SOU 1968:54

Frivilligförsvaret

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1966 tillkallade den 22 juni 1966 chefen för försvarsdepartementet leda- moten av riksdagens första kammare B. T. Gustavsson för att utreda den närmare ut- formningen av utbildningen för värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst och vissa frågor angående den frivilliga befäls- utbildningen m.m. samt avge av utredning- en betingade förslag.

Utredningen har arbetat under benäm- ningen 1966 års värnpliktskommitté. Med hänsyn till att utredningsuppdraget berör skilda verksamhetsområden har värnplikts- kommittén ansett det lämpligt att lägga fram sitt förslag i olika delbetänkanden. Värnpliktskommittén får härmed överläm- na sitt första delbetänkande, Frivilligför- svaret ], som väsentligen redovisar kommit- téns förslag angående samordningen av de frivilliga försvarsorganisationernas och vissa andra till totalförsvaret anknutna organisa— tioners utbildning och verksamhet med ordi- narie utbildning av värnpliktspersonal. En- ligt kommitténs bedömande är det möjligt att ta ställning till de förslag som läggs fram i detta betänkande utan att avvakta de förslag som kommittén kommer att fram- lägga i senare delbetänkanden.

Vämpliktskommittén avser att i ett föl- jande delbetänkande, Frivilligförsvaret 2, redovisa förslag angående samordningen av hemvärnets utbildning med ordinarie värn-

Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

pliktsutbildning och därmed sammanhäng- ande frågor. _

Andra särskilda delbetänkanden kommer att behandla frågorna om samordningen av utbildningen inom totalförsvaret samt ut- formningen av utbildningen för de värn- pliktiga uttagna för utbildning i special- tjänst.

Till utrcdningsmannens förfogande har för frågor angående frivilligförsvaret stått följande experter, utsedda av departements- chefen med stöd av förut angivna bemyn- digande, nämligen från och med den 22 juni 1966 dåvarande försvarsområdesbefäl- havaren för Malmö försvarsområde, övers— ten G. W. Reuterswärd, byråchefen i för- svarsdepartementet F. Borgquist, numera byrådirektören vid försvarets civilförvaltning S. H. Nystedt och assessorn i hovrätten för Nedre Norrland C.-I. Skarstedt samt från och med den 1 november 1966 majoren i generalstabskåren S. A. Månsson.

Till utredningsmannens förfogande har vidare stått såsom sekreterare numera övers- telöjtnanten i generalstabskåren P. E. R. Lugn och såsom biträdande sekreterare för- valtaren vid Göta trängregemente K. E. Jansson. Dessa har med stöd av förenämn- da bemyndigande utsetts härtill den 22 juni 1966. Genom departementschefens beslut den 26 mars 1968 uppdrogs åt majoren S. A. Månsson att från och med den 1 april 1968 vara sekreterare åt kommittén och åt

överstelöjtnanten P. E. R. Lugn att från samma tidpunkt stå till kommitténs förfo— gande som expert.

Överstelöjtnanten vid arméstaben S. 0. G. Fallenius, majoren vid marinstaben S. I. G. Krappe och kaptenen vid flygvapnet A. E. Grönberger har, Fallenius och Grönberger från och med den 7 oktober samt Krappe från och med den 17 oktober 1966, av ve- derbörande försvarsgrenschef ställts till ut— redningens förfogande som kontaktmän vid respektive försvarsgrensstaber.

Slutligen har kaptenen i luftvärnets re- serv, ledamoten av riksdagens andra kam- mare M. G. Gustafsson under fullgörande av författningsenlig tjänstgöring sommaren 1967 av chefen för armén ställts till utred- ningsmannens förfogande för särskilt upp,— drag.

Stockholmxden 9 november 1968.

Bengt T. Gustavsson

/ Arne Månsson

111. Utbildning av övrig frivilligpersonal

Kapitel 12 Utbildning m. m. av personal

ur frivilliga radioorganisatianen . . . . 123 A. Inledning ........... 123 B. Nuvarande förhållanden ..... 123 1. Organisation ......... 123 2. Grundstadgar ......... 123 3. Utbildning .......... 124 4. Organisationens omfattning . . . 125 5. Ekonomi ........... 125 C. Granskning av nuvarandeutbildning. Behov av förbättringar ...... 125 1. Behov av frivillig radioutbildning 125 2. Utbildning .......... 125 D. Förslag till frivillig radioutbildning . 126 1. Syfte i stort .......... 126 2. Grundutbildning ....... 126 3. Instruktörsutbildning ..... 127 4. Repetitionsutbildning ...... 127 5. Kompletteringsutbildning. . . . 127 6. Ungdomsutbildning ...... 127 7. Utbildningens genomförande . . 127 Kapitel 13 Utbildning m. ni. av personal ur frivilliga automobilkåren ..... 128 A. Nuvarande förhållanden ..... 128 1. Organisation ......... 128 2. Grundstadgar ......... 128 3. Utbildning .......... 128

5. Ekonomi ...........

B. Granskning av nuvarande utbildning. Behov av förbättringar ......

1. Behov av utbildning ......

2. Samordning av utbildningen i mo- tor- och transporttjänst .

3. Utbildning ..........

C. Förslag till utbildningssystem för FAK ..............

1. Syfte i stort ..........

2. Grundutbildning .......

3. Repetitionsutbildning ......

4. Annan utbildning .......

5. Utbildningens genomförande . .

Kapitel 14 Utbildning m. ni. av personal ur frivilliga matorcykelkåren A. Nuvarande förhållanden 1. Organisationens uppgift 2. Grundstadgar ......... 3. Utbildning .......... 4. Organisationens omfattning . . . 5. Ekonomi ........... B. Granskning av nuvarande utbildning. Behov av förbättringar ...... 1. Behov av utbildning ...... 2. Utbildning .......... C. Förslag till utbildningssystem för FMCK ............. 1. Syfte i stort .......... 2. Grundutbildning 3. Fortsättningskurser 4. Annan utbildning ....... 5. Utbildningens genomförande . .

Kapitel 15 Utbildning m. m. av personal ur frivilliga flygkåren A. Nuvarande förhållanden 1. Organisation ......... 2. Utbildning .......... 3. Ekonomi .......... B. VK synpunkter och förslag . . . .

Kapitel 16 Utbildning m. m. av personal ur svenska fallskärmsklubben ..... A. Nuvarande förhållanden 1. Organisation ......... 2. Utbildning .......... 3. Ekonomi ........... B. VK synpunkter och förslag. . . .

129 129

129 129

129 130

130 130 130 131 131 131

132 132 132 132 132 133 133

133 133 133

133 133 134 134 134 134

135 135 135 135 136 136

137 137 137 137 138 138

Kapitel 17 Utbildning m. m. inom sven- ska brukshundklubben ........ 140 A. Nuvarande förhållanden ..... 140 1. Organisation ......... 140 2. Utbildning .......... 140 3. Ekonomi ........... 141 B. VK synpunkter och förslag . . . . 141

Kapitel 18 Utbildning m. m. inom Sveri- ges civilförsvarsfårbund ....... 143 A. Nuvarande förhållanden ..... 143 1. Organisation ......... 143 2. Utbildning .......... 143 3. Upplysning .......... 144 4. Ekonomi ........... 144

B. VK synpunkter och förslag . . . . 144

IV Frivillig skjututbildning

Kapitel 19 Nuvarande förhållanden vid frivillig skjututbildning ....... 146

A. Inledning ............ 146 B. Frivilliga skytterörelsen ..... 146 1. Organisation ......... 146 2. Utbildning .......... 146 3. Ekonomi ........... 147 C. Svenska pistolskytteförbundet . . . 147 1. Organisation ......... 147 2. Utbildning .......... 148 3. Ekonomi ........... 148 D. Svenska sportskytteförbundet . . . 148 1. Organisation ......... 148 2. Utbildning .......... 148 3. Ekonomi ........... 149 Kapitel 20 Förslag angående frivillig skjututbildning ........... 1 50 A. Granskning av nuvarande utbildning rn. m. Behov av förbättringar . . . 150 1. Behov av frivilligt skytte . . . . 150 2. Organisation ......... 150 3. Medlemskap ......... 151 4. Vapen och ammunition . . . . 151 5. Skjutprogram ......... 151 6. Skjutbanor .......... 152 B. Förslag till utformning av den fri- villiga skjututbildningen ...... 152 1. Verksamhet och omfattning i stort 152 2. Vapen och ammunition . . . . 152 3. Utbildning .......... 153 4. Skjutbanor m. m ........ 153 5. Ekonomi ........... 153 SOU 1968: 54

V Särskilda frågor

Kapitel 21 Organisatoriska frågor . . . A. Inledning ............ B. Frivilligorganisationema 1. Uppgifter

2. Organisatorisk uppbyggnad . . .

3. Samordning av frivilligorganisa- tionernas verksamhet ......

4. Frivillig befälsutbildning . . . .

5. Organisationer som ställer före- trädesvis kvinnlig personal till to- talförsvarets förfogande .....

6. Synpunkter på övriga frivilligorga- nisationer

7. Skytteorganisationerna .....

8. Samarbetsorgan för frivilligverk- samheten ........... C. Myndigheterna 1. Uppgifter i stort ........

2. Ledning och samordning av fri- villigverksamheten vid myndighe- terna

3. Personalfrågor .........

Kapitel 22 U tbildningsbetingelser—utbild— ningens lokalisering ......... A. Inledning ............ B. Grundläggande synpunkter på ut- bildningsbetingelserna ]. Instruktörer 2. Utbildningsmiljö, lokaler och ut- bildningsanordningar 3. Utrustning och utbildningsmate- riel rn. m. C. Särskilda synpunkter på utbildnings- betingelsema vid frivillig befälsutbild- ning .............. 1. Befordringsutbildningen 2. Kompletteringsutbildningen. . . D. Särskilda synpunkter på utbildnings- betingelsema vid utbildning av kvinn- lig personal ........... 1. Central utbildning Central fri- villigskola ........... 2. Regional och lokal utbildning. . E. Frivillig skjututbildning F. Övriga frivilligorganisationer . Frivilliga radioorganisationen . . .Frivilliga automobilkåren. . . . . Frivilliga motorcykelkåren . Frivilliga flygkåren . Svenska fallskärmsklubben . . . .Svenska brukshundklubben . . . . Sveriges civilförsvarsförbund

NIOXUi-PUJNH

154 154 154 154 155

155 157

157

160 160

160 161 161

162 165

166 166

166 166

166

167

168 168 168

169

169 169 170 170 170 171 171 171 171 171 172

Kapitel 23 Förmåner till frivillig personal A. Inledning ............ B. Gällande förmånsbestämmelser m.m. 1. A-personal samt deltagare i frivil-

lig befälsutbildning m. m. . . . .

2. B-personal ..........

3. Instruktörer

4. Funktionärer inom frivilligorga- nisationema C. Framställningar under senare tid om förbättrade förmåner till frivillig per- sonal 1. Motioner i riksdagen 2. Framställningar m.m.iövrigt . . . VK överväganden ........ . VK förslag ........... 1. Förmåner vid deltagande i frivillig utbildning för verksamhet inom

me

totalförsvaret ......... 2. Förmåner till instruktörer inom frivilligverksamheten ...... 3. Förmåner till funktionärer . . .

F. Vissa allmänna rekommendationer .

Kapitel 24 Rekrytering ....... A. Inledning ............ B. Försvarsupplysning och rekrytering C. Särskilda synpunkter på rekrytering av frivillig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret 1. Allmänna synpunkter 2. Nuvarande rekrytering ..... 3. Framtida rekryteringsmöjligheter av A- och B-personal ...... 4. Åtgärder för att förbättra rekryte- ringen ............ D. Särskilda synpunkter på rekrytering- en av deltagare i övrig frivillig ut- bildning ]. Frivillig befälsutbildning . . . . 2. Skytteorganisationema .....

3. Övriga frivilligorganisationer E. Ansvarsförhållande —- samordning .

Kapitel 25 Författningsfrågor A. Vissa gällande bestämmelser om fri- villig försvarsverksamhet ..... ]. Frivilligkungörelsen ...... 2. Bestämmelser om antagning av krigsfrivilliga vid krigsmakten . . B. Överväganden och förslag C. Specialmotivering ........

173

173 177 178

178

179 179 180 181 182

182

192 193 195

196 196 196

196 196 197

197 193

200 200 201 201 201

203

203 203

203 204 206

1. Kungörelsen om frivillig försvars- verksamhet .......... 2. Bestämmelser om förmåner under utbildning av frivilligpersonal m.m. 3. Bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig försvars- bildning 4. Övriga författningsändringar . .

Kapitel 26 Övergången till det föreslagna utbildningssystemet ......... A. Inledning ............ B. Utbildningssystemet .......

1. Förberedelser .........

2. Utbildningens genomförande . . C. Antagningsbestämmelser ..... D. Rekrytering ........... E. Statsbidrag till frivilligverksamheten

Kapitel 27 Ekonomiska konsekvenser av vårnpliktskommitténs förslag ..... A. Inledning ............

Bilagor

Bilaga 2: 1 Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig för- svarsverksamhet ..... Bilaga 2: 2 Vissa författningar rörande utbildnings- och tjänstgö- ringsskyldighet inom total- försvaret ........ Bilaga 4: l Frivillig utbildning av män i Schweiz ........ Bilaga 9: 1 Sammanställning av tjänste- grenar för A-personal inom krigsmakten Bilaga 9: 2 Sammanställning av vissa fordringar för antagning till kurs för A-personal Bilaga 10: ] Synpunkter på antagning av kvinnlig frivilligpersonal Bilaga 10: 2 VK förslag till plan för all- män försvarsutbildning för A-personal ....... Bilaga 10: 3 Vk förslag till utbildnings- tid vid grundkurser för A- personal inom krigsmakten Bilaga 11: ] Kvinnornas medverkan i totalförsvaret. En jämförel- se mellan svenska och ut- ländska förhållanden. Bilaga 23: ] Jämförelse mellan förmåner till värnpliktiga under obli-

206

208

209 21 1

213 213 213 213 214 214 215 215

216 216

248

251

253

257

258

259

261

262

263

B. Nuvarande kostnader för den frivil- liga försvarsverksamheten ..... l. Statsbidrag .......... 2. Frivilligorganisationernas egna kostnader C. Beräkning av kostnadsökningar med anledning av VK förslag ..... 1. Vissa grundvärden ....... 2. Administration 3. Funktionärsarvoden ...... 4. Ekonomiska förmåner för den en- skilde frivillige ......... 5. Utbildning .......... 6. Förnödenheter 7. Byggnader m. 111. D. Sammanställning av VK förslag till årligt statsbidrag för den frivilliga försvarsverksamheten

216 216

216

217 217 218 218

218 219 219 219

219

Kapitel 28 Sammanfattning .....

gatoriskresp.frivilligutbild- ning/tjänstgöring och för- måner till frivillig personal- under utbildning/tjänstgö- ring .......... Bilaga 23: 2 Värnpliktskommitténs för- slag angående förmåner till frivillig personal under ut- bildning Bilaga 23: 3 Exempel på utgående famil- jebidragsförmåner . . . . Bilaga 23: 4 Beräkningsunderlag för föreslagna premiebelopp vid befordringsutbildning inom frivillig befälsutbild- ning .......... Bilaga 23: 5 Fördelning av ersättning till vissa funktionärer enligt överbefälhavarens förslag 1966 .......... Bilaga 25: 1 Förslag till kungörelse om frivillig försvarsverksamhet Bilaga 25: 2 Förslag till bestämmelser om förmåner under utbild- ning av frivilligpersonal m. rn. Bilaga 25: 3 Förslag till bestämmelser om förmåner till instruk- törer inom frivillig försvars- utbildning Bilaga 25 : 4—9 Förslag till vissa författ- ningsändringar

222

272

274

276

278

280

281

284

287

Inledning

A. Direktiven

Kungl. Maj:t bemyndigade den 27 maj 1966 chefen för försvarsdepartementet att till- kalla en sakkunnig för att utreda utbildning- en av värnpliktiga i Specialtjänst och den frivilliga befälsutbildningen m. m.

Vid anmälan av ärendet erinrade departe- mentschefen inledningsvis om att 1960 års värnpliktsutredning vid överlämnandet av sitt betänkande Värnplikten (SOU 1965: 68) anmält att vissa i utredningsuppdraget in— gående frågor återstod att lösa. Värnplikts- utredningen avsåg att i en andra etapp redo— visa bland annat den närmare utformningen av utbildningen av värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst, samordningen av hemvärnets och de frivilliga försvarsorgani- sationernas utbildning och verksamhet med ordinarie utbildning av värnpliktspersonal samt samordningen av utbildningen mellan försvarsmakten och andra delar av totalför- svaret.

I anslutning härtill uttalade departements- chefen att det, mot bakgrund av att det på vissa av de angivna områdena fanns anled- ning att utvidga sålunda återstående utred- ningsuppgifter, var lämpligt att dessa gjor— des till föremål för en särskild utredning och att i samband härmed 1960 års väm- pliktsutredning borde upphöra med sin verk- samhet.

Den nya utredningen antog namnet 1966 års värnpliktskommitté (VK 66)1. Direkti-

ven för utredningen framgår av departe- mentschefens anförande till statsrådsproto- kollet den 27 maj 1966 (delvis återgivet iRiksdagsberättelsen år 1967, s. 128 ff).

I nu föreliggande betänkande behandlas samordningen av frivilligutbildning med or- dinarie värnpliktsutbildning. I de delar di- rektiven avser detta område anförde depar- tementschefen följande.

Frivillig försvarsutbildning bedrivs inom hem- värnet, Sjövärnskåren och de frivilliga försvars- organisationerna. De sistnämnda organisationer- na utgörs av de i kungörelsen den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverk- samhet förtecknade organisationerna med till- lägg enligt kungl. brev den 28 juni 1962 samt av frivilliga flygkåren och svenska fallskärms- klubben. I detta sammanhang må även nämnas skytterörelsen.

Utredningen bör vidare pröva om det i an- ledning av utredningens övriga förslag eller av andra skäl är motiverat att ändra storleken eller arten av de ekonomiska förmåner som utgår vid frivillig utbildning. Utredningens överväganden bör därvid avse såväl den frivilligutbildning som nära ansluter till vämpliktsutbildningen som öv- rig frivilligutbildning med syfte att tillgodose krigsmaktens behov. I sammanhanget bör särskilt behandlas förmåner till personal, som i enlighet med vad jag i det föregående anfört, kan kom- ma att överföras till reservanställning. Vid ut- redningens överväganden om förmånerna bör bl. a. uppmärksammas de motioner i ämnet som under senare år behandlats av riksdagen och de uttalanden som gjorts i anslutning här-

1 Vid den fortsatta framställningen används som beteckning på värnpliktskommittén i regel förkortningen VK.

till. Utredningen bör även belysa de följdverk- ningar som framlagda förslag rörande förmåner vid frivilligutbildning kan få för sådan frivillig försvarsutbildning som tar sikte på behoven inom andra delar av totalförsvaret än krigs— makten.

Vid sina överväganden bör utredningen be- akta att förändringar i det sammanlagt ut- gående förmånsbeloppet påverkar omfattning- en av de för andra försvarsändamål disponibla anslagsmedlen.

Utredningen bör vara oförhindrad att till behandling ta upp även andra frågor rörande frivilligutbildning än de som nu berörts, om utredningen under arbetets gång finner anled- ning därtill.

Såsom anförts i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet i samband med över- lämnandet av detta kommitténs första be- tänkande avser kommittén att i följande be- tänkanden behandla de övriga frågor som ingår i utredningsuppdraget. Departements- chefens uttalanden i direktiven beträffande dessa frågor kommer att återges i respektive delbetänkanden.

Genom beslut den 30 september 1966 har Kungl. Maj:t till kommittén överlämnat en av chefen för armén den 13 december 1965 gjord framställning om reservanställning av värnpliktiga officerare för att tas under övervägande vid fullgörandet av det till kommittén lämnade uppdraget.

B. Utredningsarbetets bedrivande l. Arbetets organisation

Kommittén har bedrivit utredningsarbetet i olika arbetsgrupper. I en central arbetsgrupp har ingått utredningsmannen jämte exper- terna F. Borgquist och C.-I. Skarstedt. De övriga arbetsgrupperna har haft att utreda och avge förslag inom sina respektive om- råden av utredningsuppdraget. Experterna W. Reuterswärd, S. Nystedt och R. Lugn har bildat den arbetsgrupp som behandlat frågorna om samordningen av den utbild— ning som bedrivs av personal från de fri- villiga försvarsorganisationerna med ordi- narie värnpliktsutbildning. I arbetsgruppen har sedan den 1 november 1966 ingått sekreteraren A. Månsson för utredning bl. a.

av frågor rörande samordning av frivillig- verksamheten inom totalförsvaret.

Arbetsgruppen har biträtts av experten C.-I. Skarstedt främst i författningsfrågor. Biträdande sekreteraren E. Jansson har bl. a. biträtt med visst beräkningsarbete. Arbets— gruppen har vidare biträtts av kommitténs kontaktmän inom försvarsgrensstaberna överstelöjtnanten O. Fallenius, arméstaben, majoren I. Krappe, marinstaben och kap- tenen A. Grönberger, flygstaben.

2. Överläggningar och fältstudier

Företrädare för överbefälhavaren och för- svarsgrenscheferna har genom föredragning- ar och överlämnande av skriftligt material lämnat kommittén synpunkter på frivillig- personalens rekrytering, utbildning och tjänstgöring mot bakgrund av 1966 års riks- dagsbeslut om ändring av systemet för värnpliktsutbildning.

Cheferna för försvarsstaben och försvars- grensstaberna samt cheferna för samtliga militärområdesstaber, örlogsbasstaber och kustartilleristaber, cheferna för Gotlands militärkommandostab och första flygeska- derstaben ävensom försvarsområdesbefälha— varen för Malmö, Strängnäs, Uppsala/ Väs- terås, Falu och Kiruna försvarsområden har på kommitténs begäran lämnat skriftliga re— dogörelser för handläggningen inom staber- na av frågor som rör den frivilliga försvars- verksamheten.

Uppgifter om bl. a. frivilligorganisationer- nas verksamhet inom hemvärnet har läm— nats kommittén genom föredragning av rikshemvärnschefen.

Uppgifter om Sjövärnskårens verksamhet har lämnats genom föredragning av före- trädare för marinstaben och av chefen för Sjövärnskåren.

Uppgifter angående frivilligverksamhetens administration m. m. inom totalförsvarets civila delar har genom föredragningar och överlämnande av skriftligt material lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarssty- relsen och överstyrelsen för ekonomisk för- svarsberedskap. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har lämnat motsvaran-

de uppgifter rörande sitt verksamhetsom- råde.

Överläggningar har ägt rum med företrä- dare för södra militärområdesstaben, för- svarsområdesbefälbavarna för Malmö, Kal- mar/ Växjö, Härnösands och Umeå försvars- områden samt företrädare för Norrlands kustartilleriförsvar. Kommittén har i sam- band med besök vid respektive myndigheter lämnat orientering om sitt arbete.

Kommittén har vid 1966, 1967 och 1968 års försvarsområdesbefälhavarmöten samt vid 1967 års förbandschefsmöte inom ar- mén orienterat om sitt arbete. Vid dessa möten har också vissa överläggningar ägt rum.

Vissa frågor har varit föremål för över- läggningar med chefen för nuvarande värn- pliktsverket samt företrädare för militär- psykologiska institutet, företrädare för uni— versitetskanslersämbetet, 1967 års fredsor- ganisationsutredning för försvaret och 1966 års utredning om handräckningsvärnpliktiga.

Kommittén har för sitt utredningsarbete dessutom haft överläggningar och kontakter med följande myndigheter, nämligen social- styrelsen, veterinärstyrelsen, lantbruksstyrel— sen, statens jordbruksnämnd, poststyrelsen, statens järnvägar och telestyrelsen, trans- portnämnden, centrala civila transportkom- mittén (numera transportnämnden), stats- kontoret samt länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län.

Kommittén har också i vissa särskilda frågor överlagt med svenska arbetsgivare- föreningen, industrins försvarsbyrå, arbets- ledarinstitutet samt företagsledningen vid några större svenska industrier. Ett stort an- tal industriföretag i landet har på begäran lämnat uppgifter inom kommitténs arbets— område.

För att ge en allsidig belysning av olika frågor inom kommitténs arbetsområden har de frivilliga försvarsorganisationerna över- lämnat översikter över respektive organisa- tioners verksamhet. Kommittén har haft om- fattande överläggningar med företrädare för de frivilliga försvarsorganisationerna.

Kommittén har därutöver haft kontakt med följande organisationer, vilka enligt fri-

villigkungörelsen i visst hänseende är att anse som frivilliga försvarsorganisationer, nämligen svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund, svenska flottans re- servofficersförbund, kustartilleriets reserv- officersförbund och svenska reservunder- officersförbundet. Vidare har kommittén även haft kontakter med följande sam- manslutningar och organisationer vars med- lemmar berörs av kommitténs förslag, näm- ligen försvarets personaltjänstförbund, värn- pliktiga officerares riksförbund, vämplik- tiga underofficerares riksförbund samt Stockholms stads och läns civilförsvarsför- bund.

Förutom de uppgifter som inhämtats hos olika myndigheter och organisationer har kommittén bedrivit studier vid förbandsöv- ningar m.m. inom krigsmakten, där perso— nal ur de olika frivilligorganisationerna tjänstgjort. Studiebesök har gjorts vid stabs- tjänstövning inom Övre Norrlands militär- område, vid krigsförbandsövning inom ar- mén samt under stridsledningsövningar in- om flygvapnet m. m. Studiebesök har vidare företagits vid förband, skolor och utbild- ningsläger, där utbildning av frivillig perso- nal ägt rum i form av centralt, regionalt eller lokalt ordnade kurser. Även hemorts- utbildningen av frivillig personal har stude- rats.

Frivilliga befälsutbildningen har studerats vid krigsförbandsövningar samt vid kurser förlagda till Karlskrona och Älvsborgs kust- artilleriregementen, till utbildningsläger i Björkliden, Skälderviken, Tylebäck, Ånn, på Fårö och Tofta. Utbildningen av perso- nal tillhörande flygvapenföreningarnas riks- förbund har studerats vid stridslednings- övningar inom flygvapnet samt vid kurs i Rättvik. Förmilitär ungdomsutbildning har studerats vid FBU-kurser på Fårö, Tofta och Grebbegärden.

Företrädare för kommittén har avlagt stu- diebesök vid sjövämskårens aspirantskolor på Kvarnholmen vid Stavsnäs, i Limhamn och på Krokholmen vid Marstrand.

Sveriges lottakårers utbildningsverksam- het har studerats vid bland annat armélotta- skolan i Varberg, marinlottaskolan i Berga

och flyglottaskolan i Bunge. Vidare har stu- diebesök gjorts vid kurs för kårchefer i Älv- karleö.

Utbildningsverksamheten inom svenska blå stjärnan, svenska röda korset och Sve- riges kvinnliga bilkårers riksförbund har studerats vid kurser som dessa frivilligorga- nisationer anordnat vid arméns rid— och kör- skola på Strömsholm, på Fårö och Stagår- den samt i Gräsmark.

Frivilliga radioorganisationens utbild- ningsverksamhet har studerats vid kurser och tillämpningsövningar som Stockholms- och Vaxholmskretsarna anordnat vid Ros- lagens luftvärnsregemente och på Järvafäl— tet.

Frivilliga automobilkårens utbildning har studerats vid Skånska trängregementet och frivilliga motorcykelkårens utbildning vid kurs på Järvafältet anordnad av organisa- tionens Stockholmssektion.

Studiebesök har företagits vid en av fri- villiga flygkåren anordnad kurs i lågflyg- ning i trakten av Nyköping.

Vissa delar av frivilliga skytterörelseus verksamhet har studerats i samband med riksskyttetävlingarna i Västerås 1966 samt under Stockholms sportskytteförbunds di- striktsmästerskapstävlingar i luftgevärsskytte 1967.

Slutligen har studiebesök avlagts vid svenska fallskärmsklubbens hopputbildning i trakten av Tierp, vid instruktörskurs an- ordnad av svenska brukshundklubbens Smålandskrets samt vid Sveriges civilför- svarsförbunds informationsverksamhet i självskydd och personligt skydd vid bl. a. några läroverk i Stockholmsområdet.

Utredningsarbetet har vidare omfattat be- sök i utlandet för studier av bland annat frivilligutbildning. Sålunda besökte W. Reuterswärd, F. Borgquist, R. Lugn och A. Månsson den 8—11 mars 1967 Norge. Vidare besökte W. Reuterswärd, R. Lugn och S. Nystedt den 5—10 april 1967 Dan- mark. Slutligen besökte W. Reuterswärd, S. Nystedt och R. Lugn den 26 april— 8 maj 1967 Schweiz.

3. Avgivna utlåtanden

Kommittén har i vad avser förevarande del av utredningsuppdraget efter remiss avgivit följande utlåtanden till Kungl. Maj:t, näm- ligen den 12 september 1966 angående framställning av överbefälhavaren om er- sättning till vissa funktionärer inom de fri- villiga försvarsorganisationerna samt den 3 november 1966 angående dels framställ- ning av överbefälhavaren om ändring av dagarvoden till medlemmar av frivilligor- ganisationer m.fl., dels framställning av försvarets civilförvaltning om vissa änd- ringar av frivilligbrevet.

Kommittén har vidare efter remiss till chefen för försvarsdepartementet avgivit yttranden den 5 oktober 1967 angående tjänsteställningsutredningens betänkande om tjänsteställning inom krigsmakten (SOU 1967: 15) samt den 15 december 1967 an- gående en inom statsrådsberedningen upp- rättad promemoria med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden, remissyttranden och propositioner.

C. Allmänna utgångsvärden

Värnpliktskommittén har vid sina övervä- ganden och förslag utgått från de förut- sättningar som föreligger enligt 1966 års beslut angående vämpliktsutbildningen, 1968 års försvarsbeslut och hösten 1968 gällande bestämmelser rörande tjänsteställ- ning, befordran, förordnande m. m.

D. Betänkandets disposition

Efter den inledande redovisningen av utred- ningsdirektiven och utredningsarbetets be- drivande i detta kapitel lämnas i kap. 2 en redogörelse för de förhållanden inom den frivilliga försvarsverksamheten som kom- mittén anser böra utgöra grunden för över- väganden och förslag rörande frivilligut- bildningens framtida utformning. Här be— skrivs det frivilliga försvarsarbetets upp- komst och syfte. De frivilliga försvarsorga- nisationerna presenteras. Vidare redovisas totalförsvarets behov av frivillig personal

och frivillig utbildning. Kapitlet innehåller slutligen synpunkter på åtgärder för att säkerställa att behoven av frivilliga i krig kan tillgodoses samt på frivilligutbildning- ens framtida utformning.

I en första avdelning behandlas den fri- villiga befälsutbildningen. I kap. 3 lämnas en redogörelse för den frivilliga befälsutbild- ningens nuvarande utformning. Här lämnas även en översiktlig redovisning av organisa- tions- och ansvarsförhållanden inom frivil- liga befälsutbildningsrörelsen samt rörelsens nuvarande utbildnings- och kurssystem. I ett särskilt avsnitt behandlas den ungdoms— utbildning som bedrivs av rörelsen. Även Sjövärnskårens verksamhet redovisas i detta kapitel. Mot bakgrunden av den obligato- riska vämpliktsutbildningen enligt 1966 års riksdagsbeslut behandlas därefter i kap. 4 utgångsvärden för kommitténs förslag med avseende på den frivilliga befälsutbildning- ens framtida utformning. Av kommittén be- dömda behov av frivillig befälsutbildning behandlas härefter. De allmänna grunder enligt vilka kommittén gjort sina bedöman- den av utbildningens utformning redovisas. I kap. 5—8 granskas nuvarande förhål- landen i fråga om frivillig befälsutbildning och framläggs förslag till den frivilliga be- fälsutbildningens framtida utformning inom de olika försvarsgrenarna.

I denna avdelning redovisas även för- slag till hur frivillig befälsutbildning bör tillgodoräknas för vissa värnpliktiga offi— cerare och underofficerare vid övergång till utbildning inom det obligatoriska ut- bildningssystemet för reservbefäl.

I andra avdelningen behandlas utbild— ningen av kvinnlig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. I kap. 9 redogörs för de frivilligorganisa- tioner som ställer företrädesvis kvinnlig per- sonal till totalförsvarets förfogande. Vidare beskrivs nuvarande utbildningsverksamhet. I kap. 10 och 11 redovisas förslag till ut- bildningens framtida utformning för denna personal.

I tredje avdelningen granskas den ut- bildning som bedrivs med medlemmar ur de frivilligorganisationer som icke behand-

lats i tidigare avdelningar. För varje orga- nisation lämnar kommittén 1 kap. 12—18 särskilda synpunkter på och förslag om hur utbildningen enligt kommitténs mening bör utformas.

I en fjärde avdelning behandlas den fri- villiga skytterörelsen. 1 kap. 19 redovisas nuvarande förhållanden med avseende på den frivilliga skjututbildningen. I kap. 20 lägger kommittén fram förslag i fråga om denna verksamhet.

I en femte avdelning tas vissa särskilda frågor upp. Härvid behandlas i kap. 21 frå- gor av organisatorisk art som rör frivillig- organisationernas föreningsorganisation och myndigheternas ansvarsförhållande i vad avser frivilligverksamheten. Kommittén läm- nar i anslutning härtill vissa allmänna re- kommendationer i detta ämne. 1 kap. 22 behandlas frågor om utbildningsbetingelser och lämnas vissa rekommendationer i detta avseende. Kommittén lägger vidare i kap. 23 fram förslag till vissa förbättringar av fri- villigpersonalens ekonomiska villkor. Vi- dare redovisas förslag till förmåner till värnpliktigt befäl som kan komma att över- föras till reservanställning. Kommittén re- dovisar 1 kap. 24 sina synpunkter på rekry- teringen av frivilligpersonal och därmed sammanhängande organisatoriska och and- ra frågor. Förslag till ändringar i gällande författningar om frivilligverksamheten redo- visas 1 kap. 25. I kap. 26 lägger kommittén fram förslag till hur övergången till det nya utbildningssystemet m.m. skall genomföras. I kap. 27 behandlas de ekonomiska kon- sekvenserna av kommitténs förslag och 1 kap. 28 lämnas slutligen en sammanfatt- ning av betänkandet.

2. Grunder för frivilligverksamheten

A. Inledning

I detta kapitel redovisas de förhållanden inom den frivilliga försvarsverksamheten som VK anser bör utgöra grunden för de vidare överväganden och förslag rörande frivilligutbildningens framtida utformning som kommittén framför i efterföljande de- lar av betänkandet.

I kapitlet beskrivs det frivilliga försvars- arbetets uppkomst och syfte. De frivilliga försvarsorganisationerna presenteras kort- fattat. Totalförsvarets behov av frivillig per- sonal och frivillig utbildning samt möjlighe- terna att tillgodose dessa behov redovisas. Synpunkter lämnas på åtgärder för att sä- kerställa totalförsvarets behov av frivillig— personal. Kapitlet avslutas med grundläg- gande synpunkter på frivilligutbildningens framtida utformning.

B. Den frivilliga försvarsverksamhetens uppkomst och syfte

Den frivilliga försvarsverksamheten i de for- mer som den nu bedrivs har sitt ursprung i de första skarpskytteföreningarna före- gångarna till den frivilliga skytterörelsen vilka tillkom i mitten av 1800-talet. År 1865 bildades föreningen svenska röda korset. Under 1900-talet tillkom ett stort antal andra frivilliga försvarsorganisationer med olika försvarsgagnande uppgifter. Numera finns organisationer för frivillig befälsutbild-

ning, för utbildning av frivillig kvinnlig och manlig personal inom skilda delar av total- försvaret samt för försvarsutbildning av ungdom. Stora frivilliga insatser görs i hem- värnet, som har tillkommit för hembygdens omedelbara försvar, och i sjövämskåren, som har till uppgift att stödja sjöförsvaret.

Den frivilliga försvarsverksamhetens om- fattning är på sitt sätt ett mått på vårt folks försvarsvilja. De frivilliga försvarsorganisa- tionerna har i dag mer än en miljon med- lemmar som bidrar till att stärka totalför- svaret. Få andra länder kan uppvisa en så omfattande frivillig försvarsverksamhet. Utanför vårt lands gränser har därför de frivilligas insatser medverkat till att skapa respekt för vår vilja och förmåga att hävda vårt oberoende i förhållande till andra stater.

De frivilliga insatserna torde för den en- skilde medborgaren främst ha följande mo- tiv. . En allmän önskan att stärka försvarsvil- jan, som är grunden för våra försvars- ansträngningar. 0 Den enskildes önskan att skaffa sig öka- de kunskaper och bättre förmåga för att kunna lösa de uppgifter, som han kan komma att åläggas i krig, eller att ge— nomgå utbildning för uppgifter för vil- ka annan personal icke varit tillgänglig genom pliktmässiga ålägganden. . En önskan att genom ekonomisk stöd- jande verksamhet möjliggöra att frivillig

försvarsutbildning kunnat komma till stånd. Statsmakterna har betraktat de frivilliga insatserna som ett värdefullt komplement till de övriga försvarsåtgärder, som bedömts nödvändiga att vidta. Det frivilliga försvars- arbetets betydelse från statsmakternas syn- punkt kan sammanfattas sålunda. . Det frivilliga försvarsarbetet ökar genom aktiv medverkan i försvarsupplysningen möjligheterna att sprida kunskap om och intresse för vårt försvar. . Den frivilliga utbildningen inom skilda områden medverkar till att göra med- borgaren bättre förberedd att lösa de uppgifter som kan komma att åläggas honom i krig, vilket bidrar till att öka den totala försvarseffekten. . Den frivilliga utbildningen gör det möj— ligt att bättre utnyttja våra personella resurser inom totalförsvaret bl. a. genom att vissa värnpliktiga, som bedöms ound- gängligen erforderliga i andra samhälls- funktioner än krigsmakten, kan ersättas med frivilliga, främst kvinnor. Med hänsyn till det värde, som frivilligar- betet har, utgår statsbidrag till frivilligverk- samheten. Statsbidragens storlek har under en lång följd av år successivt ökat.

C. De frivilliga försvarsorganisationerna 1. Den författningsenliga grunden

Genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet, den s.k. frivilligkun- görelsen (Bilaga 2: 1), har underlag för det frivilliga försvarsarbetet skapats. I kungörel— sen fastställs vilka organisationer och föreningar, som är att hänföra till frivilliga försvarsorganisationer. Det föreskrivs att försvarsverksamheten skall tjäna det totala försvaret och omfatta upplysning, frivillig utbildning av värnpliktiga och civilförsvars- pliktiga samt rekrytering och utbildning av frivillig personal och därmed sammanhäng- ande åtgärder ävensom ekonomiskt stöd- jande verksamhet. Vidare anges vilka ålig- ganden som åvilar myndigheterna och vilka

uppgifter som de frivilliga försvarsorganisa- tionerna skall lösa. Härvid föreskrivs bl.a. att under Kungl. Maj:t överbefälhavaren skall samordna verksamheten och utfärda vissa gemensamma anvisningar för denna, att försvarsgrenschef skall utfärda bestäm- melser för utbildningen samt att militära re- gionala chefer och länsstyrelser skall leda den frivilliga försvarsverksamheten inom berörda verksamhetsområden. De frivilliga försvarsorganisationerna har bl. a. att leda och ansvara för upplysnings- och rekryte— ringsverksamhet, att medverka vid av myn- dighet anordnad utbildning, att anordna fri- villig utbildning samt att registrera, anta och avtalsbinda deltidstjänstgörande frivillig per- sonal. Organisationerna skall dessutom be- driva viss ekonomisk stödjande verksamhet, uppgöra förslag till anslagsäskanden och omhänderha de statliga medel som kan stäl- las till förfogande samt bestämma över sina föreningsmässiga angelägenheter.

De frivilliga försvarsorganisationemas verksamhet framgår av organisationernas grundstadgar vilka fastställts av Kungl. Maj:t.

I kap. 25 redogörs närmare för frivillig- kungörelsen samt andra författningar och bestämmelser som har nära samband med den frivilliga försvarsverksamheten.

2. Organisationer som bedriver frivilligt försvarsarbete

De frivilliga insatserna genomförs främst av dem som är medlemmar i frivilligorganisa- tionerna eller därmed jämförliga organisa— tioner. Även bemvämet, som är en del av armén, rekryteras väsentligen på frivillighe— tens väg. Hemvärnets verksamhet kommer att behandlas i ett senare betänkande. Det frivilliga försvarsarbetets mångskiftande ka- raktär återspeglas i organisationernas upp- byggnad. Var och en av organisationerna har kommit att få sina speciella och i stort sett avgränsade verksamhetsområden. Organisationerna kan med hänsyn till sin verksamhet indelas i tre huvudgrupper. . Organisationer med syfte att genom vi- dareutbildning, främst befälsutbildning,

öka den enskildes förmåga att lösa sär- skilda uppgifter i krigsorganisationen.

. Organisationer som rekryterar och ut- bildar frivilligpersonal som tecknar av- tal för tjänstgöring inom totalförsvaret. . Organisationer med syfte att stärka den enskildes allmänna förmåga att verka inom totalförsvaret. Organisationerna redovisas översiktligt i det följandel. De har hänförts till respekti- ve grupper beroende på arten av den huvud- sakliga verksamheten. Uppgifterna avser år 1967.

a) Organisationer med syfte att genom vida— reutbildning öka den enskildes förmåga att lösa särskilda uppgifter i krigsorganisatio- nen

Centralförbundet för befälsutbildning (CFB) är en huvudorganisation för den frivilliga befälsutbildningsrörelsen (F BU—rörelsen) som med det anslutna flygvapenföreningarnas riksförbund (F VRF ) har 430 föreningar och 32 förbund med ca 38 000 medlemmar. Hu- vuduppgiften är vidareutbildning av väm- pliktigt befäl, reservbefäl m.fl. samt förbe- redande försvarsutbildning av ungdom. Till CFB är dessutom såsom specialförband kol- lektivt anslutna frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga motorcykelkåren (FMCK), frivilliga radioorganisationen (FRO), svens- ka brukshundklubben (SBK), Sveriges kvinn- liga bilkårers riksförbund (SKBR) samt de fyra reservbefälsförbunden, som redovisas nedan. Sammanlagt har CFB ca 70000 medlemmar.

Som frivilliga försvarsorganisationer, dock endast vad avser frivillig befälsutbildning, räknas enligt frivilligkungörelsen även de fyra reservbefälsorganisationerna, kustartil- leriets reservofficersförbund (KAROF ), svenska arméns och flygvapnets reservoffi- cersförbund (SAFR), svenska flottans re- servofficersförbund (SFRO) och svenska re- servunderofficersförbundet (SRUF). Dessa organisationer har sammanlagt ca 60 lokal- avdelningar och omkring 7 300 medlemmar.

Sjövärnskåren (SVK) är en organisation

för frivillig utbildning och tjänstgöring för värnpliktigt och krigsfrivilligt befäl samt meniga vid flottan samt av sjövärnsaspi- ranter. Kåren lyder under chefen för ma- rinen. Den består av 16 sjövärnsflottiljer med sammanlagt ca 2 500 medlemmar. Or- ganisationen är icke upptagen i frivillig- kungörelsen.

Svenska fallskärmsklubben (SFK) omfat- tar 7 lokalavdelningar med ca 400 medlem- mar. Utbildningen Omfattar bl.a. vidareut- bildning av värnpliktiga fallskärmsjägare. Klubben är ansluten till Kungl. Svenska aeroklubben. Den är icke upptagen i fri- villigkungörelsen.

b) Organisationer som rekryterar och ut- bildar frivilligpersonal, vilka tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret

Riksförbundet Sveriges lottakår (SLK) har 27 lottaförbund och 1458 lottakårer och andra lokala lottainstanser med ca 82000 medlemmar, varav ca 40000 har tecknat avtal för uppgifter i totalförsvaret. Huvud- uppgifterna är att verka för ökat intresse för landets försvar, att rekrytera lottor till totalförsvaret främst det militära försva- ret samt att medverka vid och anordna utbildning för medlemmar.

Svenska blå stjärnan (SBS) har 24 för- bund med sammanlagt ca 10 000 medlem— mar, varav ca 2 500 har tecknat avtal för uppgifter i totalförsvaret. SBS utbildar kvinnlig personal i häst- och hundsjukvård samt hästvård för tjänstgöring vid armén och dessutom i allmän djurvård för upp- gifter inom lantbruket. Vidare utbildas bi- träden vid veterinärmedicinska laboratorier samt biträden åt krigstjänsteveterinärerna.

Svenska röda korset (SRK) har 24 distrikt med ca 2500 lokalorganisationer med till— sammans närmare 600 000 medlemmar. Mer än 30 000 medlemmar har tecknat av-

1 Det frivilliga försvarsarbetets uppkomst och utveckling har närmare beskrivits i kommitténs för frivilligt försvarsarbete betänkande (SOU 1950: 38).

tal för uppgifter i totalförsvaret. SRK rek- ryterar och utbildar frivillig personal för det militära försvaret och för den civila häl- so- och sjukvården i krig. SRK utbildar också sjukvårdspersonal för hemvärnets krigssjukvård samt medverkar i utbildning- en av allmänheten i självskydd genom kur- ser i olycksfallsvård. SRK har även annan omfattande utbildning i sjuk- och hälso- vård.

Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKER) har 121 bilkårer med ca 11000 medlemmar. Ca 7 000 medlemmar har teck- nat avtal för uppgifter i totalförsvaret. Hu- vuduppgiften är att verka för ökat intresse för vårt försvar, att utbilda bilförare för tjänstgöring inom totalförsvaret samt att främja kunskaperna om transport- och tra- fikfrågor.

Frivilliga automobilkåren (FAK) har 8 sektioner med ca 1000 medlemmar. Dess huvuduppgift är att utbilda manliga bilföra- re för de civila delarna av totalförsvaret.

Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) om- fattar 18 sektioner med ca 1000 medlem- mar. FMCK utbildar ungdom i åldern 16— 19 år i militär motorcykeltjänst och ställer motorcykelutbildad personal till totalförsva- rets förfogande.

Frivilliga radioorganisationen (FRO) är indelad i kretsar motsvarande försvarsom- råden och län och har ca 1 400 medlemmar. Organisationen har till huvuduppgift att vi- dareutbilda och nyutbilda radiosignalister för totalförsvaret. I krig ställer FRO radio- personal till totalförsvarets förfogande och medverkar till att ordna vissa radioförbin- delser.

Frivilliga flygkåren (FFK) har 28 flyg- grupper med sammanlagt ca 600 medlem- mar. FFK ställer flygplan med förare orga- niserade i flyggrupper till civilförsvarets för- fogande samt biträder länsstyrelserna vid utbildning och övning av denna personal. Uppgifterna består huvudsakligen i rekog- nosering, trafikövervakning, brandbevak- ning, radiakindikering, transporttjänst och sambandstjänst. Kåren är ansluten till Kungl. Svenska aeroklubben. Den är icke upptagen i frivilligkungörelsen.

c) Organisationer med syfte att stärka den enskildes allmänna förmåga att verka inom totalförsvaret

Frivilliga skytterörelsen representeras av skytteförbundens överstyrelse (SkytteÖS) med 27 skytteförbund och ca 2 150 skytte- föreningar med ca 216000 aktiva skyttar. Uppgiften är att främja skjutskickligheten bland svenska folket samt att utveckla och höja försvarsintresset.

Svenska pistolskytteförbundet (SvPistSfb) har 26 kretsar med 720 föreningar och ca 19 000 aktiva skyttar. Uppgiften är att främ- ja skjutskickligheten med tjänstepistol. Verk- samheten omfattar även viss skjutning med eldhandvapen av andra typer. *

Svenska sportskytteförbundet (SSF) har 405 klubbar med ca 39000 medlemmar. Uppgiften är utbildning i avancerad skjut- ning. Förbundet representerar vårt land vid internationella tävlingar.

Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) har 24 regionala förbund med ca 200 civilför- svarsföreningar med sammanlagt ca 58 000 medlemmar. Härtill kommer ca 500 företag och 500 kommuner som kollektiva medlem- mar. Huvuduppgiftema är att bedriva upp- lysningsverksamhet om civilförsvaret, att i samverkan med svenska brandförsvarsför- eningen och svenska röda korset anordna frivillig undervisning för allmänheten i själv- skydd samt att främja kontakten mellan civilförsvaret och den för befälsuppgifter i civilförsvaret inskrivna personalen.

Svenska brukshundklubben (SBK) har 125 lokalavdelningar med ca 10400 medlem- mar. Huvuduppgifterna är att främja ra- tionell avel av brukshundraserna, att utbilda hundar och att medverka till att säkerställa totalförsvarets behov av hundförare och spe- cialdresserade hundar.

Medlemsantalet i de organisationer som bedriver frivillig försvarsverksamhet redo- visas i följande tabell.

D. Behov av frivillig personal och utbild- ning

Innan de grundläggande principer som VK anser bör vara styrande för 'den framtida

Tabell 2: I. Sammanställning över frivilliga försvarsorganisationer (år 1967)

Ungefärligt antal med- lemmar Organisation år 1967 Centralförbundet för befälsutbild- ning (CFB) jämte flygvapen- föreningarnas riksförbund (FVRF) 38 000 Reservbefälsorganisationerna 7 300 Frivilliga automobilkåren (FAK) ] 000 Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) 1 500 Sjövärnskåren (SVK) 2 500 Svenska fallskärmsklubben (SFK) 400 Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) 82 000 Svenska blå stjärnan (SBS) 10 000 Svenska röda korset (SRK) 600 000 Sveriges kvinnliga bilkårers riks- förbund (SKBR) 11 000 Frivilliga radioorganisationen (FRO) 1 400 Frivilliga flygkåren (FFK) 600 Frivilliga skytteväsendet 216 000 Svenska pistolskytteförbundet (SvPistSf b) 19 000 Svenska sportskytteförbundet (SSF) 39 000 Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) 58 000 Svenska brukshundklubben (SBK) 10 400

Summa ca 1 098 000

Anm: Det bör observeras att medlemmar sam- tidigt kan tillhöra två eller flera frivilligorganisa- tioner. Exempel härpä är att en medlem i CFB ganska ofta även är medlem i en skytteorganisa- tion.

frivilligutbildningens utformning redovisas, har VK funnit det nödvändigt att närmare analysera de behov av frivillig personal och utbildning som föreligger inom totalförsva- ret.

De undersökningar som kommittén ge- nomfört visar att en väsentlig del av de fri- villiga insatserna i totalförsvaret är nödvän- diga på grund av att gällande pliktlagar icke i alla avseenden är tillräckliga för att säkerställa behoven av personal och utbild- ning. VK kommer därför i de närmast föl- jande avsnitten att redovisa de författnings- mässiga förutsättningar som föreligger inom dessa områden och därvid granska gällande pliktlagars räckvidd för att därefter kunna fastställa nuvarande och framtida behov

av frivilliga insatser i dessa avseenden. Vi- dare redovisas vissa grundläggande syn- punkter på möjligheterna att tillgodose be- hoven av frivilligpersonal och på åtgärder som syftar till att på längre sikt säker- ställa personalbehoven.

l. Totalförsvarets personalbehov Vårt totalförsvar utnyttjar den enskilde med- borgarens tjänster i ett system som väsent- ligen stödjer sig på förpliktelser enligt väm- pliktslagen, lagen om vapenfri tjänst, civil- försvarslagen och krigssjukvårdslagen. Vid beredskapstillstånd kan möjligheterna att ta i anspråk tjänster utökas genom att lagen om allmän tjänsteplikt sätts i tillämpning. En kortfattad redogörelse för vissa av des- sa lagar lämnas i bilaga 2:2. Då total- försvaret krigsorganiseras måste landets personalresurser omfördelas för att tillgodo- se behov, som icke har sin motsvarighet in- om fredssamhället. De mycket stora perso- nalbehov som då uppstår är nya och måste omedelbart tillgodoses. Som exempel kan nämnas att krigsmaktens och civilförsva- rets sammanlagda behov uppgår till om- kring en miljon personer. Samtidigt som krigsorganiseringen genomförs måste de vik- tigaste funktionerna i samhället såsom kom- munikationer, sjukvård och försörjning sä- kerställas, trots att i många fall den för krigsmakten och civilförsvaret ianspråktag- na personalen lämnar sin civila verksamhet. För att tillgodose de senare behoven krävs omflyttning och nyanställning av arbets- kraft inom dessa samhällssektorer. Krigs- organiseringen av totalförsvaret kan därför karaktäriseras som en genomgripande total omfördelning av våra samlade personal- tillgångar.

Det militära försvaret bygger på den all- männa värnpliktens grund men använder förutom värnpliktiga, som är det övervägan- de flertalet, även frivillig kvinnlig personal och hemvämsmän.

Civilförsvaret får sina väsentligaste behov av i fred utbildade män och kvinnor till- godosedda genom civilförsvarsplikten.

Hälso- och sjukvården får i krig sina be- hov av personal delvis Säkerställda bl. a. ge-

l l l l . .

nom tjänsteplikt enligt krigssjukvårdslagen. De ökade kraven på sjuk- och hälsovård nödvändiggör emellertid att frivillig sjuk- vårdspersonal utnyttjas.

Det psykologiska försvaret får sina per- sonalbehov tillgodosedda genom att för uppgifterna särskilt lämplig personal efter frivilligt åtagande anställs i krig. Utbild- ningen av denna personal ombesörjs av beredskapsnämnden för psykologiskt för- svar. Några svårigheter att tillgodose per- sonalbehoven föreligger icke.

Personalbehoven inom övriga delar av totalförsvaret måste tillgodoses genom en ändamålsenlig fördelning av tillgänglig ar- betskraft eller genom att avtal tecknas med personal som frivilligt åtar sig att lösa en krigsuppgift. Allmän tjänsteplikt kan kom- ma att behöva användas för att kompen- sera svårigheterna vid de omfattande för- ändringar som samhället undergår vid ett krigsutbrott.

Behoven av frivilligpersonal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret redovisas närmare i avsnitt E.

2. Totalförsvarets utbildningsbehov

För tjänstgöring i befattning inom totalför- svaret fordras i regel att utbildning för upp- giften sker redan i fred. Obligatorisk utbild- ning kan genomföras med stöd av värn- pliktslagen, lagen om vapenfri tjänst, civil- försvarslagen och i viss utsträckning krigs- sjukvårdslagen. Personal, som icke ianspråk- tas med stöd av dessa lagar, kan ges utbild- ning i fred först efter frivilligt åtagande. Utbildning sker i allmänhet i samband med att frivilligavtal tecknas.

a) Frivillig vidareutbildning som påbyggnad till den obligatoriska utbildningen

Genom de ovan nämnda lagarna åläggs medborgaren att i fred genomgå obligato- risk utbildning för sina krigsuppgifter. Som tidigare anförts finns behov av frivillig vidareutbildning, främst befälsutbildning, för att öka den enskildes förmåga att lösa sina särskilda uppgifter i totalförsvaret.

Utbildningsbehov av denna att finns främst för krigsmaktens personal, men även för personal inom övriga delar av totalför- svaret t. ex. för viss ledningspersonal. En del av behoven har uppkommit genom att viss personal på grund av bristande resurser icke fått utbildningsbehovet helt tillgodosett un- der den obligatoriska utbildningen.

För personal inom totalförsvaret finns således behov av frivillig utbildning för att inom vissa områden fördjupa och utveckla kunskaper och färdigheter. Då dessa behov är föranledda av de uppgifter som den en- skilde har inom krigsorganisationen har VK valt att kalla dessa för krigsorganisatoriska behov. Behoven redovisas närmare i kap 4.

Den enskilde medborgaren anser sig i många fall ha ett behov att komplettera och vidareutveckla sina kunskaper för att bättre än eljest kunna fullgöra sina uppgifter i krig. Detta individuella behöv är icke möjligt att generellt ange, eftersom det varierar med hänsyn till befattning, utbildningsbakgrund och den grad av ansvar vederbörande kän- ner för uppgiften. VK anser att det från statsmakternas synpunkt är av värde att de medborgare, som oftast tvångsvis åläggs en uppgift inom totalförsvaret, får tillfälle att frivilligt förbättra sina kunskaper och får- digheter för att med än fastare tillförsikt kunna lösa sina uppgifter inom krigsorga- nisationen.

b) Frivillig utbildning av personal som teck- nar avtal för tjänstgöring inom totalförsva- ret

Personal som på annat sätt än genom de ovan nämnda lagarna engageras i totalför- svaret kan ges utbildning endast genom fri- villigt åtagande. Hit hör den stora grupp av frivilliga som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. Denna personal har som regel icke tidigare genomgått obligato- risk utbildning. Även om man eftersträvar att i stor utsträckning teckna avtal med per- sonal, som genom sin civila yrkesutbildning skaffat sig för krigsuppgiften lämpad fär- dighet, är det ändå nödvändigt att ge per- sonalen erforderlig utbildning anpassad efter

de uppgifter som kan förutses i krig. Hu- vuddelen av denna personalkategori skall därför genomgå grundutbildning inom re- spektive tjänstegren och därefter delta i den förbands- eller tillämpningsutbildning som anordnas för den enhet vid vilken den fri- villige är krigsplacerad.

c) Frivillig utbildning för att stärka den en- skildes allmänna förmåga att verka inom totalförsvaret

Hos ett stort antal medborgare finns en önskan att genom frivillig försvarsutbildning stärka sin förmåga och sina färdigheter in- om ett flertal verksamhetsområden. Som exempel härpå kan nämnas deltagande i den frivilliga skytterörelsen, frivillig självskydds- utbildning, frivillig sjukvårdsutbildning samt frivillig utbildning av hundförare och hundar. Denna frivilligutbildning är till- gänglig för alla oberoende av vederböran- des uppgifter inom totalförsvaret. Den har av statsmakterna och myndigheterna be- dömts vara av värde för att åstadkomma en allmän ' förbättring av den personella kvaliteten inom totalförsvaret.

E. Behov av frivillig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret

Som tidigare nämnts finns inom flera gre- nar av totalförsvaret behov av frivilliga sOm tecknar avtal för tjänstgöring i krig. Tjänst- göringsförhållandena för denna personal är olika beroende på att 'den tidsrymd under vilken dess tjänster tas i anspråk varierar och att arbetsförhållandena är olika inom skilda delar av totalförsvaret. VK har hos totalförsvarsmyndigheterna inhämtat uppgift om vilka behov av frivilliga som föreligger. Vid vissa totalförsvarsmyndigheter pågår för närvarande översyn av myndigheternas krigsorganisation och krigsplanläggning. Det har därför icke alltid varit möjligt att redo- visa detaljerat underlag för behovsberäk- ningar. VK anser dock-att det lämnade un- derlaget är tillräcklig grund för de över- väganden och förslag som läggs fram i be- tänkandet. '

]. Former för tjänstgöring

Inom totalförsvaret föreligger i krig behov av frivillig personal dels för ständig tjänst- göring och dels för tillfällig tjänstgöring. Den ständiga tjänstgöringen sker i en viss befattning vid krigsorganiserat förband eller enhet. Tjänstgöringen kan anses börja i och med att enheten krigsorganiseras och fort- går till dess denna hemförlovas eller upp- löses. Vissa funktioner inom totalförsva- ret har för närvarande icke en så preciserad personalplanering som i regel förutsätts i begreppet krigsorganisation. Så är t. ex. fal- let med det civila transportväsendet och lantbruket. Avsikten är emellertid att fri- villigpersonal ur SKBR och SBS skall an- vändas för ständig tjänstgöring inom dessa verksamhetsområden. Den tillfälliga tjänst- göringen förutsätts vara begränsad till en kortare tidsperiod och skall kunna fullgöras utan att personalen i fråga fast inlemmas i krigsorganisationen.

. -Enligt nuvarande ordning eftersträvas att tillgodose behovet av frivilligpersonal genom att frivilligavtal A-, T- eller B-avtal — teck- nas. A-avtal innebär att den frivillige för- binder sig att i krig och i vissa fall även vid beredskapsövning utföra heltidstjänstgöring vid krigsmakten. T -avtal innebär att den fri- villige förbinder sig att utföra hel— eller del- tidstjänstgöring inom det civila transport- väsendet. B-avtal innebär att den frivillige förbinder sig att utföra deltidstjänstgöring inom andra delar av totalförsvaret än det civila transportväsendet.

Krigsmaktens och det civila transportvä- sendets behov av ständigt tjänstgörande fri- villigpersonal tillgodoses således genom A- och T-avtal. Härutöver tillgodoses detta per- sonalbehov genom olika former av anställ— ningsavtal med enskilda, som icke är att hänföra till frivilligpersonal i begreppets all- mänt vedertagna betydelse. För totalförsva- rets övriga civila krigsorganisationer saknas författningsmässiga förutsättningar för att avtal för ständig tjänstgöring med stöd av frivilligkungörelsen skall kunna tecknas.

Behoven av tillfällig personal tillgodoses genom att B—avtal eller andra avtal tecknas

med enskilda eller företag. För deltidstjänst- göring vid det civila transportväsendet teck- nas dock T-avtal. Det bör noteras att viss B-personal icke genomgår utbildning för krigsuppgiften, eftersom vederbörande ge- nom sin yrkesverksamhet i fred förutsätts ha nödvändiga kunskaper för att kunna full- göra denna uppgift.

2. Behov av frivilligpersonal a) Krigsmakten

Frivillig personal för krigsmakten rekryteras av SBS, SKBR, SLK Och SRKl. Antalet be- fattningar för frivilligpersonal i krigsorgani- sationen A-personal — uppgår till ca 32000. Dessa fördelar sig på armén med ca 17 000, på marinen med ca 4000 och på flygvapnet med ca 11 000 frivilliga. För närvarande finns brist på utbildad frivillig- personal varför en del av befattningarna har måst vakantsättas eller besättas med väm- pliktig personal som egentligen erfordras som personalreserv. Bristerna fördelar sig på samtliga försvarsgrenar och berör per- sonal ur alla frivilligorganisationer. Störst är bristen på lottor.

Krigsmaktens behov av frivillig personal för uppgifter av tillfällig art B-personal — vid krigsförbandens mobilisering, hemvär- nets expeditionstjänst och sjukvård m.m. uppgår till ca 45 000 frivilliga. För att tillgodose behoven behöver avtal tecknas med ytterligare ett betydande antal fri- villiga för dessa uppgifter. B-personalen skall kunna tas i anspråk för tjänst- göring av kortare varaktighet (ett—fyra dygn, i vissa fall något längre tid) och bör under tid då tjänstgöring vid krigsmakten icke sker kunna fullgöra uppgifter inom andra delar i totalförsvaret eller i sam- hället i övrigt.

b) Civil försvaret Varje i riket boende svensk medborgare är civilförsvarspliktig fr. o. rn. 16:e t. o. m. 65:e levnadsåret. Flertalet av de civilförsvars- pliktiga, som under beredskap och krig skall ingå i civilförsvarets organisation, inskrivs,

utbildas och krigsplaceras i civilförsvarets enheter i fred. Inskriven civilförsvarspliktig är skyldig att genomgå erforderlig utbild- ning. Utbildningstiden får omfatta högst 30 dagar. För civilförsvarspliktig som avses bli placerad i högre befälsbefattning får utbild- ningstiden utsträckas till högst 60 dagar. Ett mindre antal civilförsvarspliktiga (ca 5 000) inskrivs i civilförsvaret först då civil- försvarsberedskap anbefalls. Civilförsvars- styrelsen har anmält att av sistnämnda per- sonalkategori torde ca 1000 civilförsvars- pliktiga behöva rekryteras ur och i fred ut- bildas av SLK för att komplettera civilför- svarets underhållsorganisation. Från bered- skapssynpunkt är det vidare önskvärt att be- hovet av främst ca 3 000 bilordonnanser, som inskrivs först vid mobilisering, kan täc- kas av frivilligpersonal ur exempelvis SKBR och ges sådan utbildning att uppgiften som bilordonnans genast kan fullgöras efter mo- bilisering.

Härutöver finns behov av att vid bered- skapstillstånd och krig kunna ta frivilligper- sonal ur SBS, SKBR, SLK och SRK i an- språk för tillfällig tjänstgöring vid bl.a. ut- rymning och omhändertagande av flykting- ar. Behovet uppskattas till ca 8 500 frivilliga.

Till civilförsvaret räknas även frivilliga flygkåren. Kårens tjänstgöringsförhållanden är reglerade i särskild ordning.

c) Medicinalväsendet

Inom det allmänt civila medicinalväsendet avser man att i krig — utöver personal som ianspråktas med stöd av tjänsteplikt för me- dicinalpersonal -— använda frivillig personal ur SKBR och SRK. Tjänstgöringen är att anse som ständig tjänstgöring för personal ur SKBR och tillfällig tjänstgöring för per- sonal ur SRK. Frivilligpersonalen ur SKBR har T-avtal medan personalen ur SRK har tecknat avtal som B-personal.

Behovet av frivillig sjukvårdspersonal ur SRK uppskattas till omkring 10 000. Beho- vet kan f.n. i stort tillgodoses. Denna per-

1 Innebörden av här och i det följande an- vända förkortningar på frivilligorganisationer framgår bl. a. av tabell 2: 1 (sid 20).

sonal är främst avsedd att förstärka perso- nalresurserna inom den öppna sjukvården och vid sjukhärbärgen då sådana upprät- tats. En omfattande utökning av vårdperso- nalen för fredssjukvården pågår. Den här- igenom ökade tillgången på sjukvårdsperso- nal kommer främst att användas inom den slutna vården i krig. Behov av frivilligper- sonal inom den öppna vården kvarstår där- för även i framtiden.

Behoven av frivilliga bilförare ur SKBR för sjuktransport och andra transporter vid beredskapssjukhusen uppskattas till ca 3 000. Endast en del av behoven har hitintills kun- nat tillgodoses.

d) Veterinärväsendet

Inom det allmänt civila veterinärväsendet behövs frivillig personal ur SBS som biträ- den åt veterinär och för tjänstgöring vid ve- terinärmedicinska och bakteriologiska labo- ratorier. Behoven är begränsade till ca 230 frivilliga, vilka torde kunna rekryteras ge- nom SBS och utbildas genom veterinärsty- relsens försorg med biträde av SBS.

e) Lantbruket

Inom lantbruket blir i krig bristen på ar- betskraft stor till följd av inkallelser av i lantbruket sysselsatta män och genom den omställning av arbetsmetoderna, som då krävs. Lantbrukets arbetskraftsbehov i krig har studerats av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med statens jordbruksnämnd. Här- vid har konstaterats att det främst inom djurvården finns behov av frivilligpersonal ur SBS. Behoven har överslagsmässigt be- räknats till omkring 3 000. Härtill kan kom- ma ett behov av djurvårdspersonal för upp- gifter av tillfällig art. För närvarande är 1800 medlemmar ur SBS beredskapsregi- strerade för denna verksamhet.

Det är sannolikt att behov av frivilligper— sonal, t. ex. traktorförare och skötare av jordbruksmaskiner, kan komma att uppstå även inom andra områden. Omfattningen och tillgodoseendet av dessa behov har emel- lertid ännu icke kartlagts. De arbetsuppgif-

ter som kan komma att åläggas frivilligper- sonalen bedöms komma att få karaktären av ständig tjänstgöring.

För undanförsel av boskap och omhän- dertagande av kreatur som medförs av flyk- tingar behövs personal ur SBS för arbets- uppgifter av tillfällig art bl. a. vid rast- platser, hjälpstationer och samlingsplatser.

f) Det civila transportväsendet

Inom det civila transportväsendet finns i krig ett stort behov av bilförare. Utöver den per- sonal i främst den yrkesmässiga biltrafiken, som står kvar i sina fredsuppgifter sedan totalförsvaret i övrigt krigsorganiserats, mås- te buss- och lastbilsförare tillföras. Behovet tillgodoses genom att män över vämplikts- åldem beredskapsregistrerats och genom att personal ur SKBR tecknat T-avtal. De bris- ter, som för närvarande finns, torde suc- cessivt kunna minskas genom ökad till- delning av män över värnpliktsåldern och genom ökad rekrytering av frivillig personal.

Med hänsyn till kravet på tillräckligt kun- niga bilförare, framförallt för tyngre last- bilar och bussar, är det önskvärt att utbild- ning av de bilförare, som i krig tillförs det civila transportväsendet, kan ske i fred. Ut- bildning av förare till tyngre lastbilar be- drivs främst inom FAK, utbildning av buss- förare sker inom FAK och SKBR samt ut- bildning av förare till lätta lastbilar inom SKBR. FAK utbildning tar främst sikte på att utbilda män som icke är i värnplikts- åldem. Dessa bilförare beredskapsregistre- ras efter genomgången utbildning. För när- varande är ca 1 000 medlemmar ur SKBR och ca 500 medlemmar ur FAK beredskaps- registrerade för det civila transportväsendet.

Det är ett starkt önskemål att utbildning- en av bilförare genom FAK och SKBR kan utökas. Som en allmän målsättning kan an- ges att FAK och SKBR bör eftersträva att vardera rekrytera ca 2 000 förare för last- bilar och bussar.

Tjänstgöringen för frivilligpersonal inom det civila transportväsendet är i huvudsak att anse som ständig tjänstgöring. Härutöver föreligger tillfälliga behov av bilförare under

vissa perioder t.ex. vid undanförsel av förnödenheter och för utrymningstranspor- ter.

g) Kommunikationsverken

Vid kommunikationsverken finns i krig be- hov av förstärkning med arbetskraft. Verken bedömer att behoven i de flesta fall kan till- godoses genom att värnpliktiga ges uppskov och genom att enskilda avtal tecknas med pensionerad eller f. d. anställd personal eller med andra lämpliga personer.

Vid statens järnvägar och de enskilda järnvägarna kommer dock inom en nära framtid att föreligga så stora behov av re- servarbetskraft, att även andra åtgärder för att säkra tillgången på arbetskraft i krig måste vidtas. Möjligheterna att i detta syfte utnyttja frivilligpersonal eller på annat sätt tillgodose behoven undersöks av statens järn- vägar och försvarsstaben. Vid andra verk, som genomgår motsvarande rationalisering— ar som statens järnvägar, kan i framtiden likartade önskemål om frivillig arbetskraft komma att uppstå.

h) Civilbefälhavarekanslier och krigsläns- styrelser

Inom civilbefälhavarekanslier och krigsläns- styrelser finns utöver fredspersonalen behov av telefonister, krypto— och expeditionsbi- träden, ekonomibiträden, bilförare och mo- torcykelordonnanser. Önskemål har uttalats att personalen borde rekryteras och utbil- das genom frivilligorganisationernas för— sorg. Krigstjänstgöringen är att anse som ständig tjänstgöring. Förutsättningar att med stöd av civilförsvarsplikt eller frivilligkungö- relsen anskaffa personal föreligger för när- varande icke. Överslagsmässigt bedöms be- hovet uppgå till omkring 1 000 frivilliga.

i) Kommuner

Planläggning av kommunernas krigsbered- skap pågår. Efter hand som planläggningen fortskrider kan önskemål om frivilligperso- nal för skilda uppgifter komma att uppstå.

j) Övriga delar av totalförsvaret

Inom övriga delar av totalförsvaret torde icke finnas något behov av personal som bör rekryteras och utbildas genom frivillig— organisationerna. Från flera myndigheter har emellertid anmälts som önskvärt att den personal, som rekryteras genom myndighe- tens egen försorg, kunde ges viss utbild— ning genom att delta i av frivilligorganisa- tionerna anordnad utbildning. Kostnaderna för deltagande personal skulle bestridas av vederbörande myndighet.

k) Totalförsvarets behov av frivilligper- sonal

Tabell 2:2 Sammanställning av totalför- svarets behov av frivilligpersonal ur olika frivilligorganisationer år 1966

Personal Personal för stån— för tillfäl- Frivilligorganisation dig tjänst- lig tjänst- Totalförsvarsgren göring göring SBS Krigsmakten 500 100 Lantbruket 3 000 2 000 Veterinärväsendet 200 Civilförsvaret 400 Summa SBS 3 700 2 500 SKBR Krigsmakten 3 800 1 400 Civilförsvaret 3 000 500 Medicinalväsendet 3 000 Civila transportvä- sendet 2 000 1 000 Summa SKBR 11 800 2 900 SLK Krigsmakten 24 000 24 000 Civilförsvaret 1 000 5 000 Civila ledningsorgan 1 000 — Summa SLK 26 000 29 000 SRK Krigsmakten 1 300 19 000 Civilförsvaret — 2 500 Medicinalvåsendet -— 10 000 Summa SRK 1 300 31 500 PAK Civila transportvä- sendet 2 000 1 000 Summa FAK 2 000 1 000 Totalt behov ca 44 800 66 900

Enligt totalförsvarsmyndigheternas planer skulle således av ständigt tjänstgörande per- sonal behövas ca 45000 frivilliga, varav omkring 30 000 inom krigsmakten. Behovet av tillfälligt tjänstgörande personal skulle uppgå till ca 67000, varav ca 45000 för krigsmaktens behov. Härutöver tillkommer ett visst behov av radiosignalister, motor- cykelordonnanser, flygförare och hundföra- re. Frivillig personal kan i framtiden även komma att behövas vid kommunikations- verken och för kommunernas beredskap men omfattningen härav är f. n. icke klar- lagd. Som en grov uppskattning torde kun- na anges att på längre sikt totalt ca 115 000 frivilliga bör teckna avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret, om den nuvarande planläggningens krav skall kunna tillgodo- ses. Det övervägande flertalet bör utgöras av kvinnor och en mindre del av icke värnpliktiga män. Tillgången på avtals- bunden personal till här redovisade befatt- ningar var vid angiven tid ca 30000 för ständiga och ca 50000 för tillfälliga upp- gifter. Bristen skulle sålunda uppgå till ca 35 000 frivilliga.

F. Möjligheterna att tillgodose behoven av frivilligpersonal

Som tidigare framgått har totalförsvarsmyn- digheterna uppskattat behovet av avtalsbun- den frivilligpersonal till omkring 115000 personer. Det bör understrykas att denna siffra är osäker. Krigsmaktens behov är för- hållandevis noggrant kartlagda, medan be- hovet för de civila grenarna av totalförsva- ret f. n. icke med säkerhet kan överblickas. Tillgångarna på frivilligpersonal är som tidi- gare nämnts för närvarande ca 80 000 per- soner vilket innebär en brist på ca 35 000 frivilliga. Tillgången på såväl ständigt som tillfälligt tjänstgörande frivilligpersonal har under en tämligen lång följd av år efter hand minskat något. Skälen härtill torde bl.a. vara en alltför begränsad rekrytering och alltför korta avtalstider. VK bedömer att denna tendens kan komma att fortsätta, om icke särskilda åtgärder vidtas i form av förbättrade villkor i olika hänseenden för

personalen. Även om den antydda utveck- lingen kan vändas mot ökad rekrytering och längre avtalstider än nu, torde det likväl icke vara möjligt att under de närmast föl- jande åren kunna tillgodose de angivna önskemålen av frivillig personal i full ut- sträckning.

VK har i samarbete med totalförsvars- myndigheterna undersökt vilka möjligheter som finns för att i framtiden tillgodose de bedömda behoven av frivilligpersonal.

1. Behov av personal för ständig tjänst- göring (A-personal)

a) Krigsmakten

Beträffande användning av frivillig personal inom krigsmakten har VK övervägt frågan om värnpliktiga helt eller delvis kan ersätta de kvinnliga frivilliga. Överbefälhavaren har i detta sammanhang anmält att den beräk- nade tillgången på värnpliktiga under 1970- talet i och för sig kommer att antalsmässigt vara tillräcklig för att bestrida de befattning- ar i krigsorganisationen som nu är avsedda för kvinnliga frivilliga. Överbefälhavaren har dock påtalat att flera faktorer starkt ta- lar för att kvinnliga frivilliga det oaktat även framdeles bör användas i krigsorganisatio- nen. De viktigaste motiven härför är föl- jande.

I dagens läge bedöms icke några föränd- ringar aktuella, som i nämnvärd grad kan påverka krigsmaktens personella struktur. Den disponibla personalreserven bör främst medge ersättning där avgångarna bedöms bli störst, nämligen i de stridande förban- den. Det är därför angeläget att den nu- varande personalreservens storlek icke mins- kas. Detta skulle bli fallet om man tvinga- des sätta in värnpliktiga i befattningar, som är avsedda för kvinnliga frivilliga.

På grund av den tilltagande specialise- ringen inom alla samhällsfunktioner har önskemålen om uppskov för värnpliktiga i nyckelbefattningar inom övriga delar av totalförsvaret ökat. Det är med hänsyn till totalförsvarseffekten angeläget att i görli-

gaste mån kunna tillgodose önskemålen om uppskov. Möjligheterna att för närvarande bevilja uppskov är bl. a. beroende av till- gången på kvinnlig frivillig personal.

Flertalet av de befattningar inom krigs- makten, som för närvarande bestrids av kvinnor, är av speciell karaktär. Tillgången på värnpliktiga utbildade för dessa befatt- ningar är i nuläget liten. Som ovan anförts bör personalreserverna i första hand besät— tas med värnpliktiga lämpade att ingå i stri- dande förband. För här ifrågavarande be- fattningar återstår sålunda äldre vämplik- tiga, som måste omskolas. Denna omskol- ning måste ske under krigsförbandsövningar och kommer att ta avsevärd tid i anspråk. Genom att utnyttja kvinnor, som genom sin egen yrkesutbildning är lämpade för dessa befattningar, kan utbildningstiden begrän- sas och ett rationellt utnyttjande av våra personella tillgångar åstadkommas.

VK vill för sin del framhålla att det även från andra synpunkter är önskvärt att bibe- hålla den kvinnliga frivilligpersonalen i krigsmakten. Krigsmakten ingår som en be.- tydelsefull del av vårt samhälle och fyller i såväl fred som krig en viktig funktion. Det är väsentligt att kvinnorna har möjligheter att aktivt medverka även i denna omfattande samhällsfunktion. VK anser därför att de här nämnda faktorerna bör beaktas vid ställ- ningstaganden i dessa frågor.

De värnpliktiga kan inkallas till och tjänstgöra i förbanden med stöd av väm— pliktslagen. Det har ibland ifrågasatts om de avtal för A-personal, som nu finns, är tillräckligt bindande för att säkerställa att frivilligpersonalen inställer sig vid inkallelse och tjänstgöring i krig. En förutsättning för att frivillig personal skall kunna ersätta värnpliktiga i krigsmaktens förband är gi- vetvis att avtalet för kvinnlig personal anses bindande vid såväl inkallelse som tjänstgö- ring. VK bedömer att sannolikheten för att den frivillige, som genom avtal bundit sig att tjänstgöra i krig, inställer sig vid inkal— lelse är lika stor som för den personal vilken inkallas med stöd av värnpliktslagen. Det är emellertid angeläget att den frivillige vid avtalsbindningen noga informeras om av-

talets innebörd och konsekvenser. VK när- mare överväganden redovisas i kap. 25.

b) De civila delarna av totalförsvaret

Inom vissa av totalförsvarets civila delar saknas som tidigare framhållits helt möj- ligheter att i fred genom pliktlagar utbilda personal för ständig tjänstgöring i krigsor- ganisationerna. VK anser det i princip önsk- värt att dessa utbildningsbehov kan tillgodo- ses genom frivillig utbildning. Då denna personal efter utbildningen avses ingå i vis- sa befattningar, som är av likartad karak- tär som A-personalens vid krigsmakten, bör avtal tecknas efter samma principer för all personal. VK anser således att A- avtal skall kunna tecknas med frivilligperso- nal såväl inom den militära som civila sek- torn av totalförsvaret. Denna fråga belyses närmare i kap. 10.

Vad beträffar civilförsvaret finns som ti- digare nämnts en viss utbildningsskyldig- het i fred för personal som inskrivs för placering i civilförsvarets krigsorganisation. De förslag till utbildning av A- och B—per- sonal som VK framlägger i det följande kommer i fråga om utbildningstid att vara längre än den utbildning som kan åläggas i civilförsvaret inskriven personal. VK be- dömer därför att möjligheter bör finnas även för civilförsvarets personal att frivil- ligt genomgå viss kompletterande utbild- ning inom frivilligutbildningssystemet. Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen att avgöra vilken omfattning denna komplette- rande utbildning bör ges.

Viss personal inom civilförsvarets krigs- organisation kan icke inskrivas och utbil- das förrän civilförsvarsberedskap anbefallts. Flertalet av denna personal kommer att tjänstgöra i befattningar som är likartade med dem som förekommer inom andra de- lar av totalförsvaret, t. ex. för lottor som expeditions- och förplägnadspersonal och bilkårister som bilförare. VK anser att möj- ligheter bör finnas att i fred frivilligt rekry- tera och utbilda sådan personal. Personalen bör efter genomgången grundkurs teckna A-avtal för tjänstgöring inom civilförsva-

ret. Utbildningen bör samordnas med fri- villig utbildning av motsvarande personal inom andra delar av totalförsvaret.

2. Behov av personal för tillfällig tjänst- göring (B-personal)

Under totalförsvarets krigsorganisering, vid utrymning av våra tätorter och under andra särskilda förhållanden uppstår ett omfat- tande behov av arbetskraft för tillfälliga uppgifter. Det innebär att ytterligare krav temporärt kommer att ställas i en redan hårt ansträngd arbetskraftsituation. En in- gående prioritering av behovens tillgodose- ende blir oundgängligen nödvändig. En kartläggning av alla behov av detta slag måste ingå i krigsplanläggningen i fred. Det är givetvis värdefullt om personalbe- hoven i dessa hänseenden kan tillgodoses med frivillig B-personal. Härigenom kan förutsättningar skapas för att i särskilt svå- ra skeden tillräckligt snabbt förse totalför- svaret med utbildad personal i lämplig an- gelägenhetsordning. Sedan primäruppgiften lösts kan B-personalen övergå till andra uppgifter i samhället. VK vill dock särskilt framhålla att B-personalens antal bör be- gränsas till vad som oundgängligen är nöd- vändigt med hänsyn till kraven på utbild- ning och hög insatsberedskap. För sådana uppgifter som icke ställer särskilda krav på utbildning eller snabb insats vid mobili- sering bör personalbehoven tillgodoses ge- nom att arbetskraft ur den civila arbets- marknaden utnyttjas.

3. Avvägning mellan behov och tillgångar

VK har tidigare redovisat den bristande överensstämmelsen mellan behov av och till- gångar på frivilligpersonal. Detta förhållan- de måste enligt VK mening medföra att de principer som hittills tillämpats, då det gäl- ler att tillgodose totalförsvarets behov av fri- villig personal, bör tas upp till nya över- väganden av myndigheterna. Här skall en- dast framhållas att totalförsvarets behov av frivilliga bör anpassas till vad som rimligen svarar mot de reella tillgångarna och rekry-

teringsmöjlighetema. Erfarenheterna från andra världskriget och senare uppkomna krissituationer visar att vårt försvarsintresse under sådana förhållanden påtagligt ökar och att därmed också viljan att göra en personlig frivillig försvarsinsats ökar. Det är därför rimligt att anta att i ett sådant lä— ge ett betydligt större antal frivilliga kan disponeras än under normala fredsförhål- landen. Totalförsvaret skall emellertid ome- delbart efter krigsorganisering kunna verka med full effekt. Vi måste vara beredda på att en snabb, kanske överraskande händel- seutveckling framtvingar krigsorganisering- en. Det är under sådana förhållanden icke rimligt att förutsätta att tillräcklig tid finns för att utbilda nyanmäld frivilligpersonal som utan dröjsmål kan gå in i krigsorgani— sationen. Vid överväganden angående beho- vet av frivilliga i totalförsvaret bör därför närmare klarläggas vilken frivilligpersonal som oundgängligen måste ges utbildning i fred för uppgifter i krigsorganisationen. Ut- bildning bör i en krissituation dock snabbt kunna sättas igång för att täcka avgång- ar och efterhand uppkommande behov.

4. Frivillig utbildning eller tjänsteplikts- utbildning?

VK har ovan framhållit att det icke torde vara möjligt att helt tillgodose personalbe- hoven inom totalförsvaret genom frivilliga insatser till det antal som angetts av total- försvarsmyndigheterna. Från olika håll har därför frågan väckts om inte personal för sådana befattningar i totalförsvaret, som enligt nuvarande planer avses bestridas av frivilliga, borde rekryteras, utbildas och in- kallas till tjänstgöring med stöd av någon form av tjänsteplikt. Redan nu finns, som tidigare angetts, lagar som reglerar tjänst- göring m.m. för en stor del av totalför- svarets personal. Det har hävdats att det är ologiskt och oriktigt att en betydelse- full del av totalförsvarets personalbehov in- te kan tillgodoses med stöd av lag.

1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har i sitt betänkande Total- försvarets personalfrågor (SOU 1962: 3, sid.

183 ff) diskuterat införande av s. k. tjänste- pliktsutbildning, som närmast skulle syfta till att säkerställa att utbildningsskyldighet för totalförsvarets behov, skulle kunna åläg- gas medborgaren i fred. Utbildningen skulle kunna karaktäriseras som utbildning för åligganden enligt tjänstepliktslagen. Vi skul- le i så fall få en värnpliktslag, en civilför- svarslag och en tjänstepliktslag som regle- rade både tjänstgöringsskyldigheten i krig och utbildningsskyldigheten i fred. Utred- ningen anför bl. a.:

En utbildning på nu anförda grunder torde vara ett lämpligt avpassat komplement till våra personella försvarsförberedelser i övrigt. Vi har emellertid kommit till den uppfattningen, att sådan utbildning icke bör införas i fredstid med mindre föreslagen förbättrad frivillig rekryte- ring och utbildning visar sig otillräcklig och reservarbetskraft icke kan erhållas genom en allmänt sett bättre överblick av våra personella resurser.

Vi föreslår att det uppdras åt arbetsmarknads- styrelsen att förbereda bestämmelser och orga- nisation för rekrytering och utbildning av re- servarbetskraft. Beslut om inrättande av obliga- torisk utbildning bör emellertid anstå i avvak- tan på de resultat som uppnås genom av oss tidigare föreslagen effektiviserad personalplane- ring inom totalförsvaret.

I 1963 års statsverksproposition ( prop. 1963: 1 bilaga 6) föreslog Kungl. Maj:t att personalplaneringen inom totalförsvaret skulle följa de allmänna riktlinjer som an- givits av utredningen. 1963 års riksdag be- slöt i enlighet med förslaget (SU 4, rskr 4).

VK inser väl de skäl som talar för infö- rande av någon form av tjänsteplikt för den personal som här avses. Kommittén an- ser emellertid att det alltjämt är för tidigt att ta slutlig ställning till frågan om infö- rande av tjänstepliktsutbildning. Dels före- ligger ännu icke resultaten av den ovan fö- reslagna effektiviseringen av totalförsvarets personalplanering, dels har enligt VK upp- fattning ännu icke alla de åtgärder vidta- gits som behövs för att förbättra frivillig- rekryteringen.

VK har vid sina studier av frivilligverk- samheten funnit att frivilligorganisationer- nas medlemmar i väsentlig grad bidrar till att vidmakthålla och vidareutveckla för-

svarsviljan, dels genom det föredöme som de personliga insatserna utgör, dels genom den upplysning om totalförsvaret och dess uppgifter som de sprider i vida kretsar.

Från ekonomisk synpunkt bör framhållas att de frivilliga insatserna i stor utsträck- ning sker med en jämförelsevis begränsad insats av statsmedel. Om en tvångsvis re- krytering och tjänstgöring skulle införas är det sannolikt att andra mer kostnadskrävan— de lösningar skulle bli nödvändiga. VK an- ser därför att de nuvarande frivilliga insat- serna icke bör ersättas med lagstadgad tjänstgöringsplikt förrän alla vägar att till- godose personalbehoven genom frivillighet visat sig oframkomliga. Skulle det visa sig att de frivilliga insatserna förblir otillräck- liga för att säkerställa totalförsvarets behov av i fred utbildad personal, torde det bli nödvändigt att införa någon form av tjäns- tepliktsutbildning. En sådan åtgärd kan emellertid enligt VK mening aldrig helt ersätta de frivilliga insatserna. Det frivilliga försvarsarbetet kommer icke minst från psykologisk synpunkt att bibehålla sitt obe- stridliga värde.

G. Åtgärder för att säkerställa totalförsva- rets behov av frivilligpersonal

1. Försvarsupplysningen och frivillig- verksamheten

De frivilliga försvarsinsatsemas omfatt- ning är som tidigare framhållits ett ut- tryck för den försvarsvilja, som finns hos vårt folk. Opinionsundersökningar från de senaste åren visar att en klart uttalad vilja att försvara vårt land finns hos det övervä- gande flertalet av medborgarna. Det person- liga engagemanget i dessa frågor synes emellertid, under perioder då akuta kon- fliktsituationer icke är framträdande, i all- mänhet icke ge utslag på sådant sätt att medborgarna vill delta i frivilligarbetet i så stor utsträckning att behoven av frivillig- personal helt kran tillgodoses.

VK anser att en ökad upplysning om vårt totalförsvars uppgifter och förutsätt-

ningar är en av de viktigaste åtgärderna för att öka intresset för deltagandet i den fri— villiga försvarsverksamheten. Upplysnings- arbetet måste bedrivas såväl av de frivilliga försvarsorganisationerna som av berörda myndigheter. I försvarsupplysningen bör in- formation om den frivilliga försvarsverk- samheten ingå som ett betydelsefullt led. Icke minst syns det angeläget att eftersträva en ökad information i press, radio och TV. De frivilliga försvarsorganisationerna måste medverka till att finna former för försvars- upplysningen som kan vinna intresse hos nyhetsorganen. Ett ökat samarbete med Centralförbundet Folk och Försvar synes vara av stort värde. En ökad kunskap om de frivilliga insatsernas värde och betydelse för totalförsvaret är en av grundförutsätt— ningarna för att frivilligverksamheten fram- gent skall kunna bedrivas i nuvarande eller ökad omfattning.

2. Åtgärder för att avväga behov och till- gångar

För att tillgodose behoven av frivilligperso- nal krävs en årlig rekrytering och nyutbild- ning som överstiger den rekrytering och ut- bildning som hittills har varit möjlig att ge- nomföra. VK syn på dessa frågor redovi- sas närmare i kap. 24. Här skall endast an- ges några åtgärder som VK bedömer ange- lägna i detta sammanhang: . Krigsorganisationerna överses så att be- hoven av frivilligpersonal avvägs mot rekryteringsförutsättningar och personal- tillgångar. . Prioritering av behoven av frivilligperso- nal inom och mellan olika totalförsvars- grenar genomförs så att de viktigaste be- hoven blir tillgodosedda i lämplig ange— lägenhetsordning. . Rekryteringsfrämjande åtgärder som kommittén senare i framställningen re— dovisar -— genomförs för att öka grund- rekryteringen. . Ökad användning av värnpliktiga och

inskrivning (uttagning) av civilförsvars- pliktiga i sådana befattningar i krigsor- ganisationen som nu bestrids av frivillig-

personal men som är mindre lämpade för denna personal.

. Möjligheterna att teckna enskilda av— tal med sådan personal, t.ex. f.d. an— ställd personal, som genom sin tidigare fredstida verksamhet har tillräckliga kunskaper för att kunna lösa en uppgift inom krigsorganisationerna, används i ökad utsträckning. . Åtgärder bör vidtas så att den frivillige behåller sitt avtal under längre tid än som nu sker. Beträffande behovens omfattning bör som ovan nämnts en översyn göras. Det synes nödvändigt att en långsiktig planering av hur dessa behov skall tillgodoses sker på samma sätt som gäller för övrig personal. Det ankommer på överbefälhavaren och ar- betsmarknadsstyrelsen att samordna och le- da planläggningen för totalförsvarets arbets- kraftsförsörjning i krig. Det syns därför en- ligt VK mening lämpligt att dessa myndig— heter även får ansvar för samordningen av tillgodoseendet med frivilligpersonal inom hela totalförsvaret. De även framdeles be- gränsade resurserna gör en sträng priori- tering nödvändig. Beträffande prioriteringen av personalbe- hoven vill VK, med ledning av de erfaren- heter som vunnits vid undersökningen av be- hoven av frivilliga, framhålla följande. Den frivilliga personalen skall i första hand tillgodose krigsmaktens behov och be— hoven hos sådana totalförsvarsmyndigheter utanför krigsmakten som har väsentliga stödfunktioner för krigsmaktens verksam- het. Myndighet som har möjlighet att på annat sätt tillgodose sitt personalbehov bör icke utnyttja frivilliga inom sin krigsorgani- sation. Myndighet, som icke har att direkt stödja krigsmakten, civilförsvaret eller den för befolkningens skydd viktiga sjuk- och hälsovården, bör icke heller använda per- sonal ur frivilligorganisationerna för sina primära personalbehov, om därigenom kon- kurrens uppstår med de viktigaste grenar- na av totalförsvaret. Beträffande möjligheterna att i ökad ut- sträckning ersätta kvinnor med värnpliktiga i krigsbefattningar som icke är direkt läm-

pade för kvinnliga frivilliga vill VK fram- föra följande. VK har funnit att vissa lämp- liga värnpliktiga med begränsad militär an— vändbarhet (s.k. handräckningsvärnpliktiga) efter utbildning torde kunna användas för krigsplacering i vissa befattningar som nu är avsedda för kvinnor. Enligt vad VK erfarit överväger den pågående utredningen om handräckningsvärnpliktiga att effektivisera utbildning för vissa av dessa värnpliktiga inom bl.a. kontors— och transportfunktio- nerna. VK anser att det bör undersökas om icke sådana värnpliktiga som erhållit lämp- lig utbildning kan utnyttjas för att ersätta frivilligpersonal i vissa befattningar.

3. Särskilda synpunkter beträffande orga— nisationernas egna insatser i frivilligverk- samheten. — Kvinnornas insatser i total- försvaret

VK finner det vara av största betydelse att frivilligorganisationemas möjligheter till eg- na, aktiva insatser tillvaratas och utvidgas. Detta gäller alla områden, där de frivilliga organisationerna har att verka och icke minst utbildningsverksamheten. En intensi- fiering av verksamheten så att såväl plane— ring och ledning som även det praktiska genomförandet i allt större utsträckning anförtros frivilligorganisationemas egna medlemmar skulle i och för sig bli av betydelse redan därigenom att kraven på motsvarande insatser av aktiv militär perso- nal minskade. Detta är av vikt särskilt i ett vakansläge. Enligt VK mening ligger emellertid det väsentligaste och mest centra- la ej i detta utan i den ökade självverksam— heten som sådan. Livskraften i frivillig- systemet synes på ett avgörande sätt sam— manhänga med graden av självverksamhet. Icke minst torde medlemmarnas förutsätt- ningar att inom olika delar av totalförsva— ret fullgöra viktiga befälsuppgifter på ett avgörande sätt främjas och sammanhänga med insatser som planerare, ledare och instruktörer inom den fredstida verksamhe- ten.

Med hänsyn till det sagda anser VK det

angeläget, att väsentliga insatser görs för att utbilda och vidareutveckla lednings- och in- struktörspersonalen inom frivilligorganisa- tionerna. Av betydelse är härvidlag nyre- krytering av denna personal. Resultatet av denna synes på ett konstruktivt och avgö- rande sätt sammanhänga med de uppgifter av självständig, kvalificerad art som vän— tar inom frivilligarbetet. Det ter sig därför enligt VK mening också naturligt och nöd- vändigt, att den framtida utbildningen av här aktuth slag även skall erbjuda frivillig- organisationerna möjligheter till utbildning eller kvalificerad orientering vid de mili- tära staberna, högskolorna och försvars- högskolan samt vid myndigheter och in- stitutioner av motsvarande art inom övri- ga delar av totalförsvaret.

Medborgarnas självklara rätt och möjlig- het att aktivt verka inom den vitala sam- hällsfunktion som totalförsvaret utgör, har, vad gäller de manliga medborgarna, till av- görande del förverkligats genom vämplikts- institutionen och olika befäls- och reserv- befälsinstitut. Därmed minskar vare sig be- hovet eller önskvärdheten av frivilliga in- satser av män. Men självfallet blir dock kvinnornas insatser utifrån de nämnda ut- gångspunkterna av speciellt intresse.

Redan i dag baseras betydande delar av totalförsvarets organisation och funktions— duglighet på omfattande frivilliga insatser av kvinnor. Värdefulla och omistliga in- satser görs av kvinnor hos vilka såväl ide- ella intressen som allmänna personliga kva- lifikationer och yrkesutbildning är av stor betydelse. Enligt VK mening måste emel- lertid kvinnornas insatser tillmätas än större betydelse än vad som hitintills varit fallet särskilt då det gäller insatser som avser planering, ledning och utbildning inom den fredstida verksamheten. Kvinnornas allt större insatser inom samhällslivets olika om- råden bör sålunda få sin motsvarighet även inom totalförsvaret. Härvidlag är även det starkt ökade antalet kvinnor, som jämsides med män i det allmänna utbildningsväsen- det genomgår kvalificerad yrkesutbildning, av stor betydelse. Detta gäller alla sam- hällsområden, men icke minst sådana, till

vilka utbildning sker i pedagogik och admi- nistration.

VK vill sålunda konstatera. att det får anses som ett väsentligt samhällsintresse att kvinnornas frivilliga insatser inom to- talförsvaret i olika avseenden intensifieras icke bara med hänsyn tagen till totalför- svarets effekt utan även med hänsyn till kvinnornas möjligheter till allmänna med- borgerliga insatser.

H. F rivilligutbildningens framtida utformning

1. Grunder

Utbildningen måste utformas med hänsyn till de krav som ett framtida krig kan kom- ma att ställa. Sambandet mellan krigets krav och utbildningen har behandlats av 1960 års värnpliktsutredning i betänkan— det Värnplikten (SOU 1965: 68). De för- ändringar i det framtida krigets karaktär, som kan förutses, har närmare analyserats av 1965 års försvarsutredning i betänkandet Säkerhetspolitik och försvarsutgifter (SOU 1968: 10). Dessa utredningar har legat till grund för VK överväganden beträffande den frivilliga försvarsutbildningens utform- ning och innehåll.

2. Det framtida krigets krav på frivilligut- bildningen

Krigets krav på frivillig utbildning i vad gäller befälsutbildning, allmän försvarsut- bildning, befattningsutbildning samt för- bandsutbildning redovisas i det följande. Dessutom lämnas vissa synpunkter på be- redskapens krav på utbildningen.

a) Befälsutbildning

Krigföringens ändrade karaktär ställer i olika hänseenden ökade krav på chefer och enskilda inom totalförsvaret. 1960 års väm- pliktsutredning anför bl.a. (sid. 76): Utvecklingen mot en strid över ytan och det snabbare tempot i striden medför att hög- re krav måste ställas på befälets förmåga att

— ofta självständigt _ fatta beslut och att omsätta dessa i korta och entydiga order. För- banden kommer genom stridens karaktär att utsättas för större påfrestningar. Detta får till följd att ökade krav ställs på befälets förmåga att trots svåra förhållanden genomdriva nöd- vändiga beslut. Det sagda gäller befäl på alla nivåer och inom alla försvarsgrenar.

Vad ovan anförts om ytstridens stegrade intensitet gäller enligt VK uppfattning i princip även andra områden av det totala kriget. Det ökade krav som ställs på krigs— maktens befäl gäller i motsvarande grad även andra chefer inom totalförsvaret. Den frivilliga befälsutbildningen måste mot den— na bakgrund anses vara ett värdefullt kom— plement till tidigare erhållen obligatorisk ut— bildning. Befälsutbildningen måste ges en mot kraven svarande hög kvalitet. Stor vikt måste läggas på utbildning i ledarskap bl. a. i förmågan att handla självständigt under svåra förhållanden.

b) Allmän försvarsutbildning

1960 års värnpliktsutredning anför bl. a.:

Utvecklingen mot en strid över ytan med- för vidare att alla förband. även underhålls- och basförband m.fl., oberoende av försvars- gren måste kunna ingå som delar i ytförsvaret. Härvid måste förbanden kunna bevaka och försvara tilldelat område. Alla värnpliktiga måste därför kunna försvara sig själv mot fien- dens stridsmedel exempelvis med hjälp av mas- kering och befästningsarbeten och lämna första hjälpen vid stridsskada.

I ytkriget riskerar all personal avsikt- ligt eller oavsiktligt att utsättas för verkan av fiendens stridsmedel. Grundläggande kunskaper i hur man skyddar sig mot vapen- verkan måste därför ges all personal. Av samma skäl måste alla kunna lämna första hjälpen vid stridsskador.

I fråga om utbildning i skydd mot ABC- stridsmedlens verkningar vill VK framföra följande. I 1965 års försvarsutrednings be- tänkande (sid. 126) anges bl. a.:

Enligt försvarsutredningens mening bör dock försvaret utformas så att en begränsad insats av kärnladdningar samt av biologiska och kemiska stridsmedel inte på ett avgörande sätt minskar våra möjligheter till försvar. Ett framtida krig berör emellertid hela samhället och alla an-

strängningar måste samordnas till effektivast möjliga totalförsvar.

1965 års försvarsutredning uppdrog åt en särskild expertgrupp att närmare utreda vissa avvägningsfrågor inom totalförsvaret. Expertgruppen anför i sin utredning (FöD 1967: 15) bl.a. (blad 61):

Vi måste tillsvidare räkna med möjligheten av kärnvapenhot samt att kärnvapen kan komma till användning mot oss och bedöma hur vi i så fall kan begränsa verkningarna. Även risken för radioaktivt nedfall från kärnvapenexplosioner utanför vårt land måste beaktas, liksom att vårt land av misstag (tekniskt fel) kan komma att träffas av kärnvapen.

I fråga om utbildning i skydd mot ABC— stridsmedel anförs vidare (blad 167):

— — — Enligt försvarsutredningens direktiv till överbefälhavaren bör med hänsyn härtill solda- ten ges utbildning i skydd mot ABC-stridsmedel. Angelägenheten att ge befolkningen i övrigt motsvarande utbildning är naturligen också stor. — — — Denna dimensionerande aggressionsform (kärnvapenanfallet) har föranlett utredningen att uttala, att frågorna om viss utrustning för skyddsrum, skyddsmasker för civilbefolkningen och alarmering bör ges mycket hög prioritet inom civilförsvaret. Utbildningen i skydd mot ABC-stridsmedel bör ses mot samma bakgrund. Enligt utredningens mening är det tveksamt, om denna utbildning för närvarande kan anses till- fredsställande från angivna synpunkter.

Med hänsyn till vad ovan anförts har VK funnit att utbildning av de frivilliga inom alla delar av totalförsvaret måste inrymma utbildning i elementärt skydd mot ABC- stridsmedel.

VK vill vidare erinra om att kvinnlig fri- villigpersonal som ständigt eller tillfälligt tjänstgör vid krigsmakten i folkrättsligt hän- seende är att anse som krigsmän (1949 års Genevekonvention). De åtnjuter därför vissa rättigheter såsom krigsmän men riskerar också att utsättas för direkta stridshandling— ar. VK anser det icke lämpligt att ge dessa frivilliga stridsutbildning för att de i likhet med de värnpliktiga skall kunna ta aktiv del i försvarsstrid. Däremot synes det nödvän- digt att den kvinnliga personalen inom krigs— makten för sitt omedelbara självförsvar ut- rustas med handeldvapen så långt resurserna medger och ges elementära kunskaper i vapnens användning liksom i reglerna för

nödvärn. VK anser att här nämnda förhål- landen även bör inverka vid valet av den kvinnliga personalens tjänstgöringsplats. Den allmänna försvarsutbildningen bör således omfatta sådana utbildningsområden som är gemensamma för flertalet av de frivilliga, nämligen försvarsupplysning och personalvård, utbildning i första hjälpen vid olycksfall och stridsskador, grunder för skydd mot ABC-stridsmedel, grunder för skydd mot fientlig eldverkan samt för i första hand krigsmaktens hel- tidstjänstgörande personal, vapenutbildning för självförsvar (nöd- värn).

c) Befattningsutbildning

1960 års värnpliktsutredning anför:

Som en följd av det snabbare tempot i striden måste de enskilda befattningshavarna kunna lösa sina uppgifter med större snabbhet och precision än tidigare. Många förband utnyttjar komplicerad materiel, som ofta utgör kompo- nenter i större system — exempelvis stridsled- nings— och vapensystem där systemens funk- tion i väsentlig grad är beroende av en enskild befattningshavares förmåga att handha sin kom- ponent.

VK anser att det ökade kravet på snabb- het och precision måste återspeglas även i utformningen av den frivilliga befattnings- utbildningen. Denna måste till sin längd och innehåll differentieras så att tillräckliga kunskaper och färdigheter för de olika upp- gifterna erhålls. Även vid denna utbildning måste kraven på hög kvalitet vid utbild- ningen och hos personalen beaktas.

d) Förbandsurbildning (motsvarande)

Beträffande förbandsutbildningen anför 1960 års värnpliktsutredning:

Stridseffekten hos ett förband är dock icke beroende enbart av de enskildas kunnande utan också av graden av samträning i förbandet. Samträningen har bland annat sin betydelse för snabbheten och precisionen. Numera föreliggan- de krav på snabbhet och precision kan endast tillgodoses genom att individerna efter tillräck- lig enskild utbildning samtränas i förband un- der icke alltför kort tid. Förvärvade kunskaper

måste, sedan grunden lagts, också bibehållas under hela krigsplaceringstiden.

VK anser att förbandsutbildning och ut- bildning av motsvarande art måste ingå som nödvändiga komponenter i frivilligut— bildningssystemet. Vid den frivilliga befäls— utbildningen måste förutsättningar skapas för att öva befäl inom ramen för de krigs- förband där de är krigsplacerade. Det bör vidare eftersträvas att samöva befäl i olika befattningar vid ett och samma krigsför- band. Vid utbildning av frivillig personal, som avser att teckna avtal för tjänstgö- ring inom krigsmakten, bör delar av den grundläggande utbildningen genomföras in- om ramen av det förband där den frivilli- ge kommer att placeras. För frivilliga in- om totalförsvarets civila delar bör tillämp- ningsövningar anordnas som så nära som möjligt återger de miljöer och arbetsförhål- landen vari den frivillige skall verka i krig. För att bibehålla förvärvade kunskaper måste den frivillige genomgå regelbundet återkommande repetitionsutbildning. Här- igenom säkerställs även att totalförsvarets enheter är tillräckligt samtränade omedel- bart efter krigsorganisering.

e) Beredskapens krav på utbildningen

1965 års försvarsutredning anger i sitt be- tänkande (sid. 125) att ett kuppanfall med strategiskt syfte är en tänkbar angreppsform under vissa förhållanden. Bl.a. anförs att

»ett sådant anfall redan i inledningen kan komma att beröra hela Sverige eller stora delar av landet».

Vidare sägs att

»om vi redan hunnit mobilisera eller vidta omfattande beredskapsförstärkningar tvingas en angripare sannolikt att tillgripa ett stor—anfall för att betvinga oss. Tidsfaktorn torde därvid spela en väsentlig roll för angriparen och med- föra en stark kraftkoncentration mot direkt verkande militära åtgärder».

Detta innebär enligt VK uppfattning att personalen i fred måste ges en så kvalitativt högtstående utbildning att försvarets alla komponenter kan fungera under och ome- delbart efter en krigsorganisering, även om denna genomförs under svåra förhållanden.

Det torde icke vara rimligt att räkna med någon tidsfrist för att komplettera eventuel- la brister i den tidigare erhållna utbild- ningen. Dessa krav måste beaktas vid fri— villigutbildningen och berör icke minst så— dan personal som tecknat avtal för ständig eller tillfällig tjänstgöring.

Frivillig befälsutbildning

A. Utbildning m. m. av personal som är an- sluten till centralförbundet för befälsut— bildning

Frivillig befälsutbildning i den form som den nu bedrivs med personal som tillhör central- förbundet för befälsutbildning (CFB) kom till genom beslut av 1942 års riksdag. Riks- dagsbeslutet innebar en väsentlig omlägg- ning av dittills gällande system för frivillig befälsutbildning. Tidigare omfattade verk— samheten endast utbildning till landstorms- officer och vidareutbildning av landstorms- offlcerare. Utbildningen skulle efter 1942 års beslut omfatta alla kategorier av värn- pliktigt befäl ur samtliga årsklasser. Även meniga värnpliktiga skulle ha rätt att delta i utbildningen. De nya riktlinjerna för ut- bildningen började tillämpas den 1 juli 1943 och i anslutning härtill ombildades dåva- rande Sveriges landstormsföreningars cen— tralförbund till centralförbundet för befäls- utbildning.

1. Organisation och ansvarsförhållanden

Den frivilliga befälsutbildningens (FBU) syf- te framgår av CFB grundstadgar fastställda av Kungl. Maj:t den 30 september 1955 där det bl. a. anges följande (2 å): Centralförbundets ändamål är att i samför- stånd med vederbörande myndigheter och un-

der samverkan med övriga frivilliga försvars- organisationer arbeta för riksförsvaret främst

Nuvarande förhållanden

genom frivillig utbildning av vämpliktigt befäl och annan personal tillhörande krigsmakten, hemvärnet inräknat, samt förberedande mili- tärutbildning av ungdom. Centralförbundet skall även i övrigt verka för främjandet av hembygdens och landets försvar.

Medlemmarna i CFB är sammanslutna i befälsutbildningsföreningar (FBU-förening- ar) till vilka ofta ungdomsavdelningar är anslutna. Antalet föreningar uppgick den 1 juli 1967 till ca 390 fördelade över hela landet. Ungdomsavdelningamas antal var 85.

Föreningarna är sammanförda till ett 30- tal befälsutbildningsförbund. Ett förbunds verksamhetsområde omfattar oftast ett län. Medlemmar som tillhör flygvapnet är sam- manslutna i omkring 30 flygvapenförening— ar. Flygvapenföreningarna är anslutna till flygvapenföreningarnas riksförbund (FVRF), som är ett specialförbund anslutet till cen- tralförbundet. Antalet medlemmar i FBU med FVRF var den 1 juli 1967 ca 37 500 varav ca 4900 ungdomar. Till centralför- bundet är härutöver anslutna som special- förbund ett antal andra frivilligorganisatio- ner som bedriver frivillig utbildning. Sam- manlagt omfattade centralförbundet vid nyssnämnda tidpunkt ca 70 000 medlem— mar varav ca 7 000 ungdomar.

För budgetåret 1968/69 utgår till CFB med anslutna organisationer bidrag från fjärde huvudtiteln med 5 533 000 kr.

Verksamheten inom den frivilliga befäls-

utbildningens riksorganisation är reglerad av statsmakterna och berörda myndigheter i frivilligkungörelsen, i Grundläggande be- stämmelser för den frivilliga befälsutbild— ningen, i Bestämmelser för frivillig be- fälsutbildning inom krigsmakten samt i Grundläggande bestämmelser för den till armén anslutna frivilliga ungdomsutbild- ningen utanför hemvärnet och för ung- domsutbildningen vid kustartilleriet.

Frivilligkungörelsen innehåller som fram- går av kap. 2 grundläggande föreskrifter om bl. a. fördelningen av ansvar och upp- gifter inom den frivilliga försvarsverksamhe— ten mellan myndigheter och frivilliga för- svarsorganisationer.

I Grundläggande bestämmelser för den frivilliga befälsutbildningen (GBFB, general- order nr 2867/1949) lämnas föreskrifter om bl.a. den frivilliga befälsutbildningens om— fattning och ändamål samt de militära myn- digheternas och centralförbundets åligganden med avseende på utbildningsverksamheten. I generalorder nr 3682/ 1947 och 3765/ 1947 lämnas föreskrifter om ungdomsutbildning- en.

Bestämmelserna i frivilligkungörelsen och i GBFB innebär i huvudsak följande. Över- befälhavaren skall under Kungl. Maj:t sam- ordna den frivilliga försvarsverksamheten. Försvarsgrenscheferna skall vara ansvariga för denna verksamhet inom egen försvars- gren. Den regionala ledningen av frivil- ligförsvaret skall utövas av militärbefälha- vare och försvarsområdesbefälhavare samt motsvarande instanser inom marinen och flygvapnet. Centralförbundet ansvarar för upplysnings-, rekryterings- och föreningsverk- samheten samt för ekonomin medan de mi- litära myndigheterna i samråd med förbun- det ansvarar för själva befälsutbildningen.

Enligt GBFB omfattar den frivilliga be- fälsutbildningen utbildning för värnpliktig personal, reservpersonal, befäl och befäls- aspiranter vid hemvärnet samt annan i riks- försvaret deltagande personal.

Detaljbestämmelser för utbildningen finns i Bestämmelser för frivillig befälsutbildning inom krigsmakten (BestFBUK) som på för- anstaltande av överbefälhavaren utfärdats av

försvarsgrenscheferna i samråd och tilläm— pas försöksvis från den 1 juli 1964. Av be— stämmelserna framgår bl.a. att försvars— grenschef låter utarbeta utbildningsföreskrif— ter och anvisningar samt utfärda utbildnings- order upptagande särskilda bestämmelser om den frivilliga befälsutbildningen, kursverk- samhetens omfattning m.m. Militärbefälha— vare ansvarar i samråd med CFB för den frivilliga befälsutbildningen inom militärom— rådet och ställer personal och materiel till förfogande för verksamheten. Försvarsom- rådesbefälhavare ansvarar i samverkan med CFB och befälsutbildningsförbund för mot- svarande uppgifter inom försvarsamrådet. Samma uppgifter i stort åvilar kustartilleri- försvarschef och flottiljchef inom vederbör- ligt ansvarsområde.

2. Kurssystem för personal som genom- gått grundutbildning

a) Allmänt

Utbildningen kan enligt BestFBUK ge- nomföras i form av deltagande i kurs eller som frivillig tjänstgöring vid förband.

Kurs kan anordnas såsom central kurs för personal från flera militärområden, som regional kurs för personal från flera för- svarsområden eller förband eller som lokal kurs för personal inom ett försvarsområde eller ett förbands verksamhetsområde.

De centrala kurserna planläggs och be- ordras av försvarsgrenschef i samråd med berörd frivilligorganisation. Tider och plat- ser för kurserna, utbildningslinjer m.m. meddelas i årligen utfärdade bestämmelser. De centrala kurserna omfattar som regel en tid av två veckor och förläggs till läger, truppförband eller skola.

Regionala kurser planläggs som regel ge- nom försorg av militärbefälhavare i sam- råd med berörd frivilligorganisation och kan inom militärområde förläggas till ett trupp- förband eller bedrivas som lokal utbildning.

Lokala kurser planläggs av försvarsområ- desbefälhavare eller förbandschef i samver- kan med befälsutbildningsförbund eller be- fälsutbildningsförening. Kurserna kan bero-

ende på de lokala förhållandena anordnas antingen gemensamt för flera föreningar på lämplig plats inom försvarsområdet eller föreningsvis i deltagarnas hemort eller nära denna.

Den lokala utbildningen är FBU-rörelsens ursprungliga arbetsform. Den äger rum i form av fritidsutbildning på kvällar eller som heldagsövningar. Övningarna kan också ge— nomföras som veckoslutskurser och omfatta tiden fredag kväll till söndag eftermiddag eller lördag och söndag.

I vissa fall används uttrycken lägerkurs och hemortsutbildning. Med lägerkurs avses utbildningsverksamhet under minst tre på varandra följande kalenderdygn. All annan utbildning kan benämnas hemortsutbildning.

Den frivilliga befälsutbildningen bedrivs främst i form av repetitionsutbildning och befordringsutbildning. Dessutom förekom- mer i viss utsträckning omskolnings- och preparandkurser.

b) Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildningen har intill genomfö- randet av 1966 års vämpliktsutbildningssys- tem syftat till att vidmakthålla och befästa den befälsförmåga och de kunskaper och färdigheter som förvärvats under den obliga- toriska utbildningen liksom förmågan att tjänstgöra i krigsbefattning som motsvarar tjänstegraden. Det hittillsvarande FBU-sys- temet är emellertid grundat på de förutsätt- ningar, som förelåg i det tidigare tillämpade utbildningssystemet, där tidsmellanrummet mellan repetitionsövningarna — som närmast motsvarade de nuvarande krigsförbandsöv- ningama — var sex år. Det bedömdes då vara nödvändigt att befälet fick tillfälle att genomgå ytterligare utbildning mellan repe- titionsövningarna för att hålla sina kunska- per aktuella. Detta skedde genom att office- rare och underofficerare genomförde obli- gatoriska särskilda befälsövningar eller fri- villig repetitionsutbildning i FBU-systemet. De som icke genomförde obligatorisk eller frivillig utbildning under den fyraårsperiod, som förordnandet till viss grad i regel omfattade, erhöll under den följande för-

ordnandeperioden om fyra år ett förordnan- de i närmast lägre grad (F-förordnande). Den frivilliga repetitionsutbildningen ge- nomfördes som repetitionskurs vilken för allt befäl omfattade en total kurstid av 18 dagar uppdelad på två skeden. Den genom- fördes som kurs eller såsom frivillig tjänst- göring. Vederbörande kunde välja mellan att delta i central, regional eller lokal kurs. Utbildningen bedrevs på den utbild— ningslinje som motsvarade krigsbefattningen eller om detta inte var möjligt på närlig- gande utbildningslinje eller som allmän be- fälsutbildning i markstridstjänst.

Som framgår av kap. 4 har förutsättning- ama för det hittills tillämpade systemet ändrats genom 1966 års beslut angående vämpliktsutbildningen.

c) Befordringsutbildning

Befordringsutbildningen omfattar beford- ringskurser dels för befäl som får genomgå utbildning för högre tjänstegrad, dels för personal som önskar återvinna tidigare tjäns- tegrad. Befordringskurs kan också genom- gås av lämplig menig som ej erhållit befäls- utbildning under den obligatoriska tjänstgö- ringen.

Utbildningen syftar till att ge deltagarna sådana militära kunskaper och färdigheter att de kan tjänstgöra i krigsbefattning i när- mast högre tjänstegrad, Grundförutsättning för förordnande i den högre tjänstegraden är att eleven med godkända vitsord genom- gått befordringskurs med examen samt i vissa fall fullgjort tjänstgöring. Utbildningen genomförs som lokal, regional eller central kurs. Sista skedet av befordringskurs skall i regel fullgöras vid central kurs avslutad med examen. I befordringskurs ingående trupptjänstgöring genomförs i regel vid för- band under repetitionsutbildning.

Systemet gör det möjligt att vinna högre grad inom officers—, underofficers- och un- derbefälsgradema men också att vinna be- fordran från menig till underbefäl och från underbefäl till underofficer. Officers grad kan inte förvärvas genom frivillig befäls- utbildning.

Total Antal dagar (timmar) i Genom- Tjänst- kurs- förs göring tid skede skede skede skede under (dagar) Deltagare Benämning /dagar/ 1 2 3 4 högst Menig Vicekorprals- 24 12 (72) 12 — —— 3 år kurs1 Vicekorpral Korpralskurs 24 12 (72) 12 —— —— 3 år (252) (Vicekonstapel) Korpral Furirskurs 24 12 (72) 12 _ — 3 år (Konstapel) Furir Sergeantskurs Överfurir 36 12 (72) 12 (72)3 12 4 år 32' Rustmästare Sergeant Fanjunkare- 36 12 (72) 12 ( 72) 12 4 år 324 kurs5 Fänrik Löjtnantskurs 36 12 (72) 12 (72)6 12 4 år Löjtnant Kaptenskurs5 607 24 (144) 12 12 123 5 år 32

1 Vpl i flygvapnet som grundutbildats i luftförsvars- eller bastjänst med lägsta vitsord X 77 får

direkt genomgå vicekorpralskurs

* Endast för vicekorpral som förordnats från menig till vicekorpral efter frivillig befälsutbildning. Vid flygvapnet 22 dagar. 3 Vid kustartilleriet lägerkurs. ' Vid flygvapnet 22 dagar. 5 Vid kustartilleriet efter chefens för marinen prövning i varje fall. ” Vid armén och kustartilleriet lägerkurs. 7 Övergångsvis tillämpas dock vissa äldre bestämmelser som innebär att kursen omfattar tre skeden om vardera 12 dagar.

8 Vid armén truppföringsskede, vid flygvapnet instruktörsskede.

I nuvarande utbildningssystem råder full överensstämmelse mellan befordrings- och repetitionskurs. En och samma kurs kan så- ledes fullgöras antingen som skede av en be- fordringskurs eller som del av en repeti- tionskurs.

Omfattning, indelning m.m. av beford- ringskurser för förordnande i högre tjänste— grad framgår av ovanstående tabell.

Befordringsutbildning för återvinnande av tidigare innehavd högre tjänstegrad omfattar för samtliga kategorier en total kurstid om 24 dagar uppdelad i två skeden om 12 da- gar vardera.

d) Omskolning

Omskolning är avsedd att ge de militära kunskaper och färdigheter som behövs i krigsbefattning — i innehavd eller i närmast högre tjänstegrad på annan utbildningslinje

än den på vilken grundläggande utbildning ägt rum.

Omskolningskursernas omfattning, indel- ning m.m. framgår av nedanstående tabell. Den avser kurser för vinnande av högre tjänstegrad inom den nya utbildningslinjen.

Vid omskolning till befattning som mot- svarar innehavd tjänstegrad är den totala kurstiden för alla kategorier 24 dagar.

e) Preparandkurser

Dessa kurser inriktas på att förbereda del- tagarna för de uppgifter de kommer att ställas inför vid krigsförbandsövningar. Kur- serna genomförs i form av veckoslutskurser.

f) Tillträde till kurs

Tillträde till frivillig befälsutbildning har all värnpliktig personal efter medgivande av

Skede Kursbeteck- Total kurs- Kategori ning tid (dagar) 1 2 3 4 Underbefäl Bko 24 12 12 _ —— Underofficerare Bko 36 12 12 12 —- Officerare Bko löjtnant 36 12 12 12 Bko kapten 60 24 12 12 12

truppregistreringsmyndighet samt krigsfri— villiga m. fl. under förutsättning att vederbö- rande tillhör CFB eller annan frivilligorga- nisation och avses bli krigsplacerad inom totalförsvaret. Tillträde till befordringskurs kan vinnas av värnpliktigt befäl och menig som visat sig lämplig för utbildning till högre, tidigare ej innehavd tjänstegrad. Även när det gäller tillgodoräknande av frivillig utbildningskurs och frivillig tjänstgöring samt vitsord vid genomgången kurs finns detaljerade bestämmelser i BestFBUK.

3. Ungdomsutbildning

a) Allmänt

Ungdomsverksamheten inom den frivilliga befälsutbildningen syftar till att som fritids- sysselsättning ge den manliga ungdomen så- dana militära kunskaper och färdigheter att den förbereds för den kommande värn- pliktstjänstgöringen. Verksamheten vill också tillvarata och utveckla ungdomens försvars- vilja och försvarsintresse och väcka intresse för befälsutbildning och för anställning vid krigsmakten.

Kommittén vill i samband härmed fram- hålla följande.

1947 års riksdag uttalade att lantmilitär ungdomsutbildning i princip skulle samord- nas inom hemvärnet, men att det kunde övervägas om icke utbildning i viss spe- cialtjänst såsom luftvärnstjänst, luftbevak- ning och signaltjänst lämpligen borde hand- has jämväl av centralförbundet för befäls- utbildning. Som framgår av den följande redogörelsen har utbildning av det senare slaget anordnats inom ramen för central- förbundets verksamhet.

Även om utbildning inom hemvärnet kom- mer att behandlas i ett särskilt delbetänkan- de vill kommittén dock här omnämna att ut— bildning av manlig ungdom inom hemvärnet har i princip samma syfte som inom den frivilliga befälsutbildningen men att den också är inriktad på hemvärnets speciella verksamhet och även omfattar viss spe- cialutbildning såsom signaltjänst och viss befälsutbildning.

b) Armén och kustartilleriet

Utbildningen omfattar allmänmilitär utbild- ning, specialutbildning inom olika tjänste- grenar, t. ex. vid armén i signal-, luftvärns- och artilleritjänst, vid kustartilleriet i artille- ri-, signal- och båttjänst samt instruktörsut- bildning. Utbildningen omfattar allmän kurs, specialkurs samt instruktörskurs vardera på 100 timmar. Vid kustartilleriet är kursti- dema minskade till 72 timmar om kursen genomförs som central utbildning.

Den allmänna kursen skall ge eleverna kännedom i stort om försvaret och om mi- litära förhållanden samt viss förberedelse för specialutbildningen. Specialkursen ger ökade kunskaper och färdigheter om det militära uppträdandet, grundläggande utbildning inom en tjänstegren samt viss befälsutbild- ning. Instruktörskursen syftar till att be- fästa under tidigare kurser förvärvade kun- skaper med huvudvikt på befäls- och in- struktörsutbildning så att eleverna bl. a. skall kunna tjänstgöra som biträdande instruktö- rer vid vissa enklare övningar.

Utbildningen bedrivs såsom lokal, regio- nal och central utbildning.

Den manliga ungdomen utbildas som flyg- pojkar och flygvapenpojkar. Flygpojksut- bildningen, som regleras i flygvapenorder (Fo A 18/64), har närmast hobbybetonad inriktning. Den behandlas inte vidare här. Flygvapenpojkarna får militär utbildning i luftbevaknings- och bastjänst på motsvaran- de sätt som FBU-ungdom ansluten till ar- mén eller kustartilleriet får förberedande mi- litärutbildning anpassad till förhållandena vid armén och kustartilleriet. Rekrytering och utbildning bedrivs av flygvapenförening— arna i samarbete med den flygflottilj eller de flygflottiljer som är belägna inom förening- ens verksamhetsområde. Utbildningen ge- nomförs dels såsom lokal utbildning vid t. ex. luftbevakningsstation för elever på luft- bevakningslinjen och vid flottilj eller krigs- flygbas för elever på baslinjen, dels vid cen- trala kurser. Efter genomgången utbildning kan flygvapenpojkama teckna frivilligavtal med flygvapnet. Kurssystemet omfattar två grundkurser om 66 resp. 36 timmar främst avseende allmänmilitär utbildning samt läg- re och högre kurser i luftbevaknings- och bastjänst. De senare kurserna omfattar var- dera 66 timmar. Vidare finns instruktörs- kurser på båda linjerna.

4. Utbildningens omfattning

Nedanstående redogörelse avser budgetåret 1966/ 67.

a) Vuxenutbildning I de frivilliga befälsutbildningskursema del- tog omkring 9 000 värnpliktiga befäl, hem- värnsbefäl m.fl. Av dessa deltog omkring 2 000 i centrala lägerkurser.

Härtill kom för krigsmakten'gernensam utbildning för personalvårdspersonal, mili— tärtolkar och fältpostbefäl m.fl. med sam- manlagt 335 deltagare från samtliga för- svarsgrenar.

b) Ungdomsutbildning Mer än 6 000 ungdomar i åldern 15—19 år deltog i ungdomskurser. Antalet kursdel-

tagare var från armén 3 200, kustartilleriet 300, flygvapnet 2 700 och hemvärnet 150. I centrala kurser deltog 630 elever under sommaren och 1 400 under vintern.

5. Föreliggande planer för framtida fri- villig befälsutbildning

a) Nytt kurssystem

Nya och delvis ändrade krav har ställts på den frivilliga befälsutbildningen i samband med genomförandet av den obligatoriska vämpliktsutbildningen enligt 1966 års väm- pliktsbeslut. CFB har därför i samråd med de militära myndigheterna utarbetat ett nytt kurssystem i syfte att skapa en anpassning efter de nya villkoren. Detta kurssystem är f.n. föremål för försök.

Avsikten är att det nya kurssystemet skall bygga på samma grund som det nuvarande men kompletteras och i viss mån revideras med hänsyn till de framtida ökade kraven på befälet.

Enligt den reviderade målsättningen ut— vidgas den frivilliga befälsutbildningen så att den i högre grad än hittills inriktas på direkta förberedelser för det värnpliktiga be- fälets uppgifter under krigsförbandsövning- arna. Kurserna inriktas därför enligt planer- na främst på kompletterande krigsförbands- utbildning samt på befordringsutbildning.

b) Kompletterande krigsförbandsutbildning

Denna utbildning skall innehålla kurser som främst syftar till att ge allmänt ökad förmå- ga i krigsbefattningen eller i vissa ämnen i vilka den vämpliktige har behov av ökade kunskaper. Vissa kurser inriktas direkt på ökad förmåga att leda, utbilda och mobili- sera krigsförbandet.

Kurs i ledarskap syftar till att öka insik- tema i ledarskapets psykologi, höja förmå- gan att leda krigsförband och ta hand om trupp och materiel under fältmässiga för- hållanden.

Kurs i trupputbildning syftar till att öka förmågan i utbildningsmetodik samt trupp- utbildning med huvudvikt på de grundläg-

gande övningarna under krigsförbandsöv- ning.

Krigsförbandskurs syftar till att ge ökad kunskap om det egna krigsförbandets per- sonal, organisation, mobilisering och upp- gifter samt höjd förmåga att leda och ut- bilda det egna krigsförbandet.

c) Befordringsutbildningen

Denna utbildning avses i princip få samma längd och omfattning som den nuvarande. Vissa kurser förutsätts vara valfria och för- läggs till första delen av utbildningen. Öv- riga delar fullgörs huvudsakligen inom den värnpliktiges utbildningslinje.

d) Utbildningens genomförande

Utbildningen avses som nu bedrivas i form av centrala kurser samt regionala eller 10- kala kurser. För den centrala utbildningen förutsätts att det finns en kurskatalog som bildar underlag för det årliga centrala kurs- programmet. Vissa kursers längd förkortas till en vecka för att ge möjlighet till större deltagande.

Den lokala och regionala utbildningen skall bedrivas främst i form av korta kom- pletteringskurser. Vissa kurser förläggs helt eller delvis till föreningarna och viss utbild- ning, t.ex. skytte, fysisk träning, idrott be- drivs helt i förbunds- och föreningsregi. För att ge ökad möjlighet till valfrihet och stegring genomförs den lokala utbildning- en efter en årligen rullande treårsplan.

B. Utbildning m. m. av personal som tillhör Sjövärnskåren

1. Verksamheten i stort

Sjövärnskåren (SVK) tillkom år 1941 ge— nom en omorganisation av Sveriges Frivil- liga Motorbåtskår som i sin tur uppstått ur Göteborgs Frivilliga Motorbåtsflottilj. Den sistnämnda hade organiserats redan 1913 med syfte att mot bakgrund av då hotande världskrig utbilda frivillig personal för sjö- uppgifter och ställa denna personal med sina

Den år 1941 företagna omorganisationen av motorbåtskåren till sjövämskåren innebar bl. a. att kåren kom att ingå som en del i marinen med militär status och eget stats- anslag. Ett av de starkaste skälen till om- organisationen var, att man funnit att den utbildning av personalen, som tidigare före- kommit i flottiljernas regi, inte motsvarade de krav som måste ställas på personalen i krig. Utbildningen lades därför efter omor- ganisationen om efter rent militära normer med yrkes- Och underbefälsutbildning under värnpliktstjänstgöringen samt kompletteran- de utbildning för befattning som underoffi- cer eller officer. De sålunda utbildade sjö- värnsmännen kunde placeras i befattningar inom främst kustbevakningstjänsten men även ombord på flottans fartyg. Efter hand har organisationen modifierats till att bli en perSOnalorganisation för rekrytering av värnpliktigt befäl till flottan för tjänst inom den marina kustbevakningen samt för vissa vapentjänster såväl i land som ombord.

2. Gällande reglementen, föreskrifter m. m.

Sjövärnskårens organisation och verksamhet är fastställd i kungligt brev den 6 juni 1957. I detta föreskrivs bl. a. att kårens upp- gift är att främja rekrytering och utbildning av värnpliktigt befäl vid flottan, att genom övningar och kurser utbilda därtill villig per- sonal för tjänstgöring vid marinens kustbe- vakning samt att väcka allmänt intresse för sjöförsvaret. I målsättningen ingår även att främja flottans rekrytering av stam— och re- servofficerare. Reglementet fastställer vidare kårens organisation i flottiljer och avdel- ningar samt kår- och flottiljledningarnas sammansättning.

I fråga om personalen föreskrivs att den- na skall utgöras av siövärnsaspiranter som genomgår eller genomgått utbildning vid kåren men som inte börjat sin vämplikts- tjänstgöring samt därutöver av sjövärnsmän som är värnpliktiga eller krigsfrivilliga med genomgången militär grundutbildning. Sjö- vämsmännen kan vara av befäls eller me- nigs tjänstegrad. I reglementet anges vidare

fordringarna för antagning och entledigande av personalen.

I anslutning till reglementet har chefen för marinen utgivit Tjänstgöringsföreskrifter m. m. för Sjövärnskåren (T SD nr 117/1957).

Härutöver har chefen för sjövämskåren sedermera fastställt bl. a. utbildnings- och förvaltningsföreskrifter m. m. för tillämp- ning inom kåren.

3. Organisation

Ledningen av Sjövärnskåren utövas av che- fen för sjövärnskåren som är direkt under- ställd chefen för marinen. Kårchefen biträds av en kårstab.

Sjövärnskåren består numera av 16 flottil- jer, en aspirantskola i Örebro samt av en avdelning i Hälsingborg ingående i Öre- sundsflottiljen (Malmö). Sommartid organi- seras nio aspirantskolor. Som flottiljchefer tjänstgör både stamofficerare, värnpliktiga officerare ur Sjövärnskåren och reservoffice- rare.

Personalen bestod år 1966 av 1523 sjö- värnsmän fördelade på 30 kaptener, 224 löjtnanter, 129 fänrikar, 341 underoffice- rare, 360 underbefäl och 439 meniga samt av 1 161 sjövärnsaspiranter.

4. Rekrytering

Rekryteringen sker genom flottiljerna. Varje flottilj har sitt rekryteringsområde. Antag- ningsålder för aspirant är lägst 15 och högst 17 år. Antalet aspiranter under utbildning vid kåren fastställs årligen med hänsyn till flottans krigsorganisationsbehov och får f. n. uppgå till högst 750. Årligt rekryteringsbe- hov är omkring 350 aspiranter. Av de aspi— ranter som genomgår fullständig utbildning — årligen mellan 130—150 aspiranter — ut- bildas sedermera ett 75-tal årligen till värn- pliktigt befäl vid flottan. Normalt går om- kring 30—40 av aspiranterna vidare till sjö- krigsskolan för utbildning till sjöofficerare på aktiv stat eller i reserven samt till marin- intendenter och mariningenjörer. Ett mindre antal rekryterar marinens övriga kårer och handelsflottan. Resten (ca 10—15 aspiranter)

av de färdigutbildade aspiranterna begär uppskov eller fullgör sin värnplikt vid andra vapenslag och nyttiggörs därigenom inte flottan. Efter grundutbildningen kan de värnpliktiga antas som sjövärnsmän vid sjö- värnskåren i befäls eller menigs grad. Efter utgången ur Värnpliktsåldern kan frivillig- avtal tecknas för vidare tjänstgöring som sjövärnsmän vid kåren. Dessa sjövärnsmän får kvarstå till 60 års ålder och utnyttjas för bl.a. krigsplacering i basförband och inom kustbevakningen.

5. Kurssystem a) Aspirantutbildning

Sjövärnsaspiranterna genomgår under tre somrar och två vintrar utbildning, vilken helt bedrivs i Sjövärnskårens regi. Sommar— utbildningen äger rum på någon av sjö- värnskårens aspirantskolor och omfattar 4 veckor. Sista årskursen utbildas under 2 veckor på en sjögående skolavdelning.

De två mellanliggande vintrarna sker ut- bildningen antingen genom brevskola anord- nad i samverkan med försvarets brevskola eller som sammanhållen undervisning vid särskilt anordnade vinterkurser.

Aspirantutbildningen har till syfte att hos aspiranterna stärka intresset för sjön och sjö- försvaret samt att väcka och befästa intres- se för fortsatt utbildning till befäl vid flot- tan. Utbildningen skall även förbereda aspi- ranterna för kommande tjänst vid flottan. Detta sker genom att aspiranterna under former som är lämpliga för ungdom ges insikt i sjömansskapets och den sjömilitära yrkesutbildningens grunder. Härvid ges nau- tisk utbildning motsvarande den civila skep- parexamen. Dessutom skall utbildningen ge aspiranterna allmänt sjövett, ansvarskänsla och medborgaranda. Utbildning i självför- svar förekommer icke.

De aspiranter, som genomgått fullständig aspirantutbildning, får av kårchefen ett in— tyg, som visas upp vid inskrivning till mili- tärtjänst. Aspiranten tilldelas då flottan, om han fyller stadgade fysiska fordringar.

b) Utbildningen till värnpliktigt befäl

De värnpliktiga f. d. sjövärnsaspiranterna ge- nomgår efter inryckningen till grundutbild- ningen urvalsprov, som avser att vara till ledning för uttagningen och vid fördel- ning på nedanstående utbildningslinjer.

Motortorpedbåtslinje som omfattar ut— bildning till befattning för värnpliktig of- ficer för tjänstgöring på motortorpedbåt, mindre,

Sveplinie som omfattar utbildning till be- fattning för värnpliktig underofficer eller officer, företrädesvis på hjälpminsvepare,

Sambandslinje som omfattar utbildning till befattning för värnpliktig underofficer eller officer i sambandstjänst,

Stridsledningslinje som omfattar utbild- ning till befattning för värnpliktigt under- befäl, underofficer eller officer inom strids- ledningstjänsten.

c) Fortsatt utbildning och tjänstgöring

Sjövärnsman förbinder sig att utöver obli- gatorisk värnpliktsutbildning vart femte år fullgöra en repetitionskurs om högst 30 da- gar för den som är officer eller underoffi- cer och om högst 10 dagar för den som är underbefäl eller menig. För att vinna kom- petens för högre förordnande genomgår den värnpliktige fänriken under sin första repe- titionskurs en löjtnantskurs, vilken kvalifi- cerar för förordnande till värnpliktig löjt— nant tidigast vid 28 års ålder. Därpå följan- de repetitionskurser omfattar viss skolmäs— sig utbildning men sker väsentligen i form av praktisk tjänstgöring.

För att tillgodose behovet av värnpliktiga kaptener i flottans krigsorganisation anord- nas ungefär vart tredje år en kaptenskurs. Kursen omfattar en teoretisk period om 30 dagar, vilken normalt sammanfaller med tredje repetitionskursen, samt en därpå föl- jande praktisk tjänstgöring om 30 dagar. Genomgången kaptenskurs kvalificerar ve- derbörande för förordnande till värnpliktig kapten tidigast vid 38 års ålder.

Grunder för utformning av vämpliktskommitténs

förslag avseende frivillig befälsutbildning

A. Den obligatoriska vämpliktsutbildningen enligt 1966 års riksdagsbeslut

1. Inledning

Genom beslut av 1966 års riksdag har fast- ställts ett nytt system för värnpliktsutbild- ningen (prop. 1966: 106, 2LU 48, rskr 271). Som följd härav har utfärdats lagen den 3 juni 1966 (nr 432) om ändring i värn- pliktslagen den 30 december 1941 (nr 967). Kungl. Maj:t har vidare den 16 juni 1966 utfärdat provisoriska bestämmelser om väm- pliktsutbildningen (TLA nr 50/66).

Riksdagsbeslutet grundades i huvudsak på de förslag som 1960 års värnpliktsutredning avgett i sitt betänkande Värnplikten (SOU 1965 : 68).

2. Vämpliktsutredningens direktiv

I direktiven för värnpliktsutredningen an- gavs bl. a. att behovet av total utbildningstid för värnpliktiga vid samtliga försvarsgrenar borde klarläggas liksom den lämpligaste uppdelningen av tiden på grundutbildning och repetitionsutbildning. Det framhölls att riktpunkten måste vara att med beaktande av väsentliga samhällsekonomiska, statsfi- nansiella och sociala faktorer söka åstad- komma den utformning av vämpliktssyste- met som bäst tjänar vårt försvar. Det förut- sattes vidare att vid utformningen av för—

slaget någon minskning av det årliga antalet tjänstgöringsdagar skulle eftersträvas.

3. Vämpliktsutredningens granskning av dåvarande värnpliktutbildning

Utredningen företog en omfattande kart- läggning av dåvarande vämpliktsutbildnings effekt och redovisade i anslutning därtill be- hovet av förbättringar med hänsyn till ut- vecklingens krav. Sammanfattningsvis utta- lade utredningen följande.

Det värnpliktiga befälets förmåga att leda och handha underställd trupp var otillräck- lig. Förbandens användbarhet i krig sänktes härigenom liksom effekten av repetitions- övningarna i fredstid. Det värnpliktiga be- fälet borde därför under grundutbildningen ges flera tillfällen till praktisk övning i att föra trupp främst under krigsliknande för- hållanden.

Tillgången på värnpliktiga officerare inom krigsorganisationen befanns vara otillräck- lig främst vid armén beroende på att rekry- teringsbehovet inte kunnat täckas sedan tvångsuttagningen till denna utbildning slo- pades år 1950. Till följd härav blev man tvungen att i ett stort antal befattningar av- sedda för officer placera värnpliktiga, som inte hade tillräcklig utbildning för att kunna lösa förekommande uppgifter. Detta bidrog till att minska krigsorganisationens använd- barhet. Åtgärder för att förbättra rekryte- ringen av värnpliktiga officerare var därför

nödvändiga. Brister konstaterades även ifråga om enskilda befattningshavares och förbandens förmåga att genomföra mobili- sering.

På grund av att striden kunde väntas bli förd över stora ytor måste enligt värnplikts- utredningen alla värnpliktiga och alla för- band kunna medverka i markförsvaret. Den- na förmåga ansågs otillräcklig vid vissa för- band. För att förbättra denna förmåga före— slogs införande av en för krigsmakten lik- formig allmänmilitär utbildning med bl.a. utbildning i markförsvar.

Det ansågs vidare inte möjligt att med då- varande sexåriga mellanrum mellan förban- dens repetitionsövningar bibehålla krigsför- bandens samträning och personalens kun- skaper på tillräckligt hög nivå. Att repeti- tionsövningar i krigsförband över huvud ta- get inte förekom vid flottan och flygvapnet ansågs vara en allvarlig brist.

Vämpliktsutredningen bedömde det nöd- vändigt att införa repetitionsutbildning i krigsförband inom hela krigsmakten med kortare tidsmellanrum än sex år mellan övningarna.

4. Det nya värnpliktssystemet i stort

På grundval av utredningens förslag förela- des 1966 års riksdag i proposition förslag om nya grunder för vämpliktsutbildningen. Propositionen antogs av riksdagen. Det nya utbildningssystemet omfattar grundutbild— ning och repetitionsutbildning. Det började i fråga om grundutbildningen att genomfö- ras under år 1967, i vissa fall redan under hösten 1966 samt i fråga om repetitionsut- bildningen under hösten 1966. Utbildnings- systemet redovisas i sina huvuddrag i det följande.

a) Grundutbildningen

Grundutbildningen differentieras i ökad ut- sträckning inom och mellan försvarsgre- nama med utgångspunkt i att behovet av utbildningstid växlar mellan olika grupper av värnpliktiga. Huvuddelen av de värnplik-

tiga i allmänhet vid armén och kustartilleriet får 300 dagars grundutbildning, vilket inne- bär i stort sett oförändrad utbildningstid. Grundutbildningen förkortas med ca 50 da- gar för en stor grupp och förlängs med högst ca 40 dagar för en mindre grupp. Vid flot- tan förkortas utbildningstiden för flertalet värnpliktiga i allmänhet från 394 till 320 dagar, medan den vid flygvapnet för fler- talet behålls oförändrad vid 364 dagar. De underbefälsuttagna får något förlängd grund- utbildning vid armén och kustartilleriet från 324 till ca 330 dagar, betydligt förkortad grundutbildning vid flottan från 444 till 364 dagar och oförändrad grundutbildning vid flygvapnet 364 dagar. För flertalet under- officersuttagna behålls grundutbildningen vid nuvarande 450 dagar. Den förkortas dock till 420 dagar vid flygvapnet. Den sär- skilda värnpliktiga officersutbildningen ut- över underofficersutbildningen förkortas vid samtliga försvarsgrenar från 180 till 90 da- gar. Officersutbildningen skall även i fort- sättningen genomgås endast efter frivilligt åtagande.

b) Repetitionsutbildningen

Repetitionsutbildning i krigsförband skall ge- nomföras inom hela krigsmakten. Utbild- ningen skall omfatta krigsförbandsövningar, särskilda övningar och mobiliseringsöv- ningar.

Krigsförbandsövningar skall genomföras vart fjärde år för förbanden. Övningens längd blir för värnpliktiga i befattningar för meniga 18 dagar vid armén och marinen samt 15 dagar vid flygvapnet. Mindre avvi- kelser får förekomma. Värnpliktiga i be- fälsbefattningar får t. ex. i de flesta fall längre övningsskyldighet. Varje krigsför— bandsövning skall dock få omfatta högst 32 dagar. Högst fem krigsförbandsövningar skall fullgöras av den värnpliktige.

Särskilda övningar skall i vissa fall före- komma i tidsmellanrummet mellan krigsför- bandsövningarna. De skall i flertalet fall ge- nomföras med krigsförbandens befäl i offi- cers- och underofficersbefattning men vid ett mindre antal förband även med vissa

Bild 4: ]. Gången av repetitionsutbildningen för värnpliktiga vid armén (exempel)

zo Aa VÄRNPLIKTIGA | +7ÄR

FÄLTFÖRBAND 355533” LOKALFÖRSVARSFÖRBAND 5,23ch- flERlALEl

m

PERSONAL LOKALFÖRSVARS' PERSONAL- RESERV FÖRB/ND RESERV MINDRE ANTAL

K masrözwosöwms S sÄnsum övume

|:] malm-tm rön Fömnom BEFÄL om | nu FALL MENIG NYLKELPERSONAL UTBILDNING rött HELT FÖRHAND

Anm. För ett mindre antal värnpliktiga tillkommer mobiliseringsövningar.

värnpliktiga i befattning för underbefäl eller menig.

Mobiliseringsövningar skall omfatta an- tingen viss nyckelpersonal för förbandens mobilisering eller hela förband med särskilt korta mobiliseringstider.

5. Repetitionsutbildningens utformning

Den obligatoriska repetitionsutbildningens omfattning är ett särskilt betydelsefullt ut- gångsvärde vid bedömning av behovet av frivillig befälsutbildning. Den redovisas där— för i det följande mera detaljerat.

a) Armén

Kringsförbandsövning omfattar högst 32 da- gar och har en längd av 18 dagar för de meniga värnpliktiga, 25 dagar för vämplik- tiga i underbefälsbefattningar och 32 dagar för värnpliktiga i underofficers- och offi- cersbefattningar. Från dessa tider får föl- jande avvikelser ske. Meniga värnpliktiga,

som har särskilt stort behov av befattningsut- bildning, fullgör krigsförbandsövning om högst 25 dagar. För meniga värnpliktiga vid förband som skall företa längre förflyttning under krigsförbandsövning och som eljest skulle fullgöra krigsförbandsövning om 18 dagar kan tiden för krigsförbandsövning för- längas till högst 21 dagar. Härutöver kan värnpliktiga i befattningar som kompani- chef, kompanikvartermästare eller motsva- rande befattning samt i annan befälsbefatt- ning med uppgift som materielredogörare åläggas att för avvecklingsarbete fullgöra krigsförbandsövning som är högst 2 dagar längre än den tid om 25 eller 32 dagar som annars skulle gälla. Den värnpliktige skall fullgöra högst fem krigsförbandsövningar.

Särskild övning genomförs mellan krigs- förbandsövningarna för flertalet fältför- band. Övningen omfattar personal i officers- och underofficersbefattning och annan per- sonal i nyckelbefattning. Den värnpliktige skall fullgöra högst tre särskilda övningar vardera om ll dagar.

Bild 4: 2. Gången av repetitionsutbildningen för de enskilda värnpliktiga vid flottan

(exempel)

ZOÄR

VÄRNPLIKTIGA vu)

aAa

FLERTALET STAM— STRI DSFARTYO

HJÄLPFARTYG OCH LANDFÖRBAND PERSONALRESERV

K K

___! 5-4ÄR , srAMÅTRmSFARTYc ' | 05?

1 Åk.

r-M

PERSONALRESERV

K _ %-

'iÄR

K KRIGSFÖRMNMÖVIIDIG

i] UTBILDNING rix röset-noen seth. om IVISSA FALL uma mammut.

= . UTBILDNlNG ut» utan FÖMD

* Efter viss tid i personalreserv sker omskolning till annan befattning. Anm. 1. Särskilda övningar tillkommer för värnpliktiga i officersbefattningar. 2. För ett mindre antal värnpliktiga tillkommer mobiliseringsövningar.

Mobiliseringsövning genomförs i form av mobiliseringsgenomgång eller mönstrings- övning. Övningens längd är i regel högst 24 timmar men kan utsträckas till högst 48 timmar. Den värnpliktige åläggs att fullgöra högst fem mobiliseringsövningar under sam- manlagt högst 8 dagar.

b) Marinen: flottan

Krigsförbandsövning på stamstridsfartyg ge- nomförs i regel vart fjärde år och omfattar 32 dagar för värnpliktig i befattning för officer, underofficer och underbefäl samt för högst en tredjedel av sådana värnpliktiga som är placerade ombord i kvalificerade

menigbefattningar. För övriga värnpliktiga omfattar övningen 25 dagar. Den andra krigsförbandsövningen för värnpliktiga som är krigsplacerade på depåförlagda stam- stridsfartyg kan bytas ut mot delövningar. Dessa tas ut antingen som högst fyra öv- ningar om vardera 4 dagars längd, under vart och ett av fyra på varandra följande år eller som högst två övningar, envar om 11 dagars längd, och med två års mellan- rum. Dessa värnpliktiga avses därutöver normalt fullgöra två krigsförbandsövningar på andra fartyg eller i landförband. Krigsförbandsövning vid övriga fartyg och förband genomförs vart fjärde år och om- fattar för värnpliktig i befattning för offi-

Bild 4: 3. Gången av repetitionsutbildningen för värnpliktiga vid kustartilleriet (exempel)

20. ÅR

VÄRNPLIKTIGA VID

lllÄR

KRIGSFÖRBAND

PERSONAL RESERV

III] 01 w

K mesröawnsövume $ einem» ömma

1 Alternativ inpassning av särskild övning.

[:i UTBILDNING ra: mums BEFA'L om ms_sA FALL mente NYCKELPERSONAL

UTBILDNING Hin I'ELT mma

Anm. För ett mindre antal värnpliktiga tillkommer mobiliseringsövningar.

cer och underofficer 32 dagar, för väm- pliktig i befattning för underbefäl 25 dagar samt för övriga värnpliktiga 18 dagar.

Krigsförbandsövning kan utöver vad som tidigare nämnts förlängas för utförande av avvecklingsarbeten med högst 2 dagar för värnpliktig i befattning som kompanichef, kompanikvartermästare eller motsvarande befattning samt i annan befälsbefattning med uppgift som materielredogörare. Till sådana befattningar räknas även fartygschef och krigskassör.

Den värnpliktige åläggs att fullgöra högst fem krigsförbandsövningar. Vissa krigsför— band vid flottan som företrädesvis är sam- mansatta av äldre värnpliktiga kommer inte att övas. Till följd härav kommer de väm— pliktiga vid flottan i genomsnitt att fullgöra mindre än fem kringsförbandsövningar.

Den värnpliktige åläggs att genomföra högst tre särskilda övningar om vardera 11 dagar. Övningarna anordnas endast för väm- pliktig som är placerad i befattning för värnpliktig officer.

Den värnpliktige kan slutligen åläggas att fullgöra högst fem mobiliseringsövningar un- der sammanlagt högst 8 dagar.

c) Marinen: kustartilleriet

Krigsförbandsövning ges i regel en längd av 18 dagar för värnpliktiga i menigbefattning- ar, 25 dagar för värnpliktiga i underbefäls- befattningar och 32 dagar för värnpliktiga i underofficers- och officersbefattningar. Me— niga värnpliktiga i befattningar för vilka be- hovet av utbildning är särskilt stort fullgör krigsförbandsövning om högst 25 dagar. Me- niga värnpliktiga vid förband, som skall fö- reta längre förflyttning under krigsför- bandsövning och som eljest fullgör krigsför- bandsövning om 18 dagar, skall fullgöra krigsförbandsövning om högst 21 dagar. Slutligen kan värnpliktiga i befattningar som batterichef, batterikvartermästare eller mot- svarande befattningar samt i annan befäls— befattning med uppgift som materielredogö- rare åläggas att för avvecklingsarbete full- göra krigsförbandsövning som med högst 2 dagar överstiger den tid om 25 eller 32 da- gar som annars skulle gälla. Den vämplik- tige skall fullgöra högst fem krigsförbands- övningar.

Den värnpliktige åläggs att fullgöra högst tre särskilda övningar, envar om 11 dagar.

.. 99 _aa....._,._ _. _.

Övningarna genomförs av befäl placerade i befattning för officer och underofficer.

Den värnpliktige åläggs vidare att fullgöra högst fem mobiliseringsövningar under sam- manlagt högst 8 dagar.

d) Flygvapnet

Krigsförbanden, med undantag av vissa sär- skilt angivna förband eller delar av förband, övas i form av krigsförbandsövning vart fjärde år med möjlighet till tillfälliga mindre avvikelser härifrån.

Krigsförbandsövning vid basbataljon ges en längd av 15 dagar för meniga vämplik- tiga och för flertalet värnpliktiga i under- befälsbefattning samt 22 dagar för väm- pliktiga i vissa underbefälsbefattningar samt i underofficers- och officersbefattning. Krigs- förbandsövning vid stridslednings- och luft- bevakningsförband har vid ledningscentraler ooh radarstationer samt då omskolning sker till optisk luftbevakning en längd av 15 da- gar för värnpliktiga i befattning för menig

eller underbefäl samt 22 dagar för väm- pliktiga i underofficers- och officersbefatt- ning. Krigsförbandsövning vid luftbevak- ningskompani utom när omskolning till op- tisk luftbevakning sker har en längd av 6 eller 8 dagar för värnpliktig i befattning för menig eller underbefäl samt 13 eller 15 dagar för värnpliktiga i underofficers- och officersbefattning. Av nämnda 8 eller 15 dagar kan 2 dagar tas i anspråk för ut- bildning Vid annan tidpunkt än för övrig del av krigsförbandsövningen. Vid flygvap- nets övriga förband, i den mån de skall ge- nomföra krigsförbandsövning, anordnas öv- ningen såsom vid basbataljon.

Värnpliktiga i befattning för kompanichef och stabsunderofficer samt i annan befäls- befattning med uppgift som materielredogö- rare kan vid samtliga förband åläggas att för avvecklingsarbeten fullgöra krigsför- bandsövning som med högst 2 dagar över- stiger den tid om 13, 15 eller 22 dagar som annars skulle gälla.

Den värnpliktige är skyldig att fullgöra

Bild 4: 4. Gången av repetitionsutbildningen för värnpliktiga vid flygvapnet (exempel)

zoÄR .VÄRNPLIKTIGA | 47742 BASBATALJUN PERSONALRESERV K 5 K 5 K 5 K 5 K 3 FLER- m iuiniuinin l—.—' ZAR ' , 4AR 3,52th LUFTBEVAKNINGSKOMPANI PERSONALRESERV mmm KS KS-KSKSKS E A.... inyiu Hannu ——r.—' —-»—'. ZAR . ZAR , du

K xmssrömnsövmue S SÄRSKlw ömma

[:| övmuo rön tömmas BEFÄL OGIIVISSA mt. MENIO

NYCKELPEISONAL

. övmuwr FÖR um rämna

1 Efter viss tid i personalreserv sker omskolning till annan befattning. Anm. För ett mindre antal värnpliktiga tillkommer mobiliseringsövningar.

högst fem krigsförbandsövningar. Vissa de- lar av basbataljonerna, i vilka företrädesvis ingår äldre värnpliktiga, kommer att fullgö- ra krigsförbandsövning med kraftigt reduce- rad styrka. Till följd härav kommer de väm- pliktiga i basförbanden i genomsnitt att full- göra mindre än fem krigsförbandsövningar.

Den värnpliktige åläggs att fullgöra högst fem särskilda övningar om vardera 4 da- gar. I övningen deltar värnpliktiga i officers- och underofficersbefattning samt i särskilt viktiga underbefälsbefattningar.

Den värnpliktige skall vidare vara skyldig att fullgöra högst fem mobiliseringsövning- ar, varvid sammanlagt högst 8 dagar får tas i anspråk.

B. Behov av frivillig befälsutbildning

1. Behovens art

I detta avsnitt bedömer VK behoven av fri- villig befälsutbildning som komplement till den ordinarie vämpliktsutbildningen enligt 1966 års värnpliktsbeslut. I bedömningen skiljs mellan de behov som föreligger över- gångsvis intill dess det nya värnpliktssyste- met hunnit genomföras i krigsorganisationen och de behov som finns efter denna tid och som här betecknas såsom ständiga. De över- gångsvisa behoven beräknas förekomma un- der en period om 10—15 år och i vissa fall under längre tid.

2. För krigsmakten gemensamma behov a) Behov övergångsvis

Det nya värnpliktssystemet innebär på be- fälsutbildningens område vidgad teoretisk och praktisk utbildning i utbildningsmetodik och i befälsutövning under krigsliknande förhållanden. Denna förbättrade utbildning är en väsentlig förutsättning för att det värn- pliktiga befälet skall kunna lösa sina upp- gifter bl.a. under krigsförbandsövningarna. Det nya utbildningssystemet innebär nämli- gen att det värnpliktiga befälet i ökad ut- sträckning självt får utbilda och i övrigt an-

svara för sina förband under dessa övningar. Det värnpliktiga befäl som grundutbildats i föregående utbildningssystem har icke till- räcklig färdighet på dessa områden. Följden blir att ett behov av frivillig befälsutbild- ning främst i ledarskap och utbildningsme- todik finns under en övergångsperiod. Detta behov finns för personal inom alla försvars- grenar. VK vill emellertid framhålla att det är särskilt betydelsefullt att befäl tillhörande flottan och flygvapnet genomgår sådan be- fälsutbildning, eftersom denna personal icke tidigare deltagit i krigsförbandsvis anordnad repetitionsutbildning.

b) Ständiga behov

Den obligatoriska repetitionsutbildningen måste självfallet genomföras med högsta möjliga effekt. Det är därför önskvärt att även det befäl som utbildats i det nya värn- pliktssystemet underhåller och vidgar sina kunskaper i ledarskap och utbildningsme- todik på frivillighetens väg. Denna typ av befälsutbildning kommer sålunda att behö- vas även efter övergångsperioden.

Vissa förband av slag som kan växla år från år kommer av ekonomiska eller utbild- ningstekniska skäl att undantas från repe- titionsutbildning eller Övas endast med starkt reducerad styrka. Avsikten är att befäl, som är krigsplacerat vid här aktuella förband, i största möjliga utsträckning skall fullgöra repetitionsutbildning vid andra förband i aktuell vakant befattning. Vissa befäl kom- mer dock över huvud taget icke att inkallas och bör därför beredas tillfälle att genomgå lämplig frivillig befälsutbildning.

1966 års värnpliktsbeslut innebär att för- banden övas vart fjärde år i form av krigs- förbandsövning. Befäl i underofficers- och officersbefattning samt viss annan personal i nyckelbefattning vid vissa typer av förband övas därutöver i form av särskild övning i mellanrummet mellan krigsförbandsövning- arna. Med denna övningstäthet bedöms an- vändbarheten hos den krigsplacerade perso- nalen i stort sett kunna hållas på en god- tagbar nivå. Personal som är placerad i per- sonalersättningsreserv skall kunna vara lika

_w __— -.—__——.-—__-_____.__-.__

användbar som den krigsplacerade persona- len. I princip borde därför även personal i sådan reserv övas lika ofta som den krigspla- cerade personalen. Inom ramen för det to- tala antalet tjänstgöringsdagar är det emel- lertid inte möjligt att öva denna personal. Tidsgränserna för repetitionsutbildning om fyra respektive två år överskrids därför i re- gel med några år för denna personal, som därmed blir i starkt behov av frivillig be- fälsutbildning.

Viss personal, som är krigsplacerad vid förband avsedda för krigsanvändning i Norrland, har under den obligatoriska grundutbildningen icke kunnat ges vinterut- bildning i denna del av landet. Det är bety- delsefullt att denna personal görs förtrogen med de speciella problem som är förenade med uppträdande vintertid i Norrland. Det- ta kan ske genom att personalen deltar i FBU vinterkurser.

3. Arméns behov

a) Underbefäl

Behovet av värnpliktigt underbefäl fylls an— talsmässigt genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. Från denna synpunkt finns sålunda intet behov av ytterligare rekryte- ring och utbildning till underbefäl genom FBU. Det måste dock anses som värdefullt för krigsorganisationen om kvalificerade och intresserade meniga efter genomförd grund- utbildning ges möjlighet att frivilligt utbilda sig till befäl. I samma mån som de är klart positiva till uppgiften bör de ha särskilt goda förutsättningar för att lösa den väl. Grundutbildningens längd för underbefäl svarar inte helt mot de framräknade beho- ven för befattningar som har strid till hu- vuduppgift. Det är främst utbildning till självständigt uppträdande i grupp som är otillräcklig. Det är väsentligt att denna brist kan täckas genom frivillig befälsutbildning. Krigsförbandsövnings längd för underbe- fäl borde för att helt svara mot behoven ha varit fem veckor men har reducerats till fyra veckor. Vidare är det en brist att un- derbefäl endast i mycket ringa utsträckning

kan inkallas till särskild övning. Dessa bris- ter bör minskas genom att underbefälet deltar i lämplig frivillig befälsutbildning.

b) Underofficerare

Behovet av värnpliktiga underofficerare fylls genom obligatorisk uttagning vid inskriv- ningen, vilket gör att rekrytering och ut- bildning till underofficer i och för sig inte är nödvändig i form av frivillig befälsut- bildning. Att armén tillförs ytterligare un- derofficerare genom sådan utbildning anser VK emellertid värdefullt av samma skäl som redovisats tidigare beträffande underbefäl.

Personal placerad i befattning som plu- tonchefs ställföreträdare borde enligt de överväganden som föregick 1966 års väm- pliktsbeslut ges samma utbildning som plu- tonchef. Ställföreträdaren bör nämligen utan omgång kunna ersätta plutonchefen. En sådan generell utökning av den obligatoriska utbildningen har emellertid inte varit möjlig att genomföra. VK anser det därför bety- delsefullt att plutonchefs ställföreträdares utbildning förstärks genom frivillig befäls- utbildning.

VK finner önskvärt att även grundutbild- ningen för underofficerare i övriga befatt- ningar förstärks. Ej minst är det önskvärt att frivilligutbildning genomförs av personal i befattningar som har strid eller stridsledning till huvuduppgift.

Repetitionsutbildningen för underoffice- rare som är krigsplacerade vid vissa lokal- försvarsförband bl.a. cykelskytteförband borde ha inrymt särskilda övningar för att få full effekt. Detta utbildningsbehov har emel- lertid inte kunnat tillgodoses inom ramen för det antal tjänstgöringsdagar som stått till förfogande. Det är emellertid synnerli- gen betydelsefullt att denna uppkomna brist i systemet minskas genom att underoffice- rarna övas mellan krigsförbandsövningarna genom frivillig befälsutbildning. '

c) Officerare

Utbildning till värnpliktig officer sker en- dast efter frivilligt åtagande av härför läm-

pade underofficersutbildade. Antalet utbil- dade har varit otillräckligt sedan den tvångs- visa uttagningen slopades. Bristerna främst på yngre personer är nu mycket stora. Den nya ordningen som införs efter 1966 års värnpliktsbeslut torde visserligen innebära att antalet värnpliktiga officerare ökar betyd- ligt. Bristerna är emellertid så stora att ut- bildning enbart inom det ordinarie utbild- ningssystemet övergångsvis bedöms som otill- räcklig. Lämpliga värnpliktiga underoffice- rare som efter grundutbildningens slut öns- kar nå officers grad bör kunna genomgå i varje fall del av denna vidareutbildning i form av frivillig befälsutbildning. Härige- nom vinns även fördelen att krigsorganisa- tionen kan tillföras sådana värnpliktiga som genom civil skolning och yrkesutövning för- värvat sig sådana kunskaper och erfarenhe- ter som bildar en god grund för militär be- fälsutbildning. Behovet av sådan frivillig be- fälsutbildning bedöms som nämnts föreligga under den angivna övergångsperioden.

Grundutbildningen till värnpliktig officer bedöms i genomsnitt ge godtagbara kunska- per och färdigheter. Det är önskvärt att den- na nivå kan höjas från godtagbar till god ge- nom frivillig befälsutbildning. I likhet med vad som angivits för underbefäl och under- officerare är det väsentligt att denna för— stärkning främst avser befattningar som har strid eller stridsledning som huvuduppgift.

Repetitionsutbildningen för vissa lokal- försvarsförband bl. a. cykelskytteförband borde för officerare ha innefattat särskilda övningar. Eftersom så ej blivit fallet är det väsentligt att sådana förbands personal i officersbefattning deltar i lämplig frivrllig befälsutbildning.

4. Marinens behov: flottan

&) Underbefäl

Behovet av värnpliktigt underbefäl tillgodo- ses genom obligatorisk uttagning vid inskriv- ningen. En frivillig utbildning är emellertid värdefull av samma skäl som framförts be- träffande armén.

Såväl grundutbildningen som repetitions- utbildningen enligt det nya systemet bedöms ge godtagbar färdighet i avsedd befattning. Det är emellertid önskvärt att nivån kan höjas genom frivillig befälsutbildning så att god färdighet nås.

b) Underofficerare

Behovet av värnpliktiga underofficerare till- godoses genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. VK anser det emellertid vär- defullt om frivillig utbildning till underof— ficerare kan äga rum vid flottan.

Grundutbildningen enligt det nya syste- met bedöms ge godtagbar färdighet i avsedd befattning. Det är önskvärt att nivån genom frivillig befälsutbildning höjs till god fär- dighet.

Det är en brist i det obligatoriska syste- met att särskild övning ej anordnas för värnpliktiga i befattning för underofficer. Det är betydelsefullt att bristen minskas ge- nom att denna personal deltar i lämplig fri- villig befälsutbildning.

c) Officerare

Behovet av värnpliktiga officerare bedömes kunna tillgodoses genom utbildning inom ra- men för det ordinarie utbildningssystemet, dvs. vid Sjökrigsskolan. Någon utbildnings- väg därutöver bedömer VK icke som nöd- vändig under förutsättning att lämpliga un- derofficersutbildade även ett visst antal år efter grundutbildningens avslutande får ge— nomgå officerskurs vid Sjökrigsskolan.

Grudutbildningen till värnpliktig officer ger godtagbara kunskaper och färdigheter. Det är önskvärt att vidareutbildning med mål att nå goda färdigheter kan ske i form av frivillig befälsutbildning.

Den obligatoriska repetitionsutbildningen torde vara tillräcklig för att tillgodose mini- mibehoven om grundutbildning skett enligt det nya systemet. Eljest finns som ovan angetts övergångsvis behov av komplette- rande frivillig utbildning främst för att höja förmågan att leda och utbilda under- lydande personal.

v _ __ --. _(__ "_”.ch *. . nm—.—=n-________p___ ——-————-—-——-——=—-————-—-—— ___.Jqu _ . .— -

5. Marinens behov: kustartilleriet a) Underbefäl

Behovet av värnpliktigt underbefäl fylls an- talsmässigt genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. Från denna synpunkt finns sålunda intet behov av ytterligare re- krytering och utbildning till underbefäl ge- nom FBU. Det måste dock anses som vår- defullt för krigsorganisationen om kvalifi- cerade och intresserade meniga efter genom- förd grundutbildning ges möjlighet att fri- villigt utbilda sig till befäl. I samma mån som de är klart positiva till uppgiften bör de ha särskilt goda förutsättningar för att lösa den väl.

Grundutbildningens längd för underbefäl svarar inte helt mot de framräknade beho— ven. Det är främst utbildning till självstän- digt uppträdande i grupp som är otillräck- lig. Det är väsentligt att denna brist kan täckas genom frivillig befälsutbildning.

Krigsförbandsövnings längd för under- befäl borde för att helt svara mot behoven ha varit fem veckor men har reducerats till fyra veckor. Vidare är det en brist att un- derbefäl endast i mycket ringa utsträckning kan inkallas till särskild övning. Det är väsentligt att dessa brister minskas genom att underbefälet deltar i lämplig frivillig befälsutbildning.

b) Underofficerare

Behovet av värnpliktiga underofficerare till— godoses genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. Det är dock av värde om fri- villig utbildning till underofficerare även kan äga rum vid kustartilleriet. Grundutbildningen enligt det nya systemet bedöms ge godtagbar färdighet i avsedd be- fattning. Det är önskvärt att färdigheten förbättras till god färdighet genom frivillig befälsutbildning. I fråga om repetitionsut- bildningen gäller samma förhållande som redovisas nedan beträffande officerare.

c) Officerare

I fråga om rekrytering gäller samma syn- punkter som anförts beträffande armén och

i fråga om utbildning samma synpunkter som anförts beträffande officerare vid flot- tan.

Grundutbildningen till officer ger god- tagbara kunskaper och färdigheter. Det är önskvärt att de värnpliktiga officerarna kompletterar sin utbildning så att goda kun- skaper och färdigheter förvärvas.

Åliggandet att fullgöra särskilda övningar borde för att helt tillgodose behovet ha om- fattat fem sådana övningar men har begrän- sats till tre. Detta gör att personal i officers- och underofficersbefattning vid två av fem övningstillfällen då särskild övning anordnas inte kommer att kunna författningsenligt inkallas på grund av att de inte har någon tjänstgöringsskyldighet kvar. VK anser att officerare i sådana fall bör uppmanas att i första hand fullgöra särskild övning efter frivilligt åtagande och i andra hand att komplettera sina kunskaper genom lämplig frivillig befälsutbildning.

6. Flygvapnets behov

a) Allmänt Krigsförbandsövning inom flygvapnet bor- de med hänsyn till minimibehoven ha en längd av 18 dagar. Övningens längd är emellertid reducerad till 15 dagar, vilket gör att behovet av såväl enskild utbildning som förbandsutbildning inte kan tillgodoses i sin helhet. Komplettering av den enskilda utbildningen bör ske i form av frivillig be— fälsutbildning.

Flygfältsarbetskompani och transportplu- ton i intendenturkompani får enligt planerna starkt reducerad styrka under krigsförbands- övning. Detta medför att befälet vid dessa förband inte kan ges tillräcklig övning. En del av dessa brister kan och bör täckas genom lämplig frivillig befälsutbildning.

b) U nderbefäl

Behovet av värnpliktigt underbefäl till- godoses genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. Det är emellertid av skäl som tidigare anförts beträffande bl. a. ar-

méns underbefäl en fördel om frivillig ut- bildning även kan ges flygvapnets under- befäl.

Grundutbildningen bedöms kunna ge kunskaper och färdigheter på godtagbar nivå. Det är önskvärt att denna nivå genom frivillig befälsutbildning höjs till god.

c) Underofficerare

Vad som anförts rörande underbefäl gäl- ler även underofficerare. Härtill kommer att vissa underbefäl genom frivillig befälsut- bildning bör utbildas till instruktionsunder— officerare vid luftbevakningskompani efter- som obligatorisk utbildning av denna befäls- kategori endast delvis kan genomföras i form av omskolning under krigsförbandsövning.

d) Officerare

Behovet av värnpliktiga officerare är litet inom flygvapnet. Någon kompletterande fri- villig befälsutbildning av större omfattning vid sidan av den ordinarie utbildnings- gången behövs därför icke. Den frivilliga befälsutbildningen bör därför i förekom- mande fall anslutas till den ordinarie offi- Cersutbildningen. Dessutom är det önskvärt att vidareutbildning av dessa officerare kan ske i form av frivillig befälsutbildning, som syftar till att höja färdigheterna från god- tagbar till god nivå.

7. Sammanställning av behoven av frivillig befälsutbildning

a) Allmänt

VK bedömer sammanfattningsvis att fri- villig befälsutbildning av minst nuvarande omfattning kommer att behövas i framtiden. Härvid bör beaktas att det nya systemet för obligatorisk utbildning visserligen medför att nuvarande brister i utbildningen minskas och på betydelsefulla områden elimineras. Å andra sidan ökar kraven på det värnplik- tiga befälet alltmer genom den snabba ut- vecklingen på det taktiska och tekniska området. Vidare måste hänsyn tas till att

det nya systemet för repetitionsutbildning innebär att det värnpliktiga befälets ansvar för utbildningen blir större än tidigare.

Införandet av repetitionsövningar i krigs- förband vid flottan och flygvapnet genom 1966 års värnpliktsbeslut innebär i och för sig en nödvändig och omfattande förstärk- ning av värnpliktssystemet. Det är emeller- tid av stor betydelse att under den upp— byggnad av den obligatoriska repetitions- utbildningen, som nu pågår vid dessa delar av krigsmakten, erfarenheter efter hand in- samlas och utvärderas för att den frivilliga befälsutbildningen vid flottan och flygvap- net liksom vid armén och kustartilleriet på mest ändamålsenliga sätt skall kunna an- passas till och komplettera det obligatoriska utbildningssystemet.

De olika behoven bör enligt VK uppfatt- ning ges följande angelägenhetsordning.

b) Övergångsbevisa behov

. Stora brister på värnpliktiga officerare finns framförallt vid armén. För att öka rekryteringen bör del av utbildning till värn- pliktig officer även anordnas övergångsvis i form av frivillig befälsutbildning i första hand vid armén. . Utbildning i att leda och utbilda förband har icke varit tillräcklig i tidigare obligato- riska utbildningssystem. Dessa brister bör i görligaste mån elimineras genom frivillig befälsutbildning.

c) Ständiga behov

. Den ordinarie grundutbildningen till be- fälsbefattning medger att godtagbara kun- skaper och färdigheter nås. Vidareutbild- ning bör ske inom ramen för frivillig befäls- utbildning så att nivån höjs till goda kun- skaper Och färdigheter i befattningen. Ut- bildning bör anordnas i angelägenhetsord- ning officers-, underofficers- och underbe- fälsbefattningar. . Vid armén och kustartilleriet är, som tidigare framgått, inom det obligatoriska systemet antalet krigsförbandsövningar högst fem men antalet särskilda övningar högst

tre. Särskilda övningar för personal vid flottans fartygsförband med undantag för officerare förekommer icke. Dessa brister bör i möjlig utsträckning täckas genom fri- villig befälsutbildning. . Personal i underbefälsbefattning vid ar- mén och kustartilleriet behöver delta i krigs- förbandsövning under fem veckor. Tiden har emellertid begränsats till fyra veckor. Denna brist bör minskas genom frivillig be— fälsutbildning. . Under den tid de värnpliktiga är place- rade i personalersättningsreserv kommer tiden fram till närmaste obligatoriska repe- titionsutbildning i regel att bli längre än som från utbildningssynpunkt är godtagbar. Dessa värnpliktigas kunskaper och färdig- heter bör förstärkas genom frivillig befäls- utbildning. . Övriga brister i fråga om den obligato- riska repetitionsutbildningen bör i görligaste mån täckas.

C. Grunder för den frivilliga befälsutbild- ningens utformning1

1. Utbildningens syfte i stort

De personella, materiella och ekonomiska resurser som tilldelas den frivilliga befäls- utbildningen bör i första hand utnyttjas så att krigsorganisationens användbarhet höjs så mycket som möjligt. Den frivilliga utbild- ningen bör därför främst syfta till att kom— plettera det obligatoriska systemet för vämpliktsutbildning enligt den angelägen- hetsgradering som redovisas i föregående avsnitt. Verksamheten bör därutöver allmänt syfta till att förbereda det värnpliktiga be— fälet för de vidgade uppgifter som åvilar denna befälskategori under krigsförbands- övningarna. VK anser därför att frivillig befälsutbildning bör anordnas även för an- nat värnpliktigt befäl som anser sig behöva stärka sina kunskaper och färdigheter för att kunna lösa uppgifterna.

Ett väsentligt syfte för den frivilliga be— fälsutbildningsrörelsen liksom för övriga fri- villiga försvarsorganisationers verksamhet

måste som hittills vara att bidra till att stärka försvarsviljan och samhörigheten mel- lan folk och försvar.

2. Utbildningens omfattning

VK anser att den frivilliga befälsutbild— ningen i framtiden bör delas in i beford- ringsutbildning och kompletteringsutbild- ning. Liksom hittills bör ungdomsutbildning bedrivas i anslutning till den frivilliga be- fälsutbildningen.

Befordringsutbildningen bör syfta till att ge eleverna en så höjd användbarhet i be- fattningen att de kvalificeras för förord- nande i högre tjänstegrad än den innehavda. Utbildningen vid vissa kurser bör syfta till att ge kompetens för krigsplacering i högre befattning än den innehavda.

I systemet bör som nu inrymmas möjlig- heter att anordna omskolning till befattning inom annan utbildningslinje än den inne- havda. VK anser att omskolningskurs måste ges en sådan målsättning och ett sådant innehåll att genomgång av kursen i regel bör kvalificera till förordnande i högre tjänstegrad. Omskolning bör därför i princip anses som en del av befordringsutbildningen.

KompIetteringsutbildningen bör syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla den värnpliktiges förmåga att tjänstgöra i sin krigsbefattning. Denna utbildning benämns i nuvarande system repetitionsutbildning. Uttrycket repetitionsutbildning förekommer emellertid numera i det obligatoriska väm- pliktsutbildningssystemet och bör därför icke vidare förekomma inom den frivilliga befäls- utbildningen.

Det vore i och för sig önskvärt att ge kompetteringsutbildningen en så bred in- riktning att alla värnpliktiga i samtliga be- fattningar inom krigsorganisationen kunde beredas möjlighet att genom frivillig utbild- ning öka sina kunskaper och färdigheter. VK har emellertid funnit att frivillig ut- bildning av en sådan avsevärt utökad om-

1 VK har under utredningsarbetet studerat frivilig utbildning av män bl. a. iSehweiz. En redogörelse härför lämnas i bilaga 4: 1.

fattning skulle bli synnerligen kostnads- krävande och svåradministrerad samt kräva en kraftig ökning av de ekonomiska och personella resurserna. VK anser därför att utbildningen alltjämt måste vara inriktad på områden där man erfarenhetsmässigt vet att ett uttalat behov av utbildning före— ligger.

Ungdomsutbildningen bör utöver den all— mänt ungdomsvårdande uppgiften syfta till att ge en allmän orientering om totalför- svaret som samhällsfunktion och utveckla elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresse— inriktning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en allmän förberedelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgö- ringen t.ex. ledar- och instruktörsverksam- het, radiosignalering, båttjänst, motorcykel- körning rn. m.

3. Ansvarsförhållanden vid utbildningens samordning,planläggning och genomförande

Den frivilliga befälsutbildningen bedrivs främst med medlemmar ur FBU-rörelsen. För medlemmar av övriga till CFB anslutna specialförbund anordnas dessutom viss be— fälsutbildning och grundutbildning av t. ex. radiotelegrafister, radiotelefonister, motor- cykelordonnanser och bilförare. Denna ut- bildning har i vissa delar nära sammanhang med befälsutbildningen inom FBU. VK har funnit att den nuvarande fördelningen av de olika utbildningsområdena är ändamåls- enlig. Det är dock angeläget att en nära samverkan sker i syfte att åstadkomma en klar gränsdragning mellan de olika utbild- ningsområdena. Särskilt bör möjligheterna till samordning av likartad utbildning upp- märksammas.

Den fördelning av ansvar för verksamhe- ten mellan de militära myndigheterna och CFB som nu gäller finner VK i princip lämplig. Överbefälhavaren bör sålunda an- svara för samordningen av verksamheten medan försvarsgrenschef ansvarar för plan- läggning och genomförande av utbildningen i samråd med berörda frivilligorganisationer.

Frivilligorganisationerna bör liksom nu främst ansvara för rekryterings-, upplys- nings- och föreningsverksamheten.

De nuvarande beteckningarna central, regional och lokal utbildning finner VK även i fortsättningen vara lämpliga för att ange ansvarsförhållanden för utbildningen. Med central utbildning bör sålunda avses av över— befälhavaren eller försvarsgrenschef anbe— falld utbildning som är gemensam för per- sonal från flera militärområden. Med regio- nal utbildning bör avses utbildning, som är anbefalld av militärbefälhavare och anord- nad för personal huvudsakligen från mili— tärområde. Med lokal utbildning bör avses utbildning som beordras av försvarsområdes— befälhavare, kustartilleriförsvarschef, örlogs- baschef eller förbandschef för personal före- trädesvis från området eller underställt förband.

4. I utbildningen deltagande personal

Som tidigare angivits får enligt GBFB1 värn- pliktig personal _- såväl befäl som meniga — fast anställd icke aktiv personal, befäl och befälsaspiranter vid hemvärnet samt annan i riksförsvaret deltagande personal delta i frivillig befälsutbildning. VK anser att dessa bestämmelser är lämpliga men vill framhålla att uttrycket riksförsvaret icke är entydigt. I stället bör beteckningen total- försvaret användas. Vidare anser VK att i vissa fall även aktiv personal ur krigs- makten bör kunna beordras att som elever delta i frivilligkurser.

5. Lednings- och instruktörspersonal

Som tidigare framhållits i kap. 2 finner VK det angeläget att såväl planering och led— ning som det praktiska genomförandet av verksamheten i allt större utsträckning an- förtros frivilligorganisationemas egna med-

1 Grundläggande bestämmelser för frivillig befälsutbildning (generalorder den 10 augusti 1949 nr 2867). &_ E_n.

-,_ . .LL ..,

lemmar. Detta gäller icke minst utbildning- en.

6. Befordringsutbildning

a) System i stort

Kurssystemet bör som nu dels innefatta ut- bildning som ger kompetens för befordran inom gruppchefs-, troppchefs-, plutonchefs- och kompanichefsnivåerna, dels ge möjlig- heter till övergång från en befälsnivå till en annan och från kategorin vämpliktsbefäl till reservbefäl.

b) Utbildningens bedrivande

En väsentlig skillnad mellan den obligato— riska och den frivilliga utbildningen är att den senare med hänsyn till elevernas civila verksamhet måste delas upp i korta avsnitt med tämligen långa tidsmellanrum. Detta är ett från utbildningssynpunkt i viss mån för- svårande moment. Genom uppdelningen av kurs i korta skeden blir det svårare än vid sammanhängande utbildning att få ett 10- giskt sammanhang mellan skedena. Det är också ofrånkomligt att elevsammansätt- ningen varierar något från skede till skede. Vidare försvåras en korrekt bedömning av elevernas lämplighet genom att de kan prövas endast under relativt kort tid. VK har emellertid funnit att dessa svårigheter kan bemästras och att utbildningen kan få en tillräckligt hög effekt om åtgärder som redovisas i det följande vidtas.

För att uppväga de ovan redovisade nack- delarna med de korta övningstillfällena måste höga krav ställas på elevernas presta— tationer under kurs. Till kurs som avser befordran inom nivå — gruppchefs-, tropp- chefs— och plutonchefsnivå — bör kunna komma ifråga endast den som av truppregi— streringsmyndighet anses krigsplaceringsbar i befattning inom nivån. Till kurs som avser övergång från en nivå till en annan, t.ex. från plutonchefs- till kompanichefsnivå mås- te kraven ställas högre. Endast elever som bedöms ha goda förutsättningar att be-

kläda en befattning inom den högre nivån bör komma ifråga.

Befordringskurs på gruppchefsnivån bör kunna anordnas som central, regional eller lokal kurs. Övriga befordringskurser bör med hänsyn till sin särskilt kvalificerade art i princip anordnas i form av centrala kur- ser vid vilka de bästa betingelserna finns för att skapa erforderliga resurser av olika slag för utbildningen. Delar av dessa senare kurser bör dock få anordnas regionalt eller lokalt, om erforderlig kvalitet och kontinui- tet i utbildningen kan säkerställas.

VK anser med hänsyn till elevernas civila verksamhet ofrånkomligt att kurs delas upp i skeden. Skede måste emellertid vara klart avgränsat till målsättning och innehåll och bör för att ge tillräckligt utbyte och till— räckliga möjligheter att bedöma elevernas lämplighet vara av minst två veckors längd. För att eleverna i möjligaste mån skall vara likställda i kunskapshänseende vid skedets början bör grundläggande material tillställas eleverna i god tid före inryckningen. Skede bör avslutas med prov som ger allsidigt underlag för bedömning av elevens använd— barhet.

Uppehåll mellan skedena bör om möjligt inte överstiga ett kalenderår. Det torde dock bli ofrånkomligt att i viss utsträckning medge längre uppehåll. Detta skärper kravet på att förhandsmaterial tillställs eleverna före ske- des början. Skeden i kurs bör tidsmässigt läggas så att elever som så önskar kan ge- nomgå två eller flera skeden i en följd. En sådan studiegång bör stimuleras, eftersom den i detta fall ger högre effekt och snab- bare resultat än då studierna fördelas över en längre tidsperiod.

Det är av avgörande betydelse att de olika skedena är logiskt inordnade inom ramen för en preciserad målsättning för varje kurs. Skedena måste också anpassas till varandra så att en klar pedagogisk stegring vinnes. Av detta följer också att eleverna måste gå igenom skedena i en viss bestämd ordning.

Kurser av här avsett slag kan ge till- räcklig effekt endast om de är avgränsade till att omfatta endast en befälsnivå, t. ex. plutonchefsnivån. Detta hindrar emellertid

icke att utbildning under vissa moment, t. ex. vid rekognoseringar, muntliga stridsövningar och truppföringsövningar kan ske gemen- samt för elever som tillhör flera befäls— nivåer. Vidare måste för att säkerställa kon- centrationen i utbildningen antalet befatt- ningar eller utbildningslinjer som inryms i en och samma kurs begränsas. Sammansätt- ningen kan i detta fall med fördel göras så att ett krigsförbands uppträdande allsidigt belyses. Exempel härpå är att elever i skytte-, pansarvärns-, granatkastar- och stormkanontjänst övas tillsammans med elever ur artilleriet så att eleverna gemen- samt lär in skytteförbandens stridsteknik.

VK anser det nödvändigt att elevernas förmåga att praktiskt tillämpa sina kunska- per från en befordringskurs prövas i det fall kursen syftar till placering av eleven i högre befattning än den han har. Denna prövning bör ske i form av tjänstgöring i avsedd be- fattning under krigsförbandsövning. VK utgår ifrån att sådan tjänstgöring kan ske i vakant befattning i krigsförbandet. Möjlig- heterna att förverkliga här avsedd ordning torde vara nära beroende av förutsättning- arna för en individuell uppföljning av den berörda personalens krigsplacering m. m. Förordnande i högre grad bör kunna ske sedan denna tjänstgöring fullgjorts med god- kända vitsord.

VK förutsätter att vid befordran till högre grad vederbörlig hänsyn tas till turordning- en för övriga berörda befälskategorier.

c) Instruktörer m. m.

VK vill framhålla betydelsen av att beford- ringskurserna ges tillräckliga resurser ifråga om instruktörer, utrustning och service i olika hänseenden. Detta är nödvändigt med hänsyn till kursernas kvalificerade karaktär. VK har funnit att instruktörerna i de flesta fall varit väl skickade att lösa sin uppgift men att de materiella resurserna ibland inte varit fullt tillräckliga.

d) Utbildning till befattning inom grupp- chefsnivån: korpralskursl

Korpralskurs bör anordnas för meniga som har särskilt goda vitsord från grundutbild-

ning och som visat goda befälsegenskaper under krigsförbandsövning. Kursen bör syf- ta till att ge eleverna kompetens för krigs— placering i befattningar inom gruppchefs- nivån och bör till sin inriktning så nära som möjligt överensstämma med vad som gäller för motsvarande obligatorisk utbildning. Den bör bestå av såväl skolmässig utbild- ning som tillämpning av kunskaperna un- der tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbandsövning. I den skolmässiga de- len av kursen bör bl.a. ingå en krigsför- bandskurs (se p. 7 nedan).

Den skolmässiga utbildningen bör kva— lificera för befordran till vicekorpral. För— ordnande till korpral bör kunna ske efter en med godkända vitsord genomförd krigsför- bandsövning i underbefälsbefattning.

e) Vidareutbildning inom gruppchefsnivån: furirkurs

Furirkurs bör ha till mål att öka elevernas kunskaper och färdigheter inom gruppchefs- nivån. Främst bör inövas uppgifter som krä- ver ett mera självständigt uppträdande. Vi- dare bör färdigheterna inom den allmän— militära utbildningen vidareutvecklas.

Kursen bör vara avsedd för korpral. För tillträde till kurs bör bl. a. fordras att krigs- förbandskurs (se p. 7 nedan) eller komplet- teringskurs av motsvarande innehåll genom- gåtts. Förordnande till furir bör kunna ske efter godkänd utbildning.

f) Utbildning till befattning inom tropp- chefsnivån: sergeantkurs (motsvarande)

Utbildningen till troppchefsnivån i det obli— gatoriska utbildningssystemet är av särskilt kvalificerad art. Utbildning som direkt avser uppgifter inom nivån sätts igång redan några månader efter det att grundutbildningen på- börjats. Kraven på prestationer ökar efter hand. Härvid är ofta återkommande till- lämpningsmoment med trupp viktiga kom- plement till den skolmässiga utbildningen. Utbildningen fullständigas med en längre

1 Här och i det följande följs år 1968 gällande gradsystem.

sammanhängande trupptjänstgöring vid en- heter under förbandsutbildning. VK finner det önskvärt att frivillig befälsutbildning anordnas även för vinnande av underoffi- cerskompetens men bedömer med hänsyn till vad ovan sagts att detta är möjligt endast i begränsad omfattning. Utbildningen bör i första hand avse befattningar av teknisk natur eller inom grenar av underhållstjänsten där elevernas civila yrkesskicklighet kan nyttiggöras. För vissa här angivna befatt- ningar torde det vara lämpligt att låta ut- bildningen delvis ske inom det obligatoriska utbildningssystemet i form av deltagande i skolmässig utbildning eller trupptjänstgöring. Utnämning till sergeant (motsvarande) bör kunna ske efter godkänd kurs och godkänd tjänstgöring i avsedd befattning under krigs- förbandsövning. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara genomgången furirkurs samt att en krigsförbandsövning fullgjorts i be- fattning för underbefäl.

g) Vidareutbildning inom trappchefsnivån: faniunkarkurs (motsvarande)

Kursen bör ha till mål att öka elevernas kunskaper och färdigheter inom troppchefs- nivån. Färdigheterna inom den allmän- militära utbildningen bör vidareutvecklas. Vidare bör vissa enklare moment som avser uppgifterna inom plutonchefsnivån läras in. Kursen bör vara öppen såväl för elev som genomgått underofficersutbildning under vämpliktsutbildningen som för elev som med goda vitsord genomgått sergeantkurs. Förordnande till fanjunkare (motsvarande) bör kunna ske efter godkänd kurs.

För tillträde till kurs bör fordras att en krigsförbandskurs eller kompletteringskurs med motsvarande innehåll (se p. 7 nedan) genomgåtts.

Elev som utexaminerats från fanjunkar- kurs med särskilt goda vitsord bör efter ytterligare utbildning inom det ordinarie ut- bildningssystemet kunna vinna anställning som reservunderofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Fanjunkar- kursen bör härvidlag tillgodoräknas som del av utbildning till reservunderofficer. VK bi-

träder de förslag rörande denna utbildnings uppbyggnad som framlagts av befälsstats- delegationen (Stencil Fö 196621).

Särskilt lämpliga värnpliktiga fanjunkare (motsvarande) bör enligt VK uppfattning liksom nu vid utträdet ur Värnpliktsåldern kunna beredas möjlighet att inträda i reserv.

h) Utbildning inom plutonchefsnivån: fänrikskurs ]1

Utbildningen till plutonchefsnivån är av mycket kvalificerat slag. Särskild vikt läggs vid att genom teoretiska och praktiska prov fortlöpande klarlägga om eleven i olika av- seenden är lämpad för den avsedda upp- giften.

Med hänsyn såväl till den kvalificerade utbildningen som till kraven på prövning av elevernas lämplighet finner VK det nödvän- digt att den avslutande delen av utbildningen sker tillsammans med de elever som genom- för utbildningen ordinarie väg t. ex. vid ka- dettskola inom armén. Denna avslutande del av utbildningen bör för att kunna inrymma allsidig utbildning och erforderlig prövning uppgå till minst fem veckor. Den första delen av utbildningen fänrikskurs 1 bör däremot kunna genomföras i form av fri- villig befälsutbildning.

i) Vidareutbildning inom plutonchefsnivån: löitnantskurs

Löjtnantskurs bör i första hand ha till mål att utveckla elevernas kunskaper och färdig- heter inom plutonchefsnivån varvid främst förmågan till självständigt handlande upp- övas. Vidare bör vissa enklare moment med uppgifter inom kompanichefsnivån före- komma. Befordran till värnpliktig löjtnant bör kunna ske efter genomförd kurs men tidigast vid tidpunkt då elevens kurskamra- ter från kadettskolan börjat befordras till löjtnant i reserven.

Ett villkor för deltagande i denna utbild- ning bör vara att eleven genomfört minst en krigsförbandskurs (se p. 7 nedan) eller

1 Endast vid armén.

kompletteringskurs med motsvarande inne- håll.

Elev i löjtnantskurs bör efter genom- gången kurs kunna övergå till utbildning till reservofficer om organisatoriska behov här- av skulle föreligga och om han bedöms lämplig. Han bör då få tillgodoräkna sig löjtnantskurs som del av utbildningen. Kur- sen bör därför så nära som möjligt överens- stämma med första delen av utbildningen till reservofficer. Den fortsatta utbildningen till reservofficer måste emellertid med hän- syn till sin kvalificerade art i sin helhet ske i det ordinarie utbildningssystemet.

j) Utbildning till befattning inom kompani- chefsnivån: kaptenskurs

Erfarenheten visar att det finns elever som under löjtnantskurs visat sig ha goda förut- sättningar att efter vidareutbildning placeras som kompanichefer eller kompanichefs ställ- företrädare. Denna tillgång bör utnyttjas. I första hand bör dessa elever uppmanas att efter löjtnantskursen gå igenom fortsatt ut- bildning till reservofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. En sådan tids- krävande utbildning kan den enskilde emel- lertid icke alltid åta sig. I vissa fall är det icke heller lämpligt av åldersskäl. Systemet bör därför som nu inrymma möjligheter för särskilt kvalificerade elever att efter fortsatt frivillig befälsutbildning i form av kaptens- kurs vinna befordran till värnpliktig kapten sedan godkänd tjänstgöring genomförts i av— sedd befattning under krigsförbandsövning.

Utbildningen bör ge kompetens till krigs- placering som kompanichefs ställföreträdare vid förband med huvudsakligen äldre värn- pliktiga eller som kompanichef vid ett be- gränsat antal förband med företrädesvis sta- tionära uppgifter. Deltagare i kaptenskurs bör bl. a. ha genomfört minst två krigsför- bandsövningar i officersbefattning.

Kaptenskursen måste strängt inriktas på de speciella befattningar där krigsplacering avses ske. Denna utbildning kan därför icke ges ett innehåll som överensstämmer med den fortsatta utbildningen till reservofficer. Kurs bör därför icke få tillgodoräknas som del av utbildning vid övergång till reserv- officersbanan. Chefen för armén har är 1965 föreslagit att värnpliktiga kaptener efter viss kompletterande utbildning skall kunna erhålla anställning i reserv. VK finner i lik— het med chefen för armén det värdefullt att värnpliktig officer även under den fortsatta tjänstgöringstiden skall ha möjlig- het att efter vidareutbildning kunna vinna inträde i reserv. Sedan det nya värnplikts- utbildningssystemet införts och med hänsyn till VK förslag till ett förbättrat frivilligut- bildningssystem anser emellertid VK det lämpligast att övergången till reservanställ- ning sker redan som värnpliktig löjtnant. Däremot anser VK att värnpliktiga kap- tener kan utnyttjas inom krigsorganisationen även efter utträdet ur vämpliktsåldern. Sär- skilt lämpliga värnpliktiga kaptener bör där- för liksom nu vid denna tidpunkt beredas möjlighet att inträda i reserv.

Tabell 4: I . VK förslag till kurssystem för befordingsutbildningen

Kursens Avsedd för Kvalificerar

benämning (grad)1 till (grad)1 Anm

Korpralskurs Menig Korpral Vicekorpral efter den skolmässiga Furirkurs Korpral Furir utbildningen. Sergeantkurs Furir Sergeant Fanjunkarkurs Sergeant Fanjunkare Fänrikskurs lz Sergeant Efter kursen fullföljs utbildningen inom ordinarie utbildningssystem varefter utnämning till fänrik kan ske. Löjtnantskurs Fänrik Löjtnant Kaptenskurs Löjtnant Kapten

1 Motsvarande grad vid marinen. * Endast vid armén.

k) Sammanfattning

Det föreslagna kurssystemet för befordrings- utbildning sammanfattas i tabell 4: l.

7. Kompletteringsutbildning

a) Syfte i stort

Syftet med kompletteringsutbildningen bör vara att vidmakthålla och vidareutveckla ele- vernas förmåga i allmänhet och förmåga att tjänstgöra i krigsbefattning som motsvarar innehavd tjänstegrad. Inom ramen för denna målsättning bör utbildningen till sin huvud- del ges en allmän inriktning och därmed lämpa sig för all värnpliktig personal så- väl befäl som meniga men också för an- nan frivilligpersonal liksom för hemvärns— personal.

b) Utbildningens innehåll

Utbildningen bör bestå av följande huvud— grupper, nämligen

krigsförbandskurser allmän utbildning specialutbildning

militär idrott och skytte samt

försvarsupplysning.

Krigsförbandskurs bör omfatta befatt- ningskurs samt förbandskurs.

Befattningskurs bör syfta till att vid behov komplettera de speciella kunskaper och färdigheter som kräVs i befattningen. Utbildningen bör genomföras som förbere- delse för krigsförbandsövning och främst omfatta personal som är i särskilt behov av sådan förberedelse, t. ex. på grund av be- fattningens komplicerade karaktär eller på grund av att ny materiel eller nya förfa- ringssätt har införts. Kurs bör anordnas efter bedömning i varje särskilt fall. Vid kurs av denna typ kan sålunda elever be- fattningsvis sammanföras från olika krigs- förband.

Förbandskurs bör i första hand anordnas för det vid ett förband krigsplacerade befä- let. Kursen omfattar genomgång av förban- dets organisation och utrustning, mobilise-

ringsplaner för förbandet samt de viktigaste momenten i förbandets uppträdande. Utbild- ningen bör sålunda inte avse de speciella uppgifterna för de olika befattningshavarna utan avse förbandet som helhet. Övningen bör också kunna omfatta orientering om uppgifter m.m. vid förestående krigsför- bandsövning. Den som på grund av t.ex. långa reseavstånd inte kan delta i eget för- bands krigsförbandskurs bör hänvisas till lämplig krigsförbandskurs närmare bostads- orten.

Krigsförbandskurs bör om möjligt orga- niseras och läggas upp så att befattnings- kurs och förbandskurs kompletterar var- andra och bildar en helhet. Utbildningen bör genomföras i form av regionala och lokala kurser. En krigsförbandskurs bör om- fatta två veckoslut eller motsvarande tid. Härvid bör utbildningen under ett vecko- slut genomföras i form av förbandskurs och under ett som befattningskurs.

Allmän utbildning bör innehålla till syftet och tiden starkt avgränsade kurser som kan genomgås av allt värnpliktigt befäl obero- ende av grad, befattning och tillhörighet till försvarsgren, vapenslag och truppslag samt av meniga. Vidare bör personal ur hemvär- net kunna delta liksom personal från alla frivilligorganisationer. Utbildningen bör främst bestå av moment som ingår i den s. k. allmänmilitära utbildningen. Särskild vikt bör läggas vid utbildning i markförsvar och fria kriget. Utbildning bör i övrigt kunna omfatta t. ex. skydd mot ABC-strids- medel, sambandstjänst, fältarbeten, motor- tjänst samt olika grenar av underhålls- tjänsten. För att ytterligare stimulera ele- vernas intresse bör befattningsutbildning huvudsakligen av orienterande innehåll in- rymmas i detta kurssystem.

Utbildningen bör genomföras i form av regionala och lokala kurser. Som hållpunkt beträffande kursernas längd vill VK ange att de bör omfatta högst 40 timmar, i regel uppdelade på veckoslutskurser. Kurserna bör enligt VK mening i stor utsträckning kunna ledas av särskilt utvalt reservbefäl och värnpliktigt befäl. Reservbefäl och väm— pliktigt befäl får härigenom värdefull övning

i trupputbildning varjämte belastningen minskar på den aktiva befälskadern.

Specialutbildning bör omfatta utbildning med högre målsättning än den allmänna ut- bildningen. Till specialutbildning bör hän- föras kurser med syfte att öka kunskaper och färdigheter i ledarskap och trupputbild- ning med särskild inriktning på uppgifter under krigsförbandsövning. Andra exempel är de nuvarande tolkkurserna och kurserna i militärpolistjänst. Som riktpunkt beträffan- de dessa kursers längd vill VK ange att de bör omfatta 40—80 timmar, dvs. en till två veckor, vid en till tiden sammanhängande utbildning.

Befäl som önskar komplettera sin utbild- ning i form av mera kvalificerad kurs på egen utbildningslinje bör få genomgå skede av befordringskurs om plats kan ställas till förfogande. Vissa farhågor har uttalats om att man genom en sådan ordning skulle minska intensiteten i befordringskurserna. VK är angelägen att framhålla att en förut- sättning för denna integrering av kurs— systemet är att samma krav ställs på alla elever i dessa kurser.

Militär idrott och skytte anser VK vara viktiga delar av kompletteringsutbildningen. Syftet bör vara att vidmakthålla och för- bättra deltagarnas fysiska kondition och de- ras skicklighet bl. a. i orientering, navigation och skjutning samt att stimulera arbetet in- om föreningarna. Det är viktigt att verksam- heten avpassas så att personal ur alla åldrar kan delta och inte minst sådan personal som genom sin yrkesutövning är i särskilt behov av att stärka sin kondition. Provtagning (»soldatprov»), märkestagning och tävlingar bör utgöra stommen i verksamheten. Sam- arbete med andra frivilliga försvarsorgani- sationer, med hemvärn och civila föreningar med motsvarande verksamhet bör efter- strävas. VK vill framhålla de fördelar som kan vinnas genom ett nära samarbete med civila föreningar, icke minst när det gäller att sprida upplysning om försvaret och att rekrytera elever till frivilliga befälsutbild- ningskurser.

Försvarsupplysning bör bl.a. bestå av föredrag, diskussioner, förevisningar och ut—

ställningar. Inte minst på detta område är det betydelsefullt att verksamheten noga samordnas frivilligorganisationerna emellan och att den har ett klart syfte. Syftet för den frivilliga befälsutbildningens del bör vara att såväl inom frivilligrörelsen som hos allmänheten öka kunskaperna om och för- ståelsen för totalförsvarets uppgifter samt frivilligförsvarets medverkan inom ramen för detta. Vidare bör anordnas orientering om det militärpolitiska läget och om aktu- ella försvarsfrågor i övrigt. Försvarsupplys- ning bör ingå som ett led i rekryteringen av medlemmar.

c) Utbildningens organisation

Kompletteringsutbildningen avses omfatta utbildning som främst kan hänföras till fri- villig befälsutbildning. Vissa delar är dock av sådan natur att alla frivilliga oberoende av organisationstillhörighet kan delta. Komplet- teringsutbildningen bör därför i stor ut- sträckning kunna anordnas och ledas för- utom av de frivilliga befälsutbildningsför- eningarna även av de övriga frivilliga för- svarsorganisationerna. På lokal nivå bör eftersträvas att ett nära samarbete mellan organisationerna kommer till stånd för att säkerställa en effektiv samordning och ett tillräckligt stort deltagande i utbildningen. Som exempel på hur ansvaret för att an- ordna utbildningen kan fördelas vill VK ange att ortens befälsutbildningsförening kan åta sig att anordna gemensamma kurser i t. ex. markstrid, sjövärnsflottiljen kurser i båttjänst och navigation för personal ur flot- tan och kustartilleriet, lottakåren gemensam- ma föredrag och diskussioner inom försvars- upplysningens område, rödakorsföreningen gemensamma kurser i sjukvårdstjänst och bilkåren bilorientering för samtliga frivillig- organisationer.

d) Reservbefälsorganisationernas kurser

Den utbildningsverksamhet som nu före- kommer inom reservbefälsorganisationerna överensstämmer delvis till sitt mål och inne— håll med den kompletteringsutbildning som

VK föreslår. VK anser det lämpligt att re- servbefälsorganisationernas utbildning även i framtiden har nuvarande inriktning. Som nu bör kurserna i möjlig mån ske gemen- samt med FBU-kurser.

8. Stödjande åtgärder

VK finner det oundvikligt att kraven på prestationer väsentligt skärps för elever som genomgår befordringsutbildning. Detta är en följd av att befälet ställs inför efter hand allt svårare uppgifter. Å andra sidan måste det betecknas som synnerligen angeläget att en så stor del som möjligt av befälskadern förstärker sina kunskaper. En grundförut- sättning för att det av VK föreslagna syste- met för befordringsutbildning skall kunna få tillräcklig elevanslutning även med de skärpta kraven är att ett premiesystem införs i likhet med vad som redan finns inom det obligatoriska systemet.

Förslag till premiesystem för befordrings- utbildningen redovisas i kap. 23.

D. Ungdomsutbildning 1. Allmänt

Förberedande militärutbildning för armén förekommer, som nämnts i kap. 3, inom den frivilliga befälsutbildningen och inom hem- värnet. Vid marinen finns ungdomsutbild- ning för flottan inom Sjövärnskåren och för kustartilleriet inom den frivilliga befälsut- bildningen. Vid flygvapnet bedrivs ung- domsutbildning inom flygvapenföreningar- nas riksförbund (FVRF). I detta samman- hang bör nämnas att ungdomsutbildning som kan betecknas som militär utbildning även förekommer vid den frivilliga motor- cykelkåren (FMCK) och vid frivilliga radio- organisationen (FRO).

Hemvärnsungdom kan under vissa för— utsättningar teckna avtal för tjänst som hemvärnsmän inom hemvärnet. Ungdom i FMCK och FRO kan såsom B-personal in- gå avtal för tjänst inom hemvärnet. Ung-

dom ur FVRF kan teckna avtal för tjänst inom flygvapnet.

All utbildning av manlig ungdom bör utöver den allmänt ungdomsvårdande upp- giften syfta till att ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och utveckla elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en förberedelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgö- ringen t.ex. ledar- och instruktörsverk- samhet, radiosignalering, båttjänst, motor- cykelkörning m. m. eller för tjänstgöring inom hemvärnet.

För att ge ungdomen denna valmöjlig- het anser VK det lämpligt att varje för- svarsgren och vid marinen båda vapenslagen även i framtiden har en ungdomsutbildning som är inriktad på dess speciella verksam- hetsområde samt att det därutöver finns bl. a. för totalförsvaret gemensam utbildning för ungdom som tillhör FMCK och FRO. VK anser av samma skäl att för arméns del ungdomsorganisationer alltjämt bör fin- nas såväl inom FBU som inom hemvärnet. De bestämmelser för gränsdragning i olika hänseenden mellan organisationerna som nu gäller anser VK lämpliga.

Ungdomen bör således kunna ansluta till olika organisationer med hänsyn till sina specialintressen. Detta bör icke utesluta att utbildningen samordnas mellan de olika or- ganisationerna där detta är möjligt så att tillgängliga resurser ifråga om ledning, in- struktör, lokaler, transporter m.m. utnytt— jas rationellt och ekonomiskt. VK vill dock understryka att den nämnda samordningen icke bör ske på sådant sätt att respektive organisationers speciella särart därigenom går förlorad. Det bör ankomma på försvars— områdesbefälhavare, örlogsbaschef, kust— artilleriförsvarschef och berörd flottiljchef att i samråd med organisationerna verka för en sådan samordning.

I ett följande delbetänkande ((Frivilligför- svaret 2, Hemvärnet» avser VK att närmare behandla ungdomsutbildningen vid hemvär- net. VK vill emellertid i detta sammanhang framhålla att ungdomar som genomgått ut-

bildning i här aktuella frivilligorganisationer, främst FBU, FRO och FMCK, bör upp- lysas om möjligheterna att i likhet med lot- tor och rödakorspersonal teckna avtal för tjänstgöring inom hemvärnet, varvid komp- letterande utbildning bör ges i hemvärnets regi. Genom ett dylikt förfaringssätt ges ung- domarna möjlighet att verka inom totalför- svaret tillsammans med medlemmar ur andra frivilligorganisationer vilket torde bi- draga till ökad ömsesidig förståelse och un- derlätta samordning av verksamheten. Ung- domar inom FVRF bör liksom nu kunna träffa avtal för tjänstgöring inom flygvap- nets luftbevaknings- och basorganisation. Även dessa ungdomar bör ges kompletteran- de utbildning i FVRF regi innan avtal om tjänstgöring träffas.

VK anser att denna möjlighet till avtals- teckning och den förordade samordningen av verksamheten talar för att villkoren för att bli medlem i vederbörlig organisation bör vad beträffar medborgarsinne o.dyl. göras likalydande. Likaså bör vederbörande militära myndigheter verka för att bestäm- melser beträffande uniform, utrustning, för- måner m.m. görs så likartade som möjligt för de olika organisationerna.

2. Utbildningens omfattning

Ungdomsutbildningen bör som VK tidigare anfört syfta till att ge en allmän orientering om toltalförsvaret som samhällsfunktion, ut- veckla elevernas medborgarsinne samt att ge eleverna möjlighet att efter intresseinrikt- ning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en allmän förberedelse för den kommande militärtjänsten. Orienteringen om totalförsvaret bör även omfatta en redovis- ning i stort av de uppgifter som åvilar krigs- makten och de civila delarna av totalför- svaret. Allsidig orientering bör lämnas om den förestående värnpliktstjänstgöringen och om militäryrket. Den praktiska delen av verksamheten bör främst omfatta utbildning av teknisk art och i ledarskapets grunder. Som väsentliga moment i utbildningen bör ingå fysisk träning, lägerliv och skjutning

med handvapen enligt frivilliga skytterörel- sens program. För Sjövärnskåren och kust- artilleriets ungdomsavdelningar bör i kon- sekvens härmed ingå båttjänst med naviga- tion och sjömanskap samt vid flygvapnets ungdomsavdelningar utbildning i luftbevak- nings- och bastjänst.

3. Utbildningssystem

Ungdomsutbildningen bör inledas med en grundkurs som omfattar dels utbildning in— om organisationens speciella verksamhets- område, dels utbildning av allmänoriente- rande art. Utbildningen i organisationens specialverksamhet bör främst syfta till att ytterligare stimulera elevernas intresse och ge dem tillräckliga erfarenheter för att kunna bedöma sina egna framtida möjligheter för tjänstgöring inom det aktuella verksamhets— området. Den allmänorienterande utbild- ningen bör innehålla försvarsupplysning med grupparbeten och diskussioner i aktuella frågor, orientering om militära förhållan- den, om värnpliktstjänstgöringen och om anställningsmöjligheterna vid krigsmakten. Studiebesök vid militära anläggningar bör genomföras. Vidare bör ingå fysisk träning, orienteringsutbildning och lägerliv. Med hänsyn till ungdomsutbildningens militära inriktning förutsätter VK att grundläggande skjututbildning i regel kommer att ingå i denna. I de fall organisationernas särart gör det motiverat att icke ta upp skjutning på programmet, finner VK det angeläget att ungdomarna i dessa organisationer ges till— fälle att delta i skjututbildning vilket bör kunna åstadkommas genom samverkan mel- lan berörd organisation och den frivilliga skytterörelsen. Innehållet i den allmänorien- terande delen bör i princip vara likartad vid de olika ungdomsorganisationerna. Grundkursen bör i regel så långt resur- serna medger genomföras i frivilligorganisa- tionernas egen regi. Detta förutsätter emel- lertid ett tillräckligt stort antal kursdelta- gare. På orter, där deltagarantalet är otill- räckligt för att en organisation i egen regi skall kunna påbörja en grundkurs, bör efter-

strävas att flera organisationer samordnar utbildningen under gemensam ledning och utnyttjar gemensamma instruktörer. VK an- i ser att i synnerhet de allmänorienterande av- . snitten i utbildningen med fördel kan sam- l ordnas. I förekommande fall kan korre- ' spondensundervisning användas.

1. Utbildningssystemet bör kompletteras l 5

med ledarkurser. Ledarkurserna bör syfta , till att utbilda biträdande ledare och bi- j trädande instruktörer inom ungdomsutbild- ' ningen samt att vara en förberedelse för befälsutbildning inom värnpliktsutbildning- en. Det bör finnas en allmän ledarkurs som bl. a. omfattar utbildning i grunder för ledarskapets utövande och instruktörsverk- samhet. Kursen bör kunna anordnas ge- mensam för samtliga organisationer. Kursen bör kompletteras med en särskild ledarkurs som behandlar de speciella uppgifterna in- om vederbörande organisation. I ungdomsutbildningen bör även special- kurser kunna ingå, t. ex. kurs i vintertjänst. VK bedömer vidare att det kan vara lämpligt att låta ungdom delta i vissa av- snitt av kompletteringsutbildningen.

A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar.

1. Inledning

Granskningen begränsas till att avse ut- bildningen och förhållanden som direkt hänger samman med utformningen av den- na. Synpunkter på organisation, rekrytering m. m. redovisas i särskilda kapitel i avdel- ning V.

2. Planläggning

VK anser att planläggningen av den frivilliga befälsutbildningen sker efter en väl inarbe— tad och lämplig rutin. Formerna för sam— verkan mellan de militära myndigheterna och CFB är ändamålsenliga. Ett nära sam- arbete mellan de tre försvarsgrensstaberna förekommer vid utformningen av kurssyste- met. En fördel är att bestämmelser för kur- ser genomgående utfärdas långt i förväg. Som tidigare angetts anser VK att ut- bildningssystemet främst skall utformas så att de väsentligaste bristerna i den obliga- toriska utbildningen täcks. Härför krävs en ingående kartläggning av dessa brister. Re- kryterings- och utbildningsverksamheten kan därigenom ges den bestämda inriktning som är en förutsättning för att effekten av sy- stemet skall bli den högsta möjliga bl. a. från krigsorganisatorisk synpunkt. Analyser av de

Frivillig befälsutbildning vid armén

krigsorganisatoriska behoven bör fortlöpan- de göras inom försvarsgrensstaberna. Det är emellertid viktigt att sådan kartläggning också görs av truppregistreringsmyndighe- terna för att klarlägga de lokala behoven som kan variera från tid till annan och myn- digheterna emellan. Behoven bör samman- ställas militärområdesvis. Främst på grund- val av dessa analyser bör chefen för armén utfärda riktlinjer för utbildningsverksamhe— ten vilka sedan kompletteras av militärbefäl- havare.

Vid granskning av kursplaner har VK ge- nomgående funnit att ett omfattande arbete lagts ned på att göra dem fullständiga. En iakttagelse är emellertid att utbildningsmålen i vissa fall varit vagt angivna, vilket med- fört att kurserna då inte fått den precise- rade inriktning som krävs med hänsyn till de aktuella behoven. En sådan precisering krävs ovillkorligen för att en kurs skall kunna ges ett lämpligt innehåll och bli 10- giskt uppbyggd.

3. Befordringsutbildning

a) Centrala kurser

De centrala kurser som VK följt har genom— gående varit väl förberedda och letts på ett instruktivt sätt. Det stora flertalet av elever- na har varit påtagligt intresserade och enga- gerade i utbildningen. Det har emellertid konstaterats att ett mindre antal elever i be-

fordringskurser inte haft tillräckliga förut— sättningar att genomgå kurserna. Det är väsentligt att ansvariga myndigheter gör ut- tagningen av elever med större noggrannhet än vad som ibland varit fallet. Möjligheterna att bedöma personalens lämplighet torde komma att öka då det nya personalredovis- ningssystemet införts.

Det är som angivits i kap. 4 nödvändigt att de korta kurserna drivs med hög inten- sitet. Det är en grundförutsättning för att systemet skall kunna ge tillräckligt hög ef— fekt. VK inser att kursledningarna här ställs inför en svår avvägning å ena sidan mellan kravet på prestationer och å andra sidan elevernas önskemål om viss tid för rekrea- tion och samvaro med sina anhöriga som ofta följer med till kursplatsen. I detta sam- manhang bör beaktas att ett stort antal elever utnyttjar sin semester för att delta i kurs. En väg som bör prövas för att öka tempot är att i större utsträckning än nu dela ut elevuppgifter som kan lösas på icke schemalagd tid.

Det är givetvis nödvändigt att behörig hänsyn tas till att eleverna deltar i kurs fri— villigt och gör en personlig uppoffring. Detta förhållande gör vitsordssättningen till ett särskilt grannlaga problem. Vitsorden är emellertid den väsentligaste grunden för truppregistreringsmyndigheterna vid bedöm- ning av lämpligheten för krigsplacering. Det är nödvändigt att detta underlag är korrekt så att de lämpligaste för befattningen pla- ceras i denna. Kommittén vill framhålla betydelsen av att betygssättning uteslutande sker med hänsyn till vederbörandes bedöm- da lämplighet att bekläda avsedd befattning i krig.

I nuvarande system tillåts att eleverna som tillhör ett flertal befälsnivåer och ut- bildningslinjer ingår i samma kursavdelning. Vidare tillåts en viss frihet för eleverna att välja kurser Vilket gör att elever i en kurs- avdelning kan befinna sig på olika stadier av utbildningen. Dessa förhållanden får till följd att kurserna måste ges en alltför all- män inriktning och att utbildningen måste anpassas till en medelnivå, vilket är ett för— dröjande moment i undervisningen. VK in-

ser de skäl som ligger till grund för dessa förhållanden men anser _— i enlighet med vad som i princip redovisats i kap. 4 C — att systemet måste renodlas för att säker- ställa tillräcklig utbildningseffekt. Det är därför enligt VK uppfattning nödvändigt att i princip en kursavdelning anordnas för varje befälsnivå dock med vissa möjligheter till samundervisning med kursavdelningar som representerar andra nivåer. Vidare måste antalet befattningar begränsas inom varje kursavdelning så att utbildningen kan klart inriktas på vissa bestämda funktioner. VK är som tidigare framhållits beredd att godta nuvarande integration av befordrings- och kompletteringskurser under den förut- sättningen att samma krav ställs på elever i kompletteringskurs som på de elever som går igenom befordringskurs.

b) Regionala och lokala kurser

VK anser att dessa kurser planläggs och genomförs väl med hänsyn till de begrän- sade resurser som står till förfogande på det regionala och lokala planet. Kursernas mål- sättning och innehåll varierar tämligen starkt bl. a. beroende på de olika förutsätt- ningar för utbildning som råder. Som fram- går av kap. 4 C anser VK att befordrings- kurser på gruppchefsnivån bör kunna an— ordnas som central, regional eller lokal kurs. Befordringskurser avseende övriga nivåer bör med hänsyn till sin kvalificerade art i princip anordnas centralt. Delar av dessa senare kurser bör dock få anordnas regio— nalt eller lokalt om sådana utbildningsbe- tingelser kan skapas att erforderlig kvalitet och kontinuitet i utbildningen säkerställs.

4. Kompletteringsutbildning

a) Centrala kurser

De kurser som av chefen för armén anord- nats på försök i samråd med CFB anser kommittén lämpliga. Särskilda kurser i ledar- skap, utbildningsmetodik och totalförsvars- problem bör sålunda genomföras även i fort- sättningen liksom vissa tidigare anordnade

kurser såsom kurs för militärpoliser och tolkar. Till denna grupp bör även räknas kurs i vintertjänst.

b) Regionala och lokala kurser

VK finner vid granskningen av kursplaner att dessa till sin målsättning och sitt inne- håll företer stora olikheter mellan försvars- områdena och även inom dessa. En viss variation är motiverad på grund av lokala olikheter beträffande medlemmarnas för- svarsgrens- och truppslagstillhörighet liksom beträffande deras grad och befattning. An- passning måste givetvis också ske efter de lokala utbildningsbetingelserna som varierar från plats till plats. VK anser emellertid det både möjligt och lämpligt att åstadkomma en större enhetlighet beträffande utbildning- ens omfattning. Som nämnts i kap. 4 C bör utbildningen syfta till att lära in de väsent- ligaste delarna inom den allmänmilitära ut— bildningen. Om utbildningen inom detta område kraftsamlas till övningar i markför- svar och därmed direkt sammanhängande övningsmoment kan denna del av befälsut- bildningen i betydande grad bidra till att öka främst det lokala försvarets hållfasthet. Ett visst mått av befattningsutbildning bör som tidigare angetts bibehållas.

5) Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen vid armén genom— förs enligt VK uppfattning väl. VK bedö- mer att förutsättningarna för att även i framtiden få god anslutning till utbildningen är gynnsamma.

B. Förslag till frivillig befälsutbildning inom armén

1. Inledning

De förslag som VK lägger fram i det föl- jande bygger främst på överväganden i an- slutning till avsnitten i kap. 4, nämligen »B. Behov av frivillig befälsutbildning» och »C. Grunder för den frivilliga befälsutbild-

ningens utformning» samt närmast föregåen- de avsnitt »A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar».

2. Syfte i stort

Utbildningen bör som tidigare angivits främst syfta till att tillgodose de krigsorga- nisatoriska behoven. Detta innebär att bris- terna i det obligatoriska utbildningssystemet bör täckas i första hand. Den enskildes be- hov av utbildning bör emellertid tillgodoses oberoende av denna angelägenhetsgradering när detta kan ske utan avkall på huvudupp- giften. Verksamheten bör också syfta till att vidmakthålla och stärka försvarsviljan.

Utbildningen bör bestå av befordringsut- bildning och kompletteringsutbildning. Ung- domsutbildning bör liksom tidigare bedrivas i anslutning till den frivilliga befälsutbild- ningen.

3. Befordringsutbildning

a) System i stort

Kurserna bör indelas i skeden, som anpassas tidsmässigt i förhållande till varandra så att två eller flera skeden kan genomgås i en följd. Skede bör i vissa fall genomföras i form av kompendieundervisning eller korres- pondenskurs.

Varje kursavdelning bör omfatta endast elever från en befälsnivå och ett så begrän- sat antal befattningar att en klar, funktio- nell inriktning av utbildningen säkerställs.

Följande beskrivning av kurssystemet av- ser, om inte annat anges, infanteriet i skytte- tjänst men kan till sina principer användas även för övriga delar av armén. Målsätt- ningen för kurserna m. 111. vid övriga trupp- slag förutsätts ligga på samma nivå och de förutsätts ha samma principiella uppbygg- nad Och längd.

I beräkningarna har förutsatts att arbets- tiden per vecka är 40 timmar vid till tiden sammanhängande utbildning varav högst 10 timmar icke är schemabundna utan av- sedda för lösande av elevuppgifter, för grupparbete o.dyl. Reservtid är här icke in-

ll l

räknad. Inryckning förutsätts ske på sön- dagen och utryckning under lördagen. Tid för in- och utryckning är icke inräknad i den angivna tiden om 40 timmar.

b) Kurs på gruppchefsnivån: korpralskurs

Korpralskurs bör främst syfta till att lära in uppgifter för gruppchef och ställföre- trädare för denne vid grupps uppträdande inom plutons ram. Kursen bör omfatta två skeden skolmässig utbildning och ett skede trupptjänstgöring. De två skolskedena bör vardera omfatta två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första ske— det allmänt skede bör huvudsakligen omfatta allmän befälsutbildning och trupp- föringsmoment som avser allmänmilitär ut- bildning. Detta skede bör med hänsyn till sitt innehåll kunna genomföras i avdelningar sammansatta av elever från samtliga trupp- slag. Elever tillhörande vissa utbildningslin- jer inom marinen och flygvapnet torde ock- så kunna delta. Det andra skedet - befatt- ningsskede — bör vara särskilt inriktat på avsedd befattning. I den skolmässiga delen av utbildningen bör en krigsförbandskurs på sammanlagt ca fyra dagar vara inbyggd. Trupptjänstgöringen bör fullgöras i vakant befattning som gruppchefs ställföreträdare under krigsförbandsövning.

Kursen bör vara avsedd för menig som har särskilt goda vitsord från grundutbild- ning eller som visat goda befälsegenskaper under krigsförbandsövning. Efter det att de två skolmässiga skedena är fullgjorda med godkända vitsord bör förordnande till vice- korpral kunna ske. Efter genomförd krigs- förbandsövning bör förordnande ske till korpral.

c) Kurs på gruppchefsnivån: furirkurs

Furirkurs bör avse vidareutveckling av får- digheterna som gruppchef. Utbildningen bör främst inriktas på särskilt kvalificerade uppgifter för gruppchef, t. ex. uppträdande som chef för förpatrull och spaningspatrull. Elev bör vidareutbildas som föregångsman

i vad avser uppgifter inom det allmänmili- tära området. Moment som avser trupput— bildning inom grupp under krigsförbands— övning bör även ingå.

Kursen bör omfatta två skolskeden om vardera två veckors längd vid till tiden sam- manhängande utbildning. Det första skedet allmänt skede bör omfatta trupp- föringsmoment m. m. inom det allmänmili- tära området. Detta skede bör kunna an- ordnas gemensamt för elever ur arméns alla truppslag men även för personal som tillhör vissa utbildningslinjer inom de andra för— svarsgrenarna. Det andra skedet befatt- ningsskede bör vara inriktat på de sär- skilda uppgifterna för befattningen.

Kursen bör vara avsedd för korpral och kvalificera för befordran till furir. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att krigs- förbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande inne- håll fullgjorts. Detta bör dock ej gälla den som genomfört korpralskurs eftersom denna innefattar sådan kurs.

d) Kurs på troppchefsnivån: sergeantkurs

Sergeantkurs bör syfta till att utbilda sär- skilt lämpliga underbefäl till underofficerare i befattningar företrädesvis av teknisk natur och inom vissa områden av underhålls- tjänsten. Befattningarna bör fastställas av chefen för armén. Utbildningens upplägg- ning bör enligt arméchefens närmare be- stämmande anpassas med hänsyn till befatt— ningens art och vederbörandes militära och civila förutsättningar för uppgiften.

VK vill som hållpunkt ange att utbild- ningen bör vara av minst den längd som motsvarar skillnaden mellan grundutbild- ningen till underbefäl och grundutbild- ningen till underofficer dvs. ca 120 dagar. Häri bör innefattas furirkurs på lämplig utbildningslinje samt en avslutande krigsför- bandsövning i befattning för underofficer. Frånräknas angiven kurs och tjänstgöring återstår ca 60 dagar av tiden. Med hänsyn till de höga krav som ställs på underofficer bör del av denna tid genomföras inom det obligatoriska utbildningssystemet varvid ele-

ven under ca fem veckor placeras vid pluton— chefsskola (motsvarande) på vederbörandes utbildningslinje under de fem sista vec- korna av den skolmässiga utbildningen som föregår den grundläggande krigsförbandsut- bildningen (GKU-skedet). Ca tre veckor bör därefter fullgöras i form av trupptjänstgö- ring under GKU—skedet. Övrig del av tiden bör genomföras i form av FBU-kurs som läggs in på lämplig tidpunkt före ovan an- given utbildning och tjänstgöring inom det obligatoriska systemet.

Kursen bör vara avsedd för furir och kva- lificera för befordran till sergeant. Förord- nande till sergeant bör ske efter godkänd tjänstgöring i avsedd befattning under krigs- förbandsövning.

e) Kurs på troppchefsnivån: faniunkarkurs

Fanjunkarkurs bör syfta till att vidareut- veckla förmågan att leda tropp eller del av pluton. För plutonchefs ställföreträdare, som förutsätts delta i denna kurs, bör ut- bildningen även syfta till att vidareutveckla förmågan att föra pluton i enklare lägen. Särskild vikt bör läggas vid uppgifter för självständigt uppträdande förband. Förmå- gan i trupputbildning bör dessutom vidare- utvecklas med direkt syftning på uppgifter under krigsförbandsövning.

Kursen bör inledas med ett kompendie- eller korrespondensskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt därefter två skolskeden omfattande vardera två vec- kor vid till tiden sammanhängande utbild- ning.

Det första av dessa skolskeden bör om— fatta uppgifter som' är gemensamma obero- ende av truppslagstillhörighet — allmänt skede — medan det andra förutsätts ta sikte på speciella uppgifter för respektive befatt— ning befattningsskede.

Kursen bör vara avsedd för sergeant som är utbildad antingen inom det obligatoriska utbildningssystemet eller inom FBU och kvalificera för befordran till fanjunkare. Villkor för tillträde till kurs bör vara att en krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande

innehåll genomförts.

Särskilt lämplig elev bör efter vidareut- bildning inom det ordinarie utbildningssy- stemet kunna vinna anställning såsom re- servunderofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Fanjunkarekurs bör därvid räknas som del av utbildning till re- servunderofficer enligt närmare bestämmel- ser som bör utfördas av chefen för armén. VK förutsätter härvid att utbildningen i princip får den uppbyggnad som föreslagits av befälsstatsdelegationen.

Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig fanjunkare (motsvaran- de) vid utträdet ur Värnpliktsåldern kunna inträda i reserv.

f) Kurs på plutonchefsnivån: fänrikskurs I

Fänrikskurs 1 bör till sitt innehåll motsvara de första åtta veckorna av kadettskola. Den bör bestå av två kompendieskeden motsva- rande vardera en veckas skolmässig utbild— ning samt tre skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande ut- bildning. Ett kompendieskede och det första skolskedet bör kunna överensstämma med motsvarande skeden i fanjunkarkurs. Det första skolskedet — allmänt skede — bör innehålla sådana moment som är gemensam- ma för alla truppslag. Övriga skeden bör vara inriktade på uppgifter i avsedd befatt- ning befattningsskeden.

Elever som genomfört fänrikskurs 1 för- utsätts därefter gå igenom de fem sista vec- korna av kadettskola varefter godkända elever är kvalificerade för befordran till fän— rik.

Kursen bör vara avsedd för sergeanter som under grundutbildningen förklarats lämpliga för fortsatt utbildning till värnplik- tig officer. Därutöver bör värnpliktig under- officer som visat särskilt framstående dug- lighet under krigsförbandsövning och som bedöms i övrigt ha förutsättningar att be- strida officersbefattning kunna beordras till kurs. Kursen bör påbörjas med skolskede senast då vederbörande uppnått ca 33 års ålder.

Elev som inte genomgår kadettskola sedan

han med godkända betyg genomgått fänriks- kurs 1 bör kunna befordras till fanjunkare.

Den som genomgått fanjunkarkurs och därefter önskar genomgå utbildning till värnpliktig officer bör med hänsyn till skill- naden i övrigt ifråga om utbildningens inne- håll endast få tillgodoräkna sig det kom— pendieskede och det skolskede ur kursen som överensstämmer med motsvarande de- lar av fånsrikskursen.

g) Kurs på plutonchefsnivån: löjtnantskurs

Löjtnantskurs bör främst syfta till att vidare— utveckla förmågan att bestrida befattning som plutonchef. Särskild vikt bör läggas vid moment som avser självständigt uppträdan- de förstärkt pluton liksom samverkan med granatkastar-, stormkanon- och artilleriför- band. Utbildningen bör vidare syfta till att ge någon färdighet att föra kompani i enk- lare lägen. Trupputbildningsmoment som avser vanligen förekommande uppgifter un- der krigsförbandsövning bör även ingå i kursen.

Kursen bör omfatta ett kompendieskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt två skolskeden om vardera två vec- kor. Det första skolskedet bör innehålla sådana moment som är gemensamma för alla truppslag — allmänt skede. Det andra skedet bör omfatta uppgifter i avsedd be- fattning befattningsskede. För huvud— tjänster med särskilt tekniskt komplicerade uppgifter bör båda skedena vara befattnings- skeden. VK finner det lämpligt att kursen till sitt mål och innehåll i huvudsak motsvarar de första fem veckorna av reservofficerskurs 1 (ROK 1). VK förutsätter att utbildningen vid ROK 1 erhåller en sådan innehållsmäs- sig uppläggning att föreslagna skolskeden kan anpassas till utbildningen i fråga.

Kursen bör vara avsedd för värnpliktig fänrik och kvalificera för befordran till väm- pliktig löjtnant. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att en krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts.

Som angetts i kap. 4 C bör lämpliga elever efter genomförd löjtnantskurs kunna

gå över till reservofficersutbildning om orga- nisatoriska behov härav skulle föreligga. Detta bör ske så att eleverna efter denna kurs deltar i de återstående åtta veckorna av reservofficerskurs 1 (ROK 1). De går så- lunda från denna tidpunkt igenom den or- dinarie utbildningen till reservofficer. VK anser nämligen som tidigare redovisats det inte möjligt att efter löjtnantskurs anordna en frivillig befälsutbildning som till mål och innehåll motsvarar den fortsatta utbild- ningen till reservofficer.

h) Kurs på kompanichefsnivån: kaptenskurs

Kaptenskurs bör som tidigare angetts syfta till att kvalificera eleverna för krigsplace- ring som kompanichefs ställföreträdare vid förband huvudsakligen bestående av äldre värnpliktiga samt för placering som kom- panichef vid förband med företrädesvis sta- tionära uppgifter. Placering vid hemvärnet såsom kompanichef eller kretshemvärnschef bör även kunna förekomma. Befattningarna bör närmare anges av chefen för armén.

Kursen bör bestå av ett korrespondens— skede och fyra skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande ut- bildning.

Korrespondensskedet bör motsvara två veckors skolmässig utbildning. Tre skolske- den — allmänna skeden — bör omfatta ut- bildning som kan vara likartad för flertalet aktuella befattningar inom armén och i vissa fall även inom de två andra försvarsgrenar- na. VK vill rubricera utbildningen som »all- mänt kompanichefsskap». Exempel på vad som bör ingå i dessa allmänna skeden är personalledning och personalbehandling, markstrid, uppträdande vid insats av ABC- stridsmedel, mobiliseringstjänst och under- hållstjänst. Det sista skedet befattnings- skede bör vara särskilt inriktat på av- sedd befattning. Skedet bör antingen genom- föras i form av befattningsinriktad reservbe- fälskurs eller för blivande hemvärnsbefäl som kurs vid hemvärnets stridsskola.

Kaptenskurs bör vara avsedd för sär- skilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter. Så- lunda förutsätter VK att löjtnantskurs ge-

Motsvarighet i nuvarande

VK förslag till system för befordringsutbildning system Skede Längd Kvalificerar Längd Befordringskurs nr (veckor) till grad Benämning (veckor) Korpralskurs 4 Korprall Bk vicekorpral 4 +4 Allmänt skede 1 2 och korpral Befattningsskede 2 2 Furirkursa 4 Furir Bk furir 4 Allmänt skede 1 2 Befattningsskede 2 2 Sergeantkurs ca 10 Sergeant1 Bk sergeant 6 Ir'anjunkarkursa 5 Fanjunkare Bk fanjunkare 6 Kompendieskede 1 1 Allmänt skede 2 2 Befattningsskede 3 2 Fänrikskurs ] 8 Fänrik (efter Saknas Kompendieskede 1 1 avslutande del » 2 1' av kadettskola Allmänt skede 3 2' — 5 veckor) Befattningsskede 4 2 » 5 2 Löjtnantskurs” 5 Löjtnant Bk löjtnant 6 Kompendieskede 1 1 Allmänt skede 2 2 Befattningsskede 3 2 Kaptenskurs 10 Kapten1 Bk kapten 10 Korrespondensskede 1 2 Allmänt skede 2 2 » 3 2 » 4 2 Befattningsskede 5 2

1 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning. * Förordnande till vicekorpral efter kursens slut. ” Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan komplet- teringskurs med motsvarande innehåll genomförts. ' Samma innehåll som skede 1 och 2 i fanjunkarkurs.

nomförts före denna kurs. Vidare bör krävas att elev före kursen genomfört två krigsför- bandsövningar i befattning för officer. Kur- sen bör kvalificera för förordnande till värn- pliktig kapten efter det att godkänd tjänst- göring under krigsförbandsövning genom- förts i avsedd befattning.

Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig kapten vid utträdet ur Värnpliktsåldern kunna inträda i reserv.

i) Sammanfattning

VK sammanfattar i ovanstående tabell sitt förslag i fråga om befordringsutbildningen. En jämförelse med nu gällande system visar att de föreslagna kurserna i vissa fall är kor— tare än de nuvarande. Härvid bör dock upp- märksammas att förslaget förutsätter att kurserna i större utsträckning än nu genom— förs i form av centrala kurser vilket VK

anser innebära en effektökning jämfört med nuläget. Vidare är timuttaget per vecka ökat.

4. Kompletteringsutbildning

Som närmare redovisats i kap. 4 C bör den övriga befälsutbildningen bestå av krigsför- bandskurser, allmän utbildning, specialut- bildning, militär idrott och skytte samt för- svarsupplysning.

Krigsförbandsutbildningen bör bestå av befattningskurser och förbandskurser som i regel genomförs i form av veckoslutskurser. Exempel på befattningskurser är kurser för personal i stabs-, sambands-, skydds- och eldledningstjänst samt kurser för kvarter- mästare.

Krigsförbandskurs bör normalt bestå av en befattningskurs och en förbandskurs som vardera omfattar ett veckoslut. Den sammanlagda kurstiden bör sålunda uppgå till ca fyra dagar.

Allmän utbildning bör som framgått av kap. 4 C bestå av till mål och innehåll starkt avgränsade kurser i vilka kan delta befäl och meniga utan hänsyn till grad eller till- hörighet till försvarsgren och truppslag lik- som hemvärnspersonal, annan frivilligperso- nal och personal knuten till de civila de- larna av totalförsvaret. Som exempel på lämpliga kurser har angetts kurser i mark- strid, fria kriget, sambands- och skydds- tjänst, fältarbeten, motortjänst och under- hållstjänst. Vidare har anförts att viss trupp- slagsutbildning bör anordnas för att vid— makthålla och vidareutveckla de speciella färdigheter som krävs i befattningen. Varje kurs bör i genomsnitt omfatta tid som mot- svarar lägst en veckoslutskurs och högst en veckas utbildning.

Specialutbildning bör ges en högre mål- sättning och ett mera kvalificerat innehåll än den allmänna utbildningen. Exempel här- på är kurser i ledarskap och i trupput- bildning med direkt syftning på verksam- heten vid krigsförbandsövning, kurs i vin- tertjänst samt kurs i militärpolistjänst och kurs för tolkar. Dessa kurser bör omfatta en till två veckor vid till tiden samman- hängande utbildning.

Till specialkurserna bör som angetts i kap. 4 C även hänföras lämpligt skede i befordringskurs, vilket sålunda bör kunna genomgås separat.

Militär idrott och skytte bör bestå av täv- lingar av olika slag samt av märkestagning i syfte att höja konditionen hos deltagarna och att stimulera föreningsverksamheten.

Försvarsupplysning bör bestå av bl.a. föredrag, diskussioner, förevisningar och ut— ställningar.

5 . Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen bör som anges i kap. 4 D syfta till att utöver den allmänt ung- domsvårdande uppgiften ge en allmän orien- tering om totalförsvaret som samhällsfunk— tion och utveckla elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktning ägna sig åt verk— samhet som kan tjäna som en allmän för- beredelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgöringen t.ex. ledar- och in- struktörsverksamhet eller för tjänstgöring inom hemvärnet.

Utbildningssystemet bör som närmare an- getts i kap. 4 D omfatta en grundkurs- Vidareutbildningen bör bestå av en för alla utbildningslinjer gemensam allmän Iedarkurs samt en särskild ledarkurs avpassad till den egna utbildningslinjen. Slutligen bör i ung— domsutbildning ingå specialkurser t. ex. kurs i vintertjänst. Ungdomar bör även kunna delta i Vissa avsnitt av kompletteringsut- bildningen.

Utbildningen bör närmare utformas av arméchefen enligt de riktlinjer som angetts i kap. 4 och i detta avsnitt. Härvid bör bl. a. särskild uppmärksamhet ägnas samordning- en av FBU-ungdomens och hemvärnsung— domens utbildning.

A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förändringar

Som framgår av kap. 3 omfattar den fri— villiga befälsutbildningsrörelsen för närva- rande icke personal tillhörande flottan. Inom sjövärnskåren, vars verksamhet redo- visas i kap. 3 B, sker emellertid frivillig ut- bildning som till syfte och omfattning del- vis överensstämmer med verksamheten inom befälsutbildningsrörelsen. Denna utbildning har hittills utgjorts dels ett komplement till flottans ordinarie grundutbildning dels en möjlighet att, innan obligatorisk repetitions- övningsskyldighet förelegat, tillgodose be- hovet av repetitionsutbildning inom vissa sektorer, t.ex. inom marinens kustbevak- ning. Kurssystemet omfattar som tidigare nämnts aspirantutbildning, vidareutbildning av värnpliktigt befäl samt repetitionsutbild- ning av sjövärnsmän. Kåren har genom att den baserats på bindande åtagande byggts upp som en militär del inom marinen.

Vidareutbildningen av värnpliktigt befäl inom Sjövärnskåren har byggts upp med hänsyn till att obligatorisk repetitionsutbild- ning icke förekommer vid flottan. I vissa repetitionskurser ingår utbildning för för- ordnande till högre tjänstegrad, omskolning för krigsplacering i annan befattning och flottiljövningar.

Det nya värnpliktssystemet innebär för flottans del att bl. a. repetitionsutbildning

Frivillig befälsutbildning vid flottan

införts fr.o.m. januari 1967. Härigenom är skyldigheten för sjövärnsmän att full- göra repetitionskurser vid Sjövärnskåren icke längre aktuell. Behovet av frivillig be- fälsutbildning inom flottan har emellertid ytterligare accentuerats genom det nya ut- bildningssystemet. Krigsmaktens behov av frivillig befälsutbildning redovisas i kap. 4 B. För flottans del föreligger såväl övergångs- visa som ständiga behov av sådan utbildning. Nya möjligheter måste därför skapas så att de nämnda behoven kan tillgodoses och de värnpliktigas intresse att förbättra sina mi- litära kunskaper och färdigheter på frivillig väg kan tillvaratas. Som ovan nämnts försvinner förutsättning- arna för att i nuvarande form behålla den obligatoriska repetitionsutbildningen vid sjö- värnskåren. Erfarenheter från denna utbild- ning bör dock tillvaratas men formerna för den frivilliga utbildningen måste anpassas till den obligatoriska repetitionsutbildning som nu har införts vid flottan.

VK studier av sjövämskårens ungdoms- utbildning visar att verksamheten är väl planlagd och genomförd. Denna utbildning är av betydelse för rekrytering av såväl stambefäl som annat befäl vid flottan samt för rekryteringen till handelsflottan. Utbild- ningen är också en god förberedelse för den militära grundutbildningen. Den allmänna inriktningen av ungsdomsutbildningen vid Sjövärnskåren synes väl ansluta till de prin-

ciper som redovisats i kap. 4 D. Den kombi- nation av central utbildning vid aspirant- skolor och utbildning vid flottiljer som nu förekommer synes i stort lämplig.

B. Förslag till frivillig befälsutbildning inom flottan

1. Inledning

VK förslag bygger främst på överväganden i anslutning till avsnitten i kap. 4, nämli- gen »B. Behov av frivillig befälsutbildning» och :C. Grunder för den frivilliga befäls- utbildningens utformning» samt på närmast föregående avsnitt »A. Granskning av nu- varande förhållanden. Behov av föränd- ringar-.

2. Organisation och uppgifter

VK anser att den frivilliga befälsutbild- ningen inom flottan bör byggas upp på den nuvarande Sjövärnskårens grund och med utnyttjande av den utbildningsorganisation som nu finns inom kåren. Den frivilliga be- fälsutbildningen inom krigsmakten bör en- ligt VK uppfattning vara uppbyggd efter i huvudsak likartade principer. Sjövärnskå- ren, som nu lyder under chefen för mari- nen, bör därför ombildas till en frivillig försvarsorganisation liknande flygvapen- föreningarnas riksförbund. Sjövärnskårens framtida uppgift i stort bör vara att i sam- verkan med vederbörande myndigheter och övriga frivilliga försvarsorganisationer ar- beta för totalförsvaret främst genom frivil- lig utbildning av värnpliktigt befäl och an- nan manlig personal tillhörande flottan samt genom förberedande marin utbildning av ungdomar. Kåren bör i anslutning härtill främja rekrytering av flottans fast anställda befäl samt stimulera medlemmarna till fri- villig utbildning och frivilligt deltagande i kupp- och incidentberedskap. Den bör vi- dare väcka allmänt intresse för sjöfarten. Sjövärnskåren bör, med bibehållande av namnet, som specialförbund anslutas till centralförbundet för befälsutbildning (CFB). Detta innebär i princip att chefen för ma-

rinen även framgent ansvarar för planlägg- ning och genomförande av utbildningen men att det fortsättningsvis sker i samråd med CFB och Sjövärnskåren som frivillig- organisation. Sjövärnskåren ansvarar i sam- verkan med CFB för upplysnings-, rekryte- rings- och föreningsverksarnheten samt för ekonomin.

Som en konsekvens av förslaget finner VK att handläggning av ifrågavarande ären- den bör ingå som normalrutin såväl inom marinstaben som örlogsstab. Synpunkter på denna fråga redovisas i kap. 21.

De lokala föreningarna bör som nu be- nämnas sjövärnsflottiljer. Ordförande — flot- tiljchef — bör i princip ha i stort samma upp- gifter som hittillsvarande flottiljchef. VK finner vidare det lämpligt med tanke på de utbildningstekniska problemen att flottiljs utbildningsledare utses av chefen för ma- rinen. Hinder bör icke föreligga för att ut- bildningsledare tillika kan vara flottiljchef.

De nuvarande benämningarna sjövärns- aspirant och sjövärnsman för kårens med- lemmar bör bibehållas.

Med hänsyn till att frivillig utbildning av värnpliktiga i princip blir en helt ny verk- samhet inom flottan lämnas här ytterligare synpunkter som VK finner vara av bety- delse för förslagets genomförande.

VK räknar med att en ganska lång över- gångstid behövs. Bildandet av ett särskilt befälsutbildningsförbund för flottan bör främst föranleda organisatoriska åtgärder vad gäller omvandling av Sjövärnskåren och tillkomsten av frivilligärenden som en del av den normala stabsverksamheten vid ma- rinstaben och örlogsstab.

Den viktigaste uppgiften blir att av nu- varande flottiljer med militär ledning skapa flottiljer av föreningstyp. Den fortsatta verksamheten vid de nuvarande stödför- eningarna måste vidare ägnas stor uppmärk- samhet. Uppbyggnaden av organisationen kräver en noggrann planläggning. Effek- tiva åtgärder måste vidtas avseende rekry- tering och upplysning av flottans värnplik- tiga befäl. Nya utbildningsföreskrifter mås- te utarbetas. Under en övergångsperiod syns det därför lämpligt att Sjövärnskårens

nuvarande verksamhet fortsätter inom ra- men för gällande organisation. Den succes- siva övergången bör kunna ske enligt de närmare riktlinjer som chefen för marinen bör utfärda.

Sjövärnskårens funktionärer arvoderas enligt andra regler än vad som gäller för den frivilliga befälsutbildningen. I den mån de nuvarande funktionärernas uppgifter kvarstår oförändrade under den förutsedda övergångsperioden finner VK det rimligt att deras arvoden utgår enligt nuvarande normer.

Vissa delar av flottans incident- och kuppberedskap bygger i dag på medverkan av medlemmar i Sjövärnskåren. VK finner att en sådan fortsatt medverkan av den nya organisationens medlemmar bör främ- jas. VK har under hand erfarit att till per- sonal, som åtar sig sådan tjänstgöring, viss ersättning bedöms kunna utgå enligt sam- ma normer som gäller för viss annan perso- nal som åtar sig likartade uppgifter av be- redskapskaraktär i samhället.

3. Utbildningens syfte i stort

Utbildningen bör som angivits i kap. 4C främst syfta till att tillgodose de krigsorga- nisatoriska behoven. Bristerna i det obliga- toriska utbildningssystemet bör därför i förs- ta hand täckas. VK vill i anslutning härtill framhålla betydelsen av utbildning i ledar- skap och utbildningsmetodik för att under- lätta införandet av obligatorisk repetitions- utbildning vid flottan. Detta behov förelig- ger under en lång övergångsperiod.

Även vid flottan bör den enskildes önske- mål om utbildning tillgodoses oberoende av angelägenhetsgrad om detta kan ske utan att de krigsorganisatoriska behoven blir ef- tersatta och om det är organisatoriskt möj- ligt. VK inser väl att det i vissa fall kan vara särskilt svårt att tillgodose de indivi- duella önskemålen vid flottan med hänsyn till att antalet befattningar med teknisk in- riktning är stort och tillgången på utbild- ningsenheter är begränsad.

Verksamheten bör även inriktas på att

vidmakthålla och vidareutveckla intresset för försvaret och försvarsviljan.

4. Utbildningens omfattning

Den frivilliga befälsutbildningen bör bestå av befordringsutbildning och komplette- ringsutbildning. Ungdomsutbildning bör be- drivas i anslutning till den frivilliga befäls- utbildningen.

Vid flottan innebär det nya vämplikts- systemet som tidigare anförts särskilt ge- nomgripande förändringar. Ett system för frivillig befälsutbildning måste därför, som tidigare berörts, byggas ut efter hand som resurser kan avdelas och i takt med det nya obligatoriska värnpliktsutbildningssystemets utbyggnad. Hänsyn måste tas till genomfö- randet av de särskilda åtgärder som en om- vandling av Sjövärnskårens ställning och verksamhet föranleder.

Av befattningsinriktad utbildning bör i första hand anordnas utbildningsmoment som kan vara gemensamma för flera be- fattningar. Exempel på sådant moment är skyddstjänst, sjukvårdstjänst, navigering, signaltjänst, stridsledningstjänst och mark- strid.

Utbildningen bör avse personal på stam- fartyg, hjälpfartyg och vid landförband. Det är av utbildningstekniska och organisatoris- ka skäl svårt att anordna utbildning på stamstridsfartygen. Denna utbildning måste därför sannolikt begränsas till ett mindre antal befattningar. Frivilligutbildningen bör kunna ges större omfattning för personal på hjälpfartyg och vid landförband. Perso- nal vid landförband bör i förekommande fall delta i kurser anordnade vid kustartil- leriet eller vid armén. Personal från andra delar av försvaret bör ha motsvarande möj- ligheter att delta i lämpliga delar av den utbildning som anordnas inom sjöväms- kåren.

Utbildningsverksamheten i land vid flot- tan är i väsentlig omfattning koncentrerad till örlogsskolorna. Detta medför att den befattningsutbildning som kräver speciella anordningar till sin huvuddel måste genom- föras som central utbildning ansluten till

dessa skolor. Övrig befattningsutbildning bör kunna anordnas även lokalt vid sjö- värnsflottiljerna.

5. Befordringsutbildning &) System i stort

Kurssystemet bör byggas upp efter de prin- ciper som redovisats i kap. 4C. Beräkning- .arna visar att de kurstider som föreslagits för armén liksom kursernas uppbyggnad i skeden m.m. i princip bedömes lämpliga ,även för flottans personal.

Systemet bör sålunda omfatta kurser på fgruppchefs-, troppchefs-, plutonchefs- och kompanichefsnivåerna. Kurserna bör inde- las i skolskeden som vid central utbildning vardera är av två veckors längd. Skolskede bör kunna vara allmänt skede eller befatt- ningsskede eller motsvarande tid vid utbild- ning uppdelad i kortare övningspass. All- mänt skede bör omfatta sådan utbildning som är gemensam för ett flertal befattning- ;ar t. ex. utbildning i ledarskap och utbild- ningsmetodik. Befattningsskede bör som framgår av benämningen omfatta främst utbildning som direkt syftar på uppgifter i befattningen. Utbildningen bör vidare kun- na innefatta korrespondens- eller kompen- dieskede som genomförs på fritid i hem- orten och i regel utgör en förberedelse för skolskedena.

Skolskedena bör vid central utbildning anordnas så att två eller flera skeden vid behov kan genomföras i en följd.

Varje kursavdelning bör omfatta endast elever från en befälsnivå och med ett så be- gränsat antal befattningar att en klar, funk- tionell inriktning av utbildningen säker- ställs. Detta hindrar dock icke att kursav- delningar som representerar flera befälsni— våer och ett större antal befattningar kan övas gemensamt under vissa moment av ut- bildningen.

De kurser som syftar till placering i an- nan befattning än den innehavda bör inne- fatta trupptjänstgöring där eleven prövas före befordran. Denna tjänstgöring bör i re-

gel fullgöras i form av krigsförbandsövning i avsedd befattning.

I de följande beräkningarna har förut- satts att arbetstiden per vecka vid central utbildning är 40 timmar varav högst 10 timmar icke är schemabundna utan avsedda för lösande av elevuppgifter, för gruppar- bete o. d. Reservtid är här icke inräknad. Tid för in- och utryckning är icke inräknade i de 40 timmarna.

b) Kurs på gruppchefsnivån: korpralskurs

Kursen bör främst syfta till att lära in de väsentligaste uppgifterna för underbefäl. Den bör omfatta två skolskeden om var- dera två veckors längd samt därutöver tjänstgöring i avsedd befattning under krigs- förbandsövning. I kursen bör vara inbyggd en krigsförbandskurs som omfattar två veckoslutskurser.

Kurs bör anordnas för meniga i vissa be- fattningar på stridsfartyg, på hjälpfartyg och vid flottans landförband. Personal på hjälpfartyg och vid landförband rekryteras till stor del av värnpliktiga som omskolas under krigsförbandsövning. Villkor för till- träde till kurs bör därför för sådan personal bl. a. vara att den dessförinnan omskolats vid de nya förbandstyperna.

Efter att de två skolskedena genomförts bör förordnande till vicekorpral kunna ske. Efter genomförd krigsförbandsövning bör förordnande ske till korpral.

c) Kurs på gruppchefsnivån: furirkurs

Kursen bör syfta till att vidareutveckla färdigheterna i innehavd befattning och att vidareutbilda eleven till föregångsman inom det allmänmilitära området. Moment avse- ende trupputbildning under krigsförbands- övning bör dessutom ingå i kursen. Kursen bör omfatta två skolskeden om vardera två veckors längd vid till tiden sammanhängan- de utbildning och delas upp på ett allmänt skede och ett befattningsskede.

Villkor för tillträde till furirkurs bör vara att en krigsförbandskurs omfattande två veckoslutskurser — en befattningskurs och

Kursen bör vara avsedd för korpral. Be- fordran till furir bör kunna ske efter ge- nomförd kurs.

d) Kurs på troppchefsnivån: underofficers- kurs

Kursen bör syfta till att utbilda särskilt lämpliga underbefäl för tjänst i befattning- ar för underofficer vilka bör fastställas av chefen för marinen. Utbildningen bör enligt marinchefens närmare bestämmande avpassas med hänsyn till befattningens art och elevernas militära och civila utbildning. Kursen bör föregås av furirkurs på lämplig utbildnings- linje. Förordnande till underofficer av 2. graden bör ske efter godkänd tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbands- övning.

Som riktvärde på kursens längd vill VK ange att den bör motsvara skillnaden mel- lan tid för utbildning till underbefäl och un- derofficer inom det obligatoriska utbild- ningssystemet varvid tid för furirkurs och krigsförbandsövning i underofficersbefatt- ning frånräknas. Detta innebär en tid på ca 34 dagar.

e) Kurs på troppchefsnivån: flaggunder- officerskurs

Kursen bör främst syfta till att vidareut- veckla förmåga att tjänstgöra i avsedd be- fattning. Väsentligt utrymme ägnas moment som ingår i den allmänmilitära utbildning- en och i trupputbildningen med direkt syfte på uppgifter under krigsförbandsövning. Förmågan att handla självständigt bör upp- övas.

Kursen bör bestå av ett kompendieskede motsvarande en veckas skolmässig utbild- ning samt därutöver av ett allmänt skede och ett befattningsskede om vardera två veckors längd vid till tiden sammanhängan- de utbildning.

Villkor för tillträde till kurs bör vara att en krigsförbandskurs som omfattar två vec- koslut en befattningskurs och en för- bandskurs genomgåtts.

Kursen bör vara avsedd för värnpliktig underofficer av 2. graden och kvalificera för utnämning till värnpliktig flaggunder- officer. Såväl elev utbildad till underofficer inom det obligatoriska systemet som inom Sjövärnskåren bör kunna få tillträde till den- na kurs. Det torde i och för sig kunna an- ses lämpligt att värnpliktig flaggunderoffi- cer med särskilt goda vitsord genom vidare- utbildning inom det obligatoriska utbild- ningssystemet får anställning som reservun- derofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Härvid bör flaggunderoffi- cerskursen räknas in i utbildningen. Det torde ankomma på marinens befälsutred- ning att lägga fram förslag till sådan utbild- ningsgång.

Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig flaggunderofficer vid ut- trädet ur Värnpliktsåldern kunna inträda i reserv.

f) Utbildning på plutonchefsnivån: fänriks- utbildning

VK bedömer det inte möjligt eller lämpligt att anordna utbildning till värnpliktig fän- rik vid flottan i form av särskild frivillig befälsutbildning. Lämpliga elever bör där- för genomgå ordinarie kurs för värnpliktig officer vid sjökrigsskolan. VK anser att så- dan kurs av pedagogiska och psykologiska skäl bör påbörjas senast vid ca 33 års ålder. Till kursen bör kunna beordras värnpliktig underofficer som under grundutbildning för- klarats lämplig för fortsatt utbildning till värnpliktig officer eller som visat särskilt framstående duglighet under krigsförbands- övning och i övrigt bedöms ha förutsätt— ningar för att bestrida officersbefattning.

g) Kurs på plutonchefsnivån: löjtnantskurs

Kursen bör främst syfta till att vidareut- veckla förmågan att bestrida befattning inom plutonsnivån. Särskild vikt bör läggas vid att höja förmågan att handla självstän- digt och i samverkan. Det är lämpligt att trupputbildningsmoment som avser vanli- gen förekommande uppgifter under krigs-

Kursen bör omfatta ett kompendieskede motsvarande en veckas utbildning samt två skolskeden vardera om två veckor. Det ena skolskedet bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. För huvud- tjänster med särskilt komplicerade uppgifter bör båda skedena kunna vara befattnings- skeden.

Villkor för tillträde till kurs bör vara att en krigsförbandskurs som omfattar två veckoslutskurser en befattningskurs och en förbandskurs genomgåtts.

Som framhållits i kap. 4 C bör lämpliga elever efter genomförd löjtnantskurs kunna fortsätta utbildning till reservofficer om or- ganisatoriska behov härav skulle föreligga. Löjtnantskursen bör kunna tillgodoräknas som en första del av utbildning till reserv- officer. Den fortsatta utbildningen måste emellertid enligt VK uppfattning med hän-

syn till sin kvalificerade art genomföras inom det ordinarie utbildningssystemet. VK förutsätter att reservofficersutbildningen er- håller en sådan utformning att den frivilliga utbildningen kan anpassas till denna.

h) Kurs på kompaninivån: kaptenskurs

Som närmare redovisats i kap. 4C anser VK det önskvärt att särskilt lämpliga väm- pliktiga löjtnanter genomgår fortsatt utbild- ning till befattning på kompaninivån. Vid flottan bör i första hand vissa befattningar som ställföreträdande kompanichef inom kustbevaknings- och basorganisationen kun- na komma i fråga. Befattningarna bör när- mare anges av chefen för marinen. Kursen bör liksom vid armén bestå av ett korrespondensskede och fyra skolskeden om vardera två veckor. Korrespondensskedet bör motsvara två

Tabell 6:1. VK förslag till befordringsutbildning vid flottan.

Skede Längd Befordringskurs nr (veckor) Kvalificerar till grad Korpralskurs 4 Korpral1 ” Allmänt skede 1 2 Befattningsskede 2 2 Furirkursf 4 Furir Allmänt skede 1 ] Befattningsskede 2 2 Underofficerskurs 5—6a Underofficer av 2. graden1 Flaggtmderofficerskursf 5 Flaggunderofficer Kompendieskede 1 1 Allmänt skede 2 2 Befattningsskede 3 2 Utbildning till värnpliktig officer * Fänrik Löjtnantskursn 5 Löjtnant Kompendieskede ] 1 Allmänt skede 2 2 Befattningsskede 3 2 Kaptenskurs 10 Kapten1 Korrespondensskede 1 2 Allmänt skede 2 2 » » 3 2 » » 4 2 Befattningsskede 5 2

1 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning. Förordnande till vicekorpral efter genomförda två skeden. ** Enligt chefens för marinen närmare bestämmande. " Ordinarie officerskurs om 90 dagar. 5 Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca 4 dagar) eller annan komplete- ringskurs med motsvarande innehåll genomförts.

veckors skolmässig utbildning. Tre skolske- den allmänna skeden - bör omfatta ut- bildning som kan vara likartad för alla be- fattningar och som bör kunna anordnas ge- mensamt för elever ur samtliga försvarsgre- nar. VK vill rubricera utbildningen som »allmänt kompanichefsskap». Exempel på vad som kan ingå i dessa allmänna skeden är personalledning och personalbehandling, markstrid, uppträdande vid insats av ABC- stridsmedel, mobiliseringstjänst och under- hållstjänst. Det sista skedet — befattnings- skede måste emellertid vara speciellt in- riktat på avsedd befattning.

Kaptenskurs bör vara avsedd för särskilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter. Sålunda förutsätter VK att löjtnantskurs genomförts före denna kurs. Vidare måste med hänsyn till kravet på erfarenhetsunderlag fordras att elev före kursen genomfört två krigs- förbandsövningar i befattning för officer. Kursen bör kvalificera för förordnande till värnpliktig kapten efter det att godkänd tjänstgöring under krigsförbandsövning ge- nomförts i avsedd befattning. Som angetts i kap. 4 C bör särskilt lämplig värnpliktig kapten vid utträdet ur Värnpliktsåldern kun- na inträda i reserv.

i) Sammanfattning

VK förslag till befordringsutbildning vid flottan sammanfattas i tabell 6: 1.

6. Kompletteringsutbildning

Som närmare redovisats i kap. 4C bör kompletteringsutbildningen bestå av krigs- förbandskurser, allmän utbildning, special- kurser, militär idrott och skytte samt för- svarsupplysning.

Krigsförbandskurser bör bestå av befatt- ningskurser och förbandskurser i regel ge- nomförda i form av veckoslutskurser.

Exempel på befattningskurser är kurser för personal i stridslednings-, artilleri- och sambandstjänst.

Förbandskurs bör kunna anordnas för

vid respektive förband (fartygsenhet) krigs- placerade befäl.

Allmän utbildning bör som framgått av kap. 4 C bestå av kurser som till mål och in- nehåll är starkt avgränsade. I kurserna bör befäl och meniga kunna delta utan hänsyn till grad och försvarsgrenstillhörighet lik- som även hemvärnspersonal, annan frivil- ligpersonal och personal knuten till de ci- vila delarna av totalförsvaret. Elever ur armén och kustartilleriet bör i viss utsträck- ning kunna delta i dylika kurser som anord- nas vid flottan liksom i andra fall flottans personal bör ha möjlighet att delta i utbild- ning som anordnas inom andra delar av försvaret. Viss befattningsutbildning bör även anordnas främst som orientering och för att stimulera intresset. Varje kurs bör i genomsnitt omfatta tid motsvarande högst en veckoslutskurs.

Specialkurser bör ges en högre målsätt- ning och ett mera kvalificerat innehåll än den allmänna befälsträningen. Exempel här- på är kurser i ledarskap och trupputbildning med direkt syftning på verksamhet vid krigsförbandsövning samt kurs i navigation, signaltjänst, militärpolistjänst och kurs för tolkar. Dessa kurser bör ha en veckas längd vid till tiden sammanhängande utbildning. Som tidigare angetts är det angeläget att flottans befäl ökar sina färdigheter i ledar— skap och trupputbildning med tanke på uppgifterna under den obligatoriska repeti- tionsutbildning som är under genomförande.

Till specialkurserna bör som angetts i kap. 4C även hänföras lämpligt skede i be- fordringskurs, vilket sålunda bör kunna ge- nomgås separat.

Militär idrott och skytte bör bestå dels av grenar som är gemensamma för all väm- pliktig personal dels av rent marina grenar som exempelvis segling och rodd. Tävlingar och märkestagning bör ingå. Verksamheten bör syfta till att höja konditionen hos del- tagarna och att stimulera föreningsverksam- heten. De rent marina grenarna bör bl.a. syfta till att höja färdigheterna i sjömanskap.

Försvarsupplysningen bör bestå av före- drag, diskussioner, förevisningar och utställ- ningar.

7. Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen inom Sjövärnskåren bör ske efter de allmänna riktlinjer som an- getts i kap. 4 D. Kurssystemet bör sålunda bestå av grundkurser och specialkurser. Systemet kompletteras med allmän och sär— skild ledarkurs.

Den nuvarande uppbyggnaden av ung- domsutbildningen på fem aspirantkurser medger en hög målsättning för utbildning- en. Kursernas målsättning i vad avser de rent marina ämnena såsom navigation och sjömanskap bör bibehållas. Den del av ut- bildningen som avser orientering om för- svaret, militäryrket och värnpliktsutbild- ningen bör utökas.

Utbildningen bör närmare utformas en- ligt marinchefens bestämmande.

7 Frivillig befälsutbildning vid marinen:

kustartilleriet

A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar

VK har funnit att planläggning och genom- förande av kursverksamheten sker efter en väl inarbetad rutin. Härvid eftersträvas bl.a. en nära samordning med kurssystemet vid armén. Elever från kustartilleriet deltar sålunda i ett stort antal armékurser. Exem- pel härpå är kurser i jägar-, skytte-,luftvärns- och militärpolistjänst. En sådan samordning av kurssystemet bör fortlöpande eftersträvas. Vidare bör tillvaratas möjligheterna att ord— na gemensam utbildning med personal ur flottan och kustartilleriet. Särskilda kurser för kustartilleribefäl anordnas främst i för vapnet speciella utbildningslinjer såsom sjö- frontartilleritjänst, robottjänst, signal- och stridsledningstjänst, mintjänst och båttjänst. Sådana speciella kurser anser VK vara nöd- vändiga även i fortsättningen.

En påtaglig svårighet vid anordnandet av de särskilda kustartillerikursema är att den värnpliktiga befälskadern vid vapnet är för- hållandevis liten och spridd över hela lan- det. Det finns flera utbildningslinjer som omfattar ett relativt litet antal värnpliktiga. Därmed blir det svårt att anordna kurser med tillräckligt antal deltagare såväl i be- fordringsutbildning som kompletteringsut- bildning. Det har också blivit nödvändigt att ställa in vissa planlagda kurser. Andra har genomförts med ett för lågt deltagaran- tal.

VK har funnit att rekryteringen till kur- serna genomförs efter en lämplig rutin. VK vill emellertid liksom när det gäller armén framhålla att utbildnings- och rekryterings- verksamheten i högre grad än nu bör grun— das på en detaljerad kartläggning av de krigsorganisatoriska behoven. Då kan re- kryteringen ges en bestämd inriktning och kommer därmed sannolikt att ge bättre re- sultat än nu.

De synpunkter VK har framfört ifråga om armén beträffande behovet av precise— rad målsättning för kurserna och en diffe- rentiering av dessa med hänsyn till befäls- nivå och utbildningslinje gäller i princip även kustartilleriet. Kommittén är emeller- tid medveten om att det i vissa fall blir svå- rare att tillämpa dessa principer vid kust- artilleriet med hänsyn till de speciella för- hållandena där.

Vuxenutbildningen är nu i regel förlagd till fredstruppförbanden eller till befästnings- anläggningar i havsbandet. I det första fal- let är kursernas förläggning mindre lämplig ur rekreationssynpunkt för de anhöriga, som eleverna helst önskar ha med. I det senare fallet kan de anhöriga icke följa med elever- na med hänsyn till sekretessen. Det är ange- läget att utbildningen kan lokaliseras till platser som är lämpliga såväl från utbild- ningssynpunkt som med hänsyn till famil- jerna. Enligt vad VK inhämtat eftersträvar de ansvariga myndigheterna att åstadkomma en sådan lösning som dock kräver upprust-

ning av lämpliga förläggningar och därmed blir kostnadskrävande.

Ungdomsutbildningen vid kustartilleriet genomförs väl. Förutsättningarna för att även i framtiden få god anslutning torde vara gynnsamma dels med hänsyn till den för ungdomen särskilt intressanta båttjänsten samt genom de goda. möjligheterna till fri- luftsliv i skärgårdsområdena.

B. Förslag till frivillig befälsutbildning vid kustartilleriet

1. Inledning

Förslaget grundas främst på överväganden i anslutning till avsnitten i kap. 4, nämligen »B. Behov av frivillig befälsutbildning» och >>C. Grunder för den frivilliga befälsutbild- ningens utformning» samt närmast föregå- ende avsnitt »A. Granskning av nuvarande system. Behov av förbättringar».

2. Syfte i stort

Systemet bör som angivits 1 kap. 4C främst syfta till att tillgodose de krigsorganisato- riska behoven. Bristerna i det obligatoriska utbildningssystemet bör sålunda täckas i första hand. Den enskildes behov av utbild— ning bör dock tillgodoses i den utsträck— ning detta är möjligt utan att de krigsorga— nisatoriska behoven blir eftersatta. Verk- samheten bör också syfta till att vidmakt- hålla och vidareutveckla försvarsviljan.

Utbildningen bör bestå av befordringsut— bildning och kompletteringsutbildning. Ung- domsutbildning bör liksom hittills bedrivas i anslutning till den frivilliga befälsutbild- ningen.

3. Befordringsutbildning

a) Utbildningens omfattning

Kurssystemet bör byggas upp efter samma system som redovisats för armén. VK beräk- ningar som avser representativa befatt-

ningar visar att de kurstider som föreslagits för armén liksom förslagen till kursernas uppbyggnad i princip kan gälla även inom kustartilleriet.

Systemet bör sålunda omfatta kurser på gruppchefs-, troppchefs-, plutonchefs- och kompanichefsnivåema. Kurserna bör indelas i skolskeden omfattande vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Skedena bör vara tidsmässigt samordnade så att två eller flera skeden kan genom- föras i en följd. Skedena bör vidare i; vissa fall kunna bestå av kompendie- eller korrespondensskeden. Skolskede bör kunna. vara ett s.k. allmänt skede som innehåller övningar gemensamma för flera befatt-, ningar, bl. a. övningar i markstrid och där-. med direkt sammanhängande utbildning in— om andra övningsgrenar eller befattnings-. skede som omfattar uppgifter direkt syf— tande på avsedd befattning.

Kursavdelning bör bestå av elever från endast en befälsnivå och omfatta ett så bea gränsat antal befattningar att en klar, funk—: tionell inriktning av utbildningen är möjlig. Denna avgränsning bör emellertid inte hindra att utbildningen i viss utsträckning anordnas gemensam för flera kursavdelf ningar som representerar olika befälsnivåer och ett större antal befattningar. Exempel på sådan utbildning är grundläggande ge— nomgångar, rekognoseringar, muntliga. stridsövningar och truppföringsmoment.

Som angetts i kap. 4 bör befordringskurs på gruppchefsnivån kunna anordnas som central, regional och lokal kurs. Befordrings- kurser på övriga nivåer bör med hänsyn till sin kvalificerade art i princip anordnas cen-; tralt. Delar av dessa senare kurser bör dock. få anordnas regionalt eller lokalt om utbild-= ningsbetingelser kan skapas så att erforderq lig kvalitet och kontinuitet i utbildningen. säkerställs.

I de nedan redovisade beräkningarna i fråga om kursernas längd och uppdelning har förutsatts att arbetstiden per vecka är 40, timmar vid till tiden sammanhängande ut- bildning, varav högst 10 timmar ej är sche- mabundna utan avsedda för lösande av elev- uppgifter, för grupparbete o.dyl. Reservtid!

är här icke inräknad. Inryckning förutsätts ske söndag kväll och utryckning lördag mor- gon. Tid för in- och utryckning är ej inräk- nad.

b) Kurs på gruppchefsnivån: korpralskurs

Kursen bör främst syfta till att lära in upp- gifter som avser huvudtjänsten inom respek- tive befattning samt därutöver markstrid och därmed direkt sammanhängande moment inom andra övningsgrenar.

Kursen bör i likhet med motsvarande kurs inom armén omfatta två skolskeden vardera om två veckors längd vid till tiden sam- manhängande utbildning samt därutöver ett skede med trupptjänstgöring. Den skolmäs- siga utbildningen bör uppdelas på ett all- mänt skede och ett befattningsskede. I den skolmässiga delen av utbildningen bör en krigsförbandskurs på sammanlagt ca fyra dagar vara inbyggd. Trupptjänstgöringen bör fullgöras i avsedd befattning under krigsför- bandsövning.

Kursen bör vara avsedd för menig med särskilt goda vitsord från grundutbildning eller för menig som visat goda befälsegen- skaper under krigsförbandsövning. Efter det att de två skolmässiga skedena är fullgjorda med godkända vitsord bör förordnande till vicekorpral kunna ske. Efter genomförd krigsförbandsövning bör förordnande ske till korpral.

c) Kurs på gruppchefsnivån: furirkurs

Furirkurs bör främst inriktas på att vidare- utveckla färdigheterna inom huvudtjänsten i innehavd underbefälsbefattning. Främst bör förmågan att lösa uppgifter självständigt uppövas. Elev bör därutöver vidareutbildas som föregångsman i fråga om uppgifter inom det allmänmilitära området. Moment som avser trupputbildning inom grupp och motsvarande förband under krigsförbands- övning bör även ingå.

Kursen bör omfatta två skeden vardera om två veckors längd vid till tiden samman- hängande utbildning. Det ena skedet bör

vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede.

Kursen bör vara avsedd för korpral och kvalificera för befordran till furir. Villkor för tillträde till kurs bör vara att krigsför- bandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande inne- håll fullgjorts. Detta bör dock ej gälla den som genomfört korpralskurs eftersom denna innefattar sådan kurs.

d) Kurs på troppchefsnivån: sergeant/curr

Sergeantskurs bör syfta till att utbilda särskilt lämpliga underbefäl till underoffi- cerare i befattningar som företrädesvis är av teknisk natur eller som finns inom vissa områden av underhållstjänsten. Befattning— arna bör bestämmas av chefen för marinen. Utbildningens uppläggning bör anpassas med hänsyn till befattningens art och vederbö- randes militära och civila förutsättningar för uppgiften.

VK vill som hållpunkt beträffande utbild- ningens längd ange att den minst bör mot- svara skillnaden mellan grundutbildning till underbefäl och underofficer. I utbildningen bör ingå furirkurs på lämplig utbildnings- linje samt en krigsförbandsövning i vakant befattning för underofficer. Frånräknas an- given kurs och tjänstgöring återstår ca 60 dagar av tiden. Del av denna tid bör full- göras inom ramen för det obligatoriska ut- bildningssystemet främst i form av skolmäs- sig utbildning. Härvid bör gälla att elev del- tar under ca sju veckor som elev i special- kurs (april—maj) ingående i ordinarie under- officersutbildning och därefter fullgöra ca två veckors trupptjänstgöring under för- bandsutbildning. Övrig del av tiden bör fullgöras som FBU-kurs och läggas in på lämplig tidpunkt innan ovan angiven ut- bildning och tjänstgöring inom det obliga- toriska systemet börjar.

Utbildningen bör vara avsedd för furir och kvalificera för befordran till underoffi- cer av 2. graden. Förordnande bör ske efter det att tidigare nämnd krigsförbandsövningi underofficersbefattning fullgjorts.

e) Kurs på troppchefsnivån: flaggunder- officerskurs

Flaggunderofficerskurs bör syfta till att vi- dareutveckla förmågan att leda tropp eller avdelning dels inom huvudtjänsten, dels vid markstrid och därmed direkt sammanhäng— ande moment inom andra övningsgrenar. Särskild vikt bör läggas vid att uppöva för- mågan till självständigt handlande. Förmå- gan i trupputbildning bör därutöver vidare- utvecklas med direkt syftning på uppgifter under krigsförbandsövning.

Kursen bör i likhet med vad som angivits beträffande armén inledas med ett kom- pendie- eller korrespondensskede motsva- rande en veckas skolmässig utbildning samt därefter två skolskeden omfattande vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första av dessa skolskeden bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede.

Kursen bör vara avsedd för underofficer utbildad såväl inom det obligatoriska utbild- ningssystemet som inom FBU och bör kva- lificera för befordran till flaggunderofficer. Som angetts i kap. 4C bör ett villkor för tillträde till sådan kurs vara att en krigs- förbandskurs eller kurs med motsvarande innehåll genomförts.

Särskilt lämplig elev bör efter vidareut- bildning inom det ordinarie utbildnings- systemet kunna vinna anställning såsom reservunderofficer om organisatoriskt be- hov härav skulle föreligga. Flaggunderoffi- cerskurs bör därvid räknas som del av ut- bildning till reservunderofficer. Dessa frågor behandlas f. 11. av marinens befälsutredning.

Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig flaggunderofficer vid ut- trädet ur Värnpliktsåldern kunna vinna in- träde i reserv.

f) Utbildning på plutonchefsnivån: fänriks- utbildning

VK finner det angeläget att rekryteringen för utbildning till värnpliktiga officerare ges ökad bredd också vid kustartilleriet genom att lämplig personal får genomgå denna vi-

dareutbildning även sedan ett visst antal år förflutit efter grundutbildningen. Med hänsyn till att antalet värnpliktiga officerare är för- förhållandevis litet inom kustartilleriets krigsorganisation är det emellertid inte lämpligt att såsom föreslagits beträffande armén ordna särskilda FBU-kurser för att tillgodose detta behov. Lämpliga elever bör i stället beredas möjlighet att genomgå or- dinarie kurs vid Sjökrigsskolan. VK anser att sådan kurs av pedagogiska och organi- satoriska skäl bör få påbörjas senast då ve- derbörande uppnått ca 33 års ålder. Till sådan kurs bör kunna beordas värnpliktig underofficer som under grundutbildningen förklarats lämplig för fortsatt utbildning till värnpliktig officer. Därutöver bör kunna beordras annan värnpliktig underofficer som visat särskilt framstående duglighet under krigsförbandsövning och som bedöms i öv- rigt ha förutsättningar att bestrida officers- befattning.

g) Kurs på plutonchefsnivån: löjtnantskurs

Kursen bör främst syfta till att vidareut- veckla förmågan att bestrida befattning som plutonchef eller som chef för motsvarande förband. Särskild vikt bör läggas vid att upp— öva förmågan att handla självständigt och att samverka med andra förband. Trupput- bildningsmoment som avser under krigsför- bandsövning vanligen förekommande upp- uppgifter bör även ingå i kursen.

Kursen bör liksom föreslagits beträffande armén omfatta ett kompendieskede motsva- rande en veckas skolmässig utbildning samt två skolskeden om vardera två veckor. Det första skolskedet bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. För hu- vudtjänster med särskilt tekniskt komplice- rade uppgifter bör både skedena vara befatt- ningsskeden. Kursen kan enligt VK upp— fattning med den nu angivna inriktningen i huvudsak motsvara fem veckor av reserv- officerskurs 1 (ROK 1). VK förutsätter att utbildningen vid ROK 1 erhåller en sådan innehållsmässig uppläggning att föreslagen utbildning kan anpassas till utbildningen vid ROK 1. Tillträde till reservofficersut—

bildningen bör endast medges om organisa- toriska förutsättningar härför föreligger.

*— Kursen bör vara avsedd för värnpliktig fänrik och kvalificera för befordran till värnpliktig löjtnant. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att en krigsförbandskurs bm ca fyra dagar eller annan komplette- ringskurs med motsvarande innehåll genom- förts.

ll) Kurs på kompanichefsnivån: kaptenskurs

Kaptenskurs anordnas f.n. icke för personal .vid kustartilleriet. VK anser att sådan ut— bildning i begränsad omfattning bör före— komma i framtiden av skäl som redovisats .i- kap. 4 C.

Kurs bör syfta till att utbilda lämpliga värnpliktiga löjtnanter för att bestrida be- fattning avsedd för värnpliktig kapten. Det bör ankomma på chefen för marinen att närmare ange lämpliga befattningar.

Kursen bör bestå av ett korrespondens- skede och fyra skolskeden om vardera två Veckor vid till tiden sammanhängande ut- bildning.

' Korrespondensskedet bör motsvara två veckors skolmässig utbildning. Tre skolske- den — allmänna skeden bör omfatta ut— bildning som kan vara likartad för samtliga elever i kaptenskurs oberoende av tillhörig— het till försvarsgren. VK vill rubricera ut- bildningen som »allmänt komanichefsskap». Exempel på vad som bör ingå i dessa all- männa skeden är personalledning och per- sonalbehandling, markstrid, uppträdande vid insats av ABC-stridsmedel, mobiliserings- tjänst och underhållstjänst. Det sista skedet bör vara speciellt inriktat på avsedd befatt— ning — befattningsskede. Det bör kunna ge- nOmföras i form av befattningsinriktad re- servbefälskurs.

Kaptenskurs bör vara avsedd för särskilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter. Sålunda förutsätter VK att löjtnantskurs genomförts före denna kurs. Vidare bör krävas att elev »före kursen genomfört två krigsförbands- övningar i befattning för officer. Kursen bör kvalificera för förordnande till väm-

pliktig kapten efter det att godkänd tjänst— göring under krigsförbandsövning genom- förts i avsedd befattning. VK förutsätter att vid förordnandet hänsyn tas till gängse prin- ciper beträffande turordning i förhållande till övriga befälskategorier.

Som angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig kapten vid utträdet ur vämplikts- åldern kunna inträda i reserv.

i) Sammanfattning

VK sammanfattar i följande tabell sitt förslag till befordringsutbildning vid kust- artilleriet. En jämförelse med nu gällande system visar att de föreslagna kurserna i vissa fall är kortare än de nuvarande. Här- vid bör dock uppmärksammas att förslaget innebär att kurserna utom för gruppchefs- nivån i regel genomförs i form av centrala kurser vilket torde innebära en effektökning jämfört med nuvarande system. Vidare för- utsätts att timuttaget ökar per vecka vid central kurs.

4. Kompletteringsutbildning

Som närmare redovisats i kap. 4C bör kompletteringsutbildningen bestå av krigs- förbandskurser, allmän utbildning, special- kurser, militär idrott och skytte samt av för- svarsupplysning.

Krigsförbandsutbildningen bör bestå av befattningskurser och förbandskurser som i regel genomförs i form av veckoslutskurser. kurser.

Exempel på befattningskurser är kurser i stabs-, sambands-, artilleri- och mintjänst samt kurser för kvartermästare.

Krigsförbandskurs bör normalt bestå av en befattningskurs och en förbandskurs som vardera omfattar ett veckoslut. Den sam- manlagda kurstiden bör sålunda uppgå till ca fyra dagar. I vissa fall kan det vara lämpligt att befattningskurs och förbands- kurs anordnas centralt under en vecka. Ma- terielens komplicitet och bundenhet till tid och plats måste härvid vara styrande.

Allmän utbildning bör som framgått av

Tabell 7.'I. VK förslag till befordringsutbildning vid kustartilleriet

Motsvarighet i nuvarande

VK förslag till system för befordringsutbildning system Skede Längd Kvalificerar Längd Befordringskurs nr (veckor) till grad Benämning (veckor) Korpralskurs 4 Korpral1 '=' Bk vicekorpral 4 + 4 Allmänt skede l 2 och korpral Befattningsskede 2 2 Furirkursa 4 Furir Bk furir 4 Allmänt skede l 2 Befattningsskede 2 2 Sergeantkurs ca 10 Sergeant1 Bk sergeant 6 Flaggunder- 5 Flaggunder- Bk fanjunkare 6 onicerskursa officer Kompendieskede 1 1 Allmänt skede 2 2 Befattningsskede 3 2 Utbildning till ' Fänrik värnpliktig officer Lt'ijtnantskursa 5 Löjtnant Bk Iäjmant 6 Kompendieskede 1 1 Allmänt skede 2 2 Befattningsskede 3 2 Kaptenskurs 10 Kapten1 Korrespondensskede [ 2 Allmänt skede 2 2 » 3 2 » 4 2 Befattningsskede 5 2

1 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning 2 Förordnande till vicekorpral efter genomgången skolmässig utbildning 3 Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan komplet- teringskurs med motsvarande innehåll genomförts " Utbildning sker inom det ordinarie systemet.

kap. 4C bestå av kurser som är starkt av- gränsade till mål och innehåll. I kurserna bör befäl och meniga kunna delta utan hänsyn till grad och tillhörighet till försvars- gren liksom hemvämspersonal, annan frivil- ligpersonal och personal knuten till de civila delarna av totalförsvaret. Som exempel på lämpliga kurser har angetts kurser i mark- strid, fria kriget, sambands- och skyddstjänst, fältarbeten, motortjänst och underhållstjänst. Viss befattningsutbildning bör även anord-

nas för att vidmakthålla och vidareutveckla de speciella färdigheter som krävs i befatt- ningen. Varje kurs bör i genomsnitt omfatta en tid som motsvarar lägst en veckoslutkurs och högst en veckas utbildning. . Specialkurser bör ges en högre målsätt— ning och ett mera kvalificerat innehåll än den allmänna utbildningen. Exempel är kur- ser i ledarskap och i trupputbildning med direkt syftning på verksamheten vid krigs- förbandsövning, kurs i vintertjänst samt kurs

i militärpolistjänst. Dessa kurser bör om- fatta en till två veckor vid till tiden sam- manhängande utbildning.

Till specialkurserna bör som angetts i kap. 4C även hänföras lämpligt skede i beford- ringskurs, vilket sålunda bör kunna genom- gås separat.

Militär idrott och skytte bör bestå av täv- lingar av olika slag samt av märkestagning i syfte att höja konditionen hos deltagarna och att stimulera föreningsverksamheten.

Försvarsupplysningen bör bestå av före- drag, diskussioner, förevisningar och ut- ställningar.

5 . Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen bör anordnas efter de principer som angetts i kap. 4D. Den bör sålunda syfta till att utöver den allmänt ungdomsvårdande uppgiften ge en orien- tering om totalförsvaret som samhällsfunk- tion och fördjupa elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktning ägna sig åt verk— samhet som kan tjäna som en förberedelse för den kommande obligatoriska värnplikts- tjänstgöringen t.ex. ledar- och instruktörs- verksamhet eller för tjänstgöring i hem- vämet.

Kurssystemet bör bestå av en inledande grundkurs. Vidare bör ingå en allmän ledar- kurs Och en särskild ledarkurs som är en förberedelse speciellt för befälsutbildningen inom kustartilleriet. Slutligen bör anordnas specialkurser t. ex. i båttjänst, navigation och sjömansskap samt kurs i vintertjänst.

Utbildningen bör närmare utformas en- ligt marinchefens bestämmande.

8 Frivillig befälsutbildning vid flygvapnet

A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar

Den frivilliga utbildningen vid flygvapnet skiljer sig från den som bedrivs vid armén bl.a. i det hänseendet att ca 30 procent av antalet kursdeltagare är meniga mot ca 16 procent vid armén. Anledningen torde vara att obligatorisk repetitionsutbildning endast förekommit i starkt begränsad utsträckning inom försvarsgrenen och att man därför önskat utbilda viss menig nyckelpersonal på frivillighetens väg. VK bedömer att den totala effekten av frivilligutbildningen ökar om andelen av befäl görs större än nu. Be— hovet av att förstärka befälets färdigheter är nämligen särskilt stort vid flygvapnet med tanke på uppgifterna under den obligato- riska repetitionsutbildning i krigsförband som nu är under införande. Utbildning av meniga bör dock liksom nu utgöra en del av verksamheten. Utbildningen har hittills haft en starkt begränsad målsättning, vilket beror på att verksamheten ännu befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Enlig VK uppfatt- ning finns det förutsättningar för att öka ut- bildningsverksamheten. VK vill i detta sam- manhang framhålla betydelsen av att det fortsatta rekryterings- och utbildningsarbetet grundas på en ingående kartläggning av de krigsorganisatoriska behoven.

Den befordringsutbildning som VK stude- rat har i än högre grad än vid armén präg- lats av att befäl från ett flertal befälsnivåer

och utbildningslinjer ingått i samma kurs. Vidare har ett stort antal meniga deltagit. Kurserna har otvivelaktigt haft ett värde som allmänt orienterande undervisning men har på grund av det heterogena elevmate— rialet icke kunnat ges den kvalificerade ka- raktär som måste prägla befordringskurser. Befordringsutbildningen måste läggas på ett högre plan än nu och anpassas efter de krav som i krig ställs på vederbörande befatt- ningshavare. Vidare måste elevernas kun- skaper och färdigheter prövas genom all- sidiga teoretiska och praktiska prov.

Vid den fortsatta uppbyggnaden av flyg- vapnets system för frivillig utbildning måste särskild hänsyn tas till att det finns ett stort antal olikartade befälsbefattningar in- om vapnet och att varje befattningskategon' representerar ett tämligen litet antal värn- pliktiga. Utbildningen bör därför inom ra- men för den angelägenhetsgradering, som görs med hänsyn till de krigsorganisatoriska kraven, koncentreras till de befattningar el- ler utbildningslinjer som representerar det största antalet värnpliktigt befäl. För de be- fälsbefattningar, som representerar ett så litet antal värnpliktiga att kurser ej kan anordnas, bör i stället en anslutning ske till det obligatoriska utbildningssystemet, an- tingen genom att eleven får gå igenom lämplig skolmässig utbildning eller fullgöra trupptjänst, allt på vederbörande utbild- ningslinje.

Utbildningen har i tämligen stor ut-

sträckning syftat till att göra personalen för- trogen med ny materiel för vederbörlig be- fattning. VK bedömer att denna form av befälsutbildning även i fortsättningen kom- mer att kräva ett relativt sett stort utrymme med hänsyn till de snabba tekniska föränd- ringarna inom försvarsgrenen.

Ungdomsutbildningen vid flygvapnet ge— nomförs väl. Förutsättningarna för att även i framtiden få god anslutning torde vara gynnsamma.

B. Förslag till frivillig befälsutbildning vid flygvapnet

] . Inledning

Förslaget grundas främst på överväganden i anslutning till avsnitten i kap. 4, nämligen »B. Behov av frivillig befälsutbildning» och >>C. Grunder för den frivilliga befälsutbild- ningens utformning» samt närmast föregå- ende avsnitt »A. Granskning av nuvarande system. Behov av förbättringar».

2. Syfte i stort

Systemet bör som angivits i kap. 4C främst syfta till att täcka luckorna i det obligatoriska utbildningssystemet dvs. till- godose det krigsorganisatoriska behovet. Den enskildes önskemål om utbildning bör dock tillgodoses i den utsträckning detta är möjligt utan att de krigsorganisatoriska be- hoven blir eftersatta. Vidare bör verksam- heten ta sikte på att vidmakthålla och för- stärka försvarsviljan.

Utbildningen bör bestå av befordringsut- bildning och kompletteringsutbildning. Ung- domsutbildning bör liksom hittills bedrivas i anslutning till den frivilliga befälsutbild- ningen.

3. Befordringsutbildning

a) Utbildningens omfattning i stort

Kurssystemet bör byggas upp efter samma principer som redovisats för armén och ma-

rinen. VK beräkningar som avser represen- tativa befattningar visar att de kurstider som föreslagits för dessa försvarsgrenar lik- som förslagen beträffande kursernas upp- byggnad i stort motsvarar även behoven inom flygvapnet.

Systemet bör sålunda omfatta kurser på gruppchefs-, troppchefs-, plutonchefs— och kompanichefsnivåema. Kurserna bör indelas i skolskeden om två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning och tidsmässigt samordnas så att två eller flera skeden kan genomföras i en följd. Kurserna bör vidare kunna bestå av kompendie- eller korrespon- densskeden samt omfatta trupptjänstgöring i regel under krigsförbandsövning i veder- börlig befattning. Skolskede kan vara ett allmänt skede med uppgifter gemensamma för ett flertal befattningar, t. ex. ledarskap och utbildningsmetodik. Det kan också ge- nomföras som befattningsskede med upp- gifter som direkt syftar på avsedd befatt- ning.

Varje kursavdelning bör bestå av elever som tillhör endast en befälsnivå och som repre- senterar ett så begränsat antal befattningar att en klar, funktionell inriktning av utbild- ningen säkerställs. Denna avgränsning hindrar inte att flera kursavdelningar som representerar olika befälsnivåer och ett större antal befattningar i viss utsträckning kan undervisas gemensamt.

Kurser inom gruppchefsnivån bör kunna genomföras som centrala, regionala eller lokala kurser. Kurser för övriga befälsnivåer bör med hänsyn till sin kvalificerade karak— tär i regel genomföras centralt. De bör dock delvis få genomföras regionalt eller lokalt i de fall utbildningsbetingelserna är sådana att tillräckligt hög kvalitet och kontinuitet i utbildningen säkerställs.

I beräkningarna har förutsatts att arbets- tiden per vecka vid central utbildning är 40 timmar varav högst 10 tinunar ej är schema- bundna utan avsedda för lösande av elev- uppgifter. för grupparbete o.dyl. Reservtid är här icke inräknad. Inryckning förutsätts ske under söndagen och utryckning under lördagen. Tid för in- och utryckning är ej inräknade i de 40 timmarna.

Korpralskursen bör främst syfta till att lära in vanligen förekommande uppgifter i av- sedd befattning. Kursen bör omfatta två skeden med skolmässig utbildning och ett ske- de med trupptjänstgöring. De två skolskede- na bör vardera omfatta två veckors längd vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första skedet bör vara ett allmänt skede och det andra skedet ett befattningsskede. I den skolmässiga utbildningen bör en krigs- förbandskurs på sammanlagt ca fyra dagar vara inbyggd. Kursen bör vara avsedd för menig med särskilt goda vitsord från grund— utbildning eller som visat goda befälsegen- skaper under krigsförbandsövning. Efter det att de två skolmässiga skedena är fullgjorda med godkända vitsord bör förordnande till vicekorpral kunna ske. Efter genomförd krigsförbandsövning bör förordnande ske till korpral.

c) Kurs på gruppchefsnivån: furirkurs

Furirkurs bör avse vidareutveckling av får- digheterna i innehavd befattning och ta sikte på mera kvalificerade uppgifter. Elev bör bl.a. vidareutbildas som föregångsman i fråga om uppgifter inom det allmänmilitära området. Moment som avser trupputbildning inom grupp eller motsvarande förband un- der krigsförbandsövning bör även ingå.

Kursen bör omfatta två skolskeden med vardera två veckors längd vid till tiden sam- manhängande utbildning. Det första skedet bör vara ett allmänt skede och det andra skedet ett befattningsskede.

Kursen bör vara avsedd för värnpliktig korpral och kvalificera för befordran till värnpliktig furir. Villkor för tillträde till kurs bör bl.a. vara att krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan komplette— ringskurs med motsvarande innehåll full- gjorts. Detta bör dock ej gälla den som ge- nomfört korpralskurs eftersom denna inne- fattar sådan kurs.

d) Kurs på troppchefsnivån: sergeantkurs

Sergeantkurs bör som framgått av kap. 4 i princip syfta till att utbilda särskilt lämpliga

underbefäl till underofficerare i befattningar som företrädesvis är av administrativ och teknisk natur eller som förekommer inom underhållstjänsten. Med hänsyn till den nu- varande strukturen av de värnpliktigas upp- gifter i flygvapnets krigsorganisation inom underbefäls- och underofficersnivåerna be- dömer emellertid VK att befordringsutbild- ningen till sergeant under nuvarande förhål- landen kan bli aktuell endast i begränsad omfattning. Som exempel på underbefäls- grupp som lämpligen kan komma i fråga för underofficersutbildning kan nämnas kom- missarier. Det bör emellertid ankomma på chefen för flygvapnet att allt eftersom orga- nisatoriska förutsättningar föreligger ange ytterligare lämpliga utbildningslinjer.

VK vill som exempel ange att utbildningen av kommissarier bör vara av minst den längd som motsvarar skillnaden mellan grundutbildning till underbefäl och under- officer (420—330=90 dagar). Häri bör in- nefattas furirkurs på lämplig utbildnings- linje samt en krigsförbandsövning i befatt- ning för underofficer. Frånräknas angiven kurs och tjänstgöring återstår ca 6 veckor av tiden för den egentliga sergeantkursen. Utbildningen bör närmare utformas enligt chefens för flygvapnet bestämmande var- vid VK förutsätter att viss del av utbild- ningen fullgörs som praktisk tjänstgöring vid förband.

Kursen bör vara avsedd för furir och kva- lificera för befordran till sergeant. Förord- nande till sergeant bör ske efter godkänd tjänstgöring i avsedd befattning under krigs- förbandsövning.

e) Kurs på troppchefsnivån: fanjunkarkurs

Kursen bör syfta till att vidareutveckla för- mågan att tjänstgöra i innehavd befattning. Särskild vikt bör läggas vid att öka förmå— gan till självständigt uppträdande. Förmågan i trupputbildning bör även vidareutvecklas med direkt syftning på uppgifter under krigsförbandsövning.

Kursen bör inledas med ett kompendie- eller korrespondensskede som motsvarar en veckas skolmässig utbildning samt därefter

två skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första av dessa skolskeden bör vara ett all- mänt skede och det andra ett befattnings— skede.

Kursen bör med hänsyn till kravet på förkunskaper vara avsedd för sergeant ut- bildad inom det obligatoriska utbildnings— systemet eller inom FBU och kvalificera för befordran till fanjunkare. Som angetts i kap. 4C bör ett villkor för tillträde till kurs vara att en krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts.

Särskilt lämplig elev bör efter vidareut- bildning inom det ordinarie utbildningssy- stemet kunna vinna anställning såsom re- servunderofficer om organisatoriskt behov härav skulle föreligga. Fanjunkarkursen bör härvid kunna tillgodoräknas som en del av utbildningen till reservunderofficer. Dessa frågor behandlas f. n. av den pågående ut- redningen om flygvapnets befälsorganisa- tion (MTU).

Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig fanjunkare vid utträdet ur Värnpliktsåldern kunna vinna inträde i reserv.

f) Utbildning på plutonchefsnivån: fänriks- utbildning

Antalet värnpliktiga officerare inom flyg- vapnets krigsorganisation är förhållandevis litet. VK anser det därför icke lämpligt att anordna särskilda FBU-kurser för fänriks- befordran på sätt som föreslagits beträf- fande armén. Lämpliga värnpliktiga bör i stället få genomgå den ordinarie utbildning— en till värnpliktig officer. Sådan kurs bör påbörjas senast då vederbörande uppnått 33 års ålder.

Till kurs bör kunna kommenderas ser- geant som under grundutbildningen förkla- rats lämplig för fortsatt utbildning till värn- pliktig officer. Därutöver bör värnpliktig underofficer som visat särskilt framstående duglighet under krigsförbandsövning och som bedöms i övrigt ha förutsättningar att

bestrida officersbefattning kunna beredas tillträde till kurs.

g) Kurs på plutonchefsnivån: löjtnantskurs

Kursen bör främst syfta till att vidareut- veckla förmågan att tjänstgöra i någon av befattningarna instruktionsofficer vid luft- bevakningskompani, vakthavande officer i kommandocentral och andre adjutant vid basbataljon. Särskild vikt bör läggas vid att höja elevernas förmåga att handla självstän- digt och att vidareutveckla deras kunnande i sådan trupputbildning som förekommer un- der krigsförbandsövning.

Kursen bör omfatta ett kompendie- eller korrespondensskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt två skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sam- manhängande utbildning. Det första skol- skedet bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. För huvudtjäns- ter med särskilt komplicerade uppgifter bör båda skedena kunna vara befattningsskeden.

Kursen bör vara avsedd för värnpliktig fänrik och kvalificera för befordran till värn- pliktig löjtnant. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att en krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletterings- kurs med motsvarande innehåll genomförts.

Som angetts i kap. 4C bör lämpliga ele— ver efter genomförd löjtnantskurs kunna gå över till reservofficersutbildning om orga— nisatoriska behov härav skulle föreligga. Löjtnantskursen bör kunna tillgodoräknas som första delen av utbildningen till reserv- officer. Den fortsatta utbildningen bör emel- lertid med hänsyn till sin kvalificerade art helt ske inom det ordinarie utbildningssyste- met. VK förutsätter att reservofficersut- bildningen erhåller en sådan innehållsmässig utformning att den frivilliga utbildningen kan anpassas till denna. Den i det följande redovisade kaptenskursen kan sålunda enligt VK uppfattning med hänsyn till sin speciella inriktning icke tillgodoräknas.

h) Kurs på kompanichefsnivån: kaptenskurs Enligt VK bedömning finns även vid flyg- vapnet behov av utbildning till värnpliktig

kapten. Det bör ankomma på chefen för flygvapnet att närmare ange lämpliga be- fattningar. Det antalsmässiga behovet är litet varför utbildningen i väsentlig grad mås- te genomföras vid kurs som är anordnad gemensamt för elever ur andra försvars- grenar.

Kursen bör bestå av ett korrespondens- skede och fyra skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande ut-

Tre skolskeden — allmänna skeden — bör omfatta utbildning som kan vara likartad för personal i kompanichefsbefattning obe- roende av försvarsgrenstillhörighet. VK vill rubricera utbildningen som >>allmänt kom- panichefsskap». Exempel på vad som bör ingå i dessa allmänna skeden är personal- ledning och personalbehandling, markstrid, uppträdande vid insats av ABC-stridsmedel, mobiliseringstjänst och underhållstjänst. Det sista skedet befattningsskede bör vara speciellt inriktat på avsedd befattning.

bildning. Korrespondensskedet bör också motsvara två veckors skolmässig utbildning.

Tabell 8: ]. VK förslag till befordringsutbildning vid flygvapnet

Motsvarighet i nuvarande

VK förslag till system för befordringsutbildning system Skede Längd Kvalificerar Längd Befordringskurs nr (veckor) till grad Benämning (veckor) Korpralskurs 4 Korpral1 '" Bk vicekorpral Allmänt skede l 2 och korpral 4 +4 Befattningsskede 2 2 Furirkurs3 4 Furir Bk furir 4 Allmänt skede 1 2 Befattningsskede 2 2 Sergeantkurs1 ca 6 Sergeantl Bk sergeant 6 l'fanjunkarkursa 5 Fanjunkare Bk fanjunkare 6 Kompendieskede 1 1 Allmänt skede 2 2 Befattningsskede 3 2 Utbildning till 5 Fänrik värnpliktig offcer Löjtnantskurs” 5 Löjtnant Bk löjtnant 6 Kompendieskede 1 1 Allmänt skede 2 2 Befattningsskede 3 2 Kaptenskurs 10 Kapten1 Bk kapten 10 Korrespondensskede 1 2 Allmänt skede 2 2 » 3 2 » 4 2 Befattningsskede 5 2

1 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning. 2 Förordnande till vicekorpral efter kursens slut. 3 Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan komplet- teringskurs med motsvarande innehåll genomförts. ** Exempel på befordringsutbildning av underbefäl/kommissarie. 5 Utbildning sker i det ordinarie systemet.

Kaptenskurs bör vara avsedd för särskilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter. Sålunda förutsätter VK att löjtnantskurs genomförts före denna kurs. Vidare måste det med hän- syn till kravet på erfarenhetsunderlag ford- ras att elev före kursen genomfört två krigs- förbandsövningar i befattning för officer. Kursen bör kvalificera för förordnande till värnpliktig kapten efter det att godkänd tjänstgöring under krigsförbandsövning ge- nomförts i avsedd befattning.

Som angetts i kap. 4 C bör särskilt lämp— lig kapten vid utträdet ur värnpliktsåldem kunna inträda i reserv.

i) Sammanfattning

Den föreslagna befordringsutbildningen sam- manfattas i tabell 8: 1.

4. Kompletteringsutbildning

Som närmare redovisats i kap. 4C bör den övriga befälsutbildningen bestå av krigsför- bandskurser, allmän utbildning, specialut- bildning, militär idrott och skytte samt av försvarsupplysning.

Krigsförbandskurs bör bestå av befatt- ningskurs och förbandskurs som i regel genomförs i form av veckoslutskurser. Krigs— förbandskurs bör normalt bestå av en be- fattningskurs och en förbandskurs som var— dera omfattar ett veckoslut. Den samman- lagda kurstiden bör sålunda uppgå till ca fyra dagar.

Allmän utbildning bör som framgått av kap. 4C bestå av kurser som är starkt av- gränsade till mål och innehåll. I kurserna bör befäl och meniga delta utan hänsyn till grad och försvarsgrenstillhörighet liksom hemvärnspersonal, annan frivilligpersonal och personal knuten till de civila delarna av totalförsvaret. Som exempel på lämpliga kurser har angetts kurser i markstrid (bas- försvar), sambands- och skyttetjänst, fält- arbeten, motortjänst och underhållstjänst. Vidare bör viss befattningsutbildning an- ordnas för att vidmakthålla och vidareut- veckla de speciella färdigheter som krävs i befattningen.

Specialutbildning bör ges en högre mål-

sättning och ett mer kvalificerat innehåll än den allmänna utbildningen. Exempel är kur- ser i ledarskap och i trupputbildning med direkt syftning på verksamheten vid krigs- förbandsövning, kurs i vintertjänst samt kurs i militärpolistjänst och kurs för tolkar. Des- sa kurser har en till två veckors längd vid till tiden sammanhängande utbildning. VK vill framhålla att kurser i ledarskap och i trupputbildning är särskilt betydelsefulla för att underlätta införande av den obligato- riska repetitionsutbildningen vid flygvapnet.

Till specialkurserna bör som angetts i kap. 40 även hänföras lämpligt skede i beford— ringskurs, vilket sålunda bör kunna genom- gås separat.

Militär idrott och skytte bör bestå av täv- lingar av olika slag samt av märkestagning. Syftet med denna verksamhet bör vara att höja konditionen hos deltagarna och att sti- mulera föreningsverksamheten.

Förwarsupplysningen bör bestå av före— drag, diskussioner, förevisningar och utställ- ningar.

5. Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen bör anordnas efter de principer som angetts i kap. 4D. Den bör sålunda syfta till att utöver den allmänt ungdomsvårdande uppgiften ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhälls- funktion och utveckla elevernas medborgar— sinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktningen ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en förbe- redelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgöringen.

Kurssystemet bör som angetts i kap. 4 D bestå av en grundkurs. Vidare bör ingå en allmän ledarkurs och en särskild ledarkurs som är en förberedelse speciellt för befäls- utbildningen vid flygvapnet. Specialkurser bör anordnas och syfta till att eleven efter genomgången utbildning kan teckna avtal för tjänstgöring i flygvapnets luftbevaknings- och basorganisationer. Även kurser i vinter- tjänst bör kunna anordnas.

Utbildningen bör närmare utformas en- ligt flygvapenchefens bestämmande.

11. Utbildning av kvinnlig personal som tecknar avtal

för tjänstgöring inom totalförsvaret

9. Nuvarande förhållanden

A. Inledning

Kvinnliga medlemmar ur svenska blå stjär- nan (SBS), föreningens svenska röda korset (SRK), riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) och Sveriges kvinnliga bilkårers riks- förbund (SKBR) tecknar avtal för tjänst- göring inom totalförsvaret. I den följande redovisningen presenteras dessa organisatio- ner mera utförligt än vad som gjorts i kap. 2. Även manliga medlemmar ur frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga motorcy- kelkåren (FMCK) och frivilliga radioorga- nisationen (FRO) samt i viss utsträckning medlemmar ur SRK tecknar liknande av- tal. Förhållanden rörande dessa organisa- tioner behandlas närmare i avdelning III. I detta kapitel beskrivs utbildningen för krigsmakten och för de civila delarna av totalförsvaret. Slutligen behandlas ungdoms- utbildningen.

B. Organisationerna ]. Svenska blå stjärnan (SBS)

Enligt nu gällande av Kungl. Maj:t den 9 mars 1962 fastställda grundstadgar är för- eningen en frivillig försvarsorganisation med ändamål att i samråd med vederbörliga myndigheter och under samverkan med öv- riga frivilliga försvarsorganisationer tjäna det totala försvaret. Uppgifterna är främst

att rekrytera och utbilda kvinnlig personal för djurvård och djursjukvård, att utöva så- dan vård, att upprätta, stödja och driva särskilda anstalter för djurvård och djur- sjukvård samt att verka för de övriga upp- gifter inom det totala försvaret som kan komma att åläggas organisationen.

Till följd av minskningen av hästbestån— det inom krigsmakten inriktas sedan 1953 en stor del av utbildningsverksamheten på djurvård för de civila delarna av totalför- svaret. Personalen utbildas för uppgifter bl. a. inom lantbruket som ersättare för manliga djurvårdare. För veterinärväsendet utbildas veterinär- och laboratoriebiträden. Vidare skall viss medverkan ske vid undan- försel av kreatur och omhändertagande av sällskapsdjur vid utrymning. Sedan 1956 be- drivs ungdomsverksamhet i föreningens regi.

Riksstämman är föreningens högsta be- slutande myndighet. Den sammanträder år- ligen. Verkställande organ är centralstyrel- sen som även handhar de medel som står under föreningens centrala förvaltning. I centralstyrelsen ingår av Kungl. Maj:t för- ordnat ombud, representant för överbefäl- havaren, chefen för veterinärstyrelsen, över- fältveterinären m. fl. Föreningen omfattar 24 förbund, fördelade i stort sett länsvis, samt 35 kårer.

För budgetåret 1968/69 utgår för för- eningens verksamhet bidrag från fjärde hu- vudtiteln med 53 000 kr samt från arbets-

Antalet medlemmar var som nämnts i kap. 2 1967 ca 10000, varav omkring 2 500 avtalsbundna för uppgifter inom totalför- svaret.

2. Föreningen svenska röda korset (SRK)

Enligt sina nu gällande av Kungl. Maj:t den 24 november 1967 fastställda grundstadgar är föreningen en gren av internationella röda korset. Den har till uppgift att hos svenska folket verka för insikt om röda korsets hu— manitära syften och betydelse för samför- stånd, fred och försoning mellan folken. Föreningen skall i krig medverka i totalför- svarets sjukvård och verksamheten för civil- befolkningens skydd samt i fred förbereda denna verksamhet. Dessutom skall förening— en arbeta för en förbättrad hälso- och sjuk- vård inom landet samt genomföra eller delta i nationella eller internationella hjälpaktio- ner.

Föreningens uppgifter för totalförsvaret regleras genom överenskommelse med ve— derbörande myndigheter och fullgörs i sam- råd med dem. Uppgifterna inom det militära försvaret i krig är att upprätta och ställa till förfogande ett mindre antal kuranstalter och sjukkvarter, att tillhandahålla viss sjukvårds- personal samt att ställa sjukvårdsorgan till hemvärnets förfogande. För dessa ändamål skall föreningen i fred rekrytera, utbilda och registrera avtalsbunden personal samt an— skaffa och vårda viss materiel. Föreningens uppgifter inom civilförsvaret i krig är att biträda vid utrymning. Uppgifterna för den civila sjukvården i krig omfattar rekryte- ring, utbildning och registrering av samari- ter avsedda att placeras i sluten vård vid beredskapssjukhus och sjukhärbärgen eller i öppen vård inom krigssjukvårdsområden. För totalförsvaret utbildas hjälpsystrar som tillhör kategorin medicinalpersonal. För- eningen utbildar vidare allmänheten i själv- skydd (olycksfallsvård).

Verksamheten i övrigt är främst inriktad på att ge elementär sjukvårdsutbildning till största möjliga antal medborgare.

Föreningens högsta beslutande myndighet

är fullmäktige som sammanträder vart tredje år. Överstyrelsen, som mellan full— mäktiges sammanträden är högsta beslu- tande myndighet, består av föreningens ord- förande, tillika ordförande i överstyrelsen, ordföranden i styrelsen för stiftelsen Röda- korshemmet samt 29 ledamöter. I över- styrelsen ingår dessutom bl.a. en represen— tant för krigsmakten samt en representant för vardera försvarets sjukvårdsstyrelse, so- cialstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Un- der tiden mellan överstyrelsens sammanträ- den ombesörjs dess angelägenheter av ar- betsutskottet. Överstyrelsen och arbetsutskot- tet biträds av sekretariatet som leds av gene- ralsekreteraren. I sekretariatet ingår en ut— bildningssektion med bl. a. en försvarsav- delning.

Föreningens verksamhet bedrivs under överstyrelsen regionalt i distrikten, som i stort sett har samma verksamhetsområde som ett län, samt lokalt i kretsar (motsva— rande).

Till föreningen utgår för frivilliga sjuk- vårdsväsendet i krig bidrag av statsmedel med 354000 kr för budgetåret 1968/69. För utbildning av samariter för den civila krigssjukvården utgick för budgetåret 1967/ 68 bidrag av statsmedel med 225 000 kr och för utbildning i självskydd (olycksfallsvård) 650 000 kr. Föreningens verksamhet i övrigt bestrids av donerade medel, inkomster av medlemsavgifter, förlagsverksamhet m. m.

Antal medlemmar år 1967 var som nämnts i kap. 2 ca 600000, varav ca 30000 avtals- bundna för uppgifter inom totalförsvaret.

3. Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK)

Enligt nu gällande av Kungl. Maj:t år 1955 fastställda grundstadgar har SLK till ända- mål att på frivillighetens väg verka för vid- gat och fördjupat intresse för försvaret; att rekrytera lottor till totalförsvaret, dock främst det militära försvaret; att medverka vid av statlig myndighet anordnad frivillig lottautbildning; att utbilda ledare och funk- tionärer samt att ge lottorna kunskaper om det totala försvaret.

Den högsta beslutande myndigheten ut-

övas av lottaförbundens och lottakårernas samlade ombud vid riksstämma, som hålls varje år. Ledningen av riksförbundets ange— lägenheter handhas av lottaöverstyrelsen och dess verkställande utskott. Lottaöverstyrel- sen består av riksförbundets ordförande, två vice ordförande, generalsekreteraren, infor- mationschefen och förbundslottacheferna samt en av Kungl. Maj:t förordnad ledamot. Dessutom ingår representanter för försvars— staben, försvarsgrenscheferna och andra to- talförsvarsmyndigheter.

Lottaförbund är regionala sammanslut- ningar av lottakårer. Beslutande myndighet är lottaförbundcts årsmöte — förbundsstäm— ma —— till vilken varje lottakår inom förbun- det har rätt att sända ombud. Varje lotta— förbund har en styrelse bestående av en för- bundslottachef och vissa funktionärer samt kårcheferna i de lottakårer, som tillhör för- bundet. Dessutom ingår representanter för totalförsvarets regionala organ.

Lokalt genomförs verksamheten inom lot— takårer. Dessa sammanhålls som ovan nämnts regionalt i lottaförbund med verk- samhetsområde motsvarande försvarsområde och län. Kårchef och styrelse väljs vid års- möte.

För budgetåret 1968/69 utgår till SLK statsanslag med 2 391 000 kr.

Antalet medlemmar år 1967 var som nämnts i kap. 2 ca 80000, varav ca 40000 var avtalsbundna.

4. Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR)

Enligt sina den 6 juni 1958 av Kungl. Maj:t fastställda grundstadgar har förbundet till ändamål att verka för att samla motorin- tresserade kvinnor och höja deras kunskaper i transport-, trafik— och motorkännedom samt att utbilda bilförare för totalförsvaret. Förbundet skall samverka med myndigheter, frivilliga försvarsorganisationer och civila beredskapsorganisationer och anordna eller medverka vid av myndighet anordnad ut- bildning. Sådan utbildning av avtalsbunden personal för totalförsvarets olika myndighe- ter bekostas genom anslag från fjärde hu-

vudtiteln och genom medel som ställs till förfogande av arbetsmarknadsstyrelsen, so- cialstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen.

Förbundets högsta beslutande myndighet är riksmötet som sammanträder årligen. För- valtande och verkställande organ är rikssty- relsen med presidium och sekretariat. Bil- kårerna har årsmöten och styrelse.

Anslaget från fjärde huvudtiteln för bud- getåret 1968/69 är 432 000 kr. Anslag från andra huvudtitlar utgick för budgetåret 1967/68 med följande belopp nämligen från arbetsmarknadsstyrelsen med 99 775 kr., från civilförsvarsstyrelsen med ca 1200 kr och från socialstyrelsen med 40 000 kr.

Antalet medlemmar år 1967 var som nämnts i kap. 2 ca 11 000, varav ca 7 000 avtalsbundna för uppgifter inom totalför- svaret.

Kvinnlig frivilligpersonal ur ovannämnda organisationer, som tecknar A-avtal med krigsmakten är enligt gällande bestämmelser civilmilitär personal.

C. Utbildning av personal för krigsmaktens behov

] . Inledning

Ansvaret för utbildning av personal åvilar försvarsgrenschef. Huvuddelen av utbildning- en genomförs genom de militära myndighe- ternas försorg. Viss utbildning —- främst av B-personal _ genomförs dock genom frivil- ligorganisationernas försorg. Utbildning av A-personal bekostas av statsmedel, medan utbildning av B-personal bekostas med frivil- ligorganisationemas egna medel. Grundläggande bestämmelser för antag- ning, utbildning, krigsplacering m. m. av den kvinnliga frivilligpersonalen finns i FrivK1 som på uppdrag av överbefälhavaren utar- betats av chefen för flygvapnet i samråd med cheferna för armén och marinen. Be- 1 »Gemensamma grundläggande bestämmelser för antagning, utbildning, krigsplacering m. m. vid armén, marinen och flygvapnet av personal tillhörande Föreningen svenska blå stjärnan (SBS), Föreningen svenska röda korset (SRK), Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR)»

stämmelserna tillämpas försöksvis från år 1966. Med FrivK bestämmelser som grund utfärdar försvarsgrenschef de särskilda be- stämmelser som behövs inom försvarsgre- nen. I det följande refereras vissa av de be— stämmelser som gäller för utbildning m.m.

2. A-personalens utbildning

Syftet med utbildningen är att ge eleven de kunskaper och färdigheter som behövs för placering i krigsbefattningar som är angivna i mobiliseringstabell.

De tjänstegrenar som f. n. förekommer för A—personal är angivna i bilaga 9: 1. Kur- ser anordnas av följande slag.

Lägre kurs a-omgång (Lka) som avser ut- bildning för befattning i menigs tjänsteklass.

Lägre kurs b-omgång (Lkb) som avser ut— bildning för befattning i underbefäls tjänste- klass.

Högre kurs (Hk) som avser utbildning för befattning i underofficers eller i vissa fall officers tjänsteklass.

Repetitionskurs (Repk) som avser att un- derhålla och vidareutveckla tidigare förvär- vade kunskaper inom tjänstegrenen.

Kompletteringskurs (Kk) kan anordnas t. ex. vid omfattande ändringar i verksam— heten inom tjänstegrenen.

Omskolningskurs (Ok) avser utbildning till annan tjänstegren för personal som anmo- dats eller medgivits att genomgå sådan ut- bildning.

Instruktörskurs (Ik) avser utbildning för tjänstgöring som instruktör vid frivillig mili- tär utbildning.

Specialkurs (Sk) avser utbildning t. ex. för tjänstgöring såsom frivilligadjutant.

I bilaga 9: 2 redovisas vissa fordringar för antagning till de olika slagen av kurser.

Kurs kan genomföras som central kurs (lä- gerkurs) för personal från flera militärområ- den, som regional kurs (lägerkurs) för perso- nal inom ett militärområde och som lokal kurs (hemortsutbildning) för personal som är bosatt inom viss del av militärområde. Kur- ser ordnas om möjligt gemensamt för perso- nal tillhörande de olika försvarsgrenarna och frivilligorganisationerna.

Utbildningen består i stort av allmän för- svarsutbildning och tjänstegrensutbildning. Den allmänna försvarsutbildningen syftar till att lära in för samtliga befattningar och tjänstegrenar gemensamma moment t. ex. orientering om totalförsvaret, skydd mot ABC-stridsmedel och sjukvårdstjänst.

Tjänstegrensutbildningen avser den spe— ciella verksamhet som är knuten till en viss befattning eller grupp av befattningar.

Längden av kurs varierar beroende på befattningens art. En sammanställning över längden på de vanligaste kurstyperna redo- visas i följande tabell.

Utbildningen kan avkortas i vissa fall om eleven förut genomgått motsvarande civil utbildning eller har yrkesskicklighet inom området.

För att bibehålla sina kunskaper och fär- digheter är A-personalen enligt gällande be- stämmelser skyldig att genomgå repetitions— utbildning som omfattar minst 60 timmar eller 10 dagar under en fyraårsperiod. Den- na tjänstgöring är i regel uppdelad på två eller flera tillfällen. Vid flygvapnet krävs för personal i luftbevakningstjänst tre dagars tjänstgöring per år eller sex dagar under en tvåårsperiod. De militära myndigheterna

Tabell 9:I. Längd av utbildning för att bekläda viss befattning. Nuvarande system.

Antal timmar

Kurs Armén Marinen Flygvapnet Lka (menigbefattning) 96 60—70 108 Lkb (underbefälsbefattning) 80—140 60——70 72 Hk (underofficersbefattning) 42—96 70—100 72 Ik (instruktör)1 184—200 165 144

, 1 Instruktörsutbildningen uppdelas i regel på två kurser (Ik 1 och Ik 2).

& | 1 l l » l l

strävar efter att låta A-personalen fullgöra del av repetitionsutbildningen under slutske- det av krigsförbandsövning för det förband där vederbörande är krigsplacerad. I de fall detta inte är möjligt tjänstgör vederbörande vid annat lämpligt förband.

I nedanstående tabell redovisas den ut— bildning som fordras för krigsplacering i viss grad samt åldersgränser för personalen.

A-personalen är enligt krigsfrivilligavtal skyldig att utan inskränkning tjänstgöra vid beredskaps- och krigstillstånd. Genom fri— villigt tilläggsavtal kan vederbörande för- binda sig att tjänstgöra under beredskaps- övning under sammanlagt minst 10 dagar.

3. B-personalens utbildning

B—personal avses för deltidstjänstgöring i be- fattningar som icke är upptagna i mobilise- ringstabell. Åldersgränserna är 16 och 65 år.

Utbildningen av personalen genomförs genom vederbörlig frivilligorganisations för- sorg men kan också ske genom att B—perso- nalen deltar i vissa moment av den i militär regi bedrivna utbildningen av A—personalen.

Längden av utbildning varierar starkt beroende på uppgifterna och vederbörandes civila kvalifikationer och kan växla mellan 10 och 45 timmar. Hemvärnets samariter hör till den grupp som har den längsta ut— bildningen dvs. 45 timmar. Utbildningen ge- nomförs i regel som lokal utbildning. Re— gional och central utbildning kan dock kom- ma ifråga främst för utbildning till de mest kvalificerade befattningarna.

Personalens färdigheter vidmakthålls ge- nom att den vid vissa tillfällen deltar i kor-' tare tillämpningsövningar, t. ex. vid mobili- seringsövning eller i anslutning till fält- tjänstövning inom aktuellt område. Det är icke föreskrivet i centrala bestämmelser i vilken utsträckning sådana övningar skall genomföras. Allmänt kan sägas att övnings- frekvensen varierar från område till om- råde. Den enskilde övas i genomsnitt någon dag vart eller vartannat år. Hemvärnets per— sonal torde få den mest regelbundna utbild- ningen, 6—12 timmar per år.

Enligt vad VK inhämtat torde en bety- dande del av B-personalen f. n. icke ha gel nomgått någon utbildning eller deltagit i övningar.

Personalen inkallas till krigstjänstgöring genom frivilligorganisationens försorg vid allmän mobilisering samt i övrigt efter fram- ställning från den myndighet till vars för- fogande personalen skall ställas.

D. Utbildning av personal för de civila de- larna av totalförsvaret

Utbildning av huvuddelen av personal som tillhör Svenska blå stjärnan (SBS) sker, som tidigare angetts, i allmän djurvård med syfte att personalen skall kunna vara ersät—' tare inom den civila djurvården, främst inom- lantbruket. Personalen skall dessutom kunna biträda vid undanförsel av djur samt kunna tjänstgöra som djurvårdare för att vid ut- rymning omhänderta sällskapsdjur. Utbild—

6

Tabell 9: 2. Utbildning och åldersgränser för krigsplacering av A-personal. Nuvarande system..

Befattning med Ålder nedan angiven Utbildning för vederbörlig -

tjänsteklass tjänstegren SBS SRK SLK SKBR

Menig Lägre kurs a-omgång (Lka) 16—45 16—60 16—55 18—50

Underbefäl Lägre kurs b-omgång (Lkb) eller 18—45 18—60 18—55 20—50 Lka/Lk med kvalificerande tjänstgöring - ' Underofficer Högre kurs (Hk) eller Lkb samt 21—55 23—60 21—55 23—55 ! kvalificerande tjänstgöring

Officer Hk samt kvalificerande tjänstgöring, 21—55 23—60 21—55 23—55

adjutantkurs, personalvårdskurs

ningen organiseras i samarbete med lant- bruksstyrelsen och lantbruksnämnderna och bedrivs i regel vid lantbruksskolor. Kurserna iallmän djurvård är av två veckors längd. Eleverna får efter denna grundläggande ut- bildning praktiskt omsätta och repetera sina kunskaper genom att i fredstid biträda vid djurskötseln i ladugårdar m.m. Utbildning sker dessutom i mera begränsad utsträck— ning av veterinärbiträden och laboratoriebi- träden för det civila veterinärväsendet enligt planer som fastställs av veterinärstyrelsen. För att bibehålla sina kunskaper genomgår stjärnsystrarna repetitions- eller vidareut- bildning vart fjärde år. Repetitionsutbild- ning inom lantbruket sker i regel i form av tjänstgöring. Kostnaderna för utbildningen bestrids delvis av medel som ställs till för- fogande av arbetsmarknadsstyrelsen samt i vad avser veterinärväsendets behov av vete- rinärstyrelsen.

Personal som tillhör Föreningen Svenska röda korset (SRK) utbildas till samariter för tjänstgöring i öppen vård inom krigssjuk- vårdsområden samt i sluten vård vid bered- skapssjukhus och sjukhärbärgen. Samariter kan även medverka inom civilförsvaret bl. a. för att betjäna hjälpstationer och biträda vid omhändertagande av flyktingar. Utbildning- en genomförs lokalt och regionalt. Den 10- kala utbildningen har den största omfatt- ningen. Samariter för den civila krigssjuk- vården genomgår grundkurser i olycksfalls- vård och i hemsjukvård samt får en kortare orientering om den civila krigssjukvårdens organisation. Utbildningen omfattar sam- manlagt 42 timmar. De deltar i repetitions- kurs om 20 timmar vart fjärde år.

' Personal som tillhör Riksförbundet Sve- riges Iottakårer (SLK) utbildas för tjänstgö- ring inom civilförsvaret i expeditions-, sam- bands- och förplägnadstjänst. Utbildningen genomförs dels av SLK, dels genom civilför- svarsmyndighetemas försorg. Lottor inom det ekonomiska försvaret är placerade inom expeditions— och förplägnadstjäusten. Ut— bildningen genomförs i huvudsak genom att eleverna deltar i lämpliga kurser för per- sonal som är avsedd för placering inom krigsmakten.

Personal som tillhör Sveriges kvinnliga bil- kårers riksförbund (SKBR) utbildas i bil- tjänst inom civilförsvaret och det civila transportväsendet samt vid beredskapssjuk- hus. Såväl grundutbildning som repetitions— utbildning sker i samråd med civilförsvars— styrelsen, transportnämnden och socialsty- relsen. Ambulansförare utbildas i sjukvårds- tjänst i samarbete med SRK. Kurserna för- läggs i regel till militära förband. Kostna- derna bestrids av medel som ställs till förfo- gande av civilförsvarsstyrelsen, arbetsmark— nadsstyrelsen och socialstyrelsen.

E. Ungdomsutbildning 1. Nuvarande förhållanden

Ungdomsutbildningen inom Svenska blå stjärnan (SBS) sker inom ramen för en sär- skild organisation. Utbildningen syftar till att väcka ungdomens intresse för frivillig- verksamhet och att ge förberedande utbild- ning i djurvård. Utbildning i ridning före- kommer även. Vid sidan av denna utbild- ning söker man väcka elevernas intresse för föreningsverksamhet och fysisk träning av olika slag. Verksamheten omfattar ungdo— mar i åldrarna 12—16 år. Medlemsantalet uppgick år 1966 till ca 1 700.

Ungdomsutbildningen inom Föreningen svenska röda korset — Ungdomens röda kors (URK) — syftar till att väcka ungdomens in— tresse för hälso- och sjukvård och att ge för- beredande utbildning inom dessa områden. Ungdomarna deltar efter genomgången ut- bildning i den fredstida olycksfallsberedska- pen samt biträder vid vård och tillsyn av barn, åldringar och handikappade. Kurser anordnas i olycksfallsvård och hemsjukvård samt för barnvakter och för vård av handi- kappade. För att stimulera intresse för sport och friluftsliv anordnas bl. a. vinterkurser i fjällterräng. Verksamheten omfattar ungdo- mar i åldern 9—25 år. Antalet medlemmar var år 1966 ca 15 000.

Utbildningen av unglottor sker från år 1965 inom en självständig organisation, Sve- riges Unglottor. Medlemmarna som 1966

&

var ca 4 000, är i åldern 11—16 år. Verk— samheten syftar till att ge de unga flickorna allmän fostran samt en orientering om de frivilliga försvarsorganisationernas uppgif- ter. Stommen i utbildningen utgörs av tre s.k. stjärnkurser och fem s.k. triangelkur- ser. Dessutom förekommer ett flertal kurser av hobbykaraktär. Stjärnkursema omfat- tar vardera 20 timmar och innehåller orien- tering om lottornas uppgifter, föreningskun- skap, sjukvård, samhällskunskap, självskydd samt idrott. Triangelkurserna är mera spe- cialinriktade än stjärnkurserna. De innehål- ler utbildning i kontorsteknik, teletjänst, för- plägnad, sjukvård och navigation.

Unglottautbildning anordnas i form av lokala eller regionala kurser, men också i form av centrala lägerkurser, de senare i re— gel på omkring en vecka.

Unglottarörelsen får statsbidrag från VIII. huvudtiteln enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 1964: 510.

Inom Sveriges kvinnliga bilkårers riksför- bund (SKBR) förekommer ungdomsutbild- ning i begränsad omfattning för ungdomar i åldern 16—18 år.

VK kommer i kap. 10 och 11 att enbart behandla frågor som berör A- och B-perso- nal. Kommittén finner det därför lämpligt att här redovisa sina synpunker och förslag beträffande den kvinnliga ungdomsutbild- ningen.

2. VK synpunkter och förslag

VK anser att utbildningen i dess nuvarande utformning i allt väsentligt är lämpligt orga- niserad och genomförd med hänsyn till före- liggande uppgifter.

VK anser att en motsvarande gemensam målsättning, som angetts för den manliga ungdomsutbildningen, bör finnas även för den kvinnliga ungdomsutbildningen. Utbild- ning bör således enligt VK uppfattning ut— över den ungdomsvårdande uppgiften syfta till att ge en allmän orientering om totalför- svaret som samhällsfunktion och utveckla

elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att efter intresseinrikt- ning ägna sig åt verksamhet, som kan tjäna som en allmän förberedelse för en framtida insats inom frivilligverksamheten t. ex. sjuk- vård, djurvård eller lottatjänstegren.

Det nuvarande kurssystemets uppbyggnad anser VK lämplig. Möjligheterna att :m- ordna gemensamma kurser bör tillvaratas.

Det bör vara en frivilligorganisationemas egen angelägenhet att närmare utforma ung- domsverksamhetens omfattning och innehåll.

10 ' Utbildning av kvinnlig A-personal

A. Granskning av nuvarande utbildning för krigsmaktens behov. Behov av förbättringar

1. Inledning

Granskningen begränsas till att avse utbild— ningen och förhållanden som direkt hänger samman med utformningen av denna. Fler- talet av de synpunkter som behandlas gäller för samtliga försvarsgrenar varför redovis- ningen sker i avsnitt som är gemensamma för all A—personal oberoende av försvars- grenstillhörighet. Synpunkter på organisa- tion, rekrytering m.m. redovisas i särskilda kapitel i avdelning V.

2. Utbildningens omfattning i stort

VK anser att planläggningen av A-persona- lens utbildning vid samtliga försvarsgrenar löper efter en väl inarbetad och lämplig ru- tin. Planer och order m.m. för kursverksam- heten utfärdas genomgående i god tid, vilket underlättar rekryteringen till kurserna och ger möjlighet att förbereda utbildningen så att resultatet blir gott.

Ett nära samarbete har särskilt under se- nare år skett mellan försvarsgrensstaberna, vilket lett till att för krigsmakten gemen- samma kurser i viss utsträckning anordnats. Därigenom har personella, materiella och ekonomiska resurser effektivt kunnat ut- nyttjas. VK anser dock att det bör vara möjligt att i än större utsträckning än nu

samordna utbildningen, bl. a. genom att ge— mensamma kurser för personal ur de olika försvarsgrenarna och även för personal ur olika frivilligorganisationer genomförs. Kur- ser bör även i ökad omfattning kunna an- ordnas för personal avsedd för såväl krigs- makten som de civila delarna av totalför- svaret. Utbildning bör vidare i viss utsträck- ning kunna vara gemensam för A- och B- personal.

I den följande granskningen använder VK uttrycken grundutbildning och repetitions- utbildning ehuru dessa f. n. icke förekommer inom detta slag av utbildning. Med grundut- bildning avses den utbildning som syftar till kompetens för att ge krigsplacering i viss be- fattning medan repetitionsutbildningen syftar till att vidmakthålla och vidareutveckla fär- digheterna i befattningen.

3. Grundutbildning

a) Uttagning av personal

Krigets ökade våldsamhet medför att all personal värnpliktig personal liksom fri- villigpersonal — kan komma att utsättas för större fysiska och psykiska påfrestningar än vad man tidigare räknat med. Kraven på ut- hållighet ökar. Härtill kommer att en stor del av A-personalen har uppgifter i en mil- jö, t. ex. bergrum eller isolerade förlägg— ningar, där påfrestningarna i och för sig

kan bli stora främst vid längre tids tjänst- göring.

Den värnpliktiga personalen genomgår vid inskrivningsförrättningen såväl läkarun- dersökning som psykologisk prövning i syfte att möjliggöra en placering av personalen som motsvarar dess intellektuella, psykiska och fysiska förutsättningar. En utbyggnad av denna prövning kommer att ske under de närmaste åren. Motsvarande prövning fö- rekommer f.n. icke för frivilligpersonalen. VK anser det vara en brist i systemet att fri- villigpersonalen inte ges möjlighet till en motsvarande bedömning av sina förutsätt- ningar vare sig allmänt eller för viss befatt- ning. Detta har i vissa fall lett till att elever som placerats i för dem mindre lämplig kurs försatts i en svår situation inte minst från psykologisk synpunkt. Alltjämt bör gälla att frivilligorganisationerna rekryterar persona- len men dessa bör, som stöd för sitt arbete, få mera preciserade uppgifter än nu i fråga om de förutsättningar i olika hänseenden som personalen bör ha för att bestrida olika befattningar. Erforderligt underlag för råd- givning och urval bör utarbetas av de mili- tära myndigheterna och då närmast av värn- pliktsverket i samråd med militärpsykolo- giska institutet. Ovan angiven bedömning som närmast avser personal för utbildning till menigbefattningar bör kompletteras av de militära myndigheterna dels före kurs ge- nom granskning av anmälningshandlingar, dels genom bedömning under kursens inle- dande skede av elevernas förutsättningar att bestrida avsedd befattning. Det är bl. a. av detta skäl väsentligt att viss befattningsut- bildning sätts igång tidigt.

Under kurs bör elevernas förutsättningar för fortsatt utbildning till befäl klarläggas. De militära myndigheterna bör i samarbete med frivilligorganisationerna närmare ut— reda hur detta bör ske. I tilllämpliga delar syns härvid erfarenheter av uttagning på olika nivåer av värnpliktiga kunna ligga till grund för arbetet.

b) Kurssystem

VK anser att det nuvarande kurssystemets uppbyggnad i stort är lämpligt. Det bör så-

lunda även i framtiden bestå av särskilda kurser för utbildning till befattning i tjänste- klass för menig, underbefäl och underoffi- cer samt instruktörskurser. I nuläget kan kurs för utbildning till underofficers tjänste- klass kvalificera till placering i befattning som officer. VK anser att en sådan ordning inte kan godtas med hänsyn till de kvalifi- cerade uppgifter som åvilar personal i be- fattning i officers tjänsteklass. Särskild ut- bildning bör anordnas för bestridande av officersbefattning officerskurs. VK anslu— ter sig härvid till den grundsyn beträffande allmänna kompetenskrav på olika nivåer som anförts i tjänsteställningsutredningens betänkande.

Utöver ovanstående kurser torde det som nu vara nödvändigt att anordna särskilda kurser t.ex. som led i Vidareutbildningen för officer samt för omskolning med hän- syn till förändringar i organisation och ut- rustning.

Samordningen mellan de olika typerna av kurser bör förbättras främst i syfte att nå en följdriktig stegring i utbildningen mellan de olika kurstyperna och så att befälsele— verna kan ges tillfälle att praktiskt utöva ledarskap främst vid tillämpningsövningar vid kursavdelningar bestående av meniga.

c) Utbildningens innehåll — granskning av kursplaner

De kursplaner vid de olika försvarsgrenarna som granskats är i flertalet fall omsorgsfullt uppgjorda. Målen för kurserna är emellertid i vissa fall alltför vagt angivna. Detta har lett till att en del av kurserna varken fått det helt lämpligaste innehållet eller den rätta tidsför- delningen mellan olika övningsgrenar och ämnen. En följd har också blivit att man inte exakt kunnat bestämma vilka krav på prestationer som bör ställas på eleverna och på deras förkunskaper. VK anser att målet för kurserna måste anges i form av noga specificerade krav på elevernas kunskaper och prestationer i olika övningsgrenar och ämnen. Med en sådan målsättning som grund bör det sedan vara möjligt att fast- ställa vilken omfattning och vilket innehåll

en kurs bör ha liksom vilka fordringar t. ex. i fråga om skolunderbyggnad eller yrkes- kunskap som bör gälla som villkor för till- träde till kurs.

I fråga om den allmänna försvarsutbild- ningen vill VK framföra följande. Som an- givits i kap. 2 måste man räkna med att en framtida krigföring kan komma att innebära att allt flera platser inte bara i kust- och gränsområden utan även inne i landet kan utsättas för krigshandlingar. Dessa kan så— lunda riktas icke bara mot de egentliga stri- dande förbanden utan också mot krigsmak- tens staber och underhållsförband, mot ci- vila ledningsorgan samt mot försörjnings- och produktionsapparaten, t. ex. kraftverk, industrier, oljeförråd, järnvägs- och lands- vägsknutpunkter samt hamnar. Denna yt- bekämpning kan ske med flyg— och fjärr- vapen, genom luftlandsättningar men också av snabbt framträngande främst mekanise- rade markstyrkor. Bekämpningen kan få ökad verkan om ABC-stridsmedel kommer till användning.

A-personalen tjänstgör i stor utsträckning i ledningsorgan eller förband som är sanno- lika mål för bekämpning såväl med flyg- och fjärrvapen som med marktrupp. Sålunda är uppskattningsvis minst hälften av persona- len verksam i fasta stabsplatser för s. k högre staber och i luftförsvarets anläggningar. En annan stor grupp av personal tjänstgör vid underrättelseorgan inom luft- och kustbe- vakningen. Slutligen är en grupp placerad i olika slag av underhållsförband bl.a. i de betydelsefulla centralförråden. Särskild värn- pliktig trupp för att skydda A-personalen t.ex. mot överfall eller för att ge första hjälp vid stridsskador eller vid insats av ABC-stridsmedel finns i regel ej avdelad. Med hänsyn härtill finner VK det ofrånkom- ligt att A-personalen ges en allmän försvars- utbildning bl. a. innefattande utbildning i skydd mot vapenverkan av olika slag, ele- mentärt skydd mot ABC-stridsmedel, sjuk- vårdstjänst och elementär vapenutbildning som ger personalen möjlighet att i nödläge försvara sig själv nödvärn. Nödvärnsut- bildning måste ges all personal. Den utbild- ning som nu meddelas i ovanstående ämnen

varierar mellan 12 och 36 timmar. Denna tid är enligt VK uppfattning helt otillräcklig En utökning av den allmänna försvarsut bildningen är således nödvändig för all A- personal.

Den nuvarande beteckningen tjänstegrens- utbildning innefattar vad som inom värn- pliktsutbildningen betecknas som befatt- ningsutbildning och förbandsutbildning. VK använder i det följande dessa senare be- nämningar även för utbildning av A-perso- nal. Kommittén vill framhålla betydelsen av att dessa två övningsområden i största möj— liga utsträckning integreras. Största möjliga del av befattningsutbildningen bör sålunda genomföras inom förbands ram och som tillämpad övning. Elevernas intresse stimu- leras därigenom påtagligt och utbildningen leder snabbare mot målet.

VK vill i fråga om befattningsutbild- ningen anföra att den måste noga anpassas efter de förkunskaper vederbörande har vare sig det gäller skolutbildning eller färdig— heter förvärvade genom yrkesutövning. Som tidigare angivits måste denna bakgrund vara preciserad. Den del av befattningsutbild- ningen som utgörs av ledarutbildning an- ser VK genomgående vara otillräcklig vid samtliga de befälskurser som nu förekom- mer. Befälsutbildningen måste utökas för att motsvara de ökade krav på befäl av alla kategorier som ställs genom den militär— tekniska utvecklingen i en modern organi- sation. Utbildningen vid dessa kurser ägnas till alltför stor del åt repetition av de kun- skaper som inlärts vid kurs för meniga. Den del som ägnas åt repetition bör väsentligt minskas till förmån för befälsutbildning. Huvuddelen av tiden bör avse skolmässig befälsutbildning dels av allmän art t. ex. av- seende ledarskap, dels avseende uppgifterna i den speciella befattningen. Denna skol- mässiga utbildning måste kompletteras med praktisk tillämpning, varvid eleverna under tillräcklig tid och under betryggande hand- ledning får utöva ledarskap över med hän- syn till avsedd befattning lämpligt samman- satta avdelningar av meniga elever.

Förbandsutbildningen bör som framgått ovan påbörjas tidigt och utan att man av-

vaktar att elevernas färdigheter i den av— sedda befattningen är fullgoda. Kraven på förbandens snabbhet och precision vid ge- nomförandet av uppgifterna ökar. Detta gäller i särskilt hög grad för stabs-, strids- lednings- och sambandsförband, där i många fall A-personal har nyckelbefattningar. Den nuvarande förbandsutbildningen uppfyller inte dessa högre krav. Utbildningen måste vidgas främst för personal placerad i stabs-, stridslednings- och sambandstjänst så att den kan omfatta ett tillräckligt antal övningar under vilka kraven på elevernas snabbhet, precision och uthållighet efter hand ökas.

d) Utbildningens genomförande

VK fältstudier har omfattat samtliga för- svarsgrenar och ett flertal typer av kurser inom dessa. Kurserna har utan undantag va- rit omsorgsfullt förberedda såväl när det gäl- ler planerandet av utbildningen som admini- strationen. Övningarna har i huvudsak ge- nomförts på ett intresseväckande och in- struktivt sätt. I några fall har övningarna dock i allt för hög grad fått formen av ren materielkunskap vilket verkat dämpande på elevernas intresse. Som tidigare nämnts bör elevernas intresse stimuleras genom integra- tion av befattnings- och förbandsutbild- ningen.

De kvinnliga instruktörer som VK sett i verksamhet har i huvudsak löst sina upp- gifter väl. I de fall brister konstaterats har orsaken till dessa i regel varit att instruk- törerna inte fått tillräckligt preciserade upp— gifter. VK anser att ett stort antal av de övningar som letts av manliga instruktörer skulle kunnat genomföras av kvinnliga öv- ningsledare. Antalet kvinnliga instruktörer bör därför ökas. De bör ges vidgat ansvar för utbildningsarbetet och mera kvalificerade uppgifter. Utbildningssystemet bör på längre sikt byggas ut så att kurschefer bör kunna tas ut bland kvinnlig frivilligpersonal. I viss utsträckning bör det vara möjligt att an- vända reservbefäl och värnpliktigt befäl som instruktörer främst på områden där special- kunskaper krävs men där för närvarande aktiv instruktörspersonal anlitas. VK be-

dömer det också möjligt att låta kvinnlig personal lösa flera av de uppgifter av ad- ministrativ art som nu löses av män under kurserna. Nu föreslagna förändring torde i två avseenden bli av väsentlig betydelse. För det första kan antalet militära instruktörer minskas till förmån för deras ordinarie verksamhet vid staber och förband vilket är väsentligt inte minst med tanke på de vakanser som förekommer inom krigsmak- ten. För det andra - och detta är enligt VK uppfattning de mest betydelsefulla — kan den till sina allmänna förutsättningar synner- ligen väl lämpade kvinnliga personalen ges uppgifter och ansvar som på ett helt annat sätt än f.n. motsvarar dess möjligheter.

Eleverna har genomgående visat stort in- tresse för utbildningen och i betydande ut- sträckning satt till sin fritid för studier. VK anser emellertid att lärarna i vissa fall und- vikit att ställa tillräckligt höga krav på ele- verna av hänsyn till dessa. Kommittén be- dömer att denna inställning ger motsatt re- sultat mot det avsedda. Det är lämpligt men också nödvändigt att intensiteten i utbild- ningen är hög och att lärarna ställer eleverna inför fullvärdiga prov. Kraven på elevernas självverksamhet bör också ökas. Genom dessa åtgärder bör elevernas engagemang i utbildningen öka men också deras självför- troende. En följd blir att på lång sikt såväl personalens allmänna duglighet som dess anseende ytterligare höjs.

Som framgått av beskrivningen av nuva- rande system i kap. 9 är minimiåldem för antagning av A-personal satt till 16 år utom vid SKBR där minimiåldem är 18 år. Er- farenheterna visar att elever i åldern under 18 år i många fall inte har uppnått till- räcklig mognad för att genomgå utbildning för krigsplacering. Minimiåldern för krigs- placering bör vara 18 år, dvs. den ålder då män inträder i Värnpliktsåldern. Utbildning och krigsplacering bör dock efter bedömning i varje särskilt fall kunna ske före denna ålder, dock tidigast vid 16 års ålder.

Kursavdelningarna har i flertalet fall varit av lämplig storlek men i vissa fall för små beroende på att elever lämnat återbud efter det att kursen beslutats. Med hänsyn till

kvarstående elever har man inte ansett det lämpligt att ställa in kursen. VK inser de skäl som legat till grund för beslut om bi- behållande av kurserna men anser likväl att åtgärder måste vidtas så att endast från pedagogisk och ekonomisk synpunkt ratio- nella kurser genomförs.

Vid val av kursplatser måste självfallet hänsyn tas till hur attraktiva dessa är från rekryteringssynpunkt med hänsyn till geo- grafisk belägenhet och standard t. ex. beträf- fande förläggningar och fritidslokaler. Dessa faktorer måste vägas mot utbildningsbe- tingelserna på platsen. Allmänt torde kunna sägas att kursplatserna valts under lämplig avvägning mellan dessa faktorer. Standarden på förläggnings- och utbildningslokaler har dock i flera fall enligt VK mening varit för låg vilket bl. a. på sikt inverkar negativt på rekryteringen.

VK anser det nödvändigt att genomföra en ytterligare koncentration av utbildningen dels geografiskt, dels till tiden. Syftet med en sådan koncentration bör främst vara att på samma plats kunna utbilda avdelningar tillhörande ett så stort antal tjänstegrenar att lämpligt sammansatta utbildningsförband kan skapas under den avslutande förbandsut- bildningen. Under denna period bör det för att allsidigt kunna öva stabstjänst vara möj- ligt att bilda avdelningar sammansatta av personal t.ex. ur expeditions-, sambands-, förplägnads- och biltjänsten. Vidare bör in- om dessa tjänstegrenar som tidigare angivits även finnas möjligheter att låta befälsele- ver praktiskt leda avdelningar bestående av meniga.

4. Repetitionsutbildning

Som angetts i kap. 2 skärps kraven på för— bandens användbarhet omedelbart vid mo- bilisering. Dessa krav kan endast tillgodoses genom att den krigsplacerade personalen samtränas tillräckligt ofta i sitt förband. Det- ta gäller självfallet all krigsplacerad perso- nal således även frivillig personal. I nuva- rande system deltar A-personalen endast i ringa utsträckning i krigsförbandsövningar- na. Detta har till följd att denna personal inte

blir tillräckligt användbar vid mobilisering. Effekten av krigsförbandsövningar för hela förbandet blir genom bortfall av A-personal också lägre än den avsedda vilket gör att inte heller förbandet blir i alla avseenden användbart vid mobilisering. VK finner det nödvändigt att A—personalen deltar i krigs- förbandsövning med det förband där den är krigsplacerad.

För vissa krigsförband i vilka A-personal ingår anordnas icke krigsförbandsövning. För denna personal måste som nu finnas möjlig- het att tjänstgöra vid annat förband i vakant befattning eller att genomföra övning med liknande uppläggning som krigsförbandsöv- ning vid tillfälligt organiserade enheter.

I nuläget är repetitionsutbildningen för A- personalen endast i viss utsträckning diffe- rentierad mellan olika grader och befatt- ningar. VK anser det nödvändigt att införa en ökad differentiering av tjänstgöringens längd och en uppdelning mellan olika befatt— ningar beroende på de sinsemellan varie- rande krav som ställs på olika befattnings- havare liksom på förbandens prestationer.

VK finner att den personal vars utbildning under repetitionsutbildning följts genomgåen- de har visat stort intresse och engagemang för uppgiften. I vissa fall har emellertid per- sonalen tidvis saknat uppgifter beroende på brister i organisationen av utbildningen. Det är särskilt viktigt att frivilligpersonalens ut- bildning planläggs noga så att den uteslutan- de innefattar meningsfylld utbildning.

5. Ekonomiska och sociala förmåner

VK anser det ofrånkomligt att kurselevernas ekonomiska och sociala förmåner förbättras. En granskning av nuvarande system redovi- sas i kap. 23.

B. Förslag till utbildning av A-personal för krigsmaktens behov

1. Inledning

VK förslag i det följande bygger bl.a. på överväganden i kap. 2 samt på närmast före-

gående avsnitt i detta kapitel. Beträffande fri- villigpersonalens avtal som A- eller B-perso- nal hänvisas även till avsnitt D 1 i detta kapitel.

2. Utbildningens uppbyggnad och målsätt- ning i stort

Utbildningssystemet bör liksom inom väm- pliktsutbildningen bestå av grundutbildning och repetitionsutbildning.

Grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda A-personalen så att den enskilt och i förband kan lösa de vanligen förekom- mande uppgifter som är förenade med be- fattningen. I denna målsättning ingår att per- sonalen skall vara tillräckligt tränad i att samarbeta med andra för att lösa en gemen- sam uppgift. Däremot bedömer VK det inte möjligt att inom en för frivilligutbildning rimlig kurstid nå en sådan mångsidighet i ut- bildningen att personalen normalt kan tjänst- göra i annan befattning inom tjänstegrenen än den utbildningen avser.

Repetitionsutbildningen bör allmänt syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla A- personalens kunskaper och färdigheter så att personalen under avtalstiden enskilt och i förband kan lösa de vanligen förekommande uppgifter som är förenade med befattningen.

För att ytterligare utveckla sina kunska- per och färdigheter bör A-personalen delta i den kompletteringsutbildning, som närma- re beskrivits i kap. 4 C p. 7.

3. Grundutbildning a) System i stort

Grundutbildningen bör bestå av grundkurs som kvalificerar till placering i befattning för menig, underbefälskurs, underofficerskurs, vidareutbildningskurs för underofficer samt officerskurs. Härtill bör komma specialkur- ser.

VK har förutsatt att A-personal som befäl i enlighet med nu gällande bestämmelser ges civilmilitär tjänsteställning dvs. förordnas i tjänsteklass med befälsrätt uteslutande över

kvinnlig personal. Förordnande bör ske re- dan i fred.

Utbildningsgången bör vara sådan att läg- re kurs genomgåtts innan kurs med högre målsättning får påbörjas. Ett villkor för till- träde t. ex. till vidareutbildningskurs för un- derofficer måste sålunda vara att grundkurs, underbefälskurs och underofficerskurs ge- nomgåtts.

Utbildningen bör liksom inom vämplikts- utbildningen bestå av tre huvudbeståndsde- lar, nämligen utbildning av allmän grund— läggande karaktär, befattningsutbildning och förbandsutbildning. Den allmänna delen be- nämns allmänmilitär utbildning inom värn- pliktsutbildningen. Den bör inorn frivillig- utbildningen kunna vara i huvudsak likar- tad för all personal inom totalförsvaret och bör därför benämnas allmän försvarsutbild- ning.

I det följande redovisar VK sina övervä- ganden och beräkningar rörande de olika slagen av kurser. Beräkningarna begränsas till att omfatta vissa normgivande befatt- ningar (tjänstegrenar) inom de olika för- svarsgrenarnas krigsorganisation.

Som ett utgångsvärde för beräkningarna har satts att utbildningstiden per vecka vid till tiden sammanhängande utbildning är 42 timmar, varav högst 10 icke är schemabund- na utan avsedda för lösande av elevuppgif- ter, för grupparbete o.d. Reservtid på i ge- nomsnitt 10 % av den övriga tiden är inne- fattad i beräkningarna. Tiden är avsedd att utnyttjas för repetition, verksamhet i sam— band med in- och utryckning, vissa oriente- ringar m. m.

Personalens förutsättningar för att be- strida avsedd befattning bör, som tidigare framhållits, klarläggas genom fysiska och psykologiska undersökningar. Särskilda syn- punkter på nämnda undersökningars omfatt- ning m.m. lämnas i bilaga 10: 1.

b) Utbildning till menigbefattning — grund- kurs

Utbildningen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för

att lösa vanligen förekommande uppgifter i befattning för menig.

Den nuvarande allmänna försvarsutbild- ningen är som VK tidigare motiverat otill- räcklig. Tiderna varierar mellan 12 och 36 timmar. Alla befattningar har samma behov av denna utbildning som främst bör kon- centreras på självskydd dvs. omfatta skydd mot vapenverkan av olika slag, skydd mot ABC-stridsmedel, första hjälpen vid strids— skada och olycksfall och utbildning att i nödläge försvara sig själv — nödvärn. VK bedömer att denna utbildning bör omfatta minst 84 timmar dvs. två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Exempel på denna tids fördelning på övningsgrenar och ämnen lämnas i bilaga 10: 2. I exemplet är tiden delad på två skeden som bör kunna genomföras fristående från varanda t. ex. det ena i form av lokal utbildning uppdelad på kortare övningspass och det andra vid cen- tral till tiden sammanhängande kurs.

Befattnings- och förbandsutbildningen bör enligt VK beräkningar omfatta sammanlagt 70 timmar för flertalet befattningar. Till denna grupp bör vid samtliga försvarsgre- nar hänföras personal i expeditionstjänst och biltjänst, vid marinen i stridsledningstjänst samt vid flygvapnet i luftförsvarstjänst.

Befattnings- och förbandsutbildning till befattningar inom de olika grenarna av sambandstjänsten kräver enligt VK beräk- ningar 84 timmar.

För personal i sjukvårdstjänst är 38 tim— mar av den allmänna försvarsutbildningen — nämligen sjukvårdstjänsten och skydd mot särskilda stridsmedel — samtidigt del av be- fattningsutbildningen. Därför behövs enligt VK beräkningar endast ett tillägg av 42 timmars befattnings- och förbandsutbildning för att tillgodose minimibehovet.

VK bedömer att personal i förplägnads- tjänst inom hela krigsmakten bör ges en be- fattnings- och förbandsutbildning om sam- manlagt 60 timmar. För en liten grupp per- sonal i materieltjänst vid armén och marinen bör utbildningen kunna begränsas till 30 timmar och endast omfatta befattningsut- bildning.

VK har som tidigare nämnts räknat med

att integrering av befattnings- och förbands- utbildning genomförs i betydande utsträck- ning. Den avslutande delen av kursen, som bör omfatta tillämpad övning i förhand, bör för att ge övningen erforderlig bredd ske samtidigt för personal i de befattningar som ingår i ett och samma förband. Denna del av utbildningen bör omfatta minst tre da- gar.

Grundkursen bör vara så uppbyggd att blivande B-personal under del av kursen kan delta i utbildningen. Härigenom under- lättas genomförande särskilt av den lokala utbildningen genom att särskilda kursavdel- ningar för B-personal inte behöver organi- seras.

En sammanställning av VK förslag rö— rande utbildningens längd jämfört med nu- varande tider redovisas i bilaga 10: 3.

c) Utbildning till underbefälsbefattning _- underbefälskurs

Utbildningen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för att lösa vanligen förekommande uppgifter i befattning som underbefäl.

Tillträde till denna kurs bör medges elev som med goda vitsord genomfört grundkurs inom tjänstegrenen och som i övrigt bedöms lämplig för ledarutbildning. Kursen bör kva- lificera för förordnande till vicekorprals tjänsteklass efter genomförd kurs samt till korprals tjänsteklass efter genomförd god- känd krigsförbandsövning (se även i det föl- jande under avsnitt 4 b i detta kapitel) i un- derbefälsbefattning.

Enligt VK beräkningar bör kursen för att ge personalen erforderliga kunskaper för- längas från nuvarande ca 84 timmar till 126 timmar. Denna tid bör i princip för alla befattningar inom krigsmakten delas upp på följande sätt. För repetition och vi- dareutbildning som avser allmän försvarsut- bildning och befattningsutbildning (person- lig färdighet) inom tjänstegrenen bör anslås ca 20 timmar, för skolmässig befattningsin- riktad befälsutbildning ca 65 timmar. Be- fälsutbildningen bör främst avse lösande av uppgifter som direkt hänför sig till huvud—

uppgiften i respektive befattning men även innefatta moment avseende skydd mot mark- trupp. mot flyganfall och mot ABC-strids- medel. För praktisk tillämpning i underbe- fälsbefattning bör avses ca 40 timmar varvid eleverna placeras som befäl under den av- slutande förbandsutbildningen vid grund- kurs.

Utbildningen måste som framgår av ovan- stående främst bestå av praktisk ledarskaps— utbildning. Det vore i och för sig önskvärt att viss övning avseende instruktörsverksam— het kunde anordnas vid kursen. Detta anser VK dock ej möjligt eftersom en från rekry- teringssynpunkt icke önskvärd förlängning av kursen då skulle bli nödvändig.

d) Utbildning till underofficersbefattning — underofficerskurs ]

Utbildningen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för att lösa vanligen förekommande uppgifter i befattning för underofficer.

Tillträde till denna kurs bör medges elev som med goda vitsord genomgått underbe- fälskurs och fullgjort krigsförbandsövning i befattning som underbefäl och som bedöms lämplig för att bestrida underofficersbefatt- ning. Förordnande i sergeants tjänsteklass bör kunna ske efter att kursen och krigsför- bandsövning i befattningen genomförts med godkända vitsord.

Kursen bör för att svara mot minimibe- hoven omfatta minst 126 timmar eller tre veckor vid till tiden sammanhängande utbild- ning. Fördelningen av tiden bör vara i prin- cip densamma som vid underbefälskurs. Ut- bildningen bör sålunda bestå av ca 20 tim- mars repetition och vidareutbildning avseen- de allmän försvarsutbildning och befattnings- utbildning (personlig färdighet). För skol- mässig befälsutbildning dels avseende hu- vuduppgiften i befattningen, dels av skydds- karaktär bör avses 65 timmar. För praktisk tillämpning avseende befälsföring i avsedd befattning erfordras ca 40 timmar. Moment avseende instruktörsverksamhet vore i och för sig önskvärda men skulle kräva ytterli-

gare tid. En sådan utökning bör icke genom- föras av rekryteringsskäl.

e) Vidareutbildning i underofficersbefatt- ning underofficerskurs 2

Denna utbildning bör i första hand anordnas på tre linjer, nämligen en allmän linie, en adjutantlinie och en instruktörslinje.

Tillträde till kurs bör medges elev som med goda vitsord fullgjort underofficers- kurs 1 och krigsförbandsövning i underoffi- cersbefattning. Det är fördelaktigt om elev på instruktörslinjen har erfarenhet av peda- gogisk verksamhet. Förordnande i fanjun- kares tjänsteklass bör kunna ske efter med godkända vitsord genomgången kurs.

Kurserna på samtliga linjer bör ha en längd av ca 126 timmar eller tre veckor varav två veckor avses för skolmässig utbild- ning och en vecka för tillämpning.

Kursen på den allmänna linjen bör syfta till att öka förmågan i att självständigt leda och ta hand om underlydande personal. Den- na utbildning avser uppgifter som är i prin- cip likartade för all befälspersonal. Den skol- mässiga delen av utbildningen bör därför kunna bedrivas gemensam för alla uttagna elever oberoende av befattning. Den tilläm- pade delen på en vecka bör ske under det avslutande tillämpningsskedet av grundkurs inom vederbörandes tjänstegren.

Kursen på adjutantlinjen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för placering som s. k. frivillig- adjutant. Den skolmässiga delen av utbild- ningen bör kunna anordnas i form av för krigsmakten gemensam kurs. Under tilläm- pad del av kursen bör elev tjänstgöra som biträdande adjutant.

Kursen på instruktörslinjen bör syfta till att ge kunskaper Och färdigheter som in- struktör för grupp eller motsvarande styrka. Den skolmässiga utbildningen bör i vad av- ser de allmänna grunderna kunna vara lik- artad för alla elever medan utbildningen i övrigt bör avse de speciella uppgifterna som instruktör inom respektive tjänstegren. Den tillämpade utbildningen bör ske vid grund-

kurs inorn tjänstegrenen. Utbildningen till in- struktör kan emellertid icke anses avslutad i och med att underofficerskurs 2 genomgåtts. Ytterligare utbildning i form av praktisk tjänstgöring såsom instruktör under ca 20 dagar bör fullgöras innan instruktörsbevis kan tilldelas. Först härefter kan eleven an- ses vara jämförbar med övriga motsvarande instruktörer som deltar i frivilligutbildning- en. Sedan instruktörsbevis erhållits bör där- för likställdhet med dessa bl.a. i förmåns— hänseende kunna gälla. Förmåner som bör utgå under den praktiska tjänstgöringen för vinnande av instruktörsbevis behandlas i kap. 23.

Frivilligpersonal, som genom sina civila yrkeskunskaper bedöms särskilt lämplig för kvalificerad instruktörsverksamhet t. ex. ut- bildade lärare med praktisk utbildningser- farenhet, bör kunna dispenseras för genom- gång av underofficerskurs 2 och vara be- rättigad att direkt genomföra den praktiska tillämpningen av instruktörsutbildningen. Vid den praktiska tjänstgöringens början bör förordnande till fanjunkare kunna ske.

f) Officerskurs

Utbildningen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för att lösa vanligen förekommande uppgifter i befattning för officer. Utbildningen bör bl.a. innefatta en allmän linje och en in- struktörslinje.

Tillträde till denna kurs bör medges elev som med goda vitsord genomgått underoffi- cerskurs 2 och som bedöms lämplig att be- strida befattning som officer. För att komma i fråga som elev vid instruktörslinjen skall instruktörsbevis ha förvärvats. Förordnande i fänriks tjänsteklass bör kunna ske efter med godkända vitsord genomförd kurs och krigsförbandsövning i officersbefattning. Elev på instruktörslinje bör i stället för krigsförbandsövning fullgöra instruktörs- tjänst av samma längd som krigsförbands- övning.

Kursen bör omfatta minst 126 timmar el- ler tre veckor vid sammanhängande utbild-

ning uppdelad på två veckors skolmässig utbildning och en veckas tillämpning i form av tjänstgöring i avsedd befattning. Den till- lämpade delen av kursen bör genomföras under slutskedet av grundkurs. På instruk- törslinjen bör tillämpningsdelen kunna ge- nomföras även under annan del av grund- kurs.

g) Specialkurser

Specialkurser bör syfta till att vara en på- byggnad till det ovan beskrivna kurssyste- met.

Kurserna bör som tidigare angivits kunna ha till syfte att omskola personal på grund av krigsorganisatoriska förändringar eller då nya förfaringssätt eller ny materiel införs.

Specialkurser bör vidare användas som påbyggnadskurser för personal i officers- befattning för att vidga och fördjupa den- nas kunskaper i personalledning och i stabs- tjänst. För denna kategori syns det också särskilt viktigt att vidga kunskaperna i all- män försvarsutbildning t. ex. i skydd mot ABC-stridsmedel och i sjukvårdstjänst. Det bör vara möjligt att samordna en del av den- na kursverksamhet med den som anordnas inom den frivilliga befälsutbildningen och inom SRK.

I detta kurssystem bör även ingå kurser för personal som har nyckeluppgifter inom respektive frivilligorganisation varvid bl. a. innefattas dem som avses placeras i dess centrala och regionala ledningsorganisation i krig — de s.k. kanslierna. För denna per- sonal bör utbildningen främst syfta till att ge fördjupad kännedom om totalförsvarets upp- byggnad och funktion samt metodik vid re- krytering, uttagning och upplysningsverk- samhet. Kurser av denna typ kan till vä- sentlig del anordnas så att eleverna följer eller deltar i lämpliga skeden av den ordi- narie officersutbildningen inom krigsmakten t. ex. vid militärhögskolan samt genomför studiebesök vid staber, skolor och trupp- förband. Det bör uppdras åt överbefälha- varen att närmare utreda utformningen av denna högre frivilligutbildning.

| | | i l

VK förutsätter att även annan kvalifice- rad personal med ledningsfunktion inom fri- villigrörelsema skall i den utsträckning re- surserna medger kunna delta i ovan angiven utbildning.

h) Utbildningens organisation

Frivilligpersonalen har varierande önskemål beträffande utbildningsgång med hänsyn till familjeförhållanden, studier, yrkesutövning m.m. Kurssystemet bör därför utformas så att eleverna har ett lämpligt antal valmöj— ligheter då det gäller att planlägga sitt del- tagande i utbildningen.

Den skolmässiga delen av kurserna bör kunna genomföras i form av ett antal öv- ningar som anordnas på fritid. Veckosluts- kurser bör härvid i första hand komma i frå— ga men också kvälls- och endagsövningar. Det bör också vara möjligt att genomföra denna del av kurserna helt eller delvis i form av till tiden sammanhängande utbildning. För att underlätta uppläggning och genomfö- rande av denna skolmässiga del av kurser- na bör planerna för dessa delas upp i av- snitt som vardera kan utgöra en veckosluts- kurs. Tre sådana avsnitt bör sammanföras i ett skede som vid sammanhängande utbild- ning kan genomföras under en vecka. En skolmässig del av kurs bör t. ex. kunna ge- nomföras som två veckors sammanhängan- de utbildning eller i form av sex veckosluts- kurser.

Utbildningen bör läggas upp så att all- män försvarsutbildning delas upp i övnings— pass under hela den skolmässiga utbildning- en, sålunda parallellt med övrig utbildning. Härigenom blir utbildningen omväxlande. Det är som tidigare angivits betydelsefullt att befattningsutbildningen börjar tidigt. Då stimuleras elevernas intresse och det blir möjligt att redan i tidigt skede få en upp- fattning om elevens lämplighet för uppgiften.

Den tillämpade delen av kurs bör genom- föras som till tiden sammanhängande utbild- ning under minst tre dagar. Den bör om möjligt utsträckas till att omfatta en vecka. Under detta tillämpningsskede bör eleverna

tränas i att under verklighetstrogna förhål- landen lösa en serie gemensamma uppgifter. De får då vänja sig vid den miljö som är kännetecknande för verksamheten och de- ras uthållighet kan sättas på prov. Grundut- bildningen bör som tidigare angetts samord— nas till tiden för olika kurser så att lämp- ligt sammansatta förband kan organiseras under den tillämpade delen. Det bör bl. a. vara möjligt att sammanföra personal ur expeditions—, sambands-, förplägnads- och biltjänsten. Särskilt viktigt är att elever i be- fälskurser då får tjänstgöra vid avdelningar sammansatta av elever i grundkurs.

Vid uppbyggnaden av kurssystemet bör som tidigare framhållits möjligheterna tas tillvara att anordna gemensam utbildning för personal tillhörande olika tjänstegrenar och olika frivilligorganisationer. Gemensam ut- bildning bör då så är möjligt anordnas både för A- och B-personal samt för personal avsedd för såväl krigsmakten som för de ci- vila delarna av totalförsvaret.

i) Ekonomiska förmåner

Eleverna bör stimuleras till att delta i och fullfölja kurs genom premie som enligt sär- skilda bestämmelser utgår till eleverna vid kursens slut. Förslag till premiesystem redo- visas i kap. 23.

j) Sammanfattning

VK förslag till grundutbildning av A-perso- nal för krigsmaktens behov sammanfattas i följande tabell.

4. Repetitionsutbildning a) System i stort

Repetitionsutbildningen bör som tidigare an— förts genomföras i form av tjänstgöring i krigsbefattning i samband med obligatorisk repetitionsutbildning för förband där ve- derbörande är krigsplacerad.

Tabell 10:]. VK-förslag till grundutbildning för A-personal inom krigsmakten

Förordnande i

Kurs Längd1 tjänsteklass Grundkurs 168 tim2 (Menig) (4 veckor)

Underbefålskurs 126 tim Vicekorpral ef-

(3 veckor) ter avslutad kurs samt korpral ef- ter kri gsförbands- övning i under- befälsbefattning

Underofficers- 126 tim Sergeant efter kurs ] (3 veckor) krigsförbands- övning i under- officersbefatt- ning UnderoMcers- 126 tim Fanjunkare efter kurs 23 (3 veckor) avslutad kurs Officerskurs 126 tim Fänrik efter (3 veckor) krigsförbands-

övning i officers- befattning eller vid instruktörs- linjen efter tjänst av samma längd som instruktör

1 Vecka om 42 timmar. 2 Högst. För flertalet befattningar 154 timmar. 3 För instruktörslinjen erfordras för erhållan- de av instruktörsbevis ytterligare frivillig prak- tisk tjänstgöring om 20 dagar.

Vissa förband där A-personal är placerad genomför icke repetitionsutbildning. Denna personal bör i likhet med vad som sker för värnpliktiga placeras i lämpliga vakanta be- fattningar vid andra förband som fullgör obligatorisk repetitionsutbildning.

b) Krigsförbandsövning

Enligt VK bedömning är det icke nödvän- digt att låta A-personalen delta i krigsför- bandsövning under så lång tid som gäller för den värnpliktiga personalen, dvs. i fler- talet fall 18 dagar, eftersom denna behöver mer omfattande utbildning t. ex. i strid än frivilligpersonalen.

VK bedömer behovet för A-personalen till högst 10 dagar under varje krigsför- bandsövning. Erforderlig tid för in- och ut-

ryckning är inräknad i tiden. VK anser det nödvändigt med hänsyn till kraven på sam- träning av förbandet att frivilligpersonalen frånsett nedan nämnt undantag genomför övningen i en följd. Med denna tidsram är det möjligt att ge personalen en kort repeti- tion i allmän försvarsutbildning och i befatt- ningsutbildning under en till två dagar. Vi- dare kan personalen delta i krigsförbandets avslutande formella och tillämpade för- bandsutbildning. A-personalens tjänstgöring bör sålunda förläggas till sista delen av krigsförbandsövningen. Utryckning bör dock ske innan förbandet påbörjar sin avrustning. Detta skulle innebära att frivilligpersonalen rycker in under en måndag och rycker ut nästföljande onsdag. Förbandets huvuddel rycker då ut tre dagar senare dvs. på lör- dagen. Under den veckohelg som innefattas i övningen är det normalt tjänst för förban— det.

Det kan i vissa fall t.ex. av resursskäl icke vara möjligt att anordna meningsfylld utbildning för A-personalen under 10 dagar. Det bör därför vara möjligt att i sådana fall minska tiden för tjänstgöring från 10 till lägst 8 dagar. Utbildningsmyndighet bör ges befogenhet att bestämma om sådan avkortning av tiden skall ske.

Vid luftbevakningsförband tillhörande flygvapnet är krigsförbandsövning för de värnpliktiga i regel av 10 dagars längd in- och utryckningsdagar inräknade med möjlig- het att fullgöra två dagar vid annan tid- punkt. Frivilligpersonalens övning bör vid dessa förband begränsas till 6 dagar med möjlighet till motsvarande uppdelning.

Ledighet under krigsförbandsövning i form av permission eller tjänstledighet bör kunna beviljas frivilligpersonalen enligt sär- skilda föreskrifter grundade på de principer som gäller för de värnpliktiga.

Det vore i och för sig önskvärt att per- sonal i befälsbefattning övades under längre tid än den ovan angivna. VK anser det emellertid icke lämpligt att införa en så- dan ordning eftersom verksamheten då skul- le bli svår att organisera vid krigsförbandet. Som en viss förberedelse för övningen bör emellertid A-personal placerad som befäl

före övnings början tillställas särskilda orien- teringar om övningens uppläggning, avsedda uppgifter m. m.

c) Särskild övning

Liksom för viss värnpliktig personal är det icke tillräckligt med enbart en krigsför- bandsövning för A-personal vart fjärde år. För att den mest kvalificerade personalens användbarhet skall kunna hållas uppe i till- räcklig grad under fyraårsperioden fordras därför att en särskild övning läggs in un- der denna. Övningen bör syfta till att inom förbandets ram repetera de väsentligaste uppgifterna avseende befattningen. Den bör i likhet med vad som gäller för vämplik- tiga genomföras krigsförbandsvis.

Särskild övning bör ha en längd av sam- manlagt 6 dagar, tid för in- och utryck- ning inräknad. Tiden är anpassad så att den överensstämmer med längden på särskild övning för flygvapnets värnpliktiga.

I särskild övning bör i likhet med vad som gäller för värnpliktiga kunna delta viss nyc- kelpersonal i befattning för menig och un- derbefäl samt i princip all personal place- rad i befattning för underofficer och officer.

Försvarsgrenschef bör inom ramen för ovan redovisade principer utfärda närmare bestämmelser om de särskilda övningarnas omfattning m. m.

ti) Ekonomiska förmåner

VK anser det nödvändigt att förbättra A- personalens förmåner med tanke på de öka- de krav som förslaget förutsätter främst ifråga om tidsmässigt sammanhängande tjänstgöring. Förslag redovisas i kap. 23.

e) Sammanlagd tjänstgöringsskyldighet

A—personalen är nu skyldig fullgöra repeti- tionsutbildning under sammanlagt 10 dagar eller 60 timmar under en fyraårsperiod. Ti- den uppdelas i regel på flera övningstill- fällen.

VK förslag innebär sammanfattningsvis att personalen deltar i en krigsförbandsöv-

ning under 8 till 10 dagar per fyraårsperiod. För personal vid luftbevakningsförband bör uppdelning av tjänstgöringen vara möjlig på två övningstillfällen. Därutöver skall viss personal i befattning för menig och under- befäl och i princip all personal i befattning för underofficer och officer genomföra sär- skild övning under 6 dagar under samma period. Detta innebär en sammanlagd tjänst- göringsskyldighet på lägst 8 dagar och högst 16 dagar under en fyraårsperiod.

5. Kompletteringsutbildning

A-personalen bör även delta i den kom- pletteringsutbildning (jfr kap. 4C p. 7) som anordnas av frivilligorganisationerna.

C. Granskning av nuvarande utbildning för de civila delarna av totalförsvaret

1. Inledning

De behov av frivilligpersonal som finns inom de civila delarna av totalförsvaret till- godoses för närvarande genom att frivilliga tecknat T-avtal för hel- eller deltidstjänstgö- ring vid det civila transportväsendet och beredskapssjukhusen samt B-avtal för del- tidstjänstgöring vid övriga delar av det civila totalförsvaret.

2. Utbildningens omfattning i stort

Utbildning av kvinnliga bilförare med T- avtal sker som tidigare angetts genom SKBR försorg. Personalen placeras för tjänstgöring vid civilförsvaret, beredskapssjukhusen eller vid det civila transportväsendet. Den grund- läggande utbildningen omfattar 25 timmar för civilförsvaret Och 40 timmar för det ci- vila transportväsendet.

FAK bedriver utbildning av bilförare, främst män över Värnpliktsåldern, vilka efter fullgjord utbildning beredskapsregistreras för det civila transportväsendet. Den grundläg- gande utbildningen omfattar 40 timmar.

Utbildningen av frivilligpersonal inom sjukvården — s. k. SC-samariter sker genom SRK. Personalen tecknar B-avtal och är av- sedd att tjänstgöra i den öppna vården inom krigssjukvårdsområden och som blodgivare- assistenter. Den grundläggande utbildningen omfattar 42 timmar och repetitionsutbild- ningen 20 timmar vart fjärde år.

Utbildning av frivilligpersonal för tjänst- göring inom lantbruket sker genom SBS försorg. Personal är främst avsedd att till- föras arbetsblocksorganisationen för att er- sätta annan personal inom djurvården som inkallas till tjänstgöring inom krigsmakten. Personalen tecknar B-avtal. Den grundläg- gande utbildningen omfattar 78 timmar. Re- petitionsutbildningen omfattar 5 dagar under en period av fyra år.

För veterinärväsendets behov utbildas ve— terinärbiträden och laboratoriebiträden ge- nom SBS försorg. Den grundläggande ut- bildningen omfattar 30 timmar för veteri- närbiträden, vilka tidigare bör ha genomgått kurs i allmän djurvård (78 timmar) och 90 timmar för laboratoriebiträden.

För civilförsvarets behov av frivilliga re— kryterar SLK civilförsvarslottor. Dessa ut- bildas därefter genom civilförsvarets försorg och placeras i civilförsvarets krigsorganisa- tion.

Genom SLK försorg utbildas dessutom B- lottor i förplägnadstjänst för civilförsvaret och i förplägnads- och expeditionstjänst för det ekonomiska försvaret.

D. Förslag till utbildning av A-personal för de civila delarna av totalförsvaret

1. Tjänstgöringsförhållanden

Ovan angiven personal med undantag för T-personalen kan som tidigare nämnts enligt nuvarande bestämmelser i frivilligkungörel- sen endast teckna B-avtal som binder veder- börande för deltidstjänstgöring även om uppgifterna är av sådan art att personalen, om den effektivt skall kunna utnyttjas, bör tjänstgöra under en längre sammanhängan- de tid. Denna frivilligpersonal är i tjänst-

göringsavseende jämförbar med den som nu avtalsbinds och krigsplaceras som A-perso- nal inom krigsmakten. Det syns därför lämp- ligt att frivilligpersonal, som är krigsplace- rad (placerad) i en på personalplan upptagen befattning inom civil, statlig eller kommu— nal myndighets krigsorganisation, ingår av- tal som A-personal om tjänstgöringen be- räknas bli av ständig varaktighet. För de de- lar av totalförsvaret som f. n. icke har mot- svarande personalplanläggning i fred, så- som det civila transportväsendet och lant- bruket, bör personalen förbinda sig att stå till myndighets förfogande för tilldelning vid uppkommande behov. Inom det civila trans- portväsendet bör emellertid där så är möj- ligt personalen redan i fred placeras hos väg- trafikombud eller vid enskilt åkeri. Inom lantbruket torde det vara möjligt att tilläm- pa ett liknande förfaringssätt genom att djurvårdarna genom länsstyrelses försorg placeras hos överblockledare eller vid enskilt lantbruk.

A-avtal skulle således innebära att den frivillige förbinder sig

att vid totalförsvarets krigsorganisering (vid krigsmakten även beredskapsövning) ställa sig till statsmyndighets förfogande för ständig tjänstgöring samt

att i fred genomgå erforderlig repetitions- utbildning under viss angiven maximitid.

B-avtal skulle innebära att den frivillige förbinder sig

att vid totalförsvarets krigsorganisering el- ler vid andra särskilda förhållanden ställa sig till statsmyndighets förfogande för tillfällig tjänstgöring t.ex. vid utrymning eller om- händertagande av flyktingar samt

att i fred genomgå erforderlig repetitions- utbildning under viss angiven maximitid.

VK förutsätter härvid att såväl A- som B—personal kan för tjänstgöring även hän— visas till enskild företagare.

Tjänstgöringen inom den civila sektorn av totalförsvaret ställer i de flesta fall samma krav på frivilligpersonalen som tjänstgöring- en inom krigsmakten. I vissa fall kan den för- ra personalkategorin till och med ställas in- för än svårare uppgifter, då dessa ofta måste lösas av den frivillige ensam utan tillgång till

välutbildade medhjälpare, vilka i regel finns inom krigsmaktens förband. Exempel härpå är bilförare och djurvårdare. Under sådana förhållanden framstår bl. a. förmågan att kunna skydda sig mot vapenverkan och mot ABC—stridsmedel som särskilt betydelsefull. De krav som måste ställas på denna A-per- sonals fysiska och psykiska status torde i de flesta fall vara likvärdiga med kraven på A- personal vid krigsmakten. Vid uttagningen av frivillig personal bör eftersträvas att i första hand utnyttja personal, som utöver allmän lämplighet även besitter lämpliga yrkeskvalifikationer.

2. Utbildningens uppbyggnad och målsättning i stort

Utbildningssystemet bör innefatta grundut- bildning och repetitionsutbildning. Målsätt- ningen bör i princip vara densamma som angetts för utbildningen av A-personal vid krigsmakten. Den där nämnda förbandsut- bildningen motsvaras av tillämpningsutbild— ningen. Denna bör bedrivas i den miljö och vid de organisationsenheter inom den civila sektorn av totalförsvaret som kommer att bli den frivilliges arbetsplats i krig. Behov av särskilda övningar bedömer VK under nu— varande förhållanden icke föreligga.

3. Grundutbildning a) System i stort

Grundutbildningen bör bestå av grundkurs, som kvalificerar till placering i arbetsupp- gift utan ledaransvar, samt av ledarkurser, som kvalificerar till placering i arbetsledar- befattning. För att vinna tillträde till ledar- kurs bör grundkursen ha genomgåtts. Sedan erfarenhet av ledarutbildningen vunnits, bör om behov föreligger även högre ledarkurser kunna anordnas. Stort behov av frivilliga instruktörer föreligger inom den civila sek- torn. Särskilda instruktörskurser bör därför finnas.Vid behov bör specialkurser anordnas. Utbildningen bör bestå av allmän försvars-

utbildning, befattningsutbildning och till— lämpningsutbildning. »

Vid beräkning av utgångsvärden m. m. för kursernas omfattning har använts samma principer som vid utformningen av kurserna för krigsmaktens personal.

Det bör emellertid åvila den centrala myn- dighet för vars verksamhet utbildningen äger rum att närmare utforma erforderliga utbildningsplaner. Plan för allmän försvars- utbildning bör utformas gemensamt av be- rörda myndigheter.

b) Grundkurs

Som tidigare nämnts kan all personal inom totalförsvaret i ett framtida krig komma att utsättas för större påfrestningar än man tidi- gare räknat med. Det är därför nödvändigt att samtlig personal inom den civila sektorn av totalförsvaret får samma allmänna för- svarsutbildning (jfr bilaga 10: 2) bl. a. för att stärka förmågan i självskydd. Den allmänna? försvarsutbildningen bör omfatta ca 70 tim—- mar. Den utbildning i vapentjänst och- exercis, som tillkommer för frivilligperso- nal inom krigsmakten, skall således icke meddelas personalen inom totalförsvarets civila sektor.

Befattnings- och tillämpningsutbildningen bör i princip ges samma omfattning som nu. VK har funnit att det är möjligt och lämp- ligt att befattnings- och tillämpningsutbild» ningen görs likartad med utbildningen för krigsmaktens A-personal såväl i fråga om. innehåll som utbildningens längd. Härige- nom blir det enklare att organisera och. samordna utbildningen för frivilligpersonal ur samtliga delar av totalförsvaret. Det blir' vidare möjligt att omplacera personalen mel-' lan olika verksamhetsområden.

Exempel på riktvärden för beräkning av utbildningstidens längd under grundkursen- för A-personal inom de civila delarna av totalförsvaret framgår av följande tabell.

Grundkurserna i sjukvårdstjänst, expedi- tionstjänst, biltjänst och förplägnadstjänst bör samordnas med motsvarande kurser för krigsmaktens frivilligpersonal.

Tabell 10:2. Riktvärden vid beräkning av grundkursens längd för A—personal inom de civila delarna av totalförsvaret (exempel)

Allmän Befattnings- försvarsut- och tillämp- utbildning ningsutbild- Summa Tjänstegren (tim) ning (tim) (tim) Sj ukvårds- tjänst 70 42 1 12 Expeditions- tjänst 70 70 140 Biltjänst 70 42 1 12 Förplägnads- tjänst 70 60 130 Dj urvård 70 70 140 Laboratorie- tjänst 70 70 140 Veterinär- tjänst 70 70 140

c) Ledarkurser

Inom flera verksamhetsområden inom total- försvarets civila delar finns behov av ledare för grupper av frivilligpersonal. Det bör där- för finnas möjligheter att vidareutbilda lämpliga frivilliga för dessa uppgifter. Kurser med i tillämpliga delar motsva- rande målsättning som föreslagits för kurser på gruppchefsnivå och i mån av behov kur- ser på troppchefsnivå bör anordnas. Det är önskvärt att dessa kurser kan samordnas med kurser för krigsmaktens frivilligperso— nal dvs. genomföras som gemensamma kur- ser. De bör omfatta högst tre veckor. De delar av kurserna som är direkt militärt in- riktade bör ersättas av utbildning med an— knytning till det civila verksamhetsområdet. Utbildningsinnehållet i den inledande ledar- kursen ledarkurs ] bör i princip upp- delas så att för repetition och vidareutbild- ning inom tjänstegrenen anslås ca 20 tim- mar och för ledarutbildning ca 65 timmar. Huvudvikten bör därvid läggas på ämnet ledarskap. För praktisk tillämpning bör av- ses ca 40 timmar varvid eleverna tjänstgör som ledare under den avslutande tillämp- ningsdelen vid grundkurs. Ledarkurs 2 bör anordnas sedan erfarenheter av ledarkurs 1

erhållits. Innehållet i ledarkurs 2 bör i till- lämpliga delar ha motsvarande innehåll som underofficerskurs 1. Sedan erfarenhet av ledarutbildningen vunnits bör om behov föreligger även en högre ledarkurs motsva- rande officerskurs anordnas.

VK vill särskilt framhålla betydelsen av att vid uttagning av elever i ledarkurs stor vikt läggs vid bedömningen av vederböran- des lämplighet som ledare. VK bedömer att arbetsledarutbildningen kommer att verka rekryteringsfrämjande, då denna bör anses meriterande för den frivilliges civila yrkes— verksamhet. VK förutsätter att ledarkurser- na ges ett innehåll som i tillämpliga delar ansluter till den arbetsledarutbildning som förekommer i näringslivet.

d) Instruktörskurs

Instruktörskurs bör samordnas med den ut- bildning som sker vid instruktörslinjen på underofficerskurs 2. Tillträde till kursen bör medges elev som genomgått ledarkurs 21 och som om möjligt har erfarenhet av peda— gogisk verksamhet. Kursen bör omfatta tre veckor. Den bör utformas som motsvaran— de underofficerskurs 2 och genomföras ge- mensamt med denna.

4. Repetitionsutbildning

Personalen bör genomgå repetitionskurser (motsvarande krigsförbandsövningar) av högst 10 dagars längd vart fjärde år. Därav torde 3—5 dagar behöva ägnas åt repeti- tion och vidareutbildning av den enskildes kunskaper och färdigheter medan återstoden av tiden används för tillämpningsutbild- ning. Repetitionsutbildningen bör delvis kun- na genomföras som praktisk tjänstgöring i anslutning till övningar inom totalförsvaret eller i civil verksamhet som har nära an- knytning till den frivilliges arbetsuppgifter

1 Intill dess ledarkurs 2 anordnas bör över- gångsvis särskilt lämpliga elever kunna vinna tillträde till instruktörskurs efter genomgången ledarkurs 1. Oberoende härav bör sådan perso- nal ha samma förmåner under instruktörtjänst som övriga instruktörer. (Se även kap. 23.)

i krig. Exempel härpå är den s.k. avbytar— tjänsten för djurvårdare. Inom delar av to- talförsvaret torde det vara svårt att anordna tillämpningsutbildning av här angiven art. Utbildningen bör i sådana fall anordnas i form av särskilda tillämpningsövningar un- der repetitionskursen. Det bör ankomma på den centrala myndighet för vars verksamhet utbildningen äger rum att närmare utforma bestämmelser för repetitionsutbildningens omfattning.

5. Kompletteringsutbildning

A-personalen bör även delta i den kom- pletteringsutbildning (jfr kap. 4 C p. 7) som anordnas av frivilligorganisationerna.

F. Ekonomiska förmåner

De ekonomiska förmånerna för A-personal berörs närmare i kap. 23.

Önskvärdheten av att i största möjliga ut- sträckning samordna frivilligutbildning inom totalförsvarets militära och civila sektor har tidigare i olika sammanhang framhållits. En till innehåll och längd samordnad utbild- ning kommer enligt VK uppfattning att un- derlätta rekrytering, placering och omplace- » ring av de frivilliga. Utbildningens organisa- l tion och genomförande underlättas. Utbild- | ningskostnaderna blir lägre. l

G. Samordning av utbildningen l

Vid planläggning av frivilligutbildning och vid utarbetandet av utbildningsplaner, vilket i princip bör ske av den myndighet som har huvudansvaret för aktuth verksamhetsom- råde inom totalförsvaret, bör därför ett nära samarbete äga rum mellan berörda myndig— heter.

Deltar frivilliga från olika delar av total- försvaret i en och samma kurs bör utbild- ningskostnaderna fördelas proportionent myndigheterna emellan.

ll Utbildning av kvinnlig B-personal

A. Granskning av nuvarande utbildning för krigsmaktens behov. Behov av förbättringar

1. Utbildningens omfattning i stort

VK har vid sina studier rörande B-persona- lens utbildning funnit att denna allmänt sett har betydande brister. En del av personalen är överhuvud taget inte utbildad. Detta be- ror främst på att medel icke kunnat avdelas i tillräcklig utsträckning. Enligt nuvarande ordning utgår inte statsanslag för utbildning av B—personalen. Motivet torde ursprung- ligen ha varit att denna personal med hän- syn till de begränsade uppgifterna och sina civila förkunskaper endast ansetts ha behov av viss kort orientering på platsen om de aktuella uppgifterna. Sådan orientering skulle inte vara förenad med särskilda kost- nader. VK har, som närmare behandlas i det följande, funnit att personalen behöver såväl allmän försvarsutbildning som befattnings- utbildning. Dessutom krävs tillämpningsöv- ning för att träna personalen i att lösa sina uppgifter i samarbete med annan personal under verklighetstrogna förhållanden. VK bedömer att all B-personal bör ges denna utbildning. En förutsättning härför är att ut- bildningen bekostas av statsmedel. Utbildningen har också hämmats av brist på instruktörer. För särskilt kvalificerade kurser har aktiv personal avdelats. Utbild- ningen har dock huvudsakligen skett med instruktörer ur frivilligorganisationerna. Som

också angivits i kap. 10 bedömer VK det möjligt och lämpligt att utöka antalet kvinn- liga instruktörer ur frivilligorganisationerna och att ge dessa vidgat ansvar. I viss ut— sträckning bör det vidare vara möjligt att anlita reservbefäl och värnpliktigt befäl för utbildningen. Härigenom bör instruktörsbe- hovet kunna tillgodoses utan att ytterligare belasta kadern av aktivt befäl. Aktivt befäl bör som nu ianspråktas endast i begränsad utsträckning och avses för den mest kvalifi— cerade utbildningen.

Rekrytering och antagning av personal bör som nu ske genom frivilligorganisationernas försorg. Som stöd för antagningen bör ut- arbetas föreskrifter enligt de principer som föreslagits för A—personalen i kap. 10.

2. Grundutbildning

Som angivits i kap. 9 varierar utbildningens längd och innehåll beroende på uppgifterna och elevernas kvalifikationer. Som mått på utbildningens längd har angetts att den om- fattar mellan 10 och 45 timmar. Personalen saknar i vissa fall utbildning.

Vid beräkning av behovet av utbildning för B-personalen bör beaktas att den har de väsentligaste uppgifterna under krigsmaktens mobilisering då det är sannolikt att en an— gripare med stor insats kan komma att be- kämpa mobiliserande trupp, knutpunkter m. rn. där B-personalen är verksam. En all-

män försvarsutbildning som främst avser skydd mot vapenverkan av olika slag och mot ABC-stridsmedel samt sjukvårdstjänst avseende första hjälpen vid stridsskada eller olyckshändelse blir därmed ofrånkomlig. Be— fartningsutbildning, som nu många gånger saknas, måste även den genomföras med all personal i syfte att sätta vederbörande i stånd att omedelbart och utan kompletterande ut- bildning lösa den förelagda uppgiften. Upp- gifterna består i regel av någon form av lag- arbete. Grundutbildningen bör därför även omfatta ett minimum av förbandsutbildning som ger personalen samträning för uppgif- terna.

VK anser att den B-personal som är till— delad hemvärnet har de mest kvalificerade uppgifterna eftersom den omedelbart måste kunna lösa sina uppgifter inom område där strid pågår. Denna personals utbildningstid uppgår till 45 timmar för samariterna. Övrig personal har i regel kortare utbildning. En viss utökning av såväl den allmänna för- svarsutbildningen som befattnings- och för- bandsutbildningen är enligt VK uppfattning ofrånkomlig för denna personal med hänsyn till uppgifternas art.

Utbildningen av befäl tillhörande katego- rin B-personal finner VK genomgående otill- räcklig. I stor utsträckning saknar befälet särskild utbildning för sina uppgifter. En vä- sentlig förbättring av befälsutbildningen måste därför genomföras.

3. Repetitionsutbildning

VK har funnit att den repetitionsutbildning som nu förekommer varierar inom tämligen vida gränser mellan olika områden och tjänstegrenar. Den är i flertalet fall icke till- räcklig för att tillgodose kravet på omedel- bar och full användbarhet. En betydande del av personalen får överhuvud taget ingen re— petition av uppgifterna. En förstärkning av repetitionsutbildningen bör därför genom- föras.

Repetitionsutbildningen bör dels omfatta viss kompletterande allmän försvarsutbild- ning och befattningsutbildning dels viss för- bandsutbildning i tillämpad form. Förbands-

utbildningen bör genomföras i samband med att övning sker med krigsförband som per- sonalen betjänar. Avtal bör utformas så att B-personalen normalt deltar i sådan övning. Tidsmellanrummet mellan övningarna bör anpassas så att personalen under hela avtals- tiden är fullt användbar i befattningen.

B. Förslag till utbildning av B-personal för krigsmaktens behov

1. Utbildningens uppbyggnad och målsätt- ning i stort

Utbildningen bör liksom för A-personalen uppdelas i grundutbildning och repetitions- utbildning.

Grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda B-personalen så att den enskilt och inom sin enhet kan lösa de vanligen före- kommande uppgifter som är förenade med befattningen. Liksom när det gäller A-per- sonalen bör utbildningen begränsas till att omfatta den för befattningen speciella upp- giften varvid dock vederbörande skall kun- na samarbeta med andra befattningshavare inom enhetens ram. Däremot torde enligt VK uppfattning resurser inte kunna skapas för att utbilda en befattningshavare så att denna kan ersätta annan personal med vilken han i regel samarbetar.

Repetitionsutbildningen bör allmänt syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla B- personalens kunskaper och färdigheter så att den under hela tiden den är avtalsbunden enskilt och i sina enheter kan lösa de vanli- gen förekommande uppgifter som är för- enade med befattningen.

Kurserna bör som angivits i kap. 10 i största möjliga utsträckning samordnas med utbildningen för A-personal och då så är möjligt genomföras så att B-personalen del- tar i lämpliga delar av kurser för A-personal.

2. Grundutbildning a) System i stort

Grundutbildningen bör enligt VK uppfatt— ning bestå av kurser för utbildning till me-

nigbefattning — grundkurs — och till befäls- befattning — underbefälskurs. Härutöver bör liksom för A-personalen vid behov anordnas specialkurser.

Utbildningen bör liksom för A-personalen delas upp i allmän försvarsutbildning, befatt- ningsutbildning och förbandsutbildning.

VK räknar med att utbildningen i regel genomförs i form av lokala kurser varvid kurserna kan delas upp på flera övningstill- fällen. Regionala och centrala kurser bör dock liksom nu kunna anordnas för perso- nal med särskilt kvalificerade uppgifter t. ex. för sjukvårdspersonal.

b) Grundkurs

Utbildning till menigbefattning grundkurs — bör ges följande uppbyggnad. Den allmän— na försvarsutbildningen bör som tidigare nämnts omfatta främst skydd mot vapen— verkan av olika slag, skydd mot ABC-strids- medel samt sjukvårdstjänst avseende första hjälpen vid stridsskada eller olyckshändelse. Vidare bör förekomma orienterande genom- gångar av totalförsvarets och krigsmaktens uppgifter, om de för personalen aktuella uppgifterna, gällande bestämmelser av olika slag m. m. Enligt vad VK erfarit avses B-personalen icke beväpnas. Med anledning härav tillkommer icke något behov av va- penutbildning för denna personalgrupp.I öv- rigt anser VK att personalen är i samma behov av allmän försvarsutbildning som A- personal. Med hänsyn till de för närvarande knappa resurserna torde det emellertid bli nödvändigt att sänka målsättningen. Som ett minimum för utbildningen bör dock enligt VK bedömning sättas 40 timmar. Det är angeläget att denna tid kan ökas i den mån resurserna medger. Hemvärnets B-personal, som mest är i behov av denna utbildning bör dock under alla förhållanden ges samma utbildning som A-personalen, vapenutbild- ning och exercis undantagen, vilket innebär ca 70 timmars utbildning. Befattnings- och förbandsutbildningen bör enligt VK bedöm— ning för flertalet befattningar variera mel- lan 24 och 32 timmar beroende på uppgif-

tens art och de civila förkunskaperna inom tjänstegrenen. För samaritpersonalen inom hemvärnet bör utbildningen med hänsyn till kravet på att uppträda vid stridande för— hand utvidgas till minst 42 timmar, dvs. vad som föreslagits för motsvarande A-personal. Förbandsutbildningen bör inrymma en av- slutande tillämpningsövning på minst 8 tim- mar. Grundkursen bör sålunda för hem- värnets B-personal omfatta sammanlagt 94— 112 timmar samt för övrig B-personal 644 72 timmar.

c) Underbefälskurs

På befäl som tillhör kategorin B-personal ställs under tjänstgöringen i princip samma krav som på motsvarande A-personal. Härav följer bl. a. att även B-personalen bör ges civilmilitär ställning och att samma utbild- ningskrav måste ställas på B-personalen som på A-personalen. Befälsutbildningen för såväl A— som B-personal bör med hänsyn till de likartade kraven genomföras i form av gemensamma kurser enligt de förslag som redovisats i kap. 10. Det bör beaktas att B— personalens grundkurs i vissa fall är betyd- ligt kortare än A-personalens. Det kan då bli nödvändigt med viss kompletterande utbild- ning före befälskurs. Förslaget innebär att organisationen av frivilligpersonalens befäls- utbildning förenklas samt att det öppnas möj— ligheter att överföra befälspersonal mellan de olika kategorierna. Härigenom ökar orga— nisationens personella uthållighet.

d) Specialkurser

Specialkurser bör utgöra en påbyggnad till det ovan beskrivna kurssystemet.

Liksom för A—personalen bör specialkurs kunna anordnas för att medge omskolning från en uppgift till en annan eller för att göra personalen förtrogen med ny materiel eller nya förfaringssätt. Det bör vara möj— ligt att anordna Specialkurser som är gemen- samma för A- och B-personal från alla fri— villigorganisationer.

! l i !

Repetitionsutbildningen bör bestå främst av förbandsutbildning i form av tillämpnings- övningar som genomförs samtidigt med att det förband som B-personalen betjänar övas. Före tillämpningsövning bör läggas in kort repetition avseende allmän försvarsutbild- ning och befattningsutbildning. För denna senare utbildning bör avses i genomsnitt högst 8 timmar eller vid sammanhängande utbildning en dag. Förbandsutbildningen bör genomföras som en sammanhängande öv— ning och omfatta ett dygn (24 timmar). Här- igenom blir det möjligt att låta personalen delta i inledande skedet av krigsförbandens övning i mobilisering. VK anser att denna utbildning bör genomföras under en fyra- årsperiod. Detta innebär sålunda en sam- manlagd tjänstgöringstid av ca 32 timmar under en fyraårsperiod.

På den B-personal som tillhör hemvärnet måste kraven ställas högre än på övrig per- sonal. Personalen är nu ålagd att tjänstgöra 10 timmar per år. Hemvärnsmännen är emel- lertid ålagda att tjänstgöra under minst 20 timmar per år. VK bedömer det nödvändigt att B-personalen samtränas med hemvärnets avdelningar under huvuddelen av övningar- na i förband. Härutöver krävs årligen repe- tition och vidareutbildning avseende person- lig färdighet. Med anledning härav föreslår VK att även B-personalen vid hemvärnet åläggs att tjänstgöra under högst 20 timmar per år. Detta innebär sålunda sammanlagt högst 80 timmars tjänstgöring under en fyraårsperiod.

Det är önskvärt att personalen utöver ovan angiven tid ökar sina kunskaper och färdig- heter inom tjänstegrenen. Detta kan bl. a. ske genom att delta i lämpliga delar av den kom- pletteringsutbildning som anordnas av frivil— ligorganisationerna. Sådan utbildning kan ingå som ett led i repetitionsutbildningen.

C. Granskning av nuvarande utbildning för de civila delarna av totalförsvaret

Behov av B-personal finns inom civilförsva- ret, det civila transportväsendet och inom

lantbruket för undanförsel. Utbildning av personalen bedrivs i regel gemensamt med den B-personal, som är avsedd för krigs- makten. Viss del av B—personalen torde icke få någon utbildning.

De förhållanden under vilka denna B- personal skall tjänstgöra är snarlika dem som råder för krigsmaktens B-personal. Båda per- sonalgrupperna har sina viktigaste uppgifter i samband med mobilisering och utrymning. De militära och de civila totalförsvarsorga- nen är ofta grupperade eller verksamma in- om samma områden. Krigshandlingar som är riktade mot militära enheter t.ex. med flyg och robotar kan därför drabba även de civila enheterna. B-personalen för den civila delen av totalförsvaret kan därvid komma att utsättas för samma psykiska och fysiska påfrestningar som krigsmaktens frivilligper- sonal. Vad VK anfört beträffande B-perso- nalen inom krigsmakten kan därför även i princip anses gälla för B-personal inom den civila sektorn.

D. Förslag till utbildning av B-personal för de civila delarna av totalförsvaret

1. Utbildningens uppbyggnad i stort

Utbildningen bör uppdelas i grundutbildning och repetitionsutbildning.

2. Grundutbildning

Grundutbildningen bör bestå av grundkurs och för personal som är placerad i arbets- ledande befattning ledarkurs I . Vid behov bör specialkurs anordnas.

Utbildningen bör uppdelas i allmän för- svarsutbildning och befattningsutbildning. Del av utbildningen bör dessutom bedrivas som tillämpningsövning under förhållanden som nära ansluter till arbetsmiljön i krig. Ut- bildningen bör i största möjliga utsträckning samordnas med utbildningen för B-persona— len vid krigsmakten.

Grundkurs. Det är i princip erforderligt att den allmänna försvarsutbildningen har

samma omfattning som för A-personalen. Med hänsyn till de för närvarande begrän- sade resurserna torde det emellertid bli nöd- vändigt att sänka målsättningen för B—perso- nalens utbildning till att omfatta en kort orientering om totalförsvaret och den fri- villiges uppgifter i krig, elementära kun- skaper i skydd mot ABC-stridsmedel samt sjukvårdstjänst avseende första hjälpen vid stridsskada. Befattningsutbildningens längd bör anpassas till de varierande behoven in- om olika tjänstegrenar.

Den allmänna försvarsutbildningen bör för att kunna ges ovan angivet innehåll om- fatta ca 40 timmar. Det är önskvärt att utbildningen utökas utöver denna tid om re- surserna så medger. Befattningsutbildningen beräknas beroende på tjänstegren och veder- börandes förkunskaper omfatta mellan 16 och 24 timmar. Om möjligt bör tillämpnings- övning om minst 8 timmar därutöver an- ordnas. Dessa bör samordnas med andra lik— nande övningar inom totalförsvaret. Grund— kursen bör således omfatta mellan 64 och 72 timmar.

Ledarkurs ]. VK bedömer att de arbetsle- dare som är B-personal i princip måste kun— na lösa de uppgifter som åvilar motsvarande A—personal. Detta innebär att B-personalen bör gå igenom ledarkurs 1 som anordnas för A—personal. Det kan bli nödvändigt med viss kompletterande utbildning före det att ledar- kurs påbörjas.

3. Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildningen bör bestå av till- lämpningsövningar i anslutning till andra lämpliga övningar inom totalförsvaret. Repe- titionsutbildningen bör omfatta ca 32 tim- mar per fyraårsperiod dvs. ha samma om— fattning som föreslås för huvuddelen av krigsmaktens B-personal. Liksom angivits för krigsmaktens B-personal är det önskvärt att även B-personalen vid de civila delarna av totalförsvaret utöver ovan angiven utbildning vidareutvecklar sina färdigheter t. ex. genom att delta i delar av den kompletteringsutbild- ning som anordnas av frivilligorganisatio- nerna.

Det bör ankomma på berörda totalförsvars- myndigheter att utfärda närmare bestämmel- ser rörande grundutbildningens och repeti— tionsutbildningens innehåll och genomfö— rande.

F. Ekonomiska förmåner

De ekonomiska förmåner som tillkommer B-personal framgår av kap. 23.

G. Utländska förhållanden

VK har studerat kvinnornas medverkan i totalförsvaret i vissa andra länder. I bilaga ll:1 lämnas en redogörelse härför varvid jämförelse görs mellan aktuella utländska förhållanden och VK förslag till frivilligut— bildning av kvinnor.

Utbildning av övrig frivilligpersonal

A. Inledning

Utöver den frivilliga utbildning som redo- visats i avdelning I och II bedrivs frivillig- utbildning även inom frivilliga radioorgani- sationen (FRO), frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga motorcykelkåren (FMCK), frivilliga flygkåren (FFK), svenska fall- skärmsklubben (SFK) svenska brukshund- klubben (SBK) och Sveriges civilförsvars- förbund (SCF). I viss utsträckning avser ut- bildningen personal som tecknar A- och B— avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. Utbildningen vid dessa organisationer be- handlas i denna avdelning. Frivillig skjut- utbildning redovisas särskilt i avdelning IV.

Beträffande förmåner under utbildning till personal ur dessa organisationer hänvisas till kap. 23 och 25.

B. Nuvarande förhållanden 1. Organisation

Frivilliga radioorganisationen (FRO) bilda— des år 1946 av försvarsintresserade sändar- amatörer anslutna till föreningen Sveriges sändaramatörer (SSA) och ingick som en försvarssektion i denna förening. FRO an- slöts år 1948 som ett specialförbund till centralförbundet för befälsutbildning (CFB) och fick ett mindre anslag för att genom- föra träning i telegrafering. Verksamheten breddades år 1952 till att även omfatta lyss-

Utbildning m. m. av personal ur

frivilliga radioorganisationen

naramatörer. Några år senare upphörde an- knytningen till SSA.

2. Grundstad gar

Av grundstadgarna som fastställts av Kungl. Maj:t den 27 januari 1961 framgår bl. a. följande.

Frivilliga radioorganisationen är en sam- manslutning av värnpliktig, krigsfrivillig, civilförsvarspliktig och annan radiosignal- personal. Den är sålunda icke speciellt an- knuten till någon försvarsgren utan har att verka inom hela krigsmakten liksom inom de civila delarna av totalförsvaret.

FRO har till särskild uppgift att ge total- försvarets personal frivillig utbildning och träning i radiosignaltjänst samt att upprätta och betjäna radioförbindelser som i krig kan erfordras inom totalförsvaret. Organisatio- nen skall vidare efter frivillig överenskom- melse ställa personal och radiomateriel till förfogande för utbildning och vid övningar, tävlingar, katastroftillfällen, skallgång rn. m. Slutligen skall FRO genom försök och tra- fikövervakning verka för en förbättring av den radio- och trafiktekniska standarden.

Av grundstadgarna framgår vidare att FRO som specialförbund är anslutet till cen- tralförbundet för befälsutbildning (CFB) Och därmed underkastat bestämmelserna i dess grundstadgar.

FRO högsta beslutande myndighet är för- bundsstämman som hålls årligen. Verkstäl—

lande och förvaltande organ är den av för- bundsstämman utsedda förbundsstyrelsen. Organisationen är regionalt indelad i distrikt som geografiskt sammanfaller med militär- område. Verksamheten inom distrikt leds av distriktschef. Distrikt är i regel uppdelat i kretsar som geografiskt överensstämmer med försvarsområden. Verksamheten inom krets leds av kretschef. Inom större orter, del av ort eller krets är avdelningar orga— niserade. Verksamheten inom avdelning leds av avdelningschef.

Berättigad att vinna inträde i FRO är svensk medborgare som under kalenderåret uppnår lägst 15 års ålder. Passivt medlems- skap kan vinnas av svensk förening, företag eller enskild person som önskar stödja verk- samheten.

3. Utbildning

I det följande refereras de bestämmelser som gäller för frivillig radioutbildning inom ar- mén eftersom dessa är normgivande även för verksamheten i övrigt. Personal som till— hör övriga försvarsgrenar samt de civila de- larna av totalförsvaret ansluts nämligen i betydande grad till denna kursverksamhet. Bestämmelserna är utfärdade den 5 maj 1960.1

Av bestämmelserna framgår att chefen för armén utövar ledningen av den fri- villiga radioutbildningen. Ärenden rörande utbildningen handläggs av signalinspektö- ren som bl.a. biträds av FRO utbildnings- chef. Denne är tillika arméchefens represen— tant i organisationens styrelse.

Militärbefälhavaren åligger bl.a. att i samråd med FRO distriktschef ansvara för den frivilliga radioutbildningen inom mili— tärområde, att reglera samarbetet mellan myndigheter som berörs av frivillig radiout- bildning samt att ställa personal och mate- riel till förfogande.

Försvarsområdesbefälhavare åligger bl. a. att i samråd med FRO kretschef lämna un— derlag för rekrytering av personal samt att ansvara för, leda och anordna frivillig ra- dioutbildning inom försvarsområdet. Han skall vidare bl. a. ställa kurschefer, instruk-

törer samt för utbildning och förläggning er- forderliga lokaler till förfogande och för- medla samarbetet mellan myndigheter och organisationer som berörs av frivillig radio- utbildning.

Kursverksamheten omfattar utbildning av instruktörer, radiotelegrafister och radiotele- fonister samt omskolning och allmänmilitär utbildning. Ungdomsutbildning ingår i verk— samheten.

Utbildningen fullgörs som kurs eller till— lämpad utbildning.

Kurs fullgörs som fritidsutbildning och lägerutbildning eller i form av en kombina- tion av båda kurstyperna. Fritidsutbildning— en genomförs som övningar på kvällar, un— der tjänstefri dag eller veckoslut. Lägerut— bildning sker som sammanhängande kurs under minst tre dygn. Kurs anordnas i lik- het med vad som gäller för frivillig befäls— utbildning lokalt, regionalt eller centralt.

Instruktörsuzbildningens mål är att ut- bilda lämpliga FRO-medlemmar till instruk- törer eller biträdande instruktörer. Den om- fattar grunderna för trupputbildning, teore- tisk teknisk och praktisk utbildning inom PRO-verksamheten samt orientering om to- talförsvaret och dess sambandstjänst.

Radiotelegrafist(telefonist)utbildningens mål är att vidmakthålla och öka tidigare kunskaper och färdigheter för grundutbil- dad personal samt att tillgodose behovet av A- och B-personal. Utbildningen av radio— telegrafister sker vid telegraferingskurser och tillämpningsövningar i hemorten, på läger- kurser samt genom övningar på särskilda träningsnät. Utbildningen av radiotelefonis- ter äger rum vid två radiotelefonistkurser. Telefonistkurs 1, som omfattar 36 timmar, är en nybörjarkurs. Telefonistkurs 2 om 36 timmar är en fortsättnings- och repetitions- kurs för dem som tidigare erhållit radiote- lefonistutbildning eller som genomgått kurs 1.

Omskolning kan genomföras med meniga värnpliktiga som innehar amatör— eller ra- diotelegrafistcertifikat men icke är krigs- 1Bestämmelser för frivillig radioutbildning

inom armén (Best Fro A) (Ast/Utb 5/5 1960 nr 22: 29).

! i ?

placerade i telegrafistbefattning. Omskol— ningens mål är att ge denna personal sådan kompletterande utbildning att den kan krigs— placeras i radiotelegrafistbefattning. Om- skolningen sker genom att en av de mera kvalificerade telegrafistkurserna genomgås liksom en lägerkurs.

Allmänmilitär utbildning genomförs av personal som icke deltagit i militär grund— utbildning. Den omfattar främst skyddsut- bildning och har en längd av 16 timmar. Då så är möjligt sker denna utbildning genom att PRO-elever deltar i FBU-kurs eller kurs för kvinnlig B-personal.

Tillämpad utbildning erhålls genom att eleverna deltar i vissa av totalförsvarets öv- ningar, genom radiorekognoceringar och ge- nom att tillfälliga radioförbindelser för oli- ka samhällsorgan anordnas.

4. Organisationens omfattning

FRO hade den 1 juli 1967 omkring 1400 medlemmar varav ca 900 utgjordes av värn- pliktiga, ca 300 av manlig ungdom under Värnpliktsåldern, ca 50 av män över värn- pliktsåidern samt ca 60 av kvinnor. Antalet medlemmar har sedan dess ökat.

I nuläget är som ovan framgått flertalet av organisationens medlemmar värnpliktiga. Endast mindre del ca 400 personer — är nu disponibel för avtalsbindningen inom to— talförsvaret. Sådan avtalsbindning har en- dast kommit till stånd i ringa utsträckning eftersom behoven ännu icke preciserats av vederbörande myndigheter. Sedan behoven klarlagts i detalj är det emellertid sannolikt att utbildningen för avtalsbindning liksom avtalsbindningen kommer att öka.

5 . Ekonomi

För FRO verksamhet utgår för budgetåret 1968/69 ett statsanslag under fjärde huvud- titeln om 105 000 kr.

C. Granskning av nuvarande utbildning. Be- hov av förbättringar

1. Behov av frivillig radioutbildning Efter anmodan från VK har ansvariga mili-

tära och civila myndigheter kartlagt behovet av frivillig radioutbildning.

VK har på grundval av dessa bedömning- ar funnit att radioutbildad personal inom krigsmakten har behov av frivillig repeti- tionsutbildning i sambandstjänst som kom— plement till den obligatoriska repetitionsut- bildningen. Anledningen är att rutinen på detta område nedgår särskilt snabbt. Vidare sker förändringar på sambandsområdet vad gäller metoder och tekniska anordningar re- lativt ofta. Kursverksamheten på detta om- råde bör med hänsyn till behoven utökas.

VK finner det också angeläget att värn— pliktiga radiotelegrafister vilkas grundut— bildning är uppdelad i perioder vidmakthål- ler sina färdigheter i telegrafi på frivillig- hetens väg mellan dessa perioder.

Den angivna kartläggningen visar vidare att det även inom de civila delarna av to- talförsvaret och då främst för sambandsper- sonal vid civilförsvaret finns behov av fri- villig kompletterings- och repetitionsutbild- ning.

VK bedömer att behovet av personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalför- svaret och som rekryteras genom FRO i framtiden kommer att öka. Den avtalsbund- na personalen kan i de flesta fall hänföras till kategorin tillfälligt tjänstgörande, dvs. B- personal. En mindre del kan vara A-perso- nal. För båda kategorierna bör enligt VK mening samma kurssystem kunna användas.

2. Utbildning VK anser att det i grundstadgarna angivna syftet med utbildningen är lämpligt. Den bör sålunda även i framtiden vara inriktad på nyutbildning och vidareutbildning inom den tekniska och trafikmässiga sambands- tjänsten. Särskild befälsutbildning bör en- dast omfatta teknisk och trafikmässig ut- bildning för radioledare, chefer för fasta radiostationer och chefer för radiogrupper samt sådan instruktörsutbildning som krävs för utbildningsverksamheten inom FRO. Sambandsutbildning förekommer nu för- utom vid FRO även inom den frivilliga be- fälsutbildningen samt vid utbildning av A- personal tillhörande lottarörelsen. Det är

väsentligt att en klar gränsdragning finns mellan utbildningen för de olika organisa- tionernas personal och att utbildningen är noga samordnad så att organisationen blir så rationell som möjligt. VK har funnit att nuvarande gränsdragning är klar och att utbildningen är i huvudsak väl samordnad. Det torde dock vara möjligt att ytterligare effektivisera denna samordning. Detta gäl— ler främst den utbildning som behövs utöver den rena sambandtsjänsten t. ex. allmän för- svarsutbildning.

Det nuvarande kurssystemet är lämpligt utformat. För personal som utbildas för avtalsbindning är emellertid utbildningen i alltför hög grad begränsad till ren befatt- ningsutbildning. VK anser det nödvändigt att ge denna personal allmän försvarsutbild- ning av samma typ som föreslagits för kvinn- lig B-personal (kap. 11). Denna utbildning bör genomföras oavsett om eleven avser att teckna avtal eller icke. Vidare behövs viss förbandsutbildning för att personalen skall kunna få erforderlig färdighet i befattning- en och kunna samarbeta med annan perso— nal.

Den instruktörsutbildning som nu före- kommer inom FRO är av stort värde efter- som behovet av aktiva instruktörer därige- nom minskar. Utbildningen bör i högre grad än nu kunna samordnas med motsvarande kursverksamhet inom FBU eller med in- struktörskurser för kvinnlig personal.

De PRO-kurser som VK studerat har ge- nomgående genomförts väl. Eleverna har visat stort intresse för utbildningen och har genom betydande självverksamhet bidragit till att ytterligare höja värdet av kursema.

D. Förslag till frivillig radioutbildning 1. Syfte i stort

Utbildningen bör liksom inom värnplikts- utbildningen bestå av grundutbildning och repetitionsutbildning. Härutöver bör allt- jämt finnas ungdomsutbildning. Grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda personalen så att den kan avtals- bindas som A- och B-personal inom total- försvaret. Den bör vidare innefatta instruk-

törsutbildning, med syfte att utbilda elever— na som instruktörer i den speciella sam— bandstjänsten.

Repetitionsutbildningen bör allmänt syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla kun- skaper hos avtalsbunden A- och B-personal eller civilförsvarets personal. Repetitionsut- bildningen bör även kunna innefatta Jll'l- skolning.

Viss kompletteringsutbildning bl. a. i fjärr- skrift, pejl, radiokontroll samt befälsutbild- ning av teknisk och trafikmässig art, bör anordnas. För att ytterligare utveckla sina kunskaper och färdigheter bör medlemmar- na delta i lämpliga delar av den komplette- ringsutbildning som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7.

Ungdomsutbildningen bör bl. a. syfta till att utveckla elevernas medborgarsinne samt att orientera dem om totalförsvaret och om militärutbildningen. Utbildningen bör vidare ge möjlighet för därtill villiga elever att kva- lificera sig för avtalsbindning inom totalför- svaret.

2. Grundutbildning

Utbildning av A- och B-personal bör ske enligt samma principer. Skälet härför är att signalutrustningen, som personalen skall be- tjäna, är av så komplicerad art att någon av- kortning av utbildningstiden för B-persona— len i förhållande till utbildningstiden för A- personalen icke bedöms vara möjlig. Utbild- ning bör inledas med ett skede allmän för— svarsutbildning av samma omfattning som föreslagits beträffande kvinnlig B-personal (Kap. 11). Den skall sålunda främst bestå av utbildning i skydd mot vapenverkan av olika slag och skydd mot ABC-stridsmedel samt sjukvårdstjänst avseende första hjäl- pen vid stridsskada och olycksfall, allt om- fattande 40 timmar. Därefter skall följa be- fattningsutbildning till radiotelegrafist eller radiotelefonist beroende på avsedd place- ring. Denna utbildning erfordrar enligt VK bedömning en tid av ca 300 timmar resp. 90 timmar. För blivande radiotelegrafister bör tillkomma nuvarande korrespondens—

kurs. Utbildningen bör avslutas med för- bandsutbildning om 8 timmar. För radiote- legrafister erfordras sålunda sammanligt 348 timmar förutom korrespondenskursen och för radiotelefonister 138 timmars utbild- ning.

3. Instruktörsutbildning

Instruktörsutbildningen bör bedrivas efter samma principer som tillämpas vid instruk- törsutbildningen vid övrig frivilligutbildning. Den bör som nu omfatta vidgad utbildning på vederbörandes utbildningslinje i sam- bandstjänst. Härutöver bör komma kurs i utbildningsmetodik. Denna senare utbild- ning bör i varje fall vad gäller de allmänna grunderna genomföras vid FBU-kurs i ut- bildningsmetodik. Viss tilläggsutbildning tor— de därutöver erfordras för att eleven skall kunna utnyttja den speciella övningsmate— rielen inom sambandstjänsten. Kursen bör som nu genomföras centralt.

4. Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildningen bör i stort genom- föras enligt de principer som nu gäller. För A- och B-personal bör repetitionsut- bildningen enligt VK mening omfatta minst 32 timmar under en fyraårsperiod. Omskolning bör ske enligt nuvarande system dvs. utbildning till befattning för radiotelegrafist för dem som har amatör- eller radiotelegrafistcertifikat. Omskolningen bör bestå av telegrafistkurs samt central kurs för telegrafister. l

5. Kompletteringsutbildning

l Kompletteringsutbildningen bör ges det in- nehåll som ovan redovisats under p. D 1 i detta kapitel.

För värnpliktig personal bör för radio— telegrafister utnyttjas de telegrafistkurser, som nu genomförs, liksom övningar på be- fintliga träningsnät. De nuvarande centra- la kurserna i stationsbyggnadstjänst och verksamheten vid radio- och sambandscen- tral bör vara lämpliga för värnpliktiga som

utbildats i det obligatoriska systemet inom dessa områden. För värnpliktiga radiotele- fonister bör nuvarande telefonistkurs 2 även i framtiden vara lämplig liksom central kurs som avser verksamheten vid sambandscen- tral.

6. Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen bör allmänt ges den syftning som angivits i kap. 4 D. Den bör därutöver innefatta utbildning av i huvud- sak samma innehåll som ges A- och B- personal. Härigenom skapas förutsättningar för att villiga ungdomar kan teckna avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret.

Utbildning bör utom ifråga om den rent sambandstekniska delen i huvudsak kunna ske gemensamt med avdelningar bestående av FBU-ungdom.

Kurserna bör kunna genomföras såväl lo- kalt, regionalt som centralt.

7. Utbildningens genomförande

Det bör enligt VK mening ankomma på be- rörda myndigheter, som i sin organisation avser att använda FRG-personal, att i sam- råd med chefen för armén, CFB och FRO medverka vid utformningen av bestämmel- ser för utbildningens närmare utformning och genomförande.

13. Utbildning m. m. av personal ur

frivilliga automobilkåren

A. Nu varande förhållanden

1 . Organisation

Frivilliga automobilkåren (FAK) bildades år 1914. Kåren organiserade med sina med- lemmar och med fordon, som frivilligt ställts till förfogande, förband avsedda att under- stödja krigsmaktens verksamhet.

FAK ombildades år 1931 till en perso- nal- och utbildningsorganisation för s.k. FAK-officerare avsedda att komplettera trängtruppernas befälskader. Då andra världskriget började uppsatte FAK vissa till- fälliga transportförband.

Som en följd av 1942 års försvarsbeslut, då kategorin värnpliktiga officerare tillkom, bortföll behovet av utbildning av FAK- officerare. Organisationen inriktades då på att i samverkan med centralförbundet för befälsutbildning (CFB) ge kompletterande utbildning i motor- och transporttjänst. Ef- ter hand som frivillig befälsutbildning inom denna utbildningslinje byggdes ut minska- de behovet av särskilda FAK-kurser. Från år 1961 har FAK verksamhet inriktats på utbildning av personal avsedd för det civila transportväsendet i krig.

2. Grundstadgar

Nu gällande grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 28 februari 1958. Vissa formella ändringar har skett åren 1960 och

1964. Av stadgarna framgår att FAK skall ombesörja utbildning i transporttjänst av manlig personal — befäl och bilförare för det civila transportväsendet och för civil- försvaret samt av krigsfrivillig manlig per- sonal för krigsmaktens räkning. FAK skall även utbilda instruktörer för att lösa dessa uppgifter. FAK högsta beslutande myndighet är rikskårstämman, som sammanträder årli- gen. Verkställande organ är en rikskårsty- relse. FAK är såsom specialförbund an- sluten till CFB. Lokalt bedn'vs verksamhe- ten av ett antal kårer. Medlemskap i FAK kan vinnas av svensk medborgare, som är lägst 18 år.

3. Utbildning

Kursverksamheten inom FAK är inriktad på att utbilda förare av tyngre lastfordon, avsedda för det civila transportväsendet. Initiativtagare till denna utbildning var då- varande statens biltrafiknämnd. En utbild- ningsplan omfattande 35 timmars utbild- ning utarbetades av biltrafiknämnden. Den har numera försöksvis utökats till ca 45 timmar. Omkring 500 bilförare har utbil- dats intill utgången av 1966. Dessa är re— gistrerade i länsstyrelsernas personalbered- skapsregister. Någon särskild avtalsteckning förekommer icke.

4. Organisationens omfattning

FAK omfattade år 1967 ca 1 200 medlem- mar. Medlemsantalet har under senare år ökat kraftigt. Verksamheten bedrevs sam- ma år lokalt inom 7 kårer. Under 1968 beräknas antalet kårer stiga till 10.

5 . Ekonomi

Statsbidrag under fjärde huvudtiteln utgick till FAK t. o. m. budgetåret 1960/61. Åren 1961/62 och 1962/63 utgick inget statsbi- drag. Fr. o. m. budgetåret 1963/64 har stats— bidrag erhållits genom arbetsmarknadssty- relsen. För budgetåret 1968/69 utgår stats- bidrag med 120 000 kr. För att genomföra viss utbildning har av kårerna disponerade föreningsmedel i viss utsträckning jämväl utnyttjats.

B. Granskning av nuvarande utbildning. Be— hov av förbättringar

1. Behov av utbildning

Frivillig utbildning inom motor- och trans— porttjänsterna av befäl och meniga för krigsmaktens behov bedömes kunna ske i tillräcklig omfattning inom den frivilliga be— fälsutbildningen (FBU). FAK bör därför i princip icke utbilda värnpliktiga eller annan personal för krigsmaktens behov.

Enligt VK undersökningar finns ett stort behov av förare av tyngre laszfordon för det civila transportväsendet i krig. Det är väsentligt att detta behov täcks. FAK bör därför även i framtiden i första hand inrik— tas på att utbilda sådana bilförare. I andra hand bör FAK vid behov grund- eller vi- dareutbilda bilförare för övriga civila delar av totalförsvaret.

Enligt vad VK inhämtat är det därutöver önskvärt att FAK utbildar gruppledare för transporlgrupper inom civila transportvä- sendet. För sådan utbildning skulle förmän (föregångsmän), som i fred är anställda vid transportföretag, komma ifråga. Utbildning- en skulle avse att sätta denna personal in i de förändrade krav och betingelser som

verksamheten inom totalförsvaret kommer att innebära för det civila transportväsen- det.

VK finner det nödvändigt att ovannämn- da grupper av personal tillförsäkras total- försvaret genom att avtal tecknas i samma syfte och på samma sätt som tidigare an- getts beträffande kvinnlig frivilligpersonal.

Utbildning av instruktörer bör alltjämt vara en uppgift för FAK. Till instruktör bör personal ur alla kategorier således även värnpliktiga användas. Grundstadgarna bör ändras med hänsyn härtill. Instruktörs- utbildningen bör genomföras inom FAK. Detta är nödvändigt bl. a. med hänsyn till rekryteringen och behovet av att skapa en fast kader av medlemmar inom FAK. In- struktörerna erfordras för utbildningen i fred och för att möjliggöra att ökad utbild- ning av bilförare kan kOmma till stånd i ett beredskapsläge.

Utöver ovan angiven utbildning, som när- mast kan betecknas som grundutbildning, erfordras viss repetitionsutbildning för att vidmakthålla personalens kunskaper.

Med den här angivna inriktningen bör FAK utbildning i princip omfatta män över Värnpliktsåldern samt från värnplikten fri- kallade som kan ianspråktas som bilförare inom de civila delarna av totalförsvaret. Ut- bildningen inom FAK måste grundas på innehav av körkort och viss vana att fram- föra fordon.

2. Samordning av utbildning i motor- och transporttjänst

Utbildning av manlig personal i motor— och transporttjänst sker nu förutom inom FAK även inom FBU. Kvinnlig personal får så- dan utbildning inom SKBR.

VK anser att nuvarande ansvarsfördel- ning mellan de tre organisationerna är lämp— lig. Inom FBU vidareutbildas sålunda krigs- maktens motorpersonal i befälsföring och teknisk tjänst med inriktning på den spe- ciella militära verksamheten och på militära specialfordon. Inom SKBR utbildas förare av personbilar, bussar och lättare lastfordon för såväl krigsmakten som den civila delen

av totalförsvaret. FAK utbildar förare av tyngre lastfordon för den civila delen av to- talförsvaret. Omfattningen av utbildningen och dess olika inriktning synes motivera att den även i framtiden genomförs inom ramen för de tre organisationernas verksamhet. VK vill dock framhålla att gemensam grundut— bildning och kompletteringsutbildning (se kap. 4 C p. 7) bör anordnas för de olika fri— villigorganisationernas personal då så är möjligt. Exempel härpå är övningar avse- ende trafikbestämmelser, trafiksäkerhet och sjukvårdstjänst liksom tillämpningsövningar avseende transporttjänst.

3. Utbildning

Som ovan angetts bör nuvarande grundut- bildning av bilförare byggas på med utbild— ning av gruppledare för civila transport— grupper. Instruktörsutbildning bör tillkom— ma.

I kurserna bör förutom befattningsutbild— ningen inom motor- och transporttjänsten ingå moment ur den allmänna försvarsut— bildningen, lämpade efter de civila uppgif- terna.

Repetitionsutbildning bör liksom hittills förekomma i syfte att vidmakthålla och vidareutveckla förvärvade kunskaper.

Utöver ovan angiven utbildning bör med— lemmar i FAK stimuleras att delta i öv- ningar i transporttjänst t. ex. inom ramen för av krigsmakten anordnad fälttjänstöv- ning eller civilförsvarsövning.

Utbildning inom FAK av äldre förare bör kunna påbörjas före värnpliktstidens ut- gång. Män som ännu icke påbörjat sin värn- pliktstjänstgöring bör även kunna delta i utbildningen. De bedöms kunna utgöra ett värdefullt tillskott av förare i ett beredskaps- läge. Utbildningen i motor- och transport- tjänst av ungdomar kan även vara av värde för den kommande vämpliktsutbildningen. Beredskapsregistrering och avtalsteckning bör däremot icke ske förrän i samband med överförandet från krigsmakten till totalför- svarets civila delar.

Utbildningen sker nu företrädesvis på mi- litära fordon. Det är främst trängregemen-

tena som har lastbilar av den typ som bör användas i utbildningen. Det är angeläget att de nuvarande utbildningsmöjligheterna ökas. En lämplig väg synes vara att ett sam- arbete inleds med näringslivets trafik- och transportorganisationer så att möjligheterna ökas att för utbildningen utnyttja civila for- don. Detta förutsätter bl.a. att försäkrings- frågan löses, vilket är viktigt för såväl for- donsägare som för deltagarna i utbildningen.

C. Förslag till utbildningssystem för FAK 1. Syfte i stort

Utbildningen bör uppdelas på grundutbild- ning och repetitionsutbildning. Härutöver bör förekomma tjänstgöring i samband med övningar i transporttjänst inom totalförsva- ret.

Grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda förare av tyngre lastfordon, gruppledare för civila transportgrupper och instruktörer.

Repetitionsutbildningen bör allmänt syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla per- sonalens kunskaper och färdigheter så att den är omedelbart användbar för sina upp- gifter under avtalstiden.

Personalen bör dessutom kunna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbild- ning som anordnas av olika frivilligorgani- sationer och som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7.

2. Grundutbildning

Kurs för bilförare bör anordnas efter huvud- sakligen nuvarande principer. VK är dock angelägen framhålla betydelsen av att kur- sen inrymmer tillräcklig orientering om to- talförsvaret, främst om det civila transport- väsendet, samt att moment som avser skydd mot vapenverkan, skydd mot ABC-strids- medel och första hjälpen vid stridsskada el- ler olyckshändelse ingår. Kursen bör avslu- tas med tillämpningsövning av sådan längd att förarnas förmåga att handla självstän- digt samt deras uthållighet prövas.

Kurs för gruppledare för civila transport-

grupper bör genomgås av förmän (före- gångsmän) som i fred är anställda vid civila transportföretag.

Eleverna bör ges kännedom om princi- perna för militära och civila transporter i krig, kringgångstransporter, trafikledning m. m. Det är väsentligt att eleverna oriente- ras om hur civila transportmedel kan komma att utnyttjas för transport av militära för- band samt ges god kännedom om hur såda- na transporter förbereds och genomföras. Som påbyggnad till denna kurs synes inom frivillig befälsutbildning anordnad kurs i le— darskap vara lämpad.

Kurs för instruktörer bör genomgås av elever som tidigare deltagit i bilförarkurs eller som har motsvarande kunskaper. Inom krigsmakten befälsutbildad personal eller personer i civil förmansställning bör vara särskilt lämpade att genomgå sådan kurs. Det är väsentligt att eleverna ges ingående kännedom om hur den civila trafiken och transportväsendet avses organiseras i krig.

3. Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildning bör genomföras efter samma principer som angetts i kap. 10 och 11.

4. Annan utbildning

Som tidigare angetts bör medlemmar ur FAK stimuleras att delta i transportövning— ar av olika slag för att därigenom få ökad rutin bl. a. att i större sammanhang lösa sina uppgifter. Sådan tjänstgöring bör t. ex. kunna anordnas inom ramen för fälttjänst- övning inom krigsmakten eller civilförsvars- övning.

5. Utbildningens genomförande

Det bör enligt VK uppfattning ankomma på transportnämnden att i samråd med FAK och berörda myndigheter utfärda närmare bestämmelser för utbildningens genomfö- rande.

14. Utbildning m. m. av personal ur frivilliga

motorcykelkåren

A. Nuvarande förhållanden

1. Organisationens uppgift

Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) bilda- des år 1929 med uppgift att utbilda för mili- tärtjänst lämpade personer i motorcykel- tjänst. Verksamheten var de första åren kon- centrerad till Stockholm. Efter hand bedrevs kursverksamheten även i andra orter där det fanns tillgång till militärmotorcyklar och er- forderliga utbildnings- och serviceanordning— ar. Utbildningen är nu inriktad på att ge ungdom främst teknisk utbildning i motor- cykeltjänst som förberedelse för vämplikts- tjänstgöring, placering inom hemvärnet eller tjänstgöring som B-personal.

2. Grundstad gar

Nu gällande grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 11 december 1953. Av dessa framgår att FMCK är en organisation för främst frivillig utbildning i motorcykel- tjänst för försvarsändamål.

Kårens högsta beslutande myndighet är årsmötet. Kårstyrelsen är verkställande och förvaltande organ. Kåren är såsom special- förbund ansluten till centralförbundet för befälsutbildning (CFB).

Kårens medlemmar är lokalt anslutna till sektioner vilkas verksamhetsområden fast- ställs av kårstyrelsen. Sektionens verksam-

hetsområde motsvarar försvarsområde el- ler del därav.

Medlemskap kan vinnas av svensk med- borgare som fyllt 15 år. Medlemskap som understödjande medlem kan vinnas av per- son, organisation eller företag.

3. Utbildning

Chefen för armén utövar ledningen av ut- bildningsverksamheten som huvudsakligen genomförs med militära instruktörer. De bi- träds dock i viss utsträckning av personal som är utbildad inom kåren.

Kurssystemet består av grundläggande kurs, fortsättningskurs och tillämpningsöv- ningar. I kursverksamheten deltar årligen i genomsnitt 650 elever, uteslutande yngling- ar som icke påbörjat sin värnpliktsutbild- ning.

Den grundläggande kursen omfattar ca 120 timmar och är öppen för elever i ål- dern 16—18 år. Kursen syftar till att ge ele- verna kunskaper i materielkännedom, mate- rielvård och körning med motorcykel samt innefattar körkortsprov då så erfordras. Här- utöver ges viss utbildning i ordonnanstjänst. Vapenutbildning förekommer icke. Efter ge- nomgången kurs får eleven certifikat som vid inskrivningen ger honom ett visst före- träde för uttagning till motorcykeltjänst. Godkänd elev kan efter frivilligt åtagande avtalsbindas som motorcykelordonnans in— om hemvärnet eller vid mobiliseringsmyn-

dighet. I de fall placering sker vid hemvär- net ges ordonnansen erforderlig komplette- rande militärutbildning inom hemvärnet.

Fortsättningskurs är väsentligt kortare än den grundläggande kursen. Den bedrivs främst i form av övningar i orientering och körning samt i materielkunskap.

Tillämpningsövningar genomförs främst i form av tjänstgöring som motorcykelordon- nans under fälttjänstövning eller liknande övning.

Utöver nu redovisat ordinarie kurspro- gram organiseras i regel genom sektionemas egen försorg vissa extrakurser av olika slag.

4. Organisationens omfattning

FMCK omfattade år 1967 ca 1500 med- lemmar fördelade på 15 sektioner. Med- lemsantalet har under senare år hållit sig ungefär konstant.

5. Ekonomi

För FMCK verksamhet utgår för budgetåret 1968/69 anslag från fjärde huvudtiteln med 90 000 kr.

B. Granskning av nuvarande system. Behov av förbättringar

1. Behov av utbildning

FMCK är i sin nuvarande utformning en ren ungdomsorganisation. Enligt VK upp- fattning är verksamheten inom kåren en för ungdomen stimulerande fritidssysselsättning som bidrar till att utveckla dess ansvars- känsla och medborgarsinne. Den kan där— med anses fylla en social, ungdomsvårdan- de funktion.

I det civila samhället har antalet motor- cykelförare under senare år nedgått betyd- ligt. Det är obestridligt att FMCK-utbild- ningen är en värdefull förberedande utbild- ning för värnpliktiga motorcykelordonnan- ser som dessutom ger möjligheter att före vämpliktsutbildningen efter frivilligt åtagan— de använda ordonnanserna inom hemvärnet eller vid mobiliseringsmyndigheter.

Utbildningen är vidare värdefull från re- kryteringssynpunkt när det gäller rekryte- ring för utbildning till aktivt befäl, reserv- befäl och värnpliktsbefäl.

VK anser att kursverksamheten bör vid- gas så att även värnpliktiga som grundutbil- dats till motorcykelordonnanser kan delta i de s. k. fortsättningskurserna. Erfarenheten från krigsförbandsövningarna visar nämlig- en att motorcykelordonnanser under repeti- tionsövning till en början saknar erforderlig rutin vilket är till men såväl för förbandens funktion som trafiksäkerheten.

Sammanfattningsvis bedömer VK att or- ganisationen även framgent är av värde för krigsmakten.

Enligt nu föreliggande planer kommer en- dast ett litet antal motorcykelordonnanser att tjänstgöra inom de civila delarna av to- talförsvaret. Anledningen är främst att till- gången på för uttagning lämpliga motorcyk- lar är mycket begränsad. VK bedömer där- för att FMCK verksamhet i princip kom- mer att vara begränsad till krigsmakten.

2. Utbildning

VK anser att nuvarande kurssystem i stort är lämpligt. De grundläggande kurserna, som nu nästan uteslutande omfattar ren befatt- ningsutbildning, bör kompletteras med den allmänt orienterade utbildning som redovi- sats i kap. 4 C. Fortsättningskurserna bör avpassas så att de är lämpliga även för värpliktiga motorcykelordonnanser som, t. ex. inför förestående krigsförbandsövning, önskar förstärka sina kunskaper och fär- digheter.

C. Förslag till utbildningssystem för FMCK 1. Syfte i stort

Systemet bör bestå av grundutbildning och fortsättningskurser.

Utbildningen bör allmänt syfta till att vara en förberedelse för kommande värn-. pliktsutbildning och till att utbilda vissa yng- lingar så att de kan avtalsbindas inom hem-

vämet eller vid mobiliseringsmyndighet inom krigsmakten som B-personal.

2. Grundutbildningen

Grundutbildningen bör omfatta en grund- kurs som bör ge för avtalsbindning inom hemvärnet eller som B-personal erforderliga kunskaper och färdigheter i den egentliga ordonnanstjänsten. Utöver denna utbildning bör som angivits i kap. 4 D ingå bl. a. orien- tering om försvaret som samhällsfunktion, orientering om förestående värnpliktsutbild- ning och om militäryrket. Vidare bör ingå fysisk träning, lägerliv samt skjutning med handvapen enligt frivilliga skytteväsendets bestämmelser. Den senare utbildningen bör om möjligt anordnas gemensamt med avdel- ningar bestående av FBU-ungdom. För att inrymma den angivna kompletterande ut- bildningen bör kursens längd utökas från nuvarande 120 till ca 140 timmar. Personal, som avser att teckna avtal, bör ges komplet- terande skjututbildning av det innehåll som uppgiften kräver. Kompletterande utbild- ning i strid förutsätts ske inom hemvärnet för dem som placeras där.

Grundläggande kurs bör främst anordnas som lokal kurs men centrala kurser bör även kunna anordnas. En kombination av de två kurstyperna bör kunna förekomma.

3. Fortsättningskurser

Fortsättningskurser bör anordnas i syfte att förstärka tidigare inhämtade kunskaper och färdigheter. Kurserna bör även ingå som led i repetitionsutbildningen av personal som tecknat avtal för tjänstgöring vid hem- värnet eller vid mobiliseringsmyndighet. Om- fattning av och innehåll i övrigt i den ut- bildning, som denna personalkategori enligt sitt avtal har att genomgå, bör enligt VK uppfattning närmare utformas av de myn- digheter som avser använda denna personal i krig. Värnpliktiga motorcykelordonnanser bör även kunna delta i fortsättningskur- serna.

Liksom nu bör FMCK personal stimuleras att efter frivilligt åtagande tjänstgöra under fälttjänstövning eller motsvarande övning. För att ytterligare utveckla sina kunska- per och färdigheter bör medlemmarna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbild- ning, som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7.

5. Utbildningens genomförande

VK har funnit de nu tillämpade princi- perna för utbildningens genomförande vara lämpliga. De bör därför tillämpas även i framtiden.

A. Nuvarande förhållanden

l . Organisation

Frivilliga flygkåren (FFK) bildades år 1961. Av Kungl. Maj:ts föreskrifter den 2 juni 1961 framgår att flygkåren främst är av- sedd för uppgifter inom civilförsvaret. Kå- ren skall därutöver biträda även andra sam— hällsorgan i den mån organisationen är lämplig härför vid fullgörande av uppgifter i totalförsvaret.

FFK är f.n. icke upptagen i frivilligkun— görelsen som frivillig försvarsorganisation.

Den centrala ledningen av FFK handhas närmast under civilförsvarsstyrelsen av svenska aeroklubben. Inom varje län utövas ledningen närmast under länsstyrelsen av en länsflygchef som är utsedd av aeroklubben i samråd med länsstyrelsen.

Aeroklubben skall vid ledningen av FFK ställa sig till efterrätt/else de anvisningar och föreskrifter som civilförsvarsstyrelsen med- delar. Det åliger sålunda aeroklubben bl. a. att genom planläggning förbereda kårens verksamhet vid civilförsvarsberedskap, att medverka vid utbildning som anordnas av civilförsvarsmyndighet och att själv anord— na utbildning i den mån detta lämpligen kan ske.

Länsflygchef skall bl. a. tillse att för verksamheten lämpliga flyggrupper kan or- ganiseras vid civilförsvarsberedskap samt att ombesörja antagning, avtalsbildning, pla— cering m.m. av personal i flyggrupperna. Han skall ställa sig till efterrättelse de an-

Utbildning m. m. av personal ur frivilliga flygkåren

visningar och föreskrifter som länsstyrelsen meddelar.

Verksamheten bedrivs lokalt inom de till aeroklubben anslutna flygklubbarna inom vilka uttagen personal och uttagna flygplan bildar en FFK-avdelning. FFK—avdelningar inom ett län bildar den s. k. länsflygkadern, ur vilken flyggrupperna tas ut.

Flyggrupp består av sex flygplan jämte två flygplan i reserv. Personalstyrkan är 22 man. År 1966 var 28 flyggrupper organise- rade med ca 630 avtalsbundna medlemmar och 224 flygplan. Enligt vad VK inhämtat tillgodoser denna organisation i huvudsak de av civilförsvarsstyrelsen beräknade beho- ven. Den personal som är värnpliktig med- delas uppskov med värnpliktstjänstgöringen.

2. Utbildningen

Flygförare rekryteras främst inom flygklub- barna. För att uttas till flygförare krävs att vederbörande dessförinnan på egen bekost— nad avlagt s. k. A-certifikat och flugit minst 150 timmar. Vidare skall han ha genomgått kurs i radiotelefoni och en särskild FFK— kurs. Biträdande flygförare skall ha avlagt A-certifikat och ha flugit minst 50 timmar. Markpersonalen som främst består av ett antal mekaniker och tekniker tas ut efter vederbörandes tekniska kompetens. Flygförama underhåller sin grundläggan- de utbildning dels genom privat flygning på egen bekostnad, dels genom hjälpflygverk- samhet inom flygklubbarna. Denna verksam-

het omfattar skogsbrandbevakning, målflyg- ning åt försvaret och tillämpade sam- verkansövningar med civilförsvaret. Man vill också förbättra flygföramas färdigheter genom vidareutbildning. Denna omfattar främst inflygning på nya flygplantyper, in- strumentflygning, mörkerflygning och låg- flygning. Verksamheten hämmas av brist på medel.

3. Ekonomi

För FFK verksamhet utgår budgetåret 1968/ 69 ett statsanslag från fjärde huvud- titeln med 84000 kr. För samverkansöv- ningar med det allmänna lokala civilförsva— ret utgår därutöver 105 000 kr samt för 10- kal utbildning i länen 135 000 kr.

B. VK synpunkter och förslag

VK bedömer att inriktningen av frivilliga flygkårens verksamhet enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter den 2 juni 1961 är lämplig. Kå- ren bör sålunda även i framtiden stå till ci- vilförsvarets förfogande. Uppgifterna inom civilförsvaret är så betydelsefulla att andra uppgifter bör lösas endast om detta kan ske utan avkall på huvuduppgiften.

Den nu gällande formen för uttagning av personal till flyggruppema syns VK lämplig. Flygförare bör sålunda även i framtiden tas ut bland lämpliga förare som själva bekostat sin flygutbildning och önskar teckna avtal. Tillgången på sådana flygfö- rare överstiger vida behovet. Detta. torde bli fallet även i framtiden. Det finns sålunda icke "anledning att anordna särskild av stats- medel bekostad grundutbildning av flygfö- rare för dessa uppgifter. Samma förhållan- de torde även gälla för markpersonalen. Den bör sålunda även i fortsättningen kunna tas ut bland sådana som har erforderliga tek- niska kvalifikationer.

VK anser det betydelsefullt att flygförar- na kan ges nödvändig vidareutbildning t. ex. i instrumentflygning, mörkerflygning och lågflygning. Dessutom är det självfallet nöd- vändigt att flygrutinen upprätthålls. Vidare-

Ytterligare utbildning av flyggruppernas personal bör i viss utsträckning kunna ske genom att personalen deltar i lämpliga de- lar av den kompletteringsutbildning, som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7, anord- nade för medlemmar ur frivilligorganisatio- nerna. För befäl i flyggrupperna bör t.ex. FBU—kurser i ledarskap vara lämpade samt för all personal kurser i skydd mot ABC— stridsmedel och i sjukvårdstjänst. Möjlighe- terna att delta i vissa frivilliga kurser för flygvapenpersonal bör också. utnyttjas.

Utöver ovan angiven utbildning, som är att hänföra till befattningsutbildning, är det nödvändigt att flyggrupperna under erfor— derlig tid och med tillräckligt korta tids— mellanrum kan samövas i förband. För att denna utbildning skall kunna bedrivas i till- räcklig omfattning krävs en ökning av me- delstilldelningen.

För att underlätta FFK-utbildning och säkerställa samordning av utbildning med frivilligpersonal bör flygkåren tas upp som frivillig försvarsorganisation i frivilligkun- görelsen. VK förutsätter att i samband här— med avtal tecknas med personalen i likhet med vad som gäller för A-personal inom övriga delar av totalförsvaret. Bestämmel— serna för förmåner under utbildning till fri- villigpersonal blir därmed även tillämpliga på FFK personal.

] i |

A. Nuvarande förhållanden

1. Organisation

Svenska fallskärmsklubben (SFK) bildades år 1955. Av de nu gällande stadgarna fram- går att klubben allmänt har till uppgift att representera den svenska fallskärmssporten, att främja utvecklingen på detta område och att tillvarata sportens intresse. Detta in- nebär att SFK representerar svensk fall- skärmssport såväl vid tävlingar som uppvis- ningar och att klubben handhar organisa— tionen och utbildningen inom svensk fall- skärmssport.

Högsta beslutande organ inom SFK är årsmötet som sammanträder årligen. Verk- ställande organ är klubbens styrelse.

Fallskärmsklubben är för närvarande icke upptagen i frivilligkungörelsen som frivil- ligorganisation. I kungl. brev av den 12 mars 1965 har emellertid klubben medgivits lån av militär materiel m.m. efter de grun— der som gäller för frivilligorganisationer. Härigenom har klubben bl.a. fått möjlig- het att låna flygplan och fallskärmar samt att disponera flygfält lämpade för hoppträ- ning.

Fallskärmsklubben är från år 1967 a_n- sluten till svenska flygsportförbundet som omfattar all flygsport. Genom flygsportför- bundet är fallskärmsklubben ansluten till riksidrottsförbundet. Fallskärmsklubben är vidare ansluten till svenska aeroklubben och genom denna till Federation Aeronautic In-

Utbildning m. m. av personal ur svenska fallskärmsklubben

ternational, varigenom möjlighet finns för klubbens medlemmar att delta i internatio- nella tävlingar.

Medlemskap kan vinnas av svensk med- borgare som fyllt 18 år. För medlemmar som är under 21 år fordras målsmans med- givande att delta i verksamheten. Antalet medlemmar var år 1967 ca 400. Medlems- antalet har stigit kontinuerligt under senare ar.

2. Utbildning

Utbildningen genomförs huvudsakligen inom de lokala avdelningarna enligt utbildnings- planer som fastställts av luftfartsverket samt med instruktörer som är godkända av den- na myndighet.

Utbildningen omfattar dels grundläggan- de utbildning för dem som icke tidigare ut- bildats i fallskärmshoppning, dels fortsatt utbildning av elever som nått viss färdighet inom SFK eller som gått igenom utbildning till fallskärmsjägare vid armén.

Hoppträningen omfattar såväl hopp med automatisk utlösning som hopp med ma- nuell utlösning. Den förstnämnda metoden är den som hittills mest kommit till använd- ning vid militär hoppning. Den genomförs på relativt låg höjd. Den senare metoden prövas f. n. försöksvis inom armén. Uthopp sker härvid i regel på stor höjd varvid hop- paren först i ett sent skede av hoppet utlö- ser fallskärmen. Med denna metod ökar

sannolikheten för att undgå upptäckt. Me- toden ställer självfallet betydligt större krav i olika hänseenden på hopparen.

Utbildningsplanema är uppgjorda under iakttagande av noggrann stegringsföljd från fallskärmsteori, markträning och automa- tiska hopp till manuella hopp med noggran- na prov innan nytt skede får påbörjas.

Kursverksamheten genomförs huvudsak- ligen som kvällskurser under vinterhalvåret samt som lägerkurser under sommaren i Karlsborg och i Tierp. Utbildningen genom- förs också som veckoslutskurser. I Karls- borg har permanenta utbildningsanordning- ar utnyttjats för hoppträning medan an- ordningarna i Tierp är av provisorisk ka- raktär.

Under 1966 genomfördes grundläggan- de och fortsatt utbildning vid tio kurser varvid 134 elever fullföljde dessa.

Samma år utfördes totalt i klubbens regi 2 151 fallskärmshopp, varav 741 med auto- matisk och 1410 med manuell utlösning. Genomsnittligt kan anges att ca 30 procent av eleverna genomgått militär fallskärms- jägarutbildning medan återstoden fått hela sin fallskärmsutbildning genom SFK för- sorg. Medlemmarna får själva bestrida kostnader för hoppningen. Kostnaderna uppgår till mellan 25 till 50 kr för varje hopp.

Utbildningen genomförs med klubbens eg- na instruktörer. De är som tidigare nämnts godkända av luftfartsverket. Av instruktör fordras bl. a. 75 genomförda hopp varav 65 med manuell utlösning. Någon ersättning ut- går för närvarande icke till dessa instruk- törer.

3. Ekonomi

Fallskärmsklubben får för budgetåret 1968/ 69 ett anslag av 20 000 kr från riksidrotts- förbundet. I övrigt bekostas verksamheten genom uttag av förhållandevis höga inträ— des- och medlemsavgifter — de sistnämnda är 65 kr per år —, avgifter för hopp samt genom intäkter från uppvisningar. Kostna- derna hålls nere genom att som tidigare nämnts viss materiel m.m. kostnadsfritt

ställs till klubbens förfogande av militära myndigheter samt genom att instruktörema icke får ersättning för sitt arbete eller sina utlägg.

B. VK synpunkter och förslag

I fråga om behov av utbildning i fallskärms— hoppning vill VK framföra följande. Inom arméns krigsorganisation avses även i fram— tiden ingå fallskärmsjägarförband. Förban- den grundutbildas vid arméns fallskärms— jägarskola. Uttagningen till utbildning är frivillig. Antalet värnpliktiga som genomgår denna utbildning är tillräckligt för att till- godose behovet. Den obligatoriska repeti— tionsutbildningen genomförs vart fjärde år för förbanden och vartannat år för befäl i officers- och underofficersbefattning. Den- na repetitionsutbildning räcker för att hålla förbandens krigsduglighet på en tillräckligt hög nivå mellan övningstillfällena. Det är emellertid önskvärt att de enskilda väm- pliktiga övar sig i fallskärmshoppning fri- villigt helst varje år mellan de obligatoriska övningarna och dessutom upprätthåller sin fysiska spänst. Målet bör vara att hoppar— nas färdigheter icke bara vidmakthålls utan också förbättras bl. a. genom träning i hopp på hög höjd med manuell utlösning. Det är sålunda enligt VK uppfattning ett önskemål från krigsorganisatorisk synpunkt att vidareutbildning av den krigsplacerade personalen sker genom fallskärmsklubbens försorg.

Grundläggande utbildning av fallskärms- hoppare är av värde från militär synpunkt främst om den genomgås före vämplikts- utbildningens början. De hoppare, som ge- nomgår sådan grundläggande utbildning, bör nämligen ha särskilt stora förutsättningar att bli kvalificerade fallskännsjägare och fö- regångsmän vid den kommande militära grundutbildningen.

Ett ganska stort antal av eleverna i fall— skärmsutbildningen kan icke vid vämplik- tens fullgörande placeras som fallskärmsjä- gare i fred med nuvarande omfattning av krigsorganisationen. De som är i lämplig

ålder utgör emellertid en potentiell tillgång som kan vara värdefull för att vid behov lösa uppdrag av tillfällig karaktär. Vidare vill VK framhålla att hopputbildningen oav- sett det krigsorganisatoriska behovet är av militärt värde eftersom den frammanar be- tydelsefulla egenskaper såsom mod, koncen- trationsförrnåga och noggrannhet. Vidare medför utbildningen att den fysiska spänsten förbättras i hög grad.

VK finner av ovan anförda skäl att fall- skärmsklubbens verksamhet är av militär betydelse och anser det motiverat att klub- ben upptas i frivilligkungörelsen som frivil- ligorganisation. Härigenom kan bl.a. ele- verna komma i åtnjutande av vissa ekono- miska förmåner som de nu saknar. Likaså underlättas samarbetet med statliga myn— digheter m.m. Det är lämpligt att organi- sationen stimulerar eleverna att förstärka sina militära kunskaper genom att utöver hoppträningen delta i lämpliga FBU-kurser eller i lämpliga delar av den kompetterings- utbildning som anordnas av frivilligorgani- sationerna. För att underlätta en sådan sam- ordning bör klubben såsom specialförbund anslutas till CFB. VK förutsätter att närma- re bestämmelser för den frivilliga fallskärms— utbildningen utfärdas av arméchefen i sam- råd med luftfartsverket.

Det nuvarande kurssystemet inom SFK anser kommittén i huvudsak lämpligt. VK vill understryka att det är önskvärt att ut- bildningen kan inrymma försvarsupplysning och fältmässigt uppträdande i anslutning till hoppningen.

Som tidigare angivits måste eleverna nu själva bekosta sina hopp. VK anser detta icke vara skäligt då det gäller värnpliktiga fallskärmsjägare. Kostnaderna för dessa värnpliktigas hoppträning bör bestridas av statsmedel.

Det är med hänsyn till den knappa till- gången på lämpliga militära instruktörer en stor fördel att fallskärmsklubben dispone- rar instruktörer som utbildats genom klub- bens försorg. Dessa saknar som nämnts helt ersättning både för sin utbildning och sin instruktörtjänst. VK anser att instruktörs- arvode bör utgå till dessa instruktörer.

17. Utbildning m. m. inom svenska brukshundklubben

A. Nuvarande förhållanden

] . Organisation

Svenska brukshundklubben (SBK) bildades år 1940. Klubbens grundstadgar är fast— ställda av Kungl. Maj:t den 21 april 1964. Av dessa framgår att klubben har till ända- mål att främja en rationell avel av bruks— hundraser i och för säkerställande av ett gott hundbestånd. Klubben skall vidare om- besörja utbildning av brukshundar, hund- förare och instruktörer. I uppgifterna ingår vidare att anordna bruksprov och utställ- ningar samt att på uppdrag av hunduttag- ningsmyndigheten pröva hundens lämplighet.

SBK är verksam dels genom en riksor- ganisation, dels genom lokalavdelningar för skilda orter eller områden. Antalet lokalav— delningar var år 1967 ca 125. Verksamhe- ten inom lokalavdelningar inom visst om— råde kan samordnas genom att dessa bildar en krets med kretsstyrelse.

Riksorganisationens högsta beslutande in- stans är riksstämman. Dess verkställande och förvaltande organ är centralstyrelsen som utser ett arbetsutskott. Lokalavdel- ningens högsta beslutande instans är avdel- ningsmöte med avdelningsstyrelse som verkställande och förvaltande organ. Krets- styrelse, i vilken ingående lokalavdelningar är representerade, har för närvarande en- bart samordnande och vägledande uppgif- ter. Utredning om de regionala organens ställning och uppgifter pågår.

SBK är i egenskap av specialförbund an— sluten till centralförbundet för befälsutbild- ning (CFB). Klubben är vidare associerad med svenska kennelklubben.

Medlemskap kan förvärvas av varje väl ansedd svensk medborgare. Ungdomsmed- lem är i åldern från 12 till 17 år. Antalet medlemmar var år 1967 ca 10500, varav ca 850 ungdomar. Medlemsantalet har ända sedan klubbens bildande ökat betydligt år från år.

2. Utbildning

Utbildningsverksamheten omfattar främst kurser för hundförare och instruktörer samt utbildning av hundar. Dessutom anordnas kurser bl. a. för domare, tävlingsledare, stu- dieledare och ungdomsledare. Kurser för hundförare omfattar grundutbildning om 300 timmar samt därutöver specialutbild- ning om 150 timmar. Utbildningen av hun- dar varierar i längd efter hundens mottag- lighet för dressyr. Kurserna syftar till att utbilda sökhundar, spår- och skyddshundar samt draghundar. Prov för certifikat ingår också i kursverksamheten. SBK utbildning genomförs huvudsakligast som regionalt el- ler lokalt anordnade kurser. Under år 1966 deltog ca 3 500 elever i 145 kurser av des- sa slag. Som ett led i denna utbildning an- ordnas i samverkan med Studieförbunden studiecirklar i kynologiska ämnen. Under

1966 anordnades 58 sådana cirklar med 550 deltagare. Instruktörsutbildningen in— leds med lokalt anordnad kurs och fullföljs med central kurs vid arméns hundskola. Årligen utbildas ca 30 instruktörer.

3. Ekonomi

SBK erhöll för budgetåret 1968/ 69 ett an- slag från fjärde huvudtiteln med 23 000 kr. Klubbens sammanlagda utgifter har under senaste år belöpt sig till omkring 200000 kr. Kostnaderna bestrids sålunda till huvud- delen med utnyttjande av klubbens egna medel (medlemsavgifter m.m.).

B. VK synpunkter och förslag

I fråga om totalförsvarets behov av hundar och hundförare utbildade genom SBK vill VK efter att ha inhämtat uppgifter från berörda myndigheter anföra följande.

Krigsmaktens behov av hundförare till- godoses genom att värnpliktiga och viss an- nan personal får sin grundläggande utbild- ning vid arméns hundskola. Det är emeller— tid av värde att de inom krigsmakten utbil— dade hundförarna underhåller och vidare- utvecklar sina kunskaper och färdigheter genom att delta i av SBK anordnade kur- ser. Detsamma gäller fodervärdar för krigs- makten tillhöriga hundar. Inom krigsmak- ten bedrivs hundavel vid hundskolan. Den- na avel är emellertid icke tillräcklig för att tillgOdOSe behovet för krigs— och fredsor- ganisationen. Hundskolan är därför i vä- sentlig grad beroende av den hundavel och hundutbildning som genomförs inom ramen för SBK.

Inom de civila delarna av totalförsvaret torde finnas ett behov av 3 OOO—4 000 hun— dar med hundförare. Behovet är dock för närvarande icke fullt kartlagt. Även på det- ta område bedömer VK det sannolikt att SBK kan göra en betydande insats.

VK vill vidare framhålla att SBK hund- förare och hundar i fredstid i viss utsträck- ning efter lokalt slutna överenskommelser ställs till polismyndighets förfogande bl. a.

för bevakning och skallgång. Kommittén bedömer att denna verksamhet kommer att utvidgas.

VK anser att brukshundklubben har upp- gifter som motiverar att den även fram- gent bör räknas som frivillig försvarsorgani- sation. VK vill emellertid framhålla att en stor del av antalet medlemmar är anslutna till klubben enbart för att tillgodose sina fritidsintressen och sålunda utan inriktning på totalförsvarsuppgiften. En stor del av medlemsstocken består också av värnplik- tiga som icke kan utnyttjas som hundförare i krigsorganisationen. De hundar, som tas fram av dessa mer hobbyinriktade medlem- mar, bildar dock till del en reserv av hun- dar som är lämpliga för bruk inom total- försvaret. Med hänsyn till att klubbens verksamhet sålunda endast delvis kan till- godogöras totalförsvaret finner VK det lämpligt att som nu endast en del av klub- bens utgifter bekostas av statsmedel. De framtida statsbidragens storlek bör avvägas med hänsyn tagen till en eventuell ökning av SBK uppgifter för totalförsvarets räk- ning.

Avtalsbindning av medlemmar som hund- förare inom totalförsvaret hade ännu under 1968 icke påbörjats. Anledningen är att be- hovet som nämnts icke detaljberäknats av berörda myndigheter. VK vill framhålla be— tydelsen av att sådan avtalsbindning av SBK hundförare och hundar kommer till stånd så snart ske kan. Sedan behovet av frivilliga hundförare och hundar klarlagts bör närmare bestämmelser för antagning, avtalsformer, utbildning och förmåner un- der utbildningen utarbetas av berörda myn— digheter och SBK i samråd. De principer som i betänkandet anges för annan frivillig- personal inom totalförsvaret bör härvid vara vägledande.

Det nuvarande kurssystemet inom SBK anser VK lämpligt. VK vill understryka be- tydelsen av att i kurserna inryms oriente- ringar om totalförsvarets organisation och uppgifter. SBK kursdeltagare bör stimuleras att gå igenom lämpliga delar av den kom- pletteringsutbildning som anordnas för per- sonal ur andra frivilligorganisationer och

som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7. Ex- empel härpå är FBU-kurser i utbildningsme- todik för instruktörspersonal samt kurser i sjukvårdstjänst.

Registreringen av SBK-medlemmarnas hundar sker för närvarande centralt vid SBK centralstyrelse. Även om denna re- gistrering sker med omsorg finner VK för- faringssättet mindre rationellt. För att hund- beståndet skall kunna utnyttjas effektivt er- fordras att alla hundar, som är lämpliga för bruk inom totalförsvaret, registreras cen- tralt. Ett sådan register bör enligt VK me- ning finnas vid hundskolan, vars nuvaran- de system för registrering är lämpligt för än- damålet. Från detta register skulle regiona- la och lokala militära och civila myndighe- ter kunna få erforderligt underlag för sin planläggning och verksamhet på detta om- råde.

A. Nuvarande förhållandet:

1 . Organisation

Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) bildades år 1937. Det benämndes då riksluftskydds- förbundet. Grundstadgarna är fastställda av Kungl. Maj:t den 2 mars 1945 med vissa ändringar åren 1951 och 1961.

Av grundstadgarna framgår att SCF är civilförsvarets frivilliga hjälporganisation. Det har till uppgift att genom upplysning främja civilförsvaret och det frivilliga arbe- tet för detta samt att bedriva frivillig utbild- ning och medverka i annan verksamhet inom civilförsvaret. Vid fullgörandet av sina uppgifter skall förbundet i erforderlig ut- sträckning samverka med myndigheter och organisationer för det civila och militära försvaret och därvid ställa sig vederbörande myndigheters anvisningar till efterrättelse.

Förbundsstämman som hålls årligen är förbundets högsta beslutande myndighet. Under tiden mellan förbundsstämmorna utövar en centralstyrelse högsta ledningen av förbundets verksamhet. Centralstyrelsen utser ett arbetsutskott som bl. a. har till upp- gift att mellan dess sammanträden utöva den omedelbara ledningen av SCF centrala verk- samhet.

Regionalt är länsförbund organiserade vars högsta beslutande myndighet är en för- bundsstämma. Verkställande organ är en styrelse.

Lokalt genomförs verksamheten inom

Utbildning m. nr. inom Sveriges civilförsvarsförbund

ramen för ca 200 civilförsvarsföreningar. Verksamhetsområde för förening omfattar civilförsvarsområde eller del därav enligt vederbörligt länsförbunds bestämmande. SCF är upptaget som frivillig försvars- organisation i frivilligkungörelsen. Det är icke anslutet till annan frivillig försvars- organisation.

Medlemskap i förening kan vinnas av varje enskild person som är bosatt eller som vistas stadigvarande inom förenings verksamhetsområde. Antalet medlemmar var år 1967 ca 50 000. Härtill kommer ca 500 företag och mer än 500 kommuner som kollektiva medlemmar. Antalet enskilda medlemmar har under senare år sjunkit nå- got.

2. Utbildning m.m.

SCF verksamhet är inriktad främst på följ— ande områden. Information i självskydd meddelas allmänheten i samverkan med svenska brandförsvarsföreningen och svens— ka röda korset. SCF söker vidare samla i civilförsvaret inskriven befälspersonal i särskilda till förbundet anslutna samman- slutningar. Vidare meddelar förbundet för- svarsinformation och annan upplysning om civilförsvaret i samarbete med ideella, fack- liga och politiska kvinnoorganisationer. Utbildningen i självskydd genomförs i form av tre kurser. Kurs i personligt skydd, som omfattar 4 timmar, anordnas av SCF.

Kurs avseende ABC vid olycka omfattar 6 timmar och anordnas av svenska röda kor- set. Den tredje kursen avser brandförsvar och anordnas av brandförsvarsföreningen. Den omfattar 4 timmar. De tre kurserna anordnas som ovan nämnts i nära samver- kan mellan de tre organisationerna. I den av SCF anordnade kursen i personligt skydd har sedan år 1961 deltagit ca 600000 per- soner.

SCF eftersträvar att inom vart och ett av landets 100 civilförsvarsområden organisera en sammanslutning av i civilförsvaret inskri- ven befälspersonal. På grund av bristande ekonomiska och personella resurser hade intill hösten 1967 endast ett 20—tal samman- slutningar bildats. Verksamheten inom be— fälssammanslutning tar sikte på att genom- föra sammankomster med föredrag och ori- enteringar samt studiebesök. Härvid sätts som ett mål att den enskilde medlemmen skall delta minst en gång per halvår. Verk- samheten planeras i samråd med länsstyrel- sens civilförsvarssektion. Vid sammankom— sterna kan förekomma t. ex. orienteringar om verksamheten inom de olika grenarna av totalförsvaret, krigssjukvårdens organi- sation och den kommunala beredskapen. Studiebesök anordnas bl.a. vid civilförsva- rets ledningscentraler, grupperingsplatser och förråd samt vid sjukvårdsanstalter och mili— tära anläggningar för luftförsvaret.

3. Upplysning

SCF eftersträvar att i varje län organisera en kvinnlig civilförsvarskommitté samman- satt av representanter för ideella, politiska och fackliga regionala kvinnoorganisationer. År 1967 fanns kommittéer i 21 län. Kom- mittéernas uppgifter är att vara kontaktor- gan mellan regionala kvinnoorganisationer å ena sidan och länsstyrelserna och länens civilförsvarsförbund å andra sidan. De skall inom anslutna organisationer sprida upp— lysning om främst civilförsvaret och övrigt civilt försvar samt verka för ökade med- borgerliga insatser inom det civila försva- ret. Ett särskilt kvinnoutskott leder denna verksamhet på central nivå.

Upplysningsverksamheten i övrigt bedrivs bl. a. i form av utställningar, utsändning av informationsmaterial och genom utgivning av tidskriften Civilt försvar som kostnads- fritt tillsänds ca 10000 befäl inom civil- försvaret. Härför disponerar civilförsvars- styrelsen 80000 kr. för att bekosta prenu- merationer.

4. Ekonomi

Bidrag till civilförsvarsförbundets verk— samhet utgick budgetåret 1966/ 67 med 1028 400 kronor. Av dessa medel dispo- nerades 757000 kronor för självskydds— utbildningen, 50 000 kronor för kvinnokom- mittéernas verksamhet samt 22 000 kronor för övrig upplysningsverksamhet.

B. VK synpunkter och förslag

VK bedömer att SCF uppgifter och verk- samhet ihuvudsak är lämpliga. Vissa för- slag till samordning av verksamheten med övriga frivilligorganisationer m.m. läggs fram i det följande. SCF bör även i fram- tiden upptas som frivilligorganisation ifri- villigkungörelsen.

Det är önskvärt att SCF utökar sin verk- samhet bland det i civilförsvaret inskrivna befälet. Alla län bör sålunda ha befälssam- manslutningar med de uppgifter som nu åvilar redan organiserade sammanslutningar. Den obligatoriska repetitionsutbildningen för civilförsvarsbefälet behöver enligt VK be— dömning kompletteras genom frivillig ut— bildning. På längre sikt bör därför byggas upp ett kurssystem efter de principer som föreslagits för den frivilliga befälsutbild- ningen omfattande viss befordringsutbildning och övrig befälsutbildning. Enligt vad VK inhämtat utreder SCF i samarbete med civilförsvarsstyrelsen hur dessa frågor när— mare skall lösas. VK bedömer att civilför- svarspers0naleni stor usträckning även bör utnyttja de kurser som anordnas för perso- nal från andra frivilliga försvarsorganisatio— ner. Personalen bör därför kunna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbild-

ning som närmare beskrivits i kap 4 C p. 7. Exempel härpå är FBU-kurser i ledarskap och utbildningsmetodik samt kurser i motor- tjänst, ABC-skydd och sjukvårdstjänst. Kur- ser i motortjänst i SKBR och FAK regi bör även kunna genomgås. För personal i sam— bandstjänst bör FBU- eller PRO—kurser kunna utnyttjas samt för personal i förpläg- nadstjänst kurser anordnade för kvinnlig A- eller B-personal. SCF styrelser på olika ni- våer bör nära samverka med övriga frivil- ligorganisationer bl. a. för att samordna kursverksamhet på sätt som angetts.

SCF och samverkande organisationers kurser i självskydd bör enligt VK uppfatt- ning vara ett lämpligt led i utbildningen av B-personal ur samtliga frivilligorganisatio- ner. En samordning av kursverksamheten bör ske även i detta hänseende.

Det är vidare, som VK i andra samman- hang anfört, väsentligt att upplysningsverk- samheten intensifieras. Även på detta om- råde bör en nära samordning med övriga frivilligorganisationer genomföras.

IV

Frivillig skjututbildning

19. Nuvarande förhållanden vid frivillig skjututbildning

A. Inledning

Frivilligt skytte med militär anknytning ge- nomförs inom ramen för tre sinsemellan självständiga frivilligorganisationer, nämli- gen frivilliga skytterörelsen, svenska pistol- skytteförbundet och svenska sportskytteför- bundet. Härutöver bedrivs, som tidigare re- dovisats, frivilligt skytte inom flertalet frivil- ligorganisationer liksom inom hemvärnet. Detta sker i stor utsträckning i samverkan med de lokala skytteorganisationerna. Sve- riges militära idrottsförbund genomför vissa tävlingar i skytte för krigsmaktens personal.

B. Frivilliga skytterörelsen

1. Organisation

Frivilliga skytterörelsen är den äldsta av de tre skytteorganisationerna. Det har nu varit verksamt i över ett sekel.

Gällande grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 25 maj 1945. Av dessa framgår att den frivilliga skytterörelsens uppgift är »att befrämja skjutskickligheten bland svenska folket, att utveckla och höja dess fosterländska anda samt att hos det- samma väcka och underhålla ett levande intresse för fosterlandets försvar».

Högsta beslutande myndighet är en över- styrelse som sammanträder varje år. Beslu- ten genomförs av ett verkställande utskott som även handlägger de löpande ärendena.

Verksamheten bedrivs regionalt inom ra- men för skytteförbund som i regel omfat- tar ett län. Förbunden kan vara indelade i skyttekretsar. Verksamheten genomförs lo- kalt i skytneföreningar, vars antal år 1967 var ca 2 000.

Samarbetet mellan skytteorganisationer- na underlättas genom att de vardera har en representant från övriga organisationer i sina styrelser. Skytteförbundens överstyrel- se har vidare en representant i CFB över- styrelse. Motsvarande samordning är ge- nomförd på det regionala planet.

Det frivilliga skytteväsendet omfattade år 1967 215 700 aktiva skyttar varav ca 75 000 var värnpliktiga under grundutbild- ning. Av redovisad statistik framgår att ca 30000 skyttar var under värnpliktsåldem, ca 80 000 i värnpliktsåldem utöver tidigare nämnd utbildningskontingent på 75 000 och ca 30 000 över värnpliktsåldem. Överslags- vis kan anges att 10 procent av antalet värnpliktiga, som avslutat sin grundutbild- ning, är aktiva skyttar. Ett stort antal hem- värnsmän är också aktiva skyttar. Anslut- ningen liksom aktiviteten har påtagligt ökat under tider av utrikespolitisk spänning.

Medlemskap i skytteförening kan vinnas av svensk medborgare som fyllt 14 år.

2. Utbildning

Skjutning genomförs främst med gevär. Två typer används nämligen dels det s.k. armé-

geväret med modellåret 1896, som ännu un- der överskådlig tid i viss utsträckning kom- mer att användas inom krigsmakten, dels det s. k. Carl-Gustafgeväret med modellår 1963. Det senare vapnet kan betecknas som ett modemiserat armégevär. Skjutning sker dessutom i ganska stor omfattning med kul- sprutepistol samt i begränsad utsträckning med kulsprutegevär. Fr. o. rn. år 1967 sker även skjutning med automatkarbin.

Skjutprogrammet för den s.k. skolskjut- ningen på tavlor är differentierat för att lämpa sig såväl för särskilt skickliga skyttar som för mindre rutinerade sådana. En vä- sentlig del av verksamheten ägnas åt s. k. fältskjutning. Fältskjutningen sker mot i ter- rängen utplacerade fältmässiga mål under stark tidsbegränsning och med begränsad insats av ammunition. Den är därför av särskilt värde ur militär synpunkt. I pro- grammet förekommer även fältskjutning kombinerad med rent fysisk prestation t. ex. i form av skidskyttetävling, prov för skid- skyttemärke eller tvågrensmärke. Proven för tvågrensmärke innefattar terränglöp- ning och skjutning.

Tävlingsverksamheten är anpassad såväl för särskilt framstående skyttar som för en bredare anslutning bl.a. för att stimulera intresset hos mindre rutinerade skyttar. Det anordnas riksomfattande tävlingar av båda typerna.

Utbildning av skytteinstruktörer före- kommer i viss utsträckning med särskild inriktning på verksamhet bland de yngsta skyttarna.

En grundförutsättning för att vidmakt- hålla skytteintresset hos medlemmarna är att de har ett eget vapen. För gemensamt bruk disponerade skytteföreningarna år 1966 totalt ca 20000 vapen som lämnats ut från kronans förråd. Vapen kunde sam- ma år förvärvas till en kostnad av 125 kr för gevär modell 1896 och 400 kr för det modernare Carl-Gustafgeväret. Licens till- delas i regel den som fyllt 18 år och som är känd för laglydnad. Rekryteringen häm- mas f. n. i viss mån genom att främst yngre skyttar saknar egna vapen.

Aktiviteten påverkas i hög grad av am-

munitionskostnaden. Ammunitionen kostar i genomsnitt ca 35 öre per skett efter på- förd omsättningsskatt. Hemvärnsmän och krigsmaktens aktiva personal får en viss mängd ammunition utan kostnad. Väm— pliktiga officerare och underofficerare som är medlemmar i skytteföreningar får årli- gen en tilldelning av 150 skott utan kost- nad.

Bristen på skjutbanor begränsar också verksamhetens omfattning. Antalet godtag- bara skjutbanor har under en följd av år minskat främst eftersom banor lagts ned på grund av den expanderande bebyggelsen kring tätorterna. Ersättningsbyggnader för att svara mot det ökade rekryteringsunderla— get i tätorterna har icke kunnat uppföras i tillräcklig omfattning på grund av brist på medel. I vissa fall har aVStåndet till nya skjutbanor blivit så stort att deltagandet hämmats. I detta förhållande ligger en vä- sentlig orsak till minskningen av antalet skyttar. Under senare år har man strävat efter att bygga skjutbanor som är lämpade för allt slags skytte. Skytteföreningamas skjutbanor utnyttjas i betydande utsträck» ning vid de militära förbandens övningar utom förläggningsorten och av förband som genomför krigsförbandsövning samt av hem- värnet och för frivillig befälsutbildning. An- talet skjutbanor som tillhör skytterörelsen var år 1966 ca 1 900 st med en kapacitet av ca 12000 tavelställ.

3. Ekonomi

Skytteförbundens överstyrelse har för bud— getåret 1968/ 69 fått ett anslag från fjärde huvudtiteln med 2 709 000 kr.

C. Svenska pistolskytteförbundet

l . Organisation

Svenska pistolskytteförbundet är en riksor- ganisation för landets pistolskytteföreningar och andra sammanslutningar som bedriver pistolskytte. Förbundet bildades år 1936.

Grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 10 januari 1958. De har ändrats genom Kungl. Majts beslut den 2 decem- ber 1966. Av dessa framgår att förbundet inom totalförsvaret skall verka för höjande av skjutskickligheten hos personal som är eller kan förväntas bli utrustad med pistol som tjänstevapen.

Verksamheten leds centralt av en styrel- se. Regionalt är de till förbundet anslutna föreningarna sammanförda i pistolskytte- kretsar. En krets verksamhetsområde omfat- tar i regel ett län. Antalet föreningar var år 1966 ca 700.

Samarbete med de övriga skytteorganisa- tionernas styrelser sker på sätt som redovi- sats i närmast föregående avsnitt.

Pistolskytteförbundet hade år 1966 ca 18 000 aktiva skyttar. Medlemsantalet har under senare år minskat något vilket bl. a. torde bero på att antalet pistolbeväpnade inom krigsmakten under senare år minskat starkt. Förbundets medlemmar är nu till väsentlig del anknutna till de civila delarna av totalförsvaret exempelvis polisväsendet.

2. Utbildning

Medlemskap i pistolskytteförening kan vin- nas av svensk medborgare som under ka- lenderåret uppnår en ålder av lägst 14 år. Medlem i åldrarna 14—17 år får endast be- driva skjutning med vissa vapen.

Skjutprogrammet omfattar såväl skol- skjutning som fält- och stridsskjutning av varierande svårighetsgrad. Liksom inom skytterörelsen finns sålunda möjligheter för såväl särskilt skickliga skyttar som mindre rutinerade att få den träning och de täv- lingstillfällen som behövs för att stimulera intresset. Utbildning av instruktörer sker centralt i anslutning till och i samarbete med infanteriets stridsskola (InfSS) men även regionalt anordnad av pistolskytte- kretsar.

Begränsande för verksamheten är de höga kostnaderna för anskaffning av vapen — 250—850 kr — och den naturliga restrik- tiviteten vid licensgivning. Vidare är am—

munitionskostnaderna höga till vapen som är avsedda för krigsbruk. En patron till 9 mm pistol kostade sålunda år 1966 drygt 22 öre. I fråga om skjutbanor har samma utveckling gjort sig märkbar som redovisats beträffande skytterörelsen.

3. Ekonomi

Pistolskytteförbundet får för budgetåret 1968/ 69 anslag från fjärde huvudtiteln med 93 000 kr.

D. Svenska sportskytteförbundet

]. Organisation

Svenska sportskytteförbundet bildades år 1943.

Grundstadgarna är fastställda av Kungl. Maj:t den 3 mars 1961. Av dessa framgår att förbundets uppgifter är »att administre- ra och befrämja svenskt sportskytte».

Regionalt genomförs verksamheten inom ramen för distrikt och lokalt av klubbar och föreningar. Antalet lokala organisationer är år 1968 ca 540.

Sportskytteförbundet har år 1968 ca 40 000 medlemmar.

2. Utbildning

Utbildningen syftar främst till att träna upp särskilt goda skyttar för kvalificerade inter— nationella tävlingar. Skjutprogrammet över- ensstämmer därför med det internationella. Utbildningen tar sikte på att skapa skyttar som har högsta grad av precision vid lång- sam skjutning mot stillastående mål. Den omfattar också övningar i att kombinera snabbhet och precision vid skjutning mot uppdykande mål och mot mål som är rör- liga i sidled.

Verksamheten bedrivs med såväl pistol som gevär. Vad som anförts i avsnitten B. och C. ovan beträffande anskaffning av va- pen, ammunitionskostnader och skjutbanor gäller i princip även verksamheten inom sportskytteförbundet.

Sportskytteförbundet har för budgetåret 1968/ 69 ett anslag på 16 500 kr från fjär- de huvudtiteln. Härutöver utgår anslag från Riksidrottsförbundet med 240000 kr samt från Sveriges olympiska kommitté med 22 000 kr.

20 Förslag angående frivillig skjututbildning

A. Granskning av nuvarande utbildning m. m. Behov av förbättringar

]. Behov av frivilligt skytte

Den moderna striden genomförs i stor ut— sträckning med understöd av indirekt och direkt skjutande granatvapen samt med an- vändning av flyg— och fjärrvapen av olika slag. Luftlandsättningar kan väntas i ökad utsträckning. En följd av denna utveckling är att striden i ökad utsträckning kommer att vara rörlig och genomföras i nära strids- känning med fienden. Vidare kommer den att föras över stora ytor. Därmed skärps kraven på att alla enheter oavsett var de be— finner sig kan ta upp ett segt försvar. Detta innebär att all krigsmaktens personal måste kunna delta i strid oavsett befattning. Våra styrkor måste även i mindre avdelningar, t.ex. genom överfall och beskjutning, kun- na störa fienden inom områden som han lyckats besätta. Enligt VK bedömning leder denna utveckling till att den enskilde solda- tens förmåga att kunna skjuta snabbt och med god träffsäkerhet med sitt handvapen ökar i betydelse.

I den obligatoriska värnpliktsutbildning- en är det icke möjligt att helt tillgodose dessa ökade krav. I grundutbildningen har det blivit nödvändigt att införa ett stort an- tal nya övningsmoment utan motsvarande ökning av utbildningstiden. Denna har tvärtom i vissa fall minskats för att ge ut- rymme för repetitionsutbildning. Följden

har blivit att skjututbildningen icke har kunnat ges ett helt tillräckligt utrymme un- der grundutbildningen. Det har vidare bli— vit nödvändigt att reducera skjututbildning- ens omfattning under den obligatoriska re- petitionsutbildningen eftersom de enskilda övningarnas längd avkortats för att ge möj— lighet att införa flera övningstillfällen. Av bl. a. de skäl som framförts anser VK att frivilligt skytte får ökat värde i framti- den. Det är särskilt viktigt att krigsmak- tens personal av olika kategorier fast an- ställda, värnpliktiga och hemvärnsmän deltar i sådant skytte. VK anser det också vara väsentligt att ungdom innan grundut- bildningen påbörjas får möjligheter att nå en viss grundläggande färdighet i skjutning.

VK anser att det även i framtiden finns behov av frivillig övning i pistolskytte främst för att tillgodose behoven inom de civila delarna av totalförsvaret. Kommittén finner det också vara av värde att svenskt skytte är representerat vid internationella tävlingar, vilket kräver en verksamhet av det slag som nu bedrivs inom sportskytte- förbundet.

2. Organisation

VK bedömer att var och en av de tre skyt- teorganisationerna har ett i huvudsak klart avgränsat verksamhetsområde. De har alla uppgifter som motiverar fortsatt verksam- het. En ytterligare samordning av arbetet

är dock önskvärd inte minst på det lokala planet så att resurser kan utnyttjas gemen- samt. Det bör dock framhållas att sport— skytteförbundets verksamhet bör främst in— riktas på att träna särskilt kvalificerade skyt- tar för deltagande i internationella tävling— ar. Ytterligare synpunkter på vissa organisa- toriska frågor framförs i kap. 21.

3. Medlemskap

VK anser att nuvarande minimiålder för medlemskap i frivilliga skytterörelsen och pistolskytteförbundet är lämplig. Samma ål- dersgräns bör gälla även för sportskytte- förbundet. I fråga om skytte med enhands- vapen (pistol och revolver) bör gälla res- triktiva bestämmelser av den art, som be- slutats av pistolskytteförbundets styrelse, nämligen att medlem, som under kalender- året icke fyller lägst 17 år icke får skjuta med andra vapen än luftpistoler och vapen av kaliber 22 (6 mm).

4. Vapen och ammunition

Inom krigsmakten minskar som tidigare nämnts efter hand antalet gevär i utrust- ningen. Gevären har i en första etapp er- satts med kulsprutepistoler och automatge— vär. Nästa etapp är nu inledd. Den innebär att ett enhetsvapen — automatkarbinen införs vid ett stort antal enheter. En följd av denna utveckling har blivit att den fri- villiga skytterörelsen huvudsakligen använ- der vapen som inte längre brukas inom krigsorganisationen. Gevär måste emeller- tid bl. a. av kostnadsskäl även i framtiden utgöra stommen i vapenutrustningen inom det frivilliga skyttet. VK vill i anslutning härtill anföra följande. Det är givetvis önsk- värt att skyttarna övar sig på de vapen de skall bruka i krig. Erfarenheterna pekar emellertid entydigt på att en skicklig gevärs- skytt också är skicklig vid användningen av andra vapen eftersom de egenskaper som krävs av en duktig skytt är desamma obe- roende av handvapentyp. Man har också kunnat fastställa att en duktig handvapen- skytt i regel också är en god skytt på under-

stödsvapen av olika slag t. ex. kulspruta och pansarbrytande vapen. VK anser sålunda att gevär av den äldre eller nyare modellen är väl ägnade att utgöra stommen i det frivilli- ga skytterörelsens vapenutrustning även i framtiden. Det är dock betydelsefullt att va- pen, som ingår i krigsmaktens utrustning, i tillräckligt antal kan stå till skytteförening- arnas förfogande för kompletterande skjut- utbildning.

Som tidigare angetts är det en grundför- utsättning för att en skytt skall bibehålla skytteintresse och skjutfärdighet att han har ett eget vapen eller får låna ett sådant. Ut- låning ur militära förråd måste begränsas med hänsyn till mobiliseringsberedskapen. VK anser dock att utlåning av gevär mo- dell 1896 bör kunna ske i ökad utsträckning utan att mobiliseringsberedskapen efter- sätts. Detta vapen bör genom enkelt förfa- rande kunna inköpas av de skyttar som önskar det. Priset på gevär är nu tämligen lågt. Ytterligare sänkning av priset genom tillskjutande av statsbidrag syns icke be- hövlig.

Ammunitionskostnaden är nu hög. Detta verkar starkt hämmande på verksamheten. Kostnaden är främst kännbar för ungdom som inte har förvärvsarbete t.ex. skolung- dom. Deltagande i frivilligt skytte bör sti- muleras genom att fri ammunition i viss utsträckning tilldelas ungdom, värnpliktiga och hemvärnsmän.

5 . Skjutprogram

Det nuvarande Skjutprogrammet för de oli- ka organisationerna finner VK i stort lämp- ligt. Av särskild betydelse är att ungdoms- skyttet ges ökad omfattning samt att verk- samheten i skytteföreningarna i högre grad än nu inriktas på att träna ett större antal mindre rutinerade skyttar främst värnplik- tiga och hemvärnsmän. Den tillämpade skjututbildningen bör i första hand omfatta övning i att träffa fältmässiga placerade mål. Av särskilt värde är att skjutning kom— bineras med en fysisk prestation såsom terräng— eller skidlöpning.

Det är givetvis betydelsefullt att det finns

kunniga handledare på skjutplatserna sär- skilt för nybörjare. Utbildning av skytte- instruktörer bör därför ges ökad omfatt- ning.

6. Skjutbanor

Antalet skjutbanor som ligger nära tätor- terna är i flertalet fall otillräckligt, vilket starkt begränsar deltagandet. Vid planering av tätorternas utbyggnad bör hänsyn tas till behovet av skjutplatser på rimligt av- stånd från orten. VK anser att de s. k. all- skytteanläggningar som nu börjat byggas ut är lämpliga och medger effektiv samord— ning av verksamheten mellan skytteorgani- sationema. VK anser det väsentligt att skjut- banorna i framtiden får större kapacitet än de nu har.

B. Förslag till utformning av det frivilliga skyttet

1. Verksamhetens syfte och omfattning i stort

Frivilliga skytterörelsens verksamhet bör syfta till att vidmakthålla och vidareutveck- la skjutskickligheten främst hos krigsmak- tens personal. Ungdom bör vidare ges möj- lighet att delta i grundläggande skjututbild— ning som förberedelse för värnpliktsutbild- ningen. VK finner det särskilt angeläget att uppmärksamhet ägnas möjligheterna att ak- tivera den studerande ungdomens deltagan- de i det frivilliga skyttet. Skolidrottsrörel- sen vid skolsystemets gymnasiala del (gym- nasium, fackskola och yrkesskola) samt vid postgymnasiala utbildningsanstalter bör ani- meras att ta upp frivilligt skytte på sitt program.

Svenska pistolskytteförbundets uppgift bör vara att vidmakthålla och vidareutveck- la färdigheten i att använda pistol främst hos personal som är tilldelad eller kommer att tilldelas pistol och som tillhör eller skall ingå i totalförsvaret. Grundläggande utbild— ning bör ges den totalförsvarspersonal som icke tidigare utbildats med vapnet.

Svenska sportskytteförbundet bör ha till

uppgift att vidareutbilda skyttar bl.a. för internationella tävlingar.

Verksamheten inom organisationerna bör dessutom som nu syfta till att genom infor- mation m. m. bidra till att vidmakthålla för— svarsviljan och försvarsintresset. Inte minst med hänsyn härtill bör utan att avkall görs på organisationernas huvudsyfte även and- ra personer än de som ovan angivits få delta i verksamheten. VK vill i detta sam— manhang peka på den värdefulla insats äld- re skyttar kan göra som handledare av yng- re mindre rutinerade skyttar och som för— eningsfunktionärer.

Medlemmar ur skytteorganisationema bör även kunna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbildning som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7.

Verksamheten bör genomföras i nära samverkan skytteorganisationema emellan, med övriga frivilligorganisationer och hem- värnet samt med de militära myndigheterna.

Medlemskap bör som nu kunna vinnas vid 14 års ålder.

2. Vapen och ammunition

Som tidigare nämnts är det värdefullt att varje skytt inom det frivilliga skytteväsen- det har ett eget eller tilldelat vapen. Med- lemmarna bör stimuleras att i ökad ut- sträckning köpa egna vapen. För gemen- samt bruk inom skytteföreningarna bör ge- vär, kulsprutepistoler och automatkarbiner kunna lånas ur militära förråd om så kan ske utan men för mobiliseringsberedskapen. Möjligheterna att tilldela tävlingsskyttar så- dana vapen som lån bör också finnas. VK förutsätter att utlåning av vapen till för— eningar och enskilda bör prövas av de mi- litära och polisiära myndigheterna i sam- råd.

I fråga om pistoler syns nuvarande be— stämmelser för köp och lån ur kronans för- råd böra gälla även i framtiden. VK anser att sådana vapen bör lämnas ut med stor restriktivitet.

Ammunition bör kostnadsfritt lämnas ut till nybörjare i sådan omfattning att de kan lära sig de första grunderna av skjutningen.

! l !

För att nå detta syfte bör en utlämning ske av 50 patroner per medlem.

Till värnpliktiga som önskar vidmakthål- la eller vidareutveckla sin skjutskicklighet bör kostnadsfritt lämnas ut så mycket am- munition att varje år en övning av tillräck- lig omfattning kan genomföras. För detta syfte krävs enligt VK bedömning minst 20 patroner med gevär, automatkarbin och pistol samt 30 patroner med kulsprute- pistol.

Till hemvärnsmän liksom till annan per— sonal som är avtalsbunden inom totalför- svaret, bör ammunition som nu inom vissa gränser lämnas ut kostnadsfritt.

3. Utbildningen

Verksamheten bör i högre grad än nu inrik- tas på att med största möjliga anslutning nyutbilda ungdom och vidareutbilda mind- re rutinerade skyttar. Relativt sett mindre andel av verksamheten bör ägnas åt s.k. elitskytte.

Som tidigare angetts är det betydelsefullt att verksamheten i största möjliga utsträck- ning genomförs så att skyttarna tränas i att träffa verklighetstroget uppställda mål på okända avstånd med begränsad ammuni- tionsinsats och på kort tid. Det är också viktigt att den tillämpade skjutningen kom- bineras med en fysisk prestation t.ex. i form av terrängförflyttning till fots eller på skidor mellan skjutstationer.

Som tidigare angetts bör skytteinstruktö— rer utbildats i ökad utsträckning. I utbild- ningen bör ingå kännedom om säkerhets- bestämmelser t. ex. vid anordnande av fält- skjutningar. Möjligheterna att utnyttja äld- re skyttar för sådana uppgifter bör som ti- digare nämnts tas till vara.

4. Skjutbanor m. m.

I tidigare avsnitt har framhållits betydelsen av att antalet skjutbanor för tätorternas be- hov ökas. En viss modernisering och ut- byggnad av skjutbanor torde emellertid även bli nödvändig på landsbygden. Skjut— banor är emellertid kostnadskrävande var-

för en utbyggnad endast kan ske på lång sikt. Som tidigare nämnts bör utbyggnaden ta sikte på att skapa s.k. allskytteanlägg— ningar lämpade för gemensamt bruk av de tre skytteorganisationema.

5 . Ekonomi

Vissa ekonomiska konsekvenser av VK för— slag redovisas i kap. 27.

V Särskilda frågor

21. Organisatoriska frågor

A. Inledning

Detta kapitel behandlar vissa frågor an- gående dels frivilligorganisationemas för- eningsorganisation mot bakgrunden av des- sas huvuduppgifter, dels myndigheternas an- svar för frivilligverksamheten.

VK begränsar sig huvudsakligen till att lämna principiella synpunkter som bör kun- na tjäna till ledning vid eventuella framtida förändringar på det organisatoriska områ- det. Vissa förslag beträffande ökad organi- satorisk samordning av de frivilliga försvars- organisationernas verksamhet är att anse som allmänna rekommendationer vars even- tuella genomförande helt bör ses som orga- nisationernas egna angelägenheter.

B. Frivilligorganisationerna

1 . Uppgifter

Det viktigaste utgångsvärdet vid utform- ningen av organisationernas uppbyggnad är deras uppgifter. Enligt frivilligkungörelsen skall frivilligorganisationerna i samråd med vederbörliga myndigheter ansvara för och leda upplysnings- och rekryteringsverksam- heten. De skall vidare medverka i utbild- ning, som anordnas av myndighet, i den mån detta lämpligen kan ske, anordna fri- villig utbildning samt ombesörja registre- ring för utbildning av B-personal liksom

antagning, avtalsbindning, registrering för placering samt placering av sådan perso- nal. Organisationerna skall vidare ansvara för och leda den ekonomiska understödjan- de verksamheten, upprätta förslag till an- slagsäskanden och handha de statliga me- del som ställs till förfogande samt bestämma över sina föreningsmässiga angelägenheter.

VK anser att dessa uppgifter i huvudsak bör bestå även i framtiden. Uppgiften att anta, avtalsbinda, registrera för placering och placera B-personal bör dock åvila de myndigheter som avser att ta i anspråk personalen. Med en sådan ordning blir an- svarsförhållandena beträffande A-personalen och B-personalen mer ensartade än nu. Fri- villigorganisationerna får genom denna av- lastning ökade möjligheter att genomföra en nödvändig intensifiering av upplysnings- och rekryteringsverksamheten samt medlems- vården. Myndigheterna bör emellertid ges större resurser för att lösa dessa uppgifter. VK anser vidare av skäl som redovisas i kap. 25 att åläggandet att ekonomiskt stödja frivilligverksamheten bör utgå ur frivillig- kungörelsen. Detta bör självfallet icke hind- ra att olika former av bistånd — även av ekonomisk art bör kunna lämnas frivillig- organisationerna emellan. Det är också önskvärt och lämpligt att de stödföreningar eller motsvarande organisationer, som nu finns utanför de egentliga frivilligorganisa- tionerna, fortsätter sin verksamhet.

2. Organisationernas uppbyggnad

Organisationernas nuvarande utformning framgår av bild 21: 1. De är samtliga upp- byggda efter i stort likartade principer, vil— ket bl. a. underlättar samarbetet och sam- ordningen av verksamheten. En ändamålsen- lig uppbyggnad av organisationerna har sä- kerställts genom att dessas grundstadgar en- ligt frivilligkungörelsen (3 &) skall fastställas av Kungl. Maj:t. Så bör enligt VK mening ske även i framtiden. Organisationernas upp- byggnad är i huvudsak anpassad efter myn- digheternas organisation på såväl det civila som det militära området. Det finns sålun- da centrala styrelser som samverkar med myndigheternas centrala organ samt regio- nala styrelser som samverkar med myndighe- ternas regionala organ på läns- och försvars- områdesnivån. Däremot saknas med något undantag en särskild instans på civil- och militärområdesnivån. Detta leder till att sam- verkan mellan frivilligorganisationema och myndigheterna i viss mån försvåras på den- na nivå, främst för militära myndigheter. VK anser dock att nuvarande organisation icke bör utökas utan strävan bör i stället va- ra att inom ramen för nuvarande uppbygg- nad söka minska nackdelarna av att en in— stans på denna nivå saknas. Detta kan t. ex. ske genom att styrelserna på länsplanet inom varje organisation skapar ett samar- betsorgan eller att det uppdras åt en av styrelserna att gemensamt ansvara för sam- verkan m. m. med civilbefälhavare och mi- litärbefälhavare.

Verksamheten på det lokala planet ge— nomförs nu särskilt inom de större organi- sationerna av ett stort antal föreningar (kå- rer). Svårigheter att finna tillräckligt antal styrelsefunktionärer för dessa föreningar föreligger. Det bör eftersträvas att på lämp- ligt sätt begränsa antalet lokala föreningar. Vidare bör föreningar som tillhör olika orga- nisationer samarbeta i fråga om gemensam- ma uppgifter. De lokala organens verksam- het bör för att skapa klara ansvarsförhållan- den i görligaste mån vara geografiskt av- gränsad till bestämda områden. Områdena bör ansluta till den civila administrativa in-

delningen och så långt det är möjligt vara desamma för de olika organisationerna. Om- rådena för de lokala organen inom länen bör om möjligt utformas så att hela länets område är täckt. Därmed skapas goda förut- sättningar för samarbetet mellan orgam- sationerna och med myndigheter. I detta sammanhang bör uppmärksammas att såväl civilförsvarets som hemvärnets organisation är anpassad efter kommunindelningen.

3. Samordning av frivilligorganisationernas verksamhet

Den frivilliga försvarsverksamheten bedrivs nu inom ramen för sexton organisationer förutom reservbefälsorganisationerna. Här- till kommer sjövämskåren som är en mili- tär organisation men som ändå kan hän- föras till denna grupp. Hemvärnet berörs icke här.

VK har funnit att uppdelningen av frivil- ligverksamheten på nuvarande antal orga- nisationer gör det svårt att driva en tillräck- ligt effektiv och samordnad verksamhet. Ar- betet blir personalkrävande inte minst inom det administrativa området. Samverkan mel- lan myndigheter och frivilligorganisationer försvåras. Det är vidare ofrånkomligt att främst ledning och administration av verk- samheten tar i anspråk mer statsmedel och föreningsmedel än om verksamheten be- drevs inom ramen för färre organisationer. VK har funnit många skäl som talar för en ökad samordning av verksamheten vid orga- nisationer med likartad eller närbesläktad verksamhet bl. a. med hänsyn till de allt stör- re svårigheterna att besätta det nuvarande stora antalet funktionärsposter. Å andra sidan måste beaktas att de olika organisa- tionerna ofta verkat under lång tid och fått den särskilda utformning och karaktär som motiverats av organisationernas olika upp- gifter. Den kårsammanhållning som växt fram är av väsentlig betydelse för frivilligar- betet och bör inte få gå förlorad genom en alltför långtgående samordning.

En ökad samordning av verksamheten bör enligt VK uppfattning kunna ske beträf— fande organisationer med likartade uppgif-

Bild 21 :1. De friviliga försvarsorganisationernas organisation (principell uppbyggnad)

Frivilligorganisationeras ledningsorgan

Myndigheter med vilka sam- verkan sker

Central instans Riksstämma (motsv) verstyrelse (motsv) Centralt kansli

Överbefälhavaren Försvarsgrenschefer Centrala militära staber och förvaltningar Centrala totalförsvarsmyndigheter

Regional instans (i regel län) Förbundsstämma (motsv) Förbundsstyrelse (motsv) Förbundskansli (motsv)

(Militärbefälhavare) (Civilbefälhavare) Försvarsområdesbefälhavare Chef för örlogsbas Kustartilleriförsvarschef Flottiljchef

Annan militär förbandschef Länsstyrelse

Landsting

Lantbruksnämnd Länsarbetsnämnd

Lokal instans Föreningsmöte (motsv) Föreningsstyrelse (motsv) Expedition (motsv)

Militär förbandschef Hemvärnschef Kommunala myndigheter

ter exempelvis de kvinnliga frivilligorgani- sationerna och skytteorganisationema. Den- na samordning bör emellertid genomföras så att de nuvarande frivilligorganisationerna kan inrymmas inom ramen för en större or- ganisationsenhet utan att därvid förlora sin egenart. Den form av anslutning av olika självständiga organisationer till centralför- bundet för befälsutbildning som nu finns bör kunna tjäna som exempel på en lämplig samarbetsform i central instans. Det bör när- mare undersökas om en anslutning kan ske även i regional och lokal instans. Den bör omfatta flertalet av de uppgifter som enligt frivilligkungörelsen åvilar frivilligorganisa- tionerna.

För att rationalisera administrationen bör expeditionstjänst och förvaltning närmare samordnas och i den utsträckning det är möjligt vara gemensam för flera frivillig- organisationer. Fördelar skulle vinnas inte minst i lokal instans där det är särskilt svårt att ordna en effektiv expeditionstjänst. En sådan samordning kräver emellertid att or- ganisationerna disponerar gemensamma lo- kaler, vilket f.n. förekommer endast i be—

gränsad utsträckning.

Vissa frivilligorganisationer har anmält att behov av personalförstärkningar förelig- ger inom den interna administrationen. Som ovan nämnts anser VK att bl. a. sådana be- hov på sikt bör kunna bli tillgodosedda ge- nom en ökad samordning av verksamheten vid likartade organisationer. VK framhåller i kap. 27 att det bl. a. genom en effektivi— sering av administrationen bör vara möj- ligt att bibehålla administrationskostnader- na på i stort samma nivå som nu. Även om de uttalade behoven av personalförstärk— ningar i och för sig kan anses som ange- lägna torde det vara nödvändigt att intill dess att den föreslagna samordningen ge- nomförts genom provisoriska åtgärder sä- kerställa att verksamheten kan fortsätta i avsedd omfattning, t.ex. genom omfördel- ning av arbetsuppgifterna inom eller mellan berörda organisationer.

VK redovisar i det följande vissa syn- punkter rörande de olika organisationerna. Härvid lämnas främst förslag till ökad sam- ordning av verksamheten mellan organisa- tionerna.

I detta avsnitt behandlas verksamheten vid centralförbundet för befälsutbildning (CFB) och Sjövärnskåren (SVK).

a) Centralförbundet för befälsutbildning

VK anser att CFB har en i princip lämplig utformning med hänsyn till sina uppgifter. Som tidigare angetts bör emellertid de orga- nisationer, som hör till CFB, anslutas också i regional och där så är möjligt även i lokal instans, så att samordning av verksamheten underlättas. Genom anslutningen bör CFB också ikläda sig ansvar för all den sam- ordning mellan de anslutna organisationerna som behövs inom ramen för uppgifterna en- ligt frivilligkungörelsen. Till CFB bör enligt VK förslag som specialförbund anslutas det nedan föreslagna flottans befälsutbildnings- förbund (sjövärnskåren) och svenska fall- skårmsklubben.

b) Frivillig befälsutbildning vid flottan

Frivillig befälsutbildning i egentlig mening förekommer vid flottan endast för sjövärns- kårens (SVK) personal. VK lägger i kap. 6 fram principförslag till sådan frivillig befäls- utbildning vid flottan som avser värnpliktig personal, reservpersonal, krigsfrivilliga och ungdom. Upplysning, rekrytering och utbild- ning bör bl. a. på lokal nivå samordnas med de övriga frivilliga befälsutbildnings- rörelserna.

VK anser att som en konsekvens av det nya värnpliktsutbildningssystemet den nu- varande verksamheten inom SVK bör vid- gas. Kåren bör därvid ombildas till ett fri- villigt befälsutbildningsförbund för flottan med ställning analog med flygvapenför- eningarnas riksförbund. Den ungdomsut- bildning som nu bedrivs vid SVK bör enligt VK uppfattning fortsättas och bedrivas in- om ramen för det föreslagna befälsutbild- ningsförbundet. VK finner det lämpligt att förbundet benämnes Sjövärnskåren. Förbun- det bör som tidigare angetts som specialför-

Med utgångspunkt från att frivillig be- fälsutbildning utvidgas inom flottan samt att ungdomsutbildningen skall fortsättas i sam- ma omfattning som nu, finner VK, att den föreslagna omdaningen av SVK icke moti- verar någon minskning inom flottan av per- sonal som handläggar ärenden rörande SVK. Nu befintlig personal bör användas för de nya uppgifter som den föreslagna frivilliga befälsutbildningen föranleder. Inom marin- staben bör enligt VK uppfattning tillkomma en frivilligdetalj för denna verksamhet.

5. Organisationer som ställer företrädesvis kvinnlig personal till totalförsvarets förfo- gande

Organisationer som bör hänföras till denna kategori är svenska blå stjärnan (SBS), svenska röda korset (SRK), riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR).

Enligt VK uppfattning har SBS, SLK och SKBR uppgifter av samma principiella art och kan anses tillhöra en avgränsad grupp av frivilligorganisationer. Det bör därför vara förenat med fördelar att inordna dessa organisationer under gemensam central, re- gional och lokal ledning. En förutsättning för en sådan ordning bör, som tidigare nämnts, vara att de olika organisationerna i princip bibehålls i sina nuvarande organi- sationsformer men under en gemensam cen- tral överstyrelse. Under en gemensam regio- nal styrelse bör lyda lokala organ, där sty- relserna är sammansatta av representanter för de organisationer som förekommer inom vederbörligt område. De lokala samman- slutningarna bör kunna bestå av skilda av- delningar för de olika organisationerna eller då så är lämpligt vara blandade.

VK föreslår därför att förutsättningarna för att de nämnda frivilligorganisationerna gemensamt bildar Centralförbundet för de kvinnliga frivilligorganisationerna närmare bör undersökas.

Ett principförslag till en eventuell fram- tida organisation för centralförbundet för

Bild 21: 2. Principförslag till en eventuell framtida organisation för centralförbundet för de kvinnliga frivilligorganisationerna

Central instans Överstyrelsen för de kvinnliga frivillig-

organisationerna1 Gemensamt kansli SBS SKBR SLK centralstyrelse centralstyrelse centralstyrelse Regional instans Förbundsstyrelsen för de kvinnliga frivillig- organisationerna 1 Gemensamt förbunds- kansli SBS' SKBR' SLK= förbundsstyrelse förbundsstyrelse förbundsstyrelse

Lokal instans Lokalstyrelsen för de kvinnliga frivillig-

organisationernal Gemensam lokal- expedition SBS' SKBRa SLKa förening bilkår kär

1 I styrelsen bör representant för SRK ingå * Kan eventuellt utgå om dess uppgifter kan lösas av den gemensamma styrelsen ' På mindre orter kan de olika organisationernas verksamhet inordnas i en gemensam förening med särskilda sektioner för resp. specialorganisation

de kvinnliga frivilligorganisationerna fram- går av bild 21: 2.

VK vill här framföra följande allmänna synpunkter på det redovisade principför— slaget.

Centralförbundet för de kvinnliga frivil- ligorganisationerna bör som förut nämnts vara en gemensam sammanslutning för SBS, SKBR och SLK. SRK bör nära samverka med centralförbundet för att underlätta sam- ordningen av den del av SRK verksamhet som berör utbildning för totalförsvaret med övriga frivillig utbildning. Centralförbundet bör leda och samordna sådan frivillig för- svarsverksamhet som åläggs organisationer- na enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, främst genom frivilligkungörelsen. Central- förbundets ledning bör utövas av översty- relsen för de kvinnliga frivilligorganisatio- nerna. Representanter i överstyrelsen bör utses vid oganisationernas riksstämmor.

De tre kvinnliga frivilligorganisationernas nuvarande föreningsorganisation med riks- stämma som beslutande organ och med sty- relser i central instans bör bibehållas. De hör av praktiska skäl ges samma benäm- ning — centralstyrelse. Centralstyrelsernas representation bör utses efter samma prin- ciper som nu. Uppgifterna torde kunna begränsas till att leda respektive organisa— tioners egna föreningsangelägenheter och att vara remissinstanser.

Till överstyrelsens och centralstyrelsemas förfogande bör stå ett gemensamt central- kansli, som förbereder och verkställer sty- relsernas beslut samt ansvarar för styrel- sernas administration, handhar förvaltning- en av tilldelade statsmedel och organisatio- nernas egna medel samt svarar för viss pro- duktion av publikationer och andra tryckal- Ster.

Centralförbundets ledning i regional in- stans bör utövas av förbundsstyrelsen för de kvinnliga frivilligorganisationerna. Rep- resentanter i förbundsstyrelsen bör utses vid förbundsstämma. Förbundsstyrelsen bör ha motsvarande uppgifter i regional instans som överstyrelsen har i central instans. Frå— gan om det är nödvändigt att bibehålla or- ganisationernas nuvarande förbundsstyrel-

ser för att handlägga organisationernas för- eningsangelägenheter bör närmare utredas. Till den gemensamma förbundsstyrelsens och eventuellt organisationernas förbundsstyrel- sers förfogande bör stå ett gemensamt för— bundskansli.

Centralförbundets ledning i lokal instans bör utövas av lokalstyrelsen för de kvinn- liga frivilligorganisationerna. I styrelsen bör ingå representanter för de organisationer som verkar i orten. De bör utses vid för- eningsstämma. Lokalstyrelsen bör i princip leda all lokal frivilligverksamhet. De va- rierande lokala förhållandena bör få av- göra hur den interna organisationen av fri- villigverksamheten skall utformas. Den lo- kala administrationen och förvaltningen bör handhas av en gemensam lokalexpedition.

Det här redovisade förslaget bör bli före- mål för detaljundersökningar som lämpligen bör bedrivas gemensamt av företrädare för de olika organisationerna. Beslut om sam- gående bör fattas av organisationerna själva. VK vill understryka att en förändring av nuvarande organisation endast bör genom— föras om påtagliga vinster kan påräknas och utan att de nuvarande värdena i fråga om tradition och särart går förlorade. Vinsterna bör främst bestå i att effekten av upplys- nings- och rekryteringsarbetet väsentligt ökar medan administrationskostnaderna ned- går. Arbetsbelastningen på föreningarnas funktionärer bör givetvis icke få bli större än nu. Ett närmare samgående bör enligt VK uppfattning genomföras efter ett even- tuellt beslut därom under den därnäst föl- jande femårsperioden. På längre sikt bör möjligheterna undersökas att sammanföra de kvinnliga frivilliga i en gemensam orga- nisation. VK anser dock att praktiska och psykologiska skäl talar för att det föreslag- na samgåendet i ett centralförbund utgör ett lämpligt första steg till en sammanslagning av organisationerna.

Inom lottarörelsen som i sig innesluter armé—, marin-, flygvapen— och civilförsvars- lottor är styrelserna i central och regional instans gemensamma för samtliga dessa ka- tegorier. På det lokala planet finns dock särskilda armé-, marin— och flyglottakårer

med särskilda styrelser för varje kår. VK an— ser att denna organisation försvårar sam- ordningen av den lokala verksamheten som dock är den bl.a., från rekryteringssynpunkt mest betydelsefulla. Vidare tas ett onödigt stort antal föreningsfunktionärer i anspråk. Gemensamma kårer bör därför organiseras för de olika kategorierna av lottor. Dessa kan emellertid om så anses vara lämpligt vara uppdelade kategorivis i skilda sektioner under den gemensamma styrelsen.

SRK har icke närmare berörts i detta sammanhang. Detta beror på att denna or- ganisation har uppgifter som endast till en del berör totalförsvarets krigsorganisation. Verksamheten är därmed i betydande grad artskild från de övriga organisationernas, vilket gör att SRK icke bör inordnas i den ovan angivna gruppen av organisationer. Samordning bör vid en sammanslutning av de ovannämnda organisationerna i stället säkerställas genom att SRK är represente- rad i de övriga organisationernas gemensam- ma styrelse.

SKBR är för närvarande ansluten till CFB. Med föreslagen ordning erfordras icke längre denna anslutning.

6. Synpunkter på övriga frivilligorganisa- tioner

Organisationer som här behandlas är frivilli— ga radioorganisationen (FRO), frivilliga au- tomobilkåren (FAK), frivilliga motorcykel- kåren (FMCK), frivilliga flykåren (FFK), svenska fallskärmsklubben (SFK), svenska brukshundklubben (SBK) och Sveriges ci- vilförsvarsförbund (SCF). Av dessa är nu FRO, FAK, FMCK och SBK anslutna till centralförbundet för befälsutbildning. VK anser att detta är en lämplig ordning men förordar som tidigare redovisats att CFB åtar sig ansvaret för samordning av den verksamhet som organisationerna enligt fri- villigkungörelsen skall ombesörja. Vidare vill kommittén understryka betydelsen av att de här angivna organisationerna är represente- rade i regionala och lokala styrelser för den frivilliga befälsutbildningsrörelsen. Frivilliga flygkåren intar såsom organisa-

tion en sådan särställning att en anslutning till CFB icke ter sig ändamålsenlig. Där- emot bör flygkåren som närmare motiverats i kap. 15 upptas i frivilligkungörelsen som frivillig försvarsorganisation.

Som motiverats i kap. 16 bör svenska fall- skärmsklubben tas upp i frivilligkungörelsen som frivillig försvarsorganisation. Fall- skärmsklubbens verksamhet överensstämmer nära med den som bedrivs inom frivilliga befälsutbildningsrörelsen. Organisationen bör därför anslutas till CFB.

Svenska civilförsvarsförbundet bör med hänsyn till sin speciella verksamhet även i framtiden vara en från andra frivilligorga- nisationer fristående organisation.

7. Skytteorganisationerna

Som angetts i kap. 19 genomförs frivilligt skytte inom ramen för tre sinsemellan själv- ständiga frivilligorganisationer, nämligen frivilliga skytterörelsen, svenska pistolskyt- teförbundet och svenska sportskytteförbun- det.

För att underlätta samordningen av verk- samheten mellan de tre organisationerna finns bl. a. i var och en av de centrala sty- relserna representant för de två övriga skyt- teorganisationema. Sådan ömsesidig repre- sentation är i regel genomförd även i regio- nal instans. VK anser att organisationernas verksamhet är så principiellt likartad att en närmare samordning bör ske. Det bör un- dersökas om det är lämpligt att de tre or— ganisationerna på central, regional och lokal nivå inordnas under gemensam styrelse. Det- ta hindrar icke att det inom denna gemen- samma ram organiseras särskilda samman- slutningar för de skilda slagen av skytte.

8. Samarbetsorgan för frivilligverksamheten

I den nuvarande frivilligkungörelsen anges i 10 & att ett samarbetsorgan för samordning av de frivilliga försvarsorganisationemas verksamhet må finnas. Med anledning här- av har F rivilligorganisationernas samarbets- kommitté (FOS) bildats. FOS utgör ett fo- rum för ömsesidig orientering och diskus-

sion om gemensamma angelägenheter. I FOS ingår representanter för de frivilliga försvarsorganisationerna. Ordförandeskapet i kommittén skiftar mellan organisationer- nas representanter och omfattar ettåriga mandatperioder. Inom FOS finns en under— kommitté för de kvinnliga frivilligorganisa- tionerna (FOKS).

VK har i olika sammanhang betonat be- tydelsen av ett ökat samarbete och i vissa fall en ökad samordning inom det frivilliga försvarsarbetet. VK anser därför att den verksamhet som nu bedrivs av FOS bör fortsätta och vidareutvecklas. Som exempel på områden där FOS insatser kan vara av särskilt värde kan nämnas samordning av upplysnings- och rekryteringsverksamheten samt framställning av gemensamt informa- tionsmaterial. För att effektivisera FOS ar- bete synes det lämpligt att något förstärka kommitténs administration. Genomförs det av VK föreslagna centralförbundet för de kvinnliga frivilligorganisationerna bör FOKS verksamhet kunna övertas av detta.

Det åvilar överbefälhavaren att samordna frivilligverksamheten inom totalförsvaret. VK föreslår därför att överbefälhavaren åläggs att utfärda närmare anvisningar för FOS verksamhet.

C. Myndigheterna

1. Uppgifter i stort

Myndigheternas uppgifter inom frivilligverk- samheten är bl. a. att ansvara för den fri- villiga försvarsverksamheten inom vederbör- ligt verksamhetsområde, att lämna frivillig- organisationerna underlag för upplysnings- och rekryteringsarbetet, bistå organisatio- nerna i rekryteringsverksamheten samt att utfärda bestämmelser för frivillig befälsut- bildning, utbildning av A- och B-personal samt viss annan frivillig utbildning. Myn- digheterna skall vidare ansvara för avtals- bindning, registrering och krigsplacering (placering) av A-personal. Vidare bör de till- handahålla för utbildningen nödvändig ut- rustning, materiel, förnödenheter och loka- ler m. m.

VK anser att dessa uppgifter i huvudsak

bör bestå även i framtiden. Uppgiften att avtalsbinda, registrera för placering (place- ra) B-personal åvilar nu frivilligorganisatio- nerna. VK anser att denna uppgift bl. a. av beredskapsskäl bör övertas av myndighe- terna.

Uppgifterna berör olika områden av den statliga och kommunala verksamheten. VK anser att grundprincipen bör vara att den myndighet som i krig utnyttjar frivilligper- sonal eller har ansvar för beredskapsplan- läggningen inom visst område som berör fri- villigverksamheten även bör ansvara för den statliga och kommunala medverkan i frivilligarbetet. Myndigheternas ansvar för frivilligutbildning framgår av bild 21: 3.

Enligt nuvarande ordning ankommer det på frivilligorganisationerna att till Kungl. Maj:t inlämna förslag till äskanden av de statsmedel som erfordras för frivilligverk- samheten liksom att handha och förvalta dessa medel. Som exempel härpå kan näm- nas statsmedel för administration och upp— lysningsverksamhet, utbildning, utrustning och vissa andra förnödenheter. Yttranden över frivilligorganisationernas förslag avges av överbefälhavaren, arbetsmarknadssty- relsen, civilförsvarsstyrelsen och försvarets civilförvaltning.

Inom statsförvaltningen pågår för närva— rande omfattande försök i syfte att åstad— komma ett effektivare budgetsystem än det nu använda. VK anser därför att det är för tidigt att nu framlägga förslag till ändringar av den gällande ordningen i fråga om for- merna för anslagsäskanden av statsmedel för den frivilliga försvarsverksamheten. VK förutsätter emellertid att vid det fortsatta reformarbetet av budgetsystemet de sär- skilda förhållanden som avser frivilligverk— samheten beaktas.

Överbefälhavaren ansvarar för ledning och samordning av frivilligverksamheten. Försvarsgrenschef ansvarar främst för ut- bildning, utrustning rn. m. inom reSpektive verksamhetsområden. VK förordar att nu- varande ansvarsförhållanden i dessa hän- seenden bibehålls vilket innebär att frivillig- frågor löses inom vederbörliga stabsorgan. Väsentligt är emellertid att det som nu in-

Bild 21 : 3. Myndigheternas ansvar för den frivilliga försvarsverksamheten enligt VK förslag

Frivillig försvarsverksamhet rörande

Ur frivillig organisation Myndighet som svarar för verksamheten

Krigsmakten a) Frivillig befälsutbildning

b) Personal som avtals- binds inom krigsmakten

c) Frivilligt skytte

Civilförsvaret a) Personal som avtals-

CFB

SBS, SKBR, SLK, SRK, FMCK, FRO, SVK Skytteorg

SBS, SKBR, SLK,

Överbefälhavaren och försvars- grenscheferna Militärbefälhavare Försvarsområdesbefälhavare, örlogsbaschef, kustartilleriför- försvarschef, flottiljchef

Civilförsvarsstyrelsen

binds för civilförsvaret SRK, FFK, FMCK, Civilbefälhavare1 F RO Länsstyrelse b) Frivillig utbildning av allmänheten SCF Medicinalväsendet Personal som avtalsbinds SKBR, SRK Socialstyrelsen för medicinalvåsendet Civilbefälhavare1 Landsting Veterinärväsendet Personal som avtalsbinds SBS Veterinärstyrelsen för veterinärväsendet Civilbefälhavare1 Länsstyrelse/landsting Lantbruket Personal som avtalsbinds SBS Statens jordbruksnämnd” för lantbruket Civilbefälhavare1 Lantbruksnämnd Transportva'sendet Personal som avtalsbinds FAK, SKBR Transportnämnden för transportväsendet Civilbefälhavare1 Länsstyrelse

Civilbefälhavarekanslier och länsstyrelser Personal som avtalsbinds i dessa myndigheters krigsorganisation

SLK, FMCK, SKBR, FRO

1 Endast ansvar för eventuell samordning av utbildningen.

Resp civilbefälhavare och länsstyrelse

” Beträffande frågor som rör utbildning i samråd med lantbruksstyrelsen.

om försvarsstaben liksom inom försvars- grensstaberna åläggs en sektionschef att an- svara för samordningen av handläggningen av frivilligfrågor inom respektive stab och företräda staben inför frivilligorganisatio- nerna. Inom berörda civila, centrala myn- digheter bör en motsvarande befattningsha- vare finnas.

2. Ledning och samordning av frivilligverk- samheten vid myndigheterna

a) Centrala myndigheter

VK har i kap. 2 framhållit nödvändigheten av att myndigheterna utfärdar riktlinjer för användningen av frivilligpersonal inom to— talförsvaret så att de viktigaste personalbe-

hoven blir tillgodosedda i en lämplig ange- lägenhetsordning. Riktlinjerna bör grundas på en långsiktig personalplanering för an- vändningen av frivilligpersonal, vilken bör utgöra ett komplement till motsvarande pla- nering för övrig personal. Riktlinjerna måste utformas att gälla totalförsvaret i dess hel- het. VK föreslår att överbefälhavaren blir sammanhållande för denna planering vad gäller krigsmakten och att arbetsmarknads- styrelsen får motsvarande uppgift för de civila delarna av totalförsvaret. Det bör åvila överbefälhavaren att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen ansvara för erfor- derlig samordning inom totalförsvaret.

Enligt VK uppfattning bör underlag för försvarsupplysningen för krigsmaktens del utarbetas av överbefälhavaren. De civila myndigheterna bör lämna erforderligt un- derlag i vad rör vederbörande myndighets verksamhet. Samarbete bör liksom nu be- drivas med beredskapsnämnden för psyko- logiskt försvar, totalförsvarets upplysnings- nämnd och centralförbundet Folk och För- svar.

För krigsmakten gemensamt underlag och gemensamma anvisningar för rekryteringen bör lämnas av överbefälhavaren och vad rör försvarsgrenarna av försvarsgrenscheferna. Inom totalförsvarets civila sektor bör arbets— marknadsstyrelsen ha motsvarande uppgift i samråd med övriga berörda civila myndig- heter. Samordningen inom totalförsvaret bör åvila överbefälhavaren.

Den frivilliga utbildningen bör ledas av försvarsgrenscheferna och de civila myndig- heter som utnyttjar frivilligpersonal i krig. Ledningen åstadkoms främst genom att be— stämmelser för utbildningens innehåll, plan- läggning, organisation och genomförande ut- färdas. Vissa civila myndigheter saknar egna utbildningsresurser i sin organisation. Ut— bildningen bör i sådana fall uppdras åt fri- villigorganisation att genomföra, exempel- vis genom att FAK genomför viss bilförare- utbildning. Det bör också vara möjligt att genomföra erforderlig utbildning vid kur- ser, som anordnas av annan myndighet, ex- empelvis genom att frivillig expeditionsper- sonal vid en länsstyrelse deltar i en av che-

fen för armén anordnad kurs i expeditions- tjänst. Kostnader för utbildning som genom- förs vid annan myndighet eller av frivillig- organisationen bör bestridas av medel som ställs till förfogande genom den myndighet som skall disponera personalen i krig.

Överbefälhavaren bör i samråd med be- rörda myndigheter svara för samordningen inom totalförsvaret.

Bestämmelser för antagning, registrering, förordnande, krigsplacering samt persona- lens skyldigheter och rättigheter bör sam- ordnas inom alla delar av frivilligverksam- heten. Det bör åligga berörda myndigheter att envar inom sitt verksamhetsområde ut- färda erforderliga bestämmelser. I de fall där så är möjligt bör enahanda bestämmelser gälla för likartade kategorier av frivillig- personal. Bestämmelserna bör därför ut- formas i samråd med överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen. Det bör även an- komma på överbefälhavaren att svara för samordningen inom totalförsvaret.

I avvaktan på att ett nytt budgetsystem kommer att införas bör som VK tidigare an- gett den nuvarande ordningen beträffande förslagen till äskanden av statsmedel tillsvi- dare behållas dvs. varje frivilligorganisation utarbetar och insänder till Kungl. Maj:t förslag till äskanden vad rör den del av frivilligverksamheten som faller inom or- ganisationens område. Över de förslag som berör frivilligverksamhet för vilka medel skall utgå under fjärde huvudtiteln skall överbefälshavaren respektive civilförsvars- styrelsen och försvarets civilförvaltning av- ge yttranden. Över de förslag som berör fri- villigverksamhet för vilka medel skall utgå under annan huvudtitel föreslår VK att be- rörd central totalförsvarsmyndighet skall av- ge yttrande.

Frivilligorganisationernas uppgifter i stort bör som hittills framgå av frivilligkungö- relsen. Härutöver kan det vara nödvändigt att statsmyndigheterna genom anvisningar och förslag till frivilligorganisationerna när— mare preciserar myndigheternas önskemål i fråga om verksamhetens bedrivande. Såda— na anvisningar och förslag bör utarbetas av myndigheter och frivilligorganisationerna i

samråd. Även här bör överbefälhavaren svara för samordningen.

Som ovan angetts föreligger inom skilda områden behov av att samordna frivillig- verksamheten. Enligt gällande frivilligkun- görelse åvilar det överbefälhavaren att un- der Kungl. Maj:t i samråd med arbetsmark- nadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, social- styrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap samordna den frivilliga försvarsverksamheten. Frivilligverksamhe— ten berör även andra civila myndigheter än de ovan nämnda, t.ex. lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen och transportnämnden. Enligt VK uppfattning bör frivilligverksam- heten inom totalförsvaret liksom hittills sam- ordnas av överbefälhavaren. Det synes emel- lertid lämpligt att det uppdras åt arbetsmark- nasstyrelsen att samordna frivilligverksam- heten inom de civila delarna av totalförsva- ret.

b) Regionala myndigheter: Civilbefälhavare och militärbefälhavare

VK anser att den ledning av den frivilliga försvarsverksamheten som åligger regionala myndigheter bör utövas enligt samma prin- ciper som övrig ledningsverksamhet i regio- nal instans. Inom krigsmakten bör militär- befälhavaren leda frivilgverksamheten inom militärområdet. Ledningen utövas bl. a. ge- nom att bestämmelser utfärdas för hur fri- villigverksamheten skall bedrivas och sam- ordnas mellan försvarsområdesbefälhavare respektive chefen för Gotlands militärkom- mando, chef för örlogsbas, kustartilleriför- svarschef och flottiljchef samt övriga berör- da förbandschefer.

Civilbefälhavarnas ställning och uppgifter har senast utretts av 1964 års civilbefälha- vareutredning, vilken i sitt betänkande av den 21 juni 1967 (sid. 228) bl. a. föreslår att uppgiften i fred även skall omfatta »att verka för att personal hos civila myndig- heter inom civilområdet utbildats för sin verk- samhet i krig och själv anordna erforderlig så- dan utbildning».

Den nyssnämnda utbildningen, för vars genomförande civilbefälhavaren har att ver-

ka, kan delvis komma att genomföras som frivilligutbildning för viss personal. VK be- dömer att ledningen av frivilligverksamheten inom de civila delarna av totalförsvaret i denna instans kommer att bli av relativt ringa omfattning. Ledningen av verksamhe- ten inom civilområdet bör enligt VK upp- fattning åläggas civilbefälhavaren, som här- vid bör samverka med militärbefälhavaren. Samordning mellan krigsmakten och den civila sektorn av totalförsvaret åvilar f.n. militärbefälhavaren, som därvid har att sam- verka med länsstyrelserna inom militärom- rådet. Denna samverkansform är mindre lämplig om civilbefälhavaren ges nya befo- genheter enligt det redovisade förslaget. Mi- litärbefälhavaren bör behålla samordnings- ansvaret men samordningen bör i så fall genomföras i samråd med civilbefälhavaren. De frivilliga försvarsorganisationerna sak- nar ledningsorgan på denna nivå. VK före- slår att ett gemensamt samarbetsorgan till- kommer där såväl frivilligorganisationerna som myndigheterna är representerade.

c) Regionala myndigheter: Länsnivån

Erforderlig ledning av och samordning mel- lan militära myndigheter på denna nivå åstadkommes genom militärbefälhavarens ledning.

Inom den civila sektorn bör under civil- befälhavaren frivilligverksamheten ledas och samordnas av länsstyrelsen i samråd med landsting, lantbruksnämnd och länsarbets- nämnd.

Försvarsområdesbefälhavare och chefen för Gotlands militärkommando bör ansvara för erforderlig samordning mellan de mili- tära och civila delarna av den frivilliga för- svarsverksamheten inom försvarsområdet respektive militärkommandot.

Inom vissa försvarsområden finns sam- arbetsorgan med representanter för frivillig- organisationerna och myndigheterna. Erfa- renheterna av denna samarbetsform är i re- gel goda. VK anser att det bör övervägas att bilda sådana samarbetsorgan inom alla försvarsområden.

Frivilligorganisationerna och myndigheterna på regional nivå bör utfärda anvisningar för samordning av frivilligverksamheten på 10- kal nivå.

3. Personalfrågor

VK har funnit att antalet befattningshavare vid myndigheterna som handlägger frivillig— ärenden f. n. varierar med hänsyn till om- fattningen av frivilligverksamheten. De för- slag som VK lägger fram bedöms i vissa fall komma att öka arbetsomfånget vid här aktuella myndigheter. VK förutsätter att respektive myndigheter vid ett genomförande av VK förslag skall ha att närmare pre- | i |

cisera de förändringar av arbetsuppgifter- na, som förslagen i fråga kan ge anledning till, liksom att i förekommande fall anmäla eventuella behov av organisationsförstärk— ningar. Det är vidare angeläget att dessa frå- gor särskilt beaktas vid pågående och kom- mande översyner av myndigheternas orga- nisation.

22. Utbildningsbetingelser — utbildningens lokalisering

A. Inledning

Den frivilliga utbildningen måste enligt VK uppfattning bedrivas under betingelser som väl svarar mot de krav som gäller för övrig utbildning i dagens samhälle. VK har när- mare granskat vilka kvalitetskrav som bör beaktas och tillgodoses vid den framtida fri- villigutbildningen bl. a i fråga om instruk- törer, utbildningsmiljö, lokaler och utbild- ningsanordningar samt utrustning och ut- bildningsmateriel. VK anser att det är nöd- vändigt att utbildningsbetingelserna i dessa hänseenden blir så gynnsamma som möjligt för att den målsättning som VK tidigare an- gett för frivilligutbildningen skall kunna uppnås.

B. Grundläggande synpunkter på utbild- ningsbetingelserna

1 . Instruktörer

Den frivilliga utbildningen omfattar ett stort antal kurser med olika ändamål och inne- håll. VK vill särskilt framhålla att de in— struktörer, som utnyttjas i vissa kvalificerade delar av den frivilliga befälsutbildningen, bör ha samma kvalitet som instruktörer vid motsvarande delar inom det obligatoriska utbildningssystemet. För andra former av frivillig utbildning bör instruktörer ur de frivilligas egna led kunna utnyttjas i avsevärt större utsträckning än nu bl. a. vid komplet-

teringsutbildningen. För den kvinnliga fri- villigutbildningen bör eftersträvas att i största möjliga utsträckning använda kvinn- liga instruktörer. VK föreslår därför att ut- bildningen av kvinnliga instruktörer ges ökad omfattning. För att förbättra möjligheterna att erhålla frivilliga instruktörer föreslår VK i kap. 23 att de ekonomiska förmåner som utgår vid instruktörsverksamhet förbättras.

2. Utbildningsmiljö, lokaler och utbildnings- anordningar

Den miljö där frivilligutbildningen skall be— drivas måste i första hand motsvara de krav som en effektiv och realistisk utbildning stäl- ler. Det är emellertid enligt VK uppfatt— ning angeläget att dessa krav kan förenas med de önskemål som den enskilde frivillige har i fråga om kursernas lokalisering och om trivsam miljö under utbildningen. De platser där frivillig utbildning bedrivs bör medge möjligheter till rekreation och fri— luftsliv på fritid. Centrala och regionala kur- ser bör om möjligt lokaliseras under som- maren till kustorter och under vintern till fjällterräng. Hänsyn bör vidare tas till att resorna för deltagarna blir så korta sorn möj- ligt.

Lokaler för undervisning, förläggning, matsalar och fritid bör vara tidsenliga, väl- hållna och försedda med moderna värme- och sanitetsanordningar. Förläggningslokaler för kvinnlig personal bör ligga avskilda från

utrymmen som disponeras av manlig perso- nal.

Den frivilliga utbildningen genomförs vid statliga utbildningsanstalter, i regel militära anläggningar såsom skolor, truppförband och läger, eller vid av frivilligorganisatio— nerna förhyrda eller ägda utbildningsläger.

VK finner det från effektivitetssynpunkt angeläget att de ordinarie utbildningsanstal- terna utnyttjas för frivilligutbildning under så stor del som möjligt av den tid då ordi- narie utbildningsverksamhet icke förekom— mer. VK anser att man vid planering av ut- bildningsanstaltema bör beakta de behov av tillgång på utbildningsmöjligheter som fri- villigutbildningen kräver.

En betydande del av frivilligutbildningen bedrivs vid läger som helt eller delvis ägs av frivilligorganisationerna. Till lägren hör förutom förläggnings-, utspisnings- och nu- dervisningslokaler även mindre markområ- den. Lägrens storlek och kvalitet varierar. Som exempel på större läger, vilka ägs av den frivilliga befälsutbildningsrörelsen, kan nämnas Kjellviken, Gottskär, Tylebäck, Skälderviken, Köpingsvik, Fårö, Gräsmark, Stagården, Ånn och Hemavan.

Lägren är i huvudsak i godtagbart skick. Frivilligorganisationerna strävar efter att med egna medel underhålla och modernisera lägren. Organisationernas egna resurser är dock icke tillräckliga för att kontinuerligt hålla lägrens standard på en önskvärd nivå. Statligt stöd synes nödvändigt.

Tillgången på lämpliga lokaler för utbild- ning av frivilliga är i vissa hänseenden be- gränsade. VK anser att lämpliga civila ut- bildningsanstalter bör utnyttjas. De flesta skollokaler i landet torde väl lämpa sig för att bedriva den teoretiska undervisining som ingår i frivilligutbildningen. Utbildning av teknisk art och utbildning av bilförare bör kunna ske vid vissa yrkesskolor. Djurvårda- re bör kunna utbildas vid lantbruksskolor. Där de lokala förhållandena så medger bör utbildningen även kunna ske vid civilför- svarets skolor.

Inom svensk frivilligutbildning tillämpas det ganska unika förfarandet att familjemed- lemmarna medföljer kursdeltagaren och för-

läggs i anslutning till utbildningsplatsen. På många kursplatser (läger) finns därför sär- skilda förläggningslokaler, matsalar, kök och fritidsanordningar som för en ringa kostnad får användas av familjemedlemmarna samti- digt som mannen eller hustrun deltar i ut- bildningen. Dessa åtgärder möjliggör att fri- villiga i stor utsträckning kan använda se- mestern för att delta i frivilligutbildningen och har visat sig vara i hög grad rekryte- ringsfrämjande. På platser med begränsade möjligheter att ta hand om familjerna har på senare tid i stor utsträckning deltagarnas egna husvagnar använts. Detta underlättas om åtgärder för uppställning av husvagnar- na liksom vissa sanitära anordningar vidtas. VK anser att det är av stor personalvårdan- de betydelse att frivilligutbildningen kan ge- nomföras i en familjevänlig miljö och för- ordar att åtgärder som underlättar för del- tagarna att medföra sina familjer under ut- bildningen främjas.

3. Utrustning och utbildningsmateriel m. m.

För att uppnå de utbildningsmål som VK förutsätter i sina förslag till utbildningssys- tem är det nödvändigt att den utrustning och utbildningsmateriel som ställs till för- fogande under frivillig utbildning är av sam— ma kvalitet som används vid annan utbild- ning. Utrustning och materiel bör så långt möjligt vara densamma som den frivillige kan komma att använda i krig.

I fråga om tilldelning av personlig ut- rustning som uniformer m. m. erhålls denna under frivillig utbildning inom krigsmakten så långt resurserna medger såsom tillfälligt personliga lån. VK anser att denna ordning är lämplig. Vid utbildning av frivilliga inom totalförsvarets civila sektor föreligger svå- righeter att förse kursdeltagarna med lämp- lig personlig utrustning. I vissa fall har mi- litära uniformspersedlar kunnat lånas från krigsmakten. VK anser att det är rimligt att den frivillige även under sådan utbildning utan kostnad kan få låna erfordeng person- lig utrustning t. ex. i form av arbetskläder och eventuell skyddsutrustning. Det bör au-

komma på de civila myndigheter som svarar för frivilligutbildningen att utfärda närmare bestämmelser härom.

Beträffande övrig utrustning och utbild- ningsmateriel bör denna enligt VK uppfatt- ning kunna utlånas myndigheterna emellan. Eventuella kostnader bör bestridas av den myndighet eller organisation som lånar eller förhyr materielen.

C. Särskilda synpunkter på utbildningsbe- tingelser vid frivillig befälsutbildning

1. Befordringsutbildningen

I det av VK föreslagna systemet för be- fordringsutbildningen främst i fråga om ut- bildning till värnpliktig officer kommer framför allt vid armén att ställas vissa sär— skilda krav på utbildningsbetingelser. För- utom behovet av kvalificerade instruktö- rer, som tidigare nämnts, behövs även lämp- lig övningsterräng och tillgång till särskild övningsmateriel.

De lokala förhållandena vid flertalet läger medger att främst teoretisk taktik- och truppföringsutbildning samt militär idrott kan bedrivas i anslutning till lägren. I tak- tik- och truppföringsutbildningen kommer därför muntliga stridsövningar att bli den dominerande utbildningsformen. Vid vissa läger t. ex. Gottskär, Ånn och Hemavan medger dock terrängen att viss praktisk till- lämpningsutbildning i form av stridsskjut- ningar kan genomföras. Enligt VK uppfatt- ning måste icke minst den frivilliga befäls- utbildningen bedrivas under så realistiska och effektiva former som möjligt. Det är angeläget att befältutbildningen i tillämpad taktik och truppföring kan bedrivas i form av stridsskjutning. De kurser vars ändamål nödvändiggör att här angivna krav skall kun- na tillgodoses måste lokaliseras till platser där lämpliga förutsättningar finns i fråga om terräng och speciella utbildningsanord- ningar.

Vid marinen och flygvapnet finns behov av kvalificerad befordringsutbildning främst

i form av teknisk utbildning. VK bedömer att utbildningsanstalter, där bl.a. erforder- liga utbildningsanordningar av särskilt tek- nisk art finns att tillgå, har möjligheter att genomföra här aktuell utbildning.

I VK förslag till befordringsutbildning förekommer vidare bl. a. allmänna skeden och befattningsskeden. De allmänna skedena omfattar viss utbildning t. ex. truppföring el- ler trupputbildning. Utbildningen bör kunna vara gemensam för elever ur arméns alla truppslag men även för personal tillhörande vissa utbildningslinjer inom de andra för- svarsgrenarna. Dessa allmänna skeden synes kunna förläggas till lämpliga läger. Befatt- ningsskede, som är inriktat på de speciella uppgifterna inom en viss krigsbefattning, bör med hänsyn till behovet av särskild ut- bildningsmateriel vid armén och kustartille- riet i regel anslutas till truppförband, vid flottan till örlogsbaser och vid flygvapnet till lämpliga flygbaser eller luftbevakningsav— snitt.

2. Kompletteringsutbildning

Kompletteringsutbildningen bör som redan nämnts genomföras som regionala och 10- kala kurser. En betydande samordning kom- mer att erfordras icke minst genom att kom- pletteringsutbildningen bör vara gemensam för olika försvarsorganisationer inom to- talförsvaret. Utbildningen torde komma att ske i form av kvälls- och endagsövningar el- ler som veckoslutskurser på lämpliga platser inom militärområdena, varvid som regel an- slutning till övningsplatser för krigsmakten eller civilförsvaret bör eftersträvas.

I detta sammanhang bör uppmärksam- mas önskvärdheten av att kurser kan för- läggas till universitetsstäder. Härigenom skapas ökade möjligheter att intressera uni— versitetsstuderande att delta i utbildning- en. Förutsättningarna härför är goda med hänsyn till att fredsförband är lokaliserade till aktuella städer.

D. Särskilda synpunkter på utbildningsbe- tingelserna vid utbildning av kvinnlig per- sonal

]. Central utbildning — Central frivillig- skola för A- och B-personal

VK har funnit att den nuvarande kvinnliga frivilligutbildningen hämmas bl. a. på grund av att disponibla utbildningslokaler, utbild- ningsanordningar, förläggningar och fritids- lokaler inte motsvarar de krav som nu och i framtiden måste ställas på dessa. En an- nan brist är att utbildningen f.n. måste ge- nomföras på ett stort antal platser, som var och en på grund av begränsad kapacitet har ett förhållandevis litet antal elever. Ut- bildningens effektivitet har blivit lidande härigenom. Ett onödigt stort antal lärare och instruktörer samt befattningshavare i förvaltningstjänst har måst tas i anspråk till förfång för annan utbildningsverksamhet. Utbildningen har kommit att dra alltför sto- ra kostnader i förhållande till uppnådd ut- bildningseffekt.

VK har övervägt om icke stora fördelar vore att vinna genom att en central frivil- ligskola för kvinnlig frivilligpersonal inrät- tas.

De flesta av de centrala kurserna bedöms kunna koncentreras till en central frivillig- skola. Till skolan kunde således förläggas kurser av för totalförsvaret gemensam art t. ex. befäls- och ledarkurser samt kurser för meniga inom tjänstegrenama stabstjänst, ex- peditionstjänst, sambandstjänst, förplägnads- tjänst, biltjänst och sjukvårdstjänst. Dess- utom kunde kurser i instruktörstjänst och frivilligadjutanttjänst samt repetitionskurser genomföras där.

Sådan kvinnlig frivilligutbildning som är beroende av särskilda fasta utbildningsan- ordningar såsom utbildningen i stridsled- ningstjänst, luftförsvarstjänst, viss sambands- tjänst och djurvård, bör dock fortfarande äga rum vid samma eller liknande utbild- ningsanstalter som nu. Sålunda bör viss cen- tral frivilligutbildning ske även framdeles för marinens del vid Bergaskolorna, för flyg- vapnets del vid Bunge (Gotland), vid F 11

och F 14 samt i djurvård vid Strömsholm och Bjärsjölagård.

En översiktlig beräkning visar att årli- gen ca 1200 elever bör kunna genomgå grundutbildning och ca 700 elever bör kun- na genomgå repetitionsutbildning vid en cen- tral frivilligskola. För att begränsa kostna- derna för skolans administration och drift bör eftersträvas att den anslutas till utbild— ningsanstalt inom totalförsvaret där verk- samheten bedrivs under huvuddelen av året. För närvarande pågår vissa utredningar bl.a. rörande krigsmaktens framtida freds- organisation varvid även olika alternativ för att begränsa antalet utbildningsanstalter studeras. VK har anmält till bl. a. försvarets fredsorganisationsutredning att ett behov av lokaler för en central frivilligskola eventuth kan komma att uppstå.

VK föreslår att frågan om inrättande av en central frivilligskola, främst avsedd för utbildning av A- och B-personal, görs till föremål för vidare undersökningar. Med hänsyn till att frågan berör ett flertal av de totalförsvarets myndigheter som svarar för frivilligutbildningen och frivilligorgani- sationerna, föreslår VK att överbefälhava- ren anmodas att närmare utreda möjligheter- na att inrätta en central frivilligskola.

2. Regional och lokal utbildning

Den kvinnliga frivilligpersonalen har varie- rande önskemål beträffande utbildningsgång med hänsyn till familjeförhållanden, stu- dier, yrkesutövning m.m. Kurssystemet för denna personal måste därför utformas så att eleverna skall ha ett tillräckligt antal val- möjligheter, då det gäller att planera del- tagandet i frivilligutbildningen. Då vissa elever av olika skäl kan ha svårt att genom- gå centrala kurser, måste möjlighet finnas att även kunna delta i regionala och lokala kurser.

VK uppskattar att årligen ca 1 000 frivil- liga bör delta i grundutbildning och ca 1 000 bör delta i repetitionskurser av detta slag. Resurserna för utbildningen bör kraftsam- ras till grundkurser, underbefälsaedar-)kur- ser och repetitionskurser för personal .vid

förband som icke genomför krigsförbands- övningar.

De av VK redovisade negativa erfarenhe- terna av att utbildning genomförs på ett stort antal platser med alltför begränsad kapa- citet, bör härvid särskilt uppmärksammas. Med hänsyn till den samordning av utbild- ning för olika personalkategorier som skall ske under den allmänna försvarsutbildning- en, det tillämpade slutskedet av grundkurs och repetitionskurserna för både A- och B- personal måste utbildningen organiseras så att tillräckligt stora utbildningsavdelningar erhålls. Veckoslutskurser bör härvid i första hand komma i fråga. Lokalt kan också kvälls- och endagsövningar anordnas.

Genom att koncentrera veckoslutskurser- na till ett begränsat antal platser inom var- je civil- och militärområde bör möjlighet finnas att erbjuda de övade lämpliga utbild- nings— och förläggningsbetingelser.

Den regionala och lokala utbildningen bör i regel förläggas till lämpligt truppförband eller övningsläger. Inom varje område torde utbildningen komma att behöva anordnas på 2—3 kursplatser. Den närmare fördelningen av utbildningsansvaret vid dessa kurser bör regleras av militärbefälhavaren i samråd med berörda civila myndigheter.

E. Frivillig skjututbildning

Skjututbildningen har icke kunnat ges ett helt tillräckligt utrymme i den obligatoriska vämpliktsutbildningen. Det är därför bety- delsefullt att krigsmaktens personal frivilligt vidmakthåller och förbättrar sin skjutskick- lighet samt att ungdom innan grundutbild- ningen påbörjas frivilligt nått en viss fär- dighet i skjutning.

VK anser vidare, som tidigare framförts, att den skytteverksamhet, som bedrivs inom sportskytteförbundet, bör fortsätta.

Den breddning och föryngring av det fri— villiga skyttet, vilken VK bedömt som önsk- värd, kräver förbättrade utbildningsbetingel- ser i fråga om vapen, ammunition, skjut- banor samt ledare och funktionärer.

VK har tidigare i kap. 20 närmare redo-

visat åtgärder för att förbättra det frivilliga skyttets utbildningsbetingelser i fråga om vapen, ammunition och skjutbanor. Beträf- fande skjutbanor har VK tidigare anfört att antalet skjutbanor har nedgått på grund av den ökande tätortsbebyggelsen. Skjutbanor- na har ofta blivit kringbyggda av nybebyg- gelse varigenom kraven på säkerheten icke längre kunnat tillgodoses. Flyttning av så- dana skjutbanor har på många håll fått an- stå på grund av kostnadskäl. I de fall nya skjutbanor kommit till stånd, har resavstån- den ofta blivit så stora, att deltagarantalet nedgått. Den obligatoriska repetitionsutbild- ningen, som ofta bedrivs på stort avstånd från förläggningsortema, är i många fall beroende av tillgång till civila skjutbanor. Det är även från denna synpunkt viktigt att skytteväsendets skjutbanekapacitet ökas. VK anser det därför önskvärt att statligt bidrag även i framtiden kan utgå för underhåll och nybyggnad av skjutbanor. Det synas lämp- ligt att skjutbanorna i framtiden utbyggs som allskytteanläggningar, där alla grenar av skyttet inklusive jägarskytte kan bedrivas.

F. Övriga organisationer

I. Frivilliga radioorganisationen (FRO)

Möjligheterna att nå önskvärd effekt vid utbildningen inom FRO sammanhänger med tillgång på instruktörer, radiomateriel och lokaler med utbildningsanordningar för främst radiotelegrafi och radiotelefoni. Radioutbildat reservbefäl och värnpliktigt befäl är en väsentlig del av FRO medlems- kader. Härigenom synes möjligheterna gynnsamma att få fram instruktörer inom FRO egna led. Utbildningen av instruktörer sker dels vid den obligatoriska utbildningen och dels vid centrala kurser för radioinstruk- törer som anordnas av FRO. Önskvärt är att i varje krigsförband finns en krigsplace- rad vämpliktig, som inom FRO erhållit så- dan färdighet att han kan instruera sina kamrater i radiosignaltjänst. Antalet instruk- törskurser bör därför ökas. Desutom är det önskvärt att instruktörerna inom FRO

också genomgår FBU-kurser som omfattar utbildningsmetodik och ledarskap.

Den radio- och utbildningsmateriel, som används uppges av FRO vara otillräcklig och föråldrad. För att motsvara behovet skulle ett tillskott av materiel erfordras. VK anser att FRO bör få låna erforderlig mo- dern materiel från krigsmakten om bered- skapskraven så medger.

2. Frivilliga automobilkåren (FAK)

Tillgång till lämpliga instruktörer i motor- tjänst är en viktig förutsättning för utbild- ningen. Som framhållits i kap. 13 bör FAK eftersträva att samordna instruktörsutbild- ningen med utbildningen inom FBU och SKBR.

Möjligheterna att uppnå önskad effekt i ut- bildningen av FAK-personal beror vidare i hög grad på tillgången på lämpliga fordon för övningskörning m. m. I första hand bör tyngre lastbilar med släp användas. Lämp- liga fordon finns blott i begränsad omfatt- ning inom krigsmakten. Civila fordon, som går i yrkesmässig trafik, torde på grund av de stora hyrkostnaderna i regel icke kunna komma i fråga. Andra civila fordon bör dock kunna förhyras t.ex. den vagnpark som finns vid yrkesskolorna för utbildning av lastbilsförare.

3. Frivilliga motorcykelkåren (FMCK)

Behovet av instruktörer bör främst tillgodo- ses genom att FMCK egna medlemmar ge- nomgår lämplig utbildning härför. Måste an- nan instruktörspersonal tas i anspråk bör reserv- och värnpliktigt befäl utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

Tillgång på motorcyklar är i hög grad sty- rande för utbildningens omfattning inom FMCK. Landets bestånd av motorcyklar är mycket begränsat. Lämpliga motorcyklar finns främst vid krigsmakten. Utbildnings- anordningar i motortjänst finns numera vid ett stort antal truppförband. Utbildningen vid FMCK bör därför bedrivas vid sådana förband.

VK har i kap. 15 angett att FFK bör tas upp som frivillig försvarsorganisation i frivillig- kungörelsen. Denna åtgärd jämte den utök- ning av anslagen av statsmedel för att vid- makthålla och vidareutveckla flygförarnas kunskaper och färdigheter som VK i sam- ma kapitel föreslagit synes tillfyllest för att tillförsäkra FFK godtagbara utbildningsbe- tingelser.

5. Svenska fallskärmsklubben (SFK)

VK har i kap. 16 föreslagit att SFK bör upptas som frivilligförsvarsorganisation i fri- villigkungörelsen. Härigenom kommer ut- bildningen att kunna underlättas och effek- tiviseras.

VK har vidare föreslagit att statsmedel bör utgå för att täcka vissa av de brister som finns inom organisationen. Som exem- pel på kostnader för vilka statsbidrag bör utgå kan nämnas hyra av flygplan, anskaff- ning och underhåll av fallskärmsmateriel, anordningar på marken vid de flygfält, som utnyttjas för hoppträning, samt ersättning till instruktörer.

SFK verksamhet har hittills bedrivits vid sex lokalavdelningar i Stockholm, Östersund, Göteborg, Linköping, Karlsborg, Skåne. Dessa avdelningar har var och en diSponerat i regel ett hoppfält för vilket hopptillstånd getts av luftfartsverket. Centrala kurser bl. a. för instruktörer har genomförts vid arméns fallskärmsjägarskola (FJS) i Karlsborg ochi Stockholm/Tierp. I Karlsborg har FJS ut- bildningsanordningar kunnat utnyttjas. I Tierp finns provisoriska utbildningsanord- ningar vilka är i mindre gott skick. För att öka utbildningseffekten har SFK anfört att det behövs fler och bättre hoppfält samt en central hoppskola. Enligt VK uppfattning bör en central hoppskola kunna anslutas till FJS. VK föreslår att det uppdras åt över- befälhavaren att närmare undersöka behov och lokalisering av en sådan skola.

6. Svenska brukshundklubben (SBK)

Medlemsantalet i SBK har under senare är avsevärt ökat.

För att genomföra utbildningen erfordras tillräcklig tillgång på instruktörer. För när- varande sker utbildning av instruktörer inom de olika SBK-kretsama. De mest kvalifice- rade uttas till chefsinstruktörskurs vid ar- méns hundskola. Omkring 40 chefsinstruk- törer utbildas årligen vid denna skola. Ut- bildningen av instruktörer innefattar hund- dressyr, pedagogisk utbildning och allmän orientering i hundfrågor. Instruktörsutbild- ningen har ännu icke fått tillräcklig omfatt- ning för att säkerställa en effektiv utbild- ning. Önskvärt är att antalet instruktörer kunda öka. Arméns hundskola, vilken som nämnts medverkat i utbildningen av chefs- instruktörer, har icke kapacitet för att ut- bilda ytterligare instruktörer. SBK avser där- för att i egen regi jämsides med hundskolan utbilda chefsinstruktörer. VK finner det mo- tiverat att instruktörsutbildningen understöd- jes då totalförsvarets behov av avtalsbunden personal från SBK härigenom torde bättre kunna tillgodoses.

7. Sveriges civilförsvarsförbund (SCF)

Efter anmodan av Civilförsvarsstyrelsen har förbundet under senare år försökt bilda särskilda sammanslutningar för civilförsva- rets befäl. Bakgrunden härtill är att det vid den obligatoriska utbildningen har konsta- terats att personalen är intresserad av en närmare kontakt med det egna civilför- svarsområdets organisation och fortbildning i anslutning till den egna civilförsvarsverk- samheten. Förbundet förbereder därför åt- gärder för att bilda befälsutbildningsför- eningar. Förutsättningama för en sådan verksamhet bedöms såsom goda. VK anser det angeläget att berörda myndigheter stöd- jer SCF för att skapa goda utbildningsbe- tingelser efterhand som befälsutbildningen kan komma igång.

A. Inledning

I direktiven för VK anförs i fråga om eko- nomiska förmåner vid frivillig utbildning att utredningen bör pröva om det i anledning av utredningens övriga förslag eller av and- ra skäl är motiverat att ändra storleken eller arten av de ekonomiska förmåner som ut- går vid sådan utbildning. Utredningens överväganden, heter det vidare, bör därvid avse såväl den frivilligutbildning som nära ansluter till vämpliktsutbildningen som öv- rig frivilligutbildning med syfte att tillgodo- se krigsmaktens behov. I sammanhanget bör därvid enligt direktiven särskilt behandlas förmåner till värnpliktiga som genom fri- villig utbildning helt eller delvis anordnad inom frivilligorganisationen kan överföras till reservanställning vid krigsmakten. Vi— dare anges att utredningen vid sina övervä- ganden om förmånerna bl. a. bör uppmärk- samma de motioner i ämnet som under senare år behandlats av riksdagen och de uttalanden som gjorts i anslutning därtill. Utredningen bör även belysa de följdverk- ningar som framlagda förslag rörande för- måner vid frivilligutbildning kan få för så— dan frivillig försvarsutbildning som tar sikte på behoven inom andra delar av totalför- svaret än krigsmakten.

I den fortsatta framställningen redovisar VK inledningsvis de förmåner som f.n. ut— går till frivillig personal under utbildning och tjänstgöring. Redovisningen ansluter

Förmåner till frivillig personal

till gällande bestämmelser på området.

Härefter följer en redogörelse för kom- mitténs förslag till förmånssystem vari hu— vudsakligen anknyts till förmånsslagen som sådana.

En översiktlig redovisning av nuvarande förmåner jämförda med av kommittén före- slagna återfinns i särskild sammanställning (bilaga 23: 1—2).

B. Gällande förmånsbestämmelser m. m.

1. A-personal samt deltagare i frivillig befälsutbildning m. rn.

a) F rivilligbrevet

Förmåner till denna personal regleras hu- vudsakligen i följande författningar m. m.: kungl. brev den 17 maj 1963, det s.k. fri- villigbrevet, värnpliktsavlöningskungörelsen, familjebidragsförfattningarna, kungörelsen angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl., militärersättningsförordningen samt allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän. Bestämmelsernas m. m. redovisas nedan. Kungl. Maj:t har i brev den 17 maj 1963, det 5. k. frivilligbrevet, meddelat bestämmel— ser om frivillig tjänstgöring vid krigsmak- ten m. m.1 Bestämmelserna i frivilligbrevet Se not Is. 174

tillämpningsområden

reglerar möjligheter att till frivillig tjänst- göring inkalla personal tillhörande bl. a. de frivilliga försvarsorganisationerna, ekono- miska förmåner under sådan tjänstgöring m.m. Vidare innehåller brevet föreskrifter av främst ekonomisk natur med avseende på deltagande i den utbildningsverksamhet som bedrivs av nämnda organisationer.

Till frivillig personal räknas härvid i stort deltagare i frivillig befälsutbildning, hu- vudsakligen värnpliktiga, samt A-personal, dvs. krigsfrivillig avtalsbunden personal som ständigt ingår i krigsorganisationen. B—per- sonal, dvs. avtalsbunden personal som en- dast tillfälligt skall ingå i krigsorganisatio- nen och därför formellt icke anses som krigsfrivilliga, omfattas endast i begränsad utsträckning av frivilligbrevets förmånsbe- stämmelser. För viss övrig frivilligperso- nal, t.ex. T-personal, gäller andra förmåns— bestämmelser.

Enligt bestämmelserna kan personal som tillhör kategorierna värnpliktiga och krigs- frivilliga, medlemmar av centralförbundet för befälsutbildning (CFB) eller till förbun- det ansluten organisation eller av förening- en svenska blå stjärnan (SBS), föreningen svenska röda korset (SRK) eller riksförbun- det Sveriges lottakårer (SLK) m.fl. efter eget åtagande inkallas till frivillig tjänstgö- ring. Inkallelse kan därvid ske antingen för att tillgodose föreliggande behov av befäl eller för att bereda personalen utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Persona- len ifråga kan härvid ianspråktas t. ex. för tjänstgöring vid förband under krigsför— bandsövning. Kostnaderna härför bestrids enligt bestämmelserna från vederbörligt för- svarsgrensanslag.

När det däremot gäller deltagande i ut- bildningsverksamhet som anordnas av fri- villigorganisationerna sker detta efter över- enskommelse mellan organisationen och och dess medlemmar. Verksamheten avser utbildning som krävs för att nå eller bibe-

1 TLA nr 35, TSA nr 35, EkofC nr 48; ändring 1964, TLA nr 30, TSA nr 39, Ekof C nr 99 och 1965 TLA nr 21, TSA nr 21, Ekof C nr 36 och den 30 juni 1967, TLA nr 53, TSA nr 49, Ekof C nr 64.

hålla kompetens för krigsplacering vid krigsmakten. Häri ingår utbildning inom olika tjänstegrenar för A-personal t. ex. expeditions-, bil— och signaltjänst, utbild- ning för befattning inom olika tjänstegra- der eller tjänsteklasser, kompletterings— och omskolningsutbildning, Specialkurser m.m. Utbildningskostnaderna bestrids med vissa i brevet angivna undantag av anslagsmedel som för ändamålet ställs till organisationer— nas förfogande. Utbildningsverksamheten omfattar i stort utbildning av värnpliktigt befäl, ungdomsutbildning samt utbildning av A- och B-personal.

I det följande redovisas de förmåner som enligt frivilligbrevet utgår till medlem av frivilligorganisation vid frivillig tjänstgöring.

Avdelning A i frivilligbrevet behandlar frivillig tjänstgöring vid krigsmakten.

Avdelning A II innehåller bestämmelser om avlöning under tjänstgöring för att till- godose behovet av befäl. I fråga om värn- pliktigt eller krigsfrivilligt befäl föreskrivs att nämnda personal under sådan tjänstgö- ring skall få lön i lägsta löneklassen av den lönegrad, som lägst gäller för beställnings- havare på aktiv stat i motsvarande tjänste- grad samt förmåner i övrigt i huvudsak en- ligt gällande avlöningsbestämmelser för ak- tiv personal. Det bör framhållas att här av- sedd tjänstgöring kan i vissa fall ingå så- som ett led i nuvarande befordringsutbild- ning inom frivilliga befälsutbildningssyste— met.

Avdelning A III upptar bestämmelser om avlöning under utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Bestämmelserna berör för- utom personal på reservstat, i reserv m. fl., även s. k. övrig personal till vilken hänförs bl.a. A-personal. I fråga om förmåner un- der utbildning föreskrivs i avdelning A 111 c) följande. Till personal som är medlem av någon av de ovan nämnda frivilligorganisa— tionerna utgår avlöning, familjebidrag och övriga förmåner, bl. a. reseförmåner, enligt samma grunder som gäller för värnpliktig vid författningsenligt åliggande tjänstgö- ring. Penningbidraget skall utgöra 12 kro- nor för dag eller det högre belopp som en- ligt värnpliktsavlöningskungörelsen utgår

till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjäns- teklass. Vidare anges att familjebidrag en— ligt vad därom föreskrivs i familjebidrags- författningarnal icke får utgå vid utbild- ning som omfattar mindre än sex dagar i följd.

Avdelning B i frivilligbrevet innehåller be- stämmelser bl. a. om de förmåner som kan utgå till medlemmar i frivilliga försvars- organisationer vid viss utbildning m. m. Så- som tidigare nämnts avses härmed sådan utbildning som krävs för att nå eller bibe- hålla kompetens för krigsplacering vid krigsmakten. Utbildningen avser enligt be- stämmelserna antingen lägerutbildning eller s.k. fritidsutbildning (hemortsutbildning). Till deltagare i utbildningen utgår enligt vederbörliga organisationers närmare be— stämmande förmåner enligt följande grun- der.

Vid s.k. lägerutbildning som bedrivs un— der minst tre dagar i följd, in- och utryck- ningsdagar inräknade, utgår till kursdelta- garen fri förplägnad, fri inkvartering samt, under pågående utbildning, fri sjukvård i förläggningen eller på militär sjukvårdsan— stalt, allt enligt tillämpliga i värnpliktsavlö- ningskungörelsen stadgade grunder.

Vid färd mellan bostaden och plats för lägerutbildning utgår vidare, om transport icke anordnas genom militär myndighets för- sorg, fri resa eller resekostnadsersättning2

Vidare utgår till deltagare i lägerutbild- ning som omfattar minst tre dagar i följd i mån av tillgång såsom lån enligt försvarets materielverks bestämmande uni- form och övriga persedlar samt traktamente med högst 10 kr. för dygn om utbildningen icke anordnas helt i vederbörlig organisa- tions regi.

Vid annan utbildning för krigsmaktens räkning (fritidsutbildning) utgår förmåner, med undantag för sjukvård och traktamente, enligt samma grunder som vid lägerutbild- ning.

Samtliga förmåner är skattefria.

b) Värnpliktsavlöningskungörelsen Frivilligpersonalen åtnjuter såsom ovan nämnts under sin utbildning vissa av de för-

måner som jämlikt värnpliktsavlöningskun— görelsen53 bestämmelser tillkommer värn- pliktiga under författningsenlig tjänstgöring. Sålunda utgår under frivillig utbildning av viss varaktighet fri förplägnad och inkvar— tering, fria persedlar och utrustning, fri sjukvård och fria resor vid in- och utryck- ning. Kungörelsens bestämmelser om pre- mier och utryckningsbidrag är däremot icke tillämpliga på frivilligpersonalen. Begrav- ningshjälp enligt nämnda kungörelse kan utgå till frivilligpersonal endast under ut- bildning som avses i avdelning A 111 c) i frivilligbrevet.

Enligt värnpliktsavlöningskungörelsen gäl- ler i fråga om resor, sjukvårdsförmåner m. m. följande särskilda bestämmelser. Vid in— och utryckning åtnjuts fria resor med anlitande av tåg, fartyg, buss eller annan bil i linjetrafik. Snälltåg får begagnas om reslängden uppgår till minst 200 kilometer och sovvagn om restiden i en riktning utgör minst 18 timmar. Traktamente utgår om resan omfattar minst 8 timmar i följd. Er- sättning för s.k. fingerad resa utgår icke. Den fria sjukvård som tillkommer värnplik- tig omfattar erforderliga resor till läkare eller sjukvårdsanstalt. Begravningshjälpen utgör 2 000 kr. och utgår vid dödsfall som inträffar under tjänstgöring eller under in- eller utryckningsdag. Härutöver utgår ersätt- ning för kostnad för transport av den av- lidne till hemorten.

Ovan redovisade

reseförmåner enligt

1 SFS 1960/152—153; ändring 1962/674—675, 1967/221—222. ” Vid resa för deltagande i utbildningskurs av lägertyp, som pågår minst fem dagar åtnjuts fri resa genom militär tjänstebiljett eller rese- kostnadsersättning enligt allmänna reseregle- mentet, reseklass C. Vid övriga resor åtnjuts fri resa genom militär tjänstebiljett eller resekost- nadsersättning enligt allmänna resereglementet reseklass C, för företagen färd med tåg, fartyg, spårvagn, buss eller annan bil i linjetrafik. Un— derstiger färdvägen 150 kilometer eller, beträf- fande resa inom Jokkmokks och Kiruna för- svarsområden, 250 kilometer äger den som an- litat annat färdmedel, i den mån färdvägen över- stiger fem kilometer, erhålla ersättning härför med 20 öre per kilometer jämte särskild gottgö- relse för varje medresande enligt bestämmelserna iallmänna resereglementet. ” SFS 1958/485; ändr 1963/242 och 1967/430.

värnpliktsavlöningskungörelsen gäller för frivillig personal som fullgör utbildning en- ligt avdelning A 111 c) i frivilligbrevet. Un- der annan utbildning än den nu nämnda utgår såsom tidigare nämnts reseförmåner enligt andra och för frivilligpersonalen i vissa avseenden förmånligare grunder. Sam- manfattningsvis kan sägas att frivilligperso- nalen i stort sett får samma förmåner som de värnpliktiga men att vissa inskränkningar i rätten till dessa förmåner föreligger för frivilligpersonalens vidkommande. I bilaga 23: 1 lämnas en översikt över de förmåner enligt bl.a. värnpliktsavlöningskungörelsens bestämmelser som utgår till frivillig personal under olika slag av utbildning jämförda med de värnpliktigas förmåner under utbildning.

Förmånerna enligt vämpliktsavlönings- kungörelsen är skattefria.

c) F amiljebidragsförfattningarna

Enligt bestämmelserna i avdelning A III e) i frivilligbrevet utgår familjebidrag enligt gäl— lande familjebidragsförfattningar1 till krigs- frivillig personal vid utbildning som avses i denna avdelning, dvs. utbildning för tjänst— göring i krigsbefattning. Bidrag utgår dock icke vid utbildning som omfattar mindre än sex dagar i följd. Familjebidrag utgår som familjepenning, bostadsbidrag, näringsbi- drag, sjukbidrag och begravningsbidrag. Allt familjebidrag är behovsprövat och, med undantag för näringsbidrag, skattefritt. Fa- miljemedlemmar för vilka bidrag kan utgå är i första hand den tjänstgörandes maka (make), med vilken vederbörande samman- lever, och egna barn under 16 år som står under den tjänstgörandes vårdnad. Frånskild eller hemskild maka (make), andra barn än tidigare nämnda och föräldrar är också fa- miljemedlemmar om underhållsskyldighet gentemot dem föreligger. Andra anhöriga kan i vissa fall jämställas med familjemed- lemmar. Familjebidrag beviljas i allmänhet endast den som har familjemedlem men en- samstående kan i vissa fall erhålla t. ex. bo- stadsbidrag. Vanligen utgår familjebidrag i form av familjepenning och bostadsbidrag.

Familjepenningens högsta dagsbelopp är f.n. för maka (make) 12 kr. annan familjemedlem 6 kr.

Familjebidragsförmånernas storlek i ett par konkreta fall framgår av exempel i bi— laga 23: 3.

Bostadsbidrag kan erhållas för den verk- liga bostadskostnaden (hyran) inberäknat uppvärmningskostnad. För frivilligpersona- lens del innebär här avsedda bestämmelser avsevärda inskränkningar i rätten till fa- miljebidrag. Förmånen ifråga kan t. ex. icke erhållas under utbildning enligt avdelning B i frivilligbrevet. Såsom ovan nämnts är rätten till familjebidrag under utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning också be- gränsad. Den värnpliktige är däremot un- der all utbildning i princip berättigad till familjebidrag oberoende av utbildningens längd.

Även civilförsvarspliktiga är numera un- der all heltidsutbildning berättigade till fa- miljebidrag.

Frivilligpersonalen är således när det gäl— ler familjebidrag sämre tillgodosedd än värnpliktiga och civilförsvarspliktiga.

d) Kungörelsen angående grupplivförsäk- ring åt värnpliktiga m. fl.

Från 1963 gäller en särskild grupplivför— säkring åt värnpliktiga m.fl. under militär- tjänstgöring.2 Försäkringen är konstruerad efter samma principer som den allmänna tjänstegrupplivförsäkringen för statsanställ- da m.fl. Staten är försäkringsgivare och premiebetalningen anses ske genom att den enskilde fullgör militärtjänstgöring. Förutom värnpliktiga omfattar grupplivförsäkringen bl. a. krigsfrivilliga som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten på grund av åtagande i krigsfrivilligavtal. För frivilligpersonalen gäller således att grupplivförsäkring endast kan utgå under utbildning enligt avdelning A III c) i frivilligbrevet. Försäkringen ut- faller vid dödsfall med ett högsta grundbe- lopp om 31500 kr. till efterlevande maka

1 Se not 1. s. 175 ” SFS 1963/243; ändring 1965/25.

(make) och ett högsta tilläggsbelopp för varje barn om 9 000 kr.

e) Militärersättningsförordningen

Värnpliktig och krigsfrivillig är vid skade- fall och sjukdom som inträffat under utbild— ning eller tjänstgöring tillförsäkrad ersätt- ning för sjukvård samt sjukpenning, livränta för egen del eller till efterlevande, begrav- ningshjälp m.m. enligt militärersättnings— förordningens1 bestämmelser. Bestämmelser- na i förordningen är tillämpliga vid all fri- villig utbildning och tjänstgöring för för- svarets räkning. Förordningen ersätter där- vid i princip lagen om yrkesskadeförsäkring i civil verksamhet.

f) Avlöningsavtal för statliga tjänstemän

Enligt 19 & allmänt avlöningsavtal för stat- liga och vissa andra tjänstemän (AST) kan statsanställd få lön med B-avdrag högst 32 dagar av ett och samma kalenderår för del- tagande i frivillig befordrings- eller repeti- tionskurs eller därmed jämställd annan kurs eller övning som fordras för att vinna eller behålla viss tjänstegrad (tjänsteklass) som värnpliktigt eller krigsfrivilligt befäl. Samma bestämmelser gäller för den som deltar i frivillig utbildning för vinnande eller bibe- hållande av kompetens för vis i samman- sättningsplan (motsvarande) ingående be- fattning, som vederbörande förklarat sig vil- lig bestrida under beredskapstillstånd och vid krig.

Bestämmelserna avser endast utbildning eller tjänstgöring för krigsmaktens räkning. Frivillig utbildning eller tjänstgöring vid to- talförsvaret i övrigt medför således icke rätt till lön under ledighet. B-avdraget innebär för anställd i löneklassgruppema A 1—33 mellan 25 och 30 procents avdrag på eljest utgående lön.

g) Svenska arbetsgivareföreningens delägar- cirkulär angående förmåner vid militär- utbildning m. m.

Arbetsgivareföreningen har i delägarcirku- lär 1961 angående bidrag till anställda vid

värnpliktstjänstgöring och vid genomgående av frivillig befälsutbildning m.m. samt i särskilt delägarcirkulär 1965 angående kvin— nornas frivilliga medverkan i totalförsvaret lämnat vissa rekommendationer till företa- gen t.ex. om förmåner och ledighet till an- ställda vid bl. a. deltagande i frivillig utbild— ning för totalförsvarets räkning. Nytt del- ägarcirkulär har utarbetats i anslutning till 1966 års värnpliktssystem och utfärdats i maj 1968.

I sammanhanget kan nämnas att vissa företag hittills brukat medge anställda le- dighet utan löneavdrag under visst antal da— gar per år eller treårsperiod för deltagande i frivillig utbildning.

h) Försäkringsskydd genom frivillig- organisationerna

Genom frivilligorganisationernas försorg tecknas för deltagare i frivillig utbildning m.m. kollektiv olycksfallsförsäkring som gäller olycksfall under kurser, övningar m.m. samt under färd till och från exem- pelvis övningsplats. Försäkringen utfaller med 5000 kr. vid dödsfall och 20 000— 30 000 kr. vid invaliditet, dagersättning ut- går med 4 kr. vid arbetsoförmåga.

Frivilligorganisationerna tecknar även kollektiv ansvarighetsförsäkring för sina medlemmar.

2. B-personal

B-personalen är såsom tidigare nämnts av- talsbunden för frivillig tjänstgöring inom totalförsvaret men är dock icke att hänföra till krigsfrivillig personal. Härigenom har B-personalen under utbildning och tjänstgö- ring intill senare tid formellt varit undanta- gen från de förmåner som enligt frivillig- brevet kunnat utgå till A-personal under motsvarande förhållanden. Även B-persona- len har dock under sin utbildning i vissa fall fått förmåner i likhet med A-personal. Kost- naderna härför — liksom delvis utbildning- en av B-personal har därvid bestritts av

1 SFS 1950/261

frivilligorganisationernas egna medel. Ge- nom den ändrade lydelse som avdelning A III c) i frivilligbrevet erhållit fr.o.m. den 1 juli 19671 gäller emellertid numera att motsvarande förmåner som enligt författ- ningsnlmmet ifråga utgår till A-personal skall utgå till icke krigsfrivillig medlem av frivilligorganisation vid tjänstgöring i krigs- befattning i stället för krigsfrivillig medlem. Vidare skall enligt bestämmelserna sådan medlem i frivilligorganisation vid utbildning i form av tjänstgöring i samband med grund- eller repetitionsutbildning av värn- pliktiga inom krigsmakten eller befälsutbild- ning av fast anställd personal vid krigsmak- ten åtnjuta förmånerna ifråga. Bestämmel- serna innebär däremot icke någon ändring i förmånshänseende under annan utbildning.

3. Instruktörer

Bestämmelser angående förmåner till in— struktörer inom det frivilliga utbildningsar- betet inom krigsmakten återfinns i kungl. brev av den 17 maj 1963.2 Arvode till in- struktör utgår såsom instruktörstillägg — en- dast till ordinarie instruktörer.8 —- läger- kurstillägg eller frivilligarvode. Instruktörs- tillägget utgör 2010 kronor för varje år. varunder vederbörande fullgjort med sin be- fattning förenat instruktörsarbete. Såsom allmän förutsättning för att instruktörstill- lägg skall utgå gäller att arbetsinsatsen om- fattat dels visst antal tillfällen under året, dels visst antal timmar förlagda till vissa veckodagar. Lägerkurstillägg utgår till s.k. tillfällig instruktör, t. ex. instruktörsutbildad frivillig personal, med 15 kr. för varje på- börjad period om 24 timmar varunder veder- börande tjänstgör vid lägerkurs. Om sådan period omfattar del av lördag höjs tillägget till 25 kr. och, om del av sön— eller helgdag ingår i perioden, till 40 kr. Frivilligarvode utgår med visst fastställt belopp för under- visningstimme, f.n. 22 kr., vid lägerkursut- bildning i fall då lägerkurstillägg inte ut- går. Instruktören åtnjuter vidare resekost- nadsersättning och traktamente med till-

lämpning av bestämmelserna i allmänna resereglementet men erlägger ersättning för inkvartering och förplägnad. Arvode är be- skattningsbar inkomst.

4. Funktionärer inom frivilligorganisatio- nerna

Inom frivilligorganisationerna finns ett be- tydande antal medlemmar, som efter frivil- ligt åtagande, arbetar som funktionärer inom organisationerna. Som exempel kan nämnas ordförande, kårchef, mobiliseringslotta, sek- reterare, kassaförvaltare och utbildningsad- jutant. Vissa av funktionärerna i central in- stans är hel- eller deltidstjänstgörande per- sonal med arbetsmarknadsmässig lön. I central instans finns emellertid också hel- eller deltidstjänstgörande funktionärsperso- nal som har visst mindre årsarvode. Detta kan variera mellan 150—500 kr. för år. In- om en frivilligorganisation har t. ex. för- bundssekreteraren som förestår kansliet ett årsarvode om 400 kr. På förbundsplanet in- om en kvinnlig frivilligorganisation får visa funktionärer ingen ersättning medan där- emot t.ex. sekreteraren och kassaförvalta— ren får ersättning för rese- och telefonkost- nader med omkring 200 kr. för år. Vidare kan nämnas att inom en lottakår t. ex. mo- biliserings— och idrottslottan har ett arvode om 25 kr. för kvartal. Några särskilda be- stämmelser angående ersättning till denna personal har således icke utfärdats. Arvode- na betalas som regel av organisationernas egna medel.

1 TLA nr 53, TSA nr 49, Ekof C nr 64. TLA nr 37, TSA nr 37, Ekof C nr 55; ändr 1964 TLA nr 35, TSA nr 31, Ekof C nr 54 och 1966 TLA nr 57, TSA nr 57, Ekof C nr 47. 3 Militär beställningshavare på aktiv stat med placering som ordinarie instruktör vid vissa staber eller som luftbevakningsinstruk- för vid flygflottilj samt innehavare av för pen- sionerad personal avsedd arvodesbefattning som hemvärnofficer eller underofficer, luftbe- vakningsofficer eller utbildningsofficer vid sta- ben för fo 44. Instruktörsverksamheten skall ankomma på vederbörande i hans befattning och bedrivas inom ramen för fastställd vecko- arbetstid.

C. Framställningar under senare tid om förbättrade förmåner till frivillig personal

Under senare år har i olika sammanhang väckts förslag om förbättringar av frivillig- organisationernas villkor och av frivilligper- sonalens förmåner under utbildning och tjänstgöring.

I det följande lämnas en kort redogörelse för vissa av de förslag som framställts in- till 1968.

1. Motioner i riksdagen

I utredningsdirektiven för VK har angivits bl. a. att utredningen vid sina överväganden om eventuella förändringar av de ekonomis- ka förmåner som utgår vid frivillig utbild- ning borde uppmärksamma de motioner i ämnet som under senare år behandlats av riksdagen och de uttalanden som gjorts i anslutning därtill.

Härvid torde särskilt ha åsyftats den i riksdagens andra kammare år 1965 av fru Nancy Eriksson i Stockholm och fröken Viola Sandell väckta motionen (11:430) an- gående de frivilliga försvarsorganisationer- nas villkor samt i samma kammare år 1966 av herr Oskarsson m.fl. väckta motioner (11: 452 likalydande med I: 375 samt II: 454 likalydande med 1:259) om förbättrade ekonomiska villkor för frivillig personal inom försvaret respektive höjda anslag till den frivilliga försvarsverksamheten.

I förstnämnda motion av fru Eriksson uttalades bl. a. följande i utdrag återgivna synpunkter.

De fortlöpande höjningar av anslagen till frivilligorganisationerna som skett motsvarar ingalunda de kostnader som redovisats av or- ganisationerna, vilket bl.a. för exempelvis lot- tornas vidkommande innebär att höjningen av anslaget för nästkommande budgetår inte ens täcker beräknade höjningar för löner och pris- stegringar. Frivilligorganisationernas verksam- het är till mycket stor del en komplettering av försvaret som det, om den inte utfördes av fri- villiga krafter, skulle falla på den statliga för- svarsapparaten att sörja för. Beträffande de enskilda organisationsmedlemmamas, exempel- vis lottornas, villkor gäller att frivilligarbetet hittills ofta utförts av husmödrar utan för-

värvsarbete och haft ett drag av välgörenhets- arbete men att många lottor numera även har förvärvsarbete och därför måste vidkännas stora uppoffringar genom att lämna civil tjänst- göring för att kunna fylla sina kontraktsbund- na uppgifter inom försvaret. Detta att staten utnyttjar frivilliga försvarsintresserade på vill- kor som inte skulle kunna godkännas för stats- verksamheten i övrigt är otidsenligt och en misshushållning med och en undervärdering av kvinnlig arbetskraft. Samma förhållande råder inom de frivilligorganisationers område, där manlig arbetskraft användes.

Om det arbete som frivilligorganisationerna utför för försvaret bedöms vara väsentligt bör detsamma ersättas enligt vanliga grunder. Om uppgifterna däremot inte är nödvändiga för ett modernt försvar, bör de vara underkastade samma rationaliseringstänkande som försvaret i övrigt. Utan att rikta någon udd mot det fri— villiga arbetet kan det förmodas att vid en ra- tionell inventering vissa insatser som tradi- tionellt utförts kan visa sig mindre angelägna medan man å andra sidan kommer att finna att högt kvalificerat arbete, som självklart bor- de tillhöra staten att ersätta, i dag utförs på villkor som inte godtas på arbetsmarknaden. Det är därför angeläget att en undersökning kommer till stånd.

Med hänvisning till vad som sålunda an- förts hemställdes avslutningsvis i motionen, att de frivilliga försvarsorganisationerna i samband med en översyn av försvaret i dess helhet måtte bli föremål för en utredning och att arbetsvillkoren därvid måtte moder- niseras.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt överbe- fälhavaren att inkomma till statsutskottet med yttrande över motionen, avgav denne genom skrivelse den 29 oktober 1965 ytt- randet.

Sammanfattningsvis anförde överbefälha- varen följande.

Behovet av frivillig personal för totalförsva- ret är och kommer även i framtiden att vara stort trots att befattningar för sådan personal i krigsorganisationen kommer att minska nå- got. Frivilligorganisationernas möjligheter att kvantitativt motsvara de krigsorganisatoriska kraven har emellertid på senare tid minskat och kommer sannolikt att nedgå ytterligare om inte erforderliga åtgärder vidtas. Utvecklingen ifråga är bekymmersam enär den inverkar menligt såväl på krigsförbandens effektivitet som på möjligheterna att genomföra snabb och effektiv mobilisering.

Orsakerna till bristerna ligger dels i något

minskat intresse för försvarsarbete dels i svå- righeter att tillräckligt stimulera ledande funk- tionärer till aktiva insatser. De ekonomiska förhållanden som berör den enskildes tjänst- göring och utbildning spelar också in härvid- lag. Trots stora ekonomiska bidrag och arbets- insatser från organisationernas och de enskilda medlemmarnas sida är resurserna för närva- rande otillräckliga för den intensifiering av re- krytering och utbildning som krävs för att täcka behovet av avtalsbunden personal för krigsorganisationen. För att förbättra arbets- villkoren bör en rad åtgärder av ekonomisk natur vidtagas. Bl.a. bör sålunda arvoden ifrå- gakomma till aktiva funktionärer inom frivil- ligorganisationerna samt förbättrade ekono- miska villkor tillskapas för de enskilda med- lemmarna vid tjänstgöring och utbildning för totalförsvaret. Vidare bör rätten till lön med B-avdrag för statsanställda utsträckas att om- fatta även utbildning inom andra grenar av to- talförsvaret än krigsmakten. B-personalens ut— bildning bör helt eller delvis bekostas av stats- medel. Det statliga bidraget från övriga huvud- titlar bör i större omfattning än hittills utgå även för administration, rekrytering och upp- lysningsverksamhet. Genom sådana förbätt- ringar bör även möjligheterna till rekrytering ökas.

Överbefälhavaren framhöll slutligen att 1960 års värnpliktsutredning enligt sina di- rektiv hade en sådan uppgift att densamma täckte även området för den av motionärer- na begärda utredningen och fann därför någon särskild utredning utöver vämplikts- utredningen ej vara påkallad. Statsutskottet gav uttryck för samma mening i sitt utlå- tande över yttrandet (SU 1965: 167). Riks- dagen beslöt i enlighet med utskottets hem— ställan (rskr 1966: 4).

Övriga ovan nämnda motioner upptog förslag om bl. a. förbättringar av de en- skilda frivilligas förmåner under utbildning, överensstämmande med dem som överbefäl- havaren framfört i förenämnda yttrande, respektive förslag om uppräkning av ansla- gen till vissa frivilligorganisationer.

Statsutskottet uttalade i sitt utlåtande över motionerna (SU 1966: 4) bl. a. att utskottet med hänsyn till kommande utredning om samordning av hemvärnets och de frivilliga försvarsorganisationemas utbildning och verksamhet och därmed också om ekono- miska förmåner vid frivillig utbildning an- såg sig icke för närvarande böra ändra av

Kungl. Maj:t föreslagna medelsanvisningar till de frivilliga försvarsorganisationerna. Utskottet avstyrkte därför motionerna. Riks- dagen fattade beslut i överensstämmelse med vad statsutskottet i utlåtandet föresla- git.

2. Framställningar m.m. i övrigt

Överbefälhavaren har i anslutning till vad som anfördes i hans nyss angivna yttrande till statsutskottet i särskilda framställningar till Kungl. Maj:t den 22 januari 1965 res— pektive den 3 mars 1966 hemställt dels att utgående dagarvode enligt avdelning B i fri- villigbrevet måtte befrias från beskattning, dels att för budgetåret 1967/ 68 inom för krigsmakten avsedd kostnadsram få dispo- nera 1,1 miljon kr. för ersättning åt funktio- närer inom frivilligorganisationerna.

Försvarets civilförvaltning har i underdå- nig skrivelse den 18 maj 1966 med förslag till vissa ändringar av frivilligbrevet bl. a. föreslagit att dagarvodet enligt avdelning B I i frivilligbrevet om 10 kr. för dag borde göras skattefritt och benämnas frivilligtrak- tamente. Vidare föreslogs att avlöningen (penningbidraget) enligt avdelning A III c) i frivilligbrevet om 12 kr. skulle höjas till 14: 50 kr. för dag samt att reseförmåner skulle utgå enligt alhnänna resereglementet. Förmåner till s.k. servicepersonal, dvs. medlem av frivilligorganisation som tjänst- gör i t.ex. förplägnads-, bil- eller signal- tjänst i samband med dels utbildning vid förband, dels lägerkurs för elever ur frivil- ligorganisation, föreslogs utgå enligt avdel- ning A III e) i frivilligbrevet oberoende av om A- eller B-personal ianspråktogs.

Av de i ovannämnda framställningar framförda yrkandena har genom Kungl. Maj:ts brev den 30 juni 19671 angående ändrad lydelse av frivilligbrevet föreskri- vits, att berörda dagarvode fr.o.m. den 1 juli 1967 skall benämnas traktamente. För- månen har härigenom blivit skattefri. Vi- dare har i enlighet med civilförvaltningens yrkande härom intagits bestämmelse om att B-personal vid tjänstgöring i krigsbefatt-

1 Se not 1. s. 178

ning i stället för A-personal samt vid viss annan tjänstgöring skall få motsvarande för- måner som tillkommer A-personal under sådan tjänstgöring eller utbildning.

Överbefälhavarens framställning om er- sättning åt funktionärer inom frivilligorga- nisationerna är icke slutbehandlad.

Under utredningsarbetet har vidare till VK framförts olika förslag och önskemål om förmånsförbättringar för frivilligperso- nalen. Sålunda har överbefälhavaren bl. a. föreslagit stipendier som erkänsla för ge- nomförd kvalificerad utbildning, ökade möjligheter för familjemedlemmar att följa med anhörig till utbildningskurs, rabattresor för familjemedlemmar till kursplatser samt förbättrad utrustning för all frivilligperso- nal m.m. Chefens för armén särskilda önskemål, utöver av överbefälhavaren an- förda, har bl. a. rört förbättringar inom den frivilliga befälsutbildningens område, exem- pelvis premier för genomgången betydelse- full befälsutbildning, samt premier till A- personal för vissa kurser, höjda traktamen- ten till kursdeltagare m.m. Chefen för ma- rinen har framfört önskemål om premier vid frivillig befälsutbildning samt ekonomis- ka förbättringar för personal vid sjöväms- kårens aspirantskolor m.m. Chefen för flygvapnet har föreslagit bl. a. premier till lottor genom ett tilläggsavtal till krigsfrivil- ligavtalet, förslagsvis benämnt premieavtal. I detta skulle lottan förbinda sig att tjänst- göra i sin krigsbefattning minst 15 dagar under en fyraårsperiod med deltagande i minst en krigsförbandsövning vid eget för- band mot erhållande av en skattefri premie om 500 kronor.

Från frivilligorganisationernas sida har framförts önskemål om förmånsförbättring- ar i huvudsak omfattande

ersättning till aktivt verksamma funktio- närer inom organisationerna,

höjning av kontant utgående förmåner vid frivillig tjänstgöring och utbildning,

förbättrade reseförmåner till frivilligper- sonalen vid tjänstgöring och utbildning,

premier vid olika slag av utbildning, ersättning till medlemmar i de kvinnliga frivilligorganisationerna för fördyrande om-

kostnader i hemmet, bl. a. för anskaffande av ersättare för husmor, under utbildning eller tjänstgöring samt värdebeständiga eko- nomiska förmåner.

D. VK överväganden

VK har i kap. 2 uttalat, att det enligt kom- mitténs bedömande är nödvändigt att även i framtiden ha tillgång till frivillig personal för uppgifter inom olika områden av total- försvaret. Tillgången på frivilligpersonal vi- sar emellertid en tendens att minska, vilket har sin grund i bl. a. alltför begränsad rek- rytering och alltför korta avtalstider för den avtalsbundna personalen. Denna tendens kan enligt kommitténs bedömande bli be- stående om icke särskilda åtgärder vidtas för att motarbeta densamma. Härvid bör framför allt rekryteringsfrämjuande åtgärder tillgripas. En första sådan åtgärd bör enligt kommitténs mening vara att förbättra fri- villigpersonalens villkor i olika hänseenden, bl. a. i fråga om ekonomiska och andra förmåner.

Under förutsättning att dessa åtgärder sätts in, kan det enligt VK bedömande vara möjligt dels att bibehålla den totala nyrekry- teringen på nuvarande nivå och möjligen på sikt kunna få någon ökning av den- samma.

Det bör i sammanhanget även beaktas att av VK föreslagna utbildningssystem kom- mer att i vissa avseenden ställa ökade krav på flertalet frivilliga jämfört med vad som gäller för närvarande.

Fordringarna på elever som deltar i den frivilliga befälsutbildningen måste sålunda med hänsyn till allmänt ökade krav på det värnpliktiga befälet inom krigsmakten skär- pas, främst inom befordringsutbildningen. Det är därför angeläget att det vämplik- tiga befälet i så stor utsträckning som möj- ligt förstärker sina militära kunskaper ge- nom deltagande i den frivilliga utbildningen. För att under angivna förutsättningar få önskvärd anslutning är det enligt kommit- téns bedömande nödvändigt att på detta område av frivilligutbildningen förbättra elevernas förmåner.

Även för A-personalen kommer frivillig- åtagandet att kräva mer av den enskilde än i nuläget. Föreslagna utbildningssystem in- nebär bl.a. något längre grundutbildning, fastare avtalsbindning och i regel skyldighet att fullgöra repetitionsutbildningen i en följd. Kommittén bedömer därför att det, för att uppnå en tillfredsställande rekrytering av A-personal, är nödvändigt att insätta för- månsförbättringar också för denna personal.

I kap. 11 har lämnats en redogörelse för VK förslag till utbildning av B-personal. En väsentlig omläggning av den nuvarande ut- bildningen föreslås för denna personal. Om- läggningen innebär bl. a. att B-personalens grundläggande utbildning kommer att om- fatta längre tid än motsvarande utbildning i nuläget. Vidare kommer B—personalen att få fullgöra repetitionsutbildning i större ut- sträckning än för närvarande. Utbildnings- kraven på denna personal kommer sålunda att väsentligt ökas. I vissa delar kommer B— personalen att genomgå samma grundut— bildning som A-personalen och jämsides med denna.

Såsom redovisats i det inledande avsnit- tet i detta kapitel gäller frivilligbrevets be- stämmelser om förmåner under utbildning endast i begränsad omfattning för B-perso— nalen. Med den korta utbildning som för närvarande föreskrivs för denna personal kan detta förhållande måhända anses mo- tiverat. Vid den betydande utvidgning av B- personalens utbildning som förutsätts av VK är det emellertid rimligt att även B-persona- len tillförsäkras förmåner enligt samma grunder som gäller vid övrig frivillig ut- bildning. Kommittén tanser därför att B- personalen i princip bör likställas med A— personalen i förmånshänseende.

VK finner det också angeläget att de ak- tiva funktionärerna inom frivilligorganisa- tionerna ges skälig kompensation för sitt arbete för frivilligverksamheten. Det torde enligt kommitténs mening vara nödvändigt att insätta ekonomiska stödåtgärder för att säkerställa den framtida rekryteringen av denna för frivilligverksamheten så viktiga personalgrupp.

Sammanfattningsvis vill VK konstatera

att frivilligpersonalens villkor bör förbättras, främst i fråga om ekonomiska förmåner för att rekryteringen av frivilligpersonal skall få önskvärd omfattning inom det av kommittén föreslagna utbildningssystemet. I första hand gäller detta för de frivilliga av olika kategorier som rekryteras för pla- cering inom totalförsvaret. I princip bör all sådan frivilligpersonal vara likställd i för- månshänseende.

Utöver ekonomiska förmåner bör denna frivilligpersonal vidare vara tillförsäkrad so- ciala förmåner enligt i stort sett samma grunder som gäller för de värnpliktiga.

Även funktionärerna inom frivilligorga- nisationerna som utför ett för rekryteringen av frivilligpersonal betydelsefullt arbete bör ges skälig ekonomisk kompensation för sitt åtagande.

E. VK förslag

1. Förmåner vid deltagande i frivillig ut- bildning för verksamhet inom totalförsvaret

a) Förslag till ändring av frivilligbrevet

Nuvarande bestämmelser om förmåner vid frivillig utbildning m.m. är som tidigare redovisats i huvudsak intagna i det s.k. fri- villigbrevet. Bestämmelserna gäller för A- personal, för B-personal i viss utsträck— ning samt dessutom för deltagare i frivillig befälsutbildning och frivilliga, som utan att tillhöra nämnda frivilligkategorier, deltar i frivillig utbildning som krävs för att nå eller bibehålla kompetens för krigsplacering vid krigsmakten eller utgör tjänstegrensutbild- ning för krigsmaktens räkning. En allmän förutsättning för att bestämmelserna skall äga tillämpning på vederbörande frivillig är vidare att denne är medlem av viss angiven frivilligorganisation. Frivillig personal under utbildning för andra delar av totalförsvaret än krigsmakten är icke hänförlig under frivilligbrevets bestämmelser.

I samband med redovisningen av det av VK föreslagna utbildningssystemet har an- getts att detta bör gälla vid frivillig utbild- ning för tjänstgöring inom hela totalförsva- ret. De förmånssystem vid frivillig utbild-

Bild 23:]. VK förslag till kurser ingående i grundutbildning för A- och B-personal

Grundutbildning för placering inom

Personal- kategori krigsmakten andra delar av totalförsvaret A-personal Grundkurs Grundkurs Underbefälskurs Ledarkurs ] (gruppchefsnivå) Underofficerskurs 1 Ledarkurs 2 (troppchefsnivå) Underofficerskurs 2 Instruktörskurs (troppchefsnivå) Officerskurs Högre ledarkurs (plutonchefsnivå) B-personal Grundkurs Grundkurs Underbefälskurs Ledarkurs 1 (gruppchefsnivå)

ning som föreslås i det följande omfattar därför all frivillig personal under utbildning för totalförsvarets räkning.

Som närmare redovisats i kap. 10 föreslår VK, att frivilligpersonalen efter formen för avtalsbindning skall indelas i två huvud- grupper, nämligen A- och B-personal. Nuva— rande T- och SC-avtal för frivillig personal skall således enligt kommitténs förslag av- skaffas och ändras till A- eller B-avtal.

I fråga om förmåner under frivillig ut- bildning bibehålls enligt kommitténs förslag i stort nuvarande förmånsslag men med utvidgning av förmånsrätten i vissa fall. Kommittén föreslår vidare vissa nya för- månsslag. Nuvarande detaljbestämmelser, bl.a. i fråga om utbildningens lokala för- läggning och andra angivna förutsättningar för att förmåner skall utgå, ändras eller fal— ler bort enligt kommitténs förmånsförslag. All frivillig personal bör vidare enligt försla- get ha i princip samma förmåner under ut— bildning.

VK förslag medför omfattande ändringar av nuvarande förmånsbestämmelser. Med hänsyn därtill och till att alla sådana be- stämmelser bör finnas samlade och över- skådligt tillgängliga har kommittén funnit det lämpligt att bestämmelserna samman- ställs i ett särskilt kungl. brev med före- skrifter om förmåner under utbildning av frivillig personal m. m. Bestämmelserna om- fattar förmåner vid frivillig utbildning till och som A- och B-personal samt vid frivillig befälsutbildning eller annan frivillig utbild- ning för verksamhet inom totalförsvaret. Vi- dare tas i brevet in bl. a. vissa särskilda be-

stämmelser om antagning av A- och B-per- sonal m. m. samt tillämpningsföreskrifter. De nya bestämmelserna föreslås helt er— sätta nu gällande bestämmelser i avdelning B i frivilligbrevet. Bestämmelsernas närmare m.m. redovisas i kap. 25.

utformning

b) Vissa ändrade utbildningsbegrepp

I VK förslag till utbildningssystem har in- förts två för frivilligutblldningen nya be- grepp, grundutbildning och repetitionsut- bildning. Motsvarande beteckningar finns inom det obligatoriska utbildningssystemet för värnpliktiga. Begreppen grundutbildning och repetitionsutbildning används emeller- tid av kommittén uteslutande när det gäller A- och B-personal.

Grundutbildningen omfattar all grundläg- gande utbildning som erfordras för att nå eller bibehålla kompetens för krigsbefatt- ning eller placering inom totalförsvaret. I grundutbildningen för A- och B—personal föreslagna kurser framgår av bild 2321. Grundutbildningen motsvarar den utbild- ning som avses i avdelning B i nuvarande frivilligbrev.

Med repetitionsutbildning avses i VK förslag sådan utbildning som A- och B-per- sonal enligt frivilligavtal är skyldig att full- göra i form av tjänstgöring i krigsbefattning visst föreskrivet antal dagar under avtals— tiden. Repetitionsutbildningen motsvarar den utbildning som omnämns i avdelning A. III c) i nuvarande frivilligbrev. Deltagande i frivillig befälsutbildning, kompletterings-

utbildning och annan utbildning än grund- utbildning för A- och B-personal bör enligt VK uppfattning i t. ex. förmånshänseende likställas med repetitionsutbildning.

c) Allmänna förutsättningar för att för- måner skall kunna utgå

Såsom närmare redovisas i det följande föreslås att förmåner skall utgå till deltagare i frivillig utbildning efter i stort sett samma grunder som gäller för närvarande. Rätten till ett flertal förmåner föreslås dock vid- gad. Som en allmän förutsättning för rätt till förmåner under utbildning bör enligt VK uppfattning gälla att utbildningen skall vara av direkt betydelse för att uppnå, vid- makthålla eller höja deltagarens användbar- het i avsedd befattning inom totalförsvaret. I fråga om vissa förmånsslag, t. ex. trakta- mente, fri sjukvård och familjebidrag före- slås att utbildningen skall pågå under viss minsta tid för att förmånsrätten skall före- ligga. Andra förmåner, t. ex. fri förplägnad, resor m.m. bör utgå oberoende av utbild- ningens varaktighet. Vederbörande utbild- ningsmyndighet bör ha möjlighet att i fråga om vissa förmåner, exempelvis förplägnad under kortare utbildning, avgöra huruvida och i vad mån sådana skall utgå till delta- gare i utbildningen. Sådan kortare utbild- ning kan t. ex. vara kompletteringsutbild- ning av olika slag.

d) Viss utökad tillämpning av värnpliktsav- Iöningskungörelsens förmånsbestämmelser för frivillig personal

Såsom framgår av redovisningen av nuva- rande förmåner under frivilligutbildning ut- går till deltagare i utbildningen vissa för- måner enligt tillämpliga grunder i värn- pliktsavlöningskungörelsen. Sådana förmå— ner är fri förplägnad och inkvartering, fri sjukvård samt rätt till lån av persedlar och utrustning. VK föreslår i fråga om nämnda förmåner icke någon principiell ändring. Vissa förmåner bör i likhet med vad som är fallet för närvarande utgå endast under för- utsättning att utbildningen har viss varak-

tighet.

Begravningshjälp enligt vämpliktsavlö- ningskungörelsens bestämmelser har hittills endast kunnat utgå till frivillig under utbild- ning för tjänstgöring i krigsbefattning. Sam- ma förutsättning gäller för den frivillige i fråga om rätt till grupplivförsäkring enligt kungörelsen angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga. Det är enligt VK mening ange— läget att frivilligpersonalen under utbildning för verksamhet inom totalförsvaret i fråga om här nämnda förmåner likställs med de värnpliktiga. Det efterlevandeskydd som nämnda förmåner utgör kan, om en situa- tion som aktualiserar förmånerna skulle uppstå under deltagande i frivilligutbildning, vara av mycket stor ekonomisk betydelse för en frivilligs anhöriga. Detta gäller fram- för allt i fråga om grupplivförsäkringen. Frivilligpersonalen är visserligen i dagsläget olycksfallsförsäkrad genom frivilligorganisa- tionernas försorg men detta skydd kan vara otillräckligt. Det torde vid rekryteringen av frivilliga också ha sin betydelse att frivillig- åtagandet har ett efterlevandeskydd av här avsett slag.

VK föreslår därför att deltagare i frivil- ligutbildning skall vara tillförsäkrade rätt till begravningshjälp och grupplivförsäkring enligt i princip samma grunder som gäller för värnpliktiga.

e) Traktamente

För närvarande utgår traktamente enligt särskilda i frivilligbrevet angivna förutsätt- ningar till medlemmar i vissa frivilliga för- svarsorganisationer vid utbildning till och som A—personal och vid frivillig befälsut- bildning. Utbildningen skall omfatta minst tre dagar och syfta till kompetens för krigs- placering vid krigsmakten eller utgöra tjäns- tegrensutbildning för krigsmaktens räkning. B-personal har endast under viss tjänstgö— ring rätt till traktamente. Medlemmar av andra frivilligorganisationer än CFB med anslutna organisatiOner samt SBS, SRK och SLK har icke rätt till denna förmån. Förmånssystemet bör enligt VK mening omfatta i princip all frivillig personal oav-

sett vilken kategori av frivilliga vederböran- de deltagare tillhör och oberoende av med- lemsskap i organisation. Förmånsbestäm- melserna kommer således enligt förslaget att bli tillämpliga på ett mycket större antal frivilliga än för närvarande och en stor del av nuvarande inskränkningar i rätten till vissa förmåner föreslås bli borttagna.

Då det gäller vilket slag av utbildning som skall ge rätt till traktamente finner VK med hänsyn till kostnadskonsekvenserna nödvändigt att en precisering görs. För att en deltagare i frivillig utbildning skall kun- na erhålla traktamente förutsätter sålunda VK att utbildningen är nödvändig för att vederbörande skall kunna nå eller bibe- hålla kompetens för krigsbefattning eller placering inom totalförsvaret. Föreslagen grund- och repetionsutbildning för A- och B-personal har nämnda syfte. Samma för- hållande gäller i fråga om exempelvis värnpliktig personal som genomgår be- fordrings- eller kompletteringsutbildning in- om frivilliga befälsutbildningssystemet. A- och B-personal som utöver grund- och repe— titionsutbildning genomgår annan frivillig utbildning torde också som regel uppfylla angiven förutsättning. Även annan utbild- ning för verksamhet i totalförsvaret torde kunna hänföras till här avsedd nödvändig utbildning. Som ett exempel härpå kan näm- nas frivillig utbildning inom FRO av väm- pliktig krigsplacerad vid sambandsförband. Den kompletteringsutbildning som ingår i VK utbildningssystem och i vilken kan del- ta frivilliga av olika kategorier bör i stor utsträckning också kunna hänföras till här avsedd, för verksamhet inom totalförsvaret erforderlig utbildning.

Det är icke möjligt att här i detalj ange all utbildning som bör hänföras till den grupp som har det direkta syftet att vid- makthålla och vidareutveckla användbarhet i befattning inom totalförsvaret. Det bör ankomma på vederbörande utbildningsmyn- dighet att ta ställning i denna fråga. VK har också i sitt förslag till förmånsbestäm- melser föreskrivit sådan prövning.

Utöver ovan framlagda förslag till trak- tamente vid olika slag av frivillig utbildning

föreslås även följande ändringar och förbätt- ringar av traktamentsförmånerna.

Enligt gällande bestämmelser har veder- börande frivilligorganisation rätt att bestäm- ma om och med vilket belopp traktamente får utgå under utbildning som kan hänföras till grundutbildning. Högsta belopp är 10 kr. för dygn. Traktamente har på grund här- av utbetalats med varierande belopp och har i vissa fall icke utgått vid deltagande i utbildning som kunnat medföra rätt till den- na förmån.

Enligt VK mening bör rätten till trakta- mente under sådan utbildning där förmånen kan ifrågakomma vara ovillkorlig och trak- tamentsbeloppen bör alltid utbetalas med ett fast belopp. Utbildningen har nämligen samma syfte oberoende av vilken frivillig- organisation som personalen tillhör. Ojämn- heter i fråga om förmåner beroende på or- ganisationstillhörighet bör därför icke få förekomma.

Traktamente kan för närvarande utgå vid utbildning som hänförs till grundutbildning under förutsättning att utbildningen omfat- tar minst tre dagar i följd. Under utbildning som motsvarar repetitionsutbildning före- ligger däremot icke denna tidsinskränkning i fråga om rätt till traktamente.

I VK utbildningssystem föreslås uppdel- ning av grundutbildningen. Sålunda föreslås grundkursen för A- och B-personal uppdelas på flera utbildningstillfällen eller perioder exempelvis i form av veckoslutskurser. Kom- mittén finner därför skäligt föreslå, att trak— tamente skall kunna utgå vid utbildning som omfattar minst två dagar i följd. Utbild- ningen skall härvid pågå under minst 8 tim- mar per dag.

Enligt frivilligbrevet kan, som nämnts, vid utbildning som motsvarar grundutbildning, traktamente utgå med högst 10 kr. för dygn. Under utbildning hänförlig till repetitions- utbildning utgår penningbidrag (traktamen- te) med lägst 12 kr. för dag. I nuläget om- fattar förstnämnda utbildning huvudsakligen A-personal samt deltagare i frivillig befäls- utbildning. I repetitionsutbildningen deltar i stort sett endast A—personal. Enligt VK förslag kommer begreppet grundutbildning

—- liksom även repetitionsutbildning — att uteslutande vara knutet till A- och B-per- sonalens utbildning. Frivillig utbildning i övrigt, t.ex. frivillig befälsutbildning, be- nämns i de av kommittén föreslagna för- månsbestämmelsema annan frivillig utbild- ning.

VK föreslår icke någon höjning av nu utgående traktamentsbelopp. Såsom ovan anförts föreslås traktamente vid grundut- bildning för A- och B-personal utgå med ett enhetligt belopp vid utbildning som omfattar två dagar i följd mot i nuläget minst tre dagar i följd. Traktamentsbeloppet föreslås utgöra 10 kr. för dag, motsvarande nuva- rande högsta medgivna belopp för dygn. Enbart dessa ändringar av gällande bestäm- melser kommer enligt kommitténs mening att innebära en förmånsförbättring väl mot- svarande en eventuell höjning av trakta- mentsbeloppet enligt nu gällande normer. vid grundutbildning. Härtill kommer också att premier enligt vad som redovisas i det följande föreslås utgå vid utbildning till och som A- och B-personal.

Även vid repetionsutbildning av nu nämnd personal föreslås den kontanta dagersätt- ningen, av VK benämnd traktamente, ut- gå med oförändrat belöpp, 12 kr. för dag, eller det högre belopp som enligt värnplikts- avlöningskungörelsen utgår till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass under repetitionsutbildning. Sådant högre trakta- mentsbelopp förutsätts kunna utgå även till A- och B-personal utanför krigsmakten i mån av uppnådd befattningsnivå. Det synes sålunda rimligt att exempelvis A-personal utbildad inom SKBR till troppchefsnivå och placerad inom det civila transportvä- sendet i motsvarande ledarnivå erhåller traktamente i likhet med befattningshavare i sergeants tjänstegrad.

Traktamente under repetitionsutbildning bör liksom nu utgå oberoende av utbild- ningens varaktighet.

VK föreslår sålunda icke någon höjning av sistnämnda traktamentsbelopp. Däremot föreslår kommittén, som framgår av det följande, att premier skall utgå även vid den repetitionsutbildning som A- och B-

personal är skyldig att fullgöra. Härige— nom kommer A— och B-personal som full— gör repetitionsutbildning att erhålla en vä- sentlig höjning av sammanlagt utgående kontanta dagersättning.

Deltagare i frivillig befälsutbildning åtnju- ter som nämnts enligt gällande frivilligbrev traktamente med samma belopp som utgår till A—personal under grundutbildning eller 10 kronor för dygn.

Det har tidigare anförts att bl. a. delta- gande i frivillig befälsutbildning bör betrak- tas som en form av repetitionsutbildning, detta med hänsyn till att deltagarna full— gjort grundutbildning inom det obligatoriska värnpliktssystemet. För deltagarna har den- na grundutbildning dessutom varit avsevärt längre än den utbildning som A- och B- personalen fullgör före deltagande i repeti- tionsutbildning. Deltagare i frivillig befäls- utbildning bör därför enligt kommitténs mening i fråga om traktamente icke ha en oförmånligare ställning än avtalsbunden fri- villigpersonal under repetitionsutbildning.

Kommittén föreslår därför att traktamen- te vid deltagande i frivillig befälsutbildning skall utgå med 12 kronor för dag eller de! högre belopp som enligt värnpliktavlönings- kungörelsen utgår som penningbidrag till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänste- klass under repetitionsutbildning. Härav föl- jer att traktamente utgår lägst med nämnda belopp men att den som innehar viss be- fälsgrad som värnpliktig åtnjuter trakta- mente med det högre belopp som han skulle ha fått såsom penningbidrag under obliga- torisk repetitionsutbildning. För t. ex. värn- pliktig underofficer och officer innebär det— ta att vederbörande under delagande i fri— villig befälsutbildning enligt kommitténs för— slag erhåller traktamente med högre belopp än 12 kronor per dag.

Även deltagande i frivillig utbildning av annat slag än förenämnda bör i fråga om traktamentsförmåner likställas med repeti— tionsutbildning. A- och B-personal som t. ex. fullgör utbildning i krigsbefattning utöver föreskriven repetitionsutbildning bör härvid erhålla tnaktamente med lägst 12 kr. för dag. Samma förhållande bör gälla vid fri-

villigpersonals deltagande i exempelvis kom- pletteringsutbildning. För att traktamente skall kunna utgå gäller, som tidigare fram- hållits, generellt att deltagande i utbildning- en skall vara av direkt värde för vederbö- randes avsedda användning inom totalför- svaret, samt att utbildningen skall omfatta minst två dagar i följd.

f) Premier

Det av VK föreslagna utbildningssystemet kommer som nämnts att innebära ökade utbildningskrav på viss frivilligpersonal. Härvid åsyftas dels elever i befordringsut- bildning ingående i frivilliga befälsutbild- ningen, dels A- och B—personal. För den avtalsbundna personalen kommer frivillig— åtagandet att innebära ökade krav jämfört med i nuläget såväl ifråga om grundutbild- ningens längd som när det gäller skyldighet att fullgöra repetitionsutbildning.

Det är som i olika sammanhang framhål- lits av stor vikt att nuvarande brister i re- kryteringen kan minskas och om möjligt elimineras i framtiden. En grundförutsätt- ning härför är att frivilligförmånerna för- bättras.

Utöver de generella förmånsförbättringar för frivilligpersonalen som föreslås i detta kapitel har kommittén därför funnit lämp- ligt att införa ett premiesystem inom fri- villigutbildningen. Skälen till denna bedöm- ning är bl. a. följande.

Vid befälsutbildning inom den obligato- riska vämpliktsutbildningen har sedan lång tid tillbaka utgått utbildningspremier. Be- fordringsutbildningen inom frivilliga befäls- utbildningssystemet har samma syfte som den obligatoriska befälsutbildningen och är ett väsentligt komplement till denna. Det synes därför rimligt och riktigt att tillämpa ett motsvarande premiesystem även vid be- fordringsutbildningen. VK bygger också i princip sitt i det följande redovisade pre- miesystem vid frivilligutbildning på det sy- stem som gäller för värnpliktiga.

När det däremot gäller att tillskapa och utforma ett premiesystem vid utbildning till och som A- och B-personal är det på grund

Tabell 23:]. År 1968 gällande utbildnings- premier vid värnpliktig befälsutbildning

Vpl uttagen för Grundutbild- Utbildnings- utbildning till ningstid, dagar premie, kr. Underbefäl

flertalet 330—332 325 mindre del 364 325 Underaficer

flertalet 450 2 025 mindre del 420 1 620 Officer 90 4 000 Reservofficer

ROK 1 och 21 170 10 200

1 Avser förhållandena vid armén och kustar- tilleriet.

av de olikartade tjänstgöringsförhållande- na icke möjligt att göra någon motsva— rande direkt jämförelse med annat premie- system.

VK redovisar här nedan sina förslag till premiesystem vid frivillig befälsutbildning samt vid utbildning till och som A- och B-personal.

Premiesystemet vid förstnämnda utbild- ning är som nämnts i princip utformat med det värnpliktiga premiesystemet som före- bild. I ovanstående tabell redovisas de pre- miebelopp som i form av utbildningspremie kan utgå vid värnpliktig befälsutbildning.

Av VK i det följande föreslagna premie- belopp är med hänsyn till den väsentligt kortare utbildningstiden genomgående lägre än i det obligatoriska systemet, även om befordringsutbildningen inom FBU för till motsvarande befattningsnivå som den obli- gatoriska befälsutbildningen. Kommittén har också vid beräkningen av premiebelop— pens storlek avvägt dessa med hänsyn till föreliggande utbildningsbehov, dvs. vid ut- bildning för befattningar av hög angelägen- hetsgrad har räknats med högre premie- belopp.

I likhet med premierna vid värnpliktsut- bildning skall premier till frivilligpersonalen kunna utgå endast under förutsättning av genomgången godkänd kurs. Premierna fö- reslås vidare vara skattefria liksom värn- pliktspremierna.

Vid beräkningen av premiebeloppens stor-

Tabell 23:2. VK förslag till premiebelopp vid frivillig befälsutbildning

Befordringskurs Premie

140: 275: 550: 750: 1 200: 2 400:

Korpralskurs Furirkurs Sergeantkurs Fanjunkarkurs Löjtnantskurs Kaptenskurs

lek inom de olika utbildningsnivåerna har VK utgått från vissa framräknade veckohe- lopp varigenom lämpligt avrundade premie- belopp erhållits. Utbildningen fullgörs näm- ligen i form av s.k. skeden som vardera omfattar en vecka vid till tiden samman- hängande utbildning. Förberedande kom- pendie- eller korre3pondensskede har inte ansetts i och för sig vara premieberätti- gande.

Här ovan redovisas föreslagna premie- belopp vid frivillig befälsutbildning (beford- ringsutbildning).

Inom frivilligutbildningssystemet har ut- bildningen till värnpliktig officer av VK förutsatts ske för såvitt gäller flottan, kust- artilleriet och flygvapnet inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet. För ar- mén har förutsatts en fänrikskurs om 8 veckor och en efterföljande utbildning vid den ordinarie kadettskolans avslutande del. Den sammanlagda kurstiden om 13 (8 + 5) veckor bör vara grundande för offi- cersutbildningspremie. Denna utbildnings- gång lcan erfordra ändringar av hithörande bestämmelser m. m.

Premie för fänrikskurs 1 återfinns icke i tabellen, enär VK förutsatt att utbild- ningspremie enligt värnpliktsavlöningskun- görelsen i förekommande fall skall utgå sedan kadettskola eller motsvarande utbild- ning genomgåtts.

Det beräkningsunderlag som använts vid framräkning av premiebeloppen redovisas i bilaga 23: 4.

VK föreslår vidare att värnpliktiga offi- cerare och underofficerare under vissa för- utsättningar skall kunna genomgå utbild- ning till reservofficer och reservunderoffi-

cer. Det förutsätts därvid att vissa genom— gångna kurser inom det frivilliga befälsut- bildningssystemet skall få tillgodoräknas ve- derbörande som fullgjord del av reservbe- fälsutbildningen.

VK förutsätter att premie utöver här angivna premier för genomgången frivillig befälsutbildning utgår för reservoffi- cersutbildning enligt värnpliktsavlönings— kungörelsen. Detta nödvändiggör en över— arbetning av värnpliktsavlöningskungörel- sens bestämmelser i hithönande hänseende.

Den av VK förutsedda reservunderoffi- cersutbildningen ansluter till av befälstats— delegationen föreslagen ordning. VK förut— sätter att premier utöver premier för genomgången frivillig befälsutbildning — ut— går för reservunderofficersutbildning en- ligt befälstatsdelegationens förslag i ämnet.

Beträffande premievederlag till här ak- tuell personal för tjänstgöring som reserv- anställd ansluter sig VK också till befäl- statsdelegationens förslag att premiernas storlek skall regleras i principiell överens— stämmelse med vad som stadgas i 49 ä 2. mom. reservbefälskungörelsen (SFS 1962: 309) beträffande förtidsavgången personal. Förslaget föranleder vissa ändringar i re— servbefälskungörelsen.

I fråga om utformningen av ett premie- system för A- och B—personal under grund- utbildning har som nämnts icke funnits möjlighet till jämförelser med något motsva- rande system. För att få en tillfredsställande anslutning till utbildningen är det enligt VK mening nödvändigt att premiebeloppen hålls på en relativt hög nivå, framför allt när det gäller den särskilt kvalificerade utbildning- en. VK har sålunda beräknat ett premiebe- lopp för grundkurs som bedöms som skä- ligt för den aktuella utbildningsnivån och som samtidigt har ett rekryteringsfrämjande värde.

Premierna för kurser som ingår i vidare- utbildningen är beräknade med utgångs- punkt i grundkursens premiebelopp.

Föreslagna premiebelopp redovisas i föl- jande tabell.

Grundkursen för B-personal är som regel kortare än A-personalens grundkurs. B—per-

Grundutbildning för placering inom

Personal- kategori krigsmakten

Premie- belopp kr

andra delar av total- försvaret

A-personal Grundkurs Grundkurs 200

Underbefälskurs Ledarkurs 1 (grupp- 300 chefsnivå) Underofficerskurs 1 Ledarkurs 2 (tropp- 450 chefsnivå) Underofficerskurs 2 Instruktörskurs (d:o) 600 Officerskurs Högre ledarkurs (pluton- 1 000 chefsnivå) B-personal Grundkurs Grundkurs 200 Underbefälskurs Ledarkurs 1 (grupp- 300 (gruppchefsnivå) chefsnivå)

sonalen föreslås därför erhålla premie för nämnda kurs endast under förutsättning att kursen omfattat samma tid som grundkurs för A-personal. Premier utgår som tidigare nämnts efter avslutad godkänd kurs.

Utöver grundutbildning, vari även inne- fattas vidareutbildning i form av befäls- och ledarkurser m.m., åligger det A- och B- personal att fullgöra avtalsbunden repeti— tionsutbildning. Tiden för deltagande i den- na utbildning omfattar för A-personalen högst 16 dagar under en fyraårsperiod. B- personalen skall under motsvarande tidspe— riod deltaga i repetitionsutbildning under högst 80 timmar.

VK har av flera skäl och främst för att rekryteringen skall kunna tillfredsställande uppehållas funnit angeläget föreslå att pre- mie skall utgå till ifrågavarande personal även under repetitionsutbildning. Denna ut- bildning kommer att till största delen vara förlagd till tidsperioder som ligger utom den vanliga semestertiden. Repetitionsutbild- ningen skall dessutom i regel fullgöras i en följd. För A-personalen kan detta innebära bortavaro från anställning eller hem under en tiodagarsperiod under ett och samma år. Personalen kan få vidkännas löneavdrag i sin anställning om utbildningen icke full- görs under semester eller kan på annat sätt åsamkas kostnader vid deltagande i utbild- ningen. Det är enligt kommitténs mening nödvändigt att personalen på något sätt kompenseras för sådana eventuella kostna- der.

Kommittén föreslår att premie skall utgå till A- och B-personal även vid deltagande i sådan repetitionsutbildning som personalen enligt avtal är skyldig att fullgöra under avtalsperioden. Kommittén har bedömt ett premiebelopp om 20 kronor för dag såsom skäligt.

Kursernas innehåll och längd har när det gäller huvuddelen av A- och B—personalen beskrivits i kap. 10 och 11. Som framgått av redovisningen i kap. 12—18 förutsätter VK att även manliga och kvinnliga frivilliga, som tillhör där omnämnda frivilligorganisa- tioner, skall kunna genomgå utbildning för att teckna A- och B-avtal eller genomgå fortsatt utbildning som avtalsbunden perso- nal. För vissa frivilliga har icke alltid när- mare kunnat anges vilket innehåll eller vil- ken längd den utbildning bör ges som er- fordras för personalens användbarhet inom totalförsvaret. VK anser att prövningen av denna fråga bör ankomma på berörda myn- digheter. VK förutsätter emellertid att per- sonalen i förmånshänseende skall vara lik- ställd med övrig A- och B-personal under utbildning. Premie skall sålunda kunna utgå till här avsedd personal efter genomgången utbildningskurs som har motsvarande mål- sättning som i tabell 23: 3 upptagna kurser. Premiernas storlek bör därvid beräknas med utgångspunkt från i tabell 23: 3 angivna be- lopp i relation till den utbildningstid som i varje särskilt fall bedöms erforderlig. Be- träffande B-personalens rätt till premie för genomgången kurs, skall gälla samma förut-

sättning som tidigare redovisats dvs. premie skall endast kunna utgå om kursen omfattar samma tid som kurs för A-personal. Vad som här angetts beträffande premier vid grundutbildning skall gälla även i fråga om rätt till repetitionsutbildningspremie.

Alla premier föreslås i likhet med värn— pliktspremierna vara skattefria.

VK föreslår en ytterligare form av pre- mier vid viss frivillig utbildning nämligen instruktörsutbildningspremier. Dessa redovr- sas närmare i avsnittet. Förmåner till in- struktörer nedan.

Såsom nämnts i kap. 2 bör viss i civilför- svaret inskriven personal — i den mån så anses erforderligt och under förutsättning att utbildning kan erbjudas kunna beredas möjlighet att frivilligt genomgå viss ytter- ligare utbildning inom frivilligsystemet. Det bör därvid ankomma på civilförsvarssty- relsen att avgöra i vilken omfattning så- dan utbildning bör ges personalen. Under utbildningen bör enligt VK mening förmå- ner till deltagarna utgå i princip enligt sam- ma grunder som gäller för A- och B-per- sonal under utbildning. Beträffande premier bör härvid endast den tid som fullgörs som frivilligutbildning vara premiegrundande. Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen att bedöma såväl behov av frivillig utbild- ning som de förmåner som bör utgå till ifrågavarande personal under sådan utbild- ning.

g) Utökad rätt till familjebidragsförmåner Familjebidrag kan enligt nuvarande bestäm- melser utgå till frivillig personal endast un- der utbildning för tjänstgöring i krigsbefatt- ning. Rätten till förmånen ifråga är dess- utom enligt föreskrifterna i avdelning A III e) i frivilligbrevet begränsad, såtillvida att utbildningen skall omfatta minst sex dagar i följd för att familjebidrag skall kun- na utgå.

VK har som sin principiella mening ut— talat att frivilligpersonalen i fråga om rätt till förmåner av olika slag under utbildning i största möjliga utsträckning bör likställas med de värnpliktiga. Detta bör också gälla i fråga om familjebidragsförmåner.

Såsom redovisats ovan utgår dessa för- måner redan för närvarande till viss fri- villigpersonal. En utvidgning av förmåns- rätten till att omfatta all frivilligpersonal bör ske.

Även om rätten till familjebidragsförmå- ner på grund av föreskriven behovsprövning är begränsad kan dock möjligheten av att komma i åtnjutande av förmånerna i vissa fall har betydelse för den enskildes av— görande om deltagande i frivilligutbildning. Frivilligåtagandet bör sålunda så långt detta är möjligt innefatta sådana förmåns- villkor, att intresserade icke måste avstå från deltagande i frivilligverksamhet på grund av ekonomiska hinder.

VK föreslår därför att frivilligpersonalen under deltagande i utbildning erhåller en väsentligt utökad rätt till familjebidragsför- måner enligt följande. Som nämnts kan fa- miljebidrag enligt nu gällande bestämmelser utgå under utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Enligt VK utbildningssy- stem kommer denna utbildning att framde- les benämnas repetitionsutbildning när det gäller A- och B-personal. Deltagarna i ut- bildningen bör liksom är fallet i nuläget vara tillförsäkrade rätt till familjebidrags- förmåner. Enligt kommitténs mening är det härvid skäligt att låta rätten till förmånerna inträda fr. o. ur. första utbildningsdagen obe- roende av utbildningens längd. Denna re- petitionsutbildning kommer enligt utbild- ningsförslagen att kunna fullgöras bl. a. i form av två- eller fyradagarsperioder. Den begränsning av familjebidragsrätten, som för närvarande gäller vid repetitionsutbild- ning för A-personal, nämligen att utbild- ningen skall omfatta sex dagar i följd skulle därvid kunna skapa ojämnheter i förmåns- hänseende mellan de frivilliga som deltar i repetitionsutbildning. Sålunda skulle B-per— sonalen i princip bli undantagen från famil— jebidragsförmånerna med hänsyn till sin kortare repetitionsutbildning. Sådana ojämn- heter bör, såsom kommittén tidigare fram- hållit, i görligaste mån undvikas. VK före- slår därför att familjebidrag skall kunna utgå till den som deltar i föreskriven repe— titionsutbildning för A- eller B-personal obe-

roende av utbildningens längd. Vid delta- gande i utbildning för tjänstgöring i krigs- befattning, som av här avsedd personal kan komma att fullgöras utöver avtalsbunden repetitionsutbildning, skall däremot alltjämt gälla den begränsade rätt till familjebidrag som sexdagarsregeln innebär.

Enligt VK mening bör vidare familje- bidragsförmåner även ifrågakomma vid del- tagande i utbildning i form av kurser ingå- ende i grundutbildning för A- och B—per— sonal, vid befordringsutbildning inom fri- villiga befälsutbildningen, vid komplette- ringsutbildning eller vid annan därmed jäm- förbar utbildning. Som en allmän förutsätt- ning skall, liksom beträffande traktamente, därvid gälla att utbildningen skall syfta till att den frivillige skall nå eller bibehålla kompetens för placering inom totalförsvaret. För att familjebidrag skall kunna ifråga- komma i de här uppräknade fallen bör emel- lertid utbildningen omfatta minst sex dagar i följd. Behov av familjebidrag vid korttids- utbildning i den form som här regelmässigt kan förutsättas, nämligen veckoslutskurser, torde icke föreligga.

h) Reseförmåner

Från bl. a. frivilligorganisationernas sida har framförts vissa önskemål om ändringar av frivilligbrevets bestämmelser om reseför— måner.

Beträffande de bestämmelser som gäller vid nuvarande grundutbildning har sålunda anförts att dessa blivit svåra att tillämpa och skapat vissa ojämnheter på grund av bl.a. den fortgående indragningen av de allmänna kommunikationsmedlen på lands- bygden och den tilltagande bilismen.

När det gäller repetionsutbildningen stadgas i frivilligbrevet att reseförmåner ut- går enligt för värnpliktig gällande grunder. Det har från frivilligorganisationernas sida framhållits att för värnpliktiga gällande re- striktioner i fråga om exempelvis nyttjande av sovvagn samt det förhållandet att ersätt- ning för s.k. fingerad resa inte kan utgå enligt värnpliktsavlöningskungörelsen inne-

bär allvarliga olägenheter för frivilligperso- nalen. Det har sålunda förekommit att per- sonal, som utnyttjar semester eller har tjänst- ledighet med B-avdrag för att enligt frivilligt åtagande genomgå viss utbildning, måst an— tingen företa inryckningsresan i förtid —- och då ta i anspråk ytterligare semestertid eller tjänstledighet eller inställa sig senare.

Det är enligt VK mening angeläget att i görligaste mån ändra bestämmelser som kan framstå som obilliga och därmed verka rekryteringshindrande.

VK föreslår därför med beaktande jämväl av vad försvarets civilförvaltning an— fört i sin i det föregående omnämnda fram- ställning om ändring av frivilligbrevets be— stämmelser att reseförmåner till frivillig personal vid in- och utryckning i samband med utbildning i princip skall utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. Enhetliga bestämmelser skall vidare tilläm- pas vid all utbildning.

Förplägnad och eventuellt erforderlig in— kvartering eller ersättning härför i samband med resa mellan bostadsorten och utbild- ningsplatsen skall kunna erhållas med mot- svarande tillämpning av de bestämmelser som i detta avseende gäller för värnpliktiga.

i) Sammanfattning av förmåner under del- tagande i frivillig utbildning enligt VK för- slag1

Deltagare i frivillig utbildning för verksam- het inom totalförsvaret kan under vissa sär- skilt angivna förutsättningar erhålla följande förmåner.

Utbildning till och som A- och B-personal Grundutbildning

Traktamente utgår med 10 kronor för dag om utbildningen omfattar minst två dagar iföljd.

Premie för genomgången kurs, ingående i grundutbildning. Vid deltagande i viss instruk- törsutbildning utgår särskild premie.

1 Förslag till författningsbeståmmelser härom redovisas i kap. 25.

Fria resor, fri förplägnad, inkvartering och utrustning.

Fri sjukvård om utbildningen omfattar minst två dagar i följd.

Begravningshjälp och grupplivförsäkring en- ligt i princip samma grunder som gäller för värnpliktiga i samband med vämpliktstjänst- göring.

Familjebidrag enligt därom gällande bestäm- melser, förutsatt att utbildningen omfattar minst sex dagar i följd.

Repetitionsutbildning

Traktamente 12 kr. för dag eller det högre belopp vilket enligt värnpliktsavlöningskungö- relsen utgår som penningbidrag till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass under re- petitionsutbildning.

Premie 20 kr. för dag. Förmåner i övrigt såsom vid grundutbildning, dock att familjebidrag kan utgå oberoende av utbildningens längd.

Annan frivillig utbildning

Traktamente 12 kr. för dag eller det högre belopp som enligt vämpliktsavlöningskungörel- sen utgår som penningbidrag till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass under repeti- tionsutbildning. Såsom allmän förutsättning för att traktamente skall kunna utgå gäller, att utbildningen enligt utbildningsmyndighets bedö- mande är nödvändig för att deltagaren skall nå eller bibehålla kompetens för krigsbefattning eller annan placering inom totalförsvaret samt att utbildningen omfattar minst två dagar i följd.

Premie för genomgången befordringskurs in- gående i frivilliga befälsutbildningssystemet.

Förmåner i övrigt i princip enligt samma grunder som gäller för A- och B-personal un- der repetitionsutbildning. Familjebidrag kan dock utgå endast under förutsättning att ut- bildningen omfattar minst sex dagar i följd. Av VK föreslagna förmåner under frivillig- utbildning redovisas även i tabellform i bi- laga 23: 2.

2. Förmåner till instruktörer inom frivillig- verksamheten

a) Behov av frivilliga instruktörer

Det är enligt kommitténs mening angeläget att den instruktörsutbildning som inryms i föreslaget utbildningssystem för bl. a. A-per- sonal leder till att ett så stort antal frivilligt utbildade instruktörer som möjligt på detta

vis kan användas för instruktörsuppgifter in— om frivilligutbildningen. Utbildningen av kvinnlig avtalsbunden personal bör således enligt VK mening väsentligen bedrivas av sådan instruktörspersonal som genomgått instruktörsutbildning i form av frivillig ut- bildning. Nuvarande behov av aktiv instruk- törspersonal bör därigenom kunna minska till förmån för denna personals ordinarie verksamhet.

b) Instruktörsarvoden och instruktörsutbild— ningspremier

En förutsättning för att få tillräckligt antal frivilligt utbildade instruktörer är att dessa erhåller sådana ekonomiska förmåner att instruktörsuppgiften går att förena med den civila verksamheten i anställning, hem etc.

En frivilligt utbildad instruktör, exempel— vis en lotta eller bilkårist, måste ofta avstå från lön i sin civila anställning eller vidkän- nas löneavdrag för att verka såsom instruk- tör vid frivilligutbildningen. För en husmor kan deltagande i sådan verksamhet också hindras av ekonomiska skäl. För att stimu- lera frivilligpersonalen till deltagande i in— struktörsverksamhet och därigenom indirekt också till deltagande i utbildning till instruk— tör föreslår kommittén därför bl.a. en viss höjning av instruktörsarvodesbeloppen. Ge— nom höjningen av arvodesbeloppen bör den sammanlagda ersättningen för dag räknat — om därvid medräknas traktamente och öv- riga skattefria förmåner — till instruktörer av den kategori som här avses bli av den storleksordningen att ekonomiska skäl icke behöver utgöra hinder för ett instruktörs- åtagande.

Som tidigare framgått förutsätter VK att den nuvarande instruktörskadern med stora inslag av aktivt befäl successivt kommer att ersättas av instruktörer ur frivilligorga— nisationernas egna led. Aktiv instruktörsPer- sonal beräknas i framtiden komma att ut- nyttjas endast för särskilt kvalificerade in- struktörsuppgifter inom frivilligutbildningen. Detta medför emellertid att större kompe— tenskrav än nu måste ställas på instruktörer som rekryteras bland frivilligpersonalen.

Enligt av VK föreslagna bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig ut- bildning (se kap. 25) kan till tillfällig in- struktör, under vissa angivna förutsättning- ar, utgå arvode med visst belopp för dag, traktamente enligt allmänna resereglementet och vissa övriga förmåner. För att komma i åtnjutande av nämnda förmåner föreskrivs bl. a., när det gäller annan person än exem- pelvis militär tjänsteman m. fl., att veder- börande skall ha godkänts såsom instruktör av vederbörande utbildningsmyndighet.

För att kunna godkännas som instruktör skall A- och B-personal enligt kommitténs utbildningssystem genomgå underofficers- kurs 2 på instruktörslinje samt därefter full- göra viss praktisk tjänstgöring. Sistnämnda tjänstgöring är avsedd att ge den blivande instruktören viss rutin som utbildare och bör därför i princip ses som ett komplement till den teoretiska utbildningen. Den bör fullgöras under handledning av erfaren in- struktör och omfatta en tid av 20 dagar. Efter godkänd praktisk tjänstgöring tilldelas vederbörande instruktörsbevis.

För att genomgången utbildning skall hål- las aktuell bör den praktiska tjänstgöringen i sin helhet vara fullgjord före utgången av andna året efter avslutad underofficerskurs 2.

Under tjänstgöringen åtnjuter eleven sed— vanliga frivilligförrnåner men bör därutöver också erhålla s. k. instruktörsutbildningspre- mie med 60 kr. för tjänstgöringsdag.

Premien, totalt 1200 kr. för fullstän- digt genomförd utbildning, utbetalas i två omgångar, efter 10 respektive 20 fullgjorda tjänstgöringsdagar. Tjänstgöringen kan full- göras i en följd eller uppdelas på omgångar.

Instruktörsutbildningspremien föreslås lik- som övriga premier vid frivillig utbildning vara skattefri.

Utbildningsgång och utbildningstid för här avsedda instruktörer samt förmåner un- der utbildning och tjänstgöring framgår av bild 23: 2 och 23: 3.

Frivilligt utbildad instruktör kan således under i övrigt gällande förutsättningar kom- ma i åtnjutande av förenämnda förmåner till instruktör inom frivillig försvarsutbild- ning tidigast efter fullgjord underofficers-

Bild 23: 2. VK förslag till utbildningsgång för instruktörer

Underofficerskurs 21

Praktisk tjänstgöring

Instruktörsbevis

[

Ofiicerskurs

T jänstgöring som instruktör

Tjänstgöring som instruktör

1 Dispens från denna kurs kan beviljas i vissa fall.

kurs 2 kompletterad med praktisk tjänstgö- ring om 20 dagar.

För viss lämpad personal, som förvärvat instruktörsbevis, kan även officerskurs på instruktörslinje komma i fråga.

3. Förmåner till funktionärer

Frågan om ersättning till frivilligorganisa- tionernas funktionärer har i uttalanden av samtliga organisationer tillmätts största be- tydelse. Det har från organisationernas sida framhållits, att bristen på medel för att eko- nomiskt kunna kompensera denna personal allvarligt bidragit till den minskade frivillig- rekryteringen. Denna uppfattning har delats av de militära myndigheterna. Överbefäl- havaren har således uttalat som sin mening att det är viktigt att ersättning i någon form kan utgå till de mest engagerade funktionä- rerna inom organisationerna. I framställ- ning den 3 mars 1966 till Kungl. Maj:t har överbefälhavaren i enlighet härmed föresla- git vissa årliga arvoden till funktionärsper- sonalen inom frivilligorganisationerna. En- ligt förslaget bör arvodena vara av samma storlek som de som utgår till hemvärnsche—

Bild 23: 3. VK förslag till utbildning av A— och B-personal till frivillig instruktör samt för- måner under utbildning och tjänstgöring __.-

Utbildning, kurser m. m. Tid

Föregående utbildning (grund- 10 veckor kurs, underbefälskurs, underofficerskurs 1)

Underofhcerskurs 2, instruk- 3 veckor törslinje Praktisk tjänstgöring för att erhålla instruktörsbevis

Officerskurs1

20 dagar 3 veckor

Tjänstgöring såsom instruktör

Förmåner

Frivilligförmåner, utbild- ningspremier (200 + 300 + 450 kr) 950 kr. Frivilligförmåner, utbildningspremie 600 kr. Frivilligförmåner, instruktörsutbild- ningspremie 1 200 kr Frivilligförmåner, utbildningspremie ] 000 kr

Förmåner enligt bestämmelser om för- måner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning (instruktörsbrevet)

1 För vissa särskilt lämpade.

fer och endast komma ifråga för vissa funktionärer vilkas verksamhet har direkt anknytning till totalförsvaret. Med sådan verksamhet avses bl. a. information, rekry- tering och utbildning. Ersättning föreslås icke utgå generellt utan endast till funktio- närer som i samband med sin frivilliga ar- betsinsats åsamkas direkta ekonomiska för- luster genom resekostnader e. d. Funktionä- rer som härvid kommer ifråga är på det centrala och regionala planet styrelsemed- lem som leder förhandlingar eller ansvarar för penningrnedel, rekrytering eller direkt samverkan med totalförsvarsmyndighet. På det lokala planet kan ersättning utgå till ordförande, sekreterare eller funktionär som inom exempelvis kår ansvarar för rekryte- ring eller samverkan med totalförsvarsmyn- dighet.

Såväl centralt och regionalt som lokalt bör enligt förslaget ersättning utgå till sådan funktionär som ansvarar för utbildning, in- formation eller ungdomsverksamhet som tjänar totalförsvaret.

Föreslagen fördelning av ersättning till funktionärer inom olika organisationer framgår av bilaga 23: 5. Kostnaderna har av överbefälhavaren beräknats till 1,1 mil- jon kr. Framställningen har icke slutbehand- lats av Kungl. Maj:t.

Förbättrade villkor för funktionärsperso- nalen är således en fråga av hög angelägen— hetsgrad. VK studier på fältet bestyrker det-

ta synsätt. I sammanhanget må anföras att denna frivilligpersonal, förutom den tid el- ler fritid som nedläggs på frivilligarbetet, of- ta också måste vidkännas personliga utgif- ter, t.ex. mistad lön, kostnader för resor och telefonsamtal m.m. för att kunna full- göra sina uppgifter. Dessa utgifter har icke kunnat ersättas av organisationerna. Detta förhållande skapar icke önskvärda irrita- tionsmoment hos funktionärerna och deras familjemedlemmar. När rekryteringen av denna -— och naturligtvis också annan fri- villigpersonal i så hög grad är beroende av hänsynstagande till familj och familjeekono- mi bör noga beaktas att irritationsmoment av olika slag som kan hindra rekryteringen i görligaste mån elimineras. Det arvoderings- system för funktionärerna inom frivilligor- ganisationerna som föreslagits av överbefäl- havaren syns VK vara en åtminstone tills vidare godtagbar lösning av denna fråga.

VK föreslår således att ersättning i form av årliga arvoden skall utgå till funktionä- rer verksamma inom frivilligorganisationer- na. Arvodena bör i princip utgå enligt de riktlinjer och den fördelning på organisatio- ner och funktionärer som angivits i överbe- fälhavarens nämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1966. Härvid bör dock be- aktas de eventuella organisationsförändring- ar exempelvis i fråga om antal kårer ed. som kan ha förekommit under senare tid. Det bör också beaktas att frivilliga flygkå-

ren, Sjövärnskåren och svenska fallskärms- klubben av VK föreslås bli frivilliga försvars- organisationer. Beträffande i skrivelsen an- givna arvodesbelopp har dessa i överbefäl- havarens förslag upptagits med samma be- lopp som de årsarvoden, vilka år 1965 ut- gick till vissa hemvärnschefer, nämligen 750 respektive 500 kr. Sistnämnda arvoden har numera höjts till 900 respektive 600 kr. VK anser att en motsvarande höjning bör ske med avseende på frivilligfunktionärer- nas föreslagna arvoden, vilka således i stort bör bestämmas till 900 respektive 600 kr. för år.

Till vissa funktionärer som utöver sin or- dinarie verksamhet inom frivilligorganisa- tion tjänstgör i kvalificerad befattning vid övning och utbildning av frivilligorganisa- tionernas krigskanslier bör kunna utgå nå- got högre årligt arvode än de ovannämnda. En viss avvägning mellan arvodesbeloppen till olika funktionärer inom en organisation bör också vara möjlig inom ramen för de medel som ställts till förfogande för här avsett ändamål.

F. Vissa allmänna rekommendationer

Enligt gällande avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) kan stats- anställd åtnjuta lön med B-avdrag under le- dighet för deltagande i viss frivillig utbild- ning. Detta gäller emellertid endast utbild- ning för krigsmaktens räkning. Det synes önskvärt att utvidga nämnda bestämmelse till att omfatta frivillig utbildning för verk- samhet inom hela totalförsvaret. Frågan här- om måste emellertid upptas förhandlingsvä- gen mellan berörda parter.

Det är också önskvärt att även de kom- munalanställda, vilka i dagsläget helt sak- nar motsvarande rätt till lön under ledighet för frivillig försvarsutbildning, får en dylik förmånsrätt. Även i detta fall måste en över- enskommelse träffas förhandlingsvägen.

Enligt VK mening är det av stor vikt att all frivillig personal, som är statligt eller kommunalt anställd, har samma förmåner från arbetsgivaren under frivillig verksam- het för totalförsvarets räkning.

VK vill även understryka angelägenheten av att arbetsgivarna inom den privata sek- torn av näringslivet medverkar till att under— lätta den anställdes möjligheter att deltaga i frivillig försvarsutbildning. De riktlinjer härför som angivits i svenska arbetsgivare- föreningens delägarcirkulär bör därvid kun- na tjäna till ledning.

Från frivilligorganisationernas sida fram- förda önskemål om att förmåner till frivil- ligpersonal borde göras värdebeständiga har uppmärksammats av kommittén. De förmå- ner som närmast avses är traktamente, pre- mier och även familjebidrag. Kommittén vill i denna fråga endast uttala att i den mån det befinns lämpligt och ändamålsenligt att låta olika former av värnpliktsförmåner få en teknisk utformning, som ger värdebestän- dighet, bör utgående frivilligförmåner regle— ras på i princip samma sätt.

24. Rekrytering

A. Inledning

I kapitlet redovisas synpunkter dels på rekry- tering av frivilligpersonal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret och dels på rekrytering till övrig frivillig utbildning. Kapitlet inleds med allmänna synpunkter på försvarsupplysningens betydelse för rekryte- ringen och rekryteringens omfattning. Nu- varande och framtida rekryteringsförutsätt- ningar granskas för att bl. a. ge underlag för bedömning av den framtida utbildningens omfattning och för beräkning av de kostna- der som VK förslag föranleder. Vidare redo- visas synpunkter på rekryteringens genom- förande samt på ansvarsförhållanden och samordning.

B. Försvarsupplysning och rekrytering

Viljan att medverka i frivilligt försvarsarbete varierar från tid till annan. Frivilligheten synes i hög grad vara beroende av den en- skildes bedömning av risken för krig och den upplysning som lämnas om våra för- svarsmöjligheter. Erfarenheten visar att det hos många medborgare hitintills funnits en latent försvarsvilja, vilken icke tagit sig ut- tryck i aktivt handlande förrän krigsriskerna blivit påtagliga. Genom ökad upplysning skapas vidgad kännedom om totalförsvarets syfte och uppgifter och därmed även en ökad aktiv försvarsvilja. En ökad och för-

diupad försvarsvilia är en av grundförut- sättningarna för att den önskvärda rekryte- ringen av frivilligpersonal skall uppnås. För- svarsupplysningen måste enligt VK uppfatt- ning bedrivas i nära samarbete mellan de frivilliga försvarsorganisationerna och de myndigheter som använder frivilliga i sin krigsorganisation. Genom sin breda demo- kratiska förankring och nära kontakt med allmänheten bör de frivilliga försvarsorgani— sationerna kunna lämna värdefull medver- kan i försvarsupplysningsarbetet. Det är angeläget att myndigheterna härvid stödjer frivilligorganisationerna i denna verksamhet. Av särskild betydelse är samarbetet med centralförbundet Folk och Försvar.

C. Särskilda synpunkter på rekrytering av frivilligpersonal som tecknar avtal för tjänst- göring inom totalförsvaret

1. Allmänt

Rekryteringens omfattning bestäms av total- försvarets personalbehov och rekryterings— möjlighetema. Behov av frivilligpersonal framgår av organisationstabeller och perso- nalplaner. Storleken av det årliga rekryte- rings- och utbildningsbehovet är beroende av krigsorganisatoriska förändringar och anta- let upphävda frivilligavtal men också av kvar- stående vakanser i befattningar för frivillig- personal som måste fyllas.

Den snabba händelseutveckling, som kan komma att karaktärisera inledningen av ett

framtida krig, torde icke medge att man hinner utnyttja den uppkomna frivilligheten för att genomföra nödvändig utbildning. Av beredskapsskäl är det därför nödvändigt att anpassa totalförsvarets förstahandsbehov av frivilligpersonal efter de rekryteringsförut- sättningar och avgångar som föreligger un- der normala fredsförhållanden. Rekryterings- förutsättningarna och avgångarnas omfatt- ning måste således bli styrande för totalför— svarets användning av frivilligpersonal.

2. Nuvarande rekrytering

I kap. 2 har tidigare redovisats att behovet av frivilligpersonal överslagsmässigt beräk- nats till ca 115 000 medan tillgångarna 1966 utgjorde ca 80000 avtalsbundna frivilliga. Den tid under vilken de frivilliga är avtals- bundna uppskattas av myndigheterna och fri- villigorganisationerna till i genomsnitt sju år för A-personal och tio år för B-personal. Under 1966 och 1967 har årligen omkring 2 200 frivilliga nyutbildats för ständig tjänst- göring (A-personal) och omkring 3 000 för tillfälliga uppgifter (B-personal). Denna ny- rekrytering är otillräcklig för att de nuva- rande årliga rekryterings— och utbildningsbe- hoven skall kunna tillgodoses. Bristerna på frivilligpersonal kommer därför att på sikt öka inom de flesta grenarna av totalförsva- ret. Detta har föranlett försvarsgrenscheferna att se över försvarsgrenarnas krigsorganisa- tioner i syfte att begränsa behoven av per- sonal i frivilligbefattningar och ersätta den- na med värnpliktiga. VK vill framhålla be- tydelsen av att samtliga myndigheter fort- löpande ser över behoven så att man tar i an- språk endast det antal frivilliga som be- döms som oundgängligen nödvändigt för att tillgodose förstahandsbehovet av fredsutbil- dad frivilligpersonal.

3. Framtida rekryteringsmöjligheter av A- och B-personal

I kap. 2 har VK redovisat sin grundinställ- ning i frågan om det i framtiden är möjligt att täcka behoven av vissa personalbehov på frivillighetens väg. VK anser att det under vissa förutsättningar är möjligt att i väsentli-

ga avseenden tillgodose behoven genom rekrytering av frivilliga.

Det av VK föreslagna utbildningssystemet kräver i vissa hänseenden ökade insatser av den frivillige då det gäller att fullgöra de frivilliga åtagandena.

VK föreslår, som redovisats i kap. 10 och 11, att grundutbildningen förlängs något. Genom att grundutbildningen till större de- len kan få delas upp på kortare perioder t.ex. i form av veckoslutsutbildning eller kortare centrala eller regionala kurser, inne- bär VK förslag dock icke någon större för- ändring av längden på sådana kurser som förläggs utanför hemorten jämfört med nu- varande förhållanden. Den föreslagna grundutbildningen borde därför i och för sig icke behöva inverka återhållande på rekry- teringen.

VK föreslår att för huvuddelen repeti- tionsutbildningen fullgörs såsom samman- hängande tjänstgöring under krigsförbands- övning med högst 10 dagar vart fjärde år. För många frivilliga kan så lång tids borto- varo från arbetsplats eller hem bereda svårig- heter att delta i frivilligverksamhet. För andra åter har den höjda levnadsstandarden och den förkortade arbetstiden medfört att fritiden knutits till speciella engagemang som inte lämnar rum för ytterligare åtaganden. VK föreslår vidare att den frivillige i vissa fall i mellanrummet mellan krigsförbands- övningar skall delta i särskilda övningar med högst 6 dagar under en fyraårsperiod. De ökade krav som föranleds av repetitions— utbildningen kan, främst i fråga om A-per- sonal, därför möjligen komma att försvåra rekryteringen.

VK förutsätter emellertid att de förbätt- ringar av ekonomiska förmåner, utbildnings- betingelser m.m. som VK föreslår vid ge- nomförandet av det föreslagna utbildnings- systemet skall vara ägnade att motverka de nämnda rekryteringssvårighetema.

Sålunda ger utbildningssystemet en högre kvalitet på utbildningen. Den frivilliges an- vändbarhet förbättras och självförtroendet inför uppgiften. förstärks. Därmed följer också att frivilligpersonalen får ett ytter- ligare ökat anseende vid och genom tjänst-

göringen vilket i sin tur torde komma att främja rekryteringen.

Vidare skall enligt VK förslag utbild- ningsbetingelserna bli förbättrade samt ut- bildningslokalernas och förläggningarnas standard bli höjda.

VK föreslår också förbättrade ekonomiska förmåner till frivilligpersonalen. Ersättning under exempelvis repetitionsutbildning före- slås utgå med belopp av sådan storlek att den frivillige inte behöver lida direkt ekonomisk förlust på grund av tjänstgöringen.

De rekryteringskampanjer som frivillig— organisationerna har att bedriva i samarbe- te med myndigheterna förutsätts bli effek— tivare. En ökad försvarsupplysning kan vän— tas bidra till att stärka motivationen för fortsatta frivilliga insatser. En förbättrad personal- och medlemsvård bör göra det meningsfyllt för den frivillige att kvarstå i tjänst längre än nu.

VK bedömer att ovan angivna åtgärder sammantagna kommer att stimulera rekry- teringen och uppväga tidigare nämnda som begränsande bedömda faktorer.

Med hänsyn till vad som ovan anförts an- ser VK det vara möjligt att bibehålla den totala nyrekryteringen på nuvarande nivå eller på sikt något kunna öka densamma. En ytterligare utveckling av personal- och med- lemsvården bör kunna medverka till att de frivilliga bibehåller sina avtal under längre tid.

4. Åtgärder för att förbättra rekryteringen

a) Allmänt

Enligt frivilligkungörelsen åligger det för— svarsgrenscheferna och berörda civila myn- digheter att lämna frivilligorganisationerna uppgifter om det totala behovet av frivilligt rekryterad och utbildad personal samt om det årliga utbildningsbehovet. Det åligger de frivilliga försvarsorganisationerna att ansva- ra för och leda rekryteringsverksamheten. Denna uppgift är omfattande och tenderar att bli än mer krävande. Mot denna bak- grund har ifrågasatts om inte ansvaret för rekryteringen skulle övertas av statsmyndig- heterna, varvid frivilligorganisationerna skul-

le lämna dessa bistånd. Erfarenheterna från rekryteringsarbetet visar emellertid klart att den upplysnings- och rekryteringsverksam- het, som sker lokalt och genom personlig på— verkan från i orten kända personer, har den största effekten. Denna form för rekryte- ring kan endast genomföras av frivilligorga- nisationernas lokala organisationer som har de nödvändiga personliga kontakterna. Det är därför, som också framförts i kap. 21, VK uppfattning att upplysnings— och rekry- teringsverksamheten även i framtiden bör handhas av frivilligorganisationerna. Myn— digheterna bör emellertid ge frivilligorga- nisationerna ett ökat stöd i denna verksam— het. Rekryteringsarbetet bör som VK tidigare framhållit understödjas genom försvarsupp— lysning i ökad omfattning och genom att re- presentanter för myndigheterna aktivt deltar i frivilligorganisationemas lokala arbete.

Nödvändigheten av en snabb krigsorgani- sering av totalförsvaret har tidigare framhål- lits. För att minska organiseringstiderna bör en lokal rekrytering av totalförsvarsenheter- nas personal eftersträvas. Detta bör givetvis även gälla frivilligpersonalen. Behoven av olika personalkategorier varierar från om— råde till område beroende på var enheterna skall organiseras. Som exempel kan nämnas att inom ett visst område mobiliseras en för- svarsområdesstab och en krigslänsstyrelse vilket medför ett särskilt stort behov av lottor i sambands— och expeditionstjänst, inom ett annat område mobiliseras en luft- försvarscentral med stort behov av lottor i luftförsvarstjänst, inom ytterligare ett annat område ett beredskapssjukhus med behov av bilkårister. Den högsta totala effekten av frivilliginsatserna uppnås om rekryteringen av frivilliga främst inriktas på att tillgodose de personalbehov, som vid krigsorganise— ringen är mest aktuella inom de olika om- rådena.

Rekryteringsbehoven är med hänsyn till krigsorganisationens uppbyggnad olika för de frivilliga försvarsorganisationerna. SLK och SRK behöver rekrytera avsevärt mera personal än SBS och SKBR. Den verksam- het som bedrivs av SBS och SKBR förefal- ler att vara mera attraktiv för den frivillige.

Dessa organisationer har inga större svårig- heter att tillgodose de viktigaste behoven av frivilliga. Erfarenheten visar även att fri- villigtjänsten vid krigsmakten är populärare än vid övriga totalförsvarsgrenar. Inom krigsmakten synes det vara lättare att rek- rytera frivilliga till flygvapnet och marinen än till armén. Vissa tjänstegrenar inom fri- villigverksamheten är mer eftertraktade än andra. Detta får till följd att rekryteringen till olika tjänstegrenar blir olika väl tillgodo- sedd. Självfallet bör så långt det är möjligt den frivilliges egen önskan om tjänstgö- ringsområde tillgodoses. Detta ligger i linje med frivillighetens idé. Det är emellertid nödvändigt att de som handhar rekryte- ringen lämnar upplysningar om vilka behov av frivilligpersonal som är mest angelägna att tillgodose. Rekryteringskampanjerna bör därför inriktas så att totalförsvarets angeläg— naste rekryteringsbehov i första hand blir fyllda.

I detta sammanhang kan även framhållas att flyttning av frivilligpersonal från en or- ganisation till en annan endast kan ske efter den frivilliges medgivande. Vissa tjänstegre- nar är särskilt fysiskt krävande t. ex. bil- tjänst och djurvård. När den frivillige nått en viss ålder bör denne därför kunna erbju- das möjlighet att efter lämplig omskolning övergå till en mindre krävande uppgift, kan- ske i en annan frivilligorganisations tjänste- gren.

Det synes vidare vara lättare att rekrytera frivilliga på landsbygden än i tätorterna. Det är emellertid önskvärt att rekryteringen :” tät- orterna ökas, eftersom den större befolk- ningstätheten innebär ett större rekryterings- underlag och huvuddelen av landsbygdsbe- folkningen tas i anspråk för arbetsuppgifter som redan är lokaliserade till landsbygden. Tätortsbefolkningen däremot kommer i stor utsträckning att utrymma till inkvarterings- områden på landsbygden. En avsevärd tid torde komma att gå åt för mottagning, in- kvartering och arbetsfördelning innan de ut- rymmande kan delta i krigsproduktionen eller annan samhällsnyttig verksamhet.

I vissa delar av Norrland och på Gotland är behovet av frivilligpersonal stort. Det är

emellertid icke möjligt att tillgodose dessa behov med hänsyn till de begränsade be— folkningstillgångama. Detta gör det nödvän- digt att i dessa områden i viss mån efter- sätta kravet på lokalrekrytering och tillföra totalförsvaret frivilliga från tätorter i första hand i Mellansverige. Inom värnpliktssyste- met tillämpas redan motsvarande ordning.

Av det ovan anförda framgår att åtgärder bör vidtas för att samordna rekryteringen så att tillgångarna kan utnyttjas på det sätt som är mest effektivt för totalförsvarets personal- försörjning. Med hänsyn till de totalt sett begränsade tillgångarna på frivilligpersonal kan det enligt VK mening bli nödvändigt att i vissa fall maximera det antal avtal som årligen får nytecknas inom viss tjänstegren.

VK är medveten om de svårigheter som föreligger då rekrytering skall genomföras enligt de ovan angivna förslagen, främst då det gäller att påverka den frivilliges val av tjänstegren. Påverkan kan och bör endast ske genom att den frivillige informeras om att det från totalförsvarssynpunkt är önsk- värt att vissa befattningar blir besatta före andra. Den individuella valfriheten måste vara utgångspunkten härvid.

b) Kvinnlig personal Rekryteringen bör inriktas på att personalen efter utbildning skall kunna kvarstå i krigs- organisationen ett tillräckligt antal år. Som ett riktvärde vill VK ange att A—personalen bör tillhöra organisationen i minst 8 år och B-personalen i minst 10 år innan den uppnår högsta tillåtna ålder för avtalsbind- ring, vilket närmare angetts i kap 3. Rekryteringen har under senare år ten- derat att i allt högre grad inriktas på perso- nal i minimiålder för antagning. Erfarenhe— ten visar emellertid att denna personal vis- serligen är relativt lätt att rekrytera men att den i en del fall säger upp sina avtal efter familjebildning. Sådana frivilliga kan där- för ofta nyttiggöras organisationen endast under tämligen kort tid. Erfarenheterna från rekrytering av kvinnor, som uppnått den åldern då de har barn i skolåldern, visar att dessa kvinnor visserligen ofta är något svå- rare att rekrytera men att de har en mer

bestämt motivering för sin insats och att de också står kvar i organisationen under re- lativt lång tid. VK anser att det är nödvän— digt att rekrytera personal ur alla lämpliga åldrar men vill förorda att ökad uppmärk- samhet ägnas åt rekrytering av personal i 30—35-årsåldern för utbildning till A-perso- nal. För B-personal bör högre åldrar för rekrytering kunna komma i fråga.

c) Manlig personal

Rekryteringen till SRK av manlig personal som avser teckna avtal för tjänstgöring i to- talförsvaret bör, i likhet med vad nu sker, utgöras av personal som är över vämplikts- åldern och av värnpliktiga som icke är ian- språktagna för andra uppgifter inom total- försvaret. Det bör eftersträvas att rekrytera sådan personal som under tidigare militär tjänstgöring genomgått sjukvårdsutbildning. Män under Värnpliktsåldern bör rekryteras även om avtalsbindningen måste upphöra då den militära grundutbildningen påbörjas.

Rekryteringen inom FRO bör inriktas på A- och B-personal som avses för av- talsbindning främst inom de civila delarna av totalförsvaret men också på B-personal för krigsmaktens behov. Denna personal får icke utgöras av värnpliktig personal. Även i detta fall bör beaktas att personalen skall kunna kvarstå i krigsorganisationen under tillräckligt lång tid — ca åtta år. För personal under Värnpliktsåldern kommer avtalen gi- vetvis endast gälla intill dess den militära grundutbildningen börjar.

Till FAK bör rekrytering ske enbart av personal, som är över värnpliktsåldem, samt av värnpliktig krigstjänstgöringsfri personal som icke är ianspråktagen för annan upp— gift inom totalförsvaret. Också denna per- sonal bör kunna stå till totalförsvarets för- fogande under en tillräckligt lång tid. Det årliga utbildningsbehovet torde kunna hållas på en lämplig nivå om personalen i genom- snitt kvarstår i tio år.

Rekrytering till FMCK bör omfatta främst ungdomar. Ungdomarna bör om möj- ligt påbörja sin utbildning inom kåren vid 16—17-årsåldern så att de sedan efter fri- villigt åtagande som B-personal eller hem-

värnsmän kan teckna avtal med en giltighet av tre till fyra år.

Till FFK bör som nu rekrytering ske bland värnpliktiga som förvärvat flygcertifikat och bland personal med lämplig teknisk bak- grund för marktjänsten. FFK personalbe- hov kan i huvudsak tillgodoses genom upp— skovsvämpliktiga.

D. Särskilda synpunkter på rekryteringen av deltagare i övrig frivillig utbildning

1. Frivillig befälsutbildning

Utbildningen bör som tidigare angivits i första hand anpassas efter de krigsorganisa- toriska behoven. Detta innebär att rekryte- ringsarbetet i väsentlig grad måste inriktas på personal som med hänsyn härtill bör del- ta i utbildningen.

Underlag för rekryteringen bör utarbe— tas av de militära myndigheter som närmast är ansvariga för personalens och krigsför- bandens användbarhet. Behoven bör angelä- genhetsgraderas. Med ledning av dessa upp- gifter kan sedan genom truppregistrerings- myndighets försorg uppgifter om denna per- sonal tas fram. Rekryteringen bör sedan kunna ske efter två metoder. Den ena inne- bär att personalen direkt genom truppre- gistreringsmyndighet eller utbildningsmyn- dighet uppmanas att delta i kurs. Denna me- tod bör t. ex. användas vid rekrytering till krigsförbandsutbildning. Den andra meto- den innebär att underlag för rekrytering till- ställs försvarsområdesbefälhavarna (motv svarande chefer vid marinen och flygvapnet) inom de områden där den för utbildning ak- tuella personalen är bosatt. Försvarsområdes- befälhavaren (motsvarande) tillställer däref- ter befälsutbildningsföreningarna dessa upp- gifter, varefter föreningarna genomför rekry— teringen. Den senare metoden används nu beträffande personal som tillhör kustartille- riet och bör användas vid rekrytering t. ex. till befordringskurser. Eventuth kan meto- derna kombineras.

. Vid sidan av den rekrytering som tar sikte på vissa bestämda grupper av befäl bör, som

tidigare anförts i kap. 4, de som i övrigt anser sig i behov av frivillig utbildning bl. a. kompletteringsutbildning, beredas möjlighet att delta. Eftersom det är ett önskemål att krigsmaktens personal överhuvudtaget del- tar i frivillig utbildning bör Också denna mera allmänt inriktade rekrytering bedrivas med kraft. Befälsutbildningsföreningarna hör av de militära myndigheterna tillställas uppgif- ter på även den personal av denna kategori som finns inom området. Sålunda bör det värnpliktiga befälet vid förband som skall fullgöra krigsförbandsövning i god tid före en sådan övning genom truppregistrerings- myndighetens försorg uppmanas att förbätt- ra sina kunskaper genom frivillig befälsut- bildning.

En viktig förutsättning vid rekryteringen av deltagare i utbildningen är att truppre- gistrerings- och utbildningsmyndighetema samverkar med de berörda frivilliga försvars- organisationerna för att planlägga upplys— nings- och rekryteringsarbetet, icke minst i samband med förestående krigsförbandsöv- ningar.

2. Skytteorganisationerna

I fråga om Skytteorganisationerna vill VK framhålla betydelsen av att skolungdom sti- muleras att delta i skytte. Upplysning till denna ungdom om möjligheterna att delta i frivillig skytteverksamhet är enligt VK upp- fattning på många orter bristfällig. Skytte- föreningarna bör intensifiera sin verksamhet bland ungdomen. Inom skolan bör skytte- intresserad lärare eller elev kunna för- medla upplysning om skyttet och organisera verksamheten.

Värnpliktiga bör uppmanas att redan un- der den tid då de är i militärtjänst anmäla sig som medlemmar i hemortens skytte- förening. Vidare bör utbildningsmyndighe- ternas skytteföreningar uppmana de värn- pliktiga att utom tjänsten delta i frivil- ligt skytte inom dessa föreningar. Om möjligt bör inom varje kompani eller mot- svarande förband finnas ett befäl som före- träder det frivilliga skyttet och som organi- serar verksamheten.

Värnpliktiga bör under krigsförbandsöv- ning eller annan obligatorisk repetitionsut- bildning intresseras för att ansluta sig till hemortens skytteförening. Det är från utbild- ningssynpunkt särskilt värdefullt om de värn- pliktiga före inryckning till repetitionsutbild- ning tränar upp sin förmåga i skytte. De bör uppmanas till detta i samband med inkallelse till repetitionsutbildning.

Personal som tillhör de civila delarna av totalförsvaret bör stimuleras att delta i fri- villigt skytte genom respektive myndigheters försorg.

3. Övriga frivilligorganisationer Rekryteringen av deltagare i FRO och FMCK frivilliga utbildning bör även inriktas på sådana värnpliktiga som vill stärka sina speciella kunskaper inom dessa organisatio- ners utbildningsområden. Främst bör värn- pliktiga som under sin grundutbildning utbil- dats i sambandstjänst respektive motorcykel- ordonnanstjänst komma i fråga. Samarbete bör ske mellan truppregistreringsmyndighe- terna och frivilligorganisationerna för att få fram uppgifter på aktuell personal.

Vid rekryteringen av medlemmar till SFK bör nära samarbete ske mellan klubben och fallskärmsjägarskolan. SFK bör vidare till- ställas uppgift från vederbörlig truppregistre- ringsmyndighet på fallskärmsjägarutbildad personal.

Till SBK bör överlämnas uppgift på hund- utbildad personal av vederbörliga truppre- gistreringsmyndigheter samt på fodervärdar från mobiliseringsmyndigheter. Personal för avtalsbindning inom de civila delarna av to- talförsvaret bör rekryteras bland icke värn- pliktiga eller värnpliktig krigstjänstgöringsfri personal som ej är ianspråktagen för andra uppgifter inom totalförsvaret.

Rekryteringen av medlemmar till Sveriges civilförsvarsförbund bör som angivits i kap. 20 främst intensifieras bland den i civilför- svaret inskrivna befälspersonalen.

E. Ansvarsförhållanden samordning

Tidigare har framhållits att det är nödvän- digt att samordna rekryteringen så att fri-

villigpersonalen kan utnyttjas så effektivt som möjligt inom totalförsvaret.

Enligt VK uppfattning bör överbefälha- varen och arbetsmarknadsstyrelsen ansvara för samordningen av rekryteringsverksam- heten inom krigsmakten respektive inom de civila delarna av totalförsvaret. Överbe- fälhavaren bör svara för samordningen mel— lan de militära och civila delarna av total- försvaret. Detta innebär bl. a. att allmänna bestämmelser om angelägenhetsgradering av behoven och samordning av upplysnings- och rekryteringsverksamheten bör utfärdas. Samråd bör härvid ske med övriga berörda myndigheter och med frivilligorganisatio- nerna. Det bör ankomma på myndigheterna att utfärda närmare bestämmelser för in— riktningen av frivilligorganisationernas re- krytering.

Rekryteringsverksamheten kan anses vara ett led i förbandsproduktionen och bör där- för stödjas av försvarsgrenscheferna samt de civila totalförsvarsmyndigheter som ansva— rar för organiserandet av enheter där fri- villigpersonal ingår. Dessa myndigheter bör bl. a. tillhandahålla frivilligorganisationerna erforderligt behovsunderlag.

Inom militär- och civilområdet bör det i enlighet med vad som anförts i kap. 21 vara militärbefälhavare respektive civilbefälhava- re som samordnar bl. a. rekryteringen av frivilligpersonal. Detta innebär också att de bör kartlägga och granska behoven inom to- talförsvaret samt i samråd med berörda myndigheter angelägenhetsgradera dessa.

Inom län bör försvarsområdesbefälhavare och länsstyrelse ,som även nämnts i kap. 21, bl. a. gemensamt ansvara för samordning av rekryteringen för att tillgodose de militära och civila behoven. Försvarsområdesbefäl- havaren skall därvid enligt militärbefälhava- rens anvisningar nära samarbeta med berör- da chefer ur marinen och flygvapnet. Ett vik- tigt led i denna planläggning bör vara att även samordna det civila och militära bi— ståndet till frivilligorganisationerna under rekryteringskampanjen. Rekrytering och ut- bildning bör samordnas till tiden så att kur- ser börjar snarast efter det att personalen anmält sig till utbildning.

VK finner det önskvärt att särskild infor- mation ges den personal som skall medverka i rekryteringskampanjer. Av intresse i detta sammanhang kan vara att pröva det i Dan- mark använda systemet med särskilda rekry- teringsgrupper, s.k. opplysningsudvalg, som är sammansatta av personer från olika grup- per och funktioner i samhället och som myc- ket aktivt deltar i rekryteringskampanjer inom skolor, företag, arbetsplatser m. m. Er- farenheterna av dessa gruppers verksamhet är mycket god.

25. Författningsfrågor

A. Vissa gällande bestämmelrer om frivillig försvarsverksamhet

1. Frivilligkungörelsen

Det författningsmässiga underlaget för det frivilliga försvarsarbetet är kungörelsen den 11 december 1953 (nr 737) angående fri- villig försvarsverksamhet, den s.k. frivillig- kungörelsen, som återges i bilaga 2: 1. Fri- villigkungörelsen grundas i allt väsentligt på förslag som år 1950 lades fram av kom- mittén för frivilligt försvarsarbete (SOU 1950: 38).

I frivilligkungörelsen redovisas vilka or- ganisationer som tillhör kategorin frivilliga försvarsorganisationer. Vidare anges att för- svarsverksamhet som bedrivs av frivillig för- svarsorganisation skall tjäna det totala för- svaret. Verksamheten skall omfatta upplys- ning, frivillig utbildning av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga samt rekrytering och ut- bildning av frivillig personal och därmed sammanhängande uppgifter liksom ekono- miskt stödjande verksamhet. Grundstadgar för de frivilliga försvarsorganisationerna skall enligt kungörelsen fastställas av Kungl. Maj:t. Som villkor för att frivillig försvars- organisation skall få statsbidrag eller eljest statligt understöd för sin verksamhet gäller att organisationen ställer sig till efterrättelse vad som föreskrivs i frivilligkungörelsen.

Kungörelsen innehåller också bestämmel- ser för hur ansvaret och uppgifterna för

den frivilliga försvarsverksamheten skall för- delas mellan myndigheter och frivilligorga- nisationer. De frivilliga försvarsorganisatio- nerna ansvarar för upplysnings- och rekry- teringsverksamhet, viss ekonomiskt stödjan- de verksamhet och sådan utbildning som inte ombesörjs av statsmyndigheterna. Myn- digheternas väsentligaste uppgift är att an- svara för den större delen av utbildningen samt att lämna underlag för rekryteri