SOU 1969:29

Idrott åt alla

1. Sammanfattning

I detta kapitel har sammanförts de huvud- principer, som utredningen arbetat efter, samt huvudparten av de förslag utredning- en lägger fram.

I den sammanfattning som inleder varje enskilt kapitel har motiveringarna till för- slagen fått en något fylligare behandling.

Utgångspunkter

Idrottsutredningen har haft att pröva in— riktningen av statens stöd till idrotten och därmed sammanhängande frågor.

Idrottsutredningen betonar i avsnitt 2.3 att idrottsrörelsen i vårt land i dag är en folkrörelse som utvecklas i frihet och som uppvisar en mängd variationer. Utredningen har därför inte sökt göra en fullständig be- dömning av dess organisatoriska uppbygg- nad eller i detalj analyserat dess verksam- hetsformer. I anslutning till i direktiven giv- na riktlinjer har utredningen inriktat sig på att analysera idrottsorganisationerna i de- ras funktion som mottagare och förvaltare av allmänna medel. Frågan om ett eventuellt vidgat organisatoriskt samarbete mellan idrottsorganisationerna har setts ur denna synvinkel.

Utredningen definierar idrott på följande sätt: »Alla de tävlingsmässiga och andra fysiska aktiviteter som människorna utför för att uppnå ett visst resultat eller få mo- tion och fysiskt aktiv rekreation.»

Enligt denna definition kan idrott utövas av det alldeles övervägande flertalet män-

niskor oavsett vars och ens fysiska eller sociala förutsättningar och med den inten— sitet och ambition som var och en anser lämplig för sitt vidkommande.

Detta innebär att utredningen inte ser idrotten som en exklusiv ungdomsverksam- het. Tvärtom kan den medelålders och äldre generationen sägas ha särskilt behov av idrott.

Utredningen finner också att >>idrott>> och >>friluftsliv>> i allt högre grad vuxit samman till en odelbar helhet. Detta avspeglar sig bl. a. i den kommunala planeringen. Nu bör staten följa efter och anpassa sina ad- ministrativa former till de nya förhållan- dena. Att längre söka skilja ut vad som kan vara >>idrott>> och vad som kan vara >>friluftsliv» ter sig sakligt sett tämligen ogörligt och är från utredningens synpunkt och för dess uppgift ointressant och rentav felaktigt.

Utredningen vill betrakta idrotten som en skala av aktiviteter från motionsidrott och friluftsverksamhet i nu gängse mening till de yppersta prestationer inom elitidrot— ten. Samhällsstödet bör, menar utredningen, ges en sådan utformning att idrott erbjuds alla människor och över ett så brett och differentierat fält som möjligt.

Samhället och idrotten

Synen på idrotten har förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Numera anses det självklart att samhället skall lämna ekono-

Utredningen anser att idrotten har en växande uppgift i det moderna samhället. Fritiden ökar. De minskade fysiska påfrest- ningarna i den dagliga tillvaron måste kom- penseras genom motion och rekreation. Idrott är en lämplig form för detta. Sam— hället bör därför ge idrotten ett kraftigt ökat ekonomiskt stöd. Motiven för detta är idrottens betydelse i den förebyggande hälsovården, som en lämplig fritidssyssel- sättning och som en allmänt omfattad ung— domsverksamhet.

Idrotten är av betydelse för samhället och samhällets insatser av betydelse för idrotten. Därför menar utredningen att idrotten inte kan isoleras från samhället i övrigt utan är en del av samhället. Sam- hällsvärderingar måste kunna anläggas på idrotten, liksom på andra företeelser i sam- hället. Samhällets stöd åt idrotten är en del av den totala samhällsverksamhet som grundas på politiska beslut.

Utredningen finner det tillfredsställande att idrottsrörelsen utformat riktlinjer för sitt internationella utbyte. Som folkrörelse bör idrotten ha förtroendet att själv ut- forma sina regler och sedan stå till svars inför allmänheten för dessa. Något behov av statligt auktoriserade regler föreligger inte.

Redan ungdomsutredningen pekade på en tendens till spänning i åldershänseende mellan den stora gruppen idrottande med- lemmar och styrelsemedlernmar i de cen- trala förbunden. Inom idrotten måste sär- skild uppmärksamhet ägnas problemet så att den befintliga ungdomsopinionen speglas också i de centrala beslutande församling— arna.

Idrottens organisationsstruktur

Idrotten har blivit en folkrörelse. Detta är en följd dels av det ökade behovet av mo- tion och rekreation i det moderna samhäl- let, dels av det uppoffrande arbete som ideellt verkande idrottsledare utför. I varje kommun och i strängt taget varje tätort i vårt land finns idrottsföreningar. Förening-

arna är grundvalen för svensk idrottsrörel- se — verksamhetens centrum. En omfattande idrottslig aktivitet bedrivs också i oorgani— serade former. Någon exakt beräkning av idrottsverksamhetens omfattning i Sverige kan därför inte göras.

Idrottsutredningen redovisar kortfattat den organisatoriska uppbyggnaden av Sve- riges riksidrottsförbund, Svenska korpora- tionsidrottsförbundet, Skid- och frilufts- främjandet, Sveriges olympiska kommitté, Riksföreningen för simningens främjande, Svenska livräddningssällskapet, Riksför- eningen för ridningens främjande, De svens- ka lantliga ryttarföreningarnas centralför- bund, Svenska ponnyföreningen, De handi- kappades riksförbund samt den frivilliga skytterörelsen. Det är framförallt dessa or- ganisationer, som berörs av utredningens förslag.

Dagens samhällsstöd För att få underlag för sina överväganden har idrottsutredningen företagit en genom- gång av samhällets ekonomiska stöd till idrott i bred bemärkelse. Utredningens sam- manställning omfattar statens, kommuner- nas och landstingens insatser.

Staten lämnar idrotten ekonomiskt stöd över flera huvudtitlar. Sammanlagt uppgår statens insatser till drygt 90 milj. kr. budget- året 1969/70. För att kunna bilda sig en uppfattning om de kommunala insatsernas storlek har utredningen genomfört en enkätundersök- ning med frågor om bl. a. de ekonomiska åtagandena på idrottsområdet. Med utgångs- punkt härifrån uppskattar utredningen de kommunala insatserna till ca 400 milj. kr. år 1969. Landstingens bidrag är 1968 upp- gick till ca tre milj. kr.

Totalt uppgår således samhällets ekono- miska insatser för idrott till omkring 500 milj. kr. år 1969.

Idrotten i andra länder

Idrotten är en internationell företeelse. Till dess spridning har framförallt medverkat att språk- och andra kulturbarriärer inte

lägger hinder i vägen. Idrotten har en bety- delsefull roll att spela som förmedlingslänk mellan individer och nationer.

Idrottsutredningen har låtit företa en en- kät om idrotten i ett antal länder, däribland de mest betydande idrottsnationema.

Syftet med enkäten har inte varit att rangordna länderna i en liga eller att över- huvud göra en bedömning av något slags >>idrottsstandard>> nationerna emellan. Var- je land måste bedömas efter sin måttstock. Syftet har i stället varit att — jämsides med att ge en internationell bakgrund — få be- lyst den idrottsliga situationen på sådana områden där utredningen funnit problem föreligga inom svensk idrott eller där intres- santa utvecklingslinjer avtecknar sig.

En mycket kortfattad allmän orientering lämnas om idrottslivets karaktär och sär- drag i de länder och länderområden som undersökningen omfattar.

Med reservation för ofullständigheter i det redovisade materialet kan följande stat- liga stöd i svenska kr. per invånare räknas fram (år 1966 resp. budgetår 1966/ 67):

Sverige 9.49 Danmark 1 .67 Finland 4.76 Norge 4.68 Storbritannien 0.34 Belgien 1 .16 Frankrike 0.28 Italien 0.95 Schweiz 0.25 Västtyskland 1.21 Polen 2.85 Japan 0.37 Canada 0.70 Mexico 0.65

I fråga om det stöd som utgår via delstat- liga, regionala och kommunala organ har det varit omöjligt att få några som helst jämförbara uppgifter.

Undersökningen innefattar bl.a. även uppgifter om antalet idrottsanläggningar av skilda slag.

Statsstödet anvisas f.n. under sex olika hu— vudtitlar, nämligen handels-, jordbruks-, ut- bildnings-, kommunikations-, försvars- och inrikesdepartemen-tens. Denna anslagsspl'itt— ring försvårar enligt utredningens uppfatt- ning överblicken över statsstödet till idrot- ten. Utredningen föreslår därför att den övervägande delen av statsstödet till idrot- ten sammanförs till ett reservationsanslag benämnt Centralt stöd till idrotten och där- med anvisas under en huvudtitel. Det fö- reslagna reservationsanslaget bör delas upp i två anslagsposter, en för Organisationsstöd m. m. och en för Anläggningsstöd m. m.

Utredningen förslår, att till anslagsposten Organisationsstöd m. m. förs:

]) den del av medlen ur fonden för idrot- tens främjande under tionde huvudtiteln, som används till organisationsstöd,

2) viss del av medlen ur fonden för fri- luftslivets främjande under nionde huvud- titeln, som används till organisationsstöd,

3) de medel ur anslaget Utbildning av ungdomsledare under åttonde huvudtiteln, som används till ledarutbildning inom idrot- ten,

4) den del av anslaget Bidrag till ung- domsorganisationernas centrala verksamhet under åttonde huvudtiteln, som utgår till idrottens organisationer,

5) den del av anslaget Bidrag till ungdo- mens fritidsverksamhet under åttonde hu- vudtiteln, som via riksidrottsförbundet ut— går till lokala organisationer för redovisad fritidsgruppsaktivitet,

6) anslaget Motionsverksamhet för stude- rande under åttonde huvudtiteln samt ansla- get Bidrag till frivilliga skytteväsendet under fjärde huvudtiteln.

Medel till gymnastik- och idrottshögsko- lorna samt till gymnastikfolkhögskolan Lill— sved och dess filial, idrottsinstitutet vid Bosön, bör även i fortsättningen utgå ur an- slag under åttonde huvudtiteln och stödet till affärsverkens personalidrott ingå i re- spektive verks ekonomiska redovisning.

Till anslagsposten Anläggningsstöd m.m. bör enligt utredningens uppfattning föras

1) de medel ur fonden för idrottens främ-

2) de medel ur fonden för friluftslivets främjande, som används till anläggningsstöd eller anläggningsservice,

3) anslaget Åtgärder för fritidsbåttrafiken under nionde huvudtiteln.

Ur anslag under elfte huvudtiteln till olika former av sysselsättningsfrämjande åtgärder utgår avsevärda belopp till byggande av an- läggningar för idrott i bred bemärkelse. Des- sa anslag bör också i fortsättningen utgå un- der elfte huvudtiteln.

Idrottsutredningen har i sin summering av insatserna för idrott inte tagit upp de bi- drag som utgår till byggandet av skolgym- nastiksalar. Utredningen pekar på att det rör sig om avsevärda belopp.

Utredningen ställer sig positiv till ett för- slag från skolöverstyrelsen, att statsstödet till skolgymnastiksalar också skall omfatta simbassäng, som uppförs i anslutning till skolbyggnad och som godkänts av skolöver— styrelsen som skolbad.

Idrottsutredningen är tveksam till fort- satt statlig bidragsgivning till idrottsanlägg— ningar. Utredningen föreslår att statsstöd normalt inte skall utgå till kommun för upp- förande av idrottsanläggning av i dag tradi- tionell mening men undantag bör kunna göras i särskilda fall t. ex. för kommuner med stort antal studerande. Utredningen förordar att anläggningar som i första hand är avsedda för motions- och rekreationsän- damål också i fortsättningen skall vara stats- bidragsberättigade liksom att statsbidrag skall utgå till smärre anläggningar som upp- förs av lokal idrottsförening eller därmed jämförbar sammanslutning.

Statens naturvårdsverk bör handha bidragsgivningen till anläggningar. En sär- skild nämnd bör inrättas inom verket för detta ändamål.

Till sådant forsknings— och utvecklingsar- bete som syftar till att få fram ändamålsen— liga och moderna idrottsanläggningar samt att utveckla och utarbeta olika typanlägg— ningar föreslår utredningen statligt stöd. Ett särskilt utvecklingsorgan bör inrättas med företrädare för naturvårdsverket, kommun- förbundet och RF.

Idrott utövas av tradition av unga, friska människor. De vill tävla med varandra om den bästa prestationen. Men idrott är så som utredningen uppfattar den minst lika viktig för andra grupper i vårt samhälle. De handi- kappade har särskilt behov av idrott som terapi och förströelse. 15 handikapporgani- sationer har gått samman om ett gemen- samt organ för handikappidrott anslutet till riksidrottsförbundet. Utredningen vill med utgångspunkt från denna nya organisatoris- k'a slagkraft förorda en kraftig uppräkning av stödet till handikappidrott. Detta föreslås öka från 380000 kr. budgetåret 1969/70 till 1 600 000 kr. budgetåret 1974/ 75.

Studerandeidrott

Utredningen föreslår inga förändringar i det system för stöd till de studerande mo- tionsinriktade idrottsverksamhet vid univer- sitet och högskolor som beslöts av 1967 års riksdag. Målsättningen att hälften av de stu- derande skall erbjudas ett motionstillfälle i veckan bör uppnås före planperiodens ut— gång.

För de studerande som elitidrottar gäller samma problem som för dem som kombine- rar elitidrott med förvärvsarbete. Många kan inte samtidigt prestera idrottsresultat av hög klass och utföra en normal studieprestation, vilket orsakar förlängd studietid m. m. Be- hov av ekonomiskt stöd finns därför.

Utredningen anser den enskildes strävan att få en god utbildning och en tryggad för- sörjning värd all respekt och denna strävan får på intet sätt motverkas.

För att underlätta möjligheterna att kom- binera studier med elitidrott föreslår idrotts- utredningen följande:

1. Vidgad stipendiering från föreningar och förbund av idrottsmän som studerar.

2. Ökade möjligheter för specialidrotts- förbund att anställa tränare.

3. Möjligheter till särbehandling i fråga om statsbidrag till kommunala idrottsan- läggningar när en utbyggnad direkt orsakas av de studerandes behov.

4. Elitidrott bör kunna anses som giltigt

skäl för förlängd studietid vid tilldelning av studiemedel.

5. Stipendiering av svenska elitidrottare för utländska studier.

6. Särskilda kurser bör anordnas för idrottsutövare som under viss del av året idrottar på heltid.

I drottsforskning

En ordentlig överblick över den forskning som är av betydelse för idrott saknas för närvarande. Detta medför bl. a. att forsk- ningsresultaten inte kommer idrotten till del i önskvärd utsträckning. Idrottsutredningen föreslår därför att en särskild nämnd för idrottsforskning skall inrättas. För att den nödvändiga kontakten med annan forsk- ning skall erhållas, föreslår utredningen, att nämnden knyts till det medicinska forsk- ningsrådet. Nämnden föreslås få sju leda- möter, av vilka tre utses av RF, tre av resp. det medicinska forskningsrådet, det samhällsvetenskapliga forskningsrådet och styrelsen för teknisk utveckling samt en av kommunförbundet. Nämnden skall initiera olika forskningsprojekt, bevilja anslag till forskning, hålla nära kontakt med andra forskningsorgan, skaffa sig överblick över för idrotten värdefull forskning, publicera forskningsresultat och se till att dessa kom- mer idrotten till del.

Utredningen beräknar medelsbehovet till idrottsforskning ur anslaget Centralt stöd till idrotten till 0,3 milj. kr. budgetåret 1970/ 71. Budgetåret 1974/75 beräknas behovet vara 1,0 milj. kr.

Ledarutbildning

Idrottsutredningen understryker att idrotts- rörelsens utbredning är helt beroende av de insatser som ideellt arbetande ledare ut- för. Utredningen räknar med att omkring 150 000 ledare för närvarande är verksam- ma inom idrottsrörelsen. Varje år behöver omkring 50000 nya idrottsledare rekryte- ras och utbildas.

Detta förhållande var bakgrunden till att riksidrottsstyrelsen i september 1964 till- satte en arbetsgrupp, där förutom riksidrotts- förbundet (RF) även korporationsidrottsför-

bundet och Skid- och friluftsfrämjandet var representerade, med uppgift att se över or- ganisationen och uppläggningen av ledarut- bildningen inom idrottsrörelsen. Arbets- gruppen avlämnade i mars 1967 förslag och riktlinjer till den framtida idrottsledarut— bildningen.

Idrottsutredningen lämnar en utförlig re- dogörelse för arbetsgruppens förslag, som bl. a. innebär att utbildningen organiseras i tre steg. Ett särskilt utbildningsråd skulle enligt arbetsgruppens förslag inrättas.

Idrottsutredningen ansluter sig i stort till arbetsgruppens förslag i fråga om utbild- ningens uppläggning, och understryker att utbildningen i största möjliga utsträckning bör ske lokalt. Korrespondensundervisning bör i stor utsträckning kunna användas. Grundutbildningen måste ges en allsidig in- riktning.

För att underlätta rekryteringen av ledare anser utredningen att en särskild studieor— ganisatör bör utses i varje lokal organisa- tion. Särskilda regionala utbildningsråd före- slås bli inrättade. Vid planperiodens slut bör varje utbildningsråd ha en heltidsanställd ut— bildningsledare.

För samordningen av all ledarutbildning bör ett centralt utbildningsråd inrättas. Ut— bildningsrådet, som bör bära ansvaret för all utbildningsverksamhet inom hela idrotts- rörelsen föreslås få stora befogenheter i frå- ga om planering och ledning av utbildningen inom idrottsrörelsen. Utbildningsrådet före- slås bli organiserat inom RF och erhålla medel via förbundet.

Arbetsgruppens förslag om generell arvo- dering av idrottsledare avvisas av idrotts- utredningen, som dock understryker att så- dan arvodering i vissa fall är nödvändig och redan i dag förekommer.

Idrottsutredningen beräknar kostnaderna för den föreslagna ledarutbildningen till 4,4 milj. kr. budgetåret 1970/71 mot 1,4 milj. kr. budgetåret 1969/70. För budgetåret 1974/75 beräknas kostnaderna till 9,4 milj. kr.

Idrottsutredningen anser att tillkomsten och driften av idrottsanläggningar i huvudsak är en kommunal angelägenhet. Vissa anlägg- ningar, som är avsedda för idrottsrörelsens centrala behov, här benämnda riksanlägg— ningar, anses dock falla utanför detta prin- cipiella synsätt. Till riksanläggningar bör statsstöd utgå.

Utredningen har tidigare framlagt förslag i fråga om Vålådalen. Här framläggs för- slag om statligt stöd till om- och utbygg- nad av Lillsved och Bosön för under plan- perioden totalt 8,4 respektive 16,5 milj. kr. Dessutom anses idrottsrörelsens behov av centrala kanslilokaler vara så stort och ange- läget att drygt 3 milj. kr. föreslås till vissa lokaler och ändamål i ett Idrottens hus.

F ri tidsgru p psstöd

Omkring 90 % av det totala antalet fritids- grupper redovisas via riksidrottsförbundet. Medel till verksamheten utgår ur ett anslag under åttonde huvudtiteln. Budgetåret 1969/ 70 har 13,2 milj. kr. upptagits för ändamå- let. Av dessa beräknas 11,9 milj. kr. utgå via RF.

Idrottsutredningen pekar på vissa förhål— landen i de nuvarande och i de av ungdoms- utredningen föreslagna bidragsbestämmelser- na som är ofördelaktiga ur idrottens syn- punkt. Detta gäller bl.a. åldersgränserna, redovisnings- och kontrollförfarandet och att tävlingsidrott inte räknas som bidrags- berättigad verksamhet.

Det bör också ankomma på RF att, med de nuvarande bidragsbestämmelserna som utgångspunkt och med beaktande av ut- redningens påpekanden, lägga fram förslag om nya till idrottens förhållanden avpassa- de bidragsbeståmmelser. Övriga organisatio- ner förutsätts få samma möjlighet att ut- forma särskilda bestämmelser för sina re- spektive verksamhetsområden. Idrottsutred- ningen förutsätter att endast organisationer med idrott som huvudsaklig verksamhet er- håller fritidsgruppsstöd av statsmedel via RF, och att dessa organisationer inte kan erhålla sådant stöd via bildningsförbund. Utredningen beräknar en utgiftsökning till

idrottens fritidsgruppsverksamhet från 11,9 milj. kr. budgetåret 1969/70 till 19,1 milj. kr. budgetåret 1974/75.

Olympiska kommittén Idrottsutredningen föreslår att riksidrotts- styrelsen skall överta Sveriges olympiska kommittés uppgift, som medelsfördelare. Anslag till olympiska spel skall inte utgå i särskild ordning utan betraktas som en del av den totala idrottsliga verksamheten. Det bör ankomma på riksidrottsstyrelsen att vid fördelningen av det totala idrottsanslaget vä- ga medel för olympiska spel mot andra an- gelägna önskemål. Idrottsutredningen pekar på den bristande demokrati som i vissa av- seenden finns inom Internationella olympis- ka kommittén och anser att det bör vara en angelägenhet för den svenska idrottsrörel- sen —att medverka till att dessa missförhål- landen undanröjs.

Idrottsadministration och anslagsförvaltning

I direktiven har idrottsutredningen anmo- dats överväga sådana organisationsspörs- mål som direkt hänger samman med det statliga idrottsstödet. Detta skulle ske under beaktande av att idrottsrörelsen i vårt land bärs upp av fristående och av staten obund- na organisationer samt att denna grundfär- utsättning för den svenska idrottsrörelsen inte bör rubbas.

Vad angår handläggningen på departe- men-tsplanet av statsstödet till idrotten kon- staterar utredningen att detta är en fråga för regeringens och regeringschefens avgö- rande. Med det betraktelsesätt utredningen har på idrotten som en bred fritidsaktivitet blir frågan om dess stöd nära förbunden med den allmänna miljöpolitiken. Det är detta samband som enligt utredningens me- ning bör vara vägledande vid val av depar- tement.

Beträffande handläggningen på myndig- hetsplanet diskuterar utredningen flera tänkbara alternativ. Utredningen stannar för att myndighetsfunktionen vad gäller stöd till organisationer bör anförtros idrottens eget topporgan, riksidrottsförbundet. Detta skulle utgöra en vidareutveckling av nu rå-

dande praxis. Utredningen anser också en sådan ordning vara bästa garantin mot en idrottsrörelsens splittring som skulle för- svåra samordning och effektivitet.

Utredningen betonar att den ser ett myc— ket nära samband mellan de ökade anslag utredningen föreslår och den organisatoris- ka rationalisering som en anslutning av kor- porationsidrottsförbundet, Skid- och frilufts- främjandet och det frivilliga skytteväsendet som specialförbund till riksidrottsförbundet skulle utgöra.

I fråga om anläggningsstöd bör myndig— hetsfunktionen anförtros naturvårdsverket, som redan förvaltar det anläggningsstöd som utgår från nuvarande friluftsfond.

Utredningen anser det nödvändigt att nå- got stärka det statliga inflytandet i riks- idrottsstyrelsen, som närmast handhar myn— dighetsfunktionen. Systemet med Kungl. Maj:ts ombud bibehålles men det bör i fortsättningen vara två ombud i stället för ett.

Utredningen presenterar ett förslag till utbyggnad av kansliet vid riksidrottsför- bundet.

S-årsplan för svensk idrott

I detta kapitel sammanfattas och samman- ställs i en översiktsplan utredningens be- dömningar och förslag.

För utvecklingen av det fortsatta stödet vill utredningen fastställa en femårig plane- ringsram. En sådan långsiktig planering av expansionen finner utredningen önskvärd ur statsmakternas synpunkt. Den är emellertid lika nödvändig för kommunerna som måste ges möjlighet att anpassa sitt stöd till de ändrade förutsättningarna samt för idrotts- organisationerna själva som skall mobilise— ra de personella resurser som kräVS och se till att det ökande offentliga stödet kommer till effektiv användning.

Utredningen har funnit starka motiv för en mycket kraftig ökning av statens stöd till idrotten. För de ändamål utredningen vill inrymma i det nya anslaget för Centralt stöd till idrotten föreslås en fördubbling av stödet under planperioden, från 59 milj. kr. budgetåret 1969/ 70 (basåret) till 118 milj.

kr. budgetåret 1974/ 75. Den genomsnittliga ökningen är något snabbare för organisa- tionsstöd än för anläggningsstöd.

2. Utgångspunkter

2.1. Sammanfattning

Idrottsutredningen har haft att pröva in- riktningen av statens stöd till idrotten och därmed sammanhängande frågor. I direk- tiven — som i det följande återges i sin hel- het — har angivits några problemområden som utredningen särskilt bör behandla.

Idrottsutredningen betonar i avsnitt 2.3 att idrottsrörelsen i vårt land i dag är en folkrörelse som utvecklas i frihet och som uppvisar en mängd variationer. Utredningen har därför inte sökt göra en fullständig be- dömning av dess organisatoriska uppbygg- nad eller i detalj analyserat dess verksam- hetsformer. I anslutning till i direktiven giv- na riktlinjer har utredningen inriktat sig på att analysera idrottsorganisationerna i de- ras funktion som mottagare och förvaltare av allmänna medel. Frågan om ett eventuellt vidgat organisatoriskt samarbete mellan idrottsorganisationerna har setts ur denna synvinkel.

Utredningen definierar idrott på följande sätt: >>Alla de tävlingsmässiga och andra fysiska aktiviteter som människorna utför för att uppnå ett visst resultat eller få mo- tion och fysiskt aktiv rekreation.»

Enligt denna definition kan idrott utövas av det alldeles övervägande flertalet män- niskor oavsett vars och ens fysiska eller sociala förutsättningar och med den inten- sitet och ambition som var och en anser lämplig för sitt vidkommande.

Detta innebär att utredningen inte ser idrotten som en exklusiv ungdomsverksam- het. Tvärtom kan den medelålders och äldre generationen sägas ha särskilt behov av idrott.

Utredningen finner också att >>idrott>> och >>friluftsliv>> i allt högre grad vuxit samman till en odelbar helhet. Detta avspeglar sig bl.a. i den kommunala planeringen. Nu bör staten följa efter och anpassa sina ad- ministrativa former till de nya förhållan- dena. Att längre söka skilja ut vad som kan vara »idrott» och vad som kan vara >>friluftsliv» ter sig sakligt sett tämligen ogörligt och är från utredningens synpunkt och för dess uppgift ointressant och rentav felaktigt.

Utredningen vill betrakta idrotten som en skala av aktiviteter från motionsidrott och friluftsverksamhet i nu gängse mening till de yppersta prestationer inom elitidrot- ten. Samhällsstödet bör, menar utredningen, ges en sådan utformning att idrott erbjuds alla människor och över ett så brett och differentierat fält som möjligt.

Utredningen har inte låtit företa några stora undersökningar av idrottens totala om- fattning i vårt land och inte heller sökt kart- lägga dess verksamhetsformer i förhållande till andra folk- och ungdomsrörelser. I stäl- let har utredningen här byggt på förelig- gande undersökningar och utredningar, bl.a. fritidsutredningens slutbetänkande år 1966 och ungdomsutredningens slutbetän-

kande år 1967. Dessa båda utredningar byggde sina förslag på relativt omfattande sociologiska undersökningar. I föreliggande kapitel återfinns referat av de båda ut- redningamas förslag samt av idrottsutred- ningens yttranden över dem. I den utsträck- ning statsmakterna lagt utredningsförslagen till grund för nya regler för statststöd har självfallet idrottsutredningen låtit dessa bilda utgångspunkt för sina överväganden och förslag.

Idrottsutredningen refererar i detta kapitel också den särskilda undersökning om idrotts- utövande i Sverige som utförts på uppdrag av riksidrottsförbundet (RF).

2.2. Utredningsuppdraget 2.2.1 Direktiven

Idrottsutredningen tillsattes den 30 novem— ber 1965. I direktiven anförde föredragan- den, chefen för handelsdepartementet, stats- rådet Lange:

»Vårt samhälle undergår en snabb om- vandling kännetecknad av bl.a. koncen- tration av bebyggelse till de större städerna och en omfattande mekanisering av arbets- livet. Till utvecklingsbilden hör även för- kortningen av arbetstiden för stora grup- per av vårt folk och därav följande an- språk att på. ett berikande sätt kunna utfylla fritiden. Det är allmänt omvittnat, att idrot- ten har viktiga funktioner att fylla när det gäller individens anpassning till denna ut- veckling. En självklar betydelse har den för ungdomen och dess livsföring. Därtill kom- mer idrottens uppgifter för det ökande an- tal vuxna, som vid sidan av sin dagliga ar- betsinsats har ett vitalt behov av fysisk mo- tion. Den betydelse elitidrotten har för att stimulera till idrottsutövning får ej heller underskattas. Ett rikt idrottsliv med fram- stående elitidrott har dessutom en förmåga att engagera stora grupper av människor utan att dessa är aktivt idrottsutövande. Härigenom får idrotten en indirekt och ingalunda oväsentlig betydelse för vida la- ger av vårt folk genom att skänka spänning och förströelse.

Det är mot denna bakgrund glädjande att kunna konstatera att den idrottsliga verksamheten fått en allt vidare utbred- ning. Beträffande den organiserade idrotts- verksamheten kommer detta till uttryck i bl.a. kraftigt ökat antal medlemmar i idrottsföreningar och övriga organisationer med idrott på programmet. Med särskild tillfredsställelse kan noteras det ökande in- tresset för de handikappades idrottsbehov. Vid sidan av den organiserade idrotten skall här också nämnas den icke organiserade motionsidrotten, som i stor utsträckning ut- övas i idrottsorganisationernas regi eller med anlitande av anläggningar som tillhör dessa organisationer. Siffror som belyser den icke organiserade idrottens utveckling kan av naturliga skäl inte anges. Mycket tyder emel- lertid på att denna har ökat i takt med den organiserade idrotten.

Med den utveckling jag nu antytt har följt ökade insatser från samhällets sida för att ge idrottslivet i vårt land de resurser och den stimulans som det behöver.

Främst bör nämnas de betydande insatser som i första hand stads- och landskommu- nerna men under senare år också landsting- en gjort och planerar för idrotten. Jag har ett intryck av att man i debatten om sam- hällsstödet till idrotten understundom för- bisett den avgörande roll kommunerna här- vidlag kommit att spela. Det kommunala engagemanget i idrottslivet begränsar sig icke till ekonomiska bidrag utan omspänner flera olika aktiviteter. Byggandet av kom- munala idrottsplatser har sålunda under se— nare år haft en intensiv utveckling. Vidare kan pekas på det intresse som kommunerna visat för ledarutbildning, instruktionsverk- samhet och anordnandet av ungdomsläger. De kommunala investeringarna i idrottsan— läggningar har vid en särskild undersök- ning avseende året 1963 beräknats uppgå till sammanlagt omkring 80 milj. kr. Lägges härtill kommunernas kostnader för övriga idrottsändamål torde denna siffra få höjas till betydligt mer än det dubbla. Arbetet med idrottsfrågor ingår numera som ett na- turligt led i den kommunala verksamheten och det ansvar, som kommunerna i dag ta—

git för idrottsverksamheten, har otvivelak- tigt haft mycket stor betydelse för den glädjande utveckling som idrotten haft.

Idrottslivet har sedan gammalt åtnjutit statens stöd. Under den senaste tioårsperio- den har statsanslagen till idrottsliga ända- mål över fonderna för idrottens och fri- luftslivets främjande mer än fördubblats. För innevarande budgetår uppgår anslaget till idrottsfonden till 20 375 000 kr. Härtill bör läggas de medel som kommer idrotten till godo från friluftsfonden och genom statsbidrag över åttonde huvudtiteln till ungdomens fritidsverksamhet.

Det kan förutses att det allmännas eko- nomiska stöd till idrottsverksamhet kom- mer att fortsätta att öka.

Frågan om samhällets stöd för att främja idrottslivet har behandlats av årets riksdag i anledning av väckta motioner. Såsom fram- hålles i allmänna beredningsutskottets utlå- tande nr 41 över väckta motionerna bör till grund för de fortsatta statliga insatser- na ligga en planering som siktar till en så effektiv användning som möjligt av de re- surser, vilka samhället ställer till förfogan- de. Bedömningen av den statliga insatsen måste härvid ske med beaktande av de re- surser som tillföres idrottsrörelsen från an- nat håll. Avvägningen av statens stöd bör vidare grundas på ingående kännedom om de skilda frågor, av vilka idrottslivets ut- veckling är beroende.

De riktlinjer för samhällets idrottspoli— tiska insatser, vilka jag sålunda ser behov av, låter sig icke fastlägga utan närmare utredning av en rad olika frågor som berör vårt lands idrottsliv. Jag delar sålunda den i nämnda utskottsutlåtande framförda upp- fattningen att det föreligger behov av en utredning om riktlinjerna för det allmän- nas stöd till idrotten. I det följande skall jag i korthet uppehålla mig vid några av de viktigare spörsmål som jag anser bör övervägas.

Såsom framgår av det nyss sagda har kommunernas investeringar i anläggningar av skilda slag för idrottsändamål kraftigt ökat under senare år. Utvecklingen pekar mot en fortsatt ökning av kommunernas

åtaganden i dessa hänseenden. Sedan lång tid tillbaka har kommunerna för sina an- läggningsprojekt kunnat erhålla visst stat- ligt stöd i form av bidrag från idrottsfon- den. Dessa bidrag, som ursprungligen ofta täckte en betydande del av anläggnings— kostnaderna, har med det ökade antalet an- läggningsprojekt och de stegrade totala kost- naderna kommit att i stor utsträckning för- lora i betydelse. Detta förhållande har på senare år blivit mer påtagligt genom om- vandlingen till större kommunenheter. Den bl.a. härigenom förbättrade ekonomiska bärkraften hos kommunerna har gjort det möjligt för dem att på ett annat sätt än förr bära hela det finansiella ansvaret för denna del av den kommunala idrottspoliti- ken. Utvecklingen har även givit kommu- nerna bättre förutsättningar att bedöma be- hovet av idrottsanläggningar och omfatt- ningen av projekten. Behovet av särskild stimulans i form av statliga bidrag till an- läggningarna är därför betydligt mindre nu än tidigare. Det finns anledning ifrågasätta om icke de medel som staten tillskjuter för dessa ändamål som regel kan nyttiggöras bättre om de tillföras sektorer, där idrotts- rörelsens behov av statligt stöd är mera påtagligt.

Det nu sagda får emellertid inte undan- skymma att fall kan uppkomma då till— komsten av en angelägen kommunal idrotts— anläggning är beroende av statlig medver- kan. För sådana fall bör finnas former för ett effektivt stöd. Hur ett sådant bör vara konstruerat för att vara ändamålsenligt bör utredas. Prövningen av frågan om finansie- ringen av idrottsanläggningarna bör ske i samband med en mera allmän bedömning av kommunernas och statens framtida an- svar för idrottens utveckling och den sam— verkan mellan kommunala och statliga in— satser som är en förutsättning för att ge idrotten bästa möjliga resurser.

Vid bedömningen av statens stöd till idrottsanläggningar bör uppmärksammas, att åtskilliga av de mindre anläggningarna ägs av andra subjekt än kommuner, t.ex. idrottsföreningar eller stiftelser, och att fi- nansieringen av sådana anläggningar i bety-

dande utsträckning skett med bidrag ur idrottsfonden. En undersökning av lämpliga former för statens stöd till idrottsanlägg- ningar bör omfatta även frågan om finan— sieringen av sådana enskilda anläggningar som här nämnts.

En väsentlig del av bidragsmedlen tas i anspråk för utbildning av instruktörer och ledare samt instruktionsverksamhet av olika slag. Kurser för ifrågavarande ändamål an- ordnas i betydande omfattning av riksidrotts- förbundet och därtill anslutna organisatio- ner. Kurserna är dels centrala, dels regionala och lokala. Även korporationsidrottsförbun— det samt Skid- och friluftsfrämjandet bedri- ver kursverksamhet med stöd av bidrag ur idrottsfonden. När det gällt att vidga in- tresset för idrott har de av riksidrottsför- bundet och vissa specialförbund anställda konsulenterna haft viktiga uppgifter. Det- samma gäller korporationsidrottsförbundets motsvarande funktionärer. En fortsatt ut— byggnad av konsulentorganisationen och en intensifiering av instruktions- och kursverk- samheten bör ske för att ytterligare bredda den idrottsliga verksamheten. Jag ser häri även ett villkor för att säkerställa idrotts- rörelsens behov av utbildade ledare. Denna utbyggnad av verksamheten bör emellertid föregås av en planläggning, som klargör målsättningen och de allmänna riktlinjerna för instruktionsverksamheten på såväl det centrala som de lägre planen och tillvaratar möjligheterna till samordning av de olika organisationernas insatser på detta område. Vad gäller den egentliga idrottsledarutbild- ningen bör klarläggas idrottsrörelsens behov av ledarkrafter och lämpliga utbildningsfor- mer prövas.

Uppmärksamhet bör också ägnas idrot- tens behov av forskning. Genom utredning bör närmare klargöras vilka forskningsupp- gifter som framstår som angelägna och lämpliga former för den forskningsverk- samhet vilken bedömes erforderlig. Av vikt är att undersöka vilka möjligheter som finns att tillgodoföra idrotten resultat av forsk- ning, som utan att vara speciellt inriktad på idrottens problem är av betydelse för lös- ningen av dessa.

Idrottsrörelsen i vårt land har av tradi— tion vilat på fristående och av. staten obund- na organisationer. Häri ligger ett stort värde och denna arbetsform bör tillskrivas att idrottsrörelsen kan tillgodoräkna sig så stora insatser från frivilliga och på ideell grund arbetande krafter. Denna grundförutsätt— ning för den svenska idrottsrörelsen bör icke rubbas. Detta bör emellertid inte hind- ra att vissa organisatoriska frågor rörande den idrottsliga verksamheten tas upp till granskning vid en offentlig utredning röran- de idrottsfrågorna. Jag avser här sådana organisationsspörsmål som direkt hänger samman med det statliga bidragsstödet. Det är givetvis ett önskemål att idrottslivet orga- niseras så att statens stöd blir till största möjliga nytta. I detta avseende bör stor be— tydelse tillmätas den beredning av medels- äskanden för olika idrottsliga behov som riksidrottsförbundet svarar för. Detta system har medfört att huvuddelen av det årliga budgetanslaget till idrotten ställes till för- bundets förfogande för fördelning enligt närmare givna anvisningar. För att ytter— ligare samordna idrottens budgetfrågor till- sattes år 1963 idrottens samarbetsnämnd med representanter från riksidrottsförbun— det, korporationsidrottsförbundet och De handikappades riksförbund. Det synes värt att pröva om ytterligare steg kan tas för att nå en samlad bedömning av frågorna om idrottens anslagstilldelning. I detta samman- hang bör undersökas om den nuvarande ordningen med särskilda anslag för de me- delsbehov som hänger samman med delta- gande i de olympiska spelen och andra inter- nationella mästerskapstävlingar är den mest ändamålsenliga.

Såsom framgått av det tidigare anförda utgår statsanslag till idrottsändamål huvud- sakligen från två fonder, en för idrott och en för friluftsliv. Flera organisationer, bland dem Skid- och friluftsfrämjandet, uppbär bi- drag från båda fonderna. Det bör av prak— tiska skäl undersökas huruvida icke orga- nisationer, vilkas verksamhet är av mera fri- luftsbetonad natur bör få hela sitt stöd ur friluftsfonden, medan de som sysslar med mera direkt idrottsverksamhet bör stödjas ur

idrottsfonderna. Skulle så finnas vara fallet bör de närmare reglerna för en sådan för— delning mellan fonderna av stödet övervä- gas. Därvid får även tas ställning till den omfördelning av anslagen till fonderna, som kan bli erforderlig.

[ enlighet med det sagda finner jag det önskvärt att en utredning tillsättes för att pröva inriktningen av statens stöd till idrot- ten och därmed sammanhängande frågor. Utredningen bör ske av särskilt tillkallade sakkunniga i nära kontakt med de centrala organisationerna på idrotts- och friluftslivets område. De sakkunniga bör göra sig väl för- trogna med det utredningsarbete som be- drivs inom idrottsrörelsens egna organ och idrottens samarbetsnämnd samt tillgodogöra sig därvid vunna resultat. Samråd bör äga rum med bl. a. 1962 års ungdomsutredning och 1962 års fritidsutredning, vilka har att inom närliggande områden ta ställning till frågor som delvis berör de här antydda ut— redningsuppgifterna.»

2.2.2. Avgränsning av uppdraget

Utredningen vill i det följande precisera någ— ra av de avgränsningar av utredningsarbetet som utredningen av praktiska skäl ansett sig böra göra.

Utredningen har inte i detalj analyserat den svenska idrottsrörelsens organisatoriska uppbyggnad och har inte heller sökt göra en fullständig bedömning av dess verksamhets- former.

Basen för det organiserade idrottslivet ut- görs av frivilliga insatser och personligt en— gagemang. Detta gäller såväl de aktiva ledar- insatserna på det idrottsliga och organisato- riska området som det mer passiva stöd som lämnas i form av medlemskap och ekono— miska bidrag. Idrottsrörelsen i vårt land äri dag en folkrörelse, som utvecklas i frihet och som uppvisar en mängd variationer.

Idrottsorganisationernas uppbyggnad lik- som deras interna förhållanden — t.ex. ar- betsfördelningen mellan centrala, regionala och lokala intressen — måste därför vara en de fria organisationemas egen angelä-

genhet. Det är naturligt att utgå från att or- ganisationerna själva på allt sätt söker effek- tivisera sina verksamhetsformer och anpas- sa sig till de ändrade förutsättningar som kan följa av samhällsutvecklingen eller av andra skäl.

Utredningen har i enlighet med denna principiella syn och i anslutning till direk- tivens riktlinjer i huvudsak inriktat sig på att analysera idrottsorganisationerna i deras funktion som mottagare och förvaltare av allmänna medel. Samhället har rätt att krä- va att dess stöd blir till största möjliga nytta. En frågeställning kan härvid vara om en satsning via idrottens egna organisationer kan ge de resultat i form av ökad aktivitet som avses med statsanslagen eller om dessa anslag bör användas på annat sätt. Frågan om ett eventuellt vidgat organisatoriskt sam— arbete mellan idrottsorganisationerna har setts ur denna synvinkel.

Särskilt har i detta sammanhang diskuv terats organisationsformema på sådana idrottsliga områden där en ökad samord- ning ter sig praktiskt lämplig eller rent av är en förutsättning för goda resultat. Hit hör bl.a. ledarutbildning, utbildning av in— struktörer samt forskning.

Vad gäller uppgiften att skildra idrotten som ungdoms- och folkrörelse har inte ut» redningen funnit anledning företa egna, mer djupgående undersökningar på detta om— råde. Den har funnit det för sin uppgift vara tillräckligt att analysera det material som 1962 års ungdomsutredning presenterat och som innefattar två sociologiska undersök— ningar av idrotten som folk- och ungdoms- rörelse i jämförelse med andra ungdomsor— ganisationers verksamhet. Därav framgår även idrottsrörelsens utbredning i jämförel- se med andra ungdomsrörelser. Därutöver har utredningen använt annat tillgängligt material, särskilt undersökningar och infor— mationer som erhållits från idrottsorganisa— tionerna själva.

Utredningen har mött stora svårigheter när det gällt att kartlägga idrottsrörelsens totala ekonomiska verksamhet. Detta beror framför allt på att en idrottsförening ofta har sin ekonomiska verksamhet uppsplittrad

på sinsemellan åtskilda och ekonomiskt fri- stående sektioner, avdelningar, verksamhets- områden o.s.v. Utredningen har här i hu- vudsak fått hålla sig till de uppgifter som kunnat insamlas via idrottsorganisationerna själva.

Utredningen har lagt stor vikt vid en plan- mässig uppbyggnad av de ökade resurser som enligt utredningsförslaget ställs till idrottsrörelsens förfogande. En sådan mera genomtänkt planering är nödvändig för att de ökade resurserna skall komma till effek— tiv användning och för att idrottsrörelsen själv — där den finner detta lämpligt — skall kunna anpassa sina organisationsformer till de nya förhållandena. Även på det kommu- nala planet har man ett särskilt intresse av att kunna se utvecklingen i ett långsiktigt perspektiv — de egna insatserna blir inte opå- verkade av ändringar i det statliga stödet. I den femårsplan som läggs fram av utred— ningen ingår byggandet av ett antal anlägg- ningar av rikskaraktär. De befinner sig på olika stadier av planering. För projekt som tidsmässigt ligger i den senare delen av pla- nen föreligger endast grova kostnadskalky- ler.

2.3 Vad är idrott?

Begreppen elitidrott, stjärnidrott, toppidrott, massidrott, breddidrott, motionsidrott och korporationsidrott är några av de inom idrottslivet ofta använda termer, varmed man sökt skilja ut idrott på någon viss ak- tivitets— eller ambitionsnivå eller i en viss organisatorisk form. Att söka definiera skill- naden mellan dessa begrepp är en ganska ogörlig uppgift särskilt som den exakta in- nebörden varierar beroende på i vilket sam- manhang begreppen används. Då ges de of- ta en värdeladdad prägel. Flera av begrep- pen används delvis synonyma. Utredningen återkommer till denna fråga när den disku- terar den samhällsnytta som idrotten repre— senterar och som motiverar samhälleligt stöd.

Tidigare skilde man ofta mellan begrep- pen »idrott» och »sport». För mången torde >>idrott» ha varit liktydigt med vad som nu-

mera betecknas som friidrott, d.v.s. löp— ning, hopp och kast, men dit hör enligt de- finitionen även de andra grenar, där utövar— nas fysiska och på något sätt mätbara presta— tion är det centrala, även när redskap an- vändes (exempelvis boxning, brottning, fot- boll, fäktning, simning, skidlöpning). I spor- ten däremot är redskapet det närmast pri- mära (exempel: bilen, hästen, segelbåten). Sedan länge torde denna indelning sakna annat än historiskt intresse. Utredningen gör ingen åtskillnad mellan »idrott» och »sport» utan använder idrott som en sam— lande beteckning.

För utredningens vidkommande är det väsentligt att konstatera att idrotten av idag är en bred folkrörelse över mycket vida om— råden och för människor i alla åldrar och av båda könen. Med den utgångspunkten skulle utredningen för sitt vidkommande och för sitt behov vilja definiera idrott som: alla de tävlingsmässiga och andra fysiska ak- tiviteter, som människorna utför för att upp- nå ett visst resultat eller få motion och fy- siskt aktiv rekreation. Enligt denna definition kan idrott utövas av det alldeles övervägande flertalet människor oavsett vars och ens fysiska eller sociala förutsättningar och med den intensitet och ambition, som var och en anser lämplig för sitt vidkommande. Utredningen tar denna definition av idrotten till utgångspunkt för sina förslag i ekonomiskt och organisatoriskt avseende.

Utredningen ser således inte idrotten som en exklusiv ungdomsverksamhet. Detta må ha varit det historiska ursprunget till idrot- ten. I dag är situationen en annan. Just i ungdomsåren är mäniskorna oftast naturli- gen fysiskt aktiva. Det bekvämligare samhäl— let, bilburenheten, avlastningen av fysiskt ansträngande arbetsuppgifter — alltsammans åtgärder avsedda att underlätta människans liv — innebär småningom en automatiskt minskad rörlighet, vilket leder till för lite fysisk aktivitet, alltför låg förbränning i för— hållande till näringstillförseln, för mycket stillasittande, oträning och fetma. Därför kan det sägas vara inte minst den medel- ålders och äldre generationen som jämsides

med ökad satsning på hela det idrottsliga området har särskilt behov av idrottsverk— samhet.

Utredningen har inte funnit det möjligt att göra en gränsdragning mellan >>idrott>> och »friluftsliv». I allt högre grad har >>idrotten>> och >>friluftslivet» kommit att växa samman till en odelbar helhet, där de skilda aktiviteterna ömsesidigt stödjer och främjar varandra. Den idrottsliga verksam- heten sker till betydande del i vad som kan kallas friluftsliv. Det gäller i första hand konditionsträningen inom praktiskt taget alla specialidrotter. De stora propagandatävling- arna av typ Vasaloppet kan betraktas som uttryck för en idrottslig breddverksamhet samtidigt som de driver fram en sådan. I lika stor utsträckning kan en sådan tävling emellertid betraktas som ett uttryck för en vidgad friluftsverksamhet samtidigt som tävlingsformen ökar intresset för frilufts— verksamheten.

Sedan lång tid ses i den kommunala pla- neringen idrott och friluftsliv som ett en- hetligt område. Kommunala insatser för att vidga medborgarnas möjligheter till träning, motion och rekreation tar sig uttryck i stöd till både idrottens och friluftslivets orga- nisationer. De insatser som görs via statligt och kommunalt stöd till anläggningar eller när kommunerna själva bygger eller för- bättrar anläggningar sker i allt högre grad i form av kombinerade idrotts- och frilufts- anläggningar. Där kan i skilda former och med varierande intensitet den tränande, mo- tionerande och rekreationssökande allmän— heten få sina intressen tillgodosedda samti- digt. Vid dessa anläggningar är det omöjligt att skilja ut vad som enligt den hittillsva— rande terminologin borde kallas idrott och vad som borde kallas friluftsliv, vad som är ren motion och vad som är tävlingspresta- tion eller förberedelse för en sådan. Till an- läggningar av denna typ kan utgå medel ur såväl idrotts— som friluftsfonderna.

Kommunerna har gått i spetsen för att in- föra detta synsätt. I flertalet kommuner och i växande omfattning har ett enhetligt kommunalt organ för idrotts— och frilufts- verksamhet skapats, ofta är en enda nämnd

eller styrelse verksam över hela fritidssek- torn. Nu bör staten följa efter och anpassa sina administrativa former till de nya för- hållandena. Att längre söka skilja ut vad som kan vara >>idrott>> och vad som kan vara >>friluftsliv>> ter sig sakligt sett tämli- gen ogörligt och är från utredningens syn— punkt och för dess uppgift ointressant och rentav felaktigt.

Därför använder utredningen i det föl- jande begreppet idrott såsom samlande be- teckning för »idrott» och >>friluftsliv». I sina förslagsavsnitt drar utredningen konsekven- serna av denna principiella syn.

Utredningen har inte heller funnit det meningsfullt att företa en skarp gränsdrag- ning mellan en mer motionsbetonad form av idrottslig verksamhet och en mer tävlings- bctonad form. För den renodlade tävlings- idrotten gäller självfallet delvis andra förut- sättningar och självfallet ställer denna del- vis andra krav än motionsverksamheten. Ut- redningen anser det emellertid mer angelä- get att betona det samband som finns mel— lan tävlings- och motionsverksamhet än att söka analysera skillnaderna. >>Motionsidrot— ten» har i regel betydande inslag av tävling och >>tävlingsidrotten>> uppfattas oftast av sina utövare först och främst som motion. »Tävlingsidrotten» kan å andra sidan växa sig stark mot bakgrunden av en omfattande ungdoms- och »motionsidrott» och det för— stärkta intresse för idrott som följer därav.

Utredningen vill sålunda se den idrotts— liga verksamheten som en skala av aktivite— ter från motionsidrott och friluftsverksam- het i nu gängse mening till de yppersta pres- tationer inom elitidrotten. Mellan de olika aktiviteterna inom detta breda register finns ett ömsesidigt samband och påverkan. Det ter sig onaturligt att vid en samlad bedöm- ning av idrotten i vårt land och när det hu— vudsakliga syftet är värderingen av dess sam- hällsnytta göra någon uppdelning eller gra- dering efter det konventionella mönstret. Ut— redningen ser det som en viktig målsättning, att idrottsverksamheten skall ha en sådan bredd och idkas i så många organisatoriska former, att så många som möjligt attraheras och erbjudes möjligheter att aktivera sig ge-

nom idrott. Idrotten bör vara varje med- borgares egendom och samhällsstödet till idrotten bör ges en sådan utformning att idrottsliga aktiviteter erbjuds människorna över ett så brett och differentierat fält som möjligt.

Utredningen anser sig i detta samman— hang kunna konstatera en ökad förståelse för idrott även bland människor som tidi- gare varit kritiskt inställda. I inte ringa mån kan denna förändrade syn härledas ur den breddning av den idrottsliga aktiviteten som i det föregående talats om. Idrotten är i dag inte en exklusiv företeelse för de unga, de starka och de friska utan erbjuder i lika mån en möjlighet till stimulans och veder- kvickelse för t. ex. äldre och handikappade. Idrotten har, rätt bedriven, i flera avseenden en profylaktisk och hälsofrämjande effekt och kan utgöra en god väg till rehabilite- ring av sjuka och skadade.

Genom massmedia kan man lätt få en en— sidig bild av det verkliga idrottsutövandet. Det är naturligt för massmedia att registrera och hylla topprestationen, det unika och det dramatiska. Det stora flertalet idrottspresta— tioner och idrottsverksamheten i stort är inte av denna karaktär, men prestationen är för den skull inte mindre samhällsnyttig och angelägen.

2.4 Utredningar om idrott

I detta avsnitt refereras tre utredningar vil- kas resultat varit av värde för utredningen när det gällt att dra upp riktlinjer för arbe- tet. I avsnittet 2.4.1 refereras en »idrottens marknadsundersökning» som gjorts på upp- drag av Sveriges riksidrottsförbund och som speglar svenskeim idrottsvanor. I av- snittet 2.4.2 refereras grundsyn och förslag i 1955 års idrotts- och friluftsutredning och i avsnittet 2.4.3 berörs 1958 års idrottsut- redning.

I följande avsnitt 2.5 och 2.6 behandlas sedan 1962 års fritidsutredning och 1962 års ungdomsutredning — båda av väsentlig bety- delse för avgränsningen av idrottsutredning- ens arbete. Till dessa utredningar har fo- gats referat av idrottsutredningens remis— svar över resp. utredning.

Vad som är idrott kan i viss utsträckning bestämmas genom att fastställa vilka som idrottar.

Att idrotten engagerar och intresserar en stor del av det svenska folket framgår av en rad fakta. I ett följande kapitel beröres om- fattningen av antalet aktiva i svensk idrott, aktiva antingen genom eget utövande eller genom medlemsskap i en idrottsförening av något slag.

Av AB Sveriges Radios publikundersök- ningar kan man därutöver få ett begrepp om antalet passivt intresserade av idrott. Vissa idrottsprogram har en mycket hög lyssnar- eller tittarfrekvens.

Tidningarna ägnar idrotten ett betydande utrymme. Vid Göteborgs universitets stats- vetenskapliga institution har för utredning— ens räkning utförts en studie av det ut- rymme i svenska tidningar som ägnas idrott. Av den framgår att det idrottsliga materialet upptar en avsevärd del av en tid- nings spaltutrymme. Huruvida svenska tid- ningar ägnar mer utrymme åt idrott än tid- ningar i andra länder har dock inte varit möjligt att avgöra.

I ett följande avsnitt (3.8) återger utred- ningen ungdomsutredningens analys av idrottens roll som ungdomsrörelse i jämfö- relse med andra ungdomsaktiviteter. Grovt räknat kan idrotten sägas omfatta hälften av den ungdomsaktivitet som bedrivs i de av utredningen behandlade organisatoriska for- merna.

I det följande återges huvudresultaten av en på riksidrottsförbundets uppdrag före— tagen »marknadsundersökning» av idrotten i vårt land. Undersökningen utförda under tiden november 1965—april 1966 och omfat- tade 2 500 slumpmässigt utvalda individer ur en population som omfattade hela befolk- ningen i åldern 15—67, d. v. s. ca 5 milj. indi- vider.

Utredningen begränsades inte till idrott i tävlingsmässiga former utan ville allmänt ge en bild av svenskens idrotts- och motions- vanor. Viss del av utredningen avsåg speci- fika frågor kring bl.a. prissättning vid

idrottsevenemang. De avsåg närmast att vara specialförbunden till hjälp vid plane- ring av ekonomi m.m.

Undersökningen utfördes i form av tele- fonintervjuer. Svarsfrekvensen var 94 %. Genom det begränsade urvalet tillåter ma- terialet inte en detaljuppdelning. Det går så- lunda inte att med någon större grad av till- förlitlighet belysa intresset för eller utövan— det av de »små» idrottsgrenarna. Undersök- ningen kan emellertid ge vissa informationer om idrottsutövandet i allmänhet i vårt land.

Nära 80 % av de tillfrågade uppgav sig under det senaste året ha utövat någon form av idrott. Som utövare av »någon form av idrott» har då medtagits förutom tävlande i egentlig mening bl.a. även sådana som >>gymnastiserat hemma eller borta», spelat badminton, simmat, åkt skidor eller fiskat även när detta skett »som motion eller på försök».

Som >>regelbunden utövare» betecknade sig 30 % av dem som idrottat enligt defini- tionen ovan. Regelbundenheten definierades av de allra flesta som minst en gång i veckan (85 % av samtliga »regelbundna» utövare).

Bland dem som sagt sig under 1965 ha utövat någon idrott hade över hälften idrot- tat minst 10—15 gånger under året.

Det framgår också av undersökningen att endast 12 % av idrottsutövarna under året deltagit i match eller tävling varav dock drygt hälften deltagit regelbundet. De allra flesta har sålunda utövat sin idrott mer i motionsartade former. Det bör emellertid tillfogas att ovanstående 12 % tävlingsut— övare motsvarar ca 1/2 miljon människor.

Mellan 1/4 och 1/3 av de tillfrågade sade sig vilja utöva någon eller några idrotter som de nu inte utövar. Den enskilda idrotts- gren som avsågs var i 1/3 av fallen antingen tennis eller gymnastik. Anledningen till att de inte utövade den idrott de skulle önska angavs vara (siffrorna i %):

a) har ej tid 35 b) har ej möjlighet 26 c) ekonomisk fråga 12 d) sjukdom etc. 6 e) för gammal 3 f) ej svar/vet ej 9

»Har ej möjlighet» eller »ekonomisk frå- ga» kan i detta sammanhang betyda också att vederbörande inte kunnat få plats för sitt idrottsutövande (t.ex. tid i tennishall) eller ansett avgifterna som för höga (vid t. ex. tennis- eller golfspel). Som regel är det emellertid fråga om personens egen bristan- de tid eller möjlighet.

Undersökningen innefattar också frågor som ställdes till intervjupersonema i deras egenskap av åskådare vid idrottstävlingar. Drygt 50% av de tillfrågade hade under senaste året varit åskådare vid någon täv- ling, match eller uppvisning där det fordras biljett för att komma in. Bland dem hade 40 % sett fotboll och 15 % ishockey. Av de tillfrågade gick 70 % sällan eller nästan aldrig och tittade på idrott. En stor del av publiken var ofta återkommande besökare.

Av de tillfrågade såg 14 % all idrott som visas i TV medan blott 6 % aldrig tittade på idrott i TV. Ishockey var den populäras- te TV-sporten.

Idrotts- och motionsutövning var mindre ofta förekommande bland kvinnor än bland män. I l/4 av alla familjer hade idrottsutöv- ning överhuvudtaget inte förekommit under året.

2.4.2 1955 års idrotts- och friluftsutredning

1955 års idrotts- och friluftsutredning av- lämnade sitt förslag i september 19571. Ut- redningen hade enligt sina direktiv att företa en allmän översyn och prövning av statsan- slagens användning i syfte att finna de lämp- ligaste formerna för ett fortsatt statligt stöd åt idrotten. Ställning borde vidare tas till spörsmålet om vilka statliga organ som skul- le ta befattning med dessa frågor. Det an— gavs i direktiven som tänkbart att låta en nämnd bereda samtliga ärenden om stöd till idrott och friluftsliv. Utredningen skulle också ta upp fördelningen mellan bidrag som avsåg löpande kostnader och bidrag som avsåg stöd åt olika anläggningar, vi- dare synpunkter beträffande gränsdrag- ningen mellan statens och kommunernas in-

1 SOU 1957:41

Utredningen konstaterade att idrott och friluftsliv vunnit en allt vidare utbredning och uppskattning inom landet och numera ingick som ett normalt led i livsföringen för stora delar av vårt folk. Idrott utgjorde en form för användning av fritiden som ur sociala synpunkter knappast gav rum för in- vändningar och var att föredra framför många slag av förströelse. Det var enligt utredningens uppfattning ett starkt allmänt intresse att ett sunt utnyttjande av fritiden underlättades genom lämpliga åtgärder från samhällets sida för utbredning av idrotten.

Detta gällde även andra former av fri- luftsliv än idrott.

Det allmännas ekonomiska åtgärder fick ej erhålla en sådan utformning att de även- tyrade idrottens och friluftslivets karaktär av fria folkrörelser. Åtgärder borde undvi- kas som kunde minska intresset hos de fri- villiga oavlönade krafterna inom rörelserna.

Utredningen föreslog att det borde inrät- tas en statlig nämnd som under Kungl. Maj:t tog befattning med anslagen till idrott och friluftsliv. En sådan statlig idrotts- och fri- luftsnämnd borde organiseras genom ut— byggnad av statens fritidsnämnd. Idrotts- och friluftsnämnden skulle enligt förslaget yttra sig över organisationernas anslagsfram- ställningar, vidare yttra sig om fördelningen av bidragsmedel och villkor för disposition av dessa samt för vissa ändamål själv för- dela medlen. En viktig arbetsuppgift för nämnden skulle enligt förslaget vara att ta befattning med bidrag och långivning till idrottsanläggningar. Antalet ledamöter i nämnden skulle icke överstiga 9 och inrym- ma företräde för riksorganisationer inom idrotts- och friluftslivet samt representanter som kunde företräda erfarenhet på det all- mänt administrativa området samt hade in- blick i bl.a. lokaliserings- och samhällspla— neringsfrågor. Vidare borde säkras kontakt med kommunalpolitiken, skolmyndigheterna och samlingslokalsnämnden.

Idrottsfonden och friluftsfonden skulle enligt förslaget slås samman till en gemensam idrotts- och friluftsfond. Därutöver skulle utgå medel till lån för idrotts- och frilufts-

De idrotts- och friluftsändamål som fram- för andra borde främjas genom ekonomiskt stöd var enligt utredningens mening instruk- törs- och kursverksamhet samt anläggningar för idrotts- och friluftsliv.

Utredningen föreslog betydande anslags- ökningar för instniktörs- och kursverksam- het.

Utredningen föreslog även bidrag till an- nan idrottslig verksamhet inom specialför- bunden och specialdistriktsförbunden. Bi- drag till administrationskostnader borde utgå i så ringa omfattning som möjligt, men ut- redningen tillstyrkte att bidrag utgick i vis- sa fall, bl. a. till riksidrottsförbundet, kor- porationsidrottsförbundet och Skid- och fri- luftsfrämjandet. För specialförbundens del borde bidrag kunna ges till administrations- kostnader i den mån de hänförde sig till statsunderstödd instruktionsverksamhet, där- emot skulle inte specialförbunden kunna tilldela specialdistn'ktsförbunden några bi- drag till administrationskostnader. I den mån medel för sådana ändamål vore erforderliga borde dessa kanaliseras via distriktsförbun- den. Dessa kunde med fördel ges en ställ- ning inom sina områden som i stort mot- svarade vad riksidrottsförbundet var för lan- det i dess helhet.

Frikostiga bidrag borde vidare ställas till förfogande för idrottsföreningarnas verk- samhet. Detta med hänsyn till att de utgjor- de grundvalen för vårt idrottsliv och även om detta behövde ske på bekostnad av an- slagsmedel till andra organisationsled. En viss anslagsmässig förenkling borde ske i detta sammanhang.

Samma skäl som talade för statsbidrag åt den till riksidrottsförbundet anknutna idrotten kunde enligt utredningen åberopas till stöd för korporationsidrottsförbundets verksamhet. Utredningen förordade att me- del ställdes till förfogande bl. a. till central- organets förvaltning samt till instruktörs- och kursverksamhet.

Utredningen fann det också naturligt att staten lämnade bidrag till Skid- och frilufts— främjandets verksamhet.

Anslag föreslogs för hälsokontroll och

medicinsk forskning samt för idrottsinsti- tuten.

Det var enligt utredningens mening up- penbart att även i fortsättningen bidrag borde lämnas till diverse andra idrotts- och friluftsändamål. Dessa medel borde förde- las av idrotts- och friluftsnämnden.

Idrottsanläggningar var enligt utredning- ens mening vid sidan av instruktörs- och kursverksamhet det mest angelägna ända- mål som borde tillgodoses genom bidrag från det allmänna. Utvecklingen gick i rikt— ning mot att nybyggnad av idrottsanlägg- ningar alltmer skedde i kommunal regi. Det föreföll utredningen ganska naturligt att för idrottsanläggningarnas del inte borde till- lämpas mindre förmånliga regler än de som gällde för stöd åt samlingslokaler. Stöd borde därför lämnas i form av både lån och subvention. Om grunderna för stöd åt samlingslokaler gjordes tillämpliga på idrottsanläggningar skulle det innebära att lån beviljades till sådan anläggning upp till 50 å 70% av byggnadskostnaderna eller motsvarande värde och att, där intecknings— säkerhet ställdes, denna fick ligga så högt upp som till 90 % av värdet på byggnader och tomt. En del av länet, motsvarande högst 40 % av byggnadsvärdet, skulle vara ränte- och amorteringsfritt samt avskrivas under vissa förutsättningar. En samordning av reg- lerna för stöd åt samlingslokaler och idrotts- anläggningar borde ske där idrottsförening stod som huvudman för en anläggning — ofta en mindre kostnadskrävande sådan. Som alternativ till de statliga subventions- lånen borde i dessa fall bidrag stå till för- fogande. Även för anskaffning av viss idrottsmateriel för idrottsanläggningar bor- de bidragsgivning kunna ifrågakomma.

Utredningen fann vidare att grunderna för statens stöd åt samlingslokaler borde tillämpas även då det gäller friluftsanlägg- ningar.

Utredningen diskuterade också frågan om ett >>idrottens hus» och föreslog att lokaler för idrottens förvaltningsorgan skulle för- läggas till Bosön.

Utredningens förslag föranledde ingen Kungl. Maj:ts proposition.

2.4.3 1958 års idrottsutredning

För att ytterligare överväga formerna för statens ekonomiska stöd åt idrotts- och fri- luftsliv samt för att försöka åstadkomma en organisatorisk samordning av vissa riks- organisationer inom idrottens område till- sattes 1958 en ny idrottsutredning.

I en skrivelse till departementschefen i maj 1962 tvangs utredningsordföranden kon- statera att det icke varit möjligt för utred- ningen att fullgöra sitt uppdrag i enlighet med de i utredningsdirektiven angivna rikt— linjerna. Utredningen anhöll därför om att bli befriad från sitt uppdrag, vilket också skedde.

För att i någon mån överbrygga de mot- sättningar mellan de centrala idrottsorgani— sationerna som 1958 års utredning sett som ett problem och som enligt skrivelsen som ovan refererats medverkat till att dess ar- bete icke kunde slutföras, tillsattes seder- mera en idrottens samarbetsnämnd. Nämn- den som även innehåller representanter som utses efter förslag av idrottens huvudorga- nisationer har i första hand blivit ett organ för diskussion av för idrotten gemensamma frågor, bl.a. behandling av ingivna petita.

Kungl. Maj:t uppdrog i juni 1964 åt idrottens samarbetsnämnd att verkställa ut- redning av frågan om statsbidrag till idrotts- anläggningar samt lägga fram de förslag som föranleddes av utredningen. För frågans beredning tillsatte nämnden ett särskilt ar- betsutskott med medverkan även av utom- stående experter. Med anledning av att han- delsministern efter bemyndigande av Kungl. Maj:t i november 1965 tillkallade särskilda sakkunniga för att verkställa utredning an- gående statens stöd till idrotten och där- med sammanhängande frågor, fann nämn- den anledning att begränsa sitt utrednings- uppdrag att avse allenast ett fullgörande av den påbörjade insamlingen av fakta och en sammanställning av materialet.

Detta material överlämnades till idrotts— utredningen i april 1966. Se vidare kapi- tel 7.

2.5 1962 års fritidsutredning

1962 års fritidsutredning framlade sitt slut- betänkande Friluftslivet i Sverige, del III, Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m., i maj 19661. Utredningen hade dess- förinnan i två delbetänkanden, del I Ut- gångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964: 47) och del II Friluftslivet i samhälls- planeringen (SOU 1965: 19) redovisat dels en intervjuundersökning och prognoser över friluftslivets utveckling i vårt land, dels i det senare betänkandet den allmänna mål- sättningen för samhällets insatser på fri— luftslivets område, lokaliseringsåtgärder. översiktlig planering och markpolitiska in- satser för fritidsbebyggelse och för det rör- liga friluftslivet.

Flera av de förslag utredningen lämnade hade nära beröring med de frågeställningar idrottsutredningen enligt sina direktiv har att behandla. I skilda sammanhang har ock— så idrottsutredningen berört nu gällande regler för stöd till friluftslivet. Nedan ges en sammanfattande summarisk översikt över de områden med anknytning till idrotts- utredningen på vilka fritidsutredningen av- gav förslag.

Fritidsutredningen fann inte skäl att fö- reslå några nya låneformer till investeringar i friluftsanläggningar. Bidragen borde sty- ras av en sträng behovsgranskning och hu- vudsakligen reserveras för sådana objekt av stort allmänt intresse, som icke skulle komma till stånd utan stöd av staten. Ut- redningen lade stor vikt vid bidragens funk- tion att medverka till en lämplig lokalise- ring av anläggningar till regioner där be- hovet var störst. För alla typer av anlägg- ningar borde eftersträvas en så hög grad av självfinansiering som möjligt.

Emellertid fanns det anläggningar som inte kunde beräknas bli självfinansierande men som ändå borde komma till stånd ur allmän synpunkt, t. ex. för att utnyttja ett mycket attraktivt rekreationsområde. I så- dana fall måste finansieringen i avsevärd utsträckning grundas på ett kommunalt eller statligt bidrag.

Friluftsfondens medel borde i princip re-

serveras för kommunala engagemang i fri- luftsanläggningar, föreslog utredningen. Vid sidan därav borde organisationer av riks- karaktär med erkänd kompetens på områ- det och förmåga att träffa långsiktiga för- pliktelser i fråga om anläggnings utnyttjan- de och vidmakthållande kunna ifrågakom- ma. Bidrag borde i princip endast utgå till anläggning som hålles öppen för alla.

Utredningen föreslog att bidrag i de fall sådana förekom skulle avvägas efter en dif- ferentierad skala omfattande spännvidden 30—90 % av anläggningskostnadema respek— tive bidragsberättigade delkostnader (VA- kostnader). Utredningen fann inte någon anledning att ifrågasätta ändring i de prin- ciper som gäller beträffande beredskapsar- beten och lokaliseringsstöd till friluftsan— läggningar.

Bidrag till friluftsgårdar och raststugor föreslog utredningen skulle utgå med minst 30 % av den sammanlagda anläggnings- kostnaden. Förekommande bidrag till bas— tuanläggning i friluftsgård borde av prak— tiska skäl lämnas ur friluftsfonden och inte ur idrottsfonden. Utredningen fann skäligt att staten medverkar till 4—5 större och ett 10-tal mindre anläggningar per år, till en kostnad av ca 3 milj. kr. per år.

I fråga om friluftsbaden innebar förslaget att till fjärranläggningar (d. v. s. anläggning- ar som inte endast betjänade kommunens egna invånare) bidrag skulle kunna utgå med 30—60 % av de totala anläggningskost— naderna. För att säkerställa goda sanitära förhållanden borde statsbidrag kunna utgå med 90 % av anläggningskostnaden för det- ta ändamål. För sådana anläggningar som till övervägande del utnyttjades av kom- munens egna invånare föreslogs bidrag om 30 % av anläggningskostnaderna. Bidrag till bassängbad föreslogs utgå på samma grun- der, dock med begränsning till 50000 kro- nor om bassängen låg i anslutning till na- turligt bad och till 100 000 kronor då det var fråga om bassängbad i sjöfattiga trakter eller där tillgång till naturliga badmöjlighe- ter saknades till följd av vattenföroreningar.

1 SOU 1966:33

Utredningen fann skäligt att staten medver- kar till nybyggnad och utbyggnad av minst 30 badanläggningar per år av typen natur- liga friluftsbad och minst 10 utomhusbas- Sänger, Därutöver tillkom behov av med- verkan för upprustning av ett betydande an- tal anläggningar. Behovet av bidragsmedel beräknades av utredningen till 4,5 milj. kro- nor per år.

I fråga om småbåtshamnar föreslog ut- redningen att gällande bidragsregler som innebar en bidragsdifferentiering på 30—90 % skulle fortfara att gälla. Utredningen be- dömde det årliga anslagsbehovet för sta- tens medverkan till 5 milj. kronor. Pröv- ningen borde kunna delegeras till sjöfarts- styrelsen.

För att stimulera tillkomsten av anlägg- ningar som spår och leder samt teknik— backar föreslogs bidrag till nya sådana an- läggningar med 30 %. Under en första pe- riod beräknades anslag på 1 milj. kronor per år erforderligt.

Utredningen behandlade vidare och före- slog stödformer för bidrag till camping— platser, semesterbyar, vandrarhem.

Utredningen påpekade, att de av utred- ningen rekommenderade riktlinjerna för stödgivningen inte innebar någon rätt att er- hålla bidrag till en viss anläggning enligt automatiska regler. Reglerna innebar sna- rare att staten borde stödja tillkomsten av ett urval av anläggningar som ur allmän synpunkt var särskilt angelägna. 12 milj. kronor var ett mått på de satsningar som utredningen fann nödvändiga som ett ge- nomsnitt under ett antal år framöver.

Utredningen behandlade också stödet till friluftsorganisationerna. Utredningen förut- satte att ett utökat och intensifierat frilufts— liv, som av alla tecken att döma förestod, skulle uppbäras och utvecklas av medbor- garna själva och av de organisationer de väl- jer att tillhöra. Organisationerna ålades ett stort ansvar och det låg i samhällets in- tresse att se till att de fick verka under gynn- samma betingelser. Ett väsentligt utbyggt stöd till de ideella friluftsorganisationerna skulle komma att vara påkallat för att an- passa verksamheten efter allmänhetens efter—

frågan av service. Utredningen räknade in- te med att det i framtiden skulle bli någon väsentlig uppgift för organisationer att äga och förvalta friluftsanläggningar. Men de borde medverka vid information, rådgiv- ning och upplysning. För att stödet till or- ganisationerna skulle få största möjliga ef- fekt föreslog utredningen att det koncentre— rades till organisationer med riksomfattande verksamhet och med någon viktig gren av friluftslivet som huvuduppgift. Avgörande för stödets omfattning borde vara vederbö- rande organisations faktiska kompetens och möjligheter att lämna allmänheten service på friluftslivets område. Utredningen fann skäligt att det totala stödet till friluftsorgani- sationerna beräknades till 800000 kronor. Detta organisationsstöd borde lämnas från ett särskilt anslag Bidrag för vissa frilufts- organisationer.

Idronsurredningen avgav remissvar över fritidsutredningens slutbetänkande i oktober 1966.

Utredningen framhöll där att den enligt sina direktiv hade att utreda inriktningen av statens stöd åt idrotten och därmed sam- manhängande frågor. Det var naturligt, att se friluftslivet och idrottslivet som en hel— het.

På åtskilliga punkter kunde därför de frågeställningar fritidsutredningen tog upp till diskussion återkomma och bli ytterligare belysta vid idrottsutredningens arbete. Det gällde t.ex. friluftslivets och motionsidrot— tens roll i samhället. Utredningen förbehöll sig möjligheten att återkomma till de fråge- ställningar där utredningarna gränsade till varandra.

Idrottsutredningen konstaterade att fri- tidsutredningen som allmän princip angav, att stöd från friluftsfonden borde förbehål- las anläggningar, av vilka kommunerna för- utsattes bli huvudman för flertalet, samt att statsbidrag vid byggande av simbassänger och hopptorn skulle utgå ur friluftsfonden i stället för idrottsfonden.

Detta fann idrottsutredningen vara ett led i strävan att renodla idrotts- och frilufts- fondernas anslagsområden, till vilken fråga idrottsutredningen enligt sina direktiv har att

ta ställning. Idrottsutredningen ville inte ta ställning i detalj men hade i princip inget att invända. Fritidsutredningens förslag stred inte mot idrottsutredningens arbete.

Fritidsutredningen hade vidare föreslagit att organisationsstöd till friluftsorganisatio- ner borde lämnas från ett särskilt anslag, Bidrag till vissa friluftsorganisationer. Be- träffande Skid— och friluftsfrämjandet som erhöll stöd ur såväl idrotts— som frilufts- fonderna föreslog fritidsutredningen att ställningstagande skulle få bero i avvaktan på idrottsutredningens resultat. Detta fann idrottsutredningen naturligt. Ett ståndpunkts- tagande borde ske mot bakgrunden av de övriga resultat utredningen kunde komma att presentera, och frågan om samspelet och gränsdragningen mellan idrotts- och friluftsfonderna borde också avgöras i det sammanhanget.

Fritidsutredningens förslag att en kon- centration av anslagen till en anslagsform respektive en huvudtitel vore att föredra, stred inte mot idrottsutredningens uppfatt- ning.

Idrottsutredningen fann det riktigt att som fritidsutredningen föreslog en kraftigt varierad bidragsskala borde tillämpas med hänsyn till nyttjandegraden från andra håll än från den egna kommunen. Härvidlag skilde sig friluftsanläggningarna i avsevärd grad från de rena idrottsanläggningarna, an- såg utredningen.

Idrottsutredningen poängterade slutligen, att de synpunkter utredningen lämnat måste anses som preliminära i avvaktan på dess fortsatta arbete.

Fritidsutredningens betänkande kom att bilda underlag för Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen (prop. 1967: 59).

Beträffande nu gällande stöd och bestäm— melser hänvisas framför allt till utredning— ens kapitel 5, som behandlar dagens sam— hällsstöd till idrotten.

2.6 1962 års ungdomsutredning

1962 års ungdomsutredning framlade sitt huvudbetänkande i februari 1967, Statens stöd till ungdomsverksamhet (SOU 1967:

19). Dessförinnan hade utredningen fram- lagt delbetänkandena Stöd åt ungdomsorga- nisationernas centrala verksamhet (SOU 1963:67) och Lokaler för ungdomsverk— samhet (SOU 1965: 63). I huvudbetänkan- det refererades även de särskilda undersök- ningar om ungdomens förenings- och fri- tidsliv (SOU 1966: 47) och Ungdomsledare (SOU 1966: 66) som genomförts inom ut— redningsuppdragets ram. Resultatet av des- sa särskilda undersökningar och vad ung— domsutredningen anför om demokratins pro- blem inom ungdomsverksamheten disku- teras närmare i idrottsutredningens avsnitt 3.8. Nedan följer ett referat av huvudpunk— terna i ungdomsutredningens slutbetänkan— de. Vissa förslag i anslutning till utredningen har förelagts 1969 års riksdag av Kungl. Maj:t. Bidrag till fritidsgrupper. Utredningen fö- reslog en rad förändringar i den stat— liga bidragsgivningen till fritidsgrupperna. Man ville göra bidragsformen smidigare och mera användbar och de väsentligaste änd- ringarna bestod i att statsbidraget i fortsätt- ningen skulle utgå per gruppsammankomst och bidraget per sådan gruppträff schablo- niseras. Utredningen övervägde men avvi- sade tanken på att helt överföra stödet till fritidsgruppverksamheten på kommunerna Som villkor för statsbidrag föreslog utred— ningen att gruppen skulle genomföra minst sju sammankomster om minst två timmar, fördelade över minst sju verksamhetsveckor samt ha lägst fem och högst 20 deltagare. Till mer än hälften, dock lägst fem, skulle gruppen bestå av deltagare vilka fyllt tio men inte 25 år. Skyldigheten att anmäla gruppen till kommunalt organ slopades i de av utredningen föreslagna reglerna. Utredningen framhöll att man såg ett väsentligt egenvärde i ett system som grun— dade sig på självkontroll och samverkan mellan huvudmännen och tillsynsmyndig— heten. Den fann det likväl angeläget att in- skärpa betydelsen av att berörda organisa- tioner och sammanslutningar aktivt verkade för att det förtroendekapital det lyckats skapa för sig hos tillsynsmyndigheten och statsmakterna inte förskingrades. Det måste

stå klart, uttalade utredningen, att över- trädelser eller försök att kringgå stadganden och föreskrifter kan tvinga statsmakterna till en omprövning av bidragsutdelning med skärpt kontroll som följd. Utredningen skisserade också ett system för databehand- ling av fritidsgruppsrapporterna. För bud- getåret 1968/69 föreslog utredningen att 17160000 kronor skulle anvisas som för- slagsanslag till fritidsgruppverksamheten. Bidrag till central verksamhet. Den form av bidrag till ungdomsorganisationernas cen- trala verksamhet som utredningen hade att ta ställning till tillkom på utredningens för- slag i delbetänkandet SOU 1963: 67. I sitt slutbetänkande föreslog utredningen vissa ändringar i detta bidragssystem och dess- utom en kraftig uppräkning av anslaget till central verksamhet. Utredningen ville bygga vidare på existerande regler. Villkoren om demokratisk uppbyggnad, funktion m.m. kvarstod. Stadgandet, att en organisation för att kunna få bidrag skall ha minst 3 000 medlemmar, skulle kompletteras med en föreskrift om den geografiska utbredningen en organisation skall ha för att kunna sägas vara av rikskaraktär. Som kvalifikationsvill- kor föreslogs att en organisation skall be— driva ungdomsverksamhet i minst 5 % av landets prirnärkommuner.

Existerande regler som innebar att varje organisation fått grundbidrag på 20 000 kro- nor vartill kom varierande belopp beroende på antalet medlemmar i åldrarna 12 till 25 år, föreslogs förändrade därhän att grund— bidraget höjdes till 40 000 kroaor samt att de båda fördelningsgrunderna kompletterades med en tredje, nämligen antalet medlemmar i åldrarna 14 till 21 år. Det sistnämnda mo- tiverades av behovet att stimulera organisa- tionernas arbete att nå kontakt och engagera tonårsungdomen.

Stor frihet föreslogs lämnas för bidragsta- garna att efter egna bedömningar avgöra hur beviljade anslag skulle användas. Ut- redningen föreslog att sammanlagt 7 365 000 kronor skulle anvisas under 1968/69 enligt de generella reglerna.

Vissa ungdomsorganisationers egenart gjorde det enligt utredningen svårt att in-

ordna dem i det allmänna bidragssystemet och utredningen behandlade dessa i särskild ordning. Bland dem föreslog utredningen att Svenska korporationsidrottsförbundet skulle beviljas bidrag för central ungdoms- verksamhet med 80000 kronor budgetåret 1968/ 69. Därtill kom medel som kunde vän- tas bli frigjorda genom den omläggning som en särskild utredningsman förordat i fråga om bidragsgivningen till ungdomsverksam- het i organisationer som inte tillhör riks- idrottsförbundet. Bidraget till Korpens ung— domsarbete föreslogs utgå över fonden för idrottens främjande.

Likartade förhållanden föranledde utred— ningen att föreslå att Skid- och frilufts— främjandet fr.o.m. 1968/69 beviljades bi- drag för den centrala ungdomsverksamhe- ten över idrottsfonden. Främjandet före- slogs få 170000 kronor detta år, vartill kom viss överflyttning.

Utredningen noterade att Sveriges riks- idrottsförbund redan intog en särställning i bidragshänseende. För dess del motsvara- des bidraget till central verksamhet av an- slagsposten Instruktörsverksamhet bland ungdom (konsulentverksamhet). Enligt ut- redningens mening borde RFzs instruktörs- organisation för ungdomsarbete byggas ut så att antalet befattningar uppgick till i genomsnitt två per RF-distrikt och en per specialförbund, vilket skulle göra samman- lagt ett 90-tal tjänster. Det målet borde upp- nås senast 1970/71 och utredningen före- slog att anslaget för nämnda ändamål i en första etapp ökades med 450 000 kronor.

Ungdomsutredningens förslag beträffan- de det centrala stödet m.m. innebar för budgetåret 1968/69 7565000 kronor i an- slag till vissa ungdomsorganisationers cen- trala verksamhet, 400000 kronor till hem- gårdsrörelsen och 290000 kronor till vissa elevorganisationer. Avsättningen till idrotts- fonden föreslogs ökad med sammanlagt 700000 kronor för samma budgetår. Bidrag till ungdomsledarskolning. Utred- ningen konstaterade att behovet av ledar- skolning var utomordentligt stort. Den an- såg att ledarskolningen måste ges prioritet i de närmaste årens statliga ungdomspolitik

på detta område. En genomgripande refor- mering av bidragsreglerna framstod som ofrånkomlig ansåg utredningen. Ungdoms- sammanslutningarna borde få avsevärt ökad frihet att forma skolningsverksamheten i en— lighet med egna aktuella behov och förut- sättningar. Vilka dessa är måste de enskilda organisationerna vara bäst skickade att av- göra, framhöll utredningen.

De bidragsvillkor och den bidragskon- struktion utredningen förordade för utbild- ningsstödet hade utformats efter förebild av vad som var gällande för det centrala stö— det. Skolningsbidraget innefattade emeller- tid inte något grundbidrag. Beviljade me- del borde enligt förslaget få användas rela— tivt fritt. Som riktpunkt för omfattningen av det statliga stödet till ungdomsledarut— bildning angav uredningen 10 milj. kronor. Den nivån borde vara uppnådd 1970/71. För 1968/69 föreslog utredningen 6,5 milj. kronor.

Med hänvisning till den rörlighetsstudie som redovisats i Ungdomsledare (SOU 1966: 66), varav framgick att en relativt ringa an- del av eleverna från folkhögskolornas ung- domsledarlinjer blivit yrkesverksamma som ungdomsledare, ansåg utredningen det be- fogat med försiktighet i fråga om ytterligare speciallinjer med ungdomsledarskap eller lik- nande som angiven yrkesinriktning. Även beträffande försök med särskilda ungdoms- ledarlinjer vid yrkesskolorna ansåg utred- ningen det vara befogat med återhållsamhet i avvaktan på erfarenheterna av de ung- domsledarlinjer vid yrkesskolorna som fanns i Stockholm och Östersund.

Även i fråga om stödet till ledarskolning— en fann utredningen det nödvändigt att sär- behandla vissa organisationer. Bland des- sa föreslog utredningen att Sveriges riks- idrottsförbund skulle i bidrag till ungdoms- ledarskolning för år 1968/69 erhålla 900 000 kronor, Skid- och friluftsfrämjandet 85000 kronor och Svenska korporationsidrottsför- bundet 70000 kronor. Medel för ändamå- let föreslogs anvisade över idrottsfonden.

Ungdomsutredningens förslag i fråga om ungdomsledarskolningen innebar att det statliga stödet över åttonde huvudtiteln för

1968/69 föreslogs bli 6,8 milj. kronor, d. v. 5. en ökning med 4,3 milj. kronor samt att över tionde huvudtiteln till idrottsfonden anvisa- des för samma ändamål en ökning med sammanlagt 1 060 000 kronor. Kvalificerad ungdomsledarutbildning och forskning. Utredningen ansåg sig kunna fast— slå att behov föreligger av kvalificerad ung- domsledarutbildning på hög nivå och före- slog att en försöksverksamhet inleddes med början hösten 1969. Utredningen framlade ett ramförslag för verksamheten. Ramför— slaget förutsattes bli föremål för vidare be- arbetning inom skolöverstyrelsen. Enligt det skisserade förslaget borde utbildningen om- fatta 4 terminer och undervisningen inriktas på samhällskunskap och sociologi, psykolo- gi, ungdomskunskap, pedagogik, ungdoms- arbetsmetodik, samt administration med för— enings- och organisationskunskap. Utbild- ningen föreslogs anknytas till lärarhögskolan i Stockholm. Den årliga intagningen till ut- bildningen borde för 1969 och 1970 vara högst 24 elever. Samordningsfrågor. Utredningen fann att skolöverstyrelsen liksom hittills borde vara tillsynsmyndighet för stödet till ungdoms- organisationema och ungdomsarbetet. Sam- tidigt framhölls att frågan kunde komma i ett annat läge när idrottsutredningens ar- bete avslutats. Åtskilligt talade nämligen en- ligt utredningens förslag för att stödet till idrotten och till övrig ungdomsverksamhet borde samordnas också med avseende på tillsynen. Anslag till organisationerna och verksamhet för ungdom utgick över flera huvudtitlar. Vissa av utredningens förslag innebar att möjligheterna till överblick och samordning förbättrades. I stort sett kvar- stod dock de olägenheter som följer av att medel för likartade ändamål uppfördes på olika huvudtitlar. En genomgripande sam- ordningsreform kunde enligt utredningens mening ske först sedan idrottsutredningen framlagt sina förslag. Utredningen ansåg sig dock redan i nuläget ha grund för ett prin— cipiellt förord för att idrottsanslagen för- des över till åttonde huvudtiteln.

över ungdomsutredningens huvudbetän- kande avgav idrottsutredningen yttrande i

Idrottsutredningen anslöt sig i allt väsent- ligt till de principiella motiv som ungdoms- utredningen anfört för statens stöd till ung- domsverksamhet. Speciellt underströks nöd- vändigheten av att stödet inte förbands med sådana villkor att organisationernas fria och obundna ställning gentemot samhällets olika organ åsidosattes.

Idrottsutredningen tog fasta på vad ung- domsutredningen konstaterat, nämligen att idrottsorganisationerna aktiverar merparten av den föreningsaktiva ungdomen. Ett spe- ciellt ansvar åvilade därför dessa organisa— tioner. Idrottsutredningen kommer att när- mare ta ställning till de insatser som idrottsorganisationerna gör i ungdomsar- betet vid sina överväganden och förslag.

Idrottsutredningen hälsade de föreslagna förenklingarna i systemet för fritidsgrupps- stöd med tillfredsställelse, men påpekade samtidigt de ökade kontrollsvårigheter som den föreslagna utformningen av stödet med- för. Utredningen förbehöll sig rätten att i samband med sina överväganden pröva frå- gor som hänger samman också med fri- tidsgruppsstödet. Det kan bl.a. ifrågasät- tas, sade utredningen, om inte det stöd som utgår till :idrottsföreningarna för deras fri- tidsgrupper borde sammanföras med annat stöd till idrotten och anvisas under fonden för idrottens främjande.

I fråga om förslagen till stöd åt ung- domsorganisationernas centrala verksamhet hade idrottsutredningen inga principiella erinringar att göra. De av ungdomsutred- ningen föreslagna bidragsbeloppen kunde dock utredningen på dåvarande stadium av sitt arbete inte ta ställning till. Ungdoms- utredningens förslag på ledarutbildningens område kunde idrottsutredningen heller inte ta ställning till då. Enligt sina direktiv hade utredningen att framlägga förslag till ut- bildning av idrottsledare. I samband därmed skulle också kostnadsförslag framläggas.

Kungl. Maj:t har i prop. 1969:1, bil. 10 avgivit förslag på grundval av ungdomsut- redningens förslag. Sedan riksdagen fattat beslut i anledning av förslaget, gäller från den 1 juli 1969 nya bestämmelser, se av-

På vissa punkter avvaktas idrottsutred- ningens förslag innan ställning tas. I fråga om fritidsgruppsstödet framlades sålunda inget förslag.

3. Samhället och idrotten

3.1. Sammanfattning

Synen på idrotten har förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Numera anses det självklart att samhället skall lämna ekono- miskt stöd till idrott i olika former. Idrott är inte längre en verksamhet för ett fåtal män- niskor utan en folkrörelse med bred för- ankring. Utredningen anser att idrotten har en växande uppgift i det moderna samhället. Den alltmer mekaniserade tillvaron leder till minskade fysiska påfrestningar. Det stegrade tempot i bl.a. arbetslivet ställer stora krav på människornas prestationsförmåga. Fri- tiden ökar. De minskade fysiska påfrest— ningarna i den dagliga tillvaron måste kom— penseras genom motion och rekreation. Idrott är en lämplig form för detta. Sam- hället bör därför ge idrotten ett kraftigt ökat ekonomiskt stöd. Motiven för detta är idrottens betydelse i den förebyggande hälsovården, som en lämplig fritidssyssel- sättning och som en allmänt omfattad ung- domsverksamhet.

Idrotten är av betydelse för samhället och samhällets insatser av betydelse för idrotten. Därför menar utredningen att idrotten inte kan isoleras från samhället i övrigt utan är en del av samhället. Sam- hällsvärderingar måste kunna anläggas på idrotten, liksom på andra företeelser i sam- hället. Samhällets stöd åt idrotten är en del av den totala samhällsverksamlhet som grundas på politiska beslut.

Utredningen finner det tillfredsställande att idrottsrörelsen utformat riktlinjer för sitt internationella utbyte. Som folkrörelse bör idrotten ha förtroendet att själv ut- forma sina regler och sedan stå till svars inför allmänheten för dessa. Något behov

av statligt auktoriserade regler föreligger inte. Om utfärdade rekommendationer eller riksidrottsstyrelsens råd inte följs, kan det dock knappast undvikas att idrottsrörelsen kollektivt ställs ansvarig.

Utredningen har uppmärksammat den tendens till spänning i åldershänseende mel- lan den stora gruppen idrottande medlem— mar och styrelsemedlemmar i de centrala förbunden som ungdomsutredningen peka- de på. Några föreskrifter i detta avseende från samhällets sida bör inte komma i fråga men inom idrotten måste särskild uppmärk- samhet ägnas problemet så att den befintliga ungdomsopinionen speglas också i de cen- trala beslutande församlingarna.

Idrottsutredningen ansluter sig till ung- domsutredningens grundsyn i fråga om de uppgifter ungdomsrörelserna har för att be- fordra ett praktiskt arbete i demokrati bland ungdom.

3.2 Synen på idrotten förr och nu

Utredningen har i föregående kapitel som vägledning för sitt arbete definierat begrep- pet idrott. Idrotten — i den breda bemär- kelse som utredningen ser den — får eko- nomiska bidrag från olika håll i samhället. Sammanlagt torde samhällets stöd till idrot- ten år 1969 uppgå till omkring 500 milj. kr., varav den största delen kommer från kom- munerna. När idrotten år 1913 fick sitt förs- ta statliga anslag på 100000 kr. föregicks riksdagsbeslutet av en intensiv debatt. Det var den gången långtifrån självklart att samhället skulle satsa pengar på idrotten. Från många håll i riksdagen framhölls, att eftersom idrott var en sysselsättning endast

för de bäst situerade i samhället och därför förbehållen ett fåtal människor var det inte en angelägenhet för samhället att eko— nomiskt stödja idrotten.

Den skepsis, som då. fanns mot att sam- hället skulle lämna ekonomiskt stöd till idrotten, finns inte längre. Den främsta or— saken till detta står naturligtvis att finna i själva samhällsutvecklingen. De sociala och ekonomiska klyftorna i samhället har mins— kat samtidigt som fritiden ökat för flertalet människor. I takt därmed har inställningen till idrottsrörelsen blivit en annan. Idrott har blivit en aktivitet för många människor, och betraktas i dag som ett så viktigt inslag i samhällsbilden, att det ter sig naturligt för samhället att lämna ekonomiskt stöd till den.

Med den inriktning som idrottsrörelsen ursprungligen hade gick de medel som sam- hället ställde till förfogande i stor utsträck- ning till mera elitbetonad idrott. Efterhand har en kraftig breddning av idrotten mot mer motionsbetonade aktiviteter ägt rum. Det är också först med motionsverksamhe- tens tillväxt som idrotten på allvar blivit en sysselsättning för alla kategorier av män- niskor och därmed en folkrörelse i ordets rätta bemärkelse. Idrottsutredningen har som tidigare framhållits valt att anlägga en bred definition på begreppet idrott. Detta syn— sätt är helt i linje med den utveckling som ägt rum inom idrotten.

Bland annat den av riksidrottsförbundet företagna marknadsundersökningen, vilken utredningen redovisat i föregående kapitel, visar att många människor aktiveras genom idrott i olika former. Idrottsutredningen vill emellertid i detta sammanhang understryka, att den ökade idrottsliga aktiviteten till inte oväsentlig del också är en följd av samhällets ekonomiska stöd till idrotten, genom vilket människorna beretts ökade möjligheter till idrottsutövning.

Samhället får på olika sätt ett direkt utbyte av de medel som satsas på idrott. Samhällsstödet kan från denna utgångs- punkt motiveras av flera skäl. Idrottsut— redningen anger i det följande några av dessa.

Idrott i olika former har sedan länge ut- övats av många människor som en hobby eller som en form av förströelse som skänkt avkoppling och tillfredsställelse. Rekrea- tionssynpunkten har emellertid i det moder- na samhället undan för undan ökat i be- tydelse allteftersom tempot i arbetslivet sti— git. Livsrytmen är hög i dagens samhälle. På flertalet områden krävs prestationer av den enskilde som ligger på gränsen till hans eller hennes maximala förmåga.

Neuroser och hjärtbesvär har blivit stora folksjukdomar. Inom många yrken har de fysiskt påfrestande arbetsmomenten i stor utsträckning försvunnit. Olika tekniska hjälpmedel har ersatt människan på en mängd områden där människan tidigare var hänvisad till eget kroppsarbete. Sam- tidigt har alltfler människor sysselsatts med olika former av »skrivbordsarbete». Ett stigande antal människor är under utbild- ning och utbildningstidens längd ökar. I takt med denna utveckling har ett behov vuxit fram att kompensera bortfallet av de fysiskt krävande arbetsmomenten med olika former av motionsverksamhet. Människo- kroppen är enligt läkarexpertisens samstäm- miga uppfattning byggd för att vara i rö- relse. Om behovet av kroppsrörelser minskas i den dagliga tillvaron måste detta kompen- seras om inte sjukliga förändringar i olika organ skall inträda. Därför är motionsverk- samhet i det moderna samhället en viktig del i strävandena för ett bättre hälsotill- stånd. Även om det ofta kan vara svårt att vetenskapligt bevisa motionens betydelse för den kroppsliga och psykiska hälsan så gör ändå en rad undersökningar ett sådant samband ytterligt sannolikt. Regelbunden motion framstår därför som en viktig fak- tor både när det gäller att förebygga och behandla en rad sjukdomar.

Idrottsutredningen har låtit ett antal me- dicinska experter anlägga synpunkter på motionsverksamhetens betydelse för olika kroppsfunktioner. Uppsatserna redovisas i bilaga 1. Experterna är i stort samstämmiga i sin bedömning av idrottens betydelse från

hälsosynpunkt. I detta sammanhang vill ut- redningen speciellt hänvisa till laborator Per- Olov Åstrands och professor Nils Lundgrens till gymnasieutredningen utarbetade sam- manfattning om motionsverksamhetens me- dicinska betydelse. I denna framhölls, att mycket talar för en gynnsam effekt av en regelbunden motion på vissa organ och funktioner. Viktigast är, säger författarna >>inverkan på hjärta och blodornlopp. Organis- men är dimensionerad för aktivitet. En stor del av kroppsmassan ingår i rörelseapparaten eller engageras vid kroppslig aktivitet. En anpass- ning sker, till den belastning som organen eller organsystemet utsätts för. Den funktionella kapaciteten (för andning, blodomlopp, rörelse- organen) bestämmes alltså i hög grad av indi- videns träningstillstånd. I många fall innebär en nedsatt kondition en sämre psykisk presta- tionsförmåga. Med hänsyn till att en regel— bunden träning gynnsamt kan påverka indi- videns utveckling och hälsa, anser vi, att man är skyldig att till varje pris främja ungdomens möjligheter till en sådan träning».

I skriften »Kondition och hälsa» konstaterar laborator Åstrand, att »hjärt- och kärlsjuk- domarna i vårt land orsakar mer än vart annat dödsfall och detsamma gäller inom den övriga västvärlden. Det är därför naturligt att man med en intensiv forskning försöker klargöra hur dessa sjukdomar uppkommer och hur de skall motverkas. En rad faktorer tycks därvid spela in, bl.a. arvsanlag, kost och livsföring. Hittills publicerade undersökningar visar att personer som är fysiskt aktiva har två—tre gånger större chans att överleva sin första hjärtattack än inaktiva, som överhuvudtaget löper större risk att dö i hjärt—kärlsjukdomar. iakttagelserna ger dock inga säkra bevis för att graden av aktivitet varit utslagsgivande. Det finns emellertid förklaringar till varför fysisk aktivitet är nyttig. Försök på djur och iakttagel- ser på människor har visat att träning kan öppna flera blodkärl — det utvecklas s.k. kolla— teralkärl liknande hjärtats kranskärl. En viss grad av förträngning till följd av åderförkalk- ning eller stopp i ett kärl innebär då inte samma katastrof när andra blodkärl kan ta över försörjningen av vävnaden. Jag anser där- för att det finns mycket starka skäl som talar för en gynnsam effekt av fysisk aktivitet på hjärtats funktion och arbetsförmåga och att man skall gripa den chans som finns att aktivt påverka hälsotillståndet genom systematisk träning av konditionen.»

Den fortskridande mekaniseringen av ar- betslivet och de allt bekvämare fortskaff- ningsmedlen gör att organismen i det dag- liga livet utsätts för allt mindre fysiska på-

frestningar. Denna tilltagande fysiska inak- tivitet i livsföringen måste — vilket framgår av experternas bedömningar — inte minst från hälsmynpunkt kompenseras med olika former av idrott.

Utredningen har med utgångspunkt från det av laborator Åstrand påtalade sanno- lika sambandet mellan dålig fysisk kondi- tion och förekomsten av hjärt—kärlsjuk- domar med ett räkneexempel sökt uppskatta de samhällsekonomiska följderna av det ökade antalet hjärt—kärlsjukdomar. Räkne- exemplet, som redovisas i bilaga 2, inne- sluter naturligen vissa osäkerhetsfaktorer, varför de framräknade resultaten är en grov uppskattning av de samhällsekonomiska be— sparingar som en minskning av antalet hjärtinfarkter skulle kunna medföra.

Räkneexemplet baseras dels på det i den officiella statistiken rubricerade antalet dö— da i hjärtinfarkter år 1964, dels på antalet personer som på grund av hjärtinfarkt in- skrivits resp. utskrivits från sjukhus år 1964.

För dem som avlidit har beräknats det an- tal år, som vederbörande skulle haft kvar fram till 67 års ålder. Dessa är benämns produktiva år. Produktionsinsatsen/år för var och en bestäms med utgångspunkt från vederbörandes arbetslön. En persons totala produktionsinsats erhålls då genom att den årliga arbetsförtjänsten multipliceras med antalet produktiva år. I räkneexemplet har arbetsförtjänsten satts till 30000 kr./år för män och 20000 kr./år för kvinnor.

Resultatet av räkneexemplet visar, att om antalet dödsfall i hjärtinfarkt kunde redu— ceras med 1 % skulle den samhällsekonomis- ka vinsten bli ca 11 milj. kr./år.

Om sjukhuskostnaderna och produktions- bortfallet för de personer som tillfrisknar efter sjukdomen också medräknas blir den samhällsekonomiska vinsten om antalet hjärtinfarkter reduceras med 1% närmare 14 milj. kr. Om antalet hjärtinfarkter i stäl- let kunde reduceras med 10 % skulle alltså den samhällsekonomiska årsvinsten bli 140 milj. kr. o.s.v.

Enligt utredningens uppfattning visar det- ta räkneexempel framför allt att icke ovä— sentliga samhällsekonomiska vinster kan

göras, om människornas konditionstillstånd förbättras. Idrott är ett av de effektivaste medlen för att höja konditionsnivån. Där- med är ekonomisk satsning på idrott också en form av förebyggande hälsovård, vars kostnader bör ställas i relation till de yt- terst betydande sjukvårdskostnader som samhället har varje år. Som framgår av de i bilaga 1 redovisade artiklarna talar mycket för att ökade möjligheter till idrott och där- med höjd konditionsnivå skulle minska den totala sjukdomsfrekvensen i samhället.

3.4 Idrott som fritidssysselsättning

Det tekniska och ekonomiska framåtskri— dande som präglat 1900-talets Sverige har gjort det möjligt att förbättra och höja lev- nadsstandarden. Utrymme har skapats för en omfattande samhällelig reformverksam— het bl.a. på arbetstidslagstiftningens områ- de. Omkring år 1900 var den årliga arbets— tiden ca 3 100 timmar. Arbetsveckan omfat- tade alltså omkring 60 timmar. År 1969 är den årliga arbetstiden 1 750 timmar och arbetsveckans längd 42,5 timmar.

Den egentliga reformverksarnheten på arbetstidsförkortningens område påbörjades år 1918, då beslutet om 48 timmars arbets- vecka fattades. Vår första semesterlag med stadgandet om tvåveckorssemestern antogs år 1938 och år 1951 fattades beslutet om treveckorssemestern. År 1958 genomfördes 45 timmars arbetsvecka. Lagen om fyravec— korssemester kom år 1963, och år 1966 för- anstaltades om 42,5 timmars arbetsvecka. År 1969 när det sistnämnda beslutet är fullstän- digt genomfört kommer alltså den årliga arbetstiden att ha sänkts till 1750 timmar. Därmed har årsarbetstiden enbart under de senaste 15 åren sjunkit med ca fem veckor. Allt tyder på att arbetstidsförkortningen kommer att fortsätta mot i första hand 40 timmars arbetsvecka.

Stora befolkningsgrupper har genom de fria lördagarna erhållit längre samlad ledig- het, vilket ökat behovet av anordningar för rekreation och motionsinriktad verksamhet. Vidare har de yrkesgrupper som har kor- tare arbetstid än genomsnittet — tjänsteman-

nagrupperna — proportionsvis blivit en allt större del av den yrkesverksamma befolk- ningen. Detta gäller även grupper som nor- malt har betydande fritid t. ex. pensionärer. Det totala fritidsutbudet i samhället har alltså ökat avsevärt. Människorna har där- igenom fått allt mera tid att själva disponera över. Fritid är inte längre någonting, som är förbehållet ett fåtal människor utan en lag- stadgad rättighet för alla människor. Om de stora värden, som ligger i den ökade fritiden skall kunna utnyttjas på bästa möjliga sätt måste olika möjligheter att använda fritiden erbjudas människorna. Sedan är det vars och ens ensak att bestämma hur fritiden skall utnyttjas. Om den enskildes möjlighet att välja skall bli reell måste emellertid sam- hället ställa olika alternativ till förfogande.

Insatser görs också för att skapa ett rikt differentierat fritidsliv. Detta sker inom en rad områden av vilka idrotten är ett — men ett viktigt sådant beroende på att många människor efterfrågar möjligheter till idrott. Utredningen vill i detta sammanhang åbe- ropa den i kapitel 2 redovisade undersök- ningen om deltagarantalet i olika former av idrott.

Idrottens popularitet ligger emellertid in— te enbart på det konditionshöjande planet. När man talar om idrotten som fritidssyssel- sättning måste också dess betydelse som åskådningsobjekt framhållas. Enligt den i kapitel 2 nämnda marknadsundersökningen besöker mer än 60 % av Sveriges folk någon gång under året ett idrottsevenemang. Till detta kommer det stora intresse som TV och radioutsändningar från olika idrotts— evenemang röner. Idrott är således också en populär form av förströelse som tilltalar alla kategorier av människor och alla ålders- grupper.

Man har från många håll framhållit att idrotten borde betraktas som en kulturföre- teelse i samhället fullt jämförbar med andra sådana. Utredningen anser mycket tala för detta och vill, utan att närmare diskutera denna fråga, kraftigt understryka den be- tydelse som idrott i olika former har för människorna. Utredningen anser det därför naturligt att samhället underlättar möjlighe-

terna för de aktiva, som gör idrotten till populär underhållning, att utöva sin verk- samhet samt utvecklas och förkovra sig inom sin specialitet. Detta synsätt berättigar att samhället ger ekonomiskt stöd också åt den elitbetonade idrotten och allmänt stärker dess förutsättningar.

3.5 Idrotten och ungdomen

Utredningen anser också att elitidrotten är en betydelsefull faktor när det gäller att intressera ungdomen för idrottslig verksam- het. Många exempel finns på att framgångs— rika idrottsutövare stimulerar ungdomar i olika åldrar att börja idrotta. De stora skaror ungdomar som varje år utövar idrott i olika former är ett bevis för att ungdomen också trivs med idrotten som sysselsätt- ningsform. Ca 90 % av samtliga redovisade fritidsgrupper sysslar med någon form av idrott. Under år 1968 deltog ca 1,6 milj. ungdomar i dessa grupper, varav omkring 75 % var pojkar.

Olika former av fritidsaktivitet underlät- tar ungdomens anpassning i samhället. Vid de upprepade omflyttningar som en med— borgare i dagens samhälle kan förutsättas göra under sitt liv uppstår anpassnings- och kontaktproblem. Dessa svårigheter kan öka dels genom den anonymitet som råder i tätorts- och inflyttningsområden, dels ge— nom den rotlöshet och brist på lokal för- ankring som många av invånarna i tätor— ternas runtomliggande bostadsområden upp- lever. Även i andra områden är det viktigt att trivseln, inte minst bland ungdomen främjas genom ökade möjligheter till idrott. Det framstår som en väsentlig uppgift att skapa möjligheter till gemenskap och aktivi- tet för medborgarna. Man räknar med att ungdomarna i våra storstäder tillbringar 90 % av sin egentliga fritid utanför hemmet. Idrotten har som utredningen ovan framhål- lit visat sig ha en överlägsen ställning när det gäller att aktivera stora mängder ung- domar. Utredningen tar fasta på detta och understryker betydelsen av att samhället ställer sådana resurser till idrottsrörelsens förfogande att den viktiga uppgift som rö-

relsen har i ungdomsfostrande syfte kan vidareutvecklas.

3.6 Idrotten i samhället

Enligt utredningens bedömning gör de här utan inbördes rangordning angivna skälen — förebyggande hälsovård, fritidssysselsätt— ning, ungdomsverksamhet — det nödvändigt och naturligt att samhället lämnar ekono- miskt stöd till idrottsrörelsen. Det utbyte, samhället får av ett sådant stöd — ett utbyte som är av ökande betydelse — är ett starkt skäl för en utökning av dagens stöd till idrottsrörelsen.

Enligt idrottsutredningens uppfattning är idrotten en viktig och integrerad del av samhället. Det är därför naturligt att olika samhälleliga värderingar läggs också på idrotten på samma sätt som sådana värde— ringar läggs på andra företeelser i samhället. För en folkrörelse som idrotten är det vär- defullt med en debatt om dess målsättning och verksamhet, en debatt som i olika ske- den utgår från gängse uppfattningar och värderingar i samhället, och som bedömer idrottsrörelsen i dess egenskap av samhälls- företeelse. Det är därför naturligt att all- mänpolitiska värderingar kan anläggas på idrotten, dess mål, medel och syften. Det stora ekonomiska stöd idrotten får från samhället gör en sådan diskussion befogad. Självfallet måste diskussionen präglas av allmänna politiska värderingar. Därför är det enligt utredningens uppfattning fel att söka dra en skiljelinje mellan idrott och politik i bemärkelsen samhällsaktivitet och medborgarengagemang.

3.7. Det internationella idrottsutbytet

Idrotten är vår kanske största internationella rörelse. Ungdomens snabbt ökande intresse för internationella frågor har verksamt bi- dragit till att föra fram idrottens samhälls— roll i rampljuset. Det är uppenbart att idrot— ten har särskilda förutsättningar att vara en betydelsefull förmedlingslänk mellan in- divider och nationer. Det är emellertid be- klagligt att idrotten just genom sin inter-

nationella inriktning och utbredning ibland kommit att användas för nationella syften av politisk art. Men oftare spelar idrotten en positiv roll i det internationella utbytet. Erfarenhetsmässigt är det möjligt för na- tioner att umgås på det idrottsliga området även när relationerna i övrigt är avbrutna eller inskränkta. Idrott kan — liksom annat kulturellt utbyte — vara en betydelsefull första kontaktväg för att normalisera av- brutna eller nedlagda förbindelser stater emellan.

Det ligger ett värde däri att idrottsutby- tet kan äga rum även mellan stater som saknar diplomatiska förbindelser med var- andra eller där de politiska kontakterna i övrigt är kyliga. Därför är det angeläget att idrottsutbytet inte nödvändigtvis följer de diplomatiska reglerna, som av naturliga skäl är trögrörliga. Ett diplomatiskt erkännande av ett land är med svenskt synsätt inget uttryck för ett godtagande av detta lands politiska eller sociala struktur och metoder.

Därför kan idrottsrörelsen i Sverige en- dast i ringa utsträckning få hjälp vid sin bedömning av om internationellt utbyte bör ske eller ej från sådana utrikespolitiska fak- ta som om diplomatiskt erkännande förelig- ger eller inte. Endast sällan används näm— ligen detta instrument för att markera av- ståndstagande från ett land. Mindre dras— tiska metoder kommer oftast till använd— ning.

En passus om att avbryta idrottsutbytet med länder med vilka den svenska rege- ringen avbrutit de diplomatiska förbindel- serna finns intagen i de rekommendationer beträffande internationellt utbyte som nu gäller för till RF anslutna organisationer. Därutöver finns bestämmelser om följsam- het gentemot Fst sanktioner samt de icke- diskrimineringsregler som finns intagna ock— så i de olympiska stadgarna.

Enligt Riksidrottsmötets beslut i novem- ber 1968 rekommenderas medlemsförbun- den att inte bedriva idrottsutbyte med an- nat land i form av tävling eller uppvisning

1) om landet i idrottsligt sammanhang diskriminerar någon på grund av ras, reli- gion eller politisk anslutning;

2) om landet är föremål för bindande sanktion enligt Förenta Nationernas stadga; eller

3) om den svenska regeringen avbrutit de diplomatiska förbindelserna med landet.

RFzs organisationer rekommenderas så- lunda att inte ha idrottsutbyte med land med vilket den svenska regeringen avbrutit de diplomatiska förbindelserna. Därmed av- ses emellertid uttryckligen inte länder med vilka Sverige aldrig upprättat diplomatiska förbindelser, t.ex. Östtyskland och Nord— korea.

Idrottsutredningen finner det tillfredsstäl- lande att idrottsrörelsen har utformat rikt- linjer för sitt internationella utbyte. I egen- skap av folkrörelse bör idrotten ha för— troendet att själv utforma sina regler och sedan stå till svars inför allmänheten för dessa. Något behov av statligt auktorise- rade regler föreligger enligt utredningens mening inte.

Det bör emellertid anmärkas att de av RF antagna riktlinjerna har formen av en rekommendation. Denna kan emellertid inte ge svar i alla de situationer som kan upp- komma i det idrottsliga utbytet. Riksidrotts- styrelsen har därför skyldighet, att till orga- nisation som begår detta, ge råd i frågor om internationellt idrottsutbyte. I den mån en idrottsorganisation inte följer den ovan nämnda rekommendationen eller ett av riks— idrottsstyrelsen lämnat råd kan det knappast undvikas att idrottsrörelsen kollektivt ställs ansvarig för vad som i en bred opinions ögon kan te sig stötande.

3.8 Idrott och demokrati 3.8.1 Åldersstruktur m. m.

Ungdomsutredningen har i en särskild un— dersökning velat belysa ungdomsorganisa- tionernas struktur samt styrelsers och andra beslutande organs sammansättning vad be— träffar ålder, kön m. rn. (Olle Halldén: Ung- domens förenings— och fritidsliv. Organisa- tioner och medlemmar. 1962 års Ungdoms- utredning III, SOU 1966: 47). Det material i undersökningen som berör idrottsrörelsen

Medelålder —1 9 Ungdomsorganisation

20—24 25—29 30—34 35—39 40——44 45—49 50—54 55—59

Idrottsorganisationer Specialförbund — — Distriktsförbund — —

Scoutorganisationer — —— Religiösa organisationer —— — Skolorganisationer 1 — Motororganisationer — Nykterhetsorganisationer —

Politiska organisationer — Andra organisationer —

mulm—lill—

1 1

_ 4 13 13 11 2 _ _ 1 13 7 2 _ 4 2 _ _ _

4 _ 2 _ _ _ _ _ _ 1 1 1 1 1 1 1 — 1 _ _ _ _ _ 1 2 4 _ 6 1

är självfallet av intresse för idrottsutred- ningen, och återges därför sammanfattnings- vis i det följande.

Ovanstående tabell över medelåldern i resp. ungdomsorganisationers topporgan (styrelse eller motsvarande) anger situatio- nen år 1964 (tabell 3.1).

Av tabellen framgår att styrelserna i inte mindre än 97% av ungdomsorganisatio— nerna år 1964 hade en högre medelålder än den övre gräns (25 år) som utgör villkor för att organisationerna skall betraktas som ungdomsorganisationer. Specialidrottsför- bundens styrelser hade genomsnittligt högre ålder än övriga organisationers styrelser. Halldén ansåg att detta förhållande borde uppmärksammas, eftersom idrottsrörelsen samlar det största antalet ungdomar av orga- nisationerna. Undersökningen visade också att i verkställande utskott eller arbetsutskott var medelåldern som regel ännu högre än inom styrelserna. Detta förhållande gällde även idrottsorganisationerna.

Undersökningen visade också att ålders- skillnaden mellan äldste och yngste sty- relseledamoten var stor. Inom specialidrotts- förbundens styrelser — behandlade som grupp — var medelåldern 45 år och i verk- ställande utskott eller arbetsutskott 47 år. Äldste styrelseledamot var 76 år och yngste 20 år. I utskotten var äldste ledamoten 76 och yngste 22. Åldersgruppen under 25 år var representerad endast i två specialidrotts— förbunds styrelser (av totalt 44).

Undersökningen tog oclså upp kvinno- representationen. Den redovisade att det in- om idrottsrörelsen fanns invalda kvinnliga

styrelseledamöter i 7 specialidrottsförbund och i 7 distriktsidrottsförbund. Endast 5 specialidrottsförbund hade kvinnliga repre- sentanter i sina verkställande utskott. Dam- kommitté förekom i 12 specialidrottsför- bund. Av ledamöterna i dessa var 21 man- liga och 24 kvinnliga. Bland kommittéerna hade 5 manlig och 7 kvinnlig ordförande.

Ungdomsutredningen konstaterade i sin kommentar till undersökningen att de >>gam— la» folkrörelsernas ungdomsorganisationer (de religiösa sammanslutningarna, nykter- hetsorganisationerna och de politiska ung- domsförbunden) med få undantag hade uppenbara svårigheter att hävda såväl sin numerära ställning som sin relativa styrka.

Med hänvisning till vad som framkom- mit beträffande åldern på ledamöterna i topporganen, framhöll ungdomsutredningen, att en alltför odifferentierad ålderssamman- sättning tillsammans med stor åldersspänn- vidd mellan ledare och medlemmar i gemen skapade risk för åsiktsbrytningar om målen och medlen för ungdomsverksamheten. Me- ningsskiljaktigheterna kunde enligt utred- ningen bli så stora och svåra att överbrygga, att de direkt skadar sammanhållningen och arbetet inom organisationen. Den mycket snabba samhällsförändringen var ägnad att accentuera generationsmotsättningarna, som på det praktiska planet kunde yttra sig i tröghet, ovilja och oförmåga att pröva om och anpassa arbetet till tidsaktuella krav och möjligheter.

Beträffande kvinnornas undanskymda roll i föreningslivet ansåg ungdomsutred- ningen att de ungdomsinriktade samman-

slutningarna logiskt sett borde vara före- gångare för en breddning och intensifiering av det kvinnliga engagemanget i föreningsli- vet. Detta eftersom den unga generationen torde vara mest mottaglig för den ändrade syn på könsrollerna som är på väg att växa fram. På grund av undersökningsresultaten tvekade emellertid utredningen att karak- terisera ungdomsorganisationerna som någ- ra föregångare på detta område.

Ungdomsutredningen fann det inte rea- listiskt att försöka påverka styrelsernas ål— derssammansättning eller proportionerna män—kvinnor bland medlemmarna eller på förtroendeposter genom föreskrifter i be- stämmelserna för statligt stöd. Utredningen begränsade sig till att betona betydelsen av att ungdomssammanslutningarna tog upp de båda. aktuella frågorna till allvarlig och in- trängande diskussion.

Idrottsutredningen delar de slutsatser ung- domsutredningen dragit av materialet, men vill med tanke på att idrottsrörelsen i sina led har fler ungdomar än någon annan or- ganisation anlägga några ytterligare syn- punkter på ålderssammansättningen inom idrotten.

Vilka skäl är det då som gör att medel- åldern i idrottsorganisationernas beslutande organ är 45 år när medlemmarnas medel- ålder är omkring 20 år? Fungerar en sådan organisation demokratiskt?

Först måste konstateras att praktiskt ta— get alla organisationer har en hierarkisk uppbyggnad i den meningen att medelåldern stiger ju mer centralt ett organ blir. Den lokala klubben är rekryteringsbas för sty- relserna i regionala organ (distriktsförbund och specialdistriktsförbund) och dessa regio- nala organ är som regel i sin tur rekry- teringsbas till riksorganens styrelser. Efter- som ledamöterna utses bland dem som prö- vats och gjort insatser på den »lägre» ni- vån blir med nödvändighet medelåldern nå- got högre på den >>högre» nivån. Någon motsvarande undersökning av åldern i 10- kala föreningars styrelser finns inte. Där torde emellertid medelåldern vara betydligt lägre.

Inom idrotten tillkommer dessutom en

omständighet som är av väsentlig betydelse. Majoriteten idrottsutövare i RFzs medlems- förbund är, som ovan sagts, ungdomar i åldern 12—24 år. De dras till förening- arna som aktiva idrottsutövare. Det är som regel först när vederbörande slutat som aktiv idrottsutövare, som intresset kommer för organisatoriskt arbete och ledarskap. Självfallet finns det ungdomar som på ett tidigt stadium själv slutar sitt aktiva idrot- tande och sedan arbetar som idrottsledare. Totalt sett är de emellertid få. I normalfal- let kommer därför ledartiden att ligga efter ca 30 års ålder och den tidpunkt när veder— börande kan tänkas bli ledamot i en regional eller central organisation åtskilliga år där- efter. Det är här fråga om en funktions- uppdelning mellan individer och mellan en förenings medlemmar. Den funktionsupp- delningen är oftast både naturlig och ratio- nell.

Man måste emellertid vara uppmärksam på de problem, som kan uppkomma på grund av den stora åldersskillnad som ofta finns mellan aktiva och ledare. Alla ten- denser till likgiltighet och ointresse för ung- domarnas åsikter och till bristande förstå- else för nya stämningar inom ungdomsge— nerationen måste motverkas. Annars kan demokratin inom idrottsrörelsen komma i fara. En rörelse, som i likhet med idrotts- rörelsen är uppbyggd enligt den represen- tativa demokratins principer, måste alltid uppmärksamma dessa problem.

Idrottsutredningen anser i likhet med ung- domsutredningen att organisationerna själ- va måste lösa dessa problem. Några sär- skilda föreskrifter i bestämmelserna för statligt stöd bör därför inte komma i fråga för att få en ökad kvinnlig representation i de beslutande organen eller för att minska avståndet i åldershänseende mellan för- bundsstyrelser och den stora gruppen med- lemlmar.

Idrottsutredningen ser inte heller som sin uppgift att närmare överväga de for- mer genom vilka man inom idrotten kan få till stånd en hög medlemsaktivitet. Det är emellertid som utredningen ovan gett ut— tryck för från demokratisk synpunkt ange-

läget att största möjliga närhet åstadkom- mes mellan aktiva och ledare så att med- lemsopinionen i dess helhet speglas också i de centrala församlingarnas beslut. Detta allmänt demokratiska problem i förenings- livet är enligt idrottsutredningens uppfatt- ning av vitalt intresse inom idrottsrörelsen.

3 . 8.2 Demokratins synsätt

Ungdomsutredningen hade att behandla ungdomsorganisationernas roll i samhället och deras möjligheter att fylla de uppgifter de enligt samhällets bedömning och med samhällets stöd har anförtrotts. Utredning- en angav i sitt huvudbetänkande följande riktlinjer för samhällets syn på ungdoms- och fritidsarbetet:

»Det är inte riskerna för att den som är ung skall misslyckas ifråga om social anpassning och personlig utveckling, utan möjligheterna att ta till vara den enskildes inneboende förut- sättningar och anlag som bör vara den främsta drivkraften bakom samhällets ungdoms- och fritidspolitik. Detta betraktelsesätt innebär i sina praktiska konsekvenser att samhället och dess organ måste vidkännas ett avsevärt myc— ket vidare och större ansvar, när det gäller att ställa resurser och service till förfogande för ungdomens fritidsaktivitet. Det redovisade synsättet utesluter självfallet inte att verksam— heten i t.ex. en ungdomsförening också till- skrives en allmänpreventiv effekt.»

Utredningen underströk att det är ett angeläget samhällsintresse att olika menings- inriktningar — med grund i sociala, religiösa, politiska eller andra åskådningar och vär- deringar — får reella möjligheter att föra ut sina åsikter för att påverka opinionen och vinna anhängare. Till detta kunde läggas värdet av att den enskilde får en direkt kontakt med och engageras för sådana sam- hälls- och livsåskådningar, ideal och värde— ringar, vilka utgör grunden för organisa- tionslivet och på ett avgörande sätt präglar samhället, de sociala relationerna männi- skor och grupper emellan och den enskil- des tänkande och handlande.

Utredningen diskuterade också organisa- tionernas ställning i förhållande till olika samhällsorgan och konstaterade; att det i vårt land råder enighet om att dessa rela- tioner alltigenom skall präglas av frihet.

Ungdomsutredningen avvisade påståendet att ekonomiska bidrag från samhället skulle försätta mottagaren — organisationen — i beroendeställning till bidragsbeviljande myn- digheter. Utredningen menade att det tvärt- om med fog kunde hävdas, att det samhäl— leliga stödet är en garanti för organisatio- nernas oberoende av åsiktsgrupper och kommersiella intressen, som kan tänkas vilja utnyttja dem för sina speciella syften. En ovillkorlig förutsättning för att samhällets stöd inte skulle minska organisationernas rörelsefrihet, var enligt ungdomsutredning— en att bidragen fick en generell karaktär.

Utredningen fortsatte: »De principiella vill- kor, som det är nödvändigt att ange för stödet till ungdomsorganisationerna, måste vara så— dana, att de låter sig förenas med det stora flertalet ungdomssammanslutningars grundläg- gande mål så som de framträder i stadgar och i verksamhetsinriktningar. Den generella grun- den måste därvid vara demokratin, i dess be- tydelse av metod för att tillförsäkra medlem- marna inflytande och medbestämmande i ge- mensamma angelägenheter.»

För att en organisation enligt ungdomsut- redningens förslag skulle få statsbidrag till s.k. central verksamhet skulle organisatio- nen vara uppbyggd och fungera enligt ve— dertagna demokratiska principer samt öppet ta ställning för demokratin som samhälls- system.

»Det kan inte tillräckligt starkt betonas», sade utredningen, »att de frågor som rör de- mokratins värderingar, arbetsformer och funk- tionssätt inte får förvandlas till eller behandlas som en abstraktion, vars tillämpning reserveras för årsmöten och liknande tillfällen. Demokra- tin måste fortlöpande praktiseras i ungdoms- arbetet. I detta måste också finnas en ständig strävan att konkretisera och levandegöra de principer på vilka demokratin bygger.»

Idrottsutredningen ansluter sig helt till denna grundsyn. Idrottsrörelsen som om- fattar fler ungdomar än någon annan folk- rörelse har givetvis ett särskilt ansvar för att ett praktiskt arbete i demokrati bland ungdomen främjas och befordras. Genom den speciella karaktär som idrottsorganisa- tionerna oftast har med en uppdelning i aktiva och ledare måste just inom idrotten åtgärder vidtas så att inte ett avstånd upp- står mellan medlemmar i gemen och ledare.

4. Idrottens organisationsstruktur

4.1. Sammanfattning

Idrotten har blivit en folkrörelse. Detta är en följd dels av det ökade behovet av mo- tion och rekreation i det moderna samhäl- let, dels av det uppoffrande arbete som ideellt verkande idrottsledare utför. I varje kommun och i strängt taget varje tätort i vårt land finns idrottsföreningar. Förening- arna är grundvalen för svensk idrottsrörel— se — verksamhetens centrum. En omfattande idrottslig aktivitet bedrivs också i oorgani- serade former. Någon exakt beräkning på omfattningen av idrottsverksamheten i Sve- rige kan därför inte göras.

Idrottsutredningen redovisar kortfattat den organisatoriska uppbyggnaden av Sve- riges riksidrottsförbund, Svenska korpora- tionsidrottsförbundet, Skid- och frilufts- främjandet, Sveriges olympiska kommitté, Riksföreningen för sirnningens främjande, Svenska livräddningssällskapet, Riksför- eningen för ridningens främjande, De svens- ka lantliga ryttarföreningarnas centralför- bund, Svenska ponnyföreningen, De handi- kappades riksförbund samt den frivilliga skytterörelsen. Det är framförallt dessa or- ganisationer, som berörs av utredningens förslag.

4.2 I drotrsrörelsens utveckling

Idrotten är numera en av våra stora folk- rörelser. Utvecklingen fram till denna posi- tion har ägt rum under 1900-talet. Den främsta orsaken till idrottsrörelsens fram- marsch är förändringen av samhället och levnadsvillkoren. I sekelskiftets Sverige för- de den organiserade idrottsrörelsen en un- danskymd tillvaro. I stort sett fanns det bara idrottsföreningar i de större städerna,

och deras medlemmar rekryterades till över- vägande del från socialgrupp 1. I jämförelse med flera andra samtida folkrörelser hade idrottsrörelsen således svårt att vinna ter- räng. Den möttes ofta av kallsinnighet och direkt motstånd. Detta sammanhängde med att det var ytterligt få människor som hade möjlighet till idrottsutövning. Den långa ar- betsdagen gjorde, att fritid för flertalet var ett okänt begrepp. Tillfällena till idrotts- utövning var därmed också förbehållna ett fåtal människor.

Som utredningen framhållit i kapitel 3 har emellertid samhället på olika sätt för- ändrats och därmed också attityden till idrotten. Fritiden har blivit längre för allt större grupper i samhället. Inflyttningen till städer och tätorter har ökat starkt. Indu- strialiseringen har på ett genomgripande sätt förändrat samhället. Utvecklingen av kommunikationsmedlen, och då främst den ökade biltätheten har lett till att den en- skildes rörelsefrihet och resmöjligheter för- bättrats avsevärt. Utnyttjandet av tekniken har på olika sätt gjort arbetsdagen mindre fysiskt påfrestande. Möjligheterna till idrottsutövning har således ökat samtidigt som behovet av rekreation och motion som en kompensation för den alltmer mekani- serade tillvaron vuxit.

Detta återspeglas i idrottsrörelsens ut- veckling. Från en blygsam början har den inom riksidrottsförbundet (RF) organisera- de idrottsrörelsen vuxit ut och har i dag en betydande omfattning. År 1910 var antalet till RF anslutna idrottsföreningar omkring 600 med ett medlemsantal av ca 55 000. Tio år senare — 1920 — hade antalet föreningar stigit till över 1000 och antalet anslutna medlemmar till över 100000. År 1940 över—

steg medlemsantalet 400000. År 1969 är antalet föreningar ca 13 200 med ett sam- manlagt medlemsantal på närmare två milj.

När man skall ge en bild av idrottsrö- relsens utveckling från en ganska obetydlig verksamhet till en folkrörelse räcker det dock inte med att använda riksidrottsför- bundets medlemsstatistik. Idrott i bred be- märkelse bedrivs nämligen också inom en mängd andra organisationer. Till detta kom- mer att ett stort antal människor, vilket framgår av bl. a. fritidsutredningens tidigare refererade undersökningar, föredrar att be- driva idrott i olika former på egen hand. Nå- gon exakt beräkning av hur många män- niskor som på olika sätt utövar idrott är därför svår att göra. Klart står emellertid att idrotten vuxit ut till en av våra stora folk- rörelser, som omfattas av människor i olika åldersgrupper och i olika social ställning.

En av förutsättningama för idrottsrörel— sens utbredning har varit den ökade till- gången på idrottsanläggningar. Anlägg- ningar för idrott finns i varje kommun och i strängt taget varje tätort över hela vårt land. Kommuner och idrottsorganisationer har gemensamt gjort stora insatser för bredd- ningen av idrotten. Tidigare var det ofta organisationerna som tog de första initia- tiven, men numera är det framförallt kom- munerna som svarar för tillkomsten och driften av idrottsanläggningarna. Stora kom— munala insatser har gjorts och görs på det- ta område.

Uppgiften att skapa aktivitet vid anlägga ningarna åvilar i första hand föreningarna, där ideellt arbetande ledare gjort och gör ovärderliga insatser för att ge mäniskorna möjlighet till idrottsutövning. Föreningarna är grunden för hela den svenska idrottsrö- relsen, och utan den vittomfattande verksam- het, som bedrivs där hade idrotten aldrig blivit en folkrörelse — aldrig nått ut till människorna som den gjort.

Utredningen kommer i närmast följande avsnitt att i grova drag beskriva idrottsrö- relsens organisationsstruktur. Utredningen begränsar sin framställning till de organi- sationer och sammanslutningar som i dag erhåller ekonomiskt stöd ur fonden för

idrottens främjande eller på annat sätt be- rörs av utredningens förslag. Utöver de i detta betänkande nämnda organisationerna finns det ytterligare ett antal som sysslar med idrottslig verksamhet. Samhällsstöd till dessaorganisationer utgår emellertid huvud- sakligen i andra former än dem som be- handlas i detta betänkande.

4.3. Idrottsorganisationerna 4.3.1 Sveriges riksidrottsförbund

Den ojämförligt största bland de svenska idrottsorganisationerna är Sveriges riks- idrottsförbund (RF). RF bildades år 1903 och har enligt första paragrafen i sina stad- gar till uppgift att »genom tävlings- och rekreationsidrott verka för att höja vårt folks kroppsliga och andliga kraft samt be- reda särskilt de unga en värdefull fritids- sysselsättning».

RF är samarbetsorgan för 49 special- idrottsförbund (SF) och 23 distriktsförbund (DF). Av specialidrottsförbunden företrä- der 46 vart och ett en idrottsgren medan de tre återstående förbunden — Svenska skol- idrottsförbundet, Sveriges militära idrotts- förbund och Sveriges akademiska idrotts- förbund — vart och ett företräder flera idrottsgrenar. I tabell 4.1 redovisas special- idrottsförbunden och antalet föreningar som är anslutna till dem.

Tabell 4.1 Specialförbund och antal föreningar 1/1 1969

Antal Specialidrottsförbund föreningar Badminton 188 Bandy 854 Basketboll 290 Bilsport 263 Bobsleigh l 3 Bordtennis ] 295 Bowling 909 Boxning 88 Brottning 202 Bågskytte ] 99 Casting 38 Curling ] l 7 Cykel 174 Dragkamp 21 Flygsport 186

Fotboll 2 975 Fri idrott 1 055 Fäktning 62 Golf 102 Gymnastik 2 074 Gång 333 Handboll 766 Ishockey 1 548 Judo 75 Kanot 79 Kanotsegling 35 Konståkning 71 Minigolf 102 Motorcykel 174 Orientering 1 280 Racerbåt 54 Ridsport 37 Rodd 63 Rugby 1 2 Segling 233 Simning 393 Skidor 2 210 Skridsko 79 Skridskosegling 18 Sportdykning 101 Sportskytte 544 Tennis 746 Tyngdlyftning 182 Varpa ] 81 Vattenskidor 43 Volleyboll 201 Akademisk idrott 10 Militär idrott 571 Skolidrott 1 911 Organisation

SF:en har regionala organ — specialdistrikts- förbund (SDF) -— inom flertalet distrikt. DF har på det regionala planet uppgifter, som i princip motsvarar RF:s. Inom de olika distrikten, som vanligen sammanfaller med landskapen, handhas den idrottsliga verk- samheten av olika SDF. Antalet SDF är nu ca 750.

Liksom RF centralt gör väsentliga in- satser för att främja SF:ens och föreningar- nas verksamhet, så sker detta regionalt av DF med avseende på SDF och föreningar. Derns främsta arbetsuppgifter är ledar- utbildning och ungdomsverksamhet. För att fullgöra dessa arbetsuppgifter har Dern f.n. ett trettiotal av RF anställda och av- lönade konsulenter till sitt förfogande. Ock- så inom olika SF finns fast anställd per- sonal för framför allt kanslifunktioner. År 1967 var sammanlagt 157 personer an- ställda inom SF:en. Därtill kom 25 tränare och instruktörer.

Grundstommen i RF är föreningarna. I dag är antalet föreningar ca 13 200. Dessa är ej direkt utan >>endast indirekt» anslutna till RF, nämligen genom de SF, som de till— hör. Att exakt ange hur många individer som är medlemmar i föreningarna inom RF är av tekniska skäl mycket svårt. En och samma person kan nämligen utöva flera idrotter och därmed tillhöra flera föreningar eller sektioner av en förening.

Enligt gjorda beräkningar är ca 1 800 000 svenskar med i någon idrottsförening inom RF. Av dessa torde mer än 1000 000 vara under 25 år.

RF:s högsta beslutande organ är riks- idrottsmötet. Detta består av 150 ombud valda av SF och DF i viss proportion till deras föreningsantal. Mötet väljer bl. a. RF:s ordförande, vice ordförande samt ord- förande och övriga ledamöter av riks- idrottsstyrelsen. Riksidrottsstyrelsen (RS) har 11 ledamöter samt ett av Kungl. Maj:t utsett ombud jämte detta ombuds supple— ant. RS utser inom sig ett beredningsorgan, delegerade, som består av ordföranden, vice ordföranden, Kungl. Maj:ts ombud och det— ta ombuds suppleant samt verkställande di- rektören.

RF har ett antal organ för särskilda ar- betsuppgifter. Bland dessa kan nämnas:

Riksidrottsnämnden, som behandlar över— klaganden avseende bestraffningsärenden in— om SF och DF.

Idrottsplatskommittén, som bistår idrotts- organisationer och kommunala myndigheter med teknisk hjälp vid planering av idrotts- anläggningar samt fördelar bidrag eller till Kungl. Maj:t avger förslag angående för- delning av bidrag till idrottsanläggningar.

Poliklinikkommittén, som administrerar kliniker för idrottsskador och hälsokontroll samt främjar idrottsmedicinsk och idrotts- vetenskaplig forskning.

Kursrådet, som planlägger och samordnar utbildningen av såväl frivilliga ledare som föreningsledare, instruktörer och tävlings— funktionärer.

RF:s förlagsaktiebolag, som utger för— bundets publikation Svensk Idrott samt viss instruktions- och propagandalitteratur. För-

lagsaktiebolaget förvaltar och distribuerar också de mästerskapstecken, som utdelas vid svenska mästerskap och distriktsmästerskap samt handhar riksidrottsmärket.

Vidare må nämnas att verksamheten vid och förvaltningen av RF:s ledarinstitut, Bosön, handhas av en särskild stiftelse, vars styrelse utses av Kungl. Maj:t och riks- idrottsstyrelsen. RF:s organisatoriska upp- byggnad åskådliggörs i särskild organisa- tionsskiss (se figur 4.1).

Ekonomi

Den av RF centralt bedrivna verksamheten finansieras dels genom statliga bidrag från fonden för idrottens främjande, dels genom egna inkomster.

Budgetåret 1968/69 avsattes 30 375 000 kronor till fonden för idrottens främjande och av detta belopp ställdes 19 052 000 kro- nor till RF:s förfogande. Det resterande beloppet, 11 323 000 kronor, utgick i form av bidrag till idrottsanläggningar, till vissa utanför riksidrottsförbundet stående orga- nisationer samt till ungdomsidrott.

RF:s andel av fondens medel, 19 052 000 kronor, fördelades enligt följande:

1) Riksidrottsförbundet central administration 2) Riksidrottsförbundet ungdomskonsulenter, kursverksamhet m.m. 3) Riksidrottsförbundets idrottsinstitut (Bosön) 4) Riksidrottsförbundets idrottsplatskommittés verksamhet (administration) 5) Riksidrottsförbundets poliklinikkommittés verksamhet 6) Specialförbundens verksamhet 7) Distriktsförbundens verksamhet 8) Föreningarnas verksamhet 9) Riksidrottsförbundet, övriga ändamål och oförutsett

Därutöver äskade RF ur idrottsfondens anslagspost för ungdomsidrott 1400 000 kronor. Dessa medel skall fördelas bland föreningarna liksom de anslag som utgår till fritidsgruppsverksamheten. Under 1968 erhöll föreningarna via RF 9912 000 kro- nor till denna verksamhet. Dessa medel ut- går från ett särskilt anslag under åttonde huvudtiteln liksom de 275 000 kronor, som RF budgetåret 1968/69 fick till ungdoms-

ledarutbildning. Ur idrottsfonden utgick också ett anslag på 110 000 kronor till sim- badsdelegationen.

Det totala statliga anslaget till RF och dess medlemsorganisationer uppgick budget- året 1968/ 69 till ca 30 750 000 kronor.

SF:en fick som framgår av sammanställ- ningen 12 000000 kronor via RF av stats— medel. SF:ens totala omsättning uppgår emellertid till betydligt högre belopp. Reste- rande belopp anskaffas genom medlemsav- gifter, och inkomster av tävlingsverksamhet samt lotterier och gåvor.

I tabell 16.3 lämnas en redovisning av SF:ens medelstilldelning och övriga in- komster.

4.3.2. Svenska korporationsidrottsförbundet

Svenska korporationsidrottsförbundet, som bildades år 1945, har som målsättning att stimulera människor i alla åldrar till ut- övande av all slags motionsidrott och fri- luftsliv.

Organisation

Svenska korporationsidrottsförbundet —

889 000: 3 157 000: 325 000: 390 000: 315 000: 12 000 000: 1 100 000: 700 000: 176 000:

19 052 000: —-

riksorganisation för motionsidrott/hälsosport — nedan kallat rikskorpen, är en samman- slutning av lokala korporationsidrottsför- bund och landsomfattande idrotts- och fri- tidsförbund av korpidrottskaraktär samt vis- sa fristående idrottskorporationer.

Grundorganisationerna är korpidrotts- klubbar på företag eller i organisationer. Vid rikskorpens bildande anslöts åtta lokala förbund och 333 korporationer.

Figur 4.1 Organisationsskiss över Sveriges riksidrottsförbund

RF

Specialidrotts- förbunden (SF)

f. n. 49 st. Årsmötet, huvud-

Distriktsidrotts- förbunden (DF) 23 st. Årsmötet= ombud för SDF

Riksidrottsmötet 90 ombud för SF 60 ombud för DF

Dechargeutskottet

(12 ledamöter) X Valberedning (11 ledamöter)

sakl. = ombud för SDF-

Idrottsplats- kommittén (IPK) 8 led.

Riksidrottsstyrelsen (RS) ordf. och 9 övr. led. valda av riks- idrottsmötet, K. Maj:ts ombud= 11 ledamöter — _

—_— N— —N —_

Ekonomi- Kursråd Damidr.- Idr. "inst. nämnd 2 led. kommittén Bosön 3 led 9 led. Föreningarna f. n. ' , 13.209, omfattande , I / / 23.157 special- , idrottssektioner _ , , RF:s kansli un- , , der ledn. av VD '

, I / , '

Riksidrotts- Revisorer o. nämnden (RIN) revisors-

7 ledamöter kommittén 2+ 13 = 15 led.

Specialdistriktsför— bunden (SDF) f. n. 700 st. (undantagsvis SF- ombudsman i st. f. SDF) Årsmötet = fören.ombud

Konsulent- Motionsavd. Informations- Kameral avd. avd. avd. Förlags och exp, AB Sv. Idrott

IFK:s kansli

Den 1 januari 1969 var sammanlagt ca 8 500 korpidrottsklubbar anslutna till korp- idrottsförbundet genom 220 lokalförbund och åtta kollektivt anslutna idrotts- och fri- tidsförbund.

Lokalförbunden samverkar länsvis ge- nom samorganisationer — 24 st. — som främst svarar för funktionärs- och ledarut- bildning samt propagandaarrangemang. Rikskorpens högsta beslutande instans är rikskorpstämman som hålls vartannat år. Vid rikskorpstämman är varje lokalförbund, liksom de kollektivt anslutna idrotts- och fritidsförbunden representerade. Vid riks- korpstämman väljs förbundsstyrelsen, som består av nio ordinarie ledamöter. En leda- mot utses av Kungl. Maj:t och en av de kollektivt anslutna idrotts- och fritidsför- bunden.

Rikskorpen har ett centralt kansli, som leds av en verkställande direktör. För det regionala och lokala arbetet med råd, hjälp och service till lokalförbund, länsorganisa- tioner och korpidrottsklubbar finns 16 hel- tidsanställda distriktskonsulenter. För skil- da specialuppgifter har rikskorpstyrelsen valt ett flertal kommittéer och speciella de- legationer. Korpidrottsrörelsens organisa- tion åskådliggörs i särskild organisations- skiss (se figur 4.2).

Lokalförbund

Lokalförbund bildas av korpidrottsklubbar- na inom en eller flera angränsande pri- märkornrnuner. Varje till lokalförbundet an- sluten korporation är representerad genom ombud vid lokalförbundets årsmöte. Lokal- förbundet är korpidrottsrörelsens huvudor- gan på en ort. Det skall svara för idrotts- och friluftsarrangemang i de idrottsgrenar som bedrives inom förbundet, inbjuda till propagandaarrangemang för ökad idrottslig aktivitet inom arbetsområdet samt uppmärk- samma de kommunala myndigheterna om behovet av anläggningar etc. Lokalförbund leds av en huvudstyrelse med verkställande utskott samt sektionsstyrelser för de olika idrottsgrenarna.

Regionala samorganisationer för korpidrot- ten finns nu inom samtliga län och har respektive lokalförbund som huvudmän. Dessa samorganisationer genomför kurs- verksamhet och propagandaarrangemang.

De kollektivt anslutna idrotts- och fri- tidsförbunden är SJ, Polisen, Televerket, Posten, Spårvägen, Försvarets civilanställda, Sjukhuspersonalen samt Väg— & Vatten- byggnadsverket. Dessa förbund, som är kol— lektivt anslutna till rikskorpen, har idrotts- klubbar på sina arbetsplatser runt om i lan- det.

Korpidrottsklubbarna är främst förank- rade på en arbetsplats eller i en yrkeskor- poration men finns också inom bostads- områden och ideella organisationer. Idrotts- klubbarnas främsta uppgift är att aktivera arbetsplatsernas folk i olika former av mo- tionsidrott. Normalt gäller, att utövarna av korpidrott skall representera den firma el- ler den institution där de är anställda. Un— der senare år har antalet korpidrottsklubbar ökat kraftigt.

Verksamhetsformerna

Inom korpidrottsrörelsen utövas flertalet former av idrott. Tävlingar arrangeras på motionsnivå. Strävan är att få med så många som möjligt av de anställda i olika företag och deras familjer i verksamheten.

Arrangemangen sker dels i lokalförbun- dens, dels i korpklubbarnas regi. Korpen har också en omfattande verksamhet bland pensionärerna.

Inom korpen finns speciella kommittéer för damidrott, pausgymnastik, motions- gruppsverksamhet med konditionstestning, ungdomsidrott och friluftsarrangemang.

K ursråd

Korpidrotten har ett stort behov av ledar- utbildning. Ett särskilt kursråd har tillsatts för denna verksamhet.

Kursrådet arbetar dels med den centrala kursverksamheten som omfattar instruktörs- och ledarutbildning, dels som rådgivande

Figur 4.2 Organisationsskiss över Svenska korporationsidrottsförbundet

RIKSSTÄMMÅ [ ' ]

Korpidr. nämnd Valda ombud från: '

[ Valnämnd

Lokala Korporationsidrottsförbund

Kollektivt anslutna idrotts- och L fritidsförbund [—

Verkst. direktör

Direkt anslutna korporationer Rikskonsulent

- KANSLI -

Kamrer

Redaktör

Ungd. konsulent

Gymn.konsulent

Distrikts- konsulenter

. l _. .. , Dlrlelit Kolllektivt Settiolner _- äfäfgfnläg'åå LAlläISKOå/lå/lflTTE om n en ans uret ., "— Va a om 11 rån korporatian förbund fran anslutna lokalförbunden

Styrelse korporationer

J

Förbundsstyr

!

Ebdjc'JEJEJCEEEdei—ld:

Korporationer

J [ Revisorer J

else J

Speciella delegationer

Organisationskommitté Kursråd

Friluftskommitté Ungdomskommitté Tidningskommitté Kommitté f. sammarb. frågor med RF och Främjandet Kommitté f. int. frågor Kommitté f. tvister och tolkn. av repr. best. Kommitté f. anslagsfördeln. Kommitté f. damidrott Kommitté f. kansli och löner Kommitté f. Kungakannan Kommitté f. Pausgymnastik Kommitté f. PM-verksamhet

organ för den regionala och lokala kurs- verksamheten, vilken främst inriktas på ut— bildning av föreningsfunktionärer, sektions- funktionärer, lagledare och domare.

Korpidrottsrörelsen har ca 60000 ideellt arbetande ledare, vilka verkar i lokalför- bunden och dess sektioner samt i korpklub- barna på de olika företagen och institutio- nerna.

Internationellt arbetar korpidrotten främst genom aktivt medlemskap i »Europeiska samarbetskommittén för firmasport» till vil— ken organisation tio länder är anslutna.

Tidning och publikationer

Rikskorpens tidning heter Korp.

För aktuella kampanjer produceras i sam- råd med resp. medarrangör olika folders och skrifter.

Ekonomi

Korpidrottsrörelsen erhåller statsmedel för sin verksamhet. Anslaget under år 1968 ur fonden för idrottens främjande uppgick till 2 326 000 kronor.

Fördelningen av statsbidraget 1968

1. Central verksamhet 1 255 000: — 2. Anslag till lokalförbunden 425 000: —-— 3. Kursverksamheten 195 000: — 4. Propaganda och upplysning 125 000: — 5. Företagsgymnastik 25 000: -—— 6. Idrottsmateriel 70 000: -— 7. Pensionärsidrott 125 000: —— 8. Anslag till korporationerna 30 000: —— 9. Internationellt samarbete 10 000: — 10. Ungdomsverksamhet 66 000: — Kronor 2 326 000: —

Utöver statsbidragen erhåller den lokala och regionala korpidrotten betydande bi- drag från näringslivet. Även landsting och kommuner lämnar bidrag till verksamhe- tens finansiering.

4.3.3. Skid- och friluftsfrämjandet

Skid- och friluftsfrämjandet, som är en riks- organisation för friluftsliv, friluftspropa- ganda och friluftsteknisk utbildning har till ändamål att främja olika former av fri-

luftsliv och därigenom verka för en för- bättrad folkhälsa. För att uppnå detta be- driver främjandet propaganda och upplys- ningsverksamhet rörande friluftsliv, utbil- dar ledare och instruktörer för friluftsliv och friluftsbetonad idrottsverksamhet, ar- rangerar olika slag av friluftsverksamhet och uppför friluftsanläggningar.

En betydande del av landets friluftsan- läggningar -— fjällhotell, friluftsgårdar, skid— stugor och raststugor — har skapats av fri- luftsfrämjandet.

Omkring 200 anläggningar ägs och drivs av friluftsfrämjandets lokalavdelningar.

Friluftsfrämjandet har ca 30 000 direktan— slutna medlemmar, vartill kommer 7 600 som deltar i juniorverksamhet och 45 600 i barn— verksamhet som bedrivs av lokalavdelning- arna. Medlemmarna är sammanförda i 10- kalavdelningar, vilka bildar regionala för- bund — s.k. distriktsförbund. Antalet di- striktsförbund är 23 och antalet lokalavdel— ningar 306. Friluftsfrämjandets högsta be- slutande organ är årsstämman, som består av 60 ombud för distriktsförbunden. Års- stämman utser styrelsen som har tio leda- möter.

Främjandets verksamhet är starkt utåt- riktad. 1967/68 hade friluftsfrämjandets an- läggningar 3,8 milj. besök. Av de besökan- de deltog 430 000 i något arrangemang. Samma år deltog över 100000 barn och ca 200 000 ungdomar i kurser och arrange- mang, som friluftsfrämjandet anordnat.

Ekonomi

Friluftsfrämjandet erhåller statsbidrag från flera håll till sin verksamhet. År 1968 fick organisationen 337 500 kronor ur fonden för idrottens främjande samt 82 000 kronor ur samma fond till ungdomsidrott. Ur fon- den för friluftslivets främjande fick organi— sationen 225 000 kronor. Från anslaget till ungdomsorganisationernas centrala verk— samhet och till ledarutbildning under åtton- de huvudtiteln 150 000 kronor resp. 40 000 kronor. Totalt fick Friluftsfrämjandet 834 500 kronor i statsbidrag 1968. Till det- ta kom bidrag till ungdomens fritidsgrupp- verksamhet.

4.3.4 Sveriges olympiska kommitté Den första olympiska kommittén i Sverige bildades 1905. Kommittén hade till uppgift att förbereda deltagandet i olympiska spe- len i Aten år 1906. Efter spelen upplöstes kommittén. Samma var förhållandet med den kommitté som tillsattes för deltagandet i olympiska spelen i London 1908, samt den kommitté som ledde förberedelserna för spelen i Stockholm 1912. År 1913 bildades Sveriges olympiska kom- mitté (SOK), som alltsedan dess handhaft förberedelserna för svenskt deltagande vid olympiska spel. I SOK ingår en represen- tant för varje svenskt specialidrottsförbund, som företräder ett av Internationella olym- piska kommittén (IOK) erkänt intematio— nellt Specialförbund. För närvarande är 26 av riksidrottsförbundets 49 Specialförbund medlemmar i SOK. I SOK finns också två medlemmar som utses av riksidrottsstyrel- sen, de svenska ledamöterna i Internatio- nella olympiska kommittén samt ordföran- de, sekreterare och skattmästare, vilka väljes bland eller utanför förbundens företrädare.

SOK:s beslutande organ är årsmötet och arbetsutskottet. SOK:s arbetsutskott består av ordförande, SOK:s sekreterare och skatt- mästare samt nio ledamöter och - utan röst- rätt — de svenska ledamöterna av IOK.

SOK:s uppgift är att förbereda och ge- nomföra det svenska deltagandet i olym- piska spel. Förberedelsearbetet bedrivs i nära samarbete med berörda Specialförbund. Specialförbunden skall efter avslutade olym- piska spel insända en redogörelse för sina erfarenheter av spelen till SOK. På grundval av de insända rapporterna och vad som därutöver framkommit gör SOK via riks- idrottsförbundet framställning om anslag till olympiska förberedelser samt för täc- kandet av kostnader som uppkommer vid deltagandet i de olympiska spelen. Spe- cialförbunden inlämnar förslag till omfatt- ningen av sitt förbunds deltagande i de olympiska spelen till SOK:s arbetsutskott, som sedan har att med hänsynstagande till de ekonomiska förutsättningarna göra den slutliga uttagningen av olympiatruppen.

SOK:s stöd till de specialförbund som har

rätt att delta i olympiska spel är alltså i hu- vudsak av ekonomisk karaktär.

Sveriges olympiska kommitté erhåller an- slag ur fonden för idrottens främjande.

Budgetår

1966/67 500 000 kr. till olympiska förberedelser 1967/68 500000 kr. » » » 1968/69 500000 kr. » » »

900 000 kr. till deltagande i olympiska sommarspelen 1968 350 000 kr. till deltagande i olympiska vinterspelen 1968 totalt ur idrottsfonden för 1968 års olympiska spel 2 750 000 kr.

4.3.5. Riksföreningen för simningens främ- jande

Riksföreningen för simningens främjande (Simfrämjandet) bildades år 1935. Organi- sationen skall enligt sina stadgar verka för simkunnighetens utbredning, propagera för simning som motion och rekreation, främja intresset för bastubad och sprida kunskap om livräddning och båtvett. Simfrämjandet utbildar simlärare, anordnar simkunnighets- tävlingar och specialsimkurser för dem som ej kommer i åtnjutande av den allmänna simutbildningen. Simfrämjandet propagerar för byggandet av simhallar, frilufts- och bastubad samt för åtgärder, ägnade att be- gränsa drunkningar och andra olycksfall i samband med bad.

Främjandets verksamhet leds av en sty— relse, som består av 26 ledamöter. Inom sig utser styrelsen ett verkställande organ, förvaltningsutskottet, som sköter den löpan— de verksamheten. Simfrämjandet har speci- ella kommittéer för badbyggnadsteknisk rådgivning, simborgarmärket och bastupro- paganda. I några distrikt — Kalmar, Kop- parberg, Norrbotten, Värmland och Skåne — finns på det regionala planet särskilda föreningar som verkar för ökad simkunnig- het. Simfrämjandet har f. 11. ca 3 500 beta- lande medlemmar. 1968 fick främjandet 85 000 kr. i bidrag ur fonden för idrottens främjande till sin verksamhet.

För fördelning av anslag till enklare bad- och simanläggningar samt simmateriel har en särskild simbadsdelegation inrättats. Den består av en representant för vartdera RF,

Svenska livräddningssällskapet och Sim- främjandet. Simbadsdelegationen fick bud- getåret 1968/69 110000 kr. ur fonden för idrottens främjande.

4.3.6. Svenska livräddningssällskapet

Svenska livräddningssällskapet grundades 1898 och är riksorganisation för drunk- ningsolyckornas bekämpande i vårt land.

Sällskapet leds av en centralstyrelse som har 24 ledamöter. Förvaltningsutskottet, som har sex ledamöter, är verkställande or— gan. I samtliga län finns regionala organisa- tioner, som benämns länsförbund eller läns- kommittéer. Antalet medlemmar var 1968 omkring 12000.

Sällskapet bedriver en kvalificerad utbild- ning av lärare i simning, livräddning och konstgjord andning och verkar genom en omfattande upplysningsverksamhet för bätt- re bad-, båt- och isvett. Sällskapet har i stor utsträckning medverkat till att olika slag av livräddningsmateriel kommit i bruk. Kon- sulentverksamhet vid simskolorna har be— drivits sedan 1962 och omfattar nu sam- manlagt 16 län. År 1969 utbildas omkring 600 simlärare i sällskapets regi. Filmer, ljud— och bildband framställs för propagan- dabruk.

Sällskapet för den preliminära drunk- ningsstatistiken. Sällskapet är medlem i Nordens Livräddningsförbund och har kon- takt med ett flertal utländska organisatio- ner. Svenska livräddningssällskapet fick 1968 35000 kr. i bidrag ur fonden för idrottens främjande.

4.3.7. Riksföreningen för ridningens främ- jande

Riksföreningen för ridningens främjande (Ridfrämjandet) bildades år 1948. Ridfräm- jandet skall enligt sina stadgar vara en hela landet omfattande organisation till främ- jande av ridning som folksport samt bereda möjlighet för såväl äldre som yngre till god och billig ridutbildning och till undervis-

ning i hästkännedom.

Ridfrämjandets medlemmar är samman- slutna i lokalavdelningar (ridklubbar) - i regel endast en på varje ort. Styrelserna i lokalavdelningarna består av mellan fem och 15 ledamöter. I Skåne (två distrikt), Ble- kinge, Halland, Småland (tre distrikt), Älvs- borgs län, Skaraborgs län, Värmlands län, Stockholms län och Jämtland-Västernorr- land är lokalavdelningarna sammanslutna i distrikt. I övrigt är landet indelat i fyra områden: det västra, det östra, det mel- lersta och det norra. Distriktsstyrelserna består av en ledamot från varje lokal- avdelning i distriktet. År 1968 var antalet lokalavdelningar drygt 130 med ca 30000 medlemmar.

Beslutande organ är årsmötet. Årsmötet utser huvuddelen av ledamöterna i central- styrelsen. En ledamot utses av Kungl. Maj:t och en av chefen för armén. Centralstyrel- sen har inom sig utsett ett verkställande utskott. För ungdomsverksamheten har en särskild ungdomsnämnd bildats i vilken in— går ledamöter från ridfrämjandet, studie- främjandet och Sveriges 4 H.

Ridfrämjandet omhänderhar all ridin- struktörsutbildning och svarar för utbild- ning av ungdomsledare, viss utbildning av hästar och viss centralutbildning av ryttare. Ridfrämjandet bedriver en omfattande upp- lysnings- och informationsverksamhet om allt som har med ridning och hästar att göra. Dessutom är ridfrämjandet verksamt med råd och anvisningar vid uppförandet av ridhusanläggningar samt vid anskaffning av hästar. Sedan den 1 juli 1968 driver rid- främjandet ridskolan på Strömsholm (års- budget f.n. ca 400000 kr.) som sin cen- trala utbildningsanstalt.

Ridfrämjandet fick för sin verksamhet budgetåret 1968/69 460000 kr. ur fonden för idrottens främjande samt 81490 kr. ur anslaget till ungdomsorganisationernas cen- trala verksamhet och 14 000 kr. ur anslaget till ungdomsledarutbildning under åttonde huvudtiteln. Nästan samtliga ridfrämjandets distriktsorganisationer erhåller landstingsbi- drag till administration och instruktörsverk- samhet.

4.3.8. De svenska lantliga ryttarföreningar- nas centralförbund

1928 bildadcs De skånska lantliga ryttarför- eningarnas centralförbund. När intresset för bildandet av lantliga ryttarföreningar spred sig utanför Skåne ändrades namnet till De svenska lantliga ryttarföreningarnas central- förbund. Förbundets ändamål är enligt dess stadgar att befrämja ridsporten och upp- muntra ridskickligheten samt verka för den varmblodiga hästaveln i Sverige. Förbundets styrelse består av sju ledamöter. Förbundet anordnar årliga >>ryttar- och körtävlingar». Förbundets verksamhetsområden är knutna till ryttarföreningarnas hemorter. Skåne är uppdelat i 17 verksamhetsområden. Verk- samhetsområden finns också i Halland, Ble- kinge, Småland, Gotland, Östergötland, Väs- tergötland, Södermanland, Närke och Upp- land. De lantliga ryttarföreningamas med- lemmar är huvudsakligen knutna till respek- tive lantgårdar, där också deras hästar är uppstallade.

Antalet medlemmar i förbundet är om- kring 2 800.

Ur idrottsfonden fick förbundet budget- året 1968/69 70000 kr. Bidrag till förbun- det utgår också från vissa hushållningssäll- skap.

4.3.9 Svenska ponnyföreningen Svenska ponnyföreningen anordnar för ung- domar under 18 år tävlingar och utställ- ningar samt utbildning i ridning och häst- skötsel. Föreningen leds av en styrelse som består av ordförande och 14 ledamöter. Ponnyföreningens centrala arbetsuppgifter är uppdelade på olika organ — arbetsutskott, ridsportsektion, travsektion och avelssek- tion — för vilka ett gemensamt sekretariat finns. Svenska ponnyföreningen har av lant- bruksstyrelsen utsetts till stambokförare av de premierade hästarna av de engelska ponnyrasema. Svenska ponnyföreningen hade 1968 647 enskilda medlemmar fördelade över hela landet samt 3 avelsföreningar och 52 kollek- tivt anslutna lokalklubbar också dessa sprid-

da över hela landet. Lokalklubbarna har i genomsnitt ca 200 medlemmar vardera.

Svenska ponnyföreningen fick budgetåret 1968/69 25000 kr. ur fonden för idrottens främjande.

4.3.10. De handikappades riksförbund

De handikappades riksförbund (DHR) har sedan den 1 juli 1962 varit huvudman för idrott för handikappade. Detta år tillsattes en arbetsgrupp för idrottsfrågor bestående av tre personer jämte en kOnsulent. Vid si- dan av arbetsgruppen finns ett idrottsråd som består av en representant för varje DHR-distrikt, dvs. fyra personer. Arbets- gruppen ensam eller tillsammans med idrottsrådet beslutar ihandikapp-idrottsären— den. Ledamöterna i idrottsrådet utses av DHR-distriktens styrelser medan arbets- gruppens ledamöter utses av DHR:s för- bundsstyrelse. För att underlätta samarbe- tet med övriga handikapporganisationer in- rättades hösten 1962 en rådgivande kom- mitté. I denna ingår representanter för De blindas förening, socialstyrelsen, Legitirne- rade Sjukgymnasters riksförbund, Riksför- bundet för hjärt- och lungsjuka, Riksför- bundet för utvecklingsstörda barn, Riksför- bundet Sveriges föräldraförening för CP- barn, Riksföreningen mot polio, Riksför- eningen mot reumatism, Svenska korpora- tionsidrottsförbundet, Svenska MS-förening- arnas riksförbund, Svenska röda korset, Sve- riges riksidrottsförbund och Sveriges dövas riksförbund. Rådgivande kommittén har in- te några beslutsfunktioner.

Aktivitet på handikappidrottens område förekommer på över hundra orter i landet.

Svensk handikappidrott DHR är organ för alla handikappgruppers idrott. De i råd- givande kommittén ingående organisationer- na och dess medlemmar liksom alla andra handikappade utan medlemskap i handi- kapporganisation skall idrottsligt sett betjä- nas av svensk handikappidrott DHR. Sveri- ges dövas idrottsförbund tillvaratar dock denna handikappgrupps speciella intressen på idrottsområdet.

Svensk handikappidrott DHR är ansluten

till ett internationellt handikappidrottsför- bund. Speciella riksmästerskapstävlingar an- ordnas för de handikappade. Arbete pågår inom svensk handikappidrott DHR med att utarbeta anvisningar om hur man bygger handikappriktiga idrottslokaler. Detsamma gäller ifråga om idrottsredskap.

Ur fonden för idrottens främjande erhöll DHR till idrottsverksamhet för budgetåret 1968/69 250000 kr. Sveriges dövas idrotts- förbund erhöll för sin speciella verksamhet ett anslag på 70 000 kr. ur fonden.

Organisationen av handikappidrotten har, som utredningen återkommer till i kapitel 8, förändrats under våren 1969.

4.3.11. Frivilliga skytterörelsen

Skytterörelsen fick fast organisation år 1889, då Centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar bildades. Från början fanns 225 föreningar med 16125 aktiva medlem- mar. Statsunderstödet uppgick till 60000 kronor. År 1903 ersattes Centralstyrelsen av Skytteförbundens överstyrelse.

Skytteförbundens överstyrelse består av en ledamot från varje skytteförbund samt ett verställande utskott. I verkställande ut- skottet finns nio ledamöter, som utses av årsmötet, vidare det antal ledamöter som Kungl. Maj:t förordnar (i regel tre), en av Rikshemvärnstinget utsedd representant för Hemvärnet (vanligen Rikshemvärnschefen) samt en ledamot från vardera Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytte- förbundet och Centralförbundet för befäls- utbildning.

Skytteförbundens överstyrelse utövar den

centrala ledningen av den frivilliga skytte- rörelsen, som enligt stadgarna har till upp- gift att bl. a. främja skjutskickligheten bland svenska folket.

Skytteförbundens överstyrelse samman- träder en gång årligen till ordinarie års- möte —— skytteriksdagen. Däremellan hand- lägger verkställande utskottet förbundets angelägenheter.

Under överstyrelsen sorterar 27 skytteför- bund, i regel omfattande skytteföreningarna inom ett län. Stockholms stad bildar ett särskilt förbund och Kalmar och Älvsborgs län är uppdelade på vartdera två förbund.

Antalet skytteföreningar i landet var den 1 januari 1969 1 784.

Skytteföreningama, även kallade gillen, sällskap eller frivilliga skarpskytteförening- ar, är inom varje förbund sammanförda till skyttekretsar, vilkas uppgift är att biträda förbundet med ordnande av tävlingar. Kret— sama, till antalet 154, består vanligen av tio till 15 skytteföreningar.

Det statliga stödet till den frivilliga skyt- terörelsen utgår under försvarshuvudtiteln med för budgetåret 1968/ 69 2 709 000 kro— nor varav 93 000 kronor tillfaller Svenska pistolskytteförbundet och 16 000 kronor Svenska sportskytteförbundet. Av anslaget används huvuddelen som bidrag till skytte— föreningamas verksamhet. För anläggande och underhåll av skjutbanor disponeras 630 000 kronor.

Antalet aktiva skyttar uppgick under 1968 till 216984, vilka sammanlagt sköt ca 40 miljoner skott. Såväl gevär som kul- sprutepistol används. Nedan redovisas ut- vecklingen inom skytterörelsen åren 1940— 1968.

Tabell 4. 2

År Anslag Skyttefören. Aktiva medl. Lossade skott 1940 1950 000 2194 321 914 31 019 401 1945 1 440 000 2 445 266 929 40 711 173 1950 1440 000 2 393 233 537 37 337 850 1960 1 750 000 2 248 236 209 41 528 540 1965 2 325 000 2 037 219 384 40 294 000 1968 2 709 000 1 784 216 984

5. Dagens samhällsstöd

5.1. Sammanfattning

Idrottsutredningen har för att få underlag för sina överväganden gjort en genomgång av samhällets ekonomiska stöd till idrott i bred bemärkelse. Utredningens samman- ställning omfattar statens, kommunernas och landstingens insatser. Staten lämnar idrot- ten ekonomiskt stöd över flera huvudtit- lar. Sammanlagt uppgår statens insatser till omkring 90 milj. kr. budgetåret 1969/ 70.

För att kunna bilda sig en uppfattning om de kommunala insatsernas storlek har utredningen genomfört en enkätundersök- ning med frågor om bl. a. de ekonomiska åtagandena på idrottsområdet. Utredning- en har gjort en förenklad framskrivning av det lämnade materialet till år 1969. Med utgångspunkt härifrån uppskattar utred- ningen de kommunala insatserna till ca 400 milj. kr. år 1969. Landstingens bi- drag är 1968 uppgick till ca tre milj. kr.

Totalt uppgår således samhällets ekono- miska insatser för idrott till omkring 500 milj. kr. år 1969.

5.2 Allmänt

Idrottsutredningen har i kapitel 2 definierat idrott som alla de tävlingsmässiga och and- ra fysiska aktiviteter som människorna ut- för för att uppnå ett visst resultat eller få motion och fysiskt aktiv rekreation. Det är samhällets ekonomiska stöd till idrott i den- na breda bemärkelse, som utredningen i

det följande beskriver.

Idrotten får ekonomiskt stöd från så- väl staten som kommunerna och landsting- en. Stödet utgår till både organisationer och anläggningar. Även om idrottsutred- ningen endast har att framlägga förslag om statens ekonomiska stöd till idrotten har utredningen funnit det nödvändigt att kartlägga det totala samhällsstödet till idrot- ten. Statsstödet kan givetvis inte isoleras från kommunernas och landstingens bi— dragsgivning utan är tvärtom beroende av denna samtidigt som det påverkar den.

De ekonomiska bidrag, som näringslivet ger idrotten, redovisas inte beroende på svå- righeten att med någorlunda exakthet ange deras storlek. Detta gäller också i fråga om de stora egeninsatser på det ekonomiska området som görs inom idrotten. Intäkter- na från bl.a. lotterier, bingo, insamlings— aktioner och tävlingsverksamhet är bety- dande och ofta i hög grad avgörande för de enskilda föreningarnas verksamhet. Sam- hällsstödet bör ses som ett komplement till dessa inkomster.

5.3. Statens ekonomiska stöd till idrotten

Statliga bidrag till idrott anvisas under flera olika huvudtitlar. Under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet) finns fonden för idrottens främjande, under nionde huvud- titeln (jordbruksdepartementet) fonden för friluftslivets främjande och åtgärder för fri- tidsbåttrafiken, under åttonde huvudtiteln (utbildningsdepartementet) bidrag till ung-

domsledarutbildning, bidrag till ungdoms- organisationernas centrala verksamhet, bi- drag till ungdomens fritidsverksamhet, an- slagen till gymnastik- och idrottshögsko— lorna, anslagen till gymnastikfolkhögskolan vid Lillsved med Bosön samt anslaget till motionsverksamhet för studerande, un- der sjätte huvudtiteln (kommunikationsde- partementet) bidrag till affärsverkens perso- nalidrott, under elfte huvudtiteln (inrikesde- partementet) bidrag till sådana sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder som kommer idrot- ten till del, samt under fjärde huvudtiteln (försvarsdepartementet) bidragen till det frivilliga skytteväsendet.

I tabell 5.1 redovisas storleken av de oli- ka anslagen. Som framgår av sammanställ- ningen uppgår det sammanlagda statsstö- det under här uppräknade anslag budget- året 1969/70 till 90 milj. kr.

5.3.1. Fonden för idrottens främjande

Fonden för idrottens främjande, som in- rättades år 1935, är en diversemedelsfond som förvaltas av statskontoret. Bidrag ur fonden beviljas av Kungl. Maj:t genom be-

slut i varje särskilt fall. Framställningar om anslag ur fonden inges av RF, Svenska korporationsidrottsförbundet, Skid— och fri- luftsfrämjandet, skolöverstyrelsen och ama- törridsportens organisationer. RF:s anslags- framställning omfattar dels bidragsbehovet för central administration och till förbun- det anslutna idrottsorganisationer, dels bi— dragsbehovet till idrottsanläggningar samt till vissa utanför RF stående idrottsorgani- sationer för bl. a. ungdomsidrott.

De vid bidragsgivningen ur fonden till- lämpade principerna har successivt utfor- mats i praxis och finns inte sammanfatta- de i någon särskild bidragskungörelse. An- slagsutvecklingen 1935—1969 framgår av ne- danstående sammanställning.

budgetår belopp kr. 1935/36 1 126 000 1940/41 2 000 000 1945/46 1 855 000 1950/51 4 000 000 1955/56 9 000 000 1960/61 11 500000 1965/66 20 375 000 1966/67 23 375 000 1967/68 26 375 000 1968/69 30 375 000 1969/70 33 375 000

Tabell 5.1 Statens insatser för idrott budgetåren 1967/68, 1968/69 och 1969/70 Idrott 1 OOO-tal kr. ht anslagspost 1967/68 1968/69 1969/70 X fonden för idrottens främjande 26 375 30 375 33 375 IX fonden för friluftslivets främjande 4 500 5 000 5 500 IX åtgärder för fritidsbåttrafiken 4 210 2 600 4 0005 VIII utbildning av ungdomsledare 1 2501 1 2501 2 2001 VIII bidrag till ungdomsorg. centrala verksamhet 2 1801 2 4001 2 9501 VIII bidrag till ungdomens fritidsverksamhet 9 1202 9 9202 11 9002 VIII gymnastik- och idrottshögskolorna 3 735 4 370 6 200 VIII idrottsfolkhögskolorna Bosön och Lillsved 650 650 700 VIII motionsverksamhet för studerande 600 630 655 VI bidrag till aflärsverkens personalidrott 5003 5008 5003 IV bidrag till frivilliga skytteväsendet 2 560 2 700 2 800 XI bidrag till sysselsättningsfrämjande åtgärder 16 600' 20 000” 20 0004 Totalt 72 280 80 395 90 780

1 Fritidsutredningen uppskattade den del av dessa anslag som går till idrottsverksamhet inom skilda organisationer till hälften av de totala anslagen. Idrottsutredningen har inte funnit anled- ning ifrågasätta denna bedömning, varför här tas upp hälften av de totala anslagsbeloppen. Se 5.3.3. och 5.3.4. ” Idrottens andel av fritidsgrupperna beräknas nu till minst 90 %. Här upptas därför 90 % av det totala beloppet under anslaget för budgetåret 1969/70 mot 80 % budgetåren 1967/68 och 1968/69. ” Fritidsutredningens beräkning. Upptas med oförändrat belopp. * Gäller den del av anslagen som använts till idrotts— och friluftsanläggningar. Uppförs med be-

räknat belopp för budgetåret 1969/70. 5 Bidragsram.

Tabell 5.2 Under år 1968 beviljade bidrag ur fonden för idrottens främjande.

Ändamål Belopp kr. Totalt 1. Skolöverstyrelsen Kursverksamhet i idrott för lärare och lärarkandidater 240 000 240 000 II. Sveriges riksidrottsförbund Central förvaltning och administration 470 0001 Central idrottslig verksamhet: a) administration 419 0001 b) kursverksamhet 350 0002 c) instruktörsverksamhet bland ungdom (konsulent- verksamhet) 2 307 0003 d) övrigt 500 000. Specialförbundens verksamhet 12 000 0005 Distriktsförbundens verksamhet 1 100 0005 Föreningars verksamhet 700 0006 Ungdomsidrott 792 0007 Idrottsplatskommittén 390 000& Simbadsdelegationen 110 000” Poliklinikkommittén 315 00010 Riksidrottsförbundets idrottsinstitut (Bosön) 325 00011 Övriga ändamål 176 00012 19 954 000 III. Sveriges olympiska kommitté13 För deltagande i de olympiska vinterspelen 1968 350 000 För deltagande i de olympiska sommarspelen 1968 900 000 Förberedelser för olympiska spel 500 000 1 750 000 IV. Svenska korporationsidrottsförbundetu

Central verksamhet 1 255 000 Lokalförbunden 425 000 Kursverksamhet 195 000 Ungdomsidrott 66 000 Information, upplysningsverksamhet 125 000 Företagsgymnastik 25 000 Idrottsmateriel 70 000 Anslag till korporationerna 30 000 Internationella kontakter 10 000 Motionsverksamhet för pensionärer 125 000 2 326 000

1 De anvisade medlen används till RF:s centrala administration. ” Anslaget fördelas på så sätt att 270 000 kr. används till idrottsledarkurser inom RF och 80 000 kr. till motsvarande kurser för organisationer utanför RF inom vilka idrott bedrivs. 3 Används till avlöningar och omkostnader för distriktskonsulenterna. RF får av dessa medel också lämna särskilda bidrag till specialförbunden för anställande av instruktörer. ' Används bl. a. för kommittéverksamhet samt till instruktions- och upplysningsverksamhet för motionsidrott. 5 Fördelas av RF till specialförbund resp. distriktsförbund för deras verksamhet. ' Fördelas av RF enligt särskilda principer till de enskilda föreningarnas verksamhet oavsett om föreningarna är anslutna till RF eller ej. 7 Anslaget avser budgetåret 1967/68. ” Används till idrottsplatskommitténs administration, viss konsultverksamhet och kursverksam— het. 9 Används till simmateriel och simbanor samt till propaganda för kommunala bad och siman- läggningar. Bidrag får i varje särskilt fall uppgå till högst 2 000 kr. Vid fördelning av bidrag får hänsyn ej tas till om bidragstagaren är ansluten till RF eller ej. f 1" 215 000 kr används till drift av idrottspolikliniker för hälsokontroll och 100 000 kr till idrotts— orskning. "- Idrottsinstitutet vid Bosön redovisas i kapitel 12. ” En diversepost som bl. a. inrymmer arvode till revisorer. ” RF begär medel efter framställning från Sveriges olympiska kommitté. Olympiska kommittén behandlas av utredningen i kapitel 14. " Anslagsframställning inges direkt till Kungl. Maj:t av Svenska korporationsidrottsförbundet.

V. Skid- och friluftsfrämjandet15

Främjandets verksamhet 330 000 Kursverksamhet (gemensamt med Medicinska före- ningen i Stockholm) 7 500 Ungdomsidrott 82 000 419 500

VI. Ridsport" Riksföreningen för ridningens främjande, ridfrämjandet 460 000 De svenska lantliga ryttarföreningarnas centralförbund 70 000 Svenska ponnyföreningen 25 000 555 000 VII. Övriga organisationer a) Bidrag till ungdomsidrott”

Förbundet Vi unga 13 000 KFUK:s och KFUM:s riksförbund 8 000 Nationaltemplarordens ungdomsförbund 15 000 Riksförbundet Sveriges 4 H 54 000 Riksförbundet Sveriges ungdoms- och hemgårdar 16 000 Svenska frisksportförbundet 6 000 Svenska missionsförbundets ungdom 24 000 Svenska scoutförbundet 11 000 Sveriges storloge av IOGT 21 000 Unga örnars riksförbund 82 000 250 000 b) Bidrag till organisationers allmänna verksamhet

m. m."

De handikappades riksförbund 250 000 Sveriges dövas idrottsorganisation 80 000 Svenska gymnastikförbundet, gymnastikfolkhögsko- lan Lillsved 80 000 Riksföreningen för simningens främjande 85 000 Svenska livräddningssällskapet 35 000 Gösta och Olga Olanders Vålådalsstiftelse 30 000 560 000

VIII. Idrottsanläggningar a) Större och medelstora anläggningar” (bidragen för- delade av Kungl. Maj:t): Ridhusanläggningar 220 000 Övriga anläggningar 1 793 000 b) Mindre anläggningar m. m.20 (bidragen fördelade av riksidrottsförbundet) 2 250 000 c) Bastuanläggningar21 (bidragen fördelade av riks— idrottsförbundet) 150 000 4 413 000 Summa kr. 30 467 500

”* Anslagsframställning inges direkt till Kungl. Maj:t av Skid- och friluftsfrämjandet. ” Anslagsframställning inges direkt till Kungl. Maj:t av ridsportorganisationerna. " Anslagsframställning inges av RF efter speciella framställningar från de organisationer som erhåller bidrag under denna anslagspunkt. Bidragen är avsedda till organisationernas idrottsbeto— nade ungdomsverksamhet. En särskilt tillkallad utredningsman har framlagt förslag om den fram- tida användningen av anslagspostens medel i »PM angående statligt stöd åt ungdomsidrott inom organisationer som ej är anslutna till Sveriges riksidrottsförbund». Idrottsutredningens ställnings- tagande till förslagen i PM presenterasi kapitel 7.

” Anslagen till handikappidrotten och till Sveriges dövas idrottsförbund är avsedda för den speciella verksamhetsform som här krävs. Handikappidrotten beskrivs utförligt i kapitel 8. Anslaget till Svenska gymnastikförbundet för gymnastikfolkhögskolan Lillsved är avsett för sommarkurser vid folkhögskolan.

" Bidragsbeloppet till större idrottsanläggning är maximerat till 50 000 kr. Bidragen fördelas av Kungl. Maj:t efter förslag av RF:s idrottsplatskommitté (IPK). Närmare om dessa anslag i kapitel 7.

" Används till anordnande av enklare lek- och idrottsplatser samt till utbyggnads- och förbätt- ringsarbeten huvudsakligen genom materielanskatfning på medelstora och mindre anläggningar. Bidragen, som är maximerade till 5 000 kr. fördelas av IPK. Vid fördelningen av bidrag får hänsyn ej tas till om bidragstagaren är ansluten till RF. Utredningen återkommer till detta anslag i kapitel 7.

'” Anslaget används till anordnande av bastu i samband med anläggningar för idrott och gym- nastik samt till propaganda för bastu och bastubyggen. Bidraget får i varje särskilt fall uppgå till högst 5 000 kr. och fördelas av IPK. Vid fördelningen får hänsyn inte tas till om bidragstagaren är ansluten till RF eller ej.

Som framgår av tabell 5.2 utgår stöd ur fonden för idrottens främjande till såväl organisationer som idrottsanläggningar. Idrottsutredningen återkommer i kapitel 7 till såväl organisations- som anläggnings- stödet.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut skall RF vid ut- lämnande av understöd till idrottsändamål och vid avgivande av förslag till Kungl. Maj:t i fråga om fördelning av dylika understöd iaktta, att understöd som regel ej får överstiga vad som för ändamålet från bidragstagare erbjudits eller utlagts, dock att när fråga är om bidrag till för- eningars verksamhet till anskaffning av idrotts- materiel och till idrottsanläggningar, bidragsta- gares insats för ändamålet i fråga skall uppgå till minst samma belopp som erhållet stats- bidrag, att säkerhet föreligger att med under- stöd avsedd lek- och idrottsplats för framtiden underhålles utan anspråk på ytterligare under- stöd från riksidrottsförbundet eller Kungl. Maj:t, att understöden i främsta rummet skall avse att utgöra en sporre till självverksamhet samt att vid behovsprövningen hänsyn tas till olika idrottsgrenars omfattning och utbredning och längden av den tid av året då idrottsgre- nen utövas samt vidare till vederbörande idrotts- organisationers möjligheter till egna inkomster exempelvis genom entréavgifter vid tävlingar o. dyl.

Över framställningar om anslag ur fon- den för idrottens främjande skall idrottens samarbetsnämnd yttra sig.

RF disponerar också över avkastningen av RF:s idrottsfond som tillkom år 1908 genom ett lotteriarrangemang. Fonden har en behållning på omkring 4 milj. kr. Ur fondens avkastning tas med Kungl. Maj:ts medgivande årligen omkring 200000 kr. i anspråk för RF:s centrala verksamhet.

5.3.2. Fonden för friluftslivets främjande

Fonden för friluftslivets främjande tillkom genom beslut av riksdagen år 1939. Medel till fonden avsätts årligen från ett anslag under nionde huvudtiteln. Fonden förval- tas av statskontoret, men bidrag ur den lämnas enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall efter förslag av statens naturvårdsverk. Statens naturvårdsverk skall utöva kontroll över användningen av

de bidrag som anvisas ur fonden. Ur fon- den utgår såväl organisationsstöd som an- läggningsstöd. Huvuddelen av fondens me- del används till anläggningsstöd.

Syftet med anläggningsstödet är att det skall verka som stimulans för tillkomsten av nya anläggningar. Stödet utgår med viss procent av den beräknade anläggnings- kostnaden. Bidragen är i första hand av- sedda för anläggningar som uppförs av kommuner men även riksorganisationer och deras lokalavdelningar kan i vissa fall er- hålla bidrag. Ett villkor för bidrag ur fon- den är att anläggning skall vara tillgänglig och öppen för alla oberoende av organisa- tionstillhörighet.

I tabell 5.3 redovisas närmare de bi- dragsnormer som gäller.

I tabell 5.4 redovisas användningen av friluftsfondens medel budgetåret 1968/69.

5.3.3 Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet.

Enligt beslut av 1964 års riksdag utgår statsbidrag till vissa ungdomsorganisatio- ners centrala verksamhet i form av grund- bidrag, instruktörsbidrag och rörligt bi- drag. Grundbidraget är 20000 kr. In- struktörsbidraget bestäms efter antalet med- lemmar i ungdomsorganisationen. Det rör- liga bidraget bestäms på grundval av an- talet lokalavdelningar i organisationen. Med lokalavdelning avses av ungdomsorganisa- tionen registrerad avdelning i vilken fler- talet av medlemmarna är i åldern 12—25 år. Ett villkor för att en ungdomsorgani- sation skall kunna erhålla bidrag till sin centrala verksamhet är, att antalet medlem- mar i åldern 12—25 år uppgår till minst 3 000.

Från den 1 juli 1969 kommer nya bi- dragsbestämmelser att gälla. De nya be— stämmelserna innebär att organisation för att erhålla stöd till sin centrala verksamhet skall redovisa minst 3 000 medlemmar i ål- dern 12—25 år. Bidraget utgörs dels av ett för alla organisationer lika stort grundbi- drag på 25 000 kr. dels av ett med hänsyn

Objekt Bidragsprocent

Friluftsgårdar, motionscentraler, raststugor

m. m. Spår och leder (även elljusspår) mindre hopp- och teknikbackar (vid näranläggning) Förvärv av mark, som i första hand avses vara bärare av friluftsanläggning

Parkeringsplatser och kortare anslutningsvägar i samband med uppförande av skilda friluftsan- läggningar Friluftsbad Sanitära anläggningar vid friluftsbad Bassängbad i trakter med naturliga badmöjlighe- ter Bassängbad i trakter där naturliga badmöjlighe- ter saknas Campingplatser med fasta lägerplatser, som be- döms vara rätt lokaliserade och ej kunna göras självbärande

Semesterbyar som bedöms vara rätt lokaliserade och ej kunna göras självbärande Vandrarhem m. m.

Fjällstugor Ledmarkeringar, broar och vindskydd i fjällen

Tabell 5.4 Bidrag ur fonden för friluftslivets främjande budgetåret 1968/69.

Bidragsbelopp Skid- och friluftsfrämjandet 226 000 kr.1 F iskefrämjandet 25 000 kr.2 Svenska motorbåtsunionen 10 000 kr. Riksorganisationernas cam- pingkommitté 65 000 kr.3 Svenska naturskyddsföreningen 35 000 kr.' Reso 85 000 kr.5 Svenska turistföreningen 160 000 kr.6 Scoutorganisationer 86 500 kr." Anläggningar 5 037 300 kr.5

Totalt 5 728 800 kr."

Kommentar till tabell 5.4

1 Bidrag till organisationens administration och ledarutbildning. 3 Bidrag för upplysning och information till allmänheten om bl.a. fiskevatten. ” Organisationen är remissinstans vid till- komsten av campinganläggningar. Bidrag till administrationskostnader. ** Bidrag till naturvårdsupplysning. Fr. o. m. budgetåret 1969/70 kommer detta bidrag ej att utgå ur friluftsfonden. 5 Till täckande av organisationens kostnader för bygdesemesterverksamhet. ' 100 000 kr. för fjällstugeverksamhet och 60 000 kr. till gästhamnsverksamhet. " Bidrag till tältinköp och lägerstipendier in- om ett antal scoutorganisationer. Fr. o. m. bud- getåret 1969/70 utgår detta anslag ej ur fonden.

Minst 30 % av den totala anläggningskostnaden 30 % av den totala anläggningskostnaden Samma som till anläggningen i övrigt

Samma som till anläggningen i övrigt

30—60 % av den totala anläggningskostnaden 90 % av anläggningskostnaden Normalt 30 %, dock högst 50 000 kr.

Normalt 30 %. Bidraget dock maximerat till 100 000 kr. 30—50 % av kostnaderna för de sanitära anord- ningarna

30—50 % av kostnaderna, dock högst 10 000 kr per stuga Bidrag utgår endast undantagsvis. Avgörs från fall till fall 70—90 % av kostnaderna Upp till 100 % av kostnaderna

till organisationernas medlemsantal i åldern 12—25 år och geografiska spridning bestämt rörligt bidrag.

Som medlem räknas såväl matrikelförd medlem som den som deltagit i av orga- nisationen bedriven öppen verksamhet vid minst tio sammankomster fördelade på minst tio veckor.

Stödet till den centrala verksamheten till organisationer inom RF utgår ur idrotts- fonden. Korporationsidrottsförbundet är inte erkänt som ungdomsorganisation och får därför inget bidrag ur detta anslag. Enligt en av fritidsutredningen gjord un— dersökning sysselsätter ungdomsorganisatio- nerna i betydande utsträckning sina medlem- mar med olika former av idrott. På grund- val av denna beräknade fritidsutredningen att omkring hälften av bidragen under åt- tonde huvudtiteln till ungdomsverksamhet i verkligheten är bidrag till idrott och fri-

” Den angivna summan har betalts ut under år 1968 och avser alltså inte budgetåret 1968/69.

” I fonden fanns 1/7 1968 8 683 000 kr. 5 milj. kr. tillfördes fonden budgetåret 1968/69 och 3,7 milj. kr. fanns i reservation från tidigare år.

luftsliv. Idrottsutredningen har inte funnit anledning ifrågasätta denna bedömning utan utgår i sin sammanställning från att hälften av det totala bidraget till ungdoms- organisationernas centrala verksamhet kan beräknas som ett bidrag till idrott och fri- luftsliv. För budgetåret 1969/ 70 innebär det att 2 950 000 kr. av det totala anslaget på 5 925 000 kr. används till idrott i bred bemärkelse inom skilda organisationer.

5.3.4. Bidrag till ungdomsledarutbildning

Nuvarande bestämmelser innebär att stats- bidrag utgår till anordnande av regionala och centrala kurser för ungdomsledare. Bi- drag beviljas riksorganisation vars verk- samhet är särskilt inriktad på ungdom i åldern 12—25 år och till samarbetande sådana organisationer. Bidrag utgår dock inte till organisationer med mindre än 3 000 medlemmar. Bidragsberättigade kurser är dels regionala sådana, som omfattar minst två och högst fem dagar, med deltagare från viss landsdel, dels centrala som omfattar minst sex och högst 12 dagar och är av- sedda för deltagare från hela riket. Inkvar- teringsbidrag utgår med 15 kr. per del- tagare och kursdag, resebidrag med högst 20 kr. (i de fyra nordligaste länen högst 30 kr.) per deltagare vid regional kurs och högst 100 kr. per deltagare vid central kurs. För att vara statsbidragsberättigad skall en kurs vara öppen för alla. antalet deltagare får inte överstiga 40 och endast av skolöverstyrelsen godkända lärare får anlitas.

Från den I juli 1969 ändras bidragsbe- stämmelserna. Enligt de nya bestämmelser- na skall de villkor som angivits för det cen- trala stödet i fråga om medlemsantal och geografisk utbredning gälla också vid be- räkningen av bidrag till ungdomsledarut- bildning. RF och Skid— och friluftsfrämjan- det erhåller bidrag till ungdomsledarutbild— ning från detta anslag, vilket däremot inte Korpen gör. Även till ungdomsledarutbild- ning med idrottslig anknytning inom andra organisationer anslås medel. Fritidsutred-

ningen gjorde där samma beräkning som i fråga om stödet till den centrala verksam- heten, d.v.s. att hälften av det totala an- slaget går till ledarutbildning med idrottslig anknytning. Idrottsutredningen delar också här fritidsutredningens bedömning och upp- skattar idrottens andel av det totala an- slaget till hälften. För budgetåret 1969/ 70 innebär detta att här tas upp 2 100 000 kr. av det totala anslaget till ungdomsle— darutbildning på 4 200 000 kr.

5.3.5. Bidrag till ungdomens fritidsverk— samhet

Statsbidrag för anordnande av fritidsgrup- per utgår dels med högst hälften av kost- naderna för handledning och materiel, dock med högst 5.50 kr. per deltagare, dels med 2 kr. per deltagare för lokalkostnad och därmed jämförlig utgift. En fritidsgrupp skall bestå av lägst fem och högst 25 delta- gare och dess verksamhet skall omfatta minst 20 timmar fördelade på minst tio sammankomster. Deltagarna skall vara i åldern 12-25 år. Statsbidraget utgår till studieförbund eller kommun som åtagit sig att vara huvudman för fritidsverksam- heten. RF jämställs ur bidragssynpunkt med studieförbund. Skolöverstyrelsen är tillsynsmyndighet för verksamheten. Av ta— bell 5.5 framgår omfattningen av fritids- gruppsverksamheten inom RF.

De av RF redovisade fritidsgrupperna motsvarar i runt tal 90 % av det totala an- talet fritidsgrupper. Eftersom viss idrotts- utövning redovisas genom andra huvud- män än RF är idrottens del av fritids- gruppsverksamheten ännu större.

I sitt betänkande föreslog ungdomsut- redningen (SOU 1967: 19) ändrade bestäm- melser för bl. a. fritidsgruppsverksamhe— ten. Enligt utredningsförslaget skall stats- bidraget beräknas på grundval av antalet sammankomster vid vilka minst fem och högst tjugo deltagare — av vilka mer än hälften, dock lägst fem, skall ha fyllt tio men inte tjugofem år — varit närva- rande. Endast en gruppsammankomst per

Tabell 5.5 RF:s fritidsgruppsverksamhet under åren 1954—1968.

Antal Antal År grupper deltagare Statsbidrag 1954 2 000 1955 6 763 140 000 1956 10 246 175 614 1957 18 437 320142 1 200 001: — 1958 18 049 300 330 1 620 865: — 1959 21 158 379 578 1 936 052: 74 1960 27 336 481 436 2 509 544: 77 1961 36 304 646 373 3 380 926: 21 1962 45 744 804 170 4 213 894: 45 1963 53 272 950 724 4 995 790: 89 1964 59 535 1075 010 5 669 397: 94 1965 64 190 1 146 068 6 082 454: 13 1966 71 935 1 282 146 7 072 647: 63 1967 82 626 1 481 882 8 913 500: 24 1968 91 894 1 630 439 9 912141: 89

Anm. Åren 1954, 1955 och 1956 utbetalades bidragen via annan studieorganisation.

kalendervecka blir bidragskvalificerande. För varje bidragsgrundande sammankomst skall ett bidrag på tolv kr. utgå. Minst sju sammankomster om minst två timmar, fördelade över minst sju verksamhetsvec— kor skall genomföras.

I avvaktan på idrottsutredningens för- slag har någon förändring av de nuvaran- de bestämmelserna dock inte genomförts. Idrottsutredningen behandlar fritidsgrupps— verksamheten i kapitel 13. Idrottsutredning— en utgår från att 90 % av det totala antalet fritidsgrupper under budgetåret 1969/70 kommer att redovisas av RF, varför här tas upp 11 900 000 kr. av det totala anslaget på 13 200 000 kr.

5.3.6. Övrigt stöd

Anslagen till gymnastik- och idrottshög- skolorna, gymnastikfolkhögskolan Lillsved, dess filial, idrottsfolkhögskolan vid Bosön och motionsverksamhet för studerande upp- tas under åttonde huvudtiteln. Anslagen till Gymnastik- och idrottshögskolorna i Stockholm och Örebro avser lärarlöner och omkostnader. Gymnastikfolkhögskolan på Lillsved och dess filial vid Bosön får stats- bidrag i enlighet med bestämmelserna för

folkhögskolor i landet. Motionsverksamhe- ten för studerande redovisas utförligt i ka— pitel 9.

Det frivilliga skytteväsendet erhåller ett årligt bidrag under fjärde huvudtiteln (för- svarsdepartementet) till bl. a. underhåll av skjutbanor samt administrations- och verk— samhetskostnader för Skytteförbundens över- styrelse, Svenska pistolskytte- och Svenska sportskytteförbunden. Budgetåret 1969/70 uppgår anslaget till 2 801 000 kr.

Ur ett särskilt anslag under nionde hu- vudtiteln — gäller fr.o.m. 1 juli 1969 — utgår statsbidrag till byggandet av små— båtshamnar. Bidrag utgår med mellan 30 och 90 % av kostnaderna inklusive sanitä— ra anordningar och parkeringsplatser till byggande av hemmahamnar och anslut- ningshamnar samt i undantagsfall till ut- hamnar och farleder. Statens naturvårds- verk disponerar anslaget. För budgetåret 1969/70 gäller en ram på 4 milj. kr.

Till anläggningar för turism, idrott och friluftsliv kan under vissa förutsättningar bidrag erhållas från de under elfte huvud- titeln (inrikesdepartementet) upptagna an- slagen allmänna beredskapsarbeten m.m. samt särskilda beredskapsarbeten m.m. Bidrag beviljas av arbetsmarknadsstyrelsen - eller ifråga om större turist- och idrotts- anläggningar av Kungl. Maj:t — till ai;- beten vilka utförs i sysselsättningsfrämjan- de syfte vid arbetslöshet. Statlig myndig- het, primärkommun eller landsting bör vara huvudman för anläggning för att bidrag till dess uppförande skall utgå. Även or- ganisation av rikskaraktär kan i vissa fall godkännas som huvudman för anläggning. Budgetåret 1969/70 kan arbeten för om— kring 20 milj. kr. avseende idrottsanlägg- ningar beräknas bli utförda.

5.4. Kommunernas stöd till idrotten

5.4.1. Allmänt

Kommunerna stöder idrotten dels genom att bygga anläggningar av olika slag, dels genom bidrag till organisationer och för- eningar för deras verksamhet eller för de-

ras uppförande av anläggningar. Storle— ken av det kommunala stödet har utred- ningen sökt bestämma genom en undersök— ning av de ekonomiska åtagandena i lan— dets kommuner som genomförts med hjälp av RF:s distriktskonsulenter. Utredningens undersökning är en uppföljning av en av kommunförbunden och RF år 1965 ge— mensamt gjord undersökning angående det kommunala stödet till idrott och frilufts— liv. I fråga om antalet idrottsanläggningar ]. landet grundas utredningens redovisning dels på material som ställts till förfogande av RF:s idrottsplatskommitté, dels på en av idrottens samarbetsnämnd år 1965 på uppdrag av chefen för handelsdepartemen- tet gjord utredning rörande statsbidrag till idrottsanläggningar. Den sistnämnda utred- ningen redovisas närmare i kapitel 7.

5.4.2 1965 års ekonomiska undersökning

1965 års ekonomiska undersökning avsåg kommunernas kOStnader för anläggningar till idrott, gymnastik och friluftsliv samt anläggningar i övrigt där vissa utrymmen upplåtits för sådan verksamhet. Vidare re- dovisades kontanta bidrag till föreningar, bidrag till ledarutbildning samt kommu- nernas kostnader för fritidsgrupper, kom- muninstruktörer och ungdomsläger. Un- dersökningen omfattade däremot inte de kommunala investeringarna i camping och husvagnsplatser, semesterbyar, småbåts- Thamnar, vandrarhem, ttn'iststationer, se- mesterhem eller andra slag av turistinkvar- teringar och inte heller investeringar i stör-

re badplatser och liknande anordningar med övervägande turistiskt syfte. Frågeformulär utsändes till samtliga kommuner i landet. De efterfrågade uppgifterna avsåg dels kom— munernas driftkostnader — efter avdrag för intäkter — för den organiserade idrotten och friluftslivet under år 1964 enligt budget för år 1964 och enligt särskilda beslut, dels verkliga nettoinvesteringar under år 1963 för dessa ändamål enligt 1963 års avslutade räkenskaper. Till kommunernas egna anläggningar räknades även sådana som ägdes och förvaltades av kommunala bolag eller stiftelser. Frågeformuläret be- svarades av 96 % av de tillfrågade kommu- nerna.

Av undersökningen framgick att kom- munernas utbetalningar för den verksam- het som var avsedd att i första hand till- godose organisationer för idrott och fri- luftsliv uppgick till ca 164 milj. kr. Av detta belopp avsåg 83 milj. kr. direkta driftkostnader enligt budget för år 1964 och enligt särskilda beslut efter avdrag för intäkter. Resterande belopp, ca 81 milj. kr. avsåg verkliga nettoinvesteringar i anlägg- ningar enligt 1963 års avslutade räkenska- per. Undersökningsresultatet framgår me- ra detaljerat av tabell 5.6.

Av sammanställningen framgår bl. a. att städerna satsade 118,4 milj. kr. på sådan verksamhet som hade samband med den organiserade idrotten Och friluftslivet och att närmare hälften av detta belopp avsåg nettoinvesteringar i anläggningar. Motsva— rande belopp för köpingar och landskom— muner var 45,5 milj. kr. resp. 22 milj. kr.

Tabell 5 .6 Kommunernas kostnader för idrott och friluftsliv enligt 1965 års undersökning (milj. kr)

Köpingar och

Städer landskommuner Summa Direkta driftkostnader 1964: Egna anläggningar m. m. 49,0 9,3 58,3 Kontanta bidrag till föreningar o. motsv. orga- nisationer 7,6 12,0 19,6 Bidrag till ledarutbildning 0,5 0,2 0,7 Övriga kostnader, fritidsgrupper, kommunin— struktörer o. dyl. 2,3 2,0 4,3 59,4 23,5 82,9 Nettainvesteringar 1963 59,0 22,0 81,0 Summa 118,4 45,5 163,9 62 SOU 1969: 29

I kontanta bidrag till idrottsföreningar och motsvarande organisationer utbetala- de kommunerna sammanlagt 19,6 milj. kr. under år 1964. Dessutom utgick kommu- nala bidrag till ledarutbildning med 0,7 milj. kr. och till kommuninstruktörer, ung- domsläger, fritidsgrupper o.dyl. med 4,3 milj. kr. Totalt satsade alltså kommunerna under år 1964 24,6 milj. kr. på idrotts- och friluftsorganisationernas verksamhet, ledar— utbildning, kursverksamhet m.m. I detta belopp ingick anslag på ca 7,3 milj. kr. till föreningsägda anläggningar.

Om de kommunala insatserna beräknas på så sätt att avskrivningar på anläggning— ar samt beräknade ränteersättningar på det i anläggningarna nedlagda kapitalet läggs till de årliga driftkostnaderna kan kostna- derna per invånare och per skattekrona framräknas. Genom en sådan beräknings- metod fördelas investeringarna, som kan variera avsevärt olika år, på de år under vilka de belastar kommunens ekonomi. Enligt denna beräkningsmetod uppgick kommunernas kostnader för den organise- rade idrotten och friluftslivet till 107,4 milj. kr. under år 1964, vilket motsvara- de ett genomsnitt av 14,37 kr. per invå- nare. Genomsnittet för städerna var 19,08 kr. per invånare och för landskommunerna 8,90 kr. Av tabell 5.7 framgår kostnader- na per invånare i kommuner av olika stor- lek under år 1964.

Räknat per skattekrona var kostnaden år 1964 i genomsnitt 0,23 kr. Genomsnit- tet för städerna var 0,25 kr. och för öv- riga kommuner 0,18 kr.

Sammanfattningsvis konstaterades i1965 års undersökning att om man till de 164 milj. kr. som kommunerna enligt uppgif—

Tabell 5.7

Kronor Städer Over 100 000 invånare 22: 42 100—50 000 invånare 19: 39 50—25 000 invånare 16: 81 25—10 000 invånare 15: 43 Under 10 000 invånare 16: 76 Köpingar 14: 78 Landskommuner 8: 90 SOU 1969: 29

terna satsade på idrottsverksamhet skulle lägga dels kommunernas kostnader för de indirekta subventioner som idrotten får i olika former men som inte framgår av kommunernas räkenskaper, dels kostna- derna för markförvärv till idrottsändamål och kostnader för vissa former av turistiska anläggningar så skulle beloppet överstiga 200 milj. kr.

5.4.3 Antalet idrottsanläggningar

Idrottens samarbetsnämnds år 1965 ge- nomförda undersökning och uppgifter från RF:s idrottsplatskommitté visar, att ca 7 700 användbara idrottsanläggningar av olika slag fanns i landet år 1965. Under åren 1966 och 1967 har omkring 500 nya anläggningar uppförts, varför det totala antalet anläggningar år 1968 uppgick till ca 8 200. Fördelningen på olika sorters anläggningar framgår av tabell 5.8. Idrotts- utredningen behandlar anläggningar och an- läggningsstöd i kapitel 7.

5.4.4 Idrottsutredningens kommunenkät

Idrottsutredningen genomförde under år 1967 och början av år 1968 en enkätun- dersökning med hjälp av riksidrottsförbun- dets distriktskonsulenter. Frågeforrnuläret (bilaga 3) tillställdes genom konsulenternas försorg samtliga kommuner i landet. De uppgifter som efterfrågades var bl. a. hur många idrottsplatser inom kommunen som ägdes av annan än kommunen samt om något särskilt kommunalt organ fanns för idrotts- och fritidsfrågor. Uppgift önskades också om kommunernas drift- och kapi- talkostnader för idrott och friluftsliv un- der åren 1960—1966. Svarsfrekvensen var för kommuner med över 25 000 invånare 100 %, för kommuner med mellan 10000 och 25 000 invånare 98 % och för kommu- ner med mindre än 10 000 invånare 68 %. I vissa fall var dock uppgifterna ofullstän- diga.

Av idrottsutredningens enkätundersök- ning framgår, att kommunerna i allt stör- re utsträckning övertagit ansvaret för till-

Tabell 5.8. Befintliga idrottsanläggningar i Sverige år 1966 och år 1968

1966 1968

Idrottsplatser med löparbanor, hopp- och kastbanor m. 111. ca 800 ca 825 Fotbollsplaner (av minst sådan storlek att de kan utnyttjas i

seriesystemet) ca 2 500 ca 2 600 Idrottshallar (inkl. speciella tennishallar) av minst sådan stor-

lek att de kan utnyttjas för handboll och tennis ca 275 ca 300 Simhallar med bassäng minst 25 m 51 76 Friluftsbassänger minst 25 rn 54 68 Konstisbanor

ishockeybanor inomhus 15 24 ishockeybanor utomhus 105 146 bandybanor 11 13 curlingbanor 17 20 hastighetsbanor 3 6 Ishockeybanor, med naturis ca 1 200 ca 1 200 Bandybanor, med naturis ca 450 ca 475 Tennisbanor, utomhus ca 1 500 ca 1 700 Golfbanor 85 98 Bowlinghallar 79 115 Skidhoppbackar ca 115 115 Slalombackar ca 200 ca 220 Motorbanor ca 80 86 Ridhus ca 90 ca 90 Båthus och roddidrott ca 50 ca 50 Kanothus ca 70 ca 70

Totalt ca 7 750 ca 8 182

komsten och driften av idrottsanläggning- ar från organisationerna. 1 kommuner med mer än 100000 invånare är det endast 2 % av anläggningarna, som har annan hu- vudman än kommun, och i kommuner med mellan 50000 och 100000 invånare 4 %. I de mindre kommunerna —- under 10000 invånare — ägs dock fortfarande, i de kommuner som svarat, flertalet anlägg- ningar — 65 % — av annan än kommunen. Som regel utgår dock betydande kommu- nala bidrag till driften av anläggningarna. Särskilda kommunala organ för idrotts- och fritidsfrågor finns i samtliga kommu- ner med mer än 25000 invånare. I 5 % av kommunerna med mellan 10000 och 25 000 invånare och i 25 % av kommuner med mindre än 10 000 invånare saknas så- dant organ. Utvecklingen har alltså gått dithän att flertalet kommuner inrättat sär- skilda kommunala organ för idrotts- och fritidsfrågor. Efter hand som större kom- munala enheter bildas torde antalet kom— muner som saknar sådant särskilt organ minska ytterligare. Idrottsutredningens enkätundersökning

bekräftar de uppgifter om kommunernas ekonomiska satsning på idrott, som fram- kom i den tidigare refererade undersök- ningen från år 1965. Det av idrottsutred- ningen insamlade materialet som omfattar både idrott och friluftsliv visar att de kom- munala driftkostnaderna år 1964 uppgick till ca 108 milj. kr. År 1965 hade dessa kostnader ökat till ca 139 milj. kr. och år 1966 till ca 163 milj. kr. I nya anlägg- ningar investerades år 1964 ca 124 milj. kr., år 1965 ca 131 milj. kr. och år 1966 ca 128 milj. kr.

I tabell 5.9 redovisas en sammanställning av den gjorda enkätundersökningen med avseende på kommunernas driftkostnader för idrott i bred bemärkelse samt inves- teringskostnader i anläggningar.

De genomsnittliga driftutgifterna år 1966 för kommunerna i de olika befolkningsin- tervallen var (i 1 OOO-tal kr.), över 100 000 inv. 14 863 50-100 000 inv. 2 692 25— 50 000 inv. 1 274 10— 25 000 inv. 427 under 10000 inv. 36 SOU 1969: 29

Antal kom- 1964 1965 1966 muner som Invånare Driftutg. Invest. Driftutg. Invest. Driftutg. Invest. svarat överlOO 000 33 520 35 999 39 636 31 404 44 590 26 737 3 50—100 000 21 554 17 439 26 336 19 052 32 309 22 838 12 25— 50 000 23 742 32 350 32 664 29 525 35 682 29 155 28 10— 25 000 18 803 25125 26 555 28 719 33 318 23 553 78 under10 000 10 287 13 679 13 814 22 911 18 097 26 069 505 Totalt 107 906 124 592 139 005 131 611 163 996 128 352

Den genomsnittliga ökningen av drift- utgifterna från 1965 till 1966 var för kom- munerna i de olika befolkningsintervallen följande (i 1 OOO-tal kr.), över 100000 inv. 1 651 50—100 000 inv. 498 25— 50000 inv. 107 10— 25 000 inv. 87 under 10000 inv. 9

Idrottsutredningen har för att få en upp- fattning av de kommunala driftkostnaderna för idrott i bred bemärkelse åren 1967, 1968 och 1969 gjort en förenklad fram- skrivning av det redovisade materialet. Ut- redningen har därvid antagit att driftut- gifterna i de olika kommunerna inom var- je befolkningsintervall åren 1967, 1968 och 1969 ökat med samma belopp som den ge- nomsnittliga ökningen i intervallet mellan år 1965 och år 1966. Vid framskrivningen tas hänsyn endast till de kommuner som lämnat fullständiga uppgifter om det eko- nomiska stödet. Idrottsutredningen bort- ser i sammanhanget från den inverkan som genomförda kommunsammanslagningar eventuellt haft. Framskrivningen redovisas i tabell 5.10. Inom parentes anges antalet kommuner i varje intervall som medta- gits.

De kommunala driftutgifterna har san- nolikt ökat mer under vart och ett av åren 1967—1969 än den genomsnittliga ökning- en för år 1966. Driftutgifterna år 1969 är därför med stor sannolikhet större än de som redovisas i tabell 5.10. Idrottsutred- ningen inför därför en korrigeringspost på 10 milj.kr. och uppskattar driftutgifterna i de här medtagna kommunerna till 250

milj. kr. år 1969.

368 kommuner, varav 363 med mindre än 10000 invånare, lämnade inga eller ofullständiga uppgifter. Om dessa kommu- ner under vart och ett av de aktuella åren hade lika stora driftutgifter som genom- snittet för det befolkningsintervall där de hör hemma kan 1969 års framräknade driftutgiftssumma höjas med ytterligare 25 milj. kr. De sammanlagda driftutgif- terna år 1969 för idrott i bred bemärkel- se i landets kommuner skulle då uppgå till omkring 275 milj. kr. I detta belopp ingår såväl bidrag till organisationer som kostnader för avskrivningar på anläggningar och räntekostnader för upplånat kapital. I fråga om organisationsstödet följer många kommuner — i synnerhet mindre och me- delstora — statens ungdomsråds rekom- mendation (SOU 1966: 32). Rekommenda- tionen innebär i korthet att organisatio- nerna kan få kommunala bidrag till lokal- hyror, inventarier, verksamhet, instruk- törer, ledareutbildning, fritidsgrupper och läger samt ett särskilt s.k. startbidrag vid organisationens bildande.

Som framgår av tabell 5.9 uppgick in- vesteringarna i anläggningar år 1966 till ca 130 milj. kr. Under förutsättning att investeringarna varit av ungefär samma storlek under åren 1967—1969 skulle kom- munernas sammanlagda kostnader för idrott i bred bemärkelse överstiga 400 milj. kr. år 1969.

5.5 Landstingens stöd till idrotten

Landstingen lämnar idrotten ekonomiskt stöd i form av bidrag till distriktsorgani-

Tabell 5.10 Beräkning av kommunernas driftkostnader för idrott och friluftsliv 1967—1969.

1 000 kr.

Beräknad Uppskattad driftutg. årlig ökning Driftutg. Invånare av driftutg. 1966 1967 1968 1969 över100 000 (3) 1 651 44 590 49 543 54 496 59 449 50—100 000 (12) 498 32 309 38 285 44 261 50 237 25— 50 000 (28) 107 35 682 38 678 41 674 44 670 10— 25 000 (78) 87 33 318 40 104 46 890 _3 676 underlO 000 (505) 9 18 097 22 642 27 187 31 732

Totalt 163 996 189 352 214 508 239 764

sationernas allmänna verksamhet samt till deras ledarutbildning. Flertalet landsting tillämpar vid bidragsgivningen inom Svens- ka landstingsförbundet år 1965 utarbetade regler. Dessa återges i det följande i de avsnitt där de är tillämpbara på idrottens distriktsorgan.

Allmänna bestämmelser för landstingsbidrag till folkbildtings- och ungdomsarbete Landstingsbidrag utgår i princip endast till landstingskommunen omfattande och sålunda icke till lokal av primärkommun stödd verk- samhet.

I de fall då av riksorganisationen inom landstingskommunen förekommer mer än ett distriktsförbund, må ankomma på landstinget avgöra hur bidrag enligt förenämnda bestäm- melser skall utgå till ifrågavarande distrikts- förbund.

I de fall då enligt föregående distriktsför- bundet omfattar större område än landstings- kommunen må efter samråd mellan grannlands- tingen varje landsting äga avgöra hur stor del av hithörande bidrag som skall utgå till så- dant distriktsförbund.

Bidrag till ledareutbildning utgår icke för kurs som tack vare samverkan med riksorga- nisation erhåller statsbidrag till deltagares in- ackordering och resor.

Till en och samma verksamhet må lands- tingsbidrag endast utgå en väg enligt före- nämnda bestämmelser.

Landstingsbidrag till ungdomsarbetet

Landstingsbidrag må utgå till följande lands- tingskommunen omfattande verksamhet på sätt som framgår av det följande:

1. Ungdomsdistriktens allmänna verksam- het.

2. Ungdomsdistriktens ledareutbildning. 1. Ungdomsdistriktens allmänna verksamhet a. Bidragets syfte

Landstingsbidrag till ungdomsdistrikts allmän— na verksamhet utgår till distriktsorganisation som tillhör sådan ungdomsorganisation vil- ken enligt Kungl. kungörelsen den 4 juni 1964 (nr 510) erhåller statsbidrag för sin cen- trala verksamhet och enligt landstingets pröv- ning har landstingsomfattande verksamhet. Landstingsbidraget skall av organisationen an- vändas till bestridande av instruktions-, inspek- tions- och administrationskostnader på distrikts- planet. Föreligger särskilda skäl må mindre del av anslaget undantagsvis användas för att understödja lokal ungdomsverksamhet.

Till distriktsorganisation berättigad till lands- tingsbidrag för hithörande ungdomsverksamhet skall hänföras distriktsförbund tillhörigt Sve- riges Riksidrottsförbund. Med distriktsförbund tillhörigt riksidrottsförbund avses ej special- distiktsförbund.

Landstingsbidraget beräknas enligt antalet medlemmar i åldern 12—25 år inom ungdoms- distriktet, vilka berättigat riksungdomsorga— nisationen till statsbidrag för central verksam- het jämte poäng och av landstinget fastställt grundbelopp enligt följande tabell. För tolk- ning av begreppet medlem skall gälla i 8 5 förenämnda kungörelse fastställd definition, nämligen: »Med medlem i ungdomsorganisa- tion förstås dels den som under närmast före- gående redovisningsår varit registrerad såsom medlem i organisationens medlemsmatrikel, dels ock den som under nämnda redovisnings- år deltagit i verksamhet bedriven av organi- sationen vid minst tio sammankomster under en tidrymd av minst tio veckor.»

Antal medlemmar Landstingsbidrag 301— 500 4 000 501— 900 8 000 901— 1500 12 000 1501— 2 500 16 000 2 501— 3 900 20 000 3 901— 5 700 24 000 5 701— 8100 28 000 8 101—14 000 32 000 14 001— 36 000 SOU 1969: 29

1966 1967 1968 allmän allmän allmän verk- ledar- verk- ledar- verk- ledar- landsting samhet utbildn. samhet utbildn. samhet utbildn. Stockholms läns 72 500 2 414 87 500 3 377 144 375 7 9944[ Uppsala läns 31 000 6 000 36 000 997 36 000 2 7124 Södermanlands läns 96 357 3 650 111 144 19 760 170 454 22 180'1 Östergötlands läns 45 0001 94 5001 94 5001 Jönköpings läns 62 825 11 485 54 400 4 545 64 000 8 5454 Kronobergs läns 10 000 2 16 050 905 42 000 6 2184 Kalmar läns Norra 5 900 3 829 16 600 1 930 16 000 2 335”1 Kalmar läns Södra 11 100 2 775 38 900 9 725 48 000 12 0004 Gotlands läns 18 000 5 000 21 425 45 000 30 425 50 0004 Blekinge läns 54 000 20 577 54 000 26 898 66 000 18 3724 Kristianstads läns 46 000 3 630 42 000 10 475 69 000 9 7184 Malmöhus läns 41 000 16 000 66 500 14 250 69 000 10 0004 Hallands läns 15 500 13 060 9 500 19 652 45 500 13 1084 Göteborgs och Bohus läns 88 500 11 527 111 000 36 633 140 000 30 0004 Alvsborgs läns 10 500 23 766 10 000 40 191 7 500 36 7844 Skaraborgs läns 32 345 14 300 36 000 12 825 44 000 26 305ll Värmlands läns 30 0661 40 0671 60 0001 rebro läns 87 000 2 95 000 1 710 117 000 6 5214 Västmanlands läns 50 000 39 471 55 000 40 278 55 000 49 4804 Kopparbergs läns 102 000 3 800 103 000 10 000 104 500 12 000. Gävleborgs läns 2 2 70 000 2 70 000 25 0004 175 0005 Västernorrlands läns 84 000 30 000 84 000 40 000 88 000 54 444'1 Jämtlands läns 36 500 3 225 55 300 30 000 102 000 80 0004 Västerbottens läns 48 000 18 175 57 000 28 846 83 000 31 1164 Norrbottens läns 141 000 12 278 141 000 31 498 157 000 34 5874 Totalt hela landet 1 219 593 244 962 1 510 886 429 495 1 923 254 549 414

1 inklusive anslag till ledarutbildning. 2 uppgift saknas. 3 uppgift om hur stor del av anslaget till allmän ungdomsverksamhet som avser idrott saknas.

' uppgifterna avser inte hela 1968. 5 avser instruktörsbidrag.

U ngdomsdistriktens ledareutbildning

a. Bidragets syfte Bidrag till utbildning av ledare inom ungdoms- arbetet utgår till ungdomsdistrikt, som åtnju- ter landstingsbidrag enligt punkt 1 ovan. Bi- dragets syfte är att minska rese- och inackor- deringskostnaderna för deltagare från lands- tingsområdet i internatkurser inom eller utom länet, vilka av ungdomsdistriktet ansetts äga ledareutbildningsvärde. Bidrag utgår till det ungdomsdistrikt, som sänt deltagare till kur- sen dels som resekostnadsbidrag med faktiska resekostnaden hemorten—kursorten tur och re— tur billigaste färdsätt dock högst 15 kr. per dy- lik deltagare (i Sveriges fyra nordligaste län dock högst 30 kr. per deltagare och kurs) och dels som inackorderingsbidrag med 20 kr. per dylik deltagare och inackorderingsdygn. Intematkurs skall omfatta minst två kursdagar med minst fyra timmar schemalagd undervis- ning per dag. Minst hälften av kursdeltagar- na från landstingsområdet skall ha övernattat

på kursorten. Kursdeltagarna skall vidare vara hemmahörande på minst fem orter inom lands- tingskommunen. b. Ansökan om bidrag Särskild ansökan om hithörande bidrag erford- ras icke. Bidraget beräknas anslagsmässigt till sammanlagt högst 1/4 av det till ungdomsdi— striktens allmänna verksamhet beräknade an- slaget. c. Rekvisition av bidrag Ungdomsdistrikt äger att hos förvaltningsut— skottet eller det organ landstinget bestämmer senast fyra veckor efter avslutande av inter- natkurs rekvirera bidrag till deltagares resor och inackordering. Rekvisition skall åtföljas av bestyrkta uppgifter avseende: 1. i verkligheten genomfört kursprogram; 2. uppgift om deltagare på kursen från stu- diedistriktet och landstingsområdet med angi- vande av varje deltagares hemortspostadress; 3. resekostnaderna till och från kursen bil- ligaste färdsätt för deltagare enligt moment 2 ovan; samt

4. uppgift om hur många av deltagarna en- ligt punkt 2 ovan, vilka under kursen över- nattat på kursorten.

De olika landstingens ekonomiska stöd till idrott under åren 1966—1968 framgår av ta- bell 5.11.

Landstingens stöd till idrotten har ökat kraftigt trots att de av landstingsförbun- det rekommenderade bidragsreglerna i viss utsträckning kan sägas missgynna stora or- ganisationer. Som framgår av bidragsreg- lerna anses nämligen distriktsförbund till- hörigt Sveriges riksidrottsförbund vara bi- dragsberättigad organisation men däremot inte specialdistriktsförbund. Eftersom an- talet medlemmar i de olika distriktsförbun- den, som regel kraftigt överstiger det för högsta möjliga bidrag satta medlemstalet 14000, blir bidragssumman per medlem räknat för idrottens del mindre än inom andra organisationer. Idrottsutredningen har vid kontakter med landstingsförbundet erfarit att utformningen av bidragsregler- na är under omprövning inom en av för- bundsstyrelsen tillsatt arbetsgrupp, som beräknas avsluta sitt arbete under år 1969.

5.6. Summering

Idrotten i bred bemärkelse erhåller ett be- tydande stöd från samhället. Budgetåret 1969/70 uppgår de statliga insatserna till omkring 90 milj. kr. Utredningen har där- vid inte medräknat statsbidragen till gym- nastiksalar eller andra idrottsanläggningar inom skolväsendet och inte heller löne- kostnaderna för skolornas gymnastik- och idrottslärare. Enbart den sistnämnda kost- naden beräknas uppgå till ca 80 milj. kr. budgetåret 1969/70. De kommunala in- satserna har utredningen för år 1969 be- räknat till omkring 400 milj. kr., och landstingsbidragen till ca tre milj. kr.

Totalt uppgår således samhällets insat- ser för idrott i bred bemärkelse till om- kring 500 milj. kr. år 1969.

6. Idrotten i andra länder

6.1. Sammanfattning

Idrotten är en internationell företeelse. Till dess spridning har framförallt medverkat att språk- och andra kulturbarriärer inte lägger hinder i vägen. Idrotten har en bety- delsefull roll att spela som förmedlingslänk mellan individer och nationer. Principerna för det internationella idrottsutbytet behand- las närmare i avsnitt 3.7.

Idrottsutredningen har låtit företa en en- kät om idrotten i ett antal länder, däribland de mest betydande idrottsnationerna. Enkä- ten har besvarats av officiella organ i resp. land varför materialet kan betraktas som statligt auktoriserat.

Syftet med enkäten har inte varit att rangordna länderna i en liga eller att över- huvud göra en bedömning av något slags »idrottsstandard» nationerna emellan. Var- je land måste bedömas efter sin måttstock. Syftet har i stället varit att — jämsides med att ge en internationell bakgrund — få be- lyst den idrottsliga situationen på sådana områden där utredningen funnit problem föreligga inom svensk idrott eller där intres- santa utvecklingslinjer avtecknar sig. Det är därför frågor ställts beträffande t.ex. obliga- torisk medicinsk kontroll inom idrotten och idrottsmännens militärtjänstgöring. För att undersökningen skulle kunna fylla uppgif- ten att om möjligt ge viss ledning vid utred- ningens bedömningar gjordes frågeformulä- ret »svenskorienterat» och starkt schablo-

niserat.

Uppgifterna hänför sig i allmänhet till situationen vid årsskiftet 1966—67 resp. budgetåren 1966 eller 1966/67.

1 avsnitt 6.5 lämnas en mycket kortfattad allmän orientering om idrottslivets karak- tär och särdrag i de länder och länderområ- den som undersökningen omfattar.

I avsnitt 6.6.2 behandlas det samhälleliga stödet till idrotten. Med reservation för ofullständigheter i det redovisade materia- let kan följande statliga stöd i svenska kr. per invånare räknas fram: Sverige 9.49 Danmark 1 .67 Finland 4.76 Norge 4.68 Storbritannien 0.34 Belgien 1 . l 6 Frankrike 0.28 Italien 0.95 Schweiz 0.25 Västtyskland ] .21 Polen 2.85 Japan 0.37 Canada 0.70 Mexico 0.65

I fråga om det stöd som utgår via delstat- liga, regionala och kommunala organ har det varit omöjligt att få några som helst jämförbara uppgifter. Endast enstaka län- der kan redovisa omfattningen härav. Det uppges allmänt att medlen dock är bety— dande och att subventionering därutöver fö-

rekommer vid förhyrning av kommunala anläggningar.

Undersökningen innefattar även uppgif- ter om antalet idrottsanläggningar av skilda slag. Detta material redovisas också i tabell- form.

Relativt utförliga uppgifter har inhämtats beträffande organisationen av idrottslärar- och idrottsledarutbildningen. Arvoden till ledare inom idrotten förekommer ytterligt sparsamt.

Det är relativt vanligt att idrottsmän un- der sin militärtjänstgöring får särskilda möj- ligheter till träning och tävling.

Obligatorisk hälsokontroll för tävlande fö- rekommer i de flesta länder.

6.2. Idrotten — en internationell företeelse

Idrotten av i dag har stor internationell ut- bredning. Det gäller inte bara idrottslig verksamhet som sådan men också många av de enskilda idrottsgrenarna. Åtskilliga — t.ex. fotboll och friidrott förekommer i de allra flesta länder medan andra — t.ex. bandy och orientering — har en mer be- gränsad utbredning beroende på klimatiska och andra förutsättningar.

Till idrottens internationalisering har framförallt medverkat att språk- och and- ra kulturbarriärer inte lägger några väsent- liga hinder i vägen för internationellt idrotts- utbyte. Tidigt fastställdes också internatio- nella regler och bestämmelser för hur de skilda idrotterna skulle utövas och hur pres- tationerna skulle mätas eller bedömas. Detta har underlättat idrottens spridning ut över världen. Självfallet har kommunikationer- nas utveckling också spelat en betydelsefull roll när det gällt att få med nya nationer i idrottsutbytet och att intensifiera redan exi- sterande kontakter. Tidigare rent nationella idrotter tenderar att få internationell sprid- ning. Det gäller t.ex. orientering och judo.

Idrotten spelar en betydelsefull roll som förmedlingslänk mellan individer och natio- ner. Det internationella idrottsutbytets for- mer och inriktning har diskuterats i avsnit- tet 3.7.

6.3 Syfte med en internationell översikt

Den svenska idrotten är en folkrörelse som utvecklats organiskt och självständigt. Den har stor frihet att disponera de medel som ställs till dess förfogande från stat och kom- mun. Denna grundläggande karaktär hos svensk idrott ifrågasätts inte av utredning- en. Översikten i det följande av idrotten i ett antal länder har därför inte gjorts mot bakgrunden av någon som helst önskan att förändra denna grundval för den svenska idrotten.

Huvudsyftet med den internationella översikten är inte heller att rangordna Sve- rige i en liga som idrottsnation i fråga om antalet deltagare, antal anläggningar, före- kommande offentligt stöd etc. De resultat som framkommer i detta hänseende har sitt intresse men jämförelserna blir osäkra och varje land måste bedömas efter sina skilda förutsättningar. Syftet har i stället varit att ge en allmän internationell bakgrund till svensk idrottsrörelse och att i breda drag beskriva idrottsrörelsens karaktär i andra länder. Mera precist har syftet varit att något få belyst den internationella situatio— nen på sådana områden, där utredningen funnit problem eller intressanta utvecklings- linjer föreligga inom svensk idrott och där kanske ett studium av idrotten utomlands kan vara till hjälp för att finna en lösning.

Det bör påpekas, att utredningen som sådan inte företagit några studieresor utom- lands. Utredningen har emellertid varit så sammansatt att däri funnits representerade personer med bred erfarenhet av hur det internationella idrottsutbytet fungerar lik- som praktisk kännedom om enskilda län- ders idrottsrörelser. Även under utrednings- arbetet har enskilda ledamöter av utredning- en haft tillfälle studera idrott i andra län- der. Utredningen har särskilt tagit del av de erfarenheter som representanter för riks- idrottsförbundet och Svenska korporations- idrottsförbundet gjort av idrotten i några östeuropeiska länder.

Det är svårt att få en någorlunda rättvisan- de jämförelse mellan olika länders idrotter. Detta var bekant för utredningen. Det ma- terial som finns tillgängligt i andra källor (internationella översikter, publicerade re- dogörelser) är dels relativt gammalt, dels mycket skiljaktigt till sin karaktär. För det syfte utredningen tänkt sig var det omöjligt att använda.

Utredningen ansåg det därför nödvändigt att företa en särskild enkät som gjorts upp i samråd med idrottens organisationer. Frågornas formulering framgår av bilaga 4.

Enkäten är »svenskorienterad». Detta har skett avsiktligt. Som tidigare betonats syftar materialsamlingen till att ge en bild av existerande lösningar etc. på för svensk idrott intressanta områden, inte att ge en fullständig bild av varje nations idrottsli- ga förhållanden. Det har då heller inte kunnat undvikas att några av de ställda frågorna ur det enskilda landets synpunkt framstår som oklara och rentav omöjliga att besvara. Att i ett frågeformulär fånga in särdrag i en nations idrottsliv har varit omöjligt. Så t.ex. är det omöjligt att i enkäten ta hänsyn till det komplicerade samspel som råder mellan stat och kom— mun. graden av delegering av uppgifter på idrottsområdet, skillnader i klimat och därmed i idrottslig inriktning m.m. För att över huvud taget få svar som fyller syftet att vara en jämförelse mellan län- derna har det varit nödvändigt att i en- käten hårt binda svarsmöjligheter och svars- utrymme. Enkäten är alltså starkt schab— loniserad. Den särskilda inriktning och historia som idrotten har i varje land kan inte komma till uttryck i svaren.

Enkäten utsändes i februari 1967 och de inkomna uppgifterna hänför sig därför i allmänhet till årsskiftet 1966—67 resp. bud- getåret 1966 eller 1966/67.

Den period under vilken svar inkom sträcker sig från Våren 1967 till våren 1968.

Materialinsamlingen har skett via den

svenska utrikesförvaltningen och uppgifts— lämnare är vederbörande departement el- ler myndighet. Materialet får därför be— tecknas som officiellt.

I följande två avsnitt behandlas först den allmänna strukturen på idrotten i resp. land. Därefter sker en tvärgenomgång av vissa frågor och områden som tagits upp ienkäten.

I det förra avsnittet har i någon utsträck- ning använts även annat material än enkät- svaren, bl.a. rapporter från idrottsliga stu- dieresor. Det senare avsnittet är däremot upplagt helt efter enkäten (och uppgifter- na hänför sig till svaren på denna).

Med nödvändighet blir genomgången re- lativt kortfattad. Synpunkter och frågor som varit av särskilt intresse för utredning- en behandlas något utförligare.

6.5 Idrotten i andra länder. Allmän översikt

6.5.1. Norden

Idrotten i Norden uppvisar gemensamma huvuddrag. Idrottens karaktär av folkrö— relse är starkt betonad. De centrala idrotts- organisationer som vuxit fram har en de- mokratisk uppbyggnad liknande vårt riks- idrottsförbund.

Ett genomgående drag är också funk- tionsuppdelningen mellan stat och kommun. Staten satsar pengar till administration på förbundsplanet, till centrala ledarinstitut, till forskning och idrottsmedicin samt viss bidragsverksamhet till idrottsanläggningar. Kommunerna svarar sedan för de stora kostnaderna för idrottsanläggningar samt för stöd till regionala och lokala idrotts— organisationer och föreningar. Tillsammans blir därmed de kommunala utgifterna för idrottsändamål avsevärt större än statens.

Det geografiska läget har inneburit att vinteridrotterna fått en stark ställning i såväl Norge, Finland som Sverige. I det- ta avseende är Danmark avsevärt handi- kappat. När det gäller sommaridrotterna kan i Danmark utläsas en viss koncentra- tion till lagsporter som fotboll, handboll

m.m. medan framförallt friidrotten haft svårare att göra sig gällande än i övriga Norden. I vissa avseenden finns i dansk idrott en mer kontinental prägel än i det relativt homogena blocket Norge, Finland och Sverige.

Island uppvisar i förhållande till den ringa folkmängden en mycket hög idrottslig standard på en rad områden, bl. a. i fråga om stora lagsporter som fotboll och handboll.

Såväl i Norge som Finland och Dan- mark förekommer specialdestinering av tipsmedel till ungdomsf0stran och till idrott. Denna bindning finns inte i Sverige där idrottens behov av medel bedöms från and- ra utgångspunkter. Totalt går i Sverige mer pengar från det allmänna till idrott per invånare räknat än i övriga nordiska länder. Alla de nordiska länderna ger dock stora belopp till idrott vid en internatio- nell jämförelse.

6.5.2. Västeuropa

Material från länder i Västeuropa har in- fordrats från de flesta större och ur idrotts- synpunkt intressanta staterna.

Storbritannien uppvisar i flera avseenden en annorlunda bild än nationerna i Europa i övrigt. Storbritannien som var det land där den moderna idrotten först växte fram har bevarat vissa särdrag. Detta gäller dels inriktningen på ett antal nationalsporter som i övrigt är mindre utbredda, dels idrottsverksamhetens — utanför skolorna — koncentration till klubbar och företag utan direkt samhälleligt stöd. Idrotten är i hög grad koncentrerad till skolor och uni- versitet. Det synes emellertid vara en ten- dens — vilket också betonas i de svar man från brittiskt håll tillställt utredningen — att utveckla den idrottsliga verksamheten så att den står alla medborgare till buds. Man har sålunda funnit det orationellt att stora idrottsanläggningar skall vara till- gängliga endast för en liten grupp medbor- gare. En utveckling mot integrerade an- läggningar öppna för alla pågår. Fortfa- rande spelar dock företagen och de priva-

ta klubbarna en mycket stor roll i den brittiska spenen. En förstärkning av kom- munernas och statens insatser för idrotten pågår i samband med strävandena att bätt- re utnyttja de nationella resurserna för idrott.

Frankrike är det enda land i Västeuropa' som har ett särskilt departement för ung- dom och sport. Det vill också synas som om den franska idrotten i högre grad än i andra västeuropeiska länder står under inflytande från centrala målsättningar och centrala direktiv. Även på det regionala och lokala planet avlönas ett relativt stort antal instruktörer och konsulenter med statliga medel. Detta torde dock stå i sam- band med att kommunerna i Frankrike spelar en annorlunda roll än kommunerna gör i exempelvis Skandinavien. En hård satsning på instruktörer och tränare för toppidrotten kännetecknar Frankrike.

I Italien organiseras idrotten på två ni— våer. Den elitbetonade tävlingsidrotten hand- has av Italiens olympiska kommitté (CONI), som fungerar som ett riksidrottsförbund med lokalavdelningar i hela landet. CONI disponerar medel från tipsverksamheten. Den har alltså en offentligrättslig ställning.

Samtidigt ges stort utrymme för idrotts- lig verksamhet i skolorna. Skolidrottsverk- samheten har mycket betydande omfattning och lärarna disponerar ett antal timmar per vecka för frivillig idrottsundervisning.

I Schweiz står den manliga gymnastik- undervisningen under överinseende av mi- litärdepartementet. Något sportdepartement finns inte. Som tillsynsmyndighet och råd- givande organ fungerar Gymnastik- och sportkommissionen. De statliga anslagen till idrott är relativt små.

I Västtyskland faller framförallt den höga standarden på idrottshögskolorna i ögonen. Stor vikt läggs vid utbildning av idrottsleda— re och idrottslärare. En planmässig utbygg- nad av idrottsanläggningar sker, delvis med statligt stöd, efter de grundlinjer som teck- nats i den >>gyllene plan» som Olympiska kommittén i Västtyskland givit ut. I Väst- tyskland svarar emellertid delstatsregeringar-

1 av de länder som ingår i enkäten.

na för de största kostnaderna för byggande av anläggningar. Stor roll för idrottens fi— nansiering spelar också de inkomster som kommer från lotto-spel.

6.5.3. Östeuropa

Idrotten har i de östeuropeiska staterna i flera avseenden en sinsemellan likartad struktur. Den betraktas som en del av hälsovården och företagen får avsätta vis- sa medel för idrottsverksamhet. Idrotten bygger i huvudsak på företagsidrott och på korporationsverksamhet. I Polen spelar emellertid klubbar samtidigt en stor roll. Stor vikt läggs vid den medicinska kontrol- len i alla stater i Östeuropa. Kontinuerlig medicinsk kontroll av idrottsutövare är ob- ligatorisk för alla tävlande.

I Sovjetunionen bygger idrottsverksam- heten till alldeles övervägande del på före— tagsidrott. Vid sidan av prof-sport, fack— föreningamas centralkommittés sektion för sport och idrott, finns en olympiakommitté som bl. a. handhar internationella mäster- skap och landskamper. En utförligare re- dovisning av idrotten i Sovjetunionen läm- nas i avsnittet 6.6.6.

Hösten 1968 omorganiserades idrotten i Sovjetunionen och en förstärkt central styrning synes ha införts.

6.5.4. Övriga länder

Av övriga länder utvaldes fyra som kunde ha intresse för vårt land och där det be- dömdes som möjligt att över huvud taget få fram uppgifter. De länderna var Japan, Mexiko, USA och Canada.

Japan uppvisar en bred idrottsrörelse med en betydande statlig satsning. Företagen stöder i avsevärd utsträckning idrotten via stöd till företagsklubbar.

Från Mexiko är uppgifterna relativt spar- samma. Inför olympiska spelen ägde en be- tydande satsning av medel rum.

Anmärkningsvärt i Canada är att rela- tivt stora summor satsas på idrottsforsk- ning.

I USA är amatöridrotten i hög grad kon- centrerad till universiteten. En relativt stor grupp av studerande ägnar en mycket be- tydande del av sin studietid åt idrottslig verksamhet. Deras studielinje innebär en kombination av normala studier och idrotts- lärarutbildning.

6.6 Idrotten i andra länder. F ormar och om- fattning

6.6.l Central handläggning (frågorna 1 och 5. Beträffande lydelse se bil. 4).

Det framgår av enkäten att idrott och sport i flertalet länder sorterar under resp. undervisningsministerium. Endast Frank- rike har ett särskilt ungdoms- och sportde— partement. I Storbritannien finns ett sär- skild Sportråd med undersekreteraren för undervisning och vetenskap som ordföran- de. Det bör anmärkas att fler länder än dessa har någon form av ämbetsverk för handläggning av idrottsfrågor. I Norge finns sålunda en särskild myndighet för ändamålet, Statens Idrotts— och ungdoms- kontor.

De nationella olympiska kommittéerna har f.n. i bl.a. Sverige en delvis själv- ständig ställning direkt under statsmakter- na och disponerar egna medel i samband med olympiaförberedelser och olympiadel- tagande. I Italien omhänderhar den na- tionella olympiska kommittén (CONI) idrottsverksamheten utanför skolsystemet. I de östeuropeiska staterna är den centrala ledningen organisatoriskt sett ett förbund. en federation eller liknande.

6.6.2. Samhälleligt stöd till idrotten

S tatsstöd (frågorna 2—4)

Utredningen ställde frågan hur stora stat- liga anslag som över statsbudgeten utgår till idrott och sport. Därutöver frågades vilka andra statliga medel som tillfördes idrotts- och friluftsliv. Svaren framgår av tabell 6.1.

Tabell 6.1 Statsstöd till idrotten i vissa länder

Land (l)

Anslag över bud— geten Milj. i landets valuta

(2)

Tipsmedel

utanför bud-

geten och övrigt stöd Milj. i landets valuta

(3)

Summa (2) + (3)

Valuta och kurs 5/3 1968

Samman— lagt stöd

i milj. svenska kr.

Folkmängd milj. inv. 1/ 1 1967

Stöd i svenska kr. per invånare

Anmärkning

Sverige Danmark Finland Norge Storbritannien Belgien Frankrike Italien

Schweiz Västtyskland

Polen

Ungern Sovjetunionen Japan

USA Canada Mexiko

2,5 18,7

300 242

27

75,0 11,5 17,7 24,6

1,5

105 13,3

59 000

(s.kr.) — (D.kr.) 69: 55 (F.Mk) 123: 80 (N.kr.) 72: 55 (£) 12: 41 (B.frs) 10: 44 (Frs) 104: 75 (Lire) 0:83 %

(S.frs) (DM)

119: 20 129: 35

21:65

(zloty)

(yen) ] : 46

(Can s) 4_73 1/2 (peso) 0 43

14,0 49,1

O'Donkqoo O—VLYI' ON lf)

hveämam—

VV)

31,7

9,49 1,67 4,76 4,68 0,34 1,16 0,28 0,95

Avser 1967/68 Tipsmedel 1965/66 Avser 1967

Avser 1966

Avser 1966/67 Avser 1966

Utgifterna för gymnastik och idrott i skolorna, 36 miljarder lire har exklu- derats. Kurs 13.2.69.

Avser 1967. Inkl. vissa medel inför Miinchen 1972 men exkl. lottospel.

Turistkurs.

Inkl. nationella arbeten och fysisk fostran inom den nationella rörelsen.

Kurs 13.2.69. Inkl. särskilda medel in- för olympiaden 1968.

Konkreta uppgifter av denna karaktär från USA. Sovjetunionen och Ungern har inte stått att få och någon samlad be— dömning av det statliga stödet till idrotts- och friluftsliv i dessa stater låter sig svår- ligen göras på grundval av det material som inkommit. I USA faller idrott liksom gymnastikundervisning i skolorna helt un- der de delstatliga eller lokala myndigheter— na.

Vad beträffar uppgifterna i tabellen bör den reservationen göras att siffrorna inte alltid är jämförbara. Några av länderna har uttryckligen tagit med t. ex. medel som utgår för beredskapsarbeten på idrotts- och friluftsanläggningar medan andra inte berört saken. Några har uttryckligen in- kluderat utgifter för fysisk fostran och gym— nastik i de högre skolorna samt anslag till ungdomens friluftsliv. För andra länder ligger vissa sådana kostnader utanför.

Klart framträder i tabellen ovan det be- tydande stöd som Sverige lämnar per in- vånare i jämförelse med de flesta andra länder. Detta torde i första hand ha sam- band med vår höga standard i allmänhet samt med ett utbrett föreningsliv som sam- hället stödjer.

Vid en jämförelse mellan å ena sidan de tre skandinaviska länderna och å andra sidan övriga länder bör anmärkas, att fö- rekomsten av fria strövområden i Skandi— navien i och för sig kunde tänkas begrän- sa behovet av samhälleliga insatser för idrott och friluftsverksamhet. En stor del av efterfrågan kan ju tillgodoses i natu- ren. Samtidigt torde emellertid det rörli- ga friluftslivet i hög grad vara beroende av samhällsstöd för de byggnader och an- läggningar som erfordras. Förekomsten av fria strövområden bör ses som en vä- sentlig del av en samhällsstödd idrotts- och friluftspolitik.

Av flera svar framgår att man tillämpar en strikt uppdelning mellan vad som är statlig angelägenhet och vad som är regio— nal/ lokal. Som regel är det statliga stödet aVSett för organisationer på riksplanet me- dan regionala/lokala myndigheter svarar för övrigt stöd. Givetvis måste statligt

resp. delstatligt och regionalt/kommunalt stöd ses i ett sammanhang då de i flera länder betingar varandra. Beträffande re- gionalt/kommunalt stöd, se nedan.

Det har också intresserat utredningen på vilka ändamål det reguljära statliga stödet fördelas. Här är variationerna stora mel- lan länderna.

I Storbritannien, Belgien, Västtyskland och Japan består statsstödet över budgeten till mellan 50 och 80 % av anläggningsstöd. [ Sverige, Norge, Canada och Polen sva- rar anläggningsstödet för endast 10—25 % av det totala och i stället går så mycket större andel till de centrala organisatio- nerna (Sverige, Canada, Polen) och till idrottslärar- och idrottsledarinstitut (Nor— ge). I Norge tillförs idrottsorganisationen i stället tipsmedel. Variationer av detta slag behöver inte nödvändigtvis betyda en skilj- aktig struktur på idrotten eller på samhälls- stödets inriktning i de olika länderna. In i bilden bör också föras det regionala och lokala stödet, omfattningen av idrottslig självstyrelse i stället för central ledning och dirigering m. m.

Avgränsningen av vad som är statligt och vad som är regionalt resp. lokalt/ kommunalt stöd är skiftande mellan län- derna beroende på administrativ indelning och funktionsfördelning. Siffrorna i tabell 6.1 bör därför inte betraktas isolerat från det stöd som utgår via delstater, sekundär- och primärkommuner. Som regel är dessa medel av större omfattning än det statliga stödet. Som exempel kan nämnas att det svenska statliga stödet (stöd till gymnastik och idrott i skolorna ej inräknat) är blott ca 1/5 av det kommunala stödet. I Västtysk- land består normalt ca 4/5 av det statliga stödet av bidrag till Sporthallar och andra anläggningar, drygt 40 milj. D-mark. Denna summa är emellertid avsedd att täcka en— dast de sista 10 procenten av kostnaden för att bygga sporthallar och liknande. Res- terande 90 % av kostnaderna torde till över- vägande del finansieras av delstatsregering- ar och kommuner.

För att få en så vitt möjligt fullstän- dig täckning av vad som i de olika län-

derna utgår i statsstöd till idrott via den normala anslagsgivningen ställdes frågan huruvida det utöver vad som nämnts i svar på fråga 2 lämnades några anslag över statsbudgeten, annat stöd eller sub- ventioner med syfte att främja idrott, sport och friluftsliv. Frågan konkretiserades till att gälla om det t. ex. ägde rum överfö- ring av medel till sport och idrott via stat- ligt auktoriserade tipsbolag, huruvida för- eningar och organisationer var befriade från skatt, osv. De flesta stödformer och alla de medel som i resp. land uppfattas som stöd till idrott, sport och friluftsliv bör därför ha kommit med i svaren och i tabellen ovan.

Utöver vad som framgår av tabellen i fråga bör något nämnas beträffande idrot- tens skatteförhållanden.

Av svaren framgår att idrotts- och sport- organisationer i allmänhet är befriade från skatt på sina inkomster. Amatörtävlingar är i flera länder uttryckligen befriade från nöjesskatt, däremot inte tävlingar för pro- fessionella. Bestämmelserna varierar dock från land till land (se närmare svaren på fråga 5 i översikten, bil. 4).

Beträffande statligt stöd till korpora- tionsidrotten tas denna fråga upp nedan.

Regionalt och kommunalt stöd (fråga 8, 9, 13)

Det är inte allmänt förekommande att kom- munerna har egna organ för idrott och sport. Sverige har det liksom Finland till ca 100 %. Ofta är det då fråga om en nämnd som handhar idrotts- och frilufts— frågor och/eller fritidsfrågor, ibland även ungdomsfrågor. I Västtyskland finns sär- skilda styrelser och i Polen särskilda kom- mittéer. I Japan har ca var 10:e kom- mun ett särskilt råd.

I fråga om den kommunala satsningen på idrotts- och friluftsliv är uppgifterna mycket varierande. Sverige satsar ca 400 milj. kr (enligt senast tillgängliga uppgifter), Finland ca 37 och Norge ca 70 milj. kr. i sammanlagt kommunalt stöd till egna an- läggningar, stöd och bidrag till föreningsan—

läggningar, bidrag till föreningar m.m. Ja- pan anger att de totala utgifterna år 1965 för att bygga och driva idrottsanläggningar, såväl statliga som kommunala, var 10,7 mil- jarder yen, dvs drygt 150 milj. kr. Kommu- ner och regionala myndigheter bidrar med driftutgifter.

I övrigt har uppgifter ej lämnats. Skälet torde vara att i allmänhet visst stöd lämnas men att storleken av detta stöd är obekant eller svårt att beräkna. Tidigare har så— lunda refererats att delstaterna i Västtysk- land svarar för mycket betydande belopp — storleksordning 500-700 milj. D—mark — vid byggande av anläggningar. För Frankrikes vidkommande anges att kommu- nerna alltid svarar för minst 30 % av sport- utrustningen.

I flera av länderna är emellertid den beskattningsrätt som tillkommer regionala och kommunala myndigheter begränsad och möjligheterna att ge stöd är i motsvarande mån begränsade.

De skandinaviska länderna och Västtysk— land torde ligga högst i fråga om stöd per invånare. Det svenska stödet per invånare torde vid en internationell jämförelse stå i särklass.

6.6.3. Idrottsanläggningar (fråga 7)

Frågeschemat byggdes upp för att i görli- gaste mån kunna ge underlag för en rätt- visande jämförelse mellan länderna. De skilda typerna av anläggningar specificera- des noga. Felkällor kan dock inte undvi- kas varför direkta jämförelser måste ske med stor urskiljning.

Självfallet är frågan hur många skidhopp- backar som finns inte intressant i fråga om exempelvis Danmark. Även i övrigt bör klimatiska faktorer beaktas. Det är sålun- da rimligt att tänka sig att behovet av tem- pererade simbassänger är mindre i länder som Mexiko Och Italien än i t.ex. det kalla Sverige eftersom de till sin huvudan- vändning är motions- och rekreationsan- läggningar, som i länder med varmare kli— mat tillgodoses av naturbad.

Många stater har på flera punkter an- tingen inte lämnat några uppgifter alls el— ler redovisat mycket gamla och otillförlit- liga uppgifter. Detta återspeglar i bety- dande mån graden av kommunalt eller statligt engagemang i byggande och drift av anläggningarna. Saknas sådant enga- gemang har det varit mindre angeläget att införskaffa uppgifter.

I tabell 6.2 anges svaren på några intres- santa områden där svaren är så pass full- ständiga att jämförelser är möjliga.

Beträffande uppgifter som avser Sveri- ge hänvisas till den utförliga sammanställ- ningen i kapitel 5, tabell 5.8.

Största försiktighet bör iakttas vid jäm- förelser mellan länderna. Trots den detal- jerade utformningen av frågeformuläret har ett tillfredsställande svar inte alltid kunnat lämnas därför att fullständig statistik sak- nas eller att statistiken är ordnad på ett sätt som gör en indelning enligt frågeformuläret omöjlig.

Uppgifterna för Västtyskland är hämta- de ur »Den gyllene planen» 1962 som gi- vits ut av olympiska kommittén. Där är materialet inte ordnat enligt indelningen i frågeschemat. varför t.ex. det antal id- rottsplatser som angivits för Västtyskland

Tabell 6.2 Idrottsanläggningar i vissa länder

inte är jämförbara med övriga siffror.

Några direkta slutsatser för svenskt vid- kommande är svåra att dra med utgångs- punkt från tabellen. Standard, lokalise- ring m.fl. viktiga faktorer speglas inte i tabellen. Det kan också vara väl så intressant att iaktta det aktuella byggan- det av anläggningar som att känna till det existerande antalet. Intresset för skilda idrottsgrenar växlar och därmed behovet av skilda anläggningar. Kommunikationer- nas utveckling och televisionens fram- marsch har i många fall på ett avgörande sätt förändrat lokaliseringsförutsättningarna resp. behovet av mycket stora anläggningar.

6.6.4. Antal idrottsutövare och idrottsför- eningar (fråga 6)

Här har frågan ställts dels hur många akti- va idrottsutövare det finns, dels hur många medlemmar alla idrottsföreningar har till- sammans. Slutligen har också frågats hur många idrottsföreningar som finns i lan- det.

I de länder där licenser är nödvändiga för att utöva tävlingsidrott är en jämförel- se möjlig. Frankrike hade t.ex. år 1966 drygt 4 miljoner licensierade idrottsutöva—

Idrottsplats- Konstfrysta anläggningar anläggningar med löpar- Simbassäng— (varav Land banor Simhallar er, frilufts- ishallar) Tennisbanor Danmark Uppgifter senare än 1954 saknas. Finland 1 100 13 (2) Norge ca 1 000 22 70 2 (1) Storbritannien 333 71 . . 32 (. .) . . Belgien 344 40 173 3 (2) 1 493 Frankrike 942 110 627 3 900 Italien 1 080 . . 183 48 223 Schweiz 428 5 273 57 (2) 1 100 Västtyskland (14 7002) 185 . . . . . . Polen 477 32 484 16 (2) 685 Ungern 640 . . 150 . . 550 Sovjetunionen Ej jämförbara uppgifter. Japan 224 . . 426 16 321 USA Uppgifter har ej lämnats. Canada Uppgifter finns ej tillgängliga. Mexiko Uppgifter har ej lämnats.

1 700 allmänna simhallar som ej är av internationell standard. * Idrottsplatser i allmänhet.

re. Belgien hade 186 000 idrottsutövare som löst licens och anger det troliga anta- let aktiva till fyra gånger så många. Licens erfordras dock inte i alla sportgrenar i alla länder, t. ex. i Sverige.

Vad beträffar antalet medlemmar i för- eningarna är det inte heller särskilt tillför- litliga siffror. Att en total medlemssiffra inkluderar flera bokningar i skilda för- eningar av samma person är naturligt. I Sovjetunionen anges det totala medlemsan- talet till 46 miljoner. I Mexiko är ca 70 % av 8 miljoner skolelever medlemmar.

Antalet idrottsföreningar i de länder som lämnat upgifter därom är följande:

Frankrike 76 000 Japan 38 5 00 Västtyskland 35 000 Danmark 11 400 Finland 5 000 Ungern 4 800 Norge 4 300 Som jämförelse kan nämnas att år 1968 fanns 13 500 föreningar anslutna till Sve- riges riksidrottsförbund.

6.6.5. Idrottsinstruktörer och (frågorna 9—13)

idrottsledare

För utredningen har det varit av intresse att få en uppfattning om hur man i skilda länder löst utbildningen av idrottsinstruk- törer och vem som finansierar deras verk- samhet ute på fältet. Vidare har det varit av intresse att få en uppfattning om ut- bildningen av frivilliga idrottsledare, sär- skilt utbildningsvolym och finansiering. Vi ställde också frågan om det utgick arvoden till de frivilligt arbetande ledarna.

Utredningen har i annat sammanhang fått intryck av en högklassig utbildning av idrottsinstruktörer i framförallt Västtysk- land och Sovjetunionen.

Här skall endast göras en kort samman- fattning av det delvis mycket omfattande material som inkommit avseende detta om- råde.

a) Instruktörer och konsulenter (fråga 9) I Danmark saknas aktuella uppgifter.

I Finland rapporteras ca 200 heltidsan-

ställda idrottsinstruktörer. Staten avlönar inga egentliga instruktörer. I kommunernas tjänst finns 96 personer som erhållit in- struktörsutbildning. Idrottsorganisationerna har själva ca 100 anställda instruktörer, varav alla dock inte fullgör enbart instruk- törsuppgifter. Då har medräknats också tränare.

I Norge finns en konsulent i varje fylke, avlönad av stat och fylke gemensamt. En— dast några få kommuner har korttidsan- ställda idrottsledare eller instruktörer. Vis- sa specialförbund och större föreningar har anställda instruktörer. Vid Statens Gym- nastikskola utbildas årligen ca 100 idrotts- och gymnastiklärare. Dessa används av så- väl skolor som idrottsföreningar och spe- cialförbund. Under perioden 1964—68 ut- bildades årligen 400—500 instruktörer i re- gi av Norges idrottsförbund.

I Schweiz utbildas idrottslärare vid gym- nastik- och sportskolan i Magglingen. Ca 60 utexamineras årligen efter en tvåårig utbildning. Därutöver utbildas gymnastik- lärare vid universiteten och vid tekniska högskolan i Ziirich.

I Storbritannien finns inga statligt an- ställda instruktörer men väl ett betydan— de antal anställda av lokala myndigheter och lokala organisationer. 1965/66 stude- rade uppskattningsvis 7 500 personer fysisk fostran vid olika colleges.

Belgien. Ovanligt med heltidsanställda instruktörer.

I Polen avlönas ca 1 400 personer i sport- organisationerna via statliga anslag. Av dessa arbetar 800 i lokala sammanslutning- ar. Det finns ca 3 200 idrottstränare.

I Sovjetunionen är kapaciteten på id- rotts— och tränarinstituten mycket betydan- de. År 1965 erhöll 6 579 personer diplom efter avslutat högre idrottsinstitut och 1 794 utexaminerades vid idrottsinstituten och tränarskolorna. På sju år fick 31600 per- soner högre idrottsutbildning och 13100 medelhög utbildning. I hela Sovjetunionen fanns år 1965 ca 148000 personer med idrottsutbildning, varav 60 % med special- utbildning.

I Frankrike finns 21 av staten betalda

tekniska direktörer för skilda idrotter och 79 nationella tränare (simning 7, skidor 12, gymnastik 7, friidrott 8 osv.). 226 tek- niska instruktörer verkar på det lokala pla- net och 25 på det regionala. Det finns ca 1 000 lokala konsulenter.

Från Västtyskland har i detta samman- hang inte influtit några uppgifter.

I Canada finns inga heltidsanställda stat- liga eller delstatliga instruktörer eller trä- nare. Några kommuner och klubbar har anställda fritidsintendenter och tränare.

I Japan finns ett 40-tal ordinarie an- ställda vid sektionerna för fysisk fostran och sport i regeringsadministrationen. I varje prefektur under undervisningsdeparte- mentet finns 15—40 anställda. I varje kom- mun skall finnas ledare för social och fysisk utbildning. 1965 fanns sådana i 63 % av kommunerna. Central utbildningsanstalt finns ej utan kurser anordnas i undervis- ningsministeriets regi. Antalet personer som hade genomgått särskilda kurser i fysisk fostran vid universitet och college var 1 970.

I Mexiko finns ca 2 500 tränare och in- struktörer. Ett fåtal är heltidsanställda. De flesta har 12-18 tim. per vecka. Till 80 % svarar den federala regeringen för kostna- derna. Årligen utexamineras 300 lärare från den nationella skolan för fysisk fostran.

b) Utbildning av frivilliga ledare Genomgående handhas denna utbildning av resp. idrottsorganisationer på nationell och regional nivå. I Finland är också kommu- nerna engagerade i utbildningen. I Bel- gien handhas utbildningen gemensamt av stat och idrottsorganisationer. I Polen er- håller idrottsorganisationerna anslag för utbildningen. I Japan bedriver Japans id- rottsförbund utbildningen för frivilliga le- dare vid 48-timrnarskurser. 1965 var del- tagarantalet 900 personer.

0) Arvodering av frivilliga ledare Frågan har intresserat utredningen bl. a. mot bakgrunden av förslag som framställts om mer medveten arvodering av frivilliga ledare för att främja rekryteringen.

I intet fall förekommer det av svaren att döma att staten direkt bidrar till arvo— dering av frivilliga ledare. I Finland, Ita— lien och Storbritannien sägs idrottsförening- arna i någon utsträckning själva betala le- dare. Det är då fråga om övningsledare, verksamhetsledare, tränare. I Finland kan i dessa fall timarvodena variera mellan 5 och 20 mark. I Norge ger enskilda större förbund och kretsar sin sekreterare mellan 1 000 och 4 000 kr. Föreningarna tar då av erhållna medel (tipsmedel).

I Belgien får ledare av gymnastikgrupper ofta ersättning. Fotbollstränare, särskilt professionella får betalt.

I Polen sägs att organisatörerna av den frivilliga idrottsrörelsen är samhälleligt verksamma personer som härför ej erhåller någon ersättning. I Polen liksom i andra länder får självfallet domare ersättning för sina kostnader för resor, hotell m. m.

6.6.6. Stöd till företagsidrott (fråga 14)

I fråga om företagsidrottens ställning finns en markant gränslinje mellan Västeuropa och Östeuropa. I Västeuropa bygger idrot— ten i allt väsentligt på idrottsföreningar med lokal förankring. I Östeuropa är idrotten oftast uppbyggd kring företagen och kor- porationerna. Praktiskt taget all idrott och allt motionsutövande i Sovjetunionen be- ldtrivs t. ex. i fackföreningarnas regi. I Polen och Ungern är huvudparten av idrot- ten baserad på klubbverksamheten men också företagsidrotten har en stark ställ- ning.

Utredningen har i sin enkät ställt frå- gan huruvida statligt eller kommunalt stöd förekommer till företagsidrott. I Italien är sakläget inte bekant, i Schweiz förekom- mer det inte. I Finland, Belgien och Ca- nada ges inget direkt stöd. Sarnma är för- hållandet i Storbritannien och Västtysk- land där subventioner dock förekommer genom fri eller billig tillgång till anlägg- ningar. I Sverige, Norge och Danmark får resp. Svenska korporationsidrottsförr bundet, Norges bedriftsidrottsförbund och Dansk firmaidrott offentligt stöd. I Sveri-

ge 2,2 milj. kr. (1968/69), i Norge via tipsmedel 169000 kr. (1966) och i Dan- mark också via tipsmedel 200000 kr.

I Frankrike utgår offentligt stöd i flera former.

En europeisk sammanslutning för korpo- rationsidrotten har bildats och har regel- bundet återkornmande kongresser.

Den sovjet-ryska idrotten är i sin helhet baserad på företag och branscher och prak- tiskt taget all idrott bedrivs i fackförening- arnas regi. Där utövas såväl elitidrott som motions- och korporationsidrott. Även fri- tidsaktiviteter av olika slag tas om hand i fackföreningarnas regi. På varje arbets- plats finns i princip en idrottsförening som är ansluten till ett förbund. Dessa för- bund baseras på yrkesområden eller bran- scher. Till Spartak är att hänföra admi- nistrativ personal, Lokomotiv är järnvägs- männens förbund, Trud omfattar arbetar- na i industrin, osv. Förbunden är sedan sammanslutna till organisationen Prof- sport. Vissa förbund står utanför.

Finansieringen av verksamheten, liksom av idrottsplatser och idrottsanläggningar, sker genom att viss del av lönesumman an- slås. I regel anslår företaget och fackför- eningen lika stora belopp, tillsammans 1/3—1/2 % av lönesumman.

6.6.7. Idrottsvillkor vid militärtjänstgöring

Utredningen fann det vara av intresse att undersöka i vad mån systemet med s.k. idrottskompanier som numera finns i Sve- rige tillämpas i andra länder. Systemet till— lämpas i Finland, Norge (enbart skidlöpar- kompani) och Italien. I Frankrike får elit- idrottsmän efter framställning från idrotts- ministeriet placering på det idrottsliga pla- net. En särskild skola finns för ändamå- let i Fontainebleau. Endast Danmark an— ger att inga direkta förmåner ges idrotts- män. I övriga länder underlättas idrotts— verksamheten under militärtjänsten genom viss ledighet och träningsmöjligheter. I Sovjetunionen anges i svaret att möjlighet till träning och tävling ges i militärklubbar- nas namn. I Ungern ges tillfälle till idrotts-

verksamhet på liknande sätt som i ordinarie sportföreningar.

6.6.8. Hälsokontroll

I Sverige förekommer ingen obligatorisk hälsokontroll av idrottsmän (utom inom boxningen). I förbunds och större förening- ars regi sker dock kontinuerlig hälsokontroll inom översta elitskiktet inom de flesta större idrotter. Statsstöd utgår till vissa po- likliniker (se vidare avsnitt 16.4, punkt C.)

Fortlöpande hälsokontroll finns inte några regler för i Danmark, Storbritan- nien, Schweiz eller Canada. Kontroll sker regelbundet och är obligatorisk i Norge, Belgien, Frankrike, Italien (vissa förbund), Polen, Ungern och Sovjetunionen. Ofta sker detta i samband med att licens för tävlande är nödvändig.

I Finland, Västtyskland och Japan tor- de förhållandena vara likartade med dem iSverige.

7. Den framtida anslagsstrukturen

7.1. Sammanfattning

Utredningen konstaterar, att det samman- lagda samhällsstödet till idrotten uppgår till ca 500 milj. kr. Av detta svarar staten bud- getåret 1969/70 för omkring 90 milj. kr. Statsstödet anvisas under sex olika huvud- titlar, nämligen handels-, jordbruks-, utbild- nings-, kommunikations-, försvars- och in- rikesdepartementens. Denna anslagssplittring försvårar enligt utredningens uppfattning överblicken över statsstödet till idrotten. Ut- redningen anser en bättre överblick över statsstödet nödvändig dels vid bedömningen av idrottens anslagsbehov i förhållande till andra angelägna önskemål i samhället, dels för idrottens egen verksamhetsplanering. Ut- redningen föreslår därför att den övervägan- de delen av statsstödet till idrotten samman- förs till ett reservationsanslag benämnt Cen- tralt stöd till idrotten och därmed anvisas under en huvudtitel. Det föreslagna reser- vationsanslaget bör delas upp i två anslags— poster, en för Organisationsstöd m.m. och en för Anläggningsstöd m. m.

Utredningen föreslår, att till anslagsposten Organisationsstöd m.m. förs: 1) den del av medlen ur fonden för idrottens främjande under tionde huvudtiteln, som används till organisationsstöd, 2) den del av medlen ur fonden för friluftslivets främjande under nionde huvudtiteln, som används till organi- sationsstöd dock, med undantag för det stöd, som är en direkt ersättning till organisatio- nerna för service beträffande anläggningar,

som dessa lämnar. Detta gäller stödet till bl. a. Reso, riksorganisationernas carnping- kommitté, fiskefrämjandet och Svenska tu- ristföreningen. Bidrag till dessa organisatio- ner bör också i fortsättningen fördelas av statens naturvårdsverk i enlighet med riks- dagens beslut med anledning av prop. 1967: 59 , och uppföras under anslagsposten Anläggningsstöd m.m., 3) de medel ur an- slaget Utbildning av ungdomsledare under åttonde huvudtiteln, som används till ledar- utbildning inom riksidrottsförbundet (RF), korporationsidrottsförbundet, friluftsfräm- jandet och övriga främjandeorganisationer på idrottens område, 4) den del av an- slaget Bidrag till ungdomsorganisationer- nas centrala verksamhet under åttonde hu- vudtiteln, som utgår till de under 3) nämn- da organisationerna, 5) den del av anslaget Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet un- der åttonde huvudtiteln, som via RF utgår till lokala organisationer för redovisad fri- tidsgruppsaktivitet, 6) anslaget Motionsverk- samhet för studerande under åttonde huvud- titeln samt anslaget Bidrag till frivilliga skyt- teväsendet under fjärde huvudtiteln.

Idrottsutredningen har valt budgetåret 1969/70 som basår för den planmässiga uppräkning av stödet till svensk idrott, som närmare beskrivs i kapitel 16. Anslagspos- ten Organisationsstöd m.m. skulle enligt ovanstående sammanställning detta budget- år uppgått till ca 44,5 milj. kr. Dessa medel bör fördelas av RF.

Medel till gymnastik- och idrottshögsko-

lorna samt till gymnastikfolkhögskolan Lill— sved och dess filial, idrottsinstitutet vid Bos- ön, bör även i fortsättningen utgå ur anslag under åttonde huvudtiteln Och stödet till affärsverkens personalidrott ingå i respekti- ve verks ekonomiska redovisning.

Till ansl-agsposten Anläggningsstöd m.m. bör enligt utredningens uppfattning föras

1) de medel ur fonden för idrottens främ- jande, som används till anläggningsstöd,

2) de medel ur fonden för friluftslivets främjande som används till anläggningsstöd samt de bidrag som utgår till vissa organi- sationer för servicefunktioner (se vidare punkt 2) under organisationsstöd ovan), samt

3) anslaget Åtgärder för fritidsbåttrafi- ken under nionde huvudtiteln.

Budgetåret 1969/70 skulle detta ha in- neburit att ca 14,5 milj. kr. aVsatts under anslagsposten Anläggningsstöd m. m.1

Ur anslag under elfte huvudtiteln till olika former av sysselsättningsfrämjande åtgärder utgår avsevärda belopp till byggande av an- läggningar för idrott i bred bemärkelse. Dessa anslag bör också i fortsättningen utgå under elfte huvudtiteln. Idrottsutredningen har i sin summering av insatserna för idrott inte tagit upp de bidrag som utgår till byg- gandet av skolgymnastiksalar. Utredningen pekar i detta sammanhang på att det rör sig om avsevärda belopp, och att det blivit allt vanligare att kommuner samplanerar sko- lans och kommunens behov i övrigt av idrottslokaler. varvid också statsstöd kan er- hållas från anslaget Bidrag till byggnadsar— beten inom skolväsendet. Utredningen stäl- ler sig positiv till ett förslag från skolöver- styrelsen, som överlämnats till utredningen, att statsstödet till skolgymnastiksalar också skall omfatta simbassäng, som uppförs i an- slutning till skolbyggnad och som godkänts av skolöverstyrelsen som skolbad.

Idrottsutredningen är mot bakgrund av att de statliga anslagen till byggande av idrottsanläggningar i traditionell bemärkel- se, som framgår av i detta kapitel redovisat material. i stor utsträckning förlorat sin be- tydelse, tveksam till fortsatt statlig bidrags- givning till idrottsanläggningar. Tveksamhe- ten grundas också på den principiella inställ-

ningen, att det i första hand är en kommunal angelägenhet att svara för tillkomsten och driften av sådana anläggningar som i första hand utnyttjas av kommunens egna invåna- re. Utredningen föreslår därför att statsstöd normalt inte skall utgå till kommun för upp- förande av idrottsanläggning av i dag tradi— tionell mening. Undantag bör kunna göras i särskilda fall t. ex. för kommuner med stort antal studerande. Utredningen förordar ock- så, att anläggningar som i första hand är av- sedda för motions- och rekreationsändamål också i fortsättningen skall vara statsbidrags- berättigade. Detta innebär att de bidragsbe— stämmelser, som nu gäller för fonden för fri- luftslivets främjande bör gälla också i fort- sättningen. Utredningen föreslår också att statsbidrag skall utgå till smärre anläggning- ar som uppförs av lokal idrottsförening eller därmed jämförbar sammanslutning. Statens naturvårdsverk bör handha bidragsgivningen till anläggningar. En särskild nämnd bör in- rättas inom verket för detta ändamål.

Till sådant forsknings- och utvecklingsar- bete som syftar till att få fram ändamålsen- liga och moderna idrottsanläggningar samt a-tt utveckla och utarbeta olika typanlägg- ningar föreslår utredningen statligt stöd. Ett särskilt utvecklingsorgan bör inrättas med företrädare för naturvårdsverket. kommun- förbundet och RF.

7.2. Anslagsstrukturen

Utredningen har i kapitel 5 beskrivit det nu- varande samhällsstödet till idrott i bred be— märkelse. Det sammanlagda stödet till idrot- ten från staten, kommunerna och landsting- en beräknar utredningen till omkring 500 milj. kr., varav staten budgetåret 1969/ 70 svarar för drygt 90 milj. kr. Som framgår av kapitel 5 anvisas statliga medel till idrott under sex olika huvudtitlar, nämligen han- dels-, jordbruks-, utbildnings-, kommunika- tions-, försvars- och inrikeshuvudtitlarna. Fördelningen av medlen görs antingen av nå- gon myndighet eller direkt av vederbörande departement. Riksidrottsstyrelsen kan i detta

1 Inberäknat ram för åtgärder för fritidsbåt- trafiken.

sammanhang jämställas med myndighet (se vidare kapitel 15). Anslagsgivningen till idrotten är således — ifråga om de statliga bidragen — splittrad.

Enligt idrottsutredningens uppfattning för- svårar den nuvarande anslagssplittringen den nödvändiga överblicken över statsstödet till idrotten. En sådan överblick är nödvändig för en bedömning av idrottens anslagsbehov i förhållande till andra angelägna önskemål i samhället, samtidigt som den skulle under- lätta idrottsrörelsens egen verksamhetsplane- ring. Vissa organisationer får i dag medel till sin verksamhet ur flera olika anslagsposter. Organisationernas verksamhetsplanering blir genom denna anslagsteknik i viss utsträck- ning låst, eftersom de av staten anvisas me— del direkt till särskilt angivna ändamål vari- genom de förhindras att inom en given me— delstilldelning själva avgöra inom vilka sek- torer statsstödet bör användas. Det bör vara organisationernas sak att inom givna ra- mar självständigt planera sin verksamhet. Genom att flera anslagsbeviljande instanser skall granska ansökningar från samma orga- nisation uppkommer ett onödigt dubbelarbe- te för såväl anslagsgivare som -sökande. Där- till kommer risken att olika myndigheter tillämpar olika bedömningsgrunder också till likartade ändamål.

Mot bakgrund av det sagda förordar idrottsutredningen att anslagsstrukturen för det statliga idrottsstödet förändras. De me- del som beviljas idrottsrörelsen bör i största möjliga utsträckning utgå ur ett anslag. Däri- genom kan den övervägande delen av det statliga stödet till idrott i bred bemärkelse anvisas under en huvudtitel, vilket möjliggör den av utredningen tidigare berörda över- blicken av statsstödet till idrott. En sådan överblick är nödvändig för en planmässig uppbyggnad av idrottsstödet. Utredningen föreslår att en femårsplan för statens stöd till idrott i bred bemärkelse upprättas. En förutsättning för tillkomsten av en sådan plan är att en riktig överblick över idrotts- stödet kan erhållas. Detta förutsätter att medlen till idrott i största möjliga utsträck- ning finns samlade under ett anslag (se vida— re kapitel 16).

Idrottsutredningen föreslår att de anslag, ur vilka medel anvisas idrottsrörelsen, i störs- ta möjliga utsträckning sammanförs i ett nytt reservationsanslag benämnt »Centralt stöd till idrotten» (i fråga om departements- tillhörighet se kapitel 15).

Idrottsutredningen har närmare beskrivit de olika anslagen i kapitel 5 liksom vem som fördelar de medel som anvisas under dem. Av redovisningen framgår bl. a., att ur vissa anslag utgår stöd till organisationer medan andra är avsedda för olika slag av anlägg- ningar. Ur två anslag, fonden för idrottens främjande och fonden för friluftslivets främjande, utgår bidrag till både organisatio- ner och anläggningar.

Idrottsutredningen anser det nödvändigt, att om den tidigare nämnda överblicken av anslagsgivningen skall uppnås, sammanföra organisationsstödet till en anslagspost och stödet till anläggningar, utvecklingsarbete och forskning till en annan. Reservationsan- slaget >>Centralt stöd till idrotten» skulle därmed få två anslagsposter

1. Organisationsstöd m. m. och

2. Anläggningsstöd m. m.

7.3 Organisationsstöd m. m.

Idrottsutredningen har i kapitel 5 tabell 5.1 redovisat de olika anslag ur vilka statsstöd till idrott utgår. I kapitlet lämnas också en utförlig beskrivning över hur de medel som utgår ur de olika anslagen används, vem som får del av dem samt vilka villkor som gäller för medelsfördelningen. Framställningen kan därför nu begränsas till en uppräkning av anslagsrubrikerna med angivande av under vilken huvudtitel de upptas samt anslagets storlek budgetåret 1969/70. (Se tabell 7.1)

Av de i tabellen redovisade anslagen bör följande föras till anslagsposten Organisa- tionsstöd m. m.

a. den del av medlen ur fonden för idrot- tens främjande som används till organisa- tionsstöd. Budgetåret 1969/ 70 beräknas det— ta belopp uppgå till 28,5 milj. kr.

Idrottsutredningen vill i detta samman— hang ta upp en på uppdrag av chefen för handelsdepartementet av studierektor Inge

Tabell 7.1 Statens insatser för idrott budget- getåret 1969/70.

Tabell 7.2 Vissa organisationers bidrag för främjande av ungdomsidrott 1968.

1 000- tal kr. ht anslag 1969/70 X fonden för idrottens främjande 33 375 IX fonden för friluftslivets främjande 5 500 IX åtgärder för fritidsbåttraliken 4 0001 VIII utbildning av ungdomsledare 2 200 VIII bidrag till ungdomsorg. centrala

verksamhet 2 950 VIII bidrag till ungdomens fritids-

verksamhet 11 900 VIII gymnastik- och idrotts-

högskolorna 6 200 VIII idrottsfolkhögskolorna Bosön

och Lillsved 700 VIII motionsverksamhet för

studerande 655 VI bidrag till atlärsverkens personal-

idrott 500

IV bidrag till frivilliga skytteväsendet 2 800 XI bidrag till sysselsättnings-

främjande åtgärder 20 000

Totalt 90 780

1 bidragsram

JohanSSOn utarbetad PM angående statligt stöd åt ungdomsidrott inom organisationer som ej är anslutna till RF. Bidragen skall inom dessa organisationer användas till att främja ungdomens deltagande i idrott, sport och friluftsliv även om huvudsyftet med den bidragsmottagande organisationens verksam- het är ett annat.

Medlen utgår ur fonden för idrottens främjande (se närmare kapitel 5). Fördel- ningen för år 1968 framgår av tabell 7.2. I sammanställningen har ej korporations- idrottsförbundet och friluftsfrämjandet med- tagits, eftersom de har idrott i bred bemär- kelse som sin huvudsakliga verksamhet. Des- sa båda organisationer berörs ej av utred- ningsmannens överväganden.

Utredningsmannen konstaterade att bidra- gen i huvudsak används till inköp av idrotts- materiel, instruktions- och ledarkostnader, kostnader för läger och kursverksamhet, kostnader för propagandamaterial och tryck- saker, tävlingsomkostnader, kostnader för ombudsmans resor, hyreskostnader samt ad- ministrationskostnader. I viss utsträckning har organisationerna fördelat de erhållna bi— dragen tiII distrikt och lokala organisationer

Organisation År 1968 Förbundet Vi unga 13 000 KFUK:S och KFUMzs riksförbund 8 000 Nationaltemplarordens ungdoms-

förbund 15 000 Riksförbundet Sveriges 4 H 54 000 Svenska frisksportförbundet 6 000 Riksförbundet Sveriges ungdoms- och hemgårdar 16 000 Svenska missionsförbundets ungdom 24 000 Svenska scoutförbundet 11 000 Sveriges storloge av IOGT 21 000 Unga örnars riksförbund 82 000

Summa 250 000

utan närmare angivande av hur medlen skall disponeras. Bidragen tycks, sade utrednings- mannen, till största delen användas för in- köp av idrottsmateriel, instruktionsverksam- het, läger och kurser, tävlingar och hyror medan bidragen till propagandamaterial och trycksaker, ombudsmans resekostnader och administration är relativt blygsamma.

Bidragen skall enligt Kungl. Maj:ts beslut utdelas »till i huvudsak lokalt verksamma sammanslutningar». Så har uppenbarligen också skett. I några fall ger redovisnings- handlingarna vid handen att bidrag tagits i anspråk för centrala eller regionala ar- rangemang, men av allt att döma har detta förekommit i mycket begränsad omfattning. Utredningsmannen konstaterade, att de sum- mor som de lokala organisationerna vid var- je utdelningstillfälle erhållit genomgående varit mycket små. I allmänhet har det rört sig om mellan 100 och 200 kr. I de fall bi- dragen till Iokalavdelningarna förmedlats av distriktsorganisationerna har den summa som riksorganisationen översänt till respekti- ve distrikt uppgått till mellan 1000 och 1 500 kr.

Utredningsmannen påpekade vidare, att 1953 års utredning angående stöd åt nyk- terhetsorganisationer och ungdomsvårdande sammanslutningar uppenbarligen inte avsåg att idrottsutövning skulle kunna bedrivas i fritidsgruppens form. Stödet till ungdoms- idrott skulle i stället lämnas från det av samma utredning förordade särskilda ansla- get härför. Den faktiska utvecklingen visade

emellertid att idrottsrörelsen mycket väl kun- de nyttiggöra sig fritidsgruppsstödet. De ur— sprungliga förutsättningarna för bidraget till ungdomsidrott förändrades därmed på ett avgörande sätt.

Utredningsmannen ifrågasatte, om de små belopp som delas ut till de lokala organisa- tionerna har nämnvärd stimulanseffekt. Han anförde vidare erinringar mot det omfattan- de administrativa arbete, som är förenat med bidragsformen. Planer och kostnader måste infordras och läggas till grund för bi- dragsansökan; beviljade medel skall fördelas och betalas ut; verksamheten skall genom- föras och redovisas; räkenskaperna skall sändas in, granskas och sammanställas på riksorganisationens kansli, varifrån de slut— ligen Skall överlämnas till handelsdeparte- mentet. Trots de betydande administrativa arbetsinsatserna är kontrollmöjligheterna otillfredsställande. Föreskrifter saknas näm- ligen beträffande redovisningens utformning, verifikationsförvaring m.m. En effektiv ef- terkontroll av den verksamhet till vilken bi- drag utgått torde därför knappast vara möj- lig att genomföra, hävdade utredningsman- nen, som också anförde

» . . . att det finns anledning ifrågasätta om det i längden kan anses förenligt med samhäl- lets och ungdomsorganisationemas intressen att statsbidrag av det slag som här diskuteras ut- går till organisationernas lokala organ, samti- digt som de centrala organisationsledningarna ofta har alltför begränsade resurser för mera genomarbetade och koncentrerade insatser i ungdomsarbetet . . .» — » . . . En ansvarsför- delning som i huvudsak innebar att staten sva- rade för bidrag till centralt organiserad och administrerad verksamhet och kommunerna för bidrag till verksamhet anordnad i de lokala föreningarnas regi, skulle inte endast medföra en enklare administration; den skulle också bringa större klarhet och reda i det samhälle- liga stödet till ungdomsorganisationerna . . .»

Utredningsmannen påtalade i detta sam- manhang nackdelarna med att bidragsgiv- ningen till ungdomsorganisationerna är splittrad på flera huvudtitlar och anslag.

Mot bakgrund av de refererade kritiska synpunkterna på bidragsgivningen förorda- de utredningsmannen en bidragsform som i korthet innebar att de hittillsvarande an-

slagen för ungdomsidrott till de i tabell 7.2 nämnda sammanslutningarna utanför RF skulle avvecklas under en treårsperiod. I stället, menade han, borde ett indirekt stöd i form av väsentligt utbyggd service lämnas från fackorganisationerna på idrotts- och friluftslivets område. d.v.s. i första hand från RF och Skid- och friluftsfrämjandet. Dessa båda organisationer föreslogs få öka- de ekonomiska resurser för att effektivt kunna biträda ungdomssammanslutningarna i gemen vid planering och genomföran- de av idrotts- och friluftsbetonad verksam- het. Som exempel på sådana tjänster, som skulle kunna erbjudas, angavs kortare kur- ser för utbildning av idrotts- och friluftsle- dare inom organisationerna, medverkan och ledarskap vid organisationernas kurser, lä— ger, fjällfårder och vandringar samt rådgiv- ning och planering för verksamhet av nämnd art. Verksamheten skulle erbjudas organisa- tionerna på lika villkor och kunna nyttjas både centralt, regionalt och lokalt. För att på bästa sätt tillvarata de resurser, som kun- de ställas till förfogande, förordade utred- ningsmannen att prioritet gavs åt verksam— het, som kom till stånd på centralt initiativ.

Idrottsutredningen kan i allt väsentligt dela de synpunkter utredningsmannen fram— förde. Utredningen anser, att det statliga stödet i huvudsak skall användas till organi- sationernas centrala verksamhet. När be- gränsade resurser fördelas till olika regionala och lokala instanser blir de belopp som res— pektive instans får ofta så små att de inte bidrar till att öka verksamhetens omfattning eller intensitet. Det måste därför ur effekti- vitetssynpunkt i många fall anses vara en fördel om olika former av service i stället erbjuds de regionala och lokala organen. Eftersom det i här aktuellt sammanhang rör sig om service på det idrottsliga området ifrågasätter emellertid utredningen — i lik- het med utredningsmannen — om de i tabell 7.2 angivna riksorganisationerna är bäst läm— pade att lämna sina resp. lokala och regio- nala organ denna service. Idrottsutredningen delar utredningsmannens uppfattning att denna uppgift i stället bör överlåtas på spe- cialorganisationerna på idrottsområdet. För

detta talar ockå att organisationerna i största möjliga utsträckning bör erhålla medel till sin verksamhet ur de anslag som är avsedda för sådan verksamhet som de huvudsakligen sysslar med. De här nämnda organisationer- na bör därför erhålla medel till sin ungdoms- verksamhet — även för den del av den som har idrottslig anknytning — ur anslagen un- der åttonde huvudtiteln till ungdomsverk- samhet. Idrottsutredningen föreslår att de medel som anvisats till främjande av ung- domsidrott inom organisationer utanför RF — år 1968 som framgår av tabell 7.2 250000 kr. — i fortsättningen disponeras av RF för service på idrottens område till organisationer utanför RF. Riksidrottsstyrel- sen bör vid medlens användning tillse att denna service omfattar alla delar av idrotts- området i enlighet med den definition av begreppet idrott som utredningen gjort i ka- pitel 2. De i tabell 7.2 upptagna organisa- tionerna bör i fortsättningen erhålla stöd för hela sin verksamhet ur ungdomsanslagen un— der åttonde huvudtiteln.

I). del av de medel ur fonden för fri— luftslivets främjande som används till orga- nisationsstöd. Beloppet kan för budgetåret 1969/ 70 uppskattas till 0,8 milj. kr. En viss del av det organisationsstöd, som utgår ur fonden för friluftslivets främjande, kan emellertid sägas vara direkt ersättning för serviceåtaganden som organisationerna gjort åt samhället. Detta gäller bl. a. bidragen till

Reso för bygdesemesterverksamhetcns ad- ministration.

Riksorganisationernas campingkommitté för funktionen som remissorgan i fråga om campingplatser,

Fiskefrämjandet för broschyrer och upp- lysning om kortfiskevatten,

Svenska turistföreningen för gästhamns- och fjällstugeverksamhet.

Denna del av anslaget bör fortsättningsvis disponeras av naturvårdsverket och fördelas enligt de principer som kom till uttryck iprop. 1967: 59.

Till anslagsposten Organisationsstöd m. m. bör resterande del eller ca 0,3 milj. kr. över— föras.

c. de medel ur anslaget Utbildning av

ungdomsledare, som används för ledarut— bildning inom de organisationer, vars huvud- sakliga verksamhet är idrott. Dessa organi— sationer, som närmare beskrivs i kapitel 4, är riksidrottsförbundet, korporationsidrotts- förbundet, friluftsfrämjandet och övriga främjandeorganisationer på idrottens om- råde. Korporationsidrottsförbundet erhåller dock inga medel ur anslaget eftersom or- ganisationen inte är erkänd som ungdoms- organisation. Anslag till ledarutbildning in- om andra organisationer bör — oavsett om ledarutbildningen har idrottslig anknyt- ning — även i fortsättningen anvisas ur an- slaget »Utbildning av ungdomsledare» un- der åttonde huvudtiteln. Idrottsutredningen anknyter här till 1962 års ungdomsutred- nings förslag. Idrottsutredningen har i kapi- tel 5 uppskattat anslagen till ledarutbildning med idrottslig anknytning till 2,2 milj. kr. budgetåret 1969/ 70 och därvid utgått från fritidsutredningens beräkningar. Av detta be- lopp beräknas O,5 milj. kr. till ledarutbild- ning inom ovan uppräknade organisationer medan resten går till andra organisationer för ledarutbildning med idrottslig anknyt- ning. Idrottsutredningen föreslår, att nämn-' da 0,5 milj. kr. överförs till anslagsposten Organisationsstöd m.m. Idrottsutredningen redovisar sina överväganden i fråga om le- darutbildningen i kapitel 11. Bidrag till le- darutbildning inom de nämnda organisa- tionerna utgår också ur fonden för idrot— tens främjande samt i fråga om Skid- och friluftsfrämjandet dessutom ur fonden för friluftslivets främjande.

d. den del av anslaget Bidrag till ung- domsorganisationernas centrala verksamhet, som utgår till de under c särskilt nämnda organisationerna. I sammanställningen i ta- bell 7.l uppskattas de medel som utgår ur anslaget till organisationer med idrottsverk- samhet på programmet till 3,0 milj. kr. bud- getåret 1969/70. Till de organisationer, vars huvudsakliga verksamhet är idrott — se uppräkningen under 6 — beräknas beloppet detta budgetår till 0,3 milj. kr. RF och kor- porationsidrottsförbundet erhåller inga me- del ur anslaget. Stödet till dessa organisatio- ners ungdomsverksamhet utgår nämligen di-

rekt ur fonden för idrottens främjande. Idrottsutredningen föreslår att 0.3 milj. kr. överförs från detta anslag till anslagsposten Organisationsstöd m. m.

e. den del av anslaget Bidrag till ungdo- mens fritidsverksamhet, som via RF utgår till föreningar för redovisad idrottsaktivitet. RF är i fråga om rätt att erhålla statsbidrag till fritidsgruppsverksamhet jämställt med studieförbund. Till RF redovisas ca 90 % av samtliga redovisade fritidsgrupper. Möjlighet finns dock också för de under 6 uppräknade organisationerna att redovisa fritidsgrupper med idrottslig inriktning till studieförbund och kommuner, varför en större procent av fritidsgrupperna än de nämnda 90 procenten torde syssla med idrott. Idrottsutredningen behandlar fritidsgruppstödet utförligt i kapi— tel 13. Till anslagsposten Organisationsstöd m. m. bör överföras 90 % av det totala fri- tidsgruppsanslaget, d.v.s. 11,9 milj. kr. för budgetåret 1969/70. Idrottsutredningen för- utsätter att de under c särskilt nämnda orga- nisationerna i fortsättningen redovisar sina fritidsgrupper enbart via RF.

f. anslaget Motionsverksamhet för stude- rande under åttonde huvudtiteln bör i sin helhet överföras till anslagsposten Organisa- tionsstöd m. in. För budgetåret 1969/ 70 in- nebär detta ca 0,7 milj. kr. Studerandeidrot- ten behandlas utförligt i kapitel 9.

g. anslaget Bidrag till frivilliga skyttevä- sendet under fjärde huvudtiteln bör i sin helhet överföras till anslagsposten Organisa- tionsstöd m.m. Budgetåret 1969/ 70 uppgår anslaget till 2,8 milj. kr. Ur anslaget utgår bidrag dels till organisationer knutna till Skytteförbundens överstyrelse samt till Sven— ska pistolskytteförbundet och Svenska sport- skytteförbundet, dels till underhåll och repa- rationer av skjutbanor. Till det sistnämnda ändamålet beräknas 0,6 milj. kr. budgetåret 1969/70. Eftersom underhållet av skjutba- nor är nära förenat med skytteorganisatio- nernas övriga verksamhet anser idrottsut- redningen inte att denna del av anslaget bör skiljas från övrigt organisationsstöd.

Idrottsutredningen förordar således att fonderna för idrottens och friluftslivets främjande samt anslagen Utbildning av ung-

domsledare, Bidrag till ungdomsorganisatio- nernas centrala verksamhet, Bidrag till ung- domens fritidsverksamhet, Motionsverksam— het för studerande och Bidrag till frivilliga skytteväsendet i de delar som ovan angivits sammanförs i anslagsposten Organisations- stöd m.m. under reservationsanslaget Cen— tralt stöd till idrotten.

Anslaget till gymnastik- och idrottshög- skolorna bör enligt utredningens uppfattning också i fortsättningen uppföras under åtton- de huvudtiteln. Utbildningen av gymnastik- och idrottslärare är en del av den totala ut— bildningsverksamheten i samhället och bör därför bedömas i det sammanhanget. Att idrottsutredningen ändå redovisat anslaget som en del av statens insatser för idrott, sammanhänger med att de, som genomgått denna på idrott helt inriktade utbildning, på olika sätt aktivt arbetar för idrott både som lärare, ledare och instruktörer. Den idrottslärarlinje som finns vid GIH i Stock— holm arbetar i nära kontakt med RF Och dess Specialförbund. RF tillfrågas bl. a. in- nan beslut fattas om vilka idrottsgrenar som elever skall utbildas i. Utbildningen är direkt inriktad på att förse idrottsorganisationer och kommuner med kvalificerad personal.

Anslaget till utbildningen vid gymnastik- folkhögskolan i Lillsved och dess filial, idrottsinstitutet vid Bosön, upptas för närva- rande under åttonde huvudtiteln. Som fram- går av redovisningen i kapitel 5 utgår anslag till de båda skolorna också ur fonden för idrottens främjande. Idrottsutredningen har ingående diskuterat möjligheterna att över- föra de medel som utgår till Lillsved och Bosön från anslaget under åttonde huvud- titeln till anslagsposten Organisationsstöd m. m. Utredningen har dock funnit det för- enat med stora svårigheter att i anslagshän- seende skilja ut den folkhögskoleutbildning som bedrivs vid dessa skolor från annan lik— värdig utbildning. Detta har medfört att ut- redningen inte föreslår någOn förändring i fråga om dessa medel, som således också i fortsättningen bör uppföras under åttonde huvudtiteln. Ändamål till vilka medel nu ut- går till skolorna ur fonden för idrottens främjande bör i fortsättningen komma ifråga

för medelstilldelning från anslaget Centralt stöd till idrotten. Idrottsutredningen vill dock framhålla det stora värde för den sam- lade idrottsrörelsen som utbildningen vid och tillgången till Lillsved och Bosön repre— senterar. Idrottsutredningen behandlar Bos- ön och Lillsved mera ingående i kapitel 11 och 12.

De medel till affärsverkens personalidrott, som i redovisningen av de statliga insatserna för idrott upptagits med det av fritidsutred- ningen framräknade beloppet O,5 milj. kr., är enligt idrottsutredningens uppfattning en för dessa verk helt intern angelägenhet. Medlen är en del av verkens personalvård och bör också fortsättningsvis ingå i respek- tive verks ekonomiska redovisning.

Idrottsutredningen har valt budgetåret 1969/ 70 som basår för den planmässiga uppräknmg av stödet till svensk idrott som utredningen föreslår. Anslagsposten Orga- nisationsstöd m. 111. skulle med utgångspunkt från den ovan gjorda genomgången av de anslag under vilka medel i dag anvisas till idrott detta budgetår uppgå till 44,5 milj. kr.

Dessa medel bör, som utredningen närma- re utvecklar i kapitel 15, fördelas av RF.

7.4 Anläggningsstöd m. m.

Till denna anslagspost bör föras,

a. den del av medlen ur fonden för idrot- tens främjande som används till anläggnings- stöd. Budgetåret 1969/ 70 beräknas beloppet uppgå till omkring 4,8 milj. kr. Av summan är en milj. kr. avsedd för upprustning av Vålådalen i enlighet med idrottsutredning- ens förslag (stencil H 1967: 1).

Idrottsutredningen vill i detta samman- hang ta upp en inom idrottens samarbets- nämnd på uppdrag av statsrådet och chefen för handelsdepartementet utarbetad »PM med viss utredning rörande idrottsanlägg- ningar m.m.» Utredningsuppdraget omfat- tade alla former av anläggningar till vilka stöd Skulle kunna utgå ur fonden för idrot— tens främjande. I promemorian konstatera- des, att anläggningsbidragen med utgångs— punkt från bidragsstorlek och fördelnings- sätt skulle kunna uppdelas i två typer.

»Den ena typen av bidrag, som fördelas av ett särskilt organ inom Sveriges riksidrottsför- bund, idrottsplatskommittén (IPK) utgår av me- del som särskilt anvisats RF för ifrågavarande ändamål. Dessa bidrag utgörs av mindre anslag till anläggande eller förbättring av lek- och idrottsanläggningar samt bidrag till bastuan- läggningar. Jämlikt beslut av Kungl. Maj:t må bidrag utgå till dessa ändamål med högst 5 000 kronor. Vidare föreskrivs att, vid fördel- ning av bidrag, hänsyn inte må tas till om bi- dragstagare är ansluten till RF eller ej.

Den andra typen av anläggningsbidrag avser sådana som överstiger 5 000 kronor. Dessa bi- drag, s.k. större bidrag, fördelas av Kungl. Maj:t efter förslag av RF (IPK). För dessa bi- drag reserveras — i motsats till vad som gäller för de mindre bidragen — icke något visst be- lopp årligen utan vad som disponeras härför kan närmast sägas ha karaktär av en restpost, som framkommer sedan det visat sig hur myc- ket av tillgängliga medel som bör utnyttjas för andra idrottsändamål.

För anläggningsbidrag, som nu beviljas med anlitande av idrottsanslaget, gäller — bortsett från ovan angivna föreskrifter ifråga om mind- re anslag och bidrag till bastuanläggningar — inga generella bestämmelser, vare sig bidragen beviljas av Kungl. Maj:t på förslag av RF eller självständigt av RF. Som en allmän regel för bi- drag ur idrottsfonden gäller emellertid enligt Kungl. Maj:ts beslut, att bidragstagares insats för ändamålet ifråga skall uppgå till minst sam- ma belopp som erhållet statsbidrag. Statsbidrag skulle sålunda i princip kunna utgå med 50 procent av kostnaden för en anläggning. Bidrag motsvarande mer än halva kostnaderna har fö- rekommit när det gällt anläggningar av bety- delse för landet i dess helhet eller undantagsvis när lokala ekonomiska förhållanden kunnat motivera högre bidrag. Det normala är dock att bidragsbeloppen på grund av bristande me- delstillgårrg hållits avsevärt lägre. För när- varande kan sägas gälla, att bidrag utgår med 20 till 30 procent av beräknad kostnad då den- na understiger 100 000 kronor. Vid högre kost- nad blir bidragen procentuellt mindre för att i vissa fall bli endast symboliska eller helt utebli. Större bidrag än 50 000 kronor för en anlägg- ning, har inte annat än helt undantagsvis före- kommit under senare år. Bidragen avser såväl vanliga idrottsanläggningar som anläggningar för ridsport. Vid RF:s avvägning av bidragens storlek har hänsyn bl.a. tagits till skatteun- derlagen i berörda kommuner.

Beredning av frågor rörande bidrag till an- läggningar handhas inom RF av en särskild kommitté, Idrottsplatskommittén (IPK). Denna tillkom år 1928 och är numera sammansatt av representanter från RF, kommunförbundet och såsom självskriven ledamot Kungl. Maj:ts om-

RF har fastställt särskilda stadgar för kom- mittén, där bl. a. föreskrives att IPK har att be- reda eller handlägga alla ärenden inom RF rö- rande idrottsanläggningar i Sverige, antingen det gäller anslagsfrågor eller andra spörsmål. I IPKzs arbetsuppgifter ingår såsom huvudupp- gift att bedriva rådgivande och kontrollerande verksamhet beträffande olika slag av idrottsan- läggningar. IPK står härvid till förfogande inte bara för idrottssammanslutningar utan även för kommuner, företag och enskilda. IPK hand- har förutom — såsom ovan nämnts — bered- ningen av anslagsärenden även utbetalning av beviljade bidrag samt infordrar och granskar redovisningar för bidragen.

Vad särskilt angår de s.k. större bidragen ut- betalas dessa i etapper under arbetets gång samt i förhållande till utförda arbeten och nedlagda kostnader, varav följer att visst belopp alltid kvarstår till dess arbetena färdigställts. Slut- utbetalning sker först sedan utförda arbeten godkänts och slutredovisning erhållits. Under arbetets gång företas av IFK:s tekniker besök på byggnadsplatsen för kontroll och lämnande av råd och anvisningar.

För sin verksamhet förfogar IPK över eget kansli med fast anställd personal — förestånda- re samt teknisk och administrativ personal.

Bidragsgivningens omfattning under senare år m.m. Nedanstående sammanställning utvisar dels hur stora belopp, som under budgetåren 1954/64 avsatts till fonden, dels hur stor del av de av- satta medlen, som disponerats för att ge bidrag till idrottsanläggningar.

Till fonden för idrottens främjande avsatta medel samt för anläggningsstöd disponerade medel.

Fonden för Därav till idrotts- idrottens främ- anläggningar jande 1955/56 9 milj. 2 037 600 1956/57 9,85 milj. 2 339 850 1957/58 10 milj. 1 596 550 1958/59 10,3 milj. 2 963 550 1959/60 11 milj. 2 885 285 1960/61 11,5 milj. 3 042 500 1961/62 12,1 milj. 3184650 1962/63 12,7 milj. 3400 250 1963/64 14,1 milj. 3 553 950 1964/65 17 milj. 4 229 500 Summa: 117,55 milj. 29 233 685

I sammanställningen har icke medtagits ett belopp av 4431000 kronor, som under åren 1955/59 anvisats för ombyggnad av Stock- holms stadion. Därest även detta belopp med- räknas har såsom bidrag till idrottsanläggningar

33 664 685 kronor.»

Fördelningen av dessa medel mellan stör— re och mindre anläggningar samt bastuan- läggningar framgår av tabell 7.3. Av tabel- len framgår också det antal anläggningar till Vilka bidrag utgått samt det genomsnitt- liga beloppet per anläggning under de an- givna åren. I fotnot anges anslagsutveck- lingen åren 1965/66, 1966/67 och 1967/68.

Fördelningen av de större anslagen på kommuner av olika storleksordning framgår av tabell 7.4. Den största delen av anslagen gick under de angivna åren till kommuner med högst 10 000 invånare.

Bidragsprocentens storlek i förhållande till den totala anläggningskostnaden framgår av följande sammanställning.

Statsbidrag i % av beräknad kostnad för arbeten vartill

Budgetår bidrag utgått 1956/57 16,5 1957/58 15,9 1958/ 59 13,7 1959/60 9,3 1960/61 8,7 1961/62 6,3 1962/63 13,8 1963/ 64 7,0 1964/65 6,1

Idrottsutredningen återkommer under av- snitt 7.5 med sina förslag i fråga om anlägg— ningsstödet ur fonden för idrottens främ— jande,

b. de medel ur fonden för friluftslivets främjande, som används till anläggningsstöd. Budgetåret 1969/70 beräknas beloppet till omkring 4,5 milj. kr. Fonden för friluftsli- vets främjande och normerna för medels- fördelningen ur fonden beskrivs utförligt i avsnitt 5.3.2.

6. anslaget under nionde huvudtiteln — gäller fr.o.m. 1.7.1969 — Åtgärder för fritidsbåttrafiken bör i sin helhet överföras till anslagsposten Anläggningsstöd m.m. Budgetåret 1969/70 är en bidragsram på 4 milj. kr. avsatt för ändamålet. Principerna för fördelning av medel ur anslaget beskrivs under avsnittet 5.3.6. När det gäller detta anslag har det inte varit självklart att föra

Tabell 7.3 Fördelning av bidrag på större, mindre och bastuanläggningar

Större anläggningar] Mindre anläggningar Bastuanläggningar

Belopp Belopp Belopp per per per Budgetår Antal Belopp anläggn. Antal Belopp anläggn. Antal Belopp anläggn. 1955/56 81 1412 0001 17 432 265 542 100 2 045 58 83 500 1 439 1956/57 101 1 684 5002 16 678 281 587 650 2 091 45 67 700 1 504 1957/58 44 808 0003 18 363 310 695 350 2 243 55 93 200 1 694 1958/59 71 1 848 0004 26 028 449 1 017 650 2 266 55 97 900 1 780 1959/60 97 1 930 000 19 896 383 873 235 2 279 41 82 050 2 001 1960/61 102 1973 000 19 343 321 989 150 3 081 37 80 350 2171 1961/62 94 1 989 000 21 159 432 1 107 500 2 563 34 88 150 2 592 1962/63 90 1 849 500 20 550 390 1 445 800 3 707 42 104 950 2 498 1963/64 89 1 925 000 21 629 453 1 538 500 3 396 43 90 450 2 103 1964/65 96 2 504 000 26 083 441 1 617 500 3 667 33 108 000 3 272 Summa 865 17 923 000 20 720 3 725 10 414 435 2 795 443 896 250 2 023 1 För ombyggnad av Stockholms stadion tillkommer 346 000 2 » » » » » » 375 000 3 » » » » » » 1 900 000 4 » » » » » » 1 810 000 Summa: 4 431 000 5 bidragsfördelning 1965—1968 1965/66 91 2 725 000 29 945 419 1 694 500 5 134 33 124 000 3 757 1966/67 90 2 500 500 27 783 498 2059 950 4 136 51 154 000 3 019 1967/68 74 2 022 000 27 324 483 1 979 500 4 058 51 163 000 3 196

över det till anslagsposten Anläggningsstöd m. m. Med tanke på att statens naturvårds— verk kommer att handha också detta anslag efter den 1.7.1969 har dock utredningen stannat för att föra också detta stöd till an- slagsposten Anläggningsstöd m.m. Utred— ningen utgår från att små-båttrafiken blir föremål för utredning och att statsstödet till verksamheten därvid prövas i särskild ord- ning.

Ur anslag under elfte huvudtiteln för sys- selsättningsfrämjande åtgärder — allmänna beredskapsarbeten m.m. och särskilda be- redskapsarbeten m. m. — utgår avsevärda belopp till byggande av anläggningar för idrott och friluftsliv. Budgetåret 1968/ 69 beräknas omkring 20 milj. kr. av anslagen ha använts för detta ändamål. Idrottsutred- ningen har i redovisningen av statens insat- ser för idrott tagit upp beloppet, eftersom stödet är av stort värde för idrotten. In- satserna är ett led i samhällets sysselsätt- ningspolitik och bedömningen om var och i vilken omfattning anläggningar skall uppfö- ras sker utifrån arbetsmarknadspolitiska ut- gångspunkter. Storleken av insatserna beror

på behovet av lämpliga sysselsättningsobjekt. Utredningen har efter kontakt med arbets- marknadsstyrelsen uppskattat storleken av insatserna i fråga om idrottsanläggningar till 20 milj. kr. budgetåret 1969/70. Dessa me- de] bör inte överföras till anslagsposten An- läggningsstöd m.m. utan kvarstå under elfte huvudtiteln, eftersom de är en del av ar- betsmarknadspolitiken — och bör bedö- mas i detta sammanhang — och inte i första hand ett stöd till idrotten.

Idrottsutredningen har i sin summering av insatserna för idrott inte tagit upp de medel som utgår ur anslaget Bidrag till byggnads- arbeten inom skolväsendet m.m. under åt- tonde huvudtiteln. Utredningen vill i detta sammanhang ändå nämna att avsevärda be- lopp utgår ur detta anslag varje år till byg- gande av bl. a. gymnastiksalar inom skolvä— sendet. Följande bidragsbestämmelser gäller.

»Statsbidrag till byggnadsarbeten för grund- skolor, gymnasier, fackskolor och sjöbefäls- skolor utgår till kommun enligt kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 318) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsen- det (omtryckt 1962: 479, ändrad senast 1967: 821).

E 59 79. CG N |E o % grn % E cu L- E 899. 0 SK! __.5 cl... 0 o o 'I! en E x : 50 'o & ** "0 O .— m .se än 2 m *— E 2 ——9> & må ; 5 (I) .a: 53 = a - OMGN > > :e :: .. 5 - = % = 1— E 32 & CD 0 & å ” ”få mE NE ; = en V) .E C 0 CD _: en i! : N X & :o "g ?; m E en 5 g 2 (I) :: OE :e 25 > [m a: en .E E o 'ct !— :o LL ”: lx := N "% [— SOU1969:29

Antal bidrag anläggn.

anläggn.

Antal bidrag anläggn. Antal bidrag

anläggn.

Antal bidrag

anläggn.

bidrag

Antal

Budgetår

O COM OOO OOOOINMOOOO oo-n-nmmoooo ViNNNOX'n'hIn—nln ooogååogog 000 ca 0000 0080 comuni/300000 'OtrNNRxD'nOv—ln -——N-——-——=rmmN.—.—4 000 00 ooo gcoååg OOO ooo ln omm Ira—uno-nh nNN VVNMNN 0 00000 0 000000 Olrnn Oln'holh'h VINN ONNNGXN'Ö .— —-4-—4v— NMv—nmv—uN SOOOOOOv—O ln o O'OO .Neemeohoå sroo-n-nh—i—ooovm _mq-mmmN'nN SgsssååSås FOO O #menmmngsm _.txrxq-lx-n-n N __N— MVN—Nmth—q mmh OOO Q' NMNSåmNgmg OxOOIN'f) INQ'OQ'ON corian—comuni...” —1Nv—-—NNNNNN 000 0 oo seg eg OWFOIN'AOOIOXDOO vw—hvvhhmm N—N _m—tva mxo—q-hNh-n—ao — —- .— v—v—N VM'QI'OOIXNM'OON vunna-noolx-naxooax —haxmosrs|'oomv ——mmsoeolnxohooax ......—..—u——.—.—_.——c O C 00 O oåoSOoggog (") WOOOOOWO manx—nmamh vv—ammwr—axano NONNNDO—Q'v—MN ... ... ___—__..— NOSINONINQ'NDINWVS _xowmmlxoosorxxo ... IONDINOOONO—Nmtl' Mmmm-000000 xxxxxxxxxx VWNDKNOOOXO—INM mmm-ninmosososo ONQONCNQONGNOXONOX _|u—lv—1v—1—tv—lv—lI—11—Iv—l

50 526

19 960 000

32 666

28 521 15 490000

32 912700

106 2467000 23 273

15 737

11 504 300

731

Summa:

För permanenta skollokaler bestäms bidrags- underlaget med utgångspunkt i ett grundbelopp av 900 kr. per kvadratmeter nettogolvyta. Detta grundbelopp, som hänför sig till kostnadsläget den 1 januari 1956, skall omräknas med hän- syn till därefter inträffade kostnadsförändringar enligt byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsin- dex. Enligt skolöverstyrelsens beräkningar upp- gick beloppet den 1 januari 1968 till 1430 kr. Omräkning skall vidare ske med hänsyn till olikheterna i byggnadskostnadema mellan skil- da orter enligt bostadsstyrelsens ortsindex.

På bidragsunderlaget utgår statsbidrag med procenttal, som fastställs med hänsyn till bl. a. skatteunderlaget, enligt en i bidragskungörelsen intagen särskild tabell. F.n. varierar bidrags- procenten huvudsakligen mellan 35 och 45.

Till provisoriska skollokaler utgår statsbidrag med 325 kr. per kvadratmeter nettogolvyta.»

Bidrag utgår endast till lokaler som vid s.k. lokalbehovsprövning förklarats erfor— derliga. Lokalbehovsprövning sker hos ve- derbörande länsskolnämnd. Beslut om stats- bidrag lämnas av skolöverstyrelsen.

Beroende på elevantal och skolstadium anses gymnastiksalar av olika storlek behöv— liga. Skolöverstyrelsens anvisningar upptar följande lokalytor, som kan ligga till grund för statsbidragsberäkningar:

10x16 (X5)=160 m2 10x20(x5)=200 m2 14x26 (x6)= 364 m2 16x32 (x7): 512 m? 18x36 (x7)=648 m2

gymnastiksal I gymnastiksal II gymnastiksal III gymnastikhall I gymnastikhall II

Skolöverstyrelsen beräknar att en äldre elev behöver en yta på 10 nr2 för att kunna utöva gymnastik. Till de ovan nämnda ytor— na kommer vissa biutrymmen, som omkläd- nads- och duschrum m. m.

Allt fler kommuner har insett nödvändig- heten av att skolgymnastiksalarna byggs på ett sådant sätt. att de kan användas för idrottsutövning också utanför skolans verk- samhetsområde. Detta har medfört att man på många håll vidgar lokalytorna utöver de av skolöverstyrelsen fastställda, så att man får en kombinerad gymnastik- och idrotts- hall för kommunens bruk. Statsbidrag till så- dan anläggning utgår till de av skolöversty- relsen för skolans behov godkända ytorna från anslaget under åttonde huvudtiteln. För den överskjutande delen kan visst bidrag ut-

Dessa lokaler måste anses vara jämför- bara — bl. a. från användningssynpunkt — med andra kommunala idrottslokaler.

Utredningen vill i detta sammanhang ock— så ta upp till behandling en inom skolöver- styrelsen utarbetad PM angående statsbidrag till uppförande av simanläggningar vid sko- lor, som överlämnats till utredningen för ställningstagande. Skolöverstyrelsen fick Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa utred- ningen med anledning av riksdagens skrivel- se den 5 december 1962 nr 384 (statsut- skottets utlåtande nr 176).

I promemorian konstaterades, att några möjligheter till statsbidrag för uppförande av simbassänger inomhus egentligen inte fanns. Detta hade, menade man, verkat åter- hållande i fråga om uppförandet av inom- husbassänger, vilket i sin tur lett till minskad simkunnighet. Orter, där lokaler fanns och simundervisningen var obligatorisk, uppvisa- de en simkunnighet bland skolungdomen på mellan 90 och 100 %. Bidragsunderlaget för en bad- och simanläggning på ca 210 rn2 uppskattades till ca 250 000 kr. Arbetsgrup- pen presenterade följande förslag.

»Vid prövningen av huruvida statsbidrag skall utgå till uppförande av en inomhusbassäng borde inga speciella krav uppställas beträffande befolknings- eller elevunderlag utan den prö- vande myndighetens huvudsakliga uppgift bor- de vara att tillse att anläggningen blir så belä- gen och så utförd att den på bästa sätt tillgodo- ser skolans simundervisning. '

Därest emellertid vissa normer anses böra uppställas beträffande befolknings- eller elev- underlag för att statsbidrag skall utgå, bör des- sa vara generösa. Att kräva alltför många vec- kotimmars beläggning av simhallen för obliga- torisk simundervisning skulle medföra att fler- talet landsbygdskommuner icke skulle komma i åtnjutande av statsbidrag.

Vid bestämmande av beläggningen av en simhall kan man utgå från att simundervis- ningen i grundskolan exempelvis organiseras så att den elementära simundervisningen sker i årskurserna 3 och 4 med 1/2 veckotimme per årskurs och att den kompletterande simunder- visningen förläggs till övriga årskurser på mel- lan- och högstadiet. Tid för simprovsavläggning på friluftsdagar och simundervisning under des- sa bör likaså medräknas. Med en sådan orga- nisation kommer i en kommun, där det obliga-

toriska skolväsendet omfattar 25—30 klasser, simhallen att under skoltid beläggas med 7—8 veckotimmar. Det bör observeras att beräk- ningen är baserad på att undervisningen skulle ske med hela klasser. Erfarenheten visar emel- lertid att undervisningsgrupperna av olika an- ledningar och speciellt ur effektivitets- och så- kerhetssynpunkt icke bör överstiga 12—15 ele- ver, dvs. halv klass. Detta innebär således att Simhallens beläggning skulle uppgå till ca 15 veckotimmar.

Utredningen föreslår således att en belägg- ning av simhallen med 7—8 veckotimmars sim— undervisning med hel klass av elever tillhörande det obligatoriska skolväsendet skall utgöra mini- mum för erhållande av statsbidrag för en sim- anläggning.

Därest simundervisningen på grund av orga— nisatoriska eller driftsekonomiska skäl icke helt kan förläggas till skoltid, bör detta icke utgöra hinder för erhållande av statsbidrag, såvida kommunen kan förete en organisation för sim- undervisning under läsåret på tid utanför skol- schemat i den omfattning och för de årskurser som ovan angivits. Ävenså bör ett samgående mellan kommuner för att erhålla den stipule- rade beläggningen av hallen icke utgöra hinder för erhållande av statsbidrag.

I de fall där kommun önskar uppföra en större anläggning för att därigenom bättre till- godose allmänhetens behov av bad och sim- ning bör, därest anläggningen utformas så att den även är lämplig för den elementära sim- undervisningen och anläggningen disponeras kostnadsfritt för skolans simundervisning. stats- bidrag kunna utgå på högst det bidragsunder- lag som här föreslås utgå för skolsimanlägg- ningar.»

Skolöverstyrelsen anförde vid promemo- rians överlämnande följande.

»Det utredda behovet av simanläggningar är angeläget och bör tillgodoses. Överstyrelsen an- sluter sig till utredningens förslag att den bi- dragsberättigade delen av anläggningen beräk- nas efter 293 rn2 med i regel omkring 210 m2 nettogolvyta. Utredningen uppskattar behovet av nya anläggningar för simundervisning i hela riket till ca 350. Totala kvotkostnaden för upp- förandet av de erforderliga anläggningarna skulle, så vitt gäller den bidragsberättigade de- len, därför belöpa sig till (350 x 210 x 1466 =) ca 108 milj. kr.

Överstyrelsen utgår från att utbyggnaden bör fördelas på en period av omkring tio år. Kost- naderna för uppförande av de aktuella anlägg- ningarna kan ej ges utrymme inom den i petita för 1966/67 föreslagna investeringskvoten. utan att byggandet av angelägna skollokaler i övrigt åsidosätts. Den årliga kvoten behöver därför ökas med ca 10 milj. kr.

Statsbidrag bör ges enligt samma grunder som för övriga skollokaler. Det beräknade år- liga bidragsunderlaget uppgår då till (0,1 )( 350 )( 210 )( 1257 : avrundat) 9 milj. kr. Enligt de nu gällande utbetalningsreglerna skul- le statens kostnad för det första året belöpa sig till 1,7 milj. kr. och därefter till 3,4 milj. kr. per år (37,5 % å bidragsunderlaget).

Även i övrigt bör kungörelsen 1957:318 tillämpas. Dock syns lokalbehovsprövningen för simanläggningar tills vidare böra ankomma på översytrelsen beträffande alla skolformer. Särskild kungörelse vartill förslag utarbetats av utredningen behövs inte.

Till utredningen är skissritning över siman- läggning bifogad. Överstyrelsen avser att med denna som utgångspunkt utarbeta en eller flera typritningar till kommunernas tjänst.

Under hänvisning till vad ovan anförts hem- ställer överstyrelsen att statsbidrag till bygg- nadsarbeten inom det allmänna skolväsendet förklaras avse även till skolbyggnad hörande simanläggning samt att för tillgodoseende av det ådagalagda behovet av ifrågavarande an- läggningar åtgärder vidtas i överensstämmelse med vad överstyrelsen här förordat.»

Materialet har som nämnts överlämnats till idrottsutredningen för ställningstagande. Idrottsutredningen utgår vid sina övervägan— den från att de överläggningar, som pågår mellan företrädare för statsdepartementen, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet inte leder till en indrag— ning av statsbidragen utan endast till någon form av omläggning av stödet.

Idrottsutredningen delar i allt väsentligt skolöverstyrelsens uppfattning i fråga om statsbidrag till simanläggningar vid skolor. Utredningen anser att simanläggning från bi- dragssynpunkt bör jämställas med gymna- stiksal och att alltså samma bidragsprocent som i fråga om sådan bör tillämpas. Stats- bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsen- det bör alltså fr. o. rn. 1.7.1970 utgå även till simhall, som hör till skolbyggnad och som uppförs i enlighet med skolöverstyrelsens anvisningar.

7.5. Idrottsutredningens överväganden

Som framgår av beskrivningen av fonderna för idrottens och friluftslivets främjande (se kapitel 5 samt avsnitten 7.3 och 7.4) kan statsstöd till vissa anläggningsobjekt utgå ur

båda fonderna. I en del fall är bidragsnor- merna olika beroende på vilken fond som utnyttjas. Enligt idrottsutredningens uppfatt- ning är det otillfredsställande att bidrags- principerna för samma typ av anläggning är olika beroende på vilken av fonderna, som utnyttjas. I och för sig kan givetvis en an- passning av bidragsprinciperna göras, så att bedömningsgrunderna blir överensstämman- de för samma anläggningsobjekt. Utredning- en vill dock framhålla, att nya gränsfall ständigt uppkommer så länge den nuvaran- de uppdelningen kvarstår mellan anlägg- ningar för idrott och för friluftsliv. Utred— ningen förordar därför att de under a—c beskrivna statsbidragen till idrottsanlägg- ningar sammanförs i ett anslag.

Åtskilliga fördelar uppnås genom detta. Ansökningsförfarandet förenklas. Kommun eller organisation som skall söka bidrag till en anläggning behöver endast vända sig till en instans med sin ansökan. Risken för att skilda myndigheter tillämpar olika bedöm— ningsgrunder elimineras, vilket inte minst ur rättvisesynpunkt gentemot de bidragssökan- de är av stort värde. Vid uppförandet av stora integrerade anläggningar med aktivite- ter som kan hänföras till både idrott och fri- luftsliv har den nuvarande anslagssplittring— en medfört stora olägenheter. Bl. a. har den bidragssökande måst vända sig till flera in- stanser med ansökningar. De integrerade anläggningarna — vilka sannolikt kommer att bli allt vanligare i framtiden — är goda exempel på anläggningar för alla sorters fy- sisk aktivitet, där gränsen mellan det som idag kallas idrott och det som kallas frilufts- liv är omöjlig att upprätthålla. Idrottsutred— ningen anser det vara av stor vikt att dylika områden kommer till stånd i ökad utsträck- ning. Kommuner och föreningar bör få möj- lighet att planera sådana anläggningar i ett sammanhang och få bidragsansökningar be- dömda av en instans. I annat fall kommer konstlade uppdelningar av anläggningarna att få göras innan de kan bedömas från idrotts- resp. friluftsaspekter. Gränsdrag— ningsproblem kommer då alltid att uppstå.

Även för de anslagsfördelande instanserna måste det vara fördelaktigt om endast ett

anslag finns. Det gäller såväl vid bedöm— ningen — eftersom risken för dubbel bi- dragsgivning försvinner — som vid verk— samhetsplaneringen.

Idrottsutredningen förordar således att fonderna för idrottens och friluftslivets främjande samt anslaget Åtgärder för fri- tidsbåttrafiken i de delar, som angivits i punkterna a—c ovan förs samman till an- slagsposten Anläggningsstöd m. rn. under an— slaget Centralt stöd till idrotten. Till anslaget bör också föras de medel — 0,5 milj. kr. — som utgår ur nuvarande fonden för frilufts- livets främjande till vissa organisationer för allmänna servicefunktioner, anslagen på 0,2 milj. kr. till bastuanläggningar samt på 0,1 milj. kr. till Simbadsdelegationen. Se vidare 7.3.b.

Det av utredningen föreslagna nya ansla- get skulle — med budgetåret 1969/ 70 som basår — uppgå till ca 14 milj. kr.

Innan utredningen närmare diskuterar den framtida användningen av de medel som inryms under anslagsposten bör vissa princi- piella synpunkter anläggas på utformningen av idrottsanläggningar och frågan om beho- vet av statsbidrag till dessa.

I enlighet med den definition utredningen gjort av begreppet idrott är det sådana idrottsanläggningar, som kan bereda alla ka- tegorier möjlighet till aktiv fysisk rekrea- tion, som måste uppföras. Vid sidan av de anläggningar som uppförs för i första hand skolornas och föreningslivets behov behövs anläggningar som kan tillgodose den rekrea- tionssökande allmänhetens behov och önske- mål. Det är av vikt att tillkomsten av sådana anläggningar stimuleras. Först när de finns i tillräcklig omfattning har möjligheter ska- pats för det av utredningen eftersträvade breda idrottsutövandet.

De flesta av de idrottsanläggningar som byggdes i Sverige under de första årtiondena av 1900—talet uppfördes av olika organisa- tioner, vilka även svarade för driften av an- läggningarna. Idrottsutredningen vill under- stryka den stora betydelse. som enskilda personers och organisationers ideella arbete haft för tillkomsten av idrottsanläggningar i Vårt land. Förutsättningarna för idrottsut—

övning skapades genom dessa insatser på de flesta platser i landet. Reformerna på ar- betstidsområdet har lett till att allt fler män- niskor fått möjligheter att utnyttja anlägg- ningarna.

Efter hand har byggandet och driften av idrottsanläggningar nästan uteslutande blivit en kommunal angelägenhet. Kommunerna förvaltar för närvarande omkring 10 000 an- läggningar för idrott i olika former (se vida— re 4.4.4). Normalt byggs det varje år hund- ratals nya sådana anläggningar för en sam- manlagd kostnad av över 100 milj. kr. sam- tidigt som äldre anläggningar förbättras och förses med nya tekniska anordningar. Stora markområden förvärvas och iordningställs för rekreationsändamål. Många av de före- ningsägda anläggningarna har överlåtits på kommunerna och i de fall en sådan över- låtelse inte kommit till stånd har kommu- nerna ofta förbundit sig att svara för an- läggningarnas drift och underhåll.

De statliga anslag som beviljats till byg— gandet av idrottsanläggningar :" traditionell bemärkelse har inte kunnat ökas i den takt som i och för sig varit önskvärd med tanke på den ökade byggnadsverksamheten inom detta område. Huvudparten av de ökade statsbidragen har i stället utgått som orga- nisationsstöd i olika former. Statsbidragen till idrottsanläggningar har därför. som fram- går av de under 7.4 redovisade tabellerna, i stor utsträckning förlorat sin betydelse. De genomsnittliga anslagen till större anlägg- ningar har under de senaste åren uppgått till något över 27 000 kr. Detta trots att antalet anläggningar till vilka. bidrag utgått minskat. I fråga om mindre anläggningar är det ge- nomsnittliga bidraget idag omkring 4000 kr. och till bastuanläggningar något över 3000 kr. Budgetåret 1964/65 uppgick det genomsnittliga statsbidraget. räknat i pro- cent av den beräknade anläggningskostna- den. till 6,1 %. Någon nämnvärd förskjut- ning i procentsatsen har inte inträtt under de senaste åren.

Det redovisade materialet understryker, att statsbidraget inte har någon större bety- delse som stimulansfaktor vid en anlägg- nings tillkomst. Eftersom detta var ett av de

viktigaste motiven vid statsbidragens infö- rande anser utredningen att nya former för det statliga stödet bör prövas.

Sin största betydelse har anslagen idag, när de utgår som bidrag till de idrottsanlägg- ningar som fortfarande uppförs och drivs av olika organisationer. I regel är det här frå— ga om mindre anläggningar för föreningar- nas eget behov, t. ex. klubbstugor, bastuan- läggningar och mindre anläggningar för oli- ka specialidrotter. Enligt utredningens me- ning är denna självverksamhet inom orga- nisationerna av stor betydelse och bör där- för på allt sätt stimuleras.

Idrottsutredningen har i betänkandet om Vålådalens framtid deklarerat att stödet till riksanläggningar främst bör vara en statlig angelägenhet medan lokalt betonade an- läggningar i första hand bör vara en kom— munal fråga. Utredningen kommer i kapitel 12 att i särskild ordning lägga fram förslag i fråga om riksanläggningar.

Utredningens principiella syn på ansvars- fördelningen mellan stat och kommun över- ensstämmer med de riktlinjer som 1967 års riksdag fastställt med anledning av proposi- tionen 1967: 59 angående statens stöd till fri— luftsverksamheten. I takt med tillkomsten av stora kommuner blir idrottsanläggningarna i allt större utsträckning utnyttjade enbart av den egna kommunens invånare. Olika slag av anläggningar kommer nämligen att fin— nas inom kommunen, varför det i allt mind- re utsträckning blir nödvändigt för männi- skorna att söka Sig till angränsande kommu— ner för att kunna utöva sina idrottsliga akti- viteter. Enligt idrottsutredningens uppfatt- ning innebär detta ett ytterligare understry- kande av idrottsanläggningen som en när- anläggning, vilken i första hand är avsedd att betjäna den egna kommunens invånare. Byggandet av idrottsanläggningar blir där- med i allt högre grad en kommunal ange- lägenhet och bör som sådan bekostas med kommunala medel. Utredningen föreslår därför, att nu gällande bidragsbestämmelser för idrottsanläggningar ändras så att stats- bidrag normalt inte utgår till kommun för uppförande av idrottsanläggning av idag tra- ditionell betydelse. Undantag bör kunna gö-

ras i speciella fall, t. ex. för kommuner med stort antal studerande (se kapitel 9).

Idrottsutredningen har ovan framhållit nödvändigheten av att idrottsanläggningar- nas användningsområde breddas och att an- läggningarna kan utnyttjas av alla kategorier människor. Som utredningen ovan antytt bör tillkomsten av sådana allsidiga anläggningar stimuleras. Detta kan ske bl. a. genom en ökad statlig satsning på forsknings- och ut- vecklingsarbete. Utredningen är emellertid också, med avsteg från den ovan uttalade huvudprincipen om att kommunerna ekono- miskt bör svara för uppförandet av idrotts— anläggningar, beredd att förorda statsbidrag till anläggningar, som i första hand tar sikte på att tillgodose den rekreationssökande all— mänhetens behov. Detta innebär att de bi- dragsbestämmelser, som nu gäller för fon— den för friluftslivets främjande. bör gälla också i fortsättningen.

Även om uppförandet av idrottsanlägg- ningar bör, och i växande utsträckning kom— mer att vara en kommunal angelägenhet, anser utredningen det angeläget att det ock- så i fortsättningen bllr möjligt för idrotts- sammanslutningar att uppföra smärre an- läggningar. Det är också angeläget att de föreningsägda anläggningar, som idag finns, kan hållas i sådant skick att de kan använ- das för sitt ändamål. Utredningen föreslår därför, att möjligheten till statsbidrag också i fortsättningen skall finnas för i första hand smärre anläggningar som uppförs med idrottsförening eller därmed jämförbar sam- manslutning som huvudman samt till förbätt- ring och ombyggnad av dylika anläggningar.

Det forsknings- och utvecklingsarbete, som utredningen ovan framhållit betydel- sen av, bör i första hand vara en statlig ange— lägenhet. Idrottsforskningen beskrivs närma- re i kapitel 10. Här avses i första hand det utvecklingsarbete som behövs bl.a. för att få fram ändamålsenliga och moderna idrotts- anläggningar samt för att så långt som möj- ligt utveckla och utarbeta olika typanlägg- ningar. En ökad standardisering av idrotts- anläggningar bör enligt utredningens mening också vara av stort värde. Som exempel på här avsett utvecklingsarbete kan nämnas tek-

niska anordningar för kombination av an— läggningar för sommar- och vinteridrott, ut- provning av nya material för idrottsanlägg- ningar, utarbetande av standardritningar för olika typer av anläggningar. möjlighet att åstadkomma en effektivare vattenreningi badanläggningar m.m. Enligt utredningens mening skulle stora summor kunna spa- ras åt kommunerna genom statliga insatser på dessa och likartade områden, summor som i väsentlig grad skulle överstiga de be- gränsade anläggningsbidrag, som idag utgår.

Utvecklingsarbetet bör bedrivas i nära samråd med huvudmännen för idrottsan- läggningarna. För detta talar inte minst nöd- vändigheten av ett ständigt samarbete mel- lan forskare och byggare. Om utvecklings- arbetet ska]! vara meningsfyllt måste gjor- da rön snarast möjligt bli kända för dem, som sedan skall omsätta resultaten av ar- betet i praktiken.

Kommunförbundet har inrättat en sär- skild delegation för idrotts- och fritidsfrågor. Idrottsutredningen anser starka skäl tala för att i största möjliga utsträckning knyta ut- vecklingsarbetet till denna delegation. Ett särskilt utvecklingsorgan bör därför inrättas med företrädare för naturvårdsverket, kom- munförbundet och RF. Om möjligt bör ut- vecklingsorganet ha kanslimässig samverkan med kommunförbundets idrotts- och fritids- delegation. Stora fördelar skulle vinnas vid ett sådant förfarande varför möjligheterna härför noga bör prövas. I nedanstående skiss tecknas utvecklingsorganets tänkta organisa- ' tion.

Utvecklingsorganet

Kommunförbundet RF Idr- o fritidsdeleg.

De medel, som står till förfogande för ut- vecklingsarbete budgetåret 1969/ 70 är om- kring O,5 milj. kr., varav merparten används av statens naturvårdsverk för vissa arbeten

Naturvårdsverket

Kansli

kring friluftsanläggningar. Utredningen an- ser att ett intensifierat utvecklingsarbete bör komma till stånd och föreslår en stegvis upp— räkning av anslaget till 1,5 milj. kr. budget- året 1974/ 75. Medel för utvecklingsarbetet bör äskas av utvecklingsorganet hos statens naturvårdsverk, som i enlighet med utred- ningens förslag i kapitel 15 föreslås bli an- slagsfördelande myndighet för anläggnings- stödet.

Idrottsutredningen förordar således mot bakgrund av det ovan förda resonemanget,

att staten skall svara för tillkomsten av riksanläggningar (se vidare kap. 12).

att kommunerna skall svara för tillkoms- ten av näranläggningar (lokala anläggning- ar). som i huvudsak utnyttjas av den egna kommunens invånare,

att de statliga bidragen till kommunerna för uppförandet av idrottsanläggningar av idag traditionell mening i huvudsak slopas,

att satsningen på forsknings- och utveck- lingsarbete skall öka, men

att — med avsteg från huvudprincipen ovan — statsbidrag skall kunna utgå till i första hand kommuner för uppförandet av anläggningar som är avsedda för den rekrea- tionssökande allmänhetens behov, varvid nu- varande bidragsbestämmelser för fonden för friluftslivets främjande bibehålls, samt

att statsstöd till föreningsägda anlägg— ningar skall utgå också i fortsättningen.

Idrottsutredningen berör de organisato- n'ska frågorna utförligt i kapitel 15 och går därför nu inte närmare in på dessa.

Basåret 1969/ 70 skulle således anslagspos- ten Anläggningsstöd m.m. uppgå till om- kring 14 milj. kr. I beloppet ingår 1 milj. kr. till Vålådalen (enligt idrottsutredningens för- slag). I kapitel 16 redovisar utredningen ut- vecklingen av anslaget fram till 1974/75. För detta budgetår slutar anslagsposten An- läggningsstöd m. m. på 27,5 milj. kr., varav till riksanläggningar ca 9 milj. kr.

8. Idrott för handikappade

8.1. Sammanfattning

Idrott utövas av tradition av unga, friska människor. De vill tävla med varandra om den bästa prestationen. Men idrott är så som utredningen uppfattar den minst lika viktig för andra grupper i vårt samhälle. De handi- kappade har särskilt behov av idrott som terapi och förströelse, d.v.s. som en bety- delsefull form av rehabilitering. 15 handi- kapporganisationer har gått samman om ett gemensamt organ för handikappidrott anslutet till riksidrottsförbundet. Utredning- en vill med utgångspunkt från denna nya or- ganisatoriska slagkraft förorda en kraftig uppräkning av stödet till handikappidrott. Detta föreslås öka från ca 380 000 kr. bud- getåret 1969/70 till 1600 000 kr. budget- året 1974/75.

8.2. Utredningens syn på handikappidrott

Utredningen har i tidigare avsnitt från sina utgångspunkter definierat begreppet idrott (kapitel 2). Utredningen har i det samman- hanget redovisat att idrottslivet enligt dess uppfattning inte är en verksamhet avsedd enbart för de unga och friska människorna utan kanske i ännu högre grad önskvärd för personer som är äldre och inte längre är så rörliga, för sjuka och för handikap- pade. Idrotten har, rätt bedriven, i flera

avseenden en profylaktisk och hälsofräm- jande effekt och kan utgöra ett hjälpmedel vid rehabilitering av sjuka och skadade och vara en stimulans för den vars rörelseför- måga är nedsatt. Handikappidrotten är mot denna bakgrund av betydande intresse för utredningen.

Handikappidrott utövas i en rad olika for- mer och av grupper med mycket olika han- dikapp. Handikappidrotten har många be- röringspunkter med sjukgymnastik, d.v.s. idrottslig verksamhet för tillfälligt handi- kappade i samband med sjukdom och som ett led i ett rehabiliteringsprogram. Med handikappidrott menas emellertid sådan idrottsverksamhet som syftar till att vid ett mer bestående handikapp lindra verkning- en av detta, bidra till en fysisk och psykisk anpassning samt vara en förströelse.

Handikappade har ofta ett särskilt be- hov av idrott på grund av att det för deras dagliga livsföring erfordras att speciell mus- kulatur styrketränas eller för att verkning- arna av handikappet i möjligaste mån skall reduceras. Handikappidrott kan sägas vara ett av de bästa medlen för fysisk och psy- kisk rehabilitering, ett komplement till sjuk- gymnastik och ett sätt att anpassa sig till och acceptera sitt handikapp.

Allmänt kan också hävdas att idrott är viktigare för handikappade än för andra, eftersom de har så få möjligheter till andra aktiviteter.

8.3. H andikappidrottens organisationsformer

Intresset för handikappidrott växte huvud- sakligen fram i samband med det stora an- talet krigsskadade under de båda världskri- gen. Från början var handikappidrott därför i huvudsak en idrott för rörelsehindrade. Handikappidrotten har emellertid efter hand kommit att omspänna en lång rad olika handikapp och omfattar för närvarande föl- jande handikappgrupper: döva, rörelsehind- rade, blinda, utvecklingsstörda, hjärtsjuka, lungsjuka, astmatiker.

I Sverige har idrottsrörelsen tagit initiati- vet till handikappidrott. Under 1950-talet fördes i utredningskommittén Idrott för handikappade och åldringar diskussioner om de former i vilka handikappidrotten skulle bedrivas. Kommittén innehöll bl.a. repre- sentanter för RF och korpförbundet. Sam- tidigt som utredningsarbetet pågick togs fle- ra initiativ för att starta handikappidrott. Diskussionerna om organisationsformen led- de inte fram till enighet beträffande vem som skulle vara huvudman för idrotten. År 1962 utsåg Kungl. Maj:t De vanföras riksförbund, DVR (numera De handikappa- des riksförbund, DHR) till huvudman för handikappidrotten och förbundet erhöll ett anslag för handikappidrott med ursprungli- gen 60000 kr. Anslaget har sedermera ökat och uppgick budgetåret 1968/69 till 250000 kr. Därutöver har särskilt bidrag lämnats Sveriges dövas idrottsförbund (1968/69 80000 kr.). 1969/70 får handikappidrotten minst 380 000 kr. från anslaget till special- idrottsförbund.

1962 tillkom en rådgivande kommitté för idrotten med representanter för DHR, De blindas förening, medicinalstyrelsen, Le- gitimerade Sjukgymnasters riksförbund, Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Riksförbundet föräldraföreningar för cp- bam, Riksföreningen mot polio, Riksför- eningen mot reumatism, Svenska korpora— tionsidrottsförbundet, Svenska ms-förening- arnas riksförbund, Svenska röda korset, Sveriges riksidrottsförbund och sedermera Sveriges dövas riksförbund. Kommittén blev

ett rådgivande och förslagsställande organ. Den hade till uppgift att stimulera respekti- ve organisationer på det lokala planet och på distriktsplanet till fältarbete på idrottens område. Den beslutande funktionen låg hos De handikappades riksförbund. Inom detta arbetade en särskild arbetsgrupp med idrottsfrågor, Svensk handikappidrott/DHR.

1966 tillsattes inom DHR ett särskilt idrottsråd bestående av sju personer och med representanter för arbetsgrupp och distrikt.

8.4. Idrottsverksamhet bland handikappade

Det finns ingen tillförlitlig statistik över antalet handikappade i Sverige, men enbart i de produktiva åldrarna kan man räkna med att åtminstone en halv miljon personer kan betecknas som i konventionell mening handikappade. Omkring 165000 av dessa har förtidspension eller sjukbidrag. Därtill kommer minst 30000 svårt handikappade minderåriga, d.v.s. upp till sexton år.

Handikappidrotten har trots sin aktnings- värda omfattning ej på långt när berört alla dem som inom de olika handikappgrupper- na skulle kunna ta del av någon form av idrottsutövning.

I skrivelser från HCK:s medlemsorganisa- tioner har dessa redovisat den verksamhet som nu förekommer samt gjort sin bedöm- ning av det behov som föreligger av hälso- och tävlingsidrottsverksamhet inom respek- tive grupp av handikappade.

De blindas förening (DBF): Under 1967 deltog 500 synskadade i olika motions— och idrottsaktiviteter. Större tävlingar och mäs- terskap i skidor, friidrott och simning sam- lade 284 deltagare under 1967. Dessutom har klubbmästerskap och andra tävlingar genomförts. Ett stort antal motionsgrupper är i verksamhet till vilka bl. a. hör ett antal grupper för pensionärsgymnastik. Förbundet räknar med att antalet personer som del- tager i regelbunden hälsosportverksamhet ökat med 50—100%. DBF räknar med att förbundet även efter tillkomsten av ett spe- cialidrottsförbund har viktiga uppgifter för att främja idrottsverksamheten bland syn-

skadade. Konkret pekas på kanalisering av information och viss organisatorisk service. Ett särskilt problem, som inte kan lösas utan nära samverkan med DBF, är att in- formationsmaterial, stadgar, tävlingsregler, tävlingsprogram etc. måste bearbetas och överföras till blindskrift och talband för att bli tillgängligt för ledare och övriga syn— skadade.

DBF betonar att rätt bedriven idrotts— verksamhet har stor betydelse vid rehabili- teringen av synskadade. Blindheten tvingar till en passivitet, som i många fall inte ens möjliggör normala promenader. En synska- da har ofta samband med andra sjukdomar, exempelvis diabetes, varför sjukhusvistelse och konvalecenstid kan bli mycket lång med åtföljd nedsatt allmän kondition. Mål- sättningen för hälsosporten anger DBF till att göra den synskadade så anpassad att han kan deltaga i verksamhet bland seende. Erfarenheterna visar att detta endast är möjligt att uppnå i ett mycket begränsat antal fall. Slutsatsen blir att idrotten måste organiseras så att förutsättningar skapas för att så många som möjligt skall ges tillfälle till idrottsutövning bland andra handikap— pade och övriga idrottsutövare.

Sveriges dövas riksförbund (SDR) infor— merar i sin skrivelse om verksamheten inom Sveriges dövas idrottsförbund (SDI). Täv- lingsidrotten omfattar bl. a. friidrott, skytte, skidor, bollspel, simning och orientering. Under 75 år har organiserad idrottsverk— samhet förekommit bland döva inom SDst lokalföreningar och idrottsklubbar. SDI räknar nu 11 klubbar med 600 medlem- mar. Till detta kommer Sveriges dövas mo- torförbund med 11 lokalföreningar och 600 medlemmar samt Sveriges dövas schackför- bund med 8 lokalföreningar och 400 med- lemmar. I specialklubbar för idrott inkl. schack räknar man således 1 600 medlemmar i 30 lokalorganisationer. SDR framhåller att bildandet av ett handikappidrottsförbund inte får leda till en försämring för SDI och övriga idrottsaktiviteter inom SDR.

För de barndomsdöva och svårt hörsel- skadade medför handikappet ofta dålig ba- lans, vilket yttrar sig i osäker gång. Den

dåliga balansen förstärks vid mörker och när skymning råder. De döva som håller sig i god fysisk trim är mindre utsatta för detta. SDR har funnit att motionsidrott genom t. ex. gårallyn och naturstigar är ett mycket bra medel att öka balansförmågan samt för att skapa kontakter med normal- hörande. Förbundet påpekar att när det gäller kontakten med de normalhörande är det lättare att inbjuda dessa till arrange- mang som fått en särskild utformning för döva än tvärtom.

Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka (RHL) driver idrottsverksamhet genom sina lokalföreningars idrottskommittéer. Idrott för lungsjuka kom till stånd kring sekelskif- tet i form av krocketspel och miniatyrgolf. Denna verksamhet drivs alltjämt vid sjuk- husen men bedrivs nu även inom konvale- censföreningarnas fritidsområden och -hem. Vid dessa förekommer dessutom luftgevärs- skytte, pilkastning, gummivarpa och boccia. RHL framhåller att verksamheten inom Svensk handikappidrott hittills inte varit tillräcklig för att få igång idrottsverksam- het bland hjärt- och lungsjuka i den om- fattning som varit möjlig. Inom några av de större lokalföreningama förekommer särskilt anpassad gymnastik för hjärt- och lungsjuka. Verksamheten står under ledning av legitimerade sjukgymnaster. Behovet av den typ av verksamhet är stort och det föreligger förutsättningar för en kraftig ex- pansion. Det avgörande hindret har emel- lertid varit brist på ekonomiska resurser.

Idrott bland lung— och hjärtsjuka möter av förklarliga skäl särskilda svårigheter. Verksamheten bland dessa måste därför ut- formas så att den tar hänsyn till det osyn- liga handikappet, men ändå ger ett visst mått av motion och träning som stärker konditionen.

Tidigare utgjorde vilokuren den väsentli- gaste delen i behandlingen efter t.ex. en hjärtinfarkt. Detta har man nu börjat från- gå. Istället vill man genom aktivitet och re- konditionering förebygga att den hjärt/lung- sjuke blir ett pensionsfall. Hösten 1967 an- ordnade Svensk handikappidrott i samar- bete med läkare och i samverkan med RHL

ett första träningsläger för hjärtsjuka. För— söket omfattade 10-talet hjärtsjuka med så- väl hjärtinfarkter som psykiska hjärtbesvär. Försöket slog mycket väl ut och RHL anger nu att skapandet av ett centrum för re— konditionering och idrott måste ges hög prioritet. I ett sådant skisserat centra skulle under ett år 4—500 personer få rationell träning under läkarövervakning.

Riksföreningen mot polio (RmP) driver genom sina länsavdelningar och lokalkom- mittéer främst gymnastik och simning. I övrigt förekommer på programmet båg- skytte, volleyboll, boccia, varpa och inom en länsavdelning förekommer ridning och fiske. Förutom lokalorganisationernas akti- vitet förekommer liknande idrottsutövning vid föreningens sommarhem. Under 1967 utbetalade RmP mer än 200000 kronor i anslag till lokalorganisationernas idrottsverk- samhet. I denna summa inkluderas icke kostnaden för verksamheten vid sommar— hemmen.

Riksförbundet mot allergi (RmA). Ett stort antal av förbundets lokalföreningar bedriver gruppverksamhet i andningsgym- nastik. F.n. räknar man ett 25-tal grupper med ca 250 deltagare. Intresset är i starkt stigande för denna verksamhet. RmA räknar med att det finns förutsättningar att utöka verksamheten till omkring 200 gymnastik- grupper. Andra aktiviteter som är av in- tresse är gång, mindre kraftkrävande lag- spel och gymnastik.

För RmA:s vidkommande anges att ett idrottsförbund för handikappade har en sär- skild uppgift att verka bland de allergiker som blivit handikappade på grund av astma.

Med hänvisning till en omfattande hälso- undersökning i Stockholms län anger RmA antalet astmatiker till omkring 200 000 i hela landet. Idrottsaktiviteten måste anpassas till det förhållandet att astmatiker har svårt för tunga lyft och för gång. Undersökningar visar att 28 % av astmatikema inte kan gå uppför två trappor utan andnöd. För ast— matiker har därför idrottsgrenar, som bidrar till att stärka konditionen, och som framför allt förbättrar andningskapaciteten, intresse.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn

(FUB) hänvisar till kanadensiska forsknings- resultat, som visar att utvecklingsstörda mes- tadels endast har hälften av normala barns och ungdomars kroppsstyrka, och att de dessutom har 40 % högre fetma. De senaste årens erfarenheter av idrott för utvecklings— störda har visat att det stora behovet av idrott kan tillfredsställas och att idrottsle- ken har stor psykologisk betydelse. En ut— vecklingsstörd upplever ett misslyckande mycket starkt. Inom idrotten får man lära sig att förlora, att uppleva ett nederlag, utan att det skall tas allt för allvarligt. Handi- kappidrotten för denna grupp har därför ett stort habiliterande och utvecklande vär— de samtidigt som den ger ökade tillfällen till social träning och kontakter, vilket skän— ker ökad självkänsla och större integrations— möjligheter.

Idrott förekommer f.n. i landstingens särskolor, vilka räknar ca 7000 elever, vid en del av landstingens vård- och arbetshem, där ca 10 000 utvecklingsstörda bor. Antalet hemmaboende utvecklingsstörda, registrera— de vid landstingens omsorgsstyrelser, är ca 5000. Då skall observeras att antalet icke registrerade uppgår till mångdubbelt fler.

FUB, som räknar ca 10000 medlemmar, i regel föräldrar till utvecklingsstörda, i 100 lokala organisationer, började bedriva idrott för utvecklingsstörda 1966. Under våren 1968 förekom idrottsverksamhet för 700 utvecklingsstörda — de flesta hemmabo— ende — på 35 platser i landet. Ledarkurser har under senare år anordnats för över 200 personer.

De dominerande idrotterna har varit sim— ning, skidor, friidrott, gymnastik, inomhus- idrott av typ >>idrott annorlunda» med sti- mulerande lekidrottsredskap, boccia och varpa. Även fotboll, ridning och rodd före- kommer. De under 1968 och 1969 anordna— de tävlingarna tillsammans med andra han- dikappade, i första hand omfattande inom- husidrotter och simning, har skänkt värde- fulla erfarenheter och avsikten är nu att utbygga detta till en systematisk tävlings- verksamhet omfattande också fotboll, fri— idrott och skidor.

Svenska psoriasisförbundet påpekar att

den psoriasissjuke känner sig utanför vanlig idrottsgemenskap eftersom han p.g.a. sin hudsjukdom är generad inför andra och inte gärna vill förekomma mer eller mindre av- klädd på allmän plats. Till sjukdomsbilden hör att de svåra hudbesvären också åsam— kar den sjuke psykiska lidanden som ofta leder till störningar. Bland de psoriasissjuka är problemen störst bland ungdom. De vill gärna vara med i idrott och gymnastik men svårigheten är att de inte gärna vill klä av sig inför kamraterna. Det händer därför ofta att de efter kontakt med läkare får befrielse från gymnastiken i skolan. Det i sin tur leder till allmänt nedsatt kondition för en grupp, som p. g. a. de ledbesvär vilka ofta följer på sjukdomen, i stället skulle behöva särskilt stärkande gymnastik. Det är därför ytterst angeläget att dessa sjuka, och då främst ungdomen, ges tillfälle till enskild gymnastik och idrott.

Svenska multipel skleros-föreningarnas riksförbund (MS-förbundet) bedriver vid de årligen återkommande kurema vid Sätra Brunn funktionsidrott som komplement till sjukgymnastiken. De hittills vunna erfaren- heterna av verksamheten, som står under ledning av två sjukgymnaster, är mycket god.

MS-förbundet uttalar att denna verksam— het, för vilken det finns ett stort behov, bör få sin naturliga hemvist i ett riksför- bund för handikappidrott.

Svensk förening för ileo-colostomiopere- rade (ILCO) har p.g.a. att organisationen är relativt nybildad ej haft tillfälle att be- driva organiserad idrottsverksamhet. I sin skrivelse framhåller förbundet att man bland sina medlemmar återfinner aktiva idrotts- män och att operationen icke synes utgöra något hinder för deras idrottsutövning. För- bundet påpekar att personer som opererats och får en kutan stomi av något slag har ett påtagligt behov av att hålla sin kropp i god kondition. Särskilt bör magmuskula- turen stärkas för att underlätta bandage- ring och för att motverka bråck.

Riksorganisationen för mental hälsa (RMH) driver inte någon organiserad idrottsverksamhet. Förbundet är nybildat

och har ännu inte hunnit ta upp sådana verksamhetsformer. Medlemsantalet uppgår till ca 2000. I den allmänna strävan att normalisera mentalsjukas livsföring och bryta deras isolering är idrottsutövning av stor betydelse.

Hörselfrämjandets riksförbund (HfR) be- driver i sina lokalorganisationer idrottsverk— samhet i följande grenar: bordtennis, sim- ning, handboll, basketboll, ridsport, kanot, rodd, terränglöpning och gymnastik. Vid en intervjuundersökning har det framkom- mit intresse för en utökning av aktiviteterna till att omfatta även basketboll för flickor, fotboll, bowling, biljard, skidor, skridsko, orientering och friluftsliv.

Hörselskadade har ofta betydande svå— righeter att deltaga i gymnastik och idrott tillsammans med normalhörande. Genom hörselskadan uppstår lätt feltolkningar och missförstånd, som kan vara besvärande.

De handikappades riksförbund (DHR). DHR driver under ledning av en arbets— grupp för handikappidrott, vilken utses av DHR:s förbundsstyrelse, en omfattande idrottsverksamhet för olika handikappgrup- per. DHR och Sveriges dövas idrottsför— bund är de organisationer vilka hittills från idrottsfonden erhållit statsstöd för idrottslig verksamhet bland handikappade (1968/ 1969 resp. 250 000 och 80 000 kronor).1 Den di- rekta ledningen av idrotten handhas av en arbetsgrupp för idrottsfrågor bestående av tre personer jämte två konsulenter. Vid sidan av arbetsgruppen finns ett idrottsråd som består av en representant för varje DHR—distrikt, d.v.s. fyra personer. Arbets- gruppen ensam eller tillsammans med idrottsrådet beslutar i handikappidrottsären- den. Ledamöterna i idrottsrådet utses av DHR-distriktens styrelse medan arbetsgrup- pens ledamöter utses av DHR:s förbunds- styrelse. Som nämnts har en rådgivande kommitté med representanter för flertalet övriga handikapporganisationer samt vissa myndigheter och organisationer inrättats. DHR redovisar i en skrivelse till idrottsut-

1 För budgetåret 1969/70 har i regleringsbrev till riksidrottsförbundet föreskrivits att minst 380 000 kr. skall disponeras för handikappidrott.

redningen följande verksamhetsformer.

A Särskilda idrottskommittéer till vilka idrottsföreningar (sektioner) för rörelsehind— rade, synskadade m.fl. är anslutna.

B DHR-avdelningarna a) idrottssektioner/kommittéer b) idrottsledare c) DHR-avdelningar som bedriver idrotts- verksamhet inom ramen för övrig med— lemsverksamhet d) verksamhet i från DHR fristående or- ganisationer.

Av denna förteckning framgår att idrotts- verksamheten är nära förknippad med DHR:s övriga verksamhet. Den sker sålun- da i regel under lokalavdelningarnas sty- relser direkt eller via en kommitté.

Ett stort antal avdelningar anger i sina berättelser att avdelningens medlemmar re- gelbundet besöker badhus och gymnastik— lokal. Verksamheten vänder sig till personer som vill idrotta under modifierade men ock- så avancerade förhållanden. En inte så liten tävlingsverksamhet kan registreras. Riks— mästerskap förekommer i ett flertal grenar med deltagande av personer med de mest skilda handikapp. Antalet deltagare 1968 översteg 700. Verksamheten fullföljes som- martid på flera håll vid avdelningarnas som- marhem.

8.5. Nuläge

Efter överläggningar mellan de skilda han- dikapporganisationema och mellan dessa och idrottsutredningen föreslog styrelsen för handikapporganisationernas centralkommit- té — som inom sig rymmer representanter från samtliga medlemsorganisationer — att uttala sig för bildandet av ett gemensamt organ för handikappidrott, Svenska handi- kappidrottsförbundet. Detta skulle ansöka om anslutning till riksidrottsförbundet. I be- slutet deltog icke representanter från De handikappades riksförbund. Även DHR an- slöt sig dock sedermera till förslaget att upprätta ett särskilt handikappidrottsför— bund och att anknyta detta till riksidrotts- förbundet.

Den kommitté som arbetade inom handi- kapporganisationerna och vars förslag låg till

grund för beslutet erhöll ställning som in- terimsstyrelse för det nya förbundet och framlade följande principer som skall utgöra underlag till stadgar för Svenska handikapp— idrottsförbundet:

1. Svenska handikappidrottsförbundet är riksorganisationen för idrottsverksamheten bland handikappade i Sverige. Förbundet är anslutet till Sveriges riksidrottsförbund — inträdesansökan kommer att lämnas senast augusti 1969. Utöver vad i stadgarna för Svenska handikappidrottsförbundet föreskri- ves gäller riksidrottsförbundets stadgar och praxis i tillämpliga delar.

2. Förbundets syfte är att genom motions-, rehabiliterings-, rekrea— tions- och tävlingsidrott främja de handi- kappades fysiska och psykiska hälsa att därigenom skapa en värdefull fritidssys- selsättning och gott kamratskap för ungdom och vuxna att genom samarbete med handikapporgani- sationer och samhälleliga institutioner ver- ka för idrottens spridning till så många han- dikappade som möjligt att genom samarbete med idrottsrörelsen i övrigt verka för handikappades delaktighet i idrottens gemenskap att leda och administrera handikappidrotten i Sverige att inom och utom landet företräda svensk handikappidrott.

3. Svenska handikappidrottsförbundet be- står av de föreningar som ägnar sig åt idrott för handikappade och i vederbörlig ordning upptagits som medlemmar i förbundet.

Detta innebär att som medlem kan antas t.ex. allmän förening för handikappidrott (omfattande flera slag av handikapp och idrotter) eller idrottssektion inom handikapp- förening, eller handikappsektion inom idrottsförening, eller förening för idrott för visst handikapp eller viss institution.

Det nya förbundet konstituerades vid möte i Stockholm den 17—18 maj. Vid mö- tet deltog representanter för handikapp- idrottsföreningar, handikapporganisationer med särskilda sektioner för idrott samt han- dikappförbund. De stadgar som antogs av mötet vilar på de principer som tidigare re-

fererats. Det nya förbundet är stadgemäs- sigt anslutet till Sveriges riksidrottsförbund, dess högsta beslutande organ är ett för- bundsmöte och dess regionala organ är spe- cialdistriktsförbund.

Nu gällande stadgar för Sveriges dövas idrottsförbund fortsätter att gälla även inom det nya förbundet.

8.6. Överväganden och förslag

Utredningen har i ett tidigare avsnitt fram— hållit att idrotten är mycket viktig ur hälso- och rekreationssynpunkt. Denna uppfattning bestyrks av de som bilaga redovisade redo- görelsema från olika medicinska experter. Utredningen är för sin del övertygad om att idrott — rätt bedriven — kan vara en viktig terapiåtgärd inom den ordinarie sjukvården liksom vid rehabilitering i samband med sjukdom. Särskilt viktig anser utredningen att idrott är för handikappade. I enlighet härmed ser utredningen det som väsentligt att kraftigt öka det nuvarande stödet till han- dikappidrotten.

Den hittillsvarande organisatoriska for- men, där De handikappades riksförbund va- rit ansvarigt för huvuddelen av handikapp— idrotten tillkom i ett läge då andra organisa- toriska lösningar inte kunde uppnås. Sedan dess har nya handikapporganisationer till- kommit och idrottsverksamheten är eller planeras bli viktiga inslag i dessa organisa- tioners verksamhet. I detta läge blev beho— vet av en samlad organisatorisk lösning för hela handikappidrotten påtagligt.

Utredningen hälsar därför med största tillfredsställelse att ett gemensamt handi- kappidrottsförbund bildats och att detta an- slutits till riksidrottsförbundet. En sådan lösning har stora fördelar. Det är sålunda uppenbart att den hittillsvarande organisa- tionsformen vållat samarbetsbesvär över och mellan handikapporganisationerna vad gäller idrottsverksamheten. Ett önskvärt samarbete på handikappidrottens område har inte all- tid kunnat åstadkommas. Genom att de olika handikappidrottsföreningarna nu sluter sig samman till gemensamma distrikt kan sam- arbetet mellan de skilda idrottsorganisatio- nerna fungera lättare.

Det torde vara uppenbart att de särskilda idrottsföreningarna för handikappade och idrottssektionerna inom handikappavdelning- arna även i framtiden kommer att utgöra så integrerade delar av handikappverksamheten att några negativa verkningar i förhållande till nuläget inte behöver uppkomma av det skälet att man här får en ny organisatorisk lösning.

Ett ökat samarbete mellan handikapp- idrotten och den övriga idrotten — främst på föreningsplanet — kan underlätta handi— kappidrottens utbredning. Inte minst därför är en anslutning till riksidrottsförbundet an- gelägen.

På distriktsplanet och på det centrala pla— net uppkommer uppenbara fördelar. Handi- kappidrotten inom de olika handikapporga- nisationerna har många gemensamma pro- blem. Detta gäller den rent medicinska tera- pin, det gäller lokalproblem, utprovning av idrottsredskap o. s. v. Här bör den nu åstad- komna samordningen vara av stor betydels- se. Utredningen har med tillfredsställelse no- terat handikapporganisationemas vilja att genom ett nära samarbete öka effektiviteten i sin verksamhet och därmed förbättra an- vändningen av de satsade medlen. Eftersom det varit en av utredningens uppgifter att söka lösningar på idrottens anslagsfrågor som främjar en bättre och effektivare an- vändning av de statliga anslagen har utred— ningen funnit det angeläget och försvarbart att föreslå kraftigt ökade anslag till handi- kappidrotten.

Det blir enligt utredningens förslag riks- idrottsförbundets sak att — utöver medel som erfordras för gemensamma ändamål — bland sina medlemsorganisationer fördela de medel som ställs till riksidrottsförbundets förfogan- de. Detta äger sålunda tillämplighet också beträffande handikappidrottsförbundet. Ut- redningen har emellertid med hänsyn till den vikt den lagt vid en snabb utbyggnad av han- dikappidrotten sedan väl de organisatoriska formerna klarlagts, ansett det befogat att lägga fram en särskild plan för handikapp- idrottens expansion: 1970/71 0,7 milj kr., 1971/72 1,0 milj. kr., 1972/73 1,2 milj kr., 1973/74 1,4 milj. kr., 1974/75 1,6 milj. kr.

9. Studerandeidrott

9.1. Sammanfattning

Utbildningens demokratisering och expan- sion har lett till att de allra flesta ungdomar går i skola upp i l8-årsåldern. Gymnastik och idrott är obligatoriskt undervisnings- ämne i både grundskola och mellanskola. Kostnadsmässigt innebär detta enbart för lärarlöner ett stöd till idrotten med ca 80 milj. kr. årligen. Därtill kommer statens kostnader för skolanläggningar för gymnas- tik och idrott vartill utgår statsbidrag med ca 35 %. Anläggningar för skolidrott inte- greras numera i allmänhet i den kommunala planeringen så att de kommer hela befolk- ningen till godo.

] Sverige är skolidrotten en form av kor— porationsidrott. De vanliga idrottsförening- arna tar också hand om ortens skolungdom. I stort är förhållandena desamma på hög- skoleområdet.

Utredningen föreslår inga förändringar i det system för stöd till de studerandes mo- tionsinriktade idrottsverksamhet vid univer- sitet och högskolor som beslöts av 1967 års riksdag. Anslaget bör emellertid överföras från åttonde huvudtiteln till det gemensam— ma idrottsanslag som utredningen föreslår. Målsättningen att hälften av de studerande skall erbjudas ett motionstillfälle i veckan bör uppnås före planperiodens utgång. Ut- redningens kostnadsberäkning utgår häri- från och 1974/75 beräknas 2 300000 kr. till denna verksamhet.

För de studerande som elitidrottar gäller samma problem som för dem som kombine- rar elitidrott med förvärvsarbete. Många kan inte samtidigt prestera idrottsresultat av hög klass och utföra en normal studieprestation, vilket orsakar förlängd studietid m.m. Be- hov av ekonomiskt stöd finns därför.

Idrottsutredningen finner utifrån svaren på en enkät till ett antal studerande idrotts- män av landslagsklass, att några generella åtgärder för att »lösa» problemet idrott-stu— dier inte finns. De flesta idrottande anser att studierna alltid måste ha företräde framför idrotten och är inte beredda riskera sin framtid för idrottens skull. Utredningen an- ser den enskildes strävan att få en god ut- bildning och en tryggad försörjning värd all respekt och denna strävan får på intet sätt motverkas.

För att underlätta möjligheterna att kom- binera studier med elitidrott föreslår idrotts- utredningen följande:

1. Vidgad stipendiering från föreningar och förbund av idrottsmän som studerar.

2. Ökade möjligheter för specialidrotts- förbund att anställa tränare.

3. Möjligheter till särbehandling i fråga om statsbidrag till kommunala idrottsan- läggningar när en utbyggnad direkt orsakas av de studerandes behov.

4. Elitidrott bör kunna anses som giltigt skäl för förlängd studietid vid tilldelning av studiemedel.

5. Stipendiering av svenska elitidrottare för utländska studier.

6. Särskilda kurser bör anordnas för idrottsutövare som under viss del av året idrottar på heltid.

9.2. Utbildningsexpansionen

Reformerna på utbildningsområdet under 1950- och 1960-talen har lett till en stark ökning av antalet studerande. Grundskolan är i det närmaste genomförd, vilket innebär skolgång upp i l6-årsåldern för alla. En do- minerande del av ungdomarna i en årskull söker sig sedan vidare till de frivilliga skol- formerna ovanpå grundskolan. Läsåret 1969/70 beräknas mer än 80 % av en års- kull l6-åringar göra detta. Många fortsätter därefter till olika utbildningsvägar vid uni— versitet och högskolor. Antalet studerande där uppgick läsåret 1968/69 till ca 100 000.

Gymnastik och idrott är ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Detta gäller också vid gymnasier, fackskolor och yrkesskolor. I gymnasium och fackskola har man tre vec- kotimmar gymnastik och idrott.

Vid den i kapitel 5 gjorda beräkningen av det offentliga stödet till idrott har inte med- räknats kostnaderna för den obligatoriska gymnastik- och idrottsverksamheten i sko- lorna. Dessa kostnader uppskattas budget- året 1968/69 till 80 milj. kr. i lärarlöner. Staten lämnar kommunerna bidrag med 100 % till dessa kostnader. Därtill kommer sta- tens kostnader för skolanläggningar för gym- nastik och idrott vartill utgår statsbidrag med ca 35 %. Dessa anläggningar byggs numera som regel på ett sådant sätt att de kan utnyttjas också av allmänheten. Däri— genom blir de ett värdefullt tillskott till de övriga idrottsanläggningar som finns i kom- munerna. Idrottsutredningen behandlar an- läggningsstödet utförligt i kapitel 7.

Vid de s.k. post-gymnasiala utbildnings- formerna — universitet, högskolor och mot- svarande utbildningsformer — är idrott inte något obligatoriskt undervisningsämne. Möj- ligheter till olika former av frivillig idrotts- utövning finns dock. Vid universitet och högskolor gäller härvid de bestämmelser för

verksamheten som beslöts av 1967 års riks- dag (se avsnitt 9.4).

9.3 Skolidrott och föreningsidrott

I Sverige är idrotten i relativt ringa ut— sträckning organisatoriskt baserad på skol- idrott. I andra länder är detta emellertid mycket vanligt. Så är förhållandet i t.ex. Storbritannien, vilket bl. a. sammanhänger med den omfattning internatskolesystemet har där (se närmare kapitel 6). I Sverige or- ganiserar de vanliga idrottsföreningarna också skolungdomen på orten. Särskilda skolidrottsföreningar finns visserligen i fler- talet skolor i landet men de arbetar i hu- vudsak inom skolorna, arrangerar skolmäs- terskapstävlingar och ordnar idrottsutbyte med andra skolor. Skolidrottsföreningarnas verksamhet kan närmast jämställas med korporationsidrottsföreningarnas. Sveriges skolidrottsförbund är anslutet till Sveriges riksidrottsförbund (RF).

Vid samtliga universitet och högskolor finns särskilda till Sveriges akademiska idrottsförbund (SAIF) anslutna idrottsför- eningar för de studerande. Verksamhets- mässigt arbetar flertalet av dem helt på kor— porativ basis. Vissa, t.ex. LUGI i Lund, organiserar dock även icke studerande och bedriver sin verksamhet på samma sätt som andra idrottsföreningar. Flertalet av de hög- skolestuderande som mera aktivt sysslar med idrott torde göra detta i andra idrotts- föreningar än de akademiska. Akademiska mästerskap arrangeras av SAIF som är an- slutet som specialidrottsförbund till RF.

9.4 Idrott för studerande vid universitet och högskolor

9.4.1. Motionsidrott för studerande

På grundval av en Kungl. Maj:ts proposi- tion (l967:48) beslöt 1967 års riksdag om formerna för och det ekonomiska stödet till motionsinriktad idrott för studerande vid universitet och högskolor. Propositionen byggde på ett förslag från en arbetsgrupp i dåvarande ecklesiastikdepartementet. I ar-

betsgruppens förslag konstaterades att olika former av idrott under senare år allmänt kommit att betraktas som en viktig del av den förebyggande hälsovården. Mot bak- grund av att en rad undersökningar hade visat att det sannolikt råder ett betydelse— fullt samband mellan regelbunden motion och såväl fysisk som psykisk hälsa fann man att det inte minst från studieeffektivi- tetssynpunkt var angeläget att de studerana des kondition förbättrades genom att erfor- derliga tillfällen för konditionsträning er- bjöds. På grundval av gjorda undersökning- ar konstaterade man att det fanns ett ut- brett intresse för en sådan verksamhet bland de studerande.

Rent principiellt borde de studerandes motionsbehov kunna tillgodoses inom ra- men för den verksamhet som olika organi- sationer och föreningar bedriver på kåror- terna. Koncentrationen av studerande till några få orter ansågs dock kunna skapa problem vid förverkligandet av den princi- piella inställningen.

Som exempel på detta nämndes att stude- randetillströmningen till Lund — med 40 000 invånare år 1967 — varit så stor att antalet invånare i åldrarna 20—30 år i staden blivit ungefär lika stort som i en stad med 100 000 invånare. Därför borde det på orter med ett stort antal studerande skapas särskilda till- fällen till motionsinriktad idrott för de stu— derande. Ett första mål för verksamheten borde därvid vara att hälften av de stu- derande kunde beredas ett träningstillfälle i veckan. Att omedelbart mer än femdubbla verksamhetens omfattning från de dåvaran- de 10 procenten bedömdes emellertid som orealistiskt inte minst på grund av bristen på lämpliga lokaler. För budgetåret 1967/ 68 anvisades därför medel för en verksam- het som omfattade 25 % av de studerande och huvudsakligen inriktades på träning i grupp-

De organisatoriska och planerande ar- betsuppgifterna för verksamheten skulle fullgöras av fast anställda befattningshavare medan den direkta ledningen av gruppverk- samheten till största delen anförtroddes tim— arvoderad personal. Stockholm, Göteborg,

Lund och Uppsala fick vardera två heltids— anställda befattningshavare medan Umeå inledningsvis skulle få en halvtidsbefattning.

Ansvaret för verksamheten överflyttades från läroanstaltema till de studerandes egna organisationer. Idrottens samarbetsnämnd fick i uppdrag att granska och avge yttran- de över ansökan om medel från de olika kårorterna. Kostnaderna för motionsgrup— perna beräknades till 28 kr. per timma. Statsbidrag skulle utgå med 100 % av den del av bidragsunderlaget som är kostnader för de fast anställda befattningshavarnas ar- bete med att organisera och planera verk- samheten samt med 50% av de egentliga kostnaderna för gruppverksamheten. Reste- rande 50 % av de sistnämnda kostnaderna skulle de studerande själva svara för.

Tillgången på lokaler bedömdes som otill- räcklig varför man beslöt vidga möjlighe- terna för de studerandes organisationer att uppföra lämpliga lokaler. Den gällande lånekungörelsen för kårlokalbyggande änd- rades så att motionslokaler — ytmässigt i enlighet med skolöverstyrelsens anvisning- ar — kunde inrymmas i låneunderlaget.

Som idrottsutredningen framhöll i sitt yttrande över arbetsgruppens förslag bör de studerande vid universitet och högskolor principiellt sett inte särbehandlas. Praktiska och organisatoriska skäl talar emellertid för att särskilda anordningar är nödvändiga om de studerandes behov av idrott i bred be— märkelse skall kunna tillgodoses. Idrottsut- redningen anser därför att särskilda anord— ningar för de studerandes motionsinriktade idrottsverksamhet också i fortsättningen är nödvändiga. Utredningen finner inte skäl att nu föreslå någon förändring av det bidrags— system som tillskapades år 1967. Erfaren- heterna av de då införda stödformerna bör först närmare kunna överblickas. Om inte någon förändring i fråga om den obligato— riska anslutningen till studentkår och lik- nande vidtas. finner utredningen inte heller anledning föreslå någon förändring av hu- vudmannaskapet för verksamheten. Det lig— ger nämligen ett stort värde i att de stude— randes egna organ har anförtrotts denna verksamhet. Endast dessa har den nödvän-

diga dagliga kontakten med de studerande. De riktlinjer för de studerandes motionsbe- tonade idrott som fastställdes av 1967 års riksdag bör alltså nu inte förändras.

Idrottsutredningen föreslår dock att de medel — för budgetåret 1969/70 655 000 kr. — som nu utgår till verksamheten ur ett an— slag under åttonde huvudtiteln överflyttas till anslaget >>Centralt stöd till idrotten» som utredningen föreslår skall inrättas. Det är enligt utredningens uppfattning i högsta grad angeläget att det mål för idrottsaktivi- teten bland de studerande, som arbetsgrup- pen uppställde, snarast realiseras. Utred- ningen beräknar därför ökade medel till verksamheten, så att hälften av de stude- rande kan beredas ett motionstillfälle per vecka senast budgetåret 1974/75. Utredning- en förutsätter att de studerande själva också i fortsättningen svarar för en del av kost— naderna. Utredningen beräknar medel till materiel och för inforrnationskampanjer ut- över de medel som krävs för den direkta verksamheten.

Idrottsutredningen föreslår, vilket närma— re utvecklas i kapitel 15, att idrottens sam- arbetsnämnd skall avvecklas. Enligt 1967 års riksdagsbeslut skulle denna samarbetsnämnd samordna och yttra sig över framställningar om anslag till den motionsinriktade stude— randeidrotten. Riksidrottsstyrelsen bör över- ta ansvaret också för fördelningen av medel till den mera motionsinriktade verksamhe- ten bland de studerande. Över studerande- organisationernas anslagsframställningar bör Sveriges förenade studentkårer (SFS) avge yttranden.

Riksidrottsstyrelsen bör vid behandlingen av dessa frågor hålla nära kontakt med SFS.

Idrottsutredningen beräknar medelsbeho- vet för de studerandes motionsbetonade idrottsverksamhet till 0,9 milj. kr. budget- året 1970/71, 1,2 milj. kr. 1971/72, 1,6 milj. kr. 1972/73, 1,9 milj. kr. 1973/74 och 2.3 milj. kr. budgetåret 1974/75.

9.4.2. De studerande och elitidrotten. All- mänt

Det är uppenbart att träning och tävling inom modern elitidrott för sina utövare tar så mycket tid i anspråk att det innebär en betydande ekonomisk uppoffring. I allt hög- re grad har därför ekonomisk kompensation i form av ersättning för förlorad arbetsför- tjänst m.m. kommit att lämnas av för- eningar, förbund och arrangörer. Inom vis- sa idrottsgrenar har särskilda stipendier in- rättats för att möjliggöra längre ledighet för idrottsutövning.

Elitidrottsutövarnas problem är emeller- tid inte endast ekonomiska. De flesta har svårt att kombinera elitidrott med ett krä- vande civilt arbete. I många fall kan idrotts- föreningar skaffa sådana anställningar till de aktiva att dessa har möjlighet att kom- binera idrott och arbete. Det moderna ar- betslivet kräver emellertid oftast sådana in— satser, att det är svårt hitta anställningar av en typ där antingen en lägre arbetsinsats krävs eller där möjligheter till omfattande ledighetsperioder föreligger. Många idrotts- utövare väljer därför att konkurrera på lika villkor med andra arbetstagare med de svå- righeter för fullgoda idrottsinsatser som det- ta innebär.

Idrottsutövarnas civila karriär har behand- lats av Olle Halldén i avhandlingen »Stjäm- idrottsmännens anpassning efter idrottskar- riärens slut» (lic.arbete vid pedagogiska in- stitutionen, Stockholms universitet, 1963).

Halldén fann att elitidrottsutövare (defi— nierade som »stora grabbar») inte uppvisade sämre möjligheter än andra människor att nå en god sysselsättning och inkomst, trots det de ur civil synpunkt »offrar» för idrot- ten. Han förklarade detta med att idrotten i vissa fall ger utövaren bättre möjligheter till utbildning och inkomst än vad denne eljest skulle haft samt att den viljestyrka som är en förutsättning för att utöva topp- idrott också hjälpt till i arbetslivet.

För de studerande som elitidrottar gäller samma problem som för dem som kombi— nerar elitidrott med förvärvsarbete. Idrotten tar så mycket tid i anspråk att många — sär- skilt i de individuella idrotterna — inte sam- tidigt kan utföra en normal studiepresta- tion. Studietiden förlängs på grund av idrottsutövningen vilket medför att den första inkomsten kommer senare. Detta ger färre inkomstår under den aktiva perioden. Ofta föreligger därför samma behov av ekonomiskt stöd till de elitidrottsutövare som är studerande som till andra elitidrot— tare. Liksom i fråga om dessa är det spe- cialidrottsförbundens sak att finna former- na för stödet. Det måste alltid anpassas till den enskilde idrottsutövarens speciella för- hållanden.

Idrottsutredningen har dock velat få un- derlag för en bedömning av de aktuella pro- blem som de studerande har som försöker kombinera elitidrott och studier. Idrottsut- redningen gjorde därför en enkätundersök- ning bland ett drygt 20-tal idrottsutövare av landslagsklass. Undersökningen omfattade flera idrottsgrenar men hade viss tonvikt på friidrott eftersom ett ganska stort antal av utövarna där är akademiker. I lagidrotterna bedömdes problemet idrott-studier som mindre. Förutom uppgifter om examina, sysselsättning m.m. ställdes en rad frågor om problemet idrott-studier. De konkreta frågeställningarna var följande:

1. Har Du upplevt någon konflikt mellan idrott och studier? Har Du i så fall upplevt den som Besvärande? Inte speciellt svår?

Obefintlig?

2. Hur har Du resonerat för dig själv: Att studierna principiellt skall ha företräde och idrotten komma i andra hand? Att idrotten principiellt skall ha företräde och studierna komma i andra hand? Att jag offrar några år på idrotten, och stu- derar sedan?

3. Anser Du att Du blivit hindrad i Dina studier (d.v.s. fått sämre studieresultat, inte nått studiemålet, fått förlängd studietid eller inte vågat Dig på lång och ansträngande ut- bildning) på grund av Ditt idrottande?

4. Anser Du att Du blivit hindrad i Ditt idrottsutövande (d.v.s. nått sämre resultat, gått miste om utlandsresor o. dyl., haft färre topp— säsonger, börjat senare eller slutat med idrotten tidigare än Du annars skulle ha gjort) pågrund av Dina studier?

5. [ Ditt idrottande och i Dina studier har Du mött många kamrater. Anser Du att åt- skilliga av dessa gått förlorade för svensk elit— idrott på grund av konflikten idrott/studier?

6. Om Du ovan har konstaterat att det finns en konflikt mellan elitidrott och högre studier, har Du förslag till förändringar och förbätt— ringar som skulle göra det lättare att kombi- nera de båda sakerna?

Utförliga svar erhölls från drygt hälften av de tillfrågade. De flesta sade sig ha upp- levt en konflikt mellan idrott och studier men endast i ett fåtal fall hade konflikten upplevts som besvärande. De allra flesta ansåg med bestämdhet att studierna skulle ha företräde framför idrotten och att de själva tillämpade den principen.

På frågan om de ansåg att de blivit hind- rade i studierna på grund av sin idrottsutöv- ning var svaren delade. Många svarade ett bestämt nej, andra ett bestämt ja medan ett par tillfogade att de blivit hindrade i så måtto att de fått studietiden förlängd.

Svaren var också delade på frågan om de ansåg de blivit hindrade i sitt idrottsutövan- de på grund av studier. Majoriteten svarade dock nej.

I undersökningen ställdes också frågan om många talanger gått förlorade för svensk idrott på grund av konflikten idrott- studier. Flertalet av de tillfrågade ansåg detta. I åtskilliga fall tillfogades emellertid att som regel andra faktorer bidragit, såsom stark inriktning på den civila karriären, bristande intresse m.m.

Bland de framförda konkreta förslagen till åtgärder för att lättare kunna kombinera toppidrott och studier var: ekonomiska bi- drag, anställda tränare vid universiteten, ett »amerikanskt» system med integration av studier och idrott samt förbättrade anlägg- ningar för idrottsutövande.

Ett genomgående drag i enkätsvaren var den vikt de idrottande fäste vid att klara studier och yrkesutbildning >>vem vill bli socialfall när idrotten är slut»? (citat ur ett

svar). En annan svarade: »Jag upplever näs- tan ständigt konflikter mellan min idrott och mina studier, men mitt val i dessa si- tuationer är ganska enkelt eftersom det är min utbildning jag skall försörja mig på. Därför gäller det för mig att bli klar med den så snabbt som möjligt och inte komma efter.» En del av de tillfrågade framhöll också att de upplevde ett positivt samband mellan god fysik och kondition och möjlig- heterna att hålla hård studietakt.

I ett par av svaren hävdades följande tan- kegång: »För att bli svensk toppman är pro— blemet idrott-studier inget större problem. Det räcker med talang och energi. Men för att nå världseliten fordras ekonomiska re- surser som ger möjlighet till tävlingar utom- lands i hård konkurrens.»

Undersökningens syfte var, som nämnts att ge underlag för en bedömning av pro- blemet idrott-studier för utövare av elit- idrott. De slutsatser som kan dras av svaren är att en god utbildning framstår som så viktig för de idrottande att de regelmässigt sätter studierna främst. De är inte beredda att sätta sin framtid på spel genom att helt satsa på idrotten. En del av de tillfrågade är emellertid beredda att förlänga sin stu- dietid för idrottens skull. Flertalet anser inte att studierna är det som i första hand hind- rar någon från att nå elitresultat. Först när ytterligare intressen kommer in i bilden blir problemet akut.

9.4.4. Idrottsutredningens syn på problemet idrott-studier

Idrottsutredningen finner det uppenbart att generella åtgärder för att »1ösa» problemet idrott—studier inte finns. Den enskildes strä- van att få en god utbildning och tryggad försörjning är värd respekt och bör på intet sätt motverkas. På samma sätt som det kan finnas anledning för en idrottsförening att söka finna en anställning åt en idrottsutöva- re som gör det möjligt för denne att kom- binera arbete och elitidrott, kan det dock finnas anledning för förening eller förbund att söka finna former för att den studeran- de skall anse det möjligt att kombinera

Vad som då närmast kommer i fråga är stipendiering för att kompensera t.ex. den förlängda studietiden eller bortfallet av de extrainkomster en högskolestuderande nor— malt har viss del av året. Åtskilliga för— eningar — bl.a. flera allsvenska fotbolls- klubbar — och förbund delar ut sådana sti- pendier.

En annan åtgärd för att förbättra möj- ligheterna till idrottsutövning för de stude- rande är att särskilda tränare placeras på universitetsorterna med speciell uppgift att träna de studerande. Det ökande antalet stu- derande vid universitet och högskolor gör att de olika specialidrottsförbunden i ökad utsträckning kommer att rekrytera elit- idrottsutövare bland de studerande. Krav har vid skilda tillfällen ställts på att staten skulle anställa dylika universitetstränare. Därvid har utländska jämförelser åberopats.

Idrottsutredningen anser inte dessa ut- ländska förhållanden överförbara på svensk idrott. Universiteten i Sverige är inte hu- vudmän för någon idrottsutövning vilket ta- lar mot att anställa idrottstränare vid dessa. Idrott är inte heller något obligatoriskt ämne i undervisningen och utbildningen av idrotts— lärare är förlagd till särskilda läroanstalter. Förhållandena är alltså annorlunda hos oss än i vissa andra länder.

Detta innebär dock inte, att utredningen anser det obefogat att särskilda idrottsträ- nare placeras på universitetsorterna för att instruera bl.a. de studerande. I enlighet med det synsätt utredningen tidigare gett ut- tryck för bör det dock ankomma på idrotts— organisationerna själva att avgöra hur stor del av tillgängliga medel, som skall använ— das till instruktionsverksamhet samt var dessa instruktörer skall placeras. Idrottsut- redningen beräknar i den femårsplan för svensk idrott, som närmare beskrivs i kapi— tel 16, en kraftig uppräkning av anslagen till specialförbunden. Förbundens möjlighe- ter att placera särskilda tränare på univer- sitetsorterna bör därmed förbättras.

Idrottsutredningen finner inte heller an- ledning föreslå några mer omfattande för- ändringar i fråga om stödet till motionslo-

kaler för de studerande. Eftersom huvud- mannaskapet för verksamheten ligger på de studerandes organisationer bör statsbidrag till lokaler också ställas till dessas förfo- gande. Detta sker också inom ramen för kårlokalstödet. I enstaka fall kan det emel- lertid vara rationellt, att kommun med stort antal studerande vid uppförande av idrotts- anläggning ges möjlighet att med statsbi— drag ur anslagsposten Anläggningsstöd göra anläggningen större, för att också de stude- randes behov skall kunna tillgodoses vid denna. Därigenom kan de studerandes egna anläggningar — i den mån de är otillräckliga — kompletteras på ett rationellt sätt. Ansö- kan om sådant statsbidrag, som inte i något fall bör överstiga det bidrag de studerandes egen organisation kunnat erhålla för byg- gande av anläggningen, skall göras hos sta- tens naturvårdsverk.

I enkätsvaren har de problem påtalats, som elitidrottsutövare får om normalstudie- tiderna inte kan hållas. Detta påverkar ve- derbörandes möjligheter att erhålla studie- medel. Enligt nuvarande praxis hos studie- medelsnämnderna medges undantag från uppsatta normer endast för sjukdom, stu- dentkårsarbete och liknande. Utredningen finner det angeläget att även idrottsutövare i vissa fall kan medges längre normalstudie- tid. För att begränsa dessa undantag till att avse verkligt berättigade fall, bör sådant un— dantag medges endast efter framställan från resp. specialidrottsförbund. Utredningen fö- reslår att centrala studiehjälpsnämndens an- visningar till nämnderna kompletteras i det- ta avseende så att elitidrottsutövning jäm- ställs med t.ex. studentkårsarbete. Utred- ningens förslag innebär inte att studiemedel skall utgå under period då studier över hu— vud taget ej bedrivs utan endast att elit- idrottsutövning skall anses som giltigt skäl för förlängd normalstudietid.

Inom utredningen har — bl. a. i anslutning till överläggningar med idrottslärare på uni— versitetsorterna — diskuterats det ameri— kanska systemet med särskilda platser vid college och universitet för elitidrottsutöva— re. Utredningen finner detta system föga lämpat för svenskt bruk. Placering i special—

förbundens regi av särskilda tränare vid uni- versitetsorterna, som utredningen tidigare uttalat sig positivt om, torde tillgodose det väsentliga i det amerikanska systemet. Ut- redningen vill i sammanhanget tillfoga att en stipendiering av svenska idrottsmän för idrottsstudier i Västtyskland, Östtyskland, Polen, Sovjetunionen m.fl. stater ur idrotts- lig synpunkt bör inrymma lika stora för- delar som den nu vanliga stipendieringen för idrottsliga studier i USA.

Idrottsutövare som under viss del av året idrottar på heltid (t. ex. utförsåkning på ski- dor, längdåkning på skidor, skridskolöpning m.m.) och där flitigt turnerande ingår som ett moment i idrottsutövningen saknar f.n. möjligheter att i organiserad form och i sär— skilda studiekurser med koncentrerad läs- ning återvinna förlorad studietid. Idrottsut- redningen finner en sådan speciellt anpas- sad undervisning vara önskvärd. Den bör då få karaktären av korrespondensunder- visning under en del av året (tävlingssä— songen) och koncentrerad undervisning un— der viss del av året, förslagsvis förlagd till någon folkhögskola. Det bör ankomma på RF att i samarbete med närmast berörda Specialförbund lägga fram förslag till sådan utbildning. Själva studierna bör på sedvan- ligt sätt finansieras med statsmedel via an- slag under åttonde huvudtiteln.

10. Idrottsforskning

10.1. Sammanfattning

En ordentlig överblick över den forskning som är av betydelse för idrott saknas för närvarande. Detta medför bl.a. att forsk— ningsresultaten inte kommer idrotten till del i önskvärd utsträckning. Idrottsutredningen föreslår därför att en särskild nämnd för idrottsforskning skall inrättas. För att den nödvändiga kontakten med annan forsk- ning skall erhållas, föreslår utredningen, att nämnden knyts till det av de nuvarande forskingsråden, som idrottsforskningen har störst kontaktyta med, nämligen det medi- cinska forskningsrådet. Nämnden föreslås få sju ledamöter, av vilka tre utses av RF, tre av resp. det medicinska forskningsrådet, det samhällsvetenskapliga forskningsrådet och styrelsen för teknisk utveckling samt en av kommunförbundet. Enligt förslaget till instruktion för nämnden skall den ini- tiera olika forskningsprojekt, bevilja anslag till forskning, hålla nära kontakt med andra forskningsorgan, skaffa sig överblick över för idrotten värdefull forskning, publicera forskningsresultat och se till att dessa kom- mer idrotten till del.

Exempel lämnas på angelägna forsknings- projekt. Utredningen räknar med att en del av dessa skall kunna genomföras under planperioden. Vissa medel bör tillföras idrottsforskningen från forskningsråden och olika fonder. Utredningen beräknar medels— behovet till idrottsforskning ur anslaget

Centralt stöd till idrott till 0,3 milj. kr. budgetåret 1970/71. Budgetåret 1974/75 beräknas behovet vara 1,0 milj. kr.

RF:s idrottspolikliniks anslagsgivning till idrottsforskning föreslås upphöra om nämn- den tillskapas.

10.2. Idrottsforskningens nuvarande organisation

Forskning och undersökningsverksamhet av betydelse för idrott i bred bemärkelse före- kommer vid flera olika institutioner. Viss forskning är direkt inriktad på för idrotten särskilt viktiga frågeställningar medan en annan del endast är av mera sekundär be— tydelse för idrotten.

Den mera målinriktade idrottsforskningen förekommer i första hand vid Gymnastik och idrottshögskolan i Stockholm samt i viss utsträckning vid kliniskt fysiologiska avdelningarna vid några större sjukhus — speciellt Karolinska sjukhuset samt vid ar- betsmedicinska institutet. Forskning som är av betydelse för idrotten —- utan att vara direkt inriktad på idrottsproblem — före- kommer dessutom vid olika universitets— och högskoleinstitutioner samt vid vissa större sjukhus.

Gymnastik- och idrottshögskolan iStock— holm (GIH) är centrum för den direkta idrottsforskningen i vårt land. De samman- lagda kostnaderna för forskningsverksamhe- ten vid GIH uppgår till omkring 600 000 kr.

budgetåret 1969/70.

Forskningen, som främst bedrivs vid hög— skolans fysiologiska institution, har bl.a. omfattat frågeställningar som den fysiska prestationsförmågans variation med ålder och kön, träningens fysiologi, arbetsförmå— gans beroende av kost och vätsketillförsel. acklimatiseringsfrågor och utformningen av olika testmetoder. Vid institutionen finns en professor i kroppsövningarnas fysiologi, en laborator i fysiologi (personlig tjänst) och en laborator i tillämpad fysiologi. Ett in- timt samarbete sker med arbetsfysiologiska avdelningen vid Arbetsmedicinska institutet samt med den flygmedicinska forskargrup— pen.

Också vid den pedagogisk-psykologiska institutionen förekommer en tämligen om- fattande undersökningsverksamhet. Denna har bl. a. gällt bakgrunds- och begåvningsva- riabler hos elitidrottsmän, stjärnidrottsman— nens anpassningsproblem efter idrottskarriä- rens slut, samt elitidrottsgruppers psykiska nivå och struktur.

Vid kliniskt fysiologiska avdelningen vid Karolinska sjukhuset har bl. a. undersökts vad som begränsar förmågan av långtidsar- bete samt kroppsarbetets inverkan på nju- rarnas funktion.

Forskningen inom Arbetsmedicinska in— stitutet är i många avseenden av stort vär- de för idrotten. Arbetsmedicinska institutets forskningsverksamhet bedrivs på fyra avdel— ningar, en medicinsk, en kemisk, en teknisk och en arbetsfysiologisk. Det är framförallt den arbetsfysiologiska avdelningens forsk- ning som är av betydelse för idrotten. Forskningsarbetet har bl.a. omfattat krop- pens köldhärdighet vid arbete, fysiologiska effekter av olika arbetsställningar, ryggens förmåga att uthärda tungt lyftarbete, krop- pens arbetsförmåga vid stark Värme och vid hög höjd, samt psykiska påfrestningar vid fysiskt krävande arbete.

Riksidrottsförbundet (RF) har en polikli- nikkommitté för hälsokontroll. Kommittén lämnar anslag till idrottsmedicinsk forsk- ning. Poliklinikkommittén inrättades år 1944. Kommittén driver en poliklinik för idrottsskador förlagd till Stockholms stadion

och en till idrottsinstitutet vid Bosön. Un- dersökningar vid klinikerna är kostnadsfria för medlemmar i förening som är ansluten till RF. 1967 undersöktes 1 200 personer vid Stadionpolikliniken och 600 vid Bosöklini- ken, där dessutom ca 1400 personer kon- ditionstestades.

Poliklinikkommittén lämnar anslag till idrottsmedicinsk (fysiologisk) forskning vid kliniskt fysiologiska avdelningen på Karo- linska sjukhuset och fysiologiska institutio- nen vid GIH i Stockholm. Budgetåret 1968/ 69 anslog poliklinikkommittén 100000 kr. till denna forskning.

Visst utvecklingsarbete i fråga om fri— luftsanläggningar bekostas av statens natur- vårdsverk. Ca 250000 kr. har avsatts för ändamålet budgetåret 1968/69. Utvecklings- arbetet avser bl.a. utarbetande av typan- läggningar för friluftsgårdar och standardi- sering av skyltar.

10.3. Definition

Som framgår av den lämnade redogörelsen bedrivs forskning av betydelse för idrotten vid ett flertal institutioner. Någon samord- ning av forskningen och samlad redovisning av forskningsresultaten sker som regel inte. Detta är otillfredsställande inte enbart ur forskningssynpunkt — där det kan medföra dubbelarbete och bristande effektivitet — utan kanske framförallt ur mottagarsyn- punkt. Om de uppnådda forskningsresulta- ten skall bli av värde för idrotten måste de snarast i lämplig form överlämnas till idrottsrörelsen för att där omsättas i prak- tisk verksamhet. Detta fordrar en överblick över pågående forskning och en nära kon- takt mellan denna och avnämarna. Enligt idrottsutredningens uppfattning finns i dag inget organ varken för samordning av på- gående forskning eller för att överföra de uppnådda forskningsresultaten till idrotts— rörelsen. Utredningen är av den bestämda uppfattningen att många forskningsresultat, som skulle vara av värde för idrotten i bred bemärkelse, härigenom inte utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Ett särskilt idrotts- forskningsorgan bör därför inrättas. Utred-

ningen diskuterar längre fram hur detta or- gan bör se ut.

Idrottsutredningen avser med forskning i detta sammanhang sådant medicinskt, tek- niskt och samhällsvetenskapligt undersök- ningsarbete, som syftar till att klarlägga de faktorer som påverkar och avgör individens prestationsförmåga under olika betingelser samt de behov av idrott i olika former som föreligger.

Häri innefattas dock som regel inte det utvecklingsarbete som krävs för att få fram ändamålsenliga idrottsanläggningar. Detta utvecklingsarbete bör bedrivas i nära sam- arbete mellan staten, de som uppför idrotts- anläggningar — i första hand kommunerna — samt avnämarna, dvs. idrottsrörelsen. Ut- vecklingsarbetet på detta område är av stor betydelse om byggandet av anläggningar skall kunna anpassas till det moderna sam- hällets krav. Utredningen framlägger därför förslag om utvecklingsarbetets utformning. inriktning och organisation i särskild ord- ning (se kapitel 7).

10.4. Idrottsforskningens organisation

10.4.1. Den svenska forsknings- organisationen

Utredningen går så över till att diskutera i vilka former forskningen bör bedrivas samt vad som krävs för att forskningsresultaten på olika områden på bästa sätt skall kom- ma idrotten till del.

Den svenska forskningsorganisationen kan generellt beskrivas som ett system på tre olika nivåer. Den första nivån kan där- vid betecknas som basorganisationen och omfattar alla institutioner och laboratorier i landet där forskning och utvecklingsarbete bedrivs. Vid universitetens och högskolor- nas institutioner har hittills huvudsakligen bedrivits grundforskning. I växande omfatt- ning innefattar emellertid verksamheten vid dessa institutioner också långsiktig mål- forskning och tillämpad forskning.

Den andra nivån representeras av myn- digheter och organ som planerar, inriktar, övervakar, och exploaterar forskning inom

olika delar av basorganisationen. I ökande omfattning har sådana uppgifter lagts på verk och myndigheter. På denna nivå finns också ett antal forskningsråd. Forskningsrå- den har till uppgift, vart och ett inom sitt område, att bevaka och genom initiativ främja forskningsverksamhet. Huvudsakli- gen sker detta genom att anslag beviljas till forskningsprojekt och forskare inom och utom universitets- och högskoleorganisatio- nen. Forskningsrådsstöd ges både till grund- forskning och målinriktad forskning. Anslag till olika forskningsprojekt utgår också från offentliga fonder som riksbanksfonden, malmfonden och norrlandsfonden samt från privata fonder och utländska källor.

Den tredje nivån omfattar departements- och regeringsnivån, där de forskningspoli- tiska ställningstagandena sker. Här finns också forskningsberedningen som är rege- ringens organ för samråd i frågor rörande den långsiktiga utvecklingen och inriktning- en av landets forskningspolitik.

Det forskningsorgan utredningen i det föl- jande diskuterar kommer in på den andra. nivån. Organet skall alltså inte vara. ett forum för direkt forskningsarbete utan ha samordnande, utnyttjande, initierande och anslagsgivande funktion. Det direkta forsk- ningsarbetet bör också fortsättningsvis be- drivas vid befintliga institutioner på den första nivån. Utredningen vill dock under- stryka betydelsen av att idrottsforskningen skall kunna erhålla anslag också från andra institutioner — forskningsråd och fonder — än det särskilda idrottsforskningsorganet.

Innan de organisatoriska frågorna när- mare behandlas vill utredningen i korthet klargöra hur den allmänna basorganisatio- nen nu fungerar och hur den på det här aktuella området bör se ut i framtiden med hänsyn bland annat till samhällsbehovet. Utredningen har härvid även beaktat det angelägna i att på ett så rationellt sätt som möjligt utnyttja de begränsade resurser, per- sonella och materiella, som inom överskåd- lig framtid kan beräknas stå till förfogande.

Den svenska forskningsorganisationen bygger i betydande omfattning på delege- ring. Väsentliga forskningsfrågor avgörs

med fullt ansvar inom den andra nivåns or- gan. Dessa organ har ansvar för planering och översikt inom sina områden och förde- lar i stor utsträckning anslag utan detaljan- visningar från statsmakternas sida. Men även den första nivåns institutioner har be- tydelsefulla beslut att fatta på eget ansvar. Inom universiteten och vid högskolorna är forskningens inriktning i huvudsak beroende av forskarnas eget val och även inom de till- lämpade delarna av den offentliga forsk- ningen formuleras såväl behov som projekt i stor utsträckning av de aktiva forskarna. Denna organisation är uppdelad i en mång- fald organ på den första och andra nivån. I Sverige har inte i någon större omfattning skapats fristående institut eller laboratorier för olika forskningsändamål. Mycket av så- dan forskning som bedrivs vid dylika insti- tutioner i andra länder har i vårt land för- lagts till universitet och högskolor. Detta är rationellt av flera skäl, bl. a. därför att kom- plicerade och dyrbara instrument och appa- rater liksom laboratorielokaler och service- enheter därigenom blir bättre utnyttjade.

10.4.2. Organ för idrottsforskning

Mot bakgrund av det nuvarande forsknings- organisatoriska mönstret och det tänkta or- ganets för idrottsforskning ställning i ad- ministrationssystemet, vilket utredningen ovan beskrivit diskuteras idrottsforsknings- organets organisatoriska uppbyggnad.

Enligt utredningens uppfattning kan idrottsforskningen organiseras på i huvud- sak tre sätt.

A) Ett speciellt forskningsråd för idrott tillskapas.

B) Idrottsforskningen anknyts till något nu existerande forskningsråd,

]) medicinska 2) tekniska 3) samhällsvetenskapliga. C) RF:s poliklinikkommitte' uppgiften.

Idrottsutredningen har ansett det lämp- ligt att med minsta möjliga organisatoriska nyordning skapa en ändamålsenlig forsk- ningsorganisation på idrottens område. Det

anförtros

är önskvärt att denna forskningsorganisa- tion på ett smidigt sätt kan utnyttja forsk- ningsrön från andra områden samtidigt som andra forskningsdiscipliner kan använda de resultat som framkommer inom idrottsforsk- ningen. Forskningsorganet måste alltså ha möjlighet till överblick över den forskning av betydelse för idrotten som pågår på skilda håll. Härigenom uppnås en samord- ning av forskningsinsatserna, som måste an- ses vara särskilt väsentlig för forskningsar- bete på idrottsområdet, eftersom forskning- en där i första hand bör vara direkt målin— riktad. Resultat av grundforskning på olika områden bör nämligen tjäna den målinrik- tade idrottsforskningen. Dessutom är det ur samhällsekonomisk synpunkt nödvändigt med ett allsidigt utnyttjande av inom olika forskningsområden uppkomna resultat.

Om här angivna fördelar skall uppnås måste idrottens forskningsorgan arbeta i nära samråd och ha fortlöpande kontakt med andra forskningsorgan i samhället. Det- ta talar mot en lösning i enlighet med alter- nativ C, d.v.s. att ge RF:s poliklinik- kommitté funktionen som forskningsorgan. De krav på bredd och allsidighet som måste ställas på forskningsorganet torde också va- ra svåra att tillgodose inom poliklinikkom— mitténs ram. Utredningen avvisar därför al- ternativ C.

Ett forskningsråd skall enligt den instruk- tion som gäller för ett sådant, genom anslag och på andra sätt inom sitt område främja forskning och därmed sammanhängande verksamhet samt befordra samverkan mel- lan forskning inom rådets område och forsk- ning inom andra discipliner. 'Rådet bör där- för ha ett nära. samarbete med andra forsk- ningsråd och därmed jämförliga institutio- ner. Bl.a. för att underlätta detta har forsk- ningsrådens samarbetsdelegation tillskapats. Ett forskningsråd skall vidare noga följa ut- vecklingen inom sitt forskningsområde och uppehålla nära kontakt med forskare och vetenskapliga institutioner. Rådet skall vi- dare stödja forskningsprojekt som är sär- skilt betydelsefulla för vetenskapens utveck- ling samt vid behov ta initiativ till främjan- de av sådana projekt och deras utnyttjande.

De arbetsuppgifter som enligt instruktio- nen ankommer på ett forskningsråd står i god överensstämmelse med den funktion idrottsutredningen önskar ge ett forsknings- organ på idrottens område. Med tanke på de omfattande uppgifter, som de nuvarande forskningsråden har är det emellertid enligt utredningens uppfattning inte motiverat att inrätta ett särskilt forskningsråd för den trots allt begränsade forskningsverksamhet som är avsedd att bedrivas på idrottens om- råde. Mot detta talar också att idrotts- forskningen med nödvändighet måste om- spänna flera forskningsdiscipliner medan de nuvarande forskningsrådens verksamhet av- ser ett bestämt område.

Enligt utredningens uppfattning kan den önskade funktionen för idrottsforsknings- organet till alla delar uppnås också om det- ta knytes till något nu existerande forsk- ningsråd. Med hänvisning till vad som ovan anförts angående forskningsrådens verksam- hetsområde förordar utredningen en lösning i enlighet med alternativ B, d.v.s. att idrottsforskningen knyts till något nu existe- rande forskningsråd. Beröringspunkter kan för idrottens del konstateras med såväl den tekniska som medicinska och samhällsveten- skapliga forskningen. Enligt utredningens uppfattning och i enlighet med de motive- ringar utredningen anfört för ett ökat sam- hällsstöd till idrotten finns dock den största kontaktytan med den medicinska vetenska- pen. Utredningen förordar därför att idrottsforskningen organisatoriskt knyts till det medicinska forskningsrådet.

Statens medicinska forskningsråd (MFR), som tillkom år 1945 och sedan 1 juli 1963 består av en allmänmedicinsk och en för- svarsmedicinsk sektion, skall inom en av statsmakterna årligen bestämd ekonomisk ram ge anslag till medicinsk, odontologisk, farmaceutisk och veterinärmedicinsk forsk- ning. Forskningsrådet skall stödja projekt, som är särskilt betydelsefulla för vetenska- pens utveckling, samt vid behov ta initiativ till sådana projekt. Anslag kan enligt in- struktionen också beviljas till institutioner och enskilda forskare för inköp av instru- ment eller annan materiel eller för att av-

löna vetenskapligt eller annat biträde. An- slag kan vidare beviljas för att täcka kost- nader förorsakade av forskningsarbete så- som resor, mistade avlöningsförmåner och dylikt eller för att säkerställa en forskares utkomst. Forskningsrådet har också till upp- gift att på det vetenskapliga fältet främja och ta initiativ till samarbete med andra länder särskilt de nordiska. Slutligen skall forskningsrådet enligt instruktionen främja publicering av vetenskapliga resultat och författandet av läroböcker inom sitt områ- de.

Enligt medicinska forskningsrådets gäl- lande instruktioner skall alla beslut i an- slagsfrågor fattas av rådet.

Rådet arbetar på två sektioner, en all- mänmedicinsk, vilken handlägger frågor som rör allmänmedicinsk och yrkesmedicinsk forskning, och en försvarsmedicinsk som handlägger frågor rörande försvarsmedi- cinsk grundforskning. Varje sektion beslutar i rådets namn. Rådets ordförande och sekre- terare är tillika ordförande resp. sekretera- re i var och en av sektionerna. För tilläm- pad försvarsmedicinsk forskning finns ett särskilt ledningsorgan, försvarsmedicinska forskningsdelegationen med anslag under försvarshuvudtiteln. För att befrämja sam- ordningen finns ett gemensamt arbetsutskott mellan den försvarsmedicinska forsknings- delegationen och det medicinska rådets för- svarsmedicinska sektion. Ordförande i forskningsrådet utses av regeringen. Övriga ledamöter är antingen självskrivna, utsedda av regeringen eller valda. Forskningsrådets sektioner utser inom sig vice ordförande. Mandattiden för ledamot som utses av re- geringen eller genom val är tre år med möj- lighet till förlängning ytterligare en treårs- period. För varje ledamot utses suppleant. Avgår ledamot eller suppleant inom man- datperioden utses ny ledamot eller suppleant för återstående del av denna.

Medicinska forskningsrådet har också ett antal mer specialinriktade nämnder och kommittéer. Dessa är publiceringsnämnden, symposienämnden, nämnden för odontolo- gisk forskning, nämnden för alkoholforsk- ning, nämnden för socialmedicinsk forsk-

ning, försöksdjursnämnden, nämnden för da- ta- och dokumetationsverksamhet och forsk- ningsrådens nämnd för arbetsvetenskaplig forskning -— som är gemensam för de me- dicinska, samhällsvetenskapliga och juridis- ka forskningsråden samt styrelsen för tek- nisk utveckling (STU).

Som utredningen tidigare framhållit gri- per den forskning som är av intresse för idrotten över flera forskningsområden. Frå- geställningar och problem som har anknyt- ning till såväl medicin som teknik och sam- hällsvetenskap behöver lösas. Den. erforder- liga bedömningen av forskningsinsatserna måste därför sträcka sig över ett mera heterogent område än det som ett forsk- ningsråd normalt sysslar med. Inom det medicinska forskningsrådet finns redan or- gan för samarbete inom ett vidare fält, t. ex. forskningsrådens nämnd för arbetsveten- skaplig forskning.

10.4.3. Arbetsuppgifter

Idrottsutredningen föreslår att forsknings- organet för idrott ges en liknande utform- ning, och benämnes nämnden för idrotts- forskning. Nämnden bör knytas till medi- cinska forskningsrådet men ges en sådan sammansättning, att också andra forsknings- områden än det medicinska, som är av betydelse för idrotten blir företrädda.

I nämnden bör ingå representanter för medicinsk, teknisk och samhällsvetenskap- lig forskning samt för avnämarsidan, idrotts- rörelsen. Antalet ledamöter i nämnden bör vara sju, varav tre forskare, utsedda av resp. de medicinska och samhällsvetenskap- liga forskningsråden samt styrelsen för tek- nisk utveckling, tre företrädare för idrotts- rörelsen utsedda av RF samt en för kom- munerna utsedd av kommunförbundet. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande. Minst en av dessa bör före- träda idrottsrörelsen.

Nämndens uppgift skall vara att initiera olika forskningsprojekt, bevilja anslag till forskning, hålla nära kontakt med andra forskningsorgan, skaffa sig en god över- blick över för idrotten värdefuu forsk-

ning, publicera olika forskningsresultat samt se till att forskningsresultaten snarast möj- ligt kommer avnämarsidan till handa. Nämnden bör förses med en särskild sek- reterare, placerad i medicinska forsknings- rådets kansli.

Nedan framlägges förslag till instruktion för nämnden.

Instruktion för nämnden för idrotts- forskning

?) 1 Nämnden för idrottsforskning är utsedd av statens medicinska forskningsråd — en le— damot, statens samhällsvetenskapliga forsk- ningsråd — en ledamot, styrelsen för tek- nisk utveckling — en ledamot, Sveriges riksidrottsförbund — tre ledamöter och kom- munförbundet — en ledamot.

& 2

Nämnden, som skall hålla sig väl underrät- tad om den inom landet bedrivna idrotts- forskningen, har till uppgift a) att besluta om användningen av de medel som ställs till nämndens förfogande, b) att hos de i l & nämnda råden föreslå åtgärder ägnade att främja och initiera idrottsforskning inom ramen för de deltagande organens verk- samhet, c) att besvara från de i l & nämnda organen översända remisser rörande anslag till forskning m.m., (1) att framlägga för- slag till forskning inom området, som ur olika synpunkter är särskilt angelägen samt denna forsknings samordning och nyttiggö- rande, e) att följa den internationella ut- vecklingen inom området, samt fördela sär- skilda medel till idrottsforskning.

& 3 Nämnden har att tillse att vunna resultat inom idrottsforskning sprides i erforderlig utsträckning samt i lämpligt forum.

54 Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande. Minst en av dessa skall företräda idrottsrörelsen. Till sekreterare ut- ses person inom eller utom nämnden.

Nämnden sammanträder på kallelse av ord- föranden.

å6

Nämnden skall årligen till de deltagande organen redovisa sin verksamhet samt till riksidrottsstyrelsen inge äskanden om an- slag för verksamheten.

10.4.4. Anslag

Kostnaderna för den forskning, som nämn- den vill stödja, bör täckas dels genom att nämnden i likhet med nämnden för alko- holforskning har ett eget anslag till sitt förfogande, dels genom att nämnden gör framställning om anslag hos det forsk- ningsråd under vilket ett aktuellt projekt anses sortera. Idrottsutredningen har be- dömt det som angeläget att nämnden har egna medel att fördela, så att inte angeläg- na forskningsprojekt på idrottsområdet får stå tillbaka för forskningsprojekt på andra områden. Utredningen vill särskilt under- stryka betydelsen av att sådan forskning som är av betydelse för den breda motions- verksamheten stimuleras. Olika undersök- ningar om Vilken betydelse — fysiskt och psykiskt -— som höjd konditionsnivå har bör initieras liksom undersökningar om män- niskokroppens reaktion för olika belastning under normala och speciella förhållanden. Motionsbehovet vid olika åldrar och ut- formningen av lämpliga träningsmetoder är andra uppgifter som kräver forskning och undersökning. Idrottsutredningen vill också framhålla vikten av att sociologiska studier kan genomföras för kartläggning av män- niskornas behov och önskemål på idrottens område, vilka som utövar idrott, idrotts- publikens sammansättning, var stirnulans- åtgärder behöver sättas in o.s.v.

Åtskilliga psykologiska och pedagogiska problemställningar finns också med spe- ciell idrottslig anknytning. Ledarfrågan be- höver belysas. Vilka bör rekryteras som ledare, hur bör detta ske, vilken utbildning behöver de, hur skall de stimuleras till le-

darskap är några av de frågeställningar som bör bli föremål för forskning. Detta gäller också olika struktur- och nivåanalyser av elitidrottare, analyser av deras förberedel- ser för tävling, undersökning av vilka krav olika grenar ställer i pedagogiskt-psykolo- giskt avseende o.s.v. Av stor betydelse för utvecklingen av den konditionsbefrämjande idrotten är att få vetskap om inställningen till kroppsövning hos olika grupper i sam- hället samt vilka metoder som bör till- gripas för att aktivera så många som möjligt.

Också tekniska forskningsuppgifter finns. Idrottsredskapens utformning är av stor betydelse för resultaten. Olika hjälpmedel behövs i träningssammanhang och då inte minst konditionsfrämjande sådana.

Idrottsutredningen har med denna upp- räkning av tänkbara forskningsprojekt velat belysa forskningsområdet och antyda den mängd frågeställningar som behöver besva- ras. Utredningen anser att en del av den nödvändiga forskningen bör komma till stånd under planperioden. Utredningen har, med beaktande av de personella resurser som kan förväntas vara tillgängliga för här avsedd forskning, nedan beräknat medelsbe— hovet till idrottsforskning ur anslaget Cen- tralt stöd till idrotten för vart och ett av budgetåren under planperioden: budgetåret 1970/71 0,3 milj. kr., 1971/72 0,5 milj. kr., 1972/73 0,7 milj. kr., 1973/74 0,9 milj. kr. och 1974/75 1,0 milj. kr. Ut- redningen har vid medelsberäkningen utgått från att vissa forskningsprojekt skall finan- sieras med medel från forskningsråd eller särskild fond samt att liksom hittills i sär- skild ordning medel anvisas under åttonde huvudtiteln till viss forskning vid GIH.

Utredningens förslag innebär att RF:s poliklinikkommittés anslagsgivning till forsk- ning upphör. Idrottsutredningen behandlar i kapitel 7 anslagsgivningen till det som ovan benämnts utvecklingsarbete och som således inte innefattas i begreppet forsk- ning. Poliklinikverksamheten behandlas yt- terligare i avsnitt 16.4, punkt C.

l l Ledarutbildnin g

11.1. Sammanfattning

Idrottsutredningen understryker att idrotts- rörelsens utbredning är helt beroende av de insatser som ideellt arbetande ledare ut- för. Utredningen räknar med att omkring 150 000 ledare för närvarande är verksam- ma inom idrottsrörelsen. I genomsnitt hål- ler de på med ledarskapet under högst fyra år. Varje år behöver därför omkring 50 000 nya idrottsledare rekryteras och utbildas för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett rik- tigt sätt. De krav på ökad aktivitet och nya aktivitetsformer, som samhället ställer på idrotten, gör att också redan verksamma idrottsledare behöver utbildning i olika for- mer. Utbildningsbehovet inom idrottsrörel- sen är således stort.

Detta förhållande var bakgrunden till att riksidrottsstyrelsen i september 1964 tillsatte en arbetsgrupp, där förutom riksidrottsför- bundet (RF) även korporationsidrottsför— bundet och Skid- och friluftsfrämjandet var representerade, med uppgift att se över or- ganisationen och uppläggningen av ledarut- bildningen inom idrottsrörelsen. Arbetsgrup- pen avlämnade i mars 1967 förslag och rikt- linjer till den framtida idrottsledarutbild- ningen.

Idrottsutredningen lämnar en utförlig re- dogörelse över arbetsgruppens förslag. Bl. a. föreslogs att utbildningen skulle organiseras i tre steg. Det första utbildningssteget skulle vara av grundläggande karaktär och till

största delen arrangeras lokalt. Det andra utbildningssteget, som borde vara en på— byggnad på det första, skulle anordnas re- gionalt och det tredje steget centralt. Ett särskilt utbildningsråd skulle enligt arbets- gruppens förslag inrättas för att samordna och lägga upp utbildningen. Till rådets för- fogande skulle stå kvalificerad personal.

Idrottsutredningen ansluter sig i stort till arbetsgruppens förslag i fråga om utbild- ningens uppläggning och understryker att utbildningen i största möjliga utsträckning bör ske lokalt för att underlätta deltagande. Korrespondensundervisning bör i stor ut- sträckning kunna användas för ändamålet. Utredningen anser, att endast ett mindre an- tal av de ledare, som genomgår den grund- läggande utbildningen — första steget — kom- mer att fortsätta med det andra steget och ett än mindre antal med det tredje. Därför måste grundutbildningen ges en allsidig in- riktning.

För att underlätta rekryteringen av ledare anser utredningen att en särskild studieor- ganisatör bör utses i varje lokal organisa- tion. Särskilda regionala utbildningsråd före- slås bli inrättade. Vid planperiodens slut bör varje utbildningsråd ha en heltidsanställd ut- bildningsledare. Under uppbyggnadsskedet bör dock en utbildningsledare kunna betjä- na mer än ett utbildningsråd. Utredningen föreslår att tio befattningar som utbildnings- ledare inrättas budgetåret 1970/71. Fem yt- terligare befattningar bör därefter inrättas

För samordningen av all ledarutbildning bör ett centralt utbildningsråd inrättas. Ut— bildningsrådet, som bör bära ansvaret för all utbildningsverksamhet inom hela idrotts- rörelsen, föreslås få stora befogenheter i frå- ga om planering och ledning av utbildningen inom idrottsrörelsen. Utbildningsrådet före— slås bli organiserat inom RF och erhålla me— del via förbundet. Utbildningsrådet föreslås få sju ledamöter, varav RF — med tillgodo- seende av olika väsentliga verksamhetsom- råden inom idrotten — bör utse fyra samt landstingsförbundet, kommunförbundet och skolöverstyrelsen vardera en ledamot. Ut- bildningsrådets kansli föreslås få två kvali- ficerade befattningshavare varav minst en med pedagogisk erfarenhet.

Arbetsgruppens förslag om generell arvo- dering av idrottsledare avvisas av idrotts- utredningen, som dock understryker att så- dan arvodering i vissa fall är nödvändig och redan i dag förekommer.

Idrottsutredningen beräknar kOStnaderna för den föreslagna ledarutbildningen till 4,4 milj. kr. budgetåret 1970/71 mot 1,4 milj. kr. budgetåret 1969/70. För budgetåret 1974/ 75 beräknas kostnaderna till 9,4 milj. kr.

11.2 Allmänt

Idrottsrörelsen är liksom andra folkrörelser helt beroende av de insatser som ideellt ar- betande ledare utför. I dag är omkring 150000 ledare av olika slag verksamma inom idrotten. Flertalet av dem är helt oavlönade. Ledarna inom idrottsrörelsen är ' i genomsnitt verksamma under fyra år. Det- ta gör att omkring 50000 nya ledare till— kommer varje år. Detta förhållande liksom de krav på ökad aktivitet och nya aktivitets- former som samhället ställer på idrotten gör behovet av ledarutbildning stort. Ut- bildningsfrågorna är därför av stor bety- delse för idrottsrörelsens möjligheter att svara upp mot de krav som ställs på den. För att få en uppfattning om det framtida behovet av ledare och vilken utbildning le— darna behöver lät riksidrottsförbundet (RF),

Korporationsidrottsförbundet samt Skid— och friluftsfrämjandet en särskild arbets- grupp utreda frågorna. Arbetsgruppen av- lämnade sina förslag år 1967. I det föl- jande lämnas en utförlig redogörelse för arbetsgruppens betänkande, Utbildning av idrottsledare.

11.3 Utbildning av idrottsledare 1 1.3.1 Dagens idrottsledare

Arbetsgruppen redovisade 1962 års ung- domsutrednings material om ungdomsle- dare samt en av Stockholms stads idrottssty— relse år 1965 gjord undersökning.

1962 års ungdomsutredning visade i be- tänkandet »Ungdomsledare; bakgrund, för- eningsengagemang och ledarutbildning» (SOU 1966:66), att idrottsrörelsen skiljer sig märkbart från övriga ungdomsorganisa- tioner genom att så få kvinnor innehar högre poster och funktioner. Bland de i ut- redningens material medtagna valda ledarna på riks- och distriktsplanet fanns icke nå- gon kvinna, medan 4 % av föreningsordfö- randena var kvinnor. Bland fritidsgrupp- ledarna var 11 % kvinnor. Jämförelse gjor— des också bland fritidsgruppledarna mel- lan olika idrotter, varvid det konstaterades, att gymnastiken hade 41 % kvinnliga ledare, bordtennis 5 % och övriga idrotter i ge- nomsnitt 8 % .

Medianåldern för ordförandena på riks- och distriktsplanet var något över 50 år medan den för ordförandena på lokalpla- net var mellan 40 och 50 år. Även i detta avseende skiljde sig idrotten från övriga or- ganisationer, där medianåldern för motsva- rande ledarkategorier var 8 till 14 år lägre.

Däremot hade idrottens fritidsgrupple- dare en lägre medianålder än motsvarande ledare inom vissa andra organisationer. Medianåldern var för de manliga ledarna 32,9 år och för de kvinnliga 30,8 år.

Hälften av de specialförbundsordförande som ingick i utredningens undersökning hade de närmaste 14 dagarna före under- sökningstillfället ägnat 21 timmar eller mer åt sitt ledaruppdrag. Endast 5 % av dessa

ledare hade ägnat ledarskapet 10 timmar eller mindre under samma 14-dagarsperiod. Rent generellt tycktes idrottsledarna ägna mer tid åt sitt uppdrag än övriga organisa- tioners ledare.

Över 90 % av de valda idrottsledarna ar— betade helt utan ersättning medan motsva- rande tal för idrottens fritidsgruppledare var 84 %. 40—60 % av de parlamentariskt valda ledarna och 68 % av fritidsgrupple- darna hade inte redovisat några utgifter för ledaruppdragen. För dem som redovisade att de haft utgifter i samband med sitt le- daruppdrag varierade beloppen mellan en kr. och mer än 300 kr. under en månad.

Relativt sett hade färre ledare inom id- rottsorganisationerna än inom övriga slag av organisationer genomgått någon form av ungdomsledarutbildning. 68 % av spe- cialförbundsordförandena saknade ung- domsledarutbildning. Ca 50 % av fritids- gruppledarna hade inte genomgått sådan utbildning. En svag tendens kunde skön- jas att yngre ledare i större utsträckning än de äldre genomgått ledarutbildning.

Om den genomgångna ledarutbildningen ställdes i relation till skolutbildningen vi- sade det sig, att ordförandena inom idrotts- rörelsen hade mindre ledarutbildning ju högre skolutbildning de hade. Bland fri- tidsgruppledarna var tendensen den mot- satta.

55 % av specialförbundsordförandena hade varit med i idrottsrörelsen i 16 år eller längre och 41 % i 26 år eller längre. Mot- svarande procenttal för specialdistriktsför- bundens ordförande var 48 resp. 16 och för föreningsordförandena 37 resp. 13. Bland fritidsgruppledarna hade 14 % varit med 16 år eller längre, 52 % i högst fem år och 27 % i högst tre år.

Undersökningen omfattade också upp- gifter om hur länge vederbörande ledare innehaft sitt uppdrag. 59 % av specialför- bundsordförandena hade haft uppdraget i högst fem år och 18 % i högst tre år. 48 % av specialdistriktsförbundens ordförande hade verkat i högst fem år och 30 % i högst tre år. Motsvarande procenttal för idrotts- föreningarnas ordförande var 59 resp. 39.

75 % av fritidsgruppledarna hade lett grup- per i högst fem år och 50 % i högst tre år.

Bland de valda ledarna tycktes idrotts- ledarna vara verksamma något längre än ledarna inom övriga slag av organisationer.

År 1965 genomförde Stockholms stads idrottsstyrelse en undersökning av bl. a. id- rottsledarnas utbildning och rekrytering. Undersökningen visade, att mindre än en femtedel av de år 1964 aktiva idrottsledarna i Stockholm hade deltagit i någon instruk- törskurs eller i annat slag av ledarutbild- ning under de tre senaste åren.

I fråga om rekryteringen av ledare, vi- sade det sig att i 93 % av föreningarna hade de nuvarande ledarna huvudsakligen rekry- terats från de aktiva leden inom föreningen. 27 % av föreningarna hade även rekryterat ledare bland intresserade supporters, 17 % bland föräldrar och 2 % bland handikap- pade, medan 6 % hade rekryterat sina nu- varande ledare på annat sätt.

11.3.2. Idrottsledarutbildningen just nu

I fråga om den aktuella ledarutbildningen återges arbetsgruppens beskrivning i dess helhet. Idrottsutredningen har dock gjort en indelning av materialet i avsnitt.

11.3.2.1 Allmänt

Utbildning av idrottsledare förekommer i— dag i en mängd olika former och med många organ såväl inom som utom idrottsrörelsen som ansvariga och arrangörer. Bl.a. därför är det svårt att få ett riktigt grepp om utbild- ningens innehåll och omfattning, varför den- na redogörelse måste bli mycket allmän. Av- vikelserna är många, men det skulle föra allt- för långt att gå in i varje enskild detalj. For- merna för rekrytering av deltagare till kurser- na varierar också. En tendens att för delta- gande i mera kvalificerade kurser kräva vis- sa förkunskaper och tidigare genomgångna kur— ser gör sig dock alltmera märkbar.

Vissa undersökningar har gjorts beträffande deltagarna i de centrala ungdomsinstruktörs- kurserna på Bosön. Följande uppgifter härrör från en sådan i fotboll våren 1966. Ikursen del— tog sammanlagt 40 ledare uttagna av Svenska fotbollförbundets distriktsorgan. Åldersfördel- ningen framgår av tabell 11.1.

Deltagarnas skolutbildning undersöktes ock-

Ålder Antal

16—20 21—25 26—30 31—35 36—40 41—45

Totalt 40

s_— WWQNOUI

Tabell 11.2

Skolform Antal

Folkskola motsv. 22 Därpå följande yrkesutbildning 14 Realskola motsv. 6 Därpå följande yrkesutbildning 2

Totalt 44

så. Resultatet framgår av ovanstående samman— ställning (11.2).

I första kolumnen anges deltagarnas högsta formella skolutbildning, i den därpå följande ev. yrkesutbildning. Endast 28 av de 40 delta- garna har lämnat uppgifter på denna punkt.

Ledaraktiviteten före den aktuella kursen hade varit följande.

(Även här saknas uppgifter från några delta- gare. Några har uppgivit flera uppdrag, vilka samtliga noterats).

Kategori Antal

Lagledare 17 Instruktör 21 Ungdomsledare ] 1 Funktionär i ungdomssektion 9 Totalt 58

I avsaknad av jämförelseobjekt är det na- turligtvis riskabelt att dra alltför vittgående slutsatser av denna redovisning. Notabelt är dock deltagarnas förhållandevis låga ålder och stora aktivitet i förhållande till denna. Vida- re är det anmärkningsvärt, att så många delta- gare har en relativt låg skolutbildning, en sak som speciellt bör uppmärksammas i samband med uppläggningen av den framtida ledarut- bildningens teoretiska del.

Inledningsvis nämndes, att kursverksamhet bedrives av många olika organ. I det följan- de lämnas en redogörelse för de vanligast fö- rekommande kursarrangörerna och de kurser de anordnar.

ll.3.2.2 Sveriges riksidrottsförbund (RF)

RF och dess distriktsförbund bär huvudansva- et för, och anordnar i första hand, ungdomsle- dar- och föreningsfunktionärsutbildning. Vidare har på senare år alltfler testledarkurser, d. v. s. utbildning i handhavandet av den s.k. test- cykeln för konditionsmätning, arrangerats i di- strikten. Utbildning av motionsledare ökar ock- så i omfattning.

Ungdomsledarutbildningen startar på det lo- kala planet med s. k. VI LEDER-kurser. Kurs- tiden omfattar vanligen fem kvällar med 2—3 timmar per kväll. Även veckoslutskurscr före— kommer dock. Kursarrangör är vederbörande distriktsförbund, vanligen i samarbete med kommunalt fritidsorgan. Speciell utbildning av lokala kursledare för denna utbildning före- kommer. Målsättningen är att få minst en an- varig kursledare i varje kommun.

Deltagarna rekryteras genom föreningarna och speciella ledarvärvningsaktioner. Eftersom kursen är av grundläggande karaktär har del— tagarna vanligen liten eller ingen erfarenhet av ledararbete.

Försök har gjorts att utnyttja detta mate— riel för utbildning av idrottsledare inom sko- lans ram. Försöken har slagit väl ut, och det finns all anledning att fortsätta detta arbete.

Som kurslitteraur användes VI LEDER- pärmen, som innehåller fem olika avsnitt be- handlande träningslära, psykologi, samhälls- kunskap, ekonomi och föreningsteknik.

Deltagarna betalar en kursavgift på vanli- gen 10 kronor. Vidare erhålles i allmänhet kommunala bidrag till dessa kurser.

1965/66 arrangerades totalt 64 sådana kurs- ser med sammanlagt 1 252 deltagare.

Nästa steg i ungdomsledarutbildningen är de regionala kurserna. Vanligen arrangeras dessa över ett veckoslut, men även veckokurser fö- rekommer, framförallt i anslutning till distrik- tens ungdomsläger.

Distriktsförbunden (DF), med konsulenter- na som organisatörer, bär huvudansvaret för denna utbildning. I allt större utsträckning ar- rangeras dessa kurser i samarbete med ett eller flera specialdistriktsförbund (SDF). Utveck- lingen har också lett till att flera distrikt går samman om en kurs. Detta gäller särskilt de mindre idrotterna där underlaget är för litet för en distriktskurs.

Genom att stats- eller landstingsbidrag ut- går till regionala kurser är kursprogammet i viss mån givet på förhand. Således måste minst halva kurstiden, vanligen tre timmar per dag, upptas av s.k. huvudämnen, d.v.s. föreläs- ningar i bl. a. hälso- och träningslära, psykolo- gi, pedagogik/metodik och samhällslära (bl. a. föreningskunskap). Återstoden av kurstiden ut- nyttjas i allmänhet för praktisk instruktion i

någon specialidrott. Särskild litteratur för den- na kursform saknas. Som föreläsare anlitas lä- kare, pedagoger och andra experter på resp. ämnesområden. Medverkande SDF ställer in- struktörer till förfogande.

Som nämnts erhålles stats- eller landstings- bidrag till dessa kurser. Statsbidraget utgår f. 11. med 15 kronor per dag och deltagare för kost och logi, föredragshållare m. m. samt med maximalt 20 kronor per deltagare i resebi- drag (i Jämtland, Västernorrland, Västerbot- ten och Norrbotten 30 kronor per deltagare).

Normema för landstingens bidragsgivning överenstämmer i stort med statens.

Deltagarna betalar som regel en kursavgift, vilken varierar beroende på kursens längd. För en veckokurs är avgiften vanligen 20 kro- nor. 1965/66 genomfördes totalt 259 regio- nala kurser med 7445 deltagare. Ett 30—tal specialidrotter medverkade vid dessa kurser.

Det sista steget i ungdomsutbildningen är de s.k. centrala ungdomsinstruktärskurserna, som omfattar minst sex dagar. RF samarbetar med specialförbunden vid dessa kurser. Flertalet är förlagda till Bosön, där institutets rektor van- ligen tjänstgör som kursledare. Några kurser är varje år förlagda till Vålådalen.

Liksom till de regionala kurserna utgår statsbidrag via Kungl. Skolöverstyrelsen. Det- ta innebär, att kursprogrammet även här i viss mån är givet på förhand. Minst halva kursti- den (3 timmar/dag) skall, liksom vid de regio- nala kurserna, användas för huvudämnen, me- dan den övriga kurstiden utnyttjas för övnings- ämnen, vanligen idrottspraktik. RF ansvarar för huvudämnena, i form av föreläsningar i trä- ningslära, psykologi, ledarskap och förenings— kunskap, medan det medverkande specialför- bundet vid resp. kurs genom en eller flera in- struktörer sköter den praktiska delen av un- dervisningen.

Den ungefärliga timfördelningen vid de cen- trala kurserna är:

Psykologi 4 timmar Pedagogik 4 timmar Tränings- och hälsolära 6 timmar Föreningskunskap 8 timmar Praktik i specialidrotten 22 timmar Summa 44 timmar

Som tidigare framgått erhåller RF för dessa kurser statsbidrag. Detta utgår f.n. med 15 kronor per deltagare och dag samt maximalt 100 kronor per deltagare i resebidrag. RF er- håller vidare bidrag från fonden för idrottens främjande för kursverksamhet, varav en del avser att täcka kostnader utöver bidraget från skolöverstyrelsen för de centrala kurserna. Del- tagarna betalar en kursavgift på 30 kronor.

1965/66 genomfördes 42 centrala ungdoms-

instruktörskurser med sammanlagt 996 delta- gare. Respektive specialförbund (SF) ansvarar för rekryteringen, oftast med hjälp av SDern. Vissa SF ser helst att deltagarna har genom- gått en regional kurs innan de kommer till den centrala utbildningen.

Testledarutbildningen handhas av RF:s di- striktsförbund med konsulentema som organi- satörer. Kurserna pågår under minst 12 tim- mar, vanligen över veckoslut, men kvällskur- ser förekommer också. Minst halva kurstiden utnyttjas för genomgång av den fysiologiska bakgrunden för testarbetet, medan resteran- de kurstid åtgår för praktisk genomgång av testningen och deltagarnas egen övning. Ett kurskompendium har framställts i samarbete med Gymnastik- och idrottshögskolans fysio- logiska institution. Vidare har speciell utbild- ning av kursledare genomförts, i vilken också deltagit företrädare för Skid- och friluftsfräm- jandet.

Till testledarkursema utgår vanligen inga bidrag, utan de finansieras genom deltagar- avgifter. Några uppgifter om testledarutbild- ningens omfattning finns f. n. icke.

För mationsledarutbildningen finns ännu ing- en av RF fastställd kursplan. Däremot har vis- sa SF, exempelvis gymnastik, sådana. Inom RF arbetar motionskonsulenten med denna fråga och han sammanställer också lämpligt kurs- materiel. I första hand blir det fråga om re— gionala kurser organiserade av Dern och cen- trala kurser i RF:s regi.

Ansvaret för utbildningen av föreningsfunk- tionärer vilar på RF och dess distriktsorgan. Utbildningen sker huvudsakligen på distrikts- planet i form av veckoslutskurser, men även lokala kvällskurser förekommer. För den grund- läggande utbildningen användes kursboken »En Bra Idrottsförening.»

Till denna utbildningsform hör också de konferenser vissa DF ordnar för olika kate- gorier av föreningsfunktionärer, exempelvis sekreterare-, ordförande- och kassörskonferen- ser. Den utbildning som här redovisats gäller uteslutande funktionärer på föreningsplanet. Någon motsvarande utbildning för funktionä- rer inom distrikts- och riksorganisationerna finnes icke. Möjligen kan man säga att de SDF-, DF- och SF-konferenser som kontinuer- ligt äger rum är en form av utbildning.

Till veckoslutskurserna för utbildning av för— eningsfunktionärer utgår bidrag från skolöver- styrelsen på samma grunder som tidigare redo— visats för ungdomsinstruktörskursema. Vidare uttages en deltagaravgift. De lokala kurserna finansieras i allmänhet genom kommunala bi- drag.

Deltagarna i denna utbildning rekryteras till största delen genom föreningarna. För att ska- pa ett större utbyte har man strävat efter att

få minst två deltagare från samma förening, varav en med erfarenhet från föreningsarbete och en blivande ledare.

Tillgängliga siffror visar, att föreningsfunk- tionärsutbildningen 1965/66 omfattade 31 kur- ser med 539 deltagare.

11.323. Specialförbunden (SF)

RF:s 49 Specialförbund (SF) ansvarar själva för instruktörsutbildningen och utbildning av spe- cialidrottsfunktionärer. Som tidigare nämnts äger på distriktsplanet visst samarbete rum med RF:s distriktsförbund.

Utbildningsformema varierar starkt, så även innehållet. Flera av de större specialförbunden har på senare år utarbetat mycket detaljerade planer för i första hand instruktörsutbildning- en. Som typexempel väljes här Svenska Hand- bollförbundets riktlinjer för denna kursform. Utbildningen är uppdelad i grundkurs, 2:a klass- och l:a klass-instruktörskurser. Grund- kursen arrangeras vanligen i samarbete mel- lan ett eller flera SDF och ett eller flera DF. Den omfattar 12—15 timmar, under vilka föl- jande ämnesområden behandlas:

Grundträning — Teknik och taktik — Plan- läggning av säsongen — Regeltolkning — Idrotts- skador - Att umyttja film.

Efter genomgången utbildning erhåller del- tagarna intyg, utan att detta dock utgör någon speciell kompetens.

Utbildningen av 2:a klass-instruktörer om- fattar sammanlagt 31 timmar. För deltagande i denna utbildning fordras bl. a. genomgången grundkurs samt aktiv ledarverksamhet däref- ter.

Timplanen för 2:a klass-kursen ser ut på föl- jande sätt:

Grundträning 6 timmar Teknik — taktik 9 timmar Instruktionsverksamhet 8 timmar Grupparbeten (anfallsspel, försvarsspel, planläggning av träningspass, uppställningar vid fri-, höm- och straff- kast) 4 timmar Föreläsningar (taktik, regeltolkning, idrotts- skador) 4 timmar

Summa 31 timmar

Efter genomgången kurs och efter godkän- nande av kursledaren legitimeras deltagarna som 2:a klass-instruktörer. Legitimationen för- nyas varje år under förutsättning att vederbö- rande kan redovisa aktivt instruktörsarbete. Om en instruktör under en 2-årsperiod icke kan re- dovisa sådant arbete får legitimationen ej för- nyas.

Utbildningen av l:a klass-instruktörer har i stort sett samma omfattning och innehåll som 2:a klass-utbildning, dock på ett högre plan.

För deltagande i dessa kurser fordras att nå- got av följande krav uppfylles:

a) Legitimation som 2:a klass-instruktör

b) Flerfaldigt landslagsspel (Stor Grabb)

c) Examen från GIH med minst ett års instruktörsverksamhet inom handboll

Legitimationen sker på samma sätt som för 2:a klass-instruktörema. Bland de special- förbund som har instruktörsutbildningen upp- lagd på samma eller liknande sätt kan näm- nas: basketboll -— bordtennis _ fotboll — fri- idrott — ishockey — skidor - tennis.

Enligt förbundens uppgifter omfattade in- struktörsutbildningen det senaste verksamhets- året (1966) följande antal deltagare:

Antal Antal Kursform kurser deltagare Lokalt 1 5 1 3 249 Regionalt 232 9 519 Centralt 84 2 553 Totalt 467 15 321

Tyvärr är det icke möjligt att ur dessa siff- ror utläsa exempelvis hur stor del av ovanstå- ende verksamhet som omfattar grundutbild- ning för helt nya instruktörer. Vidare bör det uppmärksammas, att viss konferensverksamhet inräknats, som ligger utanför utredningens be- räkningar i ett senare avsnitt. Sålunda kan nämnas, att det i uppgifterna för den regionala utbildningen inräknats gymnastikens ledarda- gar med en årlig omfattning av ca 6 000 del- tagare.

Formerna för utbildning av specialidrotts- funktionärer varierar betydligt, varför det är omöjligt att såsom beträffande instruktörsut- bildningen ge ett någorlunda allmängiltigt ex- empel. Utbildningens omfattning varierar ock- så starkt inom olika idrotter. Generellt kan så- gas att behovet av välutbildade funktionärer stiger i takt med den idrottsliga standarden. Ju bättre träningsmetoder och därmed följande standardförbättring av tävlingsidrotten, desto större krav på de funktionärer som skall le- da och bevaka att idrottsutövandet sker inom ramen för regler och föreskrifter. Vidare in- nebär idrottsrörelsens fortgående tillväxt, att efterfrågan på funktionärer ständigt växer — och därmed utbildningsbehovet.

Funktionärskurser förekommer lokalt, re- gionalt och centralt. För de två första leden svarar vanligen resp. SDF, medan vederböran- de SF svarar för den centrala utbildningen.

Omfattningen av denna utbildningsform det

Tabell 1] .3 Antal Antal Kursform kurser deltagare Lokalt 341 7 401 Regionalt 107 1 891 Centralt 19 420 Totalt 467 9 7 1 2

senaste verksamhetsåret framgår av tabell 11.3.

Såväl instruktörs- som funktionärsutbildning— en finansieras vanligen genom statsbidrag från fonden för idrottens främjande. Bidragen kom- mer till SF i form av de årliga anslagen via RF. I vissa fall förekommer kursavgifter av varierande storlek.

En del SF arrangerar kontinuerligt utbild- ning för lagledare. Icke heller för denna ut- bildningsform är det möjligt att ge något gene- rellt exempel.

Av infordrade uppgifter framgår, att lagle- darutbildningen det senaste året omfattat föl- jande kurser:

Antal Antal Kursform kurser deltagare Lokalt 27 501 Regionalt 13 195 Centralt 5 98 Totalt 45 794

Rent allmänt kan konstateras, att lagledar- na utbildningsmässigt sett synes vara en myc- ket eftersatt grupp.

11.3.2.4 Svenska korporationsidrotts- förbundet

Som samordnande och rådgivande organ och som arrangör av kurser på riksplanet fungerar ett kursråd på fem personer.

Som exempel på utbildningens omfattning och karaktär ges följande sammandrag av kurs— verksamheten 1965—66: (se bredvidstående ta- beller)

Kurserna för distriktskonsulenter, anställda idrottsledare och lokalförbundsledare innehål- ler dels allmänt orienterande föreläsningar i aktuella ämnen, t. ex. om idrotten och samhäl— let, de senaste erfarenheterna om idrottsfysio- logi, ungdomsverksamhet, ledarpsykologi etc., dels diskussioner och grupparbeten i aktuella frågor.

Kurser—na tillsammans med kollektivt anslut- na idrottsförbund syftar till att ge en allmän orientering om korpidrottens organisation och målsättning, »kondition till vardags», tävlings- organisation, genomgång av vissa för motions- idrott lämpliga grenar etc.

Innehållet i övriga kurser framgår i stort av resp. rubriker i tablån.

Kurserna på riksplanet administreras av kurs- rådet, ibland i samarbete med andra idrotts- organisationer. De finansieras som regel med statsanslag och deltagarnas kursavgifter eller genom bidrag från medarrangör.

De s.k. räjongkonferenserna arrangeras av kursrådet tillsammans med vederbörande di- striktskonsulent med kursanslag från rikskor- pen. Övriga regionala kurser arrangeras av läns- kommittéerna tillsammans med distriktskonsu-

Antal

Riksplanet Kurser Delt. Dagar Avsedd för

Distriktskonsulen- ter m. fl. 1 26 6 Kursledare 1 20 7 * Motionsgymnastik-

ledare 1 30 7 * Pausgymnastik-

ledare 1 30 7

Motionsgrupps-

ledare 1 60 7 * Pensionärs-

motionsledare 2 85 6—7 "' Ledare inom kol-

lektivt anslutna förbund 3 85 3—6

Utbildningsledare

för testare 1 20 2

* Medarrangör: Svenska gymnastikförbundet ** Medarrangör: resp. förbund

Antal Regianalplanet Kurser Delt. Dagar Lokalförbunds- ledare (s. k. räjong— konf.) 9 538 2 Paus- och pensio- närsgymnastik- ledare 6 74 2 * Funktionärer inom FCO 1 60 2 Lokalförbunds- ledare 20 600 2 Testledare, täv- lingsledare m. rn. 15 225 2 Kursledare 1 15 3 * Medarrangör: Stockholms läns FCO antal antal Lakalplanet kurser deltagare Domare, testare, idrotts- funktionärer m. m. ca 150 ca 3 200 SOU 1969: 00

lentema, ofta med bidrag från landstingen och/ eller från deltagande lokalförbund.

Lokala kurser arrangeras av lokalförbunden eller dess sektioner och finansieras som regel med deltagarnas kursavgifter, kursbidrag från Rikskorpen eller kommunala anslag.

Särskilt på regional- och lokalplanet är en utvidgad kursverksamhet nödvändig. För att kunna genomföra denna utbildas nu på riks- planet kursledare och på senare tid även ut- bildningsledare för testare. Dessa och distrikts- konsulentema leder sedan kurser på regional- och lokalplanet.

Intresset för motionsgruppsverksamheten och motionsgymnastik har vuxit så starkt att le- darutbildningen till stor del måste flyttas från riks- till regionalplanet.

Utbildning av idrottsfunktionärer, domare, testare, föreningsfunktionärer etc. kommer som hittills att till största delen ske lokalt, men även länskommittéerna kommer här att få be- tydande arbetsuppgifter.

1 1.325 Skid- och friluftsfrämjandet

Skid- och friluftsfrämjandet utbildar ledare med friluftsteknisk utbildning för olika for- mer av friluftsaktivitet. Då verksamheten gäl- ler barn, ungdom och vuxna och då olika former av friluftsaktivitet förekommer såväl vintertid som under barmarksförhållanden mås- te utbildningen uppdelas på ett betydande an- tal olika utbildningslinjer för olika åldersgrup- per.

Ledarutbildningen bedrives främst vid cen- trala kurser, i regel veckokurser, samt vid distriktskurser, i regel veckoslutskurser. Grund- läggande ledarutbildning ordnas dessutom av lokalavdelningar. Den teoretiska utbildningen sker därvid ofta i studiecirkelform. Ledarut- bildningens nuvarande omfattning och uppdel- ning på olika utbildningslinjer framgår bäst av följade uppställning över denna verksamhet under sistförflutet verksamhetsår:

Centrala kurser

Antal Antal kurser elever Ungdomsverksamhet Ungdomsskidskola ] 16 Friluftsskola 1 13 Ungdomslägerledarkurs 1 24 Ungdomsledarkurs 1 13 Kanotledarkurs 1 4 Legitimationskurs TVM 1 6 6 76

Vuxen- och famib'everksamhet m. m. Skidskola 10 250 Fjällskola, vinter 4 129 Fjällskola, sommar 3 36 Motionsledarkurs 2 52 Vattensportledarkurs 1 22 Utrustningskurs 1 23 Läkarskidkurs _] 3 22 537 Regionala kurser Antal Antal kurser elever Barnverksamhet Barnskidskola 28 504 Barnskridskoskola 10 142 Skogsmulleskola 32 576 Skogsströvarkurs _3 39 73 1 261 Ungdomsverksamhet Ungdomsskidskola 9 193 TVM 2 31 Utförsåkning 1 15 Backhoppning 1 17 Längdåkning _] _Ll 14 267 Vuxen- och familjeverkmmhet m. m. Skidskola 3 32 Motionsledare 4 55 Friluftsledare 1 15 Fjälledare 1 18 Föreningsledare m. nr. _4 2 13 185

Antal Antal kurser elever Barn verksamhet Barnskidskola 2 41 Barnskidskola, distrikts- ledare 1 13 Barnskridskoskola ] 38 Barnskridskoskola, distriktsledare 1 10 "Skogsmulleskola 1 42 Skogsströvarkurs 1 16 7 160

11.3.2.6 Övrig idrottsledarutbildning

De hittills redovisade utbildningsmöjligheterna har de frivilliga organisationerna som initiativ- tagare och huvudmän. Utöver dessa finns det ett flertal andra kursformer av vilka några här skall nämnas.

Kommuner, landsting och staten har på se- nare år arrangerat ledarutbildning i olika for- mer, såväl mera allmänna ungdomsledarkurser som exempelvis specialkurser för idrottsledare. Betonas bör att det rör sig om ett relativt li-

tet antal kommuner och landsting som hittills tagit sådana initiativ.

De kommunala kurserna äger oftast rum på kvällstid. Det förekommer också att de kombi- neras med veckoslutssamlingar. Uppläggningen varierar, men huvudmomenten i flertalet kur- ser utgöres av ungdomspsykologi, pedagogik, föreningsteknik och programverksamhet.

För de kommunala idrottsledarkursema an- vänder man numera i flertalet fall »VI LE- DER» och »En Bra IF» som kurslitteratur. Som framgått tidigare i detta kapitel arrange- ras sådana kurser i allmänhet i samarbete med lokal idrottsallians eller motsvarande eller di- striktets idrottsförbund och idrottskonsulenten. Den arrangerande kommunen — vanligen det kommunala fritidsorganet — står för alla kost- nader. Kursavgifter förekommer mera sällan.

I detta sammanhang bör nämnas, att allt fler kommuner numera lämnar bidrag för del- tagande i regionala och centrala kurser för att stimulera frivilliga ledare till vidareutbildning. För veckolånga och ännu längre kurser kan den enskilda deltagarens kostnader för bl.a. förlorad arbetsförtjänst bli mycket stora. Många kommuner har insett betydelsen av att bidraga till täckandet av dessa kostnader för att göra det möjligt för fler ledare att utbilda sig.

Landstingens ledarutbildningsinitiativ gäller, förutom bidrag till de frivilliga organisatio- nernas kurser, vissa folkhögskolekurser. När- mare redogörelse över dessa följer under ru- briken »Folkhögskolor».

Även staten lämnar, som framgått tidigare, bidrag till ungdomsledarutbildning. Utöver det- ta arrangerar Skolöverstyrelsen årligen en 10- veckors ungdomsledarkurs. Den är allmänt upplagd med tyngdpunkten på ungdomspsyko- logi och ungdomsabetets metodik. Högt kvali- ficerade föreläsare användes, och såväl före som under kursens gång skall deltagarna lä- sa in en ganska stor mängd »svår» litteratur. Deltagarna rekryteras huvudsakligen från ung- domsorganisationerna. Idrottsrörelsen har de senaste åren varit representerad med tre delta- gare.

11.3.2.7 Folkhögskolor

Svenska Gymnastikförbundets folkhögskola, Lillsved, startade år 1937. Den har f.n. två årskurser med sammanlagt 73 elever. Som chef för skolan och tillika hela anläggningen finnes en rektor. Vidare omfattar lärarstaben 5 hel- tidsanställda lärare och 4 timlärare. Undervisningen omfattar de för folkhögsko- lan obligatoriska ämnena samt specialunder- visning i gymnastik och idrott. Eleverna erläg- ger i kursavgift 2510:-/läsår, vilket inklude- rar läroböcker, studieresor samt kost och logi. Varje elev erhåller ett statligt studiebidrag på

175: —/ månad. Vidare lämnar i några fall kom- muner stipendier till folkhögskolestuderande.

Idrottsfolkhögskolan på Bosön verkar for- mellt som filiaskola till Lillsved. Utbildningen omfattar 2:a årskursen i folkhögskolan med specialisering på idrott. Föreståndare är idrotts- institutets rektor. Vidare har man 4 heltidsan- ställda lärare och 5 timlärare. Ekonomiskt gäl- ler i stort sett samma förhållanden som för Lillsved.

Den nuvarande formen för folkhögskoleut- bildning på Bosön startade läsåret 1961/62. Tidigare hade man på försök ordnat längre utbildning för idrottsledare, nämligen år 1945 i form av en tre månaders sportledarkurs och åren 1948—53, då man varje år ordnade två 10-veckors kurser.

Den första kursen i den nuvarande folk- högskoleformen omfattade 42 elever, 26 man- liga och 16 kvinnliga. De två senaste åren har antalet elever utökats till 64 varav 28 kvinnli- ga. Till det läsår som startade hösten 1966 hade man 335 sökande till folkhögskolelinjen på Bosön.

Vid Bosön liksom vid övriga folkhögskolor finnes ett elevförbund med tidigare elever som medlemmar. Detta genomförde 1964 en enkät bland eleverna vid årskurserna 1961/62,1962/ 63, 1963/64, bl. a. för att få reda på vad ut- bildningen inneburit i fråga om yrkesval m. 111.

Av 122 tillfrågade har 79 svarat (: 65 %). Flertalet arbetade innan de kom till idrotts- folkhögskolan i yrken utan anknytning till id- rotten.

Efter genomgången kurs arbetade betydligt fler än hälften (47) av dem som svarat som gymnastiklärare. 9 hade tjänst som RF-konsu- lenter eller motsvarande medan 8 studerade vi- dare. Övriga representerade olika yrkesgrupper utan närmare kontakt med idrotten. 66 av de 79 sade sig ha bytt yrke efter genomgången idrottsfolkhögskola.

Enkäten omfattade också frågor beträffande ledaruppdrag inom idrottsrörelsen. 65 uppgav att de innehade sådana före Bosö-tiden och lika många var verksamma efter utbildning- ens slut. Aktivitetsgraden hade dock minskat något. Skolans målsättning är: »Att ge all- män medborgarutbildning samt ungdomsledar- och instruktörsutbildning i idrott».

På senare år har även andra folkhögskolor tagit upp mera kvalificerad ungdomsledarut- bildning, med direkt sikte på heltidsanställning i första hand i kommunerna. Närmast idrotts- rörelsen ligger i detta avseende Svenska Frisk- sportförbundets folkhögskola, Stensund, som har en tredje årskurs med inriktning mot sport- 1edare-, friluftsintendentstjänster och motsva- rande. Denna utbildning bedrivs bl.a. i sam— arbete med Skid- och friluftsfrämjandet.

Valla folkhögskola, som också är en rörel—

seskola med nära anknytning till bl.a. 4-H och Studiefrämjandet, bedriver i båda årskur- serna och för samtliga elever en allmän ung- domsledarutbildning, som bl.a. leder till hel- tidsanställningar inom organisationer och kom- muner.

Även vissa landstingsägda folkhögskolor har längre ungdomsledarutbildning medan andra planerar att starta sådan. I bl.a. Norrbotten finns det planer på att få till stånd en idrotts- folkhögskola efter Bosömodell med landsting- et som huvudman.

1 1.3.2.8 Yrkesskolor

Redan år 1905 arrangerade KFUM den första kursen för utbildning av sekreterare till de 10- kala avdelningarna inom organisationen. År 1920 förlades denna utbildning till en särskild skola, KFUM:s ledarinstitut, och numera står denna skola öppen för alla. Kursen år tvåårig, och för inträde krävs studentexamen, treårig folkhögskola eller motsvarande utbildning samt minst sex månaders praktik från ungdomsar- bete. Varje årskurs omfattar ett 20-tal elever, såväl kvinnliga som manliga.

Efter genomgången utbildning erhåller ele— verna i första hand anställning som sekrete- rare vid KFUM:s lokala avdelningar, men en del söker och får också tjänster inom kommu- nala fritidsförvaltningar och i andra former av ungdomsarbete.

1961/62 startades den första utbildningslin- jen inom yrkesskolans ram för utbildning av ungdomsledare. Det var Stockholms stads bar- navårdsnämnd, som i anslutning till närliggan- de utbildning för bam och ungdom tog ini- tiativet till ett ungdomsledarinstitut. Utbild- ningen är ettårig, och bland ämnena ingår också idrott. Denna del har de senaste åren ar- rangerats i samarbete med Stockholms Idrotts- förbund och mcd dess konsulent som organi- satör. Varje årskurs omfattar ett 30-tal ele- ver, av vilka en del rekryteras bland stadens ungdomsgårdsledare.

1965/66 startades i Östersund den första yr- kesskolelinjen avsedd speciellt för idrottsleda- re. Även denna kurs är ettårig, men planer finns att förlänga den med ytterligare ett år. Första årskursen omfattade 21 elever, varav 2 kvinnliga. Under 39 veckor ligger huvudvik- ten i undervisningen på barn- och ungdomsar— bete (10 tim/vecka) och ungdomsarbetets pe- dagogik och metodik (6 tim/vecka). I den förstnämnda delen har ett nära samarbete etablerats med bl. a. SDern i Jämtland—Härje- dalen, och flertalet elever har genomgått en eller flera regionala instruktörskurser i olika idrotter. Under 3 veckor har eleverna prakti- serat hos kommunala fritidsorgan, RF-konsu- lenterna och liknande.

Utbildningen avser att ge eleverna möjlighe- ter till anställningar som kommunala konsu- lenter, idrottsinstruktörer, friluftsledare vid fjällanläggningar m.m. Av tidningsnotiser har framgått, att det finns planer på att starta lik- nande utbildningslinjer på andra håll i lan- det.

11.3.2.9 Idrottsledarutbildning på skolenivå

hö g-

Under vårriksdagen 1966 beslutades, att det höstterminen 1967 på Gymnastik- och Idrotts- högskolan i Stockholm (f.d. GCI) skall in- rättas en linje för utbildning av idrottslärare. Varje årskurs kommer att omfatta 25 elever, både manliga och kvinnliga, och utbildnings- tiden blir liksom för gymnastiklärarna tvåårig. Innehållsmässigt skiljer sig idrottslärarlinjen från gymnastiklärarlinjen på så sätt, att de bli- vande idrottslärama bl.a. får speciell utbild- ning i samhällskunskap med tonvikt på kom- munal förvaltning och verksamhet. Vidare är antalet timmar i gymnastik beskuret till för- mån för idrottsundervisningen. Dessutom skall eleverna specialisera sig på en eller högst två idrotter. Undervisningen i idrott, särskilt spe- cialundervisningen, förutsättes ske i mycket nä- ra samarbete med RF:s Specialförbund. I ut- bildningen ingår också praktiktjänstgöring på idrottskanslier, vid läger och kurser m.m. Ef- ter idrottslärarexamen räknar man med att ele- verna skall kunna få tjänster som specialför- bundsinstruktörer, högre befattningar inom den kommunala fritidssektom m. 111.

11.4 Behovet av ledare

Arbetsgruppens redovisning återges i dess helhet

11.4.1. Definition av begreppet idrottsledare

Begreppet :idrottsledare» rymmer flera olika former av ledarskap och också skilda typer av engagemang, exempelvis valda ledare, tillsatta och utnämnda ledare, och olika former av an— ställda ledare. I det följande användes nedan- stående beteckningar och definitioner för olika ledarfunktioner:

1. Förenings- och förbundsfunktionärer är de valda eller på annat sätt engagerade ledare som har till uppgift att svara för föreningarnas Iförbundens organisation och administration. Till denna grupp räknas bl. a. ordförande, sek- reterare och kassör.

2. Instruktörer är de som direkt sysslar med undervisning i idrottsteknik och därmed sam- manhängande frågor. Undervisningen kan ske enskilt eller i grupp och omfatta såväl äldre

som yngre deltagare och såväl tävlings- som mo- tionsutövare.

3. Specialidrottsfunktionärer är de ledare som har direkt övervakande uppgifter i sam- band med tävlingsarrangemang, t.ex. domare, tävlingsledare, kontrollanter och övriga funk- tionärer som anlitas vid dessa.

4. Lagledare är de som har det direkta an- svaret för ett eller flera lag, även i individuella idrotter, före, under och efter tävlingsarrange- mang.

5. Ungdomsledare är de ledare som har hu- vudansvaret för organisationen av ungdomsar- betet, exempelvis fritidsgruppsverksamhetens uppläggning och rapportering, anordnande av rekryteringsträffar, kontakterna med skolan, lägerverksamheten, ledarutbildningen o. s. v.

6. Motionsledare är de ledare som har hu- vudansvaret för organisationen av motionsarbe- tet inom föreningar eller förbund. Utöver de här definierade sex ledarkatego- rierna finns det olika typer av specialledare. Bedömning av utbildningsbehovet för dessa grupper har icke gjorts då det i de flesta fall rör sig om ett förhållandevis litet antal per- soner i varje grupp. Dessutom får man räkna med att nya ledarfunktioner tillkommer vart- efter idrottsrörelsen och samhället omvandlas, dock utan att detta skapar stora och omedel- bara utbildningsbehov. Gränsdragningen mellan å ena sidan frivilligt, ideellt ledarskap och å andra sidan anställning som ledare måste enligt arbetsgruppen i första hand bli beroende av den ekonomiska ersätt- ning ledaren erhåller. I andra hand är det en fråga om hur ledaren knutits till sitt uppdrag. Till den förstnämnda kategorin hänför ar- betsgruppen sådana ledare som arbetar utan ersättning eller med en ekonomisk gottgörelse betydligt understigande vad det utförda arbe- tet motiverar (symboliskt arvode). Vidare måste det, för att anställning skall föreligga, mellan vederbörande ledare och den anställande parten (förening, förbund, kom— mun, företag 0. s. v.) finnas någon form av av- tal eller anställningskontrakt. Anställningen kan vara på hel- eller deltid och bunden till viss tid eller utan tidsgräns.

11.4.2. Antalet ledare och utbildningsbehov för olika ledarkategorier

Av de tidigare redovisade ledarundersökning- arna framgår, att det finns i medeltal 10 leda- re i varje idrottsförening, men också att varia- tionerna från förening till förening är mycket stora bl. a. beroende på föreningens storlek och vilka idrotter som utövas. Med beaktande av detta och den rådande ledarbristen har arbets- gruppen beräknat det antal ledare som behövs i var och en av i föregående avsnitt angivna

ledarkategorier. Det har därvid stått fullt klart, att många ledare även framgent kommer att ha flera uppgifter, vilket alltså innebär att an- talet personer med ledaruppdrag är mindre än som anges här. Hänsyn till detta förhållan- de har icke tagits, bl. a. med den motiveringen att dubbelarbete inte är en bra lösning av le- darfrågan. Vidare måste en ledare med mer än en uppgift i en förening ha utbildning för var och en av de olika verksamhetsformer han har ansvaret för. När det gäller olika ledarka— tegoriers verksamhetstid beräknas den gene- rellt komma att öka i framtiden, närmast be- roende på förbättrade möjligheter att ge ledar- na lämpligt arvode. Denna fråga behandlas mera ingående i slutet av detta kapitel.

I ett följande avsnitt föreslås den framtida ledarutbildningen organiserad i tre steg med följande utbildningsmål för varje del:

Steg 1: Grundutbildning Steg 2: Kvalificerad föreningsledarutbildning Steg 3: Distrikts- och riksledarutbildning

Arbetsgruppen har för bedömningen av ut— bildningsbehovet beräknat hur många ledare från de olika kategorierna, som väntas passe- ra de tre utbildningsstegen.

ll.4.2.l Sveriges riksidrottsförbund (RF) Förenings- och förbundsfunktionärer

Arbetsgruppen har utgått från att det måste finnas minst tre funktionärer i varje förenings- sektion, nämligen ordförande, sekreterare och kassör. Eftersom antalet sektioner i RF-för- eningarna i dag är ca 22 000 gör detta totalt 66 000 föreningsfunktionärer i enbart de nämn- da uppgifterna. Till detta bör läggas ledarna i ca 3 000 huvudstyrelser i flersektionsförening- arna, vilket ger ytterligare 9000 ledare. To- talt borde det således inom RF-föreningarna finnas ca 75 000 föreningsfunktionärer.

För denna ledarkategori har arbetsgruppen räknat med en genomsnittlig verksamhetstid på sex år. Detta ger ett årligt rekryteringsbe- hov av 12500 föreningsfunktionärer. I mål- sättningen för kursverksamheten ingår, att var— je ledare skall ha utbildning för sin speciella uppgift, vilket i sin tur innebär, att arbetsgrup- pen satt likhetstecken mellan årligt rekryte- rings- och utbildningsbehov. Grundskolningen för föreningsfunktionärer skulle således enligt dessa beräkningar omfatta minst 12 500 delta- gare per år.

För denna ledarkategori föreslås ingen steg- vis uppbyggd vidareutbildning. I stället bör åter- kommande konferenser för ordförande, sekre- terare och kassörer arrangeras på olika plan.

Även om bristen på ledare är besväran- de inom alla ledarkategorier är situationen på instruktörssidan särskilt bekymmersam, vil- ket bl.a. avspeglar sig i svårigheter att ta hand om alla nya utövare — såväl yngre som äldre — som i växande antal söker sig till idrotts- rörelsen. Den vikande internationella konkur- rensförmågan i vissa idrotter kan också till en del hänföras till denna brist. En absolut för- utsättning för att idrottsrörelsen skall kunna fortsätta att utvecklas i positiv riktning är så- ledes att behovet av väl utbildade instruktörer tillgodoses.

Arbetsgruppen har som målsättning för den- na ledarkategori satt att det skall finnas i ge- nomsnitt två instruktörer i varje sektion, varav den ene bör ha till speciell uppgift att ta hand om sektionens ungdomar. Detta gör totalt 44000 instruktörer. Den genomsnittliga verk- samhetstiden har beräknats till fem år, vilket innebär att det årliga rekryterings- och grund- skolningsbehovet kommer att uppgå till ca 8 800 instruktörer.

Vidare har arbetsgruppen beräknat, att hälf- ten, d.v.s. 4400 av de årligen grundutbildade instruktörerna, fortsätter med det andra ut- bildningssteget, medan en tredjedel av dessa, d.v.s. ca 1 400, genomgår det tredje utbild- ningssteget.

Special idrottsfunktionärer

lnom idrottsrörelsen förekommer en omfattan- de tävlingsverksamhet. För att kunna genom- föra denna måste det finnas funktionärer av olika slag, domare, linjemän, tävlingsledare, kontrollanter, tidtagare, måldomare o.s.v., i tillräckligt antal och med lämplig utbildning för sina uppgifter. Såväl rekryteringen som ut- bildningen av denna ledarkategori är speciellt i de stora lagidrotterna ett besvärligt problem att komma till rätta med. En omfattande ut- bildningsverksamhet äger rum, vilket siffrorna för 1965/66 visar. Enligt specialförbundens uppgifter utbildades då totalt 9712 funktionä- rer, varav ca 7 000 i nybörjarkurser.

Inom funktionärskåren förekommer en mängd olika verksamhetsformer med bl. a. tids- mässigt helt skilda arbetsförhållanden — en le- dare kan vara engagerad en eller ett par gånger varje vecka, en annan motsvarande antal gång— er per år — varför det är ogörligt att finna en för hela gruppen giltig beräkningsgrund för rekryterings- och utbildningsbehovet. Arbets- gruppen har uppskattat det totala antalet spe- cialidrottsfunktionärer till ca 30000 men av- står i övrigt från att närmare analysera ut- bildnings- och rekryteringsbehovet. Det måste bli en uppgift för varje specialidrott att göra

dessa beräkningar. Det bör dock konstateras, att vissa idrotter med relativt få tävlingstill- fällen per förening enligt genomförda under— sökningar har relativt liten omsättning av denna typ av ledare, medan exempelvis de stora lag- idrotterna, särskilt bollspelen, har en mycket stor omsättning och därmed problem med rek— rytering och utbildning på denna punkt.

Lagledare

Lagledarsysslan är en av förenings- och för- bundsarbetets viktigaste funktioner, bl.a. ur resultatsmässig synpunkt. Den är också viktig när det gäller idrottsarbetets sociala sida, d. v. 3. att åstadkomma en helhet av en grupp indivi- der, att fostra till kamratskap och hänsyn till andra 0. s. v.

Tidigare har betonats, att alla ledare bör ha utbildning för sin uppgift. Lagledarna är i det- ta avseende en mycket eftersatt grupp, vilket bl.a. framgår av specialförbundens uppgifter om kursverksamheten det senaste året. Av des- sa framgår, att lagledarutbildningen omfatta- de endast 45 kurser med totalt 794 deltagare.

Det bör finnas ca 55000 lagledare i RF- föreningarna. Verksamhetstiden har satts till densamma som för instruktörerna, d.v.s. i genomsnitt fem år. Detta ger ett årligt grund- utbildningsbehov av 11 000 lagledare. En tred- jedel av dessa, d.v.s. 3600, beräknas genom- gå det andra utbildningssteget. Av sistnämnda antalet beräknas en fjärdedel, d.v.s. 900, fortsätta även genom det tredje utbildnings- steget.

Ungdomsledare

Enligt definitionerna i inledningen av detta kapitel skall ungdomsledaren i framtiden i för— sta hand svara för uppläggningen av ungdoms- arbetet i en sektion medan den direkta un- dervisningen i idrottsteknik skall handhas av instruktörerna. Det bör mot bakgrund av detta finnas i genomsnitt en ungdomsledare per sek- tion, totalt ca 22000. Eftersom verksamheten i stort överensstämmer med föreningsfunktio- närernas har den genomsnittliga verksamhets- tiden för ungdomsledama satts till densamma som för nämnda grupp, d. v. s. sex år.

Det årliga rekryterings- och grundutbild- ningsbehovet blir enligt ovanstående ca 3600 ungdomsledare. Hälften av dessa, d. v. s. 1 800 /år beräknas gå igenom det andra utbildnings- steget, och vidare beräknas 900/år passera det tredje steget i den planerade utbildningen för ungdomsledama.

M otionsledare

Det starkt ökade intresset för fysisk träning utan tanke på deltagande i tävlingar, vanligen

kallat motionsidrott, motiverar en ny organi- sationsform i idrottsföreningama och därmed en helt ny ledarkategori, nämligen motionsle- dare. Dessa ledare skall huvudsakligen arbeta med att organisera motionsgrupper och svara för att lokaler, materiel m.m. finns tillgängli- ga. Vidare ingår i uppgifterna att sköta pro- pagandan för denna verksamhet. Den direkta ledningen av varje enskild grupp är i första hand en uppgift för instruktörerna. Med tan- ke på att denna typ av verksamhet icke är bun- den till enbart en specialidrott — vanligen arbe- tar varje motionsgrupp med flera olika idrotter — bör motionsledarens verksamhet icke knytas till någon speciell sektion.

Under dessa förutsättningar har arbetsgrup- pen satt som målsättning att det bör finnas i genomsnitt en motionsledare i varje förening, totalt ca 12 000. Med en beräknad verksamhets- tid på i genomsnitt sex år blir det årliga beho- vet av nya motionsledare 2000 och grundut- bildningen årligen av samma omfattning. En tredjedel av dessa, ca 650, beräknas årligen gå igenom det andra utbildningssteget och en fjär- dedel av det senare antalet, 160, det tredje ste— get.

Sammanfattning

Arbetsgruppens beräkningar av utbildningens årliga omfattning inom RF har sammanställts i tabell 11.4.

Jämfört med den nuvarande ledarutbildning- en föreslår arbetsgruppen en avsevärd utökning för alla ledarkategorier. Det bör emellertid betonas, att beräkningarna gäller dagsläget. Ut- bildningsvolymen måste naturligtvis ökas :" takt med rörelsens tillväxt och de siffror arbets- gruppen räknat fram får således icke bli norm- givande under en längre tidsperiod.

11.4.2.2 Svenska korporationsidrottsför- bundet

De definitioner av olika typer av ledare, som i det föregående använts om ledare inom RF kan i stort tillämpas även inom korpidrotts- rörelsen. Vissa gränsfall, beroende på korpid- rottens särart, bör dock framhållas.

I motionsidrott med anknytning till arbets-

platserna deltar samtidigt både ungdom och vuxna och än mer markerad blir denna bland- ning inom familjeidrotten. Speciella ungdoms- sektioner finns, men som regel deltar ungdom tillsammans med vuxna, och ledarna för verk- samheten handhar således ungdom utan att därför täcka arbetsgruppens definition av be- greppet ungdomsledare. Både beteckningen in- struktör och motionsledare kan gälla för le- dare av motionsgrupper, eftersom i dessa ofta förekommer deltagare som tidigare haft obe- tydlig kontakt med aktivt idrottsutövande och därför måste instrueras. Dessutom måste nya motionsformer ofta introduceras. Till motions- ledare räknas ledare för pensionärsmotion och motionsgymnastik.

Klubbfunktionärer, som ej kan räknas till gruppen föreningsledare, är som regel en kom- bination av motionsledare, idrottsfunktionärer och lagledare, och en uppdelning av dem under olika rubriker är knappast möjlig att göra.

Ledare på korporationer (arbetsplatser)

Drygt 6 500 korporationer är anslutna till korpidrottsrörelsen. Med få undantag är de idrottsutövande organiserade i korpidrottsklub- bar. Antalet idrottsledare per klubb är mycket varierande beroende på arbetsplatsernas stor- lek, struktur, åldexsfördelning, idrottsaktivitet etc. Stora korpidrottsklubbar har huvudstyrel- se och sektionsstyrelser, medan på mycket små arbetsplatser all idrottsverksamhet leds eller förmedlas av en idrottskommitté bestående av ett fåtal personer.

Med utgångspunkt från en är 1962 utförd kartläggning av 1000 korpidrottsledare i 6 städer av varierande storlek samt en år 1966 gjord enkät bland korpidrottens distriktskonsu- lenter kan antalet ledare med huvudsaklig upp- gift som föreningsfunktionärer uppskattas till ca 16 000.

Övriga klubbfunktionärer med huvudsakli- ga uppgifter som idrottsfunktionärer, lagledare, motionsgruppsledare och instruktörer etc. upp- skattas till ca 33 000.

Omsättningen på ledare inom en korpklubb kan bedömas som något större än inom en RF-klubb beroende på att uppdragen inom korpklubben upphör, då anställningen upphör.

Tabell 11.4 Det årliga utbildningsbehovet inom RF

Förenings- Special-

Utbildnings- funktio- Instruk- funktio- Ungdoms- * Motions- steg närer törer närer Lagledare ledare ledare 1 12 500 8 800 Ej beräknat 11 000 3 600 2 000 2 -— 4 400 » » 3 600 1 800 650 3 — 1 400 » » 900 900 160

Summa 12 500 14 600 » » 15 500 6 300 2 810 130 SOU 1969: 29

Eventuella nya uppdrag som klubbledare kom- mer som regel först efter en tids anställning på den nya arbetsplatsen.

Antalet korpklubbar har under de senaste 15 åren, 1951—1965 ökat med 250—300 årli- gen. Det finns anledning tro, att denna ut- veckling kommer att fortsätta.

Behovet av särskilda ledare och instruktörer för motionsgrupper har vuxit mycket starkt och en särskild ledarkader är under uppbyggnad. Det önskvärda rekryteringsbehovet av för- eningsfunktionärer kan med hänsyn till ledare- omsättningen och tillkomsten av nya klubbar beräknas till ca 3 500 per år. Beträffande öv- riga klubbledare såsom specialidrottsfunktio- närer, lagledare, motionsgruppsledare etc. kan rekryteringsbehovet beräknas till ca 14000.

Ledare inom lokalförbunden

Antalet lokalförbund är 175. Därtill kommer 8 kollektivt anslutna förbund. Inom de flesta för— bunden fungerar idrottssektioner med egna sek- tionsstyrelser. Antalet förbunds- och sektionsle- dare är ca 4 000 (varav över hälften beräknas vara enbart eller huvudsakligen engagerade in- om förbunden och ej i klubbarbete).

Varje år tillkommer ca 5 lokalförbund. Ef- tersom de större tätorterna (städerna) redan bil- dat lokalförbund, är nytillkomna förbund av mindre storlek och med färre personer enga- gerade i förbundsarbetet.

Å andra sidan ökar den i lokalförbundens regi anordnade idrottsverksamheten.

Med hänsyn till den hittillsvarande utveck- lingen är ett rekryteringsbehov av ca 1000 förbundsledare per år en realistisk målsättning.

Inom de flesta lokalförbund råder brist på vissa kategorier av idrottsfunktionärer och in- struktörer. Hit hör domare för fotboll, hand- boll, korphockey och bandy, ledare för mo- tionsgymnastik och pensionärsmotion samt in— struktörer för utbildning av motionsgruppsle- dare och instruktörer åt korporationerna. Lo- kalförbunden skulle snarast behöva ett tillskott av 1 000 sådana ledare och har dessutom ett årligt rekryteringsbehov av ca 400.

Länskommittéerna består av lokalförbundsle- dare i nyckelpositioner, varför rekryteringsbe- hovet kan ingå i den redovisning som gjorts under rubriken »Ledare inom lokalförbunden».

En del av den kursverksamhet som tidigare legat på riksplanet håller på att överföras till länskommittéerna. Såväl länskommittéerna som de större lokalförbunden har behov av sär- skilda utbildningsledare. Rekryteringsbehovet under en 5-årsperiod beräknas till 30 per år.

Sammanfattning

Det årliga utbildningsbehovet för olika ledar- kategorier inom korpidrottsrörelsen framgår av tabell 11.5 .

11.4.2.3 Skid- och friluftsfrämjandet

Inom Skid- och friluftsfrämjandet arbetar för närvarande omkring 7700 ledare, därav om- kring 4200 män och 3 500 kvinnor. Det bety- dande kvinnliga inslaget i ledarkadern förtjä- nar att särskilt understrykas.

Omfattningen av Skid- och friluftsfrämjan- dets nuvarande ledarutbildning bestämmes i hög grad av de ekonomiska resurserna och är icke ett mått på vad som är önskvärt eller möjligt.

Den stora allmänhetens intresse för fritids- rekreation i friluftslivets olika former har un- der senare år ökat snabbt. 1962 års fritidsut- redning förutsäger en fördubbling av frilufts- aktiviteten inom en tioårsperiod. Skid- och friluftsfrämjandets erfarenheter bestyrker ut- redningens förutsägelse. De tre senaste verk- samhetsåren kännetecknas av en betydande stegring av besöksfrekvensen vid friluftsanlägg- ningarna och ett väsentligt ökat antal delta- gare i olika arrangemang för friluftsteknisk skolning. Den förmodade utvecklingen under de närmaste åren medför vanskligheter när det gäller att förutsäga det kommande behovet av ledare och ledarutbildning.

Tabe/l 11.5 Det årliga utbildningsbehovet inom korpidrottsrörelsen

Förenings] Special- förbunds- idrotts— Utbildnings- funktio- Instruk- funktio- Ungdoms- Motions- steg närer törer närer Lagledare ledare ledare 1 3 500 2 000 4 000 5 250 250 2 500 2 _ 1 000 1 200 500 100 400 3 — 200 200 — -— 50 Summa 3 500 3 200 5 400 5 750 350 2 950 SOU 1969: 29 131

Skid— och friluftsfrämjandet har nu 260 lokal- avdelningar. Dessa »föreningar» är icke rent lokala. Deras områden täcker tillhopa landets hela yta. Lokalavdelningen har en hemort. Men inom dess område finns ofta ytterligare bety- dande tätorter. 40 städer och 150 andra bety- dande tätorter, där lokalavdelning nu saknas, ligger sålunda alla inom befintliga lokalavdel- ningars område. Av naturliga skäl blir lokal- avdelningens friluftsverksamhet främst inriktad på hemorten, icke på de andra tätorterna inom området. Det centrala arbetet syftar till att i så- dana tätorter skapa en fristående lokalavdel- ning såsom målsman för den lokala friluftsak- tiviteten. Den metod som därvid främst an- vänds är »filialverksamhet», innebärande att en befintlig avdelning på närbelägen tätort ge- nomför arrangemang, för att på »filialorten» skapa intresse och kontakter. Under det se— naste verksamhetsåret har på denna väg 20 nya lokalavdelningar kunnat organiseras. Men »filialverksamhet» har genomförts i ytterligare 53 orter, där därmed förutsättning skapats för en fristående lokalavdelning.

Lokalavdelningar på ytterligare 200 platser är ett önskemål och ingen omöjlighet. Själv- fallet fordrar en sådan utbyggnad av organi- sationen samtidigt erforderlig ökning av le- darutbildningen.

En fortsatt ökning av antalet lokalavdelning- ar i samma takt som under de senaste åren skulle innebära att antalet lokalavdelningar som 1967 uppgår till 280 år 1970 skulle vara 340.

Deltagare i utbildning

De senaste åren kännetecknas av en kon- tinuerlig och avsevärd ökning av antalet delta- gare i »skolor» för friluftsteknisk utbildning av barn, ungdom och vuxna.

I verksamhetsstatistiken redovisas antalet del- tagare i varje särskild »gren» — barnskidskola, ungdomsskidskola o.s.v. — men dessutom to- tala antalet olika personer (individer) som del- tagit i sådan verksamhet inom de olika ålders- grupperna. Antalet deltagande olika personer i sådan verksamhet och antalet platser, där verksamhet genomförts framgår av efterföljan- de uppställning.

Barnverksamhet:

1963/64 20000 deltagare på 125 platser 1964/65 25000 deltagare på 175 platser 1965/66 31000 deltagare på 225 platser Ökningen har sålunda varit 50 platser och 5 000—6 000 deltagare per år.

1963/64 5000 deltagare på 1964/65 6 000 deltagare på 100 platser 1965/ 66 7 000 deltagare på 125 platser Ökningen har varit omkring 25 platser och 1 000 deltagare per år.

80 platser

Vuxenverksamhet: 1963/64 8000 deltagare på 100 platser 1964/65 11000 deltagare på 125 platser 1965/66 15000 deltagare på 150 platser Ökningen har varit omkring 25 platser och 4 000 deltagare per år.

Här angivna deltagarsiffror gäller »skolor: — arrangemang med särskild anmälan — som pågår under längre tid. I andra typer av ar- rangerad friluftsverksamhet har ett mångdub- belt större antal personer i de olika ålders- grupperna deltagit.

Ledarkadern:

Skid- och friluftsfrämjandets nuvarande 7700 ledare kan uppdelas på olika ledarkategorier sålunda:

Förenings- och förbundsfunktionärer:

I distriktsförbunden — inklusive distriktsledare 150

I lokalavdelningar 750 I lokalavdelningar — för drift av stugor m. m. 600 Totalt 1 500 Instruktörer: I barnverksamhet 3 200 I ungdomsverksamhet 1 000 I vuxenverksamhet m. m. 2 000 Totalt 6 200

Om förutspådd fördubbling av friluftsaktivi- teten inom en tioårsperiod också kommer att medföra en fördubbling av deltagandet i »sko- lor» är svårt att avgöra liksom även om del- tagarfrekvensen kommer att stiga under de närmaste åren i samma takt som under de tre senaste åren. Goda förutsättningar härför finns emellertid.

Bildandet av nya lokalavdelningar innebär att antalet arrangörer ökar. På platser, där verksamhet nu bedrivs, finns såväl befolknings- underlag som övriga förutsättningar för fort- satt utveckling i samma takt.

Tillgången på utbildade ledare samt ekono- miska resurser för utbildning av erforderligt an- tal ledare blir de faktorer, som främst bestäm- mer utvecklingen.

Av de ovan redovisade ledarna är de, som av- ses för drift av stugor, liftar, backar m.m., i huvudsak en grupp som icke behöver utbil- das vid centrala eller regionala kurser.

Antalet befintliga föreningsfunktionärer kan därmed sättas till omkring 1 000.

Antalet instruktörer inom de olika ålders- gruppema är resultatet av den ledarutbildning under de senaste åren, som tagit sikte på dels utbildningsbehovet för att ersätta avgångar, dels ledarbehovet för ett utökat antal lokalav- delningar och ökningen av antalet deltagare i »skolor».

Det årliga utbildningsbehovet för att säker- ställa status quo kan erfarenhetsmässigt beräk- nas med utgångspunkt från en genomsnittlig aktiv ledartid av 5 år för föreningsfunktionä- rer och instruktörer inom vuxenutbildningen och 4 år för instruktörer inom barn- och ung- domsverksamheten. Den sista siffran kan sy- nas låg. Härvid bör dock observeras att barnle- darna ofta är hemmafruar med egna barn i den aktuella åldern, barn som deltar 3—4 år, samt att ungdomsledarna ofta är personer un- der egen yrkesutbildning.

Den ledarutbildning, som årligen erfordras dels med hänsyn till ökat antal lokalavdelning- ar, dels på grund av stigande deltagarantal i »skolor», kan beräknas enligt följande grun- der:

Förenings- och förbundsfunktionärer:

20 nya lokalavdelningar per år fordrar utbild- ning av 70 ledare.

Instruktörer: Barnverksamhet:

»Skolora på 50 nya platser fordrar 100 nya ledare.

En ökning med 5 OOO—6 000 deltagare kan omräknas till 500 »skolor», som måste få le- dare.

Utöver utbildningsbehovet för status quo fordras för bamverksamheten en utbildning av ytterligare 600 ledare per år.

Ungdomsverksamhct: »Skolor» på 25 nya platser fordrar 50 ledare. En ökning med 1000 deltagare kan om- räknas till 100 »skolor», som måste ha leda- re. Utöver utbildningsbehovet för status quo fordras för ungdomsverksamheten en utbild- ning av ytterligare 150 ledare per år.

Vuxenverksamhet:

»Skolor» på 25 nya platser fordrar 50 ledare. En ökning med 4 000 deltagare kan omräk- nas till 200—250 »skolor».

Man torde här kunna räkna med ett något högre deltagarantal per skola än i fråga om de yngre grupperna.

Utöver utbildningsbehovet för status quo er- fordras för vuxenverksamheten en utbildning av ytterligare 250 ledare per år.

U Ib ild ningssteg

Inom baminstruktörsutbildningen blir det i hu- vudsak fråga om grundläggande utbildning, d.v.s. det första utbildningssteget. Andra ut- bildningssteget erfordras för vissa baminstruk- törer samt för instruktörer på föreningsplanet inom ungdoms- och vuxenverksamheten. Tred— je utbildningssteget är ett önskemål med tanke på distriktsinstruktörer och instruktörer för le— darutbildning.

Det är svårt att beräkna antalet deltagare per år i de högre utbildningsstegen då det inom instruktörsgruppema även är fråga om olika verksamhetsgrenar.

11.4.2.4 Anställda ledare

De anställda ledarna kan uppdelas i två huvud- grupper, nämligen organisatörer och instruktö- rer. Även för dessa kategorier har utredningen sökt fastställda definitioner:

1. Organisatörer: de som huvudsakligen sysslar med idrottens organisation, rekrytering, propaganda, upplysning, utåtriktade kontak- ter och liknande arbetsuppgifter. Till denna kategori räknas bl.a. generalsekreterare, kon- sulenter och kommunala fritidstjänstemän.

2. Instruktörer : de som huvudsakligen äg- nar sig åt undervisning i idrottsteknik och där- med sammanhängande frågor. Under senare år har antalet heltidstjänster för såväl organisatörer som instruktörer grad- vis ökats. I första hand rör det sig om kom- munala tjänster inom fritidssektorn, men ock- så idrottsföreningar, idrottsförbund och fri- tidsorganisationer har, bl.a. genom ökat sam— hällsstöd, erhållit möjligheter att heltidsanstäl- la ledare. En tredje part i detta sammanhang är de större företagen, vilka som ett led i per- sonalvården anställer ledare för de anställdas fysiska träning och rekreation. Inom idrottsrörelsen utgör de anställda le- darna ett viktigt och nödvändigt komplement till de frivilliga krafterna. Vartefter verksamhe- ten växer är det därför naturligt att antalet hel- tidsbefattningar ökar i väl avvägda proportio— ner. Inom Riksidrottsförbundets verksamhetsom- råde finnes idag på riks- och distriktsplanet ett knappt hundratal sådana tjänster av huvud— sakligen organisatorisk art (generalsekreterare, konsulenter och liknande). För att bl. a. klara

den expanderande utbildningen såväl av ledare som av aktiva utövare måste man räkna med att antalet tjänster inom de närmaste åren yt- terligare ökas. I första hand gäller detta in- struktörsbefattningama.

För korpidrottsrörelsens del räknar man med att lokalförbund med över 50 korporationer har behov av heltidsanställda administratörer. Förbund med 25—50 korporationer behöver del- tidsanställd administratör eller kontorist. Detta innebär med nuvarande storlek på lokalförbun— den ett önskvärt tillskott av 26 heltidsanställ- da och 35 deltidsanställda administratörer inom de närmaste åren.

På det regionala planet finns det f.n. 10 distriktskonsulenter för korporationsidrott. Mål- sättningen är att få en konsulent i varje län, d.v.s. ytterligare 15 med den nuvarande länsindelningen.

I detta sammanhang bör också företagens idrotts- och fritidsledare nämnas. F.n. uppgår antalet sådana tjänster till ett 70-tal. Det sy- nes rimligt att arbetsplatser med över 1000 anställda har en idrottskunnig ledare, som på hel- eller deltid ansvarar för de anställdas idrottsverksamhet. Med utgångspunkt från det- ta skulle det föreligga ett omedelbart behov av ytterligare ett 100-tal sådana tjänster.

Skid- och friluftsfrämjandet har begärt peng- ar för att bygga upp en konsulentorganisation motsvarande RF:s och Korporationsidrottsför- bundets. På friluftslivets område får man vida- re räkna med ett växande behov av anställda ledare vid de större anläggningarna.

I Statens Ungdomsråds utredning »Kommu- nerna och ungdomen» (SOU 1966: 32) fram- hålles bl.a.: »Det samhällspedagogiska arbe- tets omfattning och de allt större krav som ställs på organisatoriska och pedagogiska in- satser för det lokala arbetets intensifiering krä- ver heltidsanställda ungdomsledare/samhälls- pedagoger, dels för fullgörandet av mera tids- krävande administrativa uppgifter, dels som ett i vår tid oumbärligt komplement till de ideellt och oavlönat arbetande gruppledarna.»

Med utgångspunkt från denna principiella deklaration föreslås i »Kommunerna och ung- domen» lokalkommunala bidrag för heltidsan- ställning av instruktörer och/eller organisatörer i de lokala organisationerna. Enligt förslaget skulle ett bidrag utgå till en organisation eller flera samverkande organisationer med minst 200 medlemmar.

De redovisade utvecklingstendenserna ger klart belägg för att antalet heltidsanställda le- dare, såväl organisatörer som instruktörer, in- om idrottsrörelsen kommer att stiga inom de närmaste åren.

När det gäller primärkommunema kommer naturligtvis kommunsammanslagningama att spela en betydelsefull roll. I början av 1970-

talet kommer antalet primärkommuner att ha minskat från nuvarande 900 till 282. I varje storkommun kommer det med största säker- het att finnas ett särskilt fritidsorgan (fritids- nämnd el. liknande) med minst en chefstjänst (fritidschef, intendent, konsulent o.s.v.), i de större kommunerna även andra tjänster. Det nuvarande antalet sådana tjänster är drygt 130. Enligt kommunförbundens antaganden torde antalet stiga till 500—600 inom en 8—årsperiod.

Kommunalt anställda idrottsinstruktörer med heltidsbefattningar förekommer på ett fåtal platser i landet. Erfarenheterna är blandade. Det synes bl. a. vara så, att föreningarna i de aktuella kommunerna i alltför liten utsträckning utnyttjar dessa instruktörer. Man föredrar of- tast sina egna frivilligt arbetande ledare. Vida- re är det naturligtvis omöjligt att de kommu- nalt anställda instruktörerna, som är specialis- ter på en eller möjligen några idrotter, skall kunna täcka alla de idrotter som vanligen fö- rekommer i de olika kommunerna.

Arbetsgruppen kan således för sin del icke generellt förorda att kommunerna anställer in- struktörerna. Om kommunalt stöd till instruk- törsverksamheten skall utgå bör det enligt ar- betsgruppens mening ske i den formen att kom- munerna lämnar ekonomiskt bidrag till för- eningarna, varigenom det blir möjligt för dem att på sätt de finner lämpligt engagera idrotts- instruktörer.

Arvodering av ledare

Som tidigare framhållits bör, jämsides med ovan skisserade utveckling mot ökat antal hel- tidsbefattningar för idrott och friluftsliv, idrotts- rörelsen erhålla sådant ekonomiskt stöd att det blir möjligt arvodera de frivilliga ledarna. I annat fall torde nuvarande rekryteringssvårig- heter bli än större i framtiden.

Genomförda undersökningar visar, att de fri- villiga ledarna arbetar under förhållandevis kort tid, och att en av de främsta orsakerna till det- ta är av ekonomisk art. Då föreningarna har svag ekonomi, drabbas ofta den enskilde le- daren av direkta kostnader för sitt engage- mang, bl.a. i form av utlägg för resor till och från idrottsanläggningar, måltider utanför hem- met och telefonsamtal. Dessa förhållanden med- för särskilt för familjeförsörjare betydande problem. Det kan icke anses tillfredsställande, att idrottsledare skall behöva lägga ut egna pengar för att fullgöra en av alla omvittnad betydelsefull, samhällsnyttig gärning. Idealite- ten behöver, enligt arbetsgruppen, icke på nå- got sätt bli lidande på att ledarna får sina kostnader täckta. Snarare bör det vara så, att ledarnas positiva inställning till och intresse för verksamheten stärkes, när man icke tving-

as fundera över om man har råd att vara ledare eller inte.

Till detta kan läggas, att många presumtiva idrottsledare väljer att utnyttja sin fritid för andra och mera lönande sysselsättningar. En särställning som konkurrent till idrottsrörelsen om ledarna intar den kommunala ungdomsverk- samheten vid ungdomsgårdarna, där alla ledare uppbär någon form av ersättning.

Arbetsgruppen har prövat möjligheterna att formulera en rekommendation beträffande le- dararvodets storlek. Med hänsyn bl. a. till oli- ka ledarkategoriers arbetsförhållanden, skillna- den i ekonomiska förutsättningar för olika id— rotter och penningvärdets skiftningar har det dock befunnits mindre lämpligt med en sådan rekommendation. Arvodet måste bestämmas med hänsynstagande till förhållandena i varje enskilt fall.

När det gäller finansieringen av förslaget bör ansvaret delas mellan idrottens egna orga- nisationer och samhället.

11.5 Arbetsgruppens förslag

Arbetsgruppens förslag redovisas i dess hel- het. Idrottsutredningen kommer att i sina förslag anknyta till arbetsgruppens.

11.5.l Uppbyggnaden av ledarutbildningen

Arbetsgruppen anser att ledarutbildningen även i framtiden skall byggas upp stegvis, vil- ket framgår av principskiss nedan (tabell 11.6).

Förslaget omfattar endast de ledarkatego- rier som definierats ovan (11.4.1). Den illustre- rade kursuppbyggnaden gäller enbart frivil- liga ledare.

I den stegvisa uppbyggnaden av ledarut- bildningen ligger bl. a. att undervisningen i olika ämnen, såväl praktiska som teoretiska, måste samordnas till en organisk helhet. Detta innebär, att man vid upprättandet av kurs- planer för olika ledarkategorier måste planera varje ämne för sig från det första till det sista utbildningssteget, samtidigt som man naturligt- vis måste överväga hur de olika ämnena i varje utbildningssteg skall samordnas med varandra.

Arbetsgruppen har sökt formulera en mål- sättning för varje utbildningssteg. Det första steget skall ge grundläggande kunskaper i de ämnen som enligt förslaget skall ingå i ut- bildningen för alla ledarkategorier och mot- svarande kännedom om det praktiska arbetet för respektive uppgift. Det andra steget har som målsättning att utbilda kvalificerade före- ningsledare, vilkas uppgift bl. a. skall vara att verka som rådgivare för och övervakare av de mera orutinerade ledarnas arbete. En annan väsentlig uppgift blir att leda verksam- heten för de mera avancerade idrottsutövarna i föreningarna. Det tredje steget slutligen av- ses för utbildning av frivilliga ledare på riks- och distriktsplanet.

Det bör betonas, att målsättningen icke på något sätt binder de utbildade ledarna att verka på det plan eller i de grupper målsättningen an- ger. Det kan mycket väl tänkas att en ledare, som genomgått det tredje steget i kursplanen ändock föredrar att verka som fritidsgrupp- ledare i föreningen. Han skall då naturligtvis ha full frihet att göra detta. Att ställa krav på viss tids obligatoriskt arbete efter genomgången utbildning är enligt arbetsgruppens mening icke lämpligt. Dels är sådana bestämmelser svåra att övervaka, dels fungerar de negativt ur re— kryteringssynpunkt, eftersom många ledare ic- ke har möjligheter att binda sig så, som sådana

Tabell 11.6 Principskiss över stegvis ledarutbildning

Steg 2 Steg 3 Steg 1 Målsättning: Målsättning: Målsättning: Kval. föreningsledar- Distrikts- o. riksledar- Grundutbildning utbildning utbildning Instruktörer Teori Praktik Teori Praktik Teori Teori — internat internat praktik (ev. i två internat omgångar) Specialidrotts- » » » » » funktionärer Lagledare » » » » Förenings- » Teori — Konferenser på olika nivåer och med olika grupper funktionärer praktik Motionsledare » Praktik Teori Praktik Teori Teori — internat internat praktik internat Ungdomsledare » Praktik » » » » internat

bestämmelser skulle förutsätta. Däremot bör det obligatoriskt ställas krav på redovisning av viss verksamhet för att få deltaga i närmast högre utbildningssteg.

l l .5 .2 Utbildningsplaner

Arbetsgruppen har ingående diskuterat olika former för utbildningens genomförande. Bland de frågor som belysts kan nämnas möjlighe- terna att i större utsträckning utnyttja brev- skoleformen i ledarutbildningen, möjligheterna att samordna litteratur och annan material- produktion och tillskapandet av ett idrotts- rörelsens studieförbund.

ll.5.3 Tid och omfattning för olika utbild- ningssteg

Arbetsgruppen anser, att varje utbildningssteg skall omfatta en teoretisk och en praktisk del, utan att de två delarna nödvändigtvis behöver genomföras vid samma tillfälle. Däremot mås- te de innehållsmässigt och pedagogiskt sam- manfogas så, att deltagarna sedan hela utbild- ningssteget genomförts uppfattar utbildningen som en helhet. Detta måste särskilt under- strykas eftersom det i vissa former av den le- darutbildning som f.n. förekommer synes rå- da en viss oklarhet i avvägningen och gräns- dragningen mellan de teoretiska och praktiska avsnitten.

När frågan om en uppdelning av den teore- tiska och praktiska undervisningen diskuterats har arbetsgruppen ingående övervägt möjlighe- terna att utnyttja brevskoleformen vid utbild- ningen av frivilliga idrottsledare. En stor för- del med denna undervisningsforrn skulle vara, att intematdelen av de kurser det här är fråga om, i betydligt större utsträckning än som f.n. sker, skulle kunna ägnas åt praktisk under- visning. Utan att lägga något direkt förslag i denna fråga vill arbetsgruppen förorda att denna undervisningsforrn på lämpligt sätt prö- vas.

Arbetsgruppen har icke funnit det möjligt att ange ett fixerat timantal för varje utbildnings- steg. Anledningen till detta är bl. a. de skilda arbetsförhållandena för olika ledarkategorier samt olikheterna i svårighetsgrad och ansvars- förhållanden inom olika idrotter. I vissa verk- samhetsformer, exempelvis gymnastik, omfat- tar grundutbildningen för instruktörerna minst sex dagar medan vidareutbildningen vanligen ordnas i form av kortare regionala samman— dragningar av ledarna. Rent generellt torde det dock även i framtiden bli så, att stegen ett och två i utbildningsplanen genomföres i form av kvälls- eller veckoslutskurser medan steg tre

kommer att omfatta veckolånga intematkurser. Arbetsgruppen har icke velat binda de olika ut- bildningsstegen till vissa geografiska områden, bl.a. därför att detta är en fråga om kurs- planernas konstruktion, såväl innehålls- som tidsmässigt. Grundutbildningen bör dock i stor utsträckning kunna ordnas inom en förening el- ler flera närliggande föreningar i samarbete. De kommunala fritidsorganen bör också enga- geras direkt i detta utbildningssteg.

11.5.4 Utbildningens innehåll

Med tanke på de olika ledarkategoriernas skif- tande arbetsuppgifter är det omöjligt att mera detaljerat ange utbildningens innehåll för olika utbildningssteg och ledare. Följande ämnen bör dock ingå i den teoretiska undervisningen för alla ledarkategorier:

tränings- och hälsolära, psykologi, pedago- gik/metodik, samhällslära, organisations- kunskap, föreningskunskap inklusive ekono-

mi.

Vilka ämnen och hur stor del av dessa som skall behandlas på olika plan och för olika ka- tegorier måste bli föremål för särskilda över- väganden när kursplanerna göres upp. Nog- granna analyser av de olika ledarfunktionema bör därvid utgöra underlag.

Jämfört med de nuvarande förhållandena in- nebär detta förslag i allmänhet en utvidgning av ämnesvalet för sådana ledarkategorier som instruktörer, specialfunktionärer och lagledare. Motiveringen för detta är, att de nämnda äm- nesområdena spelar en betydelesfull roll i upp- läggningen och genomförandet av allt före- ningsarbete. Mot förslaget kan den invänd- ningen göras, att utbildningstiden är för kort för att i större utsträckning ta upp ämnen, som icke direkt hänför sig till den arbetsuppgift ledarna utbildas för. Invändningen är i och för sig riktig om man utgår från dagens förhållan- den. Arbetsgruppen förutsätter dock, att möj— ligheterna att förlänga utbildningstiden på alla plan prövas ingående. Slutligen bör det på- pekas, att exempelvis en stor del av den peda- gogiskt/ metodiska utbildningen för att göras meningsfylld måste inlemmas i den praktiska undervisningen.

Med ett genomförande av arbetsgruppens förslag beträffande den teoretiska undervis- ningen följer att framställningen av kurslittera- tur måste göras betydligt effektivare. F.n. in- nehåller de flesta instruktionsböcker i olika idrotter t.ex. ett avsnitt om allmän tränings- lära. Det borde enligt arbetsgruppens mening i framtiden vara möjligt att framställa grund- böcker som kan användas i alla kurser. På så sätt skulle man också snabbare kunna föra ut nya rön inom olika ämnesområden och erhålla

en enhetligare undervisning inom dessa. För framställning av den nödvändiga kurslitteratu- ren måste ett antal idrottskunniga specialister inom resp. ämnesområde knytas till idrotts— rörelsens utbildningsverksamhet. Redan nu fö— rekommer ett mycket gott samarbete med Gli-[:s fysiologiska institution. Ett liknande samarbete med vetenskapliga institutioner inom övriga områden måste snarast upprättas. Detta samarbete är också synnerligen viktigt när det gäller utformningen av den praktiska kursde- len.

1 1.5.5 Examination

Arbetsgruppen föreslår att någon form av exa- mination och kompetensbevis blir obligatorisk för i första hand vissa ledarkategorier, såsom instruktörer och specialfunktionärer. Möjligen kan det i framtiden bli aktuellt att införa mot- svarande arrangemang för andra ledarkatego- rier. Examinationen bör som regel komma i det sista utbildningssteget. Förslaget baseras på så- väl in- som utländska erfarenheter. Dessa vi- sar, att examinationen och kompetensbevisen utgör en stark stimulans för deltagarna att verkligen slutföra sin utbildning. Komplette— ras dessutom examinationen med en uppfölj- ning av dem som godkänts i slutproven så att de för att få behålla sin auktorisation med vissa tidsintervaller måste rapportera verksam- heten, skapar man en god motivation för att under längre tid fortsätta ledararbetet. Former- na för examinationen bör fastställas samtidigt som kursplaner utarbetas.

11.5.6 Idrottsrörelsens utbildningsråd

Arbetsgruppen föreslår, att ett idrottsrörelsens utbildningsråd snarast inrättas. Bland motiven för ett utbildningsråd kan nämnas behovet av ett samordnande organ för den växande ut- bildningsverksamheten och en institution som bär huvudansvaret för det pedagogiska områ- det vad gäller metoder, hjälpmedel m.m. Dessutom innebär förslaget, att det omfattande dubbelarbete som f.n. förekommer vid fram- ställning av kursmateriel och vid genomföran- det av kursverksamheten minskas. Ytterligare ett skäl är att det skapas möjligheter för spe- ciellt de små förbunden, som f.n. saknar re- surser att genomföra egen ledarutbildning, att i samråd med utbildningsrådet och i samverkan med andra förbund planlägga och genomföra den nödvändiga kursverksamheten. Utbildningsrådets ordförande utses av RF. I övrigt föreslås att i rådet skall ingå av Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet gemensamt ut- sedd ledamot samt vardera en ledamot från korporationsidrottsförbundet, RF och Skid-

och friluftsfrämjandet. Även om det naturligt— vis bör stå de i rådet medverkande organisa- tionerna fritt att utse de personer de själva vill är det önskvärt att rådet sammansättes så, att man till detta knyter bästa möjliga pedagogiska expertis. Samtidigt är det angeläget betona, att ledamöterna måste ha god kontakt med respek- tive riksledningar, så att icke utbildningsrådet blir ett organ ställt utanför det egentliga arbetet inom dessa. Till sitt förfogande måste rådet ha ett verkställande organ. Arbetsgruppen fö- reslår därför, att en för idrottsrörelsen gemen- sam utbildningsavdelning organiseras med en rektor som chef och i övrigt en personal på sex personer.

Rektor är chef för utbildningsavdelningen. Förutom de arbetsledande funktionerna på den- na avdelning och sekreterarskapet (föredragan- de) i utbildningsrådet skall rektor ta aktiv del i ledarutbildningen inom idrottsrörelsen. Han skall stå till medlemsförbundens förfogande vid planläggning av kursverksamheten på läng— re sikt samt medverka vid diskussioner beträf- fande studiematetielets utformning m. m.

En väsentlig uppgift blir att följa den veten- skapliga forskningen på idrottens område och att i samråd med forskarna utforma och vidare- befordra forskningsresultaten, så att de kom- mer den praktiska idrottsverksamheten tillgodo. Han bör till forskarna förmedla förslag från specialförbunden beträffande aktuella forsk- ningsobjekt.

I rektors uppgifter ingår också att hålla kon- takt med SÖ och skilda bildningsorganisationer samt att fortlöpande följa utvecklingen på le- darutbildningens område i utlandet.

Med tanke på arbetsuppgiftema bör rektor vara pedagogiskt skolad samt dessutom besitta administrativt kunnande.

Arbetsgruppen har prövat möjligheten att kombinera chefsskapet för Bosön och utbild- ningsavdelningen men funnit att dessa båda arbetsuppgifter var för sig är så betungande att ett sådant förfarande vore olämpligt icke minst med hänsyn till den utveckling som utbildnings- sektorn torde få i framtiden.

Kansliet har att svara för den löpande kor- respondensen, fakturering, utbetalningar och bokföring för utbildningsavdelningen. Kansliet bör omfatta två kontorsbiträden med sekrete- raruppgifter och en kanslist för kassa och bok- föring.

För sammanställning, redigering och pro- duktion av kursmateriel, litteratur, propagan- damateriel m.m. behövs en redaktionell av- delning. Med tanke på den eftersläpning som f.n. föreligger på materielsidan måste det i starten finnas minst en heltidsanställd redak— tör. Han skall ha sådana kvalifikationer, att han på uppdraget av rektor och enligt rikt- linjer från beställarna kan utarbeta färdiga

produkter, d.v.s. skriva och/eller redigera, göra lay-out och övervaka tryckförfarandet. Med tanke på att audiovisuella hjälpmedel blir allt vanligare i utbildningen bör han också ha viss erfarenhet av att producera sådant material. Redaktionen bör också kontinuerligt förse idrottsrörelsen med underlag av värde för ledarna, exempelvis nyheter på det pedagogiska området, information om nya hjälpmedel samt om kursverksamheten.

Inom utbildningsavdelningen bör vidare fin- nas en särskild pedagogisk sektor med uppgift att under ledning av rektor och tillsammans med idrottens organisationer svara för upp- läggningen av kursverksamheten. I avdelning- ens uppgifter bör ingå att på beställning utar- beta förslag till kurser för olika typer av leda- re inom skilda specialidrotter. I arbetet bör vidare ingå att medverka vid kurser och kon- ferenser med föreläsningar i olika ämnen. Serviceavdelningen bör även svara för kontak- ten med regionala och lokala organ. Personal- behovet för denna avdelning beräknas i starten till två heltidsanställda befattningshavare, som bör benämnas utbildningsledare. Vederbörande bör vara pedagogiskt skolade och ha god kän- nedom om idrottsrörelsen.

11.5.6.l Den regionala och lokala orga- nisationen

Utbildningsråd med representanter för samma organisationer som i det centrala rådet bör or- ganiseras i varje RF-distrikt. Den viktigaste uppgiften för dessa råd blir att planlägga och samordna den regionala och lokala utbildning- en. En annan viktig arbetsuppgift blir att följa upp rekryteringen och utbildningen av ledare och att vidarebefordra iakttagelser, synpunkter och önskemål till det centrala utbildningsrådet.

Varje regionalt råd bör som verkställande kraft ha en heltidsanställd utbildningsledare, som också bör stå till distriktsorganisationernas förfogande vid uppläggningen och genomfö- randet av utbildningen. Denne skall också ta initiativ till lokal utbildning inom föreningarna varvid samarbete bör ske med de kommunala fritidsorganen.

Ovannämnda arbetsuppgifter ombesörjes idag inom RF-idrotten i stor utsträckning av idrotts- konsulenterna. Motsvarande gäller korpora- tionsidrottsförbundets distriktskonsulenter. Des- sa konsulenter har utöver kursverksamheten många andra viktiga arbetsuppgifter. Vartefter utbildningsverksamheten växer är det emellertid enligt arbetsgruppens mening nödvändigt att skilja ledarutbildningen från det övriga konsu- lentarbetet. I annat fall blir arbetsbelastningen för konsulenternas del orimligt stor, till förfång

för såväl utbildningen som övriga arbetsupp- gifter.

Lokalt bör det inom varje förening finnas någon som bär huvudansvaret för rekryteringen och utbildningen av nya ledare. På vissa plat- ser kan det också vara ändamålsenligt att in- rätta speciella samarbetsorgan för utbildnings- frågor.

11.5.6.2 Lokalisering av den centrala ut— bildningsavdelningen

Många skäl talar för att utbildningsavdelningen bör placeras i anslutning till någon av de skolor idrottsrörelsen driver för utbildning av idrotts- ledare, alltså Bosön eller Lillsved. Bland des- sa skäl kan nämnas närheten till det praktiskt pedagogiska arbetet och möjligheterna att på nära håll följa upp avdelningens intentioner beträffande utbildningen.

Mot en placering på Bosön eller Lillsved ta— lar bl. a. avstånden till idrottsrörelsens cen- trala kanslier, då ju utbildningsavdelningens arbete förutsätter en mycket nära kontakt med dessa. Så länge idrottsrörelsens riksorganisa- tioner är spridda på många håll i och utanför Stockholm bör man dock kunna bortse från detta argument.

I valet mellan Bosön och Lillsved synes de flesta skälen tala för Bosön. Utbildningsav- delningens arbete kommer i första hand att in- riktas på kursverksamheten för frivilliga ledare, d. v. 8. de kortare kurserna. Eftersom dessa enligt arbetsgruppens förslag när det gäller den centrala utbildningen nästan helt kommer att förläggas till Bosön, bör det vara lämpligast att även utbildningsavdelningen placeras där. Vidare förlägges en del av den kommande ut— bildningen av idrottslärare vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm till Bosön, och eftersom utbildningsavdelningens arbete enligt förslaget skall ske i samråd med de pedagogis- ka och fysiologiska institutionerna vid denna skola, är detta ytterligare ett starkt skäl som talar för Bosön.

11.5.6.3 Kostnader

Finansiering av utbildningsavdelningen bör för personalsidan ske via statsmedel. Kostnaderna för materielproduktionen bör täckas genom av- gifter, som motsvarar självkostnadspriset för varje enhet.

Utbildningsavdelningen skall vara ett servi- ceorgan för dem som har huvudansvaret för ledarutbildningen i förbunden. Det bör därför understrykas, att utbildningsavdelningen icke skall ingripa i den utbildning som en organi-

sation själv föredrar att handha. Den tjänar en- bart som ett serviceorgan för dem som önskar utnyttja den. Då det gäller den pedagogiska utformningen av studiematerielet bör emeller- tid utbildningsavdelningen självfallet ges till- fälle att komma med synpunkter och förslag.

1 1.5.7 Lärarfrågor

Även om arbetsgruppen förutsätter att olika pedagogiska hjälpmedel i betydligt större ut- sträckning än tidigare kommer till användning i den framtida ledarutbildningen blir ändock undervisningens kvalitet till stor del beroende av de lärare som anlitas. Vid varje kurs bör man utnyttja väl kvalificerade föreläsare, som är experter på det ämnesområde det gäller. Men enligt arbetsgruppens mening räcker det inte med det. Föreläsaren bör också vara väl insatt i idrottsrörelsens arbete för att på rätt sätt kunna anpassa innehållet till dess förhål- landen och den bakgrund kursdeltagarna har. Vid den kursverksamhet som genomföres i Stockholm eller dess närhet har man f. n., och även i framtiden, i allmänhet god tillgång på föreläsare med sådana kvalifikationer. När den föreslagna utbildningsavdelningen upprättats bör förhållandena förbättras ytterligare. I den decentraliserade utbildningen är problemen större. Den nuvarande tillgången till lämpliga föreläsare skiftar mycket, såväl geografiskt som inom olika ämnesområden. Arbetsgruppen fö- reslår i detta sammanhang att en särskild före- läsarkatalog för idrottsrörelsens utbildnings— verksamhet upprättas. Vidare föreslås, att cen- trala ämneskonferenser för föreläsare inom oli- ka områden genomföres kontinuerligt. Vid des- sa konferenser bör främst forskningens senaste rön inom idrottens olika områden behand- las. Ansvaret för konferenserna bör åvila ut- bildningsavdelningen. Som motivering för det- ta förslag anföres dels de tidigare framförda synpunkterna beträffande koordinering av ut- bildningen, dels behovet av att ständigt hålla en föreläsarförteckning aktuell.

11.5.8 Rekrytering av ledare

Tidigare har antytts, att 50 000—60 000 nya le- dare måste anskaffas årligen för att kunna täcka behovet av frivilliga ledare. För att klara detta krävs en noggrann planläggning — i första hand på föreningsplanet men också på högre plan inom idrottsrörelsen. Även om man också i framtiden bör kunna påräkna samhällsinitia- tiv i likhet med den ledarrekryteringskampanj som under ledning av Statens ungdomsråd ge- nomfördes för något år sedan och som otvivel- aktigt tillförde bl. a. idrotten ett antal nya le-

dare, är det ytterst på idrottsrörelsen själv och dess organ det beror, om ett tillräckligt antal ledare skall kunna anskaffas. Erfarenhetsmäs- sigt synes det vara så, att föreningar och för- bund med en planmässig rekrytering saknar le- darproblem. Det är alltså denna väg alla bör beträda.

Den nuvarande rekryteringen av ledare sker i stor utsträckning bland föreningens egna medlemmar och huvudsakligen från de aktivas led. En fördel är att dessa i allmänhet är väl förtrogna med föreningen och dess problem och att de, särskilt om de kommer från de ak- tiva utövamas led, besitter goda kunskaper om den eller de idrotter de skall handha. En nack- del med denna rekryteringspolitik är, att det är svårt att få fram ett tillräckligt antal leda- re. Aktiva utövare, som en lång följd av år idrottat och ägnat större delen av sin fritid åt idrott vill, av naturliga skäl, ogärna enga- gera sig i ett ledarskap, som till stor del in- nebär samma bundenhet som det aktiva ut- övandet. Några års bortovaro och »vila» från det direkta föreningsengagemanget betyder att många tänkbara ledarkandidater hunnit skaffa sig nya fritidsintressen, som gör att de icke kommer tillbaka till idrottsrörelsen som le- dare. Trots dessa invändningar kommer na— turligtvis även fortsättningsvis många ledare att rekryteras från de aktivas led. Men andra möj- ligheter måste också utnyttjas.

En rekryteringsväg som med framgång an- vänts i vissa idrotter är att vända sig till de aktivas föräldrar.

Arbetsgruppen vill i detta sammanhang be- tona att föräldrakontakt överhuvudtaget är mycket viktig i ungdomsarbetet, icke enbart ur synpunkten att rekrytera ledare. Rätt upp- lagd kan dock denna kontakt leda till att nya ledare tillföres föreningarna.

En annan möjlighet som enligt arbetsgrup- pens mening icke tillräckligt utnyttjas i dagens läge är att rekrytera ledare bland de unga själ- va. En av orsakerna till detta förbiseende kan vara, att äldre ledare finner det besvärligt och otryggt att delegera uppgifter till ungdomar. En annan och förmodligen den viktigaste or- saken är, att denna form av ledarskolning krä- ver mycket noggrann planläggning och mycken tid. Dagens frivilliga idrottsledare är så upp— tagna av att skapa resurser för idrottsutövan- det, att de icke hinner med att på rätt sätt ta vara på och lära upp de ledarbegåvningar som bevisligen finnes i idrottsföreningarnas ung- domssektioner och som i nuläget ofta söker sig till andra organisationer, där de ges stör- re möjligheter att få utveckla sina talanger på detta område.

Även skolans roll bör uppmärksammas. De nuvarande läroplanerna lämnar möjligheter till en aktiv ledarskolning såväl inom ämnet sam-

hällslära som i gymnastik. I det senare ämnet borde det exempelvis vara möjligt att i större utsträckning än som nu sker utnyttja skol- idrottsföreningar, skolornas fritidsverksamhet och friluftsdagarna för detta ändamål. För det- ta behövs en aktiv medverkan från idrottsrö- relsens sida, bl. a. i form av förslag till kurs- planer och kursmateriel.

Det kvinnliga ledarinslaget i idrottsrörelsen är, möjligen med några få undantag, alltför li- tet även med hänsyn tagen till antalet kvinnli- ga idrottsutövare. Orsakerna härtill är många, men en av de viktigaste är säkerligen verksam- hetens tradionellt manliga karaktär. För fram- tiden är det nödvändigt att kvinnorna verk- ligen får möjligheter att på lika villkor konkur- rera med sina manliga kolleger om mera att- raktiva befattningar i föreningar och förbund, dock inte därför att de är kvinnor utan där- för att de är skickliga ledare. Könet får icke vara ett hinder eller en favör i dessa sam- manhang.

Skid- och friluftsfrämjandet har sedan någ- ra år arbetat synnerligen målmedvetet på att rekrytera hemmafruar till sin barnverksamhet. Arbetet har varit mycket framgångsrikt, inte minst därför att dessa ledare erbjudits möjlig- heter till utbildning i form av studiecirklar innan de gått in i verksamheten. Exemplet är synnerligen efterföljansvärt, framförallt i de idrotter där man arbetar med relativt unga ut- övare och på eftermiddagstid.

1 1.5.9 Elitidrottsmän

En alldeles speciell fråga när det gäller ledar- rekryteringen är möjligheterna att bättre ut- nyttja elitidrottsmän som instruktörer eller för andra ledaruppgifter efter den aktiva tiden. Detta problem har bl.a. tagits upp i riksda- gen och i flera politiska partiers program be- träffande stödet till idrotten. Arbetsgruppen vill rent principiellt uttala att goda idrottsresultat i och för sig icke gör en person lämplig som idrottsledare. Å andra sidan finns det mång- faldiga exempel på mycket skickliga idrottsut— övare, som blivit utomordentliga pedagoger. Det är denna kategori som på alla tänkbara sätt bör ges möjligheter att fortsätta arbetet inom idrottsrörelsen, även som anställda leda- re.

Elitidrottsmännen måste liksom andra kate- gorier ha en viss grundutbildning i exempelvis pedagogik/metodik, träningslära och psykologi för att på rätt sätt kunna förmedla sina kun- skaper inom specialgebitet till adeptema. Idea- let vore att kunna arrangera denna undervis- ning under den aktiva tiden, så att de idrotts— män som så önskar kan gå direkt över i en mer eller mindre yrkesmässig ledarverksamhet

sedan de »lagt upp». Olika möjligheter att or- ganisera en sådan undervisning finnes. En är att lägga den i anslutning till de träningsläger, som arrangeras i alla större idrotter, eventuellt kombinerat med någon form av korrespondens- undervisning. Mot detta förslag talar, att trä— ningslägren för idrottsmannen innebär en så- dan belastning, att han icke orkar med en me— ra kvalificerad undervisning på den lediga ti- den. Försök pågår att vid träningslägren ordna någon form av teoretisk undervisning i första hand i språk.

En annan möjlighet skulle vara att ge de elit- idrottsmän som så önskar möjligheter att un- der den tävlingsfria delen av året klara av den nödvändiga teoretiska utbildningen. Den kan lämpligen förläggas till något av idrottsinsti- tuten. Denna lösning förutsätter dels att un- dervisningen kan delas på en sommar- och en vinterkurs, dels att försörjningsfrågan för id- rottsutövarna, som ofta är familjeförsörjare, kan ordnas på lämpligt sätt.

Den första förutsättningen är av organisa— torisk art, och utan att utredningen haft möjlig- heter att utarbeta mera deltajerade förslag sy- nes det ändock icke vara någon större svårighet att lösa problemen. Ekonomin får, enligt ar- betsgruppens mening, närmast ses som en ar- betsmarknadspolitisk fråga. Den som efter sin aktiva tid vill välja idrottsledarskapet som yrke kommer ofta i en omskolningssituation. Detta innebär, att samhälleliga bidrag bör kunna ut- gå till dessa personer liksom till andra yrkes- utövare som av någon anledning nödgas byta yrke, och i sådan utsträckning att den ekono- miska situationen icke lägger hinder i vägen för utbildningen.

Arbetsgruppen föreslår, att de olika lösning- ar av elitidrottsmännens utbildningsfrågor, som här antytts, prövas. Försök bör genomföras, som mycket noga följs upp, så att den lämpli- gaste utbildningsformen snarast möjligt kan fastställas.

11.5.10 Registrering av ledare

Registrering och uppföljning av utbild-

ningen

En viktig fråga när det gäller utbildningen är hur deltagarna skall registreras och hur upp- följningen av ledarnas verksamhet och vidareut- bildning skall ordnas. För närvarande sköter varje kursarrangör själv detta arbete och en mångfald metoder kommer till användning. En— ligt arbetsgruppens mening vore det såväl ur arbets— som kostnads- och effektivitetssynpunkt bättre med ett för hela idrottsrörelsen enhet- ligt system, med centralt dataregister, ur vil-

ket alla önskvärda uppgifter kunde hämtas. Arbetsgruppen har därför konsulterat exper- tis på automatisk databehandling, varvid föl- jande utgångspunkter använts vid diskussioner- na, nämligen

att det årliga tillflödet av uppgifter skulle beröra ca 50000 individer, varav dock en del tidigare finns registrerade, samt

att det måste finnas möjligheter att ur re- gistret ta fram en mängd data enligt olika kurs- arrangörers önskemål.

Eftersom konsultationen givit vid handen, att en enhetlig registrering av deltagarna i kursverksamheten mycket väl lämpar sig för automatisk databehandling och detta dess- utom skulle innebära stora fördelar jämfört med nuvarande förhållanden, föreslår arbets- gruppen följande:

Från och med den 1 januari 1968 eller den senare tidpunkt som kan befinnas lämplig in- föres en enhetlig registreringsblankett anpas- sad till ADB för all kursverksamhet inom idrottsrörelsen. Blanketten bör uppta nedanstå- ende uppgifter:

1) personlig identitet — folkbokföringsnum— mer

2) hemort och kommun 3) skol- och yrkesutbildning 4) föreningstillhörighet (kan samordnas med RF:s föreningsregister) och distrikt

5) specialidrott 6) ledarkategori 7) utbildningsnivå inom idrotten Den tidigare föreslagna utbildningsavdelning- en bör bli idrottens kontaktorgan med det före- tag som får uppdraget att svara för den auto— matiska databehandlingen och lagringen av uppgifter. Via utbildningsavdelningen kan ex- empelvis även specialförbunden erhålla önska- de uppgifter om sina ledare.

För att kunna hålla registret aktuellt med avseende på ledarnas aktivitet och för att fortlöpande kunna följa upp effekten av olika stimulansåtgärder när det gäller ledarnas verk- samhetstid föreslås vidare, att utbildningsav- delningen med jämna mellanrum, exempelvis i tvåårsintervaller, medelst ett enkelt formu- lär tar in nya uppgifter från alla i registret upptagna ledare om deras verksamhet. Även dessa uppgifter lagras med hjälp av ADB. De ledare som icke rapporterar avföres från re- gistret. Man kan för denna grupp tänka sig någon form av försök till reaktivering, exem- pelvis i form av personliga kontakter via RF:s distriktskonsulenter.

Innan en definitiv plan för ledarregistrering genom ADB utarbetas är det omöjligt att pre- sentera en utförligare kostnadsredovisning för utredningens förslag i detta avseende. Preli- minära beräkningar visar dock, att grundkost- naderna för upprättandet av ADB-program

skulle uppgå till ca 30 000—40 000 kronor me- dan de årliga kostnaderna därutöver skulle va- ra betydligt mindre än en krona per ledare, eller totalt per är ca 15 000 kronor. Dessa be- räkningar förutsätter dock, att de olika orga— nisationerna (RF, SF, korporationsidrottsför- bundet och Skid- och friluftsfrämjandet) redan från början kan fastställa vilka uppgifter man är i behov av och vid olika tidpunkter vill få fram ur registret.

Arbetsgruppen föreslår vidare, att de nu- varande kursintygen ersättes med ett slags tentamensbok, här kallat utbildningspass. I det- ta skulle finnas utrymme för anteckningar om genomgångna kurser inom idrottsrörelsen. En- ligt arbetsgruppens mening skulle ett sådant pass i större utsträckning än de nuvarande in— tygen tjäna som stimulans för vidareutbildning och också spela en viss roll, när vederbörande ledare söker tjänster, där ledartalang och er- farenheter från ledarverksamhet är betydel- sefull.

11.5.11 Ekonomiska förutsättningar för förslagens genomförande

Genomförandet av arbetsgruppens förslag för- utsätter att ekonomiska resurser ställes till idrottsorganisationemas förfogande, dels för själva kursverksamheten, d.v.s. för täckande av kostnaderna för föreläsare, litteratur, loka- ler, administration m.m., dels för bidrag till kursdeltagarna som kompensation för inkomst- bortfall m. m.

För att det skall vara möjligt realisera en utökad kursverksamhet måste nuvarande eko- nomiska stöd från staten och kommunerna hö- jas betydligt. Enligt arbetsgruppens uppfattning finns anledning förvänta en generösare bidrags- givning för detta ändamål, särskilt från lands- tingen. Sålunda har redan nu några landsting budgeterat detta bidrag i form av förslagsan- slag, vilket innebär att anslaget får överskridas om kursverksamheten får större omfattning än beräknat. Fördelen med denna anslagsform är att idrottsorganisationerna kan planera sin kursverksamhet i enlighet med det verkliga behovet. Det är arbetsgruppens förhoppning att samtliga landsting inom kort övergår till denna generösare bidragsgivning.

När det gäller bidrag till kursdeltagarna lig- ger det närmast till hands att knyta förhopp- ningarna till primärkommunema. Vissa kom- muner lämnar nämligen redan nu sådant bi- drag för täckande av kursavgifter och som kompensation, helt eller delvis, för kursdel- tagarens inkomstbortfall. I Statens ungdoms- råds utredning »Kommunema och ungdomen» (SOU 1966: 32) har målsättningen för denna bidragsform fått följande formulering: »Det

kommunala bidraget för ledarutbildning före- slås utgå med ersättning till

a) kursavgifter

b) resekostnader enligt billigaste färdsätt

c) förlorad arbetsförtjänst i samband med intematkurser omfattande minst 6 dagar».

Om denna målsättning kunde infrias, skulle ett väsentligt problem när det gäller genom- förandet av arbetsgruppens förslag vara löst. Arbetsgruppen är emellertid medveten om att det är förenat med stora svårigheter att få kommunerna att allmänt införa denna bidrags- form. Det bör enligt arbetsgruppens mening i första hand ankomma på idrottsorganisationer- na att på lämpligt sätt aktualisera denna frå- ga i våra primärkommuner.

Om kursdeltagarna i framtiden kan påräkna bidrag av detta slag bör deltagaravgiften be- stämmas till sådant belopp, att den täcker kostnaderna för kost och logi. Därigenom un- derlättas inte oväsentligt finansieringen av idrottsrörelsens kursverksamhet.

Vad slutligen gäller finansieringen av den föreslagna utbildningsavdelningen förutsätter arbetsgruppen, att statsbidrag utgår till denna via fonden för idrottens främjande. En viss omfördelning av nu utgående bidrag till ut- bildningsverksamheten torde bli nödvändig om utbildningsavdelningen inrättas.

11.6 Materielbehov

På det pedagogiska området har man i allt större utsträckning börjat utnyttja olika former av hjälpmedel för att göra undervisningen ef- fektivare och mera omväxlande. Detta berör såväl litteraturens utformning som användning- en av teknisk apparatur av skilda slag. Det sy- nes vara så, att dessa nya hjälpmedel i alltför liten grad utnyttjas inom idrottsutbildningen, såväl när det gäller ledare som aktiva idrotts- utövare. Skälen härtill är flera. Ett är att idrottsrörelsen f.n. saknar ett centralt pedago- giskt organ, som följer utvecklingen och snabbt för ut nyheterna till de utbildande enheterna. Ett annat är, att det i stort sett saknas eko- nomiska förutsättningar att pröva olika peda- gogiska hjälpmedel i idrottssammanhang och att åstadkomma modifieringar, som gör dem lämpliga för idrottens speciella behov. Det är angeläget att dessa frågor uppmärksammas i den framtida ledarutbildningen.

11.6.1 Litteratur

En omfattande idrottslitteratur finns utgiven på svenska varav en del är väl lämpad att an- vändas i idrottsutbildningen. Även i utlandet finns det mycket värdefull litteratur, som — helst översatt till svenska — skulle innebära ett

värdefullt tillskott i idrottsundervisningen. En avsevärd brist i detta sammanhang är, att det icke finns något centralt organ inom idrotts- rörelsen, som är ansvarigt för registreringen och värderingen av denna litteratur. Det sak- nas också ett centralt bibliotek, där denna lit- teratur är samlad. Närmast uppfyllandet av ett sådant önskemål kommer det bibiliotek som finns vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Detta står i första hand till stu- denternas förfogande men är också öppet för allmänheten. Bland annat med tanke på den kommande idrottslärarutbildningen vid GIH föreslår utredningen, att ett samarbete snarast upprättas med nämnda institution i denna frå- ga. Inom idrottsrörelsen bör ansvaret ligga på den föreslagna utbildningsavdelningen.

Utöver själva biblioteksdelen bör samarbe- tet också omfatta utgivandet av en katalog över tillgänglig litteratur och att kontinuerligt ut- ge supplement till en sådan. I utbildningsavdel- ningens uppgifter bör vidare ingå att fortlöpan- de anmäla ny litteratur i idrottsorganisationer- nas tidskrifter.

Utöver det föreslagna centrala biblioteket bör det finnas mindre sådana av referenska— raktär vid Bosön och Lillsved. Önskvärt är att inköpen till dessa bibliotek sker i samar- bete med utbildningsavdelningen och GIH så att onödiga dubbleringar undvikes.

En speciell fråga i detta sammanhang är hur man fortlöpande skall kunna tillgodogöra idrottsrörelsen resultaten av den idrottsforsk- ning som pågår på många olika håll. Proble- met har två sidor. För det första gäller det en kartläggning av den forskning som genomförts på senare år, vilken endast till en mycket li- ten del synes ha kommit den samlade idrotts- rörelsen tillgodo. Uppgifter finnes bl.a. sam— lade hos Idrottens Vetenskapliga Forsknings- råd. Även de olika universitetsorternas förteck- ningar över doktorsavhandlingar bör kunna tjä- na som underlag för en sådan kartläggning. Vidare erfordras en bearbetning av det veten- skapliga materielet så att det kan utnyttjas i ledarutbildningen. Den utgivning av häften med redovisningar av vetenskapligt materiel som bl.a. försäkringsbolagen Folksam och Fram- tiden svarat för kan i detta avseende tjäna som mönster. Idrottsrörelsens egna publikatio— ner bör självfallet spela en framträdande roll i den ökade informationsverksamheten.

11.6.2 Film, stillfilm, bildband, filmslingor m. rn.

På senare år har så kallade audiovisuella (AV) hjälpmedel blivit allt vanligare i under- visningen. Gemensamt för dessa är att de krä- ver någon form av apparatur för återgivning,

exempelvis projektorer av olika slag, bandspe- lare o.s.v. Även i idrottsutbildningen har så- dana hjälpmedel kommit till stor nytta, men liksom inom litteraturen saknas en katalogi— sering och bedömning av lämpliga använd- ningsområden. Arbetsgruppen föreslår därför, att den tidigare nämnda utbildningsavdelningen även får i uppdrag att ägna uppmärksamhet åt dessa frågor.

I första hand gäller det en katalogisering av nu förekommande hjälpmedel i form av film, stillfilm, bildband, filmslingor, materielsatser för overhead-projektor, blädderblock, flanello— grafsatser o.s.v. För att kunna få en uppfatt- ning om behovet av nyproduktion är det vida- re önskvärt att utbildningsavdelningen inhäm- tar uppgifter från idrottsorganisationerna om deras önskemål på detta område. I detta sam- manhang är det angeläget att de olika hjälp- medlens användningsmöjligheter beaktas, bl. a. med hänsyn till framställningskostnader, möj- ligheterna att rationellt kunna komplettera ma- terialet o. s. v. Utbildningsavdelningen bör ock- så bevaka utvecklingen på AV-området, dels vad gäller undervisningsmetoder och vidare- utveckling av nu förekommande hjälpmedel, dels också vad gäller nya apparater och tillbe- hör till dessa. Som exempel på det senare kan nämnas TV-bandspelare och kasettfilmer, som inom några är förmodligen kommer att bli till stor nytta även inom idrottsundervis- ningen. Anskaffningsplaneringen bör organi- seras i nära samarbete med praktisk expertis på detta område, exempelvis inom SÖ och Sveriges Radios skolsektion. För att rätt kun- na utnyttja AV-hjälpmedlen i undervisningen krävs viss specialutbildning, som följaktligen bör inrymmas i undervisningsplanerna.

I anslutning till det i föregående avsnittet nämnda biblioteket föreslår arbetsgruppen vida— re, att ett idrottsrörelsens filmotek, d.v.s. en samling av alla för idrottsbmk framställda fil- mer, stillfilmer, bildband o.s.v. inrättas. Det— ta material är f. n. utspritt på olika håll, i första hand hos filmföretag, vilket innebär svårighe- ter att överblicka vad som finns. Särskilt för den centrala utbildningsverksamheten skulle ett filmotek erbjuda många fördelar.

11.6.3 Andra tekniska hjälpmedel

Även annan materiel än AV-hjälpmedel börjar bli aktuell i utbildningsarbetet. Här kan sär- skilt nämnas sådan självinstruerade undervis- ningsmateriel, som ibland kallas programmerad undervisning, och andra metoder, som icke di- rekt kan hänföras till AV-området. På grund av den snabba utvecklingen bör även sådana hjälp— medel fortlöpande studeras och göras till före- mål för kontinuerlig försöksverksamhet av ut- bildningsavdelningen.

I den föreslagna utbildningsavdelningens verk- samhet ingår bl.a. produktion av undervis- ningsmaterial. Detta aktualiserar frågan om hur förlagsverksamheten fortsättningsvis bör orga- niseras. RF, korporationsidrottsförbundet,Skid- och friluftsfrämjandet och ett flertal special- förbund bedriver f.n. egen förlagsverksam- het. Arbetsgruppen har bl. a. av detta skäl icke funnit det lämpligt att för närvarande föreslå en utökning av idrottsrörelsens verksamhet på detta område. I stället föreslås, att utbildnings- avdelningens utgivningsverksamhet organiseras exempelvis i samråd med ett förlag, som då också får uppdraget att svara för lagerhållning och distribution.

1 1.6.5 Kostnader

Den föreslagna katalogiseringen av nu före- kommande hjälpmedel, förslagen om upprät- tande av bibliotek och filmotek samt förslaget om kontinuerlig försöksverksamhet med olika typer av hjälpmedel kommer helt naturligt att innebära vissa kostnader. Dessa blir bl. a. be— roende av i vilken utsträckning det nuvarande biblioteket vid Gymnastik- och idrottshögsko— lan kan täcka även idrottsrörelsens samlade be- hov och i vad mån den föreslagna försöksverk— samheten kan arrangeras i samarbete med lämpliga företag, i respektive branscher var- vid idrottsrörelsen icke skulle behöva bära hela kostnaden. Innan dessa problem närmare stu- derats är det omöjligt att ange några belopp för ifrågavarande utgifter.

Rent allmänt vill arbetsgruppen framhålla, att kostnaderna bör inrymmas i det anslags- äskande utbildningsavdelningen enligt förslaget har att upprätta årligen.

11.7 Utredningens förslag

Idrottsutredningen har velat göra denna grundliga redovisning av RF:s, korporations- idrottsförbundets och friluftsfrämjandets ge— mensamma förslag till ledarutbildning, efter- som idrottsutredningen är av den uppfatt- ningen att förslaget i väsentliga delar kan ligga till grund för utredningens ställnings- taganden.

De prognoser och behovsberäkningar som presenteras ger enligt idrottsutred- ningens uppfattning en ungefärhg bild av läget. Några större förändringar i dessa förhållanden torde inte ha skett sedan för-

slaget presenterades. Idrottsutredningen läg- ger därför behovsprognosema till grund för sina ställningstaganden i fråga om dimen- sioneringen av ledarutbildningen och där- med sammanhängande frågor.

Idrottsutredningen vill i detta samman- hang understryka vikten av att ledarutbild- ningen dimensioneras på ett sådant sätt att det reella utbildningsbehovet kan tillgodo- ses. Behovet av ledare inom idrottsrörelsen ökar i takt med dess vidgade uppgifter, främst bland ungdomen. Man kan vidare utgå från, att den tämligen snabba omsätt- ning, som konstaterats bland idrottsledare, håller i sig. Utvecklingen på olika områden i samhället gör tillvaron mera komplicerad än tidigare, vilket nödvändiggör att perso- ner som skall verka bland ungdom får en en utbildning, som gör dem lämpade härför. Detta gäller givetvis också idrottsledarna. Det växande ledarbehovet, den snabba om- sättningen av ledare och de ökade kraven på ledarna gör att idrottsrörelsens utbild- ningsbehov är stort.

Som utredningen framhållit måste detta behov tillgodoses om idrottsrörelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter i samhället på ett tillfredsställande sätt.

Idrottsutredningen anser att utbildningen i stor utsträckning kan ske lokalt. Detta bör underlätta för många idrottsledare att genomgå utbildningen. Utredningen delar således det principförslag i fråga om ut- bildningens uppläggning som idrottsorgani- sationerna förordat med en utbildning i tre steg, så upplagd att steg två är en påbygg- nad på steg ett och steg tre en påbyggnad på steg två.

Det första steget är den lokala ledarkur— sen, som i stor utsträckning bör kunna byg- ga på korrespondensundervisning och loka- la kvällskurser. Det andra steget är en på regional nivå anordnad utbildning, som kan betraktas som en påbyggnad på den lokala kursen och tidsmässigt förläggas till något eller några veckoslut. Man kan utgå från att endast en mindre del av de ledare, som gått igenom den lokala kursen fortsätter med den regionala. Det tredje steget är den centrala kursen, som skall ge en mera kva-

lificerad ledarutbildning. Dessa kurser kom- mer som regel att förläggas till Bosön, Lillsved eller liknande anläggningar av riks- karaktär och tidsmässigt sträcka sig över någon vecka. Endast ett fåtal av de ledare som genomgår den regionala utbildningen kommer enligt utredningens bedömning att fortsätta med det tredje utbildningssteget.

Flertalet ledare kommer således att ha ge- nomgått endast den utbildning som ryms inom det första utbildningssteget. Idrotts- utredningen har inte för avsikt att framläg- ga några förslag om utbildningens närma- re utformning men vill mot bakgrund av det sagda understryka nödvändigheten av att det första stegets utbildning får en bred och allsidig inriktning och en sådan om- fattning. att den kan ge de för ledarskapets utövande nödvändigaste kunskaperna.

Idrottsutredningen vill också framhålla att rekryteringen av ledare till kurser av olika slag måste ägnas ökad uppmärksam- het. För detta krävs insatser på samtliga ut- bildningsnivåer. Av särskild betydelse blir givetvis de rekryteringsinsatser som görs i de lokala organisationerna. DF och SF samt övriga motsvarande organisationer bör på allt sätt underlätta och stödja de lokala re- kryteringsinsatserna. I varje lokal organisa- tion bör en särskild studieorganisatör ut- ses. Denne bör automatiskt ingå i den 10- kala organisationens styrelse och, om så- dant finns, i dess verkställande utskott. Stu- dieorganisatörens uppgift blir att rekrytera folk till olika kurser samt hålla sig infor- merad och sprida upplysning om idrottsrö- relsens kursverksamhet.

Också på det regionala planet krävs sär— skilda åtgärder om intentionerna på le- darutbildningens område skall genomföras. Idrottsutredningen föreslår därför att sär- skilda regionala utbildningsråd tillskapas. Rådens arbetsområde bör överensstämma med de nuvarande RF-distriktens och de- ras sammansättning i så stor utsträckning som möjligt överensstämma med den som utredningen föreslår för det centrala utbild- ningsorganet.

Distriktsråden skall verka för idrottsle- darutbildningen — lokalt och regionalt —

såväl inom som utanför RF och således vara ett regionalt serviceorgan för all ledar- utbildning inom idrottsrörelsen. Den regio- nala utbildningsverksamheten måste om le- darutbildningen skall få den eftersträvade omfattningen, regionalt och lokalt, tillföras erforderliga resurser. Varje distriktsråd bör därför på sikt få tillgång till heltidsanställ- da regionala utbildningsledare med uppgift att lämna service på utbildningsområdet, anordna lokala och regionala kurser, sam— ordna utbildningen, regionalt och lokalt samt ge de lokala organisationernas studie— organisatörer råd och hjälp i rekryterings- och utbildningsfrågor.

Vid planperiodens slut bör varje distrikt ha tillgång till en heltidsanställd utbildnings- ledare. Under uppbyggnadsskedet bör dock en utbildningsledare kunna betjäna mer än ett distrikt. Idrottsutredningen bedömer det dock vara så väsentligt att verksamheten redan från början ges en fast organisation, att den för budgetåret 1970/71 föreslår att tio befattningar som regionala utbildnings- ledare inrättas. Fem ytterligare befattningar bör inrättas under vart och ett av de tre därpå följande planåren. Utbildningsledar- na bör anställas av RF, som också har att fastställa deras arbetsområde, placeringsort och arbetsinstruktion. Därvid bör de av ut- redningen framförda synpunkterna beak- tas. Utbildningsledarna bör arbeta i nära anknytning till RF:s och korpens distrikts- konsulenter. En kanslimässig samverkan bör etableras redan under uppbyggnadsskedet.

På det centrala planet bör, som organi- sationernas arbetsgrupp föreslagit, ett organ för samordning, och ledning av all utbild- ningsverksamhet inom idrottsrörelsen ska- pas. Idrottsutredningen vill starkt under- stryka nödvändigheten av att en samord- ning av all ledarutbildning inom idrottsrö- relsen kommer till stånd. Därigenom bör onödigt dubbelarbete och ökade kostnader vid uppläggningen av utbildningen kunna undvikas. Samordningen bör gälla alla idrottsrörelsens organisationer, oavsett om de är anslutna till RF eller ej, och all den kursverksamhet, som dessa organisationer bedriver.

Samordningen bör bl. a. gälla utarbetan— de och framställning av kursmateriel, upp— rättande av de kursprogram, som kan vara gemensamma, utbildning av studieorgani- satörer, utbildningsledare och föreläsare samt utarbetande av instruktioner och hand- ledning för utbildningsverksamheten.

Idrottsutredningen föreslår därför, att ett för hela idrottsrörelsen gemensamt centralt utbildningsråd tillsätts. Utbildningsrådet, som skall bära ansvaret för all utbildnings- verksamhet inom hela idrottsrörelsen, bör ges stora befogenheter i fråga om planering och ledning av utbildningen inorn idrotts- rörelsen.

I överensstämmelse med utredningens förslag i kapitel 15 om att vissa myndig- hetsfunktioner skall anförtros RF bör ut- bildningsrådet organiseras inom RF och er- hålla medel via förbundet. Utbildningsrå- det bör ges en sådan sammansättning att så stor del av idrottsrörelsen som möjligt blir företrädd i detsamma. Rådet bör också tillföras pedagogisk expertis med anknyt- ning till skolans verksamhetsområde.

Med tanke på den ökade betydelse som ledarutbildning i olika former har kommit att få och i ökande utsträckning förväntas få inte minst vid kommunal- och landstings- ägda skolor bör också företrädare för kom- mun och landsting ingå i utbildningsrådet. Idrottsutredningen föreslår att utbildnings- rådet skall bestå av sju ledamöter, varav RF — med tillgodoseende av olika väsentliga verksamhetsområden inom idrotten _ bör utse fyra samt landstingsförbundet, kom- munförbundet och skolöverstyrelsen en le- damot vardera.

Utbildningsrådet bör tilldelas särskilda kansliresurser. Med tanke på de arbetsupp- gifter rådet skall utföra bör kansliet i ett första skede ha två kvalificerade befatt- ningshavare, varav minst en med pedago— gisk erfarenhet. På kanslipersonalen ankom- mer bl. a. att utarbeta förslag till kurspro— gram för olika former av ledarutbildning, medverka vid kurser och konferenser med föreläsningar i olika ämnen, hålla fortlö- pande kontakt med den regionala och 10- kala utbildningsverksamheten, följa utveck-

lingen på idrottsutbildningens område inom och utom landet samt utarbeta förslag till petita för verksamheten grundade på en fort- löpande bedömning av utbildningsbehovet

Idrottsutredningens förslag om en för- stärkning av den centrala och regionala or- ganisationen för ledarutbildning förutsät- ter, som tidigare understrukits, en långtgå- ende samordning av idrottens ledarutbild- ning. Effekten av den föreslagna organisa- tionen är i stor utsträckning beroende av dess möjligheter att hålla samman utbild- ningsverksamheten. Idrottsutredningen vill än en gång understryka att utbildningsrå- det måste ges stora befogenheter. Bl. a. bör det ankomma på utbildningsrådet att — ut- över de funktioner som idrottsutredningen tidigare lagt på detsamma — godkänna kurs- planer och kursmateriel för ledarutbildning- en inom idrottsrörelsen. Ett sådant godkän- nande bör vara en förutsättning för att ut- bildningen skall vara statsbidragsberättigad.

Idrottsutredningen har i kapitel 7 före- slagit ett sammanförande av större delen av det idrottsstöd som i dag utgår ur anslag un- der sex olika huvudtitlar till ett reservations— anslag, Centralt stöd till idrotten. I kapitel 15 föreslår utredningen, att den del av an- slaget, som används till organisationsstöd, skall fördelas av RF. Detta gäller också i fråga om de medel, som i dag utgår till le— darutbildning inom RF, friluftsfrämjandet och vissa andra främjandeorganisationer. RF kommer alltså i detta hänseende att överta skolöverstyrelsens nuvarande funk- tion som tillsynsmyndighet. Fr.o.m. 1.7 1969 skall bidrag till bl. a. RF för ledar- utbildning utgå i form av ett klumpanslag baserat på vissa s. k. vägningstal. Detta överensstämmer väl med idrottsutredning- ens förslag. Det bör ankomma på riks- idrottsstyrelsen, att med utgångspunkt från gällande bestämmelser fastställa erforderli- ga principer för anslagsfördelningen. Som utredningen ovan framhållit bör dock stats- bidrag utgå endast för sådan kursverksam- het, som godkänts av utbildningsrådet. Det- ta bör gälla oavsett om kursarrangören är ansluten till RF eller ej. Utredningens för- slag i detta avseende innebär dock inte att

varken RF:s specialförbund eller organisa- tioner utanför RF skall förhindras att ut- forma den utbildning, som är speciell för var och en av dem.

Idrottsutredningen har också diskuterat behovet av mera kvalificerad ledarutbild- ning. Sådan förekommer i dag vid gymna— stik- och idrottshögskolorna i Stockholm och Örebro. I Stockholm finns en särskild idrottslärarlinje. Också vid gymnastikfolk- högskolan Lillsved och dess filial, idrotts- institutet vid Bosön, förekommer kvalifice- rad utbildning inom folkhögskolans ram. Idrottsutredningen har tidigare — kapitel 7 — klargjort att den inte anser det förenligt med sitt uppdrag att framlägga förslag i fråga om utbildningen vid här nämnda ut- bildningsanstalter. Den bör ses som en del av den totala utbildningen i samhället, var- för det ankommer på utbildningsinstanser- na att övervaka och framlägga förslag om den. RF bör dock bevaka och aktivt verka för att idrottsrörelsens intressen härvid blir tillgodosedda.

Ledarutredningens förslag om arvodering av idrottsledare har idrottsutredningen dis- kuterat ingående. I dag förekommer viss ersättning till begränsade kategorier ledare — främst instruktörer — in0m idrottsrörel- sen. Enligt idrottsutredningens uppfattning är det dock inom idrotten liksom inom andra folkrörelser omöjligt att genomföra en generell arvodering av ledare om karak- tären av ideellt arbetande folkrörelse skall kunna upprätthållas. Kostnadsmässigt skul- le en generell arvodering dessutom innebä- ra att utrymmet för samhälleligt stöd åt idrottsrörelsen i övrigt skulle bli obefintligt. Sådana ersättningar som nu utgår är i vissa fall nödvändiga men måste betraktas som undantag. Den erforderliga stimulansen för fortsatt rekrytering av ledare bör enligt ut- redningens mening vad gäller statsstödet koncentreras till en förbättrad och väsent- ligt utvidgad ledarutbildning. Enligt utred- ningens uppfattning bör de här framlagda förslagen fylla dessa anspråk.

Däremot anser utredningen det i hög grad angeläget. att de ideellt arbetande le— darna får sina omkostnader täckta vid del-

tagandet i olika statsbidragsberättigade kurser. Detta bör också gälla i fråga om förlorad arbetsförtjänst. Många kommuner betalar i dag ut sådan ersättning. Det kom— munala stödet bör vid centrala kurser kun- na kompletteras med ett särskilt statsbidrag för förlorad arbetsförtjänst. Riksidrottssty- relsen bör fastställa normerna för detta med utgångspunkt från inom kommuner och and- ra folkrörelser gängse normer. Visst belopp per kursdeltagare bör beräknas för detta un— der förutsättning att kursen är statsbidrags— berättigad, d.v.s. godkänd av utbildnings— rådet.

Idrottsutredningen beräknar för budget- året 1970/71 medel till central och regional ledarutbildning med beaktande av i det fö- regående framlagda förslag.

10 utbildningskonsulenter beräknas kosta 600 000 kr. (sociala avgifter och omkostna— der har därvid inkluderats). Utbildningsrå- dets kanslipersonal beräknas kosta 200 000 kr. (två kvalificerade befattningshavare och två biträden). Kostnaderna för materiel och pedagogisk utrustning har uppskattats till 700 000 kr. Därvid har vissa medel beräk- nats för materiel till centrala och regionala kurser. Idrottsutredningen beräknar att ca 20 000 ledare genomgår regional och cen- tral utbildning. Kostnaderna för statsbidrag till dessa kurser jämte viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst i samband med del- tagande i centrala kurser beräknas under budgetåret till 2,9 milj. kr. Totalt föreslår utredningen att statsbidrag till idrottens le- darutbildning, som budgetåret 1969/70 ut- går med 1,4 milj. kr., budgetåret 1970/71 skall utgå med 4,4 milj. kr., 1971/72 med 6,4 milj. kr., 1972/73 med 7,4 milj. kr., 1973/74 med 8,4 milj. kr. samt budgetåret 1974/75 med 9,4 milj. kr.

12. Riksanläggningar

12.1. Sammanfattning

Idrottsutredningen anser, som framgår av kapitel 7, att tillkomsten och driften av idrottsanläggningar i huvudsak är en kom- munal angelägenhet. Vissa anläggningar, som är avsedda för idrottsrörelsens centrala behov, här benämnda riksanläggningar, an- ses dock falla utanför detta principiella synsätt. Till riksanläggningar bör statsstöd utgå.

Utredningen har tidigare framlagt förslag i fråga om Vålådalen. Här framläggs för- slag om statligt stöd till om- och utbyggnad av Lillsved och Bosön för under planperio- den totalt 8,4 respektive 16,5 milj. kr. Dess- utom anses idrottsrörelsens behov av cen- trala kanslilokaler vara så stort och angelä- get att drygt 3 milj. kr föreslås till vissa lokaler och ändamål i ett Idrottens hus. Det sistnämnda projektet ligger i slutet av plan- perioden (planår 4 och 5). Underlag för noggrann kostnadsberäkning föreligger inte.

12.2 Allmänt

Idrottsutredningen har i sitt betänkande om Vålådalens framtid (stencil H 1967: 1) fram- hållit att utöver sådana idrottsanläggningar, som i första hand är avsedda för den egna kommunens innevånare, behövs också andra anläggningar. Detta gäller, konstaterade ut- redningen, främst anläggningar för kurs- och utbildningsverksamhet samt rekreation

och läger. I olika delar av landet finns re- gionala anläggningar för sådana aktiviteter. Ett fåtal anläggningar av detta slag ägs ock- så av distrikts- eller specialdistriktsförbund, som vid anläggningarnas tillkomst som re- gel erhållit ekonomiskt stöd från kommu- nerna inom regionen och vederbörande landsting. Ofta lämnar de kommunala or- ganen också driftbidrag till anläggningarna.

Idrottsutredningen vill understryka nöd- vändigheten av att idrottsrörelsen har till- gång till ändamålsenliga anläggningar såväl regionalt som centralt. Gymnastikfolkhög- skolan vid Lillsved och idrottsinstitutet vid Bosön är jämte Vålådalen de i dag befint- liga riksanläggningarna för sådan verksam- het. Idrottsutredningen anser det vara en uppgift för staten att stödja tillkomsten av och verksamheten vid sådana anläggningar som står till den samlade idrottsrörelsens förfogande för centralt ledd verksamhet. I fråga om regionala anläggningar bör det i första hand vara en uppgift för de regio- nala instanserna, och främst då landstingen, att svara för sådana anläggningars tillkomst och drift. De lokala anläggningarna är som idrottsutredningen framhållit i kapitel 7 i första hand en kommunal angelägenhet.

Idrottsutredningen framlade således för- slag om Vålådalens upprustning i stencil H 1967: 1. Idrottsutredningen återkommer nu till frågan om Bosön och Lillsved samt behovet av ett Idrottens hus.

12.3.1. Verksamhet

Gymnastikfolkhögskolan Lillsved ägs av en ekonomisk förening vars andelar ägs av Svenska gymnastikförbundet. Den pedago— giska verksamheten —— folkhögskolan — drivs av en skolstyrelse bestående av tio personer. Av dessa tillsätter Svenska gymna- stikförbundets årsmöte sex (jämte supple- anter), Stockholms läns landsting två, Svens— ka röda korset en, varjämte rektor enligt folkhögskolestadgan är självskriven ledamot.

Fastigheten kom i Svenska gymnastikför- bundets ägo genom en donation år 1934. Folkhögskolan startade efter om- och ut— byggnad år 1937. Donationen är såtillvida villkorlig, att den förutsätter, att en folkhög- skola med gymnastisk anknytning skall dri- vas på fastigheten. I annat fall kan denna återföras till Röda korset, varvid ersättning skall utgå till Svenska gymnastikförbundet för utförda om- och tillbyggnader m. m.

På Lillsved har varje år sedan år 1937 anordnats en folkhögskolekurs med omkring 80 elever ungefär jämnt fördelade mellan könen. Kursen omfattar två årskurser. Vid skolan finns f.n. en ordinarie rektor, fyra ordinarie lärare (1 gymnastiklärare, l huma- nist, l statsvetare-humanist, 1 naturvetare) samt 2 eo övningslärare (båda gymnastik— lärare).

Folkhögskolekurserna omfattar 30 vec- kor, vartill vanligen kommer någon s.k. fristående ämneskurs. Undervisningen om- fattar tre ämnesgrupper: 1) humanist—stats- vetenskapliga ämnen, 2) naturvetenskapliga ämnen, 3) gymnastik- och idrottsledaräm- nen. Inom folkhögskolans allmänna ram ges alltså en omfattande utbildning på kropps- övningarnas område parallellt med allmän- bildande ämnen.

Sommartid pågår Svenska gymnastikför- bundets instruktörskurser på Lillsved.

Lillsveds kapacitet vid full utbyggnad bör bestämmas i första hand av behovet av folkhögskoleplatser. Detta har bedömts bli i stort sett oförändrat under de närmaste åren. De nuvarande folkhögskolekurserna på Lillsved och Bosön omfattar emellertid

ca 75 +65 eller sammanlagt 140 elever. Här räknas med en maximal kapacitet på ca 125 vinterelever.

[2.3.2 Nuvarande byggnadsbestånd

RF har till utredningen överlämnat beskriv- ning av nuvarande byggnadsbestånd samt program för ut- och ombyggnad av Lillsved. Programmet presenteras nedan.

Huvudbyggnaden på Lillsved, den s.k. Herr- gården, är i sina äldsta delar från mitten på 1800-talet, senare flera gånger om- och till- byggd. Den är en stenbyggnad med träbjälklag över en källarvåning med stenvalv. Byggna- dens stomme är i gott skick men en del reno- veringsarbeten krävs. Bl. a. behöver yttertakets värmeisolering förbättras och samtliga fönster bytas. De är nu enkla med innanfönster.

Skolbyggnaden, gymnastikbyggnaden och elevhemmet byggdes åren 1936—37 inför sko- lans start. De har samtliga en markvåning med bilokaler, utförd med stenväggar och betong- bjälklag och däröver väggar och bjälklag av trä. Husen är utvändigt slätputsade och måla- de. Alla invändiga beklädnader av väggar och tak är av trä eller träfiber, varför byggnader- na inte motsvarar dagens krav på brandbc- ständighet. Med den lätta byggnadsstommen är ljudisoleringen dålig, vilket är besvärande i elevhemmet. Ej heller värmeisoleringen är till- fredsställande.

Radiatorer och rörnät är kraftigt rostangrip- na och bör i samband med en ombyggnad by- tas helt. Detsamma gäller den sanitära instal- lationen, som i elevhemmet dessutom måste anses otillräcklig och omodern.

Ventilation sker enbart med självdrag, vil- ket ej är tillräckligt. Bl.a. har det medfört fuktskador i gymnastikbyggnaden.

Elinstallationen behöver kompletteras om da- gens anspråk på belysning i undervisningsloka— ler skall tillgodoses. Telesignalanläggning sak- nas helt.

Elevförläggningar finns nu också i tre mind- re byggnader, »Grindstugan», »Gula längan» och »Skogsvillan». Dessa är av enkelt slag och lönar sig med hänsyn till framtida under- håll och drift ej att rusta upp.

Personalbostädema är av skiftande kvalitet. Den nuvarande rektorsbostaden är mindre lämpligt disponerad med hänsyn till rektors representationsplikter, inte minst emot elever- na. Den är emellertid i gott skick och lämpar sig som t. ex. lärarbostad.

För lärarpersonal har de senaste åren byggts två nya bostadshus om 4 rum och kök, var-

jämte en äldre bostadslägenhet i »Trädgårds— villan» har rustats upp till fullgott skick.

Två vaktmästarbostäder ligger i äldre trä- hus av mindre god kvalitet. De saknar bl.a. badrum och torde knappast löna sig att rusta upp till modern standard.

Husmors bostad samt ett par personalrum ligger nu i »Herrgården». Med hänsyn till att byggnaden främst rymmer allmänna lokaler blir de lätt störda. Personalrummen ligger där- till i norrläge och har golv direkt på mark, vilket gör dem hygieniskt mindre tillfredsstäl- lande. Även dessa bostäder bör därför ersät- tas.

12.3.3. Program för utbyggnad Elevhem

Förläggningarna beräknas helt nybyggda. En upprustning av det nuvarande elevhemmet till fullgott skick, brandtekniskt och sanitärt, tor- de icke löna sig. Utan upprustning kan det å andra sidan knappast bibehållas. Byggna— den föreslås därför att rivas.

Av de nuvarande ytterförläggningarna före- slås »Gula längan» att rivas och ge plats åt en personalbostad. »Grindstugan» och »Skogs- villan» bibehålles i nuvarande skick som re- serv- och sommarförläggning för ledare.

Normal standard i nybyggda elevhem är i dag att huvudparten av eleverna förläggs i enkelrum. En mindre del av eleverna föredrar dubbelrum, varför också några sådana bör fin- nas. Därjämte redovisas i förslaget en möj— lighet att kombinera vissa rum till dubletter. Alla rum förses med toalett— och duschrum.

Elevrummen förläggs gruppvis med 8—9 elever i varje. Till en sådan grupp läggs ett mindre dagrum med tekök och i varje våning, i omedelbar anslutning till trapphuset ett skölj- rum-borstrum med torkrum för överdragsklä- der o. d.

För tvätt och klädvård finns en lokal i »Herrgården», gemensam för hela skolan, ut- rustad med tvättautomat, strykjärn o.d.

I programförslaget räknas med tre elev- hem, utmed infartsvägen. Rummen läggs ut- med korta mittkorridorer och får på så sätt öster- och västerlägen. Byggnaderna görs två våningar höga mot infartsvägen och får ge- nom marklutningen tre våningar mot parken. Till ett av elevhemmen läggs ett rum för gäs— tande föreläsare.

Med en sålunda skisserad utformning av be- byggelsen blir byggnadsprogrammet följande:

108 enkelrum å 14 m: (rumsyta

9,2 m?) 1 512 mI 10 dubbelrum å 21 rn2 (rumsyta 15 m?) 210 m!

l gästrum a 20 m2 20 m2 15 dagrum med pentry a 16 m2 240 m2 9 sköljmm med torkrum ä 8 m2 72 m2 9 städrum, handförråd för linne m. m., 51 4 må, förråd för reseef- fekter 36 m2 2 090 m2

Den nuvarande klädvårdsavdelningen, ca 80 m2, i »Herrgården» bibehålles.

Måltids— och sällskapsrum, bibliotek Måltidslokalerna ligger nu i »Herrgården». Så— väl kök som matsal är otillräckliga redan för dagens behov.

Någon utbyggnad i anslutning till nuvarande lokaler låter sig inte göra med rimliga medel. Förbundet räknar därför med en nybyggnad för måltidslokalema med följande program: matsal, 150 platser 150 m2 personalmatsal, 20 platser 25 m2 kök med biutrymmen och förråd 175 m2 kapprum, toaletter

350 rn2

De nuvarande lokalerna i »Herrgårdens» bot- tenvåning räknas bli utnyttjade för bibliotek och klubblokaler. Omfattningen skulle bli föl-

jande: bibliotek 70 m2 rum för bibliotekarie, bokförråd 29 m2 läsrum 42 m? klubbrum 25 m2 kafé 31 rn2 kök och kioskförsäljning 20 m2 TV-rum, ca 20 platser 25 m2 242 rn2

Skollokaler Lokalerna för den teoretiska undervisningen föreslås att liksom nu förläggas till »Skolbygg- naden». Här kan med mindre ombyggnadsåt- gärder följande lokaler inrymmas: lärosal, 32 platser 72 rn= lärosal, 32 platser 55 rn2 lärosalar, 16 platser, 2 st. år 35 m2 70 m2 preparationsrum 25 rn2 materialrum 15 m*2 lärarrum 12 m2

250 rn2

Grupprum och studierum föreslås inredda i övervåningen på »Herrgården» enligt följande program: 3 grupprum 87 m' 5 studierum 38 m: materialrum 17 rn2

142 rn2

Förutom dessa lokaler fordras en ny sam- lingssal med 150 platser. Den beräknas ut-

formad med lutande golv och fasta bänkar samt förses med erforderlig utrustning för att också kunna tjäna som kongresslokal.

samlingssal 150 m2 scen 60 m2 omklädnadsrum och förråd 40 m2 maskinrum 10 m2

260 m2

Samlingssalen kan lämpligen läggas i samma byggnad som matsalen och ha gemensamt kapprum med denna.

Rum för idrottsvetenskaplig undervisning läggs i anslutning till den planerade idrotts- hallen.

Triiningssalar

Den nuvarande gymnastikbyggnaden rymmer förutom en gymnastiksal med omklädnadsav— delning i markvåningen ett rum med en grund simbassäng 4x11 m och två rum 4,5 >(10 m. Dessa tre rum har en takhöjd av endast 2,5 m och torde bäst kunna ligga kvar i oför- ändrat skick som disponibla utrymmen.

I gymnastiksalen finns en scen, som lämpli- gen kan byggas om till redskapsrum, sedan en ny samlingssal har byggts.

För träningssalar beräknas följande program: gymnastiksal 26 x 13 m, med

omklädnadsrum (den befintliga) idrottshall med spelplan 20 >(40

rn. Hallen skall vara delbar med vikvägg eller liknande och ge plats också för ca 100 åskådare, sittande i hallens plan 990 m2 2 redskapsrum a 40 rn2 80 rn2 rum för styrketräning 8 x 12 m 96 m2 rum för bordtennis 12 X 12 m 144 rn2 redskapsrum 20 m2 4 omklädnadsrum a 27 rn2 108 m2 2 tvagningsrum a. 20 m2 40 m2 2 torkrum a 6 m2 12 rn2 simhall med bassäng 25 )( 8,5 m, vattendjup 3,5—0,9 m, 3 m och l m svikt 472 rn2 redskapsrum 20 rn2 2 omklädnadsrum å 11 m' 22 rn2 tvagningsrum, torkrum 30 m2 bastu 10 rn2 metodikrum, rum för idrottsve- tenskaplig undervisning 40 m2 poliklinik, undersökningsrum 20 m2 2 lärarrum a 8 rn2 16 In2 2 120 1112

U Iomhusanläggningar Den nuvarande idrottsplanen, anlagd 1936 som ett beredskapsarbete, är endast ca 5000 rn2 och är otillräcklig för egentlig idrottsutbildning.

Här räknas med en ny idrottsplats med boll- plan 60 x100 m och erforderliga banor för

löpning, hopp och kast. Sammanlagd yta ca 12 000 m2. Åskådarplatser erhålles som natur- liga gradänger på omgivande berg.

En plan ca 60 )( 40 m belagd med gummi- asfalt anlägges. Den kan sommartid ge plats för tre tennisbanor och vintertid spolas till is- bana och förses med rink. Belagd yta 2 400 m2.

I samband med idrottsplatsen lägges en bod för redskap och omklädnad, storlek ca 30 m2.

En elljusslinga, 2 km lång samt en minia- tyrgolfbana anlägges.

Den befintliga slalombacken förses med rep- lift.

För bilar tillhörande elever och besökare utföres 130 parkeringsplatser. Belagd yta ca 3 000 mi'. Vissa yttre arbeten får också för- utses i samband med nybyggnader och vägnät.

Persona/bostäder

Följande behov av nybyggnad för personalbo— städer föreligger:

rektorsbostad, 5 rum 0. kök 130 m2 lägenheter, 4 rum 0. kök, 3 st. a 100 m2 300 m2 d:o 3 rum 0. kök, + uthyrnings- rum, 2 st. a 100 rn2 200 in2 enkelrum med bad, 6 st. a 21 m2 126 rn= dagrum med pentry 14 m2 dubbletter, 2 st. a 50 m2 100 m: 870 m2

Personalbostädema beräknas alla förlagda till friliggande hus av samma typ som de ny- byggda bostadshusen.

Administrationslokaler Administrationslokalema räknas liksom nu lig- ga i »Herrgården». Efter mindre ombyggnads- arbeten kan i övervåningen rymmas följande:

rum för rektor 24 rn= husmor 16 m” sekreterare 13 m2 expedition 22 m! duplicen'ng 7 m' kollegierum 24 m: 106 rn2

Skyddsrum För att möjliggöra att anläggningen kan funge- ra som beredskvapssjukhus räknas här med att i samband med nybyggnadema inreds skydds- rum för 200 personer.

VATTEN, AVLOPP, VÄRME

Vatten

Vatten erhålles i en borrad brunn från ca 60 m djup. Någon mätning över längre tid av vat- tentillgången är ej gjord, men den har under de gångna 30 åren varit tillräcklig. I samband

med en utbyggnad bör man dock som komplet- tering och reserv räkna med ytterligare en brunn.

Vattnet är mycket hårt. Eftersom rörnätet är så starkt rostskadat är vattnet sannolikt också rikt på kolsyra, varför man bör räkna med en anläggning för rening och avhärdning.

Nuvarande vattenreservoar och hydroforan- läggning kan anses tillräckliga även efter en utbyggnad av skolan. Detta gäller även för brandbekämpning från inomhusbrandposter. Eventuellt större vattenbehov anser brandkåren sig själv kunna klara genom slangar från sjön.

Avlopp

För närvarande renas avloppet endast i en slambrunn, vilket ej godtas av vederbörande myndighet för framtiden. En anläggning för höggradig rening måste därför planeras i sam- band med en utbyggnad av skolan. Den kan lämpligen läggas mot Nyvarpsviken, så att man slipper besvärande lukt nära bebyggelsen, och avloppsvattnet ledas dit via en tryckledning över vattendelaren.

Värme Huvudbyggnaderna och rektorsbostaden erhål- ler värme från en panncentral i elevhemmet. I samband med en utbyggnad och byte av pannor och rörnät får närmare utredas om en gemensam större panncentral skall anläggas el— ler om idrotts— och simhall skall förses med separat pannanlåggning. För personalbostäder- na räknas med individuell uppvärmning.

SAMMANFATTNING OCH BEDÖMNING AV KOSTNADERNA

Följande tabell visar en sammanställning av de lokalbehov, som har diskuterats i det före- gående.

Omb. eller Nybyggnad renovering rn2 mkr m2 mkr elevbostäder 2 090 3,6 80 ' — måltids- och sällsk. rum 350 0,7 242 0,4 skollokaler 260 0,5 392 0,3 träningssalar 2 120 3,7 510 0,2 personalbost. 870 1,2 — — administr. — — 106 0,2 5 690 9,7 1 330 1,1

De angivna ytorna är nettoytor och inne- fattar ej kornmunikationsutrymmen och biloka- ler.

Uppskattade kostnader: nybyggnader med inredningar 9,7 mkr ombyggnader 1,1 skyddsrum 0,1

utomhusanläggningar 0,8 yttre ledningsnät, vatten- och

avloppsverk 0.4 reservation för extraordinär grundläggning 0.7 sza 12,8 mkr

Avslutningsvis skall starkt understrykas att det presenterade siffermaterialet grundar sig på en programutredning och ej på ett genom- arbetat projekt. De angivna kostnaderna kan på detta stadium endast tjäna som underlag för en bedömning av den ungefärliga omfatt- ningen av kapitalbehovet.

Idrottsutredningen anser, som tidigare framhållits, att idrottsrörelsens behov av riksanläggningar bör tillgodoses främst ge- nom statliga insatser. Utredningen beräk- nar därför medel till upprustning av Lill- sved inom den i kapitel 16 framlagda an- slagsplanen. Vissa av de om- och tillbygg- nadsarbeten, som presenterats ovan bör dock komma till stånd med hjälp av anslag under åttonde huvudtiteln för byggnadsar— beten vid folkhögskolor. Detta gäller i första hand elevbostäder och skollokaler. Utred- ningen beräknar därför totalt 8,4 milj. kr. ur anslaget Centralt stöd till idrotten för upprustningen av Lillsved under planperi- Oden.

12.4 Bosön 12.4.1 Allmänt

Med målsättningen att »inrätta en institu- tion för utbildande av instruktörer för olika idrotter i syfte att leda den svenska idrot- ten till en sund och stark utveckling i ka- raktärsdanande syfte» beslöt RF år 1930 att försöka bygga upp ett institut för ut- bildning av i första hand frivilliga ledare. Åtta år senare, år 1938, kunde planerna förverkligas genom inköpet av en större Villafastighet inom Lidingö stad. Sedan vis- sa idrottsanläggningar och nya lokaliteter uppförts kunde verksamheten ta sin bör- jan år 1939. På grund av andra världskri- gets utbrott kunde dock den officiella in- vigningen äga rum först år 1944.

För att täcka förvärvskostnaderna bevil; jade Kungl. Maj:t av tipsmedel ett anslag

om 400000 kr. och ställde senare ett bi- drag om 1078 000 kr. till förfogande för bestridande av kostnader för här tidigare nämnda idrottsanläggningar och lokaler.

RF:s idrottsinstitut å Bosön förvaltas av en stiftelse, ivilken ingår fem ledamöter med tre suppleanter representerande Kungl. Maj:t och RF. Ordföranden och en ledamot jämte en suppleant utses av Kungl. Maj:t. För den årliga driften utgår anslag från fonden för idrottens främjande på grundval av äskanden inlämnade till Kungl. Maj:t av RF. Den sedan år 1961 till institutet för- lagda idrottsfolkhögskolan — en underav- delning av gymnastikfolkhögskolan på Lill- sved —- erhåller statliga bidrag via skol- överstyrelsen.

För mer omfattande förbättringar och nya idrottsanläggningar eller för utbyggnad av lokaliteterna har institutet härutöver vid flera tillfällen beviljats extra bidrag ur fon- den för idrottens främjande.

Institutet omfattar för närvarande följan- de anläggningar: huvudbyggnaden som in- rymmer ekonomiavdelning, matsal, säll- skapsrum, förvaltningsexpedition och elev- rum; elevbyggnad med 30 rum och 2 lek- tion.ssalar; elevbyggnad av enklare slag med 12 rum; sommarförläggning med 25 bädd- platser; idrottshall och simhall med bastu. För utomhusidrotter finns idrottsplats för fotboll och fri idrott, tennisbanor samt enk- lare anläggningar för vissa bollspel samt en s. k. motionsslinga.

Förläggningskapaciteten är normalt ca 100 men kan under den varmare årstiden genom utnyttjande av den nyss nämnda sommarförläggningen ökas till ca 125. Den genomsnittliga beläggningen per dygn under ett år är ca 100. Därutöver besökes institu- tet av ca 80 idrottsutövare per dag.

Institutets personal består av rektor/före- ståndare, biträdande föreståndare, lärare verksamma i första hand inom idrottsfolk- högskolan samt förvaltningspersonal.

Enligt idrottsutredningens uppfattning bör Bosön också i framtiden betjäna idrottsrö- relsen med avseende på centrala kurser och konferenser. Kursverksamheten torde knap- past kräva några speciella lokaliteter eller

anordningar utöver de i det följande nämn- da. Däremot kommer ett ökat antal kon- ferenser att förutsätta särskilda lokaliteter, vilka bör utformas så, att de kan användas även i den normala kursverksamheten.

Bosöns egentliga huvuduppgift är att vara central utbildningsanstalt för den samlade idrottsrörelsen.

Institutet bör för detta ändamål förses med sådana lokaliteter och anläggningar att det kan erbjuda idrottens organisationer öns- kad service.

Även om den egentliga folkhögskoleverk- samheten i första hand förläggs till Lillsved, kommer Bosön att bli den lämpligaste plat- sen för tidigare nämnda ämneskurser, avsed- da att ge bl. a. folkhögskoleeleverna kom- pletterande specialutbildning.

Idrottsutredningen har preliminärt beräk- nat behovet av platser för folkhögskoleverk- samheten till 25 under genomsnittligt 3 x 3 månader. Kurserna genomförs formellt av Gymnastik- och idrottsfolkhögskolan (Lill- sved), men förläggs till Bosön _ i speciella fall till annan plats.

Det torde vara realistiskt att förutse ett visst ökat kapacitetsbehov för idrottslig ut- bildning även inom icke RF-anslutna orga- nisationer. Svenska korporationsidrottsför- bundet har sålunda redan nu en avsevärd kursverksamhet förlagd till Bosön. Idrotts- utredningen har tidigare framhållit vikten av att RF kan ge utbildningsservice också åt organisationer som inte har idrott som huvudsaklig sysselsättning. Då Bosön beräk- nas bli väl utrustat ur såväl idrottspedago- gisk som kursmetodisk synpunkt, är det na- turligt att tänka sig att, i mån av utrymme, även en del av denna kursverksamhet för- läggs dit.

12.4.2. Lokalbehov

Riksidrottsförbundet har gjort vissa beräk- ningar av ut— och ombyggnadsbehovet vid Bosön. Beräkningarna redovisas nedan.

Nybyggnad av elevhem med 50 enkelrum, dagrum, sköljrum, städrum m. m. Ombyggnad av kökslokaler

1040 In2 40 »

Ombyggnad av övre våningen i huvudbyggnaden till studierum,

bokrum rn. m. 240 » Ny undervisningsbyggnad med

samlingssal, lärosalar m. m. 780 » Ombyggnad av simhall m. m. 630 » Nybyggnad av större tränings-

hall med tillhörande utrymmen 4 590 » Nybyggnad av personalbostäder 790 » Nybyggnad av administrations-

1okaler 200 » Ny poliklinik (ev. i tränings-

hallen) 40 »

Här redovisade ytor av husbyggnader är nettoytor och innefattar alltså ej kommu- nikationsutrymmen och bilokaler.

Utomhusanläggningarna behöver kom- pletteras med vissa bollplaner, belyst slalom- backe, minigolfbana m. m.

Kostnaderna för här nämnd om- och till- byggnad beräknas av RF till: Nybyggnader med inredningar 8,4 mkr

Ombyggnader 3,3 mkr Skyddsrum 0,1 mkr Utomhusanläggningar 2,7 mkr Yttre ledningsnät 0,3 mkr

Utfyllnader samt reservation för sprängningsarbeten 0,7 mkr 15,5 mkr

Idrottsutredningen ansluter sig till upp- fattningen att anläggningarna vid Bosön byggs ut i huvudsak i den omfattning RF angett. Denna utbildningsanstalt är av stor betydelse för den centrala utbildningsverk- samheten. Om den av utredningen före— slagna, kraftiga utökningen av ledarutbild- ningen skall kunna genomföras, krävs en väsentlig utbyggnad av kapaciteten vid Bos- ön.

Kostnadsuppskattningen av investeringar- na är baserad på 1967 års kostnadsnivå. Med hänsyn härtill och en utdragen bygg- nadstid synes det motiverat att ange den uppskattade kostnaden något högre. Utred- ningen har stannat för att ange den till 16,5 milj. kr., varvid behovet av moderna idrotts- anläggningar speciellt har beaktats.

Någon detaljerad kostnadsberäkning har utredningen inte gjort då det för en sådan erfordras färdigställande av relativt avan- cerade skissritningar, baserade på ett mera

detaljerat byggnadsprogram. Detta är ett utredningsarbete, som skulle dra betydande kOStnader. Idrottsutredningen har därför för sitt ändamål inte funnit det nödvändigt att göra dessa detaljerade kostnadsberäknin gar. Utredningen har fördelat det behövliga be- loppet under planperioden.

12.5 Idrottens hus

Uppförandet av ett »Idrottens hus» med kanslilokaler för RF och flertalet av dess specialförbund jämte motsvarande organisa- tioner, gemensamma sammanträdeslokaler och ett flertal andra gemensamhetslokaler och —funktioner har varit aktuellt under lång tid, men ännu inte kunnat lösas. Den växan— de verksamheten har tvingat både RF och flera specialförbund att mer eller mindre provisoriskt skaffa sig ökade lokalutrym- men. Åtskilliga av kanslierna, bl.a. RF:s och korporationsidrottsförbundets, är inrym- da i saneringsfastigheter.

Inom den allt mer växande idrottsrörelsen krävs ytterligare lokalresurser men också ett bättre och förenklat administrativt sam- arbete mellan RF, specialförbunden och motsvarande idrottsorganisationer. Detta torde bäst uppnås om gemensamma arbets- lokaler anskaffas. Genom gemensamhetslo- kaler och gemensamhetsfunktioner skulle även betydande kostnadsbesparingar i ad- ministrationen kunna åstadkommas. Ärendet har tidigare redovisats till Kungl. Maj:t och har också berörts i särskild proposition. In- om RF har vissa förberedande utredningar företagits bl.a. för att utröna intresset från specialförbundens sida för nämnda gemen- samhetslokaler. Det har därvid visat sig att intresset för sådana lokaler är stort. Såsom lämplig placering av ett Idrottens hus har preliminärt vissa markutrymmen inom om- rådet för Fotbollstadion i Solna diskuterats.

Någon mera omfattande kostnadsberäk- ning har inte gjorts men överslagsmässigt kan byggnadskostnaden uppskattas till mel- lan 10 och 15 milj. kr.

Idrottsutredningen har velat aktualisera frågan om ett Idrottens hus i detta sam- manhang trots att projektet inte är helt jäm-

förbart med andra här berörda anläggning— ar. Utredningen anser att så stora vinster kan uppnås med vissa gemensamhetslokaler och -funktioner för den centrala idrottsad- ministrationen, att statsstöd till projektets ge- nomförande är motiverat. Om statsstöd till uppförandet av ett Idrottens hus utgår torde ökningen av idrottsrörelsens administrations- kostnader kunna begränsas, vilket i sin tur leder till minskat behov av statsstöd. En flyttning till nya — och därmed dyrare — lokaler torde under alla förhållanden vara förestående för en rad förbund. Idrottsutredningen har därför beräknat vissa medel till ett Idrottens hus inom den föreslagna planperioden. Några närmare be- räkningar har inte kunnat göras på grund av den ovisshet som ännu råder ifråga om projektets detaljer. De beräknade beloppen har därför upptagits under de två sista plan- åren med en resp. två milj. kr. samt 0,3 milj. kr. till planering m. m. under planår 3.

13. Fritidsgruppsstöd

13.1. Sammanfattning

Omkring 90 % av det totala antalet fritids- grupper redovisas via RF. Fritidsgrupper, som sysslar med idrott, kan emellertid ock- så redovisas via kommuner och studieför- bund varför idrottens procentuella andel av verksamheten sannolikt är högre. Medel till verksamheten utgår ur ett förslagsanslag under åttonde huvudtiteln, Bidrag till ung- domens fritidsverksamhet. Budgetåret 1969/ 70 har 13,2 milj. kr. upptagits för ändamå- let. Av dessa beräknas 11,9 milj. kr. utgå via RF.

Statsbidragsgivningen är baserad på ett visst belopp per gruppdeltagare i åldern 12— 25 år. Ungdomsutredningen föreslog att bi- drag i stället skulle utgå per gruppsam- mankomst med minst fem deltagare i åldern 10—25 år.

Idrottsutredningen pekar på vissa förhål- landen i de nuvarande och föreslagna bi- dragsbestämmelserna som är ofördelaktiga ur idrottens synpunkt. Detta gäller bl. a. åldersgränserna, redovisnings- och kontroll- förfarandet, den föreslagna två-timmarsre— geln och att tävlingsidrott inte räknas som bidragsberättigad verksamhet.

Idrottsutredningen föreslår, att de medel till fritidsgruppsverksamhet som utgår via RF bör överföras till reservationsanslaget Centralt stöd till idrotten. RF bör få ansva- ret för medlens fördelning. Det bör också ankomma på RF att, med de nuvarande bi-

dragsbestämmelserna som utgångspunkt och med beaktande av utredningens påpe- kanden, lägga fram förslag om nya till idrot— tens förhållanden avpassade bidragsbestäm- melser. Medlen skall i sin helhet fördelas till de lokala organisationerna. Övriga orga- nisationer förutsätts få samma möjlighet att utforma särskilda bestämmelser för sina respektive verksamhetsområden. Idrottsut- redningen förutsätter att endast organisa- tioner med idrott som huvudsaklig verksam- het erhåller fritidsgruppsstöd av statsmedel via RF, och att dessa organisationer inte kan erhålla sådant stöd via bildningsförbund. Utredningen beräknar en tioprocentig me- delsökning till idrottens fritidsgruppsverk- samhet under vart och ett av planåren. Bud- getåret 1969/ 70 beräknas idrottens del av det totala bidraget uppgå till 11,9 milj. kr. Budgetåret 1974/75 beräknas motsvarande belopp till 19,1 milj. kr.

13.2. Dagens fritidsgruppsstöd

Statsbidrag till fritidsgruppsverksamhet ut- går enligt kungörelsen den 30 juni 1954 (nr 575, ändrad SFS 1967: 307). Stödet tillkom på förslag av 1953 års utredning om bidrag till föreningsliv och fritidsverksam- het bland ungdom. Utredningen betonade särskilt att skapande sysselsättning i grupp- gemenskap var ett av de viktigaste med- len till sund självfostran och att varje åt- gärd som var ägnad att öka omfattningen

av en på detta sätt karakteriserad fritids— verksamhet på ett naturligt sätt borde kunna motverka uppkomsten av dåliga vanor hos ungdomen.

Statsbidrag för att främja fritidsverksam- het bland ungdom utgår till av skolöversty- relsen godkänt studieförbund eller kom— mun som åtagit sig att vara huvudman för verksamheten. Sveriges riksidrottsförbund (RF) är i fråga om rätt att erhålla stats— bidrag för att främja fritidsverksamhet bland ungdom genom anordnande av fritidsgrup— per jämställt med av skolöverstyrelsen god- känt riksförbund för studiecirkelverksam- het (K. br. 18/4 1958).

Med fritidsgrupp avses enligt kungörel- sen >>en kamratkrets, vilken samlas för att bedriva planlagd fritidsverksamhet i över- ensstämmelse med de föreskrifter skolöver- styrelsen i anslutning till kungörelsen med- delar».

Statsbidraget till fritidsgrupp utgår med ett belopp som motsvarar högst hälften av de redovisade, godkända kostnaderna för handledning och material dock högst 5,50 kr. per deltagare i gruppen samt med två kr. per deltagare för lokalkostnader eller där- med jämförbara utgifter. De två kronorna till lokalkostnader utgår utan krav på kost- nadsredovisning och är således av scha- blonkaraktär. Bidraget beräknas efter det genomsnittliga antalet deltagare vid tio av gruppens sammankomster.

För att en fritidsgrupp skall vara bidrags- berättigad skall gruppdeltagarna ha fyllt tolv men ej 25 år. Vidare skall gruppens verksamhet omfatta minst 20 timmar för- delade på minst tio sammankomster under minst tio veckor, och antalet deltagare skall vara mellan fem och 25. Vid verksamhe- tens början skall fritidsgrupp anmälas hos vederbörande kommun. För fritidsgrupp som redovisas via RF gäller dessutom att anmälan skall göras hes idrottskonsulent.

Huvudman för verksamheten skall god- känna den för varje fritidsgrupp ansvarige ledaren. Huvudman skall vidare hos skol- överstyrelsen den 15 januari och den 1 juni rekvirera statsbidrag för det antal fritids- grupper som redovisas. Av verifikationsma-

terialet skall framgå fritidsgruppens kost- nader för handledare och material, namnet på den för gruppens verksamhet ansvarige ledaren samt uppgifter om den dag då grup— pen och namnet på den ansvarige ledaren anmälts eller registrerats av kommunalt or- gan. Närvarolista med uppgift om delta- garnas ålder skall biläggas verifikationsma— terialet. Ingen får samtidigt delta i mer än två grupper. Idrottslig verksamhet för vil- ken stöd inte utgår från de statsmedel som står till idrottens förfogande kan bli stats- bidragsberättigad i fritidsgrupp. All organi- serad tävlingsverksamhet inom idrotten är dock utesluten från statsbidrag.

Anslaget för bidrag till ungdomens fri- tidsverksamhet uppfördes första gången i budgeten budgetåret 1954/55 och var då upptaget som ett förslagsanslag på 1 milj. kr. Under den därpå följande tioårsperio- den har verksamheten expanderat mycket kraftigt. Budgetåret 1966/67 anvisades 10 440 000 kr. och budgetåret 1969/ 70 upp- tas förslagsanslaget till 13 200 000 kr.

Det genomsnittliga antalet deltagare per fritidsgrupp är för grupper som redovisas av studieförbunden 13, medan de inom RF redovisade grupperna har ett genomsnittligt deltagarantal på 18. Medan antalet av stu- dieförbund och kommuner redovisade fri- tidsgrupper och antalet deltagare i dessa varit i stort sett oförändrat under 1960-talet har de av RF redovisade grupperna och del- tagarna i dessa ökat starkt. Utvecklingen inom RF framgår av nedanstående sam- manställning.

1960/61 536000 delt. — 30000 grupper 1962/63 870 000 » — 50 000 » 1964/65 1 100 000 » — 60 000 >> 1966/67 1 390 000 >> — 78 000 » 1967/68 1 500 000 >> — 86 000 >> 1968/69 1 700 000 >> — 95 000 »

RF redovisar ca 90 % av det totala an- talet fritidsgrupper. Idrottsverksamhet kan emellertid också redovisas via kommun el— ler studieförbund, varför andelen fritids— grupper som sysslar med idrott torde vara

högre än dessa 90 %. Fritidsgruppsbidra- gen går direkt till föreningarna och utgör ett betydande stöd till deras ungdomsverk- samhet. Budgetåret 1968/69 fick sålunda IF Kamraterna, Arboga, 14 700 kr., Skellef- teå AIK 18 000 kr., 802, Göteborg, 26 000 kr., IF Kamraterna, Umeå, 30000 kr., Malmbergets AIF 41000 kr., Sim- och idrottsklubben Hellas (SIK), Stockholm, 41 500 kr., Hammarby IF, Stockholm, 37 000 kr., Lunds universitets GoIF (LUGI) 73 500 kr. och IF Kamraterna, Luleå, 62 000 kr. i statsbidrag för sina fritidsgrup- per.

13.3. Ungdomsutredningens förslag

1962 års ungdomsutredning föreslog i be- tänkandet Statens stöd till ungdomsverk- samhet (SOU 1967:19) en omläggning av fritidsgruppsstödet.

Utredningen framhöll, att »statsbidraget är avsett för lokal anordnare av fritidsverksam- het (bidragsmottagare) men skall av skolöver- styrelsen, som bör vara tillsynsmyndighet för verksamheten, utbetalas till huvudman för ifrågavarande verksamhet. Huvudman kan vara dels av skolöverstyrelsen godkänt riksförbund för studiecirkelverksamhet, dels riksomfattande organisation för ungdomsverksamhet, vilken ef- ter särskild prövning av skolöverstyrelsen för- klarats behörig att vara huvudman. För riktig- heten av uppgifter lämnade i redovisningar, rapporter etc., vilka till skolöverstyrelsen in- ges av eller genom huvudman, är denna ansva- rig inför myndigheten.

Med fritidsverksamhet, för vilken statsbi- drag kan utgå, avses sådan gruppverksamhet (fritidsgrupp), i vilken

a) syftet bl. a. är att utveckla deltagarnas för- måga att självständigt ta ansvar och att sam- arbeta. Till de angelägna syftena hör även att lära deltagarna att respektera fakta, lagar, reg- ler och överenskommelser samt att främja de- ras tolerans gentemot oliktänkande och inför egenart;

b) deltagarna ges tillfälle att på lika vill- kor påverka inriktningen av och formema för verksamheten;

c) verksamheten utformas så att den främ- jar deltagarnas egenaktivitet; samt

d) bedrives ett regelbundet, planerat arbete. Som villkor för statsbidrag skall vidare gälla, att gruppen

e) utser en för dess verksamhet ansvarig per-

son som skall godkännas av vederbörande hu- vudman;

f) genomför minst sju sammankomster om minst två timmar, fördelade över minst sju verksamhetsveckor;

g) till mer än hälften, dock lägst fem, består av deltagare, vilka fyllt tio men inte tjugofem år, under det kalenderår verksamheten påbör- jas; dock att gruppens ledare må vara undan- tagen från sist angivna åldersregel.

Statsbidraget beräknas på grundval av anta- let sammankomster vid vilka minst fem delta- gare i de tidigare angivna åldrarna varit när- varande. Endast en gruppsammankomst per kalendervecka är bidragskvalificerande. För varje bidragsgrundande sammankomst utgår bidrag med 12 kr. I särskilda fall må Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, medge dispens från de nämnda villkoren samt efter särskild prövning föreskriva att bidraget per sammankomst får utgå med högre belopp än det angivna.

Rapport över gruppverksamheten samt an- sökan om statsbidrag skall inom femtio vec- kor från första gruppsammankomsten inges till huvudman i den ordning denne föreskriver med ledning av de anvisningar och bestämmel- ser, vilka tillsynsmyndigheten utfärdar.

Ungdomsutredningen framhåller att det mås- te förutsättas att tillsynsmyndigheten lämnar de närmare anvisningar, som från tid till an- nan bedömes nödvändiga för tillämpningen av bidragskungörelsen. Nuvarande föreskrifter bör i stort sett kunna tjäna som förebild. På några av de frågor, som lämpligen bör regleras i tillämpningsföreskrifterna, anser sig utredning- en ha anledning anföra synpunkter.

Vad beträffar rapporteringen av tävlings— verksamhet inom idrotten bör den bedömnings- praxis, som vuxit fram under senare år, vara vägledande. Det bör således inte möta något hinder att rapportera en träningstävling, tur- nering för kvarterslag etc. Däremot bör täv- lingar av typen förenings-, distrikts-, riks- och liknandc mästerskap samt matcher (motsv.) inom ramen för de nationella seriesystemen och därtill anknytande serie inte få räknas som fritidsgruppssammankomst.

Vidare bör den angivna tvåtirnmarsregeln för varje sammankomsts omfattning tolkas ge- neröst. Hänsyn måste således tas till att exem- pelvis idrottshallar, banor och liknande för idrottsaktivitet ofta upplåtes endast för en timme åt gången. Som regel är också denna tid väl avpassad för den verksamhet som be- drivs. Till verksamheten bör i sådana fall räk- nas den tid deltagarna använder för att byta om, duscha o.s.v.

Generellt skall givetvis gälla, att fritids- gruppsbidrag inte får utgå till verksamhet, för vilket statsbidrag lämnas i annan ordning. Inte

heller bör ett kurs- eller lägerarrangemang — eller del därav — i den händelse det pågår sju veckor eller mer, kunna rapporteras som fri- tidsgruppsverksamhet.

Nuvarande bestämmelse om att ingen del- tagare får tillhöra mer än två grupper samti- digt tillkom på sin tid för att i någon mån hejda den våldsamma ökningstakten ifråga om anslagskraven. Flera huvudmän har förklarat att kontrollen på denna punkt är svår att klara. Den är dessutom mycket tidskrävande. Utred- ningen är införstådd med kontrollproblemen, men anser likväl att begränsningsregeln tills vidare bör finnas kvar. Genom att vissa andra granskningsmoment nu bortfaller synes det också möjligt att ägna ökad uppmärksamhet åt närvarolistoma och deltagarfrekvensen.

De handlingar, vilka ligger till grund för an- sökan om bidrag, skall nu förvaras under minst fyra år. Så bör också gälla framgent. För RF, vars förvarings- och arkiveringsproblem enligt vad utredningen kunnat förvissa sig om är utomordentligt stora, förordar utredningen dock en undantagsregel. Alla närvarolistor etc. skall förvaras minst två år. Därutöver skall motsvarande handlingar för fritidsgrupper ge- nomförda inom de distrikt, kommuner, för- eningar eller motsvarande om vilka skolöver- styrelsen årligen lämnar anvisningar till RF, kvarligga i ytterligare minst två år. Ett sådant utsorteringsförfarande ger enligt utredningens mening tillräckligt underlag för tillsynsmyn- dighetens eventuella stickprovskontroll.

Vad beträffar dispensmöjligheter från de ge- nerella stadgandena vill utredningen förorda stark återhållsamhet. De föreslagna föränd- ringarna ger nämligen i förhållande till nulä- get rätt stor rörelsefrihet ifråga om t. ex. grup- pernas ålderssarnmansättning. Från sagda re- striktiva bedömning bör undantas de grup- per, i vilka handikappad ungdom deltar. För dessa bör vid behov tämligen långtgående un- dantag tillåtas. Detta gäller inte minst bidrags- beloppet per sammankomst. Genom de extra kostnader, som kan föranledas av t. ex. besvär- liga transporter, bör bidraget mycket väl kun- na bestämmas till både två och tre gånger det normala. Det kan förutses att problem i vissa fall kan uppstå, när det gäller att avgöra hu- ruvida sådant handikapp föreligger hos en deltagare eller en grupp av deltagare att di- spens eller förhöjt bidrag bör beviljas. Att nu fixera regler för ifrågavarande bedömning an- ser utredningen mindre lämpligt. Erfarenhe- ter måste samlas under ett antal år framåt. Den praxis som därunder växer fram kan, om så anses påkallat, läggas till grund för mera detaljerade föreskrifter. Utredningen tar för givet att tillsynsmyndigheten ifråga om bedöm- ningsproblemen samråder bl. a. med de handi- kappades egna organisationer samt att hithö-

rande spörsmål tas upp även med huvudmän- nen för fritidsgruppsverksamheten.»

13.4. Idrottsutredningens överväganden

Fritidsgruppsbidragen är de enda statsbi- drag av betydelse som går direkt till de 10- kala organisationernas (föreningarnas) ung- domsverksamhet. Flertalet kommuner läm- nar också bidrag till fritidsgrupperna. De kommunala bidragen utgår som regel med 50—100 % av de statliga. Tillsammans ut- gör de statliga och kommunala fritids- gruppsbidragen ett betydande stöd till för- eningarnas ungdomsverksamhet. Den kraf- tiga ökning av antalet till RF redovisade fritidsgrupper som kunnat noteras är enligt idrottsutredningens uppfattning dels ett ut- tryck för att idrott i olika former är en i sammanhanget lämplig verksamhet, dels ett belägg för idrottsrörelsens stora drag- ningskraft på ungdom i olika åldrar. Idrottsutredningen anser att bidragsfor- men har ett sådant värde för de lokala idrottsföreningama att den bör bibehållas. Det är emellertid tveksamt om de nuvaran- de bestämmelserna är de ur idrottsrörelsens synpunkt mest ändamålsenliga. Bestämmel- serna har nämligen med den nuvarande ut— formningen kommit att innebära att vissa för idrottsrörelsen naturliga och nödvändi- ga aktiviteter inte omfattas av stödet. Detta gäller t. ex. tävlingar av olika slag. Visser- ligen har en bedömningspraxis utvecklats, som innebär, att träningstävlingar, turne- ringar för kvarterslag och liknande får rap- porteras som bidragsberättigad sysselsätt- ning. Tävlingar av typen förenings-, di- strikts-, riksmästerskap eller liknande och matcher inom ramen för de nationella se- riesystemen och därtill anknytande serier får emellertid inte räknas som fritidsgrupps- sammankomst. Idrottsutredningen har i ka- pitel 2 framhållit att tävlingsmomentet är ett naturligt inslag i den idrottsliga verk- samheten. I princip bör alla de aktivitets- former, som finns inom idrottsrörelsen vara ur fritidsgruppssynpunkt bidragsberättigade. En utvidgning av fritids gruppsbidragen till att omfatta också tävlingsverksamhet vore där- för naturlig. Det borde i varje fall vara möj-

ligt att betrakta idrottstävlingar för junio- rer och yngre som fritidsgruppsverksamhet oberoende av arrangör och tävlingsform. Idrottsutredningen är medveten om att vissa problem uppkommer vid en därutöver gå- ende utvidgning till i princip all tävlings— verksamhet, men anser likväl att möjlighe— terna härför bör undersökas vid den över— syn av bestämmelserna, som enligt utred- ningens uppfattning bör företas.

De gällande åldersgränserna (12—25 år) medför att den omfattande verksamheten bland dem som är under 12 år inte blir bi- dragsberättigad. Detta kan inte anses vara något för idrottsrörelsen specith utan gäl- ler också andra ungdomsorganisationer. Idrottsutredningen har likväl velat peka på detta som en faktor som begränsar idrotts- föreningarnas möjligheter att utnyttja fri- tidsgruppsstödet. Ungdomsutredningen har förordat att den nedre åldersgränsen sänks till tio år. En sådan åtgärd skulle vara av stor betydelse för idrottsrörelsen. Frågan om åldersgränserna bör dock prövas förut- sättningslöst vid en översyn av bidragsbe- stämmelserna.

En förenkling av det nuvarande redovis— nings- och rapporteringsförfarandet är ock- så önskvärd. Eftersom rapporteringen oftast ligger till grund även för kommunala bi- drag måste den under alla omständigheter anpassas till vad som kan anses nödvändigt med hänsyn till kommunal praxis. En för- enkling av redovisningsförfarandet för stats- medel via RF som framtvingar ett särskilt system för de kommunala bidragen innebär ingen vinning.

Också kontrollapparaten borde kunna förenklas. Med det nuvarande systemet åt— går en inte obetydlig del av de regionala idrottskonsulenternas arbetstid till gransk- ning av de redovisade fritidsgrupperna. Detta till trots kan granskningen avse en- dast formalia medan verksamheten i fritids- grupperna endast kan bli föremål för stick- provskontroll. Kontrollfrågan bör också be- aktas vid en översyn av bestämmelserna.

Inte heller de av ungdomsutredningen fö- reslagna förändringarna av bidragsbestäm- melserna är i alla avseenden lämpliga för

idrottsorganisationerna. Bl. a. föreslås att varje sammankomst skall omfatta minst två timmar. Även om — som ungdomsutred- ningen förordar — tvåtimmarsregeln ges en generös tolkning kan problem uppkomma för idrottsorganisationerna. Det synes rik- tigare att ge bestämmelserna en utformning som är anpassad till de faktiska förhållan- dena — idrottshallar, -planer och liknande uthyres som regel för endast en timme vid samma tillfälle — än att införa bestämmel- ser som kan leda till försämrade möjlighe- ter för idrottsorganisationerna att utnyttja fritidsgruppsstödet.

Den av ungdomsutredningen föreslagna förändringen av stödets utformning från att ha utgått med visst belopp per deltagare till att utgå med visst belopp per samman- komst med minst fem deltagare kan kom- ma att missgynna idrottsrörelsen. Som idrottsutredningen tidigare framhållit är nämligen medelgruppstorleken större i idrot— tens fritidsgrupper än i andra organisatio- ners. Detta sammanhänger med att åtskil- liga av idrottens fritidsgrupper sysslar med lagidrott, vilket kräver många deltagare i varje lag. Idrottsorganisationernas möjlighet att göra grupperna mindre begränsas såle- des ofta av nödvändigheten att ha ett visst antal utövare i laget. Idrottsrörelsen och då i synnerhet lagidrotterna kan vid ett ge- nomförande av det av ungdomsutredningen föreslagna systemet komma i ett bidrags- mässigt sämre läge än nu. Detta bör upp- märksammas vid den översyn av bestämmel- serna som utredningen förutsätter.

Idrottsutredningen föreslår, som framgår av kapitel 7, att de fritidsgruppsmedel som i dag fördelas via RF men utgår ur ett för- slagsanslag under åttonde huvudtiteln sam— manförs med övrigt idrottsstöd under ansla— get Centralt stöd till idrotten. Detta nödvän- diggör att anslaget omvandlas från förslags— till reservationsanslag.

Enligt utredningens uppfattning bör det- ta också leda till att hela ansvaret för den- na betydande del av fritidsgruppsstödet i fortsättningen faller på RF. Det bör således ankomma på RF att fördela medlen till de lokala organisationerna.

Idrottsutredningen har ovan pekat på vissa förhållanden, som gör att fritidsgrupps- stödet i dag inte i alla avseenden är det ur idrottens synpunkt mest ändamålsenliga. Ge- nerella, för alla verksamhetsformer gemen- samma bestämmelser kan helt naturligt inte tillgodose varje verksamhetsforms enskilda önskemål. För att stödet skall kunna utnytt- jas på bästa möjliga sätt, är det därför enligt idrottsutredningens bedömning nöd- vändigt, att särskilda bestämmelser utfär- das för varje Verksamhetsområde. Utred- ningen har ingående diskuterat utformning- en av dessa bestämmelser för idrottens del men inte ansett det förenligt med utredning- ens grundsyn att framlägga förslag om de- taljbestämmelser för fördelningen av en viss del av det totala idrottsstödet. Denna för- delning bör, som utredningen tidigare fram- hållit, göras av RF. Det bör då också an- komma på RF — som har daglig kontakt med fritidsgruppsverksamheten — att framlägga förslag om fritidsgruppsbestämmelser för idrottens del. RF bör därvid utgå från de nuvarande bestämmelserna och särskilt be- akta de frågeställningar, som utredningen i det föregående berört. De för ändamålet avsatta medlen bör i sin helhet fördelas till de lokala organisationerna. Bestämmelser- na bör innan de får tillämpas fastställas av Kungl. Maj:t. Utredningen förutsätter att RF lägger fram förslag till sådana bestäm- melser i samband med sitt yttrande över detta betänkande. Förslaget bör även om- fatta redovisnings- och kontrollförfarandet.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla att samma möjlighet till utform- ning av särskilda bidragsbestämmelser bör stå till buds för andra organisationer. Ut- redningen förutsätter att Kungl. Maj:t vid propositionsarbetet beaktar detta.

Idrottsutredningen föreslår således att den del av det totala förslagsanslaget Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet, som ut- går via RF — budgetåret 1969/70 uppskat- tas beloppet till 11,9 milj. kr. — överförs till reservationsanslaget Centralt stöd till idrot— ten. För att inom reservationsanslagets ram kunna tillgodose en utökad verksamhet mås- te en årlig uppräkning av anslaget ske. Ut-

redningen har på grundval av de senaste årens utveckling av fritidsgruppsverksamhe- ten inom RF samt den aktivitetsökning som eventuella förändringar av de nu gällande bidragsbestämmelserna kan tänkas medföra beräknat den årliga ökningen av medelsbe- hovet under planperioden till 10 % per år.

Detta innebär att utredningen till fritids- verksamhet bland ungdom — redovisad via RF — föreslår följande anslagsutveckling. Budgetåret 1969/70 (basår) uppskattas idrot- tens (redovisad via RF) del av fritidsgrupps- stödet till 11,9 milj. kr., 1970/71 13,1 milj. kr., 1971/72 14,4 milj. kr., 1972/73 15,8 milj. kr., 1973/74 17,4 milj. kr. och budget- året 1974/75 19,1 milj. kr.

Idrottsutredningen förutsätter att endast organisationer som har idrott som sitt hu- vudsakliga verksamhetsområde erhåller fri- tidsgruppsstöd via RF. Även fristående idrottssektion inom förening med annan hu- vudinriktning än idrott bör dock kunna er- hålla fritidsgruppsstöd via RF när sektionen är ansluten till RF. Övriga organisationer bör erhålla stöd till sin idrottsliga verksam- het från samma håll som till sin allmänna verksamhet. Idrottens organisationer (se uppräkning under C kapitel 7.3) bör i fort— sättningen erhålla fritidsgruppsstöd endast via RF.

14. Olympiska kommittén

14.1. Sammanfattning

Internationella olympiska kommittén (IOK) är huvudansvarig för de olympiska spelen. I varje land, som deltar i olympiska spel, skall finnas en nationell olympisk kommit- té.

I Sverige är Sveriges olympiska kommitté (SOK) sådan nationell kommitté. SOK till- delas egna medel varav övervägande delen fördelas mellan de olympiska specialförbun- den för förberedelser till och deltagande i olympiska spel.

Idrottsutredningen föreslår att riksidrotts- styrelsen skall överta SOKzs uppgift åt- minstone som medelsfördelare. Anslag till olympiska spel skall inte utgå i särskild ord- ning utan betraktas som en del av den to- tala idrottsliga verksamheten. Det bör an- komma på riksidrottsstyrelsen att vid för- delningen av det totala idrottsanslaget väga medel för olympiska spel mot andra ange- lägna önskemål. Idrottsutredningen pekar på den bristande demokrati som i vissa avseen- den finns inom IOK och anser att det bör vara en angelägenhet för den svenska idrotts- rörelsen att medverka till att dessa missför- hållanden undanröjs.

14.2. Internationella olympiska kommittén

De första olympiska spelen i modern tid arrangerades år 1896. Sedan dess har olyrn- piska spel med få undantag hållits vart

fjärde år. Tävlingsbestämmelser för de olym- piska spelen fastställs av en särskild kom- mitté, Internationella olympiska kommittén (IOK). IOK beslutar också var spelen vid varje tillfälle skall förläggas, vilka olika idrotter som skall upptas på programmet, och vilka stater som får delta.

För att en nation skall få delta i olym- piska spel måste den i enlighet med bestäm- melserna i IOK:s stadga, II kap. 5 24—25, ha en nationell olympisk kommitté. De ak— tuella paragraferna i IOK:s stadga återges nedan.

5 24. Endast nationella olympiska kommittéer (NOK), godtagna och erkända av Internationella Olympiska Kommittén (IOK) är berättigade an- mäla deltagare till Olympiska Spelen (OS). För att ett lands idrottsutövare skall kunna deltaga i OS, måste vederbörande land ha upprättat en NOK, bestående av representanter för minst fem nationella Specialförbund (SF), vilka är medlemmar av internationella specialförbund (ISF), som administrerar idrotter upptagna på det olympiska programmet. NOK måste vara godkänd av IOK och bedriva sin verksamhet i enlighet med dessa olympiska stadgar och den olympiska rörelsens höga ideal.

NOK:s ändamål är att utveckla och skydda den olympiska rörelsen och amatöridrotten. De skall i samarbete med de SF, vilka är anslutna till av IOK erkända ISF, övervaka amatörreglernas efterlevnad. De skall ha ensamrätt till använd- ning av den olympiska flaggan och de olym- piska ringarna, och skall tillse att dessa och or- den »olympisk» och »olympiad» endast kom- mer till användning i samband med OS. Kom- mersiellt utnyttjande av den olympiska flag- gan och de olympiska ringarna är strängeligen

förbjudet. Det är NOK:s skyldighet att, i sam- arbete med SF, organisera och kontrollera det lag, som skall representera landet i OS. De skall svara för utrustning, transport och inkvartering av detta lag. De är nationella organisationer, vilka utan tanke på ekonomisk vinning ägnar sig åt främjandet och understödjandet av den fysis- ka, moraliska och kulturella fostran av landets ungdom i avsikt att fostra den till karaktär, häl- sa och medborgarsinne.

De skall genomföra samtliga IOK:s regler och stadgar.

NOK måste vara fullständigt oberoende och självbestämmande och icke låta sig influeras av politiska, religiösa eller kommersiella hän- syn.

På grund av NOK:s betydelse, såsom ensamt ansvariga för den olympiska rörelsen i sina land, måste stor omsorg iakttagas vid valet av medlemmar. Dessa skall vara personer med gott anseende, oförvitlig karaktär, sunt omdö- me och självständiga med kunskap om och tro på de olympiska principerna.

Medlemmar av NOK får ej mottaga lön el- ler arvode i denna sin egenskap. De får emel- lertid mottaga ersättning för resor, inkvarte- ring och övriga särskilda utgifter, som de åsam- kats i förbindelse med fullgörandet av sina uppdrag.

NOK är ansvarig för sina idrottsmäns och funktionärers uppträdande på och utom idrotts- planen.

NOK är den officiella organisationen, som ensam handlägger alla olympiska spörsmål i sitt land. Den handhar allt som sammanhänger med landets deltagande i OS. All kommunika- tion i sådana angelägenheter skall adresseras till densamma.

& 25. NOK måste vara fullständigt oberoende och självstyrande samt oemottaglig för påtryck- ningar av politisk, religiös eller kommersiell art.

NOK som icke fogar sig efter IOK:s stadgar och bestämmelser förverkar dennas godkännan- de och rätten att sända deltagare till OS.

14.3. Sveriges olympiska kommitté

För att Sverige skall kunna delta i olym- piska spel har Sveriges olympiska kommitté (SOK) skapats. Kommittén och dess ar- betsuppgifter beskrivs utförligt i kapitel 4. Nedan följer ett kort sammandrag av den- na beskrivning.

SOK bildades år 1913. SOK består av en ledamot för vart och ett av de svenska spe- cialidrottsförbund, som är medlem i ett av internationella olympiska kommittén (IOK)

erkänt internationellt specialförbund — f.n. är 26 av RF:s 49 Specialförbund medlem— mar i SOK — två av riksidrottsstyrelsen in- om sig utsedda ledamöter samt IOK:s svens- ka ordinarie ledamöter. SOK:s beslutande organ är årsmötet och arbetsutskottet. Det senare består av ordföranden, SOK:s sekre- terare och skattmästare samt nio ledamö— ter. För närvarande är två svenskar med- lemmar av IOK. De har inte erhållit detta uppdrag från något ansvarigt svenskt organ utan utsetts av IOK.

SOK har till uppgift att förbereda och genomföra det svenska deltagandet i olym- piska spel. Förberedelsearbetet bedrivs i nä- ra samarbete med berörda specialförbund. SOK får av Kungl. Maj:t medel ur fonden för idrottens främjande till olympiska för— beredelser samt för täckande av kostnader som uppkommer vid deltagande i olympiska spelen. Respektive Specialförbund lämnar förslag till SOK om hur stor trupp förbun- det önskar sända till de olympiska spelen. SOK:s arbetsutskott har sedan att med hän- synstagande till bl. a. de ekonomiska förut- sättningarna ta ut den slutliga olympia- truppen.

14.4. Idrottsutredningens förslag

Idrottsutredningen har i den anslagsplan, som redovisas närmare i kapitlen 7 och 16, beräknat medel för fortsatt olympiskt del- tagande. Särskilda olympiska medel har dock inte tagits upp i anslagsplanen, efter— som idrottsutredningen anser att Sveriges deltagande i olympiska spel är nära sam- mankopplat med den idrottsliga verksamhe— ten i övrigt. De ställningstaganden som krävs för deltagande i olympiska spel bör därför — åtminstone i vad avser ekonomiska frågor — göras av samma instans som fattar beslut om idrottsrörelsens övriga verksam- het i stort. Idrottsutredningen anser att det bör ankomma på riksidrottsstyrelsen att av- göra hur stor del av de tillgängliga medlen, inom den av utredningen föreslagna an- slagsplanen, som skall användas för olym— piskt deltagande.

Riksidrottsstyrelsen fördelar medel till

bl.a. specialidrottsförbundens verksamhet. Det nuvarande förhållandet med en olym- pisk kommitté som därutöver ger de olym- piska specialförbunden medel till olympiska förberedelser anser utredningen orationellt. I de olympiska specialförbundens verksam- het är de träningsläger och övriga samman- dragningar av idrottsutövare som förekom— mer ett naturligt inslag i verksamheten oav— sett om de är förberedelser för olympiska spel eller andra större internationella täv- lingar. Det bör ankomma på de olika spe- cialförbunden att avgöra hur många sådana sammandragningar av idrottsutövare som skall göras och hur mycket pengar som skall anvisas för ändamålet. Om förbunden skall kunna planera sin verksamhet på ett effek- tivt och ändamålsenligt sätt måste de ges möjlighet att göra avvägningar mellan olika ändamål och själva bestämma hur tillgängli— ga medel skall användas. Det finns därför enligt idrottsutredningens uppfattning, inga skäl för att de olympiska förbunden skall få medel till en Viss del av sin verksamhet — olympiska förberedelser — från SOK me- dan huvuddelen av deras anslag kommer från riksidrottsstyrelsen. Idrottsutredningen anser mot bakgrund av det ovannämnda att riksidrottsstyrelsen bör handha också de olympiska medlen och fördela dessa till ak— tuella förbund som en del av förbundens to— tala anslag. För detta talar också att vä- sentliga frågor rörande svenskt olympia- deltagande på ett naturligt sätt blir en an- gelägenhet för riksidrottsmötet när riks- idrottsstyrelsen åtminstone praktiskt sett fyller funktionen som SOK. Idrottsutredningen föreslår i kapitel 15 att Kungl. Maj:t skall vara företrädd med två representanter i riksidrottsstyrelsen. Des- sa representanter föreslås få >>vetorätt>> i ekonomiska frågor. Härigenom har det all- männa ett direkt inflytande över riksidrotts- styrelsens disposition av de statliga ansla— gen. Idrottsutredningen anser att detta in- flytande skall gälla den ekonomiska verk-

samheten i dess helhet, sålunda även de me- del som behövs för det olympiska deltagan- det. Också detta skäl talar för att riks- idrottsstyrelsen skall fördela medel till olym- piadeltagande.

Idrottsutredningens förslag innebär att riksidrottsstyrelsen i realiteten blir det or- gan som har att fatta beslut i alla väsent- liga principiella och ekonomiska frågor rö— rande svenskt deltagande i olympiska spel. En rationell lösning synes vara att riks- idrottsstyrelsen också formellt blir SOK genom anmälan om detta till IOK. Detta synes inte strida mot IOK:s stadgar.

I enlighet med idrottsutredningens grund- inställning ankommer det på idrottens orga- nisationer att själva utforma den interna organisationen. Om idrottsrörelsen skulle finna det ändamålsenligt att ha kvar SOK i någon form utgör idrottsutredningens ställ- ningstagande inget hinder för detta. SOK:s arbetsuppgifter blir dock i så fall andra än de är i dag, eftersom det ekonomiska ansva- ret enligt utredningens förslag under alla förhållanden läggs på riksidrottsstyrelsen.

Idrottsutredningen vill i detta samman- hang framhålla att den svenska idrottsrö- relsens högsta beslutande instans, riksidrotts- mötet, som förrättar val till olika organ inom RF och utser idrottens representan- ter i utanför RF stående församlingar, inte har möjlighet att utse Sveriges delegater i IOK. Ledamöterna i IOK utses nämli- gen inom IOK och praxis är att en av- gående ledamot själv föreslår sin efterträ- dare. Idrottsutredningen finner detta för- farande djupt otillfredsställande ur demo- kratisk synpunkt. Det bör därför vara en angelägen uppgift för den svenska idrottsrö- relsen att med kraft verka för en vidgad demokrati inom IOK. Beslut om detta fat- tades vid 1969 års extra riksidrottsmöte. Principen bör vara att varje nation som deltar i olympiska spel blir företrädd i IOK och att dess representation utses av idrotts- rörelsen i landet.

15. Idrottsadministration och anslagsförvaltning

l 5.1 Sammanfattning

I direktiven har idrottsutredningen anmo— dats överväga sådana organisationsspörs- mål som direkt hänger samman med det statliga idrottsstödet. Detta skulle ske under beaktande av att idrottsrörelsen i vårt land bärs upp av fristående och av staten obund— na organisationer samt att denna grundför- utsättning för den svenska idrottsrörelsen inte bör rubbas.

Vad först angår handläggningen på de- partementsplanet av statsstödet till idrot- ten konstaterar utredningen att detta är en fråga för regeringens och regeringsche- fens avgörande. Utredningen avger därför inte förslag på denna punkt utan inskrän— ker sig till att anlägga vissa synpunkter på frågan. Den sammankoppling med tipsmed- len som en gång var avgörande för att an- slå medel till fonden för idrottens främjan- de under tionde huvudtiteln har numera en- dast historiskt intresse. Med det betraktel— sesätt utredningen har på idrotten som en bred fritidsaktivitet blir frågan om dess stöd nära förbunden med den allmänna mil- jöpolitiken. Det är detta samband som bör vara vägledande vid val av departement.

Beträffande handläggningen på nivån un- der Kungl. Maj:t, d.v.s. på myndighets- planet, diskuterar utredningen flera tänk- bara alternativ. Möjligheten att handlägga »myndighetsfrågorna» på departementspla— net avvisas, en fortsatt delegering bör ske.

Möjligheten att anförtro något existerande verk t. ex. socialstyrelsen, naturvårdsver- ket eller skolöverstyrelsen myndighetsfunk- tionen avvisas, bl.a. med hänsyn till att idrottsfrågorna skulle utgöra nya fält i des- sa myndigheters verksamhetsområden. Al- ternativet helt nytt verk, förstärkning av nuvarande samarbetsnämnd eller inrättan- de av ett idrottens råd enligt de linjer som framförs i en reservation av ledamo— ten Ohlson, avvisas också. Det skulle strida såväl mot tidigare inställning till idrotten som mot anvisningarna i direktiven samt innebära ett tillbakaträngande av idrotts— rörelsens fria och obundna positioner. Utredningen stannar för att myndighets- funktionen vad gäller stöd till organisa- tioner bör anförtros idrottens eget topp- organ, riksidrottsförbundet. Detta skulle ut— göra en vidareutveckling av nu rådande praxis. Utredningen anser också en sådan ordning vara bästa garantin mot en idrotts- rörelsens splittring som skulle försvåra sam- ordning och effektivitet. Utredningen beto- nar att den ser ett mycket nära samband mellan de ökade anslag utredningen före- slår och den organisatoriska rationalisering som en anslutning av korporationsidrotts- förbundet, Skid- och friluftsfrämjandet och det frivilliga skytteväsendet som specialför- bund till riksidrottsförbundet skulle utgöra. I fråga om anläggningsstöd bör myndig— hetsfunktionen anförtros naturvårdsverket, som redan förvaltar det anläggningsstöd

som utgår från nuvarande friluftsfond. I fråga om fördelningen av stöd till anlägg- ningar bör verket till sig knyta en nämnd med representation även från riksidrottsför- bundet.

Utredningen anser det nödvändigt att nå- got stärka det statliga inflytandet i riks- idrottsstyrelsen, som närmast handhar myn- dighetsfunktionen. Systemet med Kungl. Maj:ts ombud bibehålles men det bör i fortsättningen vara två ombud i stället för ett.

Utredningen presenterar ett förslag till utbyggnad av kansliet vid riksidrottsför- bundet.

15.2. Allmänna synpunkter

Idrotten har stor betydelse som samhälls- faktor och den åtnjuter ett betydande sam- hällsstöd. Utredningen föreslår en kraftig uppräkning av statsanslagen till idrotten och syftar till en planmässig upprustning och aktivering av idrottslivet i hela dess vidd. Dessa omständigheter framhäver an- gelägenheten av att ökad vikt läggs vid uppgiften att forma myndighetsfunktionen så att samordning, planmässighet och ef- fektivitet främjas.

Det föreligger, enligt utredningens me- ning, ett bestämt samband mellan å ena sidan storleken av det ekonomiska stöd som staten ger åt idrotten samt å andra sidan kravet på en effektivt fungerande myndighet inom idrottspolitikens område.

I likhet med vad som uttalas i direk- tiven konstaterar utredningen att det lig- ger ett stort värde i att idrottsrörelsen i vårt land bärs upp av fristående och av staten obundna organisationer. Detta för- hållande leder till att den idrottsorganisa- toriska verksamheten genom omfattande in— satser från frivilliga och på ideell grund arbetande krafter får en total omfattning som praktiskt skulle vara omöjlig att upp- nå på annat sätt. I direktiven uttalas att denna grundförutsättning för den svenska idrottsrörelsen inte bör rubbas. Departe-

mentschefen fortsätter i sina direktiv till ut- redningen med följande:

»Detta bör emellertid inte hindra att vis- sa organisatoriska frågor rörande den idrottsliga verksamheten tas upp till gransk- ning vid en offentlig utredning rörande idrottsfrågorna. Jag avser här sådana or- ganisationsspörsmål som direkt hänger sam— man med det statliga idrottsstödet. Det är givetvis ett önskemål att idrottslivet or- ganiseras så att statens stöd blir till största möjliga nytta. I detta avseende bör stor betydelse tillmätas den beredning av me- delsäskanden för olika idrottsliga behov som riksidrottsförbundet svarar för. Detta system har medfört att huvuddelen av det årliga budgetanslaget till idrotten ställes till förbundets förfogande för fördelning enligt närmare givna anvisningar. För att ytterligare samordna idrottens budgetfrå- gor tillsattes år 1963 idrottens samarbets— nämnd med representanter från riksidrotts- förbundet, korporationsidrottsförbundet och De handikappades riksförbund. Det synes värt att pröva om ytterligare steg kan tas för att nå en samlad bedömning av frågorna om idrottens anslagstilldelning.»

Koncentrerat kan den fråga utredningen har att behandla i detta sammanhang sägas vara hur funktionen av statsmyndighet skall lösas. Direktiven ger vägledning såtillvida att idrottsrörelsens karaktär av en fri och på frivilliga krafter grundad organisation förutsätts inte bli äventyrad. Vidare fram— hålls att stor betydelse bör tillmätas det förhållandet att riksidrottsförbundet (RF) anförtrotts vissa uppgifter av myndighets- karaktär. Direktiven ger emellertid klart vid handen att ytterligare åtgärder i syfte att samordna idrottens budgetfrågor skall övervägas. Riktpunkten skall härvid vara att nå en samlad bedömning av idrottens anslagstilldelning.

Funktionen av statsmyndighet kan i sin tur lämpligen delas upp i frågan om de— partementstillhörighet och hur funktionen skall utövas i nivån närmast under Kungl. Maj:ts kansli, således på ämbetsverksnivå. I samband härmed bör arbetsfördelningen mellan dessa nivåer diskuteras.

15.3. Departementstillhörighet

Som utredningen visat utgår statsstöd till idrotten över ett stort antal anslag förde- lade på sex huvudtitlar. I Kungl. Maj:ts kansli bereds således idrottsliga anslags— frågor i sex fackdepartement. Utredningens förslag innebär att ett flertal av anslagen sammanförs till ett huvudanslag, stöd åt idrottsanläggningar m.m. samt organisa— tions- och aktivitetsstöd (se närmare kapi— tel 7). Med hänsyn till denna koncentra— tion till endast ett anslag uppstår frågan till vilken huvudtitel detta anslag bör hänföras.

Utredningen vill härvid först konstatera att fördelningen av olika ämnesområden el- ler grupper av sådana på de skilda depar— tementen inom Kungl. Maj:ts kansli av hävd är en fråga för regeringens och re- geringschefens eget avgörande. Frågor av denna natur brukar inte underställas riks- dagen i annat fall än när en viss ärende- fördelning kräver inrättande av nya tjän- ster i kansliet t. ex. om ett nytt departe- ment eller speciell enhet föreslås. Utred- ningen finner det därför inte vara dess uppgift att avge förslag i nämnda hän- seende. Frågan har inte heller omnämnts i utredningens direktiv. Att den likväl fått aktualitet vid arbetet inom utredningen be- ror, såsom redan framhållits, på att an- slag från flera olika departement föreslås sammanförda till ett anslag. Utredningen anser sig därför böra anlägga vissa syn- punkter på frågan. *

De två anslagsposter utredningen föreslår förutsätts tillsammans utgöra den totalram inom vilken stödet åt idrotten - sådan utredningen definierar den — skall utgå. Femårsplanen för denna totalrams utveck- ling förutsätter att förskjutningar mellan de två delanslagen skall kunna förekomma. Härav följer att de två delanslagen måste ses som en enhet och lämpligen hänföras till ett fackdepartement. Omfattande för- ändringar i de nuvarande förhållandena mås- te följaktligen ske.

Anslag till fonden för idrottens främjan- de, vilket är det dominerande anslaget för statens stöd åt idrotten, upptages sedan

många år på tionde huvudtiteln i stats- verkspropositionen och hänförs således till handelsdepartementet. Orsaken härtill är oklar, då något egentligt samband inte föreligger med departementets övriga verk- samhet. Ett — numera enbart historiskt — samband kan vara den sammankoppling med tipsmedlen som riksdagen fattade prin- cipbeslut om på 1930-talet. Sannolikt på grund av den radikalt förändrade statsfi- nansiella situation som inträdde genom krigsutbrottet i Europa kom detta beslut inte till praktisk tillämpning. I och med att påföljande riksdagar inte följde upp det tidigare principbeslutet — varje riks- dag är suverän och i princip obunden av tidigare riksdagars beslut — förföll det. Att anslag till fonden för idrottens främ- jande kvarblivit under tionde huvudtiteln torde främst bero på att idrottsfrågorna inte ansetts ha sådan saklig anknytning till andra departements verksamhetsområ- den att något klart alternativ förelegat.

Utredningen baserar sitt förslag om sammanförande av flera anslag, som nu finns på olika huvudtitlar, på bedömning- en, att idrott i den bemärkelsen att dess samhällsnytta motiverar ekonomiskt stöd från det allmänna är en bred och djup samhällsfaktor. Den kommer till uttryck som en fritidsverksamhet, vars förutsätt- ningar i betydande mån bestäms av mil- jön. Med detta synsätt blir strävandena att förbättra idrottens betingelser och att ge stimulans till ökad och utbredd idrott nära förbundna med den allmänna miljö- politiken. Den nuvarande placeringen av anslaget till friluftslivet är ett uttryck för detta. Men även på andra sätt finns det ett beroende mellan allmän miljövård och idrott i den vida mening utredningen ser den.

Vidare kan med rätta sägas att idrotten, om man ser till dess verkningar och moti- ven för statsanslag, är positivt ungdoms- fostrande samt hälsofrämjande. Med det— ta synsätt skulle det kunna vara riktigt att hänföra idrottsanslagen till det departe- ment som handhar dessa ämnesområden. Ibland har hävdats att idrottsverksamheten i

vid mening är en kulturaktivitet. Utredning- en anser det dock tveksamt om de samband som nu nämnts bör vara vägledande vid val av departement. Dessa frågor behandlas vi- dare när frågan om anknytning av myn- dighetsuppgiften till befintliga ämbetsverk diskuteras längre fram i detta kapitel.

Vid en summering av dessa olika om- ständigheter och samband kvarstår som det mest näraliggande att vid beredningen av idrottsärenden i Kungl. Maj:ts kansli ut- gå från idrottens karaktär av bred fritids- aktivitet och dess därav följande nära be— roende av den politik som syftar till öka- de valmöjligheter för medborgarna, när det gäller att utveckla fritidsverksamheten. Sam- hällets insatser för att främja ett ökat idrottsutövande måste — förutom genom forskning, organisationsstöd och allmän upplysning — bestå i att tillhandahålla goda allmänna förutsättningar för idrott av oli- ka slag. Kopplingen med miljöpolitiken i vid mening är således av grundläggande ka- raktär och bör enligt utredningens mening vara vägledande vid val av departement.

Under alla förhållanden är det så att de idrottspolitiska frågorna spänner över ett brett register och direkt och indirekt berör flera departements ämnesområden även ef— ter det att ärenden rörande de domineran- de anslagen och den allmänna idrottspoli- tikens utformning sammanförts i ett de- partement. Sambandet mellan idrott samt ungdomsvård, hälsovård, utbildning, fritids- oeh allmän miljöpolitik måste fortlöpande beaktas inom respektive departement. Men om ett departement har huvudansvaret, vil- ket utredningen bestämt förordar, svarar det för en i positiv mening bevakande funktion. Därmed underlättas givetvis upp- giften att nå samlade lösningar och att be- driva en konsekvent politik.

15.4. M yndighetsfunktionen

Frågan hur myndighetsuppgifterna skall ordnas inom idrottens område har varit föremål för utredningar i upprepade om- gångar. 1955 års idrotts- och friluftsut-

redning föreslog att en statlig nämnd borde inrättas, vilken under Kungl. Maj:t tog be- fattning med anslagen till idrotts- och fri— luftsliv. Nämnden skulle organiseras genom en utbyggnad av statens fritidsnämnd. Dess uppgift skulle vara att uttala sig över orga- nisationernas anslagsframställningar, yttra sig om fördelningen av bidragsmedel samt för vissa ändamål själv fördela statsmedel.

I remissyttrandena var meningarna om detta förslag delade, vilket bl. a. föran- ledde regeringen att 1958 tillkalla en ny utredning >>rörande vissa organisatoriska frågor på idrottens och friluftslivets områ— de». Nämnda organisationsförslag kan där- igenom anses ha blivit förkastat.

I direktiven till 1958 års utredning uttalades bl. a. följande:

»Det torde förtjäna undersökas i vad mån en effektivisering och rationalisering av verk- samheten för idrottens främjande skulle kunna åstadkommas genom andra organisatoriska åt- gärder än inrättandet av den föreslagna nämn- den. Här inställer sig frågan om eventuell sammanslagning av de båda nämnda organi- sationerna, som redan har ett visst samarbe- te.

Denna fråga har tidigare diskuterats av de båda organisationerna men av olika skäl icke vunnit sin lösning. För sammanslagningen, som måhända kräver en viss övergångstid, kan olika vägar tänkas, exempelvis att korpora- tionsidrottsförbundet fungerar som ett special— förbund inom riksidrottsförbundet. En sam- manslagning skulle medföra en rad av förde- lar. Idrottsrörelsen skulle vinna avsevärt i styrka och erhålla väsentligt förbättrade ut- vecklingsmöjligheter. Ett effektivare utnyttjan- de av statsbidragen skulle vidare härigenom kunna uppnås. Organisatoriskt skulle samman- slagningen bidraga till större slagkraft samti- digt som icke oväsentliga besparingar skulle kunna göras genom gemensamma kanslier, samordnade upphandlingar o.s.v. Den av mig förordade utredningen torde i samråd med de båda organisationerna böra undersöka om förutsättningar finns för en dylik samman- slagning.»

När denna utredning inte ansåg sig kun- na nå ett tillfredsställande resultat i den förelagda uppgiften avslutade den sitt ar- bete utan att avge något förslag.

15.4.1. Direktivens anvisningar

Tankegången i dessa tidigare direktiv går

igen i direktiven till 1965 års utredning, i vilka det uttalas, att vid behandlingen av sådana organisationsspörsmål som direkt hänger samman med det statliga bidragsstö- det, bör stor betydelse tillmätas den bered- ning av medelsäskanden för olika idrottsliga behov som RF svarar för. Vidare sägs att det synes värt att pröva om ytterligare steg kan tas för att nå en samlad bedömning av frågorna om idrottens anslagstilldelning.

Direktiven ger alltså en anvisning på att pröva framgångsvägar utifrån förutsättning- en att RF sedan lång tid anförtrotts vis— sa uppgifter av myndighetskaraktär. Utred- ningen har likväl velat pröva även andra tänkbara alternativ. Denna genomgång re- dovisas i det följande.

15.4.2. Ämbetsverksnivån

Den grundläggande uppgiften för en myn- dighet på ämbetsverksnivån är att ha hu- vudansvaret för att genomföra statsmakter- nas beslut i enlighet med de principer, av- vägningar och bestämmelser som förbinds med dessa beslut. En annan huvuduppgift är att, i enlighet med de direktiv Kungl. Maj:t meddelar, ge underlag för komman- de beslut från statsmakternas sida och i den— na funktion kan inläggas en initiativtagande, utredande och i stora drag samlande och ledande uppgift.

Ett flertal myndigheter har idag uppgif- ten att administrera de anslag som utred- ningen räknat in i sitt förslag till totalram för statsstödet åt idrotten. Skolöverstyrel— sen svarar för anslag till bl. a. ledarut- bildning. Naturvårdsverket svarar för fri- luftsfonden och försvarets civilförvaltning för anslaget till det frivilliga skyttet. An— slaget till idrottsfonden är det i detta sam- manhang största och dominerande. För den- na del har myndighetsfunktionen till starkt övervägande del anförtrotts RF. Detsamma gäller idrottens del av stödet till fritidsgrup- pema, som delegerats till RF av skolöver- styrelsen.

Den statliga administrationen av de an- slag som går till idrott är således — liksom

fallet är i fråga om handläggningen på de- partementsplanet — splittrad. Med en så- dan uppdelning torde det inte vara möj- ligt att få till stånd en samlad bedöm- ning av idrottens anslagsfrågor. Det före- ligger ett starkt behov av samordning. Ut- redningens förslag att sammanföra de olika anslagen till en totalram uppdelad på ett an- slag för anläggningsstöd och ett för organi- sationsstöd gör en viss koncentration på myndighetsplanet ofrånkomlig.

En koncentration och samordning i ad— ministrationen kan i första hand ske ge- nom en långtgående styrning från det fack- departements sida, till vilket nämnda anslag hänförs. En annan möjlighet är att utnytt- ja något av de ämbetsverk eller annat or- gan som nu i något avseende fyller myn- dighetsfunktion inom ifrågavarande ämnes- område. Andra lösningar kan vara att väl— ja ett ämbetsverk som idag inte är direkt engagerat i idrottsfrågorna eller att skapa ett helt nytt ämbetsverk med enda uppgift att vara statsmyndighet för statens stöd åt idrottslivet.

Vad först gäller alternativet att vederbö- rande departement skulle utvidga sin akti- vitet att omfatta verksamhet som vanli- gen utövas av organ på ämbetsverksnivån, kan både principiella och praktiska invänd- ningar anföras mot en sådan ordning. Svensk statsförvaltning präglas av en långtgående ar- betsuppdelning mellan Kungl. Maj:ts kansli (departementen) och ämbetsverken, vilka ej står under »ministerstyre» i den mening, som förekommer i många andra länder. Un- der senare år har genom departementsrefor- mer och på annat sätt vidtagits relativt om- fattande delegeringar från Kungl. Maj:t till ämbetsverken. Samtidigt har departementen i viss mån omorganiserats och förstärkts med ökade resurser för planering, ledning i stort och samordning. I fråga om främst idrottsanslaget i hittills tillämpad mening har emellertid sedan gammalt en något av- vikande ordning gällt med förhållandevis in- gående detaljprövning i fackdepartementet. Orsakerna härtill torde främst vara att frå- gan om hur myndighetsfunktionen skall ut- formas inte slutgiltigt lösts.

Ur praktiska synpunkter är det ända— målsenligt att en instans närmast under departementsnivån, förutom att svara för budgetuppföljning och budgetkontroll lik- som annat praktiskt fortlöpande arbete, kan utarbeta förslag tjänande som under— lag för beslut i högsta instans, utan att man där i förväg behövt binda sig vid en viss lösning.

Utredningen anser det uteslutet att väl- ja >>departementsalternativet». Tvärtom bör genom en lösning av myndighetsfunktionen eftersträvas en inte obetydlig delegering från fackdepartement till myndighet efter samma mönster som tillämpas inom andra delar av statsförvaltningen.

Hälsovård och ungdomsvård utgör so- cialstyrelsens mest omfattande arbetsområ- den. Med tanke på de av utredningen an- givna motiven för samhällsstöd åt idrotten, vilka till väsentlig del sammanfaller med dessa socialstyrelsens arbetsuppgifter, skul- le kunna övervägas att uppdraga åt detta ämbetsverk att fullgöra myndighetsfunktio- nen för det statliga idrottsstödets vidkom- mande. Administrativt och sakligt skulle emellertid idrottsfrågorna vara ett helt nytt fält för detta ämbetsverk. Det kan inte heller uteslutas att det skulle kunna bli svårt att funktionellt inordna idrottsfrågor- na i socialstyrelsen, som numera är ett förhållandevis stort verk. Under i varje fall en övergångstid skulle svårigheter av dessa slag kunna bli till men för idrotten. Med tanke på utredningens förslag om en omedelbar femårig utbyggnadsperiod av det statliga stödet åt idrotten skulle detta vara än mer betänkligt.

Om idrottsverksamheten hade varit eller avsetts vara inriktad enbart på ungdom skulle visst samband med skolöverstyrel- sens ansvarsområde ha förelegat. Så som. framgår av den internationella enkäten (ka- pitel 6) är ett sådant samband mellan idrott och undervisning i fråga om handläggning- en vanligt i utlandet. Men idrotten är idag långt ifrån enbart en ungdomsverksamhet. Enligt utredningens mening bör eftersträ- vas att i ökad usträckning göra idrotten till en angelägenhet för alla medborgare oav-

sett ålder. Med hänsyn härtill finner ut- redningen det inte lämpligt att förlägga myndighetsfunktionen till skolöverstyrel- sen.

Utredningen har tidigare betonat att idrott är en fritidsverksamhet, vars för— utsättningar i betydande mån bestäms av miljön och att idrott därför är nära för— bunden med den allmänna miljöpolitiken. Dessa frågor handläggs av statens natur- vårdsverk. Därför skulle naturvårdsverket kunna vara ett tänkbart alternativ.

De betänkligheter som anförts mot att välja socialstyrelsen har emellertid viss till- lämplighet också i fråga om naturvårds- verket. Därtill kommer att detta ämbets— verk får ökande och komplicerade uppgif— ter inom den alltmer angelägna egentliga miljövårdssektorn och för sannolikt avse- värd tid får en expanderande organisation, vilket ställer verksledningen inför speciella och krävande arbetsuppgifter.

Såväl vid prövning av frågan om redan befintligt ämbetsverk kan tas i anspråk för ifrågavarande myndighetsfunktion som vid övervägande av alternativet att skapa ett nytt verk för denna uppgift måste man enligt utredningens bestämda mening först och främst se till följderna för idrotts— rörelsen och för idrottslivet. Eftersom stals- anslagen i allt väsentligt avser stöd åt fri- villig verksamhet som idrottsrörelsen själv administrerar är det ett statsintresse att dess organisation är stark och effektiv. Vid behandling av frågan om myndighets- funktionen bör därför eftersträvas att nå en lösning som så nära som är möjligt anknyter till idrottsrörelsen.

Om ett redan befintligt ämbetsverk an- förtros uppgiften att administrera statsstö- det till idrotten eller ett nytt ämbetsverk skapas för denna uppgift, leder detta till att idrottsrörelsens egen position blir till— bakaträngd. Ett ämbetsverk med dylik uppgift kan förutses komma att undan för undan inta en även för idrottslivets ut- veckling och inriktning alltmer styrande roll. Idrottsrörelsens eget etablerade infly- tande flyttas då ett väsentligt steg tillbaka. Detta inger ur flera synpunkter allvarliga

betänkligheter. I en verksamhet grundad på frivilliga och ideella arbetsinsatser är det av största vikt att avgörandena i t0p- pen sker under god kontakt med det prak- tiska fältarbetet. Detta krav tillgodoses rim- ligen bäst genom att anknyta myndighets- funktionen till ett topporgan som har sin bas just i de på fältet verkande organisatio- nerna.

Om ett ämbetsverk kommer in som för- sta instans under Kungl. Maj:t, lär det knappast kunna undvikas, att idrottsrörel- sen får allt mindre inflytande på idrottspo- litikens utformning. Väsentliga avgöranden flyttas bort på längre avstånd från den på frivillighet och idealitet arbetande organi- sationen. En sådan utveckling synes inte förenlig med de grundläggande principer som uttalats i utredningens direktiv.

l 5 .4. 3 Riksidrottsförbundets nuvarande myndighetsfunktion

Ser man till medlemsantal, statsanslag, geo- grafisk utbredning och idrottslig bredd är RF den ojämförligt mest omfattande or- ganisationen på idrottens område. Genom förbundets 49 specialförbund utövas alla slags idrotter på alla ambitionsnivåer och av alla i idrottsliga sammanhang förekom- mande åldrar. Det har med hänsyn till dessa omständigheter varit naturligt för statsmakterna att i avsaknad av sedvan- ligt ämbetsverk anknyta till denna organi- sation för att få vissa uppgifter av myn- dighetskaraktär utförda. I sin tur har det— ta handlande ytterligare befordrat förbun- dets karaktär av samlande centralorganisa— tion. Statsmakterna har således genom sitt eget handlande medverkat till att skapa det förhållandet att RF nu har en framskjuten position. I utredningens direktiv har — så som redan framhållits — detta förhållande markerats.

Ett uttryck för den nämnda åt RF anför- trodda uppgiften är att sedan åtskilliga år tillbaka Kungl. Maj:t i det regleringsbrev som avser anslag till korporationsidrotts— förbundet ur fonden för idrottens främ- jande föreskriver, att RF har att rekvire-

ra ifrågavarande medel från nämnda an- slag och att utanordna dem till korpora- tionsidrottsförbundet. Vidare anges att kor— porationsidr'ottsförbundet skall vara skyl- digt att underkasta sig den kontroll över anslagets användning som RF kan komma att föreskriva samt att vid tid som RF be- stämmer, till detta avge redovisning för med- lens användning.

I och för sig är den dubbla funktionen av fri organisation — med sin egen konsti- tution — och »statsmyndighet» en om inte unik så likväl ovanlig konstellation. Den utgör en intressant variant bland olika möj- ligheter att organisera och leda en sam- hällsverksamhet. För idrottsrörelsen är det både smickrande och förpliktande att ha fått detta långtgående förtroende från statsmakternas sida. Systemet rymmer sto- ra värden som både statsmakterna och idrottsrörelsen har anledning att värna om. Det har kunnat byggas upp utan att RF:s karaktär av fri organisation äventyrats. Uppgiften att vara i myndighets ställe har på ett naturligt sätt byggts in i organisatio- nens verksamhet.

Om RF i betydande utsträckning skulle ersättas av ett statligt ämbetsverk kan det inte uteslutas att en ytterligare splittring av organisationsbilden skulle bli följden. Ur många synpunkter finns det anledning för statsmakterna att utforma myndighetsfunk- tionen så att den ger anledning till en för— stärkt samordning av existerande fria orga- nisationer inom det breda fält statsstödet till idrottslivet enligt utredningens mening bör omspänna.

Under senare tid har - främst på grund av att idrotten fått ökad omfattning — alltmer understrukits betydelsen av att de som på olika sätt är aktiva inom idrotts- rörelsen röner ett ökat inflytande på den idrottsliga verksamhetens ledning och ut- formning. I och för sig finns naturligtvis denna möjlighet genom det medlemsinfly— tande som de enskilda organisationernas stadgar föreskriver. I idrottsliga organisa— tioner med individuellt medlemsskap gäller principen »en medlem — en röst». När det gäller regionala eller centrala organ ut-

övas inflytandet genom den representativa demokratin.

Utredningen ser det inte som sin upp- gift att gå in på frågan hur man på basis av denna princip skall få till stånd ökad medlemsaktivitet i de interna organisatoris- ka sammanhangen. Detta är en uppgift för idrottsrörelsen själv.

Men sett i de sammanhang utredningen har att pröva kan likväl frågan om största möjliga medlemsinflytande ha sitt intres- se. Frågan om hur myndighetsfunktionen skall utformas måste, enligt utredningens mening, beaktas också med tanke på hur man bäst kan stimulera till mera utbredd medlemsaktivitet i den organisatoriska verk- samheten. Genom att anförtro myndighets— funktionen till ett idrottsrörelsens eget topp- organ uppnås rimligen den närmaste an- knytning till medlemsinflytandet som står att få. Utredningen bedömer denna om- ständighet vara av betydande och, vilket är inte minst väsentligt, växande värde.

15.4.4. Övriga idrottsorganisationer

I utredningens direktiv uttalas att det >>gi— vetvis är ett önskemål att idrottslivet orga- niseras så att statens stöd blir till största möj- liga nytta». Utredningen vill kraftigt under- stryka detta önskemål. När idrottsrörelsen framställer krav på starkt ökad tilldelning av allmänna medel kan från såväl statens som kommunernas sida, vid tillmötesgående av dessa krav, det villkoret uppsättas, att den mottagande och förvaltande organisationen, d.v.s. idrottsrörelsen i hela sin vidd, söker åstadkomma största möjliga effektivitet. Samordning och samarbete är härvid av största vikt.

Den kraftiga ökning av samhällets eko- nomiska stöd åt idrotten, som utredningen föreslår, avses till betydande del stimule- ra den idrottsliga verksamhetens utbred- ning inom alla åldrar och medborgargrup- per — således ökad »allemansidrott». Idrott av detta slag bedrivs inom praktiskt taget samtliga specialidrottsförbund inom RF lik- som inom korporationsidrottsförbundet, Skid- och friluftsfrämjandet och det frivil-

liga skyttet. För genomförandet av utred— ningens intentioner är det uppenbart att det krävs en nära samverkan mellan dessa or- ganisationer.

Den mest rationella lösningen skulle, en- ligt utredningens bedömning, vara att kor- porationsidrottsförbundet, Skid- och fri- luftsfrämjandet samt Skytteförbundens överstyrelse anslöt sig som Specialförbund till RF. Specialförbund organiserade på kor- porativ bas finns redan. Sveriges akademiska idrottsförbund, Sveriges militära idrottsför- bund och Svenska skolidrottsförbundet är sådana specialförbund. Det nybildade Svens- ka handikappidrottsförbundet, som kommer att ansluta sig till RF, är ytterligare ett ut- tryck för detta. För samtliga dessa special- förbund gäller vidare att verksamheten inte är begränsad till en idrottsgren utan i prin- cip kan omfatta alla idrotter. Likheterna med korporationsidrottsförbundet finns så- ledes i flera avseenden. Svenska sportskyt- teförbundet är specialförbund i RF och be- röringspunkterna med det frivilliga skytte- väsendet är påtagliga. Inte heller Skid- och friluftsfrämjandets verksamhet represente- rar något i princip nytt för RF.

Det är givetvis korporationsidrottsförbun- det, Skid- och friluftsfrämjandet samt Skyt- teförbundens överstyrelse som själva äger att besluta i organisatoriska frågor av detta slag. Men nämnda organisationer bedriver en med Specialförbund inom RF i princip likartad verksamhet, som till övervägande del finansieras med statliga och kommunala medel. Med hänsyn till dessa omständigheter är det rimligt att man från statens och kom- munernas sida kräver att verksamheten orga- niseras på mest rationella sätt. Ett så som här angetts utbyggt riksidrottsförbund represen- terar enligt utredningens mening den bästa lösningen och det mest positiva gensvaret från de anslagstagande organisationernas si- da på de krav som stat och kommun med rätt kan ställa.

Korporationsidrottsförbundet, Skid- och friluftsfrämjandet och Skytteförbundens överstyrelse skulle inte förlora något av sin reella frihet genom att bli Specialförbund inom RF. Det är orimligt att hävda att des-

sa organisationer i dagens läge har större frihet än t. ex. Svenska fotbollförbundet el- ler något annat specialförbund. I realite— ten är det de ekonomiska resurserna som begränsar handlingsfriheten, oavsett om det gäller specialförbund i RF eller sådana för- bund som står utanför.

Med hänsyn till den vikt utredningen till- mäter frågan om här beskrivna utvidgning av RF har utredningen ansett det angeläget att uppta direkta överläggningar därom med korporationsidrottsförbundet och även med Skid- och friluftsfrämjandet.

Utredningen har i samband därmed lå- tit utföra en speciell granskning av de möjligheter och problem som är förknip- pade med en sådan rationalisering av or- ganisationsförhållandena inom idrottssek- torn. I första hand har denna undersök- ning gällt korporationsidrottsförbundet. Re- sultatet av detta arbete redovisas i den promemoria som finns återgiven i bilaga.

Dessa undersökningar visar att ökad ef- fektivitet kan uppnås genom en organisa- torisk samverkan i den form systemet med specialförbund erbjuder. Därigenom vin- nes att de betydande allmänna medel som satsas på idrotten ger bästa möjliga resul— tat, vilket är det väsentligaste både för samhället och organisationerna. Utredning- en vill för egen del se ett mycket nära samband mellan de kraftigt ökade anslag utredningen föreslår och den organisato- riska rationalisering som en anslutning av korporationsidrottsförbundet, Skid- och fri- luftsfrämiandet och det frivilliga skyttevä- sendet såsom specialförband till RF skulle utgöra.

Frågan om myndighetsfunktionens ut- formning kan och måste lösas oberoende av denna organisatoriska rationalisering samt oavsett vilken anslagsutveckling som kommer till stånd. Men vid statsmakter- nas ställningstagande i denna fråga är det rimligt att utgå från att denna utveckling av organisationen förr eller senare kommer till stånd och inrikta den statliga idrotts- administrationen på detta ur statsmakternas synpunkt eftersträvansvärda förhållande.

Utredningen har vid behandling av frågan hur myndighetsfunktionen skall ordnas dis- kuterat alternativet att inrätta en samarbets- delegation eller ett »råd» såsom organ för de av utredningens anslagsförslag berörda riksorganisationerna samt staten, kommuner och landsting. Beträffande detta alternativ vill utredningen anföra följande.

Sedan år 1963 finns en av Kungl. Maj:t tillsatt samarbetsnämnd med representan- ter från RF, korporationsidrottsförbundet och De handikappades riksförbund. Nämn- dens uppgift är att samordna idrottens bud— getfrågor. Erfarenheterna från nämndens arbete visar, att den inte kommit att få något egentligt inflytande på dessa frågor. Dess yttranden till Kungl. Maj:t över främst de petitor eller underlag till regle- ringsbrev, som de i nämnden företrädda organisationerna inger till Kungl. Maj:t, har begränsats till understrykanden av vis— sa av de anslagsbehov dessa framställning— ar upptagit. En princip har härvid varit att inte ta upp och beröra frågor som på något sätt är eller uppfattas vara motstri- diga. Något inflytande på själva petitaarbe— tet har nämnden därigenom inte haft eller försökt skaffa sig. Denna förhållandevis passiva roll får dels tillskrivas de direk- tiv nämnden erhöll när den inrättades och dels att den inte utrustats med något egent- ligt kansli.

Utredningen har bedömt tillsättandet av idrottens samarbetsnämnd som ett experi- ment. Som åtgärd i syfte att nå ökad samordning av idrottens budgetfrågor mås- te detta försök nu, med hänsyn till gjor- da erfarenheter, betecknas som väsentligen misslyckat. Utredningen kan därför inte se någon lösning på uppgiften att forma myndighetsfunktionen genom att anknyta till de principer och riktlinjer som låg till grund för inrättandet av idrottens samar- betsnämnd.

Ledamoten Ohlson har framfört förslag om inrättande av ett »råd» med anknyt- ning till något ämbetsverk, som verkar på områden vilka direkt eller indirekt på

något sätt berör idrotten. Anknytningen skulle ske på så sätt att generaldirektören i vederbörande verk var ordförande i »rå— det» och att »rådets» kansli var inbyggt i ifrågavarande ämbetsverk. Utredningen har bedömt detta arrangemang huvudsak- ligast vara en variant av alternativet att förlägga myndighetsfunktionen till ett re- dan befintligt ämbetsverk. Enda skillna- den mot en oreserverad sådan anslutning synes vara att plenaärenden som berör id- rotten skulle avgöras av en -— med undan— tag för ordföranden/generaldirektören — an- nan styrelse än den som beslutar i övriga plenaärenden inom verket.

De principiella och praktiska skäl som talar mot alternativet att förlägga myn- dighetsfunktionen till ett ämbetsverk synes utredningen i allt väsentligt vara tillämpli- ga också på den variant av detta alterna- tiv som hr Ohlson framfört.

Det principith betänkliga är att även i denna variant trängs idrottens etablerade position tillbaka på ett i stort sett likartat sätt som skildrats vid diskussionen av al- ternativet ämbetsverk. Ett sådant handlan- de skulle te sig svårbegripligt i ett läge då statsmakterna är beredda ge kraftigt ökat stöd åt idrotten. Risk skulle uppstå för att den samordning som sedan lång tid före- kommer inom RF:s ram och vilken är till betydande gagn för såväl staten som idrottsrörelsen skulle komma att raseras.

Om inrättandet av ett »råd» inte skall vara något annat än en fortsättning efter de riktlinjer som varit idrottens samarbets- nämnds, uppnås i varje fall inte någon nämnvärd ökad samordning och effektivi- tet. Såväl med hänsyn till statsmakternas och kommunernas som till idrottsrörel- sens eget intresse skulle detta vara en olycklig utveckling.

Av de skäl som anförts avvisar utred- ningen alternativet råd knutet till ämbets- verk.

1 5.4.6 Organisationsstödet

Efter att ha prövat olika lösningar av upp- giften hur myndighetsfunktionen för idrotts-

stödet skall utformas — en fråga som se- dan gammalt tilldragit sig stort och un- derstundom kontroversiellt intresse — har utredningen stannat för alternativet att byg- ga ut och mera konsekvent systematisera den åt riksidrottsförbundet/ riksidrottsstyrel- sen sedan många år tillbaka tilldelade upp— giften att jämsides med sin verksamhet som effektuerande topporgan för en fri orga- nisation också i viss mån fylla funktionen som myndighet. Detta ställningstagande står i full överensstämmelse med de di— rektiv departementschefen givit för utred- ningens arbete. I dessa direktiv uttalas, att stor betydelse skall tillmätas det förhållan- det att RF svarar för beredning av medels- äskandena för olika idrottsliga behov och att utredningen skall pröva om ytterligare steg kan tas för att nå en samlad bedöm- ning av frågorna om idrottens anslagstill- delning.

Den myndighetsfunktion som anförtrotts RF har i realiteten utövats av riksidrotts- styrelsen. Det är i detta organ Kungl. Maj:t säkrat insyn och inflytande genom att utse ett ombud med speciell befogenhet. Vid riksidrottsmötet, som är RF:s högsta instans, finns ingen sådan eller liknan- de funktion från statsmakternas sida. Skä— let härtill torde helt enkelt vara att mötet inte avhandlar frågor av myndighetskarak- tär. Riksidrottsmötet sammanträder nume- ra obligatoriskt varannat år. Styrelsen där— emot är det kontinuerligt arbetande orga- net. Förbundets kansli står till dess för- fogande.

För egen del finner utredningen det praktiskt och följdriktigt att vid den när- mare behandlingen av frågan om myndig- hetsfunktionen direkt utsäga att det är åt riksidrottsstyrelsen det anförtros att utöva de myndighetsuppgifter, som Kungl. Maj:t bestämmer. För undvikande av missför- stånd vill utredningen klargöra att dess för- slag i fråga om myndighetsuppgiften inte kräver någon sådan verksamhet på regio- nal nivå.

Utredningen har, vilket tidigare anförts, i sina förslag till utformning av de anslag som skall utgöra det statliga stödet åt idrot-

ten stannat för att ett huvudanslag skall fin— nas för anläggningsstöd och för organisa— tionsstöd. Det senare är det ojämförligt största och det som spänner över hela fäl- tet av idrottsverksamhet. Därigenom blir det styrande i fråga om idrottspolitikens ut— formning. Statsmakternas efter hand fast- lagda principer för idrottspolitiken kom- mer därför rimligen att knytas till detta dominerande anslag. Det konkreta uttryck— ket för denna idrottspolitik kommer främst att vara den avvägning mellan olika idrotts- liga behov som statsmakterna beslutar in- om ramen för anslaget till organisations— stöd.

Utredningens förslag i fråga om var myndighetsfunktionen skall förläggas är att denna, såvitt avser anslagsposten Organisa— tionsstöd, anförtros riksidrottsstyrelsen. Ut- redningen återkommer till de organisato- riska och andra åtgärder av praktisk natur som detta förslag föranleder.

15 .4.7 Anläggningsstödet

I fråga om det anslag utredningen föreslår för anläggningsstöd kan olika alternativa lösningar av myndighetsfunktionen tänkas. En vore att med hänsyn till riksidrottssty- relsens roll, sådan den här beskrivits, även för detta anslag välja den lösning som föreslås beträffande organisationsstödet. Otvivelaktigt skulle en god samordning i prövningen av ärenden rörande anlägg- ningsstöd och i fråga om organisationsstöd skapas därigenom. Riksidrottsstyrelsens och dess kanslis fackmässiga kompetens på det- ta ämnesområde kan inte bestridas.

Vid hänsynstagande till behovet av sam— ordning bör beaktas att, så som redan framhållits, det stora anslaget för organi— sationsstöd i praktiken kommer att bli det dominerande. De allmänna riktlinjer och awägningar som statsmakterna kommer att ange för idrottspolitikens utformning kom- mer rimligen i första hand att knytas till detta anslag. Man bör därför inte över- värdera det samordningsbehov som i detta sammanhang föreligger på myndighetsni-

vån. Erforderlig samordning kan åstadkom- mas, även om de två anslagen administreras av var sin myndighet. Det mest väsentliga i detta sammanhang är att det på högsta nivå sker en enhetlig bedömning, vilket åstadkommes genom utredningens förslag att båda anslagen bör hänföras till ett och samma departement.

Anslaget för anläggningsstöd skapas ge— nom sammanläggning av berörda delar av fonden för idrottens främjande och fonden för friluftslivets främjande. Den sistnämn- da fonden administreras av statens natur- vårdsverk, medan motsvarande funktion be- träffande fonden för idrottens främjande anförtrotts RF och dess idrottsplatskom- mitté (IPK). I tidigare avsnitt har utred- ningen redogjort för sitt förslag i fråga om vad för slags objekt som bör kunna få bidrag från anslaget för anläggningsstöd. Stödet åt de objekt som ryms inom den nuvarande friluftsfonden skall enligt detta förslag utgå även fortsättningsvis efter nu— varande principer. Det kan komma att öka främst på grund av ökad efterfrågan. Genom den i någon mån förändrade in- riktning, som enligt utredningens förslag anläggningsstödet skall få i fråga om objekt som nu kan erhålla anslag från idrottsfon- den, minskas skillnaderna mellan de olika slags anläggningar som det nya, samlade stödet skall utgå till.

Med hänsyn till att naturvårdsverket re- dan förvaltar det anläggningsstöd som ut- går från den nuvarande friluftsfonden, vil- ket inte avses förändrat i sin objektinrikt— ning eller inskränkas, ter det sig naturligt att naturvårdsverket får administrera hela det av utredningen föreslagna anslaget för anläggningsstöd. För en sådan ordning ta- lar också att det kan bli fråga om förhand— lingar med kommuner, diskussion av frå- gor rörande stadsplaner etc. Med hänsyn härtill är det av värde att en reguljär statsmyndighet får uppdraget med därav följande möjligheter att bl. a. utnyttja stat- lig länsmyndighet, i första hand länssty- relserna.

För att trygga erforderlig anknytning till den idrottsligt organisatoriska verksamhe-

ten bör en speciell nämnd inrättas inom naturvårdsverket med representation från RF. Inom verket bör åt denna nämnd delegeras att besluta i frågor rörande för- delningen av anslaget för anläggningsstöd. Generaldirektören i naturvårdsverket bör vara ordförande i nämnden, vilken i öv- rigt bör bestå av två representanter utsed- da av riksidrottsstyrelsen och två utsedda av Kungl. Maj:t. De ärenden som skall av- göras av nämnden bereds inom naturvårds- verkets friluftssektion, som bör förstärkas med idrottsteknisk expertis.

15.5. Det statliga inflytandet i myndighets- organet

Utredningens förslag i fråga om hur myn- dighetsfunktionen skall anordnas innebär att en fri organisation med sin egen konstitu- tion anförtros denna uppgift. Som redan på- pekats är detta inte någon ny konstruktion. Sedan många år har en funktion av detta slag tilldelats RF (och utövats av riksidrotts- styrelsen), vilket också departementschefen fäster särskild vikt vid i sina direktiv till utredningen.

Principen att åt en organisation ge upp- gifter som har karaktär av statsförvaltning att tillämpas på verksamhet som ej är or- ganisatoriskt ansluten till »myndighetsorga— nisationen» är också sedan lång tid prakti— serad och accepterad av berörda parter.

Det förhållandet att riksidrottsstyrelsen anförtros att i viss utsträckning utföra myn- dighetsuppgifter motiverar att ett rimligt mått av statligt inflytande kommer till stånd i detta organ. Dels är det statliga idrotts- stödet av betydande omfattning och föreslås starkt utbyggt och dels omfattar myndighets- uppgiften inte bara den egna organisatio- nens verksamhet utan avser även andra or- ganisationers verksamhet.

Flera olika alternativ kan övervägas när det gäller att organisatoriskt säkerställa er- forderligt statligt inflytande i riksidrottssty- relsen.

1. Nuvarande ordning med av Kungl. Maj:t utsett ombud som ledamot av riksidrottsstyrel- sen bibehålles i princip.

2. Kungl. Maj:t tillsätter ordförande i riks— idrottsstyrelsen.

3. Kungl. Maj:t tillsätter chefstjänsteman för riksidrottsförbundets kansli.

4. Kungl. Maj:t tillsätter både ordförande och chefstjänsteman.

Oberoende av vem som utser ordförande kan, såsom fallet är inom flera andra riks- organisationer, denne också vara chefstjäns- teman. Men den kombinationen är inte i första hand en fråga om på vilket sätt er- forderligt statsinflytande skall tryggas.

Eftersom utredningens förslag beträffande myndighet ansluter och utgör en utveckling av vad som sedan länge praktiserats är det rimligt att vid prövning av vilket alternativ som är det lämpligaste först granska de för- hållanden som nu råder i detta hänseende.

Kungl. Maj:t har för denna uppgift valt att dels utse ett eget ombud jämte ersättare att följa verksamheten inom RF samt dels utse två revisorer för fortlöpande granskning av förbundets förvaltning och räkenskaper.

I det regleringsbrev som avser RF:s an- slag ur fonden för idrottens främjande an- för Kungl. Maj:t:

I riksidrottsstyrelsen, i riksidrottsförbundets ekonominämnd och i idrottsplatskommittén skall inträda ett av Kungl. Maj:t utsett ombud jämte suppleant, likaledes utsedd av Kungl. Maj:t. Suppleanten äger blott under ordinarie ombudets frånvaro rätt att rösta vid beluts fattande men får, även om ombudet är när- varande, deltaga i vederbörande förhandlingar. Skulle riksidrottsstyrelsen, ekonominämnden el- ler idrottsplatskommittén i fråga, som direkt eller indirekt är av ekonomisk innebörd, fatta beslut, som ombudet finner sig icke kunna bi- träda, skall beslutet underställas Kungl. Maj:ts provnmg.

Kungl. Maj:ts ombud har således något av en »vetorätt» i de organ vederbörande placerats och det gäller i alla frågor av eko- nomisk innebörd. Ombudet kan visserligen ej diktera beslutet, men dock bringa frågan till Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. Emellertid har, såvitt utredningen kunnat finna, denna befogenhet inte behövt utnytt— jas, vilket på sitt sätt belyser det ansvar och den objektivitet varmed riksidrottsstyrelsen verkar.

Utredningen föreslår angående myndig- hetsfunktionen en utveckling av de nuva—

rande förhållandena i ett par avseenden. Dels avses flera organisationer och verksam- heter omfattas av densamma samtidigt som det förutsätts att funktionen utövas mera aktivt än hittills och dels föreslås en längre gående delegering från Kungl. Maj:t till myndighetsorganet. Det kan därför vara motiverat att ställa frågan om de nuvarande åtgärderna i princip är lämpliga.

När utredningen har diskuterat olika möjligheter att trygga det statsinflytande på riksidrottsstyrelsens verksamhet som myn- dighetsfunktionen motiverar, har den beak- tat att de åtgärder som krävs för detta inte får sådan karaktär att RF:s ställning som fri organisation äventyras. Alternativ 1 kan rimligen inte vara tveksamt i detta hän— seende, eftersom det är identiskt med nu— varande ordning. Från inget håll har gjorts gällande att RF genom denna statliga insyn på något sätt förlorat sin karaktär av fri organisation. Det kan te sig något annor— lunda med i varje fall alternativen 2 (Kungl. Maj:t tillsätter ordförande i riks- idrottsstyrelsen) och 4 (Kungl. Maj:t till— sätter både ordförande och chefstjänste— man). I båda fallen förutsätts att Kungl. Maj:t tillsätter ordförande. Denna ordning förekommer i Svenska jägareförbundet och uppfattas därvid inte som ett för långt gående ingrepp i en fri organisation. Ut- redningen vill emellertid inte förorda al— ternativ 2. Erforderligt inflytande kan vin— nas utan att en lösning väljs som med hän— syn till vad som sedan många år tillämpas kan uppfattas som onödig eller för långt gående. Vidare anser utredningen att alter— nativ 3 (Kungl. Maj:t tillsätter chefstjänste— man för RF:s kansli) och 4 inte bör ifråga- komma främst därför att chefstjänsteman- nen, som i båda dessa alternativ avses till- sättas av Kungl. Maj:t, lätt kan komma i en besvärlig mellanställning, vilken försvå— rar vederbörandes arbete både vad det av— ser det interna organisationsarbetet och vid fullföljande av myndighetsfunktionen.

Utredningen har stannat för att förorda att man knyter an till de åtgärder för att säkra det statliga inflytandet, vilka redan tillämpas. De representerar en god avväg-

ning mellan de olika intressen och krav som måste tillgod0ses. I konsekvens härmed föreslår utredningen att systemet med Kungl. Maj:ts ombud skall bibehållas.

Med hänsyn till att verksamheten av myn- dighetskaraktär på olika sätt vidgas kan det vara ändamålsenligt att i stället för ett ombud med en suppleant, vilken äger del- taga i sammanträdena, utöka antalet om- bud till två med personliga suppleanter som deltager i styrelsens sammanträden endast vid förhinder för ordinarie ombud. För båda dessa ombud föreslås gälla samma befogen- heter och ansvar som i nuvarande ordning. Vartdera ombudet skall alltså ha den rätt att få en fråga hänskjuten till Kungl. Maj:ts prövning, vilken nu tillkommer om- budet eller suppleanten, om denne ersätter ombudet. Ombuden behöver således inte vara ense om den bedömningen. Det räcker om ett av ombuden inte anser sig kunna biträda ett beslut inom riksidrottsstyrelsen för att frågan måste hänskjutas till Kungl. Maj:t.

Utredningen vill särskilt understryka att Kungl. Maj:ts båda ombud i riksidrottssty- relsen och i de andra organ inom RF, som eventuellt kan vara aktuella i samman- hanget, skall, utöver utövande av gällande här tidigare återgivna befogenheter och skyl- digheter, bevaka att av statsmakterna i an- slutning till anslagsbeslut eller på annat sätt angivna riktlinjer och anvisningar för verk- samheten följes. Vidare är det en viktig uppgift för ombuden att beakta att riksid- rottsstyrelsen i sitt utövande av myndighets— funktionen behandlar alla organisationer lika och i enlighet med statsmakternas in- tentioner, oavsett om vederbörande är or- ganisatoriskt ansluten till RF eller ej.

Denna anordning med Kungl. Maj:ts ombud garanterar rimligen oväld och objek- tivitet på samma sätt som om verksamhe- ten skulle ha bedrivits inom ett sedvanligt ämbetsverk. Med hänsyn härtill kan det vara till fördel om minst ett av ombuden har erfarenhet från verksamhet inom stats— förvaltningen. För att få bästa möjliga ga- ranti för opartiskhet är det viktigt att två ombud utses och att de var för sig erhåller

de befogenheter som nu tillkommer nuva- rande ombud.

Om det finns organisation som berörs av den av riksidrottsstyrelsen utövade myndig- hetsfunktionen men som inte har någon or- ganisatorisk anknytning till och därav föl- jande inflytande i RF, kan det vara rimligt anta att ifrågavarande organisation, om så befinnes påkallat, till Kungl. Maj:t framför synpunkter i fråga om ombuden och deras verksamhet. Ombuden bör hålla nära kon- takt med dessa organisationer liksom med idrottslivet i övrigt.

I konsekvens med den konstruktion ut- redningen ger åt myndighetsfunktionen fö- reslår utredningen att Kungl. Maj:ts ombud endast skall finnas i riksidrottsstyrelsen och agera på basis av denna p0sition. Något Kungl. Maj:ts ombud skall således inte, så— som nu är fallet, finnasikorporationsidrotts- förbundets styrelse eller i någon annan utan- för RF stående organisation.

15.6. Offentlighetsprincipen

Utredningen utgår från att offentlighets- principen kommer att tillämpas i kansli- verksamheten med avseende på ärenden av myndighetskaraktär efter samma regler, som gäller för ämbetsverk. Om svårigheter där— vid skulle uppstå att hålla isär dessa ären- den från dem som är interna i den egna or- ganisationen, får förutsättas att ingen in- skränkning sker i tillgängligheten av myn— dighetsärendena utan att i stället ökad of- fentlighet ges åt övriga ärenden och hand— lingar. Utredningen bedömer inte ett till- godoseende av kravet på full offentlighet vara förenat med några problem för RF som fri organisation.

15.7. Organisatoriska frågor

Riksidrottsstyrelsens ansvarsområde och ar- betsformer är av stor vikt vid fullgörandet av ifrågavarande myndighetsuppgifter. Vi- dare måste RF:s kansli anpassas för uppgif- ten.

Utredningen har behandlat dessa frågor och därvid funnit att en viss ytterligare

koncentration bör ske till riksidrottsstyrel- sen av det ansvarsområde som är RF:s. Arbetsformerna bör rationaliseras genom viss delegering till chefstjänstemannen. Ut- redningen avger också förslag om effekti- vare organisation av kansliet samt en viss utökning av detta. Dessa förslag utveck- las närmare i följande avsnitt. Utredning- en är medveten om att RF:s medverkan krävs vid förändringar av detta slag, vilka berör förbundets interna organisation. Med hänsyn till att myndighetsfunktionen admi- nistrativt anförtros riksidrottsstyrelsen samt det betydande statliga stöd som RF åtnjuter är det rimligt att statsmakterna framför synpunkter i de frågor utredningen behand- lar i detta sammanhang.

15.7.1. Ekonominämnden

Ifrågavarande nämnd, som inrättades 1932, har till uppgift att handha och ansvara för förvaltningen av riksidrottsförbundets id- rottsfond samt förbundets egna fonder. Kungl. Maj:ts ombud eller dennes supp- leant skall enligt instruktionen .för nämn- den vara ordförande i densamma. För för- valtningen av idrottsfonden gäller vissa av Kungl. Maj:t givna bestämmelser. Nämn- den skall minst en gång årligen avge rap- port till riksidrottsstyrelsen. Den verkstäl- lande funktionen skall enligt instruktionen vara anförtrodd en ledamot av nämnden. Den kamerala verksamheten handhas av RF:s kansli.

Ekonominämnden bör upplösas och dess ansvarsområde överföras på riksidrottssty- relsen samt åtföljande arbetsuppgifter an- komma på kansliet.

15 .7.2 Poliklinikkommittén

Inom RF arbetar en poliklinikkommitté _ inrättad 1944 — med uppgift att ombe- sörja och övervaka verksamheten vid RF:s polikliniker för hälsokontroll samt rådgiv- ning beträffande sportskador. Kommittén lämnar anslag till idrottsmedicinsk och fy- siologisk forskning. Utredningen har i av- snitt 16.4 punkt C klargjort, att det inte är

en idrottsrörelsens angelägenhet utan en landstingens och de borgerliga primärkom- munernas att numera driva idrottspoliklini- ker. Utredningen utgår emellertid från t. v. oförändrade förhållanden i fråga om Bosön. Poliklinikkommitténs ansvarsområde med undantag för forskningsanslagen för vilka föreslås särskild ordning bör överföras på riksidrottsstyrelsen och kommittén upplösas. Den personal, som är anställd vid id- rottspoliklinikerna, bör på förslag i vissa fall av den av utredningen i annat sam- manhang föreslagna nämnden för idrotts- forskning utses av riksidrottsstyrelsen och organisatoriskt ingå i dess kansli med pla- cering i enlighet med arbetsuppgifterna.

15.7.3 ldrottsinstitutet på Bosön

Vid sidan om riksidrottsstyrelsen arbetar Stiftelsen Riksidrottsförbundets idrottsinsti- tut på Bosön i enlighet med stadgar, som Kungl. Maj:t fastställt, och reglemente, som riksidrottsstyrelsen utfärdat på för- slag av stiftelsens styrelse. Denna består av ordförande och ännu en ledamot jämte en suppleant för dessa, förordnade av Kungl. Maj:t, och tre ledamöter jämte två suppleanter, utsedda av riksidrottstyrel- sen. Hos stiftelsen finns personal anställd. Tillsättning av föreståndare kräver beslut av både stiftelsens styrelse och riksidrotts- styrelsen.

De skäl, som på sin tid föranledde att stiftelseformen valdes, torde inte längre vara giltiga. Organisationsformen har med- fört onödiga problem och kompetenstvis- ter. Stiftelsen bör därför upplösas samt »Bosön» och dess verksamhet inlemmas i RF. Riksidrottsstyrelsen bör med andj'ra ord bli styrelse även för idrottsinstitutet och dess personal organisatoriskt tillhöra kansliet.

1 5.7.4 Riksidrottsförbundets förlagsaktie— bolag

RF äger Riksidrottsförbundets förlagsaktie- bolag, som formellt torde vara arbetsgi- vare för viss personal, ehuru denna per—

sonalgrupp i verkligheten redan integre- rats med kansliet i övrigt. Bolaget utger tidskriften Svensk Idrott, svarar för för- säljning av RF:s märken och mästerskaps- tecken samt tillhandahåller ytterligare någ- ra förlagsartiklar. Bolagets arbetsuppgif- ter omhänderhas i praktiken redan av riks- idrottsstyrelsen. Bolaget bör upplösas och dess verksamhet även formellt övertagas av riksidrottsstyrelsen.

15.7.5. Sveriges olympiska kommitté

Sveriges olympiska kommitté (SOK) saknar eget kansli men hyr kontorsrum av RF i Strömsborg och är sedan lång tid tillbaka personellt knuten till kansliet iövrigt.

Oberoende av Sveriges olympiska kom— mittés framtida sammansättning och sta- tus i övrigt (vilket behandlas i kapitel 14) bör den uppgörelsen träffas mellan riks- idrottsstyrelsen och Sveriges olympiska kommitté, att riksidrottsstyrelsen äger att bland kansliets tjänstemän utse och till- handahålla kommitténs sekreterare och kas- sör. Därigenom blir dessa uppgifter verkli- ga tjänsteåligganden. I dagens organisation vore det naturligt, om RF:s verkställande direktör vore sekreterare och skattmästare ikommittén.

15.7.6. Riksidrottsstyrelsen och kansliet

Riksidrottsstyrelsen arbetar f.n. i plenum och genom de s.k. delegerade. Dessutom finns olika slags specialkommittéer av typen »kvinnliga kommittén», »tidnings-kommit- tén» m. fl.

Delegerade utgöres av riksidrottsstyrel- sens ordförande och vice ordförande samt av Kungl. Maj:ts ombud och suppleant. Föredragande är RF:s verkställande direk- tör. Protokollet föres av RF:s kamrer. De- legerade har vissa beslutsbefogenheter, som angivits av riksidrottsstyrelsen.

Delegerade äger således den av följande typer.

avgöra ären-

]. Materielinköp inom ramen för budgeten. 2. Fördelning av materiel till specialförbun- den.

3. Tryckning.

4. Anställning och avlöning av kansli- och biträdespersonal.

5. Löneklassplacering av all personal.

6. Utdelande av diplom.

7. Representation vid konferenser o.dyl. inom Sverige.

8. Rutinfrågor rörande föreningar.

9. Internationellt samarbete (inom en av RF för varje Specialförbund fastställd ram).

10. Tävlingsregler och tävlingsbestämmelser samt stadgar avseende specialförbunden.

11. Överklaganden som rör tillämpningen av specialförbundens tävlingsregler och täv- lingsbestämmelser.

För avgörande av ärende fordras: att samtliga kallats till sammanträde, att riksidrottsstyrelsens ordförande eller vice ordförande samt Kungl. Maj:ts ombud eller dess suppleant är närvarande jämte föredra- gande,

att delegationen är om beslutet ense.

Är så ej fallet eller råder eljest tveksam- het, hänskjutes frågans avgörande till riks- idrottsstyrelsen.

Av delegerade avgjorda ärenden anmäles för riksidrottsstyrelsen och upptages på fö- redragningslistan vid varje riksidrottsstyrel- sesammanträde.

I övrigt är delegerade riksidrottsstyrelsens beredningsorgan.

Det bör övervägas om inte ärenden som nu handläggs av delegerade i huvudsak borde övertagas av chefstjänstemannen. I de frågor som berör myndighetsuppgifter- na bör samråd ske med ett av Kungl. Maj:ts ombud, som erhållit uppdraget att biträda i sådana fall.

Genom att på detta sätt överföra en del nog så tidskrävande arbetsuppgifter till chefstjänstemannen får berörda styrelsele- damöter mer tid till behandling av andra för styrelsenivån mera väsentliga uppgifter. Ytterligare koncentration och effektivitet i styrelsens arbete skulle kunna vinnas om också vissa ärenden som nu behandlas av styrelsen överfördes på chefstjänstemannen. Under alla förhållanden bör undersökas vilka möjligheter som härvidlag kan stå till buds. Kansliets organisation bör utformas bl. a. med hänsyn till detta önskemål.

Utredningen lägger i det följande vissa för- slag till hur en funktionell kansliorgani— sation bör vara i grova drag organiserad. Med hänsyn till riksidrottsstyrelsens dubb- la funktion som myndighet och styrande instans för den egna organisationen bör frågan om hur dess kansli skall vara orga- niserat närmare behandlas sedan styrelsens yttrande inhämtats.

Kansliets nuvarande organisation känne- tecknas av att det byggts ut allteftersom olika behov uppkommit. Någon konsekvent plan för utbyggnaden har inte kunnat följas eftersom förutsättningarna för den framtida utvecklingen inte varit fastlagda. I någon mån har förekomsten av olika kommittéer och nämnder, vilken tidigare beskrivits, återverkat på kansliorganisationen, så att denna blivit förhållandevis uppsplittrad.

Flera skäl talar, enligt utredningens me- ning, för att en fastare organisation av kansliet införes. Av dessa skäl kan först nämnas att det av utredningen föreslagna systemet med koncentration av statsstödet till i huvudsak två anslag, varav det stör- sta — anslag för organisationsstöd — avses förvaltas av riksidrottsstyrelsen, kräver me- ra av sammanhållen ledning och översikt- lig planering. Utredningens förslag att —- genom ett principbeslut av riksdagen — en femårig ram anges för det totala statliga idrottsstödet förstärker detta krav. Ökad de- legering från styrelsen till chefstjänsteman, nen förutsätter en mera koncentrerad sam— manhållen kansliorganisation. Slopandet av flertalet befintliga kommittéer och nämn— der bör i sig också befrämja en sådan ut” veckling. Det synes lämpligt att före be- handlingen av kansliet antyda en tänkbar kompetensfördelning mellan riksidrottssty- relsen och chefstjänstemannen.

Riksidrottsstyrelsen bör inom ramen för sina befogenheter enligt RF:s stadgar, riks- idrottsmötets beslut och Kungl. Maj:ts fö- reskrifter avgöra

spörsmål om idrottsrörelsens allmänna poli— tik; riksidrottsstyrelsen gör fördenskull de fram- ställningar till Kungl. Maj:t, myndigheter och

andra institutioner samt utfärdar de rekommen- dationer, anvisningar och föreskrifter som an- ses påkallade, frågor om den översiktliga idrottsplanering- en och om genomförandet av fördenskull på- kallade åtgärder, frågor om förslag till anslagsframställning hos Kungl. Maj:t, frågor om fördelning av bidrag av statsmedel eller av andra medel, som kan stå till RF:s förfogande (jfr dock nedan), frågor om ingripande ex officio mot spe- cialidrottsförbunden, distriktsförbunden och andra organisationer, då det gäller ekonomisk förvaltning i kraft av Kungl. Maj:ts regleringsbrev, eljest, d.v.s. internt inom RF, i andra frågor i den mån RF:s stadgar det med- ger, de viktigaste frågorna om den interna riksidrottsförbundsorganisatio- nen, sin egen och förekommande nämnders, kommittéers m.fl. ningar, instruktioner och reglementen för de hög- re tjänsterna inom riksidrottsförbunds- kansliet, frågor om godkännande av kollektivavtal med vederbörande personalorganisationer, nybyggnads- och nyanläggningsärenden även- som viktigare frågor rörande befintliga bygg- nader och anläggningar under riksidrottssty- relsens förvaltning, frågor om internationellt idrottsutbyte, som väckts hos RF med stöd av RF:s stadgar, frågor om tillsättning av tjänst i lägst löne— grad A 17, frågor, som eljest ankommer på riksidrotts- styrelsen enligt RF:s stadgar, andra frågor, som chefstjänstemannen hän- skjuter till styrelsen.

särskilda arbetsord-

I övriga ärenden, där RF:s interna or- ganisation inte föranleder annat, beslutar chefstjänstemannen efter föredragning av ve- derbörande tjänsteman inför den lednings- grupp, till vilken utredningen återkommer. I enklare frågor kan det vara tillräckligt med föredragning inför chefstjänstemannen ensam.

Vid fördelningen av årsbidrag till de bi- dragsberättigade organisationerna inom och utom RF bör ett belopp för oförutsedda kostnader ställas till chefstjänstemannens förfogande med rätt för honom att därur — dock inte till nytt ändamål — anvisa bidrag med förslagsvis högst 3 000 kr. till

en sökande. Är det fråga om bidrag till organisation, som ej är ansluten till RF, skall chefstjänstemannen före sitt beslut samråda även med ett av Kungl. Maj:ts ombud.

Chefstjänstemannens beslut skall genom protokoll eller på annat sätt skriftligen an- mälas för riksidrottsstyrelsen och därvid skall uppges, vem sOm varit föredragande och vilka som eljest varit närvarande.

Utredningen övergår så till kansliorgani- sationen och dess arbetsuppgifter.

Visserligen omspänner förbundets verk- samhet ett brett register, i varje fall om man ser till de administrativa uppgifterna i de- talj. Men hela verksamheten har dock en gemensam bas i den primära uppgiften att främja idrotten. Personellt är organisationen inte särskilt omfattande. Dessa omständighe- er möjliggör en väl sammanhållen kansli- organisation.

Verksamheten kan, grovt skisserat, upp- delas efter två huvudlinjer, en idrottsorga- nisatorisk och en förvaltande (ekonomisk/ administrativ). I konsekvens härmed synes det lämpligt att kansliorganisationen upp- delas på två avdelningar med i huvudsak verksamhet efter dessa huvudlinjer. Till- sammans med chefstjänstemannen bör che- ferna för de båda avdelningarna bilda en ledningsgrupp för samordning av kansliets verksamhet och för slutlig beredning av ärenden som avgörs av styrelsen eller av chefstjänstemannen.

Det kan övervägas att, vid sidan av des- sa två avdelningar, ett par speciella funk- tioner organisatoriskt knytes direkt till chefstjänstemannen. Informationsverksamhe- ten är av sådan art att den måste omfatta organisationens hela verksamhetsfält. Även i övrigt finns skäl för att den sorterar di- rekt under chefstjänstemannen. Detsamma kan gälla planeringsverksamheten. Denna måste visserligen bygga på den fackkunskap som finns inom de båda avdelningarna. Men sammanhållningen och ledningen av denna viktiga funktion bör vara nära knu- ten till chefstjänstemannen. För denna upp- gift bör därför finnas en begränsad organi- sationsenhet direkt ansluten till denne.

Inom den idrottsliga avdelningen — i fort- sättningen kallad avdelning I — bör i första hand ingå följande verksamhetsområden. Utbildnings- och kursverksamheten, som närmare avhandlas i kapitel 11, utgör en väsentlig del av idrottsrörelsens gemensam- ma angelägenheter. Här kan särskilt näm- nas fyra delområden. RF:s egen utbildnings- och kursverksamhet bör bli ett av dem. Ett andra bör vara den sammanhållande led- ningen av undervisningen vid idrottsinsti- tutet på Bosön och i Vålådalen, i viss ut- sträckning även vid gymnastikfolkhögskolan vid Lillsved.

Samråd och i viss utsträckning samord- ning behövs vid planering och genomföran- de av specialidrottsförbundens, distriktsför- bundens och specialdistriktsförbundens -— ibland även föreningars — kurser och an- nan utbildningsverksamhet. Detta bör ock- så gälla motsvarande verksamhet, där id- rottsorganisationer utanför RF är huvud- män. Rådgivning och samråd bör i de fal- len kunna etableras av och genom avdel- ning I.

Det fjärde delområdet avser framställ- ning av pedagogiska hjälpmedel, vanligen i samråd och samarbete med specialidrotts- förbunden eller andra organ, med avseen- de på kurslitteratur, instruktionsfilm, audo- visuella hjälpmedel m.m. RiksidrottSStyrel- sen synes böra undersöka möjligheterna att samordna den förlagsverksamhet, som i stör- re eller mindre omfattning drivs av olika specialidrottsförbund, och att på detta fält samarbeta med befintliga skolboksförlag m.fl.

Nästa huvudområde är konsulentverksam- heten, som förutsättes att på sikt bli ytter- ligare utbyggd. Arbetsuppgifterna blir så- väl ledande som samordnande och rådgi- vande. Det gäller nämligen inte bara led- ning och samordning av den regionala kon- sulentverksamheten i samråd med distrikts- förbunden utan också samråd och samarbe- te såväl med specialidrottsförbundens — och i förekommande fall specialdistriktsförbun- dens — konsulenter och instruktörer som med motsvarande funktionärer hos de id- rottsorganisationer, som inte är anslutna

till RF. Det gäller med andra ord den to— tala gruppen instruktörer med idrottslig in- riktning, vare sig de avlönas från statsme- del, landstings- eller andra kommunala me- del eller från organisationens egna medel. Det är angeläget att söka skapa samverkan och arbetsfördelning mellan exempelvis di- striktsförbundens konsulenter och korpora- tionsidrottsförbundets regionala konsulenter för att på det bästa och mest effektiva sättet utnyttja dessa allmänt idrottsligt inriktade funktionärer.

Samråd Och samarbete bör ske med ve- derbörliga interkommunala — inte minst kommunförbundets — och kommunala or- gan i fråga om den idrottsliga verksamhet, sorn leds av kommunala fritidsintendenter, idrottskonsulenter, sportledare etc. Det vo- re likaså värdefullt att kunna etablera sam- arbete även med de företagsanställda sport- ledarna.

Avd. I bör kontinuerligt samråda med försvarsmakten i fråga om den idrottsliga verksamheten, särskilt med avseende på de värnpliktiga.

På konsulentsektionen inom avd. I vilar övervakningen av fritidsgruppsverksamhe- ten inom RF:s föreningar och inom de öv- riga idrottsorganisationer, sorn tilldelas bi- drag av statsmedel genom beslut av riks- idrottsstyrelsen.

Kontakterna mellan riksidrottsstyrelsen och de aktiva utövarna bör också gå över konsulentsektionen och avse uppföljning och rådgivning beträffande i princip all idrott.

Det tredje huvudområdet för avd. I blir att i samråd med planeringssekretariatet lämna råd och service inte bara åt idrottens organisationer utan också till kommuner och institutioner, till fabrikanter av idrottsma- teriel, till arkitekter, konsulter och entre- prenörer för idrottsanläggningar i vad gäl- ler de idrottsliga fordringarna. Detta inne- bär, att även när idrottsplatskommittén upphör och beslutanderätten i fråga om anläggningsstöd flyttas till Statens natur- vårdsverk, bör en tekniker finnas anställd på RF:s kansli. Följaktligen bör avd. I medverka vid fördelningen av anläggnings- stödet.

Slutligen faller riksidrottsstyrelsens inter- nationella verksamhet till huvudsaklig del på avd. I, dit Sveriges olympiska kom- mittés sekretariat funktionsmässigt bör kny- tas och varifrån rådgivningen, särskilt till specialidrottsförbunden, bör utgå i fråga om det internationella idrottsliga samarbe- tet, bl.a. med avseende på internationella mästerskapstävlingar. Vidare bör avd. I på begäran av specialidrottsförbund kunna medverka vid arrangemang av internatio- nella mästerskap i Sverige.

En beskrivning av arbetsuppgifterna för förvaltningsavdelningen — i fortsättningen kallad avd. II — kan göras mera schema- tisk:

Ekonomisk planering och budgetering. Petita:

äskande, upprättande av underlag för Kungl. Maj:ts regleringsbrev,

upprättande av förslag till fördelning av an- slag,

utanordning av anvisande bidrag.

Redovisning och intern kontroll, bl. a. med avseende på budgetutfall.

Medelsförvaltning — däri inräknad för- valtningen av förefintliga fonder.

Fastighetsförvaltning:

idrottsfondens fastighet i kv. Kumlet,Stock- holm,

idrottsinstitutet på Bosön,

Vålådalen — om stiftelsen lämnar riksid- rottsstyrelsen detta uppdrag,

Lillsved — om stiftelsen lämnar riksidrotts- styrelsen detta uppdrag,

Idrottens hus, när detta uppföres.

Statistik, dit även rapportering, upprät- tande av röstlängder rn. ni. hör.

Riksidrottsstyrelsens arbetsgivarfunktion:

administrativ personalledning,

tillsättning av tjänster resp. beredning för sådan tillsättning,

ärenden och förhandlingar rörande anställ- ningsvillkor o. dyl.,

verka för samordning av arbetsgivarefunk— tionen för sådan anställd personal, vilken av- lönas med allmänna medel.

Affärsverksamhet:

ekonomisk ledning av tidskrifts- och annan förlagsverksamhet, avseende bl. a. olika slags märken och mästerskapstecken,

centralupphandling i förekommande fall för riksidrottsförbundsområdet. Det bör övervä- gas att även inrymma specialförbunden i den statliga centralupphandlingen.

Idrottsjuridik,

tillämpning och ändring av riksidrottsför- bundets stadgar,

granskning av specialidrottsförbundens stad- gar och tävlingsbestämmelser,

rådgivning åt specialidrottsförbunden, di- striktsförbunden, specialdistriktsförbunden och föreningar i idrottsjuridiska och liknande spörs- mål, riksidrottsnämndens sekreterarfunktion.

Kassa— och expeditionsgöromål. Redan av denna uppräkning framgår att avdelning II bör ledas av en tjänsteman med erfarenhet från administration och cen— tral förvaltning, helst från det statliga om— rådet. Det är rimligt anta att kraven kom- mer att skärpas med avseende på riksidrotts- förbundskansliets möjligheter att prestera det slags utredningar, som — vanligen i form av promemorior — kan läggas till grund för statsmakternas prövning av olika ärenden. Det måste bl. a. förutsättas, att Kungl. Maj:t både officiellt och under hand kommer att anbefalla utredningar av riks- idrottsstyrelsen i dess egenskap av myn- dighet.

Informationsverksamhelen bör i huvud- sak omfatta följande arbetsuppgifter.

Redaktionell ledning av tidskriften Svensk Idrott och övrig utgivning av publikationer från RF, bl.a. sådana av informativ karak- tär.

Information till specialidrottsförbunden, di— striktsförbunden och specialdistriktsförbunden samt i förekommande fall föreningarna även på andra vägar än genom Svensk Idrott.

Information till statliga och kommunala or- gan, till institutioner och utanför RF stående organisationer.

Bevakning av och information till massme- dia — press, radio och TV — i Sverige och utomlands; detta kräver bl.a. kontakt även med utrikesdepartementets pressbyrå.

Allmän informationsverksamhet — vilket också kräver bevakning av idrottslitteraturen.

I den mån planeringssekretan'atet vill ge me- ra allmän spridning åt information, bör den- na redigeras ut i samråd mellan sekretariatet och informationschefen.

Såsom redan framhållits avses planerings- sekretariatet, med direkt anslutning till

chefstjänstemannen, i första hand ha en sammanhållande funktion. Underlaget för planering och för olika slags förekommande utredningar kan främst dels framtas inom de två fackavdelningar, som skisserats, och dels hämtas utifrån. Planeringssekretariatet kan därför personellt vara begränsat. Kra— vet på kvalité måste emellertid beaktas. Denna uppläggning av kansliets organi- sation kan åskådliggöras i följande tablå:

|_l |

Information

Generalsekreterare

|

rottsliga verksamheten ledes av en avdel- ningsdirektör. Vidare skall i denna avdel- ning finnas den personal som avses för central ledning av ledarutbildningen. Den- na verksamhet har närmare behandlats i kap. 11. Personalbehovet i central instans har därvid angetts till två kvalificerade be- fattningshavare. Den ene av dessa bör vara studiekonsulent och den andre biträdande studiekonsulent. Till avdelningen avses även

Planeringssekretariat

Avd. I Idrottslig avdelning

Avd. 11 Förvaltning och administration

Utredningen anser det inte nödvändigt att exakt ange personalbehovet vid RF:s kansli, utan inskränker sig till att anföra vissa förslag i denna fråga, främst avseen- de kvalificerad personal. Därvid bortses emellertid från personal vid Bosön, Vålåda- len och idrottspoliklinikema samt på fäl— tet (konsulenter m. fl.).

Chefstjänstemannen benämnes för närva- rande verkställande direktör. Eftersom ut- redningen förordar att chefstjänstemannens ställning inte minst ansvarsmässigt förstär- kes avsevärt, bör det övervägas att markera denna ändring även genom ny benämning av tjänsten. Utredningen vill förorda den inom idrottsrörelsen och annan omfattande organisationsverksamhet även internationth mest brukliga chefsbenämningen, nämligen generalsekreterare.

Utredningen förutsätter att kansliorgani- sationen i någon mån byggs ut efter hand som verksamheten ökar under den femåri- ga planperioden. De nuvarande kansliloka- lerna är inte till alla delar ändamålsenli- ga för en rationell organisation av t.ex. expedition och kassa. En framtida över- flyttning till ett »Idrottens hus» bör kunna ge mera rationella möjligheter.

En översiktlig beräkning av ifrågavaran- de personalbehov med placering å kansliet kan ske enligt följande.

Avdelning I avseende den egentliga id-

hänföras den centrala ledningen av kon- sulent- och instruktörsverksamheten. Chef för denna del av avdelningens verksam- het bör vara en rikskonsulent. I det nu- varande kansliet finns en biträdande riks- konsulent och en konsulent för motions- idrott. Båda bör benämnas biträdande riks- konsulent. Därtill bör ytterligare två såda- na tjänster inrättas, en för damidrotten och en för kontakterna med specialförbundens instruktörer och konsulenter samt för viss uppföljning av deltagande i olympiska spel, VM och EM eller andra kvalificerade in- ternationella tävlingar. För verksamheten med råd och service i fråga om idrottsan- läggningar och idrottsutrustning, vilken ti— digare beskrivits, inrättas en tjänst för ing- enjör.

Avdelning II, förvaltning och administra- tion, ledes av en avdelningsdirektör, som också är personalchef. Avdelningschefens arbetsbörda torde bli förhållandevis omfat- tande. Därför bör inrättas en tjänst till dennes förfogande benämnd avdelningssek- reterare, varigenom också en viss flexibilitet uppnås i organisationerna. Vidare måste fin— nas en kamrer med uppgift att vara chef för bokföring och kassa, expedition, vaktmästeri och telefonväxel. Biträdespersonalen bör till- höra expedition och kassa. Den kan delvis placeras ut som sekreterare åt chefstjänste- män men i övrigt — frånsett biträden för

kassatjänst o.d. — bör skrivgöromålen för- delas mellan personalen på expeditionen. Tjänster för bokhållare och kassör bör fin- nas. En särskild tjänst för registrator bör in- rättas. Det kan övervägas att denna befatt- ningshavare tillika är statistikförare och i övrigt fullgör uppgifter som låter sig för- enas med arbetet att vara registrator.

Till avdelning II hör bl.a. förvaltning av egna fastigheter.

Alternativt kan en tjänst för fastighets— intendent inrättas eller anlitande av konsult- tjänster ske. När »Idrottens hus» tillkom- mit och Bosön byggts ut kan en fast tjänst måhända vara att föredra. För speciella, tillfälliga byggnadsföretag bör alternativet att anlita konsulttjänster vara det mest än- damålsenliga.

För uppföljning och kontroll av anslags- och budgetfrågor, bl. a. inom specialför- bund och andra organisationer som mot- tager anslag, erfordras en revisorstjänst. Vidare kan en tjänst för annonsanskaffning erfordras. Alternativt kan denna funktion fyllas av någon som till huvudsaklig del ar- betar på provisionsbasis utan att vara fast knuten till kansliets organisation.

Informationsavdelningen bör bestå av en informationschef. Till sitt förfogande bör denna ha en redaktör.

Planeringssekretariatet bör kunna begrän— sas till en kvalificerad befattningshavare, benämnd planeringssekreterare.

Utredningen har med utgångspunkt i des- sa beräkningar kommit till att en nettoök- ning med 3—4 kvalificerade tjänster erford- ras jämfört med nuvarande organisation. Härvid har till den nuvarande organisa- tionen räknats tjänsterna på IPK. Eftersom IFK:s huvudsakliga verksamhet föreslås övertagas av organ utanför RF innebär här angivna personalbehov en reell ökning med 5—6 tjänster för kvalificerade befattnings- havare.

Kostnadsberäkningar återfinns i avsnitt 16.4, punkt D.

16 5-årsplan för svensk idrott

16.1. Sammanfattning

I kapitel 16 sammanfattas och sammanställs i en översiktsplan de bedömningar utred- ningen gjort i de föregående avsnitten samt motiveras och kommenteras de ytterligare förslag och bedömningar utredningen pre- senterar.

Utredningen föreslår i kapitel 7 en sådan förenkling och samordning av de anslag, som specifikt går till idrott i bred bemärkel- se, att stödet i fortsättningen utgår från ett anslag och från en huvudtitel i stället för så som nu är fallet från en rad olika anslag och från fyra huvudtitlar.

För utvecklingen av det fortsatta stödet vill utredningen fastställa en femårig plane- ringsram. En sådan långsiktig planering av expansionen finner utredningen önskvärd ur statsmakternas synpunkt. Den är emellertid lika nödvändig för kommunerna, som måste ges möjlighet att anpassa sitt stöd till de änd- rade förutsättningarna, samt för idrottsorga- nisationerna själva, som skall mobilisera de personella resurser som krävs och se till att det ökande offentliga stödet kommer till ef- fektiv användning.

Utredningen har funnit starka motiv för en mycket kraftig ökning av statens stöd till idrotten. För de ändamål utredningen vill inrymma i det nya anslaget för centralt stöd till idrotten föreslås en fördubbling av stödet under planperioden, från 59 milj. kr. bud- getåret 1969/ 70 (basåret) till 118 milj. kr.

budgetåret 1974/ 75. Den genomsnittliga ök- ningen är något snabbare för organisations- stöd än för anläggningsstöd.

16.2. Varför 5-årsplan?

Utredningen har vid sin bedömning av bc- hovet av statsstöd till idrotten konsekvent tillämpat ett 5-årsperspektiv. Skälen härtill är följande:

16.2.1. Perspektiv på statsutgifterna

I den statliga budgetplaneringen anlägges sedan lång tid tillbaka ett femårigt långtids- perspektiv. Årligen görs på basis av plane- ringen inom verk, myndigheter och departe- ment en femårsbedömning av statsutgifter- na, så långt dessa är fastlagda eller kan för- utses. Bedömningen görs för att ge en upp- fattning om de finansiella långtidsperspekti- ven inom statsverksamheten samt storleken av det utrymme som finns för nya utgifts- åtaganden. En kvantitativ bestämning av ut- gifterna inom ett område under fem-års- perioden binder visserligen handlingsmöjlig- heterna inom andra områden men skapar förbättrade möjligheter för en styrning av utgiftsutvecklingen och en bättre använd- ning av pengarna. Ur statsmakternas syn- punkt bör en ram för utgiftsutvecklingen på idrottsområdet därför vara angelägen.

Utredningen vill också hävda att det vore föga meningsfullt att låta en utredning ar-

beta fram riktlinjer beträffande de insatser som från statens sida skall göras för idrotten och sedan låta dessa riktlinjer vara gällande under ett enda budgetår. Riktlinjer bör rim- ligen fastställas för en längre tid.

16.2.2. Inplanering av större projekt

Särskilt i fråga om större projekt inom svensk idrott som avses finansierade med statsmedel är det nödvändigt att planera långsiktigt. Utredningen har föreslagit att staten finansierar eller bidrar till utbyggna- den eller tillkomsten av ett antal sådana projekt. Om dessa s. k. riksanläggningar på ett naturligt sätt skall kunna planeras in i idrottsverksamheten utan att utgöra en kraf- tig belastning på statsbudgeten så måste kostnaderna fördelas relativt jämnt under ett antal år. För projekt av denna storlek bör perspektivet i praktiken sträckas ut till tio år. Utredningen har i sina anslagskalky- ler bedömt behoven under en femårsperiod.

16.2.3. Den kommunala planeringen

Som utredningen redovisar i kapitel 5 är kommunernas utgifter för idrottsändamål ca fem gånger så stora som statens. Utred- ningen föreslår ingen omläggning av denna kostnadsfördelning stat—kommun men vill få till stånd en klarare ansvarsfördelning. Staten bör i princip svara för gemensamma centrala insatser, i huvudsak stöd till riks- anläggningar och till riksorganisationer, vil— ka i sin tur på det sätt var och en finner lämpligt kan ge stöd till olika led inom sin organisation. Landstingen bör i ökad grad stödja de regionala organisationerna. Pri- märkommunerna bör i huvudsak svara för stödet till föreningsidrotten och finansiera de lokala anläggningarna.

Det är uppenbart att en illa genomtänkt och mycket snabb ökning av statsanslagen till idrotten skulle ställa kommunerna inför stora problem. I många fall har statliga ut- gifter sin direkta motsvarighet i kommunala sådana. Så t. ex. lämnar kommunerna som regel bidrag med samma belopp som staten

till ungdomens fritidsverksamhet. Inom and- ra områden t. ex. ledarutbildningen kan stat- liga insatser beräknas föranleda en betydan- de utgiftsstegring på det kommunala områ- det. Sambandet mellan statliga och kommu- nala insatser gör det från kommunal syn- punkt nödvändigt med en balanserad och långsiktig utveckling av statens stöd till idrotten.

16.2.4. Idrottsorganisationernas anpassnings- problem

Utredningen tvekar inte att karakterisera idrottens behov av ökat samhällsstöd som mycket stort. Det är emellertid uppenbart att idrottens egna organisationer behöver tid på sig för att anpassa sin egen organisation till de ökade samhälleliga insatserna. Ökade statliga insatser förutsätter samtidigt ökade organisatoriska insatser inom idrotten. Även om behovet är stort i ett längre perspektiv kan idrotten inte på ett effektivt sätt ta emot alltför stora resurser utifrån inom en kort tidrymd. Även här krävs en systematisk och långsam anpassning till ett nytt läge.

Statsmakternas krav på att anvisade me- del kommer till effektiv användning kan inte åsidosättas. För att detta inte skall behöva ske via en rigorös efterhandskontroll — ett alternativ som utredningen med kraft avvisar — måste i stället medelsanvisningen bygga på en omsorgsfull planering och på de medelsanvisande myndigheternas förtroende för mottagarnas förmåga att använda peng- arna på ett meningsfullt sätt.

De medel som kan ställas till förfogande skall fördelas på basis av en omsorgsfull planering inom idrotten, en planering som anvisar skilda alternativ, som anger behovet av en viss insats samt effekten av att den sätts in.

En sådan omsorgsfull planering som det här är fråga om har svårt att växa fram om osäkerhet råder beträffande statens lång- siktiga åtaganden. Planeringen befordras bäst av att mottagaren kan räkna med en flerårig ram som han har att hålla sig in- om. Utredningen har funnit en femårig

planeringsram bäst motsvara idrottsrörel- sens behov av stadga i planeringen.

16.3. F emårsplanens uppbyggnad

Den femårsplan som i det följande presen— teras utgör i första hand en summering av de anspråk på statsmedel som följer av ut- redningens förslag. Dessa förslag och dess konsekvenser i fråga om utgifter har pre- senterats i det föregående. Det gäller t. ex. avsnitten ledarutbildning, handikappidrott och studerandeidrott.

Andra ändamål till vilka utredningen fö- reslår statsstöd enligt indelningen i kapitel 7 har inte tidigare i utredningen blivit före- mål för någon noggrannare behovsanalys. Organisation och struktur har däremot ut- förligt behandlats i tidigare kapitel. I an- slutning till planen i det följande tas åter- stående frågor upp, dvs. utgiftsberäkningens grund samt övriga frågor som inte varit av den omfattningen att de motiverat särskilt kapitel och som varit utan direkt samband med de redovisade kapitlen.

I planen presenteras för vart och ett av de 19 ändamål till vilka utredningen föreslår att statsstöd skall utgå. en utgiftskalkyl för de fem planåren. Det innebär inte att utred- ningen i detalj vill låsa fast fördelningen av statsstödet under femårsperioden.

Tvärtom vill utredningen starkt betona att betydande rörlighet måste finnas. Kal- kylens syfte är att faställa omfånget av den ram som statsstödet fill idrotten enligt ut- redningens mening bör få för den komman— de femårsperioden. Inom denna ram kan sedan justeringar ske allteftersom sådana gör sig påkallade. När t. ex. en viss organi- sation visar sig i särskild grad kunna mot- svara förväntningarna i fråga om att erbjuda motionstillfällen, då bör detta ge utslag i fördelningen av de pengar som ställs till riksidrottsstyrelsens förfogande.

De poster utredningen fört upp i planen är uttryckta i löpande prisläge. Det innebär att i den mån en organisation inte förmår organisera sin verksamhet så att pris- och kostnadsstegringar kompenseras av rationa— liseringsåtgärder så kommer det reala ut-

rymmet att bli något lägre för organisatio- nen än vad som framgår av planen. Inom idrotten torde emellertid finnas utrymme för betydande rationaliseringsinsatser. Kon- torstekniken utvecklas snabbt varför samgå- ende mellan flera idrottsorganisationer i frå- ga om att utnyttja sådana resurser bör inne- bära minskade totala kostnader. De av ut- redningen föreslagna gemensamma insatser- na för propaganda, ledarutbildning, lokal- samordning m. m. bör på samma sätt ge god avkastning på insatta resurser.

I tabell 16.1 redovisas de anslag och än- damål budgetåren 1968/69 och 1969/70, vilka utredningen vill sammanföra till totalt ett anslag: Centralt stöd till idrotten, orga- nisationsstöd; och Centralt stöd till idrotten, anläggningsstöd. I tabell 16.2 återfinnes en plan över anslagsposternas utveckling un- der planperioden samt de beräkningar av skilda utgiftsändamåls utveckling som be- stämmer anslagsutvecklingen. Siffrorna ef- ter varje post respektive ändamål anger de anslag/ ändamål enligt nuvarande struktur som utredningen vill föra samman.

16.4 5-årsp/anen med kommentarer

(Se motsvarande bokstav i tabell 16.2) I kommentarkolumnen i tabell 16.2 har hän- visats till de avsnitt i utredningen där beräk- ningen och motiveringarna för dessa beräk- ningar återfinnes. I detta avsnitt kommente- ras sådana beräkningar inte ytterligare. I den ordning som de olika utgiftsändamålen tagits upp i tabellen, dvs. i bokstavsordning, kommenteras nedan femårsplanens beräk- ningar endast i den mån ytterligare kom- mentarer erfordras.

C. Polikliniker, hälsokontroll

Riksidrottsförbundet har en poliklinikkom- mitté för hälsokontroll. Kommittén lämnar också anslag till idrottsmedicinsk forskning. Poliklinikkommittén inrättades år 1944 och driver en poliklinik för idrottsskador, för- lagd till Stockholms Stadion, och en till idrottsinstitutet på Bosön. Undersökning vid någon av klinikerna är kostnadsfri för

Tabell 16.1 Nuvarande anslag (1 OOO-tal kr)

Basår Basår 1968/69 1969/70 1968/69 1969/70 Riksidrottsförbundet 19 052 22 I 50 Anläggningsstöd 4 710 4 830 1. administration 889 979 30. Vålådalen 1 000 1 000 2. kursverksamhet 350 450 31. större anläggningar ] 200 (900)1 3. ungdomskonsulenter 2 307 2 550 32. mindre lek— och idrottspl. 2 250 2 350 4. fritids-, kommittéverk- 33. bastuanläggningar 150 160 samhet m- m- 2353 245 34. Simbaddelegationen 110 120 5. motionsidrott (instr.) 115 155 35_ Bosön, Lillsved, Idrottens 6. Svensk idrott 150 150 hus — 300 7. Bosön 325 360 8. idrottsplatskommittén 390 415 1—35 S:a Idrottsfonden 30 375 33 375 9. poliklinikkommittén 315 340 10. distriktsförbunden 1 100 1 300 Organisationsstöd, friluftsf. 690 (750)1 11. föreningar 700 700 36- Reso 85 12_ diverse 176 205 37. Skid- och friluftsfrämj. 225 13. specialförbunden 12 000 14 300 38- Svenska motorbåtunionen' 10 39. Fiskefrämjandet 25 40. Sv. naturskyddsfören. 353 41. Riksorg. campingkomm. 65 42. Svenska turistfören. 160 Org. "Mif” RF” m' m. 6 613 6 395 43. Scoutorganisationer 85li 14' OlympiSka kommittén 1 300 500 44. Anläggningsstöd, friluftsf. 4 310- (4 750)1 15. De handik. riksförbund 250 2901 3544. S:a Friluftsfon den 5 000 5 500 16. Sv. dövas idrottsförb. 80 901 45_ Friti dsbåttralik en 2 600 4 000, 17' Simfrämjandet 85 95 46. Utb. av ungdomsledare 300 500 18" Livräddningssällsk. 35 40 47. Ungdomsorg. centrala verks. 300 300 19" Ridfrämjandet (360) 480 48. Ungdomens fritidsverks. 9 920 11 880 20" Lantliga ryttarna 70 75 49. Motionsverks. för studerande 630 655 21' Ponnyföreningen 25 30 50. frivilliga skytteväs. 2 700 2 800 22' Skidf'ämjandet 338 398 45—50. övriga medel 16 450 20 135 23. Turistföreningen 26 26 24. Korpidrottsförb. 2 260 2 675 Totalt: stöd till 25. ungdomsidrott 1 200 (l 200)1 organisationer och anläggn. 51 825 59 010 26. Skolöverstyrelsen 240 280 1 Av utredningen uppskattat belopp 27" Vålådalsstiftelsen 30 30 : Uåägårraågdra anslag fr.o.m. den 1 juli 1969 28. övrigt 234 96 ' Anslaget till fonden minus organisations— stöd; p g a reservationen lamnades ytterligare 29. Lillsved 80 90 bidrag.

Tabell 16.2 Femårsplan för statligt stöd till idrotten Centralt stöd till idrotten (milj. kr) P L A N Ä R Anslag och ändamål 1969/70 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 Organisationsstöd m. m., 44,5 54,5 64,5 72,5 80,5 90,5 1—7, 9—29, 36—43, 46—50 A Ledarutbildning och kursverks. (2, 7, 29, 46) 1,4 4,4 6,4 7,4 8,4 9,4 kalkyl i kap. 11 B Forskning (9) 0,1 0,3 0,5 0,7 0,9 1,0 kalkyl i kap. 10 C Polikliniker, hälso- se kommentar kontroll (9) 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 nedan D Administration, kon- sulenter, service, pro- förslagi kap. 15 paganda (1, 3—6, 25) 5,3 7,1 9,3 10,4 11,4 12,4 se kommentar nedan E Distriktsförbunden (10) 1,3 1,3 1,4 1,5 1,5 1,6 S%lår se kom- mentar nedan F Nuv. Specialförbund (13, 14) samt G övriga förbund och 19,1 21,9 25,3 29,0 33,4 38,4 15%lår se kom- organisationer (17— mentar nedan 22, 24, 37, 47) H Handikappidrott (15,16) 0,4 0,7 1,0 1,2 1,4 1,6 kalkyl i kap. 8 I Friv. skyttet (50) 2,8 2,9 3,0 3,1 3,2 3,3 +0,l mkr/år: aktuell trend J Ungdomens fritids- 10%]år se vidare verksamhet (48) 11,9 13,1 14,4 15,8 17,4 19,1 kap. 13414 K Studerandeidrott (49) 0,7 0,9 1,2 1,6 1,9 2,3 kalkyl i'kap. 9 L Övrigt (11, 12, 26, 28) 1,3 1,7 1,8 1,6 0,8 1,2 Till RF_för- fogande Anläggningsstöd m. m., 14,5 17,5 20,5 22,5 24,5 27,5 M Vålådalen (30) 1,0 1,0 — —— —— — riksdagsbeslut 68 N Bosön (35) 0,2 2,0 4,0 3,5 3,5 3,5 Totalt 16,7 mkr O Lillsved (35) 0,1 0,4 1,0 2,0 2,0 3,0 Totalt 8,5 mkr P Idrottens hus (35) —— -— — 0,3 1,0 2,0 Totalt 3,3 mkr Q föreningsanläggningar, friluftsanläggn., m.m. se kommentar (23, 31—33, 36, 38—44) 8,7 9,5 10,5 11,5 12,5 13,5 nedan R fritidsbåttratik (45) 4,0 4,0 4,0 4,0 4,0 4,0 se kommentar nedan S service och utvecklings- arbete (8, 34) 0,5 0,6 1,0 1,2 1,5 1,5 kalkyl i kap. 7 Totalt Centralt stöd till idrotten 59,0 72,0 85,0 95,0 105,0 118,0 Organisationsstöd m. m. 44,5 54,5 64,5 72,5 80,5 90,5 Anläggningsstöd m. rn. 14,5 17,5 20,5 22,5 24,5 27,5 förändringstal: + 13,0 + 13,0 + 10,0 + 10,0 13,0 + 10,0 + 10,0 + 8,0 + 8,0 10,0 + 3 0 + 3 0 + 2 0 + 2,0 3,0

medlem i förening som är ansluten till riks- idrottsförbundet. År 1967 undersöktes 1 200 personer vid Stadionpolikliniken och 600 vid Bosöpolikliniken, där dessutom ca 1 400 personer konditionstestades. Kostnaderna av statsmedel var under senaste verksamhets- året 115 000 kr.

Poliklinikkommittén lämnar anslag till idrottsmedicinsk och fysiologisk forskning vid kliniskt fysiologiska avdelningen på Karolinska sjukhuset och fysiologiska insti- tutionen vid Gymnastik- och idrottshögsko- lan i Stockholm. Budgetåret 1968/ 69 anslog poliklinikkommittén 100000 kr. till forsk— ning.

Idrottspolikliniken i Göteborg, som star- tade år 1968, har haft till uppgift att ge hälsokontroll och skaderådgivning åt med- lemmar i föreningar som tillhör riksidrotts— förbundet.

Av geografiska skäl har polikliniken fram- förallt utnyttjats av idrottsmän från västra Sverige. Ansvarig för Göteborgspoliklini- ken är en kommitté med representanter från Göteborgs universitet, dess läkarförening, Göteborgs distriktsidrottsförbund, Göte- borgs stad och riksidrottsförbundet. Vid häl- sokontrollen undersöktes under år 1968 567 personer. Vid skaderådgivningen före— kom under året 774 besök.

Lokalerna ställs utan kostnad till förfo- gande av Göteborgs idrottsnämnd. Drift- kostnaderna, för vilka Göteborgs stad och riksidrottsförbundet svarar, uppgick år 1968 till 59 000 kr. De besökande betalar ingen avgift.

I Karlstad finns en liknande anläggning vid friluftsområdet Skutberget. Ansvarig är Motionsstiftelsen i Värmland, som nu fört upp begäran om medel för verksamheten på landstingsnivå. I princip står Karlstads stad för verksamheten, som finansieras dels ge— nom en avgift för hälsoundersökning, dels genom en bastuavgift vid motionsanlägg- ningen vid Skutberget. Senaste verksamhets- året redovisades 65000 bastubadande, vil- ket innebar fler besök än i Karlstads varm- badhus. Hälsoundersökningen kostar 15—20 kr. och bastubadet 1,50 kr.

I Linköping slutligen finns sedan år 1963

en idrottspoliklinik för hälsokontroll. Den är belägen i simhallen och drivs av idrotts- och fritidsnämnden. Staden står för lokaler och utrustning. Viss del av arvodena till tjänstgörande läkare vid polikliniken betalas av Linköpings idrottsförbund, som är en sammanslutning av idrottsföreningama i sta- den men inte hörande under riksidrottsför- bundet. Senaste verksamhetsåret hälsounder— söktes 130 personer vid polikliniken.

Utredningen finner den verksamhet som bedrivs vid poliklinikerna mycket värdefull. Av den i kapitel 6 redovisade internationel- la enkäten framgår att regelbunden hälso- kontroll av tävlingsidrottande är obligato- risk eller förekommer i betydande utsträck- ning i de flesta länder. I Sverige är det endast inom boxningen som sådan kon- troll är obligatorisk men inom elitidrotten sker en omfattande hälsokontroll i före- ningarnas och förbundens regi. Utredningen föreslår för sin del inget generellt system för hur hälsokontroll bör ordnas. Om, som utredningen finner önskvärt, nya grupper av människor börjar idrotta är det emellertid nödvändigt att denna vidgning sker paral- lellt med information och propaganda i häl- sofrågor, detta för att undvika risker för skador i samband med att man börjar idrot- ta.

Landstingen (motsvarande) är huvudmän för hälsovården. Det bör därför ankomma på landstingen att i samarbete med de re- gionala idrottsförbunden bygga upp poli— kliniker och rörlig hälsokontroll för med- borgarnas behov i samband med idrottsut- övning. Denna verksamhet bör självfallet vara integrerad med den normala hälso- och sjukvården. Utredningen finner det ange- läget att polikliniker eller motsvarande ser- vice inrättas i vart och ett av landstingen. Riksidrottsförbundet bör söka stimulera fram detta.

Något behov av generella statliga stödåt- gärder anser utredningen inte föreligga. Det stöd som nu lämnas poliklinikerna i Stock- holm och Göteborg bör avvecklas. Däremot torde föreligga behov av en central poliklinik i anslutning till det nya ledarutbildningsin- stitutet på Bosön. Verksamheten vid den

poliklinik som nu drivs där bör samordnas med verksamheten vid idrottsinstitutet och ställas under överinseende av det av utred- ningen i kapitel 11 föreslagna utbildningsrå- det inom RF.

D. Administration, konsulenter, service, propaganda

Till denna ändamålsgrupp har hänförts föl- jande av Kungl. Maj:t för budgetåret 1969/ 70 fördelade medel från fonden för idrot- tens främjande (regleringsbrev den 29/5 1969).

Till riksidrottsförbundet:

l. Central förvaltning och

administrativ verksamhet 534000 kr 2. Central idrottslig verksam-

het, administration 445 000 kr 3. Ungdomskonsulenter/

instruktörer 2 555 000 kr

4. Fritidsgruppsverksamhet, kom- mittéverksamhet, kontakt- och propagandaverksamhet 245 000 kr 5 . lnstruktions- och upplysnings- verksamhet för motions- idrott 155 000 kr 6. Tidskriften Svensk Idrott 150 000 kr Övrigt: 7. Ungdomsidrott 1 200 000 kr Summa 5 284 000 kr

Idrottsutredningen anser att dessa medel disponerade enligt den nya anslagsstruktu- ren bör ställas till riksidrottsförbundets för- fogande för central administration, konsu- lentorganisation och konsulentverksamhet (ungdomskonsulenter), instruktörsverksam- het, service och propaganda samt för ung- domsidrott och breddidrott. RF bör an- förtros att disponera medlen i fråga från anslagsposten Centralt stöd till idrotten, or- ganisationsstöd rn. m.

Utredningen har inom denna ändamåls- grupp beräknat medel för att inrätta regio- nalt placerade konsulenter med uppgift att aktivera föreningar och organisationer till ökad verksamhet för breddidrott (»motions- idrott»). Utredningen beräknar medel för

fem sådana konsulenter under första plan- året. Motionskonsulenternas regionala pla- cering bör avgöras av RF med beaktande av att landet som helhet skall betjänas samt att konsulentorganisationen stegvis skall byggas ut. För planår två erfordras ytterligare fem konsulenter osv., så att under sista planåret skall finnas en konsulent i varje RF-distrikt för att stimulera breddidrotten. Kostnaden beräknas då till totalt 1,3 milj. kr. för dessa konsulenter mot 300 000 kr. år 1.

För att förstärka de centrala insatserna för att föra ut breddidrotten erfordras ock- så ökade medel, år 1 med ca 200000 kr. För information, särskilda aktioner för att främja breddidrott, propaganda, broschyrer m. m. erfordras ca 800 000 kr. år 1, allt ut- över de medel som nu står till förfogande.

Kostnadsökningen för förslag som i det föregående, kapitel 15, lagts fram för att stärka RF:s administration samt för att lösa de nya uppgifterna kan (utöver medel till utbildningsavdelningen som behandlats ovan under punkt A) beräknas till 500 000 kr. för år 1.

Totalt innebär detta en anslagsökning från budgetåret 1969/ 70 till budgetåret 1970/ 71 med 1,8 milj. kr. till 7,1 milj. kr. Budgetåret 1971/ 72 (=år 2) beräknas anslagsbehovet öka med 1,1 milj. kr. Och därefter med 1,0 milj. kr. per år.

Det bör erinras om att i denna ändamåls- grupp ingår de medel för stöd till ungdoms- idrott som enligt särskild utrednings-PM (se aVSnitt 7.3, punkt a) bör avvecklas för sådana organisationer som inte är idrotts— organisationer. I stället bör dessa medel som nu fördelas på en rad organisationer ombil- das till ett servicestöd för ungdomsidrott. Idrottsorganisationerna själva skall få för- foga över resp. medel. Av de totala medlen till ungdomsidrott avses viss del gå till orga- nisationer som nu står utanför RF.

Allmänt bör för ändamålsgruppen gälla, att även organisationer som nu står utan- för RF bör kunna få ökade medel för att främja den breddidrott som utredningen fin- ner angelägen. Den utökade verksamhet som här föreslås bör fördelas på centrala insatser via RF, på specialförbund eller på

övriga organisationer efter en bedömning av var de kan göra den största nyttan för ungdoms- och breddidrotten.

E. Distriktsförbunden

För budgetåret 1968/69 beviljades anslag till distriktsförbundens verksamhet med 1 100000 kr. Vid fördelningen härav till- fördes RF:s konsulentverksamhet centralt 50000 kr., återstoden fördelades mellan förbunden med belopp varierande mellan 26 000 kr. (Gotland) och 77 000 kr. (Små— land). För att från RF:s sida få underlag för en bedömning av distriktsförbundens bidragsanspråk under en femårsperiod be- gärde RF under år 1968 in uppgifter om de bidragsbehov som distriktsförbunden ansåg sig ha under perioden. Enligt formulären som tillställdes förbunden skulle bidragsbe- hoven vila på en realistisk bedömning av möjligheterna att kunna förverkliga den re— dovisade verksamhetsplaneringen. Utgiftsan- språken angavs i 1968 års penningvärde. En- ligt inkomna planer från distrikten fanns följande utgiftsanspråk under planperioden (två distrikt inkom ej med planer):

Beviljade bidrag 1968/69 1 025 000 kr.

Bidragsbehov enligt planerna ökn. i % jfrt för år 1 med beviljade (1969/70) medel 1968/69 2 524 000 169

år 2 2 958 000 190 år 3 3 528 000 244 år 4 3 995 000 290 år 5 4 493 000 338

Utredningen har bedömt det omöjligt att med krav på planmässighet och god använd- ning av resurserna kunna expandera verk- samheten i en sådan takt.

Det ankommer närmast på riksidrotts- förbundet att avgöra fördelningen av medel på Specialförbund och på distriktsförbund liksom det ytterst ankommer på idrottsor— ganisationerna på regional nivå att avgöra

den grad av delegation till ett gemensamt distriktsförbund som specialdistriktsförbun- den önskar.

I enlighet med den princip om ansvars- uppdelning mellan stat, landsting och pri- märkommuner som utredningen tidigare re- dogjort för, ankommer det på landstingen att i första hand finansiera verksamheten på distriktsplanet. Utredningen har emeller- tid bedömt det så angeläget att en samord- ning av administrativa resurser kommer till stånd också på det regionala planet, att ut- redningen inte bedömt det som lämpligt att utan vidare avveckla de anslag som nu läm— nas distriktsförbunden för den gemensamma administrationen, utan någon garanti för att motsvarande förstärkning kommer från an- nat håll. Utredningen har emellertid räk- nat med att den behövliga expansionen skall finansieras av landstingen som redan i nu- läget svarar för betydande anslag till di- striktsidrottsförbunden. I sin kalkyl har ut- redningen endast räknat viss kompensation för höjda lönekostnader för den av di- strikten anställda personal som redan finns. Utredningen anser det emellertid inte orea- listiskt att de resurser som här disponeras för distriktsförbunden under planperiodens lopp kan successivt minskas och i stället användas för andra ändamål.

F—G. Specialidrottsförbund samt förbund och organisationer.

övriga

Utredningen har tagit del av och studerat de planer för en S-årsperiod som special- idrottsförbunden redovisat för riksidrotts- förbundet. Planeringen hänför sig till år 1968 och kostnadsberäkningarna till 1968 års prisläge. 1968/69 utgör basår och de fem planåren är 1969/ 70—1973/ 74.

Av de till disposition stående medlen för 1968/69 om 12 000 000 kr. avsatte RF för tio elitinsn'uktörer 450 000 kr., reserverade för extra bidrag 278000 samt delade till specialförbunden ut 11 272 000 kr. Största bidraget erhöll gymnastikförbundet med 1100 000 kr. och lägsta rugbyförbundet med 20000 kr. Enligt förbundens redo- visade planer erfordrades en mycket kraftig

ökning av bidragen (av de 49 förbunden inkom tre mindre förbund inte med någon plan).

Beviljat bidrag 1968/69 11 272 000 kr. Bidragsbehov enligt % ökning jäm- planema för år 1 fört med beviljat (1969/70) anslag 1968/69 26 704 000 137 Dito år 2 30 196 000 168 Dito år 3 33 842 000 200 Dito år 4 37 940 000 237 Dito år 5 42 322 000 276

Utredningen har i det föregående, avsnitt 16.2, diskuterat en planmässig anslagsupp- räkning. En ökning under 5-årsperioden av de statliga anslagen till specialförbunden och de förbund och organisationer som nu står utanför RF av storleksordningen 275 % är uppenbarligen orealistisk om man ställer krav på stegvis utbyggnad av resurserna, möjligheter till anpassning från kommuner- nas sida och inom organisationerna själva samt krav på effektivitet i gjorda insatser.

I viss utsträckning torde de behov resp. specialförbund redovisat beträffande ledar- utbildning kunna inrymmas i den gemensam- ma satsning på ledarutbildning som tidigare behandlats och därför kunna utmönstras ur planerna.

Utredningen vill mot bakgrund av de långtgående anspråk på statsmedel som spe- cialförbunden uttryckt påpeka, att fria orga- nisationer baserade på frivillighet och ideali- tet alltid själva ytterst måste ta det ekono- miska ansvaret för verksamheten. Liksom det ankommer på föreningarna att jämsides med anslag från kommunerna själva finansi- era idrottsverksamheten så måste förbund och andra organisationer själva ständigt söka vägar för att expandera verksamheten på annat sätt än via statsmedel. Anslag från det offentliga är nödvändiga och angelägna och svarar direkt och indirekt för finansie- ringen av en betydande del av verksamhe- ten. Det är emellertid de fria organisatio- nerna själva som bestämmer hur omfattan- de och kostnadskrävande verksamheten där-

utöver skall vara. Det är de egna tillskotten som vid varje tidpunkt bestämmer expan- sionstakten.

Utredningen vill för sin del föreslå — i löpande priser — totalt sett en fördubbling av anslagen till specialidrottsförbund samt motsvarande förbund och organisationer utanför RF. Den årliga ökningen av än— damålsgruppen F—G uppgår till 15 %.

Procenttalet får ses som en allmän rikt- punkt, inte som en bindning av de medel som ställs till RF:s förfogande. Sålunda kan det under planperiodens lopp uppstå behov av gemensamma insatser på idrottens område, som utredningen inte i tillräcklig grad kunnat ta hänsyn till. Medel som er- fordras bör då i första hand disponeras från denna ändamålsgrupp. Om sådana insatser erfordras innebär det samtidigt en avlastning av uppgifter som nu åvilar de skilda för- bunden.

Med denna kraftiga uppräkning avser idrottsutredningen att skapa en stabil orga- nisatorisk grund på riksplanet för att på det regionala och lokala planet föra ut de för- slag och principer, som utredningen presen- terar. I betydande grad ankommer det på specialidrottsförbunden och övriga organi- sationer att ta initiativ till och finansiera de åtgärder som utredningen anser önskvärda. Detta gäller bl. a. åtgärder för att underlätta de studerande >>toppidrottarnas» möjlighe- ter att kombinera idrott och studier och en utvidgad tränarverksamhet. Hänsyn har ock— så tagits till att flertalet förbund i nuläget har mycket besvärliga lokalförhållanden och i samband med en lokalisering till ett nytt Idrottens hus torde få stegrade hyreskostna- der.

Det viktigaste skälet till en snabb uppräk- ning av de medel som avses för denna ända- målsgrupp är emellertid behovet av att åstad- komma en på alla medborgare inriktad breddidrott. I dag varierar förbundens in- tresse och insatser för sådan idrott kraftigt. Vissa förbund har inom sin ram en mycket omfattande breddidrott. Huvudparten av den verksamhet som bedrivs av föreningar och avdelningar inom förbunden är av den- na karaktär. Andra förbund åter domineras

Utredningen ser det som ytterst angeläget att förbunden aktiverar distrikt och förening- ar till vidgade insatser för idrottsutövning bland alla kategorier medborgare. Om ut- redningens princip att medborgarna skall erbjudas motion och fysiskt aktiv rekrea- tion över ett så brett och differentierat fält som möjligt skall bli verklighet, måste bredd- idrotten få en starkare ställning i alla de föreningar som bär upp vårt idrottsliga liv. Det är dessa föreningar som genom en ut- vidgad verksamhet skall kunna erbjuda med- borgarna tillfällen till aktiv idrott i all den utsträckning och på de olika ambitionsni- våer som efterfrågas. Idrottsorganisationer- na bör också genom attraktiva arrangemang och slagkraft i organisationsformerna locka alltfler till aktivt idrottsutövande. Kommu- ner och idrottsorganisationer har att ansvara för att idrottsanläggningar av olika slag an- passas för breddidrottens behov. Den på motionsidrott speciellt inriktade verksamhet som korporationsidrottsförbundet och Skid- och friluftsfrämjandet bedriver har stor om- fattning och det är viktigt att den utvidgas väsentligt. Den totalt sett mest omfattande breddidrotten finns dock inom RF:s special- förbunds föreningsverksamhet. Det är av grundläggande betydelse att denna verksam- het ökas väsentligt. Ledarfrågan kan vara ett besvärligt problem men de nya medbor- gargrupper som aktiveras för egen idrotts- utövning kan också i sig innebära en bred- dad rekrytering av ledare.

Som poängterats i kapitel 15 är det de fria organisationernas egen sak att finna for- merna för sin verksamhet. När utredningen likväl funnit anledning ta upp till diskussion organisatoriska frågor av denna art har det sin grund i att statsmakternas ekonomiska stöd bör baseras på en övertygelse om att pengarna kommer till effektivast möjliga an- vändning. Med utredningens målsättning att kraftfulla insatser bör göras och väsentligt statligt stöd lämnas för att stimulera bredd- idrotten har det framstått som naturligt att vissa brister i nuvarande organisatoriska uppbyggnad av idrotten analyseras.

Det skulle enligt utredningens uppfatt-

ning vara av värde för idrotten om ett när- mare organisatoriskt samarbete kunde kom— ma till stånd mellan sådana förbund och organisationer som nu verkar på gemensam- ma fält inom idrotten. Sålunda borde ett samgående mellan Svenska simförbundet, Simfrämjandet och Svenska livräddnings- sällskapet innebära ökad organisatorisk slag- kraft för de båda senare organisationerna samt en önskvärd vidgning av arbetsfältet i riktning mot breddidrott för Svenska simför- bundet. På samma sätt anser utredningen det vara önskvärt med en ytterligare sam- ordning av de organisatoriska resurserna in- om skyttets och ridningens områden, allt i syfte att ge slagkraft åt vidgade insatser för sådan idrott i bred bemärkelse som utred- ningen vill kraftigt stimulera.

Utredningen anser att samma motiv, som redovisats för en anknytning av korpora- tionsidrottsförbundet och friluftsfrämjandet till riksidrottsförbundet, gäller för här nämnda, »nya» förbund.

Under avsnitt D ovan har utredningen räknat in kostnader för en allmän propa- ganda- och instmktionsverksamhet för breddidrott. Medel har beräknats för kon- sulenter med denna uppgift i sådan utsträck- ning att vid planperiodens slut det skall finnas en konsulent i varje RF-distrikt. Det ankommer på denne att hos föreningar, korpklubbar och motsvarande stimulera och i övrigt på olika sätt medverka till ökad idrottslig verksamhet inriktad på alla kate- gorier av medborgare. Självfallet ankom— mer det emellertid också på respektive cen- trala förbund att verka i denna riktning på det sätt vart och ett finner lämpligt.

Om statsmakterna uttalar sin anslutning till utredningens grundsyn att särskilda in- satser är erforderliga för att främja idrott av detta slag, bör denna princip komma till praktiskt uttryck vid fördelningen av statsanslag till specialförbund och till de motsvarande centrala organisationer som inte är anslutna till RF. Det ankommer på riksidrottsstyrelsen att på grundval av stats- makternas beslut och intentioner utforma idrottspolitiken så att avsedd verkan uppnås. Den föreslagna 15 %-iga ökningen får alltså

Tabell 16.3 Specialförbundens ekonomiska omslutning (stater) Sammanställning av specialförbundens (SF) beräknade kostnader och övriga inkomster (däri ingående ev. bidrag fr SOK) enl. avgivna stater budgetåret 1968/69 samt beviljade ordinarie statsbidrag till förbunden avseende samma budgetår.

Beräkn. totala kostn. Beviljade ordinarie Resp. SF :s beräkna- enl. av SF till RF in- statsbidrag till SF via de övriga inkomster givna stater för RF enl. deras stater för budgetåret budgetåret Specialförbund 1968/69 1968/69 1968/69 1. Badminton 170 000 135 000 35 000 2. Bandy ] 025 000 285 000 740 000 3. Basket 491 100 245 000 246 100 4. Bilsport 530 000 140 000 390 000 5. Bobsleigh 42 000 25 000 17 000 6. Bordtennis 748 000 410 000 338 000 7. Bowling 556 000 200 000 356 000 8. Boxning 105 000 70 000 35 000 9. Brottning 495 000 270 000 225 000 10. Bågskytte 178 000 145 000 33 000 11. Casting 52 000 47 000 5 000 12. Curling 288 000 100 000 188 000 13. Cykel 373 150 250 000 123 150 14. Dragkamp 39 600 35 000 4 600 15. Flygsport 320 000 130 000 190 000 16. Fotboll 3 493 000 800 000 2 693 000 17. Fri-Idrott 1 525 000 800 000 725 000 18. Fäktning 164 000 135 000 29 000 19. Golf 420 000 150 000 270 000 20. Gymnastik 1 457 000 1 100 000 357 000 21. Gång 297 000 235 000 62 000 22. Handboll 706 000 400 000 306 000 23. Ishockey 2 430 000 400 000 2 030 000 24. Judo 96 000 75 000 21 000 25. Kanot 248 000 200 000 48 000 26. Kanotsegling 36 000 35 000 1 000 27. Konståkning 219 000 130 000 89 000 28. Minigolf 133 150 75 000 58 150 29. Motorcykel 643 000 115 000 528 000 30. Orientering 747 000 485 000 262 000 31. Racerbåt 80 000 50 000 30 000 32. Ridsport 250 000 180 000 70 000 33. Rodd 213 000 165 000 48 000 34. Rugby 21 800 20 000 1 800 35. Segling 301 000 250 000 51 000 36. Simning 797 000 350 000 447 000 37. Skidor 1 351 000 700 000 651 000 38. Skolidrott 500 000 350 000 150 000 39. Skridsko 415 000 250 000 165 000 40. Skridskosegling 23 900 23 500 400 41. Sportdykning 75 000 40 000 35 000 42. Sportskytte 371 000 240 000 131 000 43. Tennis 702 000 300 000 402 000 44. Tyngdlyftning 272 000 210 000 62 000 45. Varpa 100 000 96 000 4 000 46. Vattenskidor 67 800 50 000 17 800 47. Volleyboll 137 000 105 000 32 000 48. Akademisk Idrott 210 800 170 000 40 800 49. Militär Idrott 215 000 100 000 115 000 24130 300 11271 500 12 858 800

RF:s totala avsättning för SF:s verksamhet utgjorde 1968/69 '12 000 000 kr. Utöver de enligt ovan specificerade ordinarie bidragen till SF 11 271 500 kr. utgick bidrag för elitinstruktion med 450 000 kr. och 278 500 kr. för under året anmälda särskilda behov. Anm.: SF:s stater för ifrågavarande budgetår (1968/69) inlämnades till RF för godkännande i juli månad 1968. Förbundens kostnader enl. första kolumnen ovan 24 130 300 kr. utgör således icke de faktiskt redovisade utfallen för 1968/69 utan dessa torde vara avsevärt högre.

ses som ett genomsnitt, inte som en rätt för varje Specialförbund eller motsvarande att räkna med en sådan årlig bidragsökning.

I tabell 16.3 redovisas specialidrottsför- bundens stater för budgetåret 1968/69. Som framgår av tabellen svarar nuvarande stats- bidrag för en mycket varierande andel av ett förbunds totala inkomster under året. För vissa mindre förbund (t.ex. badmin- ton, dragkamp, rodd, varpa) svarar stats- bidraget för nästan hela den redovisade in- komsten. I andra förbund (t. ex. fotboll, is- hockey, motorcykel, bilsport) utgör statsbi- draget en mindre andel av den totala staten. Merparten av inkomsterna utgörs i dessa fall av andel i match— och tävlingsinkoms- ter, spelarlicenser, registreringsavgift eller liknande samt inkomster av internationella arrangemang.

Det är i överensstämmelse med utredning— ens intentioner att när statsmedel fördelas till specialidrottsförbunden (motsvarande) hänsyn tas till möjliga inkomster av annat slag. Vissa av de centrala organisationerna har möjlighet att bidra till finansieringen av sin verksamhet genom inkomster från den idrottsliga verksamheten.

I detta sammanhang bör nämnas att ut— redningen övervägt skälen att föreslå änd— rade regler för beskattning av idrottsföre- ningar och idrottsorganisationer. Sedan nö—. jesskatten avskaffats på idrottsevenemang och sedan fr.o.m. 1969 års taxering nya anvisningar tillämpas för beskattning av idrottspriser kvarstår nämligen problemet att idrottsföreningar och idrottsorganisatio- ner i likhet med andra juridiska personer saknar fullständig rätt till resultatutjämning, vilket i vissa fall medfört problem i sam- band med tillfälliga inkomster av t. ex. in- ternationella arrangemang. Samtidigt har of- ta förelegat kostnadsmässiga åtaganden som varit förknippade med den tillfälliga inkoms— ten. De flesta föreningar och förbund sak- nar avskrivningsbara tillgångar och kan som regel inte heller utnyttja den rätt till förlust— utjämning som tillkommer idrottsförening och idrottsorganisation i likhet med annan juridisk person. Utredningen har vid dessa överväganden inte funnit bärande skäl att

föreslå beskattningsregler för idrottsorgani- sationer som skulle ge förmåner vilka andra ideella organisationer inte har. Utredningen förutsätter dock en generös tillämpning av nuvarande regler — bl. a. vid beskattning av tillfälliga internationella arrangemang som är förbundna med flerårsåtaganden om framtida deltagande utomlands — samt att vid en eventuell ändring av nuvarande regler om resultatutjämning hänsyn tas till ovan nämnda problem inom idrottsrörelsen.

I. Frivilliga skyttet

Till detta ändamål har hittills anvisats anslag under fjärde huvudtiteln. För verksamheten har redogjorts i avsnitt 4.3.11. Sportskytte- förbundet får visst bidrag av dessa medel men får sitt huvudsakliga stöd från fonden för idrottens främjande av de medel som fördelas av RF. Så som närmare anges i ka— pitel 7 föreslås ifrågavarande medel till den frivilliga skytterörelsen i fortsättningen utgå ur anslaget Centralt stöd till idrotten i stället för från anslag under fjärde huvudtiteln.

Enligt idrottsutredningens definition av idrott är den verksamhet som utövas inom det frivilliga skytteväsendet att hänföra till idrott. Inom skytteväsendet torde man va- ra av samma uppfattning. Att likväl denna del av vår idrott hittills erhållit sitt statsstöd över fjärde huvudtiteln beror givetvis på den försvarsnytta som det frivilliga skyttet re- presenterar. Emellertid uppnås denna nyt- ta oberoende av över vilken del av statsför- valtningen som statsmedel tillförs skyttet. All konditionsfrämjande idrott har en posi- tiv försvarseffekt. Viss idrott, t. ex. oriente- ring och skidåkning, har därtill en speciell försvarsnyttig effekt.

När nu starka skäl talar för en allmän anslagsmässig samordning för idrotten i bred bemärkelse, är det frivilliga skytteväsendets militära värde inte tillräckligt motiv för att göra undantag för den del av idrotten som skyttet representerar. I den mån verksamhe— ten inom skytteväsendet behöver anpassas till militära krav kan självfallet detta ske även om statsstödet utgår ur ett allmänt

idrottsanslag.

Anslaget till den frivilliga skytterörelsen har de senaste åren ökat med ca 100 000 kr. per år. Verksamheten mätt i antal skott sy- nes något ha stagnerat de sista åren. Idrotts- utredningen tar hänsyn härtill vid beräk- ningen av medel till skyttet under planperio- den. En utgiftsutveckling som innebär ök— ning av stödet med 0,1 milj. kr. per år över- ensstämmer med den iakttagna trenden de senaste åren.

L. Övrigt

Till denna anslagsgrupp har förts dels såda- na diverseposter som består av småanslag om något tusental kronor, dels de medel som från fonden för idrottens främjande ställs till skolöverstyrelsens förfogande för »kurser i gymnastik, lek och idrott samt simning och livräddning för lärare, lärarin— nor, lärarkandidater och seminarieelever vid läraranstalter under skolöverstyrelsens inse— ende», budgetåret 1969/70 280 000 kr. Till ändamålsgruppen har slutligen också förts de medel f. n. 700 000 kr. som från idrotts- fonden anslås direkt till föreningar inom RF.

Utredningen anser det inte motiverat att skolöverstyrelsen skall disponera särskilda medel från idrottsanslagen för kursverksam- het som kan sägas vara en integrerad del av undervisningen i gymnastik, lek och idrott vid de skolor där detta ämne ingår som ett led i undervisningen. För kursverksamhet utanför skolans ram där lärare och lärar— kandidater får utbildning bör användas me- del som enligt A. i 5-årsplanen disponeras av RF för ledarutbildning och kursverksam- het.

De medel som ställts till RF:s förfogande för föreningars verksamhet har allteftersom en klarare uppdelning i centrala och lokala uppgifter vuxit fram, kommit att utgöra en successivt minskad andel av statens anslag till idrotten. I stället har de resurser som ställts till förfogande för föreningarna från centralt håll i allt större utsträckning kom- mit att utgöras av stöd till fritidsgrupper för ungdom. Utredningen anser inte skäl före- ligga att bibehålla den särskilda posten till

föreningars verksamhet. Dessa medel bör ställas till RF:s förfogande för andra ända- mål, vartill behov kan uppkomma under planperioden. Föreningarna bör i enlighet med den uppdelning i ansvarsområden som utredningen föreslår få sitt stöd från pri— märkommuner. Utredningen har föreslagit en kraftig uppräkning av det stöd som via fritidsgrupperna direkt tillförs föreningarna.

Q. Föreningsanläggningar, friluftsanlägg- ningar, m. m.

Till denna ändamålsgrupp har sammanförts dels sådant stöd till anläggningar som nu ut- går från idrotts- och friluftsfondema (se av— snitt 7.4), dels det anslag Svenska turistföre- ningen erhåller från fonden för idrottens främjande (1969/70 26 000 kr.), dels de medel som årligen ur fonden för frilufts- livets främjande ställs till förfogande för vis- sa organisationer för servicefunktioner som de utför åt det allmänna. De uppgifter som avses har redovisats i avsnitt 7.3.

Beträffande den senare bidragstypen har utredningen som princip angett att organi- sationer som gör insatser inom idrott i bred bemärkelse men som har sin huvuduppgift inom andra sektorer av samhällsverksamhe- ten bör få hela sitt anslag från ett enda håll. I enlighet härmed har sålunda utred- ningen instämt i det förslag om avveckling av de särskilda anslagen till ungdomsidrott som vissa icke idrottsorganisationer idag er- håller (se avsnitt 7.3). Endast i den mån sär- skilda tjänster av allmän karaktär tillhanda- hålls av en organisation som inte är idrotts— organisation kan det vara befogat att denna får stöd ur det föreslagna anslaget Centralt stöd till idrotten. Den verksamhet som na- turvårdsverket hittills betalat viss ersättning för måste bedömas från denna utgångspunkt. Även i fortsättningen kan köp av sådana tjänster bedömas ske. Det torde i första hand ankomma på naturvårdsverket att be- döma omfattningen härav. Utredningen har inte närmare behandlat verksamhet av detta slag och har därför ingen grund för specifi- cerat förslag.

För hela anslagsområdet beräknas en år— lig ökning med 1,0 milj. kr. från och med planår 2.

R. Småbåtshamnar

Från och med budgetåret 1969/ 70 har det särskilda stödet till småbåtshamnar överflyt— tats från sjätte till nionde huvudtiteln. Att detta stöd har ett närmare samband med fri- luftsliv än med kommunikationsfrågor kan därmed sägas ha kommit till uttryck i hand- läggningen inom Kungl. Maj:ts kansli.

Utredningen ser detta stöd som en inte- grerad del av stödet till idrott och frilufts- liv. Så som angetts i kapitel 7 bör natur- vårdsverket fördela medlen också i fortsätt- ningen. Utredningen har för sin del beräk- ningsmässigt kalkylerat med ett medelsbehov under planperioden om 4,0 milj. kr./ år, vilket är den bidragsram som varit gällande de senaste åren. En sådan ram om 4,0 milj. kr. gäller också för 1969/ 70 medan däre- mot något anslag ej upptagits på grund av reservationer under anslaget. Utredningen för därför upp ett behov av 4.0 milj. kr. per år under planperioden.

Med tanke på att innehav av fritidsbåtar blir allt vanligare och att en expansion av verksamheten med fritidsbåtar Och gästham- nar mot den bakgrunden ter sig naturlig, anser utredningen det motiverat att stödet till denna verksamhet utreds i särskild ord- ning. I samband med en sådan översyn kan också frågan om obligatorisk registrering och avgiftsbetalning för bl. a. fritidsbåtar prövas.

Reservation

av ledamoten Brodd

Jag är ense med utredningen om att avvisa den konstruktion av myndighetsfunktionen, som ledamoten Henry Ohlson utvecklat i sin reservation. Det skulle enligt min be- dömning vara olyckligt för den samlade svenska idrottsrörelsen, om ett idrottsför- bund, som de facto inte är något annat än ett mycket stort specialidrottsförbund med sin naturliga hemvist i RF, genom att stäl— la sig utanför detta gemensamma samarbets- och serviceorgan kunde föranleda statsmak- terna att skapa ett slags råd med ungefär- ligen den uppbyggnad Ohlson skisserat. Jag ansluter mig således på de av utredningen anförda skälen till utredningens förslag, att riksidrottsstyrelsen skall betros med den i kapitel 15 närmare redovisade myndighets- funktionen.

Jag kan å andra sidan förstå, att riksom- fattande idrottsorganisationer, som inte an- ser sig böra tillhöra RF, kan bedöma ut- redningens konstruktion av riksidrottsstyrel- sen i dess egenskap av utövare av myndig- hetsfunktionen som bristfällig i vad avser det allmännas insyn i styrelsen och RF. Det är nämligen av utomordentlig vikt, att riks- idrottsstyrelsens oväld inte kan sättas i fråga.

Sett uteslutande ur statsnyttans synvinkel vore den mest effektiva lösningen sannolikt, att Kungl. Maj:t förordnade RF:s ordföran- de, tillika riksidrottsstyrelsens ordförande och RF:s generalsekreterare. Denna ordfö-

rande skulle m. a. 0. vara heltidsanställd och hans ställning inom organisationen närmast att likna vid en generaldirektörs i ett äm— betsverk. En sådan ordning synes mig emel- lertid mindre lämplig, eftersom största hän- syn måste tas även till idrottsrörelsens hävd- vunna fria uppbyggnad och ställning, som också enligt utredningsdirektiven bör beva- ras. Därför synes det inte heller påkallat, att Kungl. Maj:t skulle äga att förordna RF:s generalsekreterare.

En rimlig kompromiss mellan vad som ur statsnyttans och idrottsrörelsens extrema synvinklar kunde synas bäst, vore enligt min mening, att det nuvarande systemet med Kungl. Maj:ts ombud ersattes med den ord- ningen, att Kungl. Maj:t förordnade riks- idrottsstyrelsens ordförande samt en ledamot av styrelsen. Därmed borde även de far- hågor, som torde utgöra skälen för ledamo— ten Ohlsons reservation, bli utan grund.

Systemet med en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande och ytterligare en styrelseleda- mot innebär dessutom en väsentlig princi- piell förbättring jämfört med det nuvaran- de med Kungl. Maj:ts ombud, ett system som utredningens majoritet vill vidareut- veckla (se kapitel 15). I detta system är ett slags vetorätt inbyggd för vartdera ombu- det med den innebörden, att ombudet kan tvinga riksidrottsstyrelsen att överlämna av- görandet i ärende av ekonomisk natur till regeringen, fastän ombudet är ensamt om sin mening. Det förhållandet att vetorätten

sällan eller aldrig tillämpa-ts, ändrar inte min uppfattning om det principiellt betänk- liga i systemet: Det är naturligt, om riks- idrottsstyrelsen (tidigare förvaltningsutskot- tet) föredrar att böja sig för eller kompro- missa med ombudet framför att överlämna avgörandet till Kungl. Maj:t, vars vilja så- ledes inte blir känd. Kungl. Maj:ts ombud kan m. a. o. tillskansa sig en otillbörlig makt— ställning.

I det av mig förordade systemet avstår riksidrottsmötet visserligen från rätten att utse riksidrottsstyrelsens ordförande och yt- terligare en styrelseledamot (mötet utser än- då nio ledamöter), men ordföranden och styrelseledamoten blir underkastade vanliga rösträttsregler, dvs. får en röst var — ord- föranden dessutom utslagsröst vid lika röst- tal, när lotten inte skall avgöra — men ingen vetorätt med ovan angivna innebörd. Resultatet blir således en fördjupad demo- krati och en ytterligare garanti för RF:s fria ställning. Det allmännas insyn blir avse- värt förstärkt. Beslutanderätten stannar ändå alltid hos riksidrottsstyrelsen.

Enligt RF :s stadgar skall riksidrottsmötet utse RF:s ordförande, RF:s Vice ordförande och riksidrottsstyrelsens ordförande. Enligt hävd deltar de båda förstnämnda aldrig i förbundets löpande verksamhet. De utgör riksidrottsmötets presidium och fullgör el— jest vissa representa-tiva uppgifter. Det kan förefalla egendomligt, om Kungl. Maj:t skul— le utse styrelsens ordförande, medan riks- idrottsmötet utser RF:s ordförande och vice ordförande. Några stadgeenliga hinder tor- de i och för sig inte möta för att förena funktionerna som RF:s ordförande och riks- idrottsstyrelsens ordförande, ehuru detta ald- rig varit avsett. RF:s nuvarande ordförande har låtit förstå, att han relativt snart ämnar frånträda ordförandeskapet. Även om jag inte ser några formella hinder för att bevara det nuvarande systemet med ett förbunds- presidium och en styrelse med eget presi- dium, synes det mest rationella och riktiga i ett läge, där Kungl. Maj:t förordnar sty- relsens ordförande, vara, att förordnandet avser även ordförandeskapet i RF. Detta med personalunion är emellertid inte av-

görande för den av mig tänkta ordningen. Enligt min mening borde utredningen så- ledes ha ställt det villkoret för att riksidrotts- styrelsen skulle betros med myndighetsfunk— tionen, att RF ändrade sina stadgar så, att RF:s, tillika riksidrottsstyrelsens ordföran- de — eller, utan ändring i valsättet för RF:s presidium, riksidrottsstyrelsens ordförande — och ytterligare en styrelseledamot utsågs av Kungl. Maj:t för tiden från avslutningen av ordinarie riksidrottsmöte till och med nästföljande ordinarie riksidrottsmöte.

Reservation

av ledamoten Ohlson

Undertecknad ansluter sig till utredningens förslag att sammanföra de statliga anslagen från fonden för idrottens främjande under tionde huvudtiteln, fonden för friluftslivets främjande under nionde huvudtiteln, frivil- liga skytteväsendet under fjärde huvudti- teln samt anslaget till idrottsorganisationer- na för fritidsgruppverksamheten under åt- tonde huvudtiteln.

Detta gäller också utredningens förslag om att statens stöd till idrott och frilufts- liv delas i två anslagsformer, dels till or- ganisations- och aktivitetsstöd, dels till an- läggningsstöd.

Förslaget om dispositionen av anslaget till organisations- och aktivitetsstödet samt Riksidrottsstyrelsen (R.S.) i Sveriges riks- idrottsförbunds (R.F.) roll i detta samman- hang kan jag däremot icke biträda utan re- serverar mig mot detta förslag. Majoriteten i utredningen har ansett att R.S. härvidlag skall ha funktionen som »i myndighets stäl- le» med uppgift bland annat att svara för planering, petitaarbete, äskande, fördelning och utanordnande av tilldelade medel, kon— troll av budgetutfall m.m. på idrottens, friluftslivets och skytterörelsens område. Icke bara för de egna organisationerna inom R.F., utan även för organisationer som står utanför R.F:s krets, men som är berättigade till statsstöd ur den sammanslagna potten för idrotts-, friluftsliv och skytte.

I utredningens skrivning angående myn- dighetsfunktionen nämns alltför starkt att R.S. har haft och har förtroendet att vara en »myndighet» och att detta på ett na- turligt s'att byggts in i R.S. verksamhet utan att R.F:s karaktär av fri organisation även— tyrats. Som exempel nämns R.S. ställning gentemot korporationsidrottsrörelsen att R.S. på anmodan av Korpidrottsförbundet rekvirerar anslagsmedel från statskassan samt vidarebefordrar dessa till organisatio- nen. Dessutom att R.S. har fullmakt att vara kontrollerande myndighet. Dessa upp- gifter, som icke är av beslutande art, kan icke betraktas som en myndighetsfunktion. Att vara remissinstans till Kungl. Maj:t i idrottsfrågor har ju icke endast varit en R.S. angelägenhet utan detta har alla de större idrottsorganisationerna även fått del- taga i.

Utredningsmajoritetens förslag måste en- ligt min mening föranleda mycket starka betänkligheter och en rad skäl kan noteras som visar förslagets defekter. Förslaget in- nebär bl. a. att en organisation där staten har ett begränsat inflytande och där en rad organisationer med idrotts— och friluftsliv på programmet ej är representerade, de facto kommer att inom ramen för anvisade medel bestämma den idrottspolitik som skall föras R.S. skall alltså kunna avgöra om man skall satsa mer eller mindre på organisa— tionsstöd eller den levande idrotten, på den mer avancerade idrotten eller motionsidrott,

på friluftsaktiviteten eller skytte o.s.v. En dylik ordning skulle vidare leda till en uni- formitet och likriktning på idrottens områ- de som icke stämmer med de demokratiska principer, som vi alla i idrottsutredningen förklarat oss vilja slå vakt om. Uppenbar risk kan komma att föreligga för att vad R.F., såsom varande den största organisa- tionen äskar och beräknat erhålla, skall vara normgivande för andra organisatio- ner. Således om R.S. anser sig kunna bevil- ja R.F. organisationerna en höjning av de- ras anslag med t. ex. 10 procent så synes det orealistiskt tro att R.S. kan bevilja en organisation utanför R.F. mera.

Det kan icke vara riktigt bl. a. ur rätt- visesynpunkt att en av de organisationer som är beroende av bidrag ur det gemen- samma idrottsanslaget skall bestämma inte bara vad man själv skall ha utan även vad andra utanför dessa organisationer skall er- hålla. Flera av de organisationer som står utanför R.F. är betydande inom idrotten och friluftslivet. De är bl.a. korporations- idrottsrörelsen. skytteväsendet, friluftsfräm- jandet samt några ridsportsorganisationer.

Ledamöterna i R.S. som sålunda skall be- stämma om anslagsfördelningen är föreslag- na av någon organisation inom R.F. och valda på idrottsriksdagen. Dessa ledamöter kommer enligt min mening att utsättas för hårt tryck från R.F:s medlemsorganisationer och deras objektivitet kommer att utsättas för mycket svåra prov.

Vederbörande skall bevaka så att »mo- dem-förbundet, t. ex. ett Specialförbund, er- håller så stor del av anslaget som är möj- ligt, dels skall han tillse att de andra special- förbunden, distriktsförbunden och andra av- delningar inom R.F. får de event. höjningar som kan anses skäligt. Därutöver skall ve- derbörande lägga sitt ord och röst för event. höjda anslag till organisationer som står utanför R.F. Jag anser detta vara en mycket svår position. Tydligt är att R.S. ställning blir mycket flexibel. Dels skall den verk- ställa Kungl. Maj:ts åliggande och dels va- ra verkställande organ för alla förbunden inom riksidrottsförbundet.

Detta innebär att ombuden på årsmötet

— Idrottsriksdagen — måste beakta att dess styrelse även har myndighetsfunktion gent— emot staten och i den egenskapen kanske ibland måste gå »sin väg» i t.ex. idrotts- politiska och ekonomiska frågor.

En mycket väsentlig fråga är även vilken garanti som kommer att finnas att ledamö- terna i R.S. har en bred allmän syn på idrottsfrågorna och är väl initierade så de även kan behandla frågor vad det gäller skyttet, korpidrotten och friluftslivet.

Dessutom vill jag även peka på den en- ligt min mening mycket viktiga invänd- ningen mot majoritetens förslag att kravet på offentlighetsprincipen härigenom icke blir tillgodosett i tillräcklig utsträckning. Tillgodoseendet härav måste vara självklart, framförallt här, där det är fråga om en verksamhet som i hög grad tilldrar sig all- mänt intresse och desto mer som avsikten är att denna verksamhet skall få betydligt förbättrade ekonomiska resurser. R.S. som är en styrelse i en enskild organisation, även om den skall fungera som myndighet, är inte skyldig att tillgodose kravet på offentlig in- syn, d. v. 3. att t. ex. styrelseprotokoll och därtill hörande handlingar, ingivna ansök- ningar, redogörelser m.m. skall vara of- fentliga handlingar som vem som helst får ta del av. En statlig myndighet är grundlags— enligt skyldig att tillgodose offentlighets- kravet.

Anordningen med Kungl. Maj:ts ombud ger visserligen en viss garanti för objektivi- tet och öppnar till en del möjligheterna till insyn. Det synes emellertid omöjligt att Kungl. Maj:ts ombud, även om det blir två — något som de i praktiken även är nu — skall kunna medhinna att granska något större del av förekommande ärenden. Där- till kommer att Kungl. Maj:ts ombud liksom nu endast torde komma i kontakt med åren- den på styrelsenivå. Ärenden på direktörs- nivå, som är avsedda att öka i antal och som även kan vara av väsentlig art, torde av tidsbrist i stor utsträckning bli undan— dragna granskning.

Som framgår av det föregående innebär majoritetens förslag uppenbara risker för irritationer och konflikter mellan R.F. och

organisationerna utanför. Det nuvarande goda samarbetet kan försämras eller rent av äventyras.

De nu påtalade omständigheterna gör att enligt min mening det icke kan vara till- fredsställande att R.F:s styrelse (R.S.) får den funktion med avseende å anslagsför- delning m.m. som utredningens majoritet avsett. Istället bör på idrottens område som på andra liknande håll inom statsförvalt- ningen skapas ett neutralt organ — en nämnd eller ett råd — i fortsättningen benämnt råd — som får myndighets ställning — likvärdig majoritetens förslag för R.S. och som under Kungl. Maj:t kan ta befattning på olika sätt med i första hand anslagen till idrotten och ge en överblick över de behov som kan föreligga samt tjänstgöra som opartisk råd- givare. Ett dylikt organ torde främst komma att arbeta som en remiss- och beredande in- stans och avge yttrande rörande idrotten. Jämsides med den rådgivande funktionen, som givetvis kommer att intaga en central plats, skall rådet föra en aktivt planerande verksamhet på idrottens område i nära sam- arbete med landsting och kommun samt idrotten närliggande organisationer. Rådet skall också i den utsträckning som bestäm- mes fördela bidrag till olika ändamål.

Med anledning av vad majoriteten utta- lat om idrottens samarbetsnämnd, vill un- dertecknad som varit ledamot av sagda nämnd sedan dess tillkomst år 1963 fram-

hålla följande. Det av mig föreslagna »rådet» skall icke sammanblandas med samarbetsnämnden. Denna har enligt min mening endast tagit till sin uppgift att vara ett på idrottens om- råde allmänt rådgivande — och samarbets- organ, där gemensamma och andra frågor kan tas upp och diskuteras samt övervägas. Något budgetgranskande organ i egentlig mening har avsikten icke varit att nämnden skulle bli. Det synes heller icke ha varit möjligt med den sammansättning nämnden fått med ett dominerande inflytande från R.F. och Korpen samt endast en i egentlig mening neutral ledamot, ordföranden.

Efter det nämnden verkat ett par år och då det sålunda kunnat finnas anledning att

se över dess uppgifter och arbetsformer till-- kom idrottsutredningen. I avvaktan på dess resultat har några ändringar ej påkallats.

Det organ jag föreslår — »rådet» — skall ha och får även enligt förslaget till skill- nad mot den nuvarande samarbetsnämn- den en sådan sammansättning att det blir möjligt för rådet att ta upp och handlägga alla de frågor som normalt ligger inom ra- men för myndighetsfunktionen.

Talet om att idrottens organisationer blir tillbakaträngda och icke blir styrande och bestämmande om ett »råd» tillsättes mel- lan Kungl. Maj:t och idrottens organisatio- ner måste vara en felbedömning. Idrottens organisationer har hitintills aldrig varit när- mare beslutsorganet : departementet, än att vara rådgivande samt tjänat som remiss- instans. I och med att ett särskilt råd till- sättes med stark representation även från idrottens organisationer och får ställning och befogenhet som »myndighet» visar väl klart att idrottsrörelsen jämfört med dagslä- get istället har flyttat fram sina positioner och att idrottens representanter sitter med i avgörande och beslutande instans vilket de icke gör idag. Hur effektivt detta kommer att verka blir ju helt beroende på ambitio- nen och kunnandet från idrottens represen- tanter. I det stora sammanhanget måste vi- dare den mer vidgade representation som ett demokratiskt sammansatt >>råd» har va- ra effektivare och värdefullare än en organi- sation på området.

Tillkomsten av det föreslagna rådet blir självfallet inget hinder för idrottens orga- nisationer att även i fortsättningen arbeta fritt och självständigt. Något statligt ingri- pande i idrottsrörelsens arbete och plane- ring är icke avsett med rådet.

Som ordförande i rådet kan fungera t. ex. chefen för socialstyrelsen, skolöver- styrelsen eller naturvårdsverket. Samtliga dessa verk har direkt eller indirekt anknyt- ning till idrottsrörelsen. Inget hindrar själv- fallet att ordförande kan utses utanför den nu nämnda kretsen. Av rådets övriga leda- möter bör det övervägande flertalet repre- sentera olika riksorganisationer på idrot— tens, friluftslivets och skytteområdet, som

förväntas få bidrag från det berörda ansla- get. De organisationer, som i första hand bör komma ifråga, skall vara riksidrotts— förbundet, korporationsidrottsrörelsen, fri- luftsfrämjandet samt skytterörelsen. Härvid skall iakttagas att R.F. såsom varande den största organisationen skall ha en represen- tant mer än andra idrottsorganisationer till- hopa. Rådet bör vidare ha en representant

från vardera kommun- och landstingsför- bundet.

Slutligen bör i rådet också ingå en eller ett par personer utan organisationstillhörig— het men med en allmän överblick och kän- nedom om idrotts- och närliggande områ- den, t.ex. lämpligen riksdagsmän med dyli- ka kvalifikationer.

Förslaget åskådliggörs i Figur B.l.

Figur B.] Förslag till organisation för rådgivande och planerande organ på idrottens, friluftslivets och skyttets område.

RÅDET Beredning Sekretariat i ? Ordförande och event. sekreterare tillsättes Representanter från: av Kungl. Maj:t eller av chefen för det de- Kommunforbundet partement som skall handlägga frågor rö- Landstingsforbundet rande anslag till idrotten. Dessutom tillsättes Riks1drottsforbundet" på motsvarande sätt ett par personer utan KorporattonSidrottsforbundet organisationstillhörighet t.ex. riksdagsmän. Friluftsl'ramjandet Skytterorelsen

En fördel med att utse en av de nämnda verkscheferna till ordförande kan vara att man därvid åtminstone till en början kan knyta rådets kansli till ämbetsverket ifrå-

ga för att därigenom minska personalkost- naderna. En dylik anordning måste enligt mitt sätt att se bli betydligt billigare än att rusta upp R.S. på sätt majoriteten föreslår.

Allmänt

För att få idrottens betydelse för den före— byggande och rehabiliterande hälsovården belyst har idrottsutredningen låtit ett antal framstående medicinska experter utveckla sina erfarenheter och rön på området. Idrot— ten och hjärt—kärlsjukdomama behandlas av professor T. Sjöstrand, Kondition och hälsa av laborator P.-O. Åstrand, Träning som profylax mot ryggsmärtor av professor E. Brodin, Idrott och rehabilitering av docent I. G. Porjé, Sjukvård och förebyggande häl- sovård — några funderingar av laborator P.-O. Åstrand samt Några pedagogisk-psy- kologiska aspekter på idrott och idrottsforsk- ning av fil. dr. T. Stockfelt.

1. Idrotten och hjärt—kärlsjukdomarna av professor T. Sjöstrand

Hjärt—kärlsjukdomarna utgör för närvaran- de den vanligaste dödsorsaken i de ekono- miskt bättre lottade länderna. Till en del förorsakas dessa sjukdomar av medfödda missbildningar och förändringar i hjärtats klaffapparat eller muskulatur till följd av infektioner. Den ojämförligt största delen förorsakas emellertid av åderförkalkning (arterioskleros) i hjärtats egna kärl och i de större blodkärlen, särskilt i hjärnan. Under det att hjärtsjukdom som följd av infektio- ner minskar undan för undan på grund av effektiv behandling med tillgängliga läke-

medel (antibiotika) ökar frekvensen av hjärt- sjukdomar på arteriosklerotisk bas. Detta beror i första hand på den stigande me- dellivslängden men dessutom på faktorer i livsföreningen och miljön som framkallar eller påskyndar uppkomsten av de arterios- klerotiska förändringarna. Det torde vara uppenbart att mycket är att vinna på ökad kunskap om vilka dessa faktorer är för att kunna minska sjukligheten och förlänga li- vet för många. Under det senaste årtiondet har också ett intensivt arbete nedlagts av forskarna på att nå ökade kunskaper på detta område.

Man anser sig sålunda veta att åderför- kalkningen ej har en enda orsak utan att das uppkomst, omfattning och svårighets- grad betingas av flera faktorer och såväl inre, d.v.s. till individen knutna faktorer (till en del medfödda), som yttre, d. v. s. fak- torer som kan hänföras till miljön och livs- föringen. Man kan därför ej vänta sig att kunna förhindra uppkomsten av arterios- kleros genom att utesluta enbart en av dessa faktorer. Lika lite är att förvänta att en faktor som påskyndar åderförkalkningen alltid påvisas hos individer med sjukdomen eller att individer till vilka denna faktor kan hänföras också har sjukdomen. Saknas nämligen andra faktorer i samspelet behö- ver sjukdomen ej uppträda.

Av detta framgår att man ej kan vänta sig att finna ett enkelt och klart påvisbart samband mellan olika miljöfaktorer och

uppträdandet av sjukdomen. Det blir där- för svårt att leda i bevis att en viss faktor verkligen spelar en viktig roll för uppkoms- ten av sjukdomen. Bevisföringen måste där- vid grundas på stort upplagda undersök- ningar på olika befolkningsgrupper och på jämförelser mellan befolkningen i olika län— der, som varierar i sin livsföring, för att söka belysa samband mellan sjukdomen och olika faktorer. Resultatet av dylika epide- miologiska undersökningar blir sällan en- tydigt, varför olika tolkningar kan ges in- till dess ett flertal undersökningar med olika utgångspunkter och på olika material så överensstämmer att tillfälligheter kan ute- slutas. I det följande göres ett försök att värdera resultatet av publicerade undersök— ningar av detta slag.

En nedärvd disposition för arterioskle- ros i hjärta och kärl synes vara den vik- tigaste förutsättningen för uppkomsten av mera höggradig åderförkalkning i åldrar un- der 50 år. Hos de disponerade individerna kan vissa förändringar i blodet påvisas som tyder på en rubbning av ämnesomsättning- en. Övernäring och fetma påskyndar hos dessa uppkomsten av förändringarna. Stress, cigarrettrökning, hektisk livsföring synes också kunna verka påskyndande.

Ju fler accelererande faktorer som före- ligger desto större är risken för att sjukdo- men utvecklas och leder till en förtidig död. Sockersjuka och högt blodtryck är sjukdomar som i hög grad verkar accelere— rande på åderförkalkningen i hjärta och kärl även hos individer som i övrigt ej visa särskild disposition. Å andra sidan kan återhållsamhet med mat och dryck, avstå- ende från cigarrettrökning, sunda levnads- vanor utan psykisk stress verka fördröjande på hjärt—kärlförändringarna hos de särskilt disponerade individerna.

Sjuklighet och död till följd av åderför- kalkning i hjärta och kärl är mindre vanligt i åldrar under 50 år, men blir allt vanligare vid högre levnadsålder. Åldrandet utgör så- ledes den mest disponerande faktorn över huvudtaget. Ju äldre individen är desto mindre roll synes däremot de nämnda äm— nesomsättningsrubbningarna spela och likaså

övernäring och fetma. Däremot spelar arvs- anlag en viktig roll även för uppkomsten av sjukdomen hos äldre. Fysisk inaktivitet sy- nes hos de högre åldrarna påskynda upp- komsten av åderförkalkningen och förtidig död. Detta stödes av ett flertal undersök- ningar varvid man särskilt studerat före- komsten av dödsfall i hjärtinfarkt (blod- propp i hjärtats egna kärl). Bland annat har man indelat en större befolkningsgrupp allt- efter graden av fysisk aktivitet i yrkesutöv- ningen respektive utanför arbetet, såsom motion eller sportslig aktivitet av något slag. Det högsta antalet dödsfall per visst antal observerade individer förekom i grup- pen med låg fysisk aktivitet i arbetet och ingen fysisk aktivitet utanför arbetet. Det lägsta antalet fann man i den grupp av in- divider, vars arbete krävde fysisk aktivitet, och vilka dessutom deltog i fysiskt aktive— rande fritidssysselsättningar.

Även jämförande undersökningar över fö- rekomsten av hjärtdöd i olika yrkesgrupper med olika fysisk aktivitet, såsom farmare i USA med små respektive stora odlingsarea— ler (varvid farmaren icke själv deltager i kroppsarbetet), busskonduktörer och buss- förare i London talar i samma riktning. Un- dersökningar på befolkningen i olika län- der synes visa en lägre sjuklighet och död- lighet i hjärt—kärlsjukdomar där det dag- liga livet kräver högre fysisk aktivitet.

Undersökningar av detta slag ger givet- vis endast indirekt stöd åt uppfattningen att fysisk aktivitet kan motverka uppkomsten av hjärtinfarkt med dödlig utgång. I experi- mentella undersökningar på djur, som till- förts ämnen som kan framkalla åderför- kalkning har man emellertid sökt direkta bevis för den gynnsamma effekten av kroppsarbete. En del undersökningar talar väl härför under det att andra ej äro enty- diga. Detta kan bero på att man ej kan di- rekt jämföra kärlförändringama hos expe— rimentdjur med åderförkalkningen i högre ålder hos människan. Man har även gjort iakttagelser över effekten av fysisk aktivi- tet hos individer som redan visat symtom på hjärt-kärlsjukdom och ansett sig finna stöd för uppfattningen att man därigenom

kan gynnsamt påverka tillståndet. I rehabi- literingen av individer med hjärt-kärlsjuk- dom rekommenderas därför regelbunden fy- sisk aktivitet.

De övervägande indirekta stöd som fram- lagts för att fysisk inaktivitet kan vara en disponerande faktor för och att fysisk akti- vitet kan fördröja uppkomsten av åderför- kalkning företrädesvis i hjärtats kärl och hos människor i övre medelåldern och äldre har befunnits tillräckliga för att olika lä- karorganisationer i världen ansett sig böra rekommendera allmänheten att öka den fy- siska aktiviteten för att därigenom söka motverka uppkomsten av arteriosklerotiska hjärt-kärlsjukdomar.

En grupp hjärtsjukdomar brukar benäm- nas funktionella, vilket innebär att man vid dessa saknar påvisbara anatomiska för- ändringar i hjärtat. Det är då fråga om rubbningar av hjärtats arbetssätt som kan förorsakas av retningar via nervsystemet el- ler hormoner i blodet. Dessa sjukdomar le- der i och för sig ej till för tidig död men kan vara mycket plågsamma och förorsaka ned- satt arbetsförmåga intill fulllständig inva- liditet. I en del fall har det visat sig att rubbningen helt kan botas och i andra fall väsentligt förbättras genom fysisk träning. Mycket talas för att fysisk inaktivitet dis- ponerar för sjukdomen hOS särskilt dispo- nerade individer och att den ej skulle ha framkommit under fysiskt mera krävande förhållanden. Kombinationen psykisk stress och fysisk inaktivitet synes således kunna provocera sjukdomen hos vissa individer, vilket kan förklara att sjukdomen tycks ha ökat i frekvens under senare år och börjat tilldra sig alltmer intresse från läkarnas sida.

Även för uppkomsten av blodpropp i de större blodådrorna (venerna), vilka av och till kunna lossa och täppa till lungornas pulsådror, spelar fysisk inaktivitet en uppen- bar roll. Sjukdomen är särskilt vanlig vid stillaliggande, såsom efter operationer eller vid hjärtinfarkt. För att förhindra den- samma försöker man numera förkorta ti— den för strikt sängläge och så snart som möjligt få upp patienten. Blodpropp upp-

träder emellertid även hos människor som ej är sängliggande och man har då anled- ning förmoda att relativ fysisk inaktivitet har verkat disponerande.

En fråga som ofta ställes är om hårt trä- nande idrottsmän kan ådra sig hjärtsjuk- dom genom träningen. En annan fråga är om fysisk träning i ungdomsåren kan för- hindra uppkomsten av hjärtsjukdom senare i livet. För att få svar på dessa frågor har man undersökt f. d. idrottsmän som uppnått medelåldern eller högre ålder. En jämfö- relse med andra grupper har gjorts beträf- fande sjukdomsbesvär, fysisk arbetsförmåga och antal dödsfall. Emot en sådan jämfö- relse kan den invändningen göras att idrotts— männen utgör en utvald grupp med hänsyn till fysiska förutsättningar överhuvudtaget. Trots detta är det berättigat att som allmän slutsats ange att män som i sin ungdom be- drivit prestationskrävande idrotter, såsom skidåkning och cykelåkning, ej i högre grad än andra drabbas av hjärtsjukdom i me- delåldern och senare. Tillförlitliga stöd för att de blivit mindre utsatta för hjärt-kärl- sjukdomar har man däremot inte lyckats få fram. Av vår nuvarande kunskap om uppkomsten av de vanligare hjärt-kärlsjuk- domarna kan man ej heller förvänta sig att idrottsträning under några år i ungdomen kan förhindra uppkomsten av dessa sjuk- domar senare i livet. En förutsättning för att fysisk aktivitet skall kunna reducera el- ler fördröja insättandet av dessa sjukdomar är att den aktiva livsföringen bibehålles un- der hela livet.

En sammanfattning av vår nuvarande kunskap om förhållandet mellan fysisk ak— tivitet och uppkomsten av hjärt—kärlsjukdo- mar kan uttryckas så att bibehållen fysisk aktivitet under livet synes verka fördröjande på uppkomsten av åderförkalkning efter medelåldern. Fysisk aktivitet synes också ha en viss hämmande effekt på följderna av åderförkalkningen i hjärtats egna kärl på så sätt att risken för en plötslig död i direkt anslutning till en hjärtinfarkt blir mindre. Låg fysisk aktivitet är en av flera miljöbe- tingade faktorer som disponera för åderför- kalkning, blodpropp och förtidig död.

Från samhällets synpunkt är det angelä- get att söka motverka de faktorer som ver- kar disponerande för uppkomsten av hjärt- kärlsjukdomar och söka verka för att miljö- faktorer som minskar denna sjukdomsdis- position kommer till allmänhetens känne- dom och blir utnyttjade av större befolk- ningsgrupper. Idrottsrörelsen kan såväl di- rekt som indirekt spela en roll härvid. Di- rekt under förutsättning att man satsar på idrott och gymnastik för den breda allmän- heten och i alla åldrar. Indirekt därigenom att idrotten ställer upp den fysiskt presta- tionsdugliga människan som ideal för så- väl unga som gamla och därigenom utgör det kanske viktigaste propagandamedlet i vårt samhälle för en sund livsföring.

2. Kondition och hälsa (ur skrift med samma namn) av laborator P.-O. Åstrand

Kravet på god rörelseförmåga dominerar kroppskonstruktionen hos de flesta djurar- ter. Detta gäller även människan. Hela 40 % av vår kroppsvikt utgörs normalt av musk- ler och drygt 15 % av skelett. Flera av våra viktiga organsystem är dimensionerade för att ge service åt rörelseapparaten under ar- bete, t. ex. hjärta och andningsorgan. Un- der vila pumpar hjärtat ut cirka fem liter blod per minut och man andas under samma tid fem—åtta liter luft. Konstruk- tionen tillåter emellertid hjärtat att pumpa 15—20 eller ännu flera liter blod per mi- nut och andningen kan öka till över 100 liter per minut. Även nervsystemet kan sä- gas vara rörelsedominerat. I mycket stor utsträckning registrerar och ger nerverna impulser som resulterar i muskelrörelser: tal, gester, kroppsarbete, löpning — allt efter situationen. Hjärnan kunde säkert va- rit mycket enklare konstruerad om inte kra- vet att samordna muskelrörelserna funnits. Människokroppen är alltså byggd för ak- tivitet — inte för vila. Historiskt sett har detta varit en nödvändighet: kampen för tillvaron kräver god rörelseförmåga. Men för fullgod funktion måste hjärta, blodom- lopp, muskler, skelett och nervsystem regel-

bundet utsättas för en belastning, en trä- ning. Förr i tiden fick kroppen motion både i arbetet och under fritiden. I det moderna samhället har maskinerna alltmer överta- git de arbetsmoment som tidigare klarades med muskelkraft. Vi har kommit in i en tillvaro dominerad av sittande, åkande och liggande. Den naturliga och viktiga stimu- lans som vävnader och inre organ får ge- nom fysiskt arbete har därmed bortfallit.

Organismens prestationsförmåga

Inom idrotten värderas individen efter sina prestationer. Ofta görs en objektiv mätning i tid eller längd, men i många grenar har bedömningen ett subjektivt inslag, såsom i gymnastik, konståkning och Simhopp. I vissa grenar är tekniken väsentlig, i andra är uthålligheten eller snabbheten mera av- görande. Prestationsnivån bestäms av hur väl inidividen uppfyller de krav som grenen ställer.

För en närmare analys har man hjälp av den här schematiska uppställningen, som närmare kommenteras i det följande. Prestationens krav:

1. Stor energiutveckling (»motoreffekt») förbränningsprocesser spjälkningsprocesser

2. Nerv- och muskelfunktion teknik styrka

3. Psykiska faktorer

Energiutveckling

Varje cell i kroppen kan sägas arbeta som en förbränningsmotor. Bränslet är glykogen (en sockerart) och fettsyror. Cellen behöver därtill också syre, precis som en motor el- ler en eld. »Avfallsprodukter» är koldioxid och vatten.

Med andningen förs luft innehållande 21 % syre ner till lungblåsorna, varefter de röda blodkropparnas färgämne, hämoglo— binet, tar hand om transporten av syret ut till cellerna. Här byts syret ut mot koldio- xid som förs till lungorna och försvinner med utandningsluften. För varje liter syre som kroppen förbrukar, frigörs en bestämd

energimängd, cirka fem kilokalorier (kkal). Syreupptagningen kan mätas under både vila och arbete och man får på detta sätt ett mått på den energi kroppen utvecklar.

Om man låter en försöksperson utföra maximalt arbete under fem minuter, t.ex. på en cykelergometer, och därvid mäter syreupptagningen, får man ett mått på »för- bränningsmotorns» maximala effekt. Ef- tersom syret transporteras i blodet, är siff- ran för syreupptagningen också en mätare på belastningen av hjärta och blodomlopp. Ju högre syreupptagningsförmåga desto större är hjärtats pumpförmåga.

Under ett arbetes inledningsskede och under mycket tungt arbete kan musklerna utnyttja en spjälkningsmotor. Energiutveck- lingen sker utan närvaro av syre genom att energirika ämnen (bl. a. glykogen) spjäl- kas till energifattigare, varvid energi fri- görs för musklernas arbete. Den härige- nom åstadkomna arbetsförmågan blir emel- lertid mycket begränsad. De bildade spjälk- ningsprodukterna (bl.a. mjölksyra) »förgif- tar» på sätt och vis muskeln. Den som sprungit 400 meter och dragit upp spurten för tidigt vet säkert vad jag menar: muskeln blir stum och vägrar att lyda order. Vid intensivt muskelarbete under några sekun- der dominerar denna spjälkningsmotor, men ju längre arbetstiden är desto väsentligare är det i stället att förbränningsmotorn har en hög effekt.

Nerv- och muskelfunktion

Bakom varje muskelrörelse ligger ett komp- licerat samspel mellan olika muskelgrupper. Centrala nervsystemet arbetar ungefär som en stor datamaskin. I ryggmärgen ligger de nervceller som med sina utlöpare når mus- kelcellerna i bål och extremiteter. I dessa celler uppstår en impulsström, som via ut- löparna när ett större eller mindre antal muskelceller och aktiverar dessa. Genom en väl samordnad aktivering respektive hämning av olika muskelgruppers nervcel- ler utför kroppen effektiva och komplice- rade rörelser. Då exempelvis armens böj- muskler är i arbete, sker automatisk bort-

koppling av dess sträckmuskler.

Musklerna styrs i hög grad av sinnesor- gan i muskulaturen och i huden, de s.k. muskelspolarna, som till centrala nervsy- stemet rapporterar musklernas spännings- grad. Om den insatta muskelkraften ej va- rit tillräcklig, kan muskelspolarna indirekt korrigera detta.

Även om vissa rörelsemönster är med- födda, måste man lära sig de flesta. Detta innebär att ett visst kopplingsschema ut- bildas med en in- och urkoppling av de s.k. framhornscellerna i ryggmärgen efter ett tidsmässigt mycket exakt mönster. Styr- ningen sker via olika sinnesorgan och med- vetandet ingriper bara när rörelsen skall sättas igång eller avbrytas.

Mot denna bakgrund bör det stå klart, att rörelseteknik och muskelstyrka inte bara bestäms av musklernas egenskaper utan i hög grad beror på centrala nervsystemets funktion. När man övat en viss rörelse och härigenom förbättrat muskelstyrkan, har de engagerade musklerna ökat något i volym, samtidigt som kopplingsschemat i nervsyste- met blivit effektivare. Följden blir att styr- keförbättringen främst är bunden till den eller de rörelser som tränats. I en annan aktivitet, där samma muskelgrupper arbetar med ett annat kopplingsschema, blir därför effekten av den tidigare träningen ganska blygsam.

Psykiska faktorer

Ibland känner man sig upplagd för fysiskt arbete men ibland tar det emot. I vissa si- tuationer kan man försätta berg, i andra fall stämmer ingenting. Vissa delar av hjär- nan har en nyckelställning i fråga om samordning av musklerna, exempelvis då det gäller muskelspolarnas känslighet. Ak- tiviteten på detta område påverkas bl. a. av sinnesstämningen. Man kan i regel inte enbart med viljans hjälp sätta in muskel- cellerna i en maximal sammandragning. Men under vissa betingelser, t. ex. genom påverkan av farmakologiska ämnen, hyp- nos, löfte om belöning, i anslutning till på- hejning eller i en farofylld situation, kan

Prestationsförmågan kan alltså variera från dag till dag, utan att träningstillståndet ändrats och utan att sjukdom är med i spe- let. Dessutom är inte alla lika intresserade av tungt fysiskt arbete. En del tycker fak- tiskt om att plåga sig, medan andra ger upp så fort det tar emot. Taktiken i arbetet har också stor betydelse. En patient med starkt nedsatt funktion för andning eller hjärta och blodomlopp kan klara ganska tungt ar- bete om hon eller han inför täta »mikro- pauser», d.v.s. perioder om 10—30 sekun— der avlösta av lika långa vilopauser.

Ålderns inflytande

När det gäller arbete med stora muskel- grupper spelar förbränningsmotorn en viktig roll. Ju högre den maximala syreupptag- ningsförmågan är, desto större är förbrän- ningsmotorns maximala effekt. Den maxi- mala syreupptagningen ändras med åldern för måttligt tränade personer i åldern 4 till 65 år. Före 12 års ålder är flickornas och pojkarnas värden ganska lika, men efter puberteten blir pojkarnas maximala motor- effekt större än flickornas. Högsta värdet nås i 20-årså1dern och sedan faller kurvan vanligen så, att 60-åringen ligger på cirka 70 % av 25-åringens värden. Kvinnornas medelvärden är cirka 30 % lägre än män- nens. Skillnaden mellan individer är emel- lertid stor: en 65-åring kan ha högre vär- den än en 25-åring; kvinnliga idrottsutövare i elitklass har en maximal motoreffekt, som överträffar de flesta mäns; en 25-årig kvin- na har i genomsnitt högre värden än en 65- årig man. Det som från yrkessynpunkt an— ses fysiskt olämpligt för kvinnor, kan vara lika olämpligt för den äldre mannen.

Denna nedgång i maximal motoreffekt betyder inte nödvändigtvis, att 60-åringen presterar mindre i tungt yrkesarbete än 20- åringen. I många fall sker nämligen en ut- jämning till följd av den äldre arbetarens större yrkesskicklighet. Han har ofta bättre yrkesteknik och klarar av samma uppgift med lägre energiåtgång än den yngre.

Med träning kan syreupptagningsförmå-

gan öka 10—20 % eller kanske ännu mer. Medfödda anlag spelar emellertid en så stor roll, att en helt otränad person kan ha en maximal syreupptagning som ligger högre än medelvärdet. En vältränad per— son kan ha låg syreupptagningsförmåga i förhållande till genomsnittet och därmed en relativt låg prestationsnivå.

Undersökningar har visat, att vi med re- gelbunden träning kan motverka (om inte helt förhindra) den nedgång i maximal mo- toreffekt, som vanligen följer med åldern. Man kan uttrycka det så, att om två 50- åringar är helt lika till konstitution men den ene är tränad och den andre otränad, så har den tränade en syreupptagningsförmåga (och maximal motoreffekt) av ungefär samma storleksordning som den otränade hade i 35—40-årsåldem. Med andra ord kan man med moderat träning åstadkomma en biologisk föryngring i detta hänseende med 10—15 år!

Orsakerna till att den maximala syreupp- tagningsförmågan avtar vid högre ålder kan vara flera. Andningen blir ofta mindre ef- fektiv, den maximala andningsvolymen minskas och gasutbytet mellan lungluft och blod blir mindre effektivt. Eftersom blod- kärlens elasticitet avtar, ökas kraven på hjärtats pumparbete samtidigt som hjärt- muskelns egen blodförsörjning försämras. Den maximala pulsen avtar från cirka 200 vid yngre år till cirka 160 vid 70 års ålder. Muskulaturen minskar och den maximala muskelkraften avtar.

En del av denna nedgång är resultatet av att vi blir äldre men en del är också en följd av ändrad livsföring. Sport och rela- tivt krävande friluftsliv ersätts med mera stillsamma sysselsättningar. Kroppen är inte sen att anpassa sig efter de lägre kraven, vilket minskar arbetsförrnågan. Med regel- bunden motion kan man motverka denna försämring.

Kroppens anpassningsförmåga

Det heter att »man vänjer sig vid allt», och detta är en välsignad egenskap. Man kan vänja sig vid värme, kyla, hög höjd

och tungt arbete, men också vid inaktivitet. Det sistnämnda är just medaljens baksida. Vi är själva knappast medvetna om vad som händer med vår kropp när den är allt- för inaktiv, men olika undersökningsmeto- der kan påvisa stora förändringar.

Den extrema formen av inaktivitet är sängläge dygnet runt. Frivilliga, som un- der veckor underkastat sig sängläge, har reagerat med en urkalkning av skelettet, minskad blodvolym och minskad muskel- massa samt en försämrad förmåga att taga upp och transportera syre. Bland de mera dramatiska förändringarna märks en mar- kant pulshöjning under både vila och ar- bete.

Ett arbete, som normalt klaras med 120 pulsslag per minut, kan efter några veckors fullkomlig stillhet kräva upp till 170 slag per minut. Till denna pulshöjning bidrager en mindre effektiv reglering av blodom- loppet (man känner sig yr och kanske rent av svimmar) samt en nedsatt kraft hos hjärtmuskeln. För att pumpa en viss blod- mängd måste hjärtat kompensera en för— sämrad tömning genom att slå flera slag. Detta är ogynnsamt, eftersom hjärtmuskeln kräver större energitillförsel ju högre pul- sen är vid en viss minutvolym. Konditions- försämringen innebär svårbemästrade medi- cinska problem, särskilt när det gäller att snabbt återföra patienten till arbetslivet. Den som haft en arm eller ett ben i gips- bandage en tid har säkert observerat hur snabbt muskelmassa, kraft och rörlighet re- duceras. I de flesta fall kan en rationell fy- sisk träning under konvalescenstiden rela- tivt snabbt göra patienten arbetsför igen. Även åldringsvården skulle underlättas, om de äldre kunde aktiveras och tränas i någon form. Detta är en samhällsekonomisk fråga som i hög grad försummats.

Arbetsformer, som kräver ökad syreupp- tagning, innebär också träning av hjärta och blodomlopp, alltså av konditionen. J äm- fört med inaktivitet är effekten den mot- satta: muskelmassa, blodvolym, hjärtmus- kelns kraft och antalet blodkärl ökar. Om man som otränad har en vilopuls på 70 slag per minut sjunker den till 60 eller där-

under som kvitto på att träningen haft av- sedd effekt. Ett arbete, som tidigare krävt en puls på 170, kan klaras med 150, 140 eller ännu längre, beroende på hur inten- siv träningen varit.

Motiv för motion

En idrottsman behöver inga motiv för sin träning. Den är förutsättningen för goda resultat. För hans del är frågan hur han skall träna. En viss hjälp kan han få av vetenskapen, även om mycket återstår att klarlägga.

Idrottsmannen behöver träna, men varför skall vi andra hålla oss i form? Det har re- dan framhållits, att människokroppen är byggd för rörelse och att rörelser är en för- utsättning för god funktion. En regelbunden träning kan liknas vid rundsmörjning för att dra en parallell med bilens skötsel. I vissa situationer kan man rädda livet genom god kondition, exempelvis vid drunknings- tillbud eller i nödsituationer till fjälls. Målet för träningen är emellertid inte att åstad- komma hög maximal motoreffekt utan det väsentliga är de biprodukter, som träningen ger.

Hjärt-kärlsjukdomarna orsakar i vårt land mer än vartannat dödsfall och detsamma gäller inom den övriga västvärlden. Det är därför naturligt, att man med intensiv forskning försöker klargöra hur dessa sjuk- domar uppkommer och hur de skall kunna motverkas. En rad faktorer tycks spela in — bland annat arvsanlag, kost och liVS- föring. Hittills publicerade undersökningar visar, att personer som är fysiskt aktiva har två-tre gånger större chans att över- leva sin första hjärtattack än inaktiva, som över huvud taget löper mycket större risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar.

Iakttagelserna ger dock inga säkra bevis för att graden av aktivitet varit utslagsgi- vande. Det finns emellertid förklaringar till varför fysisk aktivitet är nyttig. Försök på djur och iakttagelser på människor har vi- sat, att träning kan öppna flera blodkärl — det utvecklas s. k. kollateralkärl liknande hjärtats kranskärl. En viss grad av förträng-

ning till följd av åderförkalkning eller stopp i ett kärl innebär då inte samma katastrof när andra blodkärl kan taga över försörj- ningen av vävnaden. Jag anser därför att det finns mycket starka skäl som talar för en gynnsam effekt av fysisk aktivitet på hjärtats funktion och arbetsförmåga och att man skall gripa den chans som finns att aktivt påverka hälsotillståndet genom systematisk träning av konditionen.

3. Träning som profylax mot ryggsmärtor av professor E. Brodin

Det är ovanligt att träffa medelålders män- niskor som aldrig haft ryggbesvär. Man är därför frestad anse att majoriteten av vuxna människor har erfarenhet av ryggsmärtor. Profylax kommer därför i fortsättningen att betyda förhindrande av ryggsmärtor så- väl för dem som aldrig haft smärtor som för dem som redan haft dylika smärtor. Orsaken till ryggsmärtor kan sällan anges med säkerhet. Kraus & Raab (1961) anser att 80 % av alla ryggsmärtor (»low back pain») beror på bristande fysisk aktivitet.

Ryggsjukdomar är en rel. mycket stor grupp i statistiken över sjukdagar hos för- säkringskassorna. Exakta siffror finns ännu inte tillgängliga. De gäller människor i ar- betsföra åldrar, men man vet att inga ål- dersgrupper är förskonade. Många rygg- smärteperioder blir aldrig noterade i denna statistik även av det skälet att arbetsföra smärttåliga personer sköter sitt arbete, så gott det kan gå, trots ryggsmärtorna. Man tar smärtstillande medel, ligger under fri- tiden etc., och ofta är smärtorna avsevärt bättre efter några dagar. Ryggpatienter fin- ner inte sällan vissa gymnastiska rörelser värdefulla som behandling under smärtat- tackerna. Egendomligt nog bedriver en del personer med kroniska ryggsmärtor en smärtprovocerande och smärtunderhållande gymnastik med sin rygg.

Rörelser av olika slag är den träning som kan komma ifråga vid redan befintliga ryggsmärtor. De kan även tänkas utgöra profylax mot vissa hotande ryggbesvär.

Självklart kan inte tumörer, inflammationer och nervsjukdomar förhindras genom trä- ning.

Motiv för träning

Stillhet har visats försvaga åtskilliga organ. Musklerna hypotrofierar (blir mindre i vo- lym) och minskar härigenom i styrka. Led- brosken blir tunnare och sannolikt ömtå- ligare. Benstommen förlorar kalk och blir härigenom sprödare, vilket betyder att ris- ken för benbrott ökar. Även senor och ledband minskar troligen i hållfasthet ge- nom vila.

Rörelser däremot är förutsättning för att rörelseorganen skall bibehålla eller öka sin styrka och uthållighet.

Rörelseorganen anpassar sig således suc- cessivt till de krav man ställer på dem. An- passningen till stillhet (vila) går relativt snabbt för musklernas del, långsammare för brosk, ben, senor och ledband. Anpass— ningen till påfrestningar, bl.a. till arbete och till träning, sker långsammare men även då snabbast för musklerna och lång- sammare för övriga uppräknade organ. Trä- ning av nedvilad och allmänt försvagad rö- relseapparat måste därför ske med försik- tighet och omdöme för att skador inte skall uppstå. Muskelkraften kan hinna bli mycket förbättrad medan brosk, ben och senor fortfarande är ömtåliga och kan ska- das av kraftigt muskelarbete eller andra större belastningar. Dessa risker föreligger i många situationer i arbetslivet, t.ex. de följande.

1) Den otränade skoleleven har under ferier ett kroppsarbete, för vilket han inte från början har fullgod träning. Lyftnings- skador i ryggen kan inträffa.

2) Efter en period av vila p. g. a. skada eller sjukdom är vi alla ömtåliga för fysisk ansträngning.

3) Samma gäller efter våra semestrar, ifall vi använt dem för vila. På 3 ä 4 vec- kor hinner rörelseorganens styrka och an- vändbarhet minska så mycket, att förvärvs- arbetet kan bli relativt tungt och riskabelt.

4) Då ens arbete förändras (ej nödvän- digtvis medförande ökad fysisk aktivitet) och man ännu inte hunnit lära sig erfor- derlig ny teknik kan ovana påfrestningar skada rörelseorganen.

5) Om man har ett fysiskt föga krävande arbete. för vilket rörelseorganen automa- tiskt anpassat sin prestationsförmåga, kan en liten extra och ovan ansträngning, t. ex. lyftning av en möbel eller lossande av en mutter medföra smärtor i ryggen.

Vi behöver således en del reservkraft och en så god träningsnivå, att vi kan tåla en del påfrestningar utöver dem som vårt dag- liga och vanliga arbete kräver. Reservkrafts- behovet kan vara särskilt viktigt att beakta för dem som bedriver sporadisk rel. kraft- krävande hobby, t.ex. trädgårdsarbete, skidåkning då och då. fjällvandring en vecka per år etc.

Träning kan förhindra skador

Många människor, de flesta måhända i me- delåldern, har tecken på sviter efter skador och/eller på degenerationsförändringar i ryggen. Tillstånden kan vara smärtande, åtminstone i vissa situationer. Om smärtan visar sig bli bättre genom vila, kan man förledas att inte endast tillfälligt försummat den önskvärda fysiska aktiviteten. Genom långvarig vila blir ömtåligheten i ryggen allt tydligare. Inte endast den från början öm- tåliga delen av ryggen ger då symtom utan kanske även försvagade delar vilka inte ut- härdar ens små påfrestningar. I fall som dessa kan lämplig instruktion och träning ge möjlighet att avlasta de känsliga delarna av ryggen och därmed minska smärtan el- ler rent av få den att försvinna. Därmed skapas förutsättningar för en rationell fort— satt ryggträning.

I åtskilliga fall möter läkaren patienter med ryggsmärtor, på vilka en acceptabel förklaring inte står att få. Genom studier av de ev. förefintliga smärtfria rörelserna i ryggen kan man även här finna ett rörelse- mönster, inom vilket patienten smärtfritt kan utföra sin ryggträning och sitt arbete.

Träning kan lindra befintliga ryggsmärtor

Träning är ett mångtydigt begrepp. För alla yrkesarbetande personer krävs en ar- betsteknik, utformad efter bl.a. arbetsupp- gifter, tillgänglig utrustning och vederbö- rande persons egenskaper. Att inlära en god arbetsteknik hör till yrkesträningen (ut- bildningen). Detta mångfacetterade kun- skapsområde skall inte närmare beröras, men dess betydelse måste understrykas ef- tersom denna träning skapar samordning och säkerhet i rörelserna samt minskar ris— kerna för olyckshändelser. Lyft- och bär- träning är nödvändiga detaljer i yrkesträ- ningen. Ens arbete betraktas av patienter ibland som tillräcklig träning och anges vara anledning till att vissa slags ryggbe- handlingar avböjs. Ovan angivna exempel torde ha klargjort att enbart det dagliga ar- betet inte skapar de krafter som behövs för prestationer utöver arbetsrutinen. Denna rö- relseorganens anpassning till det dagliga li- vets krav måste beaktas.

Med träning menas ofta konditionsträ- ning. d.v.s. träning att prestera en stor arbetsmängd per tidsenhet. Dylik träning avser i första hand lungor, hjärta och peri- fer cirkulation. Dålig kondition medför inte enbart andfåddhet och hjärtklappning vid ansträngning utan kanske som mest stö- rande symtom trötthet. Allmän trötthet och därmed »dåliga krafter» har naturligt nog en ogynnsam effekt på all aktivitet bl.a. vården av ryggen i arbetet och på fritid. inklusive genomförandet av lämplig rygg- träning. Allmän konditionsträning bör där- för vara en del av ryggträningen. Styrke- och uthållighetsträning av bålens muskler har tidigare dominerat åtgärderna mot ryggbesvär. Betydelsen av ryggmusk- lernas styrka har med fog hävdats. Men numera har man börjat förstå, att även musklerna på bålens framsida och på dess högra och vänstra sida har en inte obetyd- lig roll som delar av det kraftsystem som rör och balanserar ryggen. Dessutom bör beaktas, att hos den stående individen är det lårens muskler som rör bäckenet. Ef- tersom ryggens nedersta del är fogad till

bäckenet, bestämmer dessa muskler sålunda ställningen på ryggens nedersta del och som följd härav i någon mån även på ryg- gen f. ö.

Styrka och uthållighet tränas samtidigt genom att musklerna får arbeta länge och ofta mot ett relativt stort motstånd. Vissa gymnastiska rörelser kan härvid visa sig lämpliga, särskilt då för de svagare musk- lerna av de ovan nämnda (i regel bukmusk- ler och höftsträckare). Efter undervisning kan alla sköta dylik träning på egen hand. Balansträning (träning av samordning, ko— ordination, rörelsesäkerhet) är för de onda ryggarna den i regel viktigaste träningen. Den innebär att ryggen genom att undvika vissa ställningar och rörelser kan hållas smärtfri. Man föreställer sig att man häri- genom undviker tryck eller dragningar på ömtåliga strukturer i ryggen. För detta ba- lanserande krävs givetvis en viss styrka i alla de muskler, som styr ryggens rörelser. Dessutom behövs emellertid rörelsekänsla och observationsförmåga. Dessa krav till- godoses dels genom instruktion av patienten samt dels genom dennes träning. Patienter med ett visst gymnastiskt rörelseförråd har lättare att lära sig förstå och genomföra den smärtlindrande träningen. Emellertid kan var och en som har intresse för sin onda rygg träna med framgång. Instruktio— nen ges som regel av läkare eller sjukgym— nast och den måste vara individuell. Denna träning skall inte drivas enbart som lek— tioner eller behandlingar. Den skall så snart som möjligt infogas i patientens behövliga och önskvärda dagliga aktivitet. Sålunda skall den beaktas under konditionsträning, under arbete, under hobbyverksamhet o.s.v. Den gör det möjligt för patienten att genomföra åtskilliga aktiviteter med ingen eller ringa smärta. Balansträningen bör i lämpliga fall utökas med belastnings- träning, vilket innebär att man på olika sätt försöker finna de ställningar av ryggen som tillåter att man lyfter eller här tunga föremål utan smärta.

Träningen skall vara smärtfri. Liksom an- nan träning skall ryggträning vara fri från riskmoment. Risker kan finnas t. ex. i styr- keträningen vid olämpliga lyftövningar. Då- lig instruktion kan medföra att för stora tyngder används (vanligt när ungdomar styrketränar) och att tekniken blir riskabelt dålig. Halkningsrisken måste beaktas såväl inomhus som utomhus. Bålrullningar kan medföra att smärta provoceras eller under- hålles.

Träningen måste vara kontinuerlig. Där- med förstås att den skall drivas året runt, även under semestertid. Det behövs träning en gång i veckan, helst två.

Programmet skall vara anpassat efter de krav som ställs på ryggen, d.v.s. trä- ningen skall innebära en större ansträngning än det dagliga arbetet. Träningen skall även omfatta konditionsträning.

För personer med ryggsmärtor gäller ut- över de anförda kraven att man måste till- godose ett ganska stort undervisningsbehov rörande smärtprovocerande förhållanden, lämpligt rörelseförråd, viloproblem m.m. Behövliga lokaler är t. ex. motionscentraler med rum för instruktionsverksamhet, gym- nastiksalar och simhallar. Rum för instruk- tionsverksamhet (enskild och i grupp) bör finnas vid dessa anläggningar.

Erfarenheter av ryggträning

I medicinsk litteratur saknas uppgifter om resultat av ryggträning som skulle förhindra det första uppträdandet av ryggsmärtor. Den ordinarie skolgymnastiken bedöms fyl- la en synnerligen stor uppgift. Den skapar ett behövligt underlag för bl. a. en hygglig framtida ryggvård. Den styrka, kondition och rörelsesäkerhet som skapas av gymna- stiken kan betraktas som en viss profylax mot olycksfall såväl i arbete som under fritid.

Däremot har den s.k. hållningsgymna— stiken inte kunnat tillskrivas effekt på rygg- garnas framtida funktionsduglighet. Tvärt- om finns hållpunkter för att t.o.m. rätt

höggradiga krökar på ryggraden medför små eller inga besvär (Landoff 1953, Hult 1954).

Beträffande träning av ryggpatienter finns en del erfarenheter. Landoff (1953) under- sökte 154 patienter med brott på en eller flera kotor. Hans problem var bl. a. att stu- dera förloppet hos 72 försäkrade patienter i förhållande till förloppet hos de övriga 82 oförsäkrade. De två grupperna var f.ö. jämförbara. Under första halvåret efter ska- dan började ca 60 % av de försäkrade ar- beta, och det gjorde också ca 76 % av de oförsäkrade. Denna olikhet kan förklaras av ekonomiska orsaker. Följande kan ut- läsas ur hans tabeller. Hos de oförsäkrade, som således började arbeta rel. tidigt och därigenom bl.a. började träna sin rygg och sin kondition i ett tidigare skede än de försäkrade, inträdde symtomfrihet hos ca 73 % efter 1 år medan de försäkrade var symtomfria i endast 50 % efter samma tid. I det definitiva stadiet var 93 % av de oförsäkrade (som börjat träna tidigare) symtomfria mot 68 % av de försäkrade.

Hansen (1964) undersökte 2 grupper pa— tienter, opererade för diskbråck i ländryg- gen. Den ena gruppen på 115 patienter tränades efter operationen, den andra på 130 tränades inte. Den tränade gruppen var i arbete 10,2—11,5 veckor efter operatio- nen, den otränade efter 10,5—18 veckor. Medeltal för hela grupperna anges inte i artikeln, men Hansen drar slutsatsen att det postoperativa förloppet var kortare för den tränade gruppen.

Brodin och Eriksson (1959) samlade 52 manliga patienter i åldern 20—49 år med ryggsmärtor (lumbago) i grupper på maxi— malt 10 st. för undervisning och träning under 10 dagar per grupp. Smärtfria rörel— ser och arbetsställningar studerades och in- lärdes. Konditionsträning i form av sim- ning ingick i programmet. Ryggbesvären hade varit i mer än 5 år hos 73 % av del— tagarna och mindre än 1 år hos 6 %. Efter undervisningen och träningen fortsatte pa- tienterna under 1 år att träna inlärda rörel- ser och använda sina kunskaper om smärt- fria rörelsemöjligheter i arbetet. Vid kon-

troll efter detta år kunde 47 deltagare ef— terundersökas. Dessa som under året före undervisningen i medeltal varit sjukskrivna för ryggbesvär under 58 dagar, hade un- der året efter undervisningen varit sjuk- skrivna i medeltal 12 dagar.

Sammanfattning

Smärtfri ryggträning efter undervisning har en gynnsam effekt på arbetsförmågan hos personer med ryggsmärtor. Sannolikt har ryggträning i smärtfritt skede en gynnsam profylaktisk effekt. För ryggpatienters del krävs f.n. lämpliga instruktörer (läkare, sjukgymnaster, tränare, motionsledare) och vissa lokaler (motionscentraler, gymnastik- salar och simhallar) med utrustning för un- dersökning och undervisning. Litt.

Brodin, H. och Eriksson, B.: Försök med undervisning och öv- ningsbehandling vid Lumbago chronica. Sv. Läkartidningen 1959: 56: 1781.

Hansen, ]. W.: Postoperative Management in Lumbar Disc. Protrusions. Acta Orthop. Scandinav. suppl. 71, 1964.

Hult, L.: The Munkfors Investigation. Acta Orthop. Scandinav. suppl. 16, 1954.

Kraus. H. och Raab, W.: Hypokinetic Disease.

C. C. Thomas, Springfield 1961. Landoff, (?.-A.: Vertebral Fractures in In- sured and Uninsured Patientes. Acta Orthop. Scandinav. suppl. 13, 1953.

4. Idrott och rehabilitering av docent I. G. Porjé

Aktivitet och hjärt-kärlsjukdomar. (Ur ar- tikel av Bevegård, Porjé, Mossfeldt.) Fysisk aktivitet inverkar i olika avseenden gynnsamt på den friska organismen, under det att inaktivitet kan medföra skadliga konsekvenser. Detta gäller i hög grad även patienter som lider av olika hjärt-kärlsjuk- domar. Hos sådana sjuka kan mekanismer utvecklas som är att betrakta som organis— mens försvar att kompensera skadliga effek- ter av sjukdomen. Deras prestanda kan ökas med förbättrad kondition och kan ofta upp- nås med mindre påfrestning för hjärta och andningsapparat.

Några synpunkter på inverkan av fysisk aktivitet på vissa sjukdomstillstånd skall här anläggas.

Behandlingsvägar skall vidare diskuteras. Sjukdomar, då speciellt ateroscleros, som leder till förträngningar av kärlbanan kan på olika sätt gynnsamt påverkas av fysisk aktivitet. Vid dessa sjukdomstillstånd ut- vecklas olika kompensationsmekanismer som möjliggör en adekvat blodtillförsel till det berörda området.

1) Höjning av blodtrycket. Detta innebär att blod kan dirigeras i större mängder till det område som försörjes av det förträngda kärlet. En höjning av blodtrycket kan där- för vara ändamålsenlig.

2) Vasodilatation av kärl efter förträng— ning, vilket innebär att motståndet mot blodflödet till det berörda området minskas — och tillförsel av blod ökar.

3) Kollateralbildning. Med kollateraler menar man shuntledningar som kan öka i storlek och som leder blodet förbi det för- trängda området.

Hur kommer det sig att kollateraler bil- das och varför?

Redan 1951 kunde Eckstein i hundexpe- riment klart visa hur kollateralbildningen beror på existensen av en kärlförträngning och han kunde vidare fastställa muskelakti— vitetens betydelse. Hundar, på vilka man hade stenoserat kranskärlen och vilka tvangs till högre fysisk aktivitet än en kon- trollgrupp hundar med enbart stenoserade kranskärl, utvecklade bättre kollateraler.

Thulesius (1964) kom till liknande resul- tat vid försök på katt. Thulesius försök gällde experimentell obstruktion av artäria femoralis.

Vi vet sålunda från djurexperiment att två faktorer är av största betydelse för kollateralbildning.

1) Existensen av en förträngning eller avstängning av artärbanan. Utan sådan för- trängning eller avstängning utvecklas ej kol- lateraler.

2) Djurexperimentella och kliniska iakt— tagelser har klart utvisat att muskelarbete stimulerar kollateralbildningen.

Av detta kan man draga den slutsatsen

att den tryckminskning som uppstår p. g. a. förträngningen eller avstängningen skulle vara av största betydelse för utvecklingen av kollateraler.

I en normal artär minskar medeltrycket kontinuerligt i strömmens riktning p. g. a. friktionsförluster, vilken tryckminskning i vad mån det gäller större artärer på kortare sträckor är helt obetydlig. För- tränges kärlet erhålles däremot ett kraf- tigare tryckfall över förträngningen. I re- gel ju kraftigare förträngning, ju större tryckfall eller tryckgradient. Strömningshas- tigheten i kärlet beror på trycket centralt om stenosen och framför allt det motstånd mot strömmen som stenosen och de dis- talt om stenosen liggande kärlen erbjuder. Ju trängre stenosen och dessa kärl är ju större är motståndet. Tryckgradienten är den pådrivande kraften för strömmen i de mer eller mindre fungerande Shuntledning- arna som finnes på de flesta områden i den arteriella kärlbanan. Om nu tryckgradien- ten ökar p. g. a. en förträngning medför det att strömningshastigheten ökar över shun- ten. Shuntledningarna kan då öka i storlek och utvecklas till vida kärl. Den direkta anledningen till detta vet vi ej. Vid mus— kelarbete är trycket centralt om förträng- ningen oförändrat eller ökat och motståndet mot strömmen i de perifert liggande kär— len är genom vasodilatationen minskat. — Blodströmhastigheten ökar. Detta ökar tryckgradienten ytterligare samtidigt som kollateralbildningen ökar. Vid muskelarbe- te fungerar även den s.k. venpumpen som minskar ventrycket, vilket även bidrar till att öka tryckgradienten över förträng- ningen.

Några speciella sjukdomstillstånd där fysisk aktivitet är av speciellt värde

Här skall några sjukdomstillstånd nämnas där fysisk aktivitet ingår som en mycket viktig del i behandlingen.

1) Coronarsjukdom med eller utan an- gina pectoris som symtom, inkluderande tillstånd efter hjärtinfarkt.

2) Sjukdomstillstånd betingade av för- trängningar i de stora artärerna, beroende i första hand på ateroscleros och mindre ofta på Morbus Biirger, hit hör claudi- catio intermittens, pregangrän och gangrän.

3) Arteriosclerotiska förändringar i hjärn- kärlen.

Sedan 1954 har vi på geriatriska kli- niken, M. VI, Södersjukhuset vid dessa sjuk- domstillstånd tillämpat fysisk aktivitet som en viktig del i terapin. Redan 1957 fram- lade Lundberg och Porjé resultaten av syste- matisk träningsbehandling vid sjukdomstill- stånd framkallade av förträngningar i be- nens artärer. De kunde då liksom ameri— kanen Foley visa att även pregangrän och till och med gangrän gynnsamt kunde på— verkas av systematisk fysisk träning, och kunde t. o. m. botas på detta sätt.

Coronarsjukdomar

När det gäller coronarsjukdomsgruppen är ju steget mellan liv och död kort. C:a 30 % av alla dödsfall har coronar hjärtsjukdom som orsak. Detta har väl skapat ångest och rädsla hos såväl patienter som hos lä— kare. Denna ångest och rädsla har medfört en långt gången försiktighet i behandling- en. Patienternas rörelseradie har i alla av- seenden begränsats - en höjning av ak- tiviteten har också ansetts vara skadlig. De har tillråtts långt gående vila och sysslo- löshet — och därigenom blivit såväl and— ligt som kroppsligt förslöade.

Patienterna — icke så sällan förtidspen- sionerade — har ofta uppfattat sig själva som invalider, som endast väntat på att få dö. Denna passiva terapeutiska attityd har i dag utbytts mot en aktivare där regel- bunden, kontrollerad fysisk träning är en central del av terapin.

Inverkan av fysisk träning på olika cir- kulationsparametrar på patienter som haft hjärtinfarkt har studerats av flera forskare bl. a. Frick, Katula, Varnauskas m.fl. Frick och Katula funno att träningen redu- cerade hjärtfrekvensen och tension time- index, vilket senare är ett uttryck för hjär- tats syrekonsumtion. De funno vidare att

slagvolymen ökade under arbete och att vänstra ventrikelfunktionen förbättrades, de funno även en signifikativ ökning av tryck- stegringshastigheten i höger ventrikel.

Varnauskas fann däremot framför allt att den s.k. arteriovenösa differensen öka- de, tydande på att träningen medförde ett rationellare utnyttjande av blodets syre. Bättre utnyttjande av den tillgängliga syr- gasen i blodet när det genomströmmar oli- ka organ, särskilt den arbetande muskula— turen, innebär att hjärtat inte behöver pum- pa lika mycket vid samma arbete som före träningen — dess arbete minskar.

Morris Och medarbetares undersökningar, i slutet av 1950-talet, kom i hög grad att påverka synen på betydelsen av fysisk ak- tivitet vid coronarsjukdom. De funno att de mindre rörliga busschaufförerna i Lon- don dog 2 gånger så ofta i hjärtinfarkt som de mera rörliga busskonduktörerna. Vidare funno de att de stillasittande tele- fonisterna vid Posten dog 2 gånger så ofta i hjärtinfarkt som brevbärarna. Detta är överraskande då man tar i betraktande den relativt låga fysiska aktivitet som uppsam- ling av biljetter och utdelning av post utgör.

Från italienskt håll (Antonini) har fram- hållits att den höga mortaliteten i coro- narsjukdom hos den italienska stadsbon jämfört med lantarbetaren, skulle bero på att hjärtat hos lantarbetaren är bättre vasku- lariserat, beroende på den speciella form av fysisk aktivitet de dagligen utövar.

Frank och medarbetare (1965) anser sig också kunna visa att fysisk inaktivitet är en letal faktor vad beträffar myocardin— farkt. De klassificerade sitt material, to- talt 301, i personer som varit mindre aktiva, medelaktiva och mycket aktiva fysiskt. 44,1—53,5 % av de mindre aktiva dog, av de medelaktiva 8,3—32 % och av de mest aktiva 11,1—22% inom 4 veckor i sin första myocardinfarkt. _ Uppdelningen gjordes då i åldersgrupper. Genomsnitts- dödligheten för gruppen, oberoende av ål- dern, var för de mindre aktiva 49,4 %, de medelaktiva 25,1 % och de mest aktiva 17,2 %.

Även inhemska (Sanne och Selander,

1967) undersökningar utvisar att systema- tisk träning av patienter som haft hjärtin- farkt, påverkar såväl mottalitets- som kom- plikationsfrekvensen gynnsamt. I Sannes och Selanders material var mortaliteten i en kontrollgrupp 22 %, mot 8,5 % i en mo- tionsgrupp efter 1 år. (Grupperna skall en- ligt uppgift ej varit jämförbara.) Man har också kunnat visa att patienter som rekon- ditionerats i större utsträckning kunnat åter- gå till arbetet. Rekonditioneringen bör kom— bineras med arbetsterapi och arbetsvård för att återföra patienterna till arbetslivet.

När det gäller coronarsjukdomar har vi på geriatriska klin. M. VI, Södersjukhuset, erfarenheter speciellt av patienter med an- gina pectoris och sådana som haft hjärt- infarkt. Vi har till att börja med valt dessa grupper, som är lätt definierbara och för att skaffa oss erfarenhet. Patienter med inkompensationstecken har som regel ute- slutits. Vi har på geriatriska kliniken, M. VI, klart kunnat registrera en förbättrad ar— betskapacitet — även om det maximala pulstaket i regel ej ökar. Patienter med an- gina pectoris har fått detta symtom — först efter en högre belastning och de ha kunnat arbeta med en högre uteffekt. Det- ta avläst på cykelergometer.

Patienter, som sannolikt haft stora in- farkter, t. o. m. med hjärtstillestånd — har kunnat träna upp sig till en utomordent- lig kondition och kunnat företaga mils- långa promenader, fjällvandringar, an- strängande skidturcr m. m.

Jag skall belysa detta med ett exempel. Det gäller en nu 53-årig chefstjänsteman, som för 4 år sedan praktiskt taget var död. För 4 år sedan kom patienten till Södersjukhuset som jourfall, då han fått angina pectorisliknande attacker. Vid detta undersökningstillfälle blev patienten plöts- ligt medvetslös, puls och blodtryck kunde ej mätas, ekg visade kammartlimmer — hjärtstillestånd inträffade plötsligt. Hjärt- massage, konstgjord andning med Ruben— blåsa, antichockbehandling gavs och pa- tienten vaknade till liv efter 40 minuter. Den vidare utvecklingen visade ett infarkt- förlopp med jättehöga transaminaser. Un-

der sjukhusvistelsen, som varade 21/2 må- nader, hade patienten perioder av extra systolier som återgick efter Pronestylbe- handling, och en period av inkompensation, som gick tillbaka med konventionell be- handling. Efter stigande fysisk träning från gungstol till 1 mils dagliga promenader. förenade med språngmarscher och ridturer någon gång i veckan, är denna patient i utomordentlig form och har säkert en bättre kondition än mången 30-åring.

Den psykogena effekten är ytterst på- taglig, när patienterna märker att de orkar med mer än de trott ökar självtilliten etc.

Behovet av kontakt med sjukvårdsper- sonal och att få diskutera sina problem är stort hos dessa patienter — detta behov till- fredställes i hög grad vid organiserad »re- konditioneringsterapi» .

Många patienter uttrycker sin önskan att få återgå till arbetet — mot att innan de börjat rekonditioneringsbehandlingen varit negativa till arbete.

Sjukdomstillstånd betingade av förträngning- ar i de stora extremitetsartärerna

Vad gäller behandling av dessa sjukdoms- tillstånd har träningsbehandling definitivt slagit igenom.

En förbättring av symtomen kan ofta re- gistreras redan efter ett par veckor. Pa- tienterna kan gå längre innan de få smärta och även den maximala gångsträckan ökar. På cykelergometer kan man lätt uppmäta att patienten orkar med ett längre arbete efter träning. Det systoliska blodtrycket i vristen ökar, utvisande utvecklandet av kollateraler, medförande ett bättre perfu- sionstryck. Man har också röntgenologiskt kunnat påvisa förbättringar i kollateralut— vecklingen efter systematisk träning. Den maximala muskelgenomblödningen ökar. Om det råder något kontroversiella me- ningar, sannolikt beroende på att våra mät— metoder är ofullkomliga.

Allmänna synpunkter på behandling

I all fysisk träning bör en s.k. allmänkon- ditionsträning ingå. Den syftar till att höja

allmänbefinnandet bl.a. genom höjandet av cirkulationssystemets kapacitet. Sådan trä- ning består ofta av promenader, språng- marscher, skidåkning, bergsbestigning etc., upplagd som intervallträning. Med inter- vallträning menas att man efter en upp- värmningsperiod belastar cirkulationsappa- raten genom att man arbetar med hög in- tensitet med stora muskelgrupper under 2— 3 minuter. Efter varje sådan intervall föl- jer en »vilointervall» på motsvarande tid eller något längre, 2—5 minuter, där man antingen vilar eller utför andra i terapin ingående övningar t. ex. avslappning, and— ningsteknik eller olika speciella muskelträ— ningsövningar. Givetvis måste all träning läggas upp på olika sätt men den måste ske regelbundet, vara kontrollerad och in- dividuellt anpassad.

Här skall redogöras hur vi lagt upp trä- ningen för coronarsjuka och sjukdomstill- stånd betingade av förträngningar i benens artärer. Sedan patienterna genomgått be— handling på sjukhuset får de instruktion om hur de skall fortsätta sin träning livet ut.

Behandling av coronarsjukdomar

Patienterna testas med olika metoder före behandlingen, under behandlingen och efter olika behandlingsperioder. Under denna tid lär man känna patienterna. Man bör för dem klarlägga rörelseterapins syfte.

Terapin består av följande huvudmo- ment:

1. passiva och aktiva rörelser,

2. avslappningsövningar,

3. andningsövningar, med syfte att lära patienterna att andas rätt.

Träningen börjar, när det gäller infarkt- patienter, så snart de akuta initiala sym- tomen klingat av. Den består under denna tid sjukdomen kräver sängläge av fotrörel- ser, armrörelser, avspänningsövningar. Efter feberfrihet och annan komplikationsfrihet får patienten sitta i gungstol, som vi funnit vara ett utmärkt instrument för lämplig låg aktivitet. Efter c:a 1—2 veckor sätts pa— tienten på en ergometercykel för långsam

successiv uppträning av hjärta och kärl- system.

Efter det akuta skedet intensifieras tera- pin.

Patienterna får komma in i en grupp där hänsyn tages till individens kapacitet — sålunda så att programmen samtidigt blir individuella — och där ovannämnda terapeutiska moment ingår. De får utföra gymnastiska rörelser, promenera, springa, cykla helst på ergometercykel, så att man kan gradera belastningen. Första veckorna göres speciellt noggranna undersökningar av cirkulationen med täta ekg, blodtrycksmät- ningar samt pulskontroller. Första veckorna bör träningen ej drivas högre än att pulsen får överstiga vilopulsen med 20 slag/ minut. Under noggrann kontroll tillåts patienterna successivt att arbeta till högre puls. Under de senaste åren har man tillåtit vissa pa— tienter att överskrida angina pectorisgrän- sen »walk through». Det finns således pa- tienter där smärtan försvinner under gång och efter den första angina pectorisattacken kan gå längre sträckor (»second wind»). Det rör sig sannolikt om patienter med goda kollateraler och/eller stenotiska processer mer centralt.

Patienterna får inte deltaga i gymnastik eller rörelseterapi, eller den bör avbrytas:

]. om han eller hon blir illamående,

2. om han eller hon blir andfådd eller börjar svettas kraftigt,

3. om han eller hon har svåra rytm- rubbningar,

4. om pulsen är onormalt snabb. Detta gäller även om den håller sig på hög nivå efter övningarna,

5. vid svårare smärta i bröstet.

Behandling av sjukdomstillstånd betingade av förträngningar i de stora extremitets— artärerna

Vårt träningsprogram när det gäller pati- enter tillhörande denna grupp, har bestått av:

a) Upprepade promenader i lugn takt — 3 till 5 km/ dag. Första åren uppmanade vi patienterna att stanna och vila vid minsta

smärta (initial smärta). Man kan karakte- risera symtomstyrkan genom att ange dis- tansen för första smärtans uppträdande och vidare distansen vid vilken patienten bru- kar stanna och den maximala sträckan han kan tvinga sig att gå. Det har visat sig att icke ett ringa antal patienter kan gå en be- tydande sträcka efter sin första smärtsen- sation. Detta gäller sannolikt patienter med väl utvecklade kollateraler och/eller såda- na med centralt belägna stenoser. Om för- trängningen är perifert belägen så kan patienterna ej nämnvärt forcera smärtgrän- sen.

b) Trampa på cykel, helst någon form av cykelergometer med lätt ökande belast- ning, 10 till 15 minuter och en till två gånger dagligen.

I praktiken har belastningen varierat mel- lan 0-400 kpm/ min. Cykling är en skon- sam form för benarbete, i synnerhet vid gangrän, då man slipper belasta fötterna med kroppstyngden och kan avväga arbe- tet ned till ett minimum.

5. Sjukvård och förebyggande hälsovård -— några funderingar

av laborator P-O Åstrand

I Sverige har de direkta utgifterna för sjuk- vård ökat mycket brant och är nu över 6 miljarder kronor per år. Landstingens skat- teuttag har i stort sett fördubblats på tio år. Per år redovisas ca 1 miljon intagning- ar på sjukhus och 20 miljoner läkarbesök i den öppna vården. Inget företag i våra tre största städer kan uppvisa tillnärmelsevis så många anställda som sjukvården. Situa— tionen är liknande i andra länder. I USA var år 1949 utgifterna för sjukvård 12 miljarder dollar. Motsvarande utgift upp— gick år 1966 till 44 miljarder dollar. Det klagas på köer, kriser och brister inom sjukvården. Bättre möjligheter till vård kos- tar ännu mera pengar, men hur mycket me- ra orkar vi satsa inom denna sektor? Or— kar vi med mycket mera än de nuvarande 6—7 miljarderna per år till den direkta sjukvården?

Situationen är alltså den att sjukvården

är utomordentligt kostsam. Hur har då häl- sotillståndet förbättrats? I USA redovisas att den som föddes år 1900 i genomsnitt kunde räkna med att leva 46,3 år, för 1954 redovisas 66,7 år som antal återståen- de år d.v.s. en markant förbättring, men 10 år senare, år 1964, var medellivslängden densamma eller 66,9 år. Den markanta höj- ningen av medellivslängden under första delen av detta århundrade förklaras främst av en markerad nedgång i spädbarnsdödlig- heten. Högre upp i åldrarna är skillnaden mellan förr och nu ej stor. Den som år 1969 är 50 år gammal blir i stort sett inte äldre än den som passerade sin 50-årsdag år 1900. Situationen i Sverige är ungefär den- samma som i USA. Man står alltså inför det faktum att trots en mycket kraftig ut— gift för sjukvården har medellivslängden un- der en 15-årsperiod inte påverkats. Somliga sjukdomar har visserligen framgångsrikt be- kämpats, t. ex. polio, tbc, lunginflammation, men andra har i stället ökat i omfattning. Således uppvisar frekvensen av hjärt- och kärlsjukdomar en markant ökning under detta århundrade. och i dag beror mer än 50% av alla dödsfall på just hjärt-kärl— sjukdomar.

Man kommer inte ifrån misstanken att vårt sett att leva, vårt sätt att forma vår miljö utöver alla plussidor också har defini- tiva minussidor som ger upphov till eller komplicerar sjukdomar. Utvecklingen av samhället har gått så snabbt att man inte haft möjlighet att kartlägga och bedöma hur miljö och sätt att leva påverkar indi- viden i ena eller andra riktningen. I USA dog år 1962 ca 365 000 män i åldern 25 till 65 år p. g. a. hjärt-kärlsjukdomar. Man beräknar att om man kunnat ge dessa män ytterligare ett år av hälsa och arbete skulle de haft över 1,5 miljarder dollar i inkomst och i federal inkomstskatt betalat ca 200 miljoner dollar. Denna statistik belyser yt— terligare ekonomiska konsekvenser av viss typ av ohälsa. Jag tror personligen inte att vi har resurser att fortsätta expansionen mycket längre vad gäller sjukvårdsresurser, och jag förstår inte hur man skall få råd att uppfylla löftet: det får kosta vad det

vill, alla sjuka skall ha högeffektiv hjälp. I varje fall är det då också logiskt att lova att den förebyggande hälsovården, alltså ar- betet för individen medan han ännu är frisk, bör få kosta vad den vill.

Hittills är det en fantastisk skillnad i vad man investerar på friskvård jämfört med sjukvård. Ingen kan lova att investeringen blir lönsam vad gäller denna friskvård, men den är definitivt värd att satsa på, utdelning- en kan blir utomordentligt gynnsam. På sätt och vis har fysiologer och medicinare givit argument som har med denna balans, fö- rebyggande — botande vård att göra. Det är politikernas sak att överta frågeställning- arna.

Bland annat bör man satsa på möjlighe— ter för aktiv rekreation, för en rationell träning som inte är för hård, som är rea— listisk. Med ökad muskelaktivitet följer au- tomatiskt att man får äta mera utan risk för fetma, och detta har en stor betydelse för att individen skall kunna täcka sitt behov av bl.a. järn, äggvita, vissa vita- miner, mineraler.

6. Några pedagogisk-psykologiska aspekter på idrott och idrottsforskning av fil. dr. T. Stockfelt

Definition av termen »idrott»

Med »idrott» och avledningar av termen menas i denna artikel tävlingsmässigt be- driven verksamhet, som innefattar musku- lärt påfrestande och koordinatoriskt-moto- riskt krävande rörelser. Såväl förberedelse och eftereffekter som själva tävlandet in- räknas i verksamheten.

Kroppsarbete och kroppsövningar, som bedrivs för sin egen skull, av medicinska skäl e. d. och tävlingsverksamhet, som inte innefattar nämnda typ av rörelser, t. ex. schack och bridge (som i t. ex. Sovjet räk- nas som idrotter) avses alltså inte.

Självfallet är det i praktiken många gång- er vanskligt att upprätthålla distinktionen. Individen ställs även i icke—idrottsliga si- tuationer inför krav och följder, som är lika de idrottsliga situationernas. Definitio- nen är alltså mer formell än reell. På >>re-

sonemangsnivå» kan den emellertid accep- teras. Det torde också vara väsentligt ur klarhetssynpunkt att detta sker.

Samhällets intresse av idrott och idrotts-

forskning

Det är ur pedagogisk synpunkt främst tre skäl, som talar för, att samhället bör delta i den idrottsliga verksamheten på lämpligt vis, nämligen därför att, idrottsgrupperna är normskapande för sina medlemmar, idrottsgrupperna är normskapande för and- ra grupper och individer och idrottsgrupperna ger värdefullt forsknings- underlag.

A. Idrottsgrupperna som normskapare för sina egna medlemmar

Idrottsrörelsen engagerar fler individer, spe- ciellt i de personlighetsmässigt formbara ål- dersklasserna från begynnande tonår till trettioårsåldern än någon annan folkrörelse med organiserad verksamhet. Idéer, atti— tyder och intressen, som odlas upp inom normgivande grupper inom idrottsrörelsen, kommer därför att spela en avsevärd roll vid formuleringen av samhällets praktiskt verkande principer.

De stora målsättningarna, »att kämpa väl» etc., har sannolikt liten betydelse, jäm- fört med målsättningar och beteenden, som, formulerade eller inte, sprids från individ till individ, t. ex. från äldre till yngre, från framgångsrika till nybörjare, från ledare till aktiva. Som ett i och för sig kanske enbart roande, men ändå belysande exempel kan anföras den sedan något år tilltagande va- nan att snusa inom elitidrottskretsar. Här har sannolikt propagandan mot rökning spe- lat in, speciellt eftersom många idrottsgre- nar kräver god lungkapacitet, men det vä- sentligaste skälet är otvivelaktigt, att snusan- det är ett »in—gruppsbeteende», lärt från kamrat till kamrat.

I andra, för demokratien och folkhäl- san mer betydelsefulla sammanhang torde det, speciellt med tanke på att idrottsrörel-

sens ledarproblem är ytterst bristfälligt löst (jfr Sveriges riksidrottsförbund, Utbildning av idrottsledare, 1967), vara nödvändigt med olika former av rådgivning och annan påverkan, i vissa fall kanske rent av kon- troll. Skall — i varje fall ur pedagogisk- psykologisk synpunkt — denna verksamhet bli effektiv och gynnsam för såväl samhället i dess helhet som idrottsrörelsen som spe- ciell, demokratisk disciplin krävs en omfat- tande analys av idrottsrörelsen och dess relation till andra samhällsfunktioner.

B. Idrottsgrupperna som normskapare för andra grupper

I många sammanhang gäller ovanstående Också för grupper, som står idrottsrörel- sen nära i något avseende, t. ex. supporter— klubbar, ungdomar som inte själva idrottar men som intresserar sig för idrott och/ eller idrottsutövare. I många fall kan t.o.m. attityder och beteenden, som odlas i idrotts- kretsar, ha större betydelse här än i ur- sprungsmiljön (»fan-clubs»).

Delvis är detta inte specifikt för relatio- nen idrott-samhälle, utan gäller närhelst en grupp drar till sig publikt intresse.

Unikt för idrottsrörelsen är emellertid, att den framlägger motion, fysisk träning, som ett beteendealternativ, alltså tänder el- ler ökar intresset eller vanan härför, och att den genom att utveckla och demonstrera metoder för kroppsövningar också bidrar med konkreta handlingsmodeller.

Eftersom flertalet människor har ett ur såväl medicinsk som psykologisk synpunkt dåligt tillgodosett motionsbehov, kan idrotts- rörelsen här fylla en stor samhällelig upp- gift. I dagens läge torde dock effekten vara blygsam, bl.a. därför att de flesta ser på idrottsmännen som en »utgrupp», som bör, vill och kan utföra andra prestationer än åskådaren, och eftersom metodologiska och personella resurser för att överbrygga klyf- tan saknas. En omfattande analys av relatio- nen mellan idrottsgrupperna och deras miljö torde alltså vara oundgängligen nödvändig, om idrottsrörelsen skall kunna utnyttjas för popularisering av positiva normer.

I många sammanhang krävs det för att en mänsklig företeelse skall kunna studeras, att försökspersonerna utsätter sig för påfrest- ningar, som ligger utanför det vardagliga. I pedagogisk-psykologiska sammanhang gäl- ler detta t.ex. emotionella reaktioner, per- ceptuella förändringar e. d. på grund av momentana eller långvariga belastningar, följder av att en individ lever under lång- varig, stark motivationell press eller under andra betingelser, som har stresseffekt etc. Visste man mera om detta, skulle man kun- na lätta eller eliminera många skadeverk- ningar av t. ex. ackordsarbete, betungande chefsuppgifter e. d.

Det är emellertid nästan omöjligt att arrangera försökssituationer, som ger en till- förlitlig bild av dessa företeelser, speciellt om de motiverande betingelserna är av ne- gativ karaktär, t.ex. hot om ekonomiska förluster, bestraffningar e. d. I de fall, där situationerna alls har kunnat åstadkommas laboratoriemässigt, har de vanligen varit så markant unika, att generaliseringar till var- dagslivet varit svåra att göra.

Inom i synnerhet den elitbetonade idrot- ten frambringas emellertid dylika situationer som ett naturligt led i verksamheten. Ef- tersom för en viss grupp eller individ, och från situation till situation betingelserna är likartade, kan tillförlitliga och kontroller- bara data erhållas och utnyttjas om de del- tagande individerna, belastningarna och ef- fekterna.

Om försöksledningen tillförskaffar sig nog stor kännedom om idrottsgrupperna och deras verksamhet för att kunna och få la- borera med betingelserna, kan t. ex. meto- der för att underlätta streSSen och/eller öka effektiviteten laboreras fram. Eftersom detta sker under för aktiviteten vardagsmässiga betingelser, torde i många fall erfarenhe- terna gå att överföra till, eller omarbetas för andra vardagssituationer. Samhället har allt- så intresse för idrott och idrottsforskning även ur »laboratoriesynpunkt».

Observerade sekundäreffekter av idrotts- verksamhet

Med primäreffekter av idrottsverksamhet avses här t. ex. ökningar i prestationsförmå- ga till följd av träning, placeringen i en täv- ling e. d. Frånsett inte alltför djupgående Och nyanserade erfarenheter, att motion i lämplig form och kvantitet är stressreduce— rande och allmänt höjande av prestations— nivån, är relationen fysiologisk-psykologisk prestationsförmåga inte alls penetrerad. Exempelvis prirnäreffekterna »vinst» eller »förlust» är strängt taget inte intressanta — annat än för den tävlande själv och de när- maste medarbetarna — annat än till sina följ- der, sekundäreffekterna: hurudan blir nästa prestation inom samma prestationsområde, hur påverkas beteendet i civila situationer efteråt? etc. I det följande behandlas primär- effekterna därför endast för att sekundär- effekterna skall kunna förstås.

Beroende på definitionen behandlas inte effekter av kroppsövningar, som bedrivits av rena hälsoskäl e. d. Däremot behandlas effekten av tävlingsmässigt bedrivna kropps- övningar på bevittnarna, publiken. De akti- va har, grovt men praktiskt fungerande, de- lats upp i kategorierna »elit» och >>övriga».

Tyvärr är forskningen på området minst sagt bristfällig. Följande är dock tillräckligt väl verifierat för att tillmätas värde som dikussionsunderlag.

Elitidrottande Personlighetsaspekter, socialiserin gs grad etc.

En rimlig hypotes, när det gäller elitidrotts- gruppen, är att den begåvningsmässigt ligger något över genomsnittet, att den är något stabilare emotionellt och har något större störningstolerans — och bl.a. som en del- funktion därav också är dels mer auktoritär dels mer »framgångssinnad» — och att dess medlemmar är något bättre socialiserade så- väl inom sina referensgrupper som inom samhället i dess helhet, förutsatt att rekryte- ringen till idrottsgrenen är stor nog att skapa reell konkurrens (och förutsatt att den inte

har en specifik inriktning på någon i något avseende handikappad grupp). Den, som ligger under konkurrenternas nivå i något eller några av dessa avseenden, kommer nämligen att dra på sig jämförelsevis fler skador under träningarna, ha svårare att reda sig taktiskt, tekniskt, eller känslomäs- sigt under tävlingarna etc. förutsatt att inte kompensation i form av överlägsna resurser i något visst avseende, bättre tränare e. d. föreligger i tillräcklig omfattning.

De fåtaliga försök, som gjorts för att kartlägga frågan (jfr bl.a. MPI specialrap- porter nr 30 och 36 samt Stockfelt, Några elitidrottsgruppers psykiska nivå och struk- tur, (GIH 1967), synes stödja hypotesen.

Den av pressmän och andra åskådare ofta gjorda iakttagelsen att elitidrottande är mer stressade än andra, tycks, i den mån den alls är tillförlitlig, gå tillbaka på det faktum, att elitidrottsmän vanligen observeras i sam- band med viktiga evenemang, då de utsätts för mycket hög psykisk belastning och där— för beter sig »egendomligt» i något avseen- de. »Vanliga människor» observeras av självklara skäl aldrig i samma situation.

Även ett annat ofta gjort antagande, näm- ligen att elitidrottande presterar på grund av överstarka behov att kompensera sig för misslyckanden på andra områden, synes minst sagt tvivelaktigt, bl. a. därför att de ofta lyckas bra även utanför idrottsområdet (jfr Halldén, Stjärnidrottsmannens anpass- ningsproblem efter idrottskarriärens slut., Ped. inst., Stockholm, 1963, Åstrand m.fl. Girl-swimmers Acta pediatrica, Sup. 147, 1963).

Däremot synes elitidrottsmän ha större tolerans mot den påfrestning, som ligger i att vara ofta och långvarigt maximalmotiverad, d. v. 5. de orkar bibehålla hög prestations- vilja aVSevärt längre än en normalgrupp. Samma tendens kan påvisas hos t. ex. fram- gångsrika affärsmän, politiker etc. Självfal- let har med detta inte sagts, att i olika per— sonlighetsavseenden handikappade saknas eller är sällsynta inom elitidrottsgruppen, en- dast att frekvensen synes vara lägre än inom normalpopulationen.

Även på den positiva sidan av normal-

populationens fördelning förekommer emel— lertid en avsevärd avtappning av presumpti- va elitidrottsmän, framför allt därför att in— dividerna här har så stora valmöjligheter. Eftersom elitidrott är tidsödande. kan den inte annat än i undantagsfall förenas med högt kvalificerade (och välbetalda) samhälls- uppgifter. I många fall inverkar detta på rekryteringen redan i tonåren, i de flesta har det medfört definitiva avgöranden redan i de begynnande tjugoåren. Den starka av- tappningen i fördelningens negativa ände och den otvetydiga, men svagare i dess posi- tiva ände medför med avsevärd sannolikhet, att elitidrottsmännens kurva i en vald per- sonlighetsvariabel dels är spetsigare, dels nå- got negativt sned och med tyngdpunkten något högre än en kurva för en normalgrupp speciellt om icke-komplexa variabler väljs.

Utvecklingsaspekten

I och med att en individ hänförs till elit- idrottsgruppen, inträffar en specifik utveck— lingssituation; den fysiska, tekniska och tak- tiska träningen i grenen intensifieras, det sociala klimatet förändras, möjligheterna till inkomstförbättringar stegras eller blir andra än tidigare etc. Sekundäreffekterna av detta är bristfälligt penetrerade. Det synes visser- ligen (jfr bl.a. Halldén, anf. arb.) som om elitidrottsmän reder sig bättre i olika av— seenden än normalgruppen, men om detta i huvudsak bestämts av samma arvsmässiga faktorer, som möjliggjorde idrottskarriären, eller om det, åtminstone delvis, går tillbaka på livsföring och erfarenheter under karriä- ren är tveksamt. I individuella fall och i spe- ciella avseenden kan dock sekundäreffekter iakttas.

Många elitidrottsmän fortsätter även efter karriärens slut att motionera, därför att de har ett förvärvat behov av motion — t. ex. som avstressningsmedel — därför att de har sociala kontakter, som driver på, ooh därför att de förvärvat kunskaper om hur och var, de kan bedriva kroppsövningar, det sist- nämnda en avgörande brist för många ur normalgruppen.

I en del fall innebär karriärslutet dock

motionsslut, ofta på grund av s.k. reaktiv inhibition, d.v.s. ett under karriären gene- rerat allt större motstånd mot träningsbete- endet, som slår igenom, när belöningar i form av tävlingsframgångar e. d. uteblir, eller på grund av att en minskning i förbe- redelsenoggrannhet i slutet av eller efter karriären inte åtföljs av minskningar i fråga om kaloriintag eller sänkning av aspirations- nivån, varför viktökningar, besvikelser över resultaten e. d. kommit att bilda starkare spärrar mot idrottsaktiviteten i fråga och på grund av association även träningen för den, än för sådana som aldrig elitpresterat. Här spelar inte endast den före detta elit- idrottandes eget utan även omgivningens omdöme och pretentioner in.

Den främsta socialpsykologiska sekundär- effekten torde emellertid vara, att de elit— idrottandes umgängeskrets och ungängesfor- mer begränsas kraftigt, speciellt om karriä- ren blir långvarig. När karriären är slut, återstår därför ofta ingen annan väg att und- gå social isolering eller en, kanske befarat svår, omställningsprocess än att bli kvar i miljön. Många klarar även den härav or— sakade typen av krav bra, andra gör det in- te. I en del fall är det forna elitskapet en ren belastning, t. ex. därför att det nu ger beteckningen (och bemötandet av en) »före- detting». I andra fall har framgångarna med- fört, att den förre elitidrottsmannen låst sig vid träningsmetoder och principer, som var aktuella kanske femton år tidigare, då den egna karriären påbörjades, och som kanske var mycket individuellt begränsade, och som är ineffektiva eller skadliga för den nu aktu— ella rekryteringsgruppen eller individen. Elit- skapet medför, alltså, att den sociala oriente- ringen blir starkt begränsad, eftersom mån ga sidor av samhällslivet inte kommer i blick— punkten. I och för sig är begränsningen kanske inte snävare än den, som nästan alla, som tillhör något slag av gruppbildning, ut- sätts för. Det är heller inte sagt, att »be- gränsningseffekten» nödvändigtvis måste va- ra större eller mer ogynnsam än för specia- lister på andra områden. I vissa avseenden medför t. o. m. elitskapet möjligheter till vidgad orientering med hjälp av resor etc.,

även om den verkliga allmänbildningsök- ningen av detta inte skall överskattas.

Eftersom samhället både informellt i form av publikt intresse och på annat sätt utnytt- jar några av den enskilde elitidrottsmannens mest produktiva år, och eftersom denne som normbildare etc. kan ha betydelse för sin omgivning, torde det vara värdefullt att det också möjliggör och inspirerar till ökad all- mänorientering för elitidrottande.

Ett speciellt problem, som torde komma att öka i betydelse, allteftersom idrottsrörel- sens professionaliseras, är, att många elit- idrottsmän får vidkännas kraftiga inkomst- reduktioner, när karriären avslutas. Detta kan i sig verka stressande eller medföra ett överstarkt ianspråktagande av fritiden för extraarbete e. d. Följderna av detta är givet— vis jämförbara med andra stresspåföljder, alltså mer eller mindre grav neurotisering, manifesterad i psykolomatiska besvär, alko- holism e. d., åtminstone i samband med and- ra anpassningssvårigheter. Att även detta borde medföra att idrottsorganisationerna i fortsättningen hjälptes och förpliktigades att under den aktiva tiden ge lämplig skol- ning, förutom den rent idrottsliga, kan sägas utan mer ingående utredning av frågan.

Övriga idrottande Personlighetsaspekter, socialiseringsgrad etc.

Inom denna grupp finns dels före detta elit- idrottsmän, dels sådana som »ligger i karriä— ren», och som kommer att slå igenom. Ingendera av dessa behandlas här, eftersom de egentligen hör till »eliten».

»Övriga» är alltså idrottsmän, som av ett eller annat skäl, inte annat än i rena undan— tagsfall, besegrar eliten eller platsar i elitlag. Distinktionen är självfallet dubiös, bl. a. ef- tersom ingen adekvat definition på »elit» kan ges (skall nationella framgångar avgö- ra, eller bestäms elitskapet endast i interna- tionell konkurrens?), och eftersom gruppen »övriga» med nödvändighet måste bli myc- ket heterogen. Eftersom den detta oaktat existerar i sinnevärlden, och eftersom »öv- riga» ur samhällssynpunkt sannolikt är in-

santare än elitidrottsgruppen — bl.a. på grund av sin kvantitet — har den prak- tiskt-resonemangsmässigt använts i detta sammanhang.

Det är omöjligt att finna ens i ringa grad tillförlitliga data om denna grupps begåv- ningsmässiga nivå Och struktur. På grund av karriärsituationen inom idrottsrörelsen torde gruppen emellertid rekryteras dels bland så- dana, som satsat hårt, men inte haft förut- sättningar och dels sådana, som haft förut— sättningar i övrigt, men som saknat skäl eller förmåga att satsa nog hårt med en stark överlappning mellan grupperna och en viss överrepresentation för den förstnämnda ka- tegorien.

Fördelningskurvan i olika avseenden be- döms alltså vara flackare än för elitidrotts- gruppen och med medeltalet något lägre än dennas. Ju mer komplexa personlighetsvari- abler, som behandlas, och ju mindre elitbe- tonad den idrottsliga verksamheten är, desto mer torde kurvan approximera normalgrup- pens.

Den kategori, som satsat, men misslyc- kats, är av speciellt intresse, eftersom dess anpassningsproblematik kan återfinnas även i andra sammanhang av misslyckanden. I flertalet fall synes följderna vara tämligen odramatiska anpassningar av aspirationsni- vån, men i andra blir de mer besvärande. Bl. a. har fall av fabulering och annan verk— lighetsflykt iakttagits, liksom även aggres— sivt beteende, t. ex. i samband med spritför— täring. Ett specialfall utgör »träningsneu- ros», d.v.s. försökspersonen har kanalise- rat ut ångest med hjälp av överhård träning, t. ex. i form av distanslöpning, ibland med följd av oförmåga att prestera Optimalt på en omedelbart efteråt kommande tävling, nytt misslyckande, ökad ångest etc. KOm- pensatoriskt beteende utanför idrottssitua- tionen, bl.a. i form av fördömanden av idrotten, är heller inte ovanliga. Bl. a. ur den synpunkten, men ännu mer därför att upplevelsen av misslyckande för individen under för övrigt ogynnsamma betingelser kan vara katastrofal, bör otvivelaktigt idrottsorganisationerna hjälpas och förplik- tigas att försöka göra något åt problemet.

Kategorin »ganska bra utan att bjuda till» är, eftersom den i så ringa grad tvingar sig till uppmärksamhet, mycket svår att få kon- kret grepp om. Bl. a. därför att den måste antas ha en spontant positiv attityd till kroppsövningar och övriga komponenter i idrottsutövande, och därför att individerna i den måste ha kommit underfund om, hur de skall kunna få ut mest av sin verksamhet, är den dock av stort psykologisk-pedago— giskt intresse. En av skolans och folkbild— ningens främsta uppgifter är ju att dana »harmoniska» människor. Att detta inte kan ske, utan att man studerar och tar lärdom av människor, som är harmoniska i något avseende, torde vara ställt utom alla tvivel.

Utan tillgång till systematiskt insamlat material om kategorien, kan ingenting med bestämdhet sägas om den. En på intervjuer och direktobservation av idrottsmän, som sannolikt kan hänföras till den, gjord analys synes dock utvisa, att dessa ofta känneteck- nas av god anpassning till den egna referens- gruppen (men inte nödvändigtvis till andra grupper eller samhället i dess helhet), en saklig inställning till idrottsgrenen och den egna förmågan, bra, men inte alltför enga- gerande anställningar eller andra intressen vid sidan av idrotten, distans till själva spän- ningen i tävlingssituationen — något som elitidrottsgruppen ofta har svårt för av t. ex. ekonomiska skäl och misslyckade idrotts- män av t. ex. prestigeskäl. Man får ibland det intrycket, att medlemmar av kategorien nästan upplever sig som åskådare med spe- ciellt bra placering.

Utveckl in gsaspekter

I de fall, där anpassningen av aspirationsni- vån är odramatisk, torde utvecklingen — frånsett den också beträffande elitidrotts- männen påtalade försnävningen av perspek- tivet — vara endast delvis bestämd av själva idrottsutövandet.

I de fall, där misslyckandet är eklatant, torde besvären ofta grunda sig på lätt- heten att få jämförelsematerial. Den en- skilde kan jämföra sina resultat, sina in- komster av idrotten, sin ålder vid olika rc-

sultat och inkomster etc. med elitidrottsmän- nen och därigenom ständigt få s.a.s. klara sifferbesked om graden av sitt misslyckande. I vilken mån detta direkt återverkar på handlingsförmåga och upplevelser av verk- samheten också i andra situationer är bero- ende av många faktorer utanför idrotten, men att de i något avseende gör det, är otvivelaktigt. En positiv utvccklingsaspekt, som ofta observerats, men som är ytterligt svår att få grepp om utan mer ingående stu- dier, är, där en missanpassning i någon form mildras eller elimineras, tack vare att den missanpassade accepteras och under viss tid får prestera i idrottsgrupper. För de flesta torde rätten att tillhöra en grupp — och skyl- digheten att följa dess normer — vara avgö- rande. Samma tendenser har observerats i andra sammanhang, där missanpassade slussats in i grupper. Möjligheten i idrotts- sammanhang att få siffror eller annat lätt- tolkat illustrationsmaterial tycks dock opti- mera idrottsgruppens värde i individuella fall.

Publiken

Undersökningar av publikens psykologiska och sociologiska struktur, dess kunskaper om den aktuella och andra idrotter etc. har inte mer än börjat utföras i vårt land (jfr t. ex. P.O. Wester, Ishockeypublikens sam- mansättning och vanor, GIH under utgiv- ning). Samma är emellertid fallet med även andra typer av publik, t. ex. teaterns, även om man i dessa fall de senaste åren kommit en bit på väg.

Av de data, som finns, synes dock fram- gå, att idrottspubliken inte är idrottsligt el- ler ens motionsmässigt aktiv, inte är särdeles engagerad i idrottsverksamhet på ledarpla- net, är inriktad på sensation, snarare än spe- cifik sport, har en kraftig överrepresenta— tion av män. Den påverkas inte till egen- aktivitet av »normalhändelser» men kan av ovanliga händelser, som t.ex. Sveriges ge- nom TV bekantgjorda framgångar i Davis Cup för några år sedan, inspireras att börja idrotta.

Det i längden viktigaste i sådana sam-

manhang förefaller dock vara förmedlingen till icke idrottande över idrottande under elitplanet, nämligen genom att dessa dels påverkas själva, dels på grund av att de as- socieras med stjärnorna och därför upp— märksammas mer i tävlingsverksamhet och på arbetsplatserna eller i privatlivet, intensi- fierar och konkretiserar intresset för den uppmärksammade idrottsgrenen. Slutsatsen skulle vara, att elitidrottaren har betydelse för att en reaktion skall starta, medan övri- ga svarar för att denna reaktion inte bara blir ett övergångsfenomen.

Det ur idrottslig synpunkt mest intressan— ta med publiken — bortsett från i detta sam- manhang ganska irrelevanta ekonomiska och andra faktorer — är, att den i många fall återverkar direkt på idrottsbeteendet. Den växelverkan mellan aktiva och publik, som snabbt uppstår, torde många gånger betyda lika mycket för utvecklingen av den aktuella idrottsgrenen, som de förutsättningar och principer, som finns inom idrottsgrenen själv. Det är ur den synpunkten självklart, att publiken inte kan lämnas därhän i en idrottspsykologisk verksamhet.

Forskningsbehovet inom idrottspsykologin

Eftersom, som nämnts tidigare, forskningen inom detta område, — såväl som fallet är inom de flesta »friskvårdsområdena» — är kraftigt underdimensionerad, återstår det mesta att göra. Nedan beskrivs grovt några projektområden, som bedöms vara funda- mentala. Många områden tas inte upp, även om de utifrån annat än det ovan anförda materialet skulle kunna betecknas väsentliga. Enskilda projekt behandlas inte, lika litet som detaljaspekter tas upp. Projekten har delats upp i

inomidrottsliga projekt och projekt, avseende idrottsrörelsen i rela- tion till samhället i övrigt.

a) Inomidrottsliga projekt 1. Struktur— och nivåanalyser

Om en vidareutveckling efter i modern tid fungerande riktlinjer skall kunna åstadkom-

mas, krävs en avsevärt vidgad och fördjupad kännedom om olika idrottsgruppers — in— klusive ledarnas — psykologiska allmännivå och struktur. I denna undersökning bör ock- så ingå analyser av utbildningsbakgrund och social kontakt för de deltagande grupperna och individerna. Vidare bör metoder utveck- las för snabbkontroller av socialt klimat in-

om grupperna.

2. Operationsanalyser

Det är redan ur idrottslig synpunkt dåligt kartlagt, vad som egentligen karaktäriserar de olika idrottsgrenarna. Inom vissa grenar har på sistone den fysiologiska kravsituatio- nen börjat beskrivas. Den psykologisk-peda- gogiska kravsituationen är nästan inte alls känd. Skall urval och träning kunna opti- mera och minska de negativa effekterna av idrottsverksamhet är en serie Operationsana- lyser oundgängligen nödvändig.

3. Rekryteringssituationen. Utbildnings— metodiken

Ett särfall — eller kanske riktigare, en kom- bination — av strukturnivå och operations- analys utgör kartläggningar av rekryterings— situationen, inte minst på ledarsidan, och den pedagogiska problematiken. Nu och för överskådlig tid torde ledarstaberna rekryte- ras ideellt, vilket bl. a. innebär att undervis- ningsprinciper och metoder är både mycket individuella och svåra att modernisera. Lätt- administrerade pedagogiska material måste sannolikt utarbetas, om inte en ständigt ökande motsättning skall uppstå mellan mål och medel på utbildningssidan.

4. Fysiologisk—psykologiska jämförelser

Variationen i psykisk prestationsförmåga under olika fysiologiska betingelser bör pe— netreras så väl deskriptivt som experimen- tellt, bl. a. för att behovet av konditions- och styrketräning inom olika idrottsgrenar skall kunna bedömas och sättas i relation till tak- tik- och teknikträningen. Vidare bör förmå- gan att motstå fysiologisk press under varie-

rande typer av psykologiska betingelser ana- lyseras såväl deskriptivt som experimentellt.

5. Analyser av publiken

Som nämnts tidigare är publiken en närmast okänd faktor inom idrottsforskningen. I syn- nerhet om begreppet publik breddas att gälla alla, som i någon form har kontakt med idrotten och dess utövare, och om i ekva- tionen tas in, att publikens upplevelser och normbildning i samband med dessa kontak- ter är ett av samhällets huvudintressen, står det klart. att idrottspublikens karaktäristika och likheter med andra publiker, bör analy- seras. Innan detta skett, kan nämligen en effektiv och gynnsam påverkan av och ge- nom publiken inte ske.

b) Relationen idrott och samhälle i övrigt

1. Jämförelser av idrot-tsbeteende och civilt beteende

För att ovannämnda analyser skall ge bästa effekt, och för att idrotten skall få optimalt utbyte av erfarenheterna från andra verk- samhetsområden, bör samma individer stu- deras under såväl idrottslig som annan verk- samhet. Man skulle, alltså, utföra ett slags operationsanalyser, som inte riktas primärt på verksamheten utan på individen. Med de möjligheter till maskinell databehandling, som existerar i dagens läge, kan de stora mängder information som kan erhållas från skolan, militärtjänsten, civil och idrottslig utveckling bearbetas för stora grupper.

2. F ramgångsanalyser för elitidrottsmän

Som ett viktigt delmoment i detta ingår framgångsanalyser av elitidrottsmän. Här kan i många fall ytterligare data införskaf- fas genom direktobservation av de aktuella försökspersonerna under kritiska situatio- ner av olika slag.

3. Metodutveckling

Som nämnts i tidigare avsnitt frambringas

många gånger inom i synnerhet elitidrot- ten »vardagsmässiga» situationer, som på individen ställer likartade krav, som många situationer inom samhällslivet i övrigt, men som är mer standardiserade och rekapitu- lerbara. I många fall kan därför resultat, som erhållits från forskning inom idrot- ten, ganska direkt överföras även till an- nan verksamhet. Detta gäller också i frå- ga om forskningsmetoder.

Av de ovan skisserade projekten är i syn- nerhet punkterna a) 2 och a) 4 av in- tresse. Metoder, som utvecklas för den sist- nämnda, torde kunna utnyttjas direkt för beskrivning av arbetsituationen i fall, där någon form av fysiologisk belastning har betydelse, vilket gäller snart sagt alla, me- dan metoder, som utvecklas för den först- nämnda torde komma att få betydelse för analys av bl. a. verksamheten inom skol- världen.

Forskningsläget i dag

I dagens läge existerar egentligen ingen psykologisk-pedagogisk idrottsforskning i Sverige. Sonderande försök har börjat ut- föras bl. a. vid GIH, Stockholm, men eko- nomiska och personella brister har hittills hindrat intensifiering. Innan någon form av grundmaterial införskaffats, bör ingen låsning vid specifika forskningsprojekt gö- ras. Detta innebär emellertid inte, att forsk- ningen bör eller behöver läggas på is. För- utom, givetvis, att de sonderande och, vad forskningsbehovet gäller, kartläggande för- söken bör fördjupas, kan många angeläg- na projekt konkretiseras och ges försöks— metodisk utformning redan utifrån ovan- stående projektkatalog. Ur såväl ekonomis- ka som vetenskapliga aspekter vore det emellertid värdefullt, om man nu, när star- ten i praktiken sker från scratch, inte för- sutte möjligheten att skapa stabilitet och arbetsro genom att utforma en praktisk fun- gerande generalplan — och sedan följer den- na.

PM med räkneexempel över de besparingar som viss procentuell nedgång av antalet hjärtinfarkter skulle medföra

Laborator Åstrand har i den i bilaga 1 re- dovisade uppsatsen redogjort för vissa under- sökningar som gjorts angående sambandet mellan hjärtinfarkt och fysisk aktivitet. Un- dersökningarna tycks tämligen entydigt visa, att fysiskt aktiva personer har 2—3 gånger större chans att undgå hjärtinfarkt än fy— siskt inaktiva. Vid inträffad hjärtinfarkt har den fysiskt aktive 2—3 gånger större chans att överleva än den inaktive.

Med undersökningsresultaten som bak- grund kan vissa beräkningar göras. En av dessa är storleken av de samhälleliga be- sparingar, som en viss procentuell reduktion av antalet hjärtinfarkter skulle medföra.

Givetvis är det helt omöjligt att exakt ange storleken av de kostnader som drab- bar samhället varje år genom att människor i produktiv ålder drabbas av hjärtinfarkt. Därmed är det också omöjligt att med ve- tenskaplig exakthet ange de samhälleliga besparingar som en viss procentuell minsk- ning av antalet hjärtinfarkter medför. De beräkningar. som görs i denna PM, skall ses mot denna bakgrund och snarare betraktas som ett räkneexempel än som ett exakt do- kument.

A. Antalet döda i hjärtinfarkt 1964

Det statistiska materialet är hämtat ur Sve— riges offentliga statistik >>Dödsorsaker 1964». Materialet är behäftat med de fel som lig- ger i svårigheten att härleda dödsorsaker med renodling av de bakomliggande fakto- rerna. I detta sammanhang torde dock den- na felkälla inte spela någon avgörande roll. Av statistiken framgår, att de dödsfall som beror på hjärtinfarkt fördelar sig på åldersgrupper och kön enligt tabell B.1.

Arbetskraft är i dagens Sverige den kan- ske viktigaste produktionsfaktom. Natio- nalproduktens tillväxt är beroende av till- gången på bl. a. arbetskraft, varför det bort- fall, som de i tabellen redovisade dödsfallen utgör, är en nationalekonomisk förlust. För att beräkna storleken av denna förlust mås— te en metod att bestämma varje individs vär- demässiga del i den totala produktionen konstrueras.

Vi antar att den arbetsförtjänst en männi- ska har är ett mått på vederbörandes pro- duktivitet. En persons totala produktions- insats erhålles då genom att den årliga ar- betsförtjänsten multipliceras med antalet produktiva år.

Tabell B.] Dödsfall i hjärtinfarkt år 1964, fördelade på ålder och kön.

—29 30—34 35—39 40—44 45—49 50—54 55—59 60—64 65—69 totalt Mån 4 6 38 92 197 430 892 1 322 1 879 4 860 Kvinnor 2 4 9 15 98 226 537 975 1 907 230 SOU 1969: 29

För att kunna omsätta den teoretiska mo- dellen i ett praktiskt exempel gäller det att fastställa dels hur många produktiva år personen i fråga har, dels hur stor vederbö- randes årliga inkomst är.

I det här aktuella räkneexemplet skall alltså, eftersom det är fråga om en förlust- beräkning, det antal år som förflyter mel- lan dödsfallet och den tänkta pensionsål- dern fastställas.

Vi antar då, att de personer som avli- der i varje åldersintervall gör detta två år efter passerandet av nedre intervallgränsen och den tänkta pensionsåldern är 67 år. I intervallet —29 år beräknas dödsfallsme- delåldern till 27 år och i intervallet 65—69 år antas de avlidna ha ett produktivt år kvar.

Vidare antas att männens medelinkomst är 30 000 kr. per år och kvinnornas 20 000 kr. per år.

Dessa antaganden medför följande be- räkningar:

Männen i intervallet —29 år, enligt tabel- len 4 st., har 40 produktiva år (enligt föruts. ovan) kvar. Lön beräknas efter 30000 kr. per år. Alltså representerar de ett värde av 4 x 40 x 30 000 = 4 800 000 kr. Beräk- ningarna rörande övriga intervall utföres på samma sätt. Totalt uppgår den natioinaleko- nomiska förlusten till 948270 000 kr. för männen och 181 500 000 kr. för kvinnorna. Totalt alltså I 129 770000 kr.

I denna summa ingår inte kostnaderna för sjukvård i samband med infarkten och inte heller de kostnader som sammanhänger med den utbildning samhället givit indivi- derna, men som genom dödsfallet inte blivit räntabel i önskvärd omfattning.

Om antalet dödsfall i hjärtinfarkt kunde nedbringas med vissa procent skulle bety— dande nationalekonomiska vinster kunna göras. Här utföres beräkning för 60. 30, 10 och 1 procents reduktion (enl. Åstrand hade den vältränade 2—3 ggr större chans att und- gå resp. överleva hjärtinfarkt än den oträ- nade).

60 %:s reduktion av antalet dödsfall minskar den nationalekonomiska förlusten

med 678 000 000 kr. 30 %:s med 339 000 000 kr. 10 % :s med 113 000 000 kr.

1%:s med 11300000 kr.

B. Sjukhuskostnaderna för personer som drabbas av hjärtinfarkt

Den osäkerhet som gäller för ovanstående siffror gäller också i stor utsträckning för beräkningarna av sjukhuskostnaderna. Det statistiska material, som medicinalstyrelsen ställt till förfogande rörande personer, som intagits resp. utskrivits från sjukhus på grund av hjärtinfarkt täcker tyvärr endast Uppsala- och Malmö-regionerna. Det totala befolkningsunderlaget i dessa regioner är 1,5 milj. Materialet finns inte uppdelat (i tillgänglig form) på åldersintervall eller kön, varför beräkningen beträffande sjukhus- kostnadema inte blir fullt jämförbar med dödsfallsberäkningen. En schabloniserad jämförelse kan dock göras.

Av materialet framgår, att 11 388 perso- ner utskrevs från sjukhus under 1964 i de två nämnda regionerna sedan de behand- lats för hjärtinfarkt. De hade då åtnjutit sjukhusvård i medeltal under 20 dagar.

Eftersom Sveriges totala folkmängd är cirka fem gånger större än den i de två nämnda regionerna, kan vi förutsätta att det totala antalet utskrivna hjärtinfarktpatien- ter också är cirka fem gånger större än de redovisade 11 388. Detta ger cirka 57000 utskrivna för landet som helhet. Varje pa- tient förutsätts ha vårdats 20 dagar på sjuk- hus, vilket motsvarar 1 140 000 vårddagar. Varje vårddag kan beräknas kosta cirka 130 kr. Den totala vårdk0stnaden blir då 148 200 000 kr.

De personer, som ovan under A redovi- sats som avlidna kan också antas ha legat ett antal dagar på sjukhus innan de avlidit. Här antas att de genomsnittligt vistats fem dagar på sjukhus innan de avlidit. Detta ger 34000 vårddagar, vilket ger en vårdkost- nad på 4420 000 kr. Vårdkostnaderna för hjärtinfarktpatienter uppgår således till 152 620 000 kr. med utgångspunkt från de gjorda förutsättningarna.

När samhällets totala kostnader för hjärt- infarkter skall summeras måste också hän- syn tas till det produktionsbortfall, som uppstår på grund av de sedermera utskriv- na patienternas sjukdom. Vi antar att des- sa i genomsnitt varit frånvarande från ar— betet i tre månader på grund av sjukdomen samt att medelinkomsten för dem är 25 000 kr. per år (män och kvinnor är redovisade tillsammans). Det totala antalet utskrivna är 57 000. I åldersintervall 27—67 år redo- visas 30 % av samtliga dödsfall i hjärtin- farkt och om vi antar att samma relations- tal råder i fråga om de sedermera utskrivna patienterna skulle cirka 17 100 av de 57 000 vara mellan 27 och 67 år. Den ekonomiska förlusten för samhället i minskad produk- tion blir då

17 100 )( 25 000 x 3 12 Den totala samhällsekonomiska förlusten på grund av hjärtinfarkter kan då summe- ras enligt följande (beräkning i 1000-tal kr.)

= 106 875 000

vårdkostn. prod. bortfall totalt sedermera utskrivna patienter 148 200 106 875 255 075 sedemera avlidna patienter 4 420 1 129 770 1 134 190 152 620 1 236 645 1 389 265

Enligt den här använda beräkningsmeto- den och med de här insatta förutsättning- arna var alltså den samhällsekonomiska för- lusten på grund av hjärtinfarkter år 1964

1 389 265 000 kr.

Då har, när det gäller vårdkostnader samtliga sedermera utskrivna patienter obe- roende av ålder medräknats, då det gäller produktionsförlusten endast de i åldern 27— 67 år. Av sedermera avlidna patienter har båda beräkningarna utförts endast på indi- vider i åldersintervallet 27—67 år.

Den samhällsekonomiska vinsten: Reduk- tion av antalet infarkter

60 % med 833 559 000 kr. 30 % med 416 779 500 kr. 10 % med 138 926 500 kr.

1 % med 13 892 650 kr.

Bilaga 3 Kommunenkät

kommunens namn: . .. ................ län: .........

* kommunens folkmängd:

* kommunens storlek (yta): __________ " antal skattekronor: antal idrottsföreningar i kommunen:

'" ifylles av idrottsutredningens sekretariat.

avd. A: Idrottsanläggningar

1. Hur många idrottsanläggningar som användes någon del av året fanns i kommunen 1/1 1967? antal:

. Hur många av anläggningarna har uppförts under perioden 1960—1966? antal:

avd. B: Organisatoriska frågor

1.

2. Om specie11(-a) nämnd(—er)/styrelse(-r) finns hur många ledamöter har den/de? ..................... Handläggs idrotts- och fritidsfrågorna inom kommunen av någon/några speciell(-a) nämnd(-er) eller styrelse(-r)? Vilken/Vilka? Ja Nej (stryk det ej aktuella) Om Ja: frågorna handläggs av:

Om Nej: frågorna handläggs av:

3. Har nämnden (-ema)/styrelsen (-serna) speciellt anställda personer för att verkställa beslut och sköta anläggningar? antal:

4. Finns det någon/några idrottsanläggningar ikommunen som inte sorterar under kommunens förvaltning? antal:

avd. C: Ekonomiska frågor

1. Hur mycket anslog kommunen till idrotts- och friluftsliv senaste budgetåret (1967)? belopp: ..

2. Anslagen under budgetåren från 1960—1966? är 1960 .................................................................. därav till investering i anläggn. .................................................................. år 1961 .................................................................. år 1962 år 1963 .................................... år 1964 .................................................................. år 1965 .. år 1966 ..................................................................

3. Hur stor %-del av kommunens budget utgjorde dessa anslag? år 1960 ......... år 1961 år 1962 .................................... år 1963 ............................................... år 1964 år 1965 ......... .. år 1966 ..................................................................

Uppgifter om idrott och sport i vissa länder. Enkät

Enkäten tillställd följande länder: Danmark, Finland, Norge, Storbritannien, Belgien, Frankrike, Italien, Schweiz, Västtyskland, Polen, Ungern, Sovjetunionen, Japan, USA, Canada, Mexico.

Att tillställas resp. ambassad för inhäm- tande av uppgifter.

1. Under vilket departement (ministry) inom regeringen sorterar frågor rörande id- rott och sport (Sport and physical educa- tion)?

2. Hur stora är inom detta departement de statliga anslagen till idrott och sport (Sport and physical education)?

3. Ungefärlig ändamålsfördelning av ovanstående medel.

a) Drift- resp. anläggningsstöd till sport- och idrottsanläggningar, % resp.

b) Stöd till centrala idrottsorganisatio— ner, %

c) Stöd till regionala och lokala idrotts- organisationer, %

d) Drift- resp. anläggningsstöd till id- rottslärar- och idrottsledarinstitut, % resp.

e) Övrigt, %.

4. Lämnas över statsbudgeten anslag. an- nat stöd eller subventioner utöver de i punkt 2 nämnda, med syfte att främja idrott, sport och friluftsliv? Sker exempelvis någon överföring av me- del till Sport and physical education genom statligt auktoriserade tipsbolag? Är för- eningar och organisationer inom sportens

område t. ex. befriade från skatt? Ange stödtyp och omfattning innevarande budgetår.

5. Om ej särskilt departement för sport och idrott finns, finns något annat statligt eller statligt auktoriserat organ som bere- der dessa frågor eller fördelar medel? Benämningar, organisation, uppgift, m. m.

6. Hur många aktiva idrottsutövare be- räknar man att det finns i landet?

Definition av aktiva idrottsutövare.

Hur många medlemmar har alla idrotts- föreningar (idrottsförbund) tillsammans om sådan ungefärlig siffra finns tillgänglig?

Hur många idrottsföreningar finns det?

7. Hur många anläggningar av följande slag finns det f.n. (fanns det den ) i landet? 11) Idrottsplatser (utomhusanläggningar. godkända för tävlingsidrott) därav enbart fotbollsplaner därav anläggningar med löparbanor ev. övriga anläggningar

b) Simhallar, med tävlingsbanor, minst 25 m långa, mindre anläggningar, ej god- kända för tävling Dzo friluftsanläggningar för simsport

c) Konstfrusna anläggningar för ishoc- key, nöjesåkning, konståkning m. m. inomhusanläggningar Utomhusanläggningar

d) Tennisbanor, antal anläggningar Tennisbanor, antal banor därav inomhus, antal anläggningar

e) Inomhusanläggning med tävlingshall användbar för tennis, basket, handboll, gymnastik därav enbart vid skol- eller utbildningsan- stalter därav i samband med skol— eller utbildnings- anstalter

f) Hoppbackar Anläggningar för utförsåkning

g) Övriga anläggningar för sport och id- rott Slag, antal.

8. Förekommer subventionering av idrot— ten genom låga hyror vid uthyrning av statliga eller kommunala anläggningar?

9. Hur många heltidsanställda sport- och idrottsinstruktörer (utom skolinstruktörer) finns i landet? Hur många är statligt anställda eller fi- nansierade? Hur många är anställda och bekostade av kommunerna? Hur många är anställda och bekostade av >>volontary sport organizations (national, regional, lokal)». Hur många utbildas (utexamineras) år- ligen? Uppdelning på skilda utbildningsni- våer.

10. Antal heltidsanställda lärare inom skolväsendet som ägnar en väsentlig del av sin tid till instruktionsarbete inom tävlings- idrotten. Därav antalet idrottslärare vid universitet och högskolor. 11. På vilket sätt — och i vilken omfatt- ning - främjas utbildningen av frivilliga sportledare. 12. Förekommer arvoden till frivilligt ar- betande sportledare? I vilken omfattning och med vilka ungefärliga belopp (per timme)? Om sådana arvoden utgår, vem bestrider då kostnaderna? 13. Har kommunerna i allmänhet egna organ för främjande av idrott och sport? Egna anställda instruktörer? Hur mycket pengar satsar kommunerna uppskattningsvis på sport och idrott?

a) Bidrag och stöd till idrottsföreningar

b) Byggande och drift av idrottsanlägg- ningar (specifikation)

c) Bidrag till av andra än kommunerna ägda anläggningar?

14. Förekommer statligt stöd eller kom— munalt stöd till främjande av företagsidrott och annan fysisk rekreation för de an- ställda?

15 . Förekommer stöd från företagen? I vilken omfattning?

16. I vilken form och utsträckning erhål— ler elitidrottsmän förmåner under värn- pliktstjänstgöring — för träning och täv- ling? Förekommer t.ex. »idrottskompanier» el- ler liknande? 17. Förekommer fortlöpande (och obli- gatorisk) hälsokontroll av sportutövare? I vilken form och på vems bekostnad?

Bilaga 5 RF och Korpen

På idrottsutredningens uppdrag har un- dertecknad undersökt formerna för ett när- mare samarbete mellan Sveriges riksidrotts- förbund (RF) och Svenska korporations- idrottsförbundet (Korpen). Resultatet av ar— betet redovisas i denna PM, som utarbe- tats efter ingående samtal med företrädare för de båda organisationerna. RF har i överläggningarna företrätts av dir. Bo Bengtsson och Korpen av ing. Nils Hag— man. Innehållet i denna PM har i sina hu-

Den idrottsliga verksamheten i Sverige är i huvudsak organiserad inom riksidrottsför— bundet och korporationsidrottsförbundet. Idrott förekommer emellertid också inom en del andra organisationer.

Med idrott avses i detta sammanhang all verksamhet som ger utövarna möjlighet till motion och konditionsbefrämjande övning- ar. Detta gäller verksamhet bland alla kate- gorier människor — ungdom, pensionärer, handikappade — och i olika former av or- ganisationer.

Det kan betraktas som önskvärt, att de or- ganisationer, vilkas verksamhet berör idrott och friluftsliv, samarbetar eller håller kon- takt sinsemellan så att dubbelarbete undvi- kes och bästa möjliga resultat i verksamhe- ten åstadkommes.

Detta leder fram till ett önskemål om att idrottsverksamheten — i den breda mening som här angivits — bör ha ett gemensamt forum för diskussioner och beslut i frågor som berör den samlade idrottsrörelsen. En ”idrottsriksdag” med representation för he-

PM angående formerna för ett samarbete mellan

vuddrag godkänts av Bengtsson och Hag- man. Diskussionerna med organisationernas företrädare har kunnat föras i en förutsätt— ningslös och konstruktiv anda. Förslaget skall ses som ett principförslag vilket före ett eventuellt realiserande måste komplette- ras med detaljutredningar på en rad punk- ter.

Stockholm i juni 1967 Ulf Lönnqvist

la idrottsrörelsen —- i bred bemärkelse — skulle kunna bli detta gemensamma forum.

I denna PM kan av olika skäl inte hela frågan tas upp till behandling. Övervägan- dena inskränker sig till att omfatta former- na för ett samarbete mellan de båda stora idrottsorganisationerna, RF och Korpen. Promemorian omfattar fem delar, nämli— gen historik, organisationsstruktur, anslags- former, samarbetsorgan och förslag.

A. Historik

Ett från riksidrottsförbundets (RF:s) sida är 1952 framfört förslag att korporations- idrottsförbundet (Korpen) skulle anslutas till RF som ett särskilt specialförbund hade, enligt vad som framgår av Korpens verk- samhetsberättelse för tiden 1 september 1952 — 31 augusti 1953, varit föremål för ingående utredningar och diskussioner inom Korpen. Därvid konstaterades, att förut- sättningar för en anslutning av Korpen till RF inte fanns. Korpen önskade nämligen

1. att rikskorpen skulle få gå direkt till Kungl. Maj:t med sina äskanden

2. att korpen fick ha kvar sina egna re- presentationsbestämmelser

3. att korpen fick ha kvar sina egna verk- samhetsformer

4. att korpens anslag ökade väsentligt. Några sådana garantier var RF ej villigt att lämna. Enligt korpstyrelsens förslag skul- le frågan därför få vila och förbundet i stäl- let söka utbygga och befästa ett gott sam- arbete med RF och dess olika organ.

1955 års idrottsutredning diskuterade om inte en sammanslagning av de två huvudor- ganisationerna skulle vara till fördel för idrottsrörelsen, eftersom en samordning av verksamheten på så sätt skulle säkras och av allt att döma vissa besparingar kunna gö- ras. Utredningen konstaterade emellertid att det av allt att döma inom korporations- idrottsförbundet rådde en ganska allmän uppfattning att organisationen borde fort— sätta att arbeta fristående från RF. Utred- ningen var därför inte beredd att söka förmå organisationerna att gå samman, men be- tonade, att konkurrensen mellan dem inte fick leda till att »rörelserna med statens stöd sprängde ramarna för sina naturliga arbets- fält och grep in på varandras områden».

Ett nytt försök att samordna verksamhe- ten inom Korpen och RF gjordes av den år 1963 upplösta idrottsutredningen. Huvud- skälet till utredningens upplösning var just att den inte lyckades vinna organisationer- na för ett samgående. Som ett resultat av utredningens misslyckande att göra en or- ganisation av Korpen och RF tillkom Idrot- tens samarbetsnämnd.

B. Organisationerna

Sveriges riksidrottsförbund (RF), intar i vis- sa hänseenden en med statliga myndigheter jämförbar ställning, och ombesörjer bl.a. framställningar om statsanslag samt fördel- ningen därav. Förbundets ändamål är, en- ligt dess stadgar, att genom tävlings- och rekreationsidrott höja vårt folks kroppsliga och andliga kraft samt bereda särskilt de

unga en värdefull fritidssysselsättning. I det- ta syfte samverkar förbundet med andra ideella organisationer och samhälleliga in- stitutioner.

RF är samarbetsorgan för de 49 special- förbunden. Av dessa företräder 46 vart och ett viss eller vissa idrottsgrenar. De tre återstående, Svenska skolidrottsförbundet, Sveriges akademiska idrottsförbund och Sveriges militära idrottsförbund har ställ- ning som specialförbund, men företräder vart och ett ett flertal idrottsgrenar. De tre förbunden aktiverar respektive skolelever, akademiker och militärer.

Specialförbunden är, med undantag för Svenska varpaförbundet, vid sidan av sitt medlemskap i RF anslutna till ett interna- tionellt specialförbund.

Specialförbunden är i fråga om den idrottsliga delen av sin verksamhet själv- ständiga gentemot RF. Dock skall tävlings- bestämmelserna godkännas av RF liksom förbundens stadgar. Specialförbundens rä- kenskaper granskas av minst en ledamot av RF:s revisionskommitté.

Den regionala organisationen består dels av distriktsförbund, 23 till antalet, dels specialdistriktsförbund.1 Distriktsförbunden vilka i allmänhet omfattar ett landskap, är RF:s organ och fungerar som regionala motsvarigheter till detta, på så sätt att de utgör samarbetsorgan för de av specialför- bunden upprättade specialdistriktsförbun- den.

Idrottsföreningarna som tidigare var di- rekt anslutna till RF ansluts numera indi- rekt då de vinner inträde i ett av specialför— bunden.

RF:s högsta beslutande organ är det år- liga riksidrottsmötet, vilket består av ombud för special- och distriktsförbunden. Mötet utser riksidrottsstyrelsen, som utövar den verkställande myndigheten och består av ordförande, nio ledamöter samt Kungl. Maj:ts ombud jämte dennes suppleant. Riksidrottsmötet ombesörjer granskning av styrelsens verksamhet och förvaltning, dels genom ett dechargeutskott, dels genom re- visorer. Dessa ingår i en revisionskommit-

1 1967 cirka 700.

té, som även granskar specialförbundens rä- kenskaper och förvaltning. Granskning av RF:s räkenskaper sker även genom särskil— da av Kungl. Maj:t utsedda revisorer.

Riksidrottsmötet utser även ledamöter i riksidrottsnämnden och idrottsplatskommit- tén. Den senare består av fyra av riks- idrottsmötet valda ledamöter, Kungl. Maj:ts ombud i RF samt ledamöter utsedda av Svenska stads- och kommunförbunden. Kommittén utför teknisk granskning och rådgivning beträffande projekt till idrotts- anläggningar, bereder RF:s förslag till Kungl. Maj:t angående bidrag till dylika, samt beslutar beträffande bidrag till mind- re idrottsanläggningar.

Svenska korporationsidrottsförbundet

Förbundet är enligt sina stadgar riksorga- nisation för motionsidrott och hälsosport. Rikskorpförbundet är en sammanslutning av lokala korporationsidrottsförbund, vissa fristående idrottskorporationer och lands- omfattande korporationsidrottsförbund.

Förbundet har i första hand verkat för att genom olika motionsarrangemang akti- vera de anställda på olika arbetsplatser. Korporationsidrottsföreningar tillskapas på arbetsplatserna. Klubbarna sammanföres i lokalförbund — ett för varje ort där flera korpföreningar finns. Inom lokalförbunden finns sektioner för olika idrottsgrenar.

Lokalförbunden är i sin tur sammanslutna i Iänskommittéer — en för varje län.

Korpens högsta beslutande organ är riks- stämman, som består av valda ombud för de lokala korporationsidrottsförbunden, för kollektivt anslutna idrotts- och fritidsför- bund samt för direkt anslutna korporatio— ner.

Stämman utser bl. a. rikskorpstyrelsen och korpidrottsnämnden. Rikskorpstyrelsen som utövar den verkställande makten består av nio ordinarie ledamöter och fyra supplean- ter. Kungl. Maj:t utser en ordinarie leda- mot av styrelsen.

Under förbundsstyrelsen arbetar ett an- tal speciella delegationer.

Den 10 juni 1967 var 192 lokalförbund

anslutna till rikskorpen. Dessa 192 lokal- förbund representerade tillsammans över 7 000 korpföreningar. Rikskorpen hade vid samma tillfälle vidare 4 direktanslutna kor- porationer och 7 kollektivt anslutna för- bund.

C. Anslagsfördelning

Statligt stöd till idrott utgår bl. a. ur fonden för idrottens främjande, som inrättades 1935. Till fonden anvisas årligen medel under ett anslag på tionde huvudtiteln. För budgetåret 1966/67 anvisades 23,4 miljoner kr. Medel från fonden äskas av bl. a. riks— idrottsförbundet, korporationsidrottsförbun- det samt Skid- och friluftsfrämjandet. Fon- den förvaltas av statskontoret, och bidrag till olika idrottsändamål beviljas av Kungl. Maj:t genom beslut i varje särskilt fall.

I. Riksidrottsförbundet

RF inger varje år anslagsäskanden, som ba- seras på de framställningar, som special- idrottsförbunden lämnat. Över äskandet av- ger idrottens samarbetsnämnd yttrande. RF har sedan att fördela de medel, som organi- sationen tilldelas av Kungl. Maj:t. Vid för- delningen skall RF iakttaga,

att understöd som regel inte överstiger vad för ändamålet från bidragstagare er- bjudits eller utlagts, dock när fråga är om bidrag till föreningars verksamhet, till an- skaffning av idrottsmateriel och till idrotts- anläggningar bidragstagares insats för än- damålet i fråga skall uppgå till minst sam- ma belopp som erhållet statsbidrag;

att säkerhet synes föreligga, att med un— derstöd avsedd lek- och idrottsplats för framtiden underhålles utan anspråk på yt- terligare understöd från riksförbundet eller Kungl. Maj:t;

att understöden i främsta rummet skall aVSe att utgöra en sporre till självverksam- het; samt

att vid behovsprövningen hänsyn tages till olika idrottsgrenars omfattning och ut- bredning och längden av den tid av året, då idrottsgrenen utövas, samt vidare till

vederbörande idrottsorganisationers möjlig- heter till egna inkomster, exempelvis genom entréavgifter vid tävlingar och dylikt.

1965/ 66 anvisades ca 20,4 miljoner kro- nor till fonden för idrottens främjande. I andra sammanhang beviljade Kungl. Maj:t ytterligare 1 miljon kronor. Totalt således 21,4 miljoner kronor. 20,9 miljoner kronor utanordnades av RF och 0,5 miljoner kro- nor av statskontoret. Medlen disponerades enligt följande:

a) att utanordnas av riksidrotts- förbundet Riksidrottsförbundet med SF, DF och egna kommittéer 12 115 000: — Sv. fotbollförbundet 975 000: —— Sv. motorcykelförbundet 50 000: —

Sv. ridsportens centralför-

bund 94 000: — Ridfrämjandet 208 000: — De Sv. lantl. ryttarför. centralförb. 56 000: — Sv. ponnyföreningen 17 000: ——

Mindre anläggningsbidrag, sim— och bastuanslag 1 920 000: —

Större anläggningar 2 873 000: — Tidningen Svensk Idrott 140 000: — 18 448 000: ——

Gymn. folkhögskolan å Lill-

sved 50 000: ——

Centralkommittén för fält-

sport 15 000: ——

Sveriges olympiska kom—

mitté 500 000: —— Simfrämjandet 55 000: — Sv. livräddningssällskapet 20 000: —-

Sv. korporationsidrottsför-

bundet 1 345 000: — Skidfrämjandet 210 000: —

Skidfrämjandet och Med.

föreningen 7 500: _

Org.komm. för skolungdom-

ens fjällfärd 26 000: —-

De handikappades riksför-

bund 150 000: —

Sveriges dövas idrottsorga-

nisation 50 000: _ 20 876 500: —

b) att utanordnas av

statskontoret

Skolöverstyrelsen 200 000: — Förbundet Vi unga 10 000: — Skidfrämjandet 67 000: —

KFUM:s och KFUK:s riks-

förbund 6 000: ——

Nationaltemplarordens ung-

domsförbund 11 000: — Riksförbundet Sveriges 4 H 44 000: —

Sveriges ungdoms- och hem-

gårdar 12 000: —

Svenska frisksportförbundet 4 000: — Sv. korporationsidrottsför- bundet 54 000: —- Sv. missionsförbundets ungdom 19 000: — Sv. scoutförbundet 9 000: —- Sveriges storloge av IOGT l7 000: — Unga örnars riksförbund 67 000: —— 520 000: — Summa kronor 21 396 500: —

När RF fördelar anslagen till special— idrottsförbunden går man efter

a) antalet föreningar som är anslutna till ifrågavarande SF

b) respektive idrotts möjlighet till egna in- komster

c) verksamhetens omfattning (aktivitets- graden)

d) ungdomsarbete

e) kurs- och instruktionsverksamhet. RF rekommenderar specialförbanden att av de medel som tilldelats dem 20 % an- slås till respektive förbunds specialdistrikts- förbund (SDF).

Specialförbunden är skyldiga att använ- da de medel de anvisas i enlighet med sina inlämnade äskanden. Av RF för varje SF utsedda revisorer kontrollerar att så sker. 1965/ 66 tilldelades specialidrottsförbunden ca 7,1 miljoner kronor av RF:s anslag av idrottsfonden. Medlen fördelades enligt föl- jande:

Ordinarie

1965/66 anslag

Badmintonförbundet 94 000 Bandyförbundet 177 000 Basketbollförbundet 147 000 Bilsportförbundet 60 000 Bobsleighförbundet 20 000 Bordtennisförbundet 286 000 Bowlingförbundet 115 000 Boxningsförbundet 58 000 Brottningsförbundet 192 000 Bågskytteförbundet 98 000 Castingförbundet 36 000 Curlingförbundet 48 000 Cykelförbundet 165 000 Dragkampförbundet 27 000 Fotbollförbundet 480 000 Fri-idrottsförbundet 500 000 Fåktförbundet 102 000 Golfförbundet 87 000 Gymnastikförbundet 810 000 Gångförbundet 152 000

Handbollförbundet 273 000 Ishockeyförbundet 222 000 Judoförbundet 30 000 Kanotförbundet 152 000 Kanotseglarförbundet 20 000 Konståkningsförbundet 102 000 Minigolfförbundet 57 000 Motorcykelförbundet 60 000 Orienteringsförbundet 300 000 Racerbåtförbundet 25 000 Roddförbundet 126 000 Rugbyförbundet 15 000 Seglarförbundet 95 000 Simförbundet 228 000 Skidförbundet 421 000 Skolidrottsförbundet 240 000 Skridskoförbundet 130 000 Skridskoseglingsförbundet 18 000 Sportskytteförbundet 133 000 Tennisförbundet 190 000 Tyngdlyftningsförbundet 136 000 Varpaförbundet 78 000 Vattenskidförbundet 20 000 Volleybollförbundet 60 000 Sv. akademiska Idr.förbundet 90 000 Sv. Militära Idr.förbundet 60 000 6 935 0001

1 Dessutom fördelades 124 500 kronor i extra anslag till olika Specialförbund för täckande av behov som inte kunde förutses då förbundets äskande ingavs.

Av RF:s medel gick vidare 0,7 miljoner kronor till distriktsförbundens verksamhet. Fördelningen mellan de olika distriktsför- bunden baseras på

a) antalet föreningar inom distriktsför- bundets område

b) den yta förbundet skall täcka. Medlens fördelning på DF framgår av tabell B. 1.

Medel anslås också till föreningarnas verk- samhet samt till deras ungdomsidrott. Till föreningarnas allmänna verksamhet fördela- des budgetåret 1965/66 0,5 miljoner kronor.

Till underlag för fördelningen låg antalet föreningar, antalet sektioner inom dessa samt antalet medlemmar över 25 år. Varje förening, som lämnade in bidragsansökan, fick 100 kronor i grundbidrag samt 10 kro- nor per aktiv sektion och 20 kronor per ak- tiv medlem över 25 år.

Till ungdomsidrott fördelades år 1965/ 66 0,7 miljoner kronor. Även här erhöll de föreningar som ansökt om bidrag, ett grund- bidrag på 100 kronor samt därutöver 6 kronor per anordnad fritidsgrupp.

Ordinarie 1965/66 anslag Blekinge 22 000 Bohuslän-Dal 24 200 Dalarna 30 300 Gotland 12 600 Gästrikland 22 000 Göteborg 30 500 Halland 23 600 Hälsingland 23 600 Jämtland-Härjedalen 28 500 Medelpad 19 000 Norrbotten 39 300 Närke 26 300 Skåne 52 500 Småland 52 500 Stockholm 34 800 Södermanland 24 200 Uppland 24 200 Värmland 30 500 Västerbotten 30 500 Västergötland 30 500 Västmanland 24 200 Ångermanland 24 200 Östergötland 30 500

660 500”

” 24500 kronor i extra anslag fördelades dessutom. Se vidare not 1.

Fördelningen distriktsvis av förenings- respektive ungdomsbidragen framgår av ta- bell B. 2.

II. Svenska korporationsidrottsförbundet

Korporationsidrottsförbundet inger årligen till Kungl. Maj:t framställning om anslag ur fonden för idrottens främjande. Idrottens samarbetsnämnd yttrar sig över framställ- ningen varefter Kungl. Maj:t beslutar om bidragets storlek.

Budgetåret 1966/ 67 fick Korpen 1 610 000 kronor jämte 54000 kronor till ungdoms- verksamhet i statsbidrag.

Statsbidragen jämte 77 000 kronor i andra inkomster fördelades enligt följande:

1. Centrala förvaltningen a) Central admi- nistration b) Centralt bekost. konsulenter i

260 500: ——

idrottslig verksamhet 691 500: —— 952 000: — 2. Anslag till lokalförbunden 315 000: -— 3. Kursverksamheten 160 000: — 241

Tabell B.

Föreningarnas verksamhet Antal anslags-

Ungdomsidrott Antal anslags-

sökande före— Bidrags- sökande före- Bidrags-

Distrikt ningar belopp ningar belopp Blekinge 91 13 000: -— 94 17 000: — Bohuslän-Dal 174 23 000: — 172 23 000: — Dalarna 181 26 500: — 182 25 000: — Gotland 61 9 000: —— 63 11 000: — Gästrikland 72 11 000: —— 71 15 000: -— Göteborg 279 38 500: —- 228 34 000: -— Halland 143 18 500: _- 134 22 000: — Hälsingland 89 13 000: _ 87 17 000: —— Jämtland-Härjedalen 87 14 000: — 97 20 000: —— Medelpad 68 11 000: —— 71 17 000: — Norrbotten 117 20 000: _ 127 29 000: —— Närke 126 17 000: — 123 24 000: — Skåne 316 41 000: — 308 50 000: — Småland 434 58 000: — 426 60 000: — Stockholm 317 52 000: —-— 300 59 000: — Södermanland 144 20 000: —— 131 23 000: — Uppland 136 19 000: —— 130 22 000: — Värmland 155 21 000: — 153 27 000: — Västerbotten 182 26 000: — 167 33 000: — Västergötland 315 39 000: — 286 42 000: —— Västmanland 152 19 500: — 147 34 000: ——

ngermanland 120 17 500: — 114 26 000: -— Östergötland 152 22 500: — 153 30 000: ——

Summa 3 911 550 000: —— 3 764 660 000: —

4. gropaganda och upplysning 33 888: — Administrationsanslag

5. öretagsgymnastik : —

6. Idrottsmateriel 60 000: — 1' 10 _kmnor Per ”Sluten

7. Pensionärsidrott 60 000: _ korporatlon, 6509 st. 65 0901--

8. Anslag till korporationerna 20 000: —— . _

9. Internationellt samarbete 10 000: —— Aktzvztetsanslag 10. Ungdomsverksamhet 54 000: — 1. 2 öre per godkänd start, en-

Kronor 1 741 000:

Till lokalförbunden anvisades således 315 000 kronor jämte 57000 kronor till inköp av idrottsmateriel samt 24000 kro— nor till deras ungdomsverksamhet. Totalt alltså 396 000 kronor.

Bidraget på 315 000 kronor till lokalför- bunden fördelades med hänsynstagande till den verksamhet som resp. lokalförbund be- drivit under närmast föregående budgetår. Varje förbund erhöll:1

Grundanslag 1. 50 % av sitt anslag enligt för- delningen 1965/ 66 tillsammans 110 471:50 2. 5 kronor per ansluten korporation, 6509 st. 32 545:--

ligt rapporter totalt 2 859 404 57 188:08

Skrivhjälpsanslag 43 st. lokal- förbund 27 100:— Garantiförsäkring 10 000:-- Stödanslag 5 000:--

Innehålles: Anslagsreserv

(inkl. öretal 81: 58) 7 605z42 Kronor 315 0001--

Här bör observeras att antalet lokalför- bund hösten 1966 uppgick till 175 och an- talet korporationer till 6509.

Som framgår av ovanstående använde korporationsidrottsförbundet omkring 25 % av sina intäkter för budgetåret 1966/ 67 till anslag åt lokalförbunden.

1 Fördelningsgrunderna omprövas varje år.

D. Samarbetsorgan

1. Idrottens samarbetsnämnd, som inrät- tades 1963, är ett forum för diskussioner av för RF, Korpen och De handikappades riksförbund (DHR) gemensamma angelä- genheter. Nämnden avger bl.a. utlåtande över organisationernas anslagsäskanden. I nämnden ingår representanter för de tre nämnda organisationerna.

2. RF:s ledarutredning, som avlämnade sitt betänkande under våren, innehöll en representant också från rikskorpen.

3. Samarbetskommittén mellan Korpen och RF innehåller tre representanter från vardera organisationen.

4. Samarbetsorgan mellan Korpen och Svenska gymnastikförbundet inrättades re- dan år 1945. Samarbetet har i första hand gällt ledarutbildning.

E. Förslag

Efter denna redogörelse för organisationer- nas nuvarande uppbyggnad och deras an— vändande av från staten utgående anslag övergår jag till att närmare utveckla på vilka områden, som effektivitetsvinster bör kunna uppnås om ett intensivare samarbe- te än dagens kommer till stånd mellan dem.

1. Utbildningsområdet

Som ovan nämnts har utbildningsfrågorna redan varit föremål för en samlad bedöm— ning genom korpens deltagande i RF:s le- darutredning. Det är givetvis av största vikt att de intentioner, som speglas i ledarut- bildningsbetänkandet kan realiseras. Stora effektivitetsvinster bör kunna göras om en för båda organisationerna gemensam och/ eller samordnad ledarutbildning kommer till stånd. Detta gäller såväl rent utbildnings- mässigt som ekonomiskt.

2. Gemensamma arrangemang

En samordning av RF:s och Korpens verk- samhet bör bli till gagn för den totala idrottsliga aktiviteten i landet. Detta gäller

inte minst vid kontakter med och anslags- framställningar till kommuner och myndig- heter. Också vid anordnandet av olika ar- rangemang och kampanjer bör ett gemen- samt uppträdande leda till ett bättre re— sultat. Samhällets och massmedias beredvil- lighet att sluta upp bakom idrottsrörelsens aktioner bör öka betydligt om en enad idrottsrörelse så begär. Härigenom bör de resultat som uppnås bli bättre. Gemensam— ma motionskampanjer måste ge bättre re- sultat än om organisationerna går fram var för sig.

3. Samarbete vid framställning och inköp av materiel

Vid utformning och framställning av ledar- och instruktörsutbildningsmateriel bör vins- ter kunna göras om organisationerna samar- betar. Också i fråga om annan materiel bör ett gemensamt uppträdande vid inköp, ut- formning och framställning kunna förbilliga och förenkla organisationernas materielan- skaffning.

4. Konsulenter

RF har en väl utbyggd regional konsulent- organisation med 27 heltidsanställda konsu- lenter. Korpen har 10 regionalt utplacerade konsulenter. Korpens konsulenter har såle- des större arbetsdistrikt än RF:s, men i åtskilliga fall har de båda organisationer- nas konsulenter samma placeringsort. Även om RF:s och Korpens konsulenter har sam- ma regionala placeringsort, Så har de var sitt kansli med kontorsutrustning och i vis- sa fall med kanslist och biträdeshjälp.

Om organisationerna samarbetade på konsulentområdet borde vissa vinster ome- delbart kunna uppnås.

a) gemensamma kanslilokaler

b) gemensam kontorsutrustning

c) gemensam biträdespersonal Härigenom skulle organisationernas ad- ministrationskostnader kunna nedbringas, samtidigt som kanslierna skulle effektivise- ras. Redan dessa skäl talar alltså för ett ingående samarbete.

Därtill kommer, att om de intentioner som finns i RF:s ledarutredning skall kun— na uppfyllas måste regionalt utplacerade »utbildningskonsulenter» tillkomma. Själv- fallet blir utbildningskonsulenternas arbets- uppgifter sådana, att båda organisationer- na kan utnyttja samma konsulent. Detta bör bli första steget mot ett samutnyttjande av all konsulentpersonal.

Idrottsutredningen bör vara beredd att medverka till att varje konsulentdistrikt1 i landet snarast får minst två konsulenter. En av dem med inriktning på i huvudsak utbildningsfrågor, den andre med i huvud— sak kontaktskapande och administrativt ser- vicemässiga uppgifter. Så snart möjlighe— terna finns bör varje distrikt ha tre konsu- lenter. En för utbildning, en för kontakt och service framför allt på motions— och korporationssidan och en för övrig kon- täktverksamhet samt ungdomsfrågor. Un- der ett övergångsskede bör vissa mindre distrikt kunna ha gemensam utbildnings- konsulent.

En förutsättning för att idrottsutredningen skall kunna verka för en så kraftig utbygg— nad av konsulentorganisationen bör vara att organisationerna samordnar sitt utnyttjan- de av konsulentema.

Distriktsindelning, användande av nu be- fintlig konsulentpersonal och övriga prak- tiska frågor behandlas ej i denna PM utan måste bli föremål för en speciell utredning med representanter för de berörda organisa— tionerna.

5. Den centrala organisationen

Inom RF centralt håller en speciell motions- avdelning på att byggas upp. En särskild motionskonsulent har anställts och för kom- mande budgetår har 100 000 kronor avsatts till verksamheten. (I petita för 1968/ 69 fö— reslås 150 000 kr.)

Vid ett samarbete (samgående) mellan RF och Korpen kan den centrala motions— avdelningen inom RF avvecklas. Flertalet specialförbund inom RF verkar för mo- tionsverksamhet. Om Korpen blir special-

förbund skulle detta förbund inom RF komma att ägna motionsverksamheten spe- ciellt intresse. Inom RF kommer då att finnas ett förbund som uteslutande ägnar sig åt motionsidrott utan begränsning till någon speciell idrottsgren. Därigenom skul- le RFzs centrala motionsavdelning kunna avvecklas och principen, att RF inte själv skall bedriva någon speciell del av idrotten, kunna konsekvent tillämpas.

6. Ungdomsverksamheten

Hittills har det framförallt varit RF som sysslat med ungdomsidrott. Under senare år. har emellertid också Korpen börjat arbe- ta med ungdomar och på många håll tagit initiativ till verksamhet i skolorna bl. a. ge— nom feriearrangemang. Korpen har dock inte erkänts som ungdomsorganisation ur statsbidragssynpunkt.

I dagens läge, när ungdomens skolgång blir allt längre samtidigt som antalet sche— malagda veckotimmar för gymnastik och idrott minskar är det än mer nödvändigt än tidigare med en omfattande frivillig idrottsverksamhet, som ett komplement till den obligatoriska skolgymnastiken. Detta gäller i alla skolformer och på alla nivåer.

Verksamheten i skolorna måste komplet- teras med arbete bland ungdomarna allt- eftersom de lämnar skolan. Ett samarbete mellan organisationerna skulle leda till att antalet kontaktvägar med hjälp av vilka man kan nå ungdomarna ökar.

Ett gemensamt uppträdande av organisa- tionerna bör ge möjlighet till ett bättre ut- nyttjande av ledarkrafter, planer och ma- teriel. Därigenom skulle organisationernas möjligheter att aktivera och sysselsätta ung- domen såväl i som utanför skolan öka.

Verksamheten bland ungdomarna är en av den samlade idrottsrörelsens viktigaste uppgifter. Det gäller att nå så många som möjligt och det gäller att erbjuda ungdo- marna ett program som intresserar dem och som gör idrotten till ett attraktivt syssel-

_1 Med utgångspunkt från RF:s distriktsindel- ning.

sättningsalternativ. En samlad idrottsrörel- se bör ha de bästa förutsättningarna att nå ett bra resultat i ungdomsarbetet.

7. Anläggningar

En samlad idrottsrörelse bör lättare kunna komma överens om bästa möjliga utnytt— jande av idrottsanläggningarna. Det bör också vara lättare för idrottsrörelsen att erhålla statligt stöd till olika riksanlägg- ningar — Vålådalen, Lillsved, Bosön — om det är hela idrottsrörelsen som står sam- lad bakom framställningarna.

Korpens möjligheter att via idrottsplats- kommittén påverka utformningen av idrotts- platserna — i riktning mot ökat utrymme för motionsverksamhet — bör öka om ett sam- arbete med RF inleds.

8. Internationellt samarbete

Inom såväl RF som Korpen har det inter- nationella utbytet ökat under de senaste åren. Vid de internationella kontakterna utbyts bl. a. erfarenheter om motions— och breddidrott, idrottsvetenskaplig forskning och samarbetet mellan samhällets organ och idrottsrörelsen.

Liknande frågor behandlas också inom UNESCO och Europarådet.

En del av organisationernas internationel— la arbete bedrives parallellt. Ett gemen— samt uppträdande bör därför kunna leda till att onödigt dubbelarbete undvikes.

9. Forskning

Utredningen har att enligt sina direktiv granska också förutsättningarna för och be- hovet av idrottsforskning. Givetvis bör en eventuell intensifiering av det forskningsar- bete, som bedrives inom bl.a. GIH och poliklinikkommittén ges en sådan utform- ning att såväl motions- som tävlingsidrott tillgodoses. Att forskningen skötes gemen- samt och inte splittras är självklart, forsk— ningsresultatens omsättande i praktiken blir det organisationernas uppgift att svara för.

Även på detta område bör ett nära sam-

arbete vara att föredra såväl när det gäller att initiera forskning och förse forskarna med materiel som när det gäller att omsätta forskningsresultaten i praktiken.

Överväganden

När det gäller formerna för ett samarbete kan givetvis olika alternativ tänkas. Som jag ser det är huvudalternativen antingen ett mera informellt samarbete av typen samarbetsgrupper eller ett direkt samgåen- de mellan organisationerna.

I promemorian redovisas de samarbetsor- gan som i dag finns mellan RF och Kor- pen. Om man undantar det goda samarbe— te som utvecklats mellan Korpen och Sven- ska gymnastikförbundet främst i fråga om utbildningen av gymnastikledare har sam- arbetsorganens arbete inte avsatt några på- tagliga resultat. För något år sedan upplös- tes till och med ett samarbetsorgan — mo- tionskommittén — på grund av svårigheterna att uppnå resultat. Man kan alltså konsta— tera att det hittills bedrivna informella sam- arbetet inte lett till ökad effektivitet i ar- betet och inte heller medfört att anvisade statsmedel utnyttjats bättre.

Om man skulle fortsätta med denna typ av samarbete på alla de områden som be- skrivits under E 1—9 ovan skulle ett bety- dande antal samarbetsorgan behöva inrät- tas. Svårigheterna med att samordna de oli- ka kontaktorganens arbete skulle sannolikt bli betydande.

På vissa av de ovan uppräknade områ— dena skulle dessutom samarbetsorgan inte leda till att nu aktuella nackdelar undan- röjes. På motionssidan håller, som nämnts, RF på att bygga upp verksamheten. En- bart ett samarbetsorgan mellan Korpen och RF skulle sannolikt inte leda till ökad ak- tivitet och bättre utnyttjande av anvisade medel på motionsverksamhetens område. Det är av stor vikt att aktiviteten på mo- tionssidan kan höjas. Utredningen under- stryker i sina motiv för samhällets stöd den betydelse ur hälsosynpunkt som motion har. I konsekvens härmed är utredningen beredd att förorda väsentligt ökat ekonomiskt stöd

till motionsverksamheten. En förutsättning härför bör dock vara att garantier skapas på den organisatoriska sidan för ett riktigt ut- nyttjande av medlen. Sak samma gäller på ungdomsverksamhetens område, där Kor- pen håller på att bygga ut sin verksamhet.

Slutligen måste konstateras, att centrala samarbetsorgan inte alltid får en återspeg- ling på det regionala och lokala planet. Sammanfattningsvis kan konstateras

att tidigare och nu igång varande infor- mella samarbetsorgan som regel inte aVSatt några påtagliga resultat,

att ökad effektivitet och bättre utnytt- jande av tillgängliga resurser inte åstadkom- mits,

att om samarbete skulle utvecklas på de mest angelägna områdena skulle ett bety- dande antal organ krävas,

att på vissa områden skulle trots sam- arbetsorgan förbättringar inte uppnås, samt

att centrala samarbetsorgan ofta inte får någon effekt för arbetet regionalt och 10— kalt.

Av i att-satserna påtalade skäl anser jag mig inte kunna förorda att samarbetet får informell karaktär, varför jag i detta sam- manhang inte närmare redovisar formerna för ett sådant.

Det andra samarbetsalternativet - ett di- rekt samgående mellan organisationerna — kvarstår därför som lämpligast. Om ett sam— gående kommer till stånd är det min be— stämda uppfattning att de effektivitetsvins- ter, som ovan efterlysts, kommer att upp- nås.

Jag övergår till att närmare utveckla prin— ciperna för ett samgående. Som utgångs— punkt för mina överväganden har jag haft att så långt möjligt söka uppfylla de krav, som korpstyrelsen 1952 (se sid. 1) upp- ställde för ett samgående med RF.

Principförslag

Korpen bör ingå i RF som ett specialför- bund av särskild karaktär för motions- och korporationsidrott. Korpens ställning inom RF skulle alltså bli ungefär densamma som specialförbunden har. Därigenom skulle

Korpen få möjlighet att på ett annat sätt än i dag påverka utformningen av idrotts- politiken. Organisationen skulle bli en bety- dande del av RF och därmed få inflytande i RF och på ett helt annat sätt än i dag kunna tillvarata motionsverksamhetens och korporationsidrottens intressen. Detta skul- le vara till fördel inte bara för Korpen och RF utan också för hela den svenska idrotts- rörelsen. Med de erfarenheter Korpen har på motionsområdet Och med de resurser som organisationen förfogar över bör den kun- na bli av stor betydelse för att sprida och intensifiera motionsverksamheten också in- om andra RF-förbund. Man får nämligen förutsätta att samarbetet mellan Korpen och RF-förbunden blir betydligt intensivare och allsidigare om Korpen ingår som special- förbund i RF. Såväl Korpen som övriga Specialförbund har säkert mycket att vinna på ett ökat samarbete. De erfarenheter Kor- pen har på motionssidan bör lättast kunna tillvaratas av övriga RF-förbund om sam- gåendet kommer till stånd.

Korpens inflytande

Korpen blir ett stort och betydande spe- cialförbund inom RF. Dess organisatoriska uppbyggnad samt inriktning och verksam- het gör det motiverat att en viss särställ- ning ges åt förbundet. Jag förutsätter där- för att Korpen, utan att speciell stadgeänd— ring vidtages, blir representerat i RF:s sty- relse (riksidrottsstyrelsen). Till riksidrotts- mötet bör Korpen få möjlighet att sända li- ka många ombud som övriga stora RF-för- bund, för närvarande 5 .

Ekonomin

Givetvis måste ställningen som specialför- bund medföra att Korpen inte kan gå direkt till Kungl. Maj:t med begäran om stats— bidrag utan får gå via RF.

Jag kan emellertid inte inse att detta medför någon nackdel för Korpen, efter- som RF regelmässigt vidarebefordrar samt- liga sina specialförbunds äskanden till Kungl. Maj:t tillsammans med RF:s eget äskande.

Härigenom får alltså Kungl. Maj:t möjlighet att ta del av Korpens framställning.

Om Korpen skulle finna att RF behand— lat dess framställning styvmoderligt har man möjlighet att påverka dels genom den re- presentant i riksidrottsstyrelsen som jag förutsatt att organisationen får, dels genom att Vända sig till Kungl. Maj:ts ombud i riksidrottsstyrelsen. Kungl. Maj:ts ombud har nämligen vetorätt vid behandling av anslagsfrågor i riksidrottsstyrelsen. Vid ett veto av honom går frågan till Kungl. Maj:t för avgörande. Ett ingripande av Kungl. Maj:ts ombud skulle alltså medföra att Kungl. Maj:t avgör hur mycket pengar Korpen skall ha, vilket är exakt det, som sker när Korpen idag går in med anslags- äskande.

Korpen har alltså en dubbel garanti för att ingen ekonomisk orättvisa vederfares organisationen. Till detta kommer, att idrottsutredningens motiv för statligt stöd till idrotten i stor utsträckning kan vän- tas bygga på motionsidrottens hälsofrämjan- de betydelse. Det finns alltså alla skäl att förmoda att utredningen framlägger sådana förslag att motionsidrottens ställning för- stärks vilket automatiskt medför ökade eko- nomiska anslag. Om riksdagens beslut skulle gå i samma riktning, blir de anslagsfördelan- de myndigheterna skyldiga att följa dessa riktlinjer. Jag kan därför inte finna att ytter- ligare garantier på det ekonomiska området behöver lämnas Korpen. Ett ömdesidigt för- troende måste komma till stånd. Det finns ingen anledning frukta att RF i sina an- slagsäskanden inte väl skulle tillgodose Kor- pens önskemål och behov.

I fråga om lokala anslag förutsätter jag att framställningar inges på samma sätt som i dag. Om behov uppstår och önskemål finns därom kan givetvis lokala samarbetsorgan inrättas.

Organisatoriska förändringar

Så långt möjligt skall Korpens nuvarande or- ganisation bibehållas. Jag kan inte finna någ- ra skäl till att genomgripande organisatoris—

ka förändringar skulle behöva vidtas om Korpen blir specialförbund inom RF. Kor- pen har vuxit in i sin nuvarande organisa- tion och bör få fortsätta att arbeta på det sätt som visat sig så resultatgivande.

Endast i ett fall anser jag det nödvändigt att förorda en viss förändring. Korpens regionala organisation bör anpassas till RF:s på så sätt att överensstämmelse uppnås om distriktens geografiska omfattning. Detta in- nebär i en del fall att två länskommittéer får gå samman för att motsvara (geografiskt) det aktuella RF-distriktet. Länskommittéer- na eller i förevarande fall samarbetsorga- net mellan dem blir Korpens regionala or- gan, dvs. Korpens specialdistriktsförbund.

Så t. ex. bör länskommittéerna i Malmö- hus och Kristianstads län bilda ett samar- betsorgan för att kunna ingå som special- distriktsförbund i Skånes idrottsförbund. Jag anser dock inte att något som helst hinder finns mot att de nuvarande länskommittéer- na därutöver bibehålles och även i fortsätt— ningen fullgör sina nuvarande uppgifter.

Orsaken till att en anpassning till RF:s regionala organisation är nödvändig hänger samman med att Korpen bör vara represen- terat med en representant i styrelsen iRF:s distriktsförbund samt att Korpens specialför- bund ur anslagssynpunkt skall jämställas med övriga RF-förbund.

Länskommittéerna eller där omständighe- terna så kräver samarbetsorganet mellan dessa skulle alltså bli specialdistriktsförbund inom RF.

I anslagsfrågorna föreligger den väsentli- ga skillnaden mellan RF och Korpen, att RF:s specialdistriktsförbund får anslag me— dan i Korpens fall anslagen inte går till det regionala organet utan till lokalförbunden. Lokalförbunden som korporationsrörelsen i stor utsträckning är uppbyggd kring bör också i fortsättningen erhålla de bidrag som övriga RF-förbund ger till sina SDF. Det— ta kan lösas på följande sätt.

Korpen erhåller i dag ett visst anslag, som skall fördelas i enlighet med det ingiv— na äskandet. En viss del användes till 10- kalförbunden. Övriga RF-förbund avsätter däremot en del till sina specialdistriktsför-

bund. Hur resp. SDF sedan använder sina medel lägger RF sig inte i.

Korpens specialdistriktsförbund (länskom- mitté eller samarbetsorgan) kan alltså utan hinder fördela hela sitt anslag till lokal- förbunden. Givetvis bör fördelningen av medlen inte krånglas till rent administra- tivt, varför jag förordar att Korpen centralt räknar ut hur mycket varje lokalförbund skall ha och betalar ut pengarna. Vid re- dovisningen kan sedan lämpligen anslagen till samtliga lokalförbund inom ett special- distriksförbunds område räknas samman och redovisas som anslag till vederbörande specialdistriktsförbund. Därigenom skulle likformighet med redovisningen inom RF i övrigt uppnås.

Representationsbestämmelser

Någon större förändring av nuvarande be- stämmelser är inte erforderlig. Medlem av till Korpen hörande förening får deltaga i alla Korpens evenemang på grundval av Korpens representationsbestämmelser.

Om förening inom Korpen söker inträde också i annat Specialförbund får föreningen deltaga i detta specialförbunds arrangemang med iakttagande av dess representationsbe- stämmelser. Om förening tillhörande annat Specialförbund önskar inträde i Korpen bör sådant beviljas rent generellt utan hänvis- ning till speciella bestämmelser. För sådan förenings deltagande i Korpens evenemang gäller Korpens representationsbestämmelser. De detaljfrågor, som dyker upp på detta område måste bli föremål för ytterligare utredning.

Stadgeändringar

Vissa ändringar av RF:s och Korpens stad- gar kommer att erfordras med anledning av här framlagda förslag. I denna PM redovisas inte hur stadgeändringarna bör utformas. Jag förutsätter att resp. organisation kan tillsätta speciella kommittéer för att framläg- ga förslag i stadgefrågor.

För ändringar av stadgan krävs kvalifice- rad majoritet på ordinarie årsstämma. Det-

ta gör att de här framlagda förslagen rö- rande samgående rent formellt sett kan rea— liseras tidigast 1969.

Idrottens samarbetsnämnd

Som en konsekvens av mina förslag före- slår jag att idrottens samarbetsnämnd upp- hör med sin verksamhet från och med in- gången av det kalenderår då samgåendet kommer till stånd.

Avslutning

Som ovan nämnts, har jag som målsättning vid förslagens utformning haft, att de krav Korpen ställde vid 1952 års diskussioner i möjligaste mån skulle tillgodoses. Med de här framlagda förslagen anser jag att så sker utan att därför några oskäliga för- måner — i förhållande till övriga special- förbund inom RF — tillförsäkras organisa- tionen.

Krav ställdes på bibehållande av egna representationsbestämmelser och fortsatt verksamhet efter de former organisationen funnit ändamålsenliga. Båda dessa krav till- godoses i de här framlagda förslagen.

Korpen krävde också att få gå fram till Kungl. Maj:t med egna anslagsäskanden. Formellt sett blir inte detta krav tillgodo- sett genom de framlagda förslagen, men i realiteten kommer, som ovan klarlagts skill- naden att bli obefintlig. De tre garantier — Korpens äskande bifogas RF:s äskande till Kungl. Maj:t; Korpen representeras i riks- idrottsstyrelsen och får alltså möjlighet till direkt påverkan vid anslagsfördelningen; Kungl. Maj:ts ombud har vetorätt i ekono- miska frågor och kan genom utövande av denna rätt överlämna till Kungl. Maj:t att besluta — som ges Korpen bör i full utsträck- ning kompensera organisationen för att den formella rätten att gå direkt till Kungl., Maj:t med framställningar försvinner.

Slutligen krävde Korpen att organisatio- nens anslag skulle öka väsentligt. Som ovan klarlagts talar allt för att satsningen på motionsverksamhet kommer att öka. Idrotts- utredningens tidigare resonemang, Kungl.

Maj:ts uttalande i prop. om det rörliga fri- luftslivet, propagandan från bl.a. läkarna samt intresset bland allmänheten för kondi— tionsbefrämjande sysselsättning gör att ansla— gen till motionsidrott måste bli av sådan storlek att efterfrågan på motionsverksam— het kan tillgodoses. Kravet på ökade anslag bör utan garantier kunna betraktas som tillgodosett.

Jag vill slutligen än en gång betona att förslagen i denna PM skall ses som princip- förslag. Många detaljer måste utredas vida- re innan förslaget betraktas som fullstän- digt.

Ulf Lönnqvist