Ful- bright Act (nu Fulbright-Hays Act 1961). Rapporten understryker inte ha- ra det nära sambandet mellan utbytes- verksamhet och sådana allmänna utri- kespolitiska mål som önskemålet om ökad ömsesidig förståelse och angelä- genheten av att utvecklingsländerna ut— vecklas till »oberoende och livskrafti- ga nationer inriktade på sociala och ekonomiska framsteg». Utbytet sägs därutöver ha ett direkt samband med konkreta utrikes- och informationspoli- tiska intressen:

Sambandet mellan utbytesprogrammet och USA:s utrikespolitik är intimt. I själva verket anser några ämbetsmän vi nyckel- ställning i Washington och 'i den ameri- kanska utrikesreprcsentationen att utbytes- programmet — just därför att det ger di- rekta tillfällen att skapa bättre förståelse för det amerikanska folket, dos-s mål och vad det uträttat —— har blivit en betydelse- full aspekt av utrikespolitiken. En rege- ringstjänsteman i toppställning, intimt sys- selsatt med utrikesfrågor, sade oss att »hela personutbytesområdet är bland de mest be- tydelsefulla aspekterna av Förenta Stater- nas utrikespolitik»

Utomlands kallar exempelvis den ameri- kanska ambassadören i Japan det för »ett av de mest betydelsefulla sätt på vilka vi kan medverka till att påverka stämningar såväl som den offentliga opinionen och skapa en förstående inställning till Fören- ta Staternas position». (A Beacon of Hope. The Exchange-of-Persons Program, United States Advisory Commission on Inter- national Education and Cultural Affairs, W'ashington 1963.)

Att personutbytet inom ramen för Ful- bright-programmet stundom används för mycket direkta och mycket målmed- vetna politiska syften framgår också klart av de årliga rapporter om »educa— tional and cultural policy» som State Department publicerar. Följande är ett citat från den del av rapporten för bud- getåret 1963/64 som beskriver stipen-

dier för amerikanska medborgare som vistats i Europa:

Fackföreningsspecialistcn David Lasser var till mycket stor hjälp för islänningarna i kampen att hindra kommunistisk kontroll över flera fackföreningar, och han hade givande diskussioner med brittiska och franska fackföreningslcdare. För andra året i följd övertog en amerikansk specialist ledningen av Islands symfoniorkester — det var Igor Buketoff som efterträdde William Strickland. Betydelsen av detta amerikanska inflytande på Islands kultur- liv kan bättre förstås om man påminner sig att under ungefär tio års tid dessför- innan orkestern letts av östeuropeiska diri- genter. (Educational and Cultural Diplo- macy —— 1964. Department of State Publi- cation 7979. U.S. Government Printing Of- fice, 1965.)

Liknande erfarenheter kan redovisas från de besök som representanter för utredningen har gjort i Belgien, Cana- da, Frankrike, Storbritannien och För- bundsrepubliken Tyskland. I alla des- sa länder finns en klar insikt om att nästan allt utbyte, oberoende av den ad- ministrativt-organisatoriska strukturen, har bieffekter på informationens områ- de. Det material som produceras an- vänds i både kampanjbetonade samman- hang och i utbytesverksamheten. Någon tvekan att stundom använda utbytes- programmen — eller i varje fall delar därav — i den målinriktade informa- tionens tjänst finns inte. Besök av kul- turpersonligheter, orkestrar, teatergrup- per 0. s. v. samordnas med intressebeto- nade manifestationer och bekostas stundom med medel som är avsedda för exportpropaganda. Vidare finns det of- ta, särskilt hos stormakterna, en tendens att utnyttja utbytesverksamheten även för konkreta utrikespolitiska strävan- den. Samspelet mellan intressebetonad verksamhet och utbyte blir genom den- na medvetna sammankoppling därför i dessa länder —— trots administrativ bo- skillnad mellan programmen _- stund- om mer påfallande än det är i Sverige.

KAPITEL 4

Gemensam administration av information och utbyte?

4.1 Inledning

Även om det alltså är vanskligt att i praktiken skilja mellan de olika verk- samhetstyperna är det tydligt att Svens- ka lnstitutet har två huvuduppgifter med i princip olika målsättning, dels den intressebetonade eller målinriktade informationen om Sverige, dels det in- ternationella erfarenhets- och kulturut- bytet. Är —— för att än en gång citera direktiven gemensam administration av dessa båda funktioner »ändamåls- enlig och principiellt riktig»?

I detta avsnitt presenteras de skäl som i olika sammanhang — bl. a. vid våra hearings — har åberopats för eller emot en uppsplittring. I avsnitt 4.2. skisserar vi några hypotetiskt tänkba- ra alternativ för en administrativ bo- skillnad, varefter vi i avsnitt 4.3. fram- lägger våra synpunkter på organisa- tionsfrågan.

4.1.1

Det viktigaste argument mot gemen- sam administration som har framförts i debatten är givetvis att det gäller verksamheter med olika syften. Svenska Filminstitutet har i sitt remissuttalande över Upplysningsberedningens betän- kande »Reorganisation av utlandsin- formationen» utvecklat denna tanke- gång på följande sätt (remissutlåtande den 20 oktober 1965, sid. 2) :

Informationsområdet kan schematiskt uppdelas på följande fyra områden:

1. Verksamhet med syfte att underlätta handelsförbimdelserna med utlandet, i första hand svensk export.

2. Verksamhet avsedd att öka den ut— ländska turismen i Sverige.

3. Kulturutbyte med utlandet.

4. Verksamhet av direkt politisk karaktär avsedd att i allmänhet öka kännedomen om Sverige och att i olika specialfall göra sär- skilda insatscr avsedda att främja speciella utrikespolitiska målsättningar. Det synes oss naturligt att verksamheten anpassas efter denna fördelning vilket lät- tast sker genom fyra i princip separata och av varandra oberoende organ. Endast där- igenom torde man undvika dels det dubbel— arbete som för närvarande präglar många inom informationsområdet verksamma in- stitutioner, dels den oklara målsättningen, som ligger i att institutionerna arbetar med blandade incitament, motiv och mål- sättningar.

Konkret uttryckt innebär detta argu— ment bl.a. att erfarenhets- och kultur- utbytet lätt kan utsättas för misstanken att styras av eller underordnas natio- nella informations— eller propaganda- synpunkter. Svenska kulturarbetare och -institutioner (kanske också andra in— stitutioner och organisationer) skulle kunna känna sig mindre beredvilliga att stödja Institutets verksamhet om de an- ser sig kunna konstatera att det inter- nationella utbytet påverkas av och i allt för stor utsträckning används i in— tressebetonade syften och sammanhang.

Än viktigare — heter det vidare — är att utlandets respekt för och tilltro till den svenska utbytesverksamheten kan minskas av det faktum att den ad-

ministreras av en institution som också sköter viss allmäninformativ, mera in- tressemotiverad verksamhet. När man i många andra länder gjort en admi- nistrativ boskillnad mellan »informa- tion» och »cultural exchanges», har det viktigaste skälet härtill uppenbar- ligen varit just angelägenheten av att utländsk publik inte skall få den upp- fattningen att utbytesverksamheten un- derordnas kortsiktiga, kanske politiskt färgade propagandahänsyn. Ett infor- mationsprogram är _ för att ännu en gång citera Charles Frankel's »The neglected Aspect of Foreign Affairs» — ägnat att »emharrass and compro- mise» ett utbytesprogram om de båda är alltför intimt och öppet integrerade med varandra. Livsnerven i informa- tionsprogrammen år, skriver han, helt naturligt vederbörande lands aktuella utrikespolitik under det att utbytespro— grammen syftar till en »open-ended inquiry, the free exchange of opinions, and the search for a common ground for mutual understanding».

När utbytesverksamheten inordnas i en marknadsinriktad ram finns det vi- dare, säger man, en risk för att per- sonurvalet inte alltid blir tillfredsstäl- lande. Det är självklart frestande för dem som skall presentera svensk kul- tur vid en »integrerad» Sverige-mani- festation att välja sådana personer och verk som erfarenhetsmässigt har stor attraktionskraft. Detta kan leda till att endast etablerade och redan kända konstnärer medverkar under det att möjligheterna för unga och okända konstnärer att få stöd reduceras. Det kan också vara frestande att undvika så- dana konstnärer och andra kulturarbe— tare som framstår som kontroversiella för en utländsk publik. Vad som i dis— kussionen stundom kallats den »käm- pande» eller »lidande» konsten skulle härigenom få sina möjligheter till kon-

takt med utländsk kulturmiljö beskurna. På likartat sätt med akademiska före— läsare: vissa läroämnen lämpar sig väl för presentation i utlandet i samband med målinriktad information (t. ex. svensk ekonomi och teknik), andra sak- nar i stort sett intresse i detta samman- hang. Möjligheterna för företrädare för dessa sistnämnda ämnen att komma i kontakt med utländska kolleger och forskningsmiljöer kan då lätt minskas.

Det har vidare hävdats att om svenska erfarenheter och svensk kultur presen- teras inom ramen för den geografiska prioritering som Kollegiet för Sverige- information fastställer, finns det en risk för att länderurvalet blir mer be- gränsat än vad som är önskvärt. En skrivelse från Sveriges Allmänna Ex— portförening till Kollegiet den 18 no- vember 1966 belyser detta problem. I skrivelsen, som innehåller föreningens synpunkter och önskemål inför fast- ställandet av länderprogram för budget— året 1967/68, heter det bl. a.:

För närvarande bedrivs en mera syste- matisk Sverige-information endast i USA, EEC-länderna samt i några EFTA-länder. Därigenom har en prioritering gjorts som överensstämmer med den svenska utrikes- handeln-s utveckling. Ca 80 % av vår ut- rikeshandel sker med dessa länder. Det är angeläget att Sverige-informationen utom- lands där det handelspolitiska och export- främjande motivet spelar en central roll även i fortsättningen framför allt riktas mot nyss nämnda marknader.

Genom att erfarenhets- och kulturut- bytet, i den mån det inordnas i mark— nadstänkande av detta slag, koncentre- ras till vissa länder minskas möjlighe- terna til] personutbyte med länder som kommersiellt inte anses särskilt lockan— de men som kan erbjuda stort intresse för t. ex. författare och konstnärer. Den länderprioritering som kan vara den mest rationella för »främjandesyn- punkterna» kan alltså stundom vara otillfredsställande för dem som har att

föra den internationella utbytesverk- samhetens talan.

Det kan å andra sidan tänkas att de som har att företräda de intressebeto- nade synpunkterna anser att Svenska Institutets verksamhet på deras områ- de urvattnas eller förlamas av den om- ständigheten att Institutet i så stor ut— sträckning bedriver »intresselöst» erfa— renhetsutbyte. Spänningen mellan de båda verksamhetstyperna skulle alltså kunna leda till minskad effektivitet och slagkraft över Institutets hela verksam- hetsområde. Det har sagts att en sådan spänning har kommit att framstå kla- rare på senare är, framför allt sedan statsmakterna kraftigt ökat anslagen till informationsverksamheten och för den- na tillsatt en samordningsinstans som har underställts handelsdepartementet.

4.1.2

Argument för en gemensam admini- stration kan vara att en sådan har fun- nits sedan Institutets tillkomst och att den har visat sig fungera tillfredsstäl- lande.

Härtill har genmälts att om den ge— mensamma administrationen under lång tid har visat sig ändamålsenlig kan det- ta ha berott på att de båda verksam- hetsgrenarna har varit av så ringa om- fattning att skilda institutioner från administrativ synpunkt skulle ha varit en orimlig lösning. Under de senaste åren har emellertid Svenska Institutet fått ökade anslag för sina verksamhets- grenar. Såväl informationsverksamhe- ten som utbytet kräver nu, eller kan i.varje fall snart komma att kräva, en sådan personalstyrka att skilda organi- satoriska enheter möjligen kan försva- ras.

Å andra sidan har hävdats att ska- pandet av två relativt små självständiga enheter knappast står i särskilt god överensstämmelse med aktuellt admi-

nistrativt tänkande. Tendensen går sna— rare i riktning mot koncentration och sammanslagning av enheter med när- besläktade arbetsuppgifter, jfr samman- smältningen av medicinal- och social- styrelserna och koncentrationen av de militära förvaltningarna. Den som vill splittra det nuvarande Svenska Institu— tet i två enheter måste alltså vara be- redd att hävda att de nytillskapade en- heterna inte kommer att få likartade arbetsuppgifter. I praktiken är det emel- lertid, som vi har framhållit ovan, svårt att skilja mellan information och ut- byte, även om det syns lätt att uppdra principiella gränser mellan de båda ty- perna av aktiviteter. Det skulle alltså vara utomordentligt svårt att fördela ar- betsuppgifterna mellan två institutioner på ett sätt som skapar garantier för att inte kompetensslitningar skulle upp- stå.

En fördel med det nuvarande syste— met är vidare enligt mångas uppfatt- ning att den del av Institutet som sva- rar för produktion av informationsma- terial drar nytta av de kontakter som Institutet i sin utbytesverksamhet har knutit med akademiker, författare och andra nyckelgrupper. Om Institutet or- ganisatoriskt skulle splittras skulle det bli svårare för den producerande enhe- ten att knyta och vidmakthålla kontak- ter med dessa viktiga kategorier, något som självklart kan komma att verka hämmande för verksamheten.

4.2 Tänkbara organisatoriska alterna- tiv vid en splittrad administration

I samband med prövningen av de skäl som kan tala för eller mot en upp- splittring av Svenska Institutet i fri- stående administrativa enheter för dels den främjande informationsverksamhe-

ten dels erfarenhets- och kulturutbytet har vi funnit det angeläget att i kort— het skissera några hypotetiska organi- satoriska konstruktioner för en sådan uppdelning. De alternativ som presen- teras nedan gör inte anspråk på full- ständighet utan kan givetvis förses med nyanseringar och preciseringar på olika punkter. Vår avsikt är snarast att ge en bild av de huvudlinjer längs vilka diskussionen bör löpa.

De arbetsuppgifter som Institutet har på den målinriktade informationens område är till stor del av produceran— de natur. (Detta innebär givetvis inte att Institutet självt producerar allt ma- terial utan endast att ansvaret för an- skaffandet ligger på Institutet, som i sin tur oftast placerar beställningar hos författare, film— och utställningsprodu- center o. s. v.) Till informationsorga- nens förfogande ställs publikationer, filmer och utställningar samt studiebe- söksservice och andra tjänster. Det or- gan som vid en uppsplittring av Insti- tutets funktioner skulle anförtros dessa producerande uppgifter kan ges en, ad- ministrativt sett, mer eller mindre fast anknytning till andra informationsor- gan.

En tänkbar lösning är att arbetsen- heten organisatoriskt underställs Kolle- giet för Sverige-information och på be- ställning av Kollegiet producerar de va- ror och tjänster som informationsorga- nen behöver i sin verksamhet. Arbets- enheten skulle sakna avgörande infly- tande på utformningen av informations- politiken. Praktiska skäl kan dock tala för att företagets chef skulle vara leda- mot av Kollegiet. De informationsorgan som via Kollegiet beställer varor eller tjänster bör debiteras så att full täckning erhålls för alla kostnader, även för ad- ministration. Något särskilt statsbidrag för arbetsenheten skulle alltså inte be- höva utgå enligt detta alternativ.

Ett produktionsbolag kan också ges en gentemot Kollegiet och andra infor- mationsorgan självständigare ställning. Det kan delta som en av huvudkompo- nenterna i Kollegiets policy-skapande arbete. Stat och näringsliv skulle even- tuellt kunna kvarstå som gemensamma finansiärer av personal- och fasta kostnader (ehuru man givetvis kan tänka sig förskjutningar, så att de stat- liga intressena t. ex. tillförsäkras större inflytande vid val av styrelse). En så- dan arbetsenhet skulle få en ställning som — organisatoriskt och finansiellt _ skulle påminna om dagens situation, med det självklara undantaget att en— heten endast blir ett producerande in- formationsorgan och ej har någon be- fattning med utbytesverksamheten.

Även när det gäller den administrati- va strukturen för arbetsuppgifterna in- om erfarenhets— och kulturutbytet kan olika lösningar tänkas. Handläggningen av dessa ärenden kan överflyttas till Kungl. Maj:ts kansli, antingen till eck- lesiastikdepartementets internationella sekretariat eller till den informations- byrå som inrättades i utrikesdeparte— mentet den 1 juli 1966. Eller också kan den internationella utbytesverksamhe- ten administreras av en fristående myn- dighet eller organisation, underställd utrikes- eller ecklesiastikdepartementet. I dess styrelse skulle lämpligen ingå re- presentanter för utrikes- och ecklesias- tikdepartementen, Kollegiet, universi- tetskanslersämbetet samt den allmänna kultursektorn. Chefen för arbetsenheten bör vara ledamot av Kollegiet. Vissa av Svenska Institutets nuvarande arbets- uppgifter inom erfarenhets- och kultur- utbytet kan brytas ur och överföras till andra myndigheter eller institutioner; så kan frågor om de svenska lektorer- na utomlands möjligen flyttas över till universitetskanslersämbetet.

Ytterligare ett alternativ har presen- terats av ordföranden i Kollegiet, am- bassadör Kjell öberg, i en till utred- ningen ställd skrivelse den 17 mars 1967. Enligt detta alternativ skulle vis- serligen Svenska Institutets administra- tiva apparat bevaras intakt, men en nå- got skarpare gränslinje dras inom Insti- tutet mellan den intressebetonade infor- mationen och utbytesverksamheten. Vi- dare skulle Institutets styrelse avskaf- fas; dess funktioner skulle övertas av ett policyorgan för kulturutbytet samt, beträffande den målinriktade verksam- heten, av samordningsinstansen och ett råd för Sverige-informationen. Gräns- linjen mellan den intressebetonade verksamheten och utbytesverksamheten skulle alltså markeras på såväl det exe- kutiva planet som, framför allt, huvud- mannaplanet. Det heter härom i am- bassadör öbergs skrivelse bl.a. följan- de:

Det möter inga oöverstigliga organisato- riska hinder att åstadkomma detta. En ut- väg är att skapa ett särskilt policyorgan och antingen ge det beslutsrätt över åtgärder, finansierade genom medel som av stats- makterna uttryckligen anvisats för kultur- utbyte. eller föreskriva att sådana åtgärder får genomföras först efter nämndens hö- rande. Den tekniska handläggningen sker med fördel genom den nämnda serviceorga- nisationen, inom vilken kan upprättas en särskild sektion för detta ändamål. Policy— organets personsammansättning bestäms av kravet på allsidig representation från kul- turlivet, inte av önskemål i fråga om admi- nistration.

Den av ambassadör Öberg förordade organisationen kan åskådliggöras med skissen på nästa spalt.

4.3 Utredningens synpunkter

Även om de skäl som har åberopats som stöd för tanken att Svenska Insti- tutet bör splittras i en produktionsen-

Styrelse (eller Råd) för Policyorgan Sverige-informationen för kultur- i utlandet utbytet Samordningsorganet = f.n. Kollegiet)

G . . Sektion för emensam serv1ceorganisa- . .. . .. . , handlägg- tion for produktion av - nin av informationsmaterial och g informationsåtgärder kultur- utbytet

het och en utbytesenhet inte kan från- kännas viss relevans, har vi kommit till slutsatsen att övervägande skäl i varje fall för närvarande talar för ett bibehållande av den nuvarande organi— satoriska strukturen. Att Institutet har arbetsuppgifter med olika målsättning bör alltså enligt vår uppfattning inte motivera en djupgående och vittsyftan- de förändring av den organisatoriska apparat som nu har existerat i tjugo år och som på det hela taget har funge- rat tillfredsställande både på den mål- inriktade informationens område och beträffande erfarenhets- och kulturut- bytet. Vi anser också att man även vid ett bibehållande av den bestående or- ganisationen kan ge utbytet en sådan utformning att det blir oberoende av ovidkommande intressebetonade syn- punkter.

Vi har sålunda inte övertygats av ar- gumentet att utlandets tilltro till Insti- tutets verksamhet på kultursektorn skul- le kunna skadas av att Institutet också sysslar med intressebetonad verksam- het. Enligt vår uppfattning — bestyrkt bl. a. vid de studieresor som ledamöter av utredningen har företagit utomlands — har Institutet fyllt kravet på objekti— vitet på ett sätt som starkt förringar ris- ken för att omvärlden skulle se med misstro på Institutets utbytesverksam-

het. Sammankopplingen mellan intres— sebetonad verksamhet och utbyte är i Sverige, trots att de båda aktiviteterna administrativt handläggs av samma or- gan, snarare mindre påfallande än i många andra länder, jfr ovan Kapitel 3.6.

Särskild vikt måste enligt vår me- ning tillmätas de betänkligheter av ad- ministrativ art som varje delning av Institutets apparat måste inge. Att ska- pa olika organ för produktion av in- tressemotiverad information och för ut- bytesverksamhet skulle med all säker- het leda till kompetensslitningar mellan de nyskapade institutionerna. Som tidi- gare sagts (Kapitel 3.5) är det vanskligt eller t. 0. m. omöjligt att dra en någor- lunda skarp gräns mellan de båda typer- na av verksamhet. Svårlösbara praktiska problem skulle inställa sig vid fördel- ningen av kostnaderna för material som framställs för att kunna användas i både målinriktad verksamhet och utbytes- verksamhet. Och vilket organ skall i det konkreta fallet bära ansvaret för pro- duktion av sådant material? För ett litet land med begränsade personella och ekonomiska resurser är det angeläget att undvika dubbelproduktion av mate- rial av i stort sett samma karaktär.

Ett bibehållande av den nuvarande organisatoriska strukturen skapar ock- så bättre förutsättningar för fortsatta värdefulla kontakter inom en och sam- ma administrativa enhet mellan policy- skapande »kulturarbetare» och mate- rialproducenter. Vidare kan kultursi- dans förbindelser med universitetsvärl- den, författare och andra' grupper på ett effektivt sätt nyttiggöras av den ma- terialproducerande sidan.

Att skapa särskilda organ för den målinriktade allmäninformationen och utbytesverksamheten skulle inte bara medföra besvärliga kompetensfrågor och fördyra administrationen. Det skul-

le också vara svårförenligt med stats- makternas strävan att samordna ut- landsinformationen. Tillkomsten av yt- terligare ett organ i den redan rika flo- ran av myndigheter och institutioner, underställda olika departement, Skulle öka osäkerheten hos andra organisatio- ner och enskilda. Bl. a. har från utrikes- förvaltningens fältorganisation uttryckts önskemål om att den nuvarande orga- nisationen inte splittras ytterligare. Att inrätta ännu en institution skulle öka kommunikationssvårigheterna för am- bassaderna själva och för de utländska instanser som har kontakter med infor- mationsorganen i Sverige.

Ytterligare ett skäl kan åberopas som stöd för vår åsikt att den uppdelning av verksamheten som kan synas till— talande från principiella utgångspunk- ter är svårgenomförbar i praktiken. Som framhållits ovan (Kapitel 3.2.) innefat- tar den målinriktade informationen ett element av »kulturpropaganda», d.v.s. information om undervisning, forskning och övrig kulturell verksam- het. Om Institutet organisatoriskt splitt- ras borde, principiellt sett, denna typ av information _— som alltså har ett starkt »främjande» drag _ hänföras till den enhet som sysslar med intres- sebetonad verksamhet. Ett sådant arran- gemang är emellertid uppenbarligen opraktiskt. Sakkunskapen på detta om- råde förutsätts ju koncentreras till den organisatoriska enhet som skall hand- lägga frågor om erfarenhets— och kul- turutbyte. Om å andra sidan den mål- inriktade kulturinformationen skall skö- tas av denna enhet får denna ett sådant inslag av intressebunden aktivitet som man önskade undvika.

Vi vill understryka att de betänklig- heter av administrativ art som vi nu har anfört såsom ett väsentligt skäl mot en uppsplittring av Institutet möjligen kan få mindre relevans om i framti-

den såväl produktionen av informa- tionsmaterial som erfarenhets— och kul- turutbytet får ett väsentligt större om- fång än det har i dag. En så kraftig expansion syns — bl.a. av statsfinan— siella skäl _ inte trolig för överskådlig framtid, men skulle den bli en realitet kan det vara motiverat att ånyo grans- ka organisationsfrågan.

I detta sammanhang vill vi beröra en tanke som vi har mött vid våra hearings och kontakter med svenska utlands- myndigheter, nämligen att infoga Svens- ka Institutets verksamhet i utrikesde- partementet. Institutet skulle alltså upplösas och dess arbetsuppgifter på såväl informationens som utbytets om— råde övertas av en avdelning inom ut- rikesdepartementet.

Enligt vår uppfattning talar starka skäl mot dessa tankegångar. Verksam- het av denna typ och omfattning kan enligt svensk konstitutionell praxis svårligen inordnas i ett statsdeparte- ment (låt vara att just utrikesdeparte— mentet intar en viss särställning bland statsdepartementen och även handläg- ger ärenden av en typ som eljest åvilar centrala ämbetsverk). Det syns också olämpligt att låta en departementschef bära det konstitutionellt-juridiska an- svaret för den publikationsverksamhet som bedrivs av Svenska Institutet och som enligt de nyss refererade tanke- gångarna skulle övertas av utrikesde- partementet.

Mot ett infogande av Institutets verk- samhet i utrikesdepartementet talar också de skäl som vi nedan i Kapitel 6.2.2. åberopar för ett bibehållande av de nuvarande finansierings- och hu- vudmannaprinciperna. En integrering av Institutet i utrikesdepartementet skulle alltså t.ex. kräva en väsentlig ökning av de statliga utgifterna, efter-

som de nuvarande medlemsbidragen skulle komma att upphöra.

Om vi sålunda kommit till slutsatsen att den nuvarande organisatoriska strukturen i huvudsak är ändamålsen- lig i nuläget, innebär detta inte att vi underkänner de argument som har framförts som stöd för uppfattningen att det finns en risk för en viss sned- vridning av utbytet om det handfast inordnas i den marknadsinriktade in- formationsverksamheten. Enligt vår me- ning finns det skäl för åsikten att län— der- och personurvalet i utbytesverk- samheten inte alltid har varit tillfreds— ställande. Orsaken härtill är emellertid i första hand att erfarenhets- och kul- turutbytet inom ramen för de samlade resurser som under senare år ställts till utlandsinformationens och utbytesakti- viteternas förfogande inte har erhållit de ekonomiska och personella resurser som förhållandena har påkallat. För att komma till rätta med detta problem krävs emellertid inte en så drastisk åt- gärd som en Splittring av Svenska Insti- tutet. En effektivisering och intensifie- ring av utbytesverksamheten kan nås inom den nu givna organisatoriska ra- men.

Ovan har upprepade gånger under- strukits att skillnaden mellan främjan- de aktiviteter och internationellt utbyte är flytande och svårdefinierbar. En lång rad myndigheter och institutioner sysslar i stor utsträckning med båda typerna av verksamhet. Det är därför vanskligt att genom en granskning av anslagsposter i exakta siffror ge belägg för den jämförelsevis snäva behandling som erfarenhets- och kulturutbytet en- ligt vår mening har fått vidkännas un- der senare år. Vissa hållpunkter för ut- vecklingen ges i Upplysningsberedning— ens betänkande av år 1965. Statsbudge- tens belopp för »informationsanslag i

mera strikt bemärkelse» anges här för åren 1962/63 till 1965/66 med följan- de siffror (i milj. kr.) :

1962/ 1964/ 1965/ 63 65 66

Utrikesdepartementet 3345 6554 7044 Ecklesiastikdeparte-

mentet ........... 338 490 568 Handels-

departementet. . . . 3 489 6 029 6 904

Vi vill än en gång understryka att siffror av denna typ måste behandlas med stor försiktighet. Dels har riksda— gen under dessa budgetår anslagit me- del som inte redovisas i tabellen, t. ex. till handelsdepartementet för olika for- mer av »utrikeshandelns främjande» och till ecklesiastikdepartementet för visning av samtida svensk konst i ut- landet och för svenskt deltagande i Biennalen i Venedig. Dels används de olika departementens anslag i viss ut- sträckning både för främjande och för utbytesverksamhet. Även om hänsyn tas till dessa reservationer är det emellertid tydligt att tendensen under senare år har varit att koncentrera anslagsökning- arna till de departement som på ett mera omedelbart sätt har kunnat bidra till en effektivisering av den främjande utlandsinformationen.

En granskning av de totala statliga anslagen för främjande och för utbyte ger alltså ett tydligt utslag: en relativt snabbt stigande kurva för främjandet, en flackare kurva för utbytet. Samma resultat ger en analys av de anslag som Svenska Institutet erhållit.

Det är även här vanskligt att med exakta siffror belägga utvecklingen. På vår hemställan har Institutet försökt att redovisa tendensen. Enligt Institutets beräkningar har t.ex. de extra ansla- gen från Upplysningsberedningen, Kol- legiet för Sverige-information och ut- rikesdepartementet för »politiskt» be-

tingad allmäninformation, d.v.s. ren- odlat målinriktad information, under budgetåret 1964/65 till 1966/67 upp— gått till följande belopp:

1964/65 198 310 kr 1965/66 382 260 kr 1966/67 438 210 kr*

* vartill kommer ett ospecificerat belopp för studiebesöksverksamheten

1 procent av de totala produktions— insatserna utgjorde kostnaderna för denna del av den intressestyrda infor- mationen cirka 9 % under budgetåret 1964/65, knappa 15 % 1965/66 och drygt 17 % under 1966/67.

Detta försök till en analys av anslags— fördelningen visar att de ökningar som kommit erfarenhets- och kulturutbytet till del uppenbarligen är avsevärt mind- re än de som tillförts den främjande verksamheten. Denna anslagsutveckling har förklarats med det särskilda beho- vet att upprusta den främjande verk- samheten. Vi vill nu hävda att den kraf- tiga internationalisering som har präg— lat efterkrigstiden ställer ökade krav även på en utbyggnad av erfarenhets- och kulturutbytet och en effektivisering av det administrativa maskineri som an- förtrotts handläggningen av detta ut- byte. Denna internationalisering har skett i accelererande takt under de se- naste åren, bl. a. på grund av att utbytet med Sovjetunionen och andra öststater efter en lång period av relativ inaktivi- tet nu ökat samtidigt som kravet på for- mell handläggning genom en central in- stans kvarstår.

De ekonomiska resurser som har stått till Institutets förfogande har varit för snäva för att möta den kraftigt ökade efterfrågan på den internationella ut— bytesverksamhetens område. Vissa åt- gärder som tveklöst bör karaktäriseras som erfarenhets- eller kulturutbyte har i stället finansierats med medel från

Upplysningsberedningen och Kollegiet för Sverige-information. (Det har också, som framhålls nedan i Kapitel 5.3.2., förekommit att samordningsinstansen på det exekutiva planet har handlagt ut- bytesärenden.)

Verksamheten under de senaste åren ger en rik provkarta på exempel på att typiska kulturutbytesprogram på detta sätt har finansierats eller i varje fall delfinansierats av samordningsinstan- sen. Besök i Sverige på våren 1964 av den tyska författargruppen »Gruppe 47» och på våren 1967 av afrikanska författare är några markanta fall. Ur det av Kollegiet för budgetåret 1967/68 fastställda programmet må följande ex- empel citeras:

8 000 kr för det svensk-belgiska kul- turutbytesprogrammet 15 000 kr för stöd åt engelska univer- sitet 15 000 kr för arkivundersökningar om svensk-holländska relationer

5000 kr för turné av Filharmoniens Kammarensemble i Latin- amerika 6 000 kr för bokgåvor (Finland) 15 000 kr för teater- och orkestergäst- spel (Finland) 80 000 kr för tyskt teatersymposium i Sverige.

Det är enligt vår uppfattning från flera synpunkter olämpligt att samord- ningsinstansens ekonomiska resurser på detta sätt tas i anspråk för att Svenska Institutet skall kunna fullgöra typiska kulturutbytesuppgifter — även om det naturligtvis i och för sig är glädjande att notera att Kollegiet varit berett att stödja sådana projekt. För det första är det av principiella skäl otillfredsstäl— lande att Institutet skall vara beroende av ekonomiska bidrag från Kollegiet för en verksamhet som enligt vår uppfatt- ning inte ingår i Kollegiets kompetens- område, jfr Kapitel 5.3.1. Ansvaret för

policy-planeringen av dessa utbytes- uppgifter bör Institutet självt bära och det syns då rimligt att det erhåller de erforderliga anslagen direkt från stats- makterna eller genom ökade bidrag från medlemmarna.

Vidare kan den omständigheten att Institutet har varit beroende av finan- siella bidrag från samordningsinstansen just ha bidragit till att skapa ett in- tryck att det internationella utbytet in- ordnats i mera kortsiktiga informa- tionskampanjer, att person- och ämnes- valet påverkats av främjandesynpunk- ter.

Att Institutet inte haft tillräckliga eg- na medel för finansiering av utbytes- verksamheten kan också ha försvårat en effektiv långtidsplanering både av projekt och på personalområdet.

Slutligen medför det nuvarande sys- temet ett administrativt och bokförings- mässigt merarbete som lätt skulle kunna undvikas. För alla de anslag som Insti- tutet erhåller från Kollegiets icke in- stitutionsbundna medel måste särskilda konton läggas upp. Ofta kompliceras bokföringsarbetet ytterligare av att vis- sa projekt finansieras av både Kollegiet och Institutet, varvid tidsödande avräk- ningar blir nödvändiga, särskilt om pro- jektet inte är av engångsnatur utan sträcker sig över en längre tidsperiod.

Vi vill sålunda förorda att Svenska Institutet, inom ramen för de samlade bidragen till utlandsinformation och till erfarenhets- och kulturutbyte, ges ökade resurser för de av den internationella utvecklingen betingade vidgade uppgif- terna på utbytesområdet. Vi har emel- lertid inte funnit anledning att närmare ingå på en prövning av vilka utbytes- önskemål som i första hand bör till- mötesgås eller av de ekonomiska resur- ser som är nödvändiga. En sådan pröv- ning torde lämpligen äga rum i sam— band med behandlingen av Institutets till Kungl. Maj:t inlämnade petita.

KAPITEL 5

Förhållandet mellan Svenska Institutet och vissa andra organ

5.1 Inledning

I Kapitel 4 har vi prövat vilken organi- satorisk form som syns mest lämpad för handläggning av de arbetsuppgifter som i direktiven kallas intressebetonad information och kulturutbyte. Vid den- na granskning har vi funnit att den nu- varande gemensamma administrationen inom Svenska Institutet av information och utbyte är den mest ändamålsenliga och därför bör bibehållas. Enligt direk— tiven bör vi i samband med vår pröv- ning av organisationsfrågan också söka få till stånd en ändamålsenlig gräns- dragning mellan Institutet och andra informationsorgan. Vi bör därvid »ta hänsyn till de former för samordning av informationsverksamheten som god- känts av riksdagen. Utredningsarbetet får sålunda inte försvåra eller fördröja Upplysningsberedningens (nu Kolle- giets för Sverige-information i utlan- det) pågående arbete med att koncen- trera vissa av informationsorganens tek- niska servicefunktioner».

De gränsdragningsproblem som i det- ta sammanhang är särskilt aktuella gäl- ler fördelningen av arbetsuppgifter mel- lan å ena sidan Institutet och å andra sidan dels utrikesdepartementets infor- mationsbyrå dels Kollegiet för Sverige- information. De båda följande avsnit- ten — 5.2. och 5.3. — ägnas dessa gräns- dragningsproblem. Avslutningsvis be- handlar vi i avsnitt 5.4. förhållandet mellan Institutet och de två viktigaste

privata informationsorganen, nämligen Svenska Turisttrafikförbundet och Sve- riges Allmänna Exportförening.

5.2 Svenska Institutet och utrikes- departementets infarmationsbyrå

Redan i Upplysningsberedningens be- tänkande »Reorganisation av utlands- informationen» (sid. 23) uppmärksam- mades att Svenska Institutets verksam- het på det allmäninformativa området i många fall sammanföll med verksam- heten vid utrikesdepartementets press- byrå. Enligt beredningen förelåg behov av en precisering av arbetsfördelningen mellan de två institutionerna. I en till beredningens betänkande som bilaga 1 fogad promemoria, upprättad av Insti- tutets verkställande direktör och che— fen för allmänna sektionen av utrikes- departementets pressbyrå, lämnades en redogörelse för praxis vid fördelningen av arbetsuppgifter. Enligt beredningens uppfattning syntes denna arbetsfördel- ning »för närvarande ändamålsenlig». Beredningen ansåg emellertid att frågan om lämplig gränsdragning borde när- mare utredas sedan praktisk erfarenhet vunnits av arbetsfunktionerna efter in- rättandet inom utrikesdepartementet av en särskild arbetsnämnd för informa- tionsärenden. Likartade synpunkter an- fördes av Statskontoret i dess remissut- låtande den 26 oktober 1965 över be- redningens betänkande.

Den till beredningens betänkande fo- gade promemorian _ kallad »Aktuell arbetsfördelning mellan utrikesdeparte- mentets pressbyrå och Svenska Insti- tutet» och dagtecknad den 10 septem- ber 1965 _ är av följande lydelse:

Syftet med denna P.M. är att söka ge en bild av för närvarande tillämpad praxis vid fördelningen av arbetsuppgifter mellan å ena sidan utrikesdepartementets pressbyrå (framför allt allmänna sektionen) och Svenska Institutet. Promemorian är icke av- sedd att presentera någon värdering huru— vida denna funktionsfördelning är i allo ändamålsenlig inom ramen för nuvarande organisatoriska struktur, än mindre vid en eventuell omorganisation.

A. Olika ärendegrupper

l. Publikationsverksamhet. Central in- stans för produktion av allmäninformation är Svenska Institutet. (Mera specialiserade publikationer av typen turistinformation och kommersiell information produceras av andra informationsorgan.) Vid produktion av denna typ av publikationer medverkar ['D huvudsakligen som granskningsinstans beträffande aktuellt utrikespolitiskt och handelspolitiskt material.

UD:s egen publikationsverksamhet avser _ förutom dagsaktuellt material i form av presskommunikéer — uttalanden, press- översiktcr, pressammanställningar, blå- och vitböeker och en del stenciler i utrikes- politiska ämnen, biografica om kungahus, regeringsmedlemmar och partiledare.

Större delen av det publikationsmaterial, som produceras både av UD och Institutet, distribueras till ambassader och konsulat. Denna distribution ombesörjes av UD i kon- takt med utlandsorganisationen, som an- mäler behov och önskemål till departemen- tet. — Utredning pågår om möjligheterna att förlägga distributionen till ett för UD och Institutet gemensamt organ.

2. Filmverksamhet. Produktion och kon- takter med svenska filmintressenter ombe- sörjes av Institutet, distributionen till ut- landsorganisationen av UD.

3. Utställningsverksamhet. UD bedriver ingen produktion. Distributionen i viss ut— sträckning genom UD, till viss del via kom- mersiella speditionsfirmor. Kontakterna med utlandsmyndigheterna torde ske i stor

utsträckning genom både UD och Institutet.

4. Besöksverksamhet. UD omhändertar dels ett stort antal journalister, framför allt sådana med huvudsakligen politiska el- ler ekonomiska intressen, dels »ädelbesöka- re». Till denna sistnämnda grupp hänföras besök som faller på protokollet, politiska avdelningen, handelsavdelningen och U-sek- tionen. Det kan gälla regeringsmedlemmar, höga statstjänstemän och parlamentariker. En exemplifiering torde klarast ange vilka kategorier allmänna sektionen ansett sig böra omhänderta (avser juni och juli 1965): en fransk parlamentarikergrupp, den indo- nesiske sportministern, finansministern i Laos, premiärministern i en australisk del- stat, en västtysk statssekreretare, möjligen ytterligare någon eller några i samma kate- gorier. Önskemål från utlandsmyndigheter— na om arrangerande av besök för andra grupper har vidarebefordrats till Institutet, t.ex. stadsplanerare från Thailand, film- kritiker från Indien, och »högre tjänste— män» från Kuwaits undervisningsministe- rium.

5. Lektoratsärenden. Administreras av 111— stitutet. UD medverkar blottlundantagsvis, t.ex. då kontakt med viss regering är på— kallad.

6. Stipendieärenden. UD medverkar ak- tivt vid stipendieutbytet med öststaterna, särskilt Sovjetunionen och Kina; även när det gäller dessa länder sköter emellertid Institutet löpande ärenden. Utbytet med andra länder administreras av Institutet.

7. Kursverksamheten skötes av Institutet. Departementets medverkan inskränker sig till anskaffande av föredragshållare i ut- rikespolitiska frågor. »

B. Allmänt

Oberoende av ärendets karaktär bevakar departementet alla frågor med utrikespoli- tiska aspekter. Särskilt markerat är detta när det gäller information i eller kulturut- byte med öststaterna; här äger ett så gott som dagligt samråd rum.

Departementet är vidare Institutets na- turliga kontaktorgan med ambassader och konsulat. Detta betyder inte att all korre- spondens mellan Institutet och utlandsmyn- digheterna kanaliseras genom UD; ett så— dant arrangemang vore opraktiskt. Men de- partementets medverkan krävs för det förs— ta vid utfärdandet av instruktioner (annat än i detaljfrågor) till ambassader och kon- sulat. Vidare kanaliseras korrespondens i

ärenden med politiska aspekter genom UD, jfr ovan. Även eljest sker korrespondensen via UD om frågan är av större betydelse. Rapporter från utlandsorganisationen del- ges självklart Institutet av pressbyrån. De- partementet hålles genom kopior underrät- tat om all direktkorrespondens mellan In- stitutet och utlandsorganisationen.

Denna redogörelse för ärendefördel- ningen mellan utrikesdepartementet och Institutet speglar i huvudsak de faktis- ka förhållandena även efter den 1 juli 1966 då en särskild informationsbyrå _ skild från pressbyrån _ inrättades i departementet. Dock har ett nytt sys- tem införts för distribution till utrikes- förvaltningens fältorganisation och and- ra avnämare i utlandet av det publi- kationsmaterial som produceras av In- stitutet samt av sådant material som an- skaffas från andra källor (punkt A.1 i promemorian). Ett gemensamt lager har inrättats, administrerat av Institutet med ekonomiskt stöd från informa- tionsbyrån. Beställningar från utrikes- förvaltningens fältorganisation ställs nu direkt till Institutet. Hittillsvarande er- farenheter visar att betydande vinster har uppnåtts i form av effektivare han- tering. Vidare bör antecknas att fältor- ganisationens befattning med filmdistri- butionen (punkt A.2 i promemorian) har minskat avsevärt sedan en allt stör- re del av distributionen i utlandet nu- mera har övergått från ambassader och andra utlandsmyndigheter till profes- sionella distributörer med vilka Insti- tutet i stor utsträckning upprätthåller direkta kontakter. Av de 573 kopior som expedierades under verksamhets- året 1965/66 gick ungefär hälften till sådana professionella distributörer.

Enligt vår uppfattning ger promemo- rian med de nu nämnda komplettering- arna uttryck för en ändamålsenlig ar- betsfördelning också i den organisato- riska struktur som infördes den 1 juli 1966 då Kollegiet för Sverige-informa-

tion bildades och utrikesdepartemen- tets allmäninformativa arbetsuppgifter bröts ut från pressbyrån och överfördes till den nyinrättade informationsbyrån. Även de i promemorian angivna princi- perna för direktkorrespondens mellan Institutet och utlandsmyndigheterna syns praktiskt utformade. Utrikesför- valtningens fältorganisation fullgör i mycket betydande omfattning informa- tions- och utbytesuppgifter med mate- rial som har producerats av Institutet. Det är därför av vikt att smidiga och snabba kommunikationsvägar står öpp- na mellan Institutet och utlandsmyn- digheterna. Samtidigt är det önskvärt att utrikesdepartementet i sin egen- skap av fältorganisationens överordna- de myndighet har en så fullständig över- blick som möjligt över de direktkon- takter som Institutet har med utlands- representationen. Systemet att gradvis överföra förmedlingen av Institutets filmer till professionella distributörer i utlandet syns oss ändamålsenligt; sär- skilt gäller detta de länder där utlå- ningsfrekvensen är jämförelsevis hög.

Under den relativt korta tid som för- flutit sedan nyorganisationen trädde i kraft har, enligt vad som har vitsor- dats av de båda institutionernas che- fer, de i promemorian angivna princi- perna tillämpats utan att behov av re- videringar har gjort sig gällande på andra punkter än de nyss nämnda. Des- sa principer syns också stå i god över- ensstämmelse med instruktionen för ut- rikesdepartementet den 3 december 1965 och andra för detta departement utfärdade bestämmelser (se Kapitel 2.1.). Vi vill föreslå att utrikesdeparte- mentet och Svenska Institutet genom en skriftlig överenskommelse fastslår att funktionsfördelningen dem emellan skall ske enligt de principer som har angivits i promemorian med de smär- re modifikationer som har anförts ovan.

5.3 Svenska Institutet och Kollegiet för Sverige-information

Genom inrättandet av Upplysningsbe- redningen, sedermera Kollegiet för Sve- rige-information i utlandet aktuali- serades vad som i Upplysningsbered- ningens betänkande »Reorganisation av utlandsinformationen» (sid. 23) kal- lades »Svenska Institutets ställning och roll inom den samordnade upplysnings- verksamheten».

Dels har ovisshet rått om fördelningen av policy-ansvaret för den allmäninfor- mativa utlandsinformationen och utby- tesverksamheten. I vilken utsträckning bör med andra ord det ansvar för sam— ordning och policy-planering som tidi- gare har åvilat Institutets styrelse nu ligga på samordningsorganet? Finns det någon del av Institutets verksamhet, t. ex. det mera renodlade kulturutbytet, som kan och bör undantas från samord- ningsinstansens policy-planering? Den- na fråga behandlas i avsnitt 5.3.1.

Dels har oklarhet uppstått om funk- tionsfördelningen i mera konkret me— ning: bör samordningsinstansen hand- lägga Iöpande ärenden som naturligt fal- ler inom Institutets kompetensområde (och som före Upplysningsberedning- ens tillkomst skulle ha handlagts av Institutet)? Detta spörsmål granskas i avsnitt 5.3.2.

5.3.1 Ansvaret för policy-planering

Varje intressestyrd verksamhet som syf— tar till att göra Sverige känt i utlandet, att påverka omvärlden i för oss positiv riktning, ställs inför en rad avvägnings— frågor. Vilka länder eller regioner skall prioriteras vid en viss tidpunkt? Vil- ken relativ betydelse bör vid priorite- ringen tillmätas exportindustrins och turistnäringens synpunkter samt önske— mål om allmäninformation? Vilka äm-

nesområden bör framhävas som särskilt viktiga? Vilka media skall väljas och vilka målgrupper betraktas som särskilt intressanta? Frågor av denna art mås- te lösas genom samordnande policy-pla— nering och långtidsprogrammering.

Även utbytesverksamheten ställs inför likartade avvägningsproblem. Kriterier- na vid bedömningen av de olika fakto- rerna är emellertid annorlunda. De län- der, persongrupper och ämnesområden som vid en viss tidpunkt bör priorite- ras kan bli helt andra än de som fram- står som naturliga för den målinrikta- de verksamheten. En prioritering är dock nödvändig så länge resurserna är för små för att täcka den totala efter- frågan.

I detta avsnitt redovisar vi våra syn.- punkter på hur ansvaret för samord— ning och långtidsprogrammering för in»- tressestyrd information och utbyte bör fördelas mellan Kollegiet för Sverige- information och Svenska Institutet.

Då Svenska Institutet bildades vid krigsslutet var tanken att det huvud- sakliga ansvaret för samordning av all ntlandsinformation och allt utbyte skul— le ligga hos Institutet och dess styrelse. I de ursprungligen gällande stadgarna intogs också en paragraf som gav Insti- tutet ett sådant ansvar. Denna paragraf avlägsnades år 1950. Den institutionel- Ia samordningsfunktionen överflyttades då till utrikesdepartementets pressbyrå under det att Institutet kom att se som sin uppgift att koordinera allmäninfor- mationen och utbytesverksamheten (se härom Kap. 1.1. och 1.2.).

Frågan om policy-ansvaret fick en särskild aktualitet genom skapandet av en central samordningsinstans för den statliga informationsverksamheten. När Upplysningsberedningen inrättades ge- nom beslut av Kungl. Maj:t den 25 maj 1962 lämnades ingen precisering i frå—

gan om beredningens respektive Insti- tutets ansvar för policy-planeringen av allmäninformation och utbytesverksam- het. I statsrådsprotokollet heter det att beredningens uppgifter skulle vara »att samordna planeringen och utförandet av sådan svensk upplysningsverksam- het i utlandet som helt eller delvis be- kostas av statsmedel eller för vilken statliga eller statsunderstödda organ och institutioner tagas i anspråk» — en formulering som inte uteslöt att även Svenska Institutet, vars stadgar inte ändrades i samband med beredningens tillkomst, kunde känna ett långt gående ansvar för planeringen av allmäninfor- mation och utbyte.

Det oklara läget har bestått även se- dan Upplysningsberedningen ersatts av Kollegiet för Sverige-information. I de av Kungl. Maj:t den 3 juni 1966 beslu- tade föreskrifterna för Kollegiets verk- samhet heter det att »Kollegiet skall verka för att planeringen och utföran- det av den statligt understödda infor- mationsverksamheten om Sverige i ut- landet samordnas samt överlägga om fördelningen av de medel, som för än— damålet ställts till ordförandens dispo- sition». Syftet med Kollegiets verksam- het är enligt föreskrifterna att »i ut- landet öka kunskapen om och förståel- sen för Sverige samt att främja svensk export och svensk turistnäring».1Fort- farande kvarstår det i stadgarna angiv- na kompetensområdet för Institutets verksamhet, nämligen att »genom upp- lysningsarbete, kulturutbyte och på an- nat sätt verka för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska förbindelser med utlandet». De grundläggande be- stämmelserna för Kollegiet och Institu- tet är alltså så utformade att de delvis täcker varandra. En precisering av de båda institutionernas uppgifter på po- licy-området är därför angelägen.

Utvecklingen efter Upplysningsbered- ningens tillkomst har utan tvivel lett till att planeringsfunktionerna i allt större utsträckning har kommit att åvila bered- ningen och sedan Kollegiet. I beredning- ens betänkande heter det t. ex. (sid. 3) att beredningens sammanträden ägnats »policy-frågor såsom verksamhetens inriktning på länder, utformningen i stort av verksamheten etc.» Beredning- en sägs vidare ha diskuterat och be- stämt »Sverige-informationens innehåll i stort» och »vilka länder som i förs— ta hand bort bli föremål för större sam- ordnade ansträngningar jämte fördel- ningen av Upplysningsberedningens medel mellan dessa olika 'informations- marknader'».

Beredningens (Kollegiets) centrala instrument vid det gradvisa övertagan- det av en allt större del av samord— ningsfunktioner som tidigare åvilat In- stitutet har varit de s.k. icke institu- tionsbundna medlen, jfr Kapitel 2.8. An- slagen har bl. a. använts för integrera- de länderprogram som har tagit sikte på att kombinera åtgärder på de all- mäninformativa, kulturella, kommersiel- la och turistiska områdena. Det heter härom i Upplysningsberedningens be— tänkande (sid. 30) :

Programpunkterna, som består av pro- duktion och distribution av informationer och informationsmaterial, har ombesörjts av informationsorganen i Sverige eller deras fältorganisation utomlands. I stället för att gå direkt via statsbudgeten till ve— derbörande informationsorgan har statens bidrag sålunda tagit vägen via Upplysnings- beredningen och dess kollegium för att slut— ligen i övervägande antalet fall bekosta åt- gärder, som utförts av någon av de i in- formationsverksamheten ingående institu- tionerna. Eftersom dessas verksamhet också varit och är riktad mot utländska markna- der, har de gemensamt beslutade och plane- rade åtgärderna förenats med de enskilda organens normala verksamhet till aktions—

1 Texten till de för Kollegiet gällande verk- samhetsföreskrifterna är tryckt som Bilaga 3.

program eller länderprogram. Utan de ge- mensamma anslag, som de icke institutions- bundna medlen utgör, skulle en gemensam länderprogrammering inte komma till stånd.

Den utveckling som nu i korthet skis- serats _ att huvudansvaret för långsik- tig planering av målinriktad verksam- het faktiskt har övergått till den cen- trala statliga samordningsinstansen — kan enligt vår uppfattning inte anses onaturlig. Den statligt finansierade eller understödda informationsverksamheten hade under årtiondet närmast efter kri— get små resurser och begränsad mål— sättning. Den var vidare av jämförelse- vis passiv natur. Under de senaste åren har utlandsinformationen ställts inför ökade, delvis utrikespolitiskt betingade krav. särskilt i samband med Europa- marknadsfrågan.

Vidare har den internationella kon- kurrensen skärpts. Inte bara stormak- terna utan också med Sverige jämför- liga länder, t. ex. Belgien, satsar bety— dande personella och ekonomiska re- surser på statligt dirigerad utlandsin- formation. De svenska statsmakterna har genom väsentligt ökade anslag — i stort sett en tredubbling under de fyra budgetåren 1962/63 till 1965/66 (jfr Upplysningsberedningens betän- kande sid. 6 och ovan Kapitel 4.3.) _— visat sig beredda att dra konsekvenser— na av dessa nya förhållanden och vill- kor för utlandsinformationen. Samtidigt har den procentuella andelen bidrag från andra källor, framför allt medlems- bidragen till Svenska Institutet, sjunkit. När Institutet bildades var tanken att ungefär hälften av kostnaderna för verk— samheten skulle täckas av staten, under det att medlemmarnas bidrag skulle täcka den andra hälften. I dag uppgår de statliga anslagen till ungefär 80 % av Institutets totala intäkter (låt vara att även de privata bidragen har ökat på

senare år i absoluta tal). Dessa statliga bidrag används till stor del för Institu- tets produktion av det material som bil- dar själva stommen i utlandsmyndig- heternas informationsverksamhet.

Samtidigt som utvecklingen under det senaste årtiondet alltså har lett till krav på ökat statligt ekonomiskt engagemang i utlandsinformationen, har anspråken på central koordinering av ansträng- ningarna vuxit allt starkare i Sverige såväl som i andra länder. Som vi har understrukit i Kapitel 3 präglas utlands- informationen i andra stater numera av en långt gången integration av allmän- informativa, kulturella, turistfrämjande och exportfrämjande inslag. Denna in- tegration förutsätter en viss koordina- tion och en viss centralisering av po- licy-ansvar och planering. Det måste an- ses vara en statens angelägenhet att sva- ra för denna koordination.

Av dessa skäl finner vi det rimligt och naturligt att Kollegiet för Sverige- information som den centrala statliga samordningsinstansen bär policy-ansva- ret för den typ av verksamhet som, för att citera de för Kollegiet givna fö- reskrifterna, »skall syfta till att i ut- landet öka kunskapen om och förståel— sen för Sverige samt att främja svensk export och svensk turistnäring». För Svenska Institutets det måste detta in- nebära en beredvillighet att anpassa den del av materialproduktionen, som ha- vudsakligen kan väntas komma till an- vändning i den intressestyrda och mål— inriktade informationsverksamheten, till den långtidsplanering och den län- derinriktning som har beslutats av Kol- legiet. Vid val av ämnesområden och språkversioner för sådan produktion bör alltså en fortlöpande anpassning ske till de handlingsmönster och den pro- grammering som Kollegiet har fast- ställt på grundval av de önskemål av utrikespolitisk, handelspolitisk och an-

nan karaktär som har framförts av ut- rikes— och handelsdepartementen och andra i Kollegiet medverkande instan- ser. En sådan anpassning ter sig sär- skilt naturlig då kostnaderna för en film, publikation eller utställning avses åtminstone delvis skola bäras av Kol- legiets icke institutionsbundna medel. Vid formuleringen av långtidsprogram- men deltar naturligtvis också Institu- tet självt med den fond av speciell sak— kunskap som Institutet förvärvat Linder sin mångåriga verksamhet och som gi- vetvis utgör ett viktigt och värdefullt bidrag till diskussionen i Kollegiet.

En beredvillighet från Institutets sida att anpassa den del av sin produktion, som huvudsakligen kan beräknas kom- ma till användning i marknadsinriktad verksamhet, kan naturligtvis å andra si- dan inte innebära några krav på en »propagandistisk» utformning av in- formationsmaterialet. Som vi- har påpe- kat ovan i Kapitel 3.4. måste objekti- vitet vara den självklara utgångspunk- ten vare sig det gäller målinriktad in- formation eller utbyte. Den är heller inte något hinder mot självkritik eller mot skildringar av kontroversiella för- hållanden i det svenska samhället. Så- dan produktion har sin plats även i målriktad utlandsinformation, kanske t.o.m. ett större utrymme än den hit- tills har beretts i Institutets publika- tions- och filmverksamhet.

Ej heller innebär principen om Kol- legiets primära ansvar för den målin- riktade informationen att Kollegiet ges befogenhet att i detalj reglera innehål- let i och utformningen av publikatio- ner, filmer och utställningar. Dessa frå- gor bör liksom hittills överlåtas på In- stitutet och de specialister som det an- litar. Kollegiets uppgift är alltså att ge anvisningar och önskemål om ämnes- områden, språkversioner och media, varefter det blir Institutets uppgift att

framställa materialet i enlighet med den av Kollegiet sålunda fastställda priori- teringen. Beslut om viss produktion i Institutets nanm fattas givetvis av ln- stitutcts styrelse.

Kollegiets berättigade anspråk på att bära huvudansvaret för långtidspro- grammering sträcker sig emellertid inte utan vidare till andra verksamhetsom- råden än dem som täcks av formule- ringarna i föreskrifterna för Kollegiets verksamhet. Som tidigare upprepade gånger framhållits kan helt andra kri- terier och avvägningar bli utslagsgivan- de vid länder-, person- och ämnesprio- riteringen när det gäller utbytesverk— samheten. Den planering och långtids- programmering som har fastställts för den målinriktade verksamheten kan därför inte utan vidare appliceras på utbytet. Enligt vår mening leder en tolkning av Kollegiets nuvarande verk— samhetsföreskrifter till slutsatsen att meningen inte heller varit att i Kol- legiets kompetensområde innefatta pla- neringen av utbytet. Ansvaret härför bör i stället åvila Institutet. I den mån som Institutets arbete inte i första hand syftar till att genom produktion eller service bidra till att »i utlandet öka kunskapen om och förståelsen för Sve— rige samt att främja svensk export och svensk turistnäring», måste Institutet därför anses ha befogenhet att självt besluta om sin policy. De verksamhets— områden det här gäller är i första hand den nu bedrivna stipendie- och kurs- verksamheten, svensk-undervisningen i utlandet och annan verksamhet inom ramen för kulturutbytet, men även stora delar av erfarenhetsutbytet.

Det är självklart vanskligt att dra en bestämd gräns mellan det fält som så— lunda täcks av Kollegiets samordnings- funktion och de delar av verksamhe- ten som bör omfattas av Institutets

policy-planering. I princip bör gränsen naturligtvis följa skiljelinjen mellan å ena sidan den intressestyrda, målinrik- tade informationen och å andra sidan det internationella erfarenhets- och kul- turutbytet. Som vi flera gånger har framhållit är emellertid denna gräns yt- terst svårdefinierbar, framför allt där- för att allt utbyte har bieffekter på den målinriktade informationen och därför att en så stor del av Institutets mate- rial har producerats i det dubbla syf- tet att täcka både intressestyrd infor— mation och »intresselöst» utbyte. Klart är emellertid att det direkta främ- jandet täcks av Kollegiets samordnings- funktion. Lika klart är att det renodlade erfarenhets- och kulturutbytet bör un- dantas från Kollegiets policy-planering. Mindre självklar är fördelningen av policy-ansvar och samordningsfunktio- ner för en ganska bred gränszon inne- fattande bl.a. produktion av material som i väsentlig utsträckning används både i målinriktad information och i utbytesaktiviteterna. I den mån som detta material inte kan väntas huvud- sakligen konnna till användning i den intressestyrda och målinriktade infor- mationsverksamheten, bör policy-ansva- det åvila Svenska Institutet.

Som vi har framhållit ovan i Kapitel 4.3. har Upplysningsberedningen (Kol- legiet) vid olika tillfällen funnit det angeläget att i varje fall delfinansiera åtgärder som enligt vår uppfattning måste karaktäriseras som utbyte, t.ex. inbjudan av författargrupper från Tysk- land 1964 och från Afrika 1967. Även om manifestationer av denna typ na- turligtvis kan ha betydelsefulla bieffek- ter på den målinriktade informationens område, måste det —— med den gräns- dragning som vi har gjort här — anses självklart att de planeras och bekostas av Svenska Institutet. Anledningen till

att Upplysningsberedningen och Kolle- giet har trätt in som medverkande myn- digheter har, som tidigare framhållits, helt enkelt varit den att endast de har haft möjligheter att ställa medel till för- fogande: anslagen till Svenska Institutets erfarenhets- och kulturutbyte har ökat i blygsam omfattning under det att främjandet har kunnat inregistrera kraf- tiga uppräkningar av sina bidrag. Om — som vi tidigare har föreslagit —— de anslagsbeviljande myndigheterna nu ökar anslagen till utbytet, skulle Institu— tet ges möjlighet att på ett naturligt sätt självt finansiera manifestationer av den- na karaktär.

Ökade handlingsmöjligheter för Insti- tutet i dess utbytesverksamhet, möjlig- gjorda genom frikostigare bidrag, inne- bär givetvis inte att denna verksamhet skulle kunna försiggå helt utan hänsyn till samordningsinstansens programme- ring. För det första måste kravet på att Kollegiet och utrikesdepartementet hålls underrättade gälla med oförändrad styr- ka. Särskilt för ambassaderna är det av flera skäl viktigt att bli informerade om alla utbytesprojekt redan på förbere- delsestadiet. Och för det andra kan det också i en situation, som präglas av ökade anslag till Institutet för utbytes- aktiviteterna, i vissa fall vara naturligt att samordningsinstansen finansierar »kulturella» inslag i integrerade pro- gram.

Den fördelning av ansvaret för sam- ordning och långtidsprogrammering som vi har förordat i detta avsnitt bör återspeglas i 5 1 av Svenska Institu- tets stadgar. Vi vill förorda att paragra- fen klart fastslår att huvudansvaret för utbytesverksamheten åvilar Institutet. Stadgarna bör också ge uttryck för tan- ken att Institutet, när det gäller den all— mäninformativa verksamheten, har till uppgift att inom ramen för de av Kol-

legiet för Sverige-information fastlagda riktlinjerna svara för en allsidig pre- sentation av Sverige i utlandet. En for- mulering av följande typ föreslås:

Svenska institutet svarar som central in- stans för Sveriges medverkan i det inter- nationella erfarenhcts- och kulturutbytet. Svenska institutet skall dessutom, inom ra— men för de av Kollegiet för Sverige-infor- mation i utlandet fastställda riktlinjerna, producera och sprida allsidig allmäninfor- mation om Sverige.

5.3.2 Bör Kollegiet för Sverige-information ha exekutiva befogenheter?

Tillkomsten av först Upplysningsbered- ningen och sedermera Kollegiet för Sve- rige-information har inte bara aktuali- serat spörsmålet om omfattningen av Svenska Institutets ansvar för samord- ning och långtidsplanering. Därjämte har problem uppstått om avgränsning- en av institutionernas kompetens i den löpande verksamheten. Problemet kan sammanfattas i följande fråga: Bör Kol- legiet ha enbart planerande och sam- ordnande funktioner eller bör det ock- så, åtminstone i vissa sammanhang, ha exekutiva befogenheter?

Det kan tyckas som om denna fråga gäller enbart Kollegiets arbetsuppgifter och verksamhetsformer och därför inte omfattas av vårt uppdrag som avser »Svenska Institutet som organ för ut- landsinformation och kulturutbyte». Enligt direktiven skall vi emellertid sö- ka precisera och konkretisera Institu- tets arbetsuppgifter och i samband där- med göra en ändamålsenlig avvägning av olika institutioners funktioner. Frå- gan om gränsdragningen mellan olika organ betecknas i direktiven t. o. ni. som »viktig». Det är därför uppenbart att vi är oförhindrade att behandla spörs- målet om Kollegiets exekutiva befogen- heter i den mån som Kollegiet handläg— ger konkreta ärenden vilka naturligt

faller inom Institutets verksamhetsom- råde (och som handlades av Institutet före tillkomsten av en central samord- ningsinstans).

De föreskrifter som Kungl. Maj:t har utfärdat för Upplysningsberedningen och Kollegiet ger ingenstädes uttryck för tanken att ett nytt exekutivt infor- mationsorgan skulle ha skapats; tonvik— ten ligger på samordningsfunktionen (»Kollegiet skall verka för att plane— ringen och utförandet . . . samordnas»). Det har emellertid förekommit att även konkreta ärenden av effektuerande art har handlagts av samordningsinstansen. Särskilt torde detta ha varit fallet un- der de första åren av beredningens verksamhet. I beredningens betänkande från år 1965 uttrycks detta på så sätt att de enskilda inslagen i de olika kam- panjerna, aktionerna och länderpro- grammen »i allmänhet inte genomförts av Upplysningsberedningen» (kurs. här; sid. 30).

Att samordningsinstansen på detta sätt har tagit sig an löpande ärenden av den typ som Svenska Institutet nor— malt borde ha handlagt kan ha berott på flera omständigheter. Då Upplys- ningsberedningen tillskapades och fick betydande operativa medel till sin dis- position hämmades Institutet av svår personalbrist. Det kunde ofta bedömas som nödvändigt att just beredningen omhändertog utländska besökare eller handhade andra konkreta ärenden. Vi- dare knöts till beredningen ett antal specialister med inriktning på vissa länder, t. ex. Frankrike. Dessa specialis- ter fick en »marknadskännedom» som väl stundom saknades hos Institutets tjänstemän. Det kunde vara frestande för beredningen att låta dessa specialis- ter även på hemmaplan sköta löpande ärenden som de fått uppslaget till un- der sina resor till respektive markna-

der, även om dessa ärenden var av den karaktär att de normalt borde handläg- gas av Institutet. Det arbete som dessa marknadsinriktade specialister utförde torde för övrigt ha varit till nytta och stimulans för hela den svenska infor- mationsverksamheten, även för Institu- tet. Genom sin förtrogenhet med en viss geografisk region och sina kunska- per i marknadsföring har de utgjort ett värdefullt komplement till den traditio- nella informationsapparaten, uppdelad i funktionella snarare än geografiska enheter.

De omständigheter som under Upp- lysningsberedningens uppbyggnadsske- de möjligen kunde åberopas som stöd för tanken att beredningen stundom skulle handlägga informationsärenden föreligger emellertid inte numera. De exekutiva informationsorganen har fått personalförstärkningar. För viktigare marknader har inrättats ländergrupper där alla informationsorgan, alltså även Institutet, är representerade, varigenom tillfälle har skapats även för Institutet att låta olika tjänstemän specialisera sig på vissa marknader. Det syns oss där- för angeläget att fastslå att, såvitt gäller förhållandet mellan Kollegiet och Insti- tutet. Iöpande konkreta ärenden skall handläggas av Institutet. I den mån dessa ärenden anhängiggörs i Kollegiet bör de alltså utan onödig tidsutdräkt för åtgärd remitteras till Institutet. En mot- satt ordning är ägnad att väcka osäker- het hos utomstående om vilka uppgifter som åvilar de olika organen. En sådan osäkerhet kan också uppstå inom fält- organisationen.

Vi vill i detta sammanhang även er- inra om att Statskontoret i sitt remiss- yttrande över Upplysningsberedningens betänkande »Reorganisation av ut- landsinformationen» starkt understru- kit att Kollegiet bör ha endast samord-

ningsfunktioner (remissutlåtande den 26 oktober 1965, sid. 4):

Statskontoret finner det emellertid ange— läget att sekretariatets uppgifter strikt be- gränsas till de som sammanhänger med samordningsfunktionen (kurs. här). Utred— nzngsresurser — utom så vitt erfordras för mtegrerau'e projekt i Kollegiets regi —— sy- nes i första hand böra finnas hos de en- skilda int'ormationsorganen, eventuellt för gemensamt utnyttjande enligt särskild överenskommelse. Den i betänkandet anvi- sade möjligheten att Kollegiets sekretariat skall kunna anlitas av de enskilda informa- tionsorganen synes kunna medföra en mindre önskvärd tillväxt av detta utöver vad som betingas av samordningsuppgif— terna.

Vi har tolkat gällande föreskrifter så att dessa inte kan anses ge Kollegiet några exekutiva befogenheter. Någon ändring av dessa föreskrifter syns allt- så inte påkallad. Därest en sådan tolk- ning mot förmodan skulle vara oriktig vill vi föreslå att föreskrifterna förtyd- ligas så att det klart framgår att, när det gäller relationerna mellan Kollegiet och Institutet, löpande ärenden av här beskriven art handläggs av Institutet.

En speciell situation uppkommer emellertid om Institutet undantagsvis skulle avböja att med anlitande av egna medel effektuera ett önskemål från Kol— legiet att framställa material eller att ge annan form av service som Kollegiet anser väsentlig för den intressebetonade verksamheten. Den av Kollegiet önskade åtgärden kan ingå i ett länderprogram eller den kan avse produktion eller ser- vice för en särskild aktivitet som inte faller inom ramen för ett länderpro- gram. I dessa lägen bör Kollegiet själv- fallet ha rätt att för egen räkning och med anlitande av sina icke institutions- bundna medel lägga ut en beställning antingen hos Institutet självt eller på annat håll.

5.3.3 Samordningsinstansens ställning

Som vi har erinrat om i inledningen till detta kapitel får våra förslag inte försvåra eller fördröja Kollegiets arbete att koncentrera vissa av informations- organens tekniska servicefunktioner. Vi- dare bör vi »ta hänsyn till» de for— mer för samordning av informations- verksamheten som riksdagen godkände 1966.

De förslag som vi har lagt fram om Svenska Institutets organisation samt om funktions— och arbetsfördelningen mel- lan å ena sidan Institutet och å andra sidan utrikesdepartementet och Kolle- giet för Sverige-information utgår alltså från förutsättningen att den nuvarande samordningsmekanismen behålls. För den händelse samordningsmekanismen skulle tas upp till förnyad prövning vill vi peka på att våra förslag om fördelning av policy—ansvar och om handläggning av löpande ärenden lätt skulle kunna in- passas i den organisationsskiss som år 1965 föreslogs i Upplysningsberedning- ens betänkande »Reorganisation av ut- landsinformationen». Den av beredning- en föreslagna organisationen innebar att samordningen av de olika organen skulle ske i en samarbetsgrupp, att denna grupp skulle förses med ett eget sekre— tariat, att det till sin disposition skulle ha operativa medel och att till dess ordförande skulle förordnas chefen för en inom utrikesdepartementet inrättad informationsavdelning. Som framgår av Kapitel 2 kom emellertid den samord- ningsinstans, som inrättades genom be- slut av statsmakterna år 1966, att under- ställas handelsdepartementet.

Då frågan om samordningsinstansens departementstillhörighet inte omfattas av våra direktiv har vi på denna punkt inte kunnat framlägga konkreta förslag. Vi vill emellertid förorda att frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet.

5.4 Förhållandet till Turisttrafik- förbundet och Exportföreningen

Vi har inte funnit anledning att närma- re behandla avgränsningen av arbets- uppgifter mellan Svenska Institutet och Svenska Turisttrafikförbundet. Som vi har påpekat i Kapitel 3 äger ett intimt samarbete rum mellan de båda organi- sationerna, framför allt i den formen att Turisttrafikförbundet i stor utsträck- ning använder »allmänt» material från Institutet i sin informationsverk- samhet. Det material som är direkt av- sett att brukas i turistvärvningen fram- ställs av Turisttrafikförbundet självt. Någon oklarhet i de båda institutioner- nas kompetensfördelning föreligger in- te. Möjligheterna att fördjupa det redan nu goda samarbetet ökar givetvis se- dan Institutet och Turisttrafikförbundet flyttat in i det s.k. Sverige—huset.

Vi har heller inte funnit det påkallat att framlägga några särskilda förslag om fördelningen av arbetsuppgifter mel- lan Institutet oeh Sveriges Allmänna Exportförening. Även med Exportför- eningen har Institutet ett fortlöpande samarbete. Vissa delar av Institutets ma- terial finner god användning i Export- föreningens arbete. Diskussioner pågår om möjligheterna att i större utsträck— ning än vad som nu är fallet låta 111- stitutets studiebesöksavdelning omhän— derta t.ex. utländska fackjournalister som inbjudits av Exportföreningen.

Även om kompetensfördelningen mel- lan de båda institutionerna är klar vill vi peka på angelägenheten av fortlöpan— de samråd mellan Institutet, Exportför- eningen och andra organisationer vid produktion av publikationer om svensk industri och ekonomi. Sådana publika— tioner ges ut av en rad myndigheter, banker och andra institutioner, varför vissa risker för dubbelarbete s_vns fö- religga.

KAPITEL 6

Huvudmannaskap och finansiering

6.1 Styrelsens uppgifter

Den fördelning av kompetensområden som vi har förordat i Kapitel 5 inne- bär bl. a. att Kollegiet för Sverige-infor- mation bär samordnings- och policy- ansvaret för den främjande, målinrik- tade informationen. För Svenska Insti- tutet måste detta medföra en beredvil- lighet att till Kollegiets planering an- passa produktionen av den typ av ma- terial som huvudsakligen kan väntas bli använt i sådan målinriktad verksamhet.

Om denna ansvarsfördelning accepte- ras innebär det självfallet att kompe- tensområdet för Institutets styrelse re- duceras. Det kan möjligen ifrågasättas om det är befogat att Institutet över hu- vud har någon styrelse om policy-ansva- ret för främjandet klart läggs på Kol- legiet. Ordföranden i Kollegiet, ambas- sadör Öberg, har i sin tidigare nämnda skrivelse till oss den 17 mars (jfr Ka- pitel 4.2.) hävdat att Institutets styrelse i ett sådant läge kan och bör avskaf- fas. Det heter härom i öbergs skrivelse:

Om sålunda Svenska Institutet inte skall ha någon egen policy, förvandlas det sna- rast till en organisation för produktion av informationsåtgärder — material eller tjänster _ på motsvarande sätt som det brittiska Central Office of Information. Andra bestämmer åtgärdernas innehåll, distribution och syften. Skall Institutet än- då ha en styrelse? Redan den nu existeran- de har inflytande endast över en, i alla händelser volymmässigt ringa del av verk- samheten. Faller den policyaskapande funk— tionen bort blir styrelsens roll ytterst ohe— tydlig. . .

I den här beskrivna situationen blir

Svenska Institutet en teknisk produktions- organisation -— vilket inte innebär att In- stitutet bokstavligen självt skall producera allt material såsom film, broschyrer, ut- ställningar etc. utan endast ansvara för anskaffandet, ibland genom egen produk— tion men oftast genom utlagda beställning- ar. En sådan serviceorganisation som ju skall stå alla informationsorgan till tjänst bör underställas organens gemensamma in- stans, d.v.s. Kollegiet.

Med den konstruktion som vi i detta betänkande föreslår för Institutets or- ganisation, arbetsuppgifter och finan— siering är vi emellertid inte beredda att acceptera tanken att styrelsen skulle slopas. Vi är tvärtom övertygade om att styrelsen kan få meningsfulla ar- betsuppgifter även i detta läge.

Till en början innebär den av oss för— ordade kompetensfördelningen att an- svaret för planeringen av erfarenhets- och kulturutbytet klart läggs på Insti- tutet. Vi avser heller inte att frikoppla Institutet från all delaktighet i program- meringen av den målinriktade informa- tionen. Vid formuleringen av program- men i Kollegiet avses tvärtom Institutet delta aktivt med sin fond av erfarenhet och sakkunskap. De synpunkter som Institutets direktör kan ha att anlägga torde vinna i tyngd i den mån de utgör ett samlat uttryck för tjänstemännens och styrelsens gemensamma erfarenhe— ter och värderingar.

Vidare kommer det att åvila Institu- tets styrelse att fatta beslut om fram- ställning av publikationer, filmer och utställningar, vare sig materialet skall användas för den intressebetonade in-

formationen eller för det internationella utbytet.

Slutligen måste det finnas en instans som bär ansvaret för den högsta admi- nistrativa ledningen av Institutet, d. v. s. fyller arbetsgivarfunktionerna samt handlägger budget- och andra viktigare ekonomiska frågor.

Även i ett läge där policy-ansvaret för den främjande verksamheten klart läggs på samordningsinstansen kommer allt- så Institutets styrelse att få följande be- tydelsefulla funktioner:

a) policy-ansvaret för utbytet,

b) medverkan i planeringen av främ- jandet,

c) beslut om produktion av material både för intressebetonad information och för utbyte samt

(1) ansvaret för den administrativa ledningen av Institutet.

Dessa funktioner måste enligt vår uppfattning anses vara av sådan vikt och räckvidd att en särskild styrelse för Institutet är motiverad. Vi föreslår därför att Institutet även framgent skall ledas av en styrelse.

I de nu gällande stadgarna definieras styrelsens uppgifter i % 11, första styc- ket, på följande sätt:

Styrelsen omhänderhar Institutets sköt- sel, uppgör och fastställer Institutets bud- get, tillsätter direktör, ställföreträdare för denna och övrig högre personal och för- valtar Institutets medel.

Denna formulering syns användbar även som beskrivning av de uppgifter som styrelsen skulle få enligt våra för- slag om fördelning av ansvaret för policy, materialproduktion och admi- nistrativ ledning. »Institutets skötsel» skulle då avse styrelsens uppgifter som primärt ansvarig för utbytesverksamhe- ten. Uttrycket skulle också omfatta dess medverkan vid fastställande av policy för den målinriktade informationen,

d. v. s. i praktiken styrelsens instruktio- ner till verkställande direktören för hans ståndpunktstaganden vid diskus- sionerna i Kollegiet.

6.2 Finansiering och styrelse- sammansättning

6.2.1 Inledning Institutets styrelse består enligt % 9 i stadgarna av »lägst 11 och högst 15 personer, av vilka 3 förordnas av Kungl. Maj:t och lägst 7 och högst 11 väljes av rådet. Direktören är självskriven medlem. Styrelsen utser inom sig ord- förande och vice ordförande.» När Institutets styrelse på detta sätt tillsätts av två instanser _ Kungl. Maj:t och rådet — är det ett uttryck för de tankar om samfinansiering och delat huvudmannaskap som återfanns i or- ganisationsutredningens och Amerika- utredningens betänkanden 1944 (se Ka- pitel 1.1.). Det innebär emellertid in- te att styrelsen skulle ha bestått av en- bart företrädare för departement och bidragsgivare (huvudsakligen företagar- sidan inom näringslivet). Såväl Kungl. Maj:t som rådet har tvärtom funnit det angeläget att låta andra intressenter ingå i styrelsen, i första hand uni- versitet och andra kulturella institutio- ner samt folkrörelserna. I själva verket har under de senaste åren endast tre eller fyra av styrelseledamöterna — däribland ordföranden —— kunnat ka- raktäriseras som representanter för den bidragsgivande industrin. Av de leda- möter som förordnats av Kung. Maj:t har två regelmässigt varit departements- tjänstemän.

Även om sålunda endast en minori- tet av styrelsens ledamöter kan sägas direkt och omedelbart representera den bidragsgivande industrin, har av en rad skäl frågan om proportion mellan råds-

valda och regeringsförordnade styrelse- medlemmar på senare tid fått ökad ak— tualitet. Röster har höjts för en ökning av antalet regeringsförordnade ledamö— ter. Man har frågat sig om inte Kungl. Maj:t borde ges befogenhet att utse ma- joriteten av styrelsen eller t.o.m. sty- relsen i dess helhet. Argument för en ändring i denna riktning är den stigan- de andelen statsbidrag till Institutets verksamhet och en förskjutning av sam- ordningsansvaret från Institutet till den statliga samordningsinstansen. En granskning av dessa argument ges i avsnitt 6.2.2., varefter vi i avsnitt 6.2.3. lägger fram konkreta förslag om sty- relsens sammansättning och storlek samt om arbetsutskottet och rådet.

6.2.2 Fortsatt samfinansiering?

Av det siffermaterial som vi har lagt fram i Kapitel 1.3. framgår att det myc- ket snart visade sig omöjligt att för- verkliga de ursprungliga förhoppning- arna om att medlemsbidragen skulle svara för ungefär hälften av Institutets intäkter. De senaste åren har medlems- bidragen utgjort 15 å 20 % av de totala inkomsterna. Vi anser det vara orea- listiskt att räkna med att dennaprocentu- ella andel skulle kunna väsentligt ökas. Även om summan av medlemsbidragen skulle bli oförändrad eller t.o.m. öka, kommer med största sannolikhet deras procentuella andel att sjunka om — så- som är att förmoda — det statliga enga- gemanget för utlandsinformation och ut- byte fortsätter att stärkas. _— Det bör noteras att bidragen till Institutet har ansetts vara avdragsgilla och att de, sedda från statens synpunkt, får anses utgöra mindre tillskott än vad de nomi- nellt representerar (jfr Kapitel 1.3). Som vi har nämnt i Kapitel 1.1. ut- talade 1944 års organisationskommitté

för bildande av Svenska Institutet vissa farhågor för att ett »av ett statligt or— gan lett upplysningsarbete» skulle bli mindre trovärdigt i utlandet. För oss står det klart att sådana farhågor i var- je fall numera är överdrivna. Vi har tvärtom, bl.a. vid kontakter med re- presentanter för den svenska utlands- representationen och för andra länders informationsorgan, fått ett intryck av att statliga informationsorgans material i regel inte anses vara mindre trovär- digt än material från privata eller halv- privata instanser. Det torde för övrigt vara så att en övervägande del av de utländska mottagarna uppfattar Institu- tets material som officiellt och emane- rande från en statlig instans. Härtill bidrar redan den omständigheten att materialet normalt förmedlas av en svensk ambassad eller annan officiell institution.

Ytterligare en faktor som kan tala för en omprövning av det hittillsvarande finansieringssystemet är att insamlingen av medel är ett ganska tidsödande ar- bete som tar i anspråk personella re- surser och administrativ kapacitet. Det har hävdats att resultaten inte står i rimlig proportion till ansträngningarna.

Dessa omständigheter kan tala" för att den nuvarande samfinansieringen upphör. Det finansiella ansvaret för In- stitutets verksamhet skulle alltså helt övertas av staten. En sådan förändring av principerna för Institutets finansie- ring 'kan också förefalla att ligga i linje med våra tankar att starkare ac- centuera Kollegiets samordningsansvar för den främjande verksamheten. Detta innebär ju att Institutets inflytande för- svagas på just det område som får an- tas vara mest intressant för i varje fall den bidragsgivande industrin.

Det finns sålunda argument för en omprövning av de nuvarande finan-

sierings- och huvudmannaprinciperna. Andra skäl kan tala för en viss försik— tighet inför tanken att klippa av det 20-åriga band som medlemmarnas en- gagemang i Institutet utgör.

Sålunda representerar medlemsbidra— gen numera intäkter för Institutet på drygt 3/4 miljon kronor per år. Om man vill behålla Institutets verksamhet vid oförändrad nivå måste alltså vid ett fullständigt bortfall av medlemsbi- dragen de statliga anslagen ökas. Om de statliga anslagen bara delvis skulle kompensera bortfallet av medlemsbidra- gen får man förutse en rätt väsentlig reduktion av Institutets verksamhet. En stor del av Institutets samlade inkomster måste nämligen reserveras för fasta kost- nader av olika slag (löner 0. s. v.). Även en ganska blygsam reduktion av total- intäkterna kan därför leda till en känn- bar nedkrympning av den löpande verk- samheten.

Medlemmarnas bidrag till Institutet består för övrigt inte bara av penning- tillskott till budgeten. Därutöver får In- stitutet i rätt betydande omfattning na- turabidrag i form av t. ex. rabatter vid inköp av material, stödköp av publika- tioner och fraktreduktioner. Det är rea- listiskt att anta att det kommer att bli svårt för Institutet att vid ett införande av total statsfinansiering behålla dessa förmåner i oförändrad omfattning.

Vi vill vidare konstatera att medlem- marnas bidrag till finansieringen av In- stitutets verksamhet under mer än 20 år har skapat en känsla av medansvar för utlandsinformation och utbytesverksam- het som vi finner angelägen att bevara. Vi vill uttala en förhoppning om att medlemmarna även i fortsättningen skall finna det förenligt med sina intressen att genom bidrag ekonomiskt stödja In- stitutet.

Att Institutet är ett icke-statligt or- gan har slutligen vid olika tillfällen vi-

sat sig av visst värde från utrikespoli- tiska synpunkter, t. ex. vid kontakter med länder med vilka Sverige inte har diplomatiska förbindelser. Även i fram- tiden kan situationer uppstå då det kan anses angeläget att vi har viss typ av vetenskapligt utbyte med eller lektorats- verksamhet i sådana länder.

Vid en vägning av argumenten för och mot samfinansieringen har vi kom- mit till resultatet att vi anser det värde- fullt om det förtroende/alla samarbetet mellan stat och medlemmar kan fort- sätta. Vi vill uttala en förhoppning om att medlemmarna skall vara beredda att manifestera sitt intresse för sådan med- verkan genom fortsatta bidrag till In- stitutets verksamhet.

När vi föreslår att systemet med det dubbla huvudmannaskapet behålls sker det emellertid från den klart utsagda förutsättningen att fortsatta medlems- bidrag av väsentlig storlek kan påräk- nas. En omprövning av det nuvarande systemet för huvudmannaskap och in- tresserepresentation blir med andra ord naturlig om medlemsbidragen, pro- centuellt sett, skulle visa en allför starkt sjunkande tendens och detta inte kan tillskrivas tillfälliga faktorer.

6.2.3 Styrelsens storlek och sammansättning

Antalet styrelseledamöter är enligt stad- garna lägst 11 och högst 15 (f.n. 13), jfr Kapitel 1.4. Vi vill föreslå att anta— let ledamöter begränsas till elva. Möj- ligheter skulle härigenom ges till en tä- tare sammanträdesfrekvens med en nå- got mindre personkrets med sakkun- skap om och intresse för såväl infor- mation som utbyte. Även en styrelse med reducerat antal ledamöter skulle, som nedan framhålls, kunna inrymma fullgod representation för olika intres- sen. Varje ledamot (med undantag för

ordföranden och verkställande direktö- ren) bör ha en personlig suppleant. Denne förutsätts delta i sammanträdena endast vid förfall för ordinarie leda- mot.

Frågan om styrelsens sammansättning är i första hand en fråga om propor- tionen mellan de av Kungl. Maj:t för— ordnade och de av Institutets råd valda ledamöterna. Enligt vår mening bör sta— tens ökade ansvar för finansieringen av Institutet också avspegla sig i reglerna för val av styrelse. Vid fördelningen av de tillgängliga styrelseposterna mellan olika intressegrupper bör vidare de av oss förordade principerna om fördel- ning av policy—ansvar vara vägledande. Konkret uttryckt innebär detta bl. a. att kultursektorn tillförsäkras en starkare representation.

Vi vill mot bakgrunden av dessa över- väganden föreslå att fem av de elva sty- relseledamöterna — däribland ordfö- randen — förordnas av Kungl. Maj:t och att fem väljs av Institutets råd, varjämte den av styrelsen tillsatte verk- ställande direktören bör vara självskri— ven ledamot. Tidsmässigt bör valförrätt- ningen ske så att Kungl. Maj:t först förordnar sina fem representanter, var- efter rådet väljer sina. Av de tio valda styrelseledamöterna utses normalt nio med beaktande av de särskilda synpunk- ter på intresserepresentation som anges nedan, under det att Kungl. Maj:t vid förordnande av ordförande bör ha möj- lighet att välja den mest lämpade, obero- ende av om denne kan anses represente- ra någon viss grupp. Vi vill uttrycka en förhoppning om att det skall visa sig möjligt att även i framtiden rekrytera ordförandeposten med personer med kunskaper om svenskt samhällsliv, kon- takter med olika samhällsgrupper och intresse för utlandsinformation och ut— byte.

De intressen som _— utöver Institu-

tets direktion — bör vara företrädda i styrelsen kan schematiskt sett sägas vara Kungl. Maj:ts kansli, kultursek- torn (universitet, lärda verk, skolväsen, kulturproducenter och bildningsrörel- serna), näringslivets företagarsida, de fackliga organisationerna samt koopera- tionen (såväl producent- som konsu- mentkooperationen). Vi föreslår att Kungl. Maj:ts kansli normalt företrädes av två representanter, varav en från utrikes- och en från ecklesiastikdepar- tementet. Kultursektorn bör vara före- trädd av tre ledamöter, varav en från bildningsrörelserna. Näringslivet bör tillförsäkras två representanter, de fack- liga organisationerna samt kooperatio- nen vardera en.

Av ledamöterna bör Kungl. Maj :t nor- malt förordna — förutom ordföranden — dels de två departementstjänstemän- nen, dels två av de tre representanter- na för kultursektorn, däribland den som företräder bildningsrörelserna. Rå- det skulle alltså utse en företrädare för kultursektorn, vidare representanterna för näringsliv, kooperation och de fack- liga organisationerna.

Vid val av suppleanter bör behovet av en bred förankring i de olika intres- segrupperna beaktas.

Kungl. Maj:t och Institutets råd bör självklart samråda före förordnandet i syfte att åstadkomma den allsidighet som här förordas.

Vid sidan av de nio »intresserepre- sentanterna» står den av Kungl. Maj:t förordnade ordföranden samt den av sty- relsen själv utsedde verkställande di- rektören. Vice ordföranden utses av styrelsen själv.

Dessa tankegångar om fördelningen av styrelseposterna på olika grenar av samhällslivet bör uppfattas som riktlin- jer vid Kungl. Maj:ts och rådets val av ledamöter. Omständigheterna kan lik— väl leda till att det i en given situation

visar sig önskvärt att välja in någon i styrelsen som inte kan sägas represen- tera någon av de nämnda grupperna. Institutets stadgar bör därför inte inne- hålla någon annan rekommendation än att olika delar av svenskt samhällsliv bör vara representerade i styrelsen.

Ordföranden i Kollegiet bör liksom hittills ha möjlighet att med yttrande- rätt närvara vid styrelsesammanträ- dena.

Vid lika röstetal vid omröstning i sty- relsen bör ordföranden enligt sedvan- liga regler ha utslagsröst. Vid förfall för ordinarie ledamot inträder hans per- sonliga suppleant.

Ett införande av en styrelse med den- na sammansättning gör en ändring av 5 9 i stadgarna nödvändig. Vi föreslår följande formulering:

Styrelsen består av elva ledamöter. Av dessa förordnas fem, däribland ordföran- den, av Kungl. Maj:t. Fem väljs därefter av rådet. Institutets direktör är självskriven ledamot. För ledamöterna, med undantag för ordföranden och verkställande direktö- ren, utses personliga suppleanter. Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

I styrelsen bör olika delar av svenskt samhällsliv vara representerade.

& 8, avsnitt 7, som avser rådets be- fattning med val av styrelseledamöter, bör också ändras och få följande lydel- se: »val för ett år av fem ledamöter av styrelsen».

Styrelsens arbetsutskott består enligt 5 11, andra stycket, av minst fem le— damöter. Ordföranden eller vice ordfö- randen samt verkställande direktören skall vara ledamöter av utskottet. Vi föreslår att antalet medlemmar av ar- betsutskottet begränsas till högst fem. Vid val av ledamöter bör eftersträvas att olika intressesektorer blir represen- terade. Arbetsutskottets huvudsakliga uppgifter bör vara att förbereda styrel-

sens sammanträden samt att utöva de löpande arbetsgivarfunktionerna i för- hållande till den anställda personalen. Vi avser att i vårt organisationsbetän- kande återkomma till frågan om ar- betsutskottets arbetsuppgifter.

Vid vår granskning av rådets ställ- ning och uppgifter har vi kommit till slutsatsen att skäl talar för en minskning av rådets storlek. Vi föreslår att rådet skall omfatta 30 ledamöter, varav 15 förordnas av Kungl. Maj :t och 15 utses av Institutets medlemmar. Vi vill ut— trycka en förhoppning om att till leda- möter av rådet skall kunna knytas en personkrets med intresse för och kun— skaper om utlandsinformation och inter- nationellt utbyte. Det är också angeläget att diskussionerna i rådet skall kunna på ett fruktbart sätt bidra till en belys- ning av mera principiella frågor inom Institutets arbetsområde. Rådets möten, som ger värdefulla tillfällen till kontakter mellan förvaltning, närings- liv, kulturvärld och folkrörelser, bör bibehållas.

Vi föreslår vidare att rådet tillsätter en valberedning som kan samråda med Kungl. Maj:t vid utseendet av styrelse— ledamöter.

års—

Frågan om Institutets nämndsystem hänger intimt samman med spörsmålet om Institutets interna organisation. Möj- ligheterna att effektivera nämndsystc— met kommer därför att granskas i vårt organisationsbetänkande.

Ärenden om Institutet, t.ex. ändring av stadgarna och förordnande av råds- och styrelseledamöter, handläggs i Kungl. Maj:ts kansli av utrikesdeparte- mentet. Om de förslag accepteras som vi lägger fram i detta betänkande, skul— le Institutet i framtiden få ökade arbets- uppgifter och ökat ansvar på utbytes— sektorn. Härigenom aktualiseras frågan

om Institutets departementstillhörighet, vad som skulle kunna kallas huvudman- naskap i inskränkt bemärkelse. Bör ärenden om Institutet handläggas av ecklesiastikdepartementet snarare än av utrikedepartementet? Mot en sådan tan- ke talar att Institutet, även vid ett ge- nomförande av våra förslag, under alla förhållanden kommer att ha huvudde- len av sina kontakter med utrikesde- partementet och dess fältorganisation. De betydelsefulla uppgifter som Institu-

tet skulle behålla på den målinriktade informationens område vetter ju också mot utrikesdepartementet. Vi har där- för inte funnit vägande skäl föreligga att föreslå någon ändring av principer— na för Institutets departementstillhörig— het utan föreslår att ärenden om Insti- tutet även i framtiden handläggs av ut- rikesdepartementet, i förekommande fall efter gemensam beredning med eck- lesiastikdepartementet.

KAPITEL 7

Några särskilda frågor om Svenska Institutets verksamhet

I detta avslutande kapitel behandlar vi några speciella frågor inom ramen för vårt utredningsuppdrag, nämligen In- stitutets utlandsorganisation, vidare det nordiska samarbetet inom utlandsinfor— mation och utbytesverksamhet samt slutligen Institutets medverkan vid för- medling av kunskaper om socialpolitik, arbetsmarknad, kooperation och folkrö- relser.

7.1 Svenska Institutets utlandskontor

Som vi har nämnt i missivskrivelsen avser vi att i ett kommande betänkande mera detaljerat behandla frågan om In- stitutets organisation. Vi har emellertid ansett att ett organisatoriskt spörsmål, Institutets utlandsorganisation, är av särskild karaktär och därför bör grans- kas redan i detta principbetänkande. Den alldeles övervägande delen av In- stitutets utlandskontakter sker via utrikesförvaltningens fältorganisation, d.v.s. i huvudsak de svenska ambas- saderna, konsulaten och de särskilda informationskontoren i New York och Rom. Vid två av ambassaderna, Bonn och Washington, finns av utrikesdepar- tementet anställda kulturattachéer. Vid ambassaden i Helsingfors finns sedan 1 juli 1965 en pressattaché, vilkens arbete enligt 1965 års statsverksproposition skall ges »en särskild inriktning på det svensk-finska kultur- och informations-

utbytet». I praktiken fyller denne tjänsteman samma funktioner som kul- turattachéerna i Bonn och Washington; för presskontakter finns en särskild pressattaché. Det kan därför sägas att utrikesdepartementets organisation i dag inrymmer tre kulturattachéposter. (Dessutom är, såsom framhålles i Ka— pitel 2.1., vissa tjänstemän på platsen anmälda till resp. utrikesdepartement som kulturattachéer.)

Vid sidan av dessa till utrikesdepar- tementet knutna kulturattachéer har In- stitutet två i utlandet stationerade re- presentanter, nämligen i London och Paris. De båda representanterna är vid ambassaderna anmälda som kulturat- tachéer och bistår ambassaderna vid handläggning av informations- och ut- hytesfrågor.

För närvarande föreligger alltså i stort sett identiska arbetsuppgifter för fem tjänstemän, av vilka två är knutna till Institutet och tre till utrikesdepar- tementet. Vid de samtal som vi haft med Institutets utlandsrepresentanter och med tjänstemän vid ambassaderna i London och Paris har vi fått uppfatt- ningen att betydande fördelar skulle vara att vinna om utrikesdepartemen- tet övertar Institutets utlandskontor vil- kas chefer alltså skulle knytas till am- bassaderna som kulturattachéer.

Fördelarna med en sådan omläggning är väsentligen av praktisk natur. An- svaret för kontor, löner, bostäder o. s. v.

_ alla de grundläggande materiella för- utsättningarna för verksamheten —— skulle bäras av staten på samma sätt som gäller för i utlandet stationerad personal i övrigt. Administrativa ären- den rörande vederbörande tjänstemän skulle alltså skötas av de statliga in- stanser som har särskild sakkunskap, i första hand utrikesdepartementets ad- ministrativa avdelning och byggnads- styrelsens utrikesavdelning. Samtidigt skulle Institutet, då det gäller verksam— hetens innehåll och inriktning, kvarstå som primär uppdragsgivare och basor- ganisation enligt det system som funge- rat tillfredsställande för kulturattaché- erna i Bonn och Washington samt den tidigare nämnde tjänstemannen i Hel- singfors. På platsen skulle ett överfö- rande av Institutets kontor till ambassa- derna skapa förutsättningar för en ra- tionellare arbetsordning. Risken för dubbelarbete skulle elimineras, under kulturattachéens semester och tjänstere- sor skulle andra tjänstemän kunna handlägga kultur- och informations- ärenden o. s. v. Kulturattachéerna skul- le vid tillfälliga toppbelastningar av ar- betsbördan kunna få hjälp av ambassa- dens övriga personal.

Ett bibehållandc av den nuvarande splittringen i organisationen syns mo- tiverad blott under förutsättningen att en integrering av institutsrepresentan- terna i ambassaderna i London och Pa- ris skulle försvåra möjligheterna för dem till kontakt med författare, konst- närer och andra liknande nyckelgrup- per. Vid våra besök i London och Paris har vi emellertid fått den uppfattningen att detta inte behöver befaras. Tvärtom syns en officiell ställning ofta under- lätta även sådana kontakter.

Tanken att integrera utlandskontoren i utrikesförvaltningen har tidigare, på initiativ av utrikesdepartementets press- byrå, diskuterats av Institutets styrelse

och därvid vunnit styrelsens anslut- ning. Institutet har anfört att garantier borde skapas för att kulturattachéerna ges en ställning som tillförsäkrar dem nödig självständighet och rörelsefrihet. Institutets verkställande direktör har konkretiserat dessa synpunkter i en pro- memoria den 17 maj 1967 som tillställts oss. Det heter i denna promemoria bl. a. följande:

Om man vidtar en sådan förändring är det av vikt att man gör klart för sig hur denna eventuellt skulle påverka möjlighe- terna att bedriva en effektiv kulturpolitik i utlandet. Speciellt bör man granska de risker som kan föreligga att kulturattachén som en tjänsteman på ambassaden kan komma att åläggas uppgifter som inkräktar på hans egentliga arbetsfält. Detta sam- manhänger med hur vederbörande beskick- ningschef uppfattar svensk kulturverksam- het i utlandet i relation till andra arbets— uppgifter inom beskickningen. Förändring- ar på beskickningschefsposten måste inne- bära att olika uppfattningar om kulturverk- samhetens betydelse får göra sig gällande och detta i sin tur skulle innebära en viss ryckighet i arbetstakten och planeringen. Det vore därför önskvärt att man fastlade vissa regler beträffande kulturattachéernas utnämning och verksamhet så att ett gott samband garanteras mellan intern svensk kulturpolitik och extern sådan. Det borde finnas inskrivet beträffande utnämningar- att sådana företas efter samråd med Eckle— siastikdepartcmentet och Svenska Institutet. Vidare att Svenska Institutet i hemlandet är det policy-skapande organet inom kultur- attachéernas verksamhetsfäl—t. Man borde noga studera den ordning som råder'för British Council enligt vilken ofta a British Council Representative är kulturattac'hé med placering inom ambassadens väggar. För att understryka detta kunde kultur- attachén även ha titeln Swedish Institute Representative. Vill man ha ytterligare ga- rantier för att utrymme ges åt kulturverk— samheten i utlandet borde man få till stånd den ordning som råder för socialattachéer- na. Enligt den modellen skulle Svenska In— stitutet fortfarande avlöna kulturattachéer- na och vara bas för rapportering till Sve- rige, men de skulle ha sitt arbete förlagt till beskickningarna.

Vi kan i stort sett ansluta oss till dessa synpunkter och önskemål. Vad särskilt beträffar tillsättningsförfaran- det må nämnas att utrikesdepartemen- tet vid förordnandet av kulturattachéer redan följer praxis att samråda med ecklesiastikdepartementet och Institu- tet. Inget syns heller hindra att kultur— attachéerna i London och Paris, om så bedöms ändamålsenligt, betecknas som Svenska Institutets representanter. Där- emot ställer vi oss tveksamma till den tanke som förs fram i de båda sista meningarna'av promemorian. Skulle det- ta förslag realiseras förlorar man en väsentlig del av de fördelar på det ad- ministrativa planet som en integrering av Institutets utlandsorganisation i ut- rikesförvaltningen avses medföra.

Ett övertagande av Institutets repre- sentanter finge givetvis även omfatta den biträdespersonal som är knuten till utlandskontoren. Just för biträdesperso- nalen inträffar f. ö. ofta svårigheter och problem av skatte- och statusmässig ka- raktär. Cheferna för såväl London- som Pariskontoren har framhållit att en oproportionerligt stor del av deras ar- bete ofta måste ägnas åt förhandlingar med anställningslandets immigrations- och skattemyndigheter om biträdesper- sonalens ställning. Dessa problem skulle försvinna om personalen får anställning vid ambassaderna.

De kostnadsmässiga konsekvenserna av en integrering av Institutets utlands- kontor i utrikesförvaltningen är ganska obetydliga. Redan nu svarar, som vi ovan upprepade gånger framhållit, de statliga bidragen för den alldeles över- vägande delen av Institutets budget. I realiteten gäller det alltså personal som redan kan anses i huvudsak avlönad med statliga medel. Statsbidraget till Institutet skulle alltså kunna minskas med det belopp som svarar mot Insti— tutets aktuella kostnader för sin utlands—

organisation. På sikt får en integrering förutsättas leda till en sådan admini- strativ förenkling att kostnadsbesparing- ar bör bli möjliga.

Vid en sådan integration bör även övervägas huruvida en ytterligare för- stärkning av kulturattachéorganisatio— nen bör ske. Ehuru denna fråga ligger utanför vårt utredningsuppdrag vill vi förorda att särskild uppmärksamhet äg- nas åt administrationen av kultur- och erfarenhetsutbytet med de östeuropeis- ka staterna.

Vi har tidigare framhållit att den internationalisering som har präglat ef- terkrigstiden har ställt ökade krav på en utbyggnad av utbytesverksamheten och en effektivisering av det admini- strativa maskineri som anförtrotts hand— läggningen av detta utbyte. Inte minst kontakterna med Sovjetunionen och andra östeuropeiska stater har på senare år fått större omfång. Dessa kontakter måste fortfarande i allt väsentligt kana- liseras genom officiella instanser, nå- got som lett till en kraftig stegring av ambassadens i Moskva arbetsbörda. Det syns oss därför motiverat att en kultur- attachétjänst inrättas även i Moskva.

Sammanfattningsvis vill vi föreslå att Institutets kontor i London och Paris integreras i respektive ambassader och att chefsposterna för dessa kontor för- vandlas till kulturattachébefattningar. Den pressattachébefattning vid ambas— saden i Helsingfors som är avsedd för kultur- och informationskontakter bör även formellt kallas kulturattachétjänst. En ny kulturattachébefattning bör in- rättas i Moskva. Utrikesdepartementet _ med informationsbyrån som huvud- man _— skulle därigenom få en kultur- attachéorganisation med tjänster på föl— jande platser: Bonn, Helsingfors, Lon- don, Moskva, Paris och Washington.

7.2. Svenska Institutet och det nordiska samarbetet

Det alltmer omfattande och vittförgre- nade nordiska samarbete som vuxit fram under efterkrigstiden — särskilt efter bildandet av Nordiska rådet år 1952 _— aktualiserar även några princi- piella frågor för den svenska utlands- informationen och utbytesverksamhe— ten.

Dels kan det vara motiverat att un- dersöka huruvida detta samarbete har nått en sådan bredd att det skulle be- fria Institutet från aktiva informations- och utbytesåtgärder i de nordiska län- derna eller i varje fall påkalla väsent- liga modifikationer i verksamhetens omfattning och administrativa hand- läggning. Blir Institutets roll här kanske snarast att komplettera de insatser som görs av andra institutioner? Frågor av detta slag behandlas i avsnitt 7.2.1.

Dels är det angeläget att pröva vilka samordningsmöjligheter som finns när det gäller att för omvärlden presentera de nordiska länderna och det nordiska samarbetet. I vilken utsträckning kan och bör alltså ländernas informations- och utbytesverksamhet gentemot län- derna utanför Norden koordineras, t. ex. i form av gemensamma publikationer, filmer och utställningar? Dessa spörs- mål har sedan flera år stått på Nordis- ka radets dagordning. Bl.a. pågår på rådets rekommendation visst utrednings- arbete. Yi vill för vår del redovisa någ- ra synpunkter på frågan i avsnitt 7.2.2.

7.2.1 Verksamheten i de nordiska länderna

I Institutets stadgar heter det att Insti- tutet skall verka för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska förbindelser med »utlandet». När Institutet bilda- des torde frågan om omfattningen och karaktären av dess verksamhet i de nor-

diska länderna inte ha diskuterats när- mare. I varje fall saknas i det utred- ningsarbete som föregick bildandet av Institutet varje antydan om att de nor- diska länderna skulle inta någon sär- ställning i Institutets arbete.

Inte desto mindre har utvecklingen lett till att Institutets verksamhet i de nordiska länderna företer en rad sär- drag. Inom undervisning, forskning, massmedia, konst och litteratur finns livliga direktkontakter mellan institu- tioner och personer. Nordiska kultur- kommissionens arbete vilar på tanken om Norden som kulturell enhet. Genom den nordiska kulturfonden, som for- mellt trädde i verksamhet den 1 ja— nuari 1967 och som avses få en årlig budget om 3 miljoner danska kronor, har skapats väsentligt ökade möjlighe- ter att främja nordiskt erfarenhets— och kulturutbyte. Vidare finns ett flertal bi- laterala fonder som arbetar i samma syfte.

Dessa omständigheter har lett till att Institutets verksamhet i de nordiska län- derna kommit att bli jämförelsevis be- gränsad. Omfattningen av Institutets verksamhet växlar emellertid i de olika nordiska länderna. Kontakterna med den finskspråkiga befolkningen i Fin- land är de mest omfattande. När det gäller lektoratsverksamheten biträder Institutet vid tillsättningen av lektorn i Reykjavik under det att lektoraten i Danmark och Norge besätts efter di- rektkontakter mellan universitetsinsti- tutionerna. Institutet bidrar även med medel till avlöningen av lektorn i Reyk- javik. Lektorerna i Danmark och Norge avlönas däremot av de universitet vid vilka de är anställda.

Vi har för vår del kommit till upp- fattningen att ett betydande dubbelar- bete otvivelaktigt skulle uppstå om In- stitutet i större omfattning än vad som för närvarande är fallet skulle engage—

ras i det nordiska erfarenhets- och kul- turutbytet. Vi vill i detta sammanhang dock peka på att det syns önskvärt att de svenska representanterna i de bila— terala och samnordiska fonderna redan på beredningsstadiet informerar Insti- tutet och andra nationella svenska in- stanser om planerade projekt. Det syns oss föga tillfredsställande att fonderna och de nationella svenska instanserna bedriver en verksamhet, som på många områden fullföljer samma syften, utan inbördes kommunikation redan på pla- neringsstadiet.

Vad åter beträffar den målinriktade information som naturligtvis kan vara påkallad även i de nordiska grannlän- derna är det uppenbart att den inte kan åläggas de internordiska institutio- nerna vare sig dessa är officiella eller privata. Om en sådan intressebetonad informationsaktivitet bedöms angelägen vid den länderprioritering som sker i Kollegiet för Sverige-information, måste nationella svenska instanser vara be- redda att medverka. Även i dessa fall torde Institutets uppgift emellertid sna— rast bli att komplettera de insatser som kontinuerligt görs av andra organ. — De ovan anförda synpunkterna om inbör- des information mellan nordiska fonder och svenska instanser äger sin giltighet också för allmäninformationen.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla att den återhållsamhet som präglar In- stitutets utbytesverksamhet i de nordis- ka länderna är sakligt motiverad. Om å andra sidan samlade informationspoli- tiska hänsyn skulle påkalla en intensi- fiering av den målinriktade verksamhe- ten i de nordiska länderna måste Insti- tutet vara berett att ställa sina resurser till förfogande. Behov föreligger av ett intimare samarbete mellan nordiska fonder och svenska instanser.

7.2.2 Samordning av nordisk utlands- information

Som vi har nämnt i inledningen till det- ta kapitel har Nordiska rådet sedan länge uppmärksammat möjligheterna att samordna arbetet vid de institutioner som har till uppgift att för omvärlden presentera de nordiska länderna. Av speciellt intresse är en rekommendation som rådet antog år 1964 (nr 5) och som har följande lydelse:

Nordiska rådet rekommenderar regering- arna att, för att möjliggöra en av förhål— landena påkallad kraftigt ökad utlandsin— formation om de nordiska länderna och om nordiskt samarbete. snarast undersöka möj- ligheterna att etablera ett omfattande sam- arbete härom mellan de statligt finansiera- de eller understödda institutionerna, bl.a. om en utbyggnad av den nordiska kurs-. lektorats- och publikatiousverksamheten samt om en undersökning av förutsättning— arna för att grunda ett nordiskt kultur- och informationscentrum i västra USA, samt ställa nödvändiga medel till förfogande för ett gradvis genomförande av ett sådant samarbete.

Av de meddelanden som regeringar- na har lämnat till rådet vid sessionerna åren 1965, 1966 och 1967 (se förhand- lingarna för sessionen 1965 sid. 1815— 1855 och för sessionen 1966 sid. 1580—— 1582 samt förtryck till 1967 års ses- sion) framgår bl. a. att enighet har före- legat om att förutsättningar saknas att upprätta ett gemensamt nordiskt kul- tur- och informationscentrum i Ameri- kas Förenta Stater. I övrigt intar rege- ringarna en positiv attityd till de önske— mål som framförts i rådets rekommen- dation. De hänvisar bl. a. till att ett fler- tal samnordiska publikationer har ut- arbetats, delvis efter initiativ som rådet självt har tagit. Som ett konkret exem- pel på en betydelsefull nordisk sam- arbetsmanifestation pekas på det ge- mensamma framträdandet vid världs- utställningen i Montreal 1967. Denna regeringarnas allmänna beredvillighet

att tillmötesgå de önskemål som inne- fattas i rekommendationen framgår av deras meddelande till 1966 års session. Det heter att »regeringerne vil i over- ensstemmelse med Nordisk råds rekom- mendation fortsat stdtte det igangvee— rende samarbejde mellem de nordiske lands myndigheder og institutioner for kultur- og almen oplysningsvirksomhed over for udlandet samt fortsat have op— unerksomheden henledt på eventuelt foreliggende andre. muligheder for prak- tisk samvirke på dette område». Lik- nande synpunkter framförs i meddelan- det till 1967 års session. Det sägs vara »angeläget att regeringarna håller fort- satt kontakt i dessa frågor samt att stöd ges åt varje meningsfull åtgärd inom ramen för de nordiska informationsor- ganens samarbete i upplysningsverk- samheten utomlands».

Ett mera speciellt problem tas upp i Rådets rekommendation nr 8/1966, nämligen anvisandet av »erforderliga medel för samnordisk utlandsinforma- tion, särskilt för genomförande av ge- mensamma företag, där snabba åtgär- der är av behovet påkallade». Tanke- gången bakom rekommendationen är att det många gånger har visat sig svårt att genomföra mindre omfattande sam- nordiska manifestationer utomlands. Anledningen är väl ofta att den tid som står till buds är så knapp att tillfälle inte ges till de internordiska kontakter som måste föregå ett deltagande. Lika ofta är orsaken kanske brist på medel —— större och mera kostnadskrävande projekt finansieras med anlitande av speciella anslag under det att mindre manifestationer kostnadsmässigt måste infogas i de knappa ordinarie anslagen. Om medel anslås till samnordisk ut- landsinformation skulle enligt rekom- mendationen garantier skapas för att tillvarata möjligheterna till kanske im- proviserade men inte desto mindre vär-

defulla nordiska samarbetsprojekt på de kulturella och informativa områ- dena.

Av regeringarnas meddelanden till 1967 års rådssession framgår att rekom- mendationen har hänskjutits till en sär- skild utredningsman. Denne skall ägna särskild uppmärksamhet åt »frågan om vilka konkreta behov som kan förelig- ga, förhållandet till nordiska kulturfon- dens verksamhet för nordisk utlandsin- formation samt formerna för admini- strationen».

Vi vill för vår del understryka önsk- värdheten av att Svenska Institutet tar till vara de möjligheter till rationalise- ring och ökad genomslagskraft som ett intimt och fortlöpande samarbete med andra nordiska institutioner erbjuder. Att Institutet och andra svenska myn- digheter och institutioner är medvetna om angelägenheten av en sådan koordi- nation framgår också av regeringarnas meddelanden om rekommendation nr 5/1964 angående samarbete mellan in- stitutionerna för kulturell upplysning i utlandet. Vi har emellertid inte an- sett oss böra närmare ingå på lämpliga former för det nordiska samarbetet eller föreslå några speciella manifestationer på detta område. Som framgår av med- delandena till rådssessionerna granskas dessa frågor fortlöpande av represen— tanter för regeringarna. Vi vill blott understryka att utrymmet för och önsk- värdheten av en nordisk koordination kan förväntas bli större i framtiden, bl. a. allteftersom de nordiska ländernas informations- och utbytesprogram in- riktas på avlägsna länder där splittra- de nationella insatser ter sig oekono- miska och ineffektiva. Ett särskilt pro- blem erbjuder de allt vanligare mäs- sorna och utställningarna i utvecklings- länderna. Nationellt deltagande bedöms ofta vara alltför kostnadskrävande. Att helt utebli kan å andra sidan vara svårt

av politiska skäl. Möjligheterna att ord- na samnordiskt deltagande har upp— märksammats av Upplysningsberedning- en, som i en promemoria den 23 juni 1966 säger bl.a. följande:

För den händelse mässdeltagandet anses nödvändigt av politiska skäl eller bedöms vara lämpligaste allmäninformativa me- dium, bör mässdeltagandet få en annan ut- formning än det skulle fått, om motivering— en var kommersiell. Alternativ bör finnas till det traditionella och dyrbara informa— tionsståndet, som i första hand är utformat för att uppnå kommersiella mål. Ett alter— nativ är att gå samman med övriga nordiska länder. På de geografiskt avlägsna platser det här gäller kan ett samgående även ur mässlandets synpunkt te sig naturligt, då Skandinavien uppfattas som en enhet. Att ett sådant samgående har betydande finan- siella fördelar är tydligt. Möjligheterna för en systematisering av utformningen av så- dana gemensamma framträdanden bör dis— kuteras med representanter för utlandsin- formationen i Oslo, Helsingfors och Köpen- hamn. Samordningsproblem kan naturligt— vis uppstå men erfarenheten av tidigare mässframträdanden är i stort positiv.

Vad särskilt beträffar de tankegångar som har aktualiserats av rekommenda- tionen nr 8/1966 vill vi hänvisa till att regeringarna har meddelat Rådet att frågan skall prövas av en särskild ut- redningsman. Vi har med anledning härav inte funnit anledning att nu göra något särskilt uttalande i frågan.

7.3 Svenska Institutets information om arbetsmarknad och socialpolitik

Vid remissbehandlingen av Upplys- ningsberedningens betänkande »Reor— ganisation av utlandsinformationen» tog några remissinstanser upp frågan om informationen om socialpolitik, ar- betsmarknad, kooperation och folkrö- relser. Enligt dessa remissyttranden skulle denna del av Sverige-informatio-

nen inte ha ägnats tillräcklig uppmärk- samhet av de statliga eller statsunder- stödda institutionerna, bl. a. Svenska Institutet. Kooperativa förbundet yttra- de t.ex. i sitt remissvar den 8 novem— ber 1965:

Styrelsen kan i detta sammanhang emel- lertid inte underlåta att påtala de brister som föreligger när det gäller informationen till utlandet om svenska folkrörelser. Enligt styrelsens mening är de insatser som f. n. görs i detta hänseende otillräckliga. Bl.a. torde Svenska Institutets verksamhet på området vara i klart behov av utbyggnad och förstärkning, detta så mycket mer som erfarenheten klart ger vid handen att svens- ka sociala förhållanden tilldrar sig stort intresse i många länder.

Även Landsorganisationen framförde likartade synpunkter i sitt uttalande den 15 november 1965. LO framhöll att den Sverige-bild som vi vill presentera i utlandet även måste innefatta »våra sociala förhållanden, våra välordnade arbetsmarknadsförhållanden, vår koo- peration, vår folkbildningsverksamhet och våra folkrörelser». Dessa kompo- nenter borde enligt LO bli företrädda i det kollegium som enligt Upplysnings- beredningens betänkande skulle svara för samordningen av den svenska ut- landsinformationen. Enligt LO skulle Svenska Institutet inte vara lämpat att i Kollegiet företräda dessa komponen- ter för det moderna Sverige. »Hela Svenska Institutets organisation och ar- betssätt bör omprövas grundligare än vad beredningen antyder. Omprövning- en bör gälla såväl Institutets huvudman- naskap, styrelsesammansättning och verkställande funktioner som dess fi- nansieringssystem, personalpolitik och resurser.»

Vi har under vårt utredningsarbete på olika sätt sökt bilda oss en uppfatt- ning om Institutets insatser vid infor- mation om socialpolitik, arbetsmark— nad, kooperation och folkrörelser. Re-

presentanter för dessa ämnesområden har varit kallade till hearings (se av- snitt »Direktiven —— Utredningsarbe- tet»). Vidare har vi givetvis diskuterat detta spörsmål med ansvariga tjänste- män vid Institutet och studerat dess produktion av framför allt tryckta pu- blikationer. Vid våra samtal med tjänste- män vid de ambassader och konsulat som vi besökt har vi funnit det ange- läget att få deras bedömning av hur In- stitutets material svarar mot de rådan- de behoven. (Vi har också vid samtal med utlänningar, som är intresserade av Sverige och svenska samhällsförhållan- den, sökt få del av deras uppfattning om informationsmaterialet på detta områ- de.) Representanter för utlandsorgani- sationen har som sin mening framhållit att det material man fått från Svenska Institutet (och andra källor) i stort sett har varit tillräckligt och ämnesmässigt väl avpassat för att täcka efterfrågan. Några utlandsmyndigheter sade sig dock ha svårigheter att besvara kvalificerade fragor.

Av de 64 titlarna i bibliografin över offset-skrifterna år 1965 (d. v. s. samma år som Upplysningsberedningens betän- kande framlades) handlade drygt 40 om aktuella samhällsfrågor och mind- re än 10 om estetiska ämnen. Flera centrala social- och arbetsmarknadspo- litiska frågor uppmärksammades i des— sa offset-skrit'ter: ungdomsbrottslighet, bostadsstandard och -byggande, folk- tandvård, arbetsdomstolen, medling i arbetskonflikter, sjukförsäkring, folk- pension, vuxenundervisning, »employ- ment policy» m.m. Institutets bokpro-_ duktion omfattade vid samma tidpunkt bl. a. »For and against the Welfare State». Faktablads-serien innehöll re- dogörelser för kollektivavtal, »Labor- Management Relations», socialförsäk- ring. folkpension o.s.v. Även bland de dokumentärfilmer som Institutet distri-

buerade fanns ett antal samhällsinforme- rande produktioner.

När det gäller materialproduktionen vill vi konstatera att denna täcker ett betydande antal aktuella samhällsfrågor. Det syns emellertid uppenbart att sam- arbetet mellan Institutet, LO, KF och andra institutioner som sysslar med pro- duktion av material kan och bör effek- tiviseras och fördjupas. Därigenom skul- le institutionernas produktionsprogram kunna samordnas, dubbelarbete undvi- kas och långtidsplaneringen ske på ett sätt som tillförsäkrar de viktiga ämnes- områden det här gäller en adekvat pre- sentation i utlandsinformation och ut- bytesverksamhet.

Vi avser att i det kommande organi- sationsbetänkandet ägna fortsatt upp- märksamhet åt dessa frågor i samband med behandlingen av Institutets perso- nal- och nämndorganisation.

Vid de hearings som vi har haft med företrädare för arbetsmarknadens orga- nisationer och konsumentkooperationen har också framförts kritiska synpunk- ter på Institutets besöksservice. Före— trädare för dessa organisationer har un- derstrukit sitt stora intresse att på olika sätt medverka i utlandsinformationen, men de har samtidigt framhållit att de- ras personella resurser sätter vissa grän- ser för denna medverkan. För att or- ganisationernas resurser skall kunna an- vändas på effektivare sätt krävs t. ex. ett noggrannare förarbete och en ef- fektivare sållning vid Svenska Institu- tets studiebesöksservice. Vissa brister anses föreligga på denna punkt.

Det har bl. a. hävdats att när Institu- tets studiebesöksservice hänvisar ut- ländska besökare till en organisation i Sverige, sker detta ofta utan att full— ständiga uppgifter lämnas om besökar- nas intresseinriktning, bakgrund och

konkreta önskemål. Besökarna har hel- ler inte alltid före sin kontakt med den svenska organisationen försetts med skriftligt material eller muntliga upp- lysningar som skulle ha gjort det möj- ligt för organisationens egna tjänstemän att koncentrera sina informationer på sådana frågor som i första hand intres- serar besökarna. Kvalificerade tjänste- män har fått ägna tid och uppmärksam- het åt relativt ointressanta besöksgrup- per vilkas informationsönskemål skulle ha kunnat tillgodoses på ett adekvat sätt av antingen skriftligt material eller av studiebesöksservicens egna tjänste- män.

En närmare granskning av Institutets studiebesöksverksamhet kommer att gö- ras i vårt organisationsbetänkande. Re- dan här vill vi emellertid peka på det angelägna i att ett av de önskemål till- godoses som flera gånger har framförts från organisationerna vid våra hearings, nämligen att Institutet förmedlar så fullständiga och korrekta uppgifter som möjligt om besökarnas intressen, bakgrund, utbildning, språkkunskaper o. s. v. Det är först när en klar bild er- hålls av dessa förhållanden som den mottagande instansen kan arrangera ett lämpligt avpassat program innefattande intervjuer med tjänstemän på rätt nivå 0. s. v.

Problem av liknande karaktär finns naturligtvis även för andra instanser som sysslar med besöksservice, t. ex. utrikesdepartementets press— och infor- mationsbyråer. De besökare som dessa byråer tar hand om utgör emellertid en mera enhetlig kategori än Institutets be- sökare som tillhör så skilda grupper som kvalificerade vetenskapsmän, stu— denter på nybörjarstadiet och intresse— rade lekmän. Problemet är därför ofta mera komplicerat för Institutet än för andra centrala informationsorgan.

Även Institutet självt och Kollegiet för Sverige—information har uppmärksam- mat dessa frågor. Efter utrednings- och försöksverksamhet kommer under hös- ten 1967 nya regler att tillämpas för an- mälan till Institutet av besöksönskemål. Sådan anmälan skall ske på särskild blankett, på vilken skall antecknas de uppgifter om besöksintresse, språkkun- skaper o.s.v. som har nämnts ovan. Blanketterna kommer att finnas tillgäng- liga vid ambassader, konsulat och and- ra grenar av fältorganisationen. Vi vill uttrycka en förhoppning om att det skall bli möjligt för Institutet att på grundval av de uppgifter som lämnas i blanketterna gradera besöksgrupperna så att friktioner av den art som vi nu har berört skall kunna undanröjas. En viktig uppgift har i detta sammanhang ten 1967 nya regler att tillämpas för an- ses åvila den att tillse att de blanketter som den förmedlar till Institutet är full- ständiga och korrekta, så att de kan tjäna som underlag för en riktig bedöm- ning vid handläggningen i Institutet. Fältorganisationen bör också se som sin uppgift att sålla bort sådana besöksöns- kemål som är uppenbart orealistiska. Bestämmelser om vissa tidsfrister kom- mer också att tillämpas samtidigt som det nya blankettsystemet introduceras.

Ett sätt att minska på det tryck på kvalificerad besöksservice som de svenska organisationerna är utsatta för är givetvis att i Institutets egen perso- nalorganisation bygga in experter på arbetsmarknad, socialpolitik o.s.v. En sådan tanke har också diskuterats vid våra hearings med dessa organisatio- ner. Även om vi är medvetna om vikten att tjänstemännen vid Institutets studie- besöksavdelning har kunskaper om des- sa ämnesområden, har vi —— i varje fall för närvarande — inte velat rekommen- dera ett sådant arrangemang. Det skul—

le kunna leda till krav på att även an— nan specialiserad sakkunskap skulle fin- nas vid studiebesöksavdelningen. Den- nas personal är — och får under över-

skådlig framtid förmodas vara — så begränsad att det möter svårigheter att införa regler om att den skall innehålla specialister på vissa ämnesområden.

BILAGA 1

Internationell översikt

Nedan lämnas en kortfattad redogörelse för administrationen och utformningen av utbytesverksamhet och utlandsinfor- mation i dels några större länder dels några stater som beträffande verksam- hetens omfattning är mer jämförliga med Sverige. I den förstnämnda kate- gorin har valts Amerikas Förenta Stater, Frankrike och Storbritannien, i den se- nare Belgien, Canada och Norge.

För ett studium av organisationen i andra västeuropeiska stater må hänvi— sas till länderöversikterna i Carl Dokas Kulturelle Aussenpoli tik, Verlag Bericht- haus, Ziirich 1956 (även fransk upplaga under titeln Les relations culturelles sur le plan international). För Gemensam- ma Marknadens medlemsstater finns kortfattade redogörelser i den av Mark- nadens press- och informationstjänst utgivna Les services gouvernementaux de presse et d'information dans les Etats membres de la Communauté éco- nomique européenne, Bryssel 1965. När det gäller de östeuropeiska ländernas verksamhet är sakuppgifterna i den in- ternationella litteraturen sparsamma. Om Sovjetunionen finns en del uppgif- ter i Frederick C. Barghoorn: The So— viet Cultural Offensive, Princeton 1960.

Amerikas Förenta Stater

I inget annat land har principdiskus- sionen om den statliga utlandsinforma- tionen och utbytesverksamheten, deras

syften och inbördes förhållande varit så inträngande som i Förenta Staterna. Ett studium av denna diskussion är därför av stort intresse.

Litteraturen är rik: betänkanden från federala och andra kommittéer, rappor- ter om den löpande verksamheten vid olika myndigheter och institutioner, ve- tenskapliga studier o. s. v. Här må näm- nas tre undersökningar tillhörande den sistnämnda kategorien:

Charles Franke]: The neglected Aspect of Foreign Affairs, Brookings Institution, Washington, D.C., 1966.

Charles A. Thomson and W'alter H. C. Laves: Cultural Relations and U.S. Foreign Policy, Indiana University Press, Bloomington, 1963.

Philip H. Coombs: The Fourth Dimen- sion of Foreign Policy, Harper & Row, New York and Evanston, 1964.

I dessa verk finns även hänvisningar till det viktigaste officiella trycket.

Det är emellertid självklart att ameri- kanska erfarenheter inte utan vidare kan överflyttas till andra länder, t. ex. Sverige. De personella och ekonomiska resurserna är för det första av en helt annan storleksordning än vad något an- nat land satsar (möjligen med undantag för Sovjetunionen). Anslagen från den federala budgeten uppgår numera till ungefär 250 milj. dollar, vartill kom— mer ett kanske ännu större belopp från andra källor, bl. a. de stora fonderna (Ford, Rockefeller o. s. v.). För det andra betingas den federala verksamhe-

ten av Förenta Staternas världsomspän- nande politiska och ekonomiska enga- gement. Särskilt utlandsinformationen — men i viss utsträckning också utbytet — inordnas på ett påfallande sätt i ett utrikespolitiskt handlingsmönster.

Informations- och utbytesprogram- men startade senare i Förenta Staterna än i andra stormakter. Först 1938 in- rättades inom utrikesdepartementet en särskild byrå för framför allt person— utbytet.

Budgeten för programmet var till en början blygsam men ökade snabbt under krigsåren. De sammanlagda utgifterna under de sista krigsåren låg på en nivå av ungefär 10 milj. dollar. Utmärkande var en stark koncentration på Syd- och Mellanamerika och en målmedveten strävan att hindra den tyska kulturella infiltrationen i dessa områden.

Utlandsinformationen anförtroddes under krigsåren en nyskapad myndig- het, Office of War Information. »Det var en krigstidsmyndighet med uppgift att handha informations- och propa- gandaverksamhet samt psykologisk krig- föring.» (Thomson och Laves)

Redan under krigsåren började den diskussion som sedan oavbrutet fortsatt om kulturutbytets syfte och dess rela- tioner till den intressebetonade, poli- tiskt färgade utlandsinformationen. I vilken utsträckning eller under vilka förhållanden får »cultural exchange activities» brukas för kanske kortsiktiga utrikespolitiska syften? Om denna dis- kussion under kriget skriver Thomson och Laves:

Under denna begynnelseperiod utkristal- liserade sig alltså två olika synsätt på för- hållandet mellan regeringens kulturutby- tesprogram och Förenta Staternas utrikes- politik. En meningsriktning hävdade att programmet borde ha ett värde i 'sig självt och inte betraktas som ett. instrument för att främja politiska eller ekonomiska syf-

ten. Den andra ansåg att det oundvikligen var intimt anknutet till utrikespolitikens skeende (sid. 44).

Den administrativa boskillnad mel- lan utbyte och information som präg- lade krigsåren avskaffades på hösten 1945 då Office of War Information upp- löstes och administrationen även av in- formationen överfördes till State De- partment. Utrikesdepartementet blev se- dan ansvarigt för båda typerna av verk- samhet fram till 1953.

De första efterkrigsåren präglades av en stark expansion av utbytesverksam- heten, fr. a. personutbytet inom ramen för Fulbright Act 1946. Den finansiella grundvalen för Fulbright-programmen var de s.k. »counterpart funds» som skapades då Förenta Staterna försålde överskottsmaterial i en rad länder. Des- sa tillgodohavanden kunde enligt Ful- bright Act användas för internationellt- kulturella ändamål.

Fulbright Act har sedermera ändrats ett flertal gånger varvid dess tillämp- ningsområde vidgats. Till grund för verksamheten ligger nu den av kongres- sen år 1961 antagna Mutual Educational and Cultural Exchange Act (Public Law 87—256). Programmet finansieras hu- vudsakligen genom bidrag över den federala budgeten, varjämte andra län- der bidrar enligt den år 1961 införda principen om »cost-sharing».

Inom ramen för Fulbright-program- met har under åren 1949—1965 över 25 000 amerikanska medborgare beretts tillfälle att undervisa och forska i ut- landet. Antalet utländska forskare och kulturpersonligheter som har inbjudits till Förenta Staterna uppgick under samma period till nära 72000 (därav från Sverige 278). Vid urvalet av per- soner som ansöker om Fulbright-stipen- dier bistår kommittéer i de länder som deltar i programmet.

Som nyss nämnts administrerade

State Department både utbytes- och in- formationsverksamheten till år 1953. Detta år bröts informationsuppgifterna ut ur State Department och anförtrod- des en nyskapad fristående myndighet, United States Information Agency, USIA. Syftet var att även administrativt dra en klar linje mellan de båda olika typerna av verksamhet. Under kommit- téförhandlingarna i kongressen yttrade t. ex. senator Fulbright att om man sök- te koordinera kultnrutbytet med ut— landsinformation »eller bedriva det som en del av regeringens propagandamyn- dighet tror jag möjligheterna att dra nytta av det kommer att förfuskas» (kommittérapporten Overseas Infor- mation Programs of United States, 83 Cong.).

Den administrativa apparat som ska- pades år 1953 har bestått i stort sett oförändrad. Inom State Department finns alltså en kulturutbytesavdelning, kallad Bureau of Educational and Cul- tural Affairs, under ledning av en bi- trädande statssekreterare (Assistant Secretary) . Informationsuppgifterna åvilar USIA.

State Departments kulturutbytesav- delning är departementets näst största avdelning med en sammanlagd perso- nalstyrka om 700 anställda. Förutom administrationen av Fulbright-program- met sysslar avdelningen med de statliga kulturavtalen med några östeuropeiska länder samt koordinationen av hela det amerikanska kulturutbytesprogrammet (speciella typer av program administre- ras av Office of Education, biståndsmyn- digheterna o.s.v.). Avdelningens bud- get uppgår till ungefär 50 milj. dollar per år.

Utlandsorganisationen för såväl utby- te som information är inordnad i am- bassaderna och andra utlandsmyndig— heter. All personal — även kulturatta- chéerna — är dock anställd av USIA.

Den administrativa boskillnaden på hemmaplan mellan utbyte och infor- mation har alltså inte genomförts på fältet.

USIA:s uppgifter är att främja den amerikanska utrikespolitiken genom att informera utlandet om amerikansk inri- kes- och utrikespolitik, att »påverka» (influence) attityderna i andra länder samt att vara rådgivande instans åt den amerikanska regeringen i frågor som gäller den utländska opinionens upp- fattning om Förenta Staterna (memo— randum från president Kennedy den 25 januari 1963). Den samlade perso- nalstyrkan uppgår till drygt 12 000, var- av ungefär 5 000 amerikanska medbor- gare. 1966/67 uppgick budgeten till 185 milj. dollar.

USIA är organisatoriskt indelat en— ligt både media- och geografiska princi- per. Nedan ges en översikt över de viktigaste media:

1. Radio. Voice of America förfogar över ungefär 100 radiostationer, beläg- na såväl i Förenta Staterna som i utlan- det. Sändningarna äger rum på ett 40- tal olika språk; den totala sändningsti- den per vecka uppgår till mellan 800— 900 timmar. Dessutom placeras banda- de program — ungefär 15 000 timmar i veckan — i utländska radiostationer. Antalet lyssnare beräknas till »tiotals miljoner» per dag.

2. Film och television. Årligen produ- ceras mer än 1 000 filmer för visning på biografer eller i televisionen i utlandet. Vidare inköps i viss utsträckning kom- mersiellt producerad film. Under första halvåret 1966 visades USIA:s televi- sionsfilmer av TV-stationer i ett hund— ratal länder.

3. Tidningar och tidskrifter. Dagligen tillställs utlandsmyndigheterna telegra- fiskt material som de försöker placera i utländska tidningar och tidskrifter. Ungefär hälften av materialet består av

uttalanden av ledande representanter för den amerikanska administrationen och liknande officiellt material.

USIA publicerar fyra tidskrifter för distribution i bl.a. Sovjetunionen, Po- len och de arabiska länderna samt på den afrikanska kontinenten.

4. Böcker. Under USIA sorterar i ut- landet 223 bibliotek och läsrum i 84 länder. Antalet besökare vid dessa bib- liotek och läsrum är ungefär 25 miljo- ner, antalel lån över 5 miljoner per år. För att vägleda biblioteken om nyut- kommen standardlitteratur sänder USA två gånger i månaden en stencilerad förteckning till utlandsstationerna. USIA tillställer vidare utlandsmyndigheterna översättningar av ungefär 800 ameri- kanska böcker per år. Det gäller titlar som i Förenta Staterna säljs kommer- siellt och som anses vara värdefulla i utlandsinformationen. Stundom inkö- per USIA ett visst antal exemplar av en översättning som förläggaren gjort, i andra fall förvärvar lllan översätt- ningsrätten.

5. Utställningar. USIA förfogar över ungefär 150 standardutställningar.Dess- utom produceras vid behov större ut— ställningar; bl.a. har USIA anförtrotts det amerikanska deltagandet vid världs- utställningen i Montreal 1967. Beträf— fande kommersiella utställningar sam— arbetar USIA med Department of Com- merce. Ofta tillämpas den arbetsfördel- ningen att handelsdepartementet har hand om kontakterna med intresserade privata företag och betalar grundkost- naderna för det amerikanska deltagan- det under det att USIA-tjänstemän pla- ceras på utställningen som informa- tionstjänstemän. Koordinationen av de kommersiella och allmäninformativa ansträngningarna sköts på fältet av am- bassaden, i Washington av en USIA- tjänsteman som specialiserat sig på lan- det i fråga.

Som framgår av det föregående finns inte någon speciell samordningsinstans; koordinationsuppgifterna på hemma- plan fullgörs av utrikesdepartementet. Då de amerikanska ambassaderna ut— omlands ofta är mycket stora finns ett samordningsproblem även på dessa. För att säkra samordningen på fältet samlas regelbundet cheferna för ambassader- nas olika avdelningar (ekonomiska, politiska, kulturella, u-hjälp etc.). Ytter- ligare ett steg i riktning mot bättre koor- dination på fältet togs år 1961 då presi- dent Kennedy sände nt instruktioner om att ambassadörerna, som presiden- tens personliga representanter, skulle leda och integrera allt arbete på am- bassaderna.

Det framgår vidare att man varit angelägen att administrativt göra en bo- skillnad mellan kulturutbyte och infor- mation. Med kulturutbyte förstås dock huvudsakligen personutbytet. Den del av kulturutbytet som inte är personut— byte handhas av USIA.

Belgien

Nedanstående redogörelser bygger i hu- vudsak på informationer som inhäm- tades av utredningens sekreterare vid ett besök i Bryssel i september 1966. Uppgifterna har kompletterats med in- formationer i den inledningsvis nämnda publikationen »Les Services gouverne- mentaux de presse et d'information dans les Etats membres de la Commu- nauté économique européenne» samt de olika myndigheternas verksamhetsbe- rättelser.

Ulrilcesdepartementet har en press- byrå och en kulturbyrå. Kompetens- fördelningen mellan de båda byråerna syns i stort sett vara densamma som gäller för motsvarande byråer i det

svenska utrikesdepartementet. Dock tar förhandlingarna om och administratio— nen av kulturavtalen —— Sverige har inte slutit sådana avtal -— i anspråk en stor del av kulturbyråns arbete. Den- na byrå skall vidare i princip fungera som kanal för kommunikationerna mel- lan hemmamyndigheterna och fältorga- nisationen. Direkt korrespondens, i form av brev eller telefonsamtal, före- kommer dock i stor utsträckning i ru- tinärenden, särskilt när det gäller när- belägna länder. Kulturbyråns personal- styrka uppgår till »2 universitaires et 5 autres agents».

Kulturministeriets utrikesavdelning har en central ställning och fullgör bl. 3. de uppgifter som i Sverige åvilar Svenska Institutets producerande av- delningar; publikationsverksamheten syns dock vara mindre framträdande (utom när det gäller ren kulturinforma- tion). Avdelningen tar vidare aktiv del i förhandlingarna om och genomföran- det av kulturavtalen. Arbetet består till stor del av att bistå de länder med vilka man har kulturavtal att ordna ut- ställningar, konserter o. s. v.

UtrikeshandeIsministeriet, underställt utrikesdepartementet, sköter de uppgif- ter som i Sverige handläggs av Sveriges Allmänna Exportförening.

De turistfrämjande uppgifterna hand- läggs av Commissariat Général du Ton- risme som är ett helt statligt organ.

Institut Belge d'Information et de Documentation är en »non-profit orga- nization», till ungefär 95 % finansierat av staten. Dess uppgifter är för när— varande att sprida information inåt, i Belgien, om regeringens arbete. En mindre avdelning _ omfattande fem tjänstemän—ägnar sig åt framställning av publikationer på främmande språk, antingen på eget initiativ eller efter hemställan från fackdepartementen. Or- ganisationen har också besöksservice

för intressantare utländska besökskate- gorier.

Något formellt organ för koordina- tion av de olika myndigheternas arbete finns inte. En informell interministe- riell kommitté _ utan egna anslag och utan eget sekretariat —— sammanträder någon gång i månaden för utbyte av informationer och koordinering av in- satserna. Vid behov tillsätts interims- kommittéer för speciella aktiviteter.

Detta innebär emellertid inte att »in- tegrerade» program skulle saknas. Enig- het syns tvärtom råda om att allmänin- formation och kultur har en betydelse- full roll och central plats i den intresse- betonade presentationen av Belgien utomlands. Som exempel på en integre- rad presentation av Belgien utomlands kan nämnas programmet för en belgisk vecka i Stuttgart den 19—27 oktober 1966:

Turistutställningen »Belgien —- Land und Leute»

Utställningen »Formgute Industrieer- zeugnisse aus Belgien»

Föredrag av den belgiske utrikesmi- nistern om »Grundlinien der belgischen Aussenpolitik»

Kommersiella manifestationer: mode- visning, textilutställning, rundabords- konferenser, »Schaufensterdekorationen und Warcnangebot».

Vid sidan av dessa integrerade pro- gram äger ctt kultur- och erfarenhets- utbyte rum som inte kopplas ihop med intressebetonade aktiviteter. Framför allt gäller detta kanske den verksamhet som äger rum inom ramen för de stat— liga kulturavtalen.

En jämförelse mellan Belgien och Sverige erbjuder intresse då det gäller länder med i stort sett samma ekono- miska resurser för information och ut- byte. Med en bred marginal för möjliga feltolkningar kan kanske följande slut-

satser dras. Belgien har inte känt sam- ma behov som Sverige av samordning och policy-planering på hemmaplan. Även i Belgien har emellertid önskemå- len om en sådan samordning vuxit och som tidigare nämnts finns nu en in- formell interministeriell kommitté med samordningsfunktioner. När det gäller konkreta aktioner på fältet sker en integrering av kommersiella, turistis- ka, allmäninformativa och kulturella in- slag i minst samma utsträckning som i Sverige. En ganska bred sektor av kul- turutbytet, framför allt det som sker inom ramen för de statliga kulturavta- len, anses dock böra äga rum oberoende av intressebetonade värderingar.

När det gäller materialproduktionen gäller i både Belgien och Sverige att materialet bör kunna användas i såväl intressebetonat som »intresselöst» sam- manhang. Produktionen är mera decen— traliserad i Belgien än i Sverige. Under det att Svenska Institutet kan anses vara den centrala produktionsinstansen i Sverige framställs materialet i Belgien vid en rad instanser, bl. a. kulturminis- teriet och Institut Belge d'Information et de Documentation, en instans som i första hand skall svara för produktion av material inåt, d.v.s. till den belgis— ka publiken.

Canada

Även en jämförelse med organisatio- nen och utformningen av den kanaden— siska verksamheten kan erbjuda intres- se. Skildringen nedan bygger i huvud— sak på uppgifter som utredningens ord- förande och sekreterare erhöll vid ett besök i Ottawa i november 1966. En del uppgifter har hämtats från årsberättel- ser och liknande redogörelser. Siffer- uppgifterna avser budgetåret 1966/67. Redovisningen avser den löpande verk-

samheten; de speciella insatserna i sam— band med den nu pågående världsut- ställningen i Montreal förbigås alltså.

Organisatoriskt är verksamheten splitt- rad på en rad myndigheter. De handels- befrämjande uppgifterna handhas av handelsdepartementet (årlig budget 1,3 miljoner dollars). Enheter inom detta departement sköter vidare turistfräm- jandet (4,7 milj.) och utställningsverk- samheten (2,7 milj.). Filmproduktionen handhas av Canadian Film Board. Dess produktion avser huvudsakligen filmer för visning i hemlandet men sådana fil- mer som passar för utlandsinformation ställs till utrikesministeriets förfogande utan andra kostnader än för översätt- ning. Canadian Broadcasting Corpora- tion ansvarar för radions utlandssänd- ningar och för transcription service (årlig budget 2,8 milj.). Inom utrikes- departementet finns slutligen en infor- mationsavdelning (430 000 dollars) och en kulturavdelning (ungefär 1 milj. dol- lars).

För koordinationen av de olika myn- digheternas arbete finns en rådgivande kommitté. Myndigheterna representeras av tjänstemän på statssekreterarnivå.

Utrikesministeriets informationsav- delning ansvarar för sådan information som avser »the general background: people, natural resources, aspirations etc.». De viktigaste media är filmer, publikationer, utställningar och person- utbyte.

Filmerna intar i det kanadensiska in- formationsprogrammet en mycket be- tydelsefull ställning. F.n. finns filmer på 130 språk, däribland t. ex. tamil och olika afrikanska dialekter. 55 filmer finns i svensk version. Man beräknar att filmerna når ungefär 65 miljoner åskå- dare per år.

Publikationsverksamheten omfattar periodiska skrifter (»Canada from Sea to Sea»), upplysningsskrifter av typen

»Facts about Canada», avsedda framför allt för skolbarn, samt fotografiservice.

Utställningsverksamheten är koncen- trerad till handelsdepartementets Exhi- bition Commission. För utrikesministe- riet framställs mindre, bärbara utställ- ningar, framför allt av fotomontagetyp.

Personutbytet avser framför allt jour- nalister men även andra »leadership groups». Utlänningar inbjuds både en- skilt och i grupp.

Utrikesdepartementets kulturavdel- ning är nyskapad. Den handlägger bl. a. frågor om kulturavtal. Inom ramen för avtalet med Frankrike — tillkommet på önskemål av den franskspråkiga befolk- ningsgrnppen — bereds varje år 100 franska studenter tillfälle att studera i Canada. Avdelningen ansvarar vidare för presentationen utomlands av kana- densisk musik, »performing arts» o. s. v. Intresserade bibliotek får genom av- delningen gåvor av kanadensisk littera- tur. Inom avdelningen handläggs vida— re UNESCO-frågor. Avdelningen sam— arbetar intimt med Canada Council, vars huvudsakliga uppgift är att främja och stödja kanadensiskt kulturliv fram- för allt på hemmaplan men även i ut- landet.

Utmärkande för den löpande utlands- informationen syns vara en långt driven integration av å ena sidan utpräglat in- tressebetonade aktiviteter på export- och turistfrämjandets område och å andra sidan kulturmanifestationer. Båda typerna av verksamhet anses tjäna sam- ma syfte, »the projection of Canada abroad». Särskilt markerad är samman- kopplingen vid s. k. Canada Weeks.

Av intresse är vidare att det ofta är de handelsfrämjande instanserna, alltså i första hand handelsdepartementet, som bekostar dessa kulturella inslag. Man strävar efter »a total approach» enligt principen att kultur även säljer varor.

De direkta kontakterna med kultur- världen i samband med dessa manifesta- tioner sköts dock ofta av utrikesdeparte- mentets kulturavdelning. Någon tvek- samhet från (le kulturella miljöernas sida att delta i dessa integrerade mani- festationer sägs inte föreligga. Många kulturarbetare, t. ex. konstnärer, tar tvärtom med tillfredsställelse fasta på dessa möjligheter att komma i kontakt med utländsk publik.

Det svenska systemet att tilldela en central samordningsinstans för intres— sebetonad information icke-institutions- bundna medel har väckt intresse och uppmärksamhet i Canada.

Frankrike

Den franska utlandsinformationen och utbytesverksamheten är starkt kon- centrerad till utrikesdepartementet (Mi- nistere des Affaires Etrangéres). Lik- som i det svenska utrikesdepartementet har uppgifterna fördelats på två själv- ständiga enheter.

Informations- och pressavdelningen (Direction des Services d'Information et de Presse) sysslar framför allt med aktuell politisk information. Den skall sköta kontakterna med press och andra massmedia, studera och analysera den franska och utländska pressens ställ- ningstaganden i aktuella frågor, ackre- ditera utländska korrespondenter i Frankrike o.s.v. Avdelningens arbets- uppgifter syns i stort sett vara desam- ma som det svenska utrikesdepartemen— tets pressbyrås, låt vara att den franska avdelningen har mera omfattande upp- gifter när det gäller information om t. ex. socialpolitik än sin svenska mot- svarighet.

Kulturavdelningen (Direction Géné- rale des Affaires Culturelles et Tech- niques) är den centrala instansen för

»den franska regeringens kulturella ex- pansionsprogram» för att citera avdel- ningens verksamhetsberättelse för 1965.

Till grund för nedanstående redogö— relse för kulturavdelningens arbete lig- ger i huvudsak denna verksamhetsberät- telse samt informationer som inhämta- des av utredningens ordförande och sekreterare vid ett besök i Paris i sep— tember 1966.

Kulturavdelningen, som har ett 80-tal tjänstemän och 150 skrivbiträden m.m., omfattar fem sektioner:

&) Service de I'Enseignement et des Ouevres. Denna sektion handlägger ärenden 0111 franska lärare vid utländs- ka läroanstalter (sammanlagt drygt 29 000; de som verkar i det fransksprå- kiga Afrika lyder dock tills vidare un- der annan hemmamyndighet). Att an— talet är så högt syns delvis bero på att franska lärarkandidater kan byta ut sin militärtjänst mot tjänstgöring som lärare vid skolor i utlandet. Under den- na sektion lyder vidare de franska sko— lorna utomlands, till antalet 323, samt de franska kulturinstituten och kultur- centra (46 resp. 134).

b) Service de Coopération Technique. Under år 1965 utsändes från denna sek- tion sammanlagt 3 600 franska experter till andra länder. Liksom när det gäller undervisningsfrågor handlägger andra myndigheter ärenden rörande det franskspråkiga Afrika; antalet experter som sändes dit var 10 600.

e) Service des Boursiers et des Sta- giaires. År 1965 utdelades till utländska studenter 3 444 universitetsstipendier och 3 802 stipendier för »tekniska stu— dier». (Andra myndigheter utdelade un— gefär 5200 stipendier.)

d) Service des Echanges Culturels. Denna sektion bedriver en omfattande personutbytesverksamhet. 1 150 frans— män bereddes år 1965 tillfälle att del— taga i vetenskapliga kongresser utom-

lands eller att göra föredragsturnéer. Vidare inbjöds 2 060 utländska »per- sonnalités culturelles» att studera fransk undervisning, medicinalvård, admini— stration, radio och TV, »beaux-arts» o. s. v. Avdelningen söker vidare på oli- ka sätt stödja exporten av franska böc— ker till utlandet. Den medverkar aktivt vid förlagens kommersiella ansträng- ningar att finna avsättning för franska publikationer. 1,87 miljoner francs läm- nades år 1965 till förlagens organisatio- ner för olika exportfrämjande åtgärder.

Sektionen publicerar på tyska, eng- elska och franska en månadsredogörelse för nyutkommen litteratur. Vidare utges en rad periodiska publikationer—om kul- turella, ekonomiska och andra nyheter i Frankrike. En annan viktig verksam- hetsgren är att förse utlandsorganisatio— nen med kortfilmer, TV-program, bild- band och fotoutställningar.

d) Service des Echanges Artistiques. Denna sektion handlägger artistutby— tet. År 1965 sändes t. ex. Comédie Fran- eaise och två andra teaterensembler till sammanlagt tretton länder. Vidare gjor— des utlandsturnéer av franska baletter, orkestrar, dirigenter och solister.

Det franska utrikesdepartementets utlandsorganisation på kulturutbytets område omfattar 72 kulturattachéer och 12 vetenskapsattachéer. Flera av kultur- attachéerna är samtidigt chefer för kul- turinstituten (så i Stockholm).

Några ord om kulturavdelningens budget. År 1966 belöpte sig anslagen till 544 miljoner francs (44 % av departe— mentets totalbudget), varav 92 miljoner för »échanges culturels et bourses». Se— dan år 1960, då budgeten uppgick till 257 miljoner, har anslagen mer än för- dubblats.

Viktiga uppgifter har Alliance Fran- caise. Detta är en »association natio- nale» med 20000 betalande medlemmari Frankrike, varav ett stort antal kommu-

ner och exportföretag. Verksamheten fi- nansieras, förutom genom medlemsav- gifter, genom statsbidrag från utrikes- och undervisningsministerierna.

I utlandet finns ungefär 1100 Al- liances Francaises. Deras huvudsakliga uppgift är undervisning i franska språ- ket och fransk kultur. Flera av dem har heltidsanställda lärare. Föreläs- ningsverksamheten är livlig. Moderor- ganisationen i Paris disponerar över 650 föreläsare, som sänds ut till dot- terföreningarna i de olika länderna. Paris-kontoret betalar resekostnaderna till och från respektive land under det att dotterföreningarna står för kostna- derna Lnom landet.

Turistisk, kommersiell och annan fackbetonad utlandsorganisation om- besörjs av speciella institutioner, turist- propagandan t.ex. av det helstatliga Commissariat Général du Tourisme som är underställt »Service du Premier Ministre».

Någon central koordinationsinstans av typen Kollegiet för Sverigeinforma- tion i utlandet finns inte. Det är emeller- tid uppenbart att utrikesdepartementet anser det vara sin uppgift att svara för den nödvändiga samordningen på fäl- tet. En samordning av kommersiella, turistiska och kulturella element anses självklar vid »franska veckor» och lik- nande manifestationer. Om t. ex. den franska handelskammaren i ett land arrangerar en kommersiell framstöt stöds denna kampanj ofta av de franska kulturattachéerna och kulturinstituten med t. ex. utställningar och föredrag. Att fransk kultur skall stödja fransk ex- port anses självklart.

Spridandet av kunskap om franska språket och den franska kulturen intar en central plats i all fransk informa- tions- och utbytesverksamhet. Den geo- grafiska inriktningen visar också en

stark koncentration på länder och re- gioner som traditionellt visat intresse för franskt språk och fransk kultur. Vid en jämförelse mellan de franska och svenska aktiviteterna frapperas man också av denna accent på språk, beaux- arts och kultur under det att jämförel- sevis mindre utrymme ägnas åt aktuella samhällsfrågor som sociallagstiftning, arbetsmarknad o. s. v.

Norge

Även i Norge kännetecknas organisa- tionen av en stark koncentration till utrikesdepartementet. Inom detta inrät- tades 1950 ett »Kontor for kulturelt sam- kvem med utlandet». Redogörelsen ne- dan bygger på upplysningar som in- hämtats av sekreteraren vid besök i Oslo. För en fylligare redovisning hän- visas i första hand till de verksamhets- berättelser som det norska utrikesde- partementet vart femte år tillställer Stortinget. Den senaste berättelsen täc- ker tiden 1 januari 1961 till 31 decem- ber 1966 (St. meld. nr. 77, 1966/67). Kulturkontoret har till uppgift att sprida kännedom i utlandet om norskt samhälls- och kulturliv och produce- rar för detta ändamål publikationer, filmer och utställningar, arrangerar gästspel i utlandet av norska musiker o. s. v. Det förmedlar besök i Norge av utländska vetenskapsmän, konstnä- rer och studerande. De norska utlands- lektorerna understöds av kontoret. Det- ta administrerar också de statliga kul- turavtalen. Sådana har slutits med Förenade Arabrepubliken, Belgien , Frankrike, Indien, Island, Israel, Italien, Jugoslavien, Kina, Nederländerna, Po- len, Sovjetunionen, Spanien, Storbritan- nien, Tjeckoslovakien, Turkiet och För- bundsrepubliken Tyskland. Dessutom finns arbetsprogram om kulturellt sam- arbete med Bulgarien, Rumänien och

Ungern. Kulturkontoret handlägger vi- dare de kultur— och informationsuppgif- ter som behandlas i internationella or— ganisationer som UNESCO, Europarå- det och NATO. Även Nordiska kultur- kommissionens norska sekretariat har varit förlagt till Kulturkontoret men kommer i år att överflyttas till Kirke- og undervisningsdepartementet.

Personalen vid Kulturkontoret var vid början av år 1967 nio ansvariga tjänstemän med ställning som »sekre- tzer» eller högre. Anslagen till den lö- pande verksamheten uppgick år 1966 till 2321000 norska kronor. Härtill kommer kostnaderna för löner, admi- nistration, resor 0. s. v.

Utrikesdepartementets pressavdelning bär ansvaret för det politiska och dags- aktuella informationsmaterialet, arran- gerar journalistbesök o. s. v.

För exportfrämjandet svarar Norges Eksporträd och för turistinformationen Landslaget for Reiselivel i Norge (total- budget 5 500 000 resp. 3 950 000 norska kronor år 1965).

Den norska organisationen kan sägas innebära att samordning, produktion och exekution åvilar ett och samma or- gan, utrikesdepartementet. De betänk- ligheter som i Sverige kan anföras mot ett sådant system saknar uppenbarligen bärkraft i Norge där regeringsdeparte- menten i stor utsträckning utför upp- gifter som i Sverige anförtrotts de centrala ämbetsverken.

Storbritannien

Inom utrikesdepartementet finns en rad avdelningar och byråer som sysslar med informations- och utbytesverksamhet, bl. a. »Joint Information Administration Department», »Joint Information Policy and Guidance Department» och »Cultur-

al Relations Department». Utrikesdepar- tementets viktigaste uppgifter _ vid si- dan av löpande presskontakter samt för- bindelserna med fältorganisationen _ är av samordnande och policy-skapande natur, t.ex. beslut om länderpriorite- ring. Koordinationen kompliceras ad- ministrativt av det faktum att de funk- tioner som i andra länder tillvaratas av utrikesdepartementet ensamt i Storbri- tannien splittras på tre regeringsdepar- tement: Foreign Office, Colonial Of- fice och ministeriet för Commonwealth- ärenden. Den nödvändiga samordningen åstadkommes genom interministeriella samordningsgrupper. Det huvudsakliga samordningsansvaret åvilar *Foreign Office.

Den centrala produktionsinstansen är Central Office of Information (COI) som kan karakteriseras som »a pro- ducing factory» inte bara för utlands- information utan även för de myndighe- ter som vänder sig till den brittiska publiken. Liksom i viss utsträckning är fallet i Belgien har alltså en central instans ansvaret för produktion av det informationsmaterial som myndigheter- na behöver, oberoende av om materialet skall användas i hemlandet (t. ex. upp- lysningsskrifter om sociala förmåner eller nya trafikbestämmelser) eller skall brukas i utlandsinformationens tjänst.

Personalstyrkan i COI uppgår till sammanlagt ungefär 1 500 anställda. En del av den kvalificerade personalen be- står av specialister av typen utställ- ningsexperter och fotografer. Några av dem är kontraktsanställda. Institutionen är — vid sidan av enheter för admi- nistration — uppdelad i avdelningar enligt mediaprincipen. Det finns sålun- da avdelningar — »craft divisions» _— för annonsering, utställningar, film och television, utländsk presstjänst, fotogra- fier, publikationer, radio, referenstjänst,

sociala förhållanden samt besöksser- vice.

Endast en mindre del av COI:s mate- rial framställs emellertid av organisa- tionen själv. Utformningen av den stat- liga annonsinformationen anförtros exempelvis i regelkommersiella annons- byråer. På samma sätt sker produktio- nen av informationsfilm av »indepen- dent contractors». Synopsis till utställ- ningar skrivs antingen av COI:s exper- ter eller av free-lancers. Produktionen av utställningarna anförtros sedan kom- mersiella firmor. I stort sett tillämpas alltså samma system som på Svenska Institutets produktionsavdelningar; kan- ske är dock andelen egenproduktion större vid COI.

Det material som sålunda produceras är av mångskiftande slag: artiklar och bilder för utländsk press, nyhets- och andra filmer för visning på biografer eller i television, skriftligt och bandat material för radiostationer, referensma- terial »on all aspects of British affairs», broschyrer och tidskrifter för försälj- ning eller gratisdistribution, utställ- ningsmaterial (med undantag för kultu- rella utställningar), brittiska tidningar, tidskrifter och annat tryckt material för informationskontor och läsrum i utlandet (se vidare publikationen Bri— tish Government Information Services, Reference Division COI, No. B. 5256/57, London 1967). '

COI:s totala budgetomslutning är un- gefär t: 11 milj. Större delen av bud- geten avser emellertid COI:s verksam- het i hemlandet.

Som ovan nämnts gäller i Storbritan- nien att »policy is divorced from oper- ations». När det gäller utlandsinforma- tionen ligger alltså policy-ansvaret för beslut om viss produktion hos Foreign Office (eller hos Foreign Office, Com- monwealth Services Office och Colonial Office om informationen skall riktas

till länder tillhörande Commonwealth eller de få kvarvarande kolonierna). De instruktioner som COI får av den upp- dragsgivande myndigheten är emeller- tid av den karaktären att COI har »a fair degree of professional discre- tion». När det gäller utlandsinformatio- nen har COI en bred sakkunskap genom sina fortlöpande kontakter med ambas- saderna. I de permanenta eller ad hoc- kommittéer där de faktiska policy-beslu- ten fattas är COI också regelmässigt re- presenterat. Samarbetet mellan COI och de policy-beslutande myndigheterna syns också löpa smidigt.

Möjligen kan den slutsatsen dras vid ett studium av den brittiska organisa- tionen att en fullständig skilsmässa mel- lan policy och materialproduktion är svår att genomföra i praktiken; de som har att svara för produktionsuppgifter- na måste, för att kunna prestera ett full- gott arbetc, också beredas tillfälle att delta i utformningen av policy.

British Council, som startade sin verksamhet 1934, skall enligt gällande bestämmelser verka för »the promotion of a wider knowledge of the United Kingdom and the English language abroad and the development of clos- er cultural relations with other coun- tries» (de år 1940 antagna stadgar- na). British CounciPs verksamhet fi- nansieras nästan helt av staten men in- stitutionen är formellt fristående. Verk- samheten leds av en styrelse vars leda- möter endast delvis utses av regeringen. Flertalet styrelsemedlemmar represen- terar universitet, forskning, den fria kultursektorn, bokförlag och politiska partier. British Council har alltså en mycket självständigare ställning än COI. Det betyder emellertid inte att dess verksamhet kan drivas oberoende av regeringen. Om förhållandet mellan de beslutande politiska instanserna — när-

mast Foreign Office — och British Council heter det i en av organisationen 1967 utgiven broschyr »What is the British Council» följande:

Broadly speaking, and subject to the wishes of the overseas governments con— cerned, the Government decides in what countries the Council shall work and on what scale, and the Council decides what kind of work it will do. There is, of course, close and frequent consultation between the Council and Departments of Government, in particular the Overseas Departments. The nonpolitical character of the Councills work is well recognised overseas, and no doubt is one of the factors which has led to the great friendliness and co-operation which the Council's officers overseas re— ceive.

British Council har en egen utlands- organisation med kontor i ett 70-tal län- der.

Verksamheten vid British Council kan schematiskt sägas omfatta fyra olika områden: ]. Undervisning i engelska språket. Ända sedan British Council bildades har språkundervisningen ansetts vara den centrala uppgiften. På senare år har denna verksamhetsgren fått ökad be- tydelse inom ramen för den brittiska utvecklingshjälpen. British Council har en stab av språkvetenskapsmän som upprätthåller kontakt med och bistår undervisningsmyndigheter och -anstal- ter i utlandet. Kurser anordnas för ut- '.ändska studenter o. s. v.

2. Biblioteksservice. British Council administrerar eller bistår 200 engelsk- språkiga bibliotek i utlandet. Under verksamhetsåret 1965/66 försågs dessa bibliotek med över 275000 titlar. Bib- lioteksservicen publicerar också en må- natlig »British Books News», i vilken nyutkommen litteratur uppmärksam- mas, samt anordnar bokutställningar i utlandet.

3. Personutbyte. Under verksamhets- året 1965/66 arrangerades program för

12 000 utländska forskare, författare och andra som besökte Storbritannien. Endast en mindre del av besökarna fick sina utgifter täckta av British Council; flertalet får stipendier från andra brit- tiska institutioner eller från Förenta Nationernas u-hjälpsfonder. (Över hu- vud taget gäller att verksamheten vid British Council på senare år fått en allt starkare anknytning till det brittis- ka u—hjälpsprogrammet; ungefär fyra femtedelar av den totala arbetsvolymen ägnas nu utvecklingsländerna.)

4. Kulturinformaiion. British-Council söker verka för att »the best of British drama, music and the visual arts is displayed overseas at the most effective place and time» (»What is the British Council?»). Gästspel i utlandet av brit- tiska teater-, balett- och operaensembler understöds. Brittiskt måleri och skulp- tur utställs i samarbete med utländska museer o. s. v.

Den brittiska utlandsinformationen och utbytesverksamheten arbetar givet- vis under andra förutsättningar än den svenska. Den totala budgetomslutningen uppgår till £ 28,3 milj. under år 1966/67, d. v. s. i runda tal 15 gånger så mycket som den svenska. Verksamheten under- lättas av att, i motsats till den svenska, inga besvärliga språkvallar behöver forceras o.s.v. Trots detta syns vissa iakttagelser avseende den brittiska or- ganisationen vara av intresse även för Sverige. Ovan har pekats på att det mö- ter vissa svårigheter att helt skilja mel- lan policy och exekntion av den intres- sebetonade verksamhet där COI är pro- duktionsorgan. En annan iakttagelse är att det har synts angeläget att betona den självständiga karaktären av den verksamhet som bedrivs av British Council. Det kan alltså sägas att det i Storbritannien praktiserade systemet innebär att produktionen av intressebe-

tonad information samordnas av ett poli- cy-skapande organ under det att utby- tesverksamheten anförtrotts ett formellt självständigt men i praktiken statsfi- nansierat organ med en bred marginal för egna initiativ. Detta ligger nära de tankegångar som utredningen har för-

ordat i detta betänkande -— med den viktiga modifikationen att den verksam- het som i Storbritannien bedrivs av COI och British Council i Sverige skulle skö- tas av ett organ. Stockholm den 16 juli 1967. Leif Leifland

BILAGA 2

Svenska Institutets stadgar

De med asterisk försedda paragraferna har i detta betänkande föreslagits få an- nan lydelsc. Beträffande % 1 hänvisas till sid. 74 samt beträffande övriga med asterisk försedda paragrafer sid. 81 och 82.

å 1* Institutets uppgift

Svenska institutets uppgift är att ge- nom upplysningsarbete, kulturutbyte och på annat sätt verka för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska för- bindelser med utlandet.

& 2 Institutets säte

Svenska institutet har sitt säte i Stock- holm.

% 3 Medlemmar

Medlemmar kunna vara dels organisa- tioner, bolag och andra företag, dels enskilda personer.

5 4 Medlemsavgifter Organisationer, bolag och andra före- tag betala en avgift av minst 500 kro- nor, enskilda en avgift av minst 100 kronor för räkenskapsår.

% 5 Institutets organ

Svenska institutets angelägenheter handhavas av ett råd, en styrelse samt av rådet tillsatta utskott och nämnder.

% 6* Val av ledamöter till rådet

Rådet består av 100 ledamöter. Hälf- ten av ledamöterna i rådet utses av institutets medlemmar enligt moment A och hälften förordnas av Kungl. Maj:t enligt moment B.

A. Institutets medlemmar välja råds- ledamöter vart tredje år eller då någon rådsledamot avgått före mandattidens utgång vid ett möte, vilket äger rum på kallelse av ordföranden i rådet som även fungerar som mötets ordförande. Sekreterare är institutets direktör. Kal— lelse skall vara skriftlig och utgå minst 14 dagar före den dag, då mötet äger rum. Mötet skall äga rum under maj månad.

Mötet väljer för en tid av 6 år 25 leda- möter i rådet. Avgår någon vald råds- ledamot före mandattidens utgång, väl- jes ny ledamot i den avgångnes ställe för återstoden av dennes mandattid.

Val äger rum med slutna sedlar, då yrkande härom framställes, eljest ge- nom öppen omröstning. Varje medlem äger en röst, och enkel röstövervikt gäller. Vid lika röstetal skiljer lotten.

De valda ledamöterna inträda i rådet fr. 0.m. början av nästkommande bud- getår. B. Kungl. Maj :t förordnar bland före-

trädare för det svenska samhällslivets olika grenar vart tredje år för en tid av 6 år, räknat från början av nästkom— mande budgetår — 25 ledamöter i rådet. Avgår någon av Kungl. Maj:t utsedd rådsledamot före mandattidens utgång utses ny ledamot i den avgångnes ställe för återstoden av dennes mandattid.

& 7 Rådet och dess sammanträden

Rådet äger besluta i de i % 8 omför- mälda ärendena samt till styrelsen före- slå åtgärder, ägnade att främja Svenska institutets verksamhet.

Rådet sammanträder på kallelse av ordföranden till ordinarie årssamman- träde en gång årligen under november månad samt till extra sammanträde, då så påkallas av ordföranden eller minst 10 ledamöter av rådet. Kallelse skall vara skriftlig och utgå 14 dagar före den dag rådssammanträdet skall äga rum.

Rådet väljer ordförande och vice ord- förande för en tid av högst tre år, räk- nat från nästkommande december. Som sekreterare fungerar institutets di- rektör.

Frågor avgöras med enkel röstöver- vikt och vid lika röstetal gäller den mening, som ordföranden biträder.

Val äger rum med slutna sedlar, då yrkande härom framställes, eljest ge- nom öppen omröstning. Varje rådsleda- mot äger en röst.

% 8* Ärenden vid ordinarie årssammanträde

Vid rådets ordinarie årssammanträde skall förekomma: 1.Fråga om sammanträdets behöriga utlysning; 2. Val av justeringsmän för mötespro- tokollet;

3. Val av ordförande och vice ordfö— rande; . Behandling av styrelsens årsberättel- se och av revisionsberättelsen;

. Fastställande av balansräkning; . Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen; .Val för ett år av minst 7 och högst 11 ledamöter av styrelsen;

8. Val för ett år av ledamöter i ekono— miutskott samt för tre år av en tred- jedel av antalet ledamöter i varje nämnd (motsvarande);

9. Val av två revisorer och suppleanter för dessa; 10. Redogörelse för verksamhetens upp- läggning under pågående budgetår; 11.Redogörelse för det beräknade eko- nomiska underlaget för institutet un- der nästkommande budgetår samt diskussion av riktlinjerna för verk— samheten detta år; 12. Ärenden, som av styrelsen hänskju- tas till rådet; 13. Frågor, som väckas av rådsledamot. på

Nima!

% 9* Styrelse

Styrelsen (inklusive direktören) be- står av lägst 11 och högst 15 personer, av vilka 3 förordnas av Kungl. Maj :t och lägst 7 och högst 11 väljes av rådet. Direktören är självskriven medlem.

Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

& 10* Styrelsens sammanträden

Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden. Sådan kallelse skall även utfärdas, då minst tre av styrel- sens ledamöter skriftligen påyrka detta.

Kallelse bör vara skriftlig och såvitt möjligt innehålla uppgift om de åren- den, som skola förekomma vid samman- trädet.

För besluts fattande måste minst sex styrelseledamöter vara närvarande.

Frågor avgöras med enkel röstöver- vikt, och gäller vid lika röstetal den mening som ordföranden biträder.

& 11* Styrelsens verksamhet

Styrelsen omhänderhar institutets skötsel, uppgör och fastställer institu- tets budget, tillsätter direktör, ställföre- trädare för denne och övrig högre per- sonal och förvaltar institutets medel.

Styrelsen äger inom sig utse ett ar- betsutskott bestående av minst 5 leda- möter. Ordföranden eller vice ordföran- den samt verkställande direktören skola vara ledamöter av utskottet. Direktö- rens ställföreträdare äger att utan röst- rätt deltaga i arbetsutskottets samman- träden.

Arbetsutskottet skall förbereda sty- relsens sammanträden och avgöra ären- den, som av styrelsen generellt eller från fall till fall hänskjutits till ut- skottet.

& 12 Direktör

Direktören verkställer styrelsens beslut och leder institutets löpande arbete.

513. Utskott och nämnder

Rådet utser ett ekonomiutskott samt i övrigt erforderliga nämnder (motsva- rande) för särskilda grenar av institu- tets verksamhet. En tredjedel av antalet ledamöter i varje nämnd väljes årligen och för en tid av tre år. Omval får ske. Ordförande i såväl utskott som nämn- der utses av institutets styrelse.

514. Revisorer

Svenska institutets räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas av tre revisorer. En revisor jämte supp- leant för honom förordnas av Kungl. Maj:t. De båda andra revisorerna jäm- te två suppleanter utses av rådet, varvid skall iakttagas, att minst en revisor och dennes suppleant skola vara auktori- serade.

515. Räkenskapsavslutning och revision

Svenska institutets räkenskapsår om- fattar tiden 1 juli—30 juni.

Räkenskaperna och styrelseberättel- sen skola överlämnas till revisorerna senast den 1 september. Revisorerna skola till styrelsen senast den 15 okto- ber avgiva revisionsberättelse.

Styrelse- och revisionsberättelser sko- la samtidigt med kallelsen till rådets årssammanträde tillställas samtliga le- damöter av rådet och samtliga medlem- mar.

5 16 Arbetsordning och firmateckning Styrelsen äger fastställa grunder för tecknande av institutets firma samt för beslutanderättens fördelning och hand- läggning i övrigt av institutets angelä- genheter.

& 17 Stadgar och förslag till stadgeändring

Ändring av dessa stadgar beslutas av rådet men underställes Kungl. Maj:ts prövning.

Beslut om ändring av stadgarna skall för att vara giltigt fattas på ordinarie rådssammanträde, varvid fordras, att minst två tredjedelar av de närvarande förena sig om beslutet.

BILAGA 3

Verksamhetsföreskrifter för Kollegiet för Sverige- information i utlandet

Kollegiet för Sverige-information i ut- landet inrättades genom beslut av Kungl. Maj:t den 3 juni 1966. Kungl. Maj:t meddelade samma dag föreskrif- ter för Kollegiets verksamhet. Dessa fö- reskrifter har följande lydelse:

& 1

Kollegiet skall bestå av — förutom ordföranden — sex ledamöter, av vilka chefen för handelsdepartementet och chefen för utrikesdepartementet utser vardera en ledamot som skall vara departementstjänsteman, en ledamot utses av Sveriges allmänna exportför- ening, en ledamot utses av Svenska Insti- tutet för kulturellt utbyte med utlandet, en ledamot utses av Svenska Turisttra- fikförbundet och en ledamot utses av Sveriges Radio. Suppleanter för leda- möterna utses i samma ordning.

Ordföranden skall till chefen för handelsdepartementet lämna uppgift om Kollegiets sammansättning.

Huvudmannen för kulturfrågor i eck- lesiastikdepartementet, chefen för utri- kesdepartementets pressbyrå och chefen för Svensk-internationella pressbyrån eller ersättare för dem äger att såsom adjungerade ledamöter deltaga i Kolle- giets överläggningar.

Till Kollegiets sammanträden äger ordföranden kalla andra, vilkas närvaro finnes påkallad.

ä 2

Kollegiet skall verka för att plane- ringen och utförandet av den statligt understödda informationsverksamheten om Sverige i utlandet samordnas samt överlägga om fördelningen av de medel som för ändamålet ställts till ordföran- dens disposition.

5 3 Kollegiets verksamhet skall syfta till att i utlandet öka kunskapen om och för- ståelsen för Sverige samt att främja svensk export och svensk turistnäring.

5 4 Kollegiet bör i sin verksamhet samarbe- ta med organisationer och sammanslut- ningar inom samhällsliv, näringsliv och kulturliv, myndigheter, företag och en- skilda personer.

g 5

Till Kollegiet är knutet ett sekretariat, som ledes av ordföranden. Denne anta- ger personal vid sekretariatet i mån av behov och tillgång på medel, dock skall personal med löneförmåner motsvaran— de lägst lönegrad 1 på löneplan B anta- gas av Kungl. Maj:t efter anmälan av ordföranden.

För sekretariatet gäller allmänna verksstadgans bestämmelser om arbets- tidens förläggning samt om semester och annan ledighet.

5 6 Ordföranden skall i frågor om fördel- ning av medel som ställts till hans dis— position fatta sina beslut i Kollegiet ef- ter överläggning där. Ordföranden kan dock genom beslut i Kollegiet bestämma, att ordföranden eller tjänsteman vid sekretariatet skall äga ensam avgöra ärende eller grupp av ärenden, som icke är av sådan beskaf- fenhet att prövningen bör ske i Kol— legiet.

& 7 Om den som närvarit vid överlägg- ning i Kollegiet har avvikande mening mot ordförandens beslut, skall denna antecknas.

58. Ordföranden skall företaga de tjänste- resor inom och utom landet som är påkallade av Kollegiets verksamhet. Han

äger även besluta att sådana resor får företagas av annan ledamot i Kollegiet eller av tjänsteman i sekretariatet.

& 9 Talan mot ordförandens beslut i fråga som rör fördelning av anslagna medel får icke föras.

& 10 Ordföranden förordnas Maj:t för högst tre år.

av Kungl.

5 11

Bestämmelserna i 18 5 första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) gäller den som förordnats att vara ordförande.

Bestämmelserna i 32 & statstjänste- mannastadgan den 3 december 1965 (nr 601) om chef för central förvaltnings- myndighet äger tillämpning på ordfö- randen.

. Nordiskt institut för samhällsplanering. . Nordiskt samarbete inom forskningens och den

,.-

0034 _a Ul »w NH

högre undervisningens område.

. Meuanriksväg Kiruna—Nordnorge. . Internordisk verkställighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn m. m. . Nordisk Institut for vidareuddanneise i have-

konst og landskabsplanlaagning. Dansk, norsk og svensk presses indhoid af. nor- disk smt.

. Jagt» og viltvårdskonterence. . Nordiska bestämmelser för skeppsapotek . Nordisk skolmatematik. . Matematik och ingenjörer.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningamas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrätt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrätterna. [4] Partiell författningsreform. [26] Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval. [27] Tryckfrihet och upphovsrätt. [28] Flrmaskydd. [35]

Utrikesdepartementet Svenska Institutet. [56]

Försvarsdepartementet Tjänsteställning inom krigsmakten. [15]

Socialdepsrtementet Bärplstifglor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycks- & . B Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. 1.

Narkotikaproblemet. Del I. [25] 2. Narkotikapro- blemet. Del II. [41] 1964 års nykterhetsvårdsundersökning. 1. Nykter- hetsvårdens läge. Del I. [36] 2. Nykterhetsvårdens läge. Del II. Bilagor. [37]

Sagnhälllets] barntillsyn, barnstugor och familjedag-

em. 39

Läkares grundutbildning och vidareutbildning. [51] Barnbidrag och tamiljetillägg. [52] Kommunerna och den sociala omvårdnaden. [53]

Kommunikationsdepartementet

Länstörvaltningsutredningen. 1. Den statliga läns- förvaltningen. I. [20] 2. Den statliga länsförvslt- ningen. II. Bilagor. [21] Skatteförvsltningen, [22] Länsindelningsutredningen. [aa] I'ransportkostnadema i Gotlandstrafiken. [29] Kanaltrafikutredningen. 1. Vänerns och Vätterns förbindelse med Västerhavet. [32] 2. Vänerns och Vätterns förbindelse med Västerhavet. Bilagor. 33] Kommunala befogenheter inom turistväsendet. [50] Fasta förbindelser över Öresund. [54]

"Milena-tementet

Statlig publicering. [5] Finansiella långtidsperspektiv. [B] Statskontorets programbudgetuiredning. 1 . Pro-,." grambudgetering. Del I. [11] 2. Programbudgete-'.i ring. Del II — Studier och försök. [12] 8. Program-; budgetering. Del III — En sammanfattning. [18] Lag om Skatterätt. [24] Kompensation i vissa fall för bensinskatt som ut-k. fail]. vid användande av motorsåg och snöskoter.—

l . | [

Ecklesiastikdepartementet

Rikskonserter. [9] Organisationskommittén för anordnande av högre ** utbildning i Linköping: Subkommittén för tex-% nisk högskola i Linköping. 1. Linköpings hög-j :fktila. Del I. [10] 2. Linköpings högskola. Del 11.2 55 Skolans arbetstider. [14] 1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokfö-. ringen. [16] VIII. De teologiska fakulteterna. [17]! &

... -nu-.nu.

.ru

IX. Kyrklig organisation och förvaltning. [45] x. Kyrklig egendom. skattefrågor. Prästerskapets privilegier. [46] 1962 års ungdomsutredning. Statens stöd till ung-

domsverksamhet V. [19] i ! i

1.

Filmens inflytande på sin publik. [31] Lärarutbildning för folkhögskolan. [47] Yrkesutbildningen. III. [48]

Jordbruksdepartementet

Den framtida jordbrukspolitiken. [7] Skoglig yrkesutbildning. II. [38] , 1964 års naturresursutredning. i. Utsädesbetningens effekter. 342] 2. Miljövårdsforskning. Del I. Forsk-vj ningsomr det. [48] Utkommer senare. 3. Miljö-i vårdsforskning. Del II. Organisation och resurser. [44] Utkommer senare. %

Inrikesdepartementet

Kommunal bostadsförmedling. [11 Invandringen. [18] Höga eller låga hus? [30] Företagareföreningarnas framtida organisation och -, verksamhet. [40] '

l . i