SOU 1970:24

Rationell bensinhandel

2. Har utformningen av de integrerade bolagens interna avräkningssystem till följd, att vinster på företagens svenska verksam— het undandras beskattning?

3. Använder storföretagen sin starka ställ- ning i råoljeledet för att begränsa raffine- ringsmarginalerna och därigenom hindra ny-

4. Medför servicekonkurrensen på driv- medelsmarknaderna en tendens till över- dimensionering av detaljhandelsledet? Dessa problem berörs i viss utsträckning i betänkandet. Det konstateras att materia- let inte i något fall ger tillräckligt under- lag för en definitiv bedömning. Några all- männa synpunkter anförs dock i missiv— skrivelsen till chefen för finansdepartemen- tet. Priser och vinstmarginaler i Sverige kan sålunda enligt koncentrationsutredningen in- te betraktas som onormalt höga. Beträffan- de skatteflyktsfrågan konstateras först att institutionella förhållanden i branschen med- fört en tendens att föra huvuddelen av vins— terna till råoljeledet. I övrigt krävs studium av företagens kapitalvärdering och avskriv- ningsmöjligheter samt den skattemässiga in- nebörden hos avgiftsreglerna i tidigare för- ädlingsled. Dessa frågor konstateras närmast vara av beskattningsteknisk natur och lig- ger därför utanför uppdraget. Den samman- pressning av raffineringsmarginalerna, som inträffade åren 1963 och 1964, uppfattar utredningen närmast som resultatet av ka— pacitetsutbyggnad och skärpt konkurrens i raffineringsledet. Utredningen kunde inte bedöma, huruvida ogynnsamma prisrelatio- ner för raffinaderierna vid vissa tillfällen varit ett resultat av konkurrensbegränsan- de åtgärder från storföretagens sida. Slut- ligen konstateras, att kapacitets- och effek- tivitetsfrågoma i detaljhandelsledet faller utanför koncentrationsutredningens pro- blemområde. De marknadsbeskrivningar som utgör be— tänkandets innehåll har legat till grund för stora delar av kap. 1 i detta betänkande.

2.2.3 Pris- och kartellnämndens undersök- ningar

Pris- och kartellnämndens prisundersökning— ar i branschen har i första hand gällt ra- battgivningen på eldningsoljor. Löpande un- dersökningar görs sålunda av rabatterna till storförbrukare av eldningsolja för bostads- uppvärmning. Undersökningarna, som gäl—

• Sida 24
•  Original

ler residensstäderna samt vissa andra stör- re städer, har visat att de tillämpade ra- batterna varierar starkt mellan olika städer och även mellan olika köparkategorier. Des- sa undersökningar har fått stor betydelse för beräkningen av bränsletilläggets storlek i hyresfastigheter.

Vid flera tillfällen har också bolagens re- kommenderade utförsäljningspriser till åter- försäljarna undersökts. Tidigare kunde där- vid konstateras att stor prislikhet rådde och att ett par eller flera bolag ofta gjort pris- ändringar samma dag. Nämnden har emel- lertid inte kunnat konstatera någon organi- serad samverkan mellan företagen vid dyli- ka tillfällen, utan förhållandena har när- mast ansetts vara en följd av den inbördes bevakning som ofta sker mellan företag på en oligopolmarknad. På senare tid har följ- samheten i prissättningen bolagen emellan varit mindre accentuerad. Dessa frågor kom- mer att behandlas utförligare i det följan- de, liksom de undersökningar om faktiskt uttagna priser som nämnden gjort under 1968 och 1969 i samråd med bensinhandels- utredningen.

Innehållet i den mera allmänna under- sökningen av Oljebranschens förhållanden, som SPK gjorde 1964, har som nämnts i väsentliga delar använts i koncentrationsut- redningen.

2.2.4 Vissa andra utredningar

I motion till Stockholms stadsfullmäktige år 1966 hemställdes om en utredning av vederbörande kommunalt organ angående behovet av bensinstationer i Stockholm samt deras lämpliga förläggning och storlek. Stadskollegiet tillsatte år 1968 en bensin- stationsutredning, som bl.a. har kartlagt drivmedelsdistributionen vid de nuvarande bensinstationerna i Stockholm.

I 1960 års vägrakkunnigas betänkande Allmänna vägar (SOU 1968: 17) berörs frå- gan om serviceanordningar vid väg. Enligt vägsakkunniga borde serviceanordningarna, bl.a. bensinstationer, samlas inom särskilda områden vid vägen och i övrigt förläggas minst 300 m från vägen. Förslag lades fram

rörande föreskrifter om planläggning av om- råden längs väg för serviceändamål. Betän- kandet har remissbehandlats och proposition är f. 11. under utarbetande.

Energikommittén tillsattes 1964 och har till uppgift att kartlägga nuvarande läge och framtidsperspektiv inom energisektorn. Där— vid skall även behovet av organisatoriska åtgärder undersökas, bl.a. vad gäller en mera samlad prognosverksamhet omfattan- de hela energiområdet.

Andra pågående utredningar som berör detta område är utredningen om oljeled— ningar samt 1968 års utredning om rör- transport av olja och gas.

2.3 Utredningens direktiv

I yttrande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1967 anförde chefen för handelsdcpar- tementet, statsrådet Lange, följande motive- ring för sin hemställan om tillkallande av särskilda sakkunniga med uppdrag att ut- reda frågan om bensinhandeln.

Förbrukningen av oljeprodukter i Sverige är kraftigt stigande. Under perioden 1956—1965 fördubblades årskvantiteten. Konsumtionen av motorfordonsbränsle och smörjoljor — vilka produkter ingår i förbrukningen av oljepro— dukter med ungefär en fjärdedel och vilkas konsumtionsvärde inklusive skatter år 1965 be- räknas ha uppgått till inemot 4 miljarder kro- nor — har stigit i ungefär samma takt. Den starka ökningen av förbrukningen av motor- fordonsbränsle m.m. är en direkt följd av biltrafikens snabba expansion under de senaste decennierna. Denna utveckling har ställt stora krav på distributionsapparaten.

Ojemarknaden domineras i Sverige, liksom i flertalet andra länder, av ett fåtal stora före- tag. Dessa utgörs dels av dotterbolag till ut- ländska företag, som genom vertikal integra- tion omspänner alla led från oljeletning till försäljning till konsument, dels av två in- hemska företag. Tre av företagen, två ut- landsägda och ett inhemskt, raffinerar råolja inom landet. Övriga företag importerar olje- produkter i förädlad form.

Försäljningsställena för motorfordonsbränsle — till helt övervägande del bensin — utgörs av antingen särskilda anläggningar, bensin- stationer, eller anläggningar med en eller två pumpar i anslutning till butik, verkstad eller garage, s.k. singelanläggningar. Bensinsta- tionema utför i stor utsträckning viss service

• Sida 25
•  Original

åt kunderna, såsom tvättning, smörjning och smärre reparationer. Ibland ställs utrymme till förfogande för arbete som bilisterna själva utför. Bensinstationerna tillhandahåller i be- tydande utsträckning tillbehör till bilen och andra artiklar som bilisterna efterfrågar. I all- mänhet drivs försäljningsställena av formellt fristående återförsäljare, med vilka oljeföre- tagen tecknat långsiktiga leveransavtal. Åter- försäljama har i de flesta fall förbundit sig att köpa hela sitt behov av pen'oleumprodukter och i regel även vissa tillbehör från resp. olje- bolag (kartellregisternummer 1778—1785). Ben- sinstationer, där ett flertal bensinmärken är representerade, s.k. samstationer, förekom— mer i mindre utsträckning. Antalet samsta- tioner är ungefär 2 % av antalet bensinsta- tioner. Oftast äger oljeföretaget den för kon- sumentdistributionen erforderliga maskinella utrustningen. Denna arrenderas då av åter- försäljaren. Detsamma gäller de fasta anlägg— ningarna. Det förekommer dock att återför- säljare själva äger anläggningarna. Endast i undantagsfall driver oljeföretagen bensinsta- tioner i helt egen regi. Försäljningen till stor- konsurnenter, särskilt vad angår motorbränn- olja, handhas som regel av oljeföretagen själva, och leveranserna sker då direkt från cistern eller lossande fartyg.

Av tillgängliga statistiska uppgifter att döma synes totalantalet försäljningsställen för mot- torfordonsbränsle f.n. uppgå till ungefär 10000, vilket innebär en minskning från ti- den närmast före andra världskriget. Minsk- ningen har emellertid hänfört sig till singelan- läggningarna, vilkas antal sjunkit från ungefär 11000 till 5000 mellan åren 1938 och 1964. Bensinstationema, som f.n. beräknas svara för cirka 90 % av all drivmedelsförsäljning i detaljhandelsledet, ökade samtidigt i antal från 1500 till drygt 5000. Den strukturomvand- ling som skett har sålunda lett till att singel- anläggningarna alltmer förlorat i betydelse och numera kan betraktas som en kvarleva från en tidigare epok med en annan biltäthet och andra behov från konsumenternas sida.

Vad beträffar antalet bensinstationer har ök- ningen under de senaste 10—15 åren varit markant, även om antalet inte stigit i samma takt som bilbeståndet. Därtill kommer att ut— vecklingen otvetydigt gått mot allt större an- läggningar. Att så skett kan anses naturligt med hänsyn till drivmedelsbehovets utveckling. Den kraftiga utbyggnaden av distributionsap— paraten med avseende på såväl bensinstatio- nernas antal som deras storlek kan ha med- fört en överkapacitet, åtminstone inom vissa områden. Härtill bidrager att konkurrensför- hållandena mellan leverantörerna synes ha ut— vecklats på ett sådant sätt, att etableringen och lokaliseringen av försäljningsställen bli-

vit det kanske viktigaste konkurrensmedlet. Så- lunda synes de olika oljeföretagen sträva efter att uppnå såväl en hög grad av täckning över hela landet som representation på platser, där en stor del av inköpen normalt sker, dvs. i tätorternas utkant och efter vägsträckor med hög trafikintensitet. Detta har medfört en an- hopning av anläggningar inom vissa begrän- sade områden. Sådana anhopningar av anlägg- ningar kan ofta även ha föranletts av att kom- munala planeringsorgan av bl. a. trafiktekniska skäl avsätter mark för bensinstationsanlägg- ningar inom begränsade områden.

Den relativt snabba utbyggnaden av ben- sinhandeln har medfört en rad problem, som gett anledning till krav på åtgärder från sam- hällets sida. Vid Svenska transportarbetareför- bundets kongress år 1965 hävdade förbunds- styrelsen, att större effektivitet inom bran- schen skulle kunna åstadkommas genom bättre planering och samordning.

Även på kommunalt håll har dessa frågor uppmärksammats. Sålunda har Lunds stad ge- nom markpolitiska åtgärder och praxis be- träffande byggnadslovgivningen sökt åstadkom- ma en på sikt mera rationell utveckling av bensinhandeln i staden. I Stockholms stads- fullmäktige har väckts en motion i vilken föreslås att en utredning görs om behovet av bensinstationer i Stockholm samt deras lämp- liga förläggning och storlek.

Vid ett flertal tillfällen har bensinhandeln och dess organisation även uppmärksammats i riksdagen. 1965 års riksdag har i anledning av motioner anhållit om utredning och förslag beträffande bensinhandelns framtida organisa- tion och utformning jämte därmed samman- hängande problem (BaU 1965z52, rskr 381).

De problem som aktualiserats genom ben- sinhandelns snabba utveckling har delvis sam- band med kommunernas markdispositioner och bebyggelseplanering. I allt väsentligt styrs dock utvecklingen av ekonomiska faktorer, som är gemensamma för hela branschen och som i stort sett verkar på ett likartat sätt över hela landet. Behovet av och möjligheterna till en rationalisering av bensinhandelns struktur bör därför i första hand övervägas på riks- planet. För detta ändamål bör en offentlig utredning i ämnet göras av särskilt tillkallade sakkunniga. Utredningen bör i princip avse samtliga led av distributionen av motorfordons— bränsle i Sverige. Det torde dock ligga i sakens natur att utredningsarbetets tyngdpunkt kom- mer att ligga på det område, där förhållan- dena kan vara mindre tillfredsställande från samhällssynpunkt och för den anställda per- sonalen, nämligen distributionen till förbru- karna.

Vid utredningsarbetet bör branschens nuva- rande struktur samt ekonomiska och övriga

• Sida 26
•  Original

betingelser kartläggas. Något aktuellt material som tillfredsställande belyser dessa förhållan- den föreligger nämligen inte. Undersökningen bör ge ledning för en bedömning av möjlig- heterna att utan ogynnsam inverkan på kon- kurrensförhållandena samt med beaktande av allmänhetens inköpsvanor och behov av ser- vice främja större planmässighet på detta om— råde. För detta ändamål bör på lämpligt sätt inhämtas uppgifter om bensinstationernas an- tal, utformning, servicefunktioner, utnytt- jandegrad och lönsamhet. Med hänsyn till rå- dande marknadsförhållanden i branschen är det vidare önskvärt att få belyst under vilka former konkurrensen sker och vilken effekt de använda konkurrensmedlen har från kon- sumentsynpunkt. I samband härmed bör de i branschen tillämpade grunderna för prissätt— ningen och därmed sammanhängande spörsmål undersökas. Av intresse för att bedöma för- hållandena inom branschen är vidare bensin- stationsinnehavamas rättsliga ställning gent- emot oljeföretagen.

Utredningen bör syfta till att skapa underlag för en samlad bedömning av drivmedelsdistri- butionens utbyggnadsbehov och möjligheterna för att genom lämpliga åtgärder verka för att den fortsatta utbyggnaden sker på ett från samhällets, konsumenternas och den i distri- butionen verksamma personalens synpunkt ra- tionellt sätt. Denna bedömning bör såvitt möj- ligt utrnynna i konkreta förslag eller rekom- mendationer. De sakkunniga bör särskilt upp- märksamma frågan om de organisatoriska och ekonomiska betingelserna för s.k. samstatio- ner i förhållande till det nu förhärskande sy- stemet med enmärkesstationer. I den mån en omläggning av nuvarande distributionssystem aktualiserar förändringar av äganderätten till stationsanläggningar m.m. bör de sakkunniga även överväga förutsättningarna härför.

De sakkunniga bör undersöka, huruvida en bättre planering av bensindistributionens or- ganisation kan komma till stånd genom fri- villigt samarbete mellan berörda intressenter. Frågor om begränsning av nyetableringen bör noga prövas bl.a. med hänsyn till den ver- kan en sådan åtgärd kan utöva på konkur- rensen inom branschen.

De sakkunniga bör under sitt arbete sam- råda med de konkurrensövervakande myndig- heterna och de utredningar, som pågår och som berör bensindistributionen och angrän- sande frågor. I detta sammanhang kan sär- skilt nämnas 1960 års vägsakkunniga och ener- gikommittén.

5. Betald service i samband med köp

6. Obetald service i samband med köp

3. I juli 1968 höjdes priserna genom- gående med 1—2 öre. Gulf hade strax innan

infört återbäring om 3,3 % till »alla försik- tiga bilister».

4. Den 15—16 mars 1969 sänkte BP och OK sina priser på olika kvaliteter utom 100 oktan med 14 öre. Den 19 mars följde Esso och Murco exemplet. Shell sänkte den 21 mars priset med 1 öre på regularbensin medan övriga sänkt med 3—4 öre. I gen- gäld dubblerade Shell sin återbäring från 2 till 4 öre. Fram till 26 mars vidtog övriga företag också prissänkningar. Nynäs sänkte även priset för 100 oktan med 2 öre.

5. Den 28 april 1969 sänkte Shell sina priser på regular och 100 oktan med 4 resp. 1 öre. Samma dag införde Mobil återbäring i form av marker, som vid inlösen ger 2,5 öre per liter.

6. Den 31 maj 1969 höjde Texaco pri- serna för regular och 97—98 oktan med 2 resp. 1 öre. Murco och Uno-X följde inom kort exemplet och Esso höjde den 18 juni priserna med genomgående ] öre. Samma dag tillkännagav Texaco att dess priser sänkts samtidigt som OK annonserade att prishöjning inte skulle ske inför stundande semestertid. Nästföljande dag återtog Esso sin prishöjning och gjorde erforderliga kund- krediteringar. Också Uno-X sänkte åter sitt pris. Under juli—augusti gjorde Texaco smär- re prisändringar.

7. Första dagarna i september 1969 höj- de Murco och BP sina priser med 1 öre. Fram till mitten av månaden hade övriga företag följt efter. Gulf höjde dock endast självbetjäningspriset för 100 oktan. Nynäs och Mobil höjde därefter priset för vissa kvaliteter med ytterligare 1 öre. Resultatet av priskrigen under 1968 och 1969 har blivit ökad prisspridning, vilken emellertid återförsäljarna till viss del också torde ha orsakat på grund av lokala kon- kurrensförhållanden. Tabell 10 visar oljefö— retagens rekommenderade pumppriser den 31 oktober 1969 exklusive zontillägg. Vid jämförelse mellan de olika företagens priser måste hänsyn också tas till återbä- ring och andra former av rabatter. Före- komsten av sådana prisreduktioner har väx— lat under 1960—talet. Fram till 1965 lämna- de således flertalet företag återbäring eller

• Sida 35
•  Original

Tabell 10. Pris vid självbetjäning i O-zon för bensin av olika oktanantal den 31.10.1969

Pris vid oktantal

Företag 94 96 97—98 100 Shell/

Koppartrans 84 —— 89 92 Esso 83 —— 88 91 OK 83 — 88 91 Gulf 84 — 88 92 BP 83 86 89 92 Texaco 83 — 88 92 Nynäs 85 — 87 91 Uno-X —— — 84 — Mobil 84 87 89 92 MurcolL 85 88 89 93 Din-X _ — 85 —

1 Det av företaget ägda Uno-X-Nord tilläm— pade 1 öre lägre pris för 97—98 oktan. Källa: SPK.

årsbonus om ca 3 % på inköpta drivmedel. Till följd av ökad drivmedelsbeskattning av- skaffades detta år återbäringen hos alla företag utom OK. Detta torde ha bidragit till att OK därefter ökade sin marknadsdel, varför Shell som nyss nämnts åter införde ett rabattsystem 1968. Hösten 1969 tilläm- pade sex av företagen någon form av rabatt eller återbäring, nämligen Shell, Esso, OK, Gulf, Nynäs och Mobil. Hos Esso och Ny- näs har rabatterna gjorts beroende av inköp av vissa tjänster resp. inköp av eldnings- olja. Återbäringen hos OK varierar också från år till år och mellan olika föreningar. Detta gör att det knappast blir menings- fullt att söka belysa priset efter rabatt. Det kan nämnas att återbäringen hos OK ut- nyttjas till 95 % och rabatterna hos Shell och Gulf till 85 % resp. 65 %.

De faktiskt uttagna pumpprisema i åter- försäljarledet har undersökts av SPK vid tre tillfällen under 1968 och 1969. Resul- tatet har sammanställts i tabell 1].

Av tabellen framgår att prisnivån sjunkit inte obetydligt på 94-oktan mellan mars och september 1969. Undersökningen i mars gjordes före det stora priskriget i mitten av månaden, medan undersökningen i septem- ber gjordes efter de höjningar som vidtogs i början av månaden. Perioden mellan de båda undersökningarna kännetecknas där-

Tabellen visar vidare att återförsäljarna i viss mån ökat prisspridningen genom att avvika från oljeföretagens cirkapriser. Spännvidden mellan extremvärdena är åt- minstone vid de båda första tillfällena för- hållandevis stor, särskilt med hänsyn till att den prisandel som grossist och detaljist kan påverka endast uppgår till 30—35 öre. I stort gäller dock att pumpprisema är täm- ligen lika. Flertalet prisnoteringar ligger en- dast 1—2 öre från medianvärdet. I stort sett samma förhållande kommer fram om prisnoteringarna fördelas på län och ben- sinmärke. Medianvärdena i olika län skiljer sig endast med 1 öre från varandra utom i Skaraborgs län, där det för högoktanig bensin ligger lägre än i övriga län. Detta beror sannolikt påatt Uno-X har en bety— dande försäljning i detta län. Medianvärde— na för de olika märkena ligger mer sprid- da; skillnaden mellan högsta och lägsta vär- de är 4—6 öre för olika bensinkvaliteter. Mellan flertalet märken är dock skillnaden endast 1—2 öre.

Bland de faktorer som torde ha orsakat prisaktiviteten från oljeföretagens sida kan nämnas följande.

1. De internationella företagen har en målsättning för vilken försåld volym till- sammans med vinst spelar en stor roll. De torde i många fall vara benägna att för- svara sina marknadsandelar även genom prissänkningar och därav följande försäm- ring av lönsamheten, bl. a. på grund av att de fasta kostnaderna i branschen är höga och att stora volymer därför eftersträvas.

2. OK torde få betraktas som marknads- ledare och satsar på prissänkningar som ett led i företagspolitiken. De internationella företagen kan tänkas tillgripa prisaktivite- ter för att föregripa OK:s handlande eller för att de anser »rimliga priser» vara bäst förenligt med vinstmaximering på lång sikt. Vid sidan av OK har de största företagen på marknaden, Shell och Esso, visat den högsta prisaktiviteten.

3. Överskottssituationen på den interna- tionella oljemarknaden efter Suez—krisen 1956 förändrade den internationella pris-

• Sida 36
•  Original

5 Återförsäljarnas villkor

5 .1 Allmän bakgrund

Som antytts i det föregående år förhållande- na mellan leverantörer och återförsäljare i bensinhandeln något olika de som gäller för flertalet andra varuområden. Den grund— läggande skillnaden hänför sig dels till en- märkessystemet, dels till det förhållandet att försäljningsställena i stor utsträckning ägs av oljeföretagen och hyrs ut till åter- försäljare. De kontrakt som upprättats mel- lan parterna innehåller bestämmelser som i viss mån begränsar återförsäljarnas hand- lingsfrihet. Inte bara i Sverige utan också i andra länder med marknadshushållning, t.ex. Canada (se bilaga 3, avsnitt 2), sy- nes råda en motsatsställning mellan leve- rantörer och återförsäljare, som inte är vanlig i andra branscher. SBR har i olika sammanhang sökt åstadkomma ändringar i villkoren och få klarhet i vissa tolknings- frågor, framför allt beträffande återförsäl- arnas rättsliga ställning gentemot oljeföre- tagen.

I Sverige kom denna motsatsställning till påtagligt uttryck den 2 september 1968, då SBR i skrivelse till oljeföretagen anförde att eftersom förhandlingar i marginalfrågan strandat skulle SBR:s medlemmar vidta stridsåtgärder genom att stänga stationerna under 48 timmar med början lördagen den 14 september 1968 kl. 6. I skrivelse samma dag till förlikningsmannen i första distrik- tet angavs att SBR utgjorde en samman-

slutning av landets bensinstationsinnehava- re, vilka intog ställning som arbetstagare eller beroende uppdragstagare. Då förhand- lingar med oljeföretagen inte lett till någon uppgörelse anhöll SBR att statens förlik- ningsman måtte ingripa i tvisten. Vid över- läggningar inför förlikningsmannen hävda- de oljeföretagen att den varslade stridsåt- gärden måste anses rättSStridig då SBR:s medlemmar inte var att anse som arbetsta- gare enligt lagen om förhandlingsrätt. Av samma skäl framhöll oljeföretagen att de aktuella prisfrågorna inte borde betraktas som fackliga frågor inför förlikningsman.

Förlikningsmannen hemställde, att den varslade strejken skulle inställas, att parter- na snarast skulle ta upp förnyade direkta förhandlingar med utgångspunkt från den av dem berörda frågan om fri prissättning i detaljistledet samt att parterna måtte vidta lämpliga åtgärder för att få de rättsliga förutsättningarna för strejken klarlagda vid arbetsdomstolen.

Den varslade strejken inställdes och kort därefter utfärdade SBR sin förut nämnda rekommendation till medlemmarna att ta ut ett öre högre pris till konsument än vad vederbörande oljeföretag rekommenderade. Den 13 januari 1969 lämnade Esso in en stämningsansökan till arbetsdomstolen med yrkande att arbetsdomstolen måtte förklara att, då vissa angivna återförsäljare hos Esso inte var att anse som arbetstagare, bestäm- melserna i 45 lagen om förenings- och för-

• Sida 74
•  Original

handlingsrätt inte var tillämplig. SBR in- lämnade en genstämning mot Esso för att få en s.k. positiv fastställelsetalan. Ar- betsdomstolen har den 8 december 1969 avgivit dom i ärendet, som refereras i det följande och som återges i avskrift i bilaga 7. I domen fastställs att återförsäljarna, oav- sett vem som äger anläggningarna, har för- handlingsrätt som arbetstagare. Endast i ett fall, avseende en i aktiebolagsform driven station, ogillades SBR:s talan.

Med hänsyn till de nu berörda frågornas komplicerade natur och betydelse för par- terna har utredningen funnit det angeläget att något utförligare redovisa kontraktsvill- koren och arbetsdomstolens utslag. Beträf- fande den förstnämnda frågan har uppgif- ter hämtats in genom SPK, som den 15 de— cember 1969 offentliggjorde en rapport om denna undersökning. Nedanstående redogöl relse utgör i stora delar ett sammandrag av denna rapport.

5 .2 Å terförsäljarkontrakten

5.2.1 Ägare- och driftsförhållanden Som redan tidigare anförts ägs försäljnings- ställena för drivmedel antingen av oljeföre- tagen eller av återförsäljarna själva. Det förekommer i en del fall också att de ägs av tredje man. Oljeföretagens ägarintressen i det befintliga stationsbeståndet har inte tagits fram, men i stora drag torde en un— dersökning av SPI från 1964 vara represen- tativ även för nuläget. Undersökningen av- såg endast servicestationer och bensinstatio-

ner eftersom singelanläggningar drivs i an- slutning till verksamheter, i vilka oljeföre- tagen normalt inte har ägarintressen. I regel hyr dock oljeföretagen ut själva distribu- tionsanläggningama, pumpar, cisterner o.dyl. till dessa återförsäljare. I tabell 21 visas oljeföretagens ägarintressen i service- och bensinstationer dels enligt SPI:s under- sökning, dels enligt utredningens undersök- ning av beslutade etableringar av service- stationer (bilaga 1 ).

I de fall innehavaren själv äger anlägg- ningen tecknas mellan denne och vederbö— rande oljeföretag dels ett försäljningsavtal, dels ett hyreskontrakt med oljeföretaget som hyresgäst. Hyresavtalen är enligt SBR som regel tecknade för 20—25 år. Försäljnings- kontraktet kan av oljeföretaget sägas upp på kort tid, och med stöd av hyreskon- traktet kan företaget — vilket också in- träffat — tillsätta annan innehavare på en station som ägs av den uppsagda återför- säljaren. Förklaringen till att ägaren av sta- tionen hyr ut densamma kan vara att han måste ta lån från ett oljeföretag för att finansiera den stora investering som en ny bensinstation utgör, numera ofta inemot 1 milj. kr. I de relativt många flerparts- förhållanden som förekommer har SBR i en del fall kunnat konstatera att den part som svarat för stationens drift kommit i en mycket oförmånlig situation.

Av de försäljningsställen som ägs av olje- företagen drevs år 1968 762 av OK-före- ningar och konsumtionsföreningar samt 69 av övriga oljeföretag i egen regi, vilket

Tabell 2]. Oljeföretagens ägareintressen i service- och bensinstationer

Fördelning (%) beslutade etableringar

Oljeföretagen ägande befintliga stationer 1964 1968—1971 Äger mark och byggnader 22 46 Arrenderar mark, äger byggnader 21 25 Arrenderar såväl mark som byggnader 47% 57 291 Varken äganderätt eller nyttjanderätt 10

100 100

1 Helt ägda av återförsäljare eller tredje man. Källa: SPI och BHU. 74 SOU 1970: 24

• Sida 75
•  Original

tillsammans utgjorde nära 10 % av totalan- talet försäljningsställen. För de undersökta etableringarna 1967—71 är andelen högre, nämligen ca 23 %. Av utredningens under- sökning framgår att stationerna i oljeföre- tagens egen regi genomsnittligt är betydligt större än de som drivs av återförsäljare. Frånsett OK förekommer stationer i egen regi främst hos Esso. Övriga företag driver vardera endast några få stationer i egen regi, i ett par fall inte någon.

Av återförsäljarna, exklusive innehavare av singelanläggningar, är ca 85 % anslutna till SBR.

Samstationer ägs och drivs som förut nämnts av återförsäljare utom i ett par spe- cialfall.

5 .2.2 Kontraktstyper

I SPK:s undersökning av kontraktsförhållan- dena ingår samtliga oljeföretag på markna- den år 1969 utom OK, Din-X och Fina. Övriga företags stationer i egen regi ingår ej i undersökningen, då vanliga anställnings- villkor gäller för föreståndare vid dessa.

I avtalen med återförsäljarna använder oljeföretagen i regel standardkontrakt. In- om varje företag används vanligen samma kontraktsformulär med tillägg eller stryk- ningar gentemot samtliga återförsäljare. Vid kommissionsförsäljning används dock sär- skilda formulär. Hos några företag före— kommer särskilda avtal gentemot mindre återförsäljare, huvudsakligen de som driver singelanläggningar. Kontrakten liknar i des- sa fall försäljningsavtal och ger återförsäl- jarna en friare ställning än vad som gäller i övrigt. Med samstationsinnehavare upprät- tas i allmänhet kortfristiga specialavtal.

BP, Gulf och Nynäs använder samma kontraktsformulär för samtliga återförsälja- re. Mobil och Murco har kontrakt även för kommissionsförsäljning, liksom Texaco som också har särskilt formulär för singelan— läggningar. Shell/ Koppartrans har standard- kontrakt med knappt hälften av återförsäl- jarna, leveransavtal med ungefär lika många och specialavtal med ett hundratal återför- säljare. Uno-X har två kontraktstyper, ett

för arrendestationer och ett för återförsäl- jare som själva äger anläggningen. Esso slutligen har fyra kontraktsformulär, näm- ligen ett vid upplåtelse av nyttjanderätten till stationer som Esso äger, ett för för- säljning i kommission, ett för de fall Esso hyr mark och lokaler av samma person till vilken nyttjanderätten av anläggningen upp- låtits samt ett för i huvudsak singelanlägg- ningar. Sedan mars 1969 använder Esso nya formulär, i vilka man sökt anpassa delvis inaktuella bestämmelser till dagens situa- tion. Återförsäljare som tecknat kontrakt tidigare har rätt att teckna nya kontrakt enligt de moderniserade formulären.

5.2.3 Kontraktens allmänna bestämmelser

De allmänna bestämmelserna reglerar såda- na förhållanden som i princip gäller samt- liga återförsäljare. De avser verksamhetens bedrivande, anläggningens skötsel, försälj- ningen och förhållandet till anställd perso- nal.

Samtliga undersökta oljeföretag utom Gulf har i kontrakten en bestämmelse om att återförsäljarna bedriver verksamheten som egen rörelse/ företagare. Oljeföretagen avser härmed att klargöra att de inte be- traktar återförsäljarna som beroende upp- dragstagare. I samtliga kontrakt förtydligas detta med bestämmelser om återförsäljarnas ansvar för samtliga driftskostnader, för eg- na och anställdas åtgärder mot tredje man samt för att gällande lagar och förordningar för anläggningen följs. Då kontrakt tecknas med juridisk person kräver oljeföretagen vanligen att den person som ursprungligen tecknat firman skall kvarstå i firman för att kontraktet skall gälla. I förhållande till anställd personal förbinder sig återförsälja- ren att följa det kollektivavtal som gäller mellan PAF och transportarbetareförbun- det. Som tidigare nämnts är återförsäljar- na inte representerade i PAF.

Bestämmelserna i kontrakten avseende återförsäljarnas skyldigheter vad gäller an— läggningarnas direkta skötsel är i stort lika- lydande hos de undersökta företagen. En- ligt dessa bestämmelser förbinder sig åter-

• Sida 76
•  Original

att bära stationens samtliga driftskostna- der inklusive kostnader för renhållning, sot- ning, smörjning o. d.

att regelbundet göra kontrollmätningar på cisterner och pumpar och omedelbart an- mäla eventuella fel till bolaget

att bekosta reparation av skador som upp— stått på grund av vanvård eller försummel- ser från egen eller anställdas sida

att beställa drivmedel i så god tid och enligt gällande leveransplan att efterfrågan alltid kan täckas.

Enligt SBR har kravet att följa oljeföre— tagens leveransplan under senare år medfört ökade svårigheter för återförsäljarna. Av transportekonomiska skäl kräver oljeföreta- gen allt större leveranskvantiteter vilket bl. a. ställer återförsäljarna inför likvidi- tetsproblem.

Förutom dessa mer preciserade skyldig- heter förekommer hos flera företag mer all— männa bestämmelser, såsom att >>återför- säljaren förbinder sig att väl vårda bolagets anläggning och utrustning».

Fyra av oljeföretagen har i kontrakten bestämmelser om att personalen på statio— nerna skall bära av företagen fastställd uni- form. Inköp och tvätt av uniformer skall bekostas av återförsäljarna. Några av de andra oljeföretagen anger istället dessa skyl- digheter i sina driftsinstruktioner.

Samtliga företag utnom Nynäs och Uno- X har bestämmelser om återförsäljarnas öp- pethållande. Dessa är i stort likalydande hos de olika företagen och har t. ex. hos Mobil följande lydelse: »Återförsäljaren för- binder sig att hålla bensinstationen öppen de tider på dygnet Mobil föreskriver...» Esso har preciserat öppethållandet till »minst 325 timmar per månad. Varje vardag skall stationen vara öppen minst 12 timmar.» Företagen har till SPK redovisat samman— fattningsvis följande synpunkter på frågan hur dessa bestämmelser tillämpas.

1) Bolaget gör då det gäller nya stationer en undersökning av de faktorer som är av intres- se för stationens öppethållningstider (konkur- renternas öppethållningstider, trafikfrekvens, trafikströmmar o.dyl.) och fastställer sedan, vanligen i samråd med återförsäljaren, öppet-

hållningstiden. Principen är därvid att fast- ställda tider skall vara lönsamma både för bola- get och återförsäljaren.

2) I de fall återförsäljare senare kan påvisa att avtalade öppethållningstider inte är lönsam- ma är bolaget berett att justera dessa.

3) Ur servicesynpunkt anser bolaget det vara av värde att vissa återförsäljare har öppet på tider, som kan vara olönsamma för återför- säljaren. I dessa fall lämnar bolaget bidrag för täckande av förlusten.

4) Återförsäljaren har att som minimum följa avtalade öppethållningstider och har inte rätt att frångå dessa utan bolagets medgivande. Sådant medgivande ges från bolaget i princip endast när återförsäljaren kan visa att öppet- hållningstiderna är olönsamma.

5) Återförsäljarens skyldighet att hålla över— enskomna öppethållningstider tillåter dem inte att ha stängt för semester o.dyl., detta därför att stängda stationer, enligt bolaget, ger då- lig PR inte bara åt stationen i fråga utan även åt bolaget som helhet. Vidare går bolaget un- der den tid stationen är stängd miste om hy- resintäkter. Dessa är till största delen direkt proportionella mot försåld kvantitet.

6) Bolaget går också miste om försäljnings- intäkter om stationen har semesterstängt. Det finns enligt bolaget risk för att stationens or- dinarie kunder då övergår, inte till en annan av bolagets anläggningar utan till någon av de närmaste konkurrerande stationerna.

Enligt oljeföretagen råder inte några stör— re meningsskiljaktigheter i fråga om öppet- hållandetiderna. Detta bestrids av SBR, som anser att företagens uppgifter om hur tiderna fastställs och deras beredvillighet att lämna bidrag vid olönsamt öppethållande inte stämmer med verkligheten.

Som tidigare nämnts är kontrakten av den typ som i konkurrensbegränsningslagstift- ningen benämns exklusivavtal. Exklusivbe- stämmelserna är ensidiga, dvs. oljeföretagen förbinder sig inte att ge återförsäljaren en- samrått för visst område, och avser även andra varor än petroleumprodukter. Som exempel kan nämnas att Essos bestämmelser lyder: »Esso upplåter sin servicestation . . . till återförsäljaren för att han där skall sälja från Esso levererade petroleumprodukte-r såsom motordrivmedel och motorsmörj— medel ävensom sådana andra produkter samt tjänster som lämpar sig för marknads- föring genom servicestationer.» Under all- männa villkor stadgas i samma kontrakts-

• Sida 77
•  Original

formulär: »Återförsäljaren förbinder sig att varken direkt eller indirekt bedriva försälj- ning eller annan verksamhet för någon med Esso konkurrerande person eller förtag.»

I fråga om dessa bestämmelser har olje— företagen redovisat sammanfattningsvis föl- jande synpunkter beträffande petroleumpro- dukter till SPK.

1) Då det gäller petroleumprodukter är åter- försäljaren skyldig att inköpa hela sitt behov — både för försäljning och egen förbrukning — från det bolag med vilket kontrakt tecknats. Bolaget tillåter på inga villkor att återförsälja- ren saluför konkurrerande oljeprodukter eller andra varor med konkurrerande oljebolags namn även om det skulle avse enstaka varor och vid enstaka tillfällen.

2) Om bolaget i sitt sortiment i eget namn saluför varor som kan komplettera drivmedels- försäljning, exempelvis kylarvätska och medel för vindrutespolare, är återförsäljare skyldig att saluföra även dessa.

3) Bolaget hävdar denna exklusivitet i för- säljningen av petroleumprodukter av två skäl. Bolaget står för huvudparten av investeringen i den anläggning som återförsäljaren hyr från bolaget. För detta erlägger återförsäljaren en hyra — vanligen per försåld liter drivmedel — som emellertid i dagens läge inte ger er- forderlig avkastning på bolagets investeringar i anläggningen. För att investeringen ur bola— gets synpunkt skall bli lönsam fordras dess- utom att återförsäljaren inköper sina produk- ter från oljebolaget. Bolaget har inget intres- se att återförsäljaren saluför konkurrerande märken vid bolagets anläggningar, då detta inte ger bolaget några intäkter varken från hyror eller varor.

4) Det är vidare väsentligt för konsumen- ten — enligt bolagen — att han kan finna bo- lagets produkter, för vilka bolaget garanterar kvaliteten hos samtliga de återförsäljare som har bolagets namn.

Enligt kontrakten är det oljeföretagen som bestämmer återförsäljarnas sortiment och in- köpskälla även för andra varor än petro— leumprodukter. Av de undersökta företagen är det endast Uno-X som saknar sådana bestämmelser. Oljeföretagen har i denna fråga anfört sammanfattningsvis följande till SPK.

Återförsäljarna är helt fria att själva bestäm- ma sortimentets omfattning av biltillbehör och övriga varor. De anvisningar avseende sorti- mentets omfattning som bolaget ger är endast rekommendationer för att återförsäljarna skall

få ett vettigt och lönsamt sortiment med tan- ke på det stora utbud — ibland av tvivelaktig kvalitet — som finns på marknaden.

Vad gäller bestämmelserna i kontrakten om inköpskälla för icke petroleumprodukter skiljer sig tillämpningen mellan företagen.

Esso, som bildat ett dotterbolag för för- säljning av biltillbehör till återförsäljarna, har angivit att under förutsättning att åter- försäljarna från Esso inköper de biltillbe- hör och övriga varor, som är aktuella att ingå i återförsäljarnas sortiment och som Esso saluför, och håller dessa tillgängliga, är de fria att komplettera sortimentet med konkurrerande varumärken och därvid själ- va välja inköpskälla.

Övriga oljeföretag har angivit att återför- säljarna oavsett kontraktsbestämmelserna är helt fria att välja inköpskälla för biltillbe- hör och andra varor med undantag för så- dana som bär annat oljeföretags varumär- ke. Oljeföretagen är dock givetvis angeläg- na att återförsäljarna köper biltillbehör från företagen eller från rekommenderade leve- rantörer. I det senare fallet åtnjuter olje- företagen vanligen provision, som enligt egen uppgift uppgår till ca 5 %. Enligt ol- jeföretagen väljer återförsäljarna vanligen dessa inköpskällor på grund av att villkoren är förmånligare än på andra håll.

I SPK:s undersökning av priser m.m. hos återförsäljare ingick också frågan vilka leverantörer återförsäljarna haft för TBA. Därav har framkommit att inköp av t. ex. batterier, glödlampor, tändstift, däck, fläktremmar och torkarblad, hos 50—70 % av återförsäljarna skett enbart hos andra le- verantörer än oljeföretagen och av dessa re- kommenderade inköpskällor. Hos 3—7 % av återförsäljarna förekom inköp från såväl oljeföretagen som fristående leverantörer medan 22—28 % av återförsäljarna köpt endast i enlighet med oljeföretagens rekom- mendationer. Återstående återförsäljare i undersökningen saluförde ej de aktuella va- rorna. Undersökningens resultat antyder så- lunda att dessa kontraktsbestämmelser inte tillämpas särskilt strikt.

Annan verksamhet vid stationerna är en- ligt kontrakten vanligen begränsad till vad

• Sida 78
•  Original

oljeföretagen finner lämpligt. Beträffande tillämpningen av denna bestämmelse har 01- jeföretagen anfört att dagligvaror och billi- gare konsumentkapitalvaror kan försäljas i den mån det inte inkräktar på utrymmet för försäljningen av oljeprodukter och tillbehör. För t. ex. bilförsäljning fordras medgivan- de.

I fråga om återförsäljares samarbete finns bestämmelser i några oljeföretags kontrakt. De begränsningar som där ges avser emel- lertid vertikalt samarbete med andra leve- rantörer och inte mellan återförsäljare av olika märken. Återförsäljare kan sålunda komma överens om jourtjänst, även om 01- jeföretagen inte är positiva till sådan.

Återförsäljarnas egen marknadsföring och deltagande i reklamkampanjer är hos vissa oljeföretag reglerade i standardkontrakten. Gulfs återförsäljare förbinder sig sålunda »att utan särskild ersättning vara säljaren behjälplig med anordnande av reklam på platsen». I Mobils standardkontrakt lyder motsvarande bestämmelse: »Återförsäljaren förbinder sig att deltaga i de gemensamma reklam— och skyltarrangemang Mobil tid ef- ter annan kan komma att utarbeta för Mo- bilstationer.» Hos övriga oljeföretag saknar kontrakten bestämmelser som direkt berör marknadsföringen.

Huruvida återförsäljarna i princip är skyl- diga att deltaga i bolagens olika reklam- kampanjer eller ej har enligt bolagen varit föremål för diskussion med återförsäljarna. Kampanjemas avsikt är att öka försäljning- en av företagens produkter och denna för- säljningsökning kommer då även återförsäl- jarna till del. Enligt oljeföretagens uppfatt- ning är återförsäljarna positiva till företa- gens försäljningskampanjer och deltar i des- sa med stort intresse. Deltagandet inskrän- ker sig därvid till att sätta upp av företagen framställt skyltmaterial, lämna ut och ta emot förmånskuponger o.dyl. Något direkt ekonomiskt deltagande från återförsäljarnas sida fordras inte. SBR hävdar däremot att oljeföretagen ofta i efterhand kräver eko- nomiskt deltagande från innehavarens sida.

Kostnaderna för lokala kampanjer som ibland kommer till stånd på återförsäljar-

nas intitiativ - och alltid efter medgivande från återförsäljarna — delas vanligen mel- lan oljeföretagen och återförsäljarna.

Bestämmelser i kontrakten avseende pri- ser behandlar med få undantag endast åter- försäljarnas priser från oljeföretagen och inte konsumentpriser. Bestämmelserna är därvid helt allmänt hållna — »återförsälja- ren betalar kontant vid leverans till gällande priser».

Två företag har i kontrakten även be- stämmelser om utförsäljningspriser. Det ena är Esso, som i kontrakt som används vid försäljning av drivmedel i kommission (ca 225 återförsäljare) har följande bestämmel— se: »Esso överlämnar till återförsäljare ett konsignationslager av motordrivmedel att mot provision säljas för Essos räkning till av Esso fastställt pris.» Mobil och Murco, som också tillämpar kommissionsförsäljning av drivmedel i en del fall, har i standard- kontrakten inte några bestämmelser om åter- försäljarnas utförsäljningspriser. Eftersom äganderätten till kommissionsvaror inte övergår till återförsäljarna har oljeföretagen dock laglig rätt att bestämma priset till kon- sument. Uno-X anger rekommenderade ut- försäljningspriser och återförsäljarmarginali de kontrakt som tecknas med återförsäljare som äger sina anläggningar.

Återförsäljarna hos samtliga företag utom BP och Uno-X är enligt kontrakten skyl- diga att sälja varor på kredit till de kunder som uppvisar av resp. bolag utfärdat eller godkänt kreditkort. Denna kreditförsäljning är vanligen begränsad till de varor som säljs genom företaget eller rekommenderade le- verantörer. Återförsäljamas kreditförsälj- ning i bolagets namn avräknas sedan i efter— hand mot från bolaget uttagna varor. An- nan kreditförsäljning får återförsäljarna själ- va administrera och stå risken för.

5.2.4 Specialbestämmelser i kontrakten

För att kunna anpassa standardkontrakten till speciella avtalssituationer tillämpar som ovan redovisats några av oljeföretagen olika kontraktstyper vid olika återförsäljarrelatio- ner. Övriga företag har löst detta genom

• Sida 79
•  Original

mer eller mindre standardiserade tilläggsav- tal till standardkontrakten.

Fem av oljeföretagen har i sina standard- kontrakt bestämmelser om att återförsäljar- na förbinder sig att omsätta viss kvantitet drivmedel, i några fall även smörjmedel och biltillbehör. Texaco anger försäljnings— kvantitet endast i avtal som avser köp i fast räkning. Hos Esso finns dessa bestäm- melser endast i de kontraktstyper som an- vänds då återförsäljarna fritt disponerar fö- retagets distributionsmateriel. I dessa fall stadgas att Esso äger rätt att omedelbart häva avtalet om den angivna kvantiteten inte uppnås.

De fem oljeföretagen har till SPK angi- vit sammanfattningsvis följande beträffande denna bestämmelse.

Om den angivna försäljningsvolymen inte uppnås görs en utredning av bolaget om or- sakerna till underskridandet. I samråd med återförsäljaren vidtas sedan olika åtgärder, ex- empelvis ökning av reklam, komplettering och förändring av varusortimentet, komplettering av utrustningen vid anläggningen. Någon upp- sägning av återförsäljare enbart på grund av ej uppfylld försäljningskvantitet sker inte.

Enligt SBR har uppsägning förekommit enbart på grund av att försäljningsvolymen inte uppnåtts.

Den hyra eller arrendesumma som åter- försäljarna erlägger för utnyttjande av resp. oljeföretags utrustning, s.k. dispositions- ersättning, utgår med visst belopp per såld liter drivmedel. Dessutom kan fast ersätt- ning per månad eller kvartal utgå, bero- ende på stationens utrustning.

Ersättningens storlek bestämdes ursprung- ligen mellan oljeföretaget och den enskilde återförsäljaren och baserades på företagets investeringar i anläggningen samt de övriga kostnader som företaget hade att ansvara för, exempelvis markhyra. Numera bestäms ersättningen i centrala förhandlingar mellan SBR och oljeföretagen. Vid dessa förhand- lingar, som sker separat med varje oljeföre- tag, fastställs dispositionsersättningen (fast och rörlig) för olika typer av bensinsatio- ner med hänsyn till utrustning och verk- samhetens omfattning. Dispositionsersätt- ningens storlek för den enskilda stationen

kommer därför inte att vara direkt beroende av företagets kostnader för stationen i frå- ga. För Uno-X, vars återförsäljare i fler- talet fall inte är medlemmar i SBR, be- stäms dispositionsersättningen av företaget med utgångspunkt från gjorda investeringar.

I fråga om avtalstiden för s.k. arrende- stationer har Esso och Nynäs angivit att kontrakten tecknas för viss tid, 3—5 år resp. 1—2 år. Hos övriga företag är det vanligt att kontrakten tecknas tills vidare, men kontrakt tecknade för viss tid före- kommer emellertid också hos dessa företag. Uno-X tillämpar för återförsäljare som äger anläggningarna en första avtalstid om 15 år, vilket är påfallande lång tid jämfört med övriga företag i motsvarande fall. I arren- defallen tillämpar Uno-X dock ungefär sam- ma avtalstider som övriga företag.

Beträffande uppsägning gäller att kon- trakt tecknade för viss tid automatiskt för- längs att gälla då avtalsperioden löper ut om inte uppsägning dessförinnan skett. Van- ligen avser förlängningen ett år i sänder. Då kontrakten är tecknade att gälla tills vidare skall som regel en ömsesidig upp- sägningstid av tre månader iakttas — hos några företag sex månader. Samma uppsäg- ningstider, tre alternativt sex månader, skall iakttas då kontrakten gäller för viss tid för att kontrakten inte automatiskt skall fort. sätta att gälla.

Angivna avtals- och uppsägningstider be- höver inte iakttas om någon av parterna gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Uppsäg- ningen kan då ske med omedelbar verkan. Den mera allmänna bestämmelsen angående uppsägning av kontrakten på grund av kon- traktsbrott kan ha exempelvis följande ly— delse: »BP äger rätt att omedelbart utan föregående uppsägning häva kontraktet .. om återförsäljaren bryter mot någon bestäm- melse i detta kontrakt eller eljest idkar ben- sinstationsrörelse på sådant sätt som icke är förenligt med BP:s intresse.» Essos mot- svarande bestämmelse lyder: »Om återför- säljaren brister i sin betalningsskyldighet mot Esso eller i övrigt åsidosätter sina i detta avtal åtagna förpliktelser, äger Esso rätt att omedelbart häva avtalet.»

• Sida 80
•  Original

Även övriga företag har liknande bestäm- melser. Dessa är ensidiga hos samtliga före- tag utom Mobil, dvs. de kan sägas upp en- dast från företagens sida.

I de flesta kontrakt finns även vissa mer specificerade skäl till uppsägning. Enligt dessa sker sålunda uppsägning normalt om återförsäljaren brister i sina ekonomiska förpliktelser gentemot företaget, om företa- gets dispositionsrätt till anläggningen upp- hör, om staten gör anspråk på anläggningen eller om återförsäljaren avlider. I de Esso- kontrakt som används fr. o. m. är 1969 an- ges vidare att kontraktet upphör att gälla det år återförsäljaren »utan särskild fram- ställning äger uppbära ålderspension enligt lagen om allmän försäkring». I Mobils kon- trakt stadgas att företaget äger »uppsäga kontrakten till omedelbart upphörande, om återförsäljaren direkt eller indirekt skulle idka försäljning av andra petroleumproduk- ter än Mobils».

Vid uppsägning av kontrakten med ome— delbar verkan är förfarandet med återför- säljarens varulager och utrustning reglerat endast i Essos kontrakt. Esso återtar enligt detta av Esso försålda varor till gällande priser samt den utrustning, som återförsäl- jaren själv anskaffat enligt företagets anvis- ningar, till marknadsvärdet. Utrustning som återförsäljaren införskaffat på eget initiativ har Esso inte skyldighet att återta.

SPK har även frågat i vilken omfattning och av vilka orsaker uppsägning skett un- der de senaste två åren. Oljeföretagens svar har sammanfattats på följande sätt.

1) Det är mycket svårt att centralt få fram uppgifter om antalet återförsäljarkontrakt som annullerats och anledningarna härtill, då så- dant normalt sker vid resp. distriktsorganisa- tion utan att detta centralt registreras. Den van- ligaste orsaken till att kontrakt annulleras är att återförsäljaren inte kunnat fullfölja sina ekonomiska åtaganden och därför själv väljer att lämna verksamheten, även om han formellt uppsagts av bolaget.

2) Normalt annulleras även kontrakt om återförsäljaren avlider. Andra orsaker till annul- lering av kontrakt är mycket sällsynta. I de fall återförsäljaren exempelvis inte följer av- talade öppethållningstider, säljer konkurreran- de petroleumprodukter eller på annat sätt bry- ter mot vad som stadgas i återförsäljarkon-

trakten, görs en bedömning från fall till fall dels beroende på kontraktsbrottets art och dels på vem som bryter mot kontraktet. Det går därför inte att generellt ange hur bolaget hand- lar eller skulle handla i specifika situationer.

3) Allmänt gäller att en återförsäljare som gjort sig skyldig till kontraktsbrott vanligen ges en varning för att ha en chans att änd- ra sig, innan kontraktet sägs upp. Uppsägning med omedelbar verkan utan föregående var- ning förekommer knappast.

4) Då återförsäljaren gjort sig skyldig till brott genom att sälja dieselolja till motorfor- don utan skatt, har uppsägning med omedel— bar verkan skett.

SBR har hävdat, att uppsägning ej sällan förekommer på grund av motsättningar mel- lan återförsäljare och resp. oljeföretags di- striktsorganisation.

5.3 Arbetsdomstolens dom

5.3.1 De aktuella fallen

Essos stämning avsåg sex återförsäljare, samtliga medlemmar av SBR, vilka repre- senterade följande slag av kontrakt:

1. Tre konsignationskontrakt (försäljning i kommission)

a) Stationen har försäljnings- och lagerlokal men ej hallar. b) Stationen har två hallar samt bar och motell. c) Stationen har två hallar, två spolboxar och en försäljningslokal.

Alla tre stationerna ägs av Esso, och inne- havarna deltar i arbetet.

2. Tre kontrakt för köp i fast räkning

a) Stationen, som ägs av Esso, har en smörj- hall, en tvätthall och två utomhus belägna spolplatser. Innehavaren arbetar själv vid stationen.

b) Stationen, som ägs av Esso, omfattar för- säljningslokal, verkstadshall med fem arbets- platser och förrådsutrymmen. Driften sker i aktiebolagsform. Aktierna ägs av tre per- soner (far och två söner). Alla tre deltar i skötseln av stationen, men en av dem är delvis sjukpensionerad.

c) Stationen ägs av enskild person och in-

• Sida 81
•  Original

Äldre station, Ystad.

Servicestation med motell, Uppsala.

• Sida 82
•  Original

»Bensinstationsgata» i Hälsingborg med fem stations- enheter.

• Sida 83
•  Original

nehåller försäljningslokal, två hallar och ga- rage för tio uthymingsbilar. Pumpar, mä- tare och cisterner tillhör dock Esso. Inne- havaren arbetar själv vid stationen.

5 .3.2 Parternas argumentering

Esso framhöll i sin talan att beroendeför- hållandet mellan bolaget och dess stations- innehavare inte var »av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren». I rent civilrättslig mening var dessa köpmän, som drev egen rörelse. Vissa var återför- säljare av Essos produkter, andra sålde des- sa i kommission. En innehavares möjlighet att skaffa kapital eller hans kreditvärdighet var avgörande för formen. Även om kom- missionärema i motsats till dem som hand- lade i fast räkning hade ett direkt uppdrag stod de inte i ett sådant personligt beroende till Esso att de väsentligen kunde jämställas med arbetstagare. Esso menade att om ar- betsdomstolen ändå skulle komma till detta resultat måste även övriga återförsäljare an- ses som uppdragstagare. Återförsäljarkon- traktens föreskrifter var samtliga av affärs- mässig art och hade tillkommit för att skyd— da Essos renommé och användningen av dess varumärke. Liknande skäl gällde även uniformskravet, tvånget att saluföra andra för bilägare lämpliga varor än drivmedel, åtagandet att utföra service, t. ex. tvättning av bilar och liknande. Bestämmelserna om öppethållandetiderna berodde på att det var av vikt för Esso att dess produkter fanns till- gängliga på tider då allmänheten kunde ha behov av dem. Det var naturligt att en ben- sinstationsinnehavare blev mycket beroende av Esso när det gällde rörelsens bedrivande, men detta beroende var helt affärsmässigt betingat. Esso påpekade också att en inne- havare hade skyldighet att i egenskap av egen företagare göra anmälan till handels- registret. Det framhölls också särskilt att avtalet inte förpliktigade innehavarna att personligen arbeta i rörelsen.

SBR, som till stöd åberopade ett utlåtande av professor Axel Adlercreutz, betonade att man måste göra en totalbedömning och inte spalta upp avtalsförhållandet och behandla

delarna för sig. Essos hävdande av »affärs- mässigt beroende» föreföll oklart. En person som inte ägde rätt att överlåta sin rörelse, som inte kunde avgöra vilka varor han fick sälja, som var skyldig att utföra viss service och ensam svara för efterlevnaden av gäl- lande föreskrifter och i en del fall för upp- komna skador, måste betecknas stå i ett be- roendeförhållande som kunde jämställas med en arbetstagares. Dessutom bestämde Esso över löner, arbetsvillkor och klädsel för stationspersonalen. Enligt SBR förutsatte kontrakten också att innehavarna själva ar- betade på stationerna; det var nästan omöj- ligt att driva en station på annat sätt. Esso måste dessutom anses besitta en arbetsledan- de och kontrollerande funktion, och inneha- varna övervakades kontinuerligt av repre- sentanter för bolaget. De måste anses bund— na till en arbetsgivare, och i praktiken kunde de inte driva annan rörelse vid sidan av bensinstationen. Om avtalet upphörde befann sig en innehavare i samma ställning som en kollektivanställd arbetstagare. Esso hade en så stark ställning gentemot inneha- varna att dessa var utan möjlighet att hävda sig. Båda parterna inkom med genmälen.

5.3.3 Arbetsdomstolens överväganden

Arbetsdomstolen erinrar i sin dom den 8 december 1969 om att 1936 års lag om för- enings- och förhandlingsrätt ursprungligen avsåg enbart förhållandet mellan arbetsgi- vare och arbetstagare. Senare, år 1945, in- fördes också begreppet »beroende uppdrags— tagare», dvs. person som utan att anställ- ningsförhållande föreligger utför arbete för annans räkning och därvid intar en bero- ende ställning till denne »av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbets- givaren». Domstolen förklarar att det i den föreliggande tvisten inte krävs något ställ- ningstagande till frågan om bensinstations— innehavarna är arbetstagare eller uppdrags- tagare. Det gäller endast att pröva om de omfattas av arbetstagarbegreppet i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Arbetsdomstolen citerar en av socialsty-

• Sida 84
•  Original

relsen utförd utredning, som föregick den lagändring genom vilken begreppet beroen- de uppdragstagare infördes. Där betonas helhetsbilden och framhålls att en skälighets- prövning bör ske i fråga om graden och arten av det beroende som en uppdragsta- gare står i till sina huvudmän. Bensinsta- tionsinnehavarna anförs som exempel på en bundenhet som inte är vanlig för självstän- diga företagare i allmänhet. Utredningen sä- ger vidare att då en sådan bundenhet före- ligger torde det i allmänhet vara skäligt att likställa vederbörande uppdragstagare med arbetstagare. Det som anförts av socialsty- relsen måste enligt arbetsdomstolen anses ha blivit godtaget under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

Beträffande förhållandet mellan Esso och de tre bensinstationsinnehavare som har konsignationskontrakt finner arbetsdomsto- len visserligen att åtskilligt i den starka bun- denheten till bolaget är sådant som normalt förekommer i affärsavtal mellan fristående företag. En innehavare skall idka handel med petroleumprodukter och andra för bil- ägare lämpliga varor, han åtar sig att göra handelsanmälan, någon skyldighet för ho- nom att själv utföra arbete finns inte i kon- traktet, han svarar ensam för driftskostna- dema, däribland avlöningar till av honom anställd personal, och hans förtjänst är helt beroende av verksamhetens lönsamhet.

Andra bestämmelser medför dock en ställ- ning som liknar en arbetstagares till arbets- givaren. Innehavaren är skyldig att förutom petroleumprodukter sälja övriga varor som Esso bestämmer, han måste utföra service- arbeten och stationen måste hållas öppen de tider som bolaget bestämmer. Vidare måste han hålla rent och utöva noggrann tillsyn på och vid stationen. Gentemot per- sonalen skall han tillämpa kollektivavtal, om vilka hans organisation inte varit med att förhandla. Han själv och hans personal är tvungen att i arbetet bära av Esso fastställd uniform. En fortlöpande och nära tillsyn av verksamheten vid besinstationen torde krävas av innehavaren personligen. Essos representanter, som besöker stationen, kan enligt arbetsdomstolens mening förena en

Arbetsdomstolen finner vid en helhetsbe- dömning att de tre stationsinnehavare, som har konsignationskontrakt, är att betrakta som arbetstagare med Esso som arbetsgi- vare enligt 1 5 lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I fråga om de tre innehavare som handlar i fast räkning finner arbetsdomstolen att deras verksamhet enligt kontrakten i stort sett inte skiljer sig från deras kollegors med konsignationskontrakt. Även de har åtagan- den gentemot Esso som går långt utöver vad som normalt innefattas i ett köpeavtal och får anses utföra arbete för Essos räk- ning. Arbetsdomstolen finner att den person som på en av Esso ägd station har ett kon- trakt med bolaget för köp i fast räkning (2 a) är att betrakta som arbetstagare.

Den person med vilken kontrakt 2 c är tecknat äger själv sin station och är inte lika hårt bunden som de andra. Han är dock bl. a. bunden vid Esso under en mycket lång kontraktstid och det förutsätts att han skall sälja minst 600 000 liter drivmedel årli- gen. Vid en helhetsbedömning av samtliga föreliggande omständigheter är också han att betrakta som arbetstagare.

Eftersom lagen om förenings— och för- handlingsrätt inte kan tillämpas på förhål- landet mellan Esso och ett aktiebolag (2 b) såsom juridisk person är lagen inte till- lämplig i detta fall. Att de tre aktieägarna, som arbetar på stationen, gått i borgen för bolaget medför inte att de är att betrakta som arbetstagare.

Två av de sju av arbetsdomstolens leda- möter som deltagit i domen har skiljaktig mening beträffande den person som själv äger stationen (2 0). De anser att han står i så pass mycket friare ställning till Esso att han ej bör betraktas som arbetstagare.

Arbetsdomstolen förklarar således att i samtliga de prövade fallen utom 2 b — för- säljning till ett aktiebolag i fast räkning — har SBR förhandlingsrätt för sina medlem- mar gentemot Esso enligt lagen om för- enings- och förhandlingsrätt.

• Sida 85
•  Original

En undersökning om oljeföretagens etablerings- och nedläggningsplaner. Av ekon. lic. Leif Lindh och departementssekreterare Sven Sahlström.

Det förefintliga nätet av bensinstationer är resultatet av många års nyetableringar, ned- läggningar och moderniseringar men med betydande eftersläpande effekter. Det är därför inte rimligt att anta att nuläget ger en bild av vad oljeföretagen anser vara op- timalt. En undersökning av planerade för- ändringar av stationsnätet har ansetts bättre spegla företagens önskemål och ge ett kvan- titativt mått på strukturinriktningen i fram- tiden. Bensinhandelsutredningen har därför genomfört en enkät hos oljeföretagen rö- rande dels de antalsmässiga förändringarna av stationsbeståndet fram till 1975, dels data om de stationer som företagen beslutat att etablera eller lägga ned fram till 1972. Samtidigt inhämtades uppgifter om stations- nätets omfattning utmed vissa vägar.

I. Undersökningens uppläggning och ge- nomförande

Samtliga drivmedelsgrossister, som våren 1968 var verksamma i Sverige, har ingått i undersökningen.

Undersökningens första del avser att ge en bild av oljeföretagens planer beträffande stationsnätet under så lång tidsperiod som möjligt. Såväl redan beslutade som plane- rade förändringar skulle anges. Vi ansåg härvid att det borde vara möjligt för före- tagen att mera definitivt överblicka en fyra- årsperiod, 1968—1971. Det skulle emeller- tid vara intressant att se den planerade ut-

vecklingen även på litet längre sikt, varför uppgifter även skulle lämnas för åren 1972—1974. Dessa senare uppgifter torde i flertalet fall närmast få betraktas som upp- skattningar av en trolig utveckling.

Datainsamlingen om etablerings- och ned- läggningsstationerna avser endast den första perioden. För att kunna göra bättre jämfö- relser i tiden skulle uppgifter lämnas även för stationer som etablerats eller lagts ned under 1967. I övrigt skulle uppgifter läm- nas endast om sådana stationer som beslu- tats bli etablerade eller nedlagda eller var under byggnad eller ombyggnad vid under- sökningstillfället. Beträffande etableringen skulle endast servicestationer tas med, då det kunde antas att andra typer av anlägg- ningar etableras i så liten skala att de sak- nar intresse i sammanhanget. Av dessa skäl är totalantalet stationer i de båda delunder- sökningarna ej detsamma.

Blanketterna till undersökningen, som bl- fogas i appendix 8, utarbetades i samråd med SPI, och materialet hämtades in ge- nom SPI:s försorg. Beträffande datainsam- lingen måste materialet med nödvändighet begränsas till att avse huvudsakligen lokali- sering och storlek samt värden på några bakgrundsvariabler av socioekonomisk ka- raktär. Frågor om branschspridningstenden- ser och detaljistrelationer ansågs också spe- ciellt intressanta. Uppgifterna i denna del av undersökningen har databehandlats, varvid vi beslutat om tabellurval och korstabule-

Område1

I II 111 Hela landet Antal förs.ställen 1.1.1968 1 851 734 6 345 8 930 Nyetabl. — 31.12.1971 + 81 + 84 +416 + 581 Nedläggn. (»externa skäl») —117 — 42 -—243 —— 402 Nedläggn. (övr. skäl) —245 ——110 —808 —1 163 Antal förs.ställen 1.1.1972 1 570 666 5 710 7 946 Nyetabl. — 31.12.1974 + 70 + 61 +304 + 435 Nedläggn. —245 — 92 —516 _— 853 Antal förs.ställen 1.1.1975 1 395 635 5 498 7 528

1 Se not nedan.

ringar. Det mycket omfattande tabellmate- rial som kommit fram redovisas här inte i sin helhet, utan vi har gjort det urval som ur utredningens synpunkt torde vara mest intressant. I det följande kommente- ras dock i viss utsträckning sådant tabell- material, som inte redovisas.

Företagen har genom SPI meddelat, att de inte motsätter sig att materialet i lämp- liga fall redovisas företagsvis.

2. Sammanfattning av undersökningens re- sultat

Någon statistisk prövning av de framkomna resultaten har inte gjorts. Svaren från före- tagen synes i vissa fall ha så låg validitet att försiktighet är befogad i tolkningen. Före- liggande svårigheter för företagen att över-

blicka vilka etableringar och nedläggningar som de facto kommer att kunna förverkli- gas gör också, att undersökningen snarare får sägas antyda utvecklingslinjer än ge en definitiv bild av stationsnätets framtida ut- seende. Resultaten stämmer emellertid väl överens med de tendenser som kan iakttas inom annan distributionsverksamhet.

Stationsbeståndets utveckling framgår av tabell 1 och 2.

Redovisningen ovan omfattar endast en- märkesstationer. Antalet samstationer var 1968 83 st., vilka i genomsnitt förde 2,7 bensinmärken. Den helt övervägande delen var av typ servicestation. Materialet är svår- tolkat vad gäller beräknade etableringar och nedläggningar, men tendenser mot ett mins- kat antal samstationer och ett miskat antal

Tabell 2. Antal försäljningsställen 1968, 1972 och 1975, fördelade på olika områden och sta-

tionstyper. Område1 Stationstyp1 I II III Hela landet Servicestationer 1 1.1968 858 411 3 251 4 520 » 1.1.1972 873 470 3 487 4 830 » l 1.1975 875 498 3 648 5 021 Bensinstationer 1 1.1968 170 87 509 766 » 1 1.1972 138 68 448 654 » 1.1.1975 144 63 436 643 Singelanläggn. 1.1.1968 823 236 2 585 3 644 » 1 1.1972 557 128 1 775 2 460 » 1 1 1975 374 74 1 414 1 862 S:a förs.ställen 1 1 1968 1 851 734 6 345 8 930 » » 1 1 1972 1 570 666 5 710 7 946 » » 1 1 1975 1 395 635 549 7 528 1 Definition ges i »Anvisningar», sid. 118. 106 SOU 1970: 24

• Sida 111
•  Original

Beträffande nedläggningsstationerna har framkommit följande. Oljeföretagen har lagt ned eller har beslutat lägga ned 1 639 enhe- ter under tiden 1967—1971. Det domine- rande antalet av dessa enheter, 1233 st., är singelanläggningar. Bristande lönsamhet har angivits vara den vanligaste orsaken till nedläggningarna, som företrädesvis skett i glesbygd eller mindre tätorter. Nedlägg- ningsenheterna är i allmänhet helt ägda av återförsäljare.

Nedläggningarna är störst under 1967 och 1968. Av detta kan man möjligen dra slut- satsen att antalet faktiska nedläggningar kommer att bli större än som redovisats, eftersom planeringstiden för nedläggningar synes kort. Externa faktorer såsom vägom- läggningar o.dyl. är dessutom inte kända för hela perioden och torde ytterligare kun- na öka antalet nedläggningar.

Nedläggningarna innebär inte endast ett minskat antal detaljistenheter utan bety- der också att karaktären och storleken på enheterna förändras, då det synes vara de minsta och ur servicesynpunkt sämst ut- rustade enheterna som i första hand för- svinner. Denna utveckling förstärks av att nyetablerade stationer blir större och får ett vidare serviceutbud och större försälj- ning av andra varor än de nuvarande statio- nema.

Antalet servicestationer som etablerats el— ler beslutats bli etablerade under perioden 1967—1971 uppgår till 697 st. I denna siff- ra ingår 48 ombyggnadsenheter. Etable- ringarna är relativt jämnt fördelade över tidsperioden. En viss förskjutning från åren 1967—68 till 1969 föreligger dock, vilket torde bero på att särskild investeringsavgift togs ut fram till oktober 1968.

Omfattningen och inriktningen av stations- nätets utbyggnad varierar starkt mellan de olika oljeföretagen. I genomsnitt är antalet pumpar per station inemot 6, varav 4 är av- sedda för självbetjäning. Stationerna läggs huvudsakligen i större städer för närhets- service och lokaltrafik. Totalt sett synes de i större utsträckning än tidigare komma att ägas och drivas av bolagen själva. Stationer

i egen regi läggs i större orter och beräknas i genomsnitt få en mycket hög omsättning.

Undersökningen om det nuvarande sta- tionsbeståndets fördelning utmed vissa vä- gar visar främst, att bilisternas möjligheter att bekvämt nå ett försäljningsställe för bensin i allmänhet är mycket goda.

3. Redovisning av undersökningen om sam- stationer

I stationsinventeringen inhämtades vissa uppgifter om samstationerna, definierade som försäljningsställen vilka tillhandahåller drivmedel av mer än ett märke. I syfte att söka få fram några tendenser rörande sam- stationernas utveckling har material från en inventering av SPI år 1964 bearbetats pa- rallellt med detta material.

År 1964 fanns 88 samstationer i landet, vilket antal år 1968 minskat till 83. I ge- nomsnitt har varje bolag upphört att vara representerat på 1,7 samstationer. Antalet märken per station var vid båda tillfällena i genomsnitt 2,7. Samstationer, som sålde 2, 3 eller 4 olika drivmedelsmärken, mins- kade numerärt från 80 till 77 under perio- den men ökade likväl sin andel av totalan- talet från 91 till 93 %. Även med andra mätmetoder framkommer en tendens till minskning av antalet märken per station.

Det helt övervägande antalet samstatio- ner är av typen serviceanläggning. Någon mera exakt framräkning av antalet stationer av olika typer har inte kunnat göras, då uppgiftslämnarna i flera fall har hänfört samma station till olika typ. Materialet är också svårtolkat vad gäller beräknade eta- bleringar och nedläggningar fram till 1975. Fram till 1972 resp. 1975 uppges 2 resp. 1 nyetableringar vara planerade, men det anges inte med vilket annat märke försälj- ningen skall ske. Lämnade uppgifter om nedläggningar kan i flera fall endast tolkas så att ett bolag avser att dra sig ur sam- försäljningen.

Vid fördelning av samstationerna på de tre angivna områdena framkommer bl. a. att antalet ökat i område I (Norrlands in- land, Kopparbergs län och Värmlands län)

• Sida 112
•  Original

Uppgift Stationstyp Omr. I Omr. II Omr. III saknas Totalt Service 60 (858) 23 (411) 207 (3 251) 27 317 (4 520) Bensin 22 (170) 12 (87) 46 (509) 9 89 (766) Singel 215 (823) 116 (236) 890 (2 585) 12 1 233 (3 644) Totalt 297 (1 851) 151 (734) 1 143 (6 345) 48 1 639 (8 930)

¹ Siffrorna inom parentes anger det befintliga stationsbeståndet 1.1.1968 enligt stationsräkningen. Då nedlåggningssifl'rorna här inkluderar år 1967 ger en jämförelse endast en ungefärlig bild av den relativa nedläggningen.

och minskat i område II och III (Norrlands kustland och landets övriga delar).

Vanligast är att endast 2 märken säjs på samstationerna. I 2 fall säljs drivmedel av 8 märken. Samtliga drivmedelsgrossister på marknaden utom DIN-X är i något fall re- presenterade på samstationer, ehuru det för OK:s och de mindre företagens del förekom- mer endast i ett fåtal fall.

Vid kompletterande samtal med oljeföre- tagen har framkommit bl. a. följande. Sam- stationema ägs i flertalet fall av från olje— företagen helt fristående intressenter. Dessa har byggt stationen som de sedan hyrt ut till ett par eller flera oljeföretag efter anbuds- förfarande. Detta innebär enligt uppgift vanligen att oljeföretagen erhåller mindre vinst per volymsenhet i jämförelse med en- märkesstationer. Kommunala myndigheters beslut uppges endast i något enstaka fall di- rekt ha orsakat uppkomsten av samstation. Försäljning via samstation uppges även in- nebära att företagen får minskade möjlig- heter att »styra» personalen och verksam- heten vid stationen. F. n. synes inte nå- gon drivmedelsgrossist vara intresserad av att etablera sig på samstation annat än un- der mycket speciella omständigheter.

4. Redovisning av undersökningen om ned— läggningar

Nedläggningama synes enligt tabell 3 så- väl absolut som relativt vara störst för sing— elanläggningar. Dominansen av singelan- läggningar bland antalet nedläggningsenhe- ter beror på den förändrade ekonomiska lönsamheten för dessa anläggningar. Kring andra världskriget var det fortfarande lön-

samt att ha dessa små detaljistenheter, som ofta drivs i samband med annan verksam- het. I takt med urbaniseringen och konsum- tionsökningen har det blivit allt svårare och dyrare att behålla dessa enheter och samti- digt fylla såväl trafiktekniska som företags— ekonomiska krav. Efterhand som enheterna behöver moderniseras läggs de därför ned. Tendensen till nedläggning av singelanlägg- ningar har accentuerats på senare år. Bilis- tens krav på service i samband med bensin— köpet och priskonkurrensen på marknaden är sannolika orsaker till denna utveckling.

I syfte att speciellt beakta Norrlands gles- bygdsproblem indelades landet i tre områ— den. Ur nedläggningssynpunkt kom emeller— tid område 111 att dominera på grund av sin storlek. Den relativa nedläggningen är ungefär densamma i de tre områdena, men servicestationer och bensinstationer repre- senterar en något större andel av totala an- talet nedläggningar i Norrlands inland än annorstädes, trots att trafiktekniska skäl sannolikt är mer pådrivande i stora städer i södra delen av landet. Den vikande mark— naden och den därav följande starkt för- sämrade lönsamheten i inre Norrland torde orsaka denna högre nedläggning.

Det kan emellertid konstateras, att under- sökningens områdesindelning inte fyllde till- räckliga krav på socioekonomisk konsistens för att motivera en närmare och fördjupad analys av områdesskillnaderna.

Enligt tabell 4 dominerar nedläggningarna i glesbygd, där också något fler av statio- nerna är singelanläggningar. För att ge ett relativt mått kan nämnas, att glesbygd en- ligt den definition som använts här om-

• Sida 113
•  Original

Tabell 4. Nedläggningar fördelade på företag och ortstyp.

Nedläggningar Antal förs. Förort t. Uppgift ställen

Företag Glesbygd Tätort Stad storstad saknas Totalt 1.1.1968 Shell, Koppartrans 241 211 94 8 17 571 1 810 Esso 240 96 37 3 —— 376 1 781 OK — 17 20 — _ 37 762 Gulf 226 111 30 3 5 375 1 132 BP 74 34 25 4 4 141 1 416 Texaco 15 20 6 — 1 42 926 Nynäs 22 13 11 — — 46 217 Uno-X — — — — _— —— 67 Mobil 7 15 16 1 _ 39 490 Murco 10 —— 2 — — 12 208 Din-X —— — _— — — — 121

Totalt 835 517 241 19 27 1 639 8 930

fattar ca 1/4 av landets befolkning.

Några av de äldre företagen svarar för den helt dominerande delen av nedlägg- ningarna. Detta beror självfallet på att de har ett äldre bestånd av försäljningsställen än andra företag och att deras stationer också tenderar att vara belägna i nu mindre expansiva områden. Möjligen kan man rela- tivt till andra likartade företag spåra en bättre och mera systematiskt genomförd strukturrationalisering.

Ortstyp och ortsstorlek sammanfalleri stor utsträckning. Den helt dominerande de- len av nedläggningama sker i glesbygd och tätorter under 1000 invånare (se tabell 5). Materialet antyder att även tätorter med mer än 1 000 invånare kommer att utsättas

för en stark strukturrationalisering. Sanno- likt är också beståndet av stationer i gles- bygd och mindre tätorter äldre än i andra boendestrukturer, eftersom nyetableringar inte skett i nämnvärd omfattning under se— nare år. I större städer och i förorter till storstäderna torde förekommande nedlägg— ningar oftast vara orsakade av trafiktek- niska omläggningar. En viss nedläggnings— frekvens är därför oundviklig i alla typer av boendestrukturer och kan knappast sägas utgöra ett led i någon form av rationalise- ringsprocess.

Mot resultatet bör också ställas det fak- tum att befolkningstillväxten till övervägan- de del sker i orter med mer än 50 000 in- vånare. Det kan därför ifrågasättas om inte

Tabell 5. Nedläggningar fördelade på ortsstorlek och stationstyp.

Antal nedläggningar i olika ortsstorlekar (1 000 inv.)

Uppgift Stationstyp ( 1 1—4 5—1 9 20—49 > 50 sakn. Totalt Service 42 55 78 32 76 2 285 Bensin 21 22 14 13 10 1 81 Singel 886 243 48 10 21 20 1 228 Uppgift saknas 6 6 9 15 9 — 45 Totalt 955 326 149 70 116 23 1 639 % 58,3 19,9 9,1 4,3 7,1 1,4 100,0 Befolkningsandel i resp. orts- storlekar1 30,7 11,4 14,4 12,7 30,8 —— 100,0

1 Enligt folkräkningen år 1965

• Sida 114
•  Original

Tabell 6. Nedläggningar och trafikförhållan- den.

Tabell 8. Genomsnittlig drivmedelomsättning per år vid gjorda eller beslutade nedläggningar.

Antal

Genomfartstrafik nedläggningar ( 1/3 1 404 1/3—2/3 120 >2/3 27 Uppgift saknas 88 Totalt 1 639

mellankategorierna i storlekshänseende, dvs. orter med upp till 20 000 invånare, kommer att utsättas för en sådan befolkningsminsk- ning under perioden att den framtida ned- läggningsfrekvensen grovt underskattats.

Nedläggningsfrekvensen i olika typer av boendestrukturer varierar något mellan de olika företagen, men detta beror sannolikt på dålig validitet i svaren.

För de stationer som planeras för ned- läggning spelar genomfartstrafik inte någon större roll. Det bör dock observeras, att inte mindre än 71 servicestationer anses få ungefär halva försäljningsvolymen från ge- nomfartstrafik. För singelanläggningarna är genomfartstrafiken i allmänhet mindre be- tydande (tabell 6).

Enligt tabell 7 har åren 1967 och 1968 mycket höga nedläggningstal, medan de föl— jande åren visar en avtagande trend. Att denna trend bryts år 1971 beror helt på att ett av de större företagen daterat alla sina nedläggningar av singelanläggningar till det- ta år.

Eftersom en dominerande anledning till nedläggning är dålig lönsamhet får man förmoda att den faktiska nedläggningen åren 1969—1971 kommer att bli avsevärt större. Företagen förefaller att ha en kort besluts-

Omsättning 1966 1967 I 1 000 kr 135 124 I m8 156 143

horisont för nedläggningar. Vidare uppkom- mer sannolikt nedläggning av ett visst antal anläggningar på grund av förändrade väg- förhållanden osv.

Flertalet nedläggningsenheter hos ett av de större företagen ingår ej i ovanstående tabell 8 emedan omsättningssiff-rorna gavs i mycket stora intervaller. Övriga företag har också angivit vida latituder för sina singel- anläggningar varför en vidare bearbetning av försäljningssiffrorna skulle ge en falsk bild av exakthet. Med hänsyn till att få företag nu accepterar nya stationslägen med en beräknad försäljningsvolym under 800— 1 000 ni3 har nedläggningsstationerna en mycket låg omsättning. Anmärkningsvärt är att materialet synes antyda att omsätt- ningens storlek varierar starkt från företag till företag. Två företag med nästan lika stort antal nedläggningar rapporterar en vo- lymsiffra totalt som skiljer på 100 %.

Omsättningen synes också variera så att nedläggningsenheter på mindre orter har lägre volym. Glesbygdsstationer har mindre volym än stationer i städer, och singelan- läggningar mycket lägre volym än bensin- stationer.

Tabellerna 9 och 10 visar klart att det är återförsäljarägda singelanläggningar som försvinner i strukturrationaliseringen. Domi— nansen för driftformen arrende med köp i fast räkning skulle ha varit ännu större om

Tabell 7. Nedläggningarna fördelade på stationstyp och är.

Antal nedläggningar

Uppgift Stationstyp 1967 1968 1969 1970 1971 sakn. Totalt Service 75 79 52 57 42 12 317 Bensin 27 14 22 7 1 6 3 89 Singel 391 460 123 61 185 13 1 233 Totalt 493 5 53 197 125 243 28 1 639 110 SOU 1970: 24

• Sida 115
•  Original

Antal nedläggningar

Bol.arr. Helt ägd Helt före- marken, av åter- Helt ägd Uppgift Företag tagsägd äger byggn.förs. av 3:eman saknas Totalt Shell, Koppartrans 153 21 350 31 16 571 Esso — 40 336 —— — 376 OK 18 11 1 7 1 37 Gulf 15 . 163 192 5 —— 375 BP 5 20 93 23 —— 141 Texaco 1 1 38 2 — 42 Nynäs 10 16 17 2 1 46 Uno-X — — — —— — —— Mobil 3 10 13 12 1 39 Murco 1 — 9 1 1 12 Din-X — — — _— — _— Totalt 206 282 1 049 83 19 1 639

inte ett bolag rapporterat att 343 försälj- ningsställen hade specialavtal därför att långtidskontrakt inom ramen för fast räk- ning förelåg. Den helt dominerande formen för försäljning till nedläggningsenhetema är således fast räkning, men ofta med någon form av leveransavtal för en viss tidspe- riod. De anläggningar som försvinner ka— raktäriseras oftast av att de fordrat relativt liten kapitalinsats och ofta drivs i samband med annan rörelse. Det är då naturligt att den enskilde återförsäljaren satsat huvud- delen av kapitalet, och att han driver statio- nen relativt fristående.

Enkätens fråga om de tre viktigaste or- sakerna till nedläggandet visade sig ge »fö-

Tabell 10. Nedläggningar och driftsförhållanden.

retagstypiska» svar, dvs. varje enskilt före— tag ansåg att viss orsak dominerade. Svaren under »annan orsak» var i flertalet fall bris- tande lönsamhet, dvs. endast annat uttryck för »ej förräntat investerat kapital». I verk- ligheten torde det vara en kombination av olika orsaker som resulterar i en nedlägg- ning av en enhet. Svaren får närmast ses som en exemplifiering av tänkbara orsaker till nedläggning av bensinstation (tabell 1 I ). Högertrafikomläggningen anses av enkätsva- ren att döma vara den minst viktiga orsaken till nedläggning (angiven i 5 fall).

Den höga nedläggningstakten i glesbygd torde förklara varför flertalet nedläggnings- enheter ej har konkurrens från närliggande

Antal nedläggningar

Arrende Arrende Arrende Egen fast kommis- spec. Uppgift

Företag regi räkn. sion avt. Övrigt saknas Totalt Shell, Koppartrans 2 356 _— 206 1 6 571 Esso — — —- 372 — 4 376 OK 32 5 — — _— — 37 Gulf — 367 1 1 — 6 375 BP —— 139 — — — 2 141 Texaco — 42 — — — — 42 Nynäs — 34 1 6 — 5 46 Uno-X —— -— —— —— -— — — Mobil — 1 37 -— _— 1 39 Murco -— 9 2 _ — 1 12 Din-X — -— — — — — ——

Totalt 34 953 41 585 1 25 1 639 SOU 1970: 24 111

• Sida 116
•  Original

Tabell II. Exempel på viktiga orsaker till nedläggning.

Tabell 14. Etableringar fördelade på färdig- stållandeår.

Antal gånger angiven som

Orsak viktig orsak

Ej förräntat investerat kapital 531 »Annan orsak» 446 tekniskt föråldrad anläggning 253

station. Nedläggningen av glesbygdsenhe- terna betyder således en viss försämring i motoristens servicesituation. Å andra sidan synes svaren även här i viss utsträckning vara »företagstypiska», varför validiteten måhända är osäker (tabell 12).

5. Redovisning av undersökningen om eta- bleringar

Enligt tabell 13 kommer 73 % av plane— rade etableringar att äga rum i område III

Tabell 12. Nedläggningar och konkurrensför- hållanden.

Avstånd till annat försäljningsställe Antal nedl. Inom 200 m 271 200—1 000 m 502 Inget annat förs.ställe inom 1 000 in 849 Uppgift saknas 17 Totalt 1 639

År Antal etableringar 1967 52 1968 105 1 969 177 1970 134 1 971 101 Uppgift saknas 128 Totalt 697

(Götaland samt Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län). Området har 77,6 % av landets befolkning. I de båda andra om- rådena torde etableringarna främst vara av två slag, nämligen dels ersättning av vissa äldre anläggningar, dels utbyggnad av sta- tionsnätet hos vissa företag som hittills varit dåligt representerade i områdena. Flertalet andra företag har i dessa områden ungefär samma andel av nyetableringama som av totalmarknaden.

Brister i svaren föreligger i materialet till tabell 14, bl. a. har ett av de största före- tagen rapporterat endast en etablering un— der 1967. De relativt låga siffrorna för 1967 och 1968 torde bero på den speciella investeringsavgift som uttogs under dessa år, vilket i sin tur torde ha drivit upp an- talet för år 1969. Siffrorna indikerar viss nedgång i byggnationen jämfört med tidi— gare år. Några nämnvärda skillnader mel- lan företagen föreligger inte.

Tabell 13. Etableringar fördelade på företag och område.

Etableringar Område Uppgift Antal Företag I II III saknas Totalt förs.ställen 1.1.1968 Shell, Koppartrans 19 15 80 1 115 1 810 Esso 7 7 48 _ 62 1 781 OK 19 19 58 —— 96 7 62 Gulf 1 1 9 62 — 82 1 1 32 BP 5 5 67 —- 77 1 416 Texaco 16 8 53 1 78 962 Nynäs 11 13 44 -— 68 217 Uno-X 3 — 36 4 43 67 Mobil —— —— 13 —— 13 490 Murco —- 6 20 3 29 208 Din-X 7 — 27 — 34 121 Totalt 98 82 508 9 697 8 930 112 SOU 1970:24

• Sida 117
•  Original

Ortsstorlek (1 000 inv.) Antal etabl. % Befolkningsandel % _o_9 47 6,7 30,7 1—4,9 123 17,6 11,4 5—19,9 174 25,0 14,4 20—49,9 133 19,1 12,7 50— 208 29,8 30,8 Uppgift saknas 12 1,7 —

Totalt 697 100,0 100,0

Tabell 15. Etableringar fördelade på ortstyp.

Ortstyp Antal etableringar %

Glesbygd (—500 inv.) 31 4,4 Tätort (>500 inv.) 198 28,4 Stad 367 52,7 Förort till storstad 79 11,3 Uppgift saknas 22 3,2

Totalt 697 100,0

Tabell 15 visar att om- och nybyggnads— aktiviteterna i stort sett kan sägas vara be— gränsade till befolkningstillväxtcentra där efterfrågan på serviceanläggningar ökar starkt. Någon förstärkning av denna tendens under tidsperioden synes inte föreligga. Det kan erinras om att glesbygden enligt denna definition har ungefär 25 % av landets folk- mängd. Mellan företagen finns endast smärre skillnader.

Tabell 16 förstärker i stort sett nyssnämn- da slutsats att etableringarna sker i tillväxt— orter. Anmärkningsvärt är att orter av stor- leksordningen 1 000—20 000 invånare har en relativt hög etablering. Det förefaller vi- dare tveksamt om det av stadsplaneskäl

blir möjligt att bygga ca 200 nya stationer under fem år i de större städerna.

För den övervägande delen av de ny- byggda stationerna spelar genomfartstrafik en tämligen obetydlig roll (se tabell 17). Ge- nomfartstrafikens betydelse förefaller att minska med ökande ortsstorlek. En fördel- ning på ortstyp visar också att genomfarts- trafiken får mindre betydelse vid högre ur- baniseringsgrad. Även detta indikerar att stationerna främst byggs för närhetsservice. Den av företagen beräknade omsättningen på nya stationer är enligt tabell 18 genom- snittligt väsentligt större än för det nuva- rande stationsbeståndet. Av de olika före- tagen planerar Esso och OK att bygga vä- sentligt större stationer än de övriga. Skill- naderna i omsättning mellan de senare före- tagens stationer förklaras sannolikt av olika inställning till anläggningar i kombination med bilverkstäder etc.

Här bör påpekas, att företagen behandlat frågan om redovisningen av omsättningen av »annan verksamhet» något olika. Man har sålunda inte alltid angivit beräknad om- sättning ens i de fall dylik verksamhet skall

Tabell 17. Etableringar och tratikförhållanden i olika ortsstorlekar.

Antal stationer med genomfartstrafik beräknad till

Ortsstorlek Uppgift (1 000 inv.) (1/3 1/ 3—2/ 3 > 2/ 3 saknas Totalt — 0,9 13 23 10 1 47 1— 4,9 66 38 18 1 123 5—19,9 110 49 6 9 174 20——49,9 86 38 5 4 133 50— 125 59 19 5 208 Uppgift saknas 4 6 1 1 12 Totalt 404 213 59 21 697

• Sida 118
•  Original

Tabell 18. Beräknad genomsnittlig omsättning på om— och nybyggnadsstationer.

Omsättning (1 000 kr)

3 :e verks. året 6:e verks. året

Företag Totalt Drivmedel Totalt Drivmedel Shell, Koppartrans 1 540 1 270 1 860 1 520 Esso 3 050 1 810 3 820 2 270 OK 2 440 1 810 3 410 2 550 Gulf 1 170 970 1 440 1 200 BP ] 180 980 1 430 1 180 Texaco 1 000 780 1 150 890 Nynäs 790 700 1 090 940 Uno-X 720 680 1 020 950 Mobil 1 530 1 100 1 800 1 290 Murco 1 040 780 1 280 980 Din-X 800 410 1 050 530 1 470 1 110 1 880 1 420

bedrivas i stationens regi. Med hänsyn till att begreppet »annan verksamhet» kan om- fatta allt från livsmedelsautomat till stor? hotell kan denna verksamhetsgren få stor betydelse för den genomsnittliga stations- storleken hos olika företag. Det bör också erinras om att omsättningen ex post kan bli helt annorlunda än den beräknade. Det kan inte uteslutas att prognosfelen är före- tagsspecifika så att vissa företag konstant underskattar eller överskattar sin framtida försäljning.

Drivmedlen synes enligt tabell 19 få svara för ungefär 70—85 % av totalomsättningen. Här, liksom beträffande totalomsättningen, är spridningen kring medelvärdet avsevärd.

Omsättningen av TBA inkluderar sanno- likt såväl försäljning över disk som del i ser- vicearbete. Två företag med egen TBA-linje

Tabell 19. Beräknad genomsnittlig omsätt- ning på om- och nybyggnadsstationer, för- delad på olika verksamhetsgrenar.

Omsättning (1 000 kr)

3:e verks. 6:e verks. året året Varuslag Medeltal Medeltal Drivmedel inkl. skatt 1 110 1 420 TBA 120 150 Service och rep. 90 110 Annan verks. 160 200 Totalt 1 470 1 880

visar signifikant högre siffror än de övriga. För företag utan TBA-linje kan siffrorna innehålla en systematisk feluppskattning ef- tersom de har sämre överblick över TBA- försäljningen.

Omsättningssiffrorna för service- och re- parationsverksamhet förefaller låga. Möjli- gen kan ökningen av självverksamheten vara en förklaring. På grund av återförsäljarsy- stemets utformning kan måhända de interna- tionella företagens inflytande på servicesi— dan vara sådant att viss osäkerhet föreligger i uppskattningen av omsättningen.

Spridningen för omsättningen av sannan verksamhet» är mycket stor, vilket gör ge- nomsnittssiffran mindre intressant. Möjligt är också att uppgifterna om »annan verk- samhet» och service i vissa fall går in i var- andra. Även på grund av nyss nämnda olik-

Tabell 20. Beräknad totalomsättning tredje verksamhetsåret för om- och nybyggnadssta- tioner, fördelad på ortstyp.

Genomsnittlig omsättning/ Ortstyp station (1 000 kr) Glesbygd 721 Tätort 860 Stad 1 648 Förort till storstad 2 628 Uppgift saknas 988

Totalt 1 473

• Sida 119
•  Original

heter i redovisningen är validiteten i svaren låg. Esso har markant högre andel »annan verksamhet» än övriga företag.

Tabell 20 visar, att hypotesen ju större ortstyp, desto större station får anses be- kräftad. En bearbetning av uppgifterna om omsättningen mot ortsstorlek visar i stort sett detsamma. Eftersom fördelningen mel- lan glesbygds- och stadsstationer varierar mellan företagen liksom också storleken på de planerade stationerna föreligger skillna- der även inom de olika företagens planer om man fördelar dessa på bakgrundsvaria- bler. Orsaken till att små orter får mindre stationer är sannolikt att dessa marknader redan är välförsedda och att nyetableringar är ersättningsbyggnationer. Möjligen kan fö- retagen också föredra att bygga dessa sta- tioner framför att inte bygga några alls, då antalet tillgängliga platser i större orter är begränsat.

Det skulle kunna förväntas att omsätt- ningen skulle stiga ju längre fram i tidspe- rioden man kommer. Materialet ger emel— lertid inte stöd för detta.

Antalet pumpar är ett ofullständigt mått på stationens kapacitet, bl. a. på grund av förekomsten av blandpumpar och olika pla- cering av pumparna, men ger dock en indi- kation på storleken. En fördelning på före— tag antyder olika policy i pumpfrågan. Ge— nomsnittssiffrorna i tabell 21 visar att an- talet pumpar per station är större i stora orter än i mindre orter och i glesbygd. Detta är givetvis endast ett uttryck för att antalet pumpar på något sätt korrelerat med om- sättningen. En fördelning efter färdigstäl—

Tabell 2]. Antal pumpar för om- och nybygg- nadsstationer, fördelat på ortstyp.

Antal pumpar/station

Ortstyp medelvärde

Glesbygd 4, Tätort 4, Stad 6, 8 3

Förort till storstad Uppgift saknas )

QNNÖH

Totalt antal pumpar

OOO

5: därav självbetjäning 4,

Tabell 22. Antal arbetsplatser inomhus för om- och nybyggnadsstationer, fördelade på ortsstorlek.

Antal arbets-

Ortsstorlek platser inomhus (1 000 inv.) medelvärde

— 0,9 2,0 1— 4,9 2,3 5—19,9 3,6 20—49,9 4,4 50— 5,5 Uppgift saknas 2,2 Totalt 4,0

landeår visar att antalet pumpar synes vara konstant över planeringsperioden.

Stationerna i de största orterna kommer att förses med mer än dubbelt så många arbetsplatser som stationer i orter med mind- re än 1000 invånare (se tabell 22). Även fördelning efter ortstyp visar att servicemöj- ligheterna blir bättre med stigande urbani- seringsgrad.

Av de olika slag av service som ges kan nämnas, att antalet arbetsplatser för smörj- ning i genomsnitt är 1,0, vilket förefaller lågt. Branschen befinner sig här i ett om- ställningsskede eftersom huvuddelen av det nuvarande fordonsbeståndet kräver smörj— ning med vissa intervaller, medan nya bilar i allt mindre omfattning fordrar denna ser- vice. Det bör också erinras om att special- utrustade platser kan användas för olika ändamål. Antalet platser för maskinell tvätt blir 0,5 i genomsnitt, vilket med hänsyn till teknologiförändringar och tvättmaskiner— nas kapacitet förefaller kunna medföra en inte obetydlig överinvestering. Var femte station upplåter platser för självverksamhet. Antalet platser för service utomhus är drygt 200. Det är ungefär 10 % av nybyggnads- stationerna som utrustas med dylika platser. Dessa torde oftast vara enkelt utrustade och kommer sannolikt att minska i betydelse.

Om servicemöjlighetema kan sammanfatt- ningsvis sägas att bensinstationernas tradi- tionella inriktning på smörjning och manuell tvätt kan väntas successivt förändras mot ett bredare och mera omfattande utbud. Svaren på enkäten antyder att företagen

• Sida 120
•  Original

Verksamhet [ stationens regi I annans regi Totalt Verkstad 54 29 83 Garage/P-hus 10 26 36 Kiosk/automat 244 60 304 Annan livsmedelsförsäljning 20 12 32 Cafeteria/matservering 73 60 133 Hotell/motell 16 38 54 Övrig verksamhet 43 22 65 Ingen annan verkamhet och uppgift saknas 255 Annan verksamhet endast i egen regi 289 Annan verksamhet endast i annans regi 113 Annan verksamhet i både egen och annans regi 40 Antal stationer 697 Summa annan verksamhet 707

bygger sina framtida stationer på sådant sätt att detta bredare sortiment av tjänster kan marknadsföras.

Kiosk— och automathandel synes enligt tabell 23 bli den vanligaste kompletteringen till bensinstationsverksamheten. Detta gäl- ler nästan alla företag. För några av dessa företag är cafeteria/ matservering också en ofta förekommande kombination. För ett av de mindre företagen är kombination med verkstadsrörelse den vanligaste. Totalsum- man för annan verksamhet tyder på att en del stationer kombineras med fler än ett av

angivna alternativ.

Tabell 24 ger inte stöd för tanken att ben- sinstationerna skulle kunna bidra till att lösa frågan om varuförsörjning i glesbygder. Som tidigare nämnts kommer antalet stationer att minska i de mest utpräglade glesbygds- områdena, etableringen koncentreras i hu- vudsak till större orter och de stationer som etableras i glesbygd kombineras enligt pla- nerna endast i få fall med livsmedelsför- säljning.

Vidare har det tidigare konstaterats, att stationerna planeras större vid högre urbani-

Tabell 24. Annan verksamhet i anslutning till om- eller nybyggnadsstationer, fördelad på

ortstyp. Antal stationer Uppgift

Verksamhet Glesbygd Tätort Stad Förort saknas Totalt Verkstad 7 35 33 4 4 83 Garage/P-hus _ — 32 4 — 36 Kiosk/automathandel 11 82 165 37 9 304 Annan livsmedelsförsäljning 4 6 20 2 — 32 Cafeteria/ matservering 12 35 64 19 3 133 Hotell/motell 3 14 30 7 — 54 Övrigt 4 22 31 5 3 65 Ingen annan verksamhet

och uppgift saknas 4 73 136 33 9 255 Annan verksamhet endast i 18 94 141 25 11 289

egen regi Annan verksamhet endast i

annans regi 8 20 70 15 —— 133 Annan verksamhet i både

egen och annans regi 1 11 20 6 2 40 Antal stationer 31 198 367 79 22 697 Summa annan verksamhet 41 194 375 78 19 707

(summa av raderna 1 till 7)

• Sida 121
•  Original

Tabell 25. Etableringar och konkurrensförhål- landen.

Avstånd till annat Antal försäljningsställe etableringar Inom 200 rn 172 200—] 000 m 334 Inget annat förs.ställe inom

1 000 m 157 Uppgift saknas 34

Totalt 697

seringsgrad och i större orter. Fördelning efter såväl ortstyp som ortsstorlek ger vid handen att storleken av stationerna inte har påtaglig betydelse för benägenheten att kom- binera bensinstationsverksamheten med an- nan verksamhet.

En vanlig kritik mot bensinhandeln är att för många stationer läggs invid varandra. Enligt tabell 25 synes annat försäljningsställe finnas inom 200 rn resp. 200—1 000 rn för 25 resp. 48 % av om- och nybyggnadssta— tionerna. Svaren ger en ganska ofullständig bild av konkurrenssituationen eftersom grän— serna är tämligen godtyckligt valda och an- talet konkurrenter inom resp. avstånd ej framgår.

Av tabell 26 framgår att ungefär hälften av om- och nybyggnadsstationerna kommer att vara ägda av resp. företag, vilket är be- tydligt mer än för det nuvarande stationsbe- ståndet. Återförsäljarägda stationer domine- rar i småorter, medan andelen företagsägda och -kontrollerade stationer ökar med orts- storleken. Ägareförhållandena fördelade ef- ter ortstyp visar att företagsägda stationer

ökar sin andel vid stigande urbaniserings— grad. Detta antyder också, som tidigare vi- sats, att dessa stationer är större. Helt före- tagsägda stationer har den högsta planerade omsättningen och helt återförsäljarägda den lägsta (här bör dock erinras om att OK-sta— tionerna är helt företagsägda och påverkar omsättningen i gruppen betydligt). Över tidsperioden visar företagsägda stationer en ökande tendens. Detta kommer sannolikt att leda till att drivmedelsrörelsen alltmer kommer att likna s.k. Controlled Market Systems. Väsentliga variationer föreligger emellertid mellan olika företag, vilket tyder på olika ledningsfilosofi när det gäller styr— ning av de framtida stationerna.

Av totala om— och nybyggnadsstationer avses 21 % drivas i egen regi och 57 % med avtal om köp i fast räkning (se ta- bell 27). Olika företag tycks ha tolkat for- muläret olika, varför viss försiktighet i ana- lysen av materialet är nödvändig. Variatio- nen i driftsförhållandena synes samvariera med ägarförhållandena. Inga stationer i egen regi planeras i glesbygd, och fördelat på ortsstorlek kan konstateras att denna driftsform ökar med ortsstorleken. Statio- ner i egen regi tenderar också att ha mycket hög omsättning, 2,8 milj. kr. i genom- snitt, vilket är nära nog det dubbla mot vad övriga driftskategorier visar. Även antalet arbetsplatser inomhus är nästan det dubbla för stationer i egen regi jämfört med övriga driftsformer. Någon ökning av andelen sta- tioner i egen regi synes dock inte föreligga inom tidsperioden.

Tabell 26. Ägareförhållanden vid om- och nybyggnadsstationer, fördelade efter ortsstorlek.

Antal stationer med ägareförhållandet

Bol. arr. Helt ägd Ortsstorlek Helt före- marken Helt ägd av av 3:e Uppgift (1 000 inv.) tagsägda äger byggn. äterföres. man saknas Totalt _ 0,9 11 2 33 1 —— 47 1— 4,9 55 12 48 7 1 123 5—19,9 100 25 25 21 3 174 20—49,9 64 49 5 14 1 133 50— 85 84 9 29 1 208 Uppgift saknas 4 1 4 3 — 12 Totalt 319 173 124 75 6 697 SOU 1970: 24 117

• Sida 122
•  Original

Tabell 27. Driftsförhållanden vid om- och nybyggnadsstationer, fördelade på företag.

Antal stationer med driftsförhållandet

Egen Fast Kommis- Special- " Uppgift

Företag regi räkning sion antal Ovrigt saknas Totalt Shell, Koppartrans 1 96 2 _ 1 15 1 15 Esso 43 _ 5 14 _ _ 62 OK 94 2 _ _ _ _ 96 Gulf 4 63 1 3 1 1 _ 82 BP 3 72 _ _ 1 1 77 Texaco _ 76 _ — l 1 78 Nynäs _ 51 _ 14 2 1 68 Uno-X _ _ _ 43 _ _ 43 Mobil 4 _ 9 _ _ _ 13 Murco 1 1 27 — _ _ 29 Din- X _ 34 _ _ _ _ 34

Totalt 150 395 56 72 6 18 697

6. Redovisning av undersökningen om stationemas lokalisering vid vissa vägar

I samband med stationsinventeringen begär- des att företagen på särskilda kartor skulle pricka in försäljningsställen av olika typer inom 150 m från vissa angivna vägar. Syf- tet var närmast att få en bild av hur statio- nerna fördelar sig längs en livligt trafikerad Europaväg, E 4 mellan Stockholm och Häl- singborg, och en mindre trafikerad väg i ett glesbygdsområde, länsväg 31 mellan Jön- köping och Kalmar.

Vid genomgång av kartmaterialet har det visat sig att samtliga märken finns repre- senterade utmed E 4 och flertalet också ut- med väg 31. De mindre märkena har givet- vis ett glesare nät än de stora. Det har emel- lertid också kommit fram, att det är tvek- samt om uppgiftslämnama följt de anvis- ningar som gavs för ifyllandet. Särskilt i städerna måste uppgift i vissa fall ha läm- nats om samtliga försäljningsställen och inte endast de, som ligger inom 150 m från vä- gen. I andra fall har stationer tagits med som efter t. ex. en vägomläggning ej längre fyller denna förutsättning. I t. ex. Stock- holmsområdet har också kunnat konstate- ras att ett antal stationer ej blivit inprickade.

Av det sagda följer att materialet är täm- ligen osäkert. Vi har ansett att den bästa formen för illustration av stationsnätet är den som görs i diagram ] och 2, där man

således inte bör fästa alltför stor vikt vid staplarnas längd. Det intressanta får i stäl- let sägas vara de i flertalet fall mycket korta avstånden mellan försäljningsställena och serviceanläggningamas mycket tydliga do- minans vid de undersökta vägarna (sid. 119—120).

APPENDIX. ANVISNINGAR OCH BLANKETTER

Områdesindelning

Område I omfattar Norrlands inland samt Kopparbergs och Värmlands län. Område II omfattar Norrlands kustland. Område III omfattar övriga delar av landet. Gränser: Mellan område I och område 11 går gränsen väster om det närmast kusten befintliga kommunblocket (kungörelse 21 maj 1964). Område II omfattar alltså föl- jande kommunblock, från norr till söder: Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå, Skellef- teå, Robertsfors, Umeå, Nordmaling, Örn- sköldsvik, Kramfors, Härnösand, Timrå, Sundsvall, Bergsjö, Hudiksvall, Söderhamn och Gävle. Gränsen mellan område III och områdena I och II följer de sydliga grän- serna för följande län: Värmland, Koppar- bergs och Gävleborgs län.

Till blankett ]:

Fråga 1. Alla typer av anläggningar utom samstationer från vilka bolaget säljer driv-

• Sida 123
•  Original

Källa: BHU mGrönna |] Uppgrönno N Latim Hälsingborg N ao |] Fleninge ” n 0 D QDdeshoq u mVösfro Broby &. am —Rök [Im storP % |D] :Svanshals =.. "0 U Väderstad Ostro Ljunqhg +)— N : C —M l:a Ekef % ... 'N" : 9 10le = Drkelljungu E oo D mMoni-orp D Åsljunga 5 n qajögesmd 9 " [] Vikingstad m Skånes Fugerhulf E S' va 32 _ . .. . _ m sam _Lmkopmq |: Morkorgd å . _. w rs El Linghem D AXhUH ” . l:] hStr—ömsnösbruk Ill] mGlsi'ad |] :Trorgd L |:] Norsholm E Hornsberg % ".2 rx Zg :: Norrköping 5 D wKönna ; m : Ljungbg Z .. : J”» 3 Bro, Lagan D SI ... oo |] 00 avsjobruk Cl ViHargd D mÄlberqa & Jönåker 'Äi I. 2 % !=! V" 2 D wBerqshommqr ornamo & D Nyköping 5 & m 5 — UHI Klevshuli" cn åmgäiZZ-E: : mSkillingor—gd 5 :' Voggergd 52 D : Vagnhärad :. % &; 171 Hölö åmHglfeno % oo [] Barnarp &, Järna 9 m 00 . .. .. . Pershagen sam olonkoplng % r— _. " . = Huskvarna l:a Soderfolje [] Gisebo L a = 5” | & N . . & E 32 '" U Brd'l'jemark _g» U) ' W '— 5 E” [| msqllene Uttern & n &. Stockholm (Horns- E' Gränna 3. "En llllllllllllllllll en (583 "3 ?— ”" = & '_'? 5 '" = IDE]

• Sida 124
•  Original

Diagram 2. Lokalisering av försäljningsställen för drivmedel utefter länsväg 31 (Jönköping _Kalmar) inom 150 m avstånd från vägen Källa: BHU

Antal bensin— försäljningssi'öllen '!

målen

D &

sz 917 U U L : 2 B* . E+? %.gå 355 9, låg % E%??? 573 %* :"Q _!0 nlLJU_1(Z Lu> :o

Samstationer

D Servicestationer

ååingelonlöggningor .Bensinstafioner

medel till motorfordon och som är öppna för allmänheten (alltså ej s.k. konsument- anläggningar eller förbrukarpumpar). För- säljningsställe under ombyggnad redovisas under 2, även om stationen är i bruk un- der ombyggnaden. Samstationer redovisas på blankett 2.

Fördelning på olika typer av försäljnings- ställen sker enligt följande definitioner:

Singelanläggning: en eller flera pumpar i anslutning till butik, garage e.dyl. utan tillgång till särskilda expeditionslokalcr el- ler serviceanordningar.

Bensinstation: anläggning med flera pum- par och särskild expeditionslokal men utan möjlighet till service- och reparationsarbeten eller självverksamhet.

Servicestation: övriga försäljningsställen.

Fråga 2. Försäljningsställe under om- byggnad hänförs till den efter ombyggnaden avsedda stationstypen.

Fråga 4. (8) Frågan om nyetableringar avser att avspegla företagens planer om in-

22 || 40 15 || ll 7 .g = ' D :=").— U d) 3 31 "'D > " C _9 L &_: o &. o a 1) U ;; .: cu '- :: 0, E ul— C L. _D q; _. ___o q, n :» L E U zz _! := 2 |— in :

l7 Avstånd i km mellan två arter

vesteringsavgiften avskaffas 1.10.l968 och inga andra liknande regleringar införs.

Fråga 5. Nedläggningar föranledda av t.ex. rivning av fastighet, ändrade mark- dispositioner på grund av stadsplaneändring, breddning eller nedläggning av väg samt andra omständigheter utanför bolagets kon- troll.

Fråga 6. Nedläggningar föranledda av omständigheter över vilka bolaget har in- flytande. Hit räknas t. ex. även det fall, då en station blivit olönsam på grund av att kundunderlaget minskat efter vägom- läggning, högertrafikomläggningen, genom utflyttning etc.

Till blankett 2.

Varje företag redovisar på blankett 2 varje samstation, där företagets drivmedel för- säljes. I kolumn 2 redovisas övriga företag efter följande code:

Esso : A Shell : B Texaco = C

• Sida 125
•  Original

BP : Gulf — E Nynäs : F OK _ G Koppartrans : Mobil : I Murco ) : K Uno X Nord Svenska Uno X : L Skandinaviska Din X : M

I kolumnerna 3—11 sättes x i tillämpliga fall. »Överföring» i kolumnerna 8 och 11 avser överföring till enmärkesstation, som är beslutad eller beräknas äga rum under respektive period.

Till blankett 3.

Identifieringsnummer utgöres av ett löpan- de nummer enligt lista, som behålles av företaget.

Fråga 2.1. Med ort avses här bebyggel- se som ligger i anlsutning till stationen. Med tätort avses tättbebyggt samhälle med minst 500 invånare.

Fråga 3. Omsättningen i kronor beräknas efter ett antaget genomsnittspris av 90 öre/ liter bensin och 65 öre/liter motorbränn- olja.

Fråga 5.1 Med justeringar avses t.ex. däckbalanscring, ljusinställning och fram- vagnskontroll.

Fråga 5.2 Med utomhusplatser avses t.ex. smörjbryggor och tvättboxar. Ange antal och ändamål.

Fråga 5.3 Under övrigt anges t. ex eld- ningsolja eller bilar.

Fråga 7.1 Till helt företagsägda statio- ner räknas även stationer, där marken inne- has med tomträtt. Även försäljningsställe, som äges av särskilt bildat dotterbolag upp- tages som helt företagsägt.

Fråga 7.2 Med specialavtal avses t.ex. s. k. manageravtal.

Till blankett 4.

Se anvisningar till blankett 3 i tillämpliga delar.

a) Företagets försäljningsställen, som är be- lägna högst 150 m från angivna vägar, markeras på kartan med 0 för singelanläggning )( för bensinstation & för servicestation samt ortens namn om detta ej finns angivet. b) Markering skall göras för varje för- säljningsställe enligt a) som var i bruk, under ombyggnad eller under byggnad den 1.1.1968. Samstation markeras med stjär- na. (*).

c) För orter, där företaget har fler än ett försäljningsställe, anges antalet med siffra efter markeringen, t. ex. 0 2.

d) Försäljningsställen i på kartan inrutade områden markeras ej.

Till kartorna 2—61.

a) Samtliga försäljningsställen enligt anv. b) till karta l i de uppritade områdena markeras enligt anv. a) och b) till karta 1. På kartorna har endast större vägar in- ritats. Krav på exakthet i lägesangivelsen ställs inte men bifoga gärna aktuell stations- förteckning eller kundkarta över stationerna inom storstadsområdena. Utanför markerad stadsbebyggelse skall ortsnamn anges. För Stockholm, karta 2, har endast innersta- den markerats som stadsbebyggelse. På den- na karta behöver ortsnamn eller stadsdels- namn ej anges.

1 Kartorna bifogas ej här.

• Sida 126
•  Original

Innan blanketten ifylles, bör anvisningarna studeras

Bensinstationsnätets utveckling

Företag: _

Område: _

Blankett I

1) Befintliga försäljningsställen 1.1.1968 2) Försäljningsställen under ombyggnad 1.1.1968 3) Försäljningsställen under byggnad 1.1.1968

Summa

4) Beslutade eller beräknade nyetable- ringar 1.l.1968——31.12.1971 ........

Summa

5) Beslutade eller beräknade nedlägg- ningar 1.l.1968—3l.12.1971 på grund av externa orsaker

Summa

6) Beslutade eller beräknade nedlägg- ningar 1.1.l968—3l.12.1971 på grund av övriga skäl

Summa

7) Omföringar på grund av ombyggnad. Under perioden 1.1.1968—31.12.1971 beräknas . .. servicestationer, bensinstationer och . . . singelanlägg- ningar komma att ombyggas (utö- ver påbörjade, som redovisas under 2) Angiv hur många av dessa singelan- läggningar, som efter ombyggnaden blir bensinstationer resp. servicesta- tioner Angiv hur många av dessa bensinsta- tioner, som efter ombyggnaden blir servicestationer

Summa lärstil/ningsställen 31.12.1971

8) Beräknade nyetableringar 1.1.1972— 31.12.1974

Summa

9) Beräknade nedläggningar 1.1.1972— 31.12.1974

Summa

10) Omföringar på grund av ombyggnad. Under perioden 1.1.1972—31.12.l974

Stationstyp

Service- stationer

Bensin- stationer

Singelan- läggningar

Totalt antal

:l:0

:l:0

• Sida 127
•  Original

forts. Bensinstationsnätets utveckling

beräknas . .. servicestationer,

ningar komma att ombyggas.

tioner

servicestationer Summa jörsa'b'ningssrällen 31.12.1974

bensinstationer och . . . singelanlägg-

Angiv hur många av dessa singelan- läggningar, som efter ombyggnaden blir bensinstationer resp. servicesta-

Angiv hur många av dessa bensinsta- tioner, som efter ombyggnaden blir

Stationstyp Totalt Service- Bensin- Singelan- antal stationer stationer läggningar + + — :l:0 ; _ _ io

SPI/mars 1968

• Sida 128
•  Original

Innan blanketten ifylles, bor anvrsningarna studeras Blankett 2

Redovisning av samstationer

Företag: _ Övr. Stationstyp 1.1.1968— 1.1.1972_ för- 1 31.12.1971 31.12.1974 Adress _och ort (Endast sålda bruk girafomns "lem" än" 3362 åff' 1.1. Ny- Ned- Över- Ny- Ned- Över- g mä? stat stat 1968 etab- läg- fö- etab- läg- fö- k ' ' leras ges ring leras ges ring en 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Område I Summa Område II Summa Område III Summa Summa Område I_III

SPI/mars 1968

• Sida 129
•  Original

Innan blanketten ifylles, bor anvrsmngarna studeras Blankett 3

Företag: _ Stationens identineringsnr: —

Uppgifter angdende servicestationer som antingen färdigställts under 1967 eller var under byggnad] ombyggnad 1.1.1968 samt beslutade och beräknade etableringar av sådana inom perioden 1.1.1968— 31.12.1971

1.0 Stationens belägenhet: område [] I [] II El III 1.1 Stationen är 1.1.1968: [] färdigställd [| under byggnad [:| under ombyggnad E] beslutad [] beräknad 1.2 Stationen blir färdigställd den 2.1 Ortstyp: D glesbygd [] tätort [:| stad |] förort till Sthlm, Gbg eller Malmö 2.2 Ortsstorlek: [] ( 1 000 [] 5 000—20 000 D >50 000 [J 1 OOO—5 000 B 20 000—50 000 2.3 Stationen betjänar genomfartstrafik till I] (1/3 [:| l/3_2/3 [] >2/3 3 Stationens beräknade årsomsättning under det 3:e och 6:e kalenderåret efter färdigställande-året: är 3 år 6

Drivmedel .. m3=

TBA Service, reparationer Annan verksamhet

Summa Summa

4. Stationen har/får ..... påfyllningsplatser med totalt ................... pumpar. Därav är/blir ............... .. pumpar för självbetjäning. 5.0 Stationen har/får arbetsplatser inomhus för .............................. fordon. 5.1 Dessa arbetsplatser har/får utrustning för:

Antal Antal Antal platser platser platser

[] smörjning El reparationer ..... [] annan själv- D manuell tvätt [] justeringar verksamhet ...... |:] maskintvätt [] självtvätt I:] övrigt: 5.2 Dessutom har/får stationen platser utomhus för: 5.3 I anslutning till stationen drivs/skall drivas följande annan verksamhet: i stationens regi i annan regi verkstad l:] [:l garage/P-hus D [] kiosk/automathandel [] |:] annan livsmedelsförsäljning [] [] cafeteria/matservering [] El hotell/motell D [I övrigt: [] |:]

6. Finns försäljningsställe för drivmedel av annat märke i närheten av stationen? [] Ja, inom 200 m [] Ja, inom 1 000 in [| Nej

7.1 Ägareförhållanden: D helt företagsägd [] föret. arrenderar marken, äger byggn. [] helt återförs-ägd

[[ helt ägd av tredje man, som ej är återförs. 7.2 Driftsförhållanden:

[] företagets regi [] fast räkning E] arrende [:l kommissionsavtal

[] specialavtal: ...................................................................

SPI/mars 1968

• Sida 130
•  Original

Innan blanketten ifylles, . bor anvrsmngarna studeras Blankett 4

Företag: -— Anläggningens identifieringsnr: -—

Uppgifter angående anläggningar, som lagts ned under 1967 eller beslutats bli nedlagda inom perioden

1. l.

1 1

1

1.1.1968—31.12.1971

O Stationstyp: [] servicestation [] bensinstation [] singelanläggning 1 Stationens belägenhet: område |:] I G II [] 111 .2 Ortstyp: E] glesbygd [] tätort [] stad D förort till Sthlm, Gbg eller Malmö .3 Ortsstorlek: [] (1 000 D 5 OOO—20000 [] >50000 [11000—5000 DZOOOO—SOOOO

.4 Stationen betjänar genomfartstrafik till D ( 1/3 [] 1/3—2/3 D >2/3

Stationen lades/lägs ned den

Stationens årsomsättning var: 1966 1967

Drivmedel m3 .. ...... Drivmedel kronor

4.1 Ägareförhållanden:

4.

6.

[] helt företagsägd [] föret. arrenderar marken, äger byggnaderna [] helt återförsäljarägd [] helt ägd av tredje man (ej återförs.)

2 Driftsförhållanden: [:| företagets regi [] arrende [] fast räkning [] kommissionsavtal [1 specialavtal: .......................................................................

De tre viktigaste orsakerna till nedläggningen (sätt 1, 2, 3): |] rivning av fastigheten [:l ökad konkurrens [] breddning av väg, gata [| tekniskt föråldrad anläggning |:] stadsplaneändring [] svårigheter skaffa ny föreståndare/innehavare [] utlupet markarrende [] svårigheter skaffa personal [] högertrafikomläggningen [] ej förräntat investerat kapital [:| omläggning av vägsträckning lj annan orsak, nämligen ......................................................

Fanns/finns försäljningsställe för drivmedel av annat märke i närheten av stationen [] Ja, inom 200 m 1] Ja, inom 1 000 rn [] Nejj

SPI/mars 1968

• Sida 131
•  Original

Inköpsbeteendet på drivmedelsmarknaden

]. INLEDNING

Åtskilliga oljeföretag har gjort marknads- undersökningar om konsumenternas bete- ende. Bensinhandelsutredningen har gått igenom vissa av dessa då det även ur ut- redningens synpunkt är värdefullt att få en orientering om drivmedelskundernas egen— skaper och beteende. Den viktigaste aspek- ten i materialet torde emellertid vara att det ger en bild av oljeföretagens uppfatt- ning om konsumentens valdimensioner. Utan tvivel påverkar denna uppfattning före- tagens val av handlingsalternativ när det gäl- ler stationsnätets utbyggnad.

Genomgången omfattar konsumenternas egenskaper fördelat på bl. a.:

1. marknadsvariabler av demografisk och socioekonomisk karaktär

2. konsumentens motiv för val av inköps- ställe

3. konsumentens upplevelse av handlings- alternativ

4. konsumentens värdering av olika hand- lingsalternativ

5. slutligen ges också information om själ— va köpbeteendet.

Framställningen har disponerats så att först orienteras kortfattat om metodproblem och görs en generell genomgång av inköps- beteende, vilken knyter an till en nyligen publicerad teoretisk ansats (Persson, L., 1968. Konsumenternas val av inköpsställe). Syftet med detta avsnitt är att peka på det

generella i vissa analysresultat. Därefter kommer en genomgång av oljeföretagens marknadsundersökningar avseende köparka- rakteristika, konsumentattityder och kon- sumtionsvanor. I texten hänvisas till tabeller hämtade från olika undersökningar. Dessa tabeller har placerats sist i rapporten.

2. Metodproblem och inköpsbeteende

2.1 Metodproblem i anslutning till olje— företagens material

Konsumentens köpbeteende kan mätas med en rad olika beteendevetenskapliga tekniker, bland vilka kan nämnas

1. att studera faktiskt beteende vid buti- ken eller stationen,

2. att fråga konsumenten med olika tekni- ker om beteende och motiven för detta, 3. samt att under kontrollerade laboratorie- förhållanden undersöka konsumentens val- beteende under verklighetsliknande beting- elser.

Oavsett om man väljer beteendeundersök- ningar, olika typer av surveys eller s. k. laboratorieexperirnent föreligger generalise- rings- och tolkningssvårigheter. Svaren på frågorna i en survey är t. ex. styrda av intervjuareffekter och andra potentiellt sned- vridande effekter. Intervjupersonen kan vid frågor kring motiv måhända inte vara helt medveten om dessa eller är kanske inte

• Sida 132
•  Original

villig att berätta »sanningen». Att mäta beteende genom iakttagelser är lättare än frågetekniken, men tolkningssvårighetema och problem med generaliseringsmöjligheter kvarstår. Laboratorieexperiment är ännu svå- rare att omtolka till verkligheten. Man renodlar vissa effekter och kan således mäta dessa bättre än vid de andra två metoderna.

Av detta kan man fastslå att svaren på frågor i surveys eller överhuvud i marknads- undersökningar är beroende av en rad situa- tionsspecifika faktorer och måste tolkas med största försiktighet. Ett enda exempel från föreliggande material är att om konsumen- ten svarar att han inte värderar priset högt när han väljer station kan detta bero på att det för tillfället råder prishomogenitet på marknaden. Konsumenten uppfattar så- ledes helt rationellt alla stationer som lika i prishänseende. Han är då ofta ur stånd att släppa den faktiska situationen och re- sonera ». . . men om nu priset vore l, 2 eller p öre högre, skulle jag då välja annorlunda?»

En annan viktig felkälla är att man i surveys av olika typer missat någon väsent— lig dimension i beteendet. Man mäter t. ex. färg i undersökningen men inte t. ex. vikt, som konsumenten kan anse vara en viktig dimension.

Slutligen kan konstateras att svarsalterna- tiv kan vara emotionellt laddade och att svaren därför kan snedvridas. Så torde t.ex. priset som valvariabel vara positivt laddat; man »Ska» vara prismedveten om man är rationell.

Trots detta kan en rad viktiga egenska— per hos konsument och beteende utläsas ur undersökningar av olika typer. Tolkas resultaten med tillbörlig försiktighet kan marknadsanalys således vara ett gott be— slutsunderlag.

I föreliggande material dominerar sur- veys av olika typer. Vanligen har man an- vänt enkelfrågor och attityder med olika typer av frågebatterier, ofta av semantisk differentialskaletyp. Denna typ av under- sökning har ofta kompletterats med kvali- tativa ansatser av mera djuplodande karak- tär. Urvalen har varit tillfredsställande och

kvaliteten på och omfattningen av materia- let är i och för sig imponerande.

I många fall överensstämmer mätresul- taten från olika undersökningar i olika före- tag ganska väl med varandra. Dessa bör då sannolikt kunna tillmätas större tillför- litlighet än när resultaten avviker. Avvikel— serna kan dock bero på frågetekniken m.m. och således ej spegla faktiska olik- heter.

2.2 Generellt inköpsbeteende

En konsuments val av inköpsställe är enligt Persson beroende av kvaliteten på inköps- stället i form av sortimentsegenskaper, pris- egenskaper osv. Vidare beror valet på kon- sumtionsmönster/köpmönster och avstånd till inköpsstället. Till detta kommer dock en rad faktorer såsom samband mellan av- ståndet till inköpsstället och andra affärer, det s.k. kundsambandet eller samband in- köpsställe andra besökspunkter t. ex. arbe- tet. Tidigare egna erfarenheter och andra personers erfarenheter bidrar till beslutspro— cessen.

Reklamen antas påverka valet av inköps— ställe genom att förändra intervjupersonens uppfattning om antalet och utformningen av handlingsaltemativen. Denna genomgång stämmer väl överens med t.ex. Nyström (1967) som hävdar att detaljhandelsteorin behöver en valteori försedd med en eko- nomisk och en psykologisk dimension samt sortimentsdirnension för att förklara konsu- mentens val av inköpsställe.

Påverkan kan sammanfattas som i fig. 1 och 2, hämtade från L. Persson.

Figur 1 visar hela köparens beslutsprocess. Observera att de exogena faktorerna på- verkar beslutet endast om de innefattas i individens informationsinsamling. Detta sker först om individen anser dem rele— vanta för sin beslutssituation, dvs. om de finns med i hans beskrivning av inköps— situationen.

Figur 2 visar mera precist hur varans och inköpssituationens karaktär påverkar konsu-

• Sida 133
•  Original

Anolgserod inköpssi'l'ucl'iion

Exogena faktorer

Personl. ker-aktö- risiika i övrigt

Konsumtions— Individens

Egenskaper hos mönster lokalisering inköpssi'öllen

_____________________________________ _. Individens informationsinsomling och perception Individens beskrivning av inköpssituutionen Uppfahade UppfoHude egenskaper Uppfotiode inköpsbehov hos inköpsställen avståndsrelofioner Värderingar Beslutsprocesser Inköpsbeteende Värderingar och be+eende i Andra personers inköpssifu— egna senare inköpssifuotioner otioner Figur 1 . Inköpssituationernas karaktär. Önskemål. Källa: Persson (1968) _ .. Andra egenskaper Konsumtionsmons'ter hos konsumenterna Slog av vare!” Inköpsbehovens dimensioner / Antal och ;Ger av |FörskjutbcrhetiFörskjutborhef'Specificite'lsnivuålKänslighet för kombinationer planering Ii tiden |mellan IAcceptonsomrc-lpris, servuce : | personer Idenns mm r——— __ | | Istorleklgrad ov| | l | *precise-l [ | i Iring |

(:_____

• Sida 134
•  Original

mentens beteende. Inköpsbebovens dimen- sioner i form av förskjutbarhet, grad av planering osv. placeras i sitt sammanhang.

2.3 Oljeföretagens marknadsundersökningar

Mot bakgrund av den nu givna föreställ- ningsramen har utredningen samlat in fem undersökningar av konsumentbeteende som bedömts vara värdefulla för utredningen. Dessa kan i stort sett indelas i tre grupper: 1. beskrivning av köparna efter olika socio- ekonomiska termer,

2. undersökningar som beskriver köparnas uttalade preferenser, kunskaper och attity- der till olika företag och stationsegenskaper, 3. undersökningar som behandlar köpar- nas uttalade uppfattning om deras beteende vid köp och konsumtion. Undersökningar i denna grupp och grupp 2 går delvis in ivarandra.

3. Köparkarakteristika 3.1 Undersökningarnas inriktning

Syftet med undersökningarna har från före- tagens sida i huvudsak varit att försöka få fram en uppdelning av marknaden för sin marknadsföring. Om ett företags kun- der karakteriseras t. ex. av högre inkoms- ter än genomsnittskonsumenten så är det rimligt att anta att andra höginkomsttagare har större potentiell köpbenägenhet för före— tagens produkter än totala köparpopulatio- nen.

Följande socioekonomiska dimensioner finns med i materialet: Kön, ålder, civil- stånd, inkomst, socialgrupp, utbildning, boendeort, beondetyp, år som bilförare. Till detta kommer data om bilen i form av ålder, märke, biltyp, äganderätt, kör- sträcka per år osv.

Flera undersökningar är gjorda på riks— urval av olika undersökningsföretag. Dess- utom finns en undersökning på förstagångs— bilister och en på storstadsbilister.

3.2 Sammanfattning av resultaten i fråga om köparkarakteristika

Sammanfattningsvis kan sägas att de olika företagens köpare är ytterst likartade. Det- ta gäller även OK, där man möjligen kun- de ha väntat sig en annan struktur. De skillnader som föreligger är ytterst små, vil- ket framgår av tabellmaterialet. Dessa skill- nader är i huvudsak: Kön: Liten skillnad. Totala antalet kvinn- liga bilister är litet, ungefär 10—15 %. OK synes ha minst kvinnor bland sina kunder, BP flest.

Ålder: Liten skillnad. Texaco synes ha över- representation av äldre kunder — 10,8 % av Texacos kunder är över 55 år mot 10 % av totalpopulationen i en undersökning. BP och sannolikt också Uno-X synes vara något överrepresenterat i yngre kategorier.

Civilstånd: Obetydliga skillnader.

Inkomst: Obetydliga skillnader, Shells kun- der och, enligt en undersökning, även Texa- cos har något högre genomsnittsinkomst. OK avviker ej. Socialgrupp: Likartad. Viss överrepresen- tation för Shell i de två högre socialgrup- perna föreligger dock.

Utbildning: Likartad. Viss överrepresenta- tion för Shell i högre grupper föreligger.

Boendeort: Till följd av GK:s starka ställ- ning i Stockholm har företaget övervikt av storstadsbilister.

Boendetyp: Villaboende är en tänkbar seg— menteringsgrund. Ingen nämnvärd skillnad föreligger dock. '

År som bilförare: Sammanfaller med lev- nadsår.

Yrke: Vissa undersökningar tyder på att yrkesverksamma i högre grad är kunder hos Texaco, Esso och Shell, vilket sanno- likt är en följd av kreditkortssystemet.

• Sida 135
•  Original

Homogeniteten mellan kunderna i socio- ekonomisk bemärkelse betyder sannolikt att en övergång mellan företag är relativt lätt men att incentiven till övergång ofta sak- nas. '

3.3 Kompletterande tabeller — (se appendix l).

exempel ,

Det har inte av utrymmesskäl varit möj- ligt att ta med allt tabellmatcrial. Ur en undersökning återges dock utbildnings- och inkomstmaterialet. Urvalet är riksurval (tabellerna l a—e). Svårigheterna att använ— da material av den homogena typen visas från en annan på riksurval byggd undersök- ning (tabell 2).

Ser man, i stället för socioekonomiska grupper till företagens kunder fördelade på andra märken, som de uppgett som alterna- tiv, framträder en marknad som i tabel— lerna 3 a, b och 4 a, b. Interdependen- sen är således mycket stark och valmöj- ligheterna många.

3.4 Orsaker till den funna socioekonomiska homogeniteten

Av genomgången torde framgå att några egentliga skillnader i socioekonomiskt hän- seende inte föreligger. Detta kan bero av en rad olika faktorer.

l) Företagens kunder kan vara socioekono- miskt homogena, och resultatet speglar så- ledes verkligheten. 2) Företagens kunder kan vara homogena efter de valda och uppmätta dimensionerna, men heterogena efter andra, icke använda dimensioner. Så skulle t. ex. partitillhörig- het eller fackföreningstillhörighet kunna va— ra en åtskiljande dimension mellan koope- rativa och andra företag. 3) En annan tänkbar förklaring är att den starka heterogeniteten inom de olika före— tagens stationsnät kommit att avspegla sig i resultatet. Genom att t. ex. Shell har så- väl rena lanthandelspumpar som fullservice— anläggningar så kommer begreppet Shell att vara oklart ur åtminstone två aspekter, nämligen:

a. En del kunder svarar på frågor om bo- laget relaterande till en ren single-pumpan- läggning, nämligen den intervjupersonen ifråga använder. Andra åter hänför begrep- pet till av dessa intervjupersoner använda fullserviceanläggningar. b. Individer som använder flera stationer är å andra sidan medvetna om spridning- en och är även de osäkra på vad som skall besvaras. Summerar man ett sådant hetero- gent utbud så kommer kunderna självfallet att vara tämligen väl spridda runt ett medel- tal för totalpopulationen.

Olika företag har en ytterst diffus »image» och valet av märke blir stationsbun- det. Stationskvalitet och attraktivitet varierar starkt inom företaget. Därav följer sprid- ningen i svaren. Det skulle vara mera me- ningsfullt att välja en »modellstad» där man mera i detalj kunde beskriva det före- fintliga stationsnätet och sedan med utgångs- punkt därav göra mätningar av kunderna. Inget av oljeföretagen har veterligt gjort en sådan undersökning, som är mycket kostsam.

4. Konsumentens attityd och kunskap om bensinstationer

4.1 Undersökningarnas inriktning

Konsumentens subjektiva uppfattning om olika inköpsaltemativ och hans kunskap om vilka alternativ som föreligger är viktiga av två skäl. För det första tenderar kon- sumenten att tolka in värden och skillna- der i olika varor, som ofta inte är objek- tivt fastställbara. För det andra styrs hans val av hans kunskap om olika alternativ och hans inställning till dessa. Ett okänt handlingsalternativ kan självfallet inte väl- jas.

Attityder till olika företag och varor kan mätas med från beteendevetenskapen låna— de mätinstrument. Från oljeföretagens marknadsundersökningar visas här ett ur- val av frågor som gjorts antingen med en— kelfrågeteknik eller med semantiska diffe- rentialskalor av olika typer.

Vissa undersökningar har mått generell

• Sida 136
•  Original

attityd till företagen, dvs. intervjuperso- nemas allmänna uppfattning om t. ex. Gulf. I samband därmed har frågorna ock- så innefattat kunskapsfrågor: »känner till».

Undersökningarna omfattar också attityd- frågor efter någon speciell dimension, t. ex. pris, stationskvalitet eller någon rent känslo- mässig dimension, »ett bolag med fart och fläkt».

Vidare finns i materialet flera undersök- ningar om varför intervjupersonerna anser sig välja märke och station. Detta mate- rial kommer att kommenteras tämligen ut- förligt här.

Slutligen finns några undersökningar om konkurrensen mellan å ena sidan service- stationerna som reparationsenheter och å andra sidan de auktoriserade bilverkstä- derna.

4.2 Sammanfattning av resultaten ifråga om attityder och kunskaper

Kunskapen om bolagen och den generella attityden till dessa varierar i stort sett med storleken på företagen. Bolag med stor marknadsandel är således mera känt och uppfattas mera positivt än mindre bolag. OK och Uno-X avviker här något i profil; de är mera kända i relation till sin stor- lek än andra bolag.

När det gäller speciella attityddimensio- ner varierar t. ex. inställningen till sta— tionsutformningen helt med storleken på fö- retag, liksom även attityden till personalen. I prisfrågorna varierar däremot konsumen— ternas attityder starkt till olika företag. OK och Uno—X har i detta sammanhang höga attitydvärden, vilket för övrigt stämmer väl överens med den faktiska prisbilden vid un- dersökningstillfället. Anmärkningsvärt är vi- dare att inte mindre än 70 % av de intervju- ade i en undersökning känner till att pris- differenser existerar. Av dessa 70 % uppger sig endast 60 % eller 42 % av totalpopula- tionen särskilt beakta detta vid inköpstill- fället. Av detta skulle man möjligen kunna dra slutsatsen att det är varans homogeni- tet och kundernas rörlighet som gör att kunskapen om differenser i utbudet blir

högt. Resultatet av prisfrågorna stämmer för övrigt rätt väl överens med motsvarande frågor vid marknadsundersökningar i andra branscher (t.ex. Wiechel, 1968, 3-betygs- uppsats HHS). När det gäller speciell atti- tyd till företagen skall slutligen konstateras att rena attitydfrågor av typ »populärt mär- ke» ger utslag i relation till storlek på före- taget, även om vissa centraliseringstenden- ser finns i materialet.

Kvaliteten på bensinen anses också vara homogen (se tabell 5). Hela 85 % av ett urval förstabilsägare ansåg att ingen påtag- lig kvalitetsskillnad finns mellan olika ben- sinmärken. Här kan man sannolikt spåra resultat av konsumentupplysning och avsak— naden av kvalitetspåståenden i reklambud- skapen från företagen.

4.3 Sammanfattning av resultaten för val av bensinmärke

Val av märke och val av station har här behandlats under samma rubrik. Orsaken till detta är att det tycks vara utomordent- ligt svårt för företagen att skilja mellan dessa olika val. Visserligen synes materia- let tyda på att företagstroheten hos kun- derna är större än stationstroheten. En helt dominerande del av kunderna synes dock vara stations- och företagstrogna. Enligt tabell 6 a skulle hela 86 % av kunderna va- ra stationstrogna. Enligt andra undersök- ningar är företagstroheten ungefär av sam- ma omfattning.

Å andra sidan förefaller det rimligt att tro att kunder ofta först väljer en station och p. g. a. detta val blir trogen stationens märke t. ex. under semesterresor. Lokali- seringens stora betydelse skulle kunna sägas indikera detta. Läget uppges som orsak till valet av station av ungefär 40 % i en under- sökning och av 56 % i ett urval förstagångs- bilägare (tabellerna 6 b och c). Skillna- derna beror sannolikt på frågeteknik och urvalsgrunder. När man frågar ett riksur- val av både gamla och nya bilister kan t. ex. valet av station eller märke vara flera decennier gammalt i många fall. Kon- sumenten kan då knappast med någon stör-

• Sida 137
•  Original

re säkerhet erinra sig varför han valde station.

Samtliga marknadsundcrsökningar anty- der att efter lokaliseringen är det olika ty- per av service som har störst betydelse vid valet av station och märke. Därefter kommer priset som orsak. Lägger man ihop pris och återbäring i tabell 6 c finner man att 25 % av förstagångsbilisterna och 29 % av ett riksurval bilister enligt tabell 6 b nämnde priset som viktig faktor.

Tabell 6 d visar hur förstagångsbilister fördelade på företag har uppgett viktiga orsaker till valet av märke. OK visar här en klart avvikande profil med återbäring och självtank som dominerande orsaker och självserviceanordningar och pris som andra viktiga orsaker. Även Uno-X har avvikan- de svarsprofil med priset som helt domine- rande faktor. Övriga företag har ett sins- emellan ganska likartat mönster.

Av materialet att döma torde således kunderna välja märke beroende främst av stationens läge, dess utrustning och priset på varan som säljs. Detta överensstämmer också med undersökningar av bilister som bytt station under det senaste året. Vikti- gaste orsak visade sig vara bilistens byte av bostad och därmed följande ändring i stationemas tillgänglighet. Resultaten stäm- mer väl överens med mer generella ansat- ser, t.ex. Persson (1968). Bilisten synes i sitt val av station och märke i allt väsent- ligt styras av en rationell avvägning mel- lan dessa ovannämnda faktorer. Då de flesta undersökningar som här redovisas gjorts vid ett tillfälle då de stora oljeföre- tagen haft i stort sett likartade priser, tor- de prisvariabelns betydelse i någon mån ha förminskats genom att den aktuella köpsi- tuationen sannolikt påverkat svaren.

4.4 Servicestationer kontra bilverkstäder

Den diversifierade servicestationen konkur- rerar inte enbart med andra servicestationer utan även med t. ex. märkesverkstäder för bilreparationer. I tabell 7 visas hur ett ur— val bilägare uppfattar de olika alternativa bilreparationsmöjligheterna. Servicestatio—

nerna anses enligt denna undersökning för- delaktigare än bilverkstäderna vad beträffar t. ex. arbetskostnader, vägavstånd och per- sonalens uppträdande, medan bilverkstäder- na anses ha fördelaktigare reservdelspriser, bättre lager och högre kvalitet på arbetet. Sannolikt kommer detta konkurrenselement att öka i betydelse i framtiden.

5. Konsumenternas konsumtions- och in— köpsvanor

I oljeföretagens undersökningar ingår ock- så ett moment som berör konsumtions- och inköpsvanor. Således finns i materialet frå- gor rörande genomsnittligt antal bilmil per år, förarnas antal per bil, inköpsfrckvens, köp av andra varor och tjänster m.m. Resultaten av undersökningarna i dessa de- lar redovisas här endast i korta huvuddrag.

När det gäller inköpsbeteendet synes in- köpstroheten vara anmärkningsvärt hög. Vidare begär så många som 70 % full tank vid inköpet (tabell 8 a). Vanligen fyller man bensin en gång i veckan, vilket in- ternationellt sett är en låg siffra (tabell 8 b).

Beträffande vilka övriga varor och tjäns— ter man vanligen köper på servicestationen bör erinras om att marknadsundersökning— ar om faktiska inköp tenderar att bli sta- tiska till sin karaktär, dvs. de speglar mera vilka varor och tjänster som finns än en önskad inriktning ur konsumentsynpunkt.

När det gäller själva inköpsbeteendet på stationen bör också erinras om att drivme- delsmarknaden är »mogen» med ett rutin- beteende hos konsumenten som är svårt att bryta. Ur bensinstationens synpunkt inne- bär detta att för att t. ex. få konsumenten att köpa ett annorlunda sortiment på sta- tionen krävs en aktiv bearbetning, som nor- malt inte torde förekomma vid kundkontak- tema på stationerna. Om stationerna skall lyckas bredda sitt sortiment — vilket t. ex. OK onekligen gjort — fordras samtidigt en intensiv upplysning från bolagens sida.

• Sida 138
•  Original

6. Sammanfattande synpunkter

Drivmedelsmarknaden i vissa andra länder

Av departementssekreterare Sven Sahlström

I . Inledning

En tänkbar väg att förklara och förutsäga ekonomiska företeelser på olika svenska marknader är att försöka göra jämförelser med andra nationella marknader för lik- artade produkter. Härigenom kan man ock- så få uppslag till önskvärda förändringar i strukturutvecklingen eller i de föreskrifter som reglerar marknaden i fråga.

Dylika komparativa studier innebär en rad problem och begränsade tolkningsmöj- ligheter. Härvid kan särskilt nämnas före- liggande olikheter i institutionella faktorer länderna emellan. De mest fruktbärande jämförelsema görs med länder som har ett likartat ekonomiskt system och som lig- ger före i utvecklingen. Genom att Sverige otvivelaktigt har ett mera utvecklat distri— butionssystem än flertalet andra västeuro- peiska länder begränsas jämförelseobjekten till främst de nordamerikanska staterna. Då de marknadsspecifika förhållandena för det studerade distributionssystemet helst bör in- nehålla likartade komponenter som det sven- ska, försvåras vanligen jämförelserna på grund av vår egenskap av frihandelsland samt av det förhållandet, att den konsu- mentkooperativa sektorn är stor på många varuområden i Sverige.

Även i fråga om drivmedelsdistributio- nens utveckling intar Sverige en framskju- ten ställning. Bland tänkbara jämförelselän- der har bensinhandelsutredningen i första

hand stannat för Canada. Åtskilliga av de generella strukturpåverkande faktorerna så- som klimat, marknadens storlek, befolk- ningstäthet, befolkningsfördelning, köp— kraft, biltäthet, kartellagstiftning och han- delspolitik är i detta land tämligen lika de svenska. Även specifika marknadsfaktorer sammanfaller i hög grad. I båda fallen do- mineras marknaden sålunda av ett fåtal in- ternationella bolag, den svenska koopera- tionen har marknadsmässigt en motsvarig- het i ett nationellt företag med detaljistbak- grund och i båda länderna finns småföre- tag med aktiv prispolitik.

Utredningen gjorde på hösten 1968 en resa till Canada för att närmare studera drivmedelsdistributionen där ur olika aspek— ter. Det har ansetts lämpligt att komplet- tera de erfarenheter som då gjordes med översiktliga beskrivningar av ytterligare ett par nationella drivmedelsmarknader. Intres- set har därvid i första hand riktats mot länder där statliga utredningar om förhål- landena i branschen gjorts eller pågår. Ge- nom att välja Norge kan jämförelser göras med ett land som har likartade yttre be- tingelser men som ligger något efter Sverige i den ekonomiska utvecklingen. Vid besök i Sverige har företrädare för en pågående utredning om den norska drivmedelsdistri- butionen sammanträtt med bensinhandels- utredningen. Storbritannien slutligen får re- presentera länder med yttre betingelser som framför allt i fråga om befolkningstäthet

• Sida 146
•  Original

avviker från Sverige. I Storbritannien har man relativt nyligen infört vissa offentliga regleringar i branschen. Den utredning, som föregick denna lagstiftning och som utförts av The Monopolies Commission, har legat till grund för marknadsbeskriv- ningen nedan.

2. Canada 2.1 Studieresans uppläggning

Vid studieresan, som omfattade de sydöstra delarna av landet, sammanträffade utred- ningen med företrädare för kommunala myndigheter i Toronto och Montreal och för de konkurrensövervakande myndigheter- na i Ottawa. Dessutom besöktes huvudkon- toren för Essos dotterbolag Imperial Oil Ltd, Petrofina Canada Ltd samt det natio- nella företaget Supeitest Petroleum Corpo- ration Ltd och ett antal av dessa företags försäljningsställen. Sammanträden ägde ock- så rum med två av de fyra återförsäljar- organisationer som finns, nämligen Onta- rio Retail Gasoline and Automotive Ser- vice Association, Toronto, och Automo- bile Service Association, Ottawa, samt med representanter för fackförbundet Canadian Labour Congress, Ottawa. Slutligen besök- tes också ett detaljhandelsföretag med huvudsaklig inriktning på biltillbehör samt en konstruktör av flyttbara bensinstationer.

2.2 Marknadsöversikt

Canada är världens till ytan näst största land men har en folkmängd på endast ca 20 miljoner. Befolkningen är koncent— rerad till områdena närmast gränsen till USA, medan mycket stora delar av landet i övrigt är så gott som öde. Landet är indelat i provinser som i viss utsträckning är självstyrande.

I landet finns relativt stora oljefyndig- heter. Utvinning av petroleumprodukter sker för det egna behovet och även för viss export. Detta gör att företagen på mark- naden har delvis andra förutsättningar än i Sverige. Flera företag har helt integre-

rad verksamhet från oljekälla till konsu- ment. Detaljhandelsfunktionen överlåts dock huvudsakligen till fristående återför- säljare.

Ol je företagen

På drivmedelsmarknaden är flertalet inter- nationella företag representerade. Störst är Imperial Oil (Esso) med en marknadsan- del av 25—30 %. Shell och Gulf har varde- ra ca 15 % av marknaden. Åtskilliga av de mindre företagen är endast represente- rade i vissa provinser. Petrofina arbetar sålunda endast i östra Canada och har 8—9 % av den totala marknaden. Supertest är verksamt endast i provinserna Ontario och Quebec. Canadian Tires började sin verksamhet med enbart tillbehörsförsäljning men saluför numera Texaco-bensin under eget märke och har bl.a. genom aktiv priskonkurrens nått en inte obetydlig mark- nadsandel. Det finns ett flertal företag med provinsiell eller rent lokal försäljning av drivmedel från egna källor eller under eget märke.

De företag som besökts redovisade inte obetydliga vinster. Tex. Imperials netto- vinst efter skatter uppgick år 1967 till 95 milj. $, vilket utgjorde ca 10 % av före- tagets totala omsättning. Petrofinas redo- visade nettovinst var samma år 11 milj. $. Med hänsyn till bl.a. företagens in- tegrerade verksamhet är dessa siffror dock inte representativa för drivmedelsförsäljning- ens lönsamhet. Det kan antas att råoljeut- vinningen, som är tullskyddad, är starkt lönsam. Enligt kartellmyndigheternas upp- fattning är också raffinaderirörelsen i Ca- nada så lönsam att den mer än väl kom- penserar en mindre lönsam distributionsrö- relse. Enligt kartellmyndigheterna borde dessa bägge led drivas separat.

F örsäl jningsställena

Någon mera exakt uppgift om totala an— talet försäljningsställen för drivmedel i Ca- nada föreligger inte. Provinserna Ontario och Quebec har vardera ca 6 milj. invåna-

• Sida 147
•  Original

re och 8 OOO—9 000 försäljningsställen. Dessa uppgifter antyder att antalet försälj- ningsställen är större i förhållande till folk- mängden än i Sverige. Biltätheten i dessa provinser är dock något större och förbruk- ningen per fordon högre än i Sverige. En- ligt företrädare för såväl oljeföretag som återförsäljare ligger lönsamhetsgränsen nu- mera vid en årsförsäljning om ca 1 000 000 1. Även från kommunala myndigheters si- da ansågs stationer av denna storleksord- ning böra eftersträvas.

Antalet försäljningsställen hos de besökta oljeföretagen är 7000 för Imperial, 1900 för Petrofina och 1 700 för Supertest. Sär- skilt det sistnämnda företaget går in för att minska antalet stationer. På den ort där företaget en gång startades har man nyligen ersatt ett 20—tal gamla stationer med tre nya, som fått större omsättning än de nedlagda haft sammanlagt. För Petrofinas del är situationen en annan eftersom för- taget är relativt nytt på marknaden och be- finner sig under tillväxt.

Såväl Imperial som Petrofina äger drygt 20 % av antalet stationer där företagen är representerade. Imperial driver dock endast 170 stationer eller 2,5 % av totalantalet i egen regi eller med kommissionsavtal. Su- pertest driver endast en station i egen regi. Enligt återförsäljarorganisationen i Ontario äger oljeföretagen ungefär 40 % av total- antalet stationer, men dessa stationer har likväl huvuddelen eller ca 80 % av driv- medelsförsäljningen. Direktförsäljning till storförbrukare förekommer i begränsad om- fattning.

Sortimentsspridning

Drivmedelsförsäljningen på stationerna sva- rar för ungefär 60 % av omsättningen, me— dan återstoden fördelas på tillbehörsförsälj- ning och service. Av de besökta oljeföre- tagen har Imperial och Petrofina egna TBA- linjer. Supertest går inte in för att bredda sitt TBA—sortiment då man inte anser sig kunna konkurrera med Canadian Tires. Tvätt av bilar sker i allt större utsträck- ning av särskilda företag med s.k. tun-

nelsystem. Å andra sidan utökar bensin- stationerna sitt verksamhetsområde med res- taurangrörelse, biltest och på en del håll försäljning av sportartiklar, radio/ TV m. m. Myndigheterna i Montreal ser negativt på dylik sortimentsspridning men kan inte, så- som det uttrycktes, hindra sådan på grund av kartellagstiftningen. Livsmedelsförsälj- ning i anslutning till stationerna förekom- mer men i mycket liten omfattning. Liksom för restaurang- och serveringsrörelse krävs nämligen helt från bensinförsäljningen skil- da lokaler. Från hälsovårdsmyndigheternas sida kan man endast tänka sig en begrän- sad automathandel med livsmedel vid sta- tionerna.

Kundservice

Självbetjäning är förbjuden i Canada en— ligt brandlagstiftningen. Vid besök på sta- tionerna för bensinpåfyllning, kontroll av av olja och lufttryck etc. vill åtskilliga bilister inte lämna fordonen, inte ens vid betalningen, varför man inte tror att själv- betjäning skulle få någon nämnvärd om- fattning om den blev tillåten. Självverk- samhet vid stationerna förekommer men inte något företag tycks satsa på sådan som ett konkurrensmedel. Detta torde bl.a. få ses mot bakgrund av att man i Canada har mera av slit- och slängattityd till bilen än i t. ex. Sverige.

De besökta stationerna var utseendemäs- sigt tilltalande och höll hög hygienisk stan- dard. Bl.a. är det i lag föreskrivet att station _skall tillhandahålla minst två toa- letter, separata för damer och herrar. Även den flyttbara station, som utredningen såg ritningar på, innehöll två toaletter på en total stationsbyggnadsyta om ca 9 m2.

Prisförhållanden

I fråga om prissättningen gäller, att olje- företagen enligt uppgift inte anger eller re- kommenderar priser till konsument, men genom att sälja inte obetydliga kvantiteter genom egna stationer eller i konsignation kan vissa leverantörer ändå styra prisbild-

• Sida 148
•  Original

ningen. Priset var hösten 1968 ca 44 cents per gallon eller ca 50 öre per liter. Därav var ca 20 öre skatt och ca 10 öre återför- säljarmarginal. Prisstabilitet hade rått under de närmast föregående åren, dessförinnan hade priskrig förekommit under ett antal ar.

2.3 Regleringar av bensinstationsetablering- en

Någon federal eller provinsiell lagstiftning som reglerar etableringen av bensinstationer finns inte.

Myndigheterna i såväl Toronto som Mon- treal anser att överetablering av bensinsta- tioner föreligger. Möjligheterna för myn- digheterna att begränsa etableringen är små bl.a. på grund av att marken huvudsakli- gen är i privat ägo. Man har dock vissa generella bestämmelser som förbjuder ben— sinförsäljning i bostadsområden.

I T oronto ser man detta som ett pro— blem — bolagen vill numera ge stationerna ett bostadsorienterat läge och konsumenter— na vill ha nära till denna service men til- låter den inte i omedelbart grannskap. Man söker lösa detta problem genom att ställa stora krav på stationemas anpassning till miljön (landscaping). Genom att oljeföre- tagen alltmer lägger lönsamhetsaspekter på etableringarna tenderar också förhållandena att bli bättre. Bidragande till den minsk- ande etableringsbenägenheten är att det bli- vit allt svårare att få tag i småföretagare och anställda som är villiga att arbeta i branschen.

I Montreal antogs 1961 en särskild lag med syfte att minska antalet stationer. En- ligt denna får stationerna endast läggas på vissa gator i affärsdistrikt, de måste pla- ceras i gathörn och får ej ligga inom 600 meter från skola eller offentlig byggnad. Stationsytan begränsas till högst ca 525 m2. Övriga kommuner i Stor—Montreal har and- ra bestämmelser. I en kommun får sta- tion ej etableras inom 300 meters radie från annan station, i en annan kommun, som ligger mitt i den sammanhängande stadsbebyggelsen, har man inte några regle-

ringar alls, varför etableringsverksamheten där är mycket livlig.

I båda städerna gäller att det krävs li- cens för att driva näringsverksamhet. Li- censgivningen handhas av särskilda nämn— der som inte har något inflytande av verk- samhetens inriktning. Licensavgifterna, som närmast är att betrakta som en skatt, upp- gick i Montreal till 100 $ per år och sta- tion samt 25 $ per år för varje pump. Eftersom kommunerna äger mycket litet av marken föreligger inte några fördelnings— problem mellan oljeföretagen och tävlan om tänkbara platser är fri — det företag som kommer överens först med markäga— ren får platsen.

2.4 Relationen mellan oljeföretag och åter- försäljare

Kontrakten mellan oljeföretagen och åter- försäljarna är uteslutande av typen exklu- sivavtal. Det finns sålunda inte några sam- stationer i Canada. Imperial och Petrofina tvingar enligt uppgift dock inte återförsäl- jarna att enbart saluhålla resp. TBA-sorti- ment. Av Imperials återförsäljare säljer så- lunda 15 % även andra tillbehör. Super- test har inte eget TBA-sortiment utan har avtal med fristående leverantörer som sam- tidigt har egna butiker och som därigenom konkurrerar med bensinstationerna. Detta har skapat irritation i relationerna mellan Supertest och dess återförsäljare. Anslutningen till de båda besökta åter- försäljarorganisationerna är låg, ca 15 % av den potentiella medlemskretsen i båda fallen. Från båda organisationerna framför- des starkt negativ kritik av oljeföretagens sätt att sköta relationerna. Det anses så- lunda otillbörligt att oljeföretagen de facto bestämmer priset till konsument och där- med också återförsäljarmarginalen. Vidare är oljeföretagens hyrespolitik inte accepta— bel, bl.a. förekommer att hyran tas ut i förhållande till såld kvantitet. Oljeföre- tagen har också för stor kontroll över åter- försäljarna genom att uppsägningstiden en- dast är 30 dagar. Återförsäljare som blivit obekväma för leverantören kan därför plöts-

• Sida 149
•  Original

ligt bli ställda på bar backe. Slutligen anses också att etableringspolitiken resulterat i för många stationer och därav följande låg lön- samhet.

Oljeföretagen har sökt förbättra relatio— nerna till återförsäljarna. Flera företag har sålunda inrättat särskilda nämnder för sam- råd och ömsesidig information, vilka t. ex. hos Imperial kallas dealers advisory boards. Enligt Imperial har resultatet av dessa sam— råd bl. a. blivit ett bättre sortiment, bätt- re leveransrutiner, ny hyresplan, längre kontraktstider för kvalificerade återförsäl- jare och försäkring för återförsäljarna. De båda återförsäljarorganisationerna ställer sig emellertid mycket tveksamma till värdet av samråd i denna form, eftersom de anser att oljeföretagen ensidigt bestämmer vilka återförsäljare som skall få representera sin kår. Från Imperials sida har bestämt för- nekats att så skulle vara fallet. Man be- kräftade däremot att man inte hade några direkta kontakter med återförsäljarorgani— sationerna, varken i denna eller i andra frågor.

2.5 De anställda

Av de anställda på stationerna är endast ca 1 % fackligt organiserade. I Canada finns två centrala fackförbund med tillsammans 1,5—2 milj. medlemmar. Attityden till fack- föreningar är enligt uppgift mycket nega- tiv på många håll. I fråga om bensin- handeln försvåras rekryteringsarbetet dels av att arbetsplatserna är så små, dels av att bensinstationsanställda ofta har arbetet vid sidan av t.ex. studier och att de i övrigt utgör en rörlig och svårplacerad grupp. Löneläget är lågt i förhållande till andra jämförbara yrkesgrupper vilket också sammanhänger med att antalet bensinsta— tioner är för stort. Någon möjlighet för fackliga organisationer att förbättra läget anses inte föreligga förrän en federal lag- stiftning om förenings- och förhandlingsrätt liknande den i Sverige tillkommit.

2.6 Utbildningsfrågor

Både Imperial och Petrofina utbildar sina återförsäljare genom kursverksamhet o. dyl.

På senare tid har man även lagt upp kurs- program för anställda på stationerna. För t. ex. reparationsverksamhet krävs i lag viss kompetens hos minst två av de anställda, men företagen anser det angeläget med viss utbildning även för andra anställda.

2.7 Konkurrensövervakning och offentliga utredningar

Vad angår kartellagstiftningen kan i kort- het anföras följande. Konkurrensbegräns— ningslagen, Combines Investigations Act, är en federal kriminallag, som i huvud- drag har följande innehåll. Åtal kan väckas mot var och en som träffar avtal med an- nan i syfte att otillbörligt begränsa konkur- rensen. Endast avtal som täcker en stor del av marknaden är illegala och det av- görande är om konsumenterna kan anses lida men av samverkan. Fasta bruttopriser är förbjudna, liksom leveransvägran gente- mot någon som sålt till lägre pris än de av leverantören angivna. Såväl vertikala som horisontella prisrekommendationer är däremot tillåtna. Diskriminering i prishän- seende av en köpares konkurrenter är för- bjuden.

I fråga om drivmedelsdistributionen lade kartellmyndigheterna år 1962 fram en un- dersökning av exklusivavtalen för TBA, som gjorts sedan förhållandena påtalats i motioner i parlamentet och flera klagomål förts fram från återförsäljarledet. Rappor- ten, som hösten 1968 ännu behandlades av The Economic Council of Canada, syfta— de till att få till stånd en lagändring eller i vart fall modifikationer i de nuvarande kon- trakten. Ifrågavarande exklusivavtal är näm- ligen enligt gällande lag inte illegala efter- som de är vertikala och det finns ett flertal oljeföretag.

Det förhållandet att Canadian Tires köper Texacos bensin till lägre pris än normalt är enligt kartellmyndigheterna i och för sig att betrakta som skadlig prisdiskriminering. Texacos reguljära återförsäljare ansågs dock ha fördel av att få använda det inarbetade märket.

På flera håll i Canada har förhållandena

• Sida 150
•  Original

inom drivmedelsdistributionen utretts. I Bri- tish Colombia utreds frågan om grossist- och detaljistleden borde vara mera klart åt- skilda än de f.n. är. I provinsen Alberta redovisades 1968 en rapport om förhållan- dena mellan oljeföretagen och deras åter- försäljare. I rapporten visas ett flertal exem- pel på egendomliga affärsmetoder i bran- schen samt föreslås en rad åtgärder för att stärka återförsäljarnas ställning.

3. Norge 3.1 Marknadsöversikt OI jeföretagen

I Norge finns f. n. 10 drivmedelsgrossister med olika ägareintressen, nämligen A/ S Norska Esso Norsk Braendselolje A/S (BP) A/S Norske Shell Mobil Oil A/S Norge Norsk Gulf A/ 8 A/S Norske Fina Norsk Texaco Oil A/ S A/ S Norske Oljekonsum Vestenfjeldske Oljeselskap Nor A/S Fro — Ga — Mo De båda sistnämnda företagen har norska ägare. Svenska OK ingår som delägare i Norske Oljekonsum. Övriga företag ägs till huvudsaklig del av resp. moderföretag.

_ myndigheten,

Det föreligger f.n. inte några uppgifter om de olika företagens marknadsandelar, men man räknar med att Esso, BP och Shell tillsammans har ca 75 % av den totala omsättningen av bensin och dieselolja. Det kooperativa företaget har ungefär 1 procent av marknaden.

Prisförhållanden

I Norge tillämpas priskontroll på en del varor, bl. a. drivmedel. Den övervakande prisdirektoratet, fastställer sålunda maximipriser vid försäljning till kon— sument samt återförsäljarmarginaler. Maxi- miprisema gäller vid leverans i Oslo och andra importhamnar. Vid leverans till and- ra orter utgår tillägg om maximalt 4,5 öre per liter, beroende på avståndet från importhamn. Oljeföretagen gottgörs för fraktkostnader därutöver genom en särskild prisregleringsfond.

Någon priskonkurrens uppges inte före- komma, utan inom respektive zoner är priserna desamma vid alla försäljningsstäl- len, dvs. maximipriserna har också i prakti- ken blivit minimipriser. Från 7 mars 1969 gällde de maxirnipriser och återförsäljarmar- ginaler som återges i tabell 1.

F örsäl in ingsställena

Den 1 januari 1968 fanns 4235 försälj- ningsställen för drivmedel som var öppna

Tabell 1. Priser och marginaler för drivmedel (11. öre/]).

Bensin Bensin Premium Regular (97 oktan) (90 oktan) Dieselolja Pris till konsument 126,00 119,50 37,50 Omsättningsskatt —15,12 ——14,34 — 4,50 Återförsäljarmarginal —11,78 ——1 1,96 — 8,90 Pris till återförsäljare 99,10 93,20 24,10 Skatt ——65,00 ——65,00 —— Svinn (1,3 %) —— 0,85 — 0,85 — Importörens ersättning 33,25 27,35 24,10 Inköpspris —24,33 —19,00 ——17,12 Importörens marginal 8,92 8,35 6,98

Fr. o. m. den 10 oktober 1969 har maximipriserna vid försäljning till återförsäljare och konsument sänkts med ca 1/2 öre.

• Sida 151
•  Original

för allmänheten samt 1057 storförbrukar- pumpar. Det är f.n. inte känt hur för- säljningsställena fördelar sig med hänsyn till typ av anläggning och ägare— och drifts- förhållanden. Enligt uppgift dominerar singelanläggningar i antal, och grossisterna driver endast ett fåtal stationer i egen regi. En samstation finns vid Oslos flygplats.

Under 1968 såldes 960000 m3 bensin. Om denna kvantitet förutsätts säljas enbart på försäljningsställen för allmänheten blir genomsnittsomsättningen per försäljnings- ställe ca 230 m3 (motsvarande siffra för Sve- rige var 360 m”).

I samband med lönsamhetsundersökning- ar för fastställande av priser och margina- ler har prisdirektoratet kunnat konstatera ett klart samband mellan omsättningens stor— lek och lönsamheten i detaljhandelsledet. Lönsamhetsgränsen ligger vid en årsförsälj— ning om ca 500000 1, och stationer med årsförsäljning överstigande 1000 000 1 vi— sar högst lönsamhet.

För återförsäljarna finns en branschorga- nisation, Bensinhandlernes Landsforbund, med ca 1200 medlemmar. Förbundet ar- betar bl.a. med att i samråd med myn- digheter lägga upp ett utbildningsprogram.

Sortimentsspridning

Undersökningar av prisdirektoratet 1963 och 1964 visade att ca 80 % av försäljningen vid egentliga bensinstationer utgjordes av drivmedel, medan återstoden föll på ser— vicearbeten och TBA-försäljning. För för- säljning av flertalet varor utanför det tra- ditionella sortimentet på bensinstationer krävs i Norge s.k. handelsbrev. För att få ett sådant tillstånd ställs vissa krav på företagarens kompetens m.m. För »andra varor» gäller också lokala affärstidsbestäm— melser. Även om dessa förhållanden i viss mån hindrar branschspridning finns dock även i Norge en tendens till sådan. Det ifrågasätts på sina håll om det är rimligt att vid stationerna bedriva livsmedelsförsälj- ning, cafeteria- och motellrörelse m.m. och därmed gå in på andra branschers område.

3.2 Regleringar av bensinstationsetablerin- en

Det finns inte några särskilda bestämmelser som reglerar etableringen av stationer. I viss mån påverkas dock etableringen av att myndigheterna avsätter särskilda områden för näringsverksamhet, samt av reglerna om byggnadslov och vägmyndigheternas krav på stationemas placering ur trafik— synpunkt.

3.3 Relationen mellan oljeföretag och åter- försäljare

I kontrakten mellan oljeföretag och åter- försäljare stipuleras att återförsäljaren en- dast skall saluföra resp. oljeföretags pro- dukter. Konkurrensmyndigheterna anser in- te detta medföra större olägenheter ur kon- sumentsynpunkt, eftersom det i flertalet or- ter inte är långt mellan de olika företagens stationer.

3.4 Offentlig utredning

I oktober 1968 tillsattes en utredning om bensinhandeln. Ordföranden är prisdirekto- ratets chef och övriga ledamöter represen- terar olika partsintressen, bl. a. oljeföre- tagen och bensinhandlama. Enligt direktiv skall utredningen i huvudsak behandla två frågor, nämligen 1) att kartlägga grossist- och detaljistförsälj- ningen av drivmedel och föreslå riktlinjer för den fortsatta utbyggnaden av stations- nätet, då det kan ifrågasättas om inte hit- tillsvarande utbyggnad medfört viss över- kapacitet. 2) att klargöra och värdera förhållandet mellan grossist och detaljist.

Utredningens uppdrag sammanfaller så— ledes i stort med den svenska utredningens. Utredningen satte igång sitt arbete först på våren 1969 och har gått ut med en enkät till företagen angående det nuvarande sta- tionsnätets utformning och föreliggande pla- ner fram till 1974. Några resultat av kart- läggningsarbetet eller överväganden i olika frågor från utredningens sida föreligger inte när detta skrivs.

• Sida 152
•  Original

4.1 Marknadsöversikt Drivmedelsförbrukningen

Drivmedelsförbrukningen i Storbritannien uppgick år 1964 till drygt 18 milj. m3, vilket räknat från år 1952 innebar en fördubbling. Dieseloljan ökade kraftigt sin andel av totalkonsumtionen under perioden till ca 4,5 milj. m3. Bensin saluhölls i fyra olika grader från 89 till 101 oktan. Premiumbensin med oktantalet 96—98 sva- rade för ungefär två tredjedelar av total- konsumtionen.

Olje företagen

Tolv oljeföretag med dotterbolag samt ett antal lokala grossistföretag är verksamma på marknaden. Företagen och deras mark- nadsandelar för bensin år 1964 framgår av tabell 2.

Shell-Mex and BP är ett av de båda in- ternationella företagen gemensamt ägt för- säljningsbolag för den brittiska marknaden. Detta företag samt Esso svarar för till- sammans 72,4 % av bensinförsäljningen och var också de enda som hade riksomfattande distributionsnät. Av de i tabell 2 nämnda företagen var alla utom Esso och Jet anslut- na till en branschorganisation, vars syfte är att åstadkomma likformighet i affärsbruk rn. rn. Organisationen fungerar ej som pris- kartell.

F örsäl in ingsställ ena

Antalet försäljningsställen och den genom- snittliga omsättningen av bensin under vissa år framgår av tabell 3.

Tabell 2. Marknadsandelar för bensin år 1964.

Tabell 3. Antal försäljningsställen och genom- snittlig omsättning av bensin.

År Antal ms/år 1938 35 000 114 1953 34 000 159 1964 38 000—39 000 318

Försäljningsställena indelas i tre katego— rier, nämligen garage med fullständig verk- stad, bensinstationer och servicestationer. Några uppgifter om den inbördes fördel- ningen mellan dessa kategorier föreligger in- te. År 1964 hade ungefär 10 % av antalet försäljningsställen endast en pump vardera. Övriga försäljningsställen hade i genomsnitt något över tre pumpar. Oljeföretagen ägde 15 % av försäljningsställena och dessa sta- tioner svarade för 25 % av drivmedelsför- säljningen. Samtliga företag avsåg vid den- na tid att öka andelen egna stationer. Det var dock ovanligt att oljeföretagen drev sta- tioner i egen regi.

Inemot 19 400 av återförsäljarna var an- slutna till en organisation, Motor Agents” Association Ltd. Det finns dessutom ett par mindre organisationer som också tillva- ratar bensinstationsinnehavamas intressen.

Prisförhållanden

År 1953 slopades krigsårens priskontroll på drivmedel. Samma år slutade Shell och BP att tillämpa fasta bruttopriser, och tio år senare var bruttoprissystemet upphävt inom hela drivmedelshandeln (fasta brutto- priser var fram till 1964 inte förbjudna enligt den engelska kartellagen). Samtliga

Marknadsandel

Oljeföretag Märke % Shell-Mex and BP Ltd med dotterbolag Shell, BP, National, Power 45,0 Esso Petroleum Co Ltd med dotterbolag Esso, Cleveland 27,4 Regent Oil Co, Ltd Regent 11,1 Mobil Oil Co, Ltd Mobil 5,9 Jet Petroleum Ltd Jet 3,5 Petrofina Ltd Fina 2,5 Övriga (ett flertal) 4,6

Summa 100,0 148 SOU 1970: 24

• Sida 153
•  Original

företag angav emellertid rekommenderade priser. 1964 upphörde Esso och Regent att ange även dylika priser. Företagens åter- försäljare följde dock i stället andra före- tags prisrekommendationer, varför den åsyftade effekten uteblev och cirkapriserna återinfördes.

Ur prissättningssynpunkt är landet geo- grafiskt indelat i tre zoner. Prisskillnaden mellan zonerna var 1964 1/2 pence per gal- lon (ca 0,7 öre per 1). Oljeföretagens för- säljningspris baserades på grossistpriset för resp. grad och zon. Vid försäljning till återförsäljare gav flertalet oljeföretag stan- dardrabatter och därutöver specialrabatter till de återförsäljare med vilka man hade exklusivavtal. Grossistprisema för resp. grad och zon var i stort sett desamma mel- lan olika företag, med undantag för Jet och några av de mindre leverantörerna, som inte heller lämnade specialrabatter vid exklusivförsäljning. Jets grossistpris under- steg i mars 1965 de ledande företagens pris (efter avdrag för den speciella rabatten) med ca 1,3 öre per 1 på den mest sålda graden, premium. Hos de större företagen var åter- försäljarmarginalen ungefär 10 öre per liter och hos Jet ca 7 öre. Priset till konsument var ungefär 84 öre per liter, varav 52 öre utgjorde skatt, hos de ledande företagen och 79 öre hos Jet.

4.2 Relationen mellan oljeföretag och åter— försäljare

Fram till 1948 gällde en offentlig reglering av drivmedelsdistributionen, som tillkom- mit under kriget och som förutom kvote- ring bl. a. innebar att drivmedel inte fick säljas under särskilt märke. I början av 1950-talet började oljeföretagen sluta exklu- sivavtal med återförsäljarna och sedan dess har enmärkessystemet i bensinhandeln snabbt blivit det förhärskande. År 1964 fanns sålunda ca 37000 exklusivavtal. I flertalet fall var exklusivavtal också för smörjoljor ett villkor, t.ex. hos Shell och BP. Esso hade inte bundit de båda avtals- områdena till varandra, och Mobil hade inte sökt begränsa konkurrerande smörjol-

jeförsäljning på något sätt. Följden härav hade blivit, att Shells och BP:s andel av smörjoljemarknaden ökat, Essos varit oför- ändrad och Mobils minskat. Endast ett företag, Regent, hade sökt styra sina åter- försäljares inköp av TBA, vilket samman- hängt med att företaget därigenom erhål- lit provision från vissa leverantörer.

Exklusivavtalens giltighetstid varierade från 1 till 20 år. Oljeföretagens lånevill- kor hade i dessa fall varit mycket förmån- liga: de flesta lånen hade varit räntefria och för övriga lån hade räntesatsen varit mycket låg. Flertalet exklusivavtal hade innehållit bestämmelser enligt vilka ny äga- re av anläggningarna skulle överta gällande avtal.

4.3 Monopolkommissionens utredning och förslag

Monopolkommissionens utredning syftade huvudsakligen till att belysa enmärkessyste- mets verkningar ur konkurrenssynpunkt. Ef- ter överväganden hur det allmännas intresse bäst skulle tillgodoses konstaterade kom— missionen att samstationer a priori inte var effektivare än enmärkesstationer. Kommis- sionen fördömde dock enmärkessystemet i vissa hänseenden och rekommenderade en rad åtgärder. I februari 1966 förklarade Board of Trade att regeringen hade accep- terat samtliga av kommissionens rekommen- dationer men på en punkt gjort en mindre modifikation. Oljebolagen och smörjoljc— leverantörerna har sedermera åtagit sig att handla i enlighet med rekommendationema, som i korthet är följande.

1. Exklusivavtal som enbart avser drivme- del får tillämpas. Avtalstidens längd be— gränsas dock till fem år men kan förlängas med ett år i taget om båda parter är ense därom. Denna bestämmelse gäller inte för stationer som drivs i egen regi eller som hyrs ut, ej heller stationer vid motorvägar, för vilka särskilda bestämmelser utfärdats.

2. Alla återförsäljare, såväl egna företa- gare som arrendatorer, skall ha frihet att själv välja smörjoljor och TBA.

3. Oljeföretag som har en årsförsäljning

• Sida 154
•  Original

av drivmedel överstigande 50 milj. gallons (ca 230 milj. 1) och som till mer än 15 % säljer via av företaget ägda stationer får inte bygga eller förvärva fler stationer, förrän nämnda försäljning nedbringats till 15 %. 4. Varje återförsäljare skall ha rätt att avbetala lån när som helst sedan fem år förflutit från lånets datum för att på så sätt kunna bli fri från exklusivavtalet. 5 . Oljeföretagen förbjuds a) att ta emot provision från leverantörer av sådana tillbehör som sålts genom en- märkesstationer (gällande avtal härom för- klaras ogiltiga) b) att på något sätt ingripa i återförsäljar- nas val och annonsering av TBA. 6. Arrendetiden vid företagsägda stationer skall minst uppgå till tre år.

Enligt uppgift har sedermera rekommen- dationen enligt punkt 3 upphävts.

5. Sammanfattning

Mellan de studerade länderna och Sverige föreligger påtagliga likheter i fråga om driv- medelshandelns marknadsstruktur och åter- försäljarrelationer. Detsamma gäller troli- gen i förhållande till flertalet västerländska drivmedelsmarknader. Bensinstationsnätet uppfattas från det allmännas sida som över- dimensionerat, såväl i Canada som i Nor- ge. I Storbritannien har man sett enmärkes— systemet som en fara för effektiviteten i drivmedelsdistributionen och vidtagit åtgär- der för att åstadkomma ökad rörlighet och mindre stymingsmöjligheter för oljeföreta- gen.

Studierna i Canada ger anledning till vissa jämförelser av tendenserna i verksam- hetsinriktningen vid försäljningsställena. Den i Sverige påtagliga utvecklingen mot ökad självbetjäning och självverksamhet vid stationerna återfinns inte i Canada. Ej heller föreligger samma tendens till utvidg- ning av TBA-sortimentet och inträde på andra varuområden, vilket i viss mån häng— er samman med skillnaderna i fråga om självservice. Biltestningar synes vara en ex- pansiv verksamhetsgren i Canada, vilket

får ses mot bakgrund av att man har en relativt omfattande reparationsverksamhet vid stationerna. Biltest kan knappast väntas få någon större omfattning vid stationerna i Sverige eftersom vi har obligatorisk säker- hetskontroll vid särskilda testanläggningar. Stationerna i Canada synes i högre grad än hittills i Sverige driva restaurang, cafeterior och motell. Enligt de uppgifter som erhål- lits om drivmedelsförsäljningens andel av to- talomsättningen vid stationerna skulle andra verksamheter vara av större betydelse i Ca— nada jämfört med Sverige. Härvid bör dock märkas att någon större skillnad knappast framkommer om man räknar drivmedels- försäljningen exklusive skatt.

Beträffande försäljningsställenas place- ring föreligger i stort samma problem i Canada och Sverige. I Canada tycks man dock ha kommit längre ifråga om att an- passa stationerna till den omgivande mil- jön. Vid motorvägarna — som är utbygg- da i långt större utsträckning än i Sverige — tillåts serviceanläggningar vid själva vä- gen cndast med 50 miles intervall (ca 8 mil). Vid de korta motorvägssträckor som f.n. finns i Sverige har några serviceanläggningar inte tillåtits vid vägen.

Vad slutligen gäller återförsäljarrelationer- na kan nämnas att det i Sverige inte finns någon direkt motsvarighet till de »advisory boards» som förekommer i Canada. Denna organiserade form av samråd förekommer dock inte hos alla oljeföretag, och där den finns synes någon för återförsäljarna mera påtaglig förbättring av affärsvillkoren än- nu inte ha skett.

• Sida 155
•  Original

Stationsetableringen i vissa städer

Inledning

I syfte att få belyst hur kommunala myn- digheter hanterar frågan om etableringen av försäljningsställen för drivmedel har ben- sinhandelsutredningen gjort en enkät hos större städer. Bearbetningen av svaren har gjorts av fil. kand. Ulf Hallén, som också utformat följande rapport.

Undersökningens uppläggning och resultat

Urvalet av de städer vilka ingår i enkäten har skett på följande sätt. Av landets samt- liga städer har alla residensstäder medtagits, detta för att även Norrland skall bli repre- senterat. Därutöver har övriga städer med en befolkningsmängd överstigande 50000 innevånare medtagits. Totalt har därför 33 städer ingått i undersökningen. Svar har inkommit från alla tillfrågade.

Fråga 1

Antal försäljningsställen för drivmedel i sta- den i februari 1969 Fördela om möjligt antalet på: servicesta- tioner, bensinstationer utan service och s. k. singelanläggningar (pump vid lanthandel, garage etc.)

Totalt fanns 1404 försäljningsställen för bensin. 76,0 % av dessa var servicestatio- ner, 9,6 % bensinstationer och 8,5 % sing- elanläggningar. Resterande 6,0 % hade ej

fördelats på ovan nämnda typer. Motsva- rande uppdelning av 1968 års samtliga för- säljningsställen i landet enligt bensinhan- delsutredningens undersökning hos oljeföre- tagen ger siffrorna 51,0 %, 8,5 % och 40,5 %.

För att erhålla ett mått på underlaget för varje station dividerades folkmängden i staden med antalet befintliga stationer. Den lägsta siffra som därvid noterades är 930 inv./station (Härnösand), den högsta 3 700 inv./ station (Stockholm). Genomsnit- tet för de 33 städerna blev 2 200 inv./sta- tion. Eftersom Stockholm, Göteborg och Malmö intar en särställning i antal inne- vånare räknades nämnda medelvärde ut även utan dessa. Detta är för de 30 reste- rande städerna endast 1700, således en minskning med 500 inv./ station. De inläm- nade svaren tycks tyda på att med ett ökat innevånareantal följer ett större underlag per station. Korrelationskoefficienten och re— gressionslinjerna har framtagits ur ett ma- terial i vilket Stockholm, Göteborg och Malmö ej ingår. Korrelationen mellan antal innevånare och underlag/station = 0,53.

Fråga 2

Vad anser stadsplanemyndigheter om anta- let försäljningsställen för drivmedel i sta- den?

För många; för få; ojämnt fördelade.

Av de redovisade svaren framgår att

• Sida 156
•  Original

knappa två tredjedelar av städerna (20 st.) anser att överetablering föreligger. Övriga fann antalet försäljningsställen vara rimligt.

Bensinstationsgator, ojämn fördelning av försäljningsställen anges i knappt hälften av svaren (14 st.). På denna fråga svarade 31 av de tillfrågade städerna.

Motiveringar till att antalet försäljnings- ställen anses för stort är trafiktekniska syn- punkter, för litet underlag samt för små stationer. Någon markant skillnad i frekvens mellan de tre orsakerna existerar ej. Ingen- dera av dem utesluter någon annan — olika kombinationer är således möjliga.

Fråga 3

Görs beräkningar av behovet av försälj- ningsställen för drivmedel i staden?

Nej; ja. Svaren fördelade sig på denna fråga lika, 17 st. nej och 16 st. ja. Anmärkningsvärt är att 8 städer ej utför beräkningar röran- de det lämpliga antalet försäljningsställen, trots att de har en uttalad uppfattning om att för många stationer är etablerade i sta- den.

Beräkningar, i de fall där sådana före- kommer, utförs vanligen i samband med översiktsplanering, sanering eller nybyggna- tion. Av de redovisade beräkningarna fram- går att stationerna förväntas sälja mellan 1 och 1,5 milj. l/år.

Fråga 4

Antal ansökningar om byggnadslov för för- säljningsställen för drivmedel som inkom 1969:

Av dessa har beviljats: Av antalet ansökningar kommer troligen att beviljas ytterligare:

Under 1968 inkom till de kommunala organen totalt 61 ansökningar. Av dessa hade 48 beviljats och därutöver väntades 6 bli beviljade. Avslag meddelades således endast i 7 fall (12 %). Sett mot bakgrund av fråga två förefaller antalet avslagna an— sökningar mycket ringa, emedan 20 städer ansåg att det redan fanns för många sta- tioner.

Söker staden främja nedläggning av olämp- ligt belägna eller omoderna försäljningsstäl- len för drivmedel?

Nej; ja.

29 av de tillfrågade svarade ja, 3 nej samt 1 inte alls på denna fråga.

Vanligen söker städerna erbjuda ersätt- ningslägen för de stationer som skall bort.

Fråga 6

Avsätts särskilda försäljningsställen för driv- medel vid upprättandet av nya stadsplaner/ byggnadsplaner?

Nej; ja. Om ja, gäller olika regler för sta- dens mark och mark i enskild ägo?

De inkomna svaren visar att 30 av stä- derna redan på planeringsstadiet sörjer för att drivmedelsförsäljningsställen skall finnas på lämpliga platser. De 3 återstående stä- derna har svarat nekande på denna fråga.

Av de städer som planerar för drivme- delsförsäljning är det ingen som anger att olika regler tillämpas för egen mark och mark i privat ägo.

Fråga 7

Vilken praxis tillämpas i staden för nyetable- ringar av försäljningsställen för drivmedel inom områden som nu ligger under stads- plan, byggnadsplan eller utomplan?

P. g. a. att merparten antingen missuppfat- tat frågan eller underlåtit att besvara denna kan ingen kommentar ges.

Fråga 8

Om försäljningsställe för drivmedel upplåts på allmän plats, vad gäller i fråga om:

upplåtelseform, tidsperiod för upplåtelse och avgift för upplåtelse?

Upplåtelseform: 13 städer upplåter över huvud taget ej allmän plats till försäljning av drivmedel. Av de återstående 20 utnytt- jade två tredjedelar (13) arrende, 1 svarade ej, och resterande 6 utnyttjade diverse olika förfaranden.

• Sida 157
•  Original

Tidsperiod: Bland de 19 städer vilka sva— rade, varierade längden på kontrakten myc- ket.

Ena ytterligheten representeras av att kon- traktet kan sägas upp med omedelbar ver— kan, den andra av att kontraktet gäller 25 år.

Avgiftsform: Avgift tas ut på flera olika sätt: fast avgift; avgift på markvärde; av- gift enbart p. g. a. omsättning; fast avgift plus en avtalad procent av omsättningen. Svaren visar att klara skillnader föreligger mellan de olika städerna i fråga om avgif- tens storlek.

Fråga 9 a

Hur fördelas tillgängliga platser mellan oli- ka etableringssökanden (märken, oljebolag, återförsäljare)?

Något urskiljbart mönster finns inte var- för svaren redovisas i katalog.

Borås: Om möjligt lika för alla

Eskilstuna: Genom omflyttningar

Falun: ——

Gävle: Viss hänsyn tas till representation i staden i förhållande till andel i oljemark- naden i landet. Viss hänsyn tas också till import över stadens hamn. Samarbete med staden stimuleras till undvikande av etable- ringar, som staden ej kan styra.

Göteborg: I huvudsak fördelas nytillkom- mande bensinstationsområden mellan olje- företagen.

Halmstad: Någon annan fördelningsprin- cip än anvisning av tomt i utbyte för station som av ett eller annat skäl önskas borttagen har hittills icke förekommit.

Hälsingborg: Samtliga etablerade bolag bör få en rimlig marknadsdel.

Härnösand: Fördelning har icke varit ak- tuell.

Jönköping: Genom anbud om ej särskilt förhandlingsläge föreligger.

Kalmar: Fördelning sker i samband med etablering av depå i stadens oljehamn.

Karlskrona: Det finns en tendens att ge de bolag företräde, som tar in sina varor över stadens hamn.

Karlstad: En jämn fördelning.

Kristianstad: I huvudsak i turordning ef- ter ansökningsdagen.

Linköping: I möjlig mån söker man er- hålla en lika och rättvis fördelning av plat- serna mellan de olika oljebolagen.

Luleå: Etablering i huvudsak i turord- ning efter anmält intresse.

Lund: Anbud eller i förekommande fall byte mot att olämplig station läggs ner.

Malmö: En allsidig märkesrepresentation inom staden.

Mariestad: Först inkomna ansökningen får bilda grund för förhandlingar med sö— kanden.

Norrköping: Fördelning sker till resp. bo- lag rned beaktande av importen över Norr- köpings hamn, antal försäljningsställen inom aktuell stadsdel samt stadens önskemål om nedläggning av olämpliga stationer.

Nyköping: Oljebolagen får ta initiativ till uppförandet av stationer, där stadsplanen medger detta.

Skellefteå: Största möjliga rättvisa i re- presentation har eftersträvats.

Solna: Drätselkammaren fördelar av sta- den disponerad mark efter förhandlingar med intresserade bolag.

Stockholm: För närvarande söker staden i första hand bereda ersättningslägen för stationer som måste nedläggas på grund av åtgärder från stadens sida. Den pågående utredningen väntas komma fram till vissa normer för den fortsatta fördelningen.

Sundsvall: De etableringssökande som bi- drager till att samtidigt minska antalet för- säljningsställen äger företräde.

Södertälje: I första hand anvisas mark för evakuering i andra hand för olämpligt belägna stationer. Nyetablering bedöms från fall till fall (har ej förekommit på senare år).

Umeå: För närvarande upplåtes tomter endast till bolag som innehar »olämplig» tomt som bör nedläggas. »Olämpligaste» tomtinnehavaren erbjudes först etc.

Uppsala: I turordning, varefter ansök- ningar inkommer.

Visby. Av byggnadsnämnden genom sam- råd med oljebolagen.

Vänersborg: I turordning efter ansökan.

• Sida 158
•  Original

Västerås: Genom visst turordningssystem. Framhållas kan att staden endast förhand- lar med bensinbolag och icke med enskilda personer som önskar etablera sig i bran- schen.

Växjö: Drätselkammaren gör fördelning- en och tar tillvara möjligheten att därvid åstadkomma sanering av olämplig station (t. ex. vid gatuvidgning).

Örebro: I regel diskuteras nytt läge som kompensation för något som går bort genom nya leder och sanering.

Östersund: Sker ej enl. någon egentlig turordning, då sökandena oftast har egen mark.

Fråga 9 b

Har staden under 1960-talet upplåtit mark för försäljningsställe för drivmedel på vill- kor att flera märken skall finnas represen- terade?

Alla städer har svarat på denna fråga. Endast vid etablering av 1 station har detta villkor gällt.

Fråga 1 0

Finns i stadens hälsovårdsstadga e. dyl. fö- reskrifter som hindrar eller försvårar en ut- vidgning av varusortimentet på försäljnings- ställen för drivmedel med t. ex. livsmedel, järn- och sportartiklar, husgeråd?

Svaren på denna fråga anger att 18 stä- der ej söker försvåra en sortimentsvidgning i någon riktning. 14 av de 15 återstående städerna lämnar ej återförsäljarna fria hän— der i detta avseende. De söker av hygie- niska skäl begränsa sortimentsbreddning på livsmedelssidan, utvidgning mot andra varu- grupper hindras ej. En stad svarade ej på frågan.

• Sida 159
•  Original

Antal stationer i 33 städer år 1969

Ant. sta- Inv. per

Stad Inv. 1/1—69 tioner station Omdöme betr. antal stationer Stockholm 756 697 204 3 709 rimligt antal, ojämn fördelning Göteborg 444 131 120 3 701 ojämn fördelning Malmö 256 134 134 1 910 för många Västerås 110 539 45 2 456 » » Uppsala 99 589 48 2 075 ojämn fördelning Norrköping 94 884 47 2 018 » »

rebro 89 140 42 2 122 många dåliga stationer Hälsingborg 81 451 46 1 771 för många Linköping 79 252 48 1 651 » » Gävle 72 704 36 2 019 tillfredsställande Borås 70 643 36 1 962 lagom antal, ojämn fördelning Eskilstuna 66 195 28 2 364 för många Sundsvall 63 595 41 1 551 » » Skellefteå 61 979 63 983 » » , ojämn fördelning Luleå 57 239 41 1 396 litet kundunderlag Solna 56 793 18 3 155 tillräckligt antal Södertälje 55 490 24 2 312 blivit färre om planl. skett Jönköping 54 312 36 1 508 för många Karlstad 53 877 29 1 858 — Umeå 53 137 36 1 476 lämpligt antal Lund 52 510 28 1 875 färre vore önskvärt Halmstad 46 748 30 1 558 för många Kristianstad 42 548 25 1 850 » » Kalmar 38 659 35 1 102 färre vore önskvärt Karlskrona 36 794 19 1 937 —— Växjö 34 308 16 2 144 för många Falun 34 142 24 1 423 » » Nyköping 31 717 18 1 762 ojämn fördelning Härnösand 27 015 29 932 för många Östersund 26 876 22 1 222 tillräckligt antal, ojämn fördeln. Vänersborg 20 262 17 1 192 behovet täckt Visby 18 901 15 1 260 för många Mariestad 16 166 10 1 617 ojämn fördelning SOU 1970: 24 155

• Sida 160
•  Original

Av departementssekreterare Stanislaw Patek

Utbildning i statlig regi av serviceperso- nal förekommer endast i begränsad om- fattning. Överstyrelsen för yrkesutbildning, som upphörde 1964, startade kurser för personal vid bensinstationer med tillhöran— de smörj- och tvätthallar (normalplan A: 70). Dessa kurser, som bedrivs inom ra— men för arbetsmarknadsutbildning och allt— så är av omskolningskaraktär, har numera, liksom överstyrelsens verksamhet i övrigt, övertagits av Skolöverstyrelsen. Kursen om— fattar 12 arbetsveckor med i genomsnitt 42,5 lektioner varje vecka. De ämnen som ingår är motorkännedom med fordonstek- nik, yrkesräkning och yrkesekonomi, varu- kännedom, försäljningsteknik, yrkeshygien och arbetslagstiftning. En stor del av tiden ägnas åt praktiska tillämpningsövningar.

Dessa omskolningskurser, under vilka ut- bildningsbidrag från arbetsmarknadsstyrel— sen utgår till deltagarna, har ägt rum i Borås, Karlstad, Kungälv, Trollhättan, Umeå och Ängesviken. 1960 anordnades tre kurser, 1961 fem," 1962 tre, 1963 två, 1964 sex, 1965—1967 fem per år och 1968—1969 fyra per år.

Skolöverstyrelsen har vidare utfärdat lä- roplan för verkstadsskola för fordonsmeka— niker, avsedd att tillämpas vid kommunala och landstingskommunala yrkesskolor (UYl 66:36). Kurstidens längd är två normal- läsår, uppdelade på fyra terminskurser. Me- ningen är att eleverna skall ges sådana kunskaper och färdigheter som krävs för

att som anställd mekaniker med ledning av fabrikants anvisningar självständigt kun- na utföra de vanligast förekommande re- parationsarbetena. Utbildningen skall ock- så ge vissa insikter i företagsekonomi. In- om omskolningsverksamheten anordnas vi- dare två varianter (A: 239 och A: 133) av den sistnämnda kursen, vardera omfattan- de 72 veckor. Ett fyrtiotal sådana kurser per år äger rum över hela landet. Dessutom förekommer i begränsad omfattning en för- kortad version (A: 50) på 48 veckor. Alla dessa kurser är alltså avsedda för utbild- ning av fordonsmekaniker och får i regel anses alltför omfattande för serviceperso- nal på bensinstationer.

Utbildning i mer organiserad form bedrivs av samtliga oljeföretag med undantag av Svenska Uno-X, Din-X och Svenska Fina. Den äger rum i företagens egen regi. Som lärare tjänstgör dels personal i företagens tjänst, dels utomstående, av vilka åtskilli— ga representerar leverantörer till företagen. Tonvikten är lagd på utbildning av stations— innehavare/ föreståndare och i viss mån förs- temän. De flesta företag ägnar mindre ut- rymme i sina utbildningsprogram åt övrig servicepersonal, och åtskilliga av dem kan knappast sägas bedriva någon skolning av denna grupp. Här nedan följer en översikt av den utbildning som bedrivs på de olika företagen.

Esso har för sina återförsäljare och förste- män en utbildning, som är uppdelad på fem

avsnitt: produktteknik, personaladministra- tion, företagsekonomi I och II samt biltek- nisk servicekurs. Varje delkurs varar en vec- ka, och hela utbildningen behöver inte full— göras i ett streck. Om möjligt skall den som vill bli återförsäljare hos Esso gå igenom denna femveckorsutbildning innan kontrakt tecknas. Den är avsedd också för blivande stationschefer på någon av Essos egna sta- tioner. För den sistnämnda gruppen tillkom- mer ytterligare en kurs på en vecka i redo- visningsteknik och dessutom praktik på ser- vicestation, som drivs av en erfaren stations- chef, i omkring en månad. Samtliga dessa kurser är öppna även för andra än nytill- trädande återförsäljare. Vidare anordnar fö- retaget däckkurser och batterikurser, varde- ra omfattande två dagar och i första hand avsedda för återförsäljarna.

För servicepersonalen finns tre kurser: en bilteknisk kurs på tre veckor, en broms— kurs och en framvagnskurs, vardera på 14 dagar.

Undervisningen, utom däck- och batteri- kurserna, äger rum vid Essos serviceskola i Sundbyberg. Skolan bedriver också viss kor- respondensundervisning och lokalt förekom- mer dessutom endagarskurser för återför- säljare, i huvudsak i försäljningsteknik och varuexponering.

Samtliga elever erhåller fri lunch alla kursdagar. Resebidrag för varje samman— hängande kursperiod utgår för resa i 2:a klass järnväg (gäller samtliga företags reseer— sättningar, där ej annat angivits) från hem- orten till Stockholm och åter. Elever bosatta utanför stockholmsområdet erhåller ett trak- tamente på 40 kr. per dag.

För deltagarna i återförsäljarkurserna ut- går ingen ersättning för förlorad arbetsför— tjånst. Direkt Essoanställda elever erhåller emellertid full lön under kurstiden. För ser- vicepersonalen utbetalas 150 kr. per vecka som delkompensation för förlorad arbets— inkomst. I de flesta fall erhåller de också ett bidrag från sin arbetsgivare. De service- män som är anställda på Essos egna sta— tioner erhåller full lön.

I regel anordnas varje är fem återförsäl— jarkurser med omkring 12—15 deltagare i

varje, två däckkurser och en batterikurs för ca 20 elever vardera. Den biltekniska kurs- en för servicepersonal äger rum i regel fyra gånger per år med ungefär 10 deltagare i varje. Dessutom arrangeras tre bromskurser och fem framvagnskurser per år. I varje så- dan kurs deltar åtta elever.

Antalet personer som genomgått någon Esso—kurs var under åren 1968 och 1969 omkring 220 per år. För 1970 uppskattar man denna siffra till ca 270.

Shell, som även svarar för utbildningen av anställda på Koppartrans, anordnar åtta gånger per år fyraveckorskurser för stations— innehavare, s. k. företagsledarkurs. Även förstemännen på stationerna kan få deltaga i dessa, liksom servicepersonal i övrigt. Tyngdpunkten i denna kurs ligger på för— säljnings— och ekonomisidan, men dessutom ingår service- och produktkännedom. Kur- sen skall avverkas i ett sammanhang och är obligatorisk för nytillträdande stationsinne- havare. I övrigt har man en teknisk kurs, kallad Servishell, vilken omfattar två veckor och är avsedd för mer kvalificerad personal som sysslar med servicearbeten, alltså både innehavare och kollektivanställda. Förestån- darna på Shells egna stationer går igenom samma utbildning som stationsinnehavarna. Redan etablerade stationsinnehavare delta- ger i kurserna, och Shell räknar med att år 1973 kommer samtliga innehavare av ser- vicestationer med en årlig försäljning av över 500 m3 bensin att ha bevistat företags- ledarkursen. Kurserna avslutas med exa- mensprov.

Man avser att fr.o.m. 1970 utvidga un- dervisningsverksamheten med två nya kur- ser, en bromskurs och en bilelektrisk kurs, om vardera en vecka. Dessa är avsedda för innehavare och kvalificerade servicemän. Dessutom kommer man att ordna fortbild- ningskurser (refreshment) på en vecka, till vilka de som fullgjort företagsledarkursen resp. Servishellkursen kommer att kallas tre år efter avslutad utbildning. Därutöver pla- neras en kurs för kassa— och övrig butiks— personal. En fortlöpande lokal utbildning av servicepersonalen äger också rum. Lä- rare är distriktschefer och motoringenjörer

• Sida 162
•  Original

inom företaget, och tyngdpunkten är lagd på försäljning, service och produktkänne- dom.

Det finns en Shell-skola i Stockholm och en i Göteborg. Bolaget betalar ersättning för resa från hemorten till kursorten och åter. De deltagare i företagsledarkursen, som inte bor på kursorten, erhåller fri logi, frukost och lunch och därtill utgår ett dygns- traktamente på 26 kr. Härutöver lämnas ett ekonomiskt bidrag på upp till 2 000 kr. Ser- vishelleleverna får helt fri kost och logi men inget övrigt ekonomiskt bidrag från bolaget eftersom det förutsätts att de erhåller ordi- narie lön från den stationsinnehavare, hos vilken de är anställda. Till servicemän, som är anställda direkt av Shell utgår full lön under utbildningen.

I varje företagsledarkurs deltar i genom- snitt 12 personer. Övervägande delen utgörs av stationsinnehavare. I en Servishellkurs deltar i regel 6 elever, liksom i framvagns- kursen.

År 1968 deltog 200 anställda i någon form av undervisning. För 1969 var mot- svarande siffra 306 och för 1970 beräknas den till ca 420 personer. Man räknar med att det om några år kommer att röra sig om ungefär 500 personer.

Texaco anordnar sedan 1967 treveckors företagsledarkurser, till vilka föreståndarna på större s.k. fullservicestationer inbjuds att deltaga. Dessa kurser är avsedda också för bolagets egna representanter på fältet. Kurserna är uppdelade i tre avsnitt om vardera en vecka med uppehåll mellan var- je. Huvudvikten är lagd på utbildning i lön- samhetsstyrd marknadsföring och personal- ledning, och några tekniska avsnitt ingår inte.

Utbildning äger rum i internat i olika delar av landet (hotell, kursgårdar). Del- tagandet är frivilligt. I varje kurs har man omkring 30 elever, och sedan starten 1967 har c:a 180 personer besökt kurserna, var- av ungefär 125 återförsäljare och resten re- presentanter. Vid planeringen och genomfö- randet av utbildningen har Texaco samar- betat med Mercuri-Institutet. Bolaget beta- lar resor, kost och logi för deltagarna, men

några bidrag i övrigt utgår inte. Man an- ordnade under 1969 en repetitionskurs på tre dagar för en del av de återförsäljare och representanter, som tidigare bevistat företagsledarkursen.

För föreståndare på andra än de s.k. fullservicestationerna ordnas f.n. tre—fyra gånger per år lokala utbildningskonferenser, omfattande c:a fyra timmar inom ämnesom- rådena marknadsföring och Säljteknik.

Texaco anordnar för närvarande inga kur- ser för servicepersonalen på bensinstationer- na. I företagsledarkursen ingår dock ett av- snitt om hur man utbildar egen personal.

Inom BP bedrivs utbildningen i huvudsak vid den s. k. BP-skolan i Stockholm. I av- sikt att ha en »reserv» av färdigutbildade återförsäljare, som är kompetenta att ta över en ledigbliven station, ordnar bolaget fyra- veckorskurser. Mellan 60 och 70 procent av eleverna består av s.k. bästemän på BP-stationema, alltså de bland den kollek- tivanställda personalen som bedöms som mest lämpade att själva sköta en station. Denna utbildning, som fullgörs i ett sam- manhang, är koncentrerad till försäljnings- och produktkunskap och administration. Vissa tekniska kunskaper förmedlas också, bl. a. i däck- och batteriservice och förgasar- kännedom. BP:s blivande konsulenter får också gå ut denna fyraveckorskurs eller del därav.

För redan etablerade innehavare finns en enveckokurs. Under denna behandlas kon- trakts-, försäkrings-, avtals— och personalfrå- gor samt administration. Från och med hös- ten 1969 organiseras en särskild kurs för stationscheferna på sådana BP—stationer som bolaget driver i egen regi. Även biträdande stationschefer, som i regel är kollektivan- ställda, skall få gå denna kurs.

Vidare förekommer en tredagars s.k. au- toshopkurs, avsedd för återförsäljare som på sina stationer säljer TBA och andra va- ror med större eller mindre anknytning till bilismen.

Inga egentliga examensprov förekommer vid någon av kurserna.

Någon central utbildning av den kollek- tivanställda stationspersonalen förekommer

• Sida 163
•  Original

för närvarande inte men två försökskurser om fyra dagar kommer att genomföras un- der första delen av 1970. Om de ger ett positivt resultat avses denna utbildningsverk- samhet byggas ut i snabb takt. Detta över- låtes på BP:s konsulenter och sker vid en- staka s. k. stationsträffar, i regel på kvälls— tid. Även stationsinnehavarna förutses med- verka i utbildningen av sina anställda.

Till deltagarna i fyraveckorskurserna ut- går ett stipendium på 475 kr. per vecka. De får dessutom fri logi, frukost och lunch samt resa från hemorten till Stockholm och åter. Eleverna i enveckokursen och i auto- shopkursen erhåller fri kost och logi och bolaget står för den del av resekostnaden som överskrider 100 kr. I övrigt utgår ingen ersättning. Stationscheferna avses få fritt vivre och full lön, och man överväger också att ge dem ett mindre dagligt belopp.

Antalet fyraveckorskurser per år varie- rar något med hänsyn till behovet men bru- kar numera hålla sig till två är tre, liksom autoshopkurserna. I genomsnitt förekommer sex enveckokurser årligen, och man förmo— dar att det blir två stationschefskurser per år.

BP-skolans lokaler är avsedda för tolv elever, och det är också det antal som man strävar efter att hålla vid varje kurs.

År 1968 deltog 145 personer i olika utbildningsaktiviteter. 1969 var siffran 136 och för 1970 beräknas den bli ca 150.

Gulf har för sina återförsäljare dels en grundutbildning på två veckor, dels en s.k. företagsledarkurs som varar en vecka. Kur- serna, som i regel inte fullgörs i ett sam- manhang, står öppna för både nytillträdan- de och äldre stationsinnehavare med före— träde för de förstnämnda. En serviceman på någon Gulfstation, som bedöms som lämplig att i framtiden ta över en station, kan också få ta del i kursen. Grundutbild- ningen innefattar allmän information om branschen, produktkännedom, försäljnings- teknik, personalfrågor och kunskaper i hur återförsäljaren utbildar sin egen personal. I företagsledarkursen ingår elementär före- tagsekonomi, lönsamhetskalkyler och ba— lansanalys. Kurserna — i genomsnitt sex

per år — äger rum på hotell i Stockholm, Göteborg och Malmö med tio—tolv elever i varje. Deltagarna får fri resa, fri bostad och de som bor utanför kursorten får också ett traktamente på 35 kr. per dag.

För den kollektivanställda personalen an- ordnas lokalt endagskurser i produktkän— nedom och Säljteknik. Ingen teknisk utbild— ning för stationsinnehavare eller serviceper- sonal förekommer.

Inom Gulf deltog 1968 67 personer i någon form av utbildning, 1969 ca 150 personer och för 1970 bedöms siffran bli ungefär 230. Häri är deltagande i endags- kursema inte inräknat.

Nynäs finner det önskvärt att nytillträ- dande återförsäljare hos företaget går ige- nom den s.k. återförsäljarkurs I, som va- rar en vecka. Detta gäller även om den ny- anställde varit föreståndare hos ett annat bolag. Kursen anses vara tämligen allmänt hållen och omfattar administration, ekono- mi, försäljning och varukännedom. Vidare- utbildningen äger rum i den s.k. återför- säljarkurs II, som är uppdelad i tre del- kurser, omfattande bl. a. serviceutveckling, lönsamhetskalkyler, avtalsfrågor och för— säljningsteknik, inkl. tillbehörsförsäljning. Varje del varar två dagar. Stationscheferna på Nynäs egna stationer deltar i samma ut— bildning.

Nynäs hade tidigare en fyradagars all- män servicekurs för kollektivanställd sta- tionspersonal, men den tekniska utbildning- en sker nu istället på s.k. servicekurser, vid vilka kunskaper meddelas inom något av följande områden: däck, batteri, ljus, fram- vagn, rostskyddsbehandling, bilens elektris- ka system, bromsar. Längden på kurserna varierar mellan 1 ä 2 dagar och en vecka. De flesta deltagarna är servicemän på sta- tionerna. Skriftliga uppföljningsprov före- kommer på en del av dessa kurser. Servi- cekursema genomförs oftast i samråd med bolagets leverantörer, som för längre kur- ser tar ut en viss avgift. Nynäs står för en tredjedel av denna, medan återförsäljare, vars personal deltar, får betala återstoden. För anställda på sådana stationer som drivs i egen regi betalar Nynäs alla kostnader och

• Sida 164
•  Original

lön under utbildningstiden. Äger en kurs rum utanför hemorten tillkommer trakta- mentersättning enligt företagets sedvanliga normer.

Återförsäljarkurs I anordnas sex gånger per år med 8—10 elever varje gång vid Nynäs serviceskola i Bromma. Dit förläggs mestadels också de servicekurser, som äger rum i Stockholm. Övriga sådana kurser försiggår lokalt i olika delar av landet på pensionat och konferenshotell. När det gäl- ler återförsäljarkurs I och 11 står bolaget för resor, mat och logi. Däremot utgår ing— et traktamente eller annan ersättning. Be- träffande servicekurserna se ovan. I varje återförsäljarkurs II, som äger rum tre gång- er per år, är 25 elever med. Ca 45 service- kurser hålls årligen.

1968 deltog 85 personer i återförsäljar- kurserna, 1969 deltog 93 och för 1970 be- räknas 115 deltagare. I servicekurserna del- tog ca 200 elever per år under 1968 och 1969, och antalet under 1970 uppskattas till 250.

OK, som numera praktiskt taget helt har självbetjäning på sina stationer och vars per- sonal till skillnad från övriga oljebolags nästan utan undantag är anställd av före- taget, låter så gott som samtliga anställ- da genomgå någon form av utbildning.

Det är önskvärt att en nyanställd sna- rast efter det han eller hon börjat på nå- gon av OK:s stationer går igenom den s.k. serviceskolan _ en korrespondens— kurs på fem brev. Detta gäller alla yrkes- kategorier: servicemän, kassörer och kassör- skor, stationsvärdinnor, extrapersonal och andra. Lokal introduktionsutbildning före- kommer också på en del bilvårdsanlägg- ningar eller i de regionala föreningarnas regi.

Efter en tids anställning har man möjlig- het att deltaga i en rad Specialkurser för olika befattningar inom exempelvis det tek- niska området eller inom försäljning eller redovisning. En allmän grundkurs främst för kassapersonalen finns också. Dessa kur- ser genomförs regionalt men organiseras av GK:s centrala utbildningsavdelning. De äger rum på olika hotell, kursgårdar eller sam-

lingslokaler runtom i landet och varar mel- lan två och fem dagar.

Servicepersonalen kan växla mellan olika arbetsuppgifter på en bilvårdsanläggning. Därför kan också t.ex. en smörjare eller en gummimakare gå kurser avsedda för bil- elektriker och vice versa.

Rekryteringen till befattningar som sta— tionsföreståndare sker till mycket stor del bland servicepersonalen. En anställd som bedöms lämpad för befordran inom före- taget får deltaga i en enveckas kurs för stationsföreståndaraspiranter. som äger rum i Stockholm. Denna utbildning har när- mast informationskaraktär och avser att ge en orientering om hur en station sköts. Den skall framförallt vara ett incitament till vi- dare självstudier, som ofta bedrivs vid t. ex. Hermods. OK betalar kostnaderna för var- je anställd som med godkänt resultat ge- nomgått en korrespondenskurs om den be- döms vara till nytta för vederbörandes ar- bete. Efter aspirantkursens slut återgår del- tagarna till sina vanliga arbeten, och när en lämplig föreståndarbefattning blir ledig kan de söka denna. Det bör dock påpekas att en genomgången sådan kurs inte på nå- got sätt automatiskt medför att man i sinom tid blir stationsföreståndare. Likaså kan en person som inte deltagit i aspirantkursen få en dylik anställning.

För en antagen föreståndare finns en fjortondagarskurs, som hålls i Stockholm. Det är en allmänt hållen kurs, som spän- ner över ett stort område. Bl. a. ingår kun- skaper om inköp, beställningar, försäljning, personalfrågor, arbetsledning, produktkän- nedom, avtalsfrågor, lönsamhet och en del tekniska spörsmål. I första hand för sta— tionsföreståndarna har man nyligen in- rättat fyra s.k. specialkurser: marknads— föring (fyra dagar), drift- och lönsamhets- frågor (tre dagar), arbetsledning (två gång- er å tre dagar med 4—6 veckors uppehåll) och personaladministration (tre dagar). För att få deltaga i dessa kurser, som äger rum i Stockholm, krävs dock vissa förkunska- per, som lämpligen inhämtas per korrespon- dens.

Aspirantkurser förekommer två till tre

• Sida 165
•  Original

gånger per år med ca 15 deltagare i varje, liksom fjortondagarskurserna, i vilka unge— fär tjugo elever varje gång deltar. Man avser att årligen genomföra två av var och en av specialkurserna med femton—tjugo deltagare i varje.

Alla deltagarna i OK:s kurser erhåller reseersättning, fritt vivre och ett belopp på 5 kr. per dag.

Sammanlagda antalet kursdeltagare var 1968 ca 500 stycken, 1969 ca 650 och 1970 beräknas det bli omkring 725.

De större lokalföreningarna, i synnerhet OK-Stockholm, bedriver en viss egen ut- bildning av varierande slag i samarbete med huvudkontorets utbildningsavdelning.

Mobil Oil låter alla sina nyanställda återförsäljare genomgå företagets s.k. ser- viceskola, belägen i Danderyd. Detta skall i princip ske före anställningens början och om det av någon anledning inte kan bli av då sker det under alla omständigheter inom sex månader. En person som skall tillträda som stationsinnehavare utan att ha föregående branscherfarenhet praktiserar under en månad i olika funktioner på en bolagsdriven station innan han släpps fram till kursen.

Serviceskolan omfattar två veckor, som görs i ett sammanhang. Försäljningsteknik, stationsutrustning, personalvård och arbets- ledning, produktkännedom, redovisning, för- säljningsanalys, driftsanalys och kreditaffä- rer är de ämnen som studeras. Förstemän eller andra kollektivanställda, som bedöms kunna bli återförsäljare i framtiden, upp— muntras att delta. Stationscheferna vid de stationer som bolaget driver i egen regi går också igenom denna utbildning. I deras fall tillkommer en kontinuerlig vidareutbild— ning varje år.

Antalet kurser per år brukar vara sex med i genomsnitt tio deltagare i varje.

Till deltagarna utgår reseersättning, och de erhåller logi, frukost och lunch samt ett dagtraktamente på 30 kr. för dem som inte bor i Stockholm med omnejd.

Ingen central utbildning av serviceper— sonalen förekommer. Distriktscheferna i vart och ett av de tolv Mobildistrikten

som landet är indelat i anordnar ibland ut- bildningskvällar.

Vissa av bolagets leverantörer anordnar egna kurser.

Mobil organiserar regionalt särskilda två- dagars aktiviseringskurser i ämnen inom

ensinstationsområdet, på vilka utveckling-

en gått särskilt snabbt framåt. Antalet så. dana kurser är 8—10 per år med ca 15 deltagare i varje.

Man beräknar att siffran för personer som utbildas av Mobil uppgår till årligen ungefär 60 för åren 1968, 1969 och 1970 plus ytterligare uppemot 150 som är med i tvådagarskursema varje år.

Inom Murco samlar distriktscheferna då och då stationsinnehavama och ibland för- stemännen inom sitt distrikt eller del därav till genomgångar. Vid dessa anlitas ofta utomstående expertis. En nytillträdande fö- reståndare utan större branschkännedom får praktisera en vecka—fjorton dagar på en större Murco-station, och under den första tiden hjälper distriktschefen honom också med att komma in i arbetsuppgifterna.

Inom Svenska Uno-X förekommer ingen utbildningsverksamhet. En tillträdande fö- reståndare som har mindre branschvana får praktisera två—fyra veckor på någon av de större Uno-X-stationerna. Han får under denna tid logi av bolaget och lön av föreståndaren på stationen.

Din-X bedriver ingen form av utbild— ning.

Svenska Fina har för närvarande ingen utbildningsverksamhet men avser att i fram- tiden i egen regi utbilda såväl serviceperso- nal som återförsäljare.

Transportarbetareförbundet har efterlyst en utbildning, som är anpassad till de fak- tiska arbetsuppgifter som numera förekom- mer på dagens bensinstationer. Man fram- håller att många kvalificerade servicear— beten, som tidigare i huvudsak utfördes på bilverkstäder, i allt större utsträckning nu bedrivs på bensinstationer. Den rent för- säljningstekniska sidan på en bensinstation har också utökats. En allmängiltigt veder— tagen utbildning av bensinstationsarbetare skulle ge dessa möjligheter att klara en än—

• Sida 166
•  Original

nu mer komplicerad bilservice; den skulle öka deras varukännedom och förbättra för- säljningstekniken. Man skulle kunna tänka sig en gemensam grundutbildning inom hela transportarbetarområdet, påbyggd med en specialisering. En tidig körkortsutbildning, gärna redan i skolan, skulle vara värdefull.

Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund och transportarbetareförbundet har disku- terat lämpligheten av att bilda en yrkes- nämnd, som bl. a. skulle utreda utbildnings— behovet och handlägga därmed samman- hängande frågor. Parterna har vidare enats om att man som en första åtgärd avseen- de yrkesutbildningen borde inleda överlägg— ningar med Arbetsmarknadens Yrkesråd i syfte att erhålla dess medverkan vid en kartläggning av branschens yrkes- och ut- bildningsbehov.

• Sida 167
•  Original

Av departementssekreterare Stanislaw Patek

Försäljning av andra varor än drivmedel utgör numera en viktig del av verksamhe- ten vid åtskilliga service- och bensinstatio- ner. I många fall kan produkterna hänföras till TBA, åtminstone om man tolkar detta begrepp i dess vidaste bemärkelse. På ett ständigt ökande antal stationer förekommer emellertid också försäljning av andra pro- dukter — olika former av livsmedel och dag- ligvaror.

Handeln med livsmedel faller i första hand under livsmedelsstadgan av den 2l december 1951 med därefter gjorda änd- ringar. Enligt denna stadgas 1 5 1 mom. förstås med livsmedel »varje till förtäring av människor avsedd vara, som tillför krop— pen näringsämne samt icke, enligt vad där- om är särskilt stadgat, är att hänföra till lä- kemedel. Spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror, vilka icke pläga förtäras i obearbetat skick och i allmänhet användas endast vid fabriksmäs- sig och därmed jämförlig livsmedelsfram- ställning, hänföras dock icke enligt denna stadga till livsmedel.»

Stadgan innehåller också bestämmelser om att den lokal där livsmedel skall för- säljas, beredas eller lagras, skall godkännas av lokal hälsovårdsnämnd. Det finns möj- lighet att på grundval av inlämnade rit— ningar få ett förhandsbesked om möjlighe- terna för godkännande.

En viktig inskränkning finns emellertid i livsmedelsstadgans 8 &. Av den framgår

att en lokal där man endast saluför livsme- del som är så förpackade att det innebär nödigt skydd mot förorening, lukt och an- nan påverkan utifrån inte kräver godkän— nande av hälsovårdsnämnden. Det innebär alltså att det är tillåtet att sälja t. ex. kon- server, kaffeburkar, karameller i väl tillslut- na cellofanpåsar i lokal som inte god- känts av hälsovårdsnämnd. Sådana varor kan följaktligen försäljas i direkt anslut- ning till bensinförsäljningsdisken och av samma person som svarar för påfyllande av bensin och olja. Däremot kan exempel— vis bröd, även om det är förpackat i pap- persfodral, inte säljas under dessa beting- elser. De nu förekommande emballagesor— tema för bröd anses inte ge något effektivt skydd.

Vill man på en bensinstation gå ett steg längre och saluföra oförpackade livsmedel eller mindre välförpackade varor måste det- ta äga rum i en lokal som godkänts av hälso— vårdsnämnd. Den grundläggande bestäm- melsen för detta är, enligt livsmedelsstad- gans 10 5, att en sådan lokal skall vara lämplig för sitt ändamål och fylla skäliga hygieniska krav.

Dessa lokaler kan antingen utgöras av speceriaffär eller kiosk. När det gäller ben- sinstationer är det senare alternativet det vanligaste.

Försäljningen från kiosker regleras genom medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma råd och anvisningar rörande

kioskhandel med livsmedel, utfärdade den 11 maj 1962 samt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar angående anordning, beskaffen- het och inredning av kiosker för varuför- säljning från december 1961.

Kioskema indelas i fyra typer, och anvis- ningarna omfattar bestämmelser om stor- lek, planering, inredning, belysning, vatten och avlopp, lagerutrymmen 0. s. v. för des- sa. Kraven är störst för typ A och lägst för typ D.

Typ A, s. k. allmän livsmedelskiosk

Denna typ finns i två varianter. I den första tillhandahålles, med eller utan bered- ning, vissa livsmedel och färdiglagad mat, t.ex. korv, hamburgare, bröd, kroppka- kor, fisk, potatis, potatismos, pommes frites, våfflor, buljong, kaffe och dylikt.

I det andra slaget säljes, med eller utan beredning, mjukglass, lösglass, förpackad glass, fettemulsion och därmed jämförliga produkter samt andra konfektyrer, frukt, kex, alkoholfria drycker och dylikt.

Dessa båda typer får kombineras utan mellanvägg i den mån annan lagstiftning medger detta. Generellt bör dock varma och kalla varor hållas åtskilda.

Typ B, s. k. korvkiosk

I en sådan tillhandahålles enbart kokt, grillad eller stekt ostyckad korv med till- hörande bröd och senap eller annat smak- sättningsmedel samt läskedrycker i engångs- glas. Glass, som är förpackad, får också säljas om annan lagstiftning så medger.

Typ C, 5. k. glasskiosk

Denna typ avser försäljning men ej be- redning av enbart glass samt kexstrutar och liknande tillbehör.

Typ D, s. k. konfektyrkiosk

Från denna kiosk saluföres endast ett begränsat varusortiment. Konfektyrer och kex skall vara förpackade eller tillhanda— hållas direkt från skyddad förvaringsplats, och de alkoholfria dryckerna får utlämnas endast i originalförpackning.

Redan nu förekommer också lokaler som

kan betecknas som speceributiker i anknyt- ning till bensinstationer. Härför krävs alltså att lokalen godkänts av hälsovårdsnämnd.

Eftersom livsmedel inte skall kunna på- verkas av lukt eller smuts från den del av verksamheten, som omfattar bensin- och 01- jeförsäljning, måste denna och livsmedels- försäljningen hållas skilda. En lokal för den sistnämnda delen av verksamheten kan lig- ga i anslutning till bensinkassan men mås- te vara skild från denna genom en vägg, av glas eller annat material. Teoretiskt sett fö— religger möjlighet för att samma person som fyller på bensin och tar hand om betal- ningen för denna också sköter kiosken el- ler speceriaffären. I praktiken torde det- ta emellertid ställa sig mycket svårt efter- som det förutsätter att vederbörande iakttar tillbörlig hygien och t.ex. tvättar sig när han eller hon fyllt på bensin och skall sälja något från kiosk — eller speceriavdelningen. Veterinärstyrelsen anser för sin del att det rör sig om två skilda funktioner och finner det olämpligt att de förenas.

De statliga centrala instanser, som ut- övar tillsyn över livsmedelshandeln är so- cialstyrelsen, veterinärstyrelsen, arbetar- skyddsstyrelsen och statens institut för folk- hälsan. De två förstnämnda har en samar- betsdelegation, i vilken ingår representan— ter för den sistnämnda.

Det bör emellertid påpekas att varje kom- mun äger rätt att ha egna kompletterande bestämmelser för livsmedelshandeln och att man utövar tillsyn över denna inom den egna kommunen, i regel genom hälsovårds- nämndema. Sådana egna bestämmelser åter- finns i s.k. livsmedelsordningar, antagna av fullmäktige.

Livsmedelsstadgekommittén, som tillsat- tes 1963 för en översyn av livsmedelslag- stiftningen, har lagt fram förslag som, om de antas, i viss utsträckning kommer att medföra ändringar i de bestämmelser som nu reglerar försäljningen av livsmedel vid bensinstationer.

Utredningen föreslår en omarbetad livs- medelsstadga och utvidgar i denna bestäm— melserna om livsmedelslokaler. Härmed skall avses varje lokal som är inrymd i en

• Sida 169
•  Original

byggnad och som huvudsakligen är avsedd för stadigvarande hantering av livsmedel och vidare sådant utrymme som brukas i sam- band med livsmedelshantering eller på annat sätt kan vara av hygienisk betydelse för denna. Undantagsklausulen i 8 5 i 1951 års stadga avseende försäljningslokaler med en- bart förpackade livsmedel föreslås alltså ut- gå. Det bör observeras att fast men inte flyttbar kiosk skall räknas till kategorin livs- medelslokal i byggnad.

Ett nytt ämbetsverk, livsmedelsstyrelsen, föreslås ersätta den nuvarande veterinär- styrelsen. Det nya verket skall utfärda fö- reskrifter i fråga om den hygieniska beskaf- fenheten och skötseln av livsmedelslokal samt dess inredning och utrustning. Avsik- ten är vidare att statens planverk efter sam- råd med livsmedelsstyrelsen skall meddela föreskrifter om inrättande av livsmedelslo- kal i byggnad. En livsmedelslokal skall inte få tas i bruk förrän den och dess inredning färdigställts och därefter godkänts av sådan myndighet som livsmedelsstyrelsen bestäm- mer.

Livsmedelsstadgekommittén föreslår vida- re att om livsmedel säljs utomhus, från flyttbar kiosk, i livsmedelsautomat eller överhuvudtaget på annat ställe än i livs- medelslokal skall sådan omsorg och var- samhet iakttagas att varorna inte blir otjän- liga till människoföda. Livsmedlen skall va- ra förpackade eller på annat sätt tillfreds- ställande skyddade mot förorening eller an- nan menlig påverkan. Särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnd skall dessutom krävas för sådan handel som inte bedrivs i livsmedels- lokal.

Utredningen anför i samband med frågor- na om s. k. utomhus- och kringföringshan- del att det ofta förekommer liknande for- mer av livsmedelsförsäljning. Dit räknas också, även om den betecknas som mer permanent, inomhusförsäljningen av korv, glass, konfektyrer, läskedrycker och lik- nande varor på bensinstationer. Dessa lo- kaler kan inte, anser man, klassificeras som livsmedelslokaler, eftersom de i huvudsak är avsedda för helt andra ändamål än livs- medelshantering. Särskilda krav kommer i

detta sammanhang att ställas på erforderli— ga kyl-, frys- eller uppvärmningsanordningar för livsmedlen och tillgång till vatten. Per- sonal som handhar livsmedlen på dessa ställen måste i likhet med all personal som är sysselsatt med livsmedelshantering ha lätt tillgång till toalett med anordning för tvätt- ning av händerna. Livsmedelsstadgekommit- tén anser att den livsmedelsförsäljning som sker på andra ställen än i livsmedelslokaler i så stor utsträckning som möjligt bör äga rum under lika tillfredsställande hygieniska förhållanden som vid försäljning i fasta lo- kaler.

Då försäljning av livsmedel på en ben- sinstation äger rum i ett avskilt utrymme, som är huvudsakligen avsett för detta än- damål, bör bestämmelserna om livsmedels- lokaler tillämpas. I sådant fall skall alltså inte särskilt tillstånd till handeln krävas.

den 8 december 1969

Arbetsdomstolens dom meddelad i Stockholm

Kärande och gensvarande: Svenska Esso aktiebolag, Stockholm.

Ombud: advokaten Per-Axel Weslien, Stockholm.

Svarande och genkärande: Sveriges bensinhandlares riksförbund, Stock- holm.

Svenska Esso aktiebolag (Esso) försäljer i Sverige diverse oljeprodukter, såsom ben- sin och andra motorbränslen, samt biltillbe- hör och åtskilliga andra artiklar. Bolagets detaljförsäljning sker huvudsakligen vid ser- vice- och bensinstationer. Vissa sådana drivs av Esso i egen regi, varvid förståndare och annan personal vid stationen är anställda hos Esso. I allmänhet ombesörjs dock de- taljdistributionen av bensinstationsinneha- vare med egen anställd personal.

Flertalet bensinstationsinnehavare — hos Esso och hos andra oljebolag — är anslutna till Sveriges bensinhandlares riksförbund (SBR). Aktivt medlemskap i SBR kan vin- nas av varje person eller företag, som till allmänheten distribuerar bensin, andra mo- tordrivmedel och övriga petroleumprodukter samt för allmänheten yrkesmässigt utför ser- vicearbeten och liknande på motorfordon. SBR har enligt sina stadgar till ändamål, bland annat, att tillvarata medlemmarnas in- tressen rörande avtals- och kontraktsvillkor och förhållandet i övrigt till oljebolagen.

Detta gäller oavsett vilken rättslig ställ-

S täll före trädare: direktören Arne Skarp.

Biträde: advokaten Tore Bäckström, Stockholm.

Saken: förhandlingsrätt.

ning medlem kan anses intaga gentemot uppdragsgivaren och oberoende av om den- ne är ett oljebolag eller annan leverantör. I de fall medlemmarna i arbetsrättsligt avse- ende är att betrakta som arbetstagare skall SBR tillvarata deras intressen rörande an- ställningsvillkor samt fackliga och sociala frågor gentemot arbetsgivaren (Oljebolagen).

Under år 1968 fördes mellan Esso och vissa andra oljebolag, å ena, samt SBR, å andra sidan, förhandlingar rörande bensin- stationsinnehavamas vinstmarginal vid för- säljning av oljebolagens produkter. I skri- velse den 2 september 1968 till Oljebolagen anförde SBR att, eftersom förhandlingarna i marginalfrågan strandat, SBR skulle vid— taga stridsåtgärder, i första hand genom att bensinstationerna skulle stängas under 48 timmar med början kockan 6 lördagen den 14 september.

Den 2 september 1968 skrev SBR även till statens förlikningsman i första distriktet. I denna skrivelse angaVS, att SBR var en sammanslutning av landets bensinstationsin- nehavare och att dessa i förhållande till ol-

• Sida 171
•  Original

jebolagen intog ställning av arbetstagare el- ler beroende uppdragstagare. Med åbero- pande härav och av att de med Oljebolagen förda förhandlingarna inte lett till någon uppgörelse anhöll SBR, att förlikningsman- nen skulle ingripa i tvisten.

Förlikningsmannen kallade Oljebolagen och SBR till ett sammanträde den 10 sep- tember 1968. Därvid hävdade oljebolagen, att den av SBR varslade stridsåtgärden måste anses som rättsstridig. Såsom huvud- skäl härför åberopades, att SBR:s medlem- mar inte var att betrakta som arbetstagare enligt lagen om förenings- och förhandlings- rätt. Av samma skäl framhöll oljebolagen, att de omstridda prisfrågorna inte borde behandlas som fackliga frågor inför förlik- ningsman. Vid sammanträdet hemställde förlikningsmannen, att den varslade strejken skulle inställas samt att från berörda parters sida lämpliga åtgärder skulle vidtagas för ett klarläggande vid arbetsdomstolen av de rättsliga förutsättningarna för strejken.

Esso och SBR har härefter — Esso genom stämning och SBR genom genstämning — till arbetsdomstolen hänskjutit tvist om till- lämpligheten i förhållandet mellan dem av den i 4 % lagen om förenings- och förhand- lingsrätt stadgade förhandlingsrätten för ar- betstagarorganisation och den däremot sva— rande förhandlingsskyldigheten för arbetsgi- vare eller hans organisation. Tvisten hänför sig till vissa särskilt angivna bensinstations- innehavare, nämligen Arnold Karlsson i Le— rum, Helge Lundin i Älvkarleby, Per-Paul Lundquist i Hultsfred, Gusten Svensson i Tierp och Arthur Carlsson i Fritsla —- samt- liga medlemmar i SBR — samt G. Bolin & Söner aktiebolag i Stockholm. Innehavare av aktierna i detta bolag är Georg Bolin och hans söner Claes Bolin och Christer Bolin. Dessa är alla tre anslutna till SBR, och såvitt gäller Bolinbolaget hänför sig tvisten till dem.

Mellan Esso och envar av de nämnda bensinstationsinnehavarna — vilka är ett för förhållandet mellan Esso och de bensinsta- tionsinnehavare som försäljer dess produkter i stort sett representativt urval —har upprät- tats skriftligt kontrakt, vari avtalsförhållan-

det mellan kontraktsparterna närmare reg- lerats. Enligt vissa kontrakt har bensinsta- tionsinnehavaren åtagit sig att försälja mo- torbränslen i kommission för Essos räkning, varvid Esso ställt till bensinstationsinneha- varens förfogande ett konsignationslager av motorbränslen. Sådana kontrakt, s.k. kon— signationskontrakt, har upprättats mellan Esso samt Arnold Karlsson, Lundin och Lundquist. Genom kontrakten mellan Esso samt Svensson och Bolinbolaget har de se- nare förpliktat sig att vid bensinstationen idka handelsrörelse genom köp och försälj- ning av bland annat petroleumprodukter. Enligt dessa båda kontrakt köper bensin- stationsinnehavaren produkterna från Esso i fast räkning. Även kontraktet mellan Esso och Arthur Carlsson är ett s. k. fasträknings- kontrakt.

Såsom exempel på innehållet i ett kon- signationskontrakt må här ågerges det for- mulär i enlighet varmed kontraktet mellan Esso och Lundquist är upprättat.

Återförsäljare- och konsignationsavtal

Mellan -— — -, nedan kallad Återförsälja- ren, och Svenska Esso Aktiebolag, nedan kal- lat ESSO, har följande avtal träffats.

Avtalets omfattning

5 111 ESSO upplåter åt Återförsäljaren, ESSO servicestation ————— för nedan angivna ändamål.

1: 2 Vid servicestationen skall Återförsäl- jaren idka handel med petroleumpro- dukter, såsom bensin, Auto-diesel, mo- torsmörjmedel samt de övriga varor, som ESSO saluför, och som ESSO fin- ner lämpligen kunna ifrågakomma för försäljning vid servicestationen. För- säljningen av motorbränslen skall ske i kommission för ESSOs räkning. 1:3 Återförsäljaren skall jämväl saluföra övriga, för bilägare, lämpliga varor såsom däck, slangar, batterier, lam- por, tändstift, säkringar, trassel, bil- putsmedel, kylarvätskor o. dyl. 1:4 I mån av tillgång på utrymme och utrustning skall Återförsäljaren utföra service, såsom tvättning av bilar, smörj- ning, däckreparationer etc.

Avgifter för dispositionsrätten

& 221 För disponerandet av servicestationen med tillhörande serviceutrustning,

• Sida 172
•  Original

markområde m.m. erlägger Återför- säljaren till ESSO en avgift enligt föl-

jande -

1. Rörlig avgift för servicestationen utgående med — — — öre per liter bensinbränsle samt ————— öre per liter övriga motorbränslen (Au— todiesel, motorfotogen), som av ESSO levererats till Återförsäljaren.

2. Fast avgift för servicestationen av kr. — — — per år. 5 2: 2 Den fasta avgiften betalas av Återför-

2:3 Den rörliga avgiften enligt

13:]

säljaren med kr. — — — kvartals- vis/ halvårsvis i förskott den första da- gen i varje kvartal/ halvår.

5 2:1 punkt 1 erlägger Återförsäljaren till ESSO varje gång redovisning sker för kommissionsförsäljning av motorbräns- len.

Varor i konsignation

ESSO ställer till återförsäljarens förfo— gande vid servicestationen ett konsig- nationslager av motorbränsle. Detta konsignationslager skall lagerföras till de kvantiteter, som ESSO tid efter an- nan finner lämpliga. Återförsäljaren skall alltså inte i detta avseende verka såsom återförsäljare av ESSOs varor utan försälja dem i kommission för ESSOs räkning.

3: 2 ESSO bibehåller äganderätten till kon-

signationslagret till dess försäljning för ESSOs räkning skett. Vid försäljning influtna medel är ESSOs egendom, var- för desamma skola hållas avskilda.

3:3 Återförsäljaren skall göra daglig ge-

nomgång av konsignationslagret samt i god tid rekvirera varor, så att han alltid har möjlighet att utföra leveran- ser till kunderna.

3:4 ESSO äger rätt att efter eget val ut-

föra leverans av konsignationsvaror till stationen även under den tid av dygnet, då stationen inte hålles öppen för all- mänheten.

3: 5 Försäljning av konsignationslagret skall

3:6

ske till de utförsäljningspriser, som ESSO fastställer. ESSO lämnar återförsäljaren en provi- sion på försäljningen av de i kon— signationslagret ingående varorna en- ligt nedanstående:

Vid försäljning genom betjäning:

ESSO Extra bensin -— — — öre/ liter ESSO Plus bensin — — — öre/ liter ESSO Regular bensin — — — öre/ liter ESSO Autodiesel — — — öre/ liter

3:7

3:8

En provision, som understiger provi- sionen vid försäljning genom manuell betjäning för respektive varuslag med lika stort belopp, räknat i öre per li- ter, som utförsäljningspriset vid själv- betjäning understiger utförsäljningspri- set vid manuell betjäning. ESSO skall vidkännas skada, som kan drabba de varor, som ingår i kon- signationslagret genom brand, stöld och inbrott. Återförsäljaren är dock skyldig att ersätta ESSO för förluster på grund av förskingring, läckage el- ler annat svinn för så vitt inte förlus- ten orsakats av fel på de av ESSO tillhandahållna distributionsmaterielen och återförsäljaren fullgjort de i 5 5: 3 angivna kontrollrnätningama. Vad som inflyter vid försäljning av varor, som ingår i konsignationslagret, är ESSOs egendom och skall av åter— försäljaren hållas avskild från hans egendom. Återförsäljaren skall redovi- sa för försäljningen av varor, som in- går i konsignationslagret. Vid sådan redovisning äger återförsäljaren avdra- ga på försäljningen belöpande provi- sion. För att förenkla ESSOs redovis- nings- och kontrollsystem skall återför- säljaren, intill dess ESSO annorlunda bestämmer, redovisa de avskilda med- len genom att vid påfyllning av kon- signationslagret till tankbilschauffören eller annat ESSOs ombud överlämna kontanter och kreditleveranssedlar till belopp motsvarande utförsäljningspriset av det motorbränsle, som påfylles, med avdrag av återförsäljaren tillkomman- de provision.

3: 9 Över försäljning i kommission är åter-

å4zl

försäljaren skyldig att lämna sådana rapporter, vilka ESSO finner erforder- liga för redovisningen. Dessa rappor- ter skall föras på av ESSO överlämna- de formulär. ESSO äger rätt att när som helst taga del av handelsböcker- na och göra de inventeringar av kon- signationslagret, som ESSO finner er- forderliga.

Servicestationens drift

I sin egenskap av egen företagare är Återförsäljaren skyldig att göra erfor- derlig handelsanmälan samt sådan an- mälan om handel, varom Kungl. För- ordningen om brandfarliga varor av den 1 december 1961 talar. Återför- säljaren är ensam ansvarig såväl be- träffande efterlevnad av lagar, förord-

• Sida 173
•  Original

ningar och övriga föreskrifter som i avseende å ansvar gentemot tredje man. Härav följer, att Återförsäljaren är skyldig ersätta ESSO för dess utlägg, däri inbegripet eventuellt skadestånd, på grund av verksamheten vid service- stationen.

4: 2 Återförsäljaren förbinder sig att driva servicestationen enligt god sedvänja och i enlighet med vad som är bruk- ligt inom branschen. 4:3 Återförsäljaren förbinder sig att var- ken direkt eller indirekt på något sätt samarbeta med någon med ESSO kon- kurrerande person eller firma. Detta innebär bl.a. att Återförsäljaren icke får inköpa eller tillhandahålla petro- leumprodukter eller andra varor som ESSO saluför från annan än ESSO så länge detta avtal är i kraft. 4: 4 Återförsäljaren skall ensam vidkännas samtliga driftskostnader för servicesta- tionen såsom avlöningar till personal, kostnader för arbetskläder, värme, el- kraft, glödlampor, vatten och renhåll- ning, däri inbegripet den gaturenhåll— ning ESSO i egenskap av fastighets- ägare är skyldig fullgöra, sotningsav- gift, tvätt, snöskottning, svampar, skinn, trassel och annan förbruknings- materiel. Återförsäljaren förbinder sig att hålla telefon och bekosta densam- ma. Skulle detta avtal efter uppsäg- ning icke förnyas, är Återförsäljaren skyldig transportera sitt abonnemang med Kungl. Telestyrelsen å ESSO. 4: 5 Återförsäljaren förbinder sig att hål— la servicestationen öppen de tider på dygnet, som ESSO föreskriver. 426 Det åligger Återförsäljaren att hålla servicestationen väl upplyst under öp- pethållandet efter mörkrets inbrott. 4:7 Återförsäljaren är, om ESSO så på- fordrar, skyldig tillse, att s.k. spill- olja uppsamlas och tillvaratages samt att till ESSO överlämna sådan olja efter gällande villkor. 4: 8 ESSO gottgör icke Återförsäljaren nå- gon ersättning för läckage, svinn eller annan varuförstörelse, för såvitt icke förlusten orsakats uteslutande av fel å den av ESSO tillhandahållna distri- butionsmaterielen och Återförsäljaren fullgjort i 5 5: 3 angivna kontrollmät- ningar. 4:9 Återförsäljaren ansvarar för att per- sonalen vid servicestationen erhåller er- forderliga instruktioner för handha- vande av Star-Mix-mätare så att icke skada eller olägenhet uppkommer vid driften. Sålunda omfattar 9 4:1 ovan

55:1

5:2

5:3

5:4

5:5

även skada, som kan uppkomma där- est bl.a. olja i tillräcklig mängd icke inblandas eller att olja inblandas i så- dant fall, då detta inte skall ske och Återförsäljaren är således ersättnings- skyldig härför.

Underhåll

Återförsäljaren förbinder sig att akt— samt bruka, väl vårda samt utföra nog— grann tillsyn över av honom dispone- rade byggnader och inventarier enligt detta avtal och att vid avtalets upp- hörande återlämna ESSOs egendom i fullgott skick, dock med beaktande av normal förslitning under användnings- tiden. Av största vikt är att tillsynen utövas på ett sådant sätt att skada från anläggningen icke drabbar tred— je man, exempelvis genom att läckage från cistern förstör vattentäkt invid servicestationen. ESSO ombesörjer och bekostar alla genom normal förslitning och vid akt- samt bruk nödiga reparationer å bygg- nader, pumpar, rörledningar, cisterner, värme- och sanitetsinstallationer, kör- banor och den serviceutrustning, som hålles av ESSO samt justering i laga ordning av pumpar ävensom erforder- liga målningsarbeten. Återförsäljaren ansvarar för att lösa måttkärl äro ve- derbörligen justerade. Kostnaden här- för betalar Återförsäljaren. Återförsäljaren förbinder sig att ge- nom regelbundna kontrollmätningar förvissa sig om att mätare ger rätt mått. Eventuella etsättningsanspråk på grund av felmätning och cisternläckage beaktas av ESSO endast vad avser ti- den efter det anmälan inkommit till ESSO, och ESSO varit i tillfälle vid- taga därav betingade åtgärder. Återförsäljaren förbinder sig vidare att genom pejling av cisterner och avläs- ning av totalräkneverket förvissa sig om att läckage ej föreligger. Skador, som uppkommit genom oakt- samhet från Återförsäljarens sida, sko- la repareras på Återförsäljarens be- kostnad. Skulle skador tillfogas ESSOs egendom genom tredje mans åtgöran- den, äger ESSO uttaga ersättning av den, som varit vållande till skadan. Återförsäljaren är skyldig att till ESSO omedelbart anmäla alla i detta stycke åsyftade skadefall varvid ESSO äger bestämma, huru med nödiga repara- tioner skall förfaras. Tillsyn och renhållning av ESSOs egen- dom ombesörjes av Återförsäljaren på

• Sida 174
•  Original

56:1

6:2

6:3

6:4

6:5

57

egen bekostnad. Sådan tillsyn och ren- hållning skall ske dagligen och omfat- ta byggnader, körbanor och annan tomtmark, pumpar och serviceutrust- ning samt vård och kontroll av alla maskiner och verktyg. Återförsäljaren förbinder sig att utföra dessa arbe- ten med noggrannhet och omsorg, så att servicestationen med tillhörande ut- rustning, körbanor och tomtmark all- tid befinner sig i gott och väl rengjort skick.

Personal

I eget intresse skall Återförsäljaren noga utvälja erfoderliga biträden och endast anställa sådana, som äro i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt sköta arbetet på servicestationen. Enär utgående löner till personal vid servicestationer reglerats genom avtal mellan Petroleumbranschens Arbetsgi- vareförbund samt Svenska Transport- arbetareförbundet, förbinder sig Åter- försäljaren att gentemot av honom an- ställd personal tillämpa det på orten gällande kollektivavtalet eller de kol- lektivavtal, som kunna komma att trä- da i stället för gällande kollektivav- tal, allt så länge detta avtal består. Denna skyldighet gäller icke blott mot ESSO och arbetsgivareförbundet utan även gentemot vederbörande arbetare- förbund. Återförsäljaren bekräftar, att, vid det förhållandet att arbetareför- bundet i kollektivavtalet med arbets- givareförbundet gjort motsvarande för- klaring, kollektivavtalet skall vara di- rekt bindande mellan Återförsäljaren och arbetareförbundet. Återförsäljaren och den vid stationen arbetande personalen skall under ar- betet vara iförd av ESSO fastställd uniform. Återförsäljaren förbinder sig att hålla personalens arbetskläder i snyggt och prydligt skick. Återförsäljaren förbinder sig att sva- ra för kostnader för enligt lag fast- ställd skyldighet att försäkra personal. Återförsäljaren skall på begäran läm- na ESSO erforderliga uppgifter härom.

Reklam

Återförsäljaren förbinder sig att på egen bekostnad deltaga i de gemen- samma reklam- och skyltarrangemang (Esso Reklamprogram) ESSO tid ef- ter annan kan komma att utarbeta för ESSO servicestationer.

10:

10:

10:

11:

b—l

...

Servicestationen och dess utrustning

Alla av ESSO uppförda eller bekos- tade byggnader och övriga anläggning- ar samt inventarier enligt inventarie- förteckning, som kompletteras alltef- tersom förändring sker, äro och för- bliva ESSOs egendom. Återförsäljaren är skyldig att på egen bekostnad å stationen hålla i bilagda förteckning angivna utrustning, vilken av ESSO inlöses efter skälighetsberäk- ning, när detta avtal upphör.

Inköp och leverans av varor

Förutom de varor som säljs i kom- mission för ESSO förbinder sig Åter- försäljaren att hos ESSO även inköpa hela sitt behov av de produkter denne jämlikt & 1:2 och 123 skall saluföra vid servicestationen, i den mån ESSO saluför desamma. ESSO förbinder sig att fortlöpande verkställa leverans av ifrågavarande produkter till Återförsäljaren varvid ESSO äger bestämma den leveransme- tod, som skall användas. Återförsäljaren förbinder sig att verk- ställa rekvisition av varor i så stora kvantiteter och i så god tid, att mest ekonomiska leveranssätt av ESSO kan tillämpas och att leveransen kan ut- föras under ordinarie arbetstid. Återförsäljaren förbinder sig att i så god tid göra erforderliga rekvisitioner hos ESSO, att ESSOs kunder alltid kan erhålla leverans av de varor som Återförsäljaren skall saluföra.

Inköpspriser och betalningsvillkor

Återförsäljarens inköp hos ESSO av andra varor än konsignationsvaror sko- la betalas efter ESSOs vid leverans- tillfället för resp. leveranssätt gällan- de pris till Återförsäljare. Vid prisförändringar av andra varor än konsignationsvaror står Återförsäl- jaren själv den ekonomiska risken på grund av prisfluktuationen. Återförsäljaren förbinder sig att ut- över nedan angivet grundlager hos ESSO inköpa hela sitt behov av oljor, däck, batterier och biltillbehör till de betalningskonditioner som ESSO till- lämpar vid leverans till återförsäljare av nämnda produkter.

Grundlager

ESSO försäljer till Återförsäljaren ett grundlager bestående av oljor, däck,

• Sida 175
•  Original

11:2

11:3

512

514

batterier och biltillbehör till ett värde av kr. -— — — Grundlagerskulden, vilken löper utan ränta, skall betalas av Återförsäljaren med... öre per liter bensinbränsle, som av ESSO levereras till service— stationen. Detta belopp påföres Åter— försäljaren i kontantnota/faktura (re- dovisningskvitto för kommissionsför- säljning) utöver gällande pris. Vid avtalstidens utgång är all Åter- försäljarens skuld till ESSO förfallen till betalning. Om Återförsäljaren häf- tar i skuld till ESSO vid avtalstidens slut äger ESSO framför annan till ESSOs då gällande priser inköpa Åter- försäljarens lager av varor — däri inbegripet tillbehörsartiklar — levere- rade från ESSO, därvid å köpeskil- lingen skall avräknas Återförsäljarens förfallna skuld.

Kreditförsälining

På kredit för ESSOs räkning får en- dast försäljas av ESSO till stationen levererade varor eller av servicestatio- nen utförda servicearbeten till inne- havare av ESSOs kreditbevis och/el- ler checkböcker, vilka icke av ESSO genom skriftligt meddelande till Åter- försäljaren spärrats. Dylik försäljning göres mot av ESSO fastställda leve- ranssedlar, vilka av ESSO återköpes. Dessa tillställes ESSO varje vecka för fakturering. Leveranssedlarna avseende månadens sista period skall härutöver tillställas ESSO senast den 1 i påföl— jande månad.

In- och utbetalningar för ESSOs räkning

Återförsäljaren äger icke rätt att utan fullmakt från ESSO emottaga och kvit- tera likvid för av ESSO till kunder utställda fakturor eller att göra utbe- talningar för ESSOs räkning. Återför- säljaren skall hänvisa ESSOs kredit- kunder att göra sina inbetalningar di- rekt till ESSO.

Beräknad försäljning

Återförsäljaren och ESSO äro ense om att försäljningen av motorbränslen från servicestationen

ej skall understiga — — — liter/år av motorsmörjoljor ej skall understiga — — — liter/år

av tillbehör ej skall understiga — — — kr/ år Återförsäljaren är förpliktad att så dri-

5 15:1

15: 2

15: 3

516:l

16:2

51711

17: 2

va servicestationen och sköta sin kund- krets, att försäljningen hålles väl uppe och att en tillfredsställande andel av inträdande konsumtionsökning tillföres servicestationen.

Emballage

Sker leverans till Återförsäljaren i ES- SOs låneemballage, förbinder sig Åter- försäljaren att väl svara för detsamma och i händelse av förlust av emballage ersätta ESSO efter för tillfället gällan- de priser å fat och flaskor. Skulle Återförsäljaren i sin tur som kundservice utlåna ESSO tillhörigt em- ballage till konsument, förbinder sig Återförsäljaren att föra noggranna no- teringar häröver. Erforderligt rapport- material ställes till Återförsäljarens för- fogande på ESSOs bekostnad. I den händelse Återförsäljaren som kundservice från kund för vidare be- fordran till ESSO mottager tomem- ballage, vari kunden erhållit varor di- rekt från ESSO, förbinder sig åter- försäljaren att omedelbart till ESSO rapportera dylika returer av emballage. Erforderligt rapportmaterial ställes till Återförsäljarens förfogande av ESSO.

Överlåtelse

Detta avtal får icke utan ESSOs med- givande överlåtas. Vad här stadgas skall gälla även där- est Återförsäljaren avlider under avtals- tiden, i vilket fall ESSO äger avgöra, huruvida hans dödsbo under längre eller kortare tid skall äga driva ser- vicestationen, eller om detta avtal skall upphöra i och med Återförsäljarens frånfälle.

Allmänt förbehåll

Därest leverans skulle försvåras på grund av krig, krigsliknande händel- ser, export- eller importförbud, statlig reglering, varubrist, stopp i oljekällor, raffinaderier eller andra anläggningar på produktionsorterna, tonnagebrist, vagnsbrist, ishinder, strejk, lockout, blockad, brist på arbetskraft eller and- ra händelser utom ESSOs kontroll, äger ESSO rätt att helt eller delvis inställa, inskränka eller uppskjuta le- veransen utan ersättningsskyldighet. Skulle skatt, tull eller andra avgifter påläggas eller ökas, höjes priset i mot- svarande mån. Om något varuslag kommer att helt eller till väsentlig del uteslutas ur ES-

• Sida 176
•  Original

SOs affärsrörelse, äger ESSO rätt att omedelbart frångå avtalet i vad det gäller dylik vara.

17: 3 Därest Kronan i händelse av krig el— ler krigsfara önskar nyttja servicesta- tionen, upphör detta avtal omedelbart att gälla.

Avtalets upphörande

5 18 För den händelse Återförsäljaren skul- le brista i sin betalningsskyldighet mot ESSO, såsom underlåtenhet att kon- tant betala varuleveranser eller i öv- rigt åsidosätta sina i detta avtal åtag- na förpliktelser, vilka samtliga av Åter- försäljaren härmed medgivas vara vä- sentliga, äger ESSO rätt att omedel- bart häva detta avtal.

Säkerheter

5 19:1 För det riktiga fullgörandet av sina i detta avtal åtagna förpliktelser ställer Återförsäljaren följande säkerheter:

19:2 Såväl Återförsäljaren som ESSO äger rätt att kvittningsvis tillgodogöra sig förfallna fordringar hos den andre.

& 20 Särskilda bestämmelser

A vtalstid

& 21 Detta avtal gäller från och med den till och med den — — —— och om det icke uppsagts minst 3 må- nader före avtalstidens utgång, förläng- es detsamma tills vidare med 3 måna- ders ömsesidig uppsägningstid.

De mellan Esso samt Arnold Karlsson och Lundin gällande avtalen innehåller i allt väsentligt samma bestämmelser som det nu återgivna kontraktsformuläret. Genom avtalet med Lundin har Esso emellertid jäm- te bensinstationen upplåtit bar och motell.

Bestämmelserna i nyssnämnda kontrakts— formulär återfinnes också — med undantag av dem som i & 3 har upptagits under rubri— ken »Varor i konsignation» — praktiskt taget oförändrade i de avtal som har ingåtts mel- lan Esso samt Svensson och Bolinbolaget.

Den omständigheten, att dessa avtal inte avser försäljning i kommission för Essos räkning, har dock föranlett smärre jämk- ningar i vissa bestämmelser. Beträffande Bolinbolagets avtal må ytterligare nämnas, att i & 18 — motsvarande 5 19 i kontrakts- formuläret — antecknats att bolaget för det riktiga fullgörandet av sina i avtalet åtagna förpliktelser ställt såsom säkerhet borgens- förbindelse av Georg Bolin, Claes Bolin och Christer Bolin samt att såsom särskild bestämmelse i 5 19 har föreskrivits, att av- talet gäller endast under förutsättning att Georg Bolin eller hans söner aktivt deltar i rörelsen och att avtalet upphör att gälla om aktiemajoriteten i bolaget övergår från Georg Bolin och/ eller hans söner.

Vad slutligen angår det mellan Esso och Arthur Carlsson upprättade kontraktet in- nehåller detta följande.

LEVERANSAVTAL

Mellan Fritsla Bensinstation, Fritsla, nedan kallad Köparen och Svenska Esso Aktiebolag, nedan kallat ESSO, har följande avtal träffats:

& 1:l ESSO utlånar kostnadsfritt till Köpa- ren en distributionsanläggning för för- säljning av motorbränslen och smörj- oljor, bestående av

st el-mätare G & B st el-mätare Star Twin st Star-Mix st 20 kbm. cistern u j st 10 kbm. ,, ,, ,, st 6 kbm. ,, ,, ,, st 3 kbm. ,, ,, ,,

NNNb—li—ANu—l

varvid förutsättes att vederbörande myndigheter lämna erforderliga till— stånd till dess uppförande och använd- ning.

122 Det anmärkes, att någon ersättning till Köparen icke skall utgå för det markutrymme eller de lokaler, som er- fordras för distributionsanläggningens drift.

& 211 Köparen förbinder sig att från ESSO inköpa hela sitt behov såväl för egen räkning som för återförsäljning av:

• Sida 177
•  Original

Årsbehovet Årsbehovet beräknas beräknas Produkt f. 11. till Produkt f. 11. till Bensin 600 000 liter Autodiesel 75 000 liter Lysfotogen 30000 liter Smörjoljor 6000 kg Motorfotogen liter Tba 40000 kr. Motorbrännolja liter 2z2 ESSO förbinder sig att leverera sag— 4:7 att endast använda den utlånade ma-

2:3

:o: U) |_-

da behov på i detta avtal angivna vill- kor. Köparen förbinder sig att från ESSO inköpa och saluföra för bilägare läm- pade varor, som icke är petroleum- produkter, exempelvis däck, slangar, batterier, elektriska lampor, tändstift, säkringar, destillerat vatten, trassel, bil- putsmedel, kylarvätskor etc. ESSO för- binder sig

att ombesörja och bekosta transport till och uppmontering av i 5 1:1 an- given materiel vid Köparens affär/fas- tighet i Fritsla inom Fritsla kommun, att ombesörja och bekosta justering i laga ordning av pumpar samt alla ge- nom normal förslitning vid aktsamt bruk nödvändiga reparationer på den i 5 1: 1 angivna materielen, att hos myndigheterna söka erforder- ligt tillståndsbevis för lagring av brand- farlig vara. Köparen förbinder sig

att i egenskap av egen företagare göra anmälan om handel med brandfarlig vara enligt Kungl. Förordningen om brandfarliga varor av den 1 december 1961, att i övrigt ställa sig alla föreskrifter angående eldfarliga oljor till efterrät- telse och på egen bekostnad vidtaga alla i samband därmed föreskrivna åtgärder såsom anskaffande av brand- materiel etc., att väl värda och underhålla de loka- ler, som användas i samband med mo- torbränsle- och smörjoljeförsäljningen, att på egen bekostnad måla dessa så- väl invändigt som utvändigt enligt av ESSO godkänt färgschema, att på egen bekostnad permanentbeläg— ga och underhålla körbanor till och invid pumparna, att väl vårda samt utöva noggrann tillsyn över den utlånade materielen så att skada från anläggningen icke drabbar tredje man exempelvis genom att läckage från cistern förstör vatten— täkt invid servicestationen,

4: 00

4:9

:10

:11

:12

:13

:14

:15

:16

terielen för lagring och distribution av ESSOs produkter, att själv bekosta reparationer på grund av skador, som uppstått genom Köpa- rens eller utomståendes oaktsamhet samt genast till ESSO anmäla sådana skadefall, varvid ESSO äger bestäm- ma huru och av vem reparation av ESSOs materiel skall utföras, att ensam svara för alla skador, som på grund av anläggningen kan kom- ma att drabba person eller egendom, att tillse att den med försäljningen av motorbränsle sysselsatta personalen under arbetet är iförd av ESSO fast- ställd uniform, i den mån sådana kan genom ESSOs försorg tillhandahållas Köparen till skäligt pris, samt i övrigt hålla personalens arbetskläder i snyggt och prydligt skick, att på egen bekostnad hålla service- stationens belysning tänd under öppet- hållandet efter mörkrets inbrott, att på egen bekostnad deltaga i de ge- mensamma reklam- och skyltarrange- mang (ESSO Reklamprogram) ESSO tid efter annan kan komma att utarbe- ta för ESSO servicestationer, att för anställd personal vid service- stationen tillämpa gällande kollektiv- avtal mellan Petroleumbranschens Ar- betsgivareförbund samt Svenska Trans- portarbetareförbundet, att i övrigt driva rörelsen med iaktta- gande av god sedvänja inom petro- leumbranschen, att varken direkt eller indirekt samar- beta med någon konkurrent till ESSO, att genom regelbundna kontrollmät- ningar förvissa sig om att mätare ger rätt mått samt att genom pejling av cisternerna och avläsning av totalräk- neverket förvissa sig om att läckage ej föreligger. Eventuella ersättningsan— språk på grund av felmätning och cis- ternläckage beaktas av ESSO endast vad avser tiden efter det anmälan in- kommit till ESSO och ESSO hunnit vidtaga därav betingade åtgärder samt

4: 17 att tillse att personalen vid service-

• Sida 178
•  Original

55:1

5:2

56:1

6:2

57zl

7:2

58

stationen erhåller erforderliga instruk- tioner för handhavande av Star-Mix- mätare, därest sådan installerats eller kommer att installeras, så att icke ska- da eller olägenhet uppkommer vid drif- ten. 5 4:9 ovan omfattar även sådan skada, som kan uppkomma därest bl. a. olja i tillräcklig mängd icke inblandas eller att olja inblandas i sådant fall, då detta inte skall ske. Köparen är således ersättningsskyldig härför gent- emot kunden. Leverans av i 5 2:1 omtalade varor skall ske successivt under avtalstiden medelst leveransmetod, som ESSO äger bestämma och till ESSOs på leverans- dagen gällande priser och betalnings- villkor till återförsäljare. Försäljning på kredit för ESSOs räk- ning annat än mot kreditbevis och bensincheckar får endast ske till av ESSO i varje särskilt fall skriftligen godkända kunder. Skulle Köparen icke årligen försälja minst 600 000 liter motorbränsle (ben- sinbränslen och Autodiesel) äger ESSO rätt antingen att uppsäga avtalet att omedelbart upphöra och återtaga an- läggningen eller utbyta denna mot an- nan. Skulle Köparen icke erlägga betalning i rätt tid eller eljest bryta mot detta avtal, äger ESSO uppsäga avtalet att omedelbart upphöra och återtaga ut- lånad materiel. Köparen skall därvid till ESSO utbetala full ersättning, dels för ESSOs i 5 3:1 omtalade kostna- der i samband med anläggningens upp- montering etc., dels för ESSOs kost- nader för upptagning och nedmonte- ring av anläggningen samt transport av materielen till 58505 lager i Göte- borg. Skulle Köparen överlåta sin rörelse, förbinder sig Köparen att tillse att nye innehavaren, om ESSO så önskar, träffar nytt avtal med ESSO på sam- ma villkor som enligt detta avtal. Samtlig av Esso utlånad materiel för- blir ESSOs egendom och må icke av Köparen inlösas. Köparen förbinder sig att i händelse av försäljning av fastigheten/rörelsen meddela nye in- nehavaren därom. Därest leveransen skulle försvåras på grund av krig, krigsliknande händel- ser, export- eller importförbud, statlig reglering, varubrist, stopp i oljekäl- lor, raffinaderier eller andra anlägg- ningar på produktionsortema, tonnage- brist, vagnsbrist, ishinder, strejk, lock-

out, blockad, brist på arbetskraft eller andra händelser utom ESSOs kontroll, äger ESSO rätt att helt eller delvis in- skränka eller uppskjuta leveransen utan ersättningsskyldighet.

5 9 Särskilda villkor: Se särskild bilaga.

5 10:1 Detta avtal gäller fr.o.m. den 18.03. 1966 t.o.m. den 31.12.1982 och för- länges därefter på ett år i sänder, där- est ej skriftlig uppsägning av detsam- ma äger rum minst sex månader före avtalstidens utgång.

10:2 Därest till följd av nu angiven upp- sägning avtalsförhållandet upphör, skall den uppsägande parten betala de kostnader, som äro förenade med upp- tagandet och nedmonteringen av an- läggningen samt dess transporterande till ESSOs lager i Göteborg.

Enligt den i avtalets & 9 omförmälda bi- lagan skall Esso till Svensson betala hyra med visst belopp för varje liter motorbräns— le, som Esso levererar till bensinstationen.

Beträffande de i målet ifrågavarande ben- sinstationerna är vidare följande upplyst; i angivna försäljningssummor har skatter och andra avgifter inte medräknats.

Arnold Karlsson, Lerum.

Bensinstationen tillhör Esso. Den har för- säljnings- och lagerlokal men inte några hal- lar. Karlsson arbetar själv vid stationen. I övrigt utgöres personalen av en fast anställd och en extra servicemän. Försäljningssum- man för driv- och smörjmedel uppgick år 1967 till 200 000 kronor.

Helge Lundin, Älvkarleby.

Bcnsinstationen ägs av Esso. Den inne- håller två hallar jämte bar och motell med 30 platser. Lundin, som själv arbetar vid stationen, har fyra fast anställda service- män. Försäljningssumman för driv- och smörjmedel uppgick år 1967 till 678000 kronor.

Per-Paul Lundquist, Hultsfred.

Bensinstationen ägs av Esso. Den innehål- ler två hallar, två spolboxar och en för- säljningslokal. Lundquist arbetar själv vid stationen, och sysselsätter därjämte en fast anställd servicemän. År 1967 sålde Lund-

.."—__... .,.n- __..___A.N..=-___

• Sida 179
•  Original

quist driv- och smörjmedel för 134 850 kro- nor.

Gusten Svensson, Tierp.

Benstationen tillhör Esso. Den omfattar en smörjhall, en tvätthall och två utomhus belägna spolplattor. Svensson arbetar själv vid stationen, där i övrigt finns två fast an- ställda och en extra serviceman. Försälj- ningssumman för driv- och smörjmedel var år 1967 266 000 kronor.

Bolinbolaget, Birger Jarlsgatan 68, Stock— holm.

Bensinstationen ägs av Esso. Den om- fattar försäljningslokal, verkstadshall med fem arbetsplatser och förrådsutrymmen. Georg Bolin deltar själv, ehuru han är sjuk- pensionerad till en tredjedel, i skötseln av bensinstationen, och det gör även Claes Bo- lin och Christer Bolin. I övrigt består per- sonalen av tio fast och tre extra anställda. År 1967 såldes vid bensinstationen driv- och smörjmedel för 1 033 300 kronor.

Arthur Carlsson, Fritsla.

Carlsson äger bensinstationen, som inne- håller försäljningslokal, två hallar och ga- rage för tio bilar för uthyrning. Själva di- stributionsanläggningen — mätare, pumpar och cisterner — tillhör dock Esso. Carlsson arbetar själv vid stationen, där personalen ytterligare utgöres av två fast anställda och en extra serviceman. År 1967 sålde Carlsson driv- och smörjmedel för 205 000 kronor.

Esso har yrkat arbetsdomstolens förkla- ring, att SBR inte på grund av de i målet omtvistade bensinstationsinnehavarnas med- lemskap i förbundet äger sådan förhand- lingsrätt gentemot Esso som stadgas i 4 & första stycket lagen om förenings- och för- handlingsrätt samt att Esso inte på grund av deras medlemskap i SBR har förhandlings- skyldighet gentemot förbundet enligt andra stycket i samma paragraf.

SBR har å sin sida yrkat, att arbetsdom- stolen måtte förklara SBR såvitt avser dess i målet ifrågavarande medlemmar vara så- dan organisation som enligt lagen om för- enings- och förhandliugsrau äger förhand- lingsrätt gentemot Esso.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Esso:

Lagen om förenings- och förhandlings- rätt tillkom år 1936. Enligt 1 5 i dess ur- sprungliga lydelse var lagen tillämplig en- dast på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. År 1945 infördes emellertid i 1 5 ett nytt andra stycke. Enligt detta skall vid tillämpningen av denna lag såsom ar- betstagare anses även s.k. beroende upp- dragstagare eller med lagtextens uttrycks- sätt den som, utan att ansställningsförhål— lande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en be- roende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet utföres an- ses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Av lagtexten framgår klart, att det inte är alla beroende uppdragstagare som jäm- ställes med arbetstagare utan endast de som intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbets- givaren. Denna förutsättning i fråga om be- roendeförhållandet är viktig och oeftergiv- lig. Vid tillkomsten av 1945 års lagändring anförde föredragande departementschefen (proposition nr 88) bland annat, att det ekonomiska livet i allmänhet var bäst be- tjänt av att intressekonflikter löstes för- handlings- eller förlikningsvägen och att det därför från samhällelig synpunkt var ange- läget, att arbetsfredslagstiftningen inte be- gränsades till att omfatta endast arbetsta- gare i strängt civilrättslig mening. Departe- mentschefen fann det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare som irea- liteten gentemot sina huvudmän intar en beroendeställning av samma art som de egentliga arbetstagarna i likhet med dessa erhöll lagligt skyddad förenings- och för- handlingsrätt.

Av departementschefens uttalande fram- går, att innebörden av stadgandet i 1 5 and- ra stycket lagen om förenings- och förhand- lingsrätt skall bestämmas med utgångspunkt från arbetstagarebegreppet i strängt civil- rättslig mening. Det gäller därefter att un-

• Sida 180
•  Original

dersöka, huruvida den uppdragstagare var- om är fråga i realiteten gentemot sin hu- vudman intar en beroende ställning av samma art som sådana i strängt civilrättslig mening egentliga arbetstagare.

I ett år 1961 avgivet betänkande (SOU 1961: 57) angående sociallagstiftningen och de s. k. beroende uppdragstagarna har gjorts en sammanställning av kännetecken eller in- dicier, som enligt högsta domstolens och arbetsdomstolens praxis skulle tillmätas be- tydelse vid gränsdragningen mellan arbets- tagare och självständiga företagare. I be- tänkandet uppräknas sju kännetecken för arbetstagare. Av dessa är några särskilt be- tydelsefulla, nämligen att arbetstagaren åtar sig att personligen utföra arbetet vare sig detta uttryckligen avtalats eller får anses vara förutsatt mellan parterna, att han i rea- liteten helt eller så gott som helt själv utför arbetet, att han har att utföra honom efter hand ålagda eller påkommande arbetsupp- gifter, med andra ord ställer sin arbetskraft till förfogande, samt att han är underkastad ledning och kontroll i fråga om sättet för arbetets utförande, har att iaktta bestämd arbetstid och att utföra arbetet på anvisad arbetsplats.

De i målet ifrågavarande bensinstations- innehavarna kan inte under några förhål- landen anses i civilrättslig mening vara ar- betstagare hos Esso. Rent civilrättsligt är de köpmän, som driver egen rörelse. För några av dem innebär avtalen med Esso, att de skall verka såsom återförsäljare av Essos produkter, för andra att de skall försälja Essos produkter i kommission. Att i vissa fall den senare formen väljes framför den förra sammanhänger med frågan om möj- ligheten för bensinstationsinnehavaren att anskaffa nödvändigt kapital för sin verk- samhet eller med frågan om hans kreditvär- dighet.

Civilrättsligt föreligger i så måtto en skill- nad mellan återförsäljare och kommissionä- rer, att de förra, som köper in Essos varor och sedan säljer dem vidare, inte har något uppdrag, medan däremot de senare har upp- drag att sälja varor i kommission och där- med faktiskt är uppdragstagare. Detta bör

emellertid inte vara av någon större bety- delse i målet. Vad arbetsdomstolen har att pröva är, om bensinstationsinnehavarna står i sådant personligt beroendeförhållande till Esso, att de väsentligen är att jämställa med arbetstagare. Om arbetsdomstolen skulle komma till detta resultat, torde konsekven- sen bli, att även återförsäljarna i själva ver- ket är att anse såsom något slags uppdrags- tagare.

Av det anförda framgår, att intresset i målet helt knyter sig till frågan, huruvida de omtvistade bensinstationsinnehavarna kan anses vara beroende uppdragstagare. En rörelseidkare kan inta en beroende ställning i förhållande till en annan rörelseidkare i en mångfald hänseenden. Han kan vara skyldig att av rent affärsmässiga orsaker iaktta vissa föreskrifter, han kan vara skyl- dig att avhålla sig från att göra vissa affärer i sin rörelse och han kan på grund av den affärsmässiga nära förbindelsen vara skyl- dig att vidta en hel del åtgärder, som sam- manhänger med bevarande av affärskontra- hentens goda anseende. Allt detta är frågor, som ligger helt vid sidan om en beroende ställning som är av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. I sistnämnda hänseende kommer närmast i betraktande sådana föreskrifter som skyl- digheten att personligen utföra arbete, skyl- digheten att passa tider, rätten till semester under viss tid och tvånget att efter tillsägelse personligen utföra vissa arbetsprestationer. Om man skall söka efter kriterier på att en uppdragstagare intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetsta- gares till arbetsgivaren har man att söka bland sistnämnda omständigheter. En sär- skild fråga uppkommer, då uppdragstagare inte är en fysisk person utan ett bolag. Man kan ju svårligen anse, att ett aktiebolag är arbetstagare i förhållande till ett annat ak- tiebolag.

En mycket stor del av Essos oljeproduk- ter och andra varor försäljs till allmänheten genom bensinstationsinnehavare såsom åter- försäljare eller i vissa fall såsom kommissio- närer. Försäljningen sker med begagnande av Essos renommé och med användande av

• Sida 181
•  Original

Essos varumärke. Det säger sig självt, att den detaljförsäljning som bensinstationsinne- havarna driver för distribution till allmän- heten av Essos produkter måste ske på ett sätt så att Essos renommé inte skadas utan att detta tvärtom bibehålls och förstärks. Vi- dare är det av vikt för Esso, att dess pro- dukter finns tillgängliga för allmänheten då denna kan ha behov därav. Det är också naturligt, att Esso som utlämnar sitt varu- märke och sitt renommé till bensinstations- innehavama förbehåller sig att dessa inte skall saluföra andra varor än sådana som härrör från Esso, i den mån Esso kan till- handahålla dem. Dessa i och för sig själv- klara förhållanden medför, att en bensinsta- tionsinnehavare blir mycket beroende av Esso såvitt angår rörelsens bedrivande. Esso måste givetvis också noggrant pröva, att de personer med vilka man träffar avtal om representation är lämpliga för uppgiften. Vad nu sagts är emellertid i och för sig inte något särskilt kännetecknande för just petroleumbranschen. Varje välrenommerat företag, som låter sig representeras av ett annat företag vid utförande av sina pro- dukter på marknaden, är ytterst angeläget om att den som saluför produkterna gör detta på ett sätt som kan tillfredsställa all- mänhetens krav i skilda hänseenden. Det är likaledes klart, att ett företag som låter an- nan föra ut sina produkter på marknaden måste förbehålla sig rätt att avbryta affärs- förbindelsen, om affärsförhållandet cj ut- vecklar sig på ett sätt som är tillfredsstäl- lande från leverantörens synpunkt.

Även om sålunda bensinstationsinneha- vama står i ganska stort beroende av Esso, är emellertid detta beroende helt affärsmäs- sigt betingat och kan inte jämställas med det beroendeförhållande, som råder mellan en arbetsgivare och en arbetstagare. Vad nu sagts bestyrks vid en närmare genom- gång av bestämmelserna i kontrakten mellan Esso och de i målet ifrågavarande bensin- stationsinnehavarna. Med hänsyn till att av- talsförhållandena är något olika, har inte samma kontraktsformulär använts. De be- stämmelser som kan vara av intresse i målet är emellertid i stor utsträckning desamma.

Den omständigheten, att Esso i flertalet fall äger bensinstationen, kan svårligen an- ses innebära, att bensinstationsinnehavaren erhållit en beroende ställning av samma art som en arbetstagares gentemot arbetsgiva- ren. Det är visserligen uppenbart att, om innehavaren efter uppsägning av avtalet med Esso kunde på samma plats driva en rörelse efter avtal med någon av Essos konkurren- ter, detta ibland skulle kunna vara en eko- nomisk fördel för honom. Essos dispositions- rätt till stationen kan utgöra ett incitament för innehavaren att inte bryta avtalsförhål- landet med Esso. Om detta är ett beroende. är det emellertid ett av rent affärsmässig art, och det har inte något att göra med den beroende ställning som en arbetstagare intar.

Att bensinstationsinnehavaren skall idka handelsrörelse vid stationen och försälja Es- sos varor, innebär ett åtagande av rent af- färsmässig art. Tvånget att saluföra övriga för bilägare lämpliga varor är betingat av att Esso önskar, att stationer med dess namn skall ha ett gott sortiment, och är alltså också rent affärsmässigt betingat. Samma synpunkter gäller beträffande återförsälja- rens åtagande att utföra service, såsom tvätt- ning av bilar och liknande.

De bestämmelser som reglerar avgifterna för dispositionsrätten till bensinstationen kan inte tagas till intäkt för åsikten, att här skulle föreligga en beroende ställning av samma art som en arbetstagares. Detsamma gäller innehavarens skyldighet att i egen- skap av egen företagare göra handelsanmä- lan samt anmälan om handel rörande brand- farliga varor. Att han ensam är ansvarig för efterlevanden av lagar, förordningar och öv- riga föreskrifter är naturligt för en egen företagare.

Bestämmelsen att bensinstationsinnehava- ren är skyldig att ersätta Esso för dess ut- lägg, däri inbegripet eventuellt skadestånd på grund av verksamheten vid stationen, sammanhänger med att Esso såsom inneha- vare av tillståndet att hålla lager av brand- farliga varor vid stationen enligt rättspraxis kan bli ansvarigt för skada, som genom oförsiktighet från stationspersonalens sida drabbar tredje man. Att innehavaren för-

• Sida 182
•  Original

bundit sig att driva stationen enligt god sedvänja och i enlighet med vad som är brukligt inom branschen sammanhänger med att — såsom tidigare framhållits — Esso har intresse av att stationen drives på till- fredsställande sätt. Det i kontrakten intagna förbudet för innehavaren att samarbeta med någon med Esso konkurrerande person el- ler firma är rent affärsmässigt betingat. In- nehavarens skyldighet att ensam vidkännas samtliga driftskostnader för stationen kan givetvis inte medföra, att han anses som be- roende uppdragstagare. Också förpliktelsen att hålla stationen öppen de tider på dygnet som Esso föreskriver är av affärsmässig art, eftersom Esso har intresse av att stationerna hålles öppna på tider som erfordras av hän- syn till allmänheten. Detsamma gäller be- stämmelsen, att innehavaren skall hålla sta- tionen väl upplyst och att han är skyldig att tillse att spillolja uppsamlas och tillvaratas. Inte heller kan bestämmelserna, att Esso skall lämna ersättning endast för läckage, svinn eller annan varuförstörelse, som orsa- kas uteslutande av fel på den av Esso till- handahållna distributionsmaterielen, samt att innehavaren skall svara för att persona- len erhåller erforderliga instruktioner för handhavande av Star-Mix-mätare, för inne- havaren medföra en beroende ställning lik- nande en arbetstagares.

Skyldigheten att underhålla den Esso till- höriga materielen kan inte tagas till intäkt för att här skulle föreligga en beroendeställ— ning liknande en arbetstagares. Detsamma gäller föreskriften, att bensinstationsinneha- varen endast får anställa personal som fullt tillfredsställande kan sköta arbetet på sta- tionen. Denna föreskrift är tillkommen i avtalsparternas gemensamma intresse, att stationen skall skötas så bra som möjligt. Bestämmelsen om lönerna till personalen in- nebär, att lönerna regleras genom avtal mel- lan Petroleumbranschens Arbetsgivareför- bund och Svenska Transportarbetareförbun— det och att innehavaren förbinder sig att gentemot personalen tillämpa det på orten gällande kollektivavtalet. Förhandlingarna mellan arbetsgivareförbundet — till vilket ol- jebolagen men däremot inte SBR eller dess

medlemmar är anslutna — och transportar- betareförbundet har historisk bakgrund. Så- dana förhandlingar har förts alltsedan den tid, då Oljebolagen drev ett flertal bensin- stationer i egen regi. Trots att förhållandena härvidlag har ändrats, föres avtalsförhand- lingarna alltjämt mellan nämnda organisa- tioner, vilket i många hänseenden har an— setts vara ändamålsenligt. Det är mot bak- grund härav som Esso i enlighet med trans- portarbetareförbundets krav velat förplikta bensinstationsinnehavarna att beträffande sina anställda tillämpa det gällande kollek- tivavtalet. Esso har ju också ett stort intresse av att arbetsfred råder på bensinstationerna. Det vore för övrigt ganska orimligt, om inte arbetstagare som har likartade arbetsuppgif- ter och tillhör samma fackförbund även skulle ha samma avtalsvillkor; de arbetsta- gare som är anställda vid Essos egna ser- vicestationer och omfattas av det ifrågava- rande kollektivavtalet utför samma arbete som bensinstationsinnehavarnas personal. Från Essos sida är den nu behandlade kon- traktsbestämmelsen helt affärsmässigt be- tingad. Om man här vill göra en jämförelse, kan man nämna det fall att en byggherre ålägger en byggmästare att vid utförande av arbetet endast använda organiserad arbets- kraft, varmed också följer att han är skyl- dig att betala de löner som skall utgå en— ligt gällande kollektivavtal, allt för att und- vika eventuell blockad m. m. Det skulle väl inte falla någon in att på grund av ett så- dant villkor vilja påstå. att byggmästaren är anställd hos byggherren.

Förpliktelsen att bensinstationsinnehava- ren och den vid stationen arbetande perso- nalen skall vara iförd av Esso fastställd uni- form kunde synas vara en sådan personlig förpliktelse, som en arbetsgivare kan ålägga en anställd. Man har emellertid att taga hänsyn till att det är ett intresse för Esso, att en viss uniformitet råder beträffande dess stationer, och att Esso därför gärna ser, att alla som arbetar vid stationerna bär kläd- sel av visst utseende. Beträffande innehava- ren gäller givetvis uniformsplikten endast om han personligen utför arbete vid statio- nen. Bestämmelsen kan närmast jämföras

• Sida 183
•  Original

med att en näringsidkare, som anställer åter- försäljare för försäljning av näringsidkarens varor, kan ålägga återförsäljaren att använ- da näringsidkarens varumärke eller utstyr- sel, något som alls inte har med frågan om arbetstagare eller ej att göra. I fråga om klädseln föreligger här inte någon speciell önskan att ingripa i den anställda persona- lens sätt att klä sig i och för sig. Bestäm- melsen är uteslutande betingad av Essos önskan att de stationer, som saluför Essos varor, skall betjänas av personal med enhet- lig och snygg klädsel.

Bestämmelserna rörande reklam, service- stationen och dess utrustning, inköp och le- verans av varor, inköpspriser och betalnings- villkor, grundlager, kreditförsäljning, in- och utbetalningar för Essos räkning, beräk- nad försäljning, emballage, allmänt förbe— håll, avtalets upphörande och säkerheter saknar varje betydelse för den omtvistade frågans bedömande.

Förbudet att överlåta avtalet utan Essos medgivande kan inte konstituera en sådan beroende ställning som avses i 1 5 lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Det gäl- ler här liksom i de flesta andra avtalsför- hållanden, att den ena parten inte utan mot- partens medgivande får sätta annan i sitt ställe. Därmed sammanhänger också den i kontraktet med Bolinbolaget intagna be— stämmelsen, att avtalet endast gäller under förutsättning att Georg Bolin eller hans sö- ner aktivt deltar i rörelsen. Om aktiemajo- riteten skulle övergå från Georg Bolin och/ eller hans söner, skall avtalet enligt denna bestämmelse upphöra att gälla. Vid affärs- förbindelser av ifrågavarande slag måste man fästa det största avseende vid den per- son som har att svara för den rörelse med vilken man knyter kontakt, När Esso träf- fade avtal med Bolinbolaget, måste Esso därför se till att avtalet endast skulle gälla under förutsättning att bakom detta bolag stod Georg Bolin och/eller sönerna. Eljest kunde det ju hända, att bolaget överläts till helt andra personer och att Esso skulle finna att man i realiteten hade fått affärs- förbindelser med för Esso helt främmande personer, som på grund av renommé, kre-

ditvärdighet eller andra omständigheter in- te kunde accepteras. En sådan i affärsmäs- siga förhållanden fullt naturlig bestämmelse som den förevarande kan omöjligen tas till intäkt för ett påstående, att Georg Bolin och hans söner skulle i förhållande till Esso intaga en beroende ställning, som är vä- sentligen av samma art som en arbetsta- gares gentemot en arbetsgivare. Esso har inte träffat vare sig anställnings- eller upp- dragsavtal med Georg Bolin eller sönerna utan med Bolinbolaget, och Esso står där- för — bortsett från borgensavtalet — inte i något som helst rättsförhållande till Georg Bolin och sönerna personligen. Även om så skulle anses vara fallet, kan rättsför- hållandet likväl inte vara sådant som av- ses i 1 5 lagen om förenings- och förhand- lingsrätt.

Mellan parterna i målet är ostridigt, att bensinstationsinnehavarna själva är arbets- givare i förhållande till den av dem an- ställda personalen. Även om denna omstän- dighet inte utesluter, att innehavarna skulle kunna vara att betrakta som arbetstagare hos Esso, är den likväl närmare förenlig med ställningen hos självständiga företagare.

Såsom framgår av det anförda, innehål- ler de mellan Esso och bensinstationsinne— havarna träffade avtalen inte något som an- ger, att de senare skulle inta en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares gentemot arbetsgivaren. Det kan särskilt framhållas, att avtalen inte för- pliktar innehavarna att personligen arbeta i rörelsen. Att innehavaren som avtalspart måste se till att rörelsen bedrivs i enlighet med de villkor som gäller enligt avtalet är uppenbart. I övrigt har han emellertid fri- het att bestämma om och i vilken omfatt- ning han personligen behöver utföra arbete. När det som här gäller rörelser av mindre omfattning, är det dock i och för sig na— turligt, att innehavaren själv sysslar med nå- gon verksamhet inom rörelsen för den hän- delse denna är hans huvudsakliga inkomst- källa. Han kan vara arbetsledare eller kan själv utföra arbeten av enklare beskaffenhet, om han så finner lämpligt. Detta faktiska förhållande, att en mindre rörelseidkare

• Sida 184
•  Original

själv sysslar med verksamheten, är emeller- tid inte något tecken på att han måste anses såsom jämställd med arbetstagare i förhål- lande till leverantören av varor för verk- samheten. Man har att bedöma, om inne- havarens personliga arbete huvudsakligen har sin grund i omsorg om den rörelse han bedriver eller om den är föranledd av att Esso kräver en personlig arbetsinsats av just honom. Endast i sistnämnda fall kunde det bli tal om att tillmäta den personliga arbets- insatsen någon betydelse.

Eftersom bensinstationsinnehavaren inte har någon skyldighet att själv arbeta, följer därav att han inte heller har någon skyldig- het att personligen iaktta arbetstider, och han bestämmer själv om och när han önskar bereda sig semester.

SBR:

Enligt SBR:s mening är alla de bensinsta- tionsinnehavare målet gäller — för Bolinbo- lagets del Georg Bolin, Claes Bolin och Christer Bolin — att anse som arbetstagare enligt l & lagen om förenings- och förhand- lingsrätt. SBR gör därvid gällande, i första hand att innehavarna är arbetstagare i ci- vilrättslig mening och i andra hand att de är sådana beroende uppdragstagare som en- ligt nämnda lagrum jämställes med arbets- tagare. Till stöd härför åberopas ett utlå- tande, som professor Axel Adlercreutz på begäran av SBR har avgivit i målet.

SBR vill med Adlercreutz framhålla, att man vid prövningen av bensinstationsinne- havarnas beroende förhållande till Esso mås- te göra en totalbedömning av samtliga in- verkande omständigheter. Det går inte alls för sig att, som Esso gör, spalta upp avtals- förhållandet och behandla delarna var för sig, utan helhetsbilden måste vara avgöran— de. Denna metod synes också numera vara godtagen i rättspraxis, när det gäller arbets- tagarbegreppet. SBR vill härvidlag hänvisa till arbetsdomstolens domar 1958 nr 17 och nr 31 samt till det i Nytt juridiskt arkiv 1957 sid. 199 refererade rättsfallet.

Esso har gjort gällande, att det beroende för bensinstationsinnehavarna som skapas genom att stationerna i allmänhet rigs av

Esso är av rent affärsmässig natur. Vad som avses med »affärsmässigt beroende» före- faller oklart. Så mycket är emellertid säkert, att bensinstationsinnehavarens bundenhet till Esso redan på grund av denna omständig- het är så stark att han inte kan anses dri- va en överlåtbar rörelse utan praktiskt sett är bunden vid Esso till händer och fötter. Arthur Carlsson äger visserligen själv den bensinstation, där han utövar sin verksam- het. I hans fall är emellertid i stället kon- traktstiden osedvanligt lång, och dessutom tillhör själva distributionsanläggningen vid stationen Esso.

Enligt de upprättade kontrakten förelig- ger vidare tvång för innehavaren att ute- slutande försälja Essos varor. Också detta anges av Esso som ett åtagande av rent affärsmässig art. Tvånget gör emellertid in- nehavarens beroendeställning till Esso yt- terligt markant. En person, som inte kan överlåta sin rörelse och som inte heller äger rätt att själv bestämma vilka varor han skall försälja i rörelsen, torde knap- past kunna betecknas såsom en oberoende rörelseidkare. Esso ålägger vidare inneha- varen skyldighet att utföra viss service samt att ensam svara för efterlevnaden av gällande föreskrifter och i vissa fall för uppkomna skador. Allt detta gör givetvis hans ställning än mera beroende. Kontrak- ten med Esso innebär vidare bland annat, att Esso föreskriver innehavaren hans ar- betstid och ålägger honom arbetsplikt be- träffande materiel m.m. vid stationen. Es- so har också tilltvingat sig rätt att bestäm- ma löner och arbetsvillkor för den perso- nal som är nödvändig för stationens drift och att föreskriva vederbörandes klädsel. Det synes påtagligt, att beroendeförhållan- det kan jämställas med en arbetstagares.

En omständighet, som Esso synes till- mäta särskild betydelse, är att kontrakten ej innehåller någon klausul varigenom ben- sinstationsinnehavarna uttryckligen åläggs personlig arbetsskyldighet. Enligt SBR:s me- ning är det emellertid alldeles uppenbart, att kontrakten förutsätter arbetsskyldighet för innehavarna. Det går nämligen inte, annat än i extrema undantagsfall, att dri-

• Sida 185
•  Original

va en bensinstation utan att innehavaren själv utför arbete vid stationen; han mås- te i första hand sköta den rent affärsmässi- ga verksamheten men även delta i servi- ce och andra göromål. Detta vet Esso myc- ket väl men avstår från att dra in bestäm- melser om direkt personlig arbetsskyldighet i kontrakten för att inte därigenom försvaga sin formella ståndpunkt. I det fall där inne- havaren är en juridisk person — Bolinbola- get — har uttryckligen föreskrivits person- lig arbetsplikt för Georg Bolin och hans söner. Slutsatsen härav måste bli, att Es- so vid förbindelse med en juridisk person anser sig nödgat att i avtalet föreskriva ar- betsplikt för fysiska personer. Esso anser sig tydligen inte behärska den juridiska per- sonen lika starkt som den vanlige, enskil- de bensinstationsinnehavaren, beträffande vilken förutsättningen att han själv skall arbeta föreligger klar. De i målet ifråga- varande bensinstationsinnehavarna arbetar samtliga vid sina stationer. Det är också uppenbart, att de ställt sin arbetskraft till Essos förfogande för att utföra dem efter hand ålagda eller påkommande arbetsupp- gifter.

Att bensinstationsinnehavaren är under- kastad Essos ledning och kontroll beträf- fande arbetet vid stationen är ställt utom allt tvivel. Essos arbetsledande och kontrol- lerande funktion framgår redan av kontrak- ten. Vidare övervakas innehavarna konti- nuerligt av Essos distriktschefer, försälj- ningschefer och speciella stationskonsulen- ter. Vid dessa Esso-tjänstemäns besök på stationerna skrivs speciella rapporter, som vidarebefordras till försäljningsledningen. Vid inspektionerna kontrolleras försäljning, skyltning, renhållning, personalens klädsel m.m. Även anmärkningar från kunder tas upp utan att innehavaren alltid får tillfäl- le att förklara sig. Dessutom sker kontroller av andra Esso-tjänstemän, och då främst av huvudkontorets chefstjänstemän. En an- märkning från någon av dessa tas mycket allvarligt, och innehavaren får stå till svars för sin eventuella försumlighet.

Av skäl som är uppenbara har inte nå— gon bestämd arbetstid skrivits in i kontrak-

ten. En sådan formalitet är också onödig, eftersom Esso i praktiken ändå kan styra bensinstationsinnehavaren. Det finns inne- havare, som känt sig så övervakade av Es- so att de inte ens vågat ta semester under flera år. Esso fordrar, att innehavaren finns tillgänglig på stationen vilken är den honom anvisade arbetsplatsen. Öppethållningstider- na — som bestäms av Esso — uppgår sällan till mindre än 14 timmar per dygn men är oftast längre.

I den av Esso åberopade, i 1961 års be- tänkande om beroende uppdragstagare gjor- da sammanställningen av kännetecken för arbetstagare finns ett, som Esso inte har berört. Detta avser bundenhet till en ar- betsgivare och hinder på grund av uttryck- ligt förbud eller med hänsyn till arbetsför- hållandena att utföra liknande arbete av någon betydenhet åt andra. Bensinstations- innehavaren, som personligen ansvarar för stationens drift gentemot Esso, kan inte i praktiken driva annan rörelse bredvid sta— tionsdriften. Det har förekommit fall, där innehavaren sökt kombinera verksamheten vid stationen med annan rörelse. Detta har emellertid av Esso betraktats som kontrakts- brott och föranlett uppsägning av kontrak— tet.

SBR vill slå fast, att bensinstationsinne- havaren har endast en arbetsgivare, att in- nehavaren för det fall avtalet upphör be- finner sig i precis samma situation som en vanlig kollektivanställd arbetstagare, att in- nehavaren beträffande arbetstid, klädsel, vårdnadsskyldighet m.m. befinner sig, inte i samma men i sämre läge än en vanlig kol- lektivanställd arbetstagare samt att det är alldeles uppenbart att innehavaren förut- satts vara arbetsskyldig. Esso har en så stark ställning i förhållande till innehava- ren, att denne saknar möjlighet att hävda sig. Det finns inte några skyddslagar för innehavaren, och SBR begär inte heller, att sådana lagar skall stiftas. Erkännes SBR:s rätt att förhandla för sina medlemmar, räc- ker detta för att något så när ställa ben- sinstationsinnehavarna i paritet med andra arbetstagare.

Enligt SBR:s mening kan det vid en hel-

• Sida 186
•  Original

hetsbedömning av förhållandet mellan Es- so och de omtvistade bensinstationsinneha- varna inte råda någon tvekan om att de se- nare är att betrakta som arbetstagare eller i varje fall beroende uppdragstagare.

Esso :

Esso har aldrig gjort gällande annat än att bensinstationsinnehavarna är ställda i ett ganska stort beroende av Esso som leveran- tör. Detta beroende kan emellertid inte kän- nas särskilt tryckande. De bestämmelser som Esso har utfärdat och som gäller rö- relsens bedrivande är till fördel för ben- sinstationsrörelsen och utgör närmast ett stöd, som innehavaren kan behöva för att rörelsen vid hans station skall drivas på ett även för honom själv vinstgivande sätt. I den mån sådana bestämmelser medför per- sonliga förpliktelser för rörelseidkaren — utöver de förpliktelser han har såsom ansva- rig för rörelsens drift — exempelvis att han, om han arbetar inom själva stations- rörelsen, skall vara försedd med viss kläd- sel, har dessa förpliktelser sin grund i själ- va stationens skötsel och är inte att betrak- ta såsom utflöde av det husbondevälde som en arbetsgivare kan utöva gentemot en an- ställd.

Det är riktigt som SBR säger, att man inte på grundval av endast ett moment, som tyder på en bundenhet liknande den som gäller för en arbetstagare, kan påstå att uppdragstagaren skulle inta en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares gentemot arbetsgivaren. Man måste se på förhållandet i hela dess vidd och på grundval härav bedöma, om det i parternas förhållande övervägande förelig- ger sådana omständigheter, som indicerar ett beroende av nämnda speciella art. Det är emellertid av vikt att därvid hålla i minnet, att något allmänt diffust bedöman— de av ett beroendeförhållande, utan hän- synstagande till arten av detsamma, inte kan vara tillåtet. Vid den allmänna bedöm— ningen får man inte taga hänsyn till så— dana omständigheter som hänför sig till ett affärsmässigt beroende, utan man skall göra en sammanfattning av samtliga de mo-

ment som kan hänföras till ett sådant be- roende, som regelmässigt åvilar en arbets- tagare, och göra sitt bedömande på grund- val av denna sammanfattning. Nödvändig- heten att särskilja vad för slags omständig- heter man har att taga hänsyn till gör, att man inte såsom SBR kan helt allmänt betrakta bensinstationsinnehavaren och sum- mera ihop alla moment som binder den- ne och hans rörelse och därav dra den slut- satsen, att innehavaren är att betrakta som arbetstagare eller i varje fall är beroende uppdragstagare enligt l 5 lagen om för- enings- och förhandlingsrätt. Om man för— far på detta sätt, har man helt förbisett det mycket betydelsefulla villkoret i lagen att såsom arbetstagare skall anses sådan uppdragstagare som, ehuru han civilrätt54 ligt inte kan hänföras till arbetstagare, in- tar en beroendeställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbets- givaren. Med hänsyn till det sagda måste man, som Esso gjort, vid bedömandet eli— minera alla omständigheter som skapar ett beroende av annat slag, såsom tvånget att uteslutande försälja Essos varor, skyldighe- ten att tillse att vid bensinstationen utföres viss service, föreskriften att stationen skall vara öppen på tider som Esso bestämmer, vissa skyldigheter beträffande materiel m. m. vid stationen, uniformering av stationens personal, kravet att stationen skall vara snygg och rengjord och uniformerna rena, kravet att stationen skall vara bemannad med tillräcklig personal så att rörelsen kan bedrivas i nöjaktig omfattning och kravet på viss minimiförsäljning vid stationen. Adlercreutz har i sitt utlåtande förklarat, att det enligt hans mening mest karakteris- tiska för arbetstagaren skulle vara att han för sin utkomst i allmänhet är beroende av endast en motpart, arbetsgivaren, och att denne utövar styrning av hans verksam- het. Adlercreutz tillägger, att det inte är oeftergivligt att arbetsgivaren utövar direkt arbetsledning och kontroll. Man kan för- stå, att Adlercreutz med denna uppfattning av vad som skulle vara mest karakteristiskt för arbetstagarens beroendeförhållande gent— emot arbetsgivaren har den vidsträckta upp-

• Sida 187
•  Original

fattningen om arbetstagarbegreppet varåt han givit uttryck. Både inom arbetstagar- förhållanden och inom andra förhållan- den, som inte står arbetstagarförhållandet nära, kan emellertid föreligga en sådan si— tuation, att en uppdragstagare för sin ut— komst är beroende av en enda motpart och att denne också utövar en viss styrning av verksamheten. Avgörande beträffande styr— ningen blir på vad sätt denna sker och vad den avser. Vad angår styrning av verksam- heten måste väl denna, om man skall tala om ett arbetstagarförhållande, avse frågan hur vederbörande skall driva sin verksam- het gentemot tredje man, alltså i fall av återförsäljarverksamhet till vem han får sälja och vad han får taga betalt osv. Av vad Adlercreutz anfört synes det emellertid som om han med styrning av verksamheten skulle avse, att uppdragsgivaren eller med- kontrahenten utövar en viss bestämmande- rätt beträffande den allmänna skötseln av verksamheten för bibehållande av båda par- ternas goda renommé. En sådan styrning kan inte få influera vid bedömandet av frå- gan, om det föreligger ett beroendeförhål- lande av den art varom det här är fråga.

När det gäller att pröva, huruvida en uppdragstagare skall vara att anse såsom jämställd med en arbetstagare, finns det anledning att taga hänsyn till arten av det uppdrag som vederbörande har att utföra. I de fall då uppdragstagaren har åtagit sig att — med eller utan egna redskap — fullgöra viss arbetsprestation ligger det när- mare till hands att jämställa honom med en arbetstagare, under förutsättning att öv- riga kännetecken på ett arbetstagarförhål- lande föreligger. Däremot blir förhållandet annorlunda, då fråga är om rörelseidkare som har åtagit sig att verka för avsättning av andras varor och detta skall ske genom att han försäljer varorna i sin egen verk- samhet. I de fall som målet avser har Es— so valt att distribuera sina varor genom självständiga företagare, som åtar sig att inköpa varorna och återförsälja dem eller. att såsom handelskommissionärer försälja dem i kommission. Vid återförsäljningen handlar vederbörande helt på egen risk.

Att Esso med kampanjer i gemensamt in- tresse understöder försäljningen och att Es— so tar kreditrisken för försäljning till per- soner, som erhållit Essos kreditkort, kan inte indicera någon bundenhet för bensin— stationsinnehavaren. När det är fråga om verksamhet av detta slag, fordras utomor— dentligt starkt inslag av rent personlig bun- denhet för uppdragstagaren, för att man skall kunna anse att det föreligger ett bc- roende av samma art som en arbetstaga- res gentemot arbetsgivaren.

Adlercreutz har anfört, att kravet på personlig arbetsskyldighet för arbetstagare numera uppluckrats. I nu förevarande sam- manhang kan man dock inte bortse från detta krav. Esso kan inte finna, att arbets- domstolens domar 1958 nr 17 och nr 31 skulle utvisa att Essos uppfattning beträf- fande den personliga arbetsskyldigheten är oriktig. Adlercreutz har själv framhållit att personligt deltagande i arbetet är ofrån- komligt för ett arbetstagarförhållande. Det förekommer s.k. okontrollerade arbetsta- gare, nämligen sådana som har åtagit sig att fullgöra viss arbetsprestation men vil— kas verksamhet med avseende å arbets- tid o. dyl. inte kontrolleras av arbetsgivaren. Sådant kan gå för sig, när vederbörande arbetstagare har åtagit sig viss arbetspres- tation. I fråga om bensinstationsinnehavar- na gäller däremot, att dessa är försäljare av produkter som tillhandahållits av Esso, och i en sådan verksamhet kan man inte tala om arbetstagare som skulle vara okon— trollerad. Skall man ha en arbetstagare som skall förestå en bensinstation, måste hans arbetstid och övriga förhållanden för ar- betets utförande vara reglerade på samma sätt som beträffande andra arbetstagare. Bensinstationsinnehavarna har, såsom tidi- gare framhållits, rätt att själva bestämma sin arbetstid, själva bestämma sin semester och även rätt att låta annan sköta sina ålig- ganden. Det krävs endast, att stationen skötes på sådant sätt som kan tillfredsstäl- la Esso såsom leverantör till stationen.

Adlercreutz har framhållit, att bensin- stationen för kunderna skulle framstå så- som ett Essos företag, något som skulle

• Sida 188
•  Original

framgå av arrangemanget för kundkredil samt av andra förhållanden som ger sta- tionen karaktär av bolagets försäljnings- ställe. Det torde i och för sig vara riktigt att för kunder, som inte särskilt känner vem som är innehavare av bensinstationen, denna framstår som ett försäljningsställe för Essos räkning. Detta förhållande med- för emellertid, att Esso måste känna ett särskilt ansvar för att stationen kommer att drivas på sätt som inte skadar Essos anseen— de. Detta är i sin tur anledningen till de många rent affärsmässiga förpliktelserna. Vad kunderna tror eller tycker saknar emel- lertid varje betydelse för nu förevarande spörsmål. Avgörande är det förhållande som råder mellan Esso och bensinstations- innehavaren.

Esso bestrider SBR:s uppgifter, att ben— sinstationsinnehavarna skulle vara övervaka- de av Esso. Det är visserligen riktigt, att Esso har ett antal konsulenter. Dessa be- söker bensinstationerna i genomsnitt en gång i månaden. De är emellertid inte för- män i förhållande till innehavarna utan har blott rådgivande verksamhet och in— formerar exempelvis om nya produkter och försäljningskampanjer. I denna rådgivande verksamhet ingår också att vid behov göra vissa påpekanden rörande driften av sta- tionen, såsom att innehavaren i förekom- mande fall lämpligen bör personligen över- vaka ordningen på stationen. Esso har upp— fattningen, att minst 95 procent av inneha- varna uppskattar konsulenternas besök.

SBR:

Esso har medgivit riktigheten av SBR:s upp- fattning, att vid avgörandet av bensinsta- tionsinnehavarnas ställning en helhetsbe- dömning skall ske av förhållandet mellan Esso och dem. Esso har emellertid modifie— rat denna ståndpunkt genom att påstå, att vid den allmänna bedömningen hänsyn in- te får tagas till ett affärsmässigt beroende. Enligt Esso skall bedömningen ske på grundval av de moment vilka kan hänfö- ras till ett sådant beroende som en arbets- tagare regelmässigt står i gentemot arbets- givaren. Uttrycket »affärsmässigt beroende»

kan SBR veterligt inte hänföras under nå- gon rättslig kategori. Om SBR rätt har upp- fattat lagförarbeten och den domstolspraxis som numera är aktuell, skall den ifråga- varande bedömningen ske med hänsyn till beroendeställningen såsom sådan vare sig den är av affärsmässig art eller inte.

Från sin nyssnämnda utgångspunkt »eli- minerar» Esso vissa omständigheter som SBR har anfört i målet. För det första bortser Esso från tvånget för bensinsta- tionsinnehavaren att uteslutande försälja Essos varor. Enligt SBR:s mening är det emellertid alldeles ogörligt att bortse här- ifrån. Det tvång som föreligger i denna del är precis samma tvång som för arbetsta- garen i en fabrik eller verkstad. Vidare på— står Esso, att skyldigheten att utföra servi- ce inte skulle beaktas i förevarande sam- manhang. Denna skyldighet är emellertid inte något annat än en vanlig arbetstaga- res skyldighet att vara verksam för arbets- givarens räkning i så stor utsträckning, som det mellan dem ingångna avtalet föreskri— ver. Ytterligare vill Esso bortse från be— stämmelserna om öppethållande vid ben- sinstationen. SBR anser för sin del des- sa bestämmelser vara föreskrifter om ar- betstidens längd. Föreskrifter av sådan art förekommer i alla kollektivavtal. Bensin- stationsinnehavarens skyldighet med avseen- de å materiel m.m. vid bensinstationen tor- de kunna likställas med den i vissa kol- lektivavtal föreskrivna verktygsvården. Att arbetstagaren skall ha lämpliga arbetsklä- der är inte någon nyhet inom arbetstagar- förhållanden. Inte heller att han skall hål- la arbetsplatsen ren. De båda övriga krav, från vilka Esso vill bortse vid bedömning- en av bensinstationsinnehavarnas arbetsrätts- liga ställning, nämligen i fråga om bensin- stationens bemanning och viss minimiför- säljning, går givetvis utöver vad som är vanligt i arbetstagarförhållanden. Dessa krav och övriga nu berörda omständigheter utvisar emellertid en beroendeställning, som praktiskt taget gör bensinstationsinnehava- rens självständighet till en nullitet.

En rörelseidkare, som är beroende — och såsom Esso säger i stort beroende —

• Sida 189
•  Original

av endast en leverantör, kan inte i någon mån hänföras till den kategori som är be— roende av flera arbetsgivare. Är man i stort beroende av endast en avtalsmotpart, be— tyder det, att den i avtalet bestämmande parten kan styra den svagare parten prak- tiskt taget hur mycket som helst och till och med hårdare än som kan ske i ett rent kollektivavtalsmässigt arbetstagarförhållan- de. Det vore egendomligt, om en sådan be- roendeställning inte skulle få anses äga be- tydelse vid den tidigare omnämnda helhets- bedömningen.

Arbetsdomstolen har övervägt vad sålun- da och i övrigt förekommit.

Mellan parterna råder tvist, huruvida en— ligt 4 5 lagen om förenings- och förhand- lingsrätt SBR på grund av de i målet ifrå- gavarande bensinstationsinnehavarnas med- lemskap i förbundet har förhandlingsrätt gentemot Esso och Esso därmed förhand- lingsskyldighet mot SBR. Avgörande här- vidlag är, om bensinstationsinnehavarna en- ligt l ä i lagen är att betrakta såsom ar- betstagare med Esso som arbetsgivare.

Lagen om förenings- och förhandlings- rätt, som tillkom år 1936, var enligt sin ursprungliga lydelse tillämplig endast på förhållandet mellan arbetsgivare och dem som i civilrättslig mening var att beteckna som arbetstagare. Genom en är 1945 beslu- tad lagändring vidgades emellertid lagens arbetstagarbegrepp. Detta skedde genom att i 1 & infördes det nuvarande andra stycket. Enligt detta skall vid lagens tillämpning så- som arbetstagare anses även den som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroende ställning av vä- sentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren; den för vars räkning ar- betet utföres skall anses såsom arbetsgiva- re enligt lagen. Medan gränsen för lagens tillämplighet tidigare kan sägas ha gått mellan arbetstagare och uppdragstagare, in- nebar lagändringen en ändrad gränsdrag- ning på så sätt, att av den senare kategorin de s.k. beroende uppdragstagarna hänför- des under lagen. Sedermera har i rättstill- lämpningen även det civilrättsliga arbets-

tagarbegreppet blivit utvidgat, och därige- nom torde en förskjutning ha skett av den tidigare skiljelinjen mellan arbetstagare och beroende uppdragstagare. Arbetsdomstolen finner emellertid inte anledning att gå in när- mare härpå i detta mål. För att bedöma den nu föreliggande tvisten krävs nämligen inte något ställningstagande till frågan, hu- ruvida bensinstationsinnehavarna är arbets- tagare eller uppdragstagare. Det räcker här att pröva, om de utför arbete för Essos räk- ning och därvid står i sådant förhållande till Esso att de — vare sig de civilrättsligt sett är att uppfatta såsom arbetstagare el- ler som uppdragstagare — omfattas av ar- betstagarbegreppet i lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Den är 1945 beslutade lagändringen före- gicks av en åt socialstyrelsen anförtrodd ut- redning, och bestämmelsen i 1 å andra stycket utformades i nära överensstämmelse med ett förslag, som styrelsen framlade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 maj 1944. I fråga om gränsdragningen mellan de uppdragstagare som ansågs böra erhål- la förenings- och förhandlingsrätt på grund av sin med arbetstagares likartade ställning och övriga uppdragstagare anförde styrel- sen bland annat följande.

Över huvud taget äro olika uppdragstagare verksamma under så skiftande förhållanden, att något tillfredsställande resultat aldrig torde kunna uppnås, om gränsen skall dragas med hänsyn tagen blott till något visst moment i avtalet eller någon viss faktiskt föreliggande omständighet, som på förhand angivits. Av- görande synes i stället böra vara den helhets- bild, som erhålles av samtliga föreliggande omständigheter. Under sådana förhållanden kan gränsdragningen endast göras på grund- val av en skälighetsprövning.

Utgångspunkten för denna skälighetspröv- ning synes böra vara arten och graden av det beroende, vari vederbörande uppdragsta- gare stå till sina huvudmän. Det är påfallande, att vissa uppdragstagare icke äro så fria som självständiga företagare i allmänhet. Deras handlingsfrihet är i flera fall mera beskuren på grund av innehållet i avtalen med huvud- männen. Erinras må om bensinstationsföre- ståndarna, vilka genom olika bestämmelser i kontrakten och därtill sig anslutande instruktio- ner äro i avseende å försäljningens bedrivande, redovisningen, ordningen å bensinstationen och

• Sida 190
•  Original

förhållandet till de å stationen anställda bi- trädena i hög grad bundna i sitt handlande och underkastade en sådan inspektion, som icke är vanlig beträffande självständiga företagare i allmänhet. — —— — Då en bundenhet av denna typ föreligger, torde det i allmänhet vara skä- ligt att likställa vederbörande uppdragstagare med arbetstagare. Det bör framhållas, att den omständigheten, att en uppdragstagares frihet på visst sätt beskurits i fråga om prissättning, kreditgivning och dylikt, icke torde kunna till— mätas någon avgörande betydelse i detta sam- manhang. En sådan bundenhet förekommer även i förhållandet mellan fristående företag. Till förhindrande av osund konkurrens upp- ställas nämligen ofta av vederbörande fabrikan- ter försäljnings- och kreditvillkor, vilka måste iakttagas av de affärsmän, som sälja deras till- verkningar. En bundenhet av detta slag förlä- nar icke uppdragstagarna en ställning, som är jämförbar med arbetstagares. Detta kan där- emot vara fallet med av huvudman utfärdade föreskrifter angående kontroll från huvudman- nens sida, anställandet av biträden, skötseln av och ordningen inom uppdragstagarnas fö- retag, dessas öppethållande och därmed jäm- förliga förhållanden. Hänsyn bör emellertid tagas icke blott till avtalets rättsliga innehåll utan även till det sätt, varpå detsamma till- lämpas, och till de faktiska omständigheter, un- der vilka arbetet utföres. Vederbörandes socia- la och ekonomiska ställning bör också spela en viss roll. Det synes vidare böra tillmätas be- tydelse, om uppdragstagarna själva betrakta sig som likställda med arbetstagare och givit denna sin uppfattning till känna genom an- slutning till en efter fackliga principer upp- byggd organisation.

Vad socialstyrelsen sålunda anfört måste anses ha blivit godtaget under lagstiftnings— ärendets fortsatta behandling.

Under förutsättning att de i målet om- tvistade bensinstationsinnehavarna prövas ut- föra arbete för Essos räkning, finner ar- betsdomstolen de av socialstyrelsen angiv- na bedömningsgrunderna böra tillämpas i deras fall, där i enlighet med vad tidigare framhållits intresset närmast hänför sig till gränsdragningen mellan beroende uppdrags- tagare och självständiga företagare; dessa bedömningsgrunder synes för övrigt nära stämma överens med dem som enligt nu- mera rådande praxis brukas även i fråga om det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

Arbetsdomstolen behandlar först förhål- landet mellan Esso och de tre bensinsta-

tionsinnehavare — Arnold Karlsson, Lun- din och Lundqvist — för vilka konsigna- tionskontrakt har upprättats.

Dessa kontrakt innebär uppenbarligen åtagande från bensinstationsinnehavarnas si- da att för Essos räkning utföra arbete, näm- ligen försäljning i kommission av produk- ter från Esso.

Fråga är då, om vid en helhetsbedöm- ning av kontraktens innehåll, det sätt var- på dessa tillämpas och omständigheterna i övrigt bensinstationsinnehavarna måste an- ses stå i sådant förhållande till Esso, att de omfattas av arbetstagarbegreppet i för- enings- och förhandlingsrättslagen.

Allmänt sett innebär konsignationskon- trakten, att bensinstationsinnehavarna är starkt bundna till Esso. Till stöd för sin uppfattning, att de likväl är att betrakta så- som självständiga företagare, har Esso åbe- ropat, att de förhållanden som skapar de- ras bundenhet är affärsmässigt betingade. Denna omständighet finner arbetsdomstolen emellertid i princip inte vara utslagsgivande. I vid mening torde alla kontraktsbestäm- melser från Essos sida vara motiverade av affärsmässiga skäl. Åtskilliga av des- sa bestämmelser synes visserligen vara så- dana, som normalt förekommer i affärsav- tal mellan fristående företag och som bin- der kontraktsparterna på ett sätt som inte är ovanligt i sådana förhållanden men som i allmänhet saknar motsvarighet på tjänste- avtalsområdet. Andra bestämmelser där- emot — ehuru även de från Essos syn- punkt affärsmässigt betingade — medför för bensinstationsinnehavarna en bunden- het till Esso som mera liknar den ställning arbetstagare intar till arbetsgivaren.

Såsom nyss har antytts innehåller kon- signationskontrakten åtskilligt, som när- mast kännetecknar bensinstationsinnehava- ren såsom självständig företagare. Enligt kontraktet skall han, bland annat, idka handel med petroleumprodukter och andra för bilägare lämpliga varor. Han åtar sig också att göra erforderlig handelsanmälan, och kontraktet betecknar honom i anslut- ning härtill såsom egen företagare. Kon- traktet innehåller inte heller någon uttryck-

• Sida 191
•  Original

lig bestämmelse om skyldighet för honom att själv utföra arbete utan förutsätter tvärt- om att han har personal anställd. Bensin— stationsinnehavaren skall också ensam sva- ra för samtliga driftskostnader, däribland avlöningar till personalen vilken ostridigt är anställd med honom och inte Esso såsom arbetsgivare. Ytterligare må i detta sam- manhang nämnas, att bensinstationsinneha- varens förtjänst är helt beroende av det ekonomiska utbytet av verksamheten vid bensinstationen.

Å andra sidan liknar mycket i förhål- landet mellan Esso och var och en av de tre bensinstationsinnehavarna med konsigna- tionskontrakt ett anställningsförhållande.

Det arbete bensinstationsinnehavaren har åtagit sig utföres vid en av Esso tillhanda- hållen bensinstation. Denna ingår i Essos över hela landet utspridda distributionsnät, och utåt är det Esso som allmänt uppfat- tas såsom utövare av verksamheten vid sta- tionen. Bensinstationsinnehavaren kan inte heller utan Essos medgivande sätta annan i sitt ställe, och avlider han under avtals— tiden äger Esso avgöra, om hans dödsbo under längre eller kortare tid får driva ben- sinstationen eller om konsignationsavtalet skall upphöra i och med hans död. Kon- traktet ålägger också bensinstationsinneha- varen att varken direkt eller indirekt på något sätt samarbeta med någon med Esso konkurrerande person eller firma, och det- ta innebär bland annat, att han så länge avtalet är i kraft inte får från annan än Esso inköpa eller tillhandahålla petroleum- produkter eller andra varor som Esso salu- för.

Arnold Karlsson, Lundin och Lundquist arbetar själva vid de till dem upplåtna ben- sinstationerna. Detta får även antagas ha varit förutsatt, när konsignationskontrakten upprättades. Vid en verksamhet av den be- gränsade omfattning, varom här är fråga, är det — såsom Esso framhållit — natur- ligt, att bensinstationsinnehavaren själv del- tar i arbetet om han skall kunna få sin utkomst därav. Av bensinstationsinnehava- ren torde också krävas en fortlöpande och nära tillsyn av verksamheten vid bensin-

stationen, om han skall kunna uppfylla kon- traktets bestämmelser om driften där.

I sistnämnda hänseende är bensinstations— innehavaren bunden av ett flertal kon- traktsbestämmelser. Till en början må näm— nas, att han är skyldig att vid bensinsta— tionen försälja — förutom petroleumpro- dukter — de övriga varor som Esso salu- för och som Esso finner lämpligen kunna ifrågakomma för försäljning vid bensinsta- tionen samt jämväl andra för bilägare lämp- liga varor. I mån av tillgång på utrymme och utrustning måste han dessutom utföra service, såsom tvättning av bilar, smörj- ning, däckreparationer etc. Men vidare åläg- ger kontraktet bensinstationsinnehavaren, bland annat, att hålla stationen öppen de tider på dygnet som Esso föreskriver samt att ombesörja tillsyn och renhållning av Essos egendom. Sådan tillsyn och renhåll- ning skall ske dagligen och omfatta bygg- nader, körbanor och annan tomtmark, pumpar och serviceutrustning samt vård och kontroll av alla maskiner och verktyg. Genom kontraktet förbinder sig bensinsta- tionsinnehavaren att utföra dessa arbeten med noggrannhet och omsorg, så att ben- sinstationen med tillhörande utrustning, kör- banor och tomtmark alltid befinner sig i gott och väl rengjort skick.

Även i fråga om den vid bensinstatio- nen anställda personalen innehåller kon- signationskontrakten långtgående skyldighe- ter för bensinstationsinnehavaren. Han skall gentemot personalen tillämpa kollektivav- tal, som på arbetsgivarsidan har upprättats av en arbetsgivarorganisation där väl Esso men varken han själv eller SBR är med- lem, han själv och hans personal skall un- der arbetet vara iförd av Esso fastställd uniform och han skall hålla personalens ar- betskläder i snyggt och prydligt skick.

Av utredningen framgår, att bensinsta- tionerna besökes — förutom mera spora— diskt av andra tjänstemän hos Esso — om- kring en gång i månaden av särskilda sta- tionskonsulenter. Dessa har enligt Esso en- dast en rådgivande funktion. SBR betraktar däremot deras uppgift såsom kontrolleran- de. Enligt arbetsdomstolens mening uteslu-

• Sida 192
•  Original

ter inte den förra uppgiften den senare. Kon- signationskontrakten innehåller såsom re- dan nämnts långtgående bestämmelser om bensinstationens öppethållande, driften och ordningen vid stationen och» personalens klädsel. I kontraktet medger bensinstations- innehavaren, att samtliga de förpliktelser han härigenom åtagit sig är väsentliga, och om han åsidosätter dem äger Esso rätt att omedelbart häva avtalsförhållandet. Vid sina besök kan stationskonsulenterna — även om deras verksamhet närmast skulle vara att uppfatta såsom rådgivande — upp- enbarligen inte undgå att göra iakttagel- ser, som av Esso kan tillmätas betydelse härvidlag. I detta sammanhang bör också uppmärksammas, att en hävning utav av- talet leder till mycket allvarliga konsekven- ser för bensinstationsinnehavaren. Han av- skärs därvid från möjligheten till fortsatt verksamhet vid bensinstationen och kan inte heller av sin efterträdare betinga sig någon ersättning för det värde som han genom eget arbete kan ha tillfört den vid statio- nen bedrivna rörelsen. Situationen är för bensinstationsinnehavaren likartad den i vil- ken en arbetstagare, som har blivit avske- dad från sin anställning, befinner sig.

Vid en helhetsbedömning av samtliga fö- religgande omständigheter anser arbetsdom- stolen, att Arnold Karlsson, Lundin och Lundquist står i sådant förhållande till Esso, att de enligt 1 & lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att betrakta såsom ar- betstagare med Esso såsom arbetsgivare.

Arbetsdomstolen övergår härefter till de bensinstationsinnehavare — Svensson, Bo- linbolaget och Arthur Carlsson — med vilka Esso har upprättat fasträkningskon- trakt.

Även dessa . bensinstationsinnehavare har genom kontrakten åtagit sig att fortlöpande driva verksamhet, Svensson och Bolinbola- get vid bensinstationer som ägs av Esso och Arthur Carlsson vid en bensinstation som han visserligen själv äger men där distributionsanläggningen tillhör Esso. De har därigenom blivit inlemmade i Essos distributionsnät. Verksamheten som sådan, vilken skall bedrivas i former som närma-

re regleras i kontrakten, skiljer sig inte heller i stort sett från den som utövas av de tidigare behandlade bensinstationsinne- havarna med konsignationskontrakt. Med avseende på verksamhetens bedrivande in- nehåller sålunda fasträkningskontrakten åta- ganden av bensinstationsinnehavaren gent- emot Esso, vilka går långt utöver vad som normalt innefattas i ett köpeavtal.

Med hänsyn till det anförda får även Svensson, Bolinbolaget och Arthur Carls- son anses utföra arbete för Essos räkning.

Det mellan Esso och Svensson upprät- tade kontraktet innehåller — bortsett från de avvikelser som föranletts av att här inte är fråga om försäljning i kommission — i allt väsentligt samma bestämmelser som konsignationskontrakten. Vad tidigare har anförts om förhållandet mellan Esso och bensinstationsinnehavarna med sådana kon- trakt gäller också i motsvarande mån den ställning som Svensson intar till Esso. Ar- betsdomstolen finner därför, att även han enligt l 5 lagen om förenings- och för- handlingsrätt är att betrakta såsom arbets- tagare med Esso som arbetsgivare.

Bolinbolagets kontrakt med Esso stäm— mer nära överens med Svenssons. Tydli- gen kan dock Bolinbolaget som sådant inte vara arbetstagare hos Esso, och detta har inte heller gjorts gällande av SBR. I denna del avser tvisten i stället Georg Bolin och hans söner Claes och Christer Bolin, av vilka Georg Bolin eller sönerna i kontrak- tet förutsättes aktivt delta i verksamheten vid bensinstationen och som alla tre arbe- tar där och är anslutna till SBR. Så till vida står Georg Bolin och hans båda sö- ner i avtalsförhållande till Esso, att de har gått i borgen för att Bolinbolaget skall riktigt fullgöra sina förpliktelser enligt kon- traktet. Essos motpart i kontraktet är emel- lertid Bolinbolaget. Att detta — som dri- ver en betydligt större verksamhet än öv- riga omtvistade bensinstationsinnehavare - skulle ha bildats för skens skull eller med andra ord att partställningen egentligen är en annan än som framgår av kontraktet, har inte påståtts i målet. De rättigheter och skyldigheter som kontraktet stadgar för

• Sida 193
•  Original

bensinstationsinnehavaren och som förhand- lingsrätten enligt 4 & lagen om förenings- och förhandlingsrätt skulle gälla är därför Bolinbolagets, och på det inbördes förhål— landet mellan Esso och bolaget såsom ju- ridisk person är lagen inte tillämplig. Den omständigheten, att Georg Bolin och hans söner äger aktier i bolaget och gått i bor- gen för detta, medför inte någon ändring härvidlag.

Av nu anförda skäl kan Georg Bolin, Claes Bolin och Christer Bolin inte anses såsom arbetstagare med Esso som arbets- givare vid tillämpningen av nyssnämnda lag.

Såsom redan nämnts äger Arthur Carls- son den bensinstation där han bedriver sin verksamhet. Såvitt framgår av kontraktet, har Esso inte någon dispositionsrätt till bensinstationen när kontraktstiden löper ut eller dessförinnan, om kontraktet skulle upphöra tidigare. Kontraktet innehåller inte heller något förbud att utan Essos medgi- vande överlåta verksamheten på annan el- ler några bestämmelser om verksamhetens bedrivande efter bensinstationsinnehavarens död. Nu angivna omständigheter ger otvi- velaktigt Arthur Carlsson en friare ställ- ning i förhållande till Esso än de övriga omtvistade bensinstationsinnehavarna intar.

Å andra sidan tillhör själva distributions- anläggningen vid bensinstationen Esso. Ar- thur Carlsson — som själv arbetar vidj bensinstationen — är också bunden vid] Esso under en mycket lång kontraktstid; intill utgången av år 1982, såvida inte kon- traktet förlängs till följd av underlåten upp- sägning. Under denna tid får Arthur Carls- son varken direkt eller indirekt samarbeta med någon konkurrent till Esso. Kontraktet förutsätter, att han årligen försäljer minst 600 000 liter motorbränsle, och ålägger ho- nom vidare, bland annat, att driva rörel- sen med iakttagande av god sedvänja inom petroleumbranschen, att för anställd per- sonal tillämpa gällande kollektivavtal mel- lan Petroleumbranschens arbetsgivareför- bund och Svenska transportarbetareförbun- det, att tillse att den med försäljningen av motorbränsle sysselsatta personalen un-

der arbetet är iförd av Esso fastställd uni- form, i den mån uniformer kan genom Essos försorg tillhandahållas Arthur Carls- son till skäligt pris, samt att i övrigt hålla personalens arbetskläder i snyggt och pryd- ligt skick. Arthur Carlsson synes vara uu- derkastad kontroll från Essos sida på sam- ma sätt, som tidigare har beskrivits i frå- ga om bensinstationsinnehavarna med kon- signationskontrakt, och om han skulle bry- ta mot kontraktet, äger Esso säga upp det- ta att upphöra omedelbart och återtaga dis- tributionsanläggningen. Arthur Carlsson är därvid skyldig att svara för vissa kostna- der som hänför sig till denna anläggning.

Även om Arthur Carlsson inte heller i fråga om verksamhetens bedrivande vid ben- sinstationen är lika hårt bunden som de andra bensinstationsinnehavarna, får han likväl — vid en helhetsbedömning av samt- liga föreliggande omständigheter - skäli- gen anses stå i sådant förhållande till Esso, att han är att betrakta såsom arbetstagare enligt l & lagen om förenings- och för- handlingsrätt.

Arbetsdomstolen prövar rättvist förklara dels, med ogillande av Essos talan i fråga om Arnold Karlsson, Lundin, Lundquist, Svensson och Arthur Carlsson, att såvitt avser dessa medlemmar i SBR organisa- tionen äger förhandlingsrätt gentemot Esso enligt lagen om förenings- och förhand- lingsrätt och dels, med ogillande av SBR:s talan beträffande Georg Bolin, Claes Bolin och Christer Bolin, att SBR inte på grund av deras medlemskap äger förhandlingsrätt gentemot Esso och Esso därmed inte hel- ler förhandlingsskyldighet mot SBR enligt nämndalag.

På arbetsdomstolens vägnar: (Bengt Hult) I denna dom har deltagit herrar Hult, ordförande, Stark, Lind, Lindström, Lin- dahl, Lundin och Ljunggren.

TRA NSUM T Mål nr 5/1969 A rbetsdomstolen

Protokoll, hållet vid huvudförhand- ling den 16 juni 1969 i arbetsdomsto-

Exp. nr 31/1969

• Sida 194
•  Original

lens sessionsrum, Stora Nygatan 2 B, Stockholm.

Domstolen: herrar Hult, ordförande, Stark, Lind (båda jämlikt 7 5 lagen om ar- betsdomstol), Lindström, Lindahl, Lundin och Ljunggren.

Protokollförare: bitr. sekreteraren Staffan Edling.

Parter, ömsom kärande och svarande:

1) Svenska Esso AB, Stockholm, — — — 2) Sveriges bensinhandlares riksförbund (SBR), Stockholm, — — — Saken: förhandlingsrätt.

Vid enskild överläggning beslutas dom nr 31/1969. — — —

Herrar Lindström och Lindahl anmäler skiljaktig mening och anför:

se Prot. bilaga A.

Protokollsbilaga A .

»I fråga om Arnold Karlsson, Lundin, Lundquist och Svensson samt Georg Bo- lin, Claes Bolin och Christer Bolin är vi ense med majoriteten.

Kontraktet mellan Esso och Arthur Carls- son skiljer sig avsevärt från de övriga kon- trakten. Detta torde i stor utsträckning sammanhänga med att Arthur Carlsson själv äger den bensinstation där han be- driver sin verksamhet. Han är visserligen bunden vid Esso under mycket lång tid; intill utgången av år 1982, såvida inte kon- traktet förlängs till följd av underlåten upp- sägning. Såvitt framgår av kontraktet, äger Esso emellertid inte någon dispositionsrätt till bensinstationen vare sig vid utgången av denna tid eller tidigare, om kontrak- tet dessförinnan skulle upphöra att gälla exempelvis genom att det hävs på grund av avtalsbrott eller genom att Arthur Carls- son överlåter rörelsen. Kontraktet innehål- ler inte såsom de övriga något förbud att utan Essos medgivande överlåta verksam- heten på annan och inte heller några be- stämmelser om verksamhetens bedrivande efter bensinstationsinnehavarens död.

Även beträffande de former i vilka verk- samheten skall bedrivas intar Arthur Carls- son en friare ställning än de andra bensin- stationsinnehavarna. Han är sålunda inte förpliktad att saluföra andra varor än Es- sos eller att utföra servicearbeten vid ben- sinstationen. Någon föreskrift, som ger Es- so rätt att bestämma de tider bensinsta- tionen skall hållas öppen, finns inte i kon- traktet, och detta har inte motsvarighet till de övriga kontraktens bestämmelser om dag- lig tillsyn och renhållning av bensinstatio- nen och utrustningen där. I fråga om per- sonalens klädsel innehåller kontraktet en mindre rigorös bestämmelse än de övriga kontrakten.

I vissa andra avseenden är visserligen Arthur Carlsson, som själv arbetar vid ben— sinstationen, hunden på motsvarande sätt som de andra bensinstationsinnehavarna. Det åligger honom sålunda bland annat att varken direkt eller indirekt samarbeta med någon konkurrent till Esso, samt att för anställd personal tillämpa gällande kol- lektivavtal mellan Petroleumbranschens ar- betsgivareförbund och Svenska transportar- betareförbundet. Vid en helhetsbedömning av samtliga föreliggande omständigheter kan Arthur Carlsson emellertid skäligen inte an- ses stå i sådant förhållande till Esso, att han är att betrakta såsom arbetstagare enligt 1 & lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Vi prövar rättvist förklara dels, med (ogillande av Essos talan i fråga om Ar- nold Karlsson, Lundin, Lundquist och Svensson, att såvitt avser dessa medlemmar i SBR organisationen äger förhandlingsrätt gentemot Esso enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt och dels, med ogil- lande av SBR:s talan beträffande Georg Bolin, Claes Bolin, Christer Bolin och Ar- thur Carlsson, att SBR inte på grund av deras medlemskap äger förhandlingsrätt gentemot Esso och Esso därmed inte hel- ler förhandlingsskyldighet mot SBR enligt nämnda lag.»

I transumerade delar rätt avskrivet in- tygas:

• Sida 195
•  Original

Bilaga 8 Utfästelse från oljeföretagen angående bildandet av

Drivmedelshandelns strukturråd

Utredningen har från samtliga oljeföretag begärt en utfästelse i enlighet med följande lydelse.

»Efter att ha tagit del av det kapitel i ut- redningens betänkande, som redogör för ut- redningens ställningstaganden och förslag, förklarar vi oss härmed beredda

att deltaga i bildandet av Drivmedelshan- delns Strukturråd enligt bifogat förslag till stiftelseurkund och stadgar och driva denna verksamhet i enlighet med däri angivna in— tentioner.»

Positiva svar har under mars—april 1970 inkommit från samtliga oljeföretag, näm- ligen

Svenska Esso AB AB Svenska Shell Texaco Oil AB Svenska BP Oljeaktiebolag Svenska Gulf Oil AB AB Nynäs Petroleum Oljekonsumenterna-OK Mobil Oil AB Svenska Murco Petroleum AB Svenska Uno-X Skandinaviska Bensin AB Din-X Svenska Fina AB

• Sida 196
•  Original

Mellan undertecknade oljeföretag har denna dag träffats följande avtal. Var och en som driver verksamhet avseende partihandel med drivmedel (oljeföretag) har rätt att ansluta sig till avtalet.

15

Oljeföretagen bildar genom detta avtal stiftelsen Drivmedelshandelns strukturråd.

2å

Stiftelsen skall verka för en ändamåls— enlig struktur av drivmedelshandeln. Stif- telsen skall i sådant syfte

1. genom särskild utredningsverksamhet tillskapa beslutsunderlag för lämpliga ra- tionaliseringsåtgärder,

2. verka för nedläggning och samordning av försäljningsställen i områden med stark överetablering,

3. bidraga till lösning av sådana ekono- miska och sociala problem rörande förhål— landet mellan oljeföretag, återförsäljare och anställda som uppkommer i samband med strukturrationaliseringen.

35

För sin verksamhet skall stiftelsen inhäm- ta och sammanställa uppgifter från oljeföre- tagen om planerad etablering och nedlägg— ning av singelanläggningar, konsument- anläggningar för storförbrukare samt ben-

sin- och servicestationer.

Stiftelsen skall vidare särskilt iaktta att syftet med lagstiftningen om konkurrens- begränsning icke motverkas.

Stiftelsen skall uppbära avgifter, som av- ses i 8 &, förvalta sålunda influtna medel och därav göra utbetalningar för kostna- der för stiftelsens verksamhet.

45

Stiftelsens verksamhet skall handhavas av en styrelse, som består av nio ledamöter. Styrelsen skall ha sitt säte i Stockholm.

En opartisk ledamot, tillika styrelsens ordförande, utses av Kungl. Maj:t på sty- relsens förslag.

Svenska Petroleum Institut utser fyra le- damöter för oljeföretagen samt Svenska kom- munförbundet, Svenska transportarbetar- förbundet, Sveriges bensinhandlares riksför- bund och Motororganisationemas samarbets- delegation vardera en ledamot.

För varje ledamot skall finnas en person- lig suppleant, utsedd av den som utsett den ordinarie ledamoten.

Styrelsens ledamöter skall utses för en tid av högst fem år i sänder.

Vid förfall för ordföranden inträder den- nes personlige suppleant som ordförande.

Om en styrelseledamot eller suppleant av- lider eller avgår under den tid för Vilken han blivit förordnad, skall för den åter- stående tiden utses ny ledamot eller supp-

ieant i den ordning som anges i andra, tredje resp. fjärde stycket.

5?!

Styrelsen anställer den personal som stif— telsen behöver.

Gå

Styrelsen sammanträder på begäran av ordföranden eller av minst två andra le— damöter gemensamt.

Styrelsen är beslutsmässig när minst fem ledamöter är närvarande. Beslut fattas med enkel majoritet och utslagsröst för ordföran— den vid lika röstetal, dock krävs två tredje- dels majoritet för beslut som avses i 8 eller 12 5.

Suppleant för ledamot äger, även utan förfall för ledamoten, med yttranderätt men utan rösträtt närvara vid styrelsesamman- träde.

Vid styrelsens sammanträde föres pro— tokoll.

75

Styrelsen företräder stiftelsen inför dom- stolar och andra myndigheter samt äger förordna en eller flera personer att med samma behörighet företräda stiftelsen.

85

Varje oljeföretag skall till stiftelsen er— lägga en årlig avgift för åren 1970—1974. Avgiften beräknas för varje försäljnings— ställe där företagets drivmedel sålts vid när- mast föregående årsskifte. Avgiften utgör första verksamhetsåret 75 kronor för singel- anläggning och konsumentanläggning för storförbrukare samt 150 kronor för bensin- och servicestation. Under följande verksam- hetsår bestämmer styrelsen avgiftens storlek med hänsyn till omfattningen av stiftelsens verksamhet, sådan denna framgår av upp- rättad årsbudget.

Avgiften skall tillgodoföras stiftelsen se— nast den 1 mars året efter det verksamhets- år som avgiften avser.

95

Stiftelsens räkenskapsår skall vara den 1 juli—den 30 juni.

För granskning av styrelsens förvaltning och räkenskaper utses årligen två reviso- rer och två suppleanter för dem. Kungl. Maj:t och Svenska Petroleum Institutet ut- ser vardera en revisor och en suppleant. Revisorer och suppleanter skall vara aukto- riserade revisorer.

Styrelsens och revisorernas berättelser skall senast den 15 september redovisas offentligen.

105

Stiftelsens medel skall, i den mån de icke behövs för stiftelsens löpande förvalt— ning, vara placerade i bank enligt styrel- sens bestämmande.

115

Styrelsen bestämmer löner och övriga villkor för de anställda hos stiftelsen.

Ersättning till styrelsens ordförande samt övriga ledamöter och suppleanter samt till revisorer och revisorssuppleanter fastställs av oljeföretagen vid detta avtals underteck- nande.

125

Stiftelsens verksamhet skall efter fem år räknat från dagen för det första styrelse— sammanträdet omprövas av styrelsen. Vi— sar omprövningen att stiftelsen ej längre behövs skall den upplösas och kvarståen- de medel utbetalas enligt styrelsens beslut för ändamål som avses i 2 &.

135

Stiftelsen får icke förvärva fast egendom och ej heller vara verksam som fastighets— mäklare.

14å

Stiftelsen är undantagen från tillsyn en— ligt lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftel- ser.

155

Dessa stadgar får ej ändras utan medgi- vande aV styrelsens samtliga ledamöter. Stockholm den 1970.

• Sida 198
•  Original

särskilda sakkunniga med vilka utredningen eller sekretariatet haft överläggningar

Näringsfrihetsombudsmannen Statens pris- och kartellnämnd Överstyrelsen för ekonomiskt försvar Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetarskyddsstyrelsen Skolöverstyrelsen Planeringsdirektören i Stockholms län Planeringsdirektören i Kronobergs län Planeringsdirektören i Jämtlands län Livsmedelsstadgekommitténs sekr. Butiksetableringsutredningen Ordföranden i konsumentutredningen Glesbygdsutredningens arbetsutskott Servicekommittén Stockholms stads bensinstationsutredning

Företrädare för Malmö stad Företrädare för Lunds stad Svenska Petroleum Institutet Ordföranden i Svenska transportarbetare—

förbundet Kungl. Automobilklubben Motormännens helnykterhetsförbund Motormännens riksförbund Prisdirektör Rolf Semmingsen, Prisdirekto-

ratet, Oslo Avdelningsdirektör Sigurd Kvaleng, Pris-

direktoratet, Oslo Professor em. Gunnar Beskow Ekon. dr. Lars Gunnar Mattsson Avdelningsdirektör Alf Grennard Myndigheter, företag och organisationer i

Canada (se bilaga 4)

• Sida 199
•  Original

Bilaga 1 l

Adlercreutz, Axel, Arbetstagarbegreppet, Stockholm 1964

Bain, ]. S. The economics of the Pacific Coast petroleum industry. New York 1948

Bernitz, Ulf, Marknadsrätt, Stockholm 1969 Brewster, K. Antitrust and American busi— ness abroad. New York 1958

Bränsleutredningen 1951 — Svenska Petro— leum Institutet, Fakta om olja, SOU 1953: 12, handelsdepartementet 1953

Cassady J:r, R. Price making and price bc— havior in the petroleum industry, New Hawen 1954. Cassady J:r, R. &Jones, W. The nature of competition in the gasoline distribu- tion at the retail level. Los Angeles 1951 Chazeau, M. G. de &Kahn, A. E. Integra- tion and competition in the industry. New York 1959 Energikommittén, Sveriges energiförsörjning 1955—1985. Finansdepartementet stencil 1967: 8

Finansdepartementet, prop. 1968: 143 an- gående ändringar i banklagstiftningen The Gasoline Marketing Enquiry Com- mittee, Gasoline Marketing, Alberta (Ca- nada), 1968 Handelsdepartementet, Varuförsörjning i glesbygd, stencil 1968

Koneentrationsutredningen, Oljehandeln, SOU 1966: Zl, Finansdepartemcntet 1966 Koncentrationsutredningen, Strukturutveck- ling och konkurrens inom handeln, SOU

ctroleum

Litteraturf örtecknin g

1968: 6, finansdepartementet 1968 Konsumentutredningen, Synpunkter på den framtida konsumentpolitiken, handelsde- partementet stencil 1969: 5 Larsson, Folke, Detaljhandeln idag, Stock— holm 1969 Leeman, W. A. The price of Middle East oil, Ithaca 1962 Lindh, Leif G. Prisbeteendet på drivmedels- marknaden, Ekonomiska forskningsinsti- tutet vid handelshögskolan i Stockholm, stencil 1967 Livsmedelsstadgekommitte'n, »Ny livsme- delsstadga m. m.», SOU 1970: 6 och 7, socialdepartementet 1970 Lundy, R.D., How many servicestations are »too many»? Cox, R & Alderson W. W. Theory in marketing, Chicago, 321—33 1950 Martenius, Åke, Lagstiftningen om konkur- rensbegränsning, Stockholm 1965 The Monopolies Commission, Petrol, a re- port on the Supply of Petrol to Retailers in the United Kingdom, London 1965 Morrow, C. W. Royal Commission on Gasoline Price Structure, Victoria, B. C. (Canada) 1966 Mc Lean, J. G. &Haig, R. The growth of integrated oil companies. Boston 1954 Nordiska vägtekniska förbundet, utskott 22, Motorismens serviceanläggningar, Stock- holm 1965 Oljeutredningen, Handeln med olja, SOU 1947: 14, handelsdepartementet 1947

• Sida 200
•  Original

Oxenjeldt, A. - Thompson, D. Franchising in Perspective Journal of Retailing, Volume 44. Number 4, Winter 1968— 1969 New York University Institute of Retail Management, 1969 Riktprisutredningen, Prissamverkan och konkurrens, SOU 1966:48, handelsde- partementet 1966 Statens pris- och kartellnämnd, Bensin- och servicestationer, stencil 1969 Statens pris- och kartellnämnd, Jippon vid bensinförsäljning, Pris- och kartellfrågor 9—10, 1967 Stolpe, Herman, Olja i samköp, Stockholm 1967 Svenska kommunaltekniska förbundet, Ga- tan, Terminal- och sidoanläggningar, sid 351—370, Stockholm 1969 Vägsakkunm'ga, Allmänna vägar, SOU 1968: 17, Kommunikationsdepartementet 1968 Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Motoris- mens serviceanläggningar, Stockholm 1955

• Sida 201
•  Original

• Sida 202
•  Original

KUNGL

L

2 2 MAJ 1970