SOU 1968:36

Läromedel för specialundervisning

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Den 27 januari 1966 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande ecklesiastikde- partementet att tillkalla högst nio sakkun- niga för att utreda frågor om produktion och granskning av läroböcker och andra pedagogiska hjälpmedel m.m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lade departementschefen den 23 mars 1966 såsom utredningsmän ledamoten av riksda— gens första kammare, direktören John Erics- son, tillika ordförande, direktören Birger Beckman, ledamoten av riksdagens andra kammare, ordföranden i statens läroboks- nämnd, filosofie doktorn Hilding Johansson, landstingsrådet Ruth Kärnek, dåvarande ord- föranden i Sveriges förenade studentkårer, numera byrådirektören Erland Ringborg och undervisningsrådet Olof Storm.

Den 24 juni 1968 erhöll Ericsson begärt entledigande från sitt uppdrag. Departe- mentschefen utsåg samma dag Johansson att vara ordförande. Samtidigt tillkallades studeranden Jan-Erik Furubo som ny leda- mot av utredningen.

Utredningen har antagit namnet lärome- delsutredningen.

Till sekreterare åt utredningen har för- ordnats redaktören Karl-Vilhelm Hölne och

till biträdande sekreterare filosofie kandida- ten Karl Furestedt.

Som experter åt utredningen tillkallades den 9 januari 1967 rektorn Sture Bengtson och den 11 juli 1968 professorn Sten Hen- rysson, docenten Lars-Gunnar Holmström, professorn Kjell Härnqvist och undervis— ningsrådet Nils-Eric Svensson.

Läromedelsutredningen har med skrivelse den 28 mars 1968 överlämnat ett första be— tänkande Skolboksleveranser (SOU 1968: 14). De undersökningar rörande beställning och leverans av läroböcker för skolväsendet som utredningen gjort eller låtit göra, redo- visas utförligt i rapporten Skolboksdistribu- tionen (Utbildningsdepartementet 1968: 3).

I föreliggande betänkande behandlas frå- gor rörande läromedel för specialundervis- ning. Det utredningsarbete som ligger till grund för betänkandet har utförts av exper- ten Bengtson.

Undertecknad, Jan-Erik Furubo, har inte deltagit i arbetet med de frågor som behand- las i betänkandet.

Läromedelsutredningen får härmed över- lämna sitt andra betänkande Läromedel för specialundervisning.

Stockholm den 30 augusti 1968

Hilding Johansson

Birger Beckman

Ruth Kärnek Erland Ringborg

Jan—Erik F urubo Olof Storm / Karl-Vilhelm Hölne

Karl F urestedt

|

| I"” , . || | || |

| , [ ||. , | ”| ,, | _ '|' '. _ ' '—i ""Il” ** " " " , '_.L_', '. .! . .. fwi'g. - 'BWH ,hml'l'fi-bl Sihi. lmhll ll" lgaqa itu. . 3)th Gummi ä'! ”M '. "i"" "du; ."" ' ' ..låttrwi'l' l". 'i. .m o'JJim'nth ål ' ||||||rr| al'l tutade Mal! " .! '.'-"T. . w'” lur. monom; ni runtom pm? pmm. '_'!ltl mama,!ftl ua mmm-tl. 'tr' . , """ 't; me| rann, mem ?, me genialt-mf; må! ti muut! uu |'31 ”|z|”. . ' | "I"? ' . " . !?!le I”."tilL ll ml. rian l'l'llflu' IHJ-|| 'Mui 'm ir'nl'l'lalel. m .IlLu" ,, ' | || ' ...,. |»? ",r " _ saltet.—til.! mim nhbmmldllrlug|| -' ,;N " "' " " ' hål'mn tillit.. ri'lril: ”mull malmgård Mkr!- w- 'lgöla

'ttli')' l? "" " mm ,ai'L'l-rltl'fkrå'lmu-t inom": E'därm'ladaatåmmgh .n't ' ' " . ""' "" M.Me' flumma-amnesi. wit». ||| www Mammsen.” m , . *" ,?" ”|||. vanan: rutlnlllmb, ageranattyimmutmmtu '.|. wg' ', ;p .. ."»-" ".'7'. W'lllqdlt'lkl nimi. .luu) mm] lli! pw Pll'll'l: """"". .,; t' um.wrl1 vi 1 13:1' ' . . '- 'Muntt'tmo'lah' | man är rummen m.m”. Milman _| " ämm PMU " ,, "'

men » |.||'||r|||||.1 ", ,, hemmahamn mtl-Män. minn '. ,_ JWlmQjmmgluä-Jlmdl , ' "'i'hl'luqd aothMMit-qhtuo ' ut ' .men malamute, arp: sagesman], ' ", .'snimäbr ' Hmm. ehm warm 5." -, dittilllulltlr' planet!. ämm rim H. _q ' elin! ut mem-_a ' "Innu-Mua .. ;." ut' n mm " _II'I'LIJ'IBI 11." nu: "&”qu hd ub'rnl'u " " ' _q . . ,- | . $$$”?le ? -| —ri>"l' 'text' ninnälllilrlli': 'I! bre—'I Hill—W 'rlur , ' l ana mm!-I mmv' malm-Aksel ||.|||||| -"; ,. . . " .| ., mt magna tur. mamma-|||: '. "...; , " " ! |mmullxl. mahlmt ' ' .' " | . I .- .Wme utvik _. "'.." madam-H danish—Å". .. _. | litativa» tim-i. ";,l _ ' »» ', ,llr . '.'-gi " . 'I . , | . ' " ' l .i' . , , ' ' "_ _ _ t' || '_ ||'_ | |" ||, |_| Jll ut,, _. ["|—"

1. Inledning

1.1. Direktiven till utredningen

I direktiven till läromedelsutredningen fram- hålls att frågan om särskilda undervisnings- hjälpmedel för vissa handikappade, bl. a. de blinda såväl inom som utom specialskolans ram, bör beaktas i utredningsarbetet. Be— dömningen bör avse dels behoven av så— dana hjälpmedel, dels möjligheterna till sam- ordning med övrig hjälpmedelsproduktion. Då det föreligger ett stort behov av snara åtgärder på detta område uttalas vidare, att utredningsarbetet i denna del bör behand- las med den förtur som bedöms möjlig med hänsyn till sambandet med övriga delar av utredningsuppdraget.

Det förhållandet att man i den nya sko- lan eftersträvar att integrera undervisningen av elever med speciella svårigheter och han- dikapp med vanlig undervisning och att i stor utsträckning använda sig av samma läro- medel som i denna, gör att de i direktiven angivna riktlinjerna för utredningsarbetet i stort har giltighet också för handikappsek- torn. Följande uttalanden i direktiven för— tjänar att särskilt understrykas i detta sam- manhang.

Ansvaret för att det inom vån utbildnings- väsen finns tillgång till effektiva pedagogiska hjälpmedel åvilar ytterst statsmakterna. De åt- gärder som från det allmännas sida kan vidtas eller övervägas är i det stora hela av produk— tions- eller granskningskaraktär.

De pedagogiska hjälpmedlen har under se- nare år fått en starkt växande betydelse för att underlätta, effektivisera och individualisera undervisningen. I takt härmed har behov av nya hjälpmedel uppkommit och kraven på ut- formningen av de redan existerande föränd— rats. Samhällets engagemang, som hittills vad

beträffar skolområdet till största delen begrän— sats till kontrollerande funktioner, svarar inte mot det förändrade läget. Den förutsättnings- lösa omprövning av statens läroboksnämnds verksamhet och uppgifter, som förutskickades i prop. 1962: 54 (SäU I, rskr 328), bör därför nu företas. Denna utredning bör inte endast avse vad som kan och bör göras för att förbättra granskningen av pedagogiska hjälpmedel. Det är enligt min mening nödvändigt att ingående undersöka om inte samhällets insatser bör om- fatta även produktion och distribution av så— dana hjälpmedel.

I det pedagogiska utvecklingsarbetet bör hiälpmedelsforskning och praktisk utprovning av olika hjälpmedel inta en framskjuten plats. De insatser, som hittills gjorts i vårt land i fråga om hjälpmedelsfoxskning, har varit rela- tivt begränsade. Den betydelse som tillmäts de pedagogiska hjälpmedlen i det framtida utbild- ningsväsendet motiverar emellertid ett ökat stöd från det allmännas sida även när det gäl- ler denna del av det pedagogiska utvecklings- arbetet. Detta arbete kan ha flera syften. En analys av läroplanens krav på framställningen av ett ämne måste givetvis alltid föregå arbetet med en ny lärobok. I vissa fall kan en sådan analys och undersökningen av dess konsekven- ser vara ett krävande vetenskapligt arbete. Som ett annat exempel på pedagogiskt utvecklings- arbete inom hjälpmedelsområdet framstår samordningen mellan materialets framställning och dess praktiska utprovning. . . En dylik prövning förutsätter ett omfattande och nära samarbete mellan pedagogisk—psykologisk ex- pertis, ämnesmetodiker och lärare. Den sam- hälleliga institution som vårt utbildningsväsen- de utgör måste naturligtvis engageras i ett så- dant arbete men dessutom behövs andra re- surser i en omfattning som knappast kan mo- biliseras utan det allmännas stöd.

Frågeställningarna rörande formerna för produktionen av läromedel för utbildnings- väsendet i stort är som synes i högsta grad relevanta också för handikappsektorn av ut-

oildningsväsendet. Frågan om hur man ge- nom ett ökat samhälleligt engagemang på detta område skall säkerställa att de handi- kappade erhåller erforderliga läromedel får en speciell tyngd mot bakgrunden av de pe- dagogiska och tekniska läromedlens ökade betydelse för att skapa bättre studie- och utbildningsbetingelser för de handikappade.

1.2. Utredningens arbete

Med hänsyn till vad som sägs i direktiven om angelägenheten av att frågan om läro- medelsförsörjningen för elever med olika slag av handikapp ges en snabb lösning, har utredningen inom sig uppdragit åt en sär— skild arbetsgrupp att behandla handikapp- frågorna och därvid ge förtur åt sådana som kan särbehandlas utan eftersättande av kravet på samordning med övriga delar av utredningens arbete.

Tyngdpunkten i arbetet har lagts vid läro- medelsbehovet i den obligatoriska skolan. Till underlag för utredningens bedömanden har legat tillgängliga data i form av skol- statistik, läromedelsförteckningar, forsk- ningsredogörelser, promemorior och förslag avseende olika sektorer av special— och handikappundervisning och redogörelser från arbetsgrupper av lärare. Med hänsyn till an- gelägenheten av snara förslag till praktiska åtgärder har utredningen endast gjort smär- re stickprovsundersökningar, avsedda att kla— rare belysa vissa aktualiserade problemställ- ningar och att tydligare avgränsa erfaren- hetsmässigt konstaterade bristområden. För övrigt behandlas handikappfrågorna i ut- redningsarbetets olika faser.

Företrädare för utredningen har under 1967 besökt ett antal specialinstitutioner och förlag i Sverige och utlandet och där tagit del av material rörande läromedelsproduk- tionen för de handikappade. Skolförvalt- ningen i Stockholm har till utredningen över- lämnat material sammanställt av läromedels- kommittéer för olika typer av kliniker och specialklasser vid stadens skolor.

Överläggningar har hållits med företrä- dare för olika slag av handikappundervis-

ning. Utredningens sekretariat har upprätt— hållit rutinkontakt med kanslierna hos handikapputredningen, blindvårdsutredning- en och kommittén för akademisk kurslitte- ratur samt med skolöverstyrelsens sektion för specialundervisning.

I föreliggande betänkande framlägger lä— romedelsutredningen förslag till åtgärder, som enligt utredningens mening bör vidtas för att med omedelbar verkan förstärka läromedelstillgången för elever med svårig- heter och handikapp inom den obligatoriska utbildningen. De förslag till produktions- främjande åtgärder som framläggs 1 kap. 5 är emellertid till sin konstruktion sådana, att även förskoleundervisningens, de gym- nasiala skolornas, folkhögskolornas, den eftergymnasiala utbildningens samt vuxen- utbildningens speciella problem kan beaktas. Utredningen avser att i övrigt uppmärksam— ma läromedelsfrågorna för special- och han- dikappundervisningen i samband med be- handlingen av de olika delarna av utred- ningsarbetet.

] .3 A vgränsningsfrågor

Utredningen har använt följande arbetsdefi- nition av begreppet läromedel:

Läromedel är de media med vilka kun- skaper, färdigheter och fostran förmedlas i undervisningen samt den tekniska utrustning som möjliggör förmedling av mediainne- hållet.

Utredningen har funnit att begreppet lä- romedel definierat på detta sätt i praktiken ganska väl täcks av existerande skolboks- inventarier och kurslitteraturförteckningar samt huvuddelen av skolöverstyrelsens ut- rustningslistor för skolväsendet.

I utredningsdirektiven diskuteras i sam- band med vissa avgränsningsproblem vilka typer av hjälpmedel som bör behandlas av utredningen. Följande huvudgrupper ingår utan villkor eller förbehåll i uppdraget:

a) Tryckt studiematerial som alla eller flertalet studerande i en klass eller en grupp bör ha i eget exemplar. Hit räknas den tra- ditionella läroboken samt kompletterande

material i form av böcker eller häften, pro- grammerat material för vissa färdighetsmo- ment samt olika slags AV-läromedel. Vidare förs till denna grupp brevkurser eller an- nat studiematerial av självinstruerande ka- raktär.

b) Icke tryckt material som varje enskild studerande i regel förutsätts ha i eget exem- plar.

c) Gemensamma läromedel som instruk- tionskort med arbetsuppgifter, material som används i språklaboratorier, undervisnings- film, bildband samt bredvid]äsningslitteratur.

Problematiken kring apparatur, instru- ment, undervisningsmodeller, AV-utrustning o. d. är enligt direktiven så avsevärt annor- lunda, att de sakkunniga själva borde av- göra om dessa läromedel skulle studeras inom ramen för utredningsarbetet eller i stället borde utredas i annan ordning.

Läromedelsutredningen meddelade i skri— velse den 15 november 1966 chefen för då- varande ecklesiastikdepartementet, att den beslutat låta uppdraget innefatta alla typer av läromedel, alltså även den ifrågasatta gruppen. Detta ställningstagande anger ut- redningens allmänna helhetssyn på lärome- delsfrågorna. AV-utrustning, radio/ TV samt övrig teknisk utrustning spelar vid sidan om det tryckta materialet en väsentlig roll vid undervisningen av elever med svårigheter och handikapp. Utredningen får sålunda an- ledning att tillämpa sin här redovisade hel- hetssyn även på dessa elevers läromedels- fråga.

Beträffande begreppet handikappade ele- ver och de olika formerna för undervisning av sådana elever vill utredningen uttala föl- jande.

Termen handikappad är i skolsamman- hang liksom i övriga sammanhang föga en- tydigt bestämd. I allmänt språkbruk an- vänds termen för att beteckna personer som av psykiska eller fysiska orsaker möter mera betydande svårigheter i sin livsföring. Han- dikappet ger upphov till problem i vardags- livet, undervisningen och yrkesverksamhe- ten. Den handikappade måste för att kunna nå fram till en i möjligaste mån oberoende

och självständig ställning i regel lita till speciella samhälleliga insatser.

Inom utbildningsväsendet används beteck- ningen handikappad såväl i en trängre och mera egentlig betydelse som i en vidare och inte helt rättvisande betydelse. I den mera begränsade meningen brukas beteckningen handikappad om elever som företer grava hörsel-, syn- eller talskador, psykisk utveck- lingsstörning, emotionella störningar eller rörelsehinder av invalidiserande art. I en vi- dare mening används termen om elever som utan att förete grava svårigheter har speci- ella problem när det gäller att delta i eller anpassa sig till vanlig undervisning. I skol- författningarna för specialskol- och särskol- väsendet förekommer beteckningarna hör- selskadad, synskadad, talskadad respektive psykiskt utvecklingsstörd, medan i författ- ningarna för det allmänna skolväsendet be- teckningarna elever med hörselsvårigheter, synsvårigheter, talsvårigheter, intellektuell utvecklingshämning etc. används.

Bedömningen av de handikappades läro- medelsfråga måste enligt utredningens me- ning ske med beaktande av, att gränserna mellan olika slag av specialundervisning och vanlig undervisning blir allt mindre marke- rade i det skolsystern som är under upp- byggnad. Specialskolor och Särskolor är in- tegrerade delar av det allmänna skolväsen- det. Utvecklingsarbetet syftar till att i den utsträckning det är möjligt integrera handi- kappundervisningen med vanlig undervis- ning utan eftersättande av kravet på att var- je enskild elev skall ha en för honom ade- kvat undervisning. En väsentlig förutsätt- ning för framgång i detta arbete är tillgång till sådana läromedel som möjliggör en långtgående individualisering av undervis- ningen.

Vid den internationella konferensen för specialundervisningsfrågor i London 1966 (28th Biennial Conference of the Association for Special Education) ägnades speciell upp- märksamhet åt frågorna om vad man avser med begreppet specialundervisning och om vad som är specialundervisningens särart i jämförelse med vanlig undervisning. Den analys som därvid gjordes under samman-

fattningsrubriken »Vad är det speciella i specialundervisningen?» är av intresse också för att belysa svenska skolförhållanden. Man konstaterade vid konferensen att begreppet specialundervisning (special education) för inte så lång tid sedan var i det närmaste synonymt med undervisning i specialskola (special school). Sedan verksamhetens an- knytning till specialskolväsendet delvis upp- hört hade begreppet emellertid fått ett an- nat, mera nyanserat men samtidigt mera svårdefinierbart innehåll. Det konstaterades vidare att man i de olika länderna vid upp- byggnaden av utbildningssystemet för elever med svårigheter och handikapp i stort har följt samma utvecklingslinjer. Från att ur- sprungligen ha strävat efter att tillgodose det direkta behovet av sådan modifierad un- dervisning som är förknippad med dövhet, blindhet, efterblivenhet etc., har man efter hand byggt verksamheten på den grundläg- gande erfarenheten att elevernas svårigheter sällan uppträder eller kan behandlas isole- rade. Habiliterings- och rehabiliteringsarbe— tet kan med andra ord inte inriktas på det enskilda symtomet utan måste avse elevens hela personlighet.

Såväl i Sverige som i andra länder har man tidigare sökt tillgodose de handikap- pade elevernas undervisningsbehov genom att skilja dem från den vanliga undervis- ningen. Samtidigt som de erforderliga per-

sonella och materiella resurserna har ställts till specialundervisningens förfogande har man alltmer intresserat sig för att i ökad omfattning utnyttja de ofrånkomligt större och rikare möjligheter som ett mera integre- rat skolsystern erbjuder.

Försöken att finna den för samlingsbe- greppet specialundervisning gemensamma nämnaren är av intresse också för bedöm- ningen av läromedelsfrågorna. Vid den nämnda konferensen fann man att varje för- sök att bestämma begreppet specialunder— visning utifrån skolorganisatoriska förhål- landen (undervisning i specialskola, särskola, specialklass etc.), metodik (speciella arbets- sätt och metoder), lärarutbildning (special- utbildade lärare) eller utrustning (förstärkar- apparatur, elektriska skrivmaskiner, böcker med stor stil, punktskrift etc.) ger verksam- heten ett för snävt innehåll. Specialunder- visningens uppgifter och särart bestäms na- turligast med utgångspunkt i den enskilde eleven och hans förutsättningar.

Utredningen har för sin del funnit att det vid behandlingen av läromedelsfrågorna för handikappade elever är mest ändamålsenligt att använda det sammanfattande begreppet specialundervisning för undervisning i spe- cialskola, i särskola och av elever med svå- righeter och handikapp i reguljär undervis- ning.

2. Elevunderlaget

Att beräkna det antal elever som är i behov av specialundervisning och särskilda läro- medel erbjuder svårigheter. Undersökning- ar företagna i Sverige och utomlands avse- ende antalet synskadade, hörselskadade, rö- relsehindrade och psykiskt utvecklingsstörda visar skiftande och i regel inte jämförbara värden. Beroende på undersökningens ända- mål har man i varje särskilt fall använt sig av olika undersökningsmetoder, definitioner och gränsdragningar. Den svenska skolsta- tistiken ger uppgift om det antal elever som deltar i olika slag av specialundervisning, men ej heller sådana data medger en entydig tolkning. Antalet elever som deltar i en viss typ av specialundervisning är i flera fall mera ett mått på hur långt man kommit i utbyggnaden av den ifrågavarande typen av specialundervisning än ett mått på det antal elever som verkligen är i behov av sådan undervisning. Det sagda exemplifieras i tabell 2.1. I tabellen redovisas den procen- tuella fördelningen av de specialklassplace- rade eleverna på olika typer av specialklas- ser i hela landet. Till jämförelse upptar tabellen även motsvarande procenttal för Stockholm.

Tabell 2.1 . Procentuell fördelning av elever på olika slag av specialklasser läsåret 1965/ 66.

Klasstyp Hela landet Stockholm Hjälpklass 66,2 39,5 Skolmognadsklass 16,4 15,0 Läsklass 11,5 36,2 Observationsklass 3,1 5,4 Hörselkl ass 1,4 2,3 Synklass 0,2 0,6 Klass för

rörelsehindrade 1,1 0,4 Övriga 0,1 0,6 Summa 100,0 100,0

Som framgår av tabellen har specialklass- organisationen i Stockholm en struktur som avsevärt skiljer sig från förhållandena i hela landet totalt sett. Medan hjälpklasserna i hela landet har 66 % av det totala antalet specialklasselever är motsvarande andel i Stockholm 36 %. Differenserna mellan hela landet och Stockholm utgör givetvis inte ett mått på skillnader hos elevmaterialet utan speglar endast olikheter i skolorganisato- riska förhållanden, som är att hänföra till geografisk struktur, differentieringsmöjlig- heter, kommunikationsförhållanden, tillgång till specialutbildade lärare m. m.

I skolförfattningarna grupperas av prak- tiska skäl elever som är i behov av special- undervisning efter svårigheternas art och grad på följande sätt.

Specialskol- Skolstadgan stadgan SFS 1962: 439 SFS 1965: 478

Omsorgslagen SFS 1967: 940

Elever med

psykisk utvecklings- störning

Elever med Elever med intellektuell

utvecklings- hämning hörselsvårig-

heter hörselskador synsvårigheter synskador talsvårigheter talskador rörelsehinder anpassnings-

svårigheter läs- och skriv-

svårigheter bristande

skolmognad

Grupperingen efter svårigheternas art och grad har sin motsvarighet i skol- och klass- typerna inom specialundervisningen. Vid be- dömningen av läromedelsbehovet inom de olika undervisningsformema bör man emel- lertid observera att elever med viss typ av

dominerande handikapp kan återfinnas inom mer än en skolform, eftersom skolplacering inte kan eller bör ske med hänsyn till en- bart det isolerade handikappet utan också till övriga faktorer som kan bedömas vara av vikt för skolplaceringen. Hur detta kan påverka handikappade elevers skolplacering har påvisats av bl. a. blind- och dövskole- utredningen (Grundskola för blinda och döva, SOU 1964: 61). Denna utredning lät undersöka hörselskadade elevers fördelning efter hörselgraden i de dåvarande skolorna för döva, i riksskolan för hörselskadade i Örebro och i storstädernas hörselklasser (Stockholm, Göteborg och Malmö). Eleverna delades upp på grupper med 36, 60 och 90 decibel (dB) som gränsvärden för hörseln.1 Om skolplacering av de hörselskadade ele- verna hade skett med beaktande av endast graden av hörselnedsättning borde man i dövskolorna ha återfunnit eleverna med de gravaste hörselskadoma, i skolan för hörsel- skadade i Örebro eleverna tillhörande mel- lanformerna och i hörselklasserna eleverna med måttlig hörselnedsättning. Den fördel- ning av eleverna utredningen fann redovisas i tabell 2.2.

Tabellen visar bl. a. att det inom samtliga undervisningsformer finns elever med varie— rande grad av hörselnedsättning. Inom exem- pelvis gränsvärdena 60—90 dB finns 79 ele- ver i dövskolor, 89 i Örebroskolan samt 73 i hörselklasser. Den kategori elever som har denna grad av hörselnedsättning fördelar sig med andra ord relativt jämnt på de olika skol- och klasstyperna.

Uppgifter om det ungefärliga antal ele— ver som kan beräknas vara i behov av spe- cialundervisning i en eller annan form, har lämnats av ett antal specialutredningar som behandlat de handikappades skolfråga un- der 1960-talet. Här kan nämnas 1962 års ut- redning angående högstadieundervisning för rörelsehindrade (Högstadieundervisning för rörelsehindrade m.m., stencil, S 1964: 5), utredningen av hjälpklasselevernas yrkesför- beredelse och anpassning till arbetslivet (Hjälpklasselevernas yrkesanpassning, sten— cil, skolöverstyrelsen 26.10.1954), blind- och dövskoleutredningen (Grundskola för blinda och döva, SOU 1964: 61) och utred— ningen för översyn av 1954 års lag om un- dervisning och vård av psykiskt efterblivna

Tabell 2.2. De hörselskadade eleverna i Specialskolor och specialklasser för hörselskadade procentuellt fördelade efter hörsel i decibel enligt blind- och dövskoleutredningens under-

sökning.

Decibel Antal Skola/ klass —30 30—60 60—90 90— Summa elever Skolor för döva Härnösand 1 1 15 83 100 83 Lund — 1 22 77 100 76 Manilla 1 -— 24 75 100 114 Vänersborg 1 4 22 74 100 86 Mogård — — 29 71 100 17 Riksskolan för

hörselskadade i

Örebro — 14 66 20 100 135 Hörselklasser Stockholm 7 43 43 7 1 00 90 Göteborg 6 49 40 5 100 43 Malmö 13 47 40 — 100 43

1 Ljudstyrka mäts i decibel (dB). På ett audio- gram kan man ange det antal dB med vilket ljudintensiteten måste ökas för att ett ljud skall uppfattas av en hörselskadad. En hör-

selskadad med en hörselförlust överstigande 85 dB vid 500 och 1000 svängningar i sekunden kan i allmänhet inte höra sin egen röst.

(Omsorger om psykiskt utvecklingshämma- de, SOU 1966: 9).

Läromedelsutredningen har med ledning av skolstatistiken och uppgifter från 1960- talets specialutredningar rörande de handi-

kappades skolfrågor beräknat, att det antal elever per årskull om ca 100 000 som har behov av speciella läromedel i en eller an- nan form är av den storleksordning som framgår av tabell 2.3.

Tabell 2.3. Antalet elever per 100 000 som beräknas vara i behov av specialundervisning.

Allmänna skolväsendet

Vanlig klass Klass- Särskild Spe- typ special- cial- under- klass visning Individualisering Hjälp- 300 3 000 av undervisningen Läs. 2 000 500 inom den vanliga Obs- 150 150 klassens ram Hör- 100 100 Syn- 40 10 Rörelse- hindr. 100 50 Tal— 1 200 Skolm— 2 500 klass Summa 3 890 6 310

Specialskolan Internatskola och dagskola Externa klasser for lfttiirrs lskadade hörsel— syn- tal- e skad. skad. skad. 50 25 2 Särskolan

Internatskola och dagskola för psykiskt utvecklings- störda Elpåtsesrerlia särskol- Tränings- Förskola skola Grundskola Yrkesskola 500

Av tabellen framgår att elevgrupperna inom specialundervisningen tagna var för sig är av begränsad storlek. I särskild special- undervisning (s. k. klinikundervisning) är ele- ver med läs- och skrivsvårigheter den stör- sta gruppen (2 000) och inom specialklass- organisationen hjälpklasseleverna (3 000). Sammanlagt undervisas av en årskull när- mare 4000 elever i den särskilda special- undervisningen (3,9 %) och i specialklasser- na drygt 6 000 (6,3 %). Till undervisning i särskola uttas genomsnittligt 500 elever per år (0,5 %) och till specialskola cirka 75 ele- ver (0,1 %).

Speciella läromedel, framställda för en-

bart en grupp av elever inom specialunder- visningen, har som synes ett elevunderlag som ger en mycket begränsad upplagestor- lek. Produktionen blir föga lockande från ekonomisk synpunkt. Något bättre blir för- hållandet om producenten kan räkna med att läromedlet i fråga är av intresse också för andra elevgrupper inom specialunder- visningen eller kommer att användas även för elevgrupper i vanlig undervisning — nå- got som erfarenhetsmässigt ofta är fallet. Utvecklingen i riktning mot en ökad ut- byggnad av den särskilda specialundervis- ningen kan väntas ge ökade förutsättningar för en samordnad läromedelsproduktion.

3. Utvecklingslinjer inom specialundervisningen

3.1 Utredningar under 1960-talet

Vägledande för 1960-talets utredningar av specialundervisningsfrågorna och känneteck- nande för de på utredningsförslagen grun- dade propositionerna och riksdagsbesluten har varit, att man vid avvägning mellan de olika utgiftsändamål för vilka samhället har att ansvara gett upprustningen av utbild- ningsmöjligheterna för de handikappade hög prioritet. Detta synsätt bör enligt utredning- ens mening också gälla läromedelsfrågorna. För att man vid undervisningen av elever med speciella svårigheter och handikapp skall kunna utveckla arbetssätt och metoder, som i fråga om ändamålsenlighet och effek- tivitet kan mäta sig med dem som tillämpas vid undervisning av vanliga elever, är man i högre grad än vid reguljär undervisning beroende av adekvata tekniska och pedago- giska hjälpmedel.

Det intensiva utvecklingsarbetet på spe— cialundervisningens område har i första hand avsett organisationen (översyn av skolför- fattningar, läroplaner, statsbidragsbestäm- melser) samt personalfrågor (personaltilldel- ning, lärarutbildning och utbildning av vård- personal). Genom ökad anslags- och perso- naltilldelning har upprustningsarbetet inom handikappsektorn kunnat intensifieras och ramarna för verksamheten kunnat vidgas. Läromedelsfrågorna har i de olika special- utredningarna i regel getts en mera perifer behandling. Pedagoger och tekniker har emellertid i nära samarbete på många om- råden praktiskt visat att det är möjligt att utveckla och framställa läromedel för han- dikappade som i hög grad underlättar och effektiviserar skolarbetet.

3.1.1 1957 års skolberedning

1957 års skolberedning underströk i sitt hu- vudbetänkande, Grundskolan (SOU 1961: 30), att den inte hade haft tillfälle att ägna specialundervisningsfrågorna och de handi- kappades läromedelsfrågor ett mera ingåen- de studium, men att den betraktade anord- nandet av specialundervisning som ett vik- tigt led i skolans strävanden att skapa be- tingelser för en studiegång som är avpassad efter den enskilde elevens förutsättningar och behov. Utredningen konstaterade att specialundervisningen vuxit fram i sina oli- ka former som en praktisk pedagogisk an- ordning ur de erfarenheter man gjort på skolans arbetsfält. Beredningen tog vid sina överväganden icke ställning till i vilka for- mer utbyggnaden av specialundervisningen borde ske, men underströk att i ett skol- system där anordningarna har det gemen- samma syftet att bereda varje elev en har- monisk skolgång har ett väl utbyggt system av skilda specialundervisningsanordningar sin givna plats. Bl. a. uttalade beredningen att genom en utbyggnad av den särskilda specialundervisningen jämsides med vanlig undervisning borde det vara praktiskt ge— nomförbart att bereda ett ökat antal handi- kappade elever tillgång till experthjälp i den vanliga skolan.

I betänkandet Hjälpmedel i skolarbetet (SOU 1961: 17) behandlade skolberedningen översiktligt vissa frågor avseende special- undervisningens behov av särskild undervis— ningsmateriel, grupprum och förvaringsut- rymmen. Beredningen underströk att i spe- cialklasserna fordras en individualiserad un- dervisning. Eleverna i dessa klasser visar of-

ta stora individuella differenser i fråga om exempelvis personlighetstyp och kunskaps- nivå. För undervisningen behövs därför praktiska anordningar av olika slag för va- rierande sysselsättningar. En del elever, sär- skilt på lågstadiet, har stort rörelsebehov. De distraheras lätt av närasittande kamra- ter och behöver avsevärd omväxling mellan teoretiskt och praktiskt arbete. Klassrummet bör därför vara så rymligt att skolborden kan placeras om för olika slags sysselsätt- ning. Man bör t.ex. kunna arrangera en liten läsvrå, ett hörn för målning och teck- ning eller en plats med ett stort arbetsbord för en grupp elever.

I skolberedningens läromedelsbetänkande uttalades vidare, att för undervisningen i specialklasserna krävs tillgång till läsmate- rial av varierande svårighetsgrad. Beredning- en fann emellertid att den bredvidläsnings- litteratur som fanns tillgänglig vanligen ha- de ett alltför avancerat språk för att elever- na skulle kunna tillgodogöra sig den. Spe- cialklassernas lärare var, framhöll skolbe— redningen, i alltför stor utsträckning hänvi- sade till att själva tillverka undervisnings- material av lämplig svårighetsgrad.

Flertalet av de läromedelsfrågor som be- rördes av skolberedningen är som synes fort- farande aktuella. Beredningens förslag be- träffande utformning av klass- och grupp- rum för specialundervisningens olika verk- samhetsområden har i stor utsträckning kun- nat realiseras, men kvar står problemet om skolornas försörjning med sådant material som av skolberedningen betecknades som material, vilket på grund av upplagornas ringa storlek »inte helt och hållet kan affärs- mässigt tillverkas». Den hithörande proble- matiken belyses ytterligare i följande kapitel men läromedelsutredningen vill redan här betona, att vad skolberedningen uttalade om läromedelsbehovet med syftning närmast på specialklasserna, har giltighet även för den undervisning som meddelas i special- och Särskolor samt i den särskilda specialunder- visningen.

3.l.2 Blind- och dövskoleutredningen

Blind- och dövskoleutredningen, som i be-

tänkandet Grundskola för blinda och döva (SOU 1964: 61) framlade förslag till orga- nisation av skolväsendet för syn- och hör- selskadade elever, uttalade beträffande läro- medelssituationen i skolorna för dessa ele- ver bl. a. följande:

Bristerna i fråga om tillgång till lämpliga pedagogiska hjälpmedel i specialskolorna är i regel mest påtagliga i vad gäller läro- och läseböcker, men skolornas tillgång till övriga pedagogiska hjälpmedel är därför inte av mind- re vikt. Även i fråga om andra hjälpmedel än böckerna bör specialskolornas elever förfoga över inte bara likvärdiga utan helst fler och bättre hjälpmedel än deras i fråga om syn och hörsel mera lyckligt lottade kamrater i det vanliga skolväsendet. Utredningen har med hänsyn härtill i samverkan med skolöversty- relsens hjälpmedelsbyrå låtit utföra en allsidig inventering av specialskolornas bokbestånd och materielbestånd i övrigt. Resultatet av inven- teringen visar, att hjälpmedelssituationen på vissa områden är närmast prekär. Bildmate- rial i form av planscher av en typ, som varit föråldrad sedan länge, används än i dag i vissa dövskolor. Apparatbeståndet för audivi- suell undervisning är helt otillräckligt. Utom- ordentligt illa rustade är skolorna i fråga om naturkunskapsmateriel av alla slag, även om en viss nyanskaffning ägt rum i Örebro och Vänersborg i samband med nybyggnad, respek- tive restaurering. Materiel finns i begränsad omfattning för försök, som utföres av läraren, men laborationsutrustning för elevförsök är i regel obefintlig på skolorna. Att med dagens materielförråd ens tillnärmelsevis söka realise- ra grundskolans intentioner i de naturoriente- rande ämnena är icke möjligt.

Läromedelsutredningen vill i likhet med blind- och dövskoleutredningen understryka vikten av, att möjligheterna att vid under- visningen av handikappade elever använda vanliga läroplaner och reguljära läromedel prövas, och att man vid denna prövning inte alltför uttalat utgår från enbart handi- kappsituationen.

Problemen rörande olika läromedels an- vändbarhet ligger för flertalet handikapp- grupper inte på »föremålsplanet» utan på det »metodiska planet». Läromedel som i första hand är avsedda att användas i van- lig undervisning kan, metodiskt rätt utnytt- jade, visa sig vara verkningsfulla även vid undervisning av mycket gravt handikappade

elever. Flertalet av de läromedel som ingår i de vanliga skolornas materialutrustning bör följaktligen finnas även i exempelvis special- skolorna.

Riksdagen beslöt år 1965 att blind- och dövskolorna skulle ersättas av en statlig obli- gatorisk grundskola för undervisning av gravt syn-, hörsel- eller talskadade elever, Specialskolan (prop. 1965: 70, SU 101, rskr 275). Grundskolan införs successivt i spe- cialskolan med början läsåret 1965/ 66 i års- kurserna 1—5 och är helt införd läsåret 1970/ 71. En ny specialskolenhet i Sigtuna för barn med grava talskador och för hör- selskadade barn med beteendestörningar be- räknas kunna tas i bruk under senare delen av läsåret 1968/69 (prop. 1966: 104, SU 91, rskr 91).

Blind- och dövskoleutredningen framlade år 1964 en femårsplan för upprustning av specialskolornas läromedel och tekniska ap— paratur. Bl.a. föreslogs i planen att under- visningslokaler för gravt hörselskadade ele— ver skulle ges en sådan hörselteknisk grund- utrustning att även elever med obetydliga hörselrester kan nås akustiskt. Riksdagen beslöt i enlighet med utredningens förslag om en successiv förstärkning beträffande läromedel och teknisk apparatur vid spe- cialskolorna. För sådana ändamål har stats- makterna för budgetåret 1968/ 69 anvisat 1 065 000 kr.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse om stats- bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsen- det (SFS 1962: 479) utgår numera särskilt statsbidrag till audivisuell utrustning. Som villkor för sådant statsbidrag gäller att den audivisuella utrustningen skall vara av sådan omfattning och sammansättning som svarar mot det med statsbidraget avsedda syftet. Såväl inredningen som utrustningen skall vara av tillfredsställande teknisk och peda- gogisk kvalitet och väl lämpad för skolbruk.

För tekniska stödåtgärder åt handikappa- de elever vid icke-obligatoriska skolor har anslagsmedel ställts till skolöverstyrelsens förfogande. För hörselskadade elever kan anskaffning av förstärkare, montering av telemagnetslinga, akustikförbättrande åtgär- der etc. komma i fråga. Skolförstärkaran—

läggningar som tilldelats en elev i grundsko- lan följer vid behov eleven under den fort- satta skolgången.

För synskadade elever kan utrustning med intalade läroböcker, bandspelare, band, rit— bräde, förstoringsglas, skrivmaskin, extra platsbelysning etc. komma ifråga. Stödåt- gärderna bör vidtas i samråd med hjälpme- delscentralen vid Tomtebodaskolan.

För rörelsehindrade elever kan stödåtgär- derna avse utrustning med bandspelare, skol- skjutsanordningar och personell assistans.

3.1.3 Skolöverstyrelsens och arbetsmark- nadsstyrelsens utredning om hjälpklass- elevernas yrkesanpassning

Yrkesskolornas behov av adekvata lärome- del och arbetsinstruktioner för yrkesutbild- ningen av elever med särskilda svårigheter och handikapp berördes av utredningen om hjälpklasselevernas yrkesanpassning, gjord av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadssty- relsen 1964. Vad som i denna utrednings betänkande sades om hjälpklasselevernas hjälpmedelsbehov har enligt läromedelsut- redningens mening giltighet även för fler- talet av de övriga elevkategorierna inom specialundervisningen:

Ett framgångsrikt bedrivande av yrkesut- bildning för hjälpklasselever fordrar att goda hjälpmedel i undervisningen finns att tillgå. Bristerna i detta hänseende är för närvarande mycket stora. De hjälpmedel som står till buds i yrkesundervisningen är så gott som undan- tagslöst anpassade till de normalbegåvade ele- verna. Dessa hjälpmedel torde endast delvis kunna användas i den särskilda yrkesutbild- ningen. Detta gäller såväl läroböcker som åskådningsmateriel av skilda slag. Icke heller de arbetsinstruktioner i yrkesarbete som i sti- gande omfattning utarbetas för olika yrken torde utan olägenhet kunna användas i den särskilda utbildningen.

Dessa brister måste snarast avhjälpas. Efter- som den särskilda yrkesutbildningen alltid mås- te bli av relativt liten omfattning synes en kommersiell produktion av hjälpmedel för den- samma icke vara lockande. Anskaffningen av lämpliga hjälpmedel bör därför ankomma på skolöverstyrelsen. Det torde vara lämpligt att därvid utnyttja den erfarenhet, som efter hand vinnes av den särskilt inrättade utbildningen. Vi föreslår därför, att dugliga och för upp- giften lämpliga lärare frigöres för att i första

Specialundervisning i allmänna skolväsendet kan i huvudsak förekomma i tre former: individuz-iliserad undervisning i vanlig klass, särskild specialundervisning och undervis- ning i specialklass. Den individualiserade undervisningen inom klassens ram måste för— utsätta att det i lärarens ordinarie utbildning ingår grundläggande kunskaper om hur man avhjälper det enskilda barnets svårigheter. Den särskilda specialundervisningen skall inte betunga eleven utöver det vanliga skolarbetet utan ges jämsides med detta. När ett barn inte kan följa undervisningen med hjälp av individualism—ing eller särskild spe- cialundervisning kan barnet placeras i specialklass.

Den särskilda specialundervisningen ges ibland i form av s.k. klinikundervisning. Bilden visar hur en lärare arbetar tillsammans med ett par elever framför spegeln i en talklinik. I talkliniken tas elever med tal— och röstrubbningar eller försenad talutveck— ling om hand. Andra former av klinikundervisning iir observationsklinik för elever med anpassningssvårigheter eller psykiska särdrag och liisklinik för elever med läs— och skrivsvårigheter. I kliniken arbetar läraren tillsammans med en eller ett fåtal elever per lektionspass. (Foto: Sven Oredson.)

Hörselskadade elever kan undervisas i specialskola, hörselklass eller vanlig klass med stöd av särskild specialundervisning. Specialskolor för hörselskadade finns på sex plat- ser i landet. Externa specialskolklasser kan inrättas i en kommun när det finns en till- räckligt stor grupp barn med grava hörselskador på orten. Vissa krav ställs då på pedagogiska, medicinska och tekniska resurser.

I specialskolorna undervisas barn med viss hörselrest, barn som saknar användbara hörselrester samt hörselskadade med komplikationer till skadan. Övriga hörselskadade undervisas i hörselklasser eller i vanliga klasser med särskild specialundervisning.

På bilden arbetar en lärare i en hörselklass tillsammans med en grupp elever. Med förstärkaranordningar kan eleverna uppfatta ljud. Som bilden visar måste dock vissa elever lära sig att läsa munrörelser för att kunna lära sig tala och uppfatta tal.

Gravt hörselskadade elever kompletterar det talade språket med åtbördsspräk. Erfarenhetsmässigt vet man att elever med grava hörselskador får ett mycket begrän— sat ordförråd. I sammanhanget kan nämnas att ett forskningsprojekt gällande hörträ- ning av gravt hörselskadade med undervisningsmaskin pågår i Uppsala. Projektet genomförs i samarbete mellan pedagogiska institutionen och institutet för talöverföring vid tekniska högskolan i Stockholm. (Foto: Sven Oredson.)

hand söka skaffa fram hjälpmedel för under- visningen i de vanligaste teoriämnena. Även framskaffandet av lämpliga arbetsinstruktioner för undervisningen i yrkesarbete torde böra betraktas som en angelägen uppgift, som även bör kunna anförtros intresserade lärare. Vi förutsätter givetvis, att konsulentema för hjälp- undervisning, som vi föreslagit knutna till skolöverstyrelsen, aktivt medverkar i arbetet med att få fram lämpliga undervisningshjälp- medel.

Vid rikscentralen för pedagogiska hjälp- medel för synskadade, vilken började sin verksamhet läsåret 1965/ 66 och är knuten till Tomtebodaskolan i Solna, tillverkas ma- terial för användning inom Specialskolan för synskadade och för synskadade elever inom det allmänna skolväsendet. För att underlätta synskadade elevers övergång till vanliga skolor har reselärare knutits till cen- tralen. Erfarenheterna av centralens verk- samhet är goda.

3.1.4 Skolöverstyrelsens arbetsgrupp för un- dervisning av rörelsehindrade elever

Skolöverstyrelsens arbetsgrupp för undervis- ning av rörelsehindrade elever föreslog i sitt betänkande 1966 inrättande av en hjälpme— delscentral av rikskaraktär för undervisning- en av rörelsehindrade elever. Arbetsgruppen konstaterade i motiveringarna till förslaget att en effektiv undervisning av rörelsehind- rade kräver en mängd speciella hjälpmedel, anpassade efter den enskilde elevens svårig- heter. Vissa förekommande hjälpmedel kan för denna undervisning användas först efter ändringar eller tillsatser. Läromedel som tillverkats lokalt borde enligt arbetsgruppens mening göras bättre kända också i andra skolor för att komma till användning på flera håll, eventuellt utvecklas ytterligare och produceras reguljärt.

Hjälpmedelscentralen för rörelsehindrade, som genom riksdagens godkännande av ar- betsgruppens förslag kunde starta sin verk- samhet vid skolan för rörelsehindrade i Bräcke-Östergård läsåret 1966/ 67, har till- delats följande huvuduppgifter:

1. Utprövning av läromedel och bedöm-

ning av deras lämplighet vid undervisning av rörelsehindrade elever.

2. Utställnings- och informationsverksam— het.

3. Utlåning av vissa läromedel till vanliga skolor som mottagit enstaka rörelsehindrade elever.

4. Initiativ och samordning av initiativ till nya läromedel.

Skolöverstyrelsens arbetsgrupp berörde i samband med förslaget under punkt 3 ovan en fråga som mot bakgrunden av utveck- lingen på området enligt utredningens me— ning är av gemensamt intresse för samtliga elevkategorier inom specialundervisningen, nämligen frågan om i vilken utsträckning en effektivt fungerande produktion, distribution och information av läromedel kan bidra till att underlätta handikappade individers un- dervisning och utbildning tillsammans med vanliga elever. Frågeställningen är aktuell för samtliga utbildningsstadier: förskolan, den obligatoriska skolan, den gymnasiala skolan, den eftergymnasiala utbildningen och vuxenutbildningen. Genom att special- undervisningen numera i större utsträckning än tidigare arbetar integrerad med den van- liga undervisningen, kan den på ett bättre sätt utnyttja det allmänna skolväsendets re- surser och bättre tillgodose de handikappa- des varierande utbildningsbehov. När man inom de vanliga undervisningsformerna tar emot exempelvis gravt syn-, hörsel- eller rörelsehindrade barn måste man givetvis kunna räkna med, att produktionen av spe— ciella läromedel fungerar tillfredsställande och att dessa läromedel i fråga om disposi- tion och innehåll så nära som möjligt anslu- ter till läromedlen inom den vanliga under- visningen.

3.1.5 Skolöverstyrelsens utredning rörande kurslitteratur för blinda universitetsstude- rande och andra vuxna blinda studerande

Skolöverstyrelsens utredning 1965 rörande kurslitteratur för blinda universitetsstuderan- de och andra vuxna blinda studerande be- räknade det antal blinda personer som varje år börjar studera vid universiteten och hög—

skolorna till 15 år 20. Utredningen uttalade angelägenheten av att denna begränsade stu- diegrupp erhöll bättre tillgång till erforder- ligt studiematerial. Det framhölls att man i de flesta länder finner det uteslutet att blinda är i stånd att bedriva högre studier eller kan vara yrkesverksamma inom intel- lektuella yrken utan att behärska punkt- skriften (Braielle-skrift). Denna ger den blinde möjlighet att med tillfredsställande hastighet föra anteckningar, göra utkast, utarbeta manus osv. Samtidigt framhöll man att för vissa grupper och på vissa äm- nesområden är talboken huvudmedium. De som blivit blinda vid vuxen ålder (de ny- blinda eller senblinda) samt de dubbelhandi— kappade (t.ex. blinda med gravt rörelse- hinder) når i regel inte fram till sådan be- härskning av blindskrift att de kan läsa text i för studierna tillräckligt snabbt tempo.

De skäl som talar för talboken som ett viktigt hjälpmedel vid sidan om punktskrif— ten ligger på det produktionstekniska planet. Behovet av studielitteratur är så stort att det inte är realistiskt att räkna med att man inom överskådlig tid kan producera mera än delar av studielitteraturen i punktskrift. Även studietekniska skäl talar för att en relativt stor del av litteraturen bör talas in på band. Läshastigheten är i regel högre vid läsning av talbok än av punktskrift.

3.1.6 Kommittén för akademisk kurslitteratur

Kommittén för akademisk kurslitteratur, till- satt av universitetskanslersämbetet, framhål- ler i betänkandet Kurslitteratur för grund- examina vid universitet och högskolor, del I, 1967, att den under sitt utredningsarbete ingående lärt känna de problem som är för- knippade med utgivning av litteratur i sär- skilt små upplagor och därvid funnit att dessa svårigheter i stor utsträckning gäller beträffande kurslitteratur för synskadade. Kommittén biträder De Blindas Förenings och universitetskanslersämbetets förslag i promemoria av den 16 juni 1967, att den grundläggande kurslitteraturen för blinda

bör produceras som tal- och punktskrift- böcker, och att man genom användning av avlönade lektörer för övrig kurslitteratur skall sörja för anpassning till den revidering av lärostoffet som successivt sker i flertalet ämnen.

3.1.7 Talboksproduktion Läromedelsutredningen noterar med till- fredsställelse den höjning av de statliga an- slagen till talboksproduktion som skett under senare år. Denna produktion möjliggörs f.n. genom medel från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet, delposterna »bidrag till De Blindas För- enings allmänna biblioteksverksamhet» och »bidrag till framställning av studielitteratur för synskadade universitetsstuderande», på utbildningsdepartementets område. Genom ökningen av dessa bidrag från sammanlagt 940000 kr. budgetåret 1967/68 till 1140 000 kr. budgetåret 1968/69 bör en angelägen ökning av talboksproduktionen för dels den allmänna biblioteksverksam— heten för synskadade dels denna kategoris studier bli möjlig.

Här bör även nämnas arbetsmarknads- styrelsens bidrag till undervisningsmateriel för synskadade studerande. Länsarbetsnämn- dernas utgifter för sådan materiel, huvud- sakligen talböcker, år 1967 var 585 1000 kr.

3.1.8 Teknisk utrustning m.m.

Som framgår av redogörelsen har under 1960-talet ett antal specialutredningar rela- tivt ingående behandlat skilda handikapp- gruppers behov av speciella hjälpmedel. Åtskilliga åtgärder har vidtagits för att åstadkomma snabba lösningar. Vid sidan om de nyinrättade hjälpmedelscentralerna för synskadade vid Tomtebodaskolan och för rörelsehindrade vid skolan i Bräcke— Östergård kan här nämnas, att samtliga spe- cialskolor för hörselskadade tillförts tekniska avdelningar med speciella uppgifter att till- se att skolornas hörseltekniska utrustning är i fullgott skick och handhas på rätt sätt. Vi- dare har Handikapputredningen, i vars upp- drag ingår att pröva frågor om tekniska hjälpmedel för handikappade, i betänkandet

Bättre hjälpmedel för handikappade (SOU 1967: 60) framlagt förslag som syftar till bättre samordning av den medicinska och tekniska forskningen och utvecklingsarbetet för att skapa och utveckla nya och bättre tekniska hjälpmedel.

3.2 Förutsättningarna för en samordnad läromedelsproduktion

Behandlingen av de handikappades lärome- delsfråga och uppskattningen av läromedels- behovet inom skilda sektorer av specialun- dervisningen inom skolväsendet har i regel skett med utgångspunkt i de enskilda han- dikappgruppemas speciella behov. Lärome- delsproduktionen har lagts upp för å ena sidan vanlig undervisning och å andra sidan specialundervisning. De företagna invente- ringarna av läromedelsbeståndet inom spe- cialskolorna, särskolorna och de vanliga sko— lornas specialundervisning har visat att till- gången till läromedel på flera väsentliga om— råden är bristfällig. Skälet till bristsituatio- nen är ifrågavarande läromedels begränsade upplagestorlek och därmed sammanhängan- de låga lönsamhet.

3.2.1 Vanlig undervisning —— Klinikunder- visning —— Specialklassundervisning

För att man skall komma till rätta med de konstaterade bristerna och nå fram till en rationell och mera tillfredsställande lösning av läromedelsfrågan är det enligt läromedels- utredningens mening av vikt, att förutsätt- ningarna för en mera samordnad framställ- ning av läromedel för å ena sidan de olika handikappgrupperna, å andra sidan den van— liga undervisningen prövas. Den pågående utvecklingen mot ett mera integrerat skol- system för undervisningen av elever med svårigheter och handikapp — en utveckling som är beroende av en friktionsfritt funge- rande läromedelsförsörjning — skärper kra- vet på tillgång till läromedel som är använd- bara såväl i vanlig undervisning som i spe- cialundervisning, och ökar samtidigt de all- männa förutsättningarna för en dylik sam—

ordnad läromedelsproduktion. Läroplanerna för olika slag av specialundervisning sam- manfaller numera med eller liknar i fråga om uppläggningen de vanliga läroplanerna.

Vid bedömningen av frågan i vilka for- mer av specialundervisning i den nya sko- lan läromedlen skall tjäna som verktyg är det av intresse att notera, att de moderna skolförfattningama rörande specialundervis— ningens organisation och arbetsformer till sin allmänna konstruktion är sådana, att de ger ökat utrymme för skolorna att anpassa verksamheten efter lokala förhållanden och den enskilde elevens eller elevgruppens ön- skemål och behov.

Genom ändring av skollagen den 3 juni 1965 (SFS 1965:427) klargjordes ansvars— fördelningen mellan staten och kommuner- na beträffande undervisningen av elever med speciella svårigheter och handikapp. Till de i skollagen intagna bestämmelserna om kommunernas skyldighet att sörja för undervisningen av barn i grundskola (2 5) och om anordnandet av specialundervisning i grundskolan för sådana barn som har svårt att följa den vanliga undervisningen eller anpassa sig till verksamheten i skolan (24 &) fogades tillägget, att staten skall sör— ja för undervisningen i specialskola av barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada inte kan följa undervisningen i grundskolan. Utanför skollagens tillämpningsområde föll efter den år 1965 genomförda ändringen en- dast undervisningen av psykiskt efterblivna, vilkas undervisning reglerades genom 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (SFS 1954: 483). Lagen som översetts av särskilda sakkunniga (se betänkandet Omsorger om psykiskt ut- vecklingshämmade, SOU 1966: 9) ersattes fr.o.m. den 1 juli 1968 av en ny lag angå— ende omsorger om psykiskt utvecklingsstör- da, (SFS 1967: 940). Den nya lagen lägger ansvaret för undervisningen och värden av de psykiskt utvecklingsstörda på landstings— kommunerna och städerna utanför landsting.

Även i de gymnasiala skolorna (gymna- siet, fackskolan och yrkesskolan) kan spe- cialundervisning numera anordnas på lik-

nande grunder som i den obligatoriska sko— lan för elever som på grund av syn- eller hörselskada, nedsatt rörelseförmåga eller an- nat handikapp har svårt att följa den vanliga undervisningen. Undervisningen kan liksom specialundervisningen i grundskolan anord— nas antingen i specialklass eller som sär— skild specialundervisning.

Som tidigare nämnts tog 1957 års skol- beredning inte ställning vare sig för eller emot den ena eller andra formen av special- undervisning i den nya skolan. Även de nya skolförfattningama håller vägarna öppna för kommunerna att avgöra den lämpliga för- delningen av exempelvis antalet specialklas- ser och kliniker samt utbyggnaden av ex- terna eller interna skolformer. Den valfrihet inom relativt vida ramar som skolförfatt- ningama och de på dem grundade anvis- ningarna medger är av värde för utveckling— en på området. Den ger utrymme för varie- rande praktiska lösningar och erforderlig flexibilitet åt organisationen. Läromedels- försörjningen för specialundervisningen bör ges en uppläggning som stöder utbyggnaden av de integrerade undervisningsformer som nu praktiskt prövas på skilda håll i landet.

Integreringsfrågorna belystes även av 1960 års lärarutbildningssakkunniga, som i sitt huvudbetänkande, Lärarutbildningen IV: 1 (SOU 1965: 29), tog upp spörsmålet om be- hovet av olika typer av specialklasser samt skillnaderna mellan vanlig undervisning och undervisningen i vissa specialklasser. De sakkunniga aktualiserade i första hand frå— gan om antalet hjälp- och skolmognadsklas— ser är rätt dimensionerat:

' Organiserandet av specialklasser måste be- dömas olika allt efter elevernas handikapp. Enighet synes råda om att elever med svåra syn- och hörselskador bör undervisas i klasser för sig, inte minst med hänsyn till den tekniska utrustning undervisningen kräver. Detsamma kan gälla cp-skadade elever. Observationsun— dervisning i särskilda klasser såväl i klinik- form för elever med sociala och nervösa stör- ningar torde också regelmässigt ses som en värdefull vårdform, så länge dessa klasser inte blir enbart avlastningsplats för besvärliga ele- ver. Detsamma är förhållandet med läsklasser-

na, då dessa enligt sitt syfte består av elever med specifika läs- och skrivsvårigheter och inte mera allmänt prestationssvaga elever. Nämnda typer av specialklasser utgör dock mindre än en femtedel av de nuvarande spe- cialklasserna. Huvuddelen utgöres av hjälp- klasser och skolmognadsklasser. Enbart hjälp- klasserna utgör cirka 70 % av specialklasserna. Ett visst antal sådana klasser är utan tvivel befogat, men den hittillsvarande tendensen att väsentligen fylla den för specialklasser med- givna kvoten med hjälp- och skolmognads- klasser och att dimensionera speciallärarutbild- ningen härefter är inte en för den nya skolan lämplig kategoriseringsform. Genom att indi— vidualiseringskravet numera är generellt, skil— jer sig verksamhetsformerna i hjälp- och skol- mognadsklasser i princip inte från den vanliga klassens. Olikheterna ligger främst i den lång- samma studietakten och den lägre svårighets- graden. Kravet att undervisningen måste vara åskådlig, motiverande och individualiserande gäller all undervisning.

Specialundervisningens snabba frammarsch i form av praktiska anordningar har tyvärr inte kunnat följas upp av en utbyggd forsk- ning på området eller planmässig försöks— verksamhet som belyser metodproblemen och prövar läromedelssystemens lämpliga utformning. I prop. 1965: 79 ang. special- lärarutbildningen framhöll chefen för dåva- rande ecklesiastikdepartementet följande:

Avvägningen mellan de olika formerna av specialundervisningsinsatser -— specialklass, särskild specialundervisning och omhänderta- gande helt inom den ordinarie klassen — rym- mer en svår och mycket viktig problematik, som jag förutsätter att skolöverstyrelsen har sin uppmärksamhet noga riktad på. Jag vill framhålla som särskilt viktigt, att skolöver- styrelsen tillser, att bestämmelserna om upp- rättande av specialklasser inte tillämpas schab- lonmässigt så, att hjälpklasser. och skolmog- nadsklasser anordnas intill rekommenderat maximiantal utan en ingående prövning av be- hovet av varje sådan klass. Grundskolans till- komst måste nämligen innebära ett nytt prin- cipiellt synsätt också på denna fråga och det är angeläget, att en anpassning till detta syn- sätt äger rum. Eftersom individualiserad un- dervisning är ett normalt inslag i grundskolans verksamhet måste särskiljandet av elever till hjälpklasser och skolmognadsklasser bedömas på något andra grunder än tidigare. Betydligt ökad uppmärksamhet måste ägnas de möjlig- heter den särskilda specialundervisningen ger. När jag här i huvudsak ansluter till översty-

relsens förslag om en utbyggnad av special- lärarutbildningen grundar sig detta på den be- dömningen att en betydande brist på special- utbildade lärare föreligger och att en väsent- lig förstärkning av de organisatoriska och per- sonella resurserna för specialundervisning mås- te komma till stånd. Det innebär däremot inte något ståndpunktstagande i fråga om den fram- tida avvägningen mellan de olika former för specialundervisning, inom de vilka de utbildade speciallärarna skall kunna utnyttjas. Den sist- nämnda frågan måste bli föremål för en kon- tinuerlig allsidig prövning, varvid de rön som inhämtas genom forskning, försöksverksamhet samt den reguljära specialundervisningen och ett ökat omhändertagande av elever med skilda svårigheter inom normalundervisningen bör bilda underlaget för kommande överväganden och praktiska åtgärder.

I linje med det program för utbyggnad som skisseras i de ovan citerade uttalande- na har man på olika håll praktiskt prövat, att med hjälp av särskild specialundervis- ning och med de vanliga läroböckerna som grundmaterial låta elever med svårigheter och handikapp följa undervisningen tillsam- mans med vanliga elever. Verksamheten med exempelvis observationskliniker, läs- och tal- kliniker har passerat försöksstadiet och har fått sitt innehåll preciserat i anvisningarna till skolförfattningama. Undervisningsanord- ningar med exempelvis kombinerade former av skolklinikverksamhet är ännu på för- söksstadiet men de har gett en klar anvisning om möjligheten att låta ett ökat antal han- dikappade elever följa undervisningen i van- liga klasser och vanliga skolor och därvid använda de vanliga läromedlen komplette- rade med erforderlig teknisk utrustning och viss stödmateriel.

3.2.2 Försöksverksamhet

Läromedelsutredningen har tagit del av rap- porter om försök med särskild specialunder- visning på olika håll i landet. Nedan åter- ges avsnitt ur dels en rapport avseende obli- gatoriska skolan dels en rapport avseende gymnasiet. Den förstnämnda är av intresse bl. a. därför att den kommer från en rela- tivt liten skola omfattande något över 400 elever. Den beskrivna organisationsformen

torde vara av intresse också i skolkommu- ner med begränsat elevunderlag:

Från och med läsåret 1964/65 har vid Ål- stens skola inom Abrahamsbergs rektorsom- råde bedrivits försöksverksamhet med skolkli- nik . . . Syftet med den särskilda specialunder- visningen är ju bl.a. att hjälpa elever med speciella skolsvårigheter att genom relativt korta övningspass på skolkliniken kunna följa undervisning i vanlig klass och behålla kamrat- kontaktema i den egna klassen och i den egna skolan. Skolkliniken har därför förlagts till samma skolhus som de vanliga klasserna. Däri- genom har vunnits att eleverna kan komma över till kliniken under hel- eller halvtimmes- övningar utan onödig tidsförlust och klinik- föreståndaren kan dagligen komma i kontakt med klassföreståndama och övrig personal vid skolan.

Vid kliniken meddelas särskild hjälpunder- visning, undervisning av elever med läs- och skrivsvårigheter och särskild observationsun- dervisning. Eftersom elevernas skolsvårigheter sällan förekommer isolerade från varandra har eleverna ej strikt fördelats efter symptomen utan har i huvudsak fått ingå i den undervis- ningsgrupp där de kunnat arbeta bra och an- passa sig väl.

Ingen av skolans drygt 400 elever har under den tid försöksverksamheten bedrivits överförts till specialklass.

I klinikundervisningen har använts undervis- ningshjälpmedel och diagnostiska prov av sam- ma slag som användes i läsklinikema och den särskilda hjälpundervisningen. Vidare har ele- verna haft med sig sina skriv- och räknehäf- ten från den vanliga klassundervisningen. Vid sidan om de speciella övningarna har eleverna arbetat med uppgifter som valts tillsammans med respektive klassföreståndare.

Av rapporten framgår vidare att klinik- verksamheten går utmärkt att infoga i det individualiserade arbetssätt som bedrivs i grundskolan. Läromedelsutredningen vill för sin del framhålla att verksamhet av ovan nämnt slag även torde utgöra ett värdefullt komplement till det flexibla system med klasser och undervisningsgrupper av "varie— rande storlek som är under utprovning.

Brännkyrka gymnasium, som fr. o. m. läs- året 1964/ 65 startat en verksamhet liknan- de den ovannämnda för äldre elever under beteckningen studieklinik, redovisar också positiva erfarenheter:

Undervisningen vid studiekliniken har varit speciellt tillrättalagd och konkretiserad. Anta- let elever i varje grupp har varit 3—4, undan- tagsvis högre. Vissa studier och observationer har verkställts genom föreståndarens försorg i samarbete med klassföreståndare, kurator och skolhälsovårdsavdelning. En utredning har föregått hänvisning till studiekliniken, vars schema löpt parallellt med den övriga under- visningen. Eleven tillhör fortfarande klassen och får förstärkningsundervisning i kliniken vissa lektioner.

Erfarenheterna har, trots begränsningen i omfattningen, kunnat uppfattas som mycket goda. Det är angeläget att framhålla att det är viktigt i en verksamhet som denna, att ele- vernas och föräldrarnas rättigheter och önske- mål kan tillvaratas inom ramen för en organi- sation som så litet som möjligt skiljer sig från den undervisning som eleven normalt skulle ha erhållit i klassen . . .

Eleverna själva har ej reagerat negativt utan många har uttryckt sin uppskattning av att er- hålla bättre kontrollerade och individualiserade inlärningsförhållanden.

Mot bakgrund av erfarenheter av ovan nämnt slag framstår det enligt läromedels- utredningens mening inte lika självklart som tidigare, att elever med svårigheter och han- dikapp skall överföras till specialklasser, spe- cialskolor eller Särskolor. Varje lärare bör i stället vara införstådd med att han i den vanliga klassen kan ställas inför uppgiften att undervisa och fostra även elever med be- tydande svårigheter och handikapp. Detta ställer givetvis speciella krav på tillgång till personell assistans, bl. a. från klinikernas lä- rare, men också på läromedlen i undervis- ningen. De speciella läromedlen bör med hänsyn till den önskade utvecklingen — oavsett om det är fråga om tryckt material eller punktskrift, bildband, ljudband, dia- bilder eller film —— för flertalet elevgrupper uppfylla det dubbla kravet att dels tillgodo- se den handikappades speciella behov i frå- ga om tekniskt utförande, disposition och allmän behandling av stoffet, dels så nära som möjligt innehållsmässigt ansluta till stu- diegången i den vanliga klassen.

Av särskilt intresse är huruvida även så— dana elever som i undervisningssammanhang har det allra svårast — exempelvis de gravt hörselskadade, de synskadade eller de ut-

vecklingshämmade och rörelsehindrade — kan väntas få en adekvat undervisning inom ett mera integrerat skolsystem. De positiva erfarenheterna av gjorda försök talar för att detta är möjligt. Tomtebodaskolan redovisar att ungefär en fjärdedel av de synskadade eleverna skrivs ut för fortsatt utbildning i skolor för seende. Utskrivning av elever sker från alla årskurser men är störst efter den åttonde årskursen. Blind- och dövskoleutred- ningen fann det vara realistiskt att räkna med att cirka 50 % av de blinda eleverna på högstadiet kan skrivas ut från Tomteboda- skolan för fortsatt utbildning tillsammans med seende. Utredningen underströk emel- lertid beträffande överföringen av blinda elever till skolgång utanför Specialskolan, att överföringen kunnat genomföras i ett större antal fall och från tidigare årskurser när det varit fråga om elever som valt en teoretiskt betonad studieväg, än när det gällt elever med praktisk inriktning. När den blinde eleven under det första stadiet av skolgången har lärt sig att läsa blindskrift, att skriva maskin och att använda regletten har han erhållit nycklar som öppnar dörren till en teoretisk studieväg. På likartat sätt som den seende kan den blinde eleven göra anteckningar och med hjälp av talböcker och kompletterande muntlig information föl- ja teoretisk undervisning. De Blindas För- ening framhåller att vad den blinde eleven behöver i form av extra hjälp vid teoretiska studier är i första hand en teknisk service. Vid praktisk utbildning är den blindes situa- tion en annan och svårare. Han kan liksom de seende följa de muntliga instruktionerna men måste sedan steg för steg göras för- trogen med de olika arbetsmomenten och öva de speciella handgreppen för att kunna utveckla den arbetsmetod som för honom som blind är den mest lämpliga. Skolor som tar emot blinda elever i vanliga klasser måste givetvis kunna påräkna att erhålla en kontinuerlig läromedelsservice och per- sonell assistans. Dessa uppgifter åvilar rese- lärarverksamheten och läromedelscentralen vid Tomtebodaskolan.

Även inom undervisningsväsendet för dö— va och hörselskadade sker en utveckling mot

ett närmare samgående med det allmänna skolväsendet. Genom en tidigt insatt för- skoleträning av hörselskadade småbarn och genom en alltmera fulländad hörselteknisk utrustning har det blivit möjligt att i en omfattning, som var otänkbar för endast ett tiotal år sedan i vanliga skolor ge ade- kvat undervisning åt även mycket gravt hör- selskadade elever. För läromedelsproduktio- nen betyder detta att den skall kunna till- handahålla även de vanliga skolorna ända- målsenligt utformad teknisk utrustning och läromedel, som framför allt i språkligt hän- seende är väl genomarbetade.

Försök med externa, dvs. till vanliga sko- lor förlagda, grundskoleklasser för döva elever har gjorts i ett antal kommuner. I Örebro är integrerade gymnasiala studievä- gar för hörselskadade under uppbyggnad. Erfarenheterna av de med vanlig undervis- ning integrerade skolformerna för hörsel- skadade är odelat positiva.

Hur den elektrotekniska forskningen öpp- nat nya utbildningsmöjligheter för de döva och hörselskadade belyses kanske bäst av de nya undervisningsformer som nu prövas på det gymnasiala skolstadiet i bl.a. Stock- holm och Örebro. I Alviksskolan i Stockholm inleddes för tre år sedan försök med under- visning av gravt hörselskadade gymnasister i vanlig skola. Vanliga klassrum försågs med gruppförstärkare och övrig hörselteknisk ut- rustning och undervisningen meddelades i huvudsak av skolans egna ämneslärare. Vå- ren 1967 avlade den första kullen gravt hör- selskadade elever studentexamen.

Försöksverksamhet för hörselskadade ele- ver på det gymnasiala stadiet har fr.o.m. höstterminen 1967 startat också i Örebro. Hörselskadade elever från olika delar av lan- det erhåller gymnasial utbildning i de van- liga skolorna i Örebro och i landstingets yrkesskola. Man redovisar goda erfarenhe- ter av verksamheten men har vissa svårig- heter att finna läroböcker avpassade för ele- verna. Man konstaterar att språket i läro- böckerna för dessa elever ofta är så svårt att de får läsa böckerna »parallellt med ord- listan».

Det glädjande förhållandet, att ett växan- de antal elever med skilda svårigheter och handikapp kan få adekvat utbildning inom ramen för det allmänna skolväsendet och läromedelssituationen förbättrad genom an— vändning av en kombination av vanliga lä- romedel och speciella hjälpmedel, får emel- lertid inte undanskymma den viktiga frågan om läromedel för de grupper av handikap- pade elever, som också i framtiden är hän- visade till skolgång i speciella skolor och institutioner. En satsning på systematiskt uppbyggda material- och metodkombinatio- ner också för dessa elevkategorier är enligt läromedelsutredningens mening inte bara angelägen ur rent humanitär synvinkel utan bör också på sikt kunna ses som en god samhällelig investering. Utredningen vill här instämma i vad de sakkunniga för översyn av lagstiftningen angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade sade om an- gelägenheten av utveckling av undervisnings- möjligheterna för elever med psykisk utveck— lingshämning (Omsorger om psykiskt ut- vecklingshämmade, SOU 1966: 9, s. 74):

Under det senaste decenniet har denna ut- veckling uppvisat bl.a. det draget att systema- tiserad undervisning eller sysselsättning ordnats för allt större grupper av de svårare skadade barnen, vilka tidigare betraktades som obild- bara men numera anses mottagliga för prak- tisk undervisning och social träning. Det är en strävan att göra det möjligt för de psykiskt utvecklingshämmade att leva ute i samhället. Det har visat sig att även relativt svårt utveck- lingshämmade i en utsträckning som för bara kort tid sedan ansågs helt otänkbar kunnat be- redas en meningsfylld sysselsättning i skydda- de verkstäder och i många fall till och med finna anställningar i öppna marknaden. Vid vårdanstaltema har systematiserad terapeutisk verksamhet för de svårt psykiskt utvecklings- hämmade givit mycket goda resultat i så måtto att patienterna blivit bättre anpassade och däri- genom mindre svårskötta. Den pedagogiska er- farenheten liksom den psykologisk-pedagogiska forskningen har börjat tillföra verksamheten kunskaper och metodik som kan tillämpas på sådana psykiskt utvecklingshämmade som myc- ket litet eller inte alls kan tillägna sig teoretiska kunskaper.

Läromedelsbehovet inom olika sektorer

av specialundervisningen

Den grundläggande målsättningen för skol- väsendet i dess helhet anges i 1 & skollagen: »Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.» Denna målsättning gäller numera också för undervisningen av elever med särskilda svårigheter och handikapp. Specialundervis- ningen skall syfta till att ge individuell och social fostran, som gör eleven rustad att fungera som enskild individ och som med- borgare i samhället. Eleven skall känna att han tillhör skolgemenskapen och att skolan är beredd att till hans förfogande ställa alla de läromedel som han är beroende av för en gynnsam utveckling. Behov av speciella läromedel kan föreligga och bör kunna till- godoses på samtliga undervisnings- och ål-

Specialundervisning — Vanlig undervisning Special- skola _l Extern klass V Special- klass _") A Extern klass A Sär- skola

dersnivåer: i hem- och förskoleundervis- ningen, i den obligatoriska skolan och i påbyggnaderna på denna.

Gemenskapen mellan specialundervisning och vanlig undervisning i fråga om målsätt- ningen gäller också de bärande pedagogiska principerna. Till grund för val av metodik och arbetsformer ligger de för all undervis- ning gemensamma principerna om motiva- tion, konkretion, samverkan och individuali- sering. Det ökade tillgodoseendet av kravet på en långtgående individualisering även i vanlig undervisning gör att skillnaden mellan denna undervisning och specialundervisning- en numera är att se som mera en grad- än en artskillnad. Specialundervisningens större möjligheter att tillgodose individualiserings- kravet sammanhänger med att den i regel arbetar med lägre elevantal i undervisnings- grupperna och kan grunda valet av trä- ningsprogram för den enskilde eleven på ett ofta omfattande utredningsmaterial. För att kunna utveckla effektiva arbetsformer är specialundervisningen emellertid beroende av tillgång till särskilda läromedel.

Vanlig klass

+ Vanlig klass

särskild special- Individualisering undervisning, s.k. inom klassens klinikundervis- ram ning

I bredvidstående figur redovisas de olika skolmöjligheterna för elever med svårighe- ter och handikapp. Pilarna anger den trend inom specialundervisningen som bör kunna förstärkas genom en effektivt fungerande läromedelsförsörjning.

I det följande redovisar utredningen re- sultaten av det kartläggningsarbete den låtit utföra för att få specialundervisningens läro- medelsfråga klarare belyst och bristområ- dena tydligare avgränsade. Genom utdrag ur ett antal lektionsutkast exemplifieras hur en kombination av vanliga och speciella läromedel praktiskt kan fungera vid under- visningen av olika handikappgrupper. Ut- kasten är utarbetade av erfarna lärare i special- och särskolor med utgångspunkt i läromedel som utställdes vid 1967 års riks-

Tabell 4.1. Antalet läroböcker godkända av vändning i grundskolan.

skolmässa i Östersund. Vidare ges i sam- mandrag synpunkter på olika handikapp- gruppers behov av läromedel utifrån enkät- materialet och material som sammanställts av läromedelskommittéer inom specialunder- visningen.

4.1 Statens läroboksnämnds läroboks- förteckning Enligt skolstadgans 5 kap. 18 & skall ny lä- robok eller omarbetad upplaga av redan an- vänd lärobok antas av skolstyrelsen. Rektor skall avge förslag i ärendet efter att ha hört ämneskonferensen eller vederbörande lärare. Endast lärobok som är uppförd på Statens läroboksnämnds läroboksförteckning får an- tas. Med läroböcker avses i Kungl. Maj:ts kungörelse 30.6.1948 (SFS 1948: 613 med ändr.):

läroboksnämnden t.o.m. 1966 för an-

Totalt Därav enbart för specialklasser

Ämne LM LMH H Summa LM LMH H Summa Barnavård 4 4 — Biologi 2 20 22 — Engelska 24 3 125 152 -—- Franska 29 29 -— Fysik 17 17 —- Geografi ] 1 3 14 28 1 1 Hembygds-

kunskap 20 20 — Hemkunskap 8 12 20 — Historia 8 12 20 — Kemi 19 19 — Kristendoms-

kunskap 1 8 19 37 2 2 4 Matematik 28 35 63 3 1 4 Musik 9 3 4 16 — Naturkunskap 6 6 — Orienterings-

ämnen 10 10 — Samhälls-

kunskap 9 18 27 -— Slöjd 2 1 3 6 —- Special- och

yrkesämnen 60 60 — Svenska 67 4 60 1 3 1 7 l 8 Teckning 7 7 — Tyska 95 95 —- Summa 220 16 553 789 13 4 17

A nm. L = lågstadiet M = mellanstadiet H = högstadiet

egentliga läroböcker i teoretiska ämnen, läseböcker för läsningens inlärande i årskur- serna 1—3 av de obligatoriska skolorna, läroböcker i praktiska läroämnen, i yrkesäm- nen och i övningsämnen, ordböcker och ordlistor, översättningsövningar, textböcker i främmande levande språk, kartböcker,

räkne- och andra tabeller,

arbetsanvisningar med kartor, illustrationer, sifferuppgifter eller utförligare text, föreskrifter för välskrivning och textning samt sångböcker.

Läroböcker för grundskolan som uppförts på läroboksförteckningen redovisas årligen i en skrift utgiven av Statens läroboks- nämnd. Den senaste är 1967 års läroboks- förteckning för grundskolan (Stockholm 1968). Dessutom anges nämndens beslut om

uppförande på läroboksförteckningen fort- löpande i Aktuellt från skolöverstyrelsen. Böckerna är sammanförda ämnesvis. Genom beteckningar anges om böckerna är avsedda för låg- och mellanstadierna (LM), högsta- diet (H) eller för samtliga stadier (LMH). Vidare anges i förekommande fall om bok uppförts på förteckningen med visst förbe- håll beträffande användningen.

I tabell 4.1 redovisas, utifrån 1966 års läroboksförteckning, det antal läroböcker som godkänts enbart för användning i spe- cialklass.

Böckernas fördelning på ämnen, stadier och undervisningsformer visar att man på vissa områden har en överflödande tillgång till läroböcker men på specialundervisning- ens område har en bristsituation. Av 789

Tabell 4.2. Antal läromedel som erfarna speciallärare bedömt vara användbara vid undervisningen av synskadade i grundskolan enligt RPH:s förteckning.

Ämne

Materielgrupp Stadium Sv Ma Kr Hb Sk Hi Ge Bi Na Ke Fy A. Läroböcker L 18 10 9 9

M 5 4 3 1 1 6 1 H 1 3 2 1 1 2 2 2 B. Elevlitt. L 69 6 23

M 4 3 1 4 H 3 13 10 5 50 1 5 C. Lärarlitt. L 10 11 6 3

M 1 1 H 1 1 l 1 D. Instr.mtrl L 50 26 3

M 5 1 2 9 2 H 4 1 1 2 l 3 2 E. Kartor L 1

M 1 H 1 F. Planscher L 6 2

M 5 6 3 7 7 H 2 4 18 1 G. Montessori-mtrl L 3 2 2 3

M 2 H H. AV-mtrl L 1

M H 1 1 [. Modeller L 8

M 4 4 H J. Lab.mtrl L

M 1 H

läroböcker som godkänts för användning i undervisningen är endast 17, dvs. ca 2 % av samtliga, antagna enbart för användning i specialundervisningen. Dessa böcker avser ämnena svenska, matematik, kristendoms- kunskap och geografi. Utöver de av nämn- den prövade och antagna läroböckerna an- vänds inom specialundervisningen ett antal specialupplagor av bredvidläsnings— och ar- betsböcker, som enligt gällande gransknings- kungörelse inte underställts nämndens pröv- ning.

4.2. Skolöverstyrelsens hjälpmedelsförteck- ning för undervisningen av synskadade, rörelsehindrade och särskolelever

Med hänsyn till att det i endast ytterst be- gränsad omfattning finns läroböcker, elev- litteratur eller AV-materiel som är direkt an—

passade för användning i specialundervis- ningen, har Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel (RPH) låtit förteckna läromedel som av erfarna speciallärare bedömts vara användbara vid undervisningen av elever med speciella svårigheter och handikapp. Förteckningar föreligger för undervisningen av synskadade, rörelsehindrade och psykiskt utvecklingshämmade. De ger viss ledning för bedömningen av läromedelssituationen i olika ämnen och på olika skolstadier.

En analys av innehållet i nyssnämnda hjälpmedelsförteckningar ges i det följande. Läromedelstillgången i svenska, matematik och orienteringsämnen redovisas i tabeller- na 4.2—4.4. Frekvenstalen i tabellerna un— der A, B och C, dvs. läromedelsgrupperna läroböcker, elevlitteratur och lärarlitteratur, har erhållits genom summering av antalet

Tabell 4.3. Antal läromedel som erfarna speciallärare bedömt vara användbara vid undervisningen av rörelsehindrade i grundskolan enligt RPH:s förteckning.

Ämne

Materielgrupp Stadium Sv Ma Kr Hb Sk Hi Ge Na Bi Ke Fy A. Läroböcker L 13 4 10 5

M 8 4 6 7 4 6 3 H 5 3 5 2 3 6 2 2 B. Elevlitt. L 50 4 17

M 11 1 1 5 40 H 5 6 6 5 7 9 C. Lärarlitt. L 9 5 4 9

M 1 3 1 1 1 3 H 3 7 D. Instr.mtrl L 24 11 2 3

M 3 3 2 1 2 H 2 2 l 3 2 2 E. Kartor L

M 2 7 H 1 8 F. Planscher L 1 2

M 5 3 3 9 H 1 3 3 1 G. Montessori-mtrl L 3 8 3

M 2 2 H H. AV-mtrl L 2

M H 1 1 I. Modeller L 10

M 2 H 5 J . Lab.mtrl L

M H

Tabell 4.4. Antal läromedel som erfarna speciallärare bedömt vara användbara vid undervisningen av psykiskt utvecklingshämmade i grundskolan enligt RPH:s förteckniing.

Ämne

Materielgrupp Stadium Sv Ma Kr Hb Sk Hi Ge Na Bi Ke Fy A. Läroböcker L 5 5 3 5

M 9 3 3 5 5 2 4 H 10 2 1 B. Elevlitt. L 8 13 24

M 17 1 H 3 4 7 30 1 C. Lärarlitt. L 4 4 2 3

M 5 3 1 H 2 1 1 D. Instr.mtrl L 14 3 1 4

M 15 3 1 H 14 2 l 6 1 1 E. Kartor L

M 6 H F. Planscher L 1 1

M H 1 2 G. Montessori-mtrl L 1

M 1 2 H H. AV-mtrl L 17

M H 3 38 12 I. Modeller L

M H ] . Lab.mtrl L

M H

boktitlar och i övriga fall av antalet satser och serier. I de fall ett läromedel bedömts vara användbart på mer än ett skolstadium redovisas det på det högre stadiet.

Även om man vid tolkningen av innebör- den av de i tabellerna 4.2—4.4 redovisade frekvenserna måste ta hänsyn till ofullstän- digheten i materielredovisningen i förteck- ningarna och till en ofrånkomlig subjektivitet vid bedömningen av om ett läromedel är användbart eller inte för viss elevgrupp, kan vissa uppgifter angående de berörda handi- kappgruppernas läromedelssituation utläsas. För såväl synskadade som rörelsehindrade tycks gälla att valmöjligheterna i fråga om läromedel bedöms vara större på lågstadiet

än på mellan- och högstadierna. I exempel— vis ämnet svenska upptar förteckningen för synskadade 18 läroböcker på lågstadiet mot 5 på mellanstadiet och 1 på högstadiet. Mot- svarande uppgifter för rörelsehindrade är 13, 8 och 5. Förhållandet är detsamma i fråga om tillgången till elevlitteratur; för synskadade 69 (L), 4 (M) och 3 (H) och för rörelsehindrade 50 (L), 11 (M) och 5 (H).

Valmöjligheten är på lågstadiet inte lika stor på särskolesidan. I flera fall bedömer man där tillgången till läromedel vara bättre på mellanstadiet än på lågstadiet. Förhållan— det kan delvis förklaras av att man inom särskolan på högre skolstadier använder läro- och läseböcker som egentligen är av-

sedda för lägre årskurser. Det sagda belyses nedan genom utdrag ur rikscentralens läro- medelsförteckning för psykiskt utvecklings- störda:

Albjörn—Carlsson, Läs och berätta, års- kurs 3 . . . användbar som bredvidläsebok i årskurs 6—8 . . .

Andersson m. fl., Läseboken, årskurs 1 . . . användbar som lästräning från årskurs 2 . . .

Anderson rn. fl., Läseboken, årskurs 2 . . . användbar från årskurs 5—6 . . .

Bergman—Pederby, Vår läsebok, årskurs 3 . . . användbar i årskurs 6—8 . . .

Att låta äldre elever studera litteratur som innehållsmässigt är anpassad för yngre barn är givetvis inte tillfredsställande. Samtliga handikappade elever bör ha tillgång till lä- roböcker och övrig litteratur som inte endast i fråga om språklig svårighetsgrad utan även till innehållet är anpassade till det lärostoff som skall behandlas på resp. stadium.

Studeras frekvenstalen ämnesvis finner man att läromedelssystemen i varje ämne är ofullständigt uppbyggda. I samtliga ämnen tycks man ha svårigheter att finna använd— bar kart- och bildmateriel, AV-materiel och materiel för laborativt arbete.

4.3. Lärarenkäten

Läromedelsutredningen har funnit det vara angeläget att inhämta uppgifter om den en- skilde lärarens syn på läromedelssituationen för specialundervisningen. Ett antal erfarna lärare i specialklasser, specialskolor och sär- skolor har därför beretts tillfälle att med

ledning av ett utsänt formulär (bilaga) ange vilka läroböcker som kommer till använd- ning vid undervisningen i olika ämnen samt vilket material som används som komplette- ring eller alternativ till läroboken. Uppgifts- lämnarna ombads härvid att markera om de bedömde läromedelstillgången i ämnet som tillfredsställande eller otillfredsställan- de. Med hänsyn till att det kan vara svårt att besvara denna fråga kategoriskt i endera riktningen och till att bedömningen kan gö- ras på olika grunder ombads lärarna vidare att i korthet kommentera sitt ställningsta- gande.

Uppgiftslämnarnas fördelning på olika ty- per av specialundervisning framgår av tabell 4.5. Urvalet av klasser och skolor gjordes i samråd med skolöverstyrelsens konsulenter för specialundervisning och beträffande sär- skolorna i samråd med särskolinspektören.

Lärarnas uppgifter om läromedel i under- visningen av elever med svårigheter och handikapp ger tillsammans en brokig bild av hur man på olika sätt genom kombina- tioner av speciell materiel och standardma- teriel, skolradio, TV, film, tidningar och tid- skrifter söker åstadkomma ett läromedels- system som effektivt stöder den valda meto— diken. Oavsett om man i sitt arbete utgår från en lärobok i specialupplaga eller från en i vanlig upplaga tycks man i specialun- dervisningen i högre grad än i vanlig under- visning vara hänvisad till improvisationer och provisoriska lösningar. Speciallärama synes med nuvarande ordning för produk-

Tabell 4.5. Lärare i läromedelsutredningens undersökning 1967 fördelade efter klasstyp.

Antal klasser tillhörande

special- särskola allm. Klasstyp skola skolv. Summa Hörsel/ döv 47 —— 35 82 Syn/ blind 16 — l 1 27 Särskol —— 67 -— 67 Skolmognads — -— 16 16 Hjälp — — 63 63 Läs — -— 21 21 Observations — — 20 20 Rörelsehindrade -— — 36 36 Summa 63 67 202 332

tion av läromedel för specialundervisningen få lägga ned alltför mycken tid och kraft på att själva tillverka för undervisningen läm- pade läromedel. Alarmerande är förhållan— det att just de elever, som i skolsamman— hang har det svårast, också har de största svårigheterna att finna de rätta verktygen — de rätta läromedlen —— i skolarbetet.

Vid bedömningen av behovet av lärome— del som kan underlätta individualiserande arbetsformer bör uppmärksammas, att man i specialundervisningen ofta arbetar med klasser av B(b)-typ. I undersökningen förde- lade sig klasstyperna på sätt som redovisas i tabell 4.6.

Tabell 4.6. Antal klasser i läromedelsutredningens undersökning 1967 efter klasstyp.

Klasstyp

Skolform a A b B Summa Specialskola 19 41 — 3 63 Särskola 19 30 4 14 67 Specialklass inom

allm. skolv. 52 102 14 34 202 Summa 90 173 18 51 332 Procent 27 52 5 16 100

Skolstatistiken visar en liknande fördel- ning för hela landet av eleverna på A(a)- klasser resp. B(b)-klasser i vanlig undervis—

ning och specialundervisning i grundskolan; se tabell 4.7.

Tabell 4.7. Procentuell fördelning av eleverna i grundskolan på klasstyp hösten 1966.

Årskurs Klasstyp 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Vanlig klass aA 86,5 85,9 85,9 86,0 87,0 87,5 100,0 100,0 100,0 bB 13,5 14,1 14,1 14,0 13,0 12,5 — — — Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Specialklass aA 85,1 73,3 53,0 55,5 56,0 61,0 77,0 76,0 85,0 bB 14,9 26,7 47,0 44,5 44,0 39,0 33,0 24,0 15,0 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Svårigheten att finna läromedel som pas- sar till arbetssättet vid undervisningen av olika slag av handikappgrupper återspeglas i storleken av den andel lärare som finner till- gången till läromedel i olika ämnen i special- undervisningen vara tillfredsställande resp. otillfredsställande. I tabell 4.8 nedan redo- visas lärarnas bedömning av läromedelstill- gången i svenska, matematik och engelska samt i de samhälls- och naturorienterande ämnena.

Procenttalen ger uttryck för en tämligen genomgående tendens: att lärarna i special- skolorna och särskolorna har svårare att fin- na lämpliga läromedel än lärarna i motsva— rande specialklasser. Medan 80 % av lärarna i specialskolorna för hörselskadade bedömer tillgången till läromedel i ämnet svenska som otillfredsställande är motsvarande tal för hörselsklassernas lärare 20 %. En lik:- nande relation finns mellan särskolornas ocih hjälpklassernas lärare. Endast 32 % av den

Tabell 4.8. Lärarnas bedömning av läromedelstillgången vid läromedelsutredningens undersökning 1967. Lärarna inom olika klasstyper procentuellt fördelade efter svars-

kategori. Ämne

Klasstyp Svar1 Sv Ma Eng Kr Hb Sk Hi Ge Na Ke Bi Fy Hörselskad. T 17 44 80 69 23 23 39 39 — — — (spec.skola) 0 80 51 20 31 53 71 52 47 — — —— E 3 5 — — 24 6 9 14 — — — Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 — — — Hörselklass T 77 77 87 77 75 81 86 68 100 75 57 57 0 20 20 7 20 25 4 14 25 — 25 — 14 E 3 3 6 3 — 15 —— 7 —— — 43 29 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Synskadade T 50 31 37 12 60 14 14 10 18 -— —— _— (spec.skola) 0 43 56 37 31 20 71 57 70 55 — —- — E 7 13 26 57 20 15 29 20 27 -— — —— Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 — — —— Synklass T 16 66 55 33 50 30 40 20 50 100 100 100 0 50 9 — 17 50 40 20 40 50 — — —— E 34 25 45 50 — 30 40 40 -—- — _— — Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Särskola T 52 37 — 32 28 28 20 42 32 _ — — 0 37 43 -- 32 57 36 60 48 52 —— — _ E 11 20 — 36 15 36 20 10 16 — — — Summa 100 100 — 100 100 100 100 100 100 — — — Hjälpklass T 80 70 47 57 47 54 50 51 70 64 66 69 0 20 26 40 32 42 46 47 49 30 29 17 23 E — 4 13 11 11 — 3 — — 7 17 8 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Rörelsehindrade T 76 70 73 58 63 40 60 50 66 44 56 72 0 21 26 27 29 37 55 35 40 26 44 22 18 E 3 4 —— 13 — 5 5 10 8 12 22 10 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Skolmognads— T 100 88 — 64 64 — — — — — — —— klass 0 — 12 — 12 12 — —— — — — —- — E — _— — 24 24 — — — -— — — — Summa 100 100 — 100 100 — — — —— — — — Läsklass T 55 75 87 80 50 65 66 75 73 80 100 84 0 45 20 13 15 50 28 34 25 27 20 — 16 E — 5 — 5 —- 7 — — — — — —— Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Observations- T 78 85 70 68 66 50 77 65 78 71 83 71 klass 0 16 15 17 16 34 50 16 28 22 — 17 29 E 6 — 13 16 — —— 7 7 —— 29 — — Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

1 T = tillfredsställande O : otillfredsställande E = ej svar

förra gruppen finner läromedelstillgången i svenska vara tillfredsställande mot 80 % i hjälpklasserna. Av intresse i sammanhanget är att en jämförelse mellan specialskolorna för synskadade å ena sidan och synklasserna å den andra visar ett omvänt förhållande.

Förklaringen synes vara den, att man i den förstnämnda undervisningsformen använder sig av läromedel som är adekvata för arbets- sättet, dvs. punktskriftmateriel och bandad materiel, medan man i den senare har svårt att finna tryckt material med acceptabelt

typografiskt utförande. Skolmognadsklasser- nas lärare bedömer som synes genomgående läromedelstillgången som klart tillfredsstäl- lande. Resultatet överensstämmer väl med den allmänna erfarenheten att läromedels- tillgången för specialundervisningen är bäst tillgodosedd på lågstadiet.

Ur lärarkommentarerna kan följande åter- ges:

Lärarna för hörselskadade (specialskolor)

Bristen på lämpliga läroböcker i dövskolan är närmast katastrofal. De goda reformer som genomförs motverkas i hög grad av denna brist, och ingenting är angelägnare än att döv- skolan så snart möjligt blir försörjd med lämp- liga läroböcker. Behoven sträcker sig över hela ämnesområdet, men alldeles särskilt gör sig önskvärdheten av att vi får för dövskolan spe— ciellt lämpade läroböcker i modersmålet gäl- lande. Mycket värdefullt skulle det enligt vår uppfattning vara om en systematisk lärokurs i modersmålet kunde utarbetas.

De läroböcker vi f.n. använder är i över- vägande utsträckning utarbetade för andra typer av skolor än vår. De hörselskadade barnen är så språkretarderade att även enkla läroböcker som utarbetats för andra skolformer blir för svåra för våra barn . . .

Att bristen på läseböcker är lika stor som bristen på läroböcker exemplifieras kanske tyd- ligast av det faktum, att den sista läseboken som utgetts för hörselskadade är tryckt år 1946 (Hedenberg, Jorden runt på 80 dagar).

Svårigheten i matematikundervisningen är att finna böcker med tillräckligt enkel text för att de gravt hörselskadade skall ha möjlighet att förstå och kunna lösa problemtal.

För gravt hörselskadade barn fordras en speciell metodik, som syftar till att bygga upp språk och tal . . . Metodiken har föga gemen- samt med grundskolans lågstadiemetodik och kan ej använda sig av dennas läroböcker eller hjälpmedel i nämnvärd grad, speciellt vad äm- net svenska beträffar.

För såväl hembygds- som svenskundervis- ningen behövs ett klassrumsbibliotek och an- nan materiel som kan användas i miljöorien- terande syfte. Förvaringsfrågan bör lösas så att materielen kan plockas fram omedelbart. Arbetsböcker är önskvärda. De bör tillsam- mans med demonstrationsmaterielen utgöra grunden och förberedelsen för den kommande undervisningen i orienteringsämnen. Även för undervisningen i orienteringsämnen bör spe- ciella häften, ej läroböcker, utarbetas.

I ämnet svenska finns ingen bok som i sin helhet går att använda, därför måste plock göras ur olika böcker och materiel.

Matematikundervisningen behöver modemi- seras grundligt — både till innehåll och metod. Det är önskvärt att en laborativ metod kom— mer till användning. Förutom läroböcker eller övningshäften behövs också strukturella hjälp- medel av skilda slag.

Behov finns av läseböcker som är rikt illu- strerade och vars text består av gäng på gång upprepade vardagsfraser.

I vårt arbete kan filmer och bildband, plan- scher och bilderböcker aldrig bli för många.

Svårighetsgraden i läseböckerna ökas för snabbt för våra elever.

I slöjd är tillgången på modellserier och ar- betsböcker god. I hemkunskapen är lärobok och arbetsuppgifter delvis för svåra. Läraren måste utarbeta lämpliga arbetsuppgifter.

Hörselklassernas lärare

Flera läsläror används samtidigt. Ett ge- mensamt drag hos samtliga är för snabb steg- ring av svårighetsgraden i fråga om menings- byggnad och ordförråd. En bildordlista vore till god hjälp.

De benämnda talen har ett för svårt språk. Begrepp som stor-liten, större—mindre, längre- kortare etc. måste läras in grundligt. Vi behö- ver en arbetsbok som komplement till lärobo- ken.

I orienteringsämnena behöver vi mer bild- materiel. Vi använder flera böcker för att fin- na dem som bäst behandlar stoffet. I samtliga oä-böcker är språket för svårt. Hörselklasser- nas elever behöver böcker med normalkurser och ett relativt enkelt språk.

Bandinspelningama av skolradioprogrammen är för snabba. Radioläraren talar för fort. Ele- verna har ju vid dessa lektioner inte någon hjälp till förståelse genom munavläsning.

Våra vanligaste svenska sånger skulle jag vilja ha insjungna på band unisont av en barn- kör, så att även hörselklassbarnen kunde få en känsla av att delta i en stor medryckande kör ibland. Flera av barnen är duktiga att sjunga och kan höra bandinspelningen med hjälp av förstärkarapparatur.

Lärarna för synskadade (specialskolor)

För hembygdsundervisningen fordras flera häften och arbetskort för skilda intresseområ- den.

I geografi behöver vi en komplett uppsätt- ning plastkartor samt mer statistisk materiel som belyser frågor rörande produktion, export- import etc. För undervisningen i naturkunskap krävs fler arbetsböcker och mer åskådnings- materiel.

_ _ _ .- _ _ _ - - _ -

De synskadade erhåller i stor utsträckning undervisning i vanlig klass. Detta giiller även många av de blinda eleverna. sedan de lärt sig behärska punktskrift. reglettskrivande och blindorientering. Tomtcbodnskolan i Solna och erskolnn i Örebro iir våra två specialskolor för synskadade. Utöver dessa finns skolor för vuxna synskadade i Kristine— hamn och Växjö. 1 Stockholm. Göteborg och Malmö finns även synklassundervisning.

Erfarenheten har visat att barn med synnedsättning ofta klarar sig helt tillfredsstäl— lande i vanlig klass Linder förutsättning att man ser till att vissa specialanordningar vidtas och vissa hjälpmedel ställs till förfogande.

En blind elev har två läromedel för anteckningar och sammanfattningar, punktskrifts- maskinen och bandspelaren. För smiirrc anteckningar kan eleven använda regletten. en skrivrum i vars >>fönstcr>> med sex punktskriftslägcn man med hjälp av en trubbig syl kan skriva punktskrift. Andra läromedel som den gravt synskadade har glädje av är plastreliefcr av kartor. tekniska modeller m.m. Bandspelaren är till stor nytta dels vid avlyssning av talböcker och dels vid inspelning av vissa moment under en lektion eller vid intervjuer o.d.

På bilden läser ett par flickor av en reliefglob. (Foto: Bengt O. Nordin.)

*HUQQQUUUJDJHJJJJJJJJJUJ 3

E = -

(Eääå

cEECDCCCC:IEEEDDEEBCSDDDDGCZUJSUJUJUDF;

Reglett och trubbig syl med vilken den gravt synskadade kan göra smärre anteckningar.

En synskadad pojke övar med punktskriftsmaskin. (Foto: De Blindas Förening.)

I svenskundervisningen saknar vi övnings- stycken för läsning av text, där punktskriftens förkortningar metodiskt införs. I oä-undervis- ningen behövs mera lässtoff i anslutning till kursen överfört på punktskrift.

Synklassernas lärare

Bilderna i böckerna tar i regel upp för många saker på en gång. Den förklarande bildtexten är utförd med för liten stil. Detsamma gäller ofta instruktionerna.

I orienteringsämnen finns böcker med bra radavstånd, spaltuppdelning och rubriksättning. Innehållsförteckning, sakregister, tabeller etc. har i regel för liten stil.

Eleverna har svårt att läsa på glättat papper. Önskvärt med arbetsböcker på matt papper med tydliga svårighetsgraderade arbetsuppgif- ter. Kursiv stil är svårläst för synskadade barn.

Med hjälp av visolett (förstoringsglas) klarar samtliga elever boken, trots att stilen är för liten. Större stil och större radavstånd skulle underlätta studierna.

Vi har inte funnit någon karta som är till- fredsställande för våra elever. Kartbilderna är för små och röriga, tar upp en mängd de- taljer, har liten och otydlig text.

I engelskundervisningen beställs bandade lek- tioner till varje elev. De ger variation och hjälp med läxläsningen. Vi behöver emellertid fler intalningar med pauseringar.

När bilderna och texterna är för små för- storar vi dem i antiskop som finns i klassrum- met. Vi behöver få flera litterära verk i för— storade upplagor.

Särskolornas lärare

[ hembygdsundervisningen behöver vi en bil- derbok med stora enkla bilder, ark med delvis utstansade bilder och häfte med arbetsuppgifter.

I praktisk klass 1 sker undervisningen på förskolenivå. Vi önskar böcker med stora bil- der, flanellografserier och modeller.

I svenskundervisningen kan vi inte följa nå- gon viss lärobok utan vi använder oss av olika böcker och skriver stenciler med lämpliga upp- gifter. För mellan- och högstadierna behöver vi egna böcker för särskolan.

I samtliga ämnen gäller att böckerna endast delvis kan utnyttjas av särskolans elever.

För de högre årskurserna önskas läseböcker som ej är för svåra rent lästekniskt men som passar elevernas intresse.

I slöjd och hemkunskap behÖVS rikt illustre- rade böcker med enkla arbetsinstruktioner.

H jäl pklassernas lärare

I matematik önskas för vissa elever häften med träningsuppgifter i anslutning till läroboken. I

övriga ämnen behövs tillrättalagda arbetsböcker med åskådligt bildmaterial.

I varje klassrum bör finnas klassbibliotek med uppslagsböcker och förströelseläsning samt materiel för konkretisering av matema- tikundervisningen. Arbetsböcker behövs i de samhälls- och naturorienterande ämnena.

Böckerna för vanliga klasser är ofta använd- bara men behöver kompletteras med lämpliga arbetsböcker. Arbetsuppgifterna som är utar- betade för ämnen som biologi och fysik är i regel för svåra och för omfattande.

I de olika ämnena behöver vi serier av ar- betsböcker med långsamt stegrad svårighets- grad. Numreringen på häften och böcker bör vara del 1, 2, 3... och ej årskurs 1, 2, 3...

Lärarna i klasser för rörelsehindrade

I läsundervisningen behövs läsebok, övnings- häften, diagnostiska uppgifter och ljudband. I regel stegras svårighetsgraden för snabbt och satskonstruktionerna är för svåra. Det bör ob- serveras att man i läsmetodiken för barn med talrubbningar i regel bör använda ordbildsmeto- den.

Många arbetsuppgifter måste göras om för att passa för skrivmaskin.

I den första undervisningen kan man finna böcker med bra stil, stora siffror och tillräck- ligt utrymme att skriva på. Det blir sämre redan i andra årskursen.

Vi behöver mer specialgjord bokstavsmate- riel och räknemateriel. Räkneböcker med ifyllnadsrutor bör finnas också för högre års- kurser. Läraren får nu skriva av tal och upp- ställningar åt eleven.

I orienteringsämnena har böckerna för svårt språk för de barn som också är hörselskadade. Texterna är för långa för att barnen skall orka läsa dem på egen hand. Stilstorleken är för liten och bilderna för små och detaljrika.

När elevernas handikapp inte är för grava kan de använda sig av vanliga böcker. De van- liga böckerna blir bättre om de förses med spiral med tanke på skrivmaskinen. Böckerna får inte vara för stora och tunga.

Skolmognadsklassernas lärare

I hembygdskunskap bör eleverna ha egna häf- ten att läsa och arbeta i. Stoffet bör lämpligen vara fördelat på intresseområden.

Läsklassernas lärare

Svårighetsgraden stiger för fort i läsningen och skrivningen. Vi behöver fler »lätta sidor», större stil och »flera lätta uppgifter».

I hembygdskunskap behövs en bok med större text och en arbetsbok med :lättlästa» uppgifter.

Texten i problemtalen alltför svår även för duktiga räknare.

Mera inspelat material behövs i svenskun- dervisningen (uttalsövningar, ramsor, avlyss- ningsövningar).

I övrigt efterlyses enkla arbetsböcker. Materielen i svenska är var för sig utmärkt, men läraren är tvungen att metodiskt samord— na den, så att inte undervisningen kommer att bestå av slumpmässigt insatta behandlingsme- ment . . .

I ämnet svenska saknas en bra lärobok (gär- na ett läromedelspaket) för barn med läs- och skrivsvårigheter.

Observationsklassernas lärare

I svenska och matematik behövs mera själv- instruerande materiel.

I hembygdsundervisningen behövs arbetshäf- te med stora bra bilder.

Till de vanliga böckerna behövs enkla ar- betsböcker och stimulerande arbetsblad.

AV-materielen gör det möjligt med grupp- undervisning.

För att få lämpligt stoff är vi hänvisade till att plocka ur alltför många böcker.

4.4 Arbetsgrupperna i Östersund 1967

Vid riksskolmässan i Östersund 1967 åtog sig några arbetsgrupper av speciallärare med erfarenhet från olika sektorer av spe— cialundervisningen att granska materielen avsedd för vanlig undervisning resp. spe- cialundervisningen. Granskningen skedde ut- ifrån givna ämnes— och intresseområden samt den aktuella handikappgruppens speciella behov. Lärarna ombads att pröva vilken materiel som bedömdes kunna användas i befintligt utförande eller efter modifiering och komplettering samt vilken materiel som borde nyframställas.

Exemplen nedan belyser läromedelsläget och ger samtidigt anvisning om hur man genom smärre modifieringar av vanliga lä— romedel kan göra dem användbara för de handikappade eleverna.

Ämnesområde: Affären (rörelsehindrade, lågstadiet)

Arbetsgruppen betonar att de rörelsehind- rade eleverna mera sällan än andra kommer

ut i butiker. Det bör därför finnas laborativ materiel som ger eleven kontakt med olika slag av affärer och varor. Syftet med be— handlingen av ämnesområdet är att ge ele- ven orientering om var olika varor finns, kunskap om mått, mynt och vikt samt hur betalning sker.

Gruppens granskning av två hembygds- böcker:

Bok 1. Lättläst men torftig text. Tex- ten till arbetsövningarna alltför finstilt. Upp- gifterna kunde lämpligen ramas in och tryc- kas med större stil. Bildmaterial alltför de- taljrikt.

Bok 2. Texten bra uppdelad i spalter, klar uppställning och tydlig stil. Bildmaterial: för många och för starka färger, otydlig text i bilderna, texten avbryts av bilddetaljer.

Bredvidläsning: Bok finns med bra rad- längd och stil. Trevligt och innehållsrikt in- nehåll. Bildmaterial diffust.

Arbetsblad: Formatet bör vara A4. Stort utrymme krävs för skrivningen. Vidare bör arbetsbladen kunna sättas i skrivmaskin. Arbetsbladen bör vara hålslagna, samlade i mapp eller i arbetshäfte.

Instruktioner bör skrivas med stor och tydlig stil, vara entydiga och kortfattade. Utrymmet skall vara väl tilltaget, lämpligt radavstånd = 4 (2 X 2) på skrivmaskin. Ra— derna bör placeras i linje under varandra, så att maskinens marginalinställning kan användas. Inga uppgifter för skrivning får finnas på de nedersta 5 cm av papperet. Svaren bör kunna ges kortfattat eller genom förprickning.

Bilderna bör placeras så långt från tex— ten att de inte skyms av skrivmaskinsvalsen. Det bör vara få bilder på samma arbets- blad, och de bör vara stora och tydliga.

Diabilder och bildband saknas.

Laborativ materiel: Materiel finns. All- män önskan är stadig materiel och rejäl storlek.

Ämnesområde: Insjön (rörelsehindrade)

De rörelsehindrade eleverna kan ej deltaga i exkursioner i samma utsträckning som övriga elever. Det är därför viktigt att na-

turstudier kan arrangeras också i klassrum- met.

Läroböcker: De existerande böckerna pas- sar ej för rörelsehindrade elever. Förslag till bearbetning:

stor och tydlig stil större radavstånd tvåspaltad sida eller en bred spalt med

plats för stödord och förklaringar enkla, tydliga, stora och ej för detaljrika bilder

stadig bindning av böckerna, även önsk-

värt med häften för intresseområden alla läroböckerna bör vara försedda med

innehållsförteckning, sakregister, ord- förklaringar och litteraturanvisningar. Åskådningsmateriel: De plastingjutna pre- paraten och formpreparerade växterna är relativt oömma och lätta att handskas med för eleverna. Bildband och diabilder, fil- mer, planscher och inspelningar finns av god kvalitet för ämnesområdet. Skol-TV:s programserie över ämnesområdet har bra elevhäften i A4-format. För elever med rö- relsehinder kunde möjligen önskas större text och ej så detaljrika bilder.

Laborativ materiel i kemi och fysik (rörelsehindrade)

Den laborativa materielen i kemi bör kun- na användas riskfritt av de rörelsehindrade eleverna, vara stadig och lättmanövrerad samt lättdistribuerad.

Materiel finns som efter smärre modifie- ringar kan användas (molekylbyggsats, räk- nestickor för overhead-demonstration, geo— metrilåda, hävstång, räkneskiva, vinkelhake etc.).

Nyproduktion: Låda med fack för flas- kor och burkar av plast för förvaring av kemikalier. Lådorna distribueras till elever- na, som har dem lätt tillgängliga under la- borationen. Provrörsställen bör förses med stor bottenplatta.

Bilden i undervisningen (synskadade)

Arbetsgruppen konstaterar hur oerhört bety- delsefull bilden är i undervisningen. Läro-

böckerna får allt vackrare och mera påkos— tade illustrationer. I arbetshäftena från skol- radion och förlagen hänvisas till diabilder och bildband.

Vad kan ersätta bilden för den synskada- de? Han är i stor utsträckning hänvisad till att använda känseln och hörseln.

Användning av modeller och verklighets— nära materiel erbjuder ibland en lösning, konstaterar arbetsgruppen. Stabila modeller behövs som tål att ta och känna på. Det är svårt att finna läromedel som gör klart för ett gravt synskadat barn vad ett bi, en spindel, en myra eller en fjäril är. Preparat ingjutna i plast ger ingen information åt den synskadade. Det är ju frågan om att ge de synskadade barnen en konkret uppfatt— ning av djur som kryper på deras fötter när de går barfota på skogsstigen eller av flyg- fän som surrar kring saftglaset på somma- ren. Arbetsgruppen efterlyser instruktiva modeller som tål att känna på.

De synskadade barnen vet att det finns bilder i de seendes böcker och de vill gär- na ha bilder i blindskriftsböckerna också. Arbetsgruppen konstaterar att försök görs med reliefbilder i plast men att man där rör sig på osäker mark. Man vet föga om den blindes bilduppfattning. Arbetsgruppen ef- terlyser forskning på området.

Förlusten av synen kan i viss utsträck- ning kompenseras med hörseln. Arbetsgrup- pen önskar därför för sina elever »berättel- seband» där bilderna utgörs av ljudillustra— tioner: skogens sus, hugg från yxor, brak från fallande träd etc. Berättande band bor- de framställas till en rad intresseområden (kommunikationer, främmande djur, barn i främmande länder). Arbetsgruppen ställer frågan: hur mycket användbart materiel finns i Sveriges Radios arkiv?

Tomtebodaskolan och Ekeskolan kan an— vända grundskolans böcker när de omarbe— tats och överförts till punktskrift. Ekeskolan räknar för sin del med att kunna tillgodo— göra sig mycket av det utvecklingsarbete som görs inom särskolorna och skolorna för hörselskadade. De behöver böcker med en- kelt ordval.

Arbetsgruppen föreslår nyproduktion av: bokstavslåda för punktskrift, materiel för den första läsundervisningen, övningsmateriel för inlärning av punktskrif- tens förkortningssystem,

mera tystgående och mindre kraftkrävande elektrisk skrivmaskin och självhäftande materiel för kartskisser med olika ytor: sträv, räfflad, filt etc.

Arbetsgruppen föreslår bearbetning av viss räkne- och trafikmateriel samt materiel för sinnesövningar.

Våra samfärdsmedel (hörselskadade) Deluppgift: Bilen

Arbetsgruppen för hörselskadade visar med exemplet nedan att uppläggningen av en lektion för hörselskadade i stort sett kan vara densamma som i vanlig undervisning men att vissa modifieringar i fråga om me- todik och läromedel måste göras.

U ppläggning

Stimulering och orientering

Stoffindelning

Samverkan med andra ämnen

Redovisning

Metodik och läromedel

Samtal — barnens egna erfarenheter. Bilder (enkla och entydiga för språkgivningen samt stimuleringsbilder).

Olika biltyper etc.

Ordkunskap—sPråkförståelse: uppgifter med stegrad svårighetsgrad.

Ex.: ratt hjul lykta motor däck bensin mo- torförare bilmärke olja vatten kylare chauf- för

Skrivning av stödord + verb. Användning av bildordlista.

Tal-, hörsel- och avläsningsövningar.

Läsning av texter med för den hörselska- dade anpassat språk och lagom stegring av svårighetsgraden.

Läraren måste här i regel omarbeta befint— liga texter (förkorta, utesluta, ändra ordval, upprepa ovanliga ord, förenkla satsbyggna- den).

Arbetsgruppen bedömde en lästext för sta- diet: 60 % av ordmaterialet svårt, 15 % medelsvårt och 25 % lagom svårt för hör- selskadade.

Dramatisering: härmning av ljud, sång, härmningsrörelser, lekar.

Grupparbete (teckning, tidningsklipp, dia- bilder, flanomaterial, berättelser och dra- matiseringar, enkel skriftlig redogörelse).

Orienteringsämnen åk 5——6 (hörselskadade)

Arbetsgruppen granskade en modern läro- bok i orienteringsämnena och bedömde dess användbarhet vid undervisningen av hörselskadade. Utdraget nedan belyser möj- ligheten att bygga undervisningen kring en vanlig lärobok och vilka modifieringar som krävs.

Samlad undervisning och periodläsning passar utmärkt vid undervisningen av hör- selskadade.

Författarens sätt att behandla ämnet är riktigt oavsett handikappkategori.

Detsamma gäller arbetssättet: individuella övningar och gruppövningar alternerar med klassundervisning och utmynnar i en redo- visning.

Språket är något avancerat -— kanske också för vanliga barn. Bildmaterialet är kvalitativt gott men kvantitativt otillräckligt. Anvisningar på annat bildmaterial, t. ex. filmer, bildband och diabilder, bör finnas i boken.

Boken fyller alla anspråk i fråga om typografi och layout.

Sammanfattning: Boken måste omarbetas i språkligt avseende för att kunna användas av eleverna i Specialskolan. Även i fråga om omfång och innehåll måste viss omredi- gering göras. Som handledning för läraren är den bra i befintligt skick.

Ett samarbete mellan specialskolorna bör etableras för framställning av undervisnings- paket. Studierektorerna bör i konferens för- dela arbetsuppgifterna samt ombesörja ut- provning. De genomarbetade förslagen bör bilda underlag för en handledning i oriente- ringsämnena.

Bildens funktion i undervisningen (hörsel- skadade)

Arbetsgruppen framhöll att man vid under- visningen av hörselskadade elever, som när de kommer till skolan inte har något språk eller ett föga utvecklat språk, i stor ut- sträckning bör knyta undervisningen till konkreta föremål och bilder.

Arbetsgruppen urskilde två typer av bil- der med avseende på deras funktion i un- dervisningen:

bilder som i huvudsak tjänar språkupp—

byggnaden

bilder för undervisningen i olika ämnen. Bilderna som skall användas vid språk- uppbyggnaden skall vara enkla och enty- diga men dock innehålla för föremålet ka- rakteristiska egenskaper. Ovidkommande de- taljer och utsmyckningar bör uteslutas. De tecknade bilderna ger stora möjligheter till förenklingar.

Bilderna för undervisningen i de olika ämnena kan gärna vara detaljrika men utan att man eftersätter kravet på tydlighet.

Övrigt:

Bilder som kan byggas upp — av typ flanellografbilder eller bilder till arbetspro— jektor _— är utmärkta vid undervisningen av hörselskadade.

Filmer är också användbara i undervis- ningen men är i regel för långa, åtminstone när de mera direkt används i den språk- uppbyggande undervisningen. Betydligt smi- digare är här kasettprojektorn med korta filmremsor som löper runt. Apparaten bör vara försedd med stoppknapp.

TV-program där man får se och höra den talande är bra också vid undervisningen av hörselskadade. För gravt hörselskadade bör talet kompletteras med teckenspråk. Program för hörselskadade bör ha ett till— rättalagt språk. Ljudet (talet) skall vara med. I trafikprogrammen inför högertrafikom- läggningen tog man bort ljudet. Den teck— nande ska tala samtidigt. TV-programmen bör i den mån det är möjligt ges i repriser inom en relativt kort tidsperiod. Video- bandteknik ger här stora möjligheter.

Tillgången på användbara bildband och diabilder är tillfredsställande med undantag för ämnet historia, där flera bildband i färg behövs.

Bilden som hjälpmedel vid specifik språkträning Talklinikernas behov av speciella läromedel har ägnats föga uppmärksamhet. De enskil-

da. talpedagogerna söker i regel själva fram- ställa lämpliga bildserier. Ett önskemål är därför att bildserier framställs i större skala.

Arbetsgruppen exemplifierade bildmate- rialets användning i talklinikundervisning enligt följande:

vid artikulationstest vid Språktest vid diagnostiska prov som utgångspunkt vid språkgivning hos exempelvis barn med afatiska tillstånd eller grava talförseningar

som illustrationsmaterial vid språkträning som stimulus vid övning av enskilda fo- nem

som stimulus till spontantal. Som exempel på typer av bildmaterial som borde produceras för talklinikundervis- ningen nämnde arbetsgruppen:

enkla, adekvata entydiga bilder, där ingen tvekan om definition kan uppstå

bilder som hänför sig till olika intresse- områden

beskrivande situationsbilder och stimule- rande, logiskt uppbyggda bildserier.

ADL-träning (träningsskola)

Arbetsgruppen konstaterar att provisoriska anvisningar för ADL (Activity of Daily Li- ving)-träning finns utarbetade.

Checklista över färdigheter som bör trä- nas bör sammanställas.

För ADL-träningen föreslås standardutrustning: i undervisningslokalen: småbildsprojektor

bandspelare

bärbara kasettbandspelare (2) flanellograf eller kardborrtavla

grammofon

radio centralt i träningsskolan:

filmslingeprojektor arbetsprojektor

AV-bord.

Arbetsgruppen finner att för ADL-under- visningen användbart material finns i form av filmslingor, flanellografmateriel, övnings- materiel, böcker och bildband.

följande

Arbetsgruppen föreslår produktion av ar- betsbok, planscher, filmslingor, diabilder, skyltar, stordiabilder, filmer och handled- ningar i ADL.

Arbetsgruppen exemplifierar en kombina- tion av läromedel enligt följande (momenten entré-hälsning-presentation . . .):

A . Arbetsbok

Entydiga, klara bilder med rätt och felaktigt uppträdande. Flervalsfrågor. A4-format.

B. Planscher

Bilder ur arbetsboken uppförstorade i färg (format exempelvis 40X 50 cm)

C. F ilmslingor Olika moment.

D. Diaserier med ljudband Nyckelsituationer i förloppet. Ljudbandet innehåller konversationen.

E. Skyltar

Autentiska skyltar av den typ man finner utanför entréer.

F. Diabilder Samma bilder som i arbetsboken.

G. Filmer Kortfilmer i olika miljöer.

4.5 Läromedlens användningsområde samt tekniska, språkliga och innehållsmässiga anpassning

Såväl lärare som elever synes vara av den meningen, att de läromedel som används inom den vanliga undervisningen i regel är användbara eller genom smärre modifie- ringar kan göras användbara även i special- undervisningen. I vissa fall krävs komplet- teringar eller förstärkningsanordningar av teknisk eller personell art. Den synskadade kan behöva tilldelas en bandspelare både i hemmet och i skolan för att kunna be— driva studiema rationellt med hjälp av bandad materiel. Den blinde med placering i vanlig undervisning måste snabbt kunna få de för klassen gemensamma övningarna och

proven översatta till punktskrift. Den hör- selskadade måste kunna lita på att den hör- seltekniska utrustningen fungerar tillfreds- ställande och används på ett riktigt sätt. Lärare och elever i specialundervisningen är också ense om att det i fråga om läro- medlens utformning finns en gemensam nämnare för vanlig undervisning och för olika former av specialundervisning, som bör göra det möjligt att höja upplagestor- leken vid produktion av speciella läromedel.

Tabell 4.9. Antalet läroböcker användbara inom mer än en

För att få denna fråga kvantitativt belyst har läromedelsutredningen analyserat inne- hållet i skolöverstyrelsens förteckningar över läromedel, som av erfarna pedagoger be- dömts vara användbara vid undervisningen av synskadade, rörelsehindrade resp. psy- kiskt utvecklingsstörda elever. I tabell 4.9 redovisas antalet gemensamma boktitlar för dels synskadade och rörelsehindrade dels synskadade och psykiskt utvecklingsstörda samt dels alla tre kategorierna.

handikapp grupp inom

grundskolan enligt SÖ:s läromedelsförteckningar.

Handikappgrupp

T” :c

Ämne

7 >o m i ij ru

S—P

Svenska Matematik Engelska

Tyska

Franska Kristendomskunskap Hembygdskunskap Samhällskunskap Historia Geografi Naturkunskap Biologi Kemi Fysik Musik

iv—Nu—wi .nu-tuli lui—w

liillv—II—r—iiiNh llllilll—Hllliax

ullllwlmo—llllw

Anm. P = psykiskt utvecklingsstörd R = rörelsehindrad S = synskadad

En bedömning av olika läromedels an— vändningsmöjligheter i undervisning av syn- skadade, hörselskadade, rörelsehindrade och särskoleelever samt i undervisning av elever inom hjälp- läs— och skriv- och talundervis- ningen har gjorts inom skolöverstyrelsens sektion för specialundervisning. Härvid har läromedlen för olika sektorer av specialun- dervisningen grupperats med hänsyn till elevgruppernas speciella krav på läromedlen i fråga om dessas tekniska, språkliga och innehållsmässiga anpassning. I tabell 4.10

anger siffran 1 att produktion av materielen är av intresse för enbart elevkategorin i frå- ga. Siffran 2 anger att materielen är av in- tresse också för annan elevgrupp om på angivet sätt anpassad speciell materiel blir föremål för produktion.

Av tabellen framgår att den speciella pedagogiska materielen i regel kan ges en utformning som samtidigt tillgodoser två eller flera handikappgruppers behov, ett för- hållande som i högre grad bör beaktas i ut- vecklingsarbetet och produktionen.

Tabell 4.10. Angelägenhetsgraden av läromedlens speciella tekniska, språkliga eller innehållsmässiga anpassning för olika elevgrupper inom specialundervisningen.

Elevgrupper Syn1 Typ av läromedel A B

Tekniskt anpassade punktskrift 1 stor text, tydliga bilder ] reliefkartor, modeller m.m. oömt material ljudband

Språkligt anpassade specialupplagor

särskilt bildmaterial särskilt träningsmaterial av typ arbetsbok av typ inlärningsstudio

Innehållsmässigt anpassade läroböcker bredvidläsning material för sinnesträning 1 1 material för hörselträning 1 2

Hör1 _ Tal Rh Sä Hj Läs

._.—._.»— D—INNN N

u—n—n—n—nv—n b—lb—åb—II—dN

N NNN

b—AHHD—lI—l N

b—öu—lv—AH bdb—ANN t—N Nb—lb—lb—i (Q'—*N— Nil—'N

1 A= specialskola för gravt syn- eller hörselskadade elever B = specialklasser och särskild specialundervisning Anm. 1 = produktion har högsta angelägenhetskrav för elevkategorin i fråga 2 = materielen är av intresse även för annan elevgrupp

4.6 Sammanfattande synpunkter

Med utgångspunkt i de ovan redovisade er— farenheterna och synpunkterna kan man konstatera att specialundervisningen genom ökade och förbättrade läromedelsresurser numera på många områden kan utveckla arbetsformer, som i fråga om effektivitet och ändamålsenlighet är i det närmaste lik- värdiga med dem som tillämpas inom den reguljära undervisningen. Inte minst har det nära samarbetet med den vanliga undervis— ningen och den ökade användningen av de för reguljärt skolbruk producerade läromed- len gett specialundervisningen ökade möjlig- heter att aktivt satsa på en metodisk för- nyelse och att pröva nya organisations- och verksamhetsformer. Lärare, elever och öv- riga intressenter inom specialundervisningen är angelägna att framhålla de möjligheter som öppnats för handikappundervisningen genom utvecklingen av skolradio-TV och övriga AV-läromedel. Tillsammans med för- bättrade speciella tekniska hjälpmedel av

olika slag har dessa verksamt bidragit till att göra de handikappades utbildning mera in— nehållsrik och stimulerande. Särskilt intres- sant är här bl. a. satsningen i specialunder— visningen på att genom ökad användning av moderna läromedel söka tillgodose de handi- kappades speciella behov av samhällelig orientering och träning samt av estetisk upplevelse.

Från samtliga intressegrupper redovisas samtidigt erfarenheten, att den ännu begrän- sade tillgången till adekvata läromedel och program på många områden lägger allvar- liga hinder i vägen för utvecklingsarbetet. Utbudet av för specialundervisningen läm— pade läromedel och kompletteringsmaterial är sålunda otillräckligt. Läromedelsutred- ningen har mot denna bakgrund övervägt att vidga och fördjupa utredningsarbetet till att avse en mera detaljerad analys av hela problemområdet, och att sålunda mera in- gående belysa de speciella krav som för han- dikappade elever av skilda slag måste ställas på tryckt material, på bilder av skilda slag,

på film, på produktion av radio-TV och på återgivning av programmen, när eleverna undervisas i vanlig klass, i specialklass, i specialskola, i skolklinik, på lägre skolsta- dier, på högre skolstadiet etc. En väsentlig utgångspunkt är givetvis också specialunder- visningens väntade utbyggnad och lärome- delsbehov på de gymnasiala och eftergym- nasiala utbildningsstadierna samt i vuxen- utbildningen. Med hänsyn till att ett kart- läggningsarbete av sådant övergripande och samtidigt detaljerat slag med nödvändighet måste bli tidskrävande och förutsätta med- verkan av ett betydande antal specialister, föreslår utredningen (kap. 5) att ett kart- läggningsarbete av angivet slag skall bedri- vas samtidigt med ett praktiskt inriktat pro- duktionsarbete.

4.6.1 Läromedel för synskadade elever Läromedel lämpliga för specialundervisning av synskadade elever är bokstöd, försto- ringsglas för läsning och bildstudium, spe- ciallinjerade skriv- och matematikhäften, skrivmaskin med stora typer, bandspelare och arbetsprojektor. Materiel av detta slag finns enligt lärarnas redovisning i tillfreds— ställande mängd och av god kvalitet. Beståndet av sådant tryckt material som i fråga om typografiskt utförande är avpas- sat för synskadade är starkt begränsat. I vissa ämnen saknas helt tillgång till sådant material. I exempelvis ämnet svenska gäller beträffande språklärorna att avskrivnings- styckena bör ha större och inte mindre stil än övrig text. I en svenskkurs där satslära ingår bör övningarna i regel vara uppbygg- da som ifyllnadsövningar. Det tar för lång tid för eleverna att skriva av styckena och sedan kommatera, sätta ut predikat etc. Med nuvarande system måste läraren omarbeta och stencilera flertalet övningsuppgifter. Viktigare ord och uttryck i läroböckerna trycks i regel med kursiv stil. Denna är svår- läst för den synskadade. Boksidan bör vara luftig, gärna tvåspaltig, med inte alltför liten spaltbredd. Övergången till ny rad tröttar den synsvage. I klassrummen används of- tast stark belysning, varför matt papper är

Bildmaterialet bör ha kraftiga konturer. Bakgrunden får inte vara diffus. Tecknade bilder är ofta lättare att tyda än foton. Bild- texten bör ha samma storlek som övrig text.

För lågstadiets elever finns ett antal böc- ker med stor stil. Sådana böcker bör ges ut även för högre skolstadiet och för att till- godose vuxna synskadades behov av fack- och förströelselitteratur.

Ord- och bildkort är flitigt i bruk och bör utföras i hållbart material. Bilderna bör vara enkla och i få och klara färger, bildtexten bör vara stor och tydlig. Bild- och text- serier med långsam stegring av svårighets- graden bör finnas för elever med retarderad läs- och talutveckling. Serierna är också an— vändbara för träning i tystläsning, inlärning av nya begrepp, träning i ordförståelse och övning att arbeta självständigt.

I ämnet matematik innehåller studiepla- nerna vissa avsnitt som vållar extra pro- blem. På lågstadiet bygger en del av arbets- uppgifterna på detaljrika illustrationer som den synsvage inte kan avläsa. Detsamma gäller geometriska figurer och illustrationer på högre skolstadier. Reproduktionerna av tidtabeller, börsnoteringsrapporter och taxor är i regel omöjliga att avläsa. För att mo- menten skall kunna behandlas måste lära- ren i regel förstora eller på tavlan skriva av uppgifterna.

Arbetshäften och provräkningar i mate- matik kan lämpligen tryckas i A4-format. Bild- och textmaterialet bör vara stort och tydligt och ge utrymme för uträkningarna. Vissa uppgifter bör, åtminstone på lägre skolstadier, vara utformade så att de kan lösas genom huvudräkning och svaren kan skrivas på skrivmaskin. Önskemålen sam- manfaller med synpunkter som framförts från lärare för rörelsehindrade.

För att de synskadade eleverna vid språk- undervisningen skall kunna följa ljudbands- återgivning vid läsning av boktext bör in— talningen vid bandinspelningen göras lång- samt.

De synskadade eleverna erhåller numera som lån bandspelare för hemmabruk. Lära- ren bör ha tillgång till inspelningsmöjlig—

heter som gör att han kan tala in stödmate- rial för eleverna.

Beträffande de samhällsorienterande äm- nena gäller att illustrationerna i studielitte- raturen i regel är svåra att uppfatta. Böc- kerna bör kompletteras med planscher och bildband, alternativt med tilltryckning av bilder i större utförande som kan köpas separat.

Flertalet illustrationer kan lämpligen framställas som stordia för användning i arbetsprojektor.

I övrigt behövs föremål och modeller som är så oömma att de kan hanteras av ele- verna. Önskemålet har också starkt under- strukits av lärarna för rörelsehindrade och särskolans lärare.

I klassreferensbiblioteket bör ingå fack- böcker med korta kapitel och luftig disposi- tion. De bör ha kraftig stil men den bör inte vara överdrivet stor.

Kartorna bör innehålla ett begränsat antal detaljer, namn och färger. Stordia till ar- betsprojektorn tillsammans med förstorade kart- och arbetsblad för eleverna är till god hjälp. Detta gäller också tredimensionella plastkartor och jordglob med reliefstruktur.

Samma krav på det tryckta materialet gäl- ler i de naturorienterande ämnena. Vidare bör finnas god tillgång till åskådningsmate- riel (planscher, bildband, modeller, uppstop- pade djur, plastingjutna preparat, i plast- fickor monterade herbarieblad etc.) samt arbets- och studieblad för att eleverna skall uppleva undervisningen som meningsfull. Tillgång till kopieringsapparat, duplikator och arbetsprojektor bör finnas.

I skolradioprogrammen hänvisas ofta till studiemateriel som eleverna inte kan avläsa. Speciella arbetshäften behövs därför. Pro— gram där synskadade elever skall skriva, slå upp i arbetshäfte etc. bör ges en upplägg- ning som gör det möjligt för dem att hinna utföra momentet.

Skol-TV-producenterna bör tillse att ka- merorna så mycket som möjligt arbetar med närbilder och att de förklarande momenten inte växlar för snabbt. Texten bör stå kvar så länge att den hinner avläsas av den syn- skadade.

Svårigheterna varierar beroende på vilka arbetsformer och vilka läromedel som kom- mer till användning i den vanliga undervis- ningen. Den synskadade har ofta svårigheter att orientera sig i studiematerialet, att göra tillbakablickar och att bearbeta informatio- nen. Ett mera allmänt utnyttjande av exem- pelvis självinstruerande och programmerade läromedel i undervisningen kan bereda den synskadade vissa svårigheter men kan också väntas öppna nya vägar till effektivare ar- betsformer.

En »mellangrupp» av synskadade elever har tillräckliga synrester för att under gynn- samma betingelser kunna läsa svarttryck men orkar inte med längre sammanhäng- ande läsning. Samtidigt gäller för många av dessa elever att de —— med den synförmåga de trots allt har — saknar tillräcklig motiva- tion för att lära sig punktskrift. Hur ett material—metod-system lämpligen skall kom- poneras för denna kategori bör i det fort- satta utvecklingsarbetet ägnas särskild upp- märksamhet. Ytterligare en grupp synska- dade som i utvecklingsarbetet bör ägnas sär- skild omsorg är de dövblinda, som i under- visningen är hänvisade till att utnyttja skrift i handen, handalfabet, alfabetsplattor, lösa bokstäver och åtbördsspråk. Elever med det- ta handikapp måste ha möjlighet att träna efter den metod och utnyttja de läromedel, som passar dem bäst.

4.6.2 Läromedel för hörselskadade elever

I undervisningen av hörselskadade används olika typer av ljudförstärkare. Med hjälp av sådana kan den hörselskadade tränas att använda även små hörselrester och nå akus- tisk kontakt med läraren och kamraterna i klassen och därigenom träna upp språ- ket. Valet av typ av förstärkare sker med hänsyn till hörselskadans art och den hörselmetod som används. Man eftersträvar att ge den hörseltekniska utrustningen en utformning i fråga om dynamik, frekvens och transponeringsmöjligheter som tillåter den enskilde eleven att utnyttja sina hörsel- rester på bästa sätt. Hörcentralernas och skolöverstyrelsens expertis på området står

till skolornas förfogande för konsultationer vid installation av hörselanläggningarna.

Läromedel som är direkt avpassade för undervisningen av hörselskadade elever finns som tidigare nämnts (jfr s. 32 ff) en- dast i begränsad omfattning. De enstaka läroböcker som givits ut i svenska och i vissa orienteringsämnen, är i stora delar för- åldrade. Hörselpedagogerna är i stor ut- sträckning hänvisade till att språkligt an- passa de vanliga läromedlen så att dessa kan användas vid undervisningen av hörselska- dade och att konstruera träningsmaterial för den individuellt anpassade hörsel- och språkträningen. De hörselskadade eleverna visar stora variationer i fråga om Språklig utveckling, varför det är utomordentligt vik- tigt att man i undervisningen har tillgång till varierande slag av läromedel. Ett väl- utrustat förråd av bildmaterial — illustratio- ner, filmer, bildband, planscher, modeller —— bör finnas, så att alla möjligheter till att stimulera elevernas språkliga aktivitet kan utnyttjas.

Den auditiva träningen intar en central plats i hörselundervisningen. Det är av vikt att radioapparater, bandspelare och skivspe- lare har bästa möjliga ljudåtergivning.

De audivisuella läromedlen spelar en vik- tig roll när det gäller att skapa konkreta föreställningar och fasta begrepp hos de hörselskadade. Skolöverstyrelsens försöks- verksamhet med inlärningsstudio syftar bl. a. till framställning av materiel som är avpas- sad för hörselskadade elever.

Elevernas språkliga kommunikationspro- blem sätter sin särskilda prägel på under- visningen av hörselskadade. Den systema- tiskt bedrivna Specialträning som sker enskilt eller i grupp är inriktad på att uppöva elevernas förmåga till språklig kommuni- kation och deras hörförmåga. Den spe- ciella målsättningen i fråga om hörselträ- ning och språkgivning samt de språkliga kommunikationsproblemen sätter givetvis sin prägel på undervisningen i de olika ämnena.

Undervisningen i ämnet svenska kräver ett speciellt tillrättaläggande och speciell övningsmateriel på alla skolstadier, främst

på lågstadiet. Den förberedande språkunder- visningen måste starta utifrån ett tidigare språkutvecklingsskede och ägna mycket tid och arbete åt att stimulera till spontant tal och språk samt att innöta och befästa språk— formerna. Även i den vanliga undervisning- en ägnas numera den förberedande språk- undervisningen och läsinlärningen ökad upp- märksamhet. I tillägg till läslärorna ingår övningar som syftar till träning av elevernas iakttagelseförmåga, sinne för former och riktning osv. Stegringen av svårighetsgraden måste emellertid ske ytterst långsamt, var- för kompletterande material behövs.

Till någon eller några av de förekom- mande läslärorna bör utarbetas illustrerade ordlistor samt en separat redovisning av prepositionsuttryck och fraser.

På lågstadiet behövs tillgång till ett lämp- ligt bildmaterial. Bilderna används vid hör- sel- och avläsningsträning, talkorrigering, språkgivning och i all ämnesundervisning. Bildmaterial kan lämpligen utföras i block med gummerad baksida, så att eleven kan föra in bilden i arbetsboken. Eleven bör ha möjlighet att gå tillbaka och repetera ett tidigare genomarbetat område.

I klasserna för hörselskadade finns såväl elever med speciella inlärningssvårigheter som högt studiebegåvade. Självinstruerande material av typ skolöverstyrelsens SIM, läs- material och studiebrev kan komplettera läro— och läseböckerna. För den nödvändiga individualiseringen krävs också arbetsböcker med lämplig språklig utformning.

De språkretarderade eleverna tappar lätt intresset vid läsningen av litterärt kvalifice- rade läseböcker av det slag som nu erbjuds högstadieelevema. Läseböcker med lättill— gängligare innehåll och enklare ordförråd än de som förekommer i vanliga klasser är önskvärda.

För ordkunskap behövs böcker med ut- arbetade diagnostiska prov, vidare ordböc- ker med bildförklaringar, synonymböcker och fraseologiska böcker.

Undervisningen i ämnena engelska, tyska och franska bedrivs med hjälp av lärome- delspaket som omfattar bok, övningsbok, ljudbildband och i vissa fall även planscher.

Bildbanden och diapositiven är utmärkta hjälpmedel, ljudbildbanden är oftast an- vändbara. Önskvärt är dock att de talas in med lägre hastighet.

Ljudbanden för standardproven i engel- ska kan av naturliga skäl inte utnyttjas av elever som i huvudsak utnyttjar munavläs- ningsmetoden. För övriga hörselskadade ele- ver måste ljudkvaliteten på banden vara den bästa tänkbara.

I de samhällsorienterande ämnena före- ligger främst behov av kartor samt av band- och filminspelningar med god ljudkvalitet. I vissa skolfilmer dränks talet i bakgrunds- musik.

På högstadiet undervisas eleverna i äm- nena biologi, fysik och kemi i regel på äm- nesinstitutionen. Vid hörselanläggning med enbart slinga kan eleverna icke höra varand- ras svar. Utrustningen bör omfatta mikro- fon, bärbar förstärkare och en fast monterad centralanläggning.

Småbildsprojektorn bör kunna manövre- ras från katederplats så att eleverna kan av- läsa lärarens läppar när han kommenterar bilderna. I mörklagt klassrum bör därför också en ljuskälla som kan riktas mot lära- rens ansikte finnas.

I ämnet biologi kan undervisningen av- sevärt effektiviseras genom användning av arbetsprojektor. Det bildmaterial som nu är under produktion synes utmärkt för ända- målet.

Undervisningen i ämnena musik, rytmik och dramatik intar en central plats i hörsel- undervisningen. Den ingår som ett viktigt led i elevernas estetiska fostran och stöder språkgivningen och hörselträningen.

Vid inspelning av skolradioprogram för hörselundervisningen bör tillses att den tek- niska kvaliteten är utan anmärkning. I pro- grammen bör bakgrundsmusik och buller i möjligaste mån undvikas. Stoffet måste pre- senteras med noggrant valda ord och ut- tryck. Växling mellan olika moment får inte ske för snabbt och varje gång ett nytt mo— ment kommer måste detta aviseras. Skol-TV är ännu svårare att utnyttja, eftersom lära- ren inte kan ta del av programmet i förväg

och ge eleverna den erforderliga informatio— nen. Framför allt elever med grava hörsel- skador har svårt att följa programmet.

Möjligheterna att avläsa den talandes läp- par i TV är i regel begränsade. Talet går ofta för fort och mycket ofta ser eleven inte den som talar. TV-programmen bygger i stora delar på språklig information, som ele- ven går miste om när textremsa inte före— kommer. Önskvärt är att man ger de hörsel- skadade särskilda program med text. En mera detaljerad tryckt förpresentation av TV-programmens innehåll gör det möjligt att bättre förbereda eleverna. På sikt bör" man emellertid räkna med att hörselskoloma förfogar över videobandspelare, där pro- grammen kan redigeras och kommenteras av lärare utbildade för hörselundervisning.

Elevernas i många fall negativa erfaren- heter av vissa skolfilmer med ljud gör att de ibland föredrar stumfilm. Denna har en text som introduktion och eleven vet vad filmen handlar om. Textinstruktioner och informationer finns insprängda mellan bil-' derna och pilar och stillbilder förekommer ofta. Vid framställning av skolfilm för hör- selskadade bör man därför tillvarata de bästa av de metodiska greppen från stum- filmen och vidare i möjligaste mån avpassa tempo, tal och volym efter de hörselskadade elevernas uppfattningsförmåga.

4.6.3 Läromedel för rörelsehindrade elever

De rörelsehindrade elevernas placering i vanlig klass eller i extern eller intern special- klass sker efter en sammanfattande bedöm- ning av behovet av speciell vård, behandling och träning samt av personell assistans. Tekniska hjälpmedel men också ända- målsenligt utformade läromedel kan verk- samt bidra till att underlätta den rörelse- hindrades skolsituation. Den manuellt eller elektriskt manövrerade skrivmaskinen kan göra skrivning möjlig när handikappet för- hindrar eller allvarligt försvårar skrivning med penna. Med bandspelarens hjälp kan även elever med handmotoriska svårigheter göra »minnesanteckningar». Genom lämplig utformning av undervisningslokalerna och

I i .

praktiska anordningar, såsom bokstöd, glid- fritt underlag på bänkar och arbetsbord, lämplig skriv-, rit- och räkneutrustning etc., kan man underlätta för den rörelsehindrade att arbeta oberoende av andra. En väsentlig uppgift för den av utredningen föreslagna försöksledningen (kap. 5) blir att tillsam- mans med bl. a. den nyinrättade hjälpme- delscentralen i Bräcke-Östergård utveckla lämpliga kombinationer av tekniska och pe- dagogiska hjälpmedel.

4.6.4 Läromedel för övriga elever inom specialundervisningen

Frågan huruvida övriga elever med allmän- na eller specifika inlärningssvårigheter — närmast eleverna i hjälpundervisningen, läs— och skrivundervisningen, anpassnings- och talundervisningen etc. — skall arbeta med hjälp av vanliga eller speciella läromedel, kan som tidigare nämnts inte besvaras gene- rellt utan måste avgöras från fall till fall. Lärarna inom specialundervisningen synes överlag uttala sig för en metodik som arbe- tar med arbets- och intresseområden och

individuellt sammansatta träningsprogram. De vanliga läromedlen bör bilda basmateria- let och i de enskilda fallen efter behov kom- pletteras med häften för olika kursavsnitt och ämnesmoment. I materialet bör ingå an- visningar och arbetsuppgifter som eleverna har rimliga möjligheter att klara självstän- digt och som ger dem större frihet vid val av fördjupningsområde.

Möjligheten att med hjälp av särskild specialundervisning (klinikundervisning) låta ett ökat antal elever med svårigheter och handikapp följa den vanliga undervisningen utnyttjas som tidigare nämnts i ökad ut- sträckning. Verksamheten förutsätter att eleverna i kliniken och i den vanliga under- visningen använder sig av läromedel som bygger på samma grundmaterial. I skolklini- ken bör finnas exemplar av de läromedel som eleverna använder i klassrummet i de ämnen och de årskurser som klinikunder- visningen omfattar. Klinikens karaktär av »resursrum» kan förstärkas genom att den tilldelas ett antal böcker från bokförråd, uppslags— och referensböcker, arbetsböcker och arbetsblad, självkontrollerande och diag- nostiskt material etc.

5. Utredningens förslag

5.1. Allmänna synpunkter

Som framgår av betänkandets inledande av- snitt (s. 11 ff) bygger nu gällande bestäm— melser och anvisningar för specialundervis- ningen på en långtgående kategoriindelning (elever med psykisk utvecklingshämning, elever med intellektuell utvecklingshämning, elever med hörselsvårigheter, elever med hörselskador m.fl.) och differentiering (hjälpklass, skolmognadsklass, läsklass osv.). Bestämmelserna och anvisningarna har sitt ursprung i en skolmodell, där normalklas- sen-lektionen-läraren och specialklassen- lektionen-läraren bildade de primära plane- ringsenheterna. Systemet ställer, extremt ut- format, eleven inför ett antingen-eller i fråga om grupp- och skoltillhörighet. En motsvarande gruppering återfinns på läro— medelssidan: lärobok för vanlig klass, läro- bok för hjälpklass, lärobok för läsklass etc.

Det ur specialundervisningens synvinkel kanske mest intressanta i den nya skolan är det gamla klassbegreppets upplösning. Re- dan i den vanliga undervisningen söker man numera tillgodose individualiseringskravet på det sätt som tidigare huvudsakligen före- kom i specialundervisningen. Utvecklingen av ett mera flexibelt undervisningssystem, där eleverna arbetar enskilt eller i grupper kring intresse- och ämnesområden och där lärarfunktionerna fördelas och samordnas inom ett lärarlag, ger större möjligheter att planera skolans aktiviteter med utgångs- punkt i den enskilde eleven och hans för- utsättningar, intressen och behov i den ak- tuella undervisningssituationen. Den nya skolan ger anledning och utrymme att i vä- sentliga delar omstrukturera specialunder- visningens verksamhet.

Erfarenheterna av de praktiska försöken med en utbyggd klinikverksamhet (s. 21 ff) ger vid handen, att i ett elevcentrerat under- visningssystem är frågan huruvida eleven skall erhålla vanlig undervisning eller special- undervisning i det övervägande antalet fall mindre relevant. Lärarlaget och elevvårds- gruppen kan med fördel direkt ta itu med problematiken kring hur elevens tränings- eller undervisningsprogram skall vara kom- ponerat —— vilket stoff som skall ingå, vilka metoder och media som skall användas och vilken personal som skall medverka — för att eleven skall uppleva skolan som effektiv och meningsfull. Specialläraren går in i lag- arbetet kring de elever och de ämnes- och intresseområden eller de träningsprogram, som i det aktuella läget befinns påkallade. Det ofta citerade uttalandet om specialun- dervisningen — »don't test them, train them» — utgör en god utgångspunkt för ett konstruktivt lagarbete i vilket tyngdpunkten förskjuts från diagnos till behandling. Hur stor andel av lagarbetet som skall fullgöras av speciallärare bestäms av hur man från undervisnings- och elevvårdssynpunkt bedö- mer elevens aktuella skolsituation. Förhållandet att en mera renodlad nor- mal— eller Specialklassundervisning ersätts av eller kompletteras med mera flexibla arbets— former, där den vanliga undervisningen och specialundervisningen naturligt samverkar, skärper kravet på tillgång till individualise- rande läromedel. De integrerade arbetsfor- mer som de moderna skolförfattningama ger utrymme för och som understöds av bl. a. en mera samordnad lärar- och special- lärarutbildning, bör enligt utredningens me— ning i högre grad beaktas även i läromedels-

unmmmm—i ___—_ ___—,. -.. _

'.'.ÖCMF.G|—;1'..'£u_27-..._1 |__Mr'm. , . s...

produktionen. Frågeställningen huruvida man i specialundervisningen skall använda vanliga eller speciella läroböcker upptar endast en del av problematiken. Givetvis skall de vanliga läromedlen användas i spe- cialundervisningen, när de i sig själva eller med tillsats av kompletteringsmateriel be- döms tillgodose skäliga krav i fråga om innehåll, typografisk utformning, stegring av svårighetsgraden samt enkelhet i arbetsin- struktionen och i redovisningen.

Det förhållandet att det stora flertalet elever i specialundervisningen kan och bör använda vanliga eller lätt modifierade läro- medel med hjälp av kompletteringsmaterial får inte undanskymma de gravt handikap— pade elevernas behov av speciell materiel. En systematiskt och ändamålsenligt arbe- tande läromedelsproduktion bör ha en sådan uppläggning att samtliga elevers behov av adekvata läromedel beaktas.

Den bild av de handikappades lärome- delssituation som erhållits i kartläggnings- arbetet är både positiv och negativ. Till de ljusa inslagen är främst att föra viljan hos alla berörda parter att verksamt bidra till att lösa problemen. På skilda håll söker man genom att utnyttja olika praktiska uppslag förbättra läromedelsläget. Till de mörka in- slagen i bilden hör att de elever som har de gravaste handikappen, har de största svå- righeterna att inom den nuvarande ordning- en för produktion av läromedel finna de rätta verktygen i skolarbetet.

Av utredningens kartläggningsarbete fram— går också att de olika handikappgruppernas läromedelsfråga i regel bedömts fristående och isolerad från den vanliga undervisning- ens läromedelsbehov. Utredningen har för sin del funnit att det mot bakgrunden av att man inom handikappundervisningen söker utveckla mera integrerade arbetsformer -— en utveckling som bör stödjas av en ända- målsenligt verkande läromedelsproduktion— är till fördel att man gör en i möjligaste mån samlad bedömning av hela problemom- rådet. De skilda handikappgrupperna har visserligen var för sig specifika läromedels- behov, men det finns också för de olika specialundervisningssektorerna och den van—

liga undervisningen en gemensam nämnare av icke obetydlig storleksordning, vilket för- hållande bör utnyttjas för en mera samord- nad produktionsordning.

Läromedelsläget inom handikappunder- visningen behandlades bl.a. av skolöversty— relsen i petita för budgetåret 1968/ 69. Bland aktuella frågeställningar nämns frågan om hur läromedel för barn utan handikapp kan utvecklas så, att de kan användas även av handikappade och vice versa, samt hur ut- vecklingsarbetet för de handikappade kan utnyttjas för den övriga läromedelsproduk- tionen. I skolöverstyrelsens anslagsframställ- riing nämns vidare att de begränsade insat- ser som gjorts och görs inte är tillfyllest och att det i dag inte finns en för ändamålet av- passad produktionsform. De olika handi- kappgruppernas växlande storlek och egen- art gör att kommersiell produktion endast i vissa fall är aktuell.

Utredningen vill för sin del uttala att läromedelsproduktionen för de handikappa- de primärt bör baseras på samma grunder som produktionen av vanliga läromedel och att detta bör tas till utgångspunkt för ut- vecklingsarbetet.

I skolor och kommuner bedrivs inom specialundervisningen utvecklingsarbete på läromedelsområdet som har karaktär av punktinsatser. Visst utvecklingsarbete på området sker även vid förlagen och de pe- dagogiska forskningsinstitutionema.

Uppenbart är att nämnda lokalt initierade utvecklingsarbete inte är tillräckligt för att fylla de aktuella behoven. Den centrala utbildningsmyndigheten på skolans område måste ha huvudansvaret för att ett mera systematiskt utvecklingsarbete på lärome- delsområdet kommer till stånd för special- undervisningen i dess helhet. Planering, kon- struktion, utprovning, produktion och an- vändning av de allt mer komplexa lärome- delssystem som kommer till användning även inom specialundervisningens olika sek- torer, kräver fastare former för kommuni- kation och samverkan mellan skolorna, lä- rarutbildningen, forskningsinstitutionerna, producenterna och konsumenterna.

I den mån man i utvecklingsarbetet kan utgå från system, modeller och program ut- arbetade för vanlig undervisning bör vissa faser i arbetet kunna avsevärt förkortas. Samtidigt bör emellertid specialundervis- ningens särskilda uppgifter i habiliterings— och rehabiliteringsarbetet observeras. Redan i planeringsskedet för utvecklingen av me- tod—material-system måste medicinsk, psyko- logisk och teknisk expertis kunna inkopplas. Angeläget är också att man utnyttjar de möjligheter, som en internationell samver- kan när det gäller produkter och erfaren- heter kan ge.

Företagens produktutveckling bör ske med utnyttjande av de genom forsknings- och utvecklingsverksamheten gjorda rönen. På sikt bör läromedelsproduktionen för spe- cialundervisningen inte vara skild från den övriga läromedelsproduktionen utan ingå som ett naturligt led i denna. Praktiskt bör detta för skolförlagen innebära att man ge- nom förslagsvis en specialundervisningssek- tion bevakar att produktionen omfattar så- dan kompletteringsmateriel som gör resp. lä— romedel användbart även under specialun- dervisningen.

Informationen till skolorna om befintliga speciella läromedel erbjuder särskilda pro— blem. Den av läromedelsutredningen i det följande föreslagna försöksledningen bör ge- nom en central dokumentation av speciella läromedel kunna erbjuda skolorna en ut- ökad service. Dokumentationen bör hållas aktuell genom systematisk rapportering från producenter, skolor m. fl.

Vissa redan påbörjade eller planerade specialpedagogiska projekt vid de pedago- giska forskningsinstitutionema kan väntas ge resultat av betydelse för läromedelspro- duktionen avseende specialundervisningen. 1964 inrättades vid lärarhögskolan i Göte- borg en professur i praktisk pedagogik med specialpedagogisk inriktning. Vid högsko- lans pedagogiska institution bedrivs på sam- nordisk bas forskning avseende bl. a. psy- kiskt utvecklingsstörda. Forskningen är f. n. särskilt inriktad på undervisnings-, tränings- och behandlingsmetodiska problem. De ak- tuella projekten avser bl. a. utformningen av

arbetsmaterial för intellektuellt handikappa- de elever. AVSikten är att efter målanalys konstruera och utpröva självinstruerande materiel för elever med inlärningssvårighe- ter. Vid pedagogiska institutionen vid Upp— sala universitet pågår det s.k. SMID-pro- jektet (självinstruerande metoder i dövun- dervisningen). Projektet syftar till att effek- tivisera undervisningen i talperception eller talförståelse, läsning och skrivning i ett och samma undervisningsprogram. Vidare må nämnas utvecklingsarbetet vid institutionen för teknisk audiologi och talöverföringslabo- ratoriet vid tekniska högskolan i Stockholm. Andra projekt som direkt anknyter till de handikappades läromedelsfråga är försöken med produktion av ny materiel för ADL (Activity of Daily Living)—träning av hörsel- skadade och försök med tekniska hjälpme- del i blindundervisningen. Ett utvecklings- arbete kring ökad användning av optiska hjälpmedel vid undervisning och anpass- ningsträning av synskadade kan kanske ge denna handikappgrupp bättre möjligheter att utnyttja även små synrester. Det bör ses som en angelägen uppgift för den försöks— ledning för utveckling av läromedel för spe- cialundervisningen som utredningen föreslår nedan att initiera sådant utvecklingsarbete i samverkan med bl. a. det genom riksdagens beslut i maj 1968 inrättade centrala handi- kappinstitutet.

Det är i och för sig önskvärt att special- undervisningens läromedelsfråga löses ge— nom långsiktiga forsknings- och utvecklings- projekt som initieras och leds av forsk- ningsinstitutionema, syftande till uppbygg- nad av fullständiga undervisningssystem av den modell som diskuteras för den vanliga undervisningen. Detta gör det emellertid en- ligt utredningens mening inte mindre nöd- vändigt med särskilda insatser för att så långt möjligt höja kvaliteten och kvantiteten på läromedlen till samma nivå inom spe- cialundervisningen som inom övrig under- visning. Eftersom antalet direkt institutions- anknutna projekt med nödvändighet måste bli begränsat med hänsyn till institutioner- nas kapacitet och övriga uppgifter inom forskning och utbildning måste man enligt

Skolor för rörelsehindrade finns både på riks-, regions- och länsplanet. Flertalet rörelse— hindrade elever undervisas dock i vanliga skolor. Förutsättningen härför är att man anpassat skolbyggnaderna till de rörelsehindrade elevernas behov och löst transport- frågan till och från skolan. En skola som skall hysa elever i rullstol måste exempelvis vara tröskellös och försedd med hiss för att vara elevvänlig. En del rörelsehindrade elever måste kanske ha viss behandling och vård inom skolhälsovårdens rum under skoldagen. Svårt rörelsehindrade elever måste ofta få bostad. vård och medicinsk be- handling vid särskilda institutioner.

Lektionssalen för rörelsehindrade måste vara försedd med speciellt material. Eleven måste kanhända ha höj— och sänkbar stol och bänk, bladvändare och pennhållare till hjälp. Skrivmaskinen kan vara till stor nytta för elever med starkt nedsatt koordinations- förmåga och muskelstyrka. Läromedlen bör vara lätta men samtidigt stora för att ge möjlighet för eleven att handskas med dem.

Pii bilden ser vi elever vid Norrbackainstitutet i Stockholm arbeta i grupp. (Foto: Björn Myrman.)

En rörelsehindrad elev i arbete i sitt klassrum. Bänkskivan måste vara stor och försedd med kant för att förhindra att eleven tappar saker på golvet på grund av svårigheter att koordinera sina rörelser. (Foto: Björn Myrman.)

utredningens mening för att nå praktiska resultat inom rimlig tid komplettera de lång- siktiga forsknings- och utvecklingsprojekten med mera direkt produktinriktade lärome- delsprojekt.

Av redovisningen i de föregående avsnit- ten framgår att specialundervisningen spän- ner över ett skiftande arbetsområde. Verk- samheten avser skol- och undervisningsfor- mer från hem- och förskoleundervisningen till universitets— och vuxenutbildningen. De specialpedagogiska undervisningsformerna kan vara utformade å ena sidan som stöd- undervisning i anslutning till vanlig under- visning, å andra sidan som pedagogisk spe- cialträning i samverkan med medicinsk och teknisk expertis. Den centrala uppgiften för läromedelsproduktionen är att tillhandahålla de komponenter av vanliga och speciella läromedel, som i olika kombinationer måste finnas för att den enskilde eleven skall kun- na arbeta effektivt.

Ett starkt skäl för en mera samordnad produktutveckling och produktion för spe- cialundervisningens behov är det förhållan- det, att specialundervisningens sektorer var för sig endast kan ställa ett starkt begränsat antal personer till förfogande för lärome- delsproduktion. Genom en mera långtgåen- de samordning av arbetet med produktut- veckling för den vanliga undervisningen och motsvarande arbete för specialundervis- ningens olika grenar bör det bli möjligt att mera rationellt utnyttja den tillgängliga ämnes- och specialpedagogiska expertisen. Genom medverkan av företrädare för olika undervisningsområden kan vidare produk- ten ges en utformning som gör den använd- bar på mer än ett område.

Utredningen har med hänsyn till att spe- cialundervisningen på viktiga undervisnings- och ämnesområden saknar tillgång till lämp- ligt utformade läromedel ingående prövat olika möjligheter att förstärka utvecklings- arbetet och läromedelsproduktionen. För att de handikappade utan dröjsmål skall bli delaktiga av den standardhöjning i fråga om ökade undervisnings- och utbildningsmöjlig- heter som kommer övriga till del, är det enligt utredningens mening angeläget att åt-

gärder nu vidtas som ges en uttalat praktisk inriktning.

Läromedelsutredningen föreslår mot bak- grund av vad som ovan sagts att följande åtgärder vidtas.

5.2. Central försöksledning

En central försöksledning för produktut- veckling av läromedel för specialundervis- ning bör som en temporär åtgärd utses av Kungl. Maj:t. Dess uppgift skall vara att, under en period av fyra år, fr. o. m. budget- året 1969/70, främja utveckling och pro- duktion av läromedel för Specialskolan, sär- skolan och övriga former av specialunder- visning. Försöksledningen bör bestå av fem ledamöter varav en heltidsanställd sekrete- rare, tillika verkställande ledamot. I försöks- ledningen bör ingå en representant för skol- överstyrelsen (specialskolor m. fl.), en för landstingen (särskolor m.fl.), en för primär- kommunerna (specialundervisningen) och en för den specialpedagogiska forskningen. Ledningen bör med sig kunna adjungera företrädare för de handikappades organisa- tioner m. fl.

Försöksledningen bör arbeta i nära an- slutning till skolöverstyrelsen och initiera, leda, samordna och stödja arbetet med pro- duktutveckling av läromedel för elever med handikapp. Ledningen bör därvid bevaka specialundervisningens behov av och till- gång till läromedel på olika skolnivåer samt utarbeta riktlinjer, tidsplan och ekonomisk plan för utvecklingsarbetet. Den bör vidare med beaktande av bl. 3. de erfarenheter som redovisas i betänkandet svara för att de mest angelägna projekten prioriteras.

Sekreteraren skall svara för verkställighe- ten av försöksledningens beslut och för sam- ordningen av utlagda projekt. Den erforder- liga kanslipersonalen beräknas av utredning- en till en kanslist och ett biträde.

5.3. Projektgrupper

Försöksledningen bör i samråd med skol- överstyrelsens byrå UA 3 och sektionen för specialundervisning inom byrå UA 1 ut- arbeta riktlinjer, tidsplan och ekonomisk

plan för utvecklingsarbetet samt göra en lämplig fördelning av arbetet på projekt och projektgrupper. Prioritering av vissa projekt bör ske med bl. a. läromedelsutredningens cnkätmaterial som bakgrund. Projektgrup- pernas sammansättning bör bestämmas och varieras med hänsyn till de aktuella projek- tens mål och innehåll. Allmänt bör för ut- vecklingsarbetet gälla att det skall ges en sådan flexibilitet, att projektgrupperna be- träffande antal och sammansättning samt former för inbördes samverkan kan anpas- sas till de aktuella arbetsuppgifternas art. För att underlätta en effektiv samordning av de begränsade personella resurser som står till förfogande inom dessa begränsade sektorer av skolväsendet, och för att ge pro- dukterna en utformning som gör dem an— vändbara inom ett så brett undervisnings- område som möjligt, bör regelmässigt i resp. projektgrupp ingå företrädare för olika ty- per av special- och vanlig undervisning.

Redan i ett inledande skede av arbetet bör deltagarna i projektgrupperna genom försöksledningen kallas till centrala intro- duktions- och arbetskonferenser. Försöks- ledningen bör vidare i den omfattning som krävs för projektens effektiva genomförande och i den mån som personalresurserna i skolorna medger bereda medarbetare i pro- jektgrupperna tillfälle att utföra projektar- bete med ledighet från ordinarie tjänst.

Försöksledningen bör hålla fortlöpande kontakt med företrädare för handikappor- ganisationerna, specialundervisningen, spe- ciallärarutbildningen samt den specialpeda— gogiska forskningen och försöksverksamhe- ten. Arbetet bör nära samordnas med övriga läromedelsprojekt och utföras i praktisk samverkan med bl. a. läromedelsproducen- terna, hjälpmedelscentralerna vid Tomte- bodaskolan och Bräcke-Östergård, TRU- kommittén och Sveriges radios skolprogram— avdelning.

Prövning och utvärdering av nytt studie— material och nya läromedel i övrigt bör ske efter i förväg uppgjorda program och för- läggas till skolor, som i samråd med skol- överstyrelsen utses av försöksledningen.

Den här föreslagna verksamheten rörande

läromedel för handikappade bör samtidigt med sin praktiska inriktning på produktut- veckling ha karaktären av centralt ledd för- söksverksamhet med syfte att belysa pro- blem avseende specialundervisningens inre arbete och organisatoriska förhållanden. Försöksledningen kommer i väsentliga me— todik- och läromedelsfrågor avseende spe- cialundervisningen att fungera som referens- grupp för de centrala skolmyndigheterna och bör ha relativt stor frihet att inom de givna ekonomiska ramarna praktiskt pröva olika vägar för att kvalitativt och kvantita- tivt förbättra läromedelsförsörjningen för de olika handikappgrupperna. Försöksledning- en bör därvid i förekommande fall kunna träffa överenskommelse med berörda läro- medelsföretag om utnyttjande av befintliga förlagsproducerade läromedel som grund- material eller utgångsmaterial för projekt- arbetet samt om produktion av färdigställda försöksserier. Arbetet i försöksledningens regi bör i regel föra fram till färdigt manus, fullständig förebild eller modell osv. samt inkludera Utprövning och utvärdering. Led- ningen bör även ha till uppgift att i det en- skilda fallet söka finna praktiska lösningar av de problem som kan uppstå beträffande upphovsrättsfrågor, ersättningar till enskilda medarbetare och författare m.m.

5 .4 Produktkostnader

Läromedelsutredningen har även uppmärk- sammat frågan om produktkostnader och prissättning av »specialläromedel». Det kan förutsättas att en extrem prisvariation upp— står vid en marknadsmässig prissättning av i övrigt likvärdiga produkter genom att marknadsunderlaget framtvingar så starkt varierade tillverkningsserier — från något hundratal exemplar till flera tusen. Mot den- na bakgrund liksom med hänsyn till det för- hållandet, att materialinköp sker dels med statsmedel dels med kommunala medel — och därutöver i mindre omfattning av en- skilda individer —— har utredningen disku- terat frågan om behovet av samhälleliga subventioner i produktionsledet för att söka utjämna de mer extrema prisvariationerna.

Argument kan anföras både för och emot

en subventionerad prissättning resp. en nor- mal marknadsprissättning av läromedel för specialundervisningen. I sista hand är det givetvis fråga om en avvägning av sådan art, att utredningen i nuvarande skede av arbe- tet ogärna vill göra något principiellt ställ- ningstagande.

Med hänsyn till det akuta behovet av en korttidsinsats för snabb förbättring av läro- medelssituationen har utredningen övervägt att föreslå, att ett reservationsanslag ställs till försöksledningens förfogande att efter prövning i varje enskilt fall användas för direkt prisreducerande åtgärder genom övertagande av viss del av de med projek- tets framställning förbundna fasta engångs- kostnaderna. Anslagets begränsning jämte föreskrift om att bidrag skulle beviljas blott i sådana fall då en från allmän jämförelse- synpunkt helt orimligt hög prissättning skulle uppstå genom marknadsunderlagets begränsning, bör undanröja riskerna för en sådan snedvridning av prissättningen genom subventioner att initiativ och risktagande därmed försvagas. Även om konsumenterna i princip bör betala hela kostnaden för ett läromedel, bör därför försöksledningen i enstaka fall kunna övertaga vissa med fram- ställningen förenade engångskostnader, som bör kunna ingå i posten materialkostnader (se nedan).

5.5 Kostnader för försöksledning m.m.

Ur det statliga anslaget för pedagogiskt ut- vecklingsarbete inom skolväsendet bestrids f.n. kostnader för bl.a. undersökningar inom det psykologiska och pedagogiska om- rådet samt för framställning av undervis- ningsfilm och andra läromedel. Statsmak- terna har för budgetåret 1968/69 för dessa ändamål anvisat ett reservationsanslag av

9 610000 kr. 1 skolöverstyrelsens anslags- framställning har för ifrågavarande budget— år under detta anslag, i avvaktan på läro- medelsutredningens förslag, bl. a. beräknats 50000 kr. för inledande utvecklingsarbete avseende läromedelsproduktion för undervis- ning av handikappade.

De löpande kostnaderna per år för det organisatoriskt sammanhållna utvecklingsar- betet avseende läromedel för specialunder- visningens olika verksamhetsområden som ovan föreslagits, blir delvis beroende av i vilken omfattning man inom specialunder- visningen kan ställa personal till förfogande för läromedelsarbete. Utredningen föreslår att medel för ändamålet anvisas under det nämnda anslaget för pedagogiskt utveck- lingsarbete med sammanlagt 2 milj. kr., dvs. med genomsnittligt 500000 kr. per år under den föreslagna fyraårsperioden. Kost- naderna beräknas bli något lägre under arbe- tets första del och sedan stiga. Läromedels- utredningen beräknar preliminärt de totala kostnaderna under fyraårsperioden 1969/ 70 —l972/73 till följande: Löner och arvoden

Försöksledning . 400 000

Kanslipersonal ..... 150 000 Projektgrupper . 450 000 1 000 000 Reseersättningar och traktamen-

ten ...................... 200 000 Materialkostnader ........... 800 000

Summa kr. 2 000 000

Det bör ankomma på försöksledningen att, med ledning av de efter hand vunna er- farenheterna av verksamheten, i samband med skolöverstyrelsens årliga anslagsfram— ställningar föreslå sådan ändring av kost- nadsramarna som bedöms påkallad.

6. Sammanfattning

Läromedlen har under senare år fått en starkt växande betydelse vad gäller att un- derlätta, effektivisera och individualisera undervisningen. Läromedelsutredningen har mot bakgrund härav, och med hänsyn till vad som sägs i direktiven för utrednings— arbetet om angelägenheten av att frågan om läromedelsförsörjningen för elever med olika slag av handikapp ges en snabb lös- ning, inom sig uppdragit åt en särskild ar- betsgrupp att behandla handikappfrågorna och att därvid ge förtur åt sådana läro- medelsfrågor, som kan brytas ut ur utred— ningens arbete utan eftersättande av kravet på samordning med övriga delar av detta (1).

I föreliggande delbetänkande framlägger läromedelsutredningen förslag till åtgärder, som enligt utredningens mening bör vidtas för att med omedelbar verkan förstärka läromedelstillgången för elever med handi- kapp, i första hand inom den obligatoriska undervisningen. De förslag till produktions- främjande åtgärder som utredningen fram- lägger är emellertid genom flexibiliteten i konstruktionen sådana, att förskoleunder- visningens, de gymnasiala skolornas, folk- högskolornas, den eftergymnasiala utbild- ningen och vuxenutbildningens speciella problem i viss utsträckning kan bli beak- tade.

Beträffande avgränsningsfrågorna (1.3) konstaterar utredningen att termerna han- dikappade och handikappundervisning är föga entydigt bestämda. I en mera begrän- sad mening används i skolsammanhang be- teckningarna om elever som företer grava hörsel-, syn- eller talskador, psykisk ut- vecklingsstörning eller rörelsehinder av in- validiserande art. I en vidare mening an-

vänds beteckningarna om elever som, utan att förete grava svårigheter, har speciella problem när det gäller att delta i eller an- passa sig till vanlig undervisning. Lärome- delsutredningens bedömning av de handi— kappades läromedelsfrågor sker med ut- gångspunkt i det förhållandet, att grän- serna mellan olika slag av handikappunder- visning och vanlig undervisning blir allt mindre markerade. I det skolsystern som är under utveckling griper arbetsområdena för det allmänna skolväsendet, specialskol- väsendet och särskolväsendet in i och täc- ker delvis varandra. Utredningen har för sin del funnit, att det vid behandlingen av läromedelsfrågorna är mest ändamålsenligt att låta det sammanfattande begreppet spe— cialundervisning avse alla sådana särskil- da undervisningsanordningar, som enligt skolförfattningama kan vidtas i olika skol- former för elever med svårigheter och han- dikapp.

Utredningens undersökningar rörande an- talet elever inom specialundervisningen (2) visar att de olika elevkategorierna med han- dikapp tagna var för sig är av begränsad storlek. Av en årskull om 100 000 elever undervisas cirka 4000 elever (3,9 %) i den särskilda specialundervisningen och drygt 6 000 (6,3 %) i specialklasserna. Till under- visning i särskola uttas genomsnittligt 500 elever och till specialskolorna, dvs. skolorna för syn-, hörsel- eller talskadade, 75 elever per år. Speciella läromedel, framställda för enbart en kategori av elever, får därför en mycket begränsad upplaga.

Det är emellertid enligt läromedelsutred- ningens mening utomordentligt angeläget, att inte lönsamhetshänsyn får en avgörande

betydelse vid bedömningen huruvida ett för specialundervisningen lämpat och erforder- ligt läromedel skall produceras eller inte. Samhället har sedan lång tid tillbaka genom att bygga ut specialundervisningen och förse denna med specialutbildade lärare velat ga- rantera de handikappade goda utbildnings- möjligheter. Det är naturligt och följdriktigt att samhället genom produktionsfrämjande åtgärder också svarar för att läromedelsför- sörjningen för specialundervisningen funge- rar tillfredsställande.

För att belysa förutsättningarna för en mera samordnad läromedelsproduktion för specialundervisningen redovisar utredningen (3.1) sammanfattande utdrag ur 1960-talets utredningar på området samt aktuella ut- vecklingslinjer. Den pågående utvecklingen mot ett mera integrerat undervisningssys- tem skärper kravet på tillgång till läro- medel, som är användbara såväl i vanlig undervisning som i specialundervisning, men ökar samtidigt förutsättningarna för en samordnad läromedelsproduktion. För- söksrapporter från klinikundervisningen (3.2.2) ger vid handen att det numera inte är lika självklart som tidigare, att elever med svårigheter och handikapp skall över- föras till specialklasser, specialskolor eller särskolor. Varje lärare bör i stället vara in- förstådd med att han i den vanliga klassen kan ställas inför uppgiften att undervisa och fostra även elever med mera betydande svårigheter och handikapp. Läromedlen bör för att effektivt stödja integreringssträvande- na —— oavsett om det är fråga om tryckt ma— terial eller punktskrift, bildband, ljudband, diabilder, film eller skolradio-TV — upp- fylla det dubbla kravet att dels i fråga om tekniskt utförande, disposition och allmän behandling av stoffet tillgodose den handi- kappades speciella behov, dels innehålls- mässigt så nära som möjligt ansluta till studiegången i den vanliga undervisningen.

Det förhållandet att ett växande antal ele- ver med skilda svårigheter och handikapp kan få utbildning inom ramen för det all- männa skolväsendet och få sin läromedels- situation förbättrad genom användning av en kombination av vanliga och speciella

läromedel, får inte undanskymma den vikti- ga frågan om läromedel för de grupper av handikappade elever, som också framgent är hänvisade till skolgång i speciella skolor och institutioner. En avgörande satsning på fullödiga läromedel av alla slag även för des- sa elevkategorier är enligt läromedelsutred- ningens mening inte bara angelägen från rent humanitär synpunkt; den bör också på sikt kunna ses som en god samhällelig in- vestering.

Utredningens kartläggning av läromedels- behovet inom specialundervisningens olika sektorer (4) visar, att man på vissa områden av skolväsendet ofta har en riklig tillgång på läromedel men att det inom specialundervis- ningen råder en bristsituation. En samman- ställning av svaren på en av utredningen genomförd lärarenkät (4.3) visar en tämli- gen genomgående tendens. Lärarna i special- skolorna och särskolorna har svårare än lärarna i motsvarande specialklasser att fin- na lämpliga läromedel för undervisningen. Medan exempelvis 80 % av lärarna i spe- cialskolorna för hörselskadade bedömer till- gången på läromedel i ämnet svenska vara otillfredsställande, är motsvarande tal för hörselklassemas lärare 20 %. Det är enligt utredningens mening alarmerande, att just de elever som i skolsammanhang har det svårast, också har de största svårigheterna att finna de rätta verktygen -— de rätta läromedlen -— i skolarbetet.

Genom några konkreta exempel aVSeende behandlingen av ett antal ämnes- och intres- seområden (4.4) belyser utredningen hur man i specialundervisningen genom modi- fieringar av vanliga läromedel kan göra dessa användbara för handikappade elever. Vidare ger utredningen några sammanfat- tande synpunkter på specialundervisningens läromedelsfråga (4.6).

Läromedelsutredningen har i sitt arbete kunnat konstatera att de olika handikapp- gruppernas läromedelsfrågor i regel bedömts fristående och isolerade från motsvarande frågor inom vanlig undervisning. Utred- ningen anser för sin del att det är till fördel att man gör en i möjligaste mån samlad be- dömning av hela problemområdet. De skilda

handikappgrupperna har visserligen var för sig specifika läromedelsbehov, men det finns också för de olika specialundervisningssek- torerna en gemensam nämnare av inte obe— tydlig storleksordning, vilken bör utnyttjas för en mera samordnad produktionsordning. Läromedelsproduktionen för specialunder- visningen bör i princip baseras på samma grunder som produktionen av vanliga läro— medel.

Läromedelsutredningen föreslår att som en temporär åtgärd (5.2), en central försöks- ledning utses av Kungl. Maj:t med uppgift att under en period av fyra år främja ut- veckling och produktion av läromedel för specialskolorna, särskolorna och övriga for- mer av specialundervisning. Försöksledning- en föreslås bestå av fem ledamöter, varav en sekreterare, tillika verkställande ledamot. En ledamot bör representera skolöverstyrel- sen (specialskolor m.fl.), en landstingen (särskolor m.fl.), en primärkommunerna (specialundervisningen) och en den special- pedagogiska forskningen. Försöksledningens sekreterare bör som central försöksledare bl.a. svara för samordningen av utlagda projekt.

Arbetet med utveckling och produktion av läromedel för specialundervisningen be- rör skol- och undervisningsformer på samt- liga utbildningsnivåer. Utredningen förut- sätter att prioritering av vissa projekt bör ske med bl. a. läromedelsutredningens enkät- material som bakgrund. Allmänt bör för ut- vecklingsarbetet gälla att det ges en uttalat praktisk inriktning och en sådan flexibili-

tet, att de projektgrupper som utses att medverka i arbetet (5.3) beträffande antal och sammansättning samt former för inbör- des samverkan kan anpassas till de aktuella arbetsuppgifternas art. För att produkterna skall få en utformning som gör dem an- vändbara inom ett så brett undervisnings- område som möjligt föreslår utredningen, att företrädare för olika typer av special- undervisning och vanlig undervisning bör regelmässigt ingå i resp. projektgrupp.

Prövning och utvärdering av nytt studie- material föreslås ske efter i förväg upp- gjorda program och förläggas till skolor som i samråd med skolöverstyrelsen utses av försöksledningen. Arbetet i ledningens regi bör i regel föra fram till färdigt manus eller fullständig modell osv. samt inkludera utprövning och utvärdering.

Läromedelsutredningen har även upp— märksammat frågan om produktkostnader (5.4) och prissättning av läromedel för spe- cialundervisning. Utredningen anser att även om konsumenterna i princip bör betala hela kostnaden för ett läromedel, bör försöksled- ningen i enstaka fall kunna överta vissa med framställningen förenade engångskostnader för att därmed utjämna de mer extrema pris- variationerna.

Läromedelsutredningen föreslår att medel för den föreslagna försöksverksamheten un- der de fyra budgetåren 1969/70—1972/ 73 anvisas av statsmakterna under anslaget för pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolvä- sendet med sammanlagt 2 milj. kr. (5.5).

F rågeformuläret vid utredningens

lärarenkät

g; LÄROMEDELSUTREDNINGEN Skola Svartmangatan 9 Specialskola för synsk. [| hörselsk. [] talsk. B Stockholm C Särskola [:| Avd.

Specialundervisning Skm [:| Hj [:| Läs [] Obs [] Hör D Syn [] Rh [| ........................ . III

KlasstypzaElbDADBl DBZDB3E|

Årskurs(er)

den / 1967

klassföreståndare

Läroböcker

Kol. ]: I årskursen förekommande ämnen markeras med kryss. På sid. 4—5 upptages ev. förekommande tillvals- och övriga ämnen. Kol. 2: Ange författare, boktitel och förlag. Specialupplaga markeras med (s), bok på punktskrift med (p) och talbok med (t) efter boktiteln. Kol. 3: Ange arbetsböcker och övrig instrukt ionsm ateriel som används som komplettering eller alternativ till lärobok. I förekommande fall markeras med (s), (p) och (t) enl. anv. till kol. 2 ovan.

Kol. 4. Bedöms tillgången till läromedel' 1 ämnet vara tillfredsställande, markeras med kryss under T. Otillfredsställande tillgång till läromedel markeras med kryss under 0. Kommentarer och ev. förslag till åtgärder anges ämnesvis på sid. 6—8 eller särskild bilaga

1 2 3 4

Ämne ' Lärobok Kompl. eller alt. läromedel Anm.

ODD

T [3 |:]

För psykiskt utvecklingsstörda elever har man inrättat särskolor. De är inrättade som internat eller externat och fullt utbyggda omfattar särskolorna förskola, grundskola. träningsskola och yrkesskola. Skolpliktstiden giiller från sju till tjugoett års tilde. i speciella fall kan den utsträckas till tjugotre ar. Särskolan iir i stor utsträckning integre- rad med vanliga skolor. l särskolan har man dels elever som kan tillgodogöra sig teo— retisk undervisning och dels elever som huvudsakligen iir mottagliga för praktisk ut— bildning. För de sistnämnda eleverna inrättar man triiningsklasser. Undervisningen i särskolan påminner ofta om den som bedrivs i hjälpklasser. l särskolan lägger man stark tonvikt vid sinnesövningar och allmän funktionsträning. Funktionstriiningen får högre upp i årskurserna stark inriktning mot samhälllsanpassning. För de gravt utveck— lingsstörda eleverna innebär funktionsträningen oftast ADL—träning. dvs. träning i det

dagliga livets viktigaste och enklaste moment (Activity of Daily Living). I särskolans yrkesskola ges undervisning antingen som yrkesutbildning eller som yrkesträning. Yrkes— utbildning avser en fullständig utbildning i ett visst yrke, yrkesträning uppträning av allmän arbetsförmåga eller arbetsskicklighet inom ett begränsat område. Glädjande nog har man goda erfarenheter från yrkesutbildning för särskolans elever som ibland lyckats avlägga godkända gesällprov i ett yrke. Behov av vuxenundervisning och över huvud taget av uppföljande anordningar är stort bland utvecklingsstörda.

Bilden på föregående sida vill visa att de praktiskt-estetiska ämnena erbjuder särskilt goda möjligheter att utveckla känslomässigt engagemang och öva motorik bland sär- skolans elever. (Foto: Sven Oredson.)

På ovanstående bild ser vi en eneEZiSkADLdLän—me._(l:otoz Bertil Hagert.)

Kbrllot.

lordisk udredningsserie (Nu) 1968

(ronologisk förteckning

I. Nordisk petentråd. Tredje insats i patentsaker. l. Kopenhavns quthavns framtid.

5. Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge 09 Sverige. !. Nordisk grånsregion. Näringspolitik och samhällsservice. ). Nordic Economic and Social Cooperation. ). Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna. !. Langtidsplan for Nordforsk.